SfU 1978/79:1
Socialförsäkringsutskottets betänkande
1978/79:1
med anledning av motioner om sjukresekostnader
Motionerna
I motionen 1977/78:260 av Eva Winther (fp) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär sådan ändring i sjukreseforordningen att ersättning för
resekostnad kan utbetalas i förskott.
Motionen syftar till förskottsersättning för resekostnader i de fall en
försäkrad remitteras för vård utom det egna landstingsområdet.
1 motionen 1977/78:1059 av Torsten Gustafsson (c) och Per-Axel Nilsson
(s) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till sådan
ändring av 6 § sjukreseforordningen att reseersättning för flyg kan utbetalas
till de försäkrade vid resa från och till Gotland.
Utskottet har inhämtat yttrande över motionen 1977/78:260 från riksförsäkringsverket
och Försäkringskasseförbundet. Försäkringskasseförbundet
har i sin tur inhämtat yttrande från de allmänna försäkringskassorna i
Stockholm, Östergötlands, Jönköpings, Blekinge, Kristianstads, Bohusläns,
Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Västerbottens
och Norrbottens län samt från Malmö och Göteborgs allmänna försäkringskassor.
Gällande bestämmelser m. m.
Försäkrad som fått läkarvård, tandvård, sjukvårdande behandling, konvalescent-
eller sjukhusvård, vilken grundar rätt till ersättning från sjukförsäkringen,
kan enligt bestämmelser i 2 kap. 5 och 6 §§ lagen om allmän försäkring
(AFL) få ersättning för kostnader för resor i samband med vården. Enligt
lagen (1974:525) om ersättning för viss födelsekontrollerande verksamhet
m. m. kan ersättning också utgå för kostnader för resor i samband med sådan
rådgivning som avses i sistnämnda lag. Närmare bestämmelser om resekostnadsersättning
finns i sjukreseforordningen (1975:964). Varken förordningen
eller AFL innehåller någon bestämmelse om rätt till förskott på ersättning.
Ersättning skall enligt 6 § sjukreseforordningen i princip utgå för den
faktiska resekostnaden. Denna får dock ej beräknas till högre belopp än vad
det skulle ha kostat att använda den väg och det färdsätt som med skälig
hänsyn till den försäkrades tillstånd, resans längd och övriga omständigheter
varit ägnade att medföra den lägsta sammanlagda kostnaden.
Riksförsäkringsverket har meddelat närmare föreskrifter för verkställig -
1 Riksdagen 1978/79. 11 sami. Nr 1
SfU 1978/79:1
2
heten av sjukreseförordningen. I dessa framhålls att vid bedömandet av vad
som skall anses vara sådan väg och sådant färdsätt, som avses i 6 §
sjukreseförordningen, skall huvudvikten läggas på frågan om det kan antas
att den försäkrades hälsotillstånd skulle ha försämrats, ifall han färdats en
annan väg eller begagnat ett billigare färdsätt. Hänsyn skall således tas inte
endast till försämring av den sjukdom, för vilken vården sökts, utan också till
annan försämring av hälsotillståndet. Vidare skall sådana omständigheter
som ålder och smittorisk beaktas. Om ett billigare färdmedel i och för sig
kunnat användas men detta hade medfört, att den försäkrade varit tvungen
att uppskjuta resan eller att han fått resan avsevärt förlängd, kan ersättning
utges för begagnande av ett dyrare färdmedel under förutsättning att risk
annars skulle ha förelegat för försämring av hans hälsotillstånd.
Föreskrifterna berör också frågan om ersättning för resa med bil eller taxi.
Sådan ersättning anses befogad om de allmänna kommunikationerna inte
utgör ett realistiskt alternativ till resa med bil eller taxi på grund av att de tar
en oskäligt lång tid.
Remissyttrandena över motionen 1977/78:260
Riksförsäkringsverket anför i sitt yttrande att verket inte har något att
erinra mot en ändring i sjukreseförordningen, som gör det möjligt för
försäkringskassorna att förskottera ersättning för kostnad för resa i samband
med vård efter remiss utanför det egna landstingsområdet. Verket erinrar om
att försäkringskassorna i annat sammanhang redan har en möjlighet att
lämna förskott på ersättning för resekostnad, nämligen till kursdeltagare som
beviljats utbildningsbidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen, när utbildningen
sker utom hemorten. Förskottet lämnas då i form av biljettrekvisition.
Försäkringskasseförbundet framhåller i sitt yttrande att även om de
beskrivna problemen gäller en mycket begränsad grupp förbundet inte har
något att erinra mot en sådan ändring i sjukreseförordningen att det blir
möjligt för försäkringskassan att i någon form förskottera resekostnaden.
Motionsförslaget tillstyrks därför under förutsättning att reglerna utformas så
att förskottering inte skall komma i fråga vid andra än längre och dyrare resor.
Förbundet nämner här en beloppsgräns för resekostnaden om 100 kr.
Förskottet bör enligt förbundet inte heller ges i form av kontanter utan man
bördå det gäller resor med allmänna kommunikationsmedel antingen kunna
använda sig av samma system med biljettrekvisition som gäller vid
arbetsmarknadsutbildning eller utfärda en ansvarsförbindelse för försäkringsandelen
av kostnaden. I de fall taxi är nödvändigt som färdsätt anser
förbundet att överlåtelsekvitto bör kunna användas som betalningsmedel.
De flesta allmänna försäkringskassorna delar förbundets uppfattning. En
försäkringskassa anser att frågan om förskott på socialförsäkringsförmåner
bör utredas i sin helhet medan flera andra anser att förskott endast bör utgå i
SfU 1978/79:1
3
de fall vård skall ges utom det egna sjukvårdsområdet. Några försäkringskassor
anser att de i motionen påtalade problemen bör kunna lösas inom
ramen för nuvarande ordning och pekar i detta sammanhang på möjligheterna
att överlåta betalningen för taxifärder på försäkringskassa och att träffa
avtal med statensjärnvägar om rekvisitioner av färdbiljetter. En försäkringskassa
föreslår att vid remiss till vårdgivare utom eget sjukvårdsområde den
remitterande sjukvårdshuvudmannen skall förskottera resekostnaden
genom biljettrekvisition och därefter debitera försäkringskassan beloppet.
Utskottet
I sjukförsäkringens förmåner ingår rätt till ersättning för resekostnader.
Sådan ersättning förutsätter enligt 2 kap. 5 § AFL att den försäkrade fått
ersättningsberättigad vård. Varken AFL eller sjukreseförordningen, vilken
närmare reglerar förutsättningarna för ersättning för resekostnad, innehåller
någon bestämmelse om rätt till förskott.
I motionen 260 framhåller motionären att en patient som remitteras för
vård till sjukvårdshuvudman utom det egna landstingsområdet kan få
svårigheter att betala resekostnaderna. I en sådan situation anser motionären
att försäkringskassan bör ha möjlighet att förskottera kostnaden och hon
hemställer därför att riksdagen hos regeringen skall begära en författningsändring
av sådan innebörd.
Såväl riksförsäkringsverket som Försäkringskasseförbundet har i sina
remissyttranden ställt sig positiva till att en möjlighet att erhålla förskott på
resekostnader införs. Av förbundets remissvar framgår emellertid att från de
olika försäkringskassor som hörts i ärendet skilda förslag framförts om vilka
förutsättningar som bör gälla för utbetalning av förskott. Detta visar enligt
utskottets uppfattning att frågan behöver övervägas närmare.
Utskottet har erfarit att den socialpolitiska samordningsutredningen, som
har till uppgift att se över det socialpolitiska bidragssystemet från samordningssynpunkt,
avser att ta upp frågan om förskott på resekostnader till
behandling. Utskottet som förutsätter att utredningen prövar frågan snarast
möjligt förordar därför att motionen överlämnas till utredningen.
I sjukreseförordningen finns vissa bestämmelser intagna som begränsar
rätten till ersättning för resekostnad i samband med vård. Ersättning utgår
sålunda inte med högre belopp än vad det skulle ha kostat att använda den
väg och det färdsätt som med skälig hänsyn till den försäkrades tillstånd,
resans längd och övriga omständigheter medför den lägsta sammanlagda
kostnaden. Enligt de anvisningar riksförsäkringsverket utfärdat för tillämpningen
av bestämmelserna skall man lägga huvudvikten vid frågan hur den
försäkrades hälsotillstånd påverkas vid bedömningen av lämplig väg och
lämpligt färdsätt. I valet mellan allmänna färdmedel å ena sidan och bil eller
taxi å den andra, ger anvisningarna emellertid utrymme för att låta andra
SfU 1978/79:1
4
omständigheter bli avgörande i ersättningsfrågan, t. ex. att resan med
allmänna färdmedel tar oskäligt lång tid. Man kan då få ersättning för de
högre kostnaderna för bil eller taxi.
Motionärerna i motionen 1059 pekar på de betydande skillnader i restid -ofta upp till 26 timmar-som föreligger mellan förd med båt och förd med flyg,
när försäkrade från Gotland måste söka vård på fastlandet, främst i
Stockholm. Motionärerna anser att man i dessa fall, på samma sätt som i valet
mellan att ersätta kostnaden för allmänna kommunikationsmedel eller för
bil/taxi, bör tillmäta tidsvinsten betydelse. De vill därför att riksdagen skall
begära förslag från regeringen om sådan ändring i sjukreseförordningen, att
kostnader för flyg ersätts vid resa till och från Gotland.
Som framgår av det anförda ger gällande bestämmelser i sjukreseförordningen
utrymme för hänsynstagande inte bara till den försäkrades hälsotillstånd
utan även till andra omständigheter när det gäller att bedöma vilken väg
och vilket fördsätt som skall grunda rätt till ersättning. Den fråga motionärerna
tagit upp gäller därför främst hur generöst gällande bestämmelser skall
tillämpas. Problemet är därför inte begränsat enbart till försäkrade på Gotland
utan avser även sådana försäkrade i övriga delar av landet, som hänvisas till
vård vid sjukhus långt från hemorten.
Enligt utskottets uppfattning finns anledning att ägna frågan ytterligare
uppmärksamhet. Detta kan ske genom att motionen överlämnas till den
socialpolitiska samordningsutredningen.
Utskottet hemställer
att riksdagen med anledning av motionerna 1977/78:260 och 1977/
78:1059 hos regeringen begär att motionerna överlämnas till
socialpolitiska samordningsutredningen.
Stockholm den 17 oktober 1978
På socialförsäkringsutskottets vägnar
SVEN ASPLING
Närvarande: Sven Aspling (s), Per-Eric Ringaby (m), Arne Magnusson (c),
Helge Karlsson (s), Britta Bergström (fp), Maj Pehrsson (c), Eric Marcusson (s),
Börje Nilsson (s), Gösta Andersson (c), Ralf Lindström (s), Elis Andersson*
(c), Christer Nilsson (s), Lars-Åke Larsson* (s), Yvonne Hedvall (m) och Sven
Johansson (c).
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
GOTAB 58503 Slockholm 1978