Lagutskottets betänkande
1978/79: 23

med anledning av propositionen 1978/79:183 om ändring i arrendelagstiftningen
jämte motioner

Ärendet

I propositionen 1978/79: 183 har regeringen (justitiedepartementet) —
efter hörande av lagrådet — föreslagit riksdagen att anta

1. lag om ändring i jordabalken,

2. lag om ändring i lagen (1957: 390) om fiskearrenden,

3. lag om ändring i lagen (1973: 188) om arrendenämnder och hyresnämnder.

Propositionens huvudsakliga innehåll redovisas på s. 12.

I ärendet behandlar utskottet vidare dels de under allmänna motionstiden
väckta motionerna 1978/79: 312 och 1204, dels den med anledning
av propositionen 1978/79: 85 med förslag till jordförvärvslag m. m.
väckta motionen 1978/79: 2165, vilken motion överlämnats till utskottet
från jordbruksutskottet, dels ock de med anledning av ifrågavarande
proposition 1978/79: 183 väckta motionerna 1978/79: 2603, 2604, 2637
och 2638. Motionsyrkandena redovisas på s. 9—10.

Utskottet har vid besök i Hallands län inhämtat synpunkter på de i
propositionen och motionerna framlagda förslagen från företrädare för
arrendenämnden i Göteborg, lantbruksnämnden i Hallands län, stiftsnämnden
i Göteborg, Lantbrukarnas lärtsförbund i Halland, Sveriges
jordägareförbund och Hallands jordbruksarrendatorers förening.

Föreningen Sveriges jordbruksarrendatorer i västra Sverige har i skrivelse
den 4 maj 1979 framfört synpunkter på frågan om arrendeavgift,
arrendators ställning och uppsägningstid.

De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.

1 Riksdagen 1978/79. 8 sami. Nr 23

LU 1978/79: 23

1 Förslag till

Lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om jordabalken1

dels att 8 kap. 28, 31 och 33 §§, 9 kap. 8 och 9 §§ samt 10 kap. 6 § skall
ha nedan angivna lydelse,
dels att i balken skall införas två nya paragrafer, 9 kap. 9 a § och 10 kap.
6 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 KAP.

Vid jordbruksarrende och bostadsarrende
får avtal mellan jordägare
och arrendator, att framtida
tvist med anledning av arrendeförhållandet
skall hänskjutas till avgörande
av skiljemän utan förbehåll
om rätt för parterna att klandra skiljedomen,
ej göras gällande i fråga
om arrendatorns rätt eller skyldighet
att tillträda eller kvarsitta på arrendestället,
fastställande av arrendevillkor
i fall som avses i 9 kap. 12
eller 13 § eller 10 kap. 6 § eller bestämmande
av ersättning enligt 9
kap. 14 §. I övrigt gäller skiljeavtalet
ej såvitt därigenom skiljemän utsetts
eller bestämmelse meddelats
om skiljemännens antal, sättet för
deras utseende eller förfarandet vid
skiljenämnden. 1 berörda hänseenden
skall lagen (1929:145) om skiljemän
tillämpas. Vad som sagts nu
utgör dock ej hinder för att i skiljeavtalet
utse arrendenämnden till
skiljenämnd eller bestämma kortare
tid för skiljemannaåtgärdens avslutande
än den tid om sex månader
som anges i nämnda lag.

Vid jordbruksarrende och bostadsarrende
får avtal mellan jordägare
och arrendator, att framtida
tvist med anledning av arrendeförhållandet
skall hänskjutas till avgörande
av skiljemän utan förbehåll
om rätt för parterna att klandra skiljedomen,
ej göras gällande i fråga
om arrendatorns rätt eller skyldighet
att tillträda eller kvarsitta på arrendestället,
fastställande av arrendevillkor
i fall som avses i 9 kap. 12
eller 13 § eller 10 kap. 6 a § eller
bestämmande av ersättning enligt 9
kap. 14 §. 1 övrigt gäller skiljeavtalet
ej såvitt därigenom skiljemän utsetts
eller bestämmelse meddelats
om skiljemännens antal, sättet för
deras utseende eller förfarandet vid
skiljenämnden. 1 berörda hänseenden
skall lagen (1929:145) om skiljemän
tillämpas. Vad som sagts nu
utgör dock ej hinder för att i skiljeavtalet
utse arrendenämnden till
skiljenämnd eller bestämma kortare
tid för skiljemannaåtgärdens avslutande
än den tid om sex månader
som anges i nämnda lag.

1 Balken omtryckt 1971:1209.

LU 1978/79: 23

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

31 §2

Om part ej godtager arrendenämnds
beslut i fråga om förlängning
av arrendeavtal, fastställande
av villkoren för sådan förlängning,
uppskov med avträde enligt 9 kap.

13 § eller 10 kap. 6 § eller bestämmande
av ersättning enligt 9 kap.

14 § eller i fråga som avses i 9 kap.

18 eller 21 §, får parten klandra beslutet
genom att väcka talan mot
den andra parten inom två månader
från den dag beslutet meddelades.
Klandras icke beslutet inom denna
tid, är parts rätt till talan förlorad.

Om part ej godtager arrendenämnds
beslut i fråga om förlängning
av arrendeavtal, fastställande
av villkoren för sådan förlängning,
uppskov med avträde enligt 9 kap.
13 § eller 10 kap. 6 a § eller bestämmande
av ersättning enligt 9
kap. 14 § eller i fråga som avses i 9
kap. 18 eller 21 §, får parten klandra
beslutet genom att väcka talan
mot den andra parten inom två månader
från den dag beslutet meddelades.
Klandras icke beslutet inom
denna tid, är parts rätt till talan förlorad.

Arrendenämnds beslut i ärende enligt 9 kap. 2, 3, 7 eller 17 §, 10 kap. 2—
4 eller 7 § eller 11 kap. 2 § får ej klandras.

33 §3

Talan får ej föras mot fastighetsdomstols
dom i fråga om fastställande
av arrendevillkor i fall som
avses i 9 kap. 12 eller 13 § eller 10
kap. 6 § eller i fråga som avses i 9
kap. 18 eller 21 § och ej heller mot
hovrätts dom i fråga om förlängning
av arrendeavtal, uppskov med avträde
enligt 9 kap. 13 § eller 10 kap.
6 §, fastställande av arrendevillkor
i fall som nyss angivits eller bestämmande
av ersättning enligt 9
kap. 14 §.

Talan får ej föras mot fastighetsdomstols
dom i fråga om fastställande
av arrendevillkor i fall som
avses i 9 kap. 12 eller 13 § eller 10
kap. 6 a § eller i fråga som avses i 9
kap. 18 eller 21 § och ej heller mot
hovrätts dom i fråga om förlängning
av arrendeavtal, uppskov med avträde
enligt 9 kap. 13 § eller 10 kap.
6 a §, fastställande av arrendevillkor
i fall som nyss angivits eller
bestämmande av ersättning enligt 9
kap. 14 §.

9 KAP.

8 §

Om jordägaren uppsagt arrendeavtalet eller om arrendatorn uppsagt
avtalet enligt 3 § och i uppsägningen begärt förlängning av avtalet på
ändrade villkor, har arrendatorn rätt till förlängning av avtalet, utom när

1. arrenderätten är förverkad eller avtalet kan uppsägas enligt 8 kap.
14 § utan att likväl jordägaren uppsagt avtalet att upphöra på någon av
dessa grunder,

2. arrendatorn i annat fall åsidosatt sina förpliktelser i sådan mån att
avtalet skäligen icke bör förlängas,

2 Senaste lydelse 1973:187.

3 Senaste lydelse 1973:187.

LU 1978/79: 23

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3. jordägaren gör sannolikt, att 3. jordägaren gör sannolikt, att

han själv, hans make eller avkom- han själv, hans make eller avkom ling

skall bruka arrendestället, ling skall bruka arrendestället, och

det ej är obilligt mot arrendatorn
att arrendeförhållandet upphör,

4. jordägaren gör sannolikt, att arrendestället behövs för en mera ändamålsenlig
indelning i brukningsenheter, och det ej av särskilda skäl är
obilligt mot arrendatorn att arrendeförhållandet upphör,

5. jordägaren gör sannolikt att arrendestället skall användas i enlighet
med fastställd stadsplan eller byggnadsplan,

6. jordägaren i annat fall gör sannolikt, att arrendestället skall användas
för annat ändamål än jordbruk, och det ej är obilligt mot arrendatorn att
arrendeförhållandet upphör.

Om jordägarens intresse blir tillgodosett genom att arrendatorn avträder
endast en del av arrendestället och avtalet lämpligen kan förlängas såvitt
avser arrendestället i övrigt, har arrendatorn utan hinder av forsta stycket
rätt till sådan förlängning.

9 §4

Vid förlängning av arrendeavtal
utgår arrendeavgiften med skäligt
belopp. Den arrendeavgift som
jordägaren fodrar skall godtagas,
om den ej är oskälig. Annat av jordägaren
uppställt villkor skall gälla,
om det ej strider mot god sed i arrendeförhållanden
eller eljest är
obilligt. Förlängning skall dock ske
för tid som motsvarar arrendetiden,
om denna ej överstiger fem år, och i
annat fall för fem år. Förlängning
kan även ske för annan tid än som
sagts nu, om detta av särskild anledning
är lämpligare. I den mån
ändring av arrendevillkoren ej påkallas,
skall samma villkor som förut
gälla.

Vid förlängning av arrendeavtal
utgår arrendeavgiften med skäligt
belopp. Den arrendeavgift som

jordägaren fordrar skall godtas, om
den ej är oskälig. Fordrad arrendeavgift
är att anse som oskälig,
om den inte endast obetydligt överstiger
vad arrendatorer i allmänhet
kan antas vara villiga att betala
med hänsyn till arrendeställets avkastningsförmåga,
arrendeavtalets
innehåll och omständigheterna i
övrigt.

Förlängning skall ske för tid som
motsvarar arrendetiden, om denna
ej överstiger fem år, och i annat fall
för fem år. Förlängning kan även
ske för annan tid än som sagts nu,
om detta av särskild anledning är
lämpligare. Annat av jordägaren eller
arrendatorn uppställt villkor
skall gälla / den mån det är skäligt
med hänsyn till arrendeavtalets innehåll,
omständigheterna vid avtalets
tillkomst, senare inträffade förhållanden
och omständigheterna i
övrigt.

I den mån ändring av arrendevillkoren
ej påkallas, skall samma villkor
som förut gälla.

4 Senaste lydelse 1973:187.

LU 1978/79: 23

Nuvarande lydelse

Träffas vid förlängning av arrendeavtal
överenskommelse om villkoren
för det fortsatta arrendet,
skall överenskommelsen, oavsett
bestämmelserna i första stycket,
lända till efterrättelse i den mån ej
annat följer av bestämmelserna i
övrigt i denna balk.

Föreslagen lydelse

Träffas vid förlängning av arrendeavtal
överenskommelse om villkoren
för det fortsatta arrendet,
skall överenskommelsen, oavsett
bestämmelserna i första och andra
styckena, lända till efterrättelse i
den mån ej annat följer av bestämmelserna
i övrigt i denna balk.

Avlider arrendatorn under arrendetiden,
skall vid tillämpningen av
9 § andra stycket första och andra
meningarna dödsboet ha rätt till
förlängning för samma tid som den
avlidne skulle ha haft. Detta gäller
dock endast när avtalet förlängs
vid utgången av den arrendeperiod
under vilken dödsfallet har inträffat.
Förlängs i annat fall arrendeavtal
sedan arrenderätten har
övergått på arrendatorns dödsbo,
skall arrendetiden utgöra ett år i
den mån ej annat följer av 9 § fjärde
stycket. Föreligger synnerliga
skäl, får dock förlängning ske för
längre tid än ett år.

10 KAP.

I fråga om förlängning av arrendeavtal
äger 9 kap. 9-13 §§ motsvarande
tillämpning.

Vid förlängning av arrendeavtal
utgår arrendeavgiften med skäligt
belopp. Den arrendeavgift som
jordägaren fordrar skall godtas,
om den ej är oskälig. Fordrad arrendeavgift
är att anse som oskälig,
om den inte endast obetydligt
överstiger vad arrendatorer i allmänhet
kan antas vara villiga att
betala med hänsyn till arrendeavtalets
innehåll och omständigheterna
i övrigt.

Förlängning skall ske för lid som
motsvarar arrendetiden, om denna
ej överstiger fem år, och i annat fall
för fem år. Förlängning kan även
ske för annan tid än som sagts nu,
om detta av särskild anledning är
lämpligare. Annat av jordägaren
eller arrendatorn uppställt villkor

LU 1978/79: 23

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

skall gälla i den mån del är skäligt
med hänsyn till arrendeavtalets innehåll,
omständigheterna vid avtalets
tillkomst, senare inträffade förhållanden
och omständigheterna i
övrigt.

I den mån ändring av arrendevillkoren
ej påkallas, skall samma villkor
som förut gälla.

6 a S

I fråga om förlängning av arrendeavtal
äger i övrigt 9 kap. 9 a13
§§ motsvarande tillämpning på
bostadsarrende. Hänvisningarna
till 9 kap. 9§ skall dock i stället
avse 6 § detta kapitel.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

Med undantag av 9 kap. 8 § gäller de nya bestämmelserna även i fråga
om arrendeavtal som har ingåtts före ikraftträdandet. Har arrendeavtalet
uppsagts dessförinnan, gäller dock äldre bestämmelser.

9 kap. 8 § i den nya lydelsen gäller i fråga om arrendeavtal som har
ingåtts före ikraftträdandet först efter den tidpunkt till vilken jordägaren
tidigast kan säga upp avtalet genom uppsägning efter ikraftträdandet.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1957:390) om fiskearrenden

Härigenom föreskrivs att 5§ lagen (1957:390) om fiskearrenden skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §1

Om fastighetens ägare uppsagt arrendeavtalet eller om arrendatorn uppsagt
avtalet enligt 4§ och i uppsägningen begärt förlängning av avtalet på
ändrade villkor, har arrendatorn rätt till förlängning av avtalet, utom när

1 Senaste lydelse 1971:883.

LU 1978/79: 23

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1. arrenderätten är förverkad utan att likväl fastighetens ägare uppsagt
avtalet att upphöra på grund härav,

2. arrendatorn i annat fall åsidosatt sina förpliktelser i sådan mån att
arrrendeavtalet skäligen icke bör förlängas,

3. fastighetens ägare gör sanno- 3. fastighetens ägare gör sannolikt,
att han själv, hans make eller likt, att han själv, hans make eller

avkomling skall bruka fisket, avkomling skall bruka fisket, och

det ej dr obilligt mot arrendatorn
att arrendeförhållandet upphör,

4. fastighetens ägare i annat fall har befogad anledning att upplösa
arrendeförhållandet.

I fråga om förlängning av arrén- I fråga om förlängning av arrendeavtal
äga 9 kap. 8 § andra stycket deavtal äga 9 kap. 8 § andra stycket

och 9—13§§ jordabalken motsva- och 9a-13§§ samt 10 kap. 6§ jor rande

tillämpning. dabalken motsvarande tillämpning.

Hänvisningarna till 9 kap. 9 § jordabalken
skall dock i stället avse 10
kap. 6 § samma balk.

Första och andra styckena gälla ej, om arrendeavtalet icke träffats för
viss tid eller om arrendeförhållandet upphör på den grund att arrenderätten
är förverkad.

Förbehåll att arrenderätten icke skall vara förenad med rätt till förlängning
gäller mot arrendatorn, om det godkänts av arrendenämnden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

De nya bestämmelserna i 5 § andra stycket gäller även i fråga om arren deavtal

som har ingåtts före ikraftträdandet. Har arrendeavtalet uppsagts

dessförinnan, gäller dock äldre bestämmelser.

5 § första stycket 3 i den nya lydelsen gäller i fråga om arrrendeavtal som
har ingåtts före ikraftträdandet först efter den tidpunkt till vilken fastighetens
ägare tidigast kan säga upp avtalet genom uppsägning efter ikraftträdandet.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder Härigenom

föreskrivs att 11 och 17 §§ lagen (1973:188) om arrendenämnder
och hyresnämnder1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 §2

Rör ärende som avskrivits enligt Rör ärende som avskrivits enligt

10 § första stycket första punkten 10 § första stycket första punkten

1 Lagen omtryckt 1974:1090.

2 Senaste lydelse 1978:306.

LU 1978/79: 23

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

tvist som avses i 9 kap. 10 §, 10 kap.
6 § eller 12 kap. 49 eller 55 § jordabalken,
22 eller 24 § hyresförhandlingslagen
(1978:304), 5§ lagen
(1957:390) om fiskearrenden eller
52 § bostadsrättslagen (1971:479),
skall nämnden återupptaga ärendet
på ansökan av sökanden. Ansökan
göres skriftligen inom tre veckor
från den dag beslutet om avskrivning
meddelades.

tvist som avses i 9 kap. 10 §, 10 kap.
6a § eller 12 kap. 49 eller 55 § jordabalken,
22 eller 24 § hyresförhandlingslagen
(1978:304), 5§ lagen
(1957:390) om fiskearrenden eller
52 § bostadsrättslagen (1971:479),
skall nämnden återupptaga ärendet
på ansökan av sökanden. Ansökan
göres skriftligen inom tre veckor
från den dag beslutet om avskrivning
meddelades.

Uteblir sökanden ånyo, får ärendet icke återupptagas på nytt.

17 §3

Om anledning därtill förekommer, skall nämnd eller den nämnden förordnar
besiktiga den fastighet söm ärendet rör. Parterna skall beredas
tillfälle att närvara vid sådan besiktning. Nämnd får också föranstalta om
annan nödvändig utredning.

1 ärende som avses i 9 kap. 18
eller 21 § jordabalken skall arrendenämnden
inhämta yttrande från
landbruksnämnden. Hyresnämnd
får i ärende som avses i 2a§ bostadssaneringslagen
(1973:531) inhämta
yttrande från byggnadsnämnden.
Yttrande som sagts nu
inhämtas från den lantbruksnämnd
eller byggnadsnämnd inom vars
område fastigheten är belägen.

I ärende som avses i 9 kap. 18
eller 21 § jordabalken skall arrendenämnden
inhämta yttrande från
lantbruksnämnden. I ärende som
avses i 9 kap. 9§ jordabalken får
arrendenämnden, om utredningen
ger anledning till det, inhämta yttrande
från lantbruksnämnden om
arrendeställets avkastningsförmåga.
Hyresnämnd får i ärende
som avses i 2 a § bostadssaneringslagen
(1973:531) inhämta yttrande
från byggnadsnämnden. Yttrande
som sagts nu inhämtas från den
lantbruksnämnd eller byggnadsnämnd
inom vars område fastigheten
är belägen.

I ärende angående tvist om hyresvillkor enligt 22 § hyresförhandlingslagen
(1978:304) skall hyresnämnden, om det finnes erforderligt, bereda den
hyresgästorganisation som ingått den klandrade överenskommelsen tillfälle
att yttra sig.

Begärs prövning av fråga som avses i 4§ andra stycket hyresförhandlingslagen
inträder organisation med vilken förhandlingsordning gäller som
medpart till hyresvärden vid handläggningen av ärendet i den delen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

3 Senaste lydelse 1978:306.

LU 1978/79: 23

Motionsyrkanden

I. Motioner väckta under allmänna motionstiden 1979

A. Motionen 1978/79: 312 av Jörn Svensson m. fl. (vpk) vari yrkas
att riksdagen beslutar införa rätt till friköp av tomtmark för bostadshus
på ofri grund och antar följande

Förslag till

Lag om friköp av tomtmark för hus på ofri grund

1 § Den som med nyttjanderätt för bostadsändamål innehar annan tillhörig
mark har rätt att lösa sig till tomtmark upp till en areal av 0,25
hektar under förutsättning

dels att marken icke är i kommunal ägo,

dels att marken sedan den 1 januari 1979 varit bebyggd med boningshus,
som under samma tid utgjort permanent bostad åt nyttjanderättsinnehavaren.

2 § Står mark, som påfordras för inlösen, under skydd enligt gällande
natur- eller miljövårdslagstiftning, skall länsstyrelsen besluta huruvida
inlösen lämpligen bör ske.

3 § Inlösningsrätt enligt denna lag kan ej upphävas eller inskränkas genom
avtal.

4 § Kostnad för lantmäteriförrättning i samband med inlösen enligt
denna lag gäldas av statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

B. Motionen 1978/79: 1204 av Ivan Svanström (c) och Bernt Ekinge
(fp) vari yrkas att riksdagen begär att regeringen genom tilläggsdirektiv
ger arrendelagskommittén i uppdrag att utreda hur förekomsten av muntliga
arrendeavtal skall kunna begränsas.

II. Motion väckt med anledning av propositionen 1978/79: 85
Motionen 1978/79: 2165 av Gunnar Olsson (s) och Grethe Lundblad

(s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om att den som
arrenderar mark skall vid en eventuell försäljning av marken först erbjudas
denna.

III. Motioner väckta med anledning av propositionen 1978/79:183

A. Motionen 1978/79: 2603 av Lennart Andersson m. fl (s) vari yrkas
att riksdagen antar propositionens förslag till lag om ändring i jordabalken
med de ändringar att

LU 1978/79: 23

1. när det gäller bestämmande av arrendeavgift vid förlängning av
arrendeavtal 9 kap. 9 § skall ha den lydelse som i bilaga 1 till utskottets
betänkande betecknas som motionärernas förslag och

2. när det gäller övergångsbestämmelserna att tredje stycket skall ha
i samma bilaga 1 som motionärernas förslag betecknade lydelse.

B. Motionen 1978/79: 2604 av Karl Boo m. fl. (c) vari yrkas

1 a) att riksdagen antar följande lydelse av 9 kap. 9 § jordabalken:

”Vid fastställande av villkor vid förlängning av arrendeavtal skall arrendeavgiften
bestämmas till belopp som med hänsyn till arrendeställets
avkastningsförmåga, arrendeavtalets innehåll och omständigheterna
i övrigt är att anse som skäligt.

Förlängning skall (samma som propositionen) den na

balk.”

b) att riksdagen godkänner vad i motionen anförs i fråga om bestämning
av arrendeavgiften,

c) att riksdagen godkänner vad i motionen anförs angående arrendators
egna åtgärder som grund för arrendehöjningar,

2. att riksdagen beslutar att samtliga lagändringar i sin helhet skall
träda i kraft den 1 juli 1979.

C. Motionen 1978/79: 2637 av Hans Wachtmeister m. fl (m) vari
yrkas att riksdagen beslutar att avslå föreslagen ändring i 9 kap. 8 §
punkt 3 i förslaget till lag om ändring i jordabalken.

D. Motionen 1978/79: 2638 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari yrkas att
riksdagen beslutar att med ändring av propositionen i motsvarande delar
hos regeringen hemställa om förslag till förändringar i arrendelagstiftningen
i enlighet med i motionen framfört 6-punktsprogram.

Utskottet

Inledning

Genom 1907 års nyttjanderättslag lades grunden till den moderna
arrenderätten. Redan i sin ursprungliga utformning innehöll lagen åtskilliga
tvingande bestämmelser, som tillvaratog den svagare partens (arrendatorns)
intressen. Vid de ändringar i lagen som företogs under de
följande decennierna ökades arrendatorns rättsskydd. Utskottet vill särskilt
peka på tillkomsten år 1943 av de s. k. sociala arrendereglema.
Dessa regler gav arrendatorn viss möjlighet att mot jordägarens vilja
sitta kvar på arrendestället efter den avtalade arrendetidens utgång, s. k.
optionsrätt. Ar 1968 skedde en viss omarbetning av arrendereglerna,
varvid särskilda bestämmelser infördes om bostadsarrende och anlägg -

LU 1978/79: 23

ningsarrende. I samband med tillskapandet år 1970 av en ny jordabalk
(JB) gjordes betydande ändringar i reglerna om jordbruksarrende. De
sociala arrendereglerna avskaffades och ersattes av bestämmelser som
— efter mönster av hyreslagstiftningen — gav arrendatorn ett direkt besittningsskydd
vid dels jordbruksarrenden, som omfattar bostad för arrendatorn
(s. k. gårdsarrenderi), dels övriga jordbruksarrenden (s. k.
sidoarrenden) under förutsättning att arrendetiden överstiger ett år.

Det bör tilläggas att de nya arrendereglerna i 9 kap. JB, som trädde
i kraft den 1 januari 1972, i princip inte är tillämpliga på arrendeavtal
som slutits före ikraftträdandet. Vissa undantag har dock gjorts, bl. a.
i fråga om besittningsskydd för äldre jordbruksarrenden (41 § lagen
om införande av nya jordabalken, JP).

År 1974 uttalade sig riksdagen (LU 1974: 35) med anledning av
motioner för en förnyad utredning och översyn av vissa arrenderättsliga
frågor som tagits upp i motionerna. Riksdagens hemställan avsåg
arrendeavgiften vid förlängning av arrendeavtal, dödsbos besittningsskydd,
uppsägningsförfarandet samt instans- och fullfölj dsordningen i
arrendetvister. Med anledning av en motion vari yrkades en begränsning
av jordägarens rätt till självinträde förklarade lagutskottet i mars
1975 (LU 1975: 6) att utskottet förutsatte att frågan om jordägarens
rätt till självinträde skulle komma att tas upp till övervägande under
den blivande översynen av arrendebestämmelserna. Senare samma år
tillkallades arrendelagskommittén med uppgift att se över vissa delar
av arrendelagstiftningen. Enligt direktiven skall utredningen vidta den
av riksdagen begärda översynen. Utredningen skall vidare behandla
frågor om arbetsavtal i samband med jordbruks- och fiskearrende, taxeringsvärderegeln
vid bostadsarrende samt ränta på retroaktiv arrendeavgift.

Ytterligare reformfrågor har sedermera kommit under kommitténs
prövning genom att regeringen till kommittén har överlämnat skrivelser
från lantbruksstyrelsen och arrendatorernas organisationer för att tas
under övervägande vid fullgörandet av kommitténs uppdrag. Bland de
önskemål om reformer som har tagits upp i dessa skrivelser märks
frågan om maximitiden för arrendeupplåtelser, avtalstidens längd vid
kommunala gårdsarrenden, investeringar på arrendestället, undantag
från förbudet mot överlåtelse av arrenderätten, införande av en förköps-
och friköpsrätt för arrendatorn samt underarrendatorns rättsliga
ställning. Vidare har kommittén på riksdagens initiativ (LU 1977/78: 26,
rskr 1977/78: 248) fått i uppdrag att göra en översyn av reglerna om
sidoarrende.

Arrendelagskommittén avgav 1978 sitt första delbetänkande (SOU
1978: 36) Arrenderätt I, Jordbruksarrendatorns besittningsskydd m. m.
I betänkandet lade kommittén fram förslag till ändrade bestämmelser
om jordbruksarrende. Ändringsförslagen avsåg bestämmandet av arrén -

LU 1978/79: 23

devillkor vid förlängning av arrendeavtal, jordägarens rätt till självinträde,
dödsbos besittningsskydd och uppsägningsförfarandet. Vidare
föreslogs följdändringar i reglerna om bostadsarrende och fiskearrende.

Kommitténs förslag har lagts till grund för propositionen. I propositionen
har dock inte tagits med förslaget till ändrade regler om uppsägningsförfarandet.

Regeringen har den 22 februari 1979 utfärdat tilläggsdirektiv till
arrendelagskommittén. Enligt direktiven skall kommittén med beaktande
av de synpunkter som framförts i remissyttrandena över delbetänkandet
göra en förnyad genomgång av förslaget till en reform av
uppsägningsförfarandet och besittningsproceduren i arrendetvister. Vid
utformningen av förslaget bör kommittén också beakta de principiella
lösningar som hyresrättsutredningen kan komma att välja för hyresrättens
del. Genom direktiven har kommittén fått i uppdrag att behandla
även vissa andra frågor. Här kan nämnas åtgärder för att begränsa
antalet muntliga arrendeavtal, problemet med skriftliga avtal som
endast löper ett år i sänder, reglerna om förverkande av arrenderätten,
vissa dispensfrågor samt fideikommissarrendatorernas rättsställning.

Enligt uppgift i propositionen (s. 11) kommer kommittén i nästa utredningsskede
att se över bl. a. reglerna om investeringar på arrendestället
och förbudet mot överlåtelse av arrenderätten. Vidare kommer då
också att övervägas behovet av en förköps- och friköpsrätt för arrendatorn.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till förstärkning av jordbruksarrendatorernas
besittningsskydd.

Vid prövningen av arrendeavgiftens storlek i en förlängnings- eller
villkorstvist skall enligt förslaget bl. a. arrendeställets avkastningsförmåga
kunna beaktas. Om den begärda avgiften är för hög i förhållande
till avkastningsförmågan, skall avgiften sättas ned till skäligt belopp.

Vidare föreslås att jordägaren inte längre skall ha ovillkorlig rätt att
överta brukandet av arrendestället vid arrendetidens utgång. En förutsättning
för övertagandet skall vara att det inte är obilligt mot arrendatorn
att arrendeförhållandet upphör.

Om arrendatorn har avlidit under arrendetiden, får dödsboet bättre
möjligheter än f. n. att behålla arrendestället under den tid som behövs
för avveckling.

I tillämpliga delar gäller de nya reglerna också i fråga om bostadsarrende
och fiskearrende.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1979. Med undantag
för reglerna om självinträde föreslås de nya bestämmelserna bli
tillämpliga även på arrendeavtal som ingåtts före ikraftträdandet.

LU 1978/79: 23

Arrendeavgifter m. m.

Vid upplåtelse av arrende till ny arrendator råder avtalsfrihet i fråga
om arrendeavgiftens storlek. Detsamma gäller andra avtalsvillkor i den
mån de inte strider mot någon tvingande regel i arrendelagstiftningen.
Från vissa av de tvingande reglerna kan arrendenämnden meddela
dispens.

När det gäller förlängning av arrendeavtal ankommer det i första
hand på jordägaren och arrendatorn att komma överens om storleken
av den arrendeavgift som skall gälla för den nya arrendeperioden. Kan
enighet inte uppnås mellan parterna skall arrendenämnden, om part
begär detta, enligt 9 kap. 9 § första stycket JB bestämma arrendeavgiften
till skäligt belopp. Härvid skall arrendenämnden godta den avgift
som jordägaren fordrar om avgiften inte är oskälig. Enligt förarbetena
till 9 kap. 9 § första stycket JB bör arrendenämnden vid sin
skälighetsprövning utgå från rådande marknadsförhållanden inom orten.
Arrendenämnden har därför i tvister om arrendeavgiftens storlek
att i första hand söka ledning av vad som gäller vid jämförliga arrenden.
Rättspraxis visar emellertid att det är svårt att finna arrendeställen som
är jämförliga med prövningsstället. Endast i få fall har arrendenämnden
ansett sig kunna fastställa någon ortens arrendeprisnivå. Arrendenämnden
brukar i stället vanligen grunda sitt avgörande på en fri bedömning
av vad arrendatorer i allmänhet kan antas vara beredda att
betala. I flera prövningsärenden har det hänt att arrendatorn gjort gällande
att avgiften borde bestämmas efter arrendeställets avkastningsförmåga.
Som regel har sådana yrkanden inte uttryckligen godtagits av
arrendenämnderna. Under de senaste åren synes dock större hänsyn ha
tagits till avkastningen inom ramen för en allmän skälighetsprövning.

Som utskottet inledningsvis berört hade utskottet år 1974 att ta
ställning till ett motionsyrkande som gick ut på att arrendeavgiften i
första hand borde bestämmas med beaktande av arrendeställets avkastningsförmåga.
Utskottet konstaterade i sitt av riksdagen i denna del
godkända betänkande (LU 1974: 35) att arrendeavgifterna vid nyupplåtelse
av arrende hade stigit oroande kraftigt och att den höga arrendeprisnivån
slog igenom vid prövning av arrendeavgifterna. Om prisutvecklingen
fick fortsätta i samma takt som dittills skett förelåg det enligt
utskottet en uppenbar risk för att arrendatorernas besittningsskydd
snart skulle komma att allvarligt försvagas. Med hänsyn till den negativa
remisskritiken av motionsförslaget fann sig utskottet dock inte
kunna då tillstyrka att skälig arrendeavgift skulle bestämmas med tilllämpning
av avkastningsmetoden. Utskottet underströk emellertid det
angelägna i att frågan blev föremål för utredning.

Kommittén lät år 1977 utföra en enkätundersökning rörande jordbruksarrenden
och arrendeavgifter. Totalt omfattade undersökningen
2000 jordbruksföretag verksamma i Uppsala län, på östgötaslätten, i

LU 1978/79: 23

Jönköpings län och på slättbygden i Malmöhus län. Resultatet av arrendeundersökningen
visade att prisutvecklingen hade varit relativt lugn,
möjligen med undantag för Malmöhus län. Undersökningen bekräftade
således inte de farhågor för en kraftig allmän prisstegring som utskottet
år 1974 gav uttryck för. Kommittén ansåg sig dock kunna konstatera att
avgiften inom vissa delar av landet hade närmat sig nivåer, som inneburit
en snedvridning av prisbildningen på arrenden.

Med hänsyn till att prisutvecklingen på de flesta håll i landet likväl
hade varit förhållandevis lugn, ansåg kommittén att det inte fanns
några motiv för att införa någon allmän prisreglering av arrendeavgifterna.
Den nuvarande avtalsfriheten vid nyupplåtelse av arrende borde
därför bestå. I propositionen förklarar sig departementschefen dela denna
uppfattning. Även utskottet kan för sin del ansluta sig till kommitténs
och departementschefens ståndpunkt i denna fråga. Utvecklingen på området
måste emellertid följas med stor uppmärksamhet.

Ett särskilt problem vid nyupplåtelse av arrende utgör de s. k. anbudsarrendena.
I olika sammanhang har hävdats att anbudsförfarandet
ibland driver upp avgiftsnivån så att arrendestället blir olönsamt, något
som drabbar inte bara arrendatorn och jordägaren utan också jordbruksnäringen
i stort. Den ovan nämnda enkätundersökningen kunde enligt
kommittén dock knappast anses bekräfta dessa påståenden. Av undersökningen
framgick också att anbudsarrendena utgjorde en relativt
liten andel av den arrenderade arealen. Med hänsyn härtill fann kommittén
det inte lämpligt att överväga förslag till lagstiftning som skulle
ta sikte på att inskränka rätten att använda anbudsförfarande.

I propositionen ansluter sig departementschefen till kommitténs
ståndpunkt. Enligt departementschefens mening är frågan hur man skall
motverka ogynnsamma effekter av systemet med anbudsförfarandet
främst en informationsfråga.

Utskottet erinrar om att arrendenämnderna som regel känner till bakgrunden
till anbudsarrendena, och sådana arrenden torde därför i allmänhet
inte ha tagits med vid en ortsprisjämförelse. Enligt utskottets
mening kan det dock inte uteslutas att anbudsförfarandet har haft viss
inverkan på arrendenämndernas bedömning av marknadsprisnivån. Utskottet
vill emellertid peka på att, om riksdagen godtar det förslag till
regler för avgiftsbestämning vid förlängning av avtal som utskottet kommer
att lägga fram i det följande, synes det inte längre föreligga någon
risk för att höga avgifter härrörande från anbud skall kunna påverka
avgiftsbestämningen. Utskottet ansluter sig därför till kommitténs och
departementschefens ståndpunkt att det inte finns anledning att söka
lagstiftningsvägen begränsa anbudsarrendena.

Utskottet vill tillägga att man inte bör bortse från att anbudsförfarandet
i en bristsituation kan leda till alltför höga arrendeavgifter vid
nyupplåtelse av arrende. Vid den hearing som utskottet hållit i ären -

LU 1978/79: 23

det hävdades från flera håll att anbudsarrendena ibland får negativa
konsekvenser och därför om möjligt borde begränsas. Enligt utskottets
mening är det angeläget att man söker motverka de ogynnsamma
effekter som anbudsförfarandet kan föra med sig. När på grund
av författningsbestämmelser eller andra omständigheter ett anbud synes
böra infordras är det viktigt att jordägaren inte okritiskt antar det högsta
anbudet utan noga prövar om den erbjudna arrendeavgiften är sådan
att den på längre sikt kan garantera arrendeställets fortsatta utveckling
och riktiga skötsel. Man får vidare förutsätta att en aktsam jordägare
gör en personbedömning och även beaktar andra omständigheter än
arrendeavgiftens storlek. Som departementschefen framhåller torde
jordbrukets organisationer kunna göra en betydelsefull insats på detta
område genom att sprida information till jordägare och arrendatorer
så att kortsiktiga överväganden inte får fälla avgörandet vid nyupplåtelse
av arrenden.

Utskottet övergår därefter till frågan hur arrendeavgiften skall bestämmas
vid förlängning av arrendeavtal.

Arrendelagskommittén kritiserade i sitt betänkande den nuvarande
marknadsprincipen. Enligt kommittén gällde från allmän jordbrukspolitisk
synpunkt att ett arrendejordbruk på sikt inte kunde bära en
större arrendekostnad än vad arrendeställets normala avkastning medgav.
Vid prövningen av arrendeavgiftens skälighet borde därför större
hänsyn än f. n. tas till arrendeställets avkastningsförmåga. Kommittén
underströk vikten av att man vid avkastningsvärderingen utgick från
vad som kunde anses vara arrendeställets normala avkastningsförmåga
och inte från den faktiska avkastningen som ju var beroende av den
enskilde arrendatorns större eller mindre driftighet. Kommittén framhöll
vidare att avkastningsförmågan endast borde tjäna som riktpunkt
för arrendenämndens bedömning och att det därför endast i undantagsfall
kunde bli fråga om att genomföra detaljerade ekonomiska avkastningskalkyler.
Enligt kommittén måste man vid avgiftsbestämningen
också ta hänsyn till sådana omständigheter som t. ex. arrendetidens
längd och andra avtalsvillkor. Mot bakgrund av det anförda
föreslog kommittén att 9 kap. 9 § första stycket JB skulle få den
lydelsen att vid fastställande av villkor vid förlängning av arrendeavtal
arrendeavgiften skulle bestämmas till belopp som med hänsyn till arrendeställets
avkastning, arrendeavtalets innehåll och omständigheterna
i övrigt var att anse som skäligt.

I propositionen uttalar departementschefen (s. 14) att han finner det
naturligt att arrendenämnden vid skälighetsprövningen kan ta hänsyn
till att arrendeavgiften måste kunna bäras av arrendeställets avkastning.
En föreskrift som gör en sådan bedömning möjlig bör enligt departementschefens
mening kunna utgöra en effektiv spärr mot att prisbildningen
på arrenden påverkas av överdrivna arrendeavgifter som har föga

LU 1978/79: 23

samband med jordbrukets långsiktiga lönsamhet. Departementschefen
biträder kommitténs förslag att avkastningsförmågan bör tjäna som
en riktpunkt vid avgiftsbedömningen. Departementschefen ansluter sig
också till kommitténs ståndpunkt att man vid avkastningsvärderingen
måste utgå från vad som kan anses vara arrendeställets normala avkastningsförmåga.
I propositionen framhålls vidare att ekonomisk kalkylering
kan utgöra ett värdefullt hjälpmedel när det gäller att beräkna den
nivå på vilken avgiften skäligen bör ligga. Departementschefen understryker
dock att han delar kommitténs uppfattning att det endast
i undantagsfall bör bli fråga om att göra detaljerade ekonomiska avkastningskalkyler
och att det i allmänhet bör vara tillräckligt med överslagsmässiga
värdeberäkningar. Departementschefen ansluter sig också
till kommitténs ståndpunkt att vid skälighetsprövningen även andra
faktorer än arrendeställets normala avkastningsförmåga måste vägas
in, t. ex. övriga avtalsvillkor. Med hänsyn härtill och till att avkastningsberäkningar
kan ge oklara resultat finner departementschefen det ofrånkomligt
att arrendenämnden vid en helhetsbedömning av arrendeavgiftens
skälighet i viss utsträckning får söka ledning även av marknadens
bedömning av arrenderättens värde.

När det gäller den lagtekniska utformningen av de nya arrendesättningsreglerna
anser departementschefen att det av lagtexten bör framgå
att en bedömning av arrenderättens sammanlagda värde skall bilda
ramen för skälighetsprövningen. Beträffande den närmare utformningen
av lagtexten anser departementschefen det lämpligt att man bygger
vidare på den teknik som efter hand har utvecklats av arrendenämnderna.
Avgiften bör således enligt departementschefens mening knyta
an till vad arrendatorer i allmänhet kan antas vara villiga att betala i
avgift. Dessa antaganden bör i sin tur bygga på de faktorer som angetts
ovan, i första hand arrendeställets avkastningsförmåga. Enligt departementschefen
bör vidare reglerna avfattas så att de passar in i den
övergripande reglering som har gjorts i JB av arrende och hyra. Med
hänsyn till det anförda föreslås i propositionen att man behåller nuvarande
regler i 9 kap. 9 § första stycket JB att arrendeavgiften vid förlängning
av avtalet skall utgå med skäligt belopp och att den avgift som
jordägaren fordrar skall godtas om den inte är oskälig. Denna huvudregel
kompletteras i förslaget med en bestämmelse om att fordrad
arrendeavgift är att anse som oskälig om den inte endast obetydligt
överstiger vad arrendatorer i allmänhet kan antas vara villiga att betala
med hänsyn till arrendeställets avkastningsförmåga, arrendeavtalets innehåll
och omständigheterna i övrigt.

Propositionens förslag kritiseras i motionerna 2603 (s), 2604 (c) och
2638 (vpk). I de båda förstnämnda motionerna yrkas att riksdagen i
stället skall anta arrendelagskommitténs förslag till lydelse av 9 kap. 9 §
första stycket JB. Motionärerna anser att förslaget i propositionen att

LU 1978/79: 23

i lagtexten ta in uttrycket ”vad arrendatorer i allmänhet kan antas vara
villiga att betala” innebär att arrendeavgiften även i fortsättningen
kommer att bestämmas av rådande marknadsförhållanden. I motionen
2603 understryks vidare att det är angeläget att få en spärr mot att
prisbildningen på arrenden påverkas av höga arrendeavgifter som inte
kan motiveras av jordbrukets långsiktiga lönsamhet. För att säkerställa
att avkastningsförmågan ges tillräcklig tyngd vid den samlade bedömningen
av arrenderättens värde bör man enligt motionärernas mening
välja kommitténs lagförslag. I motionen 2604 framhålls ytterligare att
arrendeavgiften och övriga omständigheter skall vägas samman till ett
skäligt helhetsinnehåll. Med denna utgångspunkt bör lagtexten enligt
motionärerna ges en sådan utformning att såväl arrendeavgift som övriga
arrendevillkor skall vara skäliga. I motionen kritiseras också uttrycket
”inte endast obetydligt överstiger” samt de därtill anslutande
motivuttalandena i propositionen (s. 35) om att jordägaren vid arrendenämndens
prövning av arrendeavgiften måste tillförsäkras ett utrymme
ovanför den konstaterade högsta skäliga arrendenivån med hänsyn till
den osäkerhet som gäller vid uppskattningar av nu ifrågavarande slag.
Propositionen i denna del innebär enligt motionärerna att risken för felvärdering
eller felbedömning helt läggs på arrendatorn. Motionärerna
framhåller också att den åberopade parallelliteten med hyresreglerna enligt
deras mening saknar relevans. Jordbruksarrende innefattar jämfört
med bostadshyra avsevärt mer omfattande förhållanden.

Även i motionen 2638 hävdas att propositionens förslag innebär ett
bibehållande av den nuvarande marknadsprincipen. Denna princip kombineras
sedan på ett enligt motionärernas mening diskutabelt sätt med
avkastningsprincipen. Förslaget får till följd, anser motionärerna, att
arrendeavgiften kan sättas högre än vad som motiveras av avkastningen,
om bara efterfrågan på arrenden i bygden är så hög att presumtiva
arrendatorer kan förväntas bjuda över varandra. En sådan typ av prisbildning
äventyrar värdet av det förstärkta besittningsskyddet. Enligt
motionärernas uppfattning är det vidare en brist att bevisbördan ligger
på arrendatorn, när det gäller att klarlägga att en fordrad arrendeavgift
är oskälig. Med hänsyn till det anförda anser motionärerna att arrendeavgiften
inte bör påverkas av överefterfrågan på orten eller av den
allmänna avkastningsförmågan utan i stället bör knyta an till exempelvis
taxeringsvärdet på marken och i övrigt endast påverkas av sådana förbättringar
och investeringar som jordägaren själv svarat för. Motionärerna
yrkar att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana lagändringar
som tillgodoser motionärernas önskemål.

Utskottet konstaterar till en början att när det gäller grundprinciperna
för hur arrendeavgiften skall bestämmas överensstämmer i allt väsentligt
kommitténs förslag och propositionen även om lagtextförslagen skiljer
sig åt betydligt. Utskottet kan för sin del till fullo ansluta sig till den

2 Riksdagen 1978/79. 8 sami. Nr 23

LU 1978/79: 23

grundläggande ståndpunkten att arrendenämnden vid skälighetsprövningen
bör ta hänsyn till att arrendeavgiften måste kunna bäras av
arrendeställets avkastning. Om arrendeavgiften sätts för högt i förhållande
till avkastningen kan detta leda till konkurser och arrendatorsbyten
och andra driftstörningar som motverkar en effektiv jordbruksproduktion.
Utskottet delar därför uppfattningen att avkastningsförmågan
bör tjäna som en riktpunkt vid avgiftsbedömningen. Utskottet biträder
vidare förslaget att avkastningsvärderingen skall utgå från vad som
kan anses vara arrendeställets normala avkastningsförmåga. I många fall
torde det inte vara någon större skillnad mellan ett arrendeställes normala
avkastningsförmåga och den faktiska avkastningsförmågan men
i andra fall kan det föreligga betydande skillnader. Skulle den faktiska
avkastningen, dvs. den sittande arrendatorns resultat, tas till utgångspunkt
för värderingen motverkas arrendatorns intresse att genom
extra insatser påverka rörelseresultatet. Med en sådan utgångspunkt för
värderingen skulle också jordägarens berättigade krav bli lidande av en
arrendators mindre goda skötsel av arrendestället. Det är således enligt
utskottets mening helt riktigt att värderingen grundas på den avkastning
en normalt kunnig och duglig jordbrukare kan beräknas erhålla
vid en för orten normal driftsinriktning.

Utskottet vill emellertid framhålla att det i praktiken är förenat med
betydande svårigheter att göra en riktig avkastningsberäkning. Detta
framhålls i remissvaren och har också bekräftats vid den hearing utskottet
hållit i ärendet. Svårigheterna har sin grund i att det inte finns någon
enhetlig och allmänt använd metod för avkastningsvärdering av jordbruksföretag.
Kommittén har i sitt betänkande hänvisat till den s. k.
HUV-metoden och ansett att den i modifierad form bör kunna utgöra
ett hjälpmedel vid avkastningsberäkning för jordbruksarrende. Vid användandet
av en sådan ekonomisk kalkyl är man emellertid helt beroende
av att man kan få fram tillförlitliga gårdsspecifika normdata, något
som ofta kan vara svårt. Vid utskottets hearing underströks att även
mindre fel i kalkylens ingångsvärden kan ge stora utslag på det framräknade
avgiftsbeloppet. En ekonomisk kalkyl måste följaktligen användas
med stor försiktighet. Den kan dock vara ett värdefullt hjälpmedel främst
i mera homogena jordbruksområden. Som kommittén har påpekat kan
kalkylen däremot inte utan vidare användas, om prövningen avser en
mindre brukningsenhet eller ett arrendejordbruk med ovanlig driftsinriktning.
En annan svårighet vid avkastningsberäkningar är att arrendatorn
kan ha gjort betydande investeringar i byggnader och anläggningar.
Att få fram en avkastningsvärdering med bortseende från dessa
investeringar torde vara förenat med åtskilliga problem. Till frågan om
arrendatorns investeringar ändå i någon mån skall beaktas vid värdeberäkningen
återkommer utskottet längre fram i detta avsnitt.

Vad utskottet nu anfört visar att man vid prövningen av arrende -

LU 1978/79: 23

avgiften normalt bör nöja sig med överslagsmässiga värdeberäkningar.
Utskottet kan därför ansluta sig till kommitténs och departementschefens
ståndpunkt att det endast i undantagsfall bör bli fråga om att göra
detaljerade ekonomiska avkastningskalkyler. Mot användandet av invecklade
avkastningsvärderingar talar för övrigt också, såsom framhålls
i propositionen, angelägenheten av att förfarandet i arrendenämnden
inte förlorar sin karaktär av ett enkelt, snabbt och billigt prövningsförfarande.
Härtill kommer att vid skälighetsprövningen även andra
omständigheter än avkastningsförmågan måste beaktas. Som exempel på
sådana omständigheter som måste beaktas och där det behövs ett betydande
mått av skönsmässig värdering pekar kommittén på arrendetidens
längd, eventuell indexreglering och övriga avtalsvillkor, byggnadsbeståndet
m. m. Departementschefen nämner som ytterligare exempel
servitut och andra belastningar, t. ex. skyldighet att svara för vägunderhåll.

Med hänsyn till det anförda biträder utskottet förslaget att fastställande
av arrendeavgifter måste bygga på en helhetsbedömning av arrendeavgiftens
skälighet.

När det sedan gäller den lagtekniska utformningen av de grundprinciper
för arrendeavgiftens bestämmande varom enighet sålunda råder,
anser utskottet att kritik kan riktas såväl mot kommitténs och motionärens
därmed överensstämmande förslag som mot propositionens förslag.

Kommitténs förslag innebär — även om detta uppenbarligen inte varit
avsikten — en för arrendenämnden tvingande föreskrift om hur arrendeavgiften
skall bestämmas. För den händelse arrendenämnden har
att pröva vissa arrendevillkor men parterna är överens om arrendeavgiften
blir genom den av kommittén föreslagna bestämmelsen arrendenämnden
skyldig att pröva om den av parterna överenskomna arrendeavgiften
är skälig med hänsyn till samtliga de i bestämmelsen angivna
faktorerna. Genom kommitténs förslag får arrendenämnden i varje
arrenderättslig tvist, oavsett parternas inställning, ett ansvar för att den
nya arrendeavgiften blir skälig. Härtill kommer att bestämmelsen genom
sin utformning kan leda till ett ökat användande av komplicerade
avkastningsberäkningar, något som skulle komma att tynga förfarandet
vid arrendenämnden och innebära ökade kostnader för parterna.

Enligt utskottets mening kan det inte godtas att den nya arrendeavgiftsbestämmelsen
får denna effekt. Liksom f. n. måste processen i
arrendenämnden i princip vara dispositiv, och det bör klart framgå
att något övergripande officialansvar för arrendeavgiftens skälighet inte
åvilar nämnden. Det skall, såsom anförs i propositionen (s. 35), vara
parternas yrkanden och åberopanden som anger processens ram och
därmed också vilka faktiska förhållanden som är av betydelse vid prövningen
av om fordrad avgift är att anse som skälig. Utskottet kan följ -

LU 1978/79: 23

aktligen inte tillstyrka kommitténs och därmed motionärernas förslag till
lagtext.

När det därefter gäller propositionens lagförslag har dess utformning
uppenbarligen påverkats av de av flera remissinstanser uttryckta farhågorna
för att arrendeavgiftsprocessen med kommitténs förslag skulle
komma att präglas av komplicerade avkastningsberäkningar utan att
för den skull medföra ett förbättrat skydd för arrendatorema mot överdrivna
avgiftshöjningar. Vissa av de valda formuleringarna är emellertid
enligt utskottets mening inte invändningsfria. Att i lagtexten nu
föra in uttrycket ”vad arrendatorer i allmänhet kan avses vara villiga
att betala” synes således mindre lämpligt. Uttrycket kan, såsom framgår
av vad bl. a. motionärerna anför, på ett felaktigt sätt leda tankarna
till nuvarande rättspraxis och detta särskilt om man knyter an till
uttalandet i propositionen om att man vid utformandet av bestämmelserna
byggt vidare på den teknik som efter hand har utvecklats av arrendenämnderna.
Eftersom uttrycket således inte på ett tillräckligt klart sätt
markerar att syftet med den föreslagna reformen är en brytning med
nuvarande ordning bör uttrycket enligt utskottets mening utgå ur lagtexten.
Vidare bör såsom motionärerna förordar det rekvisit slopas i
lagtexten som ger utrymme för en osäkerhetsmarginal vid avgiftsbedömningen,
nämligen uttrycket ”inte endast obetydligt överstiger”. Ett
sådant rekvisit, om än med en något annan formulering, finns också när
det gäller reglerna om bestämmandet av skälig hyra. Rekvisitet kan
enligt utskottets mening ha sitt berättigande vid en strikt utförd bruksvärdesprövning
men torde inte fylla någon funktion vid den flexibla
skälighetsbedömning som det blir fråga om i tvister om arrendeavgifter.

I anslutning till vad som nu anförts vill utskottet betona att utskottet
inte har något annan uppfattning än departementschefen när det gäller
vikten av att nya arrendebestämmelser avfattas så att de passar in i den
övergripande reglering som har gjorts i JB av bl. a. de besittningsskyddade
nyttjanderättema. Självfallet måste dock reglerna om de olika nyttjanderättsformerna
skilja sig åt på de punkter där detta är sakligt motiverat.
Mellan jordbruksarrende och hyra föreligger det enligt uskottets
mening betydande olikheter, och skilda synpunkter gör sig gällande vid
bestämmandet av de olika avgifterna för upplåtelserna. Med hänsyn härtill
anser utskottet det inte motiverat att för arrenderättens del upprätthålla
principen om att det vederlag som upplåtaren fordrar skall godtas,
om det inte är oskäligt. Oskälighetsrekvisitet bör därför slopas. Enligt
utskottets mening bör man däremot behålla den gemensamma regeln att
vid förlängning av upplåtelsen avgiften utgår med skäligt belopp. Om
9 kap. 9 § första stycket JB utformas på detta sätt uppnår man det från
principiell synpunkt tillfredsställande resultatet att parternas jämställdhet
i avtalsförhållandet kommer till klarare uttryc'.:. En sådan utform -

LU 1978/79: 23

ning av första stycket ansluter sig också väl till den i propositionen föreslagna
ordalydelsen i lagrummets andra stycke, nämligen att annat av
jordägaren eller arrendatorn uppställt villkor (än arrendeavgiftens storlek
eller arrendetidens längd) skall gälla i den mån det är skäligt med
hänsyn till arrendeavtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst,
senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt.

Utskottet kan mot bakgrund av dessa överväganden således inte tillstyrka
vare sig förslaget till lagtext i motionerna 2603 och 2604 eller
förslaget till lagtext i propositionen. Med hänsyn till vad utskottet anfört
om grundprinciperna för avgiftsbestämningen kan utskottet inte
heller ställa sig bakom förslaget i motionen 2638 om att arrendeavgiften
bör knytas till taxeringsvärdet på marken.

Enligt utskottets mening bör 9 kap. 9 § första stycket JB utformas
så att det först anges att vid förlängning av arrendeavtal utgår arrendeavgiften
med skäligt belopp. Denna huvudregel bör kompletteras med
en bestämmelse av innebörd att om jordägaren och arrendatorn inte
kan enas om hur stor avgiften skall vara, skall avgiften bestämmas så
att den kan antas motsvara arrenderättens värde med hänsyn till arrendeställets
avkastningsförmåga, arrendeavtalets innehåll och omständigheterna
i övrigt.

Av utskottets förslag framgår att arrendenämnden liksom hittills har
att pröva vad som är skälig arrendeavgift endast om parterna inte kan
enas om avgiften. Förslaget innebär vidare att prövningen av hur stor
avgiften skäligen bör vara skall grundas på en helhetsbedömning av
arrenderättens värde, varvid hänsyn i första hand skall tas till arrendeställets
avkastningsförmåga och arrendeavtalets innehåll. Det bör observeras
att det samlande begreppet arrenderättens värde här har en delvis
annan innebörd än i 9 kap. 30 och 31 §§ JB. När det gäller de faktorer
som bör beaktas vid sidan av avkastningsförmågan och avtalsvillkoren
vill utskottet — utöver vad utskottet tidigare anfört — peka på att arrendenämnden
självfallet har möjlighet att ta hänsyn till sådana uppgifter
som parterna kan komma att lämna om arrendeavgifterna för närmast
jämförliga arrenden. Sådana upplysningar kan i vissa fall ge en god
hållpunkt för bedömningen av vad som är skälig arrendeavgift. Särskilt
om arrendemarknaden skulle komma att ändras till en överskottsmarknad
torde en ortsprisjämförelse vara nödvändig för att inte avgifterna
skall hållas kvar på en konstlat hög nivå. Självfallet är det vidare meningen
att arrendenämnden också i fortsättningen vid sina allmänna
överväganden skall utnyttja den breda praktiska erfarenhet av arrendesättningsfrågor
och ortsförhållanden som finns företrädd inom nämnden
genom främst partsrepresentanternas medverkan. Vad utskottet nu påpekat
ryms inom den i lagtexten intagna hänvisningen till omständigheterna
i övrigt.

På anförda skäl förordar utskottet att riksdagen med anledning av

LU 1978/79: 23

propositionen och motionerna 2603 (yrkandet 1) och 2604 (yrkandena
1 a och 1 b) antar utskottets ovan redovisade förslag till utformning av
9 kap. 9 § första stycket JB. Utskottets ställningstagande innebär att utskottet
avstyrker bifall till motionen 2638 i förevarande del.

I enlighet med vad utskottet antytt i det föregående vill utskottet uppehålla
sig ytterligare något vid frågan om vilken inverkan arrendatorns
investeringar och andra åtgärder på arrendestället skall ha på arrendeavgiften.
Utskottet erinrar om att vid bestämmandet av bostadshyra får
hänsyn tas till ombyggnads-, ändrings- eller underhållsarbete som har
bekostats av hyresgästen endast om särskilda skäl föreligger (12 kap.
48 § JB). En liknande lagregel kommer enligt vad riksdagen i dagarna
beslutat (CU 1978/79: 32) att införas i fråga om lokalhyra (12 kap.
57 a § JB). Någon motsvarande bestämmelse föreslås inte nu när det
gäller arrende. I propositionen anförs dock (s. 34) att de av arrendatorn
på egen bekostnad utförda förbättringarna i allmänhet inte skall utgöra
grund för arrendehöjning. Uttalandet kritiseras i motionen 2604 (c).
Enligt motionärernas mening bör förbättringar som arrendatorn själv utfört
över huvud taget inte få medräknas vid bestämmandet av arrendeavgiften.
Motionärerna yrkar (yrkandet 1 c) att riksdagen godkänner
vad de sålunda anfört. Även motionen 2638 (vpk) vänder sig mot att
arrendatorns egna insatser kan beaktas vid avgiftsprövningen. Enligt motionärerna
innebär en sådan ordning ett överförande i jordägarens händer
av värden, som tillskapats genom arrendatorns åtgärder. Motionärerna
yrkar därför, såsom utskottet redovisat i det föregående, att riksdagen
hos regeringen begär förslag till lagändring som innebär att arrendeavgiften
endast får påverkas av sådana förbättringar och investeringar
som jordägaren själv svarat för.

Utskottet kan för sin del helt ansluta sig till motionärernas uppfattning
att sådana investeringar och förbättringar som arrendatorn själv
utfört och som höjt arrendeställets värde över huvud taget inte bör få
utgöra grund för arrendehöjning; självfallet under förutsättning att arrendatorn
inte av jordägaren fått ersättning för sina åtgärder. Något behov
av att, såsom yrkas i motionen 2638, i lagtext reglera denna fråga finns
dock enligt utskottets mening inte.

Utskottet förordar att riksdagen med bifall till motionen 2604 (yrkandet
1 c) och med anledning av motionen 2638, såvitt nu är i fråga,
godkänner vad utskottet anfört i denna del.

När det gäller övriga arrendevillkor med undantag för arrendetidens
längd skall enligt 9 kap. 9 § andra stycket JB tvist lösas så att det av
jordägaren uppställda villkoret skall gälla om det inte strider mot god
sed i arrendeförhållanden eller på annat sätt är obilligt. Enligt departementschefen
bör den aktuella bestämmelsen anpassas till generalklau -

LU 1978/79: 23

sulen (36 §) i avtalslagen. Som framgår av vad utskottet anfört i det
föregående föreslås bestämmelsen få den lydelsen att annat av jordägaren
eller arrendatorn uppställt villkor skall gälla i den mån det är skäligt
med hänsyn till arrendeavtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets
tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i
övrigt. Utskottet tillstyrker bifall till propositionen i denna del.

I detta avsnitt vill utskottet avslutningsvis understryka vikten av att
jordbruksorganisationerna liksom även lantbruksnämndena lämnar upplysningar
och råd i arrendefrågor. Enligt vad utskottet erfarit beror många
arrendetvister på att parterna saknar kännedom om gällande arrenderegler
vid tidpunkten för avtalets ingående, och att de inte heller känner
till hur ett arrendeavtal skall utformas. För att arrendemarknaden skall
fungera väl är det enligt utskottets mening angeläget att information i
hithörande frågor når ut till jordägare och arrendatorer.

Rätten till självinträde

Enligt JB är en jordbruksarrendator i princip tillförsäkrad en rätt till
förlängning av arrendeavtalet. Besittningsskyddet kan emellertid brytas
i vissa fall. Bestämmelser härom finns i 9 kap. 8 § JB. Rätt till förlängning
av arrendeavtalet föreligger inte bl. a. om jordägaren gör sannolikt
att arrendestället behövs för en mera ändamålsenlig indelning i brukningsenheter
och det ej av särskilda skäl är obilligt mot arrendatorn att
arrendeförhållandet upphör. Likaså kan arrendeavtalet upphöra om jordägaren
gör sannolikt att arrendestället skall användas för annat ändamål
än jordbruk och det ej är obilligt mot arrendatorn att arrendeförhållandet
upphör. Obillighetskravet gäller dock inte i fall, då arrendestället
skall användas i enlighet med fastställd detaljplan. Besittningsskyddet
gäller inte heller när jordägaren gör sannolikt att han själv eller nära
anhörig till honom vill överta brukandet. Till skillnad från vad som
gäller i vissa andra fall kan, då jordägaren gör gällande rätt till självinträde,
någon hänsyn inte tas till följderna för arrendatorn av att arrendet
upphör.

I propositionen föreslås att 9 kap. 8 § JB ändras så att en obillighetsprövning
skall komma till stånd även i fall då jordägaren begär självinträde.
Den nya ordningen innebär att jordägarens intresse av att få
brukningsrätten till arrendestället skall vägas mot arrendatorns behov av
social och ekonomisk trygghet.

Departementschefen anför i propositionen (s. 23) exempel på några
omständigheter som bör tillmätas betydelse vid obillighetsprövningen.
Vad först beträffar sådana förhållanden som kan hänföra sig till arrendatorn
anför departementschefen att ett avbrott i rätten till förlängning ofta
torde kunna betraktas som obilligt om tvisten gäller ett s. k. historiskt
arrende, dvs. om arrendatorn och hans släkt under flera generationer har

LU 1978/79: 23

brukat arrendestället. Också i fråga om andra gårdsarrenden torde det
enligt departementschefen i många fall kunna anses obilligt om arrendatorn
måste lämna en trakt, där han och hans familj har rotat sig. Ett
för arrendatorn obilligt resultat kan vidare inträffa, om arrendet utgör
arrendatorns huvudsakliga försörjningsunderlag och det på grund av t. ex.
arrendatorns höga levnadsålder inte verkar troligt att han skall kunna få
ett nytt stadigvarande arbete inom regionen. Detsamma synes böra gälla,
fortsätter departementschefen, om arrendatorn med fog har förlitat sig
på att arrendet skall förlängas och därför har stått för kostnadskrävande
investeringar på arrendestället och han i händelse av avflyttning inte
skulle kunna erhålla rimlig kompensation för nedlagda kostnader och
arbetsinsatser.

Beträffande förhållandena på jordägarens sida pekas i propositionen
på att förutsättningarna för utarrenderingen efter hand kan ha ändrats
väsentligt till följd av förhållanden som jordägaren inte tog med i beräkningen
vid tiden för upplåtelsen. Självfallet bör enligt departementschefen
arrendenämnden även i övrigt ta berättigad hänsyn till jordägarens
sociala och ekonomiska situation och mot bakgrund härav söka bilda
sig en uppfattning om hur angeläget det allmänt sett kan anses vara för
honom att få överta brukandet av arrendestället.

En omständighet som departementschefen särskilt tar upp är att jordägaren
kan ha upplåtit arrendet av mera tillfälliga orsaker. Han kan t. ex.
ha gjort upplåtelsen i avvaktan på att en son eller dotter har genomgått
lantbruksutbildning. Om i ett sådant fall båda parter vid avtalets ingående
har varit överens om upplåtelsens begränsade varaktighet, anser departementschefen
att självinträde som regel bör medges, när motivet för utarrenderingen
inte längre föreligger.

I motionen 2637 (m) yrkas avslag på förslaget till ändring av 9 kap.
8 § JB. Motionärerna anser det angeläget att arrendelagstiftningen utformas
så att en rimlig avvägning sker mellan å ena sidan jordägarens
och å andra sidan arrendatorns intressen. Skulle lagstiftningen i
något avseende rättsligt stärka den ena partens förhållanden på den andra
partens bekostnad får detta enligt motionärerna oundvikligen konsekvenser
för arrendemarknaden. Motionärerna framhåller att jordägarens rätt
till självinträde är av central betydelse i detta sammanhang och att en
ändring av lagstiftningen kan komma att påverka jordägarnas benägenhet
att utarrendera mark.

Motionärerna understryker vikten av att arrendejord, och då främst
gårdsarrenden, finns att tillgå. De pekar på att många lantbrukare anser
att arrendet är en bra form för lantbruksföretag och därför föredrar att
vara arrendatorer under sin aktiva tid, medan andra ser arrendet som en
möjlighet att börja en lantbrukarbana och så småningom kunna köpa en
egen gård.

Enligt motionärernas mening innebär nu gällande lag en rimlig av -

LU 1978/79: 23

vägning mellan jordägarens intressen och arrendatorns behov av besittningsskydd.
De anser att förslaget i propositionen innebär en allvarlig försvagning
från äganderättslig synpunkt. Även om motionärerna således
av hänsyn till arrendemarknaden motsätter sig den föreslagna obillighetsprövningen
anser de emellertid det motiverat att ett ökat hänsynstagande
till arrendatorn sker. Man bör enligt motionärerna — utan att inskränka
rätten till självinträde — kunna mildra de obilliga effekterna för arrendatorn
vid självinträde genom att formerna vid och tidpunkten för arrendets
upphörande liksom behovet av en viss övergångstid tillmäts betydelse.

Förslaget i propositionen kritiseras även i motionen 2638 (vpk).
Motionärerna anser att den föreslagna lagändringen i viss mån stärker
arrendatorns ställning men att mer långtgående ändringar bör genomföras.
Motionärerna föreslår att 9 kap. 8 § JB ges en sådan utformning
att samtliga de ovan redovisade av departementschefen anförda
omständigheterna på arrendatorns sida skall medföra att obillighetskravet
är uppfyllt. Vidare skall jordägaren ha bevisbördan för att samtliga
förutsättningar för självinträdet är uppfyllda. Motionärerna anser
vidare att någon rätt till självinträde för jordägaren inte över huvud
taget bör föreligga under arrendatorns livstid, när det är fråga om större
jordegendomar, förslagsvis sådana om mer än 100 hektar medelgod
odlad jord. Slutligen vill motionärerna att arrendatorer på kronans och
kyrkans jord generellt bör ges rätt till livstidsarrenden. Motionärerna
yrkar att riksdagen hos regeringen skall begära förslag till ändringar i
arrendelagstiftningen i enlighet med de framförda önskemålen.

Utskottet vill för sin del stryka under att regeln om jordägarens rätt
till självinträde i sin nuvarande utformning är mindre tillfredsställande.
Att det vid en förlängningstvist, där jordägaren åberopar rätten till självinträde,
helt saknas utrymme för hänsynstagande till arrendatorns intressen
kan uppenbarligen leda till obilliga resultat i det enskilda fallet.
Detta gäller inte minst vid de s. k. historiska arrendena och i andra fall,
då arrendatorn kan åberopa tungt vägande skäl för en förlängning av
avtalet. Utskottet delar därför departementschefens uppfattning att 9 kap.
8 § bör ändras så att arrendatorns behov av social och ekonomisk trygghet
kan tillgodoses bättre än f. n. En begränsning av rätten till självinträde
får emellertid inte drivas så långt att utbudet av jordbruksarrenden
minskar i avsevärd mån. De förslag som framlagts i motionen 2638
skulle, om de genomfördes, enligt utskottets mening få till följd att jordägaren
i många fall helt skulle uteslutas från möjligheten att överta
brukandet av arrendestället och detta även om han hade synnerligen
tungt vägande skäl för sina önskemål. En sådan reform, som otvivelaktigt
skulle medföra ett väsentligt minskat utbud av arrenden kan utskottet
inte tillstyrka. Enligt utskottets mening bör man i stället söka
finna en ordning som tillåter självinträde, när detta ter sig rimligt med
hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, men som inte i alltför

LU 1978/79: 23

hög grad begränsar jordägarens möjligheter att förfoga över sin mark
vid arrendetidens utgång. Det i propositionen framlagda förslaget, att
självinträde skall kunna vägras när det är obilligt mot arrendatorn, innefattar
enligt utskottets mening en tillfredsställande lösning av problemet.
Som departementschefen framhåller möjliggör förslaget en flexibel prövning,
där hänsyn i behövlig utsträckning kan tas till de argument och
sakförhållanden som åberopas från ömse sidor. Med en sådan ordning
synes någon mera väsentlig minskning av utbudet av jordbruksarrenden
inte behöva befaras.

På grund av det anförda anser utskottet att förslaget till ändring av
9 kap. 8 § JB bör genomföras. Utskottet kan också ställa sig bakom
departementschefens exemplifiering av olika omständigheter på arrendatorns
och jordägarens sida som bör tillmätas betydelse vid prövningen.
Utskottet vill i anslutning härtill understryka att uttalandena i propositionen
endast är avsedda att tjäna till ledning vid avgörandet av intressekonflikten
mellan jordägaren och arrendatorn. Vid den obillighetsprövning
som skall äga rum måste självfallet jordägarens skäl för att överta
brukandet av arrendestället vägas mot arrendatorns skäl för att fortsätta
arrendet. Vilken tyngd olika omständigheter därvid bör ha måste, som
departementschefen framhåller, överlämnas åt prövningsorganens eget
bedömande. En omständighet som i det ena fallet kan ge arrendatorn rätt
till förlängning av arrendeavtalet kan i ett annat fall komma att väga lätt
i förhållande till de skäl som jordägaren åberopar.

Som närmare utvecklas i propositionen (s. 25) bör rätten till självinträde
inte påverkas av att arrendestället överlåts efter det att arrendeavtalet
sagts upp. Den nye jordägaren har således möjlighet att under
den fortsatta besittningsskyddsproceduren begära självinträde. Som departementschefen
framhåller skall dock självfallet inga andra sakförhållanden
på jordägarsidan beaktas än sådana som gäller den nye ägaren.
Härvid torde den föreslagna obillighetsprövningen i många fall komma
att leda till att det begärda besittningsskyddsavbrottet betraktas som
obilligt mot arrendatorn. I anslutning till det anförda vill utskottet
något beröra frågan om sambandet mellan den nye jordägarens rätt till
självinträde och jordförvärvslagstiftningen. Enligt den nya jordförvärvslagen,
som i år antagits av riksdagen (prop. 1978/79: 85, JoU 1978/79:
19), skall förvärvstillstånd krävas även när det gäller köp, byte eller gåva
mellan släktingar såvida det inte är fråga om överlåtelser till make eller
avkomling. I huvudsaklig överensstämmelse med vad som f. n. gäller skall
förvärvstillstånd kunna vägras, när förvärv av jordbruksfastighet kan
antas ske huvudsakligen för kapitalplacering. Syftet med den sistnämnda
bestämmelsen är att utvecklade och utvecklingsbara jordbruksföretag i
första hand skall förbehållas personer som avser att aktivt ägna sig åt
lantbruk. Förvärvstillstånd kan enligt den nya lagen i vissa fall förknippas
med ett åläggande för förvärvaren att bosätta sig på och/eller yrkes -

LU 1978/79: 23

mässigt bruka egendomen. I övrigt innebär den nya lagen bl. a. skärpta
förutsättningar för förvärvstillstånd. Enligt utskottets mening kan det
inte uteslutas att i vissa fall reglerna om förvärvstillstånd och den föreslagna
begränsningen i jordägarens rätt till självinträde låter sig mindre
väl förenas. Den situationen kan exempelvis uppstå, att jordägaren vill
överlåta sin utarrenderade jordbruksfastighet men i praktiken kommer att
sakna möjlighet härtill. Eftersom jordförvärvslagen bygger på att förvärvstillstånd
endast skall ges den som själv kommer att bruka en fastighet
kan nämligen tillstånd tänkas komma att vägras, när omständigheterna
på arrendatorns sida är sådana att den nye jordägaren inte kan
antas få ett självinträde. Enligt utskottets mening är det självfallet angeläget
att den nya jordförvärvslagstiftningen i kombination med en begränsning
av jordägarens rätt till självinträde inte leder till några mera
påtagliga negativa konsekvenser när det gäller jordägarens möjligheter
att överlåta fastigheten. Utskottet vill därför understryka betydelsen av
att regeringen med uppmärksamhet följer utvecklingen på området och
tar de initiativ som kan visa sig erforderliga.

Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till propositionen i aktuell
del och avstyrker bifall till motionen 2637 och motionen 2638 i motsvarande
del.

Övergångsbestämmelserna

I propositionen föreslås att de nya reglerna om arrendeavgiftens storlek,
andra arrendevillkor än arrendeavgift och förlängningstid samt dödsbos
besittningsskydd i princip blir tillämpliga på avtal som har ingåtts
före den nya lagstiftningens ikraftträdande, dvs. den 1 juli 1979. Har
avtalet sagts upp dessförinnan gäller dock äldre bestämmelser. När det
gäller de nya reglerna i 9 kap. 8 § om begränsning i jordägarens rätt till
självinträde föreslås att dessa skall bli tillämpliga på äldre avtal först
efter den tidpunkt då avtalet tidigast kan bringas att upphöra på grund
av uppsägning som sker efter den nya lagstiftningens ikraftträdande.

Den föreslagna övergångsregleringen kritiseras i motionerna 2603 (s)
och 2604 (c). I den sistnämnda motionen anförs att samtliga nya bestämmelser
bör, såsom arrendelagskommittén hade föreslagit, bli tillämpliga
på gällande avtal. Vid den intresseavvägning som skall ske i självinträdesfallen
kan enligt motionärerna speciella hänsyn tas till jordägaren
när det gäller avtal som upprättats före begränsningsregelns tillkomst.
Motionärerna yrkar (yrkandet 2) att riksdagen skall besluta att samtliga
lagändringar skall bli fullt tillämpliga vid ikraftträdandet den 1 juli 1979.

I motionen 2603 förklarar sig motionärerna ha förståelse för att bestämmelserna
i 9 kap. 8 § om självinträde inte generellt görs omedelbart
tillämpliga på äldre avtal. Motionärerna anser emellertid att starka
skäl talar för att de nya bestämmelserna om självinträde får tillämpas
redan vid lagens ikraftträdande när det gäller långa arrendetider, över -

LU 1978/79: 23

gångsbestämmelsen bör därför enligt motionärernas mening utformas
i analogi med 41 § första stycket lagen om införande av nya jordabalken
(JP). En sådan reglering kan, menar motionärerna, godtas inte
minst med hänsyn till att det skall ske en intresseavvägning i det särskilda
fallet. Med hänvisning till det anförda yrkar motionärerna (yrkandet
2) att till tredje stycket i övergångsbestämmelserna fogas ett tilllägg
av innebörd att den nya lydelsen av 9 kap. 8 § skall bli tillämplig
från och med ikraftträdandet, om antingen arrendatorn ensam eller
arrendatorn och före honom hans make eller någon av hans föräldrar
vid arrendetidens utgång brukat arrendestället under sammanlagt minst
10 år eller om den arrendetid som löper vid ikraftträdandet enligt avtalet
utgår först sedan arrendeförhållandet varat minst 10 år.

Utskottet vill för sin del understryka att det är en allmän princip att
nya civilrättsliga regler inte skall ges retroaktiv verkan om inte starka
skäl talar för annat. Vid tidigare arrendereformer har därför övergångsbestämmelserna
i huvudsak utformats så att de nya civilrättsliga reglerna
blivit tillämpliga på äldre avtal först sedan avtalet förlängts på
grund av underlåtelse att efter ikraftträdandet uppsäga avtalet. I fråga
om långvariga arrenden har dock, såsom framhålls i motionen 2603, de
nya bestämmelserna i vissa fall gjorts omedelbart tillämpliga på äldre
avtal.

När det gäller frågan om besittningsskydd för dödsbo erinrar utskottet
om att det råder osäkerhet om gällande rätts innehåll på denna punkt.
Den i propositionen föreslagna regeln kan enligt utskottets mening närmast
ses som ett klarläggande av vad som bör gälla i fråga om dödsbos
ställning i besittningsskyddshänseende. Utskottet anser inte att den nya
regeln medför ett så stort ingrepp i gällande rätt att den inte kan tilllämpas
även på gällande avtal. Beträffande den nya regeln om bestämmande
av arrendeavgift saknar enligt utskottets mening retroaktiviteten
praktisk betydelse. Med hänsyn till det anförda godtar utskottet att nu
nämnda bestämmelser blir tillämpliga på avtal som ingåtts före ikraftträdandet.

Vad angår regeln om obillighetsprövning vid självinträde vill utskottet
framhålla att, om regeln skulle, såsom yrkas i motionen 2604,
ges full tillämplighet även på äldre rättsförhållanden, detta skulle få till
följd att äldre arrendeupplåtelser blir underkastade en annan reglering än
som parterna vid avtalets ingående hade haft anledning att räkna med.
Den nya regeln skulle innebära en väsentlig ändring av avtalsförutsättningarna.
Utskottet kan inte finna att det i fråga om rätten till självinträde
föreligger några sådana särskilda skäl som berättigar att den nya
bestämmelsen görs tillämplig på samtliga äldre avtal omedelbart vid
ikraftträdandet.

Enligt utskottets mening kan man emellertid inte bortse från att det
finns en risk för att ett antal arrenden kan komma att sägas upp av jordägarna
med tanke på den blivande begränsningsregeln. Särskilt när det

LU 1978/79: 23

gäller långvariga arrenden skulle detta kunna få betydande negativa konsekvenser.
Ett sådant resultat av den nya reformen skulle dock kunna
undvikas om till övergångsbestämmelserna fogades ett tillägg av den
innebörd som föreslagits i motionen 2603. Motionärernas förslag till
övergångsreglering har också den fördelen att det inte kommer att dröja
alltför länge, innan reformen får full genomslagskraft. Som framgår av
det ovan anförda genomfördes en liknande övergångsreglering vid JB:s
tillkomst. Så var även fallet vid 1943 och 1968 års arrendereformer.
Med hänsyn till det anförda anser utskottet att några vägande skäl inte
kan anföras mot att i detta lagstiftningsärende införa övergångsbestämmelser
motsvarande dem som tagits in i 41 § första stycket JP.

På anförda skäl tillstyrker utskottet att riksdagen med bifall till
motionen 2603 (yrkandet 2) och med anledning av motionen 2604 (yrkandet
2) antar det i den förstnämnda motionen framlagda förslaget till
tillägg till tredje stycket i övergångsbestämmelserna. En redaktionell
jämkning bör dock göras så att de äldre bestämmelserna blir tillämpliga
även på de långvariga arrendena, om arrendeavtalet sagts upp före ikraftträdandet.

Utskottet vill tillägga att utskottet utgår från att arrendenämnden vid
den intresseavvägning som skall ske i självinträdesfallen kommer att
särskilt ta hänsyn till om arrendeavtalet har ingåtts före ikraftträdandet
av den nya skärpta bestämmelsen.

Muntliga arrendeavtal

Enligt 8 kap. 3 § JB skall ett avtal om arrende upprättas skriftligen.
Kravet på skriftlig form har föranletts av önskemålet att i möjligaste mån
förebygga osäkerhet och tvister om avtalets innehåll. En liknande föreskrift
gällde även före JB:s tillkomst. Skriftlighetskravet gäller också en
ändring eller ett tillägg under arrendetiden. Lagens krav på skriftlig form
för samtliga avtalsvillkor har dock i rättspraxis inte kunnat upprätthållas
med sådan stränghet att varje muntligt avtalsvillkor under alla omständigheter
är utan verkan.

Om skriftligt avtal inte har upprättats vid jordbruksarrende har arrendatorn
inte någon möjlighet att i efterhand tvinga fram ett skriftligt avtal.
En ren muntlig upplåtelse faller utanför tillämpningsområdet för JB:s
bestämmelser om jordbruksarrende. Detta innebär att arrendatorn saknar
besittningsskydd. Även i övrigt är hans rättsliga ställning mycket
osäker.

Vid den i ett tidigare avsnitt redovisade enkätundersökningen som
arrendelagskommittén lät uföra 1977 framkom det att muntliga arrendeupplåtelser
förekommer i överraskande stor omfattning. I Jönköpings län
uppgick således andelen muntliga arrendeavtal till 58 % och omfattade
sådana avtal 34 % av den arrenderade arealen. I övriga undersökta län
var antalet muntliga avtal lägre men likväl betydande. Undersökningen
visade att muntliga avtal förekom framför allt i fråga om sidoarrenden,

LU 1978/79: 23

men i viss utsträckning även när det gällde gårdsarrenden. Avgiftsnivån
för muntliga sidoarrenden var i undersökningsmaterialet genomgående
högre än för sidoarrenden som grundats på skriftliga avtal.

Arrendelagskommittén ansåg att muntliga arrendeavtal förekom i en
utsträckning som inte kunde anses godtagbar. Hur man skulle gå till väga
för att bringa ned antalet sådana avtal var en fråga som kommittén
emellertid fann ligga utanför sitt uppdrag.

Resultatet av enkätundersökningen och kommitténs uttalande har uppmärksammats
i den under allmänna motionstiden väckta motionen 1204
(c, fp). Motionärerna framhåller att det är av största vikt att de förbättringar
i jordbruksarrendatorernas rättsskydd som kan komma att införas
med anledning av kommitténs arbete inte motverkas av att jordägare i
ökad utsträckning upplåter arrende genom muntliga avtal. För att arrendatorns
ställning skall kunna stärkas måste därför de muntliga arrendeupplåtelserna
begränsas. Motionärerna yrkar med hänsyn härtill att riksdagen
begär att arrendelagskommittén genom tilläggsdirektiv ges i uppdrag
att utreda hur förekomsten av muntligt arrendeavtal skall kunna
begränsas.

Motionärernas önskemål har tillgodosetts genom de i februari 1979 utfärdade
tilläggsdirektiven till arrendelagskommittén. I direktiven hänvisas
till motionen och till att LRF i en till justitiedepartementet ingiven
framställning framfört liknande yrkande. Vidare påpekas att lantbruksstyrelsen
i sitt remissyttrande över kommitténs betänkande framhållit att
det är av stor vikt att antalet muntliga avtal nedbringas. Även departementschefen
framhåller att det är angeläget att åtgärder vidtas för att
motverka att arrendelagstiftningen kringgås genom muntliga upplåtelser.
Beträffande direktivens närmare innehåll hänvisas till de tryckta direktiven
(Dir. 1978: 26).

Utskottet kan för sin del helt ansluta sig till ståndpunkten att åtgärder
måste vidtas för att motverka att jordägare kringgår arrendelagstiftningen
genom muntliga avtal. Om man inte kan förhindra tillkomsten av sådana
avtal är risken uppenbar att den nu föreliggande reformen och
framtida reformer på arrenderättens område inte kommer att få avsedda
resultat. Genom att tilläggsdirektiv utfärdats för arrendelagskommittén
är det emellertid inte längre erforderligt med någon åtgärd från riksdagens
sida med anledning av motionen 1204. Utskottet vill dock med anledning
av frågans vikt stryka under att frågan bör behandlas med förtur
av kommittén.

Hembudsskyldighet och inlösningsrätt

Utskottet behandlar i detta avsnitt tre motioner vari tas upp frågor om
införande av hembudsskyldighet för säljare av arrendefastighet och rätt
för arrendator till tvångsinlösen av arrendefastighet.

LU 1978/79: 23

I motionen 2165 (s) anförs att det borde vara självklart att en arrendator,
som bor på arrenderad fastighet och brukar jorden, skall ha företräde
vid en eventuell försäljning av fastigheten. Arrendatorerna har
emellertid enligt motionärerna genom den prisbildning som utvecklats de
senaste åren beträffande jordbruksfastigheter haft mycket begränsade
möjligheter att konkurrera med andra om utbjudna objekt. Motionärerna
yrkar därför att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning
som innebär att en arrendefastighet vid eventuell försäljning först
skall hembjudas till den som arrenderar fastigheten.

I motionen 2638 (vpk) hävdas att man bör ta betydligt mer långtgående
steg för att lösa arrendeproblemet än som gjorts i propositionen.
Motionärerna föreslår, såvitt nu är i fråga, att rätt till inlösen av mark
— efter den gamla ensittarlagens princip — införs för arrendatorer under
större privata jordegendomar och under kyrkan. Rätten till inlösen
bör tillkomma arrendator som brukat jorden i minst 10 år. Motionärerna
yrkar att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i arrendelagstiftningen
i enlighet med motionärernas önskemål.

Ett uttryckligt förslag till lag om friköp av tomtmark för hus på ofri
grund läggs fram i motionen 312 (vpk). I motionen hänvisas till ensittarlagen
och till den betydelse som lagen hade för arrendatorerna. Lagens
besittnings villkor har emellertid enligt motionärerna gjort att de som från
1930-talet byggt hem på ofri grund inte har kunnat påfordra friköp av
marken. Motionärerna framhåller att det alltjämt finns en kategori äldre
människor kvar, vilka före utgången av år 1976, då ensittarlagen upphörde
att gälla, formellt hade kunnat inlösa sina arrendefastigheter
men som saknade ekonomiska möjligheter härtill eller som på grund av
bristande information inte förstod sina juridiska rättigheter.

Enligt motionärerna måste det anses angeläget att garantera trygghet
till hus och hem för de här berörda medborgarna. Motionärerna understryker
att det handlar om människor i mestadels små omständigheter,
som ofta fått leva ett hårt liv, som vanligen inte fått åtnjuta mycket av
samhälleliga förmåner och för vilka det kan vara något av en livstragedi
att bli tvingade till flyttning.

Med hänsyn till det anförda föreslår motionärerna att en laglig möjlighet
att friköpa tomtmark tillskapas. Ägare till hus på ofri grund bör
enligt en sådan lag kunna påfordra friköp av den tomtmark de anser
nödvändig upp till en maximal areal av 0,25 hektar. Rätten till inlösen
bör — åtminstone t. v. — begränsas till att gälla mark för permanentbostäder.
Inlösningsrätten bör inte omfatta kommunalt ägd mark. Lagen
bör vara tvingande och icke kunna begränsas genom privata avtal. I
fråga om hus belägna på mark som står under skydd enligt natur- eller
miljövårdslagstiftning bör länsstyrelsen få avgöra huruvida friköp av
tomten är lämpligt från skyddssynpunkt.

Motionärerna hävdar att deras lagförslag är av okomplicerad natur

LU 1978/79: 23

och inte behöver utredas ytterligare. De yrkar att riksdagen antar förslaget.

Utskottet vill till en början erinra om att 1925 års ensittarlag kom till
för att skydda egnahem som före den 1 januari 1919 uppförts på arrenderad
mark. Enligt lagen var den som innehade annan tillhörig mark
med nyttjanderätt för brukande eller bostadsändamål och där ägde
boningshus under vissa förutsättningar berättigad att lösa till sig marken,
även om jordägaren motsatte sig det. Lagen ägde ej tillämpning
beträffande mark, som tillhörde kronan, stad, köping eller municipalsamhälle
eller beträffande mark som innehades med tomträtt. Rätt till
friköp tillkom ursprungligen den som innehade nöjaktig bostad uppförd
före den 1 januari 1919. Genom lagändring 1967 ändrades denna
tidpunkt till den 1 juni 1928. Samtidigt begränsades inlösningsrätten genom
att i lagtexten infördes krav på att nyttjanderättshavaren skulle ha
varit stadigvarande bosatt på lägenheten sedan sistnämnda dag. Slutligen
föreskrevs att ensittarlagen skulle gälla endast till utgången av år 1976.

Ensittarlagen har under årens lopp haft stor betydelse. Från allmän
synpunkt innebar lagen emellertid vissa olägenheter därigenom att det
vid ensittarförrättningar endast skedde en ofullständig prövning i jordoch
planpolitiskt hänseende. Dessa olägenheter blev under 1960-talet
alltmer framträdande samtidigt som lagens sociala betydelse minskade.
Denna utveckling ledde fram till 1967 års beslut om en begränsning av
lagens giltighet till utgången av år 1976.

Som utskottet inledningsvis anfört har i skrivelser från olika arrendatorsorganisationer
till regeringen framförts yrkanden om införande av
en förköps- och friköpsrätt för arrendator, när arrendefastigheten försäljs.
Skrivelserna har av regeringen överlämnats till arrendelagskommittén
för att tas i övervägande under utredningsarbetet. I de i februari
1979 utfärdade tilläggsdirektiven påpekas att dessa frågor tilldrar sig
stort intresse bland jordägare och arrendatorer. Departementschefen understryker
vikten av att frågorna blir allsidigt belysta och att kommittén
eftersträvar lösningar som tillgodoser de skilda intressen som kan föreligga.

Med hänsyn till att frågorna om förköps- och friköpsrätt för jordbruksarrendatorer
sålunda redan är föremål för utredning är någon
riksdagens åtgärd inte erforderlig på grund av motionerna 2165 och
2638, såvitt nu är i fråga. Utskottet avstyrker därför bifall till dessa
motioner.

När det därefter gäller frågan om inlösningsrätt för bostadsarrendatorer
vill utskottet framhålla att det enligt tilläggsdirektiven till arrendelagskommittén
åligger kommittén att överväga i vilken utsträckning de
förslag som kan komma att läggas fram beträffande jordbruksarrende
bör föranleda ändringar i fråga om bostadsarrende. Utskottet utgår därför
ifrån att även frågan om förköps- och friköpsrätt för bostadsarren -

LU 1978/79: 23

datorer kommer att behandlas av kommittén. Eftersom kommitténs förslag
inte bör föregripas finner utskottet att ställning inte nu bör tas till
förslaget i motionen 312. Utskottet avstyrker därför bifall även till denna
motion.

Följdändringar beträffande bostadsarrende och fiskearrende

JB:s bestämmelser om bostadsarrende (10 kap.) liknar i sina grunddrag
reglerna om jordbruksarrende. Detta gäller bl. a. i fråga om arrendatorns
besittningsskydd.

I propositionen föreslås att ändringarna beträffande bestämmelserna
om andra arrendevillkor än arrendeavgift och förlängningstid samt
dödsbos besittningsskydd vid jordbruksarrende skall föranleda följdändringar
av motsvarande regler rörande bostadsarrende. Vidare föreslås att
reglerna om arrendeavgiftens storlek vid bostadsarrende anpassas till
den omarbetning av arrendesättningsregeln som i propositionen gjorts
i 9 kap. 9 § första stycket JB. Dock har arrendeställets avkastningsförmåga
inte tagits med bland de faktorer som bör vara avgörande för avgiftsbedömningen.
Som grund härför anges att det i fråga om bostadsarrende
saknas förutsättningar för att beakta arrendeställets avkastningsförmåga.
Genom att avkastningsförmågan inte tagits med har man inte
längre kunnat nöja sig med att som f. n. i 10 kap. 6 § JB ha en hänvisning
till 9 kap. 9 § JB. I stället har det blivit nödvändigt att i 10 kap. 6 §
JB upprepa regleringen i 9 kap. 9 § JB i den mån den skall gälla för
bostadsarrende.

Vid lagrådsgranskningen har en av lagrådets ledamöter anfört att den
omständigheten, att — om reglerna i 9 kap. 9 § görs oförändrat tilllämpliga
även på bostadsarrende — arrendeställets avkastningsförmåga
kommer att vägas in vid bedömningen av en begärd arrendeavgifts skälighet,
i stort sett torde sakna praktisk betydelse. Spelar markens avkastningsförmåga
en verklig roll, är det enligt ledamoten riktigt att den får
inverka. Är den i sammanhanget likgiltig, kan man bortse från den. Ledamoten
anser därför att de föreslagna ändringarna i paragrafen är överflödiga
och att paragrafen kan bibehållas oförändrad.

I motionen 2604 förklarar motionärerna sig dela lagrådsledamotens
uppfattning på denna punkt. De förutsätter att utskottet överväger paragrafens
utformning.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att det saknas förutsättningar
för att låta ett bostadsarrendeställes avkastningsförmåga ingå
bland de faktorer som i första hand bör vara avgörande för bedömningen
av vad som är skälig avgift för bostadsarrendet. Med hänsyn härtill
kan utskottet inte finna det lämpligt att bland de bestämmelser som
skall gälla för bostadsarrende av enbart förenklingsskäl låta ingå en bestämmelse
om att avkastningsförmågan bör vägas in vid bedömningen av

3 Riksdagen 1978/79. 8 sami. Nr 23

LU 1978/79: 23

arrendeavgifts skälighet. Någon ändring i detta hänseende i propositionens
förslag bör därför inte göras.

De i 10 kap. 6 § första stycket JB föreslagna bestämmelserna måste
däremot anpassas till den omarbetning av 9 kap. 9 § första stycket JB
som utskottet föreslagit i det föregående.

Fiskerätt kan enligt 25 § lagen (1950: 596) om rätt till fiske ingå i
jordbruksarrende. Fiskerätt kan också upplåtas separat. Är i sådant fall
upplåtelsens ändamål yrkesfiske eller annat fiske av väsentlig betydelse
för arrendatorns försörjning, föreligger fiskearrende. Om fiskearrende
finns bestämmelser i lagen (1957: 390) om fiskearrenden.

I propositionen föreslås att i fråga om fiskearrende skall gälla samma
följdreglering som i fråga om bostadsarrende. I lagen har därför tagits in
en hänvisning till 10 kap. 6 § JB. Vidare föreslås att den bestämmelse i
fiskearrendelagen som reglerar rätten till självinträde (5 § första stycket
3) får samma lydelse som motsvarande bestämmelse i 9 kap. 8 § JB.

Utskottet tillstyrker de föreslagna lagändringarna. Utskottets förslag
till ändring av övergångsbestämmelserna i förslaget till lag om ändring
i JB föranleder emellertid en motsvarande ändring i övergångsbestämmelserna
till fiskearrendelagen.

Propositionen i övrigt

I 1974 års ärende hade utskottet även att ta ställning till ett motionsyrkande
om förbättring av det besittningsskydd som tillkommer dödsbo
efter arrendator som avlidit under arrendetiden. Utskottet konstaterade
härvid att innehållet i gällande rätt på detta område inte kunde anses
helt klart. Uppenbart var emellertid att dödsboet hade ett sämre besittningsskydd
än fysisk person. Utskottet ansåg det därför angeläget att
frågan om stärkande av dödsbos besittningsskydd i förevarande fall borde
bli föremål för utredning.

I propositionen föreslås nu (9 kap. 9 a § JB) att dödsbo efter arrendator,
som har haft besittningsskydd, skall ha samma rätt till förlängning
av arrendeavtalet som arrendatorn skulle ha haft vid utgången av den
arrendeperiod under vilken arrendatorn avlidit. När den första förlängningstiden
har gått till ända skall dödsboet ha rätt till ytterligare ett års
förlängning av avtalet. Om synnerliga skäl föreligger föreslås förlängningen
kunna ske för längre tid än ett år.

Enligt utskottets mening tillgodoser förslaget i denna del helt de önskemål
vilka riksdagen år 1974 framförde om förbättrat besittningsskydd
för dödsbo efter avliden arrendator. Utskottet tillstyrker propositionens
förslag.

Utöver vad utskottet nu anfört föranleder förslagen i propositionen
inga uttalanden från utskottets sida.

LU 1978/79: 23

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande bestämmande av arrendeavgift att riksdagen

a. avslår motionen 1978/79: 2638, i denna del,

b. med anledning av propositionen 1978/79: 183, i denna del,
samt motionen 1978/79: 2603, yrkandet 1, och motionen
1978/79: 2604, yrkandena 1 a och 1 b, antar 9 kap. 9 § i det
i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i jordabalken
med i härvid fogad bilaga 2 såsom utskottets förslag
betecknade lydelse,

2. beträffande inverkan av arrendators investeringar på arrendeavgiften
att riksdagen med bifall till motionen 1978/79: 2604,
yrkandet 1 c, och med anledning av motionen 1978/79: 2638,
i denna del, godkänner vad utskottet anfört,

3. beträffande rätten till självinträde att riksdagen med avslag
på motionen 1978/79: 2637 och motionen 1978/79: 2638, i denna
del, antar 9 kap. 8 § förslaget till lag om ändring i jordabalken,

4. beträffande bostadsarrende att riksdagen med anledning av
propositionen, i denna del, motionen 1978/79: 2603, yrkandet
1, och motionen 1978/79: 2604, yrkandena 1 a och 1 b, antar
10 kap. 6 § förslaget till lag om ändring i jordabalken med i
härvid fogad bilaga 2 såsom utskottets förslag betecknade lydelse,

5. beträffande övergångsbestämmelserna att riksdagen med bifall
till motionen 1978/79: 2603, yrkandet 2, och med anledning av
propositionen, i denna del, och motionen 1978/79: 2604, yrkandet
2, antar övergångsbestämmelserna i förslaget till lag
om ändring i jordabalken med i härvid fogad bilaga 2 såsom
utskottets förslag betecknade lydelse,

6. att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i jordabalken
i den mån det inte omfattas av vad utskottet hemställt under
momenten 1—5,

7. beträffande fiskearrende att riksdagen med anledning av propositionen,
i denna del, motionen 1978/79: 2603, yrkandet 2,
och motionen 1978/79: 2604, yrkandet 2, antar förslaget till
lag om ändring i lagen (1957: 390) om fiskearrenden med
den ändringen att övergångsbestämmelserna erhåller i härvid
fogad bilaga 2 såsom utskottets förslag betecknade lydelse,

8. att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i lagen (1978:
188) om arrendenämnder och hyresnämnder,

9. beträffande muntliga arrendeavtal att motionen 1978/79: 1204
ej föranleder någon riksdagens åtgärd,

Kartong: S. 35, rad 6 Står: 2063 Rattat till: 2603.

LU 1978/79: 23

10. beträffande hembudsskyldighet att riksdagen avslår motionen
1978/79: 2165,

11. beträffande inlösningsrätt för jordbruksarrendatorer att riksdagen
avslår motionen 1978/79: 2638, i denna del,

12. beträffande inlösningsrätt för bostadsarrendatorer att riksdagen
avslår motionen 1978/79: 312.

Stockholm den 18 maj 1979

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: Ivan Svanström (c), Stig Olsson (s)1, Martin Olsson (c),
Elvy Nilsson (s), Sonja Fredgardh (c), Ingemar Konradsson (s)2, Marianne
Karlsson (c), Owe Andréasson (s), Anne-Marie Gustafsson (c),
Bengt Silfverstrand (s), Joakim Ollén (m), Birgitta Johansson (s), Margot
Håkansson (fp), Hagar Normark (s), Ralf Lindström (s) och Olle
Aulin (m).

1 Ej närvarande vid moment 4, 6—8 och 10—12 i utskottets hemställan.

2 Ej närvarande vid moment 1—3, 5 och 9 i utskottets hemställan.

Reservationer

1. vid moment 1 i utskottets hemställan

beträffande bestämmande av arrendeavgift av Joakim Ollén (m) och
Olle Aulin (m) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 19 med orden
”När det” och slutar på s. 22 med orden ”förevarande del” bort ha följande
lydelse:

När det sedan gäller den lagtekniska utformningen av reglerna för arrendeavgiftens
bestämmande vill utskottet framhålla följande.

Av naturliga skäl har man eftersträvat att reglerna i JB om de besittningsskyddade
nyttjanderättema följer så enhetliga principer som möjligt.
Ett exempel på detta är de bestämmelser som reglerar arrendeavgiftens
resp. hyrans storlek när avtalet förlängs. I sina huvuddrag är
reglerna om arrende och hyra lika på denna punkt. Enligt de gemensamma
huvudreglerna gäller att arrendeavgiften vid förlängning skall
utgå med ett belopp som kan anses skäligt från såväl jordägarens som
arrendatorns synpunkt. Den avgift som jordägaren fordrar skall godtas,
om den inte är att anse som oskälig mot arrendatorn.

Utskottet vill peka på att reglerna är utformade så att den försiktige
jordägaren kan uppnå en högre arrendeavgift än den jordägare som inte

LU 1978/79: 23

tillräckligt noga undersöker förutsättningarna för en eventuell avgiftshöjning
innan han anger sitt krav. överskrider jordägarens krav den
gräns, där oskälighet inträder, kommer nämligen avgiften att fastställas
till lägre belopp än som skulle ha skett, om jordägarens krav hade hållit
sig inom ramen för högsta ”inte oskäliga” belopp (prop. 1968: 91 Bihang
A s. 361). Med anledning av ett påpekande i motionen 2638 vill utskottet
vidare framhålla att reglerna inte innebär att arrendatorn har bevisbördan
för att fordrad avgift är oskälig. Reglerna erhöll sin nuvarande
lydelse efter en lagändring år 1973 som just avsåg att undanröja risken
för missförstånd av detta slag (prop. 1973: 23 s. 153 och 173. Jfr Rittri,
Hyran för bostaden, s. 180—182).

Enligt utskottets mening bör det nuvarande lagtekniska sambandet
mellan ari-endesättningsreglema och hyressättningsreglema inte brytas,
såvida inte bärande skäl kan anföras för detta. Några sådana skäl har
inte redovisats av kommittén eller av motionärerna. Utskottet erinrar
vidare om att arrendeavgifterna enligt arrendeundersökningen har höjts
jämförelsevis måttligt. Inte heller resultatet av undersökningen kan alltså
anses motivera att man nu skall göra några djupgående ingrepp i
grunderna för den gällande lagstiftningen.

Utskottet ansluter sig därför till departementschefens uppfattning att
de nya arrendesättningsreglema på motsvarande sätt som de särskilda
hyressättningsreglema om s. k. bruksvärdehyra bör tas in som ett tillägg
till de nuvarande gemensamma huvudreglerna. Redan på grund härav
kan utskottet således inte biträda motionärernas förslag till lagteknisk
utformning av 9 kap. 9 § JB.

Såsom utskottet tidigare redovisat har motionärerna i sin kritik av
propositionsförslaget framför allt vänt sig mot uttrycket ”vad arrendatorer
i allmänhet kan antas vara villiga att betala”. Utskottet vill med
anledning härav till en början erinra om att det f. n. inte finns någon
legal grund för att åberopa arrendeställets avkastningsförmåga som skäl
för en beslutad nedsättning av arrendeavgiften. Varken nuvarande lagtext
eller förarbeten innehåller nämligen några omnämnanden av avkastningsförmågan.
I den mån man i rättstillämpningen ändå har tagit
viss häsyn till avkastningen, har detta skett utan att det uttryckligen har
redovisats i de skäl som har anförts till stöd för beslutet om nedsättning.

Propositionens förslag innebär att avkastningsförmågan nu skjuts i
förgrunden både när det gäller lagtexten och när det gäller motivuttalandena.
Departementschefen har särskilt framhållit (prop. s. 34) att om
den fordrade arrendeavgiften inte kan bäras av arrendeställets avkastning
så skall avgiften alltid anses oskälig, dvs. oberoende av om marknadsprisnivån
ligger högre.

Enligt utskottets mening bör det inte rimligen kunna uppstå några
missförstånd om innebörden av propositionens förslag i denna del.

Utskottet vill tillägga att under remissbehandlingen av kommitténs

LU1978/79: 23

förslag flera remissinstanser uttryckte farhågor för att arrendeavgiftsprocessen
med kommitténs förslag skulle komma att präglas av komplicerade
avkastningsberäkningar utan att för den skulle medföra ett förbättrat
skydd för arrendatorema mot överdrivna avgiftshöjningar. Genom
det i propositionen valda uttrycket ”vad arrendatorer i allmänhet
kan antas vara villiga att betala” blir det möjligt för arrendenämnden
att företa en mera flexibel prövning än som skulle bli fallet med motionärernas
(kommitténs) förslag. Det framgår på detta sätt av lagtexten
att nämnden i allmänhet bör nöja sig med överslagsmässiga avkastningsberäkningar.
Som en följd av att arrendeställets avkastningsförmåga
nämns i lagtexten, bör dock arrendenämndens överväganden i denna del
i fortsättningen redovisas öppet i beslutet så att partema och deras ombud
har möjlighet att ta del av nämndens beslutsunderlag. Propositionens
förslag är alltså enligt utskottets mening bl. a. härigenom ägnat att
leda till ökad rättssäkerhet vid avgiftsbestämningen.

När det därefter gäller kritiken i motionerna 2603 och 2604 mot det
rekvisit i propositionens förslag till lagtext som ger utrymme för en
osäkerhetsmarginal vid avgiftsbedömningen, nämligen uttrycket ”inte
endast obetydligt överstiger”, vill utskottet erinra om att ett liknande
rekvisit gäller i fråga om bostadshyra. Enligt 12 kap. 48 § första stycket
JB är den av hyresvärden fordrade hyran att anse som oskälig, om den
är påtagligt högre än hyran för lägenheter som med hänsyn till bruksvärdet
är likvärdiga. Som framgår av förarbetena (prop. 1968: 91 Bihang
A s. 54 och prop. 1974: 150 s. 473) har påtaglighetsrekvisitet i
huvudsak två funktioner.

För det första har det ansetts att hyresvärden måste tillförsäkras ett
utrymme ovanför den genom prövningen konstaterade hyresnivån redan
med hänsyn till den osäkerhet som gäller vid uppskattningar av förevarande
slag. Genom att man tillåter hyran för prövningslägenheten att
något överstiga hyresnivån för jämförliga lägenheter ges dessutom utrymme
för en allmän uppjustering av hyresnivån, när detta motiveras
av den aktuella situationen på hyresmarknaden. En sådan uppjustering
är ofrånkomlig i tider av kostnadsstegringar och inflation. Utskottet
vill i sammanhanget erinra om att riksdagen vid upprepade tillfällen har
avslagit motionsyrkanden, som gått ut på att påtaglighetsrekvisitet skall
slopas (se t. ex. CU 1977/78: 32 s. 20). Som motivering för avslag har
därvid anförts att ett slopande av påtaglighetsrekvisitet skulle leda till
att hyrorna i praktiken skulle låsas på nuvarande nivåer.

För det andra finns det genom påtaglighetsrekvisitet möjlighet att lösa
det problem som uppstår, om hyrorna i jämförelsematerialet har stigit
eller kan väntas stiga kort tid efter den relevanta jämförelsetidpunkten.
Jämförelsematerialets senare, högre, hyror skall i en sådan situation beaktas
vid skälighetsbedömningen inom ramen för påtaglighetsrekvisitet
(se rättsfall från bostadsdomstolen, RB 14: 77).

LU 1978/79: 23

Enligt utskottets uppfattning behövs det på motsvarande sätt som vid
bostadshyra en viss osäkerhetsmarginal vid prövningen av arrendeavgiftens
skälighet. Som exempel kan utskottet peka på att man vid tilllämpningen
av den av arrendelagskommittén rekommenderade kalkyleringsmetoden
som slutresultat får en restpost som utgör den genom avkastningsberäkningen
framräknade arrendeavgiften (SOU 1978: 36 s.
137). Självfallet kan detta avgiftsbelopp inte anses så tillförlitligt att den
av jordägaren fordrade arrendeavgiften kan anses oskälig så snart den
överskrider beloppet i fråga. Om gränsen för oskälighetens inträde skulle
dras så snävt, får ju detta bl. a. den orimliga konsekvensen att den av
jordägaren fordrade avgiften skall sättas ned till ett belopp som är lägre
än det genom kalkyleringen framtagna avgiftsbeloppet.

Eftersom skälighetsprövningen i arrendesättningstvister till sin natur
är mer flexibel än en normal bruksvärdeprövning kan emellertid osäkerhetsmarginalen
bestämmas snävare vid arrende än vid hyra. Som framgår
av propositionens förslag till lagtext har detta också skett genom att
den valda formuleringen ansluter till den mycket snäva utformning som
motsvarande rekvisit har i 4 § första stycket 1 i den nya jordförvärvslagen
(prop. 1978/79: 85 s. 24, 26, 117 och 136).

Beträffande den i motionerna framförda kritiken mot utformningen
av lagtexten i propositionen vill utskottet avslutningsvis också peka på
att de föreslagna bestämmelserna i 9 kap. 9 § första stycket JB har lämnats
utan erinran av lagrådets majoritet. Även den fjärde ledamoten av
lagrådet, som för sin del förordar en omredigering av paragrafen, har
godtagit de bestämmelser som nu är i fråga (prop. s. 181). Utskottet
erinrar om att ett av syftena med lagrådsgranskningen just är att från juridisk-teknisk
synpunkt undersöka, om det remitterade förslaget är utformat
så att lagen kan antas tillgodose angivna syften (jfr prop. 1978/
79: 195 s. 48).

Med hänsyn till vad som nu har anförts avstyrker utskottet bifall till
motionerna 2603 (yrkandet 1) och 2604 (yrkandena 1 a och 1 b). Utskottets
ställningstagande till frågan om grundprinciperna för avgiftsprövningen
innebär att utskottet också, såvitt nu är i fråga, avstyrker bifall
till motionen 2638 vari yrkas att arrendeavgiften skall knytas till
taxeringsvärdet på marken.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse: 1.

beträffande bestämmande av arrendeavgift att riksdagen

a. avslår motionen 1978/79: 2638, i denna del,

b. med avslag på motionerna 1978/79: 2603, yrkandet 1, och
motionen 1978/79:2604, yrkandena 1 a och 1 b, antar 9
kap. 9 § i det i propositionen 183 framlagda förslaget till lag om
ändring i jordabalken,

LU 1978/79: 23

2. vid moment 3 i utskottets hemställan

beträffande rätten till självinträde av Joakim Ollén (m) och Olle Aulin
(m) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 25 med orden
”Utskottet vill” och slutar på s. 27 med orden ”motsvarande del” bort
ha följande lydelse:

Utskottet vill för sin del understryka betydelsen av att tillgången på
arrendemark säkras. Som framhålls i motionen 2637 betraktar många
lantbrukare arrendet som en bra form för lantbruksföretagande. För
andra utgör arrendet en möjlighet att starta en lantbruksverksamhet som
så småningom kan ge dem möjlighet att förvärva en egen fastighet. Utskottet
vill också erinra om att flertalet gårdsarrenden upplåtits därför
att jordägaren ursprungligen ansett att en utarrendering var lämplig. Generationsskiften,
skiften av dödsbon, försäljning av gården och det förhållandet
att jordägarens barn blivit vuxna kan emellertid medföra att de
omständigheter som ursprungligen föranlett utarrenderingen inte längre
är för handen och att arrendet därför bör upphöra. Enligt utskottets mening
måste självfallet lagstiftningen utformas så att jordägaren, när det
med hänsyn till hans förhållanden är skäligt, har möjlighet att återfå
brukningsrätten. Mer långtgående inskränkningar av rätten till självinträde
torde otvivelaktigt i hög grad påverka jordägarens benägenhet att
utarrendera mark.

Som framhålls i motionen 2637 innebär nuvarande regler en rimlig
avvägning mellan jordägarens intressen och arrendatorns behov av besittningsskydd.
Den i propositionen föreslagna obillighetsprövningen innebär
enligt utskottets mening en inte obetydlig urholkning av äganderätten
och medför att det för många jordägare kommer att framstå som ovisst
huruvida de har möjlighet att framdeles överta brukandet av sina jordbruksfastigheter.
I vissa fall torde den föreslagna lagstiftningen medföra
att i praktiken jordägaren utesluts från möjligheten till självinträde. Att
en så långtgående reform kommer att ha negativa återverkningar för
arrendemarknaden är ställt utom tvivel. Utskottet vill i detta sammanhang
också peka på att särskilda problem kan komma att uppstå vid
överlåtelse av en utarrenderad fastighet. Enligt departementschefens uttalanden
är den nye jordägaren oförhindrad att inträda i besittningsskyddsproceduren
och begära självinträde, men torde den föreslagna
obillighetsprövningen i många fall komma att leda till att det begärda
besittningsskyddsavbrottet betraktas som obilligt mot arrendatorn. Begränsningarna
i rätten till självinträde låter sig i det enskilda fallet mindre
väl förenas med den nya jordförvärvslagen (prop. 1978/79: 85, JoU
1978/79: 19). Jordförvärvslagstiftningen innebär betydelsefulla inskränkningar
i rätten att förvärva jordbruksfastighet. Bl. a. skall förvärvstillstånd
prövas för överlåtelser mellan släktingar, dock ej mellan makar
eller till avkomling. Liksom f. n. skall förvärvstillstånd kunna vägras

LU 1978/79: 23

personer som inte avser att bli aktiva jordbrukare. Syftet med den sistnämnda
bestämmelsen är att utvecklade och utvecklingsbara jordbruksföretag
i första hand skall förbehållas personer som avser att aktivt ägna
sig åt lantbruk. Förvärvstillstånd kan enligt den nya lagen i vissa fall
förknippas med ett åläggande på förvärvaren att bosätta sig på och/
eller yrkesmässigt bruka egendomen. Enligt utskottets mening kan det
inte uteslutas att i vissa fall en överlåtelse av en utarrenderad jordbruksfastighet
i praktiken blir omöjlig. Eftersom jordförvärvslagen bygger på
att förvärvstillstånd endast skall ges den som själv kommer att bruka en
fastighet kan nämligen tillstånd tänkas komma att vägras, när omständigheterna
på arrendatorns sida är sådana att den nya jordägaren inte
kan antas få ett självinträde.

Det anförda leder utskottet till den uppfattningen att man inte bör
införa en sådan bestämmelse som föreslagits i propositionen. En annan
sak är att det kan finnas skäl att överväga regler angående formerna vid
och tidpunkten för ett arrendes upphörande liksom om uppskov med
avflyttning under viss tid som gör det möjligt att tillgodose arrendatorns
intresse bättre än f. n. Det kan också finnas anledning att pröva, om inte
någon form av ersättning bör utgå till en arrendator som tvingas flytta
från arrendestället på grund av jordägarens självinträde. En sådan ersättning
bör kunna omfatta arrendatorns utgifter och besvär i samband
med avflyttningen, men inte innefatta någon kompensation för ideell
skada. Enligt utskottets mening bör arrendelagskommittén lämpligen
uppta dessa frågor i samband med det fortsatta utredningsarbetet. Vad
utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet bifall till motionen
2637 och avstyrker således propositionen i aktuell del. Ställningstagandet
innebär att utskottet avstyrker bifall till motionen 2638 i förevarande
del.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse: 3.

beträffande rätten till självinträde att riksdagen

a. med bifall till motionen 1978/79: 2637 avslår propositionen
såvitt avser 9 kap. 8 § förslaget till lag om ändring i jordabalken,

b. avslår motionen 1978/79: 2638 i denna del,

c. som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
om arrendelagskommitténs fortsatta utredningsarbete,

3. vid moment 4 i utskottets hemställan

beträffande bostadsarrende av Joakim Ollén (m) och Olle Aulin (m)
som — under förutsättning av bifall till reservationen 1 — anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med orden

LU 1978/79: 23

”De i” och slutar med orden ”det föregående” bort utgå,

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse: 4.

beträffande bostadsarrende att riksdagen antar 10 kap. 6 § förslaget
till lag om ändring i jordabalken,

4. vid moment 5 i utskottets hemställan
beträffande övergångsbestämmelserna av Joakim Ollén (m) och Olle
Aulin (m) som — under förutsättning av bifall till reservationen 2 —
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28 börjar med orden
”Vad angår” och på s. 29 slutar med orden ”skärpta bestämmelsen”
bort ha följande lydelse:

Som framgår av vad utskottet anfört ovan under rubriken Rätten till
självinträde har utskottet avstyrkt förslaget till ändring av 9 kap. 8 § JB.
Detta innebär att tredje stycket i de föreslagna övergångsbestämmelserna
skall utgå. Yrkandena i motionen 2603 (yrkandet 2) och 2604 (yrkandet
2) har följaktligen inte längre någon aktualitet och skall därför avslås.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse: 5.

beträffande övergångsbestämmelserna att riksdagen med anledning
av propositionen, i denna del, och motionen 1978/79:
2637 samt med avslag på motionen 1978/79: 2603, yrkandet 2,
och motionen 1978/79: 2604, yrkandet 2, antar övergångsbestämmelserna
i lagen om ändring i jordabalken med följande
såsom reservanternas förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag Reservanternas förslag

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

Med undantag av 9 kap. 8 §
gäller de nya bestämmelserna även
i fråga om arrendeavtal som har
ingåtts före ikraftträdandet. Har
arrendeavtalet uppsagts dessförinnan,
gäller dock äldre bestämmelser.

9 kap. 8 § i den nya lydelsen
gäller i fråga om arrendeavtal som
har ingåtts före ikraftträdandet
först efter den tidpunkt till vilken
jordägaren tidigast kan säga upp
avtalet genom uppsägning efter
ikraftträdandet.

De nya bestämmelserna gäller
även i fråga om arrendeavtal som
har ingåtts före ikraftträdandet.
Har arrendeavtalet uppsagts dessförinnan,
gäller dock äldre bestämmelser.

LU 1978/79: 23

5. vid moment 5 i utskottets hemställan

beträffande övergångsbestämmelserna av Joakim Ollén (m) och Olle
Aulin (m) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 28 med orden
”Enligt utskottets mening” och slutar på s. 29 med orden ”skärpta bestämmelsen”
bort ha följande lydelse:

När det gäller hänvisningen i motionen 2603 till 41 § JP vill utskottet
peka på att motionsförslaget inte är helt analogt med detta lagrum.

I 41 § finns i andra stycket en särskild dispensregel som saknas i motionsförslaget.
Dispensregeln, som infördes på förslag av lagrådet, innebar
att de nya besittningsskyddsreglema inte blev tillämpliga på de långvariga
arrendena, om jordägaren före utgången av år 1973 (dvs. 2 år
efter ikraftträdandet) hos arrendenämnden hade begärt förklaring att
arrenderätten inte skulle vara förenad med rätt till förlängning och
nämnden med hänsyn till omständigheterna funnit skäl meddela sådan
förklaring. Om tvist hade uppstått före utgången av år 1973 om förlängning
eller villkor vid förlängning, måste dock sådan förklaring ha
begärts senast i samband med prövningen av denna tvist.

Om man i detta lagstiftningsärende skulle, som motionärerna föreslagit,
införa en motsvarighet till bestämmelsen i 41 § första stycket JP
är det enligt utskottets mening nödvändigt att även en motsvarande dispensregel
införs. Utskottet kan dock inte finna att det i ärendet förebragts
några omständigheter som gör det påkallat att frångå huvudregeln
att de nya bestämmelserna i fråga om självinträde inte skall göras
retroaktiva och följaktligen tillämpliga på äldre avtal. Det kan för
övrigt tilläggas att det inte ens med ett bifall till motionärernas förslag
är säkert att innehavare av långtidsarrenden skulle få till stånd en obillighetsprövning
eftersom avtalet kunde komma att sägas upp före ikraftträdandet
den 1 juli 1979, i vilket fall de äldre bestämmelserna borde bli
tillämpliga.

På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motionerna 2603 (yrkandet
2) och 2604 (yrkandet 2).

Utskottet vill tillägga att utskottet utgår från att arrendenämnderna
liksom hittills ställer höga krav på att självinträdet skall vara allvarligt
menat och noga övervägt. Med en sådan rättstillämpning kan man undvika
obilliga verkningar såsom att jordägaren säger upp arrendatorn
inför den nya reformen utan att verkligen ha för avsikt att överta brukandet.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse: 5.

beträffande övergångsbestämmelserna att riksdagen med avslag
på motionerna 1978/79: 2603, yrkandet 2, och motionen

LU 1978/79: 23

1978/79: 2604, yrkandet 2, antar övergångsbestämmelserna i
förslaget till lag om ändring i jordabalken,

6. vid moment 7 i utskottets hemställan

beträffande fiskearrende av Joakim Ollén (m) och Olle Aulin (m) som
— under förutsättning av bifall till reservationen 2 — anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med orden
”Utskottet tillstyrker” och slutar med orden ”till fiskearrendelagen”
bort ha följande lydelse:

Som framgår av vad utskottet anfört ovan under rubriken Rätten till
självinträde har utskottet avstyrkt förslaget till ändring i 9 kap. 8 § JB.
Utskottet avstyrker följaktligen även förslaget till motsvarande ändring
i 5 § fiskearrendelagen. Utskottets förslag i denna del föranleder en
följdändring i övergångsbestämmelserna.

Övriga föreslagna ändringar i fiskearrendelagen föranleder inget särskilt
uttalande av utskottet.

dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse: 7.

beträffande fiskearrende att riksdagen med anledning av propositionen,
i denna del, och motionen 1978/79: 2637, i denna
del, antar förslaget till lag om ändring i lagen (1957: 390) om
fiskearrenden med följande såsom reservanternas förslag betecknade
lydelse.

Regeringens förslag Reservanternas förslag

Härigenom förskrivs att 5 § lagen (1957: 390) om fiskearrenden skall
ha nedan angivna lydelse.

5 §

Om fastighetens ägare uppsagt arrendeavtalet eller om arrendatorn
uppsagt avtalet enligt 4 § och i uppsägningen begärt förlängning av avtalet
på ändrade villkor, har arrendatorn rätt till förlängning av avtalet,
utom när

1. arrenderätten är förverkad utan att likväl fastighetens ägare uppsagt
avtalet att upphöra på grund härav,

2. arrendatorn i annat fall åsidosatt sina förpliktelser i sådan mån att
arrendeavtalet skäligen icke bör förlängas,

3. fastighetens ägare gör sanno- 3. fastighetens ägare gör sannolikt,
att han själv, hans make eller likt, att han själv, hans make eller

avkomling skall bruka fisket, och avkomling skall bruka fisket,

det ej är obilligt mot arrendatorn
att arrendeförhållandet upphör,

4. fastighetens ägare i annat fall har befogad anledning att upplösa
arrendeförhållandet.

I fråga om förlängning av arrendeavtal äga 9 kap. 8 § andra stycket
och 9 a—13 §§ samt 10 kap. 6 § jordabalken motsvarande tillämp -

LU 1978/79: 23

ning. Hänvisningarna till 9 kap. 9 § jordabalken skall dock i stället avse
10 kap. 6 § samma balk.

Första och andra styckena gälla ej, om arrendeavtalet icke träffats
för viss tid eller om arrendeförhållandet upphör på den grund att arrenderätten
är förverkad.

Förbehåll att arrenderätten icke skall vara förenad med rätt till förlängning
gäller mot arrendatorn, om det godkänts av arrendenämnden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

De nya bestämmelserna i 5 § andra stycket gäller även i fråga om arrendeavtal
som har ingåtts före ikraftträdandet. Har arrendeavtalet uppsagts
dessförinnan, gäller dock äldre bestämmelser.

5 § första stycket 3 i den nya
lydelsen gäller i fråga om arrendeavtal
som har ingåtts före ikraftträdandet
först efter den tidpunkt
till vilken fastighetens ägare tidigast
kan säga upp avtalet genom
uppsägning efter ikraftträdandet.

7. vid moment 7 i utskottets hemställan

beträffande fiskearrende av Joakim Ollén (m) och Olle Aulin (m) som
— under förutsättning av bifall till reservationen 5 — anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med orden
”Utskottet tillstyrker” och slutar med orden ”till fiskearrendelagen”
bort ha följande lydelse.

Utskottet tillstyrker de föreslagna lagändringarna.

dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse: 7.

beträffande fiskearrende att riksdagen antar förslaget till lag
om ändring i lagen (1957: 390) om fiskearrenden,

LU 1978/79: 23

Bilaga 1

I motionen 1978/79: 2603 framlagda förslag till ändringar i regeringens
förslag

Förslaget till

Lag om ändring i jordabalken

Regeringens förslag

Motionärernas förslag

9 kap.
9 §

Vid fastställande av villkor vid
förlängning av arrendeavtal skall
arrendeavgiften bestämmas till belopp
som med hänsyn till arrendeställets
avkastningsförmåga, arrendeavtalets
innehåll och omständigheterna
i övrigt är att anse som
skäligt.

Vid förlängning av arrendeavtal
utgår arrendeavgiften med skäligt
belopp. Den arrendeavgift som
jordägaren fordrar skall godtas, om
den ej är oskälig. Fordrad arrendeavgift
är att anse som oskälig, om
den inte endast obetydligt överstiger
vad arrendatorer i allmänhet
kan antas vara villiga att betala
med hänsyn till arrendeställets avkastningsförmåga,
arrendeavtalets
innehåll och omständigheterna i
övrigt.

Förlängning skall ske för tid som motsvarar arrendetiden, om denna
ej överstiger fem år, och i annat fall för fem år. Förlängning kan även
ske för annan tid än som sagts nu, om detta av särskild anledning är
lämpligare. Annat av jordägaren eller arrendatorn uppställt villkor skall
gälla i den mån det är skäligt med hänsyn till arrendeavtalets innehåll,
omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden
och omständigheterna i övrigt.

I den mån ändring av arrendevillkoren ej påkallas, skall samma villkor
som förut gälla.

Träffas vid förlängning av arrendeavtal överenskommelse om villkoren
för det fortsatta arrendet, skall överenskommelsen, oavsett bestämmelserna
i första och andra styckena, lända till efterrättelse i den mån ej
annat följer av bestämmelserna i övrigt i denna balk.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

9 kap. 8 § i den nya lydelsen
gäller i fråga om arrendeavtal som
har ingåtts före ikraftträdandet
först efter den tidpunkt till vilken
jordägaren tidigast kan säga upp
avtalet genom uppsägning efter
ikraftträdandet.

9 kap. 8 § i den nya lydelsen
gäller i fråga om arrendeavtal som
har ingåtts före ikraftträdandet
först efter den tidpunkt till vilken
jordägaren tidigast kan säga upp
avtalet genom uppsägning efter
ikraftträdandet. Om antingen ar -

LU 1978/79: 23

Regeringens förslag

Motionärernas förslag
rendatorn ensam eller arrendatorn
och före honom hans make eller
någon av hans föräldrar vid arrendetidens
utgång brukat arrendestället
under sammanlagt minst tio år,
gäller dock 9 kap. 8 § i den nya
lydelsen från och med ikraftträdandet.
Detsamma gäller, om den
arrendetid som löper vid ikraftträdandet
enligt avtalet utgår först
sedan arrendeförhållandet varat
minst tio år.

LU 1978/79: 23

Bilaga 2

Av utskottet framlagda förslag till ändring i regeringens förslag

1 Förslaget till

Lag om ändring i jordabalken

Regeringens förslag

Utskottets förslag

9 kap.

9 §

Vid förlängning av arrendeavtal
utgår arrendeavgiften med skäligt
belopp. Kan jordägaren och arrendatorn
inte enas om hur stor
arrendeavgiften bör vara, skall avgiften
bestämmas så att den kan
antas motsvara arrenderättens
värde med hänsyn till arrendeställets
avkastningsförmåga, arrendeavtalets
innehåll och omständigheterna
i övrigt.

Vid förlängning av arrendeavtal
utgår arrendeavgiften med skäligt
belopp. Den arrendeavgift som
jordägaren fordrar skall godtas,
om den ej är oskälig. Fordrad arrendeavgift
är att anse som oskälig,
om den inte endast obetydligt
överstiger vad arrendatorer i allmänhet
kan antas vara villiga att
betala med hänsyn till arrendeställets
avkastningsförmåga, arrendeavtalets
innehåll och omständigheterna
i övrigt.

Förlängning skall ske för tid som motsvarar arrendetiden, om denna
ej överstiger fem år, och i annat fall för fem år. Förlängning kan även
ske för annan tid än som sagts nu, om detta av särskild anledning är
lämpligare. Annat av jordägaren eller arrendatorn uppställt villkor skall
gälla i den mån det är skäligt med hänsyn till arrendeavtalets innehåll,
omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden
och omständigheterna i övrigt.

I den mån ändring av arrendevillkoren ej påkallas, skall samma villkor
som förut gälla.

Träffas vid förlängning av arrendeavtal överenskommelse om villkoren
för det fortsatta arrendet, skall överenskommelsen, oavsett bestämmelserna
i första och andra styckena, lända till efterrättelse i den
mån ej annat följer av bestämmelserna i övrigt i denna balk.

10 kap.
6 §

Vid förlängning av arrendeavtal
utgår arrendeavgiften med skäligt
belopp. Kan jordägaren och arrendatorn
inte enas om hur stor
arrendeavgiften bör vara, skall avgiften
bestämmas sä att den kan
antas motsvara arrenderättens
värde med hänsyn till arrendeavtalets
innehål! och omständighe -

LU 1978/79: 23

Regeringens förslag Utskottets förslag

betala med hänsyn till arrende- terna i övrigt,
avtalets innehåll och omständigheterna
i övrigt.

Förlängning skall ske för tid som motsvarar arrendetiden, om denna
ej överstiger fem år, och i annat fall för fem år. Förlängning kan även
ske för annan tid än som sagts nu, om detta av särskild anledning är
lämpligare. Annat av jordägaren eller arrendatorn uppställt villkor skall
gälla i den mån det är skäligt med hänsyn till arrendeavtalets innehåll,
omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden
och omständigheterna i övrigt.

I den mån ändring av arrendevillkoren ej påkallas, skall samma villkor
som förut gälla.

Träffas vid förlängning av arrendeavtal överenskommelse om villkoren
för det fortsatta arrendet, skall överenskommelsen, oavsett bestämmelserna
i första och andra styckena, lända till efterrättelse i den
mån ej annat följer av bestämmelserna i övrigt i denna balk.

Denna lag träder i kraft den
1 juli 1979.

Med undantag av 9 kap. 8 §
gäller de nya bestämmelserna även
i fråga om arrendeavtal sorn har
ingåtts före ikraftträdandet. Har
arrendeavtalet uppsagts dessförinnan,
gäller dock äldre bestämmelser.

9 kap. 8 § i den nya lydelsen
gäller i fråga om arrendeavtal som
har ingåtts före ikraftträdandet
först efter den tidpunkt till vilken
jordägaren tidigast kan säga upp
avtalet genom uppsägning efter
ikraftträdandet.

1. Denna lag träder i kraft den
1 juli 1979.

2. / den mån ej annat följer av
3 och 4 gäller de nya bestämmelserna
även i fråga om arrendeavtal
som har ingåtts före ikraftträdandet.

3. Har arrendeavtal uppsagts
före ikraftträdandet, gäller äldre
bestämmelser.

4. Den nya lydelsen av 9 kap.
8 § gäller i fråga om arrendeavtal
som har ingåtts före ikraftträdandet
först efter den tidpunkt till
vilken jordägaren tidigast kan säga
upp avtalet genom uppsägning efter
ikraftträdandet. Om antingen
arrendatorn ensam eller arrendatorn
oell före honom hans make
eller någon av hans föräldrar vid
arrendetidens utgång brukat arrendestället
under sammanlagt
minst tio är, tillämpas dock 9 kap.
8 § i den nya lydelsen frän och
med ikraftträdandet. Detsamma
gäller, om den arrendetid som löper
vid ikraftträdandet enligt avtalet
utgår först sedan arrendeförhållandet
varat minst tio år.

4 Riksdagen 1978/79. 8 sami. Nr 23

LU 1978/79: 23

2 Förslaget till

Lag om ändring i lagen (1957: 390) om fiskearrenden

Regeringens förslag

Denna lag träder i kraft den
1 juli 1979.

De nya bestämmelserna i 5 §
andra stycket gäller även i fråga
om arrendeavtal som har ingåtts
före ikraftträdandet. Har arrendeavtalet
uppsagts dessförinnan, gäller
dock äldre bestämmelser.

Utskottets förslag

1. Denna lag träder i kraft den
1 juli 1979.

2. De nya bestämmelserna i 5 §
andra stycket gäller, i den män ej
annat följer av 3, även i fråga
om arrendeavtal som har ingåtts
före ikraftträdandet.

3. Har arrendeavtal uppsagts före
ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser.

4. Den nya lydelsen av 5 § första
stycket 3 gäller i fråga om arrendeavtal
som har ingåtts före ikraftträdandet
först efter den tidpunkt
till vilken fastighetens ägare tidigast
kan säga upp avtalet genom
uppsägning efter ikraftträdandet.
Om antingen arrendatorn ensam
eller arrendatorn och före honom
hans make eller någon av
hans föräldrar vid arrendetidens
utgång brukat fisket under sammanlagt
minst tio år, tillämpas
dock 5 § första stycket 3 i den
nya lydelsen från och med ikraftträdandet.
Detsamma gäller, om
den arrendetid som löper vid
ikraftträdandet enligt avtalet utgår
först sedan arrendeförhållandet
varat minst tio år.

LU 1978/79:23

Innehållsförteckning

Ärendet

Ingress 1

Lagförslagen

1. lag om ändring i jordabalken 2

2. lag om ändring i lagen (1957: 390) om fiskearrenden 6

3. lag om ändring i lagen (1973: 188) om arrendenämnder och
hyresnämnder 7

Motionsyrkanden 9

Utskottet

Inledning 10

Propositionens huvudsakliga innehåll 12

Arrendeavgifter m. m 13

Rätten till självinträde 23

Övergångsbestämmelserna 27

Muntliga arrendeavtal 29

Hembudsskyldighet och inlösningsrätt 30

Följdändringar beträffande bostadsarrende och fiskearrende .... 33

Propositionen i övrigt 34

Hemställan 35

Reservationer

1. bestämmande av arrendeavgift (m) 36

2. rätten till självinträde (m) 40

3. bostadsarrende (följdreservation, m, till reservation 1) 41

4. övergångsbestämmelserna (följdreservation, m, till reservation 2) 42
5 övergångsbestämmelserna (m) 42

6. fiskearrende (följdreservation, m, till reservation 2) 43

7. fiskearrende (följdreservation, m, till reservation 5) 45

Bilagor

1. I motionen 1978/79: 2603 framlagda förslag till ändringar i regeringens
lagförslag 46

2. Utskottets förslag till ändringar i regeringens lagförslag 48

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1979

■ il

.,, ,

■ 'il ! ■' '■

■

.. •

■