Lagutskottets betänkande
1978/79:19

med anledning av propositionen 1978/79:105 med förslag till ändring
i konkurslagen (1921:225), m. m. jämte motioner

Ärendet

I propositionen 1978/79: 105 har regeringen (justitiedepartementet) -efter hörande av lagrådet - föreslagit riksdagen att anta

1. lag om ändring i konkurslagen (1921:225),

2. lag om ändring i jordabalken,

3. lag om ändring i lagen (1921:244) om utmätningsed,

4. lag om ändring i lagen (1956:217) om vissa kreditinrättningars konkurs,

5. lag om ändring i lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs,

6. lag om ändring i lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast
egendom,

7. lag om ändring i lagen (1971: 500) om exekutiv försäljning av luftfartyg
m. m.,

8. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429).

Propositionens huvudsakliga innehåll redovisas på s.^77 och 78.

Protokoll den 21 september 1978 och den 8 februari 1979 från förhandlingar
i ärendet enligt 11 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet
mellan statens förhandlingsråd (arbetsgivarsidan) samt Centralorganisationen
SACO/SR och TCO:s statstjänstemannasektion (arbetstagarsidan)
har överlämnats till utskottet.

I ärendet behandlar utskottet vidare dels de under allmänna motionstiden
1978 väckta motionerna 1977/78:528, 1977/78: 1004 och 1977/78: 1472,
dels de under allmänna motionstiden 1979 väckta motionerna 1978/79: 246
samt 1978/79: 1765, såvitt avser yrkandena 1 och 2, dels ock de med
anledning av propositionen väckta motionerna 1978/79:2207-2209.

Motionsyrkandena redovisas på s. 74 och 75.

En under allmänna motionstiden 1979 väckt motion, 1978/79: 1761 av
Lennart Bladh m. fl. (s) om en översyn av konkurslagen, har av lagutskottet
överlämnats till näringsutskottet med yttrande (LU 1978/79:3y).

Över motionerna 1977/78: 528 och 1977/78: 1004 har remissyttranden
inhämtats från riksskatteverket, Sveriges advokatsamfund, LO, TCO,
SACO/SR och Föreningen Sveriges kronofogdar. Remissyttranden har
vidare inhämtats från Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, länsstyrelsen i
Östergötlands län, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, kronofogdemyndigheterna
i Stockholm och Malmö, SAF, Svenska bankföreningen
och Sveriges ackordscentral över motionen 1977/78:528 samt från länsstyrelsen
i Stockholms län, kronofogdemyndigheten i Göteborg och Sveriges
hantverks-och industriorganisation över motionen 1977/78:1004. Länsstyrelsen
i Östergötlands län har bifogat inhämtade yttranden från kronofogdemyndigheterna
i Linköping, Motala och Norrköping. En sammanställning
av remissyttrandena har fogats som bilaga 2 till betänkandet.

1 Riksdagen 1978179. 8 sami. Nr 19

LU 1978/79:19

Lagförslagen
1 Förslag till

Lag om ändring i konkurslagen (1921:225)

Härigenom föreskrivs i fråga om konkurslagen (1921:225)
dels att 64, 65, 69, 72, 79, 87, 90, 112, 175-184, 197, 199, 205, 207, 214
och 218 §§' skall upphöra att gälla,
dels att rubriken till 8 kap. skall utgå,

dels att 13, 19, 25, 27, 40 b, 41-63, 66, 67, 70, 71, 76-78, 80-86 a, 88,
89,91 —96,98,99,102,103,107,108, lil, 113, 118, 120, 123, 126-130, 132,
137, 140. 144. 145 a, 146, 148, 149, 152, 185-191, 200, 202. 203, 206,
209-211 och 219 §§ samt rubrikerna till 3, 4 och 9 kap. skall ha nedan angivna
lydelse,

dels att i lagen skall införas tjugotre nya paragrafer, 14 a-14 c, 18 a,
25 a, 50 a, 51 a, 88 a, 95 a, 159, 185 a-185 h, 193, 208, 210 a, 210 b och
211 a §§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 §2

Upptages borgenärs konkursansökan, skall konkursdomaren genast
förelägga gäldenären att inkomma med förklaring inom viss tid, högst en
vecka, från det han fått del av ansökningshandlingarna. Om det behövs för
att gäldenären skall få skäligt rådrum, kan dock tiden utsträckas till högst
en månad.

Är anledning därtill, får föreläggande
enligt första stycket även innehålla
att gäldenären, för det fall
att han medger ansökningen, skall
inkomma med upplysningar som
äro av betydelse för frågan i vilken
form konkursen skall handläggas.
Ansökningshandlingarna och föreläggandet skola delges gäldenären.
Delgivning enligt 12 § delgivningslagen (1970:428) får ske endast om anledning
förekommer att gäldenären avvikit eller eljest håller sig undan.
Delgivning enligt 15 § första stycket delgivningslagen får ske även när gäldenären
vistas på känd ort utom riket, om delgivning eljest ej kan ske här i
riket och konkursdomaren med hänsyn till omständigheterna finner det
icke skäligen böra krävas att delgivningen verkställes utom riket.

Om delgivning sker enligt 15 § delgivningslagen, skall konkursdomaren
tillse, att gäldenärens egendom sättes under säker vård. Kostnaden därför
skall betalas av borgenären.

1 Senaste lydelse av
79 § 1946:809

176 § 1977:675
183 § 1970:848
199 § 1975:244
214 § 1942:384.

2 Senaste lydelse 1975: 244.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

14 a §

Föreligga sannolika skäl för bifall
till konkursansökan och kan det
skäligen befaras att gäddenären undandrager
egendom, får konkursdomaren
eller rätten, om särskild
anledning förekommer, förordna
om kvarstad eller skingringsförbud
pågäldenärens egendom i avvaktan
på prövning av ansökningen. Därvid
skall vad som enligt 15 kap. rättegångsbalken
gäller om kvarstad
och skingringsförbud äga motsvarande
tillämpning, om ej annat följer
av denna lag. Konkursdomaren
eller rätten får medgiva undantag
från beviljad säkerhetsåtgärd.

14 b §

Föreligga sannolika skäl för bifall
till konkursansökan och kan det
skäligen befaras att gäldenären genom
att begiva sig från riket undandrager
sig skyldighet eller överträder
förbud som enligt denna lag
gäller i konkurs, får konkursdomaren
eller rätten, om särskild anledning
förekommer, förbjuda gäldenären
att i avvaktan på prövning av
ansökningen begiva sig från riket.
Meddelas sådant reseförbud, får i
samband därmed eller senare gäldenären
åläggas att lämna ifrån sig
sitt pass till kronofogdemyndighet
som konkursdomaren eller rätten
bestämmer. Är reseförbud uppen\
bart otillräckligt, får gäldenären

häktas.

Om gäldenären är juridisk person,
äger första stycket tillämpning
även på styrelseledamot, verkställande
direktör och likvidator som
avgått eller entledigats senare än
ett år före dagen då konkursansökan
kom in till konkursdomaren.

Beträffande säkerhetsåtgärd som
avses i denna paragraf äga bestämmelserna
om reseförbud i 15
kap. rättegångsbalken motsvarande
tillämpning, om ej annat följer
av denna lag. Säkerhetsåtgärd kan

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ej hindras av att pant eller borgen
ställes. Ej heller kan beviljad säkerhetsåtgärd
hävas av sådan anledning.
Kostnaden Jör häktning skall
betalas av allmänna medel.

14 c §

Fråga om beviljande av säkerhetsåtgärd
enligt 14 a eller 14 b §
tages upp på begäran av borgenär.
Innan konkursdomaren eller rätten
meddelar beslut i frågan, skall gäldenären
beredas tillfälle att yttra
sig, om det lämpligen kan ske.
Konkursdomaren eller rätten får
hålla förhandling för frågans prövning.

Beslut om reseförbud eller skyldighet
för gäldenären att lämna
ifrån sig sitt pass skall delges gäldenären.

18 a §3

Konkursbeslutet jämte vad konkursdomaren
bestämt enligt Järsta
stycket kungöres i Post- och Inrikes
Tidningar och ortstidning.

19 §4

Meddelas beslut om konkurs Beslutas att konkursen skall
skall konkursdomaren genast utsät- handläggas i enlighet med vad som

ta första borgenärssammanträdet / allmänhet är föreskrivet i fråga

att hållas inför konkursdomaren ti- om konkurs, skall konkursdomaren

digast tre och senast fem veckor genast utsätta första borgenärssam från

dagen för konkursbeslutet. manträdet att hållas inför konkurs -

3 Förutvarande 18 a § upphävd genom 1975:244.

4 Senaste lydelse 1977:675.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

Sammanträdet får dock hållas senare
än som har sagts nu, om det är
nödvändigt med hänsyn till konkursboets
omfattning och beskaffenhet.
Konkursdomaren skall
även bestämma den tid, minst fyra
och högst tio veckor från dagen för
konkursbeslutet, inom vilken bevakning
av fordran skall äga rum.
Han skall därjämte bestämma den
eller de ortstidningar i vilka kungörelser
om konkursen skola införas.

Konkursbeslutet jämte vad konkursdomaren
bestämt enligt första
stycket kungöres i Post- oell Inrikes
Tidningar och ortstidning.

Gäldenären skall kallas till första
borgenärssammanträdet och därvid
erinras om sin skyldighet enligt 92 §
att vid sammanträdet avlägga bouppteckningsed.
I fråga om delgivning
av kallelsen gäller vad som är
föreskrivet om stämning i tvistemål.

Föreslagen lydelse

domaren tidigast tre och senast fem
veckor från dagen för konkursbeslutet.
Sammanträdet får dock hållas
senare än som har sagts nu, om
det är nödvändigt med hänsyn till
konkursboets omfattning och beskaffenhet.
Konkursdomaren skall
även bestämma den tid, minst fyra
och högst tio veckor från dagen för
konkursbeslutet, inom vilken bevakning
av fordran skall äga rum.

Vad konkursdomaren har bestämt
enligt första stycket skall intagas
i kungörelse som avses i
18 a § andra stycket.

Gäldenären skall kallas till första
borgenärssammanträdet och därvid
erinras om att han enligt 88 § ej får
lämna riket utan samtycke av konkursdomaren
innan bouppteckningsed
enligt 91 § avlagts och att
han är skyldig enligt 92 § att vid
sammanträdet avlägga sådan ed. I
fråga om delgivning av kallelsen
gäller vad som är föreskrivet om
stämning i tvistemål.

25 §5

Beslut om konkurs går i verkställighet
utan hinder av att ändring i
beslutet sökes.

Beslut om konkurs går i verkställighet
utan hinder av att ändring i
beslutet sökes. Detsamma gäller
beslut om formen för konkursens
handläggning.

Vill annan än gäldenären klaga över att konkursansökan bifallits, räknas
besvärstiden från den dag då kungörelse om konkursbeslutet var införd i
Post- och Inrikes Tidningar.

25 a §

Beslutar högre rätt

I. att konkurs, beträffande vilken
bestämts att den skall handläggas i
enlighet med vad som i allmänhet
är föreskrivet i fråga om konkurs, i
stället skall handläggas som mindre
konkurs, eller

5 Senaste lydelse 1975:244.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2. att konkurs, beträffande vilken
bestämts att den skall handläggas
som mindre konkurs, i stället skall
handläggas i enlighet med vad som
i allmänhet är föreskrivet i fråga
om konkurs,

skall konkursdomaren genast låta
kungöra den högre rättens beslut.

Konkursdomaren skall vidtaga
de åtgärder som äro föreskrivna för
den handläggningsform som skall
tillämpas enligt den högre rättens
beslut. I fall som avses i första
stycket 2 skola de tider, som enligt
19 § första stycket skola räknas
från det beslutet om konkurs meddelades,
i stället räknas från dagen
för utfärdandet av kungörelsen.
Vad konkursdomaren bestämmer
enligt 19 § första stycket skall intagas
i kungörelsen.

27 §6

Till konkursbo räknas, i den mån ej annat följer av 21 §, all egendom,
som tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades eller tillfaller
honom under konkursen och som är av beskaffenhet att kunna utmätas.
Till konkursbo räknas även den egendom som kan tillföras boet genom
återvinning.

Avlöning eller därmed vid utmätning jämställd arbetsinkomst som innestår
vid konkursens början och arbetsinkomst som gäldenären därefter förvärvar
får dock behållas av honom, i den mån den ej, sedan skatteavdrag
skett enligt vad därom är föreskrivet, uppenbart överstiger vad som åtgår
för hans och hans familjs försörjning samt till fullgörande av underhållsskyldighet
som i övrigt åvilar honom. Vad som sagts om avlöning äger
motsvarande tillämpning i fråga om periodiskt utgående vederlag för utnyttjande
av rätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annat sådant och
beträffande belopp vilka utgå som pension eller livränta. Om rättigheten
till pension eller livränta är av beskaffenhet att kunna utmätas, får dock
konkursboet förfoga över den.

Gäldenären är skyldig att underrätta förvaltaren om inkomst som avses i
andra stycket. Vill förvaltaren göra anspråk på inkomsten, skall han därom
underrätta arbetsgivare eller annan som skall utgiva förmånen. Innan sådan
underrättelse lämnats får förfallet belopp betalas ut till gäldenären.

Tvist huruvida någon del av in- Tvist huruvida någon del av inkomsten
skall tillkomma konkurs- kornsten skall tillkomma konkursboet,
prövas av rätten på ansökan boet prövas av tillsynsmyndigheten

av förvaltaren, borgenär, gäldenä- på ansökan av förvaltaren, borge -

6 Senaste lydelse 1975:244.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

ren eller underhållsberättigad.
Konkursdomaren skall inhämta yttrande
av rättens ombudsman och,
om förvaltaren ej är sökande, av
denne samt skyndsamt utsätta tid
och plats för rättens sammanträde
och om detta underrätta gäldenären,
förvaltaren och rättens ombudsman
samt, om borgenär eller
underhållsberättigad är sökande,
denne. Rättens beslut länder till efterrättelse,
även om talan föres däremot.
Beslutet skall på ansökan
ändras, om senare upplysta omständigheter
eller ändrade förhållanden
föranleder det.

Föreslagen lydelse

när, gäldenären eller underhållsberättigad.
Myndigheten skall därvid
inhämta yttranden i den omfattning
sorn behövs för prövningen. Myndighetens
beslut länder till efterrättelse,
även om talan föres däremot.
Beslutet skall på ansökan ändras,
om senare upplysta omständigheter
eller ändrade förhållanden föranleder
det.

Mot tillsynsmyndighetens beslut
i ärende som avses i fjärde stycket
får den vars rätt beröres av beslutet
föra talan genom besvär. I fråga
om sådan besvärstalan äga bestämmelserna
i utsökningslagen
11877:31 s. I) om klagan över utmätning
av avlöning motsvarande
tillämpning.

40 b

Återvinning påkallas av förvaltaren
genom väckande av talan vid
allmän domstol, genom anmärkning
mot bevakning eller genom invändning
mot annat yrkande som
framställes mot konkursboet. Om
förvaltaren icke vill påkalla återvinning
och ej heller ingår förlikning i
saken, får borgenär sorn bevakat
fordran i konkursen påkalla återvinning
genom väckande av talan
vid allmän domstol. För återgång
av förmånsrätt som vunnits genom
utmätning eller genom betalningssäkring
är särskild åtgärd ej behövlig -

§7

Återvinning påkallas av förvaltaren
genom väckande av talan vid
allmän domstol, genom anmärkning
mot bevakning eller genom invändning
mot annat yrkande som
framställes mot konkursboet. Om
förvaltaren icke vill påkalla återvinning
och ej heller ingår förlikning i
saken, får borgenär påkalla återvinning
genom väckande av talan vid
allmän domstol. För återgång av
förmånsrätt som vunnits genom utmätning
eller genom betalningssäkring
är särskild åtgärd ej behövlig.

Talan vid allmän domstol väckes inom ett år från fristdagen. Dock får talan
väckas inom tre månader från det att anledning därtill blev känd för
konkursboet. Har gäldenären avhänt sig fast egendom eller är fråga om
återgång av bodelning, kan talan även väckas inom tre månader från den
dag då lagfart söktes eller bodelningshandlingen ingavs till rätten.

Borgenär som för talan svarar för rättegångskostnaden men har rätt att få
ersättning därför av boet, i den mån kostnaden täckes av vad som kommit
boet till godo genom rättegången.

7 Senaste lydelse 1978: 892.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

Förvaltning av egendom som in- Förvaltning och tillsyn
går i konkurs8

41 6

Gäldenärs till konkurs avträdda
ho skall omhänderhavas av en eller
flere förvaltare, som utses i den
ordning nedan stadgas. Antalet
förvaltare bestämmes av konkursdomaren.
Ej må mer än en förvaltare
finnas, där ej konkursdomaren
med hänsyn till boets omfattning
och beskaffenhet anser förvaltningen
oundgängligen höra delas eller
det eljest i särskilt fall vara oundgängligen
nödvändigt, alt mer än
en förvaltare utses.

Då fråga är om utseende av förvaltare
enligt 45 eller 48 #, må konkursdomaren
ej fatta beslut rörande
antalet förvaltare innan borgenärerna
erhållit tillfälle att yttra sig därom.

44 §9

Konkursdomaren skall ock så
snart ske katt efter det heslutet om
konkurs meddelats förordna en ärlig
oell förståndig man att i konkursen
vara rättens ombudsman med
den befogenhet, som i denna lag
stigs. Vid befattningens tillsättande
skall iakttagas, att densamma icke
anförtros annan än den, som äger
ej mindre erforderlig insikt i gällande
lag för bedömande av de frågor
av rättslig innebörd, sorn ankomma
på ombudsmannens prövning, än
ock nödig erfarenhet och sakkunskap
för fyllande av de åligganden
beträffande tillsyn över konkursutredningen
och avgörande av förvaltningsfrågor,
som tillhöra befattningen.

Den som är anställd vid domstol
må ej förordnas till rättens ombudsman.

8 Senaste lydelse 1975:244.

9 Senaste lydelse 1975:244.

Konkursbo skall förvaltas av en
eller flera förvaltare. Antalet förvaltare
bestämmes av konkursdomaren.
Ej må mer än en förvaltare
finnas, där ej konkursdomaren med
hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet
anser det erforderligt att
förvaltningen delas eller att den
handhas odelad av flera förvaltare.

Då fråga är om utseende av förvaltare
enligt 46 eller 47 §, må konkursdomaren
ej fatta beslut rörande
antalet förvaltare innan tillsynsmyndigheten
och borgenärerna erhållit
tillfälle att yttra sig därom.

42 §

Förvaltning av konkursbo skall
stå under tillsyn av tillsynsmyndighet.

Regeringen utser vissa kronofogdemyndigheter
att vara tillsynsmyndigheter.

Kronofogdemyndighet, som är
tillsynsmyndighet, får enligt bestämmelser
som regeringen meddelar
förordna annan kronofogdemyndighet
att handlägga tillsynsuppgift
i konkursen.

För tillsynen skall ersättning till
staten utgå ur konkursboet enligt
bestämmelser som regeringen
meddelar.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Har den, sani till ombudsman
förordnas, ej förut avlagt domareed,
gånge sådan ed inför konkursdomaren,
innan lian tillträder befattningen.

På konkursdomaren ankomme
att, når så skäligt prövas, entlediga
ombudsmannen och förordna annan
i lians ställe.

Uppstår för ombudsmannen laga
förfall, åge konkursdomaren förordna
annan, att under den tid förfallet
varar uppehålla befattningen.

46 §

Sedan förvaltarevalet ägt rum,
skola borgenärerna å första horgenärssammanträdet,
säl framt någon
av dem gör framställning därom,
välja granskningsmän att med den
befogenhet i denna lag sägs å borgenärernas
vägnar övervaka förvaltningen
. Granskningsmännens
antal bestämmes av konkursdomaren.
Valet skall ske så, att en var av
de närvarande borgenärerna röstar
å en granskningsman. lill granskningsmän
anses valde, i första
rummet den, om vilken borgenärer,
vilkas fordringar sammanräknade
utgöra största beloppet, förenat
sig, och därefter den eller de. som
efter huvudtalet erhållit de flesta
rösterna.

För varje granskningsman åge
de borgenärer, med vilkas röster
han valts, utse en suppleant. Rösterna
beräknas vid val av suppleant
för den i första rummet utsedde
granskningsmannen efter fordringsbeloppen
och vid val av suppleant
för annan granskningsman
efter liuvndtalet.

Erhålla vid val, som i denna paragraf
sägs, två eller flere lika röstetal,
skilje lotten dem emellan.

Har val av granskningsmän ej
skett å första borgenärssammanträdet
och utses därefter förvaltare
jämlikt 48 eller 49 f>, må å det sam -

43 8

På begäran av borgenär skall
konkursdomaren förordna granskningsman
att med de befogenheter
som angivas i denna lag övervaka
förvaltningen på borgenärens vägnar.
lill granskningsman skall utses
den som borgenären föreslår,
om han är lämplig.

Om det begäres, skall även ersättare
för granskningsmannen nises.
Bestämmelserna om granskningsman
gälla även för ersättare.

Granskningsman skall entledigas,
om han eller borgenären gör
framställning därom eller han finnes
icke vara lämplig.

Ersättning till granskningsman
skall betalas av borgenären.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

muntrade, d vilket förvaltare tillsattes,
val av granskningsmän äga
rinn efter ty ovan är stadgat.

42 §10

I fråga om utseende av konkursförvaltare
galle, att den eller de, ät
vilka förvaltningen anförtros , skola
äga sådan insikt och erfarenhet,
sorn med hänsyn till boets omfattning
och beskaffenhet erfordras för
förvaltningens behöriga handhavande.

Konkursförvaltare må ej den vara,
som står under förmynderskap
eller är i konkurstillstånd; ej den,
sorn är förklarad ovärdig alt vidare
nyttjas i rikets tjänst eller eljest på
grund av honom ådömd straffpåföljd
icke må utöva allmän befattning;
ej den, som genom utslag, vilket
ännu icke vunnit laga kraft, är
dömd till straffpåföljd, varom sist
förmäles, eller som är under framtiden
ställd för brott, vilket kan
medföra sådan påföljd; ej heller
den, som blivit dömd ovärdig att
föra annans talan inför rätta.

Den som är anställd vid domstol
må ej förordnas till konkursförvaltare.

43 §

Då konkurs uppstått, skall konkursdomaren
utan dröjsmål utse
förvaltare att omhänderhava boet
till dess vid första borgenärssammanträdet
förvaltare utsetts och,
där annan utsetts, denne tillträtt befattningen.

45 8

Vid första borgenärssammanträdet
välje borgenärerna förvaltare
att i stället för den enligt 43 § utsedde
förvaltaren omhänderhava
konkursboet. Har konkursdomaren
efter vad i 52 § är stadgat förordnat.
att konkursboets förvaltning

Föreslagen lydelse

44 §

Konkursförvaltare skall ha den
särskilda insikt och erfarenhet sorn
uppdraget kräver, åtnjuta borgenärernas
förtroende samt även i övrigt
vara lämplig för uppdraget.

Den som är anställd vid domstol
får ej vara f örvaltare.

45 §

Då konkurs uppstått, skall konkursdomaren
utan dröjsmål, efter
hörande av tillsynsmyndigheten,
utse förvaltare att handha förvaltningen
av boet till dess vid första
borgenärssammanträdet förvaltare
utsetts och, där annan utsetts, denne
tillträtt befattningen.

46 §

Vid första borgenärssammanträdet
skall konkursdomaren, sedan
han hört tillsynsmyndigheten och
närvarande borgenärer, utse förvaltare
att i fortsättningen handha
förvaltningen av konkursboet. Har
konkursdomaren efter vad i 50 § är

10 Senaste lydelse 1970: 848.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

skall vara delad, skall förvaltare
väljas särskilt för varje del av förvaltningen.
Såsom borgenärernas
beslut gä lie den mening, varom
bland närvarande borgenärer de
förena sig, vilkas fordringar sammanräknade
utgöra största beloppet,
sä f ramt dessa borgenärer därjämte
utgöra minst en tredjedel av
de röstande. Kan beslut pä sädant
sätt ej åstadkommas, gälle den mening
konkursdomaren biträder.

Konkursdomaren skall tillse, att
icke någon, pä vilken borgenärernas
val fallit, är obehörig att vara
förvaltare jämlikt 42 S andra eller
tredje stycket eller i saknad av sådan
insikt och erfarenhet, som avses
i 42 I) första stycket, eller eljest
icke lämplig att handhava förvaltningen.
Där sådant fall föreligger,
åligge det konkursdomaren att utse
annan förvaltare i stället för den av
borgenärerna valde.

Kommer icke någon borgenär
tillstädes, varde förvaltare tillsatt
av konkursdomaren.

47 tj

Borgenär, som utsetts till förvaltare
eller granskningsman, må ej
utan giltigt skäl undandraga sig
uppdraget.

48 S

Finner konkursdomaren efter
första borgenärssammanträdet erforderligt,
att antalet förvaltare
ökas, skola borgenärerna av konkursdomaren
kallas att sammanträda
inför honom för att utse det antal
förvaltare, som ytterligare erfordras;
och skall därvid vad i 45 S
är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Rättens ombudsman, förvaltare,
granskningsman eller borgenär äge
hos konkursdomaren göra framställning
om ökning av antalet förvaltare.

Föreslagen lydelse

stadgat förordnat, att konkursboets
förvaltning skall vara delad, skall
förvaltare utses särskilt för varje
del av förvaltningen.

47 §

Finner konkursdomaren efter
första borgenärssammanträdet erforderligt,
att antalet förvaltare
ökas, skola borgenärerna av konkursdomaren
kallas att sammanträda
inför honom. Vid sammanträdet
skall konkursdomaren utse det antal
förvaltare, som ytterligare erfordras;
och skall därvid vad i 46 §
är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Tillsynsmyndigheten, förvaltare,
granskningsman eller borgenär äge
hos konkursdomaren göra framställning
om ökning av antalet förvaltare.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse
49 §

Avgår förvaltare efter första borgenärssammanträdet
eller avgår
granskningsman, för vilken suppleant
ej finnes, skall konkursdomaren
kalla borgenärerna att sammanträda
inför honom för alt utse efterträdare
till den avgångne, och
skola därvid i fråga om val av förvaltare
bestämmelserna i 45 § och i
fråga otti val av granskningsman
bestämmelserna i 46 § om val av
suppleant för granskningsman äga
motsvarande tillämpning.

Vad sålunda är stadgat gälle dock
ej, där flere förvaltare eller granskningsmätt
äro och någon av dem
avgår samt konkursdomaren efter
rättens ombudsmans hörande finner
det ej vara nödigt, att annan utses
i den avgångnes ställe.

50 §

Har förvaltare avgått och skall
efterträdare åt honom utses, äge
konkursdomaren, där så erfordras,
förordna om befattningens upprätthållande
tills nytt val ägt rum.

Har förvaltare laga förfall eller är
han efter ty i 80 § tredje stycket
stadgas försatt ur tjänstgöring, må
konkursdomaren utse annan att under
tiden fullgöra hans åligganden.

52 §

Där konkursdomaren finner delning
av konkursboets förvaltning
emellan flere förvaltare böra äga
rum, ankomme på honom att därom
förordna; och bestämme konkursdomaren
därvid tillika, efter
vilka grunder delningen skall ske.
Rättens ombudsman, förvaltare,

Föreslagen lydelse
48 §

Avgår förvaltare efter första borgenärssammanträdet,
skall konkursdomaren
kalla borgenärerna
att sammanträda inför honom. Vid
sammanträdet skall efterträdare till
den avgångne utses, och skola därvid
bestämmelserna i 46 § äga
motsvarande tillämpning.

Vad sålunda är stadgat gälle dock
ej, där flere förvaltare äro och någon
av dem avgår samt konkursdomaren
efter tillsynsmyndighetens
hörande finner det ej vara nödigt
att utse annan i den avgångnes ställe.

Avgår förvaltare sedan fråga
uppkommit om avskrivning av konkursen
enligt 186 S, skall borgenärssammanträde
som avses i
Järsta stycket ej utsättas, så länge
frågan är under prövning.

49 §

Har förvaltare avgått efter första
borgenärssammanträdel och skall
efterträdare åt honom utses, äge
konkursdomaren, där så erfordras,
förordna om befattningens upprätthållande
tills ny förvaltare utsetts
enligt 48 §.

Har förvaltare laga förfall eller är
han efter ty i 80 § andra stycket
stadgas försatt ur tjänstgöring, må
konkursdomaren utse annan att under
tiden fullgöra hans åligganden.

50 §

Där konkursdomaren finner delning
av konkursboets förvaltning
emellan flere förvaltare böra äga
rum, ankomme pä honom att därom
förordna; och bestämme konkursdomaren
därvid tillika, efter
vilka grunder delningen skall ske.
Tillsynsmyndigheten, förvaltare.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

granskningsman eller borgenär äge
hos konkursdomaren göra framställning
om delning av förvaltningen.

Hava flere förvaltare förvaltningen
odelad, må de ej annorledes än
samfällt avhända boet någon rättighet
eller vidtaga åtgärd, som kan
för boet medföra någon förpliktelse.

Äro förvaltarne två och kunna de
ej enas beträffande åtgärd eller beslut,
som enligt denna lag på dem
ankommer, eller äro förvaltarne
flere än två och föreligger ej flertal
för viss mening, skall saken hänskjutas
till ombudsmannen, och
gälle den mening han biträder.

Då flere förvaltare utsetts, skola
de bland sig välja en att i fall, sorn
avses i denna lag, mottaga meddelanden
eller handlingar, som skola
tillställas förvaltaren, ävensom förvara
handlingar, som böra hållas
tillgängliga. Om val, som nu sagts,
skola konkursdomaren och ombudsmannen
underrättas.

Föreslagen lydelse

granskningsman eller borgenär äge
hos konkursdomaren göra framställning
om delning av förvaltningen.

Hava flere förvaltare förvaltningen
odelad, må de ej annorledes än
samfällt avhända boet någon rättighet
eller vidtaga åtgärd, som kan
för boet medföra någon förpliktelse.

Då flere förvaltare utsetts, skola
de bland sig välja en att i fall, som
avses i denna lag, mottaga meddelanden
eller handlingar, som skola
tillställas förvaltaren, ävensom förvara
handlingar, som böra hållas
tillgängliga. Om val, som nu sagts,
skola konkursdomaren och tillsynsmyndigheten
underrättas.

a S

Om konkursdomaren av särskilda
skäl finner det erforderligt, får
han efter tillsynsmyndighetens hörande
uppdraga åt lämplig person
att biträda förvaltaren med råd vid
konkursförvaltningen eller att som
förlikningsman biträda konkursdomaren
med utredning och förlikning
i tvistefråga som uppkommit
genom anmärkning mot bevakning
eller att fullgöra båda dessa uppgifter.

Den som är anställd vid domstol
får ej inneha uppdrag som avses i
lörsta stycket.

När uppdraget är slutfört, skall
anmälan genast göras till konkursdomaren.
Vid denna anmälan skall
fogas en redogörelse för det arbete
uppdraget medfört.

Konkursdomaren skall återkalla

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

51 §

För förvalla re skall förordnande
utfärdas av konkursdomaren.

53 8

Förvaltaren åligge att med iakttagande
av de i denna lag meddelade
bestämmelser besörja de ärenden,
som röra borgenärernas gemensamma
rätt och bästa, samt vidtaga
alla åtgärder, som främja en förmånlig
och snabb utredning av
boet.

54 8"

Den enligt 43 § utsedde förvaltaren
skall så snart ske kan ej mindre
omhändertaga gäldenärens bo med
de böcker och andra handlingar,
som röra boet, samt, där gäldenären
är eller under det senaste året
före konkursansökningen varit

Föreslagen lydelse

meddelat uppdrag, när anmälan
enligt tredje stycket har inkommit
eller det i annat fall finns skäl till
återkallelse.

Den som har fullgjort uppdrag
enligt denna paragraf är berättigad
till arvode av konkursboet. Arvodet
bestämmes av konkursdomaren efter
tillsynsmyndighetens och förvaltarens
hörande. I fråga om arvode
äga 82 5 andra och tredje
styckena samt 83 § motsvarande
tillämpning.

51 8

a §

I viktigare frågor skall förvaltaren
höra särskilt berörda borgenärer,
om det ej finns hinder häremot.
Förvaltaren skall i sådana frågor
även höra gäldenären, om det
lämpligen kan ske.

52 8

Om förvaltaren finnér del nödvändigt,
får han anlita sakkunnigt
biträde för viss förvaltningsåtgärd.

53 8

Den enligt 45 8 utsedde förvaltaren
skall så snart ske kan omhändertaga
gäldenärens bo med de
böcker och andra handlingar, som
röra boet, samt, där gäldenären är
eller under det senaste året före
konkursansökningen varit bokfö -

11 Senaste lydelse 1975:244.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

bokföringsskyldig, i hans liandelshöcker
å lämpligt ställe göra anteckning
om dagen för omhändertagandet,
än även förrätta uppteckning
av tillgångar och skulder i boet
med uppgift å varje borgenärs
namn, boningsort och postadress,
sa ock å nämnda böcker och handlingar
Där sä hefinnes nödigt, mä
förvaltaren för houppteckningsjörrättningen
anlita sakkunnigt biträde.
I bouppteckningen skola tillgångarna
upptagas till de värden,
som de efter noggrann uppskattning
prövas äga. Vid bouppteckningsförrättningen
skall gäldenären
vara tillstädes och under edsförpliktelse
redligen uppgiva boet.
Har av gäldenären under edsförpliktelse
underskriven bouppteckning
förut ingivits till konkursdomaren
och finner förvaltaren densamma
tillförlitlig, vare upprättande
av ny bouppteckning ej av nöden.

Då bouppteckning upprättas av
förvaltaren, skall ett exemplar därav
tillställas konkursdomaren inom
en vecka från det beslutet om konkurs
meddelades. Möter i något fall
hinder härför, åligge förvaltaren att
inom nämnda tid tillställa konkursdomaren
förteckning å borgenärerna,
upptagande varje borgenärs
namn, boningsort och postadress
samt att därefter så snart ske kan
inkomma med bouppteckningen.
Godkänner förvaltaren till konkursdomaren
förut ingiven bouppteckning,
gore anmälan därom inom tid.
som nyss sagts.

Föreslagen lydelse

ringsskyldig, i omhändertaget räkenskapsmaterial
å lämpligt ställe
göra anteckning om dagen för omhändertagandet.
Förvaltaren skall
även förrätta uppteckning av tillgångar
och skulder i boet med uppgift
å varje borgenärs namn, boningsort
och postadress samt å
nämnda böcker och handlingar. I
bouppteckningen skola tillgångarna
upptagas till de värden, som de efter
noggrann uppskattning prövas
äga, och beträffande skulderna
angivas, i vad män de avse lön eller
pension. Vid bouppteckningsförrättningen
skall gäldenären vara
tillstädes och under edsförpliktelse
redligen uppgiva boet. Är gäldenären
juridisk person och finnas liera
ställföreträdare, gäller denna
skyldighet dock icke för sädan
ställföreträdare vars närvaro förvaltaren
anser sakna betydelse för
houtredningen. Har av gäldenären
under edsförpliktelse underskriven
bouppteckning förut ingivits till
konkursdomaren och finner förvaltaren
densamma tillförlitlig, vare
upprättande av ny bouppteckning
ej av nöden.

Då bouppteckning upprättas av
förvaltaren, skall ett exemplar därav
tillställas konkursdomaren och
tillsynsmyndigheten inom en vecka
från det beslutet om konkurs meddelades.
Möter i något fall hinder
härför, åligge förvaltaren att inom
nämnda tid tillställa konkursdomaren
och tillsynsmyndigheten förteckning
å borgenärerna, upptagande
varje borgenärs namn. boningsort
och postadress samt att därefter
så snart ske kan inkomma med bouppteckningen.
Godkänner förvaltaren
till konkursdomaren förut
ingiven bouppteckning, gore anmälan
därom inom tid, som nyss sagts.

54 §

Förvaltaren Jär. om det behövs,
påkalla handräckning av krono -

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

Förvaltaren skall under rättens
ombudsmans inseende så snart ske
kan upprätta skriftlig berättelse om
boets tillstånd, så ock om orsakerna
till gäldenärens obestånd, så vitt
de kunnat utrönas. I berättelsen
skall upptagas en översikt över tillgångar
och gäld av olika slag ävensom
särskilt anmärkas, huruvida
skälig anledning förefinnes till antagande,
att gäldenären gjort sig skyldig
till brottsligt förhållande mot sina
borgenärer. Förefinnes anledning
till antagande, som nyss sagts,
skall grunden därför angivas. Om
gäldenären är eller under det senaste
året före konkursansökningen
varit bokföringsskyldig, varde i berättelsen
tillika anmärkt, vilka lutndelsböcker
lian hällit och huru de

Föreslagen lydelse

fogdemyndigheten för att kunna
omhändertaga eller annars fä tillgäng
till gäldenärens bo med
de böcker och andra handlingar
som röra boet. Kronofogdemyndigheten
får härvid genomsöka hus.
rum eller förvaringsställe och. om
tillträde behövs till utrymme som är
tillslutet, låta öppna läs eller bereda
sig tillträde på annat sätt. Kronofogdemyndigheten
får även i övrigt
använda tvång i den mån det
behövs för det avsedda ändamålet
och det kan anses befogat med
hänsyn till omständigheterna. Väld
mot person får dock brukas endast
om kronofogdemyndigheten möter
motstånd och i den mån det med
hänsyn till ändamålet med ingripandet
kan anses försvarligt.

I fråga om klagan över kronofogdemyndighets
beslut eller åtgärd
enligt första stycket äga bestämmelserna
i utsökningslagen
(1877:31 s. I) om klagan över utmätning
i allmänhet motsvarande
tillämpning.

§12

Förvaltaren skall så snart ske
kan upprätta skriftlig berättelse om
boets tillstånd, så ock om orsakerna
till gäldenärens obestånd, så vitt
de kunnat utrönas. I berättelsen
skall upptagas en översikt över tillgångar
och gäld av olika slag ävensom
särskilt anmärkas, huruvida
förhållande har förekommit som
kan föranleda återvinning till konkursboet
och huruvida skälig anledning
förefinnes till antagande,
att gäldenären gjort sig skyldig till
gäldenärsbrott. Förefinnes anledning
till antagande, som nyss sagts,
skall grunden därför angivas. Om
gäldenären är eller under det senaste
året före konkursansökningen
varit bokföringsskyldig, varde i berättelsen
tillika anmärkt, vilket bok -

12 Senaste lydelse 1975:244.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

blivii förda; och skall i sådant fall
vid berättelsen fogas den av gäldenären
senast uppgjorda balansräkningen.
Berättelsen skall underskrivas
av förvaltaren.

Avskrift av berättelsen med den
balansräkning, som må vara därvid
fogad, skall av förvaltaren utan
dröjsmål tillställas konkursdomaren
ävensom Italias tillgänglig för
borgenärer, som vilja taga del av
densamma; och lige varje borgenär,
som det begär, att mot ersättning
för kostnaden fä avskrift av
berättelsen sig tillsänd.

Är konkursen icke avslutad vid
utgången av näst efter första borgenärssammanträdet
infallande juni
eller december månad, skall förvaltaren
inom fjorton dagar därefter
till rättens ombudsman avlämna
berättelse, vari alla de åtgärder
noggrant angivas, som vidtagits för
förvaltningens bringande till slut;
åliggande det förvaltaren att sedermera
under konkursens fortgång
för varje halvår inomJjorton dagar
från utgången därav avgiva sådan
berättelse. Har, då berättelse avgives,
mer än ett år förflutit från det
beslutet om konkurs meddelades,
skall berättelsen tillika innehålla
fullständig upplysning om orsakerna
till att konkursen icke avslutats.

Berättelsen skall av ombudsmannen
granskas och inom två veckor
frän mottagandet ingivas till konkursdomaren
jämte de anmärkningar,
till vilka ombudsmannen
mät hava funnit fog.

Föreslagen lydelse

föringssystem han har tilläm/tat
och hur bokföringsskyldigheten har
fullgjorts; och skall i sådant fall vid
berättelsen fogas den av gäldenären
senast uppgjorda balansräkningen.

Avskrift av berättelsen med den
balansräkning, som må vara därvid
fogad, skall av förvaltaren utan
dröjsmål tillställas konkursdomaren
och tillsynsmyndigheten samt
varje borgenär, som det begär.

Om förvaltaren finnér att gäldenären
kan misstänkas för gäldenärsbrott,
skall han omedelbart underrätta
allmän åklagare därom
och därvid angiva grunden Jör
misstanken.

§13

Är konkursen icke avslutad vid
utgången av näst efter första borgenärssammanträdet
infallande mars
eller september månad, skall förvaltaren
inom tvål veckor därefter
till tillsynsmyndigheten avlämna
berättelse, vari alla de åtgärder
noggrant angivas, som vidtagits för
förvaltningens bringande till slut;
åliggande det förvaltaren att sedermera
under konkursens fortgång
inom tvä veckor från utgången av
varje mars och september månad
avgiva sådan berättelse Jör det
dessjörinnan JörJlutna halvåret.
Har, då berättelse avgives, mer än
ett år förflutit från det beslutet om
konkurs meddelades, skall berättelsen
tillika innehålla fullständig upplysning
om orsakerna till att konkursen
icke avslutats.

Förvaltaren skall utan dröjsmål
lämna konkursdomaren avskrift av
berättelsen.

13 Senaste lydelse 1975:244.

2 Riksdagen 1978/79. 8 sami. Nr 19

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

57 §

Förvaltaren skall föra bok, vari
boels inkomster och utgifter i penningar
dag efter dag antecknas.

Vad sålunda är stadgat må ej
lända lill inskränkning i den bokföringsskyldighet,
som särskilt kan
vara föreskri ven.

Förvaltaren skall, oavsett vad
som gäller i fråga om bokföringsskyldighet
för gäldenären, löpande
bokföra in- och utbetalningar, om
ej med hänsyn till särskilda förhållanden
god redovisningssed påkallar
att bokföringen sker på annat
sätt.

Förvaltaren skall bevara räkenskapsmaterialet
under minst tio år
från utgången av det kalenderår
då konkursen avslutades. I övrigt
tillämpas 22 § bokföringslagen
(1976:125).

Första stycket medför ej inskränkning
i den bokföringsskyldighet
som kan vara särskilt föreskriven
för att möjliggöra kontroll över
viss verksamhet.

Beträffande skyldighet att sörja
för underlag för deklarations- och
uppgiftsskyldighet och för kontroll
därav finnas särskilda bestämmel -

Penningar, som inflyta under förvaltningen
av konkursbo, skola, i
den mån de icke äro erforderliga till
bestridande av löpande utgifter, av
förvaltaren inom en vecka från det
de influtit å konkursboets räkning
mot ränta insättas i bank, som av
rättens ombudsman godkännes.
1 ill bestridande av löpande utgifter
må ej mer innehållas än av ombudsmannen
medgives.

Försummar förvaltaren att inom ovan föreskrivna tid insätta influtna
medel, vare han skyldig att å belopp, som obehörigen innehållits, erlägga
ränta enligt 6 § räntelagen (1975: 635) från den dag insättning bort ske.

Så länge konkursen pågår, avlämne
förvaltaren inom en vecka
från utgången av mars, juni, september
och december månader varje
år till ombudsmannen räkning
över boets inkomster och utgifter i

Så länge konkursen pågår, avlämne
förvaltaren inom två veckor
från utgången av mars, juni, september
och december månader varje
år till tillsynsmyndigheten räkning
över boets inkomster och ut -

14 Senaste lydelse 1975:646.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

penningar under det gångna kvartalet.
Har under någon del av kvartalet
penningar innestå» i bank, skall
vid räkningen fogas av banken till
riktigheten bestyrkt uppgift å de insättningar
och ultagningar, som må
hava under kvartalet förekommit.
Räkningarna skola av ombudsmannen
granskas ävensom hällas tillgängliga
för borgenärerna och gäldentiren.

Även efter konkursens avslutande
skall förvaltaren hava boets medel
insatta i bank, till dess lyftning
påkallas av därtill berättigad borgenär.
Förvaltaren skall underrätta
konkursdomaren, i vilken bank
medlen innestå, och inom en vecka
från utgången av varje kalenderår
till rättens ombudsman för granskning
avgiva redovisning som i tredje
stycket sägs. När medel ej vidare
finnas att lyfta, skall ombudsmannen
göra anmälan därom hos konkursdomaren.

59 §

Rättens ombudsman skall göra
sig noga underrättad om boets tillstånd
samt iinder konkursen hälla
noggrann uppsikt över förvaltningen.
När helst han finner det lämpligt,
tige han verkställa inventering
av boels kassa och övriga tillgångar
ävensom fordra redovisning av förvaltaren.

Rättens ombudsman ävensom
granskningsman skall hava tillgång
till böcker och andra handlingar,
som röra boet; äge ock av förvaltaren
på begäran erhålla upplysningar
om boet och dess förvaltning.

Föres lagen lydelse

gifter i penningar under det gångna
kvartalet. Har under någon del av
kvartalet penningar innestå» i
bank, skall vid räkningen fogas av
banken till riktigheten bestyrkt
uppgift å de insättningar och uttagningar,
som må hava under kvartalet
förekommit. Förvaltaren skall
lämna avskrift av räkningetj till
konkursdomaren.

Även efter konkursens avslutande
skall förvaltaren hava boets
medel insatta i bank, till dess lyftning
påkallas av därtill berättigad
borgenär. Förvaltaren skall underrätta
tillsynsmyndigheten, i vilken
bank medlen innestå, och inom tvä
veckor från utgången av varje kalenderår
till myndigheten för
granskning avgiva redovisning som
i tredje stycket sägs. När medel ej
vidare finnas att lyfta, skall förvaltaren
göra anmälan därom hos tillsynsmyndigheten
.

59 §

Tillsynsmyndigheten skall övervaka
att förvaltningen bedrives på
ett ändamålsenligt sätt i överensstämmelse
med denna lag och andra
författningar. Därvid skall särskilt
tillses att avvecklingen av konkursen
icke fördröjes i onödan. När
myndigheten finner det lämpligt,
får den inventera konkursboets
kassa och övriga tillgångar samt
fordra redovisning av förvaltaren.
Om särskilda omständigheter föranleda
det, får myndigheten utse
en eller flera revisorer för granskning
av boets räkenskaper och förvaltningen
i övrigt.

60 §

Tillsynsmyndigheten ävensom
granskningsman skall hava tillgång
till böcker och andra handlingar,
som röra boet; äge ock av förvaltaren
på begäran erhålla upplysningar
om boet och dess förvaltning.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

Av redovisningshandlingar, som
förvaltaren ingivit till rättens ombudsman.
äge borgenär, så ock
gäldenären taga del.

Rättens ombudsman och förvaltare
vare skyldiga att meddela upplysningar
om boet och dess förvaltning
ej mindre då konkursdomaren
det begär än även på begäran av
borgenär eller gäldenären.

60 g

Har gäldenär idkat rörelse, äge
förvaltaren efter gäldenärens hörande
låta den rörelse, där sådant
enligt lag kan ske, fortsättas för
konkursboets räkning i den mån det
är nödvändigt för en ändamålsenlig
utredning av boet: inhämte dock
rättens ombudsmans samtycke till
rörelsens fortsättande. Samma lag
vare, där förvaltaren sedan rörelsen
nedlagts vill ånyo öppna densamma.
Vägrar ombudsmannen
sitt samtycke eller yrkar någon borgenär
eller gäldenären, att rörelse,
som med ombudsmannens samtycke
fortgår, skall nedläggas, skola
borgenärerna kallas lill sammanträde
för att besluta i ärendet. Ej
må rörelsen fortsättas längre tid än
ett år från första borgenärssammanträdet,
där ej borgenärer, vilkas
fordringar uppgå till minst fyra
femtedelar av de i ärendets prövning
deltagande borgenärernas
fordringar, därom äro ense samt
dessa borgenärer därjämte utgöra
minst en fjärdedel av de röstande.

61 §

Före första borgenärssammanträdet
må ej försäljning av egendom
i boet äga rum utöver vad av
bestämmelserna i 23, 24, 60 och
73 §§ kan föranledas.

Vad sålunda stadgas äge dock ej
tillämpning beträffande lös egendom,
som är utsatt för förskämning

Föreslagen lydelse

Tillsynsmyndigheten och förvaltare
vare skyldiga att på begäran
meddela upplysningar om boet och
dess förvaltning till konkursdomaren,
borgenär eller gäldenären. Tillsynsmyndigheten
är vidare skyldig
att pä begäran meddela sådana
upplysningar till granskningsman.

61 §

Har gäldenär idkat rörelse, äge
förvaltaren låta den rörelse, där sådant
enligt lag kan ske, fortsättas
för konkursboets räkning i den mån
det befinnes ändamålsenligt. Samma
lag vare, där förvaltaren sedan
rörelsen nedlagts vill ånyo öppna
densamma. Ej må rörelsen fortsättas
längre tid än ett år från första
borgenärssammanträdet, där ej särskilda
skäl föreligga.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

eller snar förstörelse eller hastigt
fallande i värde eller erfordrar allt
för kostsam vård. Saknas medel till
bestridande av utgifter för boet, må
ock under tid, som avses i första
stycket, försäljning av annan lös
egendom äga rum, dock ej utöver
vad för ändamålet prövas nödigt;
och bör, om gäldenären därtill anvisar
viss egendom, den egendom i
främsta rummet uttagas, såvitt det
lämpligen kan ske.

Till försäljning, varom i andra
stycket förmäles, inhämte förvaltaren
samtycke av rättens ombudsman,
som ock äge bestämma, om
försäljningen skall ske å auktion eller
under hand. Innan ombudsmannen
meddelar sitt beslut, skall han
höra gäldenären, där det lämpligen
kan ske.

62 §>

Efter första borgenärssammantriidet
skall boets egendom säljas
så snart ske kan, där ej annat föranledes
av bestämmelserna i 60, 63,
64 och 66 §§, 70 § andra stycket,
71 § femte stycket samt 149 § andra
stycket.

Boets egendom skall säljas så
snart det lämpligen kan ske, där ej
annat föranledes av bestämmelserna
i 61, 63 och 66 §§, 70 § andra
stycket, 71 § femte stycket samt
149 § andra stycket.

63 §

Har gäldenär i hovrätten anfört besvär över beslut, varigenom han försatts
i konkurs, må ej mot hans bestridande försäljning av egendom i boet
äga rum förrän hovrätten utlåtit sig i anledning av besvären.

Utan hinder av första stycket får
försäljning av egendom i boet äga
rum, om det föranledes av bestämmelserna
i 23, 24 , 61 och 73 §§.
Vidare får lös egendom säljas, om
den är utsatt för förskämning eller
snar förstörelse eller hastigt faller i
värde eller kräver allt för kostsam
vård. I den mån medel saknas till
betalning av utgifter för boet, får
även annan lös egendom säljas.

15 Senaste lydelse 1955:236.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

Inkommer gäldenären med ackordsförslag,
må egendomen i boet
ej säljas utan rättens ombudsmans
samtycke, innan ackordsfrågan blivit
avgjord. Vad som sagts nu utgör
ej hinder mot försäljning, om sådan
är förenlig med ackordsförslaget eller
behövs för ändamål som angives
i 171 §.

Vad i 63, 64 och 66 §§ är stad/tat
om uppskov med försäljning av
egendom i boet ttlgöre ej hinder för
sådan försäljning, som enligt 61 $
må äga rum jämväl före första borgentirssammantrtidet.

Påyrkar inteckningshavare eller
annan borgenär, som för sin fordran
har förmånsrätt i viss egendom,
att den egendom, vari förmånsrätten
gäller, skall säljas genom förvaltarens
försorg, och har hans rätt
till betalning ur egendomen efter
bevakning i konkursen lämnats
obestridd eller fastställts genom
dom. som äger laga kraft, må anstånd
med försäljning äga rum endast
om rättens ombudsman och
förvaltaren anse detta nödvändigt
för att förhindra att avsevärd förlust
vållas konkursboet eller genomförandet
av ackord väsentligt
försvåras samt anstånd ej är obilligt
mot borgenären.

Finnes i boet fast egendom, äge
förvaltaren hos vederbörande myndighet
begära försäljning därav i
den ordning som gäller för utmätt
sådan egendom. Egendomen må
jämväl säljas i annan ordning, så
framt förvaltaren finner det för boet
fördelaktigare och rättens omhuds 16

Senaste lydelse 1970: 848.

17 Senaste lydelse 1970:848.

18 Senaste lydelse 1971:1045.

Föreslagen lydelse
§16

Inkommer gäldenären med ackordsförslag,
må egendomen i boet
ej säljas, innan ackordsfrågan blivit
avgjord. Vad som sagls nu utgör ej
hinder mot försäljning, om sådan är
förenlig med ackordsförslaget eller
föranledes av skäl som sägs i 63 §
andra stycket första och andra meningarna
eller behövs för ändamål
som angives i 171 § eller särskilda
skäl annars föreligga.

§17

Påyrkar inteckningshavare eller
annan borgenär, som för sin fordran
har förmånsrätt i viss egendom,
att den egendom, vari förmånsrätten
gäller, skall säljas genom förvaltarens
försorg, och har hans rätt
till betalning ur egendomen efter
bevakning i konkursen lämnats
obestridd eller fastställts genom
dom, som äger laga kraft, må anstånd
med försäljning äga rum endast
om förvaltaren anser detta
nödvändigt för att förhindra att avsevärd
förlust vållas konkursboet
eller genomförandet av ackord väsentligt
försvåras samt anstånd ej
är obilligt mot borgenären.

§18

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

nian lill försäljningen lämnar bifall;
vägrar lian bifall, begäire förvaltaren
borgenärernas samtycke. När
del lämpligen kan ske, skall förvaltaren
inhämta gäldenärens mening
beträffande försäljningen.

Har auktion å fast egendom, som
hör till boet, hållits i den ordning
som gäller för utmätt sådan egendom
utan att försäljning kommit till
stånd, må förvaltaren underlåta att
vidtaga ytterligare åtgärder för
egendomens försäljning. Har auktion
i nyssnämnda ordning ej ägt
rum, men föreligger anledning till
antagande, att sådan auktion ej
kommer att leda till försäljning, äge
förvaltaren med samtycke av ombudsmannen
underlåta att föranstalta
om egendomens avyttrande,
där de borgenärer som i konkursen
bevakat fordringar, vilka skola utgå
med särskild förmånsrätt ur egendomen,
samtycka därtill.

Föreslagen lydelse

Har auktion å fast egendom, som
hör till boet, hållits i den ordning
som gäller för utmätt sådan egendom
utan att försäljning kommit till
stånd, må förvaltaren underlåta att
vidtaga ytterligare åtgärder för
egendomens försäljning. Har auktion
i nyssnämnda ordning ej ägt
rum, men föreligger anledning till
antagande, att sådan auktion ej
kommer att leda till försäljning, äge
förvaltaren underlåta att föranstalta
om egendomens avyttrande, där de
borgenärer som i konkursen bevakat
fordringar, vilka skola utgå med
särskild förmånsrätt ur egendomen,
samtycka därtill.

Varder auktion å boets fasta egendom utsatt att hållas i den ordning som
gäller för utmätt sådan egendom, åligge det förvaltaren att före bevakningssammanträdet
avlämna behållning, som under konkursen av egendomen
uppkommit. Behållning som ej avlämnas före bevakningssammanträdet
skall, om egendomen säljes, avlämnas före tillträdesdagen och i annat
fall innan slututdelning i konkursen sker.

Förvaltaren skall även senast vid bevakningssammanträde för auktion
på fast egendom anmäla arvode, annan kostnad och i konkursen bevakade
fordringar som böra beaktas vid egendomens försäljning. Förvaltaren skall
genom brev underrätta borgenär om anmälan som han gör på dennes vägnar.

71 §'9

Vill förvaltaren efter första borgenärssammanträdet
låta försäljning
av lös egendom, som icke sker
genom fortsättande av gäldenärens
rörelse, äga rum annorledes än å
auktion, hegare samtycke därtill av
rättens ombudsman eller, om lian
vägrar, av borgenärerna. Innan
ombudsmannen meddelar sitt beslut,
skall lian höra gäldenären,
där det lämpligen kan ske.

Försäljning av lös egendom, som
icke sker genom fortsättande av
gäldenärens rörelse, skall äga rum
pä auktion eller i annan ordning efter
vad förvaltaren finner vara mest
fördelaktigt för boet.

19 Senaste lydelse 1975:1251.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Lös egendom, vari borgenär har panträtt eller annan särskild förmånsrätt,
må ej i något fall utan hans samtycke säljas annorledes än å auktion,
så framt hans rätt är av försäljningen beroende.

Samtycke som avses i första och
andra styckena fordras icke, när
förvaltaren vill genom fondkommissionär
sälja på fondbörs noterat
värdepapper till gällande börspris.
Samtycke enligt andra stycket fordras
ej heller för försäljning av lös
egendom genom fortsättande av
gäldenärens rörelse.

Samtycke som avses i andra
stycket fordras icke, när förvaltaren
vill genom fondkommissionär
sälja på fondbörs noterat värdepapper
till gällande börspris eller när
fråga är om försäljning av lös egendom
genom fortsättande av gäldenärens
rörelse.

Skall fartyg, som ej är infört i skeppsregistret eller i motsvarande utländska
register, gods i fartyg eller gods i luftfartyg säljas, äge förvaltaren,
där egendomen finnes inom riket, begära försäljning i den ordning som gäller
för utmätt sådan egendom.

Är fråga om försäljning av registrerat skepp, av luftfartyg eller av intecknade
reservdelar till luftfartyg och finnes egendomen inom riket, skall vad i
70 § första och andra styckena sägs äga motsvarande tillämpning.

Skall gäldenären tillkommande rätt till andel i inteckning som belastar
hans luftfartyg eller till sådant fartyg hörande reservdelar säljas, läte förvaltaren
innan försäljning sker anskaffa särskild inteckningshandling å det
gäldenären tillkommande beloppet, där laga hinder däremot icke möter.
Skall försäljning ske av inteckningshandling, som innehaves av gäldenären
och för vilken han är personligen ansvarig, vare förvaltaren pliktig att, där
ej gäldenären medgiver, att handlingen må försäljas med bibehållande av
hans ansvarighet, förse handlingen med påskrift, varigenom gäldenären
frikallas från ansvarighet.

Bestämmelserna i 70 S sista stycket äga motsvarande tillämpning, när
gäldenären tillhörig lös egendom under konkursen skall säljas i den ordning
som gäller för utmätt sådan egendom. I sådant fall skall förvaltaren
dessutom, i den mån det är påkallat, i ärendet föra talan för borgenärer
som ha förmånsrätt enligt 10 § förmånsrättslagen (1970:979) samt genom
brev underrätta borgenär om yrkande som han framställer på dennes väg -

76 §20

Finner f örvaltaren del i 74 § före- Förvaltaren får, när egendom
skrivna kungörelsesätt icke vara skall säljas på auktion genom hans

ägnat att bereda kungörelsen nödig försorg, låta kungöra auktionen i

offentlighet, ankomme på honom mindre utsträckning än som följer

att vidtaga de ytterligare åtgärder, av 74 § första stycket, om han unsom
må anses erforderliga. Skulle ser det tillfyllest. Inskränkning i

han i något Jäll anse tillfyllest, att fråga om kungörande av auktion å

auktionen kungöres i mindre ut- fast egendom, registrerat skepp,

sträckning än / nämnda paragraf luftfartyg eller intecknade reserv stadgas,

begäre samtycke därtill av delar till luftfartyg må dock icke

20 Senaste lydelse 1973:1132 (jfr 1975:918).

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

rcittens ombudsman. Inskränkning
i fråga om kungörande av auktion,å
fast egendom, registrerat skepp,
iuftfartyg eller intecknade reservde
ar till luftfartyg må dock icke
äga rum utan gäldenärens samtycke:
ej heller må sådan inskränkning
ske beträffande kungörande av
auktion å annan lös egendom, vari
borgenär har panträtt eller annan
särskild förmånsrätt, som avses i
förmånsrättslagen (1970:979). med
mindre den borgenär samtycker
därtill.

Förvaltaren vare pliktig att så
snart ske kan vidtaga nödiga åtgärder
för indrivning av utestående
fordringar; dock mä i den ordning,
som i 64 § är stadgad beträffande
uppskov med försäljning av boets
egendom, beslutas uppskov med
indrivning av boels fordringar, och
skall, om sådant uppskov beslutils,
vad i 65 § för där avsett fall föreskrives
äga motsvarande tillämpning.
Kan fordran ej indrivas utan
att rättegång eller lagsökning eller
mål om betalningsföreläggande
anhängiggöres eller skiljedom påkallas,
gäde vad i 79 S finnes stadgat.
Anhängiggöres ej rättegång eller
lagsökning eller mål om betalningsföreläggande
eller påkallas ej
skiljedom och kommer ej heller förlikning
till stånd på sätt nedan sägs,
må fordringen föryttras såsom annan
lös egendom.

Har förlikningsanbud gjorts angående
osäker eller tvistig tillgång
och finner förvaltaren fördelaktigt
för konkursboet att anbudet antages,
skall han inhämta samtycke
därtill av borgenärerna, när tillgången
utgöres av fast egendom,
och eljest av rättens ombudsman.

Föres lagen lyde Is e

äga rum utan gäldenärens samtycke:
ej heller må sådan inskränkning
ske beträffande kungörande av
auktion å annan lös egendom, vari
borgenär har panträtt eller annan
särskild förmånsrätt, som avses i
förmånsrättslagen (1970:979). med
mindre den borgenär samtycker
därtill.

§2.

Förvaltaren skall så snart det
lämpligen kan ske vidtaga nödiga
åtgärder för indrivning av utestående
fordringar. Anhängiggöres ej
rättegång eller lagsökning eller mål
om betalningsföreläggande eller påkallas
ej skiljedom och kommer ej
heller förlikning till stånd på sätt
nedan sägs, må fordringen föryttras
såsom annan lös egendom.

822

Har förlikningsanbud gjorts angående
osäker eller tvistig tillgång.
får förvaltaren antaga anbudet, om
lian finner det fördelaktigt för konkursboet.
Ställer gäldenären säkerhet
för vad som bjudes genom f örlikningen,
har han rätt att själv utföra
tvisten.

21 Senaste lydelse 1946: 809.

22 Senaste lydelse 1971:498.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Godkänner denne ej anbudet, äger
förvaltaren hänskjuta trögan till
borgenärerna. När det lämpligen
kan ske. skall förvaltaren inhämta
gäUtenärens mening innan förlikning
ingas. Motsätter sig gäddenären
förlikningen och ställer lian säkerhet
för vad som bjudes genom
den. har han rätt att själv utföra
tvisten.

80 6

Visar förvaltare motvilja, oskicklighet
eller försummelse vid fullgörandet
av sitt uppdrag, må rättens
ombudsman, granskningsman.
borgenär eller gäldenären
hos konkursdomaren göra anmälan
om förhållandet.

Göres sadan anmälan eller finner
konkursdomaren eljest anledning
till anmärkning mot förvaltare.
åge konkursdomaren efter omständigheterna
tillhålla honom alt
fullgöra sina åligganden eller skilja
honom från befattningen.

Innan förvaltare må skiljas från
befattningen, inhämte konkursdomaren.
där ej anmälan, som ovan
sägs. gjorts av ombudsmannen,
yttrande från denne. Efter första
borgenärssammanträdet må förvaltare
ej entledigas förrän borgenärerna
vid sammanträde, som av
konkursdomaren utlysts, erhållit
tillfälle att inför honom yttra sig i
ärendet. Konkursdomaren äge likväl,
om han finner skäl därtill, i avbidan
på borgenärernas yttrande
försätta förvaltare ur tjänstgöring;
dock må det ej ske innan yttrande
från ombudsmannen, där sådant
skall avgivas, inkommit till konkursdotjtaren.

Finnes i boet egendom, vari särskild
förmånsrätt äger rum, skall,
23 Senaste lydelse 1967:229.

Förvaltare skall på egen begäran
entledigas av konkursdomaren, om
han visar skäl till det. Förvaltare
sorn finnes icke vara lämplig eller
av annan orsak bör skiljas från
uppdraget skall av konkursdomaren
entledigas efter framställning
av tillsynsmyndigheten, granskning
smätt. borgenär eller gäldenären.

Förvaltare må ej entledigas utan
att tillsynsmyndigheten erhållit tillfälle
att yttra sig. Efter första borgenärssammanträdet
må förvaltare
ej entledigas förrän borgenärerna
vid sammanträde, som av konkursdomaren
utlysts, erhållit tillfälle att
inför honom yttra sig i ärendet.
Konkursdomaren äge likväl, om
han finner skäl därtill, i avbidan på
borgenärernas yttrande försätta
förvaltare ur tjänstgöring; dock må
det ej ske innan tillsynsmyndigheten
erhållit tillfälle alt yttra sig.

§23

Finnes i boet egendom, vari särskild
förmånsrätt äger rum. skall.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

så vitt det inverkar på de borgenärers
rätt, som icke i den egendom
hava sådan förmånsrätt, av egendomens
avkastning och köpeskilling
gäldas kostnaden för egendomens
vård och försäljning ävensom det
arvode lill rättens ombudsman och
förvaltare, som enligt vad i 82 och
83 88 stadgas skall utgå för egendomen.

Föreslagen lydelse

så vitt det inverkar på de borgenärers
rätt, som icke i den egendom
hava sådan förmånsrätt, av egendomens
avkastning och köpeskilling
gäldas kostnaden för egendomens
vård och försäljning ävensom det
arvode som enligt 50 a # femte
stycket samt 82 och 83 88 skall utgå
för egendomen.

Då särskild förmånsrätt äger rum i boet tillhörig egendom, må ej till förfång
för någon, som äger sådan förmånsrätt eller förmånsrätt, som skall
beaktas framför den särskilda, av egendomens avkastning och köpeskilling
gäldas annan konkurskostnad än ovan sagts; dock att, där den särskilda
förmånsrätten grundar sig på företagsinteckning, av egendomen må bestridas
jämväl övriga konkurskostnader, i den mån boet eljest ej lämnar tillgång
därtill.

82 8

Arvode till rättens ombudsman Arvode till förvaltare bestämmes

och till förvaltare bestämmes av av rätten; äro flere förvaltare, skall

rätten; äro flere förvaltare, skall för för envar bestämmas särskilt arvo envar

bestämmas särskilt arvode. de.

Sådant arvode må icke sättas till högre belopp än som med avseende å
det arbete uppdraget krävt, den omsorg och skicklighet, varmed det utförts,
samt boets omfattning må anses utgöra skälig ersättning för uppdraget.

Ej må arvode efter tid räknas.

83 8

Arvode till rättens ombudsman Arvode till förvaltare skall be ävensom

arvode till förvaltare skall stämmas till visst belopp i ett för

bestämmas till visst belopp i ett för allt, utan så är att jämlikt 81 § må

allt. utan så är att jämlikt 81 § må anses erforderligt, att för egendom,

anses erforderligt, att för egendom, som avses i sagda paragraf, beräk som

avses i sagda paragraf, beräk- nas särskilt arvode. Sådant särskilt

nas särskilt arvode. Sådant särskilt arvode må kunna bestämmas innan

arvode må kunna bestämmas innan arvodesfrågan i övrigt avgöres.

arvodesfrågan i övrigt avgöres.

Vid bestämmandet av särskilt arvode, som ovan sägs, skall vad i 82 §
stadgas om de grunder, efter vilka arvode skall beräknas, äga motsvarande
tillämpning.

84 8

Arvode till rättens ombudsman Arvode till förvaltare bestämmes

och till förvaltare bestämmes efter efter därom hos konkursdomaren

därom hos konkursdomaren gjord gjord framställning från den till arframställning
från den till arvode vode berättigade; och bör, där det

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

Föres laxen lydelse

berättigade; och bör, där det lämpligen
kan ske, arvode på en gång
bestämmas för samtliga därtill berättigade.
Framställning, som nyss
sagts, skall angiva det belopp, som
i arvode fordras, och, där bestämmande
av särskilt arvode för viss
egendom kan ifrågakomma, jämväl
det belopp, som i sådant avseende
äskas. Vid framställningen skall fogas
ej mindre redogörelse för det
arbete uppdraget medfört än även
specificerad räkning, utvisande det
fordrade beloppets fördelning på de
olika förvaltningsåtgärderna. Har
förvaltare för viss förvaltningsålliiird,
såsom förrättande av bouppteckning,
utförande av rättegång,
hållande av auktion eller dylikt, anlitat
annan och har gottgörelse därför
tillgodoförts denne eller har ersättning
för utgifter tillgodoförts
rättens ombudsman eller förvaltare,
skall sådant angivas i redogörelsen.

lämpligen kan ske. arvode på en
gång bestämmas för samtliga därtill
berättigade. Framställning, som
nyss sagts, skall'angiva det belopp,
som i arvode fordras, och. där bestämmande
av särskilt arvode för
viss egendom kan ifrågakomma,
jämväl det belopp, som i sådant avseende
äskas. Vid framställningen
skall fogas ej mindre redogörelse
för det arbete uppdraget medfört än
även specificerad räkning, utvisande
det fordrade beloppets fördelning
på de olika förvaltningsåtgärderna.
Har förvaltare anlitat biträde
som avses i 52 § och har gottgörelse
därför tillgodoförts biträdet
eller har ersättning för utgifter tillgodoförts
förvaltare, skall sådant
angivas i redogörelsen.

Kan fråga uppkomma om bestämmande av särskilt arvode för viss egendom,
åligge förvaltaren att tillhandahålla konkursdomaren förteckning
över kända rättsägare, som hava särskild förmånsrätt i egendomen.

Då framställning om bestämmande av arvode inkommit, utsätte konkursdomaren
dag för ärendets handläggning vid rätten. Avser'framställning
allenast bestämmande av särskilt arvode för viss egendom, äge dock
konkursdomaren pröva, huruvida skäl att företaga frågan därom innan arvode
i övrigt bestämmes må anses föreligga.

Sedan dag för ärendets handläggning
vid rätten blivit utsatt, skall
konkursdomaren genom kungörelse,
sorn minst tio dagar före den utsatta
dagen införes en gång i Postoch
Inrikes Tidningar och den eller
de ortstidningar, som bestämts för
offentliggörande av kungörelser
om konkursen, utfärda kallelse å
vederbörande rättsägare ali vid
rätten utföra sin talan; och skall
därjämte särskild kallelse medde -

Sedan dag för ärendets handläggning
vid rätten blivit utsatt, skall
konkursdomaren i god tid före den
utsatta dagen lill borgenär, som
hos konkursdomaren begärt att bli
underrättad, samt till den, för vilken
arvode skall bestämmas, och
gäldenären sända underrättelse om
lid och plats för handläggningen
vid rätten. Underrättelse skall innehålla
uppgift om belopp, som i
arvode fordras. I fall, som omför -

24 Senaste lydelse 1977:675.

LU 1978/79:19

Nina räntie lydelse

las den. för vilken arvode skall bestämmas,
sd ock gäldenären. Kallelse
skall innehålla underrättelse
om belopp, som i arvode fordras. I
fall. som omförmäles i 84 § andra
stycket, ii ge den, sorn liar panträtt
i den egendom, varom fråga är,
föra talan i ärendet, ändå att lian ej
i konkursen bevakat sin fordran;
skolande konkursdomaren i god tid
till envar, som har särskild förmånsrätt
i egendomen och vars adress
är känd. översända kallelse.
som nyss sagts. Ar sådant fäll för
handen, att frågan om arvode ej inverkar
pä borgenärernas rätt, skall
kungörelse, varom ovan stadgats,
ej utfärdas, men varde särskild kallelse
meddelad den, för vilken arvode
skall bestämmas, så ock gäldenären.

Då fråga är om bestämmande av
arvode till förvaltare, skall konkursdomaren
inhämta yttrande i
ärendet av rättens ombudsman.

Rättens ombudsman lige ej uppbära
arvode förrän slutredovisning
avgivits i konkursen, utan så är att
han därförinnan avgår; och må ej
arvode uppbäras av förvaltare förrän
han avgivit slutredovisning för
sin förvaltning.

86 a

Utan hinder av vad i 82-86 SS
finnes stadgat häremot stridande
må rättens ombudsman och förvaltare,
om det med hänsyn till omfattningen
av det arbete uppdraget
medfört, den tid under vilken konkursen
varat och ytterligare beräknas
pågå samt övriga förhållanden
finnes påkallat av synnerliga skäl,
av konkursdomaren tillerkännas
skäligt belopp att utgå i avbidan på
att arvode slutligen bestämmes.
Framställning därom skall angiva

Föreslagen lydelse

mäles i 84 S andra stycket, skall
konkursdomaren i god tid till envar.
som har särskild förmånsrätt i
egendomen och vars adress är
känd,översända underrättelse, som
nyss sagts.

Konkursdomaren skall inhämta
yttrande i ärendet av tillsynsmyndigheten.

Förvaltare får ej uppbära arvode
förrän han avgivit slutredovisning
för sin förvaltning.

§25

Utan hinder av vad i 82-86
finnes stadgat häremot stridande
må förvaltare, om det med hänsyn
till omfattningen av det arbete uppdraget
medfört, den tid under vilken
konkursen varat och ytterligare
beräknas pågå samt övriga förhållanden
finnes påkallat av synnerliga
skäl, av konkursdomaren tillerkännas
skäligt belopp att utgå i avbidan
på att arvode slutligen bestämmes.
Framställning därom skall angiva
det belopp som fordras ävensom de

25 Senaste lydelse 1959:181.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

del belopp som fordras ävensom de
skäl vilka åberopas för erhållande
av sådan betalning. Vid framställningen
skall fogas redogörelse för
det arbete uppdraget medfört samt
uppgift om boets ekonomiska ställning.
Över framställning, som
(Jörts av förvaltare, skall konkursdomaren
inhämta yttrande av rättens
ombudsman.

Föreslagen lydelse

skäl vilka åberopas för erhållande
av sådan betalning. Vid framställningen
skall fogas redogörelse för
det arbete uppdraget medfört samt
uppgift om boets ekonomiska ställning.
Konkursdomaren skall inhämta
yttrande i ärendet av tillsynsmyndigheten.

4 kap.

Om gäldenärs skyldigheter under Gäldenärens skyldigheter m. m.
konkursen samt rätt till underhäll,
sä ock om bouppteckningsed av annan
än gäldenären.

88 5

Gäldenär mä ej efter det beslut
om hans försättande i konkurs
meddelats och innan han avlagt
den i 91 § föreskrivna bouppteckningsed
utan samtycke av rättens
ombudsman begiva sig frän den
ort, där han är bosatt. Senare under
konkursen mä gäldenären ej
utan samtycke av ombudsmannen
begiva sig längre bort än att han
kan en vecka efter kallelse personligen
infinna sig inom rättens domsaga
ä ort. där hans närvaro päkallas;
vare ock gäldenären skyldig att
för ombudsmannen och förvaltaren
uppgiva stället, där han vistas,
och, om det är utom domsagan,
viss däri nom bosatt person, till vilken
kallelse ä honom mä lämnas.

Gäldenären fär ej efter det beslut
om hans försättande i konkurs
meddelats och innan ed enligt 91 §
har avlagts begiva sig från riket
utan samtycke av konkursdomaren.
Om det senare under konkursen
skäligen kan befaras att gäldenären
genom att begiva sig frän riket
undandrager sig skyldighet som
föreskrives i denna lag, får förbud
meddelas honom att lämna riket.

Kan det skäligen befaras att gäldenären
åsidosätter förbud att begiva
sig frän riket, får han åläggas
att lämna ifrån sig sitt pass till tillsynsmyndigheten
.

Kan det skäligen befaras att gäldenären
genom att begiva sig frän
den ort där han är bosatt undandrager
sig skyldighet som föreskrives
i denna lag, får förbud meddelas
honom att lämna orten.

Beslut om reseförbud eller om
åläggande för gäldenären att lämna
ifrån sig pass meddelas av konkursdomaren
pä begäran av förvaltaren
eller tillsynsmyndigheten.
När skäl för sådant beslut ej längre
föreligger, skall beslutet omedelbart
hävas.

Innan beslut meddelas i fråga
som avses i denna paragraf, skall
konkursdomaren bereda gäldenä -

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

Gäldenär vare pliktig giva konkursdomaren,
rättens ombudsman,
förvaltare och granskningsman
ävensom, vid borgenärssammanträde,
borgenärerna de upplysningar
om boet, som de begära.

Vid borgenärssammanträde skall
gäldenären vara tillstädes, så framt
han ej är hindrad av laga förfall.
Vill gäldenären, utan att sådant hinder
föreligger, från sammanträde
utebliva, tage konkursdomarens eller,
om sammanträdet skall hållas
inför rättens ombudsman, dennes
samtycke därtill. Utebliver gäldenären
från sammanträde, vare hans
utevaro ej hinder för handläggning
av de ärenden, som där skola förekomma.

Gäldenär vare pliktig att inför
konkursdomaren med ed fästa den
i anledning av konkursen upprättade
bouppteckningens riktighet. Då
eden skall avläggas, gäre gäldenären
först de tillägg till bouppteckningen
eller de ändringar däri, som
han mä finna påkallade, och be ty ge

Föreslagen lydelse

ren, förvaltaren och tillsynsmyndigheten
tillfälle att yttra sig, om
det lämpligen kan ske och det ej
linnés vara titan betydelse. Konkttrsdomaren
får också hålla förhandling
i frågan.

Byter gäldenären vistelseort,
skall han meddela förvaltaren var
han vistas.

i §

Har gäldenären enligt 14 b §
lämnat ifrån sig sitt pass, skall konkursdomaren
omedelbart efter konkursbeslutet
pröva om gäldenären
skall återfå passet. Kan det skäligen
befaras att gäldenären åsidosätter
förbud att begiva sig från riket,
har han ej rätt att återfå passet.

Gäldenären skall lämna konkursdomaren,
tillsynsmyndigheten,
förvaltare och granskningsman de
upplysningar om boet, som de begära.

Vid borgenärssammanträde skall
gäldenären vara tillstädes, så framt
han ej är hindrad av laga förfall.
Vill gäldenären, utan att sådant hinder
föreligger, från sammanträde
utebliva, tage konkursdomarens
samtycke därtill. Utebliver gäldenären
från sammanträde, vare hans
utevaro ej hinder för handläggning
av de ärenden, som där skola förekomma.

Gäldenären skall inför konkursdomaren
avlägga bouppteckningsed.
Han skall därvid göra de tillägg
till eller ändringar i den med anledning
av konkursen upprättade bouppteckningen
som han Jinner påkallade
och med ed betyga att bouppteckningen
med gjorda tillägg

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

därefter med ed, att bouppteckningen
(med däri av honom gjorda
tillägg eller ändringar) är riktig, så
att honom veterligen icke någon
tillgång eller skuld utelämnats, ej
heller någon tillfiänfi eller skald,
som ej hör till hoel, upptagits.

Den i 91 § föreskrivna bouppteckningsed
skall avläggas vid
första borgenärssammanträdet. Är
gäldenären av laga förfall hindrad
att då avlägga eden eller är till följd
av särskilda omständigheter bouppteckningen
då ännu ej till konkursdomaren
inkommen, kalle konkursdomaren,
sedan förfallet upphört
eller bouppteckningen inkommit,
så snart ske kan gäldenären att infinna
sig för edgångens fullgörande;
och varde rättens ombudsman och
förvaltaren underrättade därom.

Är gäldenären häktad eller avlägset
boende, må konkursdomaren
tillåta honom att fullgöra edgången
inför den domstol eller konkursdomare,
som är närmast; är
gäldenären sjuk, äge konkursdomaren
låta honom hemma i sin bostad
avlägga eden.

I fall, då det åligger förmyndare
att avlägga sådan ed, som omförmäles
i 91 §, vare jämväl den
omyndige, om han fyllt femton år,
pliktig att avlägga eden, så framt
förvaltaren eller borgenär det yrkar
samt ej sådana särskilda omständigheter
föreligga, att anledning till
edgången saknas. Är gäldenär gift
åligge samma skyldighet hans make.

Gäddenärs barn eller, där gäldenären
är död, hans stärbhusdel -

Föreslagen lydelse

eller ändringar är riktig, så att det ej
honom veterligen har oriktigt utelämnats
eller upptagits någon tillgång
eller skuld.

Är gäldenären juridisk person
och linnas Jlera ställföreträdare,
behöver bouppteckningsed ej avläggas
av sådan ställföreträdare
vars edgång förvaltaren anser sakna
betydelse för boutredningen.

Den i 91 § föreskrivna bouppteckningsed
skall avläggas vid
första borgenärssammanträdet. Är
gäldenären av laga förfall hindrad
att då avlägga eden eller är till följd
av särskilda omständigheter bouppteckningen
då ännu ej till konkursdomaren
inkommen, kalle konkursdomaren,
sedan förfallet upphört
eller bouppteckningen inkommit,
så snart ske kan gäldenären att infinna
sig för edgångens fullgörande;
och varde tillsynsmyndigheten och
förvaltaren underrättade därom.

När anledning förekommer, får
konkursdomaren tillåta gäldenären
att avlägga eden inför annan konkursdomare.
Är gäldenären sjuk,
får eden avläggas där han vistas.

§26

I fall, då det åligger förmyndare
att avlägga bouppteckningsed, vare
jämväl den omyndige, om han fyllt
femton år, pliktig att avlägga eden,
så framt förvaltaren eller borgenär
det yrkar samt ej sådana särskilda
omständigheter föreligga, att anledning
till edgången saknas.

Annan än gäldenären är skyldig
att på yrkande av förvaltaren eller

” Senaste lydelse 1971: 878.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

ägare, sä ock gäddenärens husfolk
och tjänare vare, om det kan antagas,
att de äga kunskap om hoel,
plikiige att på yrkande av förvaltaren
eller borgenär avlägga ed, som
nyss nämnts. Har någon haji egendom,
som hör lill boet, om händer,
vare han pliktig att uppgiva vad
han omhtinderhaft och med ed fästa
uppgiften, så framt förvaltaren
eller borgenär det yrkar.

Edgångsyrkande, som ovan i
denna paragraf avses, skall göras
hos konkursdomaren. Har sådant
yrkande framställts, kalle konkursdomaren
den, av vilken edgång äskas,
att infinna sig inför konkursdomaren
å tid och ställe, som av honom
bestämmas; underrätte ock
därom rättens ombudsman och förvaltaren
samt, där edgångsyrkandet
framställts av borgenär, denne.
Medgives yrkandet, varde, om det
kan ske, edgången genast fullgjord;
kan det ej ske vid tillfället, meddele
konkursdomaren beslut om tid och
ställe, då eden skall inför honom
avläggas. Medgives ej yrkandet,
varde frågan om edgång skall äga
rum hänskjuten till rätten; och vare,
där rätten bifaller edgångsyrkandet,
om edgångens fullgörande
inför konkursdomaren lag, som
nyss sagts. Bestämmelserna i 92 §
andra stycket skola i fall, varom
här är fråga, äga motsvarande tilllämpning.

Undandrager sig gäldenär att
fullgöra vad honom enligt 54, 88,
89, 91 eller 93 § åligger eller överträder
gäldenär förbud, varom
stadgas i 88 §, må han efter omständigheterna
hämtas eller genom häkte
tillhållas att fullgöra sin skyldighet.

Föreslagen lydelse

borgenär avlägga bouppteckningsed
eller beediga viss uppgift i bouppteckningen,
om det kan antagas
att sådan edgång är av betydelse
för boutredningen.

Edgångsyrkande, som ovan i
denna paragraf avses, skall göras
hos konkursdomaren. Har sådant
yrkande framställts, kalle konkursdomaren
den, av vilken edgång äskas,
att infinna sig inför konkursdomaren
å tid och ställe, som av honom
bestämmas; underrätte ock
därom tillsynsmyndigheten och förvaltaren
samt, där edgångsyrkandet
framställts av borgenär, denne.
Medgives yrkandet, varde, om det
kan ske, edgången genast fullgjord;
kan det ej ske vid tillfället, meddele
konkursdomaren beslut om tid och
ställe, då eden skall inför honom
avläggas. Medgives ej yrkandet,
varde frågan om edgång skall äga
rum hänskjuten till rätten; och vare,
där rätten bifaller edgångsyrkandet,
om edgångens fullgörande
inför konkursdomaren lag, som
nyss sagts. Bestämmelserna i 92 §
andra stycket skola i fall, varom
här är fråga, äga motsvarande tilllämpning.

Undandrager sig gäldenärén att
fullgöra vad honom enligt 53, 88.
89, 91 eller 93 § åligger eller överträder
han reseförbud, varom stadgas
i 88 §, må han efter omständigheterna
hämtas eller genom häkte
tillhållas att fullgöra sin skyldighet.
Detsamma gäller, om det skäligen
kan befaras att gäldenären undandrager
sig skyldighet eller överträder
förbud som nu har angelis och,
beträffande häktning, särskild anledning
förekommer.

3 Riksdagen 1978/79. 8 sami. Nr 19

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Undandrager sig annan att fullgöra edgång, som blivit honom enligt 93 $
förelagd, varde hämtad eller genom föreläggande av vite eller genom häkte
tillhållen att fullgöra sin skyldighet.

Varder någon efter ty nu är stadgat hållen i häkte, skall kostnaden härför
gäldas av allmänna medel.

95 §27

På konkursdomaren ankomme
att förordna om vidtagande av åtgärd
enligt 94 § och att utdöma
förelagt vite. Har någon för tredska
insatts i häkte, skall konkursdomaren.
då anledning till hans kvarhållande
ej längre är för handen, genast
förordna om hans lösgivande.
Den, som insatts i häkte, skall senast
var fjortonde dag inställas för
konkursdomaren.

Det ankommer på konkursdomaren
att på begäran av förvaltaren
eller tillsynsmyndigheten förordna
om vidtagande av åtgärd enligt 94 §
och att utdöma förelagt vite.

Har någon insatts i häkte, skall
konkursdomaren, då anledning till
hans kvarhållande ej längre är för
handen, genast förordna om hans
lösgivande. Den, som insatts i häkte,
skall senast var fjortonde dag inställas
för konkursdomaren. Ingen
får under konkursen hällas häktad
längre tid än tre månader.

Innan beslut meddelas i fråga
som avses i denna paragraf, skall
konkursdomaren bereda gäddenären.
förvaltaren och tillsynsmyndigheten
tillfälle att yttra sig. om
det lämpligen kan ske och det ej
finnes vara utan betydelse. Konkursdomaren
får också hålla förhandling
i frågan.

95 a §

Är gäldenären häktad med stöd
av 14 b §, skall konkursdomaren
eller, i fall då konkursansökningen
prövas av rätten, denna i samband
med konkursbeslutet pröva om gäldenären
fortfarande skall vara häktad.
Föreligga skäl till häktning enligt
94 §, skall häktningen bestå.

96 §

Har reseförbud meddelats gäldenär,
Jörfalle förbudet, så snart gäldenären
avlagt den i 91 § föreskrivna
bouppteckningsed.

27 Senaste lydelse 1946: 809.

Om gäldenären är juridisk person,
äga 88 §, 88 a §, 89 § första
stycket, 94 § första och tredje styckena,
95 § samt 95 a § tillämpning
även på styrelseledamot, verkställande
direktör och likvidator som
avgått eller entledigats senare än
ett år före dagen då konkursansökan
kom in till konkursdomaren.

LU 1978/79: 19

Nuvarande lydelse

Före slaf; en lydelse

98 §2

Förvaltaren skall i samråd med
rättens ombudsman handlägga fråga
om vad som får utgå enligt 97 §.
Uppkommer tvist, äger 27 8 fjärde
stycket motsvarande tillämpning.

Förvaltaren skall handlägga fråga
om vad som får utgå enligt 97 §.
Uppkommer tvist, äga 27 § fjärde
och femte styckena motsvarande
tillämpning.

99 §

Gäldenär vare berättigad att av
konkursboet erhålla vad som erfordras
för resa och uppehälle, när
han enligt vad i denna lag stadgas
har att inställa sig hos konkursdomaren
eller annorstädes, dock ej
mera, om han vistas utom rättens
domsaga, än som tarvades, om han
uppehölle sig därinom å ort, där
han sist vistades.

Angående ersättning till gäldenären för inställelse vid sammanträde i anledning
av anmärkning mot efterbevakning stadgas i lil §.

Annan än den som avses i första
stycket är berättigad att av konkursboet
erhålla ersättning för inställelse
enligt 93 § andra stycket
efter vad konkursdomaren prövar
skäligt.

102 §

Så snart bevakningstiden gått till
ända, överlämne konkursdomaren
det ena exemplaret av de inkomna
bevakningshandlingarna till rättens
ombudsman, som har att skyndsamt
upprätta en förteckning, utvisande
för varje bevakad fordran
dess belopp och, om förmånsrätt
yrkats, den åberopade grunden därför
samt den plats i förmånsrättsordningen,
som enligt det framställda
yrkandet skulle tillkomma fordringen.
Förteckningen skall upprättas
i två exemplar, av vilka det ena
skall biläggas de till ombudsmannen
överlämnade bevakningshand -

Så snart bevakningstiden gått till
ända, överlämne konkursdomaren
det ena exemplaret av de inkomna
bevakningshandlingarna till förvaltaren,
som har att skyndsamt upprätta
en förteckning, utvisande för
varje bevakad fordran dess belopp
och, om förmånsrätt yrkats, den
åberopade grunden därför samt den
plats i förmånsrättsordningen, som
enligt det framställda yrkandet
skulle tillkomma fordringen. Förteckningen
skall upprättas i två exemplar,
av vilka det ena skall biläggas
de till förvaltaren överlämnade
bevakningshandlingarna och det

28 Senaste lydelse 1968:625.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

lingarna och det andra tillställas andra tillställas konkursdomaren

konkursdomaren för att jämte det för att jämte det andra exemplaret

andra exemplaret av handlingarna av handlingarna vara att tillgå hos

vara att tillgå hos honom. honom.

103 §29

Efter bevakningstidens utgång
bestämme konkursdomaren utan
dröjsmål efter samråd med rättens
ombudsman och förvaltaren ej
mindre viss tid. inom vilken anmärkningar
må framställas mot de
bevakade fordringarna, och ställe,
varest de till ombudsmannen överlämnade
bevakningshandlingama
skola hållas tillgängliga för granskning,
än även tid och ställe för det
borgenärssammanträde, som enligt
108 § skall hållas inför ombudsmannen,
därest anmärkningar
framställas.

Anmärkningstiden skall bestämmas
till minst två, högst fyra veckor
från bevakningstidens utgång;
dock må konkursdomaren, där det
prövas oundgängligen nödigt, fastställa
längre anmärkningstid än nu
sagts. Det i 108 § omförmälda sammanträde
må icke hållas tidigare än
två eller senare än fyra veckor från
utgången av anmärkningstiden.

Konkursdomaren bestämme ock
viss dag inom fjorton dagar från
nyssnämnda sammanträde, å vilken,
därest förlikning ej träffas,
målet angående de tvistiga fordringarna
skall vid rätten förekomma.
Där det i särskilt fall befinnes
nödvändigt, må målet utsättas till
senare tidpunkt.

De avgöranden som avses i
första och tredje styckena får träffas
före utgången av bevakningstiden,
om det lämpligen kan ske.

Efter bevakningstidens utgång
bestämme konkursdomaren utan
dröjsmål efter samråd med förvaltaren
ej mindre viss tid, inom vilken
anmärkningar må framställas
mot de bevakade fordringarna, och
ställe, varest de till förvaltaren
överlämnade bevakningshandlingarna
skola hållas tillgängliga för
granskning, än även tid och ställe
för det borgenärssammanträde,
som enligt 108 § skall hållas inför
konkursdomaren, därest anmärkningar
framställas. Avgörandet får
träffas före utgången av bevakningstiden,
om det lämpligen kan
ske.

Anmärkningstiden skall bestämmas
till minst två, högst fyra veckor
från bevakningstidens utgång.
Om del med hänsyn till förhållandena
i konkursen är erforderligt,
får dock längre anmärkningstid
fastställas. Det i 108 § omförmälda
sammanträde må icke hållas tidigare
än två eller senare än fyra veckor
från utgången av anmärkningstiden.

29 Senaste lydelse 1975:244.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

107 §

Efter anmärkningstidens utgång
i varde, där anmärkning gjorts, det
ena exemplaret av anmärkningsskriften
genast av konkursdomaren
överlämnat till rättens ombudsman;
och skall ombudsmannen
ofördröjligen till varje borgenär,
mot vars bevakning anmärkning är
framställd och vars adress är känd,
med posten översända avskrift av
anmärkningsskriften i vad den rör
hans bevakning med erinran om tid
och ställe för det i 108 § omförmälda
borgenärssammanträde.

Efter anmärkningstidens utgång
skall konkursdomaren ofördröjligen
till varje borgenär, mot vars bevakning
anmärkning är framställd
och vars adress är känd, med posten
översända avskrift av anmärkningsskriften
i vad den rör hans bevakning
med erinran om tid och
ställe för det i 108 § omförmälda
borgenärssammanträde.

108

De tvistefrågor, som uppkommit
därigenom att anmärkningar framställts,
skola företagas till handläggning
vid borgenärsssammanträde
inför rättens ombudsman. Därvid
äga förvaltaren, borgenärerna
och gäldenären föra talan; och böra
de borgenärer, mot vilkas bevakningar
anmärkning gjorts, ingiva
skriftliga svaromål och bifoga de
handlingar, som styrka deras talan.

De tvistefrågor, som uppkommit
därigenom att anmärkningar framställts
och som ej blivit förlikta genom
medverkan av förlikningsman
som avses i 50 a § eller på annat
sätt, skola företagas till handläggning
vid borgenärssammanträde inför
konkursdomaren. Därvid äga
förvaltaren, borgenärerna och gäldenären
föra talan; och böra de
borgenärer, mot vilkas bevakningar
anmärkning gjorts, ingiva skriftliga
svaromål och bifoga de handlingar,
som styrka deras talan.

Förvaltaren skall vara tillstädes vid sammanträdet, så framt han ej har
laga förfall; dock vare hans utevaro ej hinder för ärendets handläggning.

På ombudsmannen ankomme att
söka genom förhör med de närvarande
utreda tvistefrågorna och
däri åstadkomma förlikning. Medgiva
samtliga närvarande, att anmärkning
må förfalla, eller inskränka
de densamma, äge ej den,
som uteblivit, därå tala.

Konkursdomaren skall vid sammanträdet
utreda tvistefrågorna
och söka åstadkomma förlikning.
Om alla närvarande medgiva att
anmärkning förfaller eller inskränka
den eller uppdraga åt förvaltaren
att sluta förlikning med borgenär
mot vars bevakning anmärkning
gjorts, gäller det även för den
sorn uteblivit. Aro både borgenär
och borgensman eller annan som
förutom gäldenären ansvarar jör
borgenärens fordran närvarande
och kunna de icke enas, gäller bor -

30 Senaste lydelse 1957:97.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

Finnes anmärkning, varom förlikning
ej blivit träffad, skall frågan
hänskjutas till rätten.

Efter borgenärssammanträdet
tillställe ombudsmannen så snart
ske kan konkursdomaren protokoll
över sammanträdet, innehållande
om och i vad män förlikning skett
och vilka anspråk såsom stridiga
återstå. Vid protokollet skola fogas
å sammanträdet ingivna handlingar.

Föreslagen lydelse

genärens mening, om ej de andra
lösa ut honom eller ställa betryggande
säkerhet för fordringen.

Finnes anmärkning, varom förlikning
ej blivit träffad, skall frågan
hänskjutas till rätten. Konkursdomaren
skall vid sammanträdets slut
bestämma när rättens handläggning
av tvistefrågorna skall äga
rum. Om det är möjligt, skall handläggningen
ske omedelbart i anslutning
till sammanträdet. Tvistefrågor
som ej behandlas omedelbart
av rätten skall sättas ut ali
förekomma viss dag inom fyra veckor
efter sammanträdet eller, om
särskilda skäl föreligga, senare
dag.

Ill §31

Vill borgenär efter utgången av den för bevakning av fordringar utsatta
tid anmäla fordran, må det ske i den ordning, som i 101 § är stadgad angå -

ende bevakning.

Då efterbevakning sålunda
gjorts, överlämne konkursdomaren
genast det ena exemplaret av bevakningshandlingarna
till rättens
ombudsman; låte ock en gång i
Post- och Inrikes Tidningar och
den eller de ortstidningar, som bestämts
för offentliggörande av kungörelser
om konkursen, kungöra,
att efterbevakning skett, så ock
viss tid, inom vilken anmärkningar
må framställas mot bevakningen,
ställe, varest de till ombudsmannen
överlämnade bevakningshandlingarna
skola hållas tillgängliga för
granskning, tid och ställe för sam -

Då efterbevakning sålunda
gjorts, överlämne konkursdomaren
genast det ena exemplaret av bevakningshandlingarna
till förvaltaren;
låte ock en gång i Post- och Inrikes
Tidningar och den eller de
ortstidningar, som bestämts för offentliggörande
av kungörelser om
konkursen, kungöra, att efterbevakning
skett, så ock viss tid, inom
vilken anmärkningar må framställas
mot bevakningen, ställe, varest
de till förvaltaren överlämnade bevakningshandlingarna
skola hållas
tillgängliga för granskning samt tid
och ställe för sammanträde inför

31 Senaste lydelse 1977: 675.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

manträde inför ombudsmannen,
därest i anledning av anmärkning
sammanträde varder erforderligt,
samt viss dag, å vilken, om förlikning
ej träffas, målet angående den
tvistiga fordringen skall vid rätten
förekomma.

Anmärkningstiden må ej utgöra
mindre än två eller mera än fyra
veckor från den dag ovanberörda
kungörelse infördes i Post- och Inrikes
Tidningar. Sammanträdet inför
ombudsmannen skall hållas
inom fyra veckor från anmärkningstidens
utgång.

Om innehållet i kungörelsen åligge
konkursdomaren att med posten
avsända meddelande till gäldenären
och. där den efterbevakandes
adress är känd. till denne ävensom
särskilt underrätta ombudsmannen
och förvaltaren.

Föreslagen lydelse

konkursdomaren, därest i anledning
av anmärkning sammanträde
varder erforderligt.

Anmärkningstiden må ej utgöra
mindre än två eller mera än fyra
veckor från den dag ovanberörda
kungörelse infördes i Post- och Inrikes
Tidningar. Sammanträdet inför
konkursdomaren skall hållas
inom fyra veckor från anmärkningstidens
utgång.

Om innehållet i kungörelsen åligge
konkursdomaren att med posten
avsända meddelande till gäldenären
och. där den efterbevakandes
adress är känd, till denne ävensom
särskilt underrätta förvaltaren.

1 övrigt lände beträffande efterbeva
se vad ovan stadgats om bevakning.

Hava flere efterbevakningar gjorts,
gemensamt.

Ersättning till rättens ombudsman,
förvaltare och gäldenären för
inställelse vid sammanträde i anledning
av anmärkning mot efterbevakning
skall gäldas av borgenär,
som gjort efterbevakningen; och
vare borgenären jämväl skyldig att
gottgöra kostnaden för kungörelse
och annan underrättelse om efterbevakningen.
Hava flere borgenärer
gjort efterbevakning, svare de
en för alla och alla för en för kostnad.
som är gemensam för efterbevakningarna.

113

Talan mot dom, varigenom anmärkning
mot bevakning ogillats,
må fullföljas ej mindre av förvaltaren
än av borgenär och gäldenären.

I fråga om sådan talans fullföljande
av förvaltaren skall vad i 79 §
för där avsedda fall stadgas äga
motsvarande tillämpning.

de, såvitt ske kan, handläggas

Ersättning till förvaltare och gäldenären
för inställelse vid sammanträde
i anledning av anmärkning
mot efterbevakning skall gäldas av
borgenär, som gjort efterbevakningen;
och vare borgenären jämväl
skyldig att gottgöra kostnaden
för kungörelse och annan underrättelse
om efterbevakningen. Hava
flere borgenärer gjort efterbevakning.
svare de en för alla och alla
för en för kostnad, som är gemensam
för efterbevakningarna.

Talan mot dom, varigenom anmärkning
mot bevakning ogillats,
må fullföljas ej mindre av förvaltaren
än av borgenär och gäldenären.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

118

Då edgångsföreläggande, som
avses i 117 §, blivit meddelat, skall
konkursdomaren ofördröjligen underrätta
rättens ombudsman oell
förvaltaren därom.

Bevis, att borgenär fullgjort honom
förelagd edgång, skall så snart
det inkommit till konkursdomaren
av honom överlämnas till ombudsmannen.
Har edgångsbevis inkommit
till konkursdomaren i fall, som
avses i 116 8 andra stycket, varde
ock det bevis överlämnat till ombudsmannen.

Föreslagen lydelse
8

Då edgångsföreläggande, som
avses i 117 §, blivit meddelat, skall
konkursdomaren ofördröjligen underrätta
förvaltaren därom.

Bevis, att borgenär fullgjort honom
förelagd edgång, skall så snart
det inkommit till konkursdomaren
av honom överlämnas till förvaltaren.
Har edgångsbevis inkommit
till konkursdomaren i fall, som avses
i 116 § andra stycket, varde ock
det bevis överlämnat till förvaltaren.

120 §

Försummar borgenär att inom föreskriven tid till konkursdomaren inkomma
med bevis, att borgenären fullgjort honom förelagd edgång, må innan
sådant bevis inkommit fordringen ej komma i betraktande såsom bevakad
i konkursen; dock varde, där anmärkning mot bevakningen är gjord,
tvistefrågan prövad i laga ordning, och gälle om utdelning för fordringen
vad därom är i 6 kap. stadgat.

A borgenörssam mantra de, som
hålles inför rättens ombudsman efter
utgången av den för ingivande
av edgångsbevis föreskrivna tid,
må fordringen icke komma i betraktande.
med mindre edgångsbeviset
genom konkursdomarens försorg
kommit ombudsmannen tillhanda
eller borgenären hos ombudsmannen
styrkt, att beviset tillställts
konkursdomaren.

123 §“

Borgenär, som till säkerhet för fordran har panträtt i fast eller lös egendom,
vare för tiligodonjutande av rätt till betalning ur den egendom, som
sålunda häftar för fordringen, icke skyldig att bevaka fordringen i konkursen.

Borgenär, varom i första stycket
förmäles. vare. där det äskas, pliktig
att fästa sin fordran med sådan
ed, som i 116 8 sägs. Å edgången
skola föreskrifterna i 116— 119 88
äga motsvarande tillämpning; dock
skall beträffande tiden för edgångs -

Borgenär, varom i första stycket
förmäles, vare, där det äskas, pliktig
att fästa sin fordran med sådan
ed, som i 116 § sägs. Å edgången
skola föreskrifterna i 116-119 §8
äga motsvarande tillämpning; dock
skall beträffande tiden för edgångs -

32 Senaste lydelse 1970:444.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

yrkandes framställande gälla, att
det må väckas intill dess borgenären
uppburit betalning för sin fordran,
och må delgivning av edgångsföreläggande
ej ske enligt 15 S delgivningslagen.
Edgångsyrkandet
vare förfallet, där ej underrättelse,
som i 11.. $ första stycket sägs, eller
annat bevis, att edgångsföreläggande
meddelats, kommit rattens
ombudsman tillhanda innan kungörelse
om framläggande av slututdelningsförslag
utfärdats.

Föreslagen lydelse

yrkandes framställande gälla, att
det må väckas intill dess borgenären
uppburit betalning för sin fordran,
och må delgivning av edgångsföreläggande
ej ske enligt 15 § delgivningslagen.
Edgångsyrkandet
vare förfallet, där ej underrättelse,
som i 118 § första stycket sägs, eller
annat bevis, att edgångsföreläggande
meddelats, kommit förvaltaren
tillhanda innan kungörelse om
framläggande av slututdelningsförslag
utfärdats.

Försummar borgenären att inom föreskriven tid till konkursdomaren inkomma
med bevis, att borgenären fullgjort honom förelagd edgång, varde
den egendom, vari panträtten äger rum, såsom annan konkursboets egendom
av förvaltaren omhändertagen; och gälle angående borgenärens rätt
till betalning vad därom är i 6 kap. stadgat.

126 §M

På förvaltaren ankomme att bestämma, när utdelning skall äga rum.

Finnes tillgång till gäldande av Finnes tillgång till gäldande av

tio för hundra av bevakade ford- tio för hundra av bevakade fordringar,
som ej utgå med förmåns- ringar, som ej utgå med förmånsrätt,
må dock förvaltaren ej låta rätt, må dock förvaltaren ej låta

med utdelning för dessa fordringar med utdelning för dessa fordringar

anstå, med mindre rattens ombads- anstå, med mindre särskilda skäl
man samtycker därtill. föreligga.

Kan utdelning till borgenärer, som hava förmånsrätt och icke jämlikt
143 § lyft betalning för sina fordringar, lämpligen äga rum, må sådan utdelning
ej uppskjutas i avbidan på utdelning till andra borgenärer.

Sedan all konkursboets tillgängliga egendom blivit förvandlad i penningar,
skall slututdelning ske; dock må ej kungörelse om sådan utdelning utfärdas
före utgången av tid, inom vilken borgenär har att ingiva bevis därom
att honom förelagd edgång, som i 116 eller 123 § sägs, blivit fullgjord. 1
fall, varom i 70 § andra stycket eller 71 § femte stycket förmäles, utgöre
den omständigheten, att där avsedd egendom icke blivit försåld, ej hinder
för slututdelning.

127 §34

Är ackordsförslag beroende på Är ackordsförslag beroende på
prövning, kan förvaltaren, i den prövning, kan förvaltaren, i den

mån det föranledes av förslaget, mån det föranledes av förslaget, lå med

samtycke av rättens ombuds- ta anstå med utdelning till dess ac man

låta anstå med utdelning till kordsfrågan blivit avgjord,

dess ackordsfrågan blivit avgjord.

33 Senaste lydelse 1955: 236.

34 Senaste lydelse 1970: 848.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

128 §

Då utdelning skall ske, åligge förvaltaren
att uppgöra utdelningsförslag.

Då utdelning skall ske, åligge förvaltaren
att i samråd med rättens
ombudsman uppgöra utdelningsförslag.
Uppstå därvid skiljaktiga
meningar emellan ombudsmannen
och förvaltaren, varde förslaget
upprättat efter ombudsmannens
mening.

Utdelningsförslag skall för varje däri upptagen borgenär angiva beloppet
av hans fordran med den ränta, varå utdelning må vara att beräkna, den
förmånsrätt, som må vara med fordringen förenad, samt den utdelning,
som belöper på fordringen. Föreligger omständighet, som jämlikt 141 §
andra stycket medför inskränkning i borgenärs rätt att lyfta på hans fordran
belöpande utdelning, eller har borgenär enligt 143 S uppburit betalning,
varde det ock anmärkt i förslaget.

Utdelningsförslag skall vara åtföljt av redogörelse för förvaltningen av
egendom, för vilken till utdelning avsedda medel influtit. Av redogörelsen
skall framgå, huru mycket genom försäljning eller annorledes influtit för
egendomen, samt, där ej hela detta belopp enligt förslaget utdelas, för vilka
andra ändamål återstoden tagits i anspråk. Hava medel, som avses i förslaget,
influtit för egendom, vari särskild förmånsrätt funnits, skola nu föreskrivna
uppgifter lämnas särskilt för den egendom.

129

Sedan utdelningsförslag upprättats,
skall förslaget med därtill hörande
förvaltningsredogörelse hållas
tillgängligt för granskning å ställe,
som bestämmes av rättens ombudsman
efter samråd med förvaltaren.
Ombudsmannen låte en gång
i Post- och Inrikes Tidningar och
den eller de ortstidningar, som bestämts
för offentliggörande av kungörelser
om konkursen, kungöra,
att utdelningsförslag upprättats, så
ock från och med vilken dag samt
var det kommer att hållas tillgängligt.
I kungörelsen skall ock nämnas.
att den, som vill klandra förslaget,
har att anmäla sitt klander
på sätt och inom tid, som stadgas i
130 §.

Det åligger ombudsmannen att
ofördröjligen efter utfärdandet av

Sedan utdelningsförslag upprättats,
skall förslaget med därtill hörande
förvaltningsredogörelse hållas
tillgängligt för granskning å tid
och ställe som. bestämmes av förvaltaren.
När fråga är om förslag
till slututdelning, skall förvaltaren
bestämma tid och ställe efter samråd
med tillsynsmyndigheten. Förvaltaren
låte en gång i Post- och Inrikes
Tidningar och den eller de
ortstidningar, som bestämts för
offentliggörande av kungörelser
om konkursen, kungöra, att utdelningsförslag
upprättats, så ock från
och med vilken dag samt var det
kommer att hållas tillgängligt. I
kungörelsen skall ock nämnas, att
den. som vill klandra förslaget, har
att anmäla sitt klander på sätt och
inom tid, som stadgas i 130 §.

Det åligger förvaltaren att ofördröjligen
efter utfärdandet av ovan -

35 Senaste lydelse 1977:675.

LU 1978/79: 19

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

ovannämnda kungörelse dels tillställa
konkursdomaren ett exemplar
av utdeiningsförslaget och förvaltningsredogörelsen,
dels ock till
gäldenären och varje i förslaget
upptagen borgenär, vars adress är
känd, med posten översända meddelande
om innehållet i kungörelsen:
och varde borgenär tillika underrättad
om den utdelning, som är
för honom beräknad i förslaget.

Ombudsmannen har därjämte att
så snart ske kan tillställa konkursdomaren
ett exemplar av de tidningar,
i vilka kungörelsen varit införd.

Då kungörelse om slututdelning
utfärdas, skall underrättelse därom
samtidigt meddelas konkursdomaren.

nämnda kungörelse dels tillställa
konkursdomaren och tillsynsmyndigheten
ett exemplar av utdelningsförslaget
och förvaltningsredogörelsen,
dels ock till gäldenären
och varje i förslaget upptagen borgenär,
vars adress är känd, med
posten översända meddelande om
innehållet i kungörelsen: och varde
borgenär tillika underrättad om den
utdelning, som är för honom beräknad
i förslaget.

Förvaltaren har därjämte att så
snart ske kan tillställa konkursdomaren
och tillsynsmyndigheten ett
exemplar av de tidningar, i vilka
kungörelsen varit införd.

Då kungörelse om slututdelning
utfärdas, skall underrättelse därom
samtidigt meddelas konkursdomaren
och tillsynsmyndigheten.

130 ä36

Klander mot utdelningsförslag skall skriftligen anmälas hos konkursdomaren
inom trettio dagar från den dag, då förslaget enligt kungörelsen därom
först varit tillgängligt för granskning. 1 klanderskriften skall angivas, i
vilket avseende ändring i förslaget yrkas; är sådant ej iakttaget, må klandret
ej upptagas.

Varder klander upptaget, utsätte
konkursdomaren dag för målets
handläggning vid rätten samt låte
den utsatta dagen minst tio dagar
förut kungöras en gång i Post- och
Inrikes Tidningar och den eller de
ortstidningar, som bestämts för offentliggörande
av kungörelser om
konkursen; underrätte ock särskilt
rättens ombudsman, förvaltaren
och den. som anmält klandret,
samt. där klandret avser utdelning
till viss borgenär, som icke anmält
klandret, denne.

Vid målets handläggning höra
ombudsmannen och förvaltaren vara
tillstädes.

De för målets prövning nödiga
handlingar skola genom ombudsmannens
försorg tillställas konkursdomaren
för att tillhandahållas
rätten.

Varder klander upptaget, utsätte
konkursdomaren dag för målets
handläggning vid rätten samt låte
den utsatta dagen minst tio dagar
förut kungöras en gång i Post- och
Inrikes Tidningar och den eller de
ortstidningar, som bestämts för offentliggörande
av kungörelser om
konkursen; underrätte ock särskilt
tillsynsmyndigheten, förvaltaren
och den, som anmält klandret,
samt, där klandret avser utdelning
till viss borgenär, som icke anmält
klandret, denne.

Vid målets handläggning bör förvaltaren
vara tillstädes.

De för målets prövning nödiga
handlingar skola genom förvaltarens
försorg tillställas konkursdomaren
för att tillhandahållas rätten.

36 Senaste lydelse 1977:675.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

132 §

Har borgenär bevakat fordran efter
utgången av den för bevakning
av fordringar utsatta tid, skall utdelning
för den fordran beräknas i
utdelningsförslag, om vars framläggande
kungörelse utfärdas sedan
bevakningsinlagan genom konkursdomarens
försorg kommit rattens
ombudsman tillhanda eller borgenären
hos ombudsmannen visat, att
bevakning skett.

Har borgenär bevakat fordran efter
utgången av den för bevakning
av fordringar utsatta tid, skall utdelning
för den fordran beräknas i
utdelningsförslag, om vars framläggande
kungörelse utfärdas sedan
bevakningsinlagan genom konkursdomarens
försorg kommit förvaltaren
tillhanda eller borgenären hos
denne visat, att bevakning skett.

Av medel, som ej äro upptagna i äldre utdelningsförslag än i första stycket
avses, varde först, såvitt de förslå, tilldelat borgenären så mycket, som
skulle hava tillagts honom, därest han bevakat sin fordran inom den utsatta
bevakningstiden; och tage han därefter med övriga borgenärer del i vad
som kan återstå.

137 8

Utdelning för fordran, i avseende
å vilken borgenären förelagts sådan
edgång, som i 116 eller 123 8 sägs,
skall, ändå att edgången ej fullgjorts,
beräknas i utdelningsförslag.
som ej avser slututdelning i
konkursen. Då slututdelning företages,
må sådan fordran ej komma i
betraktande, med mindre innan
kungörelse om framläggande av utdelningsförslaget
utfärdats bevis,
att eden avlagts, genom konkursdomarens
försorg kommit rattens ombudsman
tillhanda eller borgenären
hos ombudsmannen styrkt, att sådant
bevis tillställts konkursdomaren;
och skall, där fordringen enligt
vad nu sagts icke må komma i betraktande,
vad vid tidigare utdelning
må hava beräknats för fordringen
gå till fördelning emellan
andra borgenärer.

Utdelning för fordran, i avseende
å vilken borgenären förelagts sådan
edgång, som i 116 eller 123 8 sägs,
skall, ändå att edgången ej fullgjorts,
beräknas i utdelningsförslag,
som ej avser slututdelning i
konkursen. Då slututdelning företages,
må sådan fordran ej komma i
betraktande, med mindre innan
kungörelse om framläggande av utdelningsförslaget
utfärdats bevis,
att eden avlagts, genom konkursdomarens
försorg kommit förvaltaren
tillhanda eller borgenären hos denne
styrkt, att sådant bevis tillställts
konkursdomaren; och skall, där
fordringen enligt vad nu sagts icke
må komma i betraktande, vad vid
tidigare utdelning må hava beräknats
för fordringen gå till fördelning
emellan andra borgenärer.

Har i fall, då edgångsföreläggande meddelats borgenär, som till säkerhet
för sin fordran har panträtt i fast eller lös egendom, borgenären föranstaltat
om egendomens försäljning, äge han ej uppbära betalning ur egendomen,
innan föreläggandet fullgjorts; och skall förty vad av köpeskillingen å borgenärens
fordran belöper intill dess föreläggandet fullgjorts eller den därför
föreskrivna tid tilländagått insättas i riksbanken eller annan bank, varom
borgenären och förvaltaren enas.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

140 §

Varder gäldenär, som i konkurs erhållit ackord, ånyo försatt i konkurs
innan ackordet fullgjorts, vare borgenär, vars fordran nedsatts genom ackordet,
berättigad till utdelning för fordringens hela ursprungliga belopp
med avdrag av vad han redan må hava uppburit; dock äge han icke uppbära
mer än vad enligt ackordet tillkommer honom.

Vad sålunda stadgats skall äga
motsvarande tillämpning, där gäldenären
erhållit ackord enligt lagen
om ackordsförhandling atan konkurs.

Vad sålunda stadgats skall äga
motsvarande tillämpning, där gäldenären
erhållit ackord enligt ackordslagen
(1970:847).

144 §

Lyftning enligt 143 § må ej medgivas
borgenär, med mindre han
bevakat sin fordran i konkursen,
där det enligt denna lag åligger honom,
ävensom ställer borgen för att
medlen återbäras i händelse han
finnes ej vara berättigad att i utdelning
behålla vad han fått lyfta. Förvaltaren
må dock med samtycke av
rättens ombudsman eftergiva borgen,
om skäl därtill finnas; och vare
kronan ej skyldig att ställa borgen.

Lyftning enligt 143 8 må ej medgivas
borgenär, med mindre han
bevakat sin fordran i konkursen,
där det enligt denna lag åligger honom,
ävensom ställer borgen för att
medlen återbäras i händelse han
finnes ej vara berättigad att i utdelning
behålla vad han fått lyfta. Förvaltaren
må dock eftergiva borgen,
om skäl därtill finnas; och vare kronan
ej skyldig att ställa borgen.

Vad i 141 § tredje stycket är stadgat om skyldighet att gälda ränta å medel,
som återbäras, skall äga motsvarande tillämpning vid återbäring av
medel, som borgenär enligt 143 § fått lyfta.

145

Har betalning utfallit på kapitalbeloppet
av fordran, till säkerhet
för vilken företagsinteckning meddelats,
skall rättens ombudsman.
sedan tiden för klander mot framlagt
utdelningsförslag gått till ända
eller väckt klander avgjorts genom
beslut som vunnit laga kraft, göra
anmälan därom till inskrivningsdomaren
och därvid insända utdeiningsförslaget
eller annan handling
som visar fördelningen. Kan det
antagas att ytterligare betalning
kommer att tilläggas inteckningshavaren,
skall dock med anmälan anstå
till dess det blivit avgjort, om
sådan betalning skall utgå.

a §37

Har betalning utfallit på kapitalbeloppet
av fordran, till säkerhet
för vilken företagsinteckning meddelats,
skall förvaltaren, sedan tiden
för klander mot framlagt utdelningsförslag
gått till ända eller
väckt klander avgjorts genom beslut
som vunnit laga kraft, göra anmälan
därom till inskrivningsmyndigheten
och därvid insända utdelningsförslaget
eller annan handling
som visar fördelningen. Kan det
antagas att ytterligare betalning
kommer att tilläggas inteckningshavaren,
skall dock med anmälan anstå
till dess det blivit avgjort, om
sådan betalning skall utgå.

37 Senaste lydelse 1967:144.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

När innehavare av inteckning som avses i första stycket lyfter betalning,
skall anteckning härom göras på inteckningshandlingen.

146 §38

Då förslag till slututdelning enligt
utfärdad kungörelse först är att tillgå
för granskning, anses konkursen
avslutad, ändå att tvist om bevakad
fordran eller fråga om underhåll åt
gäldenären eller om arvode till rätlens
ombudsman eller förvaltare
ännu ej är slutligen avgjord eller någon
ytterligare tillgång, i följd av
rättegång eller annorledes, sedermera
kan uppkomma för konkursboet.

Då förslag till slututdelning enligt
utfärdad kungörelse först är att tillgå
för granskning, anses konkursen
avslutad, ändå att tvist om bevakad
fordran eller fråga om underhåll åt
gäldenären eller om arvode till förvaltare
ännu ej är slutligen avgjord
eller någon ytterligare tillgång, i
följd av rättegång eller annorledes,
sedermera kan uppkomma för konkursboet.

Utan hinder av att konkursen avslutats må ackordsförslag som ingivits
tidigare prövas enligt vad som stadgas i 7 kap.

148 t)

Varda efter konkursens avslutande
medel tillgängliga för utdelning,
åligge förvaltaren att utdela dem till
borgenärerna, så ock att avgiva redovisning
för förvaltningen av medlen;
skolande därvid de i denna lag
om utdelning ävensom om redovisning
vid slututdelning givna stadganden
lända till efterrättelse. Efter
framställning av ruttens ombudsman
och förvaltaren äge dock konkursdomaren,
om han med hänsyn
till de med en utdelning förenade
kostnaderna finner sådan icke
lämpligen böra äga rum, förordna,
att medlen i stället för att utdelas
skola överlämnas till gäldenären.

149

Har gäldenären om betalningen
av sin gäld träffat skriftlig överenskommelse
med alla borgenärer,
som bevakat fordran i konkursen,
eller har han andra bevis, att nämnda
borgenärer blivit förnöjda, varde,
sedan den för bevakning av
fordringar utsatta tid gått till ända.

Varda efter konkursens avslutande
medel tillgängliga för utdelning,
åligge förvaltaren att utdela dem till
borgenärerna, så ock att avgiva redovisning
för förvaltningen av medlen;
skolande därvid de i denna lag
om utdelning ävensom om redovisning
vid slututdelning givna stadganden
lända till efterrättelse. Efter
framställning av förvaltaren äge
dock konkursdomaren, om han
med hänsyn till de med en utdelning
förenade kostnaderna finner
sådan icke lämpligen böra äga rum,
förordna, att medlen i stället för att
utdelas skola överlämnas till gäldenären.

38 Senaste lydelse 1970:848.

39 Senaste lydelse 1977:675.

LU 1978/79: 19

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

konkursen nedlagd, om gäldenären
gör ansökning därom hos konkursdomaren.
Innan konkursdomaren
meddelar beslut i anledning av ansökningen,
skall han höra rättens
ombudsman och förvaltaren.

Är sådan ansökning gjord, åge
konkursdomaren, om han finner
skäl därtill, förordna, att medan ansökningen
är beroende på prövning
boets egendom ej må säljas, så vitt
det ej påkallas av anledning, som
avses i 61 § andra stycket.

konkursen nedlagd, om gäldenären
gör ansökning därom hos konkursdomaren.
Innan konkursdomaren
meddelar beslut i anledning av ansökningen,
skall han höra förvaltaren.

Är sådan ansökning gjord, äge
konkursdomaren, om han finner
skäl därtill, förordna, att medan ansökningen
är beroende på prövning
boets egendom ej må säljas, så vitt
det ej påkallas av anledning, som
avses i 63 § andra stycket andra
oell tredje meningarna.

Varder konkursen nedlagd, läte konkursdomaren införa tillkännagivande
därom en gång i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar,
som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen.

152 §4

lngives ackordsförslag i rätt tid,
skall konkursdomaren inhämta yttrande
av rättens ombudsman och
förvaltaren huruvida förslaget bör
föreläggas borgenärerna. Avstyrka
de att så sker, må förslaget upptagas
endast om konkursdomaren finner
synnerliga skäl därtill.

lngives ackordsförslag i rätt tid.
skall konkursdomaren inhämta yttrande
av förvaltaren huruvida förslaget
bör föreläggas borgenärerna.
Avstyrker denne att så sker, må förslaget
upptagas endast om konkursdomaren
finner synnerliga skäl därtill.

159 §*1

Om både borgenär och borgensman
eller annan som förutom gäldenären
ansvarar för borgenärens
fordran vilja rösta för denna i ackordsfrågan,
ha de tillsammans en
röst, vilken beräknas efter borgenärens
fordran. Kunna de icke
enas, gäller borgenärens mening,
om ej de andra lösa ut honom eller
ställa betryggande säkerhet för
fordringen.

9 kap.

Huru förfaras skall, då konkurs- Handläggning av mindre kottbo
ej förslår till bestridande av kon- kurs. m. m.
kurskostnaderna.

40 Senaste lydelse 1970: 848.

41 Förutvarande 159 § upphävd genom 1970: 848.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

185

Finner konkursdomaren, då beslut
om konkurs meddelas, anledning
till antagande, att giildenärens
bo icke förslår till bestridande
av konkurskostnaderna, och ställes
ej genast säkerhet för sagda kostnader,
skall vad förut i denna lag är
stadgat om vidtagande av åtgärder
då konkurs uppstått icke äga tilllämpning,
utan galle vad här nedan
föreskrives:

I) Konkursbeslutet kungöres
Post- och Inrikes Tidningar och
ortstidning. / kungörelsen skall anmärkas
att anledning finnes till sådant
antagande, som ovan sagts.

2) Konkursdomaren skall, där
det prövas erforderligt, förordna en
god man att taga vård om gäldenärens
bo. Har icke till konkursdomaren
ingivits av gäldenären under
edsförpliktelse underskriven förteckning
över hans tillgångar och
skulder med uppgift om dels varje
borgenärs namn och postadress,
dels i vad mån skuld avser lön eller
pension och dels de böcker och
andra handlingar, som röra boet,
skall god man alltid förordnas. Det
åligger i sådant Jäll gode mannen
att ofördröjligen upprätta och till
konkursdomaren inkomma med
förteckning, som nyss sagts, samt
att så snart kunskap vunnits om löne-
eller pensionsskuld genast anmäla
detta till kronofogdemyndigheten
i gäldenärens hemortskommun.
Finnes ej löne- eller pensionsskuld
skall delta anmärkas i förteckningen.
Vid bouppteckningsförrättningen
skall gäldenären vara
tillstädes och under edsförpliktelse
redligen uppgiva boet.

Föreslagen lydelse

§42

Konkurs skall handläggas som
mindre konkurs, om det Jinns anledning
antaga

1. att gäldenärens bo ej räcker
till betalning av de konkurskostnader
som annars skulle följa, eller

2. att boet med hänsyn till dess
omfattning och övriga förhållanden
är av enkel beskaffenhet och
att konkursen med förde! kan genomföras
utan att bevakningsförfarande
enligt 5 kap. anordnas.

När konkurs handlägges sorn
mindre konkurs, tillämpas föreskrifterna
i 3 och 5-7 kap. om
handläggning av konkurs endast
om del särskilt angives i detta kapitel.

185 a §

Beslutas att konkursen skall
handläggas som mindre konkurs,
skall konkursdomaren efter hörande
av tillsynsmyndigheten genast
utse en förvaltare att handha förvaltningen
av boet. I fråga om förvaltare
gäller 44 §.

Är gäldenären dödsbo, behöver
förvaltare utses endast om bouppteckning
enligt 20 kap. ärvdabalken
ej har upprättats eller annars särsk
ilda skäI föreligga.

Beträffande tillsyn över förvaltningen
äga 42, 59 och 60 f)f) motsvarande
tillämpning.

/ fråga om entledigande av förvaltare
gäller 80 § i tillämpliga delar.
Avgår förvaltaren innan konkursen
avskrives, skall redovisning
för förvaltningen snarast avges till
tillsynsmyndigheten. Avskrift av redovisningen
skall lämnas till konkursdomaren
.

42 Senaste lydelse 1977: 675.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

185 b #

Ifråga om förvaltarens allmänna
åligganden äga 51,51 a och 52 §§,
53 § första stycket, 57 §, 58 § första
och andra styckena samt 60 § andra
stycket motsvarande tillämpning.
Vidare äger 54 § motsvarande
tillämpning.

Förvaltaren skall lämna konkursdomaren
och tillsynsmyndigheten
skriftlig uppgift om orsakerna till
gäldenärens obestånd, såvitt de
kunnat utrönas. Samtidigt skall anmärkas,
om det har förekommit
förhållande som kan föranleda
återvinning till konkursboet och om
det finns skälig anledning antaga
att gäldenären gjort sig skyldig
till gäldenärsbrott. Finns anledning
till sådant antagande, skall grunden
därför angivas. Om gäldenären
är eller under det senaste året
före konkursansökningen varit bokföringsskyldig,
skall vidare anmärkas,
vilket bokföringssystem han
har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten
har fullgjorts. I sådant
fall skall samtidigt den av gäldenären
senast uppgjorda balansräkningen
ingivas.

Sä snart kunskap har vunnits om
löne- eller pensionsskuld skall förvaltaren
anmäla sådan skuld till
kronojögdemyndigheten i den ort
där gäldenären bör svara i tvistemål
som angå gäld i allmänhet.
Finns ej löne- eller pensionsskuld,
skall Jörvaltaren anmärka detta i
bouppteckningen.

Bouppteckningen skall jämte
"PPgifler enligt andra stycket tillställas
konkursdomaren och tillsynsmyndigheten
snarast och senast
en månad frän konkursbeslutet.
När särskilda omständigheter
föreligga, får konkursdomaren bevilja
uppskov.

Om förvaltaren finnér att gäldenären
kan misstänkas för att lia
gjort sig skyldig till gäldenärsbrott,
skall han omedelbart underrätta

4 Riksdagen 1978179. 8 sami. Nr 19

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3) Framgår ej av bouppteckningen,
att tillgång finnes till bestridande
av konkurskostnaderna,
kalle konkursdomaren genast gäldenären
att inställa sig för att fästa
bouppteckningens riktighet med
sådan ed, som i 91 $ sägs. Edgången
må ej utsättas att äga ram tidigare
än en vecka efter det beslutet
om konkurs meddelades. Har konkursansökningen
gjorts av borgenär,
varde underrättelse om tiden
för edgången med posten översänd
till honom.

Edgångsyrkande, varom stadgas
i 93 §, må jämväl i fall, varom nu är
fråga, av borgenär framställas.

Vad 4 kap. i övrigt föreskriver i
avseende å edgång likasom ock
vad i samma kapitel stadgas om
påföljd för gäldenär av tredska att
vid bouppteckningsförrättning vara
tillstädes och uppgiva boet skall i
fall, som här avses, äga motsvarande
tillämpning.

4) Varder ej genom tillägg vid
bouppteckningens beedigande eller
eljest ådagalagt, att tillgång finnes

allmän åklagare därom och därvid
angiva grunden för misstanken.

185 c §

Om ej annat är föreskrivet, skall
egendom som finns i boet säljas
så snart det lämpligen kan ske.

Beträffande försäljning av egendom,
fortsättande eller återupptagande
av rörelse, indrivning av
fordringar och förlikning angående
osäker eller tvistig tillgång under
konkursen gälla 61, 63, 67, 70, 71
och 73 —78 §§ i tillämpliga delar.
Fordran som kan göras gällande i
konkursen skall anses som bevakad
fordran. Den tid avfyra veckor som
enligt 73 § första stycket skall räknas
från första borgenärssammanträdet
skall i stället räknas från
konkursbeslutet.

185 d S

Så snart bouppteckning har tillställts
konkursdomaren skall denne
kalla gäldenären att inställa sig för
att avlägga sådan ed som avses i
91 §. Är gäldenären dödsbo och
har förvaltare ej utsetts, skall vad
som i 91 § andra stycket sägs om
förvaltaren i stället gälla konkursdomaren.
Edgången får ej äga rum
tidigare än en vecka från konkursbeslutet.

Finner konkursdomaren, sedan
bouppteckningen har beedigats, efter
förvaltarens hörande att till -

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

till bestridande av konkurskostnaderna,
och ställes ej heller säkerhet
för sai>da kostnader, meddele konkursdomaren
beslut om avskrivning
av konkursen. Innan gäldenären
beedigat bouppteckningen eller
annan fullgjort edgång, som må
hava förelagts honom, må konkursen
ej avskrivas, där ej hinder föreligger
för edgångs fullgörande
inom skälig tid och konkursdomaren
finnér anledning saknas till antagande,
att genom edgången tillgång
till kostnadernas bestridande
skulle yppas.

Föreslagen lydelse

gångarna ej räcka till betalning av
konkurskostnaderna och annan
skuld som boet har ådragit sig,
skall han besluta om avskrivning av
konkursen. Sådant beslut får dock
ej meddelas förrän förvaltaren har
fullgjort vad som åligger honom
enligt 185 b § andra stycket. Avskrives
konkursen, skall förvaltaren
snarast avge redovisning för förvaltningen
till tillsynsmyndigheten.
Avskrift av redovisningen skall
lämnas till konkursdomaren.

Föreligger hinder mot att bouppteckningsed
avlägges av gäldenären
eller annan inom skälig tid och
saknas anledning antaga att genom
sådan edgång skulle yppas
tillgång till betalning av konkurskostnaderna
och annan skuld som
boet har ådragit sig, äger första
stycket motsvarande tillämpning
trots att edgång icke har fullgjorts.

Innan egendomen i boet återställes
till gäldenären, skall förvaltaren
av egendomen, såvitt den förslår,
betala konkurskostnaderna och annan
skuld som boet har ådragit
sig.

185 e §

Avskrives ej konkursen enligt
185 d § skall boets medel, sedan all
tillgänglig egendom har förvandlats
till pengar, delas ut till borgenärerna
i den mån medlen ej behövas
för betalning av konkurskostnaderna
och annan skuld som boet
har ådragit sig. Utdelningen skall
äga rum i enlighet med den rätt till
betalning som tillkommer borgenärerna.
I fall som avses i 70 § andra
stycket eller 71 § femte stycket utgör
den omständigheten att där avsedd
egendom icke har blivit såld ej
hinder för utdelning.

Förslag till utdelning upprättas
av förvaltaren. Förslaget skall för
varje däri upptagen borgenär ange

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

beloppet av hans fordran med den
ränta varpå utdelning skall beräknas,
den förmånsrätt som följer
med fordringen och den utdelning
som belöper på denna. Vid förslaget
skall fogas sådan förvaltningsredogörelse
som angives i 128 §
tredje stycket.

Vid tillämpning av 138 eller 139 $
skall vad som sägs där om den dag,
från vilken tiden för klander mot utdelningsförslag
är att räkna, i stället
avse dagen för ntdelningsförslagets
upprättande.

185 f§

Förvaltaren skall genast tillställa
konkursdomaren och tillsynsmyndigheten
ntdelningsförslaget och
förvaltningsredogörelsen. Han
skall samtidigt avge redovisning
för förvaltningen till tillsynsmyndigheten
och därvid bifoga de
handlingar som kunna vara av betydelse
för kontroll av redovisningen.
Avskrifter av redovisningen
jämte bifogade handlingar skola
lämnas till konkursdomaren.

Konkursdomaren skall genast i
Post- och Inrikes Tidningar och
den eller de ortstidningar, som bestämts
för offentliggörande av kungörelser
om konkursen, kungöra
att utdelningsförslag har upprättats.
Den som vill framställa invändning
mot utdelningsförslaget
skall göra detta hos konkursdomaren
senast två veckor efter det att
kungörelsen var införd i Post- och
Inrikes Tidningar. Erinran härom
skall intagas i kungörelsen.

Sedan tiden för invändning mot
utdelningsförslaget har gått ut,
skall konkursdomaren fastställa
utdelning i konkursen enligt förslaget,
om det ej genom invändning
eller på annat sätt framgår att fel
eller brist som inverkat på någons
rätt föreligger. Finner konkursdomaren
sig icke böra fastställa utdelning
enligt förslaget, skall han

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

antingen göra behövliga ändringar
i det och fastställa utdelning enligt
det sålunda ändrade förslaget eller
återförvisa ärendet till förvaltaren.
Mot beslut om återförvisning får
talan ej föras. Att nytt utdelningsJörslag
har upprättats skall kungöras
endast om det finns skäl till det.

När beslut om fastställelse av utdelning
meddelas, anses konkursen
avslutad.

185 g §

Sedan beslut om fastställelse av
utdelning i konkursen har vunnit laga
kraft, skall förvaltaren snarast
tillställa borgenär de medel som
tillkomma denne. Detta gäller dock
ej beträffande fordran som är beroende
av villkor, som avses i 136 §,
eller som är föremål för rättegång.
Borgenär är berättigad till
den ränta som har upplupit på
medlen från dagen för utdelningsförslagets
upprättande. När medlen
ha tillställts borgenärerna, skall
förvaltaren anmäla det hos konkursdomaren
och tillsynsmyndigheten.
Har betalning utfallit på kapitalbeloppet
av fordran, till säkerhet
för vilken företagsinteckning
meddelats, gäller 145 a §.

Bli medel tillgängliga för utdelning
sedan konkursen avslutats,
skall förvaltaren utdela dem till
borgenärerna och avge redovisning
för förvaltningen av medlen. Bestämmelserna
i 185 e och 185 f §$
om utdelning och redovisning skola
därvid tillämpas. Att nytt utdelningsförslag
har upprättats skall
kungöras endast om det finns skäl
till det. Om konkursdomaren med
hänsyn till de med en utdelning förenade
kostnaderna finnér att sådan
icke lämpligen hör ske, äger han efter
framställning av förvaltaren
förordna att medlen i stället för att
utdelas skola överlämnas till gälde -

nären.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

5) Finnes boet förslå till kontorskostnadernas
bestridande eller
ställes säkerhet för desamma, skall
konkursdomaren iakttaga vad som
omförmäles i 19 §, därvid likväl de
tider, som enligt sagda paragraf
skola räknas från det beslutet om
konkurs meddelades, i stället skola
räknas från dagen för utfärdandet
av kungörelse enligt paragrafen.
Med konkursen skall jämväl i övrigt
så förhållas som i allmänhet är
beträffande konkurser föreskrivet;
dock att, där bouppteckningsed redan
avlagts, det ej åligger gäldenären
eller annan, som gått eden, att
ånyo fullgöra sådan edgång.

Föreslagen lydelse
185 h §

Om förvaltaren i konkurs som
lumdlägges som mindre konkurs
finner att i 185 § första stycket 2.
angivna förutsättningar för sådan
handläggning icke föreligga samt
att boet räcker till betalning av dels
de konkurskostnader som följa med
att konkursen handliigges i enlighet
med vad som i allmänhet är föreskrivet
i fråga om konkurs, dels annan
boets skuld, skall han genast
anmäla detta till konkursdomaren.

Om konkursdomaren, efter tillsynsmyndighetens
hörande, i anledning
av anmälningen eller eljest
finner att konkursen bör handläggas
i enlighet med vad som i allmänhet
är föreskrivet i fråga om
konkurs, skall konkursdomaren
besluta att konkursen skall handläggas
i denna ordning. Meddelas
sådant beslut, äga 19 § första och
tredje styckena motsvarande tilllämpning.

Beslutet jämte vad konkursdomaren
har bestämt enligt 19 §
Järsta stycket skall kungöras i Postoch
Inrikes Tidningar och den eller
de ortstidningar som bestämts för
offentliggörande av kungörelser
om konkursen. De tider som enligt
19 S första stycket skola räknas
från det beslutet om konkurs meddelades
skola i stället räknas från
dagen för utfärdandet av kungörelsen.

Meddelas beslut enligt andra
stycket, skall förvaltaren anses
vara utsedd enligt 45 §. Bouppteckning
som angives i 53 § behöver
icke upprättas på nytt. Ej heller
behöver gäldenären eller annan
som avlagt bouppteckningsed eller
beedigat viss uppgift i bouppteckningen
åter fullgöra sådan edgång.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

186

Varder efter utfärdandet av den i
19 § omförmälda kungörelsen uppenbart,
att tillgäng ej finnes till
bestridande av konkurskostnaderna,
åligge förvaltaren att utan
dröjsmål göra anmälan därom hos
konkursdomaren. Vid sådan anmälan
skall fogas redovisning för förvaltningen.

Finner konkursdomaren efter
rättens ombudsmans hörande anmälningen
vara befogad, läte han
kungöra densamma en gång i Postoch
Inrikes Tidningar och den eller
de ortstidningar, som bestämts för
offentliggörande av kungörelser om
konkursen. Ställes inom trettio
dagar från det kungörelsen injördes
i Post- och Inrikes Tidningar
säkerhet för konkurskostnaderna,
vare anmälningen förfallen. Vill
borgenär eller gäldenären annorledes
visa, att tillgång jinnes till bestridande
av sagda kostnader, gore
anmälan därom hos konkursdomaren
inom tid, som nyss nämnts, och
åge konkursdomaren giva honom
det rådrum, som prövas nödigt. Där
säkerhet ej ställes eller anmälan,
som sist sagts, ej föranleder till antagande,
att medel till gäldande av
nämnda kostnader finnas, meddele
konkursdomaren beslut om avskrivning
av konkursen.

187

Avgår förvaltare eller granskningsman
sedan jämlikt 186 § anmälan
skett därom att tillgång ej
Jinnes till bestridande av konkurs -

Föreslagen lydelse

§43

Om förvaltare som har utsetts
enligt 46 § finner anledning antaga
att tillgångarna i boet ej räcka till
betalning av konkurskostnaderna
och annan skuld som boet har
ådragit sig, skall han genast anmäla
detta till konkursdomaren. Han
skall samtidigt avge redovisning
för förvaltningen till tillsynsmyndigheten.
Vid anmälan som här avses
skall fogas avskrift av redovisningen.

Om konkursdomaren, efter tillsynsmyndighetens
hörande, i anledning
av anmälningen eller eljest
finner grund för antagande att tillgångarna
äro så otillräckliga som
sägs i Järsta stycket, skall han
kungöra detta i Post- och Inrikes
Tidningar och den eller de ortstidningar,
som bestämts för offentliggörande
av kungörelser om konkursen.
Vill borgenär eller gäldenären
visa att tillgång Jinns till betalning
av nämnda kostnader och skuld,
skall han anmäla detta hos konkursdomaren
inom en månad från
den dag då kungörelsen var injörd i
Post- och Inrikes Tidningar. Konkursdomaren
äger ge borgenären
eller gäldenären behövligt rådrum.
Föranleder anmälan som nu har
angivits eller annan inträffad omständighet
ej antagande att tillgång
Jinns till betalning av konkurskostnaderna
och annan skuld
sorn boet har ådragit sig, skall konkursdomaren
besluta om avskrivning
av konkursen. Har förvaltaren
icke avgivit redovisning för förvaltningen,
skall han göra detta innan
beslut om avskrivning meddelas.

Avskrives konkursen enligt 185 d
eller 186 § eller avslutas konkursen
enligt 185 J f, skall konkursdomaren
efter hörande av tillsynsmyn -

43 Senaste lydelse 1977:675.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

kostnaderna, skall borgenärssammanträde,
som omförmäles i 49 §,
ej utsättas, så länge anmälningen
är beroende på prövning.

188

Varder konkurs, som uppstått efter
ansökning av borgenär, avskriven
jämlikt 185 §, vare borgenären
pliktig att vidkännas de av förfarandet
föranledda kostnaderna,
däri inbegripen gottgörelse, ejler
konkursdomarens beprövande, till
god man, som omförmäles i nämnda
paragraf under 2). Beslutet om
konkursens avskrivande skall innehålla
åläggande för borgenären att
gälda nämnda kostnader, därvid
varje kostnadsbelopp skall särskilt
angivas.

Har konkurs upphört annorledes
än genom slututdelning, äge konkursdomaren,
i den mån konkursboet
ej lämnar tillgång till gäldande
av vad konkursdomaren förskjutit
för kungörelser, kallelser och
underrättelser, som bort gäldas av
boet, och kostnaderna ej heller
kunnat uttagas av borgenär, vilken
jämlikt första stycket är ansvarig
för desamma, att av allmänna medel
undfå ersättning för vad sålunda
förskjutits.

Föreslagen lydelse

digheten bestämma arvode till förvaltaren
och ersättning för kostnad
som uppdraget har medfört. I fråga
om arvode äga 82 och 83 §§, 84 §
första stycket samt 86 § motsvarande
tillämpning.

Finns i boet egendom, vari särskild
förmånsrätt äger rum, gäller
81 §.

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer fastställer
taxa som skall tillämpas vid bestämmande
av arvode till förvaltaren,
när konkurs avskrives enligt
185 d §.

Kostnaderna för konkurs som
har avskrivits enligt 185 d § skola
utgå ur konkursboet framför annan
skuld som boet har ådragit sig. Har
konkursen uppstått på ansökan av
annan borgenär än staten och kunna
konkurskostnaderna ej uttagas
ur boet, skall borgenären betala
dessa, dock högst ett belopp som
motsvarar en tiondel av det vid tiden
för konkursbeslutet gällande
basbeloppet enligt lagen (1962:
381) om allmän försäkring. Åro flera
borgenärer betalningsskyldiga,
svara de solidariskt. Beslutet om
avskrivning skall, i den mån boet
befinnes otillräckligt, innehålla
åläggande för ansvarig borgenär
att betala kostnaderna med angivna
begränsning. Kunna konkurskostnaderna
ej uttagas ur boet eller
av borgenären, skola de utgå av
allmänna medel.

Kostnaderna för konkurs som
har avskrivits enligt 186 § skola utgå
ur konkursboet framför annan
skuld som boet har ådragit sig.
Kunna konkurskostnaderna ej uttagas
ur boet, skola de utgå av allmänna
medel.

Har konkurs upphört på annat
sätt än som har angivits i första eller
andra stycket, äger andra stycket
motsvarande tillämpning.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

189

Avgår förvaltare före konkursens
avslutande, skall redovisning för
förvaltningen, evad denna handhafts
av den avgående ensam eller
av honom jämte annan, ofördröjligen
avgivas. Har förvaltningen varit
delad, såsom i 52 § första stycket
är stadgat, skall redovisningen
avse allenast den del av förvaltningen,
som varit åt den avgående
förvaltaren uppdragen.

Då förslag till slututdelning framlägges
eller, där ackord kommit till
ständ, egendomen i boet återställes
till gäldenären, skall ock redovisning
för förvaltningen av boet avgivas.

Rollens ombudsman har att
granska redovisning, varom ovan
förmäles, och däröver avgiva utlåtande.
Redovisningen och nämnda
utlåtande skola därefter hållas tillgängliga
för dem, som önska taga
del av handlingarna. Avgives redovisning
i sammanhang med framläggande
av förslag till slututdelning,
skola redovisningshandlingarna
vara att tillgå för granskning från
och med samma dag och å samma
ställe som utdelningsförslaget; och
varde underrättelse därom intagen i
den kungörelse, som omförmäles i
129 §. Då redovisning eljest avgives,
äge ombudsmannen efter samråd
med förvaltaren bestämma ställe,
där redovisningshandlingarna
skola hållas tillgängliga; läte ock en
gäng i Post- och Inrikes Tidningar
och den eller de ortstidningar, som
bestämts för offentliggörande av
kungörelser om konkursen, kungöra,
från och med vilken dag samt
var handlingarna komma att hållas
tillgängliga.

Föreslagen lydelse

§44

Avgår förvaltare som har utsetts
enligt 45 eller 46 § före konkursens
avslutande, skall redovisning för
förvaltningen, evad denna handhafts
av den avgående ensam eller
av honom jämte annan, ofördröjligen
avgivas till tillsynsmyndigheten.
Har förvaltningen varit delad,
såsom i 50 § första stycket är stadgat,
skall redovisningen avse allenast
den del av förvaltningen, som
varit ät den avgående förvaltaren
uppdragen.

Då förslag till slututdelning framlägges
enligt 129 $ eller, där ackord
kommit till stånd, egendomen i
boet återställes till gäldenären,
skall ock redovisning för förvaltningen
av boet avgivas till tillsynsmyndigheten.

Tillsynsmyndigheten har att
granska redovisning, varom ovan
förmäles, och däröver avgiva utlåtande.
Redovisningen och nämnda
utlåtande skola därefter hållas tillgängliga
för dem, som önska taga
del av handlingarna. Avgives redovisning
i sammanhang med framläggande
av förslag till slututdelning,
skola redovisningshandlingarna
vara att tillgå för granskning från
och med samma dag och å samma
ställe som utdelningsförslaget; och
varde underrättelse därom intagen i
den kungörelse, som omförmäles i
129 §. Då redovisning eljest avgives,
äge tillsynsmyndigheten efter
samråd med förvaltaren bestämma
ställe, där redovisningshandlingarna
skola hållas tillgängliga; läte ock
en gång i Post- och Inrikes Tidningar
och den eller de ortstidningar,
som bestämts för offentliggörande
av kungörelser om konkursen,
kungöra, från och med vilken dag
samt var handlingarna komma att
hållas tillgängliga.

44 Senaste lydelse 1977:675.

LU 1978/79:19

Nina ra n de lydelse

Föreslagen lydelse

! kungörelse angående redovisnings framläggande skall ock nämnas, att

den. som vill klandra redovisningen
och inom tid, som stadgas i 191 8.

Då kungörelse, som ovan sägs,
utfärdas, skola redovisningshandlingarna
i styrkt avskrift genom ombudsmannens
försorg tillställas
konkursdomaren för att hos honom
vara att tillgå; äro räkenskaper eller
andra handlingar, som bifogats redovisningen,
av vidlyftigare beskaffenhet,
vare dock ej nödigt, att
avskrifter därav överlämnas. Det
åligger därjämte ombudsmannen
att ofördröjligen efter kungörelsens
utfärdande till gäldenären och varje
borgenär, som i konkursen bevakat
fordran men icke erhållit full betalning
och vars adress är känd, med
posten översända meddelande om
innehållet i kungörelsen angående
redovisningen; dock att, där ackord
kommit till stånd, dylikt meddelande
ej skall avsändas till borgenär,
som för sin bevakade fordran icke
äger förmånsrätt.

190

Varder beslut om konkurs upphävt
av högre rätt eller varder konkurs
avskriven jämlikt 124 § eller
nedlagd jämlikt 149 §, skall förvaltaren
ofördröjligen till gäldenären
avgiva redovisning för förvaltningen
av boet. Har konkursdomaren
jämlikt 148 8 förordnat, att konkursboet
tillhöriga medel skola
överlämnas till gäldenären, skall
ock redovisning ofördröjligen avgivas
till honom.

har att anhängiggöra sin talan pä sätt

Då kungörelse, som ovan sägs,
utfärdas, skola redovisningshandlingarna
i styrkt avskrift genom tillsynsmyndighetens
försorg tillställas
konkursdomaren för att hos honom
vara att tillgå; äro räkenskaper
eller andra handlingar, som bifogats
redovisningen, av vidlyftigare
beskaffenhet, vare dock ej nödigt,
att avskrifter därav överlämnas.
Det åligger därjämte tillsynsmyndigheten
att ofördröjligen efter
kungörelsens utfärdande till gäldenären
och varje borgenär, som i
konkursen bevakat fordran men
icke erhållit full betalning och vars
adress är känd, med posten översända
meddelande om innehållet i
kungörelsen angående redovisningen;
dock att, där ackord kommit till
stånd, dylikt meddelande ej skall
avsändas till borgenär, som för sin
bevakade fordran icke äger förmånsrätt.

§45

Varder beslut om konkurs upphävt
av högre rätt eller varder konkurs
avskriven jämlikt 124 § eller
nedlagd jämlikt 149 §, skall förvaltaren
ofördröjligen till gäldenären
och tillsynsmyndigheten avgiva redovisning
för förvaltningen av
boet. Har konkursdomaren jämlikt
148 8 eller 185 g § andra stycket
förordnat, att konkursboet tillhöriga
medel skola överlämnas till gäldenären.
skall ock redovisning
ofördröjligen avgivas till honom
och tillsynsmyndigheten.

Redovisning som skall avgivas
av förvaltaren enligt 185 a, 185 d,
185 feder 185 g § gäller som slutredovisning.

45 Senaste lydelse 1975:244.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Avskrives konkurs enligt 186 8, galle den redovisning, som enligt samma
paragraf skall avgivas av förvaltaren, såsom slutredovisning.

191

Vill gäldenären klandra redovisning.
varom stadgas i 189 eller
190 8. eller vill i fall, som avses i
189 §, borgenär, vars rätt kan vara
beroende av redovisningen, klandra
densamma, skall talan instämmas
till den rätt, där konkursen är
eller varit anhängig, inom tre månader,
räknat i fall, som avses i 189 8,
från den dag, då redovisningen enligt
vad kungjort blivit först varit
för granskning tillgänglig, ifall, som
avses i 190 8 första stycket, från
det redovisningen tillställdes gäldenären
och i fall, som i 190 § andra
stycket sägs, från det beslutet om
avskrivning av konkursen vann laga
kraft.

193

Vill gäldenären klandra redovisning,
varom stadgas i 189 eller
190 8, eller vill i fall, som avses i
189 8 eller 190 § andra eller tredje
stycket, borgenär, vars rätt kan vara
beroende av redovisningen,
klandra densamma, skall talan instämmas
till den rätt, där konkursen
är eller varit anhängig, inom tre
månader, räknat i fall, som avses i

189 8, från den dag, då redovisningen
enligt vad kungjort blivit först varit
för granskning tillgänglig, i fall,
som avses i 190 8 första stycket,
från det redovisningen tillställdes
gäldenären, i fall, som avses i 190 §
andra stycket, från det redovisningen
inkom till konkursdomaren
och ifall, som avses i 190 § tredje
stycket, från det beslutet om avskrivning
av konkursen vann laga
kraft.

Tillsynsmyndigheten får klandra
redovisning som avses i 189 eller

190 §. Härvid äga bestämmelserna
i första stycket om gäldenärens
klandertalan motsvarande tillämpning.
I jäll som avses i 190 § Järsta
stycket skall dock klandertiden räknas
från det redovisningen tillställdes
tillsynsmyndigheten.

§46

Konkursbo, som är på obestånd,
kan försättas i konkurs. Vad som är
föreskrivet i denna lag om gäldenär
skall i sådant Jall gälla konkursboet.

200 8

Vad i denna lag stadgas därom
att förvaltningsåtgärd ej må vidtagas,
med mindre gäldenären lämnat
sitt samtycke eller fått tillfälle alt
yttra sig, skall icke äga tillämpning,
då gäldenären rymt eller eljest ej
kan anträffas med kallelse.

Vad i denna lag stadgas därom
att förvaltningsåtgärd ej må vidtagas,
med mindre gäldenären lämnat
sitt samtycke, skall icke äga tilllämpning,
då gäldenären rymt eller
eljest ej kan anträffas med kallelse.

46 Förutvarande 193 § upphävd genom 1975:244.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

202 §47

Erfordras under konkursen änd- Erfordras under konkursen ändrad
föreskrift, i vilken elier vilka rad föreskrift, i vilken eller vilka

ortstidningar kungörelser angående ortstidningar kungörelser angående

konkursen skola införas, ankomme konkursen skola införas, ankomme

på konkursdomaren att meddela på konkursdomaren att meddela

och låta kungöra sådan föreskrift; och låta kungöra sådan föreskrift;

underrätte ock ofördröjligen rät- underrätte ock ofördröjligen tilliens
ombudsman därom. synsmyndigheten och förvaltaren

därom.

Möter hinder för införande av kungörelse om konkursen i viss ortstidning,
skall kungörelsen anses behörigen offentliggjord, ändå att den ej intagits
i den tidning.

Kungörelse om konkursmåls handläggning vid rätten må utan hinder av
föreskrift, att densamma skall införas i ortstidning minst tio dagar före den,
som utsatts för handläggningen, i sådan tidning införas senare, om konkursdomaren
finnér särskilda omständigheter därtill föranleda.

203 §

I stället för att i enlighet med vad förut i denna lag finnes stadgat genom
kungörelse kalla borgenärer till rätten, då konkursmål skall där handläggas,
bör konkursdomaren tillämpa annat kallelsesätt, om det kan ske utan
ökning av kallelsekostnaden. Kungörelse må dock ej utbytas mot särskilda
kallelser, så framt ej alla borgenärer, som i målet äga talan, underrättas så
tidigt, att de kunna själva eller genom ombud infinna sig. Där kallelse sist
tio dagar före den för handläggningen utsatta dagen med posten avsänts till
borgenär, vars adress är känd, skall den borgenär anses behörigen underrättad.

Å kallelse till borgenärssammantriide,
som hålles efter bevakningstidens
utgång och icke avser prövning
av ackordsförslag, skall vad i
första stycket stadgas äga motsvarande
tillämpning.

206 §

Där ej av bestämmelserna i denna
lag annat föranledes, skola till
rättens ombudsman överlämnade
handlingar rörande konkursen så
snart lämpligen kan ske tillställas
förvaltaren för att av honom förvaras.
Behöver förvaltaren tillgäng
till handling, som av ombudsmannen
innehaves, ombesörje ombudsmannen
avskrift därav för förvaltarens
räkning.

Föreligger vid konkursens avslutande
hinder mot att de böcker och
andra handlingar rörande boet, vilka
förvaltaren tagit hand om, återställas
till gäldenären, skola de
överlämnas till tillsynsmyndigheten,
om ej förvaltaren anser att han
bör bevara dem. Handlingarna
skola bevaras i enlighet med vad
som i varje särskilt fall gäller om
arkivering.

47 Senaste lydelse 1977: 675.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

208 §iS

I fråga om jäv mot tjänsteman
vid tillsynsmyndigheten gäller utöver
vad som föijer av 4 § förvaltningslagen
11971:290) att den som i
mål om uttagande av skatter, böter
eller andra på indrivning beroende
medel har tagit befattning med indrivning
av fordran som göres gällande
i konkursen eller vidtagit exekutiv
åtgärd för uttagande av sådan
fordran ej får fullgöra tillsynsuppgift
i konkursen.

209 §49

Konkursdomaren åge, ändå att
han är jävig, meddela de beslut eller
vidtaga de åtgärder, som omförmälas
i 6 § tredje stycket, 7 och
10 SS, 12 S andra stycket samt 13,
15, 19 och 201 SS; finnér konkursdomaren,
dä konkurs uppstått, anledning
till antagande, att gäldenärens
bo icke förslår till bestridande
av konkurskostnaderna, åge han
ock, utan hinder av jäv, vidtaga de
åtgärder, som för sådant fall föreskrivas
i 185 S under I) och 2). Är
konkursdomaren av jäv hindrad att
utse konkursförvaltare enligt 43 S,
skall han uppdraga ät lämplig person
att taga värd om boet intill dess
förvaltare varder av ojävig domare
utsedd.

Mot tillsynsmyndighetens beslut
enligt denna lag får talan ej föras
i andra fall än som avses i 27 eller
98 §.

210 §5

Över beslut, som konkursdomaren
meddelat i fall, där sådant enligt
denna lag på honom ankommer, må
klagan föras i hovrätten; dock må ej
klagas däröver att rättens ombudsman
entledigats eller att förvaltare
tillhållits att fullgöra sina åligganden.

Över beslut, som konkursdomaren
meddelat i fall, där sådant enligt
denna lag på honom ankommer, må
klagan föras i hovrätten.

Vill någon klaga däröver att konkurs blivit nedlagd jämlikt 149 §, varde
tiden för besvärs anförande räknad från det kungörelsen om konkursens
nedläggande infördes i Post- och Inrikes Tidningar.

48 Förutvarande 208 § upphävd genom 1975: 244.

49 Senaste lydelse 1975; 244.

50 Senaste lydelse 1977:675.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

Beslut av konkursdomaren i frågor,
som omförmiiles i 3, 4 eller 6
kap. eller om förordnade eller entledigande
av tillsynsman enligt
171 b § länder omedelbart till efterrättelse,
om ej annat förordnas;
dock att vad sålunda stadgats icke
skall äga tillämpning å beslut, varigenom
förelagt vite utdömts.

Föreslagen lydelse

Beslut av konkursdomaren i de hänseenden
som avses i 3, 4 eller 6
kap. eller om förordnande eller entledigande
av tillsynsman enligt
171 b § eller om utseende eller entledigande
av förvaltare enligt
185 a § länder omedelbart till efterrättelse,
om ej annat förordnas;
dock att vad sålunda stadgats icke
skall äga tillämpning å beslut, varigenom
förelagt vite utdömts.

210 a §

Talan mot konkursdomarens beslut
får föras även av tillsynsmyndigheten,
om beslutet rör formen
för konkursens handläggning, utseende
eller entledigande av förvaltare,
antalet förvaltare, delning av
förvaltningen mellan flera förvaltare,
uppdrag eller arvode enligt
50 a S, förskott enligt 86 a § till förvaltare,
reseförbud eller skyldighet
för gäldenären att lämna ifrån sig
pass, hämtning eller häktning,
föreläggande eller utdömande av
vite, avskrivning av konkursen enligt
186 § eller arvode eller kostnadsersättning
till förvaltare enligt
187 § första stycket.

210 b §

Om borgenär anser att beslut av
borgenärerna i fråga som avses i
108 S tredje stycket andra meningen
icke har tillkommit på lagligt
sätt, får han anföra besvär däröver.

Anser borgenär eller gäldenären
att beslut varigenom ackordsförslag
förkastats av borgenärerna
icke har tillkommit på lagligt sätt,
får besvär anföras mot beslutet, av
gäldenären dock endast om hans
rätt kan vara beroende därav.

I fråga om besvär enligt denna
paragraf äga bestämmelserna i
210 § om klagan över konkursdomarens
beslut motsvarande till -

lämpning.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

211 §51

Mål, som avses i 16, 27, 85, 93,
98, 164 eller 183 §, skall utan förberedelse
företagas till huvudförhandling.
Utsättes målet till fortsatt eller
ny huvudförhandling, åge rätten,
om det erfordras för att målet vid
denna skall kunna slutföras, förordna,
att förberedelse skall äga rum,
samt meddela erforderliga föreskrifter
därom. Vid huvudförhandling
i mål som avses i 16 § eller 85 §
är rätten domför med en lagfaren
domare.

Mål, som avses i 109 eller 130 §,
må ej företagas till huvudförhandling,
med mindre sammanträde för
muntlig förberedelse hållits. Lämna
samtliga närvarande sitt samtycke
därtill eller finnes saken uppenbar,
må huvudförhandlingen hållas
i omedelbart samband med förberedelsen.
Hålles ej huvudförhandlingen
i omedelbart samband med
förberedelsen, skall envar som närvarit
och vars adress är känd erhålla
särskild underrättelse om tid och
ställe för huvudförhandlingen, så
framt ej besked därom lämnats underförberedelsen
.

Mål, som avses i 16, 85, 93 eller
164 §, skall utan förberedelse företagas
till huvudförhandling. Utsättes
målet till fortsatt eller ny huvudförhandling,
äge rätten, om det erfordras
för att målet vid denna skall
kunna slutföras, förordna, att förberedelse
skall äga rum, samt meddela
erforderliga föreskrifter därom.

I mål, som avses i 109 eller 130 §,
skall huvudförhandling föregås av
förberedelse, om det behövs. Hålles
sammanträde för muntlig förberedelse
och lämna samtliga närvarande
sitt samtycke därtill eller finnes
saken uppenbar, må huvudförhandlingen
hållas i omedelbart
samband med förberedelsen.

Vid huvudförhandling i mål som
avses i denna paragraf är rätten
domför med en lagfaren domare.

Uteblir i mål, som avses i denna paragraf, part eller annan, som äger
komma tillstädes vid förhandling, utgöre det ej hinder för målets handläggning
och avgörande, om ej annat är stadgat.

Beträffande talan mot avgörande
i mål, som nu sagts, gälle vad i rättegångsbalken
är stadgat om talan
mot beslut i mål, som väckts vid
underrätt. Över underrätts eller
hovrätts beslut, varigenom sådan
av gäldenären förd talan, som avses
i 183 § tredje stycket andra
punkten, blivit bifallen, må klagan
ej föras.

Beträffande talan mot avgörande
i mål, som nu sagts, gälle vad i rättegångsbalken
är stadgat om talan
mot beslut i mål, som väckts vid
underrätt.

51 Senaste lydelse 1973: 243.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

211 a §

Talan mot avgörande i mål som
avses i 85 § får föras åven av tillsynsmyndigheten
.

219 §5

Åtal mot gäldenär för brottsligt
förhållande mot borgenärer, så ock
åtal för förbrytelse, som omförmäles
i 213 eller 214 §, må väckas vid
den rätt, där konkursen är eller varit
anhängig.

Åtal mot gäldenär för gäldenorsbron,
så ock åtal för förbrytelse,
som omförmäles i 213 §, må väckas
vid den rätt, där konkursen är eller
varit anhängig.

Talan, som avses i 216 §, skall anhängiggöras vid den rätt, dit målet om
gäldenärens försättande i konkurs hänskjutits eller skolat hänskjutas. och
må i nämnda mål utan stämning väckas, ändå att den, mot vilken sådan talan
föres, är tillstädes genom ombud.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.

2. Åldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om konkurs, i vilken
konkursbeslutet meddelats före ikraftträdandet.

3. Förekommer i annan lag eller författning bestämmelse om att åtgärd
skall ha vidtagits viss tid efter första borgenärssammanträdet i konkurs eller
att viss rättsverkan skall inträda viss tid efter detta sammanträde skall,
om konkursen handlägges som mindre konkurs, fristen i stället räknas från
tidpunkten för konkursbeslutet.

4. Åtgärd som enligt föreskrift i lag eller annan författning ankommer på
rättens ombudsman skall i stället vidtagas av förvaltaren.

5. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift
som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen,

52 Senaste lydelse 1957:97.

LU 1978/79: 19

2 Förslag till

Lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs att 12 kap. 31 § jordabalken1 skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

12 kap.

31 §

Försättes hyresgästen i konkurs,
får konkursboet uppsäga avtalet.
Beträffande bostadslägenhet fordras
dock att gäldenären samtycker
till uppsägningen eller alt rättens
ombudsman godkänner denna.

Försättes hyresgästen i konkurs,
får konkursboet uppsäga avtalet.
Beträffande bostadslägenhet fordras
dock att gäldenären samtycker
till uppsägningen.

Har lägenheten ej tillträtts när konkursen inträffar och har ej hyresvärden
säkerhet för avtalets fullgörande med vilken han skäligen kan nöjas,
får hyresvärden uppsäga avtalet om han ej erhåller sådan säkerhet inom en
vecka efter anfordran.

Inträffar i fråga om annan lägenhet än bostadslägenhet konkursen efter
tillträdet och har ej hyresvärden säkerhet för avtalets fullgörande med vilken
han skäligen kan nöjas, får hyresvärden uppsäga avtalet, om ej sådan
säkerhet ställes inom en månad efter anfordran eller inom samma tid konkursboet
förklarar sig vilja svara för hyresgästens skyldigheter under hyrestiden
eller, när hyresrätten får överlåtas, överlåtelse sker i enlighet med
avtalet.

Uppsäges avtalet enligt första—tredje stycket, har hyresvärden rätt till
ersättning för skada.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.

1 12 kap. jordabalken omtryckt 1974:1083.
5 Riksdagen 1978179. 8 sami. Nr 19

LU 1978/79:19

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1921:244) om utmätningsed

Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (1921:244) om utmätningsed skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 §

Har gäldenär avlagt utmätningsed, vare han ej pliktig att innan tre år förflutit
ånyo avlägga sådan ed, där det ej göres sannolikt, att ny tillgång efter
edgången tillfallit honom.

Samma lag vare, då gäldenären
avlagt bouppteckningsed i konkurs,
som avskrivits jämlikt 185 eller
186 § konkurslagen eller avslutats
genom slututdelning utan att icke
förmånsberättigade borgenärer erhållit
full betalning. I nu sagda fall
skall tiden räknas från det konkursen
upphörde.

Samma lag vare, då gäldenären
avlagt bouppteckningsed i konkurs,
som avskrivits jämlikt 185 d eller
186 § konkurslagen (/921:225) eller
avslutats på annat sätt utan att icke
förmånsberättigade borgenärer erhållit
full betalning. I nu sagda fall
skall tiden räknas från det konkursen
upphörde.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980. Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om konkurs, i vilken konkursbeslutet meddelats före
ikraftträdandet.

LU 1978/79:19

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1956:217) om vissa kreditinrättningars
konkurs

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1956: 217) om vissa kreditinrättningars
konkurs
dels att 4 $ skall upphöra att gälla,
dels att 3 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §'

Konkursdomaren äger all ulan
hinder av vad som stadgats i 198
konkurslagen bestämma all kungörelser
angående konkursen skola
införas i flera än två tidningar i den
ort, va res t kreditinrättningens styrelse
liar sitt säte, samt en eller flera
tidningar på annan ort. där den
har kontor.

Förvaltarna åligger att upprätta förteckning över de borgenärer, vilka
enligt kreditinrättningens räkenskaper hava fordran hos kreditinrättningen
på grund av insättning på räkning eller enligt sparbanksbok. Förteckningen
skall för varje borgenär upptaga beloppet av hans fordran. Är ränta på
fordringen utfäst, skall tillika upptagas den dag, från vilken räntan är ogulden,
jämte räntefoten.

Förteckningen skall i huvudskrift
av förvaltarna så fort ske kan ingivas
till konkursdomaren. Vid huvudskriften
bör fogas avskrifter till
det antal, som påkallas av vad här
efteråt stadgas. Sedan avskrifternas
överensstämmelse med huvudskriften
blivit av konkursdomaren
bekräftad, skall förteckningen i
sålunda styrkt avskrift under de
trettio sista dagarna före utgången
av den för bevakning av fordringar
utsatta tiden för envar, som vill taga
-del av densamma, hållas tillgänglig
hos konkursdomaren, hos
rättens ombudsman samt vid vart
och ett av kreditinrättningens kontor.

Förteckningen skall i huvudskrift
av förvaltarna så fort ske kan ingivas
till konkursdomaren. Vid huvudskriften
bör fogas avskrifter till
det antal, som påkallas av vad här
efteråt stadgas. Sedan avskrifternas
överensstämmelse med huvudskriften
blivit av konkursdomaren
bekräftad, skall förteckningen i
sålunda styrkt avskrift under de
trettio sista dagarna före utgången
av den för bevakning av fordringar
utsatta tiden för envar, som vill taga
del av densamma, hållas tillgänglig
hos konkursdomaren, hos
förvaltarna samt vid vart och ett av
kreditinrättningens kontor.

1 Senaste lydelse 1970:855.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Fordran, som upptagits på förteckningen, skall anses vara bevakad i
konkursen som om borgenären själv hade anmält densamma inom den för
fordringars bevakning utsatta tiden.

Till borgenärer, varom ovan i
denna paragraf förmäles, skola
kallelsebrev enligt 20 § konkurslagen
icke utsändas. Erinran därom
skall intagas i kungörelse, som
sägs i 19 H samma lag. Meddelanden
enligt 103 § konkurslagen skola
ej heller utsändas till sådana borgenärer,
utan skall i stället vad
konkursdomaren enligt sistnämnda
paragraf bestämt kungöras en gång
i allmänna tidningarna och den eller
de ortstidningar, som bestämts
för offentliggörande av kungörelser
om konkursen. Utan hinder av vad
i 129. 155, 161 och 189 SS konkurslagen
föreskrives om utsändande
av meddelanden samt avskrifter av
ackordsförslag och yttranden må
innehållet i nämnda meddelanden
och handlingar i annan ordning,
som av konkursdomaren bestämmes
efter samråd med rättens ombudsman
och förvaltarna, bringas
till ifrågavarande borgenärers kännedom.
Underrättelse om vad sålunda
bestämts skall genom rättens
ombudsmans försorg kungöras i de
tidningar, som nyss sagts.

Vad konkursdomaren bestämt
enligt 103 i) konkurslagen (1921:
225) skall kungöras en gång i Postoch
Inrikes Tidningar och den eller
de ortstidningar, som bestämts för
offentliggörande av kungörelser om
konkursen. Utan hinder av vad i
129. 155, 161 och 189 §§ konkurslagen
föreskrives om utsändande av
meddelanden samt avskrifter av ackordsförslag
och yttranden må innehållet
i nämnda meddelanden
och handlingar i annan ordning,
som av konkursdomaren bestämmes
efter samråd, när 189 § konkurslagen
är tillämplig med tillsynsmyndigheten
i konkursen och
eljest med förvaltarna bringas till
ifrågavarande borgenärers kännedom.
Underrättelse om vad sålunda
bestämts skall kungöras i de tidningar,
som nyss sagts, av tillsynsmyndigheten
när avsteg gjorts från
föreskrifterna i 189 § och i övriga
fall av förvaltarna.

Denna lag träder i kraft den I januari 1980. Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om konkurs, i vilken konkursbeslutet meddelats före
ikraftträdandet.

LU 1978/79:19

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs Härigenom

föreskrivs att 2, 6-8 och 11 §§ lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti
vid konkurs skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 §'

Betalning enligt garantin utgår för sådan fordran på lön eller annan ersättning
som har förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen (1970: 979) och
för fordran på pension som har förmånsrätt enligt 12 eller 13 § samma lag.

Har någon på grund av fordran
som omfattas av garantin ansökt
om gäldenärens försättande i konkurs,
utgår betalning även för kostnaden
härför och, om konkursen
avskrivits enligt 185 § konkurslagen
(1921:225), för kostnad som
han ålagts att utge enligt 188 § samma
lag.

Har någon på grund av fordran
som omfattas av garantin ansökt
om gäldenärens försättande i konkurs,
utgår betalning även för kostnaden
härför och, om konkursen
avskrivits enligt 185 d § konkurslagen
(1921:225), för kostnad som
han ålagts att utge enligt 188 § samma
lag.

Beträffande fordran med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen gäller
garantin för varje arbetstagare högst ett belopp som motsvarar tolv gånger
det vid tiden för konkursbeslutet gällande basbeloppet enligt I kap. 6 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring. Betalning utgår därvid för fordran
som avser ersättning för särskilda kostnader framför annan fordran.

6 §2

Konkursförvaltaren skall snarast
efter konkursbeslutet underrätta
myndighet som avses i 5 § om fordran
på lön för uppsägningstid i den
mån fordringen enligt förvaltarens
bedömande är klar. Underrättelse
bör lämnas även om annan fordran
som omfattas av garantin under
samma förutsättning. I övrigt skall
underrättelse lämnas utan dröjsmål
när fordran som omfattas av garantin
efter bevakning blivit utdelningsgill.

Förvaltare i konkurs, som handlägges
i enlighet med vad som i allmänhet
är föreskrivet i fråga om
konkurs, skall snarast efter konkursbeslutet
underrätta myndighet
som avses i 5 § om fordran på lön
för uppsägningstid i den mån fordringen
enligt förvaltarens bedömande
är klar. Underrättelse bör lämnas
även om annan fordran som
omfattas av garantin under samma
förutsättning. I övrigt skall underrättelse
lämnas utan dröjsmål när
fordran som omfattas av garantin
efter bevakning blivit utdelningsgill
-

1 Senaste lydelse 1975:1250.

2 Senaste lydelse 1975:1261.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Underrättelse som avses i första stycket behöver icke lämnas i den mån
arbetstagaren får lyfta betalning för sin fordran enligt 143 ii konkurslagen
(1921:225), beträffande fordran på lön för uppsägningstid på fordringens
förfallodag och beträffande annan fordran utan dröjsmål sedan fordringen
blivit utdelningsgill.

När underrättelse lämnas enligt första stycket första eller andra meningen
skall konkursförvaltaren samtidigt för arbetstagarens räkning bevaka
fordran som avses med underrättelsen. Bevakning sker genom att förvaltaren
tillställer konkursdomaren två kopior av underrättelsen med angivande
av att denna avser bevakning. Förvaltaren skall i sådant fall genast under -

rätta arbetstagaren om bevakningen.

Handlägges konkurs enligt 185 §
konkurslagen (1921: 225) och finnes
anledning antaga att fordran, som
omfattas av garantin, kan göras gällande,
skall konkursdomaren genast
sända underrättelse därom till
kronofogdemyndigheten i gäldenärens
hemortskommun. Sedan tid
för gäldenärens edgång har bestämts,
skall myndigheten underrättas
därom. Myndigheten har behörighet
som borgenär, även om
staten icke innehar fordran hos gäldenären.

Första stycket gäller i tillämpliga
delar, när konkursdomaren mottagit
anmälan som avses i 186 § konkurslagen
11921:225) utan att underrättelse
som avses i 6 § lämnats
dessförinnan.

Det åligger kronofogdemyndighet
som får underrättelse enligt 7 §
att skyndsamt pröva i vad mån betalning
enligt garantin skall utgå för
fordran i konkursen. Detta gäller
även när fordran i konkursen på annat
sätt blir känd för myndigheten.

3 Senaste lydelse 1975:1261.

4 Senaste lydelse 1975:1261.

§3

Handlägges konkurs som mindre
konkurs enligt konkurslagen
(1921: 225) och finnes anledning antaga
att fordran, som omfattas av
garantin, kan göras gällande, skall
konkursdomaren genast sända underrättelse
därom till kronofogdemyndigheten
i den ort. där gäldenären
hör svara i tvistemål sorn
angår gäld i allmänhet. Sedan tid
för gäldenärens edgång har bestämts,
skall myndigheten underrättas
därom. Myndigheten har behörighet
som borgenär, även om
staten icke innehar fordran hos gäldenären.

Första stycket gäller i tillämpliga
delar, när konkursdomaren från
konkursförvaltaren mottagit anmälan
som avses i 186 § konkurslagen
eller fråga på annat sätt uppkommit
om avskrivning av konkursen
enligt nämnda paragraf utan att
underrättelse som avses i 6 § lämnats
dessförinnan.

Det åligger kronofogdemyndighet
som får underrättelse enligt 7 §
eller anmälan enligt 185 b $ konkurslagen
(1921:225) att skyndsamt
pröva i vad mån betalning enligt garantin
skall utgå för fordran i konkursen.
Detta gäller även när fordran
i konkursen på annat sätt blir
känd för myndigheten.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Arbetsgivare är skyldig att vid kronofogdemyndighetens prövning enligt
första stycket på anfordran lämna uppgift om arbetstagares anställningsoch
avlöningsförhållanden eller pensionsförhållanden. Undandrager sig arbetsgivaren
att fullgöra detta, kan han efter omständigheterna hämtas eller
häktas.

Beslut om hämtning eller häktning
meddelas av konkursdomaren
efter framställning från kronofogdemyndigheten.
Kostnaden för
hämtning eller häktning utgår av
allmänna medel. I övrigt gäller beträffande
sådan åtgärd 95 $ konkurslagen
(1921:225) i tillämpliga
delar.

Kronofogdemyndigheten skall utan dröjsmål underrätta den i 5 § avsedda
myndigheten angående fordran som vid prövning enligt förstå stycket
funnits vara betalningsgrundande. Förekommer anledning därtill får kronofogdemyndigheten
återkalla sitt beslut, om det sker innan utbetalning
har ägt rum.

II §5

Överlåtes fordran, har förvärvaren rätt till garantibelopp enligt denna lag
endast om förvärvet avsett av arbetsgivaren innehållet, ej utbetalt mätningsarvode
eller därmed jämförlig avgift eller facklig medlemsavgift eller
förvärvet skett sedan konkursbeslutet meddelats och förvärvaren är arbetstagarorganisation
i vilken överlåtaren är medlem eller fond i vars förvaltning
organisationen deltar.

Rätt till garantibelopp enligt lagen
tillkommer underhållsberättigad
för underhållsbidrag som har
innehållits genom införsel. Sådan
rätt tillkommer dock ej kommun
som har utgivit bidragsförskott för
underhållsbidrag.

Rätt till garantibelopp enligt lagen
tillkommer underhållsberättigad
för underhållsbidrag som har
innehållits genom införsel. Sådan
rätt tillkommer dock ej allmän försäkringskassa
som har utgivit bidragsförskott
för underhållsbidrag.

Denna lag träder i kraft den I januari 1980. Äldre bestämmelser i 2 och
6-8 §§ gäller fortfarande i fråga om konkurs, i vilken konkursbeslutet
meddelats före nämnda dag.

5 Senaste lydelse 1975:1261.

LU 1978/79:19

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast
egendom

Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (1971:494) om exekutiv försäljning
av fast egendom skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 §

Hör fastigheten till konkursbo, Hör fastigheten till konkursbo,
kan borgenär som i konkursen be- kan borgenär som har fordran med

vakat fordran med panträtt eller panträtt eller bättre förmånsrätt i

bättre förmånsrätt i fastigheten be- fastigheten begära att fastigheten

gära att fastigheten säljes för hans säljes för hans fordran, om hans

fordran, om hans rätt till betalning rätt till betalning ur fastigheten är

ur fastigheten är ostridig eller styr- ostridig eller styrkes,

kes.

Borgenär som vill ansluta sig enligt första stycket skall anmäla detta hos
överexekutor senast två veckor före bevakningssammanträdet.

Bestämmelserna i 12 § äger motsvarande tillämpning i fråga om rätt att
utlösa den som anslutit sig enligt första stycket.

Denna lag träder i kraft den I januari 1980.

7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:500) om exekutiv försäljning av luftfartyg
m. m.

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1971:500) om exekutiv försäljning
av luftfartyg m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Hör egendomen till konkursbo,
kan borgenär, som i konkursen bevakat
fordran varmed är förenad
luftpanträtt eller för vilken egendomen
svarar på grund av inteckning
eller varmed är förenad retentionsrätt
eller förmånsrätt enligt 10 §
förmånsrättslagen (1970:979), begära
att egendomen säljes för hans

Föreslagen lydelse

Hör egendomen till konkursbo,
kan borgenär, som har fordran varmed
är förenad luftpanträtt eller för
vilken egendomen svarar på grund
av inteckning eller varmed är förenad
retentionsrätt eller förmånsrätt
enligt 10 § förmånsrättslagen
(1970:979), begära att egendomen
säljes för hans fordran, om hans

1 Senaste lydelse 1975:1252.

LU 1978/79:19

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

fordi an, om hans rätt till betalning rätt till betalning ur egendomen är

ur egendomen är ostridig eller styr- ostridig eller styrkes.

kes.

Bestämmelserna i 4 § äger motsvarande tillämpning i fråga om rätt att utlösa
den som anslutit sig enligt första stycket.

Denna lag träder i kraft den I januari 1980.

8 Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs att 10 § rättshjälpslagen (1972: 429) skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse' Föreslagen lydelse

10 §

Skall den som beviljats allmän Skall den som beviljats allmän
rättshjälp ställa säkerhet för att få rättshjälp ställa säkerhet för att få

till stånd kvarstad, skingringsför- till stånd kvarstad, skingringsför bud

eller annan handräckning enligt bud eller annan handräckning enligt

rättegångsbalken eller utsöknings- rättegångsbalken, utsökningslagen

lagen (1877: 31 s. I), får rättshjälps- (1877:31 s. 1) eller konkurslagen

nämnden utfärda ansvarsförbindel- (1921:225), får rättshjälpsnämnden

se på statens vägnar. utfärda ansvarsförbindelse på sta tens

vägnar.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om verkställighet
enligt 41 eller 42 § utsökningslagen, om allmän rättshjälp beviljats i verkställighetsärendet.

Föranleder ansvarsförbindelsen utgift för staten, anses utgiften såsom
kostnad för rättshjälpen.

Denna lag träder i kraft den I januari 1980.

1 Lydelse fr. o. m. den 1 januari 1980 enligt riksdagens beslut (prop. 1978/79:90, JuU
1978/79:30, rskr 1978/79:268)

LU 1978/79:19

Motionsyrkandena

/. Motioner väckta under allmänna motionstiden 1978

A. Motionen 1977/78: 528 av Knut Wachtmeister (m) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär en utredning om utvidgning av lönegarantilagen
i enlighet med vad i motionen anförts.

B. Motionen 1977/78:1004 av Bernt Nilsson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen beslutar hos regeringen anhålla att regler snarast utfärdas för
kontroll av företags förhållanden både före och efter konkurs och vid
utbetalning från den statliga lönegarantifonden.

C. Motionen 1977/78: 1472 av Bernt Ekinge (fp) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag till sådan ändring av konkurslagen att även
konkursbo kan försättas i konkurs.

II. Motioner väckta under allmänna motionstiden 1979

A. Motionen 1978/79: 246 av Carl-Henrik Hermansson m. fl. (vpk) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär omedelbara initiativ för att förhindra
att konkurser utnyttjas för ekonomisk brottslighet.

B. Motionen 1978/79: 1765 av Ivan Svanström (c) vari såvitt nu är i fråga
yrkas

1. att riksdagen antar sådana ändringar i konkurslagstiftningen att de
synpunkter som anförts i motionen blir tillgodosedda,

2. att riksdagen hos regeringen begär utredning av frågan om införande
av en systematisk förteckning hos patent- och registreringsverket över
personer som är styrelseledamöter i aktiebolag.

lil. Motioner väckta med anledning av propositionen

A. Motionen 1978/79:2207 av Lennart Andersson m.fl. (s) vari yrkas
att riksdagen

1. beslutar att kronofogdemyndighet som huvudregel skall vara förvaltare
i mindre konkurs,

2. beslutar att länsstyrelse skall vara tillsynsmyndighet i konkurs,

3. avslår förslaget om utseende av person att vara rådgivare och/eller
förlikningsman i ordinär konkurs,

4. antar de vid propositionen fogade förslagen till lag om ändring i
konkurslagen och lag om ändring i lagen om statlig lönegaranti vid konkurs
med de ändringar däri som i bilaga 1. till utskottets betänkande anges som
motionärernas förslag,

5. ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om arbetsmarknadspolitiska
och regionalpolitiska intressen i konkurs.

B. Motionen 1978/79:2208 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att
riksdagen med anledning av propositionen 1978/79:105 i konkurslagen
(1921: 225) inför bestämmelser som innebär

LU 1978/79:19

1. att förbud skall råda för gäldenär att driva bokföringspliktig rörelse
under viss tid efter konkursens upphörande (s. k. konkurskarantän),

2. att bland de utsedda förvaltarna vid konkurs i tillämpliga fall alltid
skall vara minst en representant för de anställda.

C. Motionen 1978/79:2209 av Håkan Winberg m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen beslutar

1. att reglerna om tillsynsmyndighetens hörande i 45, 50 a och 185 a §§
utgår,

2. att 54 § beträffande beslut om handräckning och kronofogdemyndighets
användande av tvång och våld utformas på sätt i motionen angivits,

3. att i 55 § tredje stycket införs en bestämmelse som ålägger förvaltaren
att anmäla misstanke om såväl gäldenärsbrott som annat förmögenhetsbrott,

4. att i 208 § anges att utförande av handräckning jämlikt 54 § samt
åtgärder enligt 7 och 8 §§ lagen om statlig lönegaranti vid konkurs medför
jäv vid tillsynsförfarandet.

Utskottet

Inledning

Vår nu gällande konkurslag kom till 1921 och kvarstod länge oförändrad.
Under den tid konkurslagen (KL) varit i kraft har både näringslivet och
samhället i övrigt undergått betydelsefulla förändringar. Samhällsutvecklingen
har medfört att konkursreglerna kommit att te sig alltmer otidsenliga
och en genomgripande revision av konkursinstitutet har sedan länge ansetts
nödvändig. På grundval av ett av lagberedningen avgivet betänkande
(SOU 1970:75) genomfördes år 1975 (prop. 1975:6, LU 1975: 12) en partiell
reform av den materiella konkursrätten, dvs. reglerna om förutsättningarna
för att gäldenär skall få försättas i konkurs, gäldenärens förlust av
rådigheten över sin egendom, återvinning till konkursbo och kvittning i
konkurs. Även reglerna om det förfarande som leder fram till ett konkursbeslut
berördes av 1975 års reform. Övriga regler om konkursförfarandet,
bl. a. bestämmelserna om förvaltningen av konkursbo, bevakning av fordringar
i konkursen och fördelningen av boets medel mellan borgenärerna,
är däremot fortfarande oförändrade. År 1971 tillkallades konkurslagskommittén
(Ju 1971:06) med uppdrag att göra en allmän översyn av förfarandereglerna.
Kommittén avgav år 1974 delbetänkandet (SOU 1974:6) Förenklad
konkurs m.m. vari lades fram förslag till bl. a. en ny reglering av
förfarandet i mindre konkurser.

På grundval av konkurslagskommitténs delbetänkande föreslog år 1976
den dåvarande regeringen i prop. 1975/76:210 att systemet med de nuvarande
s. k. fattigkonkurserna, dvs. konkurser i vilka tillgångarna kan antas
inte förslå till bestridande av konkurskostnaderna, skulle ersättas av en ny

LU 1978/79:19

ordning för handläggning av mindre konkurser. Denna handläggningsform
skulle dessutom tillämpas i åtskilliga fall som nu följer reglerna om ordinär
konkurs. Förslaget syftade främst till att komma till rätta med vissa brister
som är förenade med fattigkonkurserna. Bl. a. skulle i sådana konkurser
öppnas möjlighet att återvinna egendom till konkursboet och att utreda
förekomsten av eventuella gäldenärsbrott.

En annan nyhet i propositionen var att förvaltare skulle förordnas i alla
mindre konkurser och att till förvaltare som regel skulle utses kronofogdemyndighet.
På denna punkt avvek propositionen från kommitténs förslag.
Kommittén hade ansett att i allmänhet advokater skulle utses till förvaltare
i de mindre konkurserna. Beträffande förfarandet i ordinär konkurs föreslogs
i propositionen att kraven på konkursförvaltarens kvalifikationer
skulle höjas och att förvaltaren skulle utses av konkursdomaren.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen uttalade lagutskottet (LU
1976/77: 11) — med hänvisning till att konkurslagskommittén under den då
pågående etappen av utredningsarbetet övervägde om institutet rättens
ombudsman skulle avskaffas och tillsynsfunktionerna i ordinära konkurser
överföras till kronofogdemyndigheterna — att det var tveksamt om kronofogdemyndighet
som regel borde förordnas till förvaltare i mindre konkurser.
Ett genomförande av förslaget i propositionen och det förslag
konkurslagskommittén skulle komma att framlägga skulle nämligen innebära
att kronofogdemyndighet i vissa konkurser skulle vara förvaltare och
i andra tillsynsorgan. Utskottet ansåg en sådan ordning mindre tillfredsställande.
Även från andra principiella utgångspunkter framstod det enligt
utskottet som mindre lämpligt att kronofogdemyndighet skulle handha
konkursförvaltningen. Utskottet framhöll vidare bl. a. att det var önskvärt
att förfarandereglerna beträffande mindre och ordinära konkurser blev så
enhetliga som möjligt.

Utskottet ansåg starka skäl tala för att frågorna om förvaltnings- och
tillsynsorgan i såväl mindre som ordinära konkurser borde tas upp och
lösas i ett sammanhang. Utskottet hemställde därför att riksdagen skulle
avslå propositionen. Mot beslutet reserverade sig utskottets socialdemokratiska
ledamöter. Riksdagens majoritet biföll utskottets hemställan.

Med anledning av riksdagsbeslutet fick konkurslagskommittén genom
tilläggsdirektiv i uppdrag att ytterligare pröva frågan om förvaltningen i
mindre konkurser. Kommittén avlämnade år 1977 delbetänkandet (SOU
1977: 29) Konkursförvaltning. Betänkandet innehöll förslag till nya regler
om förvaltning och tillsyn i ordinära och mindre konkurser. Kommitténs
förslag har lagts till grund för de nu i propositionen framlagda förslagen.

Konkurslagskommittén har därefter i mars 1979 framlagt ytterligare ett
delbetänkande (SOU 1979: 13) Konkurs och rätten att idka näring. I betänkandet
föreslås nya regler om näringsförbud i samband med konkurs (s. k.
konkurskarantän). Kommittén behandlar f. n. de återstående delarna av
utredningsuppdraget, bl. a. bestämmelserna om bevakning och utdelning i
ordinära konkurser m. m.

LU 1978/79:19

Under senare år har betydelsefulla reformer också genomförts på rättsområden
som angränsar till konkursrätten. Sålunda tillkom år 1970 en ny
ackordslag (1970: 847) varigenom ackord blivit ett mera användbart medel
än tidigare när det gäller att få till stånd uppgörelser mellan borgenärer och
gäldenär i krissituationer och på så sätt förhindra konkurs. Vidare kan
nämnas lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti vid konkurs (lönegarantilagen)
och förmånsrättslagen (1970: 979).

Även utsökningslagstiftningen är under omdaning. I en år 1978 avlämnad
lagrådsremiss har föreslagits att den nuvarande utsökningslagen
(1877:31 s. I) och därtill anslutande lagar skall ersättas av en ny utsökningsbalk.

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av konkurslagskommitténs delbetänkande år 1977 föreslås i
propositionen genomgripande ändringar av bestämmelserna om konkursförvaltning
och tillsyn över konkursförvaltning. Även i reglerna om konkursgäldenärens
rörelsefrihet m. m. föreslås ändringar.

1 fråga om ordinär konkurs är syftet med förslaget att åstadkomma en
ordning för förvaltning och tillsyn som är effektivare och samtidigt bättre
anpassad till nutida samhällsförhållanden än gällande ordning. Förvaltningen
skall handhas av specialister, i första hand advokater. Förvaltaren
får en i huvudsak självständig ställning gentemot tillsynsorgan och borgenärskollektiv.
Han skall dock i viktigare förvaltningsfrågor samråda med
särskilt berörda borgenärer. I större och mera komplicerade konkurser
skall förvaltaren kunna få hjälp av en rådgivare som utses av konkursdomaren.

Institutet rättens ombudsman skall inte finnas kvar. Tillsynen skall i
stället åvila kronofogdemyndighet. Avsikten är att i princip en kronofogdemyndighet
i varje län skall utses att fungera som tillsynsmyndighet i
konkurs. Tillsynsmyndigheten skall övervaka att förvaltningen bedrivs på
ett ändamålsenligt sätt och därvid bl. a. se till att avvecklingen inte fördröjs
i onödan.

Konkursdomaren skall inte längre ha någon tillsyn över förvaltarens
verksamhet. Däremot får han till uppgift att svara för förlikningsverksamheten
i ordinär konkurs. Han skall bl. a. vara ordförande vid förlikningssammanträde.
När tvistefrågorna är komplicerade skall konkursdomaren
kunna uppdra åt lämplig person att biträda i förlikningsarbetet.

I propositionen föreslås vidare att det nuvarande systemet med s. k.
fattigkonkurs ersätts av en ny ordning för handläggning av mindre konkurs.
Denna handläggningsform skall dessutom tillämpas i åtskilliga fall som nu
följer reglerna om ordinär konkurs. Förslaget syftar främst till att komma
till rätta med de brister som är förenade med nuvarande fattigkonkurser
och att åstadkomma en effektivare konkursförvaltning.

En viktig nyhet är att förvaltare skall förordnas i alla mindre konkurser.

LU 1978/79:19

Förvaltaren skall i princip ha samma kvalifikationer som förvaltare i ordinär
konkurs. Detta innebär att advokater i allmänhet kommer i fråga för
förvaltningsuppdragen även i de mindre konkurserna. Förvaltaren skall
utreda orsakerna till obeståndet samt undersöka om det finns återvinningsmöjligheter
och om gäldenären kan misstänkas för gäldenärsbrott. Till
förvaltarens uppgifter hör också att utreda vilka fordringar som kan göras
gällande i konkursen.

Om det inte finns tillgångar i boet som täcker konkurskostnaderna och
boets andra skulder, skall konkursen avskrivas i anslutning till att gäldenären
beedigar bouppteckningen.

Finns det egendom i boet, skall förvaltaren sälja den och upprätta ett
utdelningsförslag. Borgenärerna behöver inte bevaka sina fordringar. Utdelningsförslaget
prövas av konkursdomaren efter ett kungörelseförfarande.

Tillsynen över förvaltningen i mindre konkurs skall liksom i ordinär
konkurs utövas av kronofogdemyndighet i egenskap av tillsynsmyndighet.

Om den mindre konkursen uppstått på ansökan av annan borgenär än
staten och kostnaderna inte kan tas ut ur boet, skall borgenären svara för
dessa intill ett belopp motsvarande en tiondel av basbeloppet. Staten skall
stå för de kostnader som inte kan betalas av boet eller ansvarig borgenär.

Skärpningar föreslås i bestämmelserna om konkursgäldenärs rörelsefrihet
och om tvångsmedel mot denne. Möjligheterna att hämta eller häkta
honom utvidgas. Gäldenären skall vidare kunna åläggas att lämna ifrån sig
sitt pass. Enligt förslaget skall ingripande i form av reseförbud och ytterst
häktning kunna ske mot gäldenär redan innan konkursansökan har prövats.
Om gäldenären är juridisk person, skall även förutvarande ställföreträdare
i vissa fall vara underkastad de inskränkningar i rörelsefriheten
som gäller för gäldenären. Genom förslaget öppnas också möjlighet för
borgenär att innan konkursansökan har prövats få kvarstad eller skingringsförbud
beträffande gäldenärens egendom.

Reformen föreslås träda i kraft den 1 januari 1980.

Allmänna överväganden

Som inledningsvis berörts har samhällsutvecklingen medfört att konkursförfarandet
i viktiga avseenden ter sig otidsenligt. Förändringarna av
det ekonomiska livet har inneburit att konkursförvaltningen blivit mer
komplicerad och att helt andra krav än tidigare måste ställas på förvaltarens
kvalifikationer. Härtill kommer att också andra intressen än borgenärernas
gör sig gällande när ett företag går i konkurs. Även i andra avseenden
framstår det som nödvändigt att förfarandet moderniseras. Det nuvarande
systemet med fattigkonkurser är sålunda behäftat med flera brister.
Bl. a. saknas möjlighet till återvinningstalan och inte heller finns det regler
om att eventuella gäldenärsbrott skall efterforskas. Beträffande de ordinära
konkurserna har anmärkts att dessa är onödigt långdragna och att kostnaderna
för förfarandet oftast uppgår till betydande belopp.

LU 1978/79:19

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet det angeläget att en reform
av konkursförfarandet nu kommer till stånd. När det gäller den närmare
inriktningen av en reform vill utskottet understryka att konkurslagen alltjämt
måste bygga på principen att konkurs har till ändamål att tillhandahålla
borgenärerna en ordning varigenom deras konkurrerande anspråk mot
en insolvent gäldenär kan tillgodoses. Som departementschefen uttalar är
det också ett starkt samhällsintresse att reglerna om konkurs är så utformade
att förlusterna för borgenärerna begränsas. Borgenärernas intressen
kräver att förfarandet är effektivt och snabbt och att konkurskostnaderna
hålls inom rimliga gränser. En snabbare, effektivare och billigare konkursförvaltning
är också till förmån för gäldenären. Strävandena att få till stånd
ett mera ändamålsenligt konkursförfarande får emellertid inte leda till att
rättssäkerheten kommer i fara.

Vid utformningen av ett nytt konkursförfarande måste hänsyn också tas
till andra intressen än de rent ekonomiska borgenärsintressena. Att en
betydande brottslighet förekommer med anknytning till konkurser är välkänt.
Utskottet anser det angeläget att konkursreglerna ändras så att
möjligheterna att avslöja och beivra sådan brottslighet förbättras. En annan
omständighet som bör beaktas vid en reform av konkursförfarandet är
att samhället på ett helt annat sätt än vid konkurslagens tillkomst har
ansvar för att sysselsättningen upprätthålls och att näringslivet utvecklas
gynnsamt. Vid bedömningen av hur konkursförfarandet skall gestaltas bör
hänsyn tas till exempelvis de sysselsättningspolitiska intressen som gör sig
gällande då företag råkar i ekonomiska svårigheter. Som departementschefen
framhåller bör förfarandet vara så uppbyggt att även sådana intressen
kan beaktas i konkursen. Utskottet vill dock stryka under att ett ökat
hänsynstagande till samhälleliga intressen inte får medföra att borgenärernas
intressen eftersätts.

Det i propositionen framlagda förslaget till ändring i konkurslagen tillgodoser
i allt väsentligt de krav man enligt utskottets mening bör ställa vid en
reform på området. Utskottet vill även uttrycka sin tillfredsställelse över
att frågorna om tillsyn och förvaltning i såväl mindre som ordinära konkurser
— i enlighet med vad utskottet anförde 1976 - tagits upp till
prövning i ett sammanhang och att riksdagen således nu får tillfälle att ta
ställning till en helhetslösning av problemen med konkursförvaltningen.

I det följande kommer utskottet att först behandla vissa allmänna spörsmål
som har samband med konkurs för att därefter närmare granska
förslagen till ändrade regler för konkursförfarandet.

Konkurser och ekonomisk brottslighet

1 flera motioner som hänvisats till lagutskottet har tagits upp frågor som
rör sambandet mellan konkurser samt ekonomisk och organiserad brottslighet.
Likartade spörsmål har även berörts i vissa till justitieutskottet
hänvisade motioner. Dessa motioner behandlas i justitieutskottets betän -

LU 1978/79:19

kande JuU 1978/79:28. Som en allmän bakgrund till de nu aktuella
motionsyrkandena vill utskottet lämna följande redogörelse.

Under senare år har behovet av möjligheter att bekämpa den ekonomiska
och organiserade brottsligheten alltmer kommit att uppmärksammas
och olika åtgärder har vidtagits för att denna typ av brottslighet skall kunna
mötas. De myndigheter som är engagerade i kampen mot ekonomisk och
organiserad brottslighet har sålunda tillförts resursförstärkningar. Även i
andra avseenden har särskilda insatser gjorts som syftar till att myndigheterna
skall bli bättre rustade att avslöja, utreda och lagföra sådan brottslighet.
För en närmare redogörelse för vidtagna eller planerade åtgärder på
detta område hänvisar utskottet till justitieutskottets ovan nämnda betänkande,
vari även lämnas en översikt över olika aktuella lagstiftningsprojekt.

En betydande del av den ekonomiska kriminaliteten förekommer i samband
med konkurser. Som departementschefen framhåller i propositionen
rör det sig främst om gäldenärsbrott, som inte sällan utgör ett led i en mera
omfattande ekonomisk brottslighet. Undersökningar visar att gäldenärsbrott
kan antas förekomma i samband med 40—50% av alla fattigkonkurser
och i en något mindre andel av de ordinära konkurserna. Men även andra
typer av brott såsom skatte- och uppbördsbrott samt bedrägeri är inte
ovanliga.

Som utskottet tidigare framhållit är ett av syftena med det i propositionen
framlagda förslaget till reform av konkursförfarandet att möjligheterna
att uppdaga och beivra förekommande ekonomisk brottslighet i samband
med konkurser väsentligt skall förbättras. Förslaget att systemet med
fattigkonkurs skall ersättas med en ny ordning för handläggning av mindre
konkurs har sålunda sin grund i önskemålet att beivra den omfattande
brottsligheten vid fattigkonkurser. Av särskild betydelse för kampen mot
brottsligheten är därvid att förvaltare skall förordnas även i mindre konkurs
och att — liksom vid ordinär konkurs — utredning om eventuell
gäldenärsbrottslighet skall ske. För att utredningen rörande misstanke om
gäldenärsbrott skall bli effektiv skärps kvalifikationerna på förvaltare i
ordinär konkurs. De skärpta kvalifikationskraven skall i princip gälla även
för förvaltare i mindre konkurs. En annan betydelsefull nyhet är förslaget
att förvaltaren skall vara skyldig att underrätta åklagare så snart misstanke
om gäldenärsbrott föreligger. Också det nya systemet för tillsyn i konkurs
skall ses som ett led i kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Tillsynsreglerna,
som skall gälla i både ordinär och mindre konkurs, syftar till
att bl. a. en effektiv brottsutredning skall säkerställas. Ett annat inslag i
propositionen som har direkt anknytning till bekämpandet av konkursbrottslighet
är de föreslagna ändringarna i reglerna om konkursgäldenärens
rörelsefrihet och om tvångsmedel mot denne.

Ett ytterligare led i åtgärderna mot den brottslighet som förekommer i
samband med konkurs utgör också det förut nämnda förslaget till s. k.

LU 1978/79:19

konkurskarantän sorn i år framlagts av konkurslagskommittén i betänkandet
Konkurs och rätten att idka näring. Förslaget innebär en utvidgning av
det nuvarande förbudet att under konkurs driva näring varmed följer
bokföringsplikt. Enligt förslaget skall näringsförbud kunna meddelas gäldenär
som är näringsidkare inte bara under konkursen utan också sedan
denna avslutats. Förbudet föreslås kunna gälla under högst fem år. Som
förutsättning för näringsförbud skall gälla att gäldenären förfarit grovt
otillbörligt mot sina borgenärer eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som
ålegat honom som näringsidkare. Näringsförbud skall också kunna meddelas
den som genom att upprepade gånger ha förekommit i konkurser eller
eljest visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet.

Också utformningen av den civilrättsliga lagstiftningen är av central
betydelse vid bekämpandet av den ekonomiska kriminaliteten. Lagstiftningen
på detta område berörs av brottsförebyggande rådets översyn av
lagstiftning mot ekonomisk och organiserad brottslighet. Översynsarbetet
har, såvitt nu är av intresse, resulterat i dels förslag som rör revisors
verksamhet, (PM 1978:2) Revisors verksamhet, dels förslag som syftar till
att förebygga vissa missbruk av aktiebolagsformen, (PM 1979:5) Aktiebolagslagen
- förstärkt skydd för det bundna kapitalet, m. m.

Utskottet övergår härefter till de motioner som tar upp särskilda frågor
om ekonomisk brottslighet i samband med konkurs.

I motionen 1978/79: 1765 (c) anförs olika exempel på sådan brottslighet.
Enligt motionären är de redovisade förfarandena svåra att upptäcka särskilt
i de fall konkurs handläggs som s. k. fattigkonkurs. Motionären anser
att det krävs en betydligt effektivare konkursförvaltning än f. n. om missförhållandena
skall kunna rättas till och önskar att riksdagen skall stryka
under att till konkursförvaltare bör utses personer som har erfarenhet och
kompetens nog att genomskåda bulvanförhållanden, skenavtal m. m. Angeläget
är också att konkursförvaltare anmäler till åtal de brottsliga förfaranden
som kan klarläggas. Vidare framhålls vikten av att återvinningsmöjligheterna
utnyttjas. Motionären anser också att någon form av konkurskarantän
bör införas.

I motionen yrkas att riksdagen skall anta sådana ändringar i konkurslagstiftningen
att de synpunkter som anförts i motionen blir tillgodosedda
(yrkandet 1).

Som framgår av vad utskottet ovan anfört förhåller det sig otvivelaktigt
så att en betydande brottslighet förekommer i samband med konkurser.
Detta gäller särskilt de s. k. fattigkonkurserna. Utskottet har också i tidigare
avsnitt understrukit vikten av att konkursförfarandet utformas så att
möjligheterna till uppdagande och beivrande av ekonomisk brottslighet i
samband med konkurs väsentligt förbättras. Utskottet har i det sammanhanget
också uttalat att huvuddragen av det i propositionen framlagda
förslaget tillgodoser de krav man från olika utgångspunkter kan ställa vid
en reform av konkurslagen. I följande avsnitt kommer utskottet att närma6
Riksdagen 1978/79. 8 sami. Nr 19

LU 1978/79:19

re behandla frågan om tillsyn och förvaltning i konkurs. Utskottet vill
emellertid redan nu framhålla att de synpukter på konkursförfarandet som
framförts i motionen 1978/79: 1765 i allt väsentligt blivit beaktade i propositionen.
Några särskilda åtgärder från riksdagens sida med anledning av
motionen i denna del är därför inte påkallade. När det gäller frågan om
förvaltares brottsanmälan till åklagare återkommer utskottet senare i detta
avsnitt.

Vad härefter gäller önskemålet om s. k. konkurskarantän framställs sådant
önskemål även i den under allmänna motionstiden 1979 väckta motionen
1978/79:246 (vpk) och den med anledning av propositionen väckta
motionen 1978/79: 2208 (vpk).

I den förstnämnda motionen hänvisas till att två år förflutit sedan konkurslagskommittén
fick i uppdrag att utreda frågan om konkurskarantän.
Enligt motionärerna har missbruket av konkursinstitutet tilltagit och de
yrkar att riksdagen hos regeringen begär omedelbara initiativ för att förhindra
att konkurser utnyttjas för ekonomisk brottslighet.

I den andra motionen yrkas att riksdagen i samband med antagandet av
förslaget i propositionen skall införa bestämmelser om konkurskarantän
(yrkandet 1).

Utskottet kan för sin del helt ställa sig bakom motionärernas uppfattning
om nödvändigheten av att förhindra missbruk från konkursgäldenärers
sidan genom bl. a. upprepade konkurser. Förslag med detta syfte har, som
redovisats, nyligen framlagts av konkurslagskommittén och remissbehandlas
f. n. Enligt vad utskottet inhämtat kommer regeringen att före sommaren
ta ställning till kommittéförslaget och avsikten är att en proposition i
ämnet skall föreläggas riksdagen under hösten 1979. Utskottet förutsätter
att så också sker och anser därför att något initiativ från riksdagens sida
med anledning av motionerna 1978/79: 246, 1765, i denna del, samt 2208,
yrkandet 1, inte är erforderligt.

I motionen 1978/79:1765 yrkas vidare att riksdagen hos regeringen begär
utredning av frågan om införande av en systematisk förteckning hos
patent- och registreringsverket över personer som är styrelseledamöter i
aktiebolag (yrkandet 2). Enligt motionären saknas f. n. en sådan förteckning.
Den omständigheten att man inte kan få fram uppgifter om i vilka
bolag en person är styrelseledamot anser motionären försvåra uppdagandet
av brottsliga transaktioner.

Behovet av en sådan förteckning som efterlyses i motionen har uppmärksammats
i samband med brottsförebyggande rådets översyn av lagstiftning
mot ekonomisk och organiserad brottslighet. I den ovan omnämnda promemorian
Aktiebolagslagen — förstärkt skydd för det bundna kapitalet
m.m. framhålls att en allvarlig olägenhet är att aktiebolagsregistret inte
annat än undantagsvis ger någon möjlighet att söka på person. Det framhålls
att det från brottsförebyggande synpunkt är angeläget att registret
förs över på maskinläsbart medium för att möjliggöra slagningar på bl. a.

LU 1978/79:19

fysiska personers namn. Registreringsplikten bör omfatta även bolags
revisorer. Promemorian har nyligen överlämnats till regeringen och har
den 23 april 1979 sänts ut på remiss till ett stort antal myndigheter och
organisationer.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att motionen 1978/79:1765
inte heller i denna del påkallar någon åtgärd från riksdagens sida.

Som ovan berörts skall inom konkursförfarandets ram ske en utredning
rörande misstanke om gäldenärsbrott. Bestämmelser härom finns i 55 §
KL. Enligt lagrummet skall förvaltaren i den s. k. förvaltarberättelsen som
avges till konkursdomaren anmärka huruvida skälig anledning finns till
antagande att gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrott och i så fall
grunden för antagandet. Det åligger konkursdomaren att vidarebefordra
eventuell anmälan om brottsmisstanke. I propositionen föreslås inte någon
annan materiell ändring i förevarande hänseende än att konkursdomarens
skyldighet att underrätta åklagare om eventuell brottsmisstanke slopas och
ersätts av en skyldighet för förvaltaren att göra anmälan direkt till åklagare.
En bestämmelse härom har intagits som ett nytt tredje stycke i paragrafen.
Enligt 185 b § skall en liknande utrednings- och anmälningsskyldighet
åvila förvaltaren i mindre konkurs.

Beträffande omfattningen av förvaltarens utredningsplikt framhåller departementschefen
att det i första hand ankommer på förvaltaren att med
beaktande av omständigheterna i varje särskilt fall bedöma hur pass ingripande
undersökningar som bör göras. En utgångspunkt härvidlag måste
dock vara att det även ligger i borgenärskollektivets intresse att gäldenärsbrott
utreds och beivras. Förvaltaren skall därför aktivt utreda brottsfrågan
och inte dra sig för att inhämta kompletterande material i förekommande
fall. Departementschefen framhåller att förvaltarens utredning skall ta
sikte på att fastställa om det finns skälig anledning att anta att gäldenärsbrott
föreligger. Det är alltså inte meningen att förvaltaren på konkursboets
bekostnad skall göra en fullständig brottsutredning. Att verkställa en
sådan utredning ankommer på polis och åklagare.

I propositionen behandlas också frågan huruvida förvaltaren skall vara
skyldig att utreda och anmäla även andra brott än gäldenärsbrott. En sådan
utvidgning hade under remissbehandlingen förordats från åklagarhåll. Enligt
departementschefen bör en utvidgning dock inte ske. En så omfattande
utredningsplikt skulle kunna inkräkta på fullgörandet av de övriga förvaltaruppgifterna.
Om emellertid förvaltaren på grund av konkursutredningen
finner anledning till misstanke om att gäldenären har begått annat förmögenhetsbrott
än gäldenärsbrott, fortsätter departementschefen, bör han
naturligtvis anmäla det till polis eller åklagare. Någon särskild föreskrift
härom anser departementschefen ej erforderlig. Detsamma gäller förmögenhetsbrott
sorn har begåtts mot gäldenären, exempelvis av en ställföreträdare
för denne. Även skattebrott av gäldenären bör enligt departe -

LU 1978/79:19

mentschefen anmälas om misstanke därom framkommer under konkursutredningen.

I motionen 1978/79:2209 (m) framhålls att de gjorda motivuttalandena
kan uppfattas som att det föreligger en verklig skyldighet för förvaltaren att
anmäla även andra brott än gäldenärsbrott. Motionärerna har ingen erinran
mot att en sådan skyldighet åläggs förvaltaren men anser att skyldigheten
bör komma till uttryck i lagtexten. De yrkar därför att i 55 § tredje stycket
förslaget till ändring i KL införs en bestämmelse som ålägger förvaltaren
att anmäla misstanke om såväl gäldenärsbrott som annat förmögenhetsbrott
(yrkandet 3).

Enligt utskottets mening är det angeläget att brott i samband med konkurs
beivras snarast möjligt. Utskottet anser därför att starka skäl talar för
den i propositionen föreslagna ordningen att förvaltaren skall anmäla eventuella
brott direkt till åklagare. Vad härefter gäller omfattningen av
anmälningsskyldigheten vill utskottet erinra om att den ekonomiska brottslighet
som förekommer i samband med konkurser är av skiftande natur.
Som framhålls av departementschefen är de vanligaste förfarandena gäldenärsbrott
och brott mot uppbördslagen. Men även annan ekonomisk
brottslighet förekommer inte sällan. En närmare redogörelse för olika
typer av brottsliga förfaranden i samband med konkurs har lämnats i en
rapport från brottsförebyggande rådet, (Rapport 1978:1) Konkurser och
ekonomisk brottslighet. Någon särskild anmälningsskyldighet för konkursförvaltare
föreligger inte nu. Liksom vad som i allmänhet gäller är förvaltaren
dock underkastad bestämmelserna i brottsbalken om underlåtenhet
att avslöja vissa typer av mycket grov brottslighet.

Enligt utskottets mening är det självfallet angeläget att även andra brott
än gäldenärsbrott anmäls till åklagare. Utskottet delar motionärernas uppfattning
om att förvaltaren bör åläggas en mera utvidgad, lagstadgad anmälningsskyldighet
beträffande brott som begåtts av gäldenären än vad
som föreslås i propositionen. I likhet med departementschefen anser utskottet
emellertid att någon plikt att utreda andra brott än gäldenärsbrott
inte bör föreligga för förvaltaren. Till skillnad från vad som gäller beträffande
gäldenärsbrott bör förvaltaren således inte försöka utreda brottsfrågan.
Endast i de fall förvaltaren på grund av sin befattning med konkursboet
finner att det föreligger skälig anledning misstänka att gäldenären
förfarit brottsligt bör anmälningsskyldigheten inträda.

Skall man införa en sådan vidgad anmälningsskyldighet som utskottet nu
förordat uppkommer frågan om vilka brott anmälningsskyldigheten skall
omfatta. 1 motionen har föreslagits att plikten att göra brottsanmälan skall
avse förmögenhetsbrott. Med en sådan avgränsning skulle förvaltaren vara
skyldig att anmäla olika tillgreppsbrott av varierande svårighetsgrad, bedrägerier
och annan oredlighet, förskingring och andra trolöshetsbrott
samt skadegörelsebrott. Uppenbarligen förekommer sådan brottslighet i
många fall i samband med konkurs. I andra fall åter kan eventuella förmo -

LU 1978/79:19

genhetsbrott av gäldenären helt sakna samband med konkursen. Samtidigt
bör det beaktas att uppbördsbrott och skattebrott utgör ett betydande
inslag i de brottsliga transaktionerna med anknytning till en konkurs.
Enligt utskottets mening är därför den i motionen förordade avgränsningen
inte helt tillfredsställande.

Vad frågan nu gäller är att stävja den brottslighet som har samband med
konkurser, och anmälningsskyldigheten bör avgränsas så att den fyller
detta syfte. Att ålägga förvaltaren en mer vittgående skyldighet att anmäla
brott skulle enligt utskottets mening föra för långt. Det ter sig också rimligt
att begränsa anmälningsplikten till mer allvarlig brottslighet. Med hänsyn
till det anförda anser utskottet att man bör söka en annan utgångspunkt för
avgränsningen av anmälningsskyldigheten än den motionärerna föreslagit.

Som närmare framgår av den ovan omnämnda rapporten från brottsförebyggande
rådet (s. 82 ff.) avser det övervägande antalet konkurser fysiska
eller juridiska personer som drivit näring. Endast i ett förhållandevis ringa
antal fall försätts privatpersoner, som inte är eller varit rörelsedrivande, i
konkurs. Med utgångspunkt i den beskrivning av otillåtna transaktioner
som lämnats i rapporten kan det antas att den nu aktuella kriminaliteten
främst har samband med rörelse som gäldenären drivit. Inte rörelsedrivande
personer torde sällan göra sig skyldiga till annan brottslighet med
anknytning till konkurs än gäldenärsbrott. Beträffande vissa typer av brott i
samband med konkurs kan det för övrigt framhållas att de inte kan begås
av annan än näringsidkare.

Det anförda leder utskottet till den uppfattningen att förvaltarens anmälningsskyldighet
beträffande andra brott än gäldenärsbrott bör begränsas
till fall då gäldenären drivit näringsverksamhet och det under konkursförvaltningen
kommer fram att gäldenären kan misstänkas för brott som har
samband med verksamheten. Undantag bör dock göras för brott av ringa
beskaffenhet. Utskottet föreslår således att reglerna om anmälan för gäldenärsbrott
i 55 § tredje stycket och 185 b § femte stycket förslaget till
ändring i konkurslagen kompletteras med följande bestämmelse: ”Detsamma
gäller om gäldenären har drivit näringsverksamhet och det under
konkursförvaltningen kommer fram att gäldenären kan misstänkas för
annat brott av ej ringa beskaffenhet, som har samband med verksamheten.
”

Utskottet vill tillägga att bestämmelsen självfallet inte får tolkas så att
förvaltaren helt bör underlåta att anmäla sådana brott som inte omfattas av
regeln. Skulle det sålunda visa sig att en inte rörelsedrivande gäldenär
begått annat brott som har anknytning till konkursen än gäldenärsbrott bör
självfallet anmälan ske. Detsamma gäller förmögenhetsbrott som har begåtts
mot gäldenären, exempelvis av en ställföreträdare till denne. Även i
andra fall kan det finnas skäl för en förvaltare att underrätta åklagare om
eventuella brottsmisstankar mot gäldenären. Någon lagstadgad anmälningsplikt
i dessa hänseenden bör dock inte åläggas förvaltaren.

LU 1978/79:19

Utskottets ställningstagande innebär att önskemålet i motionen 1978/
79: 2209 i allt väsentligt tillgodoses. Även önskemålet i motionen 1978/
79: 1765 om brottsanmälan tillgodoses bättre genom utskottets förslag än
genom propositionsförslaget.

I detta avsnitt behandlar utskottet slutligen en motion angående missbruk
av den statliga lönegarantin.

Enligt lönegarantilagen svarar staten för betalning av arbetstagares fordringar
hos arbetsgivare som har försatts i konkurs. De fordringar som
omfattas av lönegarantin är bl. a. arbetstagares lönefordringar och andra
ersättningar med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen och pensionsfordringar
med förmånsrätt enligt 12 eller 13 § samma lag. Beträffande
fordringar med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen är garantin maximerad
till ett belopp som motsvarar tolv basbelopp. Lönegarantin finansieras
genom arbetsgivaravgifter. Garantibeloppen utbetalas av länsstyrelsen.

Beträffande de formella förutsättningarna för att betalning skall utgå
enligt lönegarantin gäller olika system för ordinära konkurser och fattigkonkurser.

I ordinär konkurs utgår betalning endast för fordran som bevakats i
konkursen. Konkursförvaltaren skall snarast efter konkursbeslutet underrätta
länsstyrelsen om fordran på lön under uppsägningstid om fordringen
enligt förvaltarens bedömande är klar. Underrättelse bör under samma
förutsättning lämnas även om annan fordran som omfattas av garantin. I
övrigt skall underrättelse lämnas när fordran har blivit utdelningsgill. Förvaltaren
skall samtidigt som han lämnar underrättelse till länsstyrelsen om
klar fordran bevaka den för arbetstagarens räkning.

1 fattigkonkurserna ankommer det på kronofogdemyndighet att utreda
och pröva lönegarantianspråk. Den i konkursen förordnade gode mannen
skall enligt föreskriften i 185 § KL så snart kunskap har vunnits om löneeller
pensionsskuld anmäla detta till vederbörande kronofogdemyndighet.
För konkursdomaren föreligger skyldighet att sända underrättelse till kronofogdemyndighet
om det finns anledning anta att fordran som omfattas av
garantin kan göras gällande. I propositionen föreslås vissa ändringar i
lönegarantilagen som en följd av den nya ordningen för handläggning av
mindre konkurs.

I motionen 1977/78:1004 (s) yrkas att riksdagen beslutar hos regeringen
anhålla att regler snarast utfärdas för kontroll av företags förhållanden
både före och efter konkurs och vid utbetalning från den statliga lönegarantifonden.
Motionärerna framhåller att utbetalningarna från lönegarantifonden
budgetåret 1977/78 var nästan 10 gånger större än under budgetåret
1974/75. Enligt motionärerna är en anledning till utvecklingen att mindre
nogräknade företag missbrukar lönegarantisystemet. Motionärerna anför
exempel på olika former av missbruk. Motionärerna anser att en skärpt
kontroll av konkursföretagens affärer och handlande i övrigt under tiden

LU 1978/79:19

före och efter konkursutbrottet är nödvändig inte minst med hänsyn till
lönegarantiutbetalningarna. Kontrollen bör företrädesvis ankomma på
länsstyrelsernas revisionsenheter, som bör få erforderliga resurser härför.

Som framhållits i flera av de remissyttranden som inhämtats över motionen
(se bilaga 2) torde ökningen av lönegarantiutbetalningarna i allt väsentligt
ha andra orsaker än missbruk av lönegarantisystemet. Att missbruk
förekommer står dock klart. I likhet med motionärerna anser utskottet det
angeläget att oriktiga lönegarantiutbetalningar förhindras. Utskottet vill
emellertid i sammanhanget erinra om att lönegarantilagen är -n social
lagstiftning och att ärendena av hänsyn till arbetstagarnas intressen bör
handläggas med skyndsamhet.

Enligt utskottets mening torde en effektiv tillsyn och förvaltning i konkurs
utgöra det bästa botemedlet mot missbruk av lönegarantin. Den
föreslagna reformen av konkurslagen har som tidigare berörts en sådan
inriktning. Genom att kvalifikationskraven på förvaltarna skärps och att
det allmänna genom tillsynsmyndigheten får insyn i konkursförfarandet
ökas också i väsentlig mån möjligheterna till kontroll av lönegarantianspråk.
Det kan således förväntas att reformen av konkursförfarandet kommer
att leda till ett minskat missbruk av lönegarantin. Utskottet vill också
peka på att den utvidgade anmälningsskyldighet beträffande konkursbrott
som utskottet nyss förordat kan antas få en inte obetydlig preventiv effekt
när det gäller missbruk av lönegarantin. På anförda skäl anser utskottet att
motionen 1977/78: 1004 inte påkallar någon åtgärd från riksdagens sida.

Sysselsättningspolitiska frågor m. m. i konkurs

Som en allmän bakgrund till de motionsyrkanden som kommer att behandlas
i detta avsnitt vill utskottet lämna följande redogörelse. I skrivelse
till regeringen 1977 framförde Svenska bankföreningen vissa erinringar
mot reglerna i lönegarantilagen. Bankföreningen framhöll bl. a. att de rättsregler,
som aktualiseras när ett företag råkar i ekonomiska svårigheter, bör
vara så konstruerade att konkurs såvitt möjligt undviks. Konkurs är enligt
Bankföreningen ofta det sämsta alternativet eftersom konkurs ofta medför
onödig värdeförstöring. Ett sätt att undvika konkurs är enligt Bankföreningen
ackord utan konkurs enligt ackordslagen. Att lönegarantin inte
träder i kraft vid ackord utan endast vid konkurs omöjliggör ofta att ett
företag rekonstrueras via ackord enligt ackordslagen. Konkurs blir i stället
oundviklig. Bankföreningen ansåg att rekonstruktioner skulle främjas om
lönegarantin blev tillämplig även vid ackord. En sådan regel skulle, framhölls
det, svara mot önskemålet att rättsreglerna bör verka för att konkurs
och därav följande värdeförstöring undviks. Bankföreningen begärde bl. a.
att lönegarantilagen skulle ändras så att synpunkterna tillgodosågs.

Det av Bankföreningen aktualiserade spörsmålet liksom den mera övergripande
frågan om vilka medel samhället bör sätta in när företag råkar i
ekonomisk kris behandlas f. n. av en inom arbetsmarknadsdepartementet

LU 1978/79:19

tillsatt arbetsgrupp som fått till uppgift att bl. a. lägga fram förslag om hur
konflikten mellan en tidsbegränsad fortsatt drift av ett företag på ekonomiskt
obestånd och konkurslagens regler skall lösas (se prop. 1976/77:105
s. 35-36). Arbetsgruppens arbete syftar till att ett nytt institut, kallat
betalningsinställelse, skall tillskapas. Meningen är att institutet skall ge
rådrum för överväganden av om företag med ekonomiska svårigheter skall
avvecklas eller leva vidare. Betalningsinställelse avses bli ett förstadium till
ackord eller konkurs och kunna leda till att något ackords- eller konkursförfarande
inte behöver tillgripas. Även nya former av statligt stöd övervägs
i sammanhanget liksom frågan om hur arbetsmarknads- och regionalpolitiska
intressen skall kunna tillgodoses när företag råkar i ekonomiska
svårigheter och hotas av nedläggning. Arbetsgruppens arbete har tidigare
blivit föremål för riksdagens intresse. Bl. a. har näringsutskottet (NU 1977/
78:41) uttalat att utskottet förutsatte att regeringen på grundval av utredningen
så snart som möjligt skulle lägga fram åtgärder i nu angivet hänseende.
Arbetet med reformen är enligt vad lagutskottet nu erfarit inne i
slutskedet.

I anslutning till det anförda vill utskottet erinra om att förslaget till
ändring av konkursförfarandet har utformats så att inte bara borgenärernas
intressen skall kunna tillgodoses i konkurs utan också hänsyn kan tas till
andra intressen, exempelvis sysselsättningspolitiska intressen. Enligt departementschefens
uttalanden i anslutning till bestämmelsen i 61 § om
fortsättande eller återupptagande av gäldenärens rörelse skall sålunda
förvaltaren noga utreda vilka lösningar som är bäst ägnade att tillgodose
såväl borgenärsintressena som de sysselsättningspolitiska intressena.
Även kravet att förvaltaren skall vara väl förtrogen med arbetsmarknadspolitiska
frågor skall ses som ett uttryck för att samhälleliga intressen bör
beaktas vid konkursförvaltningen. I detta sammanhang vill utskottet också
peka på att konkurslagskommittén i delbetänkandet 1977 föreslog att ett
allmänt ombud skulle kunna tillsättas i konkurs. Ombudet skulle ha till
uppgift att beakta arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressen. I propositionen
uttalar departementschefen att övervägande skäl talar för att
man i avvaktan på det utredningsarbete som pågår inom arbetsmarknadsdepartementet
dröjer med att ta ställning till frågan om införande av ett
allmänt ombud i konkurs. Han lägger därför inte nu fram något förslag på
den punkten.

I motionen 1977/78: 528 (m) tas i huvudsak samma spörsmål upp som
behandlats i Bankföreningens ovan redovisade skrivelse. Motionären framhåller
att lönegarantilagen och ackordslagen motverkar varandra. Till skillnad
från vad som tidigare gällde ger företagsinteckning numera bättre
förmånsrätt än skatte- och lönefordringar. För en innehavare av företagsinteckning
är det enligt motionärens mening fördelaktigare med en konkurs
i stället för ackord, eftersom lönegarantin bidrar till att ”arbeta upp” den
företagsintecknade egendomen så att inteckningshavaren har större förut -

LU 1978/79:19

sättningar att få full betalning för sin fordran. Motionären framhåller att det
har funnits flera fall då företag lagts ned efter en konkurs i stället för att
rekonstrueras genom ett ackordsförfarande. Motionären anser att en översyn
bör ske av lönegarantilagen syftande till att lönegarantin skall gälla
även vid ackord och yrkar att riksdagen hos regeringen skall begära en
utredning om utvidgning av lönegarantin.

Utskottet delar motionärens uppfattning att nuvarande ordning inte kan
anses helt tillfredsställande. Som vitsordats av flera av de myndigheter och
organisationer som yttrat sig över motionen (se bilaga 2) har reglerna i
förmånsrättslagen och lönegarantilagen lett till att det för borgenären i
vissa fall kan te sig förmånligare att ett företag går i konkurs än att ackord
kommer till stånd. Eftersom konkurs i allmänhet medför värdeförstöring
till skada för borgenärerna och gäldenären och kan leda till negativa
konsekvenser från sysselsättningspolitisk synpunkt, framstår det enligt
utskottets mening som angeläget att en reform på området kommer till
stånd. Som framgår av den lämnade redovisningen för det pågående utredningsarbetet
inom arbetsmarknadsdepartementet syftar arbetet till en lösning
av det problem som tagits upp i motionen. Med hänsyn till vikten av
att opåkallade företagskonkurser förebyggs och med beaktande av vad
riksdagen tidigare uttalat rörande arbetsgruppens arbete förutsätter utskottet
att utredningsarbetet snarast fullföljs och att arbetsgruppens förslag
utan dröjsmål blir föremål för en bred remissbehandling. Något initiativ
från riksdagens sida med anledning av motionen 1977/78:528 är f. n. inte
erforderligt.

I motionen 1978/79:2207 (s) tas upp frågan om hänsynstagande till
arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressen vid konkurs. Motionärerna
framhåller att samhället i väsentligt högre grad än förr engagerat sig i det
ekonomiska livet genom statligt kreditstöd i olika former, lokaliseringsstöd,
statsbidrag till nedläggningshotade företag m. m. Samhället har också
tagit på sig ett ökat ansvar för sysselsättningen. Det ställs därför enligt
motionärerna särskilda krav på konkursförvaltningen vid företagskonkurs
när det gäller att bedöma sysselsättningsfrågor och företagets ställning i
fråga om erhållet samhällsstöd eller behov av nytt stöd. Visserligen torde
det förhålla sig så att, när väl konkurs inträffat, svårigheterna är väsentligt
större att rekonstruera företaget än så länge konkurs inte inträffat. När det
gäller företag, vars verksamhet är väsentlig från sysselsättnings- och regionalpolitiska
synpunkter, är, anförs det vidare, det viktigaste därför att
undvika konkurs. Men även när konkurs inträtt måste sådana intressen
kunna tillgodoses.

Att se konkursen enbart som ett medel att tillgodose fordringsägare med
penningfordringar motsvarar enligt motionärerna inte den verklighet som
vi i dag lever i. Också de anställda och den ort eller de orter som för sin
ekonomiska framtid är beroende av ett företags fortsatta existens har
rimliga anspråk på att få sina intressen beaktade i företagets konkurs.

LU 1978/79:19

Liksom på så många andra områden måste jämkningar göras mellan olika
intressen.

Motionärerna understryker vikten av att det utredningsarbete som utförs
av en arbetsgrupp i arbetsmarknadsdepartementet beträffande frågan
om vilka medel samhället bör sätta in när ett företag befinner sig i ekonomisk
kris bedrivs med all erforderlig skyndsamhet. De anser att arbetsgruppen
vidare bör lägga fram förslag om hur samhällets intressen skall
tillvaratas när företag har råkat i konkurs. En av de frågor som enligt
motionärerna bör utredas är en utbyggnad av ackordscentralerna under
lämpligt huvudmannaskap för att därigenom till samhällets förfogande
skall ställas förvaltare som kan vara skickade att i konkurs tillvarata såväl
samhällets som borgenärernas intressen. Motionärerna yrkar att det anförda
ges regeringen till känna (yrkandet 5).

Utskottet har redan tidigare i detta avsnitt understrukit vikten av att det
inom arbetsmarknadsdepartementet pågående utredningsarbetet rörande
betalningsinställelse m. m. snarast fullföljs. Utskottet delar således motionärernas
uppfattning på denna punkt. Något särskilt tillkännagivande anser
utskottet dock f. n. inte erforderligt.

Beträffande frågan om hänsynstagande till samhälleliga intressen i konkurs
vill utskottet hänvisa till att motionärernas önskemål härvidlag i viss
mån tillgodosetts i propositionen. Om och i vilken mån ytterligare åtgärder
är påkallade bör enligt utskottets mening lämpligen prövas inom justitiedepartementet.
Med hänsyn till departementschefens ovan redovisade uttalande
anser sig utskottet kunna utgå från att denna fråga kommer att tas
upp till överväganden sedan utredningsarbetet inom arbetsmarknadsdepartementet
slutförts. Utskottet utgår från att därvid god ledning kan
hämtas från de synpunkter som kan förväntas komma fram under remissbehandlingen
av arbetsgruppens förslag. Något initiativ från riksdagen är
således f. n. inte heller påkallat i förevarande hänseende.

Vad slutligen gäller motionärernas önskemål om en utbyggnad av ackordscentralen
under lämpligt huvudmannaskap ankommer det inte på lagutskottet
att ta ställning härtill. Frågan om utbyggnad av och huvudmannaskapet
för ackordscentralen har emellertid tagits upp i motionen 1978/
79: 1028 av Ingvar Svanberg m. fl. (s), vilken hänvisats till näringsutskottet
och kommer att behandlas i betänkandet NU 1978/79:59.1 detta sammanhang
vill utskottet emellertid erinra om att enligt uttalanden i propositionen
(s. 157) inte bara advokater utan även andra, t. ex. ledande tjänstemän hos
Sveriges Ackordscentral, skall kunna komma i fråga som konkursförvaltare.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen
1978/79:2207, yrkandet 5.

LU 1978/79:19

Tillsyn i konkurs

I propositionen föreslås att institutet rättens ombudsman avskaffas och
att konkursdomarens tillsynsfunktioner slopas. Tillsynen över konkursförvaltningen
skall i fortsättningen utövas av kronofogdemyndighet. Tillsynsuppgifterna
skall anförtros i princip en kronofogdemyndighet i varje län.
Tillsynsmyndigheten skall övervaka att avvecklingen av konkursboet
drivs effektivt och att förfarandet inte drar med sig onödiga kostnader.
Myndigheten har också en viktig uppgift att fylla i samband med prövningen
av förvaltararvoden. Myndigheten avses vidare medverka när det gäller
frågor rörande tillsättande av förvaltare, tvångsmedel mot gäldenärer
m. m. Tillsynen över konkursförvaltningen omfattar också en formell kontroll
som i första hand skall grundas på granskning av kvartalsräkningar
och övrig redovisning.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att institutet rättens
ombudsman liksom konkursdomarens tillsynsfunktioner bör avskaffas och
att tillsynsuppgifterna beträffande konkursförvaltning i framtiden bör ankomma
på annan myndighet än domstol.

I motionen 1978/79:2207 (s) yrkas att länsstyrelse skall vara tillsynsmyndighet
i konkurs (yrkandet 2). Vidare framläggs (yrkandet 4 delvis) förslag
till erforderliga lagändringar. Motionärerna hänvisar till att yrkandet delvis
skall ses som en följd av ett i samma motion framlagt förslag om att
kronofogdemyndighet skall vara förvaltare i mindre konkurs. Enligt motionärerna
kan emellertid kritik i och för sig riktas mot att kronofogdemyndighet
skall vara tillsynsmyndighet. De framhåller att tillsynen i mindre
konkurser som regel inte torde fylla annan uppgift än en formell kontroll av
att konkurslagens föreskrifter iakttas. Valet av tillsynsmyndighet är under
sådana förhållanden av mindre betydelse. 1 stora företagskonkurser, som
handläggs av högt specialiserade affärsjurister, kan enligt motionärerna
med fog ifrågasättas om kronofogdemyndigheten har tillräckliga möjligheter
att utöva en reell tillsyn över förvaltningen. Endast när det gäller inte
särskilt komplicerade konkurser som handläggs i ordinär ordning kan man
tänka sig att kronofogdemyndigheten kommer att kunna göra en reell
insats. Motionärerna anser att sådana konkurser inte torde bli alltför
talrika.

Vidare framhålls att koncentrationen av tillsynsuppgifterna till i princip
en kronofogdemyndighet i varje län jämte behovet av förstärkning med
expertis som inte finns hos kronofogdemyndigheterna gör att dessa myndigheter
inte heller från organisatorisk synpunkt framstår som mest närliggande
för tillsynsuppgiften. Motionärerna hänvisar till att i propositionen
förutsätts att tillsynsmyndigheternas behov av expertis i företagsekonomiska
och revisionstekniska frågor tills vidare blir tillgodosett genom att
tjänstemän vid länsstyrelserna anlitas. Enligt motionärerna är det huvudsakligen
i frågor av nyssnämnd art jämte frågor om arbetsmarknads- och

LU 1978/79:19

regionalpolitiska intressen som tillsynsmyndigheten har en verklig funktion
att fylla. Det förhållandet att behövlig expertis i alla dessa frågor finns
tillgänglig vid länsstyrelserna talar för att länsstyrelserna själva blir tillsynsmyndigheter.
Länsstyrelserna är enligt motionärernas mening väl lämpade
att handlägga de uppgifter som enligt propositionen skall ankomma
på tillsynsmyndigheten. Eventuella behov av personalförstärkningar får
tillfälligt tillgodoses genom beslut av regeringen och bedömas av riksdagen
vid behandlingen av anslag för budgetåret 1980/81.

När det gäller valet av tillsynsmyndighet vill utskottet erinra om att
åtskilliga remissinstanser och lagrådet framhållit att det från principiell
synpunkt ej kan godtas att kronofogdemyndighet skall vara verksam i en
konkurs både som borgenär och som tillsynsorgan. Bl. a. har härvid åberopats
att de invändningar lagutskottet anförde 1976 mot förslaget att kronofogdemyndighet
skulle vara förvaltare i mindre konkurser gör sig gällande
med samma styrka när det gäller en ordning där tillsynen ankommer på
denna myndighet. Utskottet kan inte dela denna uppfattning. I likhet med
departementschefen anser utskottet att det finns betydelsefulla skillnader i
principiellt hänseende mellan det tidigare förslaget och det nu framlagda.
Utskottet vill bl. a. peka på att förvaltaren enligt propositionen självständigt
skall avgöra vilka åtgärder som är motiverade och när de skall företas
och att tillsynsmyndighetens kontroll av åtgärderna väsentligen är avsedd
att ha karaktären av en efterhandskontroll. Någon rådgivande funktion
skall tillsynsmyndigheten enligt propositionen inte utöva. Även om utskottet
således anser att kronofogdemyndighet från principiella utgångspunkter
kan godtas som tillsynsorgan vill utskottet ändå peka på risken för att
myndigheten misstänks för obehöriga hänsynstaganden. Till frågan om
garantier mot sådana risker återkommer utskottet nedan. Utskottet vill
emellertid redan nu understryka vikten av att man inför sådana garantier,
om kronofogdealternativet väljs. Enligt utskottet föreligger från principiella
utgångspunkter inte heller hinder mot att tillsynsfunktionerna anförtros
länsstyrelsen såsom motionärerna föreslagit. De båda alternativen kan
för övrigt i förevarande hänseende anses likvärdiga.

Vad gäller kronofogdemyndigheternas och länsstyrelsernas kvalifikationer
för uppgiften vill utskottet erinra om att en effektiv tillsyn i konkurs
otvivelaktigt förutsätter goda insikter och erfarenheter beträffande företagsekonomiska
och revisionstekniska frågor samt arbetsmarknads- och
regionalpolitik. Detta gäller särskilt större företagskonkurser. Som framhålls
i motionen finns inom länsstyrelseorganisationen tillgång till erforderlig
expertis på dessa ämnesområden. Kronofogdemyndigheterna är emellertid
inte heller utan erfarenheter härvidlag. Vid skatteindrivningen ställs
nämligen kronofogdepersonalen i stor utsträckning inför arbetsmarknadspolitiska
problem. Vid bedömningen av kronofogdemyndigheternas lämplighet
som tillsynsorgan skall emellertid hänsyn inte tas endast till rådande
förhållanden. Om tillsynen i enlighet med propositionen anförtros i princip

LU 1978/79:19

en kronofogdemyndighet i varje län bör det vara möjligt att genom utbildnings-
och informationsinsatser inom förhållandevis kort tid stärka kompetensen
hos kronofogdepersonalen. Som departementschefen framhåller
bör riksskatteverket som centralmyndighet kunna spela en viktig roll i
detta arbete. Utskottet vill också peka på att det på en del myndigheter bör
vara möjligt att inrätta speciella tillsynsenheter, varigenom man kan få en
specialisering på tillsynsområdet. Enligt utskottets mening är det angeläget
att, om kronofogdealternativet väljs, en sådan ordning kommer till stånd i
största möjliga utsträckning. Det anförda leder utskottet till den uppfattningen
att kronofogdemyndigheterna i de nu berörda hänseendena kan
antas bli väl skickade att utöva en effektiv och kompetent tillsyn.

Vid val av myndighet för tillsynsuppgiften bör vidare beaktas att många
konkursrättsliga problem är av samma art som de som uppkommer vid
kronofogdemyndigheternas exekutiva verksamhet. Den stora erfarenhet
av sådan verksamhet som myndigheterna har får anses vara av värde vid
tillsyn i konkurs. Kronofogdemyndigheterna har därjämte i sin egenskap
av företrädare för statens borgenärsintressen fått en god kontakt med
konkursförvaltning. Som departementschefen framhåller saknar de erfarenheter
och kunnande som kronofogdemyndigheterna förvärvar på dessa
områden motsvarighet hos länsstyrelserna. Av särskild betydelse är också
att kronofogdemydigheterna har förvärvat kännedom och erfarenhet när
det gäller den ekonomiska brottslighet som förekommer i samband med
konkurser. Som utskottet tidigare anfört är det angeläget att konkursförfarandet
utformas så att möjligheterna att uppdaga och avslöja sådan
brottslighet väsentligt förbättras. Tillsynen i konkurs utgör en viktig faktor
i kampen mot konkursbrottsligheten. Detta gäller inte minst tillsynen i de
mindre konkurser som f. n. handläggs som s.k. fattigkonkurser. Även på
detta område har således kronofogdemyndigheterna ett försteg framför
länsstyrelserna. Som närmare framgår av propositionen (s. 708) talar vidare
vissa organisatoriska aspekter för kronofogdealternativet.

Sammanfattningsvis anser utskottet att kronofogdemyndighet är mer
lämpad att utöva tillsynsuppgiften än länsstyrelse. Utskottet tillstyrker
således bifall till propositionen i denna del och avstyrker bifall till motionen
1978/79: 2207 (yrkandena 2 samt 4 delvis).

1 propositionen föreslås en särskild jävsregel i syfte att garanti skall
skapas mot misstankar om obehöriga hänsynstaganden. Enligt bestämmelsen,
som intagits i 208 § förslaget till ändring i konkurslagen, skall utöver
vad som följer av jävsregeln i förvaltningslagen gälla att tjänsteman ej får
utöva tillsyn i de fall han tidigare i allmänt mål har tagit befattning med
indrivning av fordran som görs gällande i konkursen eller vidtagit exekutiv
åtgärd för uttagande av sådan fordran. Bestämmelsen tar endast sikte på
sådana fall då kronofogdepersonal försökt få ut det allmännas fordringar
hos gäldenären på skatter, böter m. m. men avser inte situationer då
tjänsteman tagit befattning med indrivning av enskild borgenärs fordran.

LU 1978/79:19

I motionen 1978/79: 2209 (m) framhålls att jäv inte synes föreligga för
tjänsteman som på förvaltares begäran utfört handräckning enligt 54 §
förslaget till ändring i konkurslagen. Inte heller befattning med ärenden
som avses i 7 och 8 §§ lönegarantilagen grundar enligt motionärerna jäv.
De yrkar att i 208 § skall anges att utförande av handräckning jämlikt 54 §
samt åtgärder enligt 7 och 8 §§ lönegarantilagen medför jäv vid tillsynsförfarandet
(yrkandet 4).

Enligt 54 § förslaget till ändring i konkurslagen får förvaltare påkalla
handräckning hos kronofogdemyndighet om det behövs för att han skall
kunna komma i besittning av egendom som ingår i konkursboet. I 7 och 8
§§ lönegarantilagen ges regler om kronofogdemyndighets handläggning av
lönegarantiärenden. Enligt propositionen skall i mindre konkurs, liksom
f. n. är fallet i s. k. fattigkonkurs, kronofogdemyndighet i stället för förvaltaren
pröva i vad mån betalning enligt lönegarantin skall utgå för löne- och
pensionsfordringar i konkursen. 8 § lönegarantilagen innehåller också bestämmelser
om hämtning eller häktning av arbetsgivare som undandrar sig
sin skyldighet att bistå kronofogdemyndigheten med uppgifter om arbetstagares
anställnings- och avlöningsförhållanden m. m. Beslut om tvångsmedlen
fattas av konkursdomaren på framställning av kronofogdemyndigheten.

' I det föregående har utskottet understrukit vikten av garantier mot att
kronofogdepersonal misstänks för obehöriga hänsynstaganden vid tillsyn i
konkurs. Utskottet tillstyrker därför att i konkurslagen förs in en särskild
jävsregel. Behovet av en sådan bestämmelse är självfallet störst när det
gäller fall då kronofogdemyndighet varit verksam som företrädare för det
allmännas borgenärsintressen och senare skall utöva tillsyn i konkursen.
Det är nämligen just i sådana situationer som intressekonflikter kan befaras
uppkomma. Någon motsvarande risk torde i allmänhet inte föreligga
när tjänsteman för enskild borgenärs räkning vidtagit exekutiv åtgärd mot
gäldenären. Enligt utskottets mening saknas därför skäl till jäv mot tjänsteman
som tagit befattning med annat exekutivt ärende än allmänt mål. Än
mindre motiverat anser utskottet det vara att handräckning enligt 54 §
förslaget till ändring i konkurslagen eller handläggning av lönegarantiärenden
skall grunda jäv. Kronofogdemyndigheten kan inte vid handläggningen
av något av dessa ärenden anses företräda det allmännas borgenärsintresse
eller enskilda borgenärer. Beträffande lönegarantiärendena kan också
framhållas, att det ankommer på länsstyrelsen och inte på kronofogdemyndigheten
att utöva borgenärsfunktionen när det gäller statens fordran på
grund av utbetalade lönegarantibelopp. Som utskottet anfört ovan gäller
vid sidan av den särskilda jävsbestämmelsen i konkurslagen även jävsreglerna
i förvaltningslagen. Utskottet vill vidare erinra om att tjänsteman
som handlägger tillsynsuppgifter handlar under samma ansvar och insyn
som gäller offentlig verksamhet i allmänhet.

På grund av det anförda och då den av motionärerna förordade ordning -

LU 1978/79:19

en skulle medföra vissa praktiska olägenheter kan utskottet inte ställa sig
bakom motionsförslaget. Utskottet tillstyrker följaktligen propositionen i
förevarande del. Även om utskottet således inte anser att skäl föreligger
för en utvidgning av jävsbestämmelse, vill utskottet emellertid framhålla
vikten av att verksamheten vid kronofogdemyndighet, som är tillsynsmyndighet,
organiseras så att tjänsteman endast i rena undantagsfall får utöva
tillsyn i konkurs samtidigt som han har hand om indrivnings- och handräckningsuppgifter.
Utskottet vill därför åter understryka att särskilda
enheter för tillsynsuppgifter bör inrättas i största möjliga utsträckning.

Förvaltning i ordinär konkurs

1 propositionen föreslås att konkursdomaren i samtliga fall skall utse
slutlig förvaltare. Som regel skall endast en förvaltare utses. I undantagsfall
skall dock två eller flera förvaltare i samma konkurs kunna förekomma.
Liksom f. n. skall också interimsförvaltare utses av konkursdomaren.
Vidare föreslås att kvalifikationskraven på förvaltaren skärps. Förvaltaren
bör som regel sökas bland personer som i sin verksamhet är särskilt
inriktade på affärsjuridiska frågor. Det skall också krävas att förvaltaren
har insikter i straffrättsliga frågor samt är väl förtrogen med arbetsrättsliga
och arbetsmarknadspolitiska spörsmål. Ett annat viktigt krav är att förvaltaren
förfogar över en väl utvecklad kontorsorganisation med resurser för
bokföring och redovisning. De uppställda kompetenskraven medför enligt
propositionen att förvaltaruppdragen bör koncentreras till en ganska begränsad
grupp av personer som specialiserat sig på konkursförvaltning.
Till förvaltare bör företrädesvis förordnas advokater, men även t. ex.
ledande tjänstemän hos Sveriges Ackordscentral kan ifrågakomma.

Enligt utskottets mening är det en grundläggande förutsättning för en
effektiv och ändamålsenlig konkursförvaltning att förvaltaren är väl kvalificerad.
Som departementschefen framhåller har utvecklingen i näringslivet
och samhället i övrigt gjort att stora krav i allmänhet måste ställas på en
konkursförvaltare. Utskottet tillstyrker därför förslaget om en skärpning
av kvalifikationskraven.

I motionen 1978/79:2208 (vpk) yrkas att riksdagen inför bestämmelser
som innebär att bland de utsedda förvaltarna i tillämpliga fall alltid skall
vara minst en representant för de anställda (yrkandet 2). Enligt motionärerna
är konkurs en sådan speciell situation att det är befogat att arbetstagarna
får en ställning som är väsentligt starkare än den som lagen om
medbestämmande i arbetslivet ger dem. Behovet av arbetstagarinflytande i
konkurs kan, framhålls det, i viss mån tillgodoses genom föreskrift att de
anställda i förekommande fall skall ha minst en representant bland förvaltarna.
När det gäller större företag med flera fackliga organisationer bör
var och en av organisationerna vara representerad bland förvaltarna.

Utskottet vill för sin del erinra om att medbestämmandelagen liksom
annan arbetsrättslig lagstiftning är tillämplig även när arbetsgivaren har

LU 1978/79:19

försatts i konkurs. Konkursförvaltaren har alltså att iaktta bl. a. medbestämmandelagens
förskrifter om förhandlings- och informationsskyldighet.
De kollektivavtal som gäldenären haft att tillämpa binder också i princip
konkursboet. Detta gäller även s. k. medbestämmandeavtal. Genom nuvarande
ordning på arbetsrättens område är alltså arbetstagarna redan tillförsäkrade
rätt att komma till tals i viktigare förvaltningsfrågor och bli informerade
om konkursens gång. Härtill kommer att arbetstagare som är
borgenär i likhet med andra borgenärer har rätt att till konkursdomaren
framföra synpunkter på förvaltarvalet och att förvaltaren i viktigare frågor
skall samråda med borgenärerna.

Redan det anförda talar enligt utskottets mening för att några särskilda
regler angående arbetstagarnas inflytande i konkurs inte är påkallade.
Utskottet anser vidare — i motsats till motionärerna - att förhållandena i
konkurs inte är så speciella att någon särreglering är erforderlig. Som
anförs i propositionen kan under ett företags reguljära verksamhet uppkomma
frågor som är lika ingripande för arbetstagarna. Mot ett genomförande
av motionsförslaget talar också principiella skäl. Att de anställda
skall representeras av en eller flera särskilda förvaltare strider nämligen
mot den grundläggande tanken att konkursförvaltaren är att se som en
förtroendeman för samtliga borgenärer. Utskottet avstyrker således bifall
till motionen 1978/79: 2208, yrkandet 2.

Enligt 50 a § förslaget till ändring i konkurslagen skall konkursdomaren
ha befogenhet att i vissa fall uppdra åt en lämplig person att biträda
konkursförvaltaren med råd vid förvaltningen eller att som förlikningsman
biträda konkursdomaren med utredning och förlikning i tvistefråga som
uppkommit genom anmärkning mot bevakning eller att fullgöra båda dessa
uppgifter. De uppgifter som det här rör sig om motsvarar till en del de
funktioner som åligger rättens ombudsman enligt gällande regler.

I motionen 1978/79: 2207 (s) yrkas avslag på propositionen i aktuell del
(yrkandet 3). Motionärerna framhåller att någon sakligt relevant motivering
inte anförts för förslaget utan detta synes ha tillkommit endast för att
tillmötesgå Advokatsamfundet. Enligt motionärerna har konkursförvaltaren
möjlighet att på konkursboets bekostnad anlita erforderlig sakkunskap
i speciella frågor. En särskild bestämmelse härom har också intagits i
lagförslaget. Vad gäller allmänna juridiska och företagsekonomiska frågor
som rör konkursförvaltningen anser motionärerna att till konkursförvaltare
bör utses endast personer som har kompetens att själva lösa dem.
Motionärerna framhåller vidare att konkursdomaren på tillfredsställande
sätt kan lösa uppgiften att förlika tvistiga fordringar. Med hänsyn härtill
och då det är en naturlig och vanlig uppgift för advokater, vilka regelmässigt
skall vara förvaltare, att lösa tvister genom förlikning, torde det saknas
utrymme för en särskild förlikningsman.

Utskottet vill för sin del framhålla att konkursförvaltaren kan ställas
inför problem som det krävs särskilda kvalifikationer för att lösa. Det kan

LU 1978/79: 19

röra sig om frågor av teknisk eller företagsekonomisk natur eller känsliga
och svåra avgöranden i förhållande till arbetstagarna och till de arbetsmarknadspolitiska
myndigheterna. I likhet med motionärerna anser utskottet
att de förvaltare som uppfyller de nya kvalifikationskraven i allmänhet
bör kunna klara sig på egen hand. Skulle en förvaltare någon gång
behöva råd på något särskilt område kan behovet tillgodoses genom att
förvaltaren anlitar sakkunnigt biträde (52 §). Som departementschefen anför
kan möjligheten att tillsätta medförvaltare också utnyttjas i vissa fall.
Främst när det gäller stora företagskonkurser, där ett flertal viktiga intressen
står på spel och där meningarna mellan de olika intressenterna går
starkt isär, kan det emellertid inte uteslutas att förvaltaren kan ha behov av
ett sådant stöd som f. n. lämnas av rättens ombudsman. Att förvaltaren har
möjlighet att rådgöra med någon som inte är engagerad i konkursen är
ägnat att öka effektiviteten i förvaltningen och kan därigenom bidra till att
borgenärernas förtroende för konkursförvaltningen ökar. Utskottet delar
därför departementschefens uppfattning att förvaltaren bör kunna få hjälp
av en rådgivare när särskilda skäl påkallar det.

Vad gäller förlikningsverksamheten vill utskottet understryka betydelsen
av att denna sköts på ett kompetent sätt. Att förlika tvistiga fordringar
kräver ofta kännedom om de särskilda förhållandena i konkursen samt
kunskaper i affärsjuridiska och ekonomiska frågor i allmänhet. Utskottet
vill även erinra om det värdefulla i att arbetet med att utreda och förlika
tvistefrågorna kommer i gång på ett tidigt stadium. Mot bakgrund av det
sagda anser utskottet det motiverat att en särskild förlikningsman kan
utses när tvistefrågorna är komplicerade.

På grund av det anförda tillstyrker utskottet bifall till propositionen i
förevarande del och avstyrker bifall till motionen 1978/79: 2207, yrkandet

Mindre konkurs

I huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreslogs i propositionen
1975/76:210 föreslås i den nu aktuella propositionen att det nuvarande
systemet med s. k. fattigkonkurs avskaffas och ersätts av en ny ordning för
handläggning av mindre konkurs. Den nya handläggningsformen skall även
tillämpas i åtskilliga konkurser som nu följer reglerna om ordinära konkurser.
Det nu framlagda förslaget skiljer sig från 1976 års förslag i bl. a.
följande hänseenden.

Konkursdomaren skall alltid bestämma handläggningsform i samband
med konkursbeslutet. Någon särskild utredning i fråga om handläggningsformen
skall således inte ske. Om det under handläggningen av en mindre
konkurs visar sig att förutsättningar för denna konkursform saknas, skall
övergång till ordinär konkurs kunna äga rum. Konkursdomaren skall utse
förvaltare i mindre konkurs. Denne skall i princip ha samma kvalifikationer
som förvaltare i ordinär konkurs. Förvaltningen i mindre konkurs
skall stå under samma tillsyn som den i ordinär konkurs.

7 Riksdagen 1978179. 8 sami Nr 19

LU 1978/79: 19

I motionen 1978/79:2207 (s) framförs invändningar mot förslaget såvitt
gällerförvaltarfrågan. Motionärerna pekar på det nära samband som råder
mellan mindre konkurs och utsökningsförfarandet och anser att en rationell
handläggning av sådana konkurser skulle främjas om kronofogdemyndighet
blev förvaltare. Vidare anförs att det kan bli svårt att förmå advokater
att — mot den ersättning som kan komma i fråga för förvaltningen av
mindre konkurs - lägga ned det arbete som krävs för att konkursförfarandet
effektivt skall kunna motverka användningen av konkurs som ett led i
ekonomisk brottslighet. Enligt motionärerna kan man vänta sig väsentligt
mer energiska efterforskningar från kronofogdemyndighetens sida eftersom
myndigheten har anledning att betrakta verksamheten som ett led i
den allmänna uppgiften att säkerställa betalning av allmänna och enskilda
fordringar. Ytterligare skäl som talar för kronofogdealternativet anser
motionärerna vara den erfarenhet kronofogdemyndigheterna förvärvat när
det gäller hänsynstagande till arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressen.
En annan omständighet som motionärerna tillmäter betydelse är att
skattefordringama spelar en dominerande roll i de mindre konkurserna.
Hittills har det ansetts ligga i boets intresse att den som har största
intresset av att förkovra boet också får hand om förvaltaruppgiften. Med
detta synsätt som inte helt avvisats i propositionen är det naturligt att
kronofogdemyndigheten blir förvaltare i mindre konkurs. Motionärerna
kan inte instämma i den kritik som från rättssäkerhetssynpunkt framförts
mot kronofogdemyndigheterna som förvaltare. De anser att starka praktiska
skäl talar för kronofogdealternativet och att några bärande principiella
skäl mot det saknas. Motionärerna medger att det i vissa fall kan vara
lämpligt att annan än kronofogdemyndighet förordnas till förvaltare i
mindre konkurs. Undantag från regeln att kronofogdemyndighet skall
vara förvaltare bör därför medges.

Med hänvisning till det anförda yrkas i motionen att riksdagen skall
besluta att kronofogdemyndighet som huvudregel skall vara förvaltare i
mindre konkurs (yrkandet 1). Vidare framläggs i motionen förslag till
erforderliga ändringar i regeringens lagförslag (yrkandet 4 delvis).

Utskottet konstaterar att de argument som i motionen förs fram för att
kronofogdemyndighet bör handha förvaltningen i mindre konkurs i allt
väsentligt överensstämmer med vad som anfördes i 1976 års regeringsförslag.
Utskottet vill erinra om att de invändningar av principiell natur som
framfördes vid riksdagsbehandlingen av det sistnämnda förslaget inte endast
tog sikte på en ordning enligt vilken kronofogdemyndighet i vissa
konkurser skulle vara förvaltare och i andra tillsynsorgan. I lagutskottets
av riksdagen godkända betänkande framhölls att det även från andra
principiella utgångspunkter framstod som mindre lämpligt att kronofogdemyndighet
skulle handha konkursförvaltningen. Enligt utskottets mening
saknas anledning till ett ändrat ställningstagande i den aktuella frågan.
Tungt vägande skäl gör sig således alltjämt gällande mot kronofogdemyn -

LU 1978/79: 19

dighet som förvaltare. Att den myndighet som företräder statens
borgenärsintressen skall tjänstgöra som förvaltningsorgan i konkurs är
enligt utskottets mening principiellt olämpligt. Som departementschefen
framhåller kan det vidare ifrågasättas om en myndighet har tillräckliga
möjligheter att agera effektivt som förvaltare. I konkurs kan förhållandena
ofta vara sådana att förvaltningsåtgärderna behöver vidtas snabbt och
ibland mer eller mindre formlöst. En enskilt verksam förvaltare har i dessa
hänseenden ett stort försteg före en myndighet.

Redan på grund av det anförda kan utskottet inte ställa sig bakom
motionsförslaget. Härtill kommer att spörsmålet om kronofogdemyndighet
som förvaltare förlorat sin aktualitet genom den lösning av tillsynsfrågan
som föreslagits i propositionen och som utskottet godtagit. Utskottet avstyrker
således bifall till motionen 1978/79:2207, yrkandena 1 samt 4
delvis.

Som ovan berörts skall den nya handläggningsformen för mindre konkurs
tillämpas på de nuvarande s. k. fattigkonkurserna, dvs. konkurser i
vilka tillgångarna inte räcker till betalning av konkurskostnadema. Som
mindre konkurs skall även handläggas konkurser, som nu följer reglerna
om ordinär konkurs, under förutsättning att det finns anledning anta att
boet med hänsyn till dess omfattning och övriga förhållanden är av enkel
beskaffenhet och att konkursen med fördel kan genomföras utan bevakningsförfarande.
Konkursdomaren skall i samband med konkursbeslutet
bestämma huruvida konkursen skall handläggas som ordinär eller mindre
konkurs. En regel med denna innebörd har intagits i 18 a § förslaget till
ändring i konkurslagen. Till skillnad från vad som föreslogs i propositionen
1975/76:210 skall således beslutet om handläggningsform i tveksamma fall
inte kunna uppskjutas i avvaktan på en särskild utredning genom kronofogdemyndighets
försorg.

I motionen 1978/79:2207 framhålls att beslutet om handläggningsform
bör kunna uppskjutas en kortare tid om konkursdomaren är tveksam om
huruvida konkursen bör handläggas som mindre eller ordinär konkurs.
Enligt motionärerna torde det mot bakgrund av de tvångsmedel som föreslås
för tiden före konkursutbrottet i allmänhet inte medföra några olägenheter,
om inte beslut om konkursformen i alla situationer meddelas samma
dag som konkursbeslutet. Konkursdomaren bör, fortsätter motionärerna,
ha tillfälle att samråda med kronofogdemyndigheten om formen för konkursen.
Något formaliserat utredningsförfarande kan inte anses behövligt
för detta ändamål, utan det är tillräckligt att samrådet sker per telefon.
Beslut om handläggningsformen bör enligt motionärerna under denna förutsättning
kunna meddelas senast andra arbetsdagen efter konkursbeslutet.

Med hänvisning till det anförda yrkar motionärerna att i 18 a § skall
införas bestämmelser om att konkursdomaren om det kan ske skall samråda
med kronofogdemyndigheten före avgörandet av handläggningsform

Lil 1978/79:19

100

och att avgörandet får anstå längst till andra dagen efter konkursbeslutet
om synnerliga skäl föreligger till uppskov (yrkandet 4 delvis).

Utskottet vill för sin del understryka vikten av att valet av handläggningsform
träffas rätt från början. Garantier bör därför skapas för att
konkursdomaren har tillfredsställande underlag för sin bedömning av frågan
om handläggningsform. I propositionen framläggs olika förslag som
syftar till att ge konkursdomaren förutsättningar för en riktig bedömning.
Bl. a. skall kronofogdemyndigheten oavsett om den är sökande eller ej vara
skyldig att biträda konkursdomaren med upplysningar som kan vara av
betydelse i saken. Vidare skall gäldenären i vissa fall kunna åläggas skyldighet
att ge upplysningar av betydelse för frågan i vilken form konkursen
skall handläggas. De olika möjligheter som sålunda skall finnas för konkursdomaren
att skaffa sig information om konkursboets förhållanden
torde enligt utskottets mening ge goda garantier för att valet av handläggningsform
som regel blir riktigt. Som departementschefen framhåller kan
därför antalet fall där tveksamhet behöver råda om handläggningsformen
bedömas bli tämligen begränsat.

f de tveksamma fall som kommer att finnas skulle troligen ett särskilt
utredningsförfarande i enlighet med förslaget i propositionen 1975/76:210
och den nu aktuella motionen kunna fylla en funktion. En nackdel med ett
sådant system är emellertid att beslutet om tillämplig konkursform skjuts
upp, låt vara under endast en kortare tid. Bedömningen av frågan om ett
särskilt utredningsförfarande är motiverat påverkas också av ställningstagandet
till om övergång från mindre konkurs till ordinär konkurs bör
tillåtas. 1 den nu aktuella propositionen föreslås att sådan övergång skall få
ske. Utskottet delar departementschefens uppfattning att denna möjlighet
till byte av handläggningsform inte torde kunna undvaras ens om man har
ett särskilt utredningsförfarande. Några större praktiska olägenheter synes
inte vara förknippade med en övergång från mindre till ordinär konkurs.
Det kan för övrigt antas att behov av övergång inte kommer att föreligga
särskilt ofta. Utskottet tillstyrker således att byte av handläggningsform
bör kunna ske och vill i anslutning härtill instämma i departementschefens
uttalande om att konkursdomaren i tveksamma fall bör besluta att konkursen
skall handläggas som mindre konkurs.

Av utskottets inställning till frågan om övergång från mindre till ordinär
konkurs följer att något behov av ett särskilt utredningsförfarande i tveksamma
fall inte torde föreligga. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen
1978/79: 2207 i aktuell del (yrkandet 4 delvis).

Tvångsåtgärder mot gäldenären

Enligt 20 § konkurslagen förlorar gäldenären i och med konkursbeslutet
rådigheten över den egendom som hör till konkursboet. Han kan inte heller
åta sig förbindelser som får göras gällande i konkursen. Av 21 § följer
vidare att den som efter det att konkursbeslutet offentliggjorts infriar

LU 1978/79:19

101

förpliktelse mot gäldenären blir fri från förpliktelsen endast om det av
omständigheterna framgår att han var i god tro.

Några motsvarande inskränkningar i gäldenärens handlingsfrihet råder
inte under tiden fram till konkursbeslutet. I propositionen föreslås att en
möjlighet införs till inskränkning i gäldenärens rådighet under konkursansökningsskedet.
Enligt 14 a § förslaget till ändring i konkurslagen skall
konkursdomaren eller rätten kunna förordna om kvarstad eller skingringsförbud
på gäldenärens egendom i avvaktan på att konkursansökningen
prövas. Som förutsättning för tvångsåtgärden skall gälla att det föreligger
sannolika skäl för bifall till ansökningen och att det skäligen kan
befaras att gäldenär undandrar egendom.

I motionen 1978/79: 2207 (s) yrkas att kvarstad eller skingringsförbud
skall gälla inte bara fram till konkursbeslutet utan även därefter fram till
dess egendomen omhändertas av förvaltaren (yrkandet 4 delvis).

Som framhålls av departementschefen förekommer det i viss utsträckning
att gäldenären undandrar borgenärerna egendom medan en konkursansökning
mot honom prövas. Det skydd som reglerna om återvinning och
gäldenärsbrott ger borgenärerna mot otillbörliga förfaranden från gäldenärens
sida är enligt utskottet inte tillräckligt. Starka skäl talar därför för
förslaget i propositionen om att kvarstad eller skingringsförbud skall kunna
läggas på gäldenärens egendom. Vad gäller tiden för säkerhetsåtgärdens
giltighet vill utskottet erinra om att konkursbeslutet går i verkställighet
utan hinder av att det överklagas. Gäldenären förlorar alltså omedelbart
rådigheten över egendomen och förvaltaren kan ta hand om den. Skulle
exempelvis kvarstad ha lagts på gäldenärens egendom och beslutet verkställts
på så sätt att kronofogdemyndigheten tagit hand om egendomen
torde kronofogdemyndigheten efter konkursbeslutet vara berättigad att
överlämna egendomen till förvaltaren. 1 vart fall synes gäldenären inte äga
rätt att utfå egendomen. Har egendomen vid verkställighet av kvarstadsbeslutet
lämnats kvar hos gäldenären torde någon skillnad i praktiken inte
föreligga mellan den rådighetsinskränkning som kvarstaden medför och
den som följer av konkursbeslutet. I båda fallen upprätthålls förbudet för
gäldenären att förfoga över egendomen av straffstadganden. Bryter gäldenär
mot det förfogandeförbud som följer av kvarstad eller mot skingringsförbud
ådrar han sig straffansvar enligt 17 kap. 13 § brottsbalken.
Förfogar han över egendom som ingår i konkursboet efter konkursbeslutet
gör han sig skyldig till gäldenärsbrott. Vad slutligen gäller det fallet att
säkerhetsåtgärden avser gäldenärens egendom som omhänderhas av en
utomstående person är denne så länge åtgärden består förhindrad att
förfoga över egendomen till följd av straffbudet i 17 kap. 13 § brottsbalken.
Sedan konkursbeslutet meddelats synes kvarstad eller skingringsförbud
inte längre fylla någon funktion, bl. a. med hänsyn till att den ovan redovisade
bestämmelsen i 21 § KL torde ge tillräckliga garantier för att egendomen
inte överlämnas till gäldenären.

LU 1978/79:19

102

På grund av det anförda anser utskottet att det bör vara till fyllest att
säkerhetsåtgärden gäller fram till konkursbeslutet och att något behov av
den i motionen föreslagna bestämmelsen inte föreligger. Utskottet tillstyrker
därför bifall till propositionen i förevarande del och avstyrker bifall till
motionen 1978/79:2207 i motsvarande del (yrkandet 4 delvis).

Gällande lag innehåller inte några bestämmelser om vilka tvångsmedel
som förvaltaren har till sitt förfogande när han i enlighet med sin skyldighet
skall ta hand om konkursboets egendom. Vägrar gäldenären att lämna
ifrån sig egendomen torde förvaltaren vara hänvisad till att begära handräckning
hos överexekutor eller utverka dom på utlämnande av viss egendom.
Handräckningsutslaget eller domen får sedan verkställas av kronofogdemyndighet.
I vissa fall torde förvaltaren också kunna hänvända sig
till polis.

1 propositionen föreslås att i 54 § KL införs en bestämmelse som ger
förvaltaren rätt att om det behövs påkalla handräckning av kronofogdemyndigheten
för att han skall kunna omhänderta eller annars få tillgång till
gäldenärens bo med de handlingar som rör boet. Någon särskild
exekutionstitel skall således inte erfordras. Vid handräckningen skall
kronofogdemyndigheten få genomsöka hus, rum m.m., öppna lås eller
bereda sig tillträde på annat sätt. Kronofogdemyndigheten får även i övrigt
använda tvång i den mån det behövs för det avsedda ändamålet och det
kan anses befogat med hänsyn till omständigheterna. Våld mot person
skall dock få brukas endast om myndigheten möter motstånd och i den
mån det med hänsyn till ändamålet med ingripandet kan anses försvarligt.

Utformningen av den föreslagna bestämmelsen kritiseras i motionen
1978/79:2209 (m). Motionärerna framhåller att tvångsåtgärderna innebär
långtgående ingrepp i gäldenärens integritet och att beslut om åtgärderna
av rättssäkerhetsskäl bör fattas av konkursdomaren eller rätten. Motionärerna
framför också invändningar mot att i lagrummet tagits in särskilda
bestämmelser om rätten att använda tvång eller våld mot person. Enligt
motionärerna finns det knappast anledning till en närmare reglering i detta
avseende i konkurslagen. Användningen av tvång och våld mot person vid
handräckning enligt konkurslagen bör inte skilja sig från vad som eljest
gäller vid kronofogdemyndighets tjänsteutövning. Motionärerna yrkar att
54 § förslaget till ändring i konkurslagen skall utformas på sätt som angivits
i motionen (yrkandet 2).

Utskottet vill till en böljan erinra om att konkurslagskommittén i sitt
betänkande hade föreslagit en bestämmelse om att förvaltaren skulle få
använda tvång för att få hand om konkursboet. Under remissbehandlingen
intog flera remissinstanser en kritisk eller tveksam inställning till förslaget.
Bl. a. Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt Sveriges
domareförbund föreslog att förvaltaren i stället skulle ges rätt att — såsom
också föreslagits i propositionen — vända sig direkt till kronofogdemyn -

LU 1978/79:19

103

dighet och begära handräckning utan att först behöva utverka exekutionstitel
hos domstol eller överexekutor.

I likhet med de angivna remissinstanserna och departementschefen anser
utskottet att någon särskild exekutionstitel inte bör krävas för att
kronofogdemyndigheten skall få lämna förvaltaren det biträde denne behöver.
Som hovrätten över Skåne och Blekinge framhållit i sitt remissyttrande
torde för övrigt själva konkursbeslutet kunna anses utgöra ett tillräckligt
bemyndigande för förvaltaren att begära handräckning. Utskottet vill
härtill lägga att kronofogdemyndighet redan f. n. i vissa fall har rätt att utan
exkutionstitel vidta handräckningsåtgärder. Som exempel härpå kan bl. a.
anföras återtagande av gods enligt avbetalningsköplagen.somfr.o. m.den 1
juli 1979 ersätts av konsumentkreditlagen och lagen om avbetalningsköp
mellan näringsidkare. Enligt utskottets mening torde några bärande invändningar
från rättssäkerhetssynpunkt inte kunna riktas mot den föreslagna
ordningen. Från praktiska utgångspunkter torde flera fördelar vara
förenade med förslaget. Utskottet vill särskilt peka på att i de fall handräckning
kan ifrågakomma det ofta torde krävas att åtgärderna vidtas
snabbt om de skall fylla sitt syfte. Om förvaltaren skulle behöva utverka en
exekutionstitel skulle otvivelaktigt handräckningsförfarandet försenas och
risken öka för att gälderären hinner undanskaffa egendom.

Utskottet kan inte heller instämma i motionärernas invändning mot den
föreslagna regleringen av våldsanvändning. Enligt utskottets mening är det
inte minst från rättssäkerhetssynpunkt angeläget att i konkurslagen förs in
bestämmelser om vilka befogenheter som tillkommer kronofogdepersonal
vid det nya handräckningsförfarandet. Avsaknaden av regler härom skulle
innebära att personalen vid genomförande av handräckningsåtgärder hänvisas
till en analogisk tillämpning av vad som gäller vid exekutiv förrättning.
Uttryckliga bestämmelser saknas f. n. om rätt för tjänsteman vid
kronofogdemyndighet att använda tvång och våld vid sådan förrättning.
Enligt praxis anses befogenhet härtill ändå föreligga. I detta sammanhang
vill utskottet erinra om att i det tidigare redovisade till lagrådet remitterade
förslaget till utsökningsbalk har intagits en särskild bestämmelse om de
tvångsbefogenheter som tillkommer förrättningsman vid förrättning enligt
den nya balken. Regleringen i utsökningsbalken innebär i huvudsak ett
lagfästande av nuvarande praxis. Den föreslagna bestämmelsen i konkurslagen
har utformats efter mönster av regeln i utsökningsbalken.

Med hänsyn till frågans vikt anser utskottet att man inte bör avvakta en
blivande reform av utsökningsrätten utan redan nu bör införa den i propositionen
föreslagna regleringen av handräckningsförfarandet. Proposition
med förslag till ny utsökningsbalk torde kunna föreläggas riksdagen tidigast
under hösten 1979 och balken kan knappast träda i kraft förrän vid
årsskiftet 1980-1981. Utskottet avstyrker således bifall till motionen 1978/
79:2209, yrkandet 2.

LU 1978/79:19

104

V issa andra gemensamma frågor beträffande ordinära och mindre konkurser Enligt

propositionen skall konkursdomaren höra tillsynsmyndigheten
innan interimsförvaltare och slutlig förvaltare utses i ordinär konkurs.
Bestämmelser härom finns i 45 §, såvitt avser interimsförvaltare, och i 46 § i
fråga om slutlig förvaltare. Detsamma skall gälla när förvaltare utses i
mindre konkurs (185 a§) och när särskild rådgivare eller förlikningsman
förordnas enligt 50 a §.

I motionen 1978/79:2209 (m) yrkas att riksdagen beslutar att reglerna om
tillsynsmyndighetens hörande i 45, 50 a och 185 a§§ utgår (yrkandet 1).
Motionärerna anser att föreskrifterna om tillsynsmyndighetens hörande
vid tillsättande av interimsförvaltare i ordinär konkurs, förvaltare i mindre
konkurs och särskild rådgivare eller förlikningsman inte fyller någon egentlig
funktion utan endast verkar fördröjande på det beslut som inte sällan
måste fattas skyndsamt. Enligt motionärerna finns det däremot skäl som
talar för att tillsynsmyndigheten såsom föreslagits i propositionen skall
höras innan slutlig förvaltare i ordinär konkurs utses.

Som utskottet tidigare anfört skall i fortsättningen endast särskilt kvalificerade
personer kunna utses till förvaltare i ordinär konkurs. Det är också
viktigt att till förvaltare inte utses någon vars opartiskhet kan ifrågasättas.
Mot bakgrund av de uppställda kraven är det enligt utskottets mening
angeläget att konkursdomaren har underlag för en säker bedömning av
förvaltarfrågan. De uppgifter i olika hänseenden som tillsynsmyndigheten
kan lämna blir härvidlag av betydelse. Som motionärerna framhåller är det
därför motiverat att tillsynsmyndigheten skall höras innan slutlig förvaltare
utses i ordinär konkurs. Samma synpunkter gör sig också gällande när det
gäller ordningen för utseende av interimsförvaltare. Enligt utskottets mening
är det nämligen angeläget att även interimsförvaltaren besitter de
erforderliga kvalifikationerna. Att valet av interimsförvaltare faller på rätt
person framstår som betydelsefullt inte minst med tanke på att ett byte av
förvaltare kan vara förenat med nackdelar och att konkursdomaren därför,
som departementschefen framhåller, bör sträva efter att till interimsförvaltare
utse någon som kan antas vara lämpad att handha förvaltningen
under hela konkursen.

För förvaltare i mindre konkurs skall i princip gälla samma krav på
lämplighet som i ordinär konkurs. Starka skäl talar då också för att tillsynsmyndigheten
bereds tillfälle att yttra sig innan förvaltarfrågan avgörs.

Även när det gäller tillsättande av särskild rådgivare eller förlikningsman
i konkurs framstår det enligt utskottets mening som väl motiverat att
tillsynsmyndigheten hörs. Enligt propositionen skall för sådant uppdrag
endast ifrågakomma personer med lägst samma kompetens och i övrigt
samma lämplighet som förvaltaren. Med hänsyn härtill anser utskottet det
angeläget att konkursdomaren inhämtar tillsynsmyndighetens synpunkter

LU 1978/79:19

105

innan personvalet avgörs. Likaså är det naturligt att konkursdomaren
samråder med tillsynsmyndigheten i fråga om behov föreligger av särskild
rådgivare eller förlikningsman.

Med anledning av motionärernas farhågor för att inhämtandet av tillsynsmyndighetens
synpunkter skall fördröja beslutsfattandet vill utskottet
framhålla att något formaliserat förfarande inte krävs. Ofta torde ett samråd
per telefon vara till fyllest. När det gäller beslut som måste fattas
skyndsamt synes för övrigt en telefonförfrågan hos tillsynsmyndigheten
vara den enda möjligheten. I detta sammanhang vill utskottet emellertid
erinra om att omständigheterna i många fall är sådana att både konkursdomaren
och tillsynsmyndigheten har tillfälle att närmare överväga förvaltarvalet.
När konkursansökan gjorts av borgenär finns sålunda utrymme för
närmare överväganden under tiden fram till dess fristen för gäldenärens
yttrande gått ut. Ärenden om utseende av särskild rådgivare eller förlikningsman
torde sällan vara så brådskande att tillsynsmyndigheten inte
skulle kunna höras.

I enlighet med det anförda tillstyrker utskottet bifall till de i propositionen
framlagda förslagen om tillsynsmyndighetens hörande och avstyrker
bifall till motionen 1978/79:2209, yrkandet 1.

Ett särskilt problem i samband med konkurser utgör den situationen att
konkursboets tillgångar inte räcker till betalning av konkurskostnader och
de eventuella andra skulder som konkursboet ådragit sig, s. k. massaskulder.
I rättspraxis har ansetts att konkursbo ej kan försättas i konkurs.
Kritik har i olika sammanhang framförts mot rättsläget i denna fråga.
Därvid har framhållits att avsaknaden av en möjlighet att försätta konkursbo
i konkurs medfört praktiska olägenheter och att man i flera hänseenden
tvingats tillämpa konkursreglerna analogt när ett konkursbo blivit
insolvent. En betydelsefull nackdel med gällande ordning har ansetts vara
att lönegarantilagen, som endast gäller när arbetsgivare gått i konkurs, inte
är tillämplig när gäldenärens rörelse drivs vidare i konkursboets regi.

Problemet har uppmärksammats i en under allmänna motionstiden 1978
väckt motion, 1977/78:1472 (fp), vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag till sådan ändring av konkurslagen att konkursbo kan försättas
i konkurs.

I likhet med motionären anser utskottet att det nuvarande rättsläget inte
minst från principiella utgångspunkter knappast är tillfredsställande. Även
om det praktiska behovet av lagreglering på området inte bör överdrivas
ser dock utskottet med tillfredställelse att i propositionen - på initiativ av
lagrådet — föreslagits en uttrycklig regel (193 §) som medger att insolvent
konkursbo kan försättas i konkurs. Förslaget tillgodoser helt motionärens
önskemål och tillstyrks av utskottet.

Ikraftträdande m. m.

Enligt utskottets mening är det angeläget att reformen av konkursförfa -

LU 1978/79:19

106

randet träder i kraft snarast möjligt. Som utskottet i andra sammanhang
framhållit måste emellertid vikten av en tidig ikraftträdandetidpunkt vägas
mot intresset av att berörda myndigheter får rådrum för erforderligt förberedelsearbete,
så att en betydelsefull reform inte i inledningsskedet får en
ofullgången och delvis felaktig tillämpning. Den föreslagna ordningen för
förvaltning och tillsyn i konkurs medför att nya krav kommer att ställas på
kronofogdemyndigheternas personal. För att tillsynen skall fylla den avsedda
funktionen är det enligt utskottets mening angeläget att särskilda
insatser görs när det gäller utbildning och information. Betydelsefullt är
vidare att kronofogdemyndigheternas tillgång till expertis i företagsekonomiska
och revisionstekniska frågor säkras. Även i övrigt kräver reformen
ett betydande förberedelsearbete. Bl. a. måste organisationsfrågorna lösas.
Enligt utskottet bör dock förberedelsearbetet hinna slutföras före årsskiftet
1979-1980. I anslutning härtill vill utskottet stryka under vikten av att
förberedelsearbetet kommer i gång så tidigt som möjligt. Utskottet tillstyrker
att reformen får träda i kraft den 1 januari 1980.

I övrigt föranleder förslagen i propositionen inga uttalanden eller erinringar
från utskottets sida.

Utskottets hemställan
Utskottet hemställer

1. beträffande allmänna överväganden att riksdagen godkänner
vad utskottet anfört,

2. beträffande konkurskarantän att riksdagen avslår motionen
1978/79: 246 samt motionen 1978/79: 1765, yrkandet 1 delvis, och
motionen 1978/79:2208, yrkandet 1,

3. beträffande förteckning över styrelseledamöter i aktiebolag att
riksdagen avslår motionen 1978/79:1765, yrkandet 2,

4. beträffande anmälan om brott att riksdagen med anledning av
propositionen 1978/79: 105 i denna del, motionen 1978/79: 1765,
yrkandet 1 delvis, och motionen 1978/79:2209, yrkandet 3, godkänner
vad utskottet anfört,

5. beträffande missbruk av lönegarantin att riksdagen avslår motionen
1977/78: 1004,

6. beträffande utvidgning av lönegarantin att riksdagen avslår motionen
1977/78:528,

7. beträffande samhälleliga intressen i konkurs att riksdagen avslår
motionen 1978/79: 2207, yrkandet 5,

8. beträffande val av tillsynsmyndighet att riksdagen med bifall till
propositionen i denna del och med avslag på motionen 1978/

79:2207, yrkandet 2, godkänner vad utskottet anfört,

9. beträffande jäv mot tjänsteman vid tillsynsmyndighet att riksdagen
med avslag på motionen 1978/79: 2207, yrkandet 4 delvis,
och motionen 1978/79:2209, yrkandet 4, antar 208 § i det i propo -

LU 1978/79:19

107

sitionen framlagda förslaget till lag om ändring i konkurslagen
(1921:225),

10. beträffande arbetstagares ställning i konkurs att riksdagen avslår
motionen 1978/79:2208, yrkandet 2,

11. beträffande rådgivare eller förlikningsman i konkurs att riksdagen
med bifall till propositionen i denna del och med avslag på
motionen 1978/79:2207, yrkandet 3, godkänner vad utskottet
anfört,

12. beträffande förvaltare i mindre konkurs att riksdagen med bifall
till propositionen i denna del och med avslag på motionen 1978/
79:2207, yrkandet 1, godkänner vad utskottet anfört,

13. beträffande beslut om handläggningsform för konkurs att riksdagen
med avslag pä motionen 1978/79: 2207, yrkandet 4 delvis,
antar 18 a § förslaget till lag om ändring i konkurslagen,

14. beträffande kvarstad och skingringsförbud att riksdagen med
avslag på motionen 1978/79:2207, yrkandet 4 delvis, antar 14 a §
förslaget till lag om ändring i konkurslagen,

15. beträffande handräckning att riksdagen med avslag på motionen
1978/79:2209, yrkandet 2, antar 54 § förslaget till lag om ändring i
konkurslagen,

16. beträffande tillsynsmyndighetens hörande att riksdagen med bifall
till propositionen i denna del och med avslag på motionen
1978/79: 2209, yrkandet 1, godkänner vad utskottet anfört,

17. beträffande konkursbos försättande i konkurs att riksdagen med
anledning av motionen 1977/78: 1472 antar 193 § förslaget till lag
om ändring i konkurslagen,

18. att riksdagen med anledning av motionen 1978/79:1765, yrkandet
1 delvis, och motionen 1978/79:2209, yrkandet 3, antar 55 §
förslaget till lag om ändring i konkurslagen med i härvid fogad
bilaga 3 såsom utskottets förslag betecknade lydelse,

19. att riksdagen med anledning av motionen 1978/79: 1765, yrkandet
1 delvis, och motionen 1978/79: 2209, yrkandet 3, samt med
avslag på motionen 1978/79:2207, yrkandet 4 delvis, antar
185 b § förslaget till lag om ändring i konkurslagen med i härvid
fogad bilaga 3 såsom utskottets förslag betecknade lydelse,

20. att riksdagen med avslag på motionen 1978/79:2207, yrkandet 4
delvis, och motionen 1978/79:2209, yrkandet 1 delvis, antar 50 a,
81, 108 och 210a §§ förslaget till lag om ändring i konkurslagen,

21. att riksdagen med avslag på motionen 1978/79:2207, yrkandet 4
delvis, och motionen 1978/79:2209, yrkandet 1 delvis, antar
185 a § förslaget till lag om ändring i konkurslagen,

22. att riksdagen med avslag på motionen 1978/79: 2209, yrkandet 1
delvis, antar 45 § förslaget till lag om ändring i konkurslagen,

23. att riksdagen med avslag på motionen 1978/79: 2207, yrkandet 4

LU 1978/79:19

108

delvis, antar 27, 42, 98, 185 h, 187 och 209 §§ förslaget till lag om
ändring i konkurslagen,

24. att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i konkurslagen i
den mån det inte omfattas av vad utskottet under momenten 9,
13—15 och 17—23 hemställt,

25. att riksdagen med avslag på motionen 1978/79:2207, yrkandet 4
delvis, antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs,

26. att riksdagen antar övriga i propositionen framlagda lagförslag,

27. att riksdagen avslår motionen 1978/79: 1765, yrkandet 1, i den
mån det inte omfattas av vad utskottet ovan hemställt.

Stockholm den 24 april 1979

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: Ivan Svanström (c), Lennart Andersson (s), Stig Olsson (s)*,
Martin Olsson (c), Elvy Nilsson (s), Bernt Ekinge (fp), Arne Andersson i
Gamleby (s), Sonja Fredgardh (c), Åke Gillström (s), Bo Siegbahn (m),
Ingemar Konradsson (s), Marianne Karlsson (c), Anne-Marie Gustafsson
(c). Bengt Silfverstrand (s), Joakim Ollén (m) och Birgitta Johansson (s)**.

* Ej närvarande vid momenten 8-27 i utskottets hemställan.

** Ej närvarande vid momenten 1—7 i utskottets hemställan.

LU 1978/79:19

109

Reservationer

1. vid moment 1 i utskottets hemställan

beträffande allmänna överväganden av Lennart Andersson, Stig Olsson,
Elvy Nilsson, Arne Andersson i Gamleby, Åke Gillström, Ingemar
Konradsson och Bengt Silfverstrand (samtliga s) som anser att den del av
utskottets yttrande på s. 79 som börjar med orden "Mot bakgrund" och
slutar med orden "med konkursförvaltningen” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser det särskilt angeläget att åtgärder nu vidtas för att
åstadkomma en effektiv handläggning av mindre konkurser. Det är beklagligt
att denna fråga inte kunde lösas redan 1976, då riksdagen hade att ta
ställning till förslag från den socialdemokratiska regeringen med denna
innebörd.

Vid utformningen av ett nytt konkursförfarande måste hänsyn också tas
till andra intressen än de rent ekonomiska borgenärsintressena. Att en
betydande brottslighet förekommer i samband med konkurser är välkänt.
Utskottet anser det angeläget att konkursreglerna ändras så att möjligheterna
att avslöja och beivra sådan brottslighet förbättras. I det sammanhanget
är det särskilt viktigt att förvaltningen i mindre konkurser får en
ändamålsenlig lösning. En annan omständighet som bör beaktas vid en
reform av konkursförfarandet är att samhället på ett helt annat sätt än vid
konkurslagens tillkomst har ansvar för att sysselsättningen upprätthålls
och att näringslivet utvecklas gynnsamt. Vid bedömningen av hur konkursförfarandet
skall gestaltas bör hänsyn tas till exempelvis de sysselsättningspolitiska
intressen som gör sig gällande då företag råkar i ekonomiska
svårigheter.

Det i propositionen framlagda förslaget till ändring i konkurslagen, som i
långa stycken överensstämmer med förslaget i propositionen 1975/76:210,
tillgodoser åtskilliga av de krav man enligt utskottets mening bör ställa vid
en reform på området. Bristerna i förslaget hänför sig främst till de organisatoriska
lösningarna beträffande förvaltningen i mindre konkurser samt
tillsynen i konkurs.

2. vid moment 2 i utskottets hemställan

beträffande konkurskarantän av Lennart Andersson, Stig Olsson, Elvy
Nilsson, Arne Andersson i Gamleby, Åke Gillström, Ingemar Konradsson
och Bengt Silfverstrand (samtliga s) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 82 som börjar med orden
"Utskottet kan” och slutar med orden "är erforderligt" bort ha följande
lydelse:

Utskottet kan för sin del helt ställa sig bakom motionärernas uppfattning
om nödvändigheten av att förhindra missbruk från konkursgäldenärers
sida genom bl. a. upprepade konkurser. Förslag med detta syfte har, som
redovisats, i år framlagts av konkurslagskommittén och remissbehandlas

LU 1978/79:19

110

f. n. Enligt vad utskottet inhämtat kommer regeringen att före sommaren ta
ställning till kommittéförslaget och avsikten är att en proposition i ämnet
skall föreläggas riksdagen under hösten 1979. Med hänsyn till vikten av att
den aktuella frågan får en tillfredsställande lösning vill utskottet understryka
betydelsen av att regeringen fullföljer sina intentioner och således
förelägger riksdagen ett lagförslag. Vad utskottet anfört med anledning av
motionerna 1978/79:246, 1765 i denna del samt 2208, yrkandet 1, bör ges
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande konkurskarantän att riksdagen med anledning av
motionen 1978/79:246 samt motionen 1978/79: 1765, yrkandet 1
delvis, och motionen 1978/79:2208, yrkandet 1, som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört angående framläggande
av proposition med förslag till konkurskarantän,

3. vid moment 7 i utskottets hemställan

beträffande samhälleliga intressen i konkurs av Lennart Andersson, Stig
Olsson, Elvy Nilsson, Arne Andersson i Gamleby, Åke Gillström, Ingemar
Konradsson och Bengt Silfverstrand (samtliga s) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 90 som börjar med orden
”Utskottet har” och slutar med orden ”yrkandet 5” bort ha följande
lydelse:

I likhet med motionärerna anser utskottet att samhällsutvecklingen inneburit
att även andra intressen än borgenärsintressena måste beaktas i
konkurs. När ett företag går i konkurs måste sålunda hänsyn tas till de
anställda och till den ort eller de orter som för sin ekonomiska framtid är
beroende av företagets fortsatta drift. Vid konkurs liksom på många andra
områden måste enligt utskottets mening avvägningar göras mellan olika
intressen och jämkningar ske så att ett tillfredsställande slutresultat uppnås.
Som motionärerna påpekar behövs det materiella ändringar i konkurslagen,
om rimliga krav på hänsynstagande till arbetsmarknads- och regionalpolitiska
intressen skall kunna tillgodoses. Några mer betydande förslag
i detta hänseende har inte framlagts i propositionen. Utskottet kan med
hänsyn härtill dela motionärernas uppfattning att ett system med allmänt
ombud i konkurs f. n. inte ter sig meningsfullt.

Som utskottet ovan berört har frågan om beaktande av samhälleliga
intressen i konkurs visst samband med det pågående utredningsarbetet
inom arbetsmarknadsdepartementet. Utskottet vill åter stryka under vikten
av att utredningsarbetet bedrivs skyndsamt. Med hänsyn till betydelsen
av att frågan om hur samhällets intressen skall tillvaratas i konkurs
snarast får en tillfredsställande lösning anser utskottet att arbetsgruppen
även bör pröva detta spörsmål.

Vad slutligen gäller motionärernas önskemål om en utbyggnad av ac -

LU 1978/79:19

lil

kordscentralen ankommer det i och för sig inte på lagutskottet att ta
ställning härtill. Frågan om utbyggnad av och huvudmannaskap för ackord
scentralen har tagits upp i motionen 1978/79: 1028 av Ingvar Svanberg
m. fl. (s), vilken hänvisats till näringsutskottet och behandlas i betänkandet
NU 1978/79: 59. Skulle en utredning om ackordscentralens ställning och
funktioner komma till stånd bör enligt utskottets mening därvid också
prövas det i förevarande motion upptagna spörsmålet.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionen 1978/79:2207,
yrkandet 5, bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande samhälleliga intressen i konkurs att riksdagen med
anledning av motionen 1978/79:2207, yrkandet 5, som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. vid moment 8 i utskottets hemställan

beträffande val av tillsynsmyndighet av Lennart Andersson, Elvy Nilsson,
Arne Andersson i Gamleby, Åke Gillström, Ingemar Konradsson,
Bengt Silfverstrand och Birgitta Johansson (samtliga s) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 92 med orden
”När det” och slutar på s. 93 med orden ”4 delvis)” bort ha följande
lydelse:

I likhet med motionärerna anser utskottet att de skäl som i propositionen
anförs till stöd för förslaget att kronofogdemyndighet skall vara tillsynsorgan
i konkurs inte är bärkraftiga. I mindre konkurs torde som regel tillsynen
inte omfatta mer än en formell kontroll av att konkurslagens föreskrifter
iakttas. För de mindre konkursernas del kan därför valet av tillsynsmyndighet
anses vara av relativt ringa betydelse. Vad gäller större
företagskonkurser vill utskottet framhålla att tillgången till expertis i företagsekonomiska
och revisionstekniska frågor liksom också erfarenheter av
arbetsmarknads- och regionalpolitiska spörsmål är en nödvändig förutsättning
för att tillsynsmyndigheten skall kunna fullgöra sin uppgift. Inom
länsstyrelseorganisationen finns redan erforderlig sakkunskap på dessa
områden medan det med fog kan ifrågasättas huruvida kronofogdemyndigheterna
f. n. kan anses rustade att utöva en effektiv och ändamålsenlig
tillsyn i större konkurser. Kvar blir då som motionärerna framhåller endast
en mellankategori av inte särskilt komplicerade konkurser som handläggs i
ordinär ordning och i vilken man kan tänka sig att kronofogdemyndighet
kommer att kunna göra en verklig insats. Sådana konkurser kan enligt
utskottets mening inte förväntas bli särskilt vanliga.

Inte heller de organisatoriska skäl som anförts för kronofogdealternativet
kan enligt utskottets mening anses tillräckligt vägande. Koncentrationen
av tillsynsuppgifterna till i princip en myndighet i varje län liksom
det förhållandet att kronofogdemyndigheterna enligt propositionen måste

LU 1978/79:19

112

tillföras expertis i företagsekonomiska och revisionstekniska frågor gör att
kronofogdealtemativet inte kan anses som det mest närliggande. Med
hänsyn till att det inom länsstyrelserna redan finns tillgång till sakkunskap
på dessa områden liksom i arbetsmarknads- och regionalpolitiska frågor
och då tyngdpunkten i tillsynsarbetet kommer att ligga på just sådana
spörsmål anser utskottet det naturligt att länsstyrelserna blir tillsynsmyndigheter.
Även i övrigt får länsstyrelserna anses lämpade att handlägga
tillsynsuppgifterna.

Till det sagda vill utskottet lägga att utskottet i ett senare avsnitt kommer
att förorda att kronofogdemyndighet som regel skall vara förvaltare i
mindre konkurs. Med denna lösning förlorar kronofogdealternativet sin
aktualitet i tillsynsfrågan.

Utskottet tillstyrker således bifall till motionen 1978/79:2207 yrkandet 2.
Ställningstagandet medför att prövningen av frågor angående huruvida
någon del av gäldenärens inkomst skall tillkomma konkursboet och beträffande
gäldenärens rätt till beneficium bör — såsom f. n. är fallet — ankomma
på konkursdomaren eller rätten och inte såsom föreslagits i propositionen
på tillsynsmyndigheten. Utskottets förslag i sistnämnda hänseenden
liksom förslaget om tillsynsmyndighet föranleder ändringar i 27, 42, 98 och
209 §§ i regeringsförslaget.

dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande val av tillsynsmyndighet att riksdagen med anledning
av propositionen i denna del och med bifall till motionen
1978/79:2207, yrkandet 2, godkänner vad utskottet anfört,

5. vid moment 9 i utskottets hemställan

beträffande jäv mot tjänsteman vid tillsynsmyndighet av Lennart Andersson,
Elvy Nilsson, Arne Andersson i Gamleby, Åke Gillström, Ingemar
Konradsson, Bengt Silfverstrand och Birgitta Johansson (samtliga s)
som - under förutsättning av bifall till reservationen 4 - anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 94 med orden ”1
det” och slutar på s. 95 med orden ”möjliga utsträckning” bort ha följande
lydelse:

I det föregående har utskottet intagit den ståndpunkten att länsstyrelse
och inte kronofogdemyndighet bör vara tillsynsorgan. Vid detta ställningstagande
saknas behov av den i propositionen föreslagna jävsregeln. Lagrummet
bör således såsom föreslagits i motionen 1978/79:2207 (yrkandet 4
delvis) utgå. I enlighet härmed bör motionen 1978/79:2209, yrkandet 4,
avslås.

dels att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande jäv mot tjänsteman vid tillsynsmyndighet att riksdagen
med bifall till motionen 1978/79: 2207, yrkandet 4 delvis, och

LU 1978/79:19

113

med avslag på motionen 1978/79:2209, yrkandet 4, dels avslår
det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i konkurslagen
(1921: 225) såvitt avser 208 §, dels antar sådan ändring
i ingressen till lagförslaget som föranleds härav,

6. vid moment 9 i utskottets hemställan

beträffande jäv mot tjänsteman vid tillsynsmyndighet av Bo Siegbahn
(m) och Joakim Ollén (m) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 94 med orden ”1
det” och slutar på s. 95 med orden "möjliga utsträckning" bort ha följande
lydelse:

1 det föregående har utskottet understrukit vikten av att garantier skapas
mot att kronofogdepersonal misstänks för obehöriga hänsynstaganden vid
tillsyn i konkurs. Utskottet tillstyrker därför att i konkurslagen förs in en
särskild jävsregel. Behovet av en sådan bestämmelse är självfallet störst
när det gäller fall då kronofogdemyndighet varit verksam som företrädare
för det allmännas borgenärsintressen och senare skall utöva tillsyn i konkursen.
Enligt utskottets mening föreligger det emellertid risk för att
kronofogdemyndighets opartiskhet kan ifrågasättas även i andra situationer.
Ett exempel härpå utgör det fallet att kronofogdemyndigheten i
enskilt mål verkställt indrivnings- eller handräckningsåtgärder mot gäldenären.
Andra exempel är de av motionärerna berörda fallen. Utskottet har
fullt förtroende för kronofogdepersonalens strävan att fullgöra tillsynsuppgifterna
med utgångspunkt i konkursförvaltningens grundläggande ändamål
att tillgodose samtliga borgenärers intressen. Med hänsyn till vikten av
att tillfredsställande garantier skapas mot misstankar för obehöriga hänsynstaganden
i konkurs anser utskottet det dock befogat att den föreslagna
jävsregeln utvidgas till att avse också enskilda mål mot konkursgäldenären.
I likhet med motionärerna anser utskottet vidare att tjänsteman vid
kronofogdemyndighet som utfört handräckning enligt 54 § förslaget till
ändring i konkurslagen inte bör få utföra tillsynsuppgifter i konkursen. Inte
heller bör det ifrågakomma att tjänsteman som har sådana uppgifter handlägger
lönegarantiärenden.

I enlighet med det anförda föreslår utskottet att 208 § konkurslagen
kompletteras med en bestämmelse av innebörd att vad som sagts om jäv på
grund av handläggning av allmänt mål skall gälla även den som för enskild
borgenär i mål enligt utsökningslagen verkställt indrivning eller handräckning
mot gäldenären eller som utfört handräckning mot denne enligt 54 §
denna lag eller tagit befattning med ärende som avses i 7 och 8 §§ lönegarantilagen
och som rör anspråk som görs gällande i konkursen.

Utskottet vill framhålla att den lösning som här förordats innebär en
klarare gränsdragning mellan kronofogdemyndigheten som exekutiv myndighet
och som tillsynsorgan i konkurs än propositionens förslag. Den i

8 Riksdagen 1978179. 8 sami. Nr 19

LU 1978/79:19

114

och för sig beaktansvärda kritik som bl. a. lagrådet riktat mot förslaget att
kronofogdemyndigheten skall utöva tillsyn i konkurs får härigenom, såvitt
nu kan bedömas, inte samma fog för sig.

Ställningstagandet innebär att motionen 1978/79:2209 i förevarande del
helt tillgodoses. I anslutning till det anförda vill utskottet framhålla vikten
av att verksamheten vid kronofogdemyndighet, som är tillsynsmyndighet,
organiseras så att tjänsteman endast i rena undantagsfall får utöva tillsyn i
konkurs samtidigt som han i andra fall än som avses med jävsregeln har
hand om indrivnings- och handräckningsuppgifter eller om prövning av
lönegarantiärenden. Utskottet vill därför åter understryka att särskilda
enheter för tillsynsuppgifter bör inrättas i största möjliga utsträckning.

dels att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande jäv mot tjänsteman vid tillsynsmyndighet att riksdagen
med anledning av motionen 1978/79:2209, yrkandet 4, och
med avslag på motionen 1978/79:2207, yrkandet 4 delvis, antar
208 § i det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i
konkurslagen (1921: 225) med följande såsom reservanternas förslag
betecknade lydelse:

Regeringens förslag Reservanternas förslag

208 §

I fråga om jäv mot tjänsteman vid I fråga om jäv mot tjänsteman vid
tillsynsmyndigheten gäller utöver tillsynsmyndigheten gäller utöver

vad som följer av 4 § förvaltningsla- vad som följer av 4 § förvaltningslagen
(1971: 290) att den som i mål om gen (1971:290) att den som i mål om

uttagande av skatter, böter eller uttagande av skatter, böter eller

andra på indrivning beroende me- andra på indrivning beroende medel
har tagit befattning med indriv- del har tagit befattning med indrivning
av fordran som göres gällande ning av fordran som göres gällande

i konkursen eller vidtagit exekutiv i konkursen eller vidtagit exekutiv

åtgärd för uttagande av sådan ford- åtgärd för uttagande av sådan fordran
ej får fullgöra tillsynsuppgift i rån ej får fullgöra tillsynsuppgift i

konkursen. konkursen. Detsamma gäller den

som för enskild borgenär i konkursen
verkställt indrivning eller handräckning
i mål enligt utsökningslagen
(1877:31 s. I) mot gäldenären
eller mot denne utfört handräckning
enligt 54 § denna lag eller tagit
befattning med ärende, som avses i
7 och 8 §§ lagen (1970: 741) om statlig
lönegaranti vid konkurs, angående
anspråk som görs gällande
i konkursen.

7. vid moment 11 i utskottets hemställan

beträffande rådgivare eller förlikningsman i konkurs av Lennart Anders -

LU 1978/79:19

115

son, Elvy Nilsson, Arne Andersson i Gamleby, Åke Gillström, Ingemar
Konradsson, Bengt Silfverstrand och Birgitta Johansson (samtliga s) som
anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 96 med orden
"Utskottet vill” och slutar på s. 97 med orden ”yrkandet 3” bort ha
följande lydelse:

I likhet med motionärerna anser utskottet att de förvaltare som uppfyller
de nya kvalifikationskraven som regel bör kunna lösa de juridiska och
företagsekonomiska frågor som kan uppstå i en konkurs. Utskottet vill
understryka vikten av att till förvaltare utses endast personer med erforderlig
kompetens. Otvivelaktigt förhåller det sig emellertid så att konkursförvaltaren
kan ställas inför problem som det krävs särskilda kvalifikationer
för att klara av. Skulle förvaltaren behöva råd på något speciellt
område kan emellertid behovet tillgodoses genom att förvaltaren anlitar
sakkunnigt biträde. Som departementschefen framhåller kan möjligheten
att tillsätta medförvaltare också utnyttjas i vissa fall. Mot bakgrund av det
anförda anser utskottet att det saknas bärande skäl för förslaget om att en
särskild rådgivare skall kunna utses.

Inte heller finns det enligt utskottets mening något behov av förlikningsman
i konkurs. Förlikning av tvistiga fordringar blir aktuell endast i ordinära
konkurser. I sådana konkurser kommer som regel advokater att vara
förvaltare. För advokater är det en naturlig och vanlig uppgift att lösa
tvister genom förlikning. Utskottet vill i anslutning härtill erinra om att
förvaltaren har ett ansvar för att uppgörelser kommer till stånd när det
finns förutsättningar härför. Det finns också anledning att peka på att i
propositionen framlagts ändringsförslag som syftar till en förbättring av
förvaltarens möjligheter i förevarande hänseende. Enligt utskottets mening
kan det med hänsyn till det anförda antas att en betydande del av antalet
tvistiga fordringar kommer att förlikas under medverkan av förvaltaren. I
återstående fall torde konkursdomaren på ett tillfredsställande sätt kunna
fullgöra förlikningsuppgiften. Domstolarna har redan i dag en betydande
erfarenhet av att förlika tvistande parter, och man kan räkna med en
utbyggnad av förlikningsverksamheten i framtiden.

På grund av det anförda tillstyrker utskottet motionen 1978/79: 2207,
yrkandet 3, och förordar således att riksdagen inte antar 50 a § förslaget till
ändring i konkurslagen. Ställningstagandet föranleder att 81. 108 och
210a§§ bör jämkas i redaktionellt hänseende.

dels att utskottets hemställan under moment 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande rådgivare eller förlikningsman i konkurs att riksdagen
med avslag på propositionen i denna del och med bifall till
motionen 1978/79: 2207, yrkandet 3, godkänner vad utskottet
anfört,

LU 1978/79:19

116

8. vid moment 12 i utskottets hemställan

beträffande förvaltare i mindre konkurs av Lennart Andersson. Elvy
Nilsson, Arne Andersson i Gamleby, Åke Gillström, Ingemar Konradsson,
Bengt Silfverstrand och Birgitta Johansson (samtliga s) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 98 med orden
”Utskottet konstaterar" och slutar på s. 99 med orden "4 delvis" bort ha
följande lydelse:

Utskottet vill inledningsvis erinra om att fattigkonkurserna, dvs. konkurser
där tillgångarna inte täcker kostnaderna för förfarandet enligt reglerna
för ordinär konkurs, utgör tre Qärdedelar av samtliga konkurser.
Fattigkonkurserna kommer i fortsättningen att utgöra den alldeles övervägande
delen, kanske 90%, av de mindre konkurserna. Om de konkurser
vilka nu handläggs som ordinära konkurser vet man att utdelning till
borgenärer utan förmånsrätt förekommer i endast ca 15% av fallen. Utdelning
till oprioriterade fordringsägare i mindre konkurs torde därför så gott
som aldrig komma i fråga. Sedan utredning om återvinningsmöjligheter
och gäldenärsbrott skett, blir det som regel fråga om en mycket summarisk
handläggning av dessa konkurser. I de relativt fåtaliga mindre konkurser
där det blir fråga om förvaltning i egentlig mening kommer denna nästan
undantagslöst att inskränka sig till realisation av boets tillgångar och fördelning
av influtna medel till prioriterade förmånstagare med tillämpning
av förmånsrättslagens regler.

Enligt den statistik som redovisas i propositionen representerar skatteskulderna
ungefär hälften av samtliga skulder vid fattigkonkurs. I den
tidigare redovisade undersökningen, som utförts av brottsförebyggande
rådet (BRÅ), av ett urval konkurser i Stockholm under år 1974 visade det
sig emellertid att skatteskulder och avgifter till det allmänna, framför allt
arbetsgivaravgifter, i genomsnitt utgjorde två tredjedelar av de totala skulderna
i konkurserna. Andelen antogs dessutom vara tilltagen i underkant,
eftersom debitering av skatter och avgifter ofta inte torde ha hunnit ske för
hela tiden fram till konkursutbrottet. (BRÅ:s rapport 1978: 1 s. 88—89.)

I ungefär tre fjärdedelar av fattigkonkurserna har konkursansökningen
gjorts av kronofogdemyndigheten som representant för det allmänna. Gäldenären
begär sig själv i konkurs i drygt 20% av fallen, och i mindre än 5%
av fallen är det annan borgenär än staten som gör konkursansökningen.

Av det anförda framgår enligt utskottets mening att mindre konkurser
har många beröringspunkter med utsökningsförfarandet. I praktiken kan
mindre konkurs ses närmast som en förlängning av specialexekution och
då särskilt av förfarandet med indrivning av skatter och allmänna avgifter.
De erfarenheter som kronofogdemyndigheterna förvärvat inom det
specialexekutiva fältet kan bli av stort värde vid konkursförvaltning.
Kronofogdemyndigheterna har sålunda, när konkurs inträffar, i regel tidigare
haft att göra med gäldenären och har god kännedom om denne.
Sådana uppgifter som att ta kontakt med gäldenären, utreda om denne har

LU 1978/79:19

117

utmätningsbara tillgångar och i så fall vid behov ta hand om dessa samt gå
igenom bokföring m. m. är typiska uppgifter både vid specialexekution och
i konkurs. Också sådana uppgifter som att sälja egendom och driva in utestående
fordringar är typiska uppgifter vid båda exekutionsformerna. Som
förut anförts kommer utdelning i mindre konkurs att så gott som undantagslöst
tillfalla prioriterade borgenärer. Det är en för kronofogdemyndigheten
naturlig uppgift att i den delen tillämpa förmånsrättslagens regler.
När det gäller förhållandet mellan specialexekution och konkurs vill utskottet
tillägga att det är vanligt att egendom är utmätt när konkurs inträffar
och att stora fördelar kan nås om konkursförvaltningen samordnas med
handläggningen av utsökningsmålet. En rationell handläggning av de mindre
konkurserna skulle med hänsyn till det anförda främjas, om kronofogdemyndigheten
blir förvaltare i sådan konkurs.

Ett annat förhållande som bör beaktas vid bedömningen av förvaltarfrågan
är att mycket arbete kommer att krävas om det skall bli någon mening
med de uppgifter som åläggs förvaltaren i mindre konkurs, främst att
utreda återvinningsmöjligheter och gäldenärsbrott. Samtidigt torde endast
undantagsvis arbetet ge direkt ekonomiskt utbyte. Skall kostnaderna hållas
på en rimlig nivå, torde ersättningen för förvaltarens arbete få sättas
förhållandevis lågt. Det kan därför enligt utskottets mening bli svårt att
förmå advokater att mot erbjuden ersättning lägga ned det arbete som
fordras för att konkursförfarandet skall kunna effektivt motverka användningen
av konkurs som ett led i ekonomisk brottslighet. Man kan vänta sig
väsentligt mer energiska efterforskningar från kronofogdemyndighetens
sida, eftersom myndigheten har anledning att betrakta verksamheten som
ett led i dess uppgift i allmänhet att säkerställa betalning av allmänna och
enskilda fordringar.

Som utskottet tidigare berört är det angeläget att arbetsmarknads- och
regionalpolitiska intressen tas bättre till vara i konkurssammanhang.
Kronofogdemyndigheten är van att i samband med indrivning av skatter ta
hänsyn till dessa intressen. Kronofogdemyndigheten tar därvid som företrädare
för staten kontakt med länsstyrelser, regionala utvecklingsfonder,
kreditinstitut m. fl. för att undvika konkurs, när de samhälleliga intressena
är starka. Den erfarenhet kronofogdemyndigheten här förvärvar torde
myndigheten lätt kunna utnyttja även som konkursförvaltare. Även om de
arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressena med nu gällande materiella
regler inte kan ges tillräckligt utrymme i konkursförfarandet, är det
enligt utskottets mening nödvändigt att de på sikt tillmäts större betydelse.
Med utgångspunkt i vad som nu gäller är det emellertid värdefullt om
kronofogdemyndigheten blir förvaltare i mindre konkurs, så att samhället
därmed får enklare och snabbare möjligheter till insyn i konkursförfarandet.

Enligt propositionsförslaget skall prövningen av anspråk enligt den statliga
lönegarantin ankomma på kronofogdemyndigheten i mindre konkurs.

LU 1978/79:19

118

Det är givetvis en betydande fördel i detta sammanhang, om kronofogdemyndigheten
även är förvaltare. Onödigt dubbelarbete kan på så sätt
undvikas, och utbetalningen av lönegarantimedel kan ske utan förseningar.

Även från andra utgångspunkter ter det sig naturligt att kronofogdemyndigheten
anförtros förvaltningen i mindre konkurs. Hittills har konkurslagens
regler om utseende av förvaltare låtit dominerande borgenärsintressen
få stort inflytande över förvaltarvalet. Det har ansetts ligga i hela boets
intresse att den som har störst intresse av att förkovra boet också får ta
hand om uppgiften. Att detta system har kunnat tillämpas beror på att
konkursförfarandet är sådant att resultatet av förvaltningsförfarandet kommer
alla borgenärer till del. Också enligt propositionen kan borgenär, om
än undantagsvis, utses till förvaltare. Med tanke på den dominerande roll
som skattefordringarna spelar i de mindre konkurserna framstår det enligt
utskottets mening skäligt att kronofogdemyndigheten blir förvaltare i sådan
konkurs.

Beträffande de invändningar som från rättsäkerhetssynpunkter anförts
mot kronofogdemyndigheterna som förvaltare i mindre konkurser vill utskottet
erinra om att kronofogdemyndighet i sin nuvarande verksamhet
ofta har en dubbel funktion. Att denna dubbelroll kunnat accepteras beror
bl. a. på att kronofogdepersonalen arbetar under tjänsteansvar och inte kan
antas ha något intresse att obehörigen gynna någon borgenär. Kronofogdarna
är i egenskap av utmätningsmän inte underställda någon och kan
agera med stor frihet och obundenhet. De har självfallet inte några personliga
fördelar av utfallet av verksamheten. Kronofogdemyndigheten står
under kontroll av JK, JO och andra samhällsorgan. Enligt utskottets mening
kan med hänsyn till det anförda några principiella invändningar inte
göras gällande mot kronofogdemyndigheten som förvaltare. Kronofogdemyndigheten
kan, helt fri från enskilda partsintressen, agera minst lika fritt
och obundet som en advokat. Också mellan advokat och konkursgäldenär
eller annan intressent, främst enskild borgenär, i konkursen kan förekomma
bindningar. Om man bortser från de tre största städerna torde det vara
orealistiskt att tänka sig att advokater skall kunna försörja sig enbart som
konkursförvaltare. Åtminstone i mindre och medelstora orter måste dessa
advokater ta även andra uppdrag. Att advokat, som för sin försörjning är
beroende av uppdrag från allmänheten, skulle i alla situationer vara fri och
obunden är inte ett realistiskt antagande.

Sammanfattningsvis anser utskottet att starka praktiska skäl talar för att
kronofogdemyndighet som huvudregel blir förvaltare i mindre konkurs,
medan de principiella skäl som anförts däremot inte är sakligt grundade.
Utskottet föreslår därför att kronofogdemyndigheten som huvudregel skall
vara förvatare i mindre konkurs. Uppgiften bör kunna lämnas till samtliga
kronofogdemyndigheter, så att förvaltare blir kronofogdemyndigheten i
den ort där gäldenären har sitt allmänna tvistemålsforum. För en sådan
lösning talar bl. a. angelägenheten av att också de mindre kronofogdemyn -

LU 1978/79:19

119

digheterna får ytterligare arbetsuppgifter, så att det på sikt blir möjligt att
låta dem bestå.

Utskottet kan dock inte bortse från att det i vissa fall kan vara lämpligt
att i mindre konkurs förordna annan förvaltare än kronofogdemyndigheten
i det distrikt där gäldenären har sitt allmänna tvistemålsforum. Till en
början kan det tänkas att i särskilt fall en mindre kronofogdemyndighet
saknar resurser att bli förvaltare och därför annan kronofogdemyndighet i
länet bör förordnas, företrädesvis då kronofogdemyndigheten i det största
distriktet. Vidare kan det vara tveksamt om konkursen bör handläggas
som mindre konkurs eller som ordinär konkurs. Utskottet godtar förslaget
att mindre konkurs skall kunna gå över i ordinär konkurs, i vilket fall det
blir nödvändigt att byta förvaltare, om det är kronofogdemyndigheten som
dittills har varit förvaltare. För att undvika förvaltarbyte kan det vara
lämpligt att advokat förordnas som förvaltare i mindre konkurs, om det
framstår som sannolikt att den kan komma att gå över i ordinär konkurs.
Slutligen kan det även i andra fall framstå som olämpligt att förordna
kronofogdemyndigheten som förvaltare. Så kan exempelvis vara fallet om
det är aktuellt att konkursboet skall föra rättegång mot staten. Även i dessa
fall bör konkursdomaren förordna advokat eller annan som uppfyller de
krav som ställs på förvaltare i ordinär konkurs. Det kan förutses att behov
av att göra undantag från huvudregeln kommer att föreligga bara i ett fåtal
fall. Enligt utskottets mening bör konkursdomaren i tveksamma fall förordna
advokat i stället för kronofogdemyndighet som förvaltare.

Ställningstagandet i förvaltarfrågan föranleder utskottet att ta upp vissa
följdfrågor.

Kronofogdemyndighet som är förvaltare bör få använda väld för att
omhänderta egendom under samma förutsättningar som föreslås i propositionen
för det fall att annan förvaltare begär handräckning (54 §). Kronofogdemyndighetens
beslut i sådan fråga bör få överklagas. 1 övrigt bör
talan inte få fullföljas mot beslut av kronofogdemyndigheten i dess egenskap
av konkursförvaltare.

Jäv mot tjänsteman som vid kronofogdemyndigheten fullgör
förvaltningsuppgifter i konkurs bör inte anses föreligga på den grund att
tjänstemannen har vidtagit exekutiv åtgärd eller tagit befattning med indrivning
hos gäldenären.

Övergår mindre konkurs till ordinär konkurs och är kronofogdemyndigheten
förvaltare, bör myndigheten kunna vara interimsförvaltare till
dess att annan förvaltare blivit utsedd enligt 46 § konkurslagen.

När kronofogdemyndighet har varit förvaltare i mindre konkurs bör
ersättning utgå till staten enligt bestämmelser som regeringen meddelar.
Därutöver finns f. n. inte anledning att meddela taxebestämmelser för
förvaltararvoden i mindre konkurser. De fall då annan än kronofogdemyndighet
förordnas till förvaltare i mindre konkurs torde bli så olikartade att
de inte lämpar sig för särskild taxesättning. Om framdeles taxor utarbetas

LU 1978/79:19

120

även för förvaltararvoden i ordinär konkurs, bör de naturligtvis tillämpas
även i mindre konkurs när annan än kronofogdemyndigheten är förvaltare.

Som förut berörts kommer kronofogdemyndighet som förvaltare i mindre
konkurs att själv pröva frågor om den statliga lönegarantin.

Utskottets förslag rörande förvaltningen i mindre konkurser föranleder
ändringar i 185 a, 185 b, 185 h, 187 och 209 §§ förslaget till lag om ändring i
konkurslagen samt 7 och 8 §§ förslaget till lag om ändring i lagen om statlig
lönegaranti vid konkurs.

Avslutningsvis vill utskottet något beröra de resursfrågor som aktualiseras
om kronofogdemyndighet blir förvaltare. I propositionen har regeringen
beräknat att kronofogdemyndigheterna som tillsynsmyndigheter skulle
behöva en förstärkning med knappt 20 nya tjänster inom en kostnadsram
av ca 2 milj. kr. om året. Dessa ökade kostnader skulle fram till budgetåret
1980/81 få bestridas genom att förslagsanslaget Kronofogdemyndigheterna
under femtonde huvudtiteln fick överskridas. Om riksdagen i enlighet med
utskottets förslag beslutar att kronofogdemyndigheterna skall vara förvaltare
i mindre konkurser uppkommer också ett behov av personalförstärkningar.
I propositionen 1975/76:210 bedömdes detta behov till 29 nya
tjänster inom en kostnadsram i dåvarande löneläge av 2,2 milj. kr. Det får
ankomma på regeringen att bedöma det aktuella behovet av personalförstärkningar
och anslag. För budgetåret 1979/80 får anslagsbehovet tillgodoses
genom överskridande.

dels att utskottets hemställan under moment 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande förvaltare i mindre konkurs att riksdagen med anledning
av propositionen i denna del och med bifall till motionen
1978/79:2207, yrkandet 1. godkänner vad utskottet anfört,

9. vid moment 13 i utskottets hemställan

beträffande beslut om handläggnings/orm för konkurs av Lennart Andersson,
Elvy Nilsson, Arne Andersson i Gamleby, Åke Gillström, Ingemar
Konradsson, Bengt Silfverstrand och Birgitta Johansson (samtliga s)
som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 100 som börjar med orden ”1
de" och slutar med orden ”4 delvis)” bort ha följande lydelse:

I de tveksamma fall som kommer att finnas skulle otvivelaktigt ett
särskilt utredningsförfarande i enlighet med förslaget i propositionen 1975/
76:210 och den nu aktuella motionen fylla en funktion. Några större
nackdelar torde ett sådant system inte innebära. Utskottet ansluter sig till
motionärernas uppfattning att konkursdomaren bör samråda med kronofogdemyndigheten
före beslutet om handläggningsform och att möjlighet
till uppskov med beslutet en kortare tid bör skapas. Något formaliserat
utredningsförfarande är inte erforderligt, utan samrådet kan ske per tele -

LU 1978/79:19

121

fon. Beslutet om handläggningsform bör fattas senast andra dagen efter
konkursbeslutet. Utskottet tillstyrker således bifall till motionen 1978/
79: 2207 i aktuell del (yrkandet 4 delvis).

dels att utskottets hemställan under moment 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande beslut om handläggningsform för konkurs att riksdagen
med bifall till motionen 1978/79:2207, yrkandet 4 delvis,
antar 18 a § förslaget till lag om ändring i konkurslagen med i
härvid fogad bilaga / såsom motionärernas förslag betecknade
lydelse,

10. vid moment 14 i utskottets hemställan

beträffande k varstad och skingringsförbud av Lennart Andersson, Elvy
Nilsson, Arne Andersson i Gamleby, Åke Gillström. Ingemar Konradsson,
Bengt Silfverstrand och Birgitta Johansson (samtliga s) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 101 med orden
”Sorn framhålls” och slutar på s. 102 med orden "4 delvis)” bort ha
följande lydelse:

Som framhålls av departementschefen förekommer det i viss utsträckning
att gäldenären undandrar borgenärerna egendom medan en konkursansökning
mot honom prövas. Det skydd som reglerna om återvinning och
gäldenärsbrott ger borgenärerna mot otillbörliga förfaranden från gäldenärens
sida är enligt utskottets mening inte tillräckligt. Starka skäl talar
därför för förslaget i propositionen om att kvarstad eller skingringsförbud
skall kunna läggas på gäldenärens egendom. Beträffande tiden för
säkerhetsåtgärdens giltighet kan det i och för sig synas som om säkerhetsåtgärden
inte skulle behöva bestå efter konkursbeslutet. I och med detta
förlorar gäldenären rådigheten över sin egendom, och boet kan tas om
hand av förvaltaren. Enligt utskottets mening talar emellertid praktiska
skäl för att kvarstad eller skingringsförbud bör kunna gälla även för tiden
fram till dess förvaltaren omhändertar egendomen. Det förefaller också väl
motiverat att beslut om kvarstad eller skingringsförbud bör kunna meddelas
i samband med konkursbeslutet om sådan åtgärd inte tidigare beslutats.
Utskottet föreslår att 14 a § förslaget till ändring i konkurslagen kompletteras
med följande stadgande: ”Meddelas beslut om konkurs och kan det
skäligen befaras att gäldenären undandrager egendom får konkursdomaren
eller rätten, om särskild anledning förekommer, förordna att tidigare beviljad
säkerhetsåtgärd skall bestå eller, om sådan åtgärd inte tidigare beviljats,
förordna om kvarstad eller skingringsförbud på gäldenärens egendom.
" Tillägget föranleder att lagrummet måste jämkas redaktionellt.

Ställningstagandet innebär att motionen 1978/79: 2207 i denna del (yrkandet
4 delvis) blir helt tillgodosedd.

dels att utskottets hemställan under moment 14 bort ha följande lydelse:

LU 1978/79:19

122

14.beträffande kvarstad och skingringsförbud att riksdagen med
anledning av motionen 1978/79:2207, yrkandet 4 delvis, antar
14 a § förslaget till lag om ändring i konkurslagen med följande
såsom reservanternas förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag

Föreligga sannolika skäl för bifall
till konkursansökan och kan det
skäligen befaras att gäldenären undandrager
egendom, får konkursdomaren
eller rätten, om särskild
anledning förekommer, förordna
om kvarstad eller skingringsförbud
på gäldenärens egendom i avvaktan
på prövning av ansökningen. Därvid
skall vad som enligt 15 kap. rättegångsbalken
gäller om kvarstad
och skingringsförbud äga motsvarande
tillämpning, om ej annat
följer av denna lag. Konkursdomaren
eller rätten får medgiva undantag
från beviljad säkerhetsåtgärd.

Reservanternas förslag

i §

Föreligga sannolika skäl för bifall
till konkursansökan och kan det
skäligen befaras att gäldenären undandrager
egendom, får konkursdomaren
eller rätten, om särskild
anledning förekommer, förordna
om kvarstad eller skingringsförbud
på gäldenärens egendom i avvaktan
på prövning av ansökningen. Meddelas
beslut om konkurs och kan
det skäligen befaras att gäldenären
undandrager egendom får konkursdomaren
eller rätten, om särskild
anledning förekommer, förordna
att tidigare beviljad säkerhetsåtgärd
skall bestå eller, om sådan åtgärd
inte tidigare beviljats, förordna
om kvarstad eller skingringsförbud
på gäldenärens egendom i
avvaktan på att egendomen omhändertas
av förvaltaren.

Vid säkerhetsåtgärd enligt första
stycket skall vad som enligt 15 kap.
rättegångsbalken gäller om kvarstad
och skingringsförbud äga motsvarande
tillämpning, om ej annat
följer av denna lag. Konkursdomaren
eller rätten får medgiva undantag
från beviljad säkerhetsåtgärd.

11. vid moment 15 i utskottets hemställan
beträffande handräckning av Bo Siegbahn (m) och Joakim Ollén (m) som
anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 102 med orden
”Utskottet vill" och slutar på s. 103 med orden "yrkandet 2" bort ha
följande lydelse:

Utskottet delar departementschefens uppfattning om att förvaltaren bör
ges en lagstadgad rätt att påkalla handräckning om det behövs för att han
skall komma i besittning av gäldenärens egendom. Den i propositionen
föreslagna ordningen avviker från gällande rätt på så sätt att förvaltaren

LU 1978/79:19

123

inte skall behöva utverka en exekutionstitel innan han kan få kronofogdemyndighets
bistånd för omhändertagande av egendomen. Som motionärerna
framhåller innebär handräckningsförfarandet långtgående ingrepp i gäldenärens
integritet. Från rättssäkerhetssynpunkt är förslaget i propositionen
enligt utskottets mening därför inte tillfredsställande. Med hänsyn
härtill och då några bärande skäl för att kravet på exekutionstitel bör
slopas vid handräckningsåtgärder inte anförts i propositionen kan utskottet
inte stödja förslaget att kronofogdemyndighet skall besluta om handräckning.

Vid bedömningen av hur handräckningsförfarandet skall utformas bör
enligt utskottets mening beaktas att i det till lagrådet remitterade förslaget
till ny utsökningsbalk föreslagits att överexekutionsinstitutionen skall avskaffas
och att beslut om handräckning enligt den nya balken skall fattas av
domstol. 1 lagrådsremissen har vidare upptagits en särskild bestämmelse
rörande kronofogdepersonalens befogenhet att använda tvång och våld vid
genomförande av exekutiv förrättning. Enligt utskottets mening talar övervägande
skäl för att samma regler bör gälla för handräckning i konkurs som
för handräckningsåtgärder i allmänhet. Bl. a. bör som motionärerna påpekar
reglerna om våld mot person inte avvika från vad som eljest gäller vid
kronofogdepersonals tjänsteutövning.

Det anförda talar enligt utskottets mening för att man i avvaktan på en
proposition med förslag till utsökningsbalk bör bibehålla nuvarande ordning
att beslut om handräckning fattas av överexekutor. Inte heller i övrigt
bör i konkurslagen införas någon särskild reglering av handräckningsförfarandet.
Utskottet föreslår således att 54 § förslaget till ändring i konkurslagen
ges följande lydelse: ”Förvaltaren får, om det behövs, påkalla handräckning
för att kunna omhänderta eller annars få tillgång till gäldenärens
bo med de böcker och andra handlingar som röra boet. I fråga om sådan
handräckning äga bestämmelserna i utsökningslagen motsvarande tilllämpning.
”

Ställningstagandet innebär att önskemålen i motionen 1978/79:2209 i
denna del väsentligen blir tillgodosedda.

dels att utskottets hemställan under moment 15 bort ha följande lydelse:

15. beträffande handräckning att riksdagen med anledning av motionen
1978/79: 2209, yrkandet 2, antar 54 § förslaget till lag om
ändring i konkurslagen med följande såsom reservanternas förslag
betecknade lydelse:

Regeringens förslag Reservanternas förslag

54 §

Förvaltaren får, om det behövs, Förvaltaren får, om det behövs,
påkalla handräckning av krono- påkalla handräckning för att kunna

fogdemyndigheten för att kunna omhändertaga eller annars få till -

LU 1978/79:19

124

Regeringens förslag
omhändertaga eller annars få tillgång
till gäldenärens bo med de
böcker och andra handlingar som
röra boet. Kronofogdemyndigheten
får härvid genomsöka hus, rum eller
förvaringsställe och, om tillträde
behövs till utrymme som är tillslutet,
låta öppna lås eller bereda
sig tillträde på annat sätt. Kronofogdemyndigheten
får även i övrigt
använda tvång i den män det behövs
för det avsedda ändamålet
och det kan anses befogat med
hänsyn till omständigheterna. Våld
mot person får dock brukas endast
om kronofogdemyndigheten möter
motstånd och i den mån det med
hänsyn till ändamålet med ingripandet
kan anses försvarligt.

12. vid moment 16 i utskottets hemställan

beträffande tillsynsmyndighetens hörande av Lennart Andersson, Elvy
Nilsson, Arne Andersson i Gamleby, Åke Gillström, Ingemar Konradsson,
Bengt Silfverstrand och Birgitta Johansson (samtliga s) som — under
förutsättning av bifall till reservationerna 7 och 8 — anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 104 med orden
”För förvaltare" och slutar på s. 105 med orden "yrkandet 1" bort ha
följande lydelse:

Utskottet har tidigare föreslagit att kronofogdemyndighet som regel bör
vara förvaltare i mindre konkurs. I den mån annan skall vara förvaltare bör
i princip samma kvalifikationskrav gälla som i ordinär konkurs. Starka skäl
talar då också för att tillsynsmyndigheten i sistnämnda fall bereds tillfälle
att yttra sig, innan förvaltningsfrågan avgörs.

Beträffande frågan om tillsynsmyndighetens hörande vid utseende av
särskild rådgivare eller förlikningsman vill utskottet hänvisa till att detta
spörsmål förlorat sin aktualitet genom utskottets ovan gjorda ställningstagande
att 50 a § förslaget till ändring i konkurslagen bör utgå.

Reservanternas förslag
gång till gäldenärens bo med de
böcker och andra handlingar som
röra boet. I fråga om sådan
handräckning äga bestämmelserna
i utsökningslagen (1877:31 s. I)
motsvarande tillämpning.

LU 1978/79:19

125

råd per telefon vara till fyllest. När det gäller beslut som måste fattas
skyndsamt synes för övrigt en telefonförfrågan hos tillsynsmyndigheten
vara den enda möjligheten. I detta sammanhang vill utskottet emellertid
erinra om att omständigheterna i många fall är sådana att både konkursdomaren
och tillsynsmyndigheten har tillfälle att närmare överväga förvaltarvalet.
När konkursansökan gjorts av borgenär finns sålunda utrymme för
närmare överväganden under tiden fram till dess fristen för gäldenärens
yttrande gått ut.

1 enlighet med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen 1978/
79:2209, yrkandet I.

dels att utskottets hemställan under moment 16 bort ha följande lydelse:

16. beträffande tillsynsmyndighetens hörande att riksdagen med anledning
av propositionen i denna del och med avslag på motionen
1978/79:2209, yrkandet 1, godkänner vad utskottet anfört,

13. vid moment 19 i utskottets hemställan

av Lennart Andersson. Elvy Nilsson, Arne Andersson i Gamleby, Åke
Gillström. Ingemar Konradsson, Bengt Silfverstrand och Birgitta Johansson
(samtliga s) som - under förutsättning av bifall till reservationen 8 -anser att utskottets hemställan under moment 19 bort ha följande lydelse:

19. att riksdagen med bifall till motionen 1978/79:2207, yrkandet 4
delvis, och med anledning av motionen 1978/79: 1765, yrkandet
I delvis, och motionen 1978/79:2209, yrkandet 3. antar 185 b §
förslaget till lag om ändring i konkurslagen med följande såsom
reservanternas förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag Reservanternas förslag

185 b §

I fråga om förvaltarens allmänna I fråga om förvaltarens allmänna

åligganden äga 51, 51 a och 52 §§, åligganden äga 51, 51 a och 52 §§,

53 § första stycket. 57 §, 58 § första 53 § första stycket, 57 S, 58 S första

och andra styckena samt 60 § andra och andra styckena samt 60 § andra

stycket motsvarande tillämpning. stycket motsvarande tillämpning.

Vidare äger 54 § motsvarande till- Vidare gäller 54 § i tillämpliga de lämpning.

lar, vare sig kronofogdemyndighe ten

är förvaltare eller ej.

Förvaltaren skall lämna konkursdomaren och tillsynsmyndigheten
skriftlig uppgift om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvitt de kunnat
utrönas. Samtidigt skall anmärkas, om det har förekommit förhållande som
kan föranleda återvinning till konkursboet och om det finns skälig anledning
antaga att gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. Finns anledning
till sådant antagande, skall grunden därför angivas. Om gäldenären är
eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig,
skall vidare anmärkas, vilket bokföringssystem han har tillämpat och
hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts. I sådant fall skall samtidigt den
av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen ingivas.

LU 1978/79:19

126

Regeringens förslag

Finns ej löne- eller pensionsskuld,
skall förvaltaren anmärka detta i
bouppteckningen.

Bouppteckningen skall jämte uppgifter enligt andra stycket tillställas
konkursdomaren och tillsynsmyndigheten snarast och senast en månad
från konkursbeslutet. När särskilda omständigheter föreligga, får konkursdomaren
bevilja uppskov.

Reservanternas förslag

Har annan än kronofogdemyndigheten
utsetts till förvaltare skall
denne, så snart kunskap har vunnits
om löne- och pensionsskuld,
genast anmäla detta till kronofogdemyndigheten.
Finns ej löne- eller
pensionsskuld, skall förvaltaren anmärka
detta i bouppteckningen.

Om förvaltaren finner att gäldenären
kan misstänkas för att ha
gjort sig skyldig till gäldenärsbrott,
skall han omedelbart underrätta allmän
åklagare därom och därvid angiva
grunden för misstanken. Detsamma
gäller om gäldenären har
drivit näringsverksamhet och det
under konkursförvaltningen kommer
fram att gäldenären kan misstänkas
för annat brott av ej ringa
beskaffenhet, som har samband
med verksamheten.

14. vid moment 20 i utskottets hemställan

av Lennart Andersson, Elvy Nilsson, Arne Andersson i Gamleby, Åke
Gillström, Ingemar Konradsson, Bengt Silfverstrand och Birgitta Johansson
(samtliga s) som — under förutsättning av bifall till reservationen 7 —
anser att utskottets hemställan under moment 20 bort ha följande lydelse:

20. att riksdagen med bifall till motionen 1978/79: 2207, yrkandet 4
delvis, och med avslag på motionen 1978/79:2209, yrkandet 1
delvis, dels avslår förslaget till lag om ändring i konkurslagen
såvitt avser 50 a §, dels antar sådan ändring i ingressen till
lagförslaget som föranleds härav, dels ock antar 81, 108 och
210 a §§ förslaget till lag om ändring i konkurslagen med i härvid
fogad bilaga I såsom motionärernas förslag betecknade lydelse,

15. vid moment 21 i utskottets hemställan

av Lennart Andersson, Elvy Nilsson, Arne Andersson i Gamleby, Åke
Gillström, Ingemar Konradsson, Bengt Silfverstrand och Birgitta Johansson
(samtliga s) som — under förutsättning av bifall till reservationen 8 -anser att utskottets hemställan under moment 21 bort ha följande lydelse:

LU 1978/79:19

127

21. att riksdagen med bifall till motionen 1978/79:2207, yrkandet 4
delvis, och med avslag på motionen 1978/79:2209, yrkandet 1
delvis, antar 185 a § förslaget till lag om ändring i konkurslagen
med i härvid fogad bilaga I såsom motionärernas förslag betecknade
lydelse,

16. vid moment 23 i utskottets hemställan

av Lennart Andersson, Elvy Nilsson, Arne Andersson i Gamleby, Åke
Gillström, Ingemar Konradsson, Bengt Silfverstrand och Birgitta Johansson
(samtliga s) som - under förutsättning av bifall till reservationerna 4
och 8 - anser att utskottets hemställan under moment 23 bort ha följande
lydelse:

23. att riksdagen med bifall till motionen 1978/79:2207, yrkandet 4
delvis, antar 27, 42, 98, 185 h, 187 och 209 §§ förslaget till lag
om ändring i konkurslagen med i härvid fogad bilaga I såsom
motionärernas förslag betecknade lydelse,

17. vid moment 25 i utskottets hemställan

av Lennart Andersson, Elvy Nilsson, Arne Andersson i Gamleby, Åke
Gillström, Ingemar Konradsson. Bengt Silfverstrand och Birgitta Johansson
(samtliga s) som — under förutsättning av bifall till reservationen 8 —
anser att utskottets hemställan under moment 25 bort ha följande lydelse:
25. att riksdagen med bifall till motionen 1978/79:2207, yrkandet 4
delvis, antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs
med den ändringen att 7 och 8 §§ lagförslaget erhåller i härvid
fogad bilaga I såsom motionärernas förslag betecknade lydelse.

LU 1978/79:19

128

Bilaga 1

I motionen 1978/79:2207 (yrkandet 4) framlagda förslag till ändringar i
regeringens lagförslag

1 Förslaget till

Lag om ändring i konkurslagen (1921:225)

Regeringens förslag

Motionärernas förslag

14 a §

Föreligga sannolika skäl för bifall
till konkursansökan och kan det
skäligen befaras att gäldenären undandrager
egendom, får konkursdomaren
eller rätten, om särskild
anledning förekommer, förordna
om kvarstad eller skingringsförbud
på gäldenärens egendom i avvaktan
på prövning av ansökningen och,
om denna bifalles, pä att egendomen
omhändertages av förvaltaren.
Därvid skall vad som enligt
15 kap. rättegångsbalken gäller om
kvarstad och skingringsförbud äga
motsvarande tillämpning, om ej annat
följer av denna lag. Konkursdomaren
eller rätten får medgiva undantag
från beviljad säkerhetsåtgärd.

18 a §

Meddelas beslut om konkurs,
skall konkursdomaren genast bestämma,
om konkursen skall handläggas
i enlighet med vad som i allmänhet
är föreskrivet i fråga om
konkurs eller om den enligt 185 §
första stycket skall handläggas som
mindre konkurs. Konknrsdomaren
skall, om det kan ske, före avgörandet
samråda med kronofogdemyndigheten.
Föreligga synnerliga skäl
till uppskov, får med avgörandet
anstå längst till andra arbetsdagen
efter konkursbeslutet. Konkursdomaren
skall därjämte bestämma
den eller de ortstidningar i vilka
kungörelser om konkursen skola införas.

Konkursbeslutet jämte vad konkursdomaren bestämt enligt första
stycket kungöres i Post- och Inrikes Tidningar och ortstidning.

LU 1978/79:19

129

Regeringens förslag

Motionärernas förslag

27 §

Avlöning eller därmed vid utmätning jämställd arbetsinkomst som innestår
vid konkursens början och arbetsinkomst som gäldenären därefter
förvärvar får dock behållas av honom, i den mån den ej, sedan skatteavdrag
skett enligt vad därom är föreskrivet, uppenbart överstiger vad som
åtgår för hans och hans familjs försörjning samt till fullgörande av underhållsskyldighet
som i övrigt åvilar honom. Vad som sagts om avlöning äger
motsvarande tillämpning i fråga om periodiskt utgående vederlag för utnyttjande
av rätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annat sådant och
beträffande belopp vilka utgå som pension eller livränta. Om rättigheten
till pension eller livränta är av beskaffenhet att kunna utmätas, får dock
konkursboet förfoga över den.

Gäldenären är skyldig att underrätta förvaltaren om inkomst som avses i
andra stycket. Vill förvaltaren göra anspråk på inkomsten, skall han därom
underrätta arbetsgivare eller annan som skall utgiva förmånen. Innan
sådan underrättelse lämnats får förfallet belopp betalas ut till gäldenären.

Tvist huruvida någon del av inkomsten
skall tillkomma konkursboet
prövas av tillsynsmyndigheten
på ansökan av förvaltaren, borgenär,
gäldenären eller underhållsberättigad.
Myndigheten skall därvid
inhämta yttranden i den omfattning
som behövs för prövningen.
Myndighetens beslut länder till efterrättelse,
även om talan föres däremot.
Beslutet skall på ansökan
ändras, om senare upplysta omständigheter
eller ändrade förhållanden
föranleder det.

Mot tillsynsmyndighetens beslut
i ärende som avses i fjärde stycket
får den vars rätt beröres av beslutet
föra talan genom besvär. I fråga
om sådan besvärstalan äga bestämmelserna
i utsökningslagen
(1877:31 s. I) om klagan över utmätning
av avlöning motsvarande
tillämpning.

Tvist huruvida någon del av inkomsten
skall tillkomma konkursboet
prövas av rätten på ansökan
av förvaltaren, borgenär, gäldenären
eller underhållsberättigad.
Konkursdomaren skall, om förvaltaren
ej är sökande, inhämta yttrande
av denne samt skyndsamt utsätta
tid och plats för rättens sammanträde
och om detta underrätta
gäldenären och förvaltaren samt,
om borgenär eller underhållsberättigad
är sökande, denne. Rättens
beslut länder till efterrättelse, även
om talan föres däremot. Beslutet
skall på ansökan ändras, om senare
upplysta omständigheter eller ändrade
förhållanden föranleder det.

9 Riksdagen 1978/79. 8 sami Nr 19

LU 1978/79:19

130

Regeringens förslag Motionärernas förslag

42 §

Förvaltning av konkursbo skall stå under tillsyn av tillsynsmyndighet.

Regeringen utser vissa kronofog- Tillsynsmyndighet är länsstyreldemyndigheter
att vara tillsyns- sen.
myndigheter.

Kronofogdemyndighet, som är
tillsynsmyndighet, får enligt bestämmelser
som regeringen meddelar
förordna annan kronofogdemyndighet
att handlägga tillsynsuppgift
i konkursen.

För tillsynen skall ersättning till staten utgå ur konkursboet enligt bestämmelser
som regeringen meddelar.

50 a §

Om konkursdomaren av särskil- (utgår)
da skäl finnér det erforderligt, får
han efter tillsynsmyndighetens hörande
uppdraga åt lämplig person
att biträda förvaltaren med råd vid
konkursförvaltningen eller att som
förlikningsman biträda konkursdomaren
med utredning och förlikning
i tvistefråga som uppkommit
genom anmärkning mot bevakning
eller att fullgöra båda dessa uppgifter.

Den som är anställd vid domstol
får ej inneha uppdrag som avses i
första stycket.

När uppdraget är slutfört, skall
anmälan genast göras till konkursdomaren.
Vid denna anmälan skall
fogas en redogörelse för det arbete
uppdraget medfört.

Konkursdomaren skall återkalla
meddelat uppdrag, när anmälan
enligt tredje stycket har inkommit
eller det i annat fall finns skäl till
återkallelse.

Den som har fullgjort uppdrag
enligt denna paragraf är berättigad
till arvode av konkursboet. Arvodet
bestämmes av konkursdomaren efter
tillsynsmyndighetens och förvaltarens
hörande. I fråga om arvode
äga 82 § andra och tredje
styckena samt 83 § motsvarande
tillämpning.

LU 1978/79:19

131

Regeringens förslag

Motionärernas förslag

81 §

Finnes i boet egendom, vari särskild
förmånsrätt äger rum, skall,
så vitt det inverkar på de borgenärers
rätt, som icke i den egendom
hava sådan förmånsrätt, av egendomens
avkastning och köpeskilling
gäldas kostnaden för egendomens
vård och försäljning ävensom det
arvode som enligt 50 a § femte
stycket samt 82 och 83 §§ skall utgå
för egendomen.

Då särskild förmånsrätt äger rum i boet tillhörig egendom, må ej till
förfång för någon, som äger sådan förmånsrätt eller förmånsrätt, som skall
beaktas framför den särskilda, av egendomens avkastning och köpeskilling
gäldas annan konkurskostnad än ovan sagts; dock att, där den särskilda
förmånsrätten grundar sig på företagsinteckning, av egendomen må bestridas
jämväl övriga konkurskostnader, i den mån boet eljest ej lämnar
tillgång därtill.

98 §

Förvaltaren skall handlägga fråga
om vad som får utgå enligt 97 §.
Uppkommer tvist, äga 27 § fjärde
och femte styckena motsvarande
tillämpning.

Förvaltaren skall handlägga fråga
om vad som får utgå enligt 97 §.
Uppkommer tvist, äger 27 § fjärde
stycket motsvarande tillämpning.

108 §

De tvistefrågor, som uppkommit
därigenom att anmärkningar framställts
och som ej blivit förlikta genom
medverkan av förlikningsman
som avses i 50 a§ eller på annat
sätt, skola företagas till handläggning
vid borgenärssammanträde inför
konkursdomaren. Därvid äga
förvaltaren, borgenärerna och gäldenären
föra talan; och böra de borgenärer,
mot vilkas bevakningar
anmärkning gjorts, ingiva skriftliga
svaromål och bifoga de handlingar,
som styrka deras talan.

Förvaltaren skall vara tillstädes vid sammanträdet, så framt han ej har
laga förfall; dock vare hans utevaro ej hinder för ärendets handläggning.

Konkursdomaren skall vid sammanträdet utreda tvistefrågorna och söka
åstadkomma förlikning. Om alla närvarande medgiva att anmärkning förfaller
eller inskränka den eller uppdraga åt förvaltaren att sluta förlikning
med borgenär mot vars bevakning anmärkning gjorts, gäller det även för
den som uteblivit. Äro både borgenär och borgensman eller annan som
förutom gäldenären ansvarar för borgenärens fordran närvarande och kun -

De tvistefrågor, som uppkommit
därigenom att anmärkningar framställts
och som ej blivit förlikta,
skola företagas till handläggning vid
borgenärssammanträde inför konkursdomaren.
Därvid äga förvaltaren,
borgenärerna och gäldenären
föra talan; och böra de borgenärer,
mot vilkas bevakningar anmärkning
gjorts, ingiva skriftliga svaromål
och bifoga de handlingar, som styrka
deras talan.

LU 1978/79:19

132

Regeringens förslag Motionärernas förslag

na de icke enas, gäller borgenärens mening, om ej de andra lösa ut honom
eller ställa betryggande säkerhet för fordringen.

Finnes anmärkning, varom förlikning ej blivit träffad, skall frågan hänskjutas
till rätten. Konkursdomaren skall vid sammanträdets slut bestämma
när rättens handläggning av tvistefrågorna skall äga rum. Om det är
möjligt, skall handläggningen ske omedelbart i anslutning till sammanträdet.
Tvistefrågor som ej behandlas omedelbart av rätten skall sättas ut att
förekomma viss dag inom fyra veckor efter sammanträdet eller, om särskilda
skäl föreligga, senare dag.

185 a §

Beslutas att konkursen skall
handläggas som mindre konkurs,
skall konkursdomaren genast till
förvaltare i konkursen utse kronofogdemyndigheten
i den ort, där
gäldenären bör svara i tvistemål
som angå gäld i allmänhet, eller,
om särskilda skäl föranleda därtill,
annan kronofogdemyndighet i
länet. Om det av särskild anledning
är olämpligt att kronofogdemyndighet
handhar förvaltningen, får
konkursdomaren, efter hörande av
tillsynsmyndigheten, utse annan
till förvaltare. I fråga om förvaltare
i sådant fall gäller 44 §.

Är gäldenären dödsbo, behöver förvaltare utses endast om bouppteckning
enligt 20 kap. ärvdabalken ej har upprättats eller annars särskilda skäl
föreligga.

Beträffande tillsyn över förvaltningen äga 42, 59 och 60 §§ motsvarande
tillämpning.

Mot kronofogde eller annan
tjänsteman som hos kronofogdemyndighet
har att vidtaga förvaltningsåtgärd
i konkursen gälla samma
jäv som i 4 kap. rättegångsbalken
föreskrivas i fråga om domare.
Sådan tjänsteman skall dock ej
anses jävig därför att han på tjänstens
vägnar har vidtagit exekutiv
åtgärd eller tagit befattning med indrivning
hos gäldenären eller därför
att gärning har förövats mot honom
i eller för hans tjänst.

Om kronofogdemyndighet har
utsetts till förvaltare och det av särskild
anledning finnes olämpligt att
myndigheten svarar för förvaltningen,
får konkursdomaren på be -

Beslutas att konkursen skall
handläggas som mindre konkurs,
skall konkursdomaren efter hörande
av tillsynsmyndigheten genast
utse en förvaltare att handa förvaltningen
av boet. I fråga om förvaltare
gäller 44 §.

LU 1978/79:19

133

Regeringens förslag

I fråga om entledigande av förvaltare
gäller 80 § i tillämpliga delar.
Avgår förvaltaren innan konkursen
avskrives, skall redovisning
för förvaltningen snarast avges till
tillsynsmyndigheten. Avskrift av
redovisningen skall lämnas till konkursdomaren.

Motionärernas förslag

gäran av myndigheten utse annan
att i stället vara förvaltare. I fråga
om entledigande av annan förvaltare
än kronofogdemyndighet gäller
80 § i tillämpliga delar.

Avgår förvaltaren innan konkursen
avskrives, skall redovisning för
förvaltningen snarast avges till tillsynsmyndigheten.
Avskrift av redovisningen
skall lämnas till konkursdomaren.

185 b §

I fråga om förvaltarens allmänna
åligganden äga 51, 51 a och 52 §§,
53 § första stycket, 57 §, 58 8 första
och andra styckena samt 60 § andra
stycket motsvarande tillämpning.
Vidare äger 54 § motsvarande tilllämpning.

I fråga om förvaltarens allmänna
åligganden äga 51, 51 a och 52 §§,
53 § första stycket, 57 §, 58 § första
och andra styckena samt 60 § andra
stycket motsvarande tillämpning.
Vidare gäller 54 § i tillämpliga delar,
vare sig kronofogdemyndigheten
är förvaltare eller ej.

till sådant antagande, skall grunden därför angivas. Om gäldenären är
eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig,
skall vidare anmärkas, vilket bokföringssystem han har tillämpat och
hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts. 1 sådant fall skall samtidigt den
av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen ingivas.

Finns ej löne- eller pensionsskuld,
skall förvaltaren anmärka detta i
bouppteckningen.

LU 1978/79:19

134

Regeringens förslag

Motionärernas förslag

185 h §

Om förvaltaren i konkurs som handlägges som mindre konkurs finner att
i 185 § första stycket 2. angivna förutsättningar för sådan handläggning
icke föreligga samt att boet räcker till betalning av dels de konkurskostnader
som följa med att konkursen handlägges i enlighet med vad som i
allmänhet är föreskrivet i fråga om konkurs, dels annan boets skuld, skall
han genast anmäla detta till konkursdomaren.

Om konkursdomaren, efter tillsynsmyndighetens hörande, i anledning
av anmälningen eller eljest finner att konkursen bör handläggas i enlighet
med vad som i allmänhet är föreskrivet i fråga om konkurs, skall konkursdomaren
besluta att konkursen skall handläggas i denna ordning. Meddelas
sådant beslut, äga 19 § första och tredje styckena motsvarande tillämpning.

Beslutet jämte vad konkursdomaren har bestämt enligt 19 § första
stycket skall kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de
ortstidningar som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen.
De tider som enligt 19 § första stycket skola räknas från det
beslutet om konkurs meddelades skola i stället räknas från dagen för
utfärdandet av kungörelsen.

Meddelas beslut enligt andra
stycket, skall förvaltaren anses
vara utsedd enligt 45 §. Bouppteckning
som angives i 53 § behöver
icke upprättas på nytt. Ej heller behöver
gäldenären eller annan som
avlagt bouppteckningsed eller beedigat
viss uppgift i bouppteckningen
åter fullgöra sådan edgång.

Meddelas beslut enligt andra
stycket, skall förvaltaren anses
vara utsedd enligt 45 §. Detta gäller
även om kronofogdemyndigheten
är förvaltare. Bouppteckning som
angives i 53 § behöver icke upprättas
på nytt. Ej heller behöver gäldenären
eller annan som avlagt
bouppteckningsed eller beedigat
viss uppgift i bouppteckningen åter
fullgöra sådan edgång.

187 §

Har kronofogdemyndighet varit
förvaltare i konkurs, utgår ersättning
till staten för kostnaderna hos
myndigheten enligt bestämmelser
som regeringen meddelar.

Har annan än kronofogdemyndighet
varit förvaltare i konkursen
och avskrives konkursen enligt 185
d eller 186 § eller avslutas konkursen
enligt 185 f §, skall konkursdomaren
efter hörande av tillsynsmyndigheten
bestämma arvode till
förvaltaren och ersättning för kostnad
som uppdraget har medfört. I
fråga om arvode äga 82 och 83 §§,
84 § första stycket samt 86 § motsvarande
tillämpning.

Finnes i boet egendom, vari särskild förmånsrätt äger rum, gäller 81 §.

Avskrives konkursen enligt 185 d
eller 186 § eller avslutas konkursen
enligt 185 f §, skall konkursdomaren
efter hörande av tillsynsmyndigheten
bestämma arvode till
förvaltaren och ersättning för kostnad
som uppdraget har medfört. I
fråga om arvode äga 82 och 83 §§,
84 § första stycket samt 86 § motsvarande
tillämpning.

LU 1978/79:19

135

Regeringens förslag

Motionärernas förslag

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer fastställer
taxa som skall tillämpas vid bestämmande
av arvode till förvaltaren,
när konkurs avskrives enligt
185 d§.

208 §

I fråga om jäv mot tjänsteman
vid tillsynsmyndigheten gäller utöver
vad som följer av 4 § för\’altningslagen
(1971:290) att den som i
mål om uttagande av skatter, böter
eller andra på indrivning beroende
medel har tagit befattning med indrivning
av fordran som göres gällande
i konkursen eller vidtagit exekutiv
åtgärd för uttagande av sådan
fordran ej får fullgöra tillsy nsuppgift
i konkursen.

(utgår)

209 §

Mot tillsynsmyndighetens beslut
enligt denna lag får talan ej föras /
andra fall än som avses i 27 eller 98
S.

Mot tillsynsmyndighetens beslut
enligt denna lag får talan ej föras.

Mot kronofogdemyndighetens
beslut enligt denna lag får talan ej
föras i annat fall än som anges i 54
§.

210 a §

Talan mot konkursdomarens beslut
får föras även av tillsynsmyndigheten,
om beslutet rör formen
för konkursens handläggning, utseende
eller entledigande av förvaltare,
antalet förvaltare, delning av
förvaltningen mellan flera förvaltare,
uppdrag eller arvode enligt 50
a S, förskott enligt 86 a § till förvaltare,
reseförbud eller skyldighet för
gäldenären att lämna ifrån sig pass,
hämtning eller häktning, föreläggande
eller utdömande av vite, avskrivning
av konkursen enligt 186 §
eller arvode eller kostnadsersättning
till förvaltare enligt 187 § första
stycket.

Talan mot konkursdomarens beslut
får föras även av tillsynsmyndigheten
om beslutet rör formen för
konkursens handläggning, utseende
eller entledigande av förvaltare, antalet
förvaltare, delning av förvaltningen
mellan flera förvaltare, förskott
enligt 86 a § till förvaltare,
reseförbud eller skyldighet för gäldenären
att lämna ifrån sig pass,
hämtning eller häktning, föreläggande
eller utdömande av vite, avskrivning
av konkursen enligt 186 §
eller arvode eller kostnadsersättning
till förvaltare enligt 187 § första
stycket.

LU 1978/79:19

136

2 Förslaget till

Lag om ändring i lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs -

7 §

Motionärernas förslag

Handlägges konkurs som mindre
konkurs enligt konkurslagen
(1921:225) utan att kronofogdemyndighet
utsetts till förvaltare
och finnes anledning antaga att
fordran, som omfattas av garantin,
kan göras gällande, skall konkursdomaren
genast sända underrättelse
därom till kronofogdemyndigheten
i den ort, där gäldenären bör
svara i tvistemål som angår gäld i
allmänhet. Sedan tid för gäldenärens
edgång har bestämts, skall
myndigheten underrättas därom.
Myndigheten har behörighet som
borgenär, även om staten icke innehar
fordran hos gäldenären.

Första stycket gäller i tillämpliga delar, när konkursdomaren från konkursförvaltaren
mottagit anmälan som avses i 186 § konkurslagen eller
fråga på annat sätt uppkommit om avskrivning av konkursen enligt
nämnda paragraf utan att underrättelse som avses i 6 § lämnats dessförin -

Regeringens förslag

Handlägges konkurs som mindre
konkurs enligt konkurslagen
(1921:225) och finnes anledning antaga
att fordran, som omfattas av
garantin, kan göras gällande, skall
konkursdomaren genast sända underrättelse
därom till kronofogdemyndigheten
i den ort, där gäldenären
bör svara i tvistemål som angår
gäld i allmänhet. Sedan tid för
gäldenärens edgång har bestämts,
skall myndigheten underrättas därom.
Myndigheten har behörighet
som borgenär, även om staten icke
innehar fordran hos gäldenären.

8 §

Det åligger kronofogdemyndighet
som får underrättelse enligt 7
§ eller anmälan enligt 185 b § konkurslagen
(1921:225) att skyndsamt
pröva i vad mån betalning enligt garantin
skall utgå för fordran i konkursen.
Detta gäller även när fordran
i konkursen på annat sätt blir
känd för myndigheten.

Det åligger kronofogdemyndighet
som är förvaltare i konkurs
eller som får underrättelse enligt 7 §
eller anmälan enligt 185 b § konkurslagen
(1921:225) att skyndsamt
pröva i vad mån betalning enligt garantin
skall utgå för fordran i konkursen.
Detta gäller även när fordran
i konkursen på annat sätt blir
känd för myndigheten.

Arbetsgivare är skyldig att vid kronofogdemyndighetens prövning enligt
första stycket på anfordran lämna uppgift om arbetstagares anställningsoch
avlöningsförhållanden eller pensionsförhållanden. Undandrager sig
arbetsgivaren att fullgöra detta, kan han efter omständigheterna hämtas
eiler häktas.

Beslut om hämtning eller häktning meddelas av konkursdomaren efter
framställning från kronofogdemyndigheten. Kostnaden för hämtning eller
häktning utgår av allmänna medel. I övrigt gäller beträffande sådan åtgärd
95 § konkurslagen i tillämpliga delar.

Kronofogdemyndigheten skall utan dröjsmål underrätta den i 5 § avsedda
myndigheten angående fordran som vid prövning enligt första
stycket funnits vara betalningsgrundande. Förekommer anledning därtill
får kronofogdemyndigheten återkalla sitt beslut, om det sker innan utbetalning
har ägt rum.

LU 1978/79:19

137

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden

Motionen 1977178:528

Riksskatteverket avvisar tanken på en utvidgning av den statliga lönegarantin
men tillstyrker att frågan om någon form av ackordsstöd utreds.
Länsstyrelsen i Östergötlands län, Advokatsamfundet, SACO/SR, Bankföreningen,
Föreningen Sveriges kronofogdar och Sveriges ackordscentrai
tillstyrker att motionsförslaget närmare utreds. Kronofogdemyndigheterna
i Motala och Malmö vill inte motsätta sig en utredning av motionsförslaget.

En negativ inställning till motionsförslaget intas av Svea hovrätt, Stockholms
tingsrätt, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, kronofogdemyndigheterna
i Stockholm, Norrköping och Linköping, SAF, LO och TCO.

Riksskatteverket (RSV) anför att ackord oftast är att föredra framför
konkursur arbetsmarknadspolitisk synpunkt. I skatteindrivningen mot företag
har kronofogdemyndigheterna tidigare främst beaktat fiskaliska
intressen. Detta har, om betalning inte skett, i de flesta fall lett till att
företaget försatts i konkurs. Numera beaktas vid skatteindrivningen i långt
större utsträckning även arbetsmarknadspolitiska intressen. Mot bakgrund
av detta ställer RSV sig positivt till förslag som kan bidra till sådana
lösningar av ett företags ekonomiska problem att företaget inte behöver
avvecklas.

Ett genomförande av motionärens förslag, att den statliga lönegarantin
skall utvidgas att omfatta också ackordssituationen, skulle enligt RSV
innebära att lönegarantin blev en av många arbetsmarknadspolitiska stödformer.
Skall ett företags fortsatta drift stödjas med bidrag till de anställdas
löner bör detta emellertid ske efter bl. a. arbetsmarknadspolitiska överväganden.
Sådana överväganden skiljer sig helt från den bedömning som sker
när lönegarantin kommer till användning. Vid lönegarantilagens tillkomst
avsågs inte att den skulle användas som ett arbetsmarknadspolitiskt instrument.
Lagen som sådan ger inte heller något utrymme för sysselsättningspolitiska
överväganden, även om lönegarantin under senaste tiden i viss
mån tenderat att få karaktär av arbetsmarknadspolitiskt instrument. Statlig
garanti för lönefordringar vid ackord skulle enligt RSV kräva en helt annan
konstruktion än den nuvarande har. Garantimedlen skulle t. ex. få betalas
till arbetsgivaren. Eventuellt får också finansieringen omprövas. Enligt
RSV:s mening bör lönegarantilagstiftningens systematik inte splittras. Lönegarantin
bör förbehållas arbetstagare i konkurssituationen.

RSV avvisar således tanken på en utvidgning av den statliga lönegarantin
men tillstyrker att frågan om någon form av ackordsstöd utreds. Denna
fråga kan lämpligen utredas i samband med det arbete om betalningsinställelse
och rådrumsstöd m. m. som pågår inom arbetsmarknadsdepartementet.

LU 1978/79:19

138

Beträffande motionärens påstående om att lönegarantin bidrar till att
”arbeta upp" företagsintecknad egendom så att inteckningshavaren därigenom
får full betalning för sin fordran anför RSV att verket har erfarenhet
av att sådana förfaranden blir allt vanligare. Det inträffar också att
företagsledaren eller styrelseledamöter går i borgen för lån till företagsinteckningshavaren.
Genom att företagsinteckningshavarens fordran blir
fullbetald drar borgensmännen indirekt nytta av lönegarantin. Att andra än
arbetstagare skulle dra nytta av lönegarantin har inte varit lagstiftarens
mening. RSV anser det angeläget att denna fråga tas upp när den förväntade
översynen av lönegarantilagstiftningen kommer till stånd.

Svea hovrätt erinrar inledningsvis om att möjligheten att göra lönegarantisystemet
tillämpligt även vid ackord utan konkurs diskuterades i
propositionen 1970:201 med förslag till lönegarantilag. Departementschefen
ansåg det emellertid inte utgöra någon allvarlig olägenhet för löneborgenärerna
att ackordsfallen lämnades utanför systemet. En begränsning av
tillämpningsområdet till konkursfallen kunde enligt departementschefens
mening visserligen föranleda att antalet konkurser ökade men denna ökning
antogs inte bli av större omfattning. Han underströk också intresset
att hindra missbruk av lönegarantin.

Hovrätten framhåller vidare att lönegaranti enligt motsvarande lagstiftning
i de nordiska grannländerna kan åtnjutas även om arbetsgivaren inte
har gått i konkurs.

Enligt hovrätten är det onekligen en nackdel att man vid en arbetsgivares
obestånd måste gå vägen över konkurs för att lönegarantilagen skall bli
tillämplig. En konkurs medför i allmänhet värdeförstöring till skada för
borgenärerna och gäldenären. Ofta måste ett konkursdrabbat företags
verksamhet läggas ned eller driften inskränkas och arbetstagare till följd
härav sägas upp. Genom att gäldenären och borgenärerna i stället träffar
uppgörelse i form av ackord kan undvikas att de värden som en rörelse
representerar, t. ex. good-will, går förlorade. Ackord medför normalt bättre
möjligheter att rekonstruera ett företag och fortsätta driften med bibehållen
arbetskraft. Från nu angivna synpunkter skulle det vara önskvärt
om lönegarantin kunde utgå även vid ackord utan konkurs. Att utvidga
lönegarantilagens tillämpningsområde till att avse även ackord kräver
emellertid enligt hovrätten ganska genomgripande ändringar i lagstiftningen.
Till belysning härav anför hovrätten följande.

En given utgångspunkt för en utvidgning bör rimligen vara att lönegarantin
skall få omfatta endast sådana ackordsförfaranden utan konkurs som
äger rum enligt 1970 års ackordslag. Privata underhandsackord bör sålunda
lämnas utanför. Vid ackord enligt ackordslagen deltar emellertid inte
borgenärer vilkas fordringar är förenade med förmånsrätt (12 § första
stycket ackordslagen). En förutsättning för ackord är med andra ord att
alla förmånsberättigade borgenärer får full täckning för sina fordringar.
Men betalning enligt lönegarantin utgår endast för löneanspråk som har

LU 1978/79:19

139

förmånsrätt (2 § första stycket lönegarantilagen). Under dessa omständigheter
skulle en utvidgning av lönegarantin till ackordsfallen inte få någon
praktisk verkan, eftersom ju gäldenärens egna tillgångar förutsätts täcka
lönekraven. För att lönegarantin skall kunna samordnas med ackord på ett
meningsfullt sätt måste antingen förmånsrätten för löner avskaffas (och
förmånsrätten slopas som villkor för lönegaranti) eller ackordsförfarandet
göras tillämpligt även på fordringar med förmånsrätt. En annan tänkbar
utväg är att staten genom lönegarantin betalar alla förmånsberättigade
lönefordringar, som kan göras gällande vid ackordsförhandlingen, men
helt eller delvis avstår från den med regressanspråket förenade förmånsrätten
och nöjer sig med ackordsdividenden (jfr 10 § lönegarantilagen och 12 §
andra stycket ackordslagen). De här antydda lösningarna kan medföra att
arbetsgivarnas lönegarantiavgifter behöver höjas, om denna form för finansiering
av garantisystemet skall behållas.

Som framgått har intresset att undvika missbruk varit en bidragande
orsak till att lönegarantin begränsats till konkursfallen. Detta hindrar inte
att missbruk ändå kan förekomma i praktiken, t. ex. genom att felaktiga
uppgifter om löners storlek eller om anställningstid åberopas. Om lönegarantilagen
skall göras tillämplig även vid ackord, måste lagen uppenbarligen
förses med särskilda regler till förhindrande av missbruk i ackordsfallen.

På grundval av det anförda konstaterar hovrätten att det finns goda skäl
att låta lönegarantin gälla också vid ackord men att det är förenat med
problem att göra en sådan utvidgning. Vid bedömandet av om en översyn
bör företas i det syfte som avses med motionen bör emellertid även
beaktas att en utredning pågår inom arbetsmarknadsdepartementet som
siktar till att ett nytt rättsinstitut, kallat betalningsinställelse, skall tillskapas.
Meningen är att detta institut skall ge rådrum för överväganden av om
företag med ekonomiska svårigheter skall avvecklas eller leva vidare.
Betalningsinställelse avses bli ett förstadium till konkurs eller ackord men
kan ibland få till följd att något konkurs- eller ackordsförfarande inte
behöver tillgripas. I stället för att lönegarantin skall göras tillämplig vid
betalningsinställelse ämnar utredningen föreslå nya former av statligt stöd
till berörda företag. Det kan tilläggas att ett institut liknande betalningsinställelse
upptagits i dansk konkurslagstiftning.

Om regler angående betalningsinställelse av angivna innehåll införs,
anser hovrätten att skälen för en utvidgning av lönegarantilagens tillämpningsområde
till ackordsfallen försvagas. Hovrätten anser att resultatet av
den nämnda utredningen bör avvaktas och att det alltså för närvarande inte
finns tillräcklig anledning att göra en översyn i det syfte som avses med
motionen.

Stockholms tingsrätt uttalar att om lönegarantilagen skulle ändras så att
lönegarantimedel skall kunna tas i anspråk även för att trygga insolventa
företags fortsatta bestånd skulle lagen få en funktion som på ett avgörande
sätt skiljer sig från det syfte den f. n. har, nämligen att av sociala skäl
skydda arbetstagares lönefordran. Tingsrätten anser att det givetvis i och

LU 1978/79:19

140

för sig är möjligt att utforma lönegarantilagen så att den tillgodoser från
varandra vitt skilda syften, även om det skulle erbjuda lagtekniska svårigheter.
Om det skulle anses påkallat att staten lämnar ekonomiskt stöd för
att underlätta för företag, som är på obestånd, att genomföra ett ackordsförfarande
och på så sätt undvika konkurs, talar emellertid enligt tingsrätten
såväl principiella som praktiska synpunkter för att stödet bör lämnas
på annat sätt än genom en vidgad tillämpning av lönegarantilagen. En
näraliggande lösning synes vara att staten i ökad omfattning deltar i förhandling
om offentligt ackord eller ingår överenskommelse om ackord vid
sidan av ackordslagen. Tingsrätten erinrar i detta sammanhang om att
staten som skatteborgenär under vissa förutsättningar kan anta ackordsförslag
avseende skatt. Om skattskyldig eller arbetsgivare som är ansvarig
för arbetstagares skatt bjuder ackord som rör skatt, får sålunda länsstyrelsen
enligt 62 § tredje stycket uppbördslagen (1953: 272) anta ackordsförslaget
i denna del, om det kan anses vara till fördel för det allmänna. Ackordsförslag
som ej framställs enligt ackordslagen får antas, dock endast på
villkor att också övriga-borgenärer som ackordet angår godkänner detta.
Vid prövning av fråga om staten skall anta erbjudet ackord beaktas ofta
bl. a. sysselsättningspolitiska synpunkter. En annan rimlig lösning synes
tingsrätten vara att staten ställer säkerhet för ackordet exempelvis i form
av borgen (jfr 22 § andra stycket 2. ackordslagen). Med hänvisning till det
anförda avstyrker tingsrätten det i motionen framlagda förslaget om en
översyn av lönegarantilagen syftande till att denna skall gälla även vid
ackord.

Länsstyrelsen i Östergötlands län erinrar om den möjlighet till antagande
av ackord som föreligger enligt uppbördslagen och framhåller att om
lönegarantin även skulle gälla vid ackord följden kan bli att länsstyrelsen
får pröva frågan om antagande av ackord även beträffande lönefordringar
och dessutom med lönegaranti medel betala de löner som inte omfattas av
ackordsuppgörelsen. Om ett sådant förfarande kan vara till fördel för det
allmänna synes mycket tveksamt.

Enligt länsstyrelsen kan vissa betänkligheter anföras mot motionsförslaget,
eftersom det kan ge mindre nogräknade företag möjlighet att utnyttja
lönegarantin på ett oegentligt sätt.

Länsstyrelsen framhåller att det är viktigt för länets utveckling att en
hög sysselsättningsnivå behålls även för framtiden. Länsstyrelsen tillstyrker
därför att en utredning utförs för att klarlägga i vilken mån en utvidgning
av lönegarantin enligt motionen skulle ge bättre möjligheter för företagen
att långsiktigt bestå. En förutsättning för utredningsarbetet måste dock
vara att möjligheterna för de anställda, när ett företag har betalningssvårigheter,
att få ut sina lönefordringar inte får försämras. Anledning
finns därför att se över förmånsrättslagen. De betänkligheter som länsstyrelsen
anfört talar enligt länsstyrelsens mening för att en eventuell utredning
särskilt bör se till att regler skapas som kan förebygga missbruk.

LU 1978/79:19

141

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att ett genomförande
av motionärens förslag kommer att innebära att kostnaderna för den
statliga lönegarantin ökar avsevärt. Länsstyrelsen anser det tvivelaktigt
om någon fördel vinnes genom en utvidgning, eftersom grundtanken med
lagen om statlig lönegaranti är att skydda arbetstagaren. Vidare framhåller
länsstyrelsen att risken för missbruk av lönegarantin är uppenbar och alltid
föreligger, när fråga är om lagstiftning med social karaktär. Företagare kan
frestas att utnyttja lagen om lönegaranti på obehörigt sätt genom att inställa
betalning och i stället uppta förhandling om ackord. En utvidgning av
lönegarantin att även omfatta ackord kan kanske verka fördelaktig ur
arbetsmarknadssynpunkt men å andra sidan kan det inte vara rätt att
lagstiftningsvägen främja att mindre nogräknade och svaga företag i vissa
fall fortsätter driften. En översyn av lagen om lönegaranti bör emellertid
ske men enbart med syfte att förhindra missbruk av lagen.

Länsstyrelsen anser således inte att skäl för utvidgning av den statliga
lönegarantin föreligger.

Kronofogdemyndigheten i Stockholm har som eget yttrande åberopat ett
av kronofogden G. von Rosen avgivet yttrande, vari han framhåller att
ackord, och i allmänhet även underhandsackord, förutsätter att förmånsberättigade
lönefordringar blir till fullo betalda. Åtminstone för arbetstagarens
vidkommande saknas därför anledning att utvidga lönegarantin i
enlighet med vad som föreslagits i motionen. För arbetsgivare skulle ett
genomförande av motionsförslaget innebära att det blir lättare att få ackord
till stånd genom att lönefordringarna betalas av staten. Men förslaget synes
enligt yttrandet också medföra att man lagstiftningsvägen främjar rekonstruktion
av företag, som inte ens förmår att betala de anställdas löner,
utan att några ekonomiska bedömningar av dessa företags livskraft behöver
ske. Ett sådant resultat, som dessutom ökar risken för missbruk av
lönegarantin och även för bristande skattebetalning, kan inte ligga i samhällets
intresse. På grund av det anförda ifrågasätts i yttrandet om det finns
tillräckliga skäl för att utvidga lönegarantin till att gälla även vid ackord.

Kronofogdemyndigheterna i Norrköping och Linköping anför i ett gemensamt
yttrande att från kronofogdemyndigheternas verksamhet har
iakttagits att lönegarantin kan utnyttjas för att stärka framför allt ställningen
för borgenärer med förmånsrätt på grund av företagsinteckningar. Den
nu gällande förmånsrättsordningen mellan löner, skatter och allmänna
avgifter samt fordringar på grund av företagsinteckningar kan enligt myndigheterna
inbjuda till spekulationer. Förden händelse lönegarantin jämväl
skulle gälla vid ackord finns det anledning förmoda att dörren skulle stå
öppen för varjehanda sunda och beklagligtvis mindre sunda spekulationer
att tillgodogöra sig lönegarantins fördelar. Myndigheterna anser att det
med säkerhet skulle visa sig att kostnaderna skulle bli betydande och kräva
ytterligare höjning av lönegarantiavgiften. Det skulle för övrigt, framhålls

LU 1978/79:19

142

det vidare, bli ytterst svårt att kontrollera att det verkligen blev seriösa
företag med möjligheter att överleva som skulle komma i åtnjutande av
garantin. På grund av det anförda har myndigheterna allvarliga betänkligheter
mot en utvidgning av lönegarantin på det sätt som motionären föreslagit.

Avslutningsvis uttalas att ekonomiskt svaga företag, vilka det är värt att
satsa på, bör stödjas på annat sätt än genom att lönegarantin utvidgas.

Kronofogdemyndigheterna föreslår att motionen inte föranleder någon
åtgärd.

Kronofogdemyndigheten i Motala uttalar att ackord utan tvekan skulle
kunna bli ett för alla inblandade parter attraktivt alternativ till konkurs, om
staten hade möjlighet att garantera de anställdas löner under viss tid,
förslagsvis under sex månader före konkursdomarens beslut att inleda
offentlig ackordsförhandling till dess konkursdomaren fastställer ackordet.

Myndigheten tillägger att genom ändring i förmånsrättslagen 1976 har för
övrigt det märkliga förhållandet inträtt att ett företag, som inställt sina
betalningar inför planerade ackordsförhandlingar, ändock fortsätter att
betala ut löner trots att skatterna har bättre förmånsrätt än lönerna. Frågan
är om inte företaget i händelse av konkurs gör sig skyldigt till mannamån
mot borgenärer; en konsekvens som det naturligtvis inte kan ha varit
lagstiftarens mening att framkalla.

Myndigheten pekar på de risker för missbruk som kan uppkomma om
lönegarantin utvidgas. Vidare kan konkurrensförhållandena inom en och
samma bransch på orten snedvridas om en företagare lojalt följer lagstiftarens
intentioner, medan en annan spekulerar i lönegarantimöjligheterna
och därigenom kanske konkurrerar ut den seriöse företagaren.

Myndigheten anser att förslaget är förenat med både för- och nackdelar
och ifrågasätter om utredning bör komma till stånd. Myndigheten vill dock
inte motsätta sig en utredning och anför att den med fördel kan anförtros åt
den sittande företagsobeståndskommittén.

Kronofogdemyndigheten i Malmö framhåller att ett företags fortsatta
drift under offentligt ackord endast kan gynna oprioriterade fordringsägare.
Visserligen kan ett gynnande av oprioriterade fordringsägare underlätta
genomförandet av ett ackord, men om och i vilken omfattning ett
gynnande kommer att ske kan inte avgöras på förhand utan först efter det
att företaget drivits någon tid. Enligt kronofogdemyndigheten måste gäldenären
erbjuda viss utdelning redan då förhandlingar om offentligt ackord
inleds. Lönegarantin skulle därför endast kunna vara till ”nytta” om den
kan utnyttjas redan från det god man förordnas. Enligt kronofogdemyndighetens
mening skulle dock ett sådant utnyttjande vara vanskligt med
hänsyn till den osäkerhet som på detta tidiga stadium råder om möjligheten
att genomföra ett ackord.

Enligt kronofogdemyndighetens mening är det tveksamt om en utvidg -

LU 1978/79:19

143

ning av lönegarantin till att gälla även vid offentliga ackord löser de
problem som motionären avser. I varje fall torde en utvidgning av lönegarantin
framtvinga en ändring av ackordslagens bestämmelser i sådan riktning
att preciserat ackord kan bjudas redan i samband med gode mannens
förordnande.

Kronofogdemyndigheten vill inte ställa sig negativ till att frågan blir
föremål för utredning. Att en sådan kan bli omfattande och beröra flera
rättskomplex torde vara ofrånkomligt.

Advokatsamfundet instämmer i önskemålet att ackordslagen i större
utsträckning än hittills kan tillämpas så att från borgenärernas och samhällets
synpunkt önskvärda rekonstruktioner kan genomföras utan konkurs.
Ackordslagen har enligt samfundet knappast kommit till den användning
man ursprungligen väntat sig. I exempelvis de södra delarna av landet
torde lagen endast i ett fåtal fall ha kommit i praktisk tillämpning. En
utvidgning av lönegarantilagens tillämpningsområde även till ackordslagen
kan emellertid enligt samfundet knappast tjäna angivet syfte, om inte
betydande principiella ändringar genomförs i såväl lönegarantilagen som
näraliggande lagstiftning. Samfundet påpekar att en till ackordsfall utsträckt
lönegarantilag endast kommer att fungera som en tillfällig likviditetsförstärkning
under en utredningsperiod. Huruvida en tillfällig likviditetsförstärkning
under en betalningsinställelse är av någon större betydelse
vid en avveckling anser sig samfundet f. n. inte ha tillräckligt underlag för
att kunna bedöma. Om en sådan förstärkning skulle vara betydelsefull
torde enligt samfundet en ökad betalningsberedskap kunna ordnas enklare
på annat sätt.

Samfundet framhåller att förslaget torde stöta på svårigheter från ackordslagens
utgångspunkter. De lönefordringar som normalt föreligger vid
varje tidpunkt, då en rörelseidkare gör en avstämning under ett räkenskapsår,
består - utöver semesterersättning, som kan variera från tid till
annan beroende på när under året avstämning görs, samt upplupna löner
beroende på när under löneterminen avstämning görs — till största delen
av latenta kostnader för uppsägningslöner. Dessa kostnader är inte skulder
i den meningen att de kan omfattas av ackordsförfarandet. En teknisk
lösning, som innebär att beräknade uppsägningslöner vid betalningsinställelsen
skulle betraktas som skulder i ackordlagens mening och att staten
skulle överta ansvaret för dem enligt lönegarantilagen och därefter medge
ackord avseende beloppet, torde enligt samfundet erbjuda utomordentligt
vanskliga tillämpningsproblem. Den balansmässiga ställningen för dagen
för betalningsinställelsen, vilken skall utgöra grunden för ackordsförhandlingarna,
blir inte beroende av sedvanliga redovisningstekniska bedömningar
utan av åldersstrukturen på de anställda i företagen oberoende av
eventuella personalinskränkningar efter ackordets genomförande.

Samfundet pekar i sammanhanget på en nackdel för ackordsförfarandet

LU 1978/79:19

144

som uppstått sedan lönefordringar i förmånsrättshänseende placerats efter
fordringar förenade med förmånsrätt på grund av företagsinteckning.
Nackdelen består i att fordringsägare, som har företagsinteckningar som
säkerhet för sina fordringar, i de fall fordringarna löper risk att bli nödlidande
hellre ser att företaget försätts i konkurs än att en utredning som
siktar till ackord genomförs. Skälet till detta är att, om företaget misslyckas
att genomföra ett ackord, en stor del av tillgångarna under utredningstiden
använts för att betala löner som vid en konkurs täcks av lönegarantin.
Visserligen, anser samfundet, kan man utgå från att de aktuella löneutbetalningarna
motsvaras av en värdehöjande produktion till kanske samma
värde som utbetalade löner, men de företagsinteckningsborgenärer som
har ett riskfyllt engagemang får bättre utdelning i en konkurs, där konkursboet
driver rörelse. Detta beror på att konkursboet betalar lönerna med
lönegarantin utan att kostnaden för arbetskraften återförs.

Hela det förädlingsvärde som den fortsatta rörelsen ger kommer således
att tillföras den företagsintecknade egendomen. För fullständighetens skull
pekar dock samfundet på att denna fråga, som rätteligen hör ihop med
konkurslagens regler om slutredovisning och utdelning, inte prövats av
domstol men att konsekvenserna i hittillsvarande praxis har varit de som
ovan redovisats. Problemet har emellertid uppmärksammats av bl. a. riksskatteverket.
Samfundet menar således att, om neutralitet i förhållande till
företagsinteckningsborgenärema kunde uppnås mellan ackordsalternativet
och konkursalternativet, frågan om lönegarantilagens tillämpning vid genomförande
av ackord torde komma att sakna intresse.

Mot bakgrund av det anförda tillstyrker samfundet motionens förslag om
utredning under framhållande av att utredningen bör inriktas på att finna
en lämplig form av likviditetsförstärkning för företag som inställt betalningarna
i avsikt att inleda en ackordsförhandling.

SAF anför inledningsvis att det ur företagens synpunkt är väsentligt att
nuvarande förmånsrättsordning mellan företagsinteckning och lönefordran
inte ändras. Enligt SAF finns det få om ens några skäl för att lönegarantin
skall gälla vid ackord. SAF framhåller vidare att om lönegarantin skulle få
gälla även vid ackord innebär det i praktiken att gäldenären i sina ackordsförhandlingar
med borgenären helt kan bortse från lönefordringarna. Härigenom
uppstår en falsk bild av företagets ekonomiska status, som i sin
förlängning kan leda till ytterligare omotiverade risktagningar av gäldenären
med åtföljande ”ackordsdiskussioner” och vid ett eventuellt slutligt
sammanbrott för företaget onödigt stora skadeverkningar. 1 sin yttersta
konsekvens skulle lönegarantifonden under oöverskådlig tid få betala löner
åt de anställda utan att dessa löner ingår som en kostnad för företaget.
Detta har mera karaktär av allmän arbetsmarknadspolitik och skulle kunna
leda till missbruk. Lönegaranti vid ackord skulle enligt SAF allvarligt
rubba konkurrensförhållandena mellan företagen. På lång sikt är det inte

LU 1978/79:19

145

heller lönsamt för samhället att förlustföretag fortsätter sin verksamhet
och hindrar att resurserna överförs till mera framgångsrika företag.

Avslutningsvis uttalar SAF att en utvidning av lönegarantilagens tilllämpningsområde
medför att lönegarantiavgiften måste höjas. SAF kan
inte acceptera flera höjningar av lönegarantiavgiften. Skulle lönegaranti avgiften
till följd av ett bifall till motionärens förslag höjas, bör övervägas om
inte avgiften helt skall avskaffas och kostnaden i stället finansieras över
budgeten som en del av arbetsmarknadspolitiken.

LO avvisar förslaget om utvidgning av lönegarantilagens tillämpningsområde.
LO pekar på bl. a. att en sådan utvidgning skulle medföra kontrollsvårigheter
och att företagen, särskilt i tider med dålig konjunktur,
skulle lockas att använda den utvidgade lönegarantin, varigenom lönerna
skulle kunna betalas med lönegarantimedel. Enligt LO skulle lönegarantin
komma att utnyttjas under avsevärda tidsperioder. LO uttalar att om det
skulle anses befogat att - i enlighet med motionärens primära syfte —
åtgärder vidtas till stöd för företag i kris man bör söka andra lösningar än
en utvidgning av området för lönegarantin. LO hänvisar till att arbete
pågår inom justitie- och arbetsmarknadsdepartementen, vilket syftar till att
man skall komma till rätta med det genom motionen aktualiserade problemet.

TCO avstyrker bifall till motionen under hänvisning till pågående arbete
inom justitie- och arbetsmarknadsdepartementen.

SACO/SR delar de synpunkter som framförs i motionen och föreslår att
en utredning tillsätts i syfte att komma till rätta med det problem som
aktualiseras genom motionen.

Svenska bankföreningen tillstyrker motionsförslaget och hänvisar till
vad Bankföreningen anfört i skrivelse till regeringen den 21 september
1977. 1 skrivelsen anförs att de rättsregler, som aktualiseras när ett företag
råkar i ekonomiska svårigheter, bör vara så konstruerade att konkurs
såvitt möjligt undviks. Konkurs är ofta det sämsta alternativet, eftersom
konkurs ofta medför onödig värdeförstöring. Ett sätt att undvika konkurs
är ackord enligt ackordslagen. Att lönegarantin inte gäller vid ackord utan
endast vid konkurs omöjliggör emellertid ofta att ett företag rekonstrueras
via ackord enligt ackordslagen. Konkurs blir i stället oundviklig. Rekonstruktioner
skulle, framhålls vidare, främjas om lönegarantin var effektiv
även vid ackord. En sådan regel skulle svara mot önskemålet att rättsreglerna
bör verka för att konkurs och därav följande värdeförstöring undviks.

1 skrivelsen erinras om att staten, sedan utbetalning skett av lönegaranti,
inträder i löntagarnas och pensionärernas förmånsrätt ehuru några sociala
skäl för denna förmånsrätt inte längre finns. För de oprioriterade fordringsägarna
innebär statens förmånsrätt att deras möjlighet att få betalt i kon10
Riksdagen 1978/79. 8 sami. Nr 19

LU 1978/79:19

146

kursen begränsas. Detta får flera nackdelar, som företrädesvis drabbar
leverantörer — bland dem många mindre företag. Leverantörerna saknar
som regel säkerhet för sina fordringar. Den omständigheten att förmånsrätten
för lönefordringar begränsar vad de oprioriterade fordringsägarna kan
påräkna i betalning minskar helt naturligt möjligheten att få dessa
fordringsägares godkännande till ett ackord. Ackordserbjudanden till de
oprioriterade fordringsägarna måste på grund av statens förmånsrätt i regel
bli sämre än om denna förmånsrätt inte funnits. Utsikterna att uppnå
ackord och att undgå konkurs skulle således i många fall öka, om statens
fordringsrätt efter betalning under lönegarantin inte var förenad med förmånsrätt.

I skrivelsen anförs vidare följande.

För leverantörer - särskilt mindre företag - kan statens förmånsrätt för
vad som erlagts under lönegarantin till den grad reducera utdelningen i
konkurs att ekonomiska svårigheter uppkommer för dessa företag. Gäller
det ett stort fordringsbelopp och ett relativt litet företag kan en konkurs bli
oundviklig.

Det på senare tid starkt ökade antalet konkurser har medfört att de
angivna nackdelarna av gällande regler framträtt med särskild skärpa.
Detta är ett särskilt skäl för översyn av regelsystemet. Ytterligare ett
sådant skäl är att de prioriterade lönefordringarna i konkurs numera är
förhållandevis större än förr till följd av de relativt långa uppsägningstider
som stipuleras i lagen om anställningsskydd.

Om lönegarantin inte skall få de angivna negativa bieffekterna, bör
staten inte ha förmånsrätt efter betalning under garantin. Lönegarantin bör
vidare inte träda i funktion enbart vid konkurs. Garantin bör även bli
effektiv på ett tidigare stadium. Garantin bör träda i kraft även vid ansökan
om förordnande av god man enligt ackordslagen. Bankföreningen hemställer
att regeringen föreslår riksdagen sådana lagändringar att nu angivna
önskemål tillgodoses.

Om statens förmånsrätt bortfaller, kan detta möjligen anses medföra en
sådan ökning av statens risk på grund av lönegarantireglerna att lönegarantiavgiften
bör höjas. Bankföreningen anser inte att en höjning av avgiften
bör ske. Goda skäl finns i stället att avskaffa denna avgift och i vart fall inte
höja den. Särskilt efter de nu föreslagna ändringarna i lönegarantireglerna
bör statens medverkan enligt dessa regler bedömas bl. a. såsom en insats
inom ramen för sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitiken. Att såvitt
möjligt undvika konkurser framträder särskilt i dagens läge såsom ett
direkt samhällsekonomiskt intresse. Att även sådana intressen bör beaktas
när företag kommer på obestånd har kommit till direkt uttryck bl. a. i
regeringens direktiv till företagsobeståndskommittén. Med denna samhällsekonomiska
bakgrund vore det naturligt att låta kostnaderna för lönegarantin
finansieras över budgeten. För detta talar även de skäl, som
överhuvud kan i landets nuvarande ekonomiska situation åberopas för en
begränsning av arbetsgivareavgifterna.

Enligt skrivelsen bör i ett längre perspektiv även en annan fråga av stor
betydelse vid företags obestånd omprövas, nämligen statens förmånsrätt
för skatter och avgifter. På kortare sikt är framför allt angeläget att

LU 1978/79:19

147

företagsobeståndskommitténs arbete resulterar i ändamålsenliga regler om
statens medverkan till ackord på skatte- och avgiftsområdet. Även sådana
regler bör kunna bidra till att företag på obestånd kan rekonstrueras via
ackord och undgå konkurs.

Föreningen Sveriges kronofogdar vitsordar att man många gånger funnit
det besvärande, att lönegarantin inte kan tillämpas förrän ett företag försatts
i konkurs. Vissa uppgifter tyder på att en av ackordscentralerna
konsekvent föranstaltar om konkurs i stället för ackord, detta i syfte att
med lönegarantimedel kunna driva företag vidare och under konkursförvaltningen
kunna företa en rekonstruktion. Föreningen anmärker att det
också numera framstår som egendomligt att ett företag verkställer en
effektiv betalningsinställelse för att inleda ackordsförhandlingar och ändå
uppenbarligen måste fortsätta betala de anställdas löner i medvetenhet om
att rätteligen de flesta skatter - som inte betalas under ackordshandläggningen
- har bättre förmånsrätt än lönefordringarna. Efter ändringen av
förmånsrättslagen den 1 januari 1976 har många gånger åtminstone teoretiskt
diskuterats frågan om inte företaget gör sig skyldigt till mannamån
mot borgenärer.

Föreningen ställer sig i princip positiv till motionärens yrkande men
framhåller att man bör anpassa en ändring så att inte olika företagare kan
frestas att utnyttja garantin på ett obehörigt sätt genom att en eller flera
gånger inställa betalningarna och uppta förhandlingar om ackord. Föreningen
kan tänka sig en ändring, som innebär att rätten till lönegarantin
inträder i och med konkursdomarens beslut om att inleda offentlig ackordsförhandling.
Ett sådant beslut innesluter en viss förprövning och en
stor sannolikhet att ackord kommer till stånd. Föreningen anser det troligt
att en sådan regel skulle medverka till en snabbare handläggning av bl. a.
bouppteckningsförfarandet och kontakterna med borgenärerna i det inledande
skedet av ackordsförfarandet. Föreningens positiva inställning i
denna fråga grundas på att kronofogdemyndigheterna med hänsyn till
nutida förhållanden — inte endast rådande lågkonjunktur — driver en
verksamhet utöver det fiskaliska intresset att driva in skatter. Kronofogdemyndigheterna
måste kunna få ta hänsyn till sysselsättningen och därmed
få göra en mera översiktlig samhällsekonomisk bedömning av vilket förfarande
som är fördelaktigt för staten. Erfarenheten visar ofta att man även i
samhällsekonomins intressen bör medverka just till att offentligt ackord
kommer till stånd. Eftersom företag av den typ motionären åsyftar som
regel har stora skatte- och avgiftsskulder, kan staten inte sällan ha det
avgörande inflytandet vid omröstning om ackord.

Enligt föreningen är det emellertid tydligt att lönegarantin måste tillämpas
restriktivt i ackordsfallen. Man måste beakta bl. a. att andra företagare
inom samma bransch kan bli utsatta för något som kan liknas vid illojal
konkurrens och inställer betalningarna för ett ackord sförfarande, som kan

LU 1978/79:19

148

leda till samma fördel för dem. Det fordras därför ingående överväganden
av hur långt garantin kan sträckas ut i samband med ackordsförfarande.
Föreningen anser att utbetalningen av garantimedel i allt fall inte bör ske
längre än till tidpunkten för konkursdomarens beslut om fastställande av
ackord. Det bör också övervägas regler av innehåll att den dittillsvarande
företagsledningen efter gode mannens bedömande bör kunna bytas ut,
förstärkas eller föreläggas strikta förhållningsregler om företagets drift
under ackordshandläggningen. Föreningen ifrågasätter om inte det svårbedömda
problemkomplex motionären aktualiserat bör överlämnas till företagsobeståndskommittén
för utredning och förslag i saken.

Sveriges ackordscentral delar uppfattningen att den nuvarande utformningen
av lagstiftningen påtagligt minskar benägenheten hos de borgenärer
som har prioriterade fordringar på ett företag att medverka till att företaget,
om det kommer på obestånd, rekonstrueras genom ett ackordsförfarande.
Alltför ofta ligger det enligt ackordscentralen i borgenärernas intresse
att företaget i stället försätts i konkurs. Lönegarantisystemet ökar
nämligen i regel deras möjligheter att få betalt för sina fordringar i en
konkurs.

Ackordscentralen framhåller att motionärens antagande att nuvarande
olägenhet skulle undanröjas om lönegarantin gällde vid ackordsförfarande
torde vara riktigt, dock endast under förutsättning att de lönefordringar
som uppkommer under förfarandet inte blir prioriterade i vare sig ackordet
eller en eventuell efterföljande konkurs. Såvitt ackordscentralen kan bedöma
skulle syftet med motionen kunna uppnås också genom att lönegarantilagen
ändras därhän att garantin förklaras skola gälla endast ”icke produktiva
löner” och pensioner till f. d. anställda, medan övriga till arbetstagarna
utgående ersättningar skulle bli en massafordran i konkursen.

Enligt ackordscentralen bör frågorna närmare belysas innan statsmakterna
tar slutgiltig ståndpunkt till dem, och ackordscentralen tillstyrker
därför bifall till motionen.

Motionen 1977178:1004

Riksskatteverket (RSV) framhåller att det inte framkommit att ökningen
av lönegarantiutbetalningar orsakats av sådant missbruk av lönegarantisystemet
som består i att företagare föranlett utbetalningar till inte berättigade
arbetstagare eller med för höga belopp. Enligt RSV:s mening har
oriktiga lönegarantiutbetalningar endast marginellt påverkat totalbeloppet
för utbetalningarna.

Att lönegarantiutbetalningarna de senaste åren ökat kraftigt har enligt
RSV andra orsaker. 1 första hand beror ökningen på att andelen företagskonkurser
ökat och att därmed ett större antal arbetstagare berörs. Detta
belyses av följande uppgifter som RSV inhämtat från de tre största länsstyrelserna.

LU 1978/79:19

Utbetalda lönegarantibelopp

149

Budgetår	Stockholms län Göteborgs och Bohus län	Malmöhus län
1974/75	6196576	4794081	1500000
1975/76	14811395	8185 504	10275000
1976/77	20421909	10 399236	21900000
Antal arbetstagare som erhållit lönegarantimedel
1974	1303		517
1975	1320	591	514
1976	1 805	1009	ca 1 100
1977	2500	1293	ca 2000

En omständighet som också påverkat utbetalningarnas storlek är, fortsätter
RSV, att arbetstagarna tillförsäkrats längre uppsägningstider genom
lagen om anställningsskydd.

En annan omständighet av betydelse är att större belopp än tidigare kan
utbetalas till varje arbetstagare på grund av att maximibeloppet för utbetalning
den 1 januari 1976 höjts från fem till tolv gånger gällande basbelopp.
Vid lagens tillkomst utgjorde maximibeloppet tre gånger basbeloppet.

RSV erinrar också om ändringarna i förmånsrättslagen varigenom företagsinteckningar
och skatter fått bättre förmånsrätt än lönefordringar.
Ändringarna har lett till ökade anspråk på lönegarantimedel därför att de
tillgångar i förvaltarkonkurser som tidigare kunnat utbetalas till löneborgenärer
(143 § konkurslagen) i stället måste förbehållas borgenärer med
bättre förmånsrätt.

RSV konstaterar sammanfattningsvis att ökningen av utbetalda lönegarantimedel
beror på ändringar i lagstiftningen samt den ekonomiska utvecklingen
i samhället.

Vad gäller motionärernas uppfattning att kronofogdemyndighets kontroll
i fattigkonkurser är ytlig anför RSV att föreskrifter utfärdats för
kronofogdemyndighetens och länsstyrelsens handläggning av lönegarantiärenden
och att arbetsbeskrivning utarbetats för kronofogdemyndigheten
om hur dessa ärenden lämpligen bör handläggas. Av föreskrifterna
och arbetsbeskrivningen framgår att om det förekommer anledning
misstänka att garantin missbrukas bör en grundligare utredning företas.
För att undersöka lönegarantiärendenas handläggning har RSV infordrat
ett antal ärenden i vilka kronofogdemyndigheten företagit ingående utredningar.
Resultatet av denna undersökning, framlagd i en promemoria 1976,
visar att antalet missbruksfall är litet. 1 detta sammanhang understryker
RSV att lönegarantilagstiftningen är en social lagstiftning. Ärendena skall
handläggas med skyndsamhet. Utbetalning av löner till arbetstagare, vars
anspråk ofta framställs genom de fackliga organisationerna, får inte fördröjas
av en myndighetsprövning som arbetstagaren upplever som byråkratisk.
Att mindre belopp någon gång kan komma att oriktigt utbetalas måste
enligt verkets mening accepteras med hänsyn till kravet på skyndsamhet.

LU 1978/79:19

150

Beträffande kontrollen av lönegarantianspråk i ordinära konkurser framhåller
RSV att om kronofogdemyndigheten får tillsynsuppgifter i sådana
konkurser kommer det att åligga myndigheten att granska förvaltarens
prövning av framställda lönekrav. Med hänsyn härtill ter det sig enligt RSV
mindre rationellt och lämpligt att länsstyrelsens revisionsenhet tilldelas en
särskild kontrollfunktion. Med kronofogdemyndigheten som tillsynsorgan
kommer enligt RSV:s mening det eventuella missbruk som förekommer i
samband med ordinära konkurser att minska.

RSV instämmer i motionärernas önskemål om skärpt kontroll över huvud
taget av konkursföretags affärer och handlande före och efter konkurs.
Som en åtgärd på området ser RSV den förväntade nya konkurslagstiftningen
med kvalificerade förvaltare i alla konkurser och
kronofogdemyndigheten som tillsynsmyndighet. Också föreslagna ökade
insatser mot den ekonomiska brottsligheten torde i hög grad riktas mot
konkursföretagen.

Länsstyrelsen i Stockholms län har infordrat synpunkter från kronofogdemyndigheterna
i Stockholm, Solna och Södertälje samt från Stig Rindborgs
advokatbyrå och Adolf Öhmans advokatbyrå.

Kronofogdemyndigheten i Stockholm har upplyst att missbruk av lönegarantin
förekommer i viss omfattning. Den prövning som skall ske blir i
allmänhet noggrann, eftersom arbetstagarens och arbetsgivarens uppgifter
ofta inte är samstämmiga. Kronofogdemyndigheten får inhämta kompletterande
upplysningar genom kontroll av bokföring, anställningsavtal och
kollektivavtal i den mån dessa är tillgängliga samt även införskaffa uppgifter
från försäkringskassa, lokal skattemyndighet, länsstyrelse m. m. Det
torde emellertid vara ofrånkomligt att missbruk inte alltid upptäcks. I detta
sammanhang framhåller kronofogdemyndigheten att missbruk inte endast
förekommer av mindre nogräknade företagare utan att det även finns
mindre nogräknade arbetstagare som försökt att få ut högre lönefordringar
än vad de är berättigade till.

Kronofogdemyndigheten i Solna har upplyst om att den har förhållandevis
liten erfarenhet av lönegarantiärenden och att inget uppenbart försök
till missbruk hittills har kunnat uppdagas.

Även kronofogdemyndigheten i Södertälje har förklarat sig ha jämförelsevis
liten erfarenhet av lönegarantiärenden. Kronofogdemyndigheten delar
motionärernas uppfattning att kontrollen av konkursföretagen bör skärpas.
Framför allt gäller detta fattigkonkurserna. En skärpt kontroll bör
dock inte ensidigt inriktas på att förhindra missbruk av lönegarantin. Även
frågor om eventuella gäldenärsbrott, skattebedrägerier, återvinningstransaktioner
och liknande bör utredas grundligare än vad som för närvarande
sker i fattigkonkurser.

De båda advokatbyråerna har uttalat att ökningen av lönegarantiutbetalningarna
i huvudsak har sin förklaring i lagstiftningsåtgärder, bl. a. ändringarna
i förmånsrättsordningen och lagen om anställningsskydd, samt att

LU 1978/79:19

151

eventuellt missbruk av lönegarantisystemet endast har marginell betydelse.
Från Adolf Öhmans advokatbyrå har vidare framhållits att missbruk
naturligtvis förekommer i viss utsträckning. Missbruket torde framför allt
ske vid avräkning av uppsägningslöner, men detta var ett problem långt
före lönegarantilagens tillkomst.

Samma advokatbyrå har också anfört att påståendet om att en konkursförvaltare
knappast har anledning att granska konkursföretagets affärer i
annan utsträckning än vad som gäller vid konkurstillfället är felaktigt.
Erfarna konkursförvaltare torde alltid lägga ner stort arbete pä just granskningen
av bevakningar och särskilt lönebevakningar och det är ju bevakningsprocessen
som är avgörande för lönegarantiutbetalningarna vid tillgångskonkurser.
Om det är någon utanför företaget som har möjlighet att
bedöma lönebevakningarna torde detta just vara konkursförvaltaren som
lever i ganska intensiv kontakt med den konkursdrabbade verksamheten i
konkursens inledningsskede. En granskningsenhet på länsstyrelsen kan
enligt advokatbyrån aldrig hinna få den detaljkännedom som behövs innan
utbetalningarna görs. Bortsett från tidsperspektivet saknas det anledning
förmoda att länsstyrelsernas revisionsenheter skulle vara lämpligare kontrollorgan
än kronofogdemyndigheterna. Revisionsenhetema är i första
hand inriktade på skattegranskning och besitter ekonomisk expertis, men
bedömningen av anställningsförhållanden kräver i första hand en juridisk
granskning.

Länsstyrelsen anser mot bakgrund av de lämnade uppgifterna det inte
uteslutet att visst missbruk kan förekomma i fattigkonkurser. 1 fråga om
tillgångskonkurser synes däremot så vara fallet endast i ringa grad.

Enligt länsstyrelsen infordras regelmässigt försäkringar om arbetstagares
inkomstförhållanden innan uppsägningslön utbetalas. Länsstyrelsen
har härvidlag fått uppfattningen att arbetstagarna inte uppsåtligen lämnar
felaktiga uppgifter i syfte att missbruka lönegarantin.

Kronofogdemyndigheten i Göteborg uttalar att framställda löneyrkanden
prövas noggrant. Motionärernas antagande att prövningen hos kronofogdemyndigheterna
är ytlig framstår därför som mycket överraskande.
Kronofogdemyndigheten har från vissa håll, bl. a. från vissa fackliga organisationer,
snarare hört synpunkter att prövningen av lönekraven i fattigkonkursema
kan bli alltför noggrann och ”petig”.

Kronofogdemyndigheten hänvisar till att de av RSV för kronofogdemyndigheterna
meddelade anvisningarna vad gäller handläggningen av dessa
typer av ärenden inte ger möjlighet för myndigheterna att vidtaga en
summarisk prövning annat än i uppenbara fall. Särskilt vid fall av befarat
missbruk är utredningen mycket omfattande.

Enligt kronofogdemyndigheten bör i första hand den myndighet som för
närvarande handlägger lönegarantiärenden tilldelas resurser för noggrannare
kontroll och prövning, om detta anses påkallat. Det synes föga ända -

LU 1978/79:19

152

målsenligt att i konkurserna engagera ett organ som i dag inte har beröringspunkter
med konkursutredningarna. Ett generellt engagemang i konkursförvaltningen
från länsstyrelsens sida torde också komma i konflikt
med konkurslagens bestämmelserom förvaltningens bedrivande. Om revisionsenhetema
skulle göra en uppföljning av konkurserna på sätt motionärerna
föreslår, kan man enligt kronofogdemyndigheten anta att effekten
ändå inte blir den önskade. Revisionsenheternas utredningar, som i och för
sig belyser gäldenärens ekonomiska förhållanden (främst ur skattesynpunkt)
berör erfarenhetsmässigt inte sådana förhållanden som är av intresse
för att klarlägga missbruksfall i lönegarantiärenden.

Om revisionsåtgärd erfordras i visst fall, bör, framhålls vidare, sådan
åtgärd initieras från kronofogdemyndigheten. Gode män och förvaltare i
konkurserna uppfattar i dag kronofogdemyndigheten som den myndighet
som har att tillvarata statens intressen i konkurssammanhang och vänder
sig också vanligtvis till kronofogdemyndigheten, när de finnér anledning
att påtala förhållanden, som bör närmare granskas av det allmänna.

Kronofogdemyndigheten hänvisar till att enligt den nya organisation
som skall gälla för landets tre största kronofogdemyndigheter dessa skall
tillföras arbetskraft med företagsekonomisk utbildning. Resursförstärkningen
är ägnad att underlätta bl. a. utredningarna i lönegarantiärendena.

Avslutningsvis framhåller kronofogdemyndigheten att motionen berör
hela det viktiga problemet med organiserad brottslighet i anslutning till
konkurser. Detta problem bör även fortsättningsvis ägnas mycket stor
uppmärksamhet. Kronofogdemyndigheten anser att frågan bör överlämnas
till de organ som för närvarande arbetar med revideringen av konkurslagstiftningen
och den brottslighet som sammanhänger med konkurserna.

Advokatsamfundet anför att ökningen av utbetalningar från lönegarantifonden
mellan budgetåren 1974/75 och 1975/76 torde förklaras av att lagen
om anställningsskydd först vid den senare tidpunkten kommit att få full
effekt. Senare ökningar torde förklaras av dels den lågkonjunktur som
näringslivet befunnit sig i under senare år, i följd varav flera konkurser
inträffat, dels — och detta torde var huvudorsaken — av det förhållandet
att förmånsrättslagens regler ändrats så att såväl företagsinteckningar som
skattefordringar fått bättre prioritet än lönefordringar. 1 samband därmed
ändrades också lönegarantilagen så att maximibeloppet höjdes väsentligt
till nu gällande tak betydligt över 100000 kr. per enskild arbetstagare.
Samfundet bedömer det därför som osannolikt att ökningen av utbetalningar
ens till mätbar del skulle kunna bero på missbruk av lönegarantilagen.

Enligt samfundet förekommer missbruk naturligtvis i viss utsträckning
och detta torde framför allt ske vid avräkning av uppsägningslöner. Denna
situation var emellertid ett problem långt före lönegarantilagens tillkomst.
Beträffande det sist sagda påpekar samfundet att den tidigare gällande
lagen om anställningsskydd för vissa äldre arbetstagare hade en avräk -

LU 1978/79:19

153

ningsregel som även gällde eget arbete. Numera kan anställda under uppsägningstiden
arbeta som konsulter eller fria företagare i övrigt utan att
inkomsterna härav under uppsägningstiden skall avräknas. Samfundet anser
därför att det bör övervägas om inte nyssnämnda avräkningsregel bör
återinföras.

Samfundet vänder sig mot påståendet att en konkursförvaltare knappast
har anledning att granska konkursföretagets affärer i annan utsträckning än
vad som gäller vid konkurstillfället. Erfarna konkursförvaltare torde alltid
lägga ned stort arbete på just granskningen av bevakningar och särskilt
lönebevakningar, och det är bevakningsprocessen som är avgörande för
lönegarantiutbetalningarna vid tillgångskonkurser. Om det är någon utanför
företaget som har möjlighet att bedöma lönebevakningarna torde, fortsätter
samfundet, denne just vara konkursförvaltaren, som lever i nära
kontakt med den konkursdrabbade verksamheten i konkursens inledningsskede.
En granskningsenhet på länsstyrelsen kan enligt samfundet aldrig
hinna få den detaljkännedom som behövs innan utbetalningarna görs.
Bortsett från tidsperspektivet saknas det anledning förmoda att länsstyrelsernas
revisionsenheter skulle var lämpligare kontrollorgan än kronofogdemyndigheterna.
Revisionsenheterna är i första hand inriktade på skattegranskning
och besitter ekonomisk expertis, men bedömningen av anställningsförhållanden
kräver i första hand en juridisk granskning.

Samfundet anser sammanfattningsvis att motionen i huvudsak bygger på
felaktiga förutsättningar och antaganden samt att skäl saknas att genomföra
någon ändring i lönegarantilagen i här aktuellt hänseende. Samfundet
framhåller emellertid avslutningsvis att såväl konkursförvaltare som länsstyrelser
borde få större möjlighet att undersöka vilka möjligheter lönebevakande
haft att utfå lön eller annan ersättning från annat håll.

Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO) framhåller att ökningen
av lönegarantiutbetalningama i allt väsentligt har andra orsaker än
missbruk som kan antas ha föranlett endast en liten del av utbetalningarna
från lönegarantifonden. SHIO anser att man trots missbrukets ringa omfattning
inte skall bortse från dess negativa konsekvenser. SHIO hänvisar
till att organisationen i remissyttrande över statens industriverks utredning
”Etableringar och konkurser inom byggnadsindustrin” (SIND 1976:2)
respektive yttrande över departementspromemorian ”Ansvar för skatt vid
entreprenad m. m.” (Ds Fi 1976:4) framhållit att problemen för samhället
gäller s. k. skuttar (tillfälliga företag med inga eller möjligen ett fåtal anställda)
och fritidsföretagare (arbetstagare som under sin fritid utför uppdrag
som egna företagare). Dessa företag betalar ofta varken skatt eller
sociala avgifter i full utsträckning, och de konkurrerar på detta sätt på ett
illojalt sätt med de seriösa företagen. Missbruket av lönegarantin vid
konkurs gäller säkerligen samma typer av illojala ”företag”. De negativa
konsekvenserna torde dock var betydligt mindre än vid skattefusk. I

LU 1978/79:19

154

yttrande över ”Etableringar och konkurser inom byggnadsindustrin” har
SHIO framlagt förslag om hur man på ett effektivare sätt skall kunna
komma åt dessa illojala ”företag”. De föreslagna åtgärderna skulle enligt
organisationen också ha effekt på missbruk av lönegarantin.

Organisationen hemställer att förslaget i motionen om kontrollåtgärder
avvisas.

LO framhåller att organisationen vid ett flertal tillfällen, senast i yttrande
över konkurslagskommitténs betänkande ”Konkursförvaltning”, starkt
understrukit vikten av att samhället bereds möjlighet till insyn i och kontroll
över konkursförvaltningen. Enligt LO:s mening måste resurser ställas
till förfogande för utbildning av handläggare på polis-, åklagar- och kronofogdemyndigheterna.
Resurser måste även skapas för att ge polis- och
åklagarmyndigheter ökade möjligheter att angripa olika former av ekonomisk
brottslighet, exempelvis manipulationer med lönegarantisystemet.
LO delar motionärernas uppfattning angående vikten av kontroll över
konkursförfarandet inklusive hanteringen enligt lönegarantilagen.

LO pekar på de reformer som föreslagits i det ovan nämnda betänkandet
”Konkursförvaltning”. Utökas kronofogdemyndighetens möjligheter till
insyn och kontroll förefaller det LO inte vara nödvändigt att en parallell
kontrollorganisation knuten till länsstyrelserna byggs upp. LO föreslår
därför att de i motionen framförda kraven inte nu skall leda till lagstiftning
utan att synpunkterna i stället beaktas i det fortsatta departementsarbetet
rörande konkursförvaltning i stort.

TCO instämmer i motionärernas krav på ökad kontroll av efterlevnaden
av lönegarantilagen. Om konkurslagskommitténs förslag genomförs är det
dock enligt TCO:s mening inte nödvändigt att överföra kontrollen till
länsstyrelserna. TCO föreslår därför att de synpunkter som tas upp i
motionen f. n. ej föranleder några åtgärder från riksdagens sida utan beaktas
i det fortsatta arbetet med konkurslagskommitténs betänkande.

SACO/SR delar de synpunkter som framförs i motionen och föreslår att
de problem som aktualiseras i motionen utreds.

Föreningen Sveriges kronofogdar framhåller att de avsevärda ökningarna
av utbetalningar från lönegarantifonden väsentligen kan ha orsakats
av den under senare år tillkomna arbetstagarvänliga lagstiftningen, t. ex.
lagen om anställningsskydd. Föreningen pekar också på att de flesta skatter
och avgifter får utdelning före lönefordran samt att lönegarantin utökats
till att omfatta inte mindre än tolv basbelopp.

De av motionärerna åberopade siffoma rörande lönegarantiutbetalningar
kan enligt föreningen inte läggas till grund för en uppfattning om storleken
av det missbruk, som dock förekommer. Man har hittills ansett att
missbruket av den statliga lönegarantin är totalt sett av ringa omfattning.
Detta hindrar inte att kronofogdemyndigheternas iakttagelser om vissa

LU 1978/79:19

155

typsituationer av missbruk bör medföra vissa lagändringar i syfte att stävja
möjligheterna att missbruka garantin.

Vad först gäller kontrollmöjligheterna anser föreningen att det kan ifrågasättas
om inte kronofogdemyndigheten bör få pröva betalningsrätten
enligt garantin även i ordinära konkurser. Det har inte sällan iakttagits att
man försummat att i ordinär konkurs framställa anmärkning mot lönebevakningar,
som gjorts av företagsledande personer eller eljest av personer,
om vilka man haft anledning misstänka att de inte uppfyllt kriterierna för
arbetstagarbegreppet. En sådan ändring av gällande ordning skulle enligt
föreningen var särskilt rationell om kronofogdemyndigheten får överta
konkurstillsynen. I sammanhanget anmärker föreningen att kronofogdemyndigheten
i regel under indrivningsarbetet mot konkursgäldenären redan
förvärvat sådan kännedom om gäldenärens förhållanden att myndigheten
har fasta hållpunkter för bedömningen av bl. a. frågan om utbetalning
av lönegarantipengar. Motionärernas förslag att lägga kontrollfunktioner
på länsstyrelsernas revisionsenheter är enligt föreningen helt verklighetsfrämmande.
Revisionsenhetema, som redan i dag har otillräckliga resurser,
har att tillämpa skatterättsliga och i övrigt helt andra lagregler än
dem som berör tillämpningen av lönegarantilagen. Länsstyrelsernas personal
torde helt enkelt sakna anledning att sätta sig in i den arbetsrättsliga
och konkursrättsliga lagstiftning som är aktuell vid bedömning av lönegarantifrågor.

Enligt föreningen har man iakttagit vissa typfall av missbruk. Föreningen
kan som ett typfall utöver det av motionärerna anförda anmärka att
innehavare av flera aktiebolag av den s. k. fåmansbolagstypen kan driva
verksamhet på lönegarantins bekostnad. Företrädarna i bolag är numera
medvetna om att de i händelse bolaget inte betalar A-skatt eller mervärdeskatt
kan åläggas personlig betalningsskyldighet enligt 77 a § uppbördslagen
eller 48 a § mervärdeskattelagen. Det är därför fördelaktigt att bolaget
betalar dessa skatter men underlåter att under en längre tid betala de
anställdas löner, eventuellt i samråd med samtliga eller vissa arbetstagare.
De anställda kan under tiden få behövliga medel t. ex. genom ”lån” från
arbetsgivaren. Man kan sedan låta bolaget gå i konkurs och omedelbart
fortsätta samma verksamhet med samma anställda i ett nytt aktiebolag
med liknande firma. Arbetstagarna får genom lönegarantin ut sina lönefordringar,
som enligt förmånliga avtal med arbetsgivaren kan uppgå till
höga belopp. Arbetsgivaren kan göra sig en obehörig vinst med i stort sett
motsvarande belopp. Föreningen föreslår ett stadgande i lönegarantilagen
att garantin gäller endast för den som typiskt sett intar ställning av arbetstagare
enligt gällande arbetsrättsliga värderingar.

LU 1978/79:19

156

Bilaga 3

Av utskottet framlagda förslag till ändring i regeringens lagförslag
Förslaget till

Lag om ändring i konkurslagen

Regeringens förslag Utskottets förslag

55 §

Förvaltaren skall så snart ske kan upprätta skriftlig berättelse om boets
tillstånd, så ock om orsakerna till gäldenärens obestånd, så vitt de kunnat
utrönas. I berättelsen skall upptagas en översikt över tillgångar och gäld av
olika slag ävensom särskilt anmärkas, huruvida förhållande har förekommit
som kan föranleda återvinning till konkursboet och huruvida skälig
anledning förefinnes till antagande, att gäldenären gjort sig skyldig till
gäldenärsbrott. Förefinnes anledning till antagande, som nyss sagts, skall
grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under det senaste året före
konkursansökningen varit bokföringsskyldig, varde i berättelsen tillika
anmärkt, vilket bokföringssystem han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten
har fullgjorts; och skall i sådant fall vid berättelsen fogas den
av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen.

Avskrift av berättelsen med den balansräkning, som må vara därvid
fogad, skall av förvaltaren utan dröjsmål tillställas konkursdomaren och
tillsynsmyndigheten samt varje borgenär, som det begär.

Om förvaltaren finner att gäldenären
kan misstänkas för gäldenärsbrott,
skall han omedelbart underrätta
allmän åklagare därom och
därvid angiva grunden för misstanken.
Detsamma gäller om gäldenären
har drivit näringsverksamhet
och det under konkursförvaltningen
kommer fram att gäldenären kan
misstänkas för annat brott av ej
ringa beskaffenhet, som har samband
med verksamheten.

185 b §

I fråga om förvaltarens allmänna åligganden äga 51, 51 a och 52 §§, 53 §
första stycket, 57 §, 58 § första och andra styckena samt 60 § andra stycket
motsvarande tillämpning. Vidare äger 54 § motsvarande tillämpning.

Förvaltaren skall lämna konkursdomaren och tillsynsmyndigheten
skriftlig uppgift om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvitt de kunnat
utrönas. Samtidigt skall anmärkas, om det har förekommit förhållande som
kan föranleda återvinning till konkursboet och om det finns skälig anledning
antaga att gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. Finns anledning
till sådant antagande, skall grunden därför angivas. Om gäldenären är
eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig,
skall vidare anmärkas, vilket bokföringssystem han har tillämpat och
hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts. I sådant fall skall samtidigt den
av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen ingivas.

Om förvaltaren finner att gäldenären
kan misstänkas för gäldenärsbrott,
skall han omedelbart underrätta
allmän åklagare därom och
därvid angiva grunden för misstanken.

LU 1978/79:19

157

Regeringens förslag

Utskottets förslag

Så snart kunskap har vunnits om löne- eller pensionsskuld skall förvaltaren
anmäla sådan skuld till kronofogdemyndigheten i den ort där gäldenären
bör svara i tvistemål som angå gäld i allmänhet. Finns ej löne- eller
pensionsskuld, skall förvaltaren anmärka detta i bouppteckningen.

LU 1978/79:19 158

Innehållsförteckning

Ärendet

Ingress 1

Lagförslagen

1. lag om ändring i konkurslagen (1921:225) 2

2. lag om ändring i jordabalken 65

3. lag om ändring i lagen (1921: 244) om utmätningsed 66

4. lag om ändring i lagen (1956:217) om vissa kreditinrättningars
konkurs 67

5. lag om ändring i lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti vid konkurs 69

6. lag om ändring i lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast
egendom 72

7. lag om ändring i lagen (1975:500) om exekutiv försäljning av luftfartyg
m. 72

8. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) 73

Motionsyrkanden 74

Utskottet

Inledning 75

Propositionens huvudsakliga innehåll 77

Allmänna överväganden 78

Konkurser och ekonomisk brottslighet 79

Sysselsättningspolitiska frågor m. m. i konkurs 87

Tillsyn i konkurs 91

Förvaltning i ordinär konkurs 95

Mindre konkurs 97

Tvångsåtgärder mot gäldenären 100

Vissa andra gemensamma frågor beträffande ordinära och mindre

konkurser 104

Ikraftträdande m. m 105

Hemställan 106

Reservationer

1. allmänna överväganden (s) 109

2. konkurskarantän (s) 109

3. samhälleliga intressen i konkurs (s) 110

4. val av tillsynsmyndighet (s) lil

5. jäv mot tjänsteman vid tillsynsmyndighet (följdreservation, s, till
reservation 4) 112

6. jäv mot tjänsteman vid tillsynsmyndighet (m) 113

7. rådgivare eller förlikningsman i konkurs (s) 114

8. förvaltare i mindre konkurs (s) 116

9. beslut om handläggningsform för konkurs (s) 120

10. kvarstad och skingringsförbud (s) 121

11. handräckning (m) 122

12. tillsynsmyndighetens hörande (följdreservation, s, till reservationerna
7 och 8) 124

13. följdreservation (s) till reservation 8 125

14. följdreservation (s) till reservation 7 126

15. följdreservation (s) till reservation 8 126

LU 1978/79:19 159

16. följdreservation (s) till reservationerna 4 och 8 127

17. följdreservation (s) till reservation 8 127

Bilagor

1. I motionen 1978/79:2207 framlagda förslag till ändringar i regeringens
lagförslag 128

2. Sammanställning av remissyttranden över motionerna 1977/78: 528
och 1977/78: 1004 137

3. Av utskottet framlagda förslag till ändringar i regeringens lagförslag
156

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979