TU 1978/79:1

Trafikutskottets betänkande
1978/79:1

med anledning av motion om televerkets organisation m. m.
Motionen

I motionen 1977/78:1596 av Birger Rosqvist m. fl. (s) föreslås att riksdagen
beträffande televerkets administration och verksamhet beslutar uttala

1. att en sådan indelning av den regionala organisationen bör eftersträvas,
att regiongräns ej skär länsgräns,

2. att en sådan indelning av teleområdesgräns bör eftersträvas att områdesgräns
ej skär kommun- eller länsgräns,

3. att kommun ej bör uppdelas på ett flertal riktnummerområden.

Remissyttrandena

Över motionen har yttranden inhämtats från televerket och Svenska
kommunförbundet. Se bilaga till detta betänkande.

Utskottet

Motionärerna framhåller bl. a. vad beträffar televerkets regioner att deras
administrativa gränser inte borde skära länsgränser. Då så sker urholkas
länsstyrelsens och länsenhetens roll i samhällsutvecklingen och det sammanhållande
inflytandet över samhällsplaneringen minskas. Detsamma anses
gälla för teleområdena. Gränserna för dessa borde följa läns- och kommungränser
på så sätt att varken kommun eller län delas på olika områden.

Med exemplifiering av förhållandena i Kalmar län jämte angränsande delar
av andra län finner motionärerna televerkets uppsplittring av kommuner och
län anmärkningsvärd. Även indelningen av riktnummerområdena borde
enligt motionärerna utformas på sådant sätt att samma riktnummer gäller för
hel kommun.

Svenska kommunförbundet framhåller i sitt yttrande över motionen att
samhällets service huvudsakligen riktar sig till invånarna inom olika
administrativa områden. Det gäller t. ex. sjukvård, barnomsorg, skolor,
taxeringsfrågor etc. Kommunsammanläggningarna under de senaste åren
har medfört nya gränser för flera kommuner, landsting och län. Televerkets
indelning i riktnummerområden, teleområden och regioner har däremot inte
anpassats till de nya gränserna. Förbundet delar motionärernas uppfattning,
att det är önskvärt att verkets indelning följer de administrativa gränserna för
kommuner och län. I anslutning härtill erinras om att förbundet redan i sitt
yttrande över 1969 års taxeutrednings första delbetänkande år 1971 betonade

1 Riksdagen 1978/79. 15 sami. Nr 1

TU 1978/79:1

vikten av att enhetlig teletaxa infördes för abonnenter inom samma kommun
och framhöll att praktiska skäl talade för att indelningen i riktnummerområden
borde sammanfalla med de kommungränser som bildades i samband
med kommunindelningsreformen. I förbundets yttrande över taxeutredningens
andra delbetänkande år 1975 samt i särskild skrivelse till televerket år
1977 framfördes dessa synpunkter på nytt.

Televerket framhåller inledningsvis att det är den tekniska indelningen i
stationsområden och riktnummerområden etc. som styr den administrativa
indelningen i teleområden. Den minsta enheten, vad gäller televerkets
tekniska uppbyggnad, är stationsområdet. Inom varje stationsområde finns
en telefonstation till vilken alla abonnenter inom området är anslutna. Nätet
är sedan stjärnformigt uppbyggt. Ett antal stationer sammanförs till en
knutgrupp, ett antal knutgrupper till ett riktnummerområde, ett antal
riktnummerområden till ett förmedlingsområde.

Administrativt är landet indelat i 20 teleområden. Avgörande faktorer vid
indelningen i teleområden har varit telekommunikationernas omfattning och
inriktning samt telenätets uppbyggnad. Teleområdesindelningen har därför
anknutits till förmedlingsområdena. Det skulle enligt verket vara helt
olämpligt bl. a. ur drifts- och underhållssynpunkt att delar av exempelvis
riktnummerområden tillhör ett annat teleområde än överordnade stationer.

Det framhålls vidare att indelningen av landet i riktnummerområden är
baserad på den utformning och uppbyggnad, som telefonnätet fick i samband
med resp. områdes automatisering. Målet var därvid att få ett telefonnät som
var ”optimalt” ur ekonomisk synvinkel. Då en betydande del av landsbygden
automatiserades under 1950- och 1960-talen, kom utformningen och
uppbyggnaden av telefonnätet att anpassas till ”storkommunreformen” år
1952 om detta inte medförde höga merkostnader eller stred mot abonnenternas
intresse.

Nuvarande kommunindelning, vilken fullbordades den 1 januari 1974, har
medfört en reducering av antalet kommuner i landet, så att detta blivit
ungefär lika med antalet riktnummerområden. Härvid har ett betydande
antal kommuner kommit att utsträcka sig över gränser till ett eller flera
riktnummerområden. Den ändrade kommunindelningen har dock enligt
verket - inte annat än i rena undantagsfall - medfört att abonnenternas
trafikintresse nämnvärt förändrats.

Vid en fullständig anpassning av riktnummerområdena till den nu
gällande kommunindelningen skulle enligt verket enbart investeringskostnaden
uppgå till ca 800 milj. kr. i 1977 års prisnivå enligt beräkningar, som
framtagits av 1969 års telefontaxeutredning. Härtill kommer enligt verket
ökade årliga kostnader om man frångår det optimala nätet. Dessa extra
kostnader skulle oundvikligen väsentligt påverka televerkets totala kostnader,
vilket i sin tur genom höjda telefonavgifter skulle slå igenom i

TU 1978/79:1

abonnenternas telefonkostnader utan att därigenom telefonservicen enligt
televerkets uppfattning förbättrades.

En anpassning av telefonnätet till kommungränserna skulle vidare kräva
stora omdisponeringar av riktnummer och abonnentnummer. Av landets 275
riktnummerområden skulle 61 behöva slopas, dvs. inlemmas i ett angränsande
riktnummerområde. 62 nya riktnummerområden skulle behöva
skapas genom utbrytning ur befintliga riktnummerområden. Därtill kommer
att ca 1 miljon telefonabonnenter skulle bli tvingade att ändra sina
telefonnummer (riktnummer och/eller abonnentnummer).

Verket framhåller vidare att vid utformandet av telefontaxorna man i viss
mån - till skillnad mot vad som var fallet vid telefonnätets utformning och
uppbyggnad - kan ta hänsyn till regionala och kommunala förändringar.
Kommunomläggningen har medfört att såväl kommunal som allmän service
centraliserats. De stora avstånd mellan perifera delar av kommunen och
centralorten, som härigenom har uppkommit, har ökat behovet att använda
telefon för att nå centraliserade organ. För att tillgodose kravet på utjämning
av telefonkostnader vid samtal till centralorten har successivt från sommaren
1972 införts taxelättnader vid samtal med centralort i egen kommun.

Sammanfattningsvis konstaterar verket att det skulle vara förenat med
mycket höga investeringskostnader och servicemässiga olägenheter att
tillmötesgå motionärernas förslag. Enligt verkets uppfattning skulle dessa
stora ekonomiska uppoffringar inte motsvaras av några påtagliga fördelar
varför förslaget avstyrks.

Utskottet vill för sin del till en början erinra om att riktlinjerna för
televerkets nuvarande organisation beslutades av riksdagen år 1973 (prop.
1973:171, TU 1973:26, rskr 1973:335). Den nya organisationen infördes den 1
april 1975 och karakteriseras av en långtgående delegering och decentralisering
av uppgifter och beslutsfattande till regional/lokal nivå. Televerkets
lokala förvaltningar, teleområdena, tilldelades ett resultatansvar och fick
därvid ett större ansvar för ekonomi, service och personalpolitik än
tidigare.

Fyra regionkontor, belägna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Sundsvall,
ersatte verkets tidigare distriktskontor och tilldelades dels vissa ledningsfunktioner
gentemot teleområdena, dels konsult- och servicefunktioner. En
inom verket sedermera verkställd översyn har emellertid givit vid handen att
något behov av dessa regionkontor inte längre föreligger. De kommer därför
enligt riksdagens beslut (prop. 1977/78:148, TU 1977/78:24, rskr 1977/
78:293) att upplösas fr. o. m. den 1 juli 1978, varigenom motionärernas
yrkande i denna del redan tillgodosetts. Utskottet har vid sin behandling av
härmed sammanhängande frågor framhållit att det är väsentligt att televerket
fortlöpande ser över sin organisations utformning och dimensionering så att
den medger en effektiv och rationell verksamhet inom ramen för de mål som
samhället uppställer. En väl fungerande organisation är sålunda en

TU 1978/79

nödvändig förutsättning för att i möjligaste mån kunna motverka kostnadsökningar
och begränsa taxe- och avgiftshöjningarna. Utskottet är alltjämt av
samma uppfattning.

Även utskottet finner det i och för sig önskvärt att televerkets indelning
följer de administrativa gränserna för kommun och län. Utskottet förutsätter
också att en sådan anpassning framdeles sker i den utsträckning som befinnes
möjligt - med rimligt beaktande av tekniska och ekonomiska förhållanden
m. m. Av televerkets yttrande över motionen framgår att hänsynstaganden
av sådant slag i viss utsträckning också tidigare skett. En mera långtgående
omorganisation enligt motionärernas intentioner skulle dock enligt verket
medföra högst avsevärda kostnader och även betydande serviceförsämringar
för stora abonnentgrupper - utan att medföra några mera påtagliga fördelar.
En sådan utveckling vore inte heller enligt utskottets uppfattning önskvärd.

Utskottet vill i anslutning till det anförda också erinra om det utredningsarbete
rörande teletaxornas utformning m. m. som f. n. pågår inom 1969 års
telefontaxeutredning. Enligt vad utskottet erfarit beräknas utredningen
under våren 1979 lägga fram förslag rörande bl. a. taxesättningen inom vissa
närtaxeområden m. m.

Under hänvisning till det anförda och till vad televerket i sitt yttrande i
övrigt anfört finner utskottet några åtgärder från riksdagens sida med
anledning av yrkandena i motionen ej nu påkallade och avstyrker därför
densamma.

Kommunförbundet har i sitt yttrande även erinrat om den verksamhet
som f. n. pågår inom televerket med att få fram en ny typ av telefonkatalog.
Enligt vad utskottet erfarit övervägs därvid även betydande förändringar för
bl. a. Stockholmsområdets del. Utskottet vill med anledning härav redan nu
understryka vikten av att de rationaliseringsåtgärder beträffande katalogindelning
och -distribution som därvid kan komma att aktualiseras inte får leda
till serviceförsämringar för abonnenternas del.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår motionen 1977/78:1596.

Stockholm den 1 juni 1978

På trafikutskottets vägnar
SVEN MELLQVIST

Nä/varande: Sven Mellqvist (s), Carl-Wilhelm Lothigius (m), Arne Persson
(c), Essen Lindahl (s), Alfred Håkansson (c), Rolf Sellgren (fp), Kurt Hugosson
(s), Rune Torwald (c), Birger Rosqvist (s). Rolf Clarkson (m). Bertil Zachrisson
(s), Olle Östrand (s), Gunnar Johansson (m), Margit Sandéhn (s) och Anita
Brorsson (c).

TU 1978/79:1

Bilaga

Yttranden över motionen 1977/78:1596
Televerket (1978-04-04)

1 motionen påpekas att televerkets geografiska indelning (i regioner,
teleområden och riktnummerområden) inte överensstämmer med landets
indelning i län och kommuner. Sedan detta exemplifierats med förhållandena
i Kalmar län konstateras att televerkets uppsplittring av kommuner och län är
anmärkningsvärd. Motionen utmynnar slutligen i ett förslag

att riksdagen beträffande televerkets administration och verksamhet
beslutar uttala

1. att en sådan indelning av den regionala organisationen bör eftersträvas,
att regiongräns ej skär länsgräns,

2. att en sådan indelning av teleområdesgräns bör eftersträvas att områdesgräns
ej skär kommun- eller länsgräns,

3. att kommun ej bör uppdelas på dett flertal riktnummerområden.

TELEVERKETS SYNPUNKTER
Allmän inledning

Televerket får med anledning av motionen anföra följande:

De två första punkterna i motionsförslaget berör televerkets administrativa
organisation medan den tredje avser den tekniska indelningen av telefonnätet.
Det är den tekniska indelningen i stationsområden och riktnummerområden
etc. som styr den administrativa indelningen i teleområden. Detta kan
kortfattat åskådliggöras på följande sätt:

Den minsta enheten, vad gäller televerkets tekniska uppbyggnad, är
stationsområdet. Inom varje stationsområde finns en telefonstation till
vilken alla abonnenter inom området är anslutna. Nätet är sedan stjärnformigt
uppbyggt. Ett antal stationer sammanförs till en knutgrupp, ett antal
knutgrupper till ett riktnummerområde, ett antal riktnummerområden till ett
förmedlingsområde.

Administrativt är landet indelat i 20 teleområden. Avgörande faktorer vid
indelningen i teleområden har varit telekommunikationernas omfattning och
inriktning samt telenätets uppbyggnad. Teleområdesindelningen har därför
anknutits till förmedlingsområdena. Det skulle således vara helt olämpligt,
bl. a. ur drifts- och underhållssynpunkt att delar av exempelvis riktnummerområden
tillhör ett annat teleområde än överordnade stationer.

Vad regionerna beträffar kan nämnas att de enligt förslag (prop. 1977/
78:148) kommer att avvecklas fr. o. m. 1978-07-01.

Tillbakablick

Indelningen av landet i riktnummerområden är baserad på den utformning
och uppbyggnad, som telefonnätet fick i samband med resp. områdes
automatisering. Målet var därvid att få ett telefonnät som var "optimalt” ur
ekonomisk synvinkel. Detta innebär mera konkret uttryckt att trafiken skall
avverkas till lägsta möjliga investerings- och driftkostnad. Utöver de rent

TU 1978/79:1

tekniska villkoren och begränsningarna inverkade därvid främst trafikens
reella storlek mellan olika orter, befintliga och möjliga linjevägar samt
abonnenternas önskemål. Då en betydande del av landsbygden automatiserades
under 1950- och 1960-talen, kom utformningen och uppbyggnaden av
telefonnätet att anpassas till ”storkommunreformen” 1952 om detta inte
medförde höga merkostnader eller stred mot abonnenternas intresse. Trots
reformen var dock kommunerna förhållandevis små. I genomsnitt gick det
fyra kommuner på varje riktnummerområde. Det stora flertalet kommuner
kom därför även att ligga inom ett riktnummerområde. En fullständig
anpassning av gränserna mellan riktnummerområden och kommuner gick av
ekonomiska skäl aldrig att genomföra.

Nuvarande kommunindelning vilken fullbordades 1974-01-01 har medfört
en reducering av antalet kommuner i landet, så att detta blivit ungefär lika
med antalet riktnummerområden. Härvid har ett betydande antal kommuner
kommit att utsträcka sig över gränser till ett eller flera riktnummerområden.
Den ändrade kommunindelningen har dock inte medfört - annat än i rena
undantagsfall - att abonnenternas trafikintresse nämnvärt förändrats.

Av det ovan sagda torde ha framgått att motionärernas påstående att
televerket splittrar upp kommuner inte överensstämmer med verkligheten. I
stället är det så att sammanslagningen av kommuner haft till följd att vissa
kommuner råkar omfatta flera riktnummerområden eller delar därav.

Trots den nyligen genomförda kommunreformen synes nuvarande
kommungränser ej vara helt stabila. Under 1976 genomfördes således ett 15-tal gränsförändringar av större eller mindre omfattning och flera kommuner
diskuterar i dag en eventuell uppdelning i mindre enheter.

Ekonomiska konsekvenser

Som tidigare framhållits utformades telefonnätet på ett ur ekonomisk
synvinkel optimalt sätt, samtidigt som vederbörlig hänsyn togs till gällande
kommunindelning. Om nätet nu skulle omformas efter gränser, som ej är
adekvata för detsamma, erfordras omfattande nyanläggning av kablar,
förbindelseutrustning och automatstationsutrustning.

Vid en fullständig anpassning av riktnummerområdena till den nu
gällande kommunindelningen skulle enbart investeringskostnaden uppgå till
ca 800 Mkr (77 års prisnivå) enligt beräkningar, som framtagits av 69 års
telefontaxeutredning. Härtill kommer ökade årliga kostnader om man
frångår det optimala nätet. Dessa extra kostnader skulle oundvikligen
väsentligt påverka televerkets totala kostnader, vilket i sin tur genom höjda
telefonavgifter skulle slå igenom i abonnenternas telefonkostnader utan att
därigenom telefonservicen enligt televerkets uppfattning förbättrades.

Andra konsekvenser

En anpassning av telefonnätet till kommungränserna skulle kräva stora
omdisponeringar av riktnummer och abonnentnummer. Av landets 275
riktnummerområden skulle 61 behöva slopas dvs. inlemmas i ett angränsande
riktnummerområde. 62 nya riktnummerområden skulle behöva
skapas genom utbrytning ur befintliga riktnummerområden. Därtill kommer
att ca 1 miljon telefonabonnenter skulle bli tvingade att ändra sina
telefonnummer(riktnummer och/eller abonnentnummer). Många abonnen -

TU 1978/79:1

ter, främst sådana som använder telefonen i sin dagliga verksamhet skulle
därvid sannolikt komma att bedöma de nackdelar, som är förenade med
nummerändringen, som betydligt större än de fördelar,som erhålls genom en
anpassning av teleområdena till nu gällande kommunindelning. Krav på
skadestånd skulle sannolikt uppkomma.

Det bör också understrykas att det, i ett helautomatiserat nät, skulle bli
mycket svårbemästrat att genomföra nummerändringar av den storleksordning
det här är fråga om. Genomförandet skulle komma att ta mycket lång
tid, troligen minst 8-10 år.

Samtalstaxor

Vid utformandet av telefontaxorna kan man i viss mån - till skillnad mot
vad som var fallet vid telefonnätets utformning och uppbyggnad - ta hänsyn
till regionala och kommunala förändringar.

Kommunomläggningen har medfört att såväl kommunal som allmän
service centraliserats. De stora avstånd mellan perifera delar av kommunen
och centralorten, som härigenom har uppkommit, har ökat behovet att
använda telefon föra» nå centraliserade organ. Med gällande avståndsberoende
samtalstaxor skulle abonnenterna i de perifiera delarna av kommunerna
ha drabbats av väsentligt ökade telefonkostnader. För att tillgodose kravet på
utjämning av telefonkostnader vid samtal till centralorten har successivt från
sommaren 1972 införts taxelättnader vid samtal med centralort i egen
kommun. Denna taxereform, vilken utgör ett undantag från tidigare
tillämpade samtalstaxeregler, innebär att i kommunens perifera delar boende
inte skall debiteras efter ett kortare markeringsintervall än 3 minuter vid
samtal till centralorten. Skulle längre markeringsintervall redan gälla vid
samtal till centralorten, ändrades detta inte. Taxereformen var i stort sett
genomförd för hela landet i samband med kommunindelningens fullbordan
1974-01-01.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan således konstateras att det skulle vara förenat
med mycket höga investeringskostnader och servicemässiga olägenheter att
tillmötesgå motionärernas förslag. Enligt televerkets uppfattning skulle dessa
stora ekonomiska uppoffringar inte motsvaras av några påtagliga fördelar och
televerket avstyrker därför förslaget.

Svenska kommunförbundet (1978-04-21)

Samhällets service riktar sig huvudsakligen till invånarna inom olika
administrativa områden. Det gäller t. ex. sjukvård, barnomsorg, skolor,
taxeringsfrågor etc. Kommunsammanläggningarna under de senaste åren
har medfört nya gränser för flera kommuner, landsting och län. Televerkets
indelning i riktnummerområden, teleområden och regioner har däremot inte
anpassats till de nya gränserna. Styrelsen delar motionärens uppfattning, att
det är önskvärt att Televerkets indelning följer de administrativa gränserna
för kommuner och län.

För medborgarna i gemen är det en olägenhet om kommunen är splittrad
på olika riktnummerområden. Detta har styrelsen också tidigare framfört. I

TU 1978/79:1

yttrandet över 1969 års taxeutrednings första delbetänkande 1971 betonade
styrelsen vikten av att en enhetlig teletaxa infördes för abonnenter inom
samma kommun och framhöll att praktiska skäl talade för att indelningen i
riktnummerområden borde sammanfalla med de kommungränser som
bildades i samband med kommunindelningsreformen. I yttrandet över
taxeutredningens andra delbetänkande 1975 framfördes dessa synpunkter på
nytt.

Önskemål, dels om enhetlig teletaxa inom en kommun, dels att varje
kommun skall utgöra ett riktnummerområde, har också framförts till
Televerket i en skrivelse från förbundet i april 1977. Denna skrivelse föregicks
av en uppvaktning i ärendet tillsammans med representanter för Västerås
kommun.

Vid uppvaktningen redogjorde Televerket för de problem och kostnader
som en omläggning av riktnummerområdena skulle medföra med hänsyn till
de anläggningar och den teknik som finns i dag. Man ställde sig tveksam till
en omläggning med hänsyn till de höga kostnader som en sådan skulle
medföra. Däremot var man positiv till att pröva vårt förslag att samla alla
abonnenter inom en kommun i samma katalogdel.

F. n. arbetar Televerket med att få fram en ny typ av telefonkatalog.
Västerås teleområde är försöksområde. Västmanlands län indelas i fyra
områden med en särskild katalogdel för varje område. Telefonnummer till
olika läns- och landstingsfunktioner avses införas i samtliga katalogdelar. I
den nya katalogen skall man, enligt Televerket, samla samtliga abonnenter
inom en kommun i samma abonnentförteckning. Kommunnamnet, inte
som nu riktnummerområdets namn, kommer att stå som beteckning på
förteckningen. För de abonnenter som inte har ”huvudriktnumret” i
kommunen kommer riktnummer att stå omedelbart före abonnentnumret.
Styrelsen anser att detta är ett lovvärt initiativ, då det innebär att informationen
i telefonkatalogen anpassas till kommun- och länsgränser. Styrelsen
anser dock fortfarande att man bör sträva efter att få riktnummerområden att
sammanfalla med kommungränserna.

GOT AB 58244 Stockholm 1978