5

Motion

1978/79:2017

av Karl Erik Olsson m. fl.

om Sveriges medlemskap i Interamerikanska utvecklingsbanken
(IDB)

När riksdagen våren 1977 gav regeringen fullmakt att förhandla om
svenskt medlemskap i Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB) framhöll
näringsutskottet - i sitt av kammaren godkända betänkande - att tillstyrkan
av medlemskap inte var förbehållslös. ”Det uppenbara förtryck och den
förföljelse av oppositionella som präglar de flesta latinamerikanska länder
kräver oavlåtlig uppmärksamhet. Det är angeläget att vårt ekonomiska utbyte
med Latinamerika inte kan utnyttjas som stöd av regimer som det i vårt land
råder stor enighet om att fördöma,” framhöll utskottet. Man sade vidare:
”Om bankens politik inte blir sådan att den befordrar långsiktiga förändringar
i positiv riktning bör detta, såsom framhålls i propositionen och av
utrikesutskottet, föranleda att medlemskapet omprövas. Regeringen bör
årligen - lämpligen i samband med sin framställning om erforderligt anslag
för betalningar till I DB - lämna riksdagen en redogörelse för utvecklingen och
de aktuella förhållandena inom bankens verksamhetsområde.”

I den redovisning som, i anledning av riksdagsbeslutet, lämnas i budgetpropositionen
tecknar handelsministern en förhållandevis ljus bild. Rege
ingen ser t. o. m. så positivt på IDB:s verksamhet att man förordar en kraftig
utökning av Sveriges ekonomiska engagemang genom ett deltagande i den
femte kapitalpåfyllnaden.

En närmare granskning av tillgängliga uppgifter gör det svårt att dela
regeringens optimism om bankens utveckling. Visserligen kan man iakttaga
en viss förskjutning av långivningen till de fattigaste ländernas förmån, som
framhålls i propositionen. Bilden fördunklas dock av att detta bl. a. beror på
kraftigt ökade lån till Nicaragua och Paraguay, två av Latinamerikas hårdaste
diktaturer - varav Nicaragua dessutom i inbördeskrig. Bland de stora
länderna kan man notera en kraftig ökning av långivningen till Argentina
som 1978 blev IDB:s i särklass största låntagare. Föredraganden framhåller
särskilt nedgångn för Chile under 1977. Till detta bör dock läggas att denna
nedgång motsvarats av en uppgång 1978 då långivningen nådde en högre nivå
än 1976.

Över huvud taget är det en nedslående bild man får om man granskar IDB:s
utlåning under 1978 med utgångspunkt i samhällsförhållandena i låntagarländerna.
Latinamerikas hårdaste diktaturländer - Argentina, Bolivia, Brasilien,
Chile, El Salvador, Guatemala, Haiti, Honduras, Nicaragua, Paraguay
och Uruguay - fick 59 % av de beslutade IDB-lånen mot 57,8 % för 1977. De
länder som kan betraktas som mer demokratiska, Barbados, Columbia, Costa

Mot. 1978/79:2017

6

Rica, Dominicanska repuliken, Guyana, Jamaica, Mexico, Panama, Trinidad-Tobago
och Venezuela fick sin andel sänkt från 35,4 % år 1977 till
31 %.

Att utifrån redovisningen i budgetpropositionen göra en bedömning av
karaktären av de projekt som IDB medverkat till är svårt. Många projekt
gäller uppenbarligen angelägna områden och borde, om rätt betingelser
förelåg, komma stora folkgrupper till godo. Med hänsyn till de rådande
förhållandena i många låntagarländer finns det dock starka skäl att befara att
det i praktiken inte är de fattigaste befolkningsgrupperna som gynnas.
Uppgifter från företrädare för latinamerikanska oppositionsrörelser understryker
dessa farhågor.

Hittills går det inte att finna några belägg för en utveckling av utlåningspolitiken
”i sådan riktning att strävandena till social och ekonomisk
utveckling och ökad demokrati får stöd från banken" (NU 1976/77:47).
Frågan om en omprövning av det svenska medlemskapet på det sätt som
riksdagen angav 1977 börjar därför bli aktuell.

Sveriges relationer med internationella organisationer är en fråga som
måste behandlas med stor omsorg. Ett definitivt ställningstagande till frågan
om Sveriges fortsatta medlemskap i 1 DB kräver ett ordentligt beslutsunderlag
och kan inte fattas på det bräckliga underlag som 1 1/2 års erfarenhet och
budgetpropositionens redovisning utgör. Enligt vår uppfattning är det rimligt
att bankens utveckling får bedömas under något längre tid, lämpligen tre år.
Riksdagens prövning bör förberedas av en parlamentarisk kommitté. Denna
skall ha till uppgift att ingående analysera bankens utlångspolitik under»
prövotiden, de sociala, politiska och ekonomiska effekterna av de projekt IDB
deltar i och värdera bankens verksamhet utifrån svenska utrikespolitiska
målsättningar. Givetvis bör kommittén också analysera de kommersiella
effekterna av det svenska medlemskapet. Kommittén bör tillsättas omgående
så att bankens verksamhet kan följas kontinuerligt under den del av
prövotiden som är kvar. Riksdagen bör få möjlighet att ta slutgiltig ställning
senast under våren 1981.

Så länge utvärderingsarbetet pågår bör givetvis ingen utvidgning av
Sveriges ekonomiska engagemang i banken ske. Därefter får frågan bli
beroende av riksdagens belut. Regeringens förslag att riksdagen skall
godkänna ett svenskt deltagande i den femte kapitalpåfyllnaden bör därför
inte bifallas.

Med hänvisning till ovanstående föreslås

1. att riksdagen uttalar sin avsikt att ta upp Sveriges medlemskap i
IDB till förnyad prövning efter det att Sverige varit medlem i tre
år,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer om tillsättandet av en
parlamentarisk kommitté för att utvärdera IDB:s utlåningspolitik
och ge riksdagen ett erforderligt beslutsunderlag,

Mot. 1978/79:2017

7

3. att riksdagen ej godkänner att Sverige deltar i den femte
kapitalpåfyllnaden till IDB.

Stockholm den 25 januari 1979
KARL ERIK OLSSON (c)

BIRGITTA HAMBRAEUS (c) PÄR GRANSTEDT (c)

GUNNEL JONÄNG (c)