SoU 1978/79:9

Socialutskottets betänkande
1978/79:9

med anledning av motion om psykiska skador i samband med rån
Motionen

I motionen 1977/78:373 av Ivan Svanström (c) och Bengt Bengtsson (c)
hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller

1. att personer som vid bank- och postrån befaras ha utsatts för psykiska
skador erhåller riktig vård,

2. att forskningsmässiga resurser ställs till myndigheternas förfogande för
undersökning av problem i samband med rån,

3. att arbetarskyddsstyrelsen i samråd med nämnden för samhällsinformation
ges i uppdrag att informera personal och allmänhet för undvikande även
av psykiska skador i rånsituationer.

Motionärerna anför att antalet väpnade bank- och postrån på senare år ökat
kraftigt. Ytterligare åtgärder bör vidtas för att förebygga att människor
kommer till skada vid dylika rån. Bl. a. bör bank- och postpersonal liksom
allmänheten informeras bättre om hur man bör förhålla sig vid rån. De
människor som utsatts för rån bör vidare tas om hand på ett bättre sätt, varvid
särskild uppmärksamhet bör ägnas de psykiska problem som kan uppstå till
följd av chockupplevelsen. Företagshälsovården bör i fortsättningen inriktas
på att behandla också de vid rån regelmässigt uppkommande psykiska
skadorna. Anvisningar och resurser bör skapas för detta.

Arbetsmiljölagen

Arbetsmiljölagen (1977:1160) har trätt i kraft den 1 juli 1978. Enligt 2 kap.
1 § gäller bl. a. att arbetsmiljön skall vara tillfredsställande med hänsyn till
arbetets natur och den sociala och tekniska utvecklingen i samhället.
Arbetsförhållandena skall anpassas till människans förutsättningar i fysiskt
och psykiskt avseende.

Arbetsmiljölagen (AML) utgår således från en helhetsbedömning av
arbetsmiljön och av dess konsekvenser för människan i olika avseenden. I sitt
av riksdagen godkända betänkande SoU 1977/78:1 anförde utskottet härom
bl. a. följande (s. 16 ff.).

I den allmänna motiveringen i propositionen (s. 220-230) framhålls att det
är av grundläggande betydelse att AML speglar en helhetssyn på arbetsmiljön.
Väsentligt är också att i lagen slås fast att arbetsmiljön skall vara i
jämnbredd med den sociala och tekniska utvecklingen i samhället och att
kraven skall kunna skärpas i takt med att utvecklingen fortskrider. Man skall
vidare ta hänsyn till människans förutsättningar i såväl fysiskt som psykiskt
avseende. Departementschefen framhåller beträffande den psykiska sidan av

1 Riksdagen 1978/79. 12 sam!. Nr 9

SoU 1978/79:9

arbetsförhållandena att det bör lämnas stort spelrum för fortsatt utveckling
och för de fackliga organisationernas handlande. Arbetsmiljön är sålunda helt
och hållet omfattad av MBL. Frågor om arbetsmiljön i vid bemärkelse
behandlas även i annan lagstiftning, t. ex. lagen om anställningstrygghet och
lagen om vissa anställningsfrämjande åtgärder. De psykiska och sociala
faktorerna utgör enligt departementschefen inte någon avskild grupp av
arbetsmiljöfaktorer utan framkommer genom att arbetsmiljön betraktas från
psykologisk och sociologisk synpunkt. Den psykosociala aspekten sammanfaller
därför i mycket med den helhetssyn på arbetsmiljön som förordas i
propositionen. Avsikten är således att de ovan angivna bestämmelserna skall
ge underlag för allsidiga bedömningar från såväl fysiska som psykiska
aspekter. Det betonas i sammanhanget att synpunkter från de anställda blir
en självklar utgångspunkt vid en allsidig bedömning av arbetsmiljön. Till
grund för bestämmelserna ligger enligt departementschefen att arbetet i
möjligaste mån skall vara riskfritt i fysiskt och psykiskt avseende men även
ge möjlighet till engagemang, arbetsglädje och personlig utveckling.

Det hade naturligtvis i och för sig varit önskvärt om det, i överensstämmelse
med vad som framhållits vid remissbehandlingen av arbetsmiljöutredningens
betänkande, i förslaget till AML hade gjorts ytterligare preciseringar
av vilka krav som bör ställas på arbetsmiljön i psykosocialt hänseende.
Samtidigt måste det emellertid konstateras att AML är avsedd att bli en
ramlag och att liksom när det gäller andra arbetsmiljöfaktorer en precisering
av kraven måste i väsentlig utsträckning hänskjutas till tillsynsmyndigheterna.
Med hänsyn till den föreslagna konstruktionen av sanktionssystemet
innebär den omständigheten att kraven preciseras först i tillämpningsföreskrifter
inte att kraven är mindre bindande för arbetsgivaren. Utskottet vill
också framhålla att, i den mån lagreglerna får sitt materiella innehåll genom
tillämpningsföreskrifter, det är förhållandevis lätt att få till stånd en snabb
anpassning till utvecklingen, något som kan vara av särskild betydelse då det
gäller psykosociala arbetsmiljöfaktorer. Utskottet vill härvid peka på den
omfattande arbetslivsforskning som bedrivs och planeras. Det sagda innebär
inte att utskottet tror att de mest väsentliga förbättringarna av psykosociala
arbetsmiljöfaktorer kan åstadkommas genom författningsbestämmelser.
Även om - som klarläggs i propositionen (s. 223) - de psykosociala faktorerna
inte utgör någon avskild grupp av arbetsmiljöfaktorer, är det utskottets
förhoppning att det samarbete mellan parterna på arbetsplatsen som kommer
att äga rum genom MBL-förhandlingar blir av särskild betydelse för att lösa
de psykosociala arbetsmiljöproblemen. Det sagda visar enligt utskottets
mening att den vidgade syn på arbetsmiljön, som slås fast i AML, kommer att
innebära starkt ökade krav inte bara på arbetsgivarna utan även på
tillsynsmyndigheterna och de fackliga organisationerna.

Företagshälsovården

Enligt de principer som nu råder kan företagshälsovården vara inbyggd i
företagen om dessa är tillräckligt stora för att ha egen företagshälsovård. För
övriga arbetsplatser är det vanligt att företagshälsovården ordnas genom olika
former av samverkan, t. ex. genom företagshälsovårdscentraler som är
gemensamma för flera företag. Organisationsmodellerna har sin utgångspunkt
i de riktlinjer för företagshälsovård som antogs av SAF och LO år 1967.

SoU 1978/79:9

1976 träffades ett arbetsmiljöavtal mellan SAF, LO och PTK. Avtalet gav de
anställda ett väsentligt ökat inflytande över bl. a. företagshälsovården. Även
på den offentliga sektorn finns avtal som avser riktlinjer för företagshälsovården.

Företagshälsovården kan indelas i en teknisk och en medicinsk del. Man
börjar dessutom kunna urskilja en psykosocial del. Den tekniska delen består
av tekniker med yrkeshygienisk och ergonomisk utbildning och erfarenhet.
Den medicinska delen består av företagsläkare med arbetsmedicinsk utbildning.
Den medicinska delen har framförallt till uppgift att med olika metoder
följa de anställdas hälsa och välbefinnande och tidigt konstatera störningar
som kan vara tecken på riskfaktorer i arbetsmiljö eller arbetsanpassning.
Företagsläkarens uppgift är alltså inte i första hand att söka efter ohälsa hos
enskilda individer för att ingripa med behandling. Uppgiften är snarare att
genom uppföljningar av de anställdas hälsa fånga in tecken på störningar i
arbetsmiljön och via arbetarskyddsorganisationen i företaget få sådana
olägenheter eller risker avhjälpta. Företagshälsovården kan också göra
insatser när det gäller att ta hänsyn till enskilda individers behov i fråga om
arbetsmiljö och arbetsplacering.

Frågan om i vilken utsträckning företagshälsovården skall inrymma
sjukvård omfattas av direktiven för företagshälsovårdsutredningen (A
1976:01). Utredningen skall också belysa psykiska och sociala aspekter av
betydelse för företagshälsovården. 1 direktiven betonas vidare att utbyggnaden
av företagshälsovården också i fortsättningen bör ske på frivillighetens
väg och regleras genom avtal och överenskommelser mellan arbetsmarknadens
parter.

Övrigt

Från den 1 januari 1979 skall den nuvarande yrkesskadestatistiken ersättas
av ett nytt datorbaserat informationssystem för arbetsskador{prop. 1977/78:74,
SoU 1977/78:24, rskr 1977/78:147). Syftet är att förbättra underlaget för
arbetarskyddets förebyggande arbete. Systemet skall i princip omfatta alla
skador, fysiska och psykiska, som förvärvsarbetande och vissa andra grupper
ådragit sig i arbetet. Arbetarskyddsstyrelsen blir huvudman för det nya
systemet.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1977/78:373 från rikspolisstyrelsen,
arbetarskyddsstyrelsen, bankinspektionen och postverket.

Postverkets yttranden har delgivits berörda personalorganisationer, vilka
inte haft något att erinra mot innehållet. Till verkets yttrande har vidare
fogats bl. a. vissa utdrag ur verkets förvaltningsföreskrifter och säkerhetsföreskrifter.

1* Riksdagen 1978/79. 12 sami. Nr 9

SoU 1978/79:9

Skador hos personal som utsatts för rån

Rikspolisstyrelsen, bankinspektionen och postverket framhåller att
problemet redan uppmärksammats och att det finns program för hur bankoch
postpersonal som utsatts för rån skall få adekvat vård.

Rikspolisstyrelsen tar särskilt upp de tekniska skyddsåtgärdernas betydelse
för personalens känsla av trygghet och anför bl. a. följande.

Det finns risker för att kassapersonalen kan skadas eller dödas vid
rånöverfallen samt att skräckupplevelsen i samband med rånet, även utan
fysiska skador, kan ge bestående psykiska men. Den främsta målsättningen
för det rånförebyggande arbetet måste därför vara att så långt det är möjligt
skapa ett tillfredsställande skydd för personalen. Skyddet för pengarna får
därför bli ett sekundärt intresse. Denna inställning har klart markerats av
rikspolisstyrelsen. Den motiverar också den höga prioriteringen av utryckningar
på larm från penninginrättningar (trots den höga falsklarmsfrekvensen)
men kommer kanske framför allt till uttryck i styrelsens rekommendationer
om den konkreta utformningen av de tekniska skyddsåtgärderna.

För att ge kassapersonalen ett rimligt skydd mot fysiskt våld vid rån måste
diskskyddet enligt styrelsens uppfattning - baserad på erfarenheter av dels
hur dessa brott de facto utförs, dels vilka bedömningar och överväganden
man bland gärningsmännen gör inför valet av objekt - för det första vara
utformat på sådant sätt att en överhoppning är helt utesluten. Dessutom
måste också såväl själva disken som överbyggnaden ges en tillfredsställande
grad av skottsäkerhet, vilket medför att även öppningar för tal- och
kassakommunikation måste säkras. Härigenom skulle personalen kunna
känna större trygghet på sin arbetsplats såväl i det dagliga arbetet som i en
överfallssituation i vetskapen om att risken för att komma till skada på det
hela taget vore undanröjd. En sådan åtgärd torde mer än några andra insatser
vara ägnad att motverka även psykiska skador hos personalen i samband med
rån.

Arbetarskyddsstyrelsen, som inte tagit uttrycklig ställning till motionsyrkandena,
redogör för ett arbete vid verkets tillsynsavdelning, rubricerat
”Våldsfarliga arbetsmiljöer”. Syftet med detta arbete är att ta fram underlag
för styrelsens vidare agerande när det gäller de problem som de ökade
våldstendenserna i samhället innebär från arbetsmiljösynpunkt. I ett inledningsskede
studeras delar av rikspolisstyrelsens register över rapporterade
våldsbrott föra» kartlägga inom vilka områden problemen är speciellt akuta.
De preliminära resultat som hittills framkommit tyder på att problemen med
rån och rånförsök inte bara gäller post och banker. Detaljhandeln är en
mycket utsatt bransch liksom taxirörelsen. Därtill kommer de dolda
problemen med våldsövergrepp inom vårdområdet, vilka inte avspeglas i
denna typ av statistik. Avslutningsvis anför styrelsen följande.

Arbetarskyddsstyrelsen kommer i det fortsatta arbetet kring våldet som
arbetsmiljöproblem, i samråd med övriga berörda myndigheter och arbetsmarknadens
parter, att överväga olika åtgärder från arbetsmiljösynpunkt. I
dessa överväganden kommer den psykiska belastningen för personal som

SoU 1978/79:9

utsätts för våldsrisker i sitt arbete att ägnas stor uppmärksamhet. Rehabilitering
av och stöd till personer som i arbetet utsatts för rån eller andra
våldsövergrepp kommer därvid också att behandlas. 1 samband med detta
arbete kommer styrelsen att ta i beaktande vad som framförts i motion 1977/
78:373.

Bankinspektionen erinrar om att inspektionen har ansvar bl. a. för att
bankerna vidtar lämpliga säkerhetsåtgärder och om att inspektionen kan
utförda bindande föreskrifter i detta ämne. Frågor rörande vård av
råndrabbad personal ligger emellertid inte inom inspektionens omedelbara
verksamhetsområde. Såväl inspektionen som bankernas och de bankanställdas
organisationer är dock väl medvetna om de problem som de psykiska
skadorna utgör. F. n. pågår överläggningar mellan inspektionen och organisationerna,
vilka kan väntas leda till att inspektionen utfärdar riktlinjer om
ytterligare kostsamma skyddsåtgärder från bankernas sida. Överläggningarna
omfattar också åtgärder för att minska de psykiska skadorna. Organisationerna
har uttalat att man med kraft kommer att verka för att de drabbade
dels får möjlighet till omedelbar hjälp och till kontakt med läkare eller annan
lämplig person, dels får vård även i fortsättningen om så erfordras. Inom
bankernas säkerhetskommitté förbereds ett av ett antal bankläkare och
postläkare utarbetat gemensamt handlingsprogram för hjälp åt personal och
kunder som utsatts för rån.

Bankinspektionen anser därför att yrkandet 1 i motionen kommer att bli
tillgodosett i den mån så inte redan skett.

Postverket redogör för vilka åtgärder som skall vidtas för att hjälpa
postpersonal som utsatts för rån och upplyser bl. a. följande.

1 Postverkets Förvaltningsföreskrifter för postkontor (FF) anges de
åtgärder som postmästaren skall vidta för att hjälpa postanställda som utsatts
för rån. Åtgärderna, som utformades i samarbete med berörda personalorganisationer,
tillämpas fr. o. m. 1974 och innefattar erbjudande av läkarhjälp
(psykiatrisk konsultation), samtal med personalkonsulent, transport och
sällskap hem, till sjukhus eller annan plats, eventuell anpassning av
arbetsuppgifterna samt uppföljning av sjukfrånvaron under viss tid efter
rånet för bevakning av att erforderliga rehabiliteringsåtgärder vidtas. Enligt
föreskrifterna skall även annan än postanställd, t. ex. entreprenör som utför
posttransport eller kund som berörs av rån eller rånförsök vid behov hjälpas
att uppsöka läkare.

Vissa banker och Postverket har nyligen diskuterat ”Riktlinjer beträffande
handlingsprogram för personalvårdsåtgärder m. m. i samband med rån”.
Riktlinjerna gäller åtgärder omedelbart efter ett rån, åtgärder inom en vecka
efter ett rån samt en uppföljning ca 12 månader efter rånet. Riktlinjerna - som
till stor del överensstämmer med nuvarande regler i Postverket - skall
inarbetas i gällande föreskrifter och kommer att meddelas postens personal.

Efter ett rån kan berörd postpersonal kallas att delta i rättegång som vittne
eller målsägande, vilket har upplevts som påfrestande av många. För att
underlätta detta kan postanställd som skall vittna få information av
Postverkets jurister, alternativt konsultera allmänpraktiserande jurist på

SoU 1978/79:9

Postverkets bekostnad. Om den postanställde är eller bedöms kunna bli
målsägande i process skall han/hon erbjudas juridiskt biträde på Postverkets
bekostnad.

Under samtal mellan rehabiliteringsläkaren vid Postverkets hälsocentral i
Stockholm och personer som har utsatts för postrån har de rånade genomgående
framhållit att informationen varit god och utförlig när det gäller det
praktiska handlandet, utlämnandet av pengar etc. i rånsituationen. Däremot
har man ofta varit mindre väl förberedd för de reaktioner som rånet kan
förorsaka i form av dödsrädsla, chocktillstånd, handlingsförlamning eller
inadekvata reaktioner. Ibland har de psykiska reaktionerna varit onödigt
starka på grund av bristande kännedom om de sannolika riskerna att bli
skadad av rånarna under och efter rånet.

Nämnda rehabiliteringsläkare,som har specialistkompetens i psykiatri, har
vidare erfarit att när det gäller behovet av kvalificerad behandling av psykiska
skador efter postrån har det visat sig svårt att utfärda enhetliga rekommendationer
i det akuta skedet omedelbart efter rånet. Somliga känner behov av
att uppsöka en akutmottagning för att få tala med en läkare och få medicin,
men väntetiderna tillsammans med svårt sjuka patienter kan vara påfrestande
och samtalen blir korta. Andra rånoffer känner i första hand en stark
önskan att så snabbt som möjligt komma hem till familjen för att lugna
oroliga anhöriga och för att få trygghet i hemmiljön. Angeläget är att någon
har uppdraget att personligen ta hand om den rånade och att ägna den tid som
behövs åt samtal, åt att följa den rånade till sjukhus, till bostaden etc. När det
gäller den fortsatta handläggningen kan mera enhetliga rekommendationer
ges. Snarast möjligt efter det akuta råntillfället bör den rånade kontaktas av
någon representant för företagshälsovården, när det gäller Postverket
lämpligen personalkonsulenten. Om det framkommer att den rånade har
någon form av symptom förorsakade av rånupplevelsen, skall behandling
erbjudas hos läkare eller annan lämplig terapeut. Detta är angeläget för att inte
symptomen skall fixeras och medföra bestående psykisk invaliditet.

Forskning om problem i samband med rån

Rikspolisstyrelsen, bankinspektionen och postverket är samtliga positiva
till forskning på detta område. Arbetarskyddsstyrelsen har som ovan nämnts
hänvisat till ett inom verket bedrivet projekt, benämnt ”Våldsfarliga
arbetsmiljöer”.

Information till personal och allmänhet

Rikspolisstyrelsen och bankinspektionen ställer sig båda skeptiska till
värdet av en sådan informationskampanj som föreslås i yrkandet 3 i
motionen. Beträffande informationen till allmänheten framhålls att allmänheten
bara i begränsad omfattning berörs av rånen, bl. a. därför att rånen ofta
förövas då det inte finns några kunder i lokalerna. Informationen till
personalen om hur den skall förhålla sig vid rån anses i stort sett
tillfredsställande.

Postverket redogör för den information som f. n. lämnas till postpersonalen
och anför.

Soll 1978/79:9

En av Poststyrelsen i januari 1971 tillsatt säkerhetsgrupp, i vilken ingick
representanter - utom från verkssidan - från personalorganisationerna i
Postverket och från Rikspolisstyrelsen och Televerket, hade i uppdrag att
kartlägga säkerhetsriskerna vid postanstalterna, särskilt inom kassaområdet,
och se över dithörande allmänna och lokala säkerhetsföreskrifter. Gruppen
tog som sin forsta uppgift att utarbeta ”Säkerhetsföreskrifter för postpersonal”,
som numera finns i en broschyr ”gör säkerheten till en vana”. På förslag
av säkerhetsgruppen utgavs också särskilda säkerhetsföreskrifter för kassapersonal,
för transportpersonal och för lantbrevbärare. Huvudregeln i alla
dessa säkerhetsföreskrifter är att postpersonalen inte får företa sig något som
kan ge en rånare anledning att gripa till våld (”Gör som rånaren säger”). Detta
framhävs också i alla andra sammanhang där säkerhetsfrågorna behandlas,
t. ex. i utbildning, vid introduktion av ny personal och i fyra stillfilmer, som
behandlar säkerhetsfrågorna. Man kan sammanfattningsvis säga, att både
den skriftliga och den muntliga informationen till postpersonalen är mycket
fyllig och att reglerna för hur personalen skall uppträda vid rån är klara och
entydiga. Det finns heller under senare år inte något enda exempel på att de
som har utsatts för rån har handlat i strid mot säkerhetsföreskrifterna. Någon
ytterligare information till postpersonalen i berörda avseende anses därför
inte f. n. erforderlig.

Postverket anser vidare att den ytterligare personalinformation som kan bli
erforderlig bör handhas av postverket och avstyrker därför motionsyrkandet
3, såvitt avser verkets personal.

Utskottet

Motionärerna fäster uppmärksamheten på det faktum att rån och rånförsök
i banker och postkontor inte endast innebären fara för rånoffrens personliga
säkerhet utan även för deras psykiska hälsa. Framför allt gäller detta den
anställda personalen.

Till skillnad från kunder som tillfälligtvis råkar vistas i en bank- eller
postlokal när ett rån inträffar måste personalen vara beredd på att händelsen
kan komma att upprepas. Utskottet delar uppfattningen att det kan inge stark
oro och innebära psykiska påfrestningar för den som utsätts för ett rånförsök
att i sin fortsatta verksamhet behöva vara beredd på ett upprepande av
händelsen. En första förutsättning för att en sådan oro skall kunna motverkas
är givetvis att säkerhetsåtgärderna är så effektiva att personalen inte löper
större risk att komma till skada vid ett rån. Därutöver bör emellertid, såsom
framhållits i motionen, erforderlig vård beredas dem som ändå besväras av
psykiska symptom som följd av rånupplevelse. Remissvaren utvisar emellertid
att bank- och postpersonal redan erbjuds den vård och hjälp som kan
behövas i en sådan situation. Vad gäller personalen får därför motionen anses
tillgodosedd i motsvarande del (yrkandet 1 delvis).

Det förekommer naturligtvis även fall där omständigheterna vid ett bankeller
postrån är sådana att bank- eller postkunder som råkar uppehålla sig i
lokalen då rånet inträffar behöver särskild hjälp med att bearbeta den
skrämmande upplevelsen för att de därigenom skall kunna undgå att få

SoU 1978/79:9

kvarstående psykiska symptom. Situationen skiljer sig emellertid inte från
andra fall av slumpartat inträffande chockupplevelser. Det ankommer i forsta
hand på den allmänna sjukvården att behandla dylika psykiska tillstånd,
oavsett vad som orsakat symptomen. Utskottet anser således att motionen
inte heller i denna del påkallar någon riksdagens åtgärd (yrkandet 1
delvis).

I motionen föreslås vidare att forskningsresurser skall ställas till förfogande
för undersökning av hithörande problem (yrkandet 2), ett förslag som
mottagits positivt av samtliga remissinstanser. Även utskottet anser att det
vore av stort värde att få dessa frågor bättre belysta, särskilt med hänsyn till
det allvarliga hot mot bank- och postpersonalens arbetsmiljö som rånen
innebär. Samtidigt vill emellertid utskottet erinra om att problemet inte
endast rör post och banker. Även bland andra yrken finns sådana där
arbetstagarna löper särskild risk att utsättas för rån eller rånförsök. Andra
våldsbrott än rån kan också riktas mot personalen och allvarligt försämra
deras arbetsmiljö. Den psykiska påfrestning som det innebär att i det dagliga
arbetet känna sig hotad till sin personliga säkerhet är ett problem som gäller
många arbetstagare med vitt skilda uppgifter. Enligt utskottets mening kan
man därför inte underlåta att anlägga ett vidare synsätt på våldet som
arbetsmiljöproblem. Utskottet hälsar därför med tillfredsställelse att arbetarskyddsstyrelsen
inlett en sådan mera övergripande kartläggning av
våldsfarliga arbetsmiljöer. Utskottet förutsätter att arbetarskyddsstyrelsen
kommer att ta de initiativ till särskilda undersökningar som det fortsatta
arbetet kan ge anledning till. Motionsyrkandet bör därför inte föranleda
någon riksdagens åtgärd (yrkandet 2).

Motionärerna föreslår slutligen en bred information, riktad till såväl bankoch
postpersonal som till allmänheten, i syfte att förebygga psykiska skador
vid rån (yrkandet 3). Förslaget har ifrågasatts av remissinstanserna, som bl. a.
framhållit att informationen till personalen redan är tillfredsställande och att
allmänheten bara i begränsad omfattning berörs av bank- och postrånen,
eftersom dessa ofta förövas när det inte finns några kunder i lokalerna.

Även utskottet ställer sig tveksamt till värdet av en särskild information av
det slag som motionärerna förordar. Ingenting tyder på att informationen till
personalen i säkerhetsfrågorna skulle vara oklar eller otillräcklig. Den
ytterligare personalinformation som kan behövas - t. ex. allmän information
om chockreaktioner och liknande - bör enligt utskottets mening i första hand
utformas av arbetsgivare och personalorganisationer i samråd. Vad gäller
information till allmänheten konstaterar utskottet att det bara är ett mindre
antal människor som berörs och att en sådan allmän information som
motionärerna förespråkar sannolikt skulle ge ett förhållandevis ringa utbyte.
Utskottet kan därför inte heller förorda att riksdagen tar ett särskilt initiativ i
denna del. Motionsyrkandet avstyrks således.

SoU 1978/79:9

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1977/78:373.

Stockholm den 10 oktober 1978

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: Göran Karlsson (s), Gabriel Romanus(fp), Erik Larsson (c), John
Johnsson (s), Ivar Nordberg (s), Kjell Nilsson (s), Britt Wigenfeldt (c), SvenGösta
Signell (s), Kersti Swartz (fp), Ulla Tillander (c), Stig Alftin (s), Gunnar
Biörck i Värmdö (m), Lena Öhrsvik (s), Arne Magnusson (c) och Blenda
Littmarck (m).

GOTAB 58487 Stockholm 1978