SfU 1978/79:22

Socialförsäkringsutskottets betänkande
1978/79:22

med anledning av propositionen 1978/79:177 om ändrade ersättningsregler
inom sjukförsäkringen, m. m. jämte motioner

Propositionen

I propositionen 1978/79:177 (socialdepartementet) har regeringen föreslagit
riksdagen att

dels antaga inom socialdepartementet upprättade förslag till

1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

2. lagom ändring i lagen (1969:653)om vissa bidrag förvård vid karolinska
sjukhuset,

dels godkänna vad som anförts om bidrag till utbyggnad av långtidssjukvården.

I propositionen redovisas en överenskommelse som har träffats med
sjukvårdshuvudmännen om vissa ersättningar från sjukförsäkringen under
åren 1980-1981.

Överenskommelsen innebär bl. a. att en särskild ersättning till sjukvårdshuvudmännen
införs för att underlätta utbyggnaden av långtidssjukvården.
Genom denna ersättning får sjukvårdshuvudmännen ett extra
finansiellt tillskott med ca 170 milj. kr per år. Landstingsförbundet åtar sig att
verka för att sjukvårdshuvudmännens planerade utbyggnad av långtidssjukvården
med minst 2 000 platser per år genomförs. Vidare har förutsatts att
åtgärder vidtas för att förbättra kontinuiteten i sjukvården, bl. a. med
utgångspunkt i förslagen i kontinuitetsutredningens betänkande (SOU
1978:74) Husläkare - en enklare och tryggare sjukvård. Åtgärdernas utformning
kommer att tas upp i fortsatta överläggningar.

Överenskommelsen innebär vidare en höjning av sjukförsäkringens
läkarvårdsersättning till sjukvårdshuvudmännen från 93 till 127 kr. per
läkarbesök fr. o. m. den 1 januari 1980. Försäkringens ersättning för sjukvårdande
behandling som utförs av annan personal än läkare höjs samtidigt
från 40 till 55 kr. per besök. Patientavgiften vid läkarbesök får höjas från högst
20 till högst 25 kr. fr. o. m. den 1 januari 1981, medan avgiften för
sjukvårdande behandling får höjas från högst 10 till högst 15 kr. fr. o. m.den 1
januari 1980. Karensbeloppet för sjukförsäkringens resekostnadsersättning
höjs från 10 till 13 kr.

Sjukförsäkringens ersättning för sjukhusvård höjs från 30 till 40 kr. per
vårddag. Ersättningarna till sjukvårdshuvudmännen för ambulanstransporter
och tillhandahållande av hjälpmedel åt handikappade höjs också. Av
hjälpmedelsersättningen skall viss del användas för finansiering av handikappinstitutets
verksamhet.

1 Riksdagen 1978/79. 11 sami. Nr 22

SfU 1978/79:22

De ändrade ersättningsreglerna avses gälla fr. o. m. den 1 januari 1980. De i
propositionen redovisade förslagen innebär en kostnadsökning för sjukförsäkringen
med ca 1 300 milj. kr. per år och ett motsvarande ekonomiskt
tillskott för sjukvårdshuvudmännen.

De i propositionen intagna författningsförslagen är följande.

1. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 och 6§§ lagen (1962:381) om allmän
försäkring1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

4 §

Ersättning för utgifter för
sjukhusvård, som på grund av sjukdom
eller förlossning varit erforderlig,
utgår,
då vården berens å hemortssjukhus,
med belopp, som motsvarar den för
sådan vård vid sjukhuset tillämpade
avgiften å allmän sal,
då erforderlig vård ej kunnat beredas
å hemortssjukhus eller behovet av
sjukhusvården uppkommit utanför den
landstingskommun eller landstingskommun
ej tillhörande kommun, där
denförsäkrade är bosatt, och han med
anledning härav mäst intagas ä annat
allmänt sjukhus, med belopp, som
motsvarar den lägsta avgift, mot vilken
den försäkrade kunnat erhålla vården
å sjukhuset,
då vården annorstädes än å allmänt
sjukhus berens genom riksförsäkringsverkets
försorg, med belopp, som
motsvarar den lägsta för sådan vård
utgående avgiften, samt
i övriga fall med belopp, motsvarande
den lägsta avgift, mot vilken den

Ersättning för utgifter för
sjukhusvård, som på grund av sjukdom
eller förlossning varit erforderlig,
utgår enligt grunder som fastställs
av regeringen.

1 Lagen omtryckt 1977:630.

SfU 1978/79:22

Nuvarande lydelse

försäkrade kunnat erhålla vården å
allmän sal vid hemortssjukhus, lämpat
för vården i fråga.

Regeringen äger fastställa taxa för
beräkning av ersättning, som avses i
första stycket. Har sådan taxa fastställts,
utgår ej ersättning för belopp,
varmed vårdavgiften överstiger i taxan
angivet belopp.

Med sjukhusvård avses vård, som
å sjukhus lämnas där intagen försäkrad,
ävensom vård å annan
sjukvårdsinrättning, om vården beredes
genom riksförsäkringsverkets försorg.

Såsom sjukhus räknas i denna lag
dels allmänt sjukhus, varmed förstås
sjukvårdsinrättning som tillhör staten
eller till vars drift statsbidrag utgår
eller som drives av landstingskommun
eller kommun, som ej tillhör landstingskommun,
och ej är anordnad vid
hem, som avses i 18 § lagen om socialhjälp,
ävensom sjukvårdsinrättning
varöver riksföisäkringsverket förfogar,
dels ock annan sjukvårdsinrättning,
som enligt förteckning som fastställes
av regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer är att anse
såsom sjukhus jämlikl denna lag.
Hemortssjukhus är allmänt sjukhus,
drivet av landstingskommun eller
kommun, inom vars område försäkrad
är bosatt.

Föreslagen lydelse

Med sjukhusvård avses vård på
sjukhus som lämnas där intagen
försäkrad.

Regeringen meddelar föreskrifter
om vad som skall räknas som sjukhus
enligt denna lag.

6§

Ersättning för utgifter för annan behandling med anledning av sjukdom än
som sägs i 2-4 §§ (sjukvårdande behandling) utgår om behandlingen ombesörjes
av staten, landstingskommun eller kommun, som ej tillhör landstingskommun,
eller lämnas av sjukgymnast eller läkare, som är uppförd på en av
allmän försäkringskassa upprättad förteckning. Ersättningen utgår enligt
grunder som regeringen fastställer. 1 fråga om behandling som lämnas av

SfU 1978/79:22

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

sjukgymnast eller läkare som har uppförts på den nämnda förteckningen
fastställas grundarna för ersättning för högst två år i sänder efter förslag av
riksförsäkringsverket.

För utgifter för konvalescentvård utgår ersättning enligt grunder som
regeringen fastställer.

I fråga om ersättning för försäkrads utgifter för resor i samband med
sjukvårdande behandling eller konvalescentvård eller för resor i samband
med vård som vid sjukdom har meddelats av distriktssköterska eller
distriktsbarnmorska äger 5 § första stycket motsvarande tillämpning. För
hjälpmedel åt handikappade utgår ersättning enligt vad regeringen föreskriver.

Bidrag lill långtidssjukvård anordnad
av landstingskommun eller av
kommun som ej tillhör landstingskommun
utgår enligt grunder som
fastställs av regeringen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.

2. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1969:653) om vissa bidrag för vård vid
karolinska sjukhuset

Härigenom förskrivs att lagen (1969:653) om vissa bidrag för vård vid
karolinska sjukhuset1 skall ha nedan angiven lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Intages någon som är bosatt utanför Stockholms län och icke omfattas av
avtal om regionsjukvård m. m. vid karolinska sjukhuset på sjukhuset för
vård, som det enligt sjukvårdslagen (1962:242)åligger landstingskommun att
ombesörja, skall den landstingskommun inom vilken den intagne är bosatt
till sjukhuset erlägga bidrag till kostnaderna för vården enligt vad nedan
sägs.

I fråga om vård på annan avdelning vid karolinska sjukhuset än
radiumhemmet föreligger skyldighet att utge vårdbidrag som avses i första
stycket endast under förutsättning att den på sjukhuset intagne antingen
insjuknat i den sjukdom vården avser under vistelse inom Stockholms län
eller fått hänvisning till sjukhuset för vård, som ej kan beredas på

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1975:225, senaste lydelse av lagen 1977:370.

SfU 1978/79:22

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

landstingskommunens sjukhus. Närmare föreskrifter om sådan hänvisning
meddelas av regeringen.

Vårdbidraget utgår för varje vårddag
med det belopp, varmed den för
patienten tillämpliga vårdavgiften på
allmänt rum vid karolinska sjukhuset
överstiger trettio kronor.

Vårdbidraget utgår för varje vårddag
med det belopp, varmed den för
patienten tillämpliga vårdavgiften på
allmänt rum vid karolinska sjukhuset
överstiger av regeringen fastställd
ersättning från sjukförsäkringen
för sjukhusvård.

Vad ovan föreskrives om landstingskommun äger motsvarande tillämpning
på kommun som ej tillhör landstingskommun.

Utgår vårdbidrag, minskas vårdavgiften med motsvarande belopp.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av propositionen 1978/79:177

I motionen 1978/79:2489 av Sven Aspling m. fl. (s) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
uppföljning av överenskommelsen med sjukvårdshuvudmännen om långtidssjukvården.

I motionen 1978/79:2490 av Ingegerd Troedsson m. fl. (m) hemställs att
riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
behovet av en uppföljning av den 1978 träffade överenskommelsen om
utbyggnaden av långvårdsplatser i syfte att upprätthålla en utbyggnadstakt
om minst 2 300 nya långvårdsplatser årligen under 1980 och 1981,

2. hos regeringen begär skyndsamt förslag syftande till att också av
distriktssköterska ordinerad sjukvårdande behandling medger rätt till ersättning
från sjukförsäkringen.

I motionen 1978/79:2491 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att
riksdagen uttalar

1. att den i propositionen 1978/79:177 redovisade särskilda ersättningen
till sjukvårdshuvudmännen för att underlätta utbyggnaden av långtidssjukvården
även bör avse kvalitativa förbättringar enligt vad som anförs i
motionen,

2. att fortsatt utbyggnad av långtidsvården bör ske enligt i motionen
angivna riktlinjer,

3. att patientavgifterna vid läkarbesök och annan sjukvårdande behandling
i öppen vård bör avskaffas,

1* Riksdagen 1978/79. 11 sami. Nr 22

SfU 1978/79:22

4. att som en följd av punkten 3 bör sjukförsäkringens läkarvårdsersättning
till sjukvårdshuvudmännen höjas till 152 kr. per besök och ersättning för
sjukvårdande behandling som utförs av annan personal än läkare höjas till 70
kr. per besök fr. o. m. den 1 januari 1980,

5. att avdrag från sjukpenning för sjukhusvård bör göras med en tredjedel
av den del av sjukpenningen som överstiger 20 kr. och maximalt med 30 kr.
per dag.

Motioner väckta under allmänna motionstiden vid riksmötet 1978/79

I motionen 1978/79:199 av LarsWernerm. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär att förslag snarast framläggs om att normalkostnaderna
för anskaffande av glasögon infogas i sjukförsäkringssystemet och lagen om
allmän försäkring.

I motionen 1978/79:200 av Inga Lantz m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
uttalar att kostnadsfri tilldelning av AD-vitaminer till barn omedelbart bör
återinföras och att därvid åldersgränsen fastställs till fyra år och hos
regeringen begär förslag härom.

I motionen 1978/79:254 av Sven Aspling m. fl. (s) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär utredning och förslag om ändrade regler för sjukpenningavdrag
vid sjukhusvård.

I motionen 1978/79:255 av Sven Aspling m. fl. (s) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
individuell taxebindning för vissa privatpraktiserande läkare.

I motionen 1978/79:360 av Britt Wigenfeldt (c) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag som innebär att sjukförsäkringens ersättning för
resor med egen bil bestäms till en nivå motsvarande kilometerersättningen
enligt statens resereglemente.

I motionen 1978/79:428 av Hagar Normark m. fl. (s) hemställs att
riksdagen hos regeringen anhåller om en översyn av gällande bestämmelser i
syfte att ge alla pensionärer samma ersättningsrätt från försäkringskassan för
sjukresor m. m.

I motionen 1978/79:508 av Kjell Nilsson och Doris Håvik (s) hemställs att
riksdagen hos regeringen anhåller om utfärdande av bestämmelser som
innebär att remiss från läkare i företagshälsovården inte föranleder ny
patientkostnad.

I motionen 1978/79:564 av Doris Håvik m. fl. (s) hemställs att riksdagen
beslutar att som sin mening ge regeringen till känna att sjukreseförordningen
bör ses över vad gäller lagtexter och ersättningsbelopp vid sjukresor.

SfU 1978/79:22

I motionen 1978/79:699 av Wivi-Anne Cederqvist m. fl. (s) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär förslag om kostnadsfri tilldelning av ADvitamin
för barn.

1 motionen 1978/79:870 av Sven Aspling m. fl. (s) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag om ersättning till landstingen från den allmänna
försäkringen för tillhandahållande av AD-vitamin för barn.

1 motionen 1978/79:876 av Ivar Nordberg m. fl. (s) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om
översyn av förteckningen över kostnadsfria läkemedel.

I motionen 1978/79:879 av Birger Rosqvist (s) och Olle Östrand (s)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om minskat sjukpenningavdrag
för låginkomsttagare vid vård på sjukvårdsinrättning.

1 motionen 1978/79:1072 av Åke Gillström (s) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär en utredning om hur samhället kan underlätta anskaffande
av glasögon för pensionärer i enlighet med vad som sägs i motionen
1978/79:1071.

I motionen 1978/79:1224 (jfr 1978/79:1108) av Gösta Bohman m. fl. (m)
hemställs att riksdagen uttalar att

1. offentliganställd läkare som har fritidspraktik skall, oavsett tjänstgöringens
omfattning hos arbetsgivaren, tillerkännas samma rätt att ansluta sig
till den allmänna försäkringen som den som tillkommer icke offentliganställd
privatpraktiker,

2. etableringsreglerna för tandläkare successivt bör avvecklas - i första
hand på orter med brist på tandläkare.

I motionen 1978/79:1238 av Wiggo Komstedt m. fl. (m) hemställs att
riksdagen hos regeringen anhåller att etableringsreglerna skyndsamt avvecklas
i enlighet med vad i motionen anförts.

I motionen 1978/79:1243 av Gunnar Oskarson m. fl. (m) hemställs att
riksdagen beslutar att hos regeringen anhålla att regeringen vidtar sådana
åtgärder för att de belopp enligt särskild kungörelse (1962:388) som utgår för
sjukvårdskostnader utomlands räknas upp så att de överensstämmer med
dagens penningvärde.

1 motionen 1978/79:1244 av Birger Rosqvist (s) och Lena Öhrsvik (s)
hemställs att riksdagen beslutar att i försäkringskassans reseersättningsregler
ersättning i vissa fall även må utges för resor till och från annat av läkare
ordinerat rehabiliteringsställe än sjukvårdsinrättning.

I motionen 1978/79:1247 av Ingegerd Troedsson (m)och Eric Carlsson (c)
hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om sådana förändringar i
läkarvårdstaxan att etablering av praktiker i enlighet med vad i motionen
anförs kommer till stånd.

SfU 1978/79:22

I motionen 1978/79:1248 av Ingegerd Troedsson m. fl. (m) hemställs att
riksdagen hos regeringen anhåller om åtgärder i enlighet med vad i motionen
anförs för att undanröja sådana regler som omöjliggör för privatpraktiserande
tandläkare att utnyttja den sociala reform som delpensionsförsäkringen är
avsedd att utgöra.

I motionen 1978/79:1250 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas att riksdagen
uttalar att patientavgifterna inom sjukvården bör avskaffas och
sjukvårdsersättningen från försäkringskassan höjas i motsvarande mån samt
hemställer hos regeringen om förslag härom.

I motionen 1978/79:1661 av Inga Lantz m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
hos regeringen anhåller att frågan huruvida på apotek försålda menstruationsskydd
kan inbegripas i sjukförsäkringen tillhörande rabatterade varor
prövas.

I motionen 1978/79:1795 av Karin Andersson m. fl. (c) hemställs att
riksdagen beslutar att bil skall betraktas som tekniskt hjälpmedel för
handikappade.

I motionen 1978/79:1803 av John Johnsson m. fl. (s) hemställs att
riksdagen begär sådan ändring av sjukreseförordningen att överlåtelsekvitto
får användas vid sjukresa med taxi, om den försäkrade önskar använda
det.

I motionen 1978/79:1814 av Ingegerd Troedsson m. fl. (m) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om formerna för fastställande av vårdtaxor inom den allmänna försäkringen.

1 motionen 1978/79:1815 av Bo Turesson (m) hemställs att riksdagen
beslutar att de fasta driftkostnaderna för teletekniska hjälpmedel till handikappade
skall bestridas med medel från hjälpmedelsanslaget.

I motionen 1978/79:2112 av Pär Granstedt (c) föreslås att riksdagen hos
regeringen begär att frågan om ersättning till ägare av ledarhund för kostnader
att hålla hunden utreds.

Utskottet

Inledning

Den av sjukvårdshuvudmännen bedrivna öppna vården finansieras till
väsentlig del genom ersättningar till huvudmännen från den allmänna
försäkringen, medan försäkringen endast till en mindre del bidrar till
kostnaderna för den slutna vården. Grunderna för ersättningarna finns i den
av regeringen utfärdade läkarvårdstaxan (1974:699). Ersättningsbeloppens
storlek regleras genom återkommande överenskommelser mellan regeringen

SfU 1978/79:22

och Landstingsförbundet. Nuvarande ersättningsregler gäller för tiden den 1
januari 1978-den 31 december 1979(prop. 1976/77:116, SfU 1976/77:28, rskr
297).

I den förevarande propositionen redovisas den nya överenskommelsen
som träffats mellan parterna om ersättningar från sjukförsäkringen till
sjukvårdshuvudmännen under tiden den 1 januari 1980-den 31 december
1981. Överenskommelsen innebär höjda ersättningar till sjukvårdshuvudmännen
och samtidigt en ökning av sjukförsäkringens kostnader
med ca 1 300 milj. kr. per år. Dessutom tillförs sjukvårdshuvudmännen
ytterligare ca 80 milj. kr. under år 1981 genom höjda patientavgifter.

De två senaste överenskommelserna, för åren 1976-1977 och 1978-1979,
innebar ett kraftigt ökat ekonomiskt tillskott från försäkringen för att
möjliggöra utbyggnaden av den decentraliserade öppna vården. Genom att
ersättning från försäkringen för sjukvårdande behandlingar införts fr. o. m. år
1976 har framför allt en väsentlig utbyggnad av hemsjukvården kunnat ske.
Den nu träffade överenskommelsen om ersättningar för öppen vård medger
en fortsatt utbyggnad på detta område.

Mot bakgrund av den växande andelen äldre i samhället framhåller
departementschefen i propositionen att den ökade satsningen på öppen vård
inte är tillräcklig för att möta de äldres sjukvårdsbehov. Också en snabb
utbyggnad av den somatiska långtidssjukvården är nödvändig. I överenskommelsen
har därför införts en ny särskild ersättning för att säkerställa
denna utbyggnad. Överenskommelsen innebär i detta avseende att försäkringen
bidrar med 170 milj. kr. per år, vilket belopp skall fördelas mellan
sjukvårdshuvudmännen med 190 kr. per år och invånare i åldern 70 år och
däröver. Landstingsförbundet har härvid åtagit sig att verka för att sjukvårdshuvudmännen
genomför en utbyggnad av långtidssjukvården i enlighet
med sina planer, vilket i överenskommelsen angivits innebära i
genomsnitt minst 2 000 nya vårdplatser per år under den period överenskommelsen
omfattar.

1 anslutning till det anförda behandlar utskottet i detta avsnitt yrkanden i
motionersom väckts i anledning av propositionen och som berör det särskilda
bidraget till långtidssjukvården. En närmare redogörelse för innebörden av
överenskommelsen i övrigt kommer att lämnas i senare avsnitt av betänkandet
i samband med att utskottet behandlar motioner - flertalet väckta
under den allmänna motionstiden i år - som berör frågor om ersättning för
sjukvård och därmed sammanhängande spörsmål.

1 motionen 2489 av Sven Aspling m. fl. erinrar motionärerna om att
socialdemokraterna senast i motionen 1978/79:515 föreslagit ett gemensamt
handlingsprogram för staten och landstingen för utbyggnad av antalet
vårdplatser under en femårsperiod med 10 000 platser. Handlingsprogrammet
skulle också gå ut på en successiv ökning av antalet tjänster inom
långtidssjukvården och även inbegripa frågan om hur man skall tillgodose det
ökade behovet av utbildning av personal för långtidssjukvården. Med

SfU 1978/79:22

anledning av den nu träffade överenskommelsen anser motionärerna att
riksdagen genom ett särskilt uttalande bör stryka under nödvändigheten av
att överenskommelsen följs upp så att det avsedda antalet nya platser inom
långtidssjukvården verkligen tillkommer. 1 uppföljningen bör då också
innefattas frågor om såväl ett ökat utbildningsbehov som en ökad personaltäthet.

I motionen 2490 av Ingegerd Troedsson m. fl. framhåller motionärerna att
regeringen och kommunförbunden i överenskommelse den 30 juni 1978,
vilken godkänts av riksdagen, förklarat sig ense om att bl. a. utbyggnaden av
långtidssjukvården borde prioriteras, varvid antalet platser i långtidssjukvården
borde byggas ut i den takt som angavs i gällande flerårsplaner.
Motionärerna hänvisar till att den redovisning av sjukvårdshuvudmännens
planer för åren 1976-1982 (LKELP 77) som förelåg vid överenskommelsen
innebar en utbyggnad med i genomsnitt 2 300 platser per år och att LKELP
78, som färdigställts efter överenskommelsen, innebar en något högre årlig
utbyggnad. Motionärerna finner det angeläget, att regeringen i samarbete
med Landstingsförbundet verkar för att överenskommelsen från år 1978 följs
upp så att minst 2 300 nya långtidssjukvårdsplatser tillkommer under ettvart
av åren 1980 och 1981, och de begär ett tillkännagivande härom.

Motionärerna i motionen 2491 av Lars Werner m. fl. anser att en betydande
del av det överenskomna bidraget till långtidssjukvården bör användas för
kvalitativa förbättringar. Motionärerna begär att riksdagen skall uttala att
riktlinjerna för utbyggnaden av långtidssjukvården bör vara att de nya
platserna inrättas i små moderna och försitt ändamål väl avpassade enheter i
direkt anslutning till den normala bostadsmiljön. Personal och övriga
resurser skall vara tilltagna och anpassade för att tillgodose en stimulerande
omvårdnad där patienternas möjligheter tillvaratas och utvecklas.

Frågor om äldresjukvård har nyligen behandlats av riksdagen i samband
med ställningstagande till regeringens framställningar i budgetpropositionen
1978/79:100 såvitt gäller hälso- och sjukvård m. m. (se SoU 1978/79:27). I
sammanhanget behandlades dels den förenämnda socialdemokratiska partimotionen
1978/79:515, dels en partimotion från vänsterpartiet kommunisterna
om åtgärder för 6 000 nya tjänster inom äldreomsorgen och dels en
partimotion från sistnämnda parti om åtgärder för att öka antalet platser inom
långtidssjukvården med 10 000 inom en femårsperiod. I socialutskottets
förenämnda betänkande lämnas en utförlig redogörelse för det utredningsarbete
på området som bedrivits inom utred ningen (S 1977:05) om vissa frågor
rörande sjukvården för de äldre och som resulterat i ett i början av år 1978
avlämnat betänkande (Ds S 1978:1) De äldre och hälso- och sjukvården. I
utskottsbetänkandet redovisas också annan utredningsverksamhet på området
och sjukvårdshuvudmännens planer för utbyggnad av den somatiska
långtidssjukvården.

Socialutskottet har konstaterat att utbyggnaden av äldrevård och långtidssjukvård
prioriteras av landstingskommunerna och kommunerna. Utskottet

SfU 1978/79:22

har i detta sammanhang hänvisat dels till de överenskommelser som träffats
mellan regeringen, å ena sidan, samt Svenska kommunförbundet och
Landstingsförbundet, å andra sidan, om kommunernas ekonomi under år
1978 och under åren 1979 och 1980, dels till innehållet i den nu förevarande
överenskommelsen om ersättning från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen.
Vidare har erinrats om att regeringen i början av
februari i år beslutat inrätta en äldreberedning inom regeringskansliet med
socialministern som ordförande för beredning av frågor som gäller de äldres
levnadsförhållanden. Mot bakgrund av det sistnämnda initiativet är -framhåller socialutskottet - en intensifierad uppföljning av och satsningar på
äldrevården att vänta. Utskottet har ansett att man kan förutse att en
utbyggnad av långtidssjukvården av minst den omfattning som föreslagits i
motionen 515 - 10 000 platser under en femårsperiod - kommer att ske utan
något riksdagens initiativ. Inte heller någon riksdagens åtgärd med anledning
av förslag i samma motion om handlingsprogram för successiv ökning av
antalet anställda i långtidssjukvården och för utbildning av personal ansågs
påkallad.

Utskottet anser att riksdagen, som nyligen godkänt vad socialutskottet
sålunda anfört, inte har anledning att intaga någon ändrad ståndpunkt i
frågan med anledning av yrkandet i motionen 2489 om en uppföljning av
överenskommelsen. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motionen.
Någon åtgärd med anledning av motionen 2491 är enligt utskottets mening
inte heller påkallad. Utskottet vill i anslutning till den senare motionen erinra
om att socialutskottet kommer att behandla motionsyrkande angående
kvalitetsfrågor inom långtidssjukvården under hösten vid nästkommande
riksmöte.

Vad härefter angår yrkandet i motionen 2490 vill utskottet anföra följande.
Såsom redovisats i propositionen har den faktiska utbyggnaden av antalet
långtidssjukvårdsplatser blivit lägre än vad som antagits i sjukvårdshuvudmännens
långtidsplaner. Under senare tid har endast 1 400 platser i
genomsnitt per år tillkommit. Avvikelserna från planerna har bl. a. sin orsak i
landstingens ekonomiska situation. Utskottet delar därför departementschefens
uppfattning att det är nödvändigt med ett särskilt ekonomiskt bidrag till
sjukvårdshuvudmännen för att säkerställa utbyggnaden av åtminstone 2 000
nya vårdplatser årligen. Motionärerna synes mena att ett villkor för den
överenskommelse som träffats mellan staten och kommunförbunden och
som godkänts av riksdagen 1978 bl. a. har varit att landstingen byggde ut
antalet vårdplatser med 2 300 per år. I anledning härav vill utskottet erinra om
att överenskommelsen tillkom för att begränsa kommunernas utgiftsexpansion
och att det statliga bidrag som utgick enligt överenskommelsen
utformades så att det fick en skatteutjämnande effekt. Bidraget var däremot
inte avsett att användas för vissa särskilda kostnader, såsom t. ex. kostnader
för utbyggnad av ett visst antal långtidssjukvårdsplatser. Det är därför inte
påkallat att riksdagen uttalar sig för en sådan uppföljning av 1978 års

SfU 1978/79:22

överenskommelse som begärts i motionen. Utskottet avstyrker följaktligen
bifall till densamma i nu berörd del.

Ersättning för offentlig öppen vård m. m.

Överenskommelsen innebär att ersättningarna från sjukförsäkringen till
sjukvårdshuvudmännen höjs fr. o. m. den 1 januari 1980 för sjukvård som
ombesörjs av staten, landstingskommun eller kommun som inte tillhör
landstingskommun. Läkarvårdsersättningen höjs från 93 kr. till 127 kr. per
besök. Patientavgiften kommer att vara oförändrad, högst 20 kr., under år
1980 men höjs för år 1981 till högst 25 kr. Tilläggsavgiften vid läkarbesök hos
den sjuke höjs från 10 kr. till 15 kr. medan patientavgiften vid rådfrågning per
telefon blir oförändrad, högst 10 kr.

Vid undersökning och behandling efter remiss från försäkringsansluten
privatpraktiserande läkare höjs ersättningen till sjukvårdshuvudmännen från
113 kr. till 147 kr. Någon patientavgift utgår inte. Föreligger remiss från läkare
vid företagshälsovårdsmottagning som registrerats hos allmän försäkringskassa
utgår ersättning med 127 kr. för varje remitterad patient. I senare fallet
får liksom hittills patientavgift tas ut med högst 20 kr. för år 1980. För år 1981
får patientavgift tas ut med högst 25 kr.

För vård eller behandling som på grund av sjukdom och efter ordination av
läkare lämnas av annan vårdpersonal än läkare, t. ex. sjukgymnast, psykolog
eller distriktssköterska, höjs försäkringsersättningen från 40 kr. till 55 kr. per
behandling eller besök. Patientavgiften höjs från högst 10 kr. till högst 15
kr.

Enligt överenskommelsen skall också höjda ersättningsbelopp utgå för
preventivmedelsrådgivning och för vissa läkarutlåtanden. Någon patientavgift
utgår inte vid preventivmedelsrådgivning. 1 vissa fall erläggs däremot
patientavgift för läkarutlåtanden med anledning av ansökan om pensionsförmåner.
Avgiften, som f. n. uppgår till högst 20 kr., höjs för år 1981 till högst
25 kr.

I två motioner, motionen 2491, som väckts med anledning av propositionen,
och motionen 1250, som väckts under den allmänna motionstiden i år,
båda av Lars Werner m. fl., upprepar motionärerna ett under ett flertal år
framfört yrkande om att patientavgifterna vid läkarbesök och annan
sjukvårdande behandling bör slopas. Som en följd härav yrkas i motionen
2491 att sjukvårdshuvudmännen fr. o. m. den 1 januari 1980 skall få
ersättning för läkarvård med 152 kr. per besök och för sjukvårdande
behandling som utförs av annan personal än läkare med 70 kr. per besök.

Riksdagen har i anslutning till den överenskommelse som träffats med
sjukvårdshuvudmännen för tvåårsperioden 1978-1979 framhållit att patientavgifterna
för flertalet medborgare fortfarande fick anses som måttliga (se SfU
1976/77:28). I sammanhanget har hänvisats till Landstingsförbundets
rekommendationer om rabatteringsregler beträffande patientavgifterna för

SfU 1978/79:22

personer som mera regelbundet måste besöka läkare eller få annan sjukvård.
För år 1979 innebär rekommendationen att närden vårdsökande under ett år
erlagt patientavgifter överstigande 160 kr., sådana avgifter inte längre tas ut.
Enligt propositionen sker en höjning av patientavgiften vid läkarvård först
fr. o. m. år 1981. Denna höjning, liksom övriga höjningar, får enligt utskottets
mening anses motiverad. Utskottet avstyrker sålunda bifall till motionerna
1250 och 2491, sistnämnda motion i nu behandlad del. Utskottet vill
emellertid samtidigt erinra om det förslag om högkostnadsskydd mot höga
läkarvårds- och medicinkostnader som lagts fram av socialpolitiska samordningsutredningen
i betänkandet (SOU 1979:1) Utbyggt skydd mot höga vårdoch
läkemedelskostnader. Förslaget grundar sig på en begäran från riksdagen
(se SfU 1975/76:42) om en förstärkning av skyddet mot höga kostnader för
läkemedel. Utredningen har i förslaget förordat ett samordnat högkostnadsskydd
omfattande i stort sett all öppenvård - såväl offentlig som privat - och
alla läkemedelsinköp. Efter ett visst antal betalade vårdbesök för sig eller i
kombination med läkemedelsinköp skulle återstoden av besöken och
inköpen under året bli kostnadsfria. Förslaget är f. n. föremål för remissbehandling.
En närmare redogörelse för förslagets innehåll lämnas nedan i
samband med att utskottet behandlar motioner om läkemedelsfrågor.

Uttaget av patientavgift vid undersökning eller behandling hos sjukvårdshuvudman
efter remiss från läkare vid företagshälsovårdsmottagning
som registrerats hos allmän försäkringskassa leder enligt motionärerna i
motionen 508, Kjell Nilsson och Doris Håvik, till att anställda i första hand
kan söka annan läkare än företagsläkaren för att inte riskera betala dubbla
patientavgifter. Företagshälsovården kommer därigenom, framhåller motionärerna,
att undanhållas viktigt material för ställningstagande till om
arbetsmiljön förorsakat sjukdomsfallet. Motionärerna begär att bestämmelser
utfärdas som innebär att remiss från läkare i företagshälsovården inte
föranleder ny patientkostnad.

Riksförsäkringsverket och socialstyrelsen har haft i uppdrag att i samråd
med arbetarskyddsstyrelsen, Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet
göra en översyn av regler och tillämpade principer för ersättning från
AFL för läkarvårdskostnader i de fall läkarvården ombesörjs av annan än
offentlig sjukvårdshuvudman eller privatpraktiserande läkare. 1 betänkande
Ds S 1977:3 har verken lagt fram förslag till nya ersättningsregler vid
företagshälsovård. Vid översynen har verken också berört frågan om
patientavgifterna inom företagshälsovården och konstaterat att - enligt en
enkätundersökning under 1974- ungefär hälften av arbetsgivarna beredde de
anställda avgiftsfri sjukvård.

Verkens förslag beträffande patientavgifter inom företagshälsovården
innebär att som villkor för att försäkringskassa skall träffa överenskommelse
om ersättning för företagshälsovård skall föreskrivas att vård och behandling
av arbetsskador, dvs. sådan sjukvård som det är naturligt att företagshälsovården
ombesörjer, meddelas utan kostnad förde anställda. Avgifter vid vård

1** Riksdagen 1978/79. 11 sami. Nr 22

SfU 1978/79:22

för andra sjukdomar än arbetsskador får enligt förslaget inte vara högre än
motsvarande patientavgifter inom den offentliga öppna vården. Vid beräkning
av underlag för gottgörelse från försäkringen skall avdrag göras med
belopp motsvarande patientavgiften inom den offentliga öppna vården.
Verken föreslår vidare att patienter hos läkare vid företagshälsovårdsmottagning
vilken registrerats hos allmän försäkringskassa skall få rätt till avgiftsfria
remissbesök på samma villkor som patienter hos privatpraktiserande läkare
vilka är anslutna till försäkringen. Sjukförsäkringen kommer sålunda att få
svara för hela arvodet tili sjukvårdshuvudmannen vid sådana remissbesök.

Verkens förslag är, såsom verken understrukit i betänkandet, beroende på
ställningstaganden inom hälso- och sjukvårdsutredningen (S 1975:04) och
utredningen om företagshälsovården och den yrkesmedicinska verksamheten
(A 1976:01), som båda har att ta upp centrala frågor rörande företagshälsovårdens
framtida ställning och uppgifter. Den förstnämnda utredningen
beräknas slutföra sitt arbete under innevarande år.

Utskottet ställer sig bakom motionärernas begäran. Inte minst ur rättvisesynpunkt
framstår det som angeläget att patienter som remitteras från
läkare vid företagshälsovården inte skall behöva erlägga dubbla patientavgifter.
Med hänsyn till det underlag som finns genom verkens förslag anser
utskottet att regeringen bör fatta beslut i frågan snarast möjligt. Det anförda
bör med anledning av motionen 508 ges regeringen till känna.

Motionärerna i motionen 2490 av Ingegerd Troedsson m. fl. anser att
kravet på att läkare skall ha ordinerat sjukvårdande behandling för rätt till
ersättning medför onödig byråkrati och misshushållning med läkarnas
arbetstid. I många brådskande fall kommer behandlingen till stånd utan
föregående ordination. Motionärerna begären skyndsam översyn av bestämmelserna,
vilken skall syfta till att också av distriktssköterska ordinerad
sjukvårdande behandling medför rätt till ersättning från försäkringen.

Förslaget i motionen ansluter sig till ett förslag från riksförsäkringsverket i
augusti 1978 som lagts fram i en rapport med förslag till vissa ändringar i
reglerna om ersättning för sjukvård i offentlig regi. Mot bakgrund av att
sjukvårdshuvudmännen framhållit, att kravet på att behandling skall ha
ordinerats av läkare för att ersättning skall kunna utgå medför en betungande
administration och kan verka hämmande på själva sjukvårdsarbetet, har
verket föreslagit att ersättning skall utgå för sjukvårdande behandlingar som
utförs av distriktssköterska, oavsett om behandlingen ordinerats av läkare
eller ej. Ett slopande av kravet på läkarordination skulle innebära att
ytterligare ca 2,5 miljoner sjukvårdande behandlingar skulle bli ersättningsbara.
Merkostnaden för sjukförsäkringen blir 90 milj. kr. räknat efter 1977 års
vårdvolym och ersättningsbelopp.

En utvidgning av ersättningsrätten, som kan vara motiverad, skulle
emellertid innebära en ändring av den träffade överenskommelsen varför
utskottet avstyrker bifall till motionen 2490 i motsvarande del.

SfU 1978/79:22

Ersättning för sjukhusvård

F. n. erhåller sjukvårdshuvudmännen ersättning från sjukförsäkringen när
den försäkrade vårdas på sjukhus med 30 kr. per dag. Samtidigt sker avdrag på
den försäkrades sjukpenning med motsvarande belopp. Genom en garantiregel
är dock avdraget maximerat till en tredjedel av sjukpenningens belopp
samtidigt som den återstående sjukpenningen alltid skall uppgå till högst 8 kr.
per dag.

Genom den nya överenskommelsen höjs ersättningen för sjukhusvård till
40 kr. per dag. Däremot blir reglerna för sjukpenningavdrag oförändrade.

Frågan om storleken av sjukpenningavdraget vid sjukhusvård tas upp i tre
motioner. Sven Aspling m. fl. upprepar i den under den allmänna motionstiden
i år väckta motionen 254 en under de två närmast föregående
riksmötena framförd begäran om att bestämmelserna om sjukpenningavdraget
snarast blir föremål för översyn. Syftet med denna skall vara att
tillförsäkra även låginkomsttagare en godtagbar ersättning för inkomstbortfallet
vid sjukhusvistelse. Vid översynen bör, anför motionärerna,
garantiregelns utformning övervägas och eventuellt också förfarandet vid
skatteavdraget på sjukpenningen. Det kan också, framhåller motionärerna,
finnas anledning att överväga en åtskillnad mellan de båda beloppen för å ena
sidan ersättning till sjukvårdshuvudmännen och å andra sidan sjukpenningavdraget.
Birger Rosqvist och Olle Östrand begär i motionen 879 förslag om
minskat sjukpenningavdrag för låginkomsttagare vid sjukhusvård. Lars
Werner m. fl. slutligen yrkar i motionen 2491 att garantiregeln ändras så att
avdrag vid sjukhusvård lår göras med en tredjedel av den del av
sjukpenningen som överstiger 20 kr., varvid det högsta sjukpenningavdraget
i enlighet med propositionen skall vara 30 kr. per dag.

När utskottet vid fjolårets riksmöte behandlade ett motionsförslag om en
översyn av reglerna för sjukpenningavdrag vid sjukhusvård förutsatte
utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande SfU 1977/78:28 att man
inom regeringskansliet beaktade de lågavlönades situation och lade fram de
förslag till ändringar av gällande bestämmelser som kunde anses motiverade.
Frågan har berörts i den förevarande propositionen. I anslutning härtill
framhåller departementschefen att mot bakgrund av inträffade och förväntade
löne- och prisökningar innebär förslaget om oförändrat sjukpenningavdrag
för åren 1980 och 1981 reellt en sänkning av sjukpenningavdraget.
Utskottet ansluter sig till förslaget och avstyrker bifall till de
förenämnda yrkandena i motionerna 254, 879 och 2491.

Ersättning för resekostnader

1 samband med ersättningsberättigad läkarvård, sjukhusvård och sjukvårdande
behandling utgår resekostnadsersättning till patienten från sjukförsäkringen
i den mån resekostnaderna vid varje besök överstiger 10 kr. Vid

SfU 1978/79:22

tandvård och rådgivning i födelsekontrollerande syfte utgår ersättning för
resekostnader över 18 kr. 1 propositionen föreslås att de nämnda karensbeloppen
höjs fr. o. m. den 1 januari 1980 till 13 respektive 21 kr.

De närmare bestämmelserna om resekostnadsersättning finns intagna i
sjukreseförordningen (1975:964). Bestämmelserna kompletteras av närmare
föreskrifter som utfärdats av riksförsäkringsverket för verkställighet av
förordningen.

Enligt sjukreseförordningen utgår i princip ersättning för den försäkrades
faktiska resekostnad. Denna får dock ej beräknas till högre belopp än vad det
skulle ha kostat att använda den väg och det färdsätt som med skälig hänsyn
till den försäkrades tillstånd, resans längd och övriga omständigheter varit
ägnade att medföra den lägsta sammanlagda kostnaden.

I de fall de allmänna kommunikationerna inte utgör ett realistiskt
alternativ till bil eller taxi utgår ersättning för de senare färdmedlen.
Ersättning för resa med egen bil utgår därvid med 40 öre per km. För att
undvika alltför stora utlägg för resekostnader vid anlitande av taxi tillämpar
försäkringskassorna i praxis ett system med överlåtelsekvitton, som innebär
att den försäkrade vid resan endast erlägger den del av resekostnaden som
inte ersätts av försäkringen och samtidigt överlåter sin rätt till ersättning från
försäkringen på taxiföraren.

I de ersättningsbara resekostnaderna ingår också kostnader för övernattning.
Ersättningen är begränsad till 40 kr. för natt.

I ett flertal motioner berörs frågor som har samband med sjukreseförordningens
bestämmelser. Britt Wigenfeldt begär i motionen 360 att
ersättningen för sjukresor med egen bil skall utgå med samma belopp som
kan utgå enligt statens resereglemente. Doris Håvik m. fl. yrkar i motionen
564 att bestämmelserna i sjukreseförordningen ses över och förenklas i syfte
att göra dem lättare att förstå för de försäkrade. Vid översynen bör också
enligt motionärerna en uppräkning av beloppen för ersättning för resa med
egen bil och för övernattning företas. John Johnsson m. fl. yrkar i motionen
1803, med åberopande av att försäkringskassornas praxis beträffande användandet
av överlåtelsekvitto vid taxiresor inte är enhetlig, att en bestämmelse
om rätt att använda sådana kvitton tas in i sjukreseförordningen. Hagar
Normark m. fl. begär i motionen 428 en översyn i syfte att ge alla pensionärer
samma ersättningsrätt för sjukresor. Bakgrunden till det sistnämnda
motionsyrkandet är att enligt utslag från försäkringsdomstolen ersättning
inte ansetts kunna utgå till kommuner, som tillämpar differentierade avgifter
vid vård i ålderdomshem, i de fall kommunerna haft utgifter för vårdtagarnas
resor till och från läkare.

I propositionen anför departementschefen att nuvarande ersättningsregler
vid sjukresor är administrativt betungande och att ersättningsbeloppen
många gånger inte står i rimlig proportion till de administrativa kostnaderna.
Bland de problem som nämns är att försäkringskassornas möjligheter att göra

SfU 1978/79:22

en reell prövning av billigaste färdsätt är starkt begränsade i praktiken. Vidare
framhålls att reglerna inte medger att onödiga resekostnader till följd av
bristande samordning av sjukresorna motverkas. Departementschefen har
för avsikt att inom kort återkomma med förslag om att en särskild kommitté
skall tillkallas för att se över bl. a. de nämnda frågorna. Kommittén skall
också se över de ersättningsproblem som råder när det gäller sjukresor för
intagna på ålderdomshem och som påtalats i en skrivelse från Svenska
kommunförbundet till socialdepartementet. Vidare anför departementschefen
att frågan om ersättningsnivån vid sjukresor med egen bil kommer att ses
över inom socialdepartementet under våren.

Med hänsyn till att de frågor som tagits upp i motionerna 360,564,1803 och
428 kommer att beröras antingen av den kommitté som skall tillkallas för att
se över bestämmelserna om ersättning vid sjukresor eller vid översynen i
socialdepartementet av ersättningsnivån för resor med egen bil anser
utskottet att någon åtgärd med anledning av motionerna inte är påkallad.
Utskottet vill dock understryka angelägenheten av att det aviserade utrednings-
och översynsarbetet sker skyndsamt.

I detta sammanhang behandlar utskottet även motionen 1244 av Birger
Rosqvist och Lena Öhrsvik, vari begärs att ersättning från sjukförsäkringen
skall utgå även för resor till och från annat av läkare ordinerat rehabiliteringsställe
än sjukvårdsinrättning.

Begränsningen av ersättningsbara resekostnader till att avse endast
kostnader för resor till vårdinrättning har samband med den allmänna
principen inom sjukförsäkringen att endast kostnader som föranletts av
sjukdom kan ersättas. Utskottet vill emellertid peka på att ersättningsfrågor
vid viss rehabilitering nyligen behandlats inom den socialpolitiska samordningsutredningen
som i sitt delbetänkande (Ds S 1978:3) Ekonomiskt stöd
vid yrkesinriktad rehabilitering m. m. bl. a. föreslagit en utökad rätt till
ersättning vid vissa kortare rehabiliteringskurser. Med hänsyn till att även
frågan om resekostnader vid sådana rehabiliteringskurser torde komma att
prövas i samband med beredningen av utredningsförslaget anser utskottet
inte att någon åtgärd med anledning av motionen 1244 är påkallad.

Ersättning för hjälpmedel till handikappade

Fr. o. m. den 1 januari 1976 övertog sjukvårdshuvudmännen helt ansvaret
för tillhandahållande m. m. av hjälpmedel till handikappade. Det dittillsvarande
statsbidraget från socialhuvudtitelns hjälpmedelsanslag upphörde och
ersattes med en enhetlig hjälpmedelsersättning från sjukförsäkringen till
sjukvårdshuvudmännen. För närvarande utgår 43 kr. per år för varje invånare
som vid årets ingång var bosatt inom sjukvårdsområdet. Av beloppet avsätts
2 kr. per invånare och år till den särskilda fond som finansierar verksamheten
vid handikappinstitutet.

Genom den nya överenskommelsen höjs hjälpmedelsersättningen till 62

SfU 1978/79:22

kr. per invånare och år fr. o. m. år 1980. Av beloppet skall 2 kr. 50 öre tillföras
den särskilda fonden för vartdera året 1980 och 1981.

Bland de hjälpmedel som tillhandahålls av sjukvårdshuvudmännen ingår
avgiftsfria eller prisnedsatta glasögon till barn och ungdomar och full
ersättning för ordinerade glas eller kontaktlinser till starropererade personer.
Svårt synskadade personer, som inte erhåller en ändamålsenlig funktion med
vanliga korrektionsglas, har möjlighet att få särskilda synhjälpmedel.

Såväl motionärerna i motionen 199 av Lars Werner m. fl. som motionären i
motionen 1072, Åke Gillström, anser att en utvidgning av rätten till
ersättning för kostnader för glasögon bör ske. Motionärerna i den förstnämnda
motionen begär förslag snarast om att normalkostnaderna för anskaffande
av glasögon infogas i sjukförsäkringssystemet. Åke Gillström begär en
utredning om hur samhället genom bidrag kan underlätta anskaffandet av
glasögon för pensionärer.

Frågan om ökade möjligheter till ersättning för kostnader för glasögon
antingen inom ramen för den allmänna försäkringen eller genom att vissa
grupper med behov av glasögon skulle få ersättning för sina kostnader har
under en följd av år tagits upp i olika motioner som avslagits av riksdagen på
förslag av utskottet. Senast behandlade utskottet frågan i det av riksdagen
godkända betänkandet SfU 1977/78:25.1 betänkandet lämnades en redogörelse
för frågans tidigare behandling. Utskottets avstyrkan har varit motiverad
av att en inom socialdepartementet företagen översyn - inom den s. k.
hjälpmedelsgruppen - av verksamheten med hjälpmedel till handikappade
gett vid handen, att det utöver barn och ungdom, svårt synskadade eller
starropererade personer inte torde finnas någon grupp som på medicinska
grunder eller av andra speciella skäl borde komma i fråga för ett generellt
samhällsstöd för anskaffande av glasögon.

Utskottet anser att riksdagen bör vidhålla sin tidigare intagna ståndpunkt i
frågan och avstyrker bifall till motionerna 199 och 1072.

Handikappade personer som har svårigheter att använda allmänna
kommunikationsmedel har möjlighet att erhålla moped av sjukvårdshuvudmännen
som hjälpmedel. Den som är berättigad till moped kan i stället
få ett kontant belopp med 6 500 kr. för inköp av bil under förutsättning att han
själv äger och kan föra bilen och att den är anpassad efter hans särskilda
behov. Möjlighet finns också enligt arbetsmarknadskungörelsen för handikappade
som är beroende av bil för sitt arbete eller sina studier att erhålla
inkomstprövade bidrag för inköp av bil och för ändringar eller speciella
anordningar som behövs för att de skall kunna använda den. Det maximala
bidragsbeloppet för inköp av bilen är 30 000 kr.

Karin Andersson m. fl. erinrar i motionen 1795 om att riksdagen vid flera
tillfällen, senast vid behandlingen av utskottets betänkande SfU 1977/78:25,
uttalat sig för vidgade möjligheter för handikappade att använda egen bil och
därvid understrukit angelägenheten av att regeringen så snart som möjligt
förelägger riksdagen beslut i frågan. Med hänsyn till att något förslag i frågan

SfU 1978/79:22

inte förelagts riksdagen begär motionärerna att riksdagen fattar beslut om att
bil skall betraktas som tekniskt hjälpmedel för handikappade.

Enligt regeringsbeslut kommer inom kort en parlamentariskt sammansatt
kommitté att tillkallas för att göra en allsidig utredning av frågan om
samhällets bilstöd till handikappade och i samband därmed frågan om
vidgade möjligheter för handikappade att få tillgång till egen bil. Med hänsyn
härtill anser utskottet att någon riksdagens åtgärd inte är påkallad med
anledning av motionen 1795.

Frågan om en ersättning till synskadad för kostnaden för innehav av
ledarhund tas upp i motionen 2112 av Pär Granstedt. Motionären begär en
utredning av frågan.

I utskottets betänkande SfU 1975/76:36, som godkänts av riksdagen,
behandlades en motion med samma syfte som den förevarande. Utskottet
erinrade därvid om bestämmelserna för handikappersättning, vilka i fråga om
blinda personer innebär att de, så länge de inte uppbär ålderspension eller hel
förtidspension, utan närmare utredning om sina kostnader alltid är garanterade
den högsta ersättning som kan utgå eller 60 % av basbeloppet. Uppbär de
pension erhåller de en generell ersättning med 30 % av basbeloppet och
härutöver ersättning efter prövning av det ytterligare behovet av stöd.
Utskottet anförde att handikappersättningen är avvägd så att den skall kunna
täcka de merutgifter en blind person kan beräknas ha på grund av sitt
handikapp och framhöll särskilt att kostnader för ledarhund medräknas när
man fastställer ersättningen.

Utskottet, som avstyrkte bifall till motionsyrkandet, ansåg det varken
motiverat eller lämpligt att vid sidan av handikappersättningen införa en ny
form av bidrag till blinda med ledarhund. Utskottet framhöll emellertid att
om man, sedan närmare erfarenheter vunnits av de nya bestämmelserna som
trätt i kraft den 1 juli 1975, skulle finna att handikappersättningen till blinda
var otillräcklig eller att det fanns behov av en ytterligare differentiering av
ersättningen, en omprövning av denna borde ske.

En översyn av frågan om skäliga merutgifter inom ramen för handikappersättningen
pågår f. n. inom riksförsäkringsverket på uppdrag av regeringen.
I utredningsuppdraget ingår bl. a. att göra en kartläggning av de normala
stödbehoven för blinda.

Utskottet som vidhåller sin tidigare intagna ståndpunkt att blinda personers
stödbehov bör tillgodoses inom ramen för handikappersättningen, anser
sig kunna förutsätta att frågan om kostnader för ledarhund kommer att
beaktas i riksförsäkringsverkets nämnda översynsarbete. Utskottet avstyrker
följaktligen bifall till motionen 2112.

I motionen 1815 av Bo Turesson framhålls att handikappade personer kan
erhålla bidrag till anskaffning av olika typer av teleteknisk utrustning men
däremot själva måste svara för abonnemangsavgifter m. m. De relativt höga
driftkostnaderna - för mobiltelefon 320 kr. per kvartal - hindrar enligt
motionären många från att anskaffa hjälpmedlen. Han begär därför att

SfU 1978/79:22

riksdagen skall besluta att fasta driftkostnader för teletekniska hjälpmedel till
handikappade skall bestridas med medel från ”hjälpmedelsanslaget”.

Den fråga som aktualiserats av motionären har berörts av chefen för
kommunikationsdepartementet i budgetpropositionen (prop. 1978/79:100,
bil. 9) i samband med behandlingen av televerkets anslagsframställning.
Kommunikationsministern erinrar om att den allmänna regeln både inom
sjukvårdshuvudmännens hjälpmedelsverksamhet och för arbetsmarknadsverkets
stödsystem är att samhället bekostar anskaffning och ersättande av
hjälpmedlet och vanligen också reparations- och underhållskostnader,
medan den enskilde förutsätts betala övriga löpande driftkostnader. I
anslutning härtill erinras om att handikappersättningen från den allmänna
försäkringen är avsedd att ersätta merkostnader på grund av handikapp.
Kommunikationsministern, som samrått i frågan med cheferna för socialoch
arbetsmarknadsdepartementen, avstyrker med hänsyn till det anförda att
ett särskilt statligt stöd avseende mobiltelefonavgifter införs.

Utskottet anser samma skäl som ovan anförts mot att införa ett särskilt
bidrag till bestridande av kostnader för ledarhund kan anföras beträffande
frågan om ett särskilt bidrag till driftkostnader för teletekniska hjälpmedel.
Utskottet delar sålunda den bedömning som kommit till uttryck i årets
budgetproposition och avstyrker bifall till motionen 1815.

Ersättning för läkemedelskostnader

I förmånerna från sjukförsäkringen ingår bl. a. att denna ersätter halva
kostnaden mellan 10 och 40 kr. och hela kostnaden över 40 kr. för läkemedel
som ordinerats vid sjukdom. Högsta kostnaden för den försäkrade blir
härigenom 25 kr. vid varje inköpstillfälle.

Försäkrad som lider av långvarig och allvarlig sjukdom kan utan kostnad
erhålla läkemedel, som enligt vad regeringen förordnat skall tillhandahållas
kostnadsfritt vid sådan sjukdom. En särskild förteckning är fastställd över
sådana avgiftsfria läkemedel (SFS 1954:520).

Fram till den 1 januari 1978 gällde att skyddsläkemedel till kvinnor och
barn i anslutning till mödra-, barn- eller skolhälsovård samt läkemedel för
vissa kvinnor med havandeskapssjukdomar lämnades kostnadsfritt. Kostnaderna
för läkemedlen bestreds från socialhuvudtitelns anslag Läkemedel åt
vissa kvinnor och barn. Förmånen av dessa fria läkemedel togs bort enligt
förslag i propositionen 1976/77:150, dock med det förbehållet att regeringen
gavs möjlighet att förordna att skyddsläkemedel i vissa fall skulle tillhandahållas
kostnadsfritt (FiU 1976/77:30).

Enligt den förevarande överenskommelsen mellan staten och sjukvårdshuvudmännen
har förutsatts att de senare kostnadsfritt skall tillhandahålla
AD-vitaminpreparat genom mödra- och barnavården. Härigenom
tillgodoses yrkandena i tre motioner från den allmänna motionstiden i år
nämligen motionen 200 av Inga Lantz m. fl., motionen 699 av Wivi-Anne

SfU 1978/79:22

Cederqvist m. fl. och motionen 870 av Sven Aspling m. fl.

1 motionen 876 av Ivar Nordberg m. fl. anförs att i den särskilda
förteckningen över kostnadsfria läkemedel saknas många sjukdomsgrupper
av långvarig och allvarlig karaktär. Motionärerna begär en översyn av
förteckningen för att få den i bättre överensstämmelse med intentionerna
bakom bestämmelserna om kostnadsfria läkemedel.

Som ovan nämnts begärde riksdagen på förslag av utskottet (SfU
1975/76:42) våren 1976 en utredning - inom ramen för den socialpolitiska
samordningsutredningens arbete - av frågan om och i vad mån skyddet mot
höga medicinkostnader borde ytterligare förstärkas. Utredningen har
behandlat frågan i betänkandet (SOU 1979:1) Utbyggt skydd mot höga vårdoch
läkemedelskostnader, varvid utredningen förordat ett samordnat
högkostnadsskydd som skall omfatta all öppenvård och alla läkemedelsinköp.
Utredningen har stannat för att lägga fram förslag till alternativa
lösningar för högkostnadsskyddets nivå. Det ena alternativet som förutsätter
att kostnadsfria läkemedel överförs till prisnedsatta, innebär ett årligt
avgiftstak om ca 350 kr. medan det andra alternativet, enligt vilket förmånen
av kostnadsfria läkemedel behålls, innebär att egenkostnaden begränsas till
ca 250 kr. per år. I sina allmänna överväganden har utredningen närmare gått
in på frågan om ökade möjligheter att åstadkomma ett högkostnadsskydd
genom en utvidgning av rätten till kostnadsfria läkemedel, men ansett denna
lösning mindre lämplig. Bl. a. har utredningen pekat på att det skulle bli
nödvändigt att bygga ut den nuvarande förteckningen över kostnadsfria
läkemedel till att omfatta ett stort antal sjukdomar och läkemedel, något som
skulle medföra en rad avgränsningsproblem. Gjordes gränsdragningen så vid,
att alla vanliga s. k. folksjukdomar inrymdes, eller upphävdes kraven på
läkemedlens aktiva beståndsdelar, kunde på sikt så gott som samtliga
läkemedel bli kostnadsfria. Ett avgörande skäl mot en utvidgad kostnadsfrihet
är, framhåller utredningen, att de kostnadsfria läkemedlens funktion kan
ifrågasättas med hänsyn till att dessa i stor utsträckning förskrivs samtidigt
med prisnedsatta läkemedel. Kostnadsfriheten förlorar då sin självständiga
betydelse.

Förslaget är som nämnts föremål för remissbehandling. Utskottet anser att
regeringens ställningstagande till förslaget bör avvaktas men vill understryka
angelägenheten av att frågan om högkostnadsskyddet får en positiv lösning.

Någon åtgärd med anledning av motionen 876 anser utskottet inte är
påkallad.

Inga Lantz m. fl. begär i motionen 1661 en prövning av frågan om på apotek
försålda menstruationsskydd kan inbegripas i sådana varor som rabatteras
genom sjukförsäkringen. Motioner i samma syfte har avslagits vid 1975/76
och 1976/77 års riksmöten (SfU 1975/76:42 och 1976/77:17) med hänvisning
till dels att en rabattering av kostnaderna för menstruationsskydd skulle ge
liten effekt med hänsyn till den prissättning som Apoteksbolaget tillämpade

SfU 1978/79:22

på varorna, dels att en utvidgning av rabatteringsreglerna förutsatte att man
generellt omprövade försäkringsersättningen i fråga om såväl receptfria
läkemedel och farmacevtiska varor i övrigt som alla de hygieniska artiklar,
vilka kunde betraktas som nödvändighetsvaror. Utskottet anser inte att
riksdagen har anledning ompröva sina tidigare ställningstaganden i frågan
och avstyrker bifall till motionen 1661.

Ersättning till privatpraktiserande vårdgivare

Enligt beslut av 1974 års riksdag bestäms fr. o. m. den 1 januari 1975
arvodet till privatpraktiserande läkare som är anslutna till den allmänna
sjukförsäkringen av reglerna i läkarvårdstaxan (1974:699). För att undvika att
övergången till taxebindning skulle medföra en oskälig inkomstminskning
för enskilda läkare som tidigare tillämpat en högre arvodesnivå än vad taxan
medgav, infördes vid de nya bestämmelsernas tillkomst övergångsvis en
möjlighet för läkarna att efter individuell prövning ta ut ett i förhållande till
taxans belopp med 10, 20, 30, 40 eller 50 % förhöjt arvode. Arvodeshöjning
fick ske i de fall läkaren styrkte att han under år 1973 utövat läkaryrket på
heltid och därvid tillämpat ett genomsnittsarvode per besök som översteg det
genomsnittliga läkararvodet för läkare med minst 2 000 patientbesök och haft
kostnader för mottagningen som låg högre än normalt för den specialitet han
utövade. Läkare vid gruppmottagning etablerad före år 1973 fick utan särskilt
beslut tillämpa en arvodeshöjning med 50 %. Även efterträdare till sådan
läkare kan under viss förutsättning få rätt till samma arvodeshöjning. Vissa
möjligheter till individuell taxebindning vid nyetableringar infördes fr. o. m.
den 1 januari 1978(se SfU 1977/78:12). Sålunda kan försäkringskassa besluta
om en med högst 20 % förhöjd arvodesnivå för nyetablerad praktik som är
gemensam för minst två läkare. Beslutet skall föregås av socialstyrelsens
godkännande och ges endast i de fall vederbörande huvudman lämnat sitt
samtycke till etableringen. Beslutet gäller praktik på viss ort. Avsikten med
de ökade möjligheterna till individuell taxebindning, som begränsades till att
avse högst 30 läkare under ettvart av åren 1978 och 1979, var att etableringen
skulle ske utanför storstadsområdena och i första hand på orter där behovet
av läkare är mindre väl tillgodosett. Reglerna var avsedda att tillämpas
övergångsvis och frågan om i vilken takt de skulle avvecklas skulle tas upp till
prövning i anslutning till det förslag rörande avveckling av den individuella
taxebindningen, som riksförsäkringsverket avsåg att lägga fram i samband
med påföljande års taxeöversyn.

Sven Aspling m. fl. framhåller i motionen 255 att ansökningarna att
nyetablera sig med förhöjd taxeni vå i flertalet fall avsett större städer med god
tillgång till sjukvård. Flertalet ansökningar har också avstyrkts av sjukvårdshuvudmännen.
Motionärerna menar att beslutet om möjlighet till
individuell taxebindning vid nyetableringar var dåligt underbyggt och bör
upphävas.

SfU 1978/79:22

Ingegerd Troedsson och Eric Carlsson drar i motionen 1247 slutsatser i
motsatt riktning av effekterna av beslutet om förhöjd taxenivå vid nyetableringar.
De begär att en taxenivå införs, som gör det möjligt att nyetablera även
enmansmottagningar på orter där det inte finns underlag för gruppmottagningar.
Taxenivån vid nyetableringarna skulle, framhåller motionärerna,
därvid kunna differentieras så att de särskilt gynnar etableringar utanför
storstadsområdena. Etableringarna bör enligt motionärerna också kunna ske
utan tillstånd av lokal sjukvårdshuvudman. Motionärerna förutsätter dock
att ett samråd genomgående föregår etableringen av ny praktik.

Regeringens beslut om rätt till individuell taxebindning vid nyetableringar,
vilket tillstyrkts av riksdagen (se SfiJ 1977/78:12) avsåg endast nyetableringar
under åren 1978 och 1979. Någon anledning för riksdagen att ompröva
beslutets giltighet under den nämnda tidsperioden anser utskottet inte
föreligga. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motionen 255.

Såvitt gäller den individuella taxebindningen för tiden efter den 1 januari
1980 anser utskottet att regeringens ställningstagande i frågan bör avvaktas
innan riksdagen gör några uttalanden härom. Utskottet avstyrker därför bifall
även till motionen 1247.

De nya bestämmelser om ersättning till privatpraktiserande läkare som
antogs av riksdagen år 1974 innebar vissa begränsningar i möjligheterna för
offentligt anställd läkare med privatpraktik att ansluta sig till sjukförsäkringen.
Anslutningsrätten begränsades till tre år och gjordes beroende
av dels att privatpraktiken bedrivits regelmässigt under minst ett år före den 1
januari 1975, dels att vederbörande arbetsgivare avböjt erbjudande om ökad
tjänstgöring på s. k. särskild arbetstid. Läkaren kunde, om de nämnda
förutsättningarna var uppfyllda, uppföras på försäkringskassans förteckning
över försäkringsanslutna läkare för ett år i sänder.

Efter överläggningar i den till riksförsäkringsverket knutna läkarvårdsdelegationen,
vilken har till uppgift att följa upp verkningarna av 1974 års
privatläkarreform och i vilken ingår representanter för bl. a. socialstyrelsen,
Landstingsförbundet och läkarförbundet, godtogs ett förslag av parterna av
innebörd att offentligt anställd läkare som bedriver fritidspraktik fr. o. m. den
1 juli 1977 får ansluta sig till försäkringen under förutsättning att han har
heltidsanställning i offentlig vård.

Gösta Bohman m. fl. begär i motionen 1224 att offentliganställd läkare som
har fritidspraktik skall, oavsett tjänstgöringens omfattning, hos arbetsgivaren
tillerkännas samma rätt att ansluta sig till försäkringen som andra privatpraktiserande
läkare.

Det ovannämnda förslaget om de s. k. fritidspraktikernas rätt att ansluta
sig till försäkringen anmäldes i propositionen 1976/77:116 och biträddes av
riksdagen (SfU 1976/77:28). I samband med behandlingen av propositionen
avstyrkte utskottet ett motionsyrkande om en vidgad rätt för fritidspraktiker
att få ansluta sig till försäkringen. Utskottet erinrade bl. a. om att den
nuvarande begränsningen av fritidspraktikernas möjlighet att ansluta sig till

SfU 1978/79:22

försäkringen tillkommit för att tillgodose den offentliga vårdens behov av
läkare och att utskottet tidigare som sin principiella uppfattning uttalat att den
offentliga vården även framdeles borde i första hand prioriteras när det gällde
sjukvårdsresurserna. Utskottet ansåg att det förslag som läkarvårdsdelegationen
lagt fram utgjorde en rimlig kompromiss mellan samhällets, patienternas
och läkarnas intressen.

Utskottet finner inte anledning att förorda en utvidgning av fritidspraktikernas
rätt att ansluta sig till försäkringen och avstyrker bifall till motionen
1224 i motsvarande del.

I samband med genomförandet av 1974 års tandvårdsreform bestämdes att
varje tandläkare, som den 1 juli 1973 var verksam eller efter denna dag avsåg
att påbörja verksamhet i enskild tandvård, skulle föras upp på en särskild
förteckning hos den försäkringskassa inom vars verksamhetsområde verksamheten
bedrevs eller avsågs bedrivas. I vissa undantagsfall skulle riksförsäkringsverket
kunna medge tandläkare att stå utanför försäkringen. Verket
bemyndigades vidare att i ett inledningsskede förordna om inskränkning i
rätten till utträde ur försäkringen om detta ansågs nödvändigt med hänsyn till
de försäkrades möjligheter att inom ett försäkringskasseområde erhålla
tandvård inom försäkringens ram. Om riksförsäkringsverket skulle finna
anledning anta att folktandvårdens behov av tandläkare blev otillräckligt
tillgodosett hade verket möjlighet föreskriva att nya privatpraktiserande
tandläkare inte skulle tas upp på förteckningen över de till försäkringen
anslutna tandläkarna. Etableringsbegränsningen skulle kunna avse hela
landet samtidigt och tillämpas såväl på nyexaminerade tandläkare som på
redan verksamma tandläkare i offentlig tjänst. Etableringsregeln skulle - i
likhet med bestämmelserna om tandläkarnas anslutning till och om möjligheterna
för dem att utträda ur försäkringen - gälla till utgången av år 1975.
Mot bakgrund av att tandvårdsförsäkringens införande medförde en kraftig
överströmning av tandläkare från folktandvård till enskild tandvård beslöt
riksförsäkringsverket under år 1974 tillämpa bestämmelsen om etableringsbegränsning.

För år 1975 föreskrev riksförsäkringsverket att tandläkare i princip fick
föras upp på förteckning endast om verksamheten avsåg att ersätta tidigare
verksamhet i enskild tandvård, s. k. ersättningsetablering.

Föreskriften om ersättningsetablering gäller numera t. o. m. utgången av
år 1979.

Från och med den 1 mars 1978 gäller även att tandläkare som avser överta
tidigare verksamhet i enskild tandvård får föras upp på förteckning med
verkan endast så länge han bedriver verksamheten uteslutande på den ort där
den tidigare verksamheten bedrivits, om inte synnerliga skäl föranleder
annat. Ortsbundenheten gäller inte om ersättningsetablering sker i storstadsregionerna
Stockholm, Göteborg och Malmö.

I tre motioner, 1224 av Gösta Bohman m. fl., 1238 av Wiggo Komstedt
m. fl. och 1248 av Ingegerd Troedsson m. fl., kritiseras de nuvarande

SfU 1978/79:22

etableringsreglerna för tandläkare. I motionen 1224 begär motionärerna att
etableringsreglerna successivt avvecklas och då i första hand på orter med
brist på tandläkare. I motionen 1238 begärs att etableringsreglerna skyndsamt
skall avvecklas. Motionärerna i motionen 1248 begär åtgärder för att göra det
möjligt för privatpraktiserande tandläkare att utnyttja delpensionsförsäkringen.

När frågan om avveckling av etableringsreglerna för tandläkare senast
behandlades av riksdagen, framhöll utskottet i sitt av riksdagen godkända
betänkande SfU 1976/77:1 bl. a. att det var angeläget att man så långt det är
möjligt söker tillgodose de försäkrades berättigade krav på fritt tandläkarval
även i framtiden och att detta bäst torde kunna åstadkommas genom att
tandläkarna bereds möjlighet att fritt etablera privatpraktik.

Utskottet var emellertid inte berett att medverka till en omedelbar
avveckling av etableringsbegränsningen för tandläkare utan hänvisade till
uttalanden i 1976 års regeringsförklaring om att regeringen hade för avsikt att
låta överse försäkringens regler om etableringskontroll. Motionsyrkanden
om en avveckling av etableringskontrollen, helt eller delvis, avstyrktes med
hänsyn till att de i huvudsak fick anses tillgodosedda genom regeringsförklaringen.

I slutet av år 1977 tillkallades en kommitté som antog benämningen 1978
års tandvårdsutredning för att göra den nämnda översynen. Utredningen har
i januari i år avlämnat ett delbetänkande (SOU 1979:7) Tandvården i början av
80-talet. I betänkandet konstateras att den av riksdagen år 1973 beslutade
målsättningen för folktandvårdens utbyggnad inte kommer att kunna uppnås
före utgången av år 1979. Utredningen, som förutsätter att det beslutade
målet för utbyggnaden av folktandvården skall ligga fast även efter utgången
av nämnda år, föreslåratt möjligheten att använda de medel som finns föratt
genomföra folktandvårdens utbyggnad, bl. a. etableringsbegränsningen av
privatpraktiserande tandläkare, skall förlängas till utgången av år 1982. Vid
denna tidpunkt räknar utredningen med att statsmakterna skall ha hunnit ta
ställning till dess förslag i huvudbetänkandet. I detta avser utredningen att
återkomma till frågan om en framtida etableringsregel.

Vad 1978 års tandvårdsutredning anfört visar enligt utskottets uppfattning
på ett fortsatt behov av åtgärder för att säkerställa folktandvårdens utbyggnad.
Utskottet anser sig därför fortfarande inte kunna medverka till en
omedelbar avveckling av etableringsreglerna. Med hänsyn till pågående
utredningsarbete är utskottet inte heller berett nu göra något uttalande om i
vilken utsträckning etableringsreglerna kan, helt eller delvis, undvaras i
framtiden. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till såväl motionen 1238 som
motionen 1224 i berörd del.

Vad gäller de i motionen 1248 påtalade svårigheterna för tandläkare att
erhålla delpension vill utskottet anföra följande. Enligt de nya regler om
delpension för egenföretagare, som nyligen antagits av riksdagen (prop.
1978/79:69, SfU 1978/79:14, rskr 133) och som träder i kraft den 1 januari

SfU 1978/79:22

1980, gäller som villkor för att en egenföretagare skall få rätt till delpension
bl. a. att arbetstiden minskas till i genomsnitt minst hälften. Återstående
genomsnittlig arbetstid får inte understiga 17 timmar per vecka. För rätt till
ersättningsetablering fordras att den tidigare verksamhet som tandläkaren
avser att överta har bedrivits på heltid (minst 30 timmar) och att den
tandläkare som bedrivit den tidigare verksamheten avlidit, erhållit ersättningsetablering
inom annan tandläkarmottagning eller av olika orsaker
begärt utträde ur försäkringen. Riksförsäkringsverket beviljar emellertid
undantag från de nämnda villkoren på grund av särskilda skäl. Utskottet
förutsätter att när de nya reglerna om delpension för egenföretagare börjar
tillämpas, riksförsäkringsverket prövar förutsättningarna för och konsekvenserna
av möjligheterna till ersättningsetablering i samband med tandläkares
delpension. Med det anförda får motionen 1248 anses besvarad.

Tandvårds-, läkarvårds- och behandlingstaxorna inom den allmänna
försäkringen bestäms av regeringen efter förslag av riksförsäkringsverket.
Verkets förslag föregås av överläggningar mellan verkets representanter och
de företrädare för berörda yrkesutövare och representanter för huvudmännen
på den offentliga vårdsidan, som ingår i de till verket knutna tandvårds- och
läkarvårdsdelegationerna. Resultatet av överläggningarna föredras i delegationerna
och redovisas till regeringen i samband med taxeförslaget.

1 motionen 1814 av Ingegerd Troedsson m. fl. begär motionärerna en
översyn av formerna för fastställande av vårdtaxorna inom den allmänna
försäkringen. Motionärerna anser att man vid en sådan översyn dels bör
överväga om riksförsäkringsverket bör företräda staten, dels om vårdgivarna
kan ges en med parterna på arbetsmarknaden mera likvärdig ställning.

En motion med i huvudsak samma syfte behandlades under föregående
riksmöte. I betänkandet SfU 1977/78:12, vilket godkänts av riksdagen, fann
utskottet att det inte anförts skäl att förorda en ändrad ordning för
överläggningarna och framhöll samtidigt att det var av stort värde för alla
parter att riksförsäkringsverket med sin ingående kännedom om förhållandena
inom den allmänna försäkringen förberedde regeringens beslut om
de olika taxorna. Utskottet erinrade också om vårdgivarnas möjligheter att fö
sina fackliga synpunkter beaktade såväl vid överläggningarna som vid
MBL-förhandlingar i anslutning till förslag från regeringen.

Utskottet anser inte det finns anledning för riksdagen att frångå sin tidigare
ståndpunkt i frågan och avstyrker bifall till motionen 1814.

Ersättning vid sjukvård utomlands

Rätten till ersättning för sjukvård utomlands för den som är bosatt i riket
och som alltså omfattas av sjukförsäkringen regleras i en särskild kungörelse
(1962:388) angående ersättning för sjukvård utom riket enligt lagen om
allmän försäkring. Bestämmelserna innebär att ersättning för utgifter för
läkarvård utgår med belopp motsvarande tre fjärdedelar av läkarens arvode,

SfU 1978/79:22

beräknat till högst 25 kr. per besök. 1 arvodet inräknas ersättning till läkaren
för läkemedel, sjukvårdsmateriel och resor samt sjukpenningintyg. För
sjukhusvård utgår ersättning med belopp motsvarande erlagd avgift. Ersättningen
för en vårdperiod får dock inte beräknas till högre belopp än 35 kr. per
dag. I de erlagda avgifterna inräknas kostnader för läkararvode, läkemedel
och sjukvårdsmateriel. Däremot utgår ingen särskild ersättning för läkemedel
som den försäkrade inköpt på apotek eller för resor i samband med vård.

Imotionen 1243 av Gun nar Oskarson m. fl. erinrar motionärerna om att de
ifrågavarande ersättningsbeloppen varit oförändrade sedan kungörelsens
utfärdande år 1962. Motionärerna begär därför en uppräkning av ersättningsbeloppen,
så att de uppgår till samma värde som de hade nämnda år.

En uppräkning av de ifrågavarande ersättningsbeloppen har tidigare
aktualiserats senast i en motion under 1977/78 års riksmöte, vilken
behandlades av utskottet i betänkandet 1977/78:23.1 betänkandet redogjordes
för det under senare år intensifierade arbetet med att träffa konventioner
med andra länder på socialförsäkringsområdet. Motionen avstyrktes av
utskottet med hänvisning till utskottets tidigare uttalade principiella inställning
att trygghetsfrågor vid vistelse utom Sverige borde lösas genom sådana
konventioner. I sammanhanget erinrades om att man från svensk sida i
konventionsförhandlingarna - mot bakgrund av de begränsningar som finns i
olika utländska system - lägger särskild vikt vid att få från svensk synpunkt
godtagbara lösningar på sjukvårdsfrågorna såväl vid tillfällig vistelse i landet i
fråga som vid bosättning där.

Utskottet vidhåller sin tidigare uttalade uppfattning och avstyrker bifall till
motionen 1243.

Mot de delar av propositionen som inte berörts ovan har utskottet ingen
erinran.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen

1. beträffande bidrag till långtidssjukvården med bifall till propositionen
1978/79:177 och med avslag på motionerna 1978/
79:2490, yrkandet 1, och 1978/79:2491, yrkandena 1 och 2,
godkänner vad som anförts i propositionen om bidrag till
utbyggnad av långtidssjukvården,

2. beträffande en uppföljning av den i propositionen intagna
överenskommelsen avslår motionen 1978/79:2489,

3. beträffande slopande av patientavgifter avslår motionerna
1978/79:1250 och 1978/79:2491, yrkandena 3 och 4,

4. beträffande patientavgift i företagshälsovården med anledning
av motionen 1978/79:508 som sin mening ger regeringen till

SfU 1978/79:22

känna vad utskottet anfort,

5. beträffande ersättning vid ordination av distriktssköterska
avslår motionen 1978/79:2490, yrkandet 2,

6. beträffande sjukpenningavdrag vid sjukhusvård avslår motionerna
1978/79:254, 1978/79:879 och 1978/79:2491, yrkandet
5,

7. beträffande ersättning för sjukresor med egen bil avslår motionen
1978/79:360,

8. beträffande översyn av sjukreseförordningen avslår motionen
1978/79:564,

9. beträffande överlåtelsekvitto vid sjukresor avslår motionen
1978/79:1803,

10. beträffande ersättning för vissa pensionärers sjukresor avslår
motionen 1978/79:428,

11. beträffande resor till annat rehabiliteringsställe än sjukvårdsinrättning
avslår motionen 1978/79:1244,

12. beträffande ersättning från sjukförsäkringen för glasögon avslår
motionen 1978/79:199,

13. beträffande anskaffandet av glasögon till pensionärer avslår
motionen 1978/79:1072,

14. beträffande bil till handikappade avslår motionen 1978/
79:1795,

15. beträffande teletekniska hjälpmedel till handikappade avslår
motionen 1978/79:1815,

16. beträffande ersättning för ledarhund avslår motionen 1978/
79:2112,

17. beträffande AD-vitaminer till barn avslår motionerna 1978/
79:200, 1978/79:699 och 1978/79:870,

18. beträffande översyn av förteckningen över kostnadsfria läkemedel
avslår motionen 1978/79:876,

19. beträffande ersättning för kostnader för menstruationsskydd
avslår motionen 1978/79:1661,

20. beträffande slopande av individuell taxebindning för läkare i
vissa fall avslår motionen 1978/79:255,

21. beträffande utvidgning av individuell taxebindning för läkare
avslår motionen 1978/79:1247,

22. beträffande anslutning till försäkringen av offentliganställd
läkare avslår motionen 1978/79:1224, yrkandet 1,

23. beträffande etableringsreglerna för tandläkare avslår motionerna
1978/79:1224, yrkandet 2, och 1978/79:1238,

24. beträffande delpension till tandläkare avslår motionen 1978/
79:1248,

25. beträffande översyn av vårdtaxorna avslår motionen 1978/
79:1814,

SfU 1978/79:22

26. beträffande ersättning för vård utomlands avslår motionen
1978/79:1243,

27. antar de i propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

2. lag om ändring i lagen (1969:653) om vissa bidrag för vård vid
karolinska sjukhuset.

Stockholm den 8 maj 1979

På socialförsäkringsutskottets vägnar
SVEN ASPLING

Närvarande: Sven Aspling (s), Eric Carlsson (c), Per-Eric Ringaby (m), Arne
Magnusson (c), Helge Karlsson (s), Britta Bergström (fp), Maj Pehrsson (c),
Eric Marcusson (s), Allan Åkerlind (m), Börje Nilsson (s), Gösta Andersson
(c), Ralf Lindström (s), Elis Andersson (c), Christer Nilsson (s) och Lars-Åke
Larsson (s).

Reservationer

beträffande bidrag till långtidssjukvården

1. av Per-Eric Ringaby (m) och Allan Åkerlind (m) vilka anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 11 med ”Vad
härefter” och slutar på s. 12 med ”berörd del” bort har följande lydelse:

1 den överenskommelse som träffats 1978 mellan staten och
kommunförbunden förklarade sig parterna ense om att antalet platser i
långtidssjukvården borde byggas ut i den takt som anges i gällande
flerårsplaner, dvs. i genomsnitt 2 300 platser per år. Regeringen hade därför
enligt utskottets uppfattning bort ange en årlig utbyggnad av minst denna
storleksordning som villkor för att utge det nu aktuella bidraget om 170 milj.
kr. per år till långtidssjukvården. Utskottet har i och för sig inget att erinra mot
att det angivna bidraget utgår. Med hänsyn till vikten av att utbyggnaden
under åren 1980 och 1981 sker i enlighet med vad som angetts i LKELP 1977
och 1978 anser utskottet emellertid att regeringen bör verka för en
uppföljning av den år 1978 träffade överenskommelsen. Utskottet biträder
därför yrkandet i motionen 2490.

dels att utskottet under moment 1 bort hemställa

att riksdagen beträffande bidrag till långtidssjukvården med bifall
till motionen 1978/79:2490, yrkandet 1, och med anledning av

SfU 1978/79:22

propositionen 1978/79:177 samt med avslag på motionen
1978/79:2491, yrkandena 1 och 2, godkänner vad utskottet
anfört om bidrag till långtidssjukvården,

beträffande en uppföljning av den i propositionen intagna överenskommelsen

2. av Sven Aspling, Helge Karlsson, Eric Marcusson, Börje Nilsson, Ralf
Lindström, Christer Nilsson och Lars-Åke Larsson (alla s) vilka anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 10 med
”Socialutskottet har” och slutar mitt på s. 11 med ”till motionen.” bort ha
följande lydelse:

Enligt utskottets mening framstår det som nödvändigt att regeringen och
Landstingsförbundet mycket noga följer upp överenskommelsen i nu aktuell
del så att det avsedda antalet platser verkligen kommer till. Dessutom är det
angeläget att man verkar för att det sker en successiv ökning av antalet
anställda i den befintliga långtidssjukvården. Man bör också överväga hur det
ökade utbildningsbehovet för långtidssjukvården skall kunna tillgodoses.

Vad utskottet anfört bör med anledning av motionen 2489 ges regeringen
till känna.

dels att utskottet under moment 2 bort hemställa

att riksdagen beträffande en uppföljning av den i propositionen
intagna överenskommelsen med bifall till motionen 1978/
79:2489 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

beträffande ersättning vid ordination av distriktssköterska

3. av Per-Eric Ringaby (m) och Allan Åkerlind (m) vilka anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på 14 som börjar med ”En
utvidgning” och slutar med ”motsvarande del.” bort ha följande lydelse:
En utvidgning av ersättningsrätten, som kan vara motiverad, skulle
emellertid innebära en ändring av den träffade överenskommelsen.

Utskottet kan därför inte biträda förslaget om en omedelbar ändring av
ersättningsrätten. Däremot anser utskottet att riksdagen som sin mening bör
ge regeringen till känna att, vid de kommande förhandlingarna mellan staten
och Landstingsförbundet om ersättning för tiden efter den nu aktuella
tvåårsperioden 1980-1981, även sjukvårdande behandlingar som ordinerats
av distriktssköterska bör grunda rätt till ersättning från försäkringen.
Motionen 2490 i motsvarande del får härmed anses tillgodosedd.

dels att utskottet under moment 5 bort hemställa

att riksdagen beträffande ersättning vid ordination av distriktssköterska
med anledning av motionen 1978/79:2490, yrkandet

Sfi) 1978/79:22

2, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

beträffande sjukpenningavdrag vid sjukhusvård

4. av Sven Aspling, Helge Karlsson, Eric Marcusson, Börje Nilsson, Ralf
Lindström, Christer Nilsson och Lars-Åke Larsson (alla s) vilka anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med ”När
utskottet” och slutar med ”och 2491.” bort ha följande lydelse:

Det belopp som efter avdrag på sjukpenningen för preliminär skatt och
kostnader för sjukhusvård återstår för personer med begränsade inkomster är
enligt utskottets mening otillräckligt för att ersätta inkomstbortfall vid sådan
vård. För att även dessa försäkrade genom sjukpenningen skall få en
godtagbar kompensation vid sjukhusvård förordar utskottet att en översyn
sker av sjukförsäkringens bestämmelser om sjukpenningavdraget. Därvid
bör undersökas om garantiregelns utformning och förfarandet vid skatteavdraget
på sjukpenningen behöver ändras. Det kan också finnas anledning att
även framdeles göra åtskillnad mellan å ena sidan fastställande av reglerna för
sjukpenningavdraget och å andra sidan bestämmelserna om sjukförsäkringens
ersättning till sjukvårdshuvudmännen för sjukhusvård. Syftet med
översynen bör vara att tillförsäkra även låginkomsttagare en godtagbar
ersättning för inkomstbortfallet vid sjukhusvistelse. Det anförda innebär att
utskottet tillstyrker bifall till motionen 254. Motionerna 879 och 2491 får
härigenom i huvudsak anses tillgodosedda.

dels att utskottet under moment 6 bort hemställa

att riksdagen beträffande sjukpenningavdrag vid sjukhusvård med
bifall till motionen 1978/79:254 och med anledning av motionerna
1978/79:879 och 1978/79:2491 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

beträffande slopande av individuell taxebindning för läkare i vissa fall

5. av Sven Aspling, Helge Karlsson, Eric Marcusson, Börje Nilsson, Ralf
Lindström, Christer Nilsson och Lars-Åke Larsson (alla s) vilka anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 23 som börjar med
”Regeringens beslut” och slutar med ”motionen 255.” bort ha följande
lydelse:

Effekterna av 1977 års beslut att utvidga möjligheterna till individuell
taxebindning visar enligt utskottets mening på att detta var dåligt underbyggt.
De ansökningar om nyetableringar som gjorts har avsett större orter
med god tillgång på läkare. Det är utomordentligt angeläget att den offentliga
öppna vården tillförs tillgängliga läkarresurser. Utskottet anser det därför inte

SfU 1978/79:22

motiverat att ha kvar ett system med generösare taxebestämmelser som kan
konkurrera med den offentliga vården om läkarna. De möjligheter till
individuell taxebindning som infördes genom 1977 års beslut bör därför
omedelbart slopas.

Vad utskottet anfört bör med anledning av motionen 255 ges regeringen till
känna.

dets att utskottet under moment 20 bort hemställa

att riksdagen beträffande slopande av individuell taxebindning för
läkare i vissa fall med bifall till motionen 1978/79:255 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

beträffande utvidgning av rätten till individuell taxebindning för läkare

6. av Eric Carlsson (c), Per-Eric Ringaby (m) och Allan Åkerlind (m) vilka
anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 23 som börjar med "Såvitt
gäller” och slutar med ”motionen 1247.” bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att intentionerna bakom 1977 års beslut att öka
möjligheterna till individuell taxebindning till nyetableringen av privatläkarmottagning
inte förverkligats, främst beroende på att flertalet sjukvårdshuvudmän
har intagit en negativ attityd till sådana etableringar. En
bidragande orsak till att etableringar hittills uteblivit torde vara kravet på att
etableringarna måste vara gemensamma för minst två läkare. Härigenom kan
tillräckligt patientunderlag inte skapas för etablering på mindre orter.

Utskottet anser att privatläkarvården har många fördelar och att denna
vårdform även fortsättningsvis bör bibehållas som ett komplement till den
offentliga vården. Det är därvid angeläget att man underlättar en jämnare
fördelning av de privatpraktiserande läkarna över hela landet. En individuell
taxenivå även för läkare som etablerar sig i enmansmottagningar skulle göra
det möjligt att öppna mottagningar på orter där det inte finns underlag för
gruppmottagningar. Taxenivån skulle därvid kunna differentieras så att den
särskilt gynnar etableringar utanför storstadsområden.

Enligt utskottets uppfattning är det inte nödvändigt att lokal sjukvårdshuvudman
ger sitt tillstånd till de avsedda nyetableringarna. Utskottet
förutsätter dock att ett samråd genomgående kommer att ske innan
etableringar kommer till stånd. Det är vidare enligt utskottets uppfattning
angeläget att de etablerade läkarna får garantier för att de fortsättningsvis får
behålla den särskilda taxenivån.

Utskottet anser att regeringen bör företa de ändringar i läkarvårdstaxan
som föranleds av vad utskottet förordat ovan. Det anförda bör ges regeringen
till känna.

SfU 1978/79:22

dels att utskottet under moment 21 bort hemställa

att riksdagen beträffande utvidgning av rätten till individuell
taxebindning för läkare med bifall till motionen 1978/79:1247
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

beträffande anslutning till försäkringen av offentliganställd läkare

7. av Per-Eric Ringaby (m) och Allan Åkerlind (m) vilka anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 23 med ”Det
ovannämnda” och slutar på s. 24 med ”motsvarande del.” bort ha följande
lydelse:

Enligt utskottets uppfattning är det angeläget att man tar till vara de
vårdtillfällen som erbjuds av fritidspraktikerna. Det är också angeläget att
deras patienter skall kunna tillgodogöra sig sina rättigheter enligt forsäkringen.
Utskottet anser därför att de inskränkningar i fritidspraktikernas rätt att
ansluta sig till försäkringen som i dag gäller bör upphöra, vilket bör ges
regeringen till känna med anledning av motionen 1224.

dels att utskottet under moment 22 bort hemställa

att riksdagen beträffande anslutning till försäkringen av
offentliganställd läkare med bifall till motionen 1978/79:1224,
yrkandet 1, som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

beträffande etableringsreglerna för tandläkare

8. av Per-Eric Ringaby (m) och Allan Åkerlind (m) vilka anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 25 som börjar med ”Vad
1978” och slutar med ”berörd del.” bort ha följande lydelse:

Utskottet vidhåller sin tidigare uttalade uppfattning om angelägenheten av
ett fritt tandläkarval även i framtiden. Det är emellertid inte möjligt att med
en gång generellt avveckla etableringsreglerna. Nyetablering av privatpraktiserande
tandläkare bör därför under en övergångsperiod - till dess fri
etablering kan medges - få ske på orter med stor brist på tandläkare. Utskottet
biträder sålunda yrkandet 1 i motionen 1224. Motionen 1238 blir härigenom i
väsentlig del tillgodosedd. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.

dels att utskottet under moment 23 bort hemställa

att riksdagen beträffande etableringsreglerna för tandläkare med
bifall till motionen 1978/79:1224, yrkandet 2, och med anled -

SfU 1978/79:22

ning av motionen 1978/79:1238 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

beträffande delpension till tandläkare

9. av Per-Eric Ringaby (m) och Allan Åkerlind (m) vilka anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 26 rad 9 som börjar med
”Utskottet förutsätter” och slutar med ”anses besvarad.” bort ha följande
lydelse:

Utskottet anser det angeläget att även tandläkarna kan utnyttja den nya
delpensionslagen utan att därför vid ett senare tillfälle stå utan möjlighet att
överlåta sin praktik. Den bristande överensstämmelsen mellan reglerna för
delpension och tillämpningen av etableringskontrollen visar på nödvändigheten
av att riksförsäkringsverket ändrar sin nuvarande praxis på området.
Utskottet biträder således yrkandet i motionen 1248, vilket bör ges regeringen
till känna.

dels att utskottet under moment 24 bort hemställa

att riksdagen beträffande delpension till tandläkare med bifall till
motionen 1978/79:1248 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

beträffande översyn av vårdtaxorna

10. av Per-Eric Ringaby (m) och Allan Åkerlind (m) vilka anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 26 som börjar med ”En
motion” och slutar med ”motionen 1814.” bort ha följande lydelse:

Såsom framhållits i motionen avsåg den dåvarande trepartiregeringen att
inom regeringskansliet se över formerna för framtagningen av underlaget för
regeringens bedömning av arvodesbeloppen i taxorna. Utskottet finnér det
angeläget att denna översyn snarast inleds. Med hänsyn till riksförsäkringsverkets
roll som tillsynsmyndighet när det gäller socialförsäkringarna bör det
därvid övervägas om det är lämpligt att verket i fortsättningen företräder
staten vid överläggningarna om vårdgivarnas taxor. Samtidigt bör övervägas
om de nuvarande överläggningsformerna kan ändras så att berörda företrädare
kan ges en med parterna på arbetsmarknaden mera likvärdig ställning.
Vad utskottet anfört bör med anledning av motionen 1814 ges regeringen till
känna.

dels att utskottet under moment 25 bort hemställa

att riksdagen beträffande översyn av vårdtaxorna med bifall till
motionen 1978/79:1814 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

SfU 1978/79:22

beträffande ersättning för vård utomlands

11. av Per-Eric Ringaby (m) och Allan Åkerlind (m) vilka anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 27 som börjar med ”En
uppräkning” och slutar med ”motionen 1243.” bort ha följande lydelse:

Utskottet har tidigare uttalat som sin principiella inställning att trygghetsfrågor
vid vistelse utom Sverige bör lösas genom konventioner. Med hänsyn
till att konventioner ännu saknas med flertalet länder är det emellertid enligt
utskottets mening väsentligt att man har det kompletterande skydd mot
vårdkostnader vid vistelse utomlands som den nämnda kungörelsen är
avsedd att ge. Med hänsyn till att ersättningsbeloppen varit oförändrade
sedan år 1962 har skyddet urholkats avsevärt. Det är därför enligt utskottets
mening rimligt att regeringen höjer ersättningsbeloppen så att de återfår sitt
ursprungliga värde. Vad utskottet anfört bör med anledning av motionen
1243 ges regeringen till känna.

dets att utskottet under moment 26 bort hemställa

att riksdagen beträffande ersättning för vård utomlands med bifall
till motionen 1978/79:1243 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

av Sven Aspling, Helge Karlsson, Eric Marcusson, Börje Nilsson, Ralf
Lindström, Christer Nilsson och Lars-Åke Larsson (alla s) vilka anför:

1. beträffande utbyggnaden av långtidssjukvården

Under den allmänna motionstiden åren 1977-1979 har socialdemokraterna
i partimotioner lagt fram förslag om att staten aktivt skulle engagera sig för en
utbyggnad av långtidssjukvården. Tillsammans med sjukvårdshuvudmännen
(landstingen) skulle staten enligt dessa förslag upprätta program syftande
till att ca 10 000 platser skulle komma till inom en femårsperiod, varjämte en
personalförstärkning i den befintliga långtidsvården skulle ske. Bakgrunden
till våra förslag har varit det faktiska behovet. En statlig medverkan har vi
funnit nödvändig med hänsyn till att den faktiska utbyggnaden legat
väsentligt under de långtidsplaner som landstingen årligen redovisat. I de
socialdemokratiska budgetalternativen har också särskilda medel avsatts för
de statliga insatser vi har funnit nödvändiga.

Med skilda motiv har dessa förslag tidigare avvisats av den borgerliga
riksdagsmajoriteten.

Vid 1977 års riksmöte anfördes som argument mot våra förslag om
omedelbara insatser att landstingen hade tillförts medel för hemsjukvården,
att kommunalekonomiska utredningen arbetade och att en arbetsgrupp
tillsatts om äldrevården. Vidare anfördes att den av socialdemokraterna

SfU 1978/79:22

förordade utbyggnaden inte översteg den av landstingen själva planerade
utbyggnaden.

Vid påföljande riksmöte förelåg resultaten av såväl kommunalekonomiska
utredningens som den nämnda arbetsgruppens arbete. Riksdagsmajoriteten
hänvisade dock denna gång till ett uttalande av dåvarande sjukvårdsministern
om vikten av att på alla sätt underlätta för sjukvårdshuvudmännen att
leva upp till sina planer och om förestående förhandlingar med
kommunförbunden om kommunernas ekonomi.

Vi kan nu konstatera att det finns en bred politisk enighet om behovet av
särskilda samhälleliga insatser för långtidssjukvårdens utbyggnad. Som vi
framhållit i tre år räcker det inte med de allmänna ersättningar som tillförts
landstingen för att klara långtidssjukvårdens utbyggnad. Som utskottet nu
konstaterar har det faktiska antalet tillkomna platser blivit lägre än vad som
antagits i sjukvårdshuvudmännens planer. Den av riksdagsmajoriteten år
1978 åberopade överenskommelsen hade inte heller - vilket framgår av
utskottets betänkande -den nära koppling till ett aktivt engagemang för långtidssjukvårdens
utbyggnad som då hävdades.

De argument sorn anförts mot våra förslag har således nu, i efterhand,
underkänts av utskottet och därmed även av företrädare för den borgerliga
riksdagsmajoriteten. Det är enligt vår mening tillfredsställande att riksdagen
nu genom ett godkännande av uppgörelsen med Landstingsförbundet i
praktiken ställer sig bakom vårt förslag om behovet av särskilda insatser för
att bygga ut långtidssjukvården. Därmed läggs en god grund för fortsatta
åtgärder på detta viktiga område.

Även om den presenterade uppgörelsen inte i alla sina detaljer följer vår
uppläggning tillstyrker vi därför densamma. I en reservation understryker vi
dock behovet av en uppföljning av uppgörelsens innehåll.

2. beträffande vidgade möjligheter för handikappade att få tillgång till egen
bil

Redan vid 1975/76 års riksmöte framhöll socialförsäkringsutskottet (SfU
1975/76:36) det lämpliga i att överväga att öka möjligheterna för handikappade
att fä tillgång till egen bil i samband med omprövningen under år 1977 av
dels den då gällande överenskommelsen med sjukvårdshuvudmännen, dels
statsbidraget till den kommunala färdtjänsten. Vid 1976/77 års riksmöte (SfTJ
1976/77:28) konstaterade utskottet vid behandlingen av propositionen
1976/77:116 om ändrade ersättningsregler inom sjukförsäkringen, att några
överväganden i frågan inte fanns redovisade i propositionen i samband med
den däri aktuella överenskommelsen med sjukvårdshuvudmännen om
ersättningar från sjukförsäkringen för åren 1978 och 1979. Utskottet förutsatte
därför att regeringen snarast prövade frågan så att förslag kunde
föreläggas riksdagen. Vad utskottet anfört godkändes av riksdagen och gavs
regeringen till känna. Vid 1977/78 års riksmöte underströk utskottet i sitt av

SfU 1978/79:22

riksdagen godkända betänkande SfU 1977/78:25 ånyo angelägenheten av att
regeringen så snart som möjligt föreläde riksdagen förslag i frågan. Även
detta gavs regeringen till känna.

Den borgerliga trepartiregeringen har inte brytt sig om riksdagens två
gånger gjorda uttalanden om att förslag så snart som möjligt bör läggas fram
om vidgade möjligheter för handikappade att få tillgång till egen bil. Den
nuvarande regeringen har först nu beslutat tillsätta en utredning som skall
behandla frågan. Det kan inte accepteras att bestämda viljeyttringar från
riksdagens sida hanteras på detta sätt. I den situation som har uppstått måste
det av regeringen aviserade utredningsarbetet snarast påbörjas och bedrivas
med största skyndsamhet så att förslag till lösning av denna för de
handikappade angelägna fråga kan läggas fram för riksdagen under nästa
riksmöte.

3. beträffande etableringsreglerna för tandläkare

På s. 25 ovan återger utskottet följande:

”När frågan om avveckling av etableringama för tandläkare senast
behandlades av riksdagen, framhöll utskottet i sitt av riksdagen godkända
betänkande SfU 1976/77:1 bl. a. att det var angeläget att man så långt det är
möjligt söker tillgodose de försäkrades berättigade krav på fritt tandläkarval
även i framtiden och att det bäst torde kunna åstadkommas genom att
tandläkarna bereds möjlighet att fritt etablera privatpraktik.”

Med hänsyn till att det inte framgår att endast utskottets borgerliga
majoritet stod bakom det återgivna avsnittet i SfU 1976/77:1 ser vi oss
föranlåtna att särskilt understryka att vi i en utförligt motiverad reservation
tog avstånd från detta yttrande från majoritetssidan.

GOTAB 61939 Stockholm 1979