SoU 1978/79:6

Socialutskottets betänkande
1978/79:6

med anledning av motioner om utbyggnad av reumatikervården
Motionerna

I motionen 1977/78:334 av Eva Winther (fp) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen anhåller att regionsjukvårdsutredningen i
samband med den planering som pågår får i uppdrag att lägga fram förslag om
ökat antal vårdplatser för barnreumatiker med placering vid regionsjukhuset i
Umeå,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förbättrad grundutbildning
och vidareutbildning för läkare i reumatologi.

1 motionen 1977/78:370 av Lars-Åke Larsson m. fl. (s) Hemställs att
riksdagen anhåller hos regeringen att denna utreder behovet av åtgärder för
att snabbt öka tillgången på reumatologer, ortopeder, handkirurger, sjukgymnaster
och annan för reumatikervården nödvändig personal och för riksdagen
framlägger förslag till åtgärder.

1 motionen 1977/78:1696 av Maj Pehrsson m. fl. (c) hemställs att riksdagen
uttalar att en snabb ökning av antalet FV-block i reumatologi är angelägen.

I motiveringarna till motionsyrkandena framhålls det att ledgångsreumatismen
är en av de mest utbredda folksjukdomarna. Uppgifter lämnas om
sjukdomens utbredning. Sålunda anges det bl. a. att antalet personer med
förslitningssjukdomar i lederna beräknas uppgå till mellan 600 000 och
700 000 och att antalet personer som lider av ledgångsreumatism utgör ca
250 000, av vilka 50 000 är invalidiserade och över 30000 i behov av
sjukhusvård. Antalet reumatiskt sjuka barn anges vara ca 2 000. Man räknar,
sägs det, med 6-8 fall av reumatism hos barn per 100 000 invånare.
Undersökningar visar, sägs det vidare, att ca 150 nya fall av kronisk
ledgångsreumatism hos barn tillkommer per år.

1 motionen 1977/78:334 påpekas det bl. a. att det finns en enda specialklinik
för vård av barnreumatiker, nämligen vid regionsjukhuset Lunds
lasarett. Motionären anför bl. a. att en tidig upptäckt av ledgångsreumatism
hos barn är en förutsättning för tillfrisknande och att därför en förbättrad och
utökad läkarutbildning i reumatologi behövs. Motionären anför vidare bl. a.
att f. n. skillnaderna är stora i landet mellan utbildningsorterna i vad gäller
både litteraturoch praktikutbildning. Motionären understryker att utbildning
i reumatologi, teoretisk och praktisk, bör vara obligatorisk för alla medicine
studerande.

1 Riksdagen 1978/79. 12 sami. Nr 6

SoU 1978/79:6

I motionen 1977/78:370 framhålls att samhällets vårdresurser. för
reumatiker i dag är helt otillräckliga och att bristerna främst består i att det
inom de olika personalkategorier som krävs för en adekvat reumatikervård
saknas utbildad personal. Motionärerna framhåller att vi måste öka tillgången
på reumatologer, ortopeder, handkirurger, sjukgymnaster och annan
personal inom reumatikervården så att reumatologin i en nära framtid kan
föras ut även till länssjukhus och länsdelssjukhus.

I motionen 1977/78:1696 anförs bl. a. att det den 1 januari 1978 inom den
offentliga sjukvården fanns 51 tjänster inrättade för specialister i reumatologi
men att flera av de befintliga tjänsterna varit vakanta eller besatta med
vikarier som inte är special istkompetenta. Motionärerna anför vidare bl. a. att
det senast fastställda läkarfördelningsprogrammet (LP 82) syftar till att det år
1985 skall finnas ca 100 läkare med specialistkompetens i reumatologi.
Motionärerna framhåller emellertid att med en snabb ökning av antalet
blockförordnanden för fortsatt vidareutbildning (FV-block) i reumatologi det
är möjligt - med hänsyn till ökad utbildningskapacitet på nyinrättade
regionkliniker - att få 150 färdiga specialister till år 1985. Detta skulle enligt
motionärerna medföra att man kunde etablera kliniker på samtliga utbildnings-
och regionsjukhus samt enheter för reumatologisk specialistvård vid
samtliga länssjukhus.

För att bredda beslutsunderlaget inför behandlingen av motionerna
anordnade utskottet den 25 april i år ett sammanträde med företrädare för
socialstyrelsen, Landstingsförbundet, Svenska läkaresällskapet och Riksförbundet
mot reumatism, varvid frågor om reumatologisk vård belystes genom
föredragningar och utfrågningar. Inför sammanträdet inkom från nämnda
myndighet och organisationer samt från Svensk reumatologisk förening
promemorior rörande frågor om reumatologisk vård.

Vissa bakgrundsuppgifter

Utskottet har i det av riksdagen i slutet av april i år behandlade betänkandet
SoU 1977/78:27 redovisat uppgifter om sjukvårdsorganisationen, sjukvårdsplaneringen
och läkarutbildningen samt om utredningar som behandlar
frågor inom dessa områden. Utskottet får hänvisa till de sålunda lämnade
uppgifterna som bakgrundsinformation till den följande framställningen. I
betänkandet SoU 1973:11 har utskottet lämnat en närmare redogörelse för
vårdorganisationen m. m. för reumatologi.

Socialstyrelsens råd och anvisningar om planeringen av reumatologisk vård

Socialstyrelsen utfärdade i februari år 1970 Råd och anvisningar nr 7 om
planeringen av reumatologisk vård. Socialstyrelsen anger däri att styrelsen

SoU 1978/79:6

anser att vid samtliga regionsjukhus speciella reumatologiska kliniker bör
inrättas, att behovet av reumatologisk specialkunskap på länsplanet bör
tillgodoses inom invärtesmedicinska klinikens ram, att den öppna vården för
reumatiskt sjuka bör utbyggas, att de av Riksföreningen mot reumatism
drivna reumatikersjukhusens (i Spenshult, Strängnäs och Östersund) funktion
bör utredas samt att forskningsresurserna i reumatologi vid universitetssjukhusen
bör förstärkas. Från kliniker vid regionsjukhusen skall information
om forskningsresultat och behandlingsprinciper spridas inom regionen.
Klinikerna skall också ha till uppgift att medverka i vidareutbildningen
av läkare inom specialiteten reumatologi samt bedriva forskning.

Socialstyrelsens principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet

Hos socialstyrelsen pågår sedan början av 1970-talet ett utredningsarbete
om vårdstrukturen inom sjukvården. Inom ramen för detta utredningsarbete
beslutade socialstyrelsen i september 1975 redovisa ett principprogram för
hälso- och sjukvården inför 1980-talet (Socialstyrelsen anser 1976:1), vilket är
avsett att utgöra ett underlag för det fortsatta arbetet med sjukvårdsplanering
hos sjukvårdshuvudmännen och hos de centrala instanserna. I principprogrammet
rekommenderas att hälso- och sjukvården byggs upp på tre
huvudelement, nämligen primärvård, länssjukvård och regionsjukvård.
Primärvården, som primärt skall svara för hälsotillståndet hos befolkningen
inom ett givet betjäningsområde och som skall tillhandahållas i första hand
vid vårdcentraler och sjukhem, avses omfatta den övervägande delen av alla
besök på läkarmottagning, all hemsjukvård och huvuddelen av all långtidssjukvård.
Länssjukvården skall svara för vården av patienter med sjukdomstillstånd,
som kräver tillgång till personella och tekniska resurser, vilka av
olika skäl måste koncentreras till ett eller ett fåtal sjukhus inom varje
sjukvårdsområde. Länssjukvården skall bedrivas vid länssjukhus (motvarande
nuvarande centrallasarett) och i viss utsträckning vid länsdelssjukhus
(motsvarande nuvarande normallasarett). Regionsjukvården (vid regionsjukhus)
skall ansvara för det fåtal patienter som erbjuder speciellt svårbemästrade
problem och kräver samverkan mellan ett antal högt utbildade
specialister samt eventuellt också särskild utrustning, som är dyrbar eller
svårskött.

I principprogrammet för hälso-och sjukvården inför 1980-talet anförs bl. a.
att om det inom primärvården finns tillräckligt många allmänläkare med god
internmedicinsk utbildning behovet av internmedicinska specialistläkare i
primärvården blir litet. Det anges emellertid att vid större vårdcentraler det
dock sannolikt behövs sådana specialistläkare, antingen i form av heltidsarbetande
distriktsläkare eller genom att specialistläkare från länssjukvården
tjänstgör vissa dagar på vårdcentralerna.

Inom länssjukvårdens somatiska korttidsvård förutsätts specialiteten
reumatologi kunna bli företrädd.

1* Riksdagen 1978/79. 12 sami. Nr 6

SoU 1978/79:6

Utbildningen av reumatologer m. m.

1 grundutbildningen av läkare ingår reumatologi som ett kortare avsnitt
inom ämnet medicin och omfattar utbildning från någon dag till ett par
veckor beroende på utbildningsort.

I fråga om läkarnas allmäntjänstgöring gäller intill utgången av år 1979 att
högst två månader av tjänstgöringen inom medicin om sex månader får
fullgöras inom t. ex reumatologi samt att högst tre månader av tjänstgöringen
inom allmänläkarvård om sex månader får fullgöras inom valfri specialitet,
t. ex. reumatologi.

Den fortsatta vidareutbildningen till allmänläkarkompetens - vari bl. a.
ingår tjänstgöring om ett år och sex månader inom specialiteten allmän
internmedicin - omfattar bl. a. nio månaders tjänstgöring inom allmänläkarvård
eller valfri specialitet, t. ex. reumatologi.

Huvudutbildningen för förvärvande av specialistkompetens i reumatologi
skall omfatta två års tjänstgöring inom specialiteten samt två års tjänstgöring
inom allmän internmedicin, av vilken tid högst ett halvt år får bytas ut mot
tjänstgöring inom långvårdsmedicin. Sidioutbildningen skall omfatta ett
halvt års tjänstgöring inom ortopedisk kirurgi eller medicinsk rehabilitering.

Tjänstgöring inom reumatologi är inte föreskriven som del av huvudutbildningen
för annan specialitet. Däremot kan beträffande specialiteterna
allmän internmedicin och klinisk bakteriologi viss del av huvudutbildningen
bytas ut mot tjänstgöring inom reumatologi.

1 fråga om vissa specialiteter utanför gruppen invärtes sjukdomar får
sidoutbildningen ske inom specialitet tillhörande gruppen invärtes sjukdomar,
dvs. bl. a. inom reumatologi.

Tjänster för specialister i reumatologi m. m.

Läkartjänster hos sjukvårdshuvudmännen får inte inrättas utan socialstyrelsens
medgivande. Inrättandet av underläkartjänster för läkare under
allmänläkar- eller specialistutbildning samt tjänster för läkare med sådan
utbildning (tjänster som avdelningsläkare och högre tjänster) skall ske på
grundval av för riket upprättade läkarfördelningsprogram, som upprättas av
socialstyrelsen och fastställs av socialdepartementets sjukvårdsdelegation.
Gällande läkarfördelningsprogram (LP 82) fastställdes av socialdepartementets
sjukvårdsdelegation i december 1977 och avser åren 1979-1982. Socialstyrelsen
har utarbetat LP 82 efter samråd med universitets- och högskoleämbetet
(UHÄ), Landstingsförbundet och Sveriges läkarförbund.

Antalet av socialstyrelsen medgivna tjänster för specialister i reumatologi
uppgick år 1973 till 17 men har därefter ökat så att antalet nummer uppgår till
51.

I LP 82 har - liksom i tidigare läkarfördelningsprogram - gjorts vissa

SoU 1978/79:6

översiktliga bedömningar om den lämpliga fördelningen av den beräknade
tillgången på vidareutbildade läkare år 1985. Härvid har antalet läkare i
reumatologi beräknats till 100 år 1985. Inom specialiteterna ortopedisk kirurgi
och handkirurgi har antalet läkare år 1985 beräknats till 500 respektive 40.

Tidigare riksdagsbehandling m. m.

Senast i fjol togs frågor om utbyggnad av den reumatologiska vården upp i
motioner. Motionerna syftade i huvudsak till att en förnyad översyn av
reumatikervårdens organisation skulle ske, att fler vårdplatser för barnreumatiker
skulle inrättas, att utbildningen av reumatologspecialister skulle ökas
och att även andra läkare än reumatologer skulle erhålla utbildning i
reumatologi. På förslag av socialutskottet i betänkandet SoU 1976/77:24
avslog riksdagen motionerna. Utskottet ansåg med hänsyn till följande
uttalanden av utskottet att motionerna inte påkallade någon åtgärd från
riksdagens sida. Utskottet anförde.

Reumatologins vårdområde, som tidigare huvudsakligen avsåg inflammatoriska
ledsjukdomar, har under senare år vidgats till att omfatta
sjukdomar i rörelseorganen i vid bemärkelse. Från denna utgångspunkt
uppskattas numera antalet reumatikerfall i vårt land till närmare en miljon.
Även om reumatikerfallen i stor utsträckning behandlas av allmänläkare och
internmedicinare, harfrågan om en utbyggnad av specialistvården i reumatologi
uppmärksammats. Socialstyrelsen har sålunda i sitt principprogram för
hälso- och sjukvården inför 1980-talet förutsatt att reumatologin skall bli
företrädd inom länssjukvården och att medverkan av reumatologspecialist
kan bli aktuell inom primärvården vid större vårdcentraler. Socialstyrelsen
har vidare - i anslutning till arbetet med läkarfördelningsprogram - beräknat
att efterfrågan på specialister i reumatologi, uttryckt i antal årsarbetande
läkare, år 1985 kommer att avse 80 läkare. Detta innebär ett behov av
ytterligare ett 50-tal specialister utöver de ca 45 som för närvarande finns. Det
kan här nämnas att Riksförbundet mot reumatism uppskattat minimibehovet
av reumatologer till ca 150. Socialstyrelsens råd och anvisningar av år
1970 för planeringen av reumatologisk vård - i vilka man utgick från att
reumatologin inte skulle vara företrädd som specialitet på länsnivå- framstår
mot bakgrund av det anförda som otillräckliga som riktlinjer för vårdområdets
utveckling och bör enligt utskottets mening göras till föremål för en
översyn.

Frågor om det medicinska innehållet inom reumatologin inom regionsjukvården
behandlas för närvarande av regionsjukvårdsutredningen, som har i
uppdrag att utreda frågor om regionsjukvårdens organisation m. m. Utredningens
överväganden om reumatologin bör enligt utskottets mening
avvaktas och få utgöra underlag för arbetet med nya riktlinjer för utbyggnad
av den reumatologiska vården på alla nivåer inom sjukvården.

Med hänsyn till att regionsjukvårdsutredningen beräknas slutföra sitt
utredningsarbete under innevarande år och då enligt vad utskottet inhämtat
socialstyrelsen i sin verksamhetsplanering för budgetåret 1977/78 överväger
att ta upp frågan om en översyn av den reumatologiska vården, torde det inte
vara erforderligt att riksdagen tar något initiativ beträffande en ny planering
för vårdområdet. Utskottet förutsätter att man i det översynsarbete, som i

SoU 1978/79:6

enlighet med det anförda kan förutses, kommer att ta upp bl. a. frågorna om
hur rekrytering av specialistläkare till reumatologin skall stimuleras och om
hur utbildning i reumatologi skall möjliggöras för andra läkarkategorier, som
kommer i kontakt med reumatiskt sjuka patienter.

Statsrådet Troedsson besvarade den 12 december 1977 en fråga (1977/
78:186) om vilka åtgärder som övervägs och vilka initiativ som regeringen
avser att ta för att reumatikervården skall tillföras erforderliga resurser.

I svaret på frågan anförde statsrådet Troedsson följande (prot. 1977/78:46 s.
94 och 95).

Enligt 3 § sjukvårdslagen (1962:242) är landstingskommunerna och de
kommuner som inte tillhör någon landstingskommun huvudmän för
sjukvården.

1 socialstyrelsens råd och anvisningar för planeringen av reumatologisk
vård-som gavs ut år 1970- rekommenderas att reumatologiska kliniker skall
finnas vid regionsjukhusen. I socialstyrelsens principprogram för hälso- och
sjukvården inför 1980-talet (Socialstyrelsen anser 1976:1) förutsätts att
specialister i reumatologi skall finnas även inom länssjukvården. Inom den
öppna distriktssjukvården anser man att allmänläkare och internmedicinare
skall svara för reumatikervården. Enligt vad jag har inhämtat planerar
socialstyrelsen att under år 1978 börja utarbeta ett principprogram för vården
av rörelseorganens sjukdomar. Med utgångspunkt i patienternas totala behov
av insatser från samhällets sida kommer programmet att behandla reumatikervårdens
innehåll och organisation, samarbete mellan socialvård och
sjukvård m. m. Jag vill också erinra om att den högspecialiserade reumatikervården,
som också inbegriper barnreumatologin, omfattas av regionsjukvårdsutredningens
uppdrag.

Antalet tjänster för specialister i reumatologi har ökat betydligt under de
senaste två åren, nämligen från 32 tjänster år 1975 till 45 tjänster år 1977.1 det
förslag till läkarfördelningsprogram som socialstyrelsen i samråd med bl. a.
Landstingsförbundet och Sveriges läkarförbund nyligen har lagt fram räknar
styrelsen med 100 helårsarbetande specialister i reumatologi år 1985.
Socialdepartementets sjukvårdsdelegation, som har att ta ställning till
socialstyrelsens förslag till läkarfördelningsprogram, har vid sitt sammanträde
i förra veckan godkänt socialstyrelsens förslag.

Flera landsting har inrättat eller håller på att inrätta speciella reumatikeravdelningar
inom länssjukvården, ofta som en del av en medicinsk
storklinik.

Universitets- och högskoleämbetet har i sin anslagsframställning för
budgetåret 1978/79 föreslagit att en professur i reumatologi inrättas vid
universitetet i Göteborg den 1 juli 1978. Regeringen avseratt behandla detta
förslag i den kommande budgetpropositionen.

Jag kan här också nämna att jag har tagit upp diskussioner med
Riksförbundet mot reumatism och företrädare för reumatologin om vårdsituationen
för reumatiker och vad som kan göras för att förbättra den.

Det är min förhoppning att de åtgärder som jag här har nämnt skall leda till
bättre vårdmöjligheter för de reumatiskt sjuka.

Utbildningsministern statsrådet Wikström besvarade den 7 mars i år en
fråga (1977/78:308) om han var beredd att genom ändring av utbildningsplaner
eller på annat sätt verka för en utökad utbildning i reumatologi för de

SoU 1978/79:6

personalkategorier, inom och i anknytning till sjukvården, som i sin
verksamhet behandlar reumatiker. I den inledande förklaringen till frågan
anfördes bl. a. att undervisningen i reumatologi i dag är eftersatt på
vårdyrkesskolorna och att en upprustning av kunskaperna i behandlingen av
reumatiska symptom är nödvändig hos såväl sjukvårdspersonal som sjukgymnaster,
arbetsterapeuter och kuratorer. Utbildningsministern anförde
bl. a. följande (prot. 1977/78:89 s. 159-161).

Enligt den högskoleförordning som gäller sedan den 1 juli 1977 fastställs
utbildningsplaner för allmänna utbildningslinjer av de ansvariga ämbetsverken,
dvs. i de fall som här är aktuella av universitets- och högskoleämbetet
eller av skolöverstyrelsen och ämbetet i samråd. Innan utbildningsplanerna
fastställs skall linjenämnderna för resp. utbildningslinje beredas tillfälle att
lämna sina synpunkter.

Kursplanerna för de kurser som ingår i en utbildningslinje fastställs av
linjenämnden. 1 linjenämnden ingår - förutom representanter för de lärare
m. fl. som undervisar inom nämndens område samt för de anställda och för
de studerande - också företrädare för yrkeslivet med anknytning till
nämndens verksamhetsområde.

Det ankommer alltså i första hand på dessa organ att bevaka att de
reumatikersjukas problem, liksom problemen inom andra viktiga områden,
på ett rättvisande sätt beaktas i undervisningen.

Herr talman! Utöver det jag sade i mitt skriftliga svar vill jag gärna nämna
att när det gäller läkarutbildningen fastställer socialdepartementets
sjukvårdsdelegation varje år s. k. block för läkarnas fortsatta vidareutbildning.
De senaste åren har delegationen prioriterat reumatologin vid fördelning
av block för specialitetsutbildning.

Antalet tjänster för specialister i reumatologi har ökat betydligt under de
senaste två åren, nämligen från 32 tjänster år 1975 till 45 tjänster år 1977.1 det
av sjukvårdsdelegationen fastställda läkarfördelningsprogrammet räknar
man med att det skall finnas 100 helårsarbetande specialister i reumatologi år
1985.

Denna utökning av antalet läkartjänster kommer naturligtvis även att
underlätta utbildning och handledning av övriga personalkategorier.

I den av riksdagen den 31 mars i år beslutade medelsanvisningen under
anslaget Karolinska sjukhuset: Avlöningar till läkare för budgetåret 1978/79
(prop. 1977/78:100, bil. 8 s. 132-139, SoU 1977/78:25 s. 36, rskr 1977/78:188)
har beräknats medel för ett utbyte av en avdelningsläkartjänst mot tjänst som
biträdande överläkare för ledning av barnreumatisk vård som skall anordnas
vid den reumatologiska kliniken vid karolinska sjukhuset.

Vissa utredningar

Universitets- och högskoleämbetet planerar en översyn av grundutbildningen
av läkare, varvid avsikten är att översynsarbetet skall påbörjas under
hösten 1978.

Soll 1978/79:6

Nämnden för läkares vidareutbildning har satt i gång en översyn av
bestämmelserna för allmänläkarkompetens och specialistkompetens. Enligt
direktiven för översynsarbetet skall man bl. a. överväga frågan om att skapa
större sammanhållna block av specialiteter på en första differentieringsnivå
efter läkarnas allmäntjänstgöring, varefter skulle kunna följa en mera
långtgående specialisering. Under översynsarbetet skall man bl. a. även
överväga frågan om en förlängning av allmänläkarutbildningen till i nivå med
utbildningen för specialistkompetens.

År 1974 tillkallades med stöd av ett bemyndigande av regeringen
regionsjukvårdsutredningen (S 1974:07) för att utreda regionsjukvårdens
organisation m. m. Utredningen behandlar frågor om regionsjukvårdens
innehåll och verksamhetsformer, om regionindelningen samt om samverkan
inom och mellan sjukvårdsregionerna m. m. Utredningen beräknas slutföra
sitt arbete under innevarande år. Inom ramen för regionsjukvårdsutredningens
arbete har studier bl. a. gjorts av verksamhetsområdena reumatologi,
handkirurgi, ortopedisk kirurgi och allmän internmedicin.

Inom socialstyrelsen förbereds ett utredningsarbete som skall omfatta
planering ar såväl medicinsk som social synpunkt av vårdsektorn rörelseorganens
sjukdomar och som skall syfta till ett s. k. sektorprogram för denna
vårdsektor. Under utredningsarbetet skall man analysera och ge förslag bl. a.
till organisation och avgränsning av samt samverkan mellan regionsjukvård,
länssjukvård och primärvård ävensom behandla frågor om behovet av
medicinska och sociala åtgärder över huvud taget inom verksamhetsområdet.
Vidare skall man bl. a. redovisa behovet av medicinska och tekniska
hjälpmedel samt utbildning av personal, varvid bl. a. behovet av förändringar
inom grund-, vidare- och fortbildningen för sjukvårdspersonal skall anges.
Avsikten är att utredningsarbetet skall kunna bedrivas så att en slutlig
redovisning för detsamma kan föreligga vid årsskiftet 1979/80.

Utskottet

Med reumatiska sjukdomar (reumatologi) avsågs tidigare i huvudsak
inflammatoriska ledsjukdomar (reumatoida artriter). Reumatoid artrit är en
kronisk, fortskridande sjukdom, som ofta angriper flera olika leder, särskilt
knäleder, handleder och hand, höftleder, armbågsleder och tår. Det beräknas
att ungefär 80 000 personer i vårt land lider av mera allvarlig reumatoid artrit.
Under senare år har reumatologins vårdområde vidgats till att omfatta
sjukdomar i rörelseorganen i en vidare bemärkelse. Bland de reumatiska
sjukdomarna i denna vidare bemärkelse dominerar - förutom reumatoid
artrit - ryggsjukdom och artros. Närmare 8096 av befolkningen i Sverige
drabbas någon gång av ryggont, därvid det i de allra flesta fallen är landryggen
som ger besvär. Ryggbesvär leder ofta till sjukskrivning, så ofta att ryggbesvär
är den vanligaste sjukskrivningsdiagnosen med 1096 av samtliga försäkrings -

SoU 1978/79:6

fall. I sådana fall där man finner en bestämd anledning till smärtor i
landryggen kan man vanligen ge rationell behandling. I de flesta fall är
emellertid kunskaperna om det aktuella tillståndets orsaker ytterst begränsade
och behandlingen inriktas då mot symtomen smärta, stelhet och svaghet
i ryggen. Med artros menas kronisk, definitiv förstöring av ledbrosk. Artros
kan uppkomma som en effekt av inflammatoriska, mekaniska eller andra
faktorer, som kan verka på en eller flera av ledens komponenter. Artros - för
vilken sjukdom även uttrycken nötningsreumatism och förslitningssjukdom
används - utgör således slutstadier av ledsjukdomar och skador. Först under
det senaste decenniet har verkligt effektiva metoder för behandling av artros
utvecklats. Nu kan man ersätta skadade ledkomponenter genom att operera
in proteser av plast och metall.

De två medicinska specialiteter som omfattar de reumatiska sjukdomarna i
vidsträckt bemärkelse är reumatologi, som är en s. k. subspecialitet inom det
medicinska verksamhetsområdet invärtes sjukdomar, samt ortopedisk
kirurgi, som är en s. k. subspecialitet inom det medicinska verksamhetsområdet
kirurgiska sjukdomar. Reumatologerna inriktar väsentligen sin verksamhet
mot reumatoida artriter, de ortopediska kirurgerna (ortopederna) mot
olycksfall, ryggsjukdomar, artroser och medfödda sjukdomar i rörelseorganen.

Enligt råd och anvisningar för planeringen av reumatologisk vård som
socialstyrelsen utfärdade år 1970 skulle reumatologiska kliniker finnas vid
regionsjukhusen medan behovet av reumatologisk sakkunskap på länsplanet
skulle tillgodoses inom invärtesmedicinska klinikens ram. 1 nämnda
råd och anvisningar behandlades endast frågor om vård för de inflammatoriska
reumatiska sjukdomarna.

I tre under förra riksmötet väckta motioner har frågor om utbyggnaden av
den reumatologiska vården tagits upp. I motionen 1977/78:334 av Eva
Winther (fp) - däri främst behovet av vård för reumatoida artriter hos barn
uppmärksammats - begärs att den år 1974 tillkallade regionsjukvårdsutredningen
(S 1974:07), vilken skall utreda regionsjukvårdens organisation m. m.,
skall få i uppdrag att lägga fram förslag om ökat antal vårdplatser för
barnreumatiker med placering vid regionsjukhuset i Umeå samt att riksdagen
hos regeringen skall begära förslag till förbättrad grundutbildning och
vidareutbildning för läkare i reumatologi. Motionären påpekar bl. a. att det
f. n. finns en enda specialenhet i vårt land för barnreumatiker, nämligen i
Lund. Denna enhet har 18 vårdplatser. Motionären påpekar vidare bl. a. att en
tidig upptäckt av ledgångsreumatism hos barn är en förutsättning för
tillfrisknande, varför det behövs en förbättrad och utökad utbildning i
reumatologi i läkarutbildningen. I motionen 1977/78:370 av Lars-Åke
Larsson m. fl. (s) uppmärksammas behovet av ökade personalresurser för
vård av reumatiska sjukdomar i mera vidsträckt bemärkelse. Motionärerna
framhåller att samhällets vårdresurser är helt otillräckliga för reumatikerna
och att bristerna främst består i att det inom de olika personalkategorier, som

SoU 1978/79:6

krävs för en adekvat reumatikervård, saknas utbildad personal. Motionärerna
begär att en utredning skall ske om behovet av åtgärder för att snabbt öka
tillgången på reumatologer, ortopeder, handkirurger, sjukgymnaster och
annan för reumatikervården nödvändig personal och att förslag till åtgärder
skall framläggas för riksdagen. I motionen 1977/78:1696 av Maj Pehrsson
m. fl. (c) begärs att riksdagen skall uttala att en snabb ökning av antalet s. k.
blockförordnanden för läkare som vill genomgå fortsatt vidareutbildning till
reumatologspecialister är angelägen. Motionärerna framhåller bl. a. att det
med en snabb ökning av antalet sådana blockförordnanden är möjligt att få
150 specialister i reumatologi till år 1985, vilket skulle medföra att man skulle
kunna etablera reumatologiska kliniker på samtliga utbildnings- och regionsjukhus
samt enheter för reumatologisk specialistvård vid samtliga länssjukhus.

Bl. a. mot bakgrund av den vidgning av reumatologins vårdområde som
skett framhöll utskottet vid behandlingen i fjol av motioner om utbyggnad av
den reumatologiska vården (SoU 1976/77:24) att socialstyrelsens råd och
anvisningar av år 1970 för planeringen av reumatologisk vård framstod som
otillräckliga som riktlinjer för vårdområdets utveckling och att nämnda råd
och anvisningar borde göras till föremål för en översyn. Utskottet ansåg dock
att regionsjukvårdsutredningens överväganden om reumatologin borde
avvaktas och få utgöra underlag för arbetet med nya riktlinjer för utbyggnad
av den reumatologiska vården på alla nivåer inom sjukvården. Med hänsyn
till att regionsjukvårdsutredningen beräknades slutföra sitt arbete under förra
året och socialstyrelsen övervägde att ta upp frågan om en översyn av den
reumatologiska vården ansåg utskottet att det inte var erforderligt att
riksdagen tog något initiativ beträffande en ny planering för vårdområdet.
Utredningen har ännu inte slutfört sitt arbete men enligt vad utskottet
inhämtat kommer utredningsarbetet att redovisas under innevarande
höst.

Inför behandlingen av de nu aktuella motionerna anordnade utskottet den
25 april i år ett sammanträde med företrädare för socialstyrelsen, Landstingsförbundet,
Svenska läkaresällskapet och Riksförbundet mot reumatism,
varvid frågor om reumatologisk vård belystes genom föredragningar och
utfrågningar. Nämnda myndighet och organisationer samt Svensk reumatologisk
förening hade vidare till nämnda sammanträde inkommit med
promemorior i ämnet. Det framhölls i promemoriorna och vid sammanträdet
bl. a. att inom primärvården - som i enlighet med den strukturomvandling
som sker inom hälso- och sjukvården bl. a. skall svara för den övervägande
delen av alla besök på läkarmottagning och där flertalet reumatiskt sjuka
därför kommer att behandlas - kunskapen hos allmänläkare och annan
personal om diagnostik och behandling av reumatiska sjukdomar inte är
tillfredsställande. Beträffande länssjukvården och regionsjukvården framhölls
det att tillgången på reumatologer, ortopeder och handkirurger samt
sjuksköterskor, sjukgymnaster och arbetsterapeuter med inriktning på

SoU 1978/79:6

behandling och vård av reumatiker inte motsvarade det behov som de
reumatiskt sjuka representerar. Beträffande länssjukvården påpekades vidare
angelägenheten av förbättrade kunskaper i reumatologi hos personal som
utan att representera denna specialitet ändå kommer i kontakt med
reumatiskt sjuka patienter.

Med hänsyn till den stora utbredning de reumatiska sjukdomarna i
vidsträckt mening har, det stora mått av lidande dessa sjukdomar förorsakar
och de brister inom vårdområdet, som påpekats i motionerna och vid
ovannämnda sammanträde, finns det enligt utskottets mening starka skäl för
att den reumatologiska vården ägnas särskild uppmärksamhet vid den
fortsatta strukturomvandlingen och utbyggnaden av hälso- och sjukvården.
Företrädarna för socialstyrelsen och Landstingsförbundet hade vid ovannämnda
sammanträde också framhållit att de är medvetna om att särskilda
insatser måste göras på området. Företrädarna för socialstyrelsen har påpekat
att socialstyrelsen i sin verksamhet-bl. a. vid fördelningen av läkartjänster -prioriterat vårdsektorn rörelseorganens sjukdomar, till vilken vårdsektor
myndigheten hänför de reumatiska sjukdomarna i vidsträckt mening.

I syfte att komplettera det principprogram för hälso- och sjukvården, som
socialstyrelsen år 1975 beslutade redovisa i skriften Hälso- och sjukvård inför
80-talet (Socialstyrelsen anser 1976:1) och som innefattar det förslag till
vårdstruktur med primärvård, länssjukvård och regionsjukvård som f. n.
förverkligas, har socialstyrelsen under budgetåret 1977/78 förberett ett
utredningsarbete om vårdsektorn rörelseorganens sjukdomar. Utredningsarbetet
skall omfatta planering ur såväl medicinsk som social synpunkt av
denna vårdsektor och syfta till ett s. k. sektorprogram för vårdsektorn. Under
utredningsarbetet skall man analysera och ge förslag bl. a. till organisation
och avgränsning av samt samverkan med regionsjukvård, länssjukvård och
primärvård samt behandla frågor om behovet av medicinska och sociala
åtgärder över huvud taget inom verksamhetsområdet. Vidare skall man bl. a.
redovisa behovet av medicinska och tekniska hjälpmedel samt utbildning av
personal, varvid bl. a. behovet av förändringar inom grund- och vidareutbildningen
samt fortbildningen för sjukvårdspersonal skall anges. Utskottet
vill understryka att det är angeläget att detta utredningsarbete sätts i gång
utan dröjsmål och bedrivs med skyndsamhet. Med hänsyn till behovet av
ökade kunskaper om behandling och vård av reumatiskt sjuka hos olika
personalkategorier inom hälso- och sjukvården är det angeläget att utredningsarbetet
bedrivs i nära kontakt med de för planeringen av utbildningen
för dessa personalkategorier ansvariga myndigheterna. Utskottet vill här
peka på att universitets- och högskoleämbetet under innevarande höst
kommer att påbörja en översyn av grundutbildningen för läkare och att
nämnden för läkares vidareutbildning satt i gång en översyn av bestämmelserna
för allmänläkarkompetens och specialistkompetens för läkare.

År 1975 begärde Landstingsförbundet hos regionsjukvårdsutredningen att
frågan om barnreumatologins organisation skulle prövas av regionsjukvårds -

SoU 1978/79:6

utredningen. Det finns därför anledning räkna med att utredningens
överväganden kan bli av väsentlig betydelse för det arbete beträffande
rörelseorganens sjukdomar som i enlighet med det anförda skall utföras av
socialstyrelsen. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att särskilda
resurser i olika delar av landet för behandling och vård av reumatiskt sjuka
barn ter sig mycket angelägna.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna 1977/78:334, 1977/
78:370 och 1977/78:1696 bör ges regeringen till känna.

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motionen 1977/78:334, motionen
1977/78:370 och motionen 1977/78:1696 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört beträffande reumatikervården.

Stockholm den 22 september 1978

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: Göran Karlsson (s), Gabriel Romanus (fp), Erik Larsson (c), John
Johnsson (s), Bengt Bengtsson (c), Ivar Nordberg (s), Kjell Nilsson (s), Britt
Wigenfeldt (c), Kersti Swartz (fp), Ulla Tillander (c), Stig Alftin (s), Gunnar
Biörck i Värmdö (m), Lena Öhrsvik (s) och Blenda Littmarck (m).

GOTAB 57973 Stockholm 1978