5

Motion
1978/79:1768

av Rolf Hagel och Alf Lövenborg
om nedrustningsfrågor

”En enda av våra Poseidonubåtar har ombord tillräckligt många kärnvapenstridsspetsar
för att förstöra varje stor och medelstor stad i Sovjetunionen”,
sade president Jimmy Carter i sitt budgettal inför kongressen den 24
januari. Närdetta skrivs föreligger talet endast i den fragmentariska form som
pressen redovisat. Enligt pressuppgifterna skulle Carter vidare ha sagt att en
Poseidonubåt ”representerar två procent av vår samlade nukleära stridskraft”.

Detta är den president som valdes till sitt ämbete på löften att söka reducera
kärnvapenarsenalen till noll. Den först anförda meningen erinrar om det kalla
krigets första år, då USA-imperialismen var ensam innehavare av kärnvapen
och dess officiella företrädare öppet talade om att det skulle räcka med en
atombomb mot Moskva för att avgöra ett krig mot Sovjetunionen.

Nu är situationen som bekant en annan. Endast den som saknar förmåga
att tänka eller är förblindad av sin egen fanatism kan bortse från det faktum
att ett kärnvapenkrig i vår tid inte skulle ha någon segrare. Detta uttrycktes
med följande formuleringar i slutdokumentet den 30 juni 1978 från FN:s
generalförsamlings särskilda session om nedrustning (vi måste citera från den
engelska texten, eftersom vi fortfarande inte fått tillgång till någon officiell
svensk version):

”11. Mänskligheten står i dag inför ett hot utan tidigare motstycke om
självutplåning, vilket kommer från den massiva och konkurrerande upplagringen
av de mest destruktiva vapen som någonsin producerats. Redan
existerande arsenaler av kärnvapen är mer än tillräckliga för att tillintetgöra
allt liv på jorden. Misslyckandet av ansträngningarna att hejda och vända
kapprustningen, framför allt den nukleära kapprustningen, ökar faran för
spridning av kärnvapen. De militära budgeterna växer oavbrutet med en
enorm uppoffring av mänskliga och materiella resurser. Ökningen av vapen,
särskilt kärnvapen, bidrar så långtifrån till att stärka den internationella
säkerheten att den tvärtom försvagar den. De väldiga vapenlagren och den
oerhörda upprustningen med vapen och väpnade styrkor och tävlan om en
kvalitativ vidareutveckling av vapen av alla slag, till vilken vetenskapliga
resurser och teknologiska framsteg omdirigeras, utgör ett omätligt hot mot
freden. Denna situation både återspeglar och förvärrar den internationella
spänningen, skärper konflikterna i olika delar av världen, hindrar avspänningsprocessen,
ökar motsättningarna mellan motsatta militära allianser,
äventyrar alla staters säkerhet, ökar känslan av osäkerhet bland alla stater,
inbegripet icke-kärnvapenstaterna, och ökar hotet om ett kärnvapenkrig.”

Mot. 1978/79:1768

6

Slutdokumentet från FN:s generalförsamlings särskilda session för
nedrustning är i den engelska versionen ett dokument på 18 sidor i stort
format. Även om det bär många spår av att vara en kompromissprodukt,
innehåller det en mycket värdefull översikt över nedrustningsproblemen, och
det har med få undantag, bl. a. Folkrepubliken Kina, accepterats av FN:s
medlemsstater. 1 svenska massmedia gavs den särskilda sessionen mycket
litet utrymme, framfor allt omedelbart efter avslutningen då det sensationella
talet om ”fiasko” inte blev uppfyllt. Som om någon massmedieproducent,
oavsett politisk ståndpunkt, skulle ha ett reellt intresse av ett sammanbrott
för nedrustningssträvandena i en värld där det inte längre finns en säker
kvadratmeter för någon, om kapprustningen får fortgå till det explosiva
slutet.

De fredsorganisationer som i Sverige var intresserade av att sprida och
popularisera den särskilda sessionens slutdokument fann emellertid att det
ännu under hösten 1978 inte fanns någon officiell svensk översättning. Oss
veterligt har inte ens ledamöterna av Sveriges riksdag fått detta viktiga
dokument på svenska. Det är för oss helt uppenbart att de folkrörelser, som
har nedrustning och fred som huvuduppgift, måste få ett bättre stöd för sin
verksamhet än de ynkligt små belopp som de nu har att röra sig med. Det är
uppenbart att det måste bli en bättre information om nedrustningsdebatten i
FN och i andra internationella organ än den fragmentariska och inte sällan
grovt förvanskade bild som ges i de stora massmedierna.

Olyckligtvis är denna debatt och de uttalanden som där görs inte alltid ett
uttryck för det faktiska skeendet. Parallellt med FN:s särskilda sessions
inledande skede ägde NATO:s toppmöte rum i Washington och beslutade om
en långsiktig och massiv upprustning. En ny och ytterst allvarlig spiral i
kapprustningen inleddes då president Jimmy Carter den 18 oktober 1978
meddelade att han fattat sitt länge uppskjutna beslut om neutronvapnet.
Officiellt hette det att han ”höll dörren öppen” för framtida neutronvapen. I
realiteten var beslutet ett annat. Produktionen av nukleära åttatums
artilleriprojektiler och stridsspetsar för Lanceroboten skulle inledas. Beslutet
innebar också att ”komponenter” för neutronvapnet skulle tillverkas.

När USA-imperialismens planer på neutronvapen först blev offentliga
sommaren 1977 utlöste de en massopinion i praktiskt taget alla länder.
Neutronvapnets ohyggliga verkningar blev mycket snart allmänt kända.
Planerna på att fältplacera neutronvapnet i Västeuropa skulle, om det
förverkligas, innebära att användningen av detta påstått ”taktiska” vapen
skulle delegeras ner till divisionschefer eller regementschefer. NATOledningens
cyniska illusioner är givetvis ytterligt äventyrliga inte endast för
Europas folk utan för hela mänskligheten. Neutron vapnet skulle sänka
kärnvapentröskeln och göra det otänkbara tänkbart - ett kärnvapenkrig i full
skala.

Hur har det officiella Sverige reagerat på neutronbombsplanerna? Den
borgerliga trepartiregeringens liksom den nuvarande folkpartiregeringens

Mot. 1978/79:1768

7

attityd har varit att man inte gillat dem. I det senaste dokument vi har tillgång
till, utrikesminister Hans Blix anförande inför nedrustningskommittén i
Genéve den 24 januari 1979, heter det (i vår översättning från det engelska
originalet):

”Det är också därför som vi otvetydigt klargjort våra ståndpunkter
beträffande neutronvapnet, sorn förefaller vara nära att stå till förfogande för
både supermakterna. En av de egenskaper hos neutronvapnet som vi kraftigt
reagerar mot är att det kunde sänka kärnvapentröskeln. Jag vill emellertid
understryka att det inte endast är hänsyn till nedrustnings- och allmän
säkerhetspolitik som fått min regering att formulera sin reaktion mot
neutronvapnet så uttryckligt och kraftfullt. Vår reaktion är också grundad på
de humanitära principer som skyddar liv framför föremål.”

Kursiveringen är vår. Det är upprörande att regeringen inte ens i detta
flagranta fall kan lägga ansvarsbördan där den skall ligga. Det kan inte vara
obekant att reaktionerna mot neutronbombsplanerna var starkast i Sovjetunionen
och de övriga länderna inom den socialistiska gemenskapen. Ur den
mängd av officiella uttalanden som gjorts skall vi här endast citera ett
par.

I sitt tal inför FN:s generalförsamlings 33:e session den 26 september 1978
sade Sovjetunionens utrikesminister Andrej Gromyko:

”Nödvändigheten av att förhindra skapandet av nya typer och system av
massförintelsevapen gör sig allt enträgnare gällande. På vårt initiativ har
motsvarande förhandlingar inletts i nedrustningskommittén. Men de går
långsamt. Sovjetunionen är för att överenskommelse skall nås i denna ytterst
viktiga fråga och utarbetandet av specialavtal för de enskilda vapentyperna,
där detta är nödvändigt, påskyndas.

Detta gäller främst ett så omänskligt vapen som neutronvapnet. Situationen
skulle bli mycket farligare om planerna på att producera, lagra och
faltplacera det blev verklighet. Fredens intressen kräver att man definitivt
avstår från dessa planer.”

Warszawafördragets medlemsstater har i en mycket utförlig deklaration,
antagen vid politiska konsultativa kommitténs konferens i Moskva den 23
november 1978, förklarat:

”Vad folken behöver är inte att det skapas nya raket- och kärnvapensystem,
nya ubåtar med kulbaneraketer och kryssningsrobotar, utan att det blir
ett fullständigt stopp för produktionen av kärnvapen i alla dess former och att
kärnenergin kopplas över till fredliga syften.

Vad som motsvarar mänsklighetens strävanden är inte att de redan
existerande typerna av massförintelsevapen fulländas och nya utarbetas,
däribland neutronvapnet, utan att produktionen av alla typer av sådana vapen
inställs och dessa vapen förbjuds.”

USA-imperialismen har nu som varje gång tidigare under upptrappningen
av kapprustningen haft ledningen. Bomberna över Hiroshima och Nagasaki
1945 var meningslösa och barbariska i ett skede när det imperialistiska Japan

Mot. 1978/79:1768

8

stod i begrepp att kapitulera. De hade en mening endast som inledning till det
kalla kriget. USA var forst med vätebomber. USA är också först med
neutronvapnet. Men i detta sammanhang finns det anledning uppmärksamma
vapenutvecklingen också i Frankrike, där militära tidskrifter gett
uttryck åt att neutronvapnet är under utveckling.

Sverige har spelat en viktig roll i nedrustningssträvandena, och vår
uppfattning är att vårt land också nu kan spela en viktig roll. En förutsättning
är att vårt lands officiella talesmän verkligen otvetydigt och med all kraft
reagerar mot den nya spiral i kapprustningen som neutronvapnet utgör.
Genom samordnade ansträngningar kan världens folk och regeringar ännu
stoppa denna spiral. Ett stopp för neutronvapnet och ett förbud mot detta
ohyggliga vapen skulle vara en utomordentlig framgång för nedrustningssträvandena.

Sverige kan också ge ett viktigt bidrag genom att medverka till att
Kekkonenplanen om Norden som kärnvapenfri zon blir en realitet. Vi vill
erinra om den vikt som slutdokumentet från FN:s generalförsamlings
särskilda session om nedrustning tillmätte frågan om kärnvapenfria zoner:

”62. Med hänsyn till sådana zoner, uppmanas kärnvapenstaterna att i tur
och ordning göra åtaganden, vars former bör förhandlas fram med den
kompetenta instansen för varje zon, i synnerhet:

(a) Att strikt respektera den kärnvapenfria zonens status;

(b) Att avstå från användning eller hot om användning av kärnvapen mot
zonens stater.”

Det bör erinras om att Sovjetunionen inför den särskilda sessionen tog upp
frågan om ett universellt folkrättsligt befästande av icke-kärnvapenstaternas
säkerhet och föreslog en ”Internationell konvention om stärkande av
garantierna för icke-kärnvapenstaternas säkerhet”.

En viktig nedrustningsfråga, som sedan en följd av år diskuterats vid
internationella konferenser efter att den sedan ett sekel eller mer framförts av
fredsrörelserna, är den militära industrins omvandling för civil och samhällsnyttig
produktion. Som det nu är i kapitalistiska länder, även i Sverige, har
sysselsättningsargumenten en inte ringa slagkraft när det gäller rustningsindustriernas
produktion. I flera länder, inte minst i USA, har dock utredningar
på privat initiativ visat att sysselsättningen för krigsproduktion, alldeles
bortsett från att den är improduktiv och destruktiv, är jämförelsevis liten i
förhållande till en civil produktion inom samma industrigrenar.

Med hänvisning till vad som anförts hemställs

1. att riksdagen beslutar hemställa att regeringen utan dröjsmål
skärper sitt ställningstagande mot tillverkning av neutronvapnet
och kraftfullt verkar för ett förbud mot detta nya
massförintelse vapen,

2. att riksdagen beslutar hemställa hos regeringen att snabbt inleda
förhandlingar med berörda stater om upprättandet av en

Mot. 1978/79:1768

9

kärnvapenfri zon i Norden,

3. att riksdagen beslutar hemställa hos regeringen att ta initiativet
till en internationell utredning om en omställning av rustningsindustrin
för civil och samhällsnyttig produktion och om
konsekvenserna av en sådan omställning för sysselsättningen
och för en ökning av u-landsbiståndet,

4. att riksdagen beslutar att under punkt E3 (Information om
mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor) anslå till
Svenska FN-förbundet 1 200 000 kr. och till vardera Svenska
sektionen av Internationella kvinnoförbundet för fred och
frihet, Sveriges fredsråd, Svenska freds- och skiljedomsföreningen,
Utrikespolitiska föreningarnas FN-förbund, Svenska
fredskommittén samt Kristna fredsrörelsen 100 000 kr.,

5. att riksdagen beslutar hemställa att regeringen framlägger
förslag om att belopp likvärdiga med dem som nu anslås till
information om utvecklingssamarbete utgår till frivilligorganisationernas
information om nedrustnings- och FN-frågor.

Stockholm den 25 januari 1979

ROLF HAGEL (apk)

ALF LÖVENBORG (apk)