Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion
1978/79:2629

av Olof Palme m. fl.

med anledning av propositionen 1978/79:178 om husläkarsystem
inom hälso- och sjukvården m. m.

1. Inledning

Socialdemokraterna har länge drivit frågan om en utbyggnad av öppenvården.
Genom bl. a. ökad läkarutbildning, satsning på allmänläkare och
styrning mot öppen vård inom ramen för sjukförsäkringssystemet har en
socialdemokratisk sjukvårdspolitik gjort det möjligt att gå vidare och utveckla
öppenvården.

Det förslag som folkpartiregeringen nu lägger fram bygger i allt väsentligt
på en fortsatt utbyggnad av primärvården, där vårdcentralen utgör
kärnan. Därmed har folkpartiet frånträtt ett husläkarsystem av den modell
som slagordsmässigt presenterades i 1976 års valrörelse. Husläkarsystemet
blir inget annat än en utbyggd öppenvård.

Det är bra att folkpartiregeringen vill vara med om att bygga ut vårdcentralerna.
Det är värdefullt att kontinuiteten (dvs. möjligheten att träffa
samma läkare eller distriktssköterska) därvid betonas. Men det får inte bli
en fixering vid ett slagord. Det viktiga är i stället att lösa den verkliga
utmaningen för 1980-talets hälso- och sjukvård — att tillsammans med
primärkommunernas socialvård ge de äldre service, omsorg och vård, så
att de så långt möjligt kan leva ett normalt, självständigt och aktivt liv.
Då måste vården ut ändå närmare människorna. De äldre måste känna
trygghet. En försämrad hälsa skall inte behöva innebära förändringar av
hela livssituationen utan i första hand mötas av sociala och medicinska
insatser i hemmet. Gemensamma och samordnade insatser från bl. a. hemsjukvården
och den sociala hemtjänsten är nödvändiga.

Propositionens huvudfråga — möjligheten att etablera en kontinuerlig
kontakt mellan läkare och patient — avgörs av de resurser i form av personal,
utbildning och fungerande inrättningar som samhället förmår skapa.
Sådana resurser tas inte fram genom den nu lagda propositionen. I regeringsförslaget
finns bara allmänt hållna funderingar om hur kontakterna
mellan patienter och vårdpersonal kan förbättras samt tankar kring utbildning
och forskning. Några förslag till riksdagen om hur en sådan utveckling
skall stimuleras finns inte.

Det krävs särskilda insatser för att öka tillgången på främst allmänläkare
och distriktssköterskor. Det krävs förslag om styrmedel för att prioritera
utbyggnaden av den öppna distriktsläkarvården i de geografiska områden
som i dag har brist på läkare och annan sjukvårdspersonal. Därför kräver

Mot. 1978/79: 2629

vi socialdemokrater ett samlat åtgärdsprogram för att stimulera utbyggnaden
av primärvården. Detta program måste också förankras i en övergripande
målsättning för hälso- och sjukvården som helhet.

2. Socialdemokratins förslag

Socialdemokraterna står för en hälso- och sjukvårdspolitik som vill föra
ut vården närmare människorna. Vi vill dels främja befolkningens hälsa
genom offensiva hälsopolitiska insatser, dels verka för att alla skall ha
rätt att få del av hälso- och sjukvårdens tjänster på lika villkor. Det är inte
den personliga ekonomin som skall vara avgörande. Vad vi måste bygga
ut nu är långtidssjukvården och distriktsläkarvården, dvs. närbelägna
vårdcentraler för alla med bättre möjligheter att nå samma läkare eller
annan vårdpersonal. Vi vill här hänvisa till våra förslag till riktlinjer för
hälso- och sjukvårdens fortsatta utveckling i motionen 1976/77: 270.

Det är också viktigt att betona behovet av en helhetssyn på människornas
problem. Bl. a. därför måste stora ansträngningar göras genom hälsovårdande
insatser såväl inom hälso- och sjukvårdssektorn som beträffande
arbets- och bostadsmiljön samt den sociala miljön m. m. En utbyggd primärvård
är viktig för att förebygga, tidigt upptäcka och behandla ohälsa.
En rikt utvecklad och tillräckligt stark primärvårdsorganisation kan tillsammans
med socialtjänsten göra mycket för att förebygga ohälsa och
social utstötning. De utslagna måste i solidaritetens namn ges en människovärdig
vård, och förebyggande åtgärder får inte prutas ned.

Närheten och den lika rätten till hälso- och sjukvård har många olika
dimensioner. En är den geografiska. Landstingens planer att bygga ut
vårdcentraler i varje kommun är därför ett viktigt steg i förverkligandet
av en socialdemokratisk hälso- och sjukvårdspolitik. Det är genom att utveckla
verksamheten vid dessa vårdcentraler som bl. a. kontinuiteten i vården
kan förbättras. Detta är speciellt viktigt för utsatta grupper som de
äldre och barnen.

En grundläggande förutsättning för utvecklingen av primärvården vid
bl. a. vårdcentraler är tillgången till utbildad personal. Inte minst läkartillgången
är därvid av betydelse. Att det nu över huvud taget är realistiskt
att diskutera att höja ambitionsnivån inom den öppna hälso- och
sjukvården hänger samman med den ökning av läkarutbildningen som
socialdemokraterna drev fram under 1960-talet. På grund av utbildningens
längd förflyter en lång tid innan ett sådant beslut ger synbara effekter.
Under en ganska lång övergångstid blir det ogynnsamma proportioner
mellan färdigutbildade/fasta läkare och läkare under utbildning. När
nu de ökade personella resurserna ger nya förutsättningar gäller det att
genom en målmedveten politik från samhällets sida utnyttja dessa förutsättningar
i enlighet med de grundläggande målen för hälso- och sjukvårdspolitiken.

Den s. k. husläkarutredningens tankegångar innebar i praktiken en upp

Mot. 1978/79: 2629

slutning bakom våra förslag om att en utbyggnad av primärvården och
dess vårdcentraler skall ske och att dessa skall vara basen i hälso- och sjukvårdssystemet.
Utredningens förslag låg alltså i linje med pågående utveckling.
Det gäller också betoningen av allmänläkarnas och distriktssköterskornas
betydelse. Visserligen försökte utredningen förvirra bilden
bl. a. genom i stora delar missvisande jämförelser med system i andra länder.
Men i botten låg ändå den principiellt viktiga uppslutningen bakom
ett hälso- och sjukvårdssystem där den offentliga primärvården skulle
utgöra hörnstenen.

Många av remissvaren ger uttryck för det synsätt vi här har fört fram.
Således konstaterar bl. a. Landstingsförbundet att inriktningen på att förbättra
kontinuiteten ligger i linje med pågående och planerad utveckling
inom hälso- och sjukvården. Remissinstanserna framhåller att kontinuiteten
inte kan åstadkommas genom något enkelt tekniskt system utan att en
grundläggande förutsättning är att tillräckligt många läkare är beredda att
ta fast anställning i alla delar av landet. De har vidare pekat på att utredningens
modeller endast kan ses som exempel på möjliga utvecklingslinjer
och att det skisserade statsbidragssystemet är oacceptabelt. Remissinstanserna
har samtidigt efterlyst konkreta förslag till förbättrad personalförsörjning
liksom ökad satsning på forsknings- och utvecklingsverksamhet
inom primärvården. Olika organisationsmodeller och planeringssystem
måste prövas för att ge sjukvårdshuvudmännen ett bättre underlag för
utbyggnaden.

Sammantaget innebar remissvaren således en uppfordran till ett konkret
statligt stöd för en utveckling av primärvården i enlighet med riktlinjer
som staten och sjukvårdshuvudmännen sedan länge varit överens om. Förväntningarna
på propositionen har därigenom blivit stora. Mot bakgrund
av regeringens fixering vid den s. k. husläkarfrågan som den helt avgörande
frågan inom hälso- och sjukvården hade man väntat sig att regeringen
också skulle vara beredd till betydande satsningar på detta område.
En genomgång av föredragande statsrådets överväganden visar dock att
detta på intet sätt är fallet. Hon binder sig inte heller för någon modell för
en fast läkarkontakt eller för registrering av invånarna hos en viss läkare.

De allmänna resonemangen i propositionen utgår — vilket i och för sig
är riktigt — från att det är varje huvudman som själv med hänsyn till
lokala förhållanden skall avgöra i vilken takt och på vilket sätt primärvården
skall byggas ut. Men då måste man också ge huvudmännen bättre
förutsättningar. Propositionen saknar dock nästan helt och hållet konstruktiva
förslag i dessa avseenden. I stället förs vaga och delvis motsägande,
allmänt hållna resonemang om olika frågeställningar inom primärvården,
delvis av så detaljerad karaktär att de är av föga intresse i
detta sammanhang. Det saknas också riktlinjer för en aktivare eller ”offensiv”
hälsopolitik. Inte heller diskuteras utvecklingen inom sådana viktiga
områden som arbetsmedicin/yrkesmedicin och socialmedicin.

Mot. 1978/79: 2629

Avsaknaden av konkreta förslag för att främja utbyggnaden av primärvården
är således uppenbar. Mångordigheten och vagheten gör att propositionen
till vissa delar är svårtolkad. Vad som anförts under avsnitten om
skolhälsovård och privatläkarvård verkar närmast innebära ett steg tillbaka
även jämfört med den s. k. husläkarutredningen. Ansvaret för den
offentliga sjukvårdshuvudmannens särskilda primärvårdsorganisation uttunnas
genom propositionens skrivningar.

Det är också viktigt att framhålla att primärvårdens arbetslag inte bara
får bestå av läkare. Målet bör vara att alla personalkategorier verkar i ett
lagarbete, där allas kunnande och erfarenhet tas till vara och kommer till
sin rätt. På detta område har en hel del nytänkande kommit in i debatten
under senare år. Husläkartanken återför oss till den gamla ordningen när
doktorn bestämde om det mesta i hälso- och sjukvården och — för den
delen — även inom socialvården.

Mot bakgrund av den mycket breda uppslutning som finns bakom planerna
på att bygga ut primärvården som en förutsättning för en förbättrad
hälso- och sjukvård, med närhet, helhetssyn, tillgänglighet och kontinuitet
som nyckelord, är det anmärkningsvärt att regeringen nu förelägger riksdagen
en proposition som inte i något avseende ökar sjukvårdshuvudmännens
förutsättningar för en sådan utbyggnad. Vi vill därför att riksdagen
uttalar sig för att regeringen skall återkomma till riksdagen under nästa
riksmöte med förslag till ett samlat åtgärdsprogram för att stimulera utbyggnaden
av primärvården, förankrat i en övergripande målsättning för
hälso- och sjukvården. I detta program — som måste baseras på överläggningar
med Landstingsförbundet — skall redovisas konkreta förslag i följande
avseenden:

1. Utbildning av personal inom primärvården. Primärvårdens personalförsörjning
ges prioritet. Kontinuitetssträvandena i vården får inte motverka
utan måste främja och stärka lagarbetet mellan olika personalkategorier.

Det behövs en stark satsning på utbildning för öppen vård. Inslaget av
öppen vård måste förstärkas i utbildningen av läkare, sjuksköterskor,
sjukgymnaster, undersköterskor m. fl. Vidareutbildningen av allmänläkare
och annan personal inom primärvården bör stimuleras. Styrsystemet för
läkarnas vidareutbildning måste skärpas så att den nuvarande obalansen
— i vad gäller både geografisk och verksamhetsmässig fördelning — motverkas.
Genomgång måste ske av flaskhalsar för att antalet FV-block
(vidareutbildningsplatser) för allmänläkare och utbildningen av distriktssköterskor
skall kunna ökas.

2. Forsknings- och utvecklingsarbete. Konkreta planer skall utarbetas
för särskilda insatser under en femårsperiod för att stärka den högskoleanknutna
forskningen inom områdena allmänmedicin/primärvård och
långvårdsmedicin. Ett praktiskt förankrat utvecklingsarbete på primärvårdsområdet
bör samordnas av Spri (statens och sjukvårdshuvudmännens

Mot. 1978/79: 2629

gemensamma utvecklingsinstitut). Spri bör ges särskilda bidrag för detta
under en treårsperiod.

3. Statligt stöd till sjukvårdshuvudmännen. Inom ramen för sjukförsäkringens
ersättning till sjukvårdshuvudmännen bör en utbyggnad av primärvården
särskilt stimuleras. Därvid bör prövas att via sjukförsäkringen
stimulera distriktssköterskornas arbete och annan icke-läkarverksamhet
inom primärvården, t. ex. patientmottagarfunktionen vid vårdcentralen
(där den vårdsökande via telefon dels kan få råd hur han bör förfara i
vissa sjukdomssituationer, dels kan få en tid hos läkaren eller distriktssköterskan
om så behövs).

Stödet måste utformas med utgångspunkt i sjukvårdshuvudmännens
ansvar för verksamheten samt så att det inte missgynnar — utan tvärtom
ytterligare understödjer — i dag underförsörjda regioner.

3. Hemställan

Med stöd av det anförda hemställs
att riksdagen beslutar

1. att hos regeringen begära förslag till riksdagen om ett åtgärdsprogram
för att stimulera utbyggnaden av primärvården,

2. att hos regeringen begära att motionens krav i fråga om

a) utbildning av personal inom primärvården,

b) en femårsplan för forskningen inom områdena allmänmedicin/primärvård
och långvårdsmedicin,

c) utvecklingsarbete inom primärvårdsområdet,

d) statligt stöd till sjukvårdshuvudmännen

beaktas vid utarbetandet av förslag till åtgärdsprogram.

Stockholm den 23 april 1979
OLOF PALME (s)

ERIK ADAMSSON (s)

INGEMUND BENGTSSON (s) VALTER KRISTENSON (s)

INGVAR CARLSSON (s) ANNA LISA LEWÉN-ELIASSON (s)

HANS GUSTAFSSON (s) ESSEN LINDAHL (s)

BENGT GUSTAVSSON (s) LISA MATTSON (s)

LILLY HANSSON (s) THAGE PETERSON (s)

LENA HJELM-WALLÉN (s) ANNA GRETA SKANTZ (s)

PAUL JANSSON (s) INGVAR SVANBERG (s)