SoU 1978/79:19

Socialutskottets betänkande
1978/79:19

med anledning av motioner om skyldighet att utfärda läkarintyg
Motionerna

I motionen 1977/78:709 av Barbro Engman (s) hemställs att riksdagen
fattar beslut om sådan lagändring att läkare ges skyldighet att utfärda
läkarintyg när detta krävs för prövning av ersättning till följd av skada eller
sjukdom.

I motionen 1977/78:1099 av Börje Nilsson m. fl. (s) hemställs att riksdagen
hos regeringen anhåller om lagändring som innebär skyldighet för läkare att
tillhandagå med intyg som försäkringskassorna behöver för sin verksamhet.

Båda motionerna syftar till att införa en generell skyldighet för läkare att
utfärda de intyg som försäkringskassor m. fl. behöver för prövning av olika
ersättningsfrågor. Motionerna avser såväl läkare i allmän tjänst som privatpraktiserande
läkare. Motionen 1977/78:709 gäller inte endast försäkringskassor
utan även försäkringsbolag.

Gällande bestämmelser

Regler om skyldighet att i vissa fall utfärda läkarintyg finns f. n. endast
beträffande läkare i allmän tjänst. De regler som finns förutsätter i allmänhet
att patienten själv begär att intyg skall utfärdas.

1 lagen (1962:381) om allmän försäkring finns en allmän bestämmelse (20
kap. 9 §) om skyldighet för bl. a. statliga och kommunala myndigheter att
lämna uppgifter till försäkringskassor m. fl. Intyg omnämns inte. Bestämmelsen
har följande lydelse.

Statliga och kommunala myndigheter ävensom arbetsgivare och försäkringsinrättningar
äro pliktiga att på begäran lämna försäkringsdomstolen,
riksförsäkringsverket, allmän försäkringskassa eller lokalt organ som i 1 kap.
2 § sägs uppgift för namngiven person rörande förhållande, som är av
betydelse för tillämpningen av denna lag.

1 sjukvdrdskungörelsen (1972:676) finns följande bestämmelser om skyldighet
för distriktsläkare att på begäran av patient utfärda intyg om utförd
undersökning m. m. och för sjukhusläkare om orsak till intagning på sjukhus
m. m.

29 §

I fråga om den som är bosatt inom hans distrikt eller som eljest vistas inom
distriktet och behöver omedelbar vård åligger det distriktsläkare att . . .

1 Riksdagen 1978/79. 12 sami. Nr 19

SoU 1978/79:19

2

2. på begäran av den han undersökt eller behandlat utfärda intyg på grund
av undersökningen eller behandlingen.

Distriktsläkare är skyldig att, om arbetsförhållandena medger det, meddela
läkarvård och utfärda intyg även åt personer som besöker honom från
angränsande läkardistrikt.

31 §

Överläkare åligger att...

9. avgiftsfritt utfärda intyg om orsaken till intagning och om tid därför och
för utskrivning om den som varit intagen på sjukhus begär det.

I allmänna läkarinstruktionen (1963:341), som i princip omfattar alla läkare,
finns vidare följande bestämmelse om skyldighet för läkare att i vissa fall
tillhandagå de rättsvårdande myndigheterna med intyg. Denna regel
omfattar endast läkare i allmän tjänst.

5 §

I allmän tjänst anställd läkare är skyldig att, i den mån ej hans övriga
tjänsteåligganden hindra honom eller eljest särskilda skäl äro däremot,
tillhandagå länsstyrelse, domare, åklagare och polismyndighet med av dem
begärda undersökningar och utlåtanden däröver. Undersökning för påvisande
av alkoholpåverkan hos person, som misstänkes för brott mot lagen om
straff för vissa trafikbrott, så ock annan undersökning i samband med
kroppsbesiktning å den, som misstänkes förbrott, varå frihetsstraff kan följa,
skall utföras jämväl på begäran av polisman.

Den i första stycket stadgade begränsningen i skyldigheten att tillhandagå
med undersökningar och utlåtanden skall ej gälla för läkare som är verksam
huvudsakligen inom öppen vård och såvitt avser undersökning och utlåtande
rörande alkoholpåverkan ej heller för annan läkare inom den allmänna
sjukvården.

I nära samband med frågan om läkares skyldighet att utfärda intyg står
frågan om ersättning för intygen. Före 1970 var löneförmånerna för läkarna
bestämda på så sätt att läkarna i regel fick särskild ersättning förde intyg som
de utfärdade. I och med att överenskommelse träffades mellan huvudmännen
och läkarna om reglering av läkarnas arbetstid och om totallön blev
det nödvändigt att ta ställning till frågan om utfärdande av intyg på tjänstetid.
Lösningen blev att man i 1970 års läka/löneavtal införde följande bestämmelse.

”Inom ramen för den öppna vården skall läkare utan särskild ersättning
tillhandagå allmänheten med sådana på undersökning grundade utlåtanden
och intyg som utfärdas i omedelbar anslutning till undersökningen.

För sådana utlåtanden och intyg som utfärdas av läkare på grundval av
journaler och andra handlingar må läkare uttaga särskild ersättning av
uppdragsgivaren.

Läkare som med stöd av författningar eller andra bestämmelser förordnas
att utföra undersökningar och i anledning härav utfärda utlåtanden och intyg

SoU 1978/79:19

3

må utan hinder av detta avtal uppbära ersättning härför av förordnande
myndighet eller den som anges i bestämmelsen.

Utfärdande av utlåtanden och intyg för vilket ersättning utgår skall ske på
annan tid än fastställd arbetstid.”

Genom denna bestämmelse fick sjukhusläkarnas skyldighet att i den
öppna vården tillhandagå allmänheten med intyg en formell bekräftelse. I
kommentaren till avtalet har vidare huvudmännen uppfört bl. a. olika typer
av intyg till försäkringskassorna. Läkarnas intygsskyldighet enligt avtalet
anses därför omfatta också sådana intyg som försäkringskassorna behöver för
sin verksamhet.

Beträffande privatpraktiserande läkare finns slutligen vissa bestämmelser
om uppgiftsskyldighet i fråga om arbetstid m. m. i läkarvårdstaxan
(1974:699). Det är här inte fråga om att lämna uppgifter om patienter eller om
att utfärda intyg.

Det kan också erinras om att handlingar i ärenden rörande hälsovård och
sjukvård är sekretesskyddade enligt 14 § lagen (1937:249)om inskränkningar I
rätten att utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen). Sådana handlingar
får i princip inte utlämnas till annan utan den enskildes medgivande.
Sekretesslagen gäller inte i förhållandet myndigheter emellan. Det brukar
emellertid anses att den myndighet som har den hemliga handlingen ändå
skall göra en prövning av om handlingen kan utlämnas till den andra
myndigheten utan skada för det sekretesskyddade intresset. Utlämnande kan
i så fall eventuellt vägras.

Läkare och annan sjukvårdspersonal är vidare underkastad tystnadsplikt
enligt 3 § lagen (1975:100) med vissa bestämmelser för personal inom hälsooch
sjukvård m. fl., jämfört med 4 a § instruktion (1967:606) för socialstyrelsen,
kungörelsen (1964:428) om medicinalpersonal under medicinalstyrelsens
inseende samt medicinalstyrelsens författningssamling MF 1975:158.
Denna tystnadsplikt innebär dock ingen inskränkning i den skyldighet att
lämna uppgifter som kan följa av annan författning (jfrovan s. 1 ang. 20 kap.
9 § lagen om allmän försäkring).

Utredningar m. m.

I JO:s ämbetsberättelse 1973 (s. 235) behandlas en närliggande fråga,
nämligen om läkares skyldighet att tillhandagå barnavårdsnämnd med
undersökning och utlåtande. JO Bertil Wennergren uttalade för sin del
följande.

Med anledning av anteckningen i utredningsprotokollet om vilka skyldigheter
de barnpsykiatriska klinikerna skulle ha att biträda med undersökningar
kan nämnas att det i 5 § allmänna läkarinstruktionen (1963:341)
föreskrivs att i allmän tjänst anställd läkare är skyldig att, i den mån ej hans
övriga tjänsteåligganden hindrar honom eller eljest särskilda skäl är däremot,
tillhandagå länsstyrelse, domare, åklagare eller polismyndighet med av dem

1* Riksdagen 1978/79. 12 sami. Nr 19

SoU 1978/79:19

4

begärda undersökningar och utlåtanden däröver. Begränsningen i skyldigheten
att tillhandagå med undersökningar och utlåtanden skall dock ej gälla
för tjänsteläkare, dvs. provinsialläkare, och såvitt avser undersökning och
utlåtande rörande alkoholpåverkan ej heller för läkare vid sjukhus. Det ligger
emellertid i sakens natur att en i allmän tjänst anställd läkare, även om
formlig skyldighet ej föreligger för honom därtill, tillhandagår också exempelvis
barnavårdsnämnder och sociala centralnämnder med undersökningar
och utlåtanden däröver i den mån det låter sig göra inom ramen för
resurserna. Det torde vara mycket sällsynt att exempelvis en barnpsykiatrisk
klinik avvisar en framställning från en barnavårdsnämnd om undersökning
av ett barn under hänvisning enbart till att kliniken enligt läkarinstruktionen
inte är skyldig att biträda härmed. Den allmänna uppfattningen torde vara att
för sådan avvisning bör anföras bärande sakskäl.

Frågan om läkares skyldighet att utfärda intyg m. m. har vidare behandlats
i en inom socialdepartementet utarbetad promemoria (Ds S 1974:7 PM
angående översyn av gällande bestämmelser om läkarintyg). I stencilen
konstateras bl. a. att det saknas författningsbestämmelser som direkt tar sikte
på att bereda andra myndigheter, främst försäkringskassorna, tillgång till
erforderliga läkarintyg. Såvitt gäller intyg om undersökning av patient anser
man det emellertid betydelselöst om det är den enskilde som på eget initiativ
inställer sig för undersökning eller om det är försäkringskassan som beordrar
honom att söka läkare. Enligt vad som uttalas i promemorian bör det därför
ingå i huvudmännens åligganden att tillhandahålla sådana intyg som grundas
på undersökning av patient (s. 30).

I motionerna åberopas vidare en dom av kammarrätten i Stockholm den 5
maj 1977, varigenom kammarrätten upphävde ett beslut av medicinalväsendets
ansvarsnämnd om att tilldela en läkare en erinran för vägran att utfärda
läkarintyg till försäkringskassa.

Omständigheterna i målet var följande.

Å. var sjukhusläkare. Han hade i april 1974 undersökt en patient med vissa
långvariga besvär. Ett par månader senare begärde försäkringskassan att få
kopia av patientens journal, vilket Å. vägrade under hänvisning till 14 §
sekretesslagen. Kassan återkom flera gånger och begärde då även att Å. skulle
utfärda intyg med fullständiga uppgifter om patienten. Å. förklarade att han
för att utfärda det begärda intyget ville ha en skriftlig begäran därom liksom
en skriftlig förklaring av patienten att hon inte hade något emot att kassan fick
uppgifterna. -1 ett annat fall hade en patient intagits på kliniken i 10 dagar
under juni 1974. Han gjorde därefter ett flertal återbesök. Sedan försäkringskassan
begärt intyg om patienten förklarade Å. att han avvaktade med att
tillmötesgå kassans begäran till dess han fick patientens skriftliga medgivande
att uppgifter ur journalen fick utlämnas i intygsform.

Ansvarsnämnden fann att Å. varit skyldig att utfärda av försäkringskassan
begärda intyg, detta med hänvisning till den särskilda bestämmelsen i 1970
års läkarlöneavtal. Kammarrätten, som upphävde nämndens beslut, konstaterade
att det saknas författningsbestämmelser om skyldighet för läkare att på

SoU 1978/79:19

5

begäran av allmän försäkringskassa utfärda intyg av ifrågavarande slag. 20
kap. 9 § lagen om allmän försäkring ansågs inte kunna leda till en sådan
slutsats. 1970 års läkarlöneavtal, som är ett kollektivavtal om ersättning i
vissa fall för läkarintyg som utfärdas till patienter, medförde enligt kammarrätten
inte heller någon sådan förpliktelse för Å.

Det kan slutligen erinras om att det under 1977 lagts fram ett förslag lill ny
sekretesslag!Ds Ju 1977:11, Handlingssekretess och tystnadsplikt) vilket efter
remissbehandling övervägs inom justitiedepartementet. Förslaget innebären
långtgående sekretess för uppgifter som lämnats i förtroende till någon
verksam inom sjukvården. Sekretessen är avsedd att gälla även gentemot
andra myndigheter och skall bara kunna brytas i vissa särskilt angivna fall.
Beträffande 20 kap. 9 § lagen om allmän försäkring uttalas (s. 388) att
bestämmelsen, för att gälla även sekretesskyddade uppgifter, sannolikt måste
få stöd i en särskild lag om när sekretessen viker. Det anses inte rimligt att
förtroendesekretessen obetingat får vika för en uppgiftsskyldighet till försäkringskassa
m. fl. Man erinrar också om att någon motsvarande uppgiftsskyldighet
inte finns för den enskilda sjukvårdens del och uttalar att sekretesskyddet
inom den allmänna sjukvården inte bör vara sämre. Frågan anses
dock kräva ett närmare övervägande.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionerna från socialstyrelsen,
riksförsäkringsverket, Försäkringskasseförbundet, Landstingsförbundet,
Sveriges läkarförbund samt Svenska försäkringsbolags riksförbund.

Försäkringskasseförbundet har i sin tur hört de allmänna försäkringskassorna.

Svenska Läkaresällskapet har beretts tillfälle att avge yttrande men har
förklarat sig avstå med hänvisning till att remissen avser fackliga frågor.
Sällskapet hänvisar i stället till Sveriges läkarförbunds yttrande.

Ställningstaganden till motionsyrkandena

Socialstyrelsen, riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet tillstyrker
i huvudsak motionerna. Socialstyrelsen tillstyrker emellertid endast
såvitt gäller intyg för de allmänna försäkringskassorna och såvitt avser läkare
i allmän tjänst. Riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet tar
också ställning enbart såvitt avser intyg till myndigheterna inom socialförsäkringen.
De anser emellertid att skyldigheten även bör gälla privatpraktiserande
läkare.

Landstingsförbundet har ingen invändning mot att en allmän skyldighet
för läkare att utfärda läkarintyg regleras i författning.

Läkarförbundet anser att intygsutfärdandet bör ske med patientens
vetskap och medverkan och avstyrker en sekretessbrytande lagstiftning om

SoU 1978/79:19

6

generellt uppgiftslämnande från sjukvården till försäkringskassorna.
Däremot har läkarförbundet inga invändningar mot en formell regel om rätt
för patienten att av läkare erhålla de intyg som kan krävas hos försäkringskassan.

Svenska försäkringsbolags riksförbund ifrågasätter om lagstiftning är den
bästa metoden för att lösa problemet med införskaffande av läkarintyg.

Remissorganens huvudsakliga synpunkter

Socialstyrelsen konstaterar att det för distriktsläkare gäller en fullständig
skyldighet att förden han undersökt eller behandlat utfärda intyg på grund av
undersökningen eller behandlingen. För sjukhusläkare gäller enbart en
skyldighet att avgiftsfritt utfärda intyg om orsaken till intagningen och om
tiden därför och för utskrivning. 1970 års läkarlöneavtal fastslår därutöver en
skyldighet för sjukhusläkare att inom ramen för den öppna vården tillhandagå
allmänheten med intyg i viss utsträckning. För läkare inom den slutna
vården finns således varken en författningsreglerad eller en avtalsreglerad
skyldighet att åt patient utfärda andra intyg än sådana som anges i 31 § 9 p.
sjukvårdskungörelsen. Socialstyrelsen uppfattar detta som otillfredsställande.
Vad gäller skyldigheten att utfärda intyg för andra myndigheter än de
rättsvårdande organen är rättsläget oklart. Socialstyrelsen anser emellertid att
i allmän tjänst anställda läkare bör ha skyldighet att bistå även andra
myndigheter med sådana intyg som de behöver för sin verksamhet. För
undvikande av oklarheter bör denna skyldighet bli författningsmässigt
reglerad.

Socialstyrelsen erinrar samtidigt om att en eventuell föreskrift måste
utformas på ett sådant sätt att egentlig sjukvårdsverksamhet inte blir
eftersatt, vilket å andra sidan inte får medföra att intygsskrivandet förhalas
under lång tid. 5 § allmänna läkarinstruktionen bör enligt socialstyrelsen vara
ett lämpligt författningsrum för en sådan reglering, som styrelsen förordar.
Enligt socialstyrelsen bör läkarnas skyldighet att utfärda intyg inte inskränkas
till förhållandet läkare-försäkringskassa utan även avse andra myndigheter
som för sin verksamhet behöver sådana intyg, t. ex. kommunala organ.

Vad däremot gäller de privata försäkringsgivarna avstyrker socialstyrelsen
att det införs en författningsreglerad skyldighet för läkarna att utfärda intyg.
Styrelsen hänvisar till att gällande ersättningspraxis och försäkringsbolagens
privaträttsliga status väcker principiella betänkligheter mot en sådan reglering,
även om motiven för en reglering ur den enskildes synvinkel är
desamma.

Riksförsäkringsverket diskuterar bl. a. den av motionärerna berörda
kammarrättsdomen och finner för sin del att det är vanskligt att dra
långtgående slutsatser av domen. Verket analyserar vidare innebörden av 20
kap. 9 § lagen om allmän försäkring och konstaterar att omfattningen av
uppgiftsskyldigheten enligt lagrummet är oklar. Det är också oklart var

SoU 1978/79:19

7

gränsen går mellan att lämna redan tillgängliga uppgifter och att - såsom
oftast sker i ett läkarutlåtande - göra en medicinsk bedömning av eller
kommentar till fallet. Verket kan väl tänka sig att man kan ifrågasätta om 20
kap. 9 § har denna senare vida innebörd. Kvar står emellertid det faktum att
försäkringskassorna i inte obetydlig utsträckning hämmas av svårigheter att
erhålla för handläggningen av försäkringsärenden nödvändiga läkarintyg.
Verket understryker samtidigt att svårigheterna till stor del betingas av
oklarheten om innebörden av gällande sekretessregler. Enligt det framlagda
förslaget till ny sekretesslag skulle det dessutom etableras en formell spärr
mellan olika myndigheter. Det är dock nödvändigt att tillförsäkra försäkringskassorna
och de andra organ som handhar den allmänna försäkringen
det medicinska underlag som behövs för verksamheten. Enligt riksförsäkringsverket
bör man därför inte i den nya sekretesslagen införa regler som
avstänger socialförsäkringens organ från de handlingar eller uppgifter som
finns att tillgå inom medicinalväsendet.

Men man bör enligt riksförsäkringsverket gå längre än så. Verket hävdar
bestämt att det bör införas bestämmelser om att läkare i allmän tjänst som
undersökt eller behandlat patient skall vara skyldig att utfärda läkarintyg på
begäran av försäkringskassan. Skyldigheten bör även gälla gentemot försäkringsdomstol
och riksförsäkringsverket. Enligt riksförsäkringsverket bör
vidare skyldigheten att utfärda läkarintyg till försäkringskassor m. fl. gälla
även för de privatpraktiserande läkare som är anslutna till den allmänna
försäkringen. Bestämmelser i denna del bör enligt verket kunna föras in i
läkarvårdstaxan.

Försäkringskasseförbundet erinrar om att det i en del fall förekommit
mycket långa väntetider för att få läkarutlåtanden, vilket medfört problem för
försäkringskassornas handläggning. Det förekommer också att det dröjer
länge innan man kan få journalutdrag eller journalkopior. Sådana dröjsmål
innebär att den enskilde kan få vänta orimligt länge på rehabiliteringsåtgärder
eller på att få sin pensionsansökan behandlad. Förbundet anser det inte
rimligt att den enskildes rätt till ersättning skall var beroende av om läkaren
vill utfärda intyg eller ej. För att skydda den enskildes rätt bör det därför
finnas lagstadgad skyldighet för den läkare som undersökt, vårdat och
behandlat en patient att också på begäran utan onödigt dröjsmål utfärda
nödvändiga intyg och utlåtanden. Detta bör gälla oavsett om läkaren är
tjänsteläkare eller privatpraktiserande. För att komma till rätta med de långa
väntetiderna bör det anges att intygen skall utfärdas utan dröjsmål.
Bestämmelserna måste också utformas så att de inte inkräktar på den
enskildes integritetsskydd.

Avslutningsvis erinrar förbundet om att lagändringen kan bli utan verkan
om inte sjukvårdshuvudmännen samtidigt ges sådana resurser att de kan
avsätta utrymme för läkarna att utfärda intyg.

Landstingsförbundet konstaterar att sjukvårdshuvudmännen hittills
betraktat det som sin skyldighet att tillhandagå allmänheten med intyg av

SoU 1978/79:19

8

olika slag, även om detta inte i alla sammanhang varit författningsmässigt
reglerat. Förbundet menar att det bör anses ingå i sjukvårdshuvudmännens
åligganden att tillse att de intyg som behövs för olika socialförsäkringsändamål
tillhandahålls i erforderlig utsträckning och utan oskälig tidsutdräkt.
Det bör dock beaktas att försäkringskassornas behov av undersökningar
kraftigt ökats genom den revision av försäkringslagstiftningen som ägt rum
under senaste tioårsperioden. Den knappa tillgången på läkare m. m. kan
ibland ha bidragit till att det varit omöjligt för sjukvårdshuvudmännen att
tillgodose försäkringens starkt ökade behov i önskvärd utsträckning. 1 det
läget kan undersökningar som faller inom den egentliga sjukvården ha getts
viss förtur.

Förbundet vill i sammanhanget även peka på att i senare års debatt i
hithörande frågor har diskuterats möjligheterna att dels utvidga den intygsutfärdande
personkretsen, dels ändra villkoren för vissa intyg. Vidare har
diskuterats effekterna av att förlänga den intygsfria tiden för erhållande av
sjukpenning.

Landstingsförbundet har ingen invändning mot att en allmän skyldighet
för läkare att utfärda läkarintyg regleras i författning. Ur sjukvårdshuvudmännens
synvinkel är det emellertid av väsentlig betydelse att en sådan
reglering inte får till följd att efterfrågan på intygstjänster ökar alltför mycket.
Förbundet utgår därför från att ett förslag om författningsreglering föregås av
en noggrann undersökning om efterfrågeförhållandena.

Sveriges läkarförbund understryker vikten av att ta hänsyn till sekretessaspekten.
Sekretessen inom hälso- och sjukvården avser att möjliggöra
för patienten att med förtroende vända sig till sjukvården för erhållande av
vård och behandling och därvid kunna lämna alla för vården behövliga
uppgifter i visshet om att uppgifterna stannar hos sjukvårdens befattningshavare.
Det vore olyckligt med en sekretessbrytande lagstiftning om generellt
uppgiftslämnande från sjukvården till försäkringskassorna. En sådan
uppgiftsskyldighet kan i vissa fall avhålla patienten från att lämna tillräcklig
information till sjukvården av rädsla för t. ex. en befarad förtidspensionering.
Givetetvis måste kassorna ibland kräva intyg och undersökningar, men
utfärdande och genomförande skall ske med patientens vetskap och medverkan.
Patienten bör även ha möjlighet att avgöra om någon information skall
lämnas till försäkringskassan.

Däremot är det enligt läkarförbundet självklart att patienten själv skall ha
rätt att från sjukvården erhålla de intyg eller undersökningar som krävs för att
försäkringskassan skall kunna fatta beslut om ersättningar eller pensionsförmåner.
Förbundet framhåller att detta redan gäller i praktiken eftersom det
inte torde ha förekommit att någon patient vägrats intyg. Förbundet har
emellertid inget att erinra mot en författningsmässig reglering av denna
innebörd. En sådan regel bör för att bli heltäckande lämpligen införas i
läkarinstruktionen.

Svenska försäkringsbolags riksförbund instämmer i att det inte bör fl

SoU 1978/79:19

9

förekomma regelmässigt att ersättningsfrågor försenas på grund av att
erforderliga läkarintyg inte kan erhållas. Förbundet vill dock ifrågasätta om
lagstiftning är den lämpligaste och smidigaste metoden för att komma till
rätta med detta problem.

Utskottet

I betänkandet behandlas två motioner som båda syftar till att det skall
införas en lagstadgad skyldighet för läkare att utfärda de läkarintyg som
försäkringskassor m. fl. behöver för handläggning av olika ersättningsfrågor.

Någon generell skyldighet att utfärda läkarintyg finns f. n. inte. Bestämmelser
finns endast beträffande vissa läkare i allmän tjänst och innebär bara
en begränsad skyldighet att utfärda intyg. Distriktsläkare skall på begäran av
den han undersökt eller behandlat utfärda intyg på grund av undersökningen
eller behandlingen. Sjukhusläkare skall utfärda intyg om tid för intagning och
utskrivning och om orsaken till intagning om den som varit intagen på
sjukhus begär det. Enligt 1970 års läkarlöneavtal, som gäller bl. a. frågan om
ersättning för utfärdade läkarintyg, skall vidare läkare inom ramen för den
öppna vården utan särskild ersättning tillhandagå allmänheten med sådana
på undersökning grundade utlåtanden och intyg som utfärdas i omedelbar
anslutning till undersökningen. Det finns vidare särskilda bestämmelser om
skyldighet att i vissa fall utfärda läkarintyg för de rättsvårdande myndigheternas
behov. Även dessa bestämmelser gäller endast läkare i allmän tjänst.
Slutligen finns en allmän regel i lagen om allmän försäkring om skyldighet för
bl. a. statliga och kommunala myndigheter att lämna försäkringskassa m. fl.
organ inom den allmänna försäkringen sådana uppgifter om viss person som
kassan behöver för sin verksamhet enligt lagen. Denna regel har som framgår
av den tidigare framställningen i rättspraxis ansetts ha en begränsad betydelse
då det gäller frågan om skyldighet för statligt eller kommunalt anställda
läkare att utfärda intyg på kassans begäran.

Den verksamhet som bedrivs av försäkringskassorna och övriga organ
inom den allmänna försäkringen syftar till att garantera den enskilde ett
grundläggande skydd vid sjukdom och ålderdom. Det kan därför tyckas i det
närmaste självklart att kassorna skall ha rätt att få tillgång till de läkarintyg
som är nödvändiga för handläggningen av enskilda ärenden. Frågan är
emellertid komplicerad. En generell regel om rätt för kassorna att själva skaffa
läkarintyg rörande patienter kan komma i konflikt med andra principer om
skydd för patientens personliga integritet och om sekretess för de uppgifter
han lämnat i förtroende till den behandlande läkaren. Om kassan får rätt att
oberoende av patientens medverkan beställa alla av kassan önskade läkarintyg
innebär detta i själva verket en mycket stark begränsning av sekretesskyddet
för de uppgifter patienten lämnat till läkaren. Det kan inte
uteslutas att en sådan regel i vissa fall skulle kunna avhålla en patient från att

SoU 1978/79:19

10

lämna alla relevanta uppgifter till den behandlande läkaren. Det är enligt
utskottets mening viktigt att slå vakt om den förtroliga relationen mellan
läkare och patient och inte urholka skyddet för denna annat än då tungt
vägande skäl talar för att andra hänsyn skall få väga över.

De problem som här berörts kan visserligen i allmänhet undvikas om
kassan, i stället för att själv vända sig direkt till läkaren, begär av patienten att
denne skall anskaffa de intyg kassan behöver eller åtminstone lämna sitt
medgivande till att läkaren lämnar ut uppgifter eller avger utlåtanden till
kassan. Patienten ges därigenom en möjlighet att i samråd med läkaren
avgöra vilka förtroliga uppgifter sorn läkaren får lämna vidare. I de fall
patienten upplever det som svårt eller komplicerat att själv skaffa läkarintyget
bör givetvis kassan kunna hjälpa till.

De flesta förekommande fall där försäkringskassa har behov av att utverka
läkarintyg för bedömning av ett enskilt ärende torde i praktiken kunna lösas
på här angivet sätt. Utskottet anser sig nämligen kunna förutsätta att läkare
alltid tillmötesgår begäran av patient om läkarintyg som patienten behöver
för behandling av visst ärende hos försäkringskassan. Motsvarande måste
gälla då patienten medger att kassan infordrar intyg.

Det kan emellertid också förekomma fall där den enskilde motsätter sig att
närmare uppgifter om hans tillstånd eller om orsakerna till sjukdom m. m.
lämnas ut. Sådana situationer kan bli problematiska för kassan. I många
okontroversiella fall kan det dessutom tyckas vara en onödig omgång att
kassan skall behöva vända sig till patienten i stället för direkt till läkaren. Det
måste också konstateras att kassorna kan ha praktiska problem med att få in
erforderliga läkarintyg inom rimlig tid. Även om det, i enlighet med vad
utskottet ovan anfört, finns skäl räkna med en beredvillighet från läkarkåren
att medverka till att patienterna får de intyg de behöver, kan naturligtvis
andra angelägna arbetsuppgifter för läkarna - särskilt de egentliga vårduppgifterna
- i många fall vara så tidskrävande att intygsskrivandet ges låg
prioritet.

Av det anförda framgår enligt utskottets mening att den genom motionerna
aktualiserade frågan om skyldighet att utfärda läkarintyg är komplicerad.
Det är en svår avvägning som måste göras mellan delvis oförenliga
intressen. Utan närmare belysning av härmed sammanhängande problem är
det vanskligt att avgöra hur denna avvägning bör utfalla. En översyn av
reglerna för utfärdande av läkarintyg bör därför komma till stånd. Frågeställningen
bör beaktas bl. a. i samband med det pågående arbetet med en ny
sekretesslagstiftning.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna 1977/78:709
och 1977/78:1099 bör ges regeringen till känna.

SoU 1978/79:19

11

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motionerna 1977/78:709 och 1977/
78:1099 som sin mening ger regeringen till kännna vad utskottet
anfört om skyldighet att utfärda läkarintyg.

Stockholm den 28 november 1978

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: Göran Karlsson (s), Kersti Swartz (fp), Evert Svensson (s), AnnaGreta
Skantz (s). Bengt Bengtsson (c), Karl Leuchovius (m), Kjell Nilsson (s),
Britt Wigenfeldt (c), Sven-Gösta Signell (s), Per Gahrton (fp). Ulla Tillander
(c), Stig Alftin (s). Lena Öhrsvik (s), Rune Gustavsson (c) och Ingegerd
Troedsson (m).

GOTAB 58730 Stockholm 1978