SfU 1978/79:18

Socialförsäkringsutskottets betänkande
1978/79:18

med anledning av motioner om vissa sjukpenningfrågor
Motionerna

I motionen 1978/79:223 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
uttalar att åldersgränsen 16 år bör slopas i lagen om allmän försäkring vad
gäller rätt till sjukpenning och att all inkomst av arbete räknas som
sjukpenninggrundande inkomst samt hemställer hos regeringen om förslag
härom.

I motionen 1978/79:707 av Thorsten Larsson (c) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär att utredningen för översyn av sjukpenningförsäkringen
ges i uppdrag att pröva ett rättvist karensdagssystem i enlighet med det i
motionen anförda.

I motionen 1978/79:708 av Sven-Erik Nordin m. fl. (c) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
beträffande utredning av egenföretagarnas ställning i sjukpenningsystemet.

1 motionen 1978/79:874 av Ove Karlsson m. fl. (s) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär att sjukpenningkommittén gör en översyn av reglerna
för sjukersättning till personer som uppbär fosterlega.

I motionen 1978/79:880av Evert Svensson m. fl. (s)hemställs att riksdagen
beslutar att hos regeringen hemställa att motionen överlämnas till sjukpenningkommittén
med begäran om förslag att höja dels sjukpenningen för
hemmamake, dels garantibeloppet inom föräldraförsäkringen.

Motionen 880 behandlas i detta betänkande endast såvitt avser yrkandet
om höjd sjukpenning för hemmamake. Yrkandet om höjning av garantibeloppet
inom föräldraförsäkringen behandlar utskottet i anslutning till
propositionen 1978/79:168 om föräldrautbildning och förbättringar av föräldraförsäkringen
m. m.

I motionen 1978/79:1223 av förste vice talmannen Torsten Bengtson (c)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär utredning om förenklat system
för utbetalning av bidrag och ersättningar.

1 motionen 1978/79:1242 av Martin Olsson (c) och Ulla Ekelund (c)
hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till ändring av
lagen om allmän försäkring innebärande att arbetsgivare vid arbetsgivarinträde
endast får uppbära arbetstagaren tillkommande sjukpenning, i den mån
denna icke överstiger den utbetalda sjuklönen.

1 Riksdagen 1978/79. 11 sami. Nr 18

SfU 1978/79:18

1 motionen 1978/79:1628 av Anna Eliasson m. fl. (c) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär åtgärder för att diabetiker skall kompenseras
för sitt inkomstbortfall i samband med sjukhusbesök för diabeteskontroll
m. m. i enlighet med vad som anförts i motionen 1978/79:1627.

1 motionen 1978/79:1657 av Erik Hovhammar m. fl. (m) hemställs att
riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till differentierade sjukförsäkringsavgifter
i enlighet med vad som anförts i motionen 1978/79:1654.

I motionen 1978/79:1798 av Nils Carlshamre (m) hemställs att riksdagen
antar följande förslag till ändring av 3 kap. 3 § lagen om allmän försäkring: -

Nuvarande lydelse Motionärens förslag

3 kap.
3 §

Försäkrad, som åtnjuter hel förtidspension
enligt denna lag eller
åtnjutit sådan pension under månaden
närmast före den, varunder han
börjat åtnjuta hel ålderspension, har
ej rätt till sjukpenning. För tid efter
ingången av den månad, varunder
försäkrad fyllt sjuttio år eller dessförinnan
börjat åtnjuta hel ålderspension
enligt denna lag, må sjukpenning
utgå för högst etthundraåttio
dagar.

Ej må försäkrad på grund av vad i 1
§ andra stycket stadgas uppbära
sjukpenning för tid efter den månad,
varunder han fyller sextiofem år.

Ej må försäkrad på grund av vadi 1
§ andra stycket stadgas uppbära
sjukpenning för tid efter den månad,
varunder han fyller sextiofem år.

Vid beräkning av antalet dagar med
rätt till sjukpenning enligt första
stycket anses två dagar med halv sjukpenning
som en dag.

I motionen 1978/79:1799 av Eric Carlsson m. fl. (c) hemställs att riksdagen
beslutar att hemmamakes sjukpenning höjs från 8 kr. till 13 kr. per dag från
den 1 juli 1979 och därefter vid ingången av varje år justeras med hänsyn till
basbeloppets förändring.

1 motionen 1978/79:1802 av Doris Håvik (s)och Kjell Nilsson (s) hemställs
att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att sjukpenningkommittén

Sfi) 1978/79:18

även får i uppdrag att utreda frågan om arbetslösas rätt till ändring av
sjukpenninggrundande inkomst under pågående sjukfall.

I motionen 1978/79:1805 av Karl Leuchovius (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär tilläggsdirektiv till sjukpenningkommittén, syftande till
utredning av införandet av karensdagar i sjukpenningförsäkringen.

I motionen 1978/79:1809 av Johan Olsson m. fl. (c) hemställs att riksdagen
beslutar att hos regeringen anhålla om att sjukpenningkommittén erhåller
tilläggsdirektiv angående en rättvisare fördelning av kostnaderna för
sjukfrånvaron mellan små och stora företag.

1 motionen 1978/79:1811 av Sixten Pettersson (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag till sådan ändring i lagen om allmän försäkring
att karenstidsregeln, i enlighet med vad i motionen anförts, blir mer
rättvis.

I motionen 1978/79:1816 av Knut Wachtmeister (m) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
föreslagits om försöksverksamhet för att minska sjukfrånvaron.

Gällande bestämmelser

Den som är försäkrad enligt lagen om allmän försäkring (AFL) och bosatt i
riket skall fr. o. m. den månad under vilken han fyller 16 år vara inskriven i
allmän försäkringskassa. Inskrivningen medför rätt till sjukpenning om den
försäkrades sjukpenninggrundande inkomst uppgår till minst fyratusenfemhundra
kronor. Den sjukpenninggrundande inkomsten motsvarar den
inkomst i pengar eller vissa naturaförmåner som den försäkrade kan antas för
år räknat komma att tills vidare erhålla av eget arbete, antingen på grund av
anställning eller genom annat förvärsarbete. Inkomsten fastställs av försäkringskassan
med ledning av olika föreliggande uppgifter om den försäkrade
och efter förfrågan hos denne eller arbetsgivaren om den framtida beräknade
årsinkomsten.

Vid beräkningen av den sjukpenninggrundande inkomsten bortses från
inkomst överstigande sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande
basbeloppet. Inkomst av arbete för egen räkning får inte beräknas högre än
som motsvarar skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning.

När ändring av betydelse för rätten till sjukpenning eller sjukpenningens
storlek kommit till försäkringskassans kännedom skall kassan ompröva
tidigare beslut om tillhörighet till sjukpenningförsäkringen samt i förekommande
fall fastställa ny sjukpenninggrundande inkomst. Den försäkrade är
skyldig att inom två veckor anmäla sådan ändring i sina inkomstförhållanden.
Ändring i sjukpenningförmånen sker därvid inte förrän trettio dagar
efter det försäkringskassan fått kännedom om inkomständringen.

Försäkrad som uppbär hel förtidspension eller uppburit sådan pension

SfU 1978/79:18

under månaden närmast före den, varunder han börjat uppbära hel ålderspension,
har ej rätt till sjukpenning. För annan försäkrad gäller att han för tid
efter den månad han fyller 70 år eller dessförinnan börjat uppbära hel
ålderspension får sjukpenning under högst 180 dagar.

Sjukpenning utgår vid sjukdom som förorsakar nedsättning av arbetsförmågan
med minst hälften. Vid fullständig nedsättning av arbetsförmågan
utges hel sjukpenning och i annat fall halv sjukpenning. Hel sjukpenning
utgör för dag nittio procent av den fastställda sjukpenninggrundande
inkomsten, delad med trehundrasextiofem.

Den som inte haren sjukpenninggrundande inkomst som överstiger4 500
kr. kan vara sjukpenningförsäkrad genom den s. k. hemmamakeförsäkringen.
Förutsättningarna härför är att han antingen är gift och stadigvarande
sammanbor med sin make eller stadigvarande sammanbor -med eget eller
makes barn under 16 år eller med någon med vilken han varit gift eller har
eller har haft barn. Sjukpenning utgår under dessa förutsättningar med 8 kr.
per dag.

När de nämnda förutsättningarna för hemmamakeförsäkringen inte längre
Finns upphör försäkringen att gälla.

Hemmamakeförsäkrad och sådana försäkrade som skulle varit hemmamakeförsäkrade
om de inte haft förvärvsinkomst har möjlighet att teckna en
frivillig sjukförsäkring hos den allmänna försäkringskassa där de är inskrivna
och därmed få ett sjukpenningtillägg som geren sammanlagd sjukpenning av
högst 20 kr. per dag. Försäkringen kan när som helst sägas upp av den
försäkrade.

En försäkrad, som vårdar annans barn under 18 år i sitt hem som fosterbarn
eller under därmed jämförliga förhållanden och samtidigt får ersättning för
vården för tid då sjukpenning kommer i fråga, får sin rätt till sjukpenning
bedömd med bortseende från ersättningen. Sjukpenningen grundas i dessa
fall på en sjukpenninggrundande inkomst som ej omfattar sådan ersättning.

Sjukpenning utgår först fr. o. m. dagen efter insjuknandet. Har den
försäkrade gått miste om dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa eller
kontant arbetsmarknadsstöd enligt lagen om sådant stöd eller börjar
sjukperioden inom tjugo dagar efter föregående sjukperiods slut utgår dock
sjukpenning även för insjuknandedagen.

Regeringen kan beträffande arbetstagare, som enligt statliga föreskrifter
eller på grund av bestämmelse som beslutats av kommun eller landstingskommun
har rätt till lön vid sjukdom, föreskriva undantag från vad som är
stadgat om rätt till sjukpenning. Har undantag inte föreskrivits kan s. k.
arbetsgivarinträde ske. Arbetsgivaren får då rätt att i den ordning regeringen
bestämmer uppbära arbetstagarens sjukpenning, i den mån den inte överstiger
den utbetalda lönen.

Arbetsgivarinträde kan också komma till stånd genom överenskommelse i
kollektivavtal som på arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation.

SfU 1978/79:18

som är att anse som huvudorganisation. Bestämmelse i sådan överenskommelse
om att arbetsgivare, som utgett lön till arbetstagare under sjukdom, har
rätt att uppbära hela arbetstagarens sjukpenning oavsett om den skulle
överstiga den utbetalda lönen är bindande för försäkringskassan.

Statligt anställda tjänstemäns löneförmåner regleras genom det allmänna
avlöningsavtalet (AST) som slutits mellan statens arbetsgivarverk och de
anställdas huvudorganisationer. För det övervägande antalet anställda ger
avtalet rätt till lön - med visst avdrag - under sjukdom samtidigt som
arbetsgivaren får uppbära den anställdes sjukpenning, oavsett om denna
överstiger lönen. Anställd, som själv önskar uppbära sin sjukpenning, kan
anmäla undantagande från arbetsgivarinträdet. Lön utgår då endast för sådan
insjuknandedag, som inte berättigar till sjukpenning.

I kollektivavtal för statligt arvodesanställda lokalvårdare (LVÅ) finns
bestämmelser om arbetsgivarinträde och sjuklön som överensstämmer med
de ovan återgivna i AST.

Sjukförsäkringen finansieras till 15 % genom statsbidrag och till återstående
85 % genom avgifter från arbetsgivare och egna företagare. Avgifterna
utgör f. n. 10,6 % av avgiftsunderlaget, som för arbetsgivaravgiften i
huvudsak motsvarar summan av under året utgivna löner och ersättningar.
En egen företagares avgifter beräknas på den försäkrades inkomst av annat
förvärvsarbete än anställning. Till grund för beräkningen av denna inkomst
läggs i princip hans taxering till statlig inkomstskatt.

Tidigare behandling

Åldersgräns för sjukpenningförsäkring

Motioner om att åldersgränsen, 16 år, för rätt till tillhörighet till sjukförsäkringen
skall tas bort har avstyrkts av riksdagen vid såväl 1976/77 som
1977/78 års riksmöten på förslag av utskottet. I betänkandet SfU 1976/77:22
framhöll utskottet att det inte ville bestrida att det fanns skäl som talade för en
sänkning av åldersgränsen för tillhörighet till sjukförsäkringen. Med hänsyn
till att frågan tillhörde det ämnesområde som den år 1975 tillsatta socialpolitiska
samordningsutredningen skulle behandla, ansåg utskottet emellertid
att någon åtgärd inte var erforderlig. När frågan återkom följande år framhöll
utskottet (SfU 1977/78:26) att utredningens resultat borde avvaktas innan
slutlig ställning togs i frågan.

H em ma makes sjukpenningförsäkring

Motioner om storleken av sjukpenningförmåner till hemmamakar har
prövats av riksdagen vid ett flertal tillfällen. I samband med att riksdagen
1973 beslöt att sjukpenningen för försäkrade med förvärvsinkomst fr. o. m.
den 1 januari 1974 skulle utgöra skattepliktig och pensionsgrundande

1* Riksdagen 1978/79. ii sami. Nr 18

SfU 1978/79:18

inkomst höjdes sjukpenningen för hemmamakar från 6 kr. till 8 kr. per dag
samtidigt som skattefriheten för denna sjukpenning behölls. Det belopp för
vilket man kunde teckna frivillig tilläggsförsäkring höjdes från 9 kr. till 12 kr.
per dag. Vid behandlingen av propositionen 1973:46 som låg till grund för
nämnda beslut tog riksdagen också ställning till förslag i motioner om
ytterligare höjningar av beloppen. Motionerna avslogs på förslag av socialförsäkringsutskottet,
som i betänkandet 1973:21 bl. a. framhöll att frågan om
en höjning av beloppen fick ses i samband med frågan om ATP-poäng för
barnavårdande arbete i hemmet. Utskottet pekade på svårigheterna att vid
utformandet av en obligatorisk sjukpenningförsäkring för hemmamakar
skapa rättvisande regler i fråga om ersättning för de skiftande kostnader som
bortfallet av hemmamakes insats förorsakade och underströk också att det
skulle komma att bli nödvändigt att lämna bidrag till försäkringen av
statsmedel med hänsyn till att avgifterna för många familjer skulle komma att
bli mycket betungande. Utskottet avstyrkte därför bifall till motionerna.
Utskottet intog samma ståndpunkt i sina av riksdagen godkända betänkanden
1974:5 och 1975:1.1 sistnämnda betänkande erinrade utskottet om att
riksdagen år 1974 på förslag av socialförsäkringsutskottet i dess betänkande
1974:6 begärt en förutsättningslös översyn av vissa ATP-frågor, däribland
frågan om pensionsrätt för vårdinsatser i hemmet, och att utredningsuppdraget
lämnats till pensionskommittén. 1 den mån det visade sig möjligt att
åstadkomma en sådan pensionsrätt kunde enligt utskottets mening frågan
om en utbyggnad av den obligatoriska sjukpenningförsäkringen för hemar -betande med vårduppgifter komma i ett annat läge. När frågan ånyo
behandlades vid 1975/76 års riksmöte ansåg utskottet (SfU 1975/76:32) att
resultatet av pensionskommitténs utredningsarbete borde avvaktas innan
riksdagen tog ställning till motionsyrkandena om höjda sjukpenningförmåner
till hemmamakar.

Pensionskommittén har i augusti 1977 avgett betänkandet Pensionsfrågor
m. m. (SOU 1977:46). I betänkandet har kommittén övervägt frågor om rätt
till tilläggspension för hemarbetande men stannat för att inte lägga fram något
förslag härom. Kommittén har framhållit att spörsmålet om värdering av och
ersättning för vårdinsatser i hemmet egentligen gäller hur vårdinsatserna
skall ersättas ekonomiskt och därför inte i första hand bör lösas inom den
allmänna pensioneringens ram. Kommittén har vidare anfört bl. a.:

Kommittén har inte kunnat finna någon tillfredsställande lösning på frågan
om hur en reform som utan begränsningar ger ATP-förmåner för hemarbetande
skulle finansieras. Att avgiftsskyldigheten då skulle begränsas till
enbart ATP-avgiften synes för övrigt mindre konsekvent. Jämställs nämligen
hemarbete generellt med förvärvsarbete kan de hemarbetande med visst fog
även göra anspråk på rätt till sjukpenning och andra ersättningar som inom
socialförsäkringarnas ram träder i stället för förvärvsinkomster. Detta skulle
medföra antingen att avgiftshöjningar skulle bäras av försäkringskollektivet
eller att avgifter skulle få erläggas av den enskilde. Att låta förmåner i den
utsträckning som det här skulle vara fråga om utgå utan avgifter, kan inte

SfU 1978/79:18

accepteras. Skulle man emellertid finna en väg att beräkna ATP-poäng för
hemarbetande, en väg som inte kunde anses vara orättvis t. ex. mot dem som
”dubbelarbetar”, och skulle avgiftsskyldigheten därvid begränsas till enbart
ATP-avgiften skulle en sådan möjlighet ändock bara utnyttjas av dem som
hade ekonomiska resurser att erlägga erforderlig avgift. Ett sådant system
skulle från social synpunkt vara otillfredsställande.

När ett motionsyrkande om en översyn av hemmamakeförsäkringen och
den frivilliga sjukpenningförsäkringen i syfte att höja försäkringarnas
sjukpenningbelopp på nytt prövades av riksdagen under hösten 1978 ansåg
sig utskottet (SfU 1978/79:6) med hänsyn till pensionskommitténs överväganden
och till att en i juni 1978 tillsatt sjukpenningkommitté skulle se över
såväl hemmamakeförsäkringen som den frivilliga sjukpenningförsäkringen
inte böra föreslå någon åtgärd i anledning av motionsyrkandet. Riksdagen
följde utskottet.

Karensdagar inom sjukpenningförsäkringen

Fram till utgången av år 1966 gällde inom sjukförsäkringen den regeln att
ersättning från försäkringen inte utgick för de tre första dagarna av
sjukdomsperioden. Samtidigt var betydande grupper av löntagare genom
kollektivavtal tillförsäkrade förmåner som innebar att sjuklön utgick redan
fr. o. m. första dagen av sjukdomsperioden. Borttagandet av karensdagarna
inom sjukförsäkringen betecknades därför som en angelägen rättvisereform,
som medförde större likställdhet mellan olika löntagargrupper.

I en motion till 1975 års riksmöte begärdes en utredning om möjligheten
och lämpligheten av att återinföra en karensdag. Syftet med motionen var att
sjukvårdshuvudmännen skulle tilldelas de inbesparade medlen för att
avhjälpa bristerna inom långtidssjukvården. Motionen avslogs av riksdagen
på förslag av utskottet (SfU 1975:10) som bl. a. anförde:

En återgång till ett system med karensdagar skulle enligt utskottets mening
motverka ett av de främsta syftena med 1966 års reform. Härtill kommer att
utskottet principiellt hyser den uppfattningen att kostnaderna för vård av
sjuka människor i främsta hand skall bäras av dem, som har de bästa
förutsättningarna härför, nämligen de friska medborgarna. Ett förslag i
enlighet med det av motionären skisserade innebär att man vältrar över
kostnaderna för de långtidssjuka på andra sjuka. Utskottet ställer sig helt
avvisande till en sådan ändring av gällande regler.

Sjukpenningskyddet vid upprepade sjukkontroller

Vid såväl 1974, 1975 och 1975/76 års riksdagar väcktes motioner som
syftade till en vidgad rätt till sjukpenning vid regelbundet återkommande
läkarkontroller. Motionerna avslogs av riksdagen på förslag av utskottet
(SfU 1974:26, 1975:10, 1975/76:35) som år 1974 anförde följande:

SfU 1978/79:18

Sjukförsäkringens regler syftar till att ge skälig kompensation för inkomstbortfall.
Bestämmelsen att sjukpenning inte utgår för insjuknandedagen har
bl. a. sin grund i att de som insjuknat under senare delen av dagen oftast får
vidkännas ringa eller inget inkomstbortfall och därför skulle bli överkompenserade
om sjukpenning utgick även för denna dag. Denna avvägning har å
andra sidan fått till följd att de som insjuknat i början av dagen får bära en del
av kostnaderna för sin sjukdom själva. Att i varje enskilt fall ge rättvis
kompensation för inkomstbortfall är inte möjligt utan mycket detaljerade och
administrativt tungarbetade bestämmelser. Den nuvarande 20-dagarsregeln,
som ansågs obehövlig när karenstiden för utgivande av sjukpenning togs bort
1966, återinfördes år 1968 enbart därför att det visat sig att försäkrade med
kroniska sjukdomar, i synnerhet njursjuka som genomgick dialys varje
vecka, fick ett onormalt stort inkomstbortfall som inte kunde kompenseras på
grund av regeln att insjuknandedagen inte berättigade till sjukpenning.
Samtidigt medförde detta, att regeln kom även andra försäkrade med
upprepade sjukdomsfall på grund av olika sjukdomar inom 20 dagar till godo.
Före återinförandet av bestämmelsen diskuterades vilken lagkonstruktion
som kunde vara lämpligast för att ge de kroniskt njursjuka och liknande
grupper kompensation för inkomstbortfall. Som alternativ till 20-dagarsregeln
nämndes möjligheten att knyta rätten till sjukpenning under insjuknandedagen
till sådan sjukdom, som under lång tid krävde regelbundet
återkommande sjukhus- eller läkarvård eller att i lagen direkt ange vilka
sjukdomar, som skulle medföra rätt till sjukpenning även för insjuknandedagen.
Dessa alternativ förkastades emellertid på grund av att de ansågs
kunna medföra gränsdragnings- och tillämpningssvårigheter.

Enligt utskottets mening har genom 20-dagarsregeln de mest angelägna
grupperna av försäkrade med kroniska sjukdomar och tätt återkommande
sjukhus- eller läkarbesök erhållit ett tillfredsställande skydd mot inkomstbortfall.
Utskottet anser att en rimlig avvägning skett mellan dessa gruppers
berättigade intressen och angelägenheten av att inte ge övriga försäkrade en
överkompensation vid sjukdomsfall. Samtidigt har man fått en
administrativt lättillämplig regel.

Fosterföräldrars rätt till sjukpenning

Den som vårdar annans barn i sitt hem betraktas inom sjukpenningförsäkringen
som förvärvsarbetande, och arvodet för vården utgör sjukpenninggrundande
inkomst.

Nuvarande regler för fosterföräldrars rätt till sjukpenning grundar sig på ett
förslag från familjestödsutredningen, som funnit att fosterföräldrar i vissa fall
missgynnades när det gällde ersättning vid sjukdom och föräldraledighet.
Sålunda kunde fosterföräldrar vars enda sjukpenninggrundande inkomst
utgjordes av fosterlönen och motsvarade en sjukpenning som understeg
föräldrapenningens garantinivå inte få ersättning under föräldraledigheten
enligt denna garantinivå, eftersom de fortfarande var förvärvsarbetande och
uppbar fosterlön. I de fall fosterförälderns sjukpenninggrundande inkomst
bestod av både fosterlön och annan förvärvsinkomst var en förutsättning för
att sjukpenning skulle utgå att inkomsten av det andra arbetet var minst lika
stor som fosterlönen och att mer än hälften av arbetstiden avsåg det andra

SfU 1978/79:18

arbetet. Halv sjukpenning kunde då utgå. Varde nämnda förutsättningarna
inte uppfyllda utgick inte någon sjukpenning. För att ge fosterföräldrar en
rättvisande kompensation vid sjukdom och föräldraledighet föreslog utredningen
en särreglering för deras vidkommande, som innebar att deras
sjukpenninggrundande inkomst skulle delas upp i en del som avsåg fosterlön
och en del som avsåg inkomst av annat arbete. Vid sjukdom eller vård av eget
barn skulle föräldern kunna fortsätta vården av fosterbarnet med bibehållen
fosterlön, och inkomstbortfallet från det övriga arbetet skulle täckas av
sjukpenning eller föräldrapenning från den allmänna försäkringen. 1 de fall
barnet under fosterförälderns sjukdom flyttade till annan familj eller helt
vårdades av annan person borde sjukpenning däremot utgå oavkortad.

Kommitténs förslag ledde till lagstiftning genom riksdagsbeslut år 1976
(prop. 1975/76:133, SfU 1975/76:30, rskr. 283).

Motions/örslag om åtgärder för att minska företagens kostnader för sjukfrånvaro Vid

1976/77 års riksmöte väcktes två motioner, som syftade till en
differentiering av socialförsäkringsavgiften till sjukförsäkringen mot
bakgrund av att sjukfrånvaron visat sig vara lägre i mindre företag än i stora. I
motionerna hemställdes om en utredning av frågan.

Motionerna avslogs av riksdagen på förslag av socialförsäkringsutskottet
(SfU 1976/77:26) som anförde:

Förutom att motionärernas förslag otvivelaktigt skulle komma att medföra
administrativa problem skulle det enligt utskottets mening också kunna få
effekter som från rättvisesynpunkt strider mot allmänt vedertagna principer
inom socialförsäkringssystemet. Det nuvarande sättet att finansiera kostnaderna
för sjukförsäkringen grundar sig på tanken att kostnaderna bör bäras
solidariskt av alla medborgare i förhållande till vars och ens förmåga och utan
hänsynstagande till i vilken utsträckning den enskilde nödgas utnyttja
försäkringen. Att avgifterna numera erläggs av arbetsgivarna i stället för som
tidigare arbetstagarna innebär inte någon ändring i denna grundprincip. Om
man differentierar avgifterna i förhållande till sjukfrånvaron i företagen
skulle detta i realiteten innebära ett avsteg från solidaritetsprincipen till
förmån för ett motsatt synsätt, nämligen att var och en bör erlägga avgifter i
förhållande till hur mycket han utnyttjar försäkringen.

Frågan om en differentiering av sjukförsäkringsavgiften har därefter ånyo
behandlats av riksdagen under innevarande riksmöte. Samtidigt behandlades
ett motionsyrkande om en överföring av utbetalningen av sjukpenningen vid
korttidssjukdom från försäkringskassorna till arbetsgivarna. Utskottet hänvisade
därvid i sitt av riksdagen godkända betänkande SfU 1978/79:7 till det
utredningsuppdrag som den i juni 1978 tillkallade sjukpenningkommittén
fått och ansåg att motionerna inte borde föranleda någon riksdagens
åtgärd.

SfU 1978/79:18

Pågående utredningsarbete

Enligt regeringens bemyndigande den 15 juni 1978 haren parlamentariskt
sammansatt kommitté - sjukpenningkommittén (S 1978:04) - tillkallats för
att göra en översyn av sjukpenningförsäkringen.

I direktiven till sjukpenningkommittén erinrar dåvarande chefen för
socialdepartementet inledningsvis om att vid mitten av år 1977 var ca 4,2
miljoner förvärvsarbetande inskrivna hos de allmänna försäkringskassorna
och att 3,9 miljoner av dem hade inkomst av anställning. Antalet avslutade
sjukfall under 1976 uppgick till ca 7,0 miljoner, varav de flesta avsåg enstaka
eller ett fåtal dagar. Sålunda varade 66 96 av sjukfallen högst 7 dagar,
insjuknandedagen inräknad. De fall som varade längre än 15 dagar uppgick
till något mer än 1,3 miljoner eller 19 96. Vidare erinras om att ungefär en
tredjedel av arbetstagarna har avtalsreglerad sjuklön, medan ca 2,5 miljoner
löntagare står utanför sjuklönesystemen.

Vissa mindre tillfredsställande effekter av den nuvarande sjukpenningförsäkringen
berörs därefter i direktiven, nämligen dels att kompensationen blir
lägre vid korta sjukfall beroende på att sjukpenning inte utges för insjuknandedagen
och på den s. k. fridagsregeln, dels att gällande bestämmelser kan ge
ojämna effekter för delårs- och deltidsanställda och dels att försäkringens
sjukpenning inte höjs för gången tid i samband med kollektivavtal som också
innebär retroaktiv löneökning. Departementschefen framhåller att om man
inom försäkringens ram skall kunna komma till rätta med dessa effekter torde
det krävas omfattande ändringar i dess grundkonstruktion, t. ex. i fråga om
fridagsregeln och reglerna om sjukpenninggrundande inkomst. Det finns då
risk för att det i stället kan uppkomma andra, vägande nackdelar.

Ett alternativ för att till väsentlig del komma förbi svårigheterna kan,
framhåller departementschefen, vara att införa en sjuklöneperiod i sjukersättningssystemet.
Han erinrar om att ett sådant förslag (SOU 1972:60)
tidigare lagts fram av den år 1970 tillkallade sjukpenningutredningen men fått
ett blandat mottagande vid remissbehandlingen. Bl. a. gjordes från arbetstagarhåll
gällande att ett sjuklönesystem skulle innebära ökat beroende och
minskad trygghet på arbetsmarknaden.

Såvitt gäller de nämnda invändningarna mot ett sjuklönesystem betonar
departementschefen att arbetstagarnas trygghet därefter har stärkts väsentligt,
bl. a. genom tillkomsten av lagen (1974:12) om anställningsskydd, lagen
(1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder, som t. ex. gäller äldre och
handikappade, samt lagen (1976:580)om medbestämmande i arbetslivet. Han
erinrar också om att våra nordiska grannländer numera har lagstadgad eller
avtalsreglerad sjuklön från arbetsgivaren.

I direktiven framhålls också att ett sjuklönesystem som täcker de kortare
sjukfallen kan beräknas leda till en avlastning för försäkringsadministrationen.
Den administrativa belastningen på arbetsgivarna till följd av ett
sjuklönesystem skulle sannolikt bli begränsad, eftersom sjuklönereglerna

SfU 1978/79:18

torde kunna ansluta till data och rutiner som finns inom den ordinarie
löneadministrationen. För arbetstagarna skulle ett sjuklönesystem kunna
medföra förenklingar. En annan vinst är att det skulle ge möjlighet till ett
riktigare och enklare skatteavdrag från sjukersättningen.

Kommittén skall, anför departementschefen, göra en översyn av sjukförsäkringen
i syfte att mildra de tidigare beskrivna ogynnsamma effekterna
av nuvarande regler. Den skall därvid överväga lämpliga metoder för att lösa
frågorna. Som en alternativ lösning kan kommittén pröva förutsättningarna
att införa en period under vilken arbetsgivaren skall svara för sjukersättningen,
sjuklön, i stället för nuvarande ersättningsregler. Kommittéuppdraget
inrymmer också processuella och administrativa frågor samt
frågor om avgiftsuttag. I den mån arbetsgivarna genom en skyldighet att
betala sjuklön övertar förpliktelser som nu vilar på sjukförsäkringen måste
det beaktas när det gäller att fastställa avgiften till försäkringen. Ett förslag om
sjuklön måste omfatta de lagbestämmelser som bör gälla för ersättningen,
däribland de regler som behövs för att tillförsäkra de anställda rätt till ledighet
och ekonomisk ersättning vid sjukdom under den tid som skulle omfattas av
sjuklönesystemet. Kommittén bör uppmärksamma att ett sjuklönesystem
inte leder till ökade svårigheter för personer med relativt hög sjuklighet eller
med arbetshandikapp att få arbete.

I direktiven berörs också egenföretagarnas ställning inom sjukpenningförsäkringen.
Kommittén bör sålunda överväga vilka följdändringar förslagen
bör leda till för egenföretagarnas del. I det sammanhanget uppkommer
särskilda frågor beträffande försäkrade med s. k. blandad inkomst, dvs.
inkomst av både anställning och annat förvärvsarbete, samt om framtida
karensregler och sjukförsäkringsavgifter för egenföretagare. Kommittén bör
särskilt undersöka om de olika sjukförsäkringsalternativen för egenföretagare
kan ersättas med enhetliga regler för hela denna grupp. Även hemmamakeförsäkringen
och den frivilliga sjukpenningförsäkringen för hemmamakar
och studerande bör ses över av kommittén. Vad gäller egenföretagare bör
kommittén vidare undersöka tillämpningen och verkningarna av nuvarande
regler för sjukpenninggrundande inkomst med hänsyn till att egenföretagarnas
sjukpenning har förmenats ge bristande kompensation för inkomstförlust
i vissa fall. Skulle kommittén vilja föreslå ändringar på förmånssidan,
måste den också beakta konsekvenserna på avgiftssidan.

Avslutningsvis framhåller departementschefen att kommittén bör bedriva
sitt arbete skyndsamt och med sikte på att kunna redovisa ett samlat
utredningsförslag.

Utskottet

I betänkandet behandlas ett antal motioner som berör frågor inom
sjukpenningförsäkringen. Dessa avser dels ändringar i gällande regler för rätt

SfU 1978/79:18

till sjukpenning, dels finansieringen och administrationen av förmåner vid
sjukdom och dels åtgärder för att minska sjukfrånvaron.

Vissa villkor för tillhörighet till försäkringen

För anslutning till sjukpenningförsäkringen fordras att man är inskriven i
allmän försäkringskassa, vilket kan ske först fr. o. m. den månad då man
fyller 16 år. Sjukpenning kan därefter utgå vid sjukdom som innebär
nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften om den sjukpenninggrundande
inkomsten uppgår till minst 4 500 kr. för år eller om den försäkrade är
s. k. hemmamake. Uppbär den försäkrade hel förtidspension upphör försäkringen
att gälla. Detsamma är fallet när hemmamakeförsäkrad fyller 65 år. 1
övrigt gäller att sjukpenning kan utgå under högst 180 dagar för tid efter det
den försäkrade fyllt 70 år eller dessförinnan börjat uppbära hel ålderspension.

I motionen 223 av Lars Werner m. fl. vänder sig motionärerna mot att
ungdomar som kommer ut i förvärvsarbete före 16 års ålder inte kan omfattas
av sjukpenningförsäkringen. Rätten till sjukpenning bör, anser de, inte vara
beroende av åldern utan av om någon har arbete som ger en sjukpenninggrundande
inkomst. Motionärerna hemställer därför att riksdagen skall
begära förslag om att åldersgränsen 16 år skall slopas.

Utskottet har tidigare (se SfU 1976/77:22 och 1977/78:26) uttalat att det
inte vill bestrida att det finns skäl som talar för en sänkning av åldersgränsen
för tillhörighet till sjukpenningförsäkringen. Eftersom frågan tillhör det
ämnesområde som socialpolitiska samordningsutredningen skall behandla
har utskottet ansett att man bör avvakta resultatet av utredningens arbete
innan man tar slutlig ställning till frågan. Vad utskottet anfört har godkänts
av riksdagen. Utskottet anser inte att riksdagen nu har anledning att inta en
annan ståndpunkt i frågan och avstyrker därför bifall till motionen 223.

Nils Carlshamre påpekar i motionen 1798 att en ålderspensionär får sin rätt
till sjukpenningersättning begränsad till 180 dagar oavsett om han uppbär hel
eller halv sjukpenning under denna tid. Motionären menar att - på samma
sätt som är fallet inom föräldraförsäkringen när den försäkrade endast tar ut
halv föräldrapenning - två dagar med halv sjukpenning bör anses motsvara
sjukpenning under en hel dag, och han begär att riksdagen fattar beslut om en
sådan ändring i 3 kap. 3 § AFL.

Föräldraförsäkringen syftar främst till att ge föräldrar ekonomisk möjlighet
till en viss tids samvaro med sina barn under dessas första levnadsår och i
andra situationer då föräldrarna själva behöver vårda barnen. Det har därvid
ansetts rimligt att ge föräldrarna en viss frihet att välja hur de vill utnyttja den
föräldraledighet som grundar rätt till ersättning.

Den nämnda valfriheten inom föräldraförsäkringen anser utskottet knappast
kunna åberopas för att utsträcka den samordningstid mellan sjukpenningförsäkringen
och ålderspensioneringen som hittills bedömts vara skälig.
Utskottet avstyrker därför bifall till motionen 1798.

SfU 1978/79:18

Sjukpenninggrundande inkomst

Försäkringskassan fastställer försäkrads sjukpenninggrundande inkomst
på grundval av uppgifter om den förvärvsinkomst som han kan antas få under
det närmaste året. Försäkringskassan skiljer då på inkomst av anställning och
inkomst av annat förvärvsarbete. Den senare inkomsten, som avser arbete för
egen räkning, får inte beräknas till högre belopp än som motsvarar skälig
avlöning för liknande arbete för annans räkning. Så snart försäkringskassan
fått kännedom om inkomständring som bör påverka sjukpenningens storlek
skall beslutet om sjukpenninggrundande inkomst omprövas. Det nya
beslutet blir giltigt först 30 dagar efter det att kassan fått kännedom om
inkomständringen.

Egenföretagarnas ställning inom sjukpenningförsäkringen berörs i motionen
708 av Sven-Erik Nordin m. fl. Motionärerna anger vissa situationer i
vilka de anser att egenföretagarna - främst beroende på att deras inkomster
kan variera starkt mellan olika år - inte är jämställda med anställda i
förmånshänseende. Så t. ex. kan den sjukpenninggrundande inkomsten för
en egenföretagares arbete i princip inte beräknas högre men väl lägre än vad
som svarar mot liknande arbete för annans räkning. En egenföretagare är
vidare skyldig att återbetala för högt utgiven sjukpenning, om hans inkomst
skulle visa sig bli lägre än vad som beräknats medan det däremot inte
föreligger någon motsvarande skyldighet för försäkringskassan att retroaktivt
utbetala höjd sjukpenning om inkomsten skulle bli högre än beräknat.
Motionärerna anser också att de bestämmelser inom sjukpenningförsäkringen
som berör egenföretagarna är komplicerade och svårtolkade.
I syfte att skapa bättre jämställdhet mellan löntagare och egenföretagare
bör, menar de, bestämmelserna utformas så att de blir smidigare
och lättare att tolka. Motionärerna begär att riksdagen skall ge regeringen till
känna vad som anförts i motionen om en utredning om egenföretagarnas
ställning i sjukpenningsystemet.

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen för direktiven till
sjukpenningkommittén ingår de frågor som berörts i motionen i kommitténs
arbete. I direktiven har särskilt framhållits att kommittén skall undersöka
tillämpningen och verkningarna av nuvarande regler för sjukpenninggrundande
inkomst med hänsyn till att egenföretagamas
sjukpenning har förmenats ge bristande kompensation för inkomstförlust i
vissa fall. Kommittén skall också undersöka om de olika
sjukförsäkringsalternativen för egenföretagare kan ersättas med enhetliga
regler för hela denna grupp. På grund av det anförda anser utskottet att något
särskilt tillkännagivande med anledning av motionen 708 inte är påkallat.

Motionen 1802 av Doris Flåvik och Kjell Nilsson syftar till en utredning om
rätt för arbetslösa personer att få sin sjukpenninggrundande inkomst ändrad
under pågående sjukfall. Motionärerna påpekar att i de fall avtalsuppgörelser
påverkar en anställds framtida årsinkomst kan han få sin sjuk -

SfU 1978/79:18

penninggrundande inkomst höjd under pågående sjukfall medan en motsvarande
möjlighet inte finns förden som saknar fast anställning vid sjukfallets
början, oavsett om han regelmässigt brukar arbeta inom en viss bransch, är
fackligt ansluten och före sjukdomsfallet uppbär ersättning från erkänd
arbetslöshetskassa.

Med hänsyn till de omfattande direktiv som sjukpenningkommittén fått
anser utskottet att den fråga som tagits upp i motionen har ett sådant
samband med utredningsarbetet att motionen bör överlämnas till kommittén
för en förutsättningslös prövning. Det anförda bör med anledning av
motionen 1802 ges regeringen till känna.

Hemmamakes sjukpenningförsäkring

Hemmamake är vid sjukdom berättigad till sjukpenning med 8 kr. per dag.
Genom att teckna frivillig sjukpenningförsäkring kan hemmamaken erhålla
en sammanlagd sjukpenning av 20 kr. per dag. Beloppen har varit oförändrade
sedan den 1 januari 1974, då de höjdes från 6 resp. 15 kr. per dag.

Frågan om en höjning av hemmamakes sjukpenning behandlas i två
motioner. I motionen 1799 av Eric Carlsson m. fl. framhåller motionärerna
att värdet av förmånen urholkats väsentligt genom prisutvecklingen. Motionärerna
begär att riksdagen skall besluta dels att hemmamakesjukpenningens
belopp skall höjas till 13 kr. per dag fr. o. m. den 1 juli innevarande år, vilket
skulle innebära att realvärdet återställdes till 1974 års nivå, dels att beloppet
därefter vid ingången av varje nytt år skall justeras i förhållande till
basbeloppets förändring. I motionen 880 av Evert Svensson m. fl. tar motionärerna
hemmamakesjukpenningens belopp år 1955, 6 kr., som utgångspunkt
för en omräkning till dagens penningvärde, och de menar att en
höjning av beloppet till 25 kr. per dag är ett minimikrav. Motionärerna
hemställer att motionen skall överlämnas till sjukpenningkommittén med en
begäran om förslag till höjning av hemmamakesjukpenningen.

Enligt direktiven till sjukpenningkommittén skall denna också se över
hemmamakeförsäkringen. Utskottet anser därför inte det finns anledning för
riksdagen att nu fatta beslut om en höjning av sjukpenningens belopp utan
motionerna bör i stället överlämnas till kommittén för beaktande. Utskottet
vill emellertid betona angelägenheten av att utredningen positivt prövar
frågan om en förbättring av försäkringsförmånen med hänsyn till den
successiva försämring som den undergått. Vad utskottet anfört bör med
anledning av motionerna 880 och 1799 ges regeringen till känna.

Karensdagar inom sjukpenningförsäkringen

Före år 1967 fanns en bestämmelse om karenstid som innebar att
sjukpenning inte kunde utgå för de tre första dagarna av ett sjukdomsfall.

SfU 1978/79:18

Numera gäller att sjukpenning inte utgår för insjuknandedagen. Vid
upprepad sjukdom inom 20 dagar utgår dock sjukpenning även för denna dag.
Detsamma är fallet om den försäkrade gått miste om dagpenning från erkänd
arbetslöshetskassa eller kontant arbetsmarknadsstöd. I fråga om sjukperiod
som varar högst sex dagar utöver insjuknandedagen utgår sjukpenning inte
för sådan dag då den försäkrade ändå inte skulle ha arbetat om inte antalet
sådana dagar överstiger två (fridagsregeln).

Med hänvisning till att de korta sjukdomsfallen medfört ökade utgifter för
sjukförsäkringen föreslår Thorsten Larsson i motionen 707 att frågan om
återinförande av karensdagar skall utredas. Motionären utgår från att man
skulle kunna ha två dagars karenstid i de fall sjukdomen inte varar mer än sex
dagar. Vid längre sjukdomsfall bör sjukpenning utgå från insjuknandedagen.
Detsamma bör vara fallet om sjukdomen är av sådan art att det är nödvändigt
med någon eller några dagars frånvaro vid upprepade tillfällen. Kostnaderna
för de föreslagna karensdagarna skulle enligt motionären t. ex. kunna
fördelas så att arbetstagaren själv svarar för kostnaderna den första dagen
medan arbetsgivaren betalar sjuklön den andra dagen. Motionären anser att
ett oavvisligt krav bör vara att det föreslagna systemet blir tillämpligt också på
dem som i dag haravtalsenlig sjuklön. Han begär att sjukpenningkommittén
skall få i uppdrag att pröva ett rättvist karensdagssystem i enlighet med vad
som anförts i motionen. Också motionären i motionen 1805, Karl Leuchovius,
begär mot bakgrund av det ökade antalet korttidssjukfall att sjukpenningkommittén
skall pröva frågan om införande av några karensdagar,
dock att undantag bör göras för sådana fall där sjukdomen är ofta
återkommande.

Motionären i motionen 1811, Sixten Pettersson, anser att de nuvarande
möjligheterna att sjukanmäla sig under insjuknandedagen bör begränsas så
att anmälan endast kan göras fram till kl. 12.00 på dagen. Därigenom skulle,
menar motionären, ersättning inte, såsom nu är fallet, kunna utgå utan
karenstid och ersättningsreglerna skulle bli mer rättvisa. Motionären begär att
regeringen skall förelägga riksdagen ett förslag i frågan.

Sjukpenningkommitténs främsta uppgift enligt direktiven är att överväga
lämpliga metoder för att söka mildra de ogynnsamma effekter av sjukpenningförsäkringens
nuvarande regler som medför bl. a. att kompensationen
blir lägre vid korta sjukfall beroende på att sjukpenning inte utges för
insjuknandedagen och på den s. k. fridagsregeln. Avsikten är således att den
enskilde skall få bättre kompensation för inkomstbortfall. Riksdagen har,
såsom framgår av inledningen till betänkandet, tidigare avvisat tanken på att
återinföra ett karensdagssystem inom sjukpenningförsäkringen och därvid
framhållit att en återgång till ett sådant system skulle motverka ett av de
främsta syftena med 1966 års reform. Utskottet anser att riksdagen bör
vidhålla denna uppfattning och avstyrker följaktligen bifall till motionerna
707, 1805 och 1811.

Anna Eliasson m. fl. begär i motionen 1628 åtgärder för att diabetiker skall

SfU 1978/79:18

kunna kompenseras för sitt inkomstbortfall i samband med sjukhusbesök för
diabeteskontroll m. m. Motionärerna menar att det ligger i samhällets
intresse att alla diabetiker följer rekommendationerna om regelbundna
sjukhusbesök och att det, även om besöken inte uppgår till många dagar per
år, kan ifrågasättas varför kontrollen skall behöva innebära en ekonomisk
uppoffring för den enskilde. I synnerhet för de personer som har låg eller
normal inkomst och som bor i glesbygd med långa och tidskrävande resor till
sjukhus blir, anför motionärerna, även enstaka dagar med inkomstbortfall en
kännbar ekonomisk påfrestning.

Motioner med samma syfte som den förevarande har såsom framgår av
inledningen till betänkandet vid ett flertal tidigare tillfällen avslagits av
riksdagen på förslag av socialförsäkringsutskottet. Utskottet har därvid bl. a.
pekat på det skydd mot inkomstbortfall som försäkrade med kroniska
sjukdomar och tätt återkommande sjukhus- och läkarbesök har genom att ny
sjukperiod som börjar inom 20 dagar efter föregående sjukperiods slut medför
rätt till sjukpenning även för insjuknandedagen. Regeln tillämpas så att dag
under vilken den försäkrade på grund av sjukdom eller läkarkontroll inte
kunnat arbeta alls eller kunnat arbeta endast obetydlig del räknas som en
sjukperiod.

Även den nu berörda frågan har emellertid samband med den pågående
översynen av sjukpenningförsäkringen. Sjukpenningkommittén kommer
enligt direktiven att pröva förutsättningarna att införa en period under vilken
arbetsgivaren skall svara för sjukersättningen i stället för nuvarande ersättningsregler.
Med hänsyn härtill finns det enligt utskottets mening anledning
att avvakta resultatet av kommitténs arbete. Utskottet avstyrker på grund av
det anförda bifall till motionen 1628.

Fosterföräldrars rätt till sjukpenning

De som under sjukdom uppbär ersättning för vård av fosterbarn kan erhålla
sjukpenning endast i den mån den sjukpenninggrundande inkomsten härrör
från annat förvärvsarbete än fosterbarnsvården.

Ove Karlsson m. fl. anser i motionen 874 att en hemmamake som
samtidigt är fosterförälder inte får tillfredsställande kompensation vid
sjukdom genom de gällande bestämmelserna. Motionärerna erinrar om att en
hemmamake kan försäkra sig för en frivillig sjukpenning så att den
sammanlagda sjukpenningen uppgår till 20 kr. per dag. Vårdar samma
hemmamake samtidigt fosterbarn mot ersättning utgår däremot ingen
sjukpenning. Motionärerna påpekar också att i de fall fosterföräldern är
föräldraledig sänks föräldrapenningens garantibelopp, 32 kr. per dag, med det
belopp som motsvarar fosterlönen.

De effekter av gällande bestämmelser som påtalats i motionen är en följd av
att hemmamake, som börjar förvärvsarbeta -1, ex. vårda fosterbarn - i sådan

SfU 1978/79:18

omfattning att inkomsten överstiger 4 500 kr. per år, inte längre fyller
villkoren för hemmamakeförsäkringen. Rätten till sjukpenning skall vid
förvärvsarbete i stället bedömas på grund av den sjukpenninggrundande
inkomsten. Sjukpenningens syfte är att ge kompensation för inkomstbortfall.
Då något sådant bortfall inte uppkommer när fosterlönen fortfar att utgå
under fosterförälderns sjukdom, bör sjukpenning inte heller utgå. Någon
kritik kan därför enligt utskottets uppfattning inte riktas mot sjukförsäkringens
bestämmelser som, enligt vad som framgår av det inledningsvis
anförda, kompletterats år 1976 så att fosterförälder vid föräldraledighet alltid
är tillförsäkrad en ersättning - fosterlön med utfyllnad i form av föräldrapenning
- motsvarande minst garantinivån för föräldrapenningen.

På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen 874.

Sjukpenning, vid arbetsgiva/inträde

S. k. arbetsgivarinträde kommer huvudsakligen till stånd genom överenskommelse
i kollektivavtal som slutits eller godkänts av arbetstagarorganisation,
som är att anse som huvudorganisation. En arbetsgivare, som på grund
av sådan överenskommelse betalat lön under en arbetstagares sjukdom, har i
gengäld rätt att uppbära arbetstagarens sjukpenning.

AFL innehåller bestämmelser om arbetsgivarinträde i ytterligare en
situation, nämligen när regeringen inte föreskrivit undantag från vad som är
stadgat om rätt till sjukpenning beträffande arbetstagare, som enligt statliga
föreskrifter eller på grund av bestämmelser som beslutats av kommun eller
landstingskommun har rätt till lön vid sjukdom. Sådant arbetsgivarinträde
medför rätt för arbetsgivaren att uppbära arbetstagarens sjukpenning i den
ordning regeringen bestämmer, dock endast i den mån sjukpenningen inte
överstiger den utbetalda lönen.

Löneförmånerna för anställda hos staten regleras i kollektivavtal. Förmånerna
omfattar också lön under sjukdom. Även arbetsgivarens rätt till
anställds sjukpenning vid arbetsgivarinträde regleras i kollektivavtal. Avtalsbestämmelserna
medger att arbetsgivaren vid utgiven sjuklön får uppbära
den anställdes hela sjukpenning oavsett om den överstiger lönen. Anställd,
som själv önskar uppbära sin sjukpenning, har dock rätt att anmäla
undantagande från arbetsgivarinträdet.

I motionen 1242 av Martin Olsson och Ulla Ekelund begär motionärerna att
bestämmelserna i AFL om arbetsgivarinträde på grund av kollektivavtal skall
ändras så att arbetsgivaren också i dessa fall av arbetsgivarinträde får rätt att
uppbära arbetstagarens sjukpenning endast i den mån denna inte överstiger
den utbetalda sjuklönen. Motionärerna framhåller att de nuvarande bestämmelserna
medför att deltidsanställda hos staten som samtidigt har annan
förvärvsinkomst inte blir kompenserade för bortfallet av denna inkomst vid
sjukdom. Den möjlighet som finns att begära undantagande från arbetsgi -

SfU 1978/79:18

varinträdet är, menar motionärerna, inte tillräcklig för att undanröja konsekvenserna
av gällande bestämmelser med hänsyn till att arbetstagaren vid ett
undantagande förlorar de förmåner arbetsgivarinträdet medför.

Det förhållande som kritiseras i motionen är ett resultat av förhandlingar
mellan arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna om löneförmånerna för
statligt anställda. Någon anledning för riksdagen att inskränka förhandlingsrätten
genom lagstiftning anser utskottet inte föreligger. Utskottet vill
emellertid fästa uppmärksamheten på att den fråga motionärerna tagit upp
kommer att behandlas av sjukpenningkommittén i samband med att denna
prövar förutsättningarna att införa ett obligatoriskt sjuklönesystem. Med det
anförda avstyrker utskottet bifall till motionen 1242.

Differentiering av socialförsäkringsavgiften till sjukförsäkringen m. m.

Sjukförsäkringen finansieras till övervägande del genom avgifter från
arbetsgivare och egna företagare. Avgifterna utgör f. n. 10,6 96 av ett
avgiftsunderlag, som för arbetsgivarnas del i huvudsak utgörs av summan av
under året utgivna löner och ersättningar.

I motionen 1657 av Erik Hovhammar m. fl. hänvisar motionärerna till
statistiska uppgifter om sjukfrånvaron, vilka visar att företag med ett fåtal
anställda har betydligt lägre sådan frånvaro än företag med många anställda.
Mot denna bakgrund anser motionärerna att riksdagen bör begära förslag om
att arbetsgivarnas avgifter till sjukförsäkringen skall differentieras i förhållande
till företagens storlek. Skillnaderna i sjukfrånvaron vid olika företag
åberopas också i motionen 1809 av Johan Olsson m. fl. I denna motion
föreslås att sjukpenningkommittén skall få tilläggsdirektiv om att skyndsamt
utreda möjligheterna att fördela kostnaderna för sjukfrånvaron på ett sätt som
bättre svarar mot frånvarons omfattning på olika arbetsplatser, exempelvis
genom att arbetsgivarna till viss del får svara för lön under korttidsfrånvaro.

I sjukpenningkommitténs uppgifter ingår, som tidigare nämnts, att pröva
förutsättningarna att införa en period under vilken arbetsgivaren skall svara
för sjukersättningen. I den mån arbetsgivaren åläggs betala sjuklön och
därmed övertar förpliktelser som nu åvilar den allmänna försäkringen skall
detta enligt direktiven beaktas när det gäller att fastställa avgiften till
sjukförsäkringen. Utskottet anser att syftet med motionerna 1657 och 1809 är
tillgodosett genom det nämnda utredningsuppdraget och avstyrker därför
bifall till desamma.

Utskottet behandlar i detta sammanhang även motionen 1223 av förste
vice talmannen Torsten Bengtson, vari begärs en utredning om ett förenklat
system för utbetalning av bidrag och ersättningar. Motionären framhåller att
utbetalningarna av olika bidrag och administrationen av de sociala åtgärderna
har krävt en allt större och mer komplicerad apparat, som dessutom tenderar
att öka. Han anser därför att administrationen bör förenklas genom att vissa

SfU 1978/79:18

arbetsgivarfinansierade ersättningar utbetalas direkt av arbetsgivaren. För
mindre foretag kan, anför motionären, systemet kompletteras med ett
utjämnings- och försäkringssystem. Den föreslagna ordningen - ett s. k.
totalanställningssystem -skulle enligt motionären också kunna fungera så att
arbetsgivaren debiteras avgifter i vanlig ordning med rätt till avdrag för
utgivna ersättningar.

Motionen har visst samband med sjukpenningkommitténs uppdrag att
pröva förutsättningarna för ett sjuklönesystem. I direktiven till utredningen
framhålls att ett genomförande av ett sådant system skulle leda till en
avlastning för försäkringsadministrationen. Syftet med motionen är med
dessa direktiv i väsentlig del tillgodosett. Någon övergripande utredning i
övrigt inom socialförsäkringssystemet i enlighet med vad som föreslagits av
motionären är utskottet inte berett att förorda. Utskottet avstyrker därför
bifall till motionen 1223.

Motionären i motionen 1816, Knut Wachtmeister, anför att man bör pröva
alla tänkbara uppslag för att stoppa den ytterst oroande utvecklingen av den
ökade sjukfrånvaron. Efter mönster från en försöksverksamhet vid ett
engelskt företag föreslår motionären att man skall inleda en försöksverksamhet
vid t. ex. några statliga företag, innebärande att de anställda erhåller
bonusbelopp i förhållande till antalet närvarodagar.

Enligt utskottets uppfattning är den av motionären föreslagna försöksverksamheten
inte förenlig med de principer som ligger bakom bestämmelserna i
AFL om sjukpenningförsäkringen. Utskottet avstyrker bifall till motionen
1816.

Utskottet hemställer

att riksdagen

1. beträffande åldersgräns för rätt till sjukpenning avslår motionen
1978/79:223,

2. beträffande sjukpenning till ålderspensionär avslår motionen
1978/79:1798,

3. beträffande egenföretagares ställning inom sjukpenningförsäkringen
avslår motionen 1978/79:708,

4. beträffande ändring av sjukpenninggrundande inkomst vid
arbetslöshet med anledning av motionen 1978/79:1802 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. beträffande sjukpenning till hemmamake med anledning av
motionerna 1978/79:880 och 1978/79:1799 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. beträffande karensdagar inom sjukpenningförsäkringen avslår
motionerna 1978/79:707, 1978/79:1805 och 1978/79:1811,

7. beträffande sjukpenning vid läkarkontroller avslår motionen
1978/79:1628,

8. beträffande fosterföräldrars rätt till sjukpenning avslår motionen
1978/79:874,

SfU 1978/79:18

9. beträffande sjukpenning vid arbetsgivarinträde avslår motionen
1978/79:1242,

10. beträffande socialförsäkringsavgiften till sjukförsäkringen avslår
motionerna 1978/79:1657 och 1978/79:1809,

11. beträffande ett förenklat system för utbetalning av bidrag och
ersättningar avslår motionen 1978/79:1223,

12. beträffande försöksverksamhet med bonusbelopp avslår motionen
1978/79:1816.

Stockholm den 27 mars 1979

På socialförsäkringsutskottets vägnar

SVEN ASPLING

Närvarande: Sven Aspling (s). Eric Carlsson (c), Per-Eric Ringaby (m), Arne
Magnusson (c). Helge Karlsson (s), Britta Bergström (fp), Doris Håvik (s). Maj
Pehrsson (c), Allan Åkerlind (m). Börje Nilsson (s), Gösta Andersson (c), Ralf
Lindström (s), Elis Andersson (c), Lars-Åke Larsson (s) och Stig Gustafsson
(s).

Reservationer

Till betänkandet har avgivits två reservationer av Per-Eric Ringaby och
Allan Åkerlind (båda m) vilka anser

1. beträffande sjukpenning lill ålderspensionär

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med
”Föräldraförsäkringen syftar” och slutar med ”motionen 1798.” bort ha
följande lydelse:

Utskottet delar motionärens mening. Det förhållandet att man som
ålderspensionär uppbär pension - uttaget kan f. ö. skjutas upp till 70-årsmånaden - bör inte påverka bedömningen härvidlag. Pensionen är en
under ett ofta långt, yrkesverksamt liv intjänad inkomst som snarare bör
betraktas som en uppskjuten inkomst än som en inkomstbortfallsersättning,
vilket sjukpenningen utgör. Med hänsyn bl. a. till att det är önskvärt att äldre i
större utsträckning förvärvsarbetar anser utskottet det obilligt att ha kvar den
restriktiva och till synes inkonsekventa utförsäkringsregel som motionären
anmärker på. Utskottet tillstyrker därför bifall till motionen 1798.

dels att utskottet under moment 2 bort hemställa

att riksdagen beträffande sjukpenning till ålderspensionär med
bifall till motionen 1978/79:1798 antar följande såsom reservanternas
förslag betecknade

SfU 1978/79:18

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän försäkring
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Reservanternas förslag

3 kap.

3 §

Försäkrad, som åtnjuter hel förtidspension
enligt denna lag eller
åtnjutit sådan pension under månaden
närmast före den, varunder han
börjat åtnjuta hel ålderspension, har
ej rätt till sjukpenning. För tid efter
ingången av den månad, varunder
försäkrad fyllt sjuttio år eller dessförinnan
börjat åtnjuta hel ålderspension
enligt denna lag, må
sjukpenning utgå för högst etthundraåttio
dagar.

Ej må försäkrad på grund av vad i
1 § andra stycket stadgas uppbära
sjukpenning för tid efter den månad,
varunder han fyller sextiofem år.

Vid beräkning av antalet dagar med
rätt till sjukpenning enligt första stycket
anses två dagar med halv sjukpenning
som en dag.

2. beträffande karensdagar inom sjukpenningförsäkringen

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med
”Sjukpenningkommitténs främsta” och slutar med ”och 1811.” bort ha
följande lydelse:

Utskottet förutsätter att sjukpenningkommittén är oförhindrad att utreda
frågan om en karenstid inom sjukpenningförsäkringen och har för sin del
svårt att inse att det med nuvarande marginalskatter och bidragseffekter
föreligger risk för underkompensation vid korttidsfrånvaro annat än för de
säkerligen fåtaliga fall där 20-dagarsregeln inte är till fyllest. Den sistnämnda
regeln ligger naturligen i kommitténs uppdrag att utreda oavsett om frågan
om längre karenstid tas upp eller ej. Det framhålls i motionerna 707 och 1805
att från karenstidsbestämmelser bör vara undantagna de fall där sjukdomen

Försäkrad, som åtnjuter hel
förtidspension enligt denna lag
eller åtnjutit sådan pension under
månaden närmast före den, varunder
han börjat åtnjuta hel
ålderspension, har ej rätt till
sjukpenning. För tid efter ingången
av den månad, varunder
försäkrad fyllt sjuttio år eller
dessförinnan börjat åtnjuta hel
ålderspension enligt denna lag,
må sjukpenning utgå för högst
etthundraåttio dagar.

Ej må försäkrad på grund av
vad i 1 § andra stycket stadgas
uppbära sjukpenning för tid efter
den månad, varunder han fyller
sextiofem år.

SfU 1978/79:18

är av sådan art att den är ofta återkommande. Under den förutsättningen
delar utskottet uppfattningen att frågan om en karenstid i sjukpenningforsäkringen
bör utredas av sjukpenningkommittén. Vad utskottet
anfort bör med anledning av motionerna 707,1805 och 1811 ges regeringen till
känna.

dels att utskottet under moment 6 bort hemställa

att riksdagen beträffande karensdagar inom sjukpenningförsäkringen
med anledning av motionerna 1978/79:707, 1978/
79:1805 och 1978/79:1811 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

GOTAB 61759 Stockholm 1979