Prop. 1978/79:105

Regeringens proposition

1978/79:105

med förslag till ändring i konkurslagen (1921:225), m.m.;

beslutad den 8 februari 1979.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar OLA ULLSTEN

SVEN ROMANUS

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås genomgripande ändringar av bestämmelsema om konkursförvaltning och tillsyn över konkursförvaltning. Även i reglema om konkursgäldenärens rörelsefrihet m.m. föreslås ändringar. Reformen är ett led i den fortgående revisionen av konkurslagstiftningen.

1 fråga om ordinär konkurs är syftet med förslaget att åstadkomma en ordning för förvaltning och tillsyn som är effektivare och samtidigt bättre anpassad till nutida samhällsförhållanden än gällande ordning. Förvaltningen skall handhas av specialister, i första hand advokater. Förvaltaren får en i huvudsak självständig ställning i förhållande till tillsynsorgan och borgenärskollektiv. Han skall dock i viktigare förvaltningsfrågor samråda med särskilt berörda borgenärer. 1 större och meia komplicerade konkurser skall förvaltaren kunna få hjälp av en rådgivare som utses av konkursdomaren.

Rättens ombudsman skall inte finnas kvar i ordinär konkurs. Tillsynen skall i stället åvila kronofogdemyndighet. Avsikten är att i princip en kronofogdemyndighet i vatje län skall utses att fungera som tillsynsmyndighet i konkurs. Tillsynsmyndigheten skall övervaka att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt och därvid bl.a. se till att avvecklingen inte fördröjs i onödan.

Konkursdomaren skall inte ha någon tillsyn över förvaltarens verksamhet. Däremot för han till uppgift att svara för förlikningsverksamheten i ordinär konkurs. Han skall bl.a. vara ordförande vid förlikningssammanträde. När tvistefrågorna är komplicerade skall konkursdomaren kunna uppdra åt lämplig person att biträda i förlikningsarbetet.

1 propositionen föreslås vidare att det nuvarande systemet med s.k. I Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 105.

Prop. 1978/79:105 2

fatligkonkurs ersätls av en ny ordning för handläggning av mindre konkurs. Denna handläggningsform skall dessutom tillämpas i åtskilliga fall som nu följer reglerna om ordinär konkurs. Förslaget syftar främst till att komma till rätta med de brister som är förenade med nuvarande fattigkonkurser och att åstadkomma en effektivare konkursförvaltning.

En viktig nyhet är att förvaltare skall förordnas i alla mindre konkurser. Förvaltaren skall i princip ha samma kvalifikationer som förvaltare i ordinär konkurs. Detta innebär att advokater i allmänhet kommer i fråga för förvaltaruppdragen även i de mindre konkurserna. Förvaltaren skall utreda orsakerna lill obeståndet samt undersöka om det finns återvinningsmöjligheter och om gäldenären kan misstänkas för gäldenärsbrott. Till förvaltarens uppgifter hör också atl utreda vilka fordringar som kan göras gällande i konkursen.

Om det inte ftnns tillgångar i boet som täcker konkurskostnadema och boets andra skulder, skall konkursen avskrivas i anslutning till att gäldenären beedigar bouppteckningen.

Finns det egendom i boet, skall förvaltaren sälja den och upprätta ett utdelningsförslag. Borgenärerna behöver inte bevaka sina fordringar. Uldelningsförslaget prövas av konkursdomaren efter ett kungörelseförfarande.

Tillsynen över förvaltningen i mindre konkurs skall liksom i ordinär konkurs utövas av kronofogdemyndighet i egenskap av tillsynsmyndighet.

Om den mindre konkursen uppstått på ansökan av annan borgenär än staten och kostnaderna inte kan tas ut ur boet, skall borgenären svara för dessa inlill ett belopp motsvarande en tiondel av basbeloppet. Staten skall stå för de kostnader som inte kan betalas av boet eller ansvarig borgenär.

Skärpningar föreslås i bestämmelsema om konkursgäldenärs rörelsefrihet och om tvångsmedel mot denne. Möjlighetema att hämta eller häkta honom utvidgas. Gäldenären skall vidare kunna åläggas att lämna ifrån sig sitt pass. Enligt förslaget skall ingripande i form av reseförbud och ytterst häktning kunna ske mot gäldenär redan innan konkursansökan har prövats. Om gäldenären är juridisk person, skall även fömtvarande ställföreträdare i vissa fall vara underkastad de inskränkningar i rörelsefriheten som gäller för gäldenären. Genom förslaget öppnas också möjlighet för borgenär att innan konkursansökan har prövats få kvarstad eller skingringsförbud beträffande gäldenärens egendom.

Reformen föreslås träda i kraft den 1 januari 1980.

Prop. 1978/79:105

1 Förslag tiil

Lag om ändring i konkursiagen (1921:225)

Härigenom föreskrivs i fråga om konkurslagen (1921: 225)

dels atl 64, 65, 69, 72, 79, 87, 90, 112, 175-184, 197, 199, 205, 207, 214 och 218 §§' skall upphöra att gälla,

dels att rubriken till 8 kap. skall utgå,

dels att 13, 19, 25, 27, 40 b, 41-63, 66, 67, 70, 71, 76-78, 80-86 a, 88, 89,91-96,98,99,102,103,107,108,111,113, 118, 120, 123, 126-130, 132, 137, 140. 144, 145 a, 146, 148, 149, 152, 185-191, 200, 202, 203, 206, 209-211 och 219 §S samt rubrikerna lill 3, 4 och 9 kap. skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas tjugotre nya paragrafer, 14 a-14 c, 18 a, 25 a, 50 a, 51 a, 88 a, 95 a, 159, 185 a-185 h, 193, 208, 210 a, 210 b och 211 a §§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 § Upptages borgenärs konkursansökan, skall konkursdomaren genasl förelägga gäldenären att inkomma med förklaring inom viss tid, högsl en vecka, från det han fåll del av ansökningshandlingarna. Om det behövs för att gäldenären skall få skäligt rådrum, kan dock tiden utsträckas till högst en månad.

År anledning därtill, får jöreläg-gande enhgt jörsta stycket åven innehålla att gäldenären, jör det fäll att han medger ansökningen, skall inkomma med upplysningar .som äro av betydelse för frågan 1 vilken form konkursen skall handläggas. Ansökningshandlingarna och föreläggandet skola delges gäldenären. Delgivning enligt 12 § delgivningslagen (1970:428) får ske endast om anledning förekommer att gäldenären avvikit eller eljest håller sig undan. Delgivning enligt 15 § första stycket delgivningslagen får ske även när gäldenären vistas på känd ort utom riket, om delgivning eljest ej kan ske här i riket och konkursdomaren med hänsyn till omständigheterna finner det icke skäligen böra krävas att delgivningen verkställes utom rikel.

Om delgivning sker enligt 15 § delgivningslagen, skall konkursdomaren tillse, all gäldenärens egendom sättes under säker vård. Kostnaden därför skall betalas av borgenären.

' Senaste lydelse av 79 § 1946:809 176 § 1977:675 183 § 1970:848 199 § 1975:244 214 § 1942:384. 2 Senaste lydelse 1975:244.

Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 a §

Föreligga sannolika skäl jör bifall lill konkursunsökun och kan det skäligen befaras att gäldenären undandrager egendom, får konkursdomaren eller rälien, om särskild anledning jörekommer. jörordna om kvarslad eller skingrlngsjörbnd på gäldenärens egendom i avvaktan på prövning av ansökningen. Därvid skall vad som enligt 15 kap. rättegångsbalken gäller om kvarstad och skingringsförbud äga motsvarande tillämpning, om ej annal följer av denna lag. Konkursdomaren eller rätten får medgiva undantag från beviljad säkerhetsåtgärd.

14 b §

Föreligga sannolika skål för bi-full till konkursansökan och kan det skäligen befaras att gäldenären genom att begiva sig från riket undandrager sig skyldighet eller överträder förbud som enligt denna lag gäller i konkurs, får konkursdomaren eller rätten, om särskild anledning förekommer, förbjuda gäldenären att i avvaktan på prövning av ansökningen begiva sig jrån riket. Meddelas sådant reseförbud, Jår i samband därmed eller senare gäldenären åläggas alt lämna ifrån sig sitt pass lill kronojögdemyndighet som konkursdomaren eller rätten bestämmer. Är resejörbud uppenbart otillräckligt, jår gäldenären häktas.

Om gäldenären är juridisk person, äger första stycket tillämpning även på styrelseledamot, verkställande direktör och likvidator som avgått eller entledigats senare ån ett år före dagen då konkursansökan kom in till konkursdomaren.

Beträffande säkerhetsåtgärd som avses i denna paragraf äga bestämmelserna om reseförbud i 15 kap. rättegångsbalken motsvarande tUlämpning. om ej annat följer av denna lag. Säkerhetsåtgärd kan

Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse

Sammanträdel får dock hållas senare än som har sagts nu, om det är nödvändigt med hänsyn till konkursboels omfallning och beskaffenhet. Konkursdomaren skall även besiämma den tid, minst fyra och högst tio veckor från dagen för konkursbeslutet, inom vilken bevakning av fordran skall äga rum. Han skall därjämte bestämma den eller de ortstidningar i vilka kungörelser om konkursen skola införas.

Konkursbeslutel jämte vad konkursdomaren bestämt enligt första stycket kungöres i Post- och Inrikes Tidningar och ortstidning.

Gäldenären skall kallas till första borgenärssammanlrädet och därvid erinras om sin skyldighet enligt 92 § alt vid sammanträdel avlägga ho-uppieckningsed. 1 fråga om delgivning av kallelsen gäller vad som är föreskrivet om stämning i tvistemål.

Föreslagen lydelse

domaren tidigast tre och senast fem veckor från dagen för konkursbeslutel. Sammanträdet får dock hållas senare än som har sagts nu, om det är nödvändigt med hänsyn till konkursboets omfattning och beskaffenhet. Konkursdomaren skall även bestämma den tid, minst fyra och högst tio veckor från dagen för konkursbeslutet, inom vilken bevakning av fordran skall äga rum.

Vad konkursdomaren har bestämt enligt första stycket skaU intagas i kungörelse som avses i 18 a § andra stycket.

Gäldenären skall kallas till första borgenärssammanträdet och därvid erinras om att han enligt 88 § ej får lämna riket utan samtycke av konkursdomaren innan bouppteckningsed enhgt 91 § avlagts och att han är skyldig enligt 92 § atl vid sammanträdel avlägga sådan ed. 1 fråga om delgivning av kallelsen gäller vad som är föreskrivet om stämning i tvistemål.

27 §«

Till konkursbo räknas, i den mån ej annal följer av 21 §, all egendom, som tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades eller tillfaller honom under konkursen och som är av beskaffenhet att kunna utmätas. Till konkursbo räknas även den egendom som kan tillföras boet genom återvinning.

Avlöning eller därmed vid utmätning jämställd arbetsinkomst som inne-står vid konkursens början och arbetsinkomst som gäldenären därefter förvärvar får dock behållas av honom, i den mån den ej, sedan skatteavdrag skett enligt vad därom är föreskrivet, uppenban överstiger vad som åtgår för hans och hans familjs försörjning saml till fullgörande av underhållsskyldighet som i övrigt åvilar honom. Vad som sagls om avlöning äger motsvarande tillämpning i fråga om periodiskt utgående vederlag för utnyttjande av rätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annat sådant och beträffande belopp vilka utgå som pension eller livränta. Om rättigheten till pension eller livränta är av beskaffenhet alt kunna utmätas, får dock konkursboet förfoga över den.

Gäldenären är skyldig att underrätta förvaltaren om inkomsi som avses i andra siycket. Vill förvaltaren göra anspråk på inkomsien, skall han därom underrätta arbetsgivare eller annan som skall utgiva förmånen. Innan sådan underrättelse lämnats får förfallet belopp betalas ut till gäldenären.

41 §

Gäldenärs lill konkurs avträdda bo skaU omhänderhavas av en eller flere förvaltare, som utses 1 den ordning nedan stadgas. Antalet förvaltare bestämmes av konkursdomaren. Ej må mer än en förvaltare finnas, där ej konkursdomaren med hänsyn lill boets omfattning och beskaffenhet anser förvaltningen oundgängligen höra delas eller del eljesl i .särskilt jålt varu oundgängligen nödvändigi, all mer ån en förvaltare utses.

Då fråga är om utseende av förvaltare enligt 45 eller'c? .

44 §»

Konkursdomaren skall ock så snarl ske kon efier del beslutet om konkurs meddelats förordna en årUg och förståndig man att i konkursen vura rättens ombudsman med den befogenhei, som i denna lag sägs. Vid befattningens tillsäiiande skall iakttagas, att densamma icke anjöriros annan ån den, som äger ej mindre erjbrderllg insikl i gällande lagfor bedömande av de frågor UV rälislig innebörd, som ankomma på ombiidsniannens prövning, än ock nödig erfarenhet och sakkunskap för fyllande av de åligganden beträffande tillsyn över konkursutredningen och avgörande av förvaltningsfrågor, som tillhöra befattningen.

Den som är anställd vid domstol må ej förordnas lill rällens ombudsmun.

Konkursbo skall förvallas av en eller Jlera förvaltare. Antalet förvaltare bestämmes av konkursdomaren. Ej må mer än en förvaltare finnas, där ej konkursdomaren med hänsyn lill boets omfattning och beskaffenhet anser del erförderUgt att förvaltningen delas eller att den handhas odelad av flera förvaltare.

Då fråga är om utseende av förvaltare enligt 46 eller 47 §, må konkursdomaren ej falla beslut rörande antalet förvaltare innan tillsynsmyndigheten och borgenärerna erhållit tillfälle atl yttra sig därom.

42 §

FörvaUning av konkursbo skall stå under tillsyn av tillsynsmyndighet.

Regeringen utser vissa kronojög-demyndigheter att vara tillsynsmyndigheter.

Kronofogdemyndighet, som år tillsynsmyndighet, får enligt bestämmelser som regeringen meddelar förordna annan kronofogdemyndighet att handlägga tillsyns-iiPPgift i konkursen.

För tillsynen skall ersättning lill staten utgå ur konkursboet enligt bestämnielser som regeringen meddelar.

46 §

Sedan förvaltarevatet ägt rum, skola borgenärerna å försia borge-närssammanirädei, såframl någon av dem gör framställning därom, välja granskningsmän atl med den bejögenhet i denna lag sägs å borgenärernas vägnar övervaka förvaltningen. Granskningsmännens antal bestämmes av konkursdomaren. Valet skall ske så, all en varav de närvarande borgenärerna röstar å en granskningsman. Till granskningsmän anses valde, i försia rummet den, om vilken borgenärer, vilkas fordringar sammanräknade utgöra största beloppet, förenal sig, och därefter den eller de, som ejler huvudtalet erhålUt de Jlesia rösterna.

För varje gronskningsman äge de borgenärer, med vilkas rösler han valts, utse en suppleant. Rösterna beräknas vid val av suppleant för den i försia rummet utsedde granskningsmannen efter ford-ringsbdoppen och vid val av suppleant för annan grunskningsmun efier hiiviidtcilet.

Erhålla vid val, .som i dennu paragraf sägs, två eller jlere lika röstetal, skilje lotten dem emellan.

Har val av grunskningsmån ej skett (I första borgenärssammanträdet och utses därefter förvalture jänilikt 48 eller 49 H, må å det .sani-

43 <)

På begäran av borgenär skall konkursdomaren förordna granskningsman att med de befogenheter som angivas i denna lag övervaka förvaltningen på borgenärens vägnar, lill granskningsnian skull inses den som borgenären jörcslår, om han är lämplig.

Om det begäres. skall även ersättare Jör grunskningsmunnen utses. Bestämmelserna om granskningsman gällu även Jör ersättare.

Granskningsmun skull entledigas, om han eller borgenären gör framställning därom eller han finnes icke vara lämplig.

Ersättning till granskningsnian skall betalas uv borgenären.

Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse

maniräde, å vilkel jörvallare liUsalles, vul UV gruiiskningsmön r(j;(i /•(//)( ('/(('/• ly ovan är siadgal.

42§"'

I Jråga om utseende av konkursförvaltare gälle, atl den eller de. al vilku förvaltningen aujörlros, skola äga sådan insikt och erjarenliel. som med hänsyn lill boets omfattning och heskajfenhel erfordras för Jörvaltnlngens behöriga handhavande.

Konkiirsförvaliure må ej den varu. som Slår under förmynderskap eller är i koiikursliUslånd: ej den, som är förklarad ovärdig all vidure nyiijus I rikels ijänsl eller eljesl fni grund av honom ådömd slniffinj-Jöljd Icke nu) inöva ullman befallning: ej den. som genom utslag, vilkel ännu icke vunnil lugn krafl, är dömd lill slrujjpåföljd, varom sisl förmäles, eller s(nn är under framliden sliilld jör brott, vilket kun medföra sådan påföljd: ej heller den, .som hlivil dömd ovärdig all föru annuns lulan inför rätta.

Den som är anslälld vid domstol må ej förordnas till konkursförvaltare.

43 S

Då konkurs uppstått, skall konkursdomaren utan dröjsmål utse förvaltare att omhånderhava boet till dess vid första borgenärssammanlrädet förvaltare utsetts och, där annan utsetts, denne tillträtt befallningen.

45 §

Vid första borgenärssammanträdet välje borgenärerna förvaltare att i StäUet Jör den enligt 43 § utsedde förvalturen omhånderhava konkursboet. Har konkursdomaren efter vad i 52 § är stadgat förordnat, att konkursboets förvaltning

Föreslagen lyddse

44 S

Konkursjörvaliure skall ha den särskilda Insikl och erfarenhet .som uppdraget kräver, åtnjuta borgenärernas Jörlroende sann även i övrigt vara lämplig för uppdragei.

Den som är anslälld vid domstol ./(//• ej vara förvaltare.

45 §

Då konkurs uppstått, skall konkursdomaren utan dröjsmål, efter hörande av tillsynsmyndigheten, ulse förvaltare att handha förvaltningen av boet till dess vid första borgenärssammanträdet förvaltare utsetts och, där annan utsetts, denne tillträtt befattningen.

46 §

Vid första borgenärssammanträdet skaU konkursdomaren, sedan han hört tiUsynsmyndigheten och närvarande borgenärer, utse förvaltare att i fortsättningen handha förvaltningen av konkursboet. Har konkursdomaren efter vad i 50 lär

Nuvarande lydelse

skall vara delad, skall förvaltare väljus särskilt för varje del av förvaltningen. Såsom borgenärernas beslul gälle den mening, varom bland närvarande borgenärer de förena sig, vilkas jordringar sammanräknade uigöra Slörsla beloppet, såframl dessa borgenärer därjämle uigöni minsl en tredjedel av de röstande. Kun beslut på sådant sätt ej åstadkommus, gälle den mening konkiir.sdomaren biiräder.

Konkursdomaren skall lillse, all icke någon, på vilken borgenärernas val fallil, är obehörig ull vara Jörvallare jämlikl 42 ti andra eller Iredje slyckel eller i saknad av sådun insikl och erfurenhei, som avses i 42 HJÖrsla stycket, eller eljest icke lämplig an handhuva JÖrvalt-ningen. Där .sådani faU föreligger, åligge det konkiir.sdomaren att utse unnan förvaltare i slället för den av bolgenärenw valde.

Kommer icke någon borgenär lillsiädes, varde förvaltare tillsatt UV konkiirsdomuren.

Föreslagen lydelse

stadgat förordnat, att konkursboets förvaUning skall vara delad, skall förvaltare utses särskilt för varje del av förvaltningen.

47 §

Borgenär, som utsetts lill förvaltare eller granskningsman, må ej man giltigt skäl undandraga sig iippdnigel.

48 §

Finner konkursdomaren efter första borgenärssammanträdet erforderligt, att antalet förvaltare ökas, skola borgenärerna av konkursdomaren kallas att sammanträda inför honomför all ulse det antal förvaltare, som ytterligare erfordras; och skall därvid vad i 45 S är stadgat äga motsvarande lillämpning.

Rättens ombudsman, förvaltare, granskningsman eller borgenär äge hos konkursdomaren göra framställning om ökning av antalet förvaltare.

47 §

Finner konkursdomaren efter försia borgenärssammanträdet erforderligt, att antalet förvaltare ökas, skola borgenärerna av konkursdomaren kallas alt sammanträda inför honom. Vid sammanträdet skall konkursdomaren utse det antal förvaltare, som ytterligare erfordras; och skall därvid vad i 46 S är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Tillsynsmyndigheten, förvaltare, granskningsman eller borgenär äge hos konkursdomaren göra framställning om ökning av antalet förvaltare.

Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse

49 §

Avgår förvaltare efter första borgenärssammanlrädet eller avgår grunskningsmån, JÖr vilken suppleunt ej finnes, skall konkursdomaren kalla borgenärerna alt sammanträda inför honom för att utse efterträdare till den avgångne, och skola därvid 1 fråga om val av förvaltare bestämmelserna i 45 § och I Jråga om val av granskningsnian bestämmelserna i 46 S om val av suppleant för granskningsman äga motsvarande tillämpning.

Vad sålunda är stadgat gälle dock ej, där flere förvaltare eller granskningsmän äro och någon av dem avgår saml konkursdomaren efter rättens ombudsmans hörande finner det ej vara nödigt, att annan utses i den avgångnes slälle.

50 §

Har förvaltare avgått och skall efterträdare ål honom ulses, äge konkursdomaren, där så erfordras, förordna om befattningens upprätthållande tills nytt val ägt rum.

Har förvaltare laga förfall eller är han efter ty i 80 § tredje stycket stadgas försatt ur tjänstgöring, må konkursdomaren utse annan att under tiden fullgöra hans åligganden.

52 §

Där konkursdomaren finner delning av konkursboets förvaltning emellan flere förvaltare böra äga rum, ankomme på honom att därom förordna; och bestämme konkursdomaren därvid tillika, efter vilka grunder delningen skall ske. Rättens ombudsman, förvaltare.

Föreslagen lydelse

48 S

Avgår förvaltare efter första borgenärssammanträdet, skall konkursdomaren kalla borgenärerna att sammanträda inför honom. Vid .sammanträdet skall efterträdare lill den avgångne utses, och skola däivid bestämmelsema i 46 § äga motsvarande tillämpning.

Vad sålunda är stadgat gälle dock ej, där flere förvaltare äro och nägon av dem avgår samt konkursdomaren efter tillsynsmyndigheiens hörande finner det ej vara nödigt all utse annan i den avgångnes ställe.

Avgår förvallare sedan fråga uppkommil om avskrivning av konkursen enligt 186 H, skall borge-närssanimanträde som uvses första stycket ej utsättas, så långe frågan år under prövning.

49 §

Har förvaltare avgått efter första borgenärssammanlrädet och skall efterträdare åt honom ulses, äge konkursdomaren, där så erfordras, förordna om befattningens upprätthållande tills ny jörvallare ittsetts enligt 48 S.

Har förvaltare laga förfall eller är han efter ty i 80 § andra stycket stadgas försatt ur tjänstgöring, må konkursdomaren ulse annan att under tiden fullgöra hans åligganden.

50 §

granskningsman eller borgenär äge hos konkursdomaren göra framställning om delning av förvaltningen.

Hava flere förvallare förvaltningen odelad, må de ej annorledes än samfälll avhända boel någon rättighet eller vidtaga åtgärd, som kan för boet medföra någon förpliktelse.

Äro förvaltarne två och kunna de ej enas beträffande åtgärd eller beslut, som enligt denna lag på dem ankommer, eller äro förvaltarne flere än två och föreligger ej flertal för viss mening, skall saken hänskjutas till ombudsmannen, och gälle den mening han biträder.

Då flere förvallare utsetts, skola de bland sig välja en atl i fall, som avses i denna lag, mollaga meddelanden eller handlingar, som skola tillställas förvaltaren, ävensom förvara handlingar, som böra hållas lillgängliga. Om val, som nu sagts, skola konkursdomaren och ombudsmannen underrättas.

granskningsman eller borgenär äge hos konkursdomaren göra framställning om delning av förvaltningen.

Hava flere förtaltare förvaltningen odelad, må de ej annorledes än samfällt avhända boet någon rättig-hel eller vidlaga,.åtgärd, som kan för boet medföra någon förpliklelse.

Äro förvaltarne tvä och kunna de ej enas beiräffande ålgärd eller beslul, som enligt denna lag på dem ankommer, eller äro förvaltarne flere än två och föreligger ej flertal för viss mening, skall saken hänskjutas till iiU.synsniyndigheten, och gälle den mening denna biträder.

Då flere förvaltare ulsells, skola de bland sig välja en att i fall, som avses i denna lag, mottaga meddelanden eller handlingar, som skola tillställas förvaltaren, ävensom förvara handlingar, som böra hållas tillgängliga. Om val, som nu sagts, skola konkursdomaren och tillsynsmyndigheten underrättas.

bokföringsskyldig, i hans handels-böcker å lämpligt ställe göra anteckning om dagen för omhändertagandet, än även lörrätta uppteckning av tillgångar och skulder i boet med uppgift å varje borgenärs namn, boningsort och postadress, .v(( (;cA å nämnda böcker och handlingar Dör så befinnes nödigi, må förvullcrrn Jör bouppleckningsför-räilnlngcn anlila sakkunnigl bilräde. 1 bouppteckningen skola tillgångarna upptagas till de värden, som de efter noggrann uppskattning prövas äga. Vid bouppleck-ningsförrällningen skall gäldenären vara tillstädes och under edsförpliktelse redligen uppgiva boet. Har av gäldenären under edsförpliktelse underskriven bouppteckning förut ingivits till konkursdomaren och finner förvaltaren densamma tillförlitlig, vare upprättande av ny bouppteckning ej av nöden.

Då bouppteckning upprättas av förvaltaren, skall ell exemplar därav tillställas konkursdomaren inom en vecka från del beslutet om konkurs meddelades. Möter i något fall hinder härför, åligge förvaltaren all inom nämnda lid tillställa konkursdomaren förteckning å borgenärerna, upptagande varje borgenärs namn, boningsort och postadress samt all därefier så snarl ske kan inkomma med bouppieckningen. Godkänner förvallaren lill konkursdomaren förut ingiven bouppteckning, göre anmälan därom inom lid, som nyss sagls.

ringsskyldig, i omhändertaget rö-kenskupsmaicrial å lämpligt ställe göra anteckning om dagen för omhändertagandet. Förvalluren skull även förrätta uppteckning av tillgångar och skulder i boet med uppgift å varje borgenärs namn, boningsort och postadress sumt å nämnda böcker och handlingar. 1 bouppieckningen skola tillgångarna upplagas till de värden, som de efter noggrann uppskattning prövas äga, och belräjfunde skulderna angivas, i vad män de avse lön eller pension. Vid bouppieckningsför-rättningen skall gäldenären vara tillstädes och under edsförpliktelse redligen uppgiva boet. År gäldenären juridisk person och finnas Jlera ställjöreträdare, giiUer åcnnu skyldighet dock icke för sådan ställföreträdare vars närvaro Jör-valtaren anser sakna betydelse for boulredningen. Har av gäldenären under edsförpliktelse underskriven bouppteckning förut ingivits till konkursdomaren och finner förvaltaren densamma tillförlitlig, vare upprättande av ny bouppteckning ej av nöden.

Då bouppteckning upprättas av förvaltaren, skall ett exemplar därav tillställas konkursdomaren och tillsynsmyndigheten inom en vecka från det beslutet om konkurs meddelades. Möter i något fall hinder härför, åligge förvaltaren alt inom nämnda tid tillställa konkursdomaren och tillsynsmyndigheten förteckning å borgenärerna, upptagande varje borgenärs namn, boningsort och postadress samt att därefter så snart ske kan inkomma med bouppteckningen. Godkänner förvaltaren till konkursdomaren förut ingiven bouppteckning, göre anmälan därom inom tid, som nyss sagts.

55 §'

Förvaltaren skall under rättens ombudsmans inseende så snart ske kan upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd, så ock om orsakerna till gäldenärens obestånd, så vitt de kunnat utrönas. 1 berättelsen skall upplagas en översikt över tillgångar och gäld av olika slag ävensom särskilt anmärkas, huruvida skälig anledning förefinnes lill antagande, att gäldenären gjort sig skyldig lill brotisligi Jörhållunde mot sina borgenärer. Förefinnes anledning lill antagande, som nyss sagls. skall grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, varde i berättelsen tillika anmärkt, \i7A(/ luin-ddsböcker han hållii och huru de

Förvaltiiren skall så snarl ske kan upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd, så ock om orsakerna till gäldenärens obestånd, sä vitl de kunnai utrönas. 1 berättelsen skall upplagas en översikt över tillgångar och gäld av olika slag ävensom särskilt anmärkas, huruvida förhällande har förekommii som kan föranleda återvinning till konkursboet och huruvida skälig anledning förefinnes till antagande, att gäldenären gjort sig skyldig lill gäldenärsbroii. Förefinnes anledning lill antagande, som nyss sagls. skali grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under del senaste året före konkursansökningen varil bokföringsskyldig, varde i berättelsen tillika anmärkt, vilkel bok-

Nuvurunde lyddse

blivii förda: och skall i sådani fall vid berätielsen fogas den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen. Beräiidsen skall underskrivas av förvallaren.

Avskrift av berättelsen med den balansräkning, som må vara därvid fogad, skall av förvaltaren utan dröjsmål tillställas konkursdomaren ävensom hållas tillgånglig för borgenärer, som vilja lugu dd av densamma: och äge varje borgenär, som det begär, aii mol ersänning Jör kosinaden Jå avskrifi av beräiidsen sig tillsänd.

Föreslagen lydelse

Jörliigssystcm litni hur lilltimpul och hur bokföringsskyldighelcn hur fullgjorts: och skall i sådani lall \id berättelsen logtis den av gäldeniiien senast uppgjorda balansräkningen.

Avskrift av berättelsen med den balansräkning, som må vara därvid fogad, skall av förvaltaren utan dröjsmål tillställas konkursdomaren och tiUsynsmyndigheten samt varje borgenär, som det begär.

Om förvaltaren finner att gäldenären kan misstänkas Jör gäldenärsbrott, skall han omedelbart underrätta allmän åklagare därom och därvid angiva grunden Jör misstanken.

56 §'

Är konkursen icke avslutad vid utgången av näst efter försia borgenärssammanlrädet infallande juni eller december månad, skall förvallaren inom fjorton dugar därefter till rättens ombudsman avlämna berättelse, vari alla de ålgärder noggrant angivas, som vidlagils för förvaltningens bringande lill slul; åliggande del förvaltaren att sedermera under konkursens fortgång jör varje halvår inomjjorton dagar från utgången därav avgiva sådan berättelse. Har, då berättelse avgi-ves, mer än ett år förflutit från det beslutet om konkurs meddelades, skall berättelsen tillika innehålla fullständig upplysning om orsakerna till all konkursen icke avslutals.

Berättelsen skaU av ombudsmannen granskas och inom ivå veckor .från moiiagandet ingivas till konkiir.sdomaren jämie de anmärkningar, till vilka ombudsmannen må hava funnit fog.

Är konkursen icke avslutad vid uigången av näst efter försia borgenärssammanlrädet infallande mars eller september månad, skall förvaltaren inom två veckor därefter till tillsynsmyndigheten avlämna berättelse, vari alla de åtgärder noggrant angivas, som vidtagits för förvaltningens bringande lill slul; åliggande det förvallaren att sedermera under konkursens fortgång inom två veckor från utgången av varje mars och september månad avgiva sådan berättelse Jör det dessförinnan förflutna halvåret. Har. då berättelse avgives, mer än ett år förflutit från det beslutet om konkurs meddelades, skall berättelsen tillika innehålla fullständig upplysning om orsakerna till all konkursen icke avslutats.

Förvaltaren skall utan dröjsmål lämna konkursdomaren avskrifi av berättelsen.

penningar under det gångna kvartalet. Hur under någon del av kvartalet penningar innestätt i bank. skall vid räkningen fogas av banken till riktigheten bestyrkt uppgift å de insättningar och utlagningar, som må hava under kvartalet förekommit. Räkningarna skola av ombudsmannen griinskas ävensom hållas lillgängliga för borgenärerna och gäldenären.

Även efter konkursens avslutande skall förvaltaren hava boets medel insatta i bank, lill dess lyftning påkallas av därtill berättigad borgenär. Förvallaren skall underrätta konkursdomaren, i vilken bank medlen innestå. och inom en vecka från utgången av varje kalenderår till rättens ombudsman för granskning avgiva redovisning som i tredje stycket sägs. När medel ej vidare finnas atl lyfta, skall ombudsmannen göra anmälan därom hos konkursdomaren.

gifter i penningar under del gångna kvartalet. Har under någon del av kvartalet penningar inneståll i bank, skall vid räkningen fogas av banken till riktigheten bestyrkt uppgifi å de insättningar och utlagningar, som må hava under kvartalet förekommit. Förvaltaren skall lämna avskrift av räkningen till konkursdomaren.

Även efter konkursens avslutande skall förvaltaren hava boets medel insalta i bank, till dess lyftning påkallas av därtill berättigad borgenär. Förvallaren skall underrätta tillsynsmyndigheten, i vilken bank medlen innestå, och inom två veckor från uigången av varje kalenderår till myndigheten för granskning avgiva redovisning som i iredje stycket sägs. När medel ej vidare finnas atl lyfta, skall/örrw/-taren göra anmälan därom hos tillsynsmyndigheten .

60 S

Har gäldenär idkat rörelse, äge förvaltaren efier gäldenärens hörande låta den rörelse, där sådani enligt lag kan ske. fortsättas för konkursboels räkning i den mån det (/;• nödvändigt för en ändamålsenlig inredning av boel: inhämie dock rullens ombudsmans samtycke till rörelsens fört.sät lande. Samma lag vare, där förvaltaren sedan rörelsen nedlagts vill ånyo öppna densamma. Vägrar ombudsmannen sin samtycke eller yrkar någon borgenär eller gäldenären, att rörelse, simi med ombudsmannens samtycke fortgår, skull nedläggas, skola borgenärerna kallas till sammaniräde för atl besluta i ärendet. Ej må rörelsen fortsättas längre tid än ett är från försia borgenärssammanträdet, där ej borgenärer, vilkas Jbrdringar uppgå till minsl Jyra jennedekir uv de i ärendels prövning dellugande borgenärernas fordringar, därom äro ense sann dessu borgenärer därjämle uigöra minsl en fjärdedel av de röstande.

61 S

Har gäldenär idkat rörelse, äge förvaltaren låta den rörelse, där sådant enligt lag kan ske, fortsättas för konkursboets räkning i den mån det befinnes ändamålsenligi. Samma lag vare, där förvaltaren sedan rörelsen nedlagts vill ånyo öppna densamma. Ej må rörelsen fortsättas längre tid än ell år från första borgenärssammanträdet, där ej särskilda skäl föreligga.

Prop. 1978/79:105 22

Nuvurande lydelse Föresliigcn lydelse

dier snar jörstördse eller hastigt fallande i värde eller erfordrar allt för kostsam vård. Saknas medel till bestridande av utgifter jör boel, må ock under lid, som avses i försia stycket, Jörsäljning av annan lös egenåom äga rum, dock ej utöver vad Jör ändamålet prövas nödigt: och bör, om gäldenären därtill anvisar viss egendom, den egendom i främsta rummet uttagas, såvitt det lämpUgen kan ske.

IIU försäljning, varom i andra Slyckel förmäles, inhämie förvalluren samtycke uv ruttens ombudsman, som ock äge besiämma, om försäljningen skall ske å auktion eller under hand. Innun ombudsmannen meddelar sill beslul, skall han höra gäldenären, där del lämpligen kan ske.

62 §'

EJier förslå hoigenärssammun- Boeis egendom skall säljas så

irädet skall hoels egendom säljas snarl del lämpligen kan ske, där ej

så snart ske kan, där ej annat föran- annat föranledes av beslämmelser-

ledes av bestämmelserna i 60. 63, na i 61, 63 och 66 SS, 70 S andra

64 och 66 S§. 70 S andia stycket, stycket, 71 S femle stycket samt

71 S femte stycket samt 149 S andia 149 S andra slyckel.
siycket.

63 § Har gäldenär i hovrätten anfört besvär över beslut, varigenom han försatts i konkurs, må ej mot hans bestridande försäljning av egendom i boet äga rum förrän hovrätten utiålit sig i anledning av besvären.

Utan hinder av första stycket får Jörsäljning av egendom i boet äga rum, om det Jöranledes av bestämmelserna 1 23, 24, 61 och 73 §§. Vidare får lös egendom säljas, om den är utsatt för förskämning eller snar jörstördse eller hastigt faller i värde eller kräver allt för kostsam vård. I den mån medel saknas till betalning av utgifter för boet, får även annan lös egendom säljas.

'= Senaste lydelse 1955:236.

67 §'

Vad 1 63, 64 och 66 Ha är siadgal om uppskov med försäljning av egendom 1 hoel iitgöre ej hinder för Sudan försäljning, som enligi 61 fi mä äga rum jämväl före JörsUi borgenär ssammanl rädel.

Påyrkar inleckningshavare eller annan borgenär, som för sin fordran har förmånsrätt i viss egendom, att den egendom, vari förmånsrätten gäller, skall säljas genom förvaltarens försorg, och har hans rätl till betalning ur egendomen efter bevakning i konkursen lämnals obestridd eller fastställts genom dom, som äger laga kraft, må anstånd med försäljning äga rum endasl om rällens ombudsman och förvaltaren anse detta nödvändigt för atl förhindra att avsevärd förlust vållas konkursboet eller genomförandet av ackord väsentligt försvåras samt anstånd ej är obilligt mot borgenären.

Påyrkar inleckningshavare eller annan borgenär, som för sin fordran har förmånsrätt i viss egendom, att den egendom, vari förmånsrätten gäller, skall säljas genom förvaltarens försorg, och har hans räll lill belalning ur egendomen efter bevakning i konkursen lämnats obestridd eller fastställts genom dom, som äger laga kraft, må anslånd med försäljning äga rum endasl om förvaltaren anser della nödvändigt för atl förhindra att avsevärd förlust vällas konkursboet eller genomförandet av ackord väsentligt försvåras samt anstånd ej är obilligt mot borgenären.

iniiii lilljörsöljniiigen lönuuir bljtiU: \iigr(ir htm bljull. bcgäre förvidiuren horgeiuirenuis siiiinycke. Nör del lömidigen kan ske. skall förvul-itircii inhämiti gäldenärens mening helrulfiindc försöijningen.

Hai auktion å fast egendom, som hör till boel. hållits i den ordning som gäller lor utmätt sädan egendom Ulan att försäljning kommit till stånd, må löivaltaien underlåta att vidtaga ytterligare åtgärder för egendomens försäljning. Har auktion i nyssnämnda ordning ej ägt rum, men föreligger anledning till tintiigande. att sådan auktion ej kommer att leda lill försäljning, äge förvaltaren med samlycke av oin-budsniaiincn underlåta att föranstalta om egendomens avyttrande, där de borgenärer som i konkursen bevakat fordringar, vilka skola utgå med särskild förmånsrätt ur egendomen, samlycka därtill.

Har auktion å fast egendom, som hör till boet, hållits i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom utan att försäljning kommii lill stånd, må förvaltaren underlåta atl vidtaga ytterligare åtgärder för egendomens försäljning. Har auktion i nyssnämnda ordning ej ägl rum, men föreligger anledning lill antagande, all sådan auktion ej kommer au leda lill försäljning, äge förvaltaren underlåta att föranstalta om egendomens avyttrande, där de borgenärer som i konkursen bevakat fordringar, vilka skola utgå med särskild förmånsrätt ur egendomen, samtycka därtill.

Prop. 1978/79:105 25

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Lös egendom, vari borgenär har panträtt eller annan särskild förmånsrätt, må ej i något fall utan hans samtycke säljas annorledes än å auktion, så framt hans rätt är av försäljningen beroende.

Samlycke som avses i första och Samtycke som avses i andra

andra styckena fordras icke. när slyckel lordras icke, när förvalla-

förvaltaren vill genom fondkom- ren vill genom fondkommissionär

missionär sälja på fondbörs noterat sälja på fondbörs noterat värdepap-

värdepapper till gällande börspris. per till gällande börspris eller när

Samtycke enligt undru slyckel jord- .fruga är orn försäljning av lös egen-

ras ej heller för försäljning av lös dom genom fortsättande av gälde-

egendom genom fortsättande av närens rörelse,
gäldenärens rörelse.

Skall tarlyg, som ej är infört i skeppsregistret eller i molsvarande ulländska register, gods i fartyg eller gods i luftfartyg säljas, äge förvaltaren, där egendomen finnes inom riket, begära försäljning i den ordning som gäller för ulmätt sådtin egendom.

Är fråga om försäljning av registrerat skepp, av luftfartyg eller av intecknade reservdelar till luftfartyg och finnes egendomen inom riket, skall vad i 70 S första och andra styckena sägs äga motsvarande lillämpning.

Skall gäldenären tillkommande rätt till andel i inteckning som belastar hans luftfartyg eller till sådant fartyg hörande reservdelar säljas, late förvaltaren innan försäljning sker anskaffa särskild inteckningshandling å det gäldenären tillkommande beloppet, där laga hinder däremot icke möter. Skall försäljning ske ;iv inteckningshandling, som innehaves av gäldenären och för vilken han är personligen ansvarig, vare förvaltaren pliktig att, där ej gäldenären medgiver, att handlingen må försäljas med bibehållande av hans ansvarighet, förse handlingen med påskrift, varigenom gäldenären frikallas frän ansvarighet.

Bestämmelserna i 70 S sista stycket äga motsvarande tillämpning, när gäldenären tillhörig lös egendom under konkursen skall säljas i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom. I sådant fall skall förvaltaren dessulom, i den mån det är påkallat, i äiendet föra lalan för borgenärer som ha förmånsrätt enligt 10 S förmånsrättslagen (1970:979) samt genom brev underrätta borgenär om yrkande som han framställer på dennes vägnar.

76 §»

Finner Jörvullarcn del i 74 Sjöre- Förvaltaren jår, när egendom

skrivna kiingördsesätt icke vuru skall säljus på auklion genom huns

ägnal att bereda kungörelsen nödig Jörsorg. låta kungöra aitklioueu i

ojjenillghel. ankomme på honom mindre utsträckning än stmi följer

alt vidiagu de ytterligare åtgärder, av 74 H Jörsta stycket, om han an-

som må anses erforderliga. Skulle ser det tillfyllest. Inskränkning i

han i nugot juli anse tillfyllest, att fråga om kungörande av auktion å

auktionen kiingörcs i mindre ut- fasl egendom, regislreral skepp,

sträckning än / nämnda paragraf Itifllarlyg eller inlecknade reserv-

sladgas, bcgärc samtycke dänill av delar till luftfartyg må dock icke

Senaste lydelse l'73:1132 (jfr 1975:918).

Godkänner denne ej anbiidel, äger förvallaren hänskjiila frågan lill borgenärerna. När del lämpligen kan ske. skull förvuluiren inhämta gäldenärens mening innan jörlik-ning ingås. Motsätter sig gäldenären förlikningen och släller/;«« säkerhet för vad som bjudes genom den, har han rätl att själv ulföra tvisten.

80 Visar förvallare motvilja, oskicklighet eUer försummelse vid fullgörandet av sitt uppdrag, må rättens ombudsman, granskningsman, borgenär eUer gäldenären hos konkursdomaren göra anmälan om förhållandet.

Göres sådan anmälan eller Jinner konkursdomaren eljest anledning lill anmärkning mol förvallare, äge konkursdomaren ejler omsländighelerna tlllhållu honom att fiiUgöra sina åligganden eller skilja honom från befallningen.

Innan Jörvallare må skiljus från befallningen, inhämie konkursdomaren, där ej anmälan, som ovan sägs, gjorts av ombudsmunnen, yllrande Jrån denne. Efter första borgenärssammanträdet må förvaltare ej entledigas förrän borgenärerna vid sammaniräde, som av konkursdomaren utlysts, erhållit tillfälle att inför honom yttra sig i ärendet. Konkursdomaren äge likväl, om han finner skäl därtill, i avbidan på borgenärernas yllrande försälta förvaltare ur tjänstgöring; dock må del ej ske innan yttrande frun ombudsmunnen, där sädanl skall avgivas, inkommit till konkursdomaren.

Förvaltare skall på egen begäran entledigas av konkursdomaren, om han visar skäl lill det. Förvaltare som finnes icke vara lämplig eller av annan orsak bör skiljus jrån uppdragei skall av konkursdomaren entledigas ejler jruinslällning (IV tillsynsmyndigheten, granskningsman, borgenär eller gäldenären .

Förvaltare må ej entledigas utan att tillsynsmyndigheten erhållit till-Jålle ull yllra sig. Efter försia bor-genärssammanirädel må förvaltare ej entledigas förrän borgenärerna vid sammanträde, som av konkursdomaren utlysts, erhållil lillfälle all inför honom yllra sig i ärendei. Konkursdomaren äge likväl, om han finner skäl därtill, i avbidan på borgenärernas yttrande försälla förvaltare ur tjänstgöring; dock må det ej ske innan lillsynsmyndigheien erhållil lillfälle atl yttra sig.

berättigade; och bör. där det lämpligen kan ske. arvode på en gång bestämmas för samtliga därtill berättigade. Framställning, som nyss sagts, skall angiva del belopp, som i arvode fordras, och, där beslämmande av särskilt arvode för viss egendom kan ifrågakomma, jämväl det belopp, som i sådant avseende äskas. Vid framställningen skall fogas ej mindre redogörelse för det arbele uppdraget medfört än även specificerad räkning, ulvisande det fordrade beloppets föidelning på de olika förvaltningsätgärderna. Har förvaltare fin- viss förvalinlugsui-gärd, susoni förrältiinde av bouppleckning. Ulförande uv rällegång. Iiullundc UV auklion dier dylikl. anlitat (;;;/;(/) och har gottgörelse därför lillgodolörts denne eller har ersättning för utgifter tillgodoförts rällcns ombudsman eller förvaltare, skall sådant angivas i redogörelsen.

lämpligen kan ske. arvode på en gång bestämmas för samtliga därtill berättigade. Framställning, som nyss sagts, skall angiva det belopp, som i arvode fordras, och, där bestämmande av särskilt arvode för viss egendom kan ifrågakomma, jämväl det belopp, som i sådant avseende äskas. Vid framställningen skall fogas ej mindre redogörelse för det arbete uppdraget medfört än även specificerad räkning, utvisande det fordrade beloppets fördelning på de olika löivaltningsåtgär-derna. Har förvaltare anlitat bilräde som avses i 52 fi och har gottgörelse därför lillgodolörts bilrädel eller har ersättning för utgifter lillgodolörts förvaltaie. skall sådant angivas i redogörelsen.

88 S

Gäldenär må ej efter det beslut om hans försällande i konkurs meddelals och innan han avlagi den i 91 § föreskrivna bouppteckningsed utan samtycke av rättens ombudsman begiva sig från den ort, där han är bosatt. Senare under konkursen må gäldenären ej utan samtycke av ombudsmannen begiva sig längre bort än alt han kan en vecka efter kaUelse personligen infinna sig inom rättens domsaga å ort, där hans närvaro påkallas: vare ock gäldenären skyldig att Jör ombudsmannen och förvaltaren uppgiva stället, där han vislas, och, om del är utom domsagan, viss däri nom bosalt person, till vilken kallelse å honom må lämnas.

Gäldenären får ej efier del beslul om hans försällande i konkurs meddelats och innan ed enligt 91 § har avlagts begiva sig från riket utan samtycke av konkursdomaren. Om det senare under konkursen skäligen kan befaras att gäldenären genom att begiva sig från riket undandrager sig skyldighet som föreskrives i denna lag, Jår förbud meddelas honom att lämna riket.

Kan det skäligen befaras att gäldenären åsidosätter förbud att begiva sig Jrån riket, får han åläggas att lämna ijrån sig sill pass lill tillsynsmyndigheten .

Kan del skäligen befaras att gäldenären genom atl begiva sig från den ort där han är bosatt undandrager sig skyldighet som föreskrives i denna lag. får förbud meddelas honom atl lämna orlen.

Beslut om reseförbud eller om åläggande Jör gäldenären att lämna ijrån sig pass meddelas av konkursdomaren på begäran av förvaltaren eUer tiUsynsmyndigheten. När skål för sådani beslut ej längre föreUgger. skall beslutet omedelbart hävas.

Innan beslut meddelas i Jråga som avses 1 denna paragraf, skall konkursdomaren bereda gäldenä-

89 S

Gäldenär vare pliktig giva konkursdomaren, rättens ombudsman, förvaltare och granskningsman ävensom, vid borgenärssumnuin-iräde, borgenärerna de upplysningar om boet, som de begära.

Vid borgenärssammanträde skall gäldenären vara tillstädes, så framt han ej är hindrad av laga förfall. Vill gäldenären, utan alt sådant hinder föreligger, från sammanträde utebliva, läge konkursdomarens c/-ler, om samnianlrädel skall hållas liljor rönens ombudsmun, dennes samtycke därtill. Utebliver gäldenären från sammanträde, vare hans utevaro ej hinder för handläggning av de ärenden, som där skola förekomma.

Gäldenären skull lämna konkursdomaren , lillsynsmyndigheien. förvallare och granskningsman de upplysningar om boet, som de begära.

Vid borgenärssammanträde skall gäldenären vara tillstädes, så framt han ej är hindrad av laga förfall. Vill gäldenären. utan att sådant hinder föreligger, från sammaniräde utebliva, läge konkursdomarens samlycke därtill. Utebliver gäldenären från sammaniräde, vare hans utevaro ej hinder för handläggning av de ärenden, som där skola förekomma.

92 §

Den i 91 S föreskrivna bouppieckningsed skall avläggas vid första borgenärssammanlrädet. Är gäldenären av laga förfall hindrad alt dä avlägga eden eller är till följd av särskilda omständigheter bouppteckningen då ännu ej till konkursdomaren inkommen, kalle konkursdomaren, sedan förfallet upphört eller bouppteckningen inkommit, så snarl ske kan gäldenären all infinna sig för edgångens fullgörande; och varde rättens ombudsman och förvallaren underrättade därom.

Ar gäldenären häktad eller avlägsel boende, må konkursdomaren illlåiti honom utt JliUgöra ed-gängen inför den domsiol eller kon-kursdomure, som är närmasi; är gäldenären sjuk, äge konkursdomaren låtu honom hemma i sin boslad avlägga eden.

Den i 91 S föreskrivna bouppieckningsed skall avläggas vid första borgenärssammanträdet. Är gäldenären av laga förfall hindrad all då avlägga eden eller är lill följd av särskilda omständigheter bouppteckningen då ännu ej tili konkursdomaren inkommen, kalle konkursdomaren, sedan förfallet upphört eller bouppteckningen inkommit, så snarl ske kan gäldenären alt infinna sig för edgångens fullgörande; och varde tillsynsmyndigheten och förvaltaren underrättade därom.

När anledning förekommer, får konkursdomaren tillåta gäldenären att avlägga eden inför annan konkursdomare. År gäldenären sjuk, fur eden avläggas där han vistas.

Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse

ägare, sä ock gäldenärens hu.sjölk och ijönare vare. om det kan antagas, alt de ägd kunskap om boel, pllkilge alt på yrkande av förvallaren eller borgenär avlägga ed, som nyss nämnts. Har någon haft egendom, som hör till boel. om händer, vare han pliktig atl uppgiva vod han omhänderhafl och med ed fäs-lii uppgifien, så Jraml förvallaren eller borgenär del yrkar.

Edgångsyrkande, som ovan i denna paragraf avses, skall göras hos konkursdomaren. Har sådani yrkande framslällls, kalle konkursdomaren den, av vilken edgång äskas, att infinna sig inför konkursdomaren å tid och ställe, som av honom beslämmas; underrätte ock därom rättens ombudsman och förvaltaren saml, där edgångsyrkandet framslällls av borgenär, denne. Medgives yrkandet, varde, om det kan ske, edgången genasl fullgjord; kan det ej ske vid tillfället, meddele konkursdomaren beslut om lid och ställe, då eden skall inför honom avläggas. Medgives ej yrkandet, varde frågan om edgång skall äga rum hänskjuten lill rälien; och vare, där rälien bifaller edgångsyr-kandei, om edgångens fullgörande inför konkursdomaren lag, som nyss sagts. Bestämmelserna i 92 S andra slyckel skola i fall, varom hiir är fråga, äga motsvarande tilllämpning.

Föreslagen lydelse

borgenär avlägga boupptecknings-ed eller beediga viss uppgifi i bouppteckningen, om det kan antagas alt sådun edgång är av betydelse för boulredningen.

Edgångsyrkande, som ovan i denna paragraf avses, skall göras hos konkursdomaren. Har sådani yrkande framslällls, kalle konkursdomaren den, av vilken edgång äskas, all infinna sig inför konkursdomaren å lid och ställe, som av honom beslämmas; underrätte ock därom tillsynsmyndigheten och förvaltaren samt, där edgångsyrkandet framställts av borgenär, denne. Medgives yrkandet, varde, om del kan ske, edgången genast fullgjord; kan del ej ske vid tillfället, meddele konkursdomaren beslut om lid och ställe, då eden skall inför honom avläggas. Medgives ej yrkandet, varde frågan om edgång skall äga rum hänskjuten lill rälien; och vare, där rälien bifaller edgångsyr-kandet, om edgångens fullgörande inför konkursdomaren lag, som nyss sagls. Bestämmelserna i 92 S andra stycket skola i fall, varom här är fråga, äga motsvarande tilllämpning.

95 Pu konkursdomaren ankomme atl föiordna om vidtagande av åtgärd enligt 94 S och att utdöma förelagt vile. Har någon /(i/- tredska insatts i häkte, skall konkursdomaren, då anledning till hans kvarhållande ej längre är för handen, genast förordna om hans lösgivande. Den, som insatts i häkte, skall senast var fjortonde dag inställas för konkursdomaren.

§27

Del ankommer på konkursdomaren alt pä begäran uv förvallaren eller lillsynsmyndigheien förordna om vidtagande av ålgärd enligt 94 S och all utdöma förelagt vite.

Har någon insatts i häkle, skall konkursdomaren, då anledning lill hans kvarhållande ej längre är för handen, genast förordna om hans lösgivande. Den, som insatts i häkte, skall senasi var fjortonde dag inställas för konkursdomaren. Ingen får under konkursen hållas häktad längre tid än tre månader.

Innan beslut medddas i fråga som avses i denna paragraf, skall konkursdomaren bereda gäldenären, förvaltaren och tillsynsmyndigheien tllljälle atl yttra sig, om det lämpUgen kan ske och det ej finnes vara ulan belydelse. Konkursdomaren Jår också hålla Jör-hanållng i frågan.

Nuvurande lydelse

lingarna och del andra tillställas konkursdomaren för att jämte det andra exemplaret av handlingarna vaiii att tillgå hos honom.

103 Efter bevakningslidens utgång bestämme konkursdomaren utan dröjsmål efter samråd med rättens ombudsman och förvallaren ej mindre viss tid, inom vilken anmärkningar må framställas mol de bevakade fordringarna, och ställe, varesi de till ombudsmannen överlämnade bevakningshandlingarna skola hållas lillgängliga för granskning, än även lid och ställe för det borgenärssammanträde, som enligt 108 S skall hållas inför ombudsmannen, därest anmärkningar framställas.

Änmärkningstiden skall beslämmas till minsl två, högst fyra veckor från bevakningstidens utgång; dock må konkursdomaren, där del prövas oundgängligen nödigt, jåst-ställa längre anmärkningstid än nu sagts. Del i 108 S omförmälda sammanträde må icke hållas lidigare än två eller senare än fyra veckor från utgången av anmärkningstiden.

Konkursdomaren bestämme ock viss dag inom fjorton dagar från nyssnämnda sammanträde, å vilken, därest Jörlikning ej träffas, målet angående de tvistiga Jord-ringarna skall vid rälien förekomma. Där det i särskili Jall bejlnnes nödvändigt, må målet utsättas till senare tidpunkt.

De avgöranden som avses i försia och tredje styckena fär träffas före utgången av bevakningstiden, om det lämpligen kan ske.

Föreslagen lydelse

andra tillställas konkursdomaren för alt jämte det andra exemplaret av handlingarna vara att tillgå hos honom.

Efter bevakningstidens utgång bestämme konkursdomaren utan dröjsmål efter samråd med förvallaren ej mindre viss lid, inom vilken anmärkningar må framställas mol de bevakade fordringama, och ställe, varesi de lill Jörvaltaren överlämnade bevakningshandlingarna skola hållas lillgängliga för granskning, än även lid och slälle för det borgenärssammanlräde, som enligi 108 S skall hållas inför konkursdomaren, därest anmärkningar framslällas. Avgörandel får träffas före utgången av beviik-ningsliden, om del lämpligen kan ske.

Änmärkningstiden skall bestämmas till minst två, högst fyra veckor från bevakningstidens utgång. Om del med hänsyn till JÖrhållan-dena i konkursen är erforderligl, får dock längre anmärkningstid fästs t allas. Del i 108 S omförmälda sammaniräde må icke hållas tidigare än två eller senare än fyra veckor från utgången av anmärkningstiden.

111 S'' Vill borgenär efier uigången av den för bevakning av fordringar ulsalla lid anmäla fordran, må del ske i den ordning, som i 101 S är sladgad angående bevakning.

Då eflerbevakning sålunda gjorts, överlämne konkursdomaren genast det ena exemplaret av bevakningshandlingarna lill rånens ombudsman: låle ock en gång i Posl- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen, kungöra, alt eflerbevakning skett, så ock viss tid, inom vilken anmärkningar må framslällas mol bevakningen, ställe, varesi de till ombudsmannen överlämnade bevakningshandlingarna skola hållas tillgängliga för granskning, lid och ställe för sam-

Då eflerbevakning sålunda gjorls, överlämne konkursdomaren genasl del ena exemplaret av bevakningshandlingarna till förvaltaren; låle ock en gång i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar, som beslämls för offentliggörande av kungörelser om konkursen, kungöra, atl eflerbevakning skett, så ock viss lid, inom vilken anmärkningar må framställas mot bevakningen, ställe, varesi de tiW förvaltaren överlämnade bevakningshandlingarna skola hållas tillgängliga för granskning samt lid och slälle för sammaniräde inför

Nuvarande lydelse

maniräde inför ombudsmannen, däresi i anledning av anmärkning sammanträde varder erforderligt, samt viss dag, å vilken, om förlikning ej Iräjfas, målet angående den tvistiga fordringen skall vid rätten förekomma.

Anmärkningstiden må ej uigöra mindre än två eller mera än fyra veckor från den dag ovanberörda kungörelse infördes i Post- och Inrikes Tidningar. Sammanträdel inför omhudsinannen skall hållas inom fyra veckor från anmärkningstidens utgång.

Om innehållet i kungörelsen åligge konkursdomaren att med posten avsända meddelande lill gäldenären och, där den efterbevakandes adress är känd, lill denne ävensom särskili underrätla ombudsmannen och förvaltaren.

Föreslagen lydelse

konkiir.sdomaren, därest i anledning av anmärkning sammanträde varder erforderligt.

Änmärkningstiden må ej uigöra mindre än två eller mera än fyra veckor från den dag ovanberörda kungörelse infördes i Posl- och Inrikes Tidningar. Sammanträdet inför konkursdomaren skall hållas inom fyra veckor från anmärk-ningstidens utgång.

Om innehållet i kungörelsen åligge konkursdomaren att med poslen avsända meddelande till gäldenären och. där den efterbevakandes adress är känd, lill denne ävensom särskilt underrätta förvaltaren.

129 §

Sedan utdelningsförslag upprättals, skal) förslaget med därtill hörande förvallningsredogörelse hållas tillgängligt för granskning å ställe, som bestämmes av rällens ombudsman efter samråd med förval-luren. Ombudsmannen låle en gång i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar, som beslämls för offentliggörande av kungörelser om konkursen, kungöra, atl utdelningsförslag upprättats, så ock från och med vilken dag samt var del kommer alt hållas tillgängligt. 1 kungörelsen skall ock nämnas, all den, som vill klandra förslaget, har atl anmäla sill klander på säll och inom lid, som sladgas i 130 §.

Del åligger ombudsmannen alt ofördröjligen efter utfärdandet av

Sedan uidelningsförslag upprättats, skall förslaget med därtill hörande förvallningsredogörelse hållas lillgängligl för granskning å lid och slälle som beslämmes ay förvaharen. Når Jråga är om Jörslag lill slutuidelning. skall förvaltaren bestämma tid och ställe efier samråd med tillsynsmyndigheten. Förvaltaren låle en gäng i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de orlslidningar, som beslämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen, kungöra, att utdelningsförslag upprättats, så ock från och med vilken dag saml var det kommer alt hållas tillgängligt. 1 kungörelsen skall ock nämnas, all den, som vill klandra förslaget, har atl anmäla sitt klander på sätt och inom tid, som stadgas i 130 S.

Det äligger förvaltaren alt ofördröjligen efter utfärdandet av ovan-

Nuvarande lyddse

ovannämnda kungörelse dels tillställa konkursdomaren ell exemplar av utdelningsförslaget och förvaltningsredogörelsen, dels ock till gäldenären och varje i förslaget upptagen borgenär, vars adress är känd, med posten översända meddelande om innehållet i kungörelsen; och varde borgenär tillika underrättad om den utdelning, som är för honom beräknad i förslaget.

Ombudsmannen har därjämte att sä snart ske kan tillställa konkursdomaren ett exemplar av de tidningar, i vilka kungörelsen varil införd.

Då kungörelse om slutuidelning ulfärdas, skall underräiielse därom samiidigi meddelas konkursdomaren.

Föreslagen lydelse

nämnda kungörelse dels lillslälla konkursdomaren och tillsynsmyndigheten ett exemplar av uldelningsförslaget och förvaltningsredogörelsen, dels ock lill gäldenären och varje i förslaget upplagen borgenär, vars adress är känd, med poslen översända meddelande om innehållet i kungörelsen; och varde borgenär tillika underrättad om den utdelning, som är för honom beräknad i förslaget.

Förvaltaren har därjämle alt så snarl ske kan lillslälla konkursdomaren och tillsynsmyndigheten ett exemplar av de tidningar, i vilka kungörelsen varil införd.

Då kungörelse om slutuidelning ulfärdas, skall underrättelse därom samtidigt meddelas konkursdomaren och tillsynsmyndigheten.

Varder klander upptaget, utsatte konkursdomaren dag för målets handläggning vid rälien saml late den utsatta dagen minst lio dagar förut kungöras en gång i Posl- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen; underrätte ock särskilt rällens ombudsman, förvallaren och den, som anmält klandret, samt. där klandret avser utdelning lill viss borgenär, som icke anmält klandret, denne.

Vid målets handläggning böra ombudsnuinnen och förvallaren vara tillslädes.

De för målets prövning nödiga handlingar skola genom ombudsmannens försorg tillställas konkursdomaren för all tillhandahållas rätten.

Varder klander upptaget, utsatte konkursdomaren dag för målets handläggning vid rätlen samt låle den utsatta dagen minsl tio dagar förut kungöras en gång i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen; underrätte ock särskilt tillsynsmyndigheten, förvaltaren och den, som anmält klandret, samt, där klandret avser utdelning lill viss borgenär, som icke anmält klandret, denne.

Vid målets handläggning bör förvallaren vara tillslädes.

De för målets prövning nödiga handlingar skola genom förvaltarens försorg tillställas konkursdomaren för att tillhandahållas rätten.

137 S

Utdelning för fordran, i avseende å vilken borgenären förelagts sådan edgång, som i 116 eller 123 § sägs, skall, ändå atl edgången ej fullgjorts, beräknas i uidelningsförslag, som ej avser slutuidelning i konkursen. Då slutuidelning förelages, må sådan fordran ej komma i betraktande, med mindre innan kungörelse om framläggande av uldelningsförslaget utfärdals bevis, all eden avlagts, genom konkursdomarens försorg kommit rällens ombudsman tillhanda eller borgenären hos ombudsmannen styrkt, att sådant bevis tillställts konkursdomaren; och skall, där fordringen enligt vad nu sagts icke må komma i betraktande, vad vid tidigare utdelning må hava beräknats för fordringen gå lill fördelning emellan andra borgenärer.

Utdelning för fordran, i avseende å vilken borgenären förelagts sådan edgång, som i 116 eller 123 S sägs, skall, ändå alt edgången ej fullgjorts, beräknas i utdelningsförslag, som ej avser slututdelning i konkursen. Då slututdelning företages, må sådan fordran ej komma i betraktande, med mindre innan kungörelse om framläggande av uldelningsförslaget utfärdats bevis, alt eden avlagts, genom konkursdomarens försorg kommii förvallaren tillhanda eller borgenären hos denne styrkt, att sådant bevis tillställts konkursdomaren; och skall, där fordringen enligt vad nu sagls icke må komma i betraktande, vad vid lidigare utdelning må hava beräknats för fordringen gå till fördelning emellan andra borgenärer.

Vad i 141 § tredje slyckel är siadgal om skyldighei alt gälda ränla å medel, som ålerbäras, skall äga molsvarande tillämpning vid återbäring av medel, som borgenär enligt 143 § fått lyfta.

145 a §"

Har belalning utfallit på kapitalbeloppet av fordran, lill säkerhei för vilken företagsinleckning meddelals, skall rättens ombudsman, sedan tiden för klander mot framlagt utdelningsförslag gåll till ända eller väckt klander avgjorts genom beslut som vunnit laga kraft, göra anmälan därom till inskrivningsdomaren och därvid insända uldelningsförslaget eller annan handling som visar fördelningen. Kan det antagas alt ytterligare belalning kommeratt lilläggas inteckningsha-varen, skall dock med anmälan anstå till dess det blivii avgjort, om sådan betalning skall uigå.

Har betalning utfallit på kapitalbeloppet av fordran, till säkerhet för vilken företagsinteckning meddelats, skall förvaltaren, sedan tiden för klander mot framlagt utdelningsförslag gått till ända eller väckt klander avgjorts genom beslut som vunnit laga kraft, göra anmälan därom till inskrivningsmyndigheten och därvid insända uldelningsförslaget eller annan handling som visar fördelningen. Kan det antagas att ytterligare betalning kommer alt tilläggas inteckningsha-varen, skall dock med anmälan anstå till dess det blivit avgjort, om sådan betalning skall utgå.

Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse

konkursen nedlagd, om gäldenären gör ansökning därom hos konkursdomaren. Innan konkursdomaren meddelar beslul i anledning av ansökningen, skall han höra rättens ombudsman och förvallaren.

Är sådan ansökning gjord, äge konkursdomaren, om han finner skäl därtill, förordna, all medan ansökningen är beroende på prövning boets egendom ej må säljas, så vitt det ej påkallas av anledning, som avses i 61 § andra stycket.

Föreslagen lydelse

konkursen nedlagd, om gäldenären gör ansökning därom hos konkursdomaren. Innan konkursdomaren meddelar beslut i anledning av ansökningen, skall han höra förvaltaren.

Är sådan ansökning gjord, äge konkursdomaren, om han finner skäl därtill, förordna, atl medan ansökningen är beroende på prövning boets egendom ej må säljas, så vitt det ej påkallas av anledning, som avses i 63 § andra stycket andra och tredje meningarna.

185 S'

Finner konkursdomaren, dä beslul om konkurs meddelas, anledning lill (innigaiide, ull gätdcnö-reiis bo icke förslår lill besiridtuidc av konkurskosinaderna, och siälles ej genasl stil erliel för sugdo koslnader, skull vad förin 1 dennu lug är siadgal om vidUigunde uv ålgärder du konkurs uppslån icke ägu I illlämpning. 111 un gälle vud här nedan Jineskrives:

I) Konkursbeslulel kungöres Posl- och Inrikes Tidningar och ortstidning. I kungörelsen skall anmärkas att anledning finnes lill sådani antagande, som ovan sagts.

Konkurs skall handläggas som mindre kimkurs. om del finns anledning aniaga

1. ull gäldenärens ho ej räcker lill betalning av de konkiirskosinader som tinnars skulle följa, eller

2. all boel med hänsyn lill dess omftiiiiilng och övrigu förhulUin-den är uv enkel beskaffenhei och ull konkursen med fördel kun genomföras Ulan ull bcvakningsförjä-runde enligi 5 kap. anordnas.

När konkurs luindlögges som mindre konkurs, tillämpas föreskrifierna i 3 och 5-7 kap. om handläggning av konkurs endasl

2) Konkiirsdomuren skall, där del prövas erforderligl. förordna en god man an taga vård om gäldenärens bo. Har icke till konkursdomaren ingivils av gäldenären under edsJÖrplikldse underskriven förteckning över hans lillgångar och skulder med uppgift om dels varje borgenärs namn och posladrcss, dels i vad mån skuld avser lön eller pension och dels de böcker orh undra handlingar, som röra boel, skull god nian alllid förordnus. Del åligger i sådani fåll gode mannen an ofördröjligen upprälla och till konkiirsdonuiren inkomma med förleckning, som nyss .sagls, saml an så snarl kunskap vunnils om löne- eller pensionsskuld genasl anmäla delta till kronojögdemyndlg-heten 1 gäldenärens hemortskommun. Finnes ej löne- eller pensionsskuld skall detta anmärkas i förteckningen. Vid boupptecknings-förrättningen skall gäldenären vara tillslädes och under edsJÖrpUkidse redligen uppgiva boet.

185 a fi

Beslutas an konkursen skall handläggas som mindre konkurs, skall konkursdomaren efter hörande av tillsynsmyndigheten genast utse en förvaltare alt handha förvaltningen av hoel. Ifråga om förvaltare gäller 44 §.

År gäldenären dödsbo, behöver förvaltare utses endast om bouppteckning enligt 20 kap. årvdahiilken ej har upprällais eller annars sär-s k lida sk öl jördiggd.

Beträffande tillsyn över förvull-ningen äga 42. 59 och 60 f>§ molsvarande lillämpning.

I fråga om enlledlgande av förvallare gäller 80 fi 1 lilliimpliga delar. Avgår förviduiren innan konkursen avskrives, skall redovisning för förvaltningen snarast avges till tlUsynsmyndlgheien. Avskrift av redovisningen skall lämnas lill konkursdomaren.

Prop. 1978/79:105 50

Nuvarande lydelse löreshigcn lydelse

185 b fi

1 fruga om förvuluirens allmänna åligganden äga 51. 51 a och 52 H, 53 fi Jörsta slyckel, 57 §, 58 §Jörsla och andra styckena samt 60 undra sty(ket motsvarande tillämpning. Vidure äger 54 § motsvarande tillämpning.

Förvaltaren skall lämna konkursdomaren och lillsynsmyndigheien skrijilig uppgifi om orsakerna till gäldenärens ohesiånd, såviti de kunnai utrönas. Samiidigi skall anmärkas, om del har JÖrekoinniit Jörliållande som kan Jöranleda älervinning till konkursboet och om det Jlnns skälig anledning antaga ull gäldenären gjort sig skyldig IiU gäldenärsbrott. Finns anledning till sådani anlagande, skall grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under del senasle årei Jöre konkursansökningen varit bok-jöringsskyldig, skall vidare anmärkas, vilket bokföringssystem han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts. I sådant fall skall samtidigt den av gäldenären senasi uppgjorda balansräkningen ingivas.

Så snart kunskap har vunnits om löne- eller pensionsskuld skall förvaltaren anmäla sådan skuld till kronofogdemyndigheten i den ort där gäldenären bör svara i tvistemål som angå gäld i allmänhei. Finns ej löne- eller pensionsskuld, skall förvallaren anmärka detta i bouppteckningen.

Bouppteckningen skall jämte uppgifier enligt andra stycket tillställas konkursdomaren och tillsynsmyndigheten snarasi och senast en månad från konkursbeslutel. När särskilda omständigheter Jördigga, får konkursdomaren bevilja uppskov.

Om förvaltaren finner atl gäldenären kan misstänkas för att ha gjort sig skyldig lill gäldenärsbrott, skall han omedelbart underrätta

3) Frumgår ej av bouppteck
ningen, atl lillgång Jlnnes lill be
stridande av konkurskostnaderna,
kulle konkursdomaren genast gäl
denären alt inslälla sig för att fästa
bouppteckningens riktighet med
sådun ed, som i 91 § sägs. Edgång
en må ej ulsållas alt äga rum tidi
gare än en vecka efter det beslutet
imi konkurs meddelades. Har kon
kursansökningen gjorts av borge
när, varde underrättelse om liden
för edgången med poslen översänd
till honom.

Edgångsyrkande, varom sladgas i 93 §. må jämväl i Jall, varom nu är Jråga, av borgenär framställas.

Vad 4 kap. i övrigi föreskriver i avseende å edgång likasom ock vad 1 samma kapitel stadgas om påföljd för gäldenär av iredska alt vid boiipptecknlng.sförräitning vara lillsiädes och uppgiva boet skall I fall, som här avses, äga molsvarande lillämpning.

4) Varder ej genoin tiUägg vid
bouppieckningens beedigande eller
eljesl ådagalagi, all lillgång Jlnnes

allmän åklagare därom och därvid angiva grunden för misslanken.

185 c fi

Om ej annal är föreskrivet, skall egendom som jlnns 1 boet säljas så snarl del lämpligen kan ske.

Beträffande försäljning av egendom, förlsätlande eller återupptagande av rörelse, indrivning av fordringar och förlikning angående osäker eUer tvistig tiUgång under konkursen gälla 61. 63, 67, 70, 71 och 73—78 fifi i tillämpUga delar. Fordran som kun göras gällande i konkursen skull anses som bevakad fordran. Den tid uv fyra veckor som enligi 73 fi jörsta siycket skall räknas från första borgenärssammanlrädet skall i Slället räknas från konkursbeslulet.

185 d fi

Så snarl bouppleckning har lillställis konkursdomaren skall denne kalla gäldenären att Inslälla sig för atl avlägga sädan ed .som avses i 91 §. År gäldenären dödsbo och har förvaltare ej utsetts, skall vad som i 91 § andra stycket sågs om jörvaltaren i stället gälla konkursdomaren. Edgången fär ej äga rum lidigare än en vecka från konkurs-beslutet.

Finner konkursdomaren, sedan bouppteckningen har beedigats, efter förvaltarens hörande att till-

Nuvarande lydelse

lill bestridande in- konkurskoslnu-dernii, och snilles ej heller säkerhei Jör sagda koslnader, meddele konkursdomaren beslul om avskriv-niiig av konkursen. Innun gäldenären beedigat bouppteckningen eller annan Jiillgjorl edgång, som må huva Jördugis honom, må konkursen ej avskrivas, där ej hinder föreligger jör edgångs fullgörande inoni skälig lid och konkursdomaren finner anledning saknas lill antagande, atl genom edgången lillgång lill koslnadernus bestridande skulle yppas.

Föreslagen lydelse

gångarna ej rucka lill belalning av konkurskoslniidernii och annan skuld som boel har ådragit sig, skall han beslula om avskrivning uv konkursen. Sådani beslul fär dock ej meddelas förrän förvallaren liar jiillgjorl vud som åligger hononi enligi 185 b fi undra slyckel. Avskrives konkursen, skall JÖrvuliaren snarasi avge redovisning för förvaliningen lill lillsynsmyndlglielen. Avskrift av redovisningen skall lämnas till konkursdomaren.

Föreligger hinder nioi atl bouppieckningsed avlägges av gäldenären eller annun inom skälig lid och saknas anledning aniaga all genom sådan edgång skulle yppas tillgång lill belalning av konkur.s-kosinaderna och annan skuld som boet har ådragit sig, äger försia stycket motsvarande lillämpning trots att edgång icke hur fuUgjorls.

Innan egendomen i boel återstäl-les till gäldenären, skall förvaltaren av egendomen, såvitt den förslår, betala konkurskostnaderna och annan skuld som boet har ådragit sig.

Prop. 1978/79:105 53

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

belo[)pel a\- hans jördran med den ränla varpå utdelning skall beräknas, den förmånsräll som JÖljer med fördringen och den indelning som belöper på denna. Vid förslagei skall jögas sådan förvallningsredogörelse som angives i 128 fi Iredje stycket.

Vid tillämpning av 138 eller 139 § skall vad som .sägs där om den dag, från vilken tiden jör klander mol uidelningsförslag är all räkna, i siällei avse dagen för titdelningsförsla-gels upprättande.

185 ffi

Förvaltaren skall genast lillslälla
konkursdomaren och lillsynsmyn
digheien utdetningsförslugel och
förvaltningsredogörelsen. Hun

skall samtidigt avge redovisning Jör förvaliningen till tillsynsmyndigheten och därvid bifoga de handlingar som kunna vara av betydelse för kontroll av redovisningen. Avskrifter av redovisningen jämte bifogade handlingar skola lämnas till konkursdomaren.

Konkursdomaren skall genast i Posl- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen, kungöra att utdelningsförslag har upprättats. Den som vill framställa invändning mot utdelningsförslaget skall göra detta hos konkursdomaren senast två veckor efter det att kungörelsen var införd i Post- och Inrikes Tidningar. Erinran härom skall intagas i kungörelsen.

Sedan tiden för invändning mot utdelningsförslaget har gått ut, skall konkursdomaren fastställa utdelning i konkursen enligt förslaget, om det ej genom invändning eller på annat sätt framgår att fd eller brist som inverkat på någons rätt föreligger. Finner konkursdomaren sig icke böra fastställa utdelning enUgt förslaget, skaU han

Prop. 1978/79:105 54

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

anlingen göra behövliga ändringar i del och fastställa uidelning enligt del sålunda ändrade förslaget eller äterjÖrvisa ärendei lill JÖrvuliaren. Mol beslul om älerförvisning får lalan ej föras. Att nytt iitddnings-försliig har upprällais skall kiingö-rus endast om det finns skäl till det. När beslul omjäslställelse av utdelning meddelas, anses konkursen avslutad.

185 g §

Sedan beslul om fasiställdse av utdelning i konkursen har vunnit laga kraft, skall förvaltaren snarast tillställa borgenär de medel som tillkomma denne. Detta gäller dock ej beträffande fordran som är beroende av villkor, som avses i 136 §, eller .som är föremål Jör rättegång. Borgenär är berättigad till den ränla som har upplupil på medlen från dagen jör utdelnings-förslagets upprättande. När medlen ha tillstäUts borgenärerna, skall jörvaltaren anmäla det hos konkursdomaren och tillsynsmyndigheten. Har belalning uljällil på kapitalbeloppet av fordran, till säkerhet för vilken företagsinleckning meddelats, gäller 145 a .■?.

BU medel tillgängUga för utåel-ning sedan konkursen avslutats, skall jörvaltaren utdela dem till borgenärerna och avge redovisning för förvaliningen av medlen. Bestämmelserna i 185 e och 185 f§§ om utdelning och redovisning skola därvid tillämpas. Att nytt utdelningsförslag har upprällais skall kungöras endast om det finns skäl till det. Om konkursdomaren med hänsyn till de med en utdelning förenade kostnaderna Jinner att sådan icke lämpligen bör ske, äger han efter framställning av förvaltaren förordna att medlen 1 stäUet för att utdelas skola överlämnas till gäldenären .

5) Finnes boet förslå till kon-kurskoslnadernas beslrldcinde eller snilles säkerhet för desamma, skall konkur.sdomaren iakllaga vud som omJÖrmöles i 19 fi, därvid likväl de tider, som enligi sagda paragraf skola räknas från del beslutet om konkurs meddelades, i stället skola räknas från dagen för utfärdandet av kungörelse enligi paragrafen. Med konkursen skaU jämväl i övrigt så förhållas som i allmänhet är beiräffande konkurser föreskrivet; dock alt, där binippleckningsed redun uvlugis, del ej åligger gäldenären eller annan, som gått eden, att ånyo fullgöra sådan edgång.

185 11 fi

Om JÖrvulliiren i konkurs som htindlägges som mindre konkurs finner all 1 185 fi förslu slyckel 2. angivna förulsäiiningur för sodan handläggning icke fördiggu sann atl boel räcker llll belalning uv dels de konkurskoslnoder som följu med all konkursen handlägges 1 enlighel med vud som i allniänliel är föreskrivel ifråga om konkurs, dels annan boets skuld, skall han genasl anmäla dellu lill konkursdomaren.

Om konkursdomaren. ejler lill-synsinyndighelens hörande. 1 anledning av anmälningen eller eljesl jinner all konkursen bör handläggas 1 enlighel med vad som 1 allniänliel är föreskrivel i Jråga om konkurs, skall konkursdomaren beslula all konkursen skall handläggas i denna ordning. Medddas sädanl beslut, äga 19 fi förslu och iredje slyckena molsvarande lill-lämpning.

Beslutet jäinie vad konkursdomaren har bestämt enligi 19 fi Jörsta stycket skall kungöras 1 Posl-och Inrikes Tidningar och den eller de orlslidningar som beslämls för ojfenlliggörande av kungörelser om konkursen. De tider som enligi 19 fi Jörsta stycket skola räknas från det beslutet om konkurs meddelades skola i stället räknas från dagen för utfärdandet av kungörel-s en.

Meddelas beslul enligi andra slyckel, skall förvaltaren unses vara insedd enligt 45 fi. Bouppleckning som angives 1 53 § behöver icke upprällas på nyll. Ej heller behöver gäldenären eller annan behöver gäldenären eller annan som avlagt bouppieckningsed eller beedigat \lss uppgift i bouppteckningen åter fullgöra sådan edgång.

186 S

Varder ejler iitfördandet av den i 19 fi onijÖrmälda kungörelsen uppenbarl, all lillgång ej Jhines lill bcsiridunde av konkurskosinaderna, ällgge JÖrvuliaren all ulan dröjsmål görti anmäliin därom hos konkur.sdomaren. Vid sädan anmälan skall fogas redovisning för förvaltningen.

Finner konkursdomaren efter rättens ombudsmans hörande anmälningen vara befogad, låle han kungöra densamma en gång i Postoch Inrikes Tidningar och den eller de orlslidningar, som beslämts för offentliggörande av kungörelserom konkursen. Ställes inom ireilio dugar Jrån det kungörelsen Injör-des i Post- och Inrikes Fidningar säkerhei för konkurskosinaderna, vare anmälningen föijällen. Vill borgenär eller gäldenären annoriedes visa, att tillgång ///7/«'j till bestridande av sagda kostnader, göre anmälan därom hos konkursdomaren inom lid, som nyss nämnls, och äge konkiirsdoniuren giva honom del rådrum, som prövas nödigi. Där säkerhei ej siälles eller anmälan, som sisl sagts, ej föranleder till antagande, all medel lill gäldande uv nämnda koslnader finnas, meddele ktmkiirsdomaren beslul om avskrivning av konkursen.

Om förvallare som har ulsells enligt 46 fi Jinner anledning aniaga all lillgängiirnu i boel ej räcka llll betalning av konkurskoslnaderiHi och annan skuld som boel har ådragit sig, skall han genasl anmäla della llll konkursdomaren. Han skall sanilidigl avge redovisning för förvaltningen //// lillsynsmyndigheien. Vid anmälan som har avses skall Jogas avskrifi av redovisningen.

Om konkursdomaren, efter tillsynsmyndighetens hörande. / anledning av anmälningen eller eljest Fel! Ogiltig hyperlänkreferens. grund Jör antagande att tillgångarna åro så olillräckliga som sägs i Jörsta stycket, skall han kungöra detla i Posl- och Inrikes Tidningar och den eller de orlslidningar, som beslämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen. Vill borgenär eller gäldenären visa atl tillgäng finns till betalning av nämnda kostnader och skuld, skall han anmäla detta hos konkursdomaren inom en månad från den dag då kungörelsen var införd 1 Posl- och Inrikes Tidningar. Konkursdomaren äger ge borgenären eller gäldenären behövligi rådrum. Föranleder anmälan som nu har angivils eller annan iniräfjäd omsländighel ej anlagande ull lillgång Jlnns till betalning av konkurskostnaderna och annan skuld som boel har ådragit sig, skall konkiirsdonuiren besluta om avskrivning av konkursen. Hur förvaltaren icke avgivit redovisning för förvaltningen, skall han göra detta innan beslul om avskrivning meddelas.

188 §

Vurder konkurs, .som uppslån efter ansökning av borgenär, avskriven jämlikt 185 S, vare borgenären plikilg alt vidkännas de av Jöifa-randet föranledda kostnaderna, däri Inbegripen gottgörelse, efter konkursdomarens beprövande, llll god man, som omjörmäles i nämnda paragraf under 2). Beslutet om konkursens avskrivande skall innehålla åläggande Jör borgenären att gälda nämnda kostnader, därvid varje kostnadsbelopp skall särskilt angivas.

Har konkurs upphört annorledes än genom shitulddning, äge konkursdomaren, i den mån konkursboet ej lämnar tillgång till gäldande UV vad konkursdomaren Jörskju-lit för kungörelser, kaUelser och underrälldser, sotn bort gäldas av boel, och kosinaderna ej heller kunnai tillagas av borgenär, vilken jämlikl försia stycket är ansvarig för desamma, att av aUmänna medel undfå ersältning för vad .sålunda förskjutits.

Kostnaderna för konkurs som har avskrivils enligi 185 d fi skola utgå ur konkursboet framjör annan skuld som boel har ådragit sig. Har konkursen uppstått på ansökan av annan borgenär än staten och kunna konkurskostnaderna ej utlagas ur boel, skall borgenären belala dessa, dock högsl ell belopp som motsvarar en tiondel av det vid tiden för konkursbeslutel gällande basbeloppet enligi lagen 11962: 381) om allmän JÖrsäkring. Åro Jlera borgenärer betalningsskyldiga, svara de solidariskt. Beslutet om avskrivning skall. 1 den mån boel befinnes otillräckligt, innehålla åläggande för ansvarig borgenär alt betala kostnaderna med angivna begränsning. Kunna konkurs-kostnaderna ej intagas ur boet eller av borgenåren, skola de utgå av allmänna medel.

Kostnaderna JÖr konkurs som har avskrivils enligi 186 § skola utgå ur konkursboet framför annan skuld som boet har ådragit sig. Kunna konkurskostnaderna ej uttagas ur boet, skola de utgå av allmänna medel.

Har konkurs upphön på annal säll än .som har angivits i försia eller andra stycket, äger andra slyckel molsvarande tillämpning.

189 r

Avgår förvaltare före konkursens avslutande, skall redovisning för förvaltningen, evad denna handhafts av den avgående ensam eller av honom jämte annan, ofördröjligen avgivas. Har förvaltningen varit delad, såsom i 52 fi första stycket är stadgat, skall redovisningen avse allenast den del av förvaltningen, som varit åt den avgående förvaltaren uppdragen.

Då förslag till slututdelning framlägges eller, där ackord kommit till stånd, egendomen i boet ålerslälles till gäldenären, skall ock redovisning för förvaltningen av boet avgivas.

Rällens ombudsnuin har all granska redovisning, varom ovan förmäles, och däröver avgiva utlåtande. Redovisningen och nämnda utlåtande skola därefter hållas tillgängliga för dem. som önska laga del av handlingarna. Avgives redovisning i sammanhang med framläggande av förslag till slutuidelning, skola redovisningshandlingarna vara atl tillgå för granskning från och med samma dag och å samma ställe som uldelningsförslaget; och varde underrättelse därom intagen i den kungörelse, som omförmäles i 129 S- Då redovisning eljest avgives, äge ombudsmannen efter samråd med förvaltaren besiämma slälle, där redovisningshandlingarna skola hållas lillgängliga; låle ock en gång i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar, som beslämls för offentliggörande av kungörelser om konkursen, kungöra, från och med vilken dag samt var handlingarna komma att hållas lillgängliga.

Avgår förvallare som har ulsells enligi 45 elter 46 fi före konkursens avslutande, skall redovisning för förvaltningen, evad denna handhafts av den avgående ensam eller av honom jämte annan, ofördröjligen avgivas //// tillsynsmyndigheten. Har förvaltningen varit delad, såsom i 50 försia slyckel är siadgal. skall redovisningen avse allenast den del av förvaltningen, som varit åt den avgående förvaltaren ti ppd rågen.

Då lorslag till slutuidelning framlägges enligi 129 fi eller, där ackord kommit till stånd, egendomen i boet ålerslälles till gäldenären, skall ock redovisning för förvaltningen av boet avgivas //// lillsyns-myndlgheten.

Tillsynsmyndigheien har all granska redovisning, varom ovan förmäles, och däröver avgiva utlåtande. Redovisningen och nämnda utlåtande skola därefter hållas tillgängliga för dem, som önska laga del av handlingarna. Avgives redovisning i sammanhang med framläggande av förslag till slututdelning, skola redovisningshandlingarna vara alt tillgå för granskning frän och med samma dag och å samma ställe som utdelningsförslaget; och varde underrättelse därom inlagen i den kungörelse, som omförmäles i 129 S. Då redovisning eljest avgives, äge tillsynsmyndigheien efter samråd med förvaltaren besiämma ställe, där redovisningshandlingarna skola hållas lillgängliga; låle ock en gång i Posl- och Inrikes Tidningar och den eller de orlslidningar, som beslämls för offentliggörande av kungörelser om konkursen, kungöra, från och med vilken dag samt var handlingarna komma atl hållas tillgängliga.

Då kungörelse, som ovan sägs, utfärdas, skola redovisningshandlingarna i styrkt avskrift genom om-hudsmannens försorg tillställas konkursdomaren för atl hos honom vara att tillgå; äro räkenskaper eller andra handlingar, som bifogats redovisningen, av vidlyftigare beskaffenhet, vare dock ej nödigt, att avskrifter därav överlämnas. Del åligger därjämte ombudsmannen alt ofördröjligen efier kungörelsens utfärdande lill gäldenären och varje borgenär, som i konkursen bevakat fordrtin men icke erhållil full betalning och vars adress är känd, med posten översända meddelande om innehållet i kungörelsen angående redovisningen; dock all, där ackord kommii till stånd, dylikt meddelande ej skall avsändas till borgenär, som för sin bevakade fordran icke äger förmånsrätt.

Då kungörelse, som ovan sägs, utfärdas, skola redovisningshandlingarna i siyrkt avskrifi genom tillsynsmyndighetens försorg tillställas konkursdomaren för all hos honom vara att tillgå; äro räkenskaper eller andra handlingar, som bifogals redovisningen, av vidlyftigare beskaffenhei. vare dock ej nödigt, att avskrifter därtiv överlämnas. Det åligger därjämle illlsynsinyn-digheten att ofördröjligen efter kungörelsens utfärdande lill gäldenären och varje borgenär, som i konkursen bevakal fordran men icke erhållil full betalning och vars adress är känd, med poslen översända meddelande om innehållet i kungörelsen angående redovisningen; dock alt, där ackord kommii lill stånd, dylikt meddelande ej skall avsändas till borgenär, som för sin bevakade fordran icke äger förmånsrätt.

191 S

Vill giildeniiren khinditi redovisning, varom stadgas i 189 eller 190 S. eller vill i fall, som avses i 189 §, borgenär, vars räll kan vara beroende av redovisningen, klandra densamma, skall talan instämmas till den rätl, där konkursen är eller varil anhängig, inom tre månader, räknat i fall, som avses i 189 S, från den dag, då redovisningen enligt vad kungjort blivit först varil för granskning lillgänglig, ifall, som avses i 190 § försia stycket, från det redovisningen tillställdes gäldenären och i fall, som i 190 S andra stycket sägs, från del beslutet om avskrivning av konkursen vann laga krafl.

Vill gäldenären klandra redovisning, varom sladgas i 189 eller 190 S, eller vill i fall, som avses i 189 § eller 190 § andra eller tredje stycket, borgenär, vars rätt kan vara beroende av redovisningen, klandra densamma, skall talan instämmas till den räll, där konkursen är eller varit anhängig, inom tre månader, räknat i fall, som avses i

189 S, från den dag, då redovisning
en enligt vad kungjort blivit först va
ril för granskning tillgänglig, i fall,
som avses i 190 § första stycket,
från det redovisningen tillställdes
gäldenären, i fall, somaväej i 190 §
andra stycket, från det redovis
ningen inkom tiU konkursdomaren
och i fall, som avses 1 190 § tredje
stycket, från det beslutet om av
skrivning av konkursen vann laga
kraft.

Tillsynsmyndigheten får klandra redovisning som avses i 189 eller

190 fi. Härvid äga bestämmelserna
i Jörsta stycket om gäldenärens
klandertalan molsvarande lillämp
ning. I Jall som avses i 190 § jörsta
stycket skall dock klandertiden räk
nas Jrån det redovisningen tillställ
des tillsynsmyndigheten.

Prop. 1978/79:105 61

Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse

202                                            S"
Erfordras under konkursen änd- Erfordras under konkursen änd
rad föreskrift, i vilken eller vilka   rad föreskrifi, i vilken eller vilka
ortstidningar kungörelser angående ortstidningar kungörelser angående
konkursen skola införas, ankomme konkursen skola införas, ankomme
på konkursdomaren att meddela pä konkursdomaren all meddela
och låta kungöra sådan föreskrifi;    och låla kungöra sådan föreskrift;
underrätte ock ofördröjligen räi- underrätte ock ofördröjligen lill-
lens ombudsman därom.            synsmyndighelen   och   förvaharen

därom.

Möter hinder för införande av kungörelse om konkursen i viss ortstidning, skall kungörelsen anses behörigen offentliggjord, ändå atl den ej intagils i den tidning.

Kungörelse om konkursmåls handläggning vid rälien må ulan hinder av föreskrifi, all densamma skall införas i ortslidning minst lio dagar före den, som utsatts för handläggningen, i sådan tidning införas senare, om konkursdomaren finner särskilda omständigheter därtill föranleda.

203 S 1 stället för atl i enlighel med vad fömt i denna lag finnes stadgal genom kungörelse kalla borgenärer till rälien, då konkursmål skall där handläggas, ber konkursdomaren tillämpa annat kallelsesäli, om del kan ske ulan ökning av kallelsekoslnaden. Kungörelse må dock ej utbytas mot särskilda kallelser, så framt ej alla borgenärer, som i målel äga lalan, underrällas så lidigt, au de kunna själva eller genom ombud infinna sig. Där kallelse sist tio dagar före den för handläggningen utsatta dagen med posten avsänts lill borgenär, vars adress är känd, skall den borgenär anses behörigen underrättad.

A kallelse till borgenärssammanlräde, som hålles efter bevakningslidens utgång och icke avser prövning av ackordsförslag, skall vad i första Slyckel stadgas äga motsvarande lillämpning.

206 S

Där ej av bestämmelserna i den- Föreligger vid konkursens uvslu-

na lag annat föranledes, skola till lande hinder mot att de böcker och

rättens ombudsman överlämnade andra handlingar rörande boet, vil-

handlingar rörande konkursen så ka förvallaren tagit hand om, åter-

snart lämpligen kan ske tillställas ställas till gäldenären, skola de

förvaltaren för att av honom för- överlämnas till liUsynsmyndighe-

varas. Behöver förvaharen lillgång ten, om ej förvaltaren anseratt hun

lill handling, som av ombudsman- bör bevara dem. Handlingarna

nen innehaves, ombesörje ombuds- skola bevaras I enlighel med vad

mannen avskrifi därav för förvalla- som i varje särskili fäll gäller om

rens räkning. arkivering.

" Senaste lydelse 1977: 675.

Prop. 1978/79:105 63

Nuvarande lydelse Föreslagen lyddse

Beslul av konkursdomaren i frå- Beslul av konkursdomaren it/e/i«/(-
gor, som omförmäles i 3, 4 eller 6 seenden som avses i 3, 4 eller 6
kap. eller om förordnade eller enl- kap. ellerom förordnande eller ent
ledigande av tillsynsman enligt ledigande av tillsynsman enligt
171 b S länder omedelbart till efter- 171 b S eller om uiseende eller eni-
rättelse, om ej annat förordnas; ledigande av förvallare enligt
dock att vad sålunda sladgals icke 185 a § länder omedelbarl lill efler-
skall äga lillämpning å beslut, var- rättelse, om ej annat förordnas;
igenom förelagt vite utdömts. dock att vad sålunda stadgats icke

skall äga lillämpning å beslut, varigenom förelagt vite utdömts.

210 a §

Talan mol konkursdomarens beslut får föras även av tillsynsmyndigheten, om beslutet rör formen Jör konkursens handläggning, utseende eller enlledlgande av förvallare, anialei förvallare, delning av förvaliningen mellan flera förvaltare, uppdrag eller arvode enligi 50 a fi, förskoll enligi 86 a § llll förvallare, reseförbud eller skyldighei för gäldenären an lämna ifrån sig pass, hämlning eller häklning, föreläggande eUer utdömande av vile, avskrivning av konkursen enligi 186 § eller arvode eller kosl-nadsersällning liU förvallare enligi 187 § Jörsia Slyckel.

210 b §

Om borgenär anser all beslul av borgenärerna i fråga som avses i 108 § iredje slyckel andra meningen icke har lillkommil på lagllgl sålt, får han anföra besvär däröver.

Anser borgenär eller gäldenären alt beslut varigenom ackordsförslag förkastats av borgenärerna icke har tiUkommit på lagligt sätt, får besvär anföras mot beslutet, av gäldenären dock endast om hans rön kan vara beroende därav.

I fråga om besvär enligt denna paragraf äga bestämmelserna 210 § om klagan över konkursdomarens beslul motsvarande lill-länipning.

III S'

Mål, som avses i 16. 85, 93 eller 164 S. skall utan förberedelse företagas till huvudförhandling. Utsattes målet till fortsatt eller ny huvudförhandling, äge rätten, om del erfordras för alt målet vid denna skall kunna slutförtis, förordna, att förberedelse skall äga rum, samt meddela erforderliga föreskrifter därom.

Mål. som avses i 16, 27. 85, 93, 98. 164 eller 183 fi, skall utan förberedelse företagas till huvudförhandling. Utsattes målet till fortsatt eller ny huvudförhandling, iige rätlen, om det erfordras för att målet vid denna skall kunna slutföras, förordna, alt förberedelse skall äga rum, saml meddela erfotderliga föreskrifier därom. Vid hiivudjörhand-llng i mål som avses I 16 § eller 85 fi är rätten domför med en lagfaren domare.

I mäl, som avses i 109 eller 1.30 S, skall huvudförhandling föregås av förberedelse, om del behovs. Hålles sammaniräde för munllig förberedelse och lämna samtliga närvarande sitt samtycke därtill eller finnes saken uppenbar, må huvudförhandlingen hållas i omedelbart samband med förberedelsen.

Mål, som avses i 109 eller 130 S. må ej förelagas lill huvudförhandling, med mindre sammanträde för muntlig förberedelse hållits. Lämna samtliga närvarande sitt samlycke därtill eller finnes saken uppenbar, må huvudförhandlingen hållas i omedelbart samband med förberedelsen. HåUes ej huvudförhandlingen i omedelbarl samband med förberedelsen, skull envar som närvarit och vars adress är känd erhålla särskild underrättelse om tid och slälle för huvudförhundllngen. så framt ej besked därom lämnats under förberedelsen .

Vid huvudförhandling 1 mål som avses i denna paragraf är lalten domför med en lagfaren domare.

Uteblir i mål, som avses i denna paragraf, part eller annan, som äger komma tillstädes vid förhandling, utgöre del ej hinder för målels handläggning och avgörande, om ej annat är stadgal.

Prop. 1978/79:105 65

Nuvurunde lydeLse Föreslagen lyddse

211 a i

I (dun mol avgörande 1 mäl som avses 1 85 fi får JÖras även uv lillsynsmyndigheien.

219 S*'

Åtal mol gäldenär för brottsligt Åtal mot gäldenär för gäldenärs-

JÖrhållande mot borgenärer, så ock • brott, så ock åtal för förbrytelse,

åtal lör förbrytelse, som omforma- som omförmäles i 213 S, må väckas

les 1213 eller 214 fi. må väckas vid vid den rätt, där konkursen är eller

den rält, där konkursen är eller va- varit anhängig.
rit anhängig.

Talan, som avses i 216 §, skall anhängiggöras vid den rält, dit målet om gäldenärens försättande i konkurs hänskjutits eller skolat hänskjutas, och må i nämnda mål ulan stämning väckas, ändå all den, mol vilken sådan lalan föres, är tillstädes genom ombud.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fräga om konkurs, i vilken konkursbeslulel meddelats före ikraftträdandet.

3. Förekommer i annan lag eller författning bestämmelse om atl åtgärd skall ha vidtagits viss tid efter första borgenärssammanträdet i konkurs eller att viss rättsverkan skall inträda viss lid efter detta sammanträde skall, om konkursen handlägges som mindre konkurs, frislen i slället räknas från lidpunkten för konkursbeslutet.

4. Åtgärd som enligt föreskrift i lag eller annan författning ankommer pä rällens ombudsman skall i stället vidtagas av förvallaren.

5. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning lill föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag, lillämpas i stället den nya bestämmelsen.

" Senaste lydelse 1957: 97.

5 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 105

Prop. 1978/79:105 66

2 Förslag till

Lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs atl 12 kap. 31 S jordabalken' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 kap.

31 S
Försattes hyresgästen i konkurs. Försattes hyresgästen i konkurs,
får konkursboet uppsäga avtalet. får konkursboel uppsäga avtalet.
Beträffiinde bostadslägenhet förd- Beträffande bostadslägenhet ford
ras dock atl gäldenären samiycker ras dock all gäldenären samiycker
till uppsägningen eUer att rättens lill uppsägningen.
ombudsman godkänner denna.

Har lägenheten ej lilllrätts när konkursen inträffar och har ej hyresvärden säkerhet för avtalets fullgörande med vilken han skäligen kan nöjas, får hyresvärden uppsäga avtalet om han ej erhåller sådan säkerhei inom en vecka efter anfordran.

Inträffar i fråga om annan lägenhet än bostadslägenhet konkursen efter tillträdet och har ej hyresvärden säkerhet för avtalets fullgörande med vilken han skäligen kan nöjas, får hyresvärden uppsäga avtalet, om ej sådan säkerhet ställes inom en månad efter anfordran eller inom samma tid konkursboet förklarar sig vilja svara för hyresgästens skyldigheter under hyrestiden eller, när hyresrätten får överlåtas, överlåtelse sker i enlighet med avtalet.

Uppsäges avtalet enligt första-tredje slyckel, har hyresvärden rält lill ersättning för skada.

Denna lag träder i krafl den 1 januari 1980.

12 kap. jordabalken omtryckt 1974:1083.

7)7/ borgenärer, varom ovan i denna paragraf förmäles, skola kallelsebrev enligi 20 fi konkurslagen icke insändas. Erinran därom skall Inlagas 1 kungörelse, som sägs i 19 § samma lag. Meddelanden enligt 103 fi konkursiagen skola ej heller utsändas till sådana borgenärer, utan skall i stället vad konkursdomaren enligt sistnämnda paragraf bestämt kungöras en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämis för offentliggörande av kungörelser om konkursen. Ulan hinder av vad i 129, 155, 161 och 189 §S konkurslagen föreskrives om utsändande av meddelanden saml avskrifter av ackordsförslag och yllranden må innehållei i nämnda meddelanden och handlingar i annan ordning, som av konkursdomaren beslämmes efier samråd med rättens ombudsman och förvaltama, bringas lill ifrågavarande borgenärers kännedom. Underräiielse om vad sålunda bestämis skall genom rättens ombudsmans försorg kungöras i de lidningar, som nyss sagts.

Vad konkursdomaren bestämt enligt 103 S konkurslagen (1921: 225) skall kungöras en gång i Postoch Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar, som beslämls för offentliggörande av kungörelser om konkursen. Utan hinder av vad i 129, 155, 161 och 189 §S konkurslagen föreskrives om utsändande av meddelanden saml avskrifter av ackordsförslag och yllranden må innehållei i nämnda meddelanden och handlingar i annan ordning, som av konkursdomaren beslämmes efier samråd, när 189 § konkurslagen är tillämplig med tiUsynsmyndigheten i konkursen och eljest med förvaltama bringas till ifrågavarande borgenärers kännedom. Underrättelse om vad sålunda bestämts skall kungöras i de lidningar, som nyss sagls, av tillsynsmyndigheten när avsteg gjorts från föreskrifierna i 189 § och 1 övriga fall av förvaltarna.

7 S =

Handlägges konkurs enligt 185 fi konkurslagen (1921: 225) och finnes anledning aniaga att fordran, som omfattas av garantin, kan göras gällande, skall konkursdomaren genast sända underrättelse därom till kronofogdemyndigheten i gäldenärens hemortskomniiin. Sedan tid för gäldenärens edgång har beslämls, skall myndigheien underrättas därom. Myndigheten har behörighel som borgenär, även om slalen icke innehar fordran hos gäldenären.

Första stycket gäller i tillämpliga delar, när konkursdomaren mottagit anmälan som avses i 186 S konkurslagen (1921:225) utan att underrättelse som avses i 6 S lämnats dessförinnan.

Handlägges konkurs som mindre ktmkiirs enligt konkurslagen (1921: 225) och finnes anledning antaga att fordran, som omfattas av garantin, kan göras gällande, skall konkursdomaren genasl siinda underrättelse därom lill kronofogdemyndigheten i den on, där gäldenären bör svara 1 tvistemål som angår gäld 1 aUmänhet. Sedan tid för gäldenärens edgång har beslämts, skall myndigheten underrättas därom. Myndigheten har behörighet som borgenär, även om slalen icke innehar fordran hos gäldenären.

Första stycket gäller i tillämpliga delar, när konkursdomaren från konkursförvaUaren mottagit anmä lan som avses i 186 S konkurslagen eUer fråga på annal sätt uppkommil om uvskrivning av konkursen enligi nämnda paragraf ulan att underrättelse som avses i 6 S lämnals dessförinnan.

Prop. 1978/79:105 74

Nuvarande lydelse Föreslagen lyddse

fordran, om hans rätt till betalning rält till betalning ur egendomen är

ur egendomen är ostridig eller styr- oslridig eller styrkes.

kes.

Bestämmelserna i 4 S äger motsvarande lillämpning i fråga om rätl att utlösa den som iinsltitil sig enligt första stycket.

Denna lag iräder i kraft den 1 januari 1980.

8 Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs att 10 S rällshjälpslagen (1972: 429) skall ha nedan angivna lydelse.

Niivarunde lydelse' Föreslagen lydelse

10                                              S
Skall den som beviljals allmän   Skall den som beviljals allmän
rällshjälp slälla säkerhet för att få rällshjälp ställa säkerhei för alt få
till stånd kvarstad, skingringsför-   till stånd kvarslad, skingringsför
bud eller annan handräckning enligt   bud eller annan handräckning enligt
rällegångsbalken eller utsöknings-      rällegångsbalken, utsökningslagen
lagen (1877:31 s. 1), får rättshjälps- (1877:31 s. \) eller konkurslagen
nämnden ulfärda ansvarsförbindel-     (1921:225), får rättshjälpsnämnden
se på statens vägnar.               utfärda ansvarsförbindelse på sta
tens vägnar.

Första stycket äger molsvarande lillämpning i fråga om verkslällighel enligt 41 eller 42 S utsökningslagen, om allmän rättshjälp beviljals i verkställighetsärendel.

Föranleder ansvarsförbindelsen utgift för staten, anses uigiften såsom kosinad för rättshjälpen.

Denna lag träder i krafl den 1 januari 1980.

' Lydelse enligt förslag i prop. 1978/79:90.

Prop. 1978/79:105 75

Utdrag
lUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1978-09-28

Närvarande: statsministem Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ullsten, Romanus, Turesson, Antonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Åsling, Mundebo, Krönmark, Wikström, Johansson, Friggebo, Wirtén

Föredragande: statsrådet Romanus

Lagrådsremiss med förslag tili ändring i konkurslagen (1921:225), m.m.

1 Inledning

Sedan några år pågår en genomgripande revision av konkurslagstiftningen. Ett första steg i reformarbetet togs år 1975. Då beslöt riksdagen (prop. 1975:6, LU 1975:12, rskr 1975:91) om viktiga ändringar i den materiella konkursrätten, bl.a. i reglerna om konkursgmnder och om återvinning till konkursbo. Samtidigt tillkom nya regler om förfarandet i samband med prövning av konkursansökan. De nya bestämmelserna trädde i kraft den 1 juli 1975 (SFS 1975: 244-255).

Den nu nämnda reformen gmndade sig på förslag av lagberedningen (SOU 1970:75). År 1971 tillsattes konkurslagskommittén (Ju 1971:06) med uppgift att göra en allmän översyn av konkursförfarandet. I delbetänkandet (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m.m. föreslog kommittén en ny och enklare form för handläggning av mindre konkurser. Betänkandet innehöll också förslag till nya regler om ansvaret för konkurskostnadema samt om konkursförvaltares kvalifikationer och utseende av förvaltare i större konkurser.

KommiUéns förslag togs i huvudsak upp i prop. 1975/76:210. Propositionsförslaget avvek dock på vissa punkter från kommitténs förslag. Medan kommittén hade ansett att i allmänhet advokater skulle utses till förvaltare i de mindre konkurserna skulle enligt propositionen som regel kronofogdemyndighetema anlitas som förvaltare i dessa konkurser. Vidare föreslogs i propositionen att konkursdomaren i tveksamma fall skulle kunna dröja med att besluta om handläggningsform och därvid vid

Prop. 1978/79:105 76

behov kunna uppdra åt kronofogdemyndighet att utreda hur konkursen skulle handläggas.

I sitt betänkande med anledning av proposilionen (LU 1976/77:11) anförde lagutskoitei atl det hade inhämtat att konkurslagskommittén avsåg alt senast under våren 1977 lägga fram förslag angående förvaltning och tillsyn i ordinära konkurser. Förslaget skulle bl.a. innebära alt tillsynsfunktionerna i ordinära konkurser skulle åvila kronofogdemyndighel. Lagutskottet ansåg atl det mot bakgmnd av vad som upplysts om kommitténs tillämnade förslag var tveksamt om kronofogdemyndighet som regel borde förordnas till förvallare i mindre konkurser. Ulskollei fann även andra skäl lata mot förslaget i propositionen. De av utskottet anförda skälen talade enligt utskottets mening starkt för att frågorna om förvallnings- och lillsynsorgan i såväl mindre som ordinära konkurser borde las upp och lösas i ell sammanhang. Ulskollei hemställde därför alt riksdagen skulle avslå propositionen i sin helhet. Riksdagen biföll uiskoileis hemslällan (rskr 1976/77:63).

Med anledning av riksdagens beslul gav regeringen konkurslagskommittén i uppdrag att ytterligare pröva frågan om förvaltningen i mindre konkurser med beaktande av vad lagutskottet hade anfört (Dir. 1977:09).

Kommittén' har i juli 1977 avlämnat delbetänkandel (SOU 1977:29) Konkursförvaltning. Kommittén föreslår häri nya regler om förvaltning och tillsyn i både mindre och ordinära konkurser. I sitt förslag har kommittén arbetat in åtskilliga av de bestämmelser som föreslogs i prop. 1975/76:210, bl.a. när det gäller förvaltningen i mindre konkurser. Kommitténs lagförslag bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I.

Över det nyssnämnda betänkandet har efter remiss yttranden avgetts av justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms, Göteborgs, Borås, Västerås och Umeå tingsrätter, domstolsverket, rikspolisstyrelsen (RPS), brottsförebyggande rådet (BRÅ), bokföringsnämnden, bankinspektionen, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), riksskatteverket (RSV), riksarkivet, kommerskollegium, arbetsdomstolen (AD), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens industriverk, länsstyrelsema i Södermanlands, Kalmar samt Göteborgs och Bohus län, utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder i skatteprocessen (USS), företagsobeståndskommittén (Fi 1976:03, FOK), Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges kronofogdar. Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund. Finansieringsföretagens förening. Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Svenska arbetsgivareför-

' Ledamöier hovrättslagmannen Bengt Rydin, ordförande, expeditionschefen/rättschefen Edmund Gabrielsson, verkställande direktören i Ackordscentralen Stockholm Sven Åvall samt advokaten Anders R. Öhman.

Prop, 1978/79:105 77

eningen (SAF), Sveriges industriförbund, Sveriges grossisiförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisalion (SHIO), Lanibrukarnas riksförbund (LRF), Familjeförelagens förening, Sveriges ackordscentral. Svenska handelskammarförbundet. Svenska företagares riksförbund. Företagareföreningamas förbund. Föreningen auktoriserade revisorer och Svenska revisorsamfundet. Sveriges köpmannaförbund och SHIO har avgett eti gemensamt remissyUrande.

Remissinstanserna har bifogat yttranden,

RÅ från överåklagama i Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt saml från chefema för länsåklagarmyndighetema i Stockholms län och Gotlands län, i Blekinge Vän och Kronobergs län saml i Malmöhus län,

RSV från kronofogdemyndighetema i Stockholm, Göteborg, Malmö, Borås, Kristianstad, Umeå, Västervik, Örnsköldsvik och Östersund.

Yllrande har även inkommit från lokala skattemyndigheten i Stockholm.

Flera remissinstanser har begränsat sina yttranden till att avse vissa särskilda frågor.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

2 Gällande rätt m.m.

2.1 AUmänt om konkursinstitutet

Fullgörandet av en betalningsskyldighet garanteras ytterst av att gäldenärens egendom kan tas i anspråk tvångsvis för att tillgodose fordringsägarens krav. Det sker genom att samhället medverkar till att någon form av exekutiv åtgärd vidtas beträffande egendomen. Exekutionen kan vara inriktad på aU tillgodose en enstaka borgenärs fordran genom att endast så stor del av gäldenärens egendom tas i anspråk som svarar mot fordringen. Detta är fallet vid utmätning och införsel. Frågor av det slaget regleras i utsökningslagen (1877:31 s. 1), UL, och till denna anslutande förfaUningar. Exekutionen kan emellertid också syfta till aU dra in all gäldenärens egendom i förfarandet. Detta blir fallet när gäldenären är insolvent, dvs. är ur stånd att betala sina skulder allt eftersom de förfaller. 1 sådant fall träder reglema om konkurs i funktion. Dessa regler finns huvudsakligen i konkurslagen (1921:225), KL. Till KL ansluter numera en av regeringen utfärdad konkursförordning (1975:256), KF. I den upptas vissa administrativa föreskrifter angående förfarandet hos främst konkursdomaren.

Konkursreglema utgår från att när flera borgenärer inte kan fä full täckning för sina fordringar förlusten i princip skall fördelas proportionellt i förhållande till storieken av vars och ens fordran. Konkursens primära uppgift är därför att tillhandahålla en ordning för att tvångsvis och efter visst inbördes företräde tillgodose konkurrerande betalningsanspråk vid gäldenärens insolvens.

Prop. 1978/79:105 78

Till konkursbo räknas i princip all egendom som tillhörde gäldenären när konkursbeslut meddelas eller som tillfaller honom under konkursen och som är av beskaffenhet atl kunna utmätas. Härutöver kan boel med stöd av reglerna om återvinning i 28-40 c §S KL tillföras egendom som har frångått gäldenären genom vissa typer av rättshandlingar som har företagits före konkursutbroUet. Hur än konkursen upphör kvarstår i princip de fordringar mol gäldenären som inte blir betalda ur konkursboet eller som inte blir föremål för ackord.

En konkurs får rättsverkningar i flera olika hänseenden. Sålunda kan beslut om konkurs grunda rätt för arbetstagare att med tillämpning av sysiemel med slallig lönegaranti från staten få ut betalning för lön som innestår hos gäldenären. Regler härom finns främst i lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs (lönegarantilagen), se avsnitt 2.6.3. Konkurs kan vidare befria enskild dödsbodelägare från personligt betalningsansvar för den avlidnes skulder, se 21 kap. ärvdabalken (ÄB). Konkurs kan dessutom få verkningar på gäldenärens möjligheter att inneha tjänst eller uppdrag (se bl.a. 199 § KL). Även i andra hänseenden medför konkurs inskränkningar i gäldenärens rätt att utöva verksamhet, t.ex. i fråga om möjligheten att bilda aktiebolag. Konkurs leder vidare normalt till att aktiebolag och andra slag av juridiska personer upplöses, se 13 kap. 19 § aktiebolagslagen (1975:1385), 94 § lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar samt 29 och 37 §§ lagen (1895:64 s. 1) om handelsbolag och enkla bolag.

Konkurs utgör inte något formellt villkor för att ansvar för gäldenärsbrott skall kunna ådömas. Bokföringsbrott får likväl åtalas endast under förutsättning atl gäldenären har försatts i konkurs eller har fått eller erbjudits ackord eller inställt sina betalningar (11 kap. 8 § brottsbalken, BrB).

Konkursinstitutet lillämpas oavsett hur stora gäldenärens tillgångar är. KL är uppbyggd så att reglerna i första hand tar sikte på de fall då boet kan antas förslå till utdelning åt borgenärerna eller vissa av dem. Förfarandet brukar då kallas ordinär konkurs, tillgångskonkurs, förvaltarkonkurs e.d. Om boet däremot inte kan antas räcka lill att betala kostnaderna för en ordinär konkurs och säkerhet inte heller ställs för dem, används i stället ett förenklat förfarande som brukar kallas fattigkonkurs.

En konkurs anhängiggörs alltid vid allmän underrätt som konkursdomstol (6 § KL). Det gäller oavsett vilket slag av konkurs det är fråga om. Åtskilliga frågor handläggs i rättens ställe av den konkursdomare som är knuten till domstolen. Den närmare regleringen av förfarandet fram till dess att konkurs har beslutats fmns huvudsakligen i 1 kap. KL. 1 denna del kan hänvisas till redogörelsen i prop. 1975:6.

Bestämmelserna om konkursförfarandet finns i KL. Särskilda föreskrifter vid sidan av KL skall dock tillämpas när bank eller försäkringsbolag har gått i konkurs.

Prop. 1978/79:105 79

2.2 Förfarandet vid ordinär konkurs

2.2.1 Förvaltnings- och tillsynsorgan

1 3 kap. (41-87 §§) KL finns regler om förvaltningen av egendom som ingår i konkurs. Förvaltningen av konkursboet handhas av en eller flera förvaltare (41 §). Flera förvaltare kan utöva förvaltningen odelad men konkursdomaren kan enligt 52 S också förordna att förvaltningen av boet skall delas mellan dem. Mer än en förvaltare förekommer i ytterst få konkurser.

De grundläggande bestämmelsema om förvaltares kvalifikationer finns i 42 §. Enligt denna paragraf skall förvallare äga sådan insikt och erfarenhet som med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet fordras för förvaltningens behöriga handhavande. Den som är omyndig eller i konkurs får inte vara förvaltare. Den som är anställd vid domstol - såsom domare eller eljest - får inte heller vara konkursförvaltare. Något krav på att förvaltaren skall vara jurist har inte ställts upp i lagen. I praktiken utses dock regelmässigt advokat eller annan jurist till förvaltare.

Enligt 43 § skall konkursdomaren när konkurs har uppstått utan dröjsmål utse förvaltare att provisoriskt ha hand om boet. Sådan förvaltare brukar kallas interimsförvaltare. Hans förordnande gäller till dess slutlig förvaltare har utsetts och trätt i funktion.

Enligt 45 § första stycket skall borgenärema vid ett särskilt sammanträde, första borgenärssammanträdet, som normalt hålls tre-fem veckor efter konkursutbrottet välja förvaltare att ha hand om boet i stället för interimsförvaltaren. Som borgenäremas beslut gäller den mening som företräds av dem som tillsammans har att fordra mest i konkursen. Dessutom krävs att dessa borgenärer utgör minst en tredjedel av de röstande. Om beslut inte kan åstadkommas på detta sätt, gäller den mening som konkursdomaren biträder. Konkursdomaren skall enligt 45 § andra stycket se lill att behörighets- och lämplighetsvillkoren för förvaltare är uppfyllda. Finner konkursdomaren att den som borgenärerna har valt är obehörig eller saknar erforderlig insikt och erfarenhet eller eljest är olämplig, skall han utse annan förvaltare. Om inte någon borgenär kommer tillstädes, skall konkursdomaren enligt 45 § tredje stycket utse förvaltare. Motsvarande ordning tillämpas när tillsättande av förvaltare blir aktuellt senare under konkursen, 48 och 49 §§.

I praktiken utses i regel interimsförvaltaren till slutlig förvaltare. Beslut om tillsättande av interimsförvaltare eller slutlig förvaltare kan överklagas genom besvär.

Förvaltare är berättigad till arvode ur konkursboets egendom (82-83 §§).

Konkursdomaren skall enligt 44 § så snart ske kan utse en rättens ombudsman i konkursen. Denne skall enligt lagrummet vara ärlig och förståndig samt ha erforderiig insikt i gällande lag. Han skall också ha nödig

Prop. 1978/79:105 80

erfarenhet och sakkunskap för sina uppgifter och har till huvudsaklig uppgift att kontrollera förvaltningen. I kontrolluppgiften ingår bl.a. att granska halvårsberältelser (56 §), kvartalsräkningar (58 §) och annan redovisning från förvaltaren (59 och 189 S§). Det är vidare förutsatt att rättens ombudsman vid behov skall bistå förvaltaren med råd. Ett flertal viktigare förvaltningsåigärder kräver samtycke av rättens ombudsman. I vissa frågor har denne självständig beslutanderätt. En annan uppgift för rättens ombudsman är all som ordförande vid borgenärssammanlräde för föriikning av tvistiga fordringar (föriikningssammanträde) söka åstadkomma förlikning, om bevakade fordringar har blivit föremål för tvist. Vanligen anlitas vid vaije särskild domstol en och samma person eller några få personer. Oftast utses advokater. Liksom förvaltaren har rätlens ombudsman rätl lill arvode ur konkursboets egendom (82-83 §§).

Enligt 46 § skall granskningsmän tillsältas, om borgenär begär det. De väljs vid första borgenärssammanträdet av borgenärerna och har till uppgift att på deras vägnar i viss utsträckning övervaka förvaltningen. Granskningsmän kan väljas senare under konkursen endast i samband med att ny förvaltare utses. Granskningsmän utses ytterst sällan. Uppdragei som granskningsman medför inte rätt till arvode ur konkursboel.

Den yttersta tillsynen över förvaltningen i dess helhet utövas av konkursdomaren. Visar förvaltare motvilja, oskicklighet eller försummelse vid fullgörandet av sitt uppdrag, kan konkursdomaren enligt 80 § - efter gjord anmälan eller självmant - tillhålla honom att fullgöra sina åligganden eller skilja honom från uppdraget. På konkursdomaren ankommer också enligt 44 § att, när så prövas skäligt, entlediga rättens ombudsman.

2.2.2 Borgenärernas och gäldenärens inflytande på konkursförfarandet

Borgenärema har enligt KL samfällt rätt att avgöra vissa förvaltningsfrågor. Befogenheten att tillsätta slutlig förvaltare och granskningsmän har redan berörts. Härutöver kan en del frågor i vissa lägen hänskjutas till avgörande av borgenärskollektivet. Detta gäller bl.a. frågor om fortsättande av gäldenärens rörelse, försäljning av egendom, indrivning av fordringar och föriikning angående osäker eller tvistig tillgång. Under borgenäremas samfällda beslutanderätt faller också inskränkning av anmärkning mot bevakad fordran m.m. (108 § KL) och antagande av ackordsförslag (154 § KL).

Borgenäremas beslut fattas vid borgenärssammanträde. Allmänna regler om borgenärssammanträde finns i 8 kap. KL. Där regleras bl.a. frågor om rösträtt och omröstning vid sådant sammanträde.

Yttranderätt för borgenärskollektivet föreligger när fråga har uppkommit om att entlediga förvaltare (80 §). Även denna yttranderätt utövas vid borgenärssammanträde.

Prop. 1978/79:105 81

I praktiken förekommer sällan andra borgenärssammanträden än första borgenärssammanträdet och förlikningssammanträde.

Enskild borgenär kan i princip påverka förfarandet genom rätt att påfordra beslut och fullfölja talan mot vissa beslut. För vissa åtgärder med avseende på särskild egendom fordras medgivande av borgenär med särskild förmånsrätt i egendomen.

Vissa förvaltningsåigärder kräver gäldenärens hörande eller samlycke. Detta gäller framför allt olika frågor om försäljning. Gäldenären har även rält atl överklaga vissa beslut under förfarandet.

2.2.3 Förvaltningens bedrivande

Konkursförvaltaren företräder boet utåt. Förvaltarens uppgift beskrivs allmänt i 53 S så, att han "skall besörja de ärenden, som röra borgenärernas gemensamma rätt och bästa, samt vidtaga alla åtgärder, som främja en förmånlig och snabb utredning av boet".

I konkursens inledningsskede handhas förvaltningen av interimsförvaltaren. Han skall enligt 54 § så snart ske kan ta hand om gäldenärens egendom jämte böcker och andra handlingar som rör boet. Samtidigt skall han vidta olika åtgärder för att bereda sig själv och borgenärema överblick över boets ställning. Bl.a. skall han förrätta bouppteckning. Därvid skall gäldenären vara närvarande och uppge boet under ed. För förrättningen får förvaltaren anlita sakkunnigt biträde, om det behövs. Bouppteckningen skall ges in till konkursdomaren inom en vecka från konkursbeslutet. Möter hinder häremot, skall förvaltaren i stället ge in en borgenärsförteckning och därefter så snart ske kan komma in med bouppteckningen. Om av gäldenären under edsförpliktelse underskriven bouppteckning förut har getts in och förvaltaren finner den tillförlitlig, krävs inte någon ny bouppteckning.

Enligt 55 § skall förvaltaren under inseende av rättens ombudsman så snart ske kan upprätta en skriftlig berättelse om boets tillstånd och om orsakema till obeståndet, om de kunnat utrönas. Berättelsen skall innehålla en översikt över tillgångar och skulder av olika slag. Särskilt skall anmärkas, om det finns skälig anledning att anta att gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. Föreligger misstanke om brott, skall grunden härför anges. Uppges misstanke om brott föreligga, skall konkursdomaren enligt 218 § KL underrätta åklagaren. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, skall förvaltaren ange vilka handelsböcker gäldenären hållit och hur de blivit förda samt till berättelsen foga den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen. Avskrift av berättelsen med eventuellt bifogad balansräkning skall utan dröjsmål tillställas konkursdomaren och även hållas tillgänglig för borgenärema.

Har gäldenären idkat rörelse, kan denna enligt 60 § drivas vidare for 6 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 105

Prop. 1978/79:105 82

konkursboets räkning, om det är nödvändigt för en ändamålsenlig utredning av boet och fortsatt drifl får ske enligt lag. Om förvallaren efter gäldenärens hörande finner att rörelsen bör fortsättas, skall han inhämta rättens ombudsmans medgivande. Vägrar rätlens ombudsman all lämna samtycke eller yrkar borgenär eller gäldenären atl rörelse som fortsätter med rättens ombudsmans samtycke skall läggas ned, skall frågan hänskjutas till borgenärerna för atl avgöras av dem vid borgenärssammanträde. Borgenärernas samtycke skall under alla förhållanden inhämtas, om rörelsen skall fortsättas längre än ett år från första borgenärssammanträdet. Det fordras härvid att en kvalificerad majorilel bland borgenärerna röstar för att rörelsen skall fortsätta.

I 58 § föreskrivs att förvaltaren skall sätta in influtna pengar mot ränta på konkursboets räkning i bank, i den mån de inte behövs till löpande utgifter. Banken skall godkännas av rättens ombudsman. Insättningen skall göras inom en vecka från det de influtit. Till betalning av löpande utgifter får inte av förvaltaren hållas inne mer än vad ombudsmannen medger. Försummar förvaltaren att sätta in influtna medel, skall han till boet betala ränta bestämd enligt 6 8 räntelagen (1975:635) på det som obehörigen hållits inne. Även efter konkursens slut skall förvaltaren ha boets medel insatta på bank till dess utdelningsberättigad borgenär påkallar lyftning.

Äv förvaltarens allmänna behörighet att företräda boet följer att det är han som säljer boets tillgångar och driver in dess fordringar. Han har dock inte fria händer alt bestämma när och hur realisationen skall ske utan är bunden av ett flertal detaljerade bestämmelser i KL. I olika hänseenden måste han inhämta samtycke av rättens ombudsman eller borgenärskol-lektivel. Även gäldenären är lillförsäkrad visst inflytande. I vissa fall skall försäljning av konkursboets egendom ske genom annan än förvaltaren. Om ett utmätningsförfarande inleds eller fortgår under konkurs (se 23 § andra stycket och 24 § KL), sker försäljning genom exekutiv myndighets försorg. Exekutiv försäljning av fast egendom, registrerat skepp och luftfartyg m.m. kan även ske utan samband med utmätning på begäran av konkursförvaltaren. En panthavare har rätt att under vissa förutsättningar själv sälja lös egendom som han har som pant eller "eljest under panträtt i handom" (73 S).

Boets egendom får enligt 61 § första stycket inte säljas före första borgenärssammanträdet. Della är en huvudregel från vilken vissa undantag är föreskrivna. Försäljning före nämnda sammanträde kan sålunda äga mm i samband med utmätning eller fortsaU drift av gäldenärens rörelse. Handpanthavare som själv får sälja panten kan också tänkas göra bruk av denna sin rätt före första borgenärssammanträdet. Vidare får enligt 61 § andra stycket försäljning av lös egendom ske före sammanträdet, när det är nödvändigt för att undvika hastig värdeminskning och liknande. Lös egendom kan också säljas, om medel behövs till betalning av utgifter för

Prop. 1978/79:105 83

boet. 1 fall som avses i 61 § andra slyckel krävs tillstånd till försäljningen av rättens ombudsman. Denne, som skall höra gäldenären när del lämpligen kan ske, får besiämma om försäljningen skall ske på auktion eller under hand.

Efter försia borgenärssammanlrädel skall enligt 62 § boets egendom som regel säljas så snart som möjligl. Enligt 69 S skall förvaltaren underrätta rättens ombudsman innan han vidtar åtgärd för försäljning. Även från regeln i 62 S gäller vissa undantag.

Enligt 64 S kan sålunda förvaltaren och rättens ombudsman gemensamt beslula om uppskov med försäljning under viss tid, dock högst sex månader från försia borgenärssammanträdel. Kan förvaltaren och rättens ombudsman inte enas i frågan eller är borgenär eller gäldenären missnöjd med deras beslul eller önskas längre uppskov än sex månader, skall avgörandet hänskjulas till borgenärssammanträde. För uppskov längre än ett år fordras beslut av en kvalificerad majoritet bland borgenärema. Rättens ombudsman kan förordna att försäljning skall anstå i avvaktan på att uppskovsfrågan avgörs. Om borgenärema har beslutat om uppskov men nya omständigheter påkallar försäljning före anståndstidens utgång, skall enligt 65 S frågan åter underställas borgenärerna.

1 63 och 66 S§ ges regler om uppskov med försäljning av egendom i sådana fall då gäldenären överklagat konkursbeslutet till hovrätten resp. lagt fram ackordsförslag.

Uppskovsreglema i 63, 64 och 66 S§ utgör enligt 67 § första stycket inte hinder mot sådan försäljning som enligt 61 § får ske före första borgenärssammanträdet. En särskild anslåndsregel i 67 S andra stycket avser del fallet all borgenär, som har förmånsrätt i viss egendom, yrkar alt förvaltaren skall sälja egendomen i fråga och borgenärens rätt till betalning ur denna efter bevakning i konkursen lämnats obestridd eller fastställts genom lagakraftvunnen dom.

I 70-76 §§ ges regler om hur försäljning av boets egendom skall ske. De är olika beträffande fast och lös egendom.

Den huvudsakliga regleringen i fråga om fast egendom finns i 70 §. Förvaltaren får hos vederbörande myndighet begära försäljning av sådan egendom i den ordning som gäller för utmätt fast egendom. Sådan försäljning sker normalt på exekutiv auktion men kan också ske under hand. Om förvaltaren anser det vara fördelaktigare för konkursboet att egendomen säljs genom hans egen försorg, kan detta ske. Samtycke krävs då av rättens ombudsman eller, om han motsätter sig, av borgenärema. Försäljning i förvaltarens regi kan ske under hand eller på auktion. Om det lämpligen kan ske, skall förvaltaren inhämta gäldenärens mening beträffande försäljningen.

Har exekutiv auktion på fast egendom hållits utan att försäljning kommit till stånd, får förvaltaren underlåta att vidta ytterligare åtgärder för egendomens försäljning. Om det utan att exekutiv auktion hållits finns

Prop. 1978/79:105 84

anledning att anta att sådan auktion inte kommer att leda till försäljning, kan förvaltaren underlåta att föranstalta om egendomens avyttrande. Härför krävs dock samtycke både av rättens ombudsman och av de borgenärer som i konkursen bevakat fordringar med särskild förmånsrätt i egendomen.

Enligt 70 § fjärde stycket skall förvaltaren senast vid bevakningssammanträde för auktion på fast egendom anmäla arvode, annan kosinad och i konkursen bevakade fordringar som bör beaktas vid egendomens försäljning.

I 71 § meddelas bestämmelser om försäljning av lös egendom. Sådan egendom skall förvaltaren sälja på auktion eller under hand. För den senare försäljningsformen krävs samtycke av rättens ombudsman eller, om han vägrar, av borgenärema. Rättens ombudsman skall höra gäldenären, när det lämpligen kan ske. Beträffande lös egendom som belastas av särskild förmånsrätt gäller dessulom att den inte får säljas under hand utan samtycke av den förmånsberättigade borgenären, om hans rätt är beroende av försäljningen. För försäljning av lös egendom i samband med att gäldenärens rörelse drivs vidare krävs inga samtycken. Beträffande försäljning av aktier m.m. gäller särskilda regler.

1 fråga om försäljning av registrerat skepp, luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg skall, om egendomen finns inom riket, reglema om försäljning av fast egendom i huvudsak ha motsvarande tillämpning. Skall fartyg, som inte är registrerat, gods i fartyg eller gods i luftfartyg säljas, får förvaltaren begära exekutiv försäljning, om egendomen finns inom landet.

Bestämmelserna i 70 § Qärde stycket har molsvarande tillämpning, när gäldenären tillhörig lös egendom skall säljas under konkursen i exekutiv ordning. I sådant fall skall förvaltaren dessutom vid behov föra talan för borgenärer med förmånsrätt enligt 10 § förmånsrättslagen (1970:979).

Om rättens ombudsman eller borgenärema samtycker till underhandsförsäljning av fast eller lös egendom, skall enligt 72 § - när inte visst anbud föreligger och antas - även meddelas föreskrifter till förekommande av försäljning till underpris.

Som berörts tidigare kan handpanthavare själv sälja panten. Detta skall enligt 73 § ske på auktion. Panthavaren måste dock först hembjuda panten åt konkursboet. Vill panthavaren inte föranstalta om försäljningen, får förvaltaren ombesörja denna.

I 74-76 §§ finns föreskrifter om kungörelser och underrättelser, när förvaltaren skall sälja konkursboets egendom på auktion.

I 77 § ges särskilda regler om indrivning av utestående fordringar. Dessa skall drivas in av förvaltaren så snart som möjligt. Uppskov kan dock beslutas under samma förutsättningar som enligt 64 § gäller beträffande försäljning. I vissa fall får fordran avyttras som annan lös egendom.

Förvaltarens rätt att träffa förlikning angående osäker eller tvistig

Prop. 1978/79:105 85

tillgång regleras i 78 §. Om förvallaren finner det fördelaktigt för boel alt föriikningsanbud antas, skall han inhämta samtycke därtill av borgenärerna i fråga om fast egendom och i övrigt av rättens ombudsman. Godkänner inte denne anbudet, får förvaltaren hänskjuta frågan till borgenäremas prövning. När det lämpligen kan ske, skall förvaltaren inhämta gäldenärens mening innan förlikning ingås. Motsätter sig gäldenären förlikningen och ställer han säkerhet för vad som bjuds genom den, har han rätt att själv utföra tvisten.

Förvaltaren är behörig ställföreträdare för boet som part i rättegång. Enligt 79 § får han dock inte väcka eller föra lalan i rättegång för konkursboets räkning utan samtycke av rättens ombudsman. Detsamma gäller beträffande lagsökning, belalningsföreläggande och skiljeförfarande. Underiåter förvaltaren att inhämta erforderligt samlycke, har detla ingen verkan i målet. Förvaltaren ansvarar emellertid för skada som kan uppkomma för boet genom rättegången.

2.2.4 TiUsynen över förvaltningen

Är konkursen inte avslutad vid utgången av näsl efter första borgenärssammanträdet infallande juni eller december, skall förvaltaren enligt 56 § inom fjorton dagar därefter lill rättens ombudsman avlämna berättelse, vari alla åtgärder som vidtagits för att få förvaltningen bringad till slut noggrant anges. Senare under konkursens gång skall sådan berättelse avges vaije halvår. Om det gått mer än ett år från konkursbeslutet, skall beräUelsen också innehålla fullständig upplysing om orsakema till att konkursen inte avslutats. Berättelsen skall granskas av rättens ombudsman, som därefter skall ge in den till konkursdomaren med eventuella anmärkningar.

Enligt 57 § är förvaltaren skyldig att föra bok, vari boets inkomster och utgifter dag efter dag antecknas. Härav följer enligt paragrafen dock inte någon inskränkning i den bokföringsskyldighet, som kan vara särskilt föreskriven.

Så länge konkursen pågår skall förvaltaren enligt 58 § tredje stycket inom en vecka efter utgången av varje kvartal till rättens ombudsman lämna räkning över boets inkomster och utgifter under det gångna kvartalet. Vid sådan kvartalsräkning skall i förekommande fall fogas kontoutdrag från bank. Kvartalsräkningarna skall granskas av rättens ombudsman och hållas tillgängliga för borgenärema och gäldenären.

Förvaltare är skyldig att avge slutredovisning för sin förvaltning. Bestämmelser härom finns i 10 kap. KL. Rättens ombudsman skall granska redovisningen. Kungörelse om den skall utfärdas. Redovisningen kan klandras hos rätten.

Det är rättens ombudsman som utövar den närmare tillsynen över förvaltningen. Hans åligganden i detta hänseende anges allmänt i 59 §,

Prop. 1978/79:105 86

enligt vilken han skall göra sig noga underrättad om boets tillstånd och hålla noggrann uppsikt över förvaltningen.

Till grund för lillsynen ligger inte bara halvårsberättelser och kvartalsräkningar. Rättens ombudsman har dessutom befogenhet att, när han finner del lämpligt, inventera boets kassa och övriga tillgångar samt fordra redovisning av förvallaren.

Rällens ombudsman skall också ha tillgång till böcker och andra handlingar rörande boel saml äger av förvaltaren erhålla upplysningar om boet och dess förvallning. Samma befogenheter tillkommer granskningsman.

Borgenär och gäldenären får ta del av redovisningshandlingar som förvallaren gett in lill rättens ombudsman. De har också rätt att av ombudsmannen och förvaltaren erhålla upplysningar om boet och dess förvaltning.

Konkursdomaren fullgör sin tillsynsuppgift i första hand genom granskning av de berättelser som förvaltaren skall upprätta. Härutöver kan konkursdomaren begära upplysningar om boet av rättens ombudsman och förvaltaren.

2.2.5 Bevaknings- och utdelningsförfarandet m.m.

I 5 kap. KL (100- 124 §§) ges regler om vilka fordringar som får göras gällande i konkurs samt om bevakning av fordringar och anmärkning mot bevakning.

I konkurs får enligt 100 § inte göras gällande andra fordringar än de som har uppkommit före konkursbeslutet. Borgenär som önskar utdelning i konkurs skall hos konkursdomaren bevaka sin fordran. Gör han anspråk på förmånsrätt för bevakat belopp skall han yrka detta vid sin bevakning (101 § första stycket). Vissa borgenärer behöver inte bevaka för att få utdelning. Panthavare behöver sålunda inte bevaka sin fordran för att få betalt ur panten (123 § första stycket). Även borgenär som står i skuld till gäldenären och vil! kvitta sin fordran är befriad från kravet på bevakning (121 a § andra stycket). Även andra fall förekommer där borgenär ej behöver bevaka.

Bevakning görs skriftligen hos konkursdomaren inom viss tid som denne bestämmer. Bevakningstiden skall enligt 19 § första stycket KL vara minst fyra och högst tio veckor från dagen för konkursbeslutet.

Speciella regler gäller om fordran som omfattas av den statliga lönegarantin. När förvaltare lämnar underrättelse till länsstyrelsen om klar fordran enligt 6 § första stycket lönegarantilagen, åligger det honom att samtidigt för arbetstagarens räkning bevaka fordringen. Bevakning sker genom att förvaltaren tillställer konkursdomaren två kopior av underrättelsen med angivande av att denna avser bevakning (jfr 101 § fjärde stycket).

Borgenär förlorar ej rätten till utdelning genom att försitta bevaknings-

Prop. 1978/79:105 87

tiden. Enligt 111 § är nämligen eflerbevakning tillåten. Borgenär som efter-bevakar fordran är i vissa avseenden sämre ställd än den som bevakat inom utsatt tid. Förfarandet vid eflerbevakning är i huvudsak detsamma som vid vanlig bevakning.

Den som vill angripa gjord bevakning kan framställa anmärkning däremoi hos konkursdomaren. Rätt atl göra anmärkning tillkommer förvaltaren, borgenär som bevakat fordran i konkursen och gäldenären. Förvaltaren är skyldig att granska bevakningama och, när anledning finns, framställa anmärkningar mot yrkade betalnings- och förmånsrättsanspråk (104 § första och andra styckena). Gjord anmärkning gäller enligt 105 § till förmån för övriga anmärkningsberättigade.

Änmärkningstiden fastställs av konkursdomaren. Den skall enligt 103 S andra stycket bestämmas till minst två och högst fyra veckor från bevakningstidens utgång. När det prövas oundgängligen nödvändigt, får dock längre anmärkningstid bestämmas.

Borgenär mot vars bevakning anmärkning ej har framställts i föreskriven ordning skall enligt 106 S åtnjuta den betalnings- och förmånsrätt han har yrkat. Denna regel har dock två undantag. Underlåtenhet att anmärka får ej gå ul över borgenär med särskild förmånsrätt. Vidare skall förmånsrättsyrkande som ej avser någon i lag föreskriven förmånsrätt vara utan verkan, även om anmärkning inte görs.

Tvistefråga som har uppkommit genom att anmärkning framställts mot gjord bevakning skall enligt 108 § handläggas vid borgenärssammanträde inför rättens ombudsman. Som framgår av det tidigare sagda brukar della benämnas förlikningssammanlräde. Detta hålls enligt 103 § andra stycket tidigast två och senast fyra veckor efter anmärkningstidens utgång. Vid förlikningssammanträdet får förvaltaren, borgenärema och gäldenären föra talan. Förvaltaren skall vara närvarande vid sammanträdet men hans utevaro hindrar inte ärendets handläggning.

Rätlens ombudsman skall genom förhör med de närvarande försöka utreda tvistefrågorna och åstadkomma förlikning. Om alla närvarande medger att anmärkning förfaller eller inskränker denna, får den som uteblivit inte föra talan däremot. Närvarande rättsägare kan överklaga beslutet enligt allmänna regler om fullföljd mot beslut vid borgenärssammanträde Ofr 183 § KL).

Om föriikning inte kan träffas, skall tvistefrågan hänskjutas till rätten (108 § fjärde stycket). Denna skall pröva kvarvarande tvistefrågor i s.k. jävsprocess.

Mål om tvistiga fordringar skall enligt 103 § tredje stycket av konkursdomaren sättas ut till viss dag inom fjorton dagar från förlikningssammanträdet. Om det i särskilt fall anses nödvändigt, får handläggningen ske senare. Tvistefrågorna skall enligt 109 § såvitt möjligt avgöras i ett sammanhang. Behövs ytterligare tid för utredning av vissa fordringar, skall dock rätten döma särskilt över de tvistefrågor som kan avgöras tidigare.

Prop. 1978/79: 105 88

Handläggningen skall ske skyndsamt. 1 övrigi finns regler om handläggning i 211 § KL. Munllig förberedelse är obligatorisk. Om samtliga närvarande samtycker eller saken befinns uppenbar, får huvudförhandling hållas i omedelbart samband med förberedelsen. Föreligger ej någon av dessa förutsättningar, skall rälten sälta ut särskild huvudförhandling. Uteblir part eller annan som får komma tillstädes, utgör del ej hinder mol målets handläggning och avgörande.

Konkursdomarens beslul i fråga om anmärkningstid och tid och plats för förlikningssammanlrädet skall fattas utan dröjsmål efter bevakningstidens utgång samt efter samråd med förvaltaren och rättens ombudsman (103 § första stycket). Om det lämpligen kan ske, får beslut i dessa frågor och i fråga om dag för sammanträde för prövning av tvistiga bevakningar fattas redan innan bevakningstiden gått ut.

Äv 115 S följer att en dom i jävsprocess har begränsad rättsverkan. Genom sådan dom avgörs endast vilken rätt den ifrågavarande fordringen har i konkursen.

Enligt särskild föreskrift i 110 § kan förlikning om anmärkning mot bevakad fordran ej ingås på annat säu än som anges i 108 §, om inte alla vilkas rätt är beroende av förlikningen samtycker därtill.

Även arbetsrättsliga fordringar kan prövas i jävsprocess. Lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister skall visseriigen tillämpas i tvister om kollektivavtal och andra tvister rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, s.k. arbetstvister (1 kap. 1 § nämnda lag). Enligt särskild bestämmelse i I kap. 2 § första stycket 2 samma lag gäller denna emellertid inte beträffande mål som skall handläggas av tingsrätt med tillämpning av KL. En sak för sig är att, om partema vill få en fullständigare prövning av tvistig fordran i den ordning som föreskrivs i lagen om rättegången i arbetstvister, de kan inleda särskild rättegång om fordringen enligt den lagen. 1 jävsprocessen skall fordringen då till följd av 109 § KL fastställas till det belopp som kan komma att bestämmas i den särskilda rättegången.

Regler om utdelning finns i 6 kap. KL (125-148 a §§). Boets penningmedel skall, i den mån de ej åtgår till bestridande av konkurskostnadema och till betalning av boets egna skulder, delas ut till borgenärema. Utdelning får ske sedan anmärkningstiden har gått ut och, i de fall anmärkning gjorts, förlikningssammanträdet har hållits (125 §).

Fördelningen av medlen sker genom ett utdelningsförslag som upprättas av förvaltaren i samråd med rättens ombudsman (128 §). När all boets egendom har förvandlats i pengar, skall slututdelning ske. Viss utdelning kan dock ske redan dessförinnan (126 §). Kungörelse om utdelningsförslag skall utfärdas och varje borgenär som har tillerkänts utdelning genom förslaget särskilt underrättas (129 §). Klander mol förslaget får anmälas inom viss tid hos konkursdomaren (130 §). Klandertalan prövas av rätten.

Utdelning sker i första hand till de borgenärer som är förmånsberätti-

Prop. 1978/79:105 89

gade (prioriterade). 1 förmånsrättslagen (1970:979) anges vilka fordringar som åtnjuter förmånsrätt och den inbördes företrädesordningen mellan fordringar med förmånsräll. De medel som återstår sedan de prioriterade borgenärerna blivit tillgodosedda fördelas mellan de opriorilerade borgenärerna, varvid varje borgenär får betalt i förhållande till beloppet av sin fordran.

När förslag till slutuidelning läggs fram enligt därom utfärdad kungörelse, anses konkursen avslutad (146 S). Efteruldelning skall ske, om medel efter konkursens slul blir lillgängliga för utdelning. Under vissa förutsättningar får konkursdomaren dock förordna, att medlen i stället skall överiämnas till gäldenären (148 §).

De flesta ordinära konkurser avslutas genom slututdelning. Andra former för avslutning av ordinär konkurs är ackord och föriikning. Bestämmelser härom finns i 7 kap. KL.

En ordinär konkurs kan avskrivas, om det visar sig att boet inte räcker till belalning av konkurskostnader och boets skulder (186 § KL). Förfarandet vid sådan avskrivning brukar betecknas som efterföljande fattigkonkurs. Se vidare under avsnitt 2.3. Avskrivning skall också ske, om inte någon fordran har bevakats inom föreskriven tid (124 §).

2.3 Förfarandet vid fattigkonkurs

De grundläggande bestämmelserna om fattigkonkurs finns i 9 kap. KL (185-188 §§). Sådan konkurs kan vara antingen s.k. urspmnglig fattigkonkurs (185 §), vilken ärden form man i allmänhet syftar på när man talar om fattigkonkurs, eller s. k. efterföljande fattigkonkurs (186 §).

Vad gäller ursprunglig Jättigkonkurs föreskrivs i 185 § inledningsvis att om konkursdomaren, när konkurs beslutas, finner anledning anta att gäldenärens bo inte räcker lill betalning av konkurskostnadema och om det inte genasl ställs säkerhet för dessa kostnader, KL:s ordinära regler om vidtagande av ålgärder efter konkursbeslutet inte skall tillämpas. Förfarandet skall i stället följa bestämmelsema i de fem särskilda punkter som ingår i paragrafen.

Enligt punkt 1 kungöres konkursbeslutel i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning. 1 kungörelsen skall anmärkas att anledning finns till antagande alt boet inte förslår till bestridande av konkurskostnadema.

Enligt punkt 2 skall konkursdomaren, om del anses behövligt, förordna en god man att ta vård om gäldenärens bo. I praktiken ulses god man i mer än 90% av samtliga fall. God man skall alltid förordnas, om inte till konkursdomaren har getts in en av gäldenären under edsförpliktelse underskriven förteckning över dennes tillgångar och skulder med uppgift om dels varje borgenärs namn och postadress, dels i vad mån skuld avser lön eller pension, samt de böcker och andra handlingar som rör boet. Gode mannen skall då ofördröjligen upprätta sådan bouppteckning och

Prop. 1978/79:105 90

lämna in den lill konkursdomaren. Vidare skall gode mannen så snart kunskap har vunnits om löne- eller pensionsskuld anmäla detta till kronofogdemyndigheten i gäldenärens hemortskommun.

Hur långt gode mannens befogenheter sträcker sig är oklart i flera viktiga hänseenden. Han får givetvis vidta åtgärder, som är föranledda av gäldenärens rådighetsförlust och avser att motverka värdeförstöring. Han får också vara verksam för att undersöka, om övergång till ordinär konkurs bör äga rum. Vad han närmare bestämt får göra i sådant avseende är emellertid tveksamt. Gode mannen torde kunna ta emot betalning av skuld till gäldenären. Han kan däremot inte föra talan om återvinning. Inte heller är han i princip berättigad atl realisera egendom i andra fall än för att hindra hastig värdeförstöring eller liknande (jfr 61 § andra stycket KL). Realisation i syfte alt borgenärema skall få betalt blir f.ö. normall inte aktuell, efiersom något utdelningsförfarande inte förekommer i fattigkonkurs.

Framgår inte av bouppteckningen att det finns tillgång till betalning av konkurskostnaderna, skall konkursdomaren enligt punkt 3 i 185 § genast kalla gäldenären alt inställa sig för att avlägga bouppteckningsed. Om sådan edgång gäller i huvudsak detsamma som om edgång i ordinär konkurs.

Om det inte genom tillägg vid edgången eller på annat sätt kommer fram atl del finns lillgång lill betalning av konkurskostnaderna och om inte heller säkerhei ställs för dessa kostnader, skall konkursdomaren enligt punkt 4 besluta om avskrivning av konkursen. Innan ed har avlagts får konkursen i princip inte avskrivas. Avskrivning får dock ske, om hinder föreligger för fullgörande av edgång inom skälig tid och konkursdomaren finner anledning saknas till antagande att det genom edgången skulle komma fram tillgång till betalning av konkurskostnadema.

Punkl 5 innehåller bestämmelser för det fallet att under konkursens gång boel befinns räcka lill konkurskostnadema eller att säkerhet ställs för dem. Konkursdomaren skall då utfärda sådan kungörelse om konkursen som föreskrivs vid ordinär konkurs (se 19 § KL). Konkursen skall sedan handläggas som ordinär konkurs. Ny bouppteckningsed behöver dock inte avläggas. Säkerhet kan ställas även av annan än sökanden. Om säkerhet har ställts, skall konkursdomaren föranstalta om ordinär konkurs även om han anser att ett sådant förfarande i själva verket är opåkallat i det aktuella fallet. Del kan finnas olika skäl till att någon vill få ett ordinärt förfarande till stånd. En borgenär kan t.ex. hysa förhoppningen att boet skall tillföras egendom genom återvinning. Han kan också vilja genom förvaltarberät-telse enligt 55 § KL få utrett, om gäldenären har gjort sig skyldig till brott som avses i 11 kap. brottsbalken.

I 186 § finns bestämmelser om efterföljande fattigkonkurs. Om det efter utfärdandet av kungörelse om ordinär konkurs enligt 19 § blir uppenbart att det saknas tillgång till betalning av konkurskostnadema, skall för-

Prop. 1978/79:105 91

valtaren ulan dröjsmål anmäla det till konkursdomaren. Han skall samiidigi lämna redovisning för förvaltningen. Om konkursdomaren efter att ha hört rällens ombudsman finner anmälningen vara befogad, skall han låta kungöra den i bl.a. Post- och Inrikes Tidningar. Ifall det inom 30 dagar sedan kungörelsen var införd i nämnda tidning ställs säkerhei för konkurskostnadema, förfaller anmälningen och konkursen fortsätler i vanlig ordning. Vill borgenär eller gäldenären visa att tillgångarna räcker till belalning av konkurskosinaderna, skall han inom samma tid meddela det lill konkursdomaren. Denne kan bevilja nödigi rådrum. Om säkerhei inte ställs eller meddelande från borgenär eller gäldenären inte ger anledning anta att det finns medel till belalning av kostnaderna, skall konkursen avskrivas.

Den redovisning som förvaltaren skall avge enligt 186 § gäller som slutredovisning (se 190 S andra stycket).

Om förvaltare eller granskningsman avgår sedan anmälan har gjorts enligt 186 S att tillgång saknas till belalning av konkurskostnadema. skall enligt 187 § borgenärssammanträde för val av efterträdare inte sättas ul så länge anmälningen är beroende på prövning.

I rättstillämpningen förekommer det all små och enkla konkurser handläggs och avskrivs som fattigkonkurser, trots att det i boet finns medel som i och för sig antagligen hade räckt lill kostnaderna för ett ordinärt förfarande. 1 sådana fall brukar gode mannen med gäldenärens samtycke betala dessa medel till den eller de borgenärer som har bästa förmånsrätt.

Det kan tilläggas att staten inte är befriad från skyldigheten att ställa sådan säkerhet som avses i 185 eller 186 S KL.

2.4 Konkursgäldenärs skyldigheter, m.m.

1 4 kap. (88-99 §§) KL ges bestämmelser om gäldenärens skyldigheter under konkursen, om hans rätt till underhåll och om bouppteckningsed av annan än gäldenären. Bestämmelsema har vad gäller edgång motsvarande tillämpning vid ursprunglig fattigkonkurs (185 § 3).

Gäldenären är under tiden mellan konkursansökningen och konkursbeslutet enligt KL inte underkastad några inskränkningar i sin personliga rörelsefrihet. Inte heller gäller några begränsningar i gäldenärens rådighet över sin egendom.

När konkurs beslutats, begränsas enligt 88 § gäldenärens personliga rörelsefrihet i vissa hänseenden. Under tiden fram till dess att han avlagt bouppteckningsed får han inte utan samtycke av rättens ombudsman lämna den ort där han är bosatt. Senare under konkursen får han inte utan ombudsmannens medgivande bege sig längre bort från denna ort än att han inom en vecka efter kallelse kan infinna sig inom rättens domsaga. Han skall dessutom hålla ombudsmannen och förvaltaren underrättade om

Prop. 1978/79:105 92

sin vistelseort och. ifall denna ligger utom domsagan, den person inom domsagan som kan ta emot kallelse för gäldenärens räkning.

I och med beslutet om konkurs förlorar gäldenären rådigheten över egendom som hör lill konkursboet (20 § KL).

Enligt 89 S första slyckel har gäldenären en allmän skyldighet alt lämna konkursdomaren, rällens ombudsman, förvaltaren och granskningsman samt, vid borgenärssammanlräde, borgenärerna upplysningar om boet.

Gäldenären skall enligt 89 § andra stycket vara närvarande vid borgenärssammanträde. Om han vill utebli från sammanträde, skall han inhämta samtycke av konkursdomaren eller, i fråga om sammanträde inför rättens ombudsman, av denne. Gäldenärens utevaro från borgenärssammanträde utgör inte hinder för handläggningen av ärenden som skall förekomma där.

Innan rättens ombudsman meddelar beslut i fall som avses i 88 och 89 §§, skall han höra förvaltaren. Är förvaltaren eller gäldenären missnöjd med rättens ombudsmans beslut, får frågan enligt 90 § hänskjutas till konkursdomarens prövning.

Gäldenären skall närvara vid bouppteckningsförrättningen och uppge boet under ed. Enligt 91 S är han skyldig att beediga bouppieckningen inför konkursdomaren. Bouppteckningseden skall enligt 92 § normalt avläggas vid första borgenärssammanträdet. Om gäldenären har laga förfall eller bouppteckningen ännu ej kommit in till konkursdomaren, får eden avläggas senare. I speciella fall kan eden avläggas vid annan domstol än konkursdomstolen eller i hemmet. I fråga om edens avfattning gäller 36 kap. 11 § rättegångsbalken. Gäldenär som har lämnat oriktiga uppgifter kan ådra sig ansvar enligt brottsbalken.

93 § innehåller bestämmelser om bouppteckningsed av omyndig gäldenär som fyllt 15 år och av annan än gäldenären. Gemensamt för bestämmelsema är att edgång förutsätter yrkande av förvaltaren eller borgenär. Bland dem som kan åläggas bouppteckningsed märks i första hand gäldenärens make. Samma skyldighet åvilar även gäldenärens bam samt hans "husfolk och tjänare" under förutsättning att de kan antas äga kunskap om boet. Är gäldenären död, skall ed avläggas av dödsbodelägama. Om någon utanför den krets av personer som nu nämnts har haft hand om egendom som hör till konkursboet, är han enligt 93 § på yrkande skyldig att uppge vad han omhänderhafl och bekräfta uppgiften mot ed.

I 93 § finns också regler om förfarandet när yrkande framställts om edgång av omyndig gäldenär eller annan än gäldenären.

I 94 § finns föreskrifter om tvångsmedel mot gäldenären. Gäldenär som undandrar sig att närvara vid bouppteckningsförrättning och där uppge boet (54 § KL), att underrätta ombudsmannen om sin vistelseort (88 §), att lämna upplysningar om boet (89 § första stycket), att närvara vid borgenärssammanträde (89 § andra stycket) eller att beediga bouppteckningen (91 § och 93 § första stycket första meningen kan efter omständigheterna

Prop. 1978/79:105 93

hämtas eller genom häktning tillhållas alt fullgöra sin skyldighet. Delsamma gäller beträffande gäldenär som överträder reseförbudet enligt KL (88 8). Om annan än gäldenären undandrar sig edgång, kan fömtom hämlning och häktning även vitesföreläggande komma i fråga. Kostnaden i samband med häktning betalas av allmänna medel.

Enligt 95 8 skall konkursdomaren besluta om tvångsmedel och döma ut vite. Den som har häktats skall senast var fjortonde dag inställas för konkursdomaren.

Ingripande mot konkursgäldenär genom hämtning eller häktning kan också ske på grund av bestämmelser i 8 8 lönegarantilagen.

Har reseförbud före konkursen meddelats gäldenär, förfaller detta enligt 96 § så snart han avlagt bouppteckningsed i konkursen.

I 97 och 98 88 finns bestämmelser om beneficium och underhåll. Principen är att gäldenären äger av konkursboet få ut egendom som enligt 65 8 utsökningslagen inte är utmätningsbar. 1 fråga om underhåll gäller att, när annan möjlighet till försörjning saknas, nödigt underhåll får utgå till gäldenären och vissa närstående personer under en månad efter konkursutbrottet eller, om synnerliga skäl föreligger, under längre tid. I dödsbos konkurs tillkommer förmånema den dödes efterlevande familj. Förvallaren skall i samråd med rättens ombudsman bestämma vad som får utgå av boet. Tvist prövas av rätten enligt de regler som finns i 27 § KL om tvist mellan gäldenären och konkursboet rörande gäldenärens arbetsinkomst m.m.

2.5 Konkurskostnader

Enligt 125 § KL skall i ordinär konkurs konkurskostnadema betalas ur boel framför konkursborgenäremas fordringar. En annan betalningsordning kan dock i undantagsfall föranledas av vissa regler i 81 8 KL angående fördelning av konkurskostnader på olika slags egendom i konkursboet. Kategorien konkurskostnader omfattar vid ordinär konkurs främst arvoden till förvaltaren och rättens ombudsman. Hit hör vidare utlägg som konkursdomaren, förvaltaren eller rättens ombudsman gjort för boets räkning (t.ex. för kungörelser). Även boets egna kostnader för t.ex. rättegång hänförs till konkurskostnadema.

Bestämmelser om arvoden till rättens ombudsman och förvaltaren finns i 82-86 a S§. Arvodena bestäms enligt 82 § av rätten. Arvode får inte sättas till högre belopp än som med hänsyn till det arbete uppdraget krävt, den omsorg och skicklighet varmed det utförts samt boets omfattning kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget. Arvode får inte beräknas efter tid.

Arvode skall enligt 83 § bestämmas till visst belopp i ett för allt, om inte reglema i 81 8 föranleder a« särskilt arvode skall bestämmas för viss

Prop. 1978/79:105 94

egendom. Sådani särskilt arvode kan fastställas innan arvodesfrågan i övrigi avgörs.

Arvode bestäms efter framställning till konkursdomaren från den arvodesberättigade, 84 8. När det lämpligen kan ske, bör arvode bestämmas samtidigt för alla som är berättigade. Vid arvodesframställningen skall fogas redogörelse för det arbete som uppdragei har medfört och specifikation av hur det yrkade beloppet fördelar sig på olika förvaltningsåtgärder. Har förvaltare anlitat annan för viss förvaltningsåtgärd och ersättning därför tillgodoförts denne eller har den arvodesberättigade tillgodogjort sig ersältning för utgifter, skall detla uppges i redogörelsen.

När framställning om arvode kommit in, skall konkursdomaren enligt 85 8 sätta ut tid för rättens handläggning av ärendet. Han skall genom kungörelse utfärda kallelse på rättsägarna all utföra sin talan. Särskilda kallelser förekommer också. Om arvodesfrågan ej inverkar på borgenärernas rätt, behöver kungörelse inte utfärdas.

I 86 8 föreskrivs att rättens ombudsman inte får uppbära arvode förrän slutredovisning har avgetts i konkursen, om han inte avgår dessförinnan. Förvallaren får inte la ut arvode innan han har avgetl slutredovisning för sin förvallning.

Genom bestämmelser i 86 a 8 ges möjlighet för rällens ombudsman och förvaltare att i undanlagsfall erhålla förskott på arvode. Sådant förskott beslutas av konkursdomaren.

Bestämmelsen i 125 § räknar även med en andra huvudkategori av skulder som i princip skall betalas ur bomassan innan eventuell utdelning sker till borgenärema, nämligen s.k. massaskulder eller - sett från borgenärssynpunkt - massafordringar. Dessa fordringar tillkommer andra personer än konkursfunktionärema och riktar sig mot konkursboet som en särskild juridisk person. De kan vara av skilda slag. Som exempel kan nämnas fordran som har uppkommit på grund av att boet har trätt in i ett av gäldenären tidigare ingånget ömsesidigt förpliktande avtal. Massafordringar behöver emellertid inte grunda sig på avtal utan kan t.ex. utgöra krav på rättegångskostnader som boet har förpliktats utge. 1 regel är det inte svårt att skilja massafordringama från konkurskostnadema, även om tveksamma gränsfall undantagsvis kan förekomma.

Det kan inträffa att tillgångarna i ett konkursbo inte räcker till full betalning av konkurskostnadema och förekommande massafordringar. Frågan är då vilken företrädesordning till betalning ur boet som gäller mellan de båda gruppema konkurskostnader och massafordringar. Även mellan konkurskostnader inbördes och mellan massafordringar inbördes kan konkurrens uppkomma. KL innehåller inte några regler om hur dessa konkurrensfrågor skall lösas. Inte heller förarbetena ger någon vägledning. Olika uppfattningar i saken har kommit till uttryck i den juridiska litteraturen (se SvJT 1977 s. 298-300).

För fattigkonkursernas del ftnns vissa bestämmelser om konkurs-

Prop. 1978/79:105 95

kostnader i 188 S KL. Första slyckel avser del fallel att borgenär har ansökt om konkurs och konkursen avskrivs som ursprunglig fattigkonkurs (185 8 KL). Konkurskosinaderna, främsi sådan ersättning till god man som har beslämts av konkursdomaren, skall i sådant fall betalas av borgenären. Andra siycket gäller fall då konkurs har upphört på annat sätt än genom slutuidelning (alltså både ursprunglig och efterföljande fattigkonkurs) och rör ansvarei för koslnader som har förskotterats av konkursdomaren. I den mån konkursboet då inte räcker till betalning av vad konkursdomaren har förskotterat för kungörelser och annal, som bort betalas av boet, samt kostnaderna inie heller kan tas ul av ansvarig borgenär, har konkursdomaren rätt till ersättning av allmänna medel för vad han har förskotterat.

Med undantag för angivna förskott framgår inte av KL att konkursboets tillgångar får användas till belalning av konkurskostnaderna vid avskrivning av ursprunglig fattigkonkurs. Det är därför inte givet att boets medel enligt gällande rätt får tas i anspråk för konkurskostnadema mot gäldenärens bestridande. Skäl kan emellertid anföras till stöd för att det får ske. Det skulle stå i överensstämmelse med den allmänna exekutionsrättsliga principen atl kostnaderna för förfarandet i första hand skall betalas ur det angripna objektet (se t.ex. 198 8 utsökningslagen, jfr 125 8 KL). Klart är emellertid aU kostnadema - med undantag för nämnda förskott - aldrig kan tas ut av allmänna medel. Som har nämnts nyss skall däremot borgenär svara för kostnaderna, om konkursen har tillkommit på hans ansökan. Om staten i egenskap av borgenär genom vederbörligt organ har sökt gäldenären i konkurs, svarar staten för kostnaderna enligt de regler som gäller om sökande borgenärs kostnadsansvar i allmänhet.

En följd av den angivna regleringen i KL är att en god man kan bli helt eller delvis utan ersättning för arbete och omkostnader. Detta blir under alla omständigheter fallet, om gäldenären själv har sökt sig i konkurs och boet inte ger täckning för kostnadema samt om konkursen har uppstått på borgenärs ansökan men boet är otillräckligt och borgenären insolvent. Det kan i detta sammanhang nämnas att enligt 4 8 instruktionen (1973:249) för de allmänna advokalbyråema tjänsteman vid sådan byrå bör åta sig uppdrag bl.a. som god man vid fattigkonkurs, om nödvändiga åtgärder annars inte skulle vidtas på grund av att ersättning för uppdraget inte kan påräknas (se prop. 1972:4 s. 281).

Efterföljande fattigkonkurs (186 § KL) utgör som har nämnts tidigare en form för avskrivning av ordinär konkurs, när boet inte ger täckning för konkurskostnadema. Bortsett från regeln i 188 8 andra stycket om ersäuning av allmänna medel för vissa förskott för kungörelser m.m. finns i KL inte några allmänna bestämmelser om vilka medel som skall användas till betalning av konkurskostnaderna i sådant fall. Den förut berörda principen att exekutionskostnader i första hand skall tas ut ur föremålet för exekutionen torde emellertid gälla även här. Detta innebär att kostnadema, däribland arvoden till förvaltaren och rättens ombudsman, skall

Prop. 1978/79:105 96

belalas av konkursboets tillgångar så långt de räcker. Om säkerhet har ställts för kostnadema, får denna tas i anspråk för vad som inte kan utgå ur boet. Utöver vad som följer av 188 8 andra siycket iräder det allmänna inte in.

Borgenär som har gjort konkursansökan svarar inte för konkurs-kostnader vid avskrivning enligt 186 8. En annan sak är att han enligt gällande lag frivilligt kan ta på sig ansvaret genom alt ställa säkerhei för de kostnader som en ordinär konkurs medför.

Förvaltaren och rättens ombudsman kan bli helt eller delvis utan ersättning för arbete och ulgifter, när konkurs avskrivs enligt 186 8. Detla är fallel, om tillgängama i konkursboet inte räcker till och säkerhei inte har ställts.

2.6 Närliggande rättsområden

2.6./ Utmätning och utmälningsed

Om en gäldenär inte frivilligt betalar sin skuld, kan borgenären under förutsättning att han har exekutionstitel söka utmätning i gäldenärens egendom. Utmätning är i princip en enklare, billigare och mindre ingripande exekutionsform än konkurs. Utmätningsförfarandet är dock inte alltid tillräckligt. Bl.a. finns endast begränsade möjligheter att i ett utmätningsmål få fram uppgifter om gäldenärens tillgångar. En gäldenär är nämligen enligt gällande lag inte skyldig att vid utmätning lämna upplysningar om sina tillgångar. Han kan i princip utan påföljd vara helt passiv och t.o.m. avsiktligt lämna felaktiga uppgifter.

En borgenär som endast vill förvissa sig om humvida gäldenären har utmätningsbara tillgångar eller inte kan välja mellan två vägar. Om konkursgrund föreligger, kan han utverka konkurs varmed följer skyldighet för gäldenären att uppge alla sina tillgångar och bekräfta uppgiften med ed. 1 allmänhet kommer en konkurs i här avsedda fall att handläggas summariskt som fattigkonkurs enligt 185 § KL. Denna utväg kan ställa sig relativt dyr för borgenären med hänsyn till det kostnadsansvar som åvilar honom enligt 188 § första stycket KL.

Borgenären kan emellertid i stället påkalla tillämpning av lagen (1921:244) om utmätningsed, vilket i regel är enklare och billigare. Enligt denna lag är en gäldenär skyldig alt på yrkande av borgenär upprätta förteckning över sina tillgångar och beediga förteckningen. Ansökan om utmätningsed görs hos konkursdomaren och eden avläggs inför denne. Skyldighet för gäldenären att avlägga utmätningsed förutsäUer att utmätningsförrättning, som inte lett till full betalning, har ägt rum inom sex månader innan ansökan om utmätningsed gjordes. Det är straffbart att lämna oriktig uppgift i förteckning till utmätningsed (se 11 kap. 1 8 andra stycket och 3 § andra stycket BrB).

Prop. 1978/79:105 97

Konkursansökningar från statens sida torde regelmässigt grundas på skatte- eller avgiftsfordringar. Ursprungligen antogs alt utmälningsed skulle komma till användning i stället för fattigkonkurs särskilt när gäldenären befunnits sakna tillgångar vid utmätning för skattefordringar. Dessa antaganden har emellertid endast delvis besannats. Sedan några år är antalet ärenden om utmätningsed i sjunkande.

I lagrådsremiss den 16 mars 1978 har regeringen lagt fram förslag till ulsökningsbalk som skall ersätta nuvarande UL. Förslaget innehåller bl.a. bestämmelser om upplysningsplikt för gäldenär i utmälningsmål. Utmät-ningsgäldenär är enligt förslaget skyldig att lämna de uppgifter om sina tillgångar som kronofogdemyndigheten behöver (4 kap. 14 8 i förslaget). Upplysningsplikten avser även behövliga uppgifter om var tillgångarna finns och rörande omständigheter som är av betydelse för att precisera dem.

Förslaget i lagrådsremissen innebär vidare att kronofogdemyndigheten kan tvinga fram uppgifter om gäldenärens tillgångar. Som tvångsmedel kan användas vite och ytterst häktning. Vid behov kan gäldenären enligt 2 kap. 10 8 i förslaget åläggas inställelse till förhör inför kronofogdemyndigheten. Gäldenären kan vid vite föreläggas att infinna sig vid förhör. Gäldenären är skyldig att på begäran av myndigheten ge in förteckning över sina tillgångar. Vid behov kan lämplig person förordnas att biträda gäldenären vid upprättande av förteckningen. Gäldenären kan åläggas att på heder och samvete skriftligen bekräfta de uppgifter om sina tillgångar som han har lämnat vid förhör eller i förteckning.

Enligt lagrådsremissen medför den nya regleringen att bestämmelsema i lagen om utmätningsed inte längre behövs. I remissen förordas därför att lagen utmönstras i samband med utsökningsbalkens ikraftträdande. Planerad tidpunkt härför är den I januari 1981.

2.6.2 Ackord

Ackord utgör liksom konkurs men till skillnad från utmätning en form för generaluppgörelse mellan insolvent gäldenär och hans borgenärer. Ackordsuppgörelse kan träffas vid ett fristående ackordsförfarande utan samband med konkurs. Man kan säga att huvudsyftet med ackordsinstitutet är att rädda en gäldenär från konkurs. Betydelsen härav belyses av att betydande värdeförstöring och stora avvecklingskostnader ofta följer med en konkurs.

Ackord förekommer i två huvudformer, underhandsackord och offentligt ackord, även kallat tvångsackord. Underhandsackord träffas frivilligt utan offentlig insyn och kräver samtycke av alla borgenärer. Offentligt ackord kan däremot genomföras mot en borgenärsminoritets bestridande och kommer till stånd genom en förhandling som äger rum i vissa lagbestämda former. 7 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 105

Prop. 1978/79:105 98

Ackord förutsätter att förmånsberättigade borgenärer får full täckning för sina fordringar och innebär i allmänhet att oprioriterade fordringar sätts ned till viss procent av det ursprungliga fordringsbeloppet (ackordsprocenten), varvid särskilda föreskrifter ges om betalningstiden. 1 princip berörs alltså endast oprioriterade borgenärer. Genom offentligt ackord bortfaller de skulder som omfattas av ackordet till den del de överstiger ackordsprocenten.

Bestämmelser om offentligt ackord utom konkurs finns i ackordslagen (1970:847). Enligt denna lag sker ackordsförfarandet under medverkan av en god man. Förfarandet inleds med att en god man på gäldenärens ansökan förordnas av konkursdomaren. Ett sådant förordnande medför vissa inskränkningar i borgenäremas möjligheter att få utmätning genomförd i gäldenärens egendom eller söka honom i konkurs. Syftet härmed är att förhandlingama om en uppgörelse skall kunna föras i lugn och ro.

Inledningsskedet av ackordsförfarandet är inte underkastat någon offentlig tillsyn. Gäldenären behåller i princip rådigheten över sin egendom men är skyldig att samråda med gode mannen. Denne skall se till att borgenärernas bästa iakttas.

Om ackordsuppgörelse med borgenärema uppnås under inledningsstadiet återkallas godmansförordnandet. Om någon uppgörelse inte träffas, kan ackordsförhandlingen övergå i ett andra skede, kallat förhandling om offentligt ackord. Ansökan om sådan förhandling måste göras inom två månader efter godmansförordnandet. Görs inte någon ansökan, förfaller godmansförordnandet.

Ansökan om offentlig ackordsförhandling skall åtföljas bl. a. av ackordsförslag och en av gode mannen upprättad bouppteckning. Tas ansökningen upp, skall gäldenären beediga bouppteckningen. När detta har skett, skall konkursdomaren meddela beslut om förhandling om offentligt ackord. Härefter skall de i förhandlingen deltagande borgenärema vid borgenärssammanträde ta ställning till ackordsförslaget. Godtar de förslaget, skall konkursdomaren fastställa ackordet. Därmed är förfarandet avslutat. Undantagsvis hänskjuts ackordsförslaget till rättens prövning.

Även under den offentliga ackordsförhandlingen är gäldenären bibehållen vid rådigheten över sin egendom. Borgenäremas befogenheter att få till stånd utmätning eller konkurs inskränks ytterligare under detta skede.

Återvinning kan äga rum vid offentligt ackord med tillämpning av de regler som finns om återvinning i konkurs. Talan om återvinning får föras av borgenär vars fordran skulle omfattas av ackordet.

Ett offentligt ackord får i regel ej innefatta mindre ackordsprocent än 25 procent (minstadividenden).

Ackordsförfarandet enligt ackordslagen spelar i praktiken en ej oviktig roll. Antalet godmansförordnanden har varit i stigande alltsedan ackords-

Prop. 1978/79:105 99

lagen trädde i kraft den 1 januari 1971. År 1977 meddelades enligt preliminära uppgifter 125 godmansförordnanden.

Ackord - både underhands- och offentliga ackord - kommer i stor utsträckning till stånd genom medverkan av ett särskilt organ, Sveriges ackordscentral. Denna bedriver sin verksamhet i tre avdelningar, en i Stockholm for mellersta och norra Sverige, en i Göteborg för västra Sverige och en i Malmö för södra Sverige. Avdelningarna har ombud på större orter.

2.6.3 StatUg lönegaranti

Enligt lagen (1970:741) om statlig lönegaranti, lönegarantilagen, svarar staten för betalning av arbetstagares fordringar hos arbetsgivare som har försatts i konkurs. De fordringar som omfattas av lönegarantin är lönefordringar och andra ersättningar med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen (1970:979), pensionsfordringar med förmånsrätt enligt 12 eller 13 8 samma lag, arbetstagares kostnader för konkursansökan mot arbetsgivaren och kostnad som arbetstagare har ålagts att utge enligt 188 8 första stycket KL. Beträffande fordringar med förmånsrätt enligt 12 8 förmånsrättslagen är garantin maximerad till ett belopp som motsvarar tolv basbelopp. Lönegarantin finansieras genom arbetsgivaravgifter. Garantibelopp utbetalas av länsstyrelsen. Tillämpningsföreskrifter till lönegarantilagen finns i kungörelsen (1970:745) om statlig lönegaranti vid konkurs.

Vad gäller de formella förutsättningama för att betalning skall utgå enligt lönegarantin gäller olika system för ordinära konkurser och fattigkonkurser.

I ordinär konkurs utgår betalning endast för fordran som bevakats i konkursen. Betalning kan utgå redan innan fordringen efter bevakning blir utdelningsgill. Konkursförvaltaren skall nämligen snarast efter konkursbeslutet underrätta länsstyrelsen om fordran på lön under uppsägningstid om fordringen enligt förvaltarens bedömande är klar. Underrättelse bör under samma fömtsättning lämnas även om annan fordran som omfattas av garantin. I övrigt skall underrättelse lämnas när fordran har blivit utdelningsgill. Som nämnts i avsnitt 2.2.5 skall förvaltaren samtidigt som han lämnar underrättelse till länsstyrelsen om klar fordran bevaka fordringen för arbetstagarens räkning.

Staten inträder i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären i fråga om utbetalat garantibelopp. Utdelning i konkursen för arbetstagarens fordringar som omfattas av garantin tillfaller staten intill detta belopp.

I fattigkonkurserna ankommer det på kronofogdemyndighet att utreda och pröva lönegarantianspråk. Den gode mannen skall enligt den tidigare (avsnitt 2.3) berörda föreskriften i 185 § KL så snart kunskap har vunnits om löne- eller pensionsskuld anmäla detta till vederbörande kronofogdemyndighet. För konkursdomaren föreligger skyldighet att sända

Prop. 1978/79:105 100

underrättelse till kronofogdemyndighet om det finns anledning anta att fordran som omfattas av garantin kan göras gäUande (7 § lönegarantilagen).

Arbetsgivare är skyldig att vid kronofogdemyndighets prövning lämna uppgift om arbetstagares anställnings- och avlöningsförhållanden. Undandrager sig arbetsgivaren detta, riskerar han hämtning eller häktning. Beslut härom meddelas av konkursdomaren efter framställning av kronofogdemyndigheten. Kostnader för hämtning och häktning utgår av allmänna medel.

Om kronofogdemyndigheten finner att en fordran som görs gällande inte omfattas av garantin får beslutet överklagas genom besvär.

2.7 Statistiska uppgifter

För att få underiag för bedömningen av frågan hur ett summariskt konkursförfarande bör utformas och avgränsas har konkurslagskommittén i den första etappen av sitt arbete utfört en statistisk undersökning av fattigkonkurser och även av ordinära konkurser i vissa hänseenden. Undersökningen avser de konkurser som har avslutats under åren 1970 och 1971 och omfattar femton tingsrätter, däribland de ire största. Undersökningen redovisas som bilaga 1 till kommitténs betänkande (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m.m.

I arbetet på en reform av förfarandet i ordinära konkurser har kommittén gjort en statistisk undersökning av alla ordinära konkurser som har avslutats år 1974. E>enna undersökning finns redovisad i bilaga 1 till kommitténs senaste betänkande (SOU 1977:29) Konkursförvaltning.

Statistiska uppgifter rörande konkurs föreligger också i de studier angående insolvenla företag som universitetslektorn Gösta Kedner har företagit på uppdrag av delegationen för de mindre och medelstora företagen år 1972-1975. Studiema har presenterats i rapportema "Konkurs och ackord" från år 1972, "Konkursföretagets förvaltning och ekonomi" (SIND 3:1974) och "Företagskonkurser" (SIND 1975:2).

Uppgifter om antalet beslutade och avslutade konkurser i landet och konkursemas fördelning på olika handläggningsformer m. m. lämnas i statistiska centralbyråns publikation Rättsstatistisk årsbok. Motsvarande uppgifter fanns tidigare (t.o.m. år 1973) i publikationen Domstolama. Beträffande utvecklingen under 1977 och 1978 föreligger än så länge endast preliminära uppgifter.

För att belysa de olika frågor som nu föreligger till bedömande redovisas i detta avsnitt översiktligt vissa gmndläggande uppgifter som hämtats från det sålunda föreliggande statistiska materialet. I övrigt får hänvisas till de angivna källorna.

Prop. 1978/79:105 101

Kimkursutvecklingen i stort

Under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet ökade antalet konkurser kraftigt. Kulmen nåddes åren 1973-74. Belysande är att antalet avslutade konkurser ökade från 1.306 år 1965 till 4.566 år 1974, vilket innebar en procentuell ökning på 250%. Ökningen låg i väsentlig mån på falligkonkurserna. Dessas antal femdubblades underdenna tid.

Totala antalet beslutade konkurser vari gäldenären var aktiebolag ökade från 352 (24% av alla konkurser) år 1964 till 2.497 (59%) år 1974. Detta visar all stegringen av antalet fattigkonkurser till mycket stor del motsvaras av en stegring av antalet aktiebolagskonkurser.

Under åren 1975-77 synes ökningen av antalet avslutade konkurser ha stannat upp. I stället har det noterats en viss minskning både vad gäller det totala antalet och antalet fattigkonkurser. Ser man på antalet nytillkomna konkurser har tendensen varil densamma men en viss ökning har ägt rum år 1977. Antalet konkurser som avslutats under första halvåret 1978 är i stort sett oförändrat i jämförelse med motsvarande tid år 1977. Däremot synes ökningen av de nytillkomna konkurserna fortsätta. Av antalet år 1977 avslutade konkurser, 3.576, svarade fattigkonkurserna för 2.618 stycken eller cirka 73 %.

Andelen fattigkonkurser är särskilt stor i storstadsområdena. Vid Stockholms tingsrätt t.ex. utgjorde fattigkonkurserna år 1976 88% av alla avslutade konkurser. Vid de 3 största tingsrätterna avslutades år 1976 44 % av samtliga fattigkonkurser i landet.

Internationellt sett är antalet konkurser i Sverige högt. Som exempel kan nämnas att antalet beslutade konkurser i Norge var 657 år 1974 och i Finland 1.003 år 1973. Antalet avslutade konkurser i Danmark var år 1973 327.1 Västtyskland och Storbritannien beslutades år 1974 7.352 resp. 5.278 konkurser.

Som en jämförelse kan nämnas att antalet slutligt handlagda utmätningseder år 1967 var 3.537 och år 1977 2.260.

Ordinära konkurser

Här avses, om inte annat sägs, konkurser avslutade år 1974.

Konkurser avslutade efter slututdelning (146 8-konkurser) utgjorde cirka 90% av alla ordinära konkurser. 146 8-konkursema hade en genomsnittlig varaktighet på 21 månader och 6 dagar.

Mer än en förvaltare förekom i ytterst fö ordinära konkurser, 0,5 %. I 82,2% av alla ordinära konkurser var förvaltaren advokat, i 14,4% jur.kand. Rättens ombudsman var advokat i 73,7% av konkurserna. I större delen av de återstående konkurserna anlitades pensionerade statstjänstemän som ombudsman. 1 60,6% av konkurserna var både förvaltaren och rättens ombudsman advokat. Granskningsmän förekom i endast 2,6%

Prop. 1978/79:105 102

av konkurserna, i huvudsak i Södermanlands län. Det genomsnittliga arvodet i 146 §-konkursema var 16.251 kr. till förvaltaren och 4.346 kr. till rättens ombudsman. Dessa arvoden motsvarar 6,6% resp. 1,8% av det genomsniuliga utdelningsbeloppet (244.547 kr.) i 146 §-konkurserna.

Uppgifter om tillgångarnas storlek finns redovisade blott beträffande de 146 8-konkurser som avslutades år 1971 i de 15 tingsrätter som omfattades av kommitténs första undersökning. Uppgifterna bygger på konkursbouppteckningarna. Tillgångarna uppgick till högst 50.000 kr. i 49,8% , till 50.001-100.000 kr. i 15,1%, till 100.001-150.000 kr. i 6,9%, till 150.001-200.000 kr. i 4,3% samt till högre belopp i 24,0% av kon-kursema. I nästan hälften av konkurserna uppgick tillgångarna alltså till högst 50.000 kr. Huvuddelen av dessa redovisade tillgångar på högst 20.000 kr.

Utdelningen uppgick i 146 8-konkurserna till högst 30.000 kr. i 41,1 %, däröver men högst 50.000 kr. i 12,3%, däröver men högst 100.000 kr. i 14% och över 100.000 kr. i 24,8%- av konkurserna.

Den genomsnittliga utdelningen till borgenärer utan förmånsrätt uppgick till 11.303 kr. Utdelning till sådana borgenärer förekom endast i 15,0% av dessa konkurser. Utdelningsprocenten för denna gmpp av borgenärer var mindre än 20% i 59,1% av 146 8-konkurserna. Genomsnittlig utdelningsprocent var endast 3,5.

Antalet borgenärer som fick utdelning i en genomsnittlig 146 §-konkurs var 14 vilket skall jämföras med antalet borgenärer enligt bouppteckning i en sådan konkurs, 56. I 41,3% av 146 §-konkursema fick högst 3 borgenärer utdelning.

Fattigkonkurser

Undersökningen vid de 15 tingsrättema visar att konkursansökningen hade gjorts av gäldenären själv i mer än 20% av fallen, av staten i mer än 70% av fallen och av annan borgenär i omkring 5 % av fallen.

I den genomsnittliga (ursprungliga) fattigkonkursen fanns under år 1971 2,857 kr. i tillgångar och 69.424 kr. i skulder. Av skulderna var 34.594 kr. skatteskulder och 34.830 kr. skulder av annat slag. Tillgångar saknades i nästan hälften (48,2%) av dessa konkurser. Medelvärdet av tillgångarna var 2.857 kr.

Skatteskulderna representerar som framgår av det nyss sagda ungefär hälften av samtliga skulder vid ursprunglig fattigkonkurs. 1 det övervägande antalet fattigkonkurser - omkring 60% - förelåg konkurrens mellan skatteskulder och andra slag av skulder. Enbart skatteskulder förekom i drygt 30% av konkurserna, medan antalet konkurser med uteslutande andra slags fordringar understiger 10%.

Den genomsnittliga handläggningstiden för samtliga ursprungliga fattigkonkurser som avskrevs under åren 1970 och 1971 vid de av kommittén

Prop. 1978/79:105 103

undersökta 15 tingsrätterna var omkring tre resp. fyra månader (beträffande år 1971 har viss förlängning förorsakats av en arbetskonflikt).

God man förordnades i nästan samtliga (93,1 %) av de konkurser som avslutades år 1971. Gode mannen var advokat i de flesta fall (82,4%).

Det genomsnittliga arvodet (inkl. kostnadsersättning) till gode mannen i de fattigkonkurser som avskrevs under år 1971 i de 15 undersökta tingsrättema uppgick till 347 kr. F. n. (1978) synes enligt inhämtade upplysningar genomsnittsarvodet hålla sig omkring 600-700 kr.

3 Prop. 1975/76:210 om ändring i konkurslagen m. m.

I prop. 1975/76:210 föreslogs i huvudsak på grundval av konkurslagskommitténs betänkande (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m. m. att systemet med de nuvarande fatligkonkurserna skulle ersältas med en ny ordning för handläggning av mindre konkurser. Denna handläggningsform skulle dessutom användas i åtskilliga fall som nu följer reglema om ordinär konkurs. Förslaget syftade främst till att komma till rätta med vissa brister som är förenade med fattigkonkurserna. Den nya handläggningsformen beräknades bli tillämplig i närmare 80% av alla konkurser.

Förslaget innebar i denna del huvudsakligen följande.

Det nya handläggningssystemet skall tillämpas, om det finns anledning att anta antingen att gäldenärens bo inte räcker till betalning av de konkurskostnader som skulle följa med ordinär handläggning eller att boet med hänsyn till dess omfattning och övriga förhållanden är av enkel beskaffenhet och konkursen med fördel kan genomföras utan att bevakningsförfarande anordnas.

Konkursdomaren skall i samband med att konkursbeslutet meddelas pröva hur konkursen skall handläggas. Behövs ytterligare utredning för denna prövning, kan konkursdomaren uppdra åt kronofogdemyndigheten att inom viss kortare tid, i regel en vecka, komma in med sådan utredning. Någon möjlighet för borgenär att genom ställande av säkerhet få konkursen handlagd som ordinär konkurs finns inte. Övergång från mindre till ordinär konkurs kan inte äga rum.

I de mindre konkursema - med undantag för en del dödsbokonkurser - skall en förvaltare alltid utses. Kronofogdemyndigheten skall som regel vara förvaltare. Om det av särskild anledning är olämpligt att förvaltningen utövas av myndigheten kan emellertid annan förordnas av konkursdomaren.

Förvaltaren, som står under lillsyn av konkursdomaren, skall i viktigare frågor samråda med borgenär som särskilt berörs. I övrigt stämmer förvaltarens åligganden i mindre konkurs i stora drag överens med vad som f.n. gäller beträffande förvaltare i ordinär konkurs. Bl.a. skall förvaltaren undersöka om det finns förutsättning för återvinning och om anledning att

Prop. 1978/79:105 104

misstänka gäldenärsbrott föreligger. Både förvaltaren och tiorgenär skall kunna föra lalan om återvinning i samband med mindre konkurs.

Någon rättens ombudsman skall inte finnas i mindre konkurs utan förvaltningen - vare sig den ulövas av kronofogdemyndighet eller av annan - skall slå under lillsyn av konkursdomaren. Förvaltaren är skyldig all lämna upplysningar till konkursdomaren, borgenär och gäldenären. Borgenärssammanträden förekommer ej i mindre konkurs. Förvaltaren har en allmän skyldighet att i viktigare frågor samråda med borgenärer som berörs av förvaltningen.

Förvaltaren skall inom en månad från konkursbeslutet upprätta och tillställa konkursdomaren bouppteckning. Om det inte finns tillgångar som räcker till betalning av konkurskostnader och massaskulder, skall konkursen på samma sätt som en fattigkonkurs avskrivas i anslutning till att bouppteckningsed avläggs.

Förvaltaren skall liksom i ordinär konkurs utreda vilka fordringar som kan göras gällande i konkursen. Någon bevaknings- och anmärkningsprocedur skall dock inte förekomma i mindre konkurs.

När det finns egendom i boet skall förvaltaren normalt sälja denna så snart som möjligt. Sedan all egendom har förvandlats i pengar, skall han upprätta utdelningsförslag. Förslaget skall jämte förvaltningsredogörelse ges in till konkursdomaren. Denne prövar förslaget och fastställer utdelningen i konkursen efter ett kungörelseförfarande. Förvaltaren skall självmant tillställa borgenärema deras utdelning i konkursen.

1 vissa fall kan kronofogdemyndigheten på egen begäran bytas ut mot annan förvaltare. Konkursdomaren får entlediga annan förvaltare än kronofogdemyndighet, om denne är olämplig eller av annan orsak bör skiljas från sitt uppdrag. När konkursen avskrivs, skall förvaltaren avge redovisning till konkursdomaren. Redovisning skall även lämnas när förvaltaren avgår före konkursens slut. Redovisningen kan klandras på samma sätt som slutredovisning i ordinär konkurs.

Konkurskostnadema skall såvitt möjligt tas ut ur boet. Om boet inte räcker, skall annan borgenär än staten på vars ansökan gäldenären har försatts i konkurs stå för kostnadema intill ett belopp som motsvarar en tiondel av basbeloppet. Kostnad som inte kan tas ut ur boet eller av borgenär skall betalas av staten. Konkurskostnadema skall utgå ur boet före massafordringar.

Prop. 1975/76:210 upptog också vissa förslag rörande förvaltningen i ordinära konkurser. En viss skärpning av kvalifikationskraven för förvaltare föreslogs sålunda. De nya kraven kom till uttryck i motivuttalanden och innebar att förvaltaruppdragen i allmänhet skulle anförtros advokat eller annan som specialiserat sig på konkursförvaltning. Vidare föreslogs att borgenärema inte längre skulle välja slutlig förvaltare utan att denne alltid skulle tillsättas av konkursdomaren efter borgenäremas hörande.

Prop. 1978/79:105 105

Beträffande enskildhetema i propositionsförslaget hänvisas till projwsi-tionen.

4 Konkurslagskommitténs betänkande (SOU 1977:29) Konkurs-förvaltning

4.1 Kommitténs förslag i sammandrag

Kommittén lägger i betänkandet bl.a. fram förslag till nya regler om konkursförvaltning och tillsynen över denna. Reglema berör såväl ordinära som mindre konkurser.

Förslaget innebär sammanfattningsvis i fråga om de ordinära kon kurserna följande: Konkursboet skall liksom f.n. förvaltas av en eller, undantagsvis, flera förvaltare. Institutet rättens ombudsman avskaffas. Som nytt tillsynsorgan inträder kronofogdemyndigheten, vilken i sådan funktion kallas tillsynsmyndigheten. Konkursdomaren skall inte längre utöva någon kontroll över konkursförvaltningen. Varje borgenär i en ordinär konkurs skall ha rätt att få en granskningsman utsedd.

I företagskonkurser skall vid behov ett allmänt ombud kunna förordnas med uppgift att bevaka arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressen.

Konkursdomaren övertar rättens ombudsmans nuvarande uppgift att tjänstgöra som ordförande vid förlikningssammanträde.

Förvaltaren skall i princip på eget ansvar besluta om olika åtgärder utan att vara bunden av krav på samtycke eller andra inskränkningar i handlingsfriheten. Förvaltaren skall dock i viktigare frågor höra tillsynsmyndigheten och de borgenärer som särskilt berörs. Om allmänt ombud har förordnats, skall förvaltaren höra honom i arbetsmarknads- och regionalpolitiska frågor.

Särskilda regler om skyldighet för förvaltaren att samråda med och informera arbetstagama i ett företag som gått i konkurs införs.

Förvaltaren får ökade befogenheter att använda tvång mot gäldenär, bl.a. för att kunna ta hand om egendom. Nya regler föreslås om förvaltarens bokföringsskyldighet och om arkivering av gäldenärens bokföring.

Vissa ändringar i bevaknings- och anmärkningsproceduren föreslås. De har till syfte att ge förvaltaren ökade möjligheter att åstadkomma förlikning, när bevakad fordran blivit föremål för tvist.

Tillsynsmyndigheten skall övervaka att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt och i överensstämmelse med KL och andra författningar. Myndigheten skall lägga särskild vikt vid att avvecklingen av konkursen inte fördröjs i onödan. Revisor skall kunna utses av tillsynsmyndigheten för granskning av förvaltarens verksamhet.

Tillsynsmyndigheten skall genom råd och upplysningar främja en riktig

Prop. 1978/79:105 106

och enhetlig tillämpning av gällande föreskrifter som rör konkursförvaltning.

De i prop. 1975/76:210 upptagna nya reglerna om konkursförvaltares kvalifikationer och om tillsättande av förvaltare i ordinära konkurser har i oförändrat skick förts över till kommittéförslaget.

Kommittén har i sitt lagförslag beträffande de mindre konkurserna utan ändring tagit in stora delar av det förslag till ändring av KL som lades fram i prop. 1975/76:210. Sålunda är utformningen av förfarandet i mindre konkurs i huvudsak densamma som i propositionsförslaget. Även i fråga om förutsättningama för att mindre konkurs skall få anordnas överensstämmer förslagen. Vidare återkommer i kommittéförslaget den i propositionen föreslagna regleringen i fråga om konkurskostnader och om företrädesordning mellan sådana kostnader och massaskulder. När kommitténs förslag avviker från propositionsförslaget beror detta på den ytterligare prövning av förvaltningen i mindre konkurs kommittén företagit i enlighet med regeringens tilläggsdirektiv den 3 februari 1977 eller på den nya ordning i fråga om förvaltning och tillsyn i ordinär konkurs som kommittén föreslår. Bl. a. föreslår kommittén atl advokat eller likställd skall vara förvaltare i mindre konkurs. Konkursdomarens prövning av frågan om handläggningsform skall enligt kommitténs förslag alltid ske i samband med konkursbeslutet och utan något särskilt utredningsförfarande. Förvaltarens verksamhet skall - liksom i ordinär konkurs - stå under tillsyn av kronofogdemyndigheten.

Utöver förvaltning och tillsyn berör kommitténs förslag reglema om gäldenärens skyldigheter. Kommittén föreslår här vissa skärpningar i förhållande till gällande rätt. Under konkursen skall gälla förbud för gäldenären att lämna landet utan tillstånd och hans pass skall kunna tas ifrån honom. Förbud att resa inom landet kan vid behov också åläggas honom. Vidare utvidgas möjlighetema att hämta eller häkta gäldenären.

I kvalificerade fall skall gäldenären redan när konkursansökan har gjorts kunna förbjudas att lämna landet och fråntas sitt pass eller, ytterst, häktas.

Om gäldenären är juridisk person, skall även förutvarande ställföreträdare i vissa fall vara underkastade bestämmelsema som rör gäldenärens skyldigheter.

Kommittén erinrar i inledningen till sitt betänkande om att kommittén vid sin översyn av konkursförfarandet haft att inrikta sig på sådana frågor där det finns ett påtagligt reformbehov.

Prop. 1978/79:105 107

4.2 Huvudgrunder för kommitténs lagförslag i fråga om förvaltningen i ordinär konkurs

4.2.1 Reformens inriktning

Kommittén betecknar reformbehovet i fråga om konkursförvaltning och tillsyn över förvaltningen i ordinär konkurs som angeläget. Kommittén konstalerar att den nuvarande ordningen har gällt väsentligen oförändrad sedan KL:s ikraftträdande år 1922. Förfarandet uppfyller i många hänseenden inte de krav som kan ställas i dagens samhälle. En brist är att avvecklingen ofta inte sker så snabbt och rationellt som är önskvärt. Kommittén hänvisar till att det vid dess undersökning av år 1974 avslutade konkurser redovisades mycket höga tal både i fråga om avvecklingstid och arvoden. Det är därför viktigt att möjlighetema till förenkling och effektivisering av förvallningsförfarandet tillvaratas. Bl. a. bör förfarandel göras mindre formbundet. Genom åtgärder i sådan riktning bör avvecklingstiderna kunna förkortas och kostnadema hållas nere. Detta är inte bara till fördel för borgenärema och gäldenären själv. Även från samhällelig synpunki är det enligt kommittén ett intresse att konkursema inte blir onödigt långdragna och kostsamma.

Kommiuén har i sill förslag ulan ändring fört in de i prop. 1975/76:210 föreslagna nya bestämmelserna om förvaltares kvalifikationer och om uiseende av förvallare i ordinär konkurs. Kommittén erinrar om att den nya regleringen kommer alt medföra att specialister, företrädesvis advokater, i allmänhet skall anlitas som förvallare. De nya reglerna ökar enligt kommittén förutsättningarna att frigöra förvallaren från den skyldighei alt inhämla medgivanden lill olika ålgärder som han f.n. är underkastad.

Även bortsett från den nu nämnda nya regleringen kan nuvarande förvallningssyslem enligi kommitténs mening göras smidigare och effeklivare ulan atl rällssäkerhelen blir lidande. Det är dock enligt kommittén viktigt all lillsynen över förvaltarens verksamhet ordnas på ett ändamålsenligt sätt. Samtidigt bör borgenärer och anställda genom regler om samråd och information ges insyn i förvaltningen. Arbetsmarknads- och regionalpolitiska synpunkier bör också beaktas inom konkursförfarandets ram. Kommittén framhåller att tillgodoseendet av sådana intressen inte får medföra all borgenärernas siällning försämras.

4.2.2 Samråd och information

Nuvarande ordning innebär att förvaltaren enligi KL i en rad hänseenden skall inhämta samtycke av eller fatta beslut gemensami med lillsynsorganet i konkursen, dvs. f n. rättens ombudsman. Detta är fallel bl.a. i frågor om fortsättande av gäldenärens rörelse och försäljning av boets egendom. Kommittén, som föreslår att ett särskilt tillsynsorgan skall finnas även i fortsättningen, anser att förvaltaren bör få ta ställning till och

Prop. 1978/79:105 108

besluta i förvaltningsfrågor utan att behöva utverka samtycke av tillsyns-organet (tillsynsmyndigheten). Däremot bör förvaltaren enligt kommitténs mening vara skyldig atl inhämla organels mening i viktigare förvaltningsfrågor. Kommittén anser del vara en fördel för förvaltaren när denne ställs inför svåra avgöranden att få del av tillsynsorganets erfarenheter och synpunkter.

Kommittén framhåller all nuvarande krav på samtycke eller beslul av borgenärskollektivet i vissa frågor gör förfarandel tungrott och många gånger motverkar en ändamålsenlig avveckling. Inte sällan visar borgenärerna ringa intresse för förvaltningens närmare bedrivande. Detta kan delvis förklaras av nuvarande otympliga former för borgenäremas medverkan. Kommittén framhåller atl gällande regler om borgenärernas samlycke sällan aktualiseras i verkligheten. Kommitténs slutsats är att reglerna kan undvaras.

Kommittén föreslår att i stället införs en skyldighet för förvaltaren att i viktigare frågor höra sådana borgenärer som särskilt berörs av den aktuella frågan. Redan med nu gällande ordning är det enligt kommittén i praktiken vanligt att förvaltaren i viktigare angelägenheter under hand samråder med särskilt berörda borgenärer. Kommittén erinrar också om att en motsvarande skyldighet för förvaltaren att samråda med borgenärer har föreskrivits i propositionsförslaget om mindre konkurser. Kommittén menar att den föreslagna samrådsskyldigheten ger borgenärema insyn och inflytande på de frågor som är väsentliga för dem.

Vissa bestämmelser i KL ställer upp krav på att speciella grupper av borgenärer skall ge sitt medgivande till vissa åtgärder. Bl.a. får lös egendom vari borgenär har panträtt inte utan panthavarens samtycke säljas på annat sätt än på auktion, om hans rätt är beroende av försäljning. Kommittén ser borgenärens bestämmanderätt i dessa fall som ett moment i panträtten och finner att kraven på medgivande inte bör upphävas.

Som exempel på sådana "viktigare" frågor som det föreslagna samrådet med tillsynsmyndigheten och särskilt berörda borgenärer skall omfatta nämner kommittén den vidare driften av gäldenärens rörelse, försäljning av värdefull egendom eller väckande av talan. Några särskilda föreskrifter om formema för samrådet är enligt kommittén inte behövliga.

Kommittén understryker att den föreslagna regleringen om samråd inte innebär att förvaltaren kan undandra sig ansvaret för avgörandet av förvaltningsfrågorna. Beslutanderätten ligger sålunda hos förvaltaren. Samrådet ger emellertid honom ett bredare och säkrare underlag för bedömningen.

Enligt KL har gäldenären inflytande i vissa förvaltningsfrågor. Bestämmelser finns sålunda om att gäldenären skall höras i vissa fall, när det lämpligen kan ske. Detta gäller t. ex. frågor om försäljning och förlikning. Kommittén finner det vara naturligt och lämpligt att förvaltaren i viktigare frågor rådgör med gäldenären om denne inte är ovillig att samarbeta eller

Prop. 1978/79:105 109

svår att nå. Så torde enligt kommittén också ske i stor utsträckning i praktiken. Kommittén föreslår en generell regel av innebörd att förvaltaren i viktigare frågor bör inhämta gäldenärens mening, när det lämpligen kan ske. F.n. har gäldenären även beslutanderätt i vissa frågor, t. ex. i fråga om försäljning när gäldenären överklagat konkursbeslutel. Denna reglering bör kvarstå enligt kommitténs mening.

Kommittén föreslår att möjlighet skapas atl tillsätta ett allmänt ombud i en konkurs. Enligt kommitténs förslag skall förvaltaren vara skyldig att höra det allmänna ombudet i frågor som har samband med arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressen.

Kommittén framhåller att det när ett företag har gåtl i konkurs är viktigt att förvaltningen bedrivs i nära samråd med arbetstagarna och deras fackliga organisationer. Enligt kommittén torde den föreslagna skyldigheten för förvaltaren att samråda med särskilt berörda borgenärer ofta komma att sakna aktualitet beträffande arbetstagare med hänsyn till att dessa i regel får sina fordringar betalda genom lönegarantin.

Kommittén anser att åtskilliga förvaltningsåtgärder kan vara av betydelse för arbetstagare som är anställda i gäldenärens rörelse även om fordringsanspråken är tryggade. Kommittén pekar här särskilt på frågan om vad som skall hända med gäldenärens rörelse.

Frågan om man i KL bör tillgodose arbetstagarnas intresse av samråd och information i nämnda frågor måste enligt kommittén bedömas mot bakgmnd av lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (medbestämmandelagen). Kommittén finner att reglerna i denna lag om arbetsgivares förhandlings- och informationsskyldighet i princip skall tillämpas vid konkurs och att skyldigheten då åvilar konkursförvaltaren. Kommittén ställer frågan om inte arbetstagamas behov av samråd och information är tillräckligt tillgodosett genom medbestämmandelagen. Kommittén pekar dock på vissa begränsningar av medbestämmandelagens tillämplighetsområde. Rättigheterna enligt lagen är i huvudsak förbehållna arbetstagarorganisation i förhållande till vilken arbetsgivare är bunden av kollektivavtal. Den enskilde arbetstagaren har således inte rätt till förhandling eller information. Vidare gäller vissa undantag från förhandlingsskyldigheten enligt medbestämmandelagen. Kommittén menar att konkurssituationen har en så speciell och ingripande betydelse för arbetstagarna att en särskild reglering om samråd och information i KL är motiverad.

Den av kommittén föreslagna regleringen i fråga om samråd med och information till arbetstagare som är anställda hos gäldenären innebär följande.

Förvaltaren skall alltid höra vederbörande arbetstagarorganisation innan han vidtar förvaltningsåtgärd som väsentligt inverkar på medlems anställning. Om det finns lokal arbetstagarorganisation, skall förvaltaren fullgöra sin skyldighet mot denna. Det skall härvid inte ha någon betydelse om den i konkurs försatte arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal med

Prop. 1978/79:105 HO

organisationen eller ej. Enskild arbetstagare - vare sig han är organiserad eller ej - behöver inte höras annat än i den mån han har ställning som borgenär. Däremoi skall han informeras av förvaltaren innan denne vidtar ålgärd som väsentligt inverkar på arbetstagarens anställning.

Regleringen skall ses som ett komplement till medbestämmandelagens regelsystem. Medbestämmandelagen och KL skall således tillämpas sida vid sida i konkursfallet.

4.2.3 Övriga frågor angående förvaltningen

Enligt nuvarande ordning är möjligheterna att utse flera förvaltare mycket begränsade. Sålunda får inte mer än en förvaltare tillsättas, om det inte med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet eller eljest framstår som oundgängligen nödvändigi (41 8 KL). Kommittén konstaterar att KL:s restriktiva hållning återspeglas i rättstillämpningen.

Kommittén anser att det liksom nu i regel bör utses endast en förvaltare i en konkurs. Härför talar framför allt kostnadsskäl. En viss uppmjukning av de i 41 8 KL föreskrivna villkoren för att flera förvaltare skall få utses förordas dock. Kommitténs förslag innebär att mer än en förvaltare inte får ulses, om inte konkursdomaren med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet anser det erforderiigt att förvaltningen delas eller att den handhas odelad av flera förvaltare. Meningen med förslaget är att flera förvaltare som regel skall utses endast i verkligt omfattande och samtidigt komplicerade konkurser. Kommittén påpekar att flera förvaltare inte får utses enbart av den anledningen att de skall kunna företräda stridande borgenärsgruppers intressen. Detta överensstämmer med vad som gäller fn.

I anslutning till frågan om antalet förvaltare uppmärksammar kommittén frågan om det föreligger behov att lagreglera användningen av s. k. kommissionärsbolag i samband med konkursförvaltning. Med kommissionärsbolag avses i detta sammanhang aktiebolag som bildats att driva konkursgäldenärens rörelse vidare. Sådana kommissionärsbolag har enligt en av kommittén företagen enkät hos landets konkursdomare förekommit i synnerligen begränsad omfattning. Enligt kommittén finns inget behov av särskild lagreglering beträffande dessa bolag.

F.n. finns i KL vissa regler om när försäljning av egendom i konkursboet får ske. Som huvudprincip gäller att egendomen inte får säljas före första borgenärssammanträdet men att försäljning därefter skall ske så snart som möjligt. Bl.a. med hänsyn till intresset av en snabb avveckling av boet bör enligt kommitténs mening som princip gälla att boets egendom skall säljas så snart det lämpligen kan ske. En regel med denna innebörd föreslås. I vad mån uppskov med försäljningen i vissa fall kan vara motiverat får bedömas av förvaltaren.

Även i fråga om sättet för försäljning av lös egendom som inte sker

Prop. 1978/79:105 111

genom fortsättande av gäldenärens rörelse bör förvaltaren enligt kommitténs mening vara obunden. Nuvarande krav på samtycke till underhandsförsäljning föreslås upphävt. I stället skall försäljning äga rum på offentlig auktion eller i annan ordning efter vad förvaltaren finner vara mest fördelaktigt för boet.

Kommittén påpekar att förvaltaren kan ha anledning att höra tillsynsorganet och särskilt berörda borgenärer angående det lämpligaste försäljningssättet.

Kommittén konstaterar att förvaltaren enligt gällande rätt har mycket begränsade befogenheter att själv använda tvång gentemot gäldenären när denne inte vill frånhända sig besittningen av sin egendom eller i andra fall när förvaltaren behöver få tillgång till egendomen. I stället får förvaltaren f n. påkalla biträde av myndighet, t. ex. begära handräckning hos överexekutor. Enligt vad som uppgetts kan förvaltares bristande befogenhet i detta avseende medföra förlustbringande dröjsmål och enligt kommittén bör man kunna tillerkänna förvaltaren rätt att begagna tvångsmedel i viss utsträckning. Kommittén föreslår därför att förvaltaren skall få använda tvång för att ta hand om eller eljest ta befattning med gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar som rör boet, i den mån det med hänsyn till omständighetema framstår som befogat. Enligt kommittén bör själva existensen av en klar befogenhet för förvaltaren att använda tvång ha en preventiv verkan.

Kommittén erinrar om att det allmännas skadeståndsansvar enligt skadeståndslagen (1972:207) f. n. inte omfattar fel eller försummelse i konkursförvaltares verksamhet. Skälet härtill är att denna verksamhet ej kan anses hänförlig till myndighetsutövning i denna lags mening. Emellertid anser kommittén att förvaltarens utnyttjande av tvångsmedel med stöd av den föreslagna regeln bör betraktas som myndighetsutövning och sålunda kunna ge upphov till skadeståndsansvar för det allmänna. Även straffansvar enligt 20 kap. 1 8 brottsbalken kan komma i fråga i detta fall.

Konkursförvaltarens befogenheter att använda tvång bör enligt kommittén kompletteras med en bestämmelse om straff för den som vägrar förvaltaren tillträde som han äger fordra enligt KL.

Kommittén anser att förvaltarens nuvarande möjligheter att anUta sakkunnigt biträde för förvaltningen är för begränsade. F. n. får biträde anlitas endast för bouppteckningsförrättningen (54 8 KL). Kommittén menar att sakkunnigt biträde ibland kan behövas för andra uppgifter. Som exempel nämns bl.a. att en revisor kan behöva granska gäldenärens bokföring eller att försäljning av viss egendom kan behöva anförtros åt fackman eller att hjälp av sakkunnig är påkallad vid fortsättande av gäldenärens rörelse.

Kommittén föreslår en generell bestämmelse som ger förvaltaren rätt att för viss förvaltningsåtgärd anlita biträde av sakkunnig, om han finner det nödvändigt.

Prop. 1978/79:105 112

Frågan om konkursförvaltares bokföringsskyldighet behandlas ingående av kommittén som föreslår en ny regel i ämnet. Kommittén konstaterar att den nuvarande regeln i 57 8 KL ej uppställer krav på annat än mycket enkel bokföring; i de allra flesta fall torde regleringen i bokföringslagen (1976:125) dock vara tillämplig.

Enligt kommitténs mening gör sig de ändamålssynpunkter som ligger till gmnd för bokföringslagstiftningen inte gällande med samma styrka vid konkursförvaltning som vid driften av ett i gång varande företag. Det rör sig vid konkurs om en avvecklingsredovisning och inte om en resultatredovisning. Enligt vad kommittén inhämtat förekommer det endast i undantagsfall att konkursbo tillämpar bokföringslagens regler. Några olägenheter av denna praxis är inte bekanta för kommittén. Inte heller hänsyn till skatteintressena påkallar enligt kommittén bokföringsplikt enligt bokföringslagen.

Kommittén anser att frågan om förvaltarens bokföringsplikt bör kunna lösas helt med utgångspunkt i vad som är mest ändamålsenligt från konkursrättslig synpunkt. Bokföringen bör framför allt möjliggöra en effektiv kontroll av konkursförvaltningen. Samtidigt bör konkursförfarandet inte belastas med onödiga kostnader. Enligt kommitténs mening bör redovisning enligt kontantmetoden vara tillräcklig i konkursfallet.

Kommiuén föreslår som en grundläggande regel att förvaltaren skall på sätt som överensstämmer med god redovisningssed löpande bokföra boets inkomster och utgifter så att erforderlig kontroll över förvaltningen möjliggörs. Förvaltaren skall vidare vara skyldig att arkivera boets räkenskaps-material under minst tio år räknat från utgången av det kalenderår då konkursen avslutades.

Kommittén anser det lämpligt att bokföringsnämnden, som har till uppgift bl.a. att främja utvecklingen av god redovisningssed, får utarbeta rekommendationer samt lämna råd och anvisningar beträffande bokföring i konkurs.

Kommittén framhåller att den föreslagna regleringen i viss mån har försökskaraktär och att den praktiska tillämpningen får följas med uppmärksamhet.

Kommittén lägger också fram förslag i fråga om arkivering av gäldenärens räkenskapsmaterial. Kommittén konstaterar att gäldenären enligt gällande rätt i princip har rätt att från förvaltaren efter konkursens slut få tillbaka de böcker och andra handlingar som omhändertagits i konkursens början. En förutsättning härför torde enligt kommittén vara att handlingama inte är underkastade beslag. Undantag från principen kan föranledas av att materialet har betydelse för någon konkursåtgärd efter konkursens slut.

Kommittén framhåller att det omhändertagna materialet i vissa fall inte kan återställas till gäldenären, trots att något formellt hinder inte finns. Bl.a. nämns det fallet att konkursgäldenären är en juridisk person som har

Prop. 1978/79:105 113

upphört att existera i och med konkursens avslutande. Även fall då gäldenären inte är anträffbar eller vägrar återta sina handlingar kan tänkas. I nu angivna fall är förvaltaren enligt kommittén f. n. skyldig att på boets bekostnad bevara räkenskapsmaterialet under den tid som föreskrivs i bokföringslagstiftningen eller annan lagstiftning. Detta medför problem med hänsyn till all malerialel ofta är mycket omfattande och förvaringen drar dryga kostnader.

Kommittén förordar att frågan hur man vid konkursens slut skall förfara med gäldenärens räkenskapsmaterial när hinder föreligger mot att återlämna det till gäldenären får en uttrycklig reglering i KL.

Frågan om vem som skall handha arkiveringen bör avgöras efter vad som är mest praktiskt. Tillsynsmyndigheten har i allmänhet större möjligheter än en enskild förvaltare att anordna en rationell och inte så dyrbar förvaring. Emellertid kan förhållandena vara sådana att det är lämpligast att förvaltaren behåller räkenskapsmaterialet eller delar därav hos sig under kortare eller längre tid. Det kan tänkas att viss handling har belydelse i samband med någon konkursåtgärd. Läget kan också vara det att förvallaren vid fullgörandet av konkursboets bokföringsskyldighet har fortsatt redovisningen av affärshändelserna i gäldenärens bokföring. Att i dessa fall åtskilja gäldenärens och konkursboets bokföringsmaterial kan vara mindre lämpligt, varför gäldenärens bokföring bör förvaras hos förvaltaren. Enligt kommitténs mening bör det kunna överlåtas åt denne att avgöra om han själv eller tillsynsmyndigheten bör svara för förvaringen. Denna skall - oavsett vem den åvilar - följa vanliga regler om arkivering i bokförings- och taxeringslagstiftningen.

I fråga om prövningen av förvaltarens arvode i ordinär konkurs anser kommittén att den liksom f.n. bör företas av rätten efter särskild förhandling. Däremot förordas att systemet med att kalla vederbörande rättsägare med kungörelse slopas. Endast borgenär som hos konkursdomaren särskilt begärt att bli underrättad om handläggningen av arvodesfrågan skall få underrättelse. Tillsynsorganet skall höras beträffande förvaltarens arvodesanspråk.

Nuvarande ordning innebär att förvaltarens kostnader i ordinär konkurs tas upp i slutredovisningen och prövas endast efter eventuellt klander av denna. Kommittén tar upp frågan om inte förvaltarens omkostnader vid konkurs i linje med vad som föreslagits i prop. 1975/76:210 beträffande omkostnader i mindre konkurs bör prövas av rätten i anslutning till arvodesprövningen. Kommittén anser dock att det ej finns tillräckliga praktiska skäl att frångå den gällande ordningen.

8 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 105

Prop. 1978/79:105 114

4.3 Huvudgrunder för kommitténs lagförslag i fråga om tillsynen i ordinär konkurs

4.3.1 Tillsynen i stort

Vid sina överväganden utgår kommittén från att konkursförvaltningen fortfarande måste stå under tillsyn och att tillsynen bör omfatta såväl den formella som den materiella sidan av förvaltningen.

Kommittén erinrar om att den yttersta kontrollen över konkursförvaltningen f.n. utövas av konkursdomstolen (konkursdomaren) medan den närmare tillsynen ankommer på ett särskilt organ, rättens ombudsman. Enligt kommitténs mening bör ett särskilt tillsynsorgan fortfarande fmnas. För att dubbelarbete skall kunna undvikas bör dock domstolen befrias helt från kontrollerande uppgifter. Att utöva tillsyn över konkursförvaltning passar enligt kommitténs mening f.ö. inte så väl för domarverksamheten.

Konkursdomstolen, inbegripet konkursdomaren, bör dock enligt kommitténs mening ha åtskilliga uppgifter i konkursförfarandet. Domstolens befattning med judiciella frågor bör sålunda inte inskränkas. Vidare bör konkursdomaren ha till uppgift att utse förvaltare. På konkursdomaren bör också ankomma att entlediga försumlig förvaltare men inte att självmant ingripa mot sådan förvaltare. Till domstolens arbetsområde bör dessutom höra arvodesprövningen.

Det särskilda tillsynsorganets huvuduppgift bör vara att övervaka att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt i överensstämmelse med KL och andra författningar. Häri ligger t.ex. att kontrollera att förvaltaren iakttar reglerna om samråd och information. Bland andra författningar än KL vilkas efterlevnad bör övervakas framhåller kommittén särskilt dem som hör till arbetslivets och skattelagstiftningens områden. Tillsynsorganet bör enligt kommittén särskilt se till att avvecklingen av konkursen inte fördröjs i onödan.

En viktig uppgift för tillsynsorganet bör vara att genom råd och upplysningar främja en riktig och enhetlig rättstillämpning. Detta kan ske genom att tillsynsorganet genom information och andra lämpliga åtgärder verkar för att förvaltningen blir effektiv och rationell. Genom den förordade ordningen kan förvaltarberättelsema göras mer enhetliga än f.n. Tillsynsorganets verksamhet bör också syfta till att underlätta förvaltarens arbete bl.a. genom att medverka när förvaltaren behöver ta kontakt och överlägga med myndigheter och organisaiioner av skilda slag. Praktiskt betydelsefullt är enligt kommittén att blanketter och formulär kan utarbetas.

Till tillsynsorganets uppgifter skall också höra att ge råd till förvaltaren när denne enligt kommitténs förslag påkallar samråd i viktigare förvaltningsangelägenheter.

Tillsynsorganet bör enligt kommittén i stort sett ha samma insyn som rättens ombudsman i förvaltarens löpande verksamhet. Förvaltaren skall

Prop. 1978/79:105 115

sålunda bl.a. vara skyldig alt till organet på begäran lämna upplysningar om förvaltningen. Det skall också ankomma på förvaltaren att under konkursens gång till tillsynsorganet fortlöpande lämna redovisning genom berättelser och kvartalsräkningar.

Borgenär eller annan rättsägare som anser atl förvaltaren handlar felaktigt eller olämpligt bör enligt kommittén kunna vända sig lill tillsynsorganet. Detta får undersöka saken och vid behov ingripa. Normall bör det räcka med en anmaning till förvaltaren men i mera kvalificerade fall kan tillsynsorganet göra framställning hos konkursdomaren om entledigande av förvaltaren.

I tillsynsorganets uppgifter bör slulligen ingå att yttra sig i olika frågor till konkursdomaren, bl.a. i fråga om tillsättande av slutlig förvallare och om förvaltarens arvodesanspråk.

4.3.2 Rättens ombudsman

Kommittén framhåller att rättens ombudsman fyller många funktioner i det nuvarande systemet. Fömtom att övervaka förvaltarens verksamhet skall rättens ombudsman della i förvaltningen genom all ge samtycke lill vissa åtgärder. I en del fall har rättens ombudsman självständig beslutanderätt. Dessutom skall rättens ombudsman bistå förvallaren i olika juridiska och affärsmässiga frågor. Kommiuén påpekar att ombudsmannen många gånger kan sägas ha ställning av medförvaltare. Vid sidan av de nämnda uppgifterna skall rättens ombudsman vid förlikningssammanträde söka utreda och förlika tvistefrågor angående bevakade fordringar.

I tre fjärdedelar av alla ordinära konkurser tas advokaler i anspråk för uppdraget som rättens ombudsman. Enligt kommitténs bedömning är de advokater som sålunda fullgör uppdrag som rättens ombudsman väl kvalificerade. Kommittén konstaterar atl i drygt 60% av alla konkurser är både rätlens ombudsman och förvaltaren advokater.

Kommittén uppmärksammar ett uttalande av justitiekanslern (JK) vid en inspektion av en tingsrätt om att det kunde vara ägnat att minska ombudsmannainstitutionens effektivitet som kontrollorgan, om advokat hade uppgiften att öva tillsyn över en kollegas förvaltarskap. I anledning av detta uttalande framhåller kommittén atl det med nuvarande system inte är onaturligt att advokater i stor utsträckning anlitas som rätlens ombudsman, även när förvaltaren är advokat. Det är nämligen enligt kommittén svårt att utanför advokatkåren hitta tillräckligt antal kompe-lenla personer. Kommittén anser emellertid att del i linje med JK:s uttalande kan riktas invändningar av principiell art mot en ordning enligt vilken både förvaltare och den som skall kontrollera hans verksamhei är advokat.

I frågan om rättens ombudsman bör finnas kvar hänvisar kommiuén

Prop. 1978/79:105 116

även till del nya förvaltningssystem som innefattas i kommitténs förslag. Genom det nya regelsystemet ökas fömtsättningama för att endast väl kvalificerade förvallare ulses. Kommittén nämner vidare att mer än en förvallare skall kunna utses om konkursdomaren anser del behövligt och att förvaltarens allmänna ställning blir mer självsiändig än f n. Reglerna om samråd med lillsynsorganel och särskili berörda borgenärer saml om befogenhelen alt anlita sakkunnigt biträde nämns också av kommittén. Dessa omständigheter utgör enligi kommittén skäl mol att ha kvar det nuvarande institutet rättens ombudsman. Därtill kommer att det behövs ell permanent och mera utbyggt kontrollorgan, som har resurser att utöva tillsynen effektivt och ändamålsenligt efter de riktlinjer för tillsynen som kommittén föreslår.

Kommittén anser alltså att tillsynen och därmed besläktade uppgifter bör anförtros åt annat organ än rättens ombudsman. Frågan är då enligt kommittén om man vid sidan av ell nyll lillsynsorgan bör ha kvar rättens ombudsman för fullgörande av föriikningsuppgifter. Kommittén anser att rättens ombudsman har en viktig funktion i detta avseende och att nuvarande system allmänt sett fungerar väl. Att behålla rättens ombudsman med enda uppgift att leda förlikningssammanträdet betecknas dock som en överorganisation. Enligt kommitténs mening kan ombudsmannens roll som förlikningsorgan övertas av konkursdomaren.

4.3.3 Nytt tillsynsorgan

Valet av lämpligt tillsynsorgan måste enligt kommittén gmndas på de uppgifter som föreslås ankomma på ett tillsynsorgan. Kommittén understryker vikten av att tillsynen stadigvarande får ankomma på ett och samma organ eller en krets av likartade organ. Uppgiftema är av så speciellt slag och förekommer i så begränsad omfattning att de inte bör fördelas på organ med skiftande kompetens och utan inbördes samband. Om tillsynen läggs på ett permanent organ eller i vart fall på en viss typ av organ, kan detta samla de erfarenheter som behövs för att tillsynen skall utövas på bästa sätt.

Kommittén framhåller vidare att det allmänna med hänsyn till samhällets alltmer ökade intresse av insyn i konkursförfarandet fortfarande bör svara för kontrollen. Ett statligt organ har också möjligheter att skaffa .sig de resurser som behövs för en effektiv tillsyn.

Kommittén inskjuter att det ligger i sakens natur att i tillsynsorganets uppgifter ingår att bevaka att arbetsmarknads- och regionalpoliliska intressen beaktas i konkursen. I linje härmed bör tillsynsorganet ha uppsikt över att allmänt ombud förordnas när anledning till det förekommer.

1 första hand bör man enligt kommittén undersöka om man som tillsynsorgan kan utnyttja ett redan existerande samhällsorgan, vars verksamhet har anknytning till konkursförfarandét.

Prop. 1978/79:105 117

Tillsynsorganels tilltänkta uppgifier förutsätter enligt kommittén ett lokalt samband mellan förvaltaren och tillsynsorganet: Förvaltare och företrädare för lillsynsorganel bör utan större besvär kunna komma i personlig kontakt med varandra. Detta innebär alt tillsynen inte bör förläggas centralt till ett enda organ för hela landet. Redan på gmnd härav bör domstolsverket som i kommitténs direktiv nämnts som ett tänkbart organ inte komma i fråga. En möjlighel vore att tillsynen i varje konkurs fick ankomma på länsstyrelsen. Mot denna talar dock dess ringa anknytning lill konkursförvaltning. Med hänsyn till länsstyrelsens ordinarie verksamhet ter det sig också främmande alt lägga tillsynen på denna myndighet. På det lokala planet däremot finns det enligt kommittén ett slatligt organ som i sin vanliga verksamhet har nära anknytning till konkursförvallning, nämligen kronofogdemyndigheten.

Till förmån för kronofogdemyndigheten talar enligt kommittén fömtom atl den har uppgifter som nära anknyter till konkursförvaltning att myndigheien har den lokala förankring som är erforderlig. Mellan förvallare och myndigheten bör ett väl fungerande samspel sålunda kunna utvecklas.

Kronofogdemyndighetens lokala förankring är enligt kommittén särskilt markant i gällande indelning i kronofogdedistrikl. Kommittén fömtskickar dock att antalet kronofogdedistrikt kan komma att minskas från nuvarande 81 till 65 på gmnd av ett väntat förslag av kronofogdemyndighetsutredningen (Kn 1974:03). En sådan minskning skulle inte komma att rubba kronofogdemyndighetemas lokala förankring i någon högre grad. En ombildning till större distrikt skulle vara till fördel från effektivitetssynpunkt. Kommittén påpekar att kronofogdemyndighetsutredningens förslag ulgår från nuvarande arbetsuppgifter för kronofogdemyndigheterna men att den tänkta distriktsindelningen enligt uppgift inte behöver påverkas av alt kronofogdemyndighetema tillförs uppgiften att vara tillsynsorgan i konkurser.

En särskild fördel med kronofogdemyndighet som tillsynsorgan är enligt kommittén att riksskatteverkets resurser står till dess förfogande. Verket lorde kunna biträda kronofogdemyndighetema med betydande service och informaiion för fullgörandet av tillsynsuppgiftema. Genom riksskatteverkets medverkan skapas också förulsältningar för en likformig tillsyn över hela landet. Bl.a. kan siörre enheUighet i bedömningen av arvodesfrågor åstadkommas.

En ytterligare fördel med kronofogdemyndighetema som tillsynsorgan är att dessa är särskilt lämpliga att ingå i ett framtida ADB-system. Under nuvarande förhållanden är dock de praktiska möjlighetema att utnyttja ADB vid tillsynen små. Vidare bör den revisionstekniska expertis som finns på länsstyrelsema kunna ställas till kronofogdemyndighetemas förfogande vid tillsynen.

Enligt kommittén är det svårt att närmare bedöma vilka verkningar ett

Prop. 1978/79:105 118

akernativ med kronofogdemyndighel som tillsynsorgan skulle få i koslnadshänseende. Kommittén räknar med alt del nya lillsynssystemel ställer större krav på arbetsinsatser än nuvarande lillsyn. Samtidigt måsle dock beaktas de möjligheter lill rationalisering som finns hos kronofogdemyndighetema. Kostnaderna för en ordning med kronofogdemyndighel som tillsynsorgan bör kunna hålla sig på ungefär samma nivå som nuvarande kostnader för konkursdomamas och rättens ombudsmäns tillsynsverksamhet. En viss kostnadsökning kan inte uteslutas men bör enligt kommittén kunna godtas med hänsyn lill de fördelar som är förknippade med altemativet med kronofogdemyndighet som tillsynsmyndighet.

Kommittén anser sålunda goda skäl tala för atl kronofogdemyndighel anlitas som tillsynsorgan i ordinär konkurs.

Kommittén diskuterar om ett system med kronofogdemyndighet som tillsynsorgan är förenligt med myndighetens ställning som företrädare för staten i egenskap av borgenär i konkurs. Kommittén erinrar om all kommittémajoriteten i kommitténs föregående betänkande avvisade en lösning enligt vilken kronofogdemyndighet skulle tjänstgöra som förvaltare i mindre konkurs och att ett gmndläggande skäl för detta slällningslagande var atl det mötte principiella betänkligheter att låta myndigheten i samma konkurs uppträda både som förvaltare och som företrädare för statens borgenärsintressen i konkursen.

Enligt kommitténs uppfattning är läget när det gäller att pröva lämpligheten av att kronofogdemyndigheten är tillsynsorgan i konkurs ett annat än beträffande förvaltarskapet i mindre konkurs. Det är inte tillsynsorganet utan förvaltaren som skall pröva vilka fordringar som skall ge utdelning i konkursen. Föreligger tvistiga anspråk är del förvaltaren som skall verka för uppgörelse. Vid behov skall förlikningsfrågan tas upp vid förvaltningssammanträde där konkursdomaren enligt kommitténs förslag skall vara ordförande. Det är vidare förvaltaren som har ansvaret för försäljning av egendom, fortsättande av rörelse och andra förvaltningsfrågor. På förvaltaren ankommer också att utreda orsakerna till gäldenärens insolvens, återvinningsmöjligheter och att undersöka om misstanke om eventuella gäldenärsbrott föreligger. Förvaltaren skall sköta kontakten med borgenärerna och gäldenären. Kommittén påpekar också att tillsynsorganet inte skall ha någon beslutanderätt rörande förvaltningens bedrivande.

Kommittén medger att det trots vad som anförts om tillsynsorganets och förvaltarens uppgifter finns ett visst utrymme för principiella invändningar mot kronofogdemyndigheten som tillsynsorgan. Kommittén anser dock att det inte föreligger några avgörande hinder mot en sådan lösning. Kommittén faster här avseende vid att kronofogdemyndigheten har angetts som tänkbart tillsynsorgan i kommitténs direktiv och vid att det av uttalanden vid riksdagsbehandlingen av prop. 1975/76:210 kan dras den

Prop. 1978/79:105 119

slutsatsen att riksdagen inte har ansett några principiella hinder föreligga mot att tillsynen läggs på kronofogdemyndigheten. I della sammanhang erinrar kommittén också om all borgenär enligt kommilléförslagel har möjlighel att få granskningsman utsedd i konkursen (se avsniii 4.3.6).

Kommittén finner inte all en ordning med kronofogdemyndighel som tillsynsorgan i konkurs behöver föranleda inskränkningar i myndighetens befogenheler alt företräda staten som borgenär. Del synes dock lämpligt att tillsynsuppgiftema inte handläggs av samma tjänstemän som sköter indrivningsuppgiflerna, inbegripet lillvaralagande av stålens rätt i samband med konkurs. Kommiuén förordar att det hos varje kronofogdemyndighet om möjligl inrättas en särskild enhel eller liknande för tillsynsuppgifter.

Sammanfattningsvis föreslår kommittén atl kronofogdemyndighet skall vara lillsynsorgan i ordinär konkurs. Härvid skall kronofogdemyndigheten i den orl, där gäldenären har all svara i ivistemål som angår gäld i allmänhet, komma i fråga.

En av kommitténs ledamöier, advokaten Öhman, gör ett sårskilt uttalande i frågan om lillsynen i ordinär konkurs. Öhman anser det vara mest ändamålsenligt att bibehålla rättens ombudsmannafunktion i dess nuvarande form. Det nuvarande systemet har enligt Öhman visat sig fungera tillfredsställande. Med en ordning med myndighet som tillsynsorgan finns, framhåller Öhman, risk för att en del av den smidighet och snabbhet som i många konkurser är av icke oväsentlig betydelse går förlorad.

Öhman biträder emellertid den helhetslösning kommittén framlagt av två skäl. För det första har kommittén fått sig förelagd uppgiften alt utreda andra alternativ i fråga om tillsynen och riksdagsbehandlingen av prop. 1975/76:210 ger enligt Öhman uitryck för atl det nuvarande systemet med rättens ombudsman anses lämpligen böra ersättas med en annan form av tillsyn. För det andra innebär kommitténs förslag till omorganisation som ger förvaltaren en betydligt mer aktiv och stark roll än tidigare, att de negaliva effekter, som ell avskaffande av rättens ombudsman kan förväntas medföra, i någon mån kompenseras. De principiella invändningar som enligt kommitlémajoritetens mening omöjliggjorde tanken på kronofogdemyndigheten som förvaltare i mindre konkurs står visserligen kvar, men gör sig enligt Öhmans uppfattning i mindre grad gällande när myndigheten fungerar som tillsynsmyndighet. Även om lösningen inte är idealisk - också därför att praktiska och affärsmässiga skäl lalar för att uppdraget inte bör knytas till en myndighet - bedömer Öhman de andra alternativ som förutom del nuvarande institutet rättens ombudsman står till buds för utövande av kontrollfunktionen som ännu mindre lämpliga inte minsl ur praktisk synvinkel.

Avslutningsvis uttalar Öhman att han - även om han helsl skulle se att kontrollfunktionen överlämnas till person, som oavsett yrke bedöms ha de

Prop. 1978/79:105 120

kvalifikationer vilka gör honom särskilt lämplig alt fullgöra uppgifterna -finner det kontrollsystem som kommitténs ledamöter enats om, rätt hanterat, böra kunna fungera tillfredsställande.

4.3.4 Vissa spörsmål vid en ordning med kronofogdemyndighet som lillsynsorgan

Kommittén tar upp olika följdfrågor i anledning av förslaget att kronofogdemyndighet skall vara tillsynsmyndighet i konkurs.

En sådan fråga gäller skadeståndsansvar vid fel eller försummelse vid utövande av tillsyn över konkursförvaltning. Kommittén konstaterar att staten enligt gällande rätt ansvarar för skada som uppkommer genom fel eller försummelse av konkursdomaren eller rättens ombudsman. Detta följer av 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207). Samma ansvar kommer enligt kommittén att föreligga vid kronofogdemyndighetens tillsyn. Det allmännas ansvar för brister i tillsynen över konkursförvaltning får enligt kommittén även i fortsättningen följa de principer som i allmänhet gäller beträffande statens ansvar vid kontrollverksamhet. Särskild betydelse i delta sammanhang har den s.k. standardregeln i 3 kap. 3 § skadeståndslagen. Kommittén finner med ledning av förarbetena till regeln atl den generellt selt leder till alt det allmännas ansvar för kontrollverksamhet är mer begränsat än för myndighetsutövning av annat slag. Kommittén anser dock i linje med den praxis som enligt kommittén hade utvecklats före skadeståndslagens tillkomst all tämligen stränga krav på effektivitet bör ställas på kontrollen över konkursförvaltning.

En särskild fråga är i vad mån skadeståndsansvar för det allmänna kan uppkomma när förvaltaren vidtagit felaktig förvaltningsåtgärd men detta skett i överensstämmelse med råd han erhållit vid samråd med kronofogdemyndigheten i dess egenskap av tillsynsmyndighet. Enligt kommitténs mening kan det inte uteslutas att skadeståndsansvar för det allmänna kan uppstå - eventuellt i förening med skadeståndsansvar för förvallaren - i detta fall. Omständigheterna i det särskilda fallet får vara avgörande.

Kommittén erinrar om att kronofogdemyndighetemas tjänstemän vid åsidosättande av de regler som gäller för tillsyn under vissa fömtsättningar kan ådra sig ansvar för brott enligt 20 kap. I 8 brottsbalken. Dessa tjänstemän är också underkastade disciplinansvar enligt lagen (1976:600) om offentlig anställning.

Förslaget att göra kronofogdemyndighet till tillsynsorgan aktualiserar också frågan om fullföljd mot myndighetens beslut i tillsynsfrågor, liksom frågan om myndigheten bör ha rätt att överklaga eller på annat sätt angripa avgöranden av andra organ under konkursförfarandet. I den första frågan hänvisar kommittén i huvudsak till de effektivitetsskäl som i prop. 1975/76:210 åberopades för att inte tillåta överklagande av krono-

Prop. 1978/79:105 121

fogdemyndighets beslul i samband med förvaltning av mindre konkurs. Samma hänsyn talar enligt kommittén för all tillsynsmyndighetens beslut i samband med tillsynen inte skall få överklagas.

Kommittén finner vidare att tillsynsmyndighetens rält att själv fullfölja talan mot beslut av konkursdomaren eller rätlen bör begränsas lill undanlagsfall. De frågor där fullföljdsrätl bör finnas gäller främsi utseende av förvaltare och förvallararvoden.

Tillsynsmyndigheten bör ej ha räll all klandra uidelningsförslag. Frågan om klander är enligt kommittén mer iveksam beiräffande slutredovisningen. Med hänsyn särskilt till inlresset att få omkostnaderna för förvaltningen prövade anser kommittén del vara motiverat att ge tillsynsmyndigheten behörighel att klandra slutredovisning i ordinär konkurs.

I fråga om behovet av sekretess i samband med tillsynsmyndighetens verksamhet konstaterar kommittén först alt f.n. gäller att handlingar som stannar hos rättens ombudsman, t. ex. kvartalsräkningar, inte anses som allmänna handlingar. Enligt föreskrift i KL är dock borgenär och gäldenären tillförsäkrade rätt att ta del av redovisningshandlingar som getts in till rättens ombudsman. Handlingar som ges in till konkursdomaren är allmänna.

I del nya systemet kommer även de handlingar som ges in lill tillsynsmyndigheten att vara allmänna. Var och en som vill ta del av sådan handling har således gmndlagsenlig rätt lill detta såvida inte inskränkningar i denna rätt är särskilt föreskrivna. Frågan om sådana inskränkningar är motiverade är enligt kommittén av praktisk betydelse särskilt med tanke på att samrådet mellan förvaltare och tillsynsmyndigheten kan leda till att olika affärshandlingarges in till myndigheten.

Kommittén erinrar om att frågan om offentlighetsprincipens tillämpning i konkursärenden berördes i prop. 1975/76:210. Det gällde då handlingar som hade samband med kronofogdemyndighets förvaltning i mindre konkurs. I propositionen fastslogs som en gmndprincip att sådana handlingar måste vara offentliga. Enligt propositionen kunde dock vissa uppgifter vara sådana att de inte borde komma lill utomståendes kännedom. I propositionen lades inte fram något förslag till reglering av sekretessfrågan.

Kommittén anser att frågan om offentlighet och sekretess hos kronofogdemyndigheten som tillsynsmyndighet bör lösas i samband med ett allmänt ställningstagande till sekretessfrågoma. Kommittén lägger därför inte fram något förslag på denna punkt men anmärker att skälen för sekretess synes vara starkare beträffande handlingar i ärende angående tillsyn över konkursförvaltning än beträffande handlingar om utmätning. Handlingar rörande försäljning av ett konkursföretag och liknande transaktioner kan således enligt kommittén vara känsliga från konkurrenssynpunkt.

En annan fråga som kommittén tar upp är huruvida förvaltningslagen

Prop. 1978/79:105 122

(1971:290) är tillämplig på kronofogdemyndighetens tillsynsverksamhet. Kommittén diskuterar frågan med utgångspunkt från 2 8 tredje punkten förvaltningslagen enligt vilken lagen inte gäller ärende hos överexekutor eller utmätningsman, om ärendei avser myndighelens exekuliva verksamhet. Kommittén finner all tillsynsverksamhelen knappast kan hänföras till exekuiiv verksamhei. Del ligger därför enligt kommittén nära till hands att anse förvallningslagen principielh lillämplig på lillsynen. Dock torde de särskilda förfarandereglerna i KL i allt väsentligt träda i stället för motsvarande bestämmelser i förvaltningslagen, varför några praktiska problem inte behöver befaras. Skall förvallningslagen inte vara tillämplig på tillsynsverksamhelen kräver delta enligt kommiuén en föreskrifi.

Vad gäller frågan om vilka7Ä\' som bör gälla för ijänslemän vid kronofogdemyndighel såviu angår deras befattning med tillsynen anser kommittén atl frågan kan lösas efter samma linjer som föreslogs i prop. 1975/76:210 i fråga om myndighetens uppgifter som förvaltare i mindre konkurs. Della innebär atl samma jäv skall gälla som i fråga om domare. Jäv skall dock inte anses föreligga därför alt tjänsteman på tjänstens vägnar förut vidtagit exekutiv ålgärd eller tagit befallning med indrivning hos konkursgäldenären eller därför atl gärning har förövats mot honom i ellerför hans tjänst.

En ytterligare fråga som kommittén tar upp gäller vilket organ som i det nya systemet bör pröva frågor om konkursboets rätt att få del i gäldenärens arbetsinkomst och om dennes beneficium m.m. (21, 97 och 98 86 KL). Tvisl i dessa frågor prövas f.n. av rätten på ansökan av förvaltaren, borgenär, gäldenären eller underhållsberättigad. Frågorna har enligt kommittén direkta motsvarigheter vid utmätning och införsel. Prövningen är därvid förlagd till kronofogdemyndigheten. Enligt kommittén är frågor om gäldenärens beneficium m.m. ganska främmande för domstolarna och deras dömande verksamhet. Det synes därför kommittén naturiigt att när kronofogdemyndigheten görs till tillsynsorgan i konkurs utnyttja dess sakkunskap på områdel även vid konkurs. En annan fördel med en sådan lösning är enligt kommittén att fömtsättningar kan skapas för en enhetlig bedömning av existensminimum över hela del exekutiva fältet.

Detta förslag aktualiserar, anser kommittén, en omprövning av förfarandet i övrigt. Förutsättningen för att kronofogdemyndigheten skall kopplas in bör inte vara att tvist uppkommit. Systemet bör i stället utformas så att konkursboet inte kan få del i gäldenärens arbetsinkomster (27 § KL) utan beslut av kronofogdemyndigheten. Motsvarande bör gälla beiräffande gäldenärens rätt till beneficium eller underhåll (97 och 98 88). Beslut bör få meddelas på begäran av förvaltaren men ej borgenär i det förra fallet och av gäldenären eller underhållsberättigad i det senare fallet. Kommittén anser att tillsynsmyndighetens beslut i här avsedda frågor liksom f.n. rättens beslut bör kunna överklagas. Besvären bör enligt kommittén föras i exekutiv ordning. Den vars rält berörs av beslutet skall ha besvärsrätt.

Prop. 1978/79:105 123

4.3.5 Organisationsfrågor m.m.

Kronofogdemyndigheterna bör enligt kommittén på gmnd av effektivitetsskäl vara organiserade så att tillsynsuppgiften får ankomma på en enda enhel eller gmpp av ijänslemän. I myndighetema i Siockholm, Göteborg och Malmö bör det vara möjligt att inrätta särskilda tillsyns-enheter. Kommittén tror inte att detta är möjligt beträffande övriga myndigheter. 1 möjligaste mån bör dock ordnas så att tillsynsuppgiflen fullgörs av en och samma grupp av tjänstemän och att dessa inte samtidigt har hand om borgenärsfunktionema. Kommittén understryker att tillsynsuppgifter bör ankomma på juridiskt utbildade tjänstemän. Detta innebär all kronofogdepersonalen i princip bör handlägga dessa uppgifter.

Organisationen vid riksskatteverket påverkas enligt kommittén i viss mån av den föreslagna ordningen med kronofogdemyndighet som tillsynsmyndighet. Della sammanhänger med att riksskatteverket skall i egenskap av centralorgan för adminislralionen av exekutionsväsendet bistå kronofogdemyndigheterna även i deras uppgift som tillsynsorgan. På verket ankommer all ulfärda föreskrifter och anvisningar och fastställa formulär saml svara för utbildning av tjänstemän vid kronofogdemyndighetema. En viktig uppgifi för verket blir också att svara för informationen till kronofogdemyndigheterna. Del bör enligt kommittén vara ganska enkelt att inom verkei bygga ul verksamheien så att den omfattar även konkurs.

Kommittén räknar med att de nya tillsynsuppgiftema kommer atl kräva förstärkningar av kronofogdemyndighetemas resurser. Kommittén har inte anseit det ändamålsenligt eller nödvändigt att lägga fram några egna beräkningar rörande personalbehovet.

Även hos riksskatteverket föranleder förslaget enligt kommitténs bedömning visst behov av personella förstärkningar. Sålunda behövs personal för verkets service-, informations- och utbildningsverksamhet med anledning av att tillsynen anförtros kronofogdemyndigheten. Inte heller på denna punkt lägger kommittén fram några beräkningar.

Kostnaderna för tillsynen över konkursförvaltningen skall enligt kommitténs förslag las ut ur konkursbona såsom konkurskostnader. Tillsynskostnaderna bör inte prövas av konkursdomaren eller rätten. Dessa skall i stället fastställas i annan ordning. Anmälan om tillsynskostnadema skall alltid ske hos konkursdomaren och, i vissa fall, hos förvaltaren.

Enligt kommittén bör regeringen meddela bestämmelser om hur ersättningen lill staten för kostnadema hos tillsynsmyndigheten skall beslämmas. Kommittén utgår från att kostnaderna skall bestämmas efter vissa schabloner. Kommittén fömtsätter att ersättningsfrågorna blir föremål för prövning i anslutning till att det nya sysiemel sätts i kraft.

Prop. 1978/79:105 124

4.3.6 Granskningsmän

Granskningsmän ulses myckel sällan i praktiken. Kommiuén erinrar om att nuvarande bestämmelser om granskningsmän syftar lill alt ge borgenärsminoritel, som blivit besegrad i förvallarvalet, möjlighet alt bli företrädd av granskningsman. Om konkursdomaren som kommittén i överensstämmelse med förslaget i prop. 1975/76:210 föreslår övertar borgenäremas uppgifi all tillsätta slutlig förvallare, ändras enligt kommittén i viss mån gmnden för granskningsmännens funktion.

Kommittén anser att det mot bakgrunden av kommitténs förslag om samråd och information, om inrättande av en tillsynsmyndighet och om allmänt ombud kan ifrågasättas om behov av granskningsmän finns i fortsättningen. Kommittén pekar dock på atl borgenärerna, som enligt kommittéförslaget inte skall ha kvar någon samfälld beslutanderätt, kan vilja ha möjlighet till den insyn i och ytteriigare kontroll som kan åstadkommas genom granskningsmän. Ett altemativ till att behålla granskningsmän vore enligt kommittén atl den enskilde borgenären ges rätl all själv i obegränsad omfattning få tillgång till alla handlingar rörande boet. En sådan utvidgning av borgenärs befogenheter leder dock enligt kommittén för långt. Kommittén stannar därför vid att föreslå att granskningsmän fortfarande skall kunna utses.

Systemet med granskningsmän måste utformas så att del inte i onödan tynger förfarandet. Det bör enligt kommittén slå varje borgenär fritt atl hos konkursdomaren begära alt granskningsman ulses all med samma befogenheter som f.n. tillkommer granskningsman övervaka förvaltningen på borgenärens vägnar. Borgenären har en obetingad rätt att få granskningsman utsedd och konkursdomarens prövning skall inskränka sig till om den av borgenären föreslagna personen är lämplig.

Granskningsman skall enligt kommitténs mening kunna tillsättas när som helst under konkursen, sålunda inte endasl - som nu - i samband med tillsättande av slutlig förvaltare. Kommittén anser all konkurskostnaderna skulle kunna bli oskäligt höga om granskningsmannen skulle ges rätt till ersättning ur boet. I stället bör föreskrivas att granskningsmannen har rätt till arvode och annan ersättning av den borgenär som ansökt om hans tillsättande.

4.4 Arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressen vid konkurs

4.4.1 Bakgrund

Kommittén konstaterar att en rad olika samhällsintressen kan göra sig gällande i en företagskonkurs. Det viktigaste samhällsintresset när ett företag med många anställda gått i konkurs är att bereda arbetstagarna fortsatt sysselsättning. Detta intresse är främst av social natur. Kom-

Prop. 1978/79:105 125

mitten anser dock all del inrymmer en ekonomisk sida med tanke på de kostnader som kan uppkomma för det allmänna vid företagsnedläggelse.

Kommittén lämnar en ingående redogörelse för de olika arbetsmarknadspolitiska medel som kan utnyttjas vid en akiualiserad nedläggning. Kommittén ger också en översikl över förekommande regionalpolitiska stödåtgärder och olika former av kreditstöd.

När det gäller uppföljning och bevakning av ställiga fordringar hos stöd-förelag framhåller kommittén all principerna för slällande av säkerhet vid slallig slödverksamhei inte sällan medför ett långlgående risktagande från stålens sida. Även om någon draslisk ökning av anialei misslyckanden inte har skell har dock enligt kommittén statens förluster ökal på senare tid i absoluta tal i takt med den kraftiga uibyggnaden av framför allt det regionalpoliliska siödet.

Kommittén omtalar att en försöksverksamhet med syfte atl förbättra uppföljningen och bevakningen av statens inlressen hos slödföretagen pågår sedan år 1973. Försöksverksamhelen bedrivs cenlralt av en expertgrupp inom regeringskansliel - expertgmppen för samordnings- och uppföljningsärenden (EFSU). Expertgmppen har lill uppgift att centralt samordna uppföljningen och bevakningen hos stödföretagen samt att arbela fram förslag i enskilda ärenden. Ansvaret för den regionala uppföljnings- och bevakningsverksamhelen ligger hos länsstyrelsema biträdda av företagarföreningarna.

Kommittén redogör för direktiven för företagsobeståndskommittén (Fi 1976:03). Denna kommitté (FOK) har till uppgift alt utreda ett permanent syslem för all samordna uppföljning och bevakning av de statliga intressena vid företags obestånd. FOK skall härvid pröva om EFSU:s uppgifter kan samordnas med bevakningen av skatte- och avgiftsfordringar. Enligt sina direktiv bör FOK också överväga om och i vad mån man vid samordningen på eu aktivt sätt kan verka för att arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressen tillvaratas.

Kommittén erinrar om att det på senare tid från olika håll hävdats att staten bör få siörre inflytande över och insyn i själva förvaltningen i företagskonkurser. Bl.a. har saken tagils upp vid flera lillfällen i riksdagen.

4.4.2 Kommitténs förslag

Enligt kommittén är det från samhällssynpunkt av stor betydelse att stödåtgärder och liknande ingripanden från det allmänna kan ske redan innan ett företag har gått i konkurs. När konkursen är ett faktum, är det ofta svårt att rädda företaget. Kommittén anser därför det vara viktigt att samhällets organ genom en effektiv uppföljning kan få kännedom om att företag har kommit i svårigheter. Kommittén begränsar emellertid sina överväganden till frågan hur de samhälleliga intressena kan göras gällande i konkurssituationen. I första hand beaktas härvid de samhällsintressen

Prop. 1978/79:105 126

som inie direkt är beroende av alt del allmänna har fordringar att bevaka i konkursen.

Kommittén framhåller att det kan finnas möjligheter att fortsätta verksamheten genom någon form av rekonslmktion även när det går så långt som lill konkurs. Företaget kan ha lillfälliga svårigheter men kan bedömas ha livskraft på längre sikt. Från samhällets synpunkt är fortsatt drift den bästa lösningen. En rekonstruktion kan dock fömtsätta att det allmänna - i första hand staten - vidtar särskilda åtgärder, t.ex. någon form av stödåtgärder. Under den tid som behövs för att undersöka rekon-slruklionsmöjlighetema kan också tillfälliga arbetsmarknadspolitiska insaiser behövas. Enligt kommitténs uppfattning torde en rekonslmktion i allmänhet även från borgenärssynpunkl vara att föredra framför en ren avveckling.

När en avveckling är oundviklig, är det enligt kommittén angeläget att nedläggningen sker i sådan laki att samordning med arbetsmarknadspolitiska och andra sociala ålgärder hinner äga rum. Även i delta fall kan driften behöva hållas i gång, eventuellt med slatligt stöd. Arbets-marknadsmyndighetema kan ställas inför svårigheter i synnerhet när många arbetstagare berörs eller när företaget är det enda eller dominerande på sin orl. Ell fördröjande av en företagsnedläggning med hänsyn till sociala skäl kan dock gå ul över borgenäremas intresse av att ytteriigare värdeförstöring undviks.

Kommittén menar alt de arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressena i de flesta fall torde tillvaratas av de myndigheter som i förekommande fall bevakar samhällets borgenärsintressen. Man kan också räkna med alt konkursförvaltaren och tillsynsmyndigheten bevakar samhällsintressena och fortlöpande samråder med de organ som företräder dessa intressen. Trots detta torde det enligt kommitténs mening i en del konkurser vara värdefullt om de arbetsmarknads- och regionalpoliliska intressena kan få en särskild företrädare i konkursförfarandet. Kommittén anser därför att en särskild funktionär med uppgift att i konkurser tillvarata nämnda intressen vid behov skall kunna tillsättas.

Del nya organet bör enligt kommittén lämpligen benämnas allmänt ombud. Del är enligt kommittén inte omöjligt atl allmänt ombud kan behövas i konkurser även med ett fåtal arbetstagare berörda. Att inskränka möjlighetema att utse allmänt ombud till företag med ett visst minimiantal anställda bör därför inte komma i fråga. Enligt kommittén kan man dock räkna med att allmänt ombud kommer att behöva tillsättas i ett mycket begränsat antal konkurser.

Det allmänna ombudet skall med hänsyn till syftet med sin verksamhet inte ha till uppgift att tillvarata det allmännas borgenärsinlressen. Att staten har stora fordringar i konkursen är således enligt kommittén inte i och för sig skäl atl utse allmänt ombud.

Uppgiften att ulse allmänt ombud bör anförtros åt ett organ vid sidan av

Prop. 1978/79:105 127

det egentliga konkursförfarandét. Kommittén länker sig här en statlig myndighet med särskilda fömtsättningar att pröva behovet av allmänt ombud och alt finna lämplig person. Allmänt ombud bör kunna utses när som helsl under konkursen men bör i regel tillsättas snarasi möjligt efter konkursbeslutet.

Ombudet skall inte förelräda konkursboet eller eljesl ha förvaltarupp-gifter. Han bör dock utrustas med befogenheter av skilda slag. Kommittén anser att ombudet bör ges samma rätiigheier som en granskningsman att skaffa sig insyn i förvaltningen. Ombudets ställning skiljer sig från granskningsmannens därigenom att förvaltaren skall vara skyldig atl samråda med ombudet. Initiativ till samrådet kan enligt kommittén också tas av ombudet.

Vid behov bör ombudet vid sina överiäggningar med förvallaren lägga fram förslag till allernaliva lösningar. Förvallaren får bedöma förslagen och falla beslut. Som den viktigaste uppgifien för ombudel belecknas uppgiften atl ge förvaltaren underlag för dennes ställningstaganden. Han bör upplysa förvaltaren om vilka problem som är aktuella i fråga om arbetsmarknadsläget. Han kan också behöva informera förvallaren om vilka möjligheter till statliga hjälpinsatser som slår lill buds och vid behov förmedla dessa insatser.

Kommittén understryker att det gmndläggande syftei med en konkurs är alt bereda en insolvent gäldenärs samiliga borgenärer möjlighel all få betalt ur hans egendom (jfr 53 6 KL). Även del allmänna ombudel måsle ha detta konkursens syfte för ögonen. Del måsle enligt kommittén vid behov genom tillskott av statliga medel tillses att borgenärerna inte får sin utdelning nedsatt till följd av att arbetsmarknads- eller regionalpoliliska inlressen tillgodoses. Enligt kommitténs bedömning är kostnaderna för sådani tillskott av underordnad belydelse i jämförelse med de besparingar staten kan göra genom att andra insatser inte behövs.

Det allmänna ombudet bör inte omfattas av det kontrollsystem som gäller för förvaltaren utan stå under tillsyn av den myndighet som har tillsatt honom. Kostnaderna för del allmänna ombudets verksamhet bör inte belasta konkursboel utan belalas av staten.

4.5 Tvistiga fordringar I ordinär konkurs

4.5.1 Allmänna synpunkter

Kommitténs förslag i fråga om förvaltning och lillsyn i ordinär konkurs föranleder följdändringar i reglema i 5 kap. KL. Dessa ändringar tar främst sikte på förlikningsverksamhelen. Kommittén framhåller alt denna verksamhei har en betydelsefull funktion i konkursförfarandét.

Kommittén har gjort en särskild undersökning av bevaknings- och anmärkningsförfarandet i de ordinära konkurser som år 1974 avslutades

Prop. 1978/79:105 128

vid Stockholms, Göleborgs och Malmö tingsrätter. Enligt denna undersökning förekom vid dessa tre tingsrätter 7.158 bevakningar. Av dessa blev 15.9% föremål för anmärkning. De bevakningar som återkallades efter anmärkning eller beiräffande vilka anmärkning godkändes utgjorde 6,9%. Andelen bevakningar beiräffande vilka gjorda anmärkningar återkallades var 3,4%. Resterande bevakningar handlades som tvistig fordran vid föriikningssammanträde. 3,3% förliktes vid sammanträdet medan 2,3% hänsköts lill rällens prövning. Om man utgår från de gjorda anmärkningarna, gäller all 7,3% av dessa förföll på grund av atl bevakningen återkallats. 21,2% återkallades, 35,9% godkändes, 20,8% föriiktes och 14,8% hänsköts lill rälten. Kommittén påpekar att de fall då anmärkning godkänts eller då bevakning och anmärkning återkallats i verkligheten ofta lorde vara ett resultat av förlikningsverksamheten.

Kommittén underslryker det angelägna i att tvistefrågoma i en konkurs kan lösas genom uppgörelse. Man bör enligt kommittén sträva efter att öka förutsättningarna för föriikning, i första hand genom att underlätta för förvaltaren atl klarlägga fordringsbilden och att träffa uppgörelse med berörda borgenärer. DeUa gäller så mycket mera som någon rätlens ombudsman inte skall finnas kvar enligt kommitténs förslag.

4.5.2 Längre anmärkningslid och ökade befogenheter för förvaltaren

Änmärkningstiden, dvs. den tid inom vilken förvaltaren och annan anmärkningsberälUgad skall framställa anmärkning mot bevakade fordringar bestäms av konkursdomaren. Tiden skall f.n. fastställas lill minsl två och högsl fyra veckor från bevakningstidens utgång. Om det är oundgängligen nödvändigt, får längre anmärkningstid fastställas. Kommittén anser att det i omfatlande eller invecklade konkurser ibland kan vara en fördel om änmärkningstiden är längre än fyra veckor. Om förvaltaren hinner uireda fordringsförhållandena mera grundligt, kan kanske en del anmärkningar undvikas. Tänkbart är också att borgenär efter kontakter med förvaltaren vill ta tillbaka sin bevakning eller inskränka denna. En någoi längre anmärkningstid kan därför enligt kommittén vara gynnsam från föriikningssynpunkt. En noggrannare utredning är värdefull även om någon förlikning inte kommer till stånd.

Kommittén föreslår en viss uppmjukning av bestämmelsema på så sätt att en längre anmärkningstid än fyra veckor får fastställas när det är erforderligt med hänsyn till förhållandena i konkursen. Möjlighetema till förlängning bör dock utnyttjas endast i de fall det verkligen föranleds av omständighetema.

Enligt KL gäller att, om alla närvarande vid förlikningssammanträde medger att anmärkning får förfalla eller att den inskränks, detta binder den som är frånvarande. Förlikning efter förlikningssammanlrädet kräver däremot samtycke av alla vilkas rätt är beroende av förlikningen.

Prop. 1978/79:105 129

Kommittén erinrar här om reglema om förlikning i ackordslagen. Enligt dessa får de närvarande vid förlikningssammanträde med bindande verkan mot dem som uteblivit uppdra åt gode mannen att sluta förlikning med borgenär vars rösträtt är tvistig. Motsvarande ordning gäller också beträffande ackord i konkurs.

Kommittén anser att konkursförvaltare bör ges ökade möjligheter att sluta förlikning på borgenäremas vägnar och att man bör kunna tillämpa samma ordning som vid ackord. Det föreslås alltså att uppdrag att sluta föriikning med borgenär mot vars bevakning anmärkning gjorts skall kunna lämnas förvaltaren vid förlikningssammanlrädet och att ett sådant uppdrag på samma sätt som ett beslul att medgiva atl anmärkning förfaller eller inskränks skall gälla även för den som har uteblivit från sammanträdet.

4.5.3 Förlikningsorgan

F. n. ankommer det på rättens ombudsman att såsom ordförande vid förlikningssammanlrädet söka utreda förekommande tvistefrågor och åstadkomma förlikning. När det gäller frågan om vilket organ som skall ersätta rättens ombudsman som ordförande vid förlikningssammanträdet anser kommittén att förvallaren, framför allt med hänsyn till att han i regel som anmärkande är part i saken, inte kan komma i fråga. Vad gäller tillsynsmyndigheten ligger det inte i linje med myndighelens uppgifter i förfarandet i övrigt att utöva förlikningsverksamhet. Det enda altemativ som återstår är därmed att anförtro förlikningsuppgiften vid sammanträdet åt konkursdomaren.

Kommittén anser att det principiellt sett inte är någon nyhet atl förlägga föriikningsuppgifter till domstol. 1 42 kap. 17 § rättegångsbalken föreskrivs sålunda beträffande tvistemål atl rälten, om det befinns ändamålsenligt, under förberedelsen bör söka förlika partema i fråga varom förlikning är tillålen. Kommittén betonar särskilt att rättens förlikningsverksamhet tillmätts stor betydelse i tvistemål som enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden handläggs i enklare ordning än tvisiemål i allmänhet. Det förenklade förfarandet i dessa mål skall inriktas på förlikning i högre grad än de vanliga tvistemålen. I praktiken torde föriikningsinstitutel spela en framträdande roll i de mindre tvistemålen. Kommittén nämner också att vissa förlikningsuppgifter har lagts på konkursdomaren vid offentlig ackordsförhandling.

Kommittén erinrar om att möjligheten att låta konkursdomaren leda förlikningssammanträdet diskuterades under förarbetena till KL. Som ett av de viktigaste skälen mot en sådan ordning angavs risken för att den opartiska ställning som konkursdomaren borde inta vid prövning av tvistiga fordringar skulle kunna sättas i fråga. Saken kom upp till fömyad diskussion i ett lagstiftningsärende år 1957. Även vid detta tillfälle 9 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 105

Prop. 1978/79:105 130

avvisades tanken på au lägga förlikningsuppgiften hos konkursdomaren. Bl.a. anfördes att rätlens ombudsman - genom all han aldrig kom i den ställningen att han i rätten skulle bedöma den föreliggande tvistefrågan -hade andra möjligheter än konkursdomaren alt åstadkomma förlikning och därigenom minska rätlens arbele och påskynda konkursulredningen.

Kommittén påpekar alt de tidigare framförda farhågoma grundades på att konkursdomaren, om förlikningsförsöket misslyckades, sedermera deltar i rättens handläggning av de ivistiga fordringarna. Kommittén anser dock för sin del en sådan ordning vara ofrånkomlig med lanke på de praktiska fördelama. Kommittén anser inte att konkursdomarens möjligheter att åsiadkomma förlikning nämnvärt minskas genom all han kan komma att delta i en eventuell handläggning i rätlen. För ett system med konkursdomare som förlikningsorgan kan bl.a. åberopas den utveckling som har ägt rum i fråga om tvistemålsprocessen och ackordsförfarandet. Kommittén anser också att den mer officiella prägel som föriiknings-verksamheten får, när den sker inför konkursdomaren, i åtskilliga fall kan inverka fördelaktigt på förlikningsmöjlighelerna.

Konkursdomarens förlikningsverksamhel bör sträcka sig längre än vad som följer av allmänna regler i rättegångsbalken om rättens medverkan till förlikning. 1 stort sett bör samma principer få råda som i tvisiemål om mindre värden. Enligt förarbetena till denna lag är domaren oförhindrad att lägga fram konkrela förlikningsförslag. För den mera viltgående förlikningsverksamheten talar bl.a. enligt kommittén att prövningsförfarandet i konkurser är tämligen summariskt och att den dom som förfarandel utmynnar i saknar rättskraft utanför konkursen.

Kommittén framhåller att förlikningsverksamheten kräver omdöme, kunskaper och erfarenhet och betonar vikten av alt konkursdomaren har tillräckliga kvalifikationer för sin uppgifi.

4.5.4 Rättens handläggning av hänskjutna tvister, m. m.

Kommittén anser att nuvarande ordning enligt vilken rättens prövning av tvistiga fordringar i regel skall ske inom Ijorton dagar från förlikningssammanträdet av flera skäl inte är ändamålsenlig. När förlikningssammanträdet avslutas, kan det enligt kommittén ofta stå klart att kvarvarande tvistefrågor eller en del av dem är tämligen enkla och inte kräver ytteriigare utredning. Läget kan också vara det att fömtsättningar för förlikning saknas. Det är enligt kommittén inte praktiskt att vänta med rättens handläggning i sådana fall. För atl göra förfarandet snabbare och bespara berörda rättsägare onödigt besvär föreslår kommiuén att rättens sammanträde för handläggning av tvistiga fordringar, när det är möjligt, skall hållas i omedelbar anslutning till förlikningssammanträdet. Möjlighet skall dock finnas att behandla tvistefrågoma eller en del av dem vid ett särskilt sammanträde senare.

Prop. 1978/79:105 131

Fjortondagarsfrislen kan enligt kommittén i vissa lägen vara för kort med tanke på de utvidgade befogenheter att träffa förlikning som skall anförtros förvallaren. Kommittén föreslår alt rällens prövning, när sådan aklualiseras, normall skall ske inom fyra veckor från förlikningssamman-irädel. Avsikten är inte att åsiadkomma en allmän senareläggning av rällens sammaniräden, i den mån särskilda sådana behöver hållas. Möjlighelen att dröja med rätlens handläggning skall alltså utnyttjas endast när förvaltaren behöver exlra lid för alt få lill stånd förlikning i kvarstående ivislefrågor. Enligi kommittén kan del å andra sidan i speciella fall -främsi i siörre konkurser med slorl anial ivislefrågor - finnas skäl att föriägga prövningen lill en senare lidpunki än fyra veckor efter förlikningssammanlrädet. Enligi kommitténs förslag skall möjlighet därtill finnas, om särskilda skäl föreligger.

Av förslaget all rättens prövning skall kunna ske i omedelbar anslutning till föriikningssammanlrädel följer alt konkursdomaren inte som nu kan bestämma tid för rällens sammanträde redan vid bevakningslidens utgång eller ännu lidigare (103 8)- Konkursdomarens avgörande i frågan bör enligt kommittén Iräffas vid föriikningssammanträdels slut.

Muntlig förberedelse måste f.n. alllid äga rum i mål om ivistiga fordringar liksom i mål om klander mol uidelningsförslag. Förslagei all rättens handläggning av mål om ivisliga fordringar skall kunna äga rum i omedelbarl samband med förlikningssammanlrädet aklualiserar frågan om förberedelse alllid är nödvändig.

Nuvarande regel om förberedelse infördes genom lagändring år 1957. Vid della lillfälle diskuterades enligt kommittén möjlighelen alt införa fakuliaiiv förberedelse i mål om Ivisliga fordringar. Tanken förkastades dock med hänsyn till atl konkursdomaren senasi vid bevakningstidens utgång, dvs. innan behovet av förberedelse kunde bedömas, skulle fastställa dagen för målets handläggning. Man valde därför obligatorisk förberedelse. Samtidigt infördes möjlighel till huvudförhandling i omedelbarl sammanhang med förberedelse.

Kommittén anser atl något behov av muntlig förberedelse inte föreligger i de fall tvistefrågor i enlighet med kommilléförslagel handläggs omedelbarl efter förlikningssammanlrädet. Huvudförhandling kan då hållas direkl. Även när rällens sammaniräde äger rum senare kan förberedelse ibland vara obehövlig. Detta gäller även mål om klander mot utdelningsförslag. Kommittén förordar därför att muntlig förberedelse skall hållas i här avsedda mål endast om det behövs. Muntlig förberedelse skall alltså vara fakultativ. Det tidigare åberopade hindret mot fakultativ förberedelse föreligger enligt kommittén ej i och med att tidpunkten för rättens handläggning enligt kommittéförslaget skall bestämmas försl vid föriikningssammanträdels slut.

Förslaget om fakultativ förberedelse medför att reglerna om rättens sammansättning i konkursmål måste ses över. I den mån mål om tvistiga

Prop. 1978/79:105 132

fordringar och om utdelningsklander med stöd av kommittéförslaget företas till huvudförhandling utan förberedelse, följer av rättegångsbalkens regler att rätten i sådant fall skall bestå av tre ledamöter (I kap. 3 8 och 42 kap. 20 6 andra stycket RB). Detta skulle dock enligt kommittén stå i slrid med syftet att skapa ett snabbare och smidigare konkursförfarande.

Kommittén erinrar om att övriga konkursmål alltid skall avgöras vid huvudförhandling utan föregående förberedelse men att rätten i två fall - i mål om försättande i konkurs och arvodesmål — till följd av särskild föreskrift (211 § första stycket tredje meningen KL) är domför med en lagfaren domare.

Kommittén förordar att rätten skall vara domför med en domare i mål om Ivisliga fordringar och utdelningsklander. En sådan ordning kan enligt kommitténs mening utsträckas till de övriga konkursmål som fortfarande måste handläggas med tre domare, nämligen mål om fakultativ edgång (93 6 KL) och ackord (164 8 KL). Kommittén föreslår alltså att rätten är domför med en lagfaren domare vid huvudförhandling i samtliga konkursmål.

4.6 Avskaffande av borgenärssammanträden

Borgenäremas beslutande- eller yttranderätt utövas enligt KL vid borgenärssammanträden. Om dessa finns i 8 kap. KL allmänna regler.

Kommittéförslaget innebär att borgenärskollektivet inte längre skall ha någon beslutanderätt i förvaltningsfrågor. Det behövs därför inga borgenärssammanträden i nuvarande mening för behandling av sådana frågor. Detta medför enligt kommittén att huvuddelen av bestämmelserna i 8 kap. kan utmönstras.

I det föreslagna systemet kommer borgenärerna samfällt att ha formlig beslutanderätt endasl i de frågor som kommer upp vid förlikningssammanlrädet och om antagande av ackordsförslag. Enligt KL och även enligt förslaget har vidare borgenärema yttranderätt i vissa frågor bl.a. i fråga om utseende eller entledigande av förvaltare. I de fall borgenärerna samfällt skall besluta eller yttra sig i en fråga krävs alltså borgenärssammanträde. Härav följer enligt kommittén att en del av föreskriftema i 8 kap. fortfarande behövs. Enligt kommitténs mening bör dessa återstående föreskrifter dock föras över till andra delar av regelsystemet. Med denna lösning utmönstras 8 kap. KL i kommitténs förslag.

De bestämmelser om borgenärssammanträden som enligt kommitténs förslag fortfarande har aktualitet rör rösträtt för borgensmän och likställda samt besvär över beslut vid borgenärssammanträde. Enligt kommittén har regleringen (182 och 183 8§ KL) alltjämt betydelse för föHikningssamman-träden och för borgenärssammanträden i samband med ackord. I kommitténs förslag återfinns motsvarande regler i 108 a, 159 och 207 §§.

Prop. 1978/79:105 133

4.7 Huvudgrunder för kommitténs förslag i fråga om mindre konkurs

4.7.1 Allmänt

Som framgått tidigare utgör kommitténs förslag i fråga om de mindre konkursema resultatet av en överarbetning av de förslag som lades fram i prop. 1975/76:210 i fråga om 9 kap. KL. En utgångspunkt för denna omarbetning har varit att förvaltningen även i mindre konkurs i princip skall ankomma på advokat eller motsvarande.

4.7.2 Gränsdragningen mellan mindre och ordinär konkurs

Enligt förslaget i prop. 1975/76:210 skall en konkurs handläggas som mindre konkurs, om det finns anledning anta 1. all gäldenärens bo inte räcker till betalning av kostnadema för en ordinär konkurs eller 2. att boel med hänsyn till dess omfattning och övriga förhållanden är av enkel beskaffenhet och atl konkursen med fördel kan genomföras ulan bevakningsförfarande.

Kommittén påpekar att dess förslag bl.a. innebär alt förvaliningen och tillsynen över denna skall ligga hos samma organ och all denna verksamhet i grova drag skall bedrivas på samma sätt i de båda konkurs-formema. Kommittén framhåller dock alt åtskilliga olikheter mellan mindre och ordinär konkurs kommer att finnas även med kommitténs förslag. Skillnadema är enligt kommittén betingade av alt de ordinära konkursema är avsedda för större förhållanden. De skillnader mellan konkurs-formema som kommittén redovisar rör bl. a. ordningen för tillsättande av förvallare, möjligheten all utse flera förvaltare och att tillsätta granskningsman, förvaltarens redovisningsskyldighet, arvodesprövningen, utredningen av vilka fordringar som kan göras gällande i konkursen och formerna för utdelning.

Kommittén anser atl dess förslag i fråga om förvaltning och lillsyn inte bör medföra att den i prop. 1975/76:210 föreslagna gränsdragningen mellan ordinär och mindre konkurs ändras.

4.7.3 Förvaltningsorgan

Kommittén redogör för riksdagens ställningstagande till prop. 1975/76:210 och vad som därvid uttalades i fråga om förvaltningsorgan i mindre konkurs. Kommittén erinrar även om att departementschefen i denna fråga i tilläggsdirektiven för kommittén sagt sig dela riksdagens mening att det från skilda utgångspunkter föreligger betänkligheter mot att anlita kronofogdemyndigheten som förvaltare i mindre konkurs såsom föreslogs i prop. 1975/76:210.

Kommitténs ståndpunkt i denna fråga innebär att kommittén på gmndval av riksdagens ställningstagande och den principiella stånd-

Prop. 1978/79:105 134

punklen i lilläggsdirekliven föreslår atl till förvallare i mindre konkurs skall utses någon som uppfyller de kvalifikations- och behörighetskrav som enligt kommittéförslaget skall gälla för förvallare i ordinär konkurs. Dessa krav medför att advokaler med speciell inrikining på ekonomiska frågor och konkursförvallning skall anlitas. Enligt kommitténs mening bör dock allmänpraktiserande jurister kunna anlitas som förvallare i konkurser där tillgångarna kan antas inte räcka lill belalning av konkurskostnaderna under föruisättning alt det skulle medföra oproporlioneriigt stora koslnader för resor all anlila en specialisl från annan ort. I den mån allmänpraktiserande jurister anlitas som förvallare bör enligt kommittén också de allmänna advokatbyråerna komma i fråga.

Kommitténs förslag innebär atl förvallare skall utses i alla mindre konkurser med undantag för vissa dödsbokonkurser. Kommittén lar emellertid till diskussion upp frågan om förvaltare behöver utses i alla mindre konkurser.

Kommittén framhåller atl förvaltarens uppgifter i de konkurser där lillgångar hell saknas normall beslår i all förrätta bouppleckning saml all utreda frågor om ålervinning och gäldenärsbrott. Del kan enligt kommittén diskuteras, om särskild förvaltare kan avvaras i de uppenbarl tillgångslösa konkurserna. Kommittén erinrar om atl gällande räll inte innehåller något ovillkorligt krav på alt god man skall ulses i fatligkonkurs. Enligt danska och norska förslag till ny konkurslagsliflning finns också möjlighel att i vissa enklare fall underlåta atl utse förvallare. I dessa fall ankommer för-vallaruppgiflerna på skifteretten, som annars ulövar lillsynsfunktionerna i konkursen.

Kommittén anser all man kan överväga om det inte går att överlåta ål tillsynsmyndigheten atl i de tillgångslösa konkurserna fullgöra de åligganden som ankommer på förvallaren. All kronofogdemyndighel i egenskap av tillsynsmyndighet handhar vissa begränsade förvaltar-uppgifter kan enligt kommittén medföra vissa prakliska och kostnadsmässiga fördelar särskilt i fall där ett resullallösi utmäiningsförfarande har föregått konkursen.

Kommittén anför att principiella betänkligheter sammanhängande med kronofogdemyndighets ställning som företrädare för statens borgenärsintressen kan göra sig gällande även beträffande nu avsedda konkurser. Saken skulle emellertid kunna ordnas så, att möjlighet att utse särskild förvaltare fanns både vid konkursens början och senare under konkursens gång om t.ex. risk för intressekonflikt visar sig föreligga.

Ett altemativ med den ifrågasatta innebörden skulle enligt kommittén kunna utformas så att förvaltare inte skall behöva utses, om det är uppenbart att gäldenärens bo saknar tillgångar. Om särskild anledning föreligger skall dock förvaltare utses. När förvaltare ej utses, skall enligt detla altemativ tillsynsmyndigheten fullgöra förvaltamppgifterna. Uppkommer senare under konkursen särskild anledning, får konkurs-

Prop. 1978/79:105 135

domaren på begäran av kronofogdemyndigheten eller borgenär utse förvaltare.

Kommittén anser emellertid att det även kan göras invändningar mot det skisserade altemativet. Skulle förvaltare utses senare i konkursen kan problem uppstå med hänsyn till att tillsynsmyndigheten vid sin kontroll kan få ta ställning till sina egna lidigare förvaltningsåigärder.

En annan invändning som kan riktas mot den alternativa lösningen är atl den med hänsyn till den höga frekvensen av tillgångslösa konkurser skulle motverka möjlighetema att upprätthålla en kår av advokater och andra personer med speciell inriktning på konkursförvaltning.

En lösning med tillsynsmyndighet som handläggare av förvaltar-uppgifter i vissa konkurser skulle vidare komplicera regelsystemet. Man skulle få tre slags konkurser: mindre konkurs utan förvaltare, mindre konkurs med förvallare och ordinär konkurs. Kommittén anser också att den antydda ordningen skulle stå i motsats till ett av lagutskottet vid riksdagsbehandlingen av prop. 1975/76:210 uttalat önskemål om att för-farandereglema beiräffande mindre och ordinär konkurs blir så enhetliga som möjligl.

Kommittén påpekar att en lösning enligt vilken tillsynsmyndigheten handhar förvaltaruppgifterna i uppenbart tillgångslösa konkurser emellertid är tekniskt möjlig. Kommittén framhåller vidare alt den utan närmare slällningslagande redovisar denna lösning som ett altemativ till förslaget all förvallare skall tillsättas i alla mindre konkurser (utom beträffande vissa dödsbokonkurser).

Vad gäller ställningstagandet till den alternativa lösningen har ledamoten Gabrielsson med instämmande av två av kommitténs experter gjort ell särskilt uttalande. Gabrielsson anser att de praktiska och kostnadsmässiga fördelarna med altemativet klart väger över de invändningar som kan göras. Eftersom kommittén emellertid lämnat frågan öppen anser Gabrielsson sig kunna godta vad kommittén anfört på denna punkl.

4.7.4 Bestämmande av handläggningsform

Kommittén erinrar om atl förslaget i prop. 1975/76:210 innebar att konkursdomarens ställningstagande till lämplig handläggningsform kunde skjutas upp en kort tid, när ovisshet råder om en konkurs skall handläggas som ordinär eller mindre konkurs. Enligt detta förslag skulle konkursdomaren vid behov kunna i samband med konkursbeslutet uppdra åt kronofogdemyndigheten att inom viss kortare tid, i regel en vecka, utreda frågan om hur konkursen skall handläggas. Kronofogdemyndigheten fick under utredningstiden vidta förvaltningsåtgärd som inte kan skjutas upp utan allvarlig olägenhet.

Kommittén fick genom tilläggsdirektiven i uppdrag att undersöka andra

Prop. 1978/79:105 136

möjligheter att ge konkursdomaren ett tillfredsställande underlag för valel av handläggningsform i tveksamma fall. Enligt nämnda direktiv skulle kommittén även överväga om möjlighel bör finnas till övergång från mindre lill ordinär konkurs.

Kommittén anser del inte vara lämpligt alt förena eti ulredningsför-farande genom kronofogdemyndigheten med ett syslem där myndigheten inte är förvaltare. Enligt kommittén är fö. värdel av en särskild uired-ningsprocedur tveksamt oberoende av vem som är utredare. Att konkursdomarens beslul om handläggningsform dröjer kan vara ofördelaktigt i de fall förvaltningen bör komma i gång genast. Utredningstiden måste nalurligen vara kort men detta kan medföra att utredningen av boet inte blir tillförlitlig. Vidare kan nya omständigheter inträffa som gör alt den rekommenderade enklare handläggningsformen inte längre är lämplig. Kommitténs slutsats är att man bör begagna sig av andra medel än ell omständligt utredningsförfarande för att förbättra konkursdomarens prövningsunderlag.

Kommittén påpekar att kronofogdemyndighet i många fall har goda förhandskunskaper om gäldenärens ekonomi. Det gäller framför allt när myndigheten själv gjort konkursansökningen. Man kan enligt kommittén räkna med att myndigheten kommer alt vara konkurssökande i minst hälften av de mindre konkursema. Kommittén förordar därför all kronofogdemyndigheten i sin konkursansökan skall lämna uppgifter om förhållande som kan antas vara av betydelse för konkursdomarens val av handläggningsform. En föreskrifi härom bör meddelas i lämplig författning.

Även när kronofogdemyndigheten inte är sökande bör denna myndighei kunna lämna upplysningar av belydelse för valet av handläggningsform. Enligt kommittén bör konkursdomaren därför, om det behövs och lämpligen kan ske, rådfråga vederbörande kronofogdemyndighet innan han fattar sitt beslut. En föreskrift härom i KF förordas. Rådfrågningen bör kunna göras per lelefon, om det är lämpligt. Om tiden medger det, bör konkursdomaren införskaffa upplysningar även från andra.

Kommittén föreslår också en föreskrift i KL enligt vilken gäldenären skall kunna föreläggas att i samband med förklaring över borgenärs konkursansökan lämna en kortfattad redogörelse för sin ekonomi. Kommittén erinrar vidare om att gäldenär, som själv gör konkursansökan, enligt gällande rätl är skyldig att bifoga förteckning över boets tillgångar och skulder med närmare uppgifter om borgenärema. I denna regel föreslås ingen ändring.

Kommittén anser att de av kommittén angivna möjlighetema för konkursdomaren att skaffa sig upplysningar medför att antalet konkurser där tvekan kan råda om handläggningsformen blir tämligen begränsat. Kommittén föreslår med hänvisning till vad den sålunda anfört en ordning som innebär atl konkursdomaren skall bestämma handläggningsform

Prop. 1978/79:105 137

liksom f.n. i samband med konkursbeslutet men att i gengäld övergång från mindre lill ordinär konkurs vid behov skall kunna äga mm. Övergång i omvänd riklning bör inie vara möjlig. Liksom f. n. får en ordinär konkurs där del visar sig all tillgångarna inie förslår till all bekosla förfarandel avskrivas efter ell enkell anmälningsförfarande.

Enligi kommitténs uppfattning bör konkursdomaren i tveksamma fall som princip välja handläggningsformen mindre konkurs. Kommittén menar all olägenhelen av all senare eventuellt behöva gå över lill ordinär konkurs i flertalet fall är ulan siörre betydelse. Del inledande skedet i en mindre konkurs kan i förekommande fall ses som ett i konkursen inbyggt ulredningsstadium. Vad som i första hand kan föranleda övergång till ordinär konkurs är atl utdelning visar sig kunna ske till så många borgenärer all bevakningsförfarande bör anordnas. Även andra omständigheter kan motivera övergång till ordinär konkurs. Kommittén framhåller dock all sådan övergång inie behöver aktualiseras så ofta med lanke på det väl utbyggda förvallnings- och lillsynssystemel även i mindre konkurs. Enligt kommittén är del närmasi förvallarens och tillsynsmyndighetens sak alt vara uppmärksamma på om del finns anledning all gå över lill ordinär konkurs. Förvallaren är enligt kommilléförslagel skyldig alt ta initiativ till övergång, när förutsättningar för den enklare handläggningsformen brister. Vad gäller tillsynsmyndigheten ligger i dennas allmänna skyldighet att lillse all förvaliningen bedrivs på ett ändamålsenligi sätt också en skyldighet att ge akt på om övergång behöver ske.

4.7.5 Förvaltning och tillsyn

Del i prop. 1975/76:210 föreslagna förvaltningssystemet i mindre konkurs behålls i stora delar i kommilléförslagel.

Den nya ordning som kommittén föreslår för ordinära konkurser får dock återverkningar på de mindre konkurserna. Sålunda skall enligt kommitténs förslag förvaltarens vidgade befogenhet all anlila sakkunnigt biträde och hans räll att använda tvång för att ta hand om gäldenärens bo gälla också i mindre konkurs. Motsvarande gäller beträffande bokförings-och arkiveringsskyldighet. Förvaltaren i mindre konkurs skall liksom i ordinär konkurs vara skyldig alt i viktigare frågor höra bl.a. tillsynsmyndigheten, särskilda berörda borgenärer och gäldenären. Möjligheten att tillsätta allmänt ombud föreslås gälla även i mindre konkurs. Enligt kommittén är dock det praktiska behovet av allmänt ombud begränsat i dessa konkurser, eftersom de arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressena inte så ofta gör sig gällande i dessa.

Enligt kommitténs förslag skall konkursdomaren vara befriad från tillsynsuppgifter även i mindre konkurs. Konkursdomaren skall dock kunna på yrkande entlediga försumlig förvaltare. Han skall också pröva förvaltarens ersättningsanspråk.

Prop. 1978/79:105 138

Enligt kommitténs förslag skall samma ordning för tillsyn gälla i mindre som i ordinär konkurs. Kronofogdemyndigheten skall alltså tjänstgöra som tillsynsmyndighet även i de mindre konkurserna. Tillsynen skall utövas på ungefär samma sätt som i ordinär konkurs. Kvartalsräkningar och halvårsberättelser behöver dock inte upprättas av förvallaren. Redovisning skall avges till tillsynsmyndigheten. Det är enligt kommittén en fördel för berörda rättsägare all redovisningen finns tillgänglig även hos konkursdomaren. Kommittén förordar därför atl förvaltaren lämnar sin redovisning även till konkursdomaren. Denne skall dock inte granska redovisningen i kontrollsyfte. Även övriga konkurshandlingar, bl.a. bouppteckningen, skall enligt kommiltéförslaget ges in till såväl tillsynsmyndigheten som konkursdomaren.

De av kommittén förordade nya reglerna om konkursgäldenärs rörelsefrihet, om edgång och om tvångsmedel mot gäldenären skall enligt kommitténs förslag gälla även när konkursen handläggs som mindre konkurs.

4.7.6 Taxesättning av förvallararvoden

Kommittén tar med anledning av uttalanden i tilläggsdirektiven upp frågan om förvallararvoden i mindre konkurs skall kunna beslämmas efter en taxa. Kommittén påpekaratt konkursdomaren enligt kommittéförslaget efter tillsynsmyndighetens hörande skall bestämma sådant arvode. Denna ordning är enligt kommittén en spärr mot oskäliga arvoden. Kommittén anser dock att även andra vägar bör sökas till att hålla kostnaderna nere. En metod är atl tillskapa ett taxesyslem. Ett sådant skulle dessutom enligt kommittén underlätta konkursdomarens hantering av arvodesfrågan.

Inom den kategori av mindre konkurser som avskrivs på gmnd av att tillgångarna inte räcker till betalning av konkurskostnadema, dvs. i huvudsak nuvarande fattigkonkurser, är enligt kommittén förvaltarens arbetsuppgifter sällan invecklade och kan i grova drag fömtses. Uppgifterna torde också ofta kräva en tidsmässigt begränsad och på förhand någoriunda fömlsebar arbetsinsats. Ell taxesystem i dessa fall bör enligt kommittén utformas så att man bestämmer ett normalt arvode, varifrån avvikelse får ske endast om förvaltaren kan visa att den aktuella konkursen medfört väsentligt mer arbete än normalt eller varit särskih komplicerad. Kommittén förordar att ett taxesystem införs för bestämmande av arvode i nu avsedda konkurser. En taxa för arvoden bör enligt kommittén bestämmas med utgångspunkt i den arbetstid som en förvaltare har att lägga ned på en genomsnittskonkurs. Denna arbetstid torde få beräknas med hjälp av särskilda undersökningar. När skälig timersättning bestäms får man enligt kommittén utgå från den genomsnittliga kostnaden för timme för advokatverksamheten.

När det gäller övriga mindre konkurser, dvs. de som normalt leder fram till utdelning, diskuterar kommittén om någon form av partiell taxe-

Prop. 1978/79:105 139

sättning, omfatlande de vanligaste förvaltningsuppgifterna, är möjlig. Ell sådani syslem skulle dock enligt kommittén medföra svårigheler och avvisas därför.

4.8 Gäldenärens skyldigheter m.m.

4.8.1 Tillämpning av bestämmelserna när konkursgäldenären år juridisk
person

Kommittén påpekar att aktiebolagslagen (1975:1385) och lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar innehåller regler om vem som skall företräda ett aktiebolag resp. en ekonomisk förening under konkurs. Se 13 kap. 20 § andra stycket aktiebolagslagen och 93 8 föreningslagen. Av dessa regler följer alt samtliga styrelseledamöter i ell aktiebolag eller ekonomisk förening - i akiiebolag även verkställande direktören - rätteligen är underkastade KL:s bestämmelserom gäldenärens skyldigheter.

Kommittén anser att det inte är påkallat eller lämpligt all ge särskilda föreskrifter i konkurslagsliftningen om vilken av flera ställföreträdare som skall fullgöra gäldenärens skyldigheter i olika hänseenden. Man bör enligt kommittén fortfarande hålla fast vid att alla slällförelrädare i konkursen i princip omfattas av bestämmelserna om konkursgäldenärs skyldigheter. Kommittén anser dock alt en oinskränkt tillämpning av denna princip kan leda för långl. På en punkl - i fråga om medverkan vid bouppieck-ningsförrättning och bouppieckningsed - anser kommittén prakliska skäl tala för ell undantag i KL från principen (avsnitt 4.8.4). I övrigt bör man enligt kommittén kunna liksom f.n. överlåta ål de tillämpande organen atl, när sakliga skäl talar för det, modifiera principen t.ex. i fråga om inskränkningar i gäldenärens rörelsefrihet.

4.8.2 Gäldenärens rörelsefrihet under konkursen

Kommittén påpekar att gäldenären enligt gällande rält är underkastad legalt reseförbud som är strängare under tiden före avläggandet av bouppteckningseden än under tiden därefter. Före edgången får gäldenären inte utan tillstånd av rättens ombudsman lämna bostadsorten. Därefter får gäldenären inte utan tillstånd bege sig längre från nämnda ort än att han inom en vecka kan inställa sig inom rättens domsaga. Detta innebär enligt kommittén att gäldenären efter bouppteckningseden inte kan förbjudas alt resa utomlands.

Kommittén framhåller att bestämmelser som inskränker gäldenärens rörelsefrihet under konkursen är nödvändiga. Kommittén anser dock att den nuvarande ordningen inte är tidsenligt utformad och att den är onödigt sträng mot gäldenären i konkursens första skede men ger denne för stor frihel därefter.

Prop. 1978/79:105 140

En reform bör enligt kommitténs mening i första hand inriktas på att minska risken för att gäldenären avviker utomlands. Gäldenären bör underkaslas ell generellt förbud alt ulan särskilt tillstånd lämna landet och detla förbud bör i princip gälla under hela konkursen. Intresset att hindra gäldenären all avvika är visserligen starkasl före edsavläggelsen. Med hänsyn lill alt gäldenären normall bör slå lill förfogande för upplysningar m.m. även efter edgången anser kommittén att förbudel bör gälla under hela konkursen. Angelägenheten av all hålla kvar gäldenären i landet får bedömas vid lillslåndsprövningen i del enskilda fallet med beaktande av de föreliggande omsländighelerna.

När del gäller gäldenärens rörelsefrihet inom landet finns det enligt kommittén inie anledning till samma ålerhållsamhel. Här bör del enligt kommittén räcka med all gäldenären i speciella situationer skall kunna förbjudas att lämna den ort där han är bosatt.

Kommittén påpekar att det i prop. 1975/76:210 föreslagits atl förvaltaren skall besluta i fråga om gäldenärens rörelsefrihet. Även i det system kommittén förordar bör förvaltaren få besiämma i första hand. På förvaltaren skall sålunda ankomma att på begäran av gäldenären pröva om denne skall få resa utomlands och atl i förekommande fall förbjuda gäldenären att lämna sin bostadsorl. Gäldenär som är missnöjd med förvaltarens beslul kan få frågan prövad av konkursdomaren.

Inskränkningarna i rörelsefriheten bör enligt kommittén i linje med vad som gäller nu kombineras med regler om hämtning och häktning. Kommittén påpekar vidare att del från olika håll betecknats som en brist i gällande lagstiftning alt möjlighet inie finns att ta hand om gäldenärens pass för alt hindra denne att lämna landet. Enligt kommitténs mening bör man så långt möjligt begränsa gäldenärens möjligheter att i strid mol det föreslagna reseförbudel i KL lämna landet. Kommittén inskjuter atl en konkursgäldenär. som lämnat landet trois reseförbud, kan utlämnas till Sverige enbart om han misslänks för broll av viss svårhetsgrad. Kommittén föreslår atl en rätt all la hand om gäldenärens pass under konkursen införs. Som föruisättning för ett omhändertagande bör krävas atl det skäligen kan befaras att gäldenären utan samtycke lämnar landet. Det bör ankomma på förvaltaren att ta hand om gäldenärens pass. Kommittén ser detta som en naturlig följd av att det är förvaltaren som i första hand skall avgöra frågoma om gäldenärens rörelsefrihet. Även förvaltarens åtgärd att ta hand om gäldenärens pass skall kunna föras under konkursdomarens prövning.

Kommittén anser att det i vissa fall kan vara av värde att fömtvarande ställföreträdare för gäldenären medverkar vid utredningen av boet. De föreslagna möjlighetema att inskränka gäldenärens rörelsefrihet bör därför enligt kommittén i viss omfattning göras tillämpliga även på sådana ställföreträdare. Kretsen bör begränsas till styrelseledamot, verkställande direktör eller likvidator, som har avgått eller entledigats senare än ett år före dagen då konkursansökan inkom till konkursdomaren.

Prop. 1978/79:105 141

4.8.3 Gäldenärens rörelsefrihet under tiden för prövning av konkursansökan, m.m.

Kommittén framhåller inledningsvis att gällande KL inte ger möjlighet atl redan före konkursen inskränka gäldenärens rörelsefrihet. Detta gäller både på det personliga och ekonomiska planet. Kommittén nämner att lagberedningen i betänkandet Utsökningsrätt X föreslagit att gäldenärens rådighet i ekonomiskt avseende skall kunna inskränkas redan när konkursansökningen gjorts. Enligt det förslaget skall inskränkningen i delta fall fömtsätta särskilda skäl och ha formen av skingringsförbud.

Kommittén tar i sitt förslag utan saklig prövning upp den av lagberedningen föreslagna bestämmelsen om skingringsförbud, sedan konkursansökan har gjorts, på gäldenärens egendom. Ett förordnande om sådant skingringsförbud fömtsätter enligt bestämmelsen begäran av borgenär.

I frågan om gäldenärens personliga rörelsefrihet under konkursansökningstiden påpekar kommittén att handläggningen av en konkursansökan som har gjorts av en borgenär ibland kan dra ut på tiden. 1 vissa lägen kan del enligt kommittén befaras att gäldenären avviker utomlands. I syfte att säkerställa gäldenärens medverkan i ett kommande konkursförfarande föreslår kommittén att möjlighet skall finnas redan när konkursansökan har gjorts att förbjuda gäldenären att lämna landet eller i yttersta fall häkta honom. Kommittén är medveten om att gäldenärer som har för avsikt att bege sig från landet ofta kan misstänkas för brott och att man då i stället kan inskrida med straffprocessuella tvångsmedel. Kommittén anmärker dock all brottsmisstanken inte sällan kan underbyggas först i samband med konkursutredningen.

Förutsättningar för reseförbud eller häktning under konkursansökningstiden bör vara att det är sannolikt att gäldenären under en konkurs kommer att undandra sig skyldighet eller överträda förbud som föreskrivs i KL och att särskilda skäl för åtgärden föreligger. För häktning uppställer kommittén det ytterligare villkoret att reseförbud finnes vara uppenbart otillräckligt för att hindra gäldenären att avvika. Kommittén framhåller att det av denna reglering följer att häktning får tillgripas bara i verkligt kvalificerade fall.

Enligt kommitténs förslag skall det ankomma på konkursdomaren eller rälien att på begäran av borgenär meddela reseförbud eller besluta om häktning. Del krävs ej att borgenären själv gjort konkursansökan. I samband med reseförbud får utan särskild ansökan av borgenär förordnas att gäldenären skall lämna ifrån sig sitt pass. I fråga om de nännare förutsättningama för de föreslagna åtgärdema hänvisar förslaget i huvudsak till de allmänna reglema om handräckning i RB.

Kommittén utvecklar närmare innebörden i kravet på att särskilda skäl skall föreligga för reseförbud eller häktning. Häri sägs ligga att gäldenärens medverkan i den kommande konkursen skall framstå som speciellt viktig

Prop. 1978/79:105 142

t.ex. därför att betydande värden slår på spel. Av kravet på särskilda skäl följer också att det måste kunna antas atl konkursansökningen leder lill bifall och alt påtaglig risk för att gäldenären lämnar landet föreligger.

Enligt kommittén bör de fömtvarande ställföreträdare som enligt kommilléförslagel skall vara underkastade bestämmelserna om reseförbud och tvångsmedel under konkursen (se avsniii 4.8.2) omfattas av reglerna om reseförbud och häktning under konkursansökningsstadiet.

4.8.4 Bouppteckningsed

I fråga om den obUgatoriska edgången i konkurs, dvs. den edgång som oberoende av yrkande alltid skall äga rum (91 6 KL) tar kommittén upp frågan om vem som skall avlägga eden när gäldenären är en juridisk person Gfr avsnitt 4.8.1). Kommittén framhåller alt gäldenärens skyldigheter i princip skall fullgöras av den som är behörig ställföreträdare. Enligt kommittén har del antagits atl denna princip även gäller beträffande den obligatoriska edgången.

Kommittén påpekar alt principen vad gäller aktiebolag och andra särskilt bildade juridiska personer leder till atl edgångsskyldighel åvilar var och en som ensam eller jämte annan är ställföreträdare för den juridiska personen. I ett aktiebolag är alllså samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören skyldiga atl avlägga ed. Detta synes kommiuén vara en opraktisk ordning. Vid en enkät som kommittén gjort hos landets konkursdomare har också framgått att de flesta konkursdomare gör avsteg från den angivna principen i aktiebolags konkurs. Praxis varierar dock.

I fråga om edgångsskyldigheten när gäldenären är ett dödsbo ligger det f n. enligt kommittén måhända närmast till hands att anta att samtliga dödsbodelägare är skyldiga alt avlägga ed. Saken är emellertid tveksam. Av kommitténs enkät framgår att praxis även här varierar. Klart vanligast är dock att konkursdomaren begär edgång endast av den som har uppgett boet.

Kommittén finner det beträffande edgång i juridisk persons konkurs vara motiverat med en regel som är mer anpassad till nuvarande praxis. Regleringen bör utgå från att alla ställföreträdare i princip är skyldiga att avlägga ed men samtidigt ge möjlighet till undantag. En lämplig ordning är enligt kommittén att förvaltaren får befria den eller de ställföreträdare vilkas edgång saknar betydelse för boulredningen från edgångsskyldighet. Genom en reglering av detta innehåll ges enligt kommittén lagligt stöd åt bmkel att frän edgång befria ställföreträdare som inte är närmare insatt i den juridiska personens verksamhet. Vad angår dödsbo torde det förordade systemet enligt kommittén i allmänhet medföra att endast den som har uppgett boet behöver avlägga ed.

Med den föreslagna regleringen avses inte att befria samtliga ställföreträdare för gäldenären från den obligatoriska edgången.

Prop. 1978/79:105 143

Kommittén framhåller att frågan om gäldenärs skyldighet att avlägga obligatorisk bouppteckningsed har nära samband med hans skyldighet atl medverka vid bouppieckningsförrällningen och därvid uppge boel under edsförpliktelse. Det synes konsekvent och lämpligt all ge föreskrifter även i fråga om vilka ställföreträdare för en juridisk person som skall medverka vid bouppieckningen. Kommittén förordar en beslämmelse som är ulformad i överenssiämmelse med vad kommittén föreslår i fråga om bouppieckningsed.

Nuvarande regel om fakultativ edgångsskyldighet (93 8 KL) har enligi kommittén vissa brisler.

Regeln, som främsi lar sikle på andra personer än gäldenären, innebär bl.a. atl den som har haft hand om egendom som ingår i boel är skyldig alt på yrkande uppge vad han haft hand om och beediga denna uppgift. Det är här inte fråga om all beediga bouppieckningen. I ett rättsfall har uppgifls-och edgångsskyldighet i nu akluelll hänseende ansetts åligga styrelseledamot i akiiebolag som har avgått kort före konkursen, oberoende av om han dellagil i förvaliningen av bolagels angelägenheler eller ej. I rättsfallet påtalades all del var olillfredsställande atl en styrelseledamot genom att avgå strax före konkursutbroUet kunde undgå den mera omfattande obligatoriska edgångsskyldigheten. I de fall ett bolag haft en enda styrelseledamot ledde denna ordning lill all bouppteckningens riktighet aldrig blir bestyrkt genom ed.

Enligt kommittén bör reglerna om edgångsskyldighet för annan än gäldenären göras mera vidsträckta och flexibla än f n. Annan än gäldenären bör vara skyldig atl på yrkande av förvaltaren eller borgenär avlägga bouppieckningsed eller beediga viss uppgift i bouppteckningen, om det kan antas alt sådan egdång är av betydelse för utredningen. Något krav på atl vederbörande har haft hand om egendom som ingår i konkursboet bör inte uppställas. Till kategorin annan än gäldenären räknar kommittén bl.a. förutvarande slällförelrädare för juridisk person. Särskilt beträffande den som nyligen har avgått kan det ofta förutsättas att hans edgång är av betydelse för boulredningen. I övrigi kommer framför allt edgång av anställda att kunna bli aktuell till följd av den nya bestämmelsen. Även edgång av förutvarande boutredningsman och bouppgivare, vilka inte faller under den obligatoriska edgångsskyldigheten, kan ibland vara påkallad.

4.8.5 Tvångsmedel mot gäldenären

Enligt gällande ordning (94 8 KL) kan gäldenären om han överträder föreskriftema om bl.a. reseförbud och edgångsskyldighel hämtas eller häktas. Kommittén har i sin enkät hos konkursdomama frågat om tillämpningen av reglerna om tvångsmedel. Av svaren framgår att hämtning förekommer i viss, om än begränsad utsträckning medan häklning var sällsynt. En allmän uppfaUning hos konkursdomarna var att reglema var behövliga som påtryckningsmedel.

Prop. 1978/79:105 144

Kommittén omtalar atl del på senare tid har framförts önskemål om effektivare ingripanden mot konkursgäldenär som motarbetar konkursförfarandét. Kommittén anser alt dess förslag i fråga om gäldenärens rörelsefrihet under konkursansökningsstadiet och under själva konkursen i viss mån lillgodoser önskemålen. Även förvaltarens utvidgade befogenhet att använda tvång mol gäldenären nämns här. Dessa förslag ligger i linje med önskemålen om effektivare ålgärder mot tredskande konkursgäldenärer. Kommittén anser dock att del krävs ytterligare skärpningar, särskilt i fråga om möjligheter alt hämta gäldenären under konkursen.

Svaren vid enkäten lyder enligt kommittén på atl i KL föreskrivna möjligheler att hämta gäldenären inte utnyttjas i tillräcklig omfattning. Enligt kommitténs mening kan effeklivare ingripanden mol tredskande gäldenärer göras redan genom ändamålsenlig tillämpning av gällande regler.

Kommittén anför dock att det hämtöver är nödvändigt att ge möjlighet till lidigare ingripanden än vad som nu är möjligt. För atl t.ex. hämtning skall få tillgripas krävs f.n. att gäldenären undandrar sig sina plikter. En presumerad fara för sådant undandragande är således inte tillräcklig. Detta kan medföra att tvångsåtgärden sätts in för sent och blir verkningslös. Beslut om hämtning eller häktning av en gäldenär är inte verkställbart utomlands. Enligt kommitténs mening bör det vara möjligt att förordna om hämtning eller häklning under konkurs redan då del framstår som sannolikt att gäldenären kommer att undandra sig sina skyldigheter eller överträda förbud som gäller mot honom. En ytterligare fömtsättning bör vara all särskilda skäl för åtgärden föreligger. Som exempel på situationer där ingripanden kan vara motiverade nämner kommittén fall där gäldenären, ehuru belydande värden står på spel i konkursen och trots att gäldenärens uppgifter är av avgörande betydelse i konkursen, notoriskt underlåter att fullgöra vad som åligger honom eller har gjort förberedelser för atl avvika från landet.

Kommittén framhåller att gäldenären i regel bör få tillfälle att yttra sig över fråga om hämtning eller häktning. När det är fråga om gäldenär som befaras ämna undandra sig sina skyldigheter ligger det dock enligt kommittén i sakens natur att gäldenären normalt inte behöver höras.

När det gäller tvångsmedel mot annan än gäldenären påpekar kommittén atl tvångsmedel redan nu kan tillgripas mot den som undandrar sig edgång enligt 93 § KL. Enligt kommitténs förslag (avsnitt 4.8.2 och 4.8.3) skall vissa fömtvarande ställföreträdare vara underkastade samma regler om reseförbud och upplysningsplikt som gäller för gäldenären. De av kommittén förordade nya bestämmelsema om tvångsmedel bör i tillämpliga delar gälla även för nu åsyftade ställföreträdare.

Gällande lag föreskriver inte någon maximitid för gäldenärens kvarhållande i häkte. Enligt kommitténs mening bör häktningstiden i konkurs begränsas på samma sätt som gäller i fråga om häktat vittne. Kommittén

Prop. 1978/79:105 145

förordar därför att häktningstiden i konkurs får uppgå till högst tre månader.

4.8.6 Ersältning för inställelse

Enligt gällande KL är gäldenären berättigad att av konkursboet erhålla ersättning för resa och uppehälle i samband med inställelse hos konkursdomaren eller annorstädes. Ersättningen är dock på vissl säll begränsad.

Genom kommitténs förslag ges annan än gäldenären rätl till skälig ersättning av konkursboet för inställelse till edgång. Ersättningen skall bestämmas av konkursdomaren. Fömtvarande ställföreträdare som enligt förslaget är skyldig att inställa sig hos konkursdomaren eller annorstädes ges samma rält lill ersältning som f n. tillkommer gäldenären.

4.9 Kostnader för reformen

Som framgåti tidigare räknar kommittén med atl de nya tillsynsuppgifterna kommer alt kräva förstärkningar av kronofogdemyndigheternas resurser. Någon beräkning av koslnadema görs inte av kommittén som dock till ledning för kommande resursberäkningar har ställt samman de arbetsuppgifter som skall ankomma på tillsynsmyndigheten i en bilaga till betänkandet. Enligt kommittén måsle man vid beräkningama även beakta den ökade belastning på kronofogdemyndigheterna som lönegarantiprövningen medför i de konkurser som nu handläggs i ordinär form men som enligt förslaget skall handläggas enligt den enklare ordningen.

Kommittén anser att det behövs resursförstärkningar även hos riksskatteverket lill följd av den nya ordningen för tillsyn.

Enligt kommittén kan det antas alt kostnadema för den nya tillsynen i slorl sett kommer att motsvara nuvarande kostnader för tillsyn, dvs. kostnadema för konkursdomamas och rätlens ombudsmäns tillsynsverksamhet. Kommittén anser inte att någon kostnadsbesparing på konkursdomarsidan är möjlig med hänsyn lill att konkursdomama enligt förslaget skall överta förlikningsuppgiftema i ordinär konkurs.

Kommittén uppskattar nuvarande kostnader för rättens ombudsmän till omkring 4,2 miljoner kr. med utgångspunkt från förhållandena år 1974. För alt få en rättvisande bild av kostnadema måste man dock enligt kommittén beakta att åtskilliga ordinära konkurser kommer att falla bort till följd av den nya förvaltningsordningen i mindre konkurser. Bortfallet anges av kommittén i överensstämmelse med en uppskattning*i prop. 1975/76:210 till en tredjedel.

Som nämnts tidigare (avsnitt 4.3.5) föreslår kommittén att statens kostnader för tillsyn skall beräknas efter schabloner och - i likhet med nuvarande kostnader för rättens ombudsmän - tas ut ur konkursbona. Kommittén räknar med att staten på detta sätt i allt väsentligt får läckning 10 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 105

Prop. 1978/79:105 146

för sina tillsynskostnader. Kommittén anser därför all tillsynsreformen ur slatsfinansiell synpunki inte har nämnvärd betydelse. Detla förutsätier dock alt de berörda schablonbeloppen bedöms med utgångspunkt i atl staten skall få full kostnadsläckning.

När det gäller lillsynsreformens belydelse för borgenärerna behöver man enligt kommittén inte räkna med någon siörre ökning av belastningen på konkurserna. En annan sak är enligt kommittén att den förstärkta ställning och de vidgade uppgifier som förslaget medför för förvaltaren kan föranleda ökade förvaltningskostnader.

Kostnaderna för det av kommittén föreslagna allmänna ombudet som enligt kommitténs förslag skall betalas av staten torde enligt kommittén bli förhållandevis obelydliga. Kommittén påpekar att särskild ersättning till allmänt ombud blir akluell företrädesvis i de fall uppdraget utövats fristående från statlig Ijänsl eller innehas av annan än slalstjänsleman. Kommittén räknar med atl som ombud i första hand anlitas statliga tjänstemän.

Kosinaderna för den del av reformen som avser mindre konkurser berörs inie särskilt av kommittén, om man bortser från kostnaderna för tillsynsorgan och allmänt ombud i sådana konkurser.

5 Föredraganden

5.1 Allmänna utgångspunkter

Fullgörandet av en betalningsskyldighet garanteras ytterst av att gäldenärens egendom kan tas i anspråk tvångsvis — genom exekution — för att tillgodose fordringsägarens krav. Exekutionen kan ha till syfte att tillgodose i princip endast en borgenärs intresse och kan då begränsas till så stor del av gäldenärens egendom som svarar mot fordringen. Det blir då fråga om en s.k. specialexekulion, som verkställs genom ett utsökningsför-farande. Detta är anförtrott åt ett statligt organ, kronofogdemyndigheten, och regleras i första hand i utsökningslagen (1877:31 s. 1). En reformering av utsökningsförfarandet har föreslagits i en lagrådsremiss, som avlämnades tidigare i år. Förslaget innebär att en ulsökningsbalk ersätter den nuvarande utsökningslagen och därtill anslutande lagar.

Exekutionen kan också ha karaktären av generalexekution, varvid all gäldenärens egendom tas i anspråk och alla hans fordringsägare omfattas. Denna exekutionsform benämns konkurs och förutsätter att gäldenären är insolvent, dvs. ur stånd att betala sina skulder allteftersom de förfaller. Konkursinstitutel regleras i huvudsak i konkurslagen (1921:225, KL). Konkursförfarandet åvilar inte något samhällsorgan men står under viss offentlig tillsyn.

KL bygger på principen att borgenärema, då de inte alla kan få full betalning för sina fordringar, skall vara jämställda och bära förlusten proportionellt i förhållande till storleken av vars och ens fordran.

Prop. 1978/79:105 147

Principen om proportionell fördelning är dock i väsentlig grad genombruten genom att vissa fordringar är förenade med förmånsrätt; dvs. fordringarna äger vid fördelningen företräde framför andra fordringar enligt särskilda regler i förmånsrättslagen (1970:979). Med konkursen är förenat ett tvång som riktar sig såväl mot gäldenären som mot borgenärerna. Gäldenären fråntas rådigheten över sin egendom. För en borgenär innebär konkursen i princip att han förlorar möjligheten att skaffa sig företräde framför annan borgenär t.ex. genom säraklioner av olika slag. På detta sätt förhindras den kapplöpning mellan borgenärerna som annars lätt skulle ytterligare försämra gäldenärens ekonomiska ställning. Genom konkursinstitutet skapas också en trygghet för borgenärema, vilket i sin lur är en förutsättning för ett väl fungerande kreditväsen. Konkursinstitutet är därför av stor belydelse i det ekonomiska livet.

Konkurs är inte den enda ordning varigenom konkurrerande borgenärers anspråk mot en insolvent gäldenär kan tillgodoses. Även genom ackord kan en insolvent gäldenärs egendom las i anspråk i dess helhet för att bereda samtliga borgenärer betalning. Ett ackord innebär atl gäldenären och hans borgenärer Iräffar en uppgörelse, som oftast innebär att borgenärema till viss del efterger sina anspråk. Till skillnad från vad som är typiskt för konkurs är ackord avhängigt av gäldenärens initiativ och medverkan. Ackord kan förekomma i samband med konkurs men har sin väsentliga betydelse utanför konkurs. Ackord erbjuder många gånger de inblandade intressentema mer tillfredsställande lösningar än konkurs. Bl.a. är möjligheterna för ett fortbestånd av gäldenärens verksamhet större. Reglema om offentligt ackord reviderades år 1970 då en ny ackordslag (1970:847) tillkom. Ackord har genom den nya lagen blivit ett mera användbart medel än tidigare för att i kritiska situationer åstadkomma uppgörelser mellan gäldenären och borgenärema.

Även andra betydelsefulla reformer på rättsområden som gränsar till konkursrätten har genomförts på senare lid. Jag syftar härvid främst på lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs (lönegaranlilagen) och den nyss berörda förmånsrättslagen (1970:979).

KL innehåller grovt sett två huvudkategorier av regler, nämligen om den materiella konkursrätten och om förfarandet för förvaltning och avveckling av ett konkursbo.

Till de materiella reglema hör främst regler om fömtsättningama för att en gäldenär skall få försättas i konkurs, om konkursgäldenärs rådighet över sin egendom och om återvinning av egendom till konkursbo. Den materiella konkursrätten har nyligen varit föremål för en revision. Härvid har framför allt bestämmelsema om återvinning arbetats om på ett genomgripande sätt. Reformen trädde i kraft den I juli 1975 (prop. 1975:6, LU 1975:12, rskr 1975:91). En huvudtanke bakom reformen var att så långt som möjligt motverka otillbörliga transaktioner av gäldenären eller borgenär i samband med en förestående konkurs. Översynen syftade i

Prop. 1978/79:105 148

övrigt till att förenkla och modemisera regelsystemet.

Själva förfarandet vid konkurs berördes av 1975 års reform endast såvitt gällde handläggning av konkursansökan. Reglema om förvaltningen av konkursboets egendom, om tillsynen över förvaltningen och om bevakning och utdelning samt övriga förfaranderegler påverkades alltså inte. 1 stort sett har konkursförfarandet inte ändrats sedan KL:s ikraftträdande år 1922.

En konkurs handläggs f n. antingen enligt de regler som KL uppställer för förfarandet i allmänhet eller, om boets tillgångar inte förslår till kostnadema för en sådan handläggning, med tillämpning av speciella regler. Man brukar tala om att konkursen i det förra fallet handläggs som ordinär konkurs och i det senare som fattigkonkurs. Konkursdomaren besiämmer i samband med konkursbeslutet i vilken form konkursen skall handläggas.

För handläggningen av en ordinär konkurs tillämpas ett omfattande och tämligen invecklat regelsystem. Kännetecknande för denna handläggningsform är bl.a. att förvaltningen och avvecklingen av boet handhas av en eller flera förvaltare, som också företräder boet utåt. Konkursdomaren tillsätter omedelbart efter konkursbeslutet en interimsförvaltare som är verksam under tiden fram till det s.k. första borgenärssammanträdet. Vid detta ankommer det på borgenärskollektivet att välja en slutlig förvaltare. Förvaltaren har i huvudsak en självständig ställning i förhåUande till borgenärerna. Dessa har samfälld beslutanderätt endast i ett fåtal frågor. Till förvaltare anlitas vanligtvis advokater.

Förvaltarens verksamhet i en ordinär konkurs står under tillsyn närmast av en rättens ombudsman, vanligen en advokat, som utses av konkursdomaren. Rättens ombudsman utövar sin tillsyn bl.a. genom granskning av vissa rapporter och berättelser som förvaltaren är skyldig att fortlöpande avlämna. Vid sidan av den rena kontrolluppgiften har rättens ombudsman andra viktiga uppgifter. Bl.a. deltar han i viss mån i själva förvaltningen. Avgörandet av vissa viktigare förvaltningsfrågor ligger sålunda hos rättens ombudsman. Han skall också bistå förvaltaren med råd. Förvaltaren och rättens ombudsman sfår under tillsyn av konkursdomaren. Förvaltningen kan också övervakas av granskningsmän, om sådana har valts av borgenärema.

Förvaltaren skall i konkursens inledningsskede utreda boet. Till utredningen hör att upprätta bouppteckning samt en skriftlig berättelse över boets tillstånd och orsakema till obeståndet. I denna berättelse, s.k. för-valtarberättelse, skall förvaltaren också ange i vad mån fömtsättningar för återvinning finns. Förvaltaren är vidare skyldig att undersöka om anledning finns att misstänka att gäldenären begått gäldenärsbrott. Anmärkning i detta hänseende skall tas in i förvaltarberättelsen.

Förvaltaren skall genom realisation av tillgängama förvandla boets förmögenhetsmassa till penningmedel som skall fördelas mellan borgenärema. Realisation av boets tillgångar skall i princip ske så snart som

Prop. 1978/79:105 149

möjligt efter första borgenärssammanträdet. Innan utdelning till borgenärerna får ske skall konkurskostnadema — i första hand arvoden till förvaltare och rättens ombudsman — betalas.

För atl en borgenär skall få utdelning krävs i allmänhet atl han bevakar sin fordran. Bevakningama granskas av förvaltaren. Denne skall framställa anmärkning mol bevakning som han finner obefogad. Uppkommen tvistefråga prövas i försia hand vid ett särskilt sammanträde inför rättens ombudsman, det s.k. förlikningssammanträdet. Vid detla skall rättens ombudsman söka få till stånd föriikning. Åstadkoms inte förlikning, går tvisten till rätten för prövning i särskilt angiven ordning. Rättens avgörande har rättskraft endast i konkursen.

En ordinär konkurs avslutas i regel genom slututdelning. Visar det sig under förfarandets gång att tillgängama inte förslår till kostnaderna, skall konkursen dock avskrivas efter en procedur som bmkar benämnas efterföljande fatligkonkurs.

Förfarandet vid fattigkonkurs skiljer sig i väsentliga avseenden från proceduren vid ordinär konkurs. Fattigkonkurs kommer till stånd när det finns anledning anta alt gäldenärens bo inte läcker kostnaderna för en ordinär konkurs. Förfarandet är i sådani fall inte inriktat på atl åsiadkomma någon avveckling av boel eller utdelning till borgenärema. Fattigkonkurs syftar i stället lill att med bibehållande av konkursens verkningar hindra att del i mindre konkurser uppstår kostnader som inte står i rimligt förhållande till boets omfattning. Meningen med förfarandet är främst att utreda om det finns förutsättningar för ordinär konkurs. Bevakning av fordringar förekommer ej. Möjlighet alt återvinna egendom till konkursboet finns inte. Någon egentlig förvallning av konkursboet kommer inte heller till stånd utan konkursdomaren förordnar en god man att ta vård om gäldenärens bo. Den gode mannen har mycket begränsade befogenheter och har inte någon skyldighet att utreda om gäldenären gjort sig skyldig till brott eller ej. En fattigkonkurs avskrivs normalt när gäldenären har gått ed på riktigheten av en av den gode mannen uppprättad bouppteckning.

År 1965 avslutades 1.306 konkurser i landet. Av dessa var 590 (45%) fattigkonkurser. Antalet konkurser ökade därefter kraftigt fram till år 1974. Ökningen gällde i särskih hög grad fattigkonkurserna. År 1974 var antalet avslutade konkurser 4.566, varav 70% fattigkonkurser. Under de följande åren minskade antalet konkurser. Antalet avslutade konkurser har sålunda sjunkit med 22% fr.o.m. år 1974 t.o.m. år 1977. Fattigkon-kursemas andel av totala antalet konkurser är fn. omkring 75%. Uppgifterna om antalet konkurser som inletts år 1977 och under första halvåret 1978 tyder på en något ökad konkursfrekvens.

Vid en jämförelse med andra länder är antalet konkurser i Sverige relativt sett mycket högt. Den höga svenska konkursfrekvensen får ses bl.a. mot bakgrund av den etableringsfrihet som sedan gammalt råder i Sverige. Ett direkt samband kan konstateras mellan fattigkonkursernas

Prop. 1978/79:105 150

växande antal och den siora nybildning av små akiiebolag som kulminerade i början på 1970-lalet inom ramen för då ännu gällande liberala regler om nybildning av aktiebolag, vilka lilläl akiiebolag med myckel lilet aktiekapital, s.k. 5.000-kronorsbolag. Dessa bolag etablerades sannolikt i stor ulsiräckning av skalletekniska skäl. Gällande konkurs- och bolagslagstifl-ning torde ha bidragit till att en del bolag bildals för mindre seriösa syften. Härpå tyder inte minst den myckel korta livslängden hos åtskilliga 5.000-kronorsbolag. Tillgänglig slatislik visar att antalet beslutade konkurser vari gäldenären är akiiebolag ökal kraftigt både i absoluta och relativa tal.

Även andra förklaringar finns lill att fattigkonkursemas antal har stigit så kraftigt. Hot om konkurs kan begagnas som ett effektivt påtryckningsmedel mot betalningsförsumliga gäldenärer. Detta medel används i stor omfattning av kronofogdemyndighetema i deras indrivningsverksamhet. Även om dessa myndigheler många gånger återkallar konkursansökningarna, fullföljs ansökan i flertalet fall. Ell annal skäl för kronofogdemyndigheterna all begära en gäldenär ulan tillgångar i konkurs är önskemålet att hindra gäldenären atl belasta sig med ytterligare skulder eller fortsälla med sin rörelse. Della sammanhänger med att aktiebolag enligt 13 kap. 19 8 aktiebolagslagen (1975:1385) upplöses tvångsvis genom konkurs.

Konkursutvecklingen påverkas även av andra faktorer. Gränsen för lägsia tillåtna aktiekapital är sedan år 1973 höjd från 5.000 till 50.000 kr (SFS 1973:303). Vidare kan i anledning av betänkandet (SOU 1978:66) Andelsbolag en ny bolagsform för mindre företag komma att införas. Vilken belydelse dessa förhållanden kan komma att få på konkursfrekvensen går nu inte att bedöma.

När en borgenär endast vill förvissa sig om humvida gäldenären har utmätningsbara tillgångar eller ej, kan han f n. i stället för konkurs välja att begära att gäldenären avlägger utmätningsed enligt lagen (1921:244) om utmätningsed. Denna möjlighet utnyttjas i åtskilliga fall. Lagen avses dock bli avskaffad till följd av det förslag till ulsökningsbalk som har remitterats till lagrådet. Förslaget innehåller bl.a. regler om skyldighet för gäldenären att lämna uppgifter vid utmätning. Vilken betydelse denna reform kommer atl få på konkursfrekvensen är svårt att ange. Det bör beaktas att den föreslagna uppgiftsskyldigheten endast rör tillgångarna. Någon återvinning skall inte heller i fortsättningen vara möjlig i samband med utmätning. Det bör i sammanhanget också erinras om att betalning enligt den statliga lönegarantin endast kan utgå vid konkurs.

Frågan om den fortsatta konkursfrekvensen är naturligtvis också i hög grad beroende av hur man utformar reglerna om handläggning av de konkurser som i dag följer reglema för fattigkonkurs. Görs dessa effektivare än f n. t.ex. genom att möjlighet till återvinning införs, kan intresset att begära en gäldenär i konkurs bli större.

Sammanfattningsvis anser jag det svårt att göra säkra uttalanden om konkursutvecklingen i ett längre perspektiv. Tydligt är dock att det inte

Prop. 1978/79:105 151

finns anledning att räkna med någon större förändring under de närmaste åren.

Sedan KL trädde i kraft år 1922 har betydelsefulla förändringar ägt rum både i näringslivet och samhället i övrigi utan att detta har återverkat på konkursförfarandét. Sedan länge har del stått klart atl regelsystemet bör revideras för atl tillgodose de nya kraven. Särskilt bristfälligt är det nuvarande systemet med fattigkonkurser. Arbetet på att revidera reglerna om själva förfarandet i konkurs inleddes år 1971 och har i första hand varit anförtrott åt konkurslagskommittén (Ju 1971:06). Denna har i uppdrag att göra en allmän översyn av förfarandet och föreslå ändringar på de punkter där reformer framstår som angelägna. Konkurslagskommittén lade år 1974 fram delbetänkandet (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m.m. Betänkandet innehöll förslag till ett nytt förfarande för mindre konkurser. Detla skulle träda i stället för systemet med faltigkonkurser och dessulom tillämpas i en del av de konkurser som enligt nuvarande regler skall handläggas som ordinär konkurs.

På gmndval av kommittéförslaget lade den dåvarande regeringen år 1976 fram förslag till en ny ordning för handläggning av mindre konkurser (prop. 1975/76:210). I propositionen beräknades att den nya ordningen skulle kunna tillämpas i omkring 80% av alla konkurser. Syftet med förslaget var bl.a. att komma till rätta med de brister som är förenade med fatligkonkurserna. Genom förslaget gavs möjlighet att återvinna egendom till konkursbo även i mindre konkurser. Vidare föreslogs att man även i sådana konkurser skulle utreda förekomsten av eventuella gäldenärsbrott. Den föreslagna handläggningsformen skulle tillämpas om det fanns anledning anta antingen att gäldenärens bo inte räckte till betalning av de konkurskostnader som skulle följa med en ordinär konkurs eller att boet med hänsyn till dess omfattning och övriga förhållanden var av enkel beskaffenhei och konkursen med fördel kunde genomföras utan bevakningsförfarande. Enligt förslaget ankom det på konkursdomaren att pröva hur konkursen skulle handläggas. Vid behov fick konkursdomaren skjuta upp beslutet i denna fråga en kort tid och i samband härmed uppdra åt kronofogdemyndigheten att verkställa utredning i saken.

I propositionen föreslogs att förvaltare skulle förordnas i alla mindre konkurser och — med avvikelse från kommittéförslaget — att till förvaltare som regel skulle utses kronofogdemyndighet.

Del nya förfarandet skilde sig från ordinär konkurs i första hand genom all någon bevaknings- och anmärkningsprocedur inte skulle förekomma. I de mindre konkurser som gav medel till utdelning ankom det på förvaltaren att på egen hand utreda vilka fordringar som kunde göras gällande i konkursen och att upprätta utdelningsförslag. Förslaget skulle prövas av konkursdomaren. Denne skulle utöva en viss tillsyn över förvaltarens verksamhet.

Propositionen innehöll ocksä förslag till nya regler om ansvaret för

Prop. 1978/79:105 152

konkurskostnadema. Enligt förslaget skulle konkursdomaren bestämma ersättning till förvaltaren i mindre konkurs. Om konkurskostnadema inte kunde las ul av boet skulle de betalas av den borgenär som sökt gäldenären i konkurs, intill ell vissl belopp, eller i sisla hand av staten. Vidare föreslogs atl kraven på konkursförvaltarens kvalifikationer skulle höjas och att förvaltare i ordinär konkurs skulle utses av konkursdomaren.

I sitt betänkande (LU 1976/77:11) med anledning av propositionen intog lagutskottet den ståndpunkten att frågoma om förvaltnings- och tillsynsorgan i såväl mindre som ordinära konkurser borde lösas i ett sammanhang. Utskottei uttalade även bl.a. att del var mindre lämpligt att kronofogdemyndighet skulle handha konkursförvaltningen. Utskottet hemställde om avslag på propositionen och riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag (rskr 1976/77:63). En minoritet i utskottet och i riksdagen ansåg dock atl propositionsförslaget borde bifallas.

Med anledning av riksdagens beslut utfärdade regeringen tilläggsdirektiv varigenom konkurslagskommittén fick i uppdrag att ytterligare pröva frågan om förvaltningen i mindre konkurser. I direktiven angavs vissa riktlinjer för kommitténs överväganden i den delen.

Kommittén avlämnade i juli 1977 delbetänkandet (SOU 1977:29) Konkursförvallning. Betänkandet innehåller förslag till nya regler för förvaltning och tillsyn i både ordinära och mindre konkurser.

När det gäller de ordinära konkursema anser kommittén att man bör eftersträva en mindre formbunden förvaltning som medger en snabb och rationell avveckling av konkursboel och att tillsynen över förvaltningen bör göras effektivare. Enligt kommittén bör i ett nytt förvaltnings- och tillsynssystem borgenärer och arbetstagare ges bättre möjligheter att komma till tals i viktigare frågor. Kommittén anser också att arbetsmarknads- och regionalpolitiska synpunkter i viss omfattning bör tillgodoses inom konkursens ram. Enligt kommittén är reformbehovet i de angivna hänseendena angeläget.

1 enlighel med vad som föreslogs i prop. 1975/76:210 anser kommittén att kraven på konkursförvaltares kompetens skall skärpas och att konkursdomaren skall utse förvaltare i ordinär konkurs. Enligt kommittén bör endast specialister i fortsättningen anlitas som förvaltare. Kommitténs förslag innebär vidare att förvaltaren får en självständigare ställning i förhållande till tillsynsorgan och borgenärskollektiv. Rättens ombudsman föreslås bli avskaffad och tillsynen i stället anförtrodd åt kronofogdemyndigheten. Konkursdomaren skall inte längre utöva tillsyn över konkursen. Förvaltaren skall vid sin förvaltning samråda med tillsynsorgan och de borgenärer som särskilt berörs. Tillsynsorganets huvuduppgift blir enligt kommittén att övervaka att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt och i överensstämmelse med KL och annan lagstiftning. Särskild vikt skall härvid läggas vid att tillse att avvecklingen inte fördröjs i onödan. Konkursdomaren skall överta rättens ombudsmans nuvarande uppgift att

Prop. 1978/79:105 153

söka åstadkomma förlikning av tvistiga fordringar.

Kommittén föreslår vidare all ett allmänt ombud skall kunna utses i konkurs med uppgift att verka för att bl.a. arbetsmarknadspolitiska inlressen beaktas. Särskilda regler om samråd med och information lill de anställda i ett konkursdrabbat företag föreslås ocksä. Konkursförvaltaren föreslås få rätt att tillgripa tvång gentemot tredskande gäldenär i vissa fall.

Det förslag kommittén har lagt fram i fråga om de mindre konkursema innefattar en överarbetning av förslaget i prop. 1975/76:210. Enligt kommitténs förslag skall förvaltare i mindre konkurser i princip ha samma kvalifikationer som förvaltare i ordinär konkurs, vilket innebär att i allmänhet advokat skall utses. Förvaltningen skall stå under tillsyn av kronofogdemyndigheten. Förvaltaren skall samråda med tillsynsorganet och särskilt berörda borgenärer i viktigare frågor.

Enligt vad kommittén föreslår skall konkursdomaren alltid bestämma handläggningsform i samband med konkursbeslutet. Kommittén lägger fram vissa förslag som syftar lill att ge konkursdomaren underlag för beslut i handläggningsfrågan. Om konkursdomaren bestämmer att konkursen skall handläggas som mindre konkurs och det senare visar sig atl förutsättningar för denna konkursform saknas, skall övergång lill ordinär konkurs kunna äga rum.

Kommittén föreslår vidare att reglema om gäldenärens skyldigheter revideras. Dessa regler avses bli tillämpliga oavsett i vilken form konkursen handläggs. Sammanlaget innebär förslaget i denna del en skärpning i jämförelse med nuvarande bestämmelser. Bl.a. skall gäldenären vara underkastad förbud att ulan tillstånd lämna landet under hela konkursen och hans pass skall kunna tas ifrån honom. I kvalificerade fall skall enligt förslaget gäldenären redan när konkursansökan har gjorts kunna förbjudas att lämna landet.

Innan jag går närmare in på kommitténs förslag vill jag uppehålla mig något vid syftena med en konkurs, utöver vad jag tidigare har sagt. KL bygger på att konkursen endast har till ändamål att tillgodose borgenärema. Det är enligt min mening också ett starkt samhällsintresse att reglerna om konkurs är utformade så att förlusterna för borgenärerna kan begränsas. Genom 1975 års reform ges vidgade möjligheter att genom återvinning återföra egendom till den förmögenhetsmassa som kan utdelas till borgenärema.

När det gäller konkursförfarandet kräver borgenäremas intresse att det är så effektivt som möjligt och att konkurskostnadema hålls nere. Konkursavvecklingen får inte heller ta längre tid än vad som är nödvändigt med hänsyn till förhållandena i den enskilda konkursen. Även gäldenären har intresse av att avveckhngen är så effektiv och billig som möjligt. Önskemålet om ett effektivt konkursförfarande får dock inte drivas så långt att rättssäkerheten äventyras. Jag vill betona angelägenheten av att regelsystemet utformas så att både borgenärer och gäldenären ges

Prop. 1978/79:105 154

möjlighet alt komma lill tals i de olika frågorna.

Konkursinstitutel måste emellertid ses i ett vidare perspektiv än som hittills anlagts. När ett företag befinner sig i en ekonomisk kris, vare sig del gåtl så långt som till konkurs eller ej, gör sig även andra än rent ekonomiska inlressen gällande. Om verksamheien t.ex. läggs ned vid ett företag, kan detla få allvariiga verkningar för de anslällda. Samhällel har på senare lid tagil på sig ett allt siörre ansvar för att upprätthålla sysselsättningen och över huvud för att säkerställa en gynnsam utveckling av näringslivet. Detta kommer till uttryck bl.a. i statliga engagemang i form av slöd och bidrag i en mångfald former. Med hänsyn till dåtida samhällsförhållanden var det naturligt att man vid tillkomsten av KL hade de rent ekonomiska intressena i blickpunkten. 1 dagens samhälle bör man emellertid vid utformningen av nya bestämmelser om konkursförfarandet även ta hänsyn till t.ex. de sysselsältningspoliliska intressena. Förfarandet bör i framtiden vara uppbyggt så att även sådana inlressen kan beaktas i konkursen. Det sagda innebär inte alt borgenärernas intressen skall eftersättas.

Ännu ett viktigt samhällsintresse påverkar utformningen av konkursförfarandet. Det är allmänt bekant att en betydande brottslighet förekommer i samband med konkurser. Det rör sig främst om gäldenärsbrott, som inte sällan utgör ett led i en mera omfattande ekonomisk brottslighet. Undersökningar visar att gäldenärsbrott kan antas förekomma i samband med 40-50% a v alla fattigkonkurser och i en något mindre andel av de ordinära konkurserna. Den brottslighet som förekommer vid konkurser kan ses som ett betydande inslag i den ekonomiska brottsligheten. Arbetet på att bekämpa denna typ av brottslighet har intensifierats under den senaste tiden. Det är vikligl att själva konkursförfarandet utformas så att möjlighetema att uppdaga och beivra förekommande brottsUghet väsentligt förbättras. En sådan nyordning skulle säkerligen också få en betydande preventiv effekt.

Vid remissbehandlingen har frågan om tillsynens utformning i ordinär konkurs varit föremål för stor uppmärksamhet. Meningarna har härvid gått starkt isär i fråga om kommitténs förslag att rättens ombudsman skall avskaffas och att kronofogdemyndighet skall utöva tillsynen över konkursförvaltningen. Många remissinstanser anser att förslaget innebär en betydelsefull förstärkning av tillsynsfunktionen. Ungefär lika många remissinsianser riktar kritik mot förslaget, som enligt deras mening innebär en försämring.

För egen del vill jag redan här nämna att jag delar kommitténs mening atl rättens ombudsmans tillsynsuppgifter bör föras över till en myndighet, som också bör få överta konkursdomarens tillsynsfunktion. Jag förordar emellertid att tillsynen i vissa hänseenden skall anordnas på ett annat sätt än kommittén har föreslagil. Härigenom torde enligt min mening de kritiska synpunkter som har förts fram under remissbehandlingen i stor

Prop. 1978/79:105 155

utsträckning tillgodoses.

Kommitténs övriga förslag har fått ett övervägande posilivi mottagande. Från många håll understryks atl förslagen i dessa delar lillgodoser angelägna reformbehov. För egen del anserjag att kommitténs förslag i allt väsentligt uppfyller de krav som enligt vad jag nyss anfört bör ställas på ell nyll konkursförfarande. Förslagen bör därför läggas till grund för en revision av konkurslagstiftningen. Denna revision medför följdändringar även vad gäller annan lagstifining, bl.a. lönegarantilagen.

Som jag nyss nämnde föreslår kommittén att ett allmänt ombud skall kunna tillsättas i konkurs. Ombudet skall ha till uppgift atl beakta arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressen. Förslaget har fått ett genomgående gynnsamt mottagande under remissbehandlingen. Även jag anser att det finns skäl som talar för förslaget. Emellertid har frågan om införandel av ett allmänt ombud samband med bedömningen av vilka insaiser från samhällets sida som kan komma i fråga i konkurs. Bl.a. är ombudets befogenheler i viss mån beroende av vilka arbetsmarknads- eller regionalpolitiska hjälpmedel som står till förfogande. Dessa frågor har i sin tur samband med den mer övergripande frågan om vilka medel samhällel bör sälla in när förelag befinner sig i ekonomisk kris. Hithörande problem behandlas f.n. av en arbetsgrupp inom arbetsmarknadsdepartementet. Arbetsgmppen torde också komma in på frågan om det behövs en utbyggnad av de nuvarande konkurs- och ackordsinstituten för att vinna rådrum i de fall då företag av väsentlig betydelse för sysselsättningen råkar i ekonomiska svårigheter.

Övervägande skäl talar för att man i avvaktan på nämnda utredningsarbete dröjer med atl ta ställning till frågan om införande av ett allmänt ombud i konkurs. Jag lägger alltså inte nu fram något förslag på den punkten.

Kommitténs förslag är i lagtekniskt avseende ett provisorium. Bl.a. kvarstår KL:s ålderdomliga systematik och språkbruk. Vidare är samspelet mellan de olika regelsystemen för ordinär och för mindre konkurs tämligen invecklat.

Under remissbehandlingen har ifrågasatts om det är motiverat att hålla fasl vid KL:s nuvarande systematik med två handläggningsformer, när den enda väsentliga skillnaden mellan dem är att bevakningsförfarande inte skall komma till användning i mindre konkurs. De undantagsbestämmelser som behövs för att möjliggöra handläggning i enklare form i vissa fall skulle kunna tas in i de bestämmelser som är gemensamma för de bägge typerna av konkurser. Det kan också ifrågasättas om KL:s systematik, som bygger på att ordinär handläggning är det regelmässiga, bör behållas när i verkligheten mindre konkurs kommer alt utgöra huvudfallet. En reform i de hänseenden som jag tidigare har berört bör emellertid inte fördröjas av dessa mer formella frågor. I den avslutande etappen av reformarbetet ges tillfälle att ta ställning till dessa och andra frågor som

Prop. 1978/79:105 156

rör systematiken och den formella utformningen i övrigt av KL. Då får också frågan om vad som hör hemma i KL och i konkursförordningen (KF) prövas i sin helhet. I del sammanhanget bör även frågan om konkursdomarinstitulionens avskaffande tas upp.

5.2 Förvaltning i ordinär konkurs

5.2.1 Förvaltares kvalifikationer

De grundläggande bestämmelsema om förvaltares kvalifikationer i ordinär konkurs finns i 42 8 KL. Enligt denna paragraf skall förvaltare äga sådan insikt och erfarenhet som med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet fordras för förvaltningens behöriga handhavande. Något krav på att förvaltaren skall vara jurist uppställs inte i lagen. I praktiken utses dock regelmässigt advokat eller annan jurist till förvaltare.

I prop. 1975/76:210 föreslogs en ny lydelse av 42 §. Enligt den skulle konkursförvaltare ha den insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, åtnjuta borgenäremas förtroende samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget. Av uttalanden i propositionen framgår att avsikten med de nya kvalifikationskraven var att specialister på konkursförvaltning i allmänhet skulle anlitas som förvaltare. Allmänpraktiserande jurister skulle inte annat än i andra hand komma i fråga för förvaltamppdragen. Varken själva lagförslaget eller motivuttalandena mötte någon erinran vid riksdagens behandling av propositionen.

I betänkandet Konkursförvaltning har konkurslagskommittén utan ändring tagit upp den i prop. 1975/76:210 föreslagna lydelsen av 42 8. Kommittén har härvid hänvisat till molivultalandena i propositionen. Kommitténs förslag i denna del har fått ett övervägande positivt mottagande. De flesta remissinstanser anser sålunda att en skärpning av nuvarande kvalifikationskrav är befogad och tillstyrker att uppdragen i första hand anförtros specialister. Några remissinstanser uttalar dock tvivel på att det överallt finns personer som uppfyller de nya kraven. Ett par andra instanser anser att de föreslagna kvalifikationskraven leder för långt. Det framhålls sålunda att flertalet konkurser inte är mer komplicerade än att de allmänpraktiserande jurister som nu anses lämpliga även i framtiden bör kunna anlitas. Tanken på att införa auktorisation av konkursförvaltare förs fram av ett par remissinstanser. Från några håll uttalas att kronofogdemyndighet bör vara förvaltare både i mindre och i ordinära konkurser.

För egen del vill jag understryka att utvecklingen i näringslivet och samhället i övrigt gjort att stora krav i allmänhet måste ställas på en konkursförvaltare. Att konkursförvaltaren är väl kvalificerad får ses som en gmndläggande fömtsättning för att förvaltningen skall kunna vara effektiv och

Prop. 1978/79:105 157

ändamålsenlig. En förvallare behöver i regel besitta, föruiom allmänna juridiska kunskaper, företagsekonomiska insikter, kunskaper om bokföring och redovisning samt kännedom om och vana vid affärsjuridiska spörsmål. Dessa krav gör alt förvaltarna som regel bör sökas bland personer som i sin verksamhet är särskilt inriktade på affärsjuridiska frågor.

Ett annat viktigt krav som i allmänhet måste ställas på en konkursförvaltare är att han förfogar över en väl utvecklad kontorsorganisation med resurser för bokföring och redovisning. Della är av belydelse särskilt i sådana företagskonkurser där rörelsen under en tid drivs vidare. Vidare måste av en förvaltare krävas att han har sådana insikter i straffrättsliga frågor att han på ett tillfredsställande sätt kan lösa uppgifien att undersöka om gäldenären kan misstänkas för brott.

Utöver vad som följer av de nu angivna kraven måste en förvaltare i många fall vara väl förtrogen med arbetsrättsliga och arbetsmarknadspolitiska frågor. Sådana spörsmål aktualiseras när gäldenären har drivit rörelse. Bland de frågor förvaltaren då skali ta ställning till är om driften bör fortsättas t. v. och om fömtsättningar för rörelsens fortbestånd finns på längre sikt.

De kompetenskrav som sålunda bör gälla medför enligt min mening att allmänpraktiserande jurister i princip inte bör förordnas till förvaltare i ordinär konkurs. Förvaltamppdragen bör i stället koncentreras till en ganska begränsad gmpp av personer - företrädesvis advokater — som specialiserat sig på konkursförvaltning men även andra, t.ex. ledande tjänstemän hos Sveriges Ackordscentral. Jag är medveten om att detta kan medföra att lämplig förvaltare inte alltid finns tillgänglig på den ort där konkursen handläggs. De något ökade kostnadema för resor m.m. som ett anlitande av en specialist i dessa fall medför väger emellertid lätt i jämförelse med de vinster som en effektivare handläggning ger. Jag vill emellertid betona att del inte är något krav på att samtliga uppdrag inom en viss region skall gå till en enda advokatbyrå. Huruvida en eller flera advokatbyråer anlitas får bl.a. bero på mängden av uppdrag. Jag vill också understryka att det för att en nyrekrytering av lämpliga förvaltare skall kunna äga rum är nödvändigt att i viss mån göra avkall på kravet att förvaltare alltid skall ha erfarenhet av konkursförvaltning.

Redan i dag finns framför allt i storstadsområdena många advokater som kan sägas vara specialiserade på konkursförvallning. Däremot torde tillgången på sådana specialister vara mindre utaidör storstadsområdena. Jag anser emellertid att det på ganska kort tid bör vara möjligt att skapa en tillräckligt stor gmpp av personer som uppfyller kraven. Härvid beaktar jag också atl i kretsen av dem som är kvalificerade kan beräknas ingå en del advokater som f n. fullgör uppdrag som rättens ombudsman.

Under remissbehandlingen har förts fram den tanken att man borde införa auktorisation av konkursförvaltare. För min del anserjag att behov

Prop. 1978/79:105 158

av en sådan ordning knappasl föreligger. Jag kommer i det följande atl föreslå att konkursdomaren alltid skall utse förvaltare i ordinär konkurs. Del lorde vara fullt möjligl för konkursdomarna all med ledning av de kvalifikationskrav som lagtexten och motivuttalandena uppställer utse förvaltare med önskvärd kompelens.

I prop. 1975/76:210 uttalade dåvarande departementschefen att det var svårt atl i lagtext precisera de kvalifikationskrav som borde gälla i fråga om förvaltarskap. Jag delar denna uppfattning. Emellertid bör del av lagtexten klart framgå att speciella insikter i och erfarenheter av konkursfrågor är avgörande vid tillsättande av förvaltare.

Med stöd av del anförda förordarjag att man i lagtexten till en början tar in del allmänna kvalifikationskravet att förvaltare skall ha den särskilda insikt och erfarenhel som uppdraget kräver. Vidare bör anges att förvaltare skall ha borgenäremas förtroende och all han även i övrigi skall vara lämplig för uppdragei. Härav följer enligt min mening att det i allmänhet är olämpligt att borgenär eller dennes ombud blir förvaltare i konkursen. Några principiella hinder mol en sådan lösning finns dock inte, om endast en borgenär finns eller övriga borgenärer godtar lösningen.

Advokatsamfundet har med hänvisning till specialistkravet förordat en föreskrift om atl förvaltaren skall vara lagfaren. För egen del villjag först framhålla att del redan av det allmänna kravet på att förvaltaren skall ha den särskilda insikl och erfarenhet som uppdraget kräver följer att person med juridisk examen regelmässigt bör komma i fråga som förvaltare. Jag vill dock inte utesluta möjligheten av att i undantagsfall anlita någon som visserligen saknar sådan examen men som förvärvat motsvarande kunskaper i sin verksamhet eller som annars uppfyller de särskilda krav som den ifrågavarande konkursen kan ställa t.ex. i fråga om företagsekonomiskt kunnande. Den särskilda juridiska sakkunskap som behövs kan i sådana fall tillhandahållas på annan väg. Jag är alltså inte beredd att i lagtexien föra in krav på att förvaltare skall vara lagfaren.

Några remissinsianser har efterlyst uttryckliga regler om jäv för förvaltare. Med anledning härav vill jag först erinra om att konkurslagskommittén i betänkandet (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m.m. föreslog en föreskrift om att till förvaltare inte fick utses någon som står gäldenären nära eller är beroende av honom. Dåvarande departementschefen ansåg i prop. 1975/76:210 att det var så pass självklart att den som omfattas av det närståendebegrepp som anges i 29 a 8 KL inte borde utses till förvaltare att en lagbestämmelse härom kunde föranleda felaktiga motsatstolkningar när det gällde andra situationer. Jag delar denna uppfattning.

En annan fråga som behandlades av kommittén i nämnda betänkande och som var föremål för viss uppmärksamhet under remissbehandlingen gällde huruvida en tidigare rådgivare till gäldenären borde få utses till förvaltare. Dåvarande departementschefen ansåg att det givetvis kunde vara rationellt att en person som var väl insatt i gäldenärens affärer blev

Prop. 1978/79:105 159

förvallare. Häri låg dock stora risker. Förutom all en person som har varil gäldenärens rådgivare i ekonomiska angelägenheter i och för sig kan bli utsatt för misstanke om att även under konkursen vilja gynna sin förre klient kan del också inträffa atl han behöver la direkl befattning med en tidigare affärstransaktion som han själv har deltagit i. Den som varil bokförare eller deklarationsmedhjälpare till gäldenären eller varil revisor i ett aktiebolag som har försatts i konkurs borde enligt dåvarande departementschefen under inga omständigheter förordnas. Del borde emellertid inte vara uteslutet atl till förvallare förordna en person som före konkursen har blivit anlitad av gäldenären för all klara upp dennes insolvenssitualion. Jag vill för min del ansluta mig till dessa uttalanden. Det innebär att belydelsen av tidigare ställning som rådgivare till gäldenären får bedömas från fall lill fall vid avgörandet av om vederbörande är lämplig för uppdraget.

Äv del allmänna lämplighetskravet följer också att den som är omyndig eller i konkurs inte kommer i fråga som förvaltare. Den nuvarande särskilda bestämmelsen härom är därför överflödig. Jag delar uppfattningen i prop. 1975/76:210 att den som uppnått pensionsåldem endast i undantagsfall bör förordnas till förvaltare men atl någon särskild lagregel härom inte är behövlig.

5.2.2 Utseende av förvaltare

KL;s regler om tillsättande av förvallare innebär att interimsförvaltare utses av konkursdomaren i samband med konkursbeslulel (43 8) och att slutlig förvallare väljs av borgenärema vid första borgenärssammanlrädet (45 8). Endasl om ingen borgenär kommer tillstädes vid detta sammanträde eller den som borgenärerna har valt är obehörig eller olämplig, får konkursdomaren ulse slutlig förvallare.

Enligt prop. 1975/76:210 skulle konkursdomaren i samtliga fall utse slutlig förvaltare. Detta skulle ske vid försia borgenärssammanträdet efter hörande av där närvarande borgenärer. Nuvarande regler om utseende av interimsförvaltare behölls. Förslaget mötte inte någon erinran vid riksdagsbehandlingen.

Kommitténs nu förevarande förslag innehåller i huvudsak samma reglering som propositionsförslagel. Nästan alla remissinstanser tillstyrker eller godiar kommittéförslaget i dessa hänseenden.

I prop. 1975/76:210 uttalades alt ordningen med borgenärsval inte innehåller garaniier för all tillräckligt kvalificerade personer utses till slutliga förvallare. Konkursdomaren skall visseriigen se till att den som borgenärerna har valt är behörig och lämplig men i praktiken lorde del krävas mycket starka skäl för att konkursdomaren skall underkänna den av borgenärerna valde. Förslaget atl slutlig förvaltare skall utses av konkursdomaren var därför enligt dåvarande departemenischefen väl förenligt med de ökade kvalifikationskraven. Jag kan för min del ansluta mig till dessa utlalan-

Prop. 1978/79:105 160

den. En ordning där slutlig förvaltare utses av konkursdomaren har också den fördelen all den främjar tilltron till förvaltarens opartiskhet.

Kommitténs förslag atl konkursdomaren skall höra närvarande borgenärer innan han utser slutlig förvallare har föranlett erinran endasl från RSV, som anser all man bör kunna underlåta att inhämta borgenärernas synpunkier på förvallarvalet. Enligt RSV kommer konkursdomaren i ett dilemma genom atl han samtidigt som han skall inhämta borgenäremas synpunkier skall verka för all den av honom utsedde interimsförvaltaren blir slutlig förvallare. Borgenärernas synpunkier kan enligt RSV tillmätas underordnad betydelse mol bakgrund av de skärpta kvalifikationskrav som skall gälla. RSV påpekar också alt konkursdomarens och tillsynsmyndighetens kännedom om presumtiva förvallare garanlerar att tillräckligt underlag för prövningen finns. Om borgenärerna inte skall höras, kan enligt RSV systemet med interimsförvaltare avskaffas.

För min del anserjag del naturligt med hänsyn till konkursens ändamål atl borgenärerna har möjlighet att yttra sig i förvaltarfrågan. Ett konkursbo måsle dock ställas under förvallning så snart konkursen beslutats. Någon möjlighet att redan då inhämta borgenärernas synpunkter finns inte. Mol bakgrund härav synes ett system med interimsförvaltare och slutlig förvallare ofrånkomligt. En sådan ordning har också vissa praktiska fördelar. Vid tiden för första borgenärssammanträdet har man klarare överblick över konkursboets förhållanden och kan säkrare bedöma vilka kvalifikationskrav som bör ställas på förvaltaren i konkursen. Till första borgenärssammanträdel kan undantagsvis också tänkas komma fram omständigheter som gör atl den tidigare interimsförvaltaren inte bör utses därför att hans opartiskhet kan sättas i fråga. Upplysningar i dessa hänseenden kan lämnas av bl.a. borgenärerna. Vad jag nu har sagt hindrar inte att konkursdomaren med lanke på atl ett utbyte av förvaltare kan vara förenat med nackdelar bör sträva efter att till interimsförvaltare utse någon som kan antas vara lämpad atl handha förvaltningen under hela konkursen. Att konkursdomaren får räkna med atl det någon gång kan komma fram omständigheter som gör att interimsförvaltaren inte bör komma i fråga som slutlig förvaltare innebär enligt mitt synsätt inte någon allvarligare olägenhet.

Somjag tidigare har antytt och somjag senare återkommer till anserjag liksom kommittén att tillsynen över konkursförvaltning bör utövas av en myndighet. Det synes lämpligt att tillsynsmyndigheten hörs av konkursdomaren innan denne utser slutlig förvaltare vid första borgenärssammanlrädet. Tillsynsmyndigheten bör dessulom höras när interimsförvaltare skall tillsättas. Genom tillsynsmyndighetens medverkan får konkursdomaren ett säkrare underlag för sin bedömning av förvaltarfrågan.

LO har framfört önskemål om att konkursdomaren, innan han utser slutlig förvaltare, även skall höra berörda arbetstagarorganisationer. För min del vill jag erinra om att en arbetstagare, som är borgenär, i likhet med

Prop. 1978/79:105 161

annan borgenär enligt förslaget har rätl alt lill konkursdomaren framföra synpunkter i förvaltarfrågan. Detta torde oftast komma att ske genom den arbetstagarorganisation som arbetstagaren lillhör. Principiella skäl talar mot alt del i KL införs en beslämmelse om all arbetstagarorganisation skall höras rörande förvallarvalet även om dess medlemmar inte har några fordringar mol gäldenären. Somjag lidigare har uttalat (avsnitt 5.1) är konkursens ändamål i första hand att tillgodose borgenärernas intresse att få betalt för sina fordringar. Konkursförvaltaren är alt se som en förtroendeman för borgenärerna. Det är därför naturligt att det är denna krets som yttrar sig i frågan om förvallare. Vidare bör beakias att arbetstagamas intressen i förhållande till konkursboet i stor utsträckning tillgodoses genom regler som är tillämpliga på själva förvaltningen. Sålunda är arbetstagarna genom lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet i betydande mån tillförsäkrade rält atl komma lill tals i de viktigare förvaltningsfrågorna och atl bli informerade om konkursens gång. Jag finner alltså någon bestämmelse av det slag LO förordar inte påkallad. 1 detta sammanhang villjag upprepa att ett av de speciella kompetenskrav som bör ställas på en konkursförvaltare är att han är förtrogen med de arbetsrättsliga frågorna.

Advokatsamfundet har i sitt remissvar påpekat att konkursdomaren vid sill val av förvaltare endast bör fästa vikt vid synpunkterna från sådana borgenärer som har praktisk möjlighet att få utdelning. Denna fråga togs upp i prop. 1975/76:210. Där framhölls att det givetvis i första hand är de borgenärer som varken har sin rätt tryggad eller kan anses uteslutna från vatje praktisk möjlighet att få utdelning, vilka har det egentliga intresset av hur förvaltningen bedrivs. Konkursdomaren hade därför anledning att fästa särskild vikt vid sådana borgenärers uppfattning, framför allt om deras fordringar var betydande. Detta uteslöt emellertid inte alt även annan borgenärs uppfattning kunde vara värd att beakta. Jag ansluter mig till dessa uttalanden. Det bör bl.a. beaktas att borgenärs utdelningsmöjligheter i konkursen kan ändras till följd av återvinning och annat.

5.2.3 Antalet förvaltare

Bestämmelser om antalet förvaltare finns 1418 KL. Antalet bestäms av konkursdomaren. Mer än en förvaltare får inte utses, om inte konkursdomaren med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhei anser all förvaltningen oundgängligen bör delas eller det eljest i särskilt fall är oundgängligen nödvändigt med mer än en förvaltare. Borgenärema skall beredas lillfälle att yttra sig rörande antalet slutliga förvaltare.

Kommittén påpekar att KL:s regler om möjligheten att utse flera förvaltare får ses mot bakgmnd av de förhållanden som rådde före lagens till-11 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 105

Prop. 1978/79:105 162

komst. Då utsågs ofta onödigt många förvaltare i konkursema vilket medförde att konkurskostnadema blev oskäligt höga. Kommitténs undersökningar av de år 1974 avslutade ordinära konkursema visar att de konkurser där flera förvaltare utsågs var ytterst få. Fler än två förvallare utsågs aldrig.

Kommittén anser att man i ell nytt förvaltningssystem bör hålla fast vid all endast en förvaltare i regel bör utses. Härför talar framför allt intresset av att hålla konkurskostnadema nere. Emellertid pekar kommittén på vissa förhållanden som kan föranleda behov av flera förvaltare i en konkurs. Utvecklingen i näringslivet torde sålunda ha medfört behov av ökade möjligheter atl dela upp förvaltningsuppgiftema. I en stor företagskonkurs räcker del kanske inte med en lagfaren förvallare, utan dessulom bör en person med speciell sakkunskap inom ett visst område, t.ex. rörande tekniska och ekonomiska frågor, tillföras förvaltningen. I fall då gäldenären drivit rörelse eller har egendom på flera håll kan det enligt kommittén tänkas vara påkallat med olika förvaltare på skilda orter. Enligt kommittén föreligger numera inte någon anledning all befara alt möjligheten att utse flera förvaltare skall missbrukas. Kommittén förordar därför en viss uppmjukning av nuvarande villkor för att flera förvaltare skall få utses.

Kommittén föreslår sålunda alt mer än en förvallare inte skall få utses, om ej konkursdomaren med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet anser del erforderligt att förvaltningen delas eller atl den handhas odelad av flera förvaltare.

För egen del anserjag i likhet med kommittén att del är befogat atl något utvidga möjlighetema att utse flera förvaltare. Jag ansluler mig därför till kommitténs förslag som har godtagits av nästan alla remissinstanser. Förslaget bör också ses mot bakgrund av det nya förvaltnings- och tillsynssystem somjag kommer att föreslå (avsnitt 5.2.5 och 5.3) och som innebär alt en stor del av de förvaltningsfunktioner som f.n. ankommer på rättens ombudsman upphör.

Även om alltså möjlighetema att utse två eller flera förvaltare bör utvidgas, vill jag betona att de kostnadshänsyn som ligger bakom nuvarande regler gör sig gällande även i fortsättningen. Det bör alltså endast undantagsvis förekomma att mer än en förvaltare utses. Det skall i så fall vara fråga om en konkurs som verkligen är omfaitande och komplicerad. I många fall kan behovet av särskild sakkunskap tillgodoses genom att förvaltaren anlitar sakkunnigt biträde. Jag återkommer strax till den saken. En garanti mot att de något uppmjukade reglema inte utnyttjas för mycket ligger i att det liksom enligt gällande ordning skall ankomma på konkursdomaren att avgöra antalet förvaltare.

Prop. 1978/79:105 163

5.2.4 Sakkunnigt biträde

1 54 S KL föreskrivs att förvaltaren får anlita sakkunnigt biträde för bouppieckningsförrällningen, om del befinns nödvändigt.

Kommittén anser atl en förvallare ibland kan behöva anlita sakkunnigl biträde även för andra uppgifier än sådana som har samband med bouppieckningsförrällningen. Det kan vara fråga om att låta en revisor granska gäldenärens bokföring eller alt anförtro försäljning av speciellt slags egendom åt fackman. Även vid fortsatt drifl av gäldenärens rörelse kan hjälp av någon sakkunnig i ekonomiska eller lekniska frågor vara påkallad. Enligt kommitténs mening bör det införas en generell beslämmelse som ger förvaltaren rätt alt för viss förvaltningsåtgärd anlila bilräde av sakkunnig om han finner del nödvändigi.

Kommitténs förslag har godtagits vid remissbehandlingen. Även jag ansluler mig till förslaget.

Det bör liksom f n. ankomma på förvaltaren att avgöra i vilken utsträckning det är nödvändigt all la sakkunnigt bilräde i anspråk. Vid denna bedömning bör förvallaren se lill att han endast belastar boet med utgifter som är påkallade. I överensstämmelse med vad som f n. anses gälla i fråga om anlitande av sakkunnigl biträde för bouppteckning bör det vara tillåtet för förvallaren att anlita sakkunnig även av den anledningen att det ställer sig billigare för boel än om förvallaren själv skulle utföra uppgiften.

5.2.5 Förvaltarens ställning m.m.

Förvaltaren skall enligt KL i en rad hänseenden inhämta samlycke av eller fatta beslut gemensami med rättens ombudsman. Bestämmelser härom finns i 60, 61, 64. 66, 67, 70-72 och 76-79 S§ KL. Detta är fallet bl.a. i fråga om fortsättande av gäldenärens rörelse, försäljning av boets egendom och föriikning angående osäker eller tvistig tillgång. Rällens ombudsman förutsätts vidare skola ge råd åt förvaltaren. För en del åtgärder krävs enligt KL att borgenärema samfälll lämnar sitt samtycke eller beslutar i saken. Föreskrifter härom finns i 60, 64, 65, 70-72, 77 och 78 8§. Del rör sig här i stor utsträckning om samma frågor som rättens ombudsman skall kopplas in på. Dessa frågor hänskjuts till borgenärerna bl.a. då skilda meningar uppstår mellan förvaltaren och rätlens ombudsman. Borgenärernas beslutanderätt utövas vid borgenärssammanträde. KL innehåller vidare enstaka bestämmelser (71, 75, 76 88) om aU speciella grupper av borgenärer skall ge sitt medgivande till vissa åtgärder med avseende på lös egendom. Bland annal gäller alt lös egendom vari borgenär har panträtt eller annan särskild förmånsräll inte ulan hans medgivande får säljas på annat sätt än på auklion, om hans rätl är beroende av försäljningen.

Prop. 1978/79:105 164

Beträffande en del förvaltningsåtgärder föreskrivs i KL att gäldenären skall höras (se 60, 61, 70, 71 och 78 88). Detta gäller bl.a. vissa frågor angående försäljning av boets egendom. I några frågor (se 63, 71, 76, 78 88) har gäldenären ett avgörande inflytande, bl.a. beträffande försäljning av egendom när han överklagat konkursbeslutet.

KL innehåller vissa grundläggande principer i fråga om tiden och sättet för försäljning av egendom i boet. Enligt 61 § får egendomen med några undantag inte säljas före första borgenärssammanträdet. I 62 § föreskrivs som huvudregel att boets egendom skall säljas så snart som möjligt efter detta sammanträde. Enligt 70 § gäller i fråga om fast egendom att försäljning skall ske i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom. Egendomen får emellertid säljas i annan ordning, om förvaltaren finner det fördelaktigare för boel och rättens ombudsman eller borgenärerna lämnar sitt samtycke. Gäldenären skall, om det lämpligen kan ske, höras beträffande försäljningen. Lös egendom, som inte säljs genom att gäldenärens rörelse fortsätter, skall enligt 71 § första stycket KL normalt säljas på auktion. Försäljning under hand kan förekomma under fömtsättning att rättens ombudsman eller borgenärema ger sitt samlycke.

Som tidigare har berörts föreslår kommittén atl institutet rättens ombudsman avskaffas och att tillsynen över konkursförvaltningen i stället läggs på en myndighet. Kommittén anser alt förvaltaren bör få ta ställning till och besluta i samtliga frågor utan att behöva inhämta samtycke av tillsynsmyndigheten. Däremot bör det finnas en allmän regel om att förvaltaren är skyldig att inhämta tillsynsorganets mening i viktigare förvaltningsfrågor. Kommittén menar att det kan vara till fördel för en förvaltare att inför svåra avgöranden få samråda med företrädare för tillsynsorganet.

De nuvarande kraven på samtycke eller beslut av borgenärskollektivet gör enligt kommittén förfarandet tungrott och motverkar många gånger en ändamålsenlig avveckling. Inte sällan visar borgenärema ringa intresse för förvaltningens närmare bedrivande. Detta kan enligt kommittén delvis förklaras av de otympliga former under vilka borgenärema kopplas in. Kommittén anser att reglema kan undvaras.

Kommittén anmärker att det är vanligt att förvaltaren i viktigare angelägenheter samråder under hand med särskilt berörda borgenärer. Enligt kommitténs mening är detta en lämplig ordning. Kommittén föreslår därför en uttrycklig bestämmelse i KL om att förvaltaren i viktigare frågor skall höra sådana borgenärer som särskilt berörs' av den aktuella frågan. Bland de särskilt berörda borgenärema ingår i första hand de som kan påräkna utdelning av någon betydenhet, huvudsakligen borgenärer med förmånsrätt. Som exempel på viktigare frågor nämns frågan om den vidare driften av gäldenärens rörelse, om försäljning av värdefull egendom och om väckande av återvinningstalan eller annan talan. Genom den föreslagna regleringen får borgenärer insyn i och inflytande på de frågor som är

Prop. 1978/79:105 165

väsentliga för dem.

Kommittén framhåller att förvallaren som ett led i samrådet med särskilt berörda borgenärer även bör informera sådana borgenärer om förhållanden som kan vara av specielll iniresse för dem. En borgenär är också oförhindrad att själv ta inilialiv lill samråd med förvaltaren eller begära information från denne.

Särskilda föreskrifter om formema för samrådet med tillsynsorganet och de berörda borgenärerna behövs enligt kommittén inte. Kommittén understryker att förvallarens samrådsskyldighet inte innebär att han kan undandra sig ansvaret för avgörandet av förvaltningsfrågoma. Beslutanderätten ligger sålunda hos förvaltaren.

Kravel på medgivande i vissa fall av borgenär med särskild förmånsrätt bör enligt kommitténs mening behållas. Borgenärens bestämmanderätt kan här ses som ett moment i den särskilda förmånsrätten.

Kommittén anser det vara naturligt och lämpligt att förvaltaren i viktigare frågor rådgör med gäldenären, om denne inte är ovillig atl samarbeta eller svår att nå. Det föreslås en generell regel om att förvaltaren i viktigare frågor bör inhämta gäldenärens mening, när det lämpligen kan ske. De bestämmelser enligt vilka gäldenären i vissa fall har bestämmanderätt bör enligt kommitténs mening kvarstå.

För att intresset av en snabb avveckling skall tillgodoses bör i princip gälla att boets egendom skall säljas så snart det lämpligen kan ske. Kommittén föreslår en huvudregel av denna innebörd. Med en sådan reglering kan förvaltaren låta försäljningen anstå en kortare tid, om förmånligare villkor kan uppnås därigenom. Kommittén anser att även ett längre uppskov bör kunna äga rum, om del finns goda skäl att anta att detta leder till bättre resultat.

Vad gäller försäljning av fast egendom föreslår kommittén att gällande krav på samtycke till försäljning upphävs. I fråga om lös egendom anser kommittén alt förvaltaren fritt bör få avgöra vilket försäljningssätt som med hänsyn till egendomens beskaffenhet och andra omständigheter är mest fördelaktigt för konkursboet i det aktuella fallet. Försäljning på auktion och underhandsförsäljning bör med andra ord vara likställda. Kommittén påpekar alt underhandsförsäljning av lös egendom i praktiken är myckel vanlig och att sådan försäljning ofta ger ett bättre resultat än auktionsförsäljning.

Kommitténs förslag i fråga om konkursförvaltarens ställning i förhållande till tillsynsorgan och borgenärer har fått ett blandat mottagande vid remissbehandlingen.

Förslaget att förvaltaren skall vara skyldig att samråda med tillsynsorganet men att detta organ inte skall ha någon bestämmanderätt i förvaltningsfrågor tillstyrks eller lämnas utan erinran av en majoritet bland remissinstansema. Flera remissinstanser, bl.a. RSV, fäster stor vikt vid den angivna samrådsskyldigheten.

Prop. 1978/79:105 166

Som jag senare skall återkomma till är det en stor grupp remissinstanser som anser att institutet rällens ombudsman bör finnas kvar. Äv dessa är det åtskilliga som anser alt rättens ombudsman inie längre bör ha några beslulsfunktioner ulan all det endast, i linje med vad kommittén har föreslagit, bör förekomma samråd mellan förvaltaren och rättens ombudsman. Ett belydande antal remissinstanser förordar dock all rättens ombudsman behålls med nuvarande beslutsfunktioner. Hit hör advokatsamfundet, som anser att det skulle innebära en väsentlig försvagning av konkursförvall-ningen om ansvarei för konkursavvecklingen uteslutande läggs på förvaltaren. Det uppkommer enligt samfundel en mängd svårbedömda situationer, där del måsle anses vara av väsentligt värde atl en erfaren rättens ombudsman står till förfogande dels som rådgivare, dels som den som bär det slutliga ansvaret för besluten. Häri ligger enligt samfundet ingen underskattning av den insats som en erfaren och omdömesgill förvaltare kan göra. Enligt samfundel har förvallaren också en direkt förhandlingsmässig fördel i förhållande till konkursboets medkonlrahenler genom atl vara ivungen att skaffa rättens ombudsmans medgivande till exempelvis en försäljning. Kravet på rätlens ombudsmans godkännande gör också alt förvallaren utsätts för en viss press att åstadkomma ett så bra förhandlingsresultat som möjligt.

Praktiskt taget alla remissinstanser godtar att borgenärskollektivel inte längre skall ha någon beslutanderätt i förvaltningsfrågor och atl förvaltaren i stället skall samråda med särskilt berörda borgenärer. Kritiska synpunkter uttrycks dock av advokatsamfundet. Samfundet menar atl bestämmelserna om borgenärskollektivets medverkan har sin väsentliga belydelse genom att de medför att kollektivels intressen på bästa sätl tillvaratas av förvaltare och rättens ombudsman. Det är visserligen riktigt att borgenärernas medverkan sällan aktualiseras men detta beror enligt samfundet på att rättens ombudsmans funktion, rätt utövad, tillgodoser borgenärsintressena. Om man inför ett obligatoriskt samråd i viktigare frågor uppkommer enligt samfundets mening, särskilt i konkurser med ett stort antal borgenärer, ett ytterst tungrott förfarande när frågan kan anses ha betydelse för kollektivet av oprioriterade borgenärer. Samfundet menar också all samrådet inte alllid ger tillfälle till objektiva meningsutbyten med hänsyn till att en enskild borgenär saknar anledning att bekymra sig för andra borgenärers rätt.

För egen del vill jag till en början erinra om att nuvarande regler om konkursförvaltningens bedrivande i stort sett är oförändrade sedan KL trädde i kraft år 1922. Regelsystemet är tämligen invecklat och svårt att överblicka. Systemet får ses mot bakgrund av de förhållanden som rådde vid KL:s tillkomst. Tillgången på kunniga förvaltare torde då ha varil begränsad. Detta bidrog till att man ansåg sig behöva rättens ombudsmans och borgenärskollektivels medverkan i vissa viktigare frågor. Även om systemet i många fall fungerar tillfredsställande, delvis beroende på en

Prop. 1978/79:105 167

smidig lillämpning av bestämmelserna, ter del sig motiverat att nu göra regleringen enklare. I första hand finns del anledning all undersöka om man inte med en ordning, där i allmänhet högt kvalificerade personer — främsi advokater — fungerar som konkursförvaltare, kan avstå från den medverkan i själva förvaltningen som en rättens ombudsman i dag lämnar. Det kan här inskjutas att den reform som nyligen har skett av konkursförfarandet i Danmark bl.a. gått ut på all i olika avseenden ge förvaltaren en självständig ställning och därigenom skapa möjlighet till en effektivare konkursförvaltning.

Rättens ombudsman medverkar i dagens system vid förvaltningen genom atl han — ensam eller tillsammans med förvaltaren — beslutar i vissa frågor och genom atl han ger råd till förvaltaren. Denna medverkan kan obestridligen vara av värde, särskilt när förvaltaren normall inte sysslar med affärsjuridik eller när han saknar mer ingående erfarenhet av konkursförvallning. Med de nya kompetenskraven kan man dock enligt min mening räkna med att en förvaltare i stor utsträckning kan klara sig på egen hand. De bedömningar i affärsmässiga och juridiska frågor som ankommer på en förvaltare skiljer sig i princip inte i fråga om svårighet eller ekonomisk betydelse från de problem som en affärsjurist i allmänhet ställs inför i sin verksamhei där beslulen i regel fattas självständigt utan alt en kollega medverkar. Jag är dock medveten om att konkursförvallningen släller särskilda krav på förvallaren i vissa avseenden. Jag tänker härvid på atl krävande bedömningar i förelagsekonomiska och tekniska frågor exempelvis kan aktualiseras när det gäller att ta ställning lill fortsatt drifl av gäldenärens rörelse. En förvaltare kan också ställas inför svåra och känsliga avgöranden i förhållande till arbetstagarna och till de arbetsmarknadspolitiska myndigheterna. Vidare aktualiseras ofta straffrättsliga frågor i en konkurs.

Även om det alltså kan uppstå besvärliga problem i en konkurs, anser jag att förvaltningen i de allra flesta fall bör kunna skötas av förvallaren ensam, om han uppfyller de kompetenskrav som har angetts i det föregående. 1 dessa ingår bl.a. krav på insikter i och erfarenheter av företagsekonomiska, arbetsrältsliga och straffrättsliga spörsmål. I den mån en förvallare i något fall skulle behöva råd från någon sakkunnig på dessa områden, t.ex. när det gäller atl lösa problem i samband med att gäldenärens rörelse drivs vidare, kan behovet tillgodoses genom att förvaltaren anlitar sakkunnigl biträde. Möjligheten atl tillsätta medförvaltare kan oclså utnyttjas i vissa fall. Även genom det samråd med särskilt berörda borgenärer som jag i del följande kommer att förorda får förvaltaren tillgång till värdefull sakkunskap.

Jag vill emellertid inte utesluta att förvaltaren i en del speciella fall kan behöva stöd av det slag som en rättens ombudsman f.n. lämnar i form av råd i viktigare juridiska och affärsmässiga frågor. Ett sådant stöd kan vara av värde främst i stora företagskonkurser där ett flertal viktiga intressen

Prop. 1978/79:105 168

berörs av förvaltarens ställningstaganden, samiidigi som meningarna kan gå starkt isär mellan de olika intressentema. I sådana konkurser kan det ibland finnas anledning att anlita medförvaltare. I andra fall kan det emellertid vara bättre all förvaltaren får rådgöra med någon som inte själv är engagerad i konkursförvaltningen.

Jag anser därför att förvaltaren bör kunna få hjälp av en rådgivare i sådana konkurser som nämnts. Själva beslutanderätten i förvaltningsfrågor bör emellertid ligga hos förvaltaren ensam. I den delen bör del alltså inte finnas någon motsvarighet till den nuvarande rättens ombudsmans funktioner.

Som jag lidigare har berört kommer jag i del följande alt föreslå att tillsynen över konkursförvaltningen i fortsättningen skall åvila en myndighet. I och för sig är det tänkbart atl låta tillsynsmyndigheten utöva den speciella rådgivningsfunktion somjag nyss har talat om. De frågor som förvaltaren kan behöva rådgöra om torde emellertid bli av sådan karaktär att man har anledning anlita personer med omfattande affärsjuridisk erfarenhel. Det bör således i princip uppdras åt advokater att tjänstgöra som rådgivare.

Del finns enligt min mening ingen anledning att tro annat än att en förvaltare som uppfyller de nya kvalifikationskraven och som vid behov har tillgång till sakkunnig hjälp på det sätt jag nu har angivit kan uppnå lika goda förhandlingsresultat som en förvaltare som kan falla tillbaka på en rättens ombudsman. Jag anser också atl en konkursförvaltning som är anordnad på det sätiet har goda möjligheler att vinna borgenäremas förtroende.

När det sedan gäller borgenärernas medverkan vid förvaltningen delar jag kommitténs uppfattning att man bör upphäva det nuvarande kravet på samlycke eller beslul av borgenärskollektivet i vissa fall. Ett sådant system är tungrott och fyller knappast någon meningsfull funktion. Däremot finns del skäl att föreskriva skyldighet för förvaltaren att i viktigare frågor höra sådana borgenärer som särskilt berörs. En sådan ordning tillämpas redan nu i ej obetydlig omfattning och synes ha fungerat väl.

Kommitténs förslag medger ej några undantag från samrådsskyldighet i viktigare frågor. Som har påpekats i remissbehandlingen kan det emellertid i vissa situationer innebära stora svårigheter att få till stånd ett samråd. Enligt min mening bör därför förvaltaren kunna underlåta att samråda med en borgenär när hinder föreligger. Jag återkommer till innebörden av detta uttryck i specialmotiveringen.

Förvaltarens allmänna åligganden som företrädare för borgenärerna medför enligt min mening att han, utöver vad som ligger i själva samrådsskyldigheten, har en allmän skyldighet att fortlöpande informera särskilt berörda borgenärer om förhållanden som kan vara av intresse för dem. En remissinstans. Ackordscentralen, föreslår att förvaltaren åläggs en utvidgad informationsskyldighet som bl.a. innebär att förvaltarberättelsen och

Prop. 1978/79:105 169

halvårsberättelser utan begäran skall tillställas samtliga borgenärer. För egen del anserjag all en ordning där berörda handlingar skulle utsändas lill samtliga bevakande borgenärer skulle medföra koslnader som inte står i proportion lill de fördelar som kan vinnas. Däremot bör varje borgenär som begär del liksom f n. vara berättigad all få upplysningar av förvaltaren. Dessutom bör borgenär på begäran ha räll att ulan kostnad få en avskrift av förvaltarberättelsen.

Sammanfattningsvis förordar jag all förvaltaren skall avgöra samtliga förvaltningsfrågor självständigt i förhållande lill såväl lillsynsorganel som borgenärskolleklivet. Förvallaren skall emellertid i viktigare förvaltningsfrågor samråda med de borgenärer som särskilt berörs av dessa, om hinder däremoi inte finns. Finns det särskilda skäl, skall en lämplig person kunna utses lill rådgivare i juridiska eller affärsmässiga frågor. Del bör ankomma på konkursdomaren att pröva om behov av rådgivare föreligger och förordna denne. Till frågan om hur den rådgivande funktionen närmare bör utformas återkommer jag i ett senare avsnitt.

1 och med all borgenäremas beslutanderätt avskaffas kan en stor del av nuvarande bestämmelser i 8 kap. KL om borgenärssammanträden utmönstras.

Kommitténs förslag innebär att regleringen angående tid och sätl för försäljning av boets egendom inskränks till atl egendomen skall säljas så snarl del är lämpligt och att det för boet mest fördelaktiga försäljningssältet skall användas. Förslaget innebär också att nuvarande krav på samtycke av rättens ombudsman och borgenärerna i dessa frågor upphävs.

Mot kommittéförslaget i den nu angivna delen har remissinstanserna inte gjort några erinringar utöver dem som följer av önskemålel om att rätlens ombudsman allljäml skall medverka vid förvaltningen. För egen del finner jag att det bör vara till gagn för effektiviteten i förvaltningen om förvaltaren som kommittén föreslagit får bestämma när och på vilket säll försäljning bör ske. Jag ansluter mig alltså till förslaget i den delen.

Remissinstansema har allmänt godtagit kommitténs förslag att man behåller gällande regler om att borgenär med särskild förmånsrätt i lös egendom skall lämna sitt medgivande i vissa frågor som rör försäljning av egendomen. Även kommitténs förslag rörande gäldenärens medverkan vid förvaltningen har godtagits. Jag ansluter mig till förslaget även i dessa delar.

5.2.6 Arbetstagarnas ställning i arbetsgivares konkurs

Gällande KL innehåller inte några regler som särskilt tar sikte på de hos gäldenären anställda arbetstagarna. Om en arbetstagare har fordringar mot gäldenären, omfattas arbetstagaren dock av de bestämmelser KL innehåller beträffande borgenärer i aUmänhet.

Prop. 1978/79:105 170

Kommittén utgår från atl lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (medbestämmandelagen) liksom annan arbetsrättslig lagstiftning i princip är lillämplig även när ell förelag går i konkurs. På denna punkl föreslås ingen ändring.

Med hänsyn till den speciella och genomgripande betydelse som en konkurs har för arbetslagarna anser kommittén emellertid all del behövs kompletterande regler om samråd med och information lill arbetslagarna i KL. Kommitténs förslag innebär all, om arbetstagare lillhör arbetstagarorganisation, förvaltaren skall höra organisationen, innan han vidtar ålgärd som väsentligt inverkar på arbetslagarens anställning. Förvallarens samrådsskyldighel gäller ulan undantag och oavsett om gäldenären är bunden av kollektivavtal gentemot organisationen eller ej. 1 försia hand skall lokal arbetstagarorganisation höras. Innan förvaltare vidtar åtgärd av angivet slag skall han dessulom informera berörd arbetstagare vare sig denne är organiserad eller ej. Den föreslagna ordningen ger enligt kommittén till stor del samma resultat för arbetstagarna som den samtidigt tillämpliga medbestämmandelagen men sträcker sig på vissa punkler längre.

Kommitténs förslag har lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna. Bland de inslanser som tillstyrker förslaget är TCO. Flera instanser framför dock kritiska synpunkter. Remissinstanserna godtar i allmänhet kommitténs utgångspunkt all medbestämmandelagen skall lillämpas i konkurs. Endast SAF synes vilja lämna denna fråga öppen. Arbetsdomstolen säger sig inte vara övertygad om atl konkurssiluationen är så speciell att det behövs bestämmelser som i sak avviker från medbestämmandelagen. Under alla förhållanden bör man enligt domstolen inte laborera med två regelsystem som i huvudsak behandlar samma frågor men ändå inte är överensstämmande. Arbetsdomstolen förordar en fullständig reglering i KL, varvid hänvisning i möjligaste mån bör ske lill medbestämmandelagen. Även andra instanser anser att kommitténs förslag medför ell invecklat och svårtillämpal syslem. LO menar alt de föreslagna bestämmelsema i KL till följd av 3 8 medbestämmandelagen utesluter tillämpning av denna lags förhandlings- och informationsregler. Detta kan inte accepteras av LO, som anser att kommilléförslagel i vissa avseenden ger arbetstagarna svagare rättigheter än medbestämmandelagen. SAF motsätter sig kommittéförslaget. Några remissinstanser, bl.a. advokatsamfundet, finner atl en ovillkorlig skyldighet för förvallarna att informera arbetstagarna t.ex. om uppsägning är olämplig och bör mjukas upp.

Enligt kommitténs mening kan del diskuteras om inte den speciella situation som råder när en arbetsgivare har gått i konkurs borde särskilt beaktas i den arbetsrältsliga lagstiftningen. Flera remissinstanser instämmer i denna uppfaUning. Bl.a. advokatsamfundet och SAF uttalar önskemål om en översyn av medbestämmandelagen och annan arbetsrättslig lagstiftning när det gäller konkurssiluationen. Vid mina ställningstaganden i de frågor som kommitténs förslag aktuali-

Prop. 1978/79:105 171

serar har jag samrått med chefen för arbetsmarknadsdepartementet.

Jag delar kommitténs uppfattning alt medbestämmandelagen liksom annan arbetsrättslig lagstifining är tillämplig även när arbetsgivaren har försalls i konkurs. En konkursförvaltare är sålunda bunden av bl.a. medbestämmandelagens föreskrifter om arbetsgivarens förhandlings- och informationsskyldighet. Ett konkursbo är vidare i princip bundet av de kollektivavtal som gällt för gäldenären. Jag är medveten om atl det ibland kan uppstå svårigheter när del gäller att, med beaktande av konkursens ändamål alt lillgodose alla borgenärers intressen, applicera den arbetsrättsliga lagstiftningen på konkursfallel. Dessa tillämpningsproblem torde dock inte vara större än all de kan lösas av partema på arbetsmarknaden och i sisla hand av de rättsliga instanserna. Den arbelsrättsliga lagstiftningen innehåller också sådana inslag atl särdragen i konkursförvaltningen kan beakias i tillbörlig ulsiräckning. Vad jag nu har sagt gälleräven frågan om tillämpningen i konkurs av s.k. medbestämmandeavtal (32 8 medbestämmandelagen) som kan ha gälll för gäldenären.

Vad härefter belräffar kommittéförslaget, kan det ifrågasättas om det verkligen som helhet förstärker arbetstagarsidans rättigheter på del sätt kommittén tänkt sig. Som LO framhåller i sitt remissvar släller skyldigheten att förhandla enligt medbestämmandelagen större krav på arbetsgivaren än skyldigheten enligt kommilléförslagel att höra arbetstagama. Enligt min mening skulle vidare kommilléförslagel, genom atl det innebär all två regelsystem i betydande omfattning skulle tillämpas parallellt, leda till lillämpningssvårigheter. Den grundläggande frågan när det gäller atl la ställning lill kommitténs förslag är emellertid om konkurssituationen verkligen kräver några kompletterande regler vid sidan av medbestämmandelagen och annan arbetsrättslig lagstiftning för att lillgodose arbetslagar-intressena. Bedömningen av denna fråga måste ske mol bakgmnd av att en arbetstagare, i den mån hans rätt i konkursen inte kan anses tryggad genom all förvallaren enligt 6 8 lönegaranlilagen underrätlal utbetalnings-myndigheten om hans fordringsanspråk, också är berättigad till samråd och informaiion i enlighet med vad som gäller för borgenärer i allmänhet.

Ell skäl som kommittén har anfört till stöd för sitt förslag är att medbestämmandelagens princip alt i huvudsak ställa de organisationer som inte har kollektivavtal med arbetsgivaren utanför rälten till förhandling, ej svarar mot de krav som följer av de särskilda förhållandena i konkurs. Det kan emellertid ifrågasättas om förhållandena vid en konkurs verkligen är så speciella. Redan under ett företags reguljära verksamhet kan det uppkomma frågor som är lika ingripande för arbetstagarna. Jag vill också erinra om atl konkursutbrottet ofta har föregåtts av en fortlöpande försämring av förelagets ställning och all del under della skede naturligen uppkommer frågor om olika åtgärder för att möjliggöra fortsatt verksamhet, t.ex. inskränkning i driften och nedskärning i arbetsstyrkan. Lagstiftaren har för dessa fall stannat för att reservera medbestämmandelagens mera

Prop. 1978/79:105 172

utvecklade inflytandesystem för de organisationer som genom att teckna kollektivavtal har påtagit sig ett rällsligl medansvar för arbetsplatsens olika förhållanden. Det finns inte anledning alt för själva konkurssiluationen göra avsteg från de överväganden som har gjorts. Det bör dock tilläggas att den gmndläggande förhandlingsrätten lillkommer alla organisationer som har medlemmar anställda hos arbetsgivaren och atl den förhandlingsrätten består också i konkurs.

En skillnad mellan kommilléförslagel och medbestämmandelagens regler om förhandling är att kommilléförslagel inte har någon motsvarighet lill de begränsningar av den förhandlingsskyldighel som finns föreskriven i 11 och 12 §§ medbestämmandelagen. Inte heller i detta avseende finns det enligt min mening anledning atl meddela avvikande bestämmelser för konkursfallet. Det kan väl tänkas vid konkurs uppkomma lägen då det föreligger sådana synneriiga resp. särskilda skäl som enligt medbestämmandelagen ger arbetsgivaren rätt att fatta och verkställa beslut utan att förhandling hunnit äga rum. Jag vill betona att själva förhandlingsskyldigheten naturligtvis slår kvar i dessa fall.

Enligt medbestämmandelagen (19 och 20 §§) är arbetsgivaren skyldig all fortlöpande hålla i första hand lokal arbetstagarorganisation informerad om bl.a. hur verksamheten utvecklas produktionsmässigt och ekonomiskt. Denna skyldighet gäller gentemot arbetstagarorganisation som arbetsgivaren har kollektivavtal med. Enskild eirbetstagare kan inte hävda någon sådan informationsrätl. Enligt kommittéförslaget skall förvaltaren vid sidan av sin informationsskyldighet enligt medbestämmandelagen även informera den enskilda arbetstagaren innan åtgärder vidtas som väsentligt inverkar på arbetstagarens anställning. Enligt kommittén skall information bl.a. ske inför uppsägning. Förslaget har föranlett erinringar från en del remissinstanser. Bl.a. har framhållits att ett ovillkorligt krav på information lill de anställda om uppsägning är olämpligi med hänsyn lill att det regelmässigt torde åligga förvaltaren att omedelbart säga upp arbetstagarna, om så ej skett före konkursen.

För min del anserjag alt det inte heller i detta hänseende finns tillräckliga skäl att avvika från de allmänna reglema. Dessa utgår från att den information som arbetsgivaren tillhandahåller organisationema i allt väsentligt vidarebefordras till arbetstagarkollektivet i stort, dvs. till de enskilda medlemmama. Även oorganiserade arbetstagare torde regelmässigt kunna räkna med att få del av sådan information. Jag anser mig också kunna utgå från att förvaltaren i praktiken i de flesta fall ser det som en självklar och riktig åtgärd att vid informationsmöte eUer på annat sätt lämna även de enskilda arbetslagarna information om de åtgärder som väsentligt inverkar på deras ställning.

Vad jag nu har sagt innebär att några bestämmelser som i sak avviker från medbestämmandelagen inte erfordras för konkursfallet. Det finns inte heller anledning att i KL föra in några särskilda regler som hänvisar tiU

Prop. 1978/79:105 173

medbestämmandelagen. Den senare lagen har ju generell giltighei. Jag har därför stannat för all några bestämmelser i KL som särskilt reglerar förhållandet mellan konkursboel och arbetstagarna inte är påkallade.

En särskild fråga som har tagits upp av kommittén gäller varsel enligt lagen (1974:12) om anställningsskydd. Enligt 29 8 i denna lag skall arbetsgivare som avser att säga upp arbetstagare på gmnd av arbetsbrist varsla arbetstagarorganisationen minsl en månad före uppsägningen. Föreligger hinder atl varsla inom föreskriven tid skall enligt 30 8 varsel i slället lämnas så snart det kan ske. Kommittén menar att uppsägningar kan behöva göras omedelbart efter konkursbeslutet. Enligt kommittén kan förvaltaren då med stöd av 30 8 anställningsskyddslagen varsla samtidigt som uppsägning sker. Häremot vänder sig LO och TCO. LO anser atl skäl saknas i de flesta konkurser att tillämpa undantagsregeln i 30 §. Enligt TCO kan en kortare varseltid än en vecka under inga omständigheter vara tillåten. Båda remissinstanserna begär klarläggande uttalanden i ämnet.

När det gäller det nuvarande rättsläget kan viss ledning hämtas i de uttalanden som har gjorts av dåvarande chefen för arbetsmarknadsdepartementet i prop. 1975/76:19 (s. 46) och av arbetsdomstolen (se t.ex. domen AD 1976 nr 3). Härtill vill jag för egen del foga den kommentaren att frågor av detta slag måsle bedömas med ledning av den aktuella konkurssituationen och därför inte låter sig besvaras generellt. Föranleds konkursen av sådana förhållanden att en total och snabb avveckling av verksamheten är den enda tänkbara lösningen och finns det i den situationen inte några frågor att vidare överlägga om — primärförhandling har t.ex. redan föregått konkursbeslutet — synes det inte motiverat att varseltiden enligt 29 8 skall behöva upprätthåUas med de ytterligare lönekostnader som det skulle kunna medföra till men för övriga borgenärer. Situationen är givetvis den motsatta när varseltiden behövs för meningsfuUa kontakter med de anställdas organisattoner, då möjlighetema till rekonstruktion eller försäljning av verksamheten är goda osv. Om det skuUe visa sig alt mera allvarliga tillämpningsproblem föreligger, vill jag peka på att det ingår i uppdraget för anställningsskyddskommittén (A 1977:01) att i samband med en teknisk översyn av anstäUningsskyddslagen ta upp tillämpningsfrågor som aktualiseras av arbetsmarknadens parter.

5.2.7 Tvång för besittningstagande av boets egendom m.m.

Enligt 54 8 KL åligger det interimsförvaltaren att ta hand om gäldenärens bo med de böcker och ändra handlingar som rör boet. Gällande lag innehåller inte några bestämmelser om vilka tvångsmedel som förvaltaren har till sitt förfogande när det gäller att ta hand om boets egendom.

Enligt kommittén ger inte heller förarbeten eller rättspraxis någon egentlig ledning i den aktuella frågan. Det har emellertid ansetts vara uteslutet att förvaltaren har lika vidsträckta befogenheter som en utmät-

Prop. 1978/79:105 174

ningsman. Förvaltaren torde sålunda inte få bryta upp lås. Däremoi har man i litteraturen ansett alt förvaltarens normala befogenhet atl förvara boets egendom under lås innefattar rält atl anbringa ytterligare lås på en av gäldenären tillsluten lokal. Enligt uttalanden i litteraturen måste förvallaren ha räll att anlita biträde av myndighet för att komma i besittning av boets egendom. Förvaltaren är då hänvisad till alt begära handräckning hos överexekutor eller atl utverka dom på utlämnande av viss egendom eller, vid brottsligt förfarande, atl vända sig till polisen.

Enligt kommittén aktualiseras frågan om vilka befogenheter förvaltaren har att använda tvång emellanåt i prakiiken. Del har bl.a. påpekats att förlustbringande dröjsmål för boet kan uppkomma på gmnd av att förvaltaren tvingas begära handräckning. Kommittén anser en särskild bestämmelse i ämnet befogad. Enligt kommittén kan själva existensen av en klar regel många gånger medföra atl gäldenären avstår från att sätta sig på tvären.

Tvång bör enligt kommittén få utnyttjas inte bara när förvaltaren viU komma i besittning av boets egendom. Tvång kan vara behövligt även då del gäller atl komma ål egendom som förvaltaren lämnat kvar i gäldenärens besittning, t.ex. för alt förvaltaren vill uppteckna eller värdera egendomen eller visa denna för spekulanter.

Kommittén diskuterar om den av kommittén förordade tillsynsmyndigheten, kronofogdemyndigheten, eller förvaltaren bör ha rätt att använda tvång gentemol gäldenären. Enligt kommittén medför det en stel och opraktisk ordning om rätten till tvångsmedel läggs på kronofogdemyndigheten. Man bör i stället kunna tillerkänna förvaltaren rätt atl använda tvång i viss utsträckning. Kommittén anser att förvaltarens utnyttjande av en sådan befogenhet till skillnad från förvallarens övriga verksamhei bör betraktas som myndighetsutövning i den mening som avses i skadeståndslagen (1972:203) och att den bör kunna ge upphov till skadeståndsansvar för det allmänna vid fel eller försummelse. Även straffansvar enligt 20 kap. 1 och 2 88 brottsbalken skulle kunna uppstå. Kronofogdemyndigheten i egenskap av tillsynsmyndighet bör enligt kommittén vid behov kunna biträda vid genomförande av tvångsåtgärd. Även biträde av polismyndighet bör kunna påkallas.

Enligt kommitténs förslag får förvaltaren använda tvång för att ta hand om eller eljest ta befattning med gäldenärens bo, i den mån det med hänsyn till omständigheterna framstår som befogat. Förvaltaren får enligt kommitténs förslag dock inte bereda sig tiUträde till bostad i innehavarens frånvaro annat än om denne underrättats om tiden för åtgärden och håller sig undan eller om eljest särskilda skäl föreligger.

Behovei av möjlighel att tillgripa tvång mot gäldenär i de fall som kommittén angett har inte satts i fråga vid remissbehandlingen. Kommitténs förslag att förvaltaren skaU få använda tvång har dock fått ett blandat mottagande. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av åtskil-

Prop. 1978/79:105 175

liga remissinstanser. Flertalet av de instanser som uttryckligen har berörl förslaget har dock en kritisk eller iveksam inställning lill delta. En gemensam ståndpunkt hos denna grupp är att offentligrättslig användning av tvång endast bör ulövas av myndighei som i sin övriga verksamhei har all utöva tvång och vars personal sålunda har erfarenhet av och speciell utbildning för utnyttjande av tvångsmedel. Dessa remissinsianser anser i allmänhet atl kronofogdemyndighet — oavsell om denna myndighet görs till tillsynsmyndighet eller ej — bör fä besluta i fråga om användning av tvång när gäldenären inte lämnar ifrån sig boets egendom och all del även bör ankomma på kronofogdemyndigheten all handha själva verkställigheten. Någon särskild exekutionstitel skulle inte behöva åberopas av förvallaren.

Innan jag går in på kommitténs förslag vill jag erinra om att del till lagrådel nyligen remitterade förslaget till ulsökningsbalk innehåller bestämmelser om vilka ivångsbefogenheter som lillkommer förrättnings-man — dvs. tjänsteman vid kronofogdemyndighet — vid förrättning enligt balken. Enligt dessa bestämmelser (2 kap. 17 8 i del remitterade förslaget) får hus, rum eller förvaringsställe genomsökas, om del behövs för verkställigheten. Behöver förräitningsmännen tilllräde till utrymme som äriill--slutet, får han låta öppna lås eller pä annat sätt bereda sig tillträde. Han får dock inte bereda sig tilllräde till bostad i innehavarens frånvaro annat än om underrättelse om tiden för förrättningen har lämnats till innehavaren och det kan antas alt denne håller sig undan eller om eljest särskilda skäl föreligger. För att genomföra förrättning får förrättningsmannen i övrigi använda tvång i den mån det kan anses befogat med hänsyn till omständighetema. Våld mot person får dock brukas endast om förrättningsmannen möter motstånd och i den mån del med hänsyn lill förrättningens ändamål kan anses försvarligt.

Som lidigare nämnls innehåller gällande KL inte några regler om användning av tvång gentemot gäldenär. Det får emellertid anses angelägel att det finns tillräckliga tvångsmedel för att förvaltaren skall kunna komma i besittning av boets egendom. Regler härom bör las in i KL.

Kommitténs förslag att förvallaren skall ha rätt alt använda tvång innebär att förvaltaren själv skall ta ställning till om förutsättningar för tvång föreligger och att del också skall ankomma på honom att genomföra den tvångsåtgärd han finner behövlig. En sådan ordning har den fördelen all ell ingripande kan genomföras mycket snabbt. Emellertid anserjag i likhet med åtskilliga remissinsianser all siarka rättssäkerhetsskäl talar emot att låla en enskild person ha hand om tvångsanvändningen. Ätt besluta om och verkställa tvångsåtgärd är också en uppgifi som är ganska främmande för den verksamhet som en förvallare — vanligen en advokal — i övrigt utövar. Skulle förvaltaren ha rätt att utöva tvång, skulle det dessutom kunna hämma det samarbete som måste förekomma mellan förvaltare och gäldenär.

Prop. 1978/79:105 176

Del ligger enligt min mening nära till hands all uppgifien atl biträda förvaltaren med de tvångsmedel som kan behövas anförtros kronofogdemyndighet. För en sådan lösning lalar alt kronofogdemyndighetens personal har erfarenhel av tvångsanvändning bl.a. vid utmälningsför-rättning. Redan nu torde kronofogdemyndighet i viss omfattning tas i anspråk för att en konkursförvaltare skall få besittning till boets egendom. Med hänsyn härtill och till de principiella invändningar som kan riktas mot all ge förvaltaren tvångsbefogenheter finner jag övervägande skäl tala för att kronofogdemyndighet anlitas i detta sammanhang. Skyldighet att lämna förvaltaren biträde bör åvila varje kronofogdemyndighet. Vid den handräckning som sålunda skall lämnas av kronofogdemyndigheten bör denna få använda det tvång som behövs för att förvaltaren skall kunna ta hand om eller annars få tillgång lill egendom som ingår i konkursboet.

Fråga om tvångsanvändning bör få väckas endasl av förvaltaren. Detta bör ske genom framställning hos kronofogdemyndigheten. Detta innebär atl — i motsats till vad som gäller nu — någon särskild exekutionstitel från domstol eller överexekutor inte behövs. Det räcker alltså med konkursbeslutet.

Skyldighet för kronofogdemyndighet att lämna förvaltaren handräckning bör föreligga endast om tvång är påkallat med hänsyn tUl omständighetema i konkursen. Detta innebär att möjlighetema för förvaltaren att på annan väg komma åt egendomen måste vara uttömda. Häri ligger att tvångsåtgärder blir aktuella främst i det fall gäldenären har visat tredska, t.ex. genom att vägra tillträde till lokal där egendom i boet förvaras eller genom att hålla sig undan. Även en beaktansvärd risk för att viss egendom görs oåtkomlig för konkursförvaltningen bör berättiga till användning av tvång. Undantagsvis kan tvång vara berättigat även i situationer då varken tredska eller nämnd risk kan visas, t.ex. när förvaltaren trots stora ansträngningar inte kan få kontakt med gäldenären och det är betydelsefullt att egendomen utan dröjsmål ställs till förvaltningens förfogande.

Enligt min mening kan bestämmelsema i fråga om användning av tvång i konkurs utformas efter mönster av de regler i förslaget till ulsökningsbalk som jag nyss har redogjort för. En i alla delar parallell reglering framstår dock som opåkallad. Förslaget till ulsökningsbalk innehåller bl.a. en särskild bestämmelse om tillträde tiU gäldenärens bostad i dennes frånvaro. Med hänsyn till de fömtsättningar som enligt det föregående bör gälla för tvångsanvändningen saknas anledning att ge någon motsvarande bestämmelse för konkursfallet.

Jag vill understryka att den reglering som här föreslås innebär att förvaltaren inte skall ta någon befattning med själva tvångsanvändningen. Det är naturligtvis önskvärt att förvaltaren är närvarande vid förrättningen. Det är emellertid kronofogdemyndigheten som på eget ansvar har att öppna lås och att vid behov genomsöka lokalema och ta hand om egendomen.

Prop. 1978/79:105 177

Förvaltaren har som tidigare angivits befogenhet att förvara boets egendom under lås. Till följd härav får han anses ha rätt atl anbringa ytterligare lås på utrymme som gäldenären har tillslulit. I det fallet skall förvallaren alltså inte behöva vända sig till kronofogdemyndigheten. Någon särskild föreskrift härom anserjag inte vara behövlig.

Tvångsåtgärd kan behöva tillgripas även mot annan än konkursgäldenären. Tvång kan aktualiseras t.ex. i de fall egendom som ingår i konkursboel finns hos tredje man. Regleringen om tvångsmedel enligt förslaget till ulsökningsbalk innefattar rätt till tvångsanvändning även mot Iredje man. Molsvarande bör gälla för reglema om tvång i konkurs. Om förvaltaren t.ex. önskar få besittning till gäldenären tillhörig egendom som förvaras av Iredje man och denne vägrar lämna ut egendomen, har förvaltaren således möjlighet att genom handräckning av kronofogdemyndigheten komma åt egendomen. Om tredje man gör gällande att han inte är skyldig alt lämna ut egendomen, åligger det kronofogdemyndigheten att pröva invändningen.

Sammanfattningsvis förordar jag att frågan om tvångsanvändning i konkurs löses så att förvaltaren ges befogenhet att, om det behövs, påkalla handräckning av kronofogdemyndigheten för att kunna omhänderta eUer annars få tillgång till gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar som rör boel. Härvid får kronofogdemyndighelen genomsöka hus, mm eller förvaringsställe och, om tillträde behövs till ulrymme som är tillslutet, låta öppna lås eller bereda sig tillträde på annat sätt. Även annal tvång får komma i fråga, om det med hänsyn till omständighetema kan anses befogat. Våld mot person får tillgripas enbart om gäldenären eller annan gör motstånd och i den mån det med hänsyn till del ändamål som påkallar ingripandel kan anses försvarligt.

I fråga om klagan rörande handräckning bör föreskrivas att bestämmelsema om klagan över utmätning i aUmänhet skall äga motsvarande tillämpning.

5.2.8 Brottsutredning

Enligt 55 8 KL skall förvaltaren i den s.k. förvaltarberättelsen som han skall avge till konkursdomaren anmärka humvida skälig anledning finns till antagande att gäldenären gjort sig skyldig till brott mot sina borgenärer, dvs. gäldenärsbrott, och i så fall gmnden för antagandet. Konkursdomare som har mottagit anmälan om brottsmisstanke skall underrätta åklagaren (218 8 KL). Kommittén föreslår ingen ändring på dessa punkter.

Vid remissbehandlingen har främst från åklagarhåll föreslagits ändringar i nuvarande system för brottsutredning i konkurser.

Som jag tidigare har nämnt förekommer en betydande ekonomisk kriminalitet i samband med konkurser. De vanligaste brottsliga förfarandena är gäldenärsbrott och brott mot uppbördslagen. HärtiU kommer inte säUan annan ekonomisk brottslighet. Undersökningar som har gjorts i fråga om 12 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 105

Prop. 1978/79:105 178

företagskonkurser lyder på att gäldenärsbrott förekommer i omkring 40% av de konkurser som handläggs i ordinär väg. 1 en och samma konkurs kan förekomma ett flertal gäldenärsbrott. 1 fattigkonkurser torde frekvensen gäldenärsbroii vara ännu högre.

För egen del vill jag först underslryka alt den omfattande brottslighet som förekommer i samband med konkurser måste angripas på flera vägar. För atl förebygga upprepad brottslighet kan man tänka sig atl i vissa fall förbjuda en konkursgäldenär atl vidare driva näringsverksamhel (s.k. konkurskarantän). I den delen erinrar jag om atl regeringen gett konkurslagskommittén i uppdrag atl överväga hur man från konkursrätlsliga utgångspunkter kan stävja missbruk av konkursinstitutet genom upprepade konkurser. Av stor vikt är vidare att den utredning rörande misstanke om brott som skall ske inom konkursförfarandets ram är effektiv. Detta kan enligt min mening få en avsevärd brottsförebyggande verkan. Genom att, som jag tidigare har förordat, skärpa kvalifikationskraven för förvallaren skapas enligt min mening goda förutsättningar för att den avsedda effekten skall nås. Jag vill vidare redan här framhålla att ell motiv till del av mig förordade nya systemet för tillsyn är all säkerställa en effektiv utredning i fråga om brotl.

Förvallarens skyldighet alt i förvaltarberättelsen anmärka om brottsmisstanke fmns gäller enbart gäldenärsbrott. Från åklagarhåll har förordats att skyldigheten ulvidgas till atl omfatta även andra brott. För min del anserjag dock atl en sådan utvidgning inte bör ske. En så omfattande utredningsplikt skulle kunna inkräkta på fullgörandet av de övriga förvaltaruppgifterna. Om emellertid förvallaren på gmnd av konkursulredningen finner anledning lill misslanke om alt gäldenären har begåll annal förmögenhetsbroit än gäldenärsbrott, bör han naturligtvis anmäla det till polis eller åklagare. Någon särskild föreskrift härom är ej erforderlig. Delsamma gäller förmögenhetsbroit som har begåtts mot gäldenären, exempelvis av en ställföreträdare för denne. Även skattebrott av gäldenären bör anmälas om misslanke därom framkommer under konkursulredningen.

Hur pass ingripande undersökningar som bör göras i fråga om gäldenärsbrott får i första hand bedömas av förvaltaren med beaktande av omständigheterna i varje särskilt fall. En utgångspunkt härvidlag måste dock vara alt det även ligger i borgenärskollektivets iniresse all gäldenärsbroii utreds och beivras. Förvaltaren måste därför aktivt utreda brottsfrågan och inte dra sig för att inhämta kompletterande material i förekommande fall. Jag vill emeUertid också framhålla att förvaltarens uiredning skall la sikle på att fastställa om det finns skälig anledning att anta atl gäldenärsbrott föreligger. Det är alltså inte meningen att förvaltaren på konkursboets bekostnad skall göra en fullständig brottsutredning. Atl verkslälla en sådan ankommer på polis och åklagare. Förvaltarens undersökning bör emellertid gå så långl att han kan la klar stäUning till frågan om skäl till misslanke om gäldenärsbrott föreligger.

Prop. 1978/79:105 179

Enligt KL skall förvallaren i den s.k. förvaltarberättelsen som skall tillställas konkursdomaren anmärka huruvida anledning finns till misstanke alt gäldenären har gjort sig skyldig lill gäldenärsbrott. Konkursdomaren skall underrätla åklagaren när misstanke om brott anmälts. En remissinstans har ifrågasatt om inte förvallaren bör göra anmälan om brottsmisstanke direkt till åklagare eller polis utan atl behöva gå omvägen över konkursdomaren. Även jag finner del mesi ralionelll all förvallaren, när brottsmisstanke föreligger, gör anmälan härom direkt till åklagaren. Jag förordar alllså all en sådan ordning införs. Dessutom bör förvaltaren liksom nu vara skyldig all i förvaltarberättelsen ange huruvida anledning att misstänka gäldenärsbrott föreligger. Med denna ordning behöver konkursdomaren ej lämna någon underrättelse till åklagaren.

1 en del fall torde förvaltaren innan han är beredd alt avge någon förval-larberätlelse ha möjlighet all konstatera atl gäldenären kan misstänkas för gäldenärsbrott. Det är viktigt all förundersökning mol gäldenären kan inledas så fort som möjligl. Förvallaren bör därför vara skyldig att underrätta åklagaren så snart sådan brottsmisstanke föreligger.

Görs anmälan om brottsmisstanke, bör förvaltaren samtidigt ange grunden för misstanken. Han bör givelvis också lämna åklagaren alla relevanta upplysningar som han förfogar över och vara beredd all tillhandahålla erforderiigt material.

5.2.9 Konkursbos bokföringsskyldighet m.m.

Enligt 57 8 första stycket KL skall förvaltaren föra bok vari boets inkomster och utgifter i pengar dag efter dag antecknas. Vad sålunda är stadgat får enligt andra stycket av samma paragraf ej lända till inskränkning i den bokföringsskyldighet som kan vara föreskriven särskilt. Närmare bestämmelser om beskaffenheten av förvaltarens bokföring saknas i KL.

Enligt kommitténs mening gör sig de ändamålssynpunkter som ligger till grund för bokföringslagstiftningen inte gällande med samma styrka vid förvaltningen av ett konkursbo som vid driften av ell företag som är i gång. Konkursförvaltningen går ul på alt avveckla gäldenärens tillgångar och redovisningen i konkursen måste ha till främsta syfte alt spegla denna avveckling. Enligt vad kommittén inhämtat förekommer det i praktiken endasl i undanlagsfall alt konkursbo tillämpar de i bokföringslagen föreskrivna reglerna. Några olägenheter av denna praxis har, kommittén veterligt, inte påtalats. Mot bakgrund av att konkursbo inte är skattskyldigt i fråga om inkomst som kan uppkomma i konkurs, t.ex. vid fortsättande av rörelse, har kommittén svårt att se alt konkursbos räkenskaper skulle behöva föras enligt bokföringslagen med särskild lanke på inkomstbeskattningen. Enligt kommittén bör frågan om förvaltarens bokföringsskyldighet kunna lösas helt med utgångspunkt från vad som är ändamålsenligt ur

Prop. 1978/79:105 180

konkursrättslig synvinkel. Avgörande bör vara atl bokföringen sker så att en betryggande kontroU av konkursförvaltningen kan äga rum. Samtidigt bör tillses atl konkursförfarandet inte belastas med onödiga kostnader. Enligt kommittén synes redovisning enligt kontantmetoden vara tillräcklig vare sig konkursgäldenärens rörelse drivs vidare eller ej, om man har ett ordentligt utbyggt kontosystem.

Kommittén föreslår att som huvudregel skall gäUa att förvaltaren i överensstämmelse med god redovisningssed skall löpande bokföra boets inkomster och utgifter så att erforderlig kontroll möjliggörs. Enligt kommitténs förslag blir bokföringslagen inte i något fall direkt tillämplig på konkursbos bokföring. Det är dock enligt kommittén inget som hindrar att förvaltaren lägger upp bokföringen enligt bokföringslagens regler om han finner detla mera praktiskt eUer ändamålsenligt, t.ex. när gäldenärens rörelse drivs vidare och dennes bokföring är i sådant skick atl förvaltaren kan fortsätta redovisningen av affärshändelsema i denna.

Kommittén föreslår vidare att i anslutning tiU regeln om bokföringsskyldighet tas in en föreskrift om att förvaltaren skall bevara boets räkenskapsmaterial under minst tio år räknat från utgången av det kalenderår då konkursen avslutades.

Enligt kommittén synes det lämpligt att i instruktionen för bokföringsnämnden särskilt ange atl den skall utarbeta rekommendationer saml lämna råd och anvisningar beträffande bokföring i konkurs.

En annan fråga som regleras i kommitténs förslag rör arkivering av det räkenskapsmaterial som tillhör gäldenären och som förvaltaren har omhändertagit vid konkursens början. Enligt kommittén åvilar skyldigheten att arkivera sådant räkenskapsmaterial gäldenären. Denne är vid konkursens slut i princip berättigad att få tUlbaka materialet av förvaltaren. Undantag bör enligt kommittén gälla från denna princip bl.a. då materialet fortfarande har betydelse för någon konkursåtgärd.

I vissa fall kan det omhändertagna materialet inte återställas tiU gäldenären. Skälen härtUI kan enligt kommittén variera. Ett vanligt fall är att konkursgäldenären är en juridisk person som upphört att existera i och med konkursens avslutande. Kommittén anser att gällande rätt kräver att förvaltaren i de fall där fysiskt hinder mot återlämnande föreligger bevarar räkenskapsmaterialet i enlighet med de arkiveringsregler som gäller enligt bokföringslagen och annan lagstiftning. Denna skyldighet kan enligt kommittén medföra praktiska problem och betydande kostnader för boet. Frågan om arkivering av handlingar när hinder mot att återlämna dem tUl gäldenären föreligger bör därför lösas genom en särskild föreskrift. Kommittén föreslår att förvaltaren skall överlämna de omhändertagna handlingama till tUlsynsmyndigheten, om han inte anser att han själv bör bevara dem.

Kommitténs förslag i bokförings- och arkiveringsfrågorna har godtagils av de flesta remissinstansema. Åtskilliga instanser anser dock att kommit-

Prop. 1978/79:105 181

tens förslag inte tar tillräcklig hänsyn lill behovet av resultatredovisning när gäldenärens rörelse drivs vidare.

För egen del vill jag först erinra om att konkursförvaltaren f.n. torde vara underkastad bokföringsskyldighet enligt de allmänna reglerna i bokföringslagen (1976:125) i de fall gäldenären är näringsidkare eller, ulan atl ulöva näringsverksamhet, är aktiebolag, handelsbolag eller ekonomisk förening (se 57 8 KL jämförd med 1 8 bokföringslagen). 1 likhet med kommittén och en stor majoritet bland remissinsianserna anser jag att sakliga skäl för att förvallaren skall vara underkastad bokföringsskyldighet enligt bokföringslagens bestämmelser normall inte föreligger i konkurs. Erfarenhelerna visar också all förvallarna inte iakttar en så omfattande bokföringsskyldighet och all della inte har medfört några olägenheter. Som regel torde del för atl möjliggöra en betryggande kontroll över förvaltningen vara tillräckligt all in- och utbetalningar bokförs löpande, dvs. att bokföringen sker enligt den s.k. kontantprincipen.

Som nyss antyddes har emellertid åtskilliga remissinstanser påpekat att ell behov av en bokföringsmässig redovisning föreligger i de fall gäldenärens rörelse fortsätter. Remissinstansema menar att det i dessa fall är betydelsefullt atl verksamhetens resultat framgår av redovisningen. Att detta sker är enligt några instanser särskilt angelägel då konkursen avser ett större företag med ett stort antal anslällda. Jag delar remissinstansemas uppfattning. Drivs en rörelse vidare, bör det i de flesta fall krävas redovisning som möjliggör atl resultatet av rörelsen kan fortlöpande utläsas. För förvaltaren själv är det viktigt alt kunna följa rörelsens utveckling och få underlag för sin bedömning av om ytterligare temporär drift är motiverad. Även för överväganden i rekonstruktionsfrågor är resultatredovisning av värde. I företagskonkurser aktualiseras ofta statliga insatser i form av bidrag och annat slöd. Som en remissinstans anmärkt bör omfattningen av sådana insaiser bestämmas på gmndval av en löpande redovisning av rörelsens resultat. Även för tillämpningen av medbestämmandelagens regler är det önskvärt med en resultatredovisning när rörelsen drivs vidare. I åtskilliga av de konkurser där gäldenärens rörelse fortsätter lorde del finnas ett väl utbyggt redovisningssystem all bygga på, varför några siörre merkostnader inte behöver uppstå. Vad jag nu har utvecklat innebär att bokföringen åtminstone i huvudsak måsle ske enligt bokföringslagens regelsystem i flertalet konkurser där rörelsen drivs vidare.

En konkursförvaltare torde somjag nyss har erinrat om f.n. vara skyldig att vid konkursboets bokföring iaktta de allmänna bestämmelsema i bokföringslagen. I 3 8 i denna lag framgår emellertid all utrymme finns för atl meddela avvikande bestämmelser för särskilda situationer. I mina nyss redovisade överväganden ligger atl jag anser en särreglering vara påkallad för konkursfallel. Denna bör enligt min mening utformas så att det klart framgår att kontantprincipen skall vara huvudregeln för bokföring i kon-

Prop. 1978/79:105 182

kurs. Regleringen bör vidare för särskilda fall uppställa krav på att konkursboets bokföring sker på annal sätt än efter kontantprincipen. Innebörden av en sådan undanlagsregel är all bokföringslagens bestämmelser i siörre utsträckning än som följer av en hänvisning lill konianiprincipen skall vara vägledande för konkursboels bokföring. En fortlöpande ställningsredovisning bör I.ex. komma lill siånd framför alli vid fortsatt rörel-sedrifl. Del synes lämpligt att förfrågan i vilken utsträckning bokföringslagen skall följas falla tillbaka på det för bokföringslagstiftningen grundläggande begreppet god redovisningssed (se 2 8 bokföringslagen).

På grund av det anförda föreslårjag en beslämmelse om att förvaltaren, oavsell vad som gäller i fråga om bokföringsskyldighet för gäldenären, skall löpande bokföra in- och utbetalningar, dvs. lillämpa en konlantprincip, om ej med hänsyn lill särskilda förhållanden god redovisningssed påkallar atl bokföringen sker på annal sätt.

Som exempel på särskilda förhållanden som bör föranleda alt kontantprincipen inte bör accepteras kan föruiom konkurser där rörelsen drivs vidare nämnas sådana fall då konkursboel är omfattande eller kompliceral. Även när förhållandena inte är de angivna är del ingel som hindrar alt förvallaren i de fall en välordnad bokföring finns hos gäldenären utnyttjar denna för den fortsatta redovisningen och därvid tillämpar bokföringsmässiga grunder. Vid val av bokföringsmelod i sådana fall bör förvaltaren dock beakta atl förvaltningen inte onödigtvis fördyras.

Kommittén har förutsatt alt det skall ankomma på bokföringsnämnden atl faslställa vad god redovisningssed kräver i konkursfallet. Även jag anser att bokföringsnämndens kunnande och erfarenheter här bör tas i anspråk och att nämnden bör få utfärda råd och anvisningar om vad som bör gälla i fråga om bokföring i konkurs. Denna uppgift ligger inom ramen för nämndens instruktion (se 2 § förordningen (1976:377) med instruktion för bokföringsnämnden). Några särskilda bestämmelser om nämndens befogenheler i della hänseende behövs därför ej.

En viktig uppgifi för bokföringsnämnden i dess verksamhet på konkursområdet blir att närmare ange de omständigheter som bör medföra atl bokföringen skall ske efter andra principer än koniantprincipen. Vidare bör nämnden pröva om riktlinjer behövs för konlantredovisningen, t.ex. i fråga om behov av särskilda konton, och i vad mån avvikelser från bokföringslagens bestämmelser kan medges när koniantprincipen inte skall till-lämpas. Nämnden får också pröva i vad mån tillräckliga skäl föreligger för alt, som ett par remissinsianser har förordal, ha särskilda regler för de fall särskilda förmånsrätter belastar egendom i boel.

Som kommittén funnil ankommer del i försia hand på tillsynsorganet att övervaka att bokföringen bedrivs på ett riktigt sätt. Denna uppgift är enligt min mening ett viktigt led i lillsynen.

Det får också ses som ett naturiigi utflöde av tillsynsfunktionen att kontakter i bokföringsfrågor tas mellan förvaltaren och tillsynsorganet, om

Prop. 1978/79:105 183

anvisningar saknas eller vägledning behövs i en viss fråga. Sådana kontakter bör lämpligen komma till stånd så snarl som möjligl efter kon-kursulbrollel. Av stor betydelse är vidare all bokföringsnämnden och lillsynsorganen har fortlöpande förbindelse med varandra i fråga om den fortsatta utvecklingen av god redovisningssed på området.

Enligt kommitténs förslag skall förvaltaren bevara boets räkenskapsmaterial under minst tio år från utgången av det kalenderår då konkursen avslutades. Arkiveringstidens längd är densamma som enligt 22 8 bokföringslagen. När del gäller arkivering av gäldenärens bokföringsmaterial som ej kan åleriämnas vid konkursens slul lill gäldenären föreslår kommittén att del skall ankomma på förvaltaren atl bestämma om han själv eller tillsynsmyndigheten skall bevara malerialel. Riksarkivet tillstyrker förslagen. Dessa har lämnats ulan erinran av övriga instanser med undantag av bokföringsnämnden och RSV, som båda förordar alt arkiveringen av boets bokföring skall ankomma på tillsynsmyndigheten.

För min del ansluler jag mig till kommitténs förslag i fråga om arkivering av gäldenärens bokföringsmaterial. Vare sig förvaltaren eller tillsynsmyndigheten handhar förvaringen skall denna ske i överensstämmelse med de allmänna regler som finns i bokföringslagen och i annan lagstiftning. När del gäller frågan huruvida arkiveringen av boets räkenskapsmaterial bör vara anförtrodd förvaltaren eller tillsynsmyndigheten villjag inte bestrida att de kontrollinlressen som bär upp arkiveringsskyldigheten talar för den senare lösningen. Prakliska skäl talar dock ofta för all boets bokföring sker i nära anslutning till förvaltarens egen bokföring. Med hänsyn härtill anserjag mig böra godta kommitténs förslag all förvallaren skall arkivera boets räkenskapsmaierial. Han bör därvid vara underkastad bestämmelserna om arkivering i 22 8 bokföringslagen med den avvikelsen alt lidsfrislen skall räknas från uigången av del kalenderår då konkursen avslutades.

Kommittén har i sitt förslag tagil upp en erinran om atl de föreslagna bestämmelserna om bokföring och arkivering ej skall inskränka den bokföringsskyldighet som kan vara föreskriven för viss verksamhei. Med föreskrifter för viss verksamhet syftar kommittén på de särskilda bokföringsregler som från andra än rent fiskala synpunkter syftar till kontroll över viss verksamhet, t.ex. handeln med explosiva varor. Särbestämmelsema om bokföring i den associationsrättsliga lagstiftningen, t.ex. aktiebolagslagens regler om aktiebolags årsredovisning, omfattas enligt kommittén inie av denna erinran. Kommittén finner del uppenbart att dessa särbestämmelser inte behöver tillämpas i konkurs.

Förslaget har i denna del föranlett påpekande från en remissinstans som menar alt ullrycket viss verksamhet är oklart. Även jag anser alt den av kommittén föreslagna bestämmelsen bör förtydligas så atl del klart framgår aU de föreskrifter som är i blickpunkten har till syfte aU möjliggöra kontroll över viss verksamhet och alt således särbestämmelserna om

Prop. 1978/79:105 184

bokföring i t.ex. aktiebolagslagen inte åsyftas. Till de bestämmelser som avses med hänvisningen ålerkommer jag i specialmoliveringen.

I enlighel med kommittéförslaget förordar jag vidare att regleringen upptar en erinran om atl förvaltaren är skyldig att iaktta de särskilda bestämmelser som finns i skalteförfallningar om skyldighet alt sörja för underlag för deklarations- och uppgiflsskyldighet och för kontroll därav.

5.3 Tillsyn i ordinär konkurs

5.3.1 Inledning

Den yttersta kontrollen över konkursförvaltningen utövas f.n. av konkursdomaren. Den närmare lillsynen ankommer på ett särskilt kontrollorgan, rättens ombudsman, som förordnas av konkursdomaren i varje konkurs. Enligt 44 8 KL gäller bl.a. atl rättens ombudsman skall ha erforderlig insikt i gällande lag för bedömande av rättsliga frågor och ha nödig erfarenhet och sakkunskap för sina uppgifter.

Rättens ombudsmans uppgifi all övervaka förvaltarens verksamhei fullgörs bl.a. genom granskning av kvartalsräkningar, halvårsberättelser och annan redovisning från förvallaren. 1 kontrolluppgiften ingår atl bistå förvaltaren med råd och att avgöra vissa förvaltningsfrågor. Dessutom tjänstgör rättens ombudsman som ordförande vid förlikningssammanträde. Han skall därvid söka utreda föreliggande tvistefrågor och åstadkomma förlikning i dessa. Rättens ombudsman har rält till arvode ur konkursboet. I allmänhet anlitas en och samma person eller några få personer som rättens ombudsman vid varje särskild domstol. Enligt

immitténs undersökning av de ordinära konkurser som avslutades år 1974 var rättens ombudsman advokat i närmare 75% av dessa. I övrigt anlitades mestadels pensionerade tjänstemän.

Enligt 46 § KL skall borgenärema, om någon av dem begär det, sedan slutlig förvaltare utsetts på första borgenärssammanträdet välja granskningsmän med befogenhet att övervaka förvaltningen på borgenärernas vägnar. Bestämmelsemas syfte är att ge en borgenärsminoritel som har blivit besegrad i förvallarvalet möjlighel att i stället bli företrädd av granskningsmän. Granskningsmännen har bl.a. räll alt få lillgång lill böcker och andra handlingar som rör boel och begära upplysningar av förvallaren. I praktiken utses granskningsmän sällan.

Kommittén anser att ett särskilt tUlsynsorgan fortfarande bör finnas. För att onödigt dubbelarbete skall undvikas bör konkursdomstolen helt befrias från kontrollerande uppgifter. Att utöva tillsyn över konkursförvaltning passar enligt kommittén inte heller så väl med domarverksamheten. Domstolens nuvarande befattning med judiciella frågor bör däremot ej inskränkas. Konkursdomstolen (konkursdomaren) bör vidare alltjämt utse och entlediga förvaltare. Även uppgiften att bestämma förvaltararvode bör förbli hos konkursdomstolen.

Prop. 1978/79:105 185

Enligt kommitténs förslag skall lillsynsorganel ulöva såväl en materiell som en formell kontroll över förvaltningen. 1 den maleriella kontrollen skall inte ingå några beslutande uppgifter. Däremoi skall förvallaren samråda med lillsynsorganel i vissa fall. Tillsynsorganels huvuduppgift är atl övervaka att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt och i överensstämmelse med KL och andra författningar. Tillsynsorganel skall särskilt se lill atl avvecklingen av konkursen inte fördröjs i onödan. Tillsynsorganet skall ha ungefär samma underlag för lillsynen som rättens ombudsman har i dag. En nyhet är all lillsynsorganet skall kunna utse en eller flera revisorer för granskning av boets räkenskaper och förvallning, när särskilda omständigheter föranleder det. Kommittén föreslår också alt lillsynsorganel skall få yttra sig i olika frågor, bl.a. om uiseende och entledigande av förvallare och om förvaltararvode.

En vikiig uppgift för tillsynsorganel är enligt kommittén att genom råd och upplysningar främja en riktig och enhellig rällstillämpning. Tillsynsorganet skall också underlätta förvallarens arbete på olika sätt, bl.a. genom medverkan i konkrela fall, t.ex. när kontakter med myndigheter eller organisaiioner aktualiseras. Enligt kommittén är det praktiskt belydelsefulll alt blanketter och formulär utarbetas.

När det gäller frågan om vem som bör ha hand om tillsynen anmärker kommittén alt advokater i stor ulsiräckning anlitas som rättens ombudsman även i sådana konkurser där förvallaren är advokat. Enligt kommitténs undersökning av 1974 års konkurser var rätlens ombudsman advokat och förvallaren advokat eller jur. kand. i ungefär 70 % av fallen. Nuvarande ordning är enligt kommittén inte onaturlig med hänsyn till atl det är svårt att utanför advokatkåren finna tiUräckligt antal personer med erforderiig kompelens för rättens ombudsmans uppgifter. Mot en ordning där både förvallaren och den som skall kontrollera hans verksamhet är advokater kan man emellertid enligt kommittén rikta invändningar av principieU art.

Enligt kommittén talar flera skäl mot att ha kvar det nuvarande institutet rättens ombudsman i ett nytt förvaltningssystem. De nya reglema om förvaltarens kvalifikationer och om utseende av förvallare skapar sålunda ökade förutsättningar för att endast väl kvalificerade förvaltare utses. Kommittén påpekar också att förvaltarens ställning avses bli mer självständig än f.n. Vidare erinrar kommittén om att behov av samråd i vissa fall kan tillgodoses genom att mer än en förvaltare kan tillsättas. I detta sammanhang nämner kommittén också förvaltarens möjlighet att anlila sakkunnigt biträde. Även de nya reglema om samråd med tillsynsorgan och särskilt berörda borgenärer har enligt kommittén belydelse.

Mol att behålla rättens ombudsman talar också enligt kommittén alt det behövs ett permanent och mera utbyggi kontrollorgan som har resurser att utöva tillsynen effektivt och ändamålsenligt efter de av kommittén föreslagna riktlinjerna. Kommitténs slutsats är att tillsynen bör anförtros åt ett annat organ än rättens ombudsman. Enligt kommittén fyller visserligen

Prop. 1978/79:105 186

rättens ombudsman en viktig funktion som förlikningsorgan men ett bibehållande av rättens ombudsman med endasl föriikningsuppgifter ulgör en överorganisation. Kommittén förordar därför atl rättens ombudsman avskaffas och ersätts med ett annal allmänt tillsynsorgan.

1 sina vidare diskussioner underslryker kommittén viklen av all lillsynen får ankomma på ett och samma organ eller på en krels av likartade organ. Om lillsynen läggs på ett permanent organ eller på en viss gmpp av organ, kan della samla de erfarenheler som behövs för all tillsynen skall ulövas på bästa säll. Enligt kommittén har ett statligt organ möjligheler att skaffa sig önskvärda resurser för kontrollen.

Enligt kommittén förutsätter tillsynsorganets uppgifter ett lokall samband mellan förvaltaren och tillsynsorganet. Förvaltaren och förelrädare för tillsynsorganet bör kunna komma i personlig kontakt med varandra utan större besvär. Något cenlralt organ bör därför inte komma i fråga. Bland tänkbara, icke-centrala organ diskuterar kommittén försl länsstyrelserna. Mol möjligheten att anlita länsstyrelsen som kontrollorgan talar dock alt länsstyrelsen f.n. har ringa anknytning till konkursförvaltning. Enligt kommittén ter del sig också med hänsyn lill länsstyrelsens ordinarie verksamhet främmande atl lägga tillsynen på denna myndighei. På det lokala planet står emellertid kronofogdemyndighelen, som har nära anknytning till konkursförvallning, till förfogande. Den lokala förankringen är enligt kommittén särskilt markerad i gällande indelning i kronofogdedislrikl.

En särskild fördel med kronofogdemyndighet som tillsynsorgan är enligt kommittén att man kan utnyttja ett centralorgans, riksskatteverkets, resurser. Verket skulle kunna lämna kronofogdemyndigheterna belydande service och informaiion för tillsynen. Förutsättningar skapas för atl tillsynen blir likformig över hela landet. Bl.a. kan större enhetlighet i bedömningen av arvodesfrågor åstadkommas. Kommittén anser vidare atl om det skapas tekniska förutsättningar för användning av ADB i samband med tillsynen i konkurs, kronofogdemyndigheten blir särskilt lämplig att ingå i ett ADB-system. En fördel med kronofogdemyndighet som tillsynsorgan är också all länsstyrelsemas revisionstekniska expertis kan ställas lill förfogande.

Kommittén anser det vara svårt alt närmare bedöma vilka kostnadseffekter en ordning med kronofogdemyndighet som lillsynsorgan skulle ha i jämförelse med rådande ordning för tillsyn. Kommittén gör emellertid den bedömningen atl kostnadema för den föreslagna ordningen skulle komma att håUa sig på ungefär samma nivå som nuvarande koslnader. En viss kostnadsökning kan dock inte uteslutas men kan enligt kommittén godtas med hänsyn till fördelama.

Som skäl mol au göra kronofogdemyndighel till tillsynsorgan skulle kunna anföras all myndigheten också har till uppgifi att företräda staten som borgenär i konkurs. På den punklen anser dock kommittén att läget är

Prop. 1978/79:105 187

ett annat än när det gällde den lidigare diskuierade frågan om kronofogdemyndighel skall vara förvaltare i mindre konkurser. Det ankommer sålunda inte på tillsynsorganel utan på förvaltaren alt i försia hand pröva vilka fordringar som skall ge utdelning i konkursen. Ansvaret för de olika förvallningsålgärderna såsom försäljning av egendom ligger på förvaltaren. Denne prövar också frågor om eventuella ålervinningsmöjligheler m.m. och sköter kontakten med borgenärerna och gäldenären i viktigare frågor. Vidare påpekar kommittén atl lillsynsorganet enligt kommilléförslagel inte skall ha någon självständig beslutanderätt rörande förvaltningens bedrivande.

Även med beakiande av de angivna inskränkningarna i tillsynsorganets uppgifier finns det enligt kommittén ett vissl utrymme för principiella invändningar mol att kronofogdemyndighet blir tillsynsorgan. Något avgörande hinder mot alt myndigheien anlitas i det nya systemet finns dock inte. Kommittén anser inte heller att tillsynsuppgifterna behöver medföra några inskränkningar i kronofogdemyndighetens befogenheler all företräda staten som konkursborgenär. Emellertid är det enligt kommittén lämpligt alt tillsynsuppgifterna inte sköts av samma tjänstemän som sköter indrivningsuppgiflerna, inbegripet lillvaralagande av statens rält i samband med konkurs.

Kommittén ifrågasätter om en ordning med granskningsmän behövs i det nya sysiemel för förvaltning och tillsyn. Borgenärerna, som inte vidare skall utöva beslutanderätt vid borgenärssammanträde, kan dock vilja ha möjlighel lill den insyn och ytterligare kontroll som kan åsladkommas genom granskningsmän. Kommittén anser del därför motiverat alt granskningsmän fortfarande skall kunna utses. Kommitténs förslag innebär att varje borgenär har rätl alt hos konkursdomaren begära atl granskningsman tillsätts för atl med de befogenheter gällande lag anger övervaka förvaltningen på borgenärens vägnar.

5.3.2 Frågan om liUsyn av konkursdomaren

Kommitténs förslag att konkursdomaren inte längre skall ulöva någon tillsyn över konkursförvaltningen har godtagits av de flesta remissinstanserna. Några, bl.a. Göta hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge, anser dock alt nuvarande ordning där lillsynen är anförtrodd rättens ombudsman och ytterst konkursdomaren bör behållas. Ell par andra remissinsianser förordar att konkursdomstolen skall ha huvudansvaret för tillsynen men att domstolen därvid skall utse sakkunnig eller granskningsman för atl närmare följa förvaltningen.

För min del villjag först påpeka atl tingsrätterna knappasl har möjlighel alt utöva en effektiv tillsyn över konkursförvaltningen. Domarpersonal torde i allmänhet sakna utbildning för en sådan uppgifi. Den främsta invändningen är dock att tillsynsuppgifterna inte passar så väl ihop med

Prop. 1978/79:105 188

domarverksamheten. Jag anser atl det mol denna bakgrund inte bör komma i fråga att lägga huvudansvaret för tillsynen på konkursdomslolen. Tillsynen bör alltså i likhet med vad som är fallet nu i första hand vara anförtrodd ett särskilt tillsynsorgan uianför domstolen. De skäl som nyss har angetts talar för atl domstolen inte heller bör ulöva någon form av tillsyn vid sidan om det särskilda tillsynsorganel.

Del bör däremoi liksom nu ankomma på konkursdomslolen atl bedöma judiciella frågor, t.ex. i samband med bevaknings- och utdelningsförfa-randel. Konkursdomaren bör som framgått tidigare (avsnitt 5.2.2) också lillsälla förvallare. Även uppgifien all entlediga försumlig förvaltare bör ligga hos konkursdomaren. Som en följd av atl domstolen inte längre skall utöva någon lillsyn bör det inte längre ankomma på konkursdomaren alt ingripa självmant mot försumlig förvaltare. Liksom hittills bör del ankomma på konkursdomstolen alt pröva arvodesfrågor.

5.3.3 Innehållet i tillsynen och valel av lillsynsorgan

När det i övrigt gäller frågan hur tiUsynen bör utövas är remissinstanserna överlag eniga om att lillsynsorganel bör ha till huvuduppgift att övervaka att förvaltningen bedrivs ändamålsenligt och i överensstämmelse med lag och annan författning och att en viktig uppgift därvid är att se till atl avvecklingen av konkursen inie fördröjs i onödan. Förslaget atl tillsynsorganet skall främja en enhetlig rättstillämpning och på olika sätt underlätta förvallarens arbele har i allmänhet godtagits. Några remissinstanser uttalar dock alt det bör vara möjligt att med hjälp av blanketter m.m. åstadkomma enhetlighet i förvaltarnas verksamhet även om rättens ombudsman har hand om tillsynen.

Ett par remissinstanser anser att revision alltid bör ske i åtminstone siörre företagskonkurser. Kommerskollegium kommer också in på frågan om gäldenärens revisor bör vara skyldig alt ge upplysningar lill konkurs-förvaltaren. Kollegiet påpekar bl.a. alt det är en brist all revisionen i praktiken upphör i och med utgången av det räkenskapsår som närmasi föregår det räkenskapsår under vilket konkursen inträffar. Mot bakgrund härav förordar kollegiet att frågan om revisorns ställning i konkurssituationen och därmed sammanhängande frågor närmare utreds.

När det sedan gäller frågan om vem som bör vara tillsynsorgan står remissinstansema splittrade. Två ungefär lika stora huvudgmpper står emot varandra. Den ena tillstyrker eller godtar kommitténs förslag att kronofogdemyndighel skall ersätta rättens ombudsman som tUlsynsorgan. Till denna grupp hör ett flertal statliga myndigheter, t.ex. domstolsverket, RPS, bankinspektionen, statskontoret, RRV, RSV, kommerskollegium och två länsstyrelser, samt vidare LO och TCO. En annan gmpp, till vilken hör åtskilliga domstolar, advokatsamfundet samt bank- och andra näringslivsorganisationer, uttalar sig för att behålla nuvarande ordning

Prop. 1978/79:105 189

med rätlens ombudsman.

För egen del vill jag först erinra om attjag redan tidigare har intagit den ståndpunkten (avsnitt 5.2.5) att det organ som anförtros tillsynen inte bör ha någon beslutanderätt i förvaltningsfrågor och atl tillsynsorganet inte heller bör fungera som rådgivare till förvaltaren i konkreta förvaltningsfrågor.

När del gäller att besiämma vilka uppgifter som bör ingå i tillsynen är det angeläget med övervakning av att avvecklingen drivs effektivt utan onödiga dröjsmål och atl förfarandet inte drar med sig onödiga koslnader. Särskilt i fråga om avvecklingstidema framgår av kommitténs undersökningar atl nuvarande förhållanden inte är tillfredsställande. De lösningar i fråga om själva förvaltningen somjag har förordat syfiar just till alt åstadkomma ett snabbare och effektivare förfarande än f.n. För att förslagen skall få denna verkan krävs dock atl också tillsynen är inriktad på att avvecklingstiderna skall hållas nere. TUlsynsorganet bör bl.a. övervaka efterlevnaden av bestämmelsen i 126 8 KL om att slututdelning skall ske så snart boets egendom har blivit förvandlad i pengar. Genom en tillsyn av denna art bör det även vara möjligt att undvika att konkurskostnadema skjuter i höjden. Tillsynsorganel har också en viktig uppgift att fylla i samband med prövningen av förvallararvoden. Även i en del andra frågor, t.ex. rörande tillsättande av förvaltare (se avsnitt 5.2.2) och om tvångsmedel mot gäldenären bör tillsynsorganet få medverka, t.ex. genom att yttra sig.

Även om allmänt sett en snabb avveckling av konkurser bör eftersträvas vUl jag samtidigt framhålla att en ensidig inriktning på ett snabbt och biUigt förfarande inte utan vidare medför det bästa resultatet för borgenärema och övriga intressenter i konkursen. Det kan t.ex. i vissa fall vara motiverat att fördröja avvecklingen något i avvaktan på lämpligt försäljningstillfälle. Det kan också tänkas att en förvaltningsåtgärd som först ter sig kostsam kan ge resultat som mer än väl uppväger kostnaden. Även dessa frågor får uppmärksammas av tillsynsorganet.

Kontrollen över förvaltningen bör i första hand utövas genom granskning av de halvårsberättelser som skall avlämnas av förvaltaren. Att dessa berättelser verkligen har det innehåll som KL föreskriver, dvs. innefattar en noggrann redovisning av aUa de åtgärder som har vidtagits för förvaltningens slutförande, är naturligtvis viktigt. Härigenom torde dock i allmänhet inte ges tillräckligt underlag för tillsynsorganet att bedöma förvaltarens verksamhet. Tillsynsorganet måste också inhämta upplysningar från förvaharen och därmed hålla sig fortlöpande informerat om konkursens förlopp.

Kontrollen över konkursförvaltningen har också en formell sida. I denna del grundas tillsynen främst på granskning av kvartalsräkningar och övrig redovisning. Även den formella kontroUen är givetvis betydelsefull. Jag vill här särskilt framhålla att det ibland kan vara motiverat för tUlsyns-

Prop. 1978/79:105 190

organei all utnyttja den befogenhei som redan nu föreligger all fordra redovisning av förvaltaren utöver den ordinarie redovisningen.

Den formella kontrollen kan kräva särskild revisionsieknisk kunskap. Tillsynsorganel bör därför, som kommittén har föreslagil, ha möjlighet au anlita biträde av revisor, när särskilda omständigheter föranleder till det. Biträde av revisor lorde ofta vara befogat när konkursen gäller ett siörre företag och rörelsen drivs vidare av konkursförvallningen. Del får ankomma på tillsynsorganel all pröva om del finns anledning all anlila revisor vid kontrollen. Jag anser alllså all man inte, som har föreslagils vid remissbehandlingen, behöver ställa upp ett generellt krav på alt revisor skall anlitas i större konkurser.

En annan fråga som har tagils upp vid remissbehandlingen gäller i vilken mån en revisor som anlitats av konkursgäldenären före konkursen bör vara skyldig att lämna upplysningar till konkursförvaUaren. För min del anserjag atl en sådan skyldighet skulle vara av värde i vissa fall, bl.a. med lanke på förvaltarens uiredning av återvinnings- och brottsfrågor. Jag har mig bekant atl en arbelsgrupp inom brottsförebyggande rådel inom ramen för den av regeringen begärda översynen av lagstiftningen mot den organiserade och den ekonomiska brollslighelen avser alt föreslå vissa ändringar med avseende på revisorers uppgifier, bl.a. i konkurssammanhang. Del synes lämpligt all avvakta resultatet av della utredningsarbete. Jag är alltså inte beredd att nu lägga fram något förslag i saken.

Gällande ordning ger ganska små möjligheter atl åstadkomma enhetlighet i tillämpningen både när det gäller förvaltarens och tillsynsorganets verksamhet. Delta är enligt min mening en brist. Även om behovet av enhetliga linjer för konkursförvaltningen inie skall överdrivas, synes det mig vara värdefullt om det inom det nya tillsynssystemet kan ges resurser för att ge information till förvaltarna i olika praktiska och rättsliga frågor. Vad särskilt gäller tillsynen är del av vikt att fasta former för utbyte av information och erfarenhet mellan dem som handhar tillsynsuppgifterna kan skapas.

Med det anförda ansluter jag mig i allt väsentligt till de av kommittén föreslagna riktlinjerna för tillsynen.

Vad jag nu har sagt om hur tillsynen bör bedrivas får naluriigtvis belydelse vid valet av tUlsynsorgan. Det gäller för del försia all välja ett organ som kan se till att konkursförvaltningen bedrivs så effektivt som möjligl. Erfarenheten visar atl en rättens ombudsman många gånger kan ulföra ett värdefullt arbete i detta avseende. Detta gäller inte minst om man — som hiltills har skett i stor utsträckning — utser en advokat med lång erfarenhet av affärsjuridisk verksamhei till rätlens ombudsman.

Möjligheterna att få till stånd en effektiv tillsyn torde emellertid på viktiga punkter förbättras, om tillsynen läggs på en myndighei. En myndighet kan i olika avseenden ges helt andra resurser än en enskild person vid utövandet av en tillsynsverksamhet. Detta gäller inte minsl i fråga om

Prop. 1978/79:105 191

möjlighelema att skapa en enhetlig praxis över hela landet i tillsynsfrågor. Inom ett system med myndighetstillsyn kan man på ett annat sätl än med nuvarande ordning sörja för utbildning av dem som svarar för lillsyn och för informationsutbyte mellan lillsynsorganen. Gemensamma rutiner kan skapas och vunna erfarenheter kan komma alla tillsynsorgan till del. Särskilda fördelar kan vinnas om de myndigheler som svarar för lillsynen dessutom kan utnyttja ett cenlralt organs resurser.

Om tillsynen läggs på en myndighet, förbättras också möjlighelerna all skapa enhetliga rutiner i förvaltningsfrågor. Förvaltarna kan ges allmän informaiion på olika punkler och blanketter kan utarbetas för skilda förvaltningsåtgärder.

Vid valet av lillsynsorgan måsle också beakias all det i många konkurser finns speciella samhällsintressen som gör sig gällande. Jag vill i försia hand peka på den aktiva roll som samhällel spelar inom arbetsmarknads- och regionalpolitiken. Inom ramen för denna politik ger samhället belydande stöd till företagen, bl.a. i form av lån. Staten har också tagit på sig ell specielll ansvar för de anslällda genom systemet med lönegaranti i konkurs. Samhällets ansvar i detta sammanhang gör att slalen har ell berättigat iniresse av att få en god insyn i hur konkursförvaltningen bedrivs, åtminstone när det är fråga om ett företag med ett ej obetydligt antal anställda.

Ell annal samhällsintresse som gör sig gällande i samband med konkurser är intresset alt bekämpa den ekonomiska brottsligheten. Jag har tidigare betonat vikten av att konkursförvaUaren undersöker om konkursgäldenären har gjort sig skyldig till brottslighet, i första hand gäldenärsbrott. Del är uppenbart att en myndighet har bätire möjligheter än en enskild person att som lillsynsorgan övervaka att dessa undersökningar bedrivs så effektivt som möjligt.

Jag vill också erinra om att konkurslagskommittén har fåll i uppdrag alt överväga hur man från konkursrättsliga utgångspunkter kan stävja missbruk av konkursinstitutel genom upprepade konkurser. Man kan här tänka sig all en konkursgäldenär i vissa fall skall kunna förbjudas all under viss lid efter konkursen vidare driva näringsverksamhet.

Vad kommittén kan komma fram till i fråga om möjligheterna att stävja konkursmissbruk är del i dag för tidigt atl yttra sig om. I den mån tillsyns-organet här skall spela en roll, talar emellertid även detta för atl tillsynen läggs på en slallig myndighet.

Äv vad jag hittills har sagt framgår all flera skäl talar för att en myndighet blir tillsynsorgan. Med ett sådani syslem undgår man också den kritik som har riktats mot nuvarande ordning och som hänger samman med att del oftast är advokater som ulses till rättens ombudsmän. Eftersom även konkursförvaUaren regelmässigt är advokat, faller det på rällens ombudsman alt kontrollera en kollegas verksamhet. Även om denna ordning inte har gett upphov till några kända missförhållanden, är det en

Prop. 1978/79:105 192

fördel om tillsynsverksamheten ordnas så att det inte ens kan uppslå en misslanke om att tillsynen inte skulle bedrivas opartiskt och effektivt.

Med slöd av det anförda förordarjag alt tillsynen över konkursförvaltningen i ordinär konkurs läggs hos myndighet. Frågan är då vilken myndighet som bör anförtros uppgiften.

Kommitténs förslag atl tillsynsuppgifterna skall läggas hos kronofogdemyndighet har kritiserats inte bara av de remissinstanser som önskar att rätlens ombudsman behålls utan även av vissa andra instanser som förordar andra altemativ. De kritiska instansema åberopar främst att kronofogdemyndigheterna inte har tillräcklig kompetens för tillsynsuppgifterna i konkurs och atl del från principiell synpunkt inte kan godtas att en företrädare för statens borgenärsintressen i konkurs samtidigt handhar tillsynen i konkursen. Några remissinstanser utpekar länsstyrelsen som mera lämplig än kronofogdemyndigheten att utöva tillsynen. RÅ har fört fram tanken att tillsynen skall anförtros åt åklagare.

När det gäller RÅ;s förslag vill jag betona att uppgiften att övervaka att utredning görs om anledning föreligger lill misstanke om brott endasl är en del av vad som åligger tillsynsmyndigheten. Övriga uppgifter har inte någon anknytning till åklagarverksamheten. Det kan därför inte anses lämpligt att välja åklagare som tillsynsmyndighet.

I valet mellan länsslyrelse och kronofogdemyndighet har enligt min mening kronofogdemyndigheten det försteget att den genom sin nuvarande verksamhet har stor exekutiv erfarenhet, vilket måste anses vara av värde vid tillsyn i konkurs. Kronofogdemyndigheterna har dessutom redan nu en nära och löpande kontakt med konkursförvaltning. Jag vill också påminna om att kronofogdemyndigheterna vid skalteindrivningen i stor utsträckning ställs inför arbetsmarknadspolitiska problem. Den erfarenhet kronofogdemyndigheten här förvärvar kan vara till nytta vid tillsyn över konkursförvaltning.

Redan vad jag nu har anförl talar för att kronofogdemyndighet får hand om lillsynen i konkurs. Innan jag går närmare in på de olika invändningar som har framförts mot denna lösning villjag något beröra de organisatoriska förutsättningarna.

Landet är indelat i 81 kronofogdedistrikt. I varje distrikt finns en kronofogdemyndighet. Chef för kronofogdemyndigheten är en kronodirektör eller en kronofogde. Vid åtskiUiga kronofogdemyndigheter finns ytterligare en eller flera kronofogdar. I 35 kronofogdedistrikt finns dock endast en enda kronofogde (enfogdedistrikt). I kronofogdekarriären ingåräven biträdande kronofogdar och kronofogdesekreterare. För tillträde till denna karriär krävs i princip jur.kand.-examen och notariemeritering. De som antas till kronofogdesekreterare får genomgå en ettårig fackutbildning. Vid sidan av denna gmpp finns icke lagfaren personal i exekutionskarriären (kronokommissarier och kronoassistenter), vilk.en grupp också erhåller intern fackutbildning. Kronofogdes uppgifter som utmätningsman

Prop. 1978/79:105 193

delegeras i avsevärd utsträckning lill personal i exekutionskarriären. Härtill kommer tjänstemän i kontorskarriären.

Vid ingången av budgetåret 1977/78 fanns inom kronofogdedistriklen inrättade totalt 2.707 tjänster, varav 202 i kronofogdekarriären, 1.304 i exekutionskarriären och 1.169 i kontorskarriären och 32 för förvaltningspersonal. I 32 kronofogdedistrikt är all personal stationerad på distriktets centralort. I övriga distrikt finns personal stationerad på en eller flera orter utanför centralorten. Kronofogdemyndigheterna lyder i vissa hänseenden under länsstyrelsema. Centralmyndighet för administration av exekutionsväsendet är RSV.

Kronofogdemyndighetemas arbetsuppgifter består av handläggning av allmänna och enskilda mål. Allmänna mål är uttagande av skatter, böter eller andra på indrivning beroende medel. I dessa mål som utgör merparten av målen är staten borgenär. Statens intressen tas till vara av utmätningsmannen, dvs. kronofogdemyndigheten. Till de enskilda målen hör bl.a. mål där enskild borgenär begär verkställighet av dom eller annan exekutionstitel genom utmätning eller införsel. Härutöver handläggs vid kronofogdemyndigheten flera andra typer av ärenden. Bl.a. kan nämnas att kronofogdemyndighetema i fattigkonkurs prövar om belalning enligt den StaUiga lönegarantin skall utgå för fordran i konkursen.

Avsikten är att kronofogdemyndighetema i framtiden skall få vidgade uppgifter. Enligt det förslag till ulsökningsbalk som har remitterats till lagrådet skall sålunda betydelsefulla uppgifter, som f.n. ankommer på överexekutor, handhas av kronofogdemyndighet. Här kan särskilt nämnas exekutiv försäljning av fast egendom, av skepp och av luftfartyg. Den nya ordningen avses träda i kraft den 1 januari 1981.

Riksdagen har tidigare i år fattat beslut om distriktsindelning och riktlinjer för en ny arbetsorganisation m.m. inom exekutionsväsendet (prop. 1977/78:129, CU 1977/78:26, rskr 1977/78:253). Beslutet innebär att den nuvarande distriktsindelningen behåUs oförändrad. Enfogdedistrikten skall emellertid kunna få särskilt stöd i sin verksamhet när ordinarie kronofogde under längre tid är alltför arbetstyngd eller inte är i tjänst. Vid varje myndighet skall finnas en centralavdelning med två sektioner, en för allmänna mål och ärenden och en för enskilda mål och löneexekution, samt en fältavdelning indelad i fältsektioner. Kronofogdemyndighetema i Stockholm, Göteborg och Malmö skall få en särskild organisation. Enligt denna skall mål och ärenden avseende konkurs och lönegaranti hänföras till en särskild enhet liksom mål och ärenden avseende införsel för underhållsbidrag. Övriga mål och ärenden fördelas på fyra organisationsenheter vid myndigheten i Stockholm, tre vid myndigheten i Göteborg och två vid myndigheien i Malmö.

Genom riksdagsbeslutet tillförs kronofogdemyndigheterna 63 nya tjänster samt medel motsvarande 67 årsarbetskrafter. Reformen träder i kraft den I januari 1979. Den nya organisationen för kronofogdemyn-13 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 105

Prop. 1978/79:105 194

dighelen i Stockholm har dock trätt i kraft den 1 juli 1978.

När det gäller atl ta ställning till om kronofogdemyndighetema har erforderliga kvalifikationer för alt ulöva tillsyn i konkurser vill jag först erinra om atl åtskilliga av de kritiska remissinstansema har tagit fasta på atl i tillsynen skall ingå att ge råd i förvaltningsfrågor. Det har framhållits att kronofogdemyndigheterna särskilt beträffande denna uppgifi inte har tillräckliga kvalifikationer. Enligt mitt förslag skall emellertid rådgivning i speciella förvaltningsfrågor inte ingå i tillsynen. DeUa medför atl grunden för remisskritiken i ett väsentligt avseende bortfaller.

Kommitténs avsikt har varit atl tillsynsuppgiftema i allmänhet skall handläggas av kronofogdepersonal. Denna torde enligt min mening i regel ha goda förutsättningar för alt utöva den materiella och formella kontroll jag har tänkl mig. Kronofogdemyndigheternas lämplighet som tillsynsorgan skall emellertid inte bedömas enbart med utgångspunkt från rådande förhållanden. Det är möjligt att inom en ganska kort tid genom utbildnings- och informationsåtgärder stärka kompetensen hos myndighetemas personal. I detta arbete bör RSV som centralmyndighet kunna spela en viktig roll. RSV har sedan många år ett väl utbyggt informations- och servicesystem som kan tas i anspråk även för detta nya ändamål.

Även mot bakgmnden av det nu sagda anserjag dock att man kan hysa en viss ivekan om humvida varje kronofogdemyndighet har de samlade resurser som behövs för tillsynen. Detta gäller i första hand beträffande enfogdedistrikten. De stödmöjligheter som enligt det tidigare nämnda riksdagsbeslutet skall införas får knappasl någon belydelse i detla sammanhang.

Tillsynen i konkurser förutsätter i allmänhet goda insikter i och erfarenheter av ekonomiska och revisionstekniska frågor. Detta gäller särskilt den materiella delen av tiUsynen, dvs. den fortlöpande övervakningen av att konkursförvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt. I större företagskonkurser ställer denna kontroll ganska stora krav på tillsynsmyndigheten. Tillsynsmyndigheten bör därför förfoga över företagsekonomisk och revisionsteknisk sakkunskap. Önskvärl är att den erforderliga expertisen i möjligaste mån knyts till myndighetens egen organisation. Att tillsynsmyndigheten förfogar över en väl utbyggd kontorsorganisation är också viktigt. Enligt min mening kan man inte räkna med att landets alla kronofogdemyndigheter uppfyller eller i en nära framtid komner alt uppfyUa de nu StäUda kraven.

JK och bankinspektionen har varil inne på tanken att endast vissa större kronofogdemyndigheter skall tas i anspråk för tiUsynsuppgifter i konkurs. För egen del anserjag att starka skäl talar för en sådan ordning. Visserligen bör man i princip undvika alt låta en del arbetsuppgifter förbehållas vissa kronofogdemyndigheter. Förhållandena är emellertid speciella när det gäller lillsyn i konkurs. En naturlig utgångspunkt är att denna tillsyn anförtros en kronofogdemyndighet i varje län. Det bör dock vara möjligt

Prop. 1978/79:105 195

atl i en del fall inrätta flera tillsynsmyndigheter i ell och samma län eller en gemensam tillsynsmyndighet för flera län. En av fördelama med den angivna lösningen är alt tillsynen i stor utsträckning kan bedrivas av en och samma tjänsteman eller grupp av tjänstemän. På en del myndigheter lorde del också vara möjligl alt inrätta speciella lillsynsenheler. Genom den nu angivna ordningen kan man erhålla en specialisering på området. Jag vill understryka att det även med denna ordning är möjligt att tillvarata berörda tjänstemäns erfarenheter av exekutivt arbele i allmänhet saml de kunskaper som finns inom myndigheten rörande den gäldenär vars konkurs tillsynen gäller.

Mot den nu diskuterade ordningen kan invändas atl den lokala förankring som följer med kommitténs förslag i viss utsträckning går förlorad. Jag vill dock erinra om att intresset av en sådan lokal anknyining ej är så framträdande i ett system där tillsynsorganel inte skall syssla med rådgivning i förvaltningsfrågor. Jag anser det vidare vara möjligt att inom ramen för den angivna tillsynsorganisationen medge atl andra kronofogdemyndigheter än de som är tillsynsmyndigheter får anlitas för uppgifter som ingår i lillsynen och som är lämpade för delegering.

Med slöd av vad jag nu har sagt anserjag att en effektiv och kompetent tillsyn kan anordnas, om tillsynsuppgiftema koncentreras till ett mindre antal kronofogdemyndigheter.

Åtskilliga remissinstanser anser att det från principieU synpunkt ej kan godtas alt kronofogdemyndighet skall vara verksam i en konkurs både som borgenär och som tillsynsorgan. Enligt dessa remissinstanser kan det lätt uppkomma misstankar hos övriga borgenärer om att tillsynen inte sker objektivt. För åtskilliga remissinstanser är detta den avgörande invändningen mot kommitténs förslag.

I likhet med kommittén anserjag det vara en avgörande skillnad i principiellt hänseende mellan en ordning där kronofogdemyndigheterna är förvaltare i konkurs och en ordning där tillsynen ankommer på dessa myndigheter. Tillsynsuppgifterna är i allmänhet inte sådana att de ger utrynime för obehöriga hänsynstaganden. På en punkt måste jag dock ge de kritiska remissinstanserna rätt. Även enligt min mening är det sålunda från principiell synpunkt mindre lämpligt att en kronofogdemyndighet skall ha till uppgift att råda förvaltaren i förvaltningsfrågor. Emellertid har jag redan intagit ståndpunkten att någon sådan rådgivning från tillsynsorganets sida inte skall ingå i tillsynen. Den principiella invändningen förlorar därmed enligt min mening myckel av sin bärkraft.

Med den tillsynsorganisation som jag har tänkt mig är det möjligl alt i stor utsträckning skilja tillsynsfunktionen från de borgenärsfunktioner som ligger på vederbörande myndighet. Den principen bör enligt min mening gälla att en tjänsteman som handhar lillsynsuppgifier inte skall ta någon befattning med indrivningsuppgifter och andra borgenärsuppgifter. På vissa myndigheter torde denna ordning ej vara möjlig att genomföra fulll

Prop. 1978/79:105 196

ut. Då måste i vart fall gälla att en viss tjänsteman ej får utöva tillsyn i de fall han tidigare i allmänt mål har tagit befattning med indrivning av fordran som görs gällande i konkursen eller vidtagit exekutiv åtgärd för uttagande av en sådan fordran.

Om tillsynen ordnas på det sätl somjag nu har angeti måste betänkligheterna mot kronofogdemyndighetema ytterligare minska. Jag vill också påpeka atl de tjänstemän som skall handlägga tillsynsuppgifterna handlar med det ansvar och under den insyn som i allmänhet följer med offentlig verksamhet.

Jag vill i det här sammanhanget också beröra kostnadsaspekten. Enligt gäUande ordning utgår arvode till rättens ombudsman ur konkursboet. Någon ersättning för konkursdomarens tillsynsverksamhet uttas däremot inte. Enligt kommitténs förslag skall tillsynsmyndighetens koslnader las ut av konkursboet. Detta förslag har lämnats utan erinran av de flesta remissinstansema. Även jag anser att koslnadema för tillsynsmyndighetens verksamhet likaväl som rättens ombudsmans arvode bör las ut ur konkursboet. Däremot bör i enlighet med vad kommittén har föreslagit tillsynskostnadema inte prövas av konkursdomaren utan ersätiningen för tillsynen bör utgå enligt bestämmelser som regeringen meddelar.

RSV har gjort beräkningar beträffande tillsynskostnademas storlek, om tillsynen läggs på kronofogdemyndigheterna. Dessa beräkningar visar att kostnadema i avsevärd mån skuUe understiga nuvarande kostnader för den verksamhet som bedrivs av rättens ombudsman.

Sammanfattningsvis vill jag förorda att tillsynen i ordinära konkurser läggs på ett mindre antal kronofogdemyndigheter, i princip en i varje län. Vid varje sädan kronofogdemyndighet skall del så långl möjligl finnas tjänstemän som huvudsakligen sysslar med konkurstillsyn. Kronofogdemyndighet som är tiUsynsorgan skall i viss utsträckning kunna delegera uppgifter till lokal kronofogdemyndighet och även annars fä hjälp av sädan myndighet. Jag har i denna fråga samrått med chefen för kommundepartementei.

När det gäUer RSV:s roll villjag påpeka att kronofogdemyndigheterna inte är underställda RSV annat än i administrativt hänseende. RSV kan således i princip inte utfärda bindande föreskrifter och anvisningar för kronofogdemyndigheterna. Motsvarande bör gälla även i fråga om tillsynsmyndighetemas verksamhet. RSV:s primära uppgift på detta område blir därför att lämna information, utforma blanketter och meddela allmänna råd i skilda frågor samt svara för utbildning.

Som tidigare nämnts har de nuvarande rättens ombudsmän inte bara tillsynsuppgifter utan sysslar också med rådgivnings- och förlikningsverksamhet. Rådgivningsverksamheten har jag redan tidigare berört i avsnittet 5.2.5. Jag återkommer emellertid till denna verksamhei och till förlikningsfrågor i följande avsnitt.

Prop. 1978/79:105 197

5.3.4 Granskningsmän

Kommitténs förslag all granskningsmännen skall finnas kvar i del ordinära konkursförfarandet med ungefär samma befogenheler som enligt gällande lag men erhälla en i viss mån annan funktion än f n. har godtagits av de flesta remissinstanserna. Hovrällen över Skåne och Blekinge samt Stockholms tingsrätt anser dock atl granskningsmännen inte fyller något behov i del nya förvaltningssystemet. Dessa remissinsianser ennrar om att granskningsmän f n. utses ytterst sällan.

Det nya förvaltningssystemet innebär att borgenärskoUektivet inte längre skall utöva någon beslutanderätt i samband med förvaltningen. Förvaltare skall inte längre väljas av borgenärema utan tillsättas av konkursdomaren. Jag anser i likhet med kommittén alt det mol denna bakgmnd är befogat att ge enskild borgenär en möjlighet till insyn i förvaltningen utöver vad som följer av förvaltarens skyldighet att samråda med särskilt berörd borgenär och den allmänna rätt att få upplysningar av förvaltare som vatje borgenär äger. Jag förordar därför att granskningsman skall kunna tillsättas i ordinär konkurs. Bestämmelserna om granskningsman bör utformas i huvudsak enligt kommitténs förslag.

5.3.5 Vissa frågor i samband med tillsynen

Som en första fråga diskuterar kommittén i vad mån staten har ett skadeståndsansvar för tillsynsmyndighetens verksamhet. Kommittén påpekar att staten f n. enligt 3 kap. 2 8 skadeståndslagen (1972:207) ansvarar för skador som kan uppkomma genom fel eller försummelse av konkursdomaren eller rättens ombudsman i samband med tUlsynen över konkursförvallning. Enligt kommittén kommer staten att vara ansvarig för försumlighet eller fel vid kontrollen även sedan denna har överförts till kronofogdemyndighet. Kommittén framhåUer att det allmännas ansvar även i fortsättningen torde få följa de principer som i allmänhet gäller beträffande statens ansvar för fel eller försummelse vid kontrollverksamhet. Särskild betydelse i detla sammanhang har enligt kommittén den s.k. standardregeln i 3 kap. 3 8 skadeståndslagen. Enligt denna regel föreligger ersättningsskyldighet för staten endast om krav har blivit åsidosatta som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på dess utövning. Enligt kommittén framgår av förarbetena till skadeståndslagen att standardregeln generellt sett leder till att det aUmännas skadeståndsansvar för kontrollverksamhet är mer begränsat än för myndighetsutövning av annat slag.

Enligt kommittén synes praxis före skadeståndslagens tillkomst ha ställt tämligen stränga krav på effektivitet i fråga om'kontroUen över konkursförvallning. Det saknas enligt kommittén anledning att sänka kraven med anledning av att kronofogdemyndigheten övertar tillsynsuppgiftema.

Prop. 1978/79:105 198

Vad kommittén sålunda har anfört i fråga om del allmännas skadeståndsansvar har inte mött någon erinran vid remissbehandlingen. Även jag kan ansluta mig till kommitténs uttalanden på denna punkt.

En fråga i detta sammanhang är om någon tidsbegränsning bör gälla beiräffande möjligheten alt föra skadeståndstalan mot staten på grund av fel eller försummelse vid tillsynen. Enligt 197 8 i gällande KL får skadeståndstalan mot rättens ombudsman med undantag för lalan om skadestånd på grund av brotl inie väckas efter utgången av den tid som gäller för klander av redovisning, dvs. normalt tre månader efter det att redovisningen blivit lillgänglig. Enligt kommittén äger denna bestämmelse inte tillämpning vid talan mot staten pä gmnd av fel eller försummelse av rättens ombudsman. Kommittén föreslår att bestämmelsen utmönstras i anslutning till atl rätlens ombudsman avskaffas.

JK ifrågasätter om inte viss motsvarighel till 197 § bör införas. Enligt JK innebär det stora fördelar framför allt från utredningssynpunkt om en särskild preklusionsregel i detla fall införs. Jag kan hålla med JK om att det från praktisk synpunkt är fördelaktigt om frågan om statens ansvar kan avgöras i nära anslutning lill konkursen. Jag anser emellertid att tillräckliga skäl inte föreligger för atl för dessa fall föreskriva andra regler än dem som i allmänhet gäller i fråga om talan mol staten. Jag godtar därför vad kommittén har föreslagil på denna punkl. Allmänna regler om preskriptionstid kommer sålunda att gälla.

Åtskilliga av de åtgärder som ingår i tillsynsmyndighetens uppgifter är av sådant slag all de inte kan överklagas. Enligt kommittén bör intresset av all få till stånd en snabb procedur medföra att inte heller de avgöranden i samband med lillsynen som i och för sig skulle kunna överklagas skall kunna bli föremål för lalan. Kommitténs islåndpunkl har godtagits vid remissbehandlingen och även jag ansluler niig till den.

Vad gäller tillsynsmyndighetens egen rätt att fullfölja talan mol beslut under konkursförfarandet menar kommittén att både principiella och praktiska synpunkier lalar för all möjlighelen till fullföljd begränsas till undanlagsfall. Enligt kommitténs mening bör tillsynsmyndigheten ha rätt att överklaga konkursdomarens beslut beiräffande uiseende av förvallare m.m. saml rättens beslut i fråga om förvaltararvode. Uidelningsförslag bör enligt kommittén inte kunna klandras av tillsynsmyndigheten. Däremot bör tillsynsmyndigheten ha rätt alt klandra slutredovisning av förvaltaren. Della är enligt kommittén motiverat främst av all de i slutredovisningen upptagna omkostnaderna för förvaltningen bör kunna prövas.

Kommitténs ställningstaganden i fråga om fullföljd och klander har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. Några remissinstanser har dock ansett att tillräckliga skäl för att jge tillsynsmyndigheten rätt att överklaga och klandra inte föreligger. För min del vill jag erinra om att tillsynsmyndigheten skall få yttra sig till konkursdomaren i en del frågor, t.ex. rörande tillsättande av förvallare och i arvodesfrågor. I andra frågor

Prop. 1978/79:105 199

har myndigheten rätt att göra framställning hos konkursdomaren. 1 de nu angivna fallen bör tillsynsmyndigheten enligt min mening också ha rätl alt överklaga konkursdomarens beslul. Behörighelen för tillsynsmyndigheten atl yttra sig och fullfölja talan har nära samband med utövandet av tillsynsfunktionen. Detta gäller även den föreslagna rälten för myndigheien atl klandra slutredovisning. Jag godiar därför kommitténs förslag även på den punkten.

Kommittén tar också upp frågan om några inskränkningar i offent-Ughetsprincipen är motiverade beträffande de konkurshandlingar som finns hos tillsynsmyndigheten. Jag lar dock inte upp denna fråga i detta sammanhang. Den övervägs i samband med det arbete på att ularbeta en ny sekretesslagstiftning som f.n. pågår inom jusiitiedepartementel.

Enligt 2 8 tredje punkten förvahningslagen (1971:290) skall lagen inte gälla ärende hos överexekuior eller utmätningsman, om ärendet avser myndighetens exekutiva verksamhet. Kommittén anser alt denna undantagsbestämmelse inte blir tillämplig på kronofogdemyndighets lillsyn över konkursförvaltning utan alt förvaltningslagen i stället får principiell tillämplighet på tillsynsverksamheten. Denna bedömning har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Inte heller jag finner atl den nya uppgift som nu läggs på kronofogdemyndighet bör hänföras till exekuiiv verksamhet i förvaltningslagens mening. Förvaltningslagen bär därför i princip vara tillämplig på tillsynsverksamheten. Som kommittén har framhållit torde dock KL:s särskilda förfaranderegler i allt väsentligt träda i stället för motsvarande bestämmelser i förvallningslagen. Jag ansluter mig till kommitténs bedömning att några praktiska problem inte behöver uppstå vid lillämpningen.

Enligt 27 8 KL kan del av gäldenärens arbetsinkomst under vissa förutsättningar tillföras konkursboet. Det ankommer på förvaltaren att i förekommande fall göra anspråk på inkomsten för boets räkning. Om tvist uppkommer mellan förvaltaren och gäldenären, skall denna prövas av rälien på ansökan av bl.a. förvaltaren eller gäldenären. En liknande ordning gäller i fråga om gäldenärens rätt atl utfå nödiga lösören (beneficium) m.m. (97 och 98 SS KL).

Kommittén föreslår att prövningen av frågor om arbetsinkomst och beneficium flyttas över till tillsynsmyndigheten, dvs. kronofogdemyndigheten. Kommittén föreslår dessulom att förfarandet i övrigi omgestaltas. Tillsynsmyndighetens beslul skall således enligt förslaget alltid krävas för att konkursboet skall få del av gäldenärens arbetsinkomster och för att gäldenären skall få ut sitt beneficium. Beslutet skall kunna överklagas i exekutiv ordning.

Kommitténs förslag har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. Hovrätten över Skåne och Blekinge samt Domareförbundel vänder sig dock mot att besvär över tillsynsmyndighets beslut skall föras i exekutiv ordning. Dessa remissinstanser förordar i stället att beslutet skall prövas

fordran kan enligt KL framställa alt göra anmärkning tillkommer

Den som vill angripa bevakning av en anmärkning hos konkursdomaren. Räll förvallaren, borgenär och gäldenären. Förvallaren är skyldig all granska bevakning och när anledning finns göra;anmärkning mot framställda betalnings- och förmånsrällsanspråk. Änmärkningstiden skall bestämmas lill minsl två och högst fyra veckor. Längre anmärkningslid får fastställas när det är oundgängligen erforderligl.

Tvist som uppkommer genom att anmärkning framställs mot bevakning skall enligt 108 8 KL handläggas vid borgenärssammanträde inför rättens ombudsman, s.k. förlikningssammanträde. Detla skall hållas tidigast två och senast fyra veckor efter anmärkningstidens utgång. Rätlens ombudsman skall genom förhör med de närvarande försöka utreda tvistefrågorna och åstadkomma förlikning. Orrt alla närvarande medger att anmärkning förfaller eller inskränker den, får de som uteblivit inte föra talan däremot. Enligt särskild föreskrifi i 110 8 KL kan förlikning annars ingås endasl under förutsättning all alla rättsägare samiycker härtill. De tvistefrågor vari förlikning inie kan iräffas skall hänskjutas till rätten. Rätlens prövning av tvistefrågor sker i en s.k. jävsprocess. Mål om tvistiga fordringar skall sättas ul lill viss dag inom fjorton dagar från förlikningssammanlrädet. Om del i särskilt fall anses nödvändigi, får dock handläggningen ske senare. Munllig förberedelse är obligatorisk. Huvudförhandling får i vissa fall hållas i omedelbart samband med förberedelsen. Genom dom i jävsprocess avgörs endast vilken rätl den ifrågavarande fordringen har i konkursen.

Kommittén ställer frågan om man vid sidan av del nya tillsynsorganet bör ha kvar rättens ombudsman för fullgörande av förlikningsuppgifterna. Enligt kommittén har rättens ombudsman i detta avseende en viktig

Prop. 1978/79:105 201

funktion. Kommittén konstaterar också att nuvarande system med rätlens ombudsman som förlikningsorgan fungerar väl. Ett bibehållande av rättens ombudsman med enda uppgift att leda förlikningssammanlrädet skulle emellertid enligt kommittén innebära en överorganisation. Kommittén avvisar tanken på att låta förvaltaren leda förlikningssammanlrädet. Inte heller tillsynsmyndigheten anses lämpad för föriikningsverksamhet. Enligt kommitténs mening bör ombudsmannens roll som förlikningsorgan i stället övertas av konkursdomaren. Kommittén pekar härvid på de föriikningsuppgifter som ankommer på domstol enligt rättegångsbalken och lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, den s.k. småmålslagen. Kommittén tror inte atl konkursdomarens möjligheler att åsiadkomma förlikning vid förlikningssammanträdet nämnvärt minskas genom alt han kan komma att delta i en eventuell handläggning i rätten. Förlikningsverksamheten bör följa de principer som råder i fråga om förlikning i tvistemål om mindre värden. Detta innebär att konkursdomarens skyldighet att vara verksam för förlikning sträcker sig längre än vad som gäller enligt rättegångsbalken.

I övrigi lägger kommittén fram vissa förslag i syfte atl underiätta för förvaltaren att klarlägga fordringsbilden och atl träffa uppgörelse med berörda borgenärer. Sålunda föreslås att längre anmärkningstid än fyra veckor skall få fastställas, när det är erforderiigt. Detta innebär en viss uppmjukning av nuvarande undantagsregel. Kommittén menar att en något längre anmärkningslid i vissa fall kan vara gynnsam från förlikningssynpunkt. Vidare föreslås atl de närvarande vid förlikningssammanträdet skall kunna uppdra åt förvaltaren att sluta förlikning med borgenär mot vars bevakning anmärkning gjorts. Ett beslut om sådant uppdrag skall liksom beslul om att anmärkning skall få förfalla gälla även för den som har uteblivit från sammanträdet.

I syfte alt göra rättens behandling av tvistiga fordringar snabbare föreslår kommittén atl sammanträde för handläggning av tvistiga fordringar skall, när det är möjligt, hållas i omedelbar anslutning till förlikningssammanlrädet. Kommittén föreslår vidare att sådant rättens sammanträde som inte skall äga mm omedelbart efter förlikningssammanlrädet normalt skall hållas inom fyra veckor — i stäUet för som nu fjorton dagar— från detta sammanträde. Föreligger särskilda skäl kan även längre tid komma i fråga. Syftet med förslaget är att ge mera tid åt föriiknings-verksamheten. Beslut om tidpunkten för rättens sammanträde skall fattas av konkursdomaren vid förlikningssammanträdets slut. Vidare föreslås att förberedelse i mål om tvistiga fordringar inte längre skall vara obligalorisk. Enligt kommittén torde i de fall tvistefrågor handläggs omedelbart efter förlikningssammanträdet något behov av muntlig förberedelse i allmänhet inte föreligga. Kommittén anser att rätten bör vara domför med en domare vid huvudförhandling i mål om tvistiga fordringar.

Förslaget att konkursdomaren skall överta de förlikningsuppgifter som

Prop. 1978/79:105 202

f.n. ankommer på rättens ombudsman har fåll ett blandat mottagande under remissbehandlingen. Förslaget godtas dock av de flesta remissinstanserna. Bland dem som tillstyrker förslaget är JK, Göteborgs tingsrätt, domstolsverket och LO. Åtskilliga av de remissinsianser som förordar all rättens ombudsman behålls åberopar som ell av huvudskälen härför ombudsmannens förlikningsverksamhet. Bland dessa inslanser är hovrällen över Skåne och Blekinge, flertalet tingsrätter, advokatsamfundet, Domareförbundel, Bankföreningen, Köpmannaförbundet och SHIO. Dessa remissinsianser framhåller alt nuvarande ordning medför att många tvistefrågor kan lösas förlikningsvis.

För min del vill jag i likhel med kommittén och åtskilliga remissinstanser understryka att rättens ombudsmans förlikningsverksamhet är av stort praktiskt värde. Enligt min mening är det inte möjligt all i ell nytt förvaltnings- och tillsynssystem i ordinär konkurs undvara en förlikningsfunktion liknande den som fullgörs av rättens ombudsman. Frågan är emellertid om man bör ha kvar rätlens ombudsman för denna uppgift, om man, somjag tidigare har föreslagil, flyttar tillsynsfunkiionerna till ett annal organ. Jag finn det naturligt att i detta läge undersöka om konkursdomaren kan få lill uppgifi att åtminstone i första hand ansvara för förlikningsverksamhelen i konkurs. Della skulle bl.a. ligga i linje med att konkursdomaren har fått förlikningsuppgifter genom ackordslagen.

Enligt 42 kap. 17 8 rättegångsbalken bör rätten, om saken är sådan alt förlikning därom är tillålen och del finnes lämpligt, söka förlika partema. I förarbetena till denna bestämmelse sägs att domaren bör förfara med stor varsamhet, så alt inte parterna utsätts för obehörig påtryckning eller domaren inblandas på sådani sätt att tilltron till hans opartiskhet rubbas.

Tanken på atl anförtro konkursdomaren förlikningsuppgifter i konkurs övervägdes under förarbetena till KL men avvisades. Man hänvisade härvid lill att konkursdomaren, om hans förlikningsförsök misslyckades, sedermera hade atl delta i rättens avgörande av tvisten och att detta medförde en risk för att hans opartiskhet vid avgörandet kunde sättas i fråga. Frågan kom upp till förnyad diskussion år 1957 när nuvarande regel om obligalorisk muntlig förberedelse i bl.a. mål om tvistiga fordringar infördes. Även vid detta tillfälle avvisades möjligheten atl lägga förlikningsuppgifter på konkursdomaren. Det ansågs all rättens ombudsman genom att han aldrig kom i den ställningen att han i rätten skulle bedöma den föreliggande tvistefrågan hade andra möjligheter än konkursdomaren atl åstadkomma förlikning.

Den återhållsamhet som lagstiftaren tidigare visat när det gäller att låta domstol söka förlika tvistande parter har på senare år mjukats upp. Ett led i denna utveckling är småmålslagen. Enligt 6 8 i denna lag skall rätten söka förlika parterna om inte särskilda skäl föranleder annat. Av förarbetena framgår atl förfarandet i smämålen i högre grad än som i aUmänhet gäller skall inriktas på föriikning (prop. 1973:87 s. 152- 153 och 182). Vid lagens

Prop. 1978/79:105 203

tillämpning har förlikningsverksamheten fått stor praklisk betydelse.

Med anledning av atl kommittén vid sill ställningslagande fäst avseende vid den ordning som gäller i småmål har en remissinstans, Stockholms lingsrält, framhållil att de spörsmål som uppkommer i småmål är av ganska enkel och konkret beskaffenhet och att smämålen just avser mindre värden. Enligt tingsrälten är förhållandena annoriunda i jävstvister i konkurs. Jag har emellertid den uppfallningen att de tvistefrågor som uppkommer i en konkurs inte så ofta är av kompliceral slag. F. ö. kan del i smämålen uppkomma tämligen svåra frågor både av juridisk art och av be-visnatur.

I delta sammanhang villjag också erinra om att regeringen hargetl rättegångsutredningen (Ju 1977:06) i uppdrag bl.a. atl undersöka om domstolarnas resurser för lösande av konflikter mellan enskilda tas till vara på bästa sätt f.n. Som exempel på åsyftad verksamhei nämns i direktiven förlikningsverksamhel i tvister av enklare slag.

Som har framgått av del föregående har ett nytt synsätt börjat göra sig gällande i fråga om domstolamas förlikande roll. Jag kan inte finna att det föreligger något principiellt hinder mot att låta konkursdomaren svara för förlikningsuppgifter vid konkurs.

Åtskilliga remissinsianser har som särskilda fördelar med nuvarande ordning framhållit atl förlikningsverksamhelen kan påbörjas redan före förlikningssammanträdet och alt verksamheten är anförtrodd någon som ofta är väl insatt i den särskilda konkursen samt i affärsjuridiska och ekonomiska frågor i allmänhet.

Även jag anser det vara viktigt alt förlikningsverksamheten sköts på ett kompetent sätt. Detta är naturligtvis särskUt angelägel med hänsyn till att den prövning av tvistiga fordringar som kommer till stånd i konkurs i prakiiken oftast innefattar ett slutgiltigt avgörande av tvistefrågorna. I en del fall är det även värdefullt att arbetet med att utreda och förlika tvistefrågorna kommer i gång på ett lidigi stadium. I detta sammanhang vill jag emellertid erinra om all även förvaltaren har ett ansvar för att uppgörelser kommer lill stånd när del finns förulsältningar härför. Genom de ändringar i förfarandet som jag strax ämnar föreslå förbättras förvaltarens möjligheter att åsiadkomma resultat i delta hänseende. Vad jag nu har sagt bör tjäna som utgångspunkt när det gäller att lösa frågan om förlikningsorgan i konkurs.

Enligt 42 kap. 17 8 rättegångsbalken finns möjlighet för domstolen att i vissa fall förordna en särskild medlare. Stockholms tingsrätt har för det fall rällens ombudsman avskaffas förordat att förlikningssystemet i konkurs byggs upp efter mönsier av denna bestämmelse. Även jag finner det naturligt med en sädan ordning. Uppdrag av här avsett slag skulle komma i fråga när tvistefrågorna är komplicerade. En särskild förlikningsman skulle vid behov kunna utses redan före förlikningssammanträdet. Uppdraget skulle ej behöva avse alla tvistefrågor utan kunna begränsas till en eUer flera frågor.

Prop. 1978/79:105 204

Det syslem jag nu har angett tillgodoser enligt min uppfattning väl de krav på effektivitet och rättssäkerhet som kan ställas. Jag förordar därför att systemet införs. Jag återkommer senare lill olika detaljfrågor i samband med förlikningsverksamheten.

Den nya uppgifi som genom mitt förslag läggs på konkursdomaren behöver enligt min bedömning inte föranleda några resursförstärkningar vid tingsrätterna. Uppgiften att ansvara för förlikningsverksamheten släller emellertid avsevärda krav på konkursdomarens kompelens och bör därför anförtros åt en van domare. Även vissa andra nya uppgifter som konkurslagsreformen medför för konkursdomarna är av sådan svårighetsgrad att de bör ligga hos erfama domare. Vad jag nu har sagt innebär att lingsnotarier endast bör få mer rutinbetonade göromål i konkurssammanhang. Övriga uppgifier bör ankomma på personal med fullständig domar-kompelens. Tingsrättsinstruklionen bör ändras i enlighet med det sagda. Jag vill tillägga atl viss utbildning bör komma till stånd i samband med att reformen sätts i kraft.

I samband med förslaget att konkursdomaren skall fungera som förlikningsorgan i konkurs har kommittén föreslagit vissa ändringar i själva anmärknings- och förlikningsförfarandet. Kommitténs förslag i dessa delar har allmänt godtagils av remissinstansema. JK har dock föreslagit ett helt nytt system som innebär atl förlikningssammanträdet utmönstras och ersätts av munllig förberedelse. Ett sådani system skuQe enligt JK avsevärt förenkla förfarandet. Vidare har RSV förordat att förvaltaren genom föreskrift i KL får ett generellt uppdrag all träffa förlikning med rätt för de närvarande vid förlikningssammanträdet att inskränka detta uppdrag. Enligt RSV kan man nämligen inte alltid vid förlikningssammanträdet förutse behovet av förlikningsuppdrag.

Den av JK föreslagna ordningen skiljer sig avsevärt från nuvarande system för handläggning av tvistiga fordringar. Enligt min mening är dock nuvarande ordning med de ändringar kommittén föreslagit all föredra framför JK:s förslag. Jag vill därvid särskilt framhålla att det senare förslaget inte synes ge samma möjligheler till ytterligare förlikningsverksamhel som kommitténs förslag, som ju bl.a. ger möjlighet för dem som infunnit sig till förlikningssammanträdet att överlåta åt förvaltaren att på deras vägnar fortsätta förlikningsförsöken och träffa uppgörelse. Kommitténs förslag innebär också att tvister i stor omfattning skall kunna avgöras i anslutning till föriikningssammanlrädel. Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag i denna del.

Möjligheten att vid förlikningssammanträdet lämna förvaltaren uppdrag atl träffa förlikning är som några remissinstanser påpekar av stort praktiskt värde. Jag anser dock inte att tillräckliga skäl föreligger atl på sätt RSV förordat inskränka borgenäremas egen bestämmanderätt i förliknings-frågorna. Jag vill tillägga att det står de närvarande borgenärema fritt att vid behov ge förvaltaren en allmän fullmakt att träffa förlikning beträf-

Prop. 1978/79:105 205

fande kvarstående tvistiga fordringar.

En remissinstans har framhållit att handläggning av en tvist i omedelbar anslutning till förlikningssammanlrädet inte bör få ske mot berörd borgenärs bestridande. 1 anledning härav vill jag framhålla att kommitténs förslag innebär att en omedelbar handläggning skall ske endast om konkursdomaren anser det möjligl. Vid denna bedömning måste konkursdomaren ta hänsyn till vad parlema anser i saken. Om t.ex. berörd borgenär motsätter sig omedelbar handläggning och åberopar rimliga skäl, exempelvis behov av samråd med juridiskl ombud eller facklig organisation, bör konkursdomaren inte förordna om sådan handläggning.

Med vad jag nu har anförl förordar jag alt kommitténs förslag till ändringar i förfarandet genomförs.

5.5 Utseende av person att vara rådgivare och/eller förlikningsman i ordinär konkurs

Jag har i avsnitt 5.2.5 förordat alt konkursdomaren i vissa fall skall kunna uppdra åt en lämplig person atl biträda förvaltaren med råd i förvaltningsfrågor. Vidare har jag i närmast föregående avsnilt föreslagit atl konkursdomaren, som skall ha del grundläggande ansvaret för förlikningsverksamheten i konkurs, skall ha möjlighel alt förordna en lämplig person atl biträda i förlikningsarbetet. Enligt min mening är det nalurligt att hos en person sammanföra de rådgivande och föriikande funktionema, när båda aktualiseras i en och samma konkurs. Om det emellertid finns behov av biträde endast i eltdera avseendet, bör förordnandet endast avse detla.

Det är naturligt att konkursdomaren för uppdragen anlitar personer i samma kategori varifrån rättens ombudsmän hämtas i dag. 1 försia hand bör erfama advokaler komma i fråga. Det ligger i sakens natur atl den som anlitas för att ge råd eller handha förlikningsuppgifter inte bör vara mindre kvalificerad än förvaltaren.

I avsnitt 5.2.5 har jag närmare redogjort för i vilka konkurser behov av en särskild rådgivningsfunktion kan länkas föreligga. Den rådgivning som det är fråga om avser främst de juridiska och affärsmässiga problem som kan uppkomma under konkursen. Sakkunskap i andra avseenden kan som jag tidigare nämnt tUlhandahåUas förvaltaren på annat sätl. Rådgivare bör kunna förordnas när som helst under konkursen. Det säger sig dock självt att behovei mestadels kommer atl aktualiseras i konkursens tidigare skede. Konkursdomaren bör själv kunna ta initiativ till förordnandet. I regel ligger det dock i sådana situationer i förvaltarens intresse att rådgivare tillsätts. Initiativet torde därför normalt tas av denne.

Framför aUt med lanke på de fall då konkursdomaren förordnar någon att biträda förvaltaren med råd utan att förvaltaren själv har anmält iniresse härav kan det övervägas om inte förvaltaren bör vara skyldig att höra rådgivaren i viktigare frågor. En sädan skyldighet strider dock enligt

Prop. 1978/79:105 206

min mening i viss mån mot själva syfiet med rådgivarfunktionen. Del kan, anserjag, överlämnas åt förvallaren alt fritt bestämma i vad mån han i viss fråga bör konsultera en utsedd rådgivare.

Som jag har angeti i föregående avsnilt lorde behov av biträde med föriikningsuppgifter normalt föreligga endasl när fordringsförhållandena är komplicerade. Förlikningsuppdraget bör kunna begränsas till en eller flera tvistefrågor och kunna ges antingen vid förlikningssammanlrädet eller vid en tidigare tidpunkt. Änmärkningstiden bör dock ha löpt ut. Undantagsvis kan del finnas skäl för konkursdomaren all även efter förlikningssammanlrädet ulse någon all söka föriika Ivisiefråga. Några föreskrifier i lidshänseende anserjag inie behövliga.

Regler om de nu avsedda rådgivnings- och förlikningsuppgifterna bör tas in i en särskild paragraf i KL. Paragrafen bör ges det innehållet atl konkursdomaren, om han av särskilda skäl finner det erforderligt, får efter hörande av tillsynsmyndigheten uppdra åt lämplig person all biträda förvaltaren med råd vid konkursförvallningen eller all som förlikningsman biträda konkursdomaren med uiredning och föriikning i tvistefråga som uppkommil genom anmärkning mot bevakning eller att fuUgöra båda dessa uppgifter.

Arvode till den som har förordnats alt ge råd och/eller att vara förlikningsman bör utgå ur konkursboet (se avsnitt 5.6). Med hänsyn till vikten av att konkurskostnadema hålls nere vUl jag understryka att varje ifrågasatt behov av biträde måste underkastas noggrann prövning. Meddelat uppdrag bör återkallas så snart de uppgifier som har föranlett detta fullgjorts. Den som har erhållil här avsett uppdrag bör vara skyldig att anmäla till konkursdomaren så snart uppdragei är slutfört och i samband härmed lämna en redogörelse för sitt arbele.

5.6 Arvodesprövning i ordinär konkurs

Förvaltare har liksom rättens ombudsman rätl till arvode ur konkursboet. KL innehåller utföriiga regler om arvodesprövningen. Arvodet till förvaltare skall prövas av rätten efter huvudförhandling. Rätten är därvid domför med en domare. Mera omfattande och krävande arvodesmål avses emellertid skola handläggas av tre lagfarna domare. Rättens prövning av förvaltarens arvodesframställning föregås av en "kallelse" på vederbörande rättsägare alt utföra sin talan. Kallelsen sker i form av en kungörelse som minst tio dagar före den utsatta dagen skall tas in i bl.a. Postoch Inrikes Tidningar. Särskild kallelse utgår dessutom till förvaltaren och gäldenären. Kungörelse behöver inte ske, om frågan om arvode ej inverkar på borgenärernas räll. Kallelse skall vidare översändas till varje borgenär

Prop. 1978/79:105 207

med särskild förmånsräll i egendom, när fråga kan uppkomma om beslämmande av särskili arvode för egendomen. Enligt nuvarande ordning skall yttrande inhämias från rällens ombudsman beiräffande förvaltararvodet. Möjlighet finns all ersätta kungörandel med särskilda kallelser lill vederbörande borgenärer, om kosinaderna inie ökas därigenom.

Kommiuén anser att del inte finns någon anledning all frångå den nuvarande ordningen alt rätten skall pröva förvaltararvodet efter särskild förhandling. Däremoi förordar kommittén all systemet med kungörelse i anslutning till arvodesprövningen avskaffas. Enligt kommittén har kungörandet begränsad praktisk betydelse. Man kan dock inte bortse från alt viss eller vissa borgenärer kan vara närmare inlresserade av arvodesfrågan. För alt tillgodose sådana borgenärer föreslås att borgenär som hos konkursdomaren särskilt begärt att bli underrättad om handläggningen vid rälien av arvodesfrågan skall erhålla sådan underrättelse. Begäran skall kunna ske formlöst. Den kallelse lill försia borgenärssammanträde som utgår lill varje känd borgenär föreslås innehålla en erinran om vad som gäller för borgenär i della hänseende. Vad gäller borgenärer med särskild förmånsrätt föreslås endast den ändringen alt "kallelse" ersätts av "underrättelse".

Kommittén föreslår vidare all tillsynsmyndigheten skall överta rättens ombudsmans uppgift alt yttra sig över förvaltarens arvodesanspråk. Tillsynsmyndigheten har enligt kommittén goda möjligheter atl överblicka det arbete som förvaltaruppdraget krävt.

Förvaltaren lar f.n. upp sina omkostnader i slutredovisningen och dessa kan prövas efter klander av redovisningen. Enligt kommittén finns det inte skäl all frångå denna ordning. Kommittén erinrar härvid om att tillsynsmyndigheten skall granska slutredovisningen och även ha rätt all klandra denna.

Kommitténs förslag i fråga om arvodesprövningen har allmänt godtagils av remissinstanserna. En remissinstans anser emellertid alt det bör krävas kallelse och delgivning av berörda personer.

För egen del anser jag att den föreslagna ordningen med underrättelse till borgenärer som har begärt sådan tillgodoser de borgenärer som vill bevaka sina inlressen i arvodesfrågan på ett belryggande sätt. Även i övrigt kan jag i allt väsentligt ansluta mig lill kommitténs förslag. Jag vill särskilt framhålla att jag fäster stor vikt vid den medverkan i arvodesprövningen som skall lämnas av tillsynsmyndigheten. Den kronofogdemyndighel som är tillsynsmyndighet torde ha goda fömtsättningar att fä underlag för sin bedömning av arvodesanspråken. Genom de möjligheter till informaiion lillsynsmyndigheterna emellan som det av mig föreslagna tillsynssystemet medför skapas dessutom goda fömtsättningar att få till stånd enhetliga linjer över hela landet när det gäller arvodesprövningen.

Nägra remissinstanser har berört gmndema för arvodesberäkningen och förordal att ett taxesyslem införs. Värdet av nuvarande bestämmelse om

Prop. 1978/79:105 208

alt arvode inte får räknas efter tid ifrågasätts också. När del gäller taxefrågan vill jag redan nu nämna att jag för vissa mindre konkurser förordar (avsniii 5.7.6) all förvaltararvodet skall utgå efter en fastställd taxa. När tillräckliga erfarenheler vunnits av detla syslem finns det anledning alt överväga om taxa bör införas även i andra konkurser. I samband med sådana överväganden får man också ta ställning till om nuvarande regler om arvodesberäkningen, bl.a. bestämmelsen om att arvode ej får räknas efter lid, bör behållas. Jag vill nu endast erinra om atl denna beslämmelse inte utesluter alt den lid som förvallaren har lagt ned på konkursen beaktas som en vikiig faktor vid arvodesbedömningen.

Som framgått i föregående avsniii bör den som har varil rådgivare till förvaltaren och/eller förlikningsman erhålla arvode ur konkursboet. Arvodet bör kunna bestämmas av konkursdomaren. Denne bör vara skyldig att höra tillsynsmyndigheten och förvaltaren över arvodesanspråk. Till gmnd för bedömningen bör ligga den arbetsredogörelse som skall lämnas in vid anmälan om slutfört uppdrag. Jag föreslår vidare att arvodet beräknas med tillämpning av reglema om förvaltararvode.

5.7 Mindre konkurs

5.7./ De grundläggande principerna för reformen

Enligt KL skall ett summariskt konkursförfarande, som brukar kallas fatligkonkurs, tillgripas när tillgångarna i ett konkursbo inte räcker lill belalning av konkurskostnadema och säkerhei för dem ej ställs. När konkurs handläggs som fattigkonkurs, skall vid behov en god man förordnas. Gode mannens viktigaste uppgifi är att upprätta bouppteckning i konkursen. Han har i övrigt endast begränsade skyldigheter och rättigheter. Förfarandet avslutas i regel genom beslut om avskrivning sedan gäldenären har avlagt bouppieckningsed. Om det under förfarandet kommer fram tillgångar som läcker konkurskostnadema eller om säkerhet ställs för dessa, skall konkursen emellertid i fortsättningen handläggas i ordinär form. Blir det i en ordinär konkurs uppenbart att tillgångar saknas till betalning av konkurskostnadema och ställs inte säkerhei, skall konkursen avskrivas efter ett särskilt förfarande som ibland kallas efterföljande fattigkonkurs.

Systemet med de nuvarande fattigkonkursema är behäftat med många brisler. Eftersom förfarandet vid sådan konkurs är föga ingripande, kan mindre nogräknade gäldenärer ha åtskilligt att vinna på att före konkursutbrottet bringa ned sina tillgångar så att konkursen blir handlagd som fattigkonkurs. Bl.a. saknas regler om att eventuella gäldenärsbrott skall efterforskas. Inte heller finns möjlighet att genom återvinningstalan få egendom alt återgå till boet. Reglema om fatligkonkurs är över huvud laget knapphändiga och svårtillämpade. Det inträffar att den gode mannen

Prop. 1978/79:105 209

inte kan få ersättning för sitt arbele. Del är därför svårt att finna lämpliga personer som är villiga all åta sig uppdrag som god man.

Ändra olägenheter med del nuvarande systemet hänger samman med atl koslnadema för en ordinär konkurs är så höga all i många fall hela boet går ät till sådana koslnader medan gäldenären, om konkursen handläggs som fatligkonkurs, får behålla motsvarande del av boets medel. Detta går i del senare fallel ut över fordringsägarna.

För att komma till rätta med bristerna i den nuvarande ordningen lade dåvarande regeringen i prop. 1975/76:210 fram förslag lill en ny ordning för handläggning av mindre konkurser. Förslaget gmndade sig på konkurslagskommitténs belänkande (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m.m. Den nya ordningen skulle ersätta sysiemel med faltigkonkurser och dessulom lillämpas i åtskilliga fall som nu följer reglema om ordinära konkurser. Den nya handläggningsformen beräknades komma till användning i närmare 80 % av alla konkurser. Del föreslagna förfarandet skilde sig från nuvarande handläggning av faltigkonkurser genom atl möjlighel lill återvinning skulle finnas och atl förekomslen av eventuell misstanke om gäldenärsbrott skulle utredas saml genom all utdelning skulle kunna äga rum i vissa fall.

Enligt propositionsförslaget skulle konkursdomaren i samband med konkursbeslutet pröva om konkursen skulle handläggas som ordinär konkurs eller som mindre konkurs. Vid behov skulle konkursdomaren kunna uppskjuta beslutet om handläggningsform och uppdra åt kronofogdemyndigheten att inom viss kortare tid komma in med utredning av betydelse för valet av handläggningsform. Övergång från mindre till ordinär konkurs skulle inte kunna äga mm.

Förslaget innebar vidare att en förvaltare alltid skulle utses i de mindre konkurserna med undantag för en del dödsbokonkurser. Kronofogdemyndigheten skulle som regel vara förvaltare. I viktigare frågor skuUe förvaltaren samråda med borgenär som särskilt berördes av förvaltningen. Hans åligganden enligt förslaget stämde i övrigt i stora drag överens med vad som f n. gäller beträffande förvaltare i ordinära konkurser.

Förvaltaren skulle enligt förslaget utreda vilka fordringar som kunde göras gäUande i konkursen. Han skuUe inom en månad från konkursbeslutet upprätta och tillstäUa konkursdomaren bouppteckning. Om det inte fanns tillgångar som räckte tiU betalning av konkurskostnader och massaskulder, skulle konkursen avskrivas i anslutning till att bouppteckningsed avlades. Någon bevaknings- och anmärkningsprocedur skulle inte förekomma.

Enligt förslaget skulle förvaltaren i förekommande fall sälja tillgängama i boet så snart som möjligt. Sedan aU egendom förvandlats tiU pengar skulle han upprätta utdelningsförslag. Konkursdomaren skulle pröva förslaget och faststäUa utdelningen i konkursen efter ett kungörelseförfarande. 14 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 105

Prop. 1978/79:105 210

Någon rättens ombudsman skulle enligt förslaget inte finnas i mindre konkurser utan förvaltningen skulle stå under tillsyn endast av konkursdomaren. När konkursen avskrevs, skulle förvaltaren avge redovisning till konkursdomaren. Redovisningen skulle kunna klandras på samma sätl som slutredovisning i ordinär konkurs.

I sill betänkande (LU 1976/77:11) med anledning av förslaget anförde lagutskottet atl del hade inhämtat atl konkurslagskommittén avsåg atl senasi under våren 1977 lägga fram förslag angående förvallning och tiUsyn i ordinära konkurser. Förslaget skulle bl.a. innebära att tillsyns-funktionema i ordinära konkurser skulle åvila kronofogdemyndighel. Lagulskollel ansåg alt del mol bakgrund av vad som upplysts om kommitténs kommande förslag var Iveksaml om kronofogdemyndighel som regel borde förordnas till förvaltare i mindre konkurser. Enligt utskoltels mening skulle det vara mindre tillfredsställande om kronofogdemyndighet i vissa konkurser skulle vara förvaltare och i andra lillsynsorgan. Delta gällde särskilt i sådana fall då kronofogdemyndighet från början förordnals lill förvaltare men annan sedermera utsetts att i myndighelens slälle vara förvaltare. Även från andra principiella utgångspunkter fann utskottet det vara mindre lämpligt atl kronofogdemyndighet skulle handha förvaltningen. Dessa och vissa andra angivna skäl talade enligt utskottets mening starkt för att frågorna om förvaltnings- och tillsynsorgan i såväl mindre som ordinära konkurser borde tas upp och lösas i ett sammanhang. Ulskollei hemställde därför atl riksdagen skulle avslå proposilionen. En minoritet inom utskottei ansåg dock atl propositionen borde bifallas. Riksdagen biföll utskottsmajoritetens hemställan (rskr 1976/77:63).

Med anledning av riksdagens beslut gav regeringen genom tilläggsdirektiv konkurslagskommittén i uppdrag att ytterligare pröva frågan om förvaltningen i mindre konkurser med beaktande av vad lagulskollel hade anförl. I direktiven angav regeringen på grundval av riksdagsbeslutet vissa riktlinjer för den förnyade prövningen.

Det förslag som kommittén har lagt fram angående de mindre konkursema i sitt nu aktuella betänkande utgör en överarbetning av del förslag som lades fram i prop. 1975/76:210. I stora delar överensstämmer förslagen. När kommittén har avvikit från propositionsförslaget har detta betingats av att kommittén följt de i tilläggsdirektiven angivna riktlinjerna för överarbelningen eller atl revisionen av de ordinära konkursema ansetts böra inverka på förfarandet i de mindre.

Kommitténs förslag avviker från prop. 1975/76:210 främst i följande hänseenden. Konkursdomaren skall alllid bestämma handläggningsform i samband med konkursbeslutel. Någon särskild utredning i fråga om handläggningsformen skall således inte ske. Om det under handläggningen av en mindre konkurs visar sig att förutsättningar för denna konkursform saknas, skall övergång till ordinär konkurs kunna äga rum. Konkursdomaren skaU utse förvaltare i mindre konkurs. Denne skall i princip ha

Prop. 1978/79:105 211

samma kvalifikationer som förvaltare i ordinär konkurs. Detla innebär all advokater i allmänhet skall tas i anspråk för lippgiften. Förvaltningen skall stå under tillsyn av kronofogdemyndighel som tillsynsmyndighet. Förvaltaren skall vara skyldig all samråda med lillsynsmyndigheien i viktigare förvaltningsfrågor. Han skall dessulom i sådana frågor samråda med särskilt berörd borgenär. När det gäller frågorna om utredning rörande handläggningsform och om förvallare överenssiämmer kommitténs förslag med dess förslag i belänkandei (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m.m.

Huvudlinjerna i kommilléförslagel tillslyrks eller godtas av nästan alla remissinstanser. Många inslanser uttalar sin tillfredsslällelse över alt nuvarande system med faltigkonkurser skall ersättas av en effeklivare ordning. Flera inslanser betonar att kommilléförslagel innefattar förbättrade möjligheter alt komma åt den brottslighet som f n. är vanlig vid fattigkonkurser.

Även jag anser att kommilléförslagel lillgodoser ett mycket angelägel reformbehov. Jag vill särskili peka på att någon uiredning om brott f. n. inte förekommer i samband med fattigkonkurser. Den brottslighet som kan beräknas förekomma vid fattigkonkurser är emellertid, som tidigare nämnls, mycket betydande. Undersökningar beträffande företagskonkurser tyder på all gäldenärsbroii förekommer i 40-50% av falligkonkurserna. Härav skulle 30-40% avse dold, dvs. inte anmäld brottslighet. Dessulom förekommer andra förmögenhetsbrott och skattebrott. Ätt brotl således kan förekomma i stor omfattning utan atl möjlighet finns till någon brottsutredning inom ramen för konkursen är klarl otillfredsställande. Kommitténs förslag att brottsutredning skall komma lill stånd även i de mindre konkursema bör kunna få en avsevärd brottsförebyggande verkan.

Kommitténs förslag innebär alt den nuvarande handläggningen av faltigkonkurser även i andra hänseenden ersätts av ett betydligt effektivare förfarande. Av stor vikt är atl möjlighel all återvinna egendom lill konkursboel skall finnas. Detla bör i förening med den ökade effeklivitelen i övrigi medföra att betydande medel, som med nuvarande ordning kan hållas undan borgenärema, kan tillföras konkursboel. Del nya förfarandet är visserligen mer komplicerat än de nuvarande fatligkonkurserna och medför också siörre koslnader än dessa. Delta är ofrånkomligt, om förfarandel skall ge de önskvärda resultaten. Regelsystemet är dock så konstruerat atl en betydande flexibilitet i lillämpningen möjliggörs. Det är alltså inte meningen att exempelvis kostnadskrävande åtgärder för atl utreda ålervinningsmöjligheler och för att efterforska egendom som kan ingå i boel skall vidlas i fall då del är osannolikt atl åtgärden ger något utbyte. I andra fall bör dock sådana åtgärder kunna medföra att avsevärda belopp kommer borgenärema till godo. Framför allt är det slalen såsom dominerande borgenär i här berörda konkurser som kan dra nylta av reformen genom nya utdelningsmöjligheter för skalle- och avgiftsfordringar.

Prop. 1978/79:105 212

Genom förslaget blir handläggningen i åtskilliga konkurser som nu behandlas i ordinär ordning enklare och därigenom även billigare. Detla bör kunna komma borgenärerna till godo genom ökad utdelning.

En remissinstans är kritisk mot atl bevakningsförfarandet, om kommilléförslagel genomförs, kommer att upphöra i en stor del av de konkurser som nu behandlas som uldelningskonkurser. Man bör enligt denna remissinstans inte nu genomföra förslaget om atl slopa bevakningsförfarandet utan lösa frågorna om bevakning och utdelning i ett sammanhang när kommitténs översyn av bevakningsförfarandet i stort är avslutad.

För min del anserjag atl starka skäl talar för alt reformen genomförs nu i sin helhet med hänsyn till de möjligheter till snabbare och billigare handläggning den skapar i åtskilliga konkurser. När del gäller avskaffandet av bevakningskravet viil jag hänvisa till vissa uppgifter angående utdelningen i ordinära konkurser som avslutals år 1974. Uppgifterna redovisades i prop. 1975/76:210 (s. 141). Av tolaU 1.332 ordinära konkurser avslutades 1.203 (90,3%) genom slululdelning enligt 146 8 KL och 104 (7,8%) genom avskrivning enligt 186 8 KL. Utdelningen översteg i de fall konkursen avslutats enligt 146 8 i 61 % inte 50.000 kr. Utdelning till oprioriterade borgenärer förekom i 181 konkurser (15,0%). Den genomsnittliga utdelningsprocenten för borgenärer utan förmånsrätt var 3,5. Enligt konkursbouppteckningen förekom genomsnittligt 56 borgenärer i konkurs, varav 14 fick utdelning. I 57,8% av konkursema fick endast 6 eller färre borgenärer någon utdelning.

I likhet med dåvarande departementschefen anserjag att de redovisade siffroma tyder på atl bevakningsinstitutet i åtskilliga fall har betydelse främst för en minoritet av borgenärema i konkursen, nämligen de bäst prioriterade. Att klarlägga förekomslen och omfattningen av dessa fordringar torde i mindre konkurs ofta kunna ske utan ett så formbundet bevaknings- och anmärkningsförfarande som KL f.n. föreskriver. Uppenbarligen bör det vara möjligt att, till fördel för såväl borgenärema som gäldenären, genom ett mer flexibelt och snabbt förfarande klarlägga vilka de utdelningsberättigade fordringama är och därefter fastställa utdelningens storlek.

Det torde vara svårt att konstruera konkurssystemet så att man i andra hänseenden vinner rationaliseringsmässiga fördelar som uppväger ett bibehållande av bevakningssystemet. Man kan inte heller gärna tänka sig en ordning med tre slag av konkursförfaranden: ett för ordinära konkurser, ett annat för mindre tillgångskonkurser (med bibehåUet bevakningskrav) och ett tredje motsvarande vad som nu räknas till fattigkonkurser. Detta skulle leda till ett onödigt komplicerat system, som är förenat med betydande tekniska nackdelar. Jag anser därför att det är en riktig linje att dela upp konkursema handläggningsmässigt i-två gmpper, den ena med bevakningsförfarande och den andra utan. Till den förra gmppen kommer

Prop. 1978/79:105 213

då all höra ordinära konkurser av siörre omfattning och lill den senare mindre lillgångskonkurser liksom utdelningslösa konkurser (dvs. nuvarande fattigkonkurser). Med denna lösning synes det knappast erforderligl atl överväga all i mindre konkurser ersätta bevakning med en mer formlös anmälan om fordringens förekomsl. Några större fördelar torde knappasl stå all vinna genom atl i lag föreskriva skyldighet för borgenär atl göra sådan anmälan.

En annan kritisk remissinstans föreslår alt de fall som närmast motsvarar nuvarande faltigkonkurser skall handläggas vid sidan av konkursförfarandet. Den utredning som skall ske i dessa fall har enligt remissinstansen annan karaklär än ett konkursförfarande. Remissinstansens förslag har samband med frågan om i vilken utsträckning del behövs förvallare i mindre konkurser. Jag ålerkommer till den frågan senare. Redan nu villjag emellertid understryka att det är angeläget att systemet utformas så att en effektiv utredning i fråga om ålervinningsmöjligheler och om gäldenärsbrott kommer till stånd i alla mindre konkurser.

Kommitténs förslag i förvaltarfrågan har tillstyrkts eller godtagits av nästan alla remissinsianser. Från några håll förordas dock att kronofogdemyndighet görs lill förvallare.

Enligt min mening kan lungl vägande invändningar göras mot lösningen med kronofogdemyndighet som förvaltare. Principiellt sett är det en diskutabel ordning om det organ som företräder statens borgenärsinlressen i en konkurs tjänstgör som förvaltningsorgan. Det kan vidare ifrågasättas om en myndighet har tillräckliga möjligheter att agera effektivt som förvaltare. Förvaltningsåigärder kan behöva vidtas mycket snabbt och ibland även mer eller mindre formlöst. En myndighet är i dessa hänseenden underlägsen en enskilt verksam förvallare.

Frågan om förvaltningsorgan har samband med hur tillsynen ordnas. Kommitténs förslag innebär atl kronofogdemyndighet skall såsom tillsynsmyndighet svara för lillsynen över förvaltningen även i de mindre konkurserna.

Som kommer att framgå av del följande är min ståndpunkt att reglema om lillsyn i mindre konkurs bör utformas på i princip samma sätl som molsvarande regler för ordinär konkurs. Jag anser sålunda att kronofogdemyndighel skall svara för tillsynen. Med en sådan lösning av tillsynsfrågan förlorar frågan om kronofogdemyndighel som förvaltare sin aktualitet. En annan fråga är om man kan undvara förvaltare i vissa mindre konkurser och anförtro förvaltningsuppgiftema i dessa till kronofogdemyndigheten i dess egenskap av tillsynsorgan. Till denna fråga återkommer jag.

Sammanfattningsvis anser jag sålunda att som förvaltare i mindre konkurs bör anlitas advokal eller annan enskild person. Förvaltaren bör utses av konkursdomaren.

Vad jag nu har sagt innebär att jag i huvudsak ansluler mig till kom-

Prop. 1978/79:105 214

mittens förslag till lagstiftning om de mindre konkurserna. Jag återkommer i det följande till de olika detaljfrågorna. Redan här vill jag framhålla att den föreslagna ordningen torde komma atl medföra alt polis och åklagare får ett belydligt ökat antal ärenden om främst gäldenärsbrott. Ökade anspråk kommer således atl ställas på åklagar- och polismyndigheterna. Riksdagen har under våren 1978 — på framställning av regeringen — beslutat om ökade insatser mol organiserad och ekonomisk brottslighet (prop. 1977/78:100 Bil. 5, JuU 27 och 28, rskr 217 och 219). Beslutet innebär att polis och åklagare får ökade resurser för utbildning och att polisen får ytterligare tjänsier. Jag räknar med atl de ytteriigare arbetsuppgifter som tillkommer för polis och åklagare, om kommilléförslagel genomförs, kommer all kunna lösas inom ramen för polis- och åklagarväsendets tillgängliga resurser.

5.7.2 Gränsdragningen mellan ordinär och mindre konkurs, m.m.

Dåvarande departementschefen uttalade i prop. 1975176:210 att en utgångspunkt borde vara atl till det enklare förfarandel hänfördes -fömtom självfallel sådana konkurser där lillgångar helt saknades — övriga konkurser där bevakningsförfarande inte behövdes. Av tillgängliga statistiska uppgifter som rörde utdelning i ordinär konkurs framgick att ett enklare förfarande var önskvärt i åtskilliga konkurser som handlades i ordinär form. I flertalet ordinära konkurser fick bara ell litet antal förmånsberättigade borgenärer utdelning, medan övriga — främsi sådana som hade oprioriterade fordringar — uppmanades all bevaka sina fordringar utan atl de hade någon praklisk möjlighel att få utdelning. Del sade sig självt att ett sådant system kunde framstå som vilseledande och vara onödigt belungande för både borgenärer och konkursfunklionärer.

Vidare framhölls i propositionen atl det var svårt att på ett lidigt skede av konkursen förutse boets omfattning och i vad mån borgenärerna skulle få utdelning. Konkursdomarens ställningstagande lill lämplig handläggningsform borde därför skjutas upp en kort lid, i regel en vecka, i de fall ovisshet rådde om vilkel förfarande som borde tillämpas. Ulredningen borde enligt departemenischefen anförtros åt kronofogdemyndigheten.

I fråga om valet av handläggningsform anfördes i propositionen vidare;

Generellt kan sägas att det är betydligt lältare för den som utreder boel att få fram uppgifter om sådana fordringar som är förenade med förmånsrätt än om oprioriterade fordringar. Förmånsrätten är nämligen nästan alllid anknuten till ett utåt markerat förhållande mellan gäldenär och borgenär. Genom all ta hand om gäldenärens bokföring och affärskorrespondens kan förvaltaren få en ganska god bild av vilka fordringar som finns mol gäldenären. Man kan emellertid inte bortse från atl det finns fall där gäldenären inte är samarbetsvillig och där en förvaltare kan stöta på svårigheter alt få fram uppgifter om opriorilerade fordringar. Det kan också vara så atl borgenärens fordran ännu inte är förfallen till betalning

Prop. 1978/79:105 215

och alt borgenären inte hör av sig. Om den enklare handläggningsformen används även när opriorilerade fordringar kan ge utdelning, kan därför fördelarna med ell slopat bevakningssyslem uppvägas av alt förvaltaren får ett alltför betydande merarbete. De utredningstekniska svårigheter som kan vara förenade med de opriorilerade fordringarna bör enligt min mening beaktas på det viset all den enklare handläggningsformen i princip begränsas till fall där utdelning kan beräknas ske endast för prioriterade fordringar eller där någon utdelning över huvud laget inte är akluell. Undantag från denna princip bör göras endast om del är helt klart alt borgenärskrelsen är ytterst begränsad och några andra komplikationer inte finns.

Av vad departemenischefen i övrigi anförde framgår dock all han kunde tänka sig atl den enklare handläggningsformen kom lill användning även när borgenärskrelsen inte var så begränsad som nu sagls. Han avsåg härvid fall där det enklare förfarandel var en föruisättning för alt utdelning över huvud tagel skulle kunna utgå.

Enligt departementschefen undanröjde den förordade avgränsningen behovet av en ordning enligt vilken borgenärerna skulle anmäla sina fordringar till konkursboels förelrädare. Departementschefen fann att del borde ankomma på bl.a. förvaltaren alt ta fram och i samråd med borgenärerna eller, i fråga om löneborgenärer, deras fackliga företrädare beräkna förekommande relevanta fordringar.

Departementschefen erinrade om atl ett sleg på denna väg redan tagits genom ändringar i lönegarantilagen. Eftersom i regel endast hell få utdelningsberättigade borgenärer skulle förekomma i det fall varom nu var fråga ansågs all särskilda regler om behandling av tvistiga fordringar kunde undvaras.

Om vid valel av handläggningsform de kriterier som dåvarande departementschefen hade ställt upp blev beaktade, kunde enligt hans mening några avgörande invändningar inte riktas mol att den enklare handläggningen fick komma till stånd också när tillgångarna i boet hade något större värde. Departemenischefen påpekade dock alt del framgick av det statistiska malerialel atl tillgångarna genomsnittligt kunde antas vara ganska begränsade i de fall där endast ett fålal borgenärer fick utdelning.

1 proposilionen framhölls vidare atl del borde ankomma på konkursdomaren att pröva och avgöra vilken handläggningsform som skulle väljas. Den som önskade att ett ordinärt konkursförfarande skulle komma till stånd borde vara hänvisad till all hos konkursdomaren förebringa sakskäl för della. Enskild borgenär borde inie kunna påverka beslutet genom atl ställa säkerhet för konkurskostnadema.

Del var enligt departementschefen svårt all exakt beräkna hur många konkurser som kunde falla inom tillämpningsområdet för de mindre konkursema. Uppskattningsvis borde en tredjedel av de konkurser som handlades enligt reglerna för ordinär konkurs kunna handläggas i den enklare formen. Detta skulle innebära atl den enklare handläggningsformen kom all omfatta omkring 80 % av samtliga konkurser. Beräkningarna innehöll dock ell belydande mått av osäkerhei.

Kommittén har i sitt nu förevarande betänkande anslutit sig till vad som

Prop. 1978/79:105 216

anfördes i propositionen om gränsdragningen mellan mindre och ordinär konkurs.

Kommittén behandlar även frågan hur handläggningsform skall bestämmas och tar i anslutning härtiU upp frågan om del skall vara möjligt alt övergå från mindre lill ordinär konkurs. Kommittén påpekar alt propositionsförslaget innebar att konkursdomaren i vissa fall kunde skjuta upp beslutet om handläggningsform och uppdra åt kronofogdemyndighelen att utreda frågan. Det är enligt kommittén inte lämpligt alt förena ett utredningsförfarande genom kronofogdemyndighet med ett system där myndigheten inte är förvaltare. Enligt kommittén är värdet av en sådan särskild ulredningsprocedur i handläggningsfrågan f.ö. Ivel ml oberoende av vem som är utredare. Att konkursdomarens beslul om handläggningsform dröjer i avvaktan på utredningens resultat kan vara ofördelaktigt i de fall då förvaltningen av boel bör komma i gång genasl. Utredningstiden måste naturligen sättas kort men detla kan medföra all utredningen om boet inte blir tillföriitlig. Nya omständigheter kan inträffa som gör atl den vid utredningen rekommenderade enklare handläggningsformen inte längre är lämplig. Tillgångar av sådan omfattning atl ett bevakningsförfarande är motiverat kan t.ex. tillfalla boet genom återvinning eller pä annal sätt. Komplikationer med boets avveckling kan också tillstöta. Enligt kommitténs mening bör man begagna sig av andra medel än ett omständligt utredningsförfarande för all förbättra konkursdomarens prövningsunderlag.

Kronofogdemyndigheten har enligt kommittén i många fall goda förhandskunskaper om gäldenärens ekonomi. Det gäller framför allt när konkursansökningen har gjorts av myndigheien själv. Man kan räkna med all kronofogdemyndighelen kommer att uppträda som konkurssökande i minst hälften av konkurserna. Kronofogdemyndigheten bör i sin konkursansökan lämna uppgifter om sådana förhållanden som kan antas vara av betydelse för konkursdomarens val av handläggningsform. Kommittén förordar en föreskrift härom i lämplig författning.

Även när gäldenären eller annan borgenär än kronofogdemyndigheten är sökande bör denna myndighet enligt kommittén kunna lämna upplysningar av belydelse för valet av handläggningsform. Konkursdomaren bör därför, om det behövs och lämpligen kan ske, rådfråga kronofogdemyndigheten innan han fattar sitt beslut. Rådfrågningen bör kunna göras per telefon, om det befinns lämpligt. Vid gäldenärs ansökan torde telefonkontakter i regel vara det enda möjliga med hänsyn till den korta tid som står till buds, innan konkursdomaren skall besluta i saken. Ibland kan det vara lämpligt atl konkursdomaren i mån av möjlighel även skaffar upplysningar från Ackordscentralen eller av borgenär som kan antas vara informerad i frågan. Den presumtive förvaltaren kanske också kan ge vägledning.

I de fall då borgenär har gjort konkursansökan bör gäldenären föreläggas att i samband med sin förklaring över ansökningen lämna en kortfattad redogörelse för sin ekonomi. Kommittén föreslår atl en föreskrift med sådan innebörd tas in i KL. Kommittén hänvisar i detta sammanhang till gällande regler i 8 8 KL. Dessa innebär att gäldenär som själv gör konkursansökan bör bifoga förteckning över boets tillgångar och skulder

Prop. 1978/79:105 217

med närmare uppgifter om borgenärerna.

Med konkursdomarens nu redovisade möjligheler atl få upplysningar om gäldenärens ekonomi torde enligt kommitténs bedömning antalet konkurser, där tveksamhet om handläggningsformen kan råda, bli tämligen begränsal.

Kommittén föreslår mot bakgrund av de angivna förhållandena en ordning, som innebär alt beslul om handläggningsform liksom f.n. skall meddelas i omedelbar anslutning lill konkursbeslulel. Vid behov skall del vara möjligl all senare övergå från mindre lill ordinär konkurs. Lika litel som enligt propositionsförslagel bör del däremoi vara möjligl all gä över från ordinär liil mindre konkurs. En annan sak är alt en ordinär konkurs liksom f n. bör kunna avskrivas efter ell enkell anmälningsförfarande.

I tveksamma fall bör konkursdomaren enligt kommittén som princip välja handläggningsformen mindre konkurs. Olägenhelen av all senare eventuellt behöva gå över till ordinär konkurs är i flertalet fall ulan större betydelse. En förvaltare i mindre konkurs har i huvudsak samma ställning och i inledningsskedet samma uppgifter — bortsett från bevakningsförfarandet — som en förvaltare i ordinär konkurs. I nu aktuella konkurser torde vanligen anlitas samma kategori av förvaltare som tjänstgör i ordinära konkurser. Något personbyte med därav föranledda kostnader behöver då inte komma i fråga vid övergång.

Kommittén framhåller att förvaltaren och tillsynsmyndigheten får vara uppmärksamma på om det finns anledning att gå över till ordinär konkurs. Det inledande skedet av förvaltningen i en mindre konkurs kan i förekommande fall samtidigt ses som ett i konkursen inbyggt utredningsstadium. Förvaltaren är skyldig att ta initiativ till övergång, om fömtsättningama för den enklare handläggningsformen brister. Tillsynsmyndighetens allmänna åliggande atl lillse att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt i överensstämmelse med KL innefattar också skyldig-hel att ge akt på den nu aktuella frågan. Konkursdomaren kan självmant ta upp frågan om övergång, när anledning till det har framkommit.

Vad som i första hand kan föranleda övergång lill ordinär konkurs är enligt kommittén att utdelning visar sig kunna ske lill så många borgenärer att bevakningsförfarande bör anordnas. Även andra omständigheter — oförutsedda komplikationer vid förvaltningen m.m. — kan motivera övergång till ordinärt förfarande. Med tanke på det väl utbyggda förvaltnings- och lillsynssystemel även i mindre konkurser lorde likväl övergång inte behöva aktualiseras så ofta. En grundfömtsälining för övergång är att boets tillgångar räcker till betalning av kostnadema för handläggning i ordinär form och av förekommande massaskulder.

Kommitténs bedömning att den i propositionen gjorda gränsdragningen mellan mindre och ordinär konkurs är lämplig även med de i viss mån nya fömtsättningar som kommitténs förslag för med sig har inte föranlett någon invändning av remissinstansema. Inte heller kommitténs förslag att övergång från mindre till ordinär konkurs skall vara möjlig har föranlett någon erinran. Vad kommittén föreslagit i fråga om sättet att bestämma handläggningsform har däremot kritiserats av några remissinstanser.

Prop. 1978/79:105 218

Dessa menar alt konkursdomaren inte får tillräckligt underlag för sin prövning om en konkurs skall handläggas som ordinär eller mindre konkurs. En av de kritiska remissinsianserna erinrar om atl konkursdomaren ofta får fatta sitt beslut i saken under tidspress. Denna remissinstans anser alt det syslem som föreslagits i propositionsförslaget är all föredra, dvs. att konkursdomaren vid behov skjuter upp beslutet om handläggningsform och låler uireda saken. Utredningsuppgiften bör enligi remissinslansen anförtros åt förvallaren.

För egen del anserjag i likhet med kommittén och remissinstanserna atl den omständigheten atl i stort sett samma förvaltnings- och tillsyns-organisation skall gälla i alla konkurser oavsell handläggningsform inte bör föranleda atl gränsen mellan handläggningsformerna dras på annal säll än som skell genom propositionsförslaget. Jag kan vidare i huvudsak ansluta mig till de synpunkter som dåvarande departemenischefen anförde i den lidigare propositionen när del gäller grunderna för valet av handläggningsform. Inte heller enligt min mening bör borgenär kunna påverka handläggningsformen genom atl slälla säkerhei för konkurskosinaderna.

För min del ser jag på frågorna om sättet all bestämma handläggningsform och om övergång mellan handläggningsformerna på följande sätt.

Ett grundläggande krav som måsle tillgodoses när man löser dessa frågor är att konkursdomaren ges möjlighet att i de flesta fall iräffa rätt val redan från början. Propositionsförslaget ville lillgodose detta krav genom en möjlighel lill uppskov med beslutet i tveksamma fall i förening med uiredning hos kronofogdemyndigheten. Ett liknande system har föreslagits vid remissbehandlingen och går ut på atl förvaltaren, när avgörandet av handläggningsform skjuts upp, skall verkställa en särskild utredning i saken.

Det är troligt atl ett särskilt utredningsförfarande i allmänhet skulle ge ett gott underlag för konkursdomaren vid valet av handläggningsform. Ell system med särskild utredning har dock, som nämnts, den nackdelen atl beslutet om tillämplig konkursform skjuts upp. Även om denna olägenhel ej skall överdrivas, finns del anledning all med utgångspunkt i kommitténs förslag söka finna en ordning, enligt vilken beslutet om handläggningsform kan träffas på ett tillfredsställande underlag samtidigt med beslutet om konkurs.

Kommittén har lagt fram olika förslag som syftar till atl i så stor utsträckning som möjligt ge konkursdomaren tillförlidigt underiag för bedömningen. Bl.a. skall kronofogdemyndigheten oavsell om den är sökande eller ej vara skyldig att biträda konkursdomaren med upplysningar som kan vara av belydelse i saken. För min del villjag påpeka atl man kan räkna med alt över hälfien av alla konkurser kommer till stånd på kronofogdemyndighets ansökan. Kommitténs nyss återgivna förslag har därför stor praktisk räckvidd. Som kommittén framhåller har vidare kronofogdemyndighelen på grund av tidigare kontakter ofta viss kännedom om gäldenären även när ansökan ej görs av myndigheien själv. Även den av kommittén förordade skyldigheten för kronofogdemyndighet

Prop. 1978/79:105 219

atl slå till förfogande med upplysningar i sådana fall bör därför vara lill hjälp. Jag ulgår från all koniakterna mellan konkursdomaren och kronofogdemyndighelen skall kunna ske på ett smidigt och enkell sätt. Lämnar kronofogdemyndighelen munlliga upplysningar, bör konkursdomaren göra anteckning om dessa i akten.

Kommittén föreslår vidare alt gäldenären när borgenär gjort konkursansökningen skall åläggas atl i samband med sin förklaring lämna en korlfallad redogörelse för sin ekonomi. Vid remissbehandlingen har från något håll påpekats all förslaget inte ger några garantier för all gäldenären efterkommer föreläggandel. För min del kanjag hålla med om all en skyldighet av det slag kommittén förordar i och för sig inte får så stor praktisk belydelse. Jag anser emellertid i likhet med kommittén atl möjlighelen all på denna väg få upplysningar om konkursboel inte bör lämnas outnyttjad. En regel i ämnet bör utformas så all den klarare än kommitténs förslag anger att fråga är om atl ju st ge upplysningar av betydelse för frågan i vilken form konkursen skall handläggas. Till skillnad från vad som följer av kommilléförslagel bör upplysningsskyldighel åläggas gäldenären endast när det i det akluella fallel föreligger anledning lill det och behöver upplys-ningsskyldighelen fullgöras endasl när gäldenären medger konkursansökningen.

De olika möjligheler som sålunda kommer alt finnas för konkursdomaren all erhålla informaiion om konkursboels förhållanden kommer enligt min mening sammantagna all i avsevärd mån underlätta dennes arbete. Liksom kommittén gör jag därför den bedömningen atl antalet fall, där iveksamhel behöver råda om handläggningsformen, blir tämligen begränsal.

Frågan är om den grupp tveksamma fall som sålunda kommer all finnas med kommitténs förslag är sådan all den moiiverar all man inför ett särskilt utredningsförfarande i enlighel med den tidigare propositionens förslag. Svaret på frågan är beroende av vilken lösning man väljer närdet gälleratt tillåla övergång mellan kunkursformerna. Liksom dåvarande departementschefen i prop. 1975/76: 210 anserjag alt del inte bör finnas någon möjlighet att övergå från ordinär lill mindre konkurs. Visar del sig all förutsättningar för ordinär handläggning ej längre föreligger, får i stället konkursen avvecklas efter ungefär samma ordning som f. n. gäller i fråga om avskrivning av ordinär konkurs när tillgångarna visar sig vara olillräckliga (efterföljande fattigkonkurs). Övergång från mindre lill ordinär konkurs lorde däremot ej kunna undvaras, ens om man har ett särskilt utredningsförfarande. En sådan utredning ger nämligen, som kommittén visar, ingen garanti för alt inte omständigheter som moiiverar övergång till ordinär konkurs senare uppkommer.

Om man sålunda finner alt möjlighel till övergång från mindre till ordinär konkurs skall finnas, saknas del anledning alt för de tveksamma fallen driva den förberedande utredningen längre än vad som följer av kommitténs förslag. Något särskilt utredningsförfarande anser jag mig sålunda ej böra föreslå.

Prop. 1978/79:105 220

I likhet med kommittén anser jag att konkursdomaren i de tveksamma fallen bör besluta alt konkursen skall handläggas som mindre konkurs. Olägenheterna av att övergång till ordinär handläggning eventuellt sker är enligt min mening i flertalet fall utan siörre praklisk belydelse. Jag kan även ansluta mig lill vad kommittén har anförl om vilka omsländigheier som bör föranleda övergång lill ordinär konkurs. Behov av övergång torde inte komma all föreligga särskilt ofta. Jag vill i delta sammanhang erinra om att det enligt mitt förslag skall finnas en relativt väl utbyggd tillsyn även i de mindre kunkursema och atl tillsynsmyndighetens allmänna uppgifi alt tillse atl förvaltningen bedrivs på ell ändamålsenligt säll måsle anses innefatta skyldighei all ge akt på frågan om övergång bör ske eller ej.

Reglema om den enklare handläggningsformen logs i propositionsförslaget upp i 9 kap. som f.n. innehåller bestämmelser om fatligkonkurs. I kapilelrubriken återfanns uttrycket "mindre konkurser". 1 själva lagtexten kom däremot inte detla ullryck till användning. Inte heller benämningen ordinär konkurs togs upp i lagtexien.

Med anledning av kommitténs nu förevarande förslag har en remissinstans förordal atl benämningen mindre konkurs lagfästs. Remissinstansen påpekar att denna benämning kommer atl bli den som används i dagligt tal. Remissinslansen anser del vara viktigt att benämningen blir så vedertagen att den kan användas i konkurskungörelser och liknande. För egen del kan jag ansluta mig till dessa synpunkter. Benämningen bör alllså införas även i lagtexten. Däremoi anserjag inte uttrycket ordinär konkurs vara lämpligt att ta in i lagtext. Något egentligt behov av alt i lagtext införa en särskild benämning på det ordinära konkursförfarandet torde inte heller föreligga.

5.7.3 Förvaltning

Förfarandet vid nuvarande fatligkonkurs är av summarisk karaktär. Någon egentlig förvaUning av konkursboel kommer inte lill stånd. På den av konkursdomaren utsedde gode mannen ankommer främsi atl göra bouppteckning. Denna bildar underlag för beslut huruvida konkursen skall avskrivas eller handläggas i ordinär form. Uppdrag som god man torde också innefatta rätt att vidta vissa ålgärder som föranleds av all gäldenären genom konkursen har förlorat rådigheten över sin egendom.

Enligt kommitténs förslag i betänkandet (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m.m. skuUe i det nya förfarandet för handläggning av mindre konkurser alltid (utom vid dödsbos konkurs) utses en förvaltare. Denne föreslogs ha i huvudsak samma ställning och uppgifter som förvaltaren vid ordinär konkurs. Han skulle sålunda omhänderta boet och företräda det utåt. Han skulle vidare driva in gäldenärens utestående fordringar och kunna sälja den egendom som fanns i boel. Han ägde besluta t.ex. alt en av gäldenären bedriven rörelse skulle fortsättas. På förvallaren ankom atl undersöka och anmäla om egendom frångått gäldenären under sådana

Prop. 1978/79:105 221

omständigheter att den kunde bli föremål för älervinning. Förvallaren skulle även ta ställning till frågan huruvida gäldenären kunde misstänkas ha gjort sig skyldig till broll mot sina borgenärer. Den av kommittén föreslagna ordningen innebar att KL:s bestämmelser om konkursförvaltares befogenheler och skyldigheter i princip blev tillämpliga även på förvaltare vid mindre konkurser.

Enligt kommitténs förslag skulle någon rällens ombudsman inte finnas i mindre konkurser. I stället ålåg det förvaltaren all i viktigare frågor höra sådana borgenärer som särskiU berördes av förvaltningen. Beslutanderätten låg dock hos förvallaren.

Vid sill ställningslagande i prop. I975f76:2l0 till kommitténs förslag erinrade dåvarande departemenischefen om att del här rörde sig om sinsemellan ganska skilda konkurssilualioner. En stor gmpp av konkurser kännetecknades av att gäldenären helt eller så gotl som helt saknade tillgångar. Vid sidan härav blev åtskilliga fall aktuella där gäldenären visserligen inte saknade tillgångar men där dessa inte förslog tiil kostnadema för ordinär konkurs. Det kunde här röra sig om situationer där tillgångar på högsl 10.000-15.000 kr. var lillgängliga för belalning av konkurskostnader eller utdelning till borgenärer. En tredje kategori utgjordes av sådana mindre tillgångskonkurser som med gällande ordning föll utanför fattigkonkursemas område men som med det nya systemet borde handläggas i den förenklade ordningen. Med tanke på all de mindre konkursema således skulle variera avsevärt till sin karaktär var del av vikt att reglema om förvaltningen i sådana konkurser gavs en flexibel utformning och konstruerades så, att de kunde tillämpas i alla de angivna typsitua-tionema.

Enligt propositionen uppfyllde kommilléförslagel i stort sett kravet på flexibel utformning. Del gällde inte bara de allmänna funklioner som förvaltningen skulle ha i form av undersökning av gäldenärens ekonomiska StäUning och av eventueU återvinningsmöjlighet eller brottsmisstanke utan också de mera speciella förvaltningsuppgiftema att realisera gäldenärens egendom, driva in fordringar, fortsätla en av gäldenären bedriven rörelse o.d. Även i övrigi gav förslaget en i huvudsak lämplig ram för handläggningen av de skilda former av mindre konkurser som det kunde bli fråga om.

Enligt gällande regler om fatligkonkurs krävs inte ovillkorligen att en god man för konkursboet utses. Konkursdomaren kan underlåta att utse god man bl.a. vid dödsbos konkurs. I sitt betänkande (SOU 1974:6} Förenklad konkurs m.m. yttrade kommittén att man borde bygga vidare på denna ordning. Enligt kommittén var syftet med konkursansökan i dödsbofallen ofta att dödsbodelägama önskade med stöd av 21 kap. 1 8 ärvdabalken (ÄB) befria sig från personligl betalningsansvar för den avlidnes skulder. Någon egentlig konkursutredning behövdes då inte. Kommittén föreslog därför atl, när gäldenären var dödsbo, förvaltare

Prop. 1978/79:105 222

skulle ulses endasl om särskilda skäl förelåg. Om dödsboets borgenärer kunde påräkna utdelning eller bouppteckning behövde upprättas, kunde della enligi kommittén vara anledning atl förordna förvallare.

Departemenischefen sade sig i prop. 1975176:210 dela kommitténs uppfattning atl det ofta kunde vara onödigt att utse förvallare vid dödsbos konkurs. I åtskilliga fall var del emellertid nödvändigi alt så skedde. Ell exempel var all bouppleckning enligt ÄB inte hade förrättats. En närmare undersökning kunde vidare behöva ske av möjlighelen till ålervinning. När utdelning kunde påräknas till borgenärerna, var del också uppenbarl atl förvallare måste förordnas. De olika omständigheter som påverkade frågan om förvallare vid dödsbos konkurs kunde enligt departementschefens mening inte gäma räknas upp fullständigt i lagtexien. I KL borde därför anges all förvallare i dödsbofallen behövde ulses endast om särskilda skäl förelåg.

Förslaget iprop. 1975176:210 innebar vidare alt mer än en förvaltare inte kunde utses i mindre konkurs.

Kommitténs nu förevarande förslag överenssiämmer med propositionsförslaget när det gäller förvaltningens innehåll och antalet förvaltare. Förslaget har i dessa delar allmänt godtagits vid remissbehandlingen. Även jag ansluter mig till kommitténs förslag.

Under sitt utredningsarbete har kommittén varil inne på frågan om man kan underiåta atl förordna förvaltare i vidare utsträckning än som skulle följa av propositionsförslaget. I sitt nu förevarande betänkande redovisar kommittén — utan närmare ställningslagande — en altemativ lösning som innebär att förvaltare i regel inte behöver ulses i uppenbarl tillgångslösa konkurser och atl tillsynsmyndigheten i stället fullgör förvallaruppgiflema i sådana konkurser. Enligt kommittén kan en sådan lösning ha vissa praktiska och kostnadsmässiga fördelar särskilt i fall då ett resullallösi utmätningsförfarande har föregått konkursen. Med hänsyn till de principiella betänkligheter som finns mol atl låla kronofogdemyndighet handha förvallamppgifler borde del vid den tänkta ordningen finnas möjlighet alt utse särskild förvaltare både vid konkursens böljan och senare under konkursens gång.

Enligt kommittén kan emellertid flera invändningar göras mot det framlagda alternativet. Om förvallare ulses senare i konkursen, uppstår problem av principiell natur. Dessa hänger samman med alt tillsynsmyndigheten vid sin kontroll av förvaltningen kan få ta ställning till sina egna tidigare förvaltningsåigärder. Kommittén framhåller vidare atl ett syslem där förvaltare som regel inte tillsätts i tillgångslösa konkurser skulle molverka möjlighelema all upprätthålla en kår av advokater och andra personer med speciell inriktning på konkursförvaltning. Enligt kommittén är nästan hälften av fattigkonkursema tillgångslösa. Kommittén anser vidare alt en lösning med tillsynsmyndighet som handläggare av konkursuppgifter i vissa fall skulle komplicera regelsystemet. Bl.a. skulle

Prop. 1978/79:105 223

gränsdragningen mellan mindre konkurs utan förvallare och mindre konkurs med förvallare erbjuda svårigheler.

Flertalet av remissinstansema avvisar del altemativa förslaget och gör härvid samma invändningar som enligt kommittén kan riktas mot alternalivet. Åtskilliga inslanser är dock positiva och åberopar härvid effektivitets- och kostnadsskäl. En remissinstans menar atl nägot konkursförfarande inte alls behövs för de fall tillgängama inte förslår till kosinaderna för en ordinär konkurs. Dessa fall bör i slället i särskild ordning uiredas av kronofogdemyndighelen. Om konkursdomaren godkänner myndighelens uiredning, skulle detla ha samma verkan som konkurs.

För min del vill jag inte bestrida all del av kommittén framlagda alternativa förslaget har vissa prakliska fördelar. Kosinaderna för förfarandel skulle i allmänhet bli mindre än vad som följer av kommitténs huvudförslag. Emellertid talar enligt min mening vissa avgörande skäl mol den altemativa lösningen. Denna skulle i prakiiken innebära alt kronofogdemyndighet skulle vara förvallare i ett slort anial konkurser. Somjag emellertid anfört tidigare (avsniii 5.7.1) är en sådan ordning inte lämplig. 1 fall dä särskild förvallare behövde tillsättas efter någon tid skulle tillsynsmyndigheien, som kommittén framhåller, komma i del läget all den måste la ställning lill sina egna tidigare förvaltningsåigärder. Delta vore uppenbart olämpligt och skulle stå i slrid med den uppfattning som riksdagen gav uttryck för vid behandlingen av prop. 1975/76:210. Den altemativa lösningen skulle dessutom medföra ell komplicerat regel-syslem. Inlresset av all en effektiv utredning av återvinnings- och brottsfrågorna kommer lill stånd lalar vidare för all förvallare ulses. Mol bakgrund av del sagda finner jag all del saknas skäl atl föreslå möjlighel all handlägga konkurs utan förvallare i vidare omfallning än som följer av förslaget om vissa dödsbokonkurser.

Vid fatligkonkurs gäller f.n. att bouppleckning skall upprältas och tillställas konkursdomaren. Den gode mannen behöver normall inte prestera annan uiredning om boel. Vid ordinär konkurs skall förvaltaren också tillställa konkursdomaren en skriftlig berättelse om boets tillstånd och om orsakema till gäldenärens obestånd så vitt de har kunnat utrönas (55 8 KL). I berättelsen skall bl.a. anmärkas vilka handelsböcker bokföringsskyldig gäldenär har hållit och hur de blivit förda.

Förvaltaren skulle enligt kommitténs förslag i betänkandet (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m.m. inte behöva avge någon sådan berättelse om boets tillstånd som avses i 55 8 KL, eftersom della normall skulle bäde fördyra och förlänga proceduren utan molsvarande nytta. Uppgift skulle dock lämnas om orsakema till gäldenärens obestånd och eventuella ålervinningsmöjligheler. Departementschefen anslöt sig i prop. 1975176:210 lill vad kommittén hade föreslagit.

Kommitténs nu förevarande förslag överensstämmer även på denna punkl med propositionsförslagel och har allmänt godtagits av remiss-

Prop. 1978/79:105 224

instanserna. En remissinstans menar dock all förvallaren bör åläggas att också lämna uppgift om hur bokföringsskyldig gäldenär har skött sin bokföring. Även jag anser att del saknas anledning all på denna punkl ha en annan ordning än vad som gäller för ordinär konkurs. Med denna jusiering godtar jag kommitténs förslag.

Enligt gällande KL föreligger inte någon skyldighet för god man atl uppge om gäldenären kan misslänkas för gäldenärsbrott. Enligt förslaget i prop. 1975176:210 skulle förvaltare i mindre konkurs på samma sätt som i ordinär konkurs vara skyldig alt lämna uppgift i detta hänseende. Uppgiften skulle lämnas i anslutning lill uppgiften om orsakerna lill gäldenärens obestånd. Kommitténs nu förevarande förslag överenssiämmer med propositionsförslagel och har godtagits av remissinstanserna.

Jag har i föregående avsnitt framhållit att nuvarande förhållanden i fråga om brottsutredning vid fatligkonkurs är otillfredsställande och understmkit behovet av att förvallare i mindre konkurser blir skyldiga att lämna uppgifier i den delen. Med hänvisning härtill förordarjag att kommitténs förslag genomförs. I avsnitt 5.2.8 har jag berört vissa frågor om brottsanmälan vid ordinär konkurs. Vad jag därvid har anfört har giltighet även förde mindre konkursema.

En viktig fråga är på vilket sätl anspråk på lönegarantimedel skall prövas i mindre konkurser. I de nuvarande fattigkonkursema är det kronofogdemyndighelen som prövar anspråken. I ordinära konkurser görs prövningen av förvaltaren i konkursen. Iprop. 1975176:210 föreslogs att kronofogdemyndighelen skulle ta hand om lönegarantiprövningen i alla mindre konkurser. Kommittén föreslår delsamma i sitt nu förevarande betänkande. Jag ansluter mig till förslaget, som har godtagits vid remissbehandlingen. Jag återkommer till frågan vid behandlingen av förslagei till ändring i lönegaranlilagen (se avsnitt 6.5).

I överensstämmelse med förslaget i prop. 1975176:210 föreslår kommittén i sitt nu förevarande betänkande att förvaltaren efter eget bedömande skall sälja egendomen i boet så snart det lämpligen kan ske, om ej annat är föreskrivet. Förslaget har godtagits vid remissbehandlingen. Även jag ansluter mig till delta. Jag vill erinra om att förslaget i stort sett överensstämmer med den ordning som enligt mitt förslag (se avsnitt 5.2.5) skall gälla för de ordinära konkursema.

Förslaget iprop. 1975176:210 innebäratt förvaltare i mindre konkurs var skyldig atl i viktigare frågor höra sådana borgenärer som särskilt berördes av förvaltningen. Dåvarande departemenischefen framhöll att han med hänsyn till det sätt på vilket tillämpningsområdet för den enklare handläggningsformen hade avgränsats inte ansåg att samrådsskyldigheten behövde inskränkas till sådana borgenärer som var berörda just av viss förvaltningsåtgärd. Kommitténs nu förevarande förslag innebär den ändringen i förhållande till propositionsförslaget att samrådsskyldigheten på samma sätl som föreslås gälla för ordinära konkurser skall omfatta

Prop. 1978/79:105 225

borgenärer som särskilt berörs av den ifrågavarande förvallningsåtgärden. Förslaget har ej mött någon erinran från remissinstansema. Den prakliska skillnaden mellan de båda altemativ som står till buds är myckel liten. Med hänsyn härtill anser jag alt del inie finns tillräcklig anledning atl för de mindre konkursema föreskriva en ordning som avviker från vad som skall gälla i de ordinära konkursema. I delta sammanhang villjag framhålla att inledande av process eller inträdande i en redan pågående rättegång nästan undantagslöst måste betraktas som en myckel betydelsefull händelse i en mindre konkurs och all förvaltaren därför har anledning att fästa stor vikt vid borgenäremas uppfattning i denna fråga.

En fråga som behandlades ingående i prop. 1975176:210 var på vilket sätt borgenärema i en mindre konkurs skulle hållas informerade om konkursens förlopp. Departementschefen påpekade att av reglema om ordinär konkurs följde alt borgenärema i sådan konkurs på olika sätt, bl.a. genom kallelse lill försia borgenärssammanträdet, hölls informerade om konkursen. Med anledning av önskemål från några remissinstanser om att borgenärema i mindre konkurser skulle få mer information än den som ingick i konkurskungörelsen framhöll departementschefen att det av hans förslag följde att det stora flertalet borgenärer i mindre konkurser — i synnerhet de med oprioriterade fordringar — var uteslutna från möjlighel till utdelning. Normalt måste detta förhållande stå klart för varje enskild borgenär på samma sätt som var fallet vid fattigkonkurs. I tveksamma fall kunde också en enkel förfrågan hos konkursdomaren eller förvallaren undanröja oklarhet på denna punkt. Det framhölls vidare att det å andra sidan inte skulle innebära några mera belydande svårigheter eller kostnader, om konkursdomaren fick till uppgift alt vid handläggning enligt den enklare formen informera varje känd borgenär om konkursen. Om informationen fick den utformningen att del framgick att vederbörande borgenärs fordran uppmärksammats och att det angavs om utdelning kunde påräknas, borde onödiga förfrågningar hos konkursorganen minska och borgenärema samtidigt utan besvär få behövligt underlag för bokföring m.m. Med hänsyn till alt behovet av information vid handläggning enligt den enklare ordningen snarast fick anses vara större än vid handläggning i ordinär form ansåg departementschefen övervägande skäl tala för att konkursdomaren ålades att underrätta borgenärema i de berörda hänseendena. Det borde ankomma på regeringen att utfärda behövliga föreskrifter härom.

Något behov av att underrätta borgenärema eller vissa av dem om tiden för edgång ansågs enligt propositionen inte föreligga. Endasl få borgenärer kunde ha ett direkt intresse av tidpunkten för edgång och kommunikation mellan dessa och konkursboets förvaltningsorgan i fråga om fordrans storlek m.m. kunde ske på enklare sätt. Med tanke på de relativt sett fåtaliga borgenärer som här normalt kom i fråga kunde samrådet mellan förvaltaren och borgenärema ske formlöst per telefon e.d. 15 Riksdagen 1978179. 1 sami Nr 105

Prop. 1978/79:105 226

Frågan om informaiion lill borgenärema har inte behandlats vare sig i kommitténs nu förevarande belänkande eller vid remissbehandlingen av detta. För min del kan jag i denna fråga ansluta mig till vad som sålunda har UUalals i prop. 1975/76:210.

Det nya förvaltningssystem som jag förordar för de ordinära konkurserna bör få återverka på förvaltningen i de mindre konkurserna även i andra hänseenden än dem jag hittills har berört. Kommittén har föreslagit i sitt nu förevarande betänkande alt förvaltarens befogenhei att anlita sakkunnigt bilräde och reglema om tvångsanvändning skall lillämpas även i mindre konkurser. Förslaget har lämnats utan erinran av remissinstansema. Jag ansluter mig lill kommilléförslagel. Till frågan om hur kontrollen skall vara anordnad i mindre konkurser och därmed sammanhängande frågor återkommer jag.

Jag har i avsnitt 5.7.1 förordat alt advokat eller annan enskild person skall vara förvallare även i de mindre konkurserna. De kvalifikationskrav somjag tidigare (avsnitt 5.2.1) har ställt upp i fråga om förvaltare i ordinär konkurs innebär att endast specialister skall kunna komma i fråga för förvaltaruppdragen. Kommittén har i sitt nu förevarande betänkande tagil upp frågan om kraven på förvallarens kvalifikationer kan ställas lägre i mindre konkurser än när del gäller siörre konkurser. Det skulle sålunda kunna tänkas atl även de som ej specialiserat sig på konkursförvaltning i viss omfattning anlitades som förvaltare i mindre konkurser. Enligt kommitténs mening bör delta i princip gälla endasl beiräffande sådana konkurser där tillgångarna inte kan antas räcka till belalning av konkurskosinaderna. Allmänpraktiserande jurist på orten bör i sådana konkurser kunna utnyttjas, när det skulle vara förenal med oproportionerligt stora koslnader för resor att anlita en specialist från en annan ort.

Det stora flertalet av remissinstansema tillslyrker eller har ingen erinran mot att förvaltare i mindre konkurs i allmänhet hämtas från samma specia-listkalegori som enligt milt förslag skall anlitas för förvaltaruppdragen i ordinär konkurs. För min del vill jag framhålla atl komplicerade affärsmässiga och juridiska bedömningar kan bli aktuella även i mindre konkurser. Jag vill här särskilt peka på återvinnings- och brottsfrågorna. Atl specialister anlitas i de mindre fallen är befogal även från en annan synpunkt. De konkurser som skall handläggas som ordinär konkurs kommer att utgöra en relativt selt liten del av alla konkurser. För att en kår av kvalificerade förvaltare skall kunna upprätthållas är det nödvändigt att specialister får anlitas även för förvaltningsuppdrag i de mindre konkurserna. Emellertid kan jag godta atl personer, som ej är specialister på konkursförvaltning, får utnyttjas under de förutsättningar kommittén har angivit. Enligt min bedömning torde man med hänsyn till den nuvarande i vissa delar av landet olillräckliga lillgången på specialiserade konkursförvaltare få räkna med alt allmänpraktiserande jurisler övergångsvis måsle anlitas i ganska stor omfallning för förvaltaruppdragen i mindre konkurser.

Prop. 1978/79:105 227

5.7.4 Tillsyn

Förslaget iprop. 1975176:210 innebar all endasl konkursdomaren skulle utöva lillsyn över konkursförvallningen. Enligt departementschefen var del uppenbart atl man vid en ordning med kronofogdemyndighet som förvaltare kunde avvara institutet rällens ombudsman. Inte heller granskningsmän ansågs behövliga i mindre konkurser. Borgenärernas önskemål om fortlöpande kontroll över enskilda förvaltningsåigärder borde i stället tillgodoses främsi genom den samrådsskyldighet som enligt förslaget skulle åvila förvallaren. Man kunde enligt proposilionen räkna med att kollisioner mellan t.ex. olika borgenärsinlressen inte skulle bli särskilt ofta förekommande. De flesta viktiga förvaltningsfrågor borde kunna lösas i samförstånd.

För all konkursdomaren skulle kunna fullgöra sin kontrollfunktion var del enligi dåvarande departemenischefen av vikt alt han hade tillräckligt malerial om konkursen till sitt förfogande. Förvaltaren borde avge redovisning till konkursdomaren vid konkursens slut. När utdelning blev aktuell, borde också särskild förvaltarberällelse avges. Någon mol-svarighel till förvaltarens skyldighet i ordinär konkurs att avge s.k. halvårsberällelse borde inte föreskrivas i mindre konkurs. En bestämmelse av den karaktären skulle kunna uppfattas som all långa handläggningslider kunde tolereras även när konkursen handlades i den enklare ordningen. Del slod borgenärema och gäldenären fritt att när som helst fästa konkursdomarens uppmärksamhei på eventuella missförhållanden i förvaltningen. Förvaltaren borde vidare vara skyldig alt på begäran av konkursdomaren, borgenär eller gäldenären lämna upplysning om konkursboet och dess förvaltning.

Enligt kommitténs nu förevarande förslag skall konkursdomaren inte heller i de mindre konkurserna ha några tillsynsuppgifter. Dock skall han på yrkande entlediga försumlig förvallare och pröva förvaltarens arvodesanspråk saml, i förekommande fall, pröva uidelningsförslag. Kommittén föreslår att kronofogdemyndighet liksom i ordinär konkurs skall vara tillsynsmyndighet i mindre konkurs. Tillsynen skall utövas på ungefär samma sätt i bägge konkursformema. Kvartalsräkningar och halvårsberättelser skall dock inte behöva upprättas i mindre konkurser. Enligt kommitténs förslag skall vid konkursens slut redovisning avges till tillsynsmyndigheten som har atl granska den. Kronofogdemyndighelen föreslås få rätl att klandra redovisningen. Kommittén finner övervägande skäl tala för att redovisning också skall lämnas till konkursdomaren, trots atl denne inte längre skall vara tillsynsorgan. Enligt kommittén är det en fördel för berörda rättsägare om redovisningen finns tillgänglig hos konkursdomaren. Denne skall dock inte granska redovisningen. Enligt kommittén bör även vissa andra handlingar, bl.a. bouppleckning och förvaltningsredogörelse, ges in lill såväl konkursdomaren som tillsynsmyndigheten.

Prop. 1978/79:105 228

Vid remissbehandlingen har kommitténs förslag i fråga om lillsynen i mindre konkurser mött krilik från en del håll. Härvid är del främsi kommitténs val av tillsynsorgan som föranlett invändningar. De kritiska instansema menar att principiella skäl även i fråga om mindre konkurs talar mot kronofogdemyndighet som tillsynsorgan. Flera av dem anser att den begränsade lillsyn som det enligt deras mening blir fråga om i mindre konkurser kan utövas av konkursdomaren.

Jag är medveten om att förhållandena i många mindre konkurser är så enkla atl någon tillsyn utöver granskning av förvaltarens redovisning inte behöver ske. I åtskilliga andra mindre konkurser är dock förhållandena sådana att en tillsyn av ungefär samma slag som den som skall utövas i ordinär konkurs är befogad. Jag tänker här närmast på konkurser där fråga om ålervinning eller om uiredning av misstanke om gäldenärsbrott uppkommer. Även andra frågor kan emellertid aktualiseras som moiiverar en löpande lillsyn av både maleriell och formell art. Jag anserdet inte möjligl att lagstiftningsvägen göra skillnad mellan olika mindre konkurser i tillsynshänseende. En lämplig metod är i stället att utforma bestämmelserna om tillsyn i mindre konkurs i slort selt i överensstämmelse med motsvarande regler för ordinär konkurs. Som kommittén anfört är det dock ej behövligt med kvartalsräkningar och halvårsberätlelser i mindre konkurs. Med en sådan reglering kan den maleriella tillsynen i praktiken begränsas avsevärt i de enklare fallen men utövas mera aktivt och ingående när det behövs. Jag vill tillägga att den lillsyn som föreslogs i den tidigare proposilionen får ses mot bakgrund av alt kronofogdemyndighet i regel skulle vara förvaltare. Enligt mitt förslag skall förvaltningen däremot vara anförtrodd ål en enskild person.

Enligt min mening kan samma skäl som tidigare anförts mot atl låta konkursdomaren utöva tillsyn i ordinära konkurser (se avsnitt 5.3.2) åberopas i fråga om de mindre konkursema. Konkursdomaren bör alltså inte utöva någon tillsyn i dessa konkurser. Som kommittén framhåller bör konkursdomaren dock ha tiU uppgift att på yrkande entlediga försumlig förvaltare och pröva arvodesanspråk. Somjag i det följande (avsnitt 5.7.5) utvecklar bör också konkursdomaren pröva förvaltarens utdelningsförslag i mindre konkurser.

När det gäller valet av tillsynsorgan anser jag det vara en naturlig lösning att låta samma organ utöva tillsynen i bägge konkursformema. Jag förordar därför atl kronofogdemyndighet — i princip en i vatje län — skall utöva tillsynen över förvaltningen även i de mindre konkursema. Liksom i ordinära konkurser bör det vara möjligt för den kronofogdemyndighet som är tillsynsmyndighet att delegera lillsynsuppgifier till lokal kronofogdemyndighet. Enligt min mening bör denna möjlighet kunna utnyttjas i större omfattning i de mindre konkursema än i de ordinära.

Prop. 1978/79:105 229

5.7.5 Konkursens upphörande

KL skiljer f.n. mellan urspmnglig och efterföljande fatligkonkurs. Den första typen avser fall då det redan från böljan kan antas atl konkursboel inte räcker till betalning av konkurskostnadema. Den senare typen förekommer då det, sedan ordinär konkurs inletts, blir klart all det saknas tillgångar till atl betala dessa kostnader. Urspmnglig fatligkonkurs avskrivs normalt i anslutning till att gäldenären beedigar en av gode mannen upprättad bouppleckning. Om konkursen försl har handlagts som ordinär konkurs, kan avskrivning ske sedan förvaltaren har anmält atl tillgångarna inte räcker till konkurskosinaderna och anmälningen har kungjorts.

Även med del nya systemet för handläggning av mindre konkurs har man anledning räkna med att gäldenärens bo i ett mycket stort antal fall inte förslår till konkurskostnaderna. Enligt förslaget i prop. 1975176:210 skulle handläggningen av sådana konkurser liksom nu bli av enkelt slag. När den av förvaltaren upprättade bouppteckningen hade kommit in till konkursdomaren och denne av förvallaren också fått uppgift om orsakema till obeståndet samt om återvinningsmöjligheter och eventuell brottsmisstanke, skulle konkursen i regel avskrivas i anslutning till alt gäldenären beedigade bouppieckningen. Kommitténs nu förevarande förslag överenssiämmer med propositionen på denna punkl. Jag ansluter mig till förslaget som har godtagits vid remissbehandlingen.

I fråga om de mindre konkurser där utdelning till borgenärema kunde bli aktuell innebar kommitténs förslag i betänkandet (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m.m. att förvallaren sedan boet avvecklats skulle upprätta ett förslag till utdelning och underrätla de utdelningsberättigade borgenärema. Förslaget skulle underkaslas kontroll av konkursdomaren, som hade alt utfärda kungörelse om della. Borgenär eller gäldenären skulle inom två veckor efter kungörelsen kunna rikta anmärkning mol utdelningsförslaget, men till skillnad från vad som gäller i de nuvarande ordinära konkurserna skulle konkursdomaren pröva förslaget även om anmärkning inte gjordes. Han skuUe härvid ha tillgång lill den av förvaltaren upprättade förvaltningsredogörelsen och förvaltarens redovisning. Utdelningsförslaget skulle fastställas, om inte fel eller brist som inverkade på någons rätt kunde antas föreligga. Konkursdomaren skulle inte behöva granska och pröva förslaget mera ingående, om inte särskild anledning därtill förekom, t.ex. i form av invändning från borgenär. Normalt skulle sålunda förslaget enligt konunittén utan vidare kunna läggas till gmnd för utdelning.

Dåvarande departementschefen fann i prop. 1975176:210 att det mot bakgmnd av att bevakning inte skulle förekomma i mindre konkurser var ofrånkomligt att förvaltarens utdelningsförslag underkastades någon form av prövning. Det var också viktigt att systemet utformades så atl prov-

Prop. 1978/79:105 230

ningen kunde ske på ett mera formlöst sätl än enligi klanderinsliiutet i ordinär konkurs och således inte förutsätta invändning e.d.

Departementschefen tillstyrkte kommitténs förslag all konkursdomaren skulle utfärda kungörelse om alt utdelningsförslag upprättals. Kommiltéförslaget innebar emellertid alt de borgenärer som inte skulle få utdelning var uteslutna från direkt information om att konkursen höll på all avslutas. Depariemenischefen erinrade om alt med hans förslag skulle konkursdomaren underrätta kända borgenärer om atl deras fordringar uppmärksammats och därvid ange om utdelning kunde påräknas. Behovei av särskild underrättelse om uldelningsförslaget var därför inte så stort. Några egentliga olägenheier av ännu en sådan undertällelse fanns dock knappasl. Äv rättssäkerhetsskäl förordade därför departementschefen all varje känd borgenär skulle få underrättelse också om uldelningsförslaget, om inte en sådan underrättelse kunde anses sakna belydelse för honom. Konkursdomaren borde svara för underrättelsen. Departementschefen uttalade vidare atl del torde få ankomma på regeringen atl utfärda behövliga föreskrifter i ämnet. Äv underrättelsen borde framgå hur borgenär skulle förfara om han ville framställa invändning mot uldelningsförslaget. Borgenär som hade gjorts uppmärksam på sina rättigheter borde ha möjlighet all ta tiU vara sin rält inom två veckor från kungörelsen om uldelningsförslaget. Departementschefen godtog kommilléförslagel om atl konkursdomarens prövning skulle äga mm så snart denna lid löpt ut. Påstod borgenär alt han behövde längre lid och visade han skäl för sitt påstående, borde konkursdomaren kunna skjuta upp sitt ställningstagande lill uldelningsförslagel. Det påpekades att löneborgenär endast i undanlagsfall torde ha anledning att framställa invändning mot förvallarens uidelningsförslag.

När man tog ställning till hur konkursdomarens prövning skulle gå till borde man enligt propositionen hålla i minnet all den enklare handläggningsformen inte skulle användas, om konkursboet kunde antas vara av invecklad beskaffenhet. Med den gränsdragning som föreslagits i fråga om tillämpningsområdena för mindre och ordinära konkurser borde prövningen normall kunna göras ganska enkel. Ätt inskränka prövningen lill fall då invändning framställts av borgenär eller gäldenären var dock inte lämpligt. I princip borde konkursdomaren ha en granskningsskyldighet också i övriga situationer. Granskningen i sådana fall borde dock kunna begränsas till en summarisk genomgång för all utröna om uldelningsförslaget innehöll fel som inverkat på någons räll.

Departementschefen uttalade all konkursdomaren för sin prövning av utdelningsförslaget var beroende av alt han fick behövligt material från förvaltaren. Ulöver förvaltarberättelsen och förvaltarens redovisning borde konkursdomaren ha lillgång lill de övriga handlingar angående boet som kunde vara av belydelse. Det borde åligga förvallaren alt utan särskild anmaning tillhandahålla detla material.

Prop. 1978/79:105 231

Kommittén föreslog i betänkandet (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m.m. att konkursdomaren när han kom till annan uppfaUning än förvaltaren anlingen själv skulle göra behövliga jämkningar i uldelningsförslagel eller ålerförvisa ärendei till förvaltaren. Om ärendei återförvisades, fick del ankomma på förvallaren all företa de ändringar som var behövliga för all förslaget skulle kunna godkännas. I sista hand vilade ansvaret för uldelningsförslagel på konkursdomaren (eller efter överklagande på den domstol som slulligen prövade tvisten).

Om nyll uidelningsförslag upprättades efter återförvisning eller med anledning av att nya medel blev lillgängliga för utdelning skulle enligt kommiuén förfarandel följa samma regler som gällde för del första uldelningsförslaget. Sålunda skulle bl.a. ny kungörelse ulfärdas. Konkursdomaren skulle dock ha rätt atl, efter framställning från förvallaren, låla denne överlämna nytillkomna medel lill gäldenären, om med hänsyn lill kostnaderna för utdelning sådan inte lämpligen borde äga mm.

I likhet med kommittén ansåg departementschefen iprop. 1975176:210 att del i fråga om nytt utdelningsförslag normalt borde gälla i huvudsak samma regler som i fråga om det första utdelningsförslaget. På en punkt kunde emellertid förfarandel göras enklare än vad kommittén föreslagit. Konkursdomaren borde således inte åläggas en ovillkoriig skyldighet att kungöra det nya utdelningsförslaget. Om behovei av ändring var uppenbarl och del nya förslaget var av mindre ingripande slag, borde kungörelse kunna avvaras. I linje med vad som hade anförts om behovet av underrättelser till borgenärema borde vidare konkursdomaren åläggas alt underrätta alla borgenärer som berördes av det nya uldelningsförslagel.

I prop. 1975/76:210 angavs vidare atl del av allmänna processrättsliga principer följde att konkursdomaren inte borde göra någon ändring lill nackdel för någon utan alt denne fått tillfälle alt yllra sig. Att samråd skedde med förvaltaren i det fallel att ändring i utdelningsförslaget var akluell ansåg departementschefen ligga i sakens natur. Undantagsvis kunde konkursdomaren emellertid direkt fastställa ett ändrat utdelningsförslag. Det kunde t.ex. vara fallet om konkursdomaren nedsatte ett ersättningsanspråk av förvaltaren. Behövliga bestämmelser i ämnet kunde ulfärdas av regeringen.

Kommitténs nu förevarande förslag överenssiämmer i allt väsentligt med förslaget i prop. 1975/76; 210 i fråga om uldelningsförfarandet i mindre konkurs. Förslaget har godtagits av remissinstansema och även jag tillstyrker del. Jag kan också ansluta mig till de uttalanden av dåvarande departementschefen som jag nyss har redogjort för. Jag vill dock påpeka att mitt förslag i motsats till propositionsförslaget utgår från att advokat eller annan enskild person skall vara förvaltare i mindre konkurs och därvid bl. a. ha till uppgift att upprälla uidelningsförslag i förekommande fall. Någon anledning att på grund härav ändra uldelningsförfarandet i förhål-

Prop. 1978/79:105 232

lande lill vad som föreslogs i proposilionen finns inte enligt min mening.

Om konkursen från början handlades som ordinär konkurs, skulle enligt prop. 1975176:210 samma regler tillämpas som enligt gällande ordning, om det sedermera visade sig alt boets medel inte räckte till belalning av konkurskostnadema och annan boets skuld. Initiativ till avskrivning av konkursen i della fall — dvs. ell förfarande som motsvarade s.k. efterföljande fattigkonkurs — skulle kunna tas även av konkursdomaren. Rättens ombudsman skulle på vissl sätt medverka i förfarandel, bl.a. genom alt yttra sig över förvallarens anmälan i saken. Innan avskrivning fick ske, skulle förvaltaren ha avgetl redovisning.

Kommitténs nu förevarande förslag överensstämmer med propositionsförslaget med vissa avvikelser föranledda av atl tillsynsmyndigheten träder i rättens ombudsmans ställe. Jag ansluler mig till kommittéför. .get som har godtagits av remissinsianserna.

5.7.6 Bestämmande av arvode m.m.

Enligt förslaget i prop. 1975176:210 skulle när kronofogdemyndighet varit förvallare i konkurs ersättning till staten för kostnaderna hos myndigheten utgå enligt bestämmelser som regeringen meddelade. Hade annan än kronofogdemyndighel varil förvallare, skulle konkursdomaren i samband med all konkursen avskrevs - vare sig del rörde en mindre konkurs eller en ordinär konkurs, där tillgängama visal sig otillräckliga — besiämma arvode och ersättning för kostnad som uppdraget hade medfört.

Enligt kommitténs nu förevarande förslag skall konkursdomaren efter tillsynsmyndighetens hörande fastställa förvaltararvode och ersättning för kostnader i mindre konkurs och i ordinär konkurs som avskrivs i brist på tillgångar. Enligt kommittén utgör denna ordning en spärr mot oskäliga arvoden. Kommittén anser emellertid alt man även bör söka andra vägar att hålla kosinaderna nere. En metod är att låta förvaltararvodena i viss omfattning utgå enligt fastställda taxor. Kommittén erinrar om atl taxor förekommer inom den allmänna rättshjälpen. Kommittén anser atl ett taxesystem ligger närmast till hands i fråga om de mindre konkurser som avskrivs på grund av atl tillgångarna inte förslår till koslnadema och annan boets skuld. Enligt kommittén är förhållandena i sådana konkurser ganska likartade och mera sällan invecklade. Förvaltarens arbetsuppgifter kan i dessa fall fömtses åtminstone i grova drag. Uppgifterna lorde ofta kräva en tidsmässigt begränsad och på förhand någorlunda fömlsebar arbetsinsats. Kommittén förordar därför en taxesättning av förvaltararvodena i dessa konkurser. Enligt kommittén bör man inte införa någon taxesättning av arvodena i övriga mindre konkurser, dvs. de som ger utdelning. Kommittén åberopar härvid bl.a. att del är svårt att fömtse den

Prop. 1978/79:105 233

arbetsinsats som följer med uppdraget i dessa konkurser. En partiell taxesäuning av de vanligaste förvaltningsuppgiftema i uldelningskonkursema medför enligt kommittén vissa vanskligheler och bör därför inte komma i fråga.

Kommitténs förslag i fråga om faslslällande av kosinaderna har i allmänhet lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Ett fåtal remissinstanser är skeptiska mol tanken på taxor i vissa mindre konkurser. Ett par andra inslanser förordar att taxor för bestämmande av förvallararvoden införs även i övriga konkurser.

För egen del anserjag det angeläget att man tillvaratar alla möjligheler att hålla konkurskostnadema nere utan atl effektiviteten i förvaltningen minskar. Den av kommittén föreslagna ordningen enligt vilken konkursdomaren efter hörande av tillsynsmyndigheten skall bestämma arvode och kostnadsersättning lill förvaltaren synes mig ge en viss garanti mot alllför höga arvoden. När del gäller de ordinära konkursema har jag lidigare understmkit viklen av tillsynsmyndighetens medverkan vid arvodesprövningen. Denna medverkan har stor betydelse även när förvallararvoden i mindre konkurser bestäms. Jag förordar atl kommitténs förslag på denna punkl genomförs.

I likhet med kommittén anser jag det f.n. vara svårt att införa taxesystem i ordinära konkurser och i de mindre konkurser som leder lill utdelning. Ett taxesyslem synes däremot vara genomförbart i de mindre konkurser där tillgängama är obetydliga eller helt saknas. Jag förordar därför atl kommitténs förslag på denna punkt genomförs. Jag ämnar låta ulföra erforderliga undersökningar för alt få underlag för taxeberäkningen. Det är möjligl all läxor senare kan införas för arvoden även i andra konkurser, om erfarenhetema av de taxor jag nu förordar blir goda (jämför avsnitt 5.6).

Liksom i de ordinära konkursema bör tillsynsmyndighetens koslnader i mindre konkurser hänföras lill konkurskoslnader. Närmare bestämmelser om hur dessa kostnader skall beräknas bör meddelas av regeringen. Någon prövning från konkursdomarens sida i denna del blir inte aktuell.

5.7.7 Ansvaret för konkurskostnader

Kostnadema för konkurs avser främst ersättning till förvaltare och lillsynsorgan. Härtill kommer bl.a. kostnader hos konkursdomaren för kungörelser m.m.

När konkurs enligt gällande regler handläggs som tillgångskonkurs skall kostnadema tas ut ur boet, innan borgenärema får sitt. Av naturliga skäl tillämpas en annan ordning i fråga om fattigkonkurs. Vid urspmnglig fattigkonkurs svarar i stället den borgenär som har ansökt om konkursen

Prop. 1978/79:105 234

för konkurskostnadema. Detta gäller också när staten har gjort konkursansökningen. Har gäldenären själv ansökt om konkursen, finns inga bestämmelser om vem som skall vara ansvarig. Av allmänna medel kan dock utgå ersättning för de koslnader som konkursdomaren har haft. Denna regel är tillämplig även vid efterföljande fattigkonkurs. Del är oklart i vad mån ersättning för kostnaderna får tas ur boel i de fall della visar sig förslå hell eller delvis lill att täcka kosinaderna. I praxis förekommer dock en ordning enligt vilken i fattigkonkurs sådant uttag sker (jfr SOU 1974:6 s. 57 och 233). En följd av den angivna regleringen är att god man vid fatligkonkurs i åtskilliga fall blir utan ersättning för sitt arbete.

Iprop. 1975/76:210 föreslogs följande reglering av kostnadsansvaret i de fall mindre konkurs avskrevs på den gmnd alt boet ej räckte till kostnadema och annan boets skuld. Konkurskostnadema skulle i försia hand tas ul ur boet så långt della räckte. Om boets tillgångar inte förslog och konkursen uppstått på ansökan av annan borgenär än staten, skulle denne borgenär belala kostnadema, dock högst ett belopp som motsvarade en tiondel av det vid tiden för konkursbeslutet gällande basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Kunde konkurskostnadema ej uttas ur boet eller av borgenären, skulle de utgå av allmänna medel. Enligt propositionsförslaget skulle konkursdomaren i sill beslul om avskrivning, i den mån boet befanns otillräckligl, ålägga ansvarig borgenär alt betala koslnadema med angiven begränsning.

När ordinär konkurs avskrevs på gmnd av brist på tillgångar i boet skulle samma regler om boets ansvar gälla. För de koslnader som inte kunde las ul ur boel skulle staten svara. Något kostnadsansvar för enskild borgenär kom alllså inte i fråga i detta fall.

Kommitténs nu förevarande förslag överensstämmer med propositionsförslaget och har godtagils vid remissbehandlingen.

För egen del anser jag att kommittéförslaget innebär klara fördelar. Genom förslaget undanröjs den gmndläggande bristen i nuvarande system alt regler saknas om att boets medel vid fattigkonkurs får tas i anspråk för konkurskostnader. Vidare blir konkursförvaltaren under alla omständigheter tillförsäkrad ersättning för sill arbele. Vad gäller de konkurser där boets medel inte förslår till konkurskoslnader finns det skäl alt ålägga sökande borgenär ell vissl kostnadsansvar. En annan lösning skulle lämna fältet fritt för konkurser som inte tjänar något meningsfullt syfte. Med det sagda ansluter jag mig till kommitténs förslag i fråga om ansvarei för konkurskoslnader.

5.7.8 Företrädesordningen mellan konkurskostnader och annan boets skuld

KL räknar med två huvudkategorier av skulder som i princip skall betalas ur bomassan före utdelning till borgenärema, nämligen dels

Prop. 1978/79:105 235

konkurskostnadema, dels s.k. massaskulder eller — sett från borgenäremas sida— massafordringar. Sisl näihnda fordringar lillkommer andra personer än konkursfunklionärema och riktar sig mol konkursboel som sådant. De kan vara av skilda sla~~g. Som exem~~pel kan nämnas fordran som har uppkommil på gmnd av att boel har trätt in i ett av gäldenären lidigare ingånget ömsesidigt förpliktande avtal. Massafordringama behöver emellertid inte grunda sig på avtal utan kan t.ex. utgöra krav på rättegångskostnader som boel har förpliktats utge. 1 regel är det inte svårt all skilja massafordringarna från konkurskostnadema men tveksamma gränsfall kan undantagsvis förekomma.

Del kan inträffa atl tillgängama i ett konkursbo räcker till vissa av boets skulder men ej alla. Frågan är då vilken företrädesordning som skall gälla mellan konkurskoslnader och massafordringar och eventuellt mellan konkurskoslnader inbördes och massafordringar inbördes. Denna fråga är inte löst i KL. Frågan har vållat problem i rällslillämpningen och olika uppfattningar har kommii till ullryck i doklrinen. Om konkursboel kunde försällas i konkurs, skulle företrädesordningen kunna fastställas med lillämpning av KL:s och förmånsrällslagens regler. I det angivna fallel är konkursboel onekligen insolvent och konkursgmnd kan sägas föreligga (jfr I 8 andra slyckel KL). Emellertid har enligt rättsfallet NJA 1945 s. 177 ett konkursbo ansetts inte kunna försättas i konkurs.

Lagberedningen kritiserade i betänkandet (SOU 1970:75) Utsökningsrätt X utgången av rällsfallel men ansåg sig inte böra föreslå någon bestämmelse som tog avsfånd från rättspraxis. Beredningen påpekade atl, om praxis upprätthölls, konkursförvaltningen vid avveckling av insolvent bo fick analogivis tillämpa förmånsrältsordningen och åtskilliga andra regler trots alt boel inte hade försatts i konkurs. En liknande inställning återfinns i konkurslagskommitténs betänkande (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m.m. Enligt kommittén kunde del knappasl komma i fråga atl komplettera KL med ett detaljerat regelsystem för dessa speciella situationer. Däremoi fann kommittén det i och för sig länkbart atl införa en bestämmelse av innehåll all konkursbo kunde sättas i konkurs. Förfarandel skulle därefter få utveckla sig enligt KL:s vanliga regler. Kommittén ansåg sig emellertid sakna tillräckliga skäl atl föreslå en beslämmelse som tog avstånd från hittillsvarande praxis. Enligt kommitténs mening borde dock någoi formelll hinder inte möta mot atl sätta konkursbo i konkurs men frågan fick överiämnas åt rättstillämpningen. Kommittén tillade bl.a. alt lönegarantisyslemet visseriigen förutsatte atl arbetsgivaren försalts i konkurs men atl del beiräffande konkursboets arbetstagare torde vara möjligl alt tillämpa lönegarantilagen analogi vid konkursbos insolvens.

Även om någon lagreglering angående möjlighelen atl få konkursbo försatt i konkurs inte förordades, fann kommittén del önskvärt att i lag reglera den olösta frågan vilken företrädesrätt som skulle gälla mellan

Prop. 1978/79:105 236

konkurskostnader, å ena, och massafordringar, å andra sidan, i händelse av konkursbos insolvens. I enlighet härmed föreslog kommittén besiämmelser enligi vilka konkurskosinaderna hade förelräde framför massafordringar.

I prop. 1975176:210 uttalade departementschefen alt problemet i praktiken gällde dels vilken räll som borde tillkomma massaborgenärerna, dels hur deras räll skulle tryggas i händelse av all förvaltningen av ell konkursbo utövades så att boel blev insolvent. I frågan om företrädesrätten stod valel främsi mellan att låta konkurskosinaderna gälla före massafordringarna och all ha en motsatt ordning. En lösning där konkurskostnadema sattes främsi uigjorde den kanske naturligaste lösningen genom att de kostnader som bar upp själva förfarandel fick bästa räll. För denna ordning talade också att staten eller, i viss ulsiräckning, konkurssökande borgenär skulle belastas med de koslnader som inte kunde tas ul ur boet. Della kostnadsansvar kunde bli förhållandevis omfattande, om konkurskosinaderna inte hade förelräde framför massakraven. Mol kommitténs lösning talade bl.a. atl del kunde bli svårt för boet atl utverka erforderiiga krediter. Betydelsen av den föreslagna företrädesordningen fick emellertid inte överdrivas. Dels torde det vara mycket sällsynt att ett konkursbo blev insolvent, dels var kreditgivning i sig alllid förenad med ell risktagande. Även utan en lagändring måsle den som gav konkursbo kredil räkna med alt hans fordran kunde bli nödlidande genom all konkursboet blev insolvenl. I många fall torde också kreditgivning till konkursbo oavsett vilken lösning man valde i fråga om företrädesordning kunna ske på sådana villkor atl kreditgivarens risktagande blev föga framträdande. Skälen för atl konkurskostnadema gavs förelräde framför massafordringarna vägde över skälen för en motsatt ordning. I proposilionen förordades därför den av kommittén föreslagna regeln.

Departementschefen fann att den angivna lösningen i och för sig skulle kunna byggas på med regler om att konkursbo kunde försältas i konkurs. Härför talade främst att massaborgenäremas ställning förbättrades. Om konkursboets konkurs inte blev handlagd enligt den enklare ordningen fick sålunda massaborgenärerna t.ex. inflytande över val av företrädare för boet. Massaborgenärerna fick också möjlighet alt påkalla tillämpning av återvinningsreglema. De kunde vidare få insyn i förvaltningen genom all en ny förvaltningsberättelse måste upprättas. Deras fordringar kunde vidare fastställas genom bevaknings- och anmärkningsförfarandel och särskild talan om fastställelse av deras fordringar eller klander mot utdelningsförslag kunde undvikas. Flertalet av dessa skäl minskade dock i betydelse om man i stället tänkte sig att konkursboets konkurs handlades enligt den enklare ordningen.

Mot fördelama av en lösning enligt vilken konkursbo kunde sättas i konkurs ställdes i proposilionen de praktiska olägenheter en sådan lösning skulle kunna dra med sig. Åtskilliga åtgärder måste således vidtas på nytt

Prop. 1978/79:105 237

och nya företrädare för boel skulle sälla sig in i konkursen. Kostnaderna härför kunde inte sägas vara ulan belydelse. En lagteknisk lösning av frågan var också ganska komplicerad. I praktiken lorde inte heller några mera betydande svårigheter ha uppkommil till följd av alt frågan var oreglerad i lag. I proposilionen påpekades att frågan torde vara oreglerad även i de flesta andra länder. Slutsatsen blev atl del inte fanns tillräckliga skäl att lagstiftningsvägen la ställning till frågan.

I proposilionen tillades bl.a. att de fall då konkursbo var insolvent och samiidigi hade anställda, vilkas lönefordringar inte kunde betalas av boet, torde vara och även i fortsättningen bli sällsynta. I sådana fall lorde det vara möjligl alt lillämpa reglema om lönegaranti analogt.

Kommitténs nu förevarande förslag överensstämmer i nu berörda frågor med propositionsförslaget.

Endasl ett par remissinstanser har uttalat sig i ämnet. De har härvid framfört önskemål om alt de problem som uppkommer vid konkursbos obestånd löses i lag.

För min del kan jag i allt väsentligt ansluta mig till de synpunkter i dessa frågor som utvecklades i prop. 1975/76:210. Jag förordar alltså atl konkurskostnadema ges företräde framför massafordringama. Vad gäller frågan om ett konkursbo kan försältas i konkurs anser inte heller jag atl tillräckliga skäl föreligger för att lagstiftningsvägen reglera denna fråga. Jag har vid mitt ställningstagande särskilt beaktat att frågan om löneskyddet för de anställda kommer atl bli föremål för överväganden inom arbetsmarknadsdepartementet i anslutning till den pågående översynen av det statliga engagemanget för nedläggningsholade förelag.

5.8 Konkursgäldenärens skyldigheter m.m.

5.8.1 Inledning

4 kap. KL innehåller regler om konkursgäldenärs skyldigheter m.m. Reglema, som tar sikte på ordinära konkurser, innebär för det första att gäldenären sedan konkursbeslulet meddelats är underkastad reseförbud. Under tiden fram till dess han avlagt bouppteckningsed får han inte utan samtycke av rättens ombudsman lämna bostadsorten. Senare under konkursen får han inte utan dennes samtycke bege sig längre bort från bostadsorten än att han inom en vecka efter kallelse kan infinna sig inom rättens domsaga.

Konkursgäldenären har en allmän skyldighet att lämna konkursdomaren, rättens ombudsman, förvaltaren och granskningsman samt, vid borgenärssammanlräde, borgenärema upplysningar om boet.

Gäldenär skall närvara vid bouppteckningsförrättningen och uppge boet

Prop. 1978/79:105 238

under ed. Han är sedan skyldig all beediga bouppteckningen. Detta skall normalt ske vid första borgenärssammanlrädel. Annan än gäldenär är under vissa förutsättningar skyldig att avlägga ed. Vissa närstående till och anslällda hos gäldenären skall på yrkande avlägga bouppieckningsed om de kan antas ha kunskap om boel. Den som har haft hand om egendom som ingår i konkursboel kan också åläggas edgång efter yrkande. Uppgifts- och edgångsskyldigheien omfattar då endasl denna egendom.

Om gäldenären undandrar sig sina skyldigheter eller överträder det reseförbud som gäller för honom, kan han hämtas eller häktas. Sådana tvångsmedel kan också tillgripas när annan än gäldenären undandrar sig edgång. I det fallet kan även vitesföreläggande meddelas. Konkursdomaren beslutar om tvångsmedel.

4 kap. KL innehåller även regler om beneficium och underhåll samt om ersättning till gäldenären för inställelse.

Skyldighet alt lämna uppgift vid bouppteckningsförrätlning och atl avlägga ed föreligger vid urspmnglig fatligkonkurs i slorl selt i överensstämmelse med vad som gäller i ordinär konkurs (185 8 3 KL). Även i Övrigt lorde bestämmelsema i 4 kap. KL i viss omfattning tillämpas vid ursprunglig fatligkonkurs.

Ingripande genom hämtning och häktning mol konkursgäldenär som är arbetsgivare kan ske med stöd av lönegaranlilagen som ett led i kronofogdemyndighets utredning av lönegarantianspråk i samband med fattigkonkurs.

Bestämmelserna i KL om gäldenärens skyldigheter under konkursen är tillämpliga vare sig gäldenären är fysisk eller juridisk person. I det senare faUet är samtliga ställföreträdare för den juridiska personen i princip underkastade bestämmelsema.

Kommittén anser all regler som inskränker gäldenärens rörelsefrihet behövs även i fortsättningen med tanke på hans skyldighet atl medverka vid konkursutredningen. Nuvarande regler är dock enligt kommitténs mening inte tidsenliga. Dessulom är reglema onödigt stränga mot gäldenären i konkursens första skede medan de å andra sidan ger honom för stor rörelsefrihet för tiden efter bouppteckningseden. Man bör enligt kommittén inrikta en reform i försia hand på alt minska risken för alt gäldenären avviker utomlands. Kommittén förordar alt gäldenären underkastas ell generellt förbud atl ulan särskilt tillstånd bege sig från riket. Förbudel bör gälla under hela konkursen. Enligt kommittén får man vid tillståndsprövningen bl.a. beakla att iniressei av alt hindra gäldenären från atl avvika utomlands är starkare före än efter edsavläggelsen. I fråga om resor inom landet anser kommittén atl del inie finns anledning lill samma ålerhållsamhel. Kommittén anser dock all del bör finnas möjlighet all meddela gäldenären förbud att lämna den ort där han är bosalt. Enligt kommittén torde ett sådant förbud bli aktuellt endast i speciella situationer.

Prop. 1978/79:105 239

Uppgiften att ge gäldenären tillåtelse att resa utomlands och att förbjuda gäldenären alt lämna bostadsorten skall enligt kommitténs förslag anförtros ål förvaltaren. Gäldenär som är missnöjd med förvaltarens beslut i dessa hänseenden skall kunna få beslutet prövat av konkursdomaren.

Enligt gällande lag finns ingen möjlighel alt enbart på grund av konkurstillståndet omhänderta gäldenärens pass. Enligt kommittén bör efterlevnaden av förbudet all resa ulomlands säkerställas genom att sådan möjlighet införs. En fömtsättning för omhändertagande av passet bör vara all del skäligen kan befaras alt gäldenären utan förvallarens samlycke lämnar landet. Del bör ankomma på förvallaren alt ta hand om passet. Är gäldenären missnöjd med förvaltarens ålgärd all la hand om passet, bör han kunna få saken prövad av konkursdomaren. Om gäldenären vägrar all lämna ifrån sig sill pass, bör förvaltaren ha rätt all använda tvång på samma säll som han enligt kommitténs förslag skall få använda tvång för all skaffa sig besittningen till egendom i konkursboet. Gäldenärens vägran kan enligt kommittén i vissa fall tyda på fara för atl han avviker ulomlands.

Enligt kommittén kan del i vissa fall vara av värde all förutvarande ställföreträdare för gäldenär som är juridisk person medverkar vid boulredningen under konkursen. Reglema om reseförbud och om omhänderlagande av pass bör därför enligt kommitténs mening göras tillämpliga även på fömtvarande ställföreträdare. Kretsen bör begränsas till dem som har avgått eller entledigats senare än ett år före den dag konkursansökningen kom in till konkursdomaren. De ställföreträdare som här avses är styrelseledamot, verkställande direktör och likvidator. Kommittén föreslår också alt dessa förutvarande ställföreträdare skall ha samma skyldighet alt lämna upplysningar som gäldenären.

Kommitténs förslag berör även reglema i 4 kap. KL om hämlning och häklning av gäldenär. Kommittén påpekar att det på senare tid från skilda håll framförts önskemål om möjlighel lill effeklivare ingripanden mol gäldenär som motarbetar konkursförfarandet. Enligt kommittén tillgodoses önskemålen i stor utsträckning genom de förslag kommittén lägger fram om begränsning av gäldenärens rörelsefrihet och om rätt för förvallaren atl använda tvång i vissa fall mol gäldenären. Kommittén anser dock atl del krävs ytterligare skärpningar, särskilt i fråga om möjlighelen all hämla gäldenären under konkursen.

F.n. krävs för hämtning och häktning att gäldenären undandrar sig sina plikter. Nuvarande ordning kan enligt kommittén medföra atl tvångsåtgärden sätts in för sent och blir verkningslös. Enligt kommittén bör det vara möjligt att förordna om hämtning eller häklning redan på gmnd av föreliggande risk alt gäldenären drar-sig undan sina plikter. I detta fall bör del dock krävas att särskilda skäl för tvångsåtgärden föreligger.

Enligt kommittén bör reglema om hämtning och häktning gälla även den gmpp av förutvarande ställföreträdare som tidigare nämnts.

Prop. 1978/79:105 240

Kommittén föreslår vidare atl en maximitid på tre månader införs i fråga om häktning under konkursen.

Enligt kommittén bör reglema om reseförbud, om omhändertagande av pass och om hämtning och häktning gälla oavsell i vilken form konkursen handläggs.

Gällande KL ger inte möjlighet atl redan före konkursen inskränka gäldenärens personliga rörelsefrihet. Enligt kommittén kan det när handläggningen av en konkursansökan drar ul på tiden ibland befaras atl gäldenären avviker utomlands. I syfte att säkerställa gäldenärens medverkan i utredningen vid konkursen bör del enligt kommitténs mening införas möjlighet all redan när konkursansökan har gjorts förbjuda gäldenären atl lämna landet eller — i yttersta fall - häkta honom. Kommittén framhåller att gäldenär som har för avsikt att bege sig ut ur landet ofta kan misstänkas för brott och att man då i stället kan inskrida med straffprocessuella tvångsmedel. Kommittén påpekar emellertid att en brottsmisstanke ofta kan underbyggas först i samband med konkursutredningen.

Förutsättning för reseförbud och häktning under konkursansöknings-liden bör enligt kommittén vara atl det är sannolikt att gäldenären under en konkurs kommer atl undandra sig skyldighet eller överträda förbud som föreskrivs i KL saml att särskilda skäl föreligger. Häktning bör dock få ttll-gripas endast om reseförbud befinns vara uppenbart otillräckligt för att hindra gäldenären från alt avvika. Det skall alllså vara fråga om ett verkligt kvalificerat fall. Reseförbud och häktning bör beslutas av konkursdomaren eller, när målel hänskjutits till rätten, av denna. Beslutet bör få meddelas endasl på begäran av borgenär. Om reseförbud meddelas, bör konkursdomaren eller rätten samtidigt kunna få förordna alt gäldenären skall lämna ifrån sig sitt pass.

Kommittén anser alt RB:s allmänna regler om handräckning bör tillämpas beträffande de föreslagna åtgärdema. Detta innebär bl.a. att borgenär som har begärt reseförbud eUer häktning i princip skall ställa säkerhet. Gäldenären bör dock inte ha möjlighet att avvärja reseförbud eller häktning genom att ställa säkerhet. När konkursansökningsmålet avgörs skall konkursdomaren eller rätten pröva om meddelat reseförbud fortfarande skall beslå. Beslutas konkurs, behövs dock enligt kommittén inget ställningstagande i saken. Konkursbeslutet medför nämligen att ett förbud att lämna landet automatiskt träder i funktion. Konkursdomaren bör härvid, om gäldenärens pass har omhändertagits, lämna della till förvaltaren. Denne skall pröva om det fmns skäl att ta hand om passet under kordcursen enligt de regler som föreslås gälla härom. Ogillas konkursansökningen måste saken däremot prövas. Enligt kommittén kan det, om frågan humvida gäldenären skall försättas i konkurs är särskilt tveksam, finnas skäl att låta meddelat reseförbud bestå i avvaktan på att beslutet om avslag på konkursansökningen vunnit laga kraft. När gäldenären har häktats, måste konkursdomaren om konkursansökningen har bifallits

Prop. 1978/79:105 241

pröva om det finns skäl till fortsatt häktning enligt reglema om häktning under konkurs. Ogillas konkursansökningen däremoi, bör gäldenären regelmässigt friges.

Kommittén anser att det bör finnas möjlighet all under konkursansök-ningsliden ingripa på motsvarande sätt med reseförbud och häktning också mot den gmpp av fömtvarande ställföreträdare som enligt kommitténs förslag skall vara underkastad reglema om reseförbud m.m. under konkurs.

Kommittén erinrar om att det före konkurs ej är möjligt atl inskränka gäldenärens rält att råda över sin egendom (20 8 KL) men att lagberedningen i betänkandet Utsökningsrätt X (SOU 1970:75) föreslagit att gäldenärens rådighet skulle kunna inskränkas redan när konkursansökan gjorts. Enligt detta förslag skulle konkursdomaren eller rätten få befogenhei alt, när konkursansökan inte genast bifalls, på begäran av borgenär förordna om skingringsförbud avseende gäldenärens egendom eller del därav. För att skingringsförbud skulle få meddelas krävdes enligt beredningens förslag särskilda skäl. Kommittén föreslår en regel om skingringsförbud i överensstämmelse med lagberedningens förslag.

Flertalet remissinstanser tillstyrker eUer lämnar utan erinran kommitténs förslag. ÅtskiUiga instanser finner dock förslagen gå för långt i olika avseenden. Den framförda kritiken redovisas nedan i anslutning till de olika delfrågorna.

Syftet med inskränkningar i gäldenärens personliga rörelsefrihet är att säkerställa gäldenärens medverkan i konkursförfarandet. Denna medverkan sker pä flera sätt. Gäldenären skall närvara vid bouppteckningen och därvid under ed uppge boet. Senare skall han avlägga bouppteckningsed inför konkursdomaren. Dessutom är gäldenären skyldig att på begäran lämna upplysningar om boet till bl.a. förvaltaren.

Gäldenärens medverkan är ofta av gmndläggande belydelse för att förvaltningen skall ge ett gott resultat. Ätt gäldenären finns till hands för att ge information till förvaltaren är av värde bl.a. för den utredning som denne skall göra i återvinnings- och brottsfrågor. Det är som jag ser saken ett viktigt samhällsintresse all reglema om konkursförfarandet utformas så att illojalt förfarande av gäldenär i möjligaste mån kan motverkas. Mot denna bakgmnd torde det vara ofrånkomligt med ett regelsystem som i vissa fall kan medföra avsevärda inskränkningar i konkursgäldenärens personliga rörelsefrihet. Inskränkningama i rörelsefriheten får å andra sidan aldrig vara mer långtgående än som är påkallal för att åstadkomma ett effektivt konkursförfarande.

Med hänsyn härtill är det enligt min mening vikdgt att man, när man utarbetar regler som skall säkerställa gäldenärens medverkan vid konkursutredningen, så långt möjligt söker undvika automatiskt inträdande inskränkningar av gäldenärens rörelsefrihet. Ingripanden bör sålunda i princip bara ske när det i del särskilda fallet kan konstateras atl gäldenären 16 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 105

Prop. 1978/79:105 242

undandrar sig sina skyldigheter eller när en beaktansvärd risk härför föreligger.

Enligt min mening utgör kommitténs förslag en i huvudsak tillfredsställande avvägning av de effektivitets- och integritetstnlressen som här slår emot varandra. Somjag nyss har nämnl har kommilléförslagel också godlagils av de flesta remissinstanserna.

I detta sammanhang bör erinras om atl det till lagrådel remitterade förslaget till ulsökningsbalk inte ger rhöjlighet alt ingripa med reseförbud mol gäldenär. Frågan om reseförbud i tvistemål kommer atl inom kort prövas i samband med arbetet på följdlagstiftning till ulsökningsbalken. Enligt min mening står det emellertid klart alt det i konkurssituationen bör finnas möjlighet att inskränka gäldenärens rörelsefrihet oavsett vilken ståndpunkt som intas liU frågan humvida reseförbud i övriga fall bör finnas kvar som ålgärd för all säkerställa fordringsanspråk.

5.8.2 Gäldenärens rörelsefrihet under konkurs

Enligt gällande KL, som på dessa punkter är oförändrad sedan år 1921, är gäldenären underkastad förbud att resa från bostadsorten innan han avlagt bouppieckningsed. Därefter får han inte utan tillstånd bege sig längre bort från bostadsorten än att han på en veckas varsel kan infinna sig inom rätlens domsaga. Kommittén, som menar att detta innebär att gäldenären inte kan förbjudas att resa utomlands sedan han avlagi ed, föreslår all gäldenären skall vara förbjuden under hela konkursen att utan tillstånd lämna landet. Åtskilliga remissinstanser har ansett att detta förslag går för långt. En vanlig inställning är att förbudet bör vara begränsat till en kortare tid efter konkursbeslutet.

I likhet med kommittén anserjag atl det normall finns ett starkt intresse av all gäldenären under den utredning som föregår bouppteckningen inte lämnar landet. Del är också vikligl att han hindras att undandra sig edgång. Det är därför befogat att gäldenären, fram till dess bouppteckningsed har avlagts, är ulan någon särskild prövning underkastad förbud att lämna landet. Förbudet behöver dock inte vara ovillkoriigl utan en utlandsresa bör kunna företas efter särskilt tillstånd.

När det däremot gäller tiden efter edsavläggelsen synes en ordning som alltid fordrar tillstånd för utlandsresa onödigt ingripande. Ett sådant system skulle vara belungande både för gäldenären och den som skulle besluta i saken. Vidare bör beakias all reglema om reseförbud i princip skall iräffa alla ställföreträdare för en gäldenär som är juridisk person och dessutom vissa lidigare ställföreträdare. Av kommitténs förslag skulle alllså följa t.ex. att ett aktiebolags aUa ställföreträdare skulle behöva inhämta tillstånd för att resa utomlands under hela den tid konkursförfarandét pågår. Som en remissinstans har anfört skulle en sådan reglering kunna menligt inverka på möjlighetema att i samband med en rekon-

Prop. 1978/79:105 243

slmktion av ett konkurshotat förelag rekrytera ny verkställande direktör och nya styrelseledamöter. För tiden efter edsavläggelsen synes del tillräckligt atl förbud all lämna landet kan meddelas i det särskilda fallet. För all sådant förbud skall kunna meddelas bordel krävas all del skäligen kan befaras alt gäldenären genom att lämna landet kommer atl undandra sig sina skyldigheter enligt KL.

Kommittén föreslår också atl gäldenären skall kunna förbjudas alt lämna bostadsorlen. Denna möjlighel skall finnas under hela konkursen. Ell par remissinsianser har ifrågasatt nyttan av ell sådant förbud. Även enligt min mening kan man hysa visst tvivel om del praktiska värdel av ell förbud att lämna bostadsorten. Del skulle kunna hävdas alt det räcker med atl gäldenären är skyldig atl för förvallaren uppge var han vislas. Med hänsyn lill viklen av all gäldenären finns lill hands vid behov under konkursulredningen har jag dock funnil övervägande skäl tala för kommitténs ståndpunkt. För ett förbud atl lämna bostadsorten bör krävas att fara föreligger alt gäldenären genom att lämna bostadsorten undandrar sig sina plikter enligt KL. En sådan fara lorde föreligga endast i undanlagsfall. I likhet med kommittén anser jag att man här inte behöver skilja mellan tiden före och tiden efter bouppteckningseden. All iniressei av atl gäldenären finns lill hands på bostadsorten är slörsi före edgången får sålunda beakias av det organ som skall meddela reseförbudet.

Kommittén föreslår atl konkursgäldenärens pass skall kunna omhändertas när fara föreligger att gäldenären obehörigen beger sig ulomlands. Även jag anser alt det bör finnas möjlighel all hindra gäldenären från all använda pass i sådana siiuaiioner. En del remissinsianser förordar att gäldenären alltid vid konkursbeslulel skall lämna ifrån sig sitt pass. Jag kan hålla med om all della skulle kunna verksamt bidra till all säkerslälla del automatiska reseförbud som skall gälla intill edsavläggelsen. Å andra sidan skulle en sådan ordning med hänsyn till dispensmöjligheten vara både tungrodd och onödigt ingripande, särskilt när det gäller juridiska personer som har flera ställföreträdare som berörs av reseförbudel.

Kommitténs förslag innebär alt gäldenären tvångsvis skall kunna fråntas sitt pass. Enligt min mening är en ordning som innebär alt gäldenären åläggs att lämna från sig passet och att han vid vägran att göra detla löper risk att bli häktad väl så effektiv och lättare att tillämpa. Med en sådan ordning kan ett åläggande atl lämna från sig pass ses som ett med reseförbud förenat villkor (jfr 25 kap. 2 8 RB). Jag förordar att gäldenären skall kunna åläggas att lämna från sig sitt pass om del skäligen kan befaras atl han kommer alt överträda för honom gällande förbud all lämna landet.

Enligt kommitténs förslag skall förvaharen vara den som beslutar i frågor om reseförbud och pass. Detta har föranlett kritik vid remissbehandlingen. Vissa remissinstanser anser att frågor om reseförbud och omhändertagande av pass bör avgöras av domstol eller annan myndighet.

Att låta förvaltaren avgöra berörda frågor skulle obestridligen vara en

Prop. 1978/79:105 244

smidig ordning. Frågan om beslutande organ är emellertid besläktad med den lidigare i avsnitt 5.2.7 behandlade frågan om vem som bör besluta om tvångsingripanden mot gäldenären. De skäl som talar emot alt låta förvaltaren besluta om och utöva tvång mot gäldenären under förvallningsförfarandet gör sig gällande även beträffande de nu aktuella frågoma. Jag anser alltså att förvaltaren inte bör besluta i dessa frågor. Enligt min mening bör beslutanderätten i frågor som rör konkursgäldenärens personliga rörelsefrihet ligga hos konkursdomaren. Denne bör inte kunna ta upp sådana frågor till prövning annat än efter yrkande. Framställning om reseförbud för gäldenären eller om åläggande för denne all lämna ifrån sig pass bör kunna göras av förvaltaren och tillsynsmyndigheten. Myndigheien bör ha rätl att överklaga konkursdomarens beslul. Föreskrifter bör ges i enlighet härmed. Konkursdomaren bör vara skyldig att bereda bl.a. gäldenären tillfälle atl yttra sig innan beslut meddelas, om det lämpligen kan ske och inte finnes vara ulan belydelse. Med en sådan reglering blir det bl.a. möjligl att underlåta att ge gäldenären tillfälle atl yttra sig, när ett snabbt ingripande måsle ske. Det bör även finnas möjlighel att hålla förhandling i den berörda frågan.

Det synes lämpligt atl tillsynsmyndigheten har hand om pass som gäldenären lämnar från sig.

En remissinstans har föreslagil att förvallaren skall underrätta gäldenären om dennes skyldigheter under konkursen. Jag håller med om att gäldenären har behov av informaiion. För min del villjag förorda atl gäldenären i kallelsen till första borgenärssammanträdet underrättas om det reseförbud han är underkastad fram till edsavläggelsen.

Med de hittills behandlade frågoma om reseförbud för gäldenären m.m. sammanhänger frågan om under vilka fömtsättningar en gäldenär kan hämtas eller häktas under konkursförfarandet. F.n. får sådana tvångsmedel tiUgripas om gäldenären undandrar sig sina skyldigheter alt medverka vid bouppteckningen, att avlägga ed, att uppge var han vistas eller att lämna upplysningar. Detsamma gällerom han överträder det reseförbud KL stadgar. Kommitténs förslag innebär främst den ändringen att hämtning eller häktning skall kunna ske redan om del är sannolikt att gäldenären åsidosätter sina skyldigheter. Del skall dock i detta fall krävas atl särskilda skäl för tvångsåtgärd föreligger.

Endast några få remissinstanser har haft invändningar mot förslaget. De har hävdat att förslaget, särskilt vad gäller häktning, går för långt. För egen del finner jag förslaget beträffande hämtning ha goda skäl för sig. Något krav på särskilda skäl behöver man dock enligt min mening inte uppställa när det gäller hämtning. Beträffande förslaget i övrigt anser jag med hänsyn till den allvarliga frihetsinskränkning som en häktning innebär att gäldenären skall kunna häktas endasl om faran avser att han överträder förbud att lämna landet. Sådan fara får anses föreligga om han vägrar atl lämna ifrån sig sitt pass när konkursdomaren ålagt honom alt göra detta.

Prop. 1978/79:105 245

Även andra omständigheter, t.ex. all gäldenären har gjort förberedelser för att ge sig i väg från landet, kan, eventuellt i förening med vägran att lämna från sig pass, visa all här avsedd fara finns. Dessutom bör för häktning i detta fall krävas alt belydande värden slår på spel i konkursen och atl gäldenärens medverkan har avgörande betydelse för konkursulredningen. De begränsningar i möjlighelen alt i här avsett fall tillgripa häklning av gäldenär som jag nu har angell bör komma lill uttryck i att ell krav på särskild anledning lill häklning uppslälls.

Kommitténs förslag alt en maximilid för häktning införs har godtagits av remissinstansema och även jag ansluter mig lill del.

Som lidigare nämnls har kommittén föreslagit alt fömtvarande ställföreträdare i vissa fall skaU underkaslas de inskränkningar i den personliga rörelsefriheten som gäller för konkursgäldenären och att de skall åläggas samma skyldighet att lämna upplysningar som åligger denne. Den som avgått eller entledigats minst ett år före den dag konkursansökan kom in till konkursdomaren omfattas dock ej. Några remissinstanser har ställt sig kritiska lill förslaget. En remissinstans förordar atl endasl den som avgått inom tre månader före konkursansökningen skall omfattas av bestämmelserna om gäldenärens skyldigheter. En annan remissinstans föreslår att tiden sträcks ul lill två år. Ell par instanser avstyrker hell förslaget.

För min del anser jag kommitténs förslag i denna del vara välgmndat. Det lorde i viss utsträckning förekomma att ställföreträdare för en konkursholad juridisk person avgår kort tid före konkursen och därigenom så gott som hell slipper undan de skyldigheter som åvilar konkursgäldenär. I dessa fall lorde den fömtvarande ställföreträdaren ofta vara den som har bäst kännedom om förhållandena. Jag anser även att den av kommittén föreslagna lidsgränsen är väl avvägd.

Enligt gällande KL får konkursdomaren på egel initiativ besluta om hämlning och häktning m.m. Några regler om vem som får göra framställning om sådan åtgärd finns inte. Jag förordar atl konkursdomaren skall kunna besluta om tvångsmedel (jfr även beträffande reseförbud m.m.) endasl efter framställning av förvaltaren eller tillsynsmyndigheten. Vidare bör bl. a. gäldenären beredas tillfälle all yttra sig över framställningen, om det lämpligen kan ske och inte finnes vara utan belydelse. Del bör även vara möjligl atl för frågans behandling hålla förhandling.

De regler jag nu har förordat bör gälla såväl i ordinär som i mindre konkurs.

5.8.3 Gäldenärens rörelsefrihet när konkursansökan har gjorts

Gällande KL ger inte någon möjlighel att redan när konkursansökan har gjorts inskränka gäldenärens personliga rörelsefrihet. Kommittén förordar nu atl konkursdomaren eller rätlen under vissa fömtsättningar skall kunna meddela gäldenären förbud all lämna landet och häkta denne under

Prop. 1978/79:105 246

konkursansökningstiden. Förslaget har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen.

Även jag anser atl del skulle vara av värde om det fanns möjlighet för konkursdomaren och rätlen att ålägga gäldenären förbud all lämna landet redan när konkursansökan har gjorls. Det säger sig självt alt en första fömtsättning för ett förbud måsle vara alt del är sannolikt all konkursansökningen leder lill bifall. Enligt min mening måste stor sannolikhet föreligga för alt ansökningen skall bifallas. Även i övrigi bör med tanke på att gäldenären inte är försatt i konkurs ganska stränga förutsättningar uppställas för ett reseförbud av del angivna slaget. Reseförbudet bör endast kunna meddelas på begäran av borgenär.

Kommitténs förslag, som bl.a. innebär all del skall föreligga en fara för all gäldenären under en konkurs kommer alt åsidosätta sina skyldigheter och atl särskilda skäl för förbudel föreligger, lillgodoser i slorl sett de krav jag har ställt upp. Emellertid börden grundläggande fömtsättning för reseförbud som jag nyss har angett, nämligen all sannolika skäl föreligger för bifall till konkursansökan, markeras på ett klarare sätt än som skett i kommitténs förslag.

1 linje med vad kommittén föreslår bör för all här avsell förbud skall få meddelas även krävas all särskild anledning till förbudel förekommer. Häri ligger all gäldenärens medverkan i den kommande konkursen skall framstå som särskiU vikiig, t.ex. därför att betydande värden står på spel. Som kommittén har föreslagil bör gäldenär som är underkastad reseförbud kunna åläggas skyldighet att lämna ifrån sig sill pass. Passet bör lämnas till kronofogdemyndighel som konkursdomaren eller rätten bestämmer.

Kommittén föreslår att häktning skall kunna äga mm under konkursansökningstiden, om reseförbud befinns vara uppenbart otillräckligt för att hindra gäldenären från att avvika. Enligt ett par remissinstanser inger detta förslag betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt. För min del hyser jag förståelse för dessa remissinstansers Ivekan. Mot förslaget kan sålunda anföras atl frågan om gäldenären skall försättas i konkurs eller inte ännu inte är prövad och att underlaget för att bedöma häktningsfrågan i huvudsak kommer atl bestå av uppgifter från den borgenär som har begärt häktning. Häremot står emellertid enligt min mening att den förordade regleringen i fråga om reseförbud inte skulle ha någon större verkan om det inte fanns en yttersta möjlighet att häkta den som kunde befaras överträda ett meddelat reseförbud. Risken för häktning kan förväntas medföra att en gäldenär som ålagts reseförbud med skyldighet atl lämna från sig sill pass efterkommer denna skyldighet. Jag menar alltså att det bör vara möjligt att häkta en gäldenär som underlåter att lämna från sig sill pass. I ett sådant fall är det oftast uppenbart att meddelat reseförbud är utan verkan. I säUsynta fall bör möjlighet lill häktning finnas även utan att reseförbud har

Prop. 1978/79:105 247

meddelals eller skyldighet har föreskrivits för gäldenären att lämna från sig sitt pass.

Vad jag nu har sagt innebär all jag finner siarka skäl tala för kommitténs förslag all gäldenären skall kunna häkias om reseförbud är uppenbart otillräckligt. Häri ligger atl häktning skall komma i fråga bloll i undantagsfall och ha sin väsentliga belydelse som ell påtryckningsmedel mot gäldenären. En reglering av delta slag är enligt min mening godlagbar från rättssäkerhetssynpunkt. Jag förordar således att kommitténs förslag även i detta hänseende genomförs.

1 överensstämmelse med kommilléförslagel bör förbud alt lämna landet under konkursansökningstiden även kunna meddelas förutvarande ställföreträdare för gäldenär som är juridisk person. Kretsen av förutvarande ställföreträdare bör beslämmas på samma sätl som när del gäller reseförbud m.m. under konkursen.

Fråga om reseförbud, häklning och pass bör prövas av konkursdomaren eller rälien på begäran av borgenär. Del bör också föreskrivas atl gäldenären skall beredas lillfälle att yttra sig, om det lämpligen kan ske. Anledning saknas all för konkursansökningsiiden ge föreskrifier om maximitid för häklning och om gäldenärens inslällelse inför konkursdomaren var fjortonde dag. Del är självklart all ell konkursansökningsmål ej får kräva mer än en kortare lids handläggning sedan gäldenären häktats.

I övrigi bör de allmänna reglerna om reseförbud i RB göras tillämpliga på här avsedda säkerhelsålgärder. Detta innebär bl. a. att reseförbud eller häklning omedelbarl skall hävas, när skäl för åtgärden inte längre föreligger och alt den som begärt åtgärden i princip skall slälla säkerhet. Nägon möjlighel för gäldenären atl avvärja reseförbudet eller häktningen genom aU själv slälla säkerhei bör dock, som kommittén ansell, inte finnas. En sak för sig är all själva konkursen i vissa fall kan avvärjas genom alt säkerhet ställs (se 5 8 KL).

5.8.4 Kvarstad m. m. när konkursansökan har gjorls

Gällande KL medger ej all någon säkerhetsåtgärd beiräffande gäldenärens egendom vidlas under den tid konkursansökan prövas. Kommittén föreslår atl skingringsförbud skall kunna läggas på gäldenärens egendom även före konkursbeslutet. Beslut om skingringsförbud skall liksom beslul om reseförbud meddelas av konkursdomaren eller, när målel hänskjutits lill rälien, av denna. Fråga om skingringsförbud kan endasl tas upp på yrkande av borgenär. Skingringsförbudel kan enligt förslaget omfatta all gäldenärens egendom eller del därav. Beslut om skingringsförbud får meddelas endast om del finns särskilda skäl. Vid behov kan konkurs-

Prop. 1978/79:105 248

domaren eller rälien enligt förslaget medge undantag från beviljal skingringsförbud. Vad som enligt 15 kap. RB gäller om skingringsförbud i rällegång skall i övrigi ha molsvarande tillämpning.

Några remissinstanser anser alt den föreslagna möjligheten till skingringsförbud kommeratt ha begränsad praklisk belydelse. Det förordas att även kvarstad skall kunna komma i fråga.

Kommitténs förslag atl skingringsförbud skall kunna läggas på gäldenärens egendom under den lid konkursansökan prövas överensstämmer helt med ett förslag som lagls fram av lagberedningen i betänkandet (SOU 1970: 75) Utsökningsrätt X.

För egen del vill jag först erinra om atl gäldenären enligt 20 8 KL genom konkursbeslutel förlorar rädigheten över den egendom som hör lill konkursboel. Han kan inte heller åta sig förbindelser som får göras gällande i konkursen. Handläggningen av en konkursansökan kan i vissa fall ta avsevärd tid i anspråk. Anledningen härtill är ofta att gäldenären inte kan nås för delgivning. Del förekommer i viss utsträckning atl gäldenären undanskaffar eller på annal sätt undandrar borgenärerna egendom under liden innan konkursansökningen prövas. Bestämmelserna om gäldenärsbrott och återvinningsreglema ger skydd för borgenärerna mot sådana otillböriiga förfaranden från gäldenärens sida. Detla skydd är emellertid inte tillräckligt. Enligt min mening bör sålunda konkursansökningen i vissa fall vara tillräcklig gmnd för all inskränka gäldenärens rådighet över sin egendom. Emellertid anserjag i likhel med några remissinsianser all det av kommittén föreslagna skingringsförbudel i vissa fall inte är ett tillräckligt verksamt medel mol en gäldenär som misstänks ämna sabotera ett kommande konkursförfarande. Ell skingringsförbud verkställs genom delgivning, vilkel i hög grad begränsar detta tvångsmedels användbarhet i delta sammanhang. Jag anser därför alt det dessutom bör vara möjligt alt i vissa fall belägga gäldenärens egendom med kvarstad under den tid som avses här.

I del till lagrådel nyligen remitterade förslaget till ulsökningsbalk har upptagits bl.a. regler om verkställande av kvarslad och annan säkerhetsåtgärd. Förslaget ulgår från alt säkerhelsåtgärdema kvarstad och skingringsförbud skall föras samman till ett institut, kallat kvarstad. Jag beräknar atl förslag lill särskilda regler härom skall framläggas i samband med all förslag till följdändringar föranledda av ulsökningsbalken läggs fram. Följdlagstiftningen avses liksom själva balken träda i krafl den 1 januari 1981.

Jag anser behovei av regler som ger möjlighel att inskränka gäldenärens rådighel under konkursansökningsskedel vara så framträdande att förslag härom bör läggas fram redan nu utan atl man avvaktar förslaget om ett nytt kvarstadsinslitut, som inrymmer det nuvarande skingringsförbudel.

Jag föreslår alltså att i KL nu införs regler som ger möjlighet atl ingripa med kvarstad och skingringsförbud beiräffande gäldenärens egendom när

Prop. 1978/79:105 249

konkursansökan inte genast bifalls. 1 överensstämmelse med vad kommittén har föreslagit i fråga om skingringsförbtid bör beslut öm kvarslad eller skingringsförbud få meddelas av konkursdomaren eller rätten och fömtsätta yrkande av borgenär. En försia fömtsättning för atl kvarslad eller skingringsförbud skall få meddelas bör vara att borgenären har visat sannolika skäl för alt konkursansökan skall bifallas. Della bör uttryckligen anges i lagtexten. I denna bör som ytterligare förutsäitning anges att del skäligen kan befaras atl gäldenären undandrager egendom.

Vidare bör krävas alt åtgärden i del enskilda fallet framstår som särskilt angelägen. Som exempel kan nämnas atl gäldenären står i begrepp all sälja värdefull egendom. Kvarstad eller skingringsförbud skall således inte ingå som ell normall led i förfarandet. Vad jag nu har sagt bör markeras genom att i lagtexten uppställs krav pä atl särskild anledning till ålgärden föreligger.

Regleringen om kvarstad och skingringsförbud kan i övrigt få formen av hänvisning till reglema om molsvarande åtgärder i 15 kap. RB. Föreskrift om atl gäldenären skall beredas tillfälle all yttra sig, om det lämpligen kan ske, bör dock las upp i KL.

5.S.5 Giltighetstid för säkerhetsåtgärd

En särskild fråga är om ell förordnande om reseförbud eller kvarstad eller skingringsförbud bör kunna bestå efter det att konkursdomaren eller rälien har meddelal beslul med anledning av konkursansökningen. Innebär beslutet att gäldenären försätts i konkurs, finns inget behov av alt förordnandet består. Konkursbeslutel går i verkställighet utan hinder av atl ändring i beslutet söks (25 8 KL). Delta medför atl gäldenären mister rådigheten över egendom som ingår i konkursboet. Vidare får konkursbeslulel den verkan atl gäldenären automatiskt underkastas förbud atl resa utomlands under liden fram lill dess att konkursbouppteckningen har beedigats. Om gäldenären har lämnal ifrån sig sitt pass, bör konkursdomaren dock omedelbart efter konkursbeslutet vara skyldig alt pröva om gäldenären skall återfå passet eller ej. Är gäldenären häktad när konkursbeslulel meddelas, bör konkursdomaren eller rätten i samband med detta beslul pröva om gäldenären fortfarande skall vara häktad. I anslutning till regleringen om reseförbud under konkurs m. m. bör meddelas föreskrifter om här avsedd prövningsskyldighet.

För del fall all konkursansökningen ogillas kan det enligt kommittén finnas skäl atl låta ett reseförbud beslå i avvaktan på att beslutet om avslag pä konkursansökningen vinner laga kraft, om frågan om gäldenärens försättande i konkurs är särskilt tveksam. En motsvarande ordning föreslås gälla beiräffande det föreslagna skingringsförbudel. Kommitténs uppfattning har vad gäller reseförbud kriliserals av några remissinstanser. Dessa menar att ett reseförbud alllid skall hävas om konkursansökningen

Prop. 1978/79:105 250

ogillas. Jag delar dessa remissinstansers mening. Det vore slötande om gäldenären trots atl konkursansökningen ogillals skulle kunna ens för en korlare tid vara underkastad förbud all resa utomlands. Delsamma gäller givetvis häklning. Inte heller beträffande kvarslad eller skingringsförbud anserjag tillräckliga skäl finnas för all ålgärden skall beslå sedan konkursansökan har ogillals.

Med hänsyn lill vad jag nu har sagt förordarjag all giltigheten av här avsedda förordnanden skall begränsas atl gälla under den lid konkursansökningen prövas av konkursdomaren eller rälten.

5.8.6 Edgång m.m.

Kommittén föreslår vissa ändringar i reglema om edgång i konkurs. I fråga om den bouppieckningsed som alltid skall avläggas av gäldenären föreslås särskilda regler för det fall gäldenären är juridisk person med flera ställföreträdare. Förslaget utgår från all alla slällförelrädare är skyldiga atl avlägga ed. Slällförelrädare vars edgång saknar belydelse för boulredningen skall emellertid kunna befrias från skyldigheten att avlägga ed. Det skall enligt förslaget ankomma pä förvallaren atl avgöra om viss ställföreträdare bör undgå edgångsskyldighel.

Kommittén framhåller atl frågan om gäldenärens skyldighet att avlägga bouppteckningsed har nära samband med gäldenärens skyldighet all närvara vid bouppteckningsförrätlning och därvid uppge boel under edsförpliktelse. Kommittén föreslår alt frågan om vilka ställföreträdare för juridisk person som skall medverka vid bouppteckningen löses i överensstämmelse med kommitténs förslag i fråga om edgången.

Kommitténs förslag berör också frågan om i vilken utsträckning andra personer än gäldenären (och gäldenärens eventuella ställföreträdare) skall avlägga ed. F.n. är vissa närslående och anslällda skyldiga atl på yrkande avlägga bouppteckningsed, dvs. ed av samma slag som skall avläggas av gäldenären. Annan är edgångsskyldig bara under fömtsättning atl han haft hand om egendom som ingår i boet. Han är på yrkande skyldig alt uppge vad han har haft hand om och beediga denna uppgift. Det är då inte fråga om atl beediga bouppteckningen. Kommittén påpekar alt del i lillämpningen uppmärksammals atl en styrelseledamot i ett aktiebolag genom att avgå strax före konkursen kan undgå den mer omfatlande edgångsplikl som åvilar gäldenären. Den som har avgått kan endast åläggas atl beediga uppgift om egendom som han haft hand om, däremot inte uppgifi om exempelvis skulder i boel.

Kommittén anser att reglema om edgångsplikl för annan än gäldenären bör göras mera vidsträckta och flexibla än f.n. Sådan person föreslås bli generellt skyldig att på yrkande av förvaltaren eller borgenär avlägga bouppieckningsed eller beediga viss uppgift i bouppieckningen, om del

Prop. 1978/79:105 251

kan antas alt sådan edgång är av betydelse för boulredningen. Något krav på all vederbörande har haft hand om egendom bör inte iippslällas. Bland dem som bör kunna åläggas edgång enligt förslaget nämner kommittén fömtvarande ställföreträdare för gäldenär som är juridisk person, anslällda hos gäldenären och närstående lill denne.

Kommitténs förslag i fråga om edgång i konkurs m.m. har godtagits av samtliga remissinsianser. Även jag ansluler mig till förslagen. Som några remissinsianser har framhållil lillgodoser de av kommittén föreslagna ändringarna ett praktiskt behov. Särskilt värdefullt ärdet enligt min mening atl en förutvarande slällförelrädare för gäldenären, t.ex. avgången styrelseledamot eller verkställande direktör, kan åläggas skyldighet att beediga bouppieckningen eller del därav. Skäl saknas all för förutvarande ställföreträdare införa en tidsgräns motsvarande den som skall gälla i fråga om reseförbud m.m.

I gällande KL föreskrivs ett relativt omständligt förfarande för prövning av frågan om edgång av annan än gäldenären (93 8 tredje siycket KL). I och för sig synes del befogal att byta ul det nuvarande förfarandel mot ett enklare, särskilt som de nya bestämmelsema kan väntas få en vidare praklisk lillämpning än gällande regler. Jag föreslår dock inte nu några ändringar i förfarandet. Frågan härom får las upp i samband med den allmänna genomgång av reglema i KL som bör ske i en sista etapp av konkursrättens reformering (se avsnilt 5.1).

Kommittén lägger fram vissa förslag till ändringar i reglerna om ersättning vid inställelse hos konkursdomaren m.fl. Ändringama, som bl.a. går ul på all även annan än gäldenären skall ha rätt till ersättning för inställelse, har godtagits vid remissbehandlingen. Även jag finner ändringama välmotiverade.

5.9 Kostnader för reformen

Enligt kommittén kommer tillsynsuppgiftema atl kräva resursförstärkningar hos kronofogdemyndighetema. Några beräkningar i delta hänseende läggs dock inte fram. Även hos RSV krävs enligt kommittén resursförstärkningar för att verket skall kunna fullgöra sina uppgifter som centralt organ för service, information och utbildning.

Kommittén fömtsätter att staten i allt väsentligt kommer att få täckning för tillsynskostnadema i ordinär konkurs genom att konkursbonas medel las i anspråk. Delta fömtsätter dock att avgiftema för tillsynen bestäms med den utgångspunkten all staten skall få full kostnadstäckning.

För egen del vill jag betona atl kostnadsberäkningarna med nöd-

Prop. 1978/79:105 252

vändighet måste bli osäkra. Bl.a. är del svårt atl bedöma den framtida konkursfrekvensen.

Staten svarar f.n. för konkurskoslnader i samband med de allra flesta faltigkonkurser. Del rör sig här främst om koslnadema för god man när staten har ansökt om konkursen och för kungörelse m.m. i de fall då dessa kostnader inte kan tas ul ur boet och annan borgenär än staten inte skall svara för dem. HärtiU kommer att del i liUgångslösa konkurser som uppstår på ansökan av gäldenär ofta är jurist vid allmän advokatbyrå som släller sig lill förfogande som god man. Del blir därmed ytterst det allmänna som bär koslnadema för konkursen.

I prop. 1975/76:210 uppskattades statsverkets nuvarande kostnadsansvar för mindre konkurser till drygl 1,5 milj. kr. om året. Denna uppskattning utgick från 1975 års kostnadsläge och från antalet år 1974 avslutade konkurser.

Enligt min mening är det motiverat atl räkna med alt statens kostnader för god man i de fall staten har varil sökande nu uppgår lill omkring 1,5 milj. kr. Kostnadema för de aUmänna advokatbyråemas nyssnämnda engagemang i fattigkonkursema torde kunna uppskattas till 300-400.000 kr.

En ny ordning för kungörande i bl.a. konkursärenden gäller sedan den 1 januari 1978 (se prop. 1975/76:63, KU 1977:45, rskr 1977:336 samt SFS 1977:654 och 675). Några säkra uppgifter om hur stora kungörelsekostna-dema i konkurs f n. är finns inte men sannolikt uppgår kostnaderna vad gäller fattigkonkurser totalt till högsl 1 milj. kr. per år. Härav torde staten få svara för den allra största delen. Jag beräknar därför statens kostnader i detta avseende till omkring 1 milj. kr.

Statens nuvarande ansvar för konkurskostnader kan på grund av del anförda uppskattas till närmare 3 milj. kr. per år.

Den nu akluella reformen torde huvudsakligen av två skäl medföra nya koslnader för slalen. Den nya tillsynsordningen medför behov av resursförstärkningar hos de kronofogdemyndigheter som skall anförtros Ullsynen och hos RSV. Vidare tar staten på sig ett ansvar för förvaltningskostnaderna i konkurs, när dessa inte kan tas ul ur boel eller av annan borgenär än staten.

RSV har utfört beräkningar av kostnadema för de förstärkningar i fråga om personal m.m. som tillsynsuppgiftema kräver hos kronofogdemyndighetema och RSV. Härvid har RSV kommit fram till en ökad åriig kostnad på gmnd av tillsynsverksamheten på drygt 2 milj. kr. Till detta kommer vissa initialkostnader i samband med att reformen sätts i kraft.

Kostnaderna för tillsynen skall som tidigare nämnts las ut ur boet, när dess tillgångar förslår. Äv den av mig föreslna regleringen av kostnadsansvaret följer alt vid brist i boet den borgenär som ansökt om konkursen i vissa fall får slå för tillsynskostnaden eller del därav. Staten kommer alltså inte alt ensam få stå för tillsynskostnaderna, i den mån de inte kan tas ul ur boet.

Prop. 1978/79:105 253

Ersättningen till staten för tillsynskostnadema bör enligt vad jag tidigare har anfört ej bestämmas av konkiirsdomaren utan bör gmndas på bestämmelser som meddelas av regeringen. Ersättningen bör bestämmas så atl slalen får täckning för sina kostnader för tillsynen.

När det gäller förvaltningskostnadema för de mindre konkursema räknar jag liksom dåvarande departementschefen i prop. 1975/76:210 med att dessa lill drygt 50% bör bli läckta av konkursbona eller enskilda borgenärer. De sammanlagda kostnadema för förvaltningen i dessa konkurser kan beräknas till ca 7 milj. kr. Till övervägande del avser summan advokatarvoden. Man kan räkna med att statsverkels kostnadsansvar i denna del begränsar sig till ca 3,5 milj. kr. per år. Om man drar av de nuvarande koslnadema, som enligt vad jag lidigare harangett uppgår till ca 3 milj. kr., blir kostnadsökningen för statens del högst 500.000 kr.

Till frågan om vilka resurser som kronofogdemyndigheterna och RSV behöver för all fullgöra sina nya uppgifier ålerkommer jag i kommande budgetproposition.

Frågan är härefter vilken ekonomisk betydelse den föreslagna reformen kommer atl få för konkursborgenärernas del. Ser man först på de ordinära konkursema innebär reformen alt förvallamas ställning förstärks samtidigt som deras kvalifikationer höjs, all rätlens ombudsman som tillsynsorgan ersätls av kronofogdemyndighet och att en del konkurser överförs till den enklare handläggningen. Vidare skall konkursdomaren i vissa fall kunna uppdra åt lämplig person alt biträda med råd vid förvaltningen eller med föriikningsuppgifter. Det är antagligt att reformen även med beaktande av de koslnader som skall las ul ur bona kommer att medföra ett visst ökal utrymme för utdelning både i de konkurser som i fortsättningen skall handläggas som ordinär konkurs och i de ordinära konkurser som förs över till mindre konkurs.

När del gäller övriga konkurser som skall handläggas som mindre konkurs torde dessa visserligen genomsnittligt bli mer kostnadskrävande än nuvarande fattigkonkurser. Häremot slår dock de ekonomiska vinster som det effektivare förfarandet bör medföra. Detta medför att borgenärskretsen bör komma i bättre ställning. Hur stora belopp det här rör sig om är svårt att närmare ange. Som jag tidigare (avsnilt 5.7.1) angeti räknar jag emellertid med att staten som den i allmänhet störsla borgenären kommer att tillföras betydande medel.

5.10 Ikraftträdande

Det är angeläget att den nya ordningen för förvaltning och tillsyn i konkurs träder i kraft så snart som möjligl. De nya reglerna lorde dock kräva ett omfattande förberedelsearbete, framför allt när det gäller tillsynen. Bl.a behövs insatser för information och utbildning. Med hänsyn till det anförda förordarjag alt reformen får träda i kraft den 1 januari 1980.

Prop. 1978/79:105 254

5.11 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justiliedepartementel upprättats förslag lill

1. lag om ändring i konkurslagen (1921:225),

2. lag om ändring i jordabalken,

3. lag om ändring i lagen (1921:244) om utmälningsed,

4. lag om ändring i lagen (1956:217) om vissa kreditinrättningars
konkurs,

5. lag om ändring i lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs,

6. lag om ändring i lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom,

7. lag om ändring i lagen (1971:500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m.m.,

8. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429).

Förslaget under 5 har upprättals i samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet. Förslagen bör fogas till regeringsprolokollel i detla ärende som bilaga 3.

6 Specialmotivering

6.1 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1921:225)

Lagförslaget innefattar dels genomgripande ändringar av nuvarande bestämmelser om förvaltning och lillsyn (3 kap.), gäldenärens skyldigheter (4 kap.) och fatligkonkurs (9 kap.), dels vissa ändringar och tillägg i övriga delar av lagen. Jag har tidigare (avsnitt 5.1) framhållit att förslaget i formellt avseende är ell provisorium och att en mer genomgripande överarbetning av lagen i systematiskt och språkligt avseende bör göras i en avslutande etapp i reformeringen av konkurslagstiftningen.

Jag föreslår i överensstämmelse med kommilléförslagel ny lydelse av mbrikema lill 3 och 4 kap. enligt följande: "Förvallning och tillsyn" (3 kap.) och "Gäldenärens skyldigheter m.m." (4 kap.). Vidare föreslårjag atl rubriken till 9 kap. får följande nya lydelse: "Handläggning av mindre konkurs, m.m.".

13 8 I andra slyckel av paragrafen har upptagils en ny bestämmelse, som har berörts i den allmänna motiveringen (avsniii 5.7.2). Enligt den nya bestämmelsen får föreläggande enligt paragrafens försia stycke, dvs. föreläggande för gäldenären att inkomma med förklaring över borgenärs konkursansökan, innehålla åläggande för gäldenären atl inkomma med upplysningar som är av belydelse för frågan i vilken form konkursen skall handläggas (se 18 a 8). Skyldighet atl ge upplysningar skall dock åläggas gäldenären endast när anledning till del finns och skall fullgöras endast för det fall atl gäldenären medger konkursansökningen. Ett faU då det kan vara obehöv-

Prop. 1978/79:105 255

ligt alt infordra upplysningar från gäldenären är när konkursansökningen har gjorts av kronofogdemyndighet. 1 della fall torde konkursdomaren oftast få tillräckligt underlag för sin bedömning av frågan om handläggningsform genom de upplysningar som lämnas av kronofogdemyndigheten. Som framgått i den allmänna motiveringen skall myndigheien vara skyldig alt lämna uppgifier i angivel hänseende i sin konkursansökan.

Det är tydligt alt de upplysningar som avses i andra slyckel liksom förklaringen skall inges lill konkursdomaren. Någon föreskrift om när upplysningarna senasi skall lämnas ges inte i lagen utan tiden bestäms av konkursdomaren. Lämpligen bör upplysningarna ges i samband med förklaringen över konkursansökan.

När gäldenären bestrider konkursansökningen eller underlåter atl förklara sig skall målel enligt 14 S KL hänskjutas till rälien. Man lorde kunna räkna med att uppgifter som är av iniresse för konkursdomarens prövning av frågan om handläggningsform lämnas vid handläggningen i rälten.

Närmare föreskrifier om åläggande enligt andra siycket får tas in i KF.

Tredje och fjärde slyckena i paragrafen är likalydande med andra och Iredje slyckena i gällande 13 8.

14 a 8 Paragrafen, som ej har någon motsvarighel i gällande räll, innehåller bestämmelser om kvarstad och skingringsförbud när konkursansökan är föremål för prövning.

Bestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitten 5.8.4 och 5.8.5).

En i förevarande paragraf angiven gmndfömtsättning för atl kvarslad eller skingringsförbud skall få läggas på gäldenärens egendom är atl det finns sannolika skäl för bifall lill konkursansökningen (jfr 15 kap. 1 8 RB). Ytteriigare krävs all del skäligen kan befaras all gäldenären undandrager egendom och atl särskild anledning lill säkerhetsåtgärd förekommer. Bifalls konkursansökningen genasl, saknas givetvis anledning att tillämpa paragrafen.

Beslul om kvarstad eller skingringsförbud meddelas av konkursdomaren eller, när målel hänskjutits lill rätten, av denna. Beslutet gäller i avvaktan på alt konkursansökningen prövas.

Frågan om säkerhetsåtgärd kan enligt 14 c 8 endast prövas på yrkande av borgenär. Det ankommer i princip på borgenären atl visa all fömtsättningar för den begärda åtgärden finns. Vid prövningen av om särskild anledning förekommer får bl.a. beaktas vilket behov gäldenären har av egendomen. Som angells i den allmänna motiveringen skall här avsedda åtgärder inte utgöra ett normalt led i konkursansökningsförfarandel.

Kvarslad eller skingringsförbud kan avse all gäldenärens egendom. Ingenting hindrar dock alt åtgärden begränsas lill viss egendom eller lill egendom av visst angivet värde. Däremot bör inte föreskrivas att ålgärden skall avse viss kvotdel av gäldenärens egendom, efiersom detta kan vålla

Prop. 1978/79:105 256

svårigheter vid verkställigheten. När det gäller lös egendom är det i aUmänhet inte heller lämpligt att i beslutet ange vilken egendom som skall omfattas. En sådan föreskrift kan komma i konfliki med den beneficie-prövning som skall göras vid verkställigheten. Det kan också visa sig att ett beslul av del innehållet inte kan verkställas t.ex. därför alt egendomen har överiåtiis. Undanlagsvis kan det emellertid finnas skäl atl ange den egendom som skall omfattas, t.ex. när del gäller fartyg, luftfartyg eller annan särskilt värdefull egendom.

I del fall atl gäldenärens bo är mycket omfaitande kan det finnas anledning att förordna om kvarslad på viss värdefull egendom och om skingringsförbud på resten. Vidare bör framhållas att möjligheten att begränsa kvarstad eller skingringsförbud lill att avse viss egendom eller egendom av vissl värde inte är avsedd att utnyttjas för att inskränka säkerhetsåtgärden till det värde som molsvarar gäldenärens skuld till den borgenär som har begärt åtgärden. I princip bör även andra förekommande skulder läckas. Hur omfattande säkerhetsåtgärden skall vara beror i första hand på vad som yrkas av vederbörande borgenär. Det ankommer på borgenären atl lämna uppgifi om vilka fordringar som fömtom borgenärens egen fordran finns mot gäldenären. Det ligger dock i sakens natur att endast ungefärliga uppgifier kan krävas på denna punkt.

Särskilda lagbestämmelser om atl viss egendom inte får ställas under kvarstad eller skingringsförbud måste iakttas (se bl.a. 2 kap. 14 § lagen (1937:81) om intemationella rättsförhållanden rörande dödsbo och lagen (1939:6) om frihel från kvarstad och skingringsförbud för vissa luftfartyg).

Vad som i 15 kap. RB gäller om kvarstad eller skingringsförbud skall tillämpas, om inte annal följer av KL. Della innebär bl.a. alt kvarstad blott kan läggas på lös egendom medan skingringsförbud kan avse vad slags egendom som helsl. Äv hänvisningen följer också att skingringsförbud kan meddelas även om kvarslad har begärts. Fömtsättning härför är att skingringsförbud kan anses tiUräckligt. Detta får anses vara fallet bl.a. då det kan antas att gäldenären kommer att rätta sig efter ett skingringsförbud eller då gäldenären har ett starkt behov av att använda sin egendom under konkursansökningstiden.

Om lös egendom som ställs under skingringsförbud finns hos tredje man, följer av 15 kap. 1 8 tredje stycket RB att denne kan förbjudas utge egendomen.

Hänvisningen till 15 kap. RB har belydelse även i andra avseenden än dem som hittills har berörts. Kvarstad eller skingringsförbud får ej beviljas utan atl borgenären stäUt pant eller borgen för skada som kan tillskyndas gäldenären. Staten är dock fritagen från skyldigheten alt ställa säkerhei. Borgenär som är ur stånd att ställa säkerhei kan befrias från detta om synneriiga skäl för konkursansökningen — vare sig den har gjorts av honom eller av annan borgenär — föreligger. Är borgenär ej konkurssökande, krävs dessutom synnerliga skäl för borgenärens eget fordrings-

Prop. 1978/79:105 257

anspråk. Beträffande pant eller borgen gäller vad som är föreskrivel i 48 8 utsökningslagen (1877:31 s. I),UL. I 15 kap. 6 8 RB finns bestämmelserom all säkerhetsåtgärd omedelbart skall hävas när del på gmnd av all talan återkallas eller förfaller eller pant eller borgen ställs eller på grund av annan omsländighel inte längre finns skäl för åtgärden. Även dessa regler skall lillämpas i detla sammanhang. Pant eller borgen måste härvid omfatia värdet av såväl ifrågavarande borgenärs fordran som övriga kända fordringar.

I 15 kap. 6 8 RB anges alt det vid målets avgörande skall prövas om åtgärden fortfarande skall bestå. Äv förevarande paragraf följer dock alt någon sådan prövning inte behöver ske beträffande kvarstad eller skingringsförbud, när konkursdomaren eller rätten avgör konkursansökningsmålet. Ålgärden beviljas ju bara för tiden fram till dess konkursansökningen prövas. Inte heller bestämmelsen i 15 kap. 6 8 RB om atl kvarstad eller skingringsförbud skall kunna meddelas vid målels avgörande har någon aktualitet här.

Vissa bestämmelser om handläggning av fråga om kvarstad eller skingringsförbud meddelas i 14 c 8. Där anges bl.a. alt gäldenären skall beredas tillfälle att yttra sig, om det lämpligen kan ske, och att förhandling får hållas.

Konkursdomarens eller rällens beslul i fråga om kvarstad eller skingringsförbud kan överklagas lill hovrätten genom besvär (210 8 KL och 49 kap. 4 8 RB). Beslut om kvarstad eller skingringsförbud går i omedelbar verkställighet (17 kap. 14 § RB).

Den som bryter mot skingringsförbud eller mot del förfogandeförbud som följerav kvarstad ådrar sig straffansvar enligt 17 kap. 13 8 BrB och kan ådra sig skadeståndsskyldighel.

Om del behövs, kan konkursdomaren eller rätten medge undanlag från beviljad säkerhetsåtgärd. Undantag kan föranledas t.ex. av all gäldenären haren rörelse som skall drivas vidare.

Verkställigheten av beslut om kvarstad eller skingringsförbud ankommer på kronofogdemyndighelen. Hänvisningen till 15 kap. RB medför bl.a. all bestämmelsen i 7 8 Iredje stycket i della kapitel blir tiUämplig. Denna beslämmelse hänvisar beiräffande verkställigheten till utsökningslagen. Härav följer att kronofogdemyndighet verkställer beslut om säkerhetsåtgärd efter framställning av sökanden. Vid verkställighet av beslut om kvarstad skall med egendomen förfaras på i princip samma sätt som när egendom utmäts. Verkställigheten bör dock kunna anpassas till att kvarstaden kan avse ett helt bo eller ett kollektiv av olika objekl. Del bör t.ex. då inte nödvändigtvis krävas att vatje föremål tas om hand eller utmärks. Skingringsförbud verkstäUs genom delgivning. Av hänvisningen tiU utsökningslagen följer också att kvarstad inte får läggas på egendom som inte får utmätas (183 8 2 mom. jämfört med 65-67 8§ UL). Detsamma bör tillämpas i fråga om skingringsförbud. Med hänsyn lill att kvarstaden 17 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 105

Prop. 1978/79:105 258

eller skingringsförbudel endasl gäller för tiden fram lill dess konkursansökan prövas torde det ulan särskild bestämmelse vara givel atl ålgärden skall hävas så snarl konkursansökningen har prövais. Del bör ankomma på konkursdomaren eller rätten att omedelbart underrätta kronofogdemyndighelen om beslutet. Likaledes lorde del vara klart all konkursförval-laren, när gäldenären har försatts i konkurs, är berättigad att la hand om kvarsladsbelagd egendom. Ogillas konkursansökningen, skall gäldenären genast återfå egendomen.

Om borgenär som skall slälla säkerhet för atl få till stånd kvarslad eller skingringsförbud har beviljats allmän rällshjälp, utfärdar rätlshjälpsnämnden erforderlig ansvarsförbindelse på statens vägnar med slöd av 10 8 rättshjälpslagen (1972:429) enligt den lydelse som föreslås nedan i avsnitt 6.8.

Avslutningsvis vill jag anmärka all jag avser alt lägga fram förslag om följdlagstiftning till ulsökningsbalken, enligt vilket kvarstad och skingringsförbud skall föras samman till ett institut, benämnt kvarstad. Detla kommer alt föranleda ändringar i förevarande paragraf.

14 b § Inte heller denna paragraf har någon motsvarighel i gällande rätt. Den handlar om förbud för gäldenären atl resa utomlands i vissa fall under lid konkursansökan prövas och om häklning av gäldenären under samma lid. Huvudbestämmelsema om dessa säkerhetsåtgärder har tagits upp i första stycket av paragrafen. Regleringen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitten 5.8.3 och 5.8.5).

Som försia förutsättning för reseförbud enligt paragrafen anges att sannolika skäl för bifall till konkursansökningen finns. Som sagts i de allmänna motiven fordras det med hänsyn till den inskränkning i den personliga rörelsefriheten det här rör sig om att sannolikheten för bifall till konkursansökningen är stor. Vidare uppställs som fömtsättning för reseförbud alt särskild anledning till förbudel föreligger. Vad som ligger häri har också utvecklats i de allmänna motiven. Liksom beiräffande kvarstad eller skingringsförbud enligt 14 a 8 är del underförstått atl konkursansökningen inte genast bifalls. En ytlteriigare förutsättning för reseförbud är all del skäligen kan befaras all gäldenären genom att bege sig från rikel undandrar sig skyldighet eller överträder förbud som enligt KL gäller i konkurs.

Reseförbud beslutas av konkursdomaren eller rätten. I samband med sådant beslul kan konkursdomaren eller rälten föreskriva atl gäldenären skall lämna från sig sitt pass till den kronofogdemyndighet som konkursdomaren eller rälten besiämmer. Man bör härvid i regel välja den kronofogdemyndighet som kommer att vara tillsynsmyndighet vid en eventuell konkurs (jfr 88 8). Av paragrafen framgår alt konkursdomaren eller rätten, om del inte redan skell i samband med reseförbudet, senare vid behov får ålägga gäldenären skyldighei alt lämna från sig pass.

Prop. 1978/79:105 259

Om ell förbud all lämna Iandel är uppenbart olillräckligt, får konkursdomaren eller rälien besluta atl gäldenären skall häkias. Möjlighelen lill häktning är avsedd för verkligt kvalificerade fall. Det föreligger inte något hinder mol alt gäldenär häkias utan föregående reseförbud. I försia hand lorde del dock bli aktuellt med häktning i de fall gäldenären har ålagts reseförbud med skyldighet all lämna från sig passet men underlåter all göra della. I dessa fall måste krävas klarhel om all gäldenären har fått kännedom om sin skyldighet och alt han fått rimlig tid på sig atl lämna från sig passet. Beslul om skyldighei för gäldenären all lämna från sig pass bör innehålla en erinran om alt gäldenären kan komma att häktas om han ej rällar sig efter beslutet.

Av 14 c 8 framgår atl konkursdomaren eller rälien får meddela reseförbud, beslula om häklning och föreskriva skyldighet för gäldenären all lämna från sig passet endast på begäran av borgenär. Ingel hindrar atl de olika åtgärderna beslutas på begäran av skilda borgenärer. Borgenären skall styrka atl fömtsättningar för den begärda ålgärden föreligger.

När gäldenären är juridisk person, kan åtgärd som avses i första stycket vidlas mol den som enligt allmänna regler är ställföreträdare för gäldenären. Med stöd av en särskild bestämmelse i andra siycket av förevarande paragraf kan även vissa förutvarande ställföreträdare, nämligen styrelseledamot, verkställande direktör eller likvidator som har avgått eller entledigats senare än ett år före dagen då konkursansökan kom in lill konkursdomaren, förbjudas all lämna landet eller häkias. Regleringen knyter an lill 96 8 enligt vilken bl.a. föreskrifierna om reseförbud och häklning under konkurs skall lillämpas på samma krels av fömlvarande ställföreträdare.

I fråga om säkerhetsåtgärd enligt denna paragraf har enligt Iredje stycket första meningen 15 kap. RB motsvarande lillämpning, om ej annal följer av KL. På grund av denna hänvisning gäller att gäldenären inte fär förbjudas alt lämna landet eller häkias utan atl den borgenär som begärt åtgärden ställt pant eller borgen för skada som kan tillfogas gäldenären. Borgenär kan dock i vissa fall befrias från skyldigheten atl lämna säkerhet. Vidare följer av hänvisningen bl.a. atl en säkerhetsåtgärd omedelbart skall upphävas, om skäl för ålgärden inte längre föreligger eller om konkursansökningen återkallas eller förfaller.

Reseförbud kan föreskrivas för liden fram till dess konkursansökningen prövas. Reseförbudet gäller alltså inte för tid härefter och reseförbud kan ej meddelas i samband med målets avgörande. Något beslut om hävande av reseförbudet är inte behövligt. Bifalls konkursansökningen, inträder det automatiska reseförbudet enligt 88 8. Om gäldenären har fått ge från sig sitt pass. skall konkursdomaren enligt 88 a 8 omedelbart pröva om gäldenären äger all återfå passet. Ogillas konkursansökningen, är del självklart att passet genasl skall åleriämnas till gäldenären.

Givetvis får inte konkursdomaren eller rätlen häkta gäldenären enligt fö-

Prop. 1978/79:105 260

revarande paragraf efter del all konkursansökan har prövais. Den som är häktad skall alltid omedelbarl friges, om konkursansökan ogillats. Bifalls däremot ansökningen, har konkursdomaren eller rälien enligt 95 a 8 all med tillämpning av reglerna om häklning i konkurs i samband med konkursbeslutet pröva om häktningen skall beslå.

I iredje siycket andra och iredje meningarna föreskrivs - i molsats till vad som gäller i fråga om reseförbud enligt 15 kap. RB (2 och 6 §8) - all säkerhetsåtgärd, dvs. reseförbud och häklning, inte hindras av atl pant eller borgen ställs och alt beviljad säkerhetsåtgärd inte heller kan hävas på grund av pant eller borgen.

I Iredje slyckel Qärde meningen anges all häktningskoslnad skall betalas av allmänna medel (jfr 94 § iredje siycket). Regler om hörande av gäldenären och om förhandling vid prövning av fråga enligt denna paragraf finns i 14 c S.

Beslut i fråga om reseförbud eller häklning kan överklagas lill hovrätten genom besvär (210 8 KL och 49 kap. 4 § RB). Även beslul i fråga om skyldighet för gäldenären att lämna ifrån sig pass kan överklagas. Beslut om reseförbud etc. går i omedelbar verkslällighel (17 kap. 14 8 RB).

Beträffande säkerhei när borgenär som begärt reseförbud m.m. har beviljats allmän rättshjälp hänvisas till avsnilt 6.8.

14 c 8 Denna paragraf är ny och innehåller vissa bestämmelser om handläggningen av frågor som avses i 14 a och 14 b 88, dvs. frågor om kvarslad, skingringsförbud, reseförbud, pass och häklning. Enligt paragrafens försia siycke tas sådana frågor upp på begäran av borgenär. Befogenhelen att utverka sådan åtgärd är inte begränsad till borgenär som har gjort konkursansökan. Sålunda får borgenär begära säkerhetsåtgärd i anledning av annan borgenärs eller gäldenärens egen konkursansökan. I fråga om borgenärs behörighet all begära säkerhetsåtgärd bör 11 8 KL tillämpas analogiskt. Någoi krav på all borgenärens fordran är förfallen lill betalning uppställs inte.

I första slyckel föreskrivs vidare att gäldenären skall beredas tillfälle all yttra sig i angivna frågor, om det lämpligen kan ske. Det ligger i sakens nalur alt här avsedda åtgärder oftast måsle meddelas med myckel stor snabbhet och utan all gäldenären hörs.

Försia stycket innehåller också en föreskrifi som ger konkursdomaren eller rätten befogenhet atl hålla förhandling för prövning av här avsedda frågor. Regler om kallelse m.m. får tas upp i KF. Uteblir gäldenären från sådan förhandling, torde konkursdomaren eller rätten på nyll få la upp frågan om gäldenärens hörande är erforderligt. Det får vidare överlämnas ål konkursdomaren eller rätlen alt fritt avgöra vilken belydelse borgenärs ulevaro från förhandling skall ha vid prövning av hans begäran.

Enligt andra stycket skall beslut om reseförbud eller skyldighet för gäldenären all lämna från sig pass delges denne. Delgivningen sker genom

Prop. 1978/79:105 261

konkursdomarens eller rällens försorg, om inte borgenären begär all själv få ombesörja delgivningen och detla kan ske utan olägenhet, se 2 8 delgivningslagen (1970:428). Del ankommer vidare på konkursdomaren eller rälien alt se lill alt häktningsbeslut verkställs. Så snart så skell skall anmälan göras hos den som meddelal beslutet (jfr 24 kap. 17 8 RB).

18 a 8 Paragrafen innehåller bestämmelser om vad konkursdomaren skall iaktta, när beslul om konkurs meddelas.

Enligt första slyckel skall konkursdomaren genasl besiämma huruvida konkursen skall handläggas i ordinär ordning eller som mindre konkurs. Detla avgörande skall iräffas av konkursdomaren oavsell om konkursbeslutet har meddelals av honom eller av rälten eller av högre instans.

Frågan om handläggningsform skall alltid avgöras genom ell formligt beslul. Beslutet behöver dock inte sättas upp särskilt ulan del bör i regel räcka med anteckning i akten eller på dagboksbladet. Om beslutet innebär att konkursen skall handläggas som mindre konkurs, bordet anges huruvida beslutet grundas på punkl 1 eller 2 i 185 8 försia stycket. Härutöver kommer beslutet till uitryck genom den kungörelse som skall ulfärdas.

Konkursdomarens beslul om handläggningsform kan överklagas (210 8). Även tillsynsmyndigheten har fullföljdsrätl (210 a 8). Delta gäller även när konkursdomaren stannar för att låta konkursen handläggas som ordinär konkurs. Det är viktigt all den högre rättens prövning sker snabbt. Om högre räll beslutar om ändring av handläggningsformen, bör det ankomma på den rälten att ta ställning till om de av konkursdomaren tidigare vidtagna åtgärderna skall upphävas.

Det lorde ligga i sakens nalur all beslut om handläggningsformen skall tillämpas tills vidare ulan hinder av atl besvär anförs.

En remissinstans har förordat all del införs en beslämmelse om att konkursdomaren skall samråda med tillsynsmyndigheten i frågan om hur konkursen skall handläggas. Som jag tidigare har nämnl (avsnitt 5.7.2) skall kronofogdemyndighet i konkursansökan av myndigheten lämna upplysningar som kan vara av belydelse för frågan om handläggningsform. Kronofogdemyndighel skall även när den själv inte gjort ansökan ge konkursdomaren sådana upplysningar. Det lorde få ankomma på regeringen all ulfärda föreskrifter i delta hänseende. Mot bakgrunden av det sagda synes någon lagbestämmelse av det slag remissinstansen förordar inte behövas.

Försia Slyckel innehåller också en föreskrift om att konkursdomaren skall bestämma den eller de ortstidningar i vilka kungörelser om konkursen skall införas.

Andra siyckei handlar om kungörande av konkursbeslulet och de beslut konkursdomaren har fattat enligt första stycket, dvs. om hur konkursen skall handläggas och i vilken eller vilka ortstidningar senare kungörelser om konkursen skall las in. Kungörelsen skall fömtom i Post- och Inrikes

Prop. 1978/79:105 262

Tidningar införas i ortstidning. Delta överenssiämmer med gällande räll (jfr 19 8 KL). Den närmare innebörden av begreppei ortstidning framgår av lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärende hos myndighei m.m. Av 3 8 i denna lag följer alt kungörelsen skall införas i alla lokala dagstidningar som har en spridning av någon betydenhet bland dem inom orten lill vilka kungörelsen riklar sig. Man brukar lala om alt kungörandel i detla faU sker efter en bred orlslidningsprincip. I 3 8 nämnda lag anges dessutom vissa kriterier för bedömningen av om en lokal ortstidning har sådan spridning som nyss har nämnts.

Konkursbeslulel skall alltså kungöras enligt den breda principen. De kungörelser i övrigi som kan komma i fråga under konkursförfarandets gång skall inte behandlas enligi denna princip utan skall införas endast i den eller de ortstidningar konkursdomaren bestämt enligt första stycket i förevarande paragraf När konkursen handläggs som mindre konkurs sker i regel inte något ytterligare kungörande utöver kungörelsen om konkursbeslutel m.m. Upprältas utdelningsförslag, skall dock delta kungöras.

I fråga om konkursdomarens skyldighet att underrätta andra myndigheler om konkursen finns redan bestämmelser i KF. Vissa justeringar i dessa regler torde vara behövliga.

19 § Paragrafen anger vad konkursdomaren skall göra, när han har bestämt atl konkursen skall handläggas i ordinär ordning.

Bestämmelserna i försia siycket om utsättande av första borgenärssammanlrädel och om beslämmande av bevakningslid överenssiämmer med nuvarande regler.

Enligt andra stycket skall vad konkursdomaren har bestämt enligt första siycket tas in i kungörelse som avses i 18 a 8 andra slyckel. Besked om tidpunkten för försia borgenärssammanträdet och om bevakningstiden skall således kungöras gemensamt med konkursbeslulet.

Gäldenären skall enligt nuvarande tredje stycket kallas till första borgenärssammanträdel och därvid erinras om sin skyldighet alt avlägga bouppteckningsed. Enligt förslaget skall gäldenären även erinras om del förbud all lämna landet som gäller för honom från och med konkursbeslulet.

Om konkursdomaren beslutar atl en mindre konkurs skall övergå till ordinär konkurs, skall enligt 185 h § andra stycket 19 8 första och tredje styckena ha motsvarande lillämpning.

27 8 1 paragrafen anges vilken egendom som skall räknas till konkursboel. Bl.a. sägs all gäldenären får behåUa avlöning och annan arbetsinkomst som står inne vid konkursbeslutet saml arbetsinkomst som förvärvas efter konkursens början, allt i den mån inkomsien inte efter skatteavdrag uppenbarl överstiger vad som går åt till hans och hans familjs försöijning samt till fullgörande av annan underhållsskyldighet. Samma gäller t.ex. royalty från litterärt eller konstnärligt verk och — i princip —

Prop. 1978/79:105 263

pension och livränta. Gäldenären skall underrätta förvaltaren om inkomsi som här nämnts. Vill förvaltaren göra anspråk på inkomsten, skall han underrätta arbetsgivare eller annan som skall utge förmanen.

Tvist humvida någon del av gäldenärens inkomst skall tillkomma konkursboel prövas f.n. av rälien. Enligt departementsförslagel skall sådan tvist prövas av tiUsynsmyndigheten i den akluella konkursen. På denna punkl avviker förslaget från kommitténs förslag, enligt vilkel tillsynsmyndigheten oberoende av om tvisl föreligger eller ej alltid skulle pröva konkursboets anspråk på gäldenärens inkomst. Departementsförslagel har motiverats i avsnitt 5.3.5.

Bestämmelser om tillsynsmyndighetens prövning av här avsedd tvisl återfinns i fjärde stycket av paragrafen. Behöriga all göra ansökan om alt tvist skall prövas är liksom enligt gällande 27 § fjärde stycket förvallaren, borgenär, gäldenären och underhållsberättigad. Tillsynsmyndighetens handläggning är skriftlig. Myndigheten skall därvid inhämta yttranden i den omfattning som behövs för prövningen. I övrigt skall samma ordning gälla som när rätlen enligt gällande KL prövar tvist.

Enligt kommilléförslagel skall föreskrifter meddelas till ledning för tillsynsmyndighetens beräkning av det konkursfria beloppet enligt 27 8. Kommittén utgick ifrån alt befogenheten alt meddela sådana föreskrifter skulle ligga på RSV, som f n. meddelar föreskrifter till ledning för bedömningen av liknande frågor vid bl.a. löneutmälning. Avsiklen med kommitténs förslag var att skapa fömtsättningar för en enhellig bedömning av frågor om existensminimum inom hela del exekutiva området. Enligt departementsförslaget skaU tillsynsmyndigheten pröva tvist i fråga som avses i 27 8. Det synes inte vara lämpligt att myndigheten vid sin prövning skall vara bunden av några föreskrifier av del slag som gäller bl.a. vid löneutmätning. Detta hindrar naluriigtvis inte att tillsynsmyndigheten vid sin prövning bör hämla ledning från de normer rörande ulmätningsfritt belopp som gäller vid löneutmätning.

Femte stycket i 27 8 saknar motsvarighel i gällande lag. Här ges regler om fullföljd mol tillsynsmyndighetens beslul. Atl beslutet kan överklagas innebär ett undantag från principen att fullföljd mot tillsynsmyndighetens beslut inte är tillålen (209 8). Del föreskrivs att den vars rätt berörs av tillsynsmyndighetens beslut får överklaga detta. Fullföljdsrätl tillkommer sålunda förvaltaren, gäldenären, underhållsberättigad och borgenär. I fråga om besvärstalan hänvisas till reglerna i UL om klagan över utmätning av avlöning. Innebörden härav är atl fullföljd skall ske hos överexekutor och att klagan inte är inskränkt till viss tid (jfr 201 8 3 mom. UL). Enligt UL har gäldenären och borgenär besvärsrätl. Som nyss framgått är kretsen av taleberätligade dock här en annan.

Prop. 1978/79:105 264

Bestämmelserna i 27 8 fjärde och femle styckena har enligt 98 8 motsvarande lillämpning vid prövning av tvist om vad gäldenären äger få ul som beneficium av konkursboel.

Reglema i 27 8 gäller även när konkursen handläggs som mindre konkurs. Delta följer indirekl av 185 8 andra siycket.

40 b 8 Paragrafen innehåller de processuella reglema om återvinning.
Av 185 8 andra stycket framgår att samma materiella bestämmelser skall

gälla oavsett i vilken form konkursen handläggs. Del nuvarande kravet i 40 b 8 på atl borgenär skall ha bevakat sin fordran för atl ha rätt att föra åter-vinningslalan kan dock inte upprätthållas såvitt avser de konkurser som handläggs som mindre konkurs. Del synes vara en lämplig lösning alt i 40 b 8 slopa kravet att fordran skaU ha bevakats. Den formella utvidgningen av kretsen av taleberätligade borgenärer som sker härigenom torde vara utan praktisk betydelse. I departementsförslaget har därför orden "som bevakat fordran i konkursen" fått utgå ur paragrafens första stycke.

41 8 I första slyckel anges att konkursboet skall förvaltas av en eller fle
ra förvallare. Bestämmelsen skiljer sig endasl i redaktionellt hänseende
från gällande 418. Liksom enligt gällande lag bestäms antalet förvallare av
konkursdomaren. Försia stycket anger också under vilka fömtsättningar
mer än en förvaltare får ulses. På denna punkt skiljer sig förslaget från gäl
lande lag. Som framgått av den allmänna motiveringen (avsnilt 5.2.3) ger
förslaget något ökade möjligheler att utse flera förvaltare.

Altemativ lill alt utse flera förvaltare i en konkurs kan vara alt sakkunnigt bilräde anlitas enligt 52 8 eller att konkursdomaren med stöd av 50 a 8 uppdrar ål lämplig person att biträda konkursförvaUaren med råd i förvaltningsfrågor. Dessa altemativ ställer sig i regel billigare för boet och lorde därför oftast vara att föredra.

En konkursförvaltare kan vid behov på eget ansvar befullmäktiga annan person atl ulföra vissa åligganden, t.ex. sluta avtal eller föra lalan i rättegång på boets vägnar. Förvaltaren bör dock alUid själv ta ställning till mer betydelsefulla frågor.

Ändra stycket innehåller den nyheten atl dllsynsmyndighelen skall få tiUfälle alt yttra sig rörande antalet slutliga förvaltare. Enligt 210 a 6 har myndigheten rält att överklaga konkursdomarens beslut i fråga om antalet förvallare.

Liksom enligt gällande lag skall borgenärema ges lillfälle att yttra sig om antalet slutliga förvaltare. Vid remissbehandlingen har LO uttalat önskemål om alt även berörda arbetstagarorganisationer skall få tillfälle alt yttra sig i denna fråga. Önskemålet ligger i linje med vad LO uttalat beträffande uiseende av förvaltare (46 8). I den allmänna motiveringen (avsnitt 5.2.2) har jag redogjort för de skäl som enligt min mening talar för alt arbetstagarorganisation som sådan ej bör ges lillfälle alt yttra sig i förvaltarfrågan. Av

Prop. 1978/79:105 265

molsvarande skäl bör arbetstagarorganisation inte heller ges lillfälle all yttra sig om antalet förvaltare.

42 8 Enligt första slyckel av denna paragraf som kan sägas ersätta 44 8
KL, skall förvaltningen slå under lillsyn av tillsynsmyndighet. I andra
stycket sägs att regeringen utser vissa kronofogdemyndigheter att vara till
synsmyndigheter.

Som angells i den allmänna motiveringen (avsnilt 5.3.3) skall endasl ett mindre antal kronofogdemyndigheter, i princip en i varje län, vara tillsynsmyndighet i konkurs. Kronofogdemyndighet som är tillsynsmyndighet skall dock enligt iredje siycket av paragrafen kunna delegera uppgifter i samband med lillsynen lill annan kronofogdemyndighel. Frågan om hur delta närmare skall gå till lorde få regleras i bestämmelser som regeringen utfärdar.

Enligt kommilléförslagel kan konkursdomaren i samband med överflyttning av den hos honom anhängiga konkursen lill annan konkursdomare även bestämma att tillsynen över förvaltningen skall handhas av kronofogdemyndigheten på den nya handläggningsorten. Med hänsyn till alt frågan om överflyttning av tillsynen lämpligen bör regleras i bestämmelser som regeringen uifärdar innehåller departementsförslaget ingen motsvarighet till den av kommittén föreslagna bestämmelsen.

Fjärde siycket innehåller ett bemyndigande för regeringen att meddela bestämmelser om den ersättning som skall utgå lill staten för kostnader hos tillsynsmyndigheten. Som framgåti i den allmänna motiveringen (avsnitten 5.3.3 och 5.9) skall ersättningen inte beslämmas av konkursdomaren eller rälten. Däremot krävs ett beslul om debitering av ersättning. Hur debileringen skall gå till får regleras i administrativa föreskrifter. Beslutet om debitering bör kunna överklagas. Även i den delen får administrativa bestämmelser utfärdas.

Tillsynskostnader ulgör konkurskostnader. De skall alltså i första hand utgå ur konkursboel (se 188 8)-

Anmälan om tillsynskostnaderna bör ske hos konkursdomaren och, när utdelning kommer i fråga, även hos förvaltaren. En bestämmelse härom fär tas upp i KF.

43 8 Paragrafen, som ersätter 46 8 KL, innehåller bestämmelser om
granskningsman. Nuvarande bestämmelser i 46 8 syftar tiU att ge en borge
närsminoritet som blivit besegrad i förvallarvalet möjlighet att i slället bli
föreirädd av granskningsmän. Genom att konkursdomaren övertar borge
näremas uppgift atl utse slutlig förvaltare (46 8) bortfaller denna gmnd för
granskningsmannainslitutet. Som framgått tidigare (avsnitt 5.3.4) anserjag
emellertid att institutet bör finnas kvar. Det bör dock delvis ges en ny
funktion.

Enligt första stycket skall konkursdomaren på begäran av borgenär

Prop. 1978/79:105 266

förordna granskningsman all med de befogenheler som anges i KL övervaka förvaliningen på borgenärens vägnar.

Samma borgenär kan inie få mer än en granskningsman ulsedd för sin räkning. Flera borgenärer kan göra framställning om gemensam granskningsman. Om flera granskningsmän ulses, behöver de inie uppträda gemensamt ulan var och en får handla självsiändigi.

1 kommilléförslagel föreskrivs ingen maximering av del antal granskningsmän som sammanlagl får förekomma i en konkurs. Vid remissbehandlingen har gjorls gällande all en sådan maximering är önskvärd. För min del vill jag framhålla att en reglering varigenom antalet granskningsmän begränsas kan medföra atl av flera borgenärer som i och för sig alla har ett berättigat intresse av den insyn i konkursen som ges genom en granskningsman någon eller några utesluts från rätlen atl få en sådan ulsedd. I praktiken torde del ytterst sällan komma att inträffa atl antalet granskningsmän blir sä stort all olägenheier behöver uppkomma. Inte heller departementsförslagel föreskriver med hänsyn till del sagda nägon begränsning av antalet granskningsmän i en och samma konkurs.

Enligt gällande rält kan granskningsmän bara tillsättas i samband med alt slutlig förvaltare ulses, dvs. tidigast vid första borgenärssammanträdet. Enligt departementsförslagel kan granskningsman däremoi utses när som helst under konkursen.

Paragrafen uppställer lika litet som gällande lag några särskilda kvalifikationskrav på granskningsman. Det räcker med att vederbörande är lämplig. Den som begärts som granskningsman får fömtsältas vara lämplig så länge annat inte kan antas. Givelvis måste vederbörande vara villig atl åta sig uppgiften.

De befogenheter som lillkommer granskningsman anges i flera olika paragrafer. Befogenhelema överenssiämmer i huvudsak med gällande rätt. Granskningsman får göra framställning om ökning av antalet förvaltare (47 8 andra siycket) eller om delning av förvallning (50 8 första stycket). Han skaU ha tillgång till böcker eller andra handlingar som rör boet saml får begära upplysningar av såväl förvaltaren som tillsynsmyndigheten (60 8 första och andra styckena). Vidare får granskningsman göra framställning hos konkursdomaren om att förvaltare skall entledigas (80 8 första siycket). Granskningsman är också berättigad atl erhålla upplysningar om boel av gäldenären (89 8 försia slyckel).

Enligt andra stycket skall på begäran ersättare för granskningsman utses. Där anges också all bestämmelserna om granskningsman gäller även för ersättare.

Tredje stycket innehåller bestämmelser om entledigande av granskningsman. Fömtom på egen begäran skall granskningsman entledigas på begäran av den borgenär, på vars ansökan han har utsetts. Vidare skall granskningsman entledigas, om han visar sig ej"vara lämplig. Prövningen av denna fråga ankommer på konkursdomaren. I den mån någon lämplig-

Prop. 1978/79:105 267

helsprövning över huvud aklualiseras i här avsedda fall. lorde della ske först efter inilialiv av gäldenären eller annan rättsägare.

Om granskningsman entledigas, bör konkursdomaren underrätta borgenären i fråga härom. Ny granskningsman behöver ej utses, om det inte begärs av borgenären.

Beslut om uiseende eller entledigande av granskningsman kan överklagas men länder omedelbart till efterrättelse, om inte annat förordnas (210 8).

F.n. anses granskningsman vara berättigad till ersättning av boet för koslnader som föranleits av uppdraget. Eftersom della anses som ell förtroendeuppdrag medför det inte räll lill arvode ur boel. Enligt kommittén lorde granskningsmän i regel få arvode av de borgenärer som utsett dem. Kommittén anser alt del skulle leda för långl att ge granskningsman rält till ersättning som konkurskostnad ur boel eller, i sisla hand, av allmänna medel. Kommittén framhåller bl.a. att detta skulle kunna medföra oskäligt höga konkurskoslnader till nackdel för borgenärerna över lag. Kommittén föreslår därför alt ersättning lill granskningsman — såväl arvode som kostnadsersättning — skall belalas av den borgenär som ansökt om hans tillsättande. Kommitténs förslag har godlagils av remissinstanserna. Jag har inte någon erinran mol förslaget. 1 fjärde stycket har därför tagils in föreskrifi om all ersättning lill granskningsman skall betalas av borgenären.

44 8 1 denna paragraf, som motsvarar nuvarande 42 8, anges vilka kvalifikations- och behörighetsgmnder som skall gälla i fråga om förvallare.

Enligt paragrafens försia stycke skall konkursförvaltaren ha den särskilda insikl och erfarenhel som uppdragei kräver, åtnjuta borgenärernas förtroende saml även i övrigt vara lämplig för uppdragei. 1 fråga om den närmare innebörden av dessa kvalifikationskrav får jag hänvisa till den allmänna motiveringen (avsnitt 5.2.1).

I paragrafens andra stycke sägs all den som är anställd vid domstol inte får vara förvaltare. Denna regel överenssiämmer i sak med vad som nu gäller.

Kvalifikations- och behörighetskraven gäller såväl interimsförvaltare som slutlig förvallare vid ordinär konkurs. Enligt 45 8 skall konkursdomaren ulan dröjsmål ulse interimsförvaltare. Somjag har påpekat i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.2.2) bör till sådan förvaltare utses någon som kan antas vara lämpad även såsom slutlig förvaltare. Kvalifikations-och behörighetskraven gäller också när konkurs skall handläggas som mindre konkurs (185 a 8 försia siycket andra meningen). Angående de närmare kompetenskraven i mindre konkurs hänvisas till den allmänna motiveringen, avsniii 5.7.3.

Skadeslåndslagens (1972:207) regler om skadeståndsansvar för slalen i samband med fel eller försummelse vid myndighetsutövning saknar

Prop. 1978/79:105 268

aktualitet beträffande konkursförvaltares verksamhei Ofr prop. 1972:5 s. 507). Konkursförvaltare kan dock givelvis bli personligen skadeståndsskyldig för fel eller försummelse.

Nuvarande bestämmelser i 42 8 andra stycket om obehörighet på gmnd av ådömd straffpåföljd m.m. har utmönstrats såsom föråldrade.

Om någon omständighet som utgör hinder mot atl en person utses till konkursförvaltare skulle inträffa i fråga om redan utsedd förvaltare, kan han efter framställning entledigas (se 80 8).

45 8 Paragrafen handlar om tillsättande av s.k. interimsförvaltare.
Någon skyldighet för konkursdomaren att samråda med borgenärema

när interimsförvaltare skaU utses föreskrivs inte. Del slår dock borgenär fritt att hos konkursdomaren framföra synpunkter i fråga om vem som skall ulses till interimsförvaltare. Konkursdomaren skall enligt paragrafen höra tillsynsmyndigheten innan interimsförvaltare ulses. Eftersom detta skaU ske utan dröjsmål, lorde ej ges tillfälle till annal än samråd per lelefon med tillsynsmyndigheten.

46 8 I denna paragraf anges hur slutlig förvaltare skall utses vid ordinär
konkurs. Paragrafen, som molsvarar nuvarande 45 8, har behandlats i den
allmänna motiveringen (avsnilt 5.2.2).

Enligt första meningen i paragrafen skall den slutlige förvaltaren utses av konkursdomaren vid första borgenärssammanträdet. Innan konkursdomaren utser förvaltare skall han höra tillsynsmyndigheten och de borgenärer som har infunnit sig vid sammanträdet.

Företrädare för tillsynsmyndigheten bör ha rätt att närvara vid första borgenärssammanträdet. En föreskrifi om att myndigheten skall kallas torde böra tas upp i KF. Samrådet med tillsynsmyndigheten behöver dock inte ske vid själva sammanträdet utan kan äga mm redan före detta. Borgenär som inte kan inställa sig vid första borgenärssammanträdet är självfallet oförhindrad atl dessförinnan skriftligen eller muntligen anföra sina synpunkter på förvaltarfrågan. Vad nu sagts skall tillämpas även när slutlig förvallare skall tillsättas senare under konkursen (47 och 48 88).

Konkursdomarens beslut i fråga om utseende av förvallare kan överklagas. Beslutet går i omedelbar verkställighet, om ej annat förordnas (210 8). Bland dem som får överklaga beslutet är tillsynsmyndigheten (210 a 8).

Bestämmelserna i 46 8 skall gälla även i sådana fall då flera slutliga förvallare utses. Om konkursförvaltningen skall vara delad, skall konkursdomaren enligt andra meningen i paragrafen ulse slutlig förvallare för varje del av förvaltningen.

I det nuvarande tredje stycket av 45 8 ges en regel för del fallet att ingen borgenär infinner sig vid försia borgenärssammanträdet. Förvaltare skall då utses av konkursdomaren. Någon motsvarande föreskrift har inte tagits med i departementsförslaget. Det är givel att den omständigheten att inga

Prop. 1978/79:105 269

borgenärer har infunnit sig vid sammanträdel inte skall föranleda uppskov med tillsättande av slutlig förvallare.

47 8 1 nuvarande 47 8 sägs att borgenär, som har utsetts till förvaltare eller granskningsman, inte får undandra sig uppdragei ulan giltigt skäl. Denna beslämmelse har med hänsyn till de nya reglerna om utseende av förvallare och om granskningsman fått utgå. 1 stället har som 47 8 tagils in regler, molsvarande bestämmelsema i nuvarande 48 8, om ökning av antalet förvaltare under konkursens gång. Tillsynsmyndigheten har trätt i rättens ombudsmans slälle i fråga om befogenhelen alt begära ökning av antalet förvaltare. En redaktionell justering har gjorts med hänsyn lill de nya reglema i 46 8 om utseende av förvallare.

48 8 Paragrafen, som molsvarar gällande 49 8, handlar om utseende av efterträdare lill förvaltare som avgår. De nuvarande bestämmelsema i 49 8 gäller även efterträdare lill avgången granskningsman. Denna del av nuvarande reglering har fått utgå med hänsyn till de nya bestämmelsema om granskningsman i 43 8. Som berörts i motiven till 43 8 behöver när granskningsman avgått ny granskningsman ulses endast på särskilt yrkande. 1 första siycket har dessutom gjorts en redaktionell jämkning föranledd av de nya reglema i 46 8.

Enligt paragrafens andra stycke skall tillsynsmyndigheten höras rörande behovet av efterträdare när en av flera förvaltare har avgått. F.n. hörs rättens ombudsman i denna fråga.

1 paragrafen har tillagts ett nytt Iredje stycke, som i sak motsvarar nuvarande 187 8. En mindre justering har härvid gjorts med hänsyn till atl konkursdomaren enligt 186 8 andra slyckel i departementsförslagel har beretts möjlighel atl ulan anmälan av förvallare ta initiativ lill avskrivning av ordinär konkurs, när boel inte kan antas räcka lill belalning av konkurskosinaderna och eventuella massaskulder. Med "fråga uppkommit om avskrivning av konkursen enligt 186 8" avses dels det fallel all förvaltaren har gjort sådan anmälan som sägs i försia stycket av sistnämnda paragraf, dels del undantagsfallet all fråga om avskrivning har aktualiserats på annat säll.

49 8 Denna paragraf, som molsvarar nuvarande 50 8, innehåller regler
om förvaltningens bedrivande i vissa fall då förvaltaren har avgått eller har
förhinder. Paragrafens första stycke avser endast slutlig förvaltare. Del är
med andra ord bara tiden efter försia borgenärssammanlrädel som är
aktuell. Ell förtydligande har skett på denna punkl. Härutöver har en
redaktionell jämkning gjorts av hänsyn lill de nya reglerna i 46 8 om
uiseende av förvaltare. Den nya lydelsen av 80 8 har medfört en annan
sådan jämkning av paragrafen.

Prop. 1978/79:105 270

50 8 Paragrafen handlar om delning av förvaltningen mellan flera förvaltare och molsvarar nuvarande 52 8.

I första och fjärde slyckena har tillsynsmyndigheten ersatt rättens ombudsman.

Äv nuvarande 52 8 iredje slyckel följer att, om flera förvallare har utsetts i en konkurs och meningsskiljaktighet uppkommer mellan dem, rättens ombudsman kan få avgöra vilken av meningama som skall gälla. Kommittén föreslår all molsvarande uppgift i det nya systemet anförtros ål tillsynsmyndigheten. 1 de speciella situationer som här avses kan en sådan ordning enligt kommitténs mening inte anses ge upphov till några principiella betänkligheter. Äv betydelse är härvid att tillsynsmyndigheten endasl har atl bilräda någon av de meningar som finns företrädda bland förvaUama och atl del således inte rör sig om någon självsiändig beslutanderätt för myndigheten i förvaltningsangelägenheter.

Kommitténs förslag har på förevarande punkl kritiserats av ett par remissinsianser. En instans jämför den föreslagna ordningen med ett omröstningsförfarande där en av de röstande— tillsynsmyndigheten — inte blir ansvarig för uigången och anser att konsimktionen är konstlad. En annan remissinstans finner den av kommittén föreslagna ordningen mindre lämplig då den kan leda till att ålgärder och beslutsfattande fördröjs. Denna remissinstans förordar en regel om att konkursdomaren i de fall då flera förvaltare ulses och inte någon uppdelning sker av förvaltningen förordnar en förvaltare som övriga förvaltare är underställda.

För egen del anserjag all gällande princip om att flera förvaltare skall ha samma bestämmanderätt har skäl för sig och inte bör utmönstras på grund av svårigheten att komma till rälla med de shualioner då majoritet inte föreligger för någon mening. Problemel har föga praktisk betydelse. Det uppkommer nämligen endast under föruisättning att uppdelning av förvaltningen inte skett. Atl förvallama inte skulle kunna enas i ett sådani fall måste vara ett utpräglat undantagsfall. Mot denna bakgrund har jag stannat för att den av kommittén föreslagna ordningen bör godias, även om den inte är invändningsfri ur principiell synvinkel.

50 a 8 Paragrafen är ny och ger konkursdomaren befogenhet att i vissa fall uppdra åt en lämplig person all biträda konkursförvaUaren med råd vid förvaltningen eller att som förlikningsman biträda konkursdomaren med utredning och föriikning i tvistefråga som uppkommit genom anmärkning mot bevakning eller alt fullgöra båda dessa uppgifter. Bestämmelserna har behandlals i den allmänna motiveringen (avsnitten 5.2.5, 5.4 och 5.5). De uppgifter som del här rör sig om motsvarar till en del rättens ombudsmans uppgifter enligt gällande lag. Lagrummet ger inte någon möjlighel att lägga uppgiftema på skilda personer.

Någon framställning för att uppdrag skall meddelas enhgt paragrafen krävs inte. Det är emellertid förvaltaren som bäst kan bedöma om behov

Prop. 1978/79:105 271

av biträde i något av de hänseenden som avses i paragrafen föreligger i konkursen och det torde därför i regel bli förvaltaren som genom att göra konkursdomaren uppmärksam på behovet lar initiativ till att uppdrag meddelas. Även tillsynsmyndigheten och borgenär kan hos konkursdomaren anmäla behov av biträde. Det är i regel lämpligt atl konkursdomaren i del senare fallel rådgör med förvaltaren om behovet. Enligt försia slyckel skall konkursdomaren alllid höra tillsynsmyndigheten innan han meddelar uppdrag som här avses. Detla samråd bör även omfatta valet av person. Uppdraget bör meddelas skriftligen. Konkursdomarens beslut kan överklagas (210 8). Även tillsynsmyndigheten får överklaga beslutet (210 a 8).

Det fordras särskilda skäl för alt uppdrag skall få meddelas enligt förevarande paragraf Vad som ligger häri har avhandlats i avsnitten 5.2.5 och 5.4. Behovei av biträde skall bedömas beträffande vatje funktion för sig. Föreligger t.ex. behov av endast biträde med förlikningsuppgifter, skall förordnandet endast avse den uppgiften. Om behov senare uppkommer av rådgivare i förvaltningsfrågor, kan förordnandet utsträckas att gälla även rådgivning. Uppdrag kan meddelas när som helst under konkursen. När det gäller förlikningsuppgifter uppkommer dock behovei härav i regel på ell lidigi stadium av konkursen.

Personer som är lämpliga för det här avsedda uppdraget lorde i regel vara atl söka i advokatkåren. Kvalifikationskraven bör ställas högt. Skicklighet och erfarenhel när del gäller alt bedöma komplicerade juridiska och affärsmässiga frågor bör krävas. Vederbörande bör ha lägst samma kompetens som förvaltaren. Ofta lorde det vara skäl att anlita advokaler i samma kategori som f.n. kommer i fråga för uppdrag som rätlens ombudsman. Även personer med andra yrken t.ex. bankjurister kan undantagsvis utnyttjas. I övrigi bör ungefär samma lämplighetskrav ställas som beträffande förvallare (jfr 44 8 och avsnitt 5.2.1). Äv den som skall ha till uppgift att förlika Ivistiga fordringar måste alltid krävas att han slår fri i förhållande till de intressen som är berörda i tvisten. Den som tidigare varit rådgivare lill gäldenären får därför aldrig komma i fråga för förlikningsuppdrag.

Äv paragrafens andra stycke framgår att den som är anställd vid domstol inte får inneha uppdrag som här avses. Detta är i linje med vad som gäller beiräffande förvaltaruppdrag (44 8).

Enligt paragrafens tredje stycke skall den som erhåUit uppdrag som avses i paragrafen genast göra anmälan till konkursdomaren när uppdraget är slutfört. Avser uppdraget såväl rådgivning som förlikning kan uppdraget inte anses vara slutfört förrän båda uppgiftema har avslutats. I KF bör föreskrivas alt förlikningsman dessutom skall anmäla till konkursdomaren så snart föriikning har träffats i tvistefråga som omfattas av hans uppdrag. Det bör åligga tillsynsmyndigheten att ha uppsikt över att uppdrag inte består när behov av vidare biträde inte föreligger. Anser myndigheten att nå-

Prop. 1978/79:105 272

got sådant behov inte föreligger, får den påpeka förhållandet för konkursdomaren.

Vid anmälan om atl uppdraget har slutförts skall enligt föreskrifi i iredje siycket fogas en arbetsredogörelse. Syftet med denna är närmast att ge underlag för bestämmande av arvode för uppdraget.

När anmälan om uppdragets slutförande gjorts skall enligt Qärde stycket konkursdomaren återkaUa uppdraget. Återkallelsen bör ske genom skriftligt meddelande till den det gäller. Enligt fjärde siycket skall uppdraget återkallas även när det i andra fall finns skäl till det. Här avses bl.a. fall då rådgivaren/förlikningsmannen begär att bli befriad från sitt uppdrag. En sådan framställning skall bifallas, om inte speciella skäl lalar emot del. Vidare skall uppdragei återkallas om den som utsetts inte visar sig vara lämplig enligt de grunder som nyss har angivits. Ett annat skäl till återkallelse kan vara att behov av biträde ej längre föreligger trots att anmälan enligt tredje stycket ej har gjorts.

Uppdrag som avses i förevarande paragraf gmndar enligt paragrafens femte stycke rätl att av konkursboel erhåUa arvode för det arbete som uppdraget har medfört. Konkursdomaren bestämmer arvodet. När uppdraget av någon anledning inte blivit slutfört finns naturligtvis rätt lill arvode för det arbete som hunnit bli utfört. Någon formlig arbetsredogörelse är inte föreskriven för det fallet. Innan arvode bestäms, skall tillsynsmyndigheten och förvaltaren höras. Vidare sägs i femte slyckel alt bestämmelsema om förvaltararvode i 82 5 andra och tredje styckena samt 83 8 skall ha motsvarande tillämpning. Detla innebär alt arvode enligt förevarande paragraf skall beräknas efter samma gmnder som arvode till förvaltare.

Av 81 8 framgår att arvode enligt 50 a 8 liksom en del andra konkurskostnader i vissa fall skall fördelas på olika slags egendom i konkursboet.

Någon föreskrift om när beslut om arvode skall meddelas uppställs inte. Lämpligt är dock atl konkursdomaren meddelar sitt beslul i samband med att han återkallar uppdraget. Vanliga regler om fullföljd mot konkursdomarens beslut gäller (210 8).

Den som varil rådgivare och/eller förlikningsman enligt förevarande 50 a 8 är även berättigad lill ersättning för sina kostnader ur boel. Dessa får på samma sätl som förvaltarens och f.n. rättens ombudsmans omkostnader tas ut ur boet allteftersom de förfaller och debiteras i slutredovisningen.

51 8 Enligt paragrafens nuvarande lydelse skall förordnande för förvallare ulfärdas av konkursdomaren. Bestämmelsen skall ses mot bakgrund av hittills gällande regel all borgenärema väljer förvallare. Med del nya systemet för utseende av förvaltare bör bestämmelsen utgå ur KL. 1 paragrafen har bestämmelsema i nuvarande 53 8 om förvaltarens gmndläggande skyldigheter tagits upp oförändrade. Av paragrafen framgår konkursinstitulets syfte att tillgodose borgenärernas gemensamma inlressen (jfr avsnitt 5.1).

Prop. 1978/79:105 273

51 a 8 Enligt paragrafen skall förvaltaren i vissa fall höra borgenärer och gäldenären. Regleringen har behandlals i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.2.5).

Förvallaren skall enligt paragrafens första mening höra särskilt berörda borgenärer i viktigare frågor, om del inte finns hinder häremot. Bestämmelsen kan sägas ersätta gällande föreskrifter enligt vilka borgenärerna samfällt skall lämna sitt samtycke till eller besluta om vissa förvaltningsåigärder. Redan nu förekommer det i ej obetydlig omfallning att förvaltaren samråder med borgenärer i viktigare förvaltningsfrågor.

1 förvaltarens skyldighet enligt paragrafen ligger atl han skall informera vederbörande borgenärer om den tilltänkta åtgärden och inhämta deras synpunkter. Förvaltarens allmänna åligganden (se 51 8) får, somjag har framhållit i den allmänna motiveringen, anses medföra atl han även skall hålla de borgenärer som är särskilt berörda fortlöpande orienterade om avvecklingen. När antalet borgenärer som skall informeras är slorl torde informationen lämpligen kunna ske genom cirkulär.

Med särskilt berörda borgenärer avses sådana borgenärer vars ställning påverkas av den aktuella frågan. Det kan tänkas atl en ålgärd särskilt berör vissa borgenärer men ej andra. Det vanliga torde vara alt en viss grupp borgenärer genomgående kan sägas vara särskilt berörda av konkursförvaltningen och de viktigare ålgärder som därvid kommer i fråga. I denna grupp ingår i första hand de som kan komma i fråga för utdelning av någon betydenhet. Till denna kategori hör huvudsakligen borgenärer med förmånsrätt, t.ex. innehavare av företagsinteckning, skatleborgenär eller löne- eller pensionsborgenär. Till gruppen löne- eller pensionsborgenärer fär även räknas staten när denna inträtt i arbetstagarnas rätl mot gäldenären i frågaom utbetalat lönegarantibelopp. Borgensman ellerannan innehavare av villkorlig fordran är också atl anse som borgenär och kan därför behöva höras.

Gällande KL innehåller bestämmelser om att speciella gmpper av borgenärer, bl.a. vissa panthavare, skall lämna sitt medgivande till vissa åtgärder (se 71 8 andra stycket och 76 8). Någon ändring i delta avseende föreslås inte. Nämnda bestämmelser skall alllså tillämpas vid sidan av förevarande paragraf.

Förvallaren får bedöma vilka frågor som kan anses som "viktigare" med hänsyn till omsländighelerna i den föreliggande konkursen. Som exempel kan nämnas fråga om den vidare driften av gäldenärens rörelse, om försäljning av värdefull egendom eller om väckande av återvinnings-talan eller annan talan angående ej obetydligt belopp. Jag anser det inte vara behövligt all som ifrågasatts av en remissinstans i lagtexien ta in exempel på viktigare frågor. Borgenärerna är oförhindrade alt själva ta initiativ till samråd med förvaltaren. Av 60 8 andra siycket följer atl borgenär har rätl till upplysningar om förvaltningen av förvallaren.

Del bör understrykas atl förvaltaren genom samråd med borgenärema ej 18 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 105

Prop. 1978/79:105 274

kan undandra sig sill ansvar för avgörandel av förvaltningsfrågorna. Beslutanderätten ligger sålunda hos förvaltaren. Om förvaltaren inte anser sig böra följa de rekommendalioner han får av en borgenär, bör han underrätta denne därom, om det kan ske utan omgång.

När det gäller formema för borgenäremas hörande anserjag i likhel med kommittén att några särskilda föreskrifier ej behövs. I enklare angelägenheler kan del räcka med telefonkontakter. Beträffande mer invecklade eller kontroversiella förhållanden kan det ibland vara lämpligt alt förvaltaren låter borgenärema eller deras företrädare komma till tals vid ett informellt sammaniräde. Ett lämpligt tillfälle lill diskussioner mellan förvaltaren och borgenärer ges i anslutning till första borgenärssammanträdet. Förvaltaren bör se till att han genom anteckningar, brevkopior, protokoll e. d. kan belägga vilka kontakter som har lagils och vad som därvid i huvudsak har avhandlats.

Förvaltaren måste vara aktiv för att skaffa sig kännedom om borgenärens mening i den aktuella frågan. Om förvaltaren har skickat ul ett skriftligt meddelande om en planerad åtgärd till en borgenär, måsle han således i princip följa upp meddelandet genom att kontakta borgenären och inhämta dennes mening i saken. Rör del sig om en brådskande åtgärd, bör förvaltaren dock kunna begära svar inom viss tid och om borgenären ej hör av sig inom denna lolka detta som ett godkännande. Ett sådant förfarande bör kunna tillämpas också när svar ej lämnals på förvaltarens första meddelande.

Det kan i vissa fall tänkas vara omöjligt eller förenat med avsevärd tidsutdräkt eller belydande kostnader att nå en viss borgenär som i och för sig omfattas av förvaltarens samrådsskyldighet. Detta torde t. ex. ofta vara fallel med utländska borgenärer. Det föreskrivna undantaget från samrådsskyldigheten är avsetl för dessa fall. Något absolut hinder att iaktta samrådsskyldigheten behöver således inte föreligga. Däremot ger undantagsbestämmelsen inte rätl för förvaltaren att underlåta samråd enbart på grund av att antalet särskilt berörda borgenärer är stort.

Enligt andra meningen i förevarande paragraf har förvaltaren skyldighet alt höra gäldenären i viktigare frågor, om del lämpligen kan ske. Motsvarighet till denna skyldighet finns enligt gällande KL i fråga om vissa åtgärder (se bl.a. 61 8 KL). Bedömningen i detta hänseende ankommer på förvaltaren. Utrymmet för att underlåta samråd är när det gäller gäldenären större än vad fallet är beträffande samrådet med de särskilt berörda borgenärerna. Förvaltaren torde sålunda få anses berättigad att underiåta att inhämta gäldenärens mening om detta skulle medföra inte obetydligt uppskov med angelägna åtgärder eller ej oväsentliga kostnader. Det bör emellertid samtidigt framhållas att ett samråd med gäldenären i många fall är en naturlig ålgärd med hänsyn till att denne som regel kan lämna värdefulla uppgifter till vägledning för avvecklingen. I praktiken torde det också i stor utsträckning förekomma att förvaltaren fortlöpande samråder med gäldenären i olika förvaltningsfrågor.

Viktigare frågor har i princip samma innebörd som i första meningen. En

Prop. 1978/79:105 275

del frågor kan dock te sig "viktigare" för gäldenären men inte för borgenärer. Ibland kan del således tänkas all endasl gäldenären behöver höras, t.ex. när del gäller att avgöra vilken egendom som i första hand skall tas i anspråk för betalning av ulgifter för boet enligt 67 8 försia siycket.

Liksom enligt gällande rätl har gäldenären ell avgörande inflylande i vissa frågor. Se 63 8, 71 8 sjätte slyckel, 76 8 och 78 8. Dessa bestämmelser skall tillämpas vid sidan av samrådsregeln i 51 a 8.

Beträffande formema för samrådet med gäldenären kan i det väsentliga hänvisas till vad som nyss sagts beträffande samråd med borgenärer.

När den som skall höras enligt förevarande paragraf är juridisk person, får förvallaren vända sig lill behörig ställföreträdare för denna. Särskilda regler om vem som är företrädare för gäldenären under konkurs finns i 13 kap. 20 8 andra stycket aktiebolagslagen (1975:1385) och 93 8 andra stycket lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar. Förvaltaren bör inte vara skyldig alt höra alla dem som formelll är ställföreträdare för gäldenären utan bör kunna inskränka sig lill den eller dem som del befinns naturligast och lämpligasl att höra i den aktuella angelägenheten. Någon särskild bestämmelse kan inte anses nödvändig.

Om förvallaren har åsidosatt sin skyldighet alt samråda innan han företagit viss rättshandling, medför della ej att rättshandlingen blir ogiltig. Förvallaren är nämligen alltid behörig atl företräda konkursboel. Han kan emellertid ådra sig skadeståndsansvar gentemot konkursboet och löper även risken atl bli entledigad.

52 8 Enligt denna paragraf får förvaltaren vid behov anlita sakkunnigl biträde. Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.2.4). Regleringen kan ses som en utbyggnad av bestämmelsen i 54 8 KL om anlitande av sakkunnigt biträde för bouppteckningsförrättningen. Befogenheten alt anlita sakkunnigt bilräde tillkommer såväl interimsförvaltaren som den slutlige förvallaren.

Kostnaden för sakkunnigt biträde utgör konkurskoslnad som i första hand skall utgå ur boet.

I 84 8 första siycket KL föreskrivs bl.a. att i den där avsedda arbets-redogörelsen skall anges, om förvaltaren för viss förvaltningsåtgärd — såsom förrättande av bouppteckning m.m. — anlitat annan och ersättning därför har tillgodoförts denne. Under förarbetena till KL berördes ersättningsfrågan för det fallet atl förvaltaren anlitat sådant sakkunnigt bilräde. Om förvaltaren hade betalat biträdet av egna medel, skulle ersätiningen därför ingå i det allmänna förvaltararvodet på samma sätt som om den aktuella åtgärden hade utförts av förvallaren själv. Hade biträdet åter fått ersättning ur boets medel, borde detla beaktas vid fastställandet av förvaltarens arvode. Förvaltarens arbetsredogörelse i samband med arvodesframställningen borde följaktligen innehålla upplysning om ersältning som tillgodoförts anlitat biträde. De nu redovisade uttalandena har giltighet

Prop. 1978/79:105 276

även i del fallet alt förvaltaren anlitar sakkunnigl bilräde med slöd av förevarande 52 8.

53 8 Paragrafen reglerar vissa av interimsförvaltarens skyldigheter i konkursens inledningsskede och överensstämmer i huvudsak med gällande 54 8. I paragrafens försia stycke ges bl.a. regler om bouppteckning vid ordinär konkurs. Dessa blir genom hänvisning i 185 b 8 försia siycket tillämpliga även när konkurs handläggs som mindre konkurs.

Liksom f.n. skall gäldenären vara tillstädes vid bouppieckningsförrällningen och uppge boel under edsförplikielse. För det fallel att gäldenären är juridisk person med flera ställföreträdare under konkursen skall enligt en ny föreskrift i försia stycket nämnda skyldighet inte gälla för sådan slällförelrädare vars närvaro förvaltaren anser sakna belydelse för bo-utredningen. Denna föreskrifi överenssiämmer med vad som enligt 91 8 andra siycket gäller i fråga om gäldenärens skyldighet att avlägga bouppteckningsed (jfr avsniii 5.8.6).

Äv 93 8 andra slyckel följer att annan än gäldenären kan bli skyldig all avlägga bouppieckningsed. Detla medför att även upplysningar i samband med själva bouppteckningsförrättningen lorde kunna påräknas från vederbörande.

Oavsell i vilken form konkursen handläggs är det av värde för tillämpning av lönegarantin atl bouppteckningen innehåller uppgift om huruvida skuld avser lön eller pension. Della gäller inte minsl när tillämpning av 7 8 andra siycket lönegaranlilagen blir akluell. Äv lagrummet (se avsnitt 6.5) framgår att konkursdomaren när fråga uppkommil om avskrivning av konkursen enligt 186 § KL skall underrätta vederbörande kronofogdemyndighet om det finns anledning anta att fordran som omfattas av lönegarantin kan göras gällande. Med hänsyn till del nu sagda har i första stycket gjorls del tillägget all förvallaren i bouppieckningen skall ange i vad mån skuld avser lön eller pension.

Del i bokföringslagen (1976:125) använda begreppei räkenskapsmaierial har införts i första slyckel. Vissa redaktionella justeringar har dessutom gjorts.

1 52 8 ges en allmän beslämmelse om anlitande av sakkunnigl biträde. Någon motsvarighet till den nuvarande särskilda föreskrifien i 54 8 försia stycket om sakkunnigl bilräde för upprättande av bouppleckning behövs därför inte i förevarande paragraf

Enligt andra slyckel i förevarande paragraf skall konkursbouppteckningen och i förekommande fall borgenärsförleckning tillställas säväl konkursdomaren som tillsynsmyndigheten. Konkursdomaren behöver ha tillgång till någon av dessa handlingar bl.a. för atl kunna utfärda kallelser till första borgenärssammanträdel. Tillsynsmyndigheten behöver bouppteckningen som underlag för kontrollen. Borisett härifrån synes det vara en fördel atl borgenärerna och andra intressenter i konkursen har tillgång

Prop. 1978/79:105 277

lill bouppteckningen såväl hos konkursdomaren som tillsynsmyndigheten.

Om förvallaren godkänner en till konkursdomaren fömt ingiven bouppteckning, skall han enligt uttrycklig föreskrift i andra siycket tredje meningen göra anmälan härom inom en vecka från konkursbeslulet. Äv sammanhanget är tydligl alt sådan anmälan skall göras både till konkursdomaren och till tillsynsmyndigheten. I KF torde få föreskrivas att konkursdomaren i här avsedda fall skall tillställa tillsynsmyndigheten ett exemplar av bouppteckningen.

Genom tillsynsmyndighetens försorg bör utfärdas närmare anvisningar för förvallarens arbele med all upprätta bouppteckning. Blanketter är av värde i detta sammanhang.

54 8 Bestämmelsema i denna paragraf, vilka saknar motsvarighet i gällande KL, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsniii 5.2.7).

Paragrafen ger förvaltaren — interimsförvaltaren eller den slutlige förvaltaren — rätl att påkalla handräckning av kronofogdemyndighelen för atl kunna komma i besittning av egendom som ingår i konkursboet. Någon särskild exekutionstilel behövs inte. Kronofogdemyndigheten har enligt paragrafen befogenhet atl vid handräckningen använda vissl tvång. Regleringen om tvång stämmer delvis överens med bestämmelserna i 2 kap. 17 8 i det till lagrådet remitterade förslaget till ulsökningsbalk. Kronofogdemyndighetens tvångsingripande får riktas såväl mot konkursgäldenären som mol Iredje man.

Några regler om vilken kronofogdemyndighel förvaltaren skall vända sig till ges inte.

För alt den begärda handräckningen skall komma till stånd måste förvaltaren förebringa skäl för att handräckning är nödvändig för att han skall kunna ta hand om eller annars få tillgång till egendom som ingår i konkursboel.

Möjligheten till handräckning är i första hand avsedd för det fallet atl förvaltaren vill komma i besittning av egendomen i konkursboel för att förrätta bouppleckning. Det är alltså i första hand fråga om alt möjliggöra de åtgärder som enligt 53 8 i förslaget ankommer på interimsförvaltaren. Handräckning fär emellertid komma tiU stånd även i de fall förvaltaren behöver omhänderta egendom senare under konkursen, t.ex. om ytterligare lillgångar kommer i dagen eller egendom återvinns. Förvaltaren får dessutom begära handräckning om det behövs när han annars vill få lillgång till egendom som ingår i boet. Här avses främsi det fallet då förvaltaren behöver tillträde hos gäldenären för alt värdera egendom eller förevisa denna för spekulanter.

Kronofogdemyndigheten skall som framgår av det lidigare sagda pröva om handräckning behövs för alt förvallaren skall få besittning till egendomen. Däremot ingår det inte i myndighetens prövning atl bedöma om förvaltaren behöver komma i besittning av egendomen eller inte. 1 detta

Prop. 1978/79:105 278

hänseende är förvaltarens bedömning bindande för myndigheien. Självfallel skall kronofogdemyndighelen, när anledning därtill förekommer, pröva humvida aktuell egendom ingår i konkursen, t.ex. om tredje man påslår atl egendomen lillhör honom.

Som framgått av den allmänna motiveringen fömtsätter handräckning i allmänhet all iredska föreligger. Handräckning är dock möjlig även i vissa andra fall (se avsniii 5.2.7).

Om kronofogdemyndigheten finner all handräckning bör äga rum, får den använda tvång i enlighet med vad som sägs i förevarande paragraf. Myndigheien får således genomsöka hus, rum och förvaringsställe. Ordet förvaringsställe skall här tas i vid mening. Ordel avser sålunda över huvud ulrymme där egendom kan förvaras, t.ex. skrivbord, byrå, kassaskåp, kassafack, väska eller plånbok. Även en bil omfattas av bestämmelsen.

Om lillträde behövs lill ulrymme som är tillslutet, får myndigheten låta öppna läs eller på annat sätt bereda sig tilllräde till utrymmei. Någon särskild inskränkning i fråga om lillträde liU bostad föreskrivs inte. Myndigheten får således tvångsvis bereda sig tilllräde till boslad under samma fömtsättningar som gäller i fråga om tillträde till andra utrymmen. Jag vill dock underslryka vikten av atl inte mer genomgripande tvångsåtgärder vidtas än vad som är nödvändigi och alt egendom inte skadas annal än om det är klart motiverat av omständigheterna. Tvånget måste över huvud stå i rimlig proportion lill vikten av det iniresse som skall tillgodoses genom åtgärden. Om förhållandena medger det, bör myndigheien bereda gäldenären eller annan lillfälle all godvilligt ge tillträde, i vilket fall tvång alltså inte behövs.

Enligt förevarande paragraf får även annal tvång än som hittills angivits användas om det behövs för det avsedda ändamålet och del kan anses befogal med hänsyn lill omsländighelerna. Beträffande användande av fysiskt våld mot person ges en särskild bestämmelse. Enligt denna får sådant våld brukas endast om kronofogdemyndighelen möter motstånd och i den mån våldet kan anses försvarligt med hänsyn till omständighetema. Bestämmelsen ger uttryck för att särskild försiktighet måsle iakttas i fråga om användning av fysiskt våld mot person. Myndigheten får ta från gäldenären eller tredje man egendom som denne bär på sig eller undersöka plånbok men bör i övrigi inte kroppsvisitera honom. Handgripligheter bör undvikas. Förrältningsman har rätt till nödvärn enligt allmänna regler. Myndigheten bör begära biträde av polismyndighet när fråga uppkommer om starkare våld än vad som kan anses normalt i utövning av kronofogdemyndighets verksamhet (jfr 9 § andra siycket krono-fogdeinstruklionen 1965:687).

Det är kronofogdemyndighetens sak att bestämma vilket tvång som skall komma i fråga i en given situation. Som en följd av alt kronofogdemyndighelen genomför och ansvarar för handräckningen kan myndigheten t.ex. inte överlåta själva besittningstagandet av egendom på förvaltaren. För-

Prop. 1978/79:105 279

vallaren bör dock finnas till hands när handräckningen genomförs för att från myndigheien ta emot den egendom som handräckningen omfattar.

Förevarande paragraf medger som lidigare nämnts atl tvång tillgrips även mot annan än gäldenären. I de fall egendom förvaras i ulrymme som innehas av tredje man krävs naturligtvis för besittningstagandel alt egendomen inte tillhör denne. Fråga härom får avgöras efter allmänna civilrättsliga regler. För alt egendom i Iredje mans besittning skall kunna mot dennes bestridande bli föremål för handräckning bör krävas att saken är uppenbar.

Någon särskild form för förvaltarens framställning enligt denna paragraf finns inte föreskriven. Den kan alltså ske muntligen, när det är lämpligt. Kronofogdemyndigheten bör regelmässigt skyndsamt ta ställning till förvaltarens begäran och, om denna ej avslås, genomföra handräckningen. Något formelll beslut behöver inte fattas annat än vid avslag på förvaltarens begäran.

Handräckning kan överklagas. Detsamma gäller självfallet avslagsbeslul. Ändra siycket av förevarande paragraf innehåller i fråga om klagan en hänvisning till reglerna om klagan över utmätning i allmänhet (se 10 kap. UL). Detta innebär bl.a. att klagan skall ske hos överexekuior och att någon särskild besvärstid inte behöver iakttas.

Konkursgäldenär eller annan som vägrar kronofogdemyndigheten tillträde i fall som avses i förevarande paragraf kan dömas tUl böter för hindrande av förrättning (se 17 kap. 13 8 andra stycket brottsbalken). Innan tvång används enligt 54 8 bör vederbörande i förekommande fall upplysas om straffbestämmelsen.

55 8 Paragrafen innehåller bestämmelser om s.k. förvaltarberällelse och om underrättelse till åklagare.

Förvaltarberättelsen bör liksom enligt gällande lag om möjligt upprättas av interimsförvaltaren. Om detla möter hinder, kan uppgifien överlämnas åt den slutlige förvallaren. I praktiken lorde berättelsens avfattande f.n. i stor utsträckning överlåtas åt denne.

Första stycket innehåller bestämmelser om förvaltarberättelsen. Enligt gällande lydelse skall förvaltaren upprätta denna under inseende av rätlens ombudsman. Enligt förslaget skall förvaltaren däremoi upprätta berättelsen ulan att tillsynsorganet behöver kopplas in. En annan nyhet i förhållande lill gällande lag är att förvaltaren särskilt skall anmärka om det har förekommit förhållande som kan föranleda återvinning till konkursboet. I första stycket anges vidare alt förvaltaren i berättelsen skall anmärka huruvida anledning att misslänka gäldenärsbrott föreligger. Atl anmärknings-skyldigheten är begränsad till gäldenärsbroii överensstämmer med gällande rätl.

1 första stycket har också gjorts en ändring som betingas av terminologin i bokföringslagen (1976:125). Med anledning av ell påpekande under re-

Prop. 1978/79:105 280

missbehandlingen angående förvaltarens skyldighet atl lill berättelsen foga den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen vill jag erinra om att enskild näringsidkare som driver verksamhei med högst två årsanställda personer och vars årsomsättning understiger 200.000 kronor inte behöver göra årsbokslut, dvs. upprätta resultaträkning och balansräkning, se 1 8 fjärde stycket och 11 8 bokföringslagen. Med hänsyn till dessa bestämmelser kan del alltså inträffa atl någon balansräkning inte finns upprättad.

Nuvarande föreskrift i första siycket om att förvaltaren skaU skriva under förvaltarberättelsen har utmönstrats. Det är ändå uppenbart att berättelsen skall skrivas under av förvaltaren.

Enligt nuvarande lydelse av andra stycket skaU förvaltaren hålla berättelsen tillgänglig för borgenärema. Borgenär äger dessulom på begäran mot ersättning för kostnaden få avskrifi av berättelsen. Kommittén anser det rimligt atl varje borgenär på begäran ulan kostnad skall tillställas berättelsen i avskrift (fotokopia). Som har framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 5.2.5) ansluter jag mig till detta förslag. Vidare bör fömtom konkursdomaren tillsynsmyndigheten erhålla berättelsen i avskrift. Andra stycket har ändrats i enlighet med det sagda.

Tredje stycket är nytt. Enligt detta skall förvaltaren, om han finner att gäldenären kan misstänkas för gäldenärsbrott, omedelbart underrätta allmän åklagare och därvid ange grunden för misstanken. Bestämmelsen har motiverats i avsnitt 5.2.8. Att förvaltaren gjort här avsedd anmälan till åklagaren fritar honom inte från skyldighet att anmärka misstanke om gäldenärsbrott i förvaltarberättelsen. Förvaltaren bör så utförligt som möjligt ange de skäl som enligt hans mening föranleder misstanken. Som har framgått av den allmänna motiveringen bör förvaltaren om han på grund av konkursutredningen finner skäl till misslanke om andra brott än gäldenärsbrott göra anmälan härom till polis eller åklagare. Någon egen uiredning om sådana brott skall förvaltaren inte göra.

56 8 Paragrafen innehåller bestämmelser om de berättelser förvaltaren halvårsvis skall avge (halvårsberättelse).

Enligt gällande ordning skall halvårsberättelsen granskas av rättens ombudsman, som skall vidarebefordra den till konkursdomaren jämte eventuella anmärkningar. Kommittén anser att konkursdomaren inte behöver få del av halvårsberättelsema och alt dessa endast skall tillställas tillsynsmyndigheten. Vid remissbehandlingen har från något håU förordats att halvårsberättelserna skall inges även tUl konkursdomaren.

Gällande bestämmelser i 56 8 innebär vidare att förvaltaren skaU avlämna halvårsberättelse inom fjorton dagar efter utgången av varje juni och december månad. Ett par remissinstanser har framhållil atl dessa tidpunkter är olämpliga. Remissinstanserna påpekar att förvaltama är särskilt arbetsbelastade efter årsskiftet och alt semester vanligen infaller i juli. Remissinstansema förordar därför ändrade tider för avlämnande av halvårsberättelsen.

Prop. 1978/79:105 281

För min del anserjag all övervägande skäl lalar för all halvårsberättelsen liksom bouppieckningen och förvaltarberättelsen skall ges in lill konkursdomaren för atl hos denne hållas lillgänglig för bl.a. borgenärerna. Dessulom skall naluriigtvis berättelsen ges in lill tillsynsmyndigheten för atl ingå i underlaget för dennas kontroll. Tiderna för avlämnande av halv-årsberätlelsen bör ändras i enlighet med vad som föreslagits under remissbehandlingen.

Paragrafen har ändrats i enlighet med det sagda. 1 försia stycket anges all halvårsberättelse i konkurs som inte är avslutad vid utgången av näsl efter första borgenärssammanträdet infallande mars eller september månad skall avlämnas inom två veckor därefier till tillsynsmyndigheten. Halvårsberättelse skall sedan så länge konkursen pågår avlämnas inom två veckor från utgången av varje mars och september månad.

Enligt andra stycket skall förvaltaren utan dröjsmål lämna konkursdomaren avskrift av berättelsen. Denna bestämmelse ersätter nuvarande föreskrifi i 56 8 andra stycket om skyldighet för rättens ombudsman att granska och till konkursdomaren ge in halvårsberällelse. Ätt tillsynsmyndigheten skall granska halvårsberätlelsen är självklart.

57 8 Paragrafen innehåller de nya bestämmelser om konkursbos bokföringsskyldighet som har behandlats i den allmänna motiveringen (avsniii 5.2.9).

I försia slyckel anges som huvudregel alt förvaltaren, oavsett vad som gäller i fråga om bokföringsskyldighet för gäldenären, skall löpande bokföra in- och utbetalningar. Den s. k. koniantprincipen skall alltså lillämpas. Om god redovisningssed med hänsyn lill särskilda förhållanden gör det påkallal, skall dock bokföringen ske på annat sätt. 1 de allmänna motiven har angivits vissa förhållanden som bör medföra lillämpning av undanlagsregeln.

Del ankommer på bokföringsnämnden att genom råd och anvisningar ge vägledning i fråga om det närmare tillämpningsområdet för undantagsregeln och i övrigi ange de riktlinjer som behövs. Nämndens verksamhet i detta hänseende bör bedrivas i nära samarbete med RSV. I sin egenskap av centralt administrativt organ för lillsynsmyndigheterna har RSV nämligen till uppgift att biträda tUlsynsmyndighetema bl.a. med att skapa enhetliga mtiner och ulforma blanketter. Tillsynsmyndigheternas uppgift i detta sammanhang är att se till alt bokföringen bedrivs i enlighet med förevarande paragraf och utfärdade anvisningar. Tillsynsmyndigheten kan med stöd av 59 8 vid behov infordra särskild redovisning av förvaltaren och inventera boet. I särskilt komplicerade fall får myndigheten med slöd av 59 8 utse revisor för att granska förvaltarens räkenskaper.

I andra stycket föreskrivs atl förvaltaren skall förvara räkenskapsmaterialet under minst tio år från utgången av del kalenderår då konkursen avslutades. I övrigt skall 22 8 bokföringslagen tillämpas. Av detta lagrum

Prop. 1978/79:105 282

framgår bl.a. atl räkenskapsmalerialet skall bevaras i ordnat skick inom landet och att arkiveringsplikten även omfattar avtal och andra handlingar av särskild belydelse för alt belysa rörelsens ekonomiska förhållanden. Frågan om arkivering av konkursgäldenärs räkenskapsmaterial i vissa fall regleras i 206 8.

Enligt paragrafens tredje stycke skall bestämmelserna i första stycket inte medföra inskränkning i den bokföringsskyldighet som kan vara särskilt föreskriven för atl möjliggöra kontroll över viss verksamhei. Bland de bestämmelser som har delta syfte kan här nämnas 24 § andra stycket förordningen (1949:341) om explosiva varor, 12-14 8§ förordningen (1949:723) ang. handel med skrot, lump och begagnat gods samt 70 8 lagen (1977:293) om handel med drycker. Föreskriften i tredje stycket gäller inte de särskilda bestämmelser om hur bokföringsskyldigheten skall fullgöras som finns i den associationsrättsliga lagstiftningen. Dessa bestämmelser skall alltså inte tillämpas vid förvaltarens redovisning.

1 skalteförfallningar finns särskilda bestämmelser om skyldighet atl sörja för att visst underlag finns för deklarations- och uppgiflsskyldighet och för kontroll därav. Fjärde stycket av förevarande paragraf innehåller en erinran om atl förvaltaren skall iaktta även sådana bestämmelser. Se bl.a. 24 8 lagen (1968:430) om mervärdeskatt saml 20 och 37 88 taxeringslagen (1956:623).

Genom hänvisning i 185 b 8 första slyckel blir 57 § lillämplig även i konkurs som handläggs som mindre konkurs.

58 8 1 första stycket i paragrafen anges hur förvaltaren skaU förfara med pengar som flyter in under förvaltningen. F.n. gäller att pengama inom en vecka skall sättas in på bank mot ränta på konkursboets räkning. Detla behöver dock inte ske i den mån pengar behövs till betalning av löpande utgifter. I denna ordning föreslås inte någon ändring. Jag har således inte funnit tillräckliga skäl för atl som föreslagits av några remissinstanser föreskriva att penningmedlen skaU sättas in på postgirokonto. Nuvarande försia stycket innehåller också föreskrifter enligt vilka rättens ombudsman skall godkänna den bank där insättning skall ske och att ombudsmannen skall medge vad som får hållas inne för betalning av löpande utgifter. Dessa frågor kan som kommittén har föreslagit utan olägenhet överlämnas åt förvaltaren att bedöma. Nämnda föreskrifter har därför fått utgå.

Försia stycket gäller även mindre konkurs (185 b 8 första stycket). Detsamma gäller andra stycket om skyldighet för förvallare att erlägga ränla till boet i vissa fall.

I paragrafens tredje stycke föreskrivs f.n. att förvallaren, så länge konkursen pågår, inom en vecka efter utgången av varje kvartal skall till rättens ombudsman lämna räkning över boets inkomster och utgifter under det gångna kvartalet (kvartalsräkning). Om pengar under någon del av kvartalet stått inne på bank, skall vid räkningen fogas av banken bestyrkt

Prop. 1978/79:105 283

uppgifi om insättningar och uttag som förekommit under kvartalet.

Enligt fjärde slyckel gäller f n. all förvaltaren även efter konkursens slul skall ha boets medel insatta på bank lill dess lyftning påkallas av därtill berättigad borgenär. Förvaltaren skall underrätta konkursdomaren om i vilken bank medlen finns. Gmnden lill denna underrättelseplikt är all medel, som beräknats för utdelning, i vissa fall inte får lyftas förrän lång tid efter konkursens slut. Det har då ansetts bereda den som är berättigad till medlen trygghet atl kunna få upplysning hos konkursdomaren om i vilken bank de är insalta. Förvallaren skall dessulom inom en vecka från utgången av varje kalenderår lill rätlens ombudsman avge sådan redovisning som anges i tredje stycket. När det inte längre finns några medel all lyfta, skall ombudsmannen anmäla detta till konkursdomaren.

Kommittén föreslår atl tidsfristen för avlämnande av kvartalsräkning förlängs till tvä veckor. Kommittén nämner alt Sveriges grossistförbund framfört önskemål om en sådan ändring och därvid åberopat att bl.a. semestrar och svårigheler att få saidobesked från banker kan göra del svårt att iaktta frister på en vecka. Motsvarande förlängning föreslås av kommittén i fråga om sådan redovisning som avses i 58 8 Qärde stycket. Vad kommittén har föreslagil på dessa punkter har inte mött någon erinran vid remissbehandlingen. Även jag godtar förslaget. Genom detta erhålls likformighet med vad som gäller beträffande halvårsberättelsema (56 8). Tredje och Qärde styckena har ändrats i enlighel härmed.

I gällande iredje stycke föreskrivs att kvartalsräkningen skall avlämnas till och granskas av rättens ombudsman samt hållas tillgängliga för borgenärerna och gäldenären. Denna föreskrift motsvaras i kommitténs förslag av en bestämmelse alt räkningen skaU avlämnas tiU tillsynsmyndigheten. Enligt kommittén är det utan särskild föreskrift givet all räkningarna skall granskas av tillsynsmyndigheten. Kommitténs förslag har föranlett erinran från en remissinstans. Denna anser alt konkursdomarens möjligheler alt lämna upplysningar till borgenärema inte bör minskas genom att vissa förvaltningshandlingar inte lillslälls konkursdomaren utan bara tillsynsmyndigheten. Jag delar remissinstansens uppfattning. Förvaltaren bör alllså lämna avskrifi av kvartalsräkningen till konkursdomaren.

Kommittén framhåller att handlingar som kommii in till tillsynsmyndigheten i princip är offentliga. Någon särskild föreskrift om att kvartalsräkning skall hållas tillgänglig för borgenärema och gäldenären behövs därför ej längre. För min del vill jag erinra om all — som jag tidigare (avsnitt 5.3.5) har nämnt — frågan huruvida det skall finnas möjlighet att sekretessbelägga handlingar hos tillsynsmyndigheten kommer att prövas i annal sammanhang. Förevarande departementsförslag utgår liksom kommitténs förslag från atl kvartalsräkningar är offentliga. Någon särskild bestämmelse som ger borgenärer och gäldenären rält att ta del av dessa räkningar behövs därför inte.

I enlighet med det sagda föreskrivs i Iredje stycket i förevarande

Prop. 1978/79:105 284

paragraf atl förvallaren skall avlämna kvartalsräkningen till tillsynsmyndigheten och lämna avskrifi av räkningen till konkursdomaren.

I Qärde stycket har gjorts den ändringen atl förvaltarens underrättelse om i vilken bank medel står inne efter konkursens slut skall lämnas till tillsynsmyndigheten i siällei för som enligi gällande lag lill konkursdomaren. Årligen skall redovisning avges lill lillsynsmyndigheien inom ivå veckor efier kalenderårels utgång. Pä molsvarande sätl skall även anmälan om all medel inte vidare finns alt lyfla göras av förvaltaren hos tillsynsmyndigheten.

Om överskott undanlagsvis skulle uppslå i ett konkursbo, följer av bestämmelsen i försia slyckel av förevarande paragraf alt sådani överskoll skall slå inne på bank till dess det tas emot av gäldenären.

59 § Paragrafen anger tillsynsmyndighetens grundläggande skyldigheter och befogenheter. Regleringen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsniii 5.3.3). Lagrummet har sin närmaste motsvarighet i 59 8 första stycket i gällande lag.

Tillsynsmyndighetens uppgifter framgår även av andra paragrafer än förevarande 59 8. Viktiga uppgifter är t.ex. atl yttra sig i fråga om utseende av slutlig förvaltare (46 8, jfr 47 och 48 88), om antalet förvallare (41 och 47 88) och om tillsättande av rådgivare och/eller förlikningsman (50 a 8), granska berättelser enligt 55 och 56 88 samt kvartalsräkningar (58 8), lämna upplysningar till bl.a. konkursdomaren och borgenärer (60 8), göra framställning om att olämplig förvaltare skall entledigas och yttra sig över annans framställning (80 8), yttra sig över arvodesanspråk (85 §), göra framställning om atl gäldenären åläggs reseförbud m.m. (88 8) eller att denne hämtas eller häktas (95 8), la emot gäldenärens pass i förekommande fall (88 8), granska och yttra sig över (ev. klandra) förvaltarens slutredovisning (189 och 191 §8) och i förekommande fall förvara gäldenärens bokföring efter konkursen (206 8). Tillsynsmyndigheten får fullfölja talan mot beslut av konkursdomaren i den utsträckning 210 a 8 anger.

Uppgifter som ligger utanför den egentliga tillsynen är att avgöra tvist om hur myckel av gäldenärens arbetsinkomst som skall tillkomma konkursboet, m. m. (27 och 98 88) saml atl avgöra vilken mening som skall gälla om flera förvallare utsetts och majoritet för viss mening inte föreligger (50 8).

Konkursdomaren utövar inte någon tillsyn över förvaltningen och skall således inte hålla någon uppsikt över förvallarens verksamhei.

Enligt paragrafen skall tUlsynsmyndigheten övervaka att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt i överensstämmelse med KL och andra författningar. Detta innebär att en materiell tillsyn skall ulövas över konkursförvaltningen. Häri ingår bl.a. att tillse att förfarandet inte drar med sig onödiga kostnader. Intresset av ett billigt förfarande måste dock som jag framhållil i de allmänna motiven vägas mol de vinster som

Prop. 1978/79:105 285

exempelvis vissa — i och för sig kostsamma — ålgärder kan tänkas medföra för boel. Enligt paragrafens andra mening skall särskilt tillses all avvecklingen av konkursen inte fördröjs i onödan. Även i detla hänseende måste en avvägning göras. Ett uppskov med avvecklingen kan ibland vara till fördel för boet. Viktigt är alt en konkurs inte får förhalas i syfte all gäldenären skall hinna förvärva ytterligare egendom. Bland de författningar utom KL och KF vilkas efterlevnad tillsynsmyndigheten skall övervaka märks lönegarantilagen och den arbetsrättsliga lagstiftningen - t. ex. lagen (1974:12) om anställningsskydd - och skalterätislig lagstiftning - t. ex. lagen (1968; 430) om mervärdeskatt. Tillsynen skall naturligtvis i försia hand grundas på de redogörelser som en förvaltare normall har alt lämna, dvs. föruiom kvartalsräkningar förvaltarberällelse (55 8) och halvårsberätlelser (56 8). Därutöver fär myndigheten vid behov begära ytterligare upplysningar av förvaltaren. En uttrycklig befogenhet härtill finns föreskriven i 60 8 försia siycket. Myndigheien har vidare enligt förevarande paragraf (tredje meningen) rält all när som helsl fordra särskild redovisning av förvaltaren.

1 tillsynen ingår också att övervaka alt förvallarens berättelser och kvarlalsräkningar kommer in i rätt tid.

Tillsynsmyndigheten har vidare atl se till atl förvaltaren utreder om anledning till misstanke om gäldenärsbrott föreligger och atl han inger anmälan enligt 55 8 tredje siycket när så är påkallat. I denna del lorde tillsynsmyndigheten i sin egenskap av kronofogdemyndighet ha möjligheler atl vara förvaltaren behjälplig med upplysningar om gäldenärens verksamhei.

Jag har i den allmänna motiveringen understrukit viklen av alt samhällel med hänsyn lill sill ansvar bl.a. för sysselsättningen har insyn i konkursförvallningen. Även denna aspekt måste beakias vid fullgörandet av tillsynen. Om konkursgäldenären har drivit rörelse, bör tillsynsmyndigheten således bl.a. göra förvallaren uppmärksam på de olika möjligheler lill slöd från del allmänna som kan finnas och som kan underlätta en fortsatt drift av rörelsen. När del gäller sysselsättningsfrågor bör tillsynsmyndigheten samråda med de olika organ som är verksamma inom arbetsmarknads- och regionalpolitiken. Jag erinrar om atl kronofogdemyndighetema sedan länge samarbetar med sådana organ. Till undvikande av missförstånd vill jag framhålla alt det är förvallaren som med beaktande av samtliga borgenärers rält ensam har atl besiämma i de olika förvaltningsfrågorna och att han inte är skyldig all samråda med tillsynsmyndigheten i dessa. Tillsynsmyndighetens uppgift i detla sammanhang är alllså närmast av informaliv karaktär.

Tillsynsmyndigheten har även alt utöva en formell tillsyn över förvaltningen, dvs. att övervaka atl räkenskaperna förs på ett sätt som överensstämmer med 57 8 och de råd och anvisningar rörande bokföring som kan ha utfärdats. Enligt 60 8 försia siycket skall tillsynsmyndigheten ha tillgång

Prop. 1978/79:105 286

till förvaltarens bokföring. Myndigheien får enligt tredje meningen i förevarande paragraf vid behov inventera konkursboets kassa och övriga tillgångar saml - som nyss nämnts - infordra särskild redovisning av förvallaren.

Bestämmelserna om kvartalsräkning i 58 8 tredje slyckel innehåller ingen föreskrift om atl förvaltaren vid denna skall foga verifikationer på de inkomster och utgifter som förekommit under den akluella perioden. Inte heller har förvaltaren ålagts atl förele utdelningsverifikationer, t.ex. när han enligt 58 8 Qärde stycket gör anmälan om att medel tillställts borgenärerna eller att del inte vidare finns medel att lyfta. Så snart anledning förekommer bör tillsynsmyndigheten emellertid med stöd av förevarande 59 8 fordra in bevis av förvallaren angående uppgivna inkomster och utgifter resp. verkställd utdelning.

För all lillsynen skall kunna utföras på ett tillfredsställande sätl i mera komplicerade konkurser fordras ofta särskild sakkunskap i företagsekonomiskt och revisionstekniskt avseende. Det är somjag har anmärkt i den allmänna motiveringen önskvärt atl erforderlig expertis i möjligaste mån knyts lill själva tillsynsmyndigheten. Jag kan nämna att Qänster kommer att inrättas vid de tre störsla kronofogdemyndighetema i landet för utredning, bedömning och rådgivning i företagsekonomiska och revisionstekniska frågor. Dessa Qänstemän bör kunna utnytQas även vid tillsynen i konkurser. I övrigi lorde sett på kort sikt tillsynsmyndighetens behov av expertis få tiUgodoses genom atl tjänstemän vid länsstyrelsema anlitas. Det bör också vara möjligl för myndigheien atl konsultera utomstående experter.

När del gäller revisionsieknisk expertis föreskrivs i Qärde meningen av förevarande paragraf alt tillsynsmyndigheten, om särskilda omständigheter föranleder det, äger utse en eller flera revisorer för granskning av boets räkenskaper och förvaltningen i övrigi. Ett sådant förordnande bör utfärdas endasl i den mån utomstående personer måste anlitas. Del får i senare sammanhang övervägas om särskilda bestämmelser om skyldighet för Qänstemän vid länsslyrelse att motta revisionsuppdrag eller eljest biträda tillsynsmyndigheten är erforderliga.

Ersättning Ull revisor som utses enligt 59 8 Qärde meningen är att anse som en myndighetens kostnad. Den skall sålunda inte debileras konkursboet. Indirekt berörs naturligtvis konkursboel av revisorskostnaden genom att denna kan påverka storleken av statens ersättning för tillsynskostnad enligt 42 8 Qärde stycket.

Tillsynsmyndighetens skyldighet atl övervaka förvaltarens verksamhei upphör inte i och med konkursens avslutande utan omfattar även t.ex. kontroll av sådana förvaltaråtgärder som föreskrivs i 58 8 Qärde stycket.

I tillsynsmyndighetens uppgift att verka för att konkursförvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt ligger också att myndigheten generellt bör verka för en riktig och enheUig tUlämpning av gällande föreskrifter

Prop. 1978/79:105 287

rörande konkursförvaltning. Delta kan ske genom allmänna råd och upplysningar. Informationen kan avse både praktiska och rättsliga frågor. I samband härmed bör blanketter och formulär för olika åtgärder tillhandahållas dem som brukar anlitas som förvallare. Även kurser kan behöva anordnas. Del är naturligtvis inte ändamålsenligt atl var och en av landels tillsynsmyndigheter på egen hand bedriver här avsedd verksamhet. Det synes mig lämpligt atl RSV i sin egenskap av centralt adminisirativi organ medverkar. Jag vill starkt underslryka all varken RSV eller tillsynsmyndighet skall ulfärda några bindande föreskrifter eller anvisningar för förvaltarnas arbele. Här är i slället fråga om atl genom råd och informaiion underlätta för förvaltarna i deras olika förvaltningsuppgifter.

Naluriigtvis står det den enskilda tillsynsmyndigheten fritt atl vid sidan av den information som kan komma till stånd med biträde av RSV vid behov utfärda de allmänna råd och upplysningar för förvaltarna inom myndighetens verksamhetsområde som betingas av lokala förhållanden eller myndighetens egna iakttagelser.

Jag vill tillägga atl RSV i sin egenskap av centralt organ för administrationen av kronofogdemyndigheterna har ett ansvar för all tillsynsverksamheten bedrivs på ett enhetligt sätt över hela landet. RSV bör bl.a. se till att informationsutbyte kommer till stånd mellan de olika myndighetema. Till RSV:s uppgifter i detta sammanhang hör också att sörja för utbildning av kronofogdemyndighetemas personal. Jag räknar med atl verket redan innan reformen sätts i kraft sätter in betydande resurser för alt tillgodose behovei av utbildning för de nya uppgiftema.

Enligt 185 a 8 tredje stycket gäller 59 8 även beiräffande tillsynen över förvaltningen i mindre konkurs.

60 8 Motsvarighel till bestämmelsema i denna paragraf finns i 59 8 andra och Qärde styckena i gällande lag.

Försia stycket föreskriver att tillsynsmyndigheten och granskningsman har rätl alt få tillgång lill bokföringen och att på begäran få upplysningar av förvaltaren om boel.

F.n. föreskrivs i 59 8 tredje stycket att borgenär och gäldenären har rätt att ta del av redovisningshandlingar som förvaltaren har gett in till rättens ombudsman. Med hänsyn till att den redovisning som ges in till tillsynsmyndigheten är offentlig behövs inte någon motsvarighet till denna beslämmelse (jfr vid 58 8 ovan).

Gällande lag (59 8 Qärde stycket) föreskriver skyldighet för rättens ombudsman och förvaltaren att på begäran meddela upplysningar om boel lill konkursdomaren, borgenär eller gäldenären. Kommittén föreslår att motsvarande upplysningsskyldighet skall åvila tillsynsmyndigheten och förvaltaren. Kommittén föreslår vidare alt tillsynsmyndigheten skall vara skyldig alt lämna granskningsman upplysningar om boet. Någon sådan upplysningsplikt finns f n. inte för rättens ombudsman. Jag ansluler mig till

Prop. 1978/79:105 288

kommitténs förslag. Bestämmelser i ämnet har tagits upp i andra stycket av förevarande paragraf Konkursdomaren kan ha intresse av att få upplysningar av tillsynsmyndigheten och förvallaren t.ex. för prövningen av frågan om konkursen bör avskrivas enligt 186 8.

Till följd av bestämmelsema i 185 8 a Iredje siycket och 185 b 8 försia stycket gäller 60 8 även i mindre konkurs.

Jag vill erinra om att förvaltaren vid sidan av den upplysningsplikt som åvilar honom enligt 60 8 har skyldighet att informera vederbörande arbetstagarorganisation om förvaltningen till följd av reglema i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (18-22 88).

61 8 Denna paragraf motsvaras i gällande lag av 60 8, där regler ges om fortsättande eller återupptagande av rörelse. Om gäldenären har idkat rörelse, får denna enligt gällande lag drivas vidare för konkursboets räkning endast i den mån det är nödvändigt för en ändamålsenlig uiredning av boel.

Kommittén anser att nuvarande reglering är onödigt sträng. Som fömtsättning för fortsall drifl bör det enligt kommitténs mening räcka med att det befinns ändamålsenligt. Kommitténs förslag har i allmänhet godtagits av remissinstansema. LO har dock med hänsyn till arbetstagarintressena förordal en beslämmelse om atl förutsättningarna för fortsatt verksamhet alllid skall prövas.

För egen del villjag försl framhålla att en utvidgning av möjlighelerna all fortsätta driften står i samklang med de ökade möjligheler lill stöd och bidrag av det allmänna som numera föreligger och som kan bli av betydelse även i konkurs. Som framgår av vad jag tidigare (avsnitt 5.1) har framhållit måsle en förvallare i allmänhet inom den ram som hänsynstagandet till borgenärernas intressen utgör ta även sysselsättningspolitiska hänsyn. En förvaltare måste således noga utreda vilka lösningar som är bäst ägnade att tillgodose såväl borgenärsintressena som de sysselsältningspoliliska intressena. Mot bakgrund av det sagda anser jag alt skäl ej föreligger för den av LO förordade regleringen. Jag vill tillägga att frägan om en rörelse skall läggas ned eller drivas vidare normalt torde falla under reglerna i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet angående s.k. primär förhandlingsskyldighet (jfr avsnilt 5.2.6). Jag ansluter mig alltså till kommitténs förslag. 61 8 har ändrats i enlighel härmed.

F.n. fordras samtycke av rättens ombudsman och i vissa fall av borgenärskollektivet till all en rörelse fortsätts. Reglerna härom har utmönstrats i enlighet med de överväganden som redovisats i de allmänna motiven (avsnitt 5.2.5). Frågan om gäldenärens rörelse skall fortsätta eller läggas ned får i regel anses vara en sådan viktigare fråga som avses i 51 a 8. Förvaltaren skall alltså innan han beslutar i saken samråda med särskilt berörda borgenärer, om hinder mol delta inte föreligger. Om del lämpligen kan ske, skall han även samråda med gäldenären. Nuvarande bestäm-

Prop. 1978/79:105 289

melse om alt gäldenären skall höras har med hänsyn härtill utgått.

Enligt gällande ordning (60 § Qärde meningen) får gäldenärens rörelse inte fortsättas längre än ett år från första borgenärssammanträdet, om inte en kvalificerad majoritet av borgenärema går med på det. Ettårsbegräns-ningen skall ses mot bakgmnd av att varken borgenärerna eller gäldenären bör behöva finna sig i all konkursförfarandet blir alltför långdraget. Enligt förevarande förslag får gäldenärens rörelse ej fortsättas mer än ett år från första borgenärssammanträdet om det inte föreligger särskilda skäl. Ett särskilt skäl alt fortsätla rörelsen längre än ett år kan t.ex. vara att del yppats möjligheter till en fördelaktig överiåtelse av rörelsen i dess helhet. Enligt 59 8 har tillsynsmyndigheten att övervaka att avvecklingen av en konkurs inte fördröjs i onödan.

62 8 Enligt 61 8 i gällande lag får egendomen i konkursboet med vissa undanlag inte säljas före första borgenärssammanträdet. Efter detla skall egendomen enligt 62 8 i gällande lag i princip säljas så snart som möjligt.

Förevarande paragraf, som har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.2.5), uppställer som gmndregel att konkursboets egendom skall säljas så snart det lämpligen kan ske. Denna regel kan sägas ersätta gällande reglering i 61 och 62 88.

Försäljningen av egendomen ankommer i princip på förvaltaren. Även interimsförvaltaren kan få ta ställning till försäljningsfråga. Den nya regleringen innebär alt förvaltaren kan låta försäljningen anstå en kortare tid, om förmånligare villkor kan uppnås därigenom. Även ett längre uppskov med realisation bör kunna äga rum, om det finns goda skäl atl anta atl detta leder till bättre resultat. En anledning till anstånd kan också vara att gäldenären kan väntas komma med ackordsförslag (jfr 66 8).

I huvudsaklig överensstämmelse med de undantag som f n. föreskrivs i 62 8 skall avsteg från gmndregeln göras om det föranleds av bestämmelsema i 61, 63 och 66 88, 70 8 andra siycket, 71 8 femte stycket samt 149 8 andra stycket.

Det ankommer på gäldenär som med stöd av 63 8 vill ha uppskov med försäljning atl visa att han i hovrätten har anfört besvär mot beslutet atl försätta honom i konkurs.

Regleringen i 62 8 ersätter sålunda nuvarande 61 8 första stycket. Bestämmelserna 1618 andra och tredje slyckena ersätts i förslaget av 67 8 försia stycket.

64 och 65 88 Ett av de i 62 8 i gällande lag föreskrivna undantagen från huvudregeln atl boets egendom skall säljas snarast möjligt efter försia borgenärssammanträdet föranleds av bestämmelserna i 64 8 KL. I denna paragraf finns vissa regler om uppskov med försäljningen. Väcker förvallaren fråga om sådant uppskov eller gör borgenär eller gäldenären framställning därom hos rättens ombudsman, får ombudsmannen och för-19 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 105

Prop. 1978/79:105 290

vallaren beslula alt försäljningen skall anstå viss tid, dock högst sex månader från första borgenärssammanträdet. Kan ombudsmannen och förvaltaren inte enas eller är borgenär eller gäldenären missnöjd med deras beslut eller har längre uppskov yrkats, skall borgenärema sammanträda för att besluta i saken. Längre uppskov än ett år får ske endast under förutsättning atl en kvalificerad majoritet bland borgenärerna är ense om del. Rättens ombudsman kan bestämma att försäljningen skall anstå till dess all frågan om uppskov avgörs. 1 65 8 ges vissa föreskrifter som knyter an till 64 8.

Med den nya regleringen i 62 8 rörande tidpunkten för försäljning av boets egendom blir de särskilda uppskovsbeslämmelsema i 64 8 och därtill anslutande bestämmelser i 65 8 obehövliga. På grund härav har 64 och 65 88 upphävts i förslaget.

66 8 Om gäldenären kommer in med ackordsförslag under konkursen, får enligt 66 8 i gällande lag boets egendom inte utan samtycke av rättens ombudsman säljas innan ackordsfrågan avgjorts. Hinder mot försäljning föreligger dock inte, om den är förenlig med ackordsförslaget eller behövs för ändamål som anges i 171 8, dvs. för betalning av konkurskostnader eller massafordringar eller förmånsberättigade fordringar.

Äv den angivna regleringen framgår all förvaltaren i två fall själv får besiämma om försäljning, när gäldenären kommit in med ackordsförslag men innan ackordsfrågan blivit avgjord. Förutom försäljning för ändamål som sägs i 171 8 kan förvaltaren sålunda besluta om sådan försäljning som är förenlig med ackordsförslaget.

1 andra fall än de nu nämnda krävs samtycke av rällens ombudsman för atl egendom skall få säljas trots att gäldenären har kommit in med ackordsförslag. Kommittén föreslår alt det överlämnas åt förvaltaren att avgöra även sådana fall där det f.n. fordras samlycke av rättens ombudsman. För atl egendom skall få avyttras i andra lägen än där försäljning är förenlig med ackordsförslagel eller behövs för ändamål som avses i 171 8 bör emellertid enligt kommittén krävas att det föreligger särskilda skäl. Jag godtar kommitténs förslag som inte har föranlett någon erinran vid lemiss-behandlingen. Paragrafen har ändrats i enlighel härmed.

Särskilda skäl för försäljning kan föreligga om en snabb försäljning är mycket väsentlig för konkursboet.Situationen kan också vara den att försäljning redan har påbörjats när ackordsförslag kommer in och atl del är myckel olägligt att stoppa den. I synnerhet om det finns små utsikter att uppnå ackord kan det vara olämpligt att då fördröja avvecklingen av boet.

I de mera betydelsefulla realisationsspörsmål som kan uppkomma i fall som avses i 66 8 bör förvallaren i regel höra gäldenären enligt 51 a 8.

Ytterligare undantag från försäljningsförbudet enligt förevarande paragraf föreskrivs i 67 8 första siycket.

Prop. 1978/79:105 291

67 8 1 61 8 försia siycket i gällande lag föreskrivs alt försäljning av egendom i boet inte får äga rum före första borgenärssammanträdel utöver vad som kan föranledas av bestämmelserna i 23. 24, 60 och 73 88. Ändra och iredje styckena i nämnda 61 S föreskriver beiräffande lös egendom vissa ytterligare undantag från huvudregeln i försia slyckel. Enligt nuvarande 67 8 försia stycket skall vad som i 63, 64 och 66 88 KL är föreskrivel om uppskov med försäljning av egendom inte uigöra hinder mol sådan försäljning som enligt 61 8 KL får äga rum även före försia borgenärssammanlrädet.

Som har framgått tidigare skall 64 8 KL upphävas. Motsvarigheten till nuvarande 60 5 har i departementsförslagel upptagils som 61 8. Som också framgåti har gällande krav i KL på samtycke av rättens ombudsman utgått (jfr 61 8 iredje stycket KL). Äv 62 8 i departementsförslagel följer all boets egendom som regel skall säljas så snart det lämpligen kan ske. Med beakiande av del nu anförda har försia slyckel i förevarande paragraf utformats. Siycket kan sägas i sak molsvara regleringen i nuvarande 67 8 första siycket jämfört med nuvarande 61 §.

F.n. föreskrivs 1618 andra stycket att lös egendom, som gäldenären anvisar, såvitt lämpligt skall säljas i första hand för betalning av utgifter för boel i där avsedda fall. Vidare gäller enligt tredje slyckel i samma paragraf alt gäldenären, när del lämpligen kan ske. skall höras beträffande försäljning som avses i andra stycket. Dessa föreskrifier har ingen motsvarighet i förevarande paragrafs första stycke. Jag delar kommitténs mening all den generella föreskriften om gäldenärens hörande (51 a 8 andra meningen) är lillräcklig i nu berörda hänseenden.

1 andra stycket av förevarande paragraf har inte gjorts annan ändring än som föranleds av att rättens ombudsman inte vidare skall förekomma.

69 8 1 gällande 69 8 föreskrivs att förvaltaren skall underrätla rällens ombudsman, innan han efter försia borgenärssammanträdel vidtar åtgärd för försäljning av egendom i boet. Bestämmelsen är tillämplig i de fall då förvaltaren enligt gällande lag inte är skyldig all begära samtycke av rällens ombudsman till försäljning. Ombudsmannen har nämligen ansetts böra hållas informerad om hur långl realisationsförfarandet fortskridit för att få lillfälle att framställa lämpliga erinringar angående tid och närmare anordningar för auktion m.m. Med hänsyn till de uppgifter som enligt departementsförslagel ankommer på förvaltaren och tillsynsmyndigheten behövs inte någon motsvarighet lill 69 8 i gällande lag. Paragrafen föreslås därför upphävd.

70 8 1 denna paragraf ges regler om hur försäljning av i konkursboet ingående fast egendom skall ske. 1 paragrafen har skett ändringar som föranleds av atl gällande krav på samlycke m.m. till vissa förvaltnings-åtgärder skall utmönstras. Förvallaren får således på egen hand bedöma i

Prop. 1978/79:105 292

vad mån en försäljning i annan ordning än den exekuliva är fördelaktigare för boel. Samråd enligt 51 a 8 är naluriigtvis ofta påkallal i denna fråga.

71 8 Paragrafen innehåller bestämmelser om försäljning av lös egendom
och har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.2.5).

Försäljning av lös egendom, som inte sker genom fortsättande av gäldenärens rörelse, förutsätts enligt nuvarande försia slyckel normall äga rum på auklion. Även försäljning i annan ordning kan förekomma men detta kräver särskilt samlycke av rättens ombudsman eller borgenärerna.

Enligt den nya regleringen i försia stycket skall försäljning av lös egendom som inte sker genom fortsättande av rörelse äga rum på auktion eller i annan ordning efter vad förvallaren finner vara mest fördelaktigt för boet. Bestämmelsen innebär atl förvallaren ulan alt behöva inhämla samlycke från något håll får välja det försäljningssätt som han med hänsyn lill egendomens beskaffenhei och andra omständigheter anser vara mest fördelaktigt i det akluella fallel. Försäljning av lös egendom på auklion och under hand skall alllså vara likställda alternativ i fortsättningen. Härigenom kommer en i princip likartad ordning alt gälla i fråga om försäljning av fasl och lös egendom (jfr 70 8 första siycket). Liksom beiräffande fast egendom kan del finnas anledning lill samråd enligt 51 a 8 om det lämpligaste försäljningssältet. Den nya ordningen föranleder ändringar även i paragrafens tredje stycke.

Enligt förevarande paragrafs andra stycke gäller alt lös egendom, vari borgenär har panträtt eller annan särskild förmånsrätt, inte utan hans medgivande får säljas på annal sätl än på auktion, om hans rätt är beroende av försäljningen (jfr undantag i tredje stycket). 1 denna ordning görs ingen ändring (se avsnitt 5.2.5). Bestämmelsen innebär undantag från den nya principen alt förvaltaren självständigt avgör förvaltningsfrågorna (se även 76 8).

72 8 Om rättens ombudsman eller borgenärerna samtycker till under
handsförsäljning av fasl eller lös egendom, när visst anbud inte föreligger
och blir antaget, skall enligt 72 § KL ges föreskrifter till förebyggande av
försäljning till underpris. Som exempel på vad sådana föreskrifier kan gå
ut på anges i paragrafen infordrande av anbud, lägsta försäljningspris och
värdering av egendomen genom sakkunnig.

Till följd av ändringarna i 70 och 71 88 behöver förvaltaren i princip inte utverka något samlycke lill att få sälja egendom under hand. Lös egendom vari borgenär har särskild förmånsrätt får dock enligt 71 8 andra stycket inte utan dennes samtycke säljas annal än på auktion, om hans rätt är beroende av försäljningen (jfr visst undantag i tredje siycket). Regleringen i 72 8 lorde knappasl la sikte på sådani samtycke som avses i 71 8 andra slyckel.

Av del sagda följer att bestämmelserna i 72 § inte vidare blir tillämpliga.

Prop. 1978/79:105 293

Det föreslås därför atl paragrafen upphävs.

På grund av bestämmelsen i 51 a 8 kan förvaltaren vid underhandsförsäljning av mera omfaitande egendom böra samråda med särskilt berörda borgenärer om lägsta pris och andra villkor som är av betydelse i försäljningsfrågan.

76 8 Om konkursbos egendom skall säljas på auktion genom för
valtarens försorg, skall denne enligt 74 8 KL låla kungöra auktionen på sätl
och inom tid som föreskrivs i utsökningslagen för kungörande av auktion i
molsvarande fall. Kungörelsen behöver dock inte föras in i Posl- och
Inrikes Tidningar. De bestämmelser som här är av betydelse finns i 89-91
88 ulsökningslagen, 20 8 lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fasl
egendom (jfr 21 och 23 88 kungörelsen (1971:1097) om exekution i fast
egendom), 6 8 lagen (1971:500) om exekuiiv försäljning av luftfartyg m.m.
(jfr 7 och 9 88 kungörelsen (1971:1102) om exekution i luftfartyg m.m.)
samt 6 8 lagen (1973:1130) om exekutiv försäljning av registrerat skepp
m.m. (jfr 5-7 och 10 88 förordningen (1975:943) om exekution i registrerat
skepp m.m.).

1 gällande lydelse av 76 8 föreskrivs att förvallaren, om han finner kun-görelsesätlel enligt 74 8 inte vara ägnat att ge kungörelsen tillräcklig offentlighet, skall vidta de ytterligare ålgärder som kan anses behövliga. De bestämmelser som förvaltaren enligt det nyss sagda skall tillämpa i fråga om kungörande av auktionen har nyligen varit föremål för översyn. Bestämmelserna ger förvallaren möjlighel alt anpassa kungörandel till förhåUandena i det enskilda fallet. I fråga om kungörelse av auktion på lös egendom skall förvaltaren sålunda bestämma i vilken eller vilka ortstidningar kungörelsen skall införas och i övrigt kungöra auktionen på lämpligt sätt. När det gäller auklion på t.ex. fast egendom ger 4 8 lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m. förvaltaren möjlighet atl utvidga kungörandet utöver det obligatoriska kungörandet i ortstidning. Med hänsyn härtill har den nu ifrågavarande föreskriften i 76 8 fått utgå.

Enligt gällande 76 8 skall vidare förvaltaren, om han i någoi fall finner det lillräckligi all auktionen kungörs i mindre utsträckning än som föreskrivs i 74 8, begära samtycke till del av rällens ombudsman. I förslagei har kravel på samlycke av rättens ombudsman bortfallit. Förvallaren får alltså själv bestämma om inskränkning i kungörandel. Dock föreskrivs i överensstämmelse med gällande lydelse av 76 8 när det gäller kungörande av auklion på fasl egendom m.m. och på lös egendom vari borgenär har särskild förmånsrätt all inskränkning i kungörandet inte får ske utan samtycke av gäldenären resp. den borgenär som har särskild förmånsrätt i egendomen.

77 8 Enligt 77 8 i gällande lag skall förvaltaren snarast möjligt vidla nöd-

Prop. 1978/79:105 294

vändiga åtgärder för indrivning av boets utestående fordringar. Uppskov med indrivningen kan dock ske med lillämpning av bestämmelserna i 64 och 65 SS om uppskov med försäljning av boeis egendom. Om fordran inte kan indrivas ulan att rättegång eller lagsökning eller mål om betalningsföreläggande anhängiggörs eller skiljedom påkallas, gäller föreskriftema i 79 §. Anhängiggörs inte rättegång etc. eller påkallas ej skiljedom och kommer inte heller förlikning till stånd, skall fordringen i princip avyttras som annan lös egendom. Innebörden av 77 § är sålunda atl utestående fordringar i första hand skall realiseras genom indrivning.

Som framgåti skall 64 och 65 88 KL upphävas. Även molsvarande uppskovsregler i förevarande 77 8 bör utgå. I linje med bestämmelsen i 62 8 föreskrivs atl förvallaren skall föranstalta om indrivning av boets fordringar så snart del lämpligen kan ske.

Som framgår i del följande föreslås att 79 8 KL skall upphävas. Till följd därav utgår hänvisningen i 77 8 till sagda paragraf Del bör tilläggas all förvaltaren liksom enligt gällande lag får avyttra fordringen som annan lös egendom när indrivning genom krav har misslyckats och rällegång elc. eller förlikning inte kan antas ge bälire resultat än en försäljning av fordringen.

En effektiv indrivning förutsätter att förvallaren har en smidig kontors-organisation med noggrant utarbetade rutiner. Jag vill erinra om alt kravet på en sådan kontorsorganisation hör lill de krav på förvaltarens kompetens som följer av 44 8 (jfr avsnitt 5.2.1).

78 8 Om förlikningsanbud har lämnats angående osäker eller tvistig tillgång och förvaltaren finner det fördelaktigt för boet att anbudet antas, skall han enligt 78 8 i gällande lag begära samtycke därtill av borgenärerna, när tiUgången ulgörs av fasl egendom, och annars av rätlens ombudsman. Godkänner denne inte anbudet, får förvallaren hänskjuta frågan till borgenärerna. När det lämpligen kan ske, skall förvaltaren höra gäldenären innan förlikning ingås. Motsätter sig gäldenären förlikningen och släller han säkerhei för vad som bjuds, har han rätt atl själv ulföra tvislen.

Paragrafen lorde gälla såväl processuell förlikning som förlikning utom rätta.

1 förevarande paragraf har kraven på samtycke till förlikning utgått. Även den särskilda föreskriften om gäldenärens hörande har utmönstrats. Till följd härav gäller atl förvallaren i princip självständigt får avgöra, huruvida förlikningsanbud bör antas. 1 enlighet med de generella reglema i 51 a 8 kan han emellertid behöva höra särskilt berörda borgenärer och gäldenären.

Enligt paragrafens andra mening har gäldenären, om han släller säkerhei för vad som bjuds genom föriikning, rält atl själv utföra tvisten. Detta överensstämmer i sak med gällande lag. För tydlighets skull bör påpekas

Prop. 1978/79:105 295

att gäldenären har denna rätt oavsett om han har hörts eller ej.

79 8 Förvallaren är behörig ställföreträdare för konkursboel som part i
rättegång lika väl som han företräder boet i andra sammanhang. Detta
gäller såväl interimsförvaltaren som den slutlige förvaltaren. Beträffande
förvaltarens befogenheter ges emellertid i 79 8 i gällande lag föreskrifter av
huvudsaklig innebörd atl han inte utan samtycke av rättens ombudsman
får föra eller fullfölja talan för boets räkning. Detsamma gäller i fråga om
lagsökning, betalningsföreläggande och skiljeförfarande. Om förvallaren
underlåter all inhämta föreskrivet samlycke av rätlens ombudsman, är del
utan verkan på målet. Bristande samtycke av rättens ombudsman hindrar
med andra ord inte processen. Förvallaren ansvarar dock för kostnad och
skada som kan uppkomma för boet.

I överensstämmelse med de principer för förvaltningens bedrivande som förordats i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.2.5) bör förvallaren själv bedöma, om talan i rättegång eller motsvarande bör föras eller fullföljas. Del är givet all han därvid enbart skall se lill boets bästa. Han bör av kostnadsskäl inte inlåta sig i andra rättegångar än där det fmns goda utsikter till framgång. Även i detta sammanhang bör erinras om samrådsbestämmelserna i 51 a 8. Med hänvisning till del sagda bör 79 8 upphävas.

I 22 8 KL finns regler för det fallet att rättegång pågår mellan gäldenären och tredje man vid tiden för konkursbeslutel.

Vad angår borgenärs talerätt gäller enligt 40 b § att han på eget kosinadsansvar kan föra talan om återvinning för den händelse förvallaren inte vill föra sådan lalan och inte heller ingår förlikning i saken.

80 8 I denna paragraf finns bestämmelser om entledigande av förvaltare.
F.n. föreskrivs i första stycket att — om förvaltare visar motvilja, oskick
lighet eller försummelse vid fullgörandet av sitt uppdrag — rättens
ombudsman, granskningsman, borgenär eUer gäldenären får göra anmälan
om förhållandel hos konkursdomaren. Enligt andra stycket i gällande
lydelse får konkursdomaren, om anmälan görs eller han eljest finner
anledning till anmärkning mot förvaltare, tiUhålla denne att fuUgöra sina
åligganden eller skilja honom från befattningen.

Första stycket i förslaget ersätter de nuvarande första och andra slyckena. Enligt första meningen skall förvallare på egen begäran entledigas av konkursdomaren, om han visar skäl till del. Konkursdomaren skall pröva om giltigt skäl finns för avsägelsen. Det ligger emellertid i sakens natur atl konkursboet i de flesta fall inte är beQänt av en förvaltare som är kvar mot sin vilja. I andra meningen föreskrivs alt förvaltare som inte finnes vara lämplig eller av annan orsak bör skiljas från uppdraget skall entledigas av konkursdomaren. Beslut om entledigande förutsätter dock all framställning härom har gjorts av tillsynsmyndigheten, granskningsman, borgenär eUer gäldenären. Det ankommer på konkursdomaren

Prop. 1978/79:105 296

att pröva om skäl till entledigande föreligger.

Konkursdomaren kan inte entlediga förvaltare av eget initiativ. Detla hänger samman med atl konkursdomaren i del nya systemet inte längre skall svara för någon lillsyn. Konkursdomaren skall alltså inte självmant ingripa mol försumlig förvaltare och det åligger honom inte atl fortlöpande hålla uppsikt över dennes verksamhet.

Del är tillsynsmyndighetens sak att tillhålla förvaltare, som inte utför sina uppgifter på ett tiUfredsställande sätt, att fullgöra sina åligganden. Någon särskild föreskrift på denna punkt är inte behövlig.

Andra slyckel svarar mot tredje stycket i den gällande lydelsen. Innan förvallare entledigas, skall konkursdomaren inhämla yttrande av tillsynsmyndigheten, fömtsatt att denna ej själv gjort framställning i saken. Äv allmänna regler följer att förvallare inte får entledigas utan att först ha blivit hörd.

I överensstämmelse med gällande rätt skall borgenärerna enligt föreskrift i andra slyckel ges tillfälle att yttra sig vid sammanträde inför konkursdomaren, innan slutlig förvaltare entledigas. Detta ligger i linje med att de skall höras, innan sådan förvaltare utses (se 46 §). Eventuellt utseende av ny förvallare kan lämpligen bestämmas att äga rum vid samma sammanträde.

Beslut om entledigande kan överklagas men länder omedelbart till efterrättelse, om ej annat förordnas (210 §).

FörvaUare som entledigas före konkursens slut skall enligt 189 § första stycket ofördröjligen lämna redovisning för sin förvaltning.

I fråga om entledigande av förvaltare i mindre konkurs skall, enligt 185 a § Qärde stycket försia meningen, 80 8 gälla i tillämpliga delar.

81 8 Denna paragraf innehåller bestämmelser om fördelningen av
konkurskostnadema på olika slags egendom i konkursboet. Reglema torde
böra tillämpas även på sådana kostnader som är att hänföra till massa
skulder.

Rättens ombudsmans avskaffande har föranlett ändring i första stycket. Vidare har arvode tiU rådgivare/förlikningsman enligt 50 a 8 ansetts böra på samma sätl som arvode till förvaltare omfattas av regleringen 1818.

82 och 83 §§ Dessa paragrafer innehåller de gmndläggande bestäm
melserna om bestämmande av arvode liU förvaltare. Vad som f.n. före
skrivs om rättens ombudsman har utgått. Till följd av hänvisning i 50 a 8
femte siycket skall 82 8 andra och tredje styckena samt 83 8 ha mot
svarande tillämpning beträffande arvode enligt 50 a 8.

84 § Här finns regler rörande framställning om förvaltararvode.

Om förvaltare för viss förvaltningsåtgärd anlitat annan och ersättning därför tillgodoförts denne, skall enligt föreskrift i 84 8 första stycket i

Prop. 1978/79:105 297

gällande lag detta anges i förvaltarens arbetsredogörelse. Som exempel på sådan ålgärd nämns i lagrummet förrättande av bouppteckning; utförande av rättegång och hållande av auktion. Enligt 52 8 får förvaltaren vid behov anlita sakkunnigl biträde för viss förvaltningsåtgärd. Förevarande paragraf har ändrats så att exemplifieringen utgått och regleringen i stället knutits an till bestämmelsen i 52 8. I fråga om ersättning lill sådant biträde kan hänvisas lill vad som ovan sagts i anslutning till sisinämnda paragraf I den mån gäldenärens egen personal har utnylQals för ålgärder som hänför sig till förvaltningen bör lämpligen även detla framgå av redogörelsen. Förvallaren kan självfallet inte kräva arvode för sådant arbete.

85 § Paragrafen innehåller bestämmelser om handläggningen av arvodesärende. F.n. skall konkursdomaren genom kungörelse ulfärda kallelse på rättsägama atl utföra sin talan i ärendei. Särskilda kallelser på den som begärt arvode och gäldenären skall också utfärdas. Denna reglering har ersatts med en ordning som innebär att konkursdomaren i god tid före handläggningsdagen skall utfärda underrättelse om tid och plals för handläggning till borgenär som hos konkursdomaren begärt att bli underrättad samt till arvodessökanden och gäldenären. Underrättelsen skall innehålla uppgift om det belopp som fordras i arvode. Dessutom skall i fall som avses i 84 8 andra stycket, dvs. när fråga kan uppkomma om att bestämma särskilt arvode för viss egendom, underrättelse av här avsett slag sändas till envar som har särskild förmånsrätt i egendomen och vars adress är känd. Sådan borgenär behöver alltså inte göra någon begäran om atl bli underrättad. Enligt 84 8 andra stycket skall förvaltaren tillhandahålla konkursdomaren förteckning över kända borgenärer med särskild förmånsrätt. Vidare har tillsynsmyndigheten fått överta rättens ombudsmans nuvarande uppgift alt yttra sig över arvodesanspråk. Ändringama har motiverats i avsnitt 5.6. Någon ändring av den krets av personer som är taleberätligade vid arvodesprövningen är inte avsedd (jfr nuvarande lydelse av andra stycket). Härutöver har nuvarande föreskrift (andra stycket sista meningen), enligt vilken kungörelse i vissa fall inte behöver utfärdas, utgått.

86 8 1 denna paragraf föreskrivs f.n. alt rättens ombudsman och förvaltare inte får uppbära arvode förrän slutredovisning avgetts. Vad som sägs om rättens ombudsman har utgått.

86 a 8 Genom bestämmelser i 86 a 8 gällande lag ges möjlighet för rättens ombudsman och förvaltare atl i undantagsfall erhålla förskott på arvode. Sådant förskott beslutas av konkursdomaren. I dessa bestämmelser har gjorts ändring motsvarande den i 86 8. Dämtöver gäller enligt förslaget att tillsynsmyndigheten, liksom f n. rättens ombudsman, skall yllra sig i ärendet.

Prop. 1978/79:105 298

87 8 Förvallaren kan bli personligen skadeståndsskyldig mot gäldenä
ren, borgenär, konkursboet och iredje man för fel eller försummelse i sam
band med förvaltningen. Denna skadeståndsskyldighet regleras inte i KL
utan följer av allmänna rättsregler. Skadeståndstalan mot förvaltare måste
väckas inom den tid som enligt 191 8 KL gäller för klander av slutredovis
ning. Della lorde dock inte gälla skadestånd på gmnd av brotl.

Ett indirekt uttryck för att skadeståndsskyldighet för förvaltaren kan uppkomma ges i 87 8 i gällande lag. Där fastslås att, om flera förvaltare eller rätlens ombudsman och förvaltare är ansvariga för skada, deras ansvar är solidariskt.

Den del av bestämmelsen som handlar om rättens ombudsman blir överflödig genom att rätlens ombudsman skall avskaffas. Eftersom skadeståndslagen i 6 kap. 3 8 innehåller en allmän bestämmelse om solidariskt ansvar när flera skall ersätta samma skada har emellertid regleringen i 87 8 i sin helhet kunnat utgå.

Om tillsynsmyndigheten vid utövande av tillsynen gör sig skyldig till fel eller försummelse, kan som framhållits i avsnitt 5.3.5 staten bli ansvarig för därav föranledd skada i den utsträckning som följer av skadeståndslagen.

88 6 I paragrafen, som har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 5.8.2), föreskrivs inskränkningar i konkursgäldenärens personliga
rörelsefrihet. När gäldenären är en juridisk person gäller inskränkningarna
beiräffande vatje ställföreträdare för gäldenären.

Första stycket i paragrafen behandlar gäldenärens möjligheter att lämna landet under konkursen.

Liksom enligt gällande lag men i motsats tUl kommitténs förslag görs skillnad mellan liden till dess konkursbouppleckningen enligt 91 8 har beedigats och tiden därefter. Sedan konkursbeslutet har meddelats och fram till dess bouppleckningseden har avlagts gäller enligt första stycket förbud för gäldenären att lämna landet utan samtycke av konkursdomaren. Förbudel inträder i och med konkursbeslutel och förutsätter aUtså inte något särskilt förordnande. Förbudet gäUer även om konkursbeslutel överklagas (25 8 första stycket KL). Enligt 19 8 tredje stycket skall konkursdomaren i kallelsen till första borgenärssammanträdet erinra gäldenären om att han enligt förevarande paragraf inte får lämna landet utan samtycke. En motsvarande erinran bör göras i mindre konkurs. Härom får lämnas föreskrift i KF.

När gäldenären är juridisk person är som nyss nämnts samtliga ställföreträdare underkastade i 888 föreskrivna inskränkningar i rörelsefriheten. Enligt 91 8 andra stycket behöver bouppteckningsed inte avläggas av den eller de ställföreträdare vilkas edgång förvaltaren bedömer sakna betydelse. Så länge inte ed har avlagts av en eller flera ställföreträdare för gäldenären är emellertid samtliga ställföreträdare förbjudna att lämna landet.

Prop. 1978/79:105 - 299

Som nyss nämndes kan konkursdomaren ge sitt medgivande lill atl gäldenären reser utomlands. Medgivande all lämna landet får anpassas efter de föreliggande omständigheterna. Alla ställföreträdare för en juridisk person behöver inte behandlas lika. En styrelseledamot i ett aktiebolag, vilken inte kan förväntas tillföra ulredningen och avvecklingen av boet nägra uppgifter av belydelse, bör exempelvis kunna tillålas resa ulomlands.

Efter del alt bouppteckningsed enligt 91 8 har avlagts gäller enligt första stycket all gäldenären i princip har rätt all resa ulomlands. Han kan emellertid förbjudas alt lämna landet. Förutsättning för sådant förbud är all det skäligen kan befaras atl gäldenären genom att lämna landet undandrar sig skyldighet som föreskrivs i KL. All fara för all gäldenär lämnar Iandel föreligger kan l. ex. framgå av atl han vidtagit ålgärder som lyder på att han förbereder avresa. Situationen kan vara den att han kort före konkursen har fört över betydande penningmedel lill utlandet. Del är dock inte tillräckligt atl fara för att gäldenären reser ulomlands föreligger. Det fordras också att någon gäldenären åvilande skyldighet fortfarande har aktualitet och all man kan befara att denna skyldighet genom atl gäldenären reser utomlands inte kommer alt fullgöras. Den skyldighet som i första hand kan vara aktuell i detta skede av konkursen är skyldigheten alt lämna upplysningar till förvallaren (89 8). Upplysningar kan t.ex. vara av värde vid upprättande av förvaltarberällelse, om sådan inte hunnit bli färdig till första borgenärssammanlrädel, eller vid förvallarens granskning av bevakningar. Mot slutet av konkursen - när i stort sett endasl utdelningen återstår - finns det i regel inte skäl atl förbjuda gäldenären atl resa utomlands.

Enligt andra stycket av förevarande paragraf kan gäldenären åläggas att lämna från sig sill pass till tillsynsmyndigheten, om del skäligen kan befaras att gäldenären åsidosätter förbud att bege sig från landet. Det kan gälla både del förbud som automatiskt inträder som en följd av konkursbeslutet och förbud som har meddelals av konkursdomaren. Det förutsätts naturligtvis all gäldenären har ett giltigt pass. Förvallaren och tillsynsmyndigheten kan hos den lokala passmyndigheten få upplysning om gäldenären har pass. Efterkommer ej gäldenären föreläggande alt lämna från sig sill pass, löper han risk all bli häktad (94 8).

Enligt Iredje stycket får förbud meddelas gäldenären att lämna den ort där han är bosatt, om del skäligen kan befaras alt gäldenären genom all bege sig från orten undandrar sig skyldighet som föreskrivs i KL. Någon skillnad görs inte i lagen mellan liden före och liden efter boupptecknings-edens avläggande. Della förbud är avsell för speciella situationer, främst för fall då gäldenären fortlöpande måste slå till förvaltarens förfogande i samband med en rörelses avveckling. Förbudet bör utformas så alt del inte blir mer ingripande än nödvändigt. Med den orl där gäldenären är bosall avses ort där gäldenären sladigvarande har sin boslad. Att gäldenären är manlalsskriven på orlen krävs dock inte.

Prop. 1978/79:105 300

Beslut om reseförbud och om åläggande för gäldenären att lämna ifrån sig pass meddelas enligt Qärde stycket av konkursdomaren på begäran av förvaltaren eller tillsynsmyndigheten. Konkursdomaren får sålunda inte beslula självmant. Vidare föreskrivs i samma siycke att här avsell beslul omedelbart skall hävas när skäl fördel inte längre föreligger. Atl gäldenären kan göra framställning i de nämnda frågoma (samlycke till resa m. m.) är .självfallet och behöver ej lagfästas.

Innan beslut meddelas i frågor som avses i paragrafen skall konkursdomaren enligt femle stycket bereda gäldenären, förvaltaren och tillsynsmyndigheten lillfälle alt yttra sig, om del lämpligen kan ske och inte är utan betydelse. Ofta torde situationen vara sådan atl beslut måste fattas snabbt för att gäldenären skall kunna hindras all undandra sig sina skyldigheter. I dessa fall får det i regel anses olämpligt att gäldenären hörs före beslutet. Det kan i vissa fall också tänkas att ett hörande av någon av de angivna partema är betydelselöst för prövningen av den aktuella frågan. Inte heller då behöver konkursdomaren inhämta något yttrande. Härav följer bl. a. atl konkursdomaren kan underlåta all bereda den som gjort framställningen i ärendei lillfälle atl yttra sig. Av femle stycket framgår vidare atl konkursdomaren kan hålla förhandling för atl pröva här avsedda frågor.

Enligt sjätte stycket åligger det gäldenären att vid byte av vistelseort uppge för förvaltaren var han vislas. I orden "byle av vistelseort" ligger att det skall vara fråga om ett inte alltför kort uppehåll på annan ort.

Konkursdomarens beslut i frågor enligt 88 8 kan överklagas men länder till omedelbar verkställighet, om inte annat förordnas. Se 210 8.

Bestämmelserna i 88 8 skall enligt 96 8 tillämpas på vissa förutvarande ställföreträdare för gäldenär som är juridisk person.

Liksom övriga paragrafer i 4 kap. är 88 8 lillämplig oavsett i vilken form konkursen blir handlagd.

88 a 8 Paragrafen reglerar det fallet atl gäldenär redan under handlägg
ningen av konkursansökningsmålet enligt 14 b 8 lämnat från sig sitt pass.
Konkursdomaren skall i detta fall omedelbart efter konkursbeslutet pröva
om gäldenären skall få tillbaka passet. Denna prövning skall göras
oberoende av framställning. Kan del skäUgen befaras att gäldenären åsido
sätter förbud att bege sig från riket, har han inte rält att återfå passet. Om
konkursdomaren finner att gäldenären bör få tillbaka sill pass, skall han
underrätta den kronofogdemyndighel som förvarar passet. Om detta får
ges bestämmelser i KF.

89 8 Första stycket innehåller bestämmelser om gäldenärens upplys
ningsplikt. Enligt paragrafens nuvarande lydelse skall gäldenären bl.a. vid
borgenärssammanträde lämna borgenärerna de upplysningar om boet som
de begär. Rätten atl erhålla upplysning tillkommer borgenärema samfällt.
Enskild borgenär kan alllså inte begära alt få upplysningar rörande boel.

Prop. 1978/79:105 301

Kommittén föreslår att gäldenärens upplysningsplikt mol borgenärerna avskaffas. Som skäl härför åberopar kommittén all borgenärerna i del nya förvaltningssystemet inte skall ha någon beslutanderätt i förvaltningsfrågor och atl borgenärssammanträden skall förekomma endast i begränsad omfattning. Någon erinran har vid remissbehandlingen inte gjorts mol kommitténs slåndpunkl. Även jag ansluler mig lill denna. I sammanhanget bör beaktas atl tillsynsmyndigheten och förvallaren enligt 60 8 andra slyckel är skyldiga att på begäran lämna borgenär upplysningar om boet.

Försia siycket i paragrafen har ändrats i enlighel med det sagda. Dessulom har i första och andra styckena vidtagits ändringar som är föranledda av atl rällens ombudsman skall avskaffas.

90 8 Enligt paragrafen i dess nuvarande lydelse skall rättens ombuds
man, innan han meddelar beslut i fall som avses i 88 8 (gäldenärens rörelse
frihet) eller 89 8 (utevaro från borgenärssammanträde inför rättens
ombudsman) höra förvaltaren. Om förvaltaren eller gäldenären är
missnöjd med ombudsmannens beslut, får frågan hänskjulas till konkurs
domarens prövning.

Äv 88 8 i den föreslagna lydelsen framgår atl det är konkursdomaren som prövar frågor om gäldenärens rörelsefrihet. Bestämmelsen innehåller också föreskrift om att bl.a. förvaltaren skall ges tillfälle all yttra sig i sådana frågor. Med hänsyn till della och då borgenärssammanträde inte längre skall hållas inför rätlens ombudsman, har 90 8 kunnat upphävas.

91 8 Försia stycket innehåller de grundläggande bestämmelserna om
gäldenärens bouppieckningsed och överensstämmer i sak med nuvarande
91 8. Gäldenären skall avlägga bouppieckningsed oberoende av yrkande.
Edgången är med andra ord obligatorisk.

Andra siycket saknar motsvarighet i gällande lag. Regleringen, som har behandlals i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.8.6), tar sikte på det fallet att gäldenären är juridisk person med flera ställföreträdare. Innebörden av regleringen är atl ed inte behöver avläggas av sådan ställföreträdare vars edgång förvallaren avser sakna belydelse för boulredningen. Del är säledes förvaltaren som avgör om viss ställföreträdare kan undgå edgångsskyldighet. Syftet med bestämmelsen är att sådan ställföreträdare som inte är närmare insatt i den juridiska personens verksamhet inte skall behöva avlägga ed. Förvaltaren bör vid sin bedömning fästa stort avseende vid eventuella önskemål som framställs av borgenär. Bestämmelsen ger inte möjlighet alt befria samtliga ställföreträdare för gäldenären från ed enligt 91 8. Del kan inträffa alt gäldenärens alla ställföreträdare avgått före konkursen och att någon ställföreträdare för gäldenären under konkursen ej utsetts. 1 delta fall kan ed komma i fråga endast med stöd av 93 8.

Förvallaren bör ta ställning till frågan om vilka som skall avlägga ed i

Prop. 1978/79:105 302

god lid före första borgenärssammanlrädet. Förvaltaren bör till konkursdomaren anmäla namnen på de ställföreträdare vilkas edgång kan undvaras. Dessa bör underrättas om all de ej behöver inställa sig lill edgången. Bestämmelser i della hänseende får tas in i KF (jfr 19 8 tredje stycket i förslaget och nuvarande 11 8 KF).

Del kan länkas att man t.ex. när gäldenären är ett akiiebolag kan räkna med all flera ställföreträdare har i stort selt samma kunskap om bolagels verksamhet. Med tillämpning av andra stycket kan edgången inskränkas till någon eller några av dessa ställföreträdare.

I 53 8 försia stycket finns en mot den nu förevarande bestämmelsen i 91 8 andra stycket svarande regel om skyldighet att närvara vid bouppteckningsförrättningen och därvid uppge boet under ed. Tillämpningen av de båda bestämmelserna lorde i regel leda till alt samma ställföreträdare medverkar vid bouppieckningen och sedermera avlägger ed. Del kan dock tänkas fall då det är befogat att låta en ställföreträdare som inte har deltagit vid bouppteckningen avlägga bouppteckningsed. Å andra sidan kan det hända att om flera ställföreträdare har lämnat uppgifter vid bouppteckningen inte alla dessa behöver avlägga ed.

92 8 Paragrafens första siycke överensstämmer med gällande lag frånsett att underrättelse skall lämnas lill tillsynsmyndigheten i stället för rättens ombudsman. Andra slyckel har erhållit en ny lydelse som dock i sak överensstämmer med gällande lag.

93 8 I paragrafen ges bestämmelser om fakultativ edgångsskyldighet. Edgång enligt dessa bestämmelser förutsätter alltså att yrkande framställs.

De ändringar som har gjorts i första och andra slyckena har motiverats i avsnitt 5.8.6.

1 första stycket har bestämmelsen om edgång av make till gäldenären utgått. Edgång av make innefattas i stället i paragrafens andra stycke. I återstående bestämmelse i första stycket anges i saklig överensstämmelse med gällande lag att omyndig gäldenär som fylll 15 år under vissa förutsättningar är skyldig att avlägga bouppieckningsed.

Andra stycket gäller edgång av andra än gäldenären. Enligt detla siycke är annan än gäldenären skyldig alt på yrkande av förvaltaren eller borgenär avlägga bouppteckningsed eller beediga viss uppgift i bouppieckningen, om det kan antas all sådan edgång är av betydelse för utredningen. Bestämmelsen ersätter nuvarande regler om bouppteckningsed av gäldenärs barn och husfolk m.fl. och om den begränsade edgång som f.n. kan åläggas den som haft hand om egendom som hör till boel. Uttryckel "annan än gäldenären" omfattar inte gäldenärens ställföreträdare i konkursen. Ställföreträdares skyldighet att avlägga ed regleras uteslutande genom 918.

Bland dem som enligt andra stycket kan åläggas edgång märks främst

Prop. 1978/79:105 303

förutvarande ställföreträdare för juridisk person, t.ex. styrelseledamot, verkställande direktör eller likvidator, vilka lämnal sitt uppdrag. Särskilt beträffande den som nyligen har avgått eller entledigats kan det ofta förulsällas alt hans edgång är av belydelse för boulredningen. 1 motsats lill vad som gäller enligt 96 8 ställs dock inte upp något krav på atl ställföreträdare skall ha lämnal uppdragei senast viss lid före konkursen. Skyldighet atl avlägga ed enligt förevarande paragraf kan vidare tänkas bli aktuell för anslällda hos gäldenären. Edgång av make eller annan närstående till gäldenären kan också vara av iniresse. 1 dödsbos konkurs kan edgång av förutvarande boutredningsman och av sådan bouppgivare som inte är dödsbodelägare ibland vara påkallad.

Beträffande förutvarande ställföreträdare torde det oftast finnas skäl att kräva att bouppteckningen i sin helhet beedigas, dvs. att bouppteckningsed avläggs. Beiräffande andra personer kan del i regel räcka med att vissa uppgifter i bouppieckningen beedigas.

Om den som skall avlägga ed enligt andra stycket vill göra tillägg till eller ändringar i bouppteckningen, skall detta ske i anslutning till edsavläggelsen Qfr 91 8 försia siycket).

Den som avlägger ed enligt andra stycket har rätt till ersättning för inställelsen enligt 99 8 försia stycket andra meningen och tredje stycket.

Den som yrkar edgång enligt andra stycket har att förebringa utredning som gör del antagligt alt edgången är av belydelse för boulredningen. Förfarandet när yrkande om edgång enligt försia eller andra stycket i förevarande paragraf har framställts framgår av tredje stycket i paragrafen. 1 detta siycke har nuvarande bestämmelse om underrättelse om edgångsyrkande m.m. lill rättens ombudsman ersatts med en föreskrifi om all tillsynsmyndigheten skall underrättas.

94 8 Paragrafens första stycke innehåller f.n. en bestämmelse om hämtning eller häktning av gäldenären vid överträdelse av vad som åligger honom enligt vissa angivna paragrafer i KL. Häri görs ingen saklig ändring. Till nu nämnda bestämmelse har emellertid gjorts ett tillägg för del fall del skäligen kan befaras all gäldenären gör sig skyldig till sådan överträdelse som lidigare nämnls i stycket. Tillägget har behandlats i den allmänna motiveringen (avsniii 5.8.2). För att hämtning skall komma i fråga fordras ej mera än alt angiven fara föreligger. Situationen kan vara den atl gäldenären notoriskt undandrar sig sina skyldigheter. Detta torde motivera all hämtning får ske. När del gäller häklning fordras, förutom att fara föreligger för atl gäldenären undandrar sig sina skyldigheter, att särskild anledning lill sådan ålgärd föreligger. Vad som innefattas i särskild anledning har angivits i avsniii 5.8.2.

Bestämmelserna i första stycket avser hämtning eller häktning av gäldenären, inbegripet när gäldenären är juridisk person, dennes ställföreträdare. Annan än gäldenären kan enligt förevarande paragrafs andra

Prop. 1978/79:105 304

stycke, som ej föreslås ändrat, bli föremål för tvångsmedel, om han undandrar sig edgång enligt 93 8. Här innefallas bl.a. förutvarande ställföreträdare för juridisk person.

Vissa förutvarande ställföreträdare är dessutom enligt 96 8 i vissa hänseenden underkastade reglerna om tvångsmedel i förevarande paragrafs försia siycke.

Hämtning går i allmänhet till så all gäldenären genom polismyndighets försorg inställs till konkursdomstolens kansli. Hämtning kan emellertid ske även till annan plats, exempelvis förvaltarens kontor, när det är lämpligt.

Enligt Iredje siycket som är oförändrat skall häktningskostnad betalas av allmänna medel. Någon bestämmelse om kostnad för hämlning finns inte. Enligt kommitténs mening bör hämtningskostnaden ses som en konkurskostnad, som i första hand skall utgå ur boet och i sista hand av allmänna medel enligt 188 8. Jag delar denna mening.

Konkursdomaren kan besluta om hämtning eller häktning av gäldenären även med stöd av 8 8 lönegarantilagen. På samma sätt som gäller i fråga om Ivångsåtgärder enligt förevarande paragraf får konkursdomaren enligt lönegaranlilagen ej fatta beslul om tvångsåtgärd självmant. Beslutet fömtsätter nämligen yrkande av kronofogdemyndigheten. Det är viktigt att hämtning enligt nämnda 8 8 samordnas med hämtning med stöd av 94 8 KL så att inte gäldenären i onödan utsätts för hämtning flera gånger. För atl möjliggöra samordning bör liksom nu föreskrivas i KF att konkursdomaren vid beslul om hämtning av gäldenären enligt 94 8 KL skall underrätla kronofogdemyndigheten om åtgärden. Innan konkursdomaren bestämmer tid för hämtning bör han samråda med samtliga berörda. Kostnader för hämtning enligt lönegaranlilagen utgår av allmänna medel. Detta bör gälla även när konkursboet drar nytta av gäldenärens framtvingade inställelse, t.ex. genom att gäldenären lämnar uppgifter för bouppieckningen.

95 8 I denna paragraf ges regler om handläggningen av frågor om tvångsmedel enligt 94 8- Paragrafen har i förslaget delats upp i tre siycken. Av första siycket framgår atl det är konkursdomaren som prövar frågor om hämtning, häktning och vite. Prövningen sker på begäran av förvaltaren eller tillsynsmyndigheten. Atl gäldenären äger påkalla beslut om att bli frigiven är självfallel ulan lagregel.

Ändra stycket innehåller en ny bestämmelse, enligt vilken ingen får hållas häktad längre tid än tre månader under konkursen. Bestämmelsen, som har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.8.2), innebär att den sammanlagda häktningstiden under konkurs inte får överstiga tre månader. Övriga bestämmelser i andra stycket överenssiämmer med gällande lag frånsett alt orden "för Iredska" utgått.

Tredje stycket innehåller bestämmelser om handläggningen av frågor

Prop. 1978/79:105 305

om tvångsmedel. Konkursdomaren skall bereda gäldenären, förvaltaren och tillsynsmyndigheten lillfälle atl yttra sig om del lämpligen kän ske och ej finnes vara ulan belydelse. Förhandling kan vidare hållas i berörda frågor. Ätt konkursdomarens beslut kan överklagas, bl. a. av lillsynsmyndigheien och alt beslutet går i omedelbar verkställighet, om inte annat förordnas framgår av 210 och 210 a 88.

95 a 8 Paragrafen avser del fallel alt gäldenären är häktad med slöd av 14 b 8 när konkursen beslutas. Konkursdomaren eller, i fall dä konkursansökningen prövas av rätten, denna har atl i samband med konkursbeslulel pröva om gäldenären alUjämt skall vara häktad. Bestämmelsen är lillämplig även i del fallel all högre rält meddelar konkursbeslul beiräffande häktad gäldenär. Prövningen sker ulan någon särskild begäran i saken. Föreligger skäl till häktning enligt 94 8, skall häktningen beslå.

96 8 I 96 8 i gällande lag föreskrivs att reseförbud som har meddelals gäldenären förfaller så snart han har avlagt bouppteckningsed. Bestämmelsen lorde syfta endasl på sådani reseförbud som har meddelats enligt ULoch RB för säkerställande av fordringsanspråk. 1 övrigi ärdet överlämnat ål rällslillämpningen att avgöra frågan om tillämpligheten i samband med konkurs av reglema i UL och RB rörande säkerhetsåtgärder (jfr 23 och 24 8§ KL). Av förarbetena framgår atl syftei med nuvarande beslämmelse i 96 8 är att förhindra atl en gäldenär som vid konkursbeslutet redan på grund av överträdelse av reseförbud blivit häktad måste friges och därigenom får möjlighel att överträda del reseförbud som gäller i konkurs.

Kommittén anser atl bestämmelsen i 96 8 kan undvaras med hänsyn till den av kommittén föreslagna möjligheten att häkta gäldenären redan på gmnd av föreliggande risk att gäldenären undandrar sig vad som åligger honom enligt KL. Kommitténs bedömning har inte föranlett någon erinran av remissinstansema.

Deparlemenlsförslaget (94 8) ger möjlighet all häkta gäldenär, om det kan befaras att gäldenären undandrar sig sina skyldigheter eller överträder reseförbud som gäller mot honom och särskild anledning förekommer. Det särskilda skäl som motiverat bestämmelsen i 96 8 KL gör sig därigenom knappast längre gällande. I likhel med kommittén anserjag därför alt bestämmelsen kan utmönstras. I stället har i 96 8 upptagits bestämmelser rörande förutvarande ställföreträdare för gäldenär som är juridisk person. Bestämmelserna har behandlals i avsnitt 5.8.2.

Enligt förevarande paragraf är, om gäldenären är juridisk person, styrelseledamot, verkställande direktör eller likvidalor, som har avgått eller entledigats senare än ett år före dagen då konkursansökan kom in till konkursdomaren, underkastad bestämmelserna i 88 8 om inskränkningar i konkursgäldenärs rörelsefrihet och i 89 8 första stycket om gäldenärs upplysningsplikt. Det är här fråga om samma grupp av personer som avses 20 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 105

Prop. 1978/79:105 306

i 14 b 8 andra siycket. All ed kan avtvingas förutvarande ställföreträdare följer av 93 8.

Vidare skall enligt paragrafen 94 8 försia och tredje styckena samt 95 8 lillämpas. Detta innebär atl här avsedd förutvarande ställföreträdare som bryter mot bestämmelserna i 88 och 89 §8 eller som kan befaras göra detta kan hämtas eller häkias. I del fall den förutvarande ställföreträdaren undandrar sig edgång enligt 93 8 andra stycket kan tvångsmedel tillgripas mol honom med stöd av 94 8 andra stycket. Enligt förevarande paragraf skall även 88 a och 95 a 88 vara tillämpliga.

Del kan tänkas att ställföreträdare avgår under konkursen (jfr 13 kap. 20 8 andra siycket aktiebolagslagen (1975:1385)). Även sådan ställföreträdare omfattas av regleringen i 96 8-

98 8 Enligt nuvarande lydelse skall förvaltaren i samråd med rättens
ombudsman handlägga frågor som avses i 97 8 KL, dvs. frågor om gälde
närens beneficium och underhåll m.m. Tvist i dessa frågor skall prövas av
rätten enligt reglema i 27 8 KL.

Jag har förordat i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3.5) att frågor om beneficium och underhåll liksom nu i första hand skall prövas av förvallaren men att till skillnad från gällande lag tvist i dessa frågor skall prövas av tillsynsmyndigheten. Delta överensstämmer med vad jag har förordat beträffande frågor som avses i 27 8. I förevarande paragraf har mol denna bakgrund endast de ändringarna gjorts att bestämmelsen om samråd med rättens ombudsman fått utgå och att hänvisningen till 27 8 ändrats till att avse Qärde och femte styckena i denna paragraf.

99 8 I förevarande paragraf finns bestämmelser om rätt till ersältning av
konkursboet för inslällelse. Regleringen har behandlats i avsnilt 5.8.6.

Enligt första stycket i dess gällande lydelse är gäldenären berättigad till ersättning för inställelse. Ersättning utgår dock endasl för resa och uppehälle.

Enligt departementsförslaget har även annan än gäldenären rätt till ersättning för inställelse i vissa fall. SkUlnad görs härvidlag mellan sådan förutvarande ställföreträdare till gäldenären som avses i 96 8 och annan person. Den förre har (första siycket andra meningen) samma rätt till ersättning som gäldenären. Här avsedd ställföreträdare kan ha att inställa sig hos konkursdomaren eller annorstädes till följd av 93 8 andra siycket (för all avlägga bouppteckningsed) eller 89 8 första stycket (för att lämna upplysningar) och har då rätt till ersättning för resa och uppehälle men inte för tidsspillan. I ett nytt tredje siycke har tagits in en beslämmelse enligt vilken annan än den som avses i första stycket har rätt till skälig ersättning av konkursboet för inställelse enligt 93 8 andra stycket. Ersättningen omfattar även tidsspillan. Det ankommer i detta fall på konkursdomaren alt bestämma vad som skäligen bör utgå i ersältning.

Prop. 1978/79:105 307

Kosinad som konkursboel åsamkas enligt 99 8 bör räknas som konkurskoslnad.

102 8 De uppgifter som f n. åvilar rällens ombudsman har flyttals över till förvaltaren. Denne skall enligt paragrafen bl.a. upprätta en förteckning över gjorda bevakningar.

103 8 Enligt första slyckel i paragrafen skall konkursdomaren i viss ordning bestämma anmärkningstid, plats där bevakningshandlingama skall hållas tillgängliga för granskning samt tid och plats för förlikningssammanlräde inför konkursdomaren enligt 108 8. Avgörandet i dessa frågor skall Iräffas ulan dröjsmål efter bevakningstidens utgång. Om det lämpligen kan ske, får enligt andra meningen beslutet fattas dessförinnan. Sistnämnda bestämmelse ersätter föreskriften i nuvarande fjärde stycke.

Avgörandel i fråga om anmärkningstid m.m. skall enligt gällande lydelse föregås av samråd med rällens ombudsman och förvaltaren. Enligt försia slyckel första meningen i förslagei skall konkursdomaren samråda med förvallaren. Genom samrådet med förvaltaren kan konkursdomaren få upplysning om förhållanden som påverkar anmärkningstidens längd.

Ändringen i andra slyckel beträffande anmärkningstidens längd har behandlals i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.4). Undantagsbestämmelsen om längre anmärkningstid än fyra veckor är avsedd främst för konkurser med omfattande eller komplicerade fordringsförhållanden.

Regler om beslämmande av lid för rätlens handläggning av tvistiga fordringar återfinns i förslaget i 108 8 Qärde stycket. Nuvarande tredje stycke i förevarande paragraf kan därigenom utgå.

Äv nuvarande 13 8 KF framgår att underrättelse om vad konkursdomaren bestämt i fråga som avses i 103 8 KL om möjligt skall utsändas samtidigt med kallelsen till första borgenärssammanträdet. Det förutsätts alllså atl undanlagsregeln i 103 8 Qärde stycket KL, som motsvarar första stycket andra meningen i departementsförslaget, är tiUämplig. F.n. är det vanligt atl konkursdomaren i stället för alt sända ut särskild underrättelse om anmärkningstid m.m. tUlämpar undantagsregeln i 103 8 Qärde siycket KL och anslutande föreskrift i nuvarande 13 8 KF och alltså tar in besked om anmärkningslid m.m. i kallelsen till första borgenärssammanlrädet. Mot della tillvägagångssätt torde i regel någon erinran inte kunna riklas med hänsyn till den arbetsbesparing som sker. I vissa fall, t.ex. då fordringsförhållandena kan förväntas vara omfattande och komplicerade, blir emeUertid grundvalen för beslämmande av lämplig anmärkningstid betydligt säkrare sedan bevakningstiden gått ut. Det är då befogat att vänta med underrättelsen till sistnämnda tidpunkt.

107 8 Enligt denna paragraf skall till borgenär mot vars bevakning anmärkning har framställts översändas avskrifi av anmärkningsskriften m.m.

Prop. 1978/79:105 308

Enligt förslaget skall konkursdomaren — i stället för som nu rällens ombudsman - ha denna uppgift.

108 § Paragrafen handlar om del borgenärssammanträde som brukar kallas för förlikningssammanlrädet. Enligt gällande lag skall rätlens ombudsman leda sammanträdet och därvid utreda och söka förlika de tvistefrågor som uppkommit genom alt anmärkningar har framställts mol gjorda bevakningar. Enligt departementsförslaget skall dessa uppgifter i stället fullgöras av konkursdomaren. Den nya ordningen, som har behandlals i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.4), har föranlett ändringar i paragrafens första och tredje stycken.

Det kan tänkas atl tvistefrågor hinner bli förlikta före förlikningssammanlrädet, t.ex. genom medverkan av förlikningsman som avses i 50 a 8. Dessa behöver då inte behandlas vidare. Detta har särskilt markerats i första stycket. Skulle det inträffa att alla tvistefrågor blir förlikta före del ulsalla föriikningssammanlrädel, skall självfallet inget sammaniräde hållas. Det bör här erinras om bestämmelsen i 110 8 KL, enligt vilken förlikning angående anmärkning som framslällls mol bevakad fordran inte får ingås på annal sätt än som sägs i förevarande paragraf (iredje siycket) såvida inte alla vilkas rätl är beroende av förlikningen samiycker därtill. Den bestämmelsen är givetvis tillämplig även i fråga om förlikning som Iräffas före förlikningssammanlrädet med eller ulan medverkan av förlikningsman.

Konkursdomaren skall enligt paragrafens iredje siycke vid förlikningssammanträdet först utreda tvistefrågorna. I regel får del dock förutsätlas att tvistefrågorna är klarlagda genom förvallarens eller i förekommande fall förlikningsmans försorg. Förutsättningarna för förvaltarens verksamhet i detta hänseende har förbättrats bl.a. genom ändring av reglema om anmärkningslid i 103 8. Jag vill underslryka att förvaltarens arbele på denna punkl är av mycket stor vikt när det gäller möjligheterna alt få till stånd förlikning.

Konkursdomaren bör i likhet med vad som är fallet med rällens ombudsman vara aktiv i sina försök atl förlika parterna. Konkursdomaren bör bedriva sitt arbete ungefär efter de linjer som har avsetts gälla beträffande förlikning i tvisiemål om mindre värden. Konkursdomaren bör sålunda vara oförhindrad att lägga fram konkreta föriikningsförslag. Han bör emellertid klargöra för partema alt ett eventuellt avgörande i saken kan komma atl avvika från förlikningsförslaget. Är det hell klart vilken av partema som skall vinna målet vid en saklig prövning, bör konkursdomaren däremoi avhålla sig från förlikningsförsök.

Möjligheterna all åstadkomma föriikning vid sammanträdet kan i vissa fall underiättas av att förberedande kontakter tas före sammanträdet. F.n. lägger rättens ombudsmän ofta ned betydande arbele i denna del före förlikningssammanträdet. Det är dock inte meningen att konkursdomaren

Prop. 1978/79:105 309

skall utöva en sädan förberedande verksamhet. Jag vill emellertid erinra om vad jag nyss har sagt om de förbättrade förutsättningarna för förvaltarens uiredning av tvistefrågorna före föriikningssammanlrädel. Även de insaiser som kan göras av den särskilda förlikningsmannen har här betydelse.

I praktiken förekommer inte sällan all förlikningssammanlräde ajourneras på grund av all det behövs ytterligare ulredningar eller förhandlingar. KL fömlsäiier visserligen inte atl ajoumering av förlikningssammanlrädet kan äga mm. Kommittén uttalar dock atl någon erinran knappast kan riktas mol förfarandet. Enligt kommittén har förfarandel den fördelen atl den tvistefråga det rör sig om inte behöver hänskjutas till rätten, om förlikning kan ske vid fortsatt sammaniräde. Jag delar kommitténs uppfattning i detta hänseende. Jag vill dock betona att uppskovet endasl bör få avse en kortare lid och ett villkor härför bör vara atl man kan räkna med att den ytterligare utredning eller förhandling som skall komma till stånd under uppskovet kommer att leda till förlikning.

Av gällande bestämmelse i tredje stycket andra meningen följer atl ell medgivande av alla närvarande vid föriikningssammanlrädel lill alt anmärkning får förfalla eller inskränkas binder även frånvarande rättsägare. Av den nyss berörda 110 8 KL följer att samtycke av ofta ett betydande antal rättsägare är en förutsättning för att en förlikning skall kunna slutas efter förlikningssammanträdet. I detta avseende skapas emellertid nya förutsättningar genom ett tillägg i tredje siycket. Tillägget, som har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.4), innebär att de som är närvarande vid förlikningssammanträdet genom enhälligt beslul med bindande verkan gentemot frånvarande rättsägare - förutom att medge alt anmärkning skall förfalla m. m. - får lämna förvaltaren uppdrag att träffa föriikning med borgenär mot vars bevakning anmärkning har gjorts. Uppdraget kan, om så behövs, avse samtliga återstående tvistiga bevakningar. När sådani uppdrag ges lill förvaltaren kan del ibland finnas skäl för konkursdomaren all utse en särskild förlikningsman enligi 50 a 8. Möjlighelen alt ge förvaltaren i uppdrag atl iräffa förlikning kan ses som ett alternativ i vissa fall lill att ajournera förlikningssammanträdet.

Den nya bestämmelsen kan göra nytta i olika situationer. Man kan bl.a. tänka sig alt förlikningsförhandlingar inleds vid sammanträdel men inte kan avslutas på grund av någon ofullständighet i utredningen. Tvislen skall då visserligen hänskjutas till rätten. Om förvallaren får i uppdrag att träffa föriikning, är det emellertid möjligl alt en prövning i rätten blir obehövlig.

Äv dem som är berättigade atl föra talan vid förlikningssammanträdet — förvallaren, gäldenären och borgenär — är del endast förvaltaren som är skyldig atl närvara vid sammanträdet. Borgenär som har gjort anmärkning fär sålunda utebli. Även om detta i princip inte hindrar att de närvarande beslutar exempelvis att inskränka anmärkningen kan givelvis hans utevaro i praktiken inverka menligt på förlikningsmöjligheten. Och om bevakande

Prop. 1978/79:105 310

borgenär — som inte heller är skyldig all inställa sig — uteblir, spolieras möjlighetema till förlikning vid sammanträdet. Genom att förvallaren kan få i uppdrag att även efter sammanträdel träffa förlikning är del också i dessa fall tänkbart atl en process kan undvikas. För att regleringen skall göra praktisk nylta är det angeläget all förvaltaren fär fria händer all Iräffa den förlikning som han kan finna fördelaktigast. Uppdragei kan vara begränsat lill viss eller vissa tvistefrågor eller, som förul nämnls, omfatia samtliga återstående tvistefrågor. Om inte annat sägs, när förlikningsuppdraget lämnas, har uppdraget giltighet lills tvistefrågan slutgiltigt avgjorts. Det uppdrag som här avses har som nyss nämnts bindande verkan även gentemol frånvarande rättsägare. Detta innebär att en av förvaltaren med slöd av uppdragei träffad förlikning är bindande för samtliga rättsägare vare sig de har dellagil i föriikningssammanlrädel eller inte.

Borgenärernas beslut atl lämna föriikningsuppdrag lill förvaltaren kan överklagas i likhel med vad som f.n. gäller i fråga om beslut atl inskränka eller frånfalla anmärkning. 1 207 8 upptas en regel om fullföljd mol här avsedda beslul.

1 tredje slyckel tredje meningen finns en bestämmelse för del fall all både borgenär och borgensman eller likställd vill la del i avgörande av fråga som avses i andra meningen i samma stycke. I saklig överensstämmelse med 182 8 andra ledet KL föreskrivs att borgenärens mening skall gälla, om inte de andra löser ul honom eller ställer betryggande säkerhet för fordringen.

I Qärde stycket anges liksom nu alt tvistefråga varom förlikning ej blivit träffad skall hänskjutas till rätten.

F.n. skall konkursdomaren i samband med att han vid bevakningstidens utgång eller tidigare besiämmer anmärkningstid och tidpunkt för föriikningssammanträde även bestämma dag för rättens handläggning av de tvistefrågor som eventuellt kan komma atl hänskjutas till rätten. Normalt skall handläggningen äga rum inom Qorlon dagar från föriikningssammanlrädel. Se 103 8 tredje stycket KL. Regler om tid för rättens handläggning finns i departementsförslagel i förevarande Qärde stycke av 108 8. Den nya regleringen, som har motiverats i avsnitt 5.4, innebär atl konkursdomaren vid förlikningssammanträdets slul skall meddela beslul om tidpunkten för handläggningen vid rätten. Om det är möjligl, skall handläggningen ske i omedelbar anslutning lill förlikningssammanlrädet. Tvistefrågor som inte behandlas omedelbarl skall sättas ut till viss dag inom fyra veckor efter sammanträdet. Om särskilda skäl föreligger, kan dock senare dag bestämmas.

Konkursdomaren bör när han hänskjuter tvistefråga lill rätten vid behov lämna de närvarande en redogörelse för del fortsatta förfarandet vid rälten. Innan konkursdomaren bestämmer tid för rättens handläggning bör han också lämpligen inhämta synpunkier i frågan från förvaltaren och de rättsägare som är närvarande vid sammanträdet.

Prop. 1978/79:105 311

Omedelbar handläggning bör i försia hand ske beiräffande tvistefrågor som är enkla och inte kräver vidare utredning. Även i mera komplicerade fall bör omedelbar handläggning ibland vara möjlig. Stort avseende bör naluriigtvis fäsias vid vilka förlikningsmöjligheler som finns och parternas egen inställning lill hur handläggningen skall ske. Som jag har sagt i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.4) bör konkursdomaren normalt inte gå emot bevakande borgenärs begäran om uppskov. Det är inget som hindrar all tvistefrågorna delas upp så atl en del handläggs omedelbart och andra behandlas vid ett senare tillfälle Ofr 109 8 KL). Möjligheten att sätta ul dag för rättens handläggning till en senare tidpunkt än den nu gällande normal-frislen på Qorlon dagar är avsedd bl.a. för de fail parterna behöver extra tid för atl få lill stånd föriikning. I dessa fall torde förvaltaren regelmässigt få i uppdrag att söka Iräffa föriikning. Särskilda skäl att sätta ut mål om tvistiga fordringar lill en senare tidpunkt än fyra veckor efter föriikningssammanlrädel lorde kunna föreligga i större konkurser med ett stort antal tvistefrågor.

Framkommer del, t.ex. genom anmälan av förlikningsman, all föriikning har träffats i en till rätten hänskjuten tvistefråga, har rätten att inställa utsatt sammanträde och avskriva målet i den del förlikningen avser. Särskilda föreskrifter lorde inte behövas i detla hänseende.

Bestämmelser om rättens handläggning av hänskjutna tvistefrågor finns bl.a. 1211 8. Bestämmelsema där innebär bl.a. att något krav på muntlig förberedelse inte uppställs utan att sådan skall äga rum endasl vid behov.

När konkursdomaren meddelar beslul om tid för rättens handläggning bör han om möjligt samtidigt tillkännage om handläggningen skall inledas med förberedelse eller om huvudförhandling skall hållas direkt.

Något förbud atl hålla muntlig förberedelse, om rättens handläggning sker i omedelbart samband med förlikningssammanlrädet, finns inte. Det får emellertid förutsättas att i praktiken bara sådana ivislefrågor som i och med förlikningssammanträdet är klara för avgörande behandlas omedelbart.

Enligt 21181 förslaget är rätten i mål om ivistiga fordringar domför med en lagfaren domare vare sig målet avgörs vid huvudförhandling i anslutning till förberedelse eller vid särskild huvudförhandling. När rättens handläggning äger rum i omedelbar anslutning till förlikningssammanträdet bör naturiigen rätlen utgöras av konkursdomaren.

För rättens handläggning av tvistiga fordringar gäller ytterligare föreskrifter i 109 8 KL. Enligt denna paragraf, vari ingen ändring görs, skall tvistefrågorna avgöras ofördröjligen och på en gång. Om vissa fordringar kräver längre tid än andra för att utredas och styrkas, får dock dömas separat i de frågor som kan avgöras tidigare. I den mån särskild huvudförhandling behövs sedan förberedelse ägl rum, får denna ej dröja längre än som oundgängligen erfordras.

Tillsynsmyndigheten och gäldenären bör underrättas om lidpunkten för

Prop. 1978/79:105 312

rällens handläggning av ivistiga fordringar, när denna inte sker i anslutning till förlikningssammanträdet. Föreskrift härom torde få intas i KF. Skäl att underrätta borgenärerna om tidpunkten för rättens handläggning föreligger inte. Berörda borgenärer som har intresse av saken lorde vanligtvis komma all närvara vid förlikningssammanträdet och där få besked om tidpunkten. Femle stycket i gällande 108 8 innehåller besiämmelserom protokoll vid förlikningssammanlrädet. Med hänsyn till att allmänna regler om proiokollföring i RB och i prolokollskungörelsen (1971:1066) skall tillämpas beträffande konkursdomarens proiokollföring torde bestämmelsen kunna utgå. Eventuellt behövliga kompletterande regler om anteckning rörande förlikning etc. kan tas upp i KF.

1118 Paragrafen innehåller bestämmelser om eflerbevakning. Enligt 108 8 Qärde slyckel skall beslut om rättens handläggning av tvistiga fordringar, som har bevakats i vanlig ordning, fattas vid förlikningssammanlrädet. Samma ordning bör gälla beträffande tvistefrågor som avser efter-bevakade fordringar. Detta har medfört att sista ledet i andra stycket enligt nuvarande lydelse av paragrafen har utgått. 1 femte stycket ges en hänvisning till vad som gäller i fråga om vanlig bevakning. Genom denna hänvisning blir bestämmelsema i 108 8 tillämpliga både i fråga om tidpunkten för rättens handläggning och om själva handläggningen av tvistefrågor vid förlikningssammanträdet.

Övriga ändringar i paragrafen beror på atl rättens ombudsman avskaffas.

112 § Enligt paragrafen krävs för alt efterbevakad fordran skall beakias vid borgenärssammanträde inför rättens ombudsman att bevakningshandlingama kommit ombudsmannen lill hända genom konkursdomarens försorg eller alt borgenären hos ombudsmannen siyrkt atl bevakning skett. Paragrafen har fått utgå som en följd av att rättens ombudsman inte skall finnas kvar.

113 § Paragrafen innehåller regler om fullföljd mot dom varigenom anmärkning mot bevakning har ogillats. Nuvarande hänvisning till föreskriften i 79 8 om skyldighet för förvaltaren att från rättens ombudsman inhämta samlycke till överklagande har utmönstrats.

118 8 Ändringama i paragrafen har föranleits av att rättens ombudsman avskaffas.

120 8 1 paragrafens nuvarande lydelse anges i andra stycket i vad mån en fordran som omfattas av ansökan om borgenärsed får beaktas vid borgenärssammanträde inför rättens ombudsman. DeUa siycke har utgått, eftersom rättens ombudsman avskaffas.

Prop. 1978/79:105 313

123 § Enligt föreskrifi i andra slyckel i nuvarande lydelse förfaller yrkande om borgenärsed, om inte bevis om edgångsföreläggande före viss tidpunkt kommer rättens ombudsman till hända. Förvaltaren har här fåll ersätta rätlens ombudsman.

126 och 127 8§ I 126 och 127 88 i gällande lag ges bestämmelser om när utdelning i konkursen skall äga rum. Som regel ankommer det på förvaltaren ensam att med iakttagande av föreskrifterna i 6 kap. KL bestämma tidpunkten (se 126 8 första stycket). I ett par fall har emellertid rättens ombudsman ett avgörande inflytande. Finns tillgångar till betalning av tio procent av oprioriterade bevakade fordringar, skall enligt 126 8 andra stycket utdelning (interimsutdelning) ske för dessa fordringar såvida inte ombudsmannen samtycker lill atl utdelningen anstår. Om ackordsförslag är beroende på prövning, kan förvaltaren, i den mån det föranleds av förslaget, enligt 127 8 låta utdelningen anstå tiU dess ackordsfrågan blivit avgjord under förutsättning alt rättens ombudsman samtycker.

Kommittén föreslår att förvaltaren inom de gränser som lagen uppställer ensam skall bestämma, när utdelning skall ske. Jag ansluter mig till detta förslag som inte mött någon erinran från remissinstanserna. Förvallaren kan enligt 51 a 8 vara skyldig att samråda i frågan med särskilt berörda borgenärer. I tillsynsmyndighetens uppgifter ingår att övervaka atl utdelning kommer till stånd i enlighet med KL:s föreskrifter.

I fall som avses i 126 8 andra stycket bör som kommittén har föreslagit krävas atl särskilda skäl föreligger för alt förvaltaren skall få låta utdelning anstå. Sådana skäl kan t.ex. vara att de med utdelningen förenade koslnadema är stora i förhållande till det utdelningsbara beloppet eller att slututdelning beräknas kunna äga mm inom en inte avlägsen framtid.

Förevarande paragrafer har ändrats i enlighet med det sagda.

128 8 När utdelning skall ske åligger det enligt 128 8 första stycket gällande lag förvaltaren att i samråd med rättens ombudsman upprätta uidelningsförslag. Uppstår skiljaktiga meningar mellan ombudsmannen och förvaltaren, skall förslaget upprättas efter ombudsmannens mening.

Utdelningsförslag grundar sig i första hand på resultatet av bevaknings-och anmärkningsförfarandet och på avgöranden som kan ha träffats i efterföljande process.

Rätlens ombudsmans medverkan vid utdelningsförslagets upprättande och — vid meningsskiljaktighet mellan honom och förvallaren — hans avgörande inflytande på förslagets utformning hänger samman med de uppgifier han har vid bevaknings- och anmärkningsförfarandet och med den ställning han intar i förvaltningsorganisationen enligt gäUande lag. Bl.a. ankommer det enligt 102 8 KL på ombudsmannen att upprätta och bevara förteckning över gjorda bevakningar och han är ordförande vid förlikningssammanträden enligt 108 och 11188 KL. Nu nämnda uppgifter skall, som

Prop. 1978/79:105 314

en följd av att rättens ombudsman avskaffas, ankomma på förvallaren resp. konkursdomaren. Del finns inte anledning att koppla in tillsynsmyndigheten vid utdelningsförslagels upprättande. I enlighet med det sagda har den ändringen gjorts i paragrafen atl vad som sägs om rättens ombudsman fåll utgå.

129 § Paragrafen innehåUer regler om offentliggörande av utdelningsförslag m.m. De uppgifter som rättens ombudsman f n. har i detta sammanhang har genom ändringar i första-tredje styckena förts över till förvaltaren.

Äv 189 8 i förslaget framgår atl tillsynsmyndigheten skall granska bl.a. slutredovisning som förvaltaren avger i samband med att slututdelnings-förslag läggs fram. Redovisningen och tillsynsmyndighetens utlåtande över den skall enligt samma paragraf vara att tillgå för granskning fr.o.m. samma dag och på samma ställe som utdelningsförslaget. Underrättelse härom skall las in i den kungörelse som utfärdas av förvaltaren enligt 129 8. Med hänsyn till vad nu sagls bör förvaltaren samråda med tillsynsmyndigheten, innan han bestämmer när och var slutuldelningsförslaget jämte förvaltningsredogörelsen skall vara tillgängligt för granskning. En bestämmelse om sådant samråd har därför tagits in i försia stycket av förevarande 129 8.

F.n. skall enligt andra stycket meddelande om innehållet i utfärdad kungörelse om utdelningsförslag sändas till gäldenären och varje i förslaget upptagen borgenär med känd adress. Sådan borgenär skall få underrättelse om den utdelning som är beräknad för honom. En remissinstans har förordat att de borgenärer som har bevakat fordran men som inte blivit tillgodoförda utdelning skall få besked härom. Della skulle vara påkallat bl.a. av inlresset att undvika förfrågningar hos tillsynsmyndigheten och konkursdomaren. För min del är jag med hänsyn lill det arbete och de koslnader den ifrågasatta underrättelseskyldigheten skulle medföra inte beredd atl föreslå någon bestämmelse härom.

För att tillsynsmyndighetens insyn i och kontroll över förvaltningen skall underlättas föreskrivs i andra stycket alt förvaltaren skall tillställa även tUlsynsmyndigheten ett exemplar av utdelningsförslaget och förvall-ningsredogörelsen. Det är till fördel vid granskningen av förvaltarens redovisning, om tillsynsmyndigheten då har tillgång till slutuldelningsförslaget och förvallningsredogörelsen. Förvaltaren bör därför så tidigt som möjligl efter vederbörligt samråd utfärda den i första stycket avsedda kungörelsen, varefter förslaget jämte redogörelsen kan tillställas — förutom konkursdomaren — tillsynsmyndigheten.

Förvaltaren skall enligt tredje stycket i departementsförslagel tillställa konkursdomaren och tillsynsmyndigheten ett exemplar av de tidningar där kungörelsen har varil införd samt enligt Qärde stycket underrätta dessa om när kungörelse om slututdelning utfärdas.

Prop. 1978/79:105 315

130 8 Paragrafen innehåller bestämmelser om klander mot utdelnings-förslag. Eftersom tillsynsmyndigheten bör hållas informerad om konkursens förlopp, bör konkursdomaren särskilt underrätta myndigheien om atl sådant klander har upptagits lill prövning och om dagen för målets handläggning vid rälien. Ändra slyckel av förevarande paragraf har ändrats i enlighet härmed. Underrällelseskyldighel föreligger även om konkursen enligt 146 8 första siycket skall anses avslutad. Skäl att i paragrafens tredje siycke föreskriva att tillsynsmyndigheten — såsom enligt gällande lydelse rättens ombudsman - bör närvara vid målels handläggning finns inte.

De handlingar som behövs för klandertvislen finns enligt 129 8 hos förvallaren. Ändringen i Qärde stycket är föranledd härav.

132 8 Enligt 111 8 i förslaget skall konkursdomaren, när eflerbevakning har skell, överlämna ell exemplar av bevakningshandlingarna lill förvaltaren (jfr 102 8). Detta påkallar ändring i förevarande paragraf som gäller utdelning för efterbevakad fordran.

137 § Bevis om att borgenärsed har avlagts skall enligt 118 8 andra stycket och 123 8 andra stycket i förslaget överiämnas av konkursdomaren till förvallaren. Ändringen i försia slyckel av denna paragraf är en följd härav.

140 8 I andra stycket har hänvisningen lil! den numera upphävda 1921 års lag om ackordsförhandling bytts ut mol en hänvisning till gällande ackordslag (1970:847).

144 § Förmånsberättigad borgenär har enligt 143 § KL under vissa fömt
sättningar rätt till förskottslyftning för sin fordran. Enligt 144 8 första
stycket i nuvarande lydelse gäller bl.a. att lyftning enligt 143 8 ej får
medges annan borgenär än staten, om han inte ställer borgen för att
medlen återbärs för den händelse del visar sig alt han inte är berättigad att
i utdelning behålla vad han har fått lyfla. Förvaltaren får dock med
samtycke av rättens ombudsman efterge borgen om skäl därtill finns.

Enligt den föreslagna ändringen i försia stycket skall förvaltaren ensam avgöra huruvida borgen skall efterges eller ej. Han får bedöma frågan från fail tiil fall.

145 a 8 Om betalning har utfallit på kapitalbeloppet av en fordran, till
säkerhei för vilken företagsinteckning har meddelats, skall rätlens
ombudsman enligt denna paragraf i gällande lydelse anmäla detta till in
skrivningsdomaren och därvid sända in föreliggande utdelningsförslag el
ler annan handling som visar fördelningen. Åtgärdema skall vidtas sedan
tiden för klander mol utdelningsförslaget har gått till ända eller väckt klan-

Prop. 1978/79:105 316

der har avgjorts genom beslul som vunnil laga kraft. Kan del anias atl ytterligare belalning kommer au tilläggas inleckningshavaren, skall dock med anmälan anslå lills del har blivit avgjort, om sådan betalning skall utgå. Slulligen föreskrivs alt, när inleckningshavaren lyfter betalning, anteckning härom skall göras på inleckningshandlingen.

Paragrafen infördes samtidigt med lagen (1966:454) om företagsinteckning och bör jämföras med 14 8 denna lag. Enligt detta lagrum blir, om företagsintecknad egendom säljs på grund av utmätning eller i konkurs och betalning utfaller på kapitalbeloppet av iniecknad fordran, inteckningen utan verkan till motsvarande belopp. Jfr även 29 8 andra stycket lagen om företagsinteckning och 10 8 8 kungörelsen (1966:455) med tillämpningsföreskrifter lill samma lag.

Eftersom rättens ombudsman skall avskaffas, kan paragrafen inte kvarslå oförändrad.

Kommittén nämnde i sitt betänkande (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m.m. att advokalsamfundet i skrivelse till utredningen (Ju 1972:12) angående företagsinteckning hade riktat krilik mol anmälningsskyldighetens utformning i paragrafen. Enligt kommitténs mening borde frågan regleras i administrativ ordning. Kommittén föreslog därför i nämnda betänkande att paragrafen skulle upphävas.

I prop. 1975/76:210 uttalades atl del inte var möjligt att i då förevarande sammanhang ta stäUning tiU hur anmälningsskyldigheten i sakligt hänseende borde vara utformad i fortsättningen. För den skuU borde endast en nödvändig anpassning av bestämmelsen lill den nya handläggningsformen för mindre konkurser göras. Lättast kunde en sådan anpassning ske, om underrättelseskyldigheten flyttades över från rättens ombudsman till förvaltaren. Med en sådan lösning borde bestämmelsen lills vidare kunna stå kvar i KL.

För min del anserjag att den lösning som föreslogs i prop. 1975/76:210 bör väljas även nu. Den i förevarande paragraf avsedda underrättelseskyldigheten flyttas sålunda över från rättens ombudsman till förvallaren. Härutöver har i lagtexten "inskrivningsdomaren" bytts ut mot "inskrivningsmyndigheten".

146 8 I paragrafen har vad som sägs om rättens ombudsman utgått.

148 8 Denna paragraf innehåller regler om utdelning efter konkursens avslutande (efteruldelning). Sålunda gäller enligt den nuvarande lydelsen bl.a. atl vanliga bestämmelser om utdelning och om redovisning vid slututdelning har motsvarande tillämpning vid efteruldelning. Efter framställning av rättens ombudsman och förvaltaren får emellertid konkursdomaren, om han med hänsyn tiU kostnaderna finner utdelning inte lämpligen böra äga rum, förordna att medlen i stället för att delas ul skall överlämnas till gäldenären.

Prop. 1978/79:105 317

I den föreslagna lydelsen har vad som föreskrivs om rätlens ombudsman utgått. Det ankommer alltså på förvaltaren ensam alt göra sådan framställning som avses i paragrafen.

149 8 Här ges regler om nedläggande av konkurs på grund av föriikning. Enligt nuvarande lydelse av paragrafen skall konkursdomaren höra rättens ombudsman och förvallaren, innan han med anledning av gäldenärens ansökan meddelar beslut om nedläggning av konkursen. Vad som sägs om rällens ombudsman har utgått. Det har inte ansetts nödvändigt att lillsynsmyndigheien skall höras i här berörd fråga.

Hänvisningen i andra siycket till 61 8 andra stycket har ändrats till alt avse 67 8 första stycket andra och Iredje meningarna.

152 8 Enligt gällande lydelse av paragrafen skall konkursdomaren höra rättens ombudsman och förvaltaren i frågan huruvida ingivet ackordsförslag bör föreläggas borgenärerna. Det kan inte anses behövligt att konkursdomaren i denna fråga inhämtar yttrande från tillsynsmyndigheten. I paragrafen har därför endast gjorts den ändringen all rätlens ombudsman fäll utgå.

159 8 Denna paragraf är ny. Förutvarande 159 8 upphävdes genom SFS 1970:848. 1 paragrafen regleras borgensmans och därmed likstäUd persons röslräll vid omröslning i ackordsfråga. Regleringen överensstämmer i sak med nuvarande regler i 182 8 KL.

8 kap. Enligt gällande lag har borgenärema samfällt rätl atl beslula eller yllra sig i vissa frågor. Denna beslutande- eller yttranderätt utövas vid borgenärssammanträden, varom allmänna regler finns i 8 kap. KL, som har mbriken "Om borgenärssammanlräden".

Beslutanderätt tillkommer borgenärerna i fråga om tillsättande av slutlig förvaltare (45, 48 och 49 88 KL) och av granskningsmän (46 8 KL).

Som framgått i avsnilt 5.2.5 krävs för en del förvaltningsåigärder f n. vidare all borgenärema lämnar sill samtycke eller fattar egel beslul i saken. Detla gäller i vissa lägen beträffande fortsättande eller åtempptagande av rörelse, försäljning av egendom, indrivning av uteslående fordringar och förlikning angående osäker eller tvistig lillgång. Se 60, 64, 65, 70-72, 77 och 78 88 KL.

Även i fråga om inskränkning av anmärkning mot bevakad fordran m.m. (108 § tredje st. KL) och antagande av ackordsförslag (154 8) ligger avgörandet hos borgenärema samfällt.

Yttranderätt för borgenärskollektivet föreligger i fråga om entledigande av förvaltare (80 8 KL).

I den allmänna motiveringen (avsnitt 5.2.5) har föreslagits atl borgenärskolleklivet inte längre skall ha någon beslutanderätt i förvaltningsfrågor.

Prop. 1978/79:105 318

Förvaltaren skall emellertid samråda i vikligare frågor med borgenär som särskiU berörs. Vidare föruisäiier vissa ålgärder liksom enligt gällande lag samlycke av speciella grupper av borgenärer (se 71 8 andra siycket och 76 8)- I det nya förfarandet behövs inga borgenärssammanlräden i nuvarande mening för behandling av förvaltningsfrågor. Den reglering i 8 kap. KL som behandlar sådana frågor kan följaktligen utgå.

1 den nya ordningen kommer borgenärerna atl ha formlig beslutanderätt endast i fråga om inskränkning av anmärkning m.m. och om antagande av ackordsförslag. Vidare erhåller borgenärerna räll alt yttra sig i fråga om tillsättande av slutlig förvallare (46-48 8§). Den yttranderätt som enligt KL f n. tillkommer borgenärema i fråga om entledigande av förvaltare kvarstår. I nu angivna hänseenden har alltså borgenärssammanträden belydelse även i fortsättningen. Härav följer all en del av föreskrifterna i 8 kap. bör finnas kvar. Rättens ombudsmans avskaffande medför dock behov av vissa ändringar i den kvarstående regleringen.

Kommittén föreslår att 8 kap. i sin helhet upphävs och att de föreskrifter där som bör finnas kvar förs över till andra ställen i KL. Någon erinran mol detla förslag har inte framförts vid remissbehandlingen. Även jag godiar förslaget. Samtliga i kapitlet ingående paragrafer (175-184 88) skall alltså upphävas. Vidare skall kapitelrubriken utgå.

175 8 Enligt denna paragrafär rättens ombudsman ordförande vid borge
närssammanträde, som ej enligt KL skall hållas inför konkursdomaren.

Vid de borgenärssammanträden som skall förekomma i fortsättningen är konkursdomaren enligt särskilda bestämmelser ordförande. Bestämmelsen i 175 8 kan därför utgå.

176 8 Paragrafen handlar om kallelse till borgenärssammanträde.

1 försia slyckel anges f n. all kallelse ulfärdas av rättens ombudsman, där det ej är särskilt föreskrivet att uppgiften ankommer på konkursdomaren. Avskaffandet av rättens ombudsman gör denna bestämmelse obehövlig.

Övriga bestämmelser i paragrafen anger vad kallelse till borgenärssammanlräde skaU innehåUa saml hur och när kallelsen skaU utfärdas m.m. Dessa bestämmelser har fortsättningsvis betydelse för borgenärssammanträden som avses i 47, 48 och 80 86 och för borgenärssammanträden i samband med ackord i konkurs. Regleringen bör överföras till KF.

På gmnd av det sagda har reglema i förevarande paragraf fått utgå.

177 § Paragrafen rör protokoll vid borgenärssammanlräde. Beträffande
konkursdomarens proiokollföring gäUer regleringen i RB och i protokolls
kungörelsen (1971:1166). Bestämmelsen i förevarande paragraf har med
hänsyn härtill fått utgå.

Prop. 1978/79:105 319

178 6 1 denna paragraf anges hur man skall bestämma vilken mening som skall uigöra borgenärernas beslul i fråga som rör boets förvaltning, när särskilda omröslningsbestämmelser inte finns på andra håll i KL. Som en följd av alt borgenärskollektivet inte längre skall ha någon rält atl besluta i förvaltningsfrågor blir bestämmelserna överflödiga. De har därför fåll utgå.

179 8 I denna paragraf anges vad som krävs för alt någon skall få föra talan i förvaltningsfråga vid borgenärssammanträde. Bland annat uppställs del kravet att belopp och beskaffenhei av den fordran som görs gällande skall uppges. Vid sammaniräde som hålls efter bevakningstidens utgång får talan ej föras för fordran som inte bevakats i konkursen. Vidare gäller all talan inte får föras för fordran som uppenbarligen är ogrundad. Talan för fordran som blivit ogillad av domstol fär inte föras även om domstolens beslul inte är lagakraftvunnel.

Som tidigare angetts skall borgenärerna inte längre besluta i förvaltningsfrågor. Hit hör inte fråga som behandlas vid förlikningssammanträde, inte heller ackordsfråga. Enligt kommittén kan den som uttalar sig vid borgenärssammanträde i fråga om tillsättande eller entledigande av förvaltare ej anses "föra talan" i saken. Denna uppfattning har inte mött någon invändning från remissinstansema och även jag ansluter mig till den. De nuvarande bestämmelserna i 179 8 kommer därför att hänga i luften. Frågan är då om några molsvarande bestämmelser är påkallade med de nya reglerna om borgenärs medverkan i förvaltningen.

Under konkursens gång kan givelvis någon gång frågan uppkomma om den som uppträder som borgenär i konkursen verkligen innehar en giltig fordran. Frågan kan t.ex. aktualiseras när någon vill göra framställning enligt 43 8 om atl granskningsman skall ulses för hans räkning eller när någon vill yttra sig enligt 46 8 i frågan om slutlig förvallare. Även i andra sammanhang kan frågan om borgenärsbehörigheten tänkas uppkomma. Beiräffande rält att föra talan vid föriikningssammanträde torde gällande bestämmelse (108 8 första stycket KL jfrt med 104 8 andra stycket) vara atl uppfatta så all den som har bevakal fordran i konkursen äger sådan rätt.

Vid bedömandet av om några särskilda bestämmelser i aktuellt hänseende behövs bör enligt min mening beaktas att liknande frågor kan uppkomma redan med gällande KL utan all detla har föranlett några bestämmelser. All borgenäremas medverkan i förvaltningen nu ges en annan form och att den enskilde borgenären ges rätt atl begära tillsättande av granskningsman bör inte behöva föranleda att bestämmelser molsvarande de nuvarande i 179 8 KL införs. En sådan reglering skulle knappast heller i övrigt fylla något påtagligt praktiskt behov. Det är tydligt att de principer som kommit till uttryck i nuvarande 179 8 även utan särskilt stadgande får anses gälla, om behörighetsfrågan någon gång blir aktuell.

Prop. 1978/79:105 320

Med stöd av del anförda förordas att 179 8 får utgå.

180 8 Enligt paragrafen får borgenär i vissa fall inte föra talan vid borgenärssammanträde. Talan får inte föras när borgenärens rätt uppenbariigen inte är beroende av frågans utgång. Vidare gäller jäv vid behandling av vissa frågor. Bestämmelserna lar uteslutande sikte på förvaltningsfrågor och fyller därför inte någon funktion i del nya systemet. Paragrafen har därför fåll utgå.

181 6 Enligt 181 8 i gällande lag får förvaltaren inte della i val av granskningsman. Eftersom val av granskningsman inte längre skall förekomma har paragrafen ulmönslrals.

182 8 1 182 8 i gällande lag föreskrivs all om både borgenär och borgensman eller annan som föruiom gäldenären ansvarar för borgenärens fordran har bevakat fordringen och vill rösta för denna, de har tillsammans en röst. Vidare sägs (andra ledet) atl borgenärens mening vid oenighet skall gälla om inte de andra löser ut honom eller släller full säkerhet för fordringen. Regleringen är även tillämplig vid borgenärssammanträde i samband med ackord vid sidan av de för ackord särskilt avsedda rösträttsbestämmelserna i 158 § KL saml vid föriikningssammanträde (jfr 108 8 tredje stycket andra meningen). Av del anförda framgår all vad som sägs i 182 8 inte kan frånkännas viss betydelse även i fortsätiningen. På gmnd härav har 182 § fått utgå men samtidigt har en reglering i saklig överensstämmelse med 182 § i fråga om röstning i samband med ackord tagits in i 159 8. Vidare har en bestämmelse i enlighel med 182 8 andra ledet förts in i 108 8.

183 8 Paragrafen innehåller bestämmelser om besvär mol beslut som
fattas av borgenärerna vid borgenärssammanlräde. De enda borgenärs
beslut som i fortsättningen har intresse i detta sammanhang är beslut vid
förlikningssammanträde om inskränkning av anmärkning m.m. (108 8
tredje slyckel andra meningen i förslaget) och beslut alt förkasta av gälde
nären bjudet ackord (154 8 KL). Nämnda beslut kan överklagas, vilket
medför att regleringen i 183 8 till en del måste finnas kvar. Denna del har
förts över till 207 6.

Vissa delar av 183 8 har ingen betydelse för nyssnämnda borgenärs-beslut och kan alllså som överflödiga avskaffas. Det sagda har tillämplighel beiräffande andra stycket — med undantag för tredje meningen — samt iredje stycket andra meningen. Bestämmelsen i Qärde stycket har visserligen teoretisk betydelse beträffande de borgenärsbeslut som kan förekomma i framliden. Med tanke på den utomordentligt ringa praktiska betydelsen har emellertid föreskriften i överensstämmelse med vad kommittén föreslagit utmönstrats.

Prop. 1978/79:105 321

184 8 Paragrafen avser det fall att borgenärema har fatlat beslut i ärende vari de inte får besluta eller atl de i ännäl ärende överskridit sin beslutanderätt. Enligt paragrafen är beslutet då ogiltigt. Med den nya ordningen har borgenärema inte någon beslutanderätt i andra frågor än de som avses i 108 6 tredje stycket andra meningen och 154 § KL. Även utan regleringen i 184 8 torde beslul av borgenärema i andra än nu nämnda frågor komma att vara ogiltiga. Paragrafen har därför fått utgå.

185 § I paragrafen anges i vilka fall en konkurs skall handläggas som mindre konkurs. Principema för gränsdragningen har behandlals i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.7.2). Där har även frågan om hur valet av handläggningsform skall gå till behandlats.

För att en konkurs skall handläggas som mindre konkurs skall endera av två förutsättningar föreligga. Den ena överensstämmer i huvudsak med vad som enligt nuvarande 185 8 gäller som fömtsättning för urspmnglig fattigkonkurs, dvs. att det finns anledning anta att gäldenärens bo inte förslår till belalning av konkurskostnadema. Härmed avses kostnadema för ordinär konkurs. Att det är dessa kostnader som avses har särskilt markerats i förslaget. 1 likhet med vad som nu gäller i fråga om fattigkonkurs uppställs i första stycket 1 inte något krav på att boet skall antas vara av enkel beskaffenhet. Beträffande frågan hur värdet av tillgångarna och storleken av konkurskostnadema skall uppskattas skall i princip gälla detsamma som f.n. vid tillämpningen av 185 §.

Om gäldenären är fysisk person, skall hans beneficium — dvs. vad som behövs för hans och hans familjs försörjning (jfr 27 och 97 88) — frånräknas. Vidare måste reglema i 81 8 om fördelning av ansvaret för konkurskostnadema mellan olika slags egendom beaktas. Dessa regler innebär att vissa tiUgångar får tas i anspråk bara för speciella konkurskostnader. Detta kan medföra att en konkurs skall handläggas som mindre konkurs enligt förevarande altemativ trots att värdet av tillgångarna i boet översliger de beräknade sammanlagda konkurskostnadema.

Humvida tvistiga tillgångar skall medräknas får avgöras från fall tiU fall. Vid beräkning av värdet av sådana tillgångar bör stor försiktighet iakttas. Under förarbetena till KL anmärktes att hänsyn inte kunde tas till värdel av ett tvistigt anspråk, om det inte var så gott som uppenbart att detta tUlkom gäldenären.

Vad angår kostnadssidan får konkursdomaren bilda sig en ungefärlig uppfattning om hur stora kostnader som skulle följa med en ordinär konkurs i det aktuella fallet. Härvid kommer främst arvodet till förvaltaren i blickpunkten. Några massaskulder finns inte när konkursen beslutas. Konkursdomaren kan på detta stadium normalt inte fömtse storleken av de massaskulder som eventueUt kan uppkomma. Med hänsyn härtill behöver massaskulder inte beaktas i detta sammanhang (jfr 185 d 8 andra stycket). 21 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 105

Prop. 1978/79:105 322

I molsats lill vad som gäller nu har konkurssökanden eller annan inte någon möjlighet alt få till stånd ett ordinärt konkursförfarande genom att ställa säkerhet. Den som önskar en sådan handläggning är hänvisad till att hos konkursdomaren söka förebringa skäl för att ett ordinärt förfarande skall tillämpas.

Del andra alternativ enligt vilket handläggning som mindre konkurs kan ske enligt förevarande paragrafs första stycke är alt det finns anledning anta att konkursboet med hänsyn lill dess omfattning och övriga förhällanden är av enkel beskaffenhet och att konkursen med fördel kan genomföras utan att bevakningsförfarande anordnas. Häri ligger inte bara att handläggningen kan väntas bli snabbare och billigare utan också atl den kan antas fylla erforderliga krav på säkerhet.

Av andra siycket framgår i vilken utsträckning reglema i övriga kapilel i KL är liHämpliga i mindre konkurser. Bestämmelsema innebär att föreskrifterna om handläggning av konkurs i 3 och 5-7 kap. KL skall tillämpas i mindre konkurs endasl om del är särskilt angivet i 9 kap. KL. Av regleringen kan motsättningsvis utläsas att de materiella bestämmelserna i KL skall vara tillämpliga även i mindre konkurser.

Regleringen i andra siycket leder till att hela 2 och 4 kap. KL blir tillämpliga när konkurs handläggs som mindre konkurs. Av bestämmelsema i 1 kap. blir 18 a och 20-26 88 tillämpliga vid mindre konkurs. Bland de materiella bestämmelser i 5 och 6 kap. som blir tillämpliga kan nämnas reglerna i 100 och 100 a 88 om vilka fordnngar som får göras gällande i konkursen, 121 och 121 a 86 om kvittning under konkurs, 133-135 §§ om solidariska skuldförhållanden, 136 § om villkorliga fordringar, 138 8 om ränta och 139 8 om värdering av vissa fordringar. Även 10 och 11 kap. blir tillämpliga.

185 a 6 Paragrafen handlar om förvaltare och tillsyn över förvaltningen i mindre konkurs. Regleringen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitten 5.7.3 och 5.7.4).

1 försia stycket anges att konkursdomaren genast skall efter hörande av tillsynsmyndigheten utse en förvaltare i mindre konkurs att handha förvaltningen av boet. Häri ligger att förvaltaren företräder boet på samma sätl som vid ordinär konkurs. I fråga om förvaltare gäller de i 44 8 uppställda kvalifikations- och behörighetskraven. Vad detta närmare innebär har behandlats i den allmänna motiveringen. Någon skyldighet för konkursdomaren att höra borgenärema innan förvaltare i mindre konkurs utses föreskrivs inte. Detta hindrar inte att det ibland kan finnas anledning för konkursdomaren att när omständigheterna medger det rådgöra med borgenär som särskilt berörs av förvaltningen i personfrågan.

Mer än en förvaltare får inte utses i mindre konkurs. Något praktiskt behov av att kunna förordna ersättare för förvaltaren (jfr 49 8 andra stycket) har inte ansetts föreligga. Om förvaltaren är förhindrad alt utföra

Prop. 1978/79:105 323

viss förvaltningsåtgärd, fär han i stället utnyttja de möjligheler konkursförvaltare i allmänhet har att sätta ombud i sitt ställe.

Paragrafens andra stycke anger att när gäldenären är dödsbo förvaltare behöver utses endasl om bouppteckning enligt 20 kap. ÄB inte har upprättats eller särskilda skäl annars föreligger. Del är viktigt att bedömningen av om förvaltare skall utses inte sker schablonarlat. En viss undersökning bör såvitt möjligt alltid komma till stånd, särskilt beträffande eventuella ålervinningsmöjligheler.

Enligt tredje stycket skall 42, 59 och 60 88 ha molsvarande tillämpning beträffande tillsyn över förvaltningen i mindre konkurser. Hänvisningen lill 42 8 innebär all förvaltningen skall slå under lillsyn av en kronofogdemyndighet som tillsynsmyndighet. I 59 8 ges föreskrifter om tillsynsmyndighetens allmänna uppgifter och befogenheler. Bl.a. skall myndigheten se till alt avvecklingen av konkursen sker ulan onödigt dröjsmål. 1 vissa fall får myndigheten utse revisor för granskning av förvaltningen. 60 8 ger tillsynsmyndigheten räll alt få del av handlingar som rör boel och ålägger förvallaren skyldighet att på begäran lämna tillsynsmyndigheten upplysningar om boet och dess förvaUning. Enligt 60 8 skall myndigheten också på begäran lämna konkursdomaren, borgenär eller gäldenären upplysningar.

Tillsynen i mindre konkurs torde i många fall kunna ulövas utan någon annan grundval än förvallarens redovisning. Kontrollen har då närmast karaktären av en efterhandskoniroll. Möjligheten att ingripa med påpekanden och på annal sätt står emellertid öppen för tillsynsmyndigheten i samtliga fall. I en del mindre konkurser kan t.ex. förekomsten av frågor om ålervinning eller gäldenärsbrott motivera en mer aktiv och ingripande kontroll varvid tillsynsmyndighetens befogenheter enligt 59 och 60 88 kan få betydelse. Någon skyldighet för förvaltaren att ge in halvårsberättelse eller kvartalsräkning föreligger dock inte i mindre konkurs.

I fråga om entledigande av förvaltare i mindre konkurs skall enligt Qärde stycket av förevarande paragraf 80 8 gälla i tillämpliga delar. Delta innebär alt konkursdomaren inte självmant ulan endast på framställning kan entlediga förvaltare. Vad angår dem som enligt 80 6 första stycket är behöriga atl göra framställning bör erinras om att granskningsman inte kan tillsättas i mindre konkurs. Om förvaltare entledigas, skall ny förvaltare förordnas. Liksom beslut om förordnande av förvaltare går beslut om entledigande av förvaltare enligt 210 8 i verkställighet utan hinder av att ändring söks, om inte annat bestäms.

Fjärde stycket innehåller också en föreskrift om redovisning över förvaltningen, om förvaltaren avgår innan konkursen avskrivs. Enligt kommitténs förslag skall redovisningen snarast tillställas konkursdomaren och tillsynsmyndigheten. Enligt min mening bör dock av lagtexten framgå alt del är i förhållande lill tillsynsmyndigheten som förvallaren är redovisningsskyldig. I enlighet härmed föreskrivs i departementsförslaget att redovisning snarast skall avges lill tillsynsmyndigheten och atl avskrift av

Prop. 1978/79:105 324

redovisningen skall tillställas konkursdomaren.

185 b 8 Paragrafen gäller förvaltarens åligganden och har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.7.3).

1 första siycket anges i vad mån förvallarens allmänna åligganden i ordinära konkurser skall gälla för förvaltare i mindre konkurs. Här hänvisas till 51, 51 a och 52 68, 53 6 första stycket, 57 8. 58 8 första och andra styckena samt 60 § andra stycket. Vidare innehåller stycket en hänvisning till 54 8.

Hänvisningen till 51 § innebär att förvaltaren skall ta tUl vara borgenäremas gemensamma rätt och bästa samt vidta alla åtgärder som främjar en förmånlig och snabb utredning av boet. Vidare skall till följd av hänvisningen till de nya bestämmelsema i 51 a 8 förvaltaren även i mindre konkurs i viktigare förvaltningsfråga samråda med borgenär som särskilt berörs och med gäldenären. Vad som är en "viktigare fråga" får naturligtvis bedömas med utgångspunkt i förhållandena i den mindre konkursen. Förvaltaren får också anlita sakkunnigt biträde enligt vad som gäller vid ordinär konkurs (52 8). I 53 8 första siycket sägs att förvaltaren så snart ske kan skall omhänderta gäldenärens bo. Där sägs dessutom att förvaltaren skall ta hand om de böcker och andra handlingar som rör boet samt, när gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen har varit bokföringsskyldig, i omhändertaget räkenskapsmateried på lämpligt ställe anteckna dagen för omhändertagandel. Del bör påpekas att det material som skall omhändertas består inte bara av de egentliga räkenskapsböckerna (kassabok, inventariebok etc.) ulan också av följesedlar, verifikationer, affärskorrespondens m.m. Bestämmelsema bör tiUämpas på det sätl som föranleds av omständigheterna i det särskilda faUet.

Förvaltaren skall vidare snarasi möjligt upprätta sådan bouppteckning som anges i 53 8 första stycket. Bouppteckningen skall uppta tUlgångar och skulder i boet med uppgift om varje borgenärs namn, boningsort och postadress samt om nyss berörda böcker och handlingar. Bouppteckningen skall dessutom innehålla uppgift om i vad mån skuld avser lön eller pension. Finns det inte någon löne- eller pensionsskuld, skall detta enligt tredje stycket i förevarande paragraf anmärkas i bouppteckningen.

Bestämmelserna i 53 8 första stycket om upprättande av bouppteckning har även i övrigt motsvarande tUlämpning. Detta innebär bl.a. att tillgångarna skall i bouppteckningen tas upp till de värden som de prövas äga efter noggrann uppskattning. Vid förrättningen skall gäldenären vara tillstädes och uppge boet under edsförpliktelse. Är gäldenären juridisk person med flera ställföreträdare, gäller denna skyldighet dock inte för ställföreträdare vars närvaro förvaltaren anser sakna betydelse för utredningen. Om av gäldenären under edsförpliktelse underskriven bouppteckning redan har getts in till konkursdomaren och förvaltaren finner den tiU-förliflig, behöver ny bouppteckning inte upprättas. Boupppteckningen

Prop. 1978/79:105 325

måste givelvis även i detta fall uppfylla de föreskrivna grundkraven.

När konkurs handläggs som mindre könkurs, kan bouppteckning inte ersättas av sådan borgenärsförteckning som avses i 53 8 andra stycket.

Bestämmelser om tvångsmedel mot gäldenär som underlåter att vara tillstädes vid bouppteckningsförrättningen och alt uppge boet under ed finns i 94 6. Hämtning eller häktning kan komma i fråga. Dessa bestämmelser blir tillämpliga även i mindre konkurs (se 185 8 andra stycket).

De nya bestämmelsema i 57 6 om bokföring skall tillämpas i mindre konkurs. Förvallaren skall alltså löpande bokföra in- och utbelalningar i boel, om ej med hänsyn till särskilda förhållanden god redovisningssed påkallar att bokföringen sker på annat sätt. När konkursen handläggs som mindre konkurs, torde det regelmässigt vara tillräckligt med en kontantredovisning som återspeglar avvecklingen av boel. Förvaltaren skall också arkivera konkursboets bokföring i enlighet med vad som sägs i 57 8 andra stycket.

Pengar, som flyter in under förvaltningen, skall av förvallaren inom en vecka sättas in mot ränta i bank på konkursboets räkning, i den mån de inte behövs för belalning av löpande utgifter (58 8 första och andra styckena). Bestämmelsema om medelsförvaltning anses tillämpliga även på medel som finns hos gäldenären vid konkursutbrottet. Av bestämmelsema följer atl medel, som har satts in i bank för konkursboets räkning, får tas ul av förvaltaren bara under förutsäitning atl de behövs för betalning av konkurskostnader eller massaskulder eller för utdelning till borgenärerna. Slutligen är förvaltaren skyldig all på begäran av konkursdomaren, borgenär eller gäldenären lämna upplysningar om konkursboet och dess förvaltning (60 6 andra stycket). Äv hänvisningen i 185 a 8 iredje stycket följer att föreskriftema i 60 8 första siycket om förvaltarens upplysningsplikt gentemot tillsynsmyndigheten gäller även i mindre konkurser.

1 54 8 ges regler om handräckning. Även i mindre konkurs får alltså förvaltaren, om det behövs, begära handräckning av kronofogdemyndigheten för att kunna omhänderta eller annars få tillgång till gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar som rör boet.

Enligt andra stycket av förevarande paragraf skall förvaharen lämna konkursdomaren uppgift om orsakerna till gäldenärens insolvens, i den mån de har kunnat utrönas. Samtidigt skall förvaltaren anmärka dels om del har förekommii förhållande som kan föranleda återvinning till boet, dels om det finns skälig anledning atl anta att gäldenären har gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. Förvaltaren skall ange grunden för sin bedömning. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen varil bokföringsskyldig, skall förvaltaren vidare anmärka vilket bokföringssystem som tillämpats och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts. I förekommande fall skall samtidigt den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen bifogas. Här avsedda uppgifter skall lämnas skriftligen så

Prop. 1978/79:105 326

snart som möjligt. Normalt bör det ske samiidigi med all bouppleckning ges in. Ätt konkursen inte får avskrivas, innan ifrågavarande uppgifier har lämnats, följer av 185 d 8 andra stycket. Ofta kan det räcka med summariska uppgifter i här avsedda konkurser. För sin bedömning av återvinningsfrågan kan förvallaren behöva fordra in kontokuranter förden kritiska tiden före konkursen från vederbörande bank.

I paragrafens tredje stycke las upp en regel om att förvaltaren genasl till kronofogdemyndigheten i den ort, där gäldenären bör svara i Ivistemål som angår gäld i allmänhet, skall anmäla sådana löne- och pensionsskulder som han har fåll kännedom om. Regeln skall ses mot bakgmnd av alt del enligt departementsförslaget ankommer på kronofogdemyndigheten alt pröva lönegaranlifrågorna i alla de konkurser som skall handläggas i den enklare ordningen. I paragrafens tredje siycke finns också den tidigare berörda regeln alt, när löne- eller pensionsskuld inte finns, förvaltaren skall anmärka detta i bouppteckningen.

1 Qärde stycket upptas en regel om alt bouppteckningen jämte uppgifter enligt paragrafens andra stycke, dvs. om orsakerna till obeståndet, misstanke om gäldenärsbrott och bokföringssystem m.m., skall tillställas konkursdomaren och tillsynsmyndigheten snarasi och senast en månad från konkursbeslulet. När särskilda omständigheter föreligger, kan konkursdomaren dock bevilja uppskov.

Även utan uttrycklig bestämmelse torde det vara uppenbart att förvallaren i förekommande fall senast en månad efter konkursbeslutets meddelande också skall anmäla om han godkänner en förul ingiven bouppteckning.

Paragrafens femte siycke innehåller en föreskrift om skyldighet för förvaltare att anmäla misstanke om gäldenärsbrott till allmän åklagare och därvid ange grunden för sin misstanke. En motsvarande skyldighet i ordinär konkurs föreskrivits i 55 8 tredje stycket. Liksom vid ordinär konkurs (se ovan under 55 8) bör förvallaren dessutom anmäla misslanke om annal brotl som framkommer på grund av konkursutredningen.

185 c 8 Paragrafen handlar om försäljning av boets egendom. Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.7.3).

Normalt är det lill fördel för både gäldenären och borgenärerna att konkursen kan avslutas snabbt. Enligt paragrafens första siycke skall förvaltaren, om del finns egendom i boel, sälja denna så snart del lämpligen kan ske, om inte annat är föreskrivet. Bestämmelsen överensstämmer i huvudsak med vad som gäller i ordinär konkurs, se 62 8. Av bestämmelsen följer att förvallaren kan låta försäljningen anstå en kortare tid, om förmånligare villkor för boel därigenom kan uppnås. I undantagsfall bör även något längre anstånd med realisationen kunna äga mm, om det är uppenbart att ett bättre försäljningsresultal blir följden. Givetvis får reglerna om försäljning inte inkräkta på gäldenärens s.k. beneficium (se 97 8).

Prop. 1978/79:105 327

Beiräffande försäljning av egendom, fortsättande eller åtempptagande av gäldenärens rörelse, indrivning aV utestående fordringar och förlikning angående osäker eller tvistig lillgång skall enligt paragrafens andra stycke 61, 63, 67, 70, 71 och 73-78 68 gälla i tillämpliga delar. Av 51 a 6, som skall tillämpas även i mindre konkurs (se 185 b 8 första stycket), följer alt förvaltaren har en allmän skyldighet att i fråga av större vikt höra de borgenärer som särskilt berörs av ålgärden och gäldenären. Givetvis bör förvaltaren inte sälja egendom av så ringa värde alt det inte blir något över, sedan kostnaden för försäljningen har läckts.

1 några av de nämnda paragrafema anges som fömtsättning att fordran har bevakats (se t.ex. 70 8 Qärde siycket). Efiersom något bevakningsförfarande inte skall förekomma när konkurs handläggs som mindre konkurs, har i förevarande stycke föreskrivits att fordran som kan göras gällande i konkursen skall anses som bevakad fordran. Vilka fordringar som kan göras gällande i konkurs framgår av 100 8 (jfr även 100 a 8).

Med beaktande av det sagda innebär en tillämpning av 61, 63, 67, 70, 71 och 73-78 88 i huvudsak följande när konkurs handläggs som mindre konkurs.

Om gäldenären har drivit rörelse, äger förvaltaren enligt 61 8 låta rörelsen fortsättas för konkursboets räkning, om del kan ske enligt lag och i den mån det befinns ändamålsenligt. Detla gäller också, om förvallaren vill återuppta en nedlagd rörelse. Formellt gäller inte någon tidsbegränsning för fortsättande av gäldenärens rörelse när konkurs handläggs i den enklare ordningen. Den i 61 8 föreskrivna lidsbegränsningen utgår från första borgenärssammanträdel och blir inte tillämplig i sådant fall.

Har gäldenären i hovrätten besvärat sig över konkursbeslulet, får enligt 63 8 inte mot hans bestridande försäljning av egendom i boet äga mm förrän hovrätten har utlåtit sig med anledning av besvären. Vad som i 63 8 föreskrivs om uppskov med försäljning av egendom utgör likväl enligt 67 8 första stycket inte hinder mol försäljning i vissa där särskilt angivna faU. Av 67 6 andra stycket följer att även egendom, vari särskild förmånsrätt gäller, under vissa omständigheter kan säljas genom förvaltarens försorg utan hinder av regleringen i 63 6.

Om fast egendom finns i boet, något som kan bli fallet även i mindre konkurs, kan förvaltaren enligt 70 8 första stycket hos vederbörande myndighet begära försäljning därav i den ordning som gäUer för utmätt sådan egendom. Egendomen kan även säljas i annan ordning, om förvaltaren finner det fördelaktigare för boet. Om exekutiv auklion på fasl egendom som hör till boet har hållits utan alt försäljning kommit till stånd, kan förvaltaren enligt andra stycket i samma paragraf underlåta att vidta ytterligare åtgärder för egendomens försäljning. Har auktion i exekuiiv ordning inte ägt rum men finns det anledning anta att sådan auktion inte kommer alt leda till försäljning, får förvaltaren underlåta att föranstalta om egendomens avyttrande, om de borgenärer som i konkursen kan göra

Prop. 1978/79:105 328

gällande fordringar med särskild förmånsrätt i egendomen samiycker till del. Om exekutiv auktion på boets fasta egendom har utsatts, skall förvaltaren enligt tredje stycket före bevakningssammanträdet avlämna behållning som har uppkommil av egendomen under konkursen. Behållning som inte avlämnas före bevakningssammanträdet skall, om egendomen säljs, avlämnas före tillträdesdagen och i annal fall innan utdelning i konkursen sker. Av Qärde stycket följer att förvallaren senasi vid bevakningssammanträde för auktion på fasl egendom skall anmäla arvode, annan kostnad och fordringar som kan göras gällande i konkursen och som bör beaktas vid egendomens försäljning. Förvaltaren skall genom brev underrätta borgenär om anmälan som han gör på dennes vägnar.

Enligt 71 6 första stycket får förvaltaren själv bedöma - med ledning av vad som är mest fördelaktigt för boet — om försäljning av lös egendom skall äga mm på auktion eUer på annat sätt. Av paragrafens andra stycke följer atl lös egendom, vari borgenär har panträtt eller annan särskild förmånsrätt, aldrig utan hans samtycke får säljas på annat sätt än på auktion, om hans rätt är beroende av försäljningen. Enligt tredje stycket gäller likväl i vissa fall undantag från kravet på borgenärens samtycke. I fråga om fartyg, luftfartyg, gods i fartyg m.m. finns bestämmelser i 71 6 Qärde-sjätte styckena. Enligt 71 8 sjunde stycket äger bestämmelsema i 70 6 Qärde stycket motsvarande tillämpning, när gäldenären tillhörig lös egendom skall säljas exekutivt under konkursen. I den mån det påkallas skall förvaltaren dessutom i ärendet föra talan för borgenärer med förmånsrätt enligt 10 6 förmånsrättslagen och genom brev underrätta borgenär om yrkande som han framställer på dennes vägnar.

Om borgenär har lös egendom som pant eller "eljest under panträtt i handom" — varmed likställs retentionsrätt (se 195 6 andra stycket) — kan han enligt 73 6 första stycket låta sälja den på auktion. Värdepapper som noteras på fondbörs får säljas genom fondkommissionär till gällande börspris. Utan förvallarens samtycke får försäljning som sagts nu inte äga mm förrän konkursen pågått viss tid. Vid ordinär konkurs är denna tid fyra veckor från första borgenärssammanträdet. Enligt förarbetena har denna tidsfrist föreskriviis för att den sludige förvaltaren, som utses på första borgenärssammanträdel, skall få tillräcklig tid atl vidta åtgärder för inlösen av panten. Eftersom något första borgenärssammanträde inte förekommer vid mindre konkurs, måste en annan tidsfrist föreskrivas. Enligt föreskrift i förevarande stycke skall vid sådan konkurs fyraveckorstiden i stället räknas från konkursbeslutets meddelande.

Av 73 8 första stycket följer vidare att försäljning genom borgenärens försorg inte heller får ske, om förvaltaren vill lösa egendomen för konkursboets räkning. En anledning för förvaltaren att lösa in panten kan vara att han anser sig kunna sälja den på förmånligare villkor, varvid boet kan tillgodogöra sig övervärdet i panten. Borgenären skall minst en vecka innan han vidtar åtgärd för egendomens försäljning hembjuda den till förvaltaren

Prop. 1978/79:105 329

för inlösen. I vissa fall skall försäljningen ske i exekutiv ordning. Om egendom skall säljas på annat sätt än exekutivt och den inte består av värdepapper som kan säljas utan auktion, får försäljningen inte utan förvaltarens samlycke äga mm på annan ort än där egendomen finns. Borgenären skall minst tre veckor i förväg låta förvaltaren veta, när och var försäljningen skall ske. Har egendomen sålts i annan än exekutiv ordning, är borgenären skyldig att för förvaltaren redovisa för vad som har influtit. Om borgenären inte vill föranstalta om försäljning, äger normall förvaltaren enligt andra slyckel sköta om försäljningen.

I 74-76 66 ges föreskrifter angående kungörelser och underrättelser om auktion för försäljning av konkursbos egendom.

Av 77 8 följer atl förvaltaren snarast möjligt skall vidta nödvändiga åtgärder för indrivning av utestående fordringar. Vid behov kan förvaltaren försöka få fordringen indriven genom rättegång, lagsökning, betalningsföreläggande eller skiljeförfarande.

Har föriikningsanbud lämnats angående osäker eller tvistig tillgång, kan anbudet enligt 78 6 antas av förvaltaren, om han finner det fördelaktigt för konkursboet. Ställer gäldenären säkerhei för vad som bjuds, har han rält att själv utföra tvisten.

185 d § I förevarande paragraf ges regler om gäldenärens edgång och om avskrivning av sådan mindre konkurs i vilken utdelning inte kan ske.

Bouppteckningseden utgör ett viktigt inslag i konkursförfarandet. Edgången kan vara av betydelse bl.a. för tillämpning av lönegarantilagen. Innan konkursdomaren bestämmer tid för edgången, bör han samråda med förvallaren. Någon uttrycklig bestämmelse härom anser jag inte behövas i KL. Enligt 7 8 lönegarantikungörelsen (1970:745) skall samråd i vissa fall ske med kronofogdemyndighelen.

I överensstämmelse med gäUande lag föreskrivs att edgången inte får äga mm tidigare än en vecka från konkursbeslutets meddelande. Bortsett från denna föreskrift bör edgången ske så snart som möjligt efter det att bouppteckning har upprättats. I KF får tas upp regler om kallelse av förvaltaren, av gäldenärens make, om gäldenären är gift, och av borgenär som har ansökt om konkursen. Någon anledning att kalla tillsynsmyndigheten till edgång finns ej enligt min mening.

Beträffande formerna för gäldenärens edgång inför konkursdomaren gäller bestämmelserna i 91 8 KL.

Enligt 91 8 andra stycket kan förvaltaren befria ställföreträdare från att avlägga ed när gäldenären är juridisk person med flera ställföreträdare. Om gäldenären är dödsbo och konkursen handläggs som mindre konkurs, behöver emellertid förvaltare tillsältas endast om särskilda skäl föreligger (se 185 a 8 andra stycket). För detta fall har i första stycket upptagits en särskild föreskrifi om atl konkursdomaren skall göra den prövning som annars ankommer på förvaltaren. Jag vill erinra om att även bestämmelserna

Prop. 1978/79:105 330

i 93 8 om bouppteckningsed av annan än gäldenären är tillämpliga i mindre konkurs. Det kan lilläggas atl reglema om borgenärsed i 116 8 inte är tilllämpliga när konkurs handläggs enligt den enklare ordningen.

När bouppteckningen har beedigats har konkursdomaren ett jämförelsevis tillförlitligt underlag för bedömning av konkursboels omfattning. Om konkursdomaren finner att boet inte räcker till betalning av de konkurskostnader som följer med ett förenklat konkursförfarande och av eventuella massaskulder, skaU han enligt paragrafens andra siycke besluta om avskrivning av konkursen. I del läget finns det ingen anledning att låta konkursen fortsätta, eftersom någon utdelning till konkursborgenärema inte kan förväntas. En i princip liknande ordning gäller f.n. frånsett att det nu är möjligt att hindra avskrivning genom att ställa säkerhet. Konkursen får dock inte avskrivas innan förvaltaren har lämnat sådana uppgifter som avses i 185 b 8 andra stycket.

I regel torde beslut om avskrivning i här avsedda fall kunna meddelas i anslutning till sammanträdet för edgång. Något hinder mot att beslutet meddelas senare finns emellertid inte. Förvaltaren kan t.ex. behöva tid för att undersöka, om boets egendom över huvud kan realiseras eUer om tvistiga fordringar kan drivas in eller om återvinningstalan bör väckas. Ett speciellt fall då avskrivning inte kan beslutas omedelbart vid edgångs-sammanträdel föreligger, när eden avläggs vid annan domstol än konkursdomslolen (jfr 92 8 andra stycket). Av beslutet bör framgå att konkursen har avskrivits enligt förevarande paragraf.

Vid bedömningen av boets tillräcklighet har konkursdomaren att beakta inte bara redan uppkomna konkurskostnader utan också de kostnader som ett fortsatt konkursförfarande skulle medföra. Ofta blir det inte aktuellt med massaskulder i sådana relativt små konkurser som kommer i fråga här. Om massaskulder redan föreligger, skall de emellertid tas med i beräkningen. Att göra någon prognos beträffande massaskulder som eventuellt kan uppstå framdeles är i regel svårt. I den mån sådana massaskulder kan förutses skaU de emeUertid beakias.

Vad angår tillgångssidan bör — som har påpekats i anslutning till 185 6 — stor försiktighet iakttas när det gäller alt beräkna värdet av tvistiga fordringar. Om hög grad av sannolikhet talar för att egendom kan tillföras boet genom återvinning, bör denna egendom beaktas.

Medel som vid avskrivning enligt förevarande paragraf kan finnas i konkursboet skall i första hand tas i anspråk för betalning av konkurskostnadema och eventuella massaskulder (se 188 6). Vid behov får förvaltaren sälja boets egendom för att kostnadema och massaskulderna så långt möjligt skall kunna betalas ur boet.

En fråga är om det bör vara något hinder mot försäljning i angivna syfte även sedan konkursen har avskrivits. Av uttalanden i prop. 1975/76:210 framgår att något sådant hinder inte ansågs föreligga. Någon lagbestämmelse härom ansågs inte behövlig. Jag ansluter mig till denna ståndpunkt.

Prop. 1978/79:105 331

Del bör påpekas atl del av 188 8 framgår alt kostnadema för konkurs som avskrivils enligt 185 d 8 skall utgå ur boet framför annan skuld som boel har ådragit sig.

En annan fråga som diskuterades i prop. 1975/76:210 gäller om boets egendom, i den mån den inte behövs för betalning av konkurskostnader och massaskulder, skall återstäUas till gäldenären sedan avskrivnings-beslutet har vunnit laga kraft. I sitt belänkande (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m.m. hävdade konkurslagskommittén atl så borde ske. Kommittén ansåg att del var en sak för sig atl gäldenären kunde medge all del överskott som till äventyrs fanns i boet i stället överiämnades till konkursborgenär med bästa förmånsrätt. Vid remissbehandlingen av nämnda belänkande ansåg några remissinstanser att överskottet skulle delas ut till borgenärema.

Dåvarande departementschefen uttalade i denna del atl den aktuella frågan hängde samman med atl en utdelning enligt 185 f 8 var förenad med vissa kostnader. Det uppstod sålunda ett mellanläge där del efter edgången visserligen fanns ett ekonomiskt överskott i boet men detta inte täckte utdelningskostnadema. Eftersom dessa i nu förevarande fall inte behövde bli särskilt höga rörde del sig om jämförelsevis små värden. Vad de kritiska remissinstanserna eftersträvade var, framhöll departementschefen, ell utdelningsförfarande som var ännu mindre kostnadskrävande än det i 185 f 8. Med beaktande särskilt av de ringa ekonomiska värdena och av rättssäkerhetsintresset ansåg departementschefen inte att det fanns skäl att i lagtexten införa ett sådant system. Som kommittén angett kunde gäldenären välja att frivilligt överlämna medlen till betalning av den bäst prioriterade fordringen. Det påpekades även att i nu förevarande fall borgenärerna kommer att känna till tillgångarnas existens och atl gäldenären därför ofta måsle ha anledning räkna med att specialexekution kan komma till stånd om han inte överlämnar sådana medel som skulle täcka kostnadema för denna exekutionsform.

För min egen del ansluter jag mig till dåvarande departementschefens uttalanden i denna del.

Innan konkursdomaren beslutar om avskrivning skall han enligt föreskrift i andra stycket höra förvaltaren. Denne är mer insatl i de bakomliggande förhåUandena och kan lämna vägledande upplysningar i avskrivningsfrågan. Av hänvisningen till 51 a 8 i 185 b 8 första siycket följer all förvaltaren kan ha anledning att la kontakt med borgenär som har gjort konkursansökan eller annan särskilt berörd borgenär, innan han uttalar sig i saken.

I paragrafens andra stycke föreskrivs vidare atl förvaltaren, när konkurs har avskrivits enligt paragrafen, snarasi möjligt skaU avge redovisning för förvaltningen till tillsynsmyndigheten. Det är önskvärt att detta sker före konkursdomarens prövning av avskrivningsfrågan, men detta är inte nödvändigt i fall som avses här. Avskrift av redovisningen skall lämnas till

Prop. 1978/79:105 332

konkursdomaren. Lika litet som i fråga om andra liknande redovisningar i KL bör ges närmare föreskrifter om vad den här avsedda redovisningen skall innehåUa. Omständigheterna i det särskilda fallet blir avgörande. Angående klander av redovisningen kan hänvisas lill 190 6 tredje siycket och 191 8 i förslaget.

Enligt paragrafens tredje stycke kan konkursen avskrivas enligt paragrafens andra stycke utan hinder av att bouppteckningen inte har beedigats. Förutsättningarna härför är att det föreligger hinder mot all bouppteckningsed avläggs av gäldenären eller annan inom skälig tid och del saknas anledning anta att genom sådan edgång skulle framkomma tillgång till betalning av konkurskostnadema och massagälden.

Samtidigt som konkursen avskrivs skall konkursdomaren bestämma arvode och kostnadsersättning till förvaltaren, se 187 8 första stycket. Av 188 8 första siycket framgår all avskrivningsbeslutel i vissa fall även skall innehålla åläggande för borgenär all belala konkurskostnader.

Sedan avskrivningsbeslut har meddelats och beslutet har vunnil laga kraft, är konkursen avslutad.

185 e 6 I paragrafen finns de gmndläggande bestämmelserna om utdelning i mindre konkurs.

När konkursboets egendom har avyttrats, aktualiseras frågan om utdelning lill borgenärema. I paragrafens första stycke föreskrivs att utdelning tUl borgenärema skall äga rum, sedan all boets tillgängliga egendom har förvandlats i pengar. Denna utdelning blir liktydig med slututdelning (jfr t.ex. 136 8). Från det utdelningsbara beloppet skaU undantas vad som behövs för betalning av konkurskostnadema och eventuella massaskulder. Detta överensstämmer med vad som enligt 125 8 KL gäUer vid ordinär konkurs. Vad angår konkurskostnadema får göras en beräkning av vad ersättningen till förvaltaren och tillsynsmyndigheten kommer alt uppgå till. Utdelningen får inte anstå i avvaktan på att gäldenären skall förvärva ytterligare medel, t.ex. i form av arbetsförtjänst.

Borgenärema skall ha utdelning i enlighel med den rätt tiU betalning som enligt lag eller eljest tillkommer dem. Vilka fordringar som kan göras gällande i konkurs framgår i första hand av 100 6 KL. Rätten till betalning borgenärema inbördes skall bedömas enligt förmånsrättslagen.

I motsats till vad som gäller vid ordinär konkurs skall något formligt bevakningsförfarande inte förekomma vid den enklare handläggningsformen. De borgenärer som kommer i fråga för utdelning utgörs av dem som förvaltaren genom gäldenärens uppgifter eller på annan väg har skaffat sig kännedom om. Det är en naturlig åtgärd för förvaltaren att, innan uldelningsförslaget upprättas, hos vederbörande myndighet ta reda på vilka skattefordringar och liknande som kan göras gällande i konkursen.

Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.7.1) uttalat mig för att det inte är nödvändigt med ett särskilt system för rättslig prövning av tvistiga

Prop. 1978/79:105 333

fordringar inom del enklare förfarandet. I den mån ivistiga fordringar visar sig föreligga bör förvaltaren i första händ försöka träffa uppgörelse med de berörda borgenärema, dvs. sådana som kan komma i fråga för utdelning. En borgenär kan t.ex. förklara sig villig att sätta ned sin påstådda fordran i konkursen lill belopp som kan godtas av övriga intressenter. Han kan också vilja avstå från utdelning med förmånsrätt. Normall bör här avsedda tvistefrågor kunna lösas inom konkursens ram. Del ankommer på förvaltaren all på gmndval av utredningsmaterialet pröva uppkomna frågor om fordrans existens, storlek och placering i förmånsrältsordningen.

Om fast egendom, registrerat skepp, luftfartyg eller intecknade reservdelar lill luftfartyg med stöd av 70 8 andra stycket resp. 71 6 femle stycket (jfr 185 c 6) inte har sålts, kan utdelning ändå företas. En uttrycklig bestämmelse härom har införts i förevarande paragraf (jfr beträffande ordinär konkurs 126 8 Qärde stycket andra meningen).

Enligt paragrafens andra stycke skall förvaltaren upprätta förslag till utdelning. Förslaget skall för varje däri upptagen borgenär ange fordrings-beloppet med den ränta varpå utdelning skall beräknas, fordringens förmånsrätt och utdelningen på fordringen (jfr beträffande ordinär konkurs 128 8 andra stycket). I utdelningsförslaget skall inte särskilt anges att viss borgenär inte har kunnai komma i fråga för utdelning. Det framgår av att han inte har tagits med i förslaget.

I andra stycket föreskrivs också att vid utdelningsförslaget skall fogas sådan förvaltningsredogörelse som anges i 128 8 tredje siycket. Äv sådan redogörelse skall framgå hur mycket som har influtit för egendomen genom försäljning eller på annat sätt och — om inte hela detta belopp skaU delas ut enligt förslaget — för vilka andra ändamål återstoden har tagits i anspråk. Om medel som avses i förslaget har influlit för egendom vari gällt särskild förmånsrätt, skall de föreskrivna uppgiftema lämnas särskUt för den egendomen. Ofta kan det räcka med en tämligen summarisk redogörelse. Att redogörelsen under vissa fömtsättningar kan ersättas av redovisningen för förvaltningen av boel berörs under 185 f 8. Om någon anser atl större belopp hade bort delas ut i konkursen, får han angripa förvaltarens slutredovisning.

Beräkning av ränta på utdelningsgiU fordran anknyter enligt 138 6 i vissa fall till den dag från vilken klander mot utdelningsförslag är att räkna. Denna dag har enligt 139 8 betydelse också för beräkning av fordran på pension. När konkurs handläggs som mindre konkurs bör utgångspunken för tidsberäkningen i stäUet vara dagen för utdelningsförslagets upprättande. En regel härom har tagits upp i paragrafens tredje stycke.

1 196 8 KL ges vissa speciella regler om rabatter som kan få betydelse för utdelningen i konkurs. Reglema blir i princip tillämpliga även när konkurs handläggs i den enklare ordningen.

Det kan tänkas inträffa att några utdelningsgilla fordringar inte existerar i en mindre konkurs. Någon gäldenären närstående har t.ex. trätt emellan

Prop. 1978/79:105 334

och betalat alla skulder. Vid ordinär konkurs gäller enligt 124 8 KL atl, om inte någon fordran har bevakats inom den fastställda bevakningstiden, konkursdomaren genasl skall avskriva konkursen. Innan egendomen i boet återställs lill gäldenären, skall förvallaren ur egendomen så långl den räcker belala konkurskoslnader och massafordringar.

1 sitt belänkande (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m.m. framhöU kommittén atl om borgenär saknas när konkurs handläggs enligt den enklare ordningen, förvaltaren får anmäla detta till konkursdomaren. Därefier fick förfaras på samma säll som sägs i 124 8 KL. Egendomen borde inte återställas till gäldenären förrän beslutet om avskrivning av konkursen hade vunnit laga kraft. Någon särskild bestämmelse för det här berörda, extrema undantagsfallet ansåg kommittén inte behövas.

Avskrivning av konkurs enligt 124 8 är statistiskt selt säUsynt. 1 dessa fall har grunden för konkursen upphört alt existera. Hur konkursen avskrivs är av mindre intresse. För min del anser jag i likhel med dåvarande departementschefen i prop. 1975/76:210 att den av kommittén föreslagna utvägen kan väljas, om del åsyftade fallet skulle inträffa när konkurs handläggs som mindre konkurs. Atl belasta regelsystemet med en bestämmelse härom anserjag inte behövligt.

185 f 6 Paragrafen handlar om utdelningens faststäUande. Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.7.5).

Det av förvaltaren upprättade utdelningsförslaget med därtill hörande förvaltningsredogörelse skall enligt första stycket i paragrafen genast tillställas konkursdomaren och tillsynsmyndigheten. Härigenom får också intressenterna möjlighet att ta del av handlingama hos konkursdomaren eller myndigheten.

När förvaltaren lägger fram utdelningsförslaget skall han samtidigt avge redovisning för förvaltningen av boet lill tillsynsmyndigheten (jfr beträffande ordinär konkurs 189 8 andra stycket). Avskrift av redovisningen skall tillställas konkursdomaren. Om redovisningen innehåUer alla de uppgifter som skall ingå i den särskilda förvaltningsredogörelsen, bör redovisningen kunna ersätta denna redogörelse. Härigenom nås överensstämmelse med vad som är praxis vid ordinär konkurs. Som har berörts i anslutning till 185 d 8 bör frågan om redovisningens närmare innehåll inte regleras i lagen. I allmänhet är del lämpligt att redovisningen uppslälls som en jämförelse med bouppteckningen.

Angående klander av redovisningen vUl jag i första hand hänvisa till 190 6 tredje stycket och 1916. Här skall endast påpekas att klander av redovisningen i princip innefattar krav på ökning av det belopp som över huvud delas ut till borgenärema. Överklagande av beslut om fastställelse av utdelningsförslag syftar däremot till ändring av fördelningen mellan borgenärema av de medel som har avsatts för utdelning. Kärandens motpart i process angående klander av redovisningen är förvaltaren. Klander av

Prop. 1978/79:105 335

redovisning torde gälla även till förmån för annan än klaganden. Om medel tillförs boet efter klandertalan, skall de fördelas enligt utdelningsreglema.

Enligt paragrafens andra stycke skall konkursdomaren genast låta kungöra att uidelningsförslag enligt 185 e 8 har upprättals (jfr beiräffande ordinär konkurs 129 8 försia stycket). Kungörelsen skall tas in i Post- och Inrikes Tidningar och i den eller de ortstidningar som tidigare bestämts för offentliggörande av kungörelserom konkursen.

Något formellt klanderförfarande såsom i ordinär konkurs skall inte äga rum i fråga om uldelningsförslaget. Med hänsyn till den föreslagna lagstiftningens syfte och lillämpningsområde bör förfarandet i denna del inte göras alltför formbundet. Borgenär som är intresserad kan ta del av uldelningsförslaget i den mån han inte anser sig tillräckligt informerad genom sådan underrättelse som skall utgå till borgenärerna. Om han finner det påkallal, kan han framföra invändningar hos konkursdomaren. Även gäldenären kan vilja anmärka på uldelningsförslaget. Vidare är det tänkbart alt massaborgenär vill göra invändning mot förslaget såvitt angår den omfattning i vilken konkursboets medel har tagits i anspråk för utdelningen. I paragrafens andra stycke har mol denna bakgrund tagits in en bestämmelse om atl den som vill framställa invändning mol uldelningsförslaget skall göra detta hos konkursdomaren senast Ivå veckor efter det alt kungörelsen var införd i Post- och Inrikes Tidningar. Erinran härom skall tas in i kungörelsen.

Sedan liden för invändningar mot utdelningsförslaget har gåtl ut, skall konkursdomaren enligt paragrafens tredje stycke faslställa utdelning i konkursen enligt utdelningsförslaget, om del inte genom invändning eller på annat sätl framgår alt fel eller brist som inverkat på någons rätt föreligger. I den allmänna motiveringen har jag berört hur konkursdomarens prövning bör ske. Från obetydliga fel eller brister bör konkursdomaren kunna bortse. Utdelningsfrågan bör prövas så snart som möjligt efter två-veckorsfristens utgång. Fel eller brist som yppas efter fristens utgång men före prövningen skall också beaktas. Det är inte meningen att konkursdomaren skall behöva granska och pröva utdelningsförslaget mera ingående, om inte särskild anledning finns till det, t.ex. i form av invändning från borgenär. Normalt torde förslaget utan vidare kunna läggas tiU gmnd för utdelning.

Beslut om fastställelse av utdelning avser endast fordringarnas rätt till betalning i konkursen och har alltså inga rättsverkningar dämtöver. Beslutet kan överklagas i vanlig ordning av den vars rätt är beroende av utdelningen (se 210 8 och 21 6 RB:s promulgalionslag). Möjligheten att klaga bör anges i beslutet.

Om konkursdomaren inte finner sig böra fastställa utdelning enligt utdelningsförslaget i oförändrat skick, kan han enligt paragrafens tredje stycke förfara på två sätt. Det ena är att han gör de ändringar i förslaget som påkallas och fastställer utdelning enligt det sålunda jämkade förslaget.

Prop. 1978/79:105 336

Detta altemativ bör kunna komma till användning inte bara när exempelvis en felräkning föreligger utan också i andra situationer, såsom när en uppenbar felbedömning har skett i fråga om en fordrings förmånsrätt. Ett fall då konkursdomaren i regel bör kunna ändra förslaget föreligger, om han sätter ned av förvaltaren begärt arvode. Det utdelningsbara beloppet ökar då i motsvarande mån. Av allmänna processrättsliga principer följer atl konkursdomaren inte bör göra någon ändring i förslaget till nackdel för någon utan all denne har fått tUlfälle att yttra sig. Att samråd också bör ske med förvaltaren i det fallet att ändring i utdelningsförslaget är aktuellt anser jag ligga i sakens natur. Undantagsvis torde emellertid konkursdomaren utan någons hörande direkl kunna fastställa ett av honom ändrat utdelningsförslag.

Det är emellertid inte givet att det material som står konkursdomaren till buds är tillräckligt för att han skall kunna besluta om utdelningen. Han kan då begagna sig av den andra av de båda möjligheter som förevarande lagrum erbjuder honom, nämligen att återförvisa ärendet tUl förvaltaren. Återförvisning av utdelningsförslag till konkursförvaltaren förekommer i samband med ordinär konkurs utan att det finns någon uttrycklig bestämmelse härom. Det kan också nämnas att 23 kap. 8 8 andra stycket ÄB innehåller en föreskrift om återförvisning av ärende angående arvskifte till skiftesmannen.

Vid återförvisning bör konkursdomaren så långt möjligt ange i beslutet, i vilka avseenden utdelningsförslaget behöver ändras. Förvaltaren skall på gmndval härav upprätta nytt utdelningsförslag. De förhållanden som rådde vid upprättandet av det urspmngliga förslaget bör härvid vara avgörande, t.ex. i fråga om beräkning av ränta på konkursfordran. Det omgjorda förslaget skall tillställas konkursdomaren, som i sin tur underrättar i förslaget upptagna borgenärer om beräknad utdelning. Beträffande det nya förslaget skall även i övrigt reglema i 185 f 6 äga tUlämpning. Konkursdomaren skall dock kungöra att nytt förslag har upprättals endast om det finns skäl tUl det. Det bör i regel räcka med att de borgenärer som berörs av ändringarna blir särskiU underrättade. Kungörande av det nya förslaget är dock motiverat om detta kan antas ge anledning tUl nya invändningar. I och för sig fmns inte något hinder mot att ett ärende återförvisas från konkursdomaren tUl förvaltaren mer än en gång.

Mot beslul om älerförvisning får enligt föreskrift i förevarande tredje stycke talan inte föras. Däremot kan naturligtvis konkursdomarens beslut om fastställelse av utdelning på grundval av det nya utdelningsförslaget överklagas enligt vanliga regler.

De konkurskostnader som föranleds av att nytt utdelningsförslag skall upprättas och eventuellt kungöras utgör konkurskostnader i samma mån som kostnadema för det första förslaget. Detta kan medföra att det första förslaget måste ändras i fråga om kostnadema.

Med hänsyn till den konstmktion som nu har föreslagits i fråga om

Prop. 1978/79:105 337

prövning av utdelningsförslag i mindre konkurs är del uppenbart att konkursdomarens beslut blir gilligl för och emot alla borgenärer. Någon särskild bestämmelse härom motsvarande 131 8 KL anser jag inte behövas.

När konkursdomaren beslutar om fastställelse av utdelning, skall han enligt paragrafens Qärde stycke samtidigt besluta om avskrivning av konkursen. I och med atl avskrivningsbeslutel vinner laga krafl är konkursen avslutad.

Samtidigt med atl beslut om avskrivning meddelas skall arvode och kostnadsersättning till förvaltaren bestämmas, se 187 8 första stycket.

185 g 6 I första stycket anges hur utdelning till borgenärerna skall verkställas. I andra stycket behandlas det fallet att nya medel blir lillgängliga för utdelning efter det att konkursen har avskrivits.

När beslut om fastställelse av utdelning i konkursen har vunnit laga kraft, skall förvallaren enligt paragrafens försia stycke snarast möjligt tillställa utdelningsberättigad borgenär de medel som tillkommer denne enligt beslutet. Förvaltaren skall självmant se till atl borgenärerna får sin utdelning. När borgenärs fordran är grundad på löpande fordringshandling får förvallaren se till att handlingen återställs eller förses med anteckning om verkställd betalning. Även särskilt kvitto kan krävas. Bestämmelser härom finns i 21 8 lagen (1936:81) om skuldebrev, jfr 39 8 växellagen (1932:130) och 34 8 checklagen (1932:131). I förekommande fall får också tillses att ställd säkerhet återlämnas, när fordringen har infriats.

Förvaltaren är i princip skyldig att göra skatteavdrag på utdelning för lönefordran och liknande anspråk. Han måste också anses skyldig att i förekommande fall fullgöra arbetsgivares skyldigheter alt hålla inne belopp på gmnd av beslut om införsel.

I andra meningen av paragrafens förstå stycke har tagits in en bestämmelse om att huvudregeln om utdelning inte skall gälla beiräffande fordran som är beroende av villkor, som avses i 136 6, eller som är föremål för rättegång (jfr 141 6 andra stycket). När det suspensiva villkorel har uppfyllts resp. rättegången blivit slutligt avgjord har förvaltaren att tillställa borgenären denne tillkommande medel.

Borgenär som får utdelning är enligt tredje meningen i första stycket berättigad lill den ränta som har upplupil på medlen från dagen för utdelningsförslagets upprättande. Här avses den ränta som faktiskt har upplupil från nämnda dag till dess att medlen lillslälls borgenären. Äv hänvisningen till 58 8 första siycket i 185 b 8 första stycket följer all förvallaren skall ha boets medel insatta mot ränta i bank. Bestämmelsen i tredje meningen i första stycket utgör ett komplement till reglema om ränteberäkning i 138 8 jämförd med 185 e 8 tredje stycket.

Något behov av regler som möjliggör lyftning av utdelning i förskott finns knappasl i de fall konkursen handläggs enligt den enklare ordningen 22 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 105

Prop. 1978/79:105 338

(se beiräffande ordinär konkurs 143-145 66, jfr även 141 6). Dessa konkurser blir normall inte särskilt långvariga. Löne- och pensionsfordringar kan vid behov tillgodoses förhållandevis snabbt efter konkursbeslulet genom tillämpning av lönegarantilagen.

Förvaltaren skall enligt Qärde meningen i första stycket göra anmälan hos konkursdomaren och tillsynsmyndigheten, när de medel som finns disponibla för utdelning har tillställts alla utdelningsberättigade borgenärer.

1 145 a 6 KL ges vissa bestämmelser om anmälnings- och anteckningsskyldighet i samband med att innehavare av företagsinteckning har fått utdelning i konkurs. Dessa bestämmelser bör tillämpas även när konkurs handläggs som mindre konkurs. En erinran härom har tagits in i sista meningen i första stycket.

Så länge tvist som avses i 146 6 är oavgjord eller annan fråga om möjlig tillgång för konkursboet är svävande, bör förvaltaren givetvis inte anse sig vara skild från sitt uppdrag, även om konkursen har avslutats. Det åligger honom att ta till vara boets rätt i sådana ärenden.

I paragrafens andra stycke ges bestämmelser för del fallet atl medel blir tillgängliga för utdelning sedan konkursen har avslutats. Förvaltaren skall då dela ut medlen till borgenärema och avge redovisning för medelsförvaltningen. Bestämmelsema i 185 eoch 185 f 88 om utdelning och om redovisning skaU därvid lända tiU efterrättelse. Det nya utdelningsförslaget skall dock kungöras endast om det finns skäl till det. Efter framställning av förvaltaren äger konkursdomaren, om han med hänsyn tUl kostnadema för en utdelning finner att sådan inte lämpligen bör äga mm, förordna att medlen i stället för att utdelas skall överlämnas till gäldenären (jfr motiveringen tiU 185 d 8).

Bestämmelsema i andra stycket är tillämpliga bl.a. när det först efter konkursens slut kommer fram att gäldenären hela tiden har haft viss tillgäng. Vidare kan det t.ex. efter konkursens slut visa sig att medel, som har reserverats för eventuella konkurskostnader eller massaskulder eller för suspensivt villkorade konkursfordringar, inte behöver tas i anspråk för angivna ändamål. Reglerna blir givetvis inte tillämpliga om gäldenären har förvärvat ny egendom efter konkursens slut, t.ex. genom arbetsförQänst, gåva eller arv. Sådan egendom ingår inte i konkursboet (se 27 6 första slyckel).

185 h 8 Paragrafen handlar om övergång från mindre till ordinär konkurs och har behandlals i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.7.2). I gällande rätl finns en motsvarighet i 185 8 5) KL.

Övergång till ordinär konkurs skall ske, om del under den enklare handläggningen visar sig att förutsättningar för denna konkursform inte längre föreligger. Övergång kan aktualiseras i skUda situationer. De antaganden om tillgångarnas storlek eller boutredningens beskaffenhet, vilka

Prop. 1978/79:105 339

har legat till gmnd för valet av handläggningsform, kan visa sig felaktiga. Nya omständigheter kan också inträffa. Tillgångar av betydande omfattning kan t.ex. tillfalla boet genom återvinning, arv eller gåva. De väl utbyggda förfarandereglema i mindre konkurs gör emellertid alt handläggningen många gånger kan slutföras inom ramen för sådan konkurs.

För övergång till ordinär konkurs fordras att tillgångarna räcker lill betalning av de konkurskostnader som följer med ordinär konkurs och av eventuella massaskulder. Lika väl som framdeles uppkommande konkurskostnader skall tas med i beräkningen skall även framtida massaskulder, som är möjliga att förutse, beakias. Om tillgängama i boet inte anses räcka till de konkurskostnader och massaskulder som kan uppkomma vid ordinär handläggning, får konkursen bringas till slut som mindre konkurs.

Förvaltaren i mindre konkurs har regelmässigt de bästa fömlsältningarna att bedöma, om konkursen bör övergå till ordinär konkurs. Enligt första stycket i paragrafen skall förvaltaren genast göra anmälan till konkursdomaren, om han finner att i 185 8 första stycket 2 angivna fömtsättningar för handläggning i den enklare ordningen inte föreligger och om han dessutom bedömer att boet räcker till betalning dels av de konkurskostnader som följer av en ordinär handläggning, dels av massaskulder. Det räcker med all eltdera av enkelhets- och bevakningsrekvisiten i 185 6 första stycket 2 brisler. Anmälningen bör motiveras. Frågan huruvida övergång skall ske får normalt anses vara en sådan viktigare förvaltningsfråga vari samråd skall ske enligt 51 a 8 i förslaget.

Av andra stycket framgår atl konkursdomaren även självmant kan för-anslalla om övergång till ordinär konkurs, om del på annat sätt än genom anmälan av förvaltare har framgått att konkursen bör handläggas i ordinär ordning. Tillsynsmyndigheten, borgenär eller gäldenären kan t.ex. ha gjort konkursdomaren uppmärksam på omständigheter som ger anledning atl gå över lill ordinär konkurs. Det ligger dock i sakens natur att frågan om konkursen i stället skall handläggas som ordinär konkurs regelmässigl kommer upp efter anmälan av förvaltaren.

Konkursdomaren skall enligt andra siycket höra tillsynsmyndigheten i frågan om övergång lill ordinär konkurs vare sig denna fråga har aktualiserats av förvaltaren eller av konkursdomaren själv. Del är givet att konkursdomaren i regel samråder med förvaltaren i del fall då han av eget initiativ lar upp frågan om övergång.

Finner konkursdomaren att konkursen bör handläggas som ordinär konkurs, skall han enligt andra siycket besluta härom. Meddelas sådant beslul, skall 19 8 försia och tredje styckena ha motsvarande lillämpning, vilkel bl.a. innebär att konkursdomaren skall sätta ut första borgenärssammanträdet och bestämma bevakningstid. Konkursdomarens här avsedda beslut kan överklagas i vanlig ordning (210 6). Bland dem som får överklaga beslutet är tillsynsmyndigheten (210 a 8). Även det fallet atl konkursdomaren finner anmälan av förvallaren inte böra föranleda övergång lill ordi-

Prop. 1978/79:105 340

när konkurs bör upptas i ett särskiU beslut som kan överklagas.

Enligt föreskrift i tredje stycket skall konkursdomarens beslut att konkursen i fortsättningen skall handläggas som ordinär konkurs jämte vad han har bestämt enligt 19 6 första stycket, dvs. tidpunkt för första borgenärssammanträdel och bevakningstiden, kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar, som har beslämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen. De lider, som enligt 19 S första siycket skall räknas från del beslutet om konkurs meddelades, skall i stället räknas från dagen för utfärdandet av den här avsedda kungörelsen. Konkursdomaren bör inte besiämma längre lider än vad som moliveras av omständighetema i del föreliggande fallel.

1 regel bör del ganska snarl efter det att konkursförvaltningen kommit i gång slå klart, om övergång lill ordinär konkurs är påkallad. Konkursdomaren kan emellertid besluta om övergång till ordinär konkurs så länge den mindre konkursen inte har avskrivits. Man kan räkna med atl övergång skall behöva äga rum endast i ett ringa antal fall.

Rättshandlingar som förvaltaren i behörig ordning har företagit på konkursboets vägnar under den mindre konkursen, t.ex. försäljning av egendom, förblir bindande efter övergång till ordinär konkurs.

Den som utses lill förvaltare i mindre konkurs kommer enligt förslaget att i stor utsträckning också vara kvalificerad att ha hand om förvaltningen i ordinär konkurs. I sådant fall behöver något förvallarbyte inte göras vid övergång från mindre till ordinär konkurs. Man bör normall kunna räkna med att konkursen inte har komplicerats i så hög grad att den ursprunglige förvaltaren inte kan fortsätta åtminstone som interimsförvaltare i den ordinära konkursen. Med hänsyn till det sagda har i Qärde stycket av förevarande paragraf upptagits en bestämmelse enligt vilken förvaltaren vid övergång skall anses vara utsedd enligt 45 8 i förslaget, dvs. till interimsförvaltare. När det påkallas av omständigheterna kan annan person ulses till slutlig förvaltare vid första borgenärssammanlrädet. Om del i undantagsfall blir nödvändigt, kan interimsförvaltaren entledigas enligt 80 6 och vid behov ersättas med annan interimsförvaltare.

Arvode till förvaltaren kommer efter övergång att bestämmas i den ordning som föreskrivs beträffande ordinär konkurs, se 82-86 a 66-Därvid skall förvaUarens insatser under den mindre konkursen självfallet beakias.

I och för sig föreligger ingel hinder mot atl flera förvaltare ulses, sedan övergång till ordinär konkurs ägt rum (se 41 8).

Enligt föreskrift i Qärde stycket behöver bouppteckning inie upprättas på nytt i den ordinära konkursen. Skulle den mindre konkursen övergå till ordinär konkurs redan innan någon bouppteckning hunnit upprättas, måste — som också följer av lagtexten — bouppteckning givetvis upprättas

Prop. 1978/79:105 341

efter övergången enligt föreskrifterna i 53 8.

När övergång till ordinär konkurs ägei" rum, har förvaltaren regelmässigl redan tagit hand om gäldenärens bo. Särskilda åtgärder i detla hänseende blir då inte aktuella. Däremot måsle förvaltaren bl.a. upprätta sådan berättelse som avses i 55 8. Vissa av de uppgifier som denna berättelse skall innehålla kan visserligen ha lämnats redan på grund av bestämmelsema i

185 b 6 andra stycket. De fömt lämnade uppgiftema kan likväl behöva
förnyas eller kompletteras och det finns knappasl tillräcklig anledning atl
befria förvallaren från samma uppgiftsskyldighei i den ordinära kon
kursen. De lidigare uppgiftema blir emellertid till hjälp vid upprättandel av
förvaltarberättelsen. Ibland kan det räcka med att de åierges i berättelsen
eller bifogas denna. Har anmälan till åklagare enligt 185 b 8 femte siycket
gjorts före övergången, behöver naturiigvis inte någon ny anmälan med
samma innehåll göras (jfr 55 6 iredje stycket).

Gäldenären eller annan som har avlagi bouppieckningsed eller beedigat viss uppgifi i bouppteckningen behöver inte på nytt fullgöra sådan edgång. Del är uppenbarl att sådan erinran som föreskrivs i 19 6 tredje stycket KL beträffande gäldenärens skyldighet att avlägga bouppteckningsed m.m. inte behöver göras, när eden redan har avlagts.

186 5 Här ges regler om avskrivning av ordinär konkurs på grund av
brist på lillgångar i boel. Paragrafen molsvarar 186 8 Kl, som avser s.k.
efterföljande fatligkonkurs. Paragrafen har behandlats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 5.7.5).

Om förvaltare som utsetts enligt 46 8, dvs. slutlig förvaltare, finner anledning anta att gäldenärens bo inte räcker till full betalning av konkurskostnaderna och eventuella massaskulder, skall han enligt första stycket genast anmäla detta lill konkursdomaren. Interimsförvaltare har således ej befogenhet att göra här avsedd anmälan. Del har nämligen ansetts att avskrivning av konkursen enligt förevarande paragraf inte bör aklualiseras förrän förvaltningen har pågått en tid. 1 regel bör gäldenären ha avlagi bouppteckningsed och förvaitarberättelse ha upprättals innan avskrivning aktualiseras. Det är tydligl atl med konkurskostnadema i första stycket avses kostnaderna för den pågående ordinära konkursen. Vid beräkningen skall hänsyn tas inte bara till dittills uppkomna konkurskostnader utan också till de kostnader som skulle följa med ett fortsatt konkursförfarande. Föreskriften att även massaskuldema skall beaktas är en följd av alt konkurskostnadema enligt 188 8 skall tas ut ur boet före massafordringama.

Förvaltaren måsle agera i så god tid att konkurskostnadema och massaskulderna kan belalas ur boet. Han får inte dröja med anmälan till konkursdomaren i förlitan på det subsidiära kostnadsansvar som åvilar statsverket enligt 188 6 andra stycket. Konkursen får inte heller förhalas i förhoppningen all gäldenären skall förvärva ytterligare egendom. Försummelse från förvaltarens sida i nu berörda hänseenden kan bl.a. föranleda ned-

Prop. 1978/79:105 342

sättning av hans arvode.

Konkursdomaren får, som framgår av andra stycket, även utan anmälan av förvaltaren ta upp fråga om avskrivning av konkursen. Konkursdomaren bör naturligtvis i sådant fall i regel samråda med förvallaren. Om konkursdomaren i anledning av förvaltarens anmälan eller eljest finner - efter aU ha hört tillsynsmyndigheten - gmnd för anlagande all ttllgångama är så otillräckliga som sägs i försia slyckel, dvs. inie förslår lill konkurskostnader och massaskulder, skall han kungöra detta i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som vid konkursens början har bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen.

Borgenär eller gäldenären har möjlighet att hos konkursdomaren visa att del finns tillgång i boel tiU betalning av konkurskostnadema och eventuella massaskulder. Vederbörande känner t.ex. till en dold tillgång eller kan peka på möjlighet till återvinning av egendom till boet. I enlighet med vad jag har påpekat i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.7.2) kan däremot ställande av säkerhei för konkurskostnadema inte längre påverka frågan om konkursen bör avskrivas. Borgenären kan i vissa faU påverka frågan genom att själv föra ålervinningsprocess och härvid stå risken för de därmed förenade processkostnadema.

Vill borgenär eller gäldenären påvisa tillgång, skall han anmäla detta hos konkursdomaren inom en månad från den dag då kungörelsen var införd i Post- och Inrikes Tidningar. Konkursdomaren kan ge borgenären eller gäldenären erforderligt rådmm att påvisa tUlgången.

Om det inte på gmnd av anmälan från borgenär eller gäldenären eller annan inträffad omständighet — t.ex. upplysning från förvallaren eUer annan om ny tillgång i boet -finns skäl att anta att det finns medel till betalning av konkurskostnadema och eventuella massaskulder, skall konkursdomaren besluta om avskrivning av konkursen. Han skall samtidigt bestämma arvode och kostnadsersättning till förvaltaren, se 187 6 första stycket.

När förvaltaren gör sådan anmälan som avses i första stycket skall han samtidigt avge redovisning för förvaltningen tUl tiUsynsmyndigheten. Vid sin anmälan till konkursdomaren skall förvaltaren foga avskrift av redovisningen. Se första stycket andra och tredje meningama. I sista meningen i andra stycket föreskrivs att förvaltaren, om han inte enligt första stycket har avgett redovisning för förvaltningen, skaH göra detta innan konkursen avskrivs. Tillämpning av denna bestämmelse aktualiseras i det — säkerligen mycket ovanliga — fallet alt förvaltaren inte själv har tagit initiativ till avskrivning av konkursen.

187 § Paragrafen, som har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.7.6), innehåller bestämmelser om hur ersättningen tUl förvaltaren skaU fastställas i mindre konkurs och i ordinär konkurs som avskrivs enligt 186 8. Ersättning tiU staten för kostnader hos tiUsyns-

Prop. 1978/79:105 343

myndigheten regleras i 42 6. Dessa koslnader är liksom de utgifter för kungörelser m. m. som konkursdomaren har för konkursen att räkna som konkurskostnader (jfr beträffande konkursdomarens kostnader 188 8 andra stycket KL).

Enligt första stycket skall, när konkursen avskrivs enligt 185 d, 185 f eller 186 8, konkursdomaren efter hörande av tillsynsmyndigheten bestämma arvode till förvaltaren och ersättning för kostnad som uppdraget har medfört. Tillsynsmyndighetens mening bör kunna inhämtas på ett informellt sätt (t.ex. genom telefon) när så anses lämpligt. Vad myndigheten anför måste dock aUtid antecknas i akten.

I fråga om arvode gäller i övrigt bestämmelsema i 82 och 83 86, 84 6 första stycket samt 86 6. FramstäUning med begäran om arvode behöver i regel inte vara särskilt utförlig i mindre konkurs. Lika litet som beträffande ordinär konkurs ges i förslaget någon föreskrift om den fidpunkt då framställning om arvode bör göras. När konkurs avskrivs enligt 185 d 8, bordet ofta kunna räcka med att arvodesyrkandet framstäUs muntligen vid edgångssammanträdet. Att förvaltaren inte får lyfta sitt arvode förrän han avgelt redovisning (86 8) kan få praktisk betydelse vid avskrivning enligt 185 d 8, då det kan tänkas alt redovisning för förvaltningen ännu inte föreligger.

Arvode till förvaltare som har entledigats enligt 185 a 6 Qärde stycket (jfr 80 8) bör i regel bestämmas i samband med avskrivningsbeslutet.

Det kan inträffa att rådgivare och/eller förlikningsman enligt 50 a 8 finns i konkurs som skaU avskrivas enligt 186 8. Rådgivaren och/eUer förlikningsmannen har rätt tiU arvode som konkursdomaren bestämmer, se 50 a 6 femte siycket. Det torde utan föreskrift vara klart att detta gäller även när konkursen avskrivs enligt 186 8.

Konkursdomaren skall enligt förevarande paragraf - till skillnad från vad som i allmänhet gäller i ordinär konkurs - även fastställa förvallarens ersättning för kostnader. Skillnaden motiveras av att del allmänna kan komma att stå för konkurskostnadema i här avsedda fall (se 188 8). Bestämmelsen om all konkursdomaren skall fastställa förvaltarens ersättning för kostnader hindrar inte att förvaltaren - på samma sätt som vid ordinär konkurs — vid behov och i mån av möjlighel lar ut medel för löpande koslnader ur konkursboel under förfarandets gång. Sådana uttag måste framgå av redovisningen för förvaltningen. Förvaltaren får givetvis inte sammanlagt lillgodogöra sig mer i ersättning för kostnader än som har medgetts honom enligt konkursdomarens beslut.

I likhet med vad som gäller i fråga om arvode får förvaltaren, när han begär kostnadsersättning, beräkna den kostnad som eventuellt kan återstå för uppdragets fullgörande.

Beslut om arvode och kostnadsersättning kan överklagas på vanligt sätt genom besvär, se 210 8 KL. Beslutet kan däremot inte angripas genom klander av förvaltarens redovisning. Fullföljdsrätl tillkommer enligt

Prop. 1978/79:105 344

210 a S i förslaget även tillsynsmyndigheten.

1818 KL ges bestämmelser om hur konkurskoslnader i vissa fall skall fördelas på olika slags egendom i konkursboel. Enligt andra siycket i förevarande paragraf gäller bestämmelserna i 81 6 även i mindre konkurs, om del i boel finns egendom vari särskild förmånsrätt äger rum.

Tredje stycket handlar om den i allmänna motiveringen (avsnitt 5.7.6) förordade taxan för beslämmande av arvode till förvaltare i mindre konkurser som avskrivs enligt 185 d 6. Det skall ankomma på regeringen eller myndighei som regeringen bestämmer att fastställa taxan. Jag är inte beredd att nu la ställning lill vilken myndighet som skaU fastställa den här berörda taxan. Klart är dock att i taxearbetet bör kopplas in såväl domslolsverkel, som har atl utarbeta taxor inom rättshjälpen, som RSV i dess egenskap av centralorgan för tillsynsmyndigheterna. Samråd bör ske med företrädare för advokatsamfundet.

Enligt 82 8 andra siycket KL får arvode till förvaltaren inte sättas högre än som med hänsyn till det arbete uppdraget krävt, den omsorg och skicklighet varmed del utförts samt boets omfattning kan anses utgöra skälig ersättning. Dessa riktlinjer är enligt hänvisningen i första stycket andra punkten i förevarande paragraf tillämpliga även i fråga om förvaltararvode i mindre konkurser och bör vara vägledande vid taxans utformning. Taxan bör vara ett normalarvode som kan höjas eller sänkas. Om förvaltaren t. ex. varit oskicklig eller försumlig, bör alllså taxan kunna underskridas. Enbart den omständigheten att förvaltningen varit påtagligt enkel bör inte föranleda avvikelse från taxan. Har förhållandena i konkursen varit sådana atl förvallaren måst lägga ned avsevärt mer arbete än normalt, bör han kunna tillerkännas ersättning ulöver taxan. Vad som nu anförts bör komma till uttryck i taxebestämmelserna.

Även om förvaltararvodet skall utgå enligt fastställd taxa skall konkursdomaren höra tillsynsmyndigheten över förvaltarens ersättningsanspråk. Tillsynsmyndigheten får då tillfälle att i förekommande fall ta ställning till om skäl till avvikelse från taxan föreligger och kan också ge sin syn på den ersältning för kostnader som förvaltaren begär.

188 8 Paragrafen upptar regler om ansvaret för konkurskostnadema och om deras förhållande lill boets massaskulder. Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitten 5.7.7 och 5.7.8).

Av paragrafens första stycke framgår att konkurskostnaderna skall utgå ur boet framför boets massaskulder, när konkurs avskrivs enhgt 185 d 6-Har konkursen uppstått på ansökan av annan borgenär än staten och kan kostnadema inte tas ut ur boet, skall borgenären svara för dem. I fråga om borgenärens ansvar gäller dock en begränsning lill en tiondel av basbeloppel enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Det är härvid fråga om det basbelopp som gäUde när konkursbeslutet meddelades. Avskrivningsbeslutet skall i förekommande fall innehåUa åläggande för borgenären

Prop. 1978/79:105 345

all med angivna begränsning betala kostnadema. När flera borgenärer är belalningsskyldiga, svarar de solidariskt. Av borgenärerna bör inte kunna tas ut mer än sammanlagt en tiondels basbelopp. Om kostnadema inte kan tas ut ur boel eller av borgenären, svarar staten för kostnadema.

Enligt paragrafens andra siycke skall, när konkurs avskrivs enligt 186 8, samma regler om boets ansvar och om företrädesordningen för konkurskostnader gälla som när konkurs avskrivs enligt 185 d 6. Något kostnadsansvar för enskild borgenär kommer dock inte i fråga. För de kostnader som inte kan tas ut ur boet svarar i stället staten.

Även när konkurs avskrivs på annan grund än enligt 185 d eller 186 8 skall konkurskostnader och massaskulder givetvis tas ut ur boet. I dessa fall uppstår emellertid normalt inga direkta konfliktsituationer eftersom boet måste antas förslå även till någon utdelning lill borgenärema. Undantagsfall kan emellertid tänkas och i paragrafens tredje stycke finns en beslämmelse om att i sådant fall reglerna i paragrafens andra stycke skall lillämpas.

I fråga om ordningen för utkrävande av borgenärens kostnadsansvar kan lilläggas att konkursdomarens beslut om åläggande för borgenär att betala konkurskostnader utgör exekutionstitel gentemot borgenären. Skulle det visa sig atl de konkurskostnader som borgenären har ålagts att betala kan tas ul ur boel helt eller delvis, får motsvarande belopp avräknas från det som borgenären är skyldig att betala.

Förslaget alt konkurskostnadema skall tas ut ur boel förutsätter att konkursdomaren är aktivt verksam för att få sina kostnader täckta av boet. Även förvaltaren bör innan konkursen avslutas söka få konkursdomarens kostnader reglerade.

189 8 Paragrafen innehåller huvudbestämmelserna om förvaltares
skyldighet att avge slutredovisning i ordinär konkurs. Regleringen innebär
att redovisning skall avges till tillsynsmyndigheten när förvaltaren avgår
under konkursen, när förslag till slululdelning läggs fram eller när egendo
men i konkursboet vid ackord återställs till gäldenären. Förvaltarens redo
visning skall enligt förslaget granskas av tillsynsmyndigheten. I övrigt an
kommer det på tillsynsmyndigheten att bl. a. avge utlåtande över gransk
ningen och att föranstalta om kungörelse. De uppgifter som här läggs på
myndigheten utförs enligt gällande ordning av rättens ombudsman.

I första och andra styckena har markerats att regleringen endast gäller i samband med ordinär konkurs.

190 6 Enligt första stycket i nuvarande lydelse är förvaltaren redovis
ningsskyldig när konkursbeslutet upphävts av högre rätt, när ordinär
konkurs avskrivits enligt 124 6 KL eller nedlagts enligt 149 8 eller när
medel som blivit tUlgängliga efter konkursens slut skall överlämnas tiU
gäldenären i enlighet med konkursdomarens förordnande enligt 148 6.

Prop. 1978/79:105 346

Redovisningen skall i dessa fall avges liU gäldenären. Regleringen har kompletterats med en föreskrift om det fallet att konkursdomaren, sedan en mindre konkurs har avslutats, enligt 185 g 8 andra stycket i förslaget förordnai att konkursboet tillhöriga medel skall överlämnas tUl gäldenären. Vidare skall redovisning i samtliga nu angivna fall avges även till tUlsynsmyndigheten.

Huvudbestämmelsema om förvaltarens skyldighet att avge redovisning vid mindre konkurs återfinns i 185 a 8 Qärde stycket, 185 d 8 andra stycket, 185 f 8 första stycket och 185 g 6 andra siycket. Trots atl i princip endast en redovisning skall avges av förvaltaren i mindre konkurs, har det av systematiska skäl synts lämpligt att som ett andra stycke i förevarande

190 8 föreskrtva att redovisning som nu sagts skall gälla som slutredovis
ning.

Tredje stycket är likalydande med nuvarande andra stycket.

191 8 Paragrafen handlar om klander av slutredovisning.

I första stycket regleras gäldenärens och borgenärs klander. Enligt gällande rätt är gäldenären klanderberättigad i samtliga fall av slutredovisning, medan borgenärs klanderrätt är begränsad till slutredovisning som avses i 189 8, bl.a. i de fall då förvaltare i ordinär konkurs avgår eller då förslag till slututdelning i sådan konkurs läggs fram. Klandertidens längd är densamma, tre månader, för alla redovisningsfall ehuru den tidpunkt från vilken tiden skall räknas varierar.

Enligt kommitténs förslag skall gäldenären och borgenär ha rätt att klandra slutredovisning även i fall som avses i 190 § andra stycket, dvs. i fråga om redovisning i mindre konkurs. Klandertalan skall här räknas från det att redovisningen kom in tUl konkursdomaren. Förslaget skall ses mot bakgmnden av att redovisning enligt kommitténs förslag skall tillställas -fömtom tillsynsmyndigheten - konkursdomaren.

Vad kommittén föreslår på dessa punkter stämmer överens med förslaget i proposition 1975/76:210.

JK har i sitt remissyttrande framfört önskemål om att gällande rätt bör ändras så att borgenär skall ha rätt att klandra slutredovisning även när konkurs avskrivs enligt 186 6 (efterföljande fattigkonkurs). JK anför härvid att en skadeståndstalan mot förvaltare enligt gäUande rätt skall föras som klander av slutredovisning. Enligt JK borde borgenärema, om förvaltaren tillfogat dem skada, ha klanderrätt även i 186 8-fallet.

Med anledning av vad JK har anfört får jag för min del anföra följande.

Gällande rätts ståndpunkt att borgenär inte får klandra redovisning i 186 8-fallet torde grunda sig på att borgenär hcU" möjlighet att förhindra avskrivning av konkursen exempelvis genom att söka visa att tillgång finns till konkurskostnademas bestridande. Borgenärs nu angivna möjlighet att förhindra en avskrivning torde visserligen knappast ha någon praktisk betydelse för det fall borgenären gör gällande att förvaltaren tillfogat borge-

Prop. 1978/79:105 347

närerna skada. Det måste dock framhållas, alt borgenären i här avseit fall har möjlighel atl för egen del väcka én skadeståndstalaii möt förvaltaren. Mot bakgrund av att 186 8-fallen är fåtaliga synes mig ej erforderiigt att göra någon lagändring i den riktning JK föreslagil. Jag vill också erinra om att tillsynsmyndigheten enligt departementsförslaget (191 6 andra slyckel) har befogenhet att klandra redovisning i 186 6-fallet.

Första siycket i förevarande 191 8 har utformats med utgångspunkt i det sagda. En viss justering i stycket har föranletts av omkastningen av styckena i 190 8.

Andra stycket är nytt och överensstämmer med kommitténs förslag. I delta siycke finns en bestämmelse som ger tillsynsmyndigheten rätt att klandra slutredovisning (se den allmänna motiveringen avsnitt 5.3.5). Tillsynsmyndigheten har liksom gäldenären klanderrätl i samtliga fall då förvaltaren skall avge redovisning. Myndighetens klandertalan skall enligt huvudregeln följa de bestämmelser som i första stycket ges om lid och sätt för gäldenärens klander i olika fall. Tiden för myndighetens klander av redovisning som avses i 190 8 första stycket skall dock räknas från det att redovisningen tillstäUdes myndigheten.

197 § I 197 8 KL anges inom vilken tid talan mot rättens ombudsman om ersättning för skada, för vUken han är ansvarig, får väckas. Eftersom rättens ombudsman enligt förslaget inte längre skall finnas, har paragrafen fått utgå. Beträffande det allmännas skadeståndsansvar för fel eller försummelse i tillsynsmyndighetens verksamhet hänvisas tUl avsnitt 5.3.5.

199 8 Enligt paragrafen får den myndighet under vilken en i konkurs
försatt ämbets- eller Qänstemän lyder, om särskilda skäl föreligger,
avstänga honom från tjänstens utövning under högst fyra månader från det
konkursbeslutet meddelades. Hämtöver finns i paragrafen en erinran om
alt det finns särskilda bestämmelser om att i vissa fall den som är i konkurs
inte får utöva ämbete eller tjänst.

1 prop. 1975/76:210 anmärktes att paragrafen efter den reform som skett när det gällde ämbetsansvaret (prop. 1975:78, JuU 1975:22, rskr 1975:212, SFS 1975:667) inte kunde behållas i sin nuvarande lydelse. 1 fråga om paragrafens materiella innehåll ansåg dåvarande departementschefen att man i linje med den inskränkning av ämbetsansvaret som hade skett genom reformen borde slopa den i paragrafen givna generella möjligheten att avstänga statliga Qänstemän från utövning av Qänst på gmnd av att de kommit i konkurs. Det ansågs vidare obehövligt med en speciell regel som hänvisar till särskilda bestämmelser i fråga om sådana avstängningsmöjlig-heterQfr 4 kap. 1 8 RB beträffande domare). För min del ansluter jag mig tUl dessa överväganden. Paragrafen har därför fått utgå.

200 8 Enligt nuvarande lydelse av denna paragraf skall föreskrifi i KL att

Prop. 1978/79:105 348

förvaltningsåtgärd ej får vidlas, om inte gäldenären har lämnat samtycke eller fåll tiUfälle atl yllra sig, inte tiUämpas när gäldenären rymt eller eljest ej kan anträffas med kallelse.

I 51 a 6 i förslaget sägs att förvaltaren bör i viktigare frågor höra gäldenären, om det lämpligen kan ske. Bestämmelsen ersätter de föreskrifier i KL enligt vilka gäldenärens hörande beiräffande viss förvaltningsåtgärd fordras. Något ovillkoriigl krav på att gäldenären skall höras finns således inte längre. Förevarande paragraf har ändrats med anledning härav.

202 8 Enligt förslaget ankommer det i vissa fall på förvaltaren eller tillsynsmyndigheten atl utfärda kungörelse (se 129 8 första stycket resp. 189 8 tredje stycket). Ändringen i första stycket av förevarande paragrafär föranledd härav.

203 8 Enligt paragrafens första stycke bör konkursdomaren, när borgenärerna skall kallas till rätlens handläggning av konkursmål, tUlämpa annat kallelsesätt än kungörelse om det kan ske utan att kallelsekostnaderna ökas. Beträffande utbyte av kungörelse mot särskilda kallelser gäller även vissa andra i samma stycke angivna förutsättningar. Enligt andra stycket i gällande lydelse skall reglema i första stycket ha motsvarande tillämpning på kallelse till borgenärssammanträde, som hålls efter bevakningstidens utgång och inte gäller prövning av ackordsförslag.

Grundläggande bestämmelser om utlysande av borgenärssammanträde finns f n. i 176 6 KL. Som sagts tidigare bör regleringen i nämnda paragraf föras över till KF och 176 8 upphävas. Även frågan hur kaUelse skall ske bör regleras i KF. Andra stycket av förevarande paragraf har därför fått utgå.

205 § Enligt nuvarande lydelse av paragrafen skall rättens ombudsman
anmäla gäldenärens nya hemvist till konkursdomaren, om gäldenären by
ter hemvisl under konkursen.

Med den nya ordningen i fråga om mindre konkurser och tillsyn i konkurser skulle man kunna överväga atl låta förvaltaren göra anmälan om gäldenärs byte av hemvist till tillsynsmyndigheten. Någon särskild bestämmelse av denna innebörd synes dock knappast vara behövlig. Med hänsyn härtill har paragrafen fått utgå,

206 8 Paragrafen anger f.n. hur man skall förfara med konkurshandlingar
som har överlämnats liU rätlens ombudsman. Regleringen fy Uer inte längre
någon funktion och har därför fått utgå. I paragrafen har i stället tagits in
bestämmelser om arkivering av konkursgäldenärens räkenskaper m.m.
Bestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt
5.2.9). Frågan om arkivering av konkursboets räkenskapsmaterial regleras
i 57 6 andra stycket.

Prop. 1978/79:105 349

När en konkurs har avslutats är gäldenären i princip berättigad alt få tillbaka räkenskapsmaterial av förvaltaren. Fömtsättning härför torde vara all handlingarna inte är underkastade beslag i samband med brottsutredning eller skallerevision. Undanlag från den angivna principen kan föranledas av atl malerialel har belydelse för någon konkursåtgärd efter konkursens slul. Om konkursförvaUaren vid utredning av gäldenärens bo har funnit skälig anledning anta all gäldenären gjort sig skyldig lill gäldenärsbrott, bör han - i den mån beslag ej redan verkslällls - hos vederbörande myndighei höra efter om sådan ålgärd är akluell, innan malerialel ålerslälls.

I vissa fall kan del omhändertagna materialet inte återställas lill gäldenären, trots att något formelll hinder av angivet slag inte finns. Här åsyftas i försia hand det fallel att konkursgäldenären är en juridisk person som har upphört atl existera i och med konkursens avslutande. Se t.ex. 13 kap. 19 8 aktiebolagslagen (1975:1385). Även sådana fall då konkursgäldenären inte är anträffbar eller vägrar att återta bokföringen hör hit.

1 förevarande paragraf har tagits upp bestämmelser som reglerar hur man vid konkursens avslutande skall förfara med gäldenärens böcker och andra handlingar, när hinder av nu angivet slag föreligger mot atl återiämna dem lill gäldenären.

Förvaltaren skall i nu åsyftade fall överlämna de omhändertagna handlingarna till tUlsynsmyndigheten, om han inte anser att han själv bör bevara dem. Handlingarna skall bevaras i enlighet med de föreskrifier som i del enskilda fallet gäUer om arkivering av gäldenärens räkenskapsmaterial och andra handlingar.

Del ankommer på förvaltaren att avgöra om han eller tillsynsmyndigheten lämpligen bör svara för förvaringen. Praktiska hänsyn bör vara utslagsgivande. I allmänhet torde tillsynsmyndigheten ha större möjligheler än förvaltaren att sörja för en rationell och ej så dyrbar förvaring av räkenskapsmaterialet. Emellertid kan förhållandena vara sådana att det är lämpligast att förvaltaren efter konkursens avslutande behåller gäldenärens räkenskapsmaterial eller delar därav hos sig under kortare eller längre lid. Man kan t. ex. tänka sig att viss handling har betydelse för någon konkursålgärd efter nämnda tidpunkt.

Vare sig arkiveringen sker i förvaltarens eller i tillsynsmyndighetens regi skall vanliga regler i bokförings- och taxeringslagstiftningen gälla. Detla innebär till en böljan att endast räkenskapsmaterial och andra handlingar som omfattas av nämnda lagstiftning behöver bevaras. Vidare följer av regleringen bl.a. att, när konkursgäldenären varit bokföringsskyldig enligt bokföringslagen (1976:125), en tioårig arkiveringstid räknad från utgången av det kalenderår då räkenskapsåret avslutades skall iakttas (se 22 8 nämnda lag). Arkiveringen bör vara ordnad så, att materialet är lätt tillgängligt. Konkursgäldenärs bokföring, som i enlighet med den föreslagna regleringen har överlämnats till tillsynsmyndigheten, kan inte anses kom-

Prop. 1978/79:105 350

ma alt tillhöra dennas arkiv. De för statliga myndigheter i allmänhet gällande arkiveringsbestämmelsema behöver således inte iakttas av tillsynsmyndigheten.

Någon föreskrift som skulle göra del möjligt atl i vissa fall gallra ut räkenskapsmalerialet eller delar därav har inte ansetts behövlig.

När tillsynsmyndigheten ombesörjer arkiveringen skall kostnaderna för denna i första hand betalas av myndigheten. Konkursboet kommer emellertid indirekl alt få bära sådana koslnader genom den ersättning som skall utgå till staten för tillsynsmyndighetens verksamhet. Förvaltarens kostnad för arkivering är en konkurskostnad vars storlek får uppskattas på förhand vid slutredovisningen.

207 5 Paragrafen innehåller f n. föreskrift om prolokoll vid borgenärssammanträde inför rättens ombudsman. Föreskriften blir överflödig när rättens ombudsman avskaffas.

208 6 Denna paragraf är ny. Förutvarande 208 8 KL upphävdes genom SFS 1975:244.

Den föreslagna 208 6 upptar bestämmelser om jäv mot Qänstemän vid tillsynsmyndigheten. Jävsfrågan har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3.3).

Kommittén föreslår att i fråga om jäv mot tjänsteman vid tUlsyns-myndighet skall gälla samma jäv som enligt RB gäller i fråga om domare men att Qänstemän ej skall anses jävig därför att han på Qänstens vägnar har vidtagit exekutiv åtgärd eller tagit befattning med indrivning hos gäldenären. Inte heller det förhållandet att gärning har förövats mot Qänstemän i eller för hans Qänst grundar jäv enligt kommitténs förslag.

Kommitténs förslag till jävsreglering vid en ordning med kronofogdemyndighet som tillsynsorgan har inte föranlett några erinringar vid remissbehandlingen.

Mina ställningstaganden i fråga om tillsynsorganisationen leder som framgått av den allmänna motiveringen till attjag vill reglera frågan om jäv mol tjänsteman vid tillsynsmyndigheten på ett annat sätt än vad kommittén föreslår.

Som tidigare har framgått är förvaltningslagen (1971:290) i princip tilllämplig på tillsynsverksamheten. Därav följer att bestämmelserna om jäv i 4 och 5 86 förvaltningslagen skall tillämpas på nämnda verksamhet. Jag har i den aUmänna motiveringen intagit den ståndpunkten alt Qänstemän som i allmänt mål, dvs. mål om uttagande av skatter, böter eller andra på indrivning beroende medel, tagit befattning med indrivning av fordran som görs gällande i konkursen eller vidtagit exekutiv åtgärd rörande sådan fordran ej får fullgöra tillsynsuppgift i konkursen. Detla har ansetts böra komma till uttryck i en särskild beslämmelse i KL vid sidan av jävsbestäm-melsema i förvallningslagen (4 8).

Prop. 1978/79:105 351

Tjänsteman vid tillsynsmyndigheten kan ha tagit befattning med ärende om indrivning eller exekution hos gäldenären utan atl för den skull vara jävig. T.ex. kan hans befattning ha avsetl fordran i allmänt mål som ej görs gällande i konkursen eller exekutivt ärende som ej är hänföriigt till allmänt mål. Än mindre föreligger jäv på den gmnd att Qänstemannen vid tillsynsmyndigheten tillika har indrivningsuppgifter beträffande andra gäldenärer än konkursgäldenären. Även om sålunda jäv ej föreligger i dessa fall i lagens mening vill jag dock understryka vikten av att organisationen vid kronofogdemyndighet som är tillsynsmyndighet ordnas så att Qänstemän endast i rena undantagsfall får ulöva tUlsyn i konkurser samtidigt som han har hand om indrivningsuppgifler. Som jag har framhållil i den allmänna motiveringen är avsikten att, där så kan ske, särskilda enheter för tillsynsuppgifter skaU inrättas.

Jävsbestämmelsen tar sikte på alla åtgärder för indrivning av det allmännas fordringar, sålunda även konkursansökan och bevakning i konkurs.

Jävsbestämmelsen i förevarande paragraf äger tillämpning inte bara på tillsynsmyndigheten utan även på kronofogdemyndighet till vilken tUlsyns-uppgift har delegerats enligt 42 6 tredje stycket.

Jag anser det inte vara motiverat att göra undantag från allmänna jävsregler beträffande det fall att gäming har förövats mot Qänstemän vid tillsynsmyndighet i eller för hans Qänst. Departementsförslaget innehåller således inget sådant undantag.

Bestämmelser om verkan av jäv och om handläggning av jävsfråga finns i 5 8 förvallningslagen.

209 6 Paragrafen innehåller f n. regler om att konkursdomaren i vissa fall kan handla trots att han är jävig.

Paragrafens jävsregler skall ses mot bakgrund av vad som gäller om jäv enligt 4 kap. RB. Vilka omständigheter som konstituerar jäv framgår av 4 kap. 13 6 RB. De processuella frågorna rörande jäv regleras i 4 kap. 14 8 RB. I 4 kap. 15 8 RB sägs att sedan fråga om jäv har uppkommit domare får vidta endast sådan ålgärd i målet, som inte utan synnerlig olägenhet kan skjutas upp och som inte innefattar avgörande av målet. Samma sak gäller när domare har förklarats jävig.

Reglema i 209 8 går något längre än 4 kap. 15 8 RB. Visseriigen är de åtgärder som anges i 209 8 i allmänhet av brådskande natur men något formligt krav på att ålgärden i det enskilda fallet inte utan synnerlig olägenhet kan skjutas upp ställs inte upp i paragrafen. Denna fillkom medan äldre RB alUjämt gällde och vid en tid då enmansdomsagor och kommunikationssvårigheter inskränkte de praktiska möjlighelema att ersätta en jävig domare med en annan domare. Enligt min mening kan bestämmelsema i paragrafen numera undvaras. 1 stället bör reglema i 4 kap. 15 6 RB tillämpas. Nuvarande bestämmelser i 209 8 hardärför utgått.

Prop. 1978/79:105 352

I slället har i paragrafen intagits ett förbud alt föra talan mot beslut som tillsynsmyndigheten meddelar enligt KL. Förbudet har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3.5).

Från fullföljdsförbudet gäller två undantag. Enligt 27 8 femte stycket i förslaget får tillsynsmyndighetens beslut i fråga huruvida del av gäldenärens arbetsinkomst skall tillkomma konkursboet överklagas. På grund av hänvisning i 98 8 gäller detsamma beiräffande myndighetens beslut om gäldenärens beneficium och underhåll lill denne m. fl. I 209 8 har intagits en erinran om dessa båda fall.

210 § Enligt första slyckel får konkursdomarens beslut överklagas i hovrätten. Från denna regel görs f n. undantag i fråga om beslut om entledigande av rätlens ombudsman och beslut varigenom förvaltaren tillhålls att fullgöra sina åligganden. Enligt förslaget skall rättens ombudsman slopas. Det skall vidare inte ankomma på konkursdomaren att tillse att förvaltaren fullgör sina uppgifter. Den berörda undantagsbestämmelsen har därför utgått i förslaget.

Ändra stycket är oförändrat. I tredje stycket anges vissa beslut av konkursdomaren som skall lända till omedelbar efterrättelse, om inte annat förordnas. Till denna gmpp av beslut har i förslaget fogats utseende eller entledigande av förvallare enligt 185 a 8.

210 a 8 Enligt paragrafen, som är ny, har tillsynsmyndigheten rätt att föra lalan mot vissa av konkursdomarens beslut. Regleringen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3.5).

Den föreslagna föreskriften om fullföljdsrätl täcker inte bara frågor där tillsynsmyndigheten enligt förslaget har rält alt göra framställning till konkursdomaren (se 47, 50, 80, 88 och 95 68) utan även vissa spörsmål i vilka tillsynsmyndigheten bara har yttranderätt (se 45, 46, 48, 50 a, 86 a, 185 a, 185 h, 186 och 187 68). Beträffande den förstnämnda gmppen torde gälla atl fullföljdsrätl föreligger i enlighet med allmänna principer utan särskild lagföreskrift. Det har dock ändå ansetts lämpligt att då frågan om fullföljdsrätl för den andra av de båda grupperna nu regleras ulforma bestämmelsen så att bägge typerna av frågor inryms i bestämmelsen. Fullföljdsrätl föreligger dessutom beträffande konkursdomarens beslut om handläggningsform enligt 18 a 8. 1 regleringen ligger också att tillsynsmyndigheten har klagorätt i frågor som avses i 88 a och 95 a 68.

210 b 6 1 paragrafen har tagits in bestämmelser delvis motsvarande regleringen i 183 6 KL, som har upphävts i förslaget. Som framhållits under 183 5 behövs föreskrifter om fullföljd mot borgenärsbeslut endast i fråga om beslut enligt 108 6 tredje stycket andra meningen och beslul enligt 154 6 KL, varigenom av gäldenären erbjudet ackord förkastas. Behörighel atl anföra besvär över dessa beslut bör tillkomma borgenär. Gäldenärens

Prop. 1978/79:105 353

räll kan påverkas av beslul om förkaslande av ackordsförslag men inie av beslul enligi 108 8 iredje slyckel andra meningen i förslaget. Gäldenären bör därför få överklaga endasl förslnämnda beslul.

Regler om besvärsräit i enlighet med del sagda återfinns i första och andra Slyckena i förevarande paragraf.

Av iredje siycket framgår atl fullföljd i fall som avses i de båda tidigare styckena skall följa reglema i 210 8 om klagan över konkursdomarens beslut.

211 6 Enligt departementsförslagel skall tillsynsmyndigheten och inte rätlen pröva frågor som avses i 27 och 98 86. Hänvisningen till dessa paragrafer i första siycket av förevarande paragraf har därför utgått.

Första siycket innehåller i nuvarande lydelse även en hänvisning till 183 6. Hänvisningen rör mål som uppkommer vid rätlen när klagan förs över beslul vid borgenärssammanträde inför rättens ombudsman. Som framgått fömt skall 183 8 upphävas. En motsvarighet till 183 6 finns i förslaget i 210 b 6, som innehåller bestämmelserom talan mot beslut vid föriiknings-eller ackordssammanträde. Sådan talan följer samma regler som gäller i fråga om klagan över konkursdomarens beslul. Några besvärsmål skall sålunda inte längre förekomma vid rätten. Med hänsyn till det anförda har hänvisningen till 183 6 i förevarande paragraf utmönstrats utan atl ersättas av hänvisning till 210 b 6 i förslaget.

Motsvarighet till regleringen i första stycket tredje meningen i nuvarande lydelse finns i tredje stycket i förslaget (se nedan).

Allmän motivering lill ändringarna i andra stycket har lämnats i avsnitt 5.4. Enligt förslaget skall förberedelse i mål om tvistiga fordringar eller om klander mot utdelningsförslag inte längre vara obligatorisk. Huvudförhandling skall föregås av förberedelse endast när det är behövligt. Om så ej är fallet, fär här åsyftade mål -liksom övriga konkursmål — företas till huvudförhandling direkt.

Av 42 kap. 9 8 RB följer alt förberedelse undantagsvis får vara skriftlig. Genom 42 kap. 12 8 tredje stycket RB ges möjlighet att, när muntlig förberedelse har hållils, fortsätta förberedelsen genom skriftväxling t.ex. för att ge parterna tillfälle att komma in med bevisuppgift.

Om ett mål vid huvudförhandling — vare sig förberedelse har föregått eller ej — sätts ut till fortsatt eller ny huvudförhandling, kan det någon gång vara påkallat all hålla förberedelse under mellantiden för att målet skall kunna slutföras vid den fortsatta eller nya huvudförhandlingen. Enligt uttrycklig föreskrifi i första stycket av förevarande paragraf beträffande där avsedda mål får rätten i motsvarande situation förordna om förberedelse. I fråga om de mål som avses i 109 eller 130 6 KL medger den föreslagna regleringen i andra stycket att förberedelse hålls i nu nämnda situation och någon särskild föreskrifi behövs inte.

Förslaget ger liksom gällande lag möjlighet att låta muntlig förberedelse

23 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 105

Prop. 1978/79:105 354

övergå tUl huvudförhandling omedelbart.

1 andra stycket tredje meningen föreskrivs f n. att vid muntlig förberedelse närvarande personer med känd adress skall särskilt underrättas om huvudförhandling som ej hålls i omedelbarl samband med förberedelsen, om ej besked därom har lämnals under förberedelsen. Bestämmelsen synes överflödig och har utgått i förslaget. Beträffande underrättelse om rättens handläggning sedan förlikningssammanträde har håUits hänvisas till motiveringen till 108 6-

Tredje stycket upptar en bestämmelse enligt vilken rätten vid huvudförhandling i mål som avses i förevarande paragraf, dvs. samtliga konkursmål, är domför med en lagfaren domare. Beträffande mål, som åsyftas i 16 eller 85 8 och som enligt första siycket i förevarande paragraf alltid skall företas lill huvudförhandling direkt utan förberedelse, innebär bestämmelsen ingen nyhet. Detta är däremot fallet med övriga konkursmål, dvs. mål som avses i 93, 109, 130 eller 164 6 KL. I mål enligt 93 eller 164 8 skall huvudförhandling äga rum direkl (första stycket). Vad gäller mål enligt 109 eller 130 8 (mål om tvistiga fordringar resp. om klander mot utdelningsförslag) är bestämmelsen föranledd av att sådana mål enligt förslaget skall kunna avgöras utan förberedelse. Ulan den nya föreskriften skulle det krävas att tre lagfama domare deltar i avgörandet, när huvudförhandling i sådana mål äger rum direkt. Vad beträffar huvudförhandling som håUs i omedelbart samband med muntlig förberedelse följer f n. redan av RB:s regler att rätten är domför med en lagfaren domare. Bestämmelsen i tredje stycket täcker både sådan huvudförhandling och huvudförhandling som hålls särskilt efter muntlig förberedelse. För del sistnämnda faUet bör beaktas att mera omfattande och krävande mål bör handläggas i ordinär sammansättning, dvs. med tre lagfama domare.

Fjärde siycket motsvarar i förslaget tredje stycket i gällande lydelse.

I femte stycket, som motsvarar nuvarande Qärde siycket, har andra meningen utmönstrats som en följd av att där åsyftad talan inte längre skalll kunna föras. Se 210 b 8 i förslaget.

211 a 6 I paragrafen, som är ny, ges en bestämmelse enligt vilken tillsynsmyndigheten får föra talan mot avgörande i mål som avses i 85 6 i förslaget, dvs. mål om arvode till förvaltare i ordinär konkurs. De överväganden som ligger till grund för denna reglering framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3.5).

214 § Enligt 214 6 KL straffas den som på borgenärssammanträde i fråga, som rör boets förvaltning, utövar rösträtt för fordran med vetskap om att den uppgivna fordringen är oriktig. Eftersom borgenärernas beslutanderätt i förvaltningsfrågor försvinner genom kommitténs förslag, behövs bestämmelsen inte längre. Paragrafen har därför fått utgå.

Prop. 1978/79:105 355

218 8 Denna paragraf reglerar konkursdomarens skyldighet atl under
rätla allmän åklagare, när förvaltarberättelsen innehåller uppgift om all
gäldenären kan misstänkas för gäldenärsbrott. Med hänsyn lill att för
valtaren enligt 55 6 tredje stycket och 185 b 6 femte stycket är skyldig att
direkt underrätta åklagaren om misstanke om gäldenärsbrott kan denna
paragraf utgå.

219 6 Ändringen i paragrafens första stycke är en följd av alt 214 8
upphävs.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1 enlighet med vad som har föreslagits i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.10) träder de nya reglema i krafl den 1 januari 1980.

Enligt punkt 2 skall äldre bestämmelser i KL fortfarande gälla i fråga om konkurs, i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet.

De nya bestämmelsema i 14 a-c 68 om kvarstad, reseförbud m.m. avser tiden från det alt konkursansökan har gjorts fram till konkursbeslutet och omfattas ej av punkt 2. De skall tillämpas fr.o.m. den I januari 1980, även om konkursansökan har kommii in före den dagen.

Åtskilliga författningar innehåller regler om att, när konkurs inlräffar, åtgärd av visst slag får vidtas inom viss tid efter första borgenärssammanträdet i konkursen. Det finns också i många författningar regler om all viss rättsverkan kan inträda viss tid efter nämnda sammanträde om inte viss ålgärd vidlas. Som exempel vill jag nämna föreskrifter i 15 kap. 6 6 aktiebolagslagen (1975:1385), 66 8 lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar, 18 8 andra stycket och 25 6 iredje stycket förordningen (1949:341) om explosiva varor, 63 8 lagen (1977:293) om handel med drycker och 33 8 vapenkungörelsen (1974:123).

Något första borgenärssammanträde av det slag som är föreskrivel beträffande ordinär konkurs skall inte förekomma när konkurs handläggs som mindre konkurs. Samtliga de berörda bestämmelserna bör likväl vara tillämpliga även i de fallen. Den enklaste vägen atl nå del resultatet är att som kommittén i överensstämmelse med prop. 1975/76:210 föreslår införa den regeln att utgångspunkten för fristberäkningen blir lidpunkten för konkursbeslulet i stället för lidpunkten för borgenärssammanträdel, om konkurs handläggs som mindre konkurs. Ätt liden härigenom blir något korlare när konkurs handläggs enligt den enklare ordningen än annars anserjag spela mindre roll. En regel av det berörda slaget har tagits upp i punkl 3 av övergångsbestämmelsema.

Kommittén framhåller atl del i flera andra författningar än KL finns bestämmelser enligt vilka rättens ombudsman skall vidla åtgärd. Kommittén nämner här bl.a. lagen (1948:433) om försäkringsrörelse och författningar som rör förmögenhetsförhållanden i äldre äktenskap, dvs.

Prop. 1978/79:105 356

äklenskap som ingåtts före den 1 januari 1921 och på vilka gällande gifler-målsbalk ej gjorts tillämplig. Enligt kommitténs mening bör med hänsyn till dessa lagrum föreskrivas att de åtgärder som f n. ankommer på rätlens ombudsman framdeles bör vidlas av förvallaren. Jag kan godta detta förslag. En regel med denna innebörd har tagits upp i punkl 4 av övergångsbestämmelserna.

I punkt 5 föreskrivs att om i lag eller annan författning förekommer hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, den nya bestämmelsen i stället skall tiUämpas.

6.2 Förslaget till lag om ändring i jordabalken

Om hyresgäst går i konkurs, får konkursboel enligt 12 kap. 31 6 första stycket jordabalken (JB) säga upp hyresavtalet. Beträffande bostadslägenhet fordras dock alt gäldenären samtycker till uppsägningen eUer att rätlens ombudsman godkänner denna. Av Qärde siycket följer alt hyresvärden har rätt till ersättning för skada på gmnd av uppsägning enligt första siycket.

I sitt belänkande (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m.m. föreslog kommittén atl det vid mindre konkurs skulle fordras gäldenärens samtycke till uppsägning enligt 12 kap. 31 6 första stycket JB. Kommittén ansåg skäl lala för alt samma ordning skulle gälla även i ordinär konkurs, dvs. gäldenärens samlycke skulle alltid krävas för uppsägning av hyresavtal beträffande bostadslägenhet. Kommittén fann dock icke skäl att lägga fram förslag lill mer omfaitande ändringar i hyreslagstiftningen än som föranleddes av den då föreslagna konkursreformen.

Dåvarande departementschefen fann övervägande skäl tala för att gäldenärens samtycke till uppsägning beträffande bostadslägenhet skulle krävas i alla konkurser och att sålunda rättens ombudsmans godkännande i ordinär konkurs inte skulle kunna ersätta gäldenärens medgivande. Till förmån för denna ordning åberopades bl.a. alt den i jämförelse med gällande rält bälire överensstämde med modema principer i fråga om hyresgästs besittningsskydd. Den i 12 kap. 31 8 upptagna regeln om att rättens ombudsman kan godkänna en uppsägning av hyresavtal föreslogs därför upphävd.

Enligt förevarande departementsförslag skall rättens ombudsman avskaffas. Detta nödvändiggör under alla förhållanden att möjligheten för rättens ombudsman att godkänna uppsägning enligt förevarande paragraf uimönsiras. Skäl saknas all överväga en ordning enligi vilken annan än gäldenären kan ha inflylande på frågan om uppsägning av hans bosladslä-genhel. Samtycke från gäldenären bör således krävas i alla konkurser.

Några särskilda övergångsbestämmelser torde inte vara nödvändiga.

Prop. 1978/79:105 357

6.3 Förslaget tiU lag om ändring i lagen (1921:244) om utmätningsed

Enligt 13 8 första stycket lagen om utmälningsed behöver gäldenär som har avlagi utmätningsed inte inom tre år på nytt avlägga sådan ed, om del inte görs sannolikt att ny tillgång har lillfallit honom efter edgången. Detsamma gäller enligt andra stycket, när gäldenären har avlagt bouppteckningsed i konkurs som har avskrivits enligt 185 eller 186 8 KL eller avslutats genom slululdelning utan alt ej förmånsberättigade borgenärer erhållit full betalning. I dessa fall räknas tiden från det att konkursen upphörde.

Reglerna om avskrivning i 185 och 186 66 KL motsvaras i förslaget till lag om ändring i KL av bestämmelser i 185 d och 186 66. Hänvisningen i 13 8 andra slyckel lagen om utmälningsed har ändrats i enlighet härmed. Även del fallet atl gäldenär har avlagt ed i konkurs som har upphört genom avskrivning enligt 185 f 8 KL-förslaget utan atl oprioriterade borgenärer fått full betalning måste beaktas. Bestämmelserna i 13 6 andra stycket har ändrats atl gälla - förutom när gäldenären har avlagt bouppteckningsed i konkurs som har avskrivits enligt 185 d eller 186 8 KL - även när han har avlagt sådan ed i konkurs som avslutals på annat sätt utan atl ej förmånsberättigade borgenärer har fått full belalning.

1 en övergångsbestämmelse sägs att äldre bestämmelser fortfarande gäller i fråga om konkurs där konkursbeslulet har meddelats före ikraftträdandet av de nya reglerna.

Det bör tilläggas atl lagen om utmälningsed avses bli upphävd i samband med all ulsökningsbalken införs.

6.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1956:217) om vissa kreditinrättningars konkurs

Ändringarna i 3 6 har samband med ändringar som genom SFS 1975:244 gjordes i 19, 20 och 103 88 KL. Sålunda har nuvarande första stycket samt nuvarande första och andra meningama i femte stycket utmönstrats. I anslutning härtill har också tredje meningen i sistnämnda stycke jämkats. Det kan tilläggas att det genom reglema i 4 8 lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighei m.m. ges möjlighet att beakta de speciella krav som gör sig gällande i kreditinrättnings konkurs i fråga om offentliggörande av kungörelsen om konkursbeslulet Qfr nuvarande första stycket av 3 6).

Enligt paragrafens tredje stycke i gäUande lydelse skall styrkt avskrift av förteckning över de borgenärer, som enligt kreditinrättningens räkenskaper har fordran hos denna på grund av insättning på räkning eUer enligt sparbanksbok, under de trettio sista dagama före bevakningstidens utgång hållas tillgänglig för envar, som vill ta del av förteckningen, hos konkursdomaren och rätlens ombudsman samt vid alla kreditinrättningens kontor.

Prop. 1978/79:105 358

Vidare får enligt femte stycket - utan hinder av föreskrifterna i 129, 155, 161 och 189 88 KL om utsändande av meddelanden samt avskrifter av ackordsförslag och yttranden — innehållet i dessa bringas till ifrågavarande borgenärers kännedom i annan ordning som bestäms av konkursdomaren efter samråd med förvallama och rättens ombudsman. Underrättelse om vad sålunda har beslämts skall genom rällens ombudsmans försorg kungöras i bl.a. allmänna tidningarna, dvs. Post- och Inrikes Tidningar.

Meddelanden enligt 189 8 KL skall enligt KL-förslaget utsändas av tillsynsmyndigheten i konkursen. I fall då 189 6 är lillämplig bör konkursdomaren därför samräda med denna. Tillsynsmyndigheten har också att svara för alt föreskriven underrättelse kungörs. I övriga fall då avvikelse sker från KL (129, 155 och 161 66) borde uppgifter som enligt det anförda f n. åvilar rätlens ombudsman i stället ankomma på förvallama. Tredje och femte styckena av förevarande 3 8 har ändrats i enlighet härmed.

1 4 8 ges f.n. en särbestämmelse om beslut av borgenärema i fråga om uppskov med försäljning av boets egendom eller med indrivning av dess fordringar. Med hänsyn till att borgenärskollektivet enligt KL-förslaget saknar beslutanderätt i förvaltningsfrågor har paragrafen fåll utgå.

1 en övergångsbestämmelse sägs all äldre bestämmelser fortfarande gäller i fråga om konkurs där konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet av de nya reglema.

6.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs

En översikl över det statliga lönegarantisystemel har getts i avsnitt 2.6.3.

De regler i lönegarantilagen som gäller ordinär konkurs berörs inte av förslaget. Den föreslagna ordningen med mindre konkurs påverkar däremot denna lag.

1 den allmänna motiveringen (avsnitt 5.7.3) har jag angett att kronofogdemyndigheten bör ha hand om prövningen av lönegarantifrågoma i alla mindre konkurser. Delta medför ändringar i 7 och 8 66 i förevarande lag. Vidare bör redaktionella jämkningar göras i 2 och 6 86. Även i 11 8 bör en justering göras.

2 § Paragrafen anger vilka fordringar som omfattas av lönegarantin. Den hänvisning som i andra stycket finns till 185 6 KL bör i fortsätiningen avse 185 d 8.

6 6 Paragrafen anger hur prövningen av lönegarantifrågor skall ske i de ordinära konkursema. Paragrafen är och kommer även efter införandet av den nya handläggningsformen för mindre konkurs alt vara tillämplig

Prop. 1978/79:105 359

endasl i fråga om ordinär konkurs. Det har synts lämpligt alt i lagtexien särskilt markera detla.

7 8 Paragrafen behandlar konkursdomarens skyldighet atl underrätla
kronofogdemyndigheten i vissa fall. Enligt gällande lydelse är första slyc
kel tillämpligt vid ursprunglig fattigkonkurs (185 8), medan andra siycket
är tillämpligt endast vid de efterföljande fattigkonkurser (186 6) i vilka lö-
negaranlifordringama inte har beaklals redan vid det ordinära förfarandet.

Enligt första stycket i föreslagen lydelse skall konkursdomaren underrätta kronofogdemyndigheten om fordran som omfattas av garantin i alla de fall konkursen handläggs som mindre konkurs enligt KL. Underrättelsen skall ske till kronofogdemyndigheten i den ort där gäldenären bör svara i tvistemål som angår gäld i allmänhet (jfr 6 8 KL).

Den nuvarande formuleringen av paragrafens andra stycke bygger på det hittills gällande systemet för de s.k. efterföljande fattigkonkursema, nämligen atl avskrivning inte kan ske utan anmälan från konkursförvaltaren. 1 den allmänna motiveringen (avsnitt 5.7.5) och i motiveringen till 186

8 i KL-förslaget har jag föreslagit atl detta system ändras så alt även kon
kursdomaren kan ta initiativ till avskrivning av ett ordinärt konkursförfa
rande i bristfallen. 1 andra stycket av förevarande paragraf har gjorts sådan
jämkning atl bestämmelsen blir tillämplig även när det är konkursdomaren
som tagit initiativet till avskrivningen.

8 8 Paragrafen innehåller regler om kronofogdemyndighetens prövning av lönegarantianspråk. Paragrafens nuvarande lydelse fömtsätter att kronofogdemyndigheten får vetskap om lönegarantianspråken i första hand genom underrättelse enligt 7 8 från konkursdomaren.

Kronofogdemyndigheten skaU som jag tidigare har angett pröva lönegarantianspråken i alla mindre konkurser. 1 dessa konkurser får kronofogdemyndigheten underrättelse om lönegarantianspråken antingen från konkursdomaren enligt 7 8 eller från konkursförvaltaren enligt 185 b 6 i KL-förslaget.

Det anförda ger vid handen att lydelsen av paragrafens första stycke bör justeras. Enligt departementsförslaget skall kronofogdemyndigheten pröva lönegarantianspråken när myndigheten får underrättelse enligt 7 8 eller anmälan enligt 185 b 6 KL. Den nuvarande regeln i andra meningen i paragrafens första stycke att prövning även skall ske när fordran i konkursen på annat sätt blir känd för myndigheten har behållits i departements-förslaget. Det ligger i sakens natur att den sistnämnda bestämmelsen endast kan bli tillämplig i de fall konkursen handläggs som mindre konkurs eller när fråga uppkommer om konkursens avskrivning enligt 186 8 KL.

11 8 I paragrafens andra stycke anges f n. bl.a. att rätt till garantibelopp för underhållsbidrag som har innehållits genom införsel inte tiUkommer

Prop. 1978/79:105 360

kommun som har utgivit bidragsförskott. TiU föQd av atl det numera är allmän försäkringskassa som beslutar om och utger bidragsförskott bör "kommun" bytas ul mol "allmän försäkringskassa" (se SFS 1976:277).

I en övergångsbestämmelse sägs att äldre bestämmelser i 2 och 6-8 68 fortfarande gäller i fråga om konkurs där konkursbeslutet har meddelals före ikraftträdandet av de nya reglema. Beträffande 11 8 saknas anledning atl meddela någon övergångsbestämmelse.

6.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom

I 13 6 första stycket lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom föreskrivs atl, om fastigheten hör till konkursbo, borgenär som i konkursen har bevakat fordran med panträtt eUer bättre förmånsrätt i fastigheten kan begära att denna säljs för hans fordran. Som ytterligare villkor för denna s.k. anslutningsrätt gäUer dock att hans rätt till betalning ur fastigheten är ostridig eller styrks. Enligt andra stycket i paragrafen skall borgenär som vill ansluta sig anmäla del hos överexekutor senast två veckor före bevakningssammanträdet.

Något bevakningsförfarande skall inte förekomma när konkurs handläggs som mindre konkurs. Bevakningskravet i paragrafens första stycke kan därför inte upprätthållas, när fastighet skall säljas exekutivt under sådan konkurs. Kravel på bevakning torde kunna avskaffas också för det fall konkursen handläggs som ordinär konkurs. Det kan nämnas att något bevakningskrav inte finns i gällande bestämmelser om exekutiv försäljning av registrerat skepp. Se 5 8 lagen (1973:1130) om exekutiv försäljning av registrerat skepp m.m. Något bevakningskrav uppstäUs inte heller som fömtsättning för borgenärs anslutningsrätt vid exekutiv försäljning av fast egendom enligt det tiU lagrådet remitterade förslaget tiU ulsökningsbalk som skall ersätta bl.a, förevarande lag. Jag föreslår att bevakningskravet slopas redan i detta sammanhang. 13 8 första stycket har ändrats i enlighet härmed.

För att en borgenär skall kunna framställa begäran enligt paragrafens första stycke krävs givetvis att hans fordran får göras gällande i konkursen (se 100 och 100 a 68 KL).

Någon övergångsbestämmelse behövs ej.

6.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m.m.

I 5 8 lagen (1971:500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m.m. finns en bestämmelse av i huvudsak samma art som 13 6 lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom. Vad som har sagts om sist nämnda

Prop. 1978/79:105 361

bestämmelse gäller även i fråga om 5 8 i nu förevarande lag. Även här har därför kravet på bevakning fått utgå. Någon övergångsbestämmelse behövs ej.

6.8 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

SkaU den som beviljats allmän rättshjälp ställa säkerhet för att få till stånd kvarstad, skingringsförbud eller annan handräckning enligt RB eller UL, får rättshjälpsnämnden enligt 10 6 första stycket rällshjälpslagen i lydelse enligt lagrådsremiss den 24 augusti 1978 utfärda ansvarsförbindelse på statens vägnar.

Konkursdomaren eller rätlen kan enligt 14 a 8 försia stycket i förslaget under vissa förutsättningar förordna om kvarstad eller skingringsförbud på gäldenärens egendom i avvaktan på prövning av konkursansökan. Därvid skall vad som enligt 15 kap. RB gäller om kvarslad eller skingringsförbud i rättegång ha motsvarande tillämpning, om inte annal följer av KL. Om vissa förulsältningar föreligger, kan konkursdomaren eller rätten enligt 14 b 6 första slyckel även förbjuda gäldenären att i avvaklan på prövning av konkursansökningen bege sig från rikel eller, om sådant förbud är uppenbart otillräckligl, häkta honom. Beiräffande reseförbud och häktning äger enligt 14 b 6 tredje stycket bestämmelsema i 15 kap. RB motsvarande tillämpning, om ej annal följer av KL. Frågan om beviljande av säkerhetsåtgärd tas enligt 14 c 6 upp på begäran av borgenär.

Hänvisningarna i 14 a resp. 14 b 6 i förslaget till 15 kap. RB innebär bl.a. att kvarstad, skingringsförbud, reseförbud eller häktning inte får beviljas, om ej borgenär som har begärt ålgärden stäUer säkerhei för skada som kan tillfogas gäldenären. Är borgenären ur stånd att ställa säkerhet, kan han dock befrias därifrån. För detta krävs emellertid att han har visat synnerliga skäl för sin talan.

1 mål om gäldenärs försättande i konkurs får allmän rättshjälp lämnas såväl gäldenären som borgenär. Om borgenär som beviljats allmän rättshjälp skall ställa säkerhet för att få till stånd säkerhetsåtgärd enligt 14 a eller 14 b 6 i förslaget, bör staten — på samma sätt som f n. gäller beträffande den som begär kvarstad, skingringsförbud eller annan handräckning enligt RB eller UL — kunna ställa sig som garant för den skada som genom åtgärden kan tUIfogas motparten. Genom ett tillägg i första Slyckel av förevarande paragraf blir detta möjligt.

Någon övergångsreglering behövs ej.

Prop. 1978/79:105 363

Bilaga 1 Konkurslagskommitténs förslag

Förslag till

Lag om ändring i konkurslagen (1921:225)

Härigenom föreskrives i fråga om konkurslagen (1921:225) dels att 64, 65, 69, 72, 79, 87, 112, 175-184, 197, 199, 214 och 218 8§' skall upphöra att gälla, dels atl mbriken "8 kap. Om borgenärssammanträden" skall utgå, dels alt 13, 19, 27, 40 b, 41-62, 66, 67, 70, 71, 76-78, 80-86 a, 88-96, 98, 99, 102, 103, 107, 108, 111, 113, 118, 120, 123, 126-130, 132, 137, 140, 144, 145 a, 146, 148, 149, 152, 185-191, 200-203, 205-207, 209-211 och 219 88 samt mbrikema lill 3, 4 och 9 kap. skall ha nedan angivna lydelse, dels atl i lagen skall införas nitton nya paragrafer, 14 a, 14 b, 18 a, 43 a, 51a, 51b, 108 a, 159, 185 a, 185 b, 185 c, 185 d, 185 e, 185 f, 185 g, 185 h, 208, 210a och 21 la SS, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 8'

Upplages borgenärs konkursansö- Upplages borgenärs konkursansö
kan, skall konkursdomaren genast kan, skall konkursdomaren genasl
förelägga gäldenären att inkomma förelägga gäldenären att inom viss
med förklaring inom viss lid, högst lid, högsl en vecka, från del han fåll
en vecka, från det han fåll del av del av ansökningshandlingarna in-
ansökningshandlingarna. Om det komma med forklarmgjämtekortfat-
behövs för atl gäldenären skall få tad redogörelse for sin ekonomi. Om
skäligt rådrum, kan dock tiden ut- det behövs för atl gäldenären skall
sträckas lill högst en månad. få skäligt rådmm, kan dock tiden ut
sträckas lill högst en månad.

ScnBstc Ivddse sv 79 Ij Ansökningshandlingarna och föreläggandel skola delges gäldenären. Del- 1946309 i76 5 1975-244

givning enligt 12 8 delgivningslagen(1970:428)får ske endast om anledning 183;; 1970:848, 199;;

förekommer att gäldenären avvikit eller eljest häller sig undan. Delgivning 1975:244 och 214 5

enligt 15 8 försia slyckel delgivningslagen får ske även när gäldenären vislas 1942:384.

på känd ort utom riket, om delgivning eQest ej kan ske här i rikel och 2Senaste lydelse

konkursdomaren med hänsyn lill omständighetema finner del icke skäligen 1975:244.

lör och Ukvidator som avgått eller entledigats senare ån ett år före dagen då konkursansökan kom in tUl konkursdomaren.

Beträffande reseförbud och häklning äga bestämmelserna i 15 kap. 5 och 6 }i första stycket rättegångsbalken motsvarande tillämpning. Sådan åtgärd får dock ej hävas på grund av att säkerhet ställes. I fråga om häktning skola dessutom 94 i) tredje stycket och 95 fi andra stycket lillämpas.

18 a S

Meddelas beslut om konkurs skaU konkursdomaren i samband därmed besiämma, om konkursen skaU handläggas i enlighet med vad som i aUmänhet är föreskrivet I fråga om konkurs eller om den enligt 185 ff första stycket skaU handläggas med tillämpning av de särskilda bestämmelserna 1 185 a-185 g }i. Konkursdomaren skaU därjämte bestämma den eller de ortstidningar i vilka kungörelser om konkursen skola införas.

Konkursbeslutet jämte vad konkursdomaren i samband därmed bestämt om handläggningsformen kungöres i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning som avses i första siycket.

19 8"

Föreslagen lydelse

els omfattning och beskaffenhet. Konkursdomaren skall även bestämma den lid, minst fyra och högsl lio veckor från dagen för konkursbeslulel, inom vilken bevakning av fordran skall äga mm. Vad konkursdomaren har besläml enligt första stycket skaU intagas i kungörelse som avses i 18 a I andra stycket.

Nuvarande lydelse

fyra och högst tio veckor frän dagen för konkursbeslutel, inom vilken bevakning av fordran skall äga rum. Han skaU därjämte bestämma den eller de ortstidningar i vilka kungörelser om konkursen skola införas.

Konkursbeslutet jämte vad konkursdomaren besläml enligi första slyckel kungöres i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning som avses i nämnda stycke.

Gäldenären skall kallas till försia borgenärssammanlrädel och därvid erinras om sin skyldighet enligt 92 8 atl vid sammanträdet avlägga bouppteckningsed. 1 fråga om delgivning av kallelsen gäller vad som är föreskrivet om stämning i tvistemål.

27 §5

Till konkursbo räknas, i den mån ej annal följer av 218. all egendom, som tillhörde gäldenären när konkursbeslutel meddelades eller lillfaller honom under konkursen och som är av beskaffenhei all kunna utmätas. Till konkursbo räknas även den egendom som kan tillföras boet genom återvinning.

Avlöning eller därmed vid utmätning jämställd arbetsinkomst som innestår vid konkursens början och arbetsinkomst som gäldenären därefier förvärvar får dock behållas av honom, i den mån den ej, sedan skatteavdrag skell enligt vad därom är föreskrivet, uppenbart överstiger vad som åtgår för hans och hans familjs försörjning samt lill fullgörande av underhållsskyldighet som i övrigi åvilar honom. Vad som sagts om avlöning äger motsvarande lillämpning i fråga om periodiskt utgående vederiag för utnyttjande av rätt lill litterärt eller konstnäriigl verk eller annal sådani och beiräffande belopp vilka utgå som p)ension eller livränta. Om rättigheten lill pension eller livränta är av beskaffenhei all kunna utmätas, får dock konkursboel förfoga över den.

Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse

vas av rätten på ansökan av förvaltaren, borgenär, gäldenären eller underhållsberättigad. Konkursdomaren skaU Inhämta yttrande av rättens ombudsman och, om förvaltaren ej är sökande, av denne samt skyndsamt utsätta tid och plats för rättens sammanträde och om detta underråtta gäldenären, förvaharen och rättens ombudsman samt, om borgenär eller underhållsberättigad är sökande, denne. Rättens beslul länder till efterrättelse, även om talan föres däremoi. Beslutet skall på ansökan ändras, om senare upplysta omständigheter eller ändrade förhållanden föranleder det.

367

Föreslagen lydelse

ändras, om anledning förekommer UU del. Beslut som avses I delta stycke skall delgivas med arbetsgivaren eller annan som skaU utgiva förmånen.

Mot tillsynsmyndighetens beslut i ärende som avses i tredje stycket får den vars rän berörs av beslutet föra talan genom besvär. 1. fråga om sådan besvärslalan äga bestämmelserna i utsökningslagen (1877:31 s. 1) om klagan över utmätning av avlöning motsvarande tillämpning.

Regeringen eller myndighet som regeringen besiämmer meddelar närmare föreskrifter UU ledning för tillsynsmyndighetens bedömning i ärende som avses i tredje stycket.

Gäldenärs UU konkurs avträdda bo skaU omhänderhavas av en eller Jlere förvallare, som utses I den ordning nedan stadgas. Antalet förvallare bestämmes av konkursdomaren. Ej mä mer än en förvaltare finnas, där ej konkursdomaren med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet anser förvaltningen oundgängligen böra delas eller det eljest 1 särskUt faU vara oundgängligen nödvändigt, an mer än en förvaltare ulses.

Dä fråga är om uiseende av förvaltare enligt 45 eller 48 S, mä konkursdomaren ej fatta beslut rörande antalet förvaltare innan borgenärerna erhållil lillfälle all y Uva sig därom.

Konkursboet skaU stå under förvaltning av en eWer Jlera förvaltare. Antalet förvaltare bestämmes av konkursdomaren. Ej må mer än en förvallare finnas, där ej konkursdomaren med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet anser det erforderligt anförvahningen delas eller au den handhas odelad av flera förvaltare.

Dä fråga är om uiseende av förvaltare enligt 46 eller 47 8, mä konkursdomaren ej fatta beslut rörande antalet förvaltare innan tillsynsmyndigheten och borgenärema erhållit tillfälle att yttra sig därom.

46 8

Sedan förvaltarevalet ägt rum, skola borgenärerna å försia borgenärssammanlrädet, såframt någon av dem gör framstäUning därom, välja granskningsmän att med den befogenhet i denna lag sägs å borgenärernas vägnar övervaka förvaltningen. Granskningsmännens antal bestämmes av konkursdomaren. Valet skaU ske så, alten varav de närvarande borgenärerna röstar å en granskningsman. TiU granskningsmän anses valde, i första rummet den, om vilken borgenärer, vilkas fordringar sammanräknade utgöra största beloppei, förenal sig, och därefter den eller de, som efter hu vudtalet erhåUit de .flesta rösterna.

För varje granskningsman äge de borgenärer, med vilkas röster han valts, utse en suppleant. Rösterna beräknas vid val av suppleant för den i första rummet utsedde gransknings-

43 8

På begäran av borgenär skaU konkursdomaren förordna granskningsman att med de befogenheter som sägs i denna lag övervaka förvaltningen på borgenärens vägnar. TiU granskningsman skaU utses den som borgenären föreslår, om han är lämplig.

Om det begärs, skaU även ersättare för granskningsmannen utses.

Granskningsman skaU entledigas, om han eller borgenären görframstäU-nlng därom eller han finnes icke vara lämplig.

Ersättning UU granskningsman skaU betalas av borgenären.

'Senaste lydelse 1970:848.

42 8'

I fråga om utseende av konkursförvaltare gälle. att den eller de, åt vilka förvaltningen anförtros, skola äga sådan insikl och erfarenhet, som med hånsyn UU boets omfattning och beskaffenhet erfordras för förvaltningens behöriga handhavande.

Konkursförvaltare må ej den vara, som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd; ej den, som år förklarad ovärdig an vidare nyttjas i rikets tjänst eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva aUmän befallning: ej den, som genom utslag, vilket ännu icke vunnU laga

43 a 8

/ näringsidkares konkurs får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer förordna ett aUmänt ombud med uppgift att verka för atl arbetsmarknads- och regionalpolUiska intressen beaktas.

Ombudet har samma befogenheter som granskningsman. Beträffande skyldighet för förvaltaren an höra ombudet finnes bestämmelse i 51 a tredje stycket.

Ersättning IiU ombudel utgår av aUmänna medel enligt bestämmelser som regeringen meddelar.

44 §

Konkursförvaltare skaU ha den insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, åtnjuta borgenärernas förtroende samt även i övrigi vara lämplig för uppdraget.

Den sorn är anställd vid domstol får ej vara förvaltare.

Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse

kraft, år dömd liU straffpåföljd, varom sist förmäles, elter som är under framtiden ställd för brott, vilket kan medföra sådan påföljd: ej heller den, som blivit dömd ovärdig att föra annans talan inför rätta.

Den som är anställd vid domstol må e\ förordnas tUl konkursförvaltare.

43 S

Då konkurs uppställ, skall konkursdomaren ulan dröjsmål utse förvaltare att omhänderhava boel lill dess vid försia borgenärssammanträdet förvaltare utsetts och, där annan utsetts, denne tilllräll befallningen.

45 8

Vid försia borgenärssammanlrädel välje borgenärerna förvallare alt i stället för den enligt 43 ff utsedde för-vaUaren omhänderhava konkursboet. Har konkursdomaren efter vad i 52 8 är stadgat förordnai, att konkursboels förvallning skall vara delad, skall förvallare väljas särskilt för varje del av förvaltningen. Såsom borgenärernas beslut gälle den mening, varom bland närvarande borgenärer de förena sig, vilkas fördringar sammanräknade utgöra störsla beloppet, så framt dessa borgenärer därjämte utgöra minst en Iredjedel av de röstande. Kan beslut på sådant sätt ej åstadkommas, gälle den mening konkursdomaren biträder.

Konkursdomaren skaU lillse, att icke någon, på vilken borgenärernas val faUii, är obehörig att vara förvaltare jämlikt 42 andra eller tredje stycket eller i saknad av sådan insikt och erfarenhet, som avses i 42 första stycket, eller eljesl icke lämplig att handhava förvahningen. Där sådant fåU föreligger, åligge del konkursdomaren an utse annan förvahare i stäl-

371

Föreslagen lydelse

45 S

Dä konkurs uppstått, skall konkursdomaren utan dröjsmål ulse förvallare alt handha förvahningen av boet till dess vid första borgenärssammanträdel förvaltare utsetts och, där annan utsetts, denne lilllrält befattningen.

46 8

Vid första borgenärssammanträdel skaU konkursdomaren, sedan han hört tillsynsmyndigheten och närvarande borgenärer, utse förvaltare atl i fortsättningen handha förvahningen av konkursboel. Har konkursdomaren efter vad i 50 8 är siadgal förordnat, att konkursboets förvallning skall vara delad, skall förvallare utses särskilt för varje del av förvaltningen.

52 8

Där konkursdomaren finner delning av konkursboels förvallning emellan flere förvallare böra äga rum, ankomme pä honom att därom förordna; och bestämme konkursdomaren därvid tillika, efter vilka grunder delningen skall ske. Rättens ombudsman, förvallare, granskningsman eller borgenär äge hos konkursdomaren göra framställning om delning av förvaltningen.

Hava flere förvaltare förvaltningen odelad, må de ej annorledes än samfälll avhända boel någon rättighet eller vidtaga åtgärd, som kan för boet medföra någon förpliktelse.

Äro förvaltarne två och kunna de ej enas beiräffande åtgärd eller beslut, som enligt denna lag på dem ankommer, eller äro förvaltarne flere

50 8

Där konkursdomaren finner delning av konkursboets förvaltning emellan flere förvallare böra äga rum, ankomme på honom att därom förordna; och bestämme konkursdomaren därvid tillika, efter vilka gmnder delningen skall ske. Tillsynsmyndigheten, förvaltare, granskningsman eller borgenär äge hos konkursdomaren göra framställning om delning av förvaltningen.

Hava flere förvallare förvaltningen odelad, mä de ej annoriedes än samfällt avhända boet nägon rättighet eller vidtaga älgärd, som kan för boel medföra någon förpliklelse.

Äro förvaltarne tvä och kunna de ej enas beträffande ålgärd eller beslul, som enligt denna lag på dem ankommer, eller äro förvaltarne flere

Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse

än tvä och föreligger ej flertal för viss mening, skall saken hänskjulas lill ombudsmannen, och gälle den mening han biträder.

Då flere förvaltare utsetts, skola de bland sig välja en all i fall, som avses i denna lag, mottaga meddelanden eller handlingar, som skola tillställas förvallaren, ävensom förvara handlingar, som böra hällas tillgängliga. Om val, som nu sagts, skola konkursdomaren och ombudsmannen underrättas.

374

Föreslagen lydelse

än tvä och föreligger ej flertal för viss mening, skall saken hänskjulas lill tillsynsmyndigheten, och gälle den mening denna biiräder.

Då flere förvallare utsetts, skola de bland sig välja en atl i fall, som avses i denna lag, mottaga meddelanden eller handlingar, som skola tillställas förvaltaren, ävensom förvara handlingar, som böra hällas lillgängliga. Om val, som nu sagts, skola konkursdomaren och tillsynsmyndigheten underrättas.

54 8'°

Den enligt 43 8 utsedde förvaltaren skall sä snart ske kan ej mindre omhändertaga gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar, som röra boel, saml, där gäldenären är eller under del senasle ärel före konkursansökningen varil bokföringsskyldig, i hans handelsböcker ä lämpligt slälle göra anteckning om dagen för omhändertagandel än även förrätta uppteckning av tillgångar och skulder i boel med uppgift å varje borgenärs namn, boningsort och postadress så ock å nämnda böcker och handlingar. Där så befinnes nödigt, må förvallaren för bouppteckningsförrättningen anlUa sakkunnigt biträde. 1 bouppteckningen skola tillgängama upplagas lill de värden, som de efter noggrann uppskattning prövas äga. Vid bouppteckningsförrättningen skall gäldenären vara tillstädes och under edsförpliktelse redligen uppgiva boel. Har av gäldenären under edsförpliktelse underskriven bouppteckning förut ingivits till konkursdomaren och finner förvaltaren densamma tillförlitlig, vare

53 8

Den enligt 45 8 utsedde förvaltaren skall sä snart ske kan omhändertaga gäldenärens bo med de böckeroch andra handlingar, som röra boet, saml, där gäldenären är eller under del senasle ärel före konkursansökningen varil bokföringsskyldig, i omhändertaget räkenskapsmaterial å lämpligt Slälle göra anteckning om dagen för omhändertagandet. Förvaltaren skaU även förrätta uppteckning av tillgångar och skulder i boel med uppgift ä varje borgenärs namn, boningsort och postadress, samt å nämnda böcker och handlingar 1 bouppteckningen skola tillgångarna upptagas lill de värden, som de efter noggrann uppskattning prövas äga, och beiräffande skulderna angivas, i vad mån de avse lön eller pension. Vid bouppteckningsförrättningen skall gäldenären vara tillstädes och under edsförpliktelse redligen uppgiva boel. År gäldenären juridisk person, gäller denna skyldighet dock icke för sådan stäU-föreirädare vars uppgifter jörvaltaren anser sakna betydelse för boutredning-

lOSenaste lydelse 1975:144

Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse

upprättande av ny bouppleckning ej av nöden.

Då bouppleckning upprällas av förvallaren, skall ett exemplar därav tillställas konkursdomaren inom en vecka från del beslutet om konkurs meddelades. Möter i nägoi fall hinder härför, åligge förvaltaren all inom nämnda lid lillslälla konkursdomaren förteckning å borgenärerna, upplagande varje borgenärs namn, boningsort och postadress saml atl därefter så snarl ske kan inkomma med bouppieckningen. Godkänner förvallaren till konkursdomaren förul ingiven bouppteckning, göre anmälan därom inom tid, som nyss sagts.

376

Föreslagen lydelse

en. Har av gäldenären under edsförpliktelse underskriven bouppteckning förul ingivils lill konkursdomaren och finner förvaltaren densamma tillföriitlig, vare upprättande av ny bouppleckning ej av nöden.

Då bouppleckning upprällas av förvallaren skall ell exemplar därav tillställas konkursdomaren och tiUsynsmyndigheten inom en vecka från del beslutet om konkurs meddelades. Möter i något fall hinder härför, åligge förvaltaren alt inom nämnda lid tillställa konkursdomaren och lillsynsmyndigheien förteckning ä borgenärerna, upplagande varje borgenärs namn, boningsort och postadress saml all därefter så snart ske kan inkomma med bouppteckningen. Godkänner förvaltaren lill konkursdomaren fömt ingiven bouppteckning, göre anmälan därom inom lid, som nyss sagls.

Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse

kunnat utrönas. I berättelsen skall upptagas en översikt över tillgångar och gäld av olika slag ävensom särskilt anmärkas, huruvida skälig anledning förefinnes lill anlagande, all gäldenären gjort sig skyldig lill brottsligt förhållande mol sina borgenärer. Förefinnes anledning lill antagande, som nyss sagts, skall grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under del senasle året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, varde i berättelsen tillika anmärkt, vilka handelsböcker han hålUi och huru de blivit förda: och skall i sådani fall vid berättelsen fogas den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen. Berättelsen skaU underskrivas av förvaltaren.

Avskrift av berättelsen med den balansräkning, som mä vara därvid fogad, skall av förvaltaren utan dröjsmål tillställas konkursdomaren ävensom hållas tillgänglig för borgenärer, som vilja laga del av densamma; och äge varje borgenär, som del begär, att mot ersättningför kostnaden få avskrift av berättelsen sig tillsänd.

311

Föreslagen lydelse

en översikl över lillgångar och gäld av olika slag ävensom säi'skill anmärkas, huruvida egendom frångått gäldenären under sådana förhållanden att återvinning tiU konkursboet kan ske och huruvida skälig anledning förefinnes lill antagande atl gäldenären gjort sig skyldig lill brottsligt förhållande mot sina borgenärer. Förefinnes anledning till antagande, som nyss sagts, skall gmnden därför angivas. Om gäldenären är eller under det senaste ärel före konkursansökningen varil bokföringsskyldig, varde i berättelsen tillika anmärkt, vilket bokföringssystem han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts; och skall i sädanl fall vid berättelsen fogas den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen. Avskrift av berättelsen med den balansräkning, som mä vara därvid fogad, skall av förvaltaren utan dröjsmål tillställas konkursdomaren och tillsynsmyndigheten samt varje borgenär, som det begär.

Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse

gången av mars,juni, seplember och december mänader varje år lill ombudsmannen räkning över boets inkomsler och ulgifter i penningar under det gångna kvartalet. Har under någon del av kvartalet penningar inneståll i bank, skall vid räkningen fogas av banken till riktigheten bestyrkt uppgifi ä de insättningar och uuagningar, som mä hava under kvartalet förekommit. Räkningarna skola av ombudsmannen granskas ävensom hållas tillgängliga för borgenärerna och gäldenären.

Även efter konkursens avslutande skall förvallaren hava boets medel insatta i bank, till dess lyftning påkallas av därtill berättigad borgenär. Förvallaren skall underrätla konkursdomaren, i vilken bank medlen innestå, och inom en vecka från utgången av varje kalenderår lill rättens ombudsman för granskning avgiva redovisning som i tredje slyckel sägs. När medel ej vidare finnas alt lyfta, skall ombudsmannen göra anmälan därom hos konkursdomaren.

379

Föreslagen lydelse

utgången av mars, juni, september och december månader varje är lill tillsynsmyndigheien räkning över boets inkomsler och utgifter i penningar under del gångna kvartalet. Har under nägon del av kvartalet penningar inneståll i bank, skall vid räkningen fogas av banken till riktigr heten bestyrkt uppgift ä de insättningar och utlagningar, som mä hava under kvartalet förekommit.

Även efter konkursens avslutande skall förvallaren hava boets medel insalta i bank, till dess lyftning påkallas av därtill berättigad borgenär. Förvallaren skall underrätta lillsynsmyndigheien, i vilken bank medlen innestå, och inom två veckor frän utgången av varje kalenderår till myndigheten för granskning avgiva redovisning som i iredje siycket sägs. När medel ej vidare finnas all lyfta, skall förvaltaren göra anmälan därom hos tillsynsmyndigheten.

60 8

Har gäldenär idkat rörelse, äge förvallaren efter gäldenärens hörande låla den rörelse, där sådant enligt lag kan ske, fortsättas för konkursboets räkning i den män del är nödvändigi för en ändamålsenlig uiredning av boet; inhämte dock rättens ombudsmans samtycke tiU rörelsens fortsättande. Samma lag vare, där förvallaren sedan rörelsen nedlagts vill ånyo öppna densamma. Vägrar ombudsmannen sitt samtycke eller yrkar någon borgenär eller gäldenären. att rörelse, som med ombudsmannens samtycke fortgår. skaU nedläggas, skola borgenärerna kallas UU sammanträde for att besluta i ärendet. Ej mä rörelsen fortsättas längre tid än ell år frän första borgenärssammanträdel, där ej borgenärer, vilkas ford-

61 8

Har gäldenär idkat rörelse, äge förvaltaren låta den rörelse, där sådant enligt lag kan ske, fortsättas för konkursboels räkning i den mån del befinnes ändamålsenligt. Samma lag vare, där förvaltaren sedan rörelsen nedlagts vill ånyo öppna densamma. Ej mä rörelsen fortsättas längre lid än ett är frän första borgenärssammanträdel, där ej särskilda skäl föreligga.

Inkommer gäldenären med ackordsförslag, mä egendomen i boel ej säljas utan rättens ombudsmans samtycke, innan ackordsfrägan blivit avgjord. Vad som sagls nu ulgör ej hinder mot försäljning, om sådan är förenlig med ackordsförslaget eller behövs för ändamål som angives i 171 8.

61 8

Före första borgenärssammanträdet må ej försäljning av egendom i boet äga mm utöver vad av bestämmelserna i 23, 24, 60 och 73 88 kan föranledas.

Vad sålunda stadgats äge dock ej tillämpning beträffande lös egendom, som är utsatt för förskämning eller snar förstörelse eller hastigt fallande i värde eller erfordrar aUtför kostsam vård. Saknas medel tiU bestridande av utgifter för boet, må ock under tid, som avses i första stycket, försäljning av annan lös egendom äga rum, dock ej utöver vad för ändamålet prövas nödigt; och bör, om gäldenären därtill anvisar viss egendom, den egendom i främsta rummet uttagas, så vin det lämpligen kan ske.

8 eller särskilda skäl eljest före-

Inkommer gäldenären med ackordsförslag, må egendomen i boet ej säljas, innan ackordsfrågan blivit avgjord. Vad som sagts nu ulgör ej hinder mol försäljning, om sädan är förenlig med ackordsförslaget eller behövs för ändamål som angives i 171 ligga.

67 8

Utan hinder av vad som föreskrives i 63 och 66 iS'* .får försäljning av egendom i boet äga mm, om det föranledes av bestämmelserna i 23, 24, 61 och 73 88. Vidare får lös egendom säljas, om den är utsatt för förskämning eller snar förstörelse eller hastigt faller i värde eller kräver alltför kostsam vård. / den mån medel saknas UU betalning av utgifter för boet, får även annan lös egendom säljas.

'Senaste lydelse 1955:236.

'Senaste lydelse 1970:848.

67 8'*

Vad i 63, 64 och 66 ffi; är stadgat om uppskov med försäljning av egendom i boet utgöre ej hinder för sådan försäljning, som enligt 61 >f må äga rum jämväl före första borgenärssammanlrädet.

Påyrkar inleckningshavare eller annan borgenär, som för sin fordran har förmånsrätt i viss egendom, att den egendom, vari förmånsrätten gäller, skall säljas genom förvallarens försorg, och har hans rält lill belalning ur egendomen efter bevakning i konkursen lämnats obestridd eller fastställls genom dom, som äger laga kraft, må anstånd med försäljning äga mm endast om rättens ombudsman och förvaltaren anse detla nödvändigi för all förhindra atl avsevärd förlusl vållas konkursboet eller genomförandet av ackord väsentligt försväras samt anslånd ej är obilligl mol borgenären.

Påyrkar inleckningshavare eller annan borgenär, som för sin fordran har förmånsrätt i viss egendom, alt den egendom, vari förmånsrätten gäller, skall säljas genom förvaltarens försorg, och har hans rätl lill belalning ur egendomen efter bevakning i konkursen lämnals obestridd eller fastställts genom dom, som äger laga krafl, mä anslånd med försäljning äga rum endast om förvaltaren anser detla nödvändigi för atl förhindra all avsevärd föriust vällas konkursboet eller genomförandet av ackord väsentligt försväras samt anslånd ej är obilligt mol borgenären.

383

Prop. 1978/79:105

Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse

rernas samtycke. När det lämpligen kan ske, skaU förvaUaren inhämta gäldenärens mening beiräffande försäljningen.

Har auktion å fast egendom, som hör till boet, Hållits i den ordning som gäller för utmätt sädan egendom utan atl försäljning kommit till ständ, mä förvaltaren underiåta att vidtaga ytterligare ätgärder för egendomens försäljning. Har auktion i nyssnämnda ordning ej ägt mm, men föreligger anledning till antagande, att sädan auktion ej kommer att leda till försäljning, äge förvaltaren underiåta atl föranstalta om egendomens avyttrande, där de borgenärer som i konkursen bevakat fordringar, vilka skola utgä med särskild förmånsrätt ur egendomen, samtycka därtill.

Har auklion å fast egendom, som hör till boel, hållits i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom ulan alt försäljning kommii till stånd, må förvaltaren underiåta atl vidtaga ytteriigare ålgärder för egendomens försäljning. Har auklion i nyssnämnda ordning ej ägt rum, men föreligger anledning till antagande, alt sädan auklion ej kommer atl leda lill försäljning, äge förvallaren med samtycke av ombudsmannen underiåta all föranstalta om egendomens avyttrande, där de borgenärer som i konkursen bevakat fordringar, vilka skola utgä med särskild förmånsrätt ur egendomen, samtycka därtill.

Varder auktion å boets fasta egendom utsatt att hållas i den ordning som gäller för utmätt sädan egendom, åligge det förvaltaren att före be-vakningssammanlrädet avlämna behållning, som under konkursen av egendomen uppkommit. Behållning som ej avlämnas före bevakningssammanträdet skall, om egendomen säljes, avlämnas före tillträdesdagen och i annat fall innan slululdelning i konkursen sker.

Förvallaren skall även senasi vid bevakningssammanträde för auktion på fast egendom anmäla arvode, annan kostnad och i konkursen bevakade fordringar som böra beakias vid egendomens försäljning. Förvaltaren skall genom brev underrätta borgenär om anmälan som han gör på dennes vägnar.

71 8'*

Prop. 1978/79:105 384

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

må ej i något fall utan hans samtycke säljas annoriedes än å auklion, sä framl hans rätl är av försäljningen beroende.

Samlycke som avses i första och Samlycke som avses i andra andra styckena fordras icke, när för- stycket fordras icke, när förvallaren valtaren vill genom fond kom missio- vill genom fondkommissionär sälja när sälja pä fondbörs noterat värde- pä fondbörs noterat värdepapper till papper till gällande börspris. Sam- gällande börspris eller när fråga är tycke enligt andra stycket fordras ej om försäljning av lös egendom heller för försäljning av lös egendom genom fortsättande av gäldenärens genom fortsättande av gäldenärens rörelse, rörelse.

Skall fartyg, som ej är infört i skeppsregistret eller i motsvarande ulländska register, gods i fartyg eller gods i luftfartyg säljas, äge förvaltaren, där egendomen finnes inom rikel, begära försäljning i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom.

Är fräga om försäljning av regislreral skepp, av luftfartyg eller av inlecknade reservdelar lill luftfartyg och finnes egendomen inom rikel, skall vad i 70 8 första och andra styckena sägs äga motsvarande tillämpning.

Skall gäldenären tillkommande rätt tiil andel i inteckning som belastar hans luftfartyg eller till sådant fartyg hörande reservdelar säljas, läte förvaltaren innan försäljning sker anskaffa särskild inteckningshandling å del gäldenären tillkommande beloppet, där laga hinder däremot icke möter. Skall försäljning ske av inteckningshandling, som innehaves av gäldenären och för vilken han är personligen ansvarig, vare förvaltaren pliktig atl, där ej gäldenären medgiver, att handlingen mä försäljas med bibehållande av hans ansvarighet, förse handlingen med påskrift, varigenom gäldenären frikallas från ansvarighet.

Bestämmelserna i 70 8 sista stycket äga molsvarande tillämpning, när gäldenären tillhörig lös egendom under konkursen skall säljas i den ordning söm gäller för utmätt sådan egendom. I sädanl fall skall förvaltaren dessutom, i den mån det är påkallat, i ärendei föra lalan för borgenärer som ha förmånsrätt enligt 10 8 förmånsrättslagen (1970:979) samt genom brev underrätla borgenär om yrkande som han framställer på dennes vägnar.

76 8"

Finner förvaltaren del i 74 8 fö-                        Finner förvaltaren det i 74 8 fö
reskrivna kungörelsesätt icke vara                reskrivna kungörelsesätl icke vara
ägnal att bereda kungörelsen nödig             ägnal alt bereda kungörelsen nödig
offenllighel, ankomme på honom att           offentlighet, ankomme pä honom att
vidtaga de ytteriigare åtgärder, som          vidtaga de ytteriigare åtgärder, som
mä anses erforderiiga. Skulle han i            mhansies erforderliga. Auktionen kan
något faU anse tillfyllest, att auktionen         i särskiU faU kungöras i mindre ut-
kungöres i mindre utsträckning än i                 sträckning än i nämnda paragraf
nämnda paragraf sladgas, begäre           stadgas, om förvaltaren anser det tiU-
" Senaste lydelse samtycke därtiU av rättens ombuds- fyllest. Inskränkning i fräga om
1973:1132 (ifr 1975:918).      man.   Inskränkning   i   fräga   om kungörande av auktion å fasl egen-

Visar förvahare motvilja, oskicklighet eller försummelse vid fullgörandet av sitt uppdrag, må rättens ombudsman, granskningsman, borgenär eller gäldenären hos konkursdomaren göra anmälan om förhållandet.

Göres sådan anmälan eller finner konkursdomaren eljesl anledning till anmärkning mot förvaltare, äge konkursdomaren efter omständigheterna tillhålla honom att fullgöra sina åligganden eller skilja honom från befattningen.

Innan förvaltare må skiljas från befattningen, inhämte konkursdomaren, där ej anmälan, som ovan sägs, gjorts av ombudsmannen, yttrande från denne. Efter försia borgenärssammanlrädel må förvaltare ej entledigas förrän borgenärerna vid sammanträde, som av konkursdomaren utlysts, erhållit lillfälle all inför honom yllra sig i ärendei. Konkursdomaren äge likväl, om han finner skäl därtill, i avbidan på borgenärernas yllrande försätta förvaltare ur tjänstgöring; dock mä del ej ske innan yttrande från ombudsmannen, där sådani skaU avgivas, inkommii tiU konkursdomaren.

Förvaltare skaU på egen begäran entledigas av konkursdomaren, om han visar skäl UU det. Förvaltare som finnes icke vara lämplig eller av annan orsak bör skiljas från uppdragei skaU av konkursdomaren entledigas efter framstäUning av tillsynsmyndigheten, granskningsman, borgenär eller gäldenären.

Förvahare får ej entledigas utan att tillsynsmyndigheten erhålUt tillfälle an yttra sig. Efter första borgenärssammanlrädel mä förvaltare ej entledigas förrän twrgenärerna vid sammanträde, som av konkursdomaren utlysts, erhållit tillfälle all inför honom yttra sig i ärendet. Konkursdomaren äge likväl, om han finner skäl därtill, i avbidan på borgenärernas yllrande försätta förvallare ur tjänstgöring; dock må det ej ske innan tillsynsmyndigheten erhålUt tillfölle att yttra sig.

Då särskild förmånsräll äger mm i boel lillhörig egendom, mä ej till förfång för någon, som äger sädan förmånsrätt eller förmånsrätt, som skall beaktas framför den särskilda, av egendomens avkastning och köpeskilling gäldas annan konkurskostnad än ovan sagls; dock alt, där den särskilda förmånsrätten grundar sig på företagsinleckning, av egendomen må bestridas jämväl övriga konkurskoslnader, i den mån boet eljest ej lämnar lillgång därtill.

Finnes i boet egendom, vari särskild förmånsrätt äger rum, skall, så vitt del inverkar på de borgenärers rätt, som icke i den egendom hava sådan förmånsräll, av egendomens avkastning och köpeskilling gäldas kosinaden för egendomens vård och försäljning ävensom del arvode till rällens ombudsman och förvallare, som enligi vad i 82 och 83 88 sladgas skall uigå för egendomen.

Finnes i boet egendom, vari särskild förmånsräll äger rum, skall, så vitl del inverkar på de borgenärers rätt, som icke i den egendom hava sädan förmånsräll, av egendomens avkastning och köpeskilling gäldas kostnaden för egendomens vård och försäljning ävensom del arvode lill förvallare, som enligt vad i 82 och 83 88 sladgas skall utgå för egendomen.

Arvode lill förvaltare bestämmes efter därom hos konkursdomaren gjord framställning från den lill arvode berättigade; och bör, där det lämpligen kan ske, arvode på en gång bestämmas för samtliga därtill berälligade. Framställning,som nyss sagls, skall angiva del belopp, som i arvode fordras, och, där bestäm-, mande av särskilt arvode för viss egendom kan ifrågakomma, jämväl del belopp, som i sådani avseende äskas. Vid framställningen skall fogas ej mindre redogörelse för det arbele uppdragei medfört än även specificerad räkning, ulvisande del fordrade beloppels fördelning på de olika förvaltningsåtgärderna. Har förvaltare anlitat biträde som avses i 52

Arvode lill rånens ombudsman och IiU förvallare beslämmes efter därom hos konkursdomaren gjord framställning från den till arvode berättigade; och bör, där det lämpligen kan ske, arvode på en gång bestämmas för samtliga därtill berälligade. Framställning, som nyss sagls, skall angiva det belopp, som i arvode fordras, och, där beslämmande av särskilt arvode för viss egendom kan ifrågakomma, jämväl del belopp, som i sådant avseende äskas. Vid framställningen skall fogas ej mindre redogörelse för del arbele uppdragei medfört än även specificerad räkning, utvisande del fordrade beloppets fördelning på de olika förvallningsålgärderna. Har förvallare för viss förvaUningsåigärd, såsom förräl-lande av bouppteckning, utförande av rättegång, hållande av auktion eller dylikl, anlilal annan och har gollgörelse därför lillgodoförts denne eller har ersättning för ulgifter tillgodo-förts rättens ombudsman eller förvaltare, skall sädanl angivas i redogörelsen.

Kan fråga uppkomma om beslämmande av särskili arvode för viss egendom, åligge förvallaren all tillhandahälla konkursdomaren förteckning över kända rättsägare, som hava särskild förmånsräll i egendomen.

Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse

ar, som bestämts för offendiggörande av kungörelser om konkursen, utförda kallelse å vederbörande rättsägare alt vid rätten utföra sin talan; och skaU därjämle särskild kallelse meddelas den, för vilken arvode skall bestämmas, så ock gäldenären. Kallelse skall innehålla underrättelse om belopp, som i arvode fordras. 1 fall, som omförmäles i 84 8 andra siycket, äge den, som har panträtt i den egendom, varom fråga är, föra lalan i ärendet, ändå atl han ej i konkursen bevakal sin fordran; skolande konkursdomaren i god lid till envar, som har särskild förmånsrätt i egendomen och vars adress är känd, översända kallelse, som nyss sagts. År sådani faUför handen, att frågan om arvode ej inverkar på borgenärernas rätt, skaU kungörelse, varom ovan stadgats, ejut-.färdas, men varde särskild kallelse meddelad den, för vilken arvode skaU bestämmas, så ock gäldenären.

Då fråga är om bestämmande av arvode liUförvahare, skaU konkursdomaren inhämla yllrande i ärendei av rånens ombudsman.

389

Föreslagen lydelse

vode skall beslämmas, och gäldenären sända underräiielse om lid och plais för handläggningen vid rälien. Underräiielse skall innehålla uppgifi om belopp, som i arvode fordras. I fall, som omförmäles i 84 8 andra stycket, äge den, som har panträtt i den egendom, varom fråga är, föra lalan i ärendet, ändå atl han ej i konkursen bevakat sin fordran; skolande konkursdomaren i god tid lill envar, som har särskild förmånsräll i egendomen och vars adress är känd, översända underräiielse. som nyss sagls.

Konkursdomaren skall inhämta yllrande i ärendet av lillsynsmyndigheien.

Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse

saml övriga förhållanden finnes påkallat av synnerliga skäl, av konkursdomaren tillerkännas skäligt belopp alt utgå i avbidan på all arvode slulligen bestämmes. Framställning därom skall angiva del belopp som fordras ävensom de skäl vilka åberopas för erhållande av sädan belalning. Vid framställningen skall fogas redogörelse för del arbete uppdragei medfört samt uppgifi om boets ekonomiska ställning. Över framsiällning, som gforis av förvallare, skaU konkursdomaren inhämta yttrande av rällens ombudsman.

390

Föreslagen lydelse

den finnes påkallat av synneriiga skäl, av konkursdomaren tillerkännas skäligt belopp alt utgå i avbidan på all arvode slulligen bestämmes. Framställning därom skall angiva det belopp som fordras ävensom de skäl vilka åberopas för erhållande av sådan belalning. Vid framställningen skall fogas redogörelse för det arbele uppdraget medfört samt uppgift om boets ekonomiska ställning. Konkursdomaren skall inhämla yttrande över framslällningen av lillsynsmyndigheien.

Gäldenär må ej efter det beslut om hans försättande i konkurs meddelats och innan han avlagi den i 91 ff föreskrivna bouppieckningsed utan samtycke av rättens ombudsman begiva sig från den ort, där han är bosatl. Senare under konkursen må gäldenären ej utan samtycke av ombudsmannen begiva sig längre bon än all han kan en vecka efter kallelse personligen infinna sig inom rällens domsaga å orl, där hans närvaro påkallas; vare ock gäldenären skyldig all för ombudsmannen och förvallaren uppgiva stället, där han vistas, och, om det är utom domsagan, viss därinom bosatt person, till vilken kallelse å honom mä lämnas.

Gäldenären får under konkursen icke begiva sig från rikel utan samtycke av förvaharen. Han får ej heller begiva sig från den orl där han är bosalt, om förvallaren förbjuder del. Byter gäldenären vistelseort, skaUhanför förvallaren uppgiva var han vislas.

Kan del skäligen befaras att gäldenären utan samtycke begiver sig från riket, får förvaltaren omhändertaga hans pass. Bestämmelserna i 54 ff om användning av rvång äga därvid motsvarande tillämpning. Pass som gäldenären enligt 14 b if försia stycket lämnat Ifrån sig UU konkursdomaren skaU av denne överlämnas UU förvaltaren så snan sådan utsetts.

Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse

valtare och granskningsman ävensom, vid borgenärssammanlräde, borgenärerna de upplysningar om boet, som de begära.

Vid borgenärssammanlräde skall gäldenären vara tillstädes, så framt han ej är hindrad av laga förfall. Vill gäldenären, utan att sådani hinder föreligger, från sammanträde utebliva, tage konkursdomarens eller, om sammanträdet skaU hållas inför rättens ombudsman, dennes samlycke därtill. Utebliver gäldenären från sammaniräde, vare hans ulevaro ej hinder för handläggning av de ärenden, som där skola förekomma.

391

Föreslagen lydelse

lare oCh granskningsman de upplysningar om boel, som de begära.

Vid borgenärssammanlräde skall gäldenären vara tillstädes, så framt han ej är hindrad av laga förfall. Vill gäldenären, ulan att sådant hinder föreligger, frän sammaniräde utebliva, tage konkursdomarens samlycke därtill. Utebliver gäldenären frän sammanträde, vare hans ulevaro ej hinder för handläggning av de ärenden, som där skola förekomma.

Den 1918 föreskrivna bouppteckningsed skall avläggas vid första borgenärssammanlrädel. Är gäldenären av laga förfall hindrad all då avlägga eden eller är till följd av särskilda omständigheter bouppteckningen då ännu ej lill konkursdomaren inkommen, kalle konkursdomaren, sedan förfallel upphört eller bouppieckningen inkommii, så snart ske kan gäldenären atl infinna sig för edgångens fullgörande; och varde rättens ombudsman och förvaltaren underrättade därom.

År gäldenären häktad eller avlägset boende, må konkursdomaren tillåta honom an fullgöra edgången inför den domstol eller konkursdomare, som är närmasi; år gäldenären sjuk, öé" konkursdomaren låta honom hemma i sin bostad avlägga eden.

Den i 91 8 föreskrivna bouppteckningsed skall avläggas vid försia borgenärssammanlrädel. Är gäldenären av laga förfall hindrad all då avlägga eden eller är lill följd av särskilda omständigheter bouppteckningen då ännu ej lill konkursdomaren inkommen, kalle konkursdomaren, sedan förfallet upphört eller bouppteckningen inkommii, så snart ske kan gäldenären alt infinna sig för ed-gängens fullgörande; och varde tiUsynsmyndigheten och förvallaren underrättade därom.

När anledning förekommer, får konkursdomaren tillåta gäldenären att avlägga eden inför annan konkursdomare. Är gäldenären sjuk, /a/- eden avläggas där han vistas.

Senaste lydelse 1971:878.

1 fall, dä det äligger förmyndare all avlägga sådan ed, som omförmäles 1 91 ff, vare jämväl den omyndige, om han fyllt femton år, pliktig all avlägga eden, sä framl förvallaren eller borgenär del yrkar samt ej sädana särskilda omständigheter föreligga, atl anledning lill edgången saknas. År gäldenär gift, åtlgge samma skyldighet hans make.

Gäldenärs barn eller, där gäldenären är död, hans stärbhusdelägare, så ock gäldenärens husfolk och tjänare vare, om del kan antagas, atl de äga kunskap om boet, plikiige atl på yrkande av förvaltaren eller borgenär avliigga eå, som nyss nämnts. Har någon haft egendom, som hör tUl boel, om händer, vare han pliktig att uppgiva vad han omhänderhafl och med ed fästa uppgiften, så framt förvaltaren eller borgenär det yrkar.

I fall, dä det äligger förmyndare all avlägga bouppieckningsed, vare jämväl den omyndige, om han fyllt femton år, pliktig alt avlägga eden, sä framt förvallaren eller borgenär del yrkar samt ej sädana särskilda omständigheter föreligga, atl anledning till edgången saknas.

Annan än gäldenären är skyldig atl pä yrkande av förvallaren eller borgenär avlägga bouppteckningsed eller beediga viss uppgift i bouppteckningen, om del kan aniagas att sådan edgång är av betydelse för boulredningen.

Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse

Edgångsyrkande, som ovan i denna paragraf avses, skali göras hos konkursdomaren. Har sådani yrkande framslällls, kalle konkursdomaren den, av vilken edgång äskas, att infinna sig inför konkursdomaren å lid och ställe, som av honom bestämmas; underrätte ock därom rättens ombudsman och förvallaren samt, där edgångsyrkandel framslällls av borgenär, denne. Medgives yrkandet, varde, om det kan ske, edgången genasl fullgjord; kan del ej ske vid tillfället, meddele konkursdomaren beslul om tid och ställe, dä eden skall inför honom avläggas. Medgives ej yrkandet, varde frågan om edgång skall äga rum hänskjuten lill rälten; och vare, där rätten bifaller edgångsyrkandel, om edgångens fullgörande inför konkursdomaren lag, som nyss sagts. Bestämmelserna i 92 8 andra siycket skola i fall, varom här är fråga, äga motsvarande lillämpning.

393

Föreslagen lydelse

Edgångsyrkande, som ovan i denna paragraf avses, skall göras hos konkursdomaren. Har sådani yrkande framställts, kalle konkursdomaren den, av vilken edgång äskas, att infinna sig inför konkursdomaren å tid och ställe, som av honom bestämmas; underrätte ock därom tiUsynsmyndigheten och förvallaren samt, där edgångsyrkandel framställts av borgenär, denne. Medgives yrkandet, varde, om del kan ske, ed-gängen genasl fullgjord; kan del ej ske vid tillfället, meddele konkursdomaren beslul om tid och ställe, då eden skall inför honom avläggas. Medgives ej yrkandet, varde frågan om edgång skall äga mm hänskjuten lill rälien; och vare, där rälten bifaller edgångsyrkandel, om edgångens fullgörande inför konkursdomaren lag, som nyss sagts. Bestämmelserna i 92 8 andra stycket skola i fall, varom här är fräga, äga motsvarande lillämpning.

Så snart bevakningsiiden gåtl lill ända, överiämne konkursdomaren del ena exemplaret av de inkomna bevakningshandlingarna till rättens ombudsman, som har all skyndsaml upprälla en förteckning, ulvisande för varje bevakad fordran dess belopp och, om förmånsräll yrkats, den åberopade gmnden därför samt den plats i förmånsrältsordningen, som enligt det framställda yrkandet skulle tillkomma fordringen. Förteckningen skall upprällas i två exemplar, av vilka del ena skall biläggas de lill ombudsmannen överiämnade bevakningshandlingarna och det andra tillställas konkursdomaren för att jämte det andra exemplaret av handlingarna vara all tillgå hos honom.

Så snart bevakningsiiden gåtl till ända, överiämne konkursdomaren del ena exemplaret av de inkomna bevakningshandlingama till förvaltaren, som har all skyndsaml upprätta en förteckning, utvisande för varje bevakad fordran dess belopp och,om förmånsräll yrkats, den åberopade gmnden därför samt den plals i förmånsrältsordningen, som enligt del framställda yrkandet skulle tillkomma fordringen. Förteckningen skall upprättas i tvä exemplar, av vilka del ena skall biläggas de lill förvaltaren överlämnade bevakningshandlingarna och del andra tillställas konkursdomaren för att jämte del andra exemplaret av handlingarna vara atl tillgå hos honom.

Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse

fordringarna, och ställe, varesi de lill ombudsmannen överiämnade bevakningshandlingarna skola hållas tillgängliga för granskning, än även lid och slälle för del borgenärssammanlräde, som enligt 108 8 skall hållas inför ombudsmannen, däresi anmärkningar framslällas.

Änmärkningstiden skall bestämmas lill minsl tvä, högsl fyra veckor frän bevakningslidens utgång; dock må konkursdomaren, där det prövas oundgängligen nödigt, fastställa längre anmärkningslid än nu sagts. Det i 108 8 omförmälda sammanträde må icke hållas tidigare än tvä eller senare än fyra veckor frän utgången av anmärkningstiden.

Konkursdomaren bestämme ock viss dag inom florton dagar från nyssnämnda sammanträde, å vilken, därest förlikning ej träffas, målet angående de mist iga fordringarna skaU vid rätten förekomma. Där det i särskilt faU befinnes nödvändigt, må målet utsättas UU senare tidpunkt.

De avgöranden som avses i försia och tredje styckena får träffas före utgången av bevakningstiden, om det lämpligen kan ske.

396

Föreslagen lydelse

varesi de tiWförvaltaren överiämnade bevakningshandlingarna skola hållas tillgängliga för granskning, än även tid och slälle fördel borgenärssammanträde, som enligt 108 8 skall hållas inför konkursdomaren, därest anmärkningar framställas. Avgörandet får träffas före utgången av bevakningstiden, om det lämpligen kan ske.

Anmärkningstiden skall bestämmas lill minsl två, högsl fyra veckor frän bevakningstidens utgång. Om det med hänsyn tlU förhållandena i konkursen är erforderligl, får dock längre anmärkningstid fastställas. Det i 108 8 omförmälda sammanträde må icke hållas tidigare än två eller senare än fyra veckor från utgången av anmärkningstiden.

108 8*

Förvaltaren skall vara tillstädes vid sammanträdel, sä framt han ej har laga förfall; dock vare hans ulevaro ej hinder för ärendels handläggning.

De tvistefrågor, som uppkommit därigenom all anmärkningar framställts, skola företagas till handläggning vid borgenärssammanträde inför rättens ombudsman. Därvid äga förvaltaren, borgenärerna och gäldenären föra talan; och böra de borgenärer, mol vilkas bevakningar anmärkning gjorls, ingiva skriftliga svaromål och bifoga de handlingar, som styrka deras talan.

På ombudsmannen ankomme an söka genom förhör med de närvarande uireda tvistefrågorna och däri åstadkomma föriikning. Medgiva samtliga närvarande, att anmärkning må förfalla, eller Inskränka de densamma, äge ej den, som uteblivu, därå tala.

Finnes anmärkning, varom föriikning ej blivit träffad, skall frågan hänskjutas till rälten.

Efter borgenärssammanträdet tlU-ställe ombudsmannen så snart ske kan konkursdomaren protokoU över sammanträdet, innehållande om och i vad mån föriikning skell och vilka anspråk såsom stridiga återstå. Vid protokollet skola fogas å sammanträdet ingivna handlingar.

De ivislefrågor, som uppkommit därigenom atl anmärkningar framställts, skola företagas lill handläggning vid borgenärssammanlräde inför konkursdomaren. Därvid äga förvallaren, borgenärerna och gäldenären föra lalan; och böra de borgenärer, mol vilkas bevakningar anmärkning gjorts, ingiva skriftliga svaromål och bifoga de handlingar, som siyrka deras talan.

Konkursdomaren skaU vid sammanträdel uireda tvistefrågorna och söka åstadkomma föriikning. Om alla närvarande medgiva att anmärkning förfaller eller inskränka den eller uppdraga åt förvaltaren an sluta förlikning med borgenär mot vars bevakning anmärkning gjorts, gäller det även för den som uteblivit.

Finnes anmärkning, varom föriikning ej blivit träffad, skall frägan hänskjulas lill rätten. Konkursdomaren skaU vid sammanträdets slut bestämma när rättens handläggning av tvistefrågorna skaU äga rum. Om det är möjligt, skaU handläggningen ske omedelbart i ansluining tUl sammanträdel. Tvistefrågor som ej behandlas omedelbart av rånen skaU sältas ut att förekomma viss dag inom fyra veckor efter sammanträdet eller, om särskilda skaf föreligga, senare dag.

Över sammanträdet skaUföras protokoU, innehållande om och i vad mån föriikning skett och vilka anspråk såsom stridiga ålerslä samt huruvida uppdrag som avses 1 tredje stycket lämnats.

' Senaste lydelse 1957:97.

108 a 8 Kunna borgenär och borgensman eller annan som förutom gäldenären ansvarar för borgenärens fordran icke enas Ifråga som avses i 108§ iredje stycket andra punkten, gäller borgenärens mening, om ej de andra lösa ut honom eller ställa betryggande säkerhet för fordringen.

1118' Vill borgenär efter utgången av den för bevakning av fordringar utsatta lid anmäla fordran, må del ske i den ordning, som i 101 8 är sladgad angående bevakning.

' Senaste lydelse 1957:97.

Då efterbevakning sålunda gjorts, överiämne konkursdomaren genast det ena exemplaret av bevakningshandlingarna lill rättens ombudsman; läte ock en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen, kungöra, alt efterbevakning skett, sä ock viss tid, inom vilken anmärkningar mä framslällas mot bevakningen, slälle, varesi de till ombudsmannen överiämnade bevakningshandlingarna skola hållas lillgängliga för granskning, tid och ställe för sammanträde inför ombudsmannen, däresi i anledning av anmärkning sammanträde varder erforderiigt, samt viss dag, å vilken, om föriikning ej träffas, målet angående den tvistiga fordringen skaU vid rätten förekomma.

Änmärkningstiden mä ej uigöra mindre än två eller mera än fyra veckor från den dag ovanberörda kungörelse infördes i allmänna tidningarna. Sammanträdet inför ombudsmannen skall hållas inom fyra veckor från anmärkningstidens utgång.

Om innehållet i kungörelsen åligge konkursdomaren att med posten avsända meddelande till gäldenären och, där den efterbevakandes adress

Då efterbevakning sålunda gjorts, överiämne konkursdomaren genast det ena exemplaret av bevaknings-handlingarna till förvaltaren; läte ock en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen, kungöra, atl efterbevakning skett, så ock viss lid, inom vilken anmärkningar mä framställas mol bevakningen, slälle, varesi de till förvaltaren överlämnade bevakningshandlingarna skola hållas tillgängliga för granskning samt lid och ställe för sammanträde inför konkursdomaren, däresi i anledning av anmärkning sammanträde varder erforderiigt.

Anmärkningstiden må ej utgöra mindre än två eller mera än fyra veckor från den dag ovanberörda kungörelse infördes i allmänna tidningarna. Sammanträdet inför konkursdomaren skall hållas inom fyra veckor från anmärkningstidens utgång.

Om innehållet i kungörelsen åligge konkursdomaren att med posten avsända meddelande till gäldenären och, där den efterbevakandes adress

Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse

är känd, till denne ävensom särskilt underrätta ombudsmannen och förvallaren.

I övrigi lände beträffande eflerbevak vad ovan stadgats om bevakning.

Hava flere efterbevakningar gjorls, gemensami.

Ersältning lill rättens ombudsman, förvaltare och gäldenären för inslällelse vid sammanträde i anledning av anmärkning mol eflerbevakning skall gäldas av borgenär, som gjort efterbevakningen; och vare borgenären jämväl skyldig atl gottgöra kostnaden för kungörelse och annan underrättelse om efterbevakningen. Hava flere borgenärer gjort eflerbevakning, svare de en för alla och alla fören för kostnad, som är gemensam för eflerbevakningarna.

399

Föreslagen lydelse

är känd, lill denne ävensom särskilt underrätta förvallaren.

ning i tillämpliga delar till efterrättelse

skola de, såvitt ske kan, handläggas

Ersättning till förvaltare och gäldenären för inslällelse vid sammanträde i anledning av anmärkning mol eflerbevakning skall gäldas av borgenär, som gjort efterbevakningen; och vare borgenären jämväl skyldig alt gottgöra kostnaden för kungörelse och annan underrättelse om efterbevakningen. Hava flere borgenärer gjort efterbevakning, svare de en för alla och alla för en för kostnad, som är gemensam för efterbevakningarna.

Prop. 1978/79:105 400

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

120 8

Försummar borgenär alt inom föreskriven tid lill konkursdomaren inkomma med bevis, att borgenären fullgjort honom förelagd edgång, må innan sådani bevis inkommit fordringen ej komma i betraktande säsom bevakad i konkursen; dock varde, där anmärkning mot bevakningen är gjord, tvistefrågan prövad i laga ordning, och gälle om utdelning för fordringen vad därom är i 6 kap. stadgal.

A borgenärssammanträde, som hålles inför rättens ombudsman efter utgången av den för ingivande av edgångsbevis föreskrivna tid, må fordringen icke komma 1 betraktande, med mindre edgängsbeviset genom konkursdomarens försorg kommit ombudsmannen lillhanda eller borgenären hos ombudsmannen styrkt, att beviset tillställts konkursdomaren.

123 8

Borgenär, som till säkerhei för fordran har panträtt i fast eller lös egendom, vare för lillgodonjuiande av rätl till betalning ur den egendom, som sålunda häftar för fordringen, icke skyldig att bevaka fordringen i konkursen.

Borgenär, varom i första stycket Borgenär, varom i första stycket
förmäles, vare, där det äskas, pliktig förmäles, vare, där del äskas, pliktig
atl fästa sin fordran med sådan ed, alt fästa sin fordran med sådan ed,
som 1116 8 sägs. A edgången skola som i 116 8 sägs. A edgången skola
föreskrifierna i 116-119 §8 äga mol- föreskrifterna i 116-119 §§ äga mot
svarande lillämpning; dock skall be- svarande tillämpning; dock skall be
träffande tiden för edgångsyrkandes träffande tiden för edgångsyrkandes
framställande gälla, atl del må väc- framställande gälla, alt det må väc
kas intill dess borgenären uppburii kas intill dess borgenären uppburit
betalning för sin fordran, och må del- belalning försin fordran, och må del
givning av edgångsföreläggande ej givning av edgängsföreläggande ej
ske enligt 15 8 delgivningslagen. Ed- ske enligt 15 8 delgivningslagen. Ed
gångsyrkandel vare förfallel, där ej gångsyrkandel vare förfallet, där ej
underrättelse, som i 118 8 första underrättelse, som i 118 8 första
stycket sägs, eller annal bevis, att ed- siycket sägs, eller annal bevis, all ed
gångsföreläggande meddelals, kom- gängsföreläggande meddelats, kom
mit rättens ombudsman tillhanda in- mit förvaltaren tillhanda innan
nan kungörelse om framläggande av kungörelse om framläggande av
slututdelningsförslag utfärdats. slululdelningsförslag utfärdats.

Försummar borgenären atl inom föreskriven lid lill konkursdomaren in
komma med bevis, atl borgenären fullgjort honom förelagd edgång, varde
den egendom, vari panträtten äger mm, säsom annan konkursboets egendom
30 Senaste lydelse 3v förvaltaren omhändertagen; och gälle angående borgenärens rätl lill be-

1970:444. talning vad därom är i 6 kap. stadgat.

126 8' På förvaltaren ankomme att bestämma, när utdelning skall äga rum.

Finnes tillgång till gäldande av tio för hundra av bevakade fordringar, som ej utgå med förmånsrätt, må dock förvallaren ej låla med utdelning för dessa fordringar anslå, med mindre särskilda skäl föreligga.

Finnes lillgång till gäldande av tio för hundra av bevakade fordringar, som ej utgå med förmånsräll, må dock förvallaren ej låla med utdelning för dessa fordringar anstå, med mindre rättens ombudsman samtycker därtiU.

Kan utdelning till borgenärer, som hava förmånsrätt och icke jämlikl 143 8 lyft belalning för sina fordringar, lämpligen äga rum, må sådan utdelning ej uppskjutas i avbidan på utdelning till andra borgenärer.

Sedan all konkursboels lillgängliga egendom blivit förvandlad i penningar, skall slululdelning ske; dock må ej kungörelse om sådan utdelning utfärdas före uigången av lid, inom vilken borgenär har all ingiva bevis därom atl honom förelagd edgång, som i 116 eller 123 8 sägs, blivit fullgjord. 1 fall, varom i 70 8 andra slyckel eller 71 8 femle stycket förmäles, utgöre den omständigheten, all där avsedd egendom icke blivit försåld, ej hinder för slululdelning.

128 8

Då utdelning skall ske, åligge förvaltaren all uppgöra uidelningsförslag.

Då utdelning skall ske, åligge förvaltaren all / samråd med rånens ombudsman uppgöra utdelningsförslag. Uppstå därvid skiljaktiga meningar emellan ombudsmannen och förvaharen, varde förslaget upprättat efter ombudsmannens mening.

Utdelningsförslag skall för varje däri upplagen borgenär angiva beloppet av hans fordran med den ränla, varå utdelning må vara alt beräkna, den förmånsrätt, som må vara med fordringen förenad, samt den utdelning, som belöper på fordringen. Föreligger omständighet, som jämlikl 141 8 andra siycket medför inskränkning i borgenärs rält atl lyfta på hans fordran belöpande utdelning, eller har borgenär enligt 143 8 uppburii betalning, varde del ock anmärkt i förslaget.

Uidelningsförslag skall vara åtföljt av redogörelse för förvaltningen av egendom, för vilken lill utdelning avsedda medel influtit. Äv redogörelsen skall framgå, huru mycket genom försäljning eller annoriedes influtit för egendomen, samt, där ej hela delta belopp enligt förslaget utdelas, för vilka 26 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 105

3' Senaste lydelse 1955:236.

■'2 Senaste lydelse 1970:848.

129 8

Sedan uidelningsförslag upprättats, skall förslaget med därtill hörande förvallningsredogörelse hållas tillgängligt för granskning å ställe, som beslämmes av rånens ombudsman efter samråd med jörvaltaren. Ombudsmannen läte en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som beslämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen, kungöra, atl utdelningsförslag upprättats, sä ock från och med vilken dag saml var det kommer att hällas lillgängligl. I kungörelsen skall ock nämnas, all den, som vill klandra förslaget, har all anmäla sitt klander pä sätt och inom tid, som sladgas i 130 8.

Del äligger ombudsmannen att ofördröjligen efter utfärdandet av ovannämnda kungörelse dels tillställa konkursdomaren ett exemplar av uldelningsförslaget och förvallningsredogörelsen, dels ock lill gäldenären och varje i förslaget upplagen borgenär, vars adress är känd, med poslen översända meddelande om innehållet i kungörelsen; och varde borgenär tillika underrättad om den utdelning, som är för honom beräknad i förslaget.

Ombudsmannen har därjämle all så snarl ske kan tillställa konkursdomaren ett exemplar av de lidningar, i vilka kungörelsen varil införd.

Då kungörelse om slululdelning utfärdas, skall underrättelse därom samtidigt meddelas konkursdomaren.

Sedan uidelningsförslag upprättats, skall förslaget med därtill hörande förvallningsredogörelse hållas lillgängligl för granskning å tid och slälle som beslämmes aw jörvaUaren, när fråga är om jÖrslag IiU slutuidelning efter samråd med tillsynsmyndigheten. Förvaharen läte en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämis för offentliggörande av kungörelser om konkursen, kungöra, all utdelnings-förslag upprättats, så ock från och med vilken dag samt var det kommer all hållas tillgängligt. I kungörelsen skall ock nämnas, all den, som vill klandra förslaget, har alt anmäla sill klander på sätl och inom lid, som stadgas i 130 8.

Del äliggerförvaltaren atl ofördröjligen efter utfärdandet av ovannämnda kungörelse dels tillställa konkursdomaren och tillsynsmyndigheien ett exemplar av uldelningsförslagel och förvallningsredogörelsen, dels ock lill gäldenären och varje i förslaget upptagen borgenär, vars adress är känd, med poslen översända meddelande om innehållet i kungörelsen; och varde borgenär tilllika underrättad om den utdelning, som är för honom beräknad i förslaget.

Förvaltaren har därjämte atl så snart ske kan tillställa konkursdomaren och tillsynsmyndigheten ell exemplar av de tidningar, i vilka kungörelsen varit införd.

Dä kungörelse om slululdelning utfärdas, skall underrättelse därom samtidigt meddelas konkursdomaren och tillsynsmyndigheten.

130 8" Klander mol utdelningsförslag skall skriftligen anmälas hos konkursdomaren inom trettio dagar från den dag, då förslaget enligt kungörelsen därom först varit tillgängligt för granskning. 1 klanderskriften skall angivas, i vilket avseende ändring i förslaget yrkas; är sådani ej iakttaget, må klandret ej upplagas.

Varder klander upptaget, utsatte konkursdomaren dag för målets handläggning vid rätten samt läte den utsatta dagen minst tio dagar förul kungöras en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som beslämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen; underrätte ock särskilt rättens ombudsman, förvaltaren och den, som anmält klandret, samt, där klandret avser utdelning till viss borgenär, som icke anmält klandret, denne.

Vid målels handläggning böra ombudsmannen och förvallaren vara tillstädes.

De för målels prövning nödiga handlingar skola genom ombudsmannens försorg tillställas konkursdomaren för att tillhandahållas rätlen.

Varder klander upplaget, utsatte konkursdomaren dag för målets handläggning vid rätten samt läte den utsatta dagen minst tio dagar förul kungöras en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som beslämls för offentliggörande av kungörelser om konkursen; underrätte ock särskilt tillsynsmyndigheten, förvaltaren och den, som anmält klandret, samt, där klandret avser utdelning lill viss borgenär, som icke anmält klandret, denne.

Vid målets handläggning bör förvallaren vara tillstädes.

De för målets prövning nödiga handlingar skola genom förvaltarens försorg tillställas konkursdomaren för alt tillhandahållas rätten.

132 8

skett.

Av medel, som ej äro upptagna i äldre utdelningsförslag än i försia slyckel avses, varde försl, såvitt de förslå, tilldelat borgenären sä mycket, som skulle hava tillagts honom, därest han bevakat sin fordran inom den ulsalla bevakningstiden; och tage han därefier med övriga borgenärer del i vad som kan återstå.

Har borgenär bevakal fordran efter uigången av den för bevakning av fordringar utsatta tid, skall utdelning för den fordran beräknas i utdelningsförslag, om vars framläggande kungörelse utfärdas sedan bevakningsinlagan genom konkursdomarens försorg kommii rättens ombudsman lillhanda eller borgenären hos ombudsmannen visat, att bevakning

Har borgenär bevakat fordran efter utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tid, skall utdelning för den fordran beräknas i utdelningsförslag, om vars framläggande kungörelse ulfärdas sedan bevakningsinlagan genom konkursdomarens försorg kommit förvaltaren lillhanda eller borgenären hos denne visat, att bevakning skett.

'3 Senaste lydelse 1946:809.

Prop. 1978/79:105 404

Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse

137 8

Utdelning för fordran, i avseende Utdelning för fordran, i avseende
å vilken borgenären förelagts sådan å vilken borgenären förelagts sädan
edgång, som i 116 eller 123 8 sägs, edgång, som i 116 eller 123 8 sägs,
skall, ändå atl edgången ej fullgjorts, skall, ändå atl edgången ej fullgjorts,
beräknas i uidelningsförslag, som ej beräknas i uidelningsförslag, som ej
avser slululdelning i konkursen. Då avser slululdelning i konkursen. Då
slutuidelning företages, må sådan slululdelning företages, må sådan
fordran ej komma i betraktande, fordran ej komma i betraktande,
med mindre innan kungörelse om med mindre innan kungörelse om
framläggande av uldelningsförslaget framläggande av uldelningsförslaget
utfärdats bevis, att eden avlagts, utfärdats bevis, att eden avlagts,
genom konkursdomarens försorg genom konkursdomarens försorg
kommii rånens ombudsman tillhan- kommii förvaltaren lillhanda eller
da eller borgenären hos ombudsman- borgenären hos denne styrkt, att så-
nen siyrkt, alt sådani bevis tillställts dant bevis tillställls konkursdoma-
konkursdomaren; och skall, där ren; och skall, där fordringen enligt
fordringen enligt vad nu sagts icke vad nu sagls icke må komma i be-
må komma i betraktande, vad vid traktande, vad vid tidigare utdelning
tidigare utdelning må hava beräk- må hava beräknats för fordringen gå
näts för fordringen gå lill fördelning lill fördelning emellan andra borge-
emellan andra borgenärer. närer.

Har i fall, då edgångsföreläggande meddelals borgenär, som till säkerhei för sin fordran har panträll i fast eller lös egendom, borgenären föranstaltat om egendomens försäljning, äge han ej uppbära belalning ur egendomen, innan föreläggandet fullgiorts; och skall förty vad av köpeskillingen å borgenärens fordran belöper inlill dess föreläggandet fullgjorts eller den därför föreskrivna lid lilländagått insättas i riksbanken eller annan bank, varom borgenären och förvaltaren enas.

140 8

Varder gäldenär, som i konkurs erhållil ackord, ånyo försatt i konkurs innan ackordet fullgjorts, vare borgenär, vars fordran nedsatts genom ackordet, berättigad lill utdelning för fordringens hela ursprungliga belopp med avdrag av vad han redan må hava uppburit; dock äge han icke uppbära mer än vad enligt ackordet lillkommer honom.

Vad sålunda stadgats skall äga Vad sålunda stadgals skall äga
motsvarande lillämpning där gälde- motsvarande tillämpning där gälde
nären erhållil ackord enligt lagen om nären erhållit ackord enligt ackords-
ackordsförhandUng utan konkurs. lagen (1970:847).

144 8 Lyftning enligi 143 8 niå ej med- Lyftning enligt 143 § må ej medgivas borgenär, med mindre han be- givas borgenär, med mindre han bevakat sin fordran i konkursen, där vakat sin fordran i konkursen, där det enligt denna lag åligger honom, det enligt denna lag äligger honom, ävensom släller borgen för all med- ävensom släller borgen för atl med-

145 a;

När innehavare av inteckning som avses i försia stycket lyfter betalning, skall anteckning härom göras på inteckningshandlingen.

Har betalning utfallit på kapitalbeloppet av fordran, till säkerhet för vilken företagsinleckning meddelals, skall rättens ombudsman, sedan liden för klander mol framlagt utdelningsförslag gåll till ända eller väckt klander avgjorts genom beslut som vunnil laga kraft, göra anmälan därom till inskrivningsdomaren och därvid insända utdelningsförslaget eller annan handling som visar fördelningen. Kan del antagas all ytterligare betalning kommer att lilläggas inleckningshavaren, skall dock med anmälan anstå till dess det blivit avgjort, om sådan betalning skall utgå.

Har belalning utfallit på kapitalbeloppet av fordran, lill säkerhei för vilken företagsinleckning meddelals, skall/o>via/?o/e«, sedan liden för klander mot framlagt utdelningsförslag gått till ända eller väckt klander avgjorts genom beslul som vunnit laga kraft, göra anmälan därom till inskrivningsmyndigheten och därvid insända uldelningsförslagel eller annan handling som visar fördelningen. Kan del aniagas all ytteriigare betalning kommer all tilläggas inleckningshavaren, skall dock med anmälan anslå lill dess del blivit avgjort, om sådan belalning skall utgå.

149 8

Har gäldenären om betalningen av sin gäld träffat skriftlig överenskommelse med alla borgenärer, som bevakat fordran i konkursen, eller har han andra bevis, atl nämnda borgenärer blivit förnöjda, varde, sedan den för bevakning av fordringar utsatta tid gåtl lill ända, konkursen nedlagd, om gäldenären gör ansökning därom hos konkursdomaren. Innan konkursdomaren meddelar beslul i anledning av ansökningen, skall han höra rättens ombudsman och förvaltaren.

Har gäldenären om belalningen av sin gäld träffal skriftlig överenskommelse med alla borgenärer, som bevakal fordran i konkursen, eller har han andra bevis, att nämnda borgenärer blivit förnöjda, varde, sedan den för bevakning av fordringar utsatta lid gäll till ända, konkursen nedlagd, om gäldenären gör ansökning därom hos konkursdomaren. Innan konkursdomaren meddelar beslul i anledning av ansökningen, skall han höra lillsynsmyndigheien och förvaltaren.

Är sädan ansökning gjord, äge konkursdomaren, om han finner skäl därtill, förordna, atl medan ansökningen är beroende på prövning boets egendom ej må säljas, sä vitl det ej påkallas av anledning, som avses i 67 § första stycket andra och tredje punkterna. Varder konkursen nedlagd, låle konkursdomaren införa tillkännagivande därom en gäng i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som beslämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen.

185;

Finner konkursdomaren, då beslut om konkurs meddelas, anledning UU antagande, an gäldenärens bo icke förslår IiU bestridande av konkurskostnaderna, och ställes ej genast säkerhet för sagda kostnader, skall vad förut i denna lag är siadgal om vidtagande av åtgärder då konkurs uppstått icke äga lillämpning, utan gälle vad här nedan föreskrives:

Ij Konkursdomaren skall om konkursen genast utförda kungörelse med uppgift om dagen, då konkursansökningen ingivits; och varde i kungörelsen dessutom anmärkt, att anledning finnes UU sådant antagande, som ovan sagts. Kungörelsen skall ofördröjligen anslås I rättens kansU samt genast eller nästa postdag avsändas för att en gång

Konkurs skaU handläggas enligi 185 a-185 g §§, om det finnes anledning antaga

1) att gäldenärens bo ej räcker tiU betalning av de konkurskostnader som eljest skulle följa, eller

2) an boet med hänsyn tiU dess omfattning och övriga förhållanden är av enkel beskaffenhet och an konkursen med fördel kan genomföras utan att bevakningsförfarande enligt 5 kap. anordnas.

När konkurs handlägges enligt vad som sägs i första stycket, skola föreskrifterna om handläggning av konkurs 13 och 5-7 kap. äga tillämpning endast om det särskUt angives 1 detta kapitel.

3* Senaste lydelse 1970:848.

3 Senasle lydelse 1975:1263.

3* Betr. alternativ utformning av denna paragraf se avsnitt 6.2.2.2.

Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse

införas i allmänna lidningarna ävensom en eller rvå tidningar inom orten; varjämte konkursdomaren har att om konkursen genast underrätta allmänna åklagaren i orten saml, om gäldenären är ämbets- eller tjänsteman, hans närmasle förman.

2) Konkursdomaren skall, där det prövas erforderligt, förordna en god man all taga vård om gäldenärens bo. Har icke Ull konkursdomaren ingivits av gäldenären under edsförpliktelse underskriven förteckning över hans tiUgångar och skulåer meå uppgift om dels varje borgenärs namn och postadress, dels i vad mån skuld avser lön eller pension och dels de böcker och andra handlingar, som röra boet, skall god man alltid förordnas. Det åligger i sådant fall gode mannen att ofördröjligen upprätta och IiU konkursdomaren inkomma medförteckning, som nyss sagts, samt att så snan kunskap vunnits om löne- eller pensionsskuld genast anmäla detta lUl kronofogdemyndigheten i gäldenärens hemortskommun. Finnes ej löne- eller pensionsskuld skaU detta anmärkas 1 förteckningen. Vid bouppteckningsförrättningen skaU gäldenären vara liU-städes och under edsförpliktelse redligen uppgiva boel.

408

Föreslagen lydelse

185 a 8*

Besluias att konkursen skaU handläggas enligt 185 a-185 g §§, skaU konkursdomaren genast utse en förvaltare att handha förvahningen av boet. I fråga om förvaltare gäller 44 §.

År gäldenären dödsbo, behöver förvaltare utses endast om bouppteckning enligt 20 kap. ärvdabalken ej har upprättats eller eljest särskilda skäl föreligga.

Beträffande tillsyn över förvahningen äga 42, 59 och 60 §§ motsvarande tillämpning. Vidare gäller vad som i 43 a § sägs om aUmänt ombud.

I fråga om entledigande av förvaltare gäller 80 § i tillämpliga delar. Avgår förvaltaren innan konkursen avskrives, skaU redovisning för förvahningen snarast tillställas konkursdomaren och tillsynsmyndigheten.

185 b 8

/ fråga om förvaltarens allmänna åligganden och verksamhet i övrigt äga 51-52 ff§, 53 § första stycket, 54 och 57 §§, 58 § första och andra styckena samt 60 § andra stycket motsvarande tillämpning.

Förvaltaren skaUlämna konkursdomaren och tillsynsmyndigheten skriftlig uppgift om orsakerna UU gäldenärens obestånd, såvitt de kunnat utrönas. Samtidigt skaU anmärkas, om egendom har frångått gäldenären under sådana förhållanden att återvinning UU konkursboet kan ske och om det finnes skälig anledning antaga att gäldenären gjort sig skyldig UU brott mot sina borgenärer. Finnes anledning tiU sådani antagande, skaU grunden där-

3) Framgår ej av bouppteckningen, att tillgång flnnes UU bestridande av konkurskostnaderna, kalle konkursdomaren genast gäldenären att Inställa sig för an fösta bouppteckningens riktighet med sådan ed, som i 91 § sägs. Edgången må ej utsättas att äga rum tidigare än en vecka efter det beslutet om konkurs meddelades. Har konkursansökningen gjorts av borge-

för angivas.

Så snart kunskap har vunnits om löne- eller pensionsskuld skaU förvaltaren genast anmäla detta till kronofogdemyndigheten i den ort, där gäldenären börsvara i ivistemål som angå gäld i allmänhet. Finnes ej löne- eller pensionsskuld skall förvaltaren anmärka detta i bouppteckningen.

Bouppteckningen skaU jämte uppgifter 1 de hänseenden som anges 1 andra stycket Ullställas konkursdomaren och tiUsynsmyndigheten snarast och senast en månad från konkursbeslutet. När särskilda omständigheter föreligga, får konkursdomaren bevilja uppskov.

185c8

Om ej annat är föreskrivet skaU egendom som flnnes i boet säljas så snart det lämpligen kan ske.

Beträffande försäljning av egendom, fortsättande eller återupptagande av rörelse, indrivning av fordringar och förlikning angående osäker eller tvistig tillgång under konkursen gälla 61. 63, 67, 70, 71 och 73-78 s i Ulllämpliga delar. Fordran som kan göras gällande i konkursen skaU anses som bevakad fordran. Den tid avfyra veckor som enligt 73 ff första stycket skaU räknas från första borgenärssammanlrädet skaU i stället räknas från konkursbeslutet.

185 d 6 Så snart bouppteckning har tillstäUts konkursdomaren skaU denne kalla gäldenären att inställa sig för att avlägga sådan ed som avses i 91 §. År gäldenären dödsbo och har förvallare ej utsetts, skaU vad som i andra stycket I nämnda paragraf sägs om förvaltaren i stället gälla konkursdomaren. Edgången fär ej äga rum tidigare än en vecka från konkursbeslutet.

Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse

när, varde underrättelse om tiden för edgången med posten översänd tlU honom.

Edgångsyrkande, varom stadgas i 93 §. må Jämväl i faU, varom nu är fråga, av borgenär framställas.

Vad 4 kap. i övrigt föreskriver i avseende å edgång likasom ock vad i samma kapitel sladgas om påföljd för gäldenär av tredska att vid bouppleck-ningsförrättning vara tillstädes och uppgiva boet skaU IfaU, som här avses, äga motsvarande lillämpning.

4) Varder ej genom tillägg vid bouppteckningens beedigande eller eljesl ådagalagi, att tillgång flnnes UU bestridande av konkurskostnaderna, och ställes ej heller säkerhet för sagda kostnader, meddele konkursdomaren beslut om avskrivning av konkursen. Innan gäldenären beedigat bouppteckningen eller annan fullgjort edgång, som må hava förelagts honom, må konkursen ej avskrivas, där ej hinder föreligger för edgångs fullgörande inom skälig tid och konkursdomaren finner anledning saknas Ull antagande, att genom edgången tillgång UU kostnadernas bestridande skulle yppas.

410

Föreslagen lydelse

Finner konkursdomaren, sedan bouppteckningen har beedigats, efter tiU-synsmyndigheiens hörande an tillgångarna ej räcka tiU betalning av konkurskostnaderna och annan skuld som boet har ådragU sig, skall han besluta om avskrivning av konkursen. Sådant beslut får dock ej meddelas förrän förvaltaren har fullgjort vad som åligger honom enligt 185 b § andra stycket. Avskrives konkursen, skaU redovisning för förvahningen snarast tUlställas konkursdomaren och tillsynsmyndigheten.

Föreligger hinder mot att bouppteckningsed avlägges av gäldenären eller annan inom skälig tid och saknas anledning antaga att genom sådan edgång skulle yppas tillgång tiU betalning av kostnader och skuld som sägs i andra stycket, äger vad som föreskrives där motsvarande tillämpning trots att edgång som sagts nu icke har fullgjorts.

Prop. 1978/79:105 411

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

borgenärerna. I fall som avses i 70 § andra siycket eller 71 § femte stycket utgör den omständigheten, att där avsedd egendom icke har blivii såld, ej hinder för utdelning.

Förslag IiU uidelning upprättas av förvaltaren. Förslaget skaU för varje däri upplagen borgenär ange beloppei av hans fordran med den ränla varpå utdelning skaU beräknas, den förmånsrätt som följer med fordringen och den utdelning som belöper på denna. Vid förslaget skaU fogas sådan förvaltningsredogörelse som sägs I 128 § tredje stycket.

Vid tUlämpning av 138 eller 139 § skaU vad som sägs där om den dag, från vilken tiden för klander mol utdelningsförslag är an räkna, i stället avse dagen för utdelningsförslagels upprättande.

185 f 8 Förvaltaren skall genast tillställa konkursdomaren och tillsynsmyndigheten utdelningsförslaget och förvallningsredogörelsen. Han skaU samtidigt tillställa konkursdomaren och tillsynsmyndigheten redovisning för förvaltningen samt därvid bifoga de handlingar som kunna vara av betydelse för kontroU av redovisningen.

Konkursdomaren skaU genast på det sätt som sägs i 18 a§ andra stycket kungöra an utdelningsförslag upprättats. Den som viU framställa invändning mot utdelningsförslaget skaU göra dena hos konkursdomaren senast två veckor efter det atl kungörelsen var införd i Posl- och Inrikes Tidningar. Sedan tiden för invändning mol utdelningsförslaget har utgått, skaU konkursdomaren fastställa utdelning i konkursen enligt förslaget, om det ej genom invändning eller på annat sätt framgår att fel eller brist som inverkat på någons rätt föreligger. Finner kon-

kursdomaren sig Icke böra fastställa utdelning enligt förslaget, skaUhan antingen göra behövliga ändringar i del och fastställa utdelning enligt det sålunda ändrade förslaget eller återförvisa ärendet till förvaltaren. Mol beslul om återförvisning får särskild talan ej föras. Att nytt utdelningsförslag har upprättats skaU kungöras endast om skäl äro därtiU.

När beslul om fastställelse av utdelning meddelas, skall konkursdomaren samtidigt besluta om avskrivning av konkursen.

185 g §

Sedan beslut om fastställelse av utdelning I konkursen har vunnit laga kraft, skaUförvaltaren snarast tillställa borgenär de medel som tillkomma denne. Detta gäller dock ej beträffande fordran som är beroende av villkor, som avses 1136 §, eller är föremål för rättegång. Borgenär är berättigad tUl den ränta som har upplupil på medlen från dagen för utdelningsförslagets upprättande. När medlen ha lillstäUts borgenärerna, skaUförvaltaren anmäla det hos konkursdomaren och tiUsynsmyndigheten. Har belalning utfal-Ut på kapitalbeloppet av fordran, IiU säkerhet för vilken företagsinteckning meddelats, gäller 145 a §.

BU medel tillgängliga för utdelning sedan konkursen avskrivits, skaU förvaltaren utdela dem tUl borgenärerna och avge redovisning för förvaltningen av medlen. Bestämmelserna i 185 e och 185 f §§ om utdelning och redovisning skola därvid tillämpas. Att nytt utdelningsförslag har upprättats skaU kungöras endast om skäl äro därtlU. Om konkursdomaren med hänsyn UU de med en utdelning förenade kostnaderna flnner att sådan icke lämpligen bör ske, äger han efter framställning av förvaltaren förordna att med-

5) Finnes boet förslå UU konkurskostnadernas bestridande eller ställes säkerhet för desamma, skaU konkursdomaren iakttaga vad som omförmäles i 19 ff, därvid likväl de lider, som enligt sagda paragraf skola räknas från det beslutet om konkurs meddelades, i stället skola räknas frän dagen för utfärdandel av kungörelse enligt paragrafen. Med konkursen skaW jämväl i övrigt så förhållas som i allmänhet är beträffande konkurser föreskrivet; dock an, där bouppteckningsed redan avlagts, det ej åligger gäldenären eller annan, som gån eden, att ånyo fullgöra sädan edgång.

len i stället för an utdelas skola överlämnas IiU gäldenären.

185 h 8

Omförvaltaren i konkurs som handlägges enligt 185 a-185 g §§ flnner att i 185 § första stycket 2) angivna förutsättningar för sådan handläggning icke föreligga samt an boet räcker UU betalning av de konkurskostnader, som följa med att konkursen handlägges i enlighet med vad som i allmänhet är föreskrivet Ifråga om konkurs, och av annan boets skuld, skaU han genast göra anmälan därom hos konkursdomaren. Ftnner konkursdomaren efter tillsynsmyndighetens hörande anmälningen vara befogad eller har på annat sätt framgått an angivna omständigheter föreligga, äger 19 § motsvarande tillämpning. Därvid skaU likväl iakttagas att de tider som enligt 19 § skola räknas frän det beslutet om konkurs meddelades i stället skola räknas frän dagen för utfärdandet av kungörelse enligt samma paragraf.

Konkursen skall även i övrigt handläggas i enlighet med vad som i allmänhet är föreskrivel om konkurs. Förvaharen skaU därvid anses vara utsedd enligt 45 §. Bouppteckning som sägs i 53 § behöver icke ånyo upprättas. Ej heller behöver gäldenären eller annan som avlagt bouppteckningsed eller beedigat viss uppgift i bouppteckningen åter fullgöra sådan edgång.

Finner konkursdomaren efter rättens ombudsmans hörande anmälningen vara befogad, låle han kungöra densamma en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen. Ställes Inom trettio dagar från det kungörelsen Infördes 1 allmänna tidningarna säkerhet för konkurskostnaderna, vare anmälningen förfallen. Vill borgenär eller gäldenären annorledes visa, att tillgäng finnes till bestridande av sagda koslnader, göre anmälan därom hos konkursdomaren inom tid, som nyss nämnts, och äge konkursdomaren giva honom det rådrum, som prövas nödigt. Där säkerhet ej ställes eller anmälan, som sist sagts, ej föranleder UU antagande, att medel UU gäldande av nämnda kostnader ftnnas, meddele konkursdomaren beslut om avskrivning av konkursen.

ningen.

Finner konkursdomarei) efter tlU-synsmyndigheiens hörande anmälningen vara befogad eller har han annan grund för antagande att tillgångarna åro så otillräckliga som sägs i första stycket, skaU han kungöra detta på det sätt som angives i 18 a § andra stycket. Vill borgenär eller gäldenären visa alt tillgång finnes till betalning av nämnda kostnader och skuld, skaU han anmäla detta hos konkursdomaren inom en månad från den dag då kungörelse var införd i Post- och Inrikes Tidningar. Konkursdomaren äger ge borgenären eller gäldenären behövligt rådrum. Föranleder anmälan som sagts nu eller annan Inträffad omständighet ej antagande att tillgång flnnes UU betalning av konkurskosinaderna och annan skuld som boet har ådragit sig, skall konkursdomaren besluta om avskrivning av konkursen. Har förvaharen Icke avgivit redovisning för förvaU ningen, skaUhan lillslälla konkursdomaren och tillsynsmyndigheten sådan redovisning innan beslut om avskrivning meddelas.

Varder konkurs, som uppstått efter ansökning av borgenär, avskriven jämlikt 185 §, vare borgenären ptiktig aU vidkännas de av förfarandet föranledda kostnaderna, däri inbegripen gottgörelse, efter konkursdomarens beprövande, UU god man, som omförmäles i nämnda paragraf under 2). Beslutet om konkursens avskrivande skaU innehålla åläggande för borgenären att gälda nämnda kostnader, därvid varje kostnadsbelopp skaU särskUt angivas.

Har konkurs upphört annorledes än genom slututdelning, äge konkursdomaren, i den mån konkursboet ej lämnar tillgång IiU gäldande av vad konkursdomaren förskjutit för kungörelser, kallelser och underrättelser, som bort gäldas av boet, och kostnaderna ej heller kunnat uttagas av borgenär, vilken jämlikt första stycket är ansvarig för desamma, an av allmänna medel undfå ersättning för vad sålunda förskjutits.

Kostnaderna för konkurs som har avskrivits enligt 185 d§ skola utgä ur konkursboet framföt annan skuld som boet har ådragU sig. Har konkursen uppstått på ansökan av annan borgenär än staten och kunna konkurskostnaderna ej uttagas ur boet, skaU borgenären betala dessa, dock högst en belopp som motsvarar en tiondel av det vid tiden för konkursbeslutet gällande basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Åro flera borgenärer belalningsskyldiga, svara de solidariskt. Beslutet om avskrivning skaU, iden mån boet befinnes otillräckligt, innehålla åläggande för ansvarig borgenär att betala kostnaderna med angivna begränsning. Kun'-na konkurskosinaderna ej uttagas ur boet eller av borgenären, skola de utgå av allmänna medel.

Kostnaderna för konkurs som har avskrivits enligt 186 § skola utgå ur konkursboet framför annan skuld som boet har ådragU sig. Kunna konkurskostnaderna ej uttagas ur boet, skola de utgå av allmänna medel.

Har konkurs upphön på annat sätt än som har angivits i första eller andra stycket, äger andra stycket motsvarande tillämpning.

1 kungörelse angående redovisnings framläggande skall ock nämnas, atl den, som vill klandra redovisningen, har alt anhängiggöra sin talan pä sätt och inom tid, som stadgas i 191 8-

Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse

Då förslag till slululdelning framlägges eller, där ackord kommii lill stånd, egendomen i boet ålerslälles lill gäldenären, skall (xk redovisning för förvaltningen av boet avgivas.

Rättens ombudsman har alt granska redovisning, varom ovan förmäles, och däröver avgiva ullålande. Redovisningen och nämnda utlåtande skola därefter hällas tillgängliga för dem, som önska laga del av handlingama. Avgives redovisning i sammanhang med framläggande av förslag lill slututdelning, skola redovisningshandlingarna vara att tillgå för granskning från och med samma dag och ä samma ställe som uldelningsförslagel; och varde underrättelse därom intagen i den kungörelse, som omförmäles i 129 6- Dä redovisning eljest avgives, äge ombudsmannen efter samråd med förvaltaren bestämma ställe, där redovisningshandlingarna skola hällas lillgängliga; låle ock en gång i allmänna lidningarna och den eller de Ortstidningar, som bestämis för offentliggörande äv kungörelser om konkursen, kungöra, frän och med vilken dag samt var handlingarna komma atl hällas tillgängliga.

416

Föreslagen lydelse

Då förslag lill slululdelning framlägges enligt 129 § eller, där ackord kommit till stånd, egendomen i boel ålerslälles till gäldenären, skall ock redovisning för förvaltningen av boet avgivas.

Tillsynsmyndigheten har all granska redovisning, varom ovan förmäles, och däröver avgiva utlåtande. Redovisningen och nämnda utlåtande skola därefter hållas tillgängliga för dem, som önska taga del av handlingarna. Avgives redovisning i sammanhang med framläggande av förslag till slululdelning, skola redovisningshandlingarna vara all tillgå för granskning från och med samma dag och å samma ställe som utdelningsförslaget; och varde underrättelse därom intagen i den kungörelse, som omförmäles i 129 8. Dä redovisning eljest avgives, äge tillsynsmyndigheten efter samråd med förvaltaren besiämma ställe, där redovisningshandlingarna skola hällas lillgängliga; läte ock en gäng i allmänna tidningarna och den eller de Ortstidningar, som beslämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen, kungöra, från och med vilken dag samt var handlingarna komma att hällas lillgängliga.

Avskrives konkurs enligt 186 8, gälle paragraf skall avgivas av förvaltaren.

Varder beslut om konkurs upphävt av högre rält eller varder konkurs avskriven jämlikt 124 8 eller nedlagd jämlikl 149 8, skall förvaltaren ofördröjligen lill gäldenären avgiva redovisning för förvaltningen av boel. Har konkursdomaren jämlikt 148 8 förordnai, att konkursboet tillhöriga medel skola överiämnas till gäldenären, skall ock redovisning ofördröjligen avgivas till honom.

Varder beslul om konkurs upphävt av högre rätt eller varder konkurs avskriven jämlikt 124 8 eller nedlagd jämlikt 149 8, skall förvaltaren ofördröjligen till gäldenären och tillsynsmyndigheten avgiva redovisning för förvaltningen av boel. Har konkursdomaren jämlikt 148 8 eller 185 g ft andra stycket förordnat, att konkursboel tillhöriga medel skola överiämnas till gäldenären, skall ock redovisning ofördröjligen avgivas till honom och tUlsynsmyndigheten,

den redovisning, som enligt samma såsom slutredovisning.

Redovisning som skaU avges av förvaltaren enligt 185 a, 185 d eller 185 f § gäller som slutredovisning.

Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse

dä redovisningen enligt vad kungjort blivit först varit för granskning tillgänglig, i fall,;som avses i 190 8 första slyckel, från det redovisningen tillställdes gäldenären och i fall, som i 190 8 andra stycket sägs, från det beslutet om avskrivning av konkursen vann laga kraft.

418

Föreslagen lydelse

i 189 8, från den dag, då redovisningen enligt vad kungjort blivit först varil för granskning tillgänglig, i fall, som avses i 190 8 första siycket, frän det redovisningen tillslälldes gäldenären, i fall, som i 190 8 andra stycket sägs, från det beslutet om avskrivning av konkursen vann laga kraft och i faU, som avses i 190 § tredje stycket, från det redovisningen Inkom tlU konkursdomaren.

Tillsynsmyndigheten får klandra redovisning som avses i 189 eller 190§. Härvid äga bestämmelserna i första stycket ovan om gäldenärens klandertalan motsvarande lillämpning. I fall som avses i 190 § första siycket skaU dock klandertiden räknas från det redovisningen tillställdes tillsynsmyndigheten.

Prop. 1978/79:105 419

Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse

rad föreskrift, i vilken eller vilka rad föreskrift, i vilken eller vilka
ortstidningar kungörelser angående ortstidningar kungörelser angående
konkursen skola införas, ankomme konkursen skola införas, ankomme
på konkursdomaren all meddela och på konkursdomaren alt meddela och
låta kungöra sådan föreskrift; under- låla kungöra sådan föreskrift; under
rätte ock ofördröjligen rättens om- rätte ock ofördröjligen tillsynsmyn-
budsman därom. dighelen och förvaharen därom.

Möter hinder för införande av kungörelse om konkursen i ortslidning, som i sådant avseende beslämls, skall kungörelsen anses behörigen offentliggjord, ändå atl den ej inlagils i den tidning.

Kungörelse om konkursmåls handläggning vid rälten må utan hinder av föreskrift, alt densamma skall införas i ortslidning minst tio dagar före den, som utsatts för handläggningen, i sådan tidning införas senare, om konkursdomaren finner särskilda omständigheter därtill föranleda.

203 8

1 stället för alt i enlighel med vad förut i denna lag finnes stadgal genom kungörelse kalla borgenärer lill rälten, då konkursmäl skall där handläggas, bör konkursdomaren lillämpa annal kallelsesäli, om del kan ske utan ökning av kallelsekostnaden. Kungörelse må dock ej utbytas mol särskilda kallelser, sä framt ej alla borgenärer, som i mälel äga lalan, underrällas så lidigi, alt de kunna själva eller genom ombud infinna sig. Där kallelse sist lio dagar före den för handläggningen utsatta dagen med poslen avsänts till borgenär, vars adress är känd, skall den borgenär anses behörigen underrättad.

Å kallelse tUl borgenärssammanträde, som hålles efter bevakningstidens utgång och icke avser prövning av ackordsförslag, skaU vad i försia stycket Sladgas äga motsvarande tillämpning.

205 8

Byter gäldenären hemvist under För kostnader hos tiltsynsmyndighe-

konkursen, skaU rättens ombudsman ten utgår ersänning IiU staten enligt

hos konkursåomaren göra anmälan bestämmelser som regeringen medde-

om gäldenärens nya hemvist. lar. Sådana kostnader utgöra kon-

kurskostnader.

206 8

Där ej av bestämmelserna i denna Föreligger vid konkursens avslutan
lag annat föranledes, skola tiU rättens de hinder mot att tiU gäldenären åter-
ombudsman överlämnade handUngar ställa de böcker och andra handlingar
rörande konkursen så snarl lämpligen rörande boet, vilka förvaltaren tagit
kan ske tillställas förvaharen för att hand om, skola de överlämnas UU UU-

' Senaste lydelse 1970:848.

207 8

Protokollen vid alla inför rättens ombudsman hållna borgenärssammanträden skola efter konkursens upphörande av honom överlämnas UU konkursdomaren för att förvaras I rättens arkiv.

183 8"'

Menar någon borgenär, att omröstning rörande val av förvahare eller granskningsman eller suppleant för granskningsman icke lagligen skett eller att beslut av borgenärerna i annan fråga, vars avgörande på dem ankommer. Icke lagligen Ullkommit, äge han däröver anföra besvär.

År beslut, varöver enligt försia stycket klagan må föras genom besvär, fattat vid sammaniräde inför rättens ombudsman, skaU klagan föras hos den rätt, där konkursen är anhängig. Besvären skola i sådant faU inom florton dagar ingivas tiU konkursdomaren; och förordne han, där det prövas nödigt, an övriga rättsägare skola vid borgenärssammanträde erhålla del av besvären för att å viss dag avgiva förklaring däröver inför rätten vid äventyr, an målet ändock företages. Har beslutet fattats vid sammanträde inför konkursdomaren, gälle i fråga om klagan däröver vad om klagan över konkursdomarens beslut är stadgat.

ViU gäldenären föra klagan i faU, där det enligt vad ovan stadgas är borgenär medgivet, have lov därtUl, så framt hans rän kan vara beroende av beslutet. Anser gäldenären, atl genom

207 8

Om borgenär anser att beslut av borgenärerna ifråga som avses i 108 § tredje stycket andra punkten icke har tillkommit på lagligt sätt, får han anföra besvär däröver.

Anser borgenär eller gäldenären att beslut varigenom äckordsförslag förkastats av borgenärerna icke har tiUkommit på lagligt sätt, får besvär anföras mot beslutet, av gäldenären dock endast om hans rätt kan vara beroende därav.

I fråga om besvär som avses ovan äga bestämmelserna i 210 § om klagan över konkursdomarens beslut motsvarande tillämpning.

Över beslul, som konkursdomaren meddelal i fall, där sådant enligt denna lag pä honom ankommer, må klagan föras i hovrällen.

Över beslul, som konkursdomaren meddelal i fall, där sådani enligt denna lag på honom ankommer, mä klagan föras i hovrätten; dock må ej klagas däröver att rättens ombudsman entledigats eller anförvaltare tlllhålUts atl fullgöra sina åligganden.

Vill nägon klaga däröver all konkurs blivit nedlagd jämlikl 149 8, varde tiden för besvärs anförande räknad från det kungörelsen om konkursens nedläggande infördes i allmänna lidningarna.

Beslul av konkursdomaren i flå- Beslul av konkursdomaren i de gor, som omförmäles i 3,4 eller 6 kap., hänseenden som avses i 3, 4 eller 6

eller om förordnade eller entledigande av tillsynsman enligt 171 b 8 länder omedelbart lill efterrättelse, om ej annal förordnas; dock att vad sålunda sladgals icke skall äga lillämpning å beslul, varigenom förelagt vite utdömts.

kap., eller om förordnande eller entledigande av tillsynsman enligt 171 b 8 eller om utseende eller entledigande av förvaltare enligt 185 a § länder omedelbart lill efterrättelse, om ej annal förordnas; dock alt vad sålunda stadgats icke skall äga lillämpning ä beslul, varigenom förelagt vile utdömts.

210 a 6

Talan mol konkursdomarens beslut ifråga om utseende eller entledigande av förvaltare, om antalet förvaltare, om delning av förvaltningen mellan flera förvaltare eller om arvode eller kostnadsersättning till förvaltare enligt 187 § första stycket får föras åven av tUlsynsmyndigheten.

423

Prop. 1978/79:105

Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse

ras för alt mälel vid denna skall kunna slulföras, förordna, alt förberedelse skall äga rum, saml meddela erforderiiga föreskrifter därom.

ten, om det erfordras för atl målet vid denna skall kunna slutföras, förordna, att förberedelse skall äga rum, samt meddela erforderliga föreskrifter därom. Vid huvudförhandling i mål som avses i 16 § eller 85 § är rälten domför med en lagfaren domare.

/ mål, som avses i 109 eller 130 §, skaU huvudförhandling föregås av förberedelse, om det behövs. Hålles sammanträde för muntlig förberedelse och lämna samtliga närvarande sitt samtycke därtill eller finnes saken uppenbar, må huvudförhandlingen hällas i omedelbart samband med förberedelsen.

Mål, som avses i 109 eller 130 6, må ej företagas UU huvudförhandling, med mindre sammanträde för muntlig förberedelse hållits. Lämna samtliga närvarande sitt samlycke därtill eller finnes saken uppenbar, mä huvudförhandlingen hällas i omedelbart samband med förberedelsen. Hålles ej huvudförhandlingen i omedelbart samband med förberedelsen, skaU envar som närvarit och vars adress är känd erhålla särskild underrättelse om tid och ställe för huvudförhandlingen, så framt ej besked därom lämnats under förberedelsen.

Vid huvudförhandling i mål som avses i denna paragrafär rätten domför med en lagfaren domare.

Uieblir i mål, som avses i denna paragraf, part eller annan, som äger komma tillstädes vid förhandling, utgöre det ej hinder för målels handläggning och avgörande, om ej annat är stadgat.

Beträffande talan mol avgörande Beiräffande talan mot avgörande

i mål, som nu sagts, gälle vad i rät- i mäl, som nu sagls, gälle vad i rättegångsbalken är stadgat om talan legängsbalken är stadgat om talan mot beslut i mål, som väckts vid un- mol beslul i mål, som väckis vid underrätt. Över underrätts eller hovrätts derrätl. beslut, varigenom sådan av gäldenären förd talan, som avses i 183 § tredje stycket andra punkten, blivU bifallen, må klagan ej föras.

211a8 Talan mot avgörande i mål som avses I 85 § får föras även av tillsynsmyndigheten.

219 8"'

Prop. 1978/79:105 424

Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse

åtal för förbrytelse, som omförmäles åtal för förbrytelse, som omförmäles i 213 eller 214 8, må väckas vid den i 213 8, rnå väckas vid den rätl, där rält, där konkursen är eller varit an- konkursen är eller varil anhängig. hängig.

Talan, som avses i 216 §, skall anhängiggöras vid den rält, dit målet om gäldenärens försättande i konkurs hänskjutits eller skolat hänskjulas, och må i nämnda mål utan stämning väckas, ändå alt den, mol vilken sädan lalan föres, är tillstädes genom ombud.

1. Denna lag träder i kraft den

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om konkurs, i vilken konkursbeslutel meddelats före ikraftträdandet.

3. Förekommer i annan lag eller författning bestämmelse om atl åtgärd skall ha vidlagils viss lid efter försia borgenärssammanträdel i konkurs eller all viss rättsverkan skall inträda viss lid efter detla sammaniräde skall, om konkursen handlägges enligt 185 a-185 g 66, frislen i stället räknas från tidpunkten för konkursbeslulel.

4. Åtgärd som enligt föreskrift i lag eller annan författning ankommer på rättens ombudsman skall i stället vidtagas av förvaltaren.

5. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersaUs genom beslämmelse i denna lag, ullämpas i stället den nya bestämmelsen.

Förslag till

Lag om ändring I jordabalken

Härigenom föreskrives all 12 kap. 31 8 jordabalken' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 kap. 318

Försättes hyresgästen i konkurs. Försättes hyresgästen i konkurs,
får konkursboet uppsäga avtalet. Be- får konkursboet uppsäga avtalet. Be
träffande bostadslägenhet fordras träffande bostadslägenhet fordras
dock atl gäldenären samtycker lill dock att gäldenären samiycker till
uppsägningen eller att rönens om- uppsägningen.
budsman godkänner denna.
' 12 kap. jordabalken lägenheten ej tillträtts när konkursen inträffar och har ej hyresvärden

omtryckt 1974:1083. säkerhet för avtalets fullgörande med vilken han skäligen kan nöjas, får

Prop. 1978/79:105 425

hyresvärden uppsäga avtalet, om han ej erhåller sädan säkerhet inom en vecka efter anfordran.

Inträffar i fräga om annan lägenhet än bostadslägenhet konkursen efter tillträdel och har ej hyresvärden säkerhet föravtalets fullgörande med vilken han skäligen kan nöjas, får hyresvärden uppsäga avtalet, om ej sådan säkerhet ställes inom en månad efter anfordran eller inom samma tid konkursboet förklarar sig vilja svara för hyresgästens skyldigheter under hyrestiden eller, när hyresrätten får överiålas, överiåtelse sker i enlighel med avtalet.

Uppsäges avtalet enligt första-tredje stycket, har hyresvärden rält till ersättning för skada.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrives att 17 kap. 13 § brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 kap. 138

Den som bryter mot förbud alt sälja ellerskingra gods eller att utgiva annans gods, mbbar gods som blivit satt i kvarstad, utmätt eller beslagtaget, skadar eller borttager myndighets anslag eller försegling eller eljest olovligen öppnar vad myndighei tillslulit eller ock överträder annat dylikt av myndighei meddelal förbud, dömes för överträdelse av myndighets bud till böter eller fängelse i högst ett är.

Vägrar någon inträde som förrätt- Vägrar någon inträde som förrält
ningsman äger fordra, dömes för ningsman äger fordra, dömes för
hindrande av förrätt- hindrande av förrätt
ning till böter. ning till böter. Detsamma gäller

om någon vägrar konkursförvaltare inträde som han äger fordra enligt konkurslagen (1921:225).

Denna lag träder i krafl den

Prop. 1978/79:105 427

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1956:217) om vissa kreditinrättningars

konkurs

Härigenom föreskrives, dels alt 4 8 skall upphöra att gälla, dels atl 3 8 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse

3§'

Konkursdomaren äger atl utan hinder av vad som sladgals i 19§ konkurslagen besiämma att kungörelser angående konkursen skola Införas i flera än rvå tidningar i den ort, varesi kreditinrättningens styrelse har sin säte, saml en eller flera tidningar på annan ort, där den har kontor.

Förvaltarna äligger atl upprätta förteckning över de borgenärer, vilka enligt kreditinrättningens räkenskaper hava fordran hos kreditinrättningen på grund av insättning på räkning eller enligt sparbanksbok. Förteckningen skall för varje borgenär upptaga beloppet av hans fordran. Är ränta pä fordringen ulfäst, skall tillika upptagas den dag, från vilken räntan är ogulden, jämte räntefoten.

Förteckningen skall i huvudskrift Förteckningen skall i huvudskrift
av förvallarna sä fort ske kan ingivas av förvallarna så fort ske kan ingivas
lill konkursdomaren. Vid huvud- till konkursdomaren. Vid huvud-
skriften bör fogas avskrifter till det skriften bör fogas avskrifter till del
antal, som påkallas av vad här efteråt antal, som påkallas av vad här efteråt
stadgas. Sedan avskrifternas över- stadgas. Sedan avskrifternas över
ensstämmelse med huvudskriften ensstämmelse med huvudskriften
blivit av konkursdomaren bekräftad, blivit av konkursdomaren bekräftad,
skall förteckningen i sålunda styrkt skall förteckningen i sålunda styrkt
avskrifi under de trettio sista dagar- avskrift under de trettio sista dagar
na före uigången av den för bevak- na före uigången av den för bevak
ning av fordringar utsatta liden för ning av fordringar utsatta tiden för
envar, som vill taga del av densam- envar, som vill taga del av densam
ma, hällas tillgänglig hos konkurs- ma, hällas tillgänglig hos konkurs
domaren, hos rättens ombudsman domaren, hos förvaltarna samt vid
saml vid vart och ett av kreditin- vart och ett av kreditinrättningens
rättningens kontor. kontor.

Fordran, som upptagits pä förteckningen, skall anses vara bevakad i konkursen som om borgenären själv hade anmält densamma inom den för fordringars bevakning utsatta tiden.

TiU borgenärer, varom ovan i denna Vad konkursdomaren bestämt en-

paragraf förmäles, skola kallelsebfev ligt 103 § konkurslagen (1921:225) i Senaste lydelse enligt 20 § konkurslagen icke utsän- skaU kungöras en gäng i Post- och 1970:855.

Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse

das. Erinran därom skaU Intagas i kungörelse, som sägs i 19 § samma lag. Meddelanden enligt 103 ff konkurslagen skola ej heller utsändas tlU sådana borgenärer, utan skaU I stället vad konkursdomaren enligt sistnämnda paragraf bestämt kungöras en gång i aUmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som beslämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen. Ulan hinder av vad i 129, 155, 161 och 189 86 konkurslagen föreskrives om utsändande av meddelanden saml avskrifter av ackordsförslag och yttranden må innehållet i nämnda meddelanden och handlingar i annan ordning, som av konkursdomaren beslämmes efter samräd med rättens ombudsman och förvaltarna, bringas lill ifrågavarande borgenärers kännedom. Underrättelse om vad sålunda bestämts skall genom rättens ombudsmans försorg kungöras i de tidningar, som nyss sagts.

428

Föreslagen lydelse

Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar, som bestämis för offentliggörande av kungörelser om konkursen. Utan hinder av vad i 129, 155, 161 och 189 §§ konkurslagen föreskrives om utsändande av meddelanden saml avskrifter av ackordsförslag och yttranden må innehållet i nämnda meddelanden och handlingar i annan ordning, som av konkursdomaren bestämmes efter samråd, när 189 § konkurslagen är tillämplig med tillsynsmyndigheten 1 konkursen och eljest med förvallarna, bringas lill ifrågavarande borgenärers kännedom. Underrättelse om vad sålunda bestämts skall, när avsteg gjorts från föreskrifterna i 189 § genom tillsynsmyndighetens och i övriga faU genom förvaltarnas försorg, kungöras i de tidningar, som nyss sagls.

Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse

bör lämnas även om annan fordran som omfattas av garantin under samma förutsättning. I övrigi skall underrättelse lämnas utan dröjsmål när fordran som omfattas av garantin efter bevakning blivit utdelnings-gUl.

430

Föreslagen lydelse

den mån fordringen enligt förvaltarens bedömande är klar. Underrättelse bör lämnas även om annan fordran som omfattas av garantin under samma fömtsättning. I övrigt skall underrättelse lämnas utan dröjsmål när fordran som omfattas av garantin efter bevakning blivit uldelningsgill. Underrättelse som avses i försia slyckel behöver icke lämnas i den mån arbetstagaren får lyfla betalning för sin fordran enligt 143 8 konkurslagen (1921:225), beträffande fordran pä lön för uppsägningslid pä fordringens förfallodag och beträffande annan fordran ulan dröjsmål sedan fordringen blivit utdelningsgill.

När undertällelse lämnas enligt första stycket försia eller andra meningen skall konkursförvaltaren samtidigt för arbetstagarens räkning bevaka fordran som avses med underrättelsen. Bevakning sker genom alt förvallaren tillställer konkursdomaren två kopior av underrättelsen med angivande av all denna avser bevakning. Förvaltaren skall i sådant fall genasl underrätla arbetstagaren om bevakningen.

7§"

* Senaste lydelse 1975:1261.

Handlägges konkurs enligt 185 6 konkurslagen (1921:225) och finnes anledning antaga att fordran, som omfattas av garantin, kan göras gällande, skall konkursdomaren genast sända undertällelse därom till kronofogdemyndigheten i gäldenärens hemortskommun. Sedan lid för gäldenärens edgång har beslämts, skall myndigheten undertättas därom. Myndigheien har behörighet som borgenär, även om staten icke innehar fordran hos gäldenären.

Första stycket gäller i tillämpliga delar, när konkursdomaren mottagit anmälan som avses i 186 8 konkurslagen (1921:225) utan att underrättelse som avses i 6 8 lämnats dessförinnan.

Handlägges konkurs enligt 185a-185gfff konkurslagen U921: 225) och finnes anledning aniaga aii fordran, som omfattas av garantin, kan göras gällande, skall konkursdomaren genast sända underrättelse därom lill kronofogdemyndighelen i den ort, där gäldenären bör svara i tvistemål som angår gäld i allmänhei. Sedan lid för gäldenärens edgång har beslämts, skall myndigheien underrättas därom. Myndigheten har behörighet som borgenär, även om slalen icke innehar fordran hos gäldenären.

Försia siycket gäller i tillämpliga delar, när konkursdomaren/rdn konkursförvaltaren mottagit anmälan som avses i 186 § konkurslagen eller fråga på annat sätt uppkommit om avskrivning av konkursen enligt nämnda paragraf utan att underrättelse som avses i 6 8 lämnals dessförinnan.

Prop. 1978/79:105 432

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast

egendom

Härigenom föreskrives all 13 8 lagen (1971:494) om exekuiiv försäljning av fast egendom skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 8

Hör fasligheten lill konkursbo. Hör fastigheten till konkursbo,
kan borgenär som / konkursen beva- kan borgenär som har fordran med
kat fordran med panträtt eller bätire panträtt eller bälire förmånsrätt i fas-
förmånsrätt i fastigheten begära alt ligheten begära atl fastigheten säljes
fastigheten säljes för hans fordran, för hans fordran, om hans rätt lill
om hans rält lill betalning ur fastig- belalning ur fastigheten är oslridig
heten är ostridig eller styrkes. eller styrkes.

Borgenär som vill ansluta sig enligt första siycket skall anmäla della hos överexekutor senasi tvä veckor före bevakningssammanträdet.

Bestämmelserna i 12 § äger motsvarande tillämpning i fräga om rätl atl utlösa den som anslutit sig enligt första siycket.

Denna lag iräder i kraft den

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om konkurs, i vilken konkursbeslutet meddelats före nämnda dag.

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m. m.

Härigenom föreskrives all 5 8 lagen (1971:500) om exekuiiv försäljning av luftfartyg m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5§'

Hör egendomen till konkursbo. Hör egendomen till konkursbo,

kan borgenär, som ; konkursen be- kan borgenär, som har fordran var-

vakat fordran varmed är förenad luft- med är förenad luftpanträtt eller för

'Senaste lydelse panträtt eller för vilken egendomen vilken egendomen svarar på gmnd

1975:1252. svarar pä grund av inteckning eller av inteckning eller varmed är för-

Prop. 1978/79:105 433

varmed är förenad retentionsrätt el- enad retentionsrätt eller förmånsrätt

ler förmånsrätt enligi 10 8 förmäns- enligt 10 8 förmånsrättslagen (1970:

rättslägen (1970:979), begära att 979), begära all egendomen säljes för

egendomen säljes för hans fordran, hans fordran, om hans rätt till beial-

om hans rätt till betalning ur egen- ning ur egendomen är oslridig eller

domen är ostridig eller styrkes. styrkes.

Besiåmmelserna i 4 8 äger motsvarande lillämpning i fräga om rält atl ullösa den som anslutit sig enligt försia slyckel.

Denna lag iräder i kraft den

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om konkurs, i vilken konkursbeslulel meddelats före nämnda dag.

Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)'

Härigenom föreskrives, att 10 8 rällshjälpslagen (1972:429) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Skall den rättssökande ställa sä- Skall den rällssökande ställa sä
kerhet för att få till stånd kvarstad, kerhet för all få till stånd kvarslad,
skingringsförbud eller annan hand- skingringsförbud eller annan hand
räckning enligt rättegångsbalken räckning enligt rättegångsbalken,
eller Ulsökningslagen (1877:31 s. 1), ulsökningslagen (1877:31 s. 1) eller
fär rältshjälpsnämnden, om den be- konkurslagen (1921:225), fär rälts-
viljai allmän rällshjälp, ulfärda an- hjälpsnämnden, om den beviljat all-
svarsförbindelse på statens vägnar, män rättshjälp, ulfärda ansvarsför
bindelse pä statens vägnar.

Försia slyckel äger motsvarande lillämpning i fråga om verkslällighel enligt 41 eller 42 8 utsökningslagen, om rätlshjälpsnämnden beviljal allmän rättshjälp i verkställighetsärendet.

Föranleder ansvarsförbindelsen utgift för staten, anses utgiften säsom kostnad för rättshjälpen.

Lagen omtryckt

Denna lag träder i kraft den 1976:626.

28 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 105

Prop. 1978/79:105 434

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden

1 Allmänna eller sammanfattande synpunkter

Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt: Ällmänt vill jag om förslaget säga alt detla enligt min mening innebär klara och väsenlliga förbättringar i förhållande till nu gällande ordning och lorde väl molsvara de berättigade krav som man från skilda synpunkier i dagens samhälle kan slälla på den apparat som skall handha avvecklingen av konkursbon.

Fierlalel av de frågor förslaget upptar är inte av centralt intresse ur de speciella synpunkier åklagarmyndigheten företräder. Ökade kvalifikationskrav vad gäller förvaltare och effektivare tillsyn bör emellertid rimligen innebära förbättrade garantier för atl brott av konkursgäldenär upptäcks och därmed kan beivras. Vidare lorde vissa av de föreslagna skärpta reglerna om konkursgäldenärs skyldigheter förbättra förutsättningarna för straffprocessuella ingripanden och för genomförande av fömndersökning i fall där det senare visar sig att brott kan misslänkas.

Göta hovrätt: Hovrätten har i sitt yttrande över belänkandet Förenklad konkurs m.m. (SOU 1974:6) avstyrkt alt delta förslag lades till gmnd för lagstiftning. 1 det nu föreliggande förslaget tas upp regler om såväl ordinära som mindre konkurser.

I de urspmngliga direkliven för kommittén uttalades att översynen av konkursbestämmelsema borde leda lill ell mera flexibelt konkursförfarande som skulle kunna ge möjlighel till en snabbare och mindre kostnadskrävande avveckling utan att rimliga garantier för säkerhet och objektivitet åsidosattes samt att en sådan översyn borde inriktas på de frågor där det fanns ett påtagligt reformbehov. I de för kommittén utfärdade lilläggsdirekliven framhölls att den övergripande behandlingen av frågoma om förvaUning och tillsyn i konkurs i första hand borde avse kronofogdemyndigheternas roll i konkursförfarandet.

Enligt hovrättens mening kan starkt ifrågasättas huruvida de av kommittén nu framlagda förslagen verkligen innebär en sådan förenkling och effektivisering av konkursförfarandet atl nuvarande avvecklingstider kan förkortas och kostnaderna kan håUas nere. Hovrättens erinringar riktar sig främst mot kommitténs lösning av tillsynsfrågan och förslaget om konkursförvaltares kvalifikationer. Det statistiska material kommittén tagit fram visar för åtskilliga konkurser höga siffror i fråga om såväl avvecklingstid som arvoden. Hovrätten efterlyser emeUertid en undersökning om orsakema härtill. Utan en sådan undersökning torde ej med

Prop. 1978/79:105 435

säkerhet kunna anges var svaghetema med nuvarande konkursregler ligger och var alltså reformer behöver sättas in. Kommitténs förslag om avskaffande av rätlens ombudsman och överförande till kronofogdemyndigheterna av tillsynsfrågorna framstår redan på grund härav som mindre väl underbyggt. Kommittén utesluter ej heller atl förslaget med kronofogdemyndighel som tillsynsorgan kan medföra en viss kostnadsökning. Som hovrätten angivit i sitt tidigare yttrande synes det föreslagna förfarandet även från andra synpunkier framstå som mer kostnadskrävande än det nuvarande. Som där ullalas torde kravel att förvaltare, även i konkurser där tillgångarna inte räcker till konkurskosinaderna, skall ha särskild inriktning på affärsjuridik komma all medföra betydligt högre arvodesanspråk än för närvarande.

Hovrätten finner på grund av anförda förhållanden att kommitténs lösning i dessa för förslaget grundläggande frågor inte fått den utformning atl den leder till snabbare och billigare konkursförfarande. Hovrätten är inte heller övertygad om att lösningen är atl söka i en ändring av tillsynsorganen. Reformbehovet synes snarare ligga på förvaltningsformema.

Kommitténs förslag innebär genomgripande ändringar i konkursförfarandet. Dessa har i förslaget inarbetats i den gällande konkurslagen, vilket bl.a. medför atl de mindre konkurserna, som utgör cirka 80% av del totala antalet konkurser, regleras genom hänvisningar till reglerna för ordinära konkurser. Dessa hänvisningar måste i många fall kompletteras med modifieringar och förtydliganden. Konkurslagens uiformning och disposition står för övrigt knappasl i överensstämmelse med de krav som bör uppställas på en modern lagstiftning. Särskilt efter de ändringar som nu föreslås blir lagen svåröverskådlig och svårtillämpad. Det är därför enligt hovrättens mening ett slarkl önskemål alt kommittén inriktar sitt fortsatta arbete på att skapa en helt ny konkurslag.

Hovrättspresidenten Åqvisl, hovrättslagmannen Larsson och adj. ledamoten Palmer:

Vi kan i huvudsak ansluta oss lill de av kommittén nu framlagda förslagen och tillslyrker alltså all förslagen läggs till gmnd för lagstiftning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Kommittén uttalar inledningsvis atl del är angeläget alt möjligheterna till förenkling och effektivering av konkursförfarandét tillvaratas samt framhåller att genom åtgärder i sådan riklning bör nuvarande avvecklingstider kunna förkortas och kosinaderna hållas nere samtidigt som bälire utbyte av konkurserna uppnås till fördel både för borgenärerna och för gäldenären själv (s. 104). Hovrätten instämmer häri. Hovrätten är emellertid inte övertygad om alt den av kommittén föreslagna reformeringen av konkurslagstiftningen uppfyller den angivna målsättningen. De av kommittén gjorda statistiska undersökningarna visar för åtskilliga konkurser myckel höga siffror i fråga om såväl avvecklingslider som kostnader. Orsakema härtill berörs inte närmare av kommittén. Det hade varit önskvärt att kommittén gjort en analys av

Prop. 1978/79:105 436

orsakerna lill dessa förhållanden. Även ulan en sådan analys har hovrällen emellertid den uppfattningen att det inte främst är lillsynssystemel som tynger och fördyrar konkursförfarandét ulan förvaltningens uiformning. De långa avvecklingstidema torde, enligt hovrättens mening, i viss utsträckning hänga samman med att de advokater som anlitas som förvallare ofta har tung arbetsbörda. Kommitténs förslag beträffande förvaltningen innebär all förvaltarskap i framliden huvudsakligen skall anförtros ål advokaler som är specialiserade i affärsjuridik saml alt förvaltama skall få en mera självständig ställning. Även om man härigenom kan uppnå en effektivare förvaltning finns det anledning befara att snabbheten i förfarandel i hög grad motverkas av atl förvaltarskapen koncenireras till ell mindre antal specialister. Del finns också anledning räkna med alt dessa specialiserade förvallare kommer all göra anspråk på högre arvoden än vad förvallarna erhåller för närvarande. När det gäller tUlsynsverksamheten uttalar kommittén uttryckligen att det inte är uteslutet att förslaget om ulbyle av rättens ombudsman mol kronofogdemyndighet medför en kostnadsökning (s. 132). Rättens ombudsman fungerar idag i stor utsträckning som rådgivare åt förvallaren. Om rättens ombudsman inte längre skall finnas kvar, finns del anledning räkna med att systemet med flera förvallare i samma konkurs kommer att bli vanligare. Alla dessa omständigheter motverkar strävandena atl hålla nere konkurskosinaderna.

Hovrätten anser med hänsyn till vad som nu anförts atl kommitténs förslag inte är ägnat att medföra några påtagliga förbättringar för att göra konkursförfarandét generellt sett snabbare och billigare. För att uppfylla den av kommittén angivna målsättningen behövs enligt hovrättens mening betydligt mer ingripande åtgärder än vad som föreslås i detta betänkande. Sådana åtgärder kan emellertid väntas inverka på rättssäkerheten. Vad man framför allt saknar i utredningens förslag är en mera ingående diskussion om effektivitet contra rättssäkerhet i konkursförfarandet.

Göteborgs tingsrätt: Tingsrätten delar uppfattningen att det är nödvändigt att omarbeta konkurslagens regler och tillstyrker det av kommittén framlagda förslaget i dess helhet med de anmärkningar som framförs nedan.

Domstolsverket: Domstolsverket tillslyrker i huvudsak utredningens förslag.

BRÅ: Från de synpunkier BRÅ har att beakta tillstyrker rådet kommitténs förslag.

RPS: Den nuvarande lagsiiftningen rörande tillsynen över förvaltningen i lillgångskonkurser framstår som föråldrad och bör effektiviseras. Härtill kommer all organiserad ekonomisk brottslighet under senare år konstaterats ha systematiskt utnyttjat faltigkonkurser för alt dölja brottsliga gärningar. Riktigheien av rikspolisstyrelsens uppfattning i yttrandet 1974-07- 19 över konkurslagskommitténs delbetänkande SOU 1974:6, Förenklad konkurs, all brislen på koniroll över dessa konkurser hade en

Prop. 1978/79:105 437

viss brottsfrämjande effekt har säledes blivit yUeriigare bekräftad. Kommitténs nu framlagda förslag är väl ägnade all konima tillrätta med dessa brister i den gällande lagsiiftningen.

Statskontoret: Från de synpunkter statskontoret har att företräda förefaller de reformer som föreslås vara väl ägnade att åstadkomma ett effektivare konkursförfarande.

RRV: Riksrevisionsverkei (RRV) ansluler sig i alU väsentligt lill konkurslagskommitténs förslag lill reformering av konkursförfarandet genom atl förslärka konkursförvallarens ställning, effeklivisera tillsynen och införa enklare förfarande i mindre konkurser.

Gäldenärsbrott samt brott och förseelser mot skattelagarna utgör väsenlliga delar av den ekonomiska brottsligheten. De skymtar ofta i konkurssammanhang men blir i stor utsträckning inte föremål för uiredning och beivrande. Vad gäller indrivningen av skatter och allmänna avgifter försvåras denna ofta av atl gäldenären vidtar olika slag av juridiska och ekonomiska transaktioner i syfte atl undgå betalning. Det har visat sig svårt alt i sådana fall genom exekuliva ålgärder - i sisla hand konkurs - nå tillfredsställande resultat. Dessa förhållanden synes i viss utsträckning bero på att de resurser som behövs för att göra utredning och vidta åtgärder ofta inte står till förfogande vare sig hos indrivningsmyndighet eller konkursförvaltare.

Förutom bedömning av konkursrältslig och affärsjuridisk art ställs förvaltaren i konkurser, särskilt avseende större företag, inför avgöranden som kräver företagsekonomisk insikl och erfarenhel. Så lorde vara fallet vid uiredning om redovisningens tillförlitlighet och tidpunkterna för företagets obestånd och belalningsinslällelse samt för all kunna upprätta konkursbouppleckning och bedöma ekonomiska Iransaktioner inom företaget och med andra företag. Kännedom om rörelsens resultatmässiga utveckling efter obestånd och under eventuellt fortsatt drift under konkursen har också betydelse för att denna skall kunna genomföras på ett rationellt sätt.

Även kronofogdemyndigheten har att göra bedömningar av ovannämnda slag, vilka i sista hand avser huruvida gäldenären skall försättas i konkurs. Vad gäller kronofogdemyndighetens tillsyn av konkursförvaltningen har RRV utgått från att denna, som enligt förslaget även skall avse ändamålsenligheten i förvaltningen, skall innefatta en granskning från förelagsekonomisk synpunkt.

Mot bakgrund av vad nu sagts vill RRV framhålla del angelägna i alt såväl konkursförvaltare som kronofogdemyndighet har tillräcklig företagsekonomisk kompetens. Enligt verkets mening föreligger behov av särskilda utbildningsinsatser i detta syfte.

RSV: 1 sitt yttrande över betänkandet (SOU 1974:6) Förenklad konkurs tillstyrkte verket det s.k. kronofogdemyndighetsalternativet, dvs. all

Prop. 1978/79:105 438

KFM skulle vara förvallare i mindre konkurser. Detta skulle enligt verkets mening i de mindre konkursema lillgodose kraven på ökad samhällelig insyn i konkursförvaltningen och ge möjligheter all la hänsyn lill bl.a. arbelsmarknadspolUiska intressen. På grund av att allmänna intressen i hög grad gör sig gällande vid konkursavveckling ställde sig RSV inte heller främmande för en ordning som innebar atl del allmänna log över förvaltningen även i ordinära konkurser. Goda skäl talade enligt verkels mening för att KFM skulle vara förvaUare i alla konkurser med obegränsad rält att under förvaltningen anlita juridisk, ekonomisk eller annan sakkunskap.

Kommitténs förslag innebär atl del allmännas intressen i princip tillgodoses på ett, jämfört med RSV:s ovan relaterade tanke, godtagbart säll med hänsyn till att lidigare förslag av andra skäl inte ansetts böra genomföras. Därtill kommer atl kommilléförslagel behandlar förvallnings-frågorna i både ordinära och mindre konkurser vilket enligt verkets mening är en fördel. Det kan dock i viss mån beklagas att systemet med s.k. faltigkonkurser inte avskaffades redan den I april 1977 vilket föreslogs i prop. 1975/76:210 och del är därför dess angelägnare atl frågan nu åter tas upp. RSV finner således att del allmännas intressen blir i princip tillgodosedda och verkei tillstyrker därför atl tillsynen över förvaltningen läggs på ett allmänt organ, KFM, samt alt ett allmänt ombud kan förordnas i företagskonkurser med uppgift all verka för alt arbetsmarknadspolitiska och regionalpolitiska intressen beakias.

RSV vill betona angelägenheten av att den föreslagna reformen av konkursförfarandet snarast genomförs, främsi med hänsyn till det under senare år påvisade ökade missbmkel av konkursinstitut.

Kronofogdemyndigheten i Kristianstad: Genom det i betänkandet framlagda förslaget lill ändring i konkurslagen lorde åsyftad modernisering uppnås i slorl. Dock lorde tillsynen kunna effektiviseras ytterligare utan att förvaltningens effektivitet hämmas. Konkursförfarandet lorde även, som ell led i samhällets åtgärder mol ekonomisk brottslighet, kunna i högre grad utnyttjas för utredning rörande sådan brottslighet utan atl konkurskostnaderna ökar nämnvärt eller atl konkursens huvudsyfte, atl åsiadkomma en avveckling av konkursboet under hänsynstagande till alla borgenärers iniresse, förbises.

Kronofogdemyndigheten i Umeå: Förslaget tillstyrkes (vad gäller ordinära konkurser) i sin helhet. Kronofogdemyndigheten vill särskilt framhålla viklen av atl erforderiig utbildning tillhandahålles dem som kommer all syssla med konkurser och konkursförvaltning inom exekutionsväsendets ram.

Kronofogdemyndigheten i Östersund: Kronofogdemyndighelen vill avslutningsvis framhålla, all kommitténs förslag med hänsyn till dess

' Ell av kronofogdeföreningen bifogat yttrande från föreningens sydsvenska lokalavdelning överensstämmer i allt väsentligt med kronofogdemyndighetens i Kristianstad yttrande.

Prop. 1978/79:105 439

direktiv är i slorl myckel väl underbyggl. Myndigheien har inie några väsenlliga erinringar beträffande förslagels detaljer.

Kommerskollegium: Kollegiet delar ulredningens uppfattning beträffande behovet av ett mindre formbundet förfarande vid konkursförvaltning som medger en snabb och ralionell avveckling. Vidare synes del angeläget att arbelsmarknadspoliliska inlressen beakias och all arbetstagare hos gäldenären ges räll till samråd och information i frågor som är väsenlliga för dem.

Statens industriverk: Industriverket ansluler sig i slorl lill de förslag som framförs i belänkandei, men vill rörande lillsynen över konkursförvaUaren anföra en avvikande mening.

Lånsstyrelsen i Södermanlands län: Siaisverkel har ofta stora fordringar avseende bl.a. skaller, allmänna avgifier, garanlilån och andra ekonomiska slödålgärder all bevaka i ell slort antal konkurser. Länsstyrelsen har därför i tidigare avgivet yttrande angående föreslagna ändringar i konkurslagen framfört, alt del är synneriigen angelägel att det allmännas inlressen vid en revision av konkurslagstiftningen bättre tillgodoses än vad som för närvarande är fallel. Del nu framlagda förslaget har en rad avgörande förtjänster i delta avseende och innebär i stora delar väsenlliga ändringar till det bättre.

Länsstyrelsen i Kalmar län:' Länsstyrelsen konsiaterar i likhet med kommittén att avvecklingsliden i åtskilliga konkurser är betydligt längre än redovisade 21 månader. Länsstyrelsen delar alltså den uppfallningen som kommit till uitryck att man bör försöka åstadkomma ett enklare och mera flexibelt konkursförfarande än del nuvarande.

Kommittén föreslår vidare att när arbetsmarknads- eller regional
poliliska inlressen berörs skall del allmänna beredas möjlighel medverka
under förvaltningen. Länsstyrelsen finner detla synnerligen ange
läget.

LO-distriktet i sydöstra Sverige: Vi anser atl del därför borde vara en av de främsta uppgifierna för lagstiftarna, på det område utredningen avser, all sätta effektivt stopp för sådana möjligheter. Inte minst med hänsyn till alla kända fakta om förmögenhetsbroit, som förekommer med hjälp av konkurser och bolagsbildningar. Ökningen av statens utgifter för förmånsberättigade personalkostnader i konkursföretag, där återvinningen blir nnga eller myckel ringa, är ytterligare ett skäl för skärpning.

Den statliga lönegarantin är så värdefull för löntagama att del måsle anses som ell myckel angelägel mål för lönlagarna och deras organisationer, såväl som samhället, alt man i tid sätter stopp för allt som kan

Länsstyrelsen har till sill yttrande bifogat en promemoria upprättad 1977-01-28 inom länsstyrelsen avseende kronofogdemyndighetens och skatteavdelningens roll i uppföljning av företag som erhållit statligt stöd m.m.

Prop. 1978/79:105 440

hänföras lill missbmk. Då krävs det klara och otvetydiga formuleringar i all laglexl som har med dessa förmåner all göra. Av den anledningen bör del formuleras lagtexter i dessa frågor så del blir begripligt för alla. Del är ju nämligen, trots den för oss fördelaktiga lönegarantin, ändå lönlagarna som oftast får sitta emellan i samband med konkurser och företagsnedläggningar genom otrygghet och arbetslöshet som följer därav.

Det gäller därför inte bara atl 'Tå komma till tals i vikliga angelägenheler" ulan också alt få möjlighel avslöja fakta och påverka de beslul som därefier skall tas av den eller de som tillsalts atl uireda och förvalla konkursboel.

Därvid ärdet viktigt atl arbetsmarknads- och regionalpolitiska inlressen noga beakias i anknyining lill de rättigheter de anställda har enligt trygg-helslagarna och Medbestämmandelagen. Delta har beaklals i ulredningen men borde ha uttalats i klarare text. Lagen om anställningsskydd och Medbestämmandelagen skall gälla i alla led, från konkursdrabbat företag till ev. annal förelag som tar över verksamheten eller lill konkursförvallning, som viss tid driver förelagel lills verksamheien helt nedlagts. 1 del skede som åtgärder vidlas för au i någon form helt eller delvis fortsätta någon form av verksamhet borde det finnas någon effeklivare metod för all stoppa gäldenärs fortsättning av verksamheten i annan firma, eller som

enskild företagare. I föreslagen lagtext utlryckes I.ex. möjlighelen

för rälten och/eller konkursdomaren, om särskilda skäl föreligger, all vidla vissa frihelsinskränkande åtgärder mol gäldenär. Här borde även frågan om konkurskarantän komma in i bilden så atl en gäldenär ej skall kunna fortsätla verksamheien i annal firma- eller bolagsnamn omgående eller en kort lid efter ingiven och beviljad konkursansökan. Med maskiner, verklyg och annal, vilket "'överlålits'" lill annan firma eller annal bolag med i slorl selt samma ägare, som i det företag som begärts eller försatts i konkurs. Vi menar med detta atl en spärr för fortsall verksamhet för gäldenären i det skedet är lika viktig som andra frihelsinskränkande ålgärder.

Den enskilda löntagaren samt samhällel måste få ett bälire skydd mol företag, som med rena spekulaliva ålgärder ge sig själv vinning på lönlagarnas och samhällets bekostnad.

Utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen (USS): Kommittén har med hänsyn lill föreliggande omständigheter- det handlar här om förslag lill delreformer av ett lagkomplex som företer åtskilliga brisler från både materiella och lekniska synpunkter - åstadkommil en i huvudsak väl avvägd helhetslösning av de problem som sedan länge förelegat i fråga om konkursförvaltningen. Inte minst del förhållandet alt förslaget skiljer klarl mellan den egenlliga förvaliningen, lillsynen över denna och den dömande verksamheien utgör en påtaglig förbättring av gällande räll.

Prop. 1978/79:105 441

Advokatsamfundet: Samfundel har i sina ställningstaganden tagit fasta på att ändamålet med en fortsalt reformering av konkurslagstiftningen bör vara alt främja en effektiv och ändamålsenlig avveckling av konkurserna under särskilt beakiande av berörda borgenärers intresse av bästa möjliga ekonomiska utfall. Härav följer bl.a. atl snabbhet bör eftersträvas, dock inte på bekostnad av ett ogynnsamt resultat för borgenärskoUektivet eller för förmånsberättigad borgenär. Vidare har samfundet vid sin bedömning av förslaget fäst särskilt avseende vid uttalandet i de grundläggande direktiven av den 4 juni 1971 atl översynen bör inriktas på sådana frågor där det finns ett påtagligt reformbehov.

Med dessa angivna utgångspunkier har samfundet den inställningen att välgrundad anledning föreligger för den föreslagna reformeringen av ordningen för utseende av konkursförvaltare och handläggningen av mindre konkurser men all förslaget i vad avser tillsyn i konkurs och formerna för inflytande och insyn i fråga om förvaltningsåtgärderna från arbetstagarorganisationer, arbetstagare och borgenärer i väsentliga avseenden inte är förenligt med vad som ovan sagts om ändamålet med reformen.

Domareförbundet: 1 sitt yttrande den 10 juni 1974 över konkurslagskommitténs förra betänkande "Förenklad konkurs m.m." (SOU 1974:6) framförde förbundet åtskilliga kritiska synpunkter på detta förslag. Dessa synpunkter har i väsentlig mån lillgodosetts i det nu föreliggande förslaget, men i den mån så icke skett vidhåller förbundet sin kritik utan att ånyo upprepa denna. Förbundet vill dock underslryka vad förbundet i det förra yttrandet uttalade, atl del gäller alt tillskapa ett konkursförfarande som är så förenklat i förhållande till det nuvarande att verkliga vinster uppstår för samhället och den enskilde. Det kan ifrågasättas om så verkligen skett i det nu remitterade förslaget.

Enligt kommitténs förslag delas de olika funktionema i en konkurs bättre än hiltills på olika organ. Förvaltning och tillsyn behandlas utförligt i kapitel 2 i betänkandet, medan övriga funktioner inte får en samlad framställning. Förbundet anser alt funktionsuppdelningen är riktig och tillstyrker, med de erinringar som görs i det följande, de föreslagna ändringarna i konkurslagstiftningen.

Kronofogdeföreningen: Föreningen Sveriges kronofogdar finner att konkurslagskommitténs förslag i stort kan betecknas som relativt väl underbyggt med hänsyn till de särskilda direktiv kommittén måst beakta. Föreningen har emellertid väsenlliga erinringar mol förslagels huvudlinjer och även i vissa detaljfrågor.

Slalen har genom utvecklingen under de senaste decennierna fåll ell berättigat krav på direkt styrning av förvaltningen i de flesta konkurser. Detta krav moliveras inte bara av all slalen fått en alltmera dominant ställning som skatleborgenär. De olika statliga organens belydande

Prop. 1978/79:105 442

insatser genom lån och bidrag lill förelag av någon belydenhet medför också all del allmänna måsle få full insyn i flerialel företagskonkurser. Vidare kan åberopas del sysselsältningspoliliska ansvar som åvilar bl.a. länsstyrelserna. Staten har t.ex. också iklätt sig ell vittgående ansvar alt i konkurs belala arbetslagarnas lönefordringar. Konkursförvaltning bör därför vara atl betrakta som ett ansvarsområde för staten. Föreningen anser sig ha skäl att vidhålla den uppfattning, som ullalats i yllrande 1974-06-20 över betänkandet "Förenklad konkurs m.m." (SOU 1974:6) all KFM bör vara förvaltningsorgan i alla konkurser med rätt och plikt alt i ordinär konkurs anlita skickliga advokater alt utföra förvaltningsåtgärder som fordrar särskild sakkunskap.

Föreningen kan inte godta den konstmktion av "jäv" mot KFM som byggts upp i direkliven. Det kan inte ens teoretiskt ligga något betänkligt i att KFM är på en gång förelrädare för slalen som skatleborgenär och förvallare. Konkursdomstolen ulövar kontroll över att handläggningen sker i enlighel med lagbeslämmelsema och i övrigt på ell objektivt riktigt sätl. Väsentligt är all den kronofogdepersonal, som skulle få utöva förvall-ningsuppgifterna, är underkastade tjänstemannaansvar. Övriga borgenärer och konkursgäldenärerna måste antas fortlöpande informera sig om förvaltningens gång och kan påtala fel hos t.ex. konkursdomaren. I ett syslem med KFM som förvallare borde RSV kunna tiUäggas föreskrifts-och kontrollverksamhet. Det bör också framhållas, att en ordning med KFM som förvaltare ur "jävssynpunkt" måsle vara bättre än att som nu ulse ivå advokaler i samma ort som förvaltare respektive rällens ombudsman. Det har f.ö. ansetts tillåtiigt all på andra rättsområden tillåta myndighet att ulöva en dubbelfunklion. Så t.ex. har del veterligen inte framkommit någon sakligt underbyggd krilik mot att en åklagare i sin egenskap av fömndersökningsledare tillvaratar kravet på opartiskhet under brottsutredningen och själv utför statens lalan inför domstol i samma broltmålsprocess.

Vad som myckel slarkl lalar för KFM som konkursförvaltare är atl myndigheten redan förfogar över den nödvändiga ulredningsapparalen och har en organisation, som med små personalförstärkningar kan anpassas till konkursförvallning. De mindre lillgångar, som kan finnas i det stora flertalet konkurser, skulle med utnyttjande av KFM:s resurser snabbi kunna realiseras. Kosinaderna för konkurshandläggningen skulle i regel bli närmast obetydliga. Handläggningstidema skulle avsevärt kunna nedbringas. Detta måsle uppenbarligen vara liU fördel för både gäldenärer och borgenärer.

Del bör särskilt framhållas att KFM ofta före konkursutbrottet tagit fram en noggrann utredning som underlag för prövning om återvinningstalan bör anställas. Del skulle många gånger leda tUl ett smidigt och rationellt samt "vinstgivande" förfarande, om KFM som förvaltare kunde bygga vidare på de undersökningar, som gjorts under indrivningsarbetet och bl.a. snabbt kunna vidta erforderliga processuella åtgärder.

Prop. 1978/79:105 443

Det har ofta påtalats och genom olika utredningar givits belägg för att en omfattande s.k. skatteflykt förekommer, särskilt vad gäller förelagar-skatler. Taxerings- och uppbördssystemet i fråga om inkomstskatt och förmögenhetsskatt ger f.ö. gott utrymme för obehöriga transaktioner, eftersom indrivning av kvarstående skatt enligt gällande system inte som regel fär verkställas förrän cirka två år förflutit från inkomstförvärvel. Del kan nämnas alt under åren 1970-76 omkring 4.265 mkr kvarstående skatt restförts saml alt av detta belopp inte mindre än 1.100 mkr måst avskrivas. Tillkommande skatt, som vanligen påförs efter revision eller annan granskning, har under åren 1970-74 restförts med omkring 330 mkr, varav 75 mkr skrivits av. Del bör även omtalas atl särskilt uppdebiterad A-skatt, dvs. sädana arbetstagarskatter som arbetsgivaren underlåtit att inbelala, under åren 1970-76 restförts hos KFM med ett belopp om cirka 1.140 mkr. Hittills har av denna summa avskrivits 395 mkr. Mervärdeskatt har under samma tidsperiod restförts med omkring 1.565 mkr, av vilket belopp 450 mkr avskrivits. Under de nämnda åren har s.k. ATP-avgifter restförts med 2.175 mkr och av denna summa har 500 mkr måst avskrivas. Det föreligger enligt föreningens mening starka skäl all anta. atl en effektivare konkursförvaltning med KFM som styrande konkursorgan, kommer alt leda tiU vinster genom att en inte obetydlig del av de skatte- och avgiftsbelopp, som nu skrivs av, kan återvinnas lill staten.

Föreningen vill framhålla att del bör prövas, om KFM bör tilläggas uppgifien som konkursförvaltare. I allt fall synes del uppenbart att KFM måste få utöva tillsynsfunktionen.

Sparbanksföreningen: Kommittén har såsom främsta brister med nuvarande syslem angivii att konkursavveckling ofta inte sker så snabbi och rationellt som är önskvärt. Den uttalade målsällningen inför förslaget har varil all göra förvaliningen mindre formbunden, samiidigi som man eftersträvat en effektivare tillsyn över förvaltningen. Icke minst utifrån den borgenärssituaiion banker ofta befinner sig i vid ordinära konkurser delar föreningen denna gmndsyn. De invändningar som kan resas från borgenärssynpunkl torde oftast ha med förvallningslidens längd och konkurskostnaderna att göra. Mot denna bakgrund är det enligt föreningens mening lämpligt och riktigt att förvaltningen avformaliseras och atl konkursförvaltningen ges ökad självständighet och handlingskraft på del säll kommittén föreslagit. Detsamma gäller den föreslagna ordningen enligi vilken förvallarna skall ulses av konkursdomaren och viss omfördelning ske av förvaltningens och tillsynsfunktionens uppgifier. Föreningen tillslyrker därför förslaget i dessa delar.

Finansieringsföretagens förening: I betänkandet anges på sid 13 att ett mindre formbundet förfarande som medger en snabb och rationeU avveckling eftersträvas. Föreningen utgår ifrån att därvid skall beaktas att borgenärerna erhåller bästa möjliga ekonomiska utfall samt att den av kommit-

Prop. 1978/79:105 444

tén angivna målsättningen ej skall ske på bekostnad av ett sämre ekonomiskt resultat.

LO: Eniigt LOs mening är det angeläget att en förändring av reglema för konkursförvaltning och tillsynen över förvaltningen kommer till stånd. De nuvarande reglerna är, specielll när del gäller fattigkonkursema, både otidsenliga och otillfredsställande, vilket leder till atl de anställda i dag, under konkursens gång, är helt beroende av det sätt på vilket förvaltningen arbetar. LO finner de nu föreslagna förändringarna ägnade atl delvis råda bot på dessa missförhållanden. LO ställer sig därför i princip positiv till de redovisade förändringama.

LO vill----- avslutningsvis ännu en gång betona viklen av atl konkurs
institutel och konkursförvaltning sätts in i ett samhäUsövergripande
perspektiv där arbelsmarknadsmässiga överväganden får en framskjuten
position. Konkursrätten måste därför fortsätta att reformeras.

TCO: Konkurslagskommittén föreslår i sill belänkande nya regler om konkursförvaltning. Bl.a. föreslås att systemet med s.k. fattigkonkurser avskaffas och ersätls av en ny ordning för handläggning av mindre konkurser. Denna handläggningsform skall dessutom lillämpas i åtskilliga konkurser som nu handläggs i ordinär ordning. Det förenklade förfarandet för mindre konkurser beräknas komma till användning i omkring 80 procent av alla konkurser.

I såväl ordinära som mindre konkurser skall enligt förslaget förvaltningen handhas av en förvallare. Institutet rättens ombudsman försvinner. Ansvaret för tillsynen över konkursförvaltningen läggs i stället på kronofogdemyndighelen. Den nuvarande uppgifien för rättens ombudsman att försöka uppnå förlikning av tvistiga fordringar anförtros åt konkursdomaren. 1 företagskonkurser skall vid behov ett aUmänt ombud kunna förordnas med uppgifi atl verka för att arbetsmarknads- och regionalpoliliska intressen beakias.

TCO finner de nu redovisade förändringarna i konkurslagsliftningen vara välavvägda och ämnade att underlätta den framtida konkursförvaltningen.

Industriförbundet: Förbundet har lagit del av ell av Svenska Bankföreningen avgivet yttrande över betänkandet. Förbundel vill för egen del instämma i de synpunkter som framförts i Bankföreningens yttrande.

Köpmannaförbundet och SHIO: Inledningsvis kan anföras alt anledningen lill en omarbetning av konkurslagstiftningen i första hand bör vara atl åstadkomma en effektiv och ändamålsenlig avveckhng av konkurserna, varvid särskilt skall beakias borgenärernas intresse av bästa möjliga ekonomiska utfall. Härvid bör beaktas att snabbhet skall iakttas vid avveckling av konkurser, vilkel dock inte får leda till ett ogynnsamt resuUat för borgenärema.

Svenska företagares riksförbund: Förbundels ändamål är atl främja ett

Prop. 1978/79:105 445

näringsliv byggt på marknadshushållning, fri konkurrens och enskild äganderätt. Genom ell sådani näringsliv tryggas så långl möjligt ett effektivt resursutnyttjande och ett fritt konsumtionsval.

I ell sådant näringsliv måsle man acceptera all företag som inte förmår atl läcka sina kostnader på sikt måsle upphöra med sin verksamhei. I ell slorl anial fall sker detla genom konkurs. Under allmänt dåliga konjunkturer, blir antalet konkurser större än eljest. Även väl rustade och väl skötta företag kan då gå över styr.

En konkurs drabbar alla som på ell eller annal säll är intresserade i företaget, t.ex. ägarna, långivarna, leverantörerna, arbetstagarna saml slal och kommun. De två sisl nämnda kategorierna drabbas både som skatteborgenärer och såsom "sociala borgensmän" för sysselsättning och individens trygghet mol nöd.

Konkursen framstår ofta som en brutal process, där intressegrupperna drabbas hårt och där tillgångar med stora värden slumpas bort. Ofta blir ej ens så myckel kvar att koslnadema för konkursförfarandet täcks. — Denna bild förstärkes utan tvivel av redovisningen i massmedia, där man — hell nalurligt — tar vara på de dramatiska momenten i händelseförloppet. Inte minsl har detta skett i de fall på senare lid då enstaka företagare figurerat i flera faltigkonkurser efter varandra.

Om den nu skisserade bilden får dominera lagstiftningen, riskerar man enligt Förbundels mening att komma vid sidan av ändamålet med en reformering av konkursinstitutel. Detta ändamål måste vara atl främja en effektiv och ändamålsenlig avveckling av konkursema, under särskilt beaktande av berörda borgenärers intresse av bästa möjliga ekonomiska utfall; hit hör bl.a. att avväga kravet på snabbhet mot kravel på gotl resultat för borgenärskollektivel, eller för förmånsberättigad borgenär. Reformen bör inriktas på de punkler där nuvarande organisation fungerar dåligt. På övriga punkler bör lagstiftningen beslå oförändrad.

Förbundet menar alt man i debatten måste bortse från den olust som var och en kan känna inför den enskilda konkursen. Konkursinstitutet har ju trots allt ett gott och i en marknadsekonomi ofrånkomligt ändamål. Positivt uttryckt kan ändamålet sägas vara att frigöra de resurser som i sin hittillsvarande organisation inte utnyttjas lill produktion av varor eller tjänster som köparna har tillräckligt intresse för. Därmed bereds lättare plals på marknaden för nya eller andra förelag som har bätire förmåga att ulnyllja resurserna.

Risk för alt komma fel vid reformeringen finns enligt Förbundels mening i två hänseenden. Dels kan lagsliftarna frestas atl överskatta betydelsen av rent administrativa reformer, dels kan de frestas att skjuta fram någon borgenärsgrupps intressen framför övriga borgenärers. Enligt Förbundets mening har i allt fler fall konkurslagskommittén utsatts för dessa frestelser— och fallit för dem.

Ackordsceniralen: Konkurser är i Sverige tämligen vanliga. De är

Prop. 1978/79:105 446

betydligt flera än i våra nordiska grannländer och i förhållande lill antalet företag är mängden konkurser större än i något annat industriland. Detta förhållande är anmärkningsvärt, eftersom de yttre betingelserna inte torde vara nämnvärt sämre i Sverige än annorstädes i väst väriden. En orsak kan vara Sveriges ovanligt liberala näringsfrihetslagsliftning. Företag får etableras utan kontroll och under former där personligl ansvar för dess skulder inte föreligger.

En annan orsak till de många konkurserna i Sverige lorde vara atl alternativen till konkursformen - likvidation, avveckling under hand eller ackord — utnyttjas endast i begränsad omfattning. Till detla bidrar all lönegaranlilagen är tillämplig endasl vid konkurs. Saknas pengar lill löner exempelvis därför all en oväntad likviditelsbrisl uppkommit, bedöms en ackordsuppgörelse vara otänkbar, oaktat della vore den bästa lösningen för anslällda och fordringsägare. Äckordsuppgörelser försvåras också därför alt skaller och sociala avgifier är prioriterade och i förmånshänseende placerade före löner.

Mot denna bakgrund får det anses vara mindre angelägel alt konkurslagen reformeras än att ändringar görs i lönegarantilagen och förmånsrättslagen i syfte atl underlätta uppgörelser utan konkursförfarande.

Ackordsceniralen har genom ledamoten i kommittén, direktören Sven Åvall, kunnat fortlöpande följa kommitténs arbete. Ackordscentralen anser, att det framlagda förslaget innefattar förbättringar i väsentliga avseenden och atl det kan läggas till grund för en ny lagstiftning på förevarande område. Ackordscentralen menar dock, atl kraven på en snabb och rationell konkursförvaltning samt på en effektiv tillsyn blir bättre tUlgodosedda om ackordscentralens synpunkter beakias vid utformningen av lagstiftningen.

Handelskammarförbundet: I betänkandet föreslås nya regler för förvaltning och lillsyn i konkurser. Vidare innehåller betänkandet en överarbetning av ett lidigare förslag tiU ändringar i reglerna om mindre konkurser samt dessutom vissa nya bestämmelser om konkursgäldenärs skyldigheter. Förbundet vill lill en början framhålla att ell uppenbarl behov av nya regler för mindre konkurser och vissa förenklingar i reglerna om förvaltning av konkurs har gjort sig gällande. Förslag till förändringar i dessa delar lorde därför fylla ett praktiskt behov. Förbundet kan i huvudsak tiUstyrka den utformning av förevarande regler som kommittén förordar i betänkandet. Vad emellertid angår reglerna om tillsyn i ordinära konkurser har kommittén enligt förbundets mening inte kunnat påvisa att så betydande nackdelar med nuvarande system föreligger att skäl finns för

' Ett av länsstyrelsen i Kalmar län bifogat yttrande från Kalmar läns handelskammare överensstämmer i allt väsentligt med handelskammarförbundets yttrande.

Prop. 1978/79:105 447

genomgripande förändringar i gällande regler. Även om ett sådant behov av förändrade regler skulle kunna påvisas kan förbundet i vart fall inte tillstyrka kommitténs förslag lill reglering av tillsyn i konkurser. Som nedan skall utvecklas synes den av kommittén i förevarande sammanhang förordade lösningen innebära försämringar i förhållande till nu gällande regler i flera betydelsefulla hänseenden.

Företagareföreningarnas förbund: Företagareföreningarnas förbund anser det vikligl all konkursboels avveckling sker med minsta möjliga värdeförsämring och med beakiande av förutsättningarna för en ur sysselsättningssynpunkt angelägen eventuell fortsall drifl. Mol denna bakgrund finner förbundel det väseniligi, all en fortsatt reformering av konkurslagsliftningen tar fasta på atl främja en effektiv och ändamålsenlig avveckling av konkurserna.

2 Förvaltningen i ordinära konkurser

2.1 Förvaltares kvalifikationer och tillsättande av förvaltare m.m.

JK: Jag har ingen erinran mol kommitténs utgångspunkt i fråga om valel av förvaltare. Uppgiften bör i de flesta fall anförtros advokal med inriktning på affärsjuridik eller liknande verksamhet. Valet bör emellertid påverkas av konkursens beskaffenhei. Om gäldenären inte är rörelseidkare kan anspråken ställas lägre än eljest. Del är också rimligt atl man under en övergångstid inte är alllför inriktad på val av specialister utan öppnar möjlighet till en så småningom utvecklad specialisering. 1 synnerhet uianför områden runt de största städerna kan följden eljesl bli att ingen advokat befinnes lämplig som konkursförvaltare. Detla skulle medföra extra kostnader för förvaltningen men framför allt skulle del på sikl kunna leda lill en utarmning av landsbygdens lillgång på advokaler.

Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt: Del är angeläget från åklagarsynpunkl all höga krav ställs pä den som utses lill förvaltare i konkurs. Med beaktande av de nya kvalifikations- och behörighetskraven kan förvallaren ges siörre befogenheler och därigenom möjligheter all åstadkomma en säkrare konkursuiredning.

Förvaltarens — enligt kommillébetänkandet — omfattande befogenheler, hans övriga skyldigheler, formen för hans tillsättande och del iniresse som samhällel har av konkursförvallningen ger konkursförvallarens siällning och verksamhei en officiell prägel. Med hänsyn härtill bör del klarare redovisas i vilka avseenden hans ålgärder bör belraklas som myndigheisuiövning.

Göta hovrätt: Hovrällen vill emellertid starkt ifrågasätta om inte de kvalifikationskrav utredningen uppställer leder för långt. Flertalet konkurser är inte mer komplicerade än atl de allmänpraktiserande jurisler

Prop. 1978/79:105 448

som nu anses lämpliga som konkursförvaltare även i framliden skulle kunna anlilas. Konkursdomarens självsländiga prövningsrätt lorde innebära lillräcklig garanti för atl endasl kvalificerade personer erhåller förvallamppdrag. Även om förvaltaren enligt nu föreliggande förslag föreslås fä vidgade befogenheler finner hovrätten ej skäl frångå sin lidigare slåndpunkl i denna fråga. Härtill kommer svårighelerna all i del akluella fallel avgöra huruvida viss advokats verksamhei har speciell inrikining på affärsjuridik.

Hovrättspresidenten Åqvisl, hovrätlslagmannen Larsson och adj. ledamolen Palmer: Vi delar kommitténs uppfattning alt förvaltaren i ordinära konkurser regelmässigl bör ha speciell inriktning på affärsjuridik. Härigenom skapas förutsättningar för atl ge förvallaren en mer självständig ställning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Hovrätten ansluter sig lill förslagen om de kvalifikations- och behörigheiskrav som skall gälla i fråga om en konkursförvaltare. Likaså biiräder hovrätten de föreslagna reglerna för utseende av förvallare. Hovrällen vill här endast framhålla all konkursdomaren vid uiseende av förvallare ej bör känna sig bunden av gäldenärens egel förslag.

Göteborgs tingsrätt: Enligt tingsrättens mening bör förvaltningen anförtros huvudsakligen ål kvalificerade advokater. Tingsrälten finner väsentligt att konkursdomaren är obunden av borgenärsintressen vid val av förvaltare. Att förvaltare fyller högt ställda krav är av avgörande betydelse för förvaltningens effektivitet och snabbhet. För Göteborgs tingsrätts del lorde del inte föreligga några problem att rekrytera krafter som fyller de av kommittén angivna kraven.

Tingsrätten instämmer i de synpunkter departemenischefen utvecklar i propositionen på sid. 181-186. Den förändring i rättslägel som avses komma till stånd avspeglas emeUertid inte i den föreslagna lagtexten, vilken närmast för tanken till de krav som för närvarande stäUs på en konkursförvaltare. För atl markera förändringen i rättsläget borde paragrafen i stället lyda "Konkursförvaltare skall ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver samt åtnjuta borgenärernas förtroende. Han skall även i övrigt ha förutsättningar att fullgöra sådant uppdrag. Den som är anslälld vid domstol får ej vara förvaltare". Första punkten i den första meningen syftar då på förvaltarens personliga kvalifikationer och den andra meningen närmast på honom till buds stående resurser i fråga om bokföring m.m.

Kronofogdemyndigheten får i sin egenskap av tillsynsorgan många löpande kontakter med konkursförvaltarna under själva konkursförvaltningen och torde få god inblick i hur dessa sköter sina uppdrag och deras lämplighet för uppgiften. Kronofogdemyndigheten borde därför, som kommittén anfört, kunna ge konkursdomaren värdefulla synpunkter vid förvallarvalet. Om någon föreslås liU förvaltare i konkursansökan och

Prop. 1978/79:105 449

konkursdomaren inte vet all denne fyller kvalifikaiionskraven, bör konkursdomaren samråda med kronofogdemyndighelen. Del kan vara känsligt både för konkursdomaren och den det gäller om konkursdomaren förbigår viss föreslagen förvallare exempelvis då denne i och för sig inte är olämplig, men annan skulle vara bättre. Del vore en fördel om det redan före ikraftträdandet slod klart vilka som kan förordnas till förvallare. Konkursdomaren kan göra en förfrågan hos tänkbara förvaltare om vilka som har intresse av förvaltaruppdrag och efter prövning av kvalifikationerna i samråd med advokatsamfundets lokala organ och lillsynsorganel välja ett relativt fåtal på vilka i princip samtliga uppdrag sedan fördelas. Alla som inte blivit utvalda blir hell uteslutna från förvaltaruppdrag genom ett beslul som är helt informellt och inte kan överklagas. Delta kan anses mindre tillfredsställande. En annan lösning är atl överlala någon form av auktorisation för förvaltaruppdrag till advokatsamfundet.

I allmänhet utses interimsförvaltaren lill förvaltare vid det försia borgenärssammanträdel. 1 prakiiken sker alltså valel av den som kommer alt bli förvaltare konkursen igenom vid utseendet av interimsförvaltare. Det är därför vikligare all konkursdomaren samråder med tillsynsmyndigheten redan vid förordnande av interimsförvaltare än vid förordnande av slutlig förvallare.

Borås tingsrätt: Mol förslaget om atl skärpta kvalifikationskrav skall ställas på förvaltare och att förvaltare alllid skall tillsättas av konkursdomaren har tingsrätten i och för sig inget alt erinra. Tingsrätten vill dock påpeka all det på mindre orter kan vara svårt all finna någon som uppfyller de nya kraven. I sådani fall bör man kunna anlila t.ex. en allmänpraktiserande advokat från orten. Alt behöva ulse en advokal från annan ort kan göra konkursförvaltningen onödigt tungrodd.

Västerås tingsrätt: Tingsrälten delar kommitténs uppfattning att siörre krav bör ställas på förvallarens kvalifikationer. Förslaget innebär all i allmänhet advokaler som är specialiserade på konkursförvaltning skall förordnas till förvallare. Ett sådani system tillämpas redan vid tingsrätten. Sedan några år har tingsrätten sålunda koncentrerat förvaltamppdragen till två advokatbyråer. Erfarenhelerna härav är goda. Äv stor betydelse är att vid de anlitade byråerna arbetas in rutiner för skötseln av de löpande göromålen i förvaltningen. En koncentration av förvaltaruppdragen torde skapa förulsältningar för förvaltaren atl bygga upp en för sådana rutiner lämplig kontorsorganisalion.

Med det föreslagna sysiemel får särskilt uppmärksammas frågan om rekrytering av nya förvaltare. 1 viss mån torde behovet av rekrytering tillgodoses genom alt advokatbyrå som anlitas för konkursförvaltning själv anställer jurisler att biträda i förvaltningen. Som ett nalurligl led i nyrekryteringen bör vidare allmänpraktiserande jurist, utan särskild erfarenhet av konkursfrågor, anlitas i vissa mindre konkurser. Som kommittén framhåller bör detta dock gälla endast beträffande sådana konkurser där till-29 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 105

Prop. 1978/79:105 450

gångarna kan antas inte räcka Ull betalning av konkurskostnadema.

En koncentration av förvaltamppdragen bör naturligen medföra att de advokater som i allmänhet kommer att anlitas som förvaltare i mindre utsträckning än andra advokater ges annat offentligt uppdrag.

I fråga om lagtextens utformning (44 8) kan sägas att den ej ger tillräckligt uttryck för den av kommittén åsyftade sakliga ändringen av förvaltar-kvalifikationema. Tingsrätten ulgår emellertid från att i vart fall motivtexten blir så fullständig att innebörden av lagtexten framstår som klar.

Tingsrätten tillstyrker förslaget att förvaltare skaU utses av konkursdomaren.

RPS: Del är angeläget alt kommitténs krav att såsom konkursförvaltare regelmässigt skall utnyttjas specialister också i realiteten blir uppfylll.

Umeå tingsrätt: Tingsrätten ansluler sig till förslaget i fråga om ordningen för utseende av förvaltare och de kvalifikationskrav som bör uppställas.

RSV: Genom förslaget fråntas borgenärema rätten atl välja förvaltare. 1 stället läggs valel av förvaltare på konkursdomaren. Borgenärernas möjlighel att påverka personvalet tillgodoses genom föreskrifien att konkursdomaren vid första borgenärssammanlrädet skall höra närvarande borgenärer.

Enligt RSVs mening borde man även kunna underlåta alt inhämta "närvarande borgenärs" synpunkier på förvallarvalet. Konkursdomaren har all fästa vikt vid borgenärernas synpunkter på förvallarvalet. Emellertid kommer han då påtagligen i ett visst dilemma efiersom han samtidigt skall verka för att den av honom utsedde interimsförvaltaren också blir slutlig förvallare. Man undviker denna besvärlighet om borgenäremas synpunkter på personvalet endast anses vara av underordnad betydelse. Förvaltamas kompetens skall ju enligt förslaget vara stäUd utom aUt tvivel. Det har sagts alt borgenäremas synpunkter på personvalet skulle ge konkursdomaren säkrare underlag för dennes ställningstagande (lämplighetsbedömningen) men även denna omständighet torde ha ringa betydelse på grund av de skärpta kraven på förvaltarens kompetens. Konkursdomarens och tUlsynsmyndighetens kännedom om presumtiv förvaltares kvalifikationer och lämplighet för förvaltaruppdrag kommer att bli så goda att detta garanterar att tUlräckligt underlag finns för konkursdomarens prövning utan att borgenäremas synpunkter behöver inhämtas. RSV vill också erinra om borgenärernas möjligheter att överklaga förvallarvalet (210 8), få ytterligare förvaltare utsedd (47 6) samt att få granskningsman förordnad (43 §). Med den av RSV föreslagna ordningen kan institutet interimsförvaltare avskaffas.

Under dessa förutsättningar anser RSV också att det bör övervägas om första borgenärssammanträdet längre fyUer någon funktion i förfarandel. Dess funktion är i dag huvudsakligen att möjliggöra valet av förvaltare. Därutöver skall konkursgäldenären, om inte laga förfall möter, vara när-

Prop. 1978/79:105 451

varande vid detta tillfälle och avlägga bouppteckningsed.

Enligt RSV kan bouppteckningseden (91 8) väl avläggas utan anknytning till ett första borgenärssammanträde. Borgenärernas möjlighet att närvara när eden avläggs behöver självfallet inte inskränkas. Atl första borgenärssammanträdet utmönstras torde enligt verkets mening inte innebära någon nackdel. RSV erinrar om att lagutskottet uttalat önskemål om att förfarandet vid de båda konkursformema bör bli så enhetligt som möjligt.

Kronofogdemyndigheten i Göteborg: KFM har ingel att invända mot att advokater som är specialiserade på konkurser förordnas tiU förvaltare i både ordinära och mindre konkurser. Inte minst ur utbildningssynpunkt är det viktigt att den unge advokaten får börja med enklare konkurser för att så småningom ge sig i kast med mera krävande uppgifter.

KFM vill också framhålla det lämpliga i förslaget att det blir konkursdomaren som utser förvaltare. Detta ökar förutsättningarna för en opartisk förvaltning. Det nuvarande systemet med möjlighet att insamla fullmakter för att behärska förvallarvalet leder ibland till mindre lämpliga arrangemang.

Kronofogdemyndigheten i Kristianstad: Det lorde vara av grundläggande betydelse för tUlsynsorganets möjligheter atl fullgöra sina uppgifter, atl övervaka att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt och i överensstämmelse med konkurslagen samt arbets- och skattelagstiftning och dess möjlighet att göra detla smidigt och rationellt, att samarbetet mellan tillsynsorganet och konkursförvaUaren fungerar tillfredsställande och att dessa organ har ingående ömsesidig kännedom om varandra och om i väsentliga avseenden gemensamma lokala förhåUanden. För att tillsynsorganet skall kunna fullgöra sina uppgifter tillfredsstäUande torde fordras ett verkligt inflytande på tillsättningama av förvaltare och frågan vilken tillsynsmyndighet som skaU handha tUlsynen. Konkursdomaren torde böra höra tiUsynsmyndigheten redan vid tillsättningen av förvaltare enligt 45 8 i föreslagen lydelse. Förvaltare torde inte i någon av tillsätt-ningssituationema böra kunna tiUsättas mot tUlsynsmyndighetens avstyrkande om tillräcklig grund för avstyrkande anföres.

Kronofogdemyndigheten i Västervik: I 208 8 föreslås domarjäv för tjänsteman hos tillsynsmyndigheten. Däremot har ej föreslagks sådani jäv för konkursförvaltare. Detta är uppenbarligen en stor brist, som är ägnad att allvarligt minska förtroendet för förvaltningen. Anledningen tUl att sådant jäv ej behöver föreligga för förvaltare har ej förklarats.

Införande av domarjäv för förvaltare får anses vara ett oeftergivligt renlighetskrav och nödvändigi för att uppnå en objektiv och opartisk konkursförvaltning. Frågan har ingående diskuterats i SOU 1974:6.

Frågan om ställande av säkerhet för omhänderhavda medel och den

Prop. 1978/79:105 452

skada som kan drabba borgenär vid fel eller försummelse av förvaUare synes ej ha lösts av utredningen. Detta bör kunna ske genom föreskrifi om ansvarsförsäkring.

Kronofogdemyndigheten i Örnsköldsvik: Förvaltarens kvalifikationer behandlas på ett flertal ställen. Det betonas dels all han bör ha en utpräglat affärsjuridisk inriktning dels ock atl han bör förfoga över en tillräckligt stor och effektiv kontorsorganisalion. Allmänpraktiserande advokater skall komma i fråga endast betr de konkurser som i dag kallas "faltigkonkurser".

När kommittén föreslär KFM som tillsynsorgan nämns som en fördel dessas lokala anknyining. Samma överväganden bör göras betr förvallarvalet. I stora delar av landet finns endasl allmänpraktiserande advokater. Del kan förutses uppstå svårigheter för tillsynsmyndigheten om förvaltningen handhas av advokal uianför KFM:s centralort.

Del bör övervägas om inte allmänpraktiserande advokat bör kunna förordnas, i vart fall i alla mindre konkurser.

Förvaltaruppdragen skall dock inte få cirkulera mellan olika byråer. I del stora flertalet kronofogdedislrikl i landet överstiger antalet konkurser per år inte 30. För all uppnå erforderlig kompetens på området bör förvaltaruppdragen koncenireras till någon eller några få advokaler.

Del sagda skall ses jämväl mol bakgrunden av alt RSV kan förväntas få i uppdrag all förmedla viss utbildning även gentemol förvallare. Möjligheten atl genomföra en sådan ökar ju mer kretsen av förvaltare begränsas — effeklivitelen och enhetligheten lill fromma.

1 inledningsskedet bör dock inte kraven ställas för högt på förvaltarnas kvalifikationer när det gäller mindre konkurs. Detta för att möjliggöra en mer eller mindre fast uppbyggnad av förvaltarskapet.

Det måsle betonas vad kommittén sagt om att konkursdomaren bör samråda med tillsynsmyndigheten inför utseendet av interimsförvaltare. Skyldighet all höra denna myndighet har fastlagts endasl före förordnande av slutlig förvaltare. Normalt skall förvaltningen handhas av en och samma advokal under hela konkursen. Skulle till interimsförvaltare ulses advokal, som tillsynsmyndigheten finner olämplig för uppdragei. ligger det nära lill hands all man drar sig för all få denne utbytt vid val av slutlig.

Kronofogdemyndigheten i Östersund: Kommitténs förslag atl i lillgångskonkurser endasl dokumenterat skickliga advokater skall få handha förvaltningen är myckel välmotiverat. Erfarenheten visar, att långt ifrån alla allmänpraktiserande advokater och andra jurister är lämpliga som konkursförvaltare. Det är många gånger påkallal att en skicklig advokat bosatl på annan orl än konkursgäldenären, förordnas all vara förvaltare. Om förvaltningen sköts på ell ändamålsenligt sätt görs så stora vinster, att den ökade kosinaden för förvallarens resor mm blir försumbar i del stora hela. Kronofogdemyndigheten skulle för sin del gärna se atl advokalsam-

Prop. 1978/79:105 453

fundet medverkade till en undersökning om vilka ledamöter som kunde tänkas ifrågakomma som förvallare i framliden.

Länsstyrelsen 1 Södermanlands län: 1 yttrande över konkurslagskommitténs tidigare betänkande "Förenklad konkurs m.m." (SOU 1974:6) har länsstyrelsen anslutit sig till förslaget atl konkursdomaren även skall utse slutlig förvallare. Länsstyrelsen finner del tillfredsställande all kommittén i nu framlagda förslag vidhåller denna ordning.

Enligt 46 8 skall konkursdomaren förordna slutlig förvallare i konkurs efter del atl tillsynsmyndigheien hörts. 1 flerialel konkurser förordnas för närvarande inlerimsförvallare atl även vara slutlig förvaltare i konkursen. Enligt kommitténs förslag åligger det även interimsförvaltaren att i vikligare frågor angående konkursboets förvallning höra tillsynsmyndigheten. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör därför konkursdomaren, när omständigheterna medger del. inhämta tillsynsmyndighetens yttrande även innan interimsförvaltare förordnas. En sådan ordning anser länsstyrelsen vara ägnad all underiätta tillsynsmyndighetens arbetsuppgifter såväl vid förordnande av slutlig förvaUare som i samband med övriga av kommittén föreslagna arbetsuppgifter.

Kommitténs förslag beträffande kvalifikation och behörighet för konkursförvaltare överensstämmer med lidigare i proposition 1975/76:210 framlagt förslag. Kvalifikationskraven är allmänt hållna och anger endasl alt konkursförvaltare skall ha den insikt och erfarenhel som uppdraget kräver, åtnjuta borgenäremas förtroende samt även i övrigt vara lämplig för uppdragei. Äv propositionen framgår atl uppdraget i första hand skall tilldelas advokater eller andra jurister, som är specialinriktade på affärsjuridik och ha särskild erfarenhet av konkursfrågor.

Länsstyrelsen har i yttrande över kommitténs belänkande "Förenklad konkurs m.m." påpekal all specialister på konkurslagstiftningens område oftast inte finns att lillgå på mindre orter. Mol bakgrund av alt förvaltning av samtliga konkurser enligt förslaget skall stå under lillsyn av samma myndighei och att även förvaltaren enligt 52 8 i kommitténs lagförslag får tillkalla sakkunnigt biträde torde enligt länsstyrelsens uppfattning hinder ej föreligga för andra lämpliga personer att erhåUa förvaltaruppdrag i vart fall i ordinära konkurser av enklare beskaffenhei. Därigenom lorde möjlighel finnas att i många konkurser minska kostnaderna för förvaltningen, bl.a. på så sätt all konkursboel inte behöver belastas med dyra reseersättningar. Med hänsyn till den föreslagna lagtextens utformning (44 8) lorde del vara tillfyllest med ett dylikt påpekande i motiven.

Länsstyrelsen I Kalmar län: Länsstyrelsen har ingel atl invända mot förslaget men vill framhålla att vid myckel stora företags konkurser räcker måhända inte en förvallare som är lagfaren. Branschkunnig sakkunskap kommer sällan till användning för avveckling trots den avsevärt lägre kostnaden härför i många fall. Länsstyrelsen är därför av den uppfattningen all om mer än en förvaltare skall utses bör någon besitta nödig

Prop. 1978/79:105 454

branschkännedom. Frågan kan komma alt få än större aktualitet i och med den alltmer ökade internationella handeln.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsen har i sitt
yttrande över konkurslagskommitténs betänkande Förenklad konkurs
m.m. (SOU 1974:6) tillstyrkt---------------------------- reglema om konkursförvaltares kvalifi
kationer i ordinär konkurs. Länsstyrelsen hänvisar till detta yttrande .

USS: USS vUl för sin del ifrågasätta om inte kommitténs förslag att kronofogdemyndighet skaU vara tiUsynsorgan i alla konkurser medför att även personer med ekonomisk utbildning — t.ex. auktoriserade eller på annat sätt godkända revisorer — bör kunna utses som konkursförvaltare i betydligt större utsträckning än vad som den tidigare propositionen och regeringens tilläggsdirektiv ger vid handen. De kompetenskrav som stäUs på kronofogdarna samt möjligheterna att förordna medförvaltare och anlita sakkunnigt biträde borgar för att tiUräcklig juridisk sakkunskap ändå kan tillföras konkursförvaltningen. TiU detta kommer atl antalet advokater med affärsjuridisk inriktning är relativt begränsat.

I ett tidigare remissyttrande över kommitténs första delbetänkande (SOU 1974:6) har USS förordat kronofogdemyndighel som förvaltare i s.k. mindre konkurser men dessutom — något som skall understrykas i detta sammanhang — uttalat att denna myndighet borde kunna komma i fråga även som förvaltare i större konkurser. Därmed ville USS markera att frågan om vem eller vilka som skulle kunna anförtros förvaltningsuppgifter borde besvaras i ett sammanhang och alt kronofogdarna kunde vara lämpliga som förvallare vid sidan av advokater och andra jurister.

En gmpp inom USS — denna gmpp innefattar både sakkunniga och experter — anser alltjämt att kronofogdemyndighetemas kunskaper och erfarenheter i exekutionsrällsliga frågor bäsl tillvaratas om dessa myndigheter tilldelas förvaltningsuppgifter i den nya organisationen. Enligt denna meningsriktning synes det därvid lämpligast att kronofogdemyndighet förordnas som ensam förvaUare i s.k. tillgångslösa och mindre konkurser samt i övriga konkurser får utgöra ett altemativ till advokater och andra juridiskt eller ekonomiskt utbildade personer. För dessa senare fall skulle en ordning av angivet slag vara särskilt lämplig vid konkurser, där stora samhällsintressen står på spel.

Ledamoten i FOK Löfberg anser att FOK bort uttala sig enligt följande: I belänkande angående konkursförvaltning (SOU 1977:29) har konkurslagskommittén, med ändring av gällande ordning, föreslagit, att valet av förvaltare även i ordinär konkurs skall utses av konkursdomaren. Motiveringarna för att frånta borgenärema rätten att utse förvaltare av den egendom, som de facto hör dem till, gmndar sig på åsikten, alt behov skulle föreligga av ett system, som bättre än det nuvarande kunde säkerställa, att till konkursförvaltare komme i fråga endasl för uppgiften kvalificerade personer. Behovet skulle enligt kommittén bli tillgodosett genom den föreslagna ordningen.

Prop. 1978/79:105 455

Redan nu utser konkursdomaren interimsförvaltare. Kommittén betonar angelägenheten av att denne som regel även blir slutlig förvaltare. Kommittén anser dock atl konkursdomaren — före tUlsältande av slutlig förvaltare — bör bereda borgenärema möjlighet atl lägga fram sina synpunkter beiräffande personvalet. Stor vikt bör fäsias vid vad de borgenärer, som särskilt berörs av konkursen, anför i förvaltarfrågan. Som exempel nämner kommittén företagsinteckningsinnehavare med särskild förmånsrätt enligt 5 8 FRL och staten — företrädd av kronofogdemyndigheten — som innehavare av skaltefordringar med allmän förmånsrätt enligt 13 8 FRL. Samtidigt förklarar kommittén, att det redan enligt nuvarande lagstiftning visserligen ankommer på konkursdomaren atl se till att borgenärema valt en behörig och lämplig person men att det i praktiken krävs starka skäl för att konkursdomaren skall underkänna den av borgenärema utsedda förvaltaren. Kommitténs resonemang ler sig i viss utsträckning motsägelsefullt. Å ena sidan skall konkursdomaren, fästa stor vikt vid de synpunkter på personvalet, som särskilt berörda borgenärer bl.a. kronofogdemyndigheten för fram, å den andra skall han verka för att den av honom själv utsedde interimsförvaltaren också blir slutlig förvaltare. I de fall personförändring föreslås av borgenärerna, hamnar konkursdomaren påtagligen i ett dUemma. Om kommitténs slutledning är riktig, att det tarvas starka skäl för att en konkursdomare med stöd av nuvarande lagstiftning skall underkänna en av borgenärerna föreslagen konkursförvaltare, så torde del bli ännu mera bekymmersamt för honom att antingen nödgas desavouera sin egen interimsförvaltare eller också gå emot de ofta betydande borgenärsintressen, vars synpunkter han har skyldighet att särskilt beakta.

Genom den föreslagna ordningen synes risken öka, att större borgenärer och dessutom prioriterade sådana, kan påverka förvallarvalet tiU sin fördel. Det nuvarande majoritetsinflytandet bortfaller tUl nackdel för de ofta många mindre borgenärerna. I ordinära konkurser, där borgenärs-intresset atl erhålla sakkunnig företrädare vanligen är betydande, torde risken för val av inkompetent förvaltare vara obetydlig. Konkursdomarens eventuella svårigheter att framtvinga en förvaltare med erforderlig kompetens torde knappast bli mindre vid den av kommittén föreslagna ordningen.

Del är enligt FOK:s mening av betydelse för det allmänna ombudets agerande i de fall, ombudet skall företräda staten i syfte att trygga företags fortbestånd, atl som motpart ha en förvaltare, som genom val erhåUit borgenärernas förtroende. Enligt FOK:s mening kan fömtsältas, att ett inte oväsentligt antal konkursärenden kommer att gäUa företag, som från de synpunkter aUmänna ombudet avses skola beakta, blivit föremål för särskild uppföljning och bevakning från statens sida. FOK finner det naturligt, att allmänna ombudets verksamhet synkroniseras med nämnda aktiviteter. Avsikten därmed är, att — utan att borgenäremas rätt trades

Prop. 1978/79:105 456

för när — öppna möjlighet för staten alt Irygga förelags fortbestånd eller skapa förutsättningar för en reglerad avveckling. Då företag försatts i konkurs blir borgenärerna den naluriiga förhandlingsparlen vid de överläggningar, vilka vanligen ingår som ett led i försöken att nå de angivna syftemålen. Borgenärernas intresse koncenireras vanligen till den utdelning, de kan påräkna. Av naturliga skäl framstår det som önskvärt, atl en av dem godkänd värdering av tillgångarna i konkursen kan läggas lill grund för överläggningarna med statens representanter. Konkursbouppteckningen bör kunna utgöra denna gmnd. Dess värderingar bör därför efter eventuella justeringar godkännas på första borgenärssammanträdet. Behovei av ett förhandlingsunderiag talar starkt för att förvallaren bör ulses av borgenärerna, varigenom hans uppgift att företräda deras intressen markeras. Samtidigt bör föreskrivas i lag, att borgenärerna, i förhållande lill de förslag allmänna ombudet kan framlägga, är bundna alt antaga den kompensation, som konkursbouppleckningen ger utrymme för. Om bud ingivits på tillgångar i konkurs på högre belopp än vad bouppteckningen utvisar, bör dock nedregränsen för borgenärernas skyldighet att antaga erbjudande från allmänna ombudels sida, höjas i motsvarande mån. Erbjudande skall omfatia anbud från såväl staten som av staten ägl eller understött företag. Principen förutsätter, all — vid skilda uppfattningar mellan förvallaren och allmänna ombudet, då erbjudanden genom allmänna ombudet är lägre än vad framkommer genom angivna maximi-värderingsmetoder — i lag befästes, att frågan skall hänskjutas till borgenärerna för avgörande.

På angivna gmnder anser FOK att förvaltare i ordinär konkurs allt fortfarande bör utses av borgenärerna. I den mån ökad vikt anses böra tillerkännas majoriteten av borgenärerna, bör lösningen härav sökas i ändring av majoriletsreglerna. BibehåUandet av borgenärernas inflytande vid val av konkursförvaltare bör enligt FOK:s åsikt, även stärka grunden för uppfattningen att förvaltaren bör ges en mera självsiändig stäUning. Det kan slutligen noteras, all konkurslagskommittén i betänkandet Förenklad konkurs m.m. (SOU 1974:8, s. 174) - i fråga om partiskhet från förvaltares sida — själv konstaterar, atl del knappast finns belägg för att missförhållanden förekommer i någon nämnvärd omfattning.

Advokatsamfundet: Samfundet har i sill yttrande över kommitténs betänkande "Förenklad konkurs m.m." (SOU 1974:6) anslutit sig till förslaget att konkursdomaren skall avgöra förvaltarfrågan efter hörande av de borgenärer som är närvarande vid första borgenärssammanträdet men därvid påpekat att vikt bör fästas endast vid de synpunkter på valet som framförs av sådana borgenärer vilka har praktisk möjlighet enligt förmåns-rättsreglerna att få utdelning och som därigenom är beroende av förvaltningens effektivitet. Samfundet framhöll önskvärdheten av att detta borde på lämpligt sätt fastslås i motiven tiU lagstiftningen. Samfundet vidhåller, alltjämt vad sålunda anförts.

Prop. 1978/79:105 457

Samfundel vill framhåUa alt del givetvis är angelägel att konkursdomaren inte av slentrian ständigt utser advokaler på en och samma advokalbyrå som konkursförvaltare utan alt man eftersträvar en fördelning av uppdragen mellan de på orten eller närbelägna orter verksamma advokater som med hänsyn till sina kvalifikationer bedöms lämpliga för uppdrag som förvaltare i konkurs. En naturlig nyrekrytering bör eftersträvas. Man bör med avseende på valel av konkursförvaltare inte enbart beakta eventuell omfaitande erfarenhel av just konkursförvaltning utan även eftersträva all för sådana uppdrag rekrytera andra advokater som har grundlig erfarenhet av handels- och bolagsrättsliga frågor och ell allmänt gott ekonomiskt omdöme.

Med hänsyn lill att ändamålet med den föreslagna ändringen är all koncentrera förvaltaruppdragen lill specialister— företrädesvis advokaler — bl.a. för all därigenom bereda möjlighel atl ge förvaltaren en i förhållande lill lillsynsorganel och borgenärerna mera självsiändig beslutanderätt, anser samfundel atl skäl saknas all i lagtexten utesluta del av kommittén i betänkandet SOU 1974:6 föreslagna kvalifikationskravet atl förvallaren bör vara lagfaren.

Kronojögdeföreningen: Kommittén har betonat all endast dokumenterat skickliga advokater bör anlitas all ulföra förvallningsålgärderna i ordinära konkurser. Föreningen vill insiämma i detla. Föreningen vill anmärka, all det inte sällan kan vara påkallat all anlita en skicklig advokal, bosatl på annan ort än konkursgäldenären. En effektiv förvaltning och snabb avveckling måste medföra sådana vinsler, som mer än väl kompenserar ökade kostnader för i.ex. förvallarens resor. Om skickliga advokaler anlilas i konkursförvaltningen kan dessa enligt kommitténs förslag ges ell stort mått av handlingsfrihet i samråd med bl.a. KFM. Förslaget att boets egendom skall säljas så snart detta lämpligen kan ske, innebär en anpassning lill vad som redan nu ofta förekommer i praktiken.

En särskild fråga är behovei av regler om jäv för de funktionärer, som deltar i konkurshandläggningen. I förslaget har influtit en beslämmelse om s.k. domarjäv för tjänsteman hos tillsynsmyndigheten. Det måste betecknas som en brist alt inte något motsvarande stadgande upplagils beträffande konkursförvaltare. Frågan har diskuterats ulföriigl i belänkandet "Förenklad konkurs mm" (SOU 1974:6 s 167-176).

Bankföreningen: De kvalifikations- och behörighetskrav i fråga om konkursförvaltare, som kommittén föreslog i del lidigare delbetänkandel "Förenklad konkurs m.m." (SOU 1974:6), har bibehållits oförändrade i det nu framlagda förslaget. Kraven är enligt kommittén avsedda att säkerslälla all konkurser handhas så att ett så gynnsamt resultat som möjligl uppnås för borgenärerna och övriga intressenter. Äv konkursförvaltaren skall därför krävas ekonomisk sakkunskap, kunskaper om bokföring och

Prop. 1978/79:105 458

redovisning samt juridiska kunskaper. Förordnande som konkursförvaltare skall ges företrädesvis åt personer med speciell inriktning på affärsjuridik, däribland konkursrätlsliga frågor. Delta innebär enligt förslaget alt i allmänhet endasl inom detta område specialiserade advokaler bör komma i fråga för uppdrag som konkursförvaltare. Bankföreningen delar denna uppfattning.

Bankföreningen har i sitt yttrande över nämnda delbetänkande godtagit förslaget atl konkursdomaren skall ulse den slutlige förvaltaren, icke blott som f.n. interimsförvaltaren. Bankföreningen har allljäml samma uppfattning.

Finansieringsföretagens förening: Det är föreningens uppfattning att konkursboets mer betydelsefulla borgenärer även i fortsättningen måste ges möjligheter att antingen påverka vem som skall utses som förvallare eller inlägga "veto" mot konkursförvaltare som ulsells av konkursdomare. De argument som förelåg vid utformningen av nuvarande bestämmelse gör sig allljäml gällande. Föreningen har inga invändningar mot förslagels kvalifikationskrav. I 44 8 anges bl.a. alt konkursförvaltare skall ha den insikt och erfarenhel som uppdraget kräver.

Föreningen utgår ifrån all kraven på insikl och erfarenhet ej endast avser konkursförvaltning ulan även andra områden beroende på gäldenärens verksamhetsområde. Finansieringsföretagens finansieringsformer kan många gånger vara av komplicerad nalur. Del kan därvid vara lämpligare alt ulse en konkursförvallare med stor kännedom om dessa finansieringsformer och med mindre erfarenhel av konkurser än vice versa.

Föreningen menar vidare alt som ett ytterligare kvalifikationskrav bör uppställas atl förvaltaren skall vara lagfaren. Det är nämligen allt vanligare atl lagstiftaren i nya lagar beaktar olika intressen vilka skall tillgodoses av konkursboel.

SACOISR: Vad först angår förvaltningen i både ordinära och mindre konkurser konstaterar SACO/SR med tillfredsställelse atl konkursdomaren i stället för borgenärema skall utse förvallare och alt som kvalifikationskrav i allmänhet skall gälla att advokater som är specialiserade på konkursförvaltning erhåller dessa uppdrag. De många gånger komplicerade rättsliga problem främst på det affärsjuridiska och arbetsrättsliga områdel som måsle lösas i samband med konkursförvallning liksom kraven på företagsekonomiskt handlande motiverar den skärpning av kvalifikationskraven på förvaltare som kommittéförslaget innehåller. Enligt SACO/SR:s mening finns inom advokatkåren ell betydande antal advokater som är väl lämpade att motta förvaltaruppdrag.

LRF: Reglerna om konkursförvaltarens kvalifikationer och uiseende av förvaUare synes såvitt avser ordinära konkurser i stort ändamålsenliga.

Handelskammarförbundet: I denna del av ärendet har förbundet utöver vad som anförts ingen annan erinran än en lagteknisk synpunkt på den föreslagna utformningen av 41 §. I delta stadgande ges huvudregeln atl

Prop. 1978/79:105 459

konkursboel skall slå under förvaltning av en eller flera förvaltare. Såvitt framgår av specialmoliveringen skall möjligheterna att utse mer än en förvallare vara begränsade på samma sätt som enligt nu gällande regler. Den närmare ulformningen av förslagets 41 8 kan dock enligt förbundets uppfattning ge intryck av atl möjlighelema att utse mer än en förvaltare utökats i förhållande till gällande regel. Förbundel hemställer att lagtexten ulforrnas så all del klarl framgår att någon ändring i sak icke här är avsedd.

Företagareföreningarnas förbund: Förbundet tillstyrker förslaget om all konkursdomaren lillsäller konkursförvaltare. Därigenom skapas en viss garanti för val av mer erfama konkursavvecklare än vad som nu är fallel, då prakliskl laget vem som helst kan utses till konkursförvaltare.

Svenska revisorsamfundet: Samfundel har inga invändningar mol förslaget att lill förvallare ulses advokater, vilka är specialiserade på konkursförvallning. Förslaget innebär ingen ändring av nu gällande ordning, vilkel innebär atl denna anses ha fungerat tillfredsställande.

2.2 Förvaltarens ställning m.m.

RÅ: Kommitténs förslag all konkursförvaltaren ges en starkare ställning föranleder inte någon erinran.

Göta hovrätt: Hovrätten har ej någon erinran mot att förvaltaren ges siörre självständighel. Härigenom främjas en snabb och effektiv konkursförvaltning. Enligt hovrättens mening saknas dock anledning att, som kommittén föreslagit, föreskriva en skyldighet för förvaltaren atl i viktigare frågor höra särskilt berörda borgenärer. Den av kommittén föreslagna samrådsskyldigheten medför en betydande belastning för förvaltningen och motverkar en snabb och effektiv avveckling. Det bör kunna överlämnas lill konkursförvaUaren att utan närmare föreskrifter i KL bestämma om vissa borgenärer skall höras rörande någon förvaltningsåtgärd. Hovrätten föreslår därför alt den ifrågavarande bestämmelsen i 51 a 8 förslaget får utgå.

Hovrällen har inte något att erinra mot den föreslagna skyldigheten för förvaltaren att samråda med och informera allmänt ombud, arbetstagarorganisation och enskild arbetstagare beträffande förvaltningsåtgärder som berör dessa. Hovrätten tillstyrker också de av kommittén föreslagna reglerna om försäljning.

Beträffande de av kommittén föreslagna reglerna om antalet förvallare, sakkunnigl bilräde, bokföring och arvodesprövning har hovrällen ej någon erinran.

Hovrättspresidenten Åqvisl, hovrätlslagmannen Larsson och adj. ledamoten Palmer: Enligt vår mening bör förvaltaren kunna ges ännu

Prop. 1978/79:105 460

siörre självständighet än kommittén föreslagil. Liksom majoriteten anser vi atl del inte finns anledning föreskriva skyldighet för förvallaren all i vikligare frågor höra särskilt berörda borgenärer. Som vi ålerkommer till närmare i det följande anser vi inte heller atl samrådsskyldighel bör föreskrivas i förhållande lill lillsynsorganel. Om förvallarens siällning stärks på delta sätt skapas enligt vår mening de bästa förutsättningarna för en snabb och effektiv konkursförvallning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Den föreslagna organisationen av konkursförvallningen i syfte atl ge förvaltaren en betydligt mera aktiv och stark ställning än lidigare har hovrällen inget all erinra mol. 1 överensstämmelse härmed har hovrätten inte heller någoi atl erinra mol den mera begränsade roll som tillsynsorganel föreslås få i framliden — oavsett vilkel detla än blir.

Borås tingsrätt: Kommittén föreslår att förvallaren skall få en mera självständig ställning än för närvarande med ensam beslutanderätt i en rad olika frågor men med en omfattande skyldighet att samråda med tillsynsmyndigheten, med borgenärema, med gäldenären, med ett s.k. allmänt ombud, som kan förordnas all förelräda arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressen, och med vederbörande arbetstagarorganisationer. Tingsrätten har i stort sett ingen invändning mot denna samrådsskyldighet, som synes motiverad av nuvarande samhällsförhåUanden, men viU påpeka all den naluriigtvis kan molverka kommitténs önskemål om ett snabbare

konkursförfarande.--- Under alla förhållanden tillstyrker tingsrätten

kommitténs förslag all borgenärskollektivets beslutanderätt i förvaltningsfrågor slopas.

Västerås tingsrätt: Avvecklingstiden i en ordinär konkurs var år 1974 i genomsnitt 21 månader. Denna tid förefaUer onödigt lång och överstiger icke oväsentligt den genomsnittliga avvecklingstiden för sådana konkurser vid tingsrätten. Detta talar för att man redan med nuvarande system bör kunna förkorta avvecklingstiderna. Och gäUande konkurslag utgör enligt tingsrättens mening i och för sig inte hinder mot en snabb avveckling. Kommittén föreslår nu ökade befogenheter och självständigare beslutsfunktioner för förvaltaren samtidigt som bestämmelser om skyldighet för förvaltaren att samråda med bl.a. tillsynsorgan och särskilt berörda borgenärer införs. Som främsta skäl härliU anges behovet av att förenkla och effektivera konkursförfarandet. Mot bakgmnd av att kraven på förvaltarens kvalifikationer skärps delar tingsrätten uppfattningen att förvallaren bör kunna ges en mera självsiändig ställning än f.n. Det är dock tveksamt om förslaget i denna del är ägnat att i någon belydande mån minska avvecklingstidema.

Nuvarande bestämmelser om samtycke eUer beslut av borgenärskoUektivet torde sällan tillämpas och bör, såsom föreslås, kunna undvaras. De nya bestämmelserna om samråd med vissa borgenärer framstår som fullt tUlräckliga.

Prop. 1978/79:105 461

F.n. skall förvaltaren i åtskilliga frågor inhämta samlycke av eller fatta beslul gemensami med rättens ombudsman (RO). En väsenilig nyhet är all förvallaren föresläs få självsiändig beslutanderätt även i dessa frågor, låt vara med samrådsskyldighet. 1 samband med slopandet av RO:s beslutsfunktion läggs de kontrollerande och rådgivande funklioner som f n. lillkommer RO på kronofogdemyndighelen.

Om rådgivningen i frågor som omfattas av RO:s beslutsfunktion avses fortsättningsvis ske efter samma noggranna överväganden, som nu får förutsättas föregå RO:s beslut, torde ett slopande av RO:s medbestämmande i förvaltningen ej medföra nägon rationaliseringsvinst. 1 motsatt fall. d.v.s. rådgivning efter mindre noggranna överväganden, lorde förslaget innebära en försvagning av konkursförvallningen — åtminstone om, såsom vid tingsrätten, redan nu anlitas förvallare som fyller de nya kraven på förvaltarkompetens. De skäl som föranlett frängående av tidigare förslag all kronofogdemyndigheten skall vara förvaltare leder uppenbarligen till att i vart fall RO:s beslutsfunktion ej bör överföras på kronofogdemyndighelen.

Umeå tingsråit: KonkursförvaUaren får med kommitténs förslag väsentligt ökade befogenheter all, i förhållande lill borgenärer och tillsynsorgan, meia självsiändigi beslula i förvaltningsåigärder. Förslaget bör enligt tingsrättens mening vara ägnat att medföra en ändamålsenlig effektivisering av konkursförvaltningen. Äv konkursförvallarens nya ställning följer, all höga krav måsle ställas på dennes kvalifikationer.

Bankinspektionen: Vad först angår förvaltarens stärkta ställning släller sig inspekiionen positiv till del förslag som framläggs.

Kronojögdemyndlgheien i Borås: Kronofogdemyndighelen biiräder kommitténs förslag i fråga om handhavandet av förvaltningen, med bl.a. en mera självsiändig ställning för förvaltaren.

Kronofogdemyndighelen i Krisilansiad: För förvaltaren har föreskrivits samrådsskyldighel i viktigare frågor. Frågor som kan anses höra till denna kategori är frågor om den vidare driften av gäldenärens rörelse, om försäljning av värdefull egendom och om väckande av lalan m.m. Samråd skall ske med tillsynsmyndigheten, särskilt berörda borgenärer, gäldenären i vissa fall. allmänna ombudet, arbetstagare och arbetstagarorganisation. Det skulle kunna vara av värde atl i konkursens inledningsskede behandla förutsebara gemensamma samrådsfrågor vid ett sammanträde. Kravel på gemensamhel i frågorna bör i så fall inte sättas högre än atl förvallare, tillsynsmyndigheten och någon av de övriga finner väsentligt alt frågan belyses i della sammanhang. Sammanlrädel bör få lill resultat någon form av förvaltningsplanering.

Ändringen 161 8 att rörelse får fortsättas om del är ändamålsenligt torde ansluta lill modern praxis och syfiar lill att undvika onödiga realisationsförluster. Under förutsättning atl alla berörda organ får del inflytande

Prop. 1978/79:105 462

över denna fråga, som föreslås genom 51 a 8 och 51 b 8 är ändringen

mycket tillfredsställande.

Kronofogdemyndigheten i Västervik: Då konkursbo fortsätter rörelse uppstår behov av medel till bl.a. arbetskraft och råvaror. Hur medelsanskaffningen skall ske och förvaltarens befogenheter för att fortsätla rörelse — bl.a. räll att upptaga och återbetala lån samt att förbruka konkursboels egendom — bör underkastas regler. Detsamma gäller redovisning och fördelning av resultatet av den fortsatta rörelsen, då såväl företagsintecknad som ej företagsintecknad egendom förbrukas. Målet bör vara att förbrukning av konkursboets egendom ej sker till förfång för någon borgenär.

Regler om fast egendoms försäljning under hand bör införas och nära anslutas lill bestämmelserna om exekutiv försäljning.

Kronofogdemyndigheten i Östersund: Kommitténs förslag att förvallaren skall ges stor handlingsfrihet — bl.a. i fråga om realisation av konkursboets egendom i ett tidigt skede — innebär enligt kronofogdemyndighetens uppfattning en välbehövlig reform. I nuvarande praxis förekommer det inte sällan att förvaltaren tvingas att efter ett informellt samrådsförfarande snabbt realisera tUlgångarna för att tiUvarata bl.a. gäldenärens intressen.

Länsstyrelsen I Södermanlands län: Enligt nu gäUande lagstiftning skall konkursförvaltaren inhämta samtycke till åtskiUiga förvaltningsåtgärder från rättens ombudsman och borgenärerna samt i vissa fall höra konkursgäldenären. Därigenom sker en förlängning av avvecklingsliden för konkursen, vilket i sin tur också återspeglas i förvaltningskostnadema. Länsstyrelsen finner det, liksom kommittén, angeläget att få till stånd en förenkling av konkursförfarandet. Mot bakgrund av att tillsynen över konkurserna föreslås överförd tUl kronofogdemyndigheten har länsstyrelsen intet att erinra mol att samtycke från rättens ombudsman och borgenärer ersätls med en allmän skyldighet för förvaltaren att i vikligare frågor samråda med tUlsynsmyndighet och borgenärer samt om det är lämpligt även höra gäldenären. Länsstyrelsen förutsätter därvid att tillsynsmyndighetema erhåller anvisningar och information genom sitt centralorgan, riksskatteverket, så alt tiUsynen och därmed förvaltningen i största möjliga mån blir likformig och enhetlig över hela landet.

Skyldigheten att inhämta borgenärernas mening får dock inte medföra onödig tidsutdräkt. Om förvaltaren ålades alt under hand höra tillsynsmyndigheten, huruvida särskild samråds- eller informationsåtgärd ifrågasätts i det särskilda fallel, lorde del vara möjligl atl minska riskerna för fördröjning. Det ankommer då på tillsynsmyndigheten att pröva humvida den aktuella förvallningsåtgärden är av sådan vikt all samråd erfordras. Länsstyrelsen föreslår därför en uppmjukning av 51 a 8 varigenom förvaltaren åläggs inhämla tillsynsmyndighetens yttrande humvida samråd

Prop. 1978/79:105 463

med övriga borgenärer beträffande viss förvaltningsåtgärd är erforderlig.

Länsstyrelsen 1 Kalmar län: Kommittén utgår från att förvaltaren skall få en mera självsiändig ställning i ordinära konkurser men all samråd skall ske i vikligare frågor med den föreslagna tillsynsmyndigheten och särskilt berörda borgenärer.

Länsstyrelsen finner detta naturiigi med hänsyn till atl konkursboet icke drivs med egel kapital ulan med borgenärernas. Samrådsförfarandet bör, med hänsyn till den lidsbrist som kan väntas uppkomma i siörre förelagskonkurser, kunna ske informellt och beslutanderätten i allt väsentligt ligga hos förvaltaren.

Samråd med arbetstagarna — löneborgenärerna kan från förvaltarens sida ge synpunkier på ev köpare och deras duglighet där arbetstagarna genom sin branschkännedom har tillgäng till värdefull informaiion.

Länsstyrelsen vill i detla sammanhang påtala de intressekollisioner som lält kan uppstå om förvallaren är ombud för borgenär/gäldenär eller styrelseledamot i bank/bolag. De jävsfrågor som härvid uppkommer bör enligt länsstyrelsens uppfattning lösas på ett tillfredsställande sätt så att tillsynsmyndighetens arbetsuppgifter ej behöver inriktas på detta område.

FOK: FOK har i princip inte något att erinra mot förvaltarens mera självsländiga ställning. FOK delar således uppfattningen atl beslutanderätten, efter eventuellt samråd med tillsynsorganet, berörda borgenärer och det nya organet allmänt ombud, i allt väsentligt tiUäggs förvaltaren. Enligt ulredningens förslag skulle i forlsällningen borgenärerna ha formlig beslutanderätt endast i fråga om inskränkning av anmärkning m.m. och om anlagande av ackordsförslag. FOK vill dock, på nedan angivna grunder, ifrågasätta om inte beslutanderätt borde tillkomma borgenärema även i sådant fall då förvallaren, i strid mol del allmänna ombudets uppfattning, vill nedlägga eller inskränka förekommande näringsverksamhet eller överiåta denna på annal förelag som bedöms olämpligi ur regional- eller sysselsättningspolitisk synvinkel.

Advokatsamfundet: Kommittén föreslår — särskilt i fråga om försäljning av konkursboels lösa och fasta egendom — ökade befogenheter och självständigare beslutsfunktioner för förvaltaren än fallet är enligt gällande rätt. Det främsta skälet härtill är atl man vill lillgodose atl avvecklingen kan ske snabbi och rationellt. Samfundel har i samband med frågan om anordnandet av tillsynen något berört även frågan om konkursförvaltarens befogenheter men vill här tillfoga ytterligare synpunkter.

1 och för sig anser samfundet inte att gällande konkurslag utgör hinder mot en snabb och rationell avveckling. I vart fall, om man bortser från det hinder som ligger i förbudet atl före första borgenärssammanträdet försälja konkursboels egendom, utgör nuvarande regler enligt samfundets erfarenhet i slort sett en god lösning på hur borgenärernas intresse av att säkerställa bästa möjliga ekonomiska resultat av konkursavvecklingen skall tillgodoses.

Prop. 1978/79:105 464

Samfundet anser det ändamålsenligt all ur gällande lag utmönstra förbudel mot försäljning av egendom före försia borgenärssammanlrädel men anser atl kravel på godkännande av underhandsförsäljning av RO/lillsynsorganet bör bibehållas.

Vidkommande frågan om de föreslagna ändringarna i förvaltarens befogenhei att försälja egendom har samfundet — som i korthet redan tidigare nämnls — den uppfallningen atl i vissa situationer ett mera betungande och svårbemästrat förfarande än enligt gällande rätt tillskapas. När del gäller underhandsförsäljning medför gällande lag all endast för det fall atl RO vägrar godkännande borgenärskollektivels samlycke skall inhämtas. Väl är del rikligl som kommittén framhåller (sid 106) alt borgenärernas medverkan enligt nu åsyftade bestämmelser sällan aktualiseras. Orsaken härtill är nalurligen all RO;s funktion, rält utövad, lillgodoser dessa borgenärsinlressen och all besiåmmelserna om borgenärskollek-livels medverkan har sin väsenlliga belydelse genom alt dess existens är ägnad all medföra all borgenärskollektivels inlressen på bästa säll tillvaratas. Bestämmelsen är så atl säga endast ett skydd mol all RO går längre i sina krav på förvallarens handlande än vad som är befogal med hänsyn lill borgenärsintressena. Bestämmelsen innebär i prakiiken atl åsyftad försäljning kommer till stånd utan annan omgång och tidsspillan än förvaltarens information lill RO föranleder, d.v.s. en prakliskl laget försumbar tidsutdräkt och arbetsinsats för konkursförvallningen.

Enligt kommitténs förslag om obligaioriskl samråd med borgenärerna i "vikligare" frågor uppkommer emellertid — särskilt i konkurser med ett stort antal borgenärer — ett ytterst tungrott förfarande, när frågan kan anses ha betydelse för kollektivet av opriorilerade borgenärer. Särskilt betungande kan samrådet bli om — som ofta är fallel — ett antal ulländska borgenärer finns. Ett inte alldeles ovanligl fall är överlåtelse av inventarier, maskiner och varulager i rörelse i samband med överlåtelse av till rörelsen hörande fastighet. För köparen kan fördelningen av köpeskillingen ha viss betydelse ur exempelvis skaltesynpunkt med hänsyn lill de olika reglerna om avskrivning. För de oprioriterade borgenärerna kan också prisfördelningen ha mycket stor belydelse beroende på om företagsinleckning föreligger men fasligheten är lågt iniecknad. Om delta skall anses vara en "vikiig" fråga för opriorilerade, skall kollektivet delta i samråd. Eniigt nuvarande ordning ersätls däremot normall kollektivels medverkan av RO:s prövning. Kommitléförslaget medför i del valda fallet att avvecklingen avsevärt försvåras. Förslaget all borgenärer med särskild förmånsrätt skall medge underhandsförsäljning överenssiämmer med gällande räll. 1 och för sig kan kravel på medgivande av lillsynsorganet i della fall lyckas överflödigl, men enligt samfundets erfarenhel känner sådana borgenärer ofta behov av all få kännedom om RO:s slällningslagande lill ledning för sitt eget beslul. Del kan därför knappast anses all eit bibehållande av tillsynsorganels godkännande totalt selt ökar

Prop. 1978/79:105 465

omgången och tidsutdräkten, efiersom borgenärernas egen prövning och utredning ofta nog kan inskränkas genom vetskapen om RO:s kontroll.

Mot den av kommittén föreslagna generella bestämmelsen atl förvaltaren i viktigare frågor bör inhämta gäldenärens mening, när del lämpligen kan ske, har samfundel ingen erinran liksom inte heller mol all de nu förekommande särskilda bestämmelsema i 60, 61, 70, 71 och 78 88 KL till följd därav utgår.

Domareförbundet: Förvallarens ställning i konkursen stärks på bekostnad av borgenärernas inflylande och rättens ombudsmans beslulanderält. Förbundet anser atl förslagen i denna del blir lill fördel för en snabb och säker avveckling av konkursen. Del bör betonas, alt kvalitetskraven på en förvaltare måste ställas högt och atl en lagstifining i enlighet med förslaget kommer att medföra, all inte varje advokat hell ulan vidare kommer atl kunna betros med förvallamppdrag.

Bankföreningen: Kommittén anser mol bakgrunden atl uppdrag som konkursförvallare skall anförtros endast tillräckligt kvalificerade personer, all förvallaren bör kunna ges en mer självsiändig ställning än f.n. Kommittén föreslår därför all förvaltaren i princip på eget ansvar skall kunna vidtaga också sådana åtgärder som f n. kräver samtycke av RO. Kommittén anser all man genom all ge konkursförvaltaren en mer självsiändig ställning och genom all inrätta ell särskilt tillsynsorgan skall kunna öka effektiviielen och snabbhelen i konkursavvecklingen.

Bankföreningen ifrågasätter om denna bedömning är riktig. De åtgärder som f.n. kräver RO:s samtycke får förutsättas vara sådana vikliga frågor i vilka förvallaren enligt förslagei skall höra tillsynsmyndigheten och särskilt berörda borgenärer. Förvaltaren kan enligt bankföreningens mening antas i prakiiken komma att anse sig i sitt agerande lika bunden till tillsynsmyndigheten som han enligt gällande bestämmelser är till RO. Förvallaren skall i viktigare frägor, där han f.n. i regel inhämlar RO:s samtycke, enligt förslaget höra både tillsynsmyndigheten och särskilt berörda borgenärer. Den tid, som åtgår för dylika konsultationer, kan antas bli i slort sett densamma, som om samlycke av RO skulle ha inhämtats.

Om förslaget all avskaffa RO och i stället inrätta ett särskilt lillsynsorgan genomförs, vill bankföreningen framhålla viklen av att förvallaren underrättar borgenärer och tillsynsmyndigheten när han inte anser sig böra följa de rekommendationer han erhållit i samband med att borgenärerna och tillsynsmyndigheten hörts i ett ärende. Bestämmelse härom bör intas i lagtexten.

Kronofogdeföreningen: 1 förslaget har inte uppmärksammals de myckel svåra bedömningar och beslul, som förvaltaren måste göra vid prövning om ett konkursförelags verksamhet skall fortsättas och hur driften i sådant fall skall finansieras. Ell klart behov föreligger av regler om förvallarens befogenhei alt t.ex. uppta lån och förbmka boets egendom för fortsatt drift. 30 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 105

Prop. 1978/79:105 466

SACOISR: Det inträffar ibland att det finns ell slort antal utländska borgenärer som har förmånsrätt i konkursen och atl del är all anse som "särskili berörda". Alt höra dessa kan medföra betydande tidsutdräkt. Bestämmelsen bör utformas så atl förvallare inte behöver höra viss borgenär om detla avsevärt fördröjer handläggningen av konkursen.

Ackordscentralen: Nuvarande konkurslag har i stort seil fylll sin uppgifi väl när det gäller förvaltningen av ordinära konkurser. I praktiken förekommer sällan delade meningar mellan konkursförvallare och rällens ombudsman. Borgenärssammanlräde ulöver del försia är sällsynt.

De ändringar som kommittén föreslår beiräffande själva förvaltningen lorde inte leda till all de ordinära konkurserna kan avslutas nämnvärt snabbare eller hanteras mera rationellt. Förvallaren har visserligen fåll en formellt siörre självständighet, men å andra sidan har utsträckt skyldighet att i förvaltningsfrågor samråda med tillsynsmyndigheten saml de anställda och deras organisaiioner ålagts honom.

I samband med de föreslagna inskränkningarna i borgenärskoUeklivets beslutanderätt i konkursförvallningen aktualiseras frågan om vUken informationsplikt beträffande konkursförvaltningens bedrivande förvaltaren bör ha. Förbundel vill redan i delta sammanhang underslryka viklen av att förvallarens informationsplikt gentemot borgenärema ökas. Det är betydelsefullt alt borgenärerna får tillfredsställande möjligheter att följa förvaltningens bedrivande, särskilt i de fall konkursen inte kan avslutas förrän efter förhållandevis lång tid. Då det måste förutsättas atl kommittén kommer atl behandla förevarande fråga i kommande betänkande avstår förbundet från atl nu närmare precisera sina synpunkter i frågan.

Företagareföreningarnas förbund: Förbundet finner det väl grundat att bestämmelser införs om skyldighet för konkursförvaltaren att samråda med tillsynsorgan och särskilt berörda borgenärer, bl.a. företagareföreningen som i förelagskonkurs därigenom kan beredas möjlighet att redan på ett lidigi siadium verka för alt samhällsekonomiska, arbetsmarknads-och regionalpolitiska intressen beaktas.

2.3 Arbetstagarnas ställning i arbetsgivares konkurs

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Hovrätten ifrågasätter om inte stadgandel 151 b 8 i slället borde få sin plals i medbestämmandelagen. Såsom kommittén uttalar torde nämligen arbetsgivarens angivna skyldig-hel enligt medbestämmandelagen i princip gälla även när arbetsgivaren är försatt i konkurs. Skyldigheten åvilar då konkursförvaltaren.

Borås tingsrätt: På en punkt vill tingsrätten dock föreslå en ändring i förslaget, nämligen beträffande skyldigheten enligt 51 b 8, andra stycket, alt underrätla varje enskild arbetstagare innan förvallaren vidtager åtgärd

Prop. 1978/79:105 467

som väsentligt inverkar på arbelslagarens anslällning. En sådan skyldighet förefaller alllför vittgående. Särskilt om vederbörande arbetstagare befinner sig ulomlands i uppdrag för förelaget eller på semester kan föreskriften vålla onödigt dröjsmål med nödvändiga och brådskande åtgärder i konkursen.

Västerås lingsrält: I betänkandet lämnas viss redogörelse för samspelet mellan den arbetsrättsliga lagstiftningen och de i konkurslagen föreslagna reglerna om information lill och samråd med arbetstagarorganisationer och arbetstagare. Detta regelsystem framstår som svårtillämpal och torde för förvaltaren medföra problem redan i vad avser lolkning av reglernas innebörd. Enligt tingsrättens mening föreligger— såsom också kommittén antyder i betänkandet sid 170 — behov av ytteriigare översyn i della hänseende. De speciella problem som uppkommer i förelagarkonkurser och de grundläggande skäl som föranlett översynen av konkurslagsliftningen talar för atl i konkurslagen exklusivt regleras vad som skall gälla i nu berörda frågor.

Kronofogdemyndigheten i Örnsköldsvik: Man låler i kommentaren lill (51 b 8) framskymta att arbetsgivares konkursbo borde undantas från ett flertal regleringar inom den arbetsrältsliga lagsiiftningen.

Del vore önskvärt om denna skrivning verkligen föranledde ändringar i antydd riktning. Regleringen på della område har på senare tid blivit mycket ingående och omfattande. Del kan befaras att detla förhällande leder lill stor iveksamhel hos förvallare alt t.ex. låta en rörelse fortsätta verksamheten under konkursen. En förenkling skulle främja enkelheten i förfarandet och öka möjlighelerna alt tillföra boel lillgångar. Del kan också tänkas alt advokater, som saknar specialkunskaper på dessa områden, ställer sig tveksamma lill förvaltaruppdrag, där de arbetsrältsliga frågorna intar en framskjuten plats.

Kronofogdemyndigheten i Östersund: Konkurs måste alltid syfta lill en avveckling av konkursgäldenärens verksamhei. Det är emellertid vanligt alt förvaltaren med lönegarantimedel fortsätter s.k. passiv drift av konkursgången industri eller annal företag med anställda. Inte sällan fortsätts driften en längre lid av företagsekonomiska skäl. Förvallaren är bunden av bestämmelsema i LAS om varsel och uppsägning. Det är möjligt atl MBL:s regler om information är tillämpliga på konkursbo. Det synes emellertid oförenligt med konkursförvaltningens syfte och dessutom otjänligt att därutöver lägga på förvallaren de särskilda uppgifter som angivils i förslagets 51 b §. Den väsenlliga informationen till anställda och samrådet med fackföreningarna måste uppenbarligen ske på ell lidigare stadium och i god tid före konkursulbrottet.

AD: Arbetsdomstolen delar kommitténs uppfattning atl del är viktigt atl konkursförvaltningen bedrivs i nära koniaki med arbetstagama och deras fackliga organisaiioner. Vid bedömningen av vilka lagstiftningsåtgärder som kan erfordras för all uppnå detta resultat är av stort intresse bl.a.

Prop. 1978/79:105 468

huruvida lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet är lillämplig på konkursbo. Enligt arbetsdomstolens mening kan det inte råda någon ivekan om alt så är fallet. Konkursförvaltaren är med andra ord skyldig att beakta medbestämmandelagens bestämmelser om förhandling och information under konkursförvallningen. Mol bakgrund härav har del också sitt intresse all ell konkursbo i egenskap av arbetsgivare är bundet av kollektivavtal som gällt för gäldenären.

Äv medbestämmandelagen följer att ett konkursbo som är bundet av kollektivavtal får omfatlande skyldighet atl förhandla och informera de fackliga organisationerna om åtgärder under konkursförvaltningen. Kommitténs förslag innebär vissa kompletteringar till medbestämmandelagens regler. Sålunda skall bl.a. informaiion och samråd ske även med fackliga organisationer som inte är bundna av koUektivavtal. När medbestämmandelagen antogs gjordes ingående överväganden huruvida den utsträckta förhandlings- och informationsskyldigheten skuUe förbehållas avtalsslulande organisationer eller även utsträckas tiU minoriletsorganisa-lioner. Dessa överväganden ledde till den reglering som numera finns främst i 11, 13 och 19 8§ medbestämmandelagen. Arbetsdomstolen är inte övertygad om all konkurssituationen är så speciell att det fmns anledning all i konkurslagen ta in bestämmelser som i sakligt hänseende avviker från medbestämmandelagens.

Enligt arbetsdomstolens mening är under alla förhållanden angeläget att konkursförvaltarens förhandlings- och informationsskyldigheter blir klarlagda i lagtext. Det är inte tillfredsstäUande att såsom synes bli följden av kommitténs förslag förvaltaren har att iaktta två regelsystem som i huvudsakliga delar behandlar samma frågor men ändå inte är överensstämmande. Arbetsdomstolen förordar atl regleringen i konkurslagen görs fullständig, varvid i möjligaste mån hänvisning bör ske till medbestämmandelagens regleroch i förekommande fall samma uttryckssätt utnyttjas.

En särskild fråga är i vad mån konkursförvaUaren kommer att vara bunden av medbestämmandeavtal som gäUt för gäldenären. I den mån sådant avtal behandlar rena företagsledningsfrågor kan givetvis inträffa att avtalet lägger förpliktelser på förvaltaren som inte är förenliga med hans skyldigheter enligt 53 8 konkurslagen. I en sådan situation har förvaltaren atl följa lagens regel framför avtalets bestämmelser. Eljest torde medbestämmandeavtalet i likhet med koUektivavtal i övrigt vara bindande för konkursboet i egenskap av arbetsgivare. Det är angeläget att detta problemkomplex blir närmare belyst i propositionen.

AMS: Den av kommittén föreslagna samråds- och informationsskyldigheten, vilken i vissa avseenden går längre än den i medbestämmandelagen föreskrivna, tillstyrkes.

Ledamoten i AMS Nordlander samt suppleanterna Nilsson och SandeU: Vi anser att sjunde stycket i yttrandet (Den -tiUstyrkes) bör utgå, enär detta är en fråga mellan arbetsgivare och arbetstagare, som ej berör

Prop. 1978/79:105 469

styrelsens kompetensområde. Vi kan ej dela den uppfattning som kommit tiU ullryck i yttrandet och anser alt frågan om medbestämmande i konkurssituationer innefattar en rad komplikationer som konkurslagskommittén ej kunnat utreda och som därför först måste övervägas i annat sammanhang.

Advokatsamfundet: Med hänsyn till reglerna för den statliga lönegarantin och skyldigheten att iaktta borgenärernas rätl torde del regelmässigt åligga konkursförvaltaren atl verkställa uppsägning av de anstäUda omedelbart vid konkursulbrottet, om så inte redan dessförinnan skett. Information till och samråd med fackorganisation skall — oberoende av vad som föreskrivs i konkurslagen — äga rum enligt medbestämmandelagen, när konkursgäldenären är bunden av kollektivavtal med sådan organisation. Sådan förhandlings- och informationsskyldighet torde i konkursfallet relativt snabbt kunna fullgöras av förvaltaren. Kommittén föreslår emellertid dämtöver att varje enskild arbetstagare skall informeras innan förvaltaren vidtar åtgärd som väsentligt inverkar på arbetstagarens anstäUning. Därmed avses uppenbarligen främst uppsägning. Man vill därigenom bl.a. uppnå atl arbetstagaren får möjlighet att lägga fram synpunkter för förvaltaren. Mot bakgrund av det förut omnämnda behovei av att omedelbart vid konkursutbrottet verkstäUa uppsägning och med hänsyn till alt förvaltaren praktiskt taget aldrig kan ha möjlighet atl välja alt avstå från eller uppskjuta uppsägningen framstår det ovUlkorliga kravet på information till de anslällda arbetstagama, innan uppsägning sker, som olämpligt, i vart fall i konkurser där ett större antal anställda — kanske också på olika orter inom och utom landet — förekommer. Information och samråd med de anstäUda om ordningen för rörelsens avveckling är vidare svår att utforma på stadiet omedelbart efter konkursutbrottet. Det förefaller samfundet mera meningsfullt om ifrågavarande föreskrift utformades så att samråd med och information tiU de enskilda arbetstagama skall företas före eller i samband med uppsägning, om det då lämpligen kan ske, och eljest inom två veckor efter konkursutbrottet.

I detta sammanhang vill samfundet framhåUa behovet av en översyn av lagstiftningen om anställningsskydd resp medbestämmande i vad rör förhållandet mellan konkursförvaltningen, å ena, samt de anställda och deras fackorganisationer, å andra sidan. Erfarenhetema efter dessa lagstiftningars tiUkomst utvisar att betydande oklarhet och meningsskiljaktig-heter föreligger, särskUt i fråga om hur reglerna om varseltid och försäljning av produktionsmedel skaU behandlas i konkursfallen. En reformering av reglerna under hänsynstagande tiU att konkursens ändamål — utan andra alternativ — är rörelsens ändamålsenliga avveckling synes samfundet angelägen. Kommittén har för övrigt uppmärksammat att ett behov av reformering i nämnda avseende kan föreligga (sid 170).

Kronofogdeföreningen: I förslaget har också intagits föreskrifter om skyldighet fÖr förvaltaren att i vissa situationer samråda med facklig

Prop. 1978/79:105 470

arbetstagarorganisation och informera arbetstagare. Konkursens grundsyfte är emellertid all åsiadkomma en snabb avveckling av konkursgäldenärens verksamhet. Det synes därför inte böra ifrågakomma all — utöver de skyldigheler förvaltaren kan ha enligt lagen om anställningsskydd (LÄS) och medbestämmandelagen (MBL) — lägga på denne belungande och tidskrävande samrådsuppgifter, som dessutom rimligen inte kan leda till något påtagligt praktiskt resultat. Den väsenlliga informationen till de anställda och samarbetet med fackföreningarna i fråga om fortsatt drift mm måsle uppenbarligen ske långt före konkursutbrollel. Den föreslagna bestämmelsen synes också vara oklar lill sin praktiska innebörd.

Bankföreningen: Bankföreningen instämmer i kommitténs uttalande (sid 170) alt den speciella situation som råder när en arbetsgivare går i konkurs bör särskilt beaktas i den fortsatta lagstiftningen.

Sveriges föreningsbankers förbund: Förbundet tillslyrker även förslaget om förvaltarens samrådsskyldighet med arbetslagarorganisalion men är iveksam lill förslaget om alt förvaltaren skall informera varje enskUd arbetstagare innan åtgärd vidtages som väsentligt inverkar på arbetstagarens ställning. En lämpligare föreskrift vore all samråd med och informaiion till de anställda skall företas före eller i samband med uppsägning eller permittering, om det då lämpligen kan ske, och eljest inom två veckor efter konkursulbrottet.

LO: En inom arbetsrätten bärande princip är att organisationerna äger inom vissa beslämda ramar förelräda sina medlemmar som kollekliv. Ell utflöde av denna princip är att kollektivavtal som iräffas mellan en arbetstagarorganisation och en arbetsgivarorganisation inte bara binder organisationerna utan även medlemmama i organisationerna. LO anser att denna princip i så stor ulsiräckning som möjligt bör gälla även utanför den centrala arbetsrätten, exempelvis inom konkursrätten. I kommitténs förslag finns flera paragrafer där det anges att kontakt i den ena eller andra formen skall tas med berörda borgenärer. LO menar atl när frågan berör löneborgenärerna, denna kontakt även eller uteslutande bör las direkt med löntagarorganisationen.

Enligt 46 8 i kommitténs förslag skall konkursdomaren höra tillsynsmyndigheten och de vid första borgenärssammanträdel närvarande borgenärerna innan han utser förvallare. LO anser alt även berörda arbetstagarorganisationer skall höras innan förvaltare utses.

På motsvarande sätl skall enligt 41 8 2 st i förslaget tillsynsmyndigheten höras innan konkursdomaren fattar beslut om antalet förvallare. Kravel på en samlad konkursförvaltning i konkurser, där flera bolag är berörda, kan vara väsentligt ur de anställdas synpunkt. Även beträffande antalet förvaltare bör därför, enligt LOs mening, berörda arbetstagarorganisationer beredas tillfälle att yttra sig.

Enligt 47 8 2 st i förslaget har tillsynsmyndighet, förvallare, granskningsman och borgenär tillagts rätl alt göra framstäUning om ökning av

Prop. 1978/79:105 471

antalet förvaltare och enligt 50 8 1 si om delning av förvallare. I enlighet med vad som anförts tidigare menar LO alt motsvarande rätl bör tillkomma berörda arbetstagarorganisationer.

På motsvarande sätt förhåller det sig även med 60 8 i förslaget. Denna paragraf anger atl tillsynsmyndigheten och förvaltaren har skyldighet att meddela upplysningar om boel och dess förvaltning på begäran av borgenär, gäldenär och granskningsman. LO anser atl sådan upplysningsskyldighel bör gälla även på begäran av arbetstagarorganisation. Delta skulle i så fall närmasi beröra tillsynsmyndigheten dä förvaltaren har informationsplikt enligt 51 8 i förslaget.

Ell säll all lösa ovan nämnda problem är atl direkl i KL, i en särskild paragraf, ange att arbetstagarorganisation, som är bunden av kollektivavtal i förhållande till konkursgäldenären och konkursboet, äger rätt atl ..reträda sina medlemmar i förhåUande till konkursboet.

Kommittén föreslår i 51 a och 51 b 88 att konkursförvaUaren skall vara skyldig alt höra särskilt berörda borgenärer/arbetstagare och, om anställd arbetstagare tillhör arbetstagarorganisation, även höra organisationen innan förvaltaren företar vissa vikligare åtgärder. De föreslagna reglerna är tänkta att utgöra ett komplement till MBLs regler angående främsi förstärkt förhandlingsrätt och primär informationsskyldighet. Kommittén synes mena att förslaget i huvudsak ger samma resultat som en strikt tillämpning av MBLs molsvarande regler eller i vissa siycken t.o.m. sträcker sig längre. LO kan av följande skäl inte dela detta synsätt.

Enligt lagtext och motiv till MBL göres ingel undanlag för konkurssituationer. En lillämpning av medbestämmandelagens förhandlingsregler i en konkurssitualion innebär således att konkursförvaltare, som genast efter konkursutbrollel eller senare vid eventuell fortsättning av rörelsen vill lägga ned verksamheien eller överlåta denna, måste förhandla med lokal arbetstagarorganisation, innan beslut fallas. Konkursförvaltaren måste även fortlöpande hålla arbetstagarorganisationen underrättad om sina planer rörande rörelsen. Arbetstagarorganisation har även rätt atl la del av handlingar m.m.

Om arbetstagarorganisation begär det är konkursförvaltaren även skyldig atl förhandla med central arbetstagarorganisation innan beslut fattas. Konkursförvaltarens uppskovsskyldighet — d.v.s. att han inte får fatta beslut innan förhandlingar lokalt och centralt är slutförda — genombryts vid extraordinära situationer under åberopande av "synnerliga skäl". Dock kvarstår alltid själva förhandlingsskyldigheten. Kommittén har på denna punkt deklarerat en annan uppfattning, då man på sid 168 i betänkandet anger att "undantag från förhandlingsskyldigheten är möjliga".

Enligt 51 b 8 i belänkandet anges att förvaltaren skall höra organisadonen innan han vidtager åtgärd som väsentligt inverkar på arbetslagarens ställning. Ullrycket "höra" är betydligt svagare och mindre långtgående

Prop. 1978/79:105 472

än reglema om primär förhandlingsskyldighet i MBL. Det kan i detta sammanhang räcka med att påpeka att förhandling förutsätter ett mer formaliserat meningsutbyte där båda parter har en lagstadgad skyldighet att redovisa sina ställningstaganden och motiv. Den primära förhandlingen kan även som tidigare nämnts föras både på lokal och central nivå och innan förhandlingen är slutförd kan i normalfallet inte konkursförvaltaren/arbetsgivaren fatta beslut.

Kommittén menar att regeln i 51 b § skall tUlämpas parallellt med MBLs regler. I praktiken skulle således en förvaltare genom att iakttaga reglerna i MBL samtidigt kunna fullgöra sina åligganden enligt 51 b 8 i förslaget. Det är gott och väl om en förvaltare agerar på detta sätt, men enligt 3 8 MBL gäller att specialreglering i annan lag, t.ex. KL, som avviker från MBL, har företräde framför denna. Detta synes innebära att en förvaltare, ulan påföljd, i slället för atl primärförhandla kan "höra" en arbetstagarorganisation innan beslut fattas. Motivuttalanden att MBL skall tUlämpas samtidigt med 51 b § i förslaget kan knappast väga över den klara ordalydelsen i 51 b § jämfört med 3 § MBL.

LO anser det därför vara ett oavvisligt krav att förslaget ändras så att MBL kan tillämpas fullt ut även i konkurser. Detta kan exempelvis ske genom att i lagtexten intas en bestämmelse som hänvisar tUl MBLs regler om primär förhandlingsskyldighel och primär informationsskyldighet. Ett annat sätt är att KL kompletteras med regler som i materiellt hänseende överensstämmer med MBLs motsvarande regler.

Enligt 29 8 LAS skall arbetsgivare varsla arbetstagarorganisation om bl.a. tilltänkt uppsägning och permittering av arbetstagare. Varsel skall lämnas inom vissa i 29 § angivna frister, varseltiden. Föreligger hinder mot varsel inom föreskriven tid, skall enligt 30 8 LAS varsel i stället lämmas så snart det kan ske. Enligt uttalande i LASs förarbeten åsyftas med undantagsregeln fall där del har inträffat en omständighet som arbetsgivaren inte kunnat förutse och som gör det omöjligt att varsla inom föreskriven tid. Av 30 § LAS följer även att det inte i något fall är tiUåtet att underlåta varsel. Det sagda innebär alt arbetsgivaren i varje enskilt fall måste göra en bedömning om risken för en framtida händelse, som leder tUl uppsägningar, är påtaglig. I ett sådant fall måste varsel lämnas omedelbart. Arbetsgivaren kan ej i ett sådant fall med framgång hävda att varseltiden skaU avkortas, så att varsel i stäUet skaU lämnas då händelsen inträffar.

Kommittén anför på sid 110: "Vid konkurs kan uppsägning behöva göras omedelbart." — "Med stöd av undantagsbestämmelsen i 30 § kan förvaltaren varsla samtidigt med uppsägningen." LO menar att kommitténs uttalande har blivU olyckligt utformat, vUket kan leda tiU missförstånd.

Även ett konkursbo är skyldigt att iakttaga LASs regler om varsel, men när konkurs inträffar, kan det finnas, vilket Arbetsdomstolen påpekar i

Prop. 1978/79:105 473

dom nr 68/1977, utrymme för att tiUämpa undantagsregeln i 30 8 LAS.

Detta innebär emellertid inte atl konkursförvallare alllid kan åberopa undantagsregeln i 30 8 LAS. I det fallet att konkursförvaltaren fortsätter att driva konkursgäldenärens rörelse ställs samma krav på förvallaren som på alla andra arbetsgivare, d.v.s. huvudregeln skall vara att varseltid enligt 29 8 iakttages. Även i andra fall måste hänsyn las till att syftet med varsel är atl arbetstagarorganisationema skall underrättas om planerade åtgärder, på ett sådant sätt att organisationen erhåller en praktisk möjlighet att begära överläggningar (LAS 30 8) med arbetsgivaren/konkursförvaltaren. Detta innebär att de flesta konkurssituationer är sådana att utrymme ej finns för alt tiUämpa undanlagsregeln.

Enligt LOs mening bör vad ovan sagts om konkursförvaltarens skyldighet enligt LAS närmare klarläggas i motiven.

TCO: TCO noterar med tUlfredsställelse att kommittén fastslår att de arbetsrättsliga lagama, exempelvis medbestämmandelagen, skall tillämpas också i konkurs. TCO välkomnar också kommitténs förslag om en ovillkorlig skyldighet för konkursförvaltaren att samråda med konkursföretagets anställda, oavsett om koUektivavtalsbundenhet föreligger eller ej.

Med hänvisning framför allt till ett uttalande i proposiiion 1975/76:19 sid 67 anför kommittén att varsel om uppsägning enligt 30 § lagen om anställningsskydd (LAS) kan lämnas samtidigt som uppsägning sker. TCO vUl mycket bestämt invända häremot. Uttalandet i propositionen rör ändringar i lönegaranlilagen och ingår således inte i förarbetena till LAS. Arbetsdomstolen har så sent som 1977-04-20 (AD 68/77) behandlat den aktuella frågan och fastslagit att varsel skall lämnas även om arbetsgivaren försalts i konkurs. Som framgår av motiveringen i den ovan nämnda domen finner Arbetsdomstolen att varsel inte i alla lägen då konkurs föreligger behöver lämnas minst en månad före uppsägningen. Utrymme kan finnas för att tillämpa undantagsregeln i 30 8 första stycket LAS om att varsel i stäUet kan lämnas så snart det kan ske. Arbetsdomstolen betonar dock att "syftet med varsel är att arbetstagarorganisationen skall underrättas om planerade åtgärder på sådant sätt atl organisationen skall ha praktisk möjlighet att begära överläggningar för att t.ex. förmå arbetsgivaren att avstå från den planerade åtgärden". Eftersom överläggning enligt 32 § tredje stycket LAS kan påkaUas inom en vecka efter varsel lagts bör denna tidsperiod även i undantagsfallet utgöra den absolut kortaste tid som kan förflyta mellan varsel och uppsägning i samband med konkurs. Berörda arbetstagarorganisationer har givetvis i många fall ett intresse av att påkaUa överläggning och lämna synpunkter på konkursföretagets situation. Påkallas överläggning inom den angivna tidsfristen får enligt 32 8 fjärde stycket LAS uppsägning ej ske förrän överläggning ägt mm. TCO hemstäUer att departementschefen, efter samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet, uttalar att kommitténs redovisning inte återger gällande rätt.

Prop. 1978/79:105 474

SAF: Enligt föreningen ger redan den nuvarande arbetsrättsliga lagstiftningen de anställda och deras organisationer möjligheler all påverka arbetsgivarens handlande före konkursutbrottet. Della gäller även om själva konkursansökan inte behöver föregås av primära förhandlingar enligt lagen om medbestämmande i arbetslivet (MBL). Det är under perioden före konkursen som arbetsmarknads- och regionalpolitiska bedömningar har sin störsla betydelse.

I och med konkursen inträder en ny situation. Det grundläggande syftet är alt såvitt möjligt åsiadkomma en snabb och ändamålsenlig avveckling av förelagels verksamhei. Enligt förslaget § 61 får förvaharen endasl om särskilda skäl föreligger fortsätta gäldenärens rörelse längre än ell år efter försia borgenärssammanträdet. De anställdas ekonomiska intressen skyddas i väsentlig grad genom den statliga lönegarantin.

Kommittén anför (sid 166) atl frågan huruvida reglerna i MBL skall tillämpas även sedan arbetsgivaren gått i konkurs inte berörts i proposition 1975/76:105 och all MBLs regler inte på alla punkter synes vara så väl avpassade för konkursfallel. Då emellertid varken lagtexien eller motiven tUl MBL gjort uttryckligt undantag för konkurssiluationen finner kommittén att man får utgå från atl MBL i princip är tillämplig.

Dessutom föreslår kommittén alt MBLs regelkomplex kompletteras med en bestämmelse i konkurslagen (8 51 b) som sträcker sig ännu längre än MBL. Della kan enligt föreningens mening inte vara uitryck för en rimlig bedömning.

Föreningen motsätter sig sålunda att den föreslagna 8 51 b tillföres konkurslagen. Frågan i vilken utsträckning MBLs regler är tillämpliga vid konkurs bör — då denna grundläggande fråga ansetts ligga utanför kommitténs uppdrag — bli föremål för fortsatt särskild utredning.

Industriförbundet: Förbundet, som tagil del även av Svenska Arbetsgivareföreningens remissyttrande, vill instämma i vad däri sagts om förhållandet mellan medbestämmandelagen och konkurslagen och särskilt i avseende på 51 b 8 i förslaget.

Svenska företagares riksförbund: Kommittén föreslår alt förvaltaren — ulöver vad som följer av t.ex. lönegarantireglerna och medbestämmandelagen — skall informera varje enskild arbetstagare innan förvaltaren vidtar åtgärd som väsentligt inverkar på arbetslagarens anställning. Detla finner Förbundel, åtminstone i konkurser med något nämnvärt antal anslällda, inte praktiskt genomförbart och knappasl heller motiverat. Förvaltaren har särskilt i konkursens inledningsskede mycket kort tid på sig för att vidta de åtgärder som ur borgenärs- och andra synpunkier är nödvändiga. Såväl de fackliga organisationema som de enskilda arbetstagarna lorde redan nu få den informaiion som kan lämnas och när den kan lämnas.

Prop. 1978/79:105 475

2.4 Rätt för förvaltaren att i vissa fall tillgripa tvång för besittningstagande av boets egendom m.m.

JK: Kommittén anser (s. 113) alt förvaltarens utnyttjande av tvångsmedel bör bedömas som myndighetsutövning i skadeslåndslagens mening och kunna ge upphov till skadeståndsansvar för det allmänna. Konkursförvallarens verksamhet i övrigt skall däremot enligt vad som framgår av s. 105, not 5, inte belraklas som sådan myndighetsutövning. En molsvarande konstruktion, dvs. alt verksamheien i ell företag eller hos något annat subjekt delvis är all anse som myndighetsutövning, förekommer också i andra fall (t.ex. i fråga om AB Svensk bilprovning), men det är uppenbart att konstruktionen inte är problemfri. Därför är också stor restriktivitet påkallad när det gäller att införa en liknande konstruktion på nya områden. Av särskilt intresse i detta sammanhang är alt enligi förarbetena till skadeståndslagen (se bl.a. prop. 1972:5 s. 507) myndighetsutövning kan anses föreligga endasl när maktmedel anförtrotts en person i del allmännas intresse. Visserligen är — som framhållits i betänkandet — konkurser numera inte enbart en borgenärernas angelägenhet utan berör också en rad olika samhällsintressen. Det är dock alUjämt borgenärsintressena som dominerar. På grund härav kan del inte anses självklart all stålen — om den föreslagna regleringen genomförs — blir skadeståndsskyldig enligt reglerna om det allmännas ansvar för skada vid myndighetsutövning.

Enligt min mening är del, även bortsett från den nyss behandlade problemaliken, tillräckligt atl ge tillsynsmyndigheten de tvångsmedel som förvallaren kan behöva. Jag har svårt alt förslå varför en sådan ordning skulle behöva bli "stel och opraktisk" (s. 112).

RÅ: Däremoi kan del slarkl ifrågasättas om förvallaren skall ges rätt atl använda tvångsmedel för att omhänderta eller eljesl ta befattning med gäldenärens bo m.m. Enligt min bestämda mening bör av rättssäkerhetsskäl beslul om användande av tvångsmedel i konkurs i första hand ankomma på åklagare och domstol. Jag kan därför inte biträda kommitténs förslag i denna del (54 8).

Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt: I 54 och 88 88 sladgas om räll för förvallaren alt tillgripa tvång. Della kan rikta sig mot iredje man och innefattar också fysiskl tvång mot person. Jag känner viss iveksamhel inför all en omfaitande tvångsräll tillförs förvaltaren bl.a. därför all denne, som fömtsattes vara advokat, själv saknar de personalresurser som måhända erfordras i besvärliga fall. Det förefaller emellertid, som kommittén framhållit, svårt atl lägga utövandet av tvånget å kronofogdemyndighelen ulan alt della skulle ävenlyra effektiviteten.

Lånsåklagarmyndigheten i Stockholms län och Gotlands län: Enligt förslaget skall förvallaren få rätl all i viss utsträckning använda tvångsmedel för all omhänderta bokföring. Mot delta finns inte något att erinra.

Länsåklagarmyndigheten 1 Malmöhus län: I stället för atl, som

Prop. 1978/79:105 476

tidigare, behöva vända sig lill överexekuior eller domstol för all tillvarata konkursboels intressen gentemot en tredskande gäldenär får nu förvaltaren en i princip oinskränkt räll alt bereda sig tilllräde lill bostäder och andra lokaler och där bemäktiga sig egendom, därvid han även har möjlighet atl använda fysiskl våld för genomförandet av sina intentioner. Han kan därvid genom myndighetsmissbmk eller vårdslös myndighetsutövning ådra sig själv straffansvar och staten skadeståndsskyldighel; å andra sidan har han själv rätl lill nödvärn och, såvitt jag förstår, också rätt all till sill skydd peka på bestämmelserna i 17 kap BrB om straff för våld, hot, för-gripelse och våldsamt motstånd mol myndighelsutövare. Med all respekt för advokatkårens juridiska kunnande och omdöme vill jag ifrågasätta om del finns en önskan hos genomsnittsadvokaten atl i egenskap av förvaltare ikläda sig rollen av en sådan myndighetsperson. 1 vart fall är det tvivelaktigt om det kan gagna det samarbele mellan förvaltare och gäldenär som torde vara något av det betydelsefullaste vid en förnuftig handläggning av boets angelägenheler.

Länsåklagarmyndigheten i Blekinge län och Kronobergs län: Jag anser att del finns skäl att räkna med att en förvaltare, som anser sig behöva använda tvångsmedel, i första hand vänder sig till polis eller åklagare och försöker få samma åtgärder till stånd genom att anmäla alt gäldenären kan misstänkas för gäldenärsbrott. Detta antagande gmndar jag på en jämförelse mellan taxeringsmyndigheternas anmälningar om misstänkta skattebrott och deras egna beslut om handräckning för taxeringsrevision.

Göta hovrätt: Däremot kan hovrätten inte ansluta sig till de föreslagna bestämmelserna om rätl för förvaltaren att använda tvång för att omhänderta gäldenärens bo. Enligt förslaget skulle förvaltaren själv kunna tvångsvis bereda sig tillträde lill låsta utrymmen hos gäldenären och även få tillgripa fysiskt tvång mot denne. Sådana åtgärder bör självfallet inte anförtros annan än myndighet med erfarenhet av myndighetsutövning av sådan art. Enligt hovrättens mening bör reglerna utformas så att kronofogdemyndighet ges befogenhet alt på begäran av förvaltaren använda tvångsmedel för all omhänderta gäldenärens bo, om sådan åtgärd är nödvändig. Del skall därvid ankomma på denna myndighet att bedöma humvida förutsättning för användande av tvångsmedel föreligger. Skadeståndsskyldighel för oriktig myndighetsutövning åvilar därvid staten enligt vanliga regler.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Det får anses vara en brist i gällande rätt att uttryckliga regler saknas om vilka lagliga befogenheter som står förvaltaren till buds för att ta ifrån en tredskande gäldenär besittningen till konkursboets egendom. För att undvika förlustbringande dröjsmål för konkursboet är det ibland behövligt med snabba ingripanden från förvaltarens sida. Den nuvarande ordningen att förvaltaren inte omedelbart utan först efter en erhållen exekutionstitel kan utverka erforderligt biträde hos kronofogdemyndigheten, tillgodoser inte nämnda

Prop. 1978/79:105 477

behov. Hovrätten är emellertid betänksam lill kommitténs förslag att tillägga förvallaren befogenhei alt själv ulöva tvång (54 8). Samhället har redan organ — kronofogde- och polismyndighet — i vilkas dagliga arbete ofta ingår atl konfronteras med tredskande personer och där tvång i någon form utövas. Den erfarenhel och de resurser som dessa organ har, anser hovrätten böra utnyttjas även i nu föreliggande fall. För alt påkalla biträde av nägot av de ifrågavarande organen skall dock inte behöva fordras atl förvaltaren försl har utverkat en exekutionstitel. Beslutet om försättande i konkurs bör vara ett tUlräckligt bemyndigande att påkalla biträde. Hovrätten vill i detta sammanhang erinra om att lagstiftaren redan idag i vissa fall medger kronofogdemyndighet atl lämna handräckning utan att någon egentlig exekutionstitel föreligger (se t.ex. 72 § lagen 14.5.1971 om exekuiiv försäljning av fast egendom, 55 8 lagen 2.6.1933 om ägofred och 39 8 lagen 1.12.1950 om rätt tiU fiske). Hovrätten viU därför förorda en bestämmelse av innehåU all anlingen kronofogdemyndighet eUer polismyndighet skall lämna den handräckning som behövs för atl förvallaren skall kunna la ifrån gäldenären besittningen tUl boets egendom (jmf 4 kap 38 8 fastighetsbildningslagen).

För atl förvaltaren skall få tillträde till gäldenärens bostad i dennes frånvaro förutsätts i 54 8 2 st i förslaget att gäldenären underrättals om tiden för åtgärden och håller sig undan eUer att eljest särskilda skäl föreligger. Eftersom det många gånger torde kunna uppstå svårigheter att nå gäldenären med underrättelse, förefaller det hovrätten opraktiskt atl för nu ifrågavarande fall uppslälla krav på obligatorisk underrättelse. Man torde nämligen inte alltid kunna utgå ifrån alt särskilda skäl föreligger vid misslyckad underrättelse. Hovrätten föreslår därför följande lydelse av andra stycket: "Förvallaren får dock ej bereda sig tillträde till bostad i innehavarens frånvaro annat än om denne håller sig undan eller eljest särskilda skäl föreligger. Om möjligt skall gäldenären underrättas om tiden för ålgärden i förväg."

Om kronofogdemyndighetema skulle bli tillsynsorgan lorde frågan om utövande av tvång kunna lösas på det sättet, att tiUsynsorganet åläggs skyldighet att vid behov biträda förvaltaren med alt ta ifrån gäldenären besittningen till boets egendom.

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten tiUstyrker kommitténs förslag att förvaltaren får använda tvång för att la hand om eller eljest ta befattning med gäldenärens bo, när det framstår som befogat, och även under vissa förutsättningar får bereda sig tillträde till bostad i innehavarens frånvaro.

Av motiven till de föreslagna bestämmelserna (s. 171) framgår att tvång får tillgripas inte bara mot gäldenären utan också mot tredje man, som innehar gäldenären tillhörig egendom. Tingsrätten har inlet atl erinra mol att tvångsåtgärder i angivet fall får vidtagas även mot annan än gäldenären men anser det böra komma klarare till uttryck i lagtexten atl denna möjlighet finnes.

Prop. 1978/79:105 478

Göteborgs tingsrätt: Kommittén framför på sid. 113 i belänkandet som sin mening alt förvaltares utnyttjande av sin befogenhet atl utöva tvång bör bedömas som myndighetsutövning i skadeståndslagens mening saml att förvaltaren kan ådra sig ansvar enligt 20 kap I § brottsbalken i motsats till vad som nu anses gälla. Så väsentliga förändringar i rättslägel anser tingsrälten ej kunna genomföras genom motivuitalanden ulan bör direkl framgå av lagtexten.

Borås tingsrätt: Förvaltaren föreslås få rält atl använda tvång i vissa situationer (54 § i förslaget). Tingsrätten delar kommitténs uppfattning atl tvångsmedel bör kunna tillgripas i de angivna situationema. För all möjliggöra tillräckligt snabba ingripanden i brådskande fall torde det också vara nödvändigt atl förvaltaren tilläggs rälten att fatta beslut om tvångsåtgärd. Av principiella skäl och då förvallaren måste eftersträva ett samarbete med gäldenären bör tvånget dock inte utövas av förvallaren personligen. 1 stället bör förvallaren få rätt att begära biträde av myndighei (utmätningsman eller polismyndighet) för all genomföra Ivångsålgärden.

Domstolsverket: Kommittén har föreslagit alt förvaUare ges rätt att använda våld såväl mot egendom som mot person för alt kunna omhändertaga gäldenärens egendom och räkenskaper. Domstolsverket avslyrker detta förslag. All offentligrättslig våldsanvändning bör i princip endast få ulövas av myndighei, vars personal är speciellt utbildad härför. Kronofogdemyndighet anses vid förrättning ha rätt att använda våld mot egendom. Möjligen föreligger också rätt för denna myndighet att använda våld mot person (jfr NJA 1886 s 230). Kronofogdemyndigheten förutsätts i egenskap av tillsynsorgan i konkursen ha ett nära samarbele med förvaltaren. En ordning som innebär att förvallaren. då behov av handräckning föreligger, måsle påkalla bilräde av denna myndighet äventyrar inte nämnvärt effektiviteten i konkursutredningen. En sådan ordning innebär att rätlen till våldsanvändning kommer att beslutas av ell organ som torde vara bälire skickat all handha sådana frågor. Delta kräver emellertid att kronofogdemyndighet ges befogenhet all beslula om sådan handräckning. Görs en sådan lagändring bör övervägas om inte kronofogdemyndighets rätt all över huvud lägel använda våld mol person samtidigt skall preciseras.

RPS: För att en konkursförvahning skall bli effektiv måste den gentemot tredskande och saboterande konkursgäldenärer snabbt kunna tillgripa tvångsåtgärder. Nuvarande lagstiftning tillgodoser ej tillräckligt detta intresse. Genom kommitténs förslag blir del emellertid möjligt atl snabbt skilja gäldenär från besittningen av förmögenhelstiUgångar, bokföringshandlingar och annat bevismaterial saml bereda förvallaren tillträde tUl lokaler, kassaskåp och andra utrymmen. Samma rält bör tillerkännas tillsynsmyndighet som ålagts vissa förvaltningsuppgifter i tillgångslösa mindre konkurser, om kommitténs förslag beträffande denna förvaltningsform godtas. Den föreslagna rätten lill tvångsåtgärder kan även bedömas

Prop. 1978/79:105 479

få brottsförebyggande effeki och komma att verka underlättande vid förundersökningar om gäldenärsbrott;

Kommittén har i specialmoliveringen till 54 8 in fine föreslagil all närmare föreskrifier om tillämpningen av tvångsålgärdsbeslämmelserna och om rätten all påkalla biträde av polismyndighet skulle ulfärdas i administrativ ordning. Slyrelsen ifrågasätter om inte denna ytterligare reglering av rättssäkerhetsskäl i stället bör framgå av själva lagtexten. Vid normalt förekommande tvångsåtgärder enligt detla lagrum bör för övrigt förvallaren i försia hand biträdas av kronofogdemyndighets personal, efiersom här akluella ålgärder är likartade de som företagas vid bl.a. ulmätningsförrällningar. Först om sådan situation uppkommer alt icke ringa våldsanvändning mot person kan bli aktuell, bör biträde av polispersonal påkallas.

Rätten atl använda ivångsåtgärder bör på det sätt kommittén föreslagit kompletteras med kriminalisering av åtgärder ägnade all hindra förvallarens förrättningsåtgärder.

RSV: RSV anser det tillfredsställande att förvaUarens befogenheter att vid behov använda tvångsmedel regleras i lag. Enligt verkels mening har kommittén bedömt frågan om dessa befogenheters omfattning i slort på ell lämpligt sätt.

Förvallare har hittills fått skaffa sig beslul om handräckning från överexekutor och vända sig till KFM för all t.ex. få ul handlingar som konkursgäldenären eller revisor vägrar all lämna ul. Atl förvallaren tillerkänns rätt all själv använda våld, och all han alltid utses av konkursdomaren, medför enligt kommitténs mening all hans handlande fortsättningsvis skulle få bedömas som myndighetsutövning i skadeslåndslagens mening och kan ge upphov till skadeståndsansvar för del allmänna. Förvaltaren skall också kunna ådra sig straffansvar för myndighetsmissbruk eller myndighetsutövning enligt 20 kap 1 8 BrB.

Enligt RSVs mening bör det emellertid diskuteras och övervägas om man inte i stället för all ändra på förvaltarens ställning borde lägga användningen av tvångsmedel på KFM. Genom alt myndigheien i sin övriga verksamhei i slort har motsvarande befogenheler bör dess erfarenhet komma till användning även vid bedömningen av tvångsmedel i konkurs. När nu KFM föreslås få en särskild funktion inom konkursförvallningens ram synes det verkei nalurligt och mest ändamålsenligt all användande av tvångsmedel — ett förfarande som bälire "behärskas" av KFM — också läggs på denna myndighei. Det kan te sig stötande atl denna uppgift läggs på förvallare i vilkas övriga verksamhei som advokater användning av våld självfallel inte kan förekomma.

Om användningen av tvångsmedel läggs på en myndighei, KFM, är del möjligt atl frågan om beredande av tilllräde lill bostad kan regleras på motsvarande sätl som gäller för KFMs rätl all i utmätningsmål bereda sig

Prop. 1978/79:105 480

tillträde till boslad. Det är naturligen av stor vikt atl konkursgäldenären inte kan göra handlingar eller annal oåtkomliga enbarl genom att förvara dem i sin bostad.

Kommittén har anfört all del skulle medföra en stel och opraklisk ordning all lägga rätten till tvångsmedel hos KFM. RSV menar dock atl den siörre rättssäkerheten och den ökade effektiviteten della skulle ha med sig helt överväger. RSV föreslår därför all förvallaren skall vända sig till KFM när tvångsmedel fordras i förvaliningen av konkursen.

Kronofogdemyndigheten 1 Kristianstad: Förvallaren har i betänkandet lillagls befogenhei alt använda tvång för alt sätta sig i besittning av vissa för ulredningen väsenlliga handlingar m.m. Sådana tvångsåtgärder torde böra dokumenteras, vilkel är regel vid offentliga tvångsåtgärder i övrigt. Tillsynsmyndigheten bör dessulom särskili underrättas om sådan åtgärd.

Kronofogdemyndigheten i Örnsköldsvik: 54 §: I detla lagmm tilläggs förvallaren befogenhei all utöva vissl tvång. På sidan 111 konstaterar man all det inte är tänkl all han skall få "lika vidsiräckta befogenheter som en utmätningsman. Förvaltaren lorde sålunda inte få utöva våld mol person".

Skrivningen antyder alltså atl utmätningsman får utöva våld mot person. Delta är på säll och vis fel. I praxis bmkar man säga atl utmätningsman får föra en person som står i vägen ål sidan och att han får utan att företa kroppsvisilation la ifrån gäldenären egendom som denne bär på sig. 1 övrigt är utmätningsman hänvisad att begära biträde av polismyndighet.

I specialmoliveringen specificeras förvaltarens befogenheter och jag kan inte finna annal än atl han tilläggs lika stora sådana som utmätningsman har idag.

Del måsle naturligtvis konstateras atl del är en praklisk ålgärd all låta förvallaren få dessa möjligheler. Ur allmän synpunki finner jag det dock betänkligt att låla annan än offentlig myndighet ulöva tvång vare sig det gäller mot egendom eller person. Vad gäller egendom är det idag bara utmätningsman som får tillgripa sådant.

1 och med all KFM är lillsynsorgan bör beslut om och ansvar för våld i dessa avseenden åvila tillsynsmyndigheten. I administrativ ordning kan sedan utarbetas bestämmelser för hur själva praktiska genomförandet hos gäldenären eller där hans egendom finns skall gå till.

Som en jämförelse kan här las bevissäkringslagen där taxeringsmyndigheterna är skyldiga att anlila KFM för eventuellt ingripande med tvång. Myndigheten sitter inne med kunskaper på området och del ingår i den dagliga verksamheten. Kostnadema kan genom myndighetens egna möjligheter i form av kontakter m.m. hållas nere. Oftast blir ingripanden av här ifrågavarande slag akluella i konkursens inledningsskede och det kan vara värdefullt för tillsynsfunktionens fortsatta utövande att få en viss insyn på ett tidigt stadium.

Lånsstyrelsen i Södermanlands lån: Kommittén föreslår, att konkurs-

Prop. 1978/79:105 481

förvallaren erhåller samma befogenheter som utmätningsman alt tillgripa tvångsmedel för all la hand om boel eller eljesl ta befallning med de böcker och handlingar, som rör boel. Enligt nu gällande lagstiftning är det endasl tjänstemän vid kronofogdemyndigheten som i samband med ulmäl-ningsförrällning kan bereda sig lilllrädc lill bostad i innehavarens frånvaro om denna underrällals om liden för ålgärden och håller sig undan eller eljest särskilda skäl föreligger. Tjänstemän vid kronofogdemyndigheterna har sålunda lång erfarenhet av sådana ålgärder, vilkel lagstiftaren beaktat bl.a. vad del avser ålgärder enligi bevissäkringslagen.

Länsstyrelsen finner det angelägel all endasl en myndighei är behörig atl utöva tvångsåtgärder mol enskild person av ifrågavarande slag. KonkursförvaUaren bör därför i de fall konkursgäldenären inte lämnar ifrån sig de böcker och handlingar, som rör boel, eller förhindrar förvallarens tillträde till boets egendom, begära biträde av tillsynsmyndigheten. Därvid må tillsynsmyndigheten använda sådana tvångsmedel, som avses i 19 kap 14 8 lagberedningens förslag lill ulsökningsbalk enligt Utsökningsrätt XII (SOU 1973:22).

USS: Kommittén föreslår atl konkurslagen kompletteras med bestämmelser om tvångsmedel och andra säkerhelsålgärder, som får avse gäldenärens person eller dennes egendom under eller i vissa fall omedelbarl före konkurs.

USS finner alt de föreslagna bestämmelsema fyller ett länge känt behov på konkurslagsliftningens område. Däremoi kan det ifrågasällas om reglerna har blivit tillräckligt pregnanta. Del i och för sig befogade kravet på effektivitet har dessutom medfört atl man vid utformningen av bestämmelserna inte lagil lillräcklig hänsyn till den enskilde gäldenärens inlressen i förevarande sammanhang. Rättssäkerheten måste beakias.

Vad som nu har sagls gäller särskilt bestämmelsen i 54 8 förslaget till ändring i konkurslagen. Enligt lagrummet får förvallaren använda tvång för att omhänderta eller eljesl ta befattning med gäldenärens bo samt böcker och andra handlingar som rör boet i den mån del med hänsyn till omständigheterna framstår som befogal. Förvallaren äger dock inte bereda sig tillträde lill bostad i innehavarens frånvaro ulan att vissa närmare angivna förutsättningar föreligger.

USS är till en början av den bestämda uppfattningen atl förvaltaren varken kan eller bör tilläggas sådana utomordentliga befogenheter, som han skulle erhåUa enligt kommitténs förslag. Endast om förvallar-uppdraget anförtros myndighet, skulle det vara möjligt att i viss utsträckning låta förvaltaren fatta beslut om användning av tvångsmedel och att verkslälla sådani beslut om det kan ske obehindrat. Undanlag måsle dock göras för den s.k. privatsektorn. För tilllräde till boslad och kanske även tredjemanslokaler utan anknytning till den konkursdrabbade verksamheten bör krävas domstolsbeslut. I princip anser USS atl verkställighetsåtgärder bör förbehållas exekutiv myndighei eller polis. 31 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 105

Prop. 1978/79:105 482

Skulle kommitténs förslag i fråga om förvallning och tillsyn leda lill lagstiftning, bör beslutsfunktionerna enligt 54 8 läggas på den kronofogdemyndighet, som är tillsynsorgan i konkursen. Även i dessa fall bör privatsektorn förbehållas domstol. Den omständighelen atl kronofogdemyndighet utövar tillsynen hindrar inte au denna myndighet anförtros verkställighelsåtgärderna. Det kan i detta sammanhang erinras om atl denna myndighei enligt 4 8 kronofogdeinslruktionen vid behov äger anlila polis för verkställighetens genomförande.

Om annan myndighet än kronofogde kommer atl i en framlida lagstiftning utöva tUlsynen över konkursförvaltningen — t.ex. länsstyrelsen enligt det förslag, som en grupp inom USS företräder — synes beslutsfunktionerna med tidigare angivna undanlag kunna läggas på tillsynsmyndigheten. Det lorde inte möta något hinder atl kronofogdemyndigheten — även om den skuUe fungera som förvaltare i viss utsträckning

— alltid var behörig atl företa verkslällighetsåtgärder.

USS kan inte heller godta att förutsättningama för användningen av tvångsmedel enligt 54 8 kommitléförslaget beskrivs på det sätt som där skett. Villkoren — del bör här vara fråga om Iredska eller s.k. sabotagerisk

— måste utformas med hänsyn tiU ingreppets karaktär och omständig
hetema i övrigt. En lämplig metod kan vara att i anslutning till 88 8
kommittéförslaget noggrannare precisera gäldenärens skyldigheler vid
konkurs. Därvid kan reglema om taxeringsrevision i 56 8 taxeringslagen
(1956:623) samt bestämmelserna i bevissäkringslagen (1975:1027) för
skatte- och avgiftsprocessen tjäna som förebild.

Domareförbundet: I 54 8 KL har upptagits en bestämmelse om att förvaltaren får använda tvång för att omhändertaga eller eljesl la befattning med gäldenärens bo. Denna bestämmelse torde inte avse sådana åtgärder som att t.ex. anbringa lås på byggnad eller förvaringsutrymme som ingår i konkursboet; förvaltaren lär vara berättigad härtill redan på grund av bestämmelsema i 54 § gäUande lag (53 § i förslaget). I stället synes med förslaget avses sådana tvångsåtgärder som enligt exekutionsrättslig terminologi brukar betecknas som exhibition eller tvångsinrymmande. Förbundet har förståelse för behovet av dylika Ivångsåtgärder men anser att det står i strid med allmänna exekutionsrättsliga principer att, såsom kommittén föreslår, ge konkursförvaUaren ställning av utmätningsman när det gäller ifrågavarande ålgärder. Det ligger närmasi tiU hands att av den föreslagna bestämmelsen dra den slutsatsen, alt del åligger förvaltaren att själv svara för exekutionen i de här avsedda fallen. Enligt förbundets mening bör verkställigheten, även i dessa ankomma på kronofogdemyndighet. Det torde kunna stadgas att förvaltaren därvid har rält att vända sig direkl liU kronofogdemyndighelen ulan att först utverka exekutionstitel hos domstol eller överexekutor. — Om kommitténs förslag genomföres, bör i vart fall lagtexten innehåUa den närmast självklara begränsningen att det inte ankommer på förvaltaren alt tillgripa våld å person.

Prop. 1978/79:105 483

LRF: Förslagen om----- förvaltarens rätt all använda tvångsmedel

synes ändamålsenliga.

Lokala skattemyndigheten 1 Siockholm (LSMS): LSMS anser det nödvändigi, i de fall konkursgäldenär varit alt anse som arbets- eller uppdragsgivare alt räkenskapshandlingar införskaffas och ställs till myndighetens förfogande för utredning huruvida skatteredovisning för anställda och arbetsgivaruppgiflsredovisning skett på rikligt sätt. Upplysningsvis kan nämnas all LSMS i viss utsträckning, genom användning av bevissäkringslag och begäran om beslag genom husrannsakan, har erhåUit handlingar, som skaltskyldig på anmaning förklaral saknade eller icke rätteligen förda. Genom all snabbt få tillgång lill räkenskapshandlingar kan LSMS, ulan anmälan från berörda anställda/uppdragstagare, bespara både dessa och myndigheien onödigt besvär. För atl kunna tillämpa bestämmelserna om gäldenärsbroii eller brotl mot skattebrotts- och uppbördslag är åtkomsten av redovisningshandlingar ofta helt nödvändig.

2.5 Brottsutredning i ordinär konkurs

Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt: 1 55 8 KL sägs bl.a. all förvaltaren i förvaltarberättelsen skall anmärka, huruvida skälig anledning förefinns lill antagande atl gäldenären gjort sig skyldig lill brottsligt förhållande mot sina borgenärer och atl, om anledning finns till sådant antagande, grunden därför skall anges. Bestämmelsen återfinns oförändrad i kommitténs förslag.

I rapporten Förelagskonkurser (Siaiens indusiriverk: utredningar 1975:2) redovisar Kedner resultatet av en undersökning om konkurser och gäldenärsbrott (s. 359 ff)- Enligt rapporten bör man kunna räkna med gäldenärsbrott i omkring 40% av anialei slululdelningskonkurser. Man räknar då även med den dolda brotlslighelen. Molsvarande frekvens vid faltigkonkurser bör enligt Kedner vara mellan 40 och 50%.

Förvallarens åliggande i nu förevarande hänseende anges vara en skyldighet endast all anmärka i berättelsen om skälig misslanke om broll förefinns. Någon undersökningsplikl för förvallaren rörande eventuell förekomst av broll föreskrivs således inie uttryckligen.

Erfarenhelen visar också all många förvallare — flerialel av dem är huvudsakligen inriktade på affärsjuridik och har begränsad erfarenhet av brottmål — tar ganska lätt på uppgifien alt vara verksam lill utrönande av huruvida gäldenären kan misslänkas för broll i förhållande till borgenärerna. Detta är olillfredsslällande, ly del säll på vilkel förvallaren fullgör sin skyldighet härvidlag är av fundamental betydelse för beivrandet av brotl av förevarande slag. Vid angivna förhållanden och då brott av konkursgäldenär synes bli allt mer frekventa saml inte sällan ingår som ell momenl i en mera omfatlande och svåruppläckl ekonomisk brolislighel, är det enligt min mening beklagligt alt kommittén inte upptagit till över-

Prop. 1978/79:105 484

vägande frågan om bestämmelsen borde ändras. Kanske vore lämpligt atl så utforma bestämmelsen alt av denna lill en början klart framgick alt del åligger förvaltaren att vara verksam lill ulrönande av huruvida broll kan misslänkas. Härefter borde rapporteringsskyldigheten fastläggas och närmare utföras. Äv bestämmelsen borde vidare uttryckligen framgå atl skyldigheten omfattar jämväl andra brott än gäldenärsbrott. Lämplighelen av all rapporteringen alllid skall ske i förvaltarberättelsen kan ifrågasättas. Som bekant dröjer det ofta ganska länge innan denna berättelse avges. Misstanke om broll bör rapporteras så snart sådan uppkommil pä del alt förundersökning ofördröjligen skall kunna inledas.

Konkursförvaltarens rapporteringsskyldighet inträder enligt 55 8 KL då "skälig anledning" förekommer all gäldenären gjort sig skyldig till brott. I 23 kap I 8 försia siycket rättegångsbalken sladgas atl förundersökning skall inledas redan då "anledning förekommer" alt broll som hör under allmänt åtal förövats. Jag anser atl förvallarens rapporleringsskyldighei bör inträda vid samma grad av misstanke som gäller för inledande av förundersökning.

Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt: Ulredningen anför på sidan 173, att förvaltaren är skyldig alt ange enbarl misslanke om gäldenärsbrott. Proposilionen 1975/76:210 sidan 153 innehåller tanken, att det är självklart, att förvaltaren har anledning alt ingripa även mol annan brottslighet. Jag anser, att förvalt'ren bör ha en i lag sladgad skyldighet all anmäla även andra broll än gäldenärsbrott, som har direkl samband med konkursen.

Länsåklagarniyiulighelen i Stockholms län och Gotlands län: F.n. åligger del förvaltaren all omhänderta bokföringen från konkursgäldenär. Detta går normalt till så atl förvallaren uppmanar gäldenären atl överiämna de bokföringshandlingar som denne förfogar över. Med del överiämnade materialet som gmnd avgör förvaltaren sedan om del föreligger misstankar atl gäldenären gjort sig skyldig till bokföringsbrott. Även för bedömningar av eventuella misstankar om övriga gäldenärsbroii är bokföringen ofta av avgörande betydelse.

Det anförda visar viklen av all förvallaren får lillgång lill allt del bokföringsmaterial som finns. Förvaltarens skyldighet all själv vara aktiv för atl nå delta syfte bör klarl anges (i lillämpningsförfatlning el.dyl.).

Det förekommer ofta atl del inte av förvallarberältelsen klarl framgår om det föreligger skälig misslanke om gäldenärsbrott. Skyldighet atl ta ställning i detla hänseende bör klarl fastslås.

Det kan vidare ifrägasätlas om inte förvallarens skyldighet all anmäla brottsmisstanke bör ulvidgas lill all avse alla former av brott, således även sådana broll som inte direkl berör hans förhållande lill borgenärerna. Del förekommer i prakiiken redan nu atl uppgifier om misstankar avseende även sådana allmänna brotl tas in i förvallarberältelsen.

Tillsynsmyndigheten skall enligt förslaget vara skyldig all granska för-

Prop. 1978/79:105 485

valtarberättelsen. Det kan dä inträffa att myndigheten finner skäl till misstankar om brotl även i fall då förvaltaren inte har ansett sådana skäl föreligga. Del kan ifrågasättas om inte myndigheien då bör vara skyldig att anmärka della förhållande. Tillsynsmyndigheten torde redan enligt allmänna regler vara berättigad att göra anmälan om brott. Om det anses lämpligt att ålägga myndigheten skyldighet all vara verksam i detta avseende måsle emellertid skyldigheler regleras genom en särskild beslämmelse.

Länsåklagarmyndighelen 1 Blekinge län och Kronobergs län: (1 55 8) utsäges all förvaltarens skyldighet att i förvaltarberättelsen anmärka huruvida brottsmisstanke finns endasl gäller gäldenärsbrott. Jag vill emellertid ifrågasätta om icke lagen med "brottsligt förhållande mol sina borgenärer" läcker ett vidare område, t.ex. bedrägeri, svindleri, förskingring eller olovligt förfogande. Del vore vidare av vikt all vela, hur lillsynsmyndigheien eller konkursdomaren skola reagera, då förvallaren överhuvudtaget icke yitral sig i della hänseende eller avgivit ett uppenbarl bristfälligt Ullalande eller— somjag seil i ell fall - hänvisat lill vad som kan komma alt uttalas av förvallaren i ett systerbolags konkurs. Kan förvaltaren föreläggas att komplettera berättelsen, kan han i ytteriighetsfall entledigas eller skall en sådan brist i stället beivras, när arvodet bestämmes?

Göleborgs lingsrält: Tingsrätten ifrågasätter det lämpliga i all konkurs-förvaltaren skall anmäla misstankar om gäldenärsbrott till konkursdomaren. Äv specialmotiveringen till 55 8 all döma lycks avsiklen vara all alla misstankar om broll i princip skall vidarebefordras. Dessa borde förvaltaren kunna lämna direkt till polismyndigheten eller åklagarmyndigheten.

RPS: Om förvaltarkåren håller hög kvalitet samt ägnar erforderligt arbele och intresse ål varje enskilt ärende, bör della bidraga lill all gäldenärsbrott snabbi uppläcks och beivras i ökad utsträckning. Under i vart fall ett inledningsskede får sålunda förutsättas atl ett ökat antal gäldenärsbrott kommer till polisens kännedom. De redan hårt ansträngda utredningsresurserna kan då komma all behöva förstärkas. På längre sikt bör dock den föreslagna lagsiiftningen ha en klart brottsförebyggande effeki.

Kronofogdemyndigheten i Kristianstad: Förvallarens skyldighet all i berättelsen enligt 55 8 anmärka huruvida brottsmisstanke finns gäller endasl gäldenärsbrott. Anledning finns för förvaltaren att ingripa mot och söka neutralisera även andra brottsliga förfaranden från gäldenärens sida. DeUa kan enligt betänkandet ske genom polisanmälan. I betänkandet anmärks även atl erforderliga resurser för behandling av dessa fall bör ställas lill polis- och åklagarmyndighetens förfogande. Uppgifier från gäldenären rörande hans affärsverksamhet och affärsförbindelser kan ge anledning till misstanke om ekonomisk brottslighet ulan all gäldenären själv är huvudsakligen misslänkl. Det torde kunna bidra i någon mån lill

Prop. 1978/79:105 486

andra samhällsåtgärder mot ekonomisk brottslighet om berättelsen enligt 55 8 innehåller uppgift om misstänkt brottslighet från gäldenärens sida och om annan misslänkl brottslighet med anknytning lill gäldenärens affärsverksamhet, som framkommer vid ulredningen med anledning av konkursen.

2.6 Konkursbos bokföringsskyldighet m.m.

Överåklagaren 1 Stockholms åklagardistrikt: Del är inte helt ovanligt alt det efter konkursens avslutande under förundersökning i brottmål, främst skatlemål, uppkommer behov av konkursgäldenärens räkenskapsmaterial. Erfarenheten visar atl del mången gång i sådana fall är besvärligt eller rent av omöjligt atl få fall på räkenskaperna, även då dessa ej återlämnats till gäldenären. Den föreslagna bestämmelsen i 206 8 om arkivering av gäldenärens bokföring hälsas därför med lillfredsställelse.

Göteborgs tingsrätt: I 57 8 första stycket ges en allmän regel om bokföringsskyldighet i konkurs. Den innebär bl.a. att bokföringslagen inte är lillämplig. 1 paragrafens andra siycke anges att bestämmelsen i första siycket ej medför inskränkning i den bokföringsskyldighet som kan vara särskilt föreskriven för viss verksamhei. Äv motiven framgår atl andra siycket endast syftar på bestämmelser om explosiva varor, skrot, rusdrycksförsäljning m.m., men inte på exempelvis särskilda bestämmelser i associationsrättslig lagstiftning. Tingsrätten anser uttrycket "viss verksamhet" vara oklart. Lagtexten och motiven bör förtydligas och en mer omfattande exemplifiering ges.

Bokföringsnämnåen (BFN): 3 8 bokföringslagen (BFL) stadgar följande: "Har bestämmelse som avviker från denna lag meddelats i eller med stöd av annan lag, gäller den bestämmelsen och i anslutning därtill meddelade verkställighetsföreskrifter".

I konkurslagen kan sålunda införas bestämmelser som tar över vad som sladgas i BFL. Det är emellertid en målsätt strävan i BFN att verka för alt annan lagstiftning, där krav på bokföring framställs, anpassas till bestämmelserna i BFL.

Bestämmelsen i 57 8 att "förvaltaren skall på sätt som överensstämmer med god redovisningssed löpande bokföra boets inkomster och utgifter så, all erforderlig kontroU över förvaltningen möjliggöres" synes inte stå i strid med bestämmelserna i BFL. Som framhåUs i betänkandet "är konkursens egentliga syfte att bereda en insolvent gäldenärs samtliga borgenärers möjlighet att i viss inbördes ordning få betalt ur hans tillgångar så långt dessa räcker. Konkursförvaltningen går sålunda ut på att avveckla gäldenärens tillgångar och redovisningen i konkursen måste ha till främsta syfte atl spegla denna avveckling". Fordringar och skulder skaU sålunda

Prop. 1978/79:105 487

regleras i konkursboet. I det stora flertalet fall blir därför inkomster och utgifter lika med in- och utbelalningar (kontantredovisning). Intäkter och kostnader som i redovisningslitteraturen och i 4 8 BFL definieras såsom periodiserade inkomster och utgifter får i sådana fall samma innebörd som boets inkomsler och utgifter i förfatlningsförslaget. 1 prop. till BFL definieras god redovisningssed såsom "en faktiskt förekommande praxis hos en kvalitativt representativ krels av bokföringsskyldiga". Det är BFN:s uppfattning att i författningstexten använd terminologi saml föreslagen redovisning avseende konkursbo överenssiämmer med god redovisningssed i BFL:s mening. BFN anser därför atl kommitténs uttalande på sid. 121 i belänkandet i anslutning lill det ovan citerade 57 8 första stycket är missvisande. Där sägs nämligen att "bokföringslagen inte i något fall blir direkt tillämplig på konkursbos bokföring". Enligt BFN:s mening föreligger inte något motsatsförhållande mellan vad bokföringslagen och konkurslagen menar med god redovisningssed.

Även om huvudregeln bör vara kontantmässig bokföring, vill BFN påpeka atl bokföringsmässig redovisning bör tillämpas i vissa faU. Så förekommer t.ex. konkurser i företag, där verksamheten fortsätter under konkursförvallningen. På senare tid har inlräffat att också stora företag — i något fall börsbolag — har försalts i konkurs. Det kan enligt nämndens mening inte anses tillfredsställande alt sådana företag med fortsatt rörelse och ibland många anslällda vid konkursulbrottet lämnar sUt ofta väl utbyggda redovisningssystem för alt övergå tUl kassabokföring.

För all följa och utveckla redovisningspraxis enligt den nya bokföringslagen har bokföringsnämnden tillskapats av statsmakterna. Kommitténs uttalande i betänkandet om alt det i inslmklionen för nämnden borde särskilt anges att den skall ularbeta rekommendalioner samt lämna råd och anvisningar i konkurs har särskilt noterats av nämnden. Atl vid behov medverka till fastställande och utveckling av god redovisningssed då det gäller konkursbo ser nämnden som en naiurlig uppgift inom ramen för gällande instmklion. Någon kompletterande instruktion kan sålunda inte anses erforderlig.

Enligt lagförslaget skall förvaltaren bevara räkenskapsmalerialet. 1 kommitténs betänkande (sid. 122) anges bl.a. följande: "Arkiveringsskyldigheten är ett huvudmoment i bokföringsskyldigheten. I förarbetena till lagen motiveras skyldigheten att arkivera räkenskapshandlingar av hänsyn i första hand tiU behovet av en ordentlig revision av företagens räkenskaper. Också det allmännas intresse av en effektiv skattekontroll gör sig enligt motiven gällande". Nämnden finner det angeläget att arkive-ringsfrågan löses lagstiftningsvägen. Kommitténs förslag om arkiveringsskyldigheten anknyter tUl bestämmelsema i 22 8 bokföringslagen. Nämnden ifrågasätter dock om inte med hänsyn till angivna kontrollaspekter det vore bättre att arkiveringsskyldigheten ålades tiUsynsmyndigheten, i förslaget kronofogdemyndigheten, naturligtvis med möjlighet för

Prop. 1978/79:105 488

förvallaren att under från fall till fall lämplig tidsrymd omhänderha materialet.

RRV: Konkurslagskommitténs förslag till reglering av konkursbos bokföringsskyldighet innebär att bokföringslagen inte blir direkt lillämplig på konkursbo. RRV anser atl kommittén vid sitt slällningslagande i denna fråga underskattat behovet av resultatredovisning av rörelse som drivs vidare under konkurs. 1 försia hand konkursförvaUaren men i andra hand också borgenärerna bör enligt RRVs mening ha lillgång till det underlag som en resultatinriklad redovisning ger. Delta krav gör sig numera särskilt starkt gällande i det stora antal fall företag drivs vidare under konkurs för tillgodoseende av arbetsmarknads- och regionalpoliliska inlressen. För statsverkels del är det i sådana fall ofta fråga om alt tillskjuta stora bidrag för att möjliggöra fortsatt drift. Omfatiningen av dessa bidrag bör kunna bestämmas på grundval av en löpande redovisning av rörelsens resultat.

RSV: Enligt förslaget åligger det förvaltaren att bl.a. bevara boets räkenskapsmaterial under minst tio år. Det kan då emellertid hända att handlingarna under den långa lidsperioden blir svåra att få lag i, t.ex. till följd av att förvaltaren slänger sitt kontor för semester, flyttar eller slutar med sin advokatverksamhet. RSV anser därför att det är lämpligare att handlingama, sedan konkursen avslutats och vunnil laga kraft, överlämnas tiU tillsynsmyndighet för arkivering. Detta går väl ihop med bestämmelsema i 206 8 enligt vilken lillsynsmyndighel i vissa faU har all la hand om material rörande konkursboet.

Kronofogdemyndigheten i Västervik: Normalkontoplan med anvisningar för redovisning av konkursboets avveckling bör fastställas av riksskatteverket. Härigenom åstadkommes en enhetlig och likartad redovisning av konkurser i rikel, som underlättar jämförelser och analyser.

Kontoplan bör upprättas med ledning av normalkontoplanen av förvallaren i varje särskild konkurs och faststäUas av tillsynsmyndigheten. Kontoplanen anpassas efter konkursbouppteckningen och göres ej vidlyftigare än vad som är nödvändigt för en överskådlig redovisning av avvecklingen. Det är av vikt för tillsynen att varje tillgång, vari finnes särskild panträtt el säkerhetsrätl, erhåller särskili konto för objektet med redovisning av såväl tillgången, intäkter som kostnader och utdelning till borgenär med angiven rätl.

För alla konkurser bör finnas ett räntebärande postgiro och skyldighet för förvallaren atl senasi tredje dagen insätta influtna medel. Det kan ej vara rationellt att sprida medlen på olika bankkontor i riket.

Om konkursboet fortsätter rörelse bör särskild resultatredovisning härför föreskrivas. Normalkontoplan med anvisningar bör fastställas av riksskatteverket.

Kontoplan med ledning av normalkontoplanen och konkursgäldenärens bokföring bör upprättas av förvaltaren och fastställas av tillsynsmyndig-. heten. Redovisningen är nödvändig för bedömning av lönsamheten och det

Prop. 1978/79:105 489

lämpliga i atl fortsätta rörelsen. Sedan rörelsen upphört avslutas redovisningen mot avvecklingsredovisningen. Periodiska bokslut eller rapporter bör upplaga såväl massagäld som massafordringar.

Särskilt postgirokonto bör finnas för den fortsatta rörelsens medel för intäkter och koslnader.

Resultatredovisningen bör kunna delegeras av förvallaren vid behov, exempelvis då konkursboel fortsätter rörelse på olika platser i landet. Ansvarsregler för delegerad erfordras. Delegerads kompetensområde bör avgränsas av förvallaren.

För den fortsatta driften bör avvecklingsmedel få lagas i anspråk. Konstruktionen av detta förfarande bör vara sådan att intrång ej sker i någon borgenärs rätl.

Kronofogdemyndigheten i Östersund: Förslagets något allmänt formulerade beskrivning av förvaltarens bokföringsskyldighet kan bedömas vara tillräcklig under förutsättning, alt bestämmelsen kompletteras med föreskrift om all bokföringen skall redovisas på fastställda formulär. Kronofogdemyndigheten menar atl det för en klar redovisning och enhetlig lillämpning är av värde om t.ex. RSV får i uppdrag atl i samråd med expertis ularbeta mallar för konkursbokföringen. Sådana formulär bör kunna fastställas med utgångspunkt från kvartalsrapport med transport av summorna lill näslkommande kvartal.

Bokföringen kan inte behöva bli mer komplicerad än atl del bara undantagsvis erfordras särskild revisor för granskning. Om tillsynsmyndigheten emellertid skall kunna fullgöra sitt uppdrag på ett tillfredsställande sätl måste myndigheien utan särskilda förutsättningar kunna få granska konkursboets räkenskaper. Förslagets 59 8 bör omformuleras på sådant sätt alt denna tillsynsmyndighetens befogenhet klart framgår.

Riksarkivet: Såsom närmare redovisas i betänkandet har kommittén under sitt arbele haft kontakter med riksarkivet beträffande förvaringen av konkursgäldenärens bokföringshandlingar (sid. 264-266). Mot kommitténs överväganden och förslag i denna och andra arkivfrågor har riksarkivet intet alt erinra.

Kommerskollegium: Förvaltaren skall enligt föreslagna 57 8 "på sätt som överensstämmer med god redovisningssed löpande bokföra boets inkomster och ulgifter", vilket av kommitténs överväganden atl döma torde innebära bokföring av in- och utbetalningar. Såvitt koUegiei kan bedöma synes det mindre lämpligt att endast föreskriva denna metod, eftersom det innebär att ett förelag som före en konkurs tillämpar bokföringsmässig redovisning — om det drivs vidare efter konkursen — antingen måsle byla redovisningsmetod (tiU det sämre) eller tillämpa två metoder parallellt. Enligt kollegiets mening bör istäUel 57 8 utformas så att övergång till kontantmässig redovisning ej påtvingas i de fall där detta ej är lämpligt, samtidigt som utrymme för kontantmässig löpande bokföring bör finnas i flertalet fall.

Prop. 1978/79:105 490

Länsstyrelsen i Kalmar län: Kommittén finner av skäl som redovisas under denna punkt atl bokföringslagen inte i något fall blir direkl tillämplig pä konkursbos bokföring.

Enligt länsstyrelsens mening bör för att tillsynsmyndigheten över huvud tagel skall kunna fullgöra sin tillsynsfunktion en reglering i fråga om konkursbos bokföringsskyldighet införas. För avveckUngsredovisningen bör en normalkontoplan med anvisningar för redovisningen utfärdas av riksskatteverket. Härigenom åsladkommes en enhetlig och likartad redovisning av konkurser i riket, som underlättar jämförelser och analyser.

Kontoplanen bör upprättas av förvaltaren med ledning av normalkontoplanen i varje särskild konkurs och fastställas av tillsynsmyndigheten. Kontoplanen bör anpassas efter konkursbouppteckningen och bör ej göras vidlyftigare än vad som är nödvändigt för att erhålla en överskådlig redovisning av avvecklingen. Hänsyn bör därvid tagas tiU att varje förmånsberättigad fordran upptas på ett konto med redovisning av såväl tillgång som intäkter och kostnader och utdelning tUl borgenär med angiven rält.

Till konkursboet influtna medel bör senast inom 3 dagar insättas på särskilt räntebärande postgirokonto och inte så som för närvarande tillämpas insättas på ell antal olika bankkonton.

Länsstyrelsen konstaterar vidare att i rättstillämpningen angående konkursbos skattskyldighet till statlig och kommunal inkomstskatt endast finns prejudicerande rättsfall varav framgår att skattskyldighet för inkomst inte åvilar konkursbo. Regeringsrätten torde i sin dom vare sig kunnat eUer önskat föregripa en lagstiftning på området. Det torde vara ovedersägligt att konkursbo efter juridisk person som driver rörelse, skattemässigt driver denna på betydligt gynnsammare villkor än andra företag. Konkursboet konkurrerar alltså inte på lika villkor med liknande företag inom samma bransch. Länsstyrelsen anser detta vara oacceptabelt om verksamheten drivs under en längre tid. Borgenäremas intressen kommer under sädana omständigheter alt utveckla en icke önskad konkurrens. Med hänsyn härtill ifrågasätts i vart faU om inte konkursbo som driver rörelse skall ha sådan bokföring att en resultatredovisning kan krävas. Huruvida konkursboet skall tillåtas fortsätta att driva rörelsen efter en tid av 6 månader skall förslagsvis avgöras av tUlsynsmyndigheten på basis av vad framkommer av resultatredovisningen.

Om konkursbo fortsätter rörelsen bör sålunda särskild resultatredovisning härför föreskrivas. Normalkonloplanen med anvisningar bör fastställas av riksskatteverket.

Kontoplan med ledning av normalkontoplanen och konkursgäldenärens bokföring bör upprättas av förvaharen och fastställas av tillsynsmyndigheten. Sedan konkursboets rörelse upphört avslutas redovisningen mot avvecklingsredovisningen.

Prop. 1978/79:105 491

Resultatredovisningen bör kunna delegeras av förvaltaren vid behov.

För den fortsatta driften bör avvecklingsmedel få las i anspråk. Konstruktionen av detta förfarande bör vara sådan alt intrång inte sker i någon borgenärs rätt. Härmed avses exempelvis de fall då lönegaranti-medlen upparbetar konkursegendom.

Länsstyrelsen har intet att erinra mot förslaget atl tillsynsmyndigheten skall arkivera konkursgäldenärens räkenskaper. Länsstyrelsen förutsätter att, om så blir fallel, medel kommer att stäUas till tillsynsmyndigheternas förfogande för den kostnad myndigheien härigenom åsamkas.

Advokatsamfundet: Vad gäller frågan om bokföringsskyldigheten i konkurs vill samfundet liU vad kommittén anfört foga all det vore önskvärl i konkurser där särskilda förmånsrätter gäUer atl bokföringen utformas så atl avvecklingsresultatet för olika slag av egendom redan från början på lämpligt säll särskiljs.

Om enligt kommittéförslaget konkursgäldenäremas bokföring regelmässigt skall arkiveras hos kronofogdemyndighetema, synes det förhållandet även böra beaktas vid den bedömning av sekretessfrågorna som kommittén förutsätter (sid 139).

Kronofogdeföreningen: Enligt förslaget skall förvaltaren redovisa boets inkomsler och utgifter på ett sätt som överensstämmer med god redovisningssed. Bokföringen skall vara sådan att "erforderlig kontroll över förvaltningen möjliggöres". Den föreslagna allmänt formulerade bestämmelsen är knappast tillfredsställande från kontrollsynpunkt. Föreningen vill hävda att det för en klar redovisning och enhetlig tillämpning är nödvändigt med en föreskrift om att redovisningen skall ske enligt särskilt fastställda normer. Vidare bör i konkurser, där särskilda förmånsrätter gäller, bokföringen ordnas så att avvecklingsresultatet för olika slag av egendom redan från början på lämpligt sätt särskiljs. Om konkursboet fortsätler rörelse, bör särskild resultatredovisning härför föreskrivas. Riksskatteverket (RSV) borde kunna ges uppdrag alt i samråd med expertis utarbeta redovisningsformulär och normalkonloplan med anvisningar. I sammanhanget bör anmärkas, att det i praktiken även yppats behov av en normalplan för upprättande av bouppteckning.

Förerungen auktoriserade revisorer (FAR): Om bokföringen i konkurs stadgas i lagförslagets 57:e paragraf. Föreningen har ingenting att invända mol den föreslagna formuleringen i och för sig. Emellertid ger kommitténs kommentarer till bestämmelsen om bokföringsskyldighetens fullgörande (sid 117-123) densamma en uttolkning, vars lämplighet ifrågasattes. Kommittén avvisar kravel på redovisning efter s.k. bokföringsmässiga gmnder och förordar i regelfallet redovisning efter kontantprincipen. Motivet till detta ställningstagande synes främst vara alt det skattemässigt fiskala intresset oftast saknas i konkurs.

FAR delar åsikten att ett genereUt krav på redovisning efter bokföringsmässiga gmnder ej är motiverat. För det övervägande antalet konkursfall

Prop. 1978/79:105 492

torde en redovisning enligt koniantprincipen vara tillfyllest. FAR anser emellertid atl hänvisningen till "god redovisningssed" bör innebära atl kraven på redovisningens uppläggning bör bedömas från fall lill fall. På senare tid har exempelvis inträffat all stora förelag — i något fall börsbolag - har försatts i konkurs. Del bör enligt FÄR:s mening icke anses tillfyllest atl dylika förelag med fortsatt rörelse och måhända tusentals anställda vid konkursulbrottet lämnar sill ofta väl utbyggda redovisningssystem för atl övergå lill kassabokföring. Det skallefiskala motivet är bara ett av flera för kraven på bokföring. Lika viktigt är borgenärers, förelagslednings (inklusive konkursförvaUarens), anställdas, samhällets (t.ex. arbetsmarknadsmyndigheter och personer som arbetar med atl söka genomföra en rekonstruktion av verksamheien) m.fl. intresse av atl redovisningen även efter konkursulbrottet ger möjlighet atl följa rörelsens gång.

Uttalanden på sid 121 i tredje stycket synes ha fått en olycklig utformning: "Kommittén föreslår till en början sålunda atl som huvudregel skall gälla alt förvaltaren skall vara skyldig atl på sätl som överensstämmer med god redovisningssed löpande bokföra boets inkomsler och ulgifter så att erforderlig kontroU över förvaltningen möjliggörs (57 8 första stycket, första punklen i förslaget). Bokföringslagen blir således inte i något fall direkl tillämplig på konkursbos bokföring". Något motsatsförhållande mellan "god redovisningssed" och bokföringslagen föreligger givetvis inte; god redovisningssed är tvärtom bokföringslagens primära huvudregel (BL 2 8).

Kommittén har föreslagil (sid 122, försia slyckel) all den ställiga bokföringsnämnden skall instrueras att lämna anvisningar om bokföring i konkurs. FAR ansluler sig till detla förslag. FÄR anser vidare all i direkliven lill bokföringsnämnden hänvisning skall göras lill den föreslagna lagtexien (§ 57) saml till kommitténs uppfattning alt tillämpning av bokföringsmässiga grunder ej bör vara obligalorisk i konkurs men all nämnden i övrigi skall lämnas frihet att utforma anvisningarna med hänsyn lill vad som bedömes vara erforderligt och ändamålsenligt.

Lokala skattemyndigheten i Stockholm: (Myndigheten) förutsätter atl bestämmelserna i 39 8 uppbördslagen är tillämpliga också för konkursförvaltare i hans uppdrag att företräda konkursboet och att erforderliga uppgifier för uppgiftslämnande till myndigheien förs. Likaså fömlsäiis all i konkursförvallares ansvar skall ligga alt så långt är möjligt tillse alt konkursgäldenärens bokföring i erforderlig utsträckning förs fram till konkursdagen.

Myndigheten ser vidare med tillfredsställelse alt konkursgäldenärens bokföring i flertalet fall kommer atl förvaras hos tillsynsmyndighet eller konkursförvallare. Delta bör emellertid klarare framgå av lagtexten.

Prop. 1978/79:105 493

3 Tillsyn i ordinära konkurser

3.1 Tillsynsorgan

JK: Förslaget atl kronofogdemyndighet skall vara lillsynsorgan ger läsaren av belänkandet ett intryck av all vara ell verkslällande av någoi som redan lidigare beslämts. När jag uttrycker denna uppfattning innebär del inte all jag molsäller mig förslaget. Jag saknar emellertid framför allt en belysning av humvida och i vad mån den rådande ordningen är bristfällig saml vilka möjligheter som finns all inom ramen för denna ordning åsiadkomma de förbättringar som anses nödvändiga.

Enligt min mening finns del flera goda skäl som lalar för all tillsyns-uppgiften läggs på ett samhällsorgan. Jag tänker framför allt på de många samhällsintressen som numera måste beakias vid konkursförvallningen. En stor fördel är också att uppgiften läggs på ett permanent organ. Mot valel av kronofogdemyndigheterna som lillsynsorgan lalar främsi två skäl. Del ena är av principiell nalur. det andra av organisaiorisk.

Kommittén har i många sammanhang betonat statens dominerande roll som borgenär i konkurser. Staten är emellertid säUan ensam borgenär. Med hänsyn lill kronofogdemyndigheternas redan nu "dubbla nalur" är det enligt min mening av principiella skäl inte helt tillfredsställande alt de också får uppgiften som lillsynsorgan.

Tillsynsuppgifterna blir ofta av myckel komplicerad beskaffenhei. De kommer därför all kräva stor skicklighet i juridiska och ekonomiska frågor. Mol denna bakgrund är förslaget förvånande. Många kronofogdemyndigheter kommer uppenbariigen atl sakna lillräcklig kompetens för uppgifien, i synnerhet som de inte kan förutsättas förvärva någon siörre vana att fullgöra uppgifien i fråga. De uppgifier som läggs på tillsynsorganel hade enligt min mening bort leda till att uppgiften lagts på vissa utvalda kronofogdemyndigheter. Därigenom hade också konflikten mellan fiskala och judiciella uppgifter kunnat i någon mån reduceras.

Jag har nyligen avgett yttrande över betänkande med förslag till ny distriktsindelning för kronofogdemyndigheterna och därvid uttalat en viss tveksamhet om de mindre distriktens förmåga atl klara bl.a. uppgiften som tillsynsorgan i konkurser. Sedan jag nu haft tillfälle att bilda mig en uppfattning om beskaffenheten av tillsynsuppgiften anserjag helt uteslutet att uppgiften kan läggas på de mindre distrikten. Den ordning kommittén förordar (s. 133) med en särskild enhet i varje kronofogdedislrikl för tillsynsuppgiflen är t.ex. hell ouppnåelig i flertalet distrikt.

1 det nu anförda ligger all jag är beredd godtaga kronofogdemyndigheterna som lillsynsorgan om uppgiften anförtros de större myndighelerna. Jag anser emellertid också fullt länkbart all man som ett alternativ i princip behåller den rådande ordningen men i ökad utsträckning inriktar sig på atl till rällens ombudsman ulse specialister, dvs. man eftersträvar en motsvarande specialisering som i fråga om förvaltare. Vad som aldrig

Prop. 1978/79:105 494

kan godtas är naturligtvis atl samma person ibland är förvaltare och ibland utövar tillsyn över förvaltare.

RÅ: Del kan riktas starka principiella invändningar mol utredningens förslag att kronofogdemyndighel skall vara tillsynsorgan. De skäl lagutskottet anförde i sitt betänkande (LU 1976/77:11) mot lämplighelen av all låta kronofogdemyndighet handha konkursförvallningen lalar enligt min mening också mot att kronofogdemyndighet skall vara tillsynsorgan. Den av kommittén föreslagna ordningen torde även medföra en rad praktiska olägenheter. Kommittén har själv framhållit alt olägenheter skulle uppslå om kronofogdemyndighel anförtros det föreslagna tillsynsorganets uppgifter. Äv principiella skäl är det olämpligt att tillsynsuppgifterna i samband med konkurs handhas av den myndighet som har till sin främsta uppgift all driva in statens skattefordringar. För all komma tillrätta med detla dilemma föreslår kommiuén bl.a. att de tjänstemän som handlägger tUlsynsorganets uppgifter skall frikopplas från indrivningsuppgiftema. En sådan tudelning av myndighetens verksamhet torde dock vara svår att genomföra i prakiiken.

Som altemativ till kommitténs förslag till tillsynsmyndighet bör i slället övervägas om inte åklagare kan fuUgöra de uppgifter som i förslagei har tillagts tillsynsorganel. Del nu angivna alternativet (åklagaralternalivel) skulle tillsammans med de ökade krav som ställs på förvaltaren innebära en avsevärd försiärkning av konkursförvaltningen. Tillsynsorganets uppgifier enligt kommitléförslaget är— med vissl undanlag (98 8) — enligt min mening väl lämpade all handhas av åklagare. I vart fall bör åklagaren få bätire insyn i konkursboet än som f.n. är möjligl. Jag kan härvidlag i allt väsentligt ansluta mig till de synpunkier som har framförts i de överlämnade underremissyllrandena. Mot bakgmnd av den alltmer tilltagande ekonomiska brottshgheten är del angeläget att samhället ges vidgade möjligheter att bekämpa denna form av allvarlig brottslighet. Nuvarande system med anmälningsskyldighet har visat sig vara mindre effektivt. Överhuvud förekommer brottsanmälningar mera sällan vid denna typ av brottslighet. För att hålla den ekonomiska brottsligheten under kontroll är det nödvändigt atl använda nya och förbättrade metoder. Så t.ex. bör de brottsbekämpande myndigheterna kunna ta egna initiativ. Med hänsyn tUl det nära samband reglema om gäldenärsbrott har med konkurslagstiftningen (se prop 1975/76:82) ter det sig naturligt all åklagaren får en vidgad roll i samband med konkurser. Härigenom skapas ett effektivt medel i kampen mot den ekonomiska brottsligheten samtidigt som konkursförvallningen kan tillföras den utbildning och erfarenhet som finns inom åklagarväsendet. Det bör enligt min uppfattning i första hand ankomma på stals- och chefsåklagare att fullgöra de uppgifter som skall ankomma på det föreslagna lillsynsorganel. Statsåklagama har lång erfarenhet av ekonomiska brottmål och del finns många åklagare på det lokala planet som är skickade att handlägga kvalificerade ekonomiska brottmål. Genom

Prop. 1978/79:105 , 495

den utbildningsverksamhet som bedrivs inom åklagarväsendel kommer ytterligare åklagare atl erhålla kvalificerad ekonomisk utbildning (jfr bifogade promemoria "Åklagarverksamheten och den ekonomiska brottsligheten").

Allmänt kan framhållas atl åklagarväsendet har en bredare lokal förankring än kronofogdemyndighetema. Antalet åklagardistrikt utgör f.n. 86. Härtill kommer 21 regionala länsåklagarmyndigheter och dessutom länsåklagarna för speciella mål. Dessa åklagare får anses synnerligen väl lämpade atl handha tillsynsuppgiften i de allra största konkurserna.

Som ett led i strävandena att komma tiUrätta med missbruket av konkursinstitutel lorde — såsom har förutskickats i tilläggsdirektiven — någon form av s.k. konkurskarantän vara nödvändig. Redan vetskapen om att konkursboel granskas av åklagare skulle emeUertid med aU sannolikhet på ett mera påtagligt sätt molverka del alltmer utbredda missbruket med upprepade konkurser.

Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt: Ett avskaffande av rätlens ombudsman möter inte någon invändning från min sida särskilt som del avses all han skall ersättas med en tiUsynsmyndighel. Även om kronofogdemyndigheten som tiUsynsorgan i konkurser kan få en dubbelroll — kontrollfunktion och borgenärsföreträdare — bör det fungera bra. Dessutom kan till ledning för konkursutredningen erhåUas väsentliga sakuppgifter från denna myndighet.

Länsåklagarmyndigheten i Stockholms län och Gotlands län: Den föreslagna ordningen väcker betänkligheter från principiella synpunkier. Samma myndighet som företräder staten som borgenär — exempelvis avseende fordringar på skatt och andra allmänna avgifter — skulle enligt förslaget öva tillsyn över förvaltningen i stort och då även ha all beakta att den rätt som tillkommer övriga borgenärer tillgodoses på ett riktigt sätt. Även om risken för atl del allmännas intressen skulle gynnas på bekostnad av de enskilda borgenärerna inte är alltför stor är det illa nog all sådana misstankar överhuvud tagel kan uppslå.

Det är visseriigen sant att de enskilda borgenärerna — enligt förslaget liksom hittUls — har rätt att utse granskningsman. I prakiiken har det dock visat sig vara så att granskningsmän utses i ett mycket lilet antal fall. Anledningen härtill lorde vara att granskningsmans arvode betalas av den eller de borgenärer som utsett honom.

Vidare är det tveksamt om kronofogdemyndigheten inom sig har den affärsjuridiska kunskap som erfordras för att fullgöra de uppgifter som förslaget lägger på myndigheien. Ett genomförande av förslaget förutsätter därför en omfattande utbildningsverksamhet. Risk finns sluUigen att kronofogdemyndighetens liUsynsverksamhet kan komma att utövas under viss byråkradsk tungroddhel. Därigenom motverkas syftet med förslaget dvs snabbhet hos konkursförfarandet.

Länsåklagarmyndigheten i Malmöhus län: Som åklagare får man sällan

Prop. 1978/79:105 496

någon direkl inblick i de prakliska och teoretiska problem som följer med förvaltningen i konkurser. Det är därför knappast möjligt all, såvitt gäller betänkandets huvudlinjer, göra annan kommentar än att de framlagda förslagen om utökning av förvaltares respektive kronofogdemyndighets befogenheter förefaller vara väl anpassade lill dagens behov. Under förutsättning dels atl del, även i avlägsna landsändar, kan mobiliseras en kader av kunniga och effektiva förvaltare, dels också att kronofogdemyndigheterna får en avsevärd personell försiärkning får man aniaga alt det föreslagna konkursförfarandet kan bli effektivare och snabbare saml skapa mindre samhälleliga problem än det hittillsvarande. En generöst upplagd ulbildningsverksamhel måste vara av stor betydelse särskilt i initialskedet.

Länsåklagarmyndighelen i Blekinge lån och Kronobergs län: Ur mina speciella synpunkter som åklagare har rättens ombudsmans verksamhet varil av mindre betydelse. Det är också endasl i få fall, som dessa ägnat något intresse åt att övervaka och kontrollera den mindre del av förvaltarens verksamhei som är av betydelse för åklagaren, nämligen beträffande eventuella gäldenärsbrott. Jag instämmer därför i förslaget att avskaffa denna befattning, men vill samtidigt framhålla all i så fall måsle de nya organ som överlaga en del av uppgifterna bli tiUräckligt kvalificerade. Vidare böra de mera kvalificerade uppgifterna inom tingsrätterna ej handläggas av tingsnotarier utan lägst av tingsfiskaler, även om de äro av betydelse ur utbildningssynpunkt.

Göta hovrätt: Hovrätten anser i likhet med kommittén att förvaltningen bör stå under tillsyn samt att ett särskilt tillsynsorgan alltjämt bör finnas.

För närvarande gäller att konkursdomaren utövar den yttersta kontrollen över förvaltningen. Den närmaste tillsynen ankommer på ett särskilt kontrollorgan, rättens ombudsman. Konkursdomaren fullgör sin lillsynsuppgifl i försia hand genom att tillse att förvaltaren inom föreskriven tid inger berättelser över förvaltningen samt genom att granska dessa. Konkursdomarens främsta uppgift är att tUlse atl avveckling av en konkurs ej fördröjs i onödan. Något avgörande skäl för atl nu befria honom från denna tillsynsuppgift har inte framlagts. Gällande ordning bör därför ej ändras. Kommitténs förslag innebär emellertid även all åt konkursdomaren anförtros nya viktiga uppgifier. Del är givelvis nödvändigt atl denne har tillräckliga kvalifikationer härför. Tingsnotarie bör inte komma i fråga för sådana uppgifier. I della sammanhang kan påpekas, att det kan finnas skäl atl överväga att avskaffa konkursdomaren som särskild myndighet och låta rätten överta dennes uppgifter i likhel med vad som skett beträffande lagsöknings- och ägodelningsdomare.

Vad därefter gäller förslaget att som lillsynsorgan ersätta rättens ombudsman med kronofogdemyndighel viU hovrätten starkt ifrågasätta huruvida något reformbehov verkligen föreligger. Det må framhållas, att lagberedningen — i samband med alt rättens ombudsman på beredningens förslag år 1970 avskaffades vid ackordsförhandling — uttalade, att insti-

Prop. 1978/79:105 - 497

lulet rällens ombudsman syntes väl gmndat i konkurs och att beredningen inte hade några planer på att föreslå ändring i den delen.

Enligt kommittén erfordras ell permanent och mera utbyggt kontrollorgan som har resurser att ulöva lillsynen effeklivi och ändamålsenligt efter riktlinjer som kommittén närmare angivii. En undersökning av de krav kommittén sålunda anser böra ställas på ett kontrollorgan ger dock enligt hovrättens mening ej underlag för slutsatsen alt dess uppgifier bälire skulle skötas av en nytillskapad kontrollmyndighet än av den nuvarande rällens ombudsman. Hovrätten ifrågasätter dock inte rikligheten av kommitténs antagande alt en kontrollmyndighet bättre än rällens ombudsman är skickad all ularbeta blanketter och formulär av olika slag att användas i konkursförvallningen. Dock lorde, om vissa formulär anses underiätta denna t.ex. i fråga om förvallarberältelser, sådana kunna utarbetas förslagsvis genom domstolsverkels försorg. Pä verket kan även läggas den kursverksamhet som kommittén anser bör förekomma för dem som i olika egenskaper har all göra med konkursförvallning. Angivna omständigheter utgör ej skäl för inrättande av ell nyll kontrollorgan.

Vad angår kommitténs krav på bokföringsexpertis i vissa fall vid tillsynsorganels granskning av boets förvaltning, kan sådan i lika grad komma rättens ombudsman lill del. Vad vidare sägs om tillsynsorganels möjligheler all kräva upplysningar av förvallaren om boel och dess förvallning, alt efter anmälan av borgenär eller annan rättsägare ingripa med lämplig ålgärd mol förvallaren eller atl yllra sig lill konkursdomaren i olika avseenden,kan dessa uppgifter lika väl ulföras av rättens ombudsman och fullgörs för övrigt i vissa hänseenden redan av denne.

En viktig uppgifi för tillsynsorganel bör enligt kommittén vara all genom råd och upplysningar främja en riktig och enhellig tillämpning av gällande föreskrifter som rör konkursförvallningen. Några bindande direktiv skall ej ges i del enskilda fallel. Visserligen skall tillsynsorganet höras i viktiga frågor men skall inte besluta i olika förvaltningsangelägenheter på samma sätt som rättens ombudsman enligt nuvarande ordning. Hovrätten ifrågasätter starkt om den av kommittén skisserade ordningen för samråd kommer att med kronofogdemyndighet som lillsynsorgan främja en i förhållande till nuläget effeklivare och därmed snabbare och mindre kostnadskrävande avveckling av förvaltningen. Kronofogdemyndigheternas kunnande på del exekutionsrällsliga områdel är obestridligt. Råd och anvisningar inom detta område är därför av värde för en förvallare. Förvallaren är dock även enligt nuvarande ordning oförhindrad att införskaffa upplysningar från myndigheien. Emellertid förekommer under hela förvaltningen ofta komplicerade frågor som ligger utanför kronofogdemyndighetens verksamhetserfarenhel. Dessa kan ofta gälla svåra affärsmässiga bedömningar och även, särskilt i mer omfaitande konkurser, internationellträttsliga avväganden inom framför allt handels- och avtalsrätt. Risk föreligger att de råd och upplysningar — där sådana överhuvudtagel kan 32 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 105

Prop. 1978/79:105 498

erhållas — som tjänstemän vid kronofogdemyndigheten ger i angivna fall blir av formell natur och föga vägledande för förvallaren. Påpekas bör i delta sammanhang alt kronofogdemyndigheten ofta företräds av olika Ijänslemän och all ombyte av befattningshavare även äger rum. Det ligger också i sakens natur att den erforderliga kontakten mellan förvallaren och tillsynsorganet inte kan fungera lika lält om tillsynen utövas av en statlig myndighet. Enligt hovrättens mening fullgör rättens ombudsman genom sin rådgivande verksamhet en för konkursförvallningen viktig funktion. Även med en förstärkning av konkursförvallarens självständiga ställning, vilket hovrätten ej har något atl erinra mot, bör denna funktion hos tillsynsorganet finnas kvar. Någon erinran från kommitténs sida har ej framförts mol rällens ombudsmans sätt att fullgöra denna verksamhet. Flera omständigheter talar, som ovan påpekats, å andra sidan för atl kronofogdemyndighelen inte på samma smidiga och därmed effektiva sätt kommer att kunna uppfylla detla krav.

I åtskilliga konkurser har kronofogdemyndigheten att bevaka statens fiskaliska inlressen. Om myndigheien dessutom skall uppträda som tillsynsmyndighet i konkurs kan detla hos allmänheten uppenbariigen medföra misslanke om brisiande objektivitet. Även om, som kommittén föreslår, en särskild enhet inrättas vid kronofogdemyndighetema för handhavandet av lillsynsuppgifier, bör angivna risk ej underskattas. Utvecklingen på närliggande områden, t.ex. inom skalteprocessen, går i stället ut på all undvika sådana dubbla myndighetsfunktioner. Även detta förhållande lalar starkt mol lämpligheten av att ulse kronofogdemyndighet till kontrollorgan.

Sammanfattningsvis avstyrker hovrätten sålunda kommitténs förslag om kronofogdemyndighet som tillsynsorgan. Hovrättens inställning att rätlens ombudsman skall bibehållas medför att förlikningsuppgiflen skall ligga kvar hos denne och ej överföras lill konkursdomaren. Härför lalar bl.a. effektivitetsskäl. Alt nuvarande ordning i denna del fungerat väl ifrågasattes för övrigi ej av kommittén. När det gäller utseende av rätlens ombudsman har konkursdomaren självfallet all tillse alt denne står fri och obunden i förhållande till såväl förvaltaren som gäldenären och borgenärer. 1 vissa delar av landet kan det måhända vara svårt att inom orten finna en på samma gång kvalificerad som frislående person tiU rällens ombudsman. Vad kommittén anfört om möjlighelen att förordna lämplig person från annan ort till förvaltaren bör enligt hovrättens mening jämväl kunna avse rättens ombudsman.

Hovrättspresidenten Åqvisl, hovrätlslagmannen Larsson och adj. ledamoten Palmer: Den nuvarande ordningen beiräffande lillsynen över konkursförvaltningen innebär all ansvarei för tillsynen primärt åvilar konkursdomaren, som därvid biträdes av rällens ombudsman. Denne har därjämle, som kommittén framhåller, i prakiiken ställning av medför valtare i konkursen. Konkursdomarens tillsyn över förvaltningen

Prop. 1978/79:105 499

begränsar sig som regel lill en kontroll av atl föreskrivna årsräkningar m.m. inges. Även den lillsyn som rättens ombudsman ulövar är av liknande formell art. Varken rätlens ombudsman eller konkursdomaren har de resurser som krävs för en effektiv och ändamålsenlig kontroll av konkursförvaltningen. All det nuvarande systemet för lillsyn över konkursförvaltningen inte fungerar tillfredsställande framgår bäst av kommitténs stalisliska undersökningar, enligt vilka den genomsnittliga avvecklingsliden i ordinära konkurser uppgår lill närmare två år. Äv kommitténs undersökningar framgår vidare alt rällens ombudsman är advokal i cirka tre fjärdedelar av samtliga konkurser. Mot en ordning enligt vilken både förvaltaren och den som skall kontrollera hans verksamhei är advokaler kan — som kommittén framhållil — riklas invändningar av principiell art.

Del är enligt vår mening av stort allmänt intresse att avvecklingen av konkursbon sker snabbi och effektivt samt med minsta möjliga värdesförstörelse. Äv stor vikt från allmän synpunkt är också atl orsakerna lill obeståndet utreds noggrant och att eventuell brottslighet av gäldenären beivras. Dessa allmänna intressen främjas i hög grad om tillsynen över förvaltningen är ordnad i ändamålsenliga former.

Som kommittén anförl lalar flera skäl för kronofogdemyndigheten som tillsynsorgan. Den invändning som kan göras mot en sådan lösning sammanhänger med att kronofogdemyndigheten företräder staten som borgenär, främst skatleborgenärer, och att en intressekollision kan uppkomma om kronofogdemyndighelen samiidigi skall företräda staten som borgenär och ulöva tillsyn över konkursförvaltningen. Vi anser liksom kommittén alt denna intressekollision inte utgör något avgörande hinder mot att kronofogdemyndigheten anlitas som tillsynsorgan. De principiella betänkligheter som kan anföras mot den föreslagna lösningen skulle emellertid kunna mötas genom all kronofogdemyndigheten ges en mera renodlad kontrollfunktion än kommittén har tänkt sig. Enligt kommitléförslaget skall tillsynsmyndigheten fömtom kontrollfunktionen också ha uppgifier som samrådsorgan. Sålunda skaU förvallaren enligt förslaget vara skyldig all höra tillsynsmyndigheten i viktigare frågor, t.ex. den vidare driften av gäldenärens rörelse, försäljning av värdefull egendom eller väckande av återvinningstalan. Tillsynsmyndigheten har alltså enligt förslaget — liksom rättens ombudsman — i viss mån ställning av medförvaltare. Som tidigare framhållits skall förvaltningen enligt förslaget handhas av myckel kvalificerade personer. Det finns därför enligt vår mening inte någon anledning atl föreskriva skyldighet för förvaltaren alt höra tillsynsmyndigheten i konkreta förvaltningsfrågor. Det framstår tväriom som principiellt betänkligt atl den kontrollerade skall kunna ålerförsäkra sig hos kontrollmyndigheten innan viss åtgärd vidlas och därigenom undgå kritik. Vi förordar därför atl skyldigheten för förvaltaren all höra tillsynsmyndigheten får utgå. Med denna lösning får krono-

Prop. 1978/79:105 500

fogdemyndighelens lillsyn karaktären av en revision i efterhand av förvallarens åtgärder. Intressekollisionen mellan tillsynsuppgiflen och uppgifien atl företräda staten som borgenär blir med en sådan ordning betydligt mindre framträdande.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Vad därefier gäller frågan om tillsynen över konkurser vill hovrätten till alt börja med invända mol kommitténs förslag all konkursdomaren hell befrias från konlrollerande uppgifier. Konkursdomaren torde i praktiken ulöva sin konlrollerande uppgift främst genom alt övervaka all avveckling av en konkurs inte fördröjs i onödan. Något bärande skäl för atl ändra på delta har inte anförts i förslaget. Med hänsyn härtill och lill all konkurserna även i framtiden skall vara anhängiga vid konkursdomslolen anser hovrätten all konkursdomaren bör ha kvar sin kontrollfunktion.

Angående förslaget all rättens ombudsman byts ul mol kronofogdemyndighet vill hovrätten först framhålla atl en grundläggande föruisättning för atl överhuvudlaget genomföra en reform måsle vara atl bärande kritik kan riktas mot det beslående systemet och all det nya system som införs kan antagas bli bättre eller i vart fall lika bra som det som utmönstras.

Enligt hovrättens uppfattning fungerar del nuvarande systemet med rättens ombudsman i slort selt väl. Något klander mot systemets funktion i Skåne och Blekinge har inte kommit till hovrättens kännedom. Snarare har de förfrågningar som hovrätten gjort besvarats med atl systemet är bra. Kommittén har på s 129 redogjort för förstärkningar av konkursförvallningen. Det där sagda innefattar enligt kommittén skäl mot alt ha kvar del nuvarande institutet rätlens ombudsman i ett nytt förvaltnings-syslem. Detta uttalande saknar enligt hovrättens mening varje grund. Det är över huvud oriktigt alt ur det nuvarande tillsynssystemet, som omfattar konkursdomare och rättens ombudman, bryta ut den sistnämnde och diskutera dennes ersättande med ett nytt tiUsynsorgan. Kommittén har inte gjort något konstaterande atl rällens ombudsman brister i fråga om effektivitet och ändamålsenlighet såsom tillsynsorgan. Likväl åberopar kommittén behovei alt tillgodose dessa syften för sitt förslag om ett nytt, permanent och mera utbyggt konlroUorgan. För atl tUlgodose detta önskemål är kommittén även beredd att överge de fördelar som är förenade med rällens ombudsman såsom förlikningsorgan, oaktat kommittén tillstår all detta system fungeral väl.

Sammanfattningsvis anser sig hovrätten inte övertygad om att systemet med rällens ombudsman bör avskaffas och ersättas med ett annat tiUsynsorgan.

Hovrätten vill gärna vitsorda att kronofogdemyndigheten besitter stort kunnande inom exekutionsrätlen. Kunskaper på delta område är förvisso myckel värdefulla för ett tillsynsorgan men enligt hovrällens mening måsle det krävas mera av den som skall fullgöra den rådgivande och upplysande funktion som tillsynsmyndigheten skall ha. Vid avvecklingen av

Prop. 1978/79:105 501

en större konkurs uppkommer många gånger juridiska och ekonomiska frågor av komplicerad natur. För de rättsliga och affärsmässiga bedömningar som då måste göras saknar kronofogdemyndigheten den nödvändiga erfarenheten. Även om kraven på förvaltarnas kompetens enligt förslaget skärps torde förvaltarna fortfarande ha behov av råd och slöd i besväriiga förvaltningsfrågor. Eftersom man får räkna med atl den hjälp som kronofogdemyndigheterna i detta avseende kan ge kommer atl bli av begränsat värde, måste detla behov tillgodoses på annal sätt. Såsom hovrätten ovan berört får man härvid anledning räkna med att mer än en förvaltare måste utses i flertalet större konkurser, vilket kommer alt fördyra konkursförfarandet.

Mol kronofogdemyndigheterna som lillsynsorgan talar, förutom del inledningsvis påpekade förhållandet atl lillsynskoslnaderna kan bli högre än de nuvarande, även andra skäl. Ett sådant utgörs av den omständigheten atl en myndighet under ledning — i administrativt hänseende — av ett centralt ämbetsverk blir tillsynsorgan. Ätt i konkursförfarandet bygga in en byråkratisk apparat är inte ägnal att skapa ett smidigt och ändamålsenligt förfarande. Tjänstemännen hos myndighetema kan växla och har inte ett personligt ansvar för de särskilda konkurserna. Delta försvårar möjligheten till personlig kontakt mellan förvaltaren och myndigheten och tynger beslutsprocessen. Visionen av riksskatteverket som ett rikskon-kursverk framstår som avskräckande.

Kommittén har bl.a. framhåUU lill förmån för kronofogdemyndighelen att den revisionstekniska expertis som finns på länsstyrelserna bör kunna StäUas till myndigheternas förfogande vid tillsynen (s 132). Enligt hovrättens uppfattning torde ingenting hindra att den nuvarande rättens ombudsman ges möjlighet att utnyttja denna service.

Hovrätten har i sill yttrande över kommitténs betänkande "Förenklad konkurs m.m." (SOU 1974:6) uttalat att de skäl kommittémajoriteten anförde till stöd för ett avvisande av tanken på kronofogdemyndigheterna som förvallare i förenklade konkurser var tungt vägande. Hovrätten anförde vidare: "Särskilt förtjänar därvid att framhållas den risk för misstanke om bristande objektivitet som med hänsyn till kronofogdemyndigheternas fiskala funktioner lätt skulle kunna bli följden om tanken på dessa som förvaltare förverkligades". Enligt hovrättens uppfattning gör sig dessa synpunkter även i viss mån gäUande om kronofogdemyndigheterna blir tUlsynsorgan. Den intressekonflikt som uppkommer meUan kronofogdemyndigheten som tiUsynsorgan å ena och som företrädare för statens intresse som borgenär å andra sidan är dock enligt hovrättens mening inte ett ensamt avgörande skäl mot att kronofogdemyndighetema blir tillsynsorgan.

Sammanfattningsvis viU hovrätten sålunda avstyrka förslaget om kronofogdemyndigheterna som tiUsynsorgan. Tillsynen bör även i

Prop. 1978/79:105 502

framtiden utövas av konkursdomaren och en av honom ulsedd rätlens ombudsman. Hovrätten har dock ingel att erinra mol att rättens ombudsmans tillsynsfunktion begränsas till att avse kontroU och rådgivning. Rätlens ombudsman bör ha kvar sin uppgift som förlikningsorgan. Han skall ha minsl samma kvalifikationer som förvaltaren. Hovrätten vUl understryka alt. med hänsyn lill de uppgifter som skaU åligga rättens ombudsman, denne bör stå helt fri i förhåUande såväl till förvaltare som till gäldenär och borgenärer. Del bör inte få förekomma att någon omväxlande ulses Ull rätlens ombudsman och förvaltare.

Stockholms tingsrätt: Kommittén har som skäl för att rättens ombudsman bör ersättas av kronofogdemyndigheten främst åberopat att det kan riktas invändningar av principiell art mot en ordning enligt vUken både förvaltaren och den som i första hand skall kontroUera dennes verksamhet är advokaler. Kommittén ansluter sig härvid till ett av JK vid en inspektion 1973 gjort uttalande enligt vilket det är ägnat att minska ombudsmannainstitutionens effektivitet om advokat har uppgiften att öva tillsyn över en kollegas förvaltarskap.

De invändningar som kan riklas mot atl såväl förvallaren som rättens ombudsman är advokater kan enligt tingsrättens uppfattning ej anses väga tyngre ur principiell synpunki än invändningama mot att kronofogdemyndigheten, som har till uppgift all i konkurs tillvarata statens intresse som borgenär, samtidigt skall fungera som tillsynsorgan. Att kommittén bedömer denna invändning som beaktansvärd framgår därav atl kommittén funnit det lämpligt att kronofogdemyndighetens uppgifter inte handläggs av samma tjänstemän som sköter indrivningsuppgifterna, inbegripet tillvaratagande av statens rätt i samband med konkurs (s. 133), och alt kommittén på grund härav förordar all det hos varje kronofogdemyndighet om möjligl upprättas en särskild enhet eller liknande för lUlsynsuppgifterna (s. Ulf).

Vid Stockholms tingsrätt har under senare år som rättens ombudsman regelmässigl förordnats någon av tre advokater, som ansetts särskiU lämpade för uppgiften. Dessa har ej förordnats som förvaltare. TiU förvaltare i konkurserna har så gott som undantagslöst utsetts advokat. Tingsrätten har icke iakttagit något tydande på att detta lett till att rättens ombudsmän tagit obehöriga hänsyn utan dessa synes handha sina uppgifter med erforderlig självständighet. Del har visserligen sällan förekommit att starkare meningsmotsättningar mellan rätlens ombudsman och förvallare kommit i dagen. Tingsrätten har sig emeUertid bekant fall där rätlens ombudsman med kraft hävdat annan uppfattning än förvaltaren och den sistnämnde nödgats ändra ståndpunkt. I arvodesfrågor har det exempelvis förekommii atl förvallare efter samråd med rätlens ombudsman reducerat sitt ursprungliga anspråk betydligt. Tingsrätten har ej heller i andra hänseenden än det nyss behandlade haft några negativa erfarenheter av det sätt på vilket ombudsmännen utövat tiUsynen över

Prop. 1978/79:105 503

konkursförvaltarna. Systemet synes ha fungerat väl. Kommittén har ej heller påvisat att delta skulle varil förenal med några prakliska olägenheter. Tingsrätten delar därför den uppfattning lagberedningen givit uttryck åt, när den i sitt betänkande Utsökningsrätt VII (SOU 1968:41 s. 76 f) uttalar att institutet rättens ombudsman synes välgrundat.

Något mer uttalat behov av ett sådani permanenl och mer ulbyggt kontrollorgan som kommittén föreslagit torde ej föreligga. Mol inrättandet av ett dylikt talar de farhågor man kan hysa för alt det skall leda till minskad smidighet och ökad byråkrati. Tingsrätten anser atl tillräckliga skäl ej framkommil för att rättens ombudsman bör ersättas av ett sådant tillsynsorgan som kommittén föreslagit.

Om en reform i huvudsak efter de av kommittén föreslagna riktlinjerna skulle genomföras, synes det tingsrälten tveksamt om uppgiften som tillsynsorgan bör anförtros kronofogdemyndigheten och detta ej blott av principiella skäl. Det kan bl.a. ifrågasättas om myndigheten besitter den praktiska erfarenhet beträffande näringslivets problem och affärsjuridiska frågor som är önskvärd och om myndigheien är särskilt väl lämpad som rådgivande organ. Det synes tingsrätten som om ell till länsstyrelse knutet organ vore bättre lämpat för de ifrågavarande uppgifterna. Länsstyrelsen har, som i viss mån framgår av den redogörelse som lämnats under 2.4.6 i betänkandet, myckel god inblick i och omfattande erfarenhet av bl.a. näringsliv och arbetsmarknad i länet.

Göteborgs tingsrätt: Enligt tingsrättens erfarenhet har systemet med rätlens ombudsman såsom tiUsynsorgan fungerat väl. Möjligen är förhållandet ett annal vid andra tingsrätter. Vid Göteborgs tingsrätt utses någon av två advokater till rättens ombudsman i samtliga konkurser. Dessa anlilas aldrig som förvaltare. Ett avskaffande av rättens ombudsman torde vara förenat med de nackdelama att konkursdomarens inflytande på personvalet försvinner samt att kronofogdemyndigheterna inte torde vara lika lämpliga vid juridisk och affärsmässig rådgivning till förvaltama. Med hänsyn till de av kommittén nämnda fördelarna med att ha kronofogdemyndigheten som tillsynsorgan vUl tingsrätten emellertid inte motsätta sig förslaget. Det är lämpligt att de personer som för närvarande anlitas som rätlens ombudsmän i ett övergångsskede knyts till kronofogdemyndigheterna. Del förhåUandet atl kronofogdemyndigheten företräder staten såsom borgenär anser tingsrätten inte uigöra hinder mot att kronofogdemyndigheten anlilas som tiUsynsorgan.

Kommittén anför på sid. 142: "TUlsynsuppgifterna har sådan karaktär att de bör ankomma på juridiskt utbildade tjänstemän. Detta innebär att kronofogdepersonalen i princip bör handlägga dessa uppgifter". Tingsrätten vill påpeka atl det är utomordentligt viktigt atl tiUsynsuppgiftema handläggs av kvalificerad, juridiskt utbildad personal.

Borås tingsrätt: Tingsrätten har ingen principiell invändning mot kommitténs uppfattning, att konkursdomaren bör befrias från kontrol-

Prop. 1978/79:105 504

lerande uppgifier. Praktiska skäl torde dock tala för att konkursdomaren bibehåller den yttersta kontrollen av konkursförvaltningen, eftersom del inte gärna kan ifrågakomma atl konkursdomaren hell passivi skall godlaga sådana brister i förvaltningen, som kan uppmärksammas vid den handläggning av konkursema som även enligt kommitténs förslag skall ankomma på konkursdomaren.

Till rättens ombudsman brukar Borås tingsrätt utse en äldre, erfaren advokat eller annan lämplig person, t.ex. en pensionerad tjänsteman med juridisk utbildning. Tingsrätten kan inte generellt dela juslitiekanslems av kommittén återgivna uppfattning (s. 128) alt det kunde vara ägnat atl minska ombudsmannainsttlutionens effektivitet som kontrollorgan, om advokat hade uppgiften att öva tillsyn över en kollegas förvaltning. Farhågor i denna riktning behöver enligt tingsrättens mening hysas endast om advokater omväxlande utses till ombudsman och förvaltare. Tingsrätten utser emeUertid för sin del till rättens ombudsman endasl advokal som förklarar att han inte längre ämnar mottaga uppdrag som förvaltare. Erfarenhetema av det nuvarande systemet med en rättens ombudsman anser tingsrätten vara mycket goda, och del bör därför föreligga starka skäl för atl avskaffa det.

Frågan om tillsynsorganel sammanhänger uppenbarligen starkt med den ovan nämnda frågan om den ökade självständighet som kommittén vUl tillerkänna förvallaren. Även om kommUténs önskemål om ökade kvalifikationer hos förvaltaren kan genomföras, är det enligt tingsrättens mening önskvärt att förvaltaren fortfarande i viktiga frågor skall inhämta samtycke från tiUsynsorganet. Inte minst för förvaltaren själv torde det många gånger vara av värde att kunna dela sitt ansvar med en annan erfaren jurist. Även ur kontroUsynpunkt anser tingsrälten emeUertid ett sådant samtycke böra fordras. Vad nu sagts torde tala för att rättens ombudsman behåUs som tiUsynsorgan.

Mot kommitténs förslag att kronofogdemyndigheten skall vara tillsynsorgan talar tiU en början principiella skäl av betydande vikt, nämligen att kronofogdemyndigheten då skulle få en dubbel funktion genom att bevaka både statens rätt som konkursborgenär beträffande oguldna skatter m.m. och del allmännas intresse av en gentemot skilda borgenärsintressen opartisk tiUsyn över konkursförvaltningen. Här måste oviUkorligen en intressekollision uppkomma. Även om kronofogdemyndigheten givetvis skulle eftersträva en rimlig avvägning meUan dessa delvis motstridiga intressen, är det fara värt att myndigheten gentemot aUmänheten och enskilda konkursborgenärer inte skuUe framstå som fullt opartisk och neutral i förhåUande tUl de olika borgenärsintressena. Vad härefter beträffar de praktiska synpunkterna kan det ifrågasättas om just kronofogdemyndigheten besitter sådana kunskaper och erfarenheter att den är lämpligare än nuvarande rättens ombudsmän att handha tillsynen. Detta utesluter givetvis inte att en (pensionerad) kronofogde i det enskilda fallet

Prop. 1978/79:105 505

just pä gmnd av sina kunskaper och erfarenheter samt personliga egenskaper kan vara mycket lämplig som rättens ombudsman. Om myndigheten som sådan skall vara tiUsynsorgan uppkommer vidare frågan, hur arbetet med tillsynen skall läggas upp. 1 propositionen 1975/76:210 finns vissa uttalanden som lyder på att uppgifterna kan komma alt delas upp mellan kronofogdepersonal och exekutiv personal (sid. 189). En dylik splittring av arbetsuppgifterna kan innebära att förvaltarens föreslagna samrådsskyldighet blir svårare att fullgöra an när han bara har en beslämd person all hålla sig till. Den inom en statlig myndighet ofrånkomliga personalomsättningen motverkar också ett smidigt samarbete förval-lare-lillsynsorgan. Resultatet måsle befaras bli, att man inte uppnår den enkelhet och flexibilitet i förvaltningen som kommittén åsyftar. Inte heUer lär några kostnadsbesparingar uppkomma, snarare tvärtom.

På gmnd av vad ovan anförts avstyrker tingsrätten kommitténs förslag atl tiUsynen över konkursförvaltningen skall överflyttas till kronofogdemyndighetema. Skulle kronofogdemyndighet likväl bli tUlsynsmyndighet, synes del tingsrätten nödvändigi atl i enlighet med kommitténs förslag avskaffa reglema om samtycke från tillsynsorganet till vissa förvaltningsåtgärder. Eljest måste man befara att förvaltningen i många fall skulle bli onödigtvis fördröjd, eftersom det ligger i sakens natur att behandlingen av ett ärende i regel måste ta längre tid hos en myndighet med dess bundenhet vid bestämda arbetsmtiner än hos en enskild person som rättens ombudsman.

Västerås tingsrätt: 1 det nuvarande konkursförfarandet intar RO, med de olika funkfioner han utövar, en central plats i den organisation som medverkar däri. Kommitténs förslag att RO-institutionen skall avskaffas innebär därför en genomgripande förändring i konkursförfarandet. Mot ett bibehållande av RO har framför allt anförts dels vissa principiella invändningar sammanhängande med den för konkursema vanliga situationen all bäde RO och förvaltaren är advokater dels önskemålet om ett permanent och utbyggt kontrollorgan.

Enligt tingsrättens mening bör ett stäUningstagande till frågan om RO i större utsträckning gmndas på en utvärdering av den betydelse för en effektiv och säker avveckling som RO hittiUs haft och med nya förutsättningar kan beräknas få vid ett bibehåUande.

Tingsrätten har hos de konkursförvaltare som under senare år vanligen anlitats i de vid tingsrätten anhängiga konkurserna inhämtat deras synpunkter på vUket värde de tUlmäter RO-institutionen. De har därvid som särskilt betydelsefuUt framhåUit det samråd som sker med RO i frågor av juridisk och inte minst praktisk natur samt som sin bestämda uppfattning uttalat atl det är en stor tillgång i avvecklingsarbetet att ha en skicklig RO med bred erfarenhet och särskilt då av konkursförvaltning. Tingsrätten har utifrån sin erfarenhet ej någon anledning att ifrågasätta den bedömning av RO som sålunda framförts. Att beakta är då också alt de konkursförvaltare

Prop. 1978/79:105 506

vars erfarenhet på delta sätt kommit tiU uitryck besitter de kvalifikationer att de kommer att anlitas som förvallare även i fortsättningen.

Med uigångspunki från alt det är en värdefull medverkan som RO svarar för i det nuvarande konkursförfarandét måsle starkt ifrågasättas om det finns skäl att avskaffa RO-institutionen.

När man lar stäUning härtill är del naluriigtvis viktigt att utgå från all även på RO måste släUas krav att han är väl kvalificerad för uppgifien. Vid tingsrätten anlilas sedan några år som RO en advokat och en ombudsman i en av de stora industrierna. Erfarenheterna av deras kvalifikationer är — som också framgår av ovannämnda uttalanden av konkursförvaUarna — goda. På en RO måste ställas krav att han har erfarenhet av och förmåga all bedöma den ekonomiska förvaltning som del blir fråga om i de större konkurserna. Givetvis är det också ett plus om han tidigare själv varit förvallare. Dessa krav i förening med kravet på erforderlig insikl i gällande lag leder naturligt nog ofta till att en RO blir att söka inom advokatkåren. 1 utredningen har pekats på vissa principieHa invändningar som kan göras mot alt anlita advokat som RO samtidigt som — vilkel vanligen är fallet — advokat också är förvaltare. Enligt tingsrättens mening bör dessa invändningar ej tillmätas alltför stor betydelse. Det bör visserligen ej ifrågakomma att advokat växelvis är RO och förvaUare. Men inom de geografiska områden — som mycket väl kan vara större än en domsaga — där en RO är att söka torde det ej möta svårigheter atl finna en advokal som har erforderliga kvalifikationer och som dessutom bland sina kollegor intar en sådan ställning att lämpligheten att anUta honom som RO ej behöver ifrågasättas. — Det kan nämnas atl den advokal som vid tingsrätten anlilas som RO är ordförande i en av advokatsamfundets avdelningar. Tingsrätten har också gjort klart alt hans byrå ej kan påräkna förvaltaruppdrag och att de byråer som anlitas för förvaltaruppdrag ej kan påräkna uppdrag som RO.

När man sedan går atl bedöma vilket tUlsynsorgan — en RO eller, som kommittén föreslår, en myndighet och då kronofogdemyndigheten — som är lämpligasl för all främja en sådan avveckling som man viU eftersträva, är atl beakta atl tUlsynsverksamheten har två sidor, en formell och en maleriell. Till den sistnämnda vill tingsrätten hänföra den rådgivningsverksamhet i förvaltningsfrågor, som tillsynsorganel avses skola bedriva, men även uppgiften atl fortlöpande övervaka att förvahningen bedrivs på ell ändamålsenligt sätt och med tillbörlig snabbhet. 1 de konkurser varom här är fråga och där en rad komplicerade förvaltningsfrågor — av praktisk och juridisk natur — blir vanligt förekommande bedömer tingsrätten att del måste föreligga ett slort behov för en konkursförvaltare att kunna inhämta sakkunniga råd. Detla behov minskar inte med att förvaltaren självständigt får avgöra fler frågor än tidigare. 1 själva verkei torde tillsynsorganets rådgivande verksamhet bli en avdess viktigaste uppgifter. Tingsrätten tvekar inte att anse en RO mera lämpad för denna uppgifi än

Prop. 1978/79:105 507

den föreslagna myndigheien. Som ledamoten Öhman antytt talar praktiska och affärsmässiga skäl för atl uppgifien ej knyts till en myndighet. Oaktat kronofogdemyndigheten får fömtsältas äga nödigi juridiskt kunnande, kan tingsrätten ej finna att tjänstemän vid en statlig myndighet annat än i undantagsfall kan förvärva de insikter i praktisk konkursförvaltning som en RO med förut angivna kvalifikationer har. Del är förvisso vällovligt atl anordna kurser för ifrågavarande personal men på grund av sakens natur kan sådana kurser inte förväntas bli annat än av begränsat värde. Med kommitténs förslag föreligger också risk för en viss byråkratisering och alt därmed önskemålel om en snabb och smidig handläggning ej blir tillgodosett. Vad nu sagts om tillsynsorganets rådgivande verksamhet anser tingsrätten i allt väsentligt ha tillämpning även på den malerieUa tillsynen i övrigi.

Då del gäller lillsynen i formelll hänseende kan nalurligt nog samma invändningar inte riktas mot en myndighet som tiUsynsorgan. Och det är väl just för dessa tillsynsuppgifter del kan visas på vissa fördelar med ett tillsynsorgan, som kan verka för enhetlighet och har tillgång till ett centralorgans resurser. Med de siörre krav som kommer alt ställas på konkurs-förvallarna i fortsättningen torde emeUertid den formella tillsynen få mindre betydelse. Och vidare bör enligt tingsrättens mening behovet av enhetlighet ej överdrivas. Sålunda synes det, för att anknyta till ett i belänkandet anfört exempel, vikligare att förvaltarberättelsen ger tiUräckligt underlag för bedömning av förhållandena i det särskilda fallet än att den uppfyller föreskrifterna i ett faststäUt formulär. Enligt tingsrättens mening är förevarande tillsynsuppgifter ej av den belydelse och fördelarna med alt de utövas av en myndighet ej så stora atl de motiverar atl lillsynen över konkursförvallningen skall handhas av kronofogdemyndigheten. Om det — såsom ovan hävdats — ur andra synpunkter framstår som lämpligast alt tillsynen anförtros RO, kan tingsrätten ej se något skäl atl inte också de ifrågavarande formella tillsynsuppgiftema kan ombesörjas av honom. Såviti tingsrätten har sig bekant har några anmärkningar mot det sätt på vilkel RO hittills fullgjort dessa uppgifter ej framkommit.

När man bedömer lämpligt tillsynsorgan kan vidare ej lämnas obeaktad den principiella invändning som kan riktas mot att som tillsynsorgan anlita ett organ — kronofogdemyndigheten — som i de flesta konkurser företräder betydande borgenärsinlressen. Och ju mera effektivt en tillsyn ulövas deslo starkare blir denna invändning.

Sammanfattningsvis anser tingsrälten atl tillräckligt bärande skäl för avskaffande av RO ej föreligger.

Ett bibehållande av RO torde medföra att vissa kontroUuppgifler liksom nu bör ankomma på konkursdomaren.

Umeå tingsrätt: Mot förslaget i denna del kan enligt tingsrättens mening riktas krilik både i vad avser förslagets ändamålsenlighet och av principiella skäl.

Prop. 1978/79:105 508

Som tingsrätten här förut uttalat kan en överflyttning av RO:s nuvarande beslutsfunktioner till förvaltaren anses vara ägnade att tillgodose kraven på effekiivitei och snabbhet i konkursförvallningen. Den försvagning av konkursförvaltningen, som avskaffandet av RO:s befallning med beslutsfattandet innebär, motverkas bl.a. av skärpta kvalifikationskrav beträffande förvaltaren. Det ligger emellertid i sakens natur att konkursförvaltaren, även om han fyller högt ställda kvalifikationskrav, måste ha stor nytta av alt i svårbedömda situationer — som ofta torde uppkomma i en konkursavveckling — kunna samråda med någon som besitter erfarenhet på området. Att konkursförvaltarens beslut fattas på bredast möjliga erfarenhetsbas torde ha betydelse ur effektivitetssynpunkt även på så sätt, att borgenärema med vetskap om att förvaltaren samrått med sakkunnigt tillsynsorgan kan förmodas för egen del påkalla mindre ingående samråd i uppkommande frågor. Tillsynsorganets rådgivande funktion måste enligt tingsrättens mening tiUmälas stor betydelse med den nu föreslagna beslutsordningen. Mot bakgrund av det sagda kan ändamålsenligheten av den föreslagna lösningen starkt ifrågasättas. Kronofogdemyndighetens nuvarande arbetsuppgifter är naturligen inte av den art, att myndigheten kan förväntas besitta såväl sakkunskap som erfarenhet beträffande sådana rättsliga och affärsmässiga frågor, i vUka möjligheterna tUl ett meningsfullt samrådsförfarande framstår som mest angeläget. Mot det föreslagna systemet talar även att detta, enligt kommitténs bedömning, inte kan uteslutas medföra större arbetsinsats och viss kostnadsökning jämfört med nuvarande liUsyn.

Mot förslaget om kronofogdemyndigheten som lillsynsorgan kan även riklas kritik av principiell nalur. I de allra flesta konkurser torde kronofogdemyndighelen företräda staten som borgenär, främst som skatteborgenär. Härigenom uppkommer en intressekonflikt mellan kronofogdemyndighelen såsom företrädande ett borgenärsinlresse, å ena sidan, och såsom lillsynsorgan i konkursen, å andra sidan. Detta är ägnat att inge betänkligheter med hänsyn lill att konkursförvaltningens objektivitet kan komma atl sättas i fråga av övriga borgenärer. Kommittén, som i belänkandet SOU 1974:6 med hänvisning till intressekonflikten avvisat tanken på kronofogdemyndighel som förvaltare i mindre konkurser, anser läget vara ett annat i fråga om lämpligheten som tillsynsorgan. Kommittén hänvisar härvid bl.a. lill atl lillsynsorganel saknar självsiändig beslutanderätt rörande förvaltningens bedrivande och endasl, liksom särskilt berörda borgenärer, skall höras av förvaltaren i viktigare frågor. Tingsrätten finner kommitténs argumentering föga övertygande. 1 sammanhanget kan påpekas bl.a. tillsynsorganets utslagsröst enligt 50 § 3 st lagförslaget vid lika röstetal meUan oeniga förvaltare. Tingsrätten kan inte inse att lillsynsorganet i sådant fall med framgång kan freda sig mot misstankar, låt vara obefogade, om bristande objektivitet enbart med hänvisning till att den beslutade förvallningsåtgärden urspmngligen föreslagits av annan.

Prop. 1978/79:105 509

Tillsynsorganet har även i övrigt lillagls sådana uppgifier (jfr "katalogen", bilaga 2 till betänkandet) att del bör vara hell frislående från allt borgenärsinlresse.

Sammanfattningsvis finner tingsrälten alt förslaget om kronofogdemyndighet som lillsynsorgan inte bör läggas lill grund för lagstiftning. I stället vill tingsrällen förorda att kontrollfunktionen överlämnas till person — advokat eller annan — som av konkursdomaren bedöms ha de kvalifikationer, vilka gör honom lämplig att fullgöra åliggandena.

Domstolsverket: Domstolsverket förordar i likhet med kommittén att tUlsynen över förvahningen handhas av en slallig myndighei. Någon annan lokal statlig myndighet än kronofogdemyndighet lorde inte komma i fråga. De betänkligheter som eventuellt kan hysas mol att myndigheten kan komma att i samma konkurs uppträda både som tillsynsorgan och som borgenär bör inte överdrivas.

RPS: Olika alternativ för anordnande av en effektiv tillsyn kan givetvis tänkas, men kommitténs förslag är ur styrelsens synpunkt att föredraga. Polismyndigheterna har från andra sammanhang vana vid och goda erfarenheter av samarbete med kronofogdemyndighetema. Härtill kommer de skäl kommittén framhåller för atl dessa myndigheler bör anförtros tUlsynen. För alt denna skall bli effektiv erfordras atl myndigheterna kan ställa tillräckligt med välutbildad personal lill förfogande för de nya arbetsuppgifterna. Kommitténs förhoppning att rationaliseringsvinster i samband med kronofogdeväsendels blivande omorganisering skall räcka härtill och personalutökning sålunda ej erfordras kan visa sig vara alltför optimistisk.

Bankinspektionen: Inspektionen kan även instämma i förslaget all avskaffa institutionen rättens ombudsman och ersätta denne med en annan form av tillsyn. Kommittén har anfört avgörande skäl för att tillsynsorganel bör vara statligt.

Inspektionen anser lika med kommittén all något avgörande hinder inte finns mol all anförtro kronofogdemyndigheten tillsynsuppgiflen. Till undvikande av jävsförhållanden förordar kommittén all del hos varje kronofogdemyndighel om möjligl inrättas en särskild enhet eller liknande för lillsynsuppgifier. En sådan anordning finner även inspekiionen välbelänkl. Kommittén pekar på de möjligheler som därvidlag bör finnas hos kronofogdemyndigheterna i Siockholm, Göleborg och Malmö. Någon begränsning lill dessa kronofogdemyndigheter föreslås emellertid inte, ulan kommitténs förslag innebär all ell slorl antal kronofogdemyndigheter kommer all ha hand om tillsynen över konkursförvaltarna. Inspektionen vill för sin del ifrågasätta, om man inte borde begränsa antalet tillsynsorgan. Delta skulle även vara till fördel med lanke på det naturliga önskemålet all åsiadkomma likhel i rällslillämpningen. En alternativ lösning, som synes böra övervägas närmare, skulle kunna vara att dessa begränsas

Prop. 1978/79:105 510

lill att omfatta någon kronofogdernyndighel i varje län. Med en sådan lösning undviks också jävssilualionér lättare.

Statskontoret: I likhet med kommittén anser statskontoret att det inte

I finns några avgörande principiella invändningar mot att kronofogdemyndigheterna blir lillsynsorgan i konkurs.

RSV: RSV biiräder förslaget atl rättens ombudsman (RO) avskaffas. Dennes funklioner i en konkurs är i dag flera. De är inte enbart begränsade till en konlroUfunklion. Kanske är; de i prakiiken viktigaste uppgifterna istället t.ex. ställningstagande till olika avvecklingsålgärder, föriikningsverksamhet och en allmänt rådgivande funktion. När förvaltarens ställning nu föreslås bli mera självständig bl.a. till följd av att i princip endasl därtill kvalificerade advokater skall kunna komma i fråga för förvaltaruppdragen, är det enligt verkets mening uppenbart all ROs — eller dennes motsvarighets — uppgifter i fortsättningen blir av annan karaktär än hittills.

Kommittén har anfört vissa skäl mot all ha kvar RO-inslilutel i ett nytt förvallningssyslem. Då fråga om R(3s vara eller inte vara är avgörande för andra betydelsefulla delar av kommitténs förslag borde enligt verkets mening frågan ha behandlats mera irigående, t.ex. hur RO-instilulet i praktiken fungerar i dag och ROs kvalifikationer.

Slalen, representerad av KFM, är borgenär i så gott som alla konkurser. KFMs erfarenheter (goda och dåliga) av förvaltare, gode män och RO är kända för RSV som centralmyndighet. På grundval av dessa erfarenheter kan starkt ifrågasättas om RO i dag alltid når upp till den formella funktion han enligt lagstiftarens mening bör fylla i konkursförfarandet. Självfallet kan behovei av ROs agerande variera beroende på förvallarens erfarenhel och kompelens. Numera förekommer allt oftare förelagskonkurser där förvaltningen är av synnerligen komplicerad natur vilket ställer stora krav på förvaltarens kompelens. Det kan då t.o.m. hända att RO inte har de kvalifikationer förvaltaren måste besitta för att kunna sköta sill uppdrag. ROs funktion präglas i sådant fall mer av passivitet än aktiva ingrepp för atl främja en effektiv förvaltning. De invändningar av principiell art som JK (s 128) gjort mol en ordning där både RO och konkursförvallare är advokaler måste anses väga tungt. Del lär enligt uppgifi t.o.m. ha förekommit konkurser där förvaltaren och RO arbetat på samma advokatbyrå.

RSV instämmer vidare i kommitténs uppfattning att det behövs ett permanent och mera utbyggt kontrollorgan. Även om utbildningsresurser skulle ställas till förfogande för dem som i dag anlitas som RO, saknas det övergripande ansvar som erfordras för en enhellig rättstillämpning och för att tiUsynen skall bli tillräckligt effektiv och ändamålsenlig.

RSV vUl starkt understryka vad kommUtén anfört (s 131) tiU förmån för
KFM som tUlsynsorgan. ]

En av fördelarna med KFM som Itillsynsmyndighet torde vara — som

Prop. 1978/79:105 511

kommittén också har framhållit — atl RSV genom sin centralmyndighets-funktion kan ge service, information och utbildning. Även om denna funktion primärt endast berör KFM. är det uppenbart att RSVs åtgärder kommer att återverka på samtliga som är inblandade i konkursförfarandét. Härigenom främjas en enhedig och effektiv rättslillämpning.

En omständighet som numera torde ha stor betydelse för frågan om den föreslagna reformen bör genomföras är kostnaderna. Kommittén har dragit den slutsatsen att reformen inte torde ha nämnvärd betydelse ur statsfinansiell synvinkel (s 132). RSV vill emellertid redovisa en annan uppfattning.

På gmnd av skatte- och avgiftsfordringar är slalen borgenär i de flesta konkurser. Under åren 1970-1976 har enbart för de störsla medelsslagen i runt tal 11.300 milj kr (viss del av beloppet har avkortats) varil föremål för indrivning. Äv detla belopp har under samma tid omkring 2.600 mUj kr avskrivits och ca 6.400 milj kr redovisats kontant.

Indrivningsstatisliken visar atl avsevärda belopp årligen lämnas för indrivning och alt en stor del av dessa skrivs av på grund av atl gäldenärerna saknar utmätningsbara tillgångar. Såväl de belopp som lämnas över för indrivning som de belopp som avskrivs visar dessutom en tendens att öka.

Sett mot denna bakgrund är konkursen för många gäldenärer ett medel att försöka undandra sig atl betala sina skulder lill staten. Dessa missförhållanden kan enligt RSVs mening inte accepteras. Medborgamas ansvarskänsla inför de skattemässiga förpliklelsema är i högsta grad beroende av del förtroende de kan känna för statens förmåga att åstadkomma rättvisa och likformighet på beskattningsområdel. Viljan atl bära en tung skattebörda försvagas när man ser atl vissa skattskyldiga genom illojala eller illegala dispositioner försätter sig i sådana situationer alt de inte kan eller behöver fullgöra sina betalningsskyldigheter.

De straffsanktioner som står tUl buds är många gånger inte verksamma nog. Inte heller har återvinningsinstUulel kommit till användning i någon större omfattning.

I egenskap av borgenär har KFM naturligtvis redan i dag formeU möjlighel all utnyttja återvinningsreglerna. Det förutsätter emellertid i prakiiken ell nära samarbete med konkursförvaltaren. Om denne inte visar tiUräckligt intresse för att närmare utreda en eventuell återvinningssitualion, är del svårt för KFM, bl.a. på gmnd av bristande resurser, atl utreda saken på egen hand.

Här kommer tillsynsfunktionen att ge helt andra prakliska förutsättningar för KFM att främja att återvinningsinstitutet utnyttjas. Detta gäller inte enbart när staten är borgenär utan också andra borgenärer kommer att ha fördel av det. Hur myckel mer pengar som härigenom kan tillföras staten är svårt alt bedöma. Med hänsyn till de siffror som nämnts ovan anser RSV atl uisiklema dock är goda för atl reformen i ett längre

Prop. 1978/79:105 512

perspektiv betalar sig flera gånger om. RSV vill framhålla detla som ell av flera starka skäl till att ROs uppgifter på säu som föreslagits i betänkandet övertas av KFM som lillsynsorgan.

Ledamoten i RSV Helmers: Jag kan inte biträda förslaget att kronofogdemyndigheten skall utöva tiUsynen över konkursförvaltningen. Det typiska för konkurser är att samtliga borgenärer konkurrera om betalning ur all egendom som ingår i gäldenärens bo. Kronofogdemyndigheten företräder staten som borgenär vid konkurser. Jag finner att siarka principiella skäl talar emot att låta lillsynen omhändertas av ett organ som kommer i en uppenbar intressekonflikt.

Kronofogdemyndigheten i Stockholm:'' Kommittén har ansett att behov föreligger av ett permanent och mera utbyggt kontrollorgan, som har resurser att utöva tillsynen över förvaltarskapet på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. Enligt förslaget skall rättens ombudsman avskaffas som tillsynsorgan och ersättas av kronofogdemyndigheten. De principiella invändningar som omöjliggjorde tanken på kronofogdemyndighelen som förvaltare i förenklad konkurs lorde inte kunna anföras mot kommitténs nya förslag enligt vilket kronofogdemyndighelen anlilas som lillsynsorgan. Skälen härtill är, som kommittén själv anför, atl förvallaren enligt förslaget fått en mer självständig ställning. Tillsynsmyndigheten har inte någon självständig beslutanderätt rörande förvaltningens bedrivande utan myndigheien liksom särskilt berörda borgenärer, skall endasl höras av förvallaren i viktigare frågor. Belydelsefulll är atl granskningsman på begäran av annan borgenär kan utses med uppgift atl övervaka förvaltningen på borgenärens vägnar.

Vi tillstyrker förslaget att kronofogdemyndigheten skall vara tillsynsmyndighet.

Kronofogdemyndigheten i Göteborg: I de flesta konkurser - både ordinära och mindre — är staten den ojämförligt störsla fordringsägaren, vilkel också medför alt staten lider de största förlusterna. Staten har därför ett berättigat intresse av insyn i konkursernas förvaltning. Att konkursförvaltningen bedrivs på ett effeklivi och ändamålsenligt sätt är av stort intrese även för de anställda i ett konkursdrabbat företag. För att trygga sysselsättningen för de anställda initieras i vissa konkurser arbetsmarknads- och regionalpolitiska åtgärder från olika samhällsorgan. Bakom många konkurser kan också dölja sig en omfattande ekonomisk brottslighet som del är angeläget alt beivra och om möjligt förebygga. De rättsfrågor som aktualiseras vid konkursförvahning spänner över de mest skilda rättsområden. Samtidigt är det av allmänt intresse att rättsproblem av likartad natur får en enhetlig lösning och att lagreglerna fortlöpande anpassas till nya krav. Den långvariga konjunktursvacka som råder i

'' Ett av kronofogdeföreningen bifogat yttrande av föreningens lokalavdelning i AB län överensstämmer i huvudsak med yttrandet av kronofogdemyndigheten i Stockholm.

Prop. 1978/79:105 513

landet har vidare påtagligt illustrerat behovei av ett ökal engagemang från samhällets sida i konkursverksamheten. Kronofogdemyndighelen stöder därför kommitténs förslag om atl konkurstillsyn skall bli en myndighetsuppgift och inte som hittills vara ell privatuppdrag. Genom detta förslag blir det möjligl all mera aktivt stödja konkursförvallama i deras verksamhet. Som en jämförelse kan nämnas utvecklingen på taxeringsområdel som lell lill alt systemet med enskilda taxeringsfunktionärer skall avvecklas till förmån för en organisation med statligt anslällda och specialutbildade tjänstemän.

Det statliga organ på del lokala planet som på grund av sin organisation och sina nuvarande arbetsuppgifter ligger närmasi lill hands att utöva konkurstillsynsuppgiflen är landets kronofogdemyndigheter. Vid kronofogdemyndigheterna finns redan idag omfaitande kunskaper och erfarenheter som kan möjliggöra en effektiv kontroll över konkursförvaltningen. KFM kan inte finna atl del skulle innebära någon olägenhet om samma myndighet som sköter indrivningsuppgiflerna också skulle utöva tillsyn över förvallarna. Det kan tvärtom vara värdefullt för förvaltaren atl tillsynsmyndigheten sitter inne med värdefull information om konkursgäldenärens tidigare verksamhet. Detla kan också vara ägnal alt minska konkurskostnaderna. Också ur ålervinningssynpunkt kan nyttig kunskap las tillvara. Kommittén har påtalat all det finns visst utrymme för principiella invändningar mot att KFM anlitas som lillsynsorgan med tanke på KFM:s ställning som företrädare för staten som skatteborgenär. Denna invändning kan man nästan bortse ifrån, eftersom del aktiva indrivnings-arbetet i prakiiken är avslutat i och med konkursbeslutet. Kronofogdemyndighelen har svårt alt inse att någon intressekollision skulle behöva uppstå som en följd av de olika myndighetsroUerna.

I detta sammanhang vill KFM uttala sitt gillande av den i förslaget lilliänkia fördelningen av uppgifterna för de inblandade partema, nämligen atl förvaltaren beslutar om olika ålgärder, KFM kontrollerar hans verksamhet och konkursdomslolen har hand om de judiciella uppgifterna.

Kronofogdemyndigheten i Malmö: Kronofogdemyndighelen delar kommitténs uppfattning atl den nuvarande ordningen bör avskaffas och att kronofogdemyndighet blir lillsynsorgan. Visserligen har den nuvarande tillsynsfunktionen rent tekniskt i stort sett fungeral acceptabelt men man måste, liksom JK, ifrågasätta lämpligheten av att till RO förordna advokat där även förvallaren är advokal. Delta ter sig än mera olämpligt när, vilket lär förekomma, advokal i en konkurs förordnas till RO och i annan konkurs utses lill förvaltare. Tillsynen torde i sådana fall inte bli särskilt effektiv. Kommittén anser att vissl utrymme finns för principiella invändningar mot kronofogdemyndighet som tillsynsorgan. Den mest bärande invändningen skulle vara att kronofogdemyndighel förelräder staten som skatteborgenär. Kommittén anser emellertid att trots delta något avgörande hinder inte föreligger mot atl kronofogdemyndighel anlitas som 33 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 105

Prop. 1978/79:105 514

lillsynsorgan. Argumentet att kronofogdemyndighet med hänsyn till sin borgenärsfunktion inte skulle kunna inta en opartisk slåndpunkl framhålls i olika sammanhang. 1 betänkandet SOU 1974:6 använder kommittén bl.a. detta argument som skäl mol kronofogdemyndighet som förvaltare i mindre konkurser. Kommittén förordade därför atl advokat skulle utses lill förvaltare i alla konkurser. Man utgick alltså från att advokat alltid skulle vara fri och obunden av alla partsintressen. Så är naturligtvis ingalunda fallet. Kronofogdemyndigheten vill med bestämdhet hävda att kronofogdemyndighet har samma om inte större möjlighel att inta en fri ställning än vad advokal kan göra med hänsyn Ull de bindningar som kan förekomma mellan advokat och konkursgäldenär eller annan intressent i konkursen. Om man bortser från de tre största städerna lorde det vara orealistiskl atl länka sig att även på konkurser specialiserade advokater kan existera enbarl på uppdrag som konkursförvaltare. Ätminstone i mindre och medelstora orter måste dessa advokater ta även andra uppdrag än konkursuppdrag. Härigenom föreligger alllid möjlighet att advokat som konkursförvaltare kan vara eUer ha varit ombud för part med intresse i konkursen eller för person som är molparl tUl någon som har intresse i konkursen. Atl advokat som för sin försörjning är beroende av uppdrag från allmänheten i alla situationer skulle kunna vara helt fri och obunden är alltsä en myt som snarast bör avlivas.

Kronofogde har inga sådana bindningar. Visserligen är han anstäUd av staten men i sin egenskap av utmätningsman är han inte underställd någon och kan därför agera med stor frihet och självständighet. Han handlar dessutom under ämbetsmannaansvar med allt vad detla innebär av kontroll av JK, JO m.fl. samhäUsorgan. Kronofogde kan därför, helt fri från enskilda partsintressen, agera minst lika fritt och självsiändigi som en advokal.

Del bör i delta sammanhang uppmärksammas atl lagrådet inte haft några betänkligheter mot kronofogdemyndighet som konkursförvaltare.

Ledamoten i kommittén, Anders R Öhman, har framfört den farhågan alt det finns anledning anta all man med en myndighei som tUlsynsorgan löper risk atl en del av den smidighet och snabbhet som i många konkurser icke sällan är av väsentlig betydelse för en gynnsam avveckling, går förlorad. Denna farhåga torde vara hell obefogad. Kronofogde är i sin verksamhei van all fatta snabba beslut och all handla med skyndsamhet. Han är också van atl förhandla och måste i sin verksamhet vara inriktad på ett praktiskt och smidigt handlande.

Med hänsyn till kronofogdemyndighets verksamhei och den mångskiftande erfarenhet myndighelens Ijänslemän förvärvar måsle kronofogdemyndighel ha goda förutsättningar atl uppfylla de krav som kommer atl ställas i samband med tillsynsfunktionen.

Kronofogdemyndigheten i Borås: Kfm ställer sig bakom kommitténs förslag vad gäller tillsynen av förvaltningen. Kfm anserdet som uppenbart

Prop. 1978/79:105 515

att den nu rådande ordningen bör ersättas med ett permanent kontrollorgan. Därigenom erhålls resurser för utövning av en mera effektiv kontroll. Trots atl kostnadsfrågan i jämförelse med det rådande sysiemel är svårbedömd, kan rationaliseringsvinster väntas uppkomma. Även principiella skäl talar för atl tillsynen bör anförtros ål ett allmänt organ. Kfm finner inte anledning till invändning mot en övetföring av föriikningsuppgifter lill konkursdomaren. Institutet rättens ombudsman kan sålunda ulgä. Del anses representera en föråldrad metod att lösa uppgifter av uppenbart allmän art.

Kronofogdemyndigheten i Västervik: Avslutningsvis får jag framhålla den uppfallningen alt en förutsättning för all kronofogdemyndigheten skall kunna pålaga sig lillsynen av konkurser är, att jävsfrågan och redovisningsfrågan löses på ell tillfredsställande sätl saml all riksskatteverket ulövar stödjande verksamhet.

Kronofogdemyndigheten 1 Östersund: Statens berälligade krav alt få en direkt slyrning av förvaltningen i de flesta konkurser kan främst motiveras med att staten under senare år fått en dominant ställning som skatleborgenär. De olika statliga organens insaiser genom lån och bidrag till företag av någon betydenhet inom stödområdet och andra regioner medför också all del allmänna måsle ha full insyn i flertalet företagskonkurser. Vidare kan anmärkas t.ex. atl del sysselsältningspoliliska ansvar som åvilar länsstyrelserna verkar i samma riktning. Staten har även i lönegarantilagen iklätt sig ansvar inom vissa gränser för belalning i konkurs av arbelslagarnas löner. Del ler sig därför nalurligl att en slallig myndighet, kronofogdemyndigheten (KFM), ges vittgående befogenheler som lillsynsorgan i konkurs enligt kommitténs förslag. En bättre lösning i syfte alt få den motiverade statliga kontrollen över konkursförvallning hade enligt kronofogdemyndighetens mening varit, att direkt i lag förordna KFM att vara förvallare med föreskrift atl i lillgångskonkurser av inte enkel beskaffenhet anlila kvalificerad advokat att utföra vissa förvaltningsåigärder. Med ett system av det antydda slaget hade förvaltningen och avvecklingen av ett konkursbo kunnai bli än mera effektiv och kostnadsbesparande. KFM har i regel före konkursbeslutet lagit fram en relativt omfatlande utredning om gäldenären och orsakerna till obeståndet. KFM har också en väl utvecklad organisaiion för att omgående kunna la om hand och försälja konkursboels egendom på auktion eller efter anbudsförfarande. KFM:s erfarenhet av lönegarantiärenden och dess kontakter med fackliga organisationer och olika organ, t.ex. länsstyrelsemas regionalpolitiska enheter och företagarföreningar, borde också medverka till ett rationellt och smidigl förfarande.

AMS: Förvaltarens ökade befogenheler kräver dels atl kraven på förvallare sätts högt och dels att tillsynen över förvaltningen görs effektiv. Slyrelsen delar kommitténs uppfattning atl lillsynen med hänsyn härtill bör anförtros ell permanent organ och anser atl kronofogdemyndighelen på de skäl som kommittén anförl är lämpligt tillsynsorgan.

Prop. 1978/79:105 516

Ledamoten 1 AMS Nordlander och suppleanterna SandeU och NUsson: Vi avslyrker förslaget alt rätlens ombudsman skall avskaffas och att ett nytt lillsynsorgan skapas.

Statens industriverk: Verkei ställer sig tveksam till förslaget alt överföra lillsynen över konkurser på kronofogdemyndighelen. Från principiell synpunki är förslaget tveksamt mol bakgrund av atl kronofogdemyndigheten fortfarande är företrädare för slalen som borgenär, främsi som skatteborgenär. Från praklisk och affärsmässig synpunkt anser verket all det vidare finns anledning antaga all man med en myndighet (kronofogden) som lillsynsorgan löper risk alt en del av den smidighet och snabbhet, som i många konkurser icke sällan är av väsenilig belydelse för en gynnsam avveckling, går förlorad. Från såväl principiella som prakliska utgångspunkter menar verket alt konkursdomslolen bör svara för alla judiciella frågor inom konkursens ram. Tillsynsuppgiften får då karaktären av redovisnings- och förvaltningsrevision.

Konkursdomstolen bör — enligi verkets mening — utse sakkunnig alt ulöva löpande lillsyn. Denne redovisar sill uppdrag direkl lill konkursdomaren, som har huvudansvaret för lillsynen. Med verkels förslag lill organisation läggs ansvaret odelat på konkursdomaren, som för tillsynsuppgiften uinylljar sakkunnig i redovisnings- och förvallningsrevision.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Förvaltningen av ell konkursbo är ofta förenad med mänga och svåra bedömningar av ekonomiska frågor. Vid konkursdomstolen saknas personal med ekonomisk utbildning. Domstolen har ej heller någon anknyining till annan myndighei eller inslilulion med tillgång till sådan personal. Länsstyrelsen finner det därför vara en riklig lösning all inslilulel rättens ombudsman ersätts med kronofogdemyndighet såsom tillsynsmyndighet.

Vid landels kronofogdemyndigheter finns personal insatta i konkurslagstiftningen och med omfaitande erfarenhel av exekuliva ärenden. Personalen är dessulom väl förtrogen med de lokala förhållandena.

Kommittén förutsätter i sill förslag alt Ijänslemän vid kronofogdemyndighet även skall erhålla ekonomisk utbildning särskilt anpassad för tillsyn över konkursförvallning. Vid lillsyn över förvaltningen av siörre och komplicerade konkursbon lorde emellerlid erfordras goda förelagsekonomiska kunskaper och erfarenhel av revisionsverksamhel. Länsstyrelsen ifrågasätter om den av kommittén förutsatta ekonomiska utbildningen är lillräcklig för alt kronofogdemyndigheten skall kunna utöva en tillfredsställande lillsyn över förvaltningen av komplicerade konkursbon. Kronofogdemyndigheterna har nära anknytning lill länsstyrelserna, där det på skatteavdelningarna finns tjänstemän med ekonomisk utbildning och omfattande revisionsteknisk erfarenhel. Del lorde vara svårt all direkt till kronofogdemyndigheterna knyta tillräckligt kvalificerad personal för denna lillsynsuppgifl. Länsstyrelsen anser det lämpligt alt tjänsteman vid länsstyrelsens skalleavdelning ställs till tillsynsmyndighetens förfogande

Prop. 1978/79:105 517

såsom bilräde vid tillsynen av konkursförvallningen. 59 8 i förslaget bör därför enligt länsstyrelsens mening ändras på följande sätt:

Tillsynsmyndigheten skall övervaka atl förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt säll i överensstämmelse med denna och andra författningar och skall därvid biträdas av länsstyrelsen särskili förordnad Ijänslemän. Därvid skall särskili lillses all avvecklingen av konkursen icke fördröjs i onödan. När myndighei finner det lämpligt, äger den inventera konkursboels kassa och övriga lillgångar samt fordra redovisning av förvallaren.

Lånsstyrelsen 1 Kalmar län: 1 avsaknad av regler råder f.n. sior oenighet vid bouppleckning, bokföring, redovisning och arkivering, vilkel försvårar kontrollen i hög grad. Länsstyrelsen tillstyrker med hänsyn härtill att förvaltningen ställs under lillsyn av ell specielll lillsynsorgan då man härigenom kan nå enhetlighet på dessa punkter.

Länsstyrelsen delar de uppfattningar som kommii till uttryck under denna punkt.

Ell centralt organ för tillsyn kan knappast ifrågakomma. Regionalt skulle länsstyrelsen kunna länkas som lillsynsmyndighel. Den dubbelslällning som länssiyrelsen har, skalleindrivning contra arbetsmarknads- och regionalpoliliska frågor, medför all del kan diskuleras om länsstyrelsen bör handlägga dessa uppgifier. Däremoi skulle man möjligen kunna tänka sig ett regionalt organ omfatlande hovrätlsområdena, men med lanke på den lokala anknyining som finns har länsstyrelsen i likhet med kommittén stannat för all förorda kronofogdemyndigheterna som mest lämpade lillsynsorgan.

Länsstyrelsen inslämmer (vad gäller kronofogdemyndighelen som lillsynsorgan) i allt väsentligt dock ifrågasätts en uppdelning av myndighetsansvaret såsom kommittén tänkt sig och som framgår av följande uttalande. "Det synes emellerlid lämpligt atl kronofogdemyndigheternas uppgifier enligt KL-förslaget inte handläggs av samma Ijänslemän som sköler indrivningsuppgifterna, inbegripet tillvaralagande av statens rätl i samband med konkurs".

LO-distriktet 1 sydöstra Sverige: Myckel talar för atl kronofogdemyndigheten bör bli fast lillsyningsmyndighet. Det kan bl.a. ge snabbare och effeklivare impulser och synpunkter till både konkursdomare och konkursförvaltning och bidra lill fakta som är värdefulla i uiredning saml före vissa ställningstaganden. Särskilt då det gäller företag-företagare som gjort upprepade konkurser.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsen tillslyrker nu föreliggande förslag alt tillsyn över förvaltningen skall ske genom ett permanenl kontrollorgan. Kronofogdemyndigheten har i direktiven framhållits som tänkbart lillsynsorgan. Denna myndighet har i sin nuvarande verksamhei uppgifter som nära anknyter till konkursförvallning. Intresse-

Prop. 1978/79:105 518

konflikt kan dock uppstå mellan kronofogdemyndigheten som tillsynsmyndighet å ena sidan och som förelrädare för statens intressen som borgenär, å andra sidan. Detla gör att kronofogdemyndighetens lämplighet som lillsynsorgan kan ifrågasättas.

Kommittén anser att länsstyrelsen icke är lämplig som tillsynsorgan med hänsyn till länsstyrelsens nuvarande ringa anknytning lill konkursförvaltning. Della kan emellerlid knappasl uigöra någoi siörre hinder. Nackdelen är ju av övergående nalur. Länsstyrelserna ser f.n. fram mot en genomgripande omvandling av den statliga länsförvaltningen. Därvid måsle fövallningsavdelningarna räkna med en belydande minskning av nuvarande arbetsuppgifter. Dessa avdelningar förfogar emellertid över personal med sådan skolning som gör dem särskilt lämpade för t.ex. konkursförvaltning. Någon förstärkning av länsstyrelsens resurser behövs alltså icke för atl överta dessa uppgifter. Länsstyrelsen anser därför all länsstyrelsens lämplighet som lillsynsorgan bör närmare undersökas.

USS: Andra förelrädare för USS — bland dessa återfinns den exekutionsrällsliga experten — ansluler sig hell lill kommitténs förslag att kronofogdemyndigheterna bör vara lillsynsorgan och menar dessulom alt en sådan ordning inte hindrar alt kronofogdemyndigheten anförtros förvaltningsuppgifter i s.k. tillgångslösa konkurser.

USS är hell ense om all lillsynsuppgifterna i forlsällningen bör läggas på en särskild myndighei och alt någon rättens ombudsman inte längre skall finnas. Vidare bör såsom kommittén har framhållil konkursdomslolen i framliden främsi syssla med dömande verksamhet.

När del gäller frågan om vem som skall anförtros tillsynen över konkursförvallningen har kommittén efter vissa överväganden stannat för kronofogdemyndighet. Även USS anser dessa myndigheler väl skickade för sådana uppgifier och då särskilt från rent exekutionsrättsliga synpunkier.

Kommittén föreslår all kronofogdemyndighelen i sin egenskap av tiUsynsorgan förstärks i vissa avseenden. En eller flera revisorer skall kunna utses för granskning av boets räkenskaper och förvaltningen i övrigt och ett allmänt ombud skall få förordnas i näringsidkarens konkurs för att tillvarata arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressen.

USS finner förslagen i denna del godtagbara men en majoritet bland de sakkunniga och experterna menar att förstärkningen bör genomföras på ett något annorlunda sätl än vad som författningstexterna och motiven till dessa ger vid handen.

Majoriteten vill i detta sammanhang anföra följande.

Riksskatteverket har i en publicerad rapport — Organisationsutredning vid KFM i Stockholm, Göleborg och Malmö — föreslagit att det vid dessa myndigheter inrättas tjänster för utredning, bedömning och rådgivning avseende företagsekonomiska frågor. Förslaget är utmärkt. Inget hindrar atl sådana tjänster också tillförs övriga kronofogdemyndigheter i riket. Administrativt kan saken lösas så atl en sakkunnig ekonom betjänar flera

Prop. 1978/79:105 519

myndigheler inom en och samma region. Kronofogdemyndighetens möjligheler att fullgöra sina exekutiva uppgifier och inte minsl fungera som lillsynsorgan skulle härigenom avsevärt förbättras. Samhällets förutsättningar atl bekämpa ekonomiska brott inom konkurslagstiftningens ram skulle dessutom effektiviseras.

Den grupp inom USS. som föredrar alt kronofogdemyndigheterna tilldelas förvaltningsuppgifter i den framlida organisationen, anser att länsstyrelserna mot bakgrund av vad som nu har sagts utgör ell bättre alternativ som tillsynsorgan än kronofogdemyndighet. Kommittén har dock avvisal en sådan lösning. Det sker med den motiveringen alt länsstyrelsen har ringa anknyining till konkursförvaltning och att det med hänsyn lill länsstyrelsens ordinarie verksamhei ter sig främmande att lägga tillsynen på denna myndighet.

Gruppen ställer sig frågande för kommitténs argument mol länsstyrelsens lämplighet som tillsynsorgan. 1 stället är det väl så all länsstyrelsen i åtskilliga avseenden har just övervakande uppgifter. Myndigheien saknar inte heller kunskaper och erfarenhel inom exekulionsrättens område. Det kan här vara tillräckligt att erinra om atl länsstyrelsen alltjämt är överexekutor och all uppbördsenheten på skatteavdelningen har direkia kontakter med kronofogden i dennes egenskap av indrivningsmyndighet. Inom länsstyrelsen finns också tillgång tiU personal med ekonomisk, revisions-teknisk och juridisk utbildning. Delsamma gäller — vUkel tidigare har framhållits — arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressen.

Enligt gruppens mening ligger det i öppen dager att länsstyrelsen lämpar sig bäst som tUlsynsorgan. Därmed har inte sagts — något som i det föregående har undersimkits — att kronofogdemyndigheterna med viss angiven förstärkning skulle vara mindre lämplig. Den ordningen skulle dock med all sannolikhet bli mer tungrodd. Det avgörande för gruppens ställningstagande till förmån för länsstyrelsen som tillsynsorgan är emellertid atl den lösningen inte stänger möjligheten att utnyttja kronofogdemyndigheten som förvaltare.

Skulle valet stå mellan kronofogdemyndighet och annal organ än länsstyrelse är USS helt enig. Det råder ingen som helsl tvekan att kronofogdemyndigheten i en sådan sUuation utgör den enda tänkbara lösningen.

FOK: FOK har inget att invända mot att institutet "rättens ombudsman" avskaffas. Della blir f.ö. delvis en naiurlig följd av förvallarens mera självsländiga ställning. Såsom utredningen funnil bör dock fortfarande finnas ell särskilt organ för tillsyn över förvaltningen. Utredningen har därvid föreslagit kronofogdemyndigheten.

FOK har förståelse för vad utredningen anfört angående val av tillsynsorgan. Man kommer dock iiite ifrån att kronofogdemyndigheten som tUlsynsorgan kan komma att uppträda i sinsemellan motstridiga roller. FOK anser därför att också den av utredningen diskuterade tanken på

Prop. 1978/79:105 520

länsstyrelsen som tillsynsorgan ytterligare bör övervägas. Om styrelsen skulle tillerkännas befogenheten bör den kunna låta sig företrädas av kronofogdemyndighelen, där så kan ske utan att kronofogdemyndighetens dubbla funktioner skapar en svårbemästrad situation.

Ledamoten i FOK Boström och den sakkunnige 1 samma kommitté Jäderqvist anmälde avvikande mening i vad avser fråga om val av tillsynsorgan och förordade all kommitténs yttrande i denna del borde ha följande lydelse: FOK kan ansluta sig till del resonemang som förts av utredningen när del gäller valel av lillsynsorgan och lillsiyrker således förslagei i denna del. Kommittén fömtsätter därvid atl personalen på kronofogdemyndighelen erhåller den utbildning som är erforderlig för tillsynens utövande.

Advokalsamfundet: Kommittén föreslår att rättens ombudsman (RO) avskaffas och all tillsynen över konkursema läggs på kronofogdemyndigheterna, varvid kommittén föreslår andra befogenheler för tillsynsmyndigheten än dem som nu gäller för en RO. Samfundet, som inte kan finna några sakliga skäl för den försvagning av konkursförvallningen som blir följden av kommitténs förslag, vill först anlägga några synpunkter på frågans behandling i lagsiiftningsarbeiei.

Först må erinras om att RO-funktionen i dess nuvarande utformning existerat under lång tid, vUkel bl.a. medfört atl i landet finns ett inte obetydligt antal personer främst advokaler, som är i besittning av mycket betydande erfarenhet som RO i konkurser och som har stor vana vid de affärsmässiga och rättsliga bedömningar som skall göras under en konkursavveckling. Det kan inte på sakliga gmnder hävdas att den nuvarande ordningen för tillsyn genom RO inte skulle i allt väsentligt fungera på ett tillfredsställande sätt. Denna uppfattning torde delas av konkursdomare, förvaltare och borgenärer.

Lagberedningen har på sin tid uppenbarligen hyst ovannämnda uppfattning, då den i sitt betänkande med förslag tiU ackordslag (SOU 1968:41 sid 77 O klart uttalade att den i sitt fortsatta arbete inte avsåg att avskaffa RO-funktionen och att institutet synes välgrundat i konkurs. En av ledamötema i lagberedningen var ordföranden i kommittén och två av kommitténs ledamöter var sakkunniga i lagberedningen. Samtliga stäUde sig bakom lagberedningens uttalande. Lagberedningen fick inte fullfölja sin ursprungliga uppgift, utan konkursfrågorna anförtroddes i stället åt kommittén, i vilken företrädare för åsikter i riktning mol statligt bedriven, till stora cenlrala administrativa enheter koncentrerad konkursförvaltning uppenbarligen kommit atl spela en betydande roU. TUl detta kom direkliven av dåvarande departementschefen, vilka hävdats kunna lämna utrymme för ganska långtgående tolkningar i samma riktning.

Betecknande för dessa strävanden är bl.a. bristen på hänsyn tUl principieUt mycket allvarliga intressekonflikter (jfr bl.a. ovannämnda reservation till förmån för kronofogdealtemativet i mindre konkurser). Kommittén gjorde i sitt betänkande SOU 1974:6 vissa uttalanden i

Prop. 1978/79:105 521

RO-frågan som föranledde samfundel all reagera i sitt remissyttrande (se TSA 1974 sid 259 ff), till vilket här hänvisas.

Kommittén har inte under sill arbele själv ansett sig böra göra sig underkunnig om rätlens ombudsmäns egna synpunkter på och erfarenheter av funktionen. När samfundel förslod att kommittén avsåg atl föreslå kronofogdemyndigheten som tillsynsorgan, begärde samfundet all genom på rättsområdet erfarna representanter få framlägga sådana erfarenheter. Så skedde också men på så sent stadium att förslaget knappasl kunde påverkas.

Samfundel har uppfattat situationen så alt kommittén på ett tidigt stadium bundit sig vid atl avskaffa RO och föreslå lämplig myndighei som tiUsynsmyndighel. På annat sätl kan inte uttalandena i SOU 1974:6 tolkas och inte heller uttalandena av ledamolen Öhman i det nu föreliggande betänkandet (sid 134). Tydligen har detla sin grund i kommitténs tolkning av de urspmngliga direktiven. Följden härav förefaller ha blivit att kommittén i sitt arbete varil sä bunden att en förutsättningslös ulvärdering av den innevarande RO-funktionen inte skett. Utomordentligt anmärkningsvärt är att tre ledamöter av kommittén — dess majoritet — nu valt att avskaffa den RO-funklion som de för inie alllför lång tid sedan i lagberedningen förklarade sig vilja bibehåUa.

Ulöver vad samfundet anfört i RO-frågan i sitt remissyttrande över betänkandet SOU 1974:6 (se TSA 1974 sid 247 ff) önskar samfundet nu tUlägga följande.

Vad försl gäUer RO:s nuvarande funktioner jämförda med den tilltänkta tUlsynsmyndighetens är skillnaden väsenlligen den att tillsynsmyndigheten behåUer RO:s konlroUfunklion och i viss mån den rådgivande funktionen under del att den beslutande funktionen beträffande förvaltningsåtgärder försvinner och ersätts av en informationsskyldighet för förvaltaren i förhållande till myndigheten och i viss mån borgenärerna. Kommittén synes förutsätta atl dessa funktioner kan kräva mera arbete än del som för närvarande ankommer på RO och att t.o.m. ökade kostnader för detta arbete därigenom kan komma att belasta konkursboen. För atl sälta kronofogdemyndigheten i stånd att fuUgöra sina åligganden skaU kurser i konkursrätt anordnas och dämtöver riksskatteverket stå tiU tjänst med råd och anvisningar. Kommitténs förslag tUl ändringar av RO:s nuvarande befogenheter motiveras av att förvaltaren, som förutsätts vara specialiserad, erhåUer större befogenheter än tidigare.

Avgörande för frågan huruvida RO-funkttonen bör behållas huvudsakligen i dess nuvarande utformning eller förändras enligt kommitténs förslag är givetvis intresset av att konkursförvaltningen sköts så effektivt och förhållandevis snabbt som möjligt. För närvarande är förvaltaren skyldig att inhämta RO:s medgivande tiU åtskilliga förvaltningsåigärder av betydelse, i princip i företagskonkurser praktiskt taget samtliga väsentliga åtgärder utom den försäljning som äger rum under fortsaU drift. I och med

Prop. 1978/79:105 522

att denna RO:s beslutsfunktion försvinner och ersätts av ett samråd med tillsynsmyndigheten kombinerat med en skyldighet all i vidgad utsträckning höra berörda borgenärer läggs själva ansvaret för konkursavvecklingen uteslutande på förvaltaren. Samfundet har den uppfattningen att i konkurser— i varje fall av viss siorieksordning och viss svårighetsgrad — della måste innebära en väsenilig försvagning av konkursförvaltningen. Vid olika tillfällen har från förvaltarhåll framförts att vikten av ett delat ansvar mellan förvaltaren och RO i konkursema inte skall underskattas. Fören förvaltare uppkommer i en mängd fall svårbedömda situationer, där del måsle anses vara av väseniligi värde att en RO med erfarenhet på området står till förfogande dels som rådgivare, dels och inte minst som den vilken i realiteten bär del slutliga ansvarei för del beslul som fattas. Med den nuvarande ordningen skapas en garanti för borgenärerna att noga övervägda beslut i konkursavvecklingsfrågor fattas inte bara av en person. Borgenärerna lorde uppfatta RO:s medverkan som en garanti för all de beslul som fallas i vikliga avvecklingsfrågor sker under betryggande former och alllså inte görs beroende av enbart en persons bedömning. I detla ligger inte någon underskattning av den insats som en erfaren och omdömesgill förvallare kan utföra men däremoi ett understrykande av viklen av alt i väsentliga ekonomiska och juridiska frågor garanti finns för en så säker bedömning som möjligt.

Då kommittén uppenbarligen vill ersätta en del av RO:s beslutande uppgifter med beslul av och samråd med berörda borgenärer, innebär detta inte lill alla delar någon nyhet. Redan nu förekommer i inte oväsentlig ulsiräckning att enskilda borgenärers uppfattning inhämtas, även om de inte direkt beslutar i ärendei. Företagsinteckningshavare skall obligatoriskt godkänna försäljning av företagsintecknad egendom. Men det är också vanligt att RO, när han i det enskilda faUet finner att viss borgenärs intresse berörs av en ifrågasatt försäljningsmöjlighet, kräver för sitt godkännande atl denne borgenär får yttra sig i frågan. Genom atl höra enskUda borgenärer åstadkommer förvallaren emellertid inte vid aUa lillfällen ett objektivt meningsutbyte. Borgenären är av naturliga skäl benägen att nöja sig med sådana åtgärder som är tillfyllest för alt gynna just hans intressen och saknar i allmänhet anledning att bekymra sig för övriga borgenärers rätl i sammanhanget. Den omgång och det exlra besvär som förorsakas av att förvaltaren skall höra enskilda borgenärer på sätt förslaget anger har hittills undvikits i och med att en neutral RO funnUs tillgänglig för atl fatta beslut. Enligt vad samfundet har sig bekant torde inte någon bärande kritik mot RO att i allmänhet inte väl förvalta denna beslutsfunktion ha framförts. Från borgenärshåll torde inställningen regelmässigt vara den att man accepterar den uppfattning för vUken RO ger uttryck i avvecklingsfrågor.

En i kommitléförslaget förbisedd synpunkt är att förvaltaren i ganska stor ulsiräckning har en direkl förhandlingsmässig fördel av att behöva

Prop. 1978/79:105 523

skaffa RO:s medgivande till exempelvis en försäljningsåtgärd. Förvaltaren har därigenom en ytterligare instans att falla tillbaka på i svåra förhandlingslägen, där förvaltaren kanske inte själv kan genomföra det resultat han egentligen önskar. Erfarenheten utvisar ofta all RO:s inställning till en förhandlingsfråga kan för konkursboets del utnyttjas positivt. RO:s vägran all godta ett av förvaltaren uppnått förhandlingsresultat medför i praktiken ofta atl ett bätire förhandlingsresultat kan åstadkommas, då kontrahenten inser all RO inlagit en bestämd ståndpunkt. RO torde i dessa sammanhang upplevas som en mera neutral bedömare, vars uppfattning inte ifrågasätts på samma sätl som kan vara fallet beträffande förvaltarens. I delta sammanhang må också framhållas atl RO med nuvarande befogenheler i inte så få fall bidrar till för konkursboen positiva resultat redan därigenom att förvallaren är medveten om att han före träffande av avslut beiräffande försäljningar måsle ha RO:s godkännande. Det ligger i sakens natur att en konkursförvaltare likaväl som vilken annan funktionär som helsl understundom kan ha en benägenhet atl acceptera ett anbud utan att kanske ha drivit saken tiUräckligt långt. 1 sådana situationer innebär kravet på RO:s godkännande av föreslagna åtgärder atl förvaltaren måsle räkna med eventualiteten atl RO inte accepterar en föreslagen försäljning. Detta torde ha lill följd dels att förvaltaren känner ett tryck på sig alt åstadkomma bästa möjliga resultat, dels att RO:s vägran atl godkänna föreslagna försäljningar ofta tvingar fram nya förhandlingar som kan leda lill fördelaktiga resultat för konkursboen. Denna särskilda kontroU över att förvaltaren nått bästa möjliga förhandlingsresultat försvinner helt med den föreslagna ordningen.

Om den nuvarande RO-funktionen jämförs med det tillsynsförfarande som kommittén föreslår skall till en början erinras om atl man föreslår all byla ul en hittills väl fungerande ordning mot ett tillsynsförfarande som skall organiseras hos kronofogdemyndighetema med riksskatteverket som eventuell rådgivare. Kronofogdemyndigheterna fullgör säkerligen väl de uppgifter som anförtrotts dessa myndigheter. Emellertid inrymmer dessa inte sysslande med affärsmässiga och juridiska frågor av det slag som vanligen förekommer i förelagskonkurser. Över huvud laget saknar kronofogdemyndighelen den inriktning och erfarenhetsbakgrund som är önskvärd för att rätt kunna fullgöra den rådgivande funktion som kommittén anser att tillsynsmyndigheten skall ha. Detta är i och för sig hell naturligt. Kronofogdemyndighetens arbetsuppgifter är helt annorlunda än de arbetsuppgifter som t.ex. vanligen ankommer på en inom det affärsrättsliga området sysselsatt advokal. I och med detla är också konstaterat att de råd och synpunkier som en kronofogdemyndighet skall kunna lämna förvaltaren i avvecklingsfrågor kommer att i de flesta fall vara av ett mycket begränsat värde. Det torde utan överdrift kunna sägas att den typen av rådgivning kommer att bli väsentligt sämre än enligt nuvarande ordning.

Prop. 1978/79:105 524

Till detta kommer den enligt samfundels mening olyckliga konsekvensen alt tillsynsmyndigheten i fråga om rådgivning i avvecklingsfrågor kommer atl vara mindre erfaren än konkursförvaltaren. Del är inte bra för balansen inom konkursförvaltningen om den myndighet som förvallaren är skyldig alt rådgöra med i olika sammanhang inte har samma erfarenhet och auktoritet som förvallaren själv. En sådan rådgivning framstår som tämligen meningslös. Det är en uppenbar risk för alt en sådan rådgivning huvudsakligen blir en lids- och arbelsmässig belastning utan motsvarande nylta för borgenärema och de övriga intressen den är tänkt att tjäna.

Då det gäller den rådgivande funktion som kan ha sikle på rättsliga spörsmål kan samfundet endasl konstalera all den nuvarande ordningen i vart fall inte kan sägas vara underlägsen den av kommittén föreslagna. Det saknas anledning att förmoda atl kronofogdemyndighelen skall kunna lämna mer kvalificerad rådgivning i rättsliga frågor än vad RO enligt den nuvarande ordningen kan göra.

Kontrollfunktionen, om den begränsas lill granskning av redovisningar etc, kan givetvis fungera på ungefärligen samma sätt enligt kommitténs förslag som enligt den nuvarande ordningen. Härvidlag innebär förslaget varken någon förbättring eller någon försämring.

Tanken bakom anordnandet av en tillsynsmyndighet har varit att öka effektiviteten och snabbheten i konkursavvecklingen. Samfundet kan inte se att något bärande skäl av kommittén åberopats tiU stöd för uppfattningen att just en tillsynsmyndighet av det föreslagna slaget skulle kunna åsiadkomma en mera ändamålsenlig konkursavveckling. Vad kommittén föreslagit är huvudsakligen ett uttunnande av RO:s nuvarande uppgifter. Att delta skall kunna bidra till någon högre grad av ändamålsenlighet i avvecklingen av konkursema kan inte inses. Inte heller torde tillsynsmyndigheten kunna påverka snabbheten i konkursavvecklingen. I detta hänseende ligger huvudansvaret inte på RO/lillsynsmyndigheten utan givetvis på förvallaren. RO har redan enligt nuvarande ordning alt tillse att konkursema snabbt avvecklas, och någon förbättrad resurs att tjäna detta syfte åstadkommer man inte med kommitténs förslag.

Samfundet övergår härefter lill frågan om valel av tillsynsmyndighet. Samfundels synpunkter har giltighet vare sig den hiuillsvarande RO-funktionen behålls eller om densamma begränsas på sätt kommittén föreslagit.

Kommittén har föreslagit alt kronofogdemyndigheterna skall utgöra lillsynsmyndighel. För närvarande är uppdragen som RO lill cirka 70% anförtrodda advokater. Kommittén har i huvudsak motiverat sitt val av kronofogdemyndighelen som tillsynsmyndighet med atl del allmänna skuUe behöva ha bättre insyn i konkursavvecklingen.

EnUgt samfundets mening finns först och främst ett helt avgörande principiellt skäl som talar mot kronofogdemyndighelen som tillsynsmyndighet alt RO, och detta är den ofrånkomliga intressekonflikt som föreligger mellan kronofogdemyndigheten som tiUsynsmyndighel, å ena,

Prop. 1978/79:105 525

och som förelrädare för siaiens inlressen som borgenär, å andra sidan. Samfundel har med förvåning iakttagit all kommittén utan någon särskild motivering finner sig kunna acceptera kronofogdemydigheten i nu förevarande sammanhang, medan kommitténs majoritet i betänkandet SOU 1974:6 synneriigen övertygande argumenterat mol kronofogdemyndighelen som förvaltare i mindre konkurser. Majoriteten gjorde i sisinämnda belänkande ett mycket markerat slällningslagande mot kronofogdemyndighelen med särskild hänvisning till de principiella betänkligheterna på grund av den föreliggande intressekonflikten. Enligt samfundets mening förtjänar denna intressekonflikt i minst lika hög grad beaktande i fråga om tillsynsfunktionen. Det är av utomordentlig vikt att konkursförvaltningen anordnas så atl den kan förutsättas ha borgenärernas förtroende. Skall detta i och för sig självklara mål uppnås, måste man undvika att redan från början organisera konkursförvallningen så alt en av konkursfunktionärerna kommer all sakna delta förtroende, därför att han företräder ett eventuellt konkurrerande borgenärsintresse. Hans objektivitet kan komma att ifrågasättas. Ytterst väsentligt är all misstankar, även om dessa är obefogade, över huvud laget inte skall få riklas mol tillsynsmyndig-helen/RO. och det framstår som uppenbart att lillsynsmyndighelen/RO:s arbele måste försvåras om han inte slår fri från borgenärsintressena. Vad kommittén föreslår är all tillsynsmyndigheten skall utgöras av företrädaren för ell stort borgenärsintresse i samtliga konkurser. Detla rimmar mycket illa med kommittémajoritetens stäUningstagande tUl frågan om tillvägagångssättet vid val av förvaltare, där majoriteten — enligt samfundets mening riktigt — stannat vid den uppfattningen att borgenärerna inte skall ha ett direkt inflytande på förvallarvalet. Beiräffande tillsynsmyndigheten får en av borgenärerna i stället ett helt automatiskt inflytande, vilkel hell strider mot kommittémajoritetens synpunkter på förvaltarfrågan. Samfundet vill inte underlåta att framhåUa att enligt nu gällande ordning RO är regelmässigt utomordentligt försiktig beträffande jävssilualionér. Del är en närmasi självklar praxis alt RO-uppdrag inte mottas av den som har anknytning lill eller kan förknippas med något större borgenärsintresse. Bakom delta ligger givetvis en stark känsla för alt RO:s integritet inte skall kunna ifrågasättas.

Kommittén gör heller inte tillsynsmyndighetens möjligheter atl vinna förtroende lältare genom att dessutom införa riksskatteverket som en rådgivare bakom kronofogdemyndigheten. För det första är ålgärden av sådan art att därmed tydligl markeras en osäkerhet i frågan huruvida kronofogdemyndighelen självständigt kan fyUa sin funktion. Fördel andra måste det för samtliga fordringsägare framstå som ytterligt anmärkningsvärt atl riksskalteverkei införs som en extra rådgivare i sammanhanget. Riksskatteverket utgör för flertalet borgenärer en dominerande representant för statens fiskala inlressen. 1 förelagskonkurser förekommer exempelvis inte säUan att gränsdragningar mellan egendom som omfattas av t.ex.

Prop. 1978/79:105 526

förelagsinteckning och övrig egendom måste göras. Det är av utomordentlig vikt för hela förtroendet för konkursförfarandet all frågor av det slaget handläggs på ett sådant sätl alt berörda borgenärer uppfattar handläggningen som objektiv. Om kronofogdemyndigheten skall få rådgivande inflylande beträffande dylika frågor — råd som förvaltaren kan få svårt atl motsätta sig — medför delta all en representant för den ena borgenärskategorin sätts i en position där vederbörande i realiteten kan komma atl avgöra frågan. Vill kronofogdemyndigheten som tillsynsmyndighet inte befatta sig med frågan på gmnd av jäv faller man tillbaka på att förvaltaren utan utomstående kontroll själv skall avgöra spörsmålet.

Samfundet hävdar att den föreslagna ordningen med kronofogdemyndigheten som tillsynsmyndighet utgör ett mycket betydande och beklagligt avsteg från principen att beslutande och rådgivande funktioner inte skall anförtros ett organ som representerar ett partsintresse. Om kommitténs förslag följs kommer enligt samfundets mening förtroendet för konkursförvaltningen all allvarligt undergrävas, och följden blir dessutom att tillsynsmyndigheten kommer att få en inte fördelaktig särstäUning inom konkursförvaltningen. Samfundel finner del obegripligt att kommittén i det nu föreliggande belänkandet så radikalt kunnat frångå de principielll helt riktiga synpunkter som lagts på kronofogdemyndighelen som förvaltare i kommUténs tidigare betänkande. Kommitténs utgångspunkt, nämligen att samhällel skall beredas bättre insyn i konkursförvaltningen, är ett föga bärande skäl. Konkursförvaltningen är primärt en fråga om att tUlse atl fordringsägarna — däribland staten — skall få bästa möjliga resultat av avvecklingen av konkursboets tillgångar. Från denna grundprincip kan kronofogdemyndigheten som tUlsynsmyndighet näppeligen avvika. Kommittén har inte angell vilka allmänna intressen som skulle tillgodoses genom kronofogdemyndigheten som tillsynsmyndighet, och samfundet kan inte se att några sådana kan föreligga. Om däremot kronofogdemyndigheten skulle ha ett speciellt intresse av att följa en konkursavveckling i något enskilt fall, står givetvis möjligheten atl tillsätta granskningsman till buds. I prakiiken torde det för övrigi inte heller efter nuvarande ordning möta något som helsl hinder atl kronofogdemyndighelen håUer sig informerad om konkursavvecklingen på en informell väg och förbehåUer sig information och yttranderätt i särskUt betydelsefulla frågor. Om inte kronofogdemyndighelen själv tar initiativ till att få information eller samråd, har del — i vart faU på senare lid — ofta skett på föranstaltande av RO eller förvaltare.

Samfundet vUl slutligen i denna del beröra kostnadsfrågan. Kommittén har angett att kostnaderna för tillsynsmyndighetens medverkan torde komma alt bli ungefärligen desamma som för RO:s medverkan för närvarande. Kostnaderna skall liksom nu belasta konkursboet. KommUtén har emellertid också angett alt kostnaderna t.o.m. kan komma att stiga för tillsynsmyndighetens medverkan. Samfundet finner det synnerligen

Prop. 1978/79:105 527

anmärkningsvärt atl konkursförvaltningen föreslås anordnad på ett sådani sätl att kosinaderna för en i flera hänseenden försämrad organisaiion beräknas t.o.m. kunna bli större än för den nuvarande.

Samfundel vill framhålla atl de nu framförda synpunkterna pä tillsynsfrågan fömtsätter atl konkursdomaren utser lämpliga personer lill RO. 1 den mån så i något fall under nuvarande syslem inte skett torde del ankomma på konkursdomaren all genomföra erforderlig ändring. Under inga förhållanden får ell i enskili fall mindre gott val av RO utgöra ell skäl atl avskaffa funktionen. Likaledes skall konkursdomaren undvika alt förordna samma person till ömsom RO, ömsom förvaltare.

Kommitténs förslag i tillsynsfrågan kan enligt samfundets bestämda mening inte läggas lill grund för lagstiftning. I likhel med vad kommitténs majoritet anförl under lagberedningens arbele saknas enligt samfundels uppfattning bärande skäl för atl avskaffa RO-funktionen. Vare sig denna bibehålls eller ersätts av en till sill innehåll inskränkt funktion bör emellertid inte kronofogdemyndighet ifrågakomma, ulan uppgifierna bör i stället anförtros ål person som enligt konkursdomarens mening besitter för uppdraget erforderliga kvalifikationer.

Domareförbundet: Förbundel finner det också rikligl all tillsynsfunktionen renodlas. En fråga som är av avgörande betydelse för konkursförvaltningen i såväl mindre som ordinära konkurser är då hur tillsynen över förfarandet skall anordnas.

Kommitténs förslag att tillsynsfunktionen skall ulövas av kronofogdemyndighel måsle medföra, att konkursförvaltaren inte kan erhålla del stöd och den hjälp i fråga om förvaltningen som han enligt nuvarande ordning får av rätlens ombudsman i större eller komplicerade konkurser. Kronofogdemyndighetema har inte och kan inte utan avsevärda kostnader tillföras personal, som är skickad att göra de affärsmässiga bedömningar som ofta utgör nödvändiga led i dylika konkurser. Enligt kommitténs mening skall tillsynsmyndigheten kunna verka aktivt med råd och upplysningar. Kronofogdemyndigheten är för närvarande i huvudsak inriktad på exekution. Det finns emellertid andra förhåUanden som måste beaktas under konkursförvallningen, t.ex. fortsalt drift av förelag under begränsad tid och/eller med begränsad personal saml försäljning av i drifl varande förelag. Rättens ombudsman är för närvarande, särskilt i storstäderna, ofta en erfaren affärsjurist, som torde ha myckel goda förutsättningar alt ge förvaltaren råd och slöd i ekonomiska och juridiska frågor av komplicerad art. Det förhåUandet. att kraven på förvaltarnas kompelens höjs enligt förslaget torde icke medföra att deras behov av samråd kommer atl elimineras.

Vägande invändningar av principiell nalur kan också riktas mot förslaget att kronofogdemyndighet skall utöva tUlsynen i ordinära konkurser. Myndigheten torde i praktiskt taget alla konkurser företräda staten som borgenär. Det torde inte vara möjligt att hos kronofogde-

Prop. 1978/79:105 528

myndighet göra sträng åtskillnad mellan tillsynen och bevakningen av statens fordringar. Detla kan äventyra övriga borgenärers tilltro lill kronofogdemyndigheten som tillsynsorgan. Kommitténs uttalanden (s 133) om atl uppgifterna därför bör läggas på olika personer inom myndigheten synes förutsätta en väsenilig uibyggnad av kronofogdemyndigheternas organisaiion och kan ändå icke anses lillfredssiällande.

Enligt förbundets mening fungerar tillsynen genom advokat som rättens ombudsman på ell utmärkt sätl vid de flesta tingsrätter. Advokaters ställning är i princip så självständig, atl en advokat kan förutsättas utöva riklig liUsyn över en annan advokal.

Vid en samlad bedömning av kommitténs förslag tfråga om tillsynsorgan anser sig förbundel kunna konstatera att förslaget icke innebär en förbättring utan snarare en försämring, samtidigt som del torde komma att leda till avsevärt ökade kostnader för statsverket. Förbundel avstyrker därför alt kronofogdemyndighet skall överta lillsynsfunktionerna i konkurs.

Det nu sagda innebär inte alt del enligt förbundels mening saknas varje anledning till anmärkning mot den nuvarande ordningen med rättens ombudsman. Förbundet anser all del måsle siällas mycket höga krav på den som skall utöva tillsynsfunktionen och all detta kanske inte alltid skett ifråga om rätlens ombudsman. Del får icke förekomma att konkursdomaren förordnar samma person ömsom att utöva tillsyn och ömsom till förvallare. Del är icke heller lämpligt atl en person är tillsynsman vid en domstol och konkursförvaltare vid en annan. Dessa synpunkter är av sådan betydelse alt de på något sätt bör komma till uttryck i lagtexten som kvalifikationskrav för den som skall fullgöra tillsynsuppgifterna.

Förbundet anser sammanfattningsvis atl lillsynen i ordinär konkurs skaU ulövas av en av konkursdomaren förordnad person, som skall ha minst samma kvalifikationer som förvaltaren. På en sådan tillsynsman kan också, av skäl som berörs ovan, läggas uppgiften att håUa förlikningssammanlräde beträffande tvistiga fordringar.

Bankföreningen: Bankföreningen motsätter sig bestämt, främst av principiella skäl, att kronofogdemyndigheterna skall ulöva lillsynen över konkursförvaltningen.

Det typiska för konkurs är att samtliga borgenärer konkurrerar om betalning ur all egendom som ingår i gäldenärens bo. För förvaltaren skall borgenärernas gemensamma bästa vara vägledande. Samma gäller givetvis för det organ som skaU ulöva tUlsyn och kontroll över förvaltningen. Ett grundläggande krav vid förvaltningen och tiUsynen över denna är alt opartiskheten hos dem som utövar dessa funktioner inte skall kunna sättas i fråga av vare sig borgenärerna eller allmänheten.

Kronofogdemyndigheten har som sin centrala uppgift atl driva in skatter och andra offentliga medel. Kronofogdemyndigheten företräder alltså staten som borgenär och detta gäller ävenid konkurs. Om förslaget

Prop. 1978/79:105 529

genomförs, innebär det att tillsynsfunktionen läggs på företrädaren för ett stort borgenärsintresse i flertalet konkurser. Bankföreningen anser att det inger siarka principiella betänkligheter att låta lillsynen omhänderhas av ell organ som kommer i en uppenbar intressekonflikt.

Kommittén har i sitt betänkande anfört att av uttalanden, som gjorts i samband med riksdagens ställningslagande till propositionen 1975/76:210, kan dras den slutsatsen att riksdagen inte har anseit några principiella hinder föreligga mol all lillsynen i konkurser läggs på kronofogdemyndigheterna. Kommittén hänvisar tiil lagutskottets betänkande 1976/77:11, sid 35-36.

Av lagutskottets yttrande framgår, att förelrädare för kommittén inför utskottet upplyst att kommittén avsåg atl i ell kommande belänkande föreslå atl kronofogdemyndigheterna blev tillsynsorgan i konkurser. Enligt bankföreningens mening har lagulskollel genom sitt yttrande inte tagit ställning lill förslaget om kronofogdemyndighel som tillsynsorgan. Utskottet kan inte genom sitt yttrande antas ha velal förekomma remiss-och departementsbehandlingen av ett förslag, som nämndes inför utskottet men dittills inte redovisats i något betänkande. Tvärtom kan utskottets klart uttalade principiella betänkligheter mot att låta kronofogdemyndighelen vara konkursförvallare i sin mån peka på alt utskottet skulle anse samma principiella invändningar gälla mot denna myndighei som tillsynsorgan.

Utöver de principiella betänkligheterna vill bankföreningen framhåUa följande rörande kommitténs förslag atl kronofogdemyndigheterna skall vara tillsynsmyndighet.

Kontrollfunktionen kan utövas på samma sätt oavsett om RO eller kronofogdemyndighelen skall vara tillsynsorgan.

Bankföreningen anser atl minst lika höga kvalifikationskrav bör uppställas på tillsynsmyndigheten som på förvaltaren för att tillsyn och kontroll över förvaltningen skall fungera tillfredsställande. Detla gäller särskilt tillsynsorganets rådgivande funktion. Kronofogdemyndigheternas uppgifter avser inte affärsmässiga och juridiska frägor av det slag som normall förekommer i företagskonkurser. Den erfarenhel, som bör krävas av tillsynsmyndigheten i lika hög grad som av fövaltaren, har kronofogdemyndighelen överhuvudtaget inte möjlighet att uppnå. Detta beror på att kronofogdemyndighetens arbetsuppgifter är hell andra än de som ankommer på en inom affärslivet verksam advokat. I detla sammanhang bör understrykas betydelsen av all del rådgivande organet även i sin normala verksamhet sysslar med frågor som hör affärslivet lill. Delta gör en affärsjurist men inte en kronofogde. Bankföreningen anser därför atl den rådgivande funktionen skulle kunna ulövas bättre av en specialiserad advokal i egenskap av RO som tillsynsorgan.

Av kommittén utförd statistisk undersökning visar att uppdrag som rättens ombudsman ulgör en icke ringa inkomstkälla för advokaler. Totalt 34 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 105

Prop. 1978/79:105 530

uppgick arvodena år 1974 för RO i ordinära konkurser enligt undersökningen lUl ca 5 miljoner kr. Efiersom i allmänhet endasl ell relativt fåtal personer — oftast advokater - erhåller dessa uppdrag kan del antagas att uppdragen utgör en inte oväsentlig del i dessa advokaters verksamhet.

Bankföreningen vill framhålla vikten av att man genom lagsiiftning inte i onödan berövar advokater viktigare uppdrag. Om så sker är del ägnat att försämra de ekonomiska betingelserna för advokalverksamhel och advokatyrket kan bli mindre attraktivt. En sådan utveckling försämrar möjligheterna att bibehålla en kvalificerad advokatkår i landet. Delta vore en allvarlig nackdel för rältslivel över huvud. Även mot denna bakgmnd anser bankföreningen del felaktigt atl överföra RO-uppgifterna, som f.n. i största utsträckning utövas av advokater, till kronofogdemyndigheterna.

Bankföreningen anser att den likformighet, bl.a. större enhetlighet i bedömningen av arvodesfrågor, som kommittén anser kunna åsladkommas med kronofogdemyndigheten som tillsynsmyndighet, också kan uppnås med RO som tillsynsorgan, exempelvis genom anvisningar av domstolsverket.

Vad kommittén anfört om möjligheterna att med kronofogdemyndigheter som tillsynsorgan utnyttja automatisk databehandling i den formella granskningen av konkursförvaltningen har enligt bankföreningens mening inte belagts.

Samhällets iniresse av insyn, som kommittén också anfört som skäl för att låta kronofogdemyndighelen ulöva tillsynsorganets funktioner, kan anses bli väl tillgodosett, dels genom att staten uppträder som borgenär i konkurser, dels genom förslaget att allmänt ombud och granskningsman skall kunna förordnas.

Bankföreningen ansluter sig tiU den av justitiekanslern uttalade uppfattningen att advokaterna på en orl inte bör omväxlande utses lill RO och konkursförvaltare.

Sparbanksföreningen: I den del som gäller tillsynen över förvaltningen i ordinära konkurser föreligger enligt föreningens mening anledning till krilik. Från borgenärssynpunkt synes nuvarande organisaiion av ordinära konkurser fungera i stort sett väl. Undantagen härifrån torde kunna kraftigt minskas genom en riktig tUlämpning av den i förslaget givna befogenheten för konkursdomslolen att ex officio ulse förvaltare. Del är svårt att värja sig för intrycket att bakom den starka ställning kronofogdemyndigheten och riksskatteverket föreslås få i konkursförfarandét ligger väl så mycket av efiergift för de under senare åren starkt drivna fiskala intressena som de i direktiven angivna huvudintressena. Föreningen vill bestämt understryka atl de fiskala intressena i en konkurs inte enbart är riktade mol konkursgäldenären utan även i många faU kan konkurrera med övriga borgenärers.

Bland de fall i vUken sådan konkurrens särskilt ofta kan förekomma kan nämnas

Prop. 1978/79:105 531

gränsdragningen kring företagsintecknad egendom och egendom som omfattas av äganderättsförbehåll,

gränsdragningen kring företagsintecknad egendom och övrig egendom i konkursgäldenärens rörelse, samt

fördelningen mellan särskild förmånsrätlshavare och övriga av totalt åsätt köpeskilling vid samtidig försäljning av rörelsefastighet och rörelse.

Även om det ankommer på förvaltaren att träffa det slutgiltiga beslutet i sådana frågor skall enligt förslaget samråd ske med tillsynsmyndigheten enligt den föreslagna lydelsen i 8 51 a. Kronofogdemyndighetens position blir i dessa fall direkt tvivelaktig. Även i konkurser vari inga direkia konkurrenssituationer föreligger är del ändå ur principiell synpunki olyckligt om parts- och tillsynsställning sammanblandas. En duglig och intresserad kronofogde lägger säkert ner avsevärt av engagemang vid drivande av de fiskala intressena. Det är inte rimligt all bortse härifrån vid bedömningen om kronofogdemyndigheten är lämplig som tillsynsmyndighet. Det kan med fog befaras alt oväldsprincipen vid myndighetsutövning genom den föreslagna organisationen kan komma atl ifrågasällas. Som föreningen ser saken har dessa principiella invändningar en helt annan tyngd än den av kommittén uttalade farhågan för kollegialitel mellan förvallare och rättens ombudsman som båda är advokater.

Äv den person som har att ulöva tillsynsfunktionen i en ordinär konkurs, bör fordras — vare sig denne är knuien till myndighet, advokalverksamhel eller annan verksamhei — en omfaitande juridisk kunskap om och praklisk erfarenhet av själva konkursförfarandet, men härutöver ofta också god affärsjuridisk kunskap och gotl affärsmässigt omdöme. För en lycklig avveckling av konkurser kan sisinämnda egenskaper vara väl så viktiga. Den nuvarande RO-funktionen, som i det typiska fallet utövas av en äldre, erfaren advokat, är utan tvivel starkt överlägsen den av kommittén föreslagna kronofogdelillsynen. Även med erfarenhetsbakgrunden från ett långvarigt arbete på en kronofogdemyndighet torde tUlsynstjänsle-mannen kunna erbjuda jämförelsevis ringa slöd vid de affärsmässiga och andra prakliska överväganden en konkursförvaltare ofta ställs inför. Kronofogdemyndigheten kan knappast heller gentemot förvaltaren uppträda med den auktoritet rättens ombudsman i nuvarande syslem normall sett kunnat. I praktiken torde härigenom tillsynsfunktionens möjlighel atl effeklivi medverka lill bästa möjliga resultat av konkursen på kortast möjliga lid kraftigt försämras.

Enligt föreningens mening bör konkursdomslolen, som får antas äga god personkännedom, även i fortsättningen betros med uppgtften atl ulse tillsynsman. Denne bör utses individuellt som nu. Föreningen har i och för sig ingen erinran mol att denna funktion även i fortsättningen företrädesvis rekryteras från advokatkåren. Skulle emellertid risken för kollegialitel vid lagstiftningen eller vid faktiskt uiseende av enskild tillsynsman leda till annan bedömning vill föreningen också gärna peka på den under de

Prop. 1978/79:105 532

senasle två decenniema kraftigt utbyggda bankjuristverksamheten vid sparbanker och affärsbanker. På de flesta större och medelstora orter finns idag en eller flera bankjurister, som i sitt arbele förvärvai myckel stor erfarenhet av såväl konkurssilualioner som affärsmässiga bedömningar. Dessa lorde vara väl så lämpade som kronofogdemyndigheterna atl utöva lillsynen över konkursförvallningen. Med den bredd bankjuristväsendel idag har fått bör det också vara lätt att undvika att jurist från bank, som äger fordran i konkursen, anlilas för tillsynen. Den starka samhälleliga insyn över bankverksamheten och den offentligrättsliga ställning bankerna idag har bör vara en god grund till förtroende för tillsynens effektivitet och oväld.

Sparbanksföreningen föreslår således att, med bibehållande av den uiformning tillsynsfunktionen i förslaget erhåUit, tillsynsmyndigheten utgår och ersätts med av konkursdomslolen förordnad tillsynsman. Det bör därvid sladgas att vid utseendet av tillsynsmannen särskild hänsyn skall lagas lill hans lämplighet samt lill hans obundenhet i förhåUande till konkursförvallare och borgenärer.

Trots de mycket omfattande förändringar i konkursorganisationen som kommitténs förslag innebär bedömer föreningen den troliga effekten på snabbhet och effektivitet som ringa. Mindre men effektivare medel att åstadkomma de uppgivna målen är enligt föreningens mening en lagstiftning som härvidlag helt enkelt ställer kraftfullare krav på konkursförvaltare och tillsynsfunktioner. De incitament till snabb och effektiv handläggning som nuvarande lagstifining medför beslår av allmänna riktlinjer för konkursförvaltaren (53 8 konkurslagen), återkommande rapportskyldighet (56 §), konkursdomarens sällan brukade möjlighet alt förmana eller entlediga oskicklig förvallare (80 8) saml konkursfunklionäremas vetskap om atl arvodesprövningen kan komma alt bli beroende av den effektivitet varmed förvaltningen utförls (82 §). Föreningen föreslår en förstärkning av dessa incUamenl på så sätt att halvårsrapporteringen förbinds med skyldighet att inkomma även med arbetsredogörelser halvårsvis av den art som nu upprällas först i samband med arvodesframställningen. Härigenom bör trycket öka på förvaltaren atl snabbt slutföra konkursen, samtidigt som borgenärema ges betydligt bälire möjligheter att bedöma huruvida förvaltningen bedrivs effektivt och i rimlig takt. Vidare bör även tillsynsfunktionen åläggas skyldighet att halvårsvis redogöra för de fakiiska åtgärder som vidtagits för all bringa en mera än ettårig konkurs till ett snarl slut. Ätt denna rapportskyldighel även ålägges tillsynsmannen bör komma att öka dennes känsla av ansvar för atl tillsynen bedrives på ell sådant sätt att avvecklingen icke fördröjs i onödan och därigenom vara ett incitament för honom atl mera aklivi bidra till konkursavslulningen än vad som nu ofta är fallet.

Sveriges föreningsbankers förbund: Förbundet har i ärendet tagil del av remissyttrande från Sveriges Advokatsamfund. Förbundel ansluler sig i

Prop. 1978/79:105 533

allt väsentligt lill samfundels synpunkter på kommilléförslagel. Förbundel vill särskilt understryka vad samfundet anfört till stöd för bibehållande av institutionen Rättens ombudsman. Enligt förbundels mening har samfundel anfört ur saklig synpunkt övertygande skäl för alt bibehålla nuvarande system, som fungerar väl. Flera skäl kan anföras mot valet av kronofogdemyndigheten som lillsynsmyndighel. Ett skäl, ur principiell synpunki avgörande, är den intressekonflikt som uppstår mellan kronofogdemyndigheten som tillsynsmyndighet, å ena, och som företrädare för statens intressen som borgenär, å andra sidan. Det kan vidare starkt ifrågasättas om kronofogdemyndigheterna generellt selt äger — eller inom överskådlig lid kan tillägna sig — den speciella kompetens som tillsynsfunktionen kräver.

Flnanslering.sföretagens förening: 1 kommitténs tidigare delbetänkande (SOU: 1974:6) "Förenklad konkurs m.m." argumenterade kommittén mot kronofogdemyndighelen som förvallare i mindre konkurser. I propositionen som följde pä betänkandet föreslogs atl kronofogdemyndighelen skulle vara förvaltare i sådana konkurser. Propositionen avslogs av riksdagen. Såväl kommittén som riksdagen menade att del var olämpligt att kronofogdemyndigheterna, såsom ofta varande förelrädare för de många gånger stora borgenärerna stat, kommun och landsting, dessulom var konkursförvaltare vilkas uppgifi bl.a. är alt bevaka samtliga borgenärers intresse.

Föreningen kan inte se någon principiell skillnad mellan kronofogdemyndigheten som konkursförvaltare och denna myndighei med liknande tillsynsftmktion som RO. Föreningen, som mot ovanstående bakgrund finner kommitténs förslag anmärkningsvärt, avstyrker förslaget i denna del. Föreningen anser att del är direkl olämpligt atl kronofogdemyndighelen övertar RO:s uppgifier. Därvid åberopar föreningen samma skäl som angells mot kronofogdemyndigheten som konkursförvaltare.

Del finns anledning att påpeka atl föreningen ej känner lill några ölägenheter med nuvarande ordning med RO-lillsyn. Föreningen har inga invändningar mol förslaget att förvaltaren erhåller en mera självständig ställning än nu. Härvid försiärks dock behovet av en neutral RO-funklion. Vidare måsle det såvitt föreningen förstår vara av värde för konkursförvaltaren att informellt kunna inhämta råd och stöd från RO. Det är enligt föreningens mening mindre sannolikt alt denna möjlighet kommer atl utnyttjas i förhållande till kronofogdemyndigheten bl.a. därför denna har en "partsställning". För övrigi torde del allmännas intresse kunna tillgodoses genom tillsättande av granskningsman eller — vid företagskonkurser — allmänt ombud.

Äv förslaget framgår att riksskatteverket skall tjänstgöra som rådgivare lill kronofogdemyndigheten i dennas egenskap som tillsynsmyndighet. En sådan lösning, som föreningen bestämt avstyrker, måsle i än högre grad medföra ett minskal förtroende för kronofogdemyndighelen.

Prop. 1978/79:105 534

Föreningen anser således all RO-funktionen bör bibehållas. Även om föreningen stödjer förslaget om siörre självständighel för förvallaren bör denne dock inhämta RO:s godkännande vid försäljning av i varje fall mer värdefuU egendom.

LO: Kommittén föreslår atl institutet Rällens ombudsman avskaffas och all i stället lillsynen anförtros ät kronofogdemyndighelen. LO ser posilivi på all rättens ombudsman ersätls med en slallig myndighei. Huruvida kronofogdemyndigheten är den lämpligaste myndigheien kan i och för sig ifrågasällas, efiersom kronofogdemyndighelen i så gott som alla konkurser upplräder som borgenär. Svårighelerna bör dock, enligt LOs förmenande, ej överdramatiseras. Skulle principiella skäl anses omöjliggöra alt kronofogdemyndighel ulses till tillsynsmyndighet, kan i stället länsstyrelserna ulses. Länsstyrelsen bör då ges rätt atl delegera lillsynsuppgifier lill kronofogdemyndighet när delta kan ske utan atl kravet på ojävighel åsidosätts.

Oberoende av vilken myndighei som väljs vill LO slarkl underslryka viklen av att samhällel bereds möjlighel till insyn i konkursförvaltningen. Delta kan bl.a. ske genom insamling av statistiska uppgifter om inträffade konkurser. Såvitt känt saknas i dag tillförlitlig sådan statistik. Genom den föreslagna ordningen med kronofogdemyndigheten som tillsynsmyndighet torde det vara möjligt alt hos centralmyndigheten (RSV) samla och lagra stalisliska uppgifier. Del är enligi LOs mening angelägel att denna möjlighel las tillvara, främst för all uppgifterna skulle kunna användas i ell framtida system med ett slags konkurskarantän. Enligt vad LO erfarit kommer kommittén alt i sitt fortsatta arbele behandla denna fråga. LO vill emellerlid redan nu underslryka viklen av alt ett sådant syslem kommer lill stånd. Reglerna härför kan utformas på olika sätl. En möjlighel är att Patent- och Registreringsverket ges möjlighet atl under viss förutsäitning vägra regislrering av nya bolag. En annan möjlighet är alt länsstyrelserna för någon form av lämplighelsregisler. Personer som döms för gäldenärsbrott eller varit inblandade i flera konkurser skulle då inte kunna erhålla lämplighelsintyg. Ett dylikl system skulle till en del förhindra atl gäldenär som gåtl i konkurs omedelbart fortsätter verksamheten i ett annat bolag.

1 detla sammanhang vill LO även peka på nödvändigheten av atl resurser stäUs till förfogande för utbildning av handläggare på kronofogdemyndigheten, så att myndigheten kan fuUgöra sin tillsynsuppgift. Inte minst viktigt är atl handläggama bibringas kunskaper i arbetsrätt och om de regelsystem som gäller mellan arbetsmarknadens parter. Även polis- och åklagarmyndigheten måsle ges ökade resurser och möjlighet att angripa den typ av ekonomisk brottslighet som ofta är förknippad med konkurssituationer. För att nå maximal effekt i dessa frågor måste konkursförvaltaren, tillsynsmyndigheten och polis- och åklagarmyndigheten samarbeta på ett smidigt och praktiskt sätt.

Prop. 1978/79:105 535

SACOfSR: Som en konsekvens av den nya ordningen för uiseende av förvallare föreslås atl denne i princip på egel ansvar beslutar om olika förvaltningsåigärder efter samråd med vissa intressenter. I fråga om tillsynen över konkursförvaltningen innebär kommitléförslaget att funktionen rättens ombudsman (RO) avskaffas samt att konkurslUlsynen blir en myndighetsuppgift och anförtros kronofogdemyndighetema.

SACO/SR vill inte ifrågasätta att den av utredningen föreslagna ordningen sannolikt skulle kunna fungera väl. Ändå anser SACO/SR att det inte har förebragts tillräckligt siarka skäl för ett avskaffande av RO-instilulet. RO:s verksamhei för alt förlika borgenärema när del gäller tvistiga fordringar synes ha fungerat väl och medför att konkursdomaren inte behöver engagera sig på detta stadium och all förtroendet för dennes objektivitet i en eventuell jävsprocess därmed på intet sätt riskeras. Många RO är genom sin övriga verksamhei väl skickade att snabbt ge förvaltaren råd och stöd i svåra affärstransaktioner. Kravet på RO:s samlycke för vissa åtgärder medför en möjlighet för borgenärema till verkligt inflytande i förvaltningen och synes dessulom av förvallaren kunna utnyttjas förhandlingsmässigt i förhållande tUl tredje man.

Det förhållandet atl staten ofta har betydande fordringar i konkurs främst på grund av skatter och lönegarantin utgör enligt SACO/SR:s mening inte tillräcklig anledning för atl kronofogdemyndigheten eUer annal slatligt organ skulle ha berättigade anspråk på att vara tillsyningsorgan i konkursen. Tvärtom föranleder det lika starka principiella betänkligheter som utredningen (i enlighet med JK) ansett vara förenade med att en advokat i egenskap av RO utövar tiUsyn över en annan advokat i egenskap av förvaltare (sid. 128 i betänkandet) eller som kan följa av alt en förvaltare eUer RO, t.ex. på mindre orter, tidigare kan ha biträtt gäldenären eUer en borgenär. TiUsynsorganet skaU ju bevaka alla borgenärers intressen och intressekollisioner kan uppkomma mellan staten och övriga fordringsägare. Betingas förslaget om alt statlig myndighet skall vara tillsynsorgan delvis av att en sådan myndighet bättre än nuvarande RO-institution skulle antas vara beredd att tillgodose arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressen som inte är representerade i egenskap av fordringsägare i konkursen (jfr den föreslagna möjligheten att tiUsätta ett allmänt ombud i vissa konkurser), vill SACO/SR invända att sådana intressen visserligen är högst beaktansvärda men alt del nuvarande konkursinstitutets syfte i första hand går ul på att snabbi ge borgenärema bästa möjliga betalning (se även sid 15 och 158 i betänkandet) och att en ändring av detta syfte måste övervägas utomordeniligi noggrant mot bakgrund av hela kreditväsendets funktion.

Ett motiv för förslaget att anförtro ttllsynsuppgiften till kronofogdemyndighetema synes ha varit att det därmed skuUe skapas ökade resurser och möjligheter att bekämpa den ekonomiska brottsligheten och förekommande missbmk av konkursinstitutet samt vidare att kronofogdemyndig-

Prop. 1978/79:105 536

heternas kännedom om konkursgäldenären, t.ex. avseende återvinnings-grundande transaktioner, bättre skulle kunna utnyttjas. SACO/SR anser del angeläget atl dessa intressen tillgodoses genom att kronofogdemyndighetema — utan att bli tiUsynsorgan — ges inslmklionsmässig skyldighet att ingripa mol oegentligheler och all ta inilialiv tUl återvinningslalan elc. Kronofogdemyndigheterna bör då även få en laglig rätl alt ta del av gäldenärens bokföring och andra konkurshandlingar. För all kronofogdemyndigheternas insatser på detla område skall kunna bli effeklivi förutsätts dock självfallel att de lUlförs erforderliga resursförstärkningar.

Fastän SACO/SR sålunda icke anser atl utredningen förebragt tillräckliga skäl för atl avveckla RO-funktionen och lägga tillsynsuppgiftema i konkurs på en myndighet, vill SACO/SR dock tillfoga, för den händelse så ändå sker, att SACO/SR delar utredningens uppfattning att kronofogdemyndigheterna är den myndighei som är bäst lämpad för tillsynsuppgiflen.

SAF: Kommittén föreslår atl kronofogdemyndighelen skaU ersätta rättens ombudsman som tillsynsmyndighet. Enligt föreningens mening har inga bärande skäl anförts för della förslag, och principieUt får del anses felaktigt att kronofogdemyndigheten, som ofta representerar den störsla borgenären, samtidigt skall vara tillsynsmyndighet. Föreningen, som lagil del av ett av Svenska Bankföreningen avgivet yttrande, instämmer därför i den kritik som bankföreningen i detta och andra hänseenden riktat mol kommilléförslagel.

Köpmannaförbundel och SHIO: Enligt kommittén kan principiella invändningar göras mot atl både förvaltaren och den som har tillsyn över hans verksamhet är advokater. TUlika bör enligt kommitténs mening inrättas ett permanenl och mera utbyggt kontrollorgan med resurser atl ulöva lillsynen på ett effeklivi och ändamålsenligt sätt.

Till en början kan erinras om atl nuvarande bestämmelser gör del möjligt att utse annan än advokal till förvaltare i konkursen. Personer med lång erfarenhel av affärsmässiga transaktioner saml ett slort ekonomiskt omdöme, bör kunna ulses som konkursförvaltare. Som exempel kan nämnas auktoriserade och godkända revisorer.

För att uppnå en mer ändamålsenlig avveckling av konkurser har kommittén bl.a. föreslagil atl rättens ombudsman (RO) avskaffas, och att tillsynen över konkurserna läggs på kronofogdemyndigheterna. För att anledning skall tlnnas att avveckla det nuvarande systemet med RO borde argument av stor tyngd från kommitténs sida ha framlagts för atl visa att nuvarande system inte fungerar på ett tillfredsställande sätl. Sådan argumentation har enligt vårt förmenande ej framlagts.

Enligt nuvarande bestämmelser är förvallaren skyldig att inhämla RO:s medgivande i åtskiUiga förvaltningsåtgärder som är av betydelse. SkuUe som kommittén föreslår, RO:s funktion försvinna och ersättas med ett samrådsförfarande med tillsynsmyndigheten, läggs ett större ansvar för avvecklingen av konkursen på förvaltaren. Detta måste dock innebära en

Prop. 1978/79:105 537

icke oväsentlig försvagning av konkursförvaltningen. Del måste nämligen ur borgenärernas intresse och ur rältssäkerhetssynpunkt innebära en fördel all, innan förvaltaren träffar ett avtal, denne mäste ha ell godkännande av RO.

Mot kommitténs förslag att tillsynsmyndigheten skali vara kronofogdemyndighet, lalar följande principiella skäl. Kronofogdemyndigheten är som bekant företrädare för statens inlressen som borgenär. Det finns därför anledning tro alt risk föreligger för atl kronofogdemyndighelen som tillsynsmyndighet hamnar i en intressekonflikt med hänsyn till sitt intresse som fordringsägare i konkursen. Det kan också från andra borgenärer i konkursen synas betänkligt att staten genom kronofogdemyndigheten kommer alt inta en särställning i konkursen.

Riksskatteverket skall dessulom tjäna som rådgivare åt kronofogdemyndighelen i frågor som rör konkursförvallningen. Redan detta förhåUande avspeglar kommitténs osäkerhet vad avser kronofogdemyndighetens funktion som rådgivande organ ål konkursförvaltaren. Förhållandet kan heller inte innebära en effektivisering av nuvarande handläggningsförfarande. Tillika kan anföras, all många borgenärer betraktar riksskatteverket såsom representant för statens intresse, varför förtroendet för tillsynsmyndigheten ytterligare försvagas.

LRF: Förslaget atl kronofogdemyndigheten skall bli tillsynsmyndighet innebär ett avskaffande av RO-institutionen. LRF konstaterar här att RO existerat under lång lid och fungeral väl. vilken uppfattning torde delas av såväl konkursdomare som förvaUare och borgenärer. I ordinära konkurser bör dessutom ölägenheterna med de uppkommande intressekonflikterna för kronofogdemyndigheten tillmätas avsevärd betydelse. LRF ifrågasätter vidare om inte konkursförvaltningens effektivitet försvagas om ROs beslutande funktion beiräffande förvaltningsåtgärder försvinner och ersätts av en informationsskyldighet i förhåUande till tUlsynsmyndigheten och borgenärerna. Förvaltarens stöd från en erfaren RO har varil en styrka i komplicerade avvecklingsfrågor. Vidare har ROs handläggning av tvistiga fordringar såvitt bekant fungerat väl. När det gäller ordinära konkurser finns allmänt sett knappast anledning anta atl kronofogdemyndighetens rådgivande verksamhei gentemot förvaltaren blir mer kvalificerad än ROs under nuvarande förhållanden. LRF finner med hänsyn till vad som anförts inte skäl frångå gällande ordning.

Svenska företagares riksförbund: 1) Kommittén föreslår alt tillsynsmyndigheten RO — rällens ombudsman vid konkurs — avskaffas. Mol delta vill Förbundet anföra atl man avkopplar från tillsynen ett stort antal kvalificerade advokater som under många år förvärvat erfarenhel av de rättsliga, affärsmässiga och praktiska problemen vid en konkurs. Delta skulle i och för sig kunna accepteras om den nuvarande ordningen inte fungerat väl eller om någon annan ordning skulle kunna väntas fungera

Prop. 1978/79:105 538

bättre. Förbundet anser del inte kunna göras gäUande atl hittUlsvarande ordning har några betydande brisler. Något sådant styrks ej heUer i betänkandet.

2) Kommittén föreslår att kronofogdemyndighelen blir tillsyns
myndighet i stället för RO. Delta skulle enligt Förbundets mening vara
olyckligt. Kronofogdemyndighetema har inte personal som är utbildad för
eller erfaren i de affärsmässiga och juridiska frågor som förekommer vid
en konkurs. Kronofogdemyndighetema skulle därför inte på överskådlig
lid bli i siånd atl sköta tillsynsuppgiflen tillfredsställande, än mindre med
verka till en snabbare och effektivare konkurshanlering än hittiUs, vUket är
meningen med förändringen. Det nu sagda gäller särskUt som konkurs
förvaltaren i de aUra flesta fall har en kompetens som är långt överlägsen
"tUlsynsmannens".

3) Kommittén har föreslagit att RO:s nuvarande funktioner förändras i
samband med överförandet till kronofogdemyndighelen. Den senare skuUe
överta kontroUfunklionen, och blott i viss mån den rådgivande funktionen
men ej funktionen att besluta i åtskilliga förvaltningsåtgärder.

Förbundet anser atl denna uppdelning av den nuvarande RO-roUen är olycklig. Den nuvarande ordningen, där RO prövar och avgör de flesta väsentliga förvaltningsåtgärder (utom försäljning under fortsatt drift) fungerar smidigt och säkert. Erfarenhetsmässigt fungerar den väl både ur RO:s, förvaltarens och borgenärernas synpunkt. Den kan inte lämpUgen, som kommittén menar, ersättas av samråd plus ökad beslutanderätt för förvaltaren plus ett vidgat hörande av borgenärerna; bl.a. blir kontroUen över förvallaren för dålig.

4) 1 anslutning till vad som anförts under 1 — 3 ovan vill Förbundet
påpeka, att kronofogdemyndigheterna i de flesta konkursema repre
senterar stat och kommun som skatteborgenär. Myndigheten är därmed
vanligen en av de större borgenärema i konkursen och ej sällan den
största. Alt denna myndighet samtidigt skulle utgöra tillsynsmyndighet
finner Förbundet fullständigt oacceptabelt. Här föreligger en hell omöjlig
intressekollision. Denna försiärks än ytterligare av att tillsynsmyndig
hetens roU som rådgivare åt konkursförvaltaren enligt förslaget delvis
skulle bygga på en medverkan av riksskatteverket, som ävenledes före
träder skalteborgenärema.

Ackordscentralen: I fråga om tiUsynen delar ackordscentralen kommitténs uppfattning att den bör göras mera effektiv. Nuvarande system med RO är inte tillfredsställande från kontrollsynpunkt. Det är dessutom kostnadskrävande.

Den av kommittén föreslagna ordningen är en väsenflig förbättring, förutsatt att erforderliga resurser ges kronofogdemyndigheten. Bl.a. är det riktigt att inte belasta konkursboet med koslnader för tillsynen.

Under hand har ackordscentralen inhämtat att flera remissinstanser StäUer sig avvisande tUl förslaget att kronofogdemyndigheten skaU bli

Prop. 1978/79:105 539

tUlsynsorgan. Kritik riktas framförallt mot att denna myndighet skulle både övervaka konkursförvaltningen och tillvarata statens intresse som den ofta största konkursborgenären. Enligt ackordscentralens mening ligger det närmast lill hands atl konkursdomstolen blir lillsynsmyndighel. TiUsynen behöver av nedan angivna skäl inte bli lika omfattande som den vilken enligt kommitténs förslag skulle åvila kronofogdemyndighelen.

KontroUen av förvaltningen skulle avsevärt förstärkas, om förvaltaren åläggs en utvidgad redovisnings- och informationsplikt i förhållande lill dem som är mest berörda av konkursen, d.v.s. gäldenären, de anställda och borgenärema. Förvaltaren tvingas att mera ingående redovisa sina ställningstaganden och åtgärder, något som ulgör en press på honom alt sköta sitt uppdrag så väl som möjligl, samtidigt som kostnaderna för förfarandel skulle bli väsentligt lägre än med det nuvarande systemet men också för samhället bUligare än om tillsynsuppgiften läggs på kronofogdemyndigheten.

Efiersom förvaltaren genom en sådan ordning skulle få en betydligt starkare och mera ansvarsfull ställning, kan ifrågasättas om inte ett system med krav på statlig auktorisation av den som skall vara konkursförvaltare bör införas. Sysiemel, som i så fall lämpligen kan administreras av kommerskollegium, bör innefatta bl.a. att den som vill bli konkursförvaltare skall ha genomgåti särskild utbUdning eller på annat sätl ha ådagalagt sin lämplighet som fövaltare.

Den ytterligare tillsyn som kan aktualiseras bör kunna tillgodoses genom alt domstolen utser granskningsman med uppgifi att följa konkursförvallarens arbete. En sådan ordning synes vara särskilt lämplig i konkurs, där staten har stora skaltefordringar.

Praktiskt kan en vidgad informations- och redovisningsskyldighet bygga på följande principer.

1. Konkursbouppteckningen, som är det grundläggande underlaget för en meningsfull kontroU, skall upprättas så att den ger en tillförlitlig bUd av gäldenärens ekonomiska stäUning samt av borgenäremas utsikter att få utdelning i konkursen. Härvidlag bör minst de krav som anges i 23 8 ackordslagen vara uppfyllda.

2. Förvaltarens berättelse skall genast tillställas gäldenären och samtliga fordringsägare. Den skall avslutas med en redogörelse över vidtagna och planerade ålgärder. De anstäUda skaU informeras om innehållet i berättelsen. Skulle denna ej vara färdigstäUd till första borgenärssammanträdet, skall förvaltaren i god tid dessförinnan tillställa borgenärema ett sammandrag av bouppteckningen.

3. Halvårsberällelse skall tillstäUas alla borgenärer som bevakat fordran i konkursen samt gäldenären, varjämte de anställdas fackliga organisationer skall informeras om läget.

4. Konkursen skall avslutas med en ingående redogörelse för hur
förvaltningen genomförts. Redogörelsen skaU tiUställas gäldenären och

Prop. 1978/79:105 540

borgenärerna i samband med slutredovisningen. Om så bedöms påkallat, skall domstolen utse auktoriserad revisor som skall granska redovisningen.

Handelskammarförbundet: Vad till en början belräffar förslaget atl avskaffa rättens ombudsman och överflytta tillsynsfunktionen över konkursförvallningen på kronofogdemyndighel anför utredningen dels att såväl konkursförvallare som rättens ombudsman i ett mycket slorl antal konkurser är advokater, dels atl jusliliekanslern vid en inspektion av en lings-räll 1973 påpekal all förtroendet för rällens ombudsman skulle kunna minska om såväl denne som förvallaren var advokaler. I belänkandei anförs vidare all del knappasl lorde vara möjligt att finna ett slorl antal lämpliga personer för sysslan som rätlens ombudsman uianför advokat-kretsen. Kommitténs slulledning av del anförda är atl institutet rällens ombudsman bör avskaffas. 1 annat fall blir det näsl inlill ogörligt all förhindra all såväl förvallare som rällens ombudsman är advokal.

Handelskammarförbundet kan inte finna annat än atl kommittén i betänkandet förhållandevis summariskt har behandlal denna utomordentligt centrala fråga. Någon närmare analys av de för- respektive nackdelar som nuvarande syslem har medfört har icke gjorls. Ej heller redovisas klagomål från den praktiska rällslillämpningen på del nuvarande sysiemel. Då nu gällande regler om konkursförvallning och rättens ombudsman har ägl giltighet i ett slorl antal år synes det inte omotiverat atl fordra en precisering och dokumentering av kritiken mot institutet rättens ombudsman innan beslut om avskaffande av ifrågavarande institut träffas. Förbundet vill också peka på att genomförandet av kommitténs förslag skulle leda till atl ett stort antal kunniga och erfarna personer på det område det gäller utesluts från tillsynsverksamhet vid konkurser.

Del i betänkandet föreslagna altemativet — tillsynsverksamhet genom kronofogdemyndighet — har enligt förbundets uppfattning heller icke blivit föremål för någon ingående prövning. Betydelsefulla invändningar som kan riktas mot förslaget ventileras inte i betänkandet. Delta är i sig anmärkningsvärt. Den enligt förbundels uppfattning måhända mest avgörande krilik som kan riklas mol kronofogdealtemativet är all kronofogde-verksamhet inte kan anses ge vare sig den särskilda kunskap eller de speciella erfarenheler, som fordras för alt tiUsynen över konkursförvaltning ska bli så effektiv som möjligt. Särskilt i större konkurser krävs i allmänhet av förvaltaren mycket goda kunskaper i kommersiella och näringsrältsliga frågor för att konkursen skall kunna handläggas på effektivast möjliga sätt. Den som har att utöva lillsyn över förvaltningen bör givelvis i stort sett vara lika väl förtrogen som förvaharen med sådana frågor. I särskilt hög grad gör sig denna synpunkt gällande därest samråd skall ske mellan förvallare och tillsynsmyndighet och tUlsynsmyndigheten därvid skall kunna bistå förvaltaren med synpunkter beträffande hur förvaltningen skaU bedrivas. Det torde inte kunna bestridas att rättens ombudsman ulgör

Prop. 1978/79:105 541

ett belydelsefulll stöd åt förvaltaren med nu gällande regler. Del synes emellertid förbundet verklighetsfrämmande att räkna med att kronofogdemyndigheterna annat än undantagsvis skulle kunna komma atl verka som det stöd och ge den effektiva hjälp ål konkursförvallama som rättens ombudsman gör idag. Ulöver vad nu sagls förtjänar det betonas all del allmänna, genom kronofogdemyndighetema, ofta är den slörsla eller bland de största borgenärema i konkurser. Att överlämna lillsynen över konkursförfarandet lill företrädaren för den måhända största borgenären i en konkurs synes minst sagt tvivelaktigt. Ett sådani system skulle kunna leda till en misstro inte bara mot förvaltningen och tillsynen i enskilda konkurser utan också mol kronofogdemyndighetema som institutioner. Förtroendet för tillsynen över konkursförvaltningar torde inte komma atl öka av alt. såsom föreslås i betänkandet, riksskatteverket blir central replipunkt för kronofogdemyndigheterna. Effekten lorde snarast bli den motsatta.

Den mera undanskymda roU i konkursförvallningen som kronofogdemyndighelen i sin egenskap av tillsynsmyndighet ämnas ge i förhållande till den roll rättens ombudsman spelar idag kan möjligen anföras som argument för kommitténs förslag. Förbundet vill emellertid erinra om att kommittén förutsatt alt samråd mellan förvallare och tillsynsmyndighet i större frågor skall ske. De lättnader i den formella skyldigheten för förvallare all höra rättens ombudsman som föreslås, och emot vilka förbundel inte har någon erinran, får inte innebära att tillsynsmyndighetens möjligheter alt lämna stöd och råd ål förvallaren minskar. Ur förvaltarens synvinkel torde del vara av belydande värde att även i fortsättningen kunna samråda med tillsynsmyndigheten på ett smidigt och informellt sätt i kommersiella och juridiska frågor. Reglerna om hur förvaltning skall tUlgå och vilka befogenheter förvaltaren skall ha bör således enligt förbundets uppfattning inte utformas så att tillsynsfunktionen mister belydelse och reglema därigenom kan sägas utgöra ett argument för överförandet av tillsynen lill kronofogdemyndighel. Förbundel vill, med stöd av vad som ovan anförts, bestämt avvisa kommitténs förslag att överföra tillsynsfunktionen vid ordinär konkurs till kronofogdemyndigheterna.

Förbundet är dock inte utan förståelse för den kritik som i vissa sammanhang har riktats mot de nuvarande förhållandena. Som framhålls i betänkandet måsle det således bedömas som klart olämpligt att advokater på samma ort växelvis utses till förvaltare och rätlens ombudsman på ett sådant sätt atl de i praktiken kommer all kontrollera varandra. Även i andra avseenden kan det tänkas förekomma atl utseendet av förvaltare och rättens ombudsman resulterar i ett ömsesidigt beroende mellan två eller flera advokater. Inte heller delta är tillfredsställande. Enligt förbundets mening bör emeUertid lagstiftaren kunna utesluta risken för uppkommandet av sådana situationer genom en enkel justering i konkurslagens 42 8. Med en sådan smärre ändring, kompletterad med ett motiv-

Prop. 1978/79:105 542

uttalande, torde tillfredsställande resultat kunna nås. Med hänsyn lill det sagda, och med den justering i lagtexten som nu nämnts, vill Handelskammarförbundet förorda att nuvarande reglering av tillsyn i ordinär konkurs bibehålls oförändrad. I vart fall bör inte den nuvarande ordningen ersättas med regler innebärande att kronofogdemyndighet skall vara tillsynsmyndighet.

Förbundet vUl erinra om atl det även med nuvarande regler finns möjlighet att utse annan än advokat till rättens ombudsman. 1 detta sammanhang kan förbundet nämna att vissa handelskamrar har byggt ut sin juridiska konsultverksamhet. Del kan håUas för troligt atl denna utveckling kommer att fortsätta. Med hänsyn till den nära kontakt handelskamrarna har med näringslivet lorde det kunna hävdas att, åtminstone på sikt, ett antal jurister verksamma i handelskamrar vore lämpliga för sysslan som rättens ombudsman. Även andra juristkategorier uianför den krets som hittills innehaft sysslan som rättens ombudsman bör kunna komma ifråga.

Företagareföreningarnas förbund: Förslaget att tillsynen över konkursförvallningen läggs på kronofogdemyndigheten finner förbundet ändamålsenligt mot bakgrund av önskemålet om ökat krav på förvallarens kvalifikationer och en mera självständig allmän stäUning. Även länsstyrelsen skulle kunna utgöra tillsynsorgan.

Föreningen auktoriserade revisorer: I fråga om tillsynen över konkursbos förvaltning innebär betänkandets förslag bl.a. den väsenlliga nyheten i jämförelse med nuvarande regelsystem att tiUsynen över förvaltningen skall utövas av kronofogdemyndighet i stället för av rättens ombudsman (RO).

I många konkurser — sannolikt de flesta — förekommer kronofogdemyndigheten som bevakare av en parts (samhällets) borgenärsintresse. Del torde vara ostridigt att i lag föreskrivet tillsynsorgan skall utföra sin verksamhet under hänsynstagande till alla av konkursen berörda pariers (borgenärer av olika slag, gäldenär, anstäUda etc) intressen. TiUsyns-organets objektivitet bör icke kunna ifrågasättas. Med hänsyn härtiU vill FAR ifrågasätta det lämpliga i att regelmässigt utse viss borgenär (kronofogdemyndigheten) tiU tillsynsmyndighet.

Beträffande tillsynsmyndighetens uppgifter säger kommittén sammanfattningsvis bl.a. följande (sid 15): "Vad beträffar tUlsynen skall tUlsynsmyndigheten övervaka att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt och i överensstämmelse med konkurslagen och andra författningar, t.ex. arbets- och skatterättslig lagstiftning". Sid 15-16: "Tillsynsmyndigheten skall genom råd och upplysningar främja en riktig och enhetlig tillämpning av gällande föreskrifier som rör konkursförvallning." Kronofogdemyndigheterna besitter helt naturligt nu icke den juridiska och affärsmässiga sakkunskap och erfarenhet som krävs för fullgörande av de ovan beskrivna, för myndigheterna nya uppgifterna. Kommittén föreslår följdriktigt att

Prop. 1978/79:105 543

särskild utbildning anordnas för dem som befattar sig med tillsyn över konkursförvaltning. Då det är fråga om nytillkommande arbetsuppgifter torde härtill komma att förslaget om ändrat tillsynsorgan fömtsätter utökning av myndigheternas personalresurser. Mot denna bakgrund anser FAR övervägande skäl tala för atl anlingen systemet med en rällens ombudsman i någon form bibehåUes eller atl i varje fall någon materiellt såväl som formelll oberoende instans ulses eller tillskapas såsom tillsynsmyndighet.

Svenska Revisorsamfundet: Beträffande lillsynen föreslår kommittén, atl rättens ombudsman (RO) avskaffas och atl tillsynen över konkurserna läggs på kronofogdemyndigheten. Mol sisinämnda förslag vill samfundel framföra kraftiga erinringar. Det kan icke vara riktigt, att den myndighei, som företräder statens intressen som borgenär, samtidigt skall vara tillsynsmyndighet. En sådan anordning medför utan tvekan, att övriga borgenärer kommer alt misstänka atl tillsynen icke bedrivs med den opartiskhet, som man bör kunna förvänta. Del får icke förekomma, att sådana misstankar uppstår. Därtill kommer alt kronofogdemyndigheten icke kan anses besitta erforderliga kunskaper i affärsjuridiska problem, som uppstår när ell företag går i konkurs. Detta medför, att tUlsynsmyndigheten icke kan i önskvärd omfattning fullgöra den rådgivande funktion, som den är tänkt atl ha. vilket måste innebära en försvagning gentemot nu gäUande konkursorganisation. Att kronofogdemyndighelen av kommittén föreslås gå på kurser i konkursförvaltning utgör en bekräftelse på det nyss anförda. Icke heller kommer den eftersträvade större snabbhelen i konkursförfarandét att uppnås.

Beträffande tillämpning av bokföringslagen i konkurs sägs, att den icke kommer atl vara tillämplig på konkursbos bokföring. Det föreslås, att förvallaren skall vara skyldig att enligt god redovisningssed löpande bokföra inkomster och utgifter, så alt erforderlig kontroll över förvaltningen möjliggörs. I betänkandet föreslås vidare, att tillsynsmyndigheten skall övervaka alt bokföringen bedrivs på angivet sätl. Samfundet anser, att kronofogdemyndigheten icke representerar den sakkunskap på redovisningsområdet, som kan krävas, och därför även i detta hänseende är olämplig.

Samfundet anser, alt förslaget om kronofogdemyndigheten såsom tillsynsmyndighet skall omarbetas. Då del icke framförts några bärande skäl för atl avskaffa nuvarande RO-funklion föreslås, atl denna bibehålls i synnerhet som del konstateras atl den hittills fungeral tillfredsställande.

Lokala skattemyndigheten i Stockholm: (Myndigheten) som är en lokal myndighet med verksamhetsområdet Stockholms kommun, finner del välbetänkt alt föriägga tillsynsansvaret över förvaltares verksamhei på kronofogdemyndighel (KFM). Däresi tillgång lill personal med företagsekonomiskt kunnande är krav kan tillsynsansvaret i slället läggas på länsstyrelsen som bl.a. på revisionsenhelen har myckel väl lämpad

Prop. 1978/79:105 544

personal. I och med alt konkursansvar, i vart fall vad gäller näringsidkare, ofta föregås av komplicerade transaktioner med syfte all i möjlig mån föra över lillgångar till andra personer eller förelag är den lokala kännedomen om konkursgäldenärens förhållande av stort värde. Information om olika mönsier som används före och i samband med konkurser utbyts i icke ringa utsträckning mellan lokal skattemyndighet, kronofogdemyndighet och länsslyrelse. Kännedomen om sådana mönster kan, genom all de kommer konkursförvaltaren lill del, kvaliletsmässigl förbättra ulredningen.

3.2 Närmare om tillsynsmyndighetens uppgifter

JK: Enligt min mening kan det ifrågasällas om tillsynsmyndigheten skall ha fullföljdsrätl i dessa fall. Vems intresse skall myndigheten förelräda? Borgenärema har egen talerätt och statens borgenärsintresse får tUl-varatas av kronofogdemyndighelen i annan egenskap. De skäl kommittén anfört för att inte ge tillsynsorganel rätl att klandra uidelningsförslag synes bärande även i de här aktuella fallen.

I likhet med kommittén anser jag lämpligt all frågan om sekretess hos kronofogdemyndighet som lillsynsmyndighel i konkurs löses i samband med ett ställningstagande till sekretessfrågorna i allmänhet. Fömtsättningar därför synes f.n. föreligga.

En av kommittén inte behandlad fråga gäUer sekretess hos förvallaren i den mån han utövar myndighet, t.ex. vid utnyttjande av tvångsmedel (s. 112- 113) mot gäldenären.

I delta sammanhang finns anledning att uppmärksamma kommitténs förslag atl 197 8 KL skall upphävas. Jag vill ifrågasätta om inte en viss motsvarighet tUl denna bestämmelse bör införas. TUlsynsmyndighetens ansvar bör aklualiseras i nära anslutning lill konkursens avslutning. Delta innebär stora fördelar, framför allt från utredningssynpunkt. Om ingen molsvarande bestämmelse införs, kommer den som vill yrka skadestånd av staten all ha i princip lio år till sitt förfogande.

Vad jag nyss anfört om behovet av en preklusionsregel gäller även talan mol staten på grund av förvaltares ålgärder i den mån dessa kan hänföras Ull myndighetsutövning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Hovrätten avstyrker förslaget atl tillsynsorganet ges rält atl klandra slutredovisningen. En sådan ordning, varigenom tillsynsorganet och förvaharen kunde komma att bli motparter i en klanderprocess, skulle enligt hovrättens mening rubba grunden för ett förtroendefullt samarbete dem emellan. Det intresse som kommittén anseit motivera klanderrätl för tiUsynsorganet, anser hovrätten bli tillräckligt tillgodosett med det gällande systemet. Likartade skäl kan anföras mot förslagen i 210 a och 211 a 88 om klagorätt för tUlsynsorganel beträffande

Prop. 1978/79:105 545

beslul om arvode och kostnadsersättning lill förvallare respektive förvaltararvode. Tillsynsorganets yttranderätt i dessa angelägenheter är enligt hovrättens mening tillräckligt tillgodosedd genom konkursdomarens skyldighet all höra organei i ärendet.

Om kronofogdemyndighetema kommer att få tillsynen över förvaltningen, har hovrätten inget atl erinra mot förslaget all tillsynsmyndigheten skall pröva frågor enligt 27 och 97 88 KL. Däremoi finner hovrällen inte atl några avgörande skäl andragits för förslaget att besvär över tillsynsorganets beslut i hithörande frågor skall föras i exekuiiv ordning. Ifrågavarande avgöranden fallas inom konkursförfarandets ram. Det synes därför omotiverat att vid missnöje med tillsynsmyndighetens beslul låla överprövningen ske av ett organ — länsstyrelsen — som slår utanför konkursen. Hovrätten förordar istället att klagan får ske hos konkursdomaren eller konkursdomslolen.

RSV: Beiräffande kommitténs uppfattning all organisatoriskt och personalmässigt hålla isär borgenärsfunktionen och Ullsynsfunktionen inom KFM vill RSV framhålla följande (se härom s 141 f). Även om det från teoretiska synpunkter kan synas föreligga fog för kommitténs uppfattning är det enligt RSVs mening onödigt att hålla isär dessa funktioner. Delta gäUer både stora och små KFM. Det är ju ändå ell och samma kunnande på det konkursrätlsliga området som behövs i båda funktionerna.

Den kritik som har riktats mot KFMs dubbla roll som borgenär för staten och som judiciellt organ har håUil sig huvudsakligen på ell teoretiskt plan. I det praktiska arbetet, där KFM dagligen konfronteras med denna dubbelställning, t.ex. i fråga om samordningen av allmänna och enskilda mål, förekommer inte några olägenheter med den nuvarande ordningen. Det torde därför inte behöva befaras att tillsynsfunktionen kommer att medföra några praktiska olägenheter i detta hänseende.

Man bör också beakla att KFM utåt torde uppfattas som en myndighet, oavsett vilken avdelning eller vilka personer som än handlägger ärendet.

Kommittén har i bilaga 2 (s 287) angivit tillsynsmyndighetens uppgifter. Genom den mera självständiga ställning förvaltaren får enligt förslaget innehar denne så gott som helt den direkta beslutanderätten i konkursförvaltningsfrågor. Äv de uppgifter som åvilar tillsynsmyndigheten har denna — fömtom den rent exekutiva uppgiften att avgöra frågor om gäldenärens beneficium och underhåll (98 8) — endasl alt i vissa fall avgöra frågan om vilken mening som skall gälla när flera förvaltare utsetts i en konkurs och dessa är oense om en förvaltningsåtgärd (50 8 tredje siycket). Tillsynsmyndigheten får således, jämfört med vad som gäller för RO i dag, formellt en svagare ställning och mindre befogenheter gentemol förvaltaren. RSV ifrågasätter om inte tillsynsmyndighetens ställning bör förstärkas i några avseenden. 35 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 105

Prop. 1978/79:105 546

Förhållandet mellan förvallare och tillsynsmyndighet är enligt förslaget huvudsakligen uppbyggt så att samverkan mellan dessa skall ske. Med tillsynsmyndigheten skall samråd ske i större frågor. Det är RSVs förhoppning atl samråd och samverkan i praktiken skall komma att ske i stor omfattning och fungera tillfredsställande. Verkets centralmyndighetsfunktion måste bedömas som särskilt viktig i sådana sammanhang. Tillsynsorganet har vissa remedier mol försumliga förvaltare, t.ex. att göra framställning om entledigande (80 8) och alt föra talan mot rättens beslut om arvode till förvaltaren (211 a 8). Tillsynsmyndighetens möjlighet atl påverka utseendet av förvaltare är emellerlid inskränkt till de ordinära konkurserna (46 8). Sådan möjlighet bör också finnas då interimsförvaltare utses i de ordinära konkurserna saml då förvaltare utses i mindre konkurser. Enligt verkels mening bör inte viss förvaltare kunna utses mot tillsynsmyndighetens avstyrkande. Skall tillsynsmyndigheten alltid höras kan för övrigi ifrågasättas om något behov föreligger av interimsförvaltare. (Se nedan under 45 och 46 88).

Del är uppenbarl att en affärsmässig avveckling av ett konkursbo i vissa fall skulle kunna hämmas genom offentlighet hos tillsynsmyndigheten. Skydd för enskilds intressen av ekonomiskt slag bör därför enligt RSVs mening gälla för handlingar i ärende om tillsyn över konkursförvaltning. Detta bör beaktas vid ularbelande av reglerna om handläggningssekreless.

Kronofogdemyndigheten 1 Borås: Enligt 42 8 i lagförslaget skaU kronofogdemyndigheten i gäldenärens hemort vara tillsynsmyndighet. Överflyttning av tillsynsuppgiftema till en annan kronofogdemyndighet kan endast ske i samband med flyttning av konkurs från en konkursdomare tUl en annan (201 8). För delta krävs synnerliga skäl. Det är idag sällsynt med flyttning av konkurs, något som får antas bli förhållandet även i fortsättningen om 201 8 i detta avseende inte ändras. Enligt kfm:s uppfattning bör del öppnas möjlighel att flytta tillsynsuppgiflen, även om 201 8 inte träder i tillämpning. Behov torde uppkomma exempelvis då en person driver rörelse med aktiebolag, vars styrelse har sitt säte inom en annan domkrets än ägarens hemort och såväl aktiebolaget som ägaren försätts i konkurs. Det är inte heller ovanligt med samtidig konkurs av flera aktiebolag, med styrelsernas säten inom olika domkrelsar, där bolagen har mycket gemensamt i fråga om ägarintressen och rörelsernas drift. Kfm anser det påkallat med en omarbetning av 42 8 i angivel syfte. Syftei kan naturligtvis också nås genom en uppmjukning av förutsättningarna för flyttning av konkurs enligt 201 §.

Det förut sagda utesluter inte ett behov för den kronofogdemyndighet som ulövar tillsyn att få biträde från annan kronofogdemyndighet. Samverkansregler bör därför införas i konkursförordningen.

Kronofogdemyndigheten i Kristianstad: Beträffande redovisningen för förvaltningen och tillsynsmyndighetens granskning av redovisning och

Prop. 1978/79:105 547

ekonomisk förvaltning uttalas i den allmänna motiveringen lill 59 8 i föreslagen lydelse att om tillsynsmyndigheten med anledning av vad den själv kunnat iaktta vid genomgång av kvartalsräkningar m.m. eller efter påpekanden från annal håU finner skäl att närmare granska bokföringen har myndigheten befogenhei atl begära redovisning och företa invenlering. Del skulle vara mindre lämpligt om ålgärderna från tillsynsmyndighetens sida fick innebörden atl de företas på grund av misstro mot förvaltningen. Redovisning och inventering bör företas av tillsynsmyndigheten, i alla konkurser eller slickprovsvis, som ett nalurligt led i konkursförfarandet. På samma sätt bör tillsynsmyndigheten som ett naturligt led i konkurs-förfarandet i dess slulskede beredas tillfälle alt gä igenom hela det skriftliga material som använts i eller föranletts av konkursförfarandét genom alt materialet ställs till tillsynsmyndighetens förfogande.

Försäljningen av boets egendom, särskilt såvitt avser pris och köparens person, är av central betydelse för alla av konkursen berörda parter. För tillsynsmyndigheten är väsentligt vilka medel som finns att tillgå för all förhindra för lågl pris eller försäljning till olämplig person och all felaktigheter i dessa hänseenden kan rättas till i efterhand. Ett klargörande i berörd fråga skulle vara av värde.

Beträffande klander av utdelningsförslag sägs i betänkandet att del inte föreligger några skäl atl medge tillsynsmyndighet sådan klanderrätl. Tillsynsmyndigheten har till uppgifi all övervaka efterföljden av konkurslagen. Om tillsynsmyndigheten finner atl det förekommer felaktighet i utdelningsförslaget torde det kunna vara av värde alt tillsynsmyndigheten också kan föranstalta om ändring genom klandertalan. Del är inte angivet i belänkandet vilka skäl som talar emot att tillsynsmyndigheten får klanderrätt beträffande utdelningsförslaget.

Föreslagen ändring innebär att tillsynsmyndigheten skaU pröva frågan om ianspråktagande av gäldenärens lön under konkursen. Det torde för närvarande vara ovanligt att gäldenärens lön beaktas i konkursförfarandét. Med hänsyn lill den ökande belydelse löneexekution har inom specialexekutionen förefaller del nalurligt med ett närmande av reglerna om löneexekulion i konkurs till löneexekution i specialexekutionen. Effektiviteten i della hänseende torde kunna ökas genom alt förvaltaren åläggs all föranstalta om löneexekution.

Förvallarens åligganden såvitt avser redovisning och erläggande av skaller och allmänna avgifter, särskilt arbetsgivaravgift och mervärdeskatt, förefaller något oklara. Tillsynsmyndighetens uppgifi och befogenheler bör klargöras särskilt med beaktande av all kronofogdemyndighelen kan få beröring med ell konkursbo som sådani i sin egenskap av förelrädare för slalen i fråga om sådana skaller och allmänna avgifier.

Prop. 1978/79:105 548

I detta sammanhang kan även nämnas all någon effektiv möjlighel för tillsynsmyndigheten att kontrollera all konkursförvallningen i arbeisrälts-ligl hänseende sköts tillfredsställande inte synes föreligga. Likaledes synes inte lillsynen över konkursförvallningen i ordinär konkurs såvitt avser statlig lönegaranti ha reglerats. Garanti bör skapas för att tillsynen i della avseende blir lika effektiv som beträffande förvaltningen i övrigt.

Beiräffande frågan vilken kronofogdemyndighel som skall vara tillsynsmyndighet torde vara vägledande vilken kronofogdemyndighel som praktiskt har bäst förutsättningar atl fullgöra tillsynsorganels uppgifier under olika skeden av förvaltningen. Den överflyttning av lillsynen som föreslås i 201 8 förefaller ulan olägenheter kunna genomföras smidigare genom samverkan mellan lillsynsmyndighelerna. Konkursdomaren måsle givelvis alllid underrällas om förekommande överflyttningar av lillsynen.

Kronofogdemyndighelen i Örnsköldsvik: Mot bakgrund av de omfattande förarbetena kan förutskickas att omfatlande föreskrifter måsle ulfärdas i administrativ ordning för atl åsiadkomma en enhellig handläggning i hela landet. Ell genomförande av konkurslagskommitténs nu föreliggande förslag lägger tillsynsfunktionen i alla konkurser på kronofogdemyndigheterna. Hur detta kommer alt slå ur arbetskraftssynpunkl kan i dagens läge omöjligt fömtses.

Förvallaren har i många avseenden en informations- och samrådsskyldighet gentemol tillsynsmyndigheten och berörda borgenärer, vilket kan skapa smärre problem.

Några kronofogdemyndigheter har idag bara en kronofogde (35 st). Även efter ett eventuellt genomförande av KFMU:s förslag kommer en fjärdedel att vara "enfogdedistrikt". Såväl betr borgenärs- som tillsynsfunktionen kommer arbetsuppgifterna atl huvudsakligen åvila kronofogdepersonal. Betr de sistnämnda betonas detta också i belänkandet.

Enligt kommittén bör en speciell enhet eller i vart fall funktion tiUskapas på myndigheterna för tillsynsuppgiftema. Della är som synes omöjligt på enfogdemyndigheterna.

Förvaltarens samrådsskyldighet måste sålunda utformas något olika beroende på vilken typ av kronofogdemyndighet som utövar tillsynen. I de mindre distrikten fär det anses alt han fullgjort sina skyldigheler i dessa avseenden genom en enda kontakt medan han i de större distrikten måste vända sig tUl olika befattningshavare eller enheter.

Förvaltaren ålägges ingen uttrycklig skyldighet att vid indrivning av fordringar rådgöra med tUlsynsmyndigheten. Likaså får han genom avskaffandet av 79 8 själv avgöra om rättegång skall inledas, förlikning ingås m.m. Det bör påpekas att KFM kan sitta inne med ganska ingående kunskaper om konkursboets gäldenärer och alt e"tt kunskapsutbyte regel-

Prop. 1978/79:105 549

mässigt bör komma lill stånd innan kostnadskrävande rättsliga åtgärder tillgrips.

Landets indelning i kronofogdedistrikt överenssiämmer inte helt med domkretsindelningen. Genom atl lägga tillsynsfunktionen på den KFM där gäldenären har att svara för gäld i allmänhet kommer i vissa fall "fel" KFM atl vara behörig tillsynsmyndighet.

Del lill lagrådet remitterade prop-förslagel angav här gäldenärens hemortskommun. Lagrådet hänvisade till att detta begrepp används i skattelagstiftningen och där med en speciell innebörd och föreslog istället en forumregel som knyter an lill 6 8 KL.

I ulsökningslagen används begreppet hemvist. Det vore lämpligt att i exekutionslagstiflningen i sin helhet begagna sig av samma uiformning för beslämmande av KFM:s behörighet.

USS: Kommittén har i betänkandet gjort en relativt fyUig redogörelse för frågor om offentlighet och sekretess. Bl.a. görs gäUande atl skälen för sekreless synes vara starkare beträffande handlingar i ärende angående lillsyn över konkursförvallning än beiräffande handlingar i utmätnings-ärenden enligt lagberedningens förslag till ulsökningsbalk, vilkel förslag har mött viss kritik för alllför starka sekretessföreskrifier. På grund av den kommande lagsiiftningen om sekretess anser sig kommittén inte böra lägga fram några egna förslag i ämnet.

USS — som delar kommitténs allmänna inställning till behovet av sekreless i detta sammanhang — anser atl det finns ett klart behov av preciserade sekretessföreskrifter för myndighet som skall vara tiUsynsorgan enligt den framtida konkurslagstiftningen. Såvitt USS förslår lorde den pågående översynen av bestämmelserna om s.k. handlingssekretess och tystnadsplikt kräva avsevärd lid. Myckel talar därför för att man vid genomförandet av kommitténs förslag gör behövliga ändringar i gällande sekretesslagstiftning. Därvid bör lagberedningens förslag till sekretessbestämmelser hos exekutiv myndighet i betänkandet (SOU 1974:55) Utsökningsrätt XIII kunna tjäna som förebild.

Domareförbundet: Om kronofogdemyndighelen, mot vad förbundet förordar, skall handha lillsynen över konkursförvallningen, synes den i förslaget gjorda uppdelningen mellan förvaltning och tillsyn i allt väsenUigt riktig. Det strider dock mot funktionsuppdelningen atl, såsom kommittén föreslår, lägga på tillsynsmyndigheten atl pröva frågor enligt 27 och 97 88 konkurslagen, d.v.s. frågor om gäldenärens beneficium. Prakliska skäl lalar emellertid för den av kommittén föreslagna lösningen. Det måste dock vara olämpligt att se hela förfarandet som enbart exekutivt och därför låta överklagande ske i exekutivrältslig ordning, d.v.s. tUl länsstyrelsen. I stället bör tvist om beneficium prövas inom konkursförfarandets ram av konkursdomaren eller konkursdomslolen.

Om man väljer kronofogdemyndigheten som tUlsynsorgan vinner man.

Prop. 1978/79:105 550

såsom kommittén anför, att riksskatteverket kan ge service och information. Ulan all förringa värdel av del slöd som kronofogdemyndighelen kan få på della sätt. vill förbundel framhålla, all denna verksamhet inte kan ersätta den allmänna erfarenhet av konkursförvaltning som enligt vad ovan anförs bör finnas hos den som utövar tillsynen, särskilt i ordinära konkurser. Riksskatieverkets verksamhet får vidare inte innebära alt förvaltningen styrs eller atl konkursdomarens och domstolens räll och skyldighet alt pröva tvister träds för när.

Kronofogdeföreningen: Tillsynsmyndigheten måste vid varje särskilt tillfälle kunna få full insyn i förvaltningen och la del av räkenskapema utan att särskilda förutsättningar för granskning uppstäUs. Förslaget bör därför omarbetas så all denna tillsynsmyndighetens behörighel klart framgår av lagtexten.

Vad gäller medelsplaceringen lämnas i förslaget direktiv om att pengar skall göras räntebärande på bankkonto. Medel skulle sålunda komma all finnas på många konton hos ell flertal bankkontor. Mera rationellt och ägnat atl underlätta lillsynen är att medlen görs räntebärande genom insättning senasi iredje dagen efter belalning på postgiro/kapitalkonto på samma sätt som nu gäller för KFM.

Föreningen auktoriserade revisorer: Kommittén har föreslagit (59 8) atl lillsynsmyndigheien, om särskilda omsländigheier föranleder del, skall äga ulse en eller flera revisorer för granskning av boets räkenskaper och förvallning i övrigt. FAR biiräder detla förslag men vill därutöver föreslå all i vissa fall krav på uiseende av revisor inlages i lagen.

3.3 Granskningsmän

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Kommittén anser inte atl del finns tillräckligt behov av alt särskUda granskningsmän skall kunna utses i mindre konkurser. Kommittén föreslår däremot atl institutet skall finnas kvar i ordinära konkurser. Hovrätten delar uppfallningen att granskningsmän inte behövs i mindre konkurser och vill ifrågasätta om man inte också kan avvara dem i ordinära konkurser. AU döma av den av kommittén gjorda statistiska undersökningen (se bilaga 1 tab 7) utses granskningsmän sällan. Behovet i framtiden måste bedömas med hänsyn härtill och mot bakgrund av kommitténs förslag om konkursförfarandets utformning i övrigi.

Institutets uppgift har varU att ge andra borgenärer än dem som bestämt valet av förvaltare en viss inblick i och ett visst inflytande på förvaltningen. Såsom kommittén själv berört har denna grund för granskningsmännens funktion väsentligen rubbats genom förslaget atl konkursdomaren skall överta borgenärernas uppgifi atl utse förvallare. Förvaltningen skall även i framtiden stå under tillsyn. Institutet allmänt ombud

Prop. 1978/79:105 551

inrättas. Vidare får borgenärema möjlighet till direkl insyn och kontroll genom förslaget om samråds- och informationsskyldighei för förvaltaren.

Mol bakgrund av del anförda lorde del, enligt hovrällens mening, knappast vara någon olägenhet all utmönstra gransknirgsmännen ur lagen. — Om del befinns alt granskningsmännen skall finnas kvar, bör dock konkursdomaren fortfarande ha befogenhei alt besiämma deras antal. Della bör komma till uttryck i lagtexten.

Stockholms tingsrätt: Som kommittén påpekar ulses granskningsmän sällan. Äv den statistiska utredningen (tabell 7) framgår atl av 34 under 1974 avslutade konkurser vari granskningsmän utsetts var 31 anhängiga vid tingsrätter i Södermanlands län. De granskningsmän som ulsells vid dessa tingsrätter har enligt vad som framgår av ell i betänkandet (s. 153) redovisal uttalande av länsstyrelsen i länet fullgjort uppgifter av den art som enligt kommitténs förslag (43 a 8) skall ankomma på allmänt ombud. Vid landets övriga lingsrätier har utsetts granskningsmän i endasl tre konkurser, vUket motsvarar ett genomsnitt av omkring 0,2 proceni. Vid Stockholms tingsrätt har i vart fall under de fem senaste åren ej förekommii alt granskningsman utsetts i någon konkurs. Det kan redan med tanke på atl möjligheterna atl få granskningsman ulsedd hittills utnyttjats i endast ett fålal konkurser sällas i fråga om del finns anledning alt behålla konkurslagens bestämmelser om granskningsman. Om kommitténs förslag om utseende av förvaltare, om samråd och information samt om allmänt ombud genomföres, förlorar enligt tingsrättens mening bestämmelserna om granskningsman ytterligare i betydelse. Dessa bestämmelser bör därför som innebärande en överorganisation upphävas.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: 1 yttrande över kommitténs belänkande "Förenklad konkurs m.m." har länsstyrelsen bl.a. framförl all del allmänna borde beredas större insyn i konkursförvaltningen genom en utveckling av granskningsmannainslitutet. Genom kommitténs förslag och vad ovan framförts angående lillsynen finner länsstyrelsen all det allmännas insyn i förvaltningen lillgodosetts på ell tillfredsställande säll. Länssiyrelsen finner emellerlid angelägel all även andra borgenärsgrupper får möjlighet lill insyn i förvaltning genom kommitténs förslag all bibehålla granskningsmannainslitutet.

Lånsstyrelsen i Kalmar län: Förslaget om granskningsmän tillstyrkes då behov härav finns och då del är en klar förbättring atl granskningsman kan ulses när som helsl under konkursen. Länsstyrelsen fömtsätter atl nödiga resurser för delta ändamål ställs lill länsstyrelsens förfogande.

Advokatsamfundet: Formuleringen av 43 8 synes mindre lyckad, då den till skillnad från nuvarande lydelse kan medföra atl ell slorl antal granskningsmän kan förordnas i en konkurs. Konkursdomaren bör enligt samfundels mening ha befogenhei att begränsa antalet granskningsmän, och detla bör komma till uitryck i lagtexten.

Prop. 1978/79:105 552

4 Arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressen vid konkurs

JK: Föreskriften atl regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall förordna allmänt ombud i varje särskild konkurs förefaller opraklisk. Jag vill ifrågasätta om del inte är lämpligare att ett antal personer i varje län förordnas till allmänna ombud och att konkursdomaren bland dessa utser en person atl vara allmänt ombud i den akluella konkursen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Hovrätten finner det i belänkandet framlagda förslaget om tillskapande av ett aUmänt ombud välgrundat och tiUstyrker förslaget.

Göteborgs tingsrätt: Tingsrätten delar uppfattningen att det är viktigt att de arbetsmarknads- och regionalpoliliska intressena beaktas då företag går i konkurs samt atl dessa intressen tillvaratas av ett särskiU organ. Varken förvaltaren eller tillsynsmyndigheten kan lämpligen anförtros dessa uppgifter. Förvaltaren skall ju närmast se till att resultatet blir gynnsaml för borgenärema och de uppgifier som är i fråga ligger inte inom kronofogdemyndighetens verksamhetsområde. Uppgiftema bör för övrigi inte anförtros åt tillsynsmyndigheten. Tingsrätten ställer sig dock Iveksam lUl lösningen med ett särskUt förordnat allmänt ombud. Det kan ifrågasättas om det inte är lämpligare atl något redan befintligt organ med uppgifter inom arbetsmarknads- och regionalpolitiken, exempelvis länsarbetsnämnden, med vilken förvaltaren ändå ofta har kontakter, tUlvaratar dessa intressen. Det finns en risk för att ett aUmänt ombud endast blir en byråkratiserande mellanhand.

Västerås tingsrätt: Förslaget är välbetänkt och ägnat alt underlätta ett önskvärt samspel meUan konkursförvallningen och det allmänna.

Kronofogdemyndigheten i Stockholm: Enligt förslaget skall en särskild funktionär benämnd allmänt ombud kunna tillsättas i alla konkurser där gäldenären är näringsidkare. Allmänna ombudets uppgift skall vara att i konkursen tillvarata sådana arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressen som inte gmndas på fordringar hos konkursföretaget. Som kommittén själv konstalerar torde i de flesta fall de arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressena tillvaratas väl av de myndigheter som i förekommande fall bevakar samhällets borgenärsintressen i konkursen. Såväl konkursförvaltare som tillsynsmyndighet kan när så erfordras samråda med de organ som företräder samhäUsinlressena. Vi är därför inte övertygade om att något behov föreligger av allmänt ombud i konkurser.

Kronofogdemyndigheten i Kristianstad: I betänkandet sägs att även det allmänna ombudet vid fullgörandet av sitt uppdrag måste ha konkursens syfte — att bereda en insolvent gäldenärs samtliga borgenärer möjlighet att få betalt ur hans egendom så långt denna förslår— för ögonen. Det måste — vid behov genom tiUskott av statliga medel — tillses att borgenärerna inte får sin utdelning i konkursen minskad till följd av att arbetsmarknads-eller regionalpolitiska intressen tillgodoses. Det vore av värde med ett

Prop. 1978/79:105 553

klargörande i frågan med vilka medel sådant tillskott skall bestridas och ett närmare angivande av regleringen av intressekollisioner av ifrågavarande slag.

Kronofogdemyndigheten i Östersund: Kommitténs förslag atl inrätta ett nytt organ, benämnt "allmänt ombud", kan inte fylla någon funktion. De inlressen, som ombudet skulle sällas atl bevaka, kan inte nämnvärt tUlgodoses efter del konkursbeslutet blivit ell faktum. De åtgärder, som kan tfrågakomma, måste sättas in av länsstyrelsens regionalekonomiska enhet, företagarförening samt länsarbetsnämnd och andra offentliga organ så snart t.ex. personalintensiva företags obestånd yppas. Den metod, som i brist på klara direktiv, utvecklats på många håll är alt KFM i samråd med de nämnda organen inventerar vUka möjligheter som finns för refinansiering och ackord m.m. KFM måsle ge skäligt rådrum för beslul om stödåtgärder, innan konkurshotet sätts i verket. KFM bör också direkl kontakta och informera de lokala arbetstagarorganisationerna. (I t.ex. Jämtlands län medverkar KFM i den särskUda gmppen för uppföljning av stödföretag, GRUS, och kan där på ett lidigt stadium informera om vilka företag som p.g.a. restförda skatteskulder kan antas vara på obestånd). I sinom tid bör företagsobeståndskommittén (FOK) kunna precisera formerna för samarbete mellan KFM och andra myndigheter saml övriga intressenter. Under alla förhåUanden synes det innebära en onödig överorganisation med ett särskUt allmänt ombud. De regionalekonomiska enhetema måste kunna fylla den funktion kommittén avsett att lägga på ombudel.

AD: Ett avsnilt i kommitténs betänkande ägnas åt arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressen. Arbetsdomstolen anser sig inte ha anledning att närmare granska detta avsnitt. Domstolen vUl emellertid framhålla att problem måste uppkomma för en konkursförvaltare när han tar stäUning tUl frågan huruvida konkursboets rörelse omedelbart skall avvecklas eller drivas vidare. Ett snävt hänsynstagande tiU borgenärsintressena kan måhända tala för det första altemativet under det att beaktande av arbetsmarknadspolitiska och regionalpolitiska intressen talar för det andra alternativei. Kommittén har i sitt betänkande uttalat att konkursinstitutets grundläggande syfte alt så långt möjligl ge borgenärema betalt ur gäldenärens bo i första hand blir vägledande (se betänkandet s. 177). Inom denna ram måste emellertid enligt kommitténs uppfattning även de anställdas situation beaktas. Enligt arbetsdomstolens mening är det emellertid angeläget all ytterligare understryka att konkursförvaUaren inte kan lämna arbetsmarknads- och regionalpolUiska intressen obeaktade. I detta sammanhang kan erinras om att 13 kap. 11 § akttebolagslagen (1975:1385) innehåller en särskild regel om att bolagets rörelse under likvidation får fortsättas om det behövs för att de anställda skall få skäligt rådrum för att skaffa sig ny anställning. Det vore enligt arbetsdomstolens mening av värde att ha en liknande bestämmelse i konkurslagen.

Prop. 1978/79:105 554

AMS: Genom arbetsmarknadspoUliken och regionalpolitiken har statens intressen i näringslivet kommit all öka i hög grad. Ett ökat hänsynslagande lill dessa intressen är därför ofrånkomligt. Kommittén föreslår all regeringen eller myndighei som regeringen besiämmer i alla konkurser där gäldenären är näringsidkare skall kunna tillsätta ett allmänt ombud med samma befogenheler som en granskningsman. Del allmänna ombudel skall bevaka arbetsmarknads- och regionalpoliliska intressen som inte grundas på fordringar hos konkursförelaget.

Det vore önskvärl att möjligheler inom konkursinslitutets ram kunde skapas för anstånd med åtgärder, som allmänna ombudet finner stå i uppenbar strid med arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressen, i avvaktan på atl alternativa lösningar prövas av de för regionalpolitiken närmasi ansvariga organen.

Styrelsen anser för sin del all denna fråga bör göras till föremål för utredning antingen särskilt eller inom ramen för kommitténs fortsatta arbete.

Länsstyrelsen 1 Södermanlands län: Länsstyrelsen har vidare i sitt tidigare avgivna yttrande efteriyst möjligheten för det allmänna all genom insyn i konkursförvaltningen bevaka och tillvarata även de arbetsmarknadspolitiska och regionalekonomiska intressena. Länsstyrelsen hälsar därför med tillfredsställelse kommitténs förslag angående allmänt ombud för bevakning av dessa frågor.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Länsstyrelsen delar de uppfattningar som framförs atl såväl arbetsmarknadspolitiska som andra samhälleliga synpunkter bör beaktas i större företagskonkurser. Vid härvarande länsstyrelse har den särskilda beredningsgmppen försöksvis utökats med företrädare från skatteavdelningen (uppbördsenhelen) för att tillföra beredningsgruppen information vad avser företag som erhållit stadigt stöd.

Beredningsgruppens sammansättning och arbetsområde framgår av bilaga P . Någon utvärdering av den utökade bevakningsgruppens arbetsuppgifter har ännu ej ägl rum.

Länsstyrelsen delar kommitténs uppfattning att länsorganens uppföljningsskyldighet gentemol företag som råkat i ekonomiska svårigheter bör kompletteras med en möjlighet alt — när konkursen väl är ett faktum — verka för en sådan lösning atl de regionalpolitiska intressena blir tUlgodosedda. Länsstyrelsen har under de senaste åren ort den erfarenhelen att konkursförvaltarens skyldighet att samråda och samverka med berörda länsmyndigheter inte synes självklar. Konkurser har i några fall avvecklats på ett sätt som inte varil i överensstämmelse med allmänna samhälleliga mål. Länsstyrelsen finner det därför riktigt alt samhällsorganen får en särskild företrädare i konkursförfarandet i form av ett allmänt ombud.

Denna bilaga här utesluten.

Prop. 1978/79:105 555

Länsstyrelsen kan däremoi inte ansluta sig lill kommitténs förslag alt ceniral statlig myndighei skall pröva behovei av allmänt ombud och ulse lämplig person. Länsstyrelsen anser all kunskapen om när behov av allmäni ombud föreligger finns hos de regionala myndighelerna. Dessa har också god överblick över lämpliga personer som kan fungera som allmäni ombud. Länsstyrelsen vill därför förorda all länsstyrelsen anförtros uppgifien att beslula både när allmänt ombud skall ulses och vem som skall förordnas.

Länsstyrelsen ifrågasätter om inte för ombudet bör tillskapas betydligt bätire möjligheler all påverka all driften uppehålls i ell konkurshotat förelag. Länsstyrelsen har givetvis inte möjlighel all närmare ange riktlinjerna härför. En utgångspunkt bör emellerlid vara all ombudel i någon form kan ge utfästelser om statliga slödålgärder av olika slag.

LO-distrikiet 1 sydöstra Sverige: 1 43 a 8 och 51 a 8 föreslås all ombud skall förordnas, med uppgifi att verka för att arbetsmarknads- och regionalpolitiska inlressen beaktas. Del borde här slås fast klarare atl sådan person skall ha god kännedom om lokala och regionala förhållanden samt ha nära anknytning lill löntagarorganisationerna. Samråd och information skall ske med berörda borgenärer, som vi fömtsätter gäller anslällda och deras organisaiioner i försia hand efiersom dessa fordringar är förmånsberättigade. Om lillsynsmyndighel skall få ell avgörande inflytande på frågor som rör den fortsatta verksamheien av gäldenär borde del i så fall klarl anges att della ska ske i samråd med de anslällda och deras organisaiioner, som i sin lur alltid har och fömtsattes ha nära koniaki med länsarbetsnämnd och myndigheter som ur sysselsättningssynpunkt kan ge sådani slöd för fortsall verksamhet som siluaiionen kräver. Länsslyrelsernas beredningsgmpper bör via länsarbetsnämndernas represenlalion kunna förelrädas av resp. arbelsgivare- och arbels-lagareparlen i länsarbetsnämnderna.

Länsstyrelsen i Göleborgs och Bohus län: I sitt ovannämnda yttrande framhöll länsstyrelsen nödvändigheten av all arbetsmarknads- och regionalpoliliska inlressen logs till vara vid förvaltningen av förelagskonkurser. Genom förslaget atl vid behov ett allmänt ombud skall kunna förordnas, synes dessa inlressen nu bli tillgodosedda.

USS: 1 likhel med kommittén anser USS all någon uianför kronofogdemyndighelen bör tillvarata de arbetsmarknads- och regionalpoliliska inlressena vid konkurs. Av samma skäl, som gäller i fräga om den egenlliga tillsynen över konkursförvaltningen, måste dock uppgiften anförtros ell permanent organ eller krels av organ. Myckel lalar för atl länsstyrelserna bör sköta dessa angelägenheter. En tjänst som allmänt ombud med angivna arbetsuppgifter kan inrättas på t.ex. länsslyrelsernas planeringsavdelningar. Härigenom skapas goda möjligheler för den allmänna överblick av näringslivet i regionen, som krävs i della sammanhang, och för direkia kontakter med centrala myndigheter och regeringen.

Prop. 1978/79:105 556

FOK: Utredningen har föreslagil ett nyll organ för tiUgodoseende av de arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressena. Behovet av en ordning där nämnda intressen bälire kan tillgodoses i en konkurs har vid skilda lillfällen undersimkits från flera håll. FOK delar denna uppfattning.

Enligt utredningen skulle del nya organet — aUmänna ombudet — endast ha rådgivande funktioner. Denna princip synes riktig. Atl ge allmänna ombudet ställning som medförvaltare skulle nämligen, enligt FOK:s mening, onödigtvis "byråkralisera" förvaltningen. Dessutom kan del fömtsältas atl förvallaren endasl undantagsvis frångår det allmänna ombudels förslag. Åtminstone på en punkl kan emellertid dessa undantag medföra allvarliga konsekvenser för de intressen som del allmänna ombudel är satt atl bevaka. FOK åsyftar därvid förvaliningsbeslut som innebär nedläggning eller inskränkning av näringsverksamhet eller försäljning till annal förelag som bedöms olämpligt ur regional- eller sysselsättningspolitisk synvinkel. Vid skilda uppfattningar i en sådan fråga mellan förvaltaren och aUmänna ombudet bör, enligt FOK:s mening, frågan hänskjutas lill borgenäremas avgörande, framför allt på gmnd av atl del vid ell borgenärssammanträde finns siörre ulrymme för atl tillgodose både de enskilda och offentliga borgenärernas inlressen och förhandla sig fram lill en lösning.

På anförda grunder föreslår FOK all i lagstiftningen införs en bestämmelse av innebörd all fråga om inskränkning eller nedläggning av näringsverksamhel eller försäljning lill annat förelag som bedöms olämphgi ur regional- eller sysselsättningspolitisk synvinkel skall, då allmänna ombudet inte biiräder förvaltares mening, hänskjutas till borgenärernas avgörande.

Enligt utredningens förslag skall regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer äga utse allmänt ombud med de funktioner, som redovisats i det föregående. FOK anser sig i sammanhanget böra erinra om, att kommittén erhåUit uppdraget pröva lämpliga former för alt handha uppföljningsverksamheten och åtgärderna i syfte att effektivt ta till vara statens intressen vid företags obestånd. Enligt FOK:s mening bör allmänna ombudel utses av det organ, som framdeles skaU ansvara för nämnda uppgifter. Genom sådan ordning anser FOK samordningssträvandena bäst kunna tillgodoses. I avvaklan på att utredningsarbetet så fram-skridU, att ett slutligt stäUningstagande kan göras i organisationsfrågan, finner FOK utredningens förslag i fråga om utseende av allmänt ombud välbetänkt.

Advokatsamfundet: I praktiken är det oftast tUl fördel för avvecklingen om konkursförvaltaren samråder med kommunala och statliga organ. Det allmännas önskemål i fråga om sysselsättningen har ofta medfört möjligheter för konkursförvaltningen atl med hjälp av erbjudande om stödåtgärder av olika slag åstadkomma en för konkursboet gynnsam avveckling genom försäljning av rörelsen. TUl följd härav anser samfundet

Prop. 1978/79:105 557

förslaget om tillskapande av funktion som allmänt ombud i företagskonkurser välbetänkt och ägnat alt underiätta en för konkursförvaltningen önskvärd kommunikation med det aUmänna.

Kronofogdeföreningen: Kommittén har föreslagit, all ett "allmänt ombud" skall finnas i näringsidkares konkurs för atl tillvarata arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressen. Förslaget är i denna del knappast välmotiverat, eftersom de intressen ombudet skulle sällas atl bevaka inte nämnvärt kan tillgodoses efter det beslut om konkurs fattats. De ålgärder, som kan och bör ifrågakomma, måsle sältas in i ell belydligi lidigare skede av I.ex. KFM, länsslyrelsens regionalekonomiska enhel och förelagarförening samt länsarbetsnämnd i samverkan. I flera län har redan bildats sådana samarbelsgrupper, som försöker arbeta för en rekonstruktion av bl.a. personalintensiva företag, så snart företagens obestånd yppas. 1 della arbete medverkar också kreditgivarna och även arbetslagamas fackliga organisationer. Det bör framhållas att KFM trots brislen på klara normer för skatteindrivningen får anses oförhindrad atl ta hänsyn till sysselsättningsfrågorna genom att bl.a. ge skäligt rådrum för andra samhällsorgans beslul om stödåtgärder. Inte säUan bortser KFM från de rent fiskaliska inlressena och försöker verkställa en mera översiktlig ekonomisk bedömning, som kan leda till att KFM medverkar till skatteackord i syfte alt verksamheten vid företag med många anställda skall kunna fortsättas. Företagsobeståndskommittén (FOK) har fö. i uppdrag alt närmare formulera målsättningen för skatteindrivningen och lämna förslag om regler för samarbetet mellan de olika offentliga organen. Äv del anförda lorde framgå, all det "allmänna ombud" kommittén föreslagit knappast skulle ha någon funktion att fylla. Förvallaren bör i stället åläggas att vid behov la direkl kontakt med nämnda länsorgan, som sedan någon tid före konkursen bör vara väl insatta i de aktuella problemen. Tillsynsorganet skall givetvis verka för sådani samarbete.

Bankföreningen: Bankföreningen tillstyrker förslaget om möjlighel atl förordna allmänt ombud i företagskonkurser.

Kommittén uttalar i betänkandet bl.a. följande (sid. 158): "Del måsle — vid behov genom tillskott av statliga medel — tillses att borgenärerna inte får sin utdelning i konkurser minskad lill följd av all arbetsmarknads- och regionalpoliliska inlressen tillgodoses". Del är önskvärl atl vad kommittén sålunda uttalat blir bekräftat under riksdagsbehandlingen.

Sveriges föreningsbankers förbund: Kommitténs förslag om tillskapandet av funktionen allmänt ombud i förelagskonkurser tillstyrks av förbundet.

LO: Tyngdpunkten i betänkandet ligger i förslag till nya regler om konkursförvallning och lillsyn över denna. Således har kommittén ej närmare berörl konkui"sförvallningens syfte eller konkursförvaltarens övergripande uppgifier. I kommitténs förslag, liksom i gällande KL, stadgas därför, all förvaltaren skall "besörja de ärenden som röra borgenärernas gemensamma rätt och bästa".

Prop. 1978/79:105 558

Delta uttalade syfte att tillvarata borgenärernas intressen kan många gånger gå stick i stäv med de anstäUdas intresse av fortsatt verksamhet. De anslällda har visserligen själva ställning som borgenärer men intresset av fortsatt verksamhei och kraven på irygghet i en fortsalt anställning spelar en självständig roll vid sidan av denna borgenärsställning.

LO anser atl så länge de anställdas intressen av fortsall verksamhei och trygghet i anställningen inte särskilt markeras i KL, kommer konkursförvaltarna även i framtiden att i första hand beakla borgenäremas iniresse på bekostnad av de anstäUdas berättigade krav på fortsatt sysselsättning.

På liknande sätl förhåller det sig med 62 8 i betänkandet. Där sägs att "boets egendom skall säljas så snart det lämpligen kan ske". LO och flera LO-förbunds erfarenhet är all denna målsättning i många konkursfall förhindrat en handläggning, som syfiar till att ge de anstäUda en chans till framtida fortsatt sysselsättning. Visserligen innebär kommitténs förslag till 61 8 en vidgad möjlighel lill fortsatt verksamhei, men i specialmoliveringen till 61 8 sägs att bedömningen "får göras av förvallaren efter samråd

--- . Konkursinstitulets grundläggande syfte atl så länge som möjligt ge

borgenärerna betalt ur gäldenärens bo blir härvid i första hand vägledande." Det sägs vidare atl även de anstäUdas situation måste beaktas.

LO:s bestämda uppfattning är, alt del bör framgå direkl i KL alt de anställdas intressen skall ha en central stäUning vid bedömningen av om verksamheten skall avvecklas. I annat fall kommer liksom hittills konkursförvaltaren atl prioritera en snabb försäljning av boets egendom.

Bestämmelsen i 62 8 måste därför, enligt LO:s mening, kompletteras med en uttrycklig beslämmelse om att fömlsältningarna för en fortsatt verksamhet alltid skall prövas.

Med ovan berörd fråga sammanhänger frågan angående allmänt ombud. Kommittén föreslår all ell allmänt ombud skall kunna tillsättas i alla företagskonkurser. Syftet är atl arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressen, som inte gmndar sig på fordringar hos konkursboel skall bli förelrädda i konkursen. Det allmänna ombudel skall således ej förelräda konkursboet utan ombudets roll synes närmasi vara alt ge konkursförvaltaren råd i arbetsmarknadsfrågor. Della framgår exempelvis av belänkandet 51 a 8 där det anges alt förvaltaren skall höra allmänna ombudel i frågor som berör arbetsmarknads- eller regionalpoliliska inlressen.

LO noterar med tillfredsställelse förslaget om tillskapandet av möjligheten att utse allmänt ombud i företagskonkurs. EmeUertid anser LO att det allmänna ombudels ställning måste förstärkas för atl ombudet effektivt skall kunna verka på det sätt som kommittén har avsett. Således anför kommittén (sid. 108) att "Samrådsskyldigheten innebär alt förvallaren i konkursen, där allmänt ombud har tillsatts, inte får besluta om nedläggning eller fortsättning av driften vid förelaget eller om frisläUning av personer utan att ha samråti med ombudet." Enligt LO:s mening bör

Prop. 1978/79:105 559

delta ullalande få en direkt motsvarighet i lagtexten. 51 a 8 skulle då kunna formuleras efter förebild av i 1 8 MBL. Detta skulle leda till att konkursförvaltaren vore skyldig atl "primärförhandla" med det allmänna ombudet innan förvaltaren fattar eller verkställer ett beslut av arbets-marknadsmässig natur. Utöver denna förhandlingsskyldighel anser LO atl särskilda befogenheter bör tilläggas del allmänna ombudet. Således bör i lagtexten las in bestämmelser om atl förvallaren eller borgenärerna (i ackordsfallet) i vissa fall skall vara skyldiga atl anta bud eller förslag från allmänna ombudel. Lämnar exempelvis allmänna ombudet ett bud på lillgångar i konkursen som svarar mot det värde som finns upplaget i konkursbouppteckningen, skall sådan skyldighet föreligga. Inlämnas flera bud på tillgångarna på högre belopp än vad bouppteckningen visar, bör borgenärernas skyldighet att antaga anbud från allmänna ombudet kvarslå, om ombudets anbud höjs i motsvarande mån. Erbjudande från allmänna ombudet kan omfatta anbud från staten, slatligt företag eller förelag som på något sätl stöds av staten. Det allmänna ombudet bör även få en ren beslutanderätt i konkursförvaltningen när det gäller exempelvis ansökan om bidrag enligt kungörelsen om statsbidrag till nedläggningsholade förelag för att möjliggöra fortsatt drift.

LO anser all även arbetstagarorganisationema har ett motsvarande intresse av att kunna tillsätta ett ombud eller löntagarkonsult. Det är många gånger inte tillräckligt med informations- och förhandlingsreglerna i MBL, utan det krävs atl arbetstagarorganisationen omedelbart efter konkursen bereds lillfälle till medverkan genom en löntagarkonsult. LO noterar med tillfredsställelse att denna möjlighel öppnats genom Nya Arbetsrättskommilténs förslag "Fackliga förtroendemän, möten på betald arbetstid och arbetslivsforskning".

TCO: Beträffande den särskilda funktionär, benämnd allmänt ombud, som skall kunna tillsältas med uppgift att i konkursen tillvarata arbetsmarknads- eller regionalpolitiska inlressen, förordas i betänkandet, alt denne skall tillsättas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Då de anställda i de flesta fall lorde ha både insikter i förelagels problem och kännedom om personer som är lämpliga att vara aUmänt ombud bör det enligt TCO:s mening i lagen föreskrivas atl lokal arbetstagarorganisation skall höras innan allmänt ombud förordnas.

SAF: 1 en konkurs ställs mol varandra olika sinsemellan stridande intressen: borgenärernas, de anställdas och samhällets. Med åberopande av olika skäl, vilka hänför sig till önskemålet all undvika onödiga konkursfall och nedläggningar, framlägger kommittén förslag som avser atl i belydande grad jämställa konkurs med den situation som föreligger före konkursfallel. Sålunda föreslås alt konkurslagen tillföres en beslämmelse (8 43 a) enligt vilken regeringen skall få möjlighet alt förordna allmänt ombud med uppgifi att verka för att arbetsmarknads- och regionalpoliliska inlressen beakias. Förvallaren har skyldighet alt höra del allmänna ombudel.

Prop. 1978/79:105 560

Föreningen instämmer i och för sig i bedömningen att arbetsmarknads-och regionalpoliliska intressen bäsl tillgodoses så länge företagel inte försalts i konkurs. Della är en sak för sig. Det kan ifrågasällas om ett allmänt ombud i enlighel med förslaget har någon egentlig funktion all fylla sedan konkurs väl inträffat. Föreningen vill underslryka belydelsen av att konkurslagsliftningen inie ulforrnas så all konkursförelag av poliiiska skäl förvallas lill borgenärernas förfång.

LRF: Förslagen om allmänt ombud synes ändamålsenliga.

Svenska företagares riksförbund: Kommittén föreslår atl del lillskapas ell s.k. allmänt ombud vid konkurs. Ombudet skall höras av förvaltaren i frågor som avser arbetsmarknads- och regionalpolitiska inlressen. Del fömtsätts att tillgodoseendet av sådana intressen inte får medföra all borgenäremas ställning försämras. — Förbundel anser inte att förslaget på denna punkt innebär någon förbättring och att del snarare medför risker för borgenärerna. Del kan inte påstås atl förvallaren hittills, i konkurser av någon betydelse, vare sig velal eller kunnai förbli oorienlerad om de aktuella intressena. Ell allmäni ombud skulle däremoi — Ivärlemol vad som förulsalls — läll kunna uivecklas lill ell organ som motarbetar borgenärernas inlressen. Del skulle ske redan om nödvändiga avvecklingsålgärder bleve försenade på gmnd av olika framställningar från del allmänna ombudel. För arbetsmarknads- och regionintressen är avvecklingen av företaget ju, på kort sikl, något negativt.

Handelskammarförbundet: I betänkandet förordas atl ell s.k. allmäni ombud ska kunna förordnas med uppgifi all verka för alt arbetsmarknads-och regionalpoliliska intressen blir tillgodosedda i konkursförvallningar. Förbundel är fulll på del klara med att särskilt större konkurser kan få arbelsmarknadsmässiga och regionala följder. I de fall där uppsägning av anslällda måste ske kommer förvaltaren redan vid varsel i kontakt med arbetsmarknadsmyndigheter. Icke deslo mindre är del förbundets uppfattning att konkursförfarandét till sin nalur är en civilrältslig avveckling av ett förhållande mellan gäldenär och borgenär. Förvaltarens uppgift är således i första hand atl tillse att borgenärernas intresse av all få belalt för sina fordringar tillgodoses. Endasl om samtliga borgenärer som kan komma ifråga för erhållandet av utdelning i en konkurs är överens kan andra inlressen få bli avgörande för förvaltningens bedrivande. Från denna utgångspunkt synes del mindre motiverat med ell lagsladgal obligatoriskt samråd med ell allmänt ombud av det slag som föreslås i betänkandet. Förbundet ställer sig således iveksaml till kommitténs förslag härvidlag.

Företagareföreningarnas förbund: Tillskapandet av funklionen som allmänt ombud bör vara ägnal alt underlätta ett för konkursförvallningen önskvärl samråd med kommunala och slailiga organ.

Lokala skattemyndigheten i Stockholm: Del är ofia ur allmänna arbetsmarknads- och regionalpolitiska aspekter tämpligt alt viss verksamhet fortsättningsvis bedrivs på viss orl. Della får dock inie innebära all en

Prop. 1978/79:105 561

företagare eller företrädare för ell företag ges möjlighel all fortsätta en verksamhei, som kan betraktas som ekonomiski brottslig. Fall förekommer nämligen när rörelseidkare systematiskt sätter förelag i konkurs, innebärande alt staten drabbas av förluster både vad avser skatter och avgifter. Likaså drabbas lönegaranlifonden onödigivis av ulgifter. Bestämmelserna om nedsättning av aktiekapital, när della är till två tredjedelar förbrukat har i dessa fall inte iakttagits. (Myndigheten) förutsätter all problem av denna art närmare utreds i kommitténs forlsatta verksamhet.

5 Tvistiga fordringar i ordinära konkurser

JK: Kommitténs förslag atl förlägga förlikningsverksamhelen till konkursdomslolen (konkursdomaren) kanjag i princip ansluta mig till. Jag vill emellertid erinra om den redan tidigare diskuierade möjligheten atl låla förberedelsen ersätta förlikningssammanträdet. Under förberedelsen bör liksom i vanliga dispositiva tvisiemål förlikning kunna stadfästas och dom meddelas i anledning av lalan som medgivits eller eftergivits. Huvudförhandling bör kunna hållas i omedelbart samband med förberedelsen beträffande en del av de fordringar varom förlikning inte har kunnai träffas. Kan huvudförhandlingen inte äga rum genast, bör den sättas ut till senare tillfälle. Del bör också vara möjligl att hålla fortsatt förberedelse och huvudförhandling i omedelbart samband med denna. Genom en sådan handläggningsordning som den nu skisserade bör förfarandet enligt min mening kunna förenklas avsevärt.

När del gäller rällens sammansättning vid sådan huvudförhandling i mål om Ivisliga fordringar som inte äger rum i omedelbart samband med förberedelse anserjag all rätten bör bestå av tre lagfarna domare.

En minoritet i Göta hovrätt (hovrättspresidenten Åqvisl, hovrättslagmannen Larsson och adj. ledamoten Palmer): Vi har i det föregående anslutit oss lill kommitténs förslag att ersätta rätlens ombudsman med kronofogdemyndighelen som lillsynsmyndighel. Vi delar kommitténs uppfattning att det inte ligger i linje med tillsynsmyndighetens uppgifter alt ägna sig ål förlikningsverksamhet. Förlikningsuppgiften, som är av utpräglat judiciell karaktär, bör som kommittén föreslagit anförtros konkursdomaren. Även i övrigt ansluler vi oss till de av kommittén framlagda förslagen när det gäller behandlingen av tvistiga fordringar.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Däresi, såsom hovrällen förordar, nuvarande rättens ombudsman skall finnas kvar saknas anledning atl anförtro konkursdomaren förlikningsuppgiften. Mot en sådan ordning talar främsi processekonomiska skäl. Del förekommer ofta att rättens ombudsman tar kontakt med de berörda före förlikningssammanträde. Härigenom klaras en rad oklarheter mellan parterna upp före förlikningssammanträ-36 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 105

Prop. 1978/79; 105 562

det. I vart fall ökar utsikterna atl vinna enighel senast vid sammanträdet. Konkursdomaren saknar möjligheter till sådana förhandskontakter. Vidare kan rätlens ombudsman leda sammanlrädel på ett mera otvunget sätt än konkursdomaren, vilkel underlättar möjligheterna att åstadkomma förlikning. Om konkursdomaren övertar förlikningsverksamheten, krävs personalförstärkningar i lingsrätlerna såväl kvantitativt som kvalitativt. Härvid bör uppmärksammas atl medan koslnadema för förlikningsverksamheten i dag belalas av konkursboets medel, förslaget innebär att dessa kostnader kommer all belasta statsverket.

Om man, som kommittén föreslår, ersätter rättens ombudsman såsom tillsynsorgan med kronofogdemyndigheten, följer därav atl den förberedande handläggningen av anmärkningar mot bevakade fordringar måste organiseras på annat sätl än för närvarande. Kommittén har funnit atl den enda utväg som då står till buds är att anförtro förlikningsuppgiften åt konkursdomaren, efiersom förvallaren i egenskap av anmärkande i regel är part i målel.

Även om förvaltaren är part i målet torde det enligt hovrättens mening ändå inte vara uteslutet att låta honom leda ett förlikningssammanträde. De motstående intressen som föreligger mellan anmärkande och bevakande torde många gånger ha sin gmnd i oklarheter om rättsliga förhåUanden. Genom sakliga upplysningar om rättsläget torde förvaltaren säkerligen i inte ringa omfattning kunna bidraga till frivilliga uppgörelser.

Kommittén föreslår, för det fall att konkursdomaren blir ordförande vid förlikningssammanträdet, att lidpunkten för rättens handläggning av tvistiga fordringar skall beslämmas försl vid förlikningssammanträdets slut. Hovrällen har inget att erinra häremot. Hovrätten vill framhåUa att denna ordning även kan införas om man behåUer rättens ombudsman som tillsyns- och förlikningsorgan.

Stockholms tingsrätt: När kommittén föreslår att de förlikningsuppgifter som för närvarande ankommer på rättens ombudsman skall anförtros konkursdomaren, är förslaget närmast att se som en oundviklig följd av förslaget atl ombudsmannens tillsynsuppgifter överföres till kronofogdemyndigheten och atl rättens ombudsman i samband därmed avskaffas. Möjligheten att bibehålla rättens ombudsman med enda uppgift att leda förlikningssammanträdet avvisas endast under hänvisning lill att det skulle innebära en överorganisation (s. 129). Enligt tingsrättens mening hade kommittén bort närmare överväga denna möjlighet som ett altemativ liU förslaget att konkursdomaren skall anförtros förlikningsuppgifterna.

Ett av huvudsyftena med de förslag till reformer av konkurslagstiftningen som kommittén lagt fram har varit att åstadkomma ett effektivare och snabbare och därmed även ett mindre kostnadskrävande konkursförfarande än del nuvarande. Kravet på effektivitet och snabbhet bör givetvis gälla även förlikningsverksamheten. Den verksamhet som rättens ombudsman i

Prop. 1978/79:105 563

de vid tingsrälten anhängiga konkursema bedrivit för att åsiadkomma förlikning i tvistefrågor har, såviti tingsrätten kiinnat finna, varil effektiv och på avgörande sätt medverkat lill att antalet till rätten hänskjutna tvistefrågor kunnat hållas inom rimliga gränser. Härtill har säkerligen i hög grad bidragit atl rättens ombudsman på grund av den fria ställning han intar haft särskilda förulsältningar all förmå partema atl träffa förlikning.

Kommitténs förslag atl de förlikningsuppgifter som för närvarande ankommer på rättens ombudsman skall anförtros konkursdomaren medför, som kommittén själv konsiaterar, att dennes förlikningsverksamhel måste sträcka sig längre än vad som gäller enligt rättegångsbalken.

1 sitt förslag till rättegångsbalk (SOU 1938:44) förklarade processlagberedningen (s. 437) alt en allmän föreskrift att domaren skall söka förlika parterna inte syntes lämplig saml anförde till stöd härför:

I många fall är det från början uppenbart, alt ell förlikningsförsök är dömt atl misslyckas och därför endasl är en formalitet. Då parterna företrädas av advokater, ha dessa i regel redan försökt atl få uppgörelse till stånd. Stundom kan del med hänsyn till sakens beskaffenhei, t.ex. då avgörandel beror allenast av en rättsfråga, vara olämpligt att söka förlika parterna, och i vissa fall kan domaren däresi han är verksam i detta syfte, utsättas för misslanke atl ha tagit ställning i tvislen. Med hänsyn härtill har i förslaget endast upptagils en regel, att rätten, om del finnes lämpligt, bör söka förlika partema. Det är uppenbart, att domaren härvid bör förfara med stor varsamhet, så att icke parterna utsättas för obehörig påtryckning eUer domaren inblandas på sådani sätt, att tilltron till hans opartiskhet rubbas.

Vad beredningen sålunda anfört äger enligt tingsrättens mening fortfarande giltighei.

För en mera vittgående förlikningsverksamhet talar enligt kommittén (s. 213) bl.a. det förhållandet att prövningsförfarandet i konkursen är tämligen summariskt och all rättsverkningarna endast avser rätlen till utdelning i den föreliggande konkursen. Vad kommittén anför till slöd för sin ståndpunkt synes inte övertygande. Det förhållandet att domaren i rättegång om mindre värden getts ett ökat utrymme för förlikningsverksamhel får ses mot bakgrunden av alt rättegången avser just mindre värden och i regel ganska enkla konkreta spörsmål. De Ivislefrågor som uppkommer genom anmärkning mol bevakning avser oftast jämförelsevis stora värden och hur prövningen av sådan fordran utfaller kan därför ofta vara av stor ekonomisk betydelse för be vakanden. Avgörandet i en anmärkningsprocess avser visserligen endasl bevakandens rätt till utdelning i konkursen och saknar, som kommittén framhåller, rättskraft utanför konkursen. Om ett avgörande i fråga om fordran, som görs gällande i konkurs, äger rättskraft utom konkursen eller inte torde emellertid i realiteten oftast sakna betydel-

Prop. 1978/79:105 564

se. Så är särskilt förhållandet när konkursgäldenären är juridisk person, i vilket fall konkursens avslutande innebär att den juridiska personen upplöses och. åtminstone i princip, ej längre kan bli föremål för betalningsanspråk. Den prövning av borgenärs fordran som sker i mål om tvistig fordran blir därför i praktiken så gott som alltid slutligt avgörande för hans möjlighet alt få betalt för sin fordran.

Enligt tingsrättens mening saknas anledning atl i fråga om handläggning av ivislefrågor i konkurs som hänskjulils lill rälten frångå de principer för domarens förlikningsverksamhel som kommii lill uttryck i lagberedningens ovan citerade ullalande. Ulifrån denna ståndpunkt synes del ej ändamålsenligt att överföra rätlens ombudsmans förlikningsuppgifter till konkursdomaren. En sådan ordning skulle verka hämmande på effektiviteten och snabbhelen i förlikningsverksamhelen. På grund av vad nu anförts anser tingsrätten — om institutet rätlens ombudsman skulle avskaffas — atl de föriikningsuppgifter som f.n. ankommer på denne efter förebild av stadgandet i 42 kap. 17 8 RB bör anförtros ål särskilt förordnad medlare, lämpligen benämnd föriikningsman.

Kommittén föreslår att rälten vid huvudförhandling i mål om tvistig fordran enligt 109 § KL skall vara domför med en lagfaren domare. Tingsrälten tillstyrker förslaget och förutsätter därvid atl — som kommittén framhåller (s. 270) — mera omfattande och krävande mål handlägges av tre lagfarna domare.

1 detta sammanhang vill dock tingsrätten peka på alt förslaget såvitt gäller handläggning av fråga om återvinning kan leda till viss inkonsekvens. Enligt 40 b 8 första stycket KL får återvinning påkallas av förvaltaren genom väckande av lalan vid allmän domstol, genom anmärkning mot bevakning eller genom invändning mot annat yrkande som framställes mol konkursboel. Fråga om ålervinning kan alllså — beroende på hur ålervinning påkallas — prövas såväl i den för tvistig fordran i 109 och 211 §8 KL stadgade ordningen som i den ordning som enligt RB gäUer för disposUiva tvistemål i allmänhet. Kommitténs förslag alt rätten vid huvudförhandling i mål om tvistig fordran skall vara domför med en lagfaren domare innebär mol denna bakgrund alt rätlen vid huvudförhandling som rör fråga om ålervinning är domför med tre lagfarna domare när återvinningen påkallats genom väckande av lalan vid allmän domstol men med endast en lagfaren domare när återvinningen påkallals genom anmärkning.

Göteborgs tingsrätt: Överföring av förlikningssammanlrädena från lillsynsorganel till konkursdomaren erbjuder fördelar. Det kommer sannolikt att leda lill snabbare avgörande av tvistiga fordringar. Enligt tingsrättens erfarenhel av handläggningen av de mindre tvistemålen föreligger inga nämnvärda risker för all domarens opartiskhet sätts i fråga på grund av förlikningsverksamhelen. Något hinder mol alt konkursdomaren eller rätlen skulle hålla förlikningssammanträdet anser tingsrälten alltså inte före-

Prop. 1978/79:105 565

ligga. I och för sig kan de ivisliga fordringarna lika gärna handläggas omedelbarl av rätlen vid munllig förberedelse om samma regler om förlikningsverksamheten som vid förlikningssammanträde gäller. Det föreslagna systemet innebär en tidsvinst i och med att förlikningssammanlrädet och den munlliga förberedelsen i praktiken troligen kommer all hållas samtidigt. Två förhandlingstillfällen kommer att erfordras endasl i de sällsynta fall då särskild huvudförhandling måste hållas. Alt målel handläggs av en lagfaren domare förbättrar även möjlighelerna till skyndsam handläggning. Förlikningssammanträdena leder naturligtvis till merarbete för konkursdomaren. Även om förslaget totalt innebär en besparing kommer det alltså all slälla ökade krav på domsiolen. Tingsrälten förutsätter alt stalsmaklerna, om förslaget genomförs, beaktar behovei av resursförstärkning där. Tingsrätten tillstyrker vad kommittén föreslagit i avseende pä tvistiga fordringar.

Borås tingsrätt: Till en av RO:s — åtminstone ur domstolens synpunkt — viktigare uppgifier hör utan Ivekan förlikningsverksamhelen. RO brukar genom omfattande arbetsinsatser såväl före som vid förlikningssammanträdet kunna bilägga de flesta anmärkningsfrägorna. Självfallet kan RO:s uppgifter i denna del överläs av konkursdomaren eller rälien, men föriikningsverksamhelen torde inte kunna drivas lika smidigl och vid behov formlöst av en myndighet som av nuvarande RO. Om RO-instilulet försvinner krävs en icke obelydlig personaiförsiärkning hos domstolar med stor konkursavdelning. I detla sammanhang vill tingsrällen nämna att i en vid tingsrätten anhängig konkurs nyligen av förvaltaren riktats anmärkningar mol 69 olika bevakningar.

Västerås tingsrätt: Mot bakgrund av tingsrättens lidigare slällningslagande saknas skäl alt ej låta RO även fortsättningsvis handha förlikningsuppgifterna. Med nuvarande stora och ofta komplicerade konkurser följer en rad tvistefrågor, ofta av tämligen invecklad beskaffenhet. RO:s funktion som ordförande vid förlikningssammanträdena är av särskild betydelse med hänsyn till att han är så väl insatt i själva konkursen. Möjligheten atl åstadkomma en förlikning måste därför vara större nu än med den föreslagna ordningen. Man kan inte heller bortse från alt parter, som tvistar om en fordran inför RO, hellre förliks än hänskjuter tvisten till rättens prövning. Detta avhållande moment saknas, om tvisten redan från början finns hos konkursdomaren. — Den i 108 § 3 st föreslagna möjligheten att lämna förvallaren förlikningsuppdrag tillgodoser ett slorl praktiskt behov och bör genomföras oavsett om förlikningsförfarandet handhas av RO eller konkursdomaren.

Umeå tingsrätt: 1 fråga om konkursdomarens åligganden enligt betänkandet ansluter sig tingsrätten lill förslaget utom i vad avser konkursdomarens befattning med tvistiga fordringar. Enligt förslaget skall förlikningssammanträde enligt 108 8 konkurslagen ske inför konkursdomaren.

Som motivering härför åberopas atl det redan nu åligger rätlen atl i vis-

Prop. 1978/79:105 566

sa mål söka förlika parterna. Enligt tingsrättens mening förekommer aktiv medverkan av domaren för att uppnå förlikning huvudsakligen beträffande tvistemål om mindre värden. Men även där är utrymmet för förlikning begränsal. För tvistiga fordringar i konkurs, där det kan röra sig om stora belopp, kan förlikningsförfarandel grundas på bedömningar som ligger hell utom konkursdomarens möjlighet alt aktivt medverka i. Rent affärsmässiga bedömningar kan vara avgörande för om en förlikning skall träffas. Skulle konkursdomaren aktivt deltaga i sådana förlikningsförsök kan han, om tvislen går lill avgörande i tingsrällen, komma i sådan jävssituation atl han ej kan dellaga i rällens handläggning av tvistefrågan. Förläggs förlikningsverksamheten däremot uianför domstolen uppstår ej sådana jävs-situationer.

RO:s förlikningsverksamhet enligt nuvarande ordning har enligt tingsrättens erfarenhet fungerat väl och haft lill följd, att Ivislefrågor näslan undantagslöst kunnai biläggas senasi vid föriikningssammanlrädel. Förklaringen härtill torde vara atl RO, till skillnad från vad som enligt betänkan-del blir fallet beträffande konkursdomaren, varit väl insatt i förhållandena i konkursema och i uppkomna tvistefrågor samt under en längre tid fram till föriikningssammanlrädel kunnai verka för tvistefrågornas lösning. Det kan befaras att antalet tvistefrågor som går till förhandling kommer att väsentligt öka med det föreslagna systemet. Det inses lätt att därav skulle följa en inte oväsentlig belastning av konkursdomstolarna. Enligt tingsrättens förmenande bör den person, som med tingsrättens förslag utses att fungera som tiUsynsorgan i RO;s ställe, leda förlikningsförhandlingarna.

Domstolsverket: Kommitténs förslag innebär atl vissa nya uppgifier kommer all läggas på konkursdomstolen, t.ex. skall förlikningssammanträde hållas under ordförandeskap av konkursdomaren. Såsom kommittén anförl (s. 213) är del nödvändigt att konkursdomaren har tillräckliga kvalifikationer härför. Tingsnotarie bör inte komma i fråga för denna uppgift. Detsamma gäller enligt domstolsverkets mening även vissa andra beslut som konkursdomaren har all fatta. I samband med ett genomförande av den föreslagna reformeringen av konkurslagen bör därför övervägas om inte av tingsrättsinstruklionen skall klart framgå att endast mera rutinbetonade konkursdomamppgifter får på egel ansvar utföras av tingsnotarie.

RSV: Förslaget innebär bl.a. atl de borgenärer som är närvarande vid förlikningssammanträdet kan uppdra åt förvaltaren att sluta förlikning med borgenär mot vars bevakning anmärkning har gjorts. RSV vill för sin del ifrågasätta om förslaget är tillräckligt långtgående och kan till stöd härför anföra följande. Det kan vid förlikningssammanträdet inte alltid förutses om det finns behov av att lämna förlikningsuppdraget tiU förvaltaren. Risk föreligger därför att sådant uppdrag ibland kommer att saknas när det skulle ha behövts. Till bemötande av denna risk torde förvaltarna så småningom komma atl lillse att de får generella uppdrag vid förlikningssammanträdena. RSV har inte något att erinra mot en sådan tillämpning.

Prop. 1978/79:105 567

Tvärtom förefaller den praklisk och ändamålsenlig. Frågan är emellerlid om man inte — såvida verkels resonemang är riktigt — bör la steget fullt ul och redan i lagen föreskriva, all förvaltaren har generellt uppdrag, såvitt inte borgenärerna vid förlikningssammanlrädet har bestämt annat.

Advokatsamfundet: Kommittén konstalerar atl RO vid handläggningen av tvistiga fordringar fungerat väl. Kommitténs uttalande torde vara välgmndat. 1 praktiken är för närvarande situationen den all, om RO:s förlikningsverksamhel — framför allt i de siörre konkurserna— inte sköttes med effektivitet, konkursdomstolarna skulle bli överbelastade med tvistefrågor. Följden av kommitténs förslag skulle bli atl tvistiga bevakningsfrågor kommeratt handläggas av konkursdomaren. Enligt samfundels mening utgör den föreslagna lösningen en väsentlig försämring och torde dessutom komma atl medföra att i vart fall några av de siörre lingsrätlerna kan komma all behöva förslärkas personalmässigt. I konkurser där antalet bevakningar är slorl och antalet anmärkningar ofta också är förhållandevis slorl får RO nedlägga ell belydande arbete på att genomföra föriikningar, inte enbart vid förlikningssammanlrädena ulan också i hög grad före dessa. En sådan verksamhei lorde vara svår atl utöva för en konkursdomare. Till detta kommer att fömtsättningama för atl träffa förlikning är bälire om ordföranden vid förlikningssammanlrädet är väl insatt i förhållandena i konkursen, vilket med den av kommittén föreslagna uppläggningen inte kommer all vara fallel för konkursdomaren. Förhandlingar kan vidare föras på ett mera otvunget sätl om de förs hos RO än om de skall föras inför konkursdomaren. Ällmänt selt kan alllså konstaleras — vilkel som sagt kommittén gjort — atl den nuvarande ordningen fungerar väl. Samfundet kan inte finna något skäl varför en väl fungerande ordning skall bytas ul mot någonting som är oprövat och som kan förutses medföra belydande komplikationer då det gäller att åstadkomma förlikningar rörande tvistiga fordringar.

Domareförbundet: Om man, som kommittén föreslår, ersätter rättens ombudsman såsom tillsynsmyndighet med kronofogdemyndighelen följer därav att den förberedande handläggningen av anmärkningar mot bevakade fordringar måste organiseras på annat sätt än för närvarande. KommUtén har funnit att den enda utväg som då står till buds är att anförtro förlikningsuppgiflen åt konkursdomaren, eftersom förvaltaren i egenskap av anmärkande i regel är part i målel.

Del lorde vara osiridigt och konstateras för övrigt också av kommittén, att rättens ombudsman vid handläggningen av tvistiga fordringar fungeral väl, vilkel lett till att ett mycket slort antal tvistefrågor sållats undan från domstolama. Om inte denna verksamhet skötts så effektivt som för närvarande, skulle konkursdomslolama ha blivit överbelastade med tvistefrågor. Anledningen till denna effektivitet torde delvis vara att finna i att rättens ombudsman i allmänhet genom sin erfarenhet av konkurser och särskilt om den konkurs varom är fråga har speciella förutsättningar att lägga

Prop. 1978/79:105 568

fram förlikningsförslag. Om alla tvister angående anmärkningar mot bevakade fordringar skall handläggas av konkursdomaren, nödvändiggör delta personalförstärkningar, särskilt vid de större domslolarna. Det är dessutom önskvärt, atl Ivister angående anmärkningar mot bevakade fordringar handlägges av erfaren domarpersonal, ty utan tillräcklig erfarenhet torde det inte vara möjligl alt åstadkomma förlikningar i så stor utsträckning som är nödvändigt. Det får icke heller förbises, atl medan kostnadema för förlikningsförfarandet för närvarande belastar konkursboet, kommer med det föreslagna förfarandet kostnaderna för den nödvändiga personalförstärkningen all belasla statsverket. Mot förslaget atl konkursdomaren redan från början skall handlägga tvister angående bevakade fordringar har också gjorts gällande att domare icke har lika stora möjligheler att åstadkomma förlikning om han, när förlikningsförsöken misslyckats, själv skall fungera som domare i tvisten (jfr särskUd medlare enligt RB).

Bankföreningen: Enligt kommittén har RO i nuvarande system en viktig funktion all fylla i sin handläggning av ivistiga fordringar. Detta bekräftas också av bankernas erfarenheler. Enligt förslaget skall konkursdomaren övertaga denna uppgift. Bankföreningen menar all delta förslag inte kan anses innebära en förbättring eller förenkling jämfört med nuvarande system. RO som tillsynsorgan bör kunna utöva samma funktion som RO f.n. har vid handläggningen av tvistiga fordringar.

LO: Kommittén föreslår att förlikningssammanträde skaU håUas inför konkursdomaren, och att frågor som ej kan lösas på detta sammanträde, skall kunna hänskjutas till rätten för avgörande i omedelbar anslutning tUl förlikningssammanträdet. LO tillstyrker den föreslagna ordningen men denna får enligt LO:s mening inte tolkas så att tvistemålet kan tagas upp till omedelbarl avgörande mot borgenärens vilja. Exempelvis kan en löneborgenär som hävdar en tvistig fordran ha kommit till förlUcningssamman-trädet i akt och mening att söka förlika tvislen. Hänskjuts frågan tiU rälien kan behov föreligga alt konsultera den fackliga organisarionen eller juridiskt ombud innan han låler sin fordran prövas av rätten. LO anser därför att rätten bör vara skyldig atl handlägga hänskjuten tvist vid senare lidpunkt om berörd borgenär begär detta.

Köpmannaförbundet och SHIO: Kommitténs förslag om avskaffande av RO innebär vidare att tvistiga fordringar i konkursen i fortsättningen kommer att handläggas av konkursdomaren. Nuvarande ordning innebär bl.a. för RO:s del, att mycken tid tas i anspråk för att söka nå förlikning i tvistiga bevakningsfrågor, framför allt i stora konkurser. Med hänsyn tUl atl relativt få frågor av hithörande slag förs vidare till tingsrätten för prövning kan med fog hävdas att RO har en viktig funktion i detta hänseende atl fylla och att denna även fullgörs på ett effektivt sätl. Ett avskaffande av RO skulle jämväl medföra en ytterligare belastning på konkursdomaren för att uppnå förlikning i dessa frågor. Det kan dessutom påpekas att enligt tingsrättsinstmktionen tingsnotarie med minst ett års tjänstgöringstid i re-

Prop. 1978/79:105 569

gel förordnas alt under en 6-månadersperiod vara konkursdomare. Det kan knappasl vara effektivt och ur borgenärernas intresse ändamålsenligt atl hithörande frågor i fortsättningen kan handhas av en lagfaren jurisl med så kort erfarenhel, jämfört med den kunskap och insikl i konkurslagsliftningen som det ojämförligt störsla antalet av rättens ombudsmän för närvarande innehar.

6 Arvodesprövning i ordinära konkurser

JK: Kommittén föreslår alt del nuvarande kungörelse- och kallelseför-farandel vid arvodesprövningen i konkurs skall förenklas. Jag har ingen erinran häremot men anser atl det bör krävas kallelse och delgivning av berörda personer.

Göteborgs tingsrätt: Erfarenheten vid Göteborgs tingsrätt är all rättsägare i prakiiken aldrig inställer sig vid förhandling om prövning av arvode åt förvallare och rätlens ombudsman. Den föreslagna ordningen för kallelse av rättsägare synes fulll godlagbar och arbetsbesparande.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Enligt hovrättens mening borde del exempelvis vara möjligl all i ordinära konkurser ha partiell laxesätl-ning för de vanligasle förvallamppgifierna, som normall kan förulses. Hovrätten vill också i detta sammanhang ifrågasätta om det längre finns anledning all ha kvar bestämmelsen i 82 8 3 st. om atl arvode inte får räknas efter lid.

Stockholms tingsrätt: Föreskriften i 85 8 andra stycket KL all konkursdomaren i arvodesmål skaU utfärda kallelse på vederbörande rättsägare att vid rätten utföra sin lalan svarar inte mot något verkligt behov. Erfarenheten har nämligen visat atl del ytterst sällan inträffar all borgenär som kallals inställer sig lill huvudförhandlingen. I det fåtal fall borgenär kommii tillstädes har anledningen härtill så gott som alllid varit att han velat efterhöra huruvida han kan påräkna utdelning i konkursen. På grund härav och då kallelseförfarandet medför ett betydande arbele för såväl konkursdomare som kanslipersonal bör skyldigheten atl i arvodesmål utfärda kallelse på borgenär begränsas, lämpligen på det sätl kommittén föreslagil.

Kronofogdemyndigheten i Borås: Enligt 85 8 skall arvode lill bl.a. förvaltare prövas av rälten efter huvudförhandling. Man kan hysa tvekan om huvudförhandling inför domstol är en lämplig ordning för prövning av arvodesanspråk i konkurs. Mindre formbundna regler för sådan prövning vore önskvärl. Å andra sidan ter del sig svårt all finna en annan lösning. Det är därför angelägel att i denna ömtåliga fråga ta fram så fylligt material som möjligl inför huvudförhandlingen. Kfm anser att tillsynsorganet i denna fråga skall ges annan ställning än att bara bli hörd över förvallarens arvodesanspråk utan annan kommentar än all detta f n. fullgöres av rätlens ombudsman. Genom åtminstone fylliga motivuttalanden bör erinras om de

Prop. 1978/79:105 570

möjligheter som tillsynsmyndigheten har atl granska de särskilda poslema i arvodesräkningen genom bl.a. inhämtande av upplysningar i annan ordning än genom bevisupptagning vid rätten. "Inhämta yttrande" anses inte heller vara adekvat utformad lagtext för de åligganden som bör åvila tillsynsmyndigheten. Måhända gav det mera tyngd åt granskningsförfarandet om den arvodesberättigade ålades all inge framslällningen till tillsynsmyndigheten, som hade atl vidarebefordra denna lill konkursdomaren efter granskningsåtgärder och ställningslagande lill anspråken.

Kronofogdeföreningen: Vad gäller övriga detaljfrågor vill föreningen framhålla, alt man bör pröva om del föreslagna enhetliga ersältningslaxe-syslemel för mindre konkurser kan användas även beiräffande ordinära konkurser. Del finns i sammanhanget anledning ifrågasätta om inte normen för beräkning av ersättning för förvaltares uppdrag bör omprövas. Trots föreskriften all arvode inte får räknas efter tid, har man i praktiken inte kunnai undgå all i stor ulsiräckning ta hänsyn till tidsåtgången vid arvodesprövningen. Med en regel om all ersältning lill förvallaren får räknas efter den lidsrymd som vid en skälighelsbedömning får anses ha åtgått med hänsyn lill arten av förvaltningsuppgifter, skulle arvodesprövningen närmare anpassas lill del praktiska behovet.

7 Mindre konkurser

7.1 Gränsdragningen mellan ordinär och mindre konkurs m.m.

JK: Jag är hell ense med kommittén om att det bör finnas möjlighel att handlägga vissa konkurser i förenklad form. Jag har inte heller någon erinran mot de förutsättningar som kommittén angett för atl en konkurs skall få handläggas på detta sätt. Däremot anserjag att det kan sältas i fråga om del behövs ett så omfatlande regelsystem beträffande de mindre konkurserna som det kommittén föreslår i 9 kap. KL. Jag vill rent av ifrågasätta om det verkligen behövs två olika konkurstyper. Det har också från lagutskottets sida framhållits atl förfarandereglerna beiräffande mindre och ordinära konkurser bör vara så enhetliga som möjligt.

Anledningen till min tveksamhet är att den enda väsenlliga skillnaden mellan de två föreslagna konkurstypema är att bevakningsförfarande inte behövs i mindre konkurser (se s. 234). Övriga skiljaktigheter är av sådan natur att de inte kräver ett särskilt regelsystem. De undantagsbestämmelser som behövs för att möjliggöra handläggning i enklare form i vissa fall kan lätt tas in i de bestämmelser som reglerar konkursen i övrigt.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Enligt hovrättens uppfattning är det viktigt att konkursdomaren får tiUräckligt underlag för sitt val av handläggningsform. Även om möjligheten finns att senare under konkursen övergå till annan handläggningsform är alla i könkursen inblandade bäst betjänta av att ett riktigt val träffas redan från början.

Prop. 1978/79:105 571

De medel kommittén anvisar för att förbättra konkursdomarens prövningsunderlag är enligt hovrättens mening inte tillräckliga. Annan konkurssökande borgenär än kronofogdemyndigheten kan inte alltid förväntas känna lill gäldenärens närmare förhållanden. Även om man som kommittén föreslår i 13 8 förelägger gäldenären atl, i samband med sin förklaring över borgenärs konkursansökan, lämna en kortfattad redogörelse för sin ekonomi, har man inga garantier för att gäldenären efterkommer föreläggandet. Del torde därför ofta bli konkursdomaren som själv får agera för att få erforderliga upplysningar. Den lidspress, varunder konkursdomaren i många fall arbetar då han skall träffa sitt avgörande, medför att beslutet om handläggningsform inte alllid kan vara tillräckligt väl underbyggl.

Mol bakgrund härav vill hovrätten förorda atl, i likhet med vad som sägs i propositionsförslagel (s. 144), konkursdomaren ges möjlighel alt skjuta upp ställningstagandet angående handläggningsform en kort tid, när ovisshet råder om vilkel förfarande som bör tillämpas. Denna ordning bör, också i enlighet med uttalanden i propositionsförslaget, kompletteras med en möjlighet för konkursdomaren att förordna om närmare utredning av gäldenärens ekonomiska förhållanden. Med hänsyn till alt reglerna om utseende av förvaltare och dennes kvalifikationer enligt förslaget blir lika i ordinära och mindre konkurser, bör förvaltare utan olägenhet kunna utses redan i samband med konkursbeslutet. Denne skulle då lämpligen kunna anförtros utredningsfunktionen. Härigenom vinnes också atl det inledande förvaltningsarbetet kommer igång utan dröjsmål.

Göteborgs tingsrätt: Kronofogdemyndigheten kan även ha värdefulla synpunkter på frågan om handläggningsformen. Tingsrätten delar kommitténs uppfattning att konkursdomaren bör samråda med kronofogdemyndigheten även om denna fråga. Samråd bör kunna ske informellt exempelvis telefonledes.

Borås tingsrätt: Den av kommittén föreslagna uppdelningen i ordinära konkurser och mindre konkurser, de senare uppskattningsvis ungefär 80 proceni av alla konkurser, innebär i realiteten att man skuUe få tre slag av konkurser, nämligen ordinära konkurser, s.k. fattigkonkurser, där boet icke förslår till konkurskostnadema (185 d 8), samt mindre konkurser där boet kan lämna utdelning, här kallade mindre uldelningskonkurser. Redan denna uppsplittring på tre olika förfaranden är enligt tingsrättens mening ägnad atl skapa svårigheter vid tUlämpningen. Ytterligare Ivekan vållas av följande omständigheter. Den nuvarande prövningen, humvida gäldenärens bo kan antagas förslå till konkurskostnadema eller om konkursen bör handläggas som fatligkonkurs enligt 185 8 konkurslagen, orsakar enligt tingsrättens erfarenhet knappast någon svårighet, och övergång mellan ordinär konkurs och fattigkonkurs behöver ytterst säUan ske. Däremot måste betydande svårigheter och som följd därav också tidsutdräkt befaras uppkomma vid gränsdragningen enligt kommitténs förslag emellan ordinä-

Prop. 1978/79:105 572

ra konkurser och mindre utdelningskonkurser. Avgörandet måste ju enligt kommitténs förslag träffas redan vid konkursbeslutel. Kommittén räknar med atl konkursdomaren därvid skall få hjälp av kronofogdemyndigheten, som uppges komma att uppträda som sökande i minst hälften av de mindre konkursema. I de fall där gäldenären själv söker sig i konkurs hänvisas bl.a. till den redan nu gällande bestämmelsen (KL 8 8) atl gäldenären bör lill sin konkursansökan foga en förteckning över boets tillgångar och skulder. Della sker emellertid aldrig i praktiken, och del finns inte anledning att förvänla sig alt bestämmelsen skall åtlydas bätire i framliden. Konkursdomarens beslutsunderlag blir därför myckel osäkert. 1 detta sammanhang kan nämnas alt vad beträffar vid tingsrätten under åren 1975. 1976 och 1977 (t.o.m. 21.9) anhängiggjorda ordinära konkurser har endast en eller två per år följt på ansökan av kronofogdemyndighelen. En betydande risk kommer alt föreligga för all konkursdomarens ursprungliga beslul om handläggningsform måste ändras; i regel lär det bli fråga om övergång från mindre till ordinär konkurs. Detta kommer att medföra icke obelydliga lidsförluster ävensom merarbete för förvaltaren och därmed koslnadsökningar. Man kan nämligen myckel väl länka sig att förvaltaren försl i samband med arbetet med upprättande av utdelningsförslag kommer till full insikl om atl den försl bestämda handläggningsformen är olämplig.

Kronofogdemyndigheten i Örnsköldsvik: Prop-förslagel ägnade slorl ulrymme ål konkursdomarens val av handläggningsform. Man föreslog ett specielll utredningsskede som skulle föregå avgörandet. Genom tillskapandet av möjlighet alt övergå från mindre lill ordinär konkurs (185 f 8) undanröjs delvis (se kommentaren till 185 §) dessa svårigheter. I tveksamma fall kan nu konkursdomaren alllid välja formen för mindre konkurs, som härigenom kan anses ersätta det tidigare föreslagna utredningsskedet.

En av grunderna att välja ordinär konkurs anges vara atl bevakningsförfarande anses nödvändigi. En lämplig gräns för denna avvägning är atl konstatera om utdelning kan förväntas ske till oprioriterade borgenärer. Det nämndes också av KLK I i samband med det då skisserade utredningsskedet. Detla får emellertid inte bli hell avgörande. Kretsen av opriorilerade borgenärer kan vara myckel begränsad. Även i sådana faU bör den förenklade handläggningsformen väljas.

Vissa icke önskvärda konsekvenser kan uppkomma i de fall en konkurs handläggs i den förenklade ordningen p.g.a. alt tillgängama inte räcker till kostnadema för ett ordinärt förfarande. Det uppställs i punkt 1) nämligen inga krav på alt förhållandena skall vara av enkel beskaffenhet i dessa fall.

Även om tillgångarna har ett lågt värde kan det vara förenat med stora svårigheler alt omvandla dessa tUl pengar. Man kan vidare i undantagsfall tänka sig atl det i sådana här konkurser kan bli aktuellt med utdelning till oprioriterade borgenärer när t.ex. förmånsberättigade saknas.

Bevakningsförfarande förekommer inte i mindre konkurs och möjlighet

Prop. 1978/79:105 573

till övergång till ordinärt förfarande jml 185 b 8 saknas efiersom detla lagrum behandlar konkurs som beslutats jml 185 8 2).

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Länsstyrelsen finner del angelägel, alt formen för förvaltningen av konkursboet beslutas i samband med beslut om konkurs. Det kan naturligtvis vara svårt för konkursdomaren, alt enbart på grund av ansökningshandlingarna beslula om handläggningsform. Såsom kommittén påpekat lorde del dock vara möjligl för konkursdomaren all under hand erhålla underlag för sådant beslul. Då förvallaren i mindre konkurs dessulom, enligt förslaget, är skyldig atl ta initiativ till övergång lill ordinär konkurs om förutsättningama för del summariska förfarandet brister, tillstyrker länsstyrelsen kommitténs förslag i denna del.

Advokatsamfundet: Samfundet anser all de föreslagna båda rekvisilen för tillämpning av handläggningssystemet för mindre konkurser är lämpligt ulformade.

Domareförbundet: Beiräffande val av handläggningsform överensstämmer kommitléförslaget med förslaget i kommitténs första belänkande. Förbundet anser all något bärande skäl mot en möjlighet för konkursdomaren alt skjuta upp avgörandel av handläggningsformen inte har anförts. Den lidspress, varunder konkursdomaren i många fall arbetar då han skall träffa sitt avgörande, måste medföra att beslutet inte alltid kan vara tillräckligt väl grundat. Utredningen har inte heller i sitt förslag lagil hänsyn lill alt den domare som är konkursdomare regelmässigt också har andra arbetsuppgifter inom domstolen och alt därför även möjligheterna atl genom telefonsamtal göra undersökningar kan vara begränsade. Förbundel förordar därför liksom i remissvaret över kommitténs förra belänkande, alt beslutet i tveksamma fall får skjutas upp.

I rubriken lill 9 kap. finns uttrycket mindre konkurs. Detla uttryck är välvalt. Särskilt viktigt är del enligt förbundets mening att en benämning på delta slag av konkurs används i kapitlets paragrafer. Så har inte skett ulan, troligen på grund av uttalanden i prop. 1975/76:210 sid. 148, brukas uttryckssättet att konkursen handläggs enligt 185 a-185 g 88. Rubrikens uttryckssätt kommer att bli del som används i dagligt tal. Det är viktigt, att benämningen också blir så vederlagen alt den kan slå i konkurskungörelser och liknande. Förbundel förordar därför, att en benämning på della slag av handläggningsform lagfästes.

7.2 Förvaltning och tillsyn m.m.

JK: Enligt min mening är del en klar fördel all den i propositionen föreslagna ordningen med kronofogdemyndighet som förvallare i mindre konkurser inte genomfördes. De betänkligheter av olika slag som kan anföras mot kronofogdemyndighel som lillsynsorgan väger ännu tyngre när del gäller förvaltaruppgiften. Jag har därför ingen erinran mot kommitténs för-

Prop. 1978/79:105 574

slag att till förvaltare i mindre konkurs i regel skall ulses advokat med inriktning på affärsjuridik eller konkursförvaltning. Som framgår av vad jag förut anfört om ordinära konkurser anserjag atl man i vissa fall bör kunna - i synnerhet under en övergångslid — lillämpa kravet på speciell erfarenhet med viss mjukhet. Detla gäUer naturligtvis i särskilt hög grad i fråga om mindre konkurser.

1 likhet med vad kommitténs majoritet synes mena anser jag atl förvallare bör ulses i alla konkurser. Det bör alllså inte komma i fråga alt lägga förvallamppgifler på lillsynsorganel.

Övergång från mindre konkurs lill ordinär konkurs bör kunna ske.

1 fråga om lillsynsorgan i mindre konkurser kan jag hänvisa lill vad tidigare anförts i motsvarande fråga när det gäller ordinära konkurser.

Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt: För konkurser där tillgångarna inte förslår till bestridande av konkurskostnaderna, faltigkonkurser, lillämpas enligt rådande ordning ett högsl summariskt förfarande. Förvaltare förekommer sålunda ej men väl — merendels — god man, vars rättigheter och skyldigheler dock är synnerligen begränsade i förhållande till förvaltarens i lillgångskonkurser. Någon skyldighet föreskrivs ej för gode mannen atl anmäla misstanke om brott av gäldenären. Endast undantagsvis förekommer atl gode mannen likväl anmärker misstanke om brott i konkursbouppteckningen.

Antalet faltigkonkurser visar under senare år en avsevärt större ökning
än antalet lillgångskonkurser. De konkurser som utreds av åklagare med
avseende på förekomsten av eventuella brott utgörs för närvarande så gott
som uteslutande av lillgångskonkurser. Man kan emellerlid på goda grund
er anta atl brott av gäldenären i själva verket är ofta förekommande också i
faltigkonkurser-

Utredningar rörande organiserad ekonomisk brottslighet med inslag av systematiska konkurser visar atl konkurs ulan lillgångar stundom är ett medel i dessa sammanhang.

Kommitténs förslag beträffande mindre konkurser är tvivelsutan ägnat all råda bot på de brister som vidlåder gällande ordning. Som särskilt vikligl bedömer jag förslaget att förvaltare skall förordnas i aUa mindre konkurser — ulom vissa dödsbokonkurser — och att samma kvalifikationskrav skall gälla som för förvallare i ordinär konkurs. Redan svårighelerna att under initialskedet avgöra hur komplicerad och krävande förvaltampp-giften kommer atl bli lalar för förslaget, och en förstone till synes enkel förvaltningsuppgift kan, om gäldenärens förehavanden verkligen blir föremål för skärskådan, säkerligen mången gång visa sig nog så grannlaga.

Jämlikt 185 b § andra stycket förslaget skall förvaltaren i den skriftliga uppgiften till konkursdomaren och tUlsynsmyndigheten anmärka om det finns skälig anledning anta atl gäldenären gjort sig skyldig till brott mot sina borgenärer. Att förvaltaren åläggs denna skyldighet jämväl i mindre konkurser är naturligtvis utomordentligt angeläget. Mot bestämmelsens in-

Prop. 1978/79:105 575

nehåll och utformning villjag emellertid rikta samma kritik som ovan skett mot molsvarande beslämmelse beträffande ordinära konkurser.

Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt: 1 de kommande mindre konkursema skall enligt kommitténs förslag inbegripas även de nuvarande s.k. fatligkonkurserna. Förslaget att förvaltare med samma kompetenskrav som i de ordinära konkurserna skall utses även i dessa noleras med tillfredsställelse. Nuvarande syslem med god man är inte tillfyllesl. Misstanke om brott är i minst lika många fall befogad när del gäller fattigkonkurser som i de "stora" konkurserna. Jag vill i detta sammanhang påpeka, atl del i sådana fall ej enbart rör sig om misstanke om gäldenärsbrott utan även om t.ex. skatte-, bedrägeri- och förskingringsbroti. Delta var förhållandet i en omfaitande uiredning i Göteborg under år 1974. Efter husrannsakan i en juridisk byrås lokaler uppdagades gäldenärs-, skatte- och bedrägeribrott i stor omfattning. Dessa brott hade före ingripandet, som i och för sig avsåg misstanke om bedrägerier, i det närmaste 100 -igt dolts under beteckningen fatligkonkurs. Det kan anmärkas, att innehavaren av byrån i flertal fall själv var god man i konkurserna.

Alternativet att låla tillsynsmyndigheten utöva förvaltaruppgifterna i de mindre konkurser där det är uppenbart atl tillgångar helt saknas avstyrkes. Erfarenhetsmässigt finns en stor dold brottslighet i faltigkonkurser. Den föreslagna gränsdragningen kan medföra alt även i fortsätiningen ell stort antal presumtiva brotl kommer att tas undan från normal kontroll.

Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt: Del är ur åklagarsynpunkl tacknämligt att förvallaren också i mindre konkurser har alt Ull konkursdomaren ange om det finns skälig anledning antaga alt gäldenären gjort sig skyldig till brott mot sina borgenärer och grunden för misslanken.

Länsåklagaren i Stockholms län och Gotlands län: Del har länge funnits skäl all anta, att det bland fatligkonkurserna har dolt sig ell flertal fall av konkursförbrytelser, som aldrig har kommii att bli föremål för beivran. Detta beror till dels pä atl del i dessa fall inie upprättats någon förvaitarberättelse med uppgifi humvida konkursförbrytelse kan misstänkas. När det nu föreslås att sådan uppgift skall lämnas även vid fattigkonkurser torde en hel del nya faU av konkursbrott komma under åklagares prövning. Della är tillfredsställande inte minst från den synpunkten att vissa av dessa brott säkeriigen är av allvariig art. Dessulom borde här öppnas möjlighet att komma på spåren sådan organiserad brottslig verksamhet i vilken del som ett led ingår atl driva företag till konkurs och alt före konkursutbrottet föra tillgångarna från företaget.

Del föreslagna sysiemel innebär som lidigare anförts att ett flertal nya brott kommer att bli föremål för utredning. Detta innebär en ökad arbetsbelastningjämfört med nuvarande förhållanden för såväl polisen som åklagarväsendet. Frågan hur dessa nya problem skaU mötas torde kunna få sin lösning inom ramen för den planerade verksamheien mol den organiserade och ekonomiska brottsligheten.

Prop. 1978/79:105 576

Länsåklagaren i Malmöhus län: Förvaltarens skyldighet enligt 55 8 all ange huruvida skälig anledning finns atl aniaga gäldenärsbrott har bibehållits och kompletterats med en regel i föreslagna 185 b 8 av innehåll atl förvaltaren i s.k. mindre konkurser skall ge konkursdomare och tillsynsmyndighet skrifilig uppgift om del finns skälig anledning aniaga gäldenärsbrott. Delta är enligt min bedömning en synnerligen väsentlig nyhet, och jag inslämmer hell i kommitténs uttalande (sid 173) atl "del är angeläget all polis och åklagare får tillräckliga resurser för de komplicerade och tidskrävande utredningar som ofta behöver göras vid brottslighet i samband med konkurser".

Göta hovrätt: När det gäller gränsdragningen mellan mindre och ordinär konkurs föreslår kommittén atl en konkurs skall handläggas som mindre om del finns anledning anta 1. att gäldenärens bo inte räcker till belalning av kostnaderna för en ordinär konkurs eller 2. all boel med hänsyn till dess omfattning och övriga förhåUanden är av enkel beskaffenhei och att konkursen med fördel kan genomföras ulan bevakningsförfarande.

I sådana fall som avses under 2 ovan skall enligt förslaget gälla särskilda bestämmelser som medför ett förenklat förfarande. Sålunda skall exempelvis förvallaren utan någon bevakningsprocedur utreda vilka fordringar som kan göras gällande. Som regel torde del förenklade förfarandel komma atl lillämpas i sådana fall när endast någon eller några prioriterade borgenärer erhåller utdelning. Enligt förslaget skall del vara möjligt alt i sådana konkurser anlita allmänpraktiserande jurister som förvallare.

De här avsedda fallen bör, som kommittén föreslagit, handläggas i ett förenklat förfarande. Emellertid står dessa konkurser nära den ordinära konkursen. Sålunda skall finnas förvaltare och en tillsynsmyndighet och dessa konkurser förutsätts också som regel resultera i viss utdelning. Enligt hovrättens mening bör allmänpraktiserande jurisler regelmässigl kunna utses till förvaltare i sådana konkurser. Lagtekniskt bör dessa konkurser regleras genom att särskilda bestämmelser ges om förenklat konkursförfarande i vissa fall.

I fall där det finns anledning anta atl gäldenärens bo inte räcker till betalning av kostnaderna för en ordinär konkurs är läget emellertid enligt hov-lältens mening ett hell annat. Några egenlliga förvaltningsåtgärder skall inte vidlas i sådana konkurser och någon tillsyn över förvaltningen behövs följaktligen inte heller. De ålgärder som skall vidlas i sådana konkurser beslår väsentligen i atl göra en uiredning för all utröna om tillgångarna täcker kostnaderna för en ordinär konkurs. Ulredningen skall också kunna tjäna som underlag för en bedömning av frågan om gäldenären gjort sig skyldig lill brottsligt förfarande. Detta utredningsarbete torde som regel vara relativt okomplicerat och kräver inte att förvaltare utses. Som kom-mitléledamoten Gabrielson anför talar prakliska och kostnadsmässiga skäl för att denna utredningsuppgift förläggs lill kronofogdemyndigheten. Enligt hovrättens mening är denna utredningsuppgift av en hell annan karak-

Prop. 1978/79:105 577

läran ell konkursförfarande och slår snarare ulmälningseden nära. Ett sådant förfarande bör därför regleras för sig och synes kunna göras helt självständigt ulan hänvisning lill konkursbestämmelserna. Självfallel måste därvid ges bestämmelser att konkursdomarens godkännande av utredningen har samma verkan som konkurs.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: I della belänkande har flera av de synpunkter hovrätten i sitt yttrande över "Förenklad konkurs m.m." (SOU 1974:6) beaktats. I den utsträckning så ej skett vill hovrätten, utan atl här upprepa sig. hänvisa lill nämnda yttrande.

Kommittén ullalade i "Förenklad konkurs m.m." atl i mindre konkurser med enkla förhållanden någon rättens ombudsman inte behövdes. Skälen härför uppgavs bl.a. vara all en rällens ombudsman i sådana fall inte skulle rimma med önskemålel all åstadkomma ett enklare och billigare förfarande (KLK I s 96). I förevarande belänkande säger kommittén att även förvaltningen i mindre konkurser bör slå under tillsyn av ett särskilt tillsynsorgan och tillägger att prakliska skäl lalar för all kronofogdemyndigheterna får utöva lillsyn också i de mindre konkurserna (s 133).

Vad hovrällen ovan uttalat mot att kronofogdemyndigheterna blir tillsynsorgan i ordinära konkurser gör sig inte med samma styrka gällande beträffande mindre konkurser. För hovrättens del skulle det i och för sig inte le sig främmande att kronofogdemyndigheterna får bli tillsynsorgan i mindre konkurser. Hovrätten vill emellertid ifrågasätta om det överhuvudlaget är nödvändigi med ett lillsynsorgan i mindre konkurser. De av kommittén i "Förenklad konkurs m.m." framförda skälen mol all ha en rättens ombudsman torde även lala mol alt ha kronofogdemyndighet som tillsynsorgan. Härtill kan fogas att en kunnig förvaltare i dessa konkurser knappasl behöver samråda med ett lillsynsorgan om förvaltningsåtgärder. En ytterligare omständighet som talar i samma riktning är konkursdomarens kontrollfunktion, vilken hovrätten anser bör bibehållas även i mindre konkurser. Som skäl för att trots det sagda ändå ha ett lillsynsorgan i de mindre konkurserna skulle kunna anföras hänsynen lill det allmännas inlressen. Konkursdomaren lorde ha begränsade möjligheter att bevaka dessa intressen. Ätt del allmännas intressen särskilt förtjänar all beaktas i de mindre konkurserna hänger samman med att tillgängama i dessa konkurser ofta är av ringa eller intet värde. I de mindre konkursema är statsverket genom kronofogdemyndigheten ofta den störste borgenären. Del allmännas borgenärsintresse lorde härigenom bli tillräckligt bevakal. De allmänna inlressen som därutöver kan förekomma torde huvudsakligen utgöras av arbetsmarknads- eller regionalpolitiska intressen. Eftersom kommitténs förslag om tillskapande av ett allmänt ombud skall gälla även för mindre konkurser, torde del vara väl sörjt för atl även dessa intressen blir bevakade.

Med hänsyn lill det anförda avstyrker hovrätten reglerna om tillsyn över mindre konkurser.

Hovrätten instämmer i kommitténs uppfattning all i mindre dödsbokon-37 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 105

Prop. 1978/79:105 578

kurser förvaltare behöver utses endast om särskilda skäl föreligger. Enligt hovrällens mening bör dock i övrigi förvaltare utses i alla mindre konkurser. Hovrätten avvisar sålunda den av kommittén anlydda ordningen all avvara förvaltare i vissa konkurser i vilka lillsynsorganet skulle fullgöra förvaltaruppgifter.

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker kommitténs förslag atl i mindre dödsbokonkurser förvaltare skall utses endasl om särskilda skäl föreligger och att i övriga mindre konkurser förvaltare alltid skall ulses. Under hänvisning lill de invändningar som kommittén själv anförl (s. 237 f) avslyrker tingsrätten det alternativa förslaget att. i de fall då gäldenärens bo saknar lillgångar, förvaltare ulses endast om särskild anledning föreligger och att i sådana fall tillsynsmyndigheten skall fullgöra de uppgifier som ankommer på förvaltare. I della sammanhang vill tingsrätten uttala sin tillfredsställelse med atl det brislfäUiga sysiemel med s.k. fatligkonkurs nu torde komma att ersättas med en ändamålsenligare ordning för handläggning av mindre konkurser.

Göteborgs tingsrätt: Kommittén har såsom ett tänkbart alternativ lagit upp möjlighelen all förvaltare inte utses i förenklad konkurs, om det är uppenbart att gäldenärens bo saknar tillgångar. Vid bedömningen av om detta är uppenbart har konkursdomaren atl lila huvudsakligen till uppgifi från kronofogdemyndigheten och gäldenären. Del lorde bli sällan som borgenär kommer atl begära alt förvallare utses. Konkursdomslolen har enligt förslaget inte rätt alt ta eget initiativ. I så fall blir det kronofogdemyndighelen som ulan nämnvärd kontroll kommer att bedöma om särskild anledning föreligger. Detla anser tingsrätten mindre lämpligt. Förvaltarfrågan bör i stället lösas på ett likartal säll i samtliga konkurser. Kravet på opartiskhet hos konkursförvaltningen måste ses som väsentligt liksom en effektiv fortlöpande kontroll av förvaltningen. Om kronofogdemyndighelen skulle handha förvaltningen i vissa konkurser skulle detla medföra att kontrollfunktionen försvinner. Konkursdomstolen har inga praktiska möjligheter att utföra kontroll. Tingsrätten kan inte finna alt del altemativa förslaget skulle innebära avsevärt lägre kostnader.

Borås tingsrätt: Erfarenhetsmässigt kan man väl säga sig atl då del är fråga om ett mindre företag som går i konkurs är dess bokföring ofta i oordning. Detta i sin tur måsle medföra att något uidelningsförslag inte kan upprättas utan bevakningsförfarande. Överhuvudtaget kan det vara belänkligl att helt slopa detta förfarande i en stor del av utdelningskonkurserna. Tingsrälten delar härvidlag de synpunkter som vid remissbehandlingen av betänkandet (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m.m. framförts av Lidköpings tingsrätt och domareförbundet, se sid. 97 i prop. 1975/76:210.

Enligt förslaget skall i mindre uldelningskonkurser uidelningsförslag fasislällas av konkursdomaren. Denne har ej annan kännedom om boel än vad som kan framgå av bouppieckningen. 1 uldelningsförslaget tas ställning bl.a. lill vilka fordringar som skall utgå med förmånsräll. Bedömning-

Prop. 1978/79:105 579

en härvidlag är av sior viki för borgenärerna. Särskilt då del gäller fordran p.g.a. företagsinleckning lär det kunna uppstå svårigheteratt bedöma vilken egendom som omfattas av företagsinleckning. Konkursdomaren kan nog sägas vara ur stånd all t.ex. i nu nämnt fall bedöma om uldelningsförslagel är behäftat med fel eller brist som inverkar på någons räll.

Med det i 185 e 8 och 185 f 8 föreslagna systemet kommer frägor om tvistiga fordringar all behandlas först i samband med klander av uldelningsförslaget, vilket måste anses vara en mindre lyckad ordning.

Ett ytterligare skäl atl icke nu genomföra någon genomgripande omläggning av bevaknings- och uldelningsförfarandet i vissa konkurser är atl kommittén under sitt fortsatta arbete kommer all gå igenom reglerna om bevakning och utdelning i ordinära konkurser. Det förefaller tingsrätten lämpligasl att lösa frågorna om bevakning och utdelning i alla uldelningskonkurser i ett sammanhang.

Härav följer att någon ändring av reglerna om uppdelning av konkursförfarandét på skilda handläggningsformer icke nu bör genomföras.

Tingsrätten avstyrker alltså atl man för närvarande genomför kommitténs förslag till uppdelning av konkurserna i ordinära konkurser och mindre konkurser.

Däremoi är del angelägel att även i faltigkonkurser utredning sker dels beträffande återvinningsmöjligheter, dels beträffande förekomslen av gäldenärsbrott. En ändring innebärande all den gode mannen skall vara skyldig atl alllid utreda dessa frågor bör införas snarast möjligt. Samtidigt därmed skulle också de av kommittén i 188 8 föreslagna kosinadsreglerna kunna genomföras. Efiersom den gode mannen skulle få utökade uppgifier bör kraven på hans kvalifikationer samtidigt skärpas.

Västerås tingsrätt: Förslaget att systemet med s.k. faltigkonkurser skall ersättas av en ny ordning för handläggning av mindre konkurser ulgör enligt tingsrättens mening en av de viktigaste delarna — om inte den viktigaste — i belänkandet. De nu gällande bestämmelserna ger t.ex. gode mannen dålig vägledning i fråga om vilka ålgärder han bör vidtaga. Detla har skapat osäkerhet och stundom gett gäldenären sådan tidsfrist all boel varil i del närmaste "renrakal" när gode mannen till slut kunnai la i tu med all upprätta bouppieckningen. Till delta kommer avsaknaden av utredning om orsakerna lill gäldenärens obestånd och om denne kan antas ha gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. Delta har säkerligen bidragit till atl en omfattande ekonomisk brottslighet ej sällan dolt sig bakom falligkonkurserna. Med den av kommittén föreslagna ordningen — som i allt väsentligt tillstyrks av tingsrätten — borde del finnas goda möjligheler all komma lill rälla med nuvarande brisler saml i övrigt åstadkomma det enklare och mera flexibla konkursförfarande, som utredningen syftade till. — Om man vill ingripa mol den ekonomiska brottslighet som uppenbarligen förekommer i samband med konkurser, är det emellertid inte tillräckligt atl ändra konkurslagens bestämmelser. Polis- och åklagarmyndighet måste få bättre ul-

Prop. 1978/79:105 580

redningsresurser. Enligt tingsrättens erfarenhet har nämligen mycket få av de förvallarberältelser. som översänts till åklagarmyndigheten p.g.a. däri angiven misslanke om gäldenärsbrott, föranlett åtal. Detla torde åtminstone delvis kunna förklaras av bristande utredningsresurser. — Kommitténs förslag innehåller enligt tingsrättens mening vissa förbättringar jämfört med den i prop. 1975/76:210 föreslagna ordningen. Tingsrällen syftar bl.a. på atl möjlighel tillskapats all övergå från mindre till ordinär konkurs. Som tidigare nämnls anser tingsrätten de nya förutsättningarna för atl lillämpa handläggningsordningen för mindre konkurser vara lämpligt ulformade. Viss lillsyn behövs emellertid även över förvaltningen i mindre konkurser. Tillsynen bör därvid kunna begränsas till redovisningsgranskning och godkännande av utlägg. Med hänsyn till atl tingsrätten ovan förordal alt RO-institutionen bibehålls bör tillsynen även över mindre konkurser utövas av RO.

Umeå tingsrätt: Enligt utredningsdirektiven åsyftas med nu ifrågavarande översyn av konkursförfarandét atl åstadkomma ett enklare och mera flexibelt konkursförfarande för all skapa möjligheler till en snabbare och mindre kostnadskrävande avveckling av konkursbo utan alt rimliga garantier för rättssäkerhet och objektivitet åsidosätts. Översynen har angells böra inriklas på frågor där det finns ell påtagligt reformbehov.

Mol bakgrund av angivna syften finner tingsrätten kommitténs förslag i fråga om förfarandet i mindre konkurser saml i fråga om avgränsningen av denna kategori konkurser välgrundade.

BRÅ: BRÅ anser emellerlid alt del från brottsförebyggande synpunkt ej finns skäl atl göra någon skillnad mellan ordinära och mindre konkurser vad belräffar förvaltning och lillsyn. BRÅ vill därför sälta ett frågetecken för kommitténs allernaliva lösning om att förvaltare inte behöver ulses i sådana mindre konkurser där lillgångar uppenbarligen saknas. En av konkursförvaltarens uppgifter är atl undersöka om gäldenären kan antas ha gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. För alt denna fråga skall bevakas i lillräcklig utsträckning även i konkurser där tillgångar uppenbarligen saknas, bör— enligt BRÄ:s mening — förvallare alllid ulses.

RPS: Förvallning i någon form bör anordnas i samiliga konkurser ulom liUgångslösa dödsbokonkurser. Förslagei all lillsynsmyndigheien i övriga tillgångslösa konkurser övertar vissa förvaltaruppgifter syns vara accep-labell. En förulsäiining härför är dock all förvaliningen bedrivs på sådani sätt att tillsynsmyndigheten utan dröjsmål kan konkret uttala sig om gäldenären kan misslänkas ha begått gäldenärsbrott eller ej.

Bankinspektionen: Dock anser inspekiionen atl när del är fråga om konkurser där boet uppenbart saknar tillgångar praktiska skäl och kostnadsskäl lalar för all förvallare ej förordnas. Kronofogdemyndighelen bör i dessa fall som ell led i sin tillsyn överväga, om anledning finns alt ta inilialiv lill förundersökning om eventuellt brottsligt förfarande från ban-kens-gäldenärens sida.

Prop. 1978/79:105 581

Statskontoret: Kommittén har i del avsniii av betänkandet som behandlar de mindre konkurserna redovisat en alternativ lösning av lörvaltartYä-gan i sådana konkurser där det är uppenbarl att tillgångar saknas. Alternativet, som enligt kommittén skulle medföra vissa praktiska och kostnadsmässiga fördelar, innebär alt vissa förvaltaruppgifter i detta slags konkurser skall ankomma på tillsynsmyndigheten. Statskontoret anser att trots de principiella invändningar som kommittén anförl mot alternalivet. detta dock bör kunna närmare övervägas.

Riksrevisionsverket: Av kostnadsskäl anser RRV att del av kommittén ulan egel ställningstagande redovisade alternalivet all kronofogdemyndigheten skall fullgöra förvaltningsuppgifter i uppenbarl tillgångslösa konkurser bör genomföras. En sänkning av kostnaderna börenligt RRV:s mening också kunna ske genom övergång frän konkursföifärande lill utmätning under fömtsättning all en förbättring av denna exekulionsform äger rum på grundval av lagberedningens förslag.

RSV: Till följd av kvalifikationskraven skall som konkursförvallare regelmässigl utnyttjas specialister, dvs. advokater eller andra som är särskilt inriktade på affärsjuridik och har erfarenheler av konkursförvallning. Kvalifikationskraven skall formellt gälla i alla konkurser oavsett handläggningsform. Kommittén har (s. 236) uttalat all även allmänpraktiserande jurister skulle i viss omfattning kunna anlilas som förvallare i de konkurser där tillgångarna kan antas inte räcka till belalning av konkurskosinaderna. RSV vill i della sammanhang anföra alt risken för ekonomisk brottslighet och illojala förfaranden enligt verkels erfarenheler torde vara minsl lika stor i de mindre konkurserna som i de ordinära. Enligt RSV:s mening bör därför personer ulan ovan nämnda särskilda kunskaper inte annal än i undantagsfall anlilas som förvallare. Det torde vidare kunna påslås atl förvaltningsuppgifterna i mindre konkurser kräver mer exekutionsrällsliga kunskaper än erfarenhet av affärsjuridik. RSV vill här också erinra om all de arbetsrältsliga problemen under senare år blivii ell allt vikligare inslag i konkursförvallningen. Verkei har i lönegaranlisammanhang sett flera exempel på förvaltares bristande kunskaper inom arbetsrätten.

Fär. som RSV lidigare föreslagil. tillsynsmyndigheten direkt möjlighet all även i mindre konkurser påverka förvallarvalet torde delta göra konkursdomarens bedömning belydligt säkrare. Efiersom förvallare utses av konkursdomaren efter hörande av lillsynsmyndighel anser RSV att tillräckliga garaniier finns för atl person, som på grund av lidigare agerande eller av annal skäl är jävig, inte kommer alt utses lill förvallare (lämplig-helsbedömning). Särskild bestämmelse om jäv för förvaltare förefaller därför onödig.

De relativt höga krav som ställs på förvallare kan emellerlid medföra atl den krets av advokaler och andra som har erforderiiga kvalifikationer inte räcker till för alla förvaltaruppdrag. Denna omsländighel bör beakias vid bedömningen av frågan om uiseende av förvallare kunde underlåtas i vissa konkurser (betänkandet 6.2.2.2).

Prop. 1978/79:105 582

Förvaltare skall enligt förslaget ulses i alla mindre konkurser (ulom beträffande vissa dödsbon). Kommittén har emellerlid ulan all själv ta ställning i frågan redovisat (s. 236 fO ett alternativ lill förslaget som innebär atl förvaltare inte utses i uppenbart tillgångslösa konkurser. Förvaltaruppgifterna skulle i stället fullgöras av tillsynsmyndigheten. Av RSV hörda KFM har samtliga med ett undantag avstyrkt detla alternativ. På grund härav och mot bakgrund av de invändningar kommittén redovisal är också RSV något iveksam inför en ordning där KFM:s uppgifier som lillsynsmyndighel blandas med förvaltaruppgifter. Emellertid finns som nedan anförs även fördelar med kommitténs alternalivförslag.

Till kalegorin uppenbarl tillgångslösa konkurser, där för övrigi staten genom KFM mestadels initierat konkursen, torde kunna hänföras inemoi 30 av samtliga konkurser. Denna mängd tillgångslösa konkurser innebär all de prakliska och kostnadsmässiga fördelarna är uppenbara med ett förfarande där redan engagerad part, slalen genom KFM, i stället för en särskild förvaltare som också skall särskilt arvoderas, upprättar bouppleckning och utreder ålervinningsmöjligheler och eventuell gäldenärsbroltslig-het. 1 många fall torde dessa frågor ha berörts eller vara utredda hos KFM innan konkursansökan sker. I än högre grad torde detla bli fallel sedan UB trätt i kraft. Även om dessa uppgifter inte är av rent exekuiiv art kan de enligt verkels mening betraktas som en fortsättning på och avslutande av KFM:s exekuliva verksamhei mot gäldenären.

KFM har enligt förslaget all i alla mindre konkurser fullgöra en uppgifi som i de ordinära konkurserna ankommer på förvaltaren, nämligen att pröva om betalning enligt lönegarantin skall utgå för fordran i konkursen. Detla är en uppgift som är föranledd av konkursen men den fullgörs inte av KFM i dess egenskap av tillsynsmyndighet.

RSV vill också erinra om sina tidigare uttalade farhågor att advokaler och andra med erforderliga kvalifikationer för förvaltaruppdrag inte kommer atl finnas i lillräcklig mängd.

Till delta skall också läggas alt det i tilläggsdirektiven betonats angelägenhelen av att konkurskostnaderna hålls nere framför allt när det gäller mindre konkurser.

Med hänsyn till vad nu anförts vill därför RSV förorda att särskild förvaltare inte utses i de tillgångslösa konkursema utan att KFM får fullgöra nödvändiga förvaltaruppgifter.

Kronofogdemyndigheten i Stockholm: Vad angår de mindre konkurserna redovisar kommittén en alternativ lösning enligt vilken förvaltare inte behöver utses i de mindre konkurser där del är uppenbart att tillgångar helt saknas. De praktiska och kostnadsmässiga fördelarna med en sådan ordning överväger enligt vår mening inte de invändningar som kan göras däremoi. Om kronofogdemyndighelen blir tiUsynsmyndighel bör myndigheten inte dessulom överta förvaltaruppgifterna i dessa mindre konkurser. Samma skäl som har åberopats mot lämpligheten att förordna advokal som

Prop. 1978/79:105 583

rättens ombudsman i konkurs, där även förvaltaren är advokat, torde kunna åberopas mot atl låta kronofogdemyndigheten vara både tillsynsmyndighet och förvaltare. Ätt kronofogdemyndighelen företräder staten i egenskap av konkursborgenär är också ell skäl mol alt myndigheien skall uppiräda som förvallare. Därtill kommer all det vid tidpunkten för konkursbeslulel ofta lorde vara svårt alt avgöra vilka konkurser som är uppenbarl tillgångslösa. Vi avstyrker således det alternativa förslaget.

Kronofogdemyndigheten 1 Göteborg: I belänkandet på sid. 236 ff har lill diskussion upptagits frågan om tillsynsmyndighet kan tänkas fullgöra de uppgifter som ankommer på förvallare i fråga om konkurser där det är uppenbart alt tillgångar saknas. Efter att ha lagil del av de argument som lämnats för och emot delta alternativ har KFM funnil vad som talar emot väga tyngst.

Kronofogdemyndigheten i Malmö: 1 proposilionen 1975/76:210 föreslogs alt kronofogdemyndighel skulle vara förvallare i mindre konkurser. Del är ur statsverkets synpunkt beklagligt atl della förslag inte vann riksdagens godkännande. Något sakligt motiv för avslag på propositionen kan svåriigen hittas. 1 realileien lorde avslaget ha grundat sig på en kombination av poliliskl-ideologiskt länkande och en övertro på advokats fria ställning.

Myckel hade varil all vinna för siaisverkel om kronofogdemyndigheler-na blivit tilldelade denna funktion. Del måste nämligen klart sägas ifrån att den nuvarande ordningen beträffande de s.k. fattigkonkurserna inte fungerar tillfredsställande ur statsverkets synpunki. Statsverket är i regel den störste fordringsägaren i dessa konkurser och har därför stort iniresse av atl så fullständig utredning som möjligl företas. Den ersättning, som utgår lill gode männen i faltigkonkurser är ofta förhållandevis blygsam. Gode männen har därför varken intresse av eller möjlighet att göra de ulredningar som i många fall skulle vara önskvärda för alt säkra egendom och för atl få underlag för återvinningstalan. Visserligen skall handläggningsformerna bli annoriunda i de mindre konkurserna men skall förvaltaren i dessa konkurser agera mera aktivt kommer koslnadema också att stiga avsevärt. Kronofogdemyndigheterna som förvaltare hade, med hänsyn lill den stora kännedom myndigheterna regelmässigl har om konkursgäldenärerna, haft betydligt större förutsättningar atl för mindre kostnader företa dessa utredningar statsverket till fromma. Kronofogdemyndigheten anser därför fortfarande att kronofogdealtemativet är den bästa lösningen av förvaltarfrågan i mindre konkurser.

Med utgångspunkt från att "kronofogdealtemativet" dock torde vara definitivt avfört ur diskussionen, har kronofogdemyndigheten i princip intet att erinra emot det nu framlagda förslaget till handläggning av de mindre konkurserna, varken i vad avser förvahningen eller lillsynen. Kronofogdemyndigheten är däremot inte beredd tillstyrka den av kommittén i motiven framförda tanken att tillsynsmyndigheten möjligen skulle kunna över-

Prop. 1978/79:105 584

ta förvaltningen av de uppenbart tillgångslösa konkurserna. Anser sig statsmaklerna i princip inte vilja anförtro förvaltarskapet i de mindre konkursema till kronofogdemyndigheten, saknas det anledning för dessa att "hoppa in", då fråga är om hell tillgångslösa konkurser. Detla skulle i realiteten innebära att kronofogdemyndigheterna skulle fungera som någon slags sopstation, där allsköns mindervärdigt gods kunde avsljälpas. Tanken lorde också vara ologisk mot bakgmnd av riksdagens uppfattning alt kronofogdemyndigheterna överhuvudtagel skulle vara olämpliga som förvaltare.

Kronofogdemyndigheten i Borås: Kfm biträder kommitténs förslag. Kfm anser all förvallare skall utses i alla mindre konkurser (ulom beträffande vissa dödsbon), Mol det av kommittén redovisade allemalivei all avvara förvallare i uppenbart tillgångslösa konkurser finns bärande invändningar. Kronofogdemyndighelen bör vara ett renodlat tillsynsorgan. Del kan också starkt ifrågasättas om systemet med all låta tillsynsmyndigheten ha vissa begränsade förvaltaruppgifter i tillgångslösa konkurser verkligen medför praktiska och kontorsmässiga fördelar. Allemalivlös-ningen avvisas.

Kronofogdemyndigheten i Kristianstad: Beträffande de mindre konkursema lorde det ofta förhålla sig så alt risken för förekomslen av ekonomisk brottslighet och illojala förfaranden snarare är större än mindre än i ordinära konkurser. Behovet att undersöka om återvinningsbar egendom finns torde likaledes vara lika utlalal här som i ordinära konkurser. Utredningen i nämnda avseenden bör vara lika noggrann och insiktsfull som i ordinär konkurs. Förvaltare i mindre konkurser bör utses ur samma kår av specialiserade advokaler som avses som förvaltare i ordinära konkurser.

Kronofogdemyndigheten i Umeå: Beiräffande de under denna rubrik diskuierade alternativen vill myndigheien förorda, all förvaltare utses i alla mindre konkurser och all kronofogdemyndighet inte ulses lill förvaltare. Härigenom undvikes varje risk för verklig eller inbillad iniressekonfiikt. De föreslagna lösningarna i övrigi tillstyrkes.

Kronofogdemyndigheten i Örnsköldsvik: I motsats till piopförslagel föreslås nu advokal som förvaltare i mindre konkurs. KFM skall även i dessa vara tillsynsmyndighet.

Kommittén har emellertid som alternativ föreslagit att tillsynsmyndigheten skall handha förvallarskapet i de fall del är uppenbarl all gäldenären saknar tillgångar. Enligt den av KLK 1 redovisade statistiken saknades lillgångar åren 1971 och 1972 i 30 % av lolala antalet konkurser. Översatt till dagens siffror skulle del röra sig om ca 1.200 konkurser.

Denna siffra skulle stiga om man beaktar de gränsdragningsproblem som måste uppslå. Många konkurser, som vid konkursdomarens beslul om handläggningsform förefaller vara uppenbarl tillgångslösa visar sedan atl tillgångar ftnns. Hur skall man då förfara om dessa visar sig uppgå lill 500, 8(X) eller 1.300 kronor? Skall delta motivera uiseende av annan förvaltare. Jag ulgår från alt så inte skulle bli fallet.

Prop. 1978/79:105 585

Äv de konkurser som avskrevs åren 1971-72 utvisade ca 10 % en behållning av 1-1.000 kronor. Della ihotsvaiar idag 400-500 konkurser. Även en stor del av dessa skulle då kunna länkas bli förvallade av tillsynsmyndigheten.

De arbetsuppgifter som är förenade med tillsynsfunktionen lorde huvudsakligen ankomma på kronofogdepersonal. När det gäller förvaltning i mindre konkurs visar gjorda överväganden atl många uppgifter kan utföras av andra personalgmpper, främsi exekuliva Ijänslemän. Tillsynsfunktion och förvallning skapar sålunda olika organisationsbild på myndighelerna. All i vissa konkurser handha förvaltningen kräver insatser av annat slag än utövandet av lillsynen och kan därför inte sägas vara naturligt knuien till denna.

Med utgångspunkt från siffrorna från 1971-72 skulle del röra sig om ända upp lill 40 % av samtliga konkurser, som skulle bli förvallade av KFM. Jag kan inte finna alt ett sådani förslag ligger i linje med direktiven. Delta skulle bli än mera uttalat om "gränsen" för att undvika gränsdragningsproblem sattes vid dagens fatligkonkurs (185 8 1) enligt förslaget. Dessa uppgår idag till ca 70 % av antalet konkurser.

När nu KFM inte kan ulses lill förvallare i samtliga mindre konkurser, vilket varil en myckel rationell lösning, finner jag att vad kommittén anförl mol all KFM skall vara förvaltare lalar för en lösning där advokal är förvaltare och KFM lillsynsorgan i samtliga typer av konkurser. Jag länker då främst på önskemålel all bygga upp en fasl kår av förvallare, undvikande av skisserade gränsdragningsproblem vid beslämmande av förvall-ni ngsform, olägenheterna med tre lyper av konkurser och övergången mellan dessa.

Syfiet med mindre konkurs är att åstadkomma ett förenklat förfarande. Delta når man inte genom alt dela upp förvaltningen på två olika organ.

Kronofogdemyndigheten i Östersund: Det har uttalats all KFM av principiella hänsyn inte bör vara förvaltare ens i de föreslagna s.k. mindre konkurserna. Kronofogdemyndighelen måsle kriiisera den konslmklion av "jäv" som byggls upp och enligi belänkandei lell lill aU KFM inte i något fall skall få ulöva konkursförvaltning. Inte ens rent teoretiskt kan det ligga något betänkligt i att KFM är på en gång företrädare för staten som skatleborgenär och förvaltare och/eller lillsynsmyndighel. Konkursdomstolen kan uppenbarligen med den redovisning som bör ske till konkursdomaren kontrollera att handläggningen bedrivs enligt gällande bestämmelser. Den kronofogdepersonal, som skulle delta i handläggningen, arbetar under Ijänsteansvar och kan lika litel som en av konkursdomaren utsedd förvaltare antas ha något intresse av alt t.ex. obehörigen gynna någon borgenär. Ändra borgenärer än staten saml konkursgäldenärema får antas fortlöpande informera sig om förvaltningen och kan påtala förmenta fel hos t.ex. konkursdomaren eller hos RSV, som i ett nytt system för konkursförfarande måste lämna KFM detaljföreskrifter och säkerligen också utöva kon-

Prop. 1978/79:105 586

troll atl föreskrifterna följs saml all handläggningen blir likformig. KFM:s verksamhei underkastas fö. redan nu granskning genom olika tillsyns-organ. Det kan i sammanhanget anmärkas alt man på ett annat rättsområde funnit det rikligt all läla myndighet ha en dubbelfunklion — det har veterligen inte under senare år med allvar gjorts gällande att det skulle vara principielll tveksamt, atl viss åklagare fungerar som förundersöknings-ledare i svårare brottmål och samtidigt själv utför statens lalan i brottmåls-processen.

Vad som emellerlid starkasl lalar för KFM som konkursförvaltare är de ovan antydda prakliska hänsynen. KFM förfogar över den utredningsapparat och organisaiion. som kan leda till ralionell och snabb handläggning av konkurs. Om KFM likväl inte anses böra vara annat än tillsynsorgan måste ändock KFM:s resurser utnyttjas i de typiskt sett okontroversiella konkurser, som nu handläggs enligt 185 8 KL. Kronofogdemyndighelen anser sålunda att man bör ta fasta på kommitténs tankegång all del kan vara helt otjänligt atl i vissa obelydliga konkurser utse förvallare. Kommitténs förslag, all förvaltare inte skall förordnas när det är uppenbart att tillgångar helt saknas förefaller dock innebära en obehövlig begränsning. KFM måsle kunna få omedelbarl realisera de tillgångar av mindre värde, som finns i de nuvarande s.k. fattigkonkursema. Förvaltare skall inte behöva förordnas. Med en sådan utformning av KFM:s behörighel kan syftet vinnas med en billig avveckling, samtidigt som konkursgäldenären gynnas genom att intäklema används atl minska hans skulder. Det bör framhållas att man redan nu på många håll tillämpar ett smidigt förfarande i fattigkonkurs så att gode mannen eller kronofogdemyndighelen med gäldenärens medgivande säljer tillgångarna. Influina medel redovisas lill den bäst prioriterade borgenären. Det skulle vara olyckligt om detta av praktiskt behov framtvingade förfarande genom den nya konkurslagsliftningen inte skulle bli tillåtet.

Kommerskollegium: Av föreslagen lydelse lill 55 8 konkurslagen framgår all förvallaren skall ulröna bl.a. orsakema till gäldenärens obestånd, huruvida del finns anledning anta all gäldenären gjort sig skyldig lill brottsligt förhållande mol sina borgenärer samt, om gäldenären är bokföringsskyldig, "vilkel bokföringssystem han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts". Enligt den föreslagna 185 b 8 skall förvaltaren ha dessa åligganden även vid mindre konkurs med undanlag för angivande av bokföringssystem och undersökning av hur bokförinsskyl-digheten fullgjorts. Enligt koUegiets mening bör emellertid förvaltaren redovisa förhållandena härvidlag även vid mindre konkurs eftersom konkursens omfattning ju inte hindrar att gäldenären genom alt åsidosätta bokföringsskyldigheten kan ha vilselett borgenärerna.

AMS: De föreslagna bestämmelsema angående gränsdragningen mellan mindre och ordinära konkurser biträdes liksom förslaget rörande förvaltningen och tillsynen i mindre konkurser saml möjligheterna till övergång från mindre tiU ordinär konkurs.

Prop. 1978/79:105 587

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Kommitténs alternativa förslag angående förvaltare i tillgångslösa konkUrser finner länsstyrelsen vara en olämplig lösning. Däresi tillsynsmyndigheten skulle förvalta de tillgångslösa konkurserna skulle gränsdragningsproblemen vid tidpunkten för konkursbeslutet ytterligare accentueras. Dä mindre konkurser enligt förslaget kan övergå till ordinära konkurser, finner länsstyrelsen det angelägel atl förvaliningen av sådana konkurser lillkommer samma krets som förvaltningen i ordinära konkurser. Äv skäl som länsstyrelsen redovisat ovan beträffande förvaltares behörighet och kvalifikation bör även icke specialister kunna anlilas för dessa uppdrag.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Länsstyrelsen har i avgivet yllrande över kommitténs belänkande "Förenklad konkurs m.m." SOU 1974:6 för egen del förordat ki"onofogdemyndigheierna som förvaltare i de mindre konkurserna.

Med beakiande av vad framkommil vid riksdagsbehandlingen av propositionen och de tilläggsdirektiv som kommittén fått och vad kommittén i övrigt anför om tillsynsmyndighet vid ordinär konkurs finner sig länsstyrelsen böra biträda det nu framlagda förslaget atl kronofogdemyndighelen ulses lill tillsynsmyndighet även i mindre konkurser och all som förvallare utses någon som uppfyller de kvalifikations- och behörigheiskrav som enligt 44 8 KL förslaget gäller för förvallare i ordinära konkurser.

Länsstyrelsen anser att man i denna del även borde se till konkursboels skuldsida och att om skulderna inte översliger en viss limit skulle förvaltare ej behöva ulses. Däremoi bör även i tillgångslösa konkurser med stora skuldposler och siora lönegaranlier förvallare regelmässigt utses.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsen har i sill yt
trande över konkurslagskommitténs belänkande "Förenklad konkurs
m.m." (SOU 1974:6) tillslyrki del föreslagna förfarandet för mindre kon
kurser. -- Länsstyrelsen hänvisar till delta yttrande .

Länsstyrelsen anser lämpligt att i stort selt samma regler skall gälla i ordinär och mindre konkurs beträffande förvallarens åligganden och verk-scimhet samt att lillsynen över förvaltningen också i huvudsak blir densamma. Della bör göra del enklare vid en ev. övergång från mindre lill ordinär konkurs.

Advokalsamfundet: Kommittén har beiräffande förvallarskapel i mindre konkurser frångått det i proposilionen föreslagna kronofogdeallerna-livet. Samfundel hälsar delta med lillfredsställelse. Den i betänkandet deklarerade enigheten på denna punkl förefaller dock skenbar i belraklande av alt ledamolen Gabrielsson saml experterna Wilhelmsson och Eneslröm reserverade sig för kronofogdeallernalivet i betänkandet SOU 1974:6. Samfundet kan inte frigöra sig från den uppfattningen att enigheten i fråga om förvallarskapel i mindre konkurser bidragit till atl lösningen av tillsynsfrågan blivit kronofogdemyndigheten.

Prop. 1978/79:105 588

Vad samfundet här anfört i tillsynsfrågan och med avseende på konkursförvaltarens befogenheter lar väsentligen sikte på de ordinära konkurserna. Såvitt avser de mindre konkurserna kan delvis andra synpunkter få betydelse av innebörd atl skäl kan förekomma att överväga alt tillsyn över förvaltningen i mindre konkurser sker genom exempelvis kronofogde. En sådan ordning kan i så fall uppnås genom atl konkursdomaren i fall av mindre konkurs prövar lämpligt alt ulse viss kronofogde som RO/lillsyns-organ. om denne med hänsyn lill kvalifikationer och avsaknad av andra berörda borgenärsintressen än statens befinns lämplig och ojävig. 1 mindre konkurser finns inte heller skäl alt införa sådana beslulsfunktioner och rådgivande funklioner som nu lillkommer RO. Ävvecklingsålgärderna är vanligen av enkel beskaffenhei och kommer vanligtvis att vara av intresse endasl för slalen som borgenär.

Tillsynsorganels uppgifter bör i de mindre konkurserna kunna begränsas till redovisningsgranskning, godkännande av utlägg och kostnader samt eventuellt rätl alt klandra redovisning.

Samfundel ifrågasätter om det verkligen behöver föreligga anledning lill alt konkursdomarens fastställande av ersättning till konkursförvaltaren skall — till skillnad från de ordinära konkurserna — avse föruiom själva arvodel även konkursförvallarens utlägg och kostnader. Det förefaller mera ändamålsenligt om lillsynsorganet i mindre konkurser hade uppgiften atl godkänna förvallarens ullägg och kostnader. I de fail staten skall ersätta arvode som inte täcks av vad som influlit under avvecklingen måste under alla förhållanden en slutredovisning, vari det av konkursdomaren fastställda arvodel ingår som en posl. uigöra underlag för ulbetalningsbeslulet från vederbörande myndighei, och del borde därför inte vara någon olägenhel alt tillsynsorganel ensamt avgör om redovisningen med avseende på där upptagna utlägg och kostnader skall godias eller inte. Regler om möjlighel Ull överprövning av tillsynsorganels beslul vid prövning av förvaltarens redovisning bör enligt samfundets mening i så fall tillskapas.

Konkursförvaltaren bör i mindre konkurser enligt samfundets mening erhålla en självsiändig beslutanderätt förenad med skyldighet atl i väsentliga frågor informera och höra berörd borgenär. Vägledande för denna ståndpunkt är att behovet att få lill stånd enklaste och billigaste avveckling av mindre konkurser saml att redovisningskontrollen förbättras i jämförelse med vad som nu gäller för s.k. fatligkonkurs får anses uigöra vägande skäl för en reform.

Vidkommande frågan om övergång lill ordinär konkurs har samfundel den uppfattningen att inga olägenheter eller beaktansvärda merkostnader skulle uppstå därigenom atl utbyte av tillsynsorgan genom förordnande av RO sker och all — enligt samfundets ovan redovisade ståndpunkt — konkursförvaltningen efter övergången äger rum under medverkan av RO i slorl selt enligt de regler som nu gäller. Domareförbundet: De skäl, som enligt förbundets mening leder till atl

Prop. 1978/79:105 589

lillsyn över konkursförfarandét inte bör utövas av kronofogdemyndighelen, har främst giltighet beträffande de ordinära konkursema. Ifråga om de mindre konkurserna lorde knappast föreligga behov för en kunnig förvaltare alt samråda med tillsynsmyndigheten om förvaltningsåigärder. Kronofogdemyndighel bör dock ändå inte vara tillsynsorgan i dessa konkurser, efiersom statsverket genom kronofogdemyndighelen ofta är den störste borgenären. Förbundet är emellertid inte främmande för tanken all i flertalet av dessa konkurser någon särskild lillsyn utöver den som kan utövas av konkursdomaren icke erfordras. Därvid har förbundel beaktat de höga kvalifikationskrav som även i dessa konkurser skall ställas på förvaltaren.

Förvallare bör utses i alla konkurser (bortsett från de i propositionsförslaget angivna mindre dödsbokonkursema). Förbundet avvisar den i avsnitt 6.2.2 anlydda möjlighelen att avvara förvaltare i vissa konkurser, i vilka lillsynsorganet skulle fullgöra förvaltaruppgifter.

Kronofogdeföreningen: Förvaltare behöver inte utses i samtliga konkurser. Kommittén har antytt det otjänliga i all tillsätta förvallare i konkurser, där del är uppenbart att tillgångar saknas. Förslaget i denna del tar emellertid inte hänsyn till den utveckling som i prakiiken framtvingats i fråga om de s.k. falligkonkurserna. Många konkurser handläggs numera enligt 185 8 KL trots att tillgångar finns i storleksordningen c:a 20-30.000 kronor. Det har befunnits ralionelll alt KFM och gode mannen i samråd och med gäldenärens medgivande realiserar tillgångarna. Behållna medel utdelas till de enligt bouppieckningen bäst prioriterade borgenärerna. Förfarandet är smidigt och kostnadsbesparande samt överensstämmer i stora drag med förslaget om handläggning av mindre konkurser. Föreningen anser att man i del föreslagna nya systemet kan underlåta alt utse förvallare i de konkurser, som f n. handläggs som fattigkonkurser. KFM:s resurser bör utnyttjas för en snabb och billig avveckling i de fall boet kan antas inte förslå till de kostnader, som uppkommer i ordinär konkurs.

Bankföreningen: Kommitténs förslag överensstämmer i slort sett med del förslag som kommittén framlade i sitt delbetänkande "Förenklade konkurser m.m.".

Bankföreningen anförde i sitt yttrande över delbetänkandet atl del förenklade förfarandet borde spara myckel arbele och kostnader. Bankföreningen fann atl förslaget om förenklad konkurs var väl förtjänt atl läggas lill grund för lagstiftning. Bankföreningen har alltjämt samma uppfattning.

Bankföreningen tillstyrker förslaget atl förvallare skall utses även i mindre konkurser och atl lika höga kvalifikationskrav skall ställas på förvallare i mindre som i ordinära konkurser.

Äv samma principiella skäl som tidigare anförts motsätter sig bankföreningen alt kronofogdemyndigheten skall få utöva tillsynsorganels funklioner. Del ligger nära till hands atl med hänsyn lill de begränsade uppgifter, som är förenade med tillsynsfunktionen i mindre konkurser, i stället anförtro denna åt konkursdomaren.

Prop. 1978/79:105 590

Bankföreningen motsätter sig ocksä den alternativa lösningen enligt vilken tillsynsmyndigheten i de konkurser, där det är uppenbart alt gäldenären saknar tillgångar, skall fullgöra de uppgifter som normalt ankommer på förvaltaren.

Bankföreningen inslämmer i de skäl. som kommittén anför mot den alternativa lösningen, och vill särskilt underslryka viklen av alt ell system, där förvaltare som regel inte tillsätts i de tillgångslösa konkurserna, skulle motverka möjligheterna atl upprälthålla en kår av advokaler och andra personer med speciell inrikining på konkursförvallning. Den alternativa lösningen bör inte genomföras oavsell om tillsynsfunktionen skall utövas av kronofogdemyndighelen eller av RO i egenskap av lillsynsorgan.

Sparbanksföreningen: Föreslagna regler för mindre konkurser synes ändamålsenliga och tillstyrkes.

Sveriges jöreningsbankers förbund: Slutligen vill förbundet tillstyrka den föreslagna regleringen såviu gäller mindre konkurser.

LRF: Vad avser förvallarskapet i mindre konkurser noterar LRF riksdagens avslag på prop. 1975/76:210. innebärande alt kronofogdemyndighel i regel skulle vara förvallare i sådana konkurser. Departementschefen framhåller också i tilläggsdirektiven lill kommittén atl han delar riksdagens beiänkligheier mol all kronofogdemyndigheterna skall handha konkursförvallningen i mindre konkurser och alt kommittén bör ulgä från alt förvaltningen i princip skall ankomma på advokal eller molsvarande. Kommittén har föreslagit all förvaltaren i mindre konkurser i princip skall ha samma kvalifikationer som förvaltare i ordinär konkurs, vilket innebär att advokaler i allmänhet kommer i fråga. Med hänsyn lill vad sålunda förekommii anser sig LRF böra godta den föreslagna förvaliarlösningen i mindre konkurser.

Vad angår de mindre konkurserna kan anföras andra synpunkier än beträffande de ordinära konkurserna. I mindre konkurser saknas tillgångar hell eller nästan helt. Förhållandena är relalivi okomplicerade och några rällssäkerhelsproblem torde knappast uppkomma; ofta är endast staten borgenär och av skulderna utgöres i regel omkring hälften av skatteskulder. Det kan vara lämpligt att konkursdomaren i sådana fall utser kronofogdemyndighet som lillsynsorgan. Kronofogdeallernalivet skulle kunna vara huvudregel därest inte i det enskilda fallet särskilda skäl föreligger häremot.

Vad avser förvaltarens ställning i mindre konkurser synes det lämpligt att denne erhåller en självsiändig ställning och beslutanderätt, dock med skyldighet att i väsenlliga frågor la koniaki med och höra berörda borgenärer.

Ackordscentralen: Enligt ackordscentralens mening bör konkursdomslolen vara tillsynsmyndighet också i mindre konkurser, varjämte det bör vara möjligt att utse granskningsman även här. Informationen lill borge-

Prop. 1978/79:105 591

närerna bör kunna begränsas lill all förvaltningsberättelsen tillställs dem.

Handdskarnmarförbundei: Förbundet vill beträffande den föreslagna regleringen av handläggning av mindre konkurser lill en början uttala sin tillfredsställelse över förslaget att förvaltare liksom lidigare normalt skall vara advokal. Beiräffande reglerna för tillsyn i mindre konkurser vill förbundet hänvisa till vad som ovan sagts om lillsynsmyndighel i ordinära konkurser. Således finns även för de mindre konkursernas vidkommande invändningar mol all låla kronofogdemyndigheterna ulöva lillsyn över förvaltningen. Betänkligheterna inför en sådan ordning kan i och för sig vara begränsade då tillsynen i mindre konkurser i allmänhet kan inskränkas till ell minimum och något behov av samråd mellan konkursförvallare och lillsynsmyndighel inie föreligger i någon siörre ulsiräckning. Då förbundel emellerlid inie kan acceplera kronofogdemyndigheierna i de ordinära konkurserna synes det mindre lämpligt att endast för de mindre konkursernas vidkommande anlila deras Ijänsler. Samtidigt torde del slä klarl all även om de föreslagna reglerna om mindre konkurser förväntas komma alt om-falla fler konkurser än de nuvarande falligkonkursreglerna något behov av en rättens ombudsman icke föreligger. Förbundel vill med anledning härav ifrågasätta om inte den tillsyn som behöver ske i dessa konkurser enklast kan ulföras direkt av konkursdomaren. I övrigi har förbundel inget alt erinra mot förslagels uiformning i denna del.

Lokala skattemyndigheten i Siockholm: (Myndigheien) är av den beslämda meningen all alla konkurser oavsell sioriek bör handläggas på samma sätt, möjligen med undantag för s.k. dödsbokonkurs. 1 ell stort antal fall har det visal sig all 77 a 8 uppbördslagen missbrukats, och atl enligt 77 8 uppdebiterade belopp inte eriagts till statsverket.

1 många fall beror delta på medvelna manipulationer från företagares eller företrädares sida innebärande alt utmätningsbara lillgångar inte längre är direkt nåbara. Del är därför när del gäller näringsidkares s.k. falligkon-kurser, av lika viki som vid normala konkurser, all undersökning görs huruvida gäldenärsbrott föreligger.

7.3 Taxor i mindre konkurser

JK: Mol bakgrund av min erfarenhel av taxor i rältshjälpsärenden är jag myckel skeptisk lill taxor i konkurser. Jag vill erinra om alt det under förarbetena till rätlshjälpsreformen fömtsattes alt saktaxor skulle kunna utarbetas i praktiskt tagel alla mål och ärenden vid de allmänna domslolarna. Trois della har vi f.n. endasl en saklaxa (i äklenskapsskillnadsmål). För brottmål gäller en limkoslnadstaxa. Enligt min mening är ett taxesystem inte ägnal all leda till lägre kostnader.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Hovrätten tillstyrker kommitténs
förslag om taxa i mindre konkurser och ifrågasätter om inte taxesyslem
skulle kunna komma till användning i vidare utsträckning.

Prop. 1978/79:105 592

Göteborgs tingsrätt: Vid Göleborgs tingsrätt lillämpas — efter överenskommelse med de advokaler som anlilas som gode män - ell syslem vid prövningen av arvode lill god man som liknar en saktaxa, se bilaga 1". Tingsrätten anser det lämpligt alt så långt som möjligl införa läxor.

Domstolsverket: Arvode lill förvallare föreslås beslämmas efter ta.xa i de mindre konkurser som avskrivs p.g.a. att boel ej förslår lill bestridande av konkurskosinaderna. Domstolsverket, som har erfarenhel av laxearbete inom ramen för den allmänna rättshjälpen, är berett att pålaga sig uppgiften att ularbeta en sådan taxa.

8 Gäldenärens skyldigheter m. m.

RÅ: När det gäller gäldenärens rörelsefrihet under konkursen föreslår kommittén ell generellt förbud för gäldenären all ulan tillstånd av förvallaren resa utomlands. Kommittén föreslår vidare atl förvaltaren bör ges möjlighet att inski"änka gäldenärens rörelsefrihet även vid resor inom landet (88 8)- De föreslagna inskränkningarna är enligt min mening alltför ingripande. Som allmän förutsättning för alt inskränka gäldenärens rörelsefrihet bör i vart fall gälla atl det skäligen kan befaras alt han skall undandra sig sina skyldigheter. Della är ell grundläggande rättssäkerhelskrav. Föreskrifterna om tvångsmedel under konkurs kan lämpligen utformas i enlighet med motsvarande bestämmelser på konkursansökningsstadiet (14 b 8). Som jag lidigare har framhållil bör frågor om tvångsmedel handläggas av åklagare och domstol.

Sammanfattningsvis vill jag bestämt avstyrka förslaget atl införa någon form av automatiskt verkande tvångsmedel. Jag förordar atl frågorna om tvångsmedel mol konkursgäldenär överarbetas. Riktmärket för en reglering av dessa frågor bör vara att åsiadkomma ett system som är bättre anpassat lill förhållandena i del enskilda fallel och som lillgodoser berättigade rättssäkerhelskrav (jfr häklningsutredningens belänkande (SOU 1977:50) Häklning och anhållande).

Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt: De föreslagna reglema om gäldenärens rörelsefrihet under konkursen och — i än högre grad — före konkursen innebär välbehövliga skärpningar. Förbud för gäldenären att under hela konkursen lämna landet ter sig numera oundgängligt. Reseförbud som inte är förenat med möjlighel till omhändertagande av gäldenärens pass är föga mer än ell slag i luften. Det är därför gott och väl atl en rält omhänderta passet föreslås införd. En förutsättning för omhändertagande bör enligt kommittén vara atl del skäligen kan befaras all gäldenären ulan förvaltarens samtycke lämnar landet. Mol denna begränsning av rälten all omhänderta passet ställer jag mig frågande. Naturiigi och me-

* Denna bilaga här utesluten.

Prop. 1978/79:105 593

ra adekvat skulle del vara att förena del legala reseförbudel med en generell regel om skyldighet för gäldenären att överlämna sitt pass till förvallaren. En sådan regel skulle på ell betydligt effeklivare sätt försvåra för gäldenär som har för avsikt att överträda reseförbudet. Ty det är orealistiskt alt tro alt förvallaren alllid kan hålla sig så väl underrättad om gäldenärens mått och sleg all han kan ingripa när fog finns.

Överåklagaren 1 Göteborgs åklagardistrikt: Häktningsinstitutel i konkurs kommer atl bli svårbemästrat. Häktning torde bli akluell endast i ett fåtal fall. Dessa kommer med all sannolikhet för del mesta alt gälla komplicerade konkurser, som kräver lång utredningstid. Kommittén har i denna fråga inte närmare utvecklat hur de problem som därvid uppkommer skall lösas. Möjligen kan i en snabbt insatt brottsutredning frihetsberövan-det övergå i en häklning på grund av brott.

Länsåklagaren i Stockhohns län och Gotlands län: Det lorde kunna antas att dessa tvångsmedel kommer lill användning företrädesvis i mål där omständigheterna ger stöd för antagande att brottsligt förfarande från gäldenärens sida kan misslänkas. Äv denna anledning kan del ifrågasättas om inte åklagaren regelmässigl bör skyndsamt underrällas så snarl dessa tvångsmedel påkallas. Delta skulle säkerligen medföra alt brottsutredning kan inledas på ett betydligt tidigare skede än som eljest vore möjligl. Utredningstekniskt skulle också en del vara alt vinna genom en sådan ordning. Bl.a. skulle exempelvis användning av reella tvångsmedel kunna samordnas med konkursförvaltningens iniresse (se ovan) av alt omhänderta bokföring etc.

Länsåklagaren 1 Blekinge län och Kronobergs lån: Jag ställer mig (vad gäller 88 8) tveksam till om verkligen alla förvaltare har sådana kvalifikationer all de kunna anförtros alt handhava sådana tvångsmedel, som påminna om reseförbud.

Länsåklagaren i Malmöhus län: Efter genomläsande av vissa delar av betänkandet får man nästan intrycket alt kommittén belraklar konkursgäldenären som en potentiell förbrytare, som måsle hållas under kontroll alltifrån del konkursansökan avgetls till dess konkursen är avslutad. Detla framkommer bl.a. i den föreslagna skärpningen av 94 och 96 88. Min egen erfarenhel ger inte belägg för atl del finns något verkligt behov av en beslämmelse att en gäldenär skall kunna hämtas och häktas blott och bart på ett förmodande att han skulle vilja undandra sig att fullgöra sina i lagen stadgade skyldigheler som konkursgäldenär. Det förefaller mig vara en påtaglig skiljaktighet mellan å ena sidan kommitténs inställning lill frihetsberövanden och ä andra sidan de synpunkier som nu förs fram beträffande anhållande och häklning i brottmål.

Att även förutvarande ställföreträdare för juridiska personer skall ha skyldigheler enligt 96 8 får emellerlid anses vara en utmärkt regel. Det kan påpekas, all åtal för gäldenärsbrott ej sällan väcks även mol sådana "avhoppade" ställföreträdare, ibland till och med endasl mol dessa. 38 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 105

Prop. 1978/79:105 594

Göta hovrätt: Kommitténs förslag rörande inskränkning i gäldenärens rörelsefrihet före och under konkursen samt om hämlning synes alltför långtgående. Det finns i detta sammanhang anledning särskilt framhålla atl tvångsmedlen i konkurs inte skall lillgodose andra syften än all säkerslälla gäldenärens medverkan i konkursulredningen. Syftet alt säkra lagföringen för brottsligt förfarande tillgodoses av de straffprocessuella tvångsmedlen. Enligt hovrättens mening bör i försia hand reseförbud användas för att säkra gäldenärens medverkan i konkursutredningen. Även detla tvångsmedel är emellerlid ingripande för den enskilde och bör endast användas när det är nödvändigt för alt konkursutredningen skall kunna genomföras. Generellt reseförbud bör därför inte föreskrivas. I stället bör konkursdomaren på yrkande av förvaltaren kunna beslula om reseförbud. Före konkursen bör reseförbud kunna beslutas på yrkande av borgenär. Det bör innefatta förbud atl ulan konkursdomarens samlycke lämna rikel och vara förenat med skyldighet att lämna ifrån sig pass. Om gäldenär överträder förbudet eller vidtar åtgärd i syfte alt lämna riket eller inte efterkommer skyldigheten alt lämna ifrån sig pass, måste han kunna häkias. Häklning bör också kunna tillgripas utan föregående reseförbud om sådant finnes uppenbart otillräckligt. Förbud för gäldenären att lämna viss ort inom rikel synes opåkallat och dess efterlevnad är dessutom svår atl kontroUera. De föreslagna reglerna härom bör utgå. Inte heller synes det nödvändigi alt ge regler om häktning när det inte finns anledning befara att gäldenären skaU lämna riket. För sådana fall bör det vara tillräckligt att gäldenären kan hämtas till inslällelse inför rätlen eller konkursförvaltaren. Ifrågavarande bestämmelse om häklning i 94 8 i förslaget bör därför enligt hovrättens mening utgå.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Hovrätten kan i huvudsak instämma i de uppfattningar kommittén givit ullryck för i förevarande avsnitt.

Hovrätten har ovan ställt sig avvisande till atl förvaltaren över huvud tagel får befogenhei all personligen ulöva ivång mol gäldenären. Hovrällen intar samma ståndpunkt i nu förevarande fall. Enligt hovrättens mening bör det ankomma på polismyndighet att verkslälla omhänderlagande av pass. Hovrällen vill även ifrågasätta om den i 88 8 2 st. i förslaget angivna förutsättningen för omhänderlagande av passet tillräckligt tillgodoser behovet av atl kunna hindra en gäldenär alt lämna landet. För att mera effektivt säkerslälla efterlevnaden av reseförbudel vore det enligt hovrättens mening en bättre ordning, om konkursgäldenär i samband med konkursbeslutet ålades all lämna ifrån sig passet till polismyndigheten. Regleringen bör därvid kompletteras med en föreskrift för konkursdomaren att underrätla polismyndigheten om konkursbeslul.

I 14 a 8 hänvisas lill 15 kap. i rättegångsbalken medan 14 b § endast gör hänvisning till 5 och 6 88 i nämnda kapitel. För alt få lill stånd ett skingringsförbud måste borgenären sålunda visa sannolika skäl för sin lalan.

Prop. 1978/79:105 595

Motsvarande villkor gäller enligt förslaget inte för att gäldenären skall kunna åläggas reseförbud eller häktas. Del lorde väl knappast ha varit kommitténs mening all kraven skall vara strängare för all fä vidlaga ålgärder mol gäldenärens egendom än mot denne personligen.

Ulan atl vilja avstyrka den föreslagna regleringen i 14 b 8 om häktning vill hovrätten dock ifrågasätta om del i praktiken någonsin går atl häkta en gäldenär på de i paragrafen angivna grunderna. Konkursdomarens eller konkursdomslolens beslutsunderlag förutsätts sålunda kunna komma atl utgöras av endast borgenärens uppgifier. Atl på det tidiga siadium varom här är fråga, utan förhandling och ulan hörande av gäldenären, meddela häktningsbeslul lorde sannoliki de flesta domare hesitera inför.

Hovrätten vill invända mol kommitténs ullalande på s. 195 all gäldenären bör friges om konkursansökningen ogillas. Enligt hovrättens mening skall — i överensstämmelse med vad som gäller i brottmålsprocessen efter frikännande dom — häktningen alllid hävas i sådana fall. Del skulle vara i hög grad stötande att hälla gäldenären häktad under en långdragen process, om ansökningen är så oklar all den ej bifaUes redan i försia inslåns.

Hovrällen framhåller även behovet av rättsligt biträde vid häktning i samband med konkurs. Sådani lorde lämpligen kunna beredas den som skall häktas genom förordnande av offentligt biträde enligt rällshjälpslagen.

Stockholms tingsrätt: Kommitténs förslag om möjlighet alt begränsa gäldenärens personliga rörelsefrihet under konkursen och därigenom minska riskerna för att han avviker utomlands innebär väsentligt ökad befogenhet för förvallaren att ingripa mot gäldenär som söker undandra sig sina förpliktelser enligt konkurslagen. De vidgade möjlighelerna lill ivångsingripande som kommittén föreslår synes emellertid påkallade. Tingsrätten tillslyrker därför förslaget i denna del.

De av kommittén föreslagna reglema om att frihelsinskränkande åtgärder — reseförbud och häktning— skall kunna tillgripas mot gäldenär redan innan denne försatts i konkurs saknar hell motsvarighet i nu gällande konkurslag. Enligt tingsrättens mening inger del från rältssäkerhetssynpunkt starka betänkligheter all införa möjlighet alt redan innan konkursbeslul meddelals ingripa mol gäldenären i varje fall med sådan staikl frihelsinskränkande ålgärd som häklning. Betänkligheterna försiärks av den vaga utformning som bestämmelsema fått. Fömtsättningama för all konkursdomaren eller rälien på begäran av borgenär skall kunna meddela gäldenären reseförbud i avvaklan på prövning av konkursansökan är enligi förslagei I) all ansökningen ej genasl bifalles, 2) all del är sannolikt atl gäldenären under en konkurs kommer all undandra sig skyldighet eller överträda förbud som föreskriviis i konkurslagen och 3) all del föreligger särskilda skäl för åtgärden. För häklning gäller som ytterligare fömlsäitning all reseförbud finnes uppenbarl otillräckligl. I den föreslagna lagtexten anges ej uttryckligen all en fömtsättning för häklning är atl borgenären visal sanno-

Prop. 1978/79:105 596

lika skäl för atl gäldenären är insolvent och att det därför kan antas alt han kommer atl försällas i konkurs.

1 motiven lill bestämmelserna om reseförbud och häktning (s. 194) uttalar emellertid kommittén att det ligger i kravet pä särskilda skäl all del måste kunna antas all konkursansökningen leder till bifall. Efiersom syftei med de föreslagna bestämmelserna är att säkerslälla gäldenärens medverkan i utredningen vid konkursen, börenligt tingsrättens mening bestämmelserna utformas så att därav framgår alt som en första fömtsättning för reseförbud eller häklning gäller alt borgenären kan visa sannolika skäl för alt konkursansökningen skall bifallas.

Tingsrätten delar kommitténs uppfattning att del bör införas möjlighet att, sedan konkursansökan gjorls, förordna om skingringsförbud på gäldenärens egendom. I fråga om ulformningen av lagtexten i 14 a 8 gör emellerlid tingsrällen samma invändning som i avsnilt 3.2.2.2 i fråga om 14 b 8. Den föreslagna lagtexien bör således utformas så att därav framgår all som en försia förutsättning för skingringsförbud gäller att borgenären kan visa sannolika skäl för all konkursansökningen skall bifallas.

Kommittén bygger siu förslag till bestämmelser om obligatorisk edgång på atl den nya regleringen bör utgå från principen all alla ställföreträdare för juridisk person är skyldig all avlägga ed men samiidigi ge möjlighet till undantag. Den praxis som tillämpats vid tingsrätten har uigåll från samma princip. Sålunda har till edgång kallats alla slällförelrädare men i den mån det visats all någon av dem hell saknat kännedom om boets tillgångar och skulder har han ej behövt avlägga ed. Denna ordning har visat sig fungera tillfredsställande. Kommitténs förslag till reglering av den obligatoriska edgången synes tingsrätten väl avvägl och ägnal alt undanröja de lolkningssvårigheter som ulformningen av nu gällande bestämmelser gett upphov till. Vad nu sagts gäller även kommitténs förslag till bestämmelse om fakultativ edgång. Tingsrätten tillslyrker därför i förevarande avsniii framlagda förslag.

Borås tingsrätt: Mol de i förslagei upplagna besiåmmelserna om frihels-inskränkningar finns ej annal atl erinra än all det lycks onödigt hårt alt gäldenären under hela konkursliden skall vara förbjuden alt utan tillstånd av förvaltaren resa ulomlands. Beiräffande förutvarande slällförelrädare för juridisk person bör bestämmelsen utformas så atl det för reseförbud skall krävas positivt beslul därom av förvaltaren. 1 övrigt kan del obligatoriska förbudet sträcka sig lill förslagsvis försia borgenärssammanlrädet och därvid fullgjord edgång.

Västerås tingsrätt: Tingsrälten har erfarit alt svårigheler ofta uppkommer när det gäller att förmå gäldenär till avsedd medverkan i konkurs. Detla gäller särskilt gäldenär som inför förestående konkurs eller omedelbart därefier beger sig ulomlands. De föreslagna ändringarna lillgodoser därför ett praktiskt behov. Motsvarande bedömning gör tingsrätten beträffande den föreslagna ändringen i 93 8 2 st. konkurslagen angående skyldig-

Prop. 1978/79:105 597

hel för annan än gäldenären att avlägga bouppieckningsed. Ulöver vad som föreslås synes det lämpligt att 1518 intaga en bestämmelse om åläggande för förvallaren att genast underrätta gäldenären om dennes skyldigheler under konkursen.

Domstolsverket: Under konkursen skall gälla ell förbud för gäldenären att resa ulomlands. Förvaltaren skall dock få medge undantag härifrån. Förvaltaren skall också ges befogenhet alt omhändertaga gäldenärens pass. Domstolsverket godtager all gäldenären under konkursen i princip förbjuds lämna landet. Från den utgångspunkten lorde det böra övervägas om inte ett omhänderlagande av gäldenärens pass skall vara obligatoriskt. Med en sådan ordning skulle onödiga motsättningar i samarbelel mellan förvallaren och gäldenären kunna undvikas. Av samma skäl bör lillsiånd för gäldenären att resa utomlands (och åierfå passet) ges av konkursdomaren. Beträffande möjligheten att förbjuda gäldenären atl byta vistelseort inom rikel. ifrågasätter domstolsverket om ett sådant förbud är verksamt. Undandrager sig gäldenären all frivilligt medverka vid konkursulredningen finns möjlighelen lill hämlning och häklning. I de fall gäldenären uppträder lojalt, ter sig ett inrikes reseförbud onödigt ingripande. Den nuvarande bestämmelsen om reseförbud i 88 8 konkurslagen lorde ha tillkommit i en tid då kommunikationerna var dåligt utvecklade och gäldenären inte kunde tillräckligt snabbi inställa sig hos förvaltaren. Numera kan bestämmelsen inte motiveras av sådana hänsyn och bör därför upphävas.

RSV: Skingringsförbud skiljer sig från kvarstad i verkställighelsledel. Verkslällighel av skingringsförbud — till skillnad från verkställighet av kvarslad — förutsätter alt förbudet delges svaranden (och om det riktas mol Iredje man också med denne). Delgivningen verkställs på sökandens anmodan av utmätningsman. Ätt handläggningen av en konkursansökan fördröjs, dvs. de fall i vilka del föreslagna skingringsförbudel kunde användas, kan ofta ha sin grund i just delgivningssvårigheter. Enligt verkels mening bör därför förevarande paragraf kompletteras så alt i angivna sUua-lioner möjlighel ges alt också besluta om kvarslad.

RSV tillstyrker det föreslagna generella förbudet för konkursgäldenär atl utan förvaltarens samlycke lämna landet. Verket delar också kommitténs uppfattning atl gäldenärens möjligheter all lämna landet i strid med förbudel bör så långt möjligl begränsas. I delta syfte bör därför enligt verkets mening, om ell generellt reseförbud accepteras, konkursgäldenärens pass alUld omhändertas i samband med konkursbeslulel. Delta innebär inte på något vis all konkursgäldenärens inlressen åsidosätts på ett otillbörligt sätt. Denne är ju efter konkursbeslulel ändå underkastad det generella reseförbudet. Det kan knappast heller göras gällande atl konkursgäldenären skulle ha något behov av passet för annal ändamål, t.ex. som legitimationshandling.

Om passet alltid las från gäldenären behöver förvallaren inte ägna sär-

Prop. 1978/79:105 598

skild uppmärksamhet åt frågan om anledning finns atl befara att gäldenären avviker ulomlands. Därigenom undviks de fall där gäldenären döljer sina planer och förvallaren därför inte fråntar honom passet trots atl så borde skett. Ell på diskretionär bedömning grundat omhändertagande kan också vara ägnal all försämra de forlsatta kontakterna mellan förvaltare och konkursgäldenär.

Omhändertagande av pass i andra fall, t.ex. omhänderlagande före konkursbeslulel eller från annan än konkursgäldenären, bör däremot prövas särskilt i varje enskilt fall.

Bestämmelsen om fakultativ edgång enligt 93 8 bör äga tillämpning även i mindre konkurser. I 185 d 8 bör därför hänvisas även till 93 8. Lika starka skäl som i ordinär konkurs kan anföras för att i mindre konkurs kunna ålägga edgång för t.ex. förutvarande slällförelrädare för juridisk person. Som lidigare sagts finns del minsl lika stor risk för illojala eller illegala förfaranden i mindre konkurser och de möjligheter till säkrare utredning som följer av 93 8 är därför behövliga även när konkursen handläggs i denna ordning.

Kronofogdemyndigheten i Stockholm: Slulligen har vi inte något att erinra mol de skärpningar som föreslagils i syfte att gäldenären effektivare skall kunna hindras från att dra sig undan sina skyldigheter i samband med konkurs.

Kronofogdemyndigheten i Göteborg: Föreslagna 14 a 8 om skingringsförbud bör kompletteras med bestämmelser som i angivna situationer ger möjlighel alt besluta om kvarstad. Härigenom kan lös egendom säkerställas vilket skingringsförbudel inte medger. I förtydligande syfte bör också — i vart fall i motiven — anges alt borgenär måste ansöka om verkställighet av konkursdomarens förbud hos behörig KFM.

Kronojögdemyndlgheien i Borås: Kfm anser förslaget om gäldenärens skyldigheler vara väl underbyggt.

Kronojögdemyndlgheien 1 Kristianstad: I jämförelse med tiden för gällande konkurslags tillkomst är del nu vanligare och lättare att, i syfte att undandra det allmänna och andra borgenärer egendom, bege sig utomlands. Ändringen i 88 8 bör ha stor praklisk betydelse för effektivisering av konkursförfarandet. Tillsynsmyndigheten lorde ofta ha kännedom om gäldenären och bör kunna lämna upplysning om behovet av tvångsmedel. Tillsynsmyndigheten bör därför höras i denna fråga i ett lidigt skede av konkursen. Del har förekommii all polismyndighet när fråga varit om hämtning av gäldenär ansell sig förhindrad alt öppna låst dörr. Det torde vara av behovet påkallat all i administrativ ordning föreskriva alt polismyndighet i hämtningsfall i konkurs skall kunna bereda sig tillträde till lokal där gäldenären finns även om dörren är låst.

Tidigare har den situationen kunnai uppstå att vid tiden för konkurs ing-

Prop. 1978/79:105 599

en varil behörig slällförelrädare för juridisk person. Genom 93 8 2 si. i föreslagen lydelse kan även styrelseledamol som avgått förpliklasatl avlägga bouppieckningsed. Samma problem föreligger beiräffande delgivning av uppmaning enligt 4 8. Det skulle undanröja svårigheter alt försälla juridisk person i konkurs om molsvarande stadgande tillkom beträffande delgivning av uppmaning enligt 4 8.

Förslaget om effektivisering av tvångsmedlen mol gäldenären i konkursens inledningsskede lorde fylla ett viktigt behov.

Kronofogdemyndigheten i Örnsköldsvik: Reglerna om bouppteckningsed i 91 8 blir genom lagrummet tillämpliga i mindre konkurs men däremot inte vad som sägs om avläggande av ed i 93 8. Enligt denna kan annan än gäldenären åläggas atl under konkurs avlägga ed. Inte heller reglerna om borgenärsed är tillämpliga. Betr. de sistnämnda finns det klart utlalal i prop.-förslaget s. 209.

Jag anser del som en brist atl inte ens möjlighet finns alt ålägga annan än gäldenären atl avlägga ed. Idag väljes konkurs i de fall man under indriv-ningsarbelet gentemot en gäldenär ifrågasätter att annan person sitter inne med kunskaper om gäldenärens ekonomi (se sid. 28 av den preliminära utgåvan av Konkurs och ackord). Denna möjlighet kommer om förslaget godtages i sin nuvarande form på denna punkl att vara utesluten i framtiden. Det kan vara myckel svårt alt på förhand avgöra, om konkursen kommer att handläggas som ordinär eller i förenklad ordning.

Såväl 93 8 som 116 8 bör vara tillämpliga i mindre konkurs.

AMS: De föreslagna reglerna om tvångsmedel - såväl före som under konkursen — mot tredskande gäldenärer tillstyrkes ävenledes. Likaså biträdes förslaget angående den personkrets som kan göras till föremål för tvångsmedel då gäldenären är en juridisk person.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Genom bestämmelsema i 88 8 föreslår kommittén en ytterligare inskränkning i gäldenärens rörelsefrihet, som avses omfatta den tidsperiod under vilken konkursen varar, mol tidigare endasl fram lill lidpunkten då gäldenären avlagi bouppteckningsed. Länsstyrelsen finner förslaget vara väl moliverai. Mol bakgrund av vad länsstyrelsen ovan anförl angående förvaltares möjligheler atl ulöva tvång, föreslår länsstyrelsen dock, atl förvaltaren i de fall konkursgäldenär vägrar lämna ifrån sig gilligl pass bör erhålla biträde av tillsynsmyndighet för all få lillgång till detta.

Lånsstyrelsen 1 Göteborgs och Bohus län: Likaså tillstyrker länsstyrelsen de föreslagna utvidgade möjlighelerna all inskränka gäldenärens frihel i syfte all hindra honom från all dra sig undan sina skyldigheler i konkursen. 14 a 8 i konkurslagsförslagel bör emellerlid omformuleras med lanke på lagberedningens förslag om sammanslagning av kvarstad och skingringsförbud till ell gemensami institut, benämnt kvarslad.

USS: I della sammanhang efterlyser USS slutligen möjligheter för bor-

Prop. 1978/79:105 600

genärerna atl då konkursansökan har ingetts till rätten begära atl räkenskaper och liknande handlingar får tas om hand om s.k. sabotagerisk bedöms föreligga. Ett sådani beslul bör då kunna fallas av konkursdomaren eller rätten. Bestämmelser av detla slag torde kunna inarbetas i 14 a 8 kommitléförslaget.

USS har även varil inne på tanken atl föreslå bestämmelser, som gör del möjligt för kronofogdemyndighet att på eget initiativ eller på begäran av borgenär företa någon form av revision i fråga om gäldenärs ekonomiska förhållanden redan innan konkursansökan har ingeits. En förutsättning skulle vara alt gäldenären varil föremål för exekuliva åtgärder på grund av upprepade belalningsförsummelser. En sådan ordning bör kunna ge avsevärda preventiva effekier och i vissa fall avslöja begynnande obestånd på ett förhållandevis tidigt skede. Efiersom regler av della slag saknar direkl anknytning till konkurslagen, avstår USS från all vidare utveckla denna tankegång.

I fråga om bestämmelsema avseende skingrings- och reseförbud i 14 a 8 och 14 b 8 kommitténs förslag till ändring i konkurslagen vill USS göra följande anmärkningar.

Skingringsförbud kan knappast anses utgöra något verksamt medel mol gäldenär. som misslänks ämna sabotera ett kommande konkursförfarande. Del straffhol. som vilar över en sådan gäldenär, torde mera sällan avhålla honom från atl företa obehöriga ålgärder med sin egendom. En förbättring är atl byta ul inslilulel skingringsförbud mot kvarstad.

Äv förslaget framgår att förvaltaren under vissa omständigheter äger omhänderta och/eller förvara gäldenärs pass. Bestämmelserna återfinns i 88 8 kommitléförslaget. De innebär alt förvaltaren får använda tvång mol gäldenären i enlighet med 54 8 samma förslag. USS kan inte godta alt förvaltare, som inte lillhör myndighei eller kan jämställas med en sådan, betros med befogenheler av detta slag. Beslut som inskränker gäldenärs rörelsefrihet bör i alla situationer meddelas av myndighet eller domstol. Verkställighetsåtgärder med anledning av sådana beslut bör få företas endasl av exekuiiv myndighet eller polis. I linje härmed bör omhändertaget pass förvaras hos beslulsmyndigheten eller i förekommande fall — då domstol förordnat om reseförbud — hos den som har verkställt beslutet.

Advokatsamfundet: Mot förslaget lill föreskrifter om konkursgälde-närers skyldigheler och rätlen för konkursförvaltaren att begagna tvångsmedel har samfundel ingen annan erinran än alt det måste ifrågasättas om det finns lillräcklig grund för bestämmelsen i 88 8 första meningen i förslaget om förbud för gäldenären all under hela konkurstiden bege sig utomlands ulan förvaltarens tillstånd. Bestämmelsen är dessutom enligt % 8 försia stycket tillämplig även på styrelseledamot, verkslällande direktör eller likvidalor, som avgått senare än ett år före konkursansökningen. Enligt samfundels uppfattning är den "frihetsinskränkning" som det innebär såväl vid yrkesutövning som i privatlivet all nödgas begära tillstånd för ut-

Prop. 1978/79:105 601

landsresa kränkande och obefogad i andra fall än då flyklfara i samband med misslanke om broll kan föreligga. Del obligatoriska förbudet bör lämpligen kunna inskränkas till exempelvis tre månader efter konkursutbrollel och hell undvaras för personer som före konkursen avgått som slällförelrädare saml i övrigt ersättas med att konkursförvallare får möjlighel att förbjuda resa ur riket.

Sveriges föreningsbankers Jörbund: Beträffande de föreslagna föreskrifterna om gäldenärens skyldigheter ifrågasätter förbundet i likhel med samfundel, del berättigade i förbudel för gäldenären all under hela konkurstiden bege sig utomlands ulan förvaltarens tillstånd. Då konkursgäldenären är juridisk person är bestämmelsen tillämplig även pä styrelseledamot, verkställande direktör eller likvidalor som avgått senare än ett år före konkursansökningen. Enligt förbundels mening är förbud mol utlandsresa befogat endast då det finns flyktfara i samband med misslanke om broll. Det obligatoriska förbudel skulle förslagsvis kunna inskränkas lill en månad efter konkursulbrottet och inte alls avse personer som avgått som ställföreträdare.

Finansleringsföreiagens förening: I kommitténs förslag föreslås förbud för gäldenären att under hela konkurstiden bege sig utomlands ulan förvaltarens tillstånd. Bestämmelsen är lillämplig även på styrelseledamot, verkställande direktör eller likvidator, som avgått senare än ett år före konkursansökningen. Vidare föreslår kommittén i 14 b 8 bl.a. all om reseförbud är uppenbarl olillräckligt får gäldenären häkias. Detsamma gäller de företrädare för juridiska personer som nyss angetts.

Med utgångspunkt från de inlressen föreningen har all bevaka har föreningen i och för sig ingen anledning alt motsätta sig bestämmelser som innehåller en begränsning av gäldenärens eller dennes företrädares rörelsefrihet. Del är dock föreningens mening all de i föregående siycke nämnda reglerna leder för långl och därför bör modifieras. Del syns vara tillfyllest atl konkursförvaltaren ges en möjlighet all förbjuda resor lill utlandet. Fri-heisberövning bör enligt föreningens mening inte kunna ifrågakomma i andra fall än i samband med misstanke om brotl.

SACOISR: Det generella förbudet för konkursgäldenär all lämna landet bör tidsbegränsas till exempelvis tre månader efter konkursutbrollel.

Indusiriförbundei: Enligt kommiltéförslaget får i enlighel med 88 8 första stycket gäldenären icke under konkursen utan förvallarens samtycke begiva sig från riket. Enligt andra stycket samma paragraf får förvaltaren om del skäligen kan befaras alt gäldenären utan samtycke begiver sig från rikel omhänderta hans pass. Bestämmelsen är dämtöver enligt 96 8 försia siycket tillämplig även på styrelseledamol, verkställande direktör eller likvidator. som avgått senare än ett år före konkursansökningen.

Den föreslagna beslutsfunktionen för förvaltaren är en fråga av synnerlig principiell belydelse inte minst från rältssäkerhetssynpunkt. Förbundet finner dock ej anledning yllra sig över denna principfråga utifrån en sam-

Prop. 1978/79:105 602

manvägd bedömning. Här skall dock pekas på vissa negativa effekier förslaget i denna del kan få.

Innan sådana omständigheter föreligger atl beslul om konkurs skall meddelas kan i vissa fall möjlighel finnas till rekonstruktion av det kon-kurshotade förelagel. Byle av styrelseledamöter och verkställande direktör kan i en sådan situation vara av avgörande betydelse för företagels fortsatta bestånd. Inte heller kan bortses från att sådana åtgärder kan uppställas som villkor från kreditgivare och andra iniressenler. Inlresset från här berörda personer att ålaga sig nu ifrågavarande uppdrag avlar naturligtvis med vetskapen om ett hot alt såväl vid yrkesutövning som i privatlivet nödgas begära tillstånd för utlandsresa och i vissa fall kunna fråntas passet.

LRF: Förslagen om------- gäldenärens skyldigheler-- synes ända
målsenliga.

Handelskammarförbundet: I betänkandet föreslås atl konkursgäldenär under konkursen ska kunna förbjudas att lämna landet och hans pass ska kunna las ifrån honom. Förbud alt resa inom landet kan också åläggas honom. Vidgade möjligheter att hämla eller häkta gäldenären föreslås också. En skärpning av förevarande regler i den riklning som kommittén förordar är enligt förbundets uppfattning motiverad. Emellertid måsle ifrågasättas om ime kommittén i sitt förslag kommii atl inskränka gäldenärens rörelsefrihet mer än vad konkurssituationen normalt tarvar. Del synes sålunda omotiverat att införa en generell regel om utreseförbud ulan tillstånd för konkursgäldenär. I vart fall bör detla förbud inskränka sig till liden före gäldenärens konkursedsavläggelse. Förbundel vill också förorda att bestämmelserna härvidlag görs tillämpliga på styrelseledamol i konkursförelag som avgått före konkursen endasl under förutsättning all vederbörande avgått inom tre månader före konkursansökan.

Lokala skattemyndigheten i Stockholm: Kommittén anger (s. 92) att förutvarande ställföreträdare för gäldenär som är juridisk person ofta lämpligen bör medverka under boulredning. Så skall kunna ske betr. person som entledigats eller avgått senare än ett år före dag för konkursansökan. Så skall ske även om det med säkerhei inte kan visas hur lång tid som normalt förflyter mellan det all ell företags dåliga likviditet inträtt och dag för konkursansökan (jämför dock Kedner, förelagskonkurser (s. 296). (Myndigheten) anser den givna tiden för kort. Medvetna manipulationer i form av företagsöverlåtelser, inlagande av bulvaner som företrädare m.m. sker inte sällan före en ellårsgräns. Ulan all närmare motivera sitt slällningslagande föreslår (myndigheien) med hänsyn lill hittillsvarande erfarenheter atl gränsen sätts till minsl två år.

Prop. 1978/79:105 603

8 Resurs- och kostnadsfrågor

Lunsåklagaren i Blekinge lim och Kronobergs lån: När man föreslår en sädan reform, kan man heller inte underlåta att taga hänsyn till de kostnader som reformen kommer att medföra. Även om jämlikt 82 8 3 st. KL arvodet förrättens ombudsmän ej får bestämmas efter tid, kan varken denne eller konkursdomaren underlåta att laga hänsyn lill den nedlagda arbetstiden, när arvodel skall bestämmas. Del borde därtör ha varil möjligl med en stickprovsundersökning bland rättens ombudsmän för atl få klart för sig hur mycket lid de genomsnittligt lägga ned på sina uppdrag och hur de beräkna sin ersättning. Nästa steg skulle sedan vara alt ungefärligen avgöra hur stor tidsåtgången skulle bli för kronofogdemyndigheierna som tillsynsman eftersom deras och rättens ombudsmäns uppgifter ej till alla delar motsvara varandra. Med uigångspunki från genomsnittliga lönen för sådan personal på kronofogdemyndigheterna som skall handlägga tillsynsuppgifterna och lillägg för sociala kostnader skulle det sedan vara möjligl all beräkna de ekonomiska konsekvenserna av förslaget på denna punkl. Man har sålunda anledning att räkna med att nägra ytteriigaie tjänster inom exekutionsväsendet i landet komma all behövas. Därtill böra väl läggas ökade koslnader för allmäni ombud, sakkunnigl biträde eller revisor.

Göleborgs tingsrätt: Möjligen borde ett syslem liknande del för ersättning lill lillsynsorganel enligt schablon vara alt föredra även vid bestämmandet av konkursdomarens kostnader. Del bör vara möjligl atl beräkna ett normaibclopp som täcker konkursdomarens koslnader i form av expeditionsavgifter och kungörelser. Efter konkursbeslulel tas i normalfallet ut sammanlagt 140 kr i ordinär konkurs och 120 kr i förenklad konkurs. De olika delbeloppen avser avgift vid förordnande av förvaltare. RO och god man saml expeditionsavgifter vid kungörelser.

Storleken av kungörelsekostnaderna varierar beroende pä om flera kungörelser utfärdas samtidigt eller inte. Vid sådani förhållande kan man ifrågasätta varför vissa konkursbon skall belastas med större kostnader än andra. Den genomsnittliga kungörelsekostnaden torde för närvarande ligga över 300 kr. De totala expeditions- och kungörelsekostnaderna skulle alltså uppgå till 420-440 kr per konkurs. Om dessa koslnader kunde tas ut som ett schablonbelopp av motsvarande storlek i varje konkurs skulle adminislralionen förenklas. Då efterbevakning sker kräver konkursdomaren i Göteborgs tingsrätt enligt fast praxis förskott av bevakanden för kungörelsekostnader och expeditionsavgift. Något stöd i konkurslagen, konkursförordningen eller förarbeten finns inte för della. Visseriigen har be-vakandena hittills i samtliga fall belalt förskottet men tingsrätten anser ändå att denna praxis bör lagfästas.

Borås tingsrätt: Enligt förslaget skall — om kronofogdemyndighet blir lillsynsorgan — kostnadema för lillsynen las ul ur konkursbona såsom tillsynskostnader. Dessa kostnader skall inte prövas av konkursdomaren el-

Prop. 1978/79:105 604

ler rälien utan beslämmas enligt vissa schabloner. Tingsrätten unser ett sådant syslem vara olillfredsslällande. Arbetsuppgifierna lär bli av den art all de mindre väl lämpar sig för taxesäuning. Från andra områden där taxor införts synes delta för övrigi knappast ha bidragit lill en minskning av kostnaderna. Slutligen förefaller det rimligt atl de som berörs av hur stora kostnaderna blir får möjlighet all överklaga beslul därom.

Statskontoret: Siaiskoniorei fömlsäiier all lillsynskoslnaderna i del nyii sysiemel i stort selt kan hållas inom nuvarande kostnadsram. Del är enligt ämbetsverkets mening angeläget atl vid den närmare ulformningen av lillsynsorganisationen söka i möjligaste mån begränsa kosinaderna för denna och därvid beakla det grundläggande syftei med konkursinstitutel, nämligen att bereda konkursborgenärerna betalning.

RRV: Det bör också enligt RRV övervägas alt inom ramen för de resurser, som slår till fört"ogande för tillsynen, lillgodose behovet av sådan kompetens genom alt utrymme skapas för en specialislfunklion vid var och en av de störsla kronofogdemyndigheierna och för exekutionsväsendet i övrigt hos länsstyrelserna. Konkursförvaltare bör hämtöver, såsom också förutsätts av konkurslagskommittén, ha möjlighel alt anlita den särskilda ekonomiska expertis, varav behov kan föreligga särskilt i större eller mer invecklade konkurser. För konkurskostnader som slutligt kan komma all åvila statsverket bör länsstyrelsen kunna ställa säkerhet.

RRV har inte funnil anledning all ifrågasätta konkurslagskommitténs bedömning all kostnaderna för den föreslagna ordningen med kronofogdemyndighel som lillsynsorgan kommer att hålla sig på ungefär samma nivå som nuvarande koslnader.

RSV: KFM:s resurser kommer all kräva förstärkningar för den nya tillsynsuppgiflen. Även hos RSV kan visst behov av personella förstärkningar uppslå för service-, informations- och utbildningsverksamhet. Kommittén har (s. 142) inte lagl fram några egna beräkningar ulan överlåler ål RSV att beräkna kosinaderna härför. Den relativt korta remisslid som stått verket lill buds har inte givil tid för några ingående överväganden i kostnadsdelen. Verkei avser atl till deparlemenlel snarast inkomma med beräkningar i denna del. Kosinaderna för personalförstärkning vid KFM och RSV bedöms av verkei i dag inte komma all bli av den siorieken atl någon tvekan om reformens genomförande kan uppstå på gmnd av kostnadsskäl. 1 de förstärkningar som krävs till KFM måsle också ingå personal med ekonomisk utbildning. Ekonomisk insikl krävs för KFM:s del inte enbarl för dess verksamhei som tillsynsorgan. Också i den exekutiva verksamheten ställs KFM inför avgöranden som innefattar företagsekonomiska bedömningar, t.ex. frågan om och när ell förelag skall försältas i konkurs. Vid KFM finns naturligen redan visst kunnande på området men för tillsynsuppgiflen i de mera komplicerade konkurserna lorde i vart fall vid de slörsla KFM behöva inrättas specialistljänster. Övriga KFM:s behov i

Prop. 1978/79:105 605

detla hänseende kan troligen täckas genom medverkan av länsstyrelserna (jfr RSV:s Rapport, Organisationsutredning vid KFM i Siockholm, Göleborg och Malmö s. 35).

Kronojögdemyndlgheien i Stockholm: Kommittén föroidar att det hos varje kronofogdemyndighel inrättas en särskild enhet för tillsynsuppgifterna. Kronofogdemyndighetens tiUsynsuppgifter bör enligt kommittén inte handläggas av samma tjänstemän som sköter indrivningsuppgiftema. Mot bakgrund härav och med hänsyn lill den mångfald av uppgifter som åläggs kronofogdemyndighelen som lillsynsorgan vill vi underslryka vikten av all erforderiig personalförstärkning och utbildning ställs till kronofogdemyndighetens förfogande.

I tillsynsmyndighetens kontrollerande funktion enligt förslaget ingår atl inventera konkursboets kassa och övriga lillgångar saml fordra redovisning av förvaltaren. Om särskilda omständigheter föranleder det, äger myndigheten utse en eller flera revisorer för granskning av boets räkenskaper och förvaltningen i övrigt. Vi föreslår bl.a. med hänsyn lill alt del tidigare i prakiiken visal sig svårt atl snabbt erhålla bilräde av revisor frän länsslyrelsens skalleavdelning all denna resurs i van fall för kronofogdemyndighetens i Siockholm vidkommande placeras inom myndigheien.

Kronofogdemyndigheten i Göteborg: Slulligen vill KFM betona viklen av alt resursfrågan ägnas stor uppmärksamhet för den händelse att stalsmaklerna beslutar om att KFM skall ha lillsynsuppgiften. En reform av angivet slag släller också krav på kvalificerade ulbildningsinsalser för framför alli kronofogdepersonal och annan ledningspersonal. Kronofogdemyndighelen vill återkomma i dessa frågor när mera konkrela förslag föreligger.

Kronofogdemyndigheten i Östersund: I förslaget har diskuterats hur tillsynsmyndighetens kostnader bör ersättas. Kronofogdemyndigheten är iveksam om någon ersättning bör uttas ur konkursboets medel. Kostnaderna för KFM:s verksamhet som lillsynsorgan borde kunna ingå i del ordinarie anslaget för myndigheternas verksamhet. Tillsynsverksamheten i konkurs kan ses som en del av statens kostnadsfria samhällsservice. Dessutom skulle smärre vinster göras i fråga om arbele med konkurserna. Del förtjänar framhållas att staten som regel har atl fordra betalning i konkursen för bl.a. skatter och utbetalade lönegarantimedel. Den ersältning, som eljest skulle gå till staten för tillsyn i konkurserna, kommer ändock staten till godo i form av utdelning.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Kronofogdemyndighetsutredningen har i sitt betänkande "Kronofogdemyndigheierna" SOU 1977:42 framhållil aU "uppgifter som tillsynsmyndighet i konkurser kan komma all tillföras kronofogdemyndighel som en följd av konkurslagskommitténs pågående arbele. Utredningen kan inte nu bedöma vilka krav dessa uppgifier kan komma att ställa på kronofogdemyndigheierna. Enligt vad ulredningen har inhämtat lorde uppgifterna bli sådana som huvudsakligen bör ankomma på

Prop. 1978/79:105 606

kronofogdepersonal och till stor del ryms inom denna personals kompelens. De bör föranleda viss kompletterande utbildning av kronofogdepersonalen i syfte alt ge den aktualiserade och ökade kunskaper om kon-kursrätlen och andra. bl.a. företagsekonomiska, ämnesområden som är aktuella i sammanhanget".

Länsstyielsen. som delar de uppfattningar som kommit lill ullryck. får framhålla vikten av all tillsynsmyndigheten erhåller sädan utbildning alt den kan fullgöra sina åligganden enligt konkurslagskommitténs lörslag.

Domarcjörbundei: Förbundet tillslyrker förslaget atl tillsynskostnaderna debiteras boel enligt taxa om kronofogdemyndighet är tillsynsorgan. Även i andra lillsynsfall bör laxesyslcmel kunna användas i ungefär samma omfattning som är föreskriven beträffande offentlig försvarares arvode (sid. 143). Förbundet vill i detla sammanhang ifrågasätta, om inte också kosinaderna hos konkursdomaren skulle kunna debiteras enligi taxa i slället för alt som nu de direkta annonskostnaderna och expeditionsavgifterna las ut.

9'Övriga frågor

JK: Mol bakgrund av ell — ännu inte avgjort — skaderegleringsärende i vilket jag har alt företräda staten villjag ta upp följande problem.

En förvallare som försummar sina skyldigheler kan bli skadestånds-skyldig. Talan mot förvallaren skall enligt gällande räll föras som klander av slutredovisning. Kommittén föreslår ingen ändring i denna del. Sysiemel fungerar i normala fall men om konkursen avskrivs som s.k. fatligkonkurs uppkommer problem. I sådana fall äger nämligen borgenären ingen räll lill lalan mol slutredovisningen. Situationen synes bli densamma enligt kommiltéförslaget om konkursen avskrivs enligt 186 8. Äv 191 8 följer nämligen alt gäldenären och tillsynsmyndigheten men inte borgenär då kan klandra slutredovisningen.

Den nu angivna konsekvensen är inte tillfredsställande. Om förvaltaren tillfogat borgenärema skada, bör dessa ha rält att klandra slutredovisningen även om konkursen avskrivits enligt 186 8.

Göleborgs tingsråit: Enligt nuvarande ordning delges borgenärs konkursansökan gäldenären med föreläggande för denne att förklara sig inom viss tid (13 8). Endasl i del fall all ansökningen medges prövas den av konkursdomaren. I övriga fall hänskjuts målet lill rätten (14 8). Gäldenären kallas lill förhandling normall inom två veckor (15 8). Gäldenären måsle då delges ånyo. Enligt tingsrättens erfarenhel förekommer all delgivningen av konkursansökan gär relalivi läll men all delgivningen av kallelsen lill förhandling drar ul på liden på grund av alt gäldenären då ofta häller sig undan. All två olika delgivningar skall förekomma är hell omotiverat. Det le-

Prop. 1978/79:105 607

der lill merarbete och ger gäldenären särskilda möjligheler all fördröja konkursbeslutet. Tingsrätten föreslår en beslämmelse enligt vilken gäldenären redan dä konkursansökan delges honom kallas lill rälien på säll framgår av 15 8 konkurslagen. I kallelsen bör särskiU anges all gäldenären har möjlighet atl medge ansökningen före förhandlingen och alt han inte behöver inställa sig om konkursbeslulet ges före förhandlingen. Jämför blanketten stämning med kallelse i mindre tvisiemål, Dv 177/1.

RSV: Enligt förslaget skall KFM alltjämt ha hand om prövningen av lö-negaraniianspråk i de mindre konkurserna. Piövningen åvilar i de ordinära konkursema förvallaren.

Förvallarens uppgifi är alt avveckla konkursboel under iakttagande av borgenärernas gemensamma inlressen. Häri ligger viss garanti för alt förvaltare inte felaktigt godkänner ell lönegaranlianspräk med påföljd atl efterföljande borgenärer erhåller lägre utdelning i konkurs än eljest. Genom den nedklassning av löneprivilegiet som ägde rum samtidigt med vissa ändringar i lönegarantisystemel (1 januari 1976) har emellertid utdelning i konkurs till staten (lönegarantifonden) minskat avsevärt. Sådan utdelning torde numera förekomma endasl i ca 10 % av de ordinära konkursema. Förvallaren har därför i de flesta konkurser inte längre samma konkursrätlsliga anledning all pröva rikligheten av framställda löneanspråk. Det har förekommii atl förvaltare — måhända i snabbhetens intresse — inte tillräckligt noggrant prövat anspråken, så alt underrättelsen till länsstyrelsen har kommit att omfatta fordringar som egentligen inte varit förmånsberättigade och därmed inte skulle ha omfattats av lönegarantin.

Vissa skäl kan anföras för en ordning där KFM övertar lönegaranlipröv-ningen också i de ordinära konkursema. Man skulle vinna enhetlighet i prövningen, konkursens handläggningsform vore utan betydelse och för den utbetalande myndigheten, länsstyrelsen, skulle en sådan ordning medföra administrativa fördelar. Emellertid är konkursförvaltningen, då det gäller en företagskonkurs, i flera hänseenden förenad med vissa skyldigheter gentemot arbetstagama och deras fackliga organisationer. RSV avser då närmasi konkursförvallarens skyldighet att verkslälla uppsägning av de anställda samt informaiion och samråd med de fackliga organisationerna. Det är uppenbart all del skulle innebära nackdelar om lönegarantianspråken i de ordinära konkurserna särskilt i det inledande skedet av förvaltningen handläggs av annan än konkursförvaltaren. Del börockså beaktas atl de ordinära konkurserna toi-de omfatta ca 80 % av de arbetstagare som årligen berörs av lönegarantin. På grund härav anser RSV att ändring på denna punkt inte bör ske.

Trycket på länsstyrelserna i utbetalningsdelen är i dag mycket hårt. På flera länsstyrelser i län, där företagskonkurser med många arbetstagare inträffat, är också personalsituationen ansträngd. För att tillgodose arbets-

Prop. 1978/79:105 608

lagarnas rättmätiga intresse att få lön i räll lid måsle länsstyrelserna i samråd med konkursförvaltaren i vissa situationer finna praktiska lösningar som delvis går vid sidan av den ordning som gällande lagsiiftning anvisar. RSV har med hänsyn lill lönegarantilagstiflningens syfte och de komplikationer för konkursförvaltningen en försenad löneutbetalning kan innebära i flera fall sanktionerat sådana lösningar. Enligt RSV föreligger ett starkt behov att lagstiftningen ses över i berörda avseenden. Förslagsvis kunde dels konkursförvaltaren ges möjlighet atl använda lillgängliga medel för att utbetala löner som omfattas av lönegaranlin, dels länssiyrelsen ges möjlighel all ulan en tyngande administrativ ordning förskotlera lönegarantimedel till ell konkursbo som saknar egna medel.

Enligt 71 8 UBL får ålgärd för uttagande av skatt inte vidlas senare än fem år efter uigången av del uppbördsår, då skatten erläggs. Vid konkurs gäller atl framställning om försättande i konkurs skall ha gjorts inom fem-årstiden eller atl skaltefordringen har bevakats i konkursen inom denna tid.

Enligt förslaget kommer betydligt fler konkurser all handläggas som mindre konkurser (utan bevakningsförfarande) än som nu handläggs som s.k. faltigkonkurser. Ändringen skulle medföra all staten i flera fall än f n. inte genom bevakning kan tillförsäkra sig räll lill utdelning för äldre skaltefordringar i konkurs. KFM torde emellerlid regelmässigl själv ansöka om försättande i konkurs i här tänkt sUuation. dvs. när skalleskulden hotar atl bli preskriberad och möjlighet finns till utdelning i konkursen. 1 praktiken torde därför denna fråga vara av mindre betydelse. Av principiella skäl bör dock enligt verkets mening frågan uppmärksammas. Förslagsvis skulle en anmälan till förvaltaren om skaltefordringen eller att uppgift om denna på annat sätt kommer till förvaltarens kännedom inom femårsiiden anses innebära "ålgärd för uttagande av skatt" har skell.

Kronofogdemyndigheten i Västervik: Frågan om förfarandel vid konkursbos obeslånd har ej lösis.

Kronofogdemyndigheten i Örnsköldsvik: Förslagei föranleder vissa ändringar i lönegaranlilagen. KFM skall handlägga alla sådana ärenden i mindre konkurs. 1 dag handläggs enbarl de löneanspråk som förekommer i de nuvarande "fattigkonkursema". Del har visat sig all del är myckel få sådana ärenden i denna lyp av konkurs. Sålunda har del de båda sisla åren i genomsniii varil endasl 14 löneborgenärcr/kronofogdemyndighel och år som yrkal betalning. Härvid bortses från Stockholm, Göleborg och Malmö.

Del kan förväntas en kraftig ökning av dessa ärenden genom överförandel av jämväl sådana i konkurser som skall handläggas som mindre och vilka inte är att hänföra lill dagens "faltigkonkurser". KFM kommer då atl handlägga lönegaranliärenden i 80 % av de förekommande konkurserna. I linje med att jag här har förordal samina förvaltare och samma lill-

Prop. 1978/79:105 609

synsorgan i alla konkurser anserjag all all lönegaranliprövning också bör åvila ett och samma organ. Dessa arbetsuppgifter bör i sin helhet överföras lill KFM.

Förutom den åberopade enhetligheten bör pekas på den kunskap som nu byggts upp hos myndigheterna. KFM:s knytning till länsstyrelsen, den ökade rättssäkerheten genom enhetlig lillämpning, KFM:s resurser i form av exekuiiv personal saml all även ärenden i ordinär konkurs måste behandlas på KFM.

Kommerskollegium: Med undanlag för förslaget att ge tillsynsmyndigheten möjlighel atl, om särskilda omständigheter föranleder det, ulse en eller flera revisorer för granskning av boets räkenskaper och förvaltningen i övrigi har kommittén ej behandlat frågan om revision i konkurssiluationen. Därmed skulle nu rådande förhållande beslå, nämligen all revisionen i prakiiken upphör med uigången av det räkenskapsår som närmasi föregår del räkenskapsår under vilkel konkursen inträffar. Sålunda finns i dag egentligen ingen möjlighet för revisorn att rapportera gjorda iakttagelser fram till konkursutbrollel och i konkurslagen ställs ej krav på revision av förelagskonkursbo.

Särskilt mot bakgrund av de under senare år lill synes allt vanligare och siörre förelagskonkurserna framstår detta förhållande som mycket otillfredsställande. En allmän översyn av revisionens funktion och ställning i konkurssiluationen skulle vara av stort värde. Därvid bör behandlas dels revisionen under sista räkenskapsåret fram till konkursulbrottet inklusive revisorns möjligheter och skyldigheler alt rapportera gjorda iakttagelser, dels frågan om eventuellt införande av revision av ålminsione vissa förelagskonkursbons förvaltning och räkenskaper.

Många av de frågeställningar som därvid skulle aklualiseras — exempelvis om revisorns rapporteringsmöjligheter med beaktande av hans tystnadsplikt, om revisionsberättelsens syfte och utformning, om vem som skall ulse revision m.m. — går i och för sig utanför de rent konkursrättsliga. Belydande förbättringar av förhållandena på obeslåndsproblema-tikens område torde emellertid slå att hämla med en utveckling av regler om revision i konkurssilualioner. Därför syns del lämpligt alt frågan ses över i samordning med den uiredning om former för motverkande av missbruk av konkursinstitutel som konkurslagskommittén nu inleder.

LO-dlslrlktet i sydöstra Sverige: Efterbevakningar av förmånsberättigade löner, semesierersältningar, försäkringsavgifter etc, som av godtagbara skäl ej lidigare framkommil och som vid kontroll befinnes berättigade, skall inte. i enlighel med 111 8 29, ge anledning lill särskilda kostnader för berörd löntagare eller för dennes organisation.

Senaste tidpunkt för efterbevakning bör ytterligare undersökas, vilka prakliska möjligheler som borde finnas — med hänsyn till slutlig redovisning av konkurs.

Advokatsamfundei: Nuvarande lag utgör hinder mol all konkursförval-39 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 105

Prop. 1978/79:105 610

tama använder i konkursen tillgängliga medel för förskottering av löneutbetalning, när utbetalning skall ske på grund av statlig lönegaranti. Del har i prakiiken visal sig alt förseningar med behandlingen och ulbelalning från berörd myndighei är prakliskl taget oundvikliga, åtminstone i början av konkursförfarandét, trots att insalsema från länsstyrelseina och kronofogdemyndigheterna präglas av både vilja och förmåga lill god samverkan och snabb handläggning. Den minsta försening skapar irritation på arbetsplatsen och därmed komplikationer för avveckling och fortsalt drifl under konkursen. Det är känt alt man ibland under hand fåll lov all klara upp saken — mol förutsättningarna i gällande lag — genom tillfällig upplåning eller förskottering av medel ur konkursboet med förstående medverkan av den utbetalande myndigheten. Samfundel anser del vara önskvärt atl lagstiftningen omarbetas så att de praktiska behoven i det berörda avseendet tillgodoses.

Kronofogdeföreningen: Kommittén har inte lagl fram något förslag lill lösning av de problem som uppkommer vid konkursbos obestånd. Föreningen finner det otillfredsställande all dessa sedan länge omdiskuterade spörsmål inte blir föremål för reglering i lag.

TCO: Vad gäller bevakning i konkurs åligger del enligt 6 8 lönegarantilagen konkursförvallare att underrätla länsstyrelse om klar lönefordran samt alt bevaka fordringen för den anställdes räkning. Det har i praktiken visat sig alt åtskilliga förvaltare bevakar ett lägre belopp än som rätteligen lillkommer den anställde. Denna omständighet har medfört atl arbetstagarorganisationen i samtliga fall också tvingats bevaka, för att de anställda ej skall förlora någon ersättning. Detla medför ofta betungande och onödigt dubbelarbete. En lämplig lösning vore alt det i lönegaranlilagen infördes ett stadgande av innehåll, att förvallaren, innan länsstyrelsen underrättas och bevakning sker, skall samråda med berörda arbetstagarorganisationer om de anställdas rätl till ersältning.

Föreningen auktoriserade revisorer (FAR): Lagstiftaren har i flera sammanhang— främst i aktiebolagslagen — siadgal om krav på revision av näringsverksamhel. Av särskild vikt har uppenbarligen revisionen i siörre förelag ansetts vara, vilket framgår bl.a. därav atl aktiebolagslagen siadgar om särskilt kvalificerad revision i sådana företag. Sålunda skall (AL 10 kap. 3 8), om bolagets bundna egna kapital uppgår till en miljon kronor eller däröver, minst en revisor vara av kommerskollegium auktoriserad eller godkänd. Vidare skall minsl en revisor vara auktoriserad om

1. tillgångarnas nettovärde enligt fastställda balansräkningar för de två
senasle räkenskapsåren översliger ett gränsbelopp som molsvarar 1.000
gånger det enligt lagen om allmän försäkring bestämda basbeloppet för
den sista månaden av respektive räkenskapsår,

2. antalet anställda hos bolaget under de två senaste räkenskapsåren i medeltal överstigit 200 eller

3. bolagets aktier eller skuldebrev är noterade på fondbörs eller på lista utgiven av sammanslutning av svenska fondkommissionärer.

Prop. 1978/79:105 611

1 fråga om företagskonkurser måste som regel rörelsen drivas vidare någon lid under konkursförvallarens ledning. Icke sällan är det fråga om tidsperioder som sträcker sig över flera månader; någon gång över år. De värden som förvaltas kan vara mycket stora. Härtill kommer att de praktiska förutsättningarna vid drifl av konkursbo ofta är svårare än före konkursulbrottet: kvalificerad personal söker annan anslällning; konlaklklimatet i förbindelsema med leverantörer, kunder och konkurrenter förändras elc. Behovet av en kvalificerad revision är därför enligt FÄR:s mening i dylika fall ofta väl så stort som före konkursulbrottet. Över huvud laget är del enligt FAR:s uppfattning ägnat alt förvåna all icke redan lidigare krav på revision av större företagskonkursbon inlagils i lagen. 1 prakiiken har del också icke sällan förekommit att konkursförvaltare i samråd med RO anlitat revisorer icke endast som sakkunnigbiträde i boulredningen utan även för kontroll av all medelsförvaltningen under konkursboels drift är ändamålsenligt ordnad och fungerar på avsett säll.

Med hänvisning lill vad ovan sagls om behovet av revision vid företagskonkurser vill FAR föreslå att kommitténs förslag lill ändring av konkurslagen kompletteras med bestämmelse om atl sådan kvalificerad revisor för boel skall utses i de fall då företagel vid konkursutbrollel var skyldigt atl ha kvalificerad revision enligt aktiebolagslagen eller annan lag. Sådan revisor bör enligt FAR:s mening utses anlingen av borgenärerna på borgenärssammanträde eller, om ett oberoende organ ulses eller skapas som tillsynsmyndighet, av tillsynsmyndigheten.

10 Kommentarer till vissa bestämmelser i kommitténs lagförslag

14 a 8

JK: I 14 a 8 första slyckel hänvisas till 15 kap. RB. Innehållet i 14 a 8 andra slyckel har samma lydelse som 15 kap. 1 8 iredje stycket RB. Det kan därför ifrågasättas om inte 14 a 8 andra stycket är överflödigl.

14 b 8

JK: Reseförbud och häklning får som bestämmelsen i 14 b 8 har utformats tillgripas i avvaklan på att konkursansökan prövas. Genom föreskriften i 14 b 8 tredje stycket görs 15 kap. 5 8 och 6 8 första stycket RB tillämpliga. Detta innebär atl konkursdomaren eller rätten i samband med atl konkursansökningsmålet avgörs skall pröva om ett meddelat reseförbud eller en beslutad häktning skall bestå.

När det gäller reseförbud uttalas på s. 195 (under avsnilt 3.2.2.2) atl det inte behövs något stäUningstagande i saken efiersom konkursbeslulet med-

Prop. 1978/79:105 612

för att förbudet att lämna riket enligt 88 8 första stycket i förslaget automatiskt Iräder i funktion. Om konkursansökan ogillas, måste däremot saken prövas. Vidare sägs alt rätten även om konkursansökan avslås kan låla reseförbudel beslå i avvaklan på atl beslutet har vunnit laga kraft, nämligen i fall då frågan huruvida gäldenären skall försällas i konkurs är särskilt tveksam. Jag är inte helt ense med kommittén i denna fråga. Mot att förbudet enligt 88 8 första siycket aulomatiskl iräder i funklion kan invändas att del saknas slöd i KL för alt detta sker redan innan konkursbeslulel har vunnil laga krafl. 210 8 Iredje slyckel avser bara beslut av konkursdomaren. Jag har också svårl att acceplera uiialandel atl rälten samtidigt med ett beslul om avslag på konkursansökan skulle kunna föreskriva att reseförbudet skall bestå. För att reseförbud skall gälla även för liden mellan beslul och laga kraft torde det enligt min mening krävas ny begäran av borgenär och nyll beslul av konkursdomaren eller rälten. Sådan begäran bör i och för sig kunna ske samtidigt med att beslutet i fråga om konkursansökningen meddelas, om borgenär är närvarande.

Även när det gäller häklning enligt 14 b 8 kan invändningar riktas mot vad som anförs på s. 195. efiersom bestämmelsen har utformats på sådant sätt att konkursbeslutel bildar gräns för häklningen. Föreskriften i 14 b 8 Iredje slyckel sisla meningen som innebär atl häktning inte får vara längre än tre månader är dessutom med denna uigångspunki knappasl logisk.

Domstolsverket: 1 belänkandet föreslås all vissa tvångsmedel skall kunna användas mol gäldenären redan på konkursansökningssladiel. Reseförbud eller häklning skall under vissa förutsättningar kunna tillgripas (14 b 8 i förslaget). 1 den allmänna motiveringen har kommittén anfört atl beslut om personellt tvångsmedel skall omprövas då konkursansökningsmålet avgöres (s. 195). Kommittén har därvid ullalal, alt även om konkursansökan ogillas det kan finnas skäl atl låla ell beslul om reseförbud eller t.o.m. häktning bestå i avvaklan på alt beslutet i konkursansökningsmålet skall vinna laga kraft. Gällande räll (se 15 kap. 6 8 rättegångsbalken) medger i princip atl ell i en tvistemålsprocess meddelal beslut om reseförbud resp. häktning får beslå i avvaktan på laga kraflägande dom även om käromälet ogillats. Sådana beslut häves emellerlid regelmässigl i den angivna situationen. Domslolsverkel ifrågasätter om inte meddelal reseförbud resp. häktningsbeslul omedelbarl skall hävas om konkursansökan ogillas.

18 a 8

Göleborgs lingsrält: Vidare bör i 18 a 8 upptas en bestämmelse om all konkursdomaren vid bestämmandel av handläggningsformen bör samråda med tillsynsmyndigheten.

Prop. 1978/79:105 613

27 8

Länsstyrelsen i Södermanlands län: 1 27 8 har kommittén inlagit bestämmelsen att tillsynsmyndighet prövar hur stor del av gäldenärens inkomsi, som skall tillkomma konkursboel, medan det först i 42 8 närmare anges vilken myndighei, som är tillsynsmyndighet.

Däresi prövningen skall ankomma på kronofogdemyndighelen i egenskap av lillsynsmyndighel bör enligt länsslyrelsens uppfattning 27 8 iredje stycket andra punklen om myndighetens behörighet alt pröva konkursboets tillgångar i denna del intagas i lagtexien i anslutning lill de föreskrifter som reglerar tillsynsmyndighetens verksamhet i övrigt, lämpligen såsom 59 a 8. Vidkommande konkursgäldenärens besvärsräll beiräffande dessa beslut (nu angivel i 27 8 fjärde slyckel) föreslår länsstyrelsen all regel därom överförs lill 209 8 i anslutning till övriga regler angående besvär över beslut enligt konkurslagen.

42 8

Länsåklagaren i Blekinge län och Kronobergs län: Ell enklare alternativ för vilken tillsynsmyndighet som skall vara behörig synes mig vara myndigheien i den ort där konkursen är anhängig.

RSV: Det kan inträffa atl gäldenärens hemvisl i något fall lillhör ett KFM-dislrikl och den orl där han skall svara i tvistemål tillhör ett annal KFM-distrikt. I sådant fall ärdet myndigheten pä den förstnämnda orten som har haft kontakterna med gäldenären och som känner till hans förhållanden. Det kan därför ifrågasällas om inte den myndigheien borde vara lillsynsmyndighel i stället för KFM på den orl där gäldenären har sill ivis-temålsfomm, vilkel föreslagils av kommittén. För atl "rätt" KFM skall bli lillsynsmyndighel bör orlen där gäldenären skall anses ha sill hemvisl beslämmas i enlighel med vad som gäller enligi UL 56 8. Molsvarande icke önskvärd anknyining kan bli akluell om handläggningen överflyttas lill annan orl enligt 201 8.

45 8

Göleborgs lingsräii: I 45 8 bör--- las in en beslämmelse om atl kon
kursdomaren före förordnandet av interimsförvaltare bör samråda med
tillsynsmyndigheten i de fall där så erfordras.

50 8

JK: I den siluaiionen då flera förvallare inte kan enas om en viss ålgärd eller beslul föreslår kommittén all saken skall hänskjulas lill tillsynsmyndigheten och atl den mening som myndigheien biiräder skall gälla. 1 speci-

Prop. 1978/79:105 614

almotiveringen (s. 163) framhålls att myndigheten inte har någon självständig beslutanderätt. Denna konstruktion som kan jämföras med ett omröstningsförfarande där en av de röstande — tillsynsmyndigheten — inte blir ansvarig för uigången förefaller konstlad.

Göleborgs lingsräii: 1 50 8 kvarslår enligt kommitténs förslag bestämmelserna om del inbördes förhållandet mellan flera förvallare. Enligt paragrafens tredje stycke skall vid odelad förvallning tillsynsmyndigheten skilja mellan förvallarna då de är oense och flertal inte föreligger för viss mening. Denna ordning anser tingsrätten mindre lämplig. Den kan leda lill alt åtgärder och beslutsfattande fördröjs. Det är särskilt vikligl atl så inte sker i de konkurser där flera förvaltare förordnas, ly dessa konkurser är de slörsla och mest komplicerade. 1 slället bör konkursdomaren när flera förvaltare ulses men nägon uppdelning av förvaltningen inte sker förordna en av dem lill huvudförvallare så att de övriga är underställda honom. En bestämmelse härom bör intagas i lagtexten.

51 a 8

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Hovrällen har ovan uttalat sin anslutning till förslaget all förvallaren får en mera självsiändig ställning. Enligt hovrällens mening skulle konkursförvallarens självständighet i förhållande till tillsynsmyndigheten och borgenärerna komma till bättre uttryck om i 51 a 8 försia och andra slyckena ordet "viktigare" ulbyles mol "vikliga". Hovrällen vill även ifrågasätta om del ej skulle underiätta tillämpningen av lagen om man i lagtexten tar in några exempel på fall då samråd skall ske och som av kommittén klassificerats som "viktigare frågor" (s. 107 ö). För tydlighetens skull bör i lagtexien också erinras om de bestämmelser i konkurslagen som ullryckligen siadgar all speciella grupper av borgenärer respektive gäldenärer skall ge sill medgivande lill vissa ålgärder (jmf KL 63 8, 71 § 2 st. och 6 st.. 75 8. 76 8 samt 78 8). Relationen mellan de särskilda stadgandena och samrådsregeln 151 a 8 är eljest oklar.

53 8

Kronofogdemyndigheten i Västervik: Regler för alt vinna enhetlighet vid upprättande av bouppleckning bör införas. Normalplan i nära anslutning till här nedan föreslagen normalkontoplan med föreskrifter till ledning för arbetet är därför påkallad.

Kronofogdemyndigheten 1 Örnsköldsvik: Lagrummet reglerar bl.a. förvaltarens skyldighet alt upprälla bouppleckning. I anledning av nu rådande praxis vid upprättande av sådan betr. fysisk persons konkurs bör följande förhållande uppmärksammas.

Bouppieckningen skall upplaga boeis lillgångar. Vad som skall anses tillhöra boet beslämmes utifrån bestämmelserna i 27 8 KL. Där undan-

Prop. 1978/79:105 615

lages vad man brukar kalla beneficiegods. Sådan egendom ingår alllså inlc i konkursboel. Praxis har emellerlid utvecklat sig därhän all jämväl sådan egendom upptecknas och värderas på tillgångssidan. Sålunda konsiaterar Welamson (Konkursräll 1961, s. 341) alt "även lillgångar, vilka beräknas ingå i gäldenärens beneficium. torde principielll böra både upptecknas och värderas". Ett studium av bouppteckningar i konkurser, lämpade för förenklad handläggning, ger vid handen all lillgångssidan domineras av sådan egendom, som alllså inte ingår i boet.

Föruiom all en betydande arbetsinsats görs blir många gånger bouppteckningen direkl vilseledande. Tillgångssidan visar ett för högt värde och kan lätt missförstås av borgenär, som saknar kunskaper om utsökningslagens beneficieregler.

Genom all tillsynsfunktionen lagls på KFM, som har alt i sin ordinarie verksamhet lillämpa utsökningslagens reglering av beneficiet, bör fortsättningsvis sådan egendom inte las med som tillgång i bouppieckningen. Del räcker med en anmärkning i de fall värdefull egendom förbehållils gäldenären p.g.a. exempelvis hans yrkesutövning eller all den har ett slorl personligt värde o.l.

Framhållas bör alt en utveckling i skisserad riktning i hög grad förenklar och påskyndar handläggningen.

54 8

Överåklagaren i Malmö: Enligt 53 8 skall förvaltaren omhändertaga gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar som rör boel. I specialmotiveringen lill 54 8 heter det att "Det kan länkas att gäldenärens bokföring har skötts av en bokföringsbyrå, som har hand om böckerna och andra handlingar. Vägrar bokföringsbyrån all lämna ul bokföringen, kan förvallaren tvinga lill sig den med stöd av förevarande 54 8" (sid. 171). En bokföringsbyrå torde emellerlid ofta ha retentionsrätt till bokföringsmaterial bearbetat av byrån själv. I sådana fall framstår det som tveksamt om byrån enligt nuvarande praxis är skyldig lämna ut materialet. Väl säger kommittén omedelbart före citatet ovan beiräffande tvång mot gäldenär och tredje man atl "En förutsättning är givelvis atl tredje mannen inte har rätt alt behälla besittningen till egendomen". Det förefaller emellertid oklart hur kommittén ser på bokföraren och relentionsrälten och även om hithörande spörsmål kan sägas ligga utanför kommitténs uppdrag framstår ell förtydligande som önskvärt.

.S5S

Bokjöringsnämnden: 55 8 första stycket innehåller bl.a. följande: "Om gäldenären är eller under del senaste året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, varde i berättelsen tillika anmärkt, vilket bokförings-

Prop. 1978/79:105 616

system han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts; och skall i sådant fall vid berättelsen fogas den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen". Denna mening föreslås ändrad sålunda: "Om gäldenären är eller under del senasle året före konkursansökningen varil bokföringsskyldig, skall i berättelsen tillika lämnas upplysning om lilläm-pai bi)kföringssyslem enligt 7 § första stycket bokföringslagen (1976:125) samt om hur bokföringsskyldigheten fullgjorts; i sådant fall skall vid berättelsen fogas av gäldenären i JÖrekomniandc fall senast uppgjorda balansräkning". Den försia ändringen skall ses som ell led i BFN;s strävan all i göriigaste mån koppla redovisningskraven lill de grundläggande bestämmelserna i BFL. Tilläggel "i förekommande fall" är föranlell av besiämmelsen i I 8 fjäide siycket BFL, som undantar näringsidkare med en årsomsättning på högsl 200.000:- från plikten atl göra årsbokslut, dvs. atl upprälla resultat- och balansräkningar.

Kronofogdemyndighelen i Kristianstad: För att erforderliga upplysningar skall erhållas för en berättelse enligt 55 8 med angivel innehåll bör för gäldenären föreskrivas skyldighet all lämna upplysning om boet och om egen affärsverksamhet och annans affärsverksamhet som har anknytning till gäldenärens. Reglerna i detla avseende lorde böra vara desamma i ordinära och mindre konkurser. Tillsynsmyndigheten bör ha möjlighet all yllra sig över berättelsen och få sin mening redovisad särskili innan berättelsen överiämnas till konkursdomaren och eventuellt åklagarmyndigheten.

56 8

Länsåklagaren i Blekinge län och Kronobergs län: Då kommittén ändå lålil göra så många undersökningar, redovisade i bil. 1, hade det också varil av iniresse att veta i hur stor utsträckning förvaltarna verkligen avlämna sina halvårsberätlelser inom de föreskrivna fjorton dagarna lill rällens ombudsman, respeklive i vilken ulsiräckning dessa inom samma lidsfrist lämna dem vidare till konkursdomaren. I enstaka av de konkurser som jag haft anledning att syssla med på grund av misstanke om brott, ha dessa tidsgränser kraftigt överskridits ulan atl någon tillfredsställande förklaring lämnals. Så vill jag minns, ha konkursdomarna ej reageral särskili effeklivi häremol.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Hovrätten har ovan förordal att konkursdomaren skall ha kvar sin kontrollfunktion. Med hänsyn härtill bör förvaltarens halvårsberällelse även i fortsätiningen inges till konkursdomaren. Halvårsberätlelsen har belydelse även vid arvodesprövningen.

Göteborgs tingsrätt: Enligt tingsrättens erfarenhel förekommer inte sällan alt förvaltarna inte avger sina halvårsberättelser enligt 56 8 konkurslagen i räll lid. Understundom måste förvaltare särskilt uppmanas alt avge sådana berättelser. Dröjsmålen kan bero på att förvaltarna är särskilt be-

Prop. 1978/79:105 617

lastade med arbete efter årsskiftet och all semesterperioden oftast infaller i juli. Redovisningsperioden bör ulan olägenhet kunna förskjutas förslagsvis tre månader så atl förvallarna kan ulföra arbetet med halvårsberättelsema i början av april och oktober månader.

Advokalsamjiindel: Erfarenhelerna från konkursförvallning ger vid handen atl tidpunkten för avgivande av halvårsberällelse är oläglig med hänsyn till atl särskild arbetsbelastning ofta föreligger för förvallarna i månaden efter årsskiftet och till atl semesterperiod vanligen infaller i juli. Ulan alt ändamålet med berättelserna eftersatts borde de likaväl kunna avges för perioderna den 1 april-den 30 seplember och den 1 oktober-den 31 mars. Samfundet vill föreslå all en sådan ändring övervägs.

58 8

Kronofogdemyndigheten i Kristianstad: Det torde kunna övervägas om inte pengar som inflyter under förvaltningen av konkursbo bör insättas på poslgiro i stället för bank med hänsyn tiU den belydelse postgirol numera har.

Kronofogdemyndigheten i Västervik: Medel föreslås insatta mot ränla på bank. Följden av detta blir all konkursmedel sprids över landels bankkontor. Detta är föga rationellt och försvårar tillsynen.

Medlen bör i stället göras räntebärande genom insättning senasi Iredje dagen på postgiro. Detta sker nu i vissa fall hos kronofogdemyndigheten.

Domareförbundet: 58 8 m.fl. Del är myckel vanligt att borgenärer lar kontakt med konkursdomaren i olika ärenden rörande konkursen. Del bör därför inte förekomma att konkursdomarens möjligheter att lämna upplysningar minskas t.ex. genom atl vissa förvallningshandlingar inte tillställts konkursdomaren ulan bara tillsynsmyndigheten. Det synes rikligare atl handlingar av den lyp som är i fråga i 58 8 4 st. lämnas till båda myndighelerna.

66 8

Kronofogdemyndigheten i Örnsköldsvik: Ackord under konkurs har hittills varit mycket sällan förekommande. Förvaltarna bör i framtiden göras uppmärksamma på denna form av avveckling av ett konkursbo.

80 8

Länsåklagaren 1 Blekinge län och Kronobergs län: Del kan tänkas all åklagare i undanlagsfall har anledning atl göra sådan framställning i anledning av vad som förekommit under förundersökningen. Det kan t. ex. visa sig, alt förvaltaren i egenskap av gäldenärens juridiska rådgivare medverkal vid avtal, som föranlett eller förvärrat obeslånd eller eljest kunna misstänkas vara brottsliga.

Prop. 1978/79:105 618

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Eftersom konkursdomaren, enligt hovrällens mening, skall ha kvar sin kontrollfunktion, bör han även ha räll atl på eget initiativ entlediga förvallare.

Kommittén uttalar i detta sammanhang atl av allmänna regler följer all förvallaren inte får entledigas utan alt först ha blivit hörd saml tillägger all en uttrycklig föreskrifi härom i konkursförordningen bör övervägas. Enligt hovrättens uppfattning är en föreskrift härom av sådan vikt alt den bör intas i lagtexien och ej, som övervägts av kommittén, regleras i administrativ ordning.

94 8

Kronojögdemyndlgheien i Örnsköldsvik: Kostnader för hämlning av gäldenären skall enligt förslaget bestridas av konkursboel.

Reformeringen av de nuvarande falligkonkurserna har bl.a. kommit lill stånd för atl komma lill rälla med gäldenärsbrott m.m. som i del nuvarande förfarandel aldrig uppdagats. Det har alllså varil ett samhälleligt och rältssäkerhetsintresse som dikleral förändringarna.

Del bör mol denna bakgrund inte drabba borgenärerna om en gäldenär gör sig svåråtkomlig. De allmänpreventiva inlressena är i sig själva siarka nog alt låla häminingskoslnaderna stanna på staten.

98 8

Kronofogdemyndighelen i Örnsköldsvik: Tillsynsmyndigheten tilläggs här bl.a. atl pröva huruvida gäldenären med åberopande av beneficiebe-siämmelserna skall få ul egendom ur konkursboel. Som anförts under 53 § med hänvisning lill 27 8 ingår inte beneficiegods i konkursboel. Mol den bakgrunden förefaller mig bestämmelsen i 97 8 försia stycket överflödig närdet sägs all ''gäldenären av konkursboel äger få ul egendom" av nämnt slag. Konkursförvaltningen skall "ex officio" beakla 27 § och jag kan inte inse atl gäldenären skall vara ivungen framslälla yrkande jml 97 8. för all få besiämmelsen i del förslnämnda lagmmmel beaktad.

I de fall förvallaren i I.ex. gäldenärens frånvaro omhändertagit egendom, som normalt inte ingår i beneficiel, men som p.g.a. speciella omsländigheier i del enskilda fallel måste anses rymmas inom della, kan en framställning från gäldenären föranleda en prövning. Denna kan emellerlid ske utifrån 27 8 KL.

108 8

Hovrällen över Skåne och Blekinge: I avsnitt 5.3 i betänkandet uttalar kommittén bl.a. att. beträffande konkursdomarens proiokollföring vid borgenärssammanlräden, reglerna i rättegångsbalken och protokollkungörelsen gäller (s. 227 n). Della uttalande rimmar mindre väl med kommitténs

Prop. 1978/79:105 620

Bilaga 3

De remitterade förslagen

1 Förslag till

Lag om ändring i konkurslagen (1921:225)

Härigenom föreskrivs i fråga om konkurslagen (1921: 225)

dels att 64, 65, 69, 72, 79, 87, 90, 112. 175-184, 197, 199, 205, 207, 214 och 218 88' skall upphöra att gälla,

dels atl rubriken lill 8 kap. skall utgå,

dels att 13, 19, 27, 40 b, 41-62, 66, 67, 70, 71, 76-78, 80-86 a, 88. 89, 91-96, 98, 99, 102, 103, 107, 108, 111, 113, 118, 120, 123, 126-130, 132, 137, 140, 144. 145 a, 146, 148, 149, 152, 185-191, 200. 202, 203, 206, 209-211 och 219 88 saml rubrikerna lill 3, 4 och 9 kap. skall ha nedan angivna lydelse,

dels atl i lagen skall införas tjugoen nya paragrafer, 14 a-14 c, 18 a, 50 a, 51 a, 88 a, 95 a, 159, 185 a-185 h, 208, 210 a, 210 b och 211 a 88, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 8' Upplages borgenärs konkursansökan, skall konkursdomaren genast förelägga gäldenären atl inkomma med förklaring inom viss tid, högst en vecka, från del han fått del av ansökningshandlingama. Om det behövs för alt gäldenären skall få skäligt rådrum, kan dock tiden utsträckas till högsl en månad.

År anledning därtill, får föreläggande enUgt första stycket även innehålla att gäldenären, Jör det Jall att han medger ansökningen, skall inkomma med upplysningar som äro av betydelse för frågan 1 vilken form konkursen skall handläggas. Ansökningshandlingarna och föreläggandel skola delges gäldenären. Delgivning enligt 12 8 delgivningslagen (1970:428) får ske endasl om anledning förekommer att gäldenären avvikit eller eljest håller sig undan. Delgivning enligt 15 8 första stycket delgivningslagen får ske även när gäldenären vistas på känd ort utom riket, om delgivning eljest ej kan ske här i riket och konkursdomaren med hänsyn till omsländighelerna finner del icke skäligen böra krävas att delgivningen verkställes utom rikel.

Om delgivning sker enligt 15 8 delgivningslagen, skall konkursdomaren lillse, alt gäldenärens egendom sättes under säker vård. Kostnaden därför skall betalas av borgenären.

' Senaste lydelse av 79 § 1946:809 176 § 1977:675 183 § 1970:848 199 § 1975:244 214 § 1942:384. 2 Senaste lydelse 1975: 244.

Prop. 1978/79:105 621

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 a fi

Föreligga sannolika skäl för bifall till konkursansökan och kan det skäligen befaras alt gäldenären undandrager egendom, jår konkursdomaren eller rå t len, om särskild anledning Jörekommer, förordna om kvarslad eller skingrlngsjörbud på gäldenärens egendom i avvaktan på prövning av ansökningen. Därvid skall vad som enligt 15 kap. rättegångsbalken gäller om kvarstad och skingringsförbud äga motsvarande tillämpning, om ej annat följer av denna lag. Konkursdomaren eller rätten får medgiva undantag från beviljad säkerhetsåtgärd.

Föreligga sannolika skål för bifall till konkursansökan och kan det skäligen befaras att gäldenären genom att begiva sig från riket undandrager sig skyldighet eller överträder förbud sc/m enUgi denna lag gäller 1 konkurs, får konkursdomaren eller rälten, om särskild anledning förekommer, förbjuda gäldenären att i avvaktan på prövning av ansökningen begiva sig från riket. Meddelas sådant reseförbud, får i samband därmed eller senare gäldenären åläggas att lämna ifrån sig sitt pass till kronojögdemyndighet som konkursdomaren eller rätten bestämmer. Är reseförbud uppenbart otlllräckUgt, får gäldenären häkias.

Om gäldenären är juridisk person, äger första stycket tUlämpning åven på styrelseledamot, verkställande direktör och likvidator som avgått eller entledigats senare än ett år före dagen då konkursansökan kom in till konkursdomaren.

Beträffande säkerhetsåtgärd som avses i denna paragraf äga bestämmelserna om reseförbud 1 15 kap. rättegångsbalken motsvarande tillämpning, om ej annal följer av denna lag. Säkerhetsåtgärd kan

Prop. 1978/79:105 622

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ej hindras av att pant eller borgen ställes. Ej heUer kan beviljad säkerhetsåtgärd hävas av sädan anledning. Kostnaden Jör häktning skall betalas av allmänna medel.

14 c §

Fråga om beviljande av säkerhetsåtgärd enligt 14 a eUer 14 b § tages upp på begäran av borgenär. Innan konkursdomaren eller rätten meddelar beslut i frågan, skall gäldenären beredas tillfälle att yttra sig, om det lämpligen kan ske. Konkursdomaren eUer rätten får hålla förhandling för frågans prövning.

Beslut om reseförbud eller skyldighet för gäldenären atl lämna ifrån sig sitt pass skall delges gäldenären.

18 a §

Meddelas beslut om konkurs, skall konkursdomaren genast bestämma, om konkursen skall handläggas 1 enUghet med vad som i allmänhet är föreskrivet i fråga om konkurs eller om den enligt 185 § Jörsta stycket skall handläggas som mindre konkurs. Konkursdomaren skall därjämte bestämma den eller de ortstidningar i vilka kungörelser om konkursen skola införas.

Konkursbeslutet jämte vad konkursdomaren bestämt enligt första stycket kungöres i Post- och Inrikes Tidningar och ortstidning.

19 8

Meddelas beslut om konkurs Beslutas att konkursen skall

skall konkursdomaren genasl ulsät- handläggas i enlighel med vad som

la försia borgenärssammanträdel / allmänhet är föreskrivet i fråga

att hållas inför konkursdomaren li- om konkurs, skall konkursdomaren

digasl tre och senasi fem veckor genast utsätta första borgenärssam-

från dagen för konkursbeslutet. manträdet att hållas inför konkurs-

' Senaste lydelse 1977:675.

Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse

Sammanträdet får dock hållas senare än som har sagts nu, om del är nödvändigt med hänsyn till konkursboets omfattning och beskaffenhet. Konkursdomaren skall även besiämma den lid, minsl fyra och högst tio veckor från dagen för konkursbeslulet, inom vilken bevakning av fordran skall äga rum. Han skall därjämte bestämma den eller de ortstidningar i vilka kungörelser om konkursen skola införas.

Konkursbeslulel jämie vad konkursdomaren bestämt enligt försia slyckel kungöres 1 Posl- och Inrikes Tidningar och ortstidning.

Gäldenären skall kallas lill försia borgenärssammanlrädel och därvid erinras om sin skyldighei enligt 92 8 att vid sammanträdet avlägga bouppieckningsed. I fräga om delgivning av kallelsen gäller vad som är föreskrivet om stämning i Ivisiemål.

623

Föreslagen lyddse

domai-en tidigast tre och senast fem veckor från dagen för konkursbeslutet. Sammanträdet får dock hållas senare än som har sagls nu, om det är nödvändigt med hänsyn lill konkursboets omfattning och beskaffenhet. Konkursdomaren skall även bestämma den lid, minsl fyra och högsl tio veckor från dagen för konkursbeslulet, inom vilken bevakning av fordran skall äga rum.

Vad konkursdomaren har bestämt enligt försia siycket skall intagas i kungörelse som avses i 18 a § andra stycket.

Gäldenären skall kallas till första borgenärssammanlrädel och därvid erinras om att han enligt 88 § ej får lämna riket utan samlycke av konkursdomaren innan bouppieckningsed enligt 91 § avlagts och alt han är skyldig enligt 92 8 atl vid sammanträdel avlägga sådan ed. I fråga om delgivning av kallelsen gäller vad som är föreskrivel om stämning i ivistemål.

27 8"

Till konkursbo räknas, i den mån ej annat följer av 21 8, all egendom, som tillhörde gäldenären när konkursbeslulet meddelades eller tillfaller honom under konkursen och som är av beskaffenhei att kunna utmätas. Till konkursbo räknas även den egendom som kan tillföras boel genom återvinning.

Avlöning eller därmed vid utmätning jämställd arbetsinkomst som innestår vid konkursens början och arbetsinkomst som gäldenären därefier förvärvar får dock behållas av honom, i den mån den ej, sedan skatteavdrag skell enligt vad därom är föreskrivet, uppenbart överstiger vad som åtgår för hans och hans familjs försörjning samt lill fullgörande av underhållsskyldighet som i övrigt åvilar honom. Vad som sagts om avlöning äger motsvarande tillämpning i fråga om periodiskt utgående vederlag för utnyttjande av rätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annat sådani och beträffande belopp vilka utgå som pension eller livränta. Om rättigheten lill pension eller livränta är av beskaffenhet atl kunna utmätas, får dock konkursboet förfoga över den.

Gäldenären är skyldig alt underrätta förvallaren om inkomsi som avses i andra stycket. Vill förvaltaren göra anspråk på inkomsien, skall han därom underrätta arbetsgivare eller annan som skall utgiva förmånen. Innan sådan underrättelse lämnats får förfallel belopp belalas ul till gäldenären.

* Senaste lydelse 1975:244.

Nuvarande lydelse

Tvist huruvida någon del av inkomsten skall tillkomma konkursboel. prövas av rullen på ansökan av förvaltaren, borgenär, gäldenären eller underhållsberättigad. Konkur.sdinnaren skall inhämla yllrande av fältens ombudsman och, imi förvallaren ej är sökande, av denne saml skyndsaml ulsätia tid och plals för rällens sammaniräde och om delta underrätta gäldenären, förvaltaren och rällens om-hudsmun sumt, om borgenär eller underhållsberäitigad år sökande, denne. Rättens beslul länder till efterrättelse, även om talan föres däremot. Besluiel skall på ansökan ändras, om senare upplysta omständigheter eller ändrade förhållanden föranleder del.

Föreslagen lydelse

Tvisl huruvida någon del av inkomsten skall tillkomma konkursboel prövas av lillsynsmyndigheien på ansökan av förvallaren, borgenär, gäldenären eller underhållsberättigad. Myndigheien skall därvid inhämla yllranden i den omfallning som behövs för prövningen. Myndighelens beslut länder lill eflerrät-lelse, även om talan föres däremoi. Beslutet skall pä ansökan ändras, om senare upplysta omständigheter eller ändrade förhällanden föranleder del.

Mol tillsynsmyndigheiens beslul I ärende som avses i fjärde stycket fur den vars rått beröres av beslutet föru talan genom besvär. I Jråga om sådan besvärslalan äga bestämmelserna I ulsökningslagen (1877:31 s. 1) om klagan över iit-mälning av avlöning molsvarande tiUämpning.

41 8

Gäldenärs till konkurs avträdda bo skaU omhänderhavas av en eller flere förvaltare, som utses i den ordning nedan stadgas. Antalet förvaltare beslämmes av konkursdomaren. Ej må mer än en förvallare finnas, där ej konkursdomaren med hänsyn lill boets omfallning och beskaffenhei anser förvaltningen oundgängligen böra delas eller del eljest i särskilt fall vara oundgängligen nödvändigt, alt mer än en förvallare ulses.

Då fråga är om uiseende av förvallare enligt 45 eller 48 §, må konkursdomaren ej fatta beslut rörande antalet förvallare innan borgenärerna erhållil lillfälle att yttra sig därom.

44 8'

Konkursdomaren skall ock så snarl ske kan efter det beslutet om konkurs meddelats förordna en ärlig och förståndig man att i konkursen vara rättens ombudsman med den befogenhet, som 1 denna lag sägs. Vid befattningens tillsättande skaU Iakttagas, att densamma icke anförtros annan än den, som äger ej mindre erforderlig insikt i gällande lag för bedömande av de frågor av rälislig innebörd, som ankomma på ombudsmannens prövning, än ock nödig erfarenhet och sakkunskap för fyllande av de åUgganden beträffande tillsyn över konkursutredningen och avgörande av förvaltningsfrågor, som tillhöra befattningen.

Den som är anställd vid domstol må ej förordnas lill rättens ombudsman.

Konkursbo skall förvaltas av en eller Jlera förvallare. Antalet förvallare beslämmes av konkursdomaren. Ej må mer än en förvallare finnas, där ej konkursdomaren med hänsyn lill boets omfallning och beskaffenhet anser det erforderligl att förvaliningen delas eller alt den handhas odelad av Jlera Jörvallare.

Då fråga är om uiseende av förvallare enligt 46 eller 47 §. må konkursdomaren ej fatta beslut rörande antalet förvallare innan tillsynsmyndigheten och borgenärerna erhållil lillfälle alt yllra sig därom.

42 8

Förvaltning av konkursbo skall stå under tillsyn av tiUsynsmyndighel.

Regeringen utser vissa kronofogdemyndigheter atl vara tillsynsmyndigheter.

Kronofogdemyndighet, som är tillsynsmyndighet, får enligi bestämmelser som regeringen meddelar förordna annan kronofogdemyndighet att handlägga tillsyns-uppgift i konkursen.

För tillsynen skall ersältning lill staten utgå ur konkursboet enUgt bestämmelser som regeringen meddelar.

Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse

Har den, som till ombudsman förordnas, ej förut avlagi domare-ed, gånge sådan ed inför konkursdomaren, innan han lilllräder he-fatt ningen.

På konkursdomaren ankomme att, när så skäligt prövas, entlediga ombudsmannen och förordna annan i hans slälle.

Uppslår Jör ombudsmannen laga Jörjäll, äge konkursdomaren förordna annan, atl under den lldför-Jället varar uppehålla hejättnlng-en.

46 8

Sedan förvaltarevalet ägt rum, skola borgenärerna å första borge-närssiiminanirädet, såframt någon av dem gör framställning därom, välja granskningsmän all med den befogenhet i denna lag sägs å borgenärernas vägnar övervaka förvaltningen. Granskningsmännens antal bestämmes av konkursdomaren. Valel skall ske så, alt en var av de närvarande borgenärerna röstar å en granskningsman. Till granskningsmän anses valde, i första rummet den, om vilken borgenärer, vilkas fordringar sammanräknade utgöra störsla beloppet, förenat sig, och därefter den eller de, som efter huvudtalet erhållit de ftesta rösterna.

För varje granskningsman äge de borgenärer, med vilkas rösler han valts, utse en suppleant. Rösterna beräknas vid val av suppleant för den i första rummet utsedde granskningsmannen efter fordringsbeloppen och vid val av suppleant för annan granskningsman efter huvudtalet.

Erhålla vid val, som i denna paragraf sägs, två eller flere lika röstetal, skilje lotten dem emeUan.

Har val av granskningsmän ej skett å första borgenärssammanträdet och utses därefter förvallare jämlikt 48 eller 49 §, må å det sam-

626

Föreslagen lydelse

43 8

På begäran av borgenär skaU konkursdomaren förordna granskningsman att med de befogenheter som angivas i denna lag övervaka förvaltningen på borgenärens vägnar. Till granskningsman skall utses den som borgenären föreslår, om han år lämplig.

Om det begäres, skall även ersättare för granskningsmannen utses. Bestämmelserna om granskningsman gälla även för ersättare.

Granskningsman skall entledigas, om han eller borgenåren gör framställning därom eller han finnes icke vara lämplig.

Ersättning till granskningsman skall betalas av borgenären.

42 8"

ffråga om utseende av konkursförvallare gälle, atl den dier de, ål vilka förvaltningen anförtros, skola äga sådan insikt och erfarenhet, som med hänsyn lill bods omfattning och beskaffenhet erfordras för .förvaltningens behöriga handhavande.

Konkursförvallare må ej den vara, som slår under förmynderskap eller år i konkiirsiillsiånd: ej den, som är förklarad ovärdig all vidare nyttjas i rikets ijänsl eller eljesl på grund av honom ådömd sirajfpå-följd Icke må ulöva allmän befallning; ej den, som genom inslag, vilkel ännu icke vunnil laga krafl, år dömd lill Slraff påföljd, varom sisl förmäles, eller som är under framtiden ställd för brott, vilket kan medföra sådan påföljd; ej heller den, som blivit dömd ovärdig att föra annans talan inför rätta.

Den som är anställd vid domstol må e] förordnas till konkursförvallare.

44 8

Konkursförvaltare skall ha den särskildu insikl och erfarenhel som uppdraget kräver, ålnjuta borgenärernas förtroende sann även i övrigt vara lämplig för uppdrugel.

Den som är anställd vid domstol får ej vara förvaltare.

43 8

Då konkurs uppstått, skaU konkursdomaren utan dröjsmål utse förvaltare atl omhänderhava boel lill dess vid första borgenärssammanträdel förvaltare utsetts och, där annan utsetts, denne tiUträtt befallningen.

45 8

Vid första borgenärssammanträdel välje borgenärerna förvallare alt i stället för den enUgt 43 § utsedde förvaharen omhänderhava konkursboel. Har konkursdomaren efter vad i 52 8 är stadgat förordnai, att konkursboets förvaltning

45 8

Då konkurs uppstått, skall konkursdomaren utan dröjsmål, ejler hörande av tillsynsmyndigheten, ulse förvaltare att handha förvaltningen av boet till dess vid första borgenärssammanlrädel förvaltare utsetts och, där annan utsetts, denne tillträtt befattningen.

46 8

Vid första borgenärssammanträdel skall konkursdomaren, sedan han hört tillsynsmyndigheten och närvarande borgenärer, utse förvaltare alt i fortsättningen handha förvaltningen av konkursboet. Har konkursdomaren efter vad i 50 8 är

Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse

skall vara delad, skall förvallare väljas särskilt för varje del av föi-valtningen. Såsom borgenärernas beslul gälle den mening, varom bland närvarande borgenärer de .förena sig. vilkas fordringar sammanräknade uigöra slörsla beloppet, såframt dessa borgenärer därjämte uigöra minst en tredjedel av de röstande. Kan beslul på sådani säll ej åstadkommas, gälle den mening konkursdomaren biiräder.

Konkursdomaren skaU tillse, all icke någon, på vilken borgenärernas val fållll, är obehörig all vara förvallare jämlikt 42 § andra eller tredje stycket eller i saknad av sådan Insikt och erjärenhet, som avses 1 42 § första slyckel, eller eljesl icke lämplig alt handhava förvaltningen. Där sådant fall föreligger, ällgge det konkursdomaren att utse annan förvaltare i siäilet för den av borgenärerna valde.

Kommer icke någon borgenär lillsiädes, varde JörvaUare lillsait av konkursdomaren.

47 8

Borgenär, som utsetts till förvallare eller granskningsnian, må ej Ulan gilligl skäl undandraga sig uppdraget.

48 8

Finner konkursdomaren efter första borgenärssammanlrädet erforderiigt, all antalet förvallare ökas, skola borgenärema av konkursdomaren kallas all sammanträda inför honom/ör att utse det antal förvallare, som ytterligare erfordras; och skall därvid vad i 45 8 är stadgat äga molsvarande lillämpning.

Rättens ombudsman, förvaltare, granskningsman eller borgenär äge hos konkursdomaren göra framställning om ökning av antalet förvallare.

628

Föreslagen lydelse

stadgat föroidnat, all konkursboets förvallning skall vara delad, skall förvaltare ulses särskilt för varje del av förvaltningen.

47 8

Finner konkursdomaren efter första borgenärssammanlrädel erforderiigt, att antalet förvallare ökas, skola borgenärerna av konkursdomaren kallas all sammanträda inför honom. Vid sammanträdet skall konkursdomaren utse del antal förvaltare, som ytterligare erfordras; och skall därvid vad i 46 8 är siadgal äga motsvarande lillämpning.

Tillsynsmyndigheten, förvallare, granskningsman eller borgenär äge hos konkursdomaren göra framställning om ökning av antalet förvaltare.

Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse

49 8

Avgår förvallare efter försia boi-genärssammanträdet eller avgår granskningsman, Jör vilken suppleant ej Jlnnes, skall konkur.sdomaren kalla borgenärerna all sammanträda inför honom för att utse efterträdare till den avgångne, och skola därvid 1 fråga om val av förvaltare bestämmelserna i 45 8 och 1 fråga om val av granskningsman bestämmelserna 1 46 § om val av suppleanl för granskningsman äga motsvarande tillämpning.

Vad sålunda är stadgat gälle dock ej, där flere förvaltare eller granskningsmän äro och någon av dem avgår samt konkursdomaren efter rätlens ombudsmans hörande finner det ej vara nödigi, alt annan utses i den avgångnes ställe.

50 8

Har förvallare avgäll och skall efterträdare ål honom ulses, äge konkursdomaren, där så erfordras, förordna om befallningens upprätthållande tills nytt val ägt rum.

Har förvaltare laga förfall eller är han efter ly i 80 8 tredje slyckel stadgas försatt ur tjänstgöring, må konkursdomaren utse annan alt under liden fullgöra hans åligganden.

52 8

Där konkursdomaren finner delning av konkursboets förvallning emellan flere förvallare böra äga rum, ankomme på honom all därom förordna; och bestämme konkursdomaren därvid tillika, efter vilka gmnder delningen skall ske. Rättens ombudsman, förvallare.

629

Föres lagen lydelse

48 8

Avgår förvaltaie efter första borgenärssammanträdet, skall konkursdomaren kalla borgenärema alt sammanträda inför honom. Vid sammanträdet skall efterträdare till den avgångne utses, och skola därvid bestämmelsema i 46 8 äga molsvarande lillämpning.

Vad sålunda är stadgat gälle dock ej, där flere förvaltare äro och någon av dem avgår samt konkursdomaren efter tillsynsmyndighetens hörande finner del ej vara nödigt att inse annan i den avgångnes slälle.

Avgår förvallare sedan fråga uppkommil om avskrivning ar konkursen enligi 186 fi, skall borgenärssammanlräde som avses i försia stycket ej utsättas, så länge frågan är under prövning.

49 8

Har förvallare avgått efter första borgenärssammanträdel och skall efterträdare åt honom ulses, äge konkursdomaren, där så erfordras, förordna om befallningens upprätthållande tills ny Jörvallare utsetts enligt 48 §.

Har förvaltare laga förfall eller är han efter ty i 80 8 andra stycket stadgas försalt ur ijänslgöring, må konkursdomaren utse annan atl under tiden fullgöra hans åligganden.

50 8

Där konkursdomaren finner delning av konkursboels förvallning emellan flere förvallare böra äga rum. ankomme på honom all därom förordna; och bestämme konkursdomaren därvid tillika, efter vilka grunder delningen skall ske. Tillsynsmyndigheien, förvallare,

granskningsman eller borgenär äge hos konkursdomaren göra framställning om delning av förvaltningen.

Hava flere förvaltare förvaltningen odelad, må de ej annorledes än samfällt avhända boet någon rättighet eller vidtaga åtgärd, som kan för boet medföra någon förpliktelse.

Äro förvaltarne två och kunna de ej enas beiräffande ålgärd eUer beslul, som enligt denna lag på dem ankommer, eller äro förvaltarne flere än två och föreligger ej flertal för viss mening, skall saken hänskjulas lill ombudsmannen, och gälle den mening han biiräder.

Då flere förvallare utsetts, skola de bland sig välja en att i fall, som avses i denna lag, mollaga meddelanden eller handlingar, som skola tillställas förvallaren, ävensom förvara handlingar, som böra hållas tillgängliga. Om val, som nu sagts, skola konkursdomaren och ombudsmannen underrällas.

granskningsman eller borgenär äge hos konkursdomaren göra framställning om delning av förvaltningen.

Hava flere förvaltare förvaltningen odelad, må de ej annorledes än samfällt avhända boet någon rättighet eller vidlaga åtgärd, som kan för boel medföra någon förpliklelse.

Äro förvaltarne två och kunna de ej enas beträffande ålgärd eller beslul, som enligt denna lag på dem ankommer, eller äro förvaltarne flere än två och föreligger ej flertal för viss mening, skall saken hänskjulas lill tillsynsmyndigheten, och gälle den mening denna biträder.

Då flere förvallare ulsells, skola de bland sig välja en alt i fall, som avses i denna lag, mottaga meddelanden eller handlingar, som skola lillslällas förvaltaren, ävensom förvara handlingar, som böra hållas lillgängliga. Om val, som nu sagls, skola konkursdomaren och tillsynsmyndigheten underrättas.

bokföringsskyldig, i hans handelsböcker å lämpligt ställe göra anteckning om dagen för omhändertagandet, ån även förrätta uppteckning av tillgångar och skulder i boet med uppgift å varje borgenärs namn, boningsort och postadress. .v(3 ock å nämnda böcker och handlingar. Där så bejlnnes nödigt, må förvallaren Jör bouppieckningsförrällningen anlita sakkunnigt biträde. 1 bouppieckningen skola tillgångarna upplagas till de värden, som de efter noggrann uppskattning prövas äga. Vid bouppteckningsförrättningen skall gäldenären vara tillstädes och under edsförpliktelse redligen uppgiva boel. Har av gäldenären under edsförpliktelse underskriven bouppleckning föml ingivils till konkursdomaren och finner förvallaren densamma tillförlitlig, vare upprättande av ny bouppteckning ej av nöden.

Då bouppleckning upprättas av förvallaren, skall ett exemplar därav lillslällas konkursdomaren inom en vecka från det beslutet om konkurs meddelades. Möter i något fall hinder härför, åligge förvallaren att inom nämnda tid tillställa konkursdomaren förteckning å borgenärerna, upplagande varje borgenärs namn, boningsorl och posladress saml alt därefier så snarl ske kan inkomma med bouppieckningen. Godkänner förvallaren lill konkursdomaren förul ingiven bouppleckning, göre anmälan därom inom lid, som nyss sagls.

ringsskyldig, i omhänderiagel räkenskapsmaierial å lämpligt slälle göra anteckning om dagen för omhändertagandel. Förvaltaren skall även förrätta uppteckning av lillgångar och skulder i boel med uppgift å varje borgenärs namn, boningsort och postadress samt å nämnda böcker och handlingar. 1 bouppteckningen skola tillgångarna upptagas lill de värden, som de efter noggrann uppskattning prövas äga, och beträffande skulderna angivas, i vad mån de avse lön eller pension. Vid bouppteckningsförrättningen skall gäldenären vara tillstädes och under edsförpliktelse redligen uppgiva boet. År gäldenären juridisk person och Jinnas Jlera ställjöreträdare, gäller denna skyldighet dock icke Jör sådan ställföreträdare vars närvaro förvallaren anser sakna belydelse för boulredningen. Har av gäldenären under edsförpliktelse underskriven bouppleckning föml ingivits lill konkursdomaren och finner förvallaren densamma tillförlitlig, vare upprättande av ny bouppteckning ej av nöden.

Då bouppteckning upprältas av förvallaren, skall ett exemplar därav lillsläUas konkursdomaren och tUlsynsmyndigheten inom en vecka från det beslutet om konkurs meddelades. Möter i något fall hinder härför, åligge förvaltaren att inom nämnda tid tillställa konkursdomaren och tillsynsmyndigheien förteckning å borgenärerna, upplagande varje borgenärs namn, boningsort och posladress saml att därefier sä snart ske kan inkomma med bouppteckningen. Godkänner förvallaren lill konkursdomaren förut ingiven bouppteckning, göre anmälan därom inom tid, som nyss sagls.

55 8'»

Förvaltaren skall under rättens ombudsmans inseende så snarl ske kan upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd, så ock om orsakerna till gäldenärens obeslånd, så vill de kunnai ulrönas. I berättelsen skall upplagas en översikt över tillgångar och gäld av olika slag ävensom särskilt anmärkas, huruvida skälig anledning förefinnes lill anlagande, all gäldenären gjort sig skyldig lill brollsligl förhållande mot sina borgenärer. Förefinnes anledning lill anlagande, som nyss sagts, skall grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under del senasle året före konkursansökningen varil bokföringsskyldig, varde i berättelsen tillika anmärkt, vilka handelsböcker han hållll och huru de

Förvallaren skall så snarl ske kan upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd, så ock om orsakerna lill gäldenärens obestånd, så vitl de kunnai ulrönas. 1 berättelsen skall upptagas en översikl över lillgångar och gäld av olika slag ävensom särskilt anmärkas, huruvida förhållande har förekommit som kan föranleda återvinning till konkursboet och huruvida skälig anledning förefinnes till anlagande, atl gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. Förefinnes anledning till antagande, som nyss sagts, skall grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under det senasle året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, varde i berättelsen tillika anmärkt, vilket bok-

Nuvarande lydelse

blivii förda; och skall i sådant fall vid berättelsen fogas den av gäldenären senasi uppgjorda balansräkningen. Berättelsen skull underskrivas av Jörvaltaren.

Avskrift av berättelsen med den balansräkning, som må vara därvid fogad, skall av förvaltaren ulan dröjsmål lillslällas konkursdomaren ävensom hållas tillgänglig för borgenärer, som vilja laga del av densamma; och äge varje borgenär, som del begär, all mol ersättning för kostnaden få avskrift av berättelsen sig tillsänd.

Föreslagen lydelse

föringssystem han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fuUgjorts: och skall i sådant fall vid berättelsen fogas den av gäldenären senasi uppgjorda balansräkningen.

Avskrifi av berättelsen med den balansräkning, som må vara därvid fogad, skall av förvallaren utan dröjsmål lillslällas konkursdomaren och tUlsynsmyndigheten samt varje borgenär, som del begär.

Om förvaltaren finner all gäldenären kan misstänkas Jör gäldenärsbrott. skall han omedelbart underrätta allmän åklagare därom och därvid angiva grunden för misstanken.

56 8'

Är konkursen icke avslutad vid utgången av näst efter försia borgenärssammanlrädet infallande juni eller december månad, skall förvaltaren inom fjorton dagar därefier till rällens ombudsman avlämna berättelse, vari alla de ålgärder noggrant angivas, som vidlagils för förvaltningens bringande lill slul; åliggande del förvaltaren att sedermera under konkursens fortgång för varje halvår inomftorton dagar från utgången därav avgiva sådan berättelse. Har, då berättelse avgives, mer än ett år förflutit från det beslutet om konkurs meddelades, skall berättelsen tillika innehålla fullständig upplysning om orsakerna lill att konkursen icke avslutats.

Berättelsen skaU av ombudsmannen granskas och inom två veckor från mottagandet ingivas till konkursdomaren jämte de anmärkningar, till vilka ombudsmannen mä hava funnit fog.

Är konkursen icke avslutad vid uigången av näsl efter första borgenärssammanträdel infallande mars eller seplember månad, skall förvallaren inom Ivå veckor därefier liU tiUsynsmyndigheten avlämna berättelse, vari alla de ålgärder noggrant angivas, som vidtagits för förvaltningens bringande till slut; åliggande del förvaltaren atl sedermera under konkursens fortgång inom två veckor från utgången av varje mars och september månad avgiva sådan berättelse för det dessförinnan förflutna halvåret. Har, då berättelse avgives, mer än ell år förflutit från del beslutet om konkurs meddelades, skall berättelsen tillika innehålla fullständig upplysning om orsakema till att konkursen icke avslutats.

Förvaltaren skall utan dröjsmål lämna konkursdomaren avskrift av berättelsen.

Prop. 1978/79:105 635

Nuvarande lydelse Föreslagen lyddse

57 8
Förvallaren skall JÖra bok, vari Förvallaren skall, oavsett vad

boeis inkomsler och ulgifter i pen- som gäller i fråga om bokJÖrings-
ningar dag efter dag antecknas. skyldighet för gäldenären, löpande

Vad .sålunda år stadgat må ej     bokföra in- och utbetalningar, om
lända lill Inskränkning i den bokfö-     ej med hänsyn lill särskilda förhål-
ringsskyldighet,   som särskilt kan     landen   god   redovisningssed på
vara föreskriven,                          kallar att bokföringen sker på an
nat sätt.

Förvaharen skall bevara räkenskapsmaterialet under minst tio år Jrån utgången av det kalenderår då konkursen avslutades. I övrigt tillämpas 22 fi bokföringslagen (1976:125).

Första stycket medför ej inskränkning i den bokföringsskyldighet som kan vara särskih föreskriven för att möjliggöra kontroll över viss verksamhet.

Beträffande skyldighet att sörja för underlag för deklarations- och uppgiftsskyldighet och för kontroU därav finnas särskilda bestämmelser.

58 8"
Penningar, som inflyta under för- Penningar, som inflyta under för-

valtningen av konkursbo, skola, i vallningen av konkursbo, skola, i den mån de icke äro erforderliga till den mån de icke äro erforderiiga lill bestridande av löpande ulgifter, av bestridande av löpande utgifter, av förvallaren inom en vecka från del förvaltaren inom en vecka från del de influtit å konkursboets räkning de influtit å konkursboets räkning mol ränla insättas i bank, som av mol ränta insättas i bank. rättens ombudsman godkännes. Till bestridande av löpande utgifter må ej mer Innehållas än av ombudsmannen medgives.

Försummar förvallaren all inom ovan föreskrivna lid insätta influtna medel, vare han skyldig att å belopp, som obehörigen innehållils, erlägga ränta enligt 6 8 räntelagen (1975:635) från den dag insättning bort ske.

Så länge konkursen pågår, av- Så länge konkursen pågår, av-
lämne förvallaren inom en vecka         lämne förvaltaren inom två veckor
från uigången av mars, juni, sep-        från utgången av mars, juni, sep
tember och december månader var-   tember och december månader var
je år till ombudsmannen räkning         je år lill tillsynsmyndigheien räk-
över boets inkomsler och ulgifter i       ning över boets inkomsler och ui-

' Senaste lydelse 1975:646.

Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse

penningar under del gångna kvartalet. Har under någon del av kvartalet penningar inneståll i bank, skall vid räkningen fogas av banken lill rikligheten bestyrkt uppgifi å de insättningar och utlagningar, som må hava under kvartalet förekommii. Räkningarna skola av ombudsmannen granskas ävensom hållas tiUgängliga för borgenärerna och gäldenären.

Även efter konkursens avslutande skall förvaltaren hava boets medel insatta i bank, till dess lyftning påkallas av därtill berättigad borgenär. Förvallaren skall underrätta konkursdomaren, i vUken bank medlen innestå. och inom en vecka från utgången av varje kalenderår lill rättens ombudsman för granskning avgiva redovisning som i tredje siycket sägs. När medel ej vidare finnas all lyfta, skall ombudsmannen göra anmälan därom hos konkur.sdomaren.

59 8

Rättens ombudsman skall göra sig noga underrättad om boets tiUstånd samt under konkursen hålla noggrann uppsikt över förvaltningen. När helst han finner det lämpligt, äge han verkställa inventering av boets kassa och övriga tillgångar ävensom fordra redovisning av förvallaren.

Rättens ombudsman ävensom granskningsman skall hava tillgång till böcker och andra handlingar, som röra boel; äge ock av förvaltaren på begäran erhålla upplysningar om boet och dess förvaltning.

636

Föreslagen lydelse

gifter i penningar under det gångna kvartalet. Har under någon del av kvartalet penningar inneståll i bank, skall vid räkningen fogas av banken till riktigheien bestyrkt uppgift å de insättningar och utlagningar, som mä hava under kvartalet förekommii. Förvaharen skaU lämna avskrift av räkningen till konkursdomaren.

Även efter konkursens avslutande skall förvallaren hava boets medel insatta i bank, lill dess lyftning påkallas av därtill berättigad borgenär. Förvallaren skall underrätla tiUsynsmyndigheten, i vilken bank medlen innestå, och inom två veckor från utgången av varje kalenderår lill myndigheten för granskning avgiva redovisning som i tredje stycket sägs. När medel ej vidare finnas att lyfta, skall/örva/-taren göra anmälan därom hos tillsynsmyndigheten .

59 8

Tillsynsmyndigheten skall övervaka att förvaltningen bedrives på ett ändamålsenligt sätt i överensstämmelse med denna lag och andra författningar. Därvid skaU särskih tillses att avvecklingen av konkursen icke fördröjes i onödan. När myndigheten finner det lämpligt, får den inventera konkursboets kassa och övriga tillgångar samt fordra redovisning av förvaltaren. Om särskilda omständigheter föranleda det, får myndigheten utse en eller flera revisorer för granskning av boets räkenskaper och förvaltningen i övrigt.

60 8

TUlsynsmyndigheten ävensom granskningsman skall hava tillgång till böcker och andra handlingar, som röra boet; äge ock av förvaltaren på begäran erhålla upplysningar om boet och dess förvaltning.

Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse

Av redovisningshandlingar, som förvaltaren ingivit till rättens ombudsman, äge borgenär, så ock gäldenären taga del.

Rättens ombudsman och förvaltare vare skyldiga alt meddela upplysningar om boel och dess förvaltning ej mindre då konkursdomaren det begär än även på begäran av borgenär eUer gäldenären.

60 8

Har gäldenär idkat rörelse, äge förvaltaren efter gäldenärens hörande låta den rörelse, där sådant enligt lag kan ske, fortsättas för konkursboels räkning i den mån det är nödvändigt för en ändamålsen-Ug utreånlng av boet; inhämte dock rättens ombudsmans samtycke till rörelsens fortsättande. Samma lag vare, där förvallaren sedan rörelsen nedlagts vill ånyo öppna densamma. Vägrar ombudsmannen sitt samlycke eller yrkar någon borgenär eller gäldenären, att rörelse, som med ombudsmannens samtycke fortgår, skall nedläggas, skola borgenärerna kallas till sammanträde för att besluta i ärendet. Ej må rörelsen fortsättas längre tid än ett år från första borgenärssammanträdel, där ej borgenärer, vilkas fordringar uppgå till minst fyra femtedelar av de i ärendets prövning deltagande borgenärernas fordringar, därom åro ense samt dessa borgenärer därjämte utgöra minst en JJårdedd av de röstande.

637

Föreslagen lydelse

Tillsynsmyndigheten och förvaltare vare skyldiga atl på begäran meddela upplysningar om boet och dess förvallning //// konkursdomaren, borgenär eller gäldenären. Tillsynsmyndigheten är vidare skyldig att på begäran meddela sådana upplysningar till granskningsman.

61 8

Har gäldenär idkat rörelse, äge förvaltaren låta den rörelse, där sådant enligt lag kan ske, fortsättas för konkursboets räkning i den mån del befinnes ändamålsenUgt. Samma lag vare, där förvallaren sedan rörelsen nedlagts vill ånyo öppna densamma. Ej må rörelsen fortsättas längre tid än ell år från försia borgenärssammanträdet, där ej särskilda skäl föreUgga.

66 8'

Inkommer gäldenären med ackordsförslag, må egendomen i boel ej säljas utan rättens ombudsmans samtycke, innan ackordsfrågan blivit avgjord. Vad som sagls nu ulgör ej hinder mot försäljning, om sådan är förenlig med ackordsförslaget eller behövs för ändamål som angives i 171 8.

61 8

Före Jörsta borgenärssammanträdel må ej försäljning av egendom i boel äga rum ulöver vad av bestämmelserna i 23, 24, 60 och 73 88 kan föranledas.

Vad sålunda stadgats äge dock ej tiUämpning beträffande lös egendom , som är utsatt för förskämning eller snar förstörelse eller hastigt fallande i värde eller erfordrar allt för kostsam vård. Saknas medel till bestridande av utgifter för boet, må ock under tid, som avses i första stycket, försäljning av annan lös egendom äga rum, dock ej utöver vad för ändamålet prövas nödigt; och bör, om gäldenären därtiU anvisar viss egendom, den egendom i främsta rummet uttagas, så vitt det lämpUgen kan ske.

Till försäljning, varom I andra siycket förmäles, inhämie förvaharen samrycke av rättens ombudsman, som ock äge bestämma, om försäljningen skall ske å auktion eller under hand. Innan ombudsmannen meddelar sitt beslut, skaU han höra gäldenären, där det lämpligen kan ske.

Inkommer gäldenären med ackordsförslag, må egendomen i boet ej säljas, innan ackordsfrågan blivit avgjord. Vad som sagts nu ulgör ej hinder mot försäljning, om sådan är förenlig med ackordsförslaget eller behövs för ändamål som angives i 171 8 eller särskilda skäl annars föreUgga.

67 8

Utan hinder av vad som föreskrives i 63 och 66 H får försäljning av egendom i boet äga rum, om det föranledes av bestämmelserna i 23, 24, 6/ och 73 88- Vidare får lös egendom säljas, om den är ulsall för förskämning eller snar förstörelse eller hastigt faller i värde eller kräver allt för kostsam vård. / den mån medel saknas till betalning av utgifter för boel,/år även annan lös egendom 5ä//'a5.

Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse

egendom i boel ulgöre ej hinder för sådan försäljning. som enligi 61 fi må äga rum jämväl fÖre första borgenärssammanträdet.

Påyrkar inleckningshavare eller annan borgenär, som för sin fordran har förmånsrätt i viss egendom, alt den egendom, vari förmånsrätten gäller, skall säljas genom förvaltarens försorg, och har hans räll lill belalning ur egendomen efter bevakning i konkursen lämnats obestridd eller fastställls genom dom, som äger laga krafl, må anslånd med försäljning äga rum endast om rätlens oinhitdsman och förvallaren anse delta nödvändigt för all förhindra atl avsevärd förlust vållas konkursboel eller genomförandet av ackord väsentligt försvåras saml anstånd ej är obilligl mot borgenären.

639

Föreslagen lydelse

Påyrkar inleckningshavare eller annan borgenär, som för sin fordran har förmånsrätt i viss egendom, all den egendom, vari förmånsrätten gäller, skall säljas genom förvallarens försorg, och har hans rätl lill betalning ur egendomen efter bevakning i konkursen lämnals obestridd eller fastställts genom dom, som äger laga krafl, må anslånd med försäljning äga mm endast om förvaltaren anser detta nödvändigt för atl förhindra alt avsevärd förlust vållas konkursboet eller genomförandel av ackord väsentligt försvåras samt anstånd ej är obilligl mol borgenären.

70 8'

Finnes i boet fast egendom, äge förvaltaren hos vederbörande myndighet begära försäljning därav i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom. Egendomen må jämväl säljas i annan ordning, så framt förvaltaren finner del för boel fördelaktigare och rättens ombudsman till försäljningen lämnar bifall; vägrar han bifall, begäre förvaharen borgenärernas samlycke. Når det lämpligen kan ske, skall förvaltaren inhämta gäldenärens mening beträffande försäljningen.

Har auklion å fast egendom, som hör lill boet, hållils i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom utan alt försäljning kommii till stånd, må förvaltaren underlåta alt vidlaga ytterligare åtgärder för egendomens försäljning. Har auklion i nyssnämnda ordning ej ägl rum, men föreligger anledning till anlagande, atl sådan auktion ej

Finnes i boet fast egendom, äge förvallaren hos vederbörande myndighet begära försäljning därav i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom. Egendomen må jämväl säljas i annan ordning, så framl förvaltaren finner del för boel fördelaktigare.

Har auktion å fast egendom, som hör till boet, hållits i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom ulan att försäljning kommit till stånd, må förvaltaren underiåta alt vidlaga ytterligare åtgärder för egendomens försäljning. Har auklion i nyssnämnda ordning ej ägt mm, men föreligger anledning till anlagande, att sådan auktion ej

Skall fartyg, som ej är infört i skeppsregistret eller i motsvarande utländska register, gods i fartyg eller gods i luftfartyg säljas, äge förvaltaren, där egendomen finnes inom riket. begära försäljning i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom.

Är fråga om försäljning av registrerat skepp, av luftfartyg eller av intecknade reservdelar lill luftfartyg och finnes egendomen inom riket, skall vad i 70 8 försia och andra styckena sägs äga molsvarande tillämpning.

Skall gäldenären tillkommande räll lill andel i inleckning som belastar hans luftfartyg eller lill sådani fariyg hörande reservdelar säljas, låle förvallaren innitn försäljning sker anskaffa särskild inteckningshandling å del gäldenären tillkommande beloppet, där laga hinder däremot icke möler. Skall försäljning ske av inleckningshandling, som innehaves av gäldenären och för vilken han är personligen ansvarig, vare förvallaren pliktig atl, där ej gäldenären medgiver, alt handlingen må försäljas med bibehållande av hans ansvarighet, förse handlingen med påskrift, varigenom gäldenären frikallas från ansvarighet.

Bestämmelserna i 70 8 sista stycket äga motsvarande lillämpning, när gäldenären tillhörig lös egendom under konkursen skall säljas i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom. 1 sådant fall skall förvaltaren dessutom, i den mån del är påkallat, i ärendet föra talan för borgenärer som ha förmånsrätt enligt 10 8 förmånsrättslagen (1970:979) saml genom brev underrätta borgenär om yrkande som han framsiäller pä dennes vägnar.

76 8'

Finner Jörvaltaren det 1 74 föreskrivna kungörelsesätl icke vara ägnat att bereda kungörelsen nödig offentlighet, ankomme på honom att vidtaga de ytterligare ålgärder, som må anses erforderliga. Skulle han i någoi fåll anse tillfyUest, atl auktionen kungöres i mindre ulsiräckning än / nämnda paragraf sladgas. begäre samlycke därtill av rättens ombudsman. Inskränkning i fråga om kungörande av auklion å fasl egendom, regislreral skepp, luftfartyg eller inlecknade reservdelar lill luftfartyg må dock icke äga rum ulan gäldenärens samlycke; ej heller må sådan inskränkning ske beiräffande kungörande av auklion å annan lös egendom, vari borgenär har panträtt eller annan särskild förmänsrätt, som avses i förmånsrättslagen (1970:979), med mindre den borgenär samiycker därtill.

" Senaste lydelse

1973:1132 Ofr 1975:918).

41 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 105

Förvallaren Jår, när egendom skall säljas på auktion genom hans försorg, låla kungöra auktionen i mindre utsträckning än som jöljer av 74 § Jörsia stycket, om han anser det lillfyllesl. Inskränkning i fråga om kungörande av auktion å fasl egendom, registrerat skepp, luftfartyg eller inlecknade reservdelar lill luftfartyg må dock icke äga rum utan gäldenärens samlycke; ej heller må sädan inskränkning ske beiräffande kungörande av auklion å annan lös egendom, vari borgenär har panträtt eller annan särskild förmånsräll. som avses i förmånsrättslagen (1970:979). med mindre den borgenär samiycker därtill.

Föreslagen lydelse

Förvallaren skaU så snarl del lämpligen kan ske vidlaga nödiga åtgärder för indrivning av utestående fordringar. Anhängiggöres ej rällegång eller lagsökning eller mål om belalningsföreläggande eller påkallas ej skiljedom och kommer ej heller förlikning lill stånd på sätt nedan sägs, må fordringen förytlras såsom annan lös egendom.

Nuvarande Ivddse

77 §1

Förvaltaren vare pliktig att så snart ske kan vidtaga nödiga åtgärder lör indrivning av utestående fordringar; dock må i den ordning. s(>m 1 64 § är sladgad beträffande uppskov med jörsäljning av boets eyiendoni, besluias uppskov med indrivning av hoels fordringar, och skall, om sådant uppskov beslullls. vud 1 65 fi för där avsetl fäll jöre-skrives äga molsvarande lillämpning. Kan fordran ej indrivas ulan all rällegång eller lagsökning eller mål om belalningsföreläggande anhängiggöres eller skiljedom påkallas, gälle vad i 79 fi finnes siadgal. Anhängiggöres ej rättegång eller lagsökning eller mål om betalningsföreläggande eller påkallas ej skiljedom och kommer ej heller förlikning till stånd på sätt nedan sägs, må fordringen föryttras såsom annan lös egendom.

,20

Har förlikningsanbud gjorts angående osäker eller tvistig lillgång, får förvaharen aniaga anbudet, om han ftnner det fördelaktigt för konkursboet. Ställer gäldenären säkerhet för vad som bjudes genom förlikningen, har han rätt att själv ulföra ivislen.

78 8 Har förlikningsanbud gjorls angående osäker eller tvistig lillgång och Jinner förvallaren fördelaktigt för konkursboel atl anbudet antages, skall han inhämta samtycke därtill av borgenärerna, när tillgången ingöres av fasl egendom, och eljesl av rällens ombudsman. Godkänner denne ej unbudel, äger jörvallaren hänskjuta frågan till borgenärerna. När det lämpligen kan ske, skall förvallaren inhämla gäldenärens mening innan förlikning ingås. Molsäller sig gäldenären förlikningen och släller/;a« säkerhet för vad som bjudes genom den, har han räll alt själv utföra ivislen.

Göres sådan anmälan elter finner konkursdomaren eljest anledning lill anmärkning mot förvaltare, äge konkursdomaren efter omsländighelerna lillhålla honom att fullgöra sina åligganden etter skilja honom från befattningen.

Innan förvaltare må skiljas från befattningen, inhämie konkursdomaren, där ej anmälan, som ovan sägs, gjorls av ombudsmannen, yllrande från denne. Efter försia borgenärssammanträdel må förvallare ej entledigas förrän borgenärerna vid sammanträde, som av konkursdomaren utlysts, erhållil lillfälle all inför honom yllra sig i ärendei. Konkursdomaren äge likväl, om han finner skäl därtill, i avbidan pä borgenärernas yttrande försätta förvallare ur ijänslgöring; dock må del ej ske innan yttrande från ombudsmannen, där sådani skatt avgivas, inkommit till kon-kursdomarei.

Förvaltare må ej entledigas ulan all tillsynsmyndigheten erhålUt lillfälle all yttra sig. Efter försia borgenärssammanlrädel må förvallare ej enlledigas förrän borgenärema vid sammaniräde, som av konkursdomaren utlysts, erhållil lillfälle all inför honom yttra sig i ärendei. Konkursdomaren äge likväl, om han finner skäl därtill, i avbidan på borgenäremas yllrande försälla förvallare ur ijänslgöring; dock må del ej ske innan tillsynsmyndigheten erhållit tillfälle att yttra sig.

84 8

Arvode till rättens ombudsman och till förvallare beslämmes efter därom hos konkursdomaren gjord framställning från den till arvode berälligade; och bör, där del lämpligen kan ske, arvode pä en gång beslämmas för samiliga därtill berälligade. Framsiällning, som nyss sagls, skall angiva del belopp, som i arvode fordras, och, där beslämmande av särskili arvode för viss egendom kan ifrågakomma, jämväl del belopp, som i sådant avseende äskas. Vid framställningen skall fogas ej mindre redogörelse för del arbele uppdraget medfört än även specificerad räkning, utvisande del

Arvode lill förvaltare bestämmes efter därom hos konkursdomaren gjord framställning frän den lill arvode berättigade; och bör. där det lämpligen kan ske, arvode på en gång beslämmas för samtliga därtill berälligade. Framsiällning, som nyss sagls, skall'angiva del belopp, som i arvode fordras, och. där beslämmande av särskilt arvode för viss egendom kan ifrågakomma, jämväl del belopp, som i sådani avseende äskas. Vid framslällningen skall fogas ej mindre redogörelse fördel arbete uppdraget medfört än även specificerad räkning, utvisande del fordrade beloppels fördel-

Sedan dag för ärendets handläggning vid rälien blivii ulsall, skall konkursdomaren genom kungörelse, som minsl lio dagar före den utsatta dagen införes en gång i Posi-och Inrikes Tidningar och den eller de orlslidningar, som beslämls för offenlliggörande av kungörelser om konkursen, ulfärda kallelse å vederbörande rällsägare alt vid rälien utföra sin talan: och skatt därjämle särskild kallelse meddelas den, för vilken arvode skall beslämmas, så ock gäldenären. Kallelse skall innehålla underräiielse om belopp, som i arvode fordras. I fall. som omförmäles i 84 8 andra slyckel, äge den, som har panträtt i den egendom, varom Jråga är, JÖra lalan i ärendet, ändå att han ej i konkursen bevakal sin fordran: skolande konkursdomaren i god lid lill envar, som har särskild förmånsrätt i egendomen och vars adress är känd, översända kallelse.

Sedan dag för ärendels handläggning vid rälien blivit utsatt, skall konkursdomaren / god tid före den utsatta dagen till borgenär, som hos konkursdomaren begärt att bli underrättad, samt till den, för vilken arvode skall beslämmas. och gäldenären sända underrättelse om tid och plats för handläggningen vid rätten. Underrättelse skall innehålla uppgift om belopp, som i arvode fordras. 1 fall, som omförmäles i 84 8 andra slyckel, skatt konkursdomaren i god tid lill envar, som har särskild förmånsrätt i egendomen och vars adress är känd,översända underrättelse, som nyss sagls.

86 a 8"

Utan hinder av vad i 82-86 88 finnes stadgal häremot siridande må rättens ombudsman och förvaltare, om del med hänsyn lill omfattningen av det arbele uppdraget medfört, den lid under vilken konkursen varat och ytterligare beräknas pågå saml övriga förhållanden finnes påkallal av synnerliga skäl, av konkursdomaren tillerkännas skäligt belopp att utgä i avbidan på atl arvode slulligen beslämmes. Framställning därom skall angiva del belopp som fordras ävensom de skäl vilka åberopas för erhållande av sådan betalning. Vid framställningen skall fogas redogörelse för del arbele uppdraget medfört samt uppgifi om boets ekonomiska ställning. Över framsiällning, som gjorls av förvallare, skall konkursdomaren inhämla yttrande av rättens ombudsman.

Ulan hinder av vad i 82-86 88 finnes stadgal häremol stridande må förvaltare, om del med hänsyn lill omfattningen av del arbele uppdraget medfört, den lid under vilken konkursen varat och ytterligare beräknas pågå saml övriga förhållanden finnes påkallal av synneriiga skäl, av konkursdomaren tillerkännas skäligt belopp atl utgå i avbidan på att arvode slutligen beslämmes. Framställning därom skall angiva del belopp som fordras ävensom de skäl vilka åberopas för erhållande av sådan belalning. Vid framställningen skall fogas redogörelse för det arbele uppdraget medfört saml uppgifi om boets ekonomiska ställning. Konkursdomaren skall inhämla yttrande / ärendet av tiUsynsmyndigheten .

88 8

Gäldenär må ej efter del beslul om hans försättande i konkurs meddelals och innan han avlagt den I 91 § föreskrivna bouppieckningsed utan samtycke av rättens ombudsman begiva sig från den ort, där han är bosatl. Senare under konkursen må gäldenären ej utan samtycke av ombudsmannen begiva sig längre bort än att han kan en vecka efter kallelse personligen infinna sig inom rätlens domsaga å ort, där hans närvaro påkallas: vare ock gäldenären skyldig att för ombudsmannen och förvaltaren uppgiva slället, där han vistas, och, om del är ulom domsagan, viss därinom bosatt person, till vilken kallelse å honom må lämnas.

Gäldenären får ej efter det beslut om hans försällande i konkurs meddelals och innan ed eiiligi 91 fi har avlagts begiva sig från rikel utan samtycke av konkursdomaren. Om del senare under konkursen skäligen kan befaras utt gäldenären genom att begiva sig från riket undandrager sig skyldighei som föreskrives i denna lag, Jår förbud meddelas honom atl lämna riket.

Kan det skäligen befaras all gäldenären åsidosätter förbud an begiva sig Jrån rikel, Jår han åläggas att lämna ifrån sig sill pass lill lillsynsmyndigheien.

Kan det skäligen befaras atl gäldenären genom atl begiva sig Jrån den orl där han är bosatt undandrager sig skyldighet som Jöre skrives 1 denna tag, får förbud meddelas honom all lämna orlen.

Beslut om resejörbud eller om åläggande Jör gäldenären atl lämna ifrån sig pass medddas av konkursdomaren på begäran av förvallaren eller lillsynsmyndigheien. När skål Jör sådani beslul ej längre jörellgger, skall besluiel omedelbarl hävas.

Innan beslut medddas i Jråga som a\'ses i denna paragraf, skall konkursdomaren bereda gäldenären. Jörvaltaren och tillsynsmyndigheten lillfälle att yttra sig, om del lämpUgen kan ske och del ej Jhines vara ulan belydelse. Konkursdomaren får också hålla förhandUng i Jrågan.

Byter gäldenären vistelseort, skall han meddela Jörvaltaren var han vislas.

89 8

Gäldenär vare pliktig giva konkursdomaren, rällens ombudsman, förvaUare och granskningsman ävensom, vid borgenärssammanträde, borgenärerna de upplysningar om boel, som de begära.

Vid borgenärssammanträde skall gäldenären vara tillslädes, så framt han ej är hindrad av laga förfall. Vill gäldenären, utan att sådani hinder föreligger, från sammanträde utebliva, tage konkursdomarens eller, om sammanlrädel skall hållas Inför rällens ombudsman, dennes samtycke därtill. Utebliver gäldenären från sammaniräde, vare hans utevaro ej hinder för handläggning av de ärenden, som där skola förekomma.

Gäldenären skall lämna konkursdomaren , tillsynsmyndigheien, förvallare och granskningsman de upplysningar om boet. som de begära.

Vid borgenärssammanträde skall gäldenären vara tillstädes, så framt han ej är hindrad av laga förfall. Vill gäldenären, utan all sådani hinder föreligger, från sammanträde utebliva, tage konkursdomarens samlycke därtill. Utebliver gäldenären från sammanträde, vare hans utevaro ej hinder för handläggning av de ärenden, som där skola förekomma.

92 8

Den i 91 8 föreskrivna bouppteckningsed skall avläggas vid försia borgenärssammanträdel. Är gäldenären av laga förfall hindrad att då avlägga eden eller är till följd av särskilda omsländigheier bouppteckningen dä ännu ej till konkursdomaren inkommen, kalle konkursdomaren, sedan förtället upphört eller bouppteckningen inkommit, så snarl ske kan gäldenären all infinna sig för edgångens fullgörande; och varde rånens ombudsman och förvallaren underrättade därom.

År gäldenären häktad eller avlägset boende, ma konkursdomaren lilläla honom all fuUgöra edgången inför den domsiol eller konkursdomare, som är närmasi; är gäldenären sjuk, äge konkursdomaren låla honom hemma i sin boslad avlägga eden.

Den i 91 8 föreskrivna bouppteckningsed skall avläggas vid försia borgenärssammanlrädel. Är gäldenären av laga förfall hindrad all då avlägga eden eller är lill följd av särskilda omständigheter bouppteckningen då ännu ej lill konkursdomaren inkommen, kalle konkursdomaren, sedan förfallel upphört eller bouppteckningen inkommit, så snart ske kan gäldenären att infinna sig för edgångens fullgörande; och varde tiUsynsmyndigheten och förvaltaren underrättade därom.

När anledning förekommer, får konkursdomaren tillåta gäldenären all avlägga eden inför annan konkursdomare. År gäldenären sjuk, får eden avläggas där han vistas.

93 8

1 fall, då det åligger förmyndare att avlägga sådan ed, som omjörmäles i 91 §, vare jämväl den omyndige, om han fyllt femton år, pliktig alt avlägga eden. så framt förvallaren eller borgenär det yrkar samt ej sådana särskilda omständigheter föreligga, att anledning till edgången saknas. År gäldenär gift åligge samma skyldighei hans make.

Gäldenärs barn eller, där gäldenären är död, hans slärbhiisdd-ägare, så ock gäldenärens husfolk och tjänare vare, om del kan antagas, atl de äga kunskap om boet, plikiige all på yrkande av förvallaren eller borgenär avlägga ed, som nyss nämnts. Har någon haft egendom, som hör lill boel, om händer, vare han pliklig att uppgiva vad han omhänderhafl och med ed fästa uppgiften, så Jraml förvallaren eller borgenär del yrkar.

I fall, då del äligger förmyndare all avlägga bouppteckningsed, vare jämväl den omyndige, om han fyllt femlon år, pliktig all avlägga eden, så framl förvallaren eller borgenär del yrkar samt ej sådana särskilda omsländigheier föreligga, att anledning till edgången saknas.

Annan än gäldenären är skyldig att på yrkande av förvaltaren eller borgenär avlägga bouppteckningsed eller beediga viss uppgift i bouppteckningen, om det kan antagas all sådan edgång är av belydelse för boulredningen.

Edgångsyrkande, som ovan i denna paragraf avses, skall göras hos konkursdomaren. Har sådant yrkande framställts, kalle konkursdomaren den, av vilken edgång äskas, alt infinna sig inför konkursdomaren å tid och slälle, som av honom beslämmas; underrätte ock därom rättens ombudsman och förvallaren saml, där edgångsyrkandet framställts av borgenär, denne. Medgives yrkandet, varde, om det kan ske. edgången genasl fullgjord; kan del ej ske vid tillfället, meddele konkursdomaren beslut om tid och Slälle. då eden skall inför honom avläggas. Medgives ej yrkandet, varde frågan om edgång skall äga rum hänskjuten lill rätlen; och vare, där rälten bifaller edgångsyrkandel, om edgångens fullgörande inför konkursdomaren lag, som nyss sagts. Bestämmelserna i 92 8 andra stycket skola i fall. varom här är fråga, äga motsvarande tilllämpning.

Edgångsyrkande, som ovan i denna paragraf avses, skall göras hos konkursdomaren. Har sådant yrkande framställts, kalle konkursdomaren den, av vilken edgång äskas, all infinna sig inför konkursdomaren å lid och ställe, som av honom beslämmas; underrätte ock därom lillsynsmyndigheien och förvallaren saml, där edgångsyrkandel framställts av borgenär, denne. Medgives yrkandet, varde, om det kan ske. edgången genast fullgjord; kan det ej ske vid tillfället, meddele konkursdomaren beslut om lid och Slälle, då eden skall inför honom avläggas. Medgives ej yrkandet, varde frägan om edgång skall äga rum hänskjuten till rätten; och vare, där rälten bifaller edgångsyrkandel, om edgångens fullgörande inför konkursdomaren lag, som nyss sagls. Bestämmelserna i 92 8 andra stycket skola i fall, varom här är fråga, äga motsvarande tilllämpning.

95 8'

På konkursdomaren ankomme att förordna om vidtagande av ålgärd enligt 94 8 och att utdöma förelagt vite. Har nägon för iredska insatts i häkle, skall konkursdomaren, då anledning lill hans kvarhållande ej längre är för handen, genasl förordna om hans lösgivande. Den, som insatts i häkte, skall senast var fjortonde dag inställas för konkursdomaren.

Det ankommer på konkursdomaren all på begäran av Jörvaltaren eller tlUsynsmyndlgheien förordna om vidtagande av älgärd enligt 94 8 och all utdöma förelagt vile.

Har någon insatts i häkte, skall konkursdomaren, då anledning lill hans kvarhållande ej längre är för handen, genasl förordna om hans lösgivande. Den, som insatts i häkle, skall senast var fjortonde dag inställas för konkursdomaren. Ingen får under konkursen hållas häktad längre tid än tre månader.

Innan beslut meddelas i fråga som avses 1 denna paragraf, skall konkursdomaren bereda gäldenären, förvaltaren och tillsynsmyndigheien tilljälle att yttra sig, om del lämpligen kan ske och det ej finnes vara utan betydelse. Konkursdomaren får också hålla förhandling i Jrågan.

95 a §

År gäldenären häktad med stöd av 14 b §, skall konkursdomaren eller, i fall då konkursansökningen prövas av rätten, denna 1 samband med konkursbeslutet pröva om gäldenären fortfarande skall vara häktad. FöreUgga skäl till häktning enUgt 94 §, skall häktningen bestå.

103 8'

Efter bevakningslidens utgång bestämme konkursdomaren utan dröjsmål efter samråd med rättens ombudsman och förvallaren ej mindre viss tid, inom vilken anmärkningar mä framställas mot de bevakade fordringarna, och ställe, varesi de till ombudsmannen överlämnade bevakningshandlingama skola hållas tillgängliga för granskning, än även lid och slälle för del borgenärssammanlräde, som enligt 108 8 skall hällas inför ombudsmannen, därest anmärkningar framslällas.

Änmärkningstiden skall bestämmas lill minsl Ivå, högsl fyra veckor från bevakningstidens utgång; dock må konkursdomaren, där del prövas oundgängligen nödigt. Jäst-ställa längre anmärkningstid ån nu sagts. Del i 108 8 omförmälda sammanträde må icke hållas lidigare än två eller senare än fyra veckor från uigången av anmärkningsliden.

Konkursdomaren bestämme ock viss dag inom fjorton dagar från nyssnämnda sammanträde, å vilken, därest förlikning ej träffas, målet angående de tvistiga Jord-ringarna skall vid rätten förekomma. Där det 1 särskilt fall befinnes nödvändigt, må målet utsållas lill senare tidpunkt.

De avgöranden som avses i första och tredje styckena får träffas före utgången av bevakningstiden, om det lämpligen kan ske.

Efter bevakningslidens utgång bestämme konkursdomaren utan dröjsmål efter samråd med förvallaren ej mindre viss lid, inom vilken anmärkningar må framslällas mol de bevakade fordringama, och slälle, varesi de lill förvaltaren överiämnade bevakningshandlingarna skola hållas tillgängliga för granskning, än även tid och ställe för del borgenärssammanträde, som enligt 108 8 skall hållas inför konkursdomaren, däresi anmärkningar framställas. Avgörandet får träffas före uigången av bevakningsiiden, om del lämpligen kan ske.

Änmärkningstiden skall bestämmas lill minst tvä, högsl fyra veckor från bevakningslidens utgång. Om det med hänsyn till förhållandena 1 konkursen år erforderligt, får dock längre anmärkningstid fastställas. Del i 108 8 omförmälda sammaniräde må icke hållas tidigare än två eller senare än fyra veckor frän utgången av anmärkningsliden.

107 8

Efter anmärkningstidens utgång varde, där anmärkning gjorts, del ena e.xemplarel av anmärknings-skri ficn genasl av konkursdomaren överiämnal till rättens ombudsman; och skall ombudsmannen ofördröjligen lill varje borgenär, mol vars bevakning anmärkning är framställd och vars adress är känd, med poslen översända avskrifi av anmärkningsskriflen i vad den rör hans bevakning med erinran om lid och ställe för del i 108 8 omförmälda borgenärssammanträde.

108 De ivislefrågor, som uppkommil därigenom all anmärkningar framslällls, skola förelagas till handläggning vid borgenärsssammanlrä-de inför rättens ombudsman. Därvid äga förvallaren, borgenärema och gäldenären föra lalan; och böra de borgenärer, mot vilkas bevakningar anmärkning gjorls, ingiva skriftliga svaromål och bifoga de handlingar, som siyrka deras lalan.

Efter anmärkningsiidens utgång skaU konkursdomaren ofördröjligen till varje borgenär, mot vars bevakning anmärkning är framställd och vars adress är känd, med posten översända avskrifi av anmärkningsskriflen i vad den rör hans bevakning med erinran om lid och ställe för del i 108 8 omförmälda borgenärssammanlräde.

De tvistefrågor, som uppkommit därigenom att anmärkningar framställts och som ej blivit förUkta genom medverkan av förlikningsman .som avses i 50 a § eller på annat sätt, skola företagas till handläggning vid borgenärssammanträde inför konkursdomaren. Därvid äga förvaltaren, borgenärema och gäldenären föra talan; och böra de borgenärer, mot vilkas bevakningar anmärkning gjorts, ingiva skriftliga svaromål och bifoga de handlingar, som styrka deras talan.

Ill 8'' Vill borgenär efter utgången av den för bevakning av fordringar utsatta lid anmäla fordran, må del ske i den ordning, som i 101 8 är sladgad angående bevakning.

Då eflerbevakning sålunda gjorts, överlämne konkursdomaren genasl det ena exemplaret av bevakningshandlingarna till rällens ombudsman: late ock en gång i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen, kungöra, att efterbevakning skett, så ock viss tid. inom vilken anmärkningar må framställas mol bevakningen, slälle, varesi de till ombudsmannen överlämnade bevakningshandlingarna skola hällas tillgängliga för granskning, lid och ställe för sam-

Då efterbevakning sålunda gjorts, överlämne konkursdomaren genasl det ena exemplaret av bevakningshandlingarna till förvaltaren; låle ock en gång i Posl- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen, kungöra, alt eflerbevakning skett, så ock viss lid, inom vilken anmärkningar må framslällas mol bevakningen, slälle, varesi de till förvaUaren överlämnade bevakningshandlingarna skola hällas tillgängliga för granskning samt tid och ställe för sammaniräde inför

Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse

maniräde inför ombudsmannen, däresi i anledning av anmärkning sammaniräde varder ertbrderligl, samt viss dag, å vilken, om förlikning ej träffas, målet angående den tvistiga fordringen skall vid rätlen förekomma.

Änmärkningstiden må ej utgöra mindre än två eller mera än fyra veckor från den dag ovanberörda kungörelse infördes i Post- och Inrikes Tidningar. Sammanträdet inför ombudsmannen skall hållas inom fyra veckor från anmärkningstidens utgång.

Om innehållet i kungörelsen åligge konkursdomaren atl med poslen avsända meddelande lill gäldenären och, där den efterbevakandes adress är känd. till denne ävensom särskilt underrätta ombudsmannen och förvaltaren.

656

Fiheslagen lydelse

konkursdomaren, durest i anledning av anmärkning sammaniräde varder erforderligt.

Anmärkningsliden mä ej uigöra mindre än två eller mera än fyra veckor från den dag ovanberörda kungörelse infördes i Posl- och Inrikes Tidningar. Sammanlrädel inför konkursdomaren skall hållas inom fyra veckor från anmärkningsiidens utgång.

Om innehållet i kungörelsen åligge konkursdomaren atl med posten avsända meddelande till gäldenären och. där den efterbevakandes adress är känd, till denne ävensom särskilt underrätta förvaltaren.

129 8'

Sedan utdelningsförslag upprällais, skall förslagei med därlill hörande förvallningsredogörelse hållas lillgängligl för granskning å slälle, som beslämmes av rånens ombudsman efter samråd med förvaltaren. Ombudsmannen läte en gång i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de orlslidningar, som beslämls för offenlliggörande av kungörelser om konkursen, kungöra, alt utdelningsförslag upprättats, så ock frän och med vilken dag saml var det kommer alt hällas tillgängligt. I kungörelsen skall ock nämnas, all den, som vill klandra förslaget, har alt anmäla sitt klander pä säll och inom lid, som sladgas i 130 8.

Del äligger ombudsmannen all ofördröjligen efter utfärdandel av

Sedan utdelningsförslag upprättats, skall förslaget med därlill hörande förvallningsredogörelse hållas tillgängligt för granskning å tid och slälle som beslämmes av förvaltaren. Når Jråga är omförslag till slututdelning, skall förvaltaren bestämma tid och ställe efter samråd med tillsynsmyndigheten. Förvaharen läte en gäng i Posl- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar, som beslämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen, kungöra, att utdelningsförslag upprättats, så ock från och med vilken dag saml var det kommer alt hållas tillgängligt. 1 kungörelsen skall ock nämnas, att den, som vill klandra förslaget, har att anmäla sitt klander pä sätt och inom lid, som sladgas i 130 8.

Det åligger/ö/-vfl//a/-e/) att ofördröjligen efter utfärdandet av ovan-

Nuvarande lydelse

ovannämnda kungörelse dels tillställa konkursdomaren ell exemplar av uldelningsförslagel och förvaltningsredogörelsen, dels ock lill gäldenären och varje i förslaget upptagen borgenär, vars adress är känd. med poslen översända meddelande om innehållet i kungörelsen; och varde borgenär tillika underrättad om den utdelning, som är för honom beräknad i förslaget.

Ombudsmannen har därjämte all så snarl ske kan tillställa konkursdomaren ett exemplar av de lidningar, i vilka kungörelsen varit in-förd.

Då kungörelse om slululdelning ulfärdas, skall underrättelse därom samiidigi meddelas konkursdomaren.

Föreslagen lyddse

nämnda kungörelse dels lillslälla konkursdomaren och tillsynsmyndigheien ell exemplar av uldelningsförslagel och förvallningsredogörelsen, dels ock lill gäldenären och varje i förslagei upplagen borgenär, vars adress är känd, med poslen översända meddelande om innehållet i kungörelsen; och varde borgenär tillika underrättad om den utdelning, som är för honom beräknad i förslaget.

Förvaharen har därjämle alt så snarl ske kan lillslälla konkursdomaren och tillsynsmyndigheten ett exemplar av de lidningar, i vilka kungörelsen varil införd.

Då kungörelse om slututdelning utfärdas, skall underrättelse därom samtidigt meddelas konkursdomaren och tUlsynsmyndigheten.

Varder klander upplagd, ulsätte konkursdomaren dag för målels handläggning vid rätlen saml låle den utsatta dagen minst tio dagar förut kungöras en gång i Posl- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen; underrätte ock särskilt rätlens ombudsman, förvaltaren och den, som anmält klandret, saml, där klandret avser utdelning till viss borgenär, som icke anmäll klandret, denne.

Vid målets handläggning böra ombudsmannen och förvallaren vara tillstädes.

De för målels prövning nödiga handlingar skola genom ombudsmannens försorg tillställas konkursdomaren för atl tillhandahållas rätten.

Varder klander upptaget, utsatte konkursdomaren dag för målels handläggning vid rätten saml låle den utsatta dagen minst lio dagar fömt kungöras en gång i Posl- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar, som bestämts för offenlliggörande av kungörelser om konkursen; underrätte ock särskilt tillsynsmyndigheten, förvaltaren och den, som anmäll klandret, samt, där klandret avser utdelning lill viss borgenär, som icke anmäll klandret, denne.

Vid målets handläggning bör förvaUaren vara tillstädes.

De för målels prövning nödiga handlingar skola genom förvaltarens försorg tillställas konkursdomaren för atl tillhandahållas rätlen.

137 8

Uidelning för fordran, i avseende å vilken borgenären förelagts sädan edgång, som i 116 eller 123 8 sägs, skall, ändå all edgången ej fullgjorts, beräknas i uidelningsförslag, som ej avser slululdelning i konkursen. Då slututdelning förelages, må sådan fordran ej komma i belraklande, med mindre innan kungörelse om framläggande av uldelningsförslagel uifärdals bevis, all eden avlagts, genom konkursdomarens försorg kommii rättens ombudsman lillhanda eller borgenären hos ombudsmannen siyrkt, all sädanl bevis tillställts konkursdomaren; och skall, där fordringen enligt vad nu sagts icke må komma i belraklande, vad vid tidigare utdelning mä hava beräknats för fordringen gä till fördelning emellan andra borgenärer.

Utdelning för fordran, i avseende å vilken borgenären förelagts sådan edgång, som i 116 eller 123 8 sägs, skall, ändå atl edgången ej fullgjorts, beräknas i uidelningsförslag, som ej avser slululdelning i konkursen. Då slututdelning företages, må sådan fordran ej komma i betraktande, med mindre innan kungörelse om framläggande av uldelningsförslagel utfärdats bevis, all eden avlagts, genom konkursdomarens försorg kommit förvaUaren lillhanda eller borgenären hos denne styrkt, att sådani bevis lillställis konkursdomaren; och skall, där fordringen enligt vad nu sagls icke må komma i belraklande, vad vid lidigare utdelning må hava beräknats för fordringen gå till fördelning emellan andra borgenärer.

185 8-*

Finner konkursdomaren, då beslul om konkurs meddelas, anledning till antagande, att gäldenärens bo icke förslår till bestridande av konkurskosinaderna, och siälles ej genasl säkerhet för sagda kostnader, skall vad förut i denna lag är stadgat om vidtagande av åtgärder då konkurs uppstått icke äga tilllämpning, utan gälle vad här nedan föreskrives:

1) Konkursbeslutet kungöres i Post- och Inrikes Tidningar och ortstidning. I kungörelsen skaU anmärkas att anledning finnes till sådant antagande, som ovan sagts.

2) Konkursdomaren skall, där det prövas erjörderligt, förordna en god man atl taga vård om gäldenärens bo. Har icke till konkursdomaren ingivits av gäldenären under edsförpliktelse underskriven förteckning över hans tillgångar och skulder med uppgifi om dels varje borgenärs namn och postadress, dels i vad mån skuld avser lön eller pension och dels de böcker och andra handlingar, som röra boel, skall god man alltid JÖrordnas. Del åligger i sådant fall gode mannen att ofördröjligen upprätta och llll konkursdomaren inkomma med förleckning, som nyss sagls, saml all så snarl kunskap vunnits om löne- eller pensionsskuld genast anmäla detta till kronofogdemyndigheten 1 gäldenärens hemortskommun. Finnes ej löne- eller pensionsskuld skall detta anmärkas i förteckningen. Vid bouppteckningsförrättningen skall gäldenären vara tiUsiädes och under edsförpliktelse redligen uppgiva boet.

Konkurs skall handläggas som mindre konkurs, om del Jlnns anledning antaga

1. alt gäldenärens bo ej räcker lill betalning av de konkurskoslnader som annars skulle följa, eller

2. att boet med hän.syn till dess omjailning och övriga förhållanden är av enkel beskaffenhei och alt konkursen med fördel kan genomföras ulan att bevakningsförfarande enligt 5 kap. anordnas.

Når konkurs handlägges som mindre konkurs, tillämpas föreskrifterna i 3 och 5-7 kap. om handläggning av konkurs endast om det särskUt angives i detta kapi-td.

185 a §

Beslutas att konkursen skall handläggas som mindre konkurs, skaU konkursdomaren efter hörande av tillsynsmyndigheten genast ulse en förvaUare att handha förvaltningen av boet. Ifråga om förvaltare gäller 44 §.

År gäldenären dödsbo, behöver förvaltare utses endast om bouppteckning enligt 20 kap. ärvdabalken ej har upprättats eller annars sår-skilda skäl föreligga.

Beträffande tiUsyn över förvaltningen äga 42, 59 och 60 §§ motsvarande tillämpning.

I fråga om entledigande av förvaltare gäUer 80 § i tillämpliga delar. Avgår förvaltaren innan konkursen avskrives, skall redovisning för förvaltningen snarast avges till tillsynsmyndigheten. Avskrift av redovisningen skall lämnas till konkursdomaren.

Prop. 1978/79:105 666

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

185 b fi

I Jråga om förvallarens allmänna åligganden äga 51, 51 a och 52 §§, 53 § första stycket, 57 §, 58 § försia och andra styckena samt 60 § andra stycket motsvarande tillämpning. Vidare äger 54 § motsvarande tillämpning.

Förvaltaren skall lämna konkursdomaren och tillsynsmyndigheten skriftUg uppgifi om orsakerna lill gäldenärens obestånd, såviti de kunnai utrönas. Samtidigt skall anmärkas, om det har Jörekommit förhållande som kan föranleda återvinning till konkursboet och om det finns skälig anledning antaga att gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. Finns anledning tiU sådant antagande, skall grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, skall vidare anmärkas, vilkel bokföringssystem han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts. I sådant fall skall samtidigt den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen ingivas.

Så snarl kunskap har vunnits om löne- eller pensionsskuld skall förvaltaren anmäla sådan skuld till kronofogdemyndighelen i den orl där gäldenären bör svara i tvistemål som angå gäld I aUmänhet. Finns ej löne- eller pensionsskuld, skaU jörvaltaren anmärka detta i bouppteckningen.

Bouppteckningen skaU jämie uppgifter enligt andra stycket tillstäUas konkursdomaren och tillsynsmyndigheten snarast och senast en månad från konkursbeslutet. Når särskilda omständigheter föreligga, får konkursdomaren bevilja uppskov.

Om förvaltaren finner att gäldenären kan misstänkas för att ha gjort sig skyldig till gäldenärsbrott, skall han omedelbart underrätta

3) Framgår ej av bouppieck
ningen, all tillgång Jlnnes till be
stridande av konkurskostnaderna,
kalle konkursdomaren genast gäl
denären att inställa sig för att fästa
bouppieckningens riktighet med
sådan ed, som 1 91 § sägs. Edgång
en må ej utsättas att äga rum tidi
gare än en vecka efter det beslutet
om konkurs meddelades. Har kon
kursansökningen gjorls av borge
när, varde underrättelse om liden
för edgången med posten översänd

till honom.

Edgångsyrkande, varom stadgas 1 93 §, må jämväl IfaU, varom nu är .fråga, av borgenär framställas.

Vad 4 kap. i övrigt Jöre skriver i avseende å edgång likasom ock vad i samma kapilel stadgas om påföljd för gäldenär av tredska att vid boupplecknlngsförrältning vara tillstädes och uppgiva boet skall 1 faU, som här avses, äga motsvarande tiUämpning.

4) Varder ej genom tillägg vid
bouppieckningens beedigande eUer
eljesl ådagalagi, atl tiUgång flnnes

185 d §

Så snart bouppteckning har tillstäUts konkursdomaren skaU denne kalla gäldenären att Inställa sig för att avlägga sådan ed som avses i 91 §. År gäldenären dödsbo och har förvahare ej utsetts, skall vad som i 91 § andra stycket sägs om förvaUaren 1 stäUet gälla konkursdomaren. Edgången får ej äga rum tidigare ån en vecka från konkursbeslutet.

Finner konkursdomaren, sedan bouppteckningen har beedigats, efter förvaltarens hörande att till-

Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse

IiU bestridande av konkurskosinaderna, och ställes ej heller säkerhet för sagda koslnader, meddele konkursdomaren beslul om avskrivning av konkursen. Innan gäldenären beedigai bouppieckningen eller annan fuUgjorl edgång, som må hava förelagts honom, må konkursen ej avskrivas, där ej hinder föreUgger för edgångs fullgörande inom skälig tid och konkursdomaren ftnner anledning saknas till anlagande, att genom edgången tillgäng till kostnadernas bestridande skulle yppas.

668

Föreslagen lydelse

gångarna ej räcka till belalning av konkurskostnaderna och annan skuld som boet har ådragit sig. skall han besluta om avskrivning av konkursen. Sådant beslut får åock ej meddelas Jörrän förvaharen har fuUgjort vad som åligger honom enligt 185 b § andra stycket. Avskrives konkursen, skall förvaltaren snarast avge redovisning för förvaltningen lill tillsynsmyndigheten. ÅvskrlJ) av redovisningen skall lämnas till konkursdomaren.

Föreligger hinder mot att bouppteckningsed avlägges av gäldenären eller annan Inom skåUg lid och saknas anledning antaga att genom sådan edgång skulle yppas lillgång till betalning av konkurskostnaderna och annan skuld som boel har ådragit sig, äger första slyckel molsvarande tillämpning trots att edgång icke har fullgjorts.

185 e §

Avskrives ej konkursen enligt 185 d S skall boets medel, sedan all tiUgängUg egendom har förvandlats till pengar, delas ut till borgenärerna i den mån medlen ej behövas för betalning av konkurskostnaderna och annan skuld som boet har ådra gli sig. Utdelningen skaU ägu rum 1 enlighet med den rått tiU belalning som lillkommer borgenärerna. I fall som avses i 70 S andra stycket eller 71 § femte stycket utgör den omständigheten att där avsedd egendom icke har blivit såld ej hinder för utdelning.

Förslag till utdelning upprättas av förvaharen. Förslaget skall för varje däri upptagen borgenär ange beloppet av hans fordran med den ränta varpå utdelning skall beräknas, den förmånsrätt som följer med fordringen och den utdelning som belöper på denna. Vid förslaget skaU fogas sådan förvaltnings-

redogörelse som angives i 128 § iredje siycket.

Vid tillämpning av 138 eller 139 fi skall vad som sägs där om den dag. från vilken liden för klander mot uidelningsförslag är all räkna, i siällei avse dagen för utdelningsförslagels upprättande.

185 f§

Förvaltaren skall genast lillslälla
konkursdomaren och tillsynsmyn
digheten uldelningsförslaget och
förvaltningsredogörelsen. Han

skall samtidigt avge redovisning för förvaltningen till tillsynsmyndigheten och därvid bifoga de handlingar som kunna vara av belydelse för kontroll av redovisningen. Avskrifter av redovisningen jämte bifogade handlingar skola lämnas llll konkursdomaren.

Konkursdomaren skall genast i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar, som bestämts för offendiggörande av kungörelser om konkursen, kungöra att utdelningsförslag har upprättats. Den som vill framställa invändning mot utdelningsförslaget skall göra detta hos konkursdomaren senast två veckor efter det att kungörelsen var införd i Post- och Inrikes Tidningar. Erinran härom skall intagas i kungörelsen.

Sedan tiden för invändning mot Uldelningsförslaget har gått ut, skall konkursdomaren fastställa utdelning i konkursen enligt förslaget, om det eJ genom invändning eller på annat sått framgår att fel eller brist som inverkat på någons rätt föreligger. Finner konkursdomaren sig icke böra fastställa utdelning enligt förslaget, skall han antingen göra behövliga ändringar i det och fastställa utdelning enUgt det sålunda ändrade förslaget eller återförvisa ärendet till förvaltaren. Mot beslut om återförvisning får talan ej föras. Att nytt utdelnings-

5) Finnes boet förslå IiU konkurskostnadernas bestridande eller ställes säkerhet för desamma, skall konkursdomaren iakttaga vad som

förslag har upprättats skall kungöras endasl om del finns skäl IiU det. När beslut om fastslälldse av uidelning medddas, skall konkursdomaren samtidigt besluta om avskrivning av konkursen.

185 g §

Sedan beslut om fastställelse av utdelning i konkursen har vunnil laga kraft, skall förvaltaren snarast tillställa borgenär de medel som tillkomma denne. Detta gäller dock ej beträffande fordran som är beroende av villkor, som avses i 136 §, eller som är föremål för rättegång. Borgenär är berättigad till den ränta som har upplupil på medlen från dagen för utdelningsförslagets upprättande. När medlen ha tillställts borgenärerna, skall förvaltaren anmäla det hos konkursdomaren och tillsynsmyndigheten. Har betalning utfallit på kapitalbeloppet av fordran, till säkerhet för vilken företagsinteckning meddelats, gäller 145 a §.

Bli medel tillgängliga för utdelning sedan konkursen avskrivits, skall förvaUaren utdela dem tiU borgenärerna och avge redovisning för förvaltningen av medlen. Bestämmelserna i 185 e och 185 f §§ om utdelning och redovisning skola därvid tiUämpas. Att nytt utdelningsförslag har upprättats skall kungöras endast om det finns skäl tiU det. Om konkursdomaren med hänsyn till de med en utdelning förenade kostnaderna finner att sådan icke lämpligen bör ske, äger han efter framställning av förvaUaren förordna att medlen i stället för att utdelas skola överlämnas tUl gäldenären.

185 h§

Om förvaharen i konkurs som handlägges som mindre konkurs finner att i 185 § första stycket 2. angivna förutsättningar för sådan

Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse

omförmäles i 19 fi, därvid likväl de lider, som enligt sagda paragraf skola räknas från det beslutet om konkurs meddelades, i slället skola räknas från dagen för utfärdandel av kungörelse enligi paragrafen. Med konkursen skall jämväl i övrigt så förhåUas som i allmänhet är belräjfunde konkurser föreskrivet; dock all. där bouppteckningsed redan avlagts, det ej åligger gäldenären eller annan, som gått eden, att ånyo fullgöra sådan edgång.

671

Föreslagen lydelse

handläggning icke föreUgga samt att boet räcker IiU betalning uv dels de konkurskostnader som följa med att konkursen handlägges i enlighel med vad som i allmänhet är föreskrivel i Jråga om konkurs, dels annan boets skuld, skall han genast anmäla delta till konkursdomaren.

Om konkursdomaren, efter tillsynsmyndighetens hörande, i anledning av anmälningen eller eljest finner att konkursen bör handläggas i enlighel med vad som 1 allmänhet år föreskrivel i fråga om konkurs, skall konkursdomaren besluta att konkursen skaU handläggas i denna ordning. Meddelas sådani beslul, äga 19 S .första och tredje slyckena motsvarande tilllämpning.

Beslutet jämte vad konkursdomaren har bestämt enligt 19 § första stycket skall kungöras i Postoch Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen. De tider som enligt 19 § första stycket skola räknas från det beslutet om konkurs meddelades skola i slället räknas från dagen för utfärdandel av kungörelsen.

Medddas beslut enligt andra srycket, skall förvallaren anses vara utsedd enligt 45 §. Bouppteckning som angives i 53 § behöver icke upprättas på nyll. Ej heller behöver gäldenären eller annan behöver gäldenären eller annan som avlagt bouppteckningsed eller beedigat viss uppgijt i bouppteckningen åter fullgöra sådan edgång.

Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse

dröjsmål göra anmälan därom hos konkursdomaren. Vid sådan anmälan skall fogas redovisning för förvaltningen.

Finner konkursdomaren efter rättens ombudsmans hörande anmälningen vara befogad, läte han kungöra densamma en gång i Postoch Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar, som bestämis för offentliggörande av kungörelser om konkursen. Ställes inom trettio dagar från det kungörelsen infördes i Post- och Inrikes Tidningar säkerhet för konkurskostnaderna, vare anmälningen förfallen. Vill borgenär eller gäldenären annorledes visa, atl tillgäng finnes till bestridande av sagda kostnader, göre anmälan därom hos konkursdomaren inom tid, som nyss nämnts, och äge konkursdomaren giva honom det rådrum, som prövas nödigi. Där säkerhet ej ställes eller anmälan, som sist sagls, ej föranleder tiU antagande, att medel till gäldande av nämnda koslnader finnas, meddele konkursdomaren beslut om avskrivning av konkursen.

672

Föreslagen lydelse

ådra gli sig, skall han genasl anmäla delta till konkursdomaren. Han skall sanilidigl avge redovisning för förvaltningen //// lillsynsmyndigheien. Vid anmälan som här avses skall jögas avskrifi av redovisningen.

Om konkursdomaren, efter tillsynsmyndighetens hörande, / anledning av anmälningen eller eljest fmner grund Jör antagande att tillgångarna äro så otillräckliga som sägs i Jörsta stycket, skall han kungöra detta i Posl- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar, som bestämts för offenlliggörande av kungörelserom konkursen. Vill borgenär eller gäldenären visa atl tillgång/inwi till hetahung av nämnda kostnader och skuld, skall han anmäla detta hos konkursdomaren inom en månad från den dag då kungörelsen var införd i Post- och Inrikes Tidningar. Konkursdomaren äger ge borgenären eller gäldenären behövligi rådrum. Föranleder anmälan som nu har angivits eller annan inträffad omständighet ej antagande att tillgång Jlnns till belalning av konkurskostnaderna och annan skuld som boet har ådragit sig, skall konkursdomaren besluta om avskrivning av konkursen. Har förvaltaren icke avgivit redovisning för förvaltningen, skall han göra detta Innan beslut om avskrivning meddelas.

188 8

Varder konkurs, som uppstått efter ansökning av borgenär, avskriven jämlikt 185 §, vare borgenären pliktig att vidkännas de av förfarandet föranledda kostnaderna, däri Inbegripen gottgörelse, ejler konkursdomarens beprövande, till god man, som omförmäles i nämnda paragraf under 2). Beslutet om konkursens avskrivande skall innehålla åläggande för borgenären att gälda nämnda kostnader, därvid varje koslnadsbelopp skall särskUt angivas.

Har konkurs upphört annorledes än genom slululdelning, äge konkursdomaren, i den mån konkursboet ej lämnar tillgång till gäldande av vad konkursdomaren förskjutit för kungörelser, kaUelser och underrättelser, som bort gäldas av boet, och kostnaderna ej heller kunnai uttagas av borgenär, vilken jämlikt första stycket är ansvarig för desamma, atl av allmänna medel undfå ersättning för vad sålunda förskjutits.

Kostnaderna för konkurs .som har avskrivils enligi 185 d § skola utgå ur konkursboet framjör annan skuld som boet har ådragit sig. Har konkursen uppstått på ansökan av annan borgenär än staten och kunna konkurskostnaderna ej uttagas ur boet, skall borgenären betala dessa, dock högst ett belopp som motsvarar en tiondel av det vid tiden för konkursbeslutet gäUande basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring. Åro Jlera borgenärer belalningsskyldiga, svara de solidariskt. Beslutet om avskrivning skall, i den mån boet befinnes otillräckligt, innehålla åläggande för ansvarig borgenär att betala kostnaderna med angivna begränsning. Kunna konkurskostnaderna ej uttagas ur boet eller av borgenären, skola de utgå av allmänna medel.

Kostnaderna för konkurs som har avskrivits enligi 186 § skola utgå ur konkursboet framför annan skuld som boet har ådragit sig. Kunna konkurskostnaderna ej uttagas ur boet, skola de utgå av allmänna medel.

Har konkurs upphört på annal sätt än som har angivits 1 försia eller andra stycket, äger andra stycket motsvarande tiUämpning.

Nuvarande lydelse

gen avgivas. Har förvaltningen varit delad, såsom i 52 § försia slyckel är stadgat, skall redovisningen avse allenast den del av förvaltningen, som varit åt den avgående förvallaren uppdragen.

Då förslag lill slututdelning framlägges eller, där ackord kommii till stånd, egendomen i boet ålerslälles lill gäldenären, skall ock redovisning för förvaltningen av boel avgivas.

Rällens ombudsman har atl granska redovisning, varom ovan förmäles, och däröver avgiva utlåtande. Redovisningen och nämnda ullålande skola därefier hållas lillgängliga för dem, som önska taga del av handlingarna. Avgives redovisning i sammanhang med framläggande av förslag lill slululdelning, skola redovisningshandlingarna vara all tillgå för granskning från och med samma dag och å samma ställe som utdelningsförslaget; och varde underrättelse därom intagen i den kungörelse, som omförmäles i 129 8. Då redovisning eljest avgives, äge ombudsmannen efter samråd med förvaltaren bestämma slälle, där redovisningshandlingarna skola hållas tillgängliga; låle ock en gäng i Posl- och Inrikes Tidningar och den eller de orlslidningar, som beslämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen, kungöra, från och med vilken dag saml var handlingarna komma all hållas tillgängliga.

Föreslagen lyddse

av honom jämte annan, ofördröjligen avgivas //// tillsynsmyndigheten. Har förvaltningen varil delad, såsom i .50 § första slyckel är stad-gal. skall redovisningen avse alle-nast den del av förvaltningen, som varit ål den avgående förvaltaren uppdragen.

Då förslag till slutuidelning framlägges enligi 129 fi eller, där ackord kommii till stånd, egendomen i boel ålerslälles lill gäldenären, skall ock redovisning för förvaltningen av boel avgivas //// lillsynsmyndigheien.

Tillsynsmyndigheten har all granska redovisning, varom ovan förmäles, och däröver avgiva utlåtande. Redovisningen och nämnda utlåtande skola därefter hållas tillgängliga för dem, som önska laga del av handlingama. Avgives redovisning i sammanhang med framläggande av förslag till slululdelning, skola redovisningshandlingarna vara att lillgå för granskning frän och med samma dag och ä samma ställe som uldelningsförslaget; och varde underrättelse därom intagen i den kungörelse, som omförmäles i 129 8. Dä redovisning eljesl avgives, äge tiUsynsmyndigheten efter samråd med förvaltaren besiämma ställe, där redovisningshandlingarna skola hållas tillgängliga; låle ock en gäng i Posl- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar, som beslämts för offenlliggörande av kungörelser om konkursen, kungöra, frän och med vilken dag saml var handlingama komma all hällas lillgängliga.

Nuvarande lydelse

konkursdomaren för att hos honom vara alt lillgå; äro räkenskaper eller andra handlingar, som bifogals redovisningen, av vidlyftigare beskaffenhei, vare dock ej nödigi, atl avskrifter därav överlämnas. Det åligger därjämle ombudsmannen alt ofördröjligen efter kungörelsens utfärdande till gäldenären och varje borgenär, som i konkursen bevakat fordran men icke erhållil full belalning och vars adress är känd, med poslen översända meddelande om innehållet i kungörelsen angående redovisningen; dock alt, där ackord kommit till stånd, dylikt meddelande ej skall avsändas till borgenär, som för sin bevakade fordran icke äger förmänsrätt.

Föreslagen lyddse

las konkursdomaren för all hos honom vara all lillgå; äro räkenskaper eller andra handlingar, som bifogats redovisningen, av vidlyftigare beskaffenhet, vare dock ej nödigt, atl avskrifter därav överlämnas. Det åligger därjämle lillsynsmyndigheien att ofördröjligen efter kungörelsens utfärdande till gäldenären och varje borgenär, som i konkursen bevakat fordran men icke erhållit full betalning och vars adress är känd, med poslen översända meddelande om innehållet i kungörelsen angående redovisningen; dock atl, där ackord kommii lill stånd, dylikl meddelande ej skall avsändas lill borgenär, som för sin bevakade fordran icke äger förmånsrätt.

189 8. borgenär, vars rätt kan vara beroende av redovisningen, klandra densamma, skall talan instämmas till den rätl, där konkursen är eller varit anhängig, inom tre månader, räknat i fall, som avses i 189 8, från den dag, då redovisningen enligt vad kungjort blivit först vant för granskning tillgänglig, ifall, som avses i 190 8 första stycket, frän det redovisningen tillställdes gäldenären och i fall, som i 190 8 andra stycket sägs, från del beslutet om avskrivning av konkursen vann laga kraft.

189 8 eller 190 § andra slyckel, bor
genär, vars rält kan vara beroende
av redovisningen, klandra densam
ma, skall talan instämmas till den
rätl. där konkursen är eller varit an
hängig, inom tre månader, räknat i
fall, som avses i 189 8, från den
dag, då redovisningen enligt vad
kungjort blivit försl varil för
granskning tillgänglig, i fall, som
avses i 190 § försia siycket, från
det redovisningen tillställdes gälde
nären, i fali; som avses i 190 § and
ra stycket, från det redovisningen
inkom till konkursdomaren och 1
faU, som avses i 190 § tredje styc
ket, från del beslutet om avskriv
ning av konkursen vann laga krafl.

Tillsynsmyndigheten får klandra redovisning som avses i 189 eller

190 §. Härvid äga bestämmelserna
i första stycket om gäldenärens
klandertalan motsvarande tillämp
ning. I fall som avses i 190 § första
stycket skall dock klandertiden räk
nas från det redovisningen tillställ
des tillsynsmyndigheten.

Prop. 1978/79:105 677

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Möler hinder för införande av kungörelse om konkursen i viss ortstidning, skall kungörelsen anses behörigen offentliggjord, ändå all den ej inlagils i den lidning.

Kungörelse om konkursmåls handläggning vid rälien må ulan hinder av föreskrifi, all densamma skall införas i ortslidning minsl lio dagar före den, som ulsalls för handläggningen, i sådan lidning införas senare, om konkursdomaren finner särskilda omständigheter därtill föranleda.

203 8 I stället för all i enlighel med vad föml i denna lag finnes siadgal genom kungörelse kalla borgenärer lill rälien, då konkursmål skall där handläggas, bör konkursdomaren lillämpa annal kallelsesäli, om del kan ske ulan ökning av kallelsekoslnaden. Kungörelse må dock ej utbytas mol särskilda kallelser, så framl ej alla borgenärer, som i målel äga lalan, undeiTälias så lidigi, att de kunna själva eller genom ombud infinna sig. Där kallelse sisl tio dagar före den för handläggningen utsatta dagen med posten avsänts till borgenär, vars adress är känd, skall den borgenär anses behörigen underrättad.

Å kallelse till borgenärssammanträde, som hålles efter bevakningslidens utgång och icke av.ser prövning av ackordsförslag, skall vad i första srycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

206 8
Där ej av bestämmelserna i den- FöreUgger vid konkursens avslu-

na lag annat föranledes, skola till tände hinder mot att de böcker och

rättens ombudsman överlämnade andra handlingar rörande boet, vil-

handlingar rörande konkursen så ka förvaltaren tagit hand om, åter-

snarl lämpligen kan ske tillställas ställas till gäldenären, skola de

förvaltaren för att av honom för- överlämnas lill tillsynsmyndighe-

varas. Behöver förvallaren tillgång ten, om ej förvallaren anser an han

till handling, som av ombudsman- bör bevara dem. Handlingarna

nen innehaves, ombesörje ombuds- skola bevaras i enlighet med vad

mannen avskrifi därav för förvalta- som i varje särskilt fall gäller om

rens räkning. arkivering.

208 .■?"

/ fråga om jäv mol tjänsteman vid tillsynsmyndigheten gäller ulöver vad som följer av 4 § förvaltningslagen (1971:290) att den som i mål om uttagande av skatter, böter eUer andru på indrivning beroende medel har tagit befattning med indrivning av fordran som göres gäl-

Förutvarande 208 § upphävd genom 1975:244.

Prop. 1978/79:105 679

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

skall äga tillämpning å beslut, var- rättelse, om ej annat förordnas;

igenom förelagt vite utdömts. dock atl vad sålunda stadgals icke

skall äga lillämpning ä beslut, varigenom förelagt vite utdömts.

210 a fi

Talan mol konkursdomarens beslut får föras även av tiUsynsmyndigheten, om beslutet rör förmen för konkursens handläggning, uiseende eller entledigande av jörvallare, antalet förvahare, delning av förvaltningen mellan fiera förvaltare, uppdrag eller arvode enligt 50 a §, jörskott enligt 86 a § till förvaltare, reseförbud eller skyldighet för gäldenären atl lämna ifrån sig pass, hämlning eller häklning, föreläggande eller utdömande av vite, avskrivning ar konkursen enligt 186 § eller arvode eller kost-nadsersällniug lill förvallare enligi 187 § försia slyckel.

210 b §

Om borgenär anser alt beslut av borgenärerna 1 fråga som avses i 108 § tredje stycket andra meningen icke har lillkommil på lagligt sätt, får han anföra besvär däröver.

Anser borgenär elter gäldenären alt beslut varigenom ackord.sför-stag JÖrkaslats av borgenärerna icke har lillkommil på tagligi sått, får besvär anföras mot beslutet, av gäldenären dock endast om hans rätt kan vara beroende därav.

I fråga om besvär enligt denna paragraf äga bestämmelserna i 210 § om klagan över konkursdomarens beslut motsvarande tilllämpning.

211 r

Mål, som avses i 16, 27, 85, 93, Mål, som avses i 16, 85, 93 eller

98, 164eller 183 §, skaU utan förbe- 164 8, skall utan förberedelse före-

redelse företagas till huvudförhand- tagas till huvudförhandling. Utsät-

ling. Utsattes målet lill fortsatt eller tes målel till fortsatt eller ny huvud-

» Senaste lydelse 1973:243.

Föreslagen lydelse

förhandling, äge rälien, om det erfordras för att mälel vid denna skall kunna slulföras. förordna, all förberedelse skall äga rum, saml meddela erforderliga föreskrifter därom.

Nuvarande lydelse

ny huvudförhandling, äge rätten, om del erfordras för att målel vid denna skall kunna slulföras, förordna, all förberedelse skall äga mm, saml meddela erforderliga föreskrifter därom. Vid huvudförhandling 1 mål som avses i 16 S etter 85 § är rälien domför med en lagfaren domare.

I mål, som avses i 109 eller 130 8, skall huvudförhandling föregås av förberedelse, om det behövs. Hålles sammanträde för muntlig förberedelse och lämna samtliga närvarande sitt samlycke därtill eller finnes saken uppenbar, mä huvudförhandlingen hållas i omedelbarl samband med förberedelsen.

Mål. som avses i 109 eller 130 8, må ej företagas tlU huvudförhand-Ung, med mindre sammanträde för muntlig förberedelse hållits. Lämna samtliga närvarande sitt samtycke därtill eller finnes saken uppenbar, må huvudförhandlingen hållas i omedelbarl samband med förberedelsen. Hålles ej huvudförhandlingen 1 omedelbart samband med förberedelsen, skall envar som närvarit och vars adress är känd erhålla särskild underrättelse om tid och ställe för huvudförhandlingen, så jraml ej besked därom lämnats under förberedelsen .

Vid huvudförhandling i mål som avses i denna paragraf år rälien domför med en lagfaren domare.

Uteblir i mål, som avses i denna paragraf, part eller annan, som äger komma tillstädes vid förhandling, ulgöre del ej hinder för målets handläggning och avgörande, om ej annat är stadgat.

Prop. 1978/79:105 681

Nuvarande lyddse Förestagen lydelse

219 S""
Åtal mot gäldenär för brottsligt Åtal mol gäldenär för brollsligl
förhällande mol borgenärer, så ock förhållande mot borgenärer, så ock
åtal för förbrytelse, som omforma- åtal för förbrytelse, som omförmä
les i 213 eller 214 fi, må väckas vid les i 213 8. må väckas vid den rätt,
den rätt, där konkursen är eller va- där konkursen är eller varil anhäng-
ril anhängig. ig-

Talan, som avses i 216 8, skall anhängiggöras vid den rält, dit målel om gäldenärens försättande i konkurs hänskjutits eller skolat hänskjulas, och må i nämnda mål ulan stämning väckas, ända atl den, mol vilken sådan talan föres, är tillstädes genom ombud.

1. Denna lag liäder i krafl den 1 januari 1980.

2. Äldre besiämmelser gäller fortfarande i fräga om konkurs, i vilken konkursbeslulel meddelats före ikraftträdandet.

3. Förekommer i annan lag eller författning beslämmelse om att ålgärd skall ha vidlagils viss tid efter försia borgenärssammanträdet i konkurs eller atl viss rättsverkan skall inträda viss tid efter detta sammanträde skall, om konkursen handlägges som mindre konkurs, frislen i stället räknas från tidpunkten för konkursbeslutel.

4. Åtgärd som enligt föreskrifi i lag eller annan författning ankommer pä rällens ombudsman skall i siällei vidlagas av förvallaren.

5. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning lill föreskrifi som ersatts genom beslämmelse i denna lag, lillämpas i slället den nya bestämmelsen.

2 Förslag till

Lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs all 12 kap. 31 8 jordabalken' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 kap.

31 8
Försattes hyresgästen i konkurs. Försattes hyresgästen i konkurs,
får konkursboel uppsäga avlalel. får konkursboel uppsäga avlalel.
Beiräffande bostadslägenhet förd- Beiräffande bostadslägenhet ford
ras dock all gäldenären samiycker ras dock all gäldenären samiycker
lill uppsägningen eller att rättens lill uppsägningen.
ombudsman godkänner denna.

"'Senaste lydelse 1957:97.

' 12 kap. jordabalken omtryckt 1974:1083.

Prop. 1978/79:105 682

Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse

Har lägenheten ej tillträtts när konkursen inträffar och har ej hyresvärden säkerhet för avtalets fullgörande med vilken han skäligen kan nöjas, får hyresvärden uppsäga avtalet om han ej erhåller sådan säkerhet inom en vecka efter anfordran.

Inträffar i fråga om annan lägenhet än bostadslägenhet konkursen efter tillträdet och har ej hyresvärden säkerhet för avtalels fullgörande med vilken han skäligen kan nöjas, får hyresvärden uppsäga avlalel, om ej sådan säkerhei ställes inom en månad efter anfordran eller inom samma lid konkursboet förklarar sig vilja svara för hyresgästens skyldigheler under hyrestiden eller, när hyresrätten får överlåtas, överlåtelse sker i enlighel med avtalet.

Uppsäges avtalet enligt första-tredje stycket, har hyresvärden rätl till ersättning för skada.

Denna lag iräder i kraft den I januari 1980.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1921:244) om utmätningsed

Härigenom föreskrivs alt 13 8 lagen (1921:244) om utmälningsed skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 8 Har gäldenär avlagi utmätningsed, vare han ej pliklig att innan tre år förflutit ånyo avlägga sådan ed, där del ej göres sannolikt, all ny lillgång efter edgången lillfallit honom.

Samma lag vare, då gäldenären Samma lag vare, dä gäldenären
avlagt bouppieckningsed i konkurs, avlagt bouppteckningsed i konkurs,
som avskrivits jämlikl 185 eller som avskrivils jämlikl 185 d eller
186 8 konkurslagen eller avslutals 186 8 konkurslagen (/92/.-225) eller
genom slututdelning ulan att icke avslutats på annat sätt ulan all icke
förmånsberättigade borgenärer er- förmånsberättigade borgenärer er
hållil full belalning. 1 nu sagda fall hållit full belalning. I nu sagda fall
skall liden räknas från del konkur- skall liden räknas från det konkur
sen upphörde. sen upphörde.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om konkurs, i vilken konkursbeslulet meddelals före ikraftträdandet.

Till borgenärer, varom ovan denna paragraf förmäles, skota kallelsebrev enligi 20 § konkurslagen icke utsändas. Erinran därom skall intagas i kungörelse, som sägs i 19 § samma tag. Meddelanden enligt 103 § konkurstagen skola ej heller utsändas till sådana borgenärer, utan skall i stäUet vad konkursdomaren enligt sistnämnda paragraf bestämt kungöras en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämis för offenlliggörande av kungörelser om konkursen. Ulan hinder av vad i 129, 155, 161 och 189 88 konkurslagen föreskrives om utsändande av meddelanden saml avskrifter av ackordsförslag och yttranden mä innehållet i nämnda meddelanden och handlingar i annan ordning, som av konkursdomaren bestämmes efter samråd med rättens ombudsman och förvaltama, bringas till ifrågavarande borgenärers kännedom. Underrättelse om vad sålunda bestämis skall genom rättens ombudsmans försorg kungöras i de lidningar, som nyss sagls.

Vad konkursdomaren bestämt enligt 103 § konkurslagen (1921: 225) skall kungöras en gång i Postoch Inrikes Tidningar och den eller de ortslidningar, som beslämls för offentliggörande av kungörelser om konkursen. Ulan hinder av vad i 129, 155, 161 och 189 88 konkurslagen föreskrives om utsändande av meddelanden saml avskrifter av ackordsförslag och yllranden må innehållet i nämnda meddelanden och handlingar i annan ordning, som av konkursdomaren bestämmes efter samråd, när 189 § konkurslagen är tiUämplig med tillsynsmyndigheten i konkursen och eljesl med förvallama bringas till ifrågavarande borgenärers kännedom. Underrättelse om vad sålunda beslämts skall kungöras i de tidningar, som nyss sagls, av tillsynsmyndigheten när avsteg gjorts från föreskrifterna i 189 § och i övriga fall av förvaltarna.

7 8 =

Handlägges konkurs enligt 185 § konkurslagen (1921: 225) och finnes arJedning antaga att fordran, som omfattas av garantin, kan göras gällande, skall konkursdomaren genasl sända underrättelse därom till kronofogdemyndighelen i gäldenärens hemortskommun. Sedan tid för gäldenärens edgång har beslämts, skall myndigheten underrättas därom. Myndigheten har behörighel som borgenär, även om slalen icke innehar fordran hos gäldenären.

Försia siycket gäller i tillämpliga delar, när konkursdomaren motla-gil anmälan som avses i 186 8 konkurslagen (1921:225) utan att underrättelse som avses i 6 8 lämnats dessförinnan.

Handlägges konkurs som mindre konkurs enligt konkurslagen (1921; 225) och finnes anledning antaga att fordran, som omfattas av garantin, kan göras gällande, skall konkursdomaren genasl sända underrättelse därom lill kronofogdemyndigheten i den ort, där gäldenären bör svara i tvistemål som angår gäld i allmänhet. Sedan tid för gäldenärens edgång har beslämts, skall myndigheien underrättas därom. Myndigheten har behörighet som borgenär, även om slalen icke innehar fordran hos gäldenären.

Försia stycket gäller i tillämpliga delar, när konkursdomaren från konkursförvaltaren mottagit anmälan som avses i 186 8 konkurslagen eUer fråga på annat sått uppkommit om avskrivning av konkursen enligi nämnda paragraf ulan alt underrättelse som avses i 6 8 lämnats dessförinnan.

Prop. 1978/79:105 689

Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse

fordran, om hans räll till betalning rätt lill belalning ur egendomen är

ur egendomen är oslridig eller styr- ostridig eller styrkes.

kes.

Bestämmelserna i 4 8 äger motsvarande tillämpning i fråga om lätt atl utlösa den som anslutit sig enligt första siycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.

8 Förslag tili

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs alt 10 8 rättshjälpslagen (1972:429) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse' Föreslagen lydelse

10                                              8
Skall den som beviljals allmän   Skall den som beviljats allmän
rättshjälp slälla säkerhet för atl få rättshjälp ställa säkerhei för all fä
lill stånd kvarslad, skingringsför-    lill stånd kvarstad, skingringsför
bud eller annan handräckning enligt   bud eller annan handräckning enligt
rättegångsbalken eller utsöknings-     rättegångsbalken, utsökningslagen
lagen (1877:31 s. 1), får rättshjälps- (1877:31 s. 1) eller konkurslagen
nämnden utfärda ansvarsförbindel-    (1921:225), får rättshjälpsnämnden
se på stålens vägnar.                utfärda ansvarsförbindelse på sta
tens vägnar.

Första slyckel äger molsvarande lillämpning i fråga om verkställighet enligt 41 eller 42 8 ulsökningslagen, om allmän rättshjälp beviljats i verkställighetsärendel.

Föranleder ansvarsförbindelsen utgift för staten, anses utgiften såsom kosinad för rättshjälpen.

Denna lag träder i krafl den 1 januari 1980.

' Lydelse enligt förslag i prop. 1978/79:90. 44 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 105

Prop. 1978/79:105 690

Uldrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammaniräde 1979-01-31

Närvarande: justitierådet Hesser, regeringsrådet Hamdahl. justitierådet Höglund, justitierädet Hessler.

Enligt utdrag av prolokoll vid regeringssammanlräde den 28 seplember 1978 har regeringen pä hemslällan av statsrådet Sven Romanus beslulal inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i konkurslagen (1921:225),

2. lag om ändring i jordabalken,

3. lag om ändring i lagen (1921: 244) om utmätningsed,

4. lag om ändring i lagen (1956:217) om vissa kreditinrättningars konkurs,

5. lag om ändring i lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti vid konkurs,

6. lag om ändring i lagen (1971:494) om exekuiiv försäljning av fasl egendom,

7. lag om ändring i lagen (1971: 500) om exekuiiv försäljning av luftfartyg m. m.,

8. lag om ändring i rällshjälpslagen (1972:429).

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Magnus Åkerdahl.

Förslagen föranleder följande yttranden inom lagrådet.

Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1921: 225)

Lagrådet:

Del remitterade förslaget ulgör ett led i den revision av konkursrälten som inleddes med de år 1975 genomförda ändringarna i konkurslagen. Dessa ändringar, som grundade sig på förslag av lagberedningen, avsåg huvudsakligen vad man kan kaUa den materiella konkursrätten, främst reglerna om förutsättningama för all en gäldenär skall få försättas i konkurs, om konkursgäldenärs rådighel över sin egendom och om älervinning av egendom till konkursbo. En huvudtanke bakom reformen var att så långl som möjligt motverka otillböriiga transaktioner av gäldenären eller borgenär i samband med förestående konkurs. I det fortsatta reformarbetet har turen nu kommit till den del av förfarandel vid konkurs som gäller förvaltningen av konkursboets egendom och lillsynen över förvaltningen. 1 denna del innefattar det nu remitterade förslaget genomgripande ändringar pä grundval av förslag som framlagls av den är 1971 tillsatta konkurslagskom-

Prop. 1978/79:105 691

mitten. Samiidigi föreslås ändringar i reglema om konkursgäldenärens rö-relsefrihet och om Ivängsmedel mol gäldenären.

Enligi gällande räll handläggs en konkurs anlingen enligt regler som är avsedda för konkursförfarandét i allmänhet, s. k. ordinär konkurs, eller enligt särskilda regler, avsedda för fall dä boets lillgångar inie förslår till kostnadema för ell förfarandel enligt de allmänna reglerna, s. k. fatligkonkurs. 1 fråga om ordinär konkurs syftar del remitterade förslaget till en ordning för förvallning och lillsyn som är effektivare än den nuvarande och samtidigt bälire anpassad lill nutida samhällsförhållanden. Del nuvarande systemet med failigkonkurs ersätts av en ny ordning för handläggning av vad som i förslaget benämns mindre konkurs. Denna handläggningsform för mindre konkurs skall tillämpas också i åtskilliga fall som nu följer reglerna för ordinär konkurs. Den blir sålunda enligt förslaget tillämplig både i fall då det finns anledning anta, atl boet ej räcker till betalning av de konkurskoslnader som annars skulle följa, och i fall då boet med hänsyn lill sin omfattning och övriga förhållanden är av enkel beskaffenhei och konkursen rned fördel kan genomföras ulan bevakningsförfarande. Skillnaden mellan de båda handläggningsformema kommer därmed att främst hänföra sig lill bevakningsförfarandet, i del alt sådant förfarande skall äga rum i ordinär konkurs men ej i mindre konkurs.

Liksom i fräga om ordinär konkurs är förslagets syfte i fråga om mindre konkurs all åsiadkomma en effeklivare konkursförvallning. En vikiig ny-hel är sålunda, all förvallare skall förordnas också i mindre konkurser. Förvaliningen skall i båda slagen av konkurser handhas av specialisier. i första hand avses advokater. Förvaltaren får en i huvudsak självsiändig ställning i förhållande till tillsynsorgan och borgenärskollektiv men skall i vikligare frågor samråda med sådana borgenärer som särskilt berörs av frågan. Även i mindre konkurs skall det åligga förvaltaren bl. a. alt utreda orsakema till obeståndet samt undersöka om möjlighel finns lill återvinning och om skäl föreligger till misstanke om gäldenärsbrott.

Mot förslaget i slort finns enligt lagrådels mening ej anledning lill erinran såvitt avser de skilda handläggningsformema och konkursförvaltningens anordnande.

När del gäller lillsynen över förvaltningen vill lagrådet däremot dröja något längre vid förslaget. I denna del innebär förslaget, alt rällens ombudsman avskaffas och att konkursdomaren inte skall ha någon tillsynsfunktion. 1 stället skall enligt förslaget kronofogdemyndighel ha lillsyn över förvaltningen, såväl när fräga är om ordinär konkurs som i fråga om mindre konkurs. Till stöd för förslaget anförs att kronofogdemyndigheterna har stor erfarenhet av exekutiv verksamhei över huvud och har nära kontakt med konkursförvallning på grund av sin befattning med skatteindrivning och statlig lönegaranti i konkurs. Därjämte åberopas organisatoriska skäl. Lagrådel anser sig kunna godta förslaget såvitt det innebär atl tillsynen förs över till en myndighet. Däremot inger förslaget betänkligheter, inte

Prop. 1978/79:105 692

minst av principiell nalur, mot valet av myndighet för uppgifien. Under remissbehandlingen av konkurslagskommitténs belänkande (SOU 1977:29) ■"Konkursförvallning" har också åtskillig kritik framförts mol förslaget all göra kronofogdemyndighel till lillsynsmyndighel.

Liksom själva konkursförvaltningen skall lillsynen däröver ulövas med samtliga borgenärers inlressen för ögonen. Betydelsefullt härvidlag är att förvaltningen bedrivs med sådan energi atl även de oprioriterade borgenärerna om möjligt kan få utdelning och alt verksamheten alllså inte begränsas lill atl tillgodose sädana borgenärer som har förmånsrätt för sin fordran.

Vid bedömande av förslaget all lillsynen skall ulövas av kronofogdemyndighet bör beaktas att staten i de flesta konkurser - både sädana som enligt förslaget skall handläggas som ordinär konkurs och sådana som skall handläggas som mindre konkurs - är den största fordringsägaren på grund av att gäldenären häftar för ogulden skatt eller på grund av atl staten inträtt i arbetstagares räll mot gäldenären lill följd av att belopp utgivits enligt statlig lönegaranti. Båda slagen av fordringar är förenade med förmånsräll. Staten såsom innehavare av skallefordringar företräds i konkursen av kronofogdemyndighet. Detsamma är i regel fallel beiräffande fordran på grund av lönegaranti.

Ett lidigare förslag (prop. 1975/76: 210) alt kronofogdemyndighel i regel skulle vara förvaltare i mindre konkurser ledde inte till lagstifining. 1 kritiken mot delta förslag framhölls bl. a. att del av principiella skäl var mindre lämpligt att kronofogdemyndighet skulle handha konkursförvallningen (LU 1976/77:11 s. 36).

Principiella invändningar av samma art kan riklas mol all företrädare för en av borgenärema, såsom enligt nu föreliggande förslag, i stället skall utöva tillsyn över förvaltningen. Sådana invändningar bemöts i remissprotokollet bl. a. med alt kronofogdemyndigheten inte - såsom för närvarande rättens ombudsman - skall medverka vid förvaltningen och med att en särskild jävsregel föreslås av innebörd atl tjänsteman vid kronofogdemyndighel, som lagit befallning med indrivning av fordran som görs gällande i konkursen eller vidtagit exekutiv ålgärd för uttagande av sådan fordran, inte får fullgöra lillsynsuppgifl i konkursen.

Härtill är all säga all de principiella invändningama mot alt låla en borgenär få en särställning i fråga om tillsynen - en verksamhei som kräver objektivitet och obundenhet gentemot olika ekonomiska intressen i konkursen - är väl så siarka som de principiella invändningar som kan anföras mot att, som fallet var i del tidigare förslaget, tillerkänna samma borgenär ell särskilt inflytande över själva konkursförvaltningen. 1 ell, visserligen speciellt, fall har tillsynsmyndigheten för övrigt i del nu föreliggande förslaget fått en direkl förvaltningsuppgift, nämligen att vid oenighet mellan två eller flera förvaltare i en konkurs träffa avgörande beträffande förvaltningsåtgärd (50 8 iredje siycket). Anledning saknas visserligen lill annat

Prop. 1978/79:105 693

anlagande än alt de tjänstemän hos kronofogdemyndighel, som skulle anförtros tillsynsgöromålen, skulle eftersträva objektivitet vid fullgörandet av dessa. Sammanförandel hos en och samma myndighet av uppgifterna all bäde företräda statens - i allmänhet dominerande - borgenärsinlresse och ulöva lillsyn i alla borgenärers iniresse kan dock vara ägnat all leda lill all tillsynsarbelel influeras av myndighelens verksamhet för indrivning av de statliga fordringarna. I alla händelser kan uppfattningen atl så är fallet läll vinna insteg hos konkursborgenärer i allmänhet. Redan del anförda lalar enligt lagrådels mening för att tillsynen anordnas på annal sätt än som föreslagits.

När del gäller de organisatoriska skäl som kan anföras för alt anförtro tillsynen åt kronofogdemyndighel vill del synas som om skälen inte har den tyngd som lillagls dem i remissprolokollel. Enligt delta bör inte alla kronofogdemyndigheter göras till tillsynsmyndighet. I stället förordas en stark koncentration, sä att i princip endast en kronofogdemyndighet i varje län skall anförtros lillsynsuppgiften. 1 vissa fall skall en kronofogdemyndighel kunna ha mer än ett län till verksamhetsområde, i andra skall mer än en kronofogdemyndighet kunna förekomma som lillsynsmyndighel i ell län. Del anses möjligl och önskvärt atl inrätta speciella tillsynsenheter vid vissa tillsynsmyndigheter. Den nya tillsynsordningen medför enligt remiss-protokollet behov av resursförstärkning hos de kronofogdemyndigheter, som skall anförtros tillsynen, och hos riksskatteverket, som är centralmyndighet i administrativt hänseende för kronofogdemyndighetema. Vid de Ire slörsla kronofogdemyndighetema i landet har enligt vad som upplysts inräitats tjänster för uiredning, bedömning och rådgivning i förelagsekonomiska och revisionslekniska frägor. Innehavarna av dessa tjänsier bör enligt remissprolokollel kunna utnyttjas vid lillsynen i konkurser. I övrigt avses tillsynsmyndigheternas behov av expertis av detta slag till en början bli tillgodosett genom atl tjänstemän vid länsstyrelserna anlitas.

Den nu angivna koncentrationen av tillsynsuppgiftema till i princip en myndighei i varje län jämte behovei av förstärkning med expertis som inte finns vid kronofogdemyndighetema gör all dessa inte heller från organisatorisk synpunkt framstår som mest närliggande för tillsynsuppgiftema. 1 och för sig skulle en domstol för vatje län eller för en grupp av län kunna på sätt som föreslås för kronofogdemyndighetema organiseras för att ta hand om lillsynsuppgifterna. Emellertid kan det inte fömekas atl dessa uppgifter faller ulom ramen för domstolamas verksamhet i övrigi. Vidare synes det ligga ett vissl värde i all tillsynsmyndigheten kan överklaga beslul av konkursdomaren, en uppgifi som knappasl kan läggas på en domstol.

Med del verksamhetsområde som sålunda avses för tillsynsmyndigheten ärdet enligt lagrådets mening naluriigt alt lägga tillsynsuppgiftema pä länsstyrelserna. 1 vissa delar av landet torde del vara lämpligt att en länsslyrelse är tillsynsmyndighet för mer än ell län. I vart fall med en resursförstärk-

Prop. 1978/79:105 694

ning molsvarande den som avses komma kronofogdemyndighetema lill del. om dessa myndigheter skulle överta lillsynsuppgifterna, synes del vara hell möjligt atl organisera ett tillräckligt antal länsstyrelser så atl de blir väl skickade alt vara tillsynsmyndigheter. Möjligheterna till en ändamålsenlig organisation synes särskilt goda med hänsyn till den allmänna omorganisation av den statliga länsförvaltningen som föresläs i budgetpropositionen 1979 (prop. 1978/79:100 bil. 18). De uppgifter i fråga om utbildning och information som enligt remissprolokollel avses ankomma på riksskatteverket torde kunna fullgöras även om länsslyrelse blir lillsynsmyndighel i konkurs.

På grund av del anförda förordar lagrådel atl uppgifien all vara lillsynsmyndighel i konkurs anförtros länsslyrelse. Della påkallar ändringar i 27, 42 och 209 88 i det remitterade förslaget varjämte 208 8 bör utgä. Till dessa ändringar ålerkommer lagrådet i del följande.

Hesser, Hamdahl och Hessler:

I remissprolokollel (avsniii 5.7.8) berörs den siluaiionen alt konkursboels lillgångar ej förslår lill belalning av konkurskoslnader och övriga massaskulder. Som av framslällningen framgår har i rättsfallet NJA 1945 s. 177 ansetts, atl konkursbo ej kan försällas i konkurs.

Nämnda avgörande har blivit föremål för kritik såväl inom litteraturen som i lagstiflningssammanhang. Inom litteraturen har avgörandel kritiserats främst av Welamson, utförligast i en uppsats i SvJT 1952 s. 401 ff. Rättsområdet har i Welamsons framställningar blivit belyst och klariagi i en hell annan utsträckning än som var fallet vid tidpunkten för 1945 års avgörande. Skälen för atl på konkursbo tillämpa allmänna regler om verkan av rättssubjekts insolvens och sålunda för alt reglerna om försättande i konkurs borde gälla har kommit all framstå som starkare än vid frågans tidigare behandling. Här må även hänvisas lill en uppsats av Rydin i SvJT 1977 s. 298 ff

Även lagberedningen kritiserade i betänkandet Utsökningsrätt X (SOU 1970: 75) 1945 års avgörande. Beredningen ansåg sig dock inte böra föreslå någon bestämmelse som tog avstånd från praxis. Ej heller i förevarande förslag anses någon lagbestämmelse böra upptas.

Welamson framhåller i sin uiredning 1952, all om reglerna om försättande i konkurs ej anses formellt gällande det likväl blir nödvändigt att tillämpa konkursreglerna analogi i flera hänseenden (se även justitierådet Hell-quisls yttrande i 1945 ärs rättsfall). I en del frågor måste dock ovisshet råda. Beträffande reglerna om återvinning anses, med hänsyn till dessa reglers karaktär, någon analogisk lillämpning ej kunna komma i fråga.

Skevhelen med en ordning, som innebär alt konkursbo ej kan försällas i konkurs, har markerats ytteriigare genom den år 1970 tillkomna lönegaranlilagen. En förutsättning för att denna lag skall bli tillämplig är, atl arbetsgivaren är försall i konkurs. Eftersom det numer inte sällan förekommer.

Prop. 1978/79:105 695

att gäldenärs rörelse drivs vidare i konkursboels regi. skulle tydligen ell för de hos boel anslällda oacceptabelt läge inträda, om lagen ej kunde till-lämpas vid boets insolvens. Man torde också i del prakliska tältslivet ha funnit nödvändigt att lillämpa lagen analogt i fråga om arbetstagare som är anslällda hos konkursbo.

Rättslägel synes sålunda för närvarande vara del all man i prakiiken nödgats atl på den ena punklen efter den andra, trots atl något konkursbeslut ej föreligger, likväl tillämpa konkursrättsliga regler för insolvent konkursbos del. Undantag torde dock gälla beiräffande de viktiga återvinningsreglema, där analogisk lillämpning ej anses kunna komma i fräga. Ell sådant rättstillstånd kan knappasl anses tillfredsställande.

Även om den praktiska betydelsen av förevarande fråga ej fär överdrivas, bör man eftersträva en lagreglering av hithörande problem. Detta kan otvivelaktigt ske på annat sätt än genom atl möjlighel öppnas att försätta konkursbo i konkurs. Den enklaste lösningen synes dock vara att nu frångå den regel som fastlades i 1945 års rättsfall. En lagbeslämmelse i ämnet kunde få innehållet, alt konkursbo, som är insolvent, kan försältas i konkurs samt all vad som i konkurslagen är föreskrivel om gäldenär i sådant fall skall gälla konkursboet.

Den sakligt sett mest närliggande platsen forell stadgande om möjlighel att försätta konkursbo i konkurs skulle väl vara 1 8 konkurslagen; stadgandet kunde där tas upp som ett nyll Iredje stycke. Del måste emellertid medges atl stadgandel i så fall finge en så framträdande plals i lagen alt det knappasl kunde anses stå i proportion lill bestämmelsens vikt och praktiska betydelse. Lämpligasl synes vara att bestämmelsen tas upp som en ny 193 8 i konkurslagen. En sådan placering i lagen kunde ocksä vara motiverad, om säsom här föreslagits i tydlighetens iniresse föreskrivs, all, om konkursbo försätts i konkurs, vad som i lagen är siadgal om gäldenär skall gälla konkursboet, sålunda inte gäldenären i den ursprungliga konkursen.

Det mä anmärkas all någon mer ulföriig reglering av detla säkerligen ganska sparsamt förekommande fall inte torde vara erforderlig. Den lagtekniska lösningen kan alllså inte sägas vara komplicerad. Innebörden av den nu föreslagna bestämmelsen är att vanliga regler om tillsättande av förvaltare, om borgenärssammanträde, om bevakning och utdelning elc. får tillämpas. Borgenärer i den nya konkursen blir de som är massaborgenärer i den ursprungliga konkursen. 1 allt fall om konkursboels insolvens inie kan sägas bero på försumlighet hos förvallaren. synes något hinder ej kunna föreligga mot att lill förvallare i den nya konkursen ulses samma person som är förvallare i den ursprungliga konkursen. En situation där ell sådani arrangemang kan te sig naturligt är den all förvaltare i den ursprungliga konkursen entledigats t.ex. pä grund av missvärd och ersatts av en ny. Del kan då vara lämpligt att den sislnämnde - som är väl insatt i boeis förhållanden - får handha förvaliningen även i den nya konkursen och där får möjlighel att anställa återvinningslalan rörande rättshandling som före-

Prop. 1978/79:105 696

tagits av den tidigare förvaltaren.

Om möjlighet öppnas att försälla konkursbo i konkurs, torde därav följa att nägot hinder mot att massaborgenär får utmätning hos konkursbo ej kan föreligga Ofr NJA 1951 s. 238).

Höglund:

1 remissprotokollet (avsnitt 5.7.8) berörs det fallet all konkursbos tillgångar inte förslår till belalning av konkurskoslnader och annan boets gäld, s. k. massaskulder. Som framgår av framslällningen har i rättspraxis ansetts, att konkursbo inte kan försättas i konkurs (NJA 1945 s. 177). Förslag till reglering av frågan lagstiftningsvägen läggs ej fram nu. Däremot föreslås en mindre långlgående regel som innebär alt i fall som nu sagls konkurskostnaderna skall utgå ur boel framför annan skuld som boel har ådragit sig.

Den enligt rättspraxis rådande ordningen, all konkursbo inte kan försällas i konkurs, har blivit föremål för krilik både i lilteraluren och i lagstiftningssammanhang. Fastän frågan har diskuterats upprepade gånger i lagstiftningsarbetet på senare tid har den inte föranlell något förslag till reglering. Det tyder på atl det prakliska behovei av en reglering inte framträtt säideles slarkl. En ändring i delta hänseende kan emellerlid sägas ha skett genom tillkomsten av lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti vid konkurs. En förutsättning för all denna lag skall bli lillämplig är, all arbelsgivaren är försatt i konkurs. Efiersom del numera inie sällan förekommer, atl en konkursgäldenärs rörelse drivs vidare i konkursboets regi, innebär det klara olägenheier för de hos boel anslällda all lagen inte är tillämplig vid boets insolvens. 1 praktiken torde det också ha blivit nödvändigt alt lillämpa lagen analogi i fråga om arbetstagare som är anslällda hos konkursbo.

Frågan om löneskyddel för de anställda när konkursbo fortsätter att driva rörelse kräver tydligen sin lösning inom lagsiiftningen. Olägenheterna av att lönegarantilagen egentligen inte är lillämplig annal än när arbelsgivaren är försalt i konkurs kan avhjälpas även på det säliei alt tilllämpnings-omrädel för lönegarantilagen utvidgas. Motsvarande reglering i våra nordiska grannländer har sålunda ell vidsträcktare tillämpningsområde än den svenska lagen. 1 remissprolokollel uttalas att frågan om löneskyddel för de anslällda kommer all bli föremål för överväganden inom arbeismarknadsdepartemeniel i anslutning lill den pågående översynen av del statliga engagemanget för nedläggningsholade förelag. Det synes önskvärt atl i della sammanhang las upp till prövning inte bara frågan om tillämpningsområdet för lönegarantilagen ulan också frågan om konkursbos försättande i konkurs. Tillräckligt underlag för en bedömning av denna fråga saknas ' enligt min mening i nu förevarande lagstiftningsärende. En klarare belysning av det prakliska behovet och de praktiska konsekvenserna av en reglering behövs. I allt fall synes frågan böra las upp,till grundligt övervägande både i sak och lagtekniskt innan den fortsatta översynen av konkursla-

Prop. 1978/79:105 697

gen avslutas.

Lagrådet:

1 fråga om detaljutformningen av det remitterade förslaget har, lill följd av atl föredragningen inför lagrådel påbörjats innan förslaget färdigställts, åtskilliga synpunkter från lagrådels sida kunnai beakias redan under förslagets utarbetande. I sitt slutliga skick ger del remitterade förslaget anledning till följande ytterligare synpunkter av lagrådel.

14 a och 14 b 88

1 paragraferna har tagits upp nya bestämmelser om kvarslad och skingringsförbud samt om reseförbud m. m., när konkursansökning är föremål för prövning. I bestämmelserna anges under vilka förutsättningar förordnande om sådana säkerhetsåtgärder kan meddelas. Vidare stadgas bl. a. all vad som enligt 15 kap. rättegångsbalken gällerom kvarslad och skingringsförbud och om reseförbud skall äga molsvarande lillämpning, om ej annal följer av konkurslagen.

Såsom framhålls i remissprolokollel skall enligt bestämmelserna säkerhetsåtgärd endast gälla för tiden fram lill dess konkursansökningen prövas. Säkerhetsåtgärd gäller alltså inte för tid därefier och beslul om säker-helsålgärd kan ej meddelas i samband med målels avgörande. Besiämmelsen i 15 kap. 6 8 rättegångsbalken, atl rätlen när målet avgöres skall pröva om säkerhetsåtgärd fortfarande skall bestå, har alltså inte någon tillämplighel.

Enligt bestämmelserna ankommer prövningen av begäran om säkerhetsåtgärd på konkursdomaren eller rälien. Såsom anförs i remissprolokollel kan beslul i sådan fråga överklagas lill hovrätten genom besvär. Ullalan-del avser tydligen bäde fall när begäran bifalles och fall dä den avslås.

Paragraferna innehåller inte någon bestämmelse som är direkt tillämplig på förfarandel när konkursansökning efter överklagande är anhängig i hovrätt. Av hänvisningen till 15 kap. rättegångsbalken följer emellerlid alt ansökan om säkerhetsåtgärd kan göras hos hovrätten. Enligt 5 8 i nämnda kapitel meddelas nämligen beslut, som avses i kapitlet, av den rätl där rällegången är.

18 a 8

Enligt försia stycket i paragrafen skall konkursdomaren i samband med att beslutet om konkurs meddelas bestämma huruvida konkursen skall handläggas i ordinär ordning eller som mindre konkurs. I remissprotokollet framhålls atl delta avgörande skall iräffas av konkursdomaren oavsell om konkursbeslulel har meddelals av honom eller av rätlen eller av högre instans.

I remissprolokollel uttalas, all del torde ligga i sakens nalur all beslul om handläggningsformen skall lillämpas lills vidare ulan hinder av alt be-

Prop. 1978/79:105 698

svär anförs. Att en sådan ordning bör gälla är också enligt lagrådels mening naturiigi (jfr lagradels uttalande i prop. 1975/76: 210 s. 313). 1 tydlighetens iniresse synes dock en uttrycklig föreskrift härom böra meddelas. En sådan föreskrift kan lämpligen las upp i 25 8 konkurslagen i anslutning till den där givna bestämmelsen, att beslut om konkurs går i verkställighet utan hinder av att ändring i beslutet sökes. och få lydelsen att detsamma skall gälla beslut om formen för konkursens handläggning.

Den föreslagna bestämmelsen blir tillämplig både i fräga om beslut som meddelas av konkursdomaren och i fråga om beslul, som efter överklagande meddelas av högre instans.

Beslul om val av handläggningsform är av grundläggande betydelse för konkursförfarandét. Enligt 18 a 8 andra slyckel i förslaget skall konkursdomarens beslut i denna fråga kungöras. Enligt lagrådets mening bör även högre rälis beslul i sådan fråga kungöras, om beslutet innebär ändring av handläggningsformen. Det torde böra ankomma pä konkursdomaren all ulfärda sådan kungörelse. En beslämmelse härom synes böra införas i anslutning lill 26 8 konkurslagen, som innehåller bestämmelse om kungörande av högre rätts beslul att upphäva konkurs. Lämpligasl synes vara alt bestämmelsen får utgöra en särskild paragraf, som med beteckningen 25 a 8 las in närmasi för 26 8.

När beslul meddelas om handläggningsform, skall konkursdomaren enligt förslaget genast vidla vissa ålgärder. Bestämmelser härom ges i fråga om ordinär konkurs i 19 8 och i fråga om mindre konkurs i 185 a 8. Både 19 8 och 185 a 8 är avfattade så all de är tillämpliga även när beslutet om handläggningsform meddelas av högre rält. Det synes dock lämpligt att i den nya 25 a 8, som enligt lagrådets mening bör införas, las in en erinran om alt konkursdomaren, när högre rält ändrat beslut om handläggnings-form, skall vidla de åtgärder som är föreskrivna för den handläggningsform som skall tillämpas enligt den högre rättens beslut.

När den högre rättens beslut innebär atl konkurs, som enligt beslul av den lägre instansen skulle handläggas i ordinär väg i slället skall handläggas som mindre konkurs, blir enligt del sagda 185 a 8 lillämplig. Konkursdomaren skall enligt denna beslämmelse genasl ulse en förvallare att handha förvaltningen av boet. Har inlerimsförvallare redan förordnals, torde denne i regel kunna ulses atl vara förvallare enligi 185 a 8. Stundom torde del dock kunna komma i fråga atl entlediga interimsförvallaren och ulse annan person till förvallare enligt 185 a 8. Konkursdomaren bör vidare inställa utsatt försia borgenärssammanlräde. Föreskrifi härom synes böra las in i konkursförordningen.

Innebär den högre rätlens beslul all konkurs, som enligt den lägre instansens beslut skulle handläggas som mindre konkurs, i stället skall handläggas i ordinär väg, blir 19 8 tillämplig. I försia stycket innehåller denna bl. a. föreskrift om alt de lider, som av konkursdomaren skall tillämpas vid beslämmande av bevakningslid, skall räknas från konkursbeslulel. I nu

Prop. 1978/79:105 699

avsedda fall bör dessa tider i stället räknas från dagen för utfärdandet av kungörelse om den högre rättens beslut, jfr 185 h 8. 1 19 8 andra stycket föreskrivs all vad konkursdomaren har bestämt enligt första stycket skall intas i konkurskungörelsen. När högre rätt beslutat att konkurs skall handläggas i ordinär ordning, bör vad konkursdomaren bestämmer i nämnda hänseende i stället tas in i kungörelse som utfärdas om den högre rättens beslut. Föreskrifier i de frågor som nu berörts bör meddelas i det stadgande som enligt lagrådets mening bör upptas som 25 a 8.

Om i anledning av den lägre instansens beslut förvallare redan har hunnit tillsättas, har konkursdomaren även atl överväga om förvallarbyte är erforderligt. Sådant byte lorde visserligen normalt inte behöva ske men kan i speciella fall var motiverat, jfr vad som i remissprolokollet uttalas för motsvarande fråga vid tillämpning av 185 h 8. Vad angår bouppleckning bör sädan inte behöva upprällas på nytt. Ej heller bör det krävas all gäldenären eller annan som avlagt bouppteckningsed eller beedigat viss uppgifi i bouppteckningen åter fullgör sådan edgång. Även i dessa delar bör 185 h 8 kunna lillämpas analogivis. Uttryckliga föreskrifter i nu nämnda hänseenden synes alllså ej behövas.

1 enlighel med det anförda skulle den nya 25 a 8 kunna få förslagsvis följande lydelse:

"Beslutar högre rätt

1. alt konkurs, beträffande vilken bestämis alt den skall handläggas i enlighet med vad som i allmänhet är föreskrivel i fråga om konkurs, i stället skall handläggas som mindre konkurs, eller

2. att konkurs, beiräffande vilken beslämls all den skall handläggas som mindre konkurs, i stället skall handläggas i enlighel med vad som i allmänhet är föreskrivel i fråga om konkurs,

skall konkursdomaren genast låta kungöra den högre rällens beslul.

Konkursdomaren skall vidtaga de åtgärder som äro föreskrivna för den handläggningsform som skall tillämpas enligt den högre rätlens beslut. I fall som avses i första siycket 2 skola de lider, som enligi 19 8 försia slyckel skola räknas från del besluiel om konkurs meddelades, i stället räknas från dagen för utfärdandel av kungörelsen. Vad konkursdomaren bestämmer enligt 19 8 försia siycket skall inlagas i kungörelsen."

Enligt 18 a 8 försia slyckel andra meningen i förslaget skall konkursdomaren i samband med att beslul om konkurs meddelas bestämma den eller de ortslidningar i vilka kungörelserom konkursen skall införas. Av denna beslämmelse följer att kungörelse enligt den nu föreslagna paragrafen skall införas i den eller de ortstidningar som konkursdomaren sålunda besläml.

1 remissprolokollel ullalas, all del i fall då högre räll beslutar om ändring av handläggningsformen bör ankomma på den rälien alt la ställning lill om de av konkursdomaren lidigare vidtagna åtgärderna skall upphävas. Såsom framgår av del föregående lorde del emeUertid följa av förslaget atl de olika följdåtgärder som beslutet föranleder skall vidlas av konkursdoma-

Prop. 1978/79:105 700

ren. Lämpligen bör den högre rätten i sitt beslut la in en föreskrift om att beslutet skall översändas till konkursdomaren för vidtagande av de åtgärder som ankommer på honom. Föreskrift härom torde böra meddelas i konkursförordningen.

27 8

Del remitterade förslagei utgår från all frågor som avses i denna paragraf vid tvist skall prövas av kronofogdemyndighel. Bestämmelsen i fjärde stycket att prövningen skall ankomma pä tillsynsmyndigheten fär ses mol bakgrunden av alt kronofogdemyndighel är tillsynsmyndighet. Lagrådets förslag att länsstyrelse skall vara tillsynsmyndighet föranleder jämkningar i fjärde och femle styckena. Om kronofogdemyndighel inte skall vara tillsynsmyndighet, kan det emellertid ifrågasättas om man inte bör behålla nuvarande ordning för prövning av tvisl som avses i paragrafen. Frågan synes böra bli föremål för fortsatt övervägande.

42 8

Lagrådet har förordat atl länsstyrelse skall var tillsynsmyndighet. I enlighel härmed bör i andra slyckel av denna paragraf i en första mening stadgas, alt tillsynsmyndighet är länsstyrelsen. En andra mening bör innehålla, atl regeringen får förordna alt viss länsslyrelse skall vara lillsynsmyndighel för ivä eller flera län.

54 8

I paragrafen ges regler om användandel av tvång som kan komma i fråga, om förvaltaren begärt handräckning hos kronofogdemyndigheten för all komma i besittning av egendom för konkursboels räkning. 1 remissprolokollet framhålls all tvång skall kunna tillgripas även mot annan än gäldenären, exempelvis en tredje man som innehar egendomen. Det uttalas, att om tredjemannen gör gällande att han inte är skyldig att lämna ut egendomen del åligger kronofogdemyndighelen atl pröva invändningen. I specialmotiveringen till förevarande paragraf sägs, att det för att handräckning skall kunna ske mot tredjemannens bestridande krävs, all saken är uppenbar.

Med anledning av dessa uttalanden vill lagrådet stryka under, all tvångs-användning mol iredje man, då denne gör gällande räll till egendom som finns i hans besittning, endasl bör förekomma i rena undanlagsfall. Del bör ej komma i fräga, all kronofogdemyndighelen skall gå in på nägon mer självsiändig prövning av de civUrättsliga förhållandena. Läget bör vara sådant alt iredjemannens invändning - såsom det heter i ett av departementschefen godtaget uttalande av lagberedningen rörande en motsvarande beslämmelse i lagrådsremissen beiräffande ulsökningsbalk (2 kap. 17 8) - kan lämnas utan avseende.

Prop. 1978/79:105 701

66, 67 och 149 88

De i 67 8 försia siycket i det remitterande förslaget upptagna bestämmelserna om att försäljning i vissa fall får äga rum utan hinder av vad som föreskrivs i 63 och 66 88 blir mera lättlästa om de får sin plats i sistnämnda paragrafer.

Detla kan ske genom att i 63 8 införs ett nytt andra stycke av innehåll all utan hinder av första stycket försäljning av egendom i boel får äga rum under de förutsättningar som i förslaget anges i 67 8 första siycket. 1 66 8 bör andra meningen lyda, all vad som sagls nu ulgör ej hinder mot försäljning, om sådan är förenlig med ackordsförslaget eller föranledes av skäl som sägs i 63 8 andra stycket försia och andra meningarna eller behövs för ändamål som angives i 171 8 eller särskilda skäl annars föreligga. Iakttas vad nu sagts kan 67 8 försia stycket utgå. 1 149 8 andra slyckel bör då hänvisningen till 67 8 försia siycket andra och tredje meningama utbytas mot en hänvisning lill 63 8 andra slyckel andra och iredje meningarna.

185 d 8

Medel som vid avskrivning enligt förevarande paragraf kan finnas i konkursboel skall i försia hand las i anspråk för betalning av konkurskosinaderna och andra massaskulder. Såsom uttalas i remissprolokollet får förvaltaren, för alt anskaffa medel till sådan belalning, försälja boeis lillgångar även efter del all konkursen avskrivits. Någon lagbestämmelse härom anses inte behövlig. Emellerlid föreskrivs i 124 och 171 88 för där avsedda fall av avskrivning eller nedläggning av konkurs all, innan egendomen i boel ålerslälles lill gäldenären, förvallaren skall av densamma, såvitt den förslär, belala konkurskosinaderna och den gäld, som boel eljest må ha åsamkat sig. En molsvarande beslämmelse bör införas som ett sista stycke i 185 d 8-

185 f 8

Enligt del föreliggande förslaget skall konkurs handläggas som mindre konkurs inte bara när anledning finns lill anlagande, att boet inte räcker till belalning av de konkurskostnader som annars skulle följa, utan också när boets medel kan räcka till utdelning ål borgenärerna, blott boel är av enkel beskaffenhei och konkursen med fördel kan genomföras utan bevakningsförfarande. I sistnämnda fall skall, om medel finns ulöver vad som behövs för betalning av konkurskostnaderna och annan skuld som boel har ådragit sig, utdelning till borgenärerna äga rum enligt utdelningsförslag som upprättas av förvaltaren och fastställs av konkursdomaren. 1 anslutning härtill stadgas i 185 f 8 sisla siycket i förslaget att konkursdomaren skall, när beslut om fastställelse av utdelning meddelas, samtidigt beslula om avskrivning av konkursen. Terminologin är här densamma som när tillgångarna inie räcker till betalning av konkurskosinaderna och annan skuld som boet har ådragil sig. Även i sådant fall skall konkursdomaren, enligi 185 d 8 andra siycket i förslaget, besluta om avskrivning av konkursen.

Prop. 1978/79:105 702

Detta senare överensstämmer med gällande rätt. Enligt 185 8 4) konkurslagen skall nämligen konkursdomaren meddela beslul om avskrivning av konkursen, om det ej blir ådagalagt, all lillgång finns till bestridande av konkurskostnaderna, och inte heller säkerhei ställs för dessa.

1 det fall äter atl medel finns lill utdelning åt borgenärerna skall enligt nuvarande ordning utdelningsförslag upprällas och hållas lillgängligl för granskning, varom kungörelse skall ulfärdas och underrättelse ske lill bl.a. i uldelningsförslaget upplagna borgenärer (129 8 konkurslagen). När förslag lill slululdelning enligt utfärdad kungörelse först är att tillgå för granskning anses konkursen enligt 146 8 konkurslagen avslutad, oaktat vissa ouppklarade frågor, angivna i nämnda lagrum, ålersiår. På samma sätt skall enligt del remitterade förslaget konkursen för det fall att den handläggs som ordinär konkurs anses avslutad, när förslag till slululdelning enligt utfärdad kungörelse försl är att tillgå för granskning. Konkurslagen har lämnals oförändrad i denna del.

Enligt lagrådels mening bör i fråga om konkursens avslutande lerminologin vara densamma för alla fall dä utdelning sker lill borgenärerna, oavsett om konkursen handlagts som ordinär konkurs eller som mindre konkurs. Termen avskrivning bör användas endast för de fall då konkursen avslutas utan att utdelning till borgenärerna skett.

I enlighel med del sagda förordar lagrådet, att sista stycket i 185 f 8 fär lydelsen, atl när beslul om faslställelse av utdelning meddelas konkursen anses avslutad.

Den sålunda föreslagna lydelsen föranleder jämkningar i 185 g 8 andra siycket och 187 8 första slyckel i förslaget.

191 8

Enligt bestämmelserna i förevarande paragraf om klander av redovisning får borgenär klandra redovisning som avses i 189 8 eller 190 8 andra stycket i del remitterade förslaget. Av bestämmelserna följer atl borgenär inte får klandra redovisning som skall avges enligt 186 8, dvs. i fall då beslul om avskrivning meddelas av den anledningen att del i konkurs som från början handlagts som ordinär konkurs visat sig att lillgång saknas liil belalning av konkurskosinaderna och annan skuld som boel har ådragil sig. Förslaget överensstämmer i denna del med gällande rält. Justitiekanslern har i remissyttrande över konkurslagskommitténs belänkande (SOU 1977:29) "Konkursförvallning" framförl önskemål om sådan ändring atl borgenär äger klandra slutredovisning även när konkurs avskrivs enligt 186 8 konkurslagen. I anslutning därtill har justitiekanslern framhållit, att en skadesländslalan mot förvaltare enligt gällande rätt skall föras som klander av slutredovisning och att borgenärerna bör ha klanderrätl även i del fall som avses i 186 8, om förvallaren har tillfogat dem skada. Föredragande slalsrådel har i lagrädsremissen sagt sig ej ha funnit anledning till lagändring i den riktning justitiekanslern föreslagil och därvid anförl bl. a., all borgenären i hithörande fall har möjlighet alt för egen del väcka skade-

Prop. 1978/79:105 703

ståndstalan mot förvaltaren.

Den i konkurslagen föreskrivna ordningen med slutredovisning och möjlighet till klandertalan innefattar i princip en slutlig reglering av förvaltarens ekonomiska ansvar på grund av förvaltningen. Även lalan om skyldighet för förvaltaren all ulge skadestånd skall som justitiekanslern anförl föras i form av klander av slutredovisning. För förvallaren är således bestämmelserna i 191 8 av betydelse särskilt därigenom, all liden för talans väckande begränsas till tre månader. Ulan särskild beslämmelse blir 18 kap. 9 8 handelsbalken tillämplig, enligt vilken talan mot förvaltaren skall föras " inom natt och år". Även om de fall då klandertalan från borgenärs sida kan komma i fråga i samband med avskrivning enligt 186 8 är fä till antalet, vill lagrådel ansluta sig lill förslaget all borgenär fär klanderrätl enligt konkurslagen också i dessa fall. Skadeståndstalan i annan ordning än enligt de särskilda bestämmelserna i konkurslagen eller, i den mån sådana saknas, enligt 18 kap. 9 8 handelsbalken lorde inte stå borgenär till buds i hithörande fall annat än om den grundar sig på brollsligl förfarande från förvallarens sida (jfr nuvarande beslämmelse i 197 8 konkurslagen om skadesländslalan mot rättens ombudsman). En räll enligt 191 8 konkurslagen för borgenär till klandertalan mot redovisning som avges enligt 186 8 slår också väl i överensstämmelse med det remitterade förslaget till den del det enligt 191 8 ger borgenär sådan rält i fråga om redovisning som avges enligt 185 d 8, dvs. i fall då konkursen från början handläggs som mindre konkurs och avskrivning sker pä den grund alt tillgångarna ej räcker lill belalning av konkurskosinaderna och annan skuld som boel har ådragil sig.

Pä grund av del anförda förordar lagrådel, alt bestämmelsen i 191 8 försia slyckel i förslagei såvitt gäller borgenärs klandertalan ulvidgas till all omfatta även del fall som avses i 190 8 Iredje stycket i förslaget. Klandertiden tre månader kommer för borgenär liksom för gäldenären alt räknas från del besluiel om avskrivning vann laga krafl.

206 8

Enligi förevarande paragraf skall efter konkursens avslulande under vissa förutsättningar böcker och andra handlingar som rör konkursboel överlämnas till tillsynsmyndigheten. De skall bevaras i enlighet med vad som i varje särskilt fall gäller om arkivering.

Tillsynsmyndighet är kronofogdemyndighel. Enligt huvudregeln i 2 kap. 3 8 tryckfrihetsförordningen blir handlingar som inkommer lill kronofogdemyndigheten allmänna handlingar. De blir därmed också enligt 1 8 i samma kapitel tillgängliga för envar. Sädana handlingar av privat natur som här är i fräga skulle möjligen kunna hänföras till handlingar som avses i 2 kap. 118 3 tryckfrihetsförordningen och därmed ej vara att anse som allmänna handlingar. Enligt nämnda lagrum undantas nämligen från kalegorin allmänna handlingar "tryckt skrift, ljud- eller bildupplagning eller annan handling som ingår i bibliotek eller som från enskild har lillförts allmänt arkiv ulesluiande för förvaring och värd eller forsknings- och sludie-

Prop. 1978/79:105 704

ändamål eller privata brev, skrifter eller upptagningar som eljest ha överlämnats till myndighet uteslutande för ändamål som nu angivits". Denna beslämmelse tillkom genom 1976 års ändringar i tryckfrihetsförordningen som ersättning för en tidigare liknande bestämmelse i 2 kap. 7 8 samma förordning. Den syfiar närmast på privata arkiv och liknande samlingar av handlingar (se t. ex. prop. 1975/76:160 s. 180). De handlingar som här är i fråga överlämnas emellertid till kronofogdemyndigheten i dess egenskap av lillsynsmyndighel i konkurs. Förvaringen av handlingarna hos myndigheten blir därmed ett led i myndighetens befattning med konkursen. Vid angivna förhållande torde det inte vara möjligl att hänföra handlingarna till sådana handlingar som avses i nyssnämnda lagrum i tryckfrihetsförordningen.

De överlämnade handlingarna får sålunda anses bli allmänna handlingar närde kommer in lill kronofogdemyndighelen. Det kan emellertid inte vara meningen att de skall bli offentliga. En regel bör därför övervägas av innehåll att dessa handlingar undantas från offentlighet. Konkursförvaltaren måste annars välja ut de handlingar som han med hänsyn lill att de blir offentliga anser sig kunna överlämna till tillsynsmyndigheten. Med en sädan ordning kan emellertid inte fulll ut vinnas de fördelar som torde vara avsedda med den i förevarande 206 8 öppnade möjlighelen atl utnyttja tillsynsmyndighetens förvaringsulrymmen.

Enligt vad föredragande statsrådet anfört i den allmänna motiveringen har frågan om inskränkningar i offentlighetsprincipen beiräffande de konkurshandlingar som finns hos lillsynsmyndigheien lämnats öppen för atl övervägas i samband med del arbele pä en ny sekretesslagstiftning som pågår inom justitiedepartementet. Den nu berörda frågan bör beakias i della lagstiftningsarbete. Remiss till lagrådet i ämnet väntas inom kort. Kan bestämmelser i frågan hinna träda i kraft samtidigt med föreliggande förslag lill ändring i konkurslagen eller i nära anslutning därtill saknas skäl att vidare behandla den särskilt i nu förevarande lagstiftningsärende.

Vad som sagts i del föregående i fråga om kronofogdemyndighet har molsvarande tillämpning i det fall all länsslyrelse skulle såsom lagrådel förordat bli tillsynsmyndighet.

208 8

Om, såsom lagrådet föreslagil, kronofogdemyndighel inte skall vara tillsynsmyndighet, kan paragrafen utgå.

209 8

Efiersom enligt lagrådets förslag tvist som avses i 27 och 98 88 ej skall prövas av tillsynsmyndigheten, bör hänvisningen lill dessa paragrafer utgå.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen ulan erinran.

Prop. 1978/79:105 705

Liidiag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1979-02-08

Närvarande: statsministem Ullsten. oidlörande. och statsråden Sven Romanus, Mimdebo. Wikström, Friggebo. Wirtén. Huss, Rodhe, Wahlberg, Hansson. Enlund. Lindahl. Winlher. De Geer, Blix. Gabriel Romanus. Tham, Bondeslam Föredragande: statsrådet Sven Romanus

Proposition om ändring i konkurslagen (1921: 225). m.m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1. lag om ändring i konkurslagen (1921: 225).

2. lag om ändring i jordabalken.

3. lag om ändring i lagen (1921: 244) om utmälningsed.

4. lag om ändring i lagen (1956:217) om vissa kreditinrättningars konkurs,

5. lag om ändring i lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti vid konkurs,

6. lag om ändring i lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fasl egendom,

7. lag om ändring i lagen (1971:500) om exekuiiv försäljning av luftfartyg m.m..

8. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429).
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagförslagen

När det gäller förslaget till ändring i KL har lagrådel i allt väsentligt godtagit de lösningar som förslaget innehåller om de olika formema för handläggning av konkurs och om konkursförvallningens anordnande. Den föreslagna fördelningen av uppgifter mellan förvaltnings- och tillsynsorgan har också lämnals utan erinran av lagrådel.

1 fråga om hur lillsynen över förvaltningen skall anordnas har lagrådet godlagil all lillsynen förs över från rätlens ombudsman lill en myndighet men framfört betänkligheter mot förslaget all kronofogdemyndighet skall vara lillsynsorgan. Lagrådel förordar all länsstyrelserna i slället anförtros lillsynen. En sädan lösning är enligt lagrådet atl föredra från både principiella och organisatoriska utgångspunkter.

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 28 september 1978. 45 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 105

Prop. 1978/79:105 706

För min del villjag först understryka atl huvudsyftet med den i lagrådsremissen föreslagna reformen i fråga om förvallning och tillsyn är alt i alla borgenärers intresse åsiadkomma en effektivare ordning som kan ge bättre möjligheter lill utdelning. När del gäller tillsynen måsle som framgått av remissprotokollet dessutom beaktas att samhällel i växande omfattning har tagit på sig ansvar för sysselsättningen. Della kommer bl.a. till uttryck i den mångfald former av stöd och bidrag som ges till företagen av samhället. Det är mol den bakgrunden naluriigt och angelägel all lillsynen ordnas så atl samhället får insyn i förelag som råkar i konkurs. Vidare är en effektiv lillsyn vid sidan av andra insaiser ell verksamt medel i kampen mol den brottslighet som ofta är förknippad med konkurser. Den höga frekvensen av konkurser där broll kan misslänkas har senasi belysts i en inom brottsförebyggande rådet upprättad rapport "Konkurser och ekonomisk brottslighet" (1978:1).

Det är främst de angivna förhållandena som motiverar förslaget atl konkurslillsyn skall ske genom en myndighei i slället för genom en rällens ombudsman.

Jag anser atl det i principielll hänseende finns betydelsefulla skillnader mellan tidigare förslag atl låla kronofogdemyndighel handha förvaltningen i vissa konkurser och del nu förevarande förslaget atl låta samma myndighet ulöva tillsyn över förvaltningen. På lillsynsorganet ankommer således enligt del remitterade förslaget - med ell relativt betydelselöst undanlag - inte några som helsl förvaltningsuppgifter. Till skillnad från vad som gällde enligt konkurslagskommitténs förslag - lill vilkel den av lagrådel berörda remisskritiken hänförde sig - skall del inie heller förekomma någon rådgivning av lillsynsorganel i förvallningsfrågor. Förvaltaren skall således i förhällande till tillsynsorganet självständigt bedöma vilka åtgärder som är motiverade och när de bör företas. Detta hindrar visserligen inte att kontrollen även skall vara materiell, dvs. avse ändamålsenligheten och effektiviteten i förvaltningen. Den kontrollen är dock väsentligen avsedd alt ha karaktären av en eflerhandskontroll. När del gäller remissutfallel med anledning av kommiltéförslaget bör fö. tilläggas all en klar majoritet bland de remissinstanser som godtog förslaget om myndighelslillsyn var posiliva lill atl tillsynsuppgiften anförtroddes åt kronofogdemyndighet.

Lagrådets principiella invändning mot valet av kronofogdemyndighel som lillsynsorgan gär i huvudsak ul pä all det lill följd av kronofogdemyndighetens ställning som representant för stålen som borgenär finns risk för atl tillsynsarbelel influeras av myndighelens verksamhet för indrivning av de statliga fordringama. 1 alla händelser kan konkursborgenärema enligt lagrådel lätt få ett intryck av att så är fallel. Vad lagrådet här synes åsyfta är all tillsynsmyndigheten skulle kunna nöja sig med atl se till att förvaltningen bedrivs med den effektivitet som behövs för all prioriterade borgenärer, däribland staten, skall få sin utdelning i konkursen säkrad.

Prop. 1978/79:105 707

Med anledning av lagrådets kritik villjag till en början erinra om att inte alla fordringar som bevakas av kronofogdemyndighel för statens räkning är förenade med förmånsrätt, låt vara atl de opriorilerade fordringarna representerar en ringa del av det sammanlagda fordringsbeloppel. Mer betydelsefullt är dock all del i prakiiken är svårt alt bedöma om den ena eller andra förvallningsåtgärden är lill fördel enbarl lör förmånsberättigade borgenärer eller gynnar hela borgenärskollektivet.

Kronolögdemyndighelerna har i sin verksamhei med utmätningar och annan specialexekution ofta en dubbel funklion. 1 allmänna mål förelräder kronofogdemyndighelen stålen som borgenär och har samtidigt beslutande och verkslällande uppgifter i egenskap av exekutiv myndighet. Denna ordning, som har gällt under mycket lång tid, torde inte ha föranlett några olägenheter. 1 lagrådsremissen med förslag till ulsökningsbalk ansågs inte heller att det fanns anledning alt ompröva kronofogdemyndighetens ställning i allmänna mål.

Den dubbla ställning som kronofogdemyndigheierna enligt del nu aktuella förslaget får i konkurs kan lika lilet som deras ställning vid utmätning m.m. anses ägnad all inge betänkligheter. När det gäller förhållandel mellan indrivningsuppgifterna och tillsynsuppgifterna i konkurs har jag emellertid i syfte alt skapa en ytteriigare garanti mol misstankar om obehöriga hänsynstaganden föreslagil en särskild jävsregel. Jag kan tillägga att förutsättningar finns för att på flera tillsynsmyndigheter skapa en organisation som möjliggör atl tjänsteman som handhar tillsynsfrågor helt är befriad från att fullgöra indrivningsuppgifter.

Lagrådets principiella invändningar mot valel av kronofogdemyndighel som tillsynsorgan ger mig vidare anledning uttala att jag har fulll förtroende för de berörda tjänstemännens förmåga alt utföra tillsynen med utgångspunkt från konkursförvallningens grundläggande ändamål att tillgodose samtliga borgenärers intressen. Det bör också understrykas att tjänstemän vid kronofogdemyndigheterna handlar med samma ansvar som andra offentliga Ijänslemän och alt kronofogdemyndighetemas verksamhet liksom annan slallig verksamhei på flera sätl är underkastad offentlig kontroll.

Sammanfallningsvis anser jag atl del remitterade förslaget ger en från principiell synpunki fullt tillfredsställande ordning.

När del därefter gäller lagrådets förslag om länsstyrelse som tillsynsmyndighet villjag som en allmän kommentar påpeka atl man mol förslaget kan framföra principiella synpunkter av samma slag som de som enligt lagrådels mening lalar mot kronofogdemyndighel som lillsynsorgan. Länssiyrelsen fullgör borgenärsfunklioner i samband med uppbörden av skatter. Del ankommer sålunda på länsstyrelsen atl pröva frågor om ackord, avskrivning och avkortning av skaltefordringar. Del är också länssiyrelsen som yllersl prövar om konkursansökan skall göras (se 62 och 67 88 uppbördslagen, 1953:272). Även många andra slailiga fordringar

Prop. 1978/79:105 708

följer samma reglering (jfr I 8 uppbördslagen och förordningen. 1965:852. om ackord och avskrivning rörande vissa skaller). I fråga om statens fordran på grund av utbetalat lönegaraniibelopp ankommer del på länsstyrelsen all utöva motsvarande borgenärsfunklioner (se 16 och 19 SS kungörelsen. 1970:745, om statlig lönegaranti vid konkurs jämförd med 18 5 avskrivningskungörelsen. 1965:921). Länsstyrelsen har härutöver till uppgifi att ulöva tillsyn över utmätningsmännen i deras exekutiva verksamhet, varvid länsstyrelsen i egenskap av företrädare för statens fordringsanspråk har att övervaka eftckliviieten i indrivningsarbetet. Det bör i detla sammanhang också erinras om att länsstyrelsen i vissa fall företräder staten i tvist vid allmän domstol. Om återvinningslalan skulle riklas mot staten, kan nämligen länsstyrelsen komma att företräda staten i försia instans (9 8 länsstyrelseinstruklionen, 1971:460).

Del sagda visar all länsstyrelserna har att i vikliga avseenden la befattning med fordringar som staten bevakar i konkurs. Länsstyrelserna har alltsä inte någon sådan ställning alt de från rent principiella synpunkter skulle ha företräde framför kronofogdemyndigheierna när det gäller uppgiften all handha tillsyn i konkurs.

Till de nu anförda principiella synpunkterna kommer en rad sakliga och prakliska skäl som lalar till förmån för kronofogdemyndigheterna. Dessa är somjag har anfört i remissprotokollet väl förtrogna med exekutiv verksamhet och har nära kontakt med konkursförvallning. De erfarenheler och del kunnande som kronofogdemyndigheterna härigenom förvärvar på dessa områden saknar motsvarighet hos länsstyrelserna. Som jag har anfört inledningsvis är tillsynen i konkurs en viktig faktor när det gäller alt bekämpa den ekonomiska brottslighet som ofta är akluell i samband med konkurs. Kronofogdemyndighelernas erfarenheler är jusl pä denna punkl av särskili värde.

Vad som vidare lalar för atl välja kronofogdemyndighel som lillsynsorgan är att tillsynsuppgiften kan knytas an lill en befintlig organisation lämpad för uppgifien. För länsslyrelsernas del skulle en tillsynsfunktion uigöra en helt ny uppgift med därav följande organisatoriska och kostnadsmässiga problem.

En ytterligare särskild fördel med del remitterade förslaget ligger däri all del ger möjlighel för de kronofogdemyndigheter som skall vara lillsynsorgan all delegera vissa uppgifter inom ramen för tillsynsverksamheten till andra kronofogdemyndigheter inom tillsynsmyndighetens verksamhetsområde. Någon motsvarande delegeringsmöjlighel skulle inte föreligga vid alternativet med länsstyrelse som tillsynsorgan.

På grund av del anförda vidhåller jag del remitterade förslaget att kronofogdemyndighet skall vara lillsynsorgan i konkurs.

En annan fråga som lagrådet behandlar i sill yttrande är frågan om det skall vara möjligl alt försälta ell insolvent konkursbo i konkurs. Lagrädeis majoritet anser atl en sådan möjlighet bör finnas och förordar att en

Prop. 1918fl9:105 709

bestämmelse i ämnet förs in i KL. En ledamot har avvikande mening. Enligt denne ledamot saknas i detta lagstiftningsärende tillräckligt underlag för en bedömning av frågan om konkursbos försättande i konkurs.

1 remissen har jag intagit den ståndpunkten att tillräckliga skäl inte föreligger för alt lagstiftningsvägen reglera frågan om konkursbos försättande i konkurs. Vägledande för det ställningstagandet har bl.a. varil alt del inte har påvisats några prakliska olägenheier av all frågan f.n. är oreglerad. Jag gör fortfarande den bedömningen att det prakliska behovet av en lagreglering är ringa, även om vissa svårigheter kan tänkas föreligga all tillämpa lönegarantilagen när ett konkursbo, som fortsatt driften och anställt arbetstagare, kommer på obestånd. Som framgått av remissprotokollet har frågan om lönegarantilagens tillämplighet i denna situation samband med mera övergripande frågor rörande löneskyddet för de anslällda i ett nedläggningshotat förelag. Dessa frågor är föremål för överväganden i arbetsmarknadsdepartementet. Resultatet härav kan komma all ytterligare minska den praktiska belydelsen av frågan om konkursbos försättande i konkurs.

Från principiell synpunkt kan del dock, som lagrådets majoritet anför, knappasl anses tillfredsställande atl man vid konkursbos insolvens är hänvisad till en inte alla gånger självklar analogisk lillämpning av konkursrättsliga regler. Jag vill därför inte motsätta mig förslaget att frågan lagregleras. Jag delar meningen atl den lämpligaste lösningen i så fall äratt i KL införs en beslämmelse som anger alt ett insolvenl konkursbo kan försättas i konkurs. Bestämmelsen bör fä det innehåll och den placering i KL som lagrådsledamötema förordar. Med den nya regleringen blir vanliga regler om borgenärssammanträde, bevakning, utdelning etc. tillämpliga vid konkursbos konkurs.

Borgenärer i den nya konkursen blir de som är massaborgenärer i den ursprungliga konkursen. Som massaborgenär räknas då även den som innehar fordran på konkurskostnad, t.ex. förvallaren. Äv grunderna för den nya bestämmelsen i 188 8 om den inbördes ordningen mellan konkurskostnad och massafordran följer att i den nya konkursen de kostnader som har föranletis av den ursprungliga konkursen har företräde framför massafordringar i samma konkurs.

Teoretiskt selt finns ingel hinder mot atl konkursbo kan försällas i konkurs pä ansökan även av innehavare av fordran på konkurskostnad. Jag vill dock underslryka alt det kostnadsansvar för staten som föreskrivs i 188 8 är avsetl all lillämpas ulan all boel skall behöva försättas i konkurs.

1 185 d och 186 88 finns för mindre resp. ordinär konkurs bestämmelser om avskrivning av konkurs när boet ej förslår lill belalning av konkurskostnader och massaskulder. 1 dessa fall är konkursboel ofta insolvent. Det går då alt vänla med atl skriva av konkursen enligt något av nyss angivna lagrum och i stället försätta boet i konkurs. När några massakrav

Prop. 1978/79:105 710

inte föreligger finns dock knappasl anledning att välja della alternativ. Inte heller då sådana krav finns behöver förhållandena vara sådana all det finns anledning att försätta boet i konkurs med därav följande koslnader.

I och med att ett insolvent konkursbo kan försällas i konkurs får de anställda hos konkursboet möjlighet atl få sina lönekrav tillgodosedda genom en direkt lillämpning av lönegarantilagen i den nya konkursen. För det läll att förvaltaren i den konkursen fortsätter rörelsen fördel nya boets räkning och detta i sin tur blir insolvent med nödlidande lönefordringar kan, efter ett nytt konkursbeslul, lönegarantimedel på nytt utgå för all läcka sådana fordringar. Del finns med hänsyn lill atl staten hela tiden garanlerar de anställdas löner en viss risk för att den ursprungliga gäldenärens rörelse drivs vidare, eventuellt av flera successiva konkursbon, längre än vad som är sakligt motiverat. Det är naturligtvis tillsynsmyndighetens uppgift all ingripa mol sådani missbruk av den nya regleringen. Enligt min mening bordet krävas myckel siarka skäl för alt den ursprungliga konkursgäldenärens rörelse skall få drivas vidare av del nya konkursboet (jfr 61 8 i del remitterade förslaget).

Lagrådels majoritet anser att del - med undanlag för fall där insolvensen beror på försumlighet hos förvallaren - ej finns hinder mol all lill förvallare i den nya konkursen utses samma person som är förvallare i den lidigare konkursen. Med tanke pä atl del är angelägel all hålla koslnadema nere för förvaltningen av det nya konkursboet finner jag denna uppfattning välgrundad. Det bör dock understrykas all konkursdomaren har atl noggrant pröva frågan om vem som skall vara förvaltare i den nya konkursen.

Lagrådet har i fråga om detaljutformningen av del remitterade förslaget till lag om ändring i KL föreslagil en del ändringar och lillägg. Jag godtar lagrådets förslag med undantag för ändringar som betingas av lagrådets förslag i fråga om lillsynsorgan och har ingen erinran mol lagrådets uttalanden om innebörden av de berörda bestämmelserna. Lagrådet har vidaie gjort vissa anmärkningar beträffande tillämpningen av 14 a, 14 b och 54 88 i det remitterade KL-förslaget. Inte heller i den delen har jag något au invända.

Lagrådet berör i sill yttrande slutligen 206 § i del remitterade KL-förslaget. Enligt lagrådet följer av gällande bestämmelser atl handlingar som enligi 206 8 inges lill kronofogdemyndighelen i egenskap av lillsynsmyndighel blir allmänna handlingar. Lagrådel finner all dessa handlingar inte bör vara offentliga och anser atl en regel bör övervägas som gör alt handlingarna undanlas från offentlighet. Lagrådet tillägger dock atl del saknas skäl all behandla frågan vidare i detta lagstiftningsärende, om del pågående arbetet med en ny sekretesslagstiftning medför all en bestämmelse i ämnet kan hinna träda i kraft samtidigt med föreliggande förslag till ändring i KL eller i nära anslutning därlill.

Onekligen kan skäl anföras för att sådani gäldenären tillhörigt bok-

Prop. 1978/79:105 711

föringsmaterial som ges in lill tillsynsmyndigheten med stöd av 206 8 bör kunna sekretessbeläggas i vissa fall. Någon regel härom finns ej upplagen i del förslag lill ny sekretesslagstiftning varom remiss till lagrådel har beslutats den 7 december 1978. Ställningstagande i frågan fär ske i samband med den fortsatta behandlingen av nämnda lagstiftningsärende.

Kostnader m. m.

Det nya systemet lör tillsyn medför all nya arbetsuppgifter läggs på kronofogdemyndigheierna, i försia hand de myndigheter som skall vara tillsynsmyndigheter i konkurs. De nya uppgifierna kan endasl delvis ulföras med uinyltjande av redan befintlig personal. Det är därför nödvändigt all tillföra kronofogdeorganisationen ytterligare personalresurser.

I prop. 1978/79:100, bil. 18. har föreslagils alt riksdagen till Kronojögde-myndigheiernu för budgetårel 1979/80 skall anvisa ett förslagsanslag av 337.124.000 kr. Härvid har inte medel beräknats för de nytillkommande arbetsuppgiftema.

I remissprolokollet har jag angell all tillsynsuppgiftema i princip skall ankomma pä en kronofogdemyndighet i vatje län men atl avvikelse från denna princip skall kunna göras. Del ankommer på regeringen all besiämma vilka kronofogdemyndigheter som skall vara tillsynsmyndighet i konkurs (42 8 i förslaget). Jag räknar med all kronofogdeorganisationen behöver tillföras knappt 20 nya tjänster inom en koslnadsram av ca 2 milj.kr. om året.

De ökade koslnader för personal som således uppkommer fram lill budgetåret 1980/81 torde få bestridas genom atl förslagsanslaget B 3 Kronofogdemyndighetema under femtonde huvudlileln får överskridas.

När det gäller förvaltningen i de mindre konkurserna har jag i remissprolokollet angeti all det lorde uppslå koslnader för staten om ca 3,5 milj. kr. per år. Della innebär i jämförelse med statens nuvarande koslnader för mindre konkurser en merkostnad om ca 500.000 kr. Pä samma sätt som nu torde kostnaderna fä belasta förslagsanslaget Ersättning åt vittnen m. m. under andra huvudtiteln.

Det är viktigt alt utbildningen av den personal vid kronofogdemyndighetema som berörs av reformen inleds i god tid före dennas ikraftträdande. Del får ankomma på RSV att inom ramen för sin ordinarie utbildningsverksamhet anordna denna utbildning.

Även i andra frågor är det angeläget atl förberedelsearbetet för reformen kommer i gång så lidigi som möjligl. Jag syftar här bl.a. pä arbetet att fastställa normer för beräkning av ersättning lill staten för tillsynsverksamheten. Även fastställande av taxor för förvallararvoden i vissa mindre konkurser hör till förberedelsearbetet. Jag har för avsikt atl inom den närmasle tiden la upp dessa frågor med berörda myndigheler.

Prop. 1978/79:105 713

Innehåll

Proposition......................................................................... .... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll............................... .... 1

Lagförslag ....................................................................... 3

1 lag om ändring i konkurslagen (1921:225) ................... 3

2 lag om ändring i jordabalken........................................... 66

3 lag om ändring i lagen (1921: 244) om utmälningsed..... 67

4 lag om ändring i lagen (1956:217) om vissa kreditinrättningars konkurs 68

5 lagom ändring i lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti vid konkurs 70

6 lag om ändring i lagen (1971:494) om exekuiiv försäljning av fasl egendom 73

7 lag om ändring i lagen (1971: 500) om exekuiiv försäljning av luftfartyg m.m 73

8 lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429) .............. .. 74

Uldrag av regeringsproiokollet den 28 seplember 1978..... .. 75

1 Inledning......................................................................... 75

2 Gällande rätl m. m........................................................... .. 77

2.1 Allmänt om konkursinstitutel .................................... .. 77

2.2 Förfarandel vid ordinär konkurs................................. .. 79

2.2.1 Förvallnings- och tillsynsorgan........................... .. 79

2.2.2 Borgenärernas och gäldenärens inflylande pä konkursförfarandet 80

2.2.3 Förvaltningens bedrivande ............................... .. 81

2.2.4 Tillsynen över förvaltningen............................... .. 85

2.2.5 Bevaknings-och uldelningsförfarandet m. m...... .. 86

2.3 Förfarandel vid fatligkonkurs .................................... .. 89

2.4 Konkursgäldenärs skyldigheter, m.m......................... 91

2.5 Konkurskoslnader...................................................... 93

2.6 Närliggande rättsområden ....................................... .. 96

2.6.1 Utmätning och utmälningsed ........................... 96

2.6.2 Ackord .............................................................. 97

2.6.3 Slallig lönegaranti.............................................. 99

2.7 Statistiska uppgifter................................................... 100

3 Prop. 1975/76: 210 om ändring i konkurslagen m. m...... 103

4 Konkurslagskommitténs betänkande (SOU 1977:29) Konkursförvaltning 105

4.1 Kommitténs förslag i sammandrag............................. 105

4.2 Huvudgrunder för kommitténs lagförslag i fråga om förvaltningen i ordinär konkurs 107

4.2.1 Reformens inrikining ......................................... 107

4.2.2 Samråd och informaiion..................................... 107

4.2.3 Övriga frågor angående förvaltningen............... 110

4.3............................................................................. Huvudgrunder för kommitténs lagförslag i fråga om tillsynen i
ordinär konkurs ........................................................ 114

4.3.1 Tillsynen i slort .................................................. 114

4.3.2 Rällens ombudsman........................................... 115

4.3.3 Nytt lillsynsorgan .............................................. 116

4.3.4 Vissa spörsmål vid en ordning med kronofogdemyndighet som lillsynsorgan 120

Prop. 1978/79:105 714

4.3.5 Organisationsfrågor m.m.................................... 123

4.3.6 Granskningsmän ................................................ 124

4.4 Arbetsmarknads-och regionalpolitiska intressen vid konkurs . 124

4.4.1 Bakgrund ......................................................... 124

4.4.2 Kommitténs förslag............................................. 125

4.5 Tvistiga fordringar i ordinär konkurs........................... 127

4.5.1 Allmänna synpunkier.......................................... 127

4.5.2 Längre anmärkningstid och ökade befogenheter för förvallaren 128

4.5.3 Förlikningsorgan................................................. . 129

4.5.4 Rättens handläggning av hänskjutna Ivister. m. m 130

4.6 Avskaffande av borgenärssammanlräden ................. 132

4.7 Huvudgrunder för kommitténs förslag i fråga om mindre konkurs 133

4.7.1 Allmänt............................................................... 133

4.7.2 Gränsdragningen mellan mindre och ordinär konkurs ... 133

4.7.3 Förvaltningsorgan.............................................. . 133

4.7.4 Bestämmande av handläggningsform................. 135

4.7.5 Förvaltning och lillsyn.......................................... 137

4.7.6 Taxesäuning av förvallararvoden........................ 138

4.8 Gäldenärens skyldigheler m.m.................................... 139

4.8.1 Tillämpning av bestämmelserna när konkursgäldenären

är juridisk person............................................... . 139

4.8.2 Gäldenärens rörelsefrihet under konkursen....... . 139

4.8.3 Gäldenärens rörelsefrihet under liden för prövning av konkursansökan, m. m 141

4.8.4 Bouppieckningsed............................................... . 142

4.8.5 Tvångsmedel mot gäldenären............................. . 143

4.8.6 Ersättning för inställelse ................................... . 145

4.9 Kostnader för reformen ............................................. 145

5 Föredraganden ............................................................ 146

5.1 Allmänna utgångspunkter ........................................ 146

5.2 Förvallning i ordinär konkurs...................................... 156

5.2.1 Förvaltares kvalifikationer.................................. 156

5.2.2 Utseende av förvaltare...................................... .. 159

5.2.3 Antalet förvallare................................................ 161

5.2.4 Sakkunnigt biträde............................................. 163

5.2.5 Förvaltarens ställning m. m................................ 163

5.2.6 Arbetstagamas ställning i arbetsgivares konkurs 169

5.2.7 Tvång för besittningstagande av boets egendom m. m. .. 173

5.2.8 Brottsutredning.................................................. . 177

5.2.9 Konkursbos bokföringsskyldighet m.m............... . 179

5.3 Tillsyn i ordinär konkurs ............................................. . 184

5.3.1 Inledning............................................................ 184

5.3.2 Frågan om lillsyn av konkursdomaren............. 187

5.3.3 Innehållei i tillsynen och valel av lillsynsorgan... 188

5.3.4 Granskningsmän................................................ 197

5.3.5 Vissa frågor i samband med tillsynen................. 197

5.4 Tvistiga fordringar i ordinär konkurs........................... . 200

5.5 Utseende av person all vara rådgivare och/eller förlikningsman

i ordinär konkurs........................................................ 205

5.6 Arvodesprövning i ordinär konkurs............................. 206

5.7 Mindre konkurs........................................................... 208

5.7.1 De grundläggande principerna för reformen .... 208

5.7.2 Gränsdragningen mellan ordinär och mindre konkurs, m.m 214

5.7.3 Förvaltning......................................................... 220

5.7.4 Tillsyn................................................................. 227

5.7.5 Konkursens upphörande................................... 229

5.7.6 Bestämmande av arvode m. m.......................... . 232

5.7.7 Ansvaret för konkurskostnader......................... . 233

5.7.8 Företrädesordningen mellan konkurskoslnader och annan boets skuld 234

5.8 Konkursgäldenärens skyldigheter m.m..................... . 237

5.8.1 Inledning........................................................... . 237

5.8.2 Gäldenärens lörelsfrihet under konkurs............. . 242

5.8.3 Gäldenärens rörelsefrihet när konkursansökan har gjorls 245

5.8.4 Kvarstad m. m. när konkursansökan har gjorts 247

5.8.5 Giltighetstid för säkerhetsåtgärd....................... . 249

5.8.6 Edgång m.m....................................................... . 250

5.9 Koslnader för reformen ............................................ 251

5.10 Ikraftträdande ....................................................... 253

5.11 Upprättade lagförslag.............................................. 254

6 Specialmotivering............................................................ 254

6.1 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1921: 225) 254

6.2 Förslaget till lag om ändring i jordabalken ................ 356

6.3 Förslaget lill lag om ändring i lagen (1921: 244) om utmälningsed 357

6.4 Förslaget lill lag om ändring i lagen (1956: 217) om vissa kreditinrättningars konkurs 357

6.5 Förslaget lill lag om ändring i lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti vid konkurs 358

6.6 Förslaget lill lag om ändring i lagen (1971:494) om exekuiiv försäljning av fast egendom 360

6.7 Förslaget lill lag om ändring i lagen (1971: 500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m. m 360

6.8 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) 361

7 Hemställan 362

8 Beslut 362

Bilagor

1 Konkurslagskommitténs förslag...................................... 363

2 Sammanställning av remissyttranden ............................ 434

3 De remitterade förslagen................................................ . 620

Utdrag av lagrådets prolokoll den 31 januari 1979........... 690

Utdrag av regeringsprotokollet den 8 februari 1979......... 705

Norstedts Tryckeri. Stockholm 1979