TU 1978/79:3

Trafikutskottets betänkande
1978/79:3

med anledning av motion om lika konkurrensvillkor vid specialtransporter Motionen I

motionen 1977/78:459 av Axel Andersson m. fl. (s) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om införandet av lika konkurrensvillkor i vad avser specialtransporter
på järnväg och landsväg.

Remissyttrandena

Över motionen har yttranden inhämtats från rikspolisstyrelsen, statens
järnvägar, statens vägverk och statens trafiksäkerhetsverk. Se bilaga till detta
betänkande.

Utskottet

Motionärerna framhåller inledningsvis att den i 1963 års trafikpolitiska
beslut förutsatta konkurrensen på lika villkor i realiteten inte gäller vid
specialtransporter av tyngre och större entreprenadmaskiner på järnväg och
landsväg.

Största tillåtna lastbredd anges vara 250 cm på väg och 340 cm på järnväg.
Laster med större bredd än de angivna kan transporteras först efter särskilt
tillstånd. Om ansökan beviljas blir det fråga om en specialtransport, varvid på
järnväg kostnaden för vagnslast är ordinarie frakt + 50 96 tillägg. Dessutom
debiteras avsändaren extra för ev. tillkommande kostnader (såsom bevakning
av trånga passager, demonteringsarbeten och extra tåg). Vid transport på
landsväg söker transportföretaget tillstånd hos den lokala polisstyrelsen,
länsstyrelsen eller vägverket, beroende på vilka vägsträckor som berörs.
Kostnaden för tillståndet kan variera från län till län. I Gävleborgs län utgår
den f. n. med 50 kr. Helt utan kostnad ställer sedan polisen personal och
fordon till förfogande för eskortering. Det är t. ex. enligt motionärerna inte
ovanligt att lastbilar och stora trailers eskorteras från mellersta och övre
Norrland till Göteborgs hamnområden.

Ofta krävs två polisbilar, en före och en efter transporten. Med två poliser i
varje bil, bilkostnader, traktamenten och övertidsersättningar blir, enligt
motionen, den verkliga kostnaden väl så hög - och ibland högre - än de 50 96
tillägg som SJ tar ut för specialtransport på järnväg. Staten bjuder alltså enligt
motionärerna på denna service och det sägs vidare vara självklart att de

1 Riksdagen 1978/79. 15 sami. Nr 3

TU 1978/79:3

2

foretag som upptäckt denna förmån hellre väljer att transportera sina tunga
maskiner på landsväg än på järnväg.

Motionärerna finner de angivna förhållandena ytterst betänkliga även av
energi-, miljö- och trafiksäkerhetsmässiga skäl. Regeringen anses därför
snarast böra till berörda myndigheter (främst polisen) lämna de kompletterande
anvisningar och direktiv som erfordras för att lika konkurrensvillkor
vid specialtransporter på landsväg och järnväg skall kunna bli verklighet.

SJ framhåller i sitt yttrande över motionen att den olikhet i konkurrensförutsättningar
som nu råder mellan specialtransport på järnväg och på
landsväg sannolikt har medfört en viss benägenhet hos de transportköpande
företagen att prioritera landsvägstransport. Principen om full kostnadstäckning
för varje transportgren som grundval för konkurrens på lika villkor
kräver enligt SJ att alla kostnader för speciella tjänster i samband med
godstransporter täcks genom avgifter. Detta bör således gälla även tjänster
som utförs av polisen men också av länsstyrelse, vägverkets centrala och
regionala delar, tillfrågade tekniska experter, TSV m. fl. som på något sätt
ställer resurser och information till förfogande för att möjliggöra transporter
av specialtyp. I annat fall måste följden bli att specialtransporterna på väg ökar
än mer.

Vägverket erinrar om innebörden av gällande föreskrifter på området. 1
fråga om breda transporter sägs i föreskrifterna och därtill fogade anvisningar
bl. a. att, om trafiksäkerheten inte äventyras, dispens från gällande måtts-och
viktbestämmelser kan meddelas under förutsättning att den odelbara
lastenheten inte utan avsevärd olägenhet kan transporteras på annat sätt än
landsvägsledes (exempelvis avsaknad av järnvägsförbindelse, avsaknad av
lämplig lastnings- och lossningsanordning vid järnvägsstation, transportsträcka
så kort att järnvägstransport skulle ställa sig orimlig, överskridande av
iastprofil, godset för bräckligt för sjö- eller järnvägstransport).

Dispensmyndigheterna strävar efter att i största möjliga utsträckning styra
transporter av bl. a. brett gods till järnvägen. Detta betingas i första hand av
trafiksäkerhetsskäl. Gods vars bredd överstiger 340 cm ryms emellertid inte
inom järnvägens lastprofil. Ofta utgör godsets höjd hinder för järnvägstransport.
Om godsets bredd väsentligt överstiger 340 cm eller om dess höjd inte
ryms inom lastprofilen kan inte tillstånd för järnvägstransport erhållas.
Normalt föreskriver dispensmyndighet inte poliseskort för bredd under 450
cm såvida inte särskilda skäl talar därför. Dispensgivningen är restriktiv.
Mestadels rör det sig om transporter av utrustning till industrier och
kraftverk. Rikspolisstyrelsen planerar eskortuppdragen och beslutar om de
materiella och personella resurser som skall ställas till förfogande. Vägverket
förklarar det slutligen vara skäligt att den person som tager polisens tjänster i
anspråk för fordonseskort också betalar för dessa.

Trafiksäkerhetsverket framhåller att - från de synpunkter verket närmast
har att företräda - det med hänsyn till trafiksäkerheten måste vara en strävan

TU 1978/79:3

3

att så långt möjligt nedbringa frekvensen av specialtransporter på väg och
samtidigt verka för att nödvändiga sådana transporter utförs på ett från
trafiksäkerhetssynpunkt betryggande sätt. Den allmänna erfarenheten har
enligt verket varit att förekommande specialtransporter på väg från trafiksäkerhetssynpunkt
fungerat i huvudsak tillfredsställande.

Verket säger sig inte ha någon närmare kännedom om i vilken utsträckning
olika principer tillämpas vid länsstyrelserna när det gäller att debitera
stämpelavgift för utfärdande av tillstånd för specialtransporter och inte heller
vilka principer polisen tillämpar för debitering av eskortkostnader. Det synes
dock enligt verket vara skäligt att transportören debiteras kostnaderna för
poliseskorten. Även om så inte sker torde detta förhållande inte ensamt vara
avgörande för transportörernas val av transportsätt. Den större smidigheten,
minskat behov av omlastning, tidsvinsten m. fl. faktorer torde också väga
tungt för valet av biltransport där detta är möjligt och tillstånd kan erhållas
inom ramen för utfärdade föreskrifter. Något behov av kompletterande
anvisningar m. m. för att skapa lika konkurrensvillkor vid specialtransporter
anses dock inte föreligga.

Rikspolisstyrelsen erinrar om att inom polisväsendet en undersökning pågår
av dels vilka avgiftsbelagda tjänster som till beloppet bör anpassas till rådande
kostnadsläge, dels vilka ytterligare tjänster som bör avgiftsbeläggas. Frågan
om avgiftsbeläggning vid polismedverkan vids. k. breda transporter är därvid
en av de frågor som är föremål för övervägande inom styrelsen. Styrelsen
avser att inom kort lämna delförslag rörande avgiftsbeläggning av tjänster.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att den ojämna konkurrenssituation
som nu råder på förevarande område är otillfredsställande. Såväl
trafikpolitiska som trafiksäkerhetsmässiga skäl talar för att en ändring häri
snarast kommer till stånd. Såsom framhållits i remissvaren synes det sålunda
skäligt att vid de specialtransporter det här rör sig om vederbörande
transportörer i princip debiteras uppkommande kostnader för poliseskort
m. m.

Av yttrandena framgår emellertid också att tillståndsgivningen på området
är restriktiv. Dispensmyndigheterna sägs också sträva efter att i största
möjliga utsträckning styra transporter av bl. a. brett gods till järnvägen och
härigenom söka nedbringa frekvensen av specialtransporter på väg. Transporterna
avser mestadels utrustning till industrier och kraftverk. Sådana
transporter nödvändiggörs dock ofta av brist på järnvägsförbindelser eller
lämpliga lastnings- och lossningsanordningar vid järnvägsstationer eller
föranleds av den större smidigheten vid landsvägstransport på grund av
exempelvis korta transportsträckor m. m. Förekommande specialtransporter
på väg anges också hittills ha i huvudsak fungerat tillfredsställande ur
trafiksäkerhetssynpunkt.

Rikspolisstyrelsen säger i sitt yttrande att styrelsen inom kort avser lämna

TU 1978/79:3

4

delförslag rörande avgiftsbeläggning av tjänster. Så har numera skett i
styrelsens framställning till regeringen om anslag för nästa budgetår.
Styrelsen erinrar sålunda däri om att frågan om avgift vid eskort av breda
transporter har väckts i skilda sammanhang, bl. a. genom motioner i
riksdagen. Styrelsen finnér de skäl som framförts för avgiftsfinansiering vara
av sådan styrka att avgift bör få uttas för dessa transporter.

Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att rikspolisstyrelsen sålunda
aktualiserat frågan och finner det för sin del vara angeläget att regeringen
snarast låter pröva densamma samt i övrigt vidtar härav föranledda åtgärder.
Utskottet förutsätter att så sker.

I avvaktan på resultatet härav och under hänvisning till vad utskottet i
övrigt anfört synes någon särskild framställning till regeringen från utskottets
sida med anledning av motionen ej f. n. erforderlig.

Utskottet hemställer följaktligen

att riksdagen lämnar motionen 1977/78:459 utan åtgärd.

Stockholm den 19 oktober 1978

På trafikutskottets vägnar
SVEN MELLQVIST

Närvarande: Sven Mellqvist (s), Carl-Wilhelm Lothigius (m), Arne Persson
(c), Rolf Sellgren (fp), Rune Torwald (c), Birger Rosqvist (s). Rolf Clarkson (m),
Wiggo Komstedt (m), Erik Johansson i Hållsta (c), Rune Johansson i Åmål
(s), Margit Sandéhn (s), Rune Jonsson i Husum (s), Sture Ericson (s), Sten-Ove
Sundström (s) och Rune Svensson (c).

TU 1978/79:3

5

Bilaga

Yttranden över motionen 1977/78:459
Rikspolisstyrelsen (1978-04-26)

I en promemoria 1977-04-21 rörande kompletterande anvisningar för
myndigheternas anslagsframställning har budgetdepartementet bl. a. uttalat,
att ett av medlen att åstadkomma en rationell användning av resurserna inom
den offentliga sektorn är prissättning på de tjänster myndigheterna erbjuder.
Myndigheterna har därför att lämna förslag till vilka tjänster (prestationer)
som kan avgiftsbeläggas.

Med anledning härav pågår inom polisväsendet en undersökning av dels
vilka avgiftsbelagda tjänster som till beloppet bör anpassas till rådande
kostnadsläge, dels vilka ytterligare tjänster som bör avgiftsbeläggas. Polismedverkan
vid s. k. breda transporter är en av de frågor som är föremål för
övervägning inom rikspolisstyrelsen huruvida avgiftsbeläggning bör ske eller
ej. Styrelsen avser att inom kort lämna delförslag rörande avgiftsbeläggning
av tjänster.

Statens järnvägar (1978-04-03)

Den olikhet i konkurrensförutsättningar som på grund av olika kostnadsuttag
råder mellan specialtransport på järnväg och på landsväg som
motionärerna påtalat, har sannolikt medfört en viss benägenhet hos de
transportköpande företagen att prioritera landsvägstransport. SJ skrev
fördenskull redan i februari 1968 till Rikspolisstyrelsen med begäran om
information angående villkoren för polisens kostnadsfria transportövervakning
och med framhållande av frågans principiella trafikpolitiska aspektkostnadsansvar
för de olika transportgrenarna som grundval för konkurrens
på lika villkor. Senare kontakter med riksrevisionsverket och Rikspolisstyrelsen
(december 1969) visade att frågan om polisens avgiftsuttag för sådana
tjänster behandlades av en gemensam arbetsgrupp och att avgifter ej skulle
tas ut i avvaktan på utredningsresultatet. Vilket detta sedan blev är obekant
för SJ.

Principen om full kostnadstäckning för varje transportgren som grundval
för konkurrens på lika villkor kräver att alla kostnader för speciella tjänster i
samband med godstransporter täcks genom avgifter. Detta bör således gälla
även tjänster som utförs av polisen men också av länsstyrelse, vägverkets
centrala och regionala delar, tillfrågade tekniska experter, TSV m. fl. som på
något sätt ställer resurser och information till förfogande för att möjliggöra
transporter av specialtyp. Skulle inte dessa krav komma att tillgodoses utan
den nuvarande ojämlikheten i konkurrensförutsättningar får bestå måste
följden bli att specialtransporterna på väg ökar än mer, om man inte vidtar
mer tvingande åtgärder för anlitande av järnväg än som redan skett.

Statens vägverk (1978-04-27)

Bestämmelserna om vissa vägfordons största tillåtna mått och vikt, lasten
inräknad, återfinns i vägtrafikkungörelsens (SFS 1972:603) 106, 107 och
109 §§ samt i lokala trafikföreskrifter som meddelats med stöd av 147 §
VTK.

TU 1978/79:3

6

Med stöd av 159 § tredje stycket VTK kan statens vägverk, länsstyrelse
eller trafiknämnd, beroende på trafikens geografiska omfattning, medge
undantag - s. k. dispens - från mått- och viktbestämmelserna.

Sådant undantag får, enligt 160 § VTK, medges om det är påkallat av
särskilda skäl och det kan ske utan fara för trafiksäkerheten, skada på vägen
eller annan avsevärd olägenhet. Särskilda villkor får föreskrivas vid medgivande
av undantag.

162 § VTK ålägger statens vägverk att meddela tillämpningsföreskrifter
om sådana undantag som här avses.

Ordningen för handläggning av ärenden som avser transporter av last som
är bredare, längre eller tyngre än vad som är generellt tillåtet beskrivs i
bifogade vägverkets allmänna föreskrifter och anvisningar om dispensgivning
- DD 112.'

I fråga om breda transporter sägs i dessa föreskrifter och anvisningar bl. a.
att ”om trafiksäkerheten inte äventyras kan dispens meddelas under
förutsättning att den odelbara lastenheten inte utan avsevärd olägenhet kan
transporteras på annat sätt än landsvägsledes (exempelvis avsaknad av
järnvägsförbindelse, avsaknad av lämplig lastnings- och lossningsanordning
vid järnvägsstation, transportsträcka så kort att järnvägstransport skulle ställa
sig orimlig, överskridande av lastprofil, godset för bräckligt för sjö- eller
järnvägstransport)”.

Dispensmyndigheterna strävar således efter att i största möjliga utsträckning
styra transporter av bl. a. brett gods till järnvägen. Detta betingas i första
hana av trafiksäkerhetsskäl.

Gods vars bredd överstiger 340 cm ryms emellertid inte inom järnvägens
lastprofil. Ofta utgör godsets höjd hinder för järnvägstransport. Handling
visande statens järnvägars lastprofil bifogas'.

Om godsets bredd väsentligt överstiger 340 cm eller om dess höjd inte ryms
inom lastprofilen kan inte tillstånd för järnvägstransport erhållas. I vissa fall
kan transporten vara så brådskande att transporttillståndsprövningen inte
hinner avvaktas.

Som framgår av bifogad blankett för bred transport på landsväg1 är
dispensen förenad med vissa villkor. Villkorsföreskrifterna i avdelning A
gäller för bredd av högst 310 cm, avdelning B bredd av högst 450 cm och
avdelning C för bredd över 450 cm.

Normalt föreskriver således inte dispensmyndighet poliseskort för bredd
under 450 cm såvida inte särskilda skäl talar därför. Under år 1977 meddelade
statens vägverk 86 dispenser för transporter av gods vars bredd översteg 450
cm. Dispensgivningen är restriktiv. Mestadels rör det sig om transporter av
utrustning till industrier och kraftverk.

Rikspolisstyrelsen planerar eskortuppdragen och beslutarom de materiella
och personella resurser som skall ställas till förfogande.

För varje dispens uttages, enligt expeditionskungörelsen (SFS 1964:618), en
avgift av för närvarande 50 kr.

Statens vägverk anser det vara skäligt att den person som tager polisens
tjänster i anspråk för fordonseskort också betalar för dessa.

Här ej bilagd.

TU 1978/79:3

7

Statens trafiksäkerhetsverk (1978-04-27)

Grundläggande bestämmelser om dispensgivning för specialtransporter av
det slag som närmast torde avses i motionen (långa, breda eller tunga
transporter) återfinns i 159, 160 och 162 §§ vägtrafikkungörelsen (VTK). Av
bestämmelserna framgår bl. a. att undantag från eljest gällande bestämmelser
för trafik med motordrivna fordon på väg kan medges ”om det är påkallat av
särskilda skäl och det kan ske utan fara för trafiksäkerheten, skada på vägen
eller annan avsevärd olägenhet”. Det är statens vägverk som har att meddela
ytterligare föreskrifter för tillämpning av bestämmelserna om undantag i
förevarande hänseende.

Från de synpunkter trafiksäkerhetsverket närmast har att företräda måste
det med hänsyn till trafiksäkerheten vara en strävan att så långt möjligt
nedbringa frekvensen av specialtransporter på väg och samtidigt verka för att
nödvändiga sådana transporter utförs på ett från trafiksäkerhetssynpunkt
betryggande sätt. Verket har haft tillfälle att yttra sig över de av vägverket
utfärdade närmare föreskrifterna om här ifrågavarande transporter innan
dessa trädde i kraft. Den allmänna erfarenheten har därefter varit att
förekommande specialtransporter på väg från trafiksäkerhetssynpunkt
fungerat i huvudsak tillfredsställande.

Verket har inte någon närmare kännedom om i vilken utsträckning olika
principer tillämpas vid länsstyrelserna när det gäller att debitera stämpelavgift
för utfärdade tillstånd för specialtransporter och inte heller vilka principer
polisen tillämpar för debitering av eskortkostnader. Det synes dock skäligt att
transportören debiteras kostnaderna för poliseskorten. Även om så inte sker
torde detta förhållande inte ensamt vara avgörande för transportörernas val
av transportsätt. Den större smidigheten, minskat behov av omlastning,
tidsvinsten m. fl. faktorer torde också väga tungt för valet av biltransport där
detta är möjligt och tillstånd kan erhållas inom ramen för utfärdade
föreskrifter.

Med hänvisning till det anförda förmenar trafiksäkerhetsverket att det i
och för sig är skäligt att transportören vid specialtransporter på väg får stå för
kostnaderna för särskild poliseskort. Något behov av kompletterande
anvisningar m. m. för att skapa lika konkurrensvillkor vid specialtransporter
kan dock inte anses föreligga.