KU 1978/79:35

Konstitutionsutskottets betänkande
1978/79:35

med anledning av propositionen 1978/79:111 om åtgärder mot
krångel och onödig byråkrati m. m., såvitt propositionen hänvisats
till konstitutionsutskottet, jämte motioner

I detta betänkande behandlar utskottet propositionen utom i följande delar
och till dessa delar hörande punkter i hemställan:

1. bilaga 1 (justitiedepartementet) såvitt avser avsnitten 2.2 och 2.3 samt
punkterna 2 och 3 i avsnitt 2.4,

2. bilaga 3 (försvarsdepartementet),

3. bilaga 4 (socialdepartementet) såvitt avser avsnitt 2,

4. bilaga 5 (kommunikationsdepartementet) såvitt avser avsnitten 2,
3.1och 3.9,

5. bilaga 7 (budgetdepartementet) såvitt avser avsnittet 2,

6. bilaga 8 (utbildningsdepartementet) såvitt avser avsnitten 2.1 och

2.2,

7. bilaga 10 (handelsdepartementet) såvitt avser avsnitten 2, 3.4 samt
3.5,

8. bilaga 12 (bostadsdepartementet).

I betänkandet behandlas också dels motionerna 1978/79:341, 675 p. 1-2,
820, 1086 och 1695, som väckts under allmänna motionstiden år 1979, dels
motionerna 1978/79:2458,2465 p. 1-5,2467 p. 9 c, 10-12 och 2468 som väckts
med anledning av propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen redovisas ett stort antal åtgärder för att minska krångel och
onödig byråkrati i den offentliga förvaltningen. Bland dessa finns förslag till
åtgärder som underställs riksdagens prövning. Återstoden är åtgärder som
regeringen eller myndigheterna nyligen genomfört, f. n. genomför eller avser
att genomföra samt åtgärder som förbereds av offentliga utredningar.

De redovisade åtgärderna syftar till: 1) decentralisering och delegering av
beslut, 2) minskad statlig kontroll av kommuner och landsting, 3) förenkling
och minskning av myndigheternas uppgiftskrav, 4) förenklingar av lagar och
andra föreskrifter, 5) enklare språk, bättre information och utvidgad service
gentemot allmänheten samt 6) enklare administration.

De åtgärder som presenteras i propositionen spänner över samtliga
departements verksamhetsområden.

I de av konstitutionsutskottet behandlade delarna av propositionen finns
bl. a. förslag om ändring i 9 § förvaltningslagen (1971:290), vilket syftar till en
ökad användning av tolk hos myndigheterna. Vidare finns förslag om

1 Riksdagen 1978/79. 4 samt. Nr 35

KU 1978/79:35

godkännande av allmänna riktlinjer för arbetet med decentralisering inom
den offentliga verksamheten. Slutligen har utskottet behandlat propositionens
redovisning av åtgärder som regeringen eller myndigheterna nyligen
genomfort, f. n. genomfor eller avser att genomföra samt åtgärder som
förbereds av offentliga utredningar m. m. utom i de delar av denna karaktär
som hänskjutits till andra utskott för beredning.

Beträffande av utskottet behandlade punkter hemställs i propositionen
att riksdagen antar till propositionen som bilaga 1.1 fogat förslag till lag om
ändring i förvaltningslagen (1971:290),
att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer som angetts i propositionen
för arbetet med decentralisering i den offentliga verksamheten,
att riksdagen tar del av vad statsministern och övriga statsråd anfört om
åtgärder mot krångel och onödig byråkrati m. m.

Motionsyrkandena

I detta betänkande behandlas dels följande motioner väckta under
allmänna motionstiden 1979:

1978/79:341 av Pär Granstedt, vari föreslås

att riksdagen hos regeringen hemställer att ett förslag utarbetas om
inrättande av en allmänhetens upplysningstjänst i enlighet med vad som
anförs i motionen.

1978/79:675, yrk. 1-2, av Thorbjörn Fälldin m. fl., vari hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts angående behovet av att närmare belysa de administrativa konsekvenserna
av olika förslag,

2. att riksdagen hos regeringen anhåller att förslag framläggs grundat på
decentraliseringsutredningens principbetänkande (SOU 1978:52) under innevarande
riksmöte.

1978/79:820 av Allan Akerlind, vari hemställs

att riksdagen beslutar att alla statliga och kommunala beslut som berör
enskild person skall motiveras och att enskild person som begär ytterligare
upplysningar skall ha rätt till dem om inte gällande lag lägger hinder i
vägen.

1978/79:1086 av Gösta Bohman m. fl., vari hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en översyn av gällande lagar i syfte att
pröva vilka lagar och bestämmelser som kan förenklas eller utmönstras
såsom inaktuella.

Motiveringen återfinns i motionen 1978/79:1108.

1978/79:1695 av Sven-Olov Träff (m) och Johan Olsson (c), vari
hemställs

KU 1978/79:35

att riksdagen anhåller att regeringen föreskriver att statliga myndigheter i
fortsättningen accepterar poststämplingsdagen såsom mottagningsdag.

dels följande motioner som väckts med anledning av propositionen:

1978/79:2458 av Gösta Bohman m. fl. (m), vari hemställs

att riksdagen

1. beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen
anförts rörande granskning av vissa myndigheters regleringsverksamhet,

2. hos regeringen anhåller om utredning om förändringar av förvaltningslagen
i enlighet med vad i motionen anförts.

1978/79:2465, yrk. 1-5. av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c), vari hemställs

1. att riksdagen uttalar att de statliga myndigheterna bör verka för
decentralisering av beslutsfattande till regional och lokal nivå,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om behovet att utveckla former för avveckling av onödig detaljreglering,

3. att riksdagen som sin mening uttalar att myndigheterna aktivt skall
verka för samordnad handläggning av ärende som av den enskilde upplevs
som sammanhållet,

4. att riksdagen uttalar att beteckningen allmänna råd skall nyttjas i de fall
innehållet i myndighetsdokument inte är av bindande karaktär,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om

a) översyn av hela statliga verk,

b) initiativ till verksintern översyn av rutiner och regler.

1978/79:2467, yrk. 9c, 10-12, av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs

9. att riksdagen uttalar sig för kraftigt ökade insatser i syfte att

c) kraftigt utöka tillgången på tolkservice, varvid särskilt bör beaktas
behovet av tolkar med speciell kompetens,

10. att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder i syfte att utforma
standardblanketter för alla vanliga typer av ansökningar, anmälningar,
överklaganden etc.,

11. att riksdagen beslutar inrätta ett parlamentariskt organ med representanter
för alla riksdagspartier, dit medborgarna kan vända sig för upplysningar
och med klagomål,

12. att riksdagen beslutar inrätta ett parlamentariskt organ med representanter
för alla riksdagspartier med uppgift att forlöpande granska statsapparaten
och förelägga riksdagen förslag till förenklingar.

1978/79:2468 av Åke Wictorsson (s). vari hemställs

att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att i allmänna verksstadgan
ges föreskrift om att decentralisering till lokala och regionala organ skall
främjas och att i statskontorets instruktion införs ett åliggande för kontoret att

1* Riksdagen 1978/79. 4 sami. Nr 35

KU 1978/79:35

vid organisationsundersökningar för statliga myndigheter redovisa ett alternativ
med decentraliserad handläggning.

Utskottet

Begreppet byråkrati förknippas i allmänhet med sådana företeelser som
krångel, formalism, förmynderskap och utdragna beslutsprocesser i främst
den offentliga verksamheten. I en mer vidsträckt mening används också
begreppet för att ge uttryck åt ogillande av en samhällsutveckling där
experters och tjänstemäns inflytande ökar på bekostnad av demokratiskt
förankrade gruppers och organisationers. Det finns emellertid anledning
framhålla att begreppet byråkrati också används om förhållanden som
uppfattas som omistliga inslag i en demokratisk rättsstat, bl. a. regler i stället
för godtycke i myndigheternas handlande, klara ansvarsförhållanden och en
kompetent och effektiv samhällsförvaltning. Som många gånger påpekats är
alltså själva byråkratibegreppet starkt mångtydigt, vilket försvårar en diskussion
av de problemställningar som ligger inbäddade i byråkratiföreställningarna.
Den oro över komplexiteten i samhällsutvecklingen, som byråkratidiskussionen
är ett uttryck för, förtjänar emellertid allvarlig uppmärksamhet.

Under 1970-talet harden allmänna debatten om byråkratiproblemen förts
med ökad intensitet och fått till följd att åtskilligt arbete igångsatts inom
myndigheter och olika offentliga utredningar på att ”avbyråkratisera”
samhällsförvaltningen. Till en del har detta arbete bara hunnit påbörjas. I
andra delar har arbetet redan resulterat i förändringar av regler och
organisatoriska förhållanden. Propositionen om åtgärder mot krångel och
onödig byråkrati får till en del ses som en lägesrapport om avbyråkratiseringsarbete
inom statsförvaltningen.

Enligt utskottet hade det varit önskvärt att ett mer konkret åtgärdsprogram
mot krångel och onödig byråkrati nu hade kunnat föreläggas riksdagen.
Utskottet anser det dock värdefullt att riksdagen genom propositionen
presenteras en samlad redovisning rörande avbyråkratiseringsarbete på olika
områden. Huvuddelen av propositionen upptas av en redovisning av åtgärder
som regeringen eller myndigheterna nyligen genomfört, f. n. genomför eller
avser att genomföra samt åtgärder som förbereds av offentliga utredningar
m. m. Genom propositionen bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad som
anförts beträffande dessa åtgärder. I propositionen finns också vissa förslag
till åtgärder som underställs riksdagens prövning.

De förslag till åtgärder som riksdagen har att ta ställning till har remitterats
till berörda utskott. Därvid har för beredning i konstitutionsutskottet
hänskjutits dels förslag om godkännande av allmänna riktlinjer för arbetet
med decentralisering i den offentliga verksamheten, dels förslag om ändring i
9 § förvaltningslagen (1971:290) vilket syftar till en ökad användning av tolk
hos myndigheterna. Propositionen har i resterande delar, dvs. de delar som är
av redovisningskaraktär, remitterats till konstitutionsutskottet. Vissa yrkan -

KU 1978/79:35

den i de motioner som väckts med anledning av propositionen och
framställningar från andra utskott har emellertid föranlett utskottet att
överlämna vissa sådana delar av propositionen till andra utskott. 1 betänkanden
som avlämnas samtidigt med detta betänkande redovisar några av de
berörda utskotten sina ställningstaganden med anledning av propositionen
och motionerna.

Propositionen inleds med ett anförande av statsministern, vari bl. a.
redovisas synpunkter på byråkratins innebörd och orsaker, argument för att
minska krångel och onödig byråkrati samt metoder och målkonflikter i
avbyråkratiseringsarbetet. Därefter behandlar statsministern huvudlinjerna i
de insatser som krävs för att motverka de negativa följderna av samhällets
byråkratisering. Dessa insatser har sammanförts under sex olika rubriker:

1. Decentralisering och delegering

2. Minskad statlig kontroll av kommuner och landsting

3. Åtgärder för att förenkla och minska myndigheternas uppgiftskrav

4. Minskning av krångel och onödig byråkrati genom enklare lagar, regler
och bestämmelser

5. Enklare språk, bättre information och utvidgad service gentemot
allmänheten

6. Enklare administration och organisation

Vid den följande behandlingen av de frågor som aktualiseras av propositionen
och motionerna kommer utskottet att i huvudsak följa uppläggningen
i statsministerns anförande. Tyngdpunkten kommer därvid att läggas på
behandlingen av decentraliseringsfrågorna.

1. Decentralisering och delegering

Decentraliseringsfrågan behandlas i propositionen dels i statsministerns
anförande (s. 6-7), dels i kommundepartementets del (bilaga 14, s. 1-22). Idet
senare sammanhanget läggs fram förslag till allmänna riktlinjer för arbetet
med decentralisering i den offentliga förvaltningen. Förslaget grundas på
decentraliseringsutredningens principbetänkande Lägg besluten närmare
människorna (SOU 1978:52). Utredningen som tillkallades i mars 1975, har i
uppdrag att pröva decentraliseringsfrågor inom hela det statliga förvaltningsområdet
med undantag för domstolarna, utrikesförvaltningen, det militära
försvaret och de affärsdrivande verken. Utredningens uppdrag omfattar inte
frågan om uppgiftsfördelningen i stort mellan staten, landstingskommunerna
och kommunerna. Utredningen har arbetat genom expertgrupper för regionalpolitik,
arbetsmarknadspolitik, miljöskydd och naturvård, vägplanering,
trafikreglering och social verksamhet samt hälso- och sjukvård. Nio delrapporter
har avgivits om decentralisering av statliga beslut, och i flera fall har
åtgärder redan genomförts i enlighet med förslag från decentraliseringsutredningen,
bl. a. när det gäller beslut om regionalpolitisk! stöd och byggnads -

KU 1978/79:35

tillstånd för s. k. prioriterade arbeten. Andra förslag från decentraliseringsutredningen
bereds f. n. inom regeringskansliet och ämbetsverken. I en
bilaga till ovannämnda principbetänkande har utredningen vidare lämnat
exempel på decentraliseringsåtgärder inom olika verksamhetsgrenar som bör
övervägas närmare. Denna bilaga har fogats till propositionen (bilaga
14.2).

Efter remiss har yttranden över principbetänkandet avgetts av ett 60-tal
statliga myndigheter och kommittér, samtliga länsstyrelser, ett 50-tal
kommuner, samtliga landstingskommuner utom två samt ett tiotal organisationer.
Flera länsstyrelser har bilagt yttranden av kommuner och vissa
statliga länsorgan. En sammanställning av remissyttrandena har bifogats
propositionen som bilaga (bilaga 14.3).

Statsministern anför i sin del av propositionen olika skäl varför det enligt
hans mening är viktigt att decentralisera beslutsfattandet inom den offentliga
förvaltningen. Först och främst anser han att decentralisering är av vital
betydelse för utvecklingen av en levande demokrati. Genom att flytta över
beslutsbefogenheten från central till regional och lokal nivå ökas förutsättningarna
och intresset för ett vidgat medborgarinflytande i samhällsarbetet.
Vidare framhåller han att det ofta är slöseri med dyrbar tid och arbetskraft att
låta lokala och regionala ärenden avgöras på central nivå. Centrala myndigheters
huvudsakliga uppgift bör vara att ägna sig åt frågor av övergripande
natur. Slutligen skapar enligt statsministern decentralisering förutsättningar
för en snabbare och smidigare handläggning av ärenden.

Även i kommundepartementets del av propositionen utvecklas vissa
allmänna synpunkter på decentraliseringsproblematiken i nära anslutning till
utredningens och remissinstansernas resonemang. Enligt kommunministern
går det att väsentligt öka det regionala och lokala inflytandet i förvaltningen
genom en målmedveten decentralisering av befogenheter och resurser.
Statsrådet betonar också att inflytandet för de förtroendevalda på regional och
lokal nivå kan ökas. Därmed kan kunskapen om de lokala förhållandena
utnyttjas bättre och förutsättningarna för en snabb och effektiv handläggning
förbättras. I likhet med utredningen och remissinstanserna anser statsrådet
dock att t. ex. kravet på enhetlig rättstillämpning och på lika tillgång på
samhällsservice kan stå i motsatsförhållande till decentraliseringssträvandena.
En avvägning mellan dessa motstående intressen måste göras från fall
till fall. Statsrådet understryker dock att inriktningen bör vara den att alla
möjligheter till ökad decentralisering tas till vara.

Utskottet kan i allt väsentligt ansluta sig till de allmänna synpunkter på
decentraliseringsfrågorna som lämnas i propositionen. Enligt utskottet är det
av utomordentlig vikt att koncentrationstendenserna i den offentliga förvaltningen
motverkas genom målmedvetna och kraftfulla decentraliseringsåtgärder.
Som utredningen framhållit finns en decentralistisk tradition inom
vårt samhällssystem. Grunden för denna tradition är främst den kommunala

KU 1978/79:35

självstyrelsen. Det är enligt utskottet angeläget att ett överförande av
uppgifter från centrala myndigheter till kommunerna och
landstingskommunerna utgör kärnpunkten i arbetet på en mer decentraliserad
samhällsförvaltning. Om uppgifter läggs på kommunala organ innebär
det dessutom att besluten kommer att fattas inom ramen för ett väl
fungerande system av aktivt medborgarinflytande och politiskt
ansvarsutkrävande.

Från demokratisk synpunkt ligger alltså ett stort värde i en decentralisering
av beslutsfunktioner till kommunala organ. Men också ett överförande av
uppgifter från central nivå till statliga regionala och lokala organ underlättar
givetvis kontakterna mellan beslutsfattarna och dem som berörs av besluten.

1 sammanhanget kan erinras om det värdefulla arbete som sedan ett tiotal år
pågår inom regeringskansliet för att flytta ut beslutanderätten i olika typer av
regeringsärenden.

Fördelarna med en mer decentraliserad samhällsförvaltning ligger inte
enbart på det politiska planet. I administrativt hänseende kan i många fall en
decentralisering innebära väsentliga förbättringar. En synpunkt som understryks
både i utredningen och i propositionen är att en överföring av uppgifter
av verkställighetskaraktär från centrala till regionala och lokala organ frigör
resurser hos de centrala myndigheterna för uppgifter av mer övergripande
slag, exempelvis utbildning, metodutveckling, samordning och rådgivning.

Även utskottet anser att de centrala myndigheterna i ökad utsträckning bör
koncentrera sitt arbete till planerings- och samordningsuppgifter. Det bör
emellertid framhållas att också de regionala och lokala myndigheterna bör ges
tillfälle att medverka vid utformningen av åtgärder på dessa områden.
Utskottet vill tillägga att en överföring av uppgifter från centrala till regionala
och lokala organ också i vissa fall kan innebära resursbesparingar.

Också för den regionala och lokala nivån kan det innebära administrativa
fördelar om verkställighetsbeslut i större utsträckning överflyttas dit från den
centrala nivån. 1 stället för att endast delta i beredningen av ärenden och
sedan avvakta avgöranden i högre instans kommer då de regionala och lokala
myndigheterna att besluta under självständigt ansvar. Uppenbarligen bidrar
en sådan ordning också till en snabbare och mindre omständlig handläggning
av ärenden.

Enligt utskottet talar således starka skäl för en ökad decentralisering inom
den offentliga förvaltningen, varvid dock måste beaktas vikten av en enhetlig
rättstillämpning och en likvärdig samhällsservice. De principförslag som nu
läggs fram ligger i linje med detta synsätt.

En förändring av samhällsförvaltningen i decentralistisk riktning tar
självklart lång tid att genomföra. Decentraliseringsåtgärder måste i många fall
föregås av ett ingående utredningsarbete. Vidare är det ofta nödvändigt att
genomförandet sker etappvis. Inte minst viktigt vid beredningen och

1** Riksdagen 1978/79. 4 sami Nr 35

KU 1978/79:35

genomförandet avolikadecentraliseringsåtgärderäratt de anställdas trygghet
och önskemål om utveckling i arbetet beaktas.

Genom decentraliseringsutredningens verksamhet haren god grund lagts
för det fortsatta arbetet med decentraliseringsfrågorna. Utredningen har bl. a.
framlagt ett handlingsprogram för decentralisering som enligt
kommunministern i huvudsak kan tjäna som utgångspunkt förarbetet. Även
utskottet kan i allt väsentligt ansluta sig till de principer för decentralisering
som framläggs i detta handlingsprogram. Utskottet kommer i det följande att
närmare kommentera olika punkter i detta program.

Enligt utredningens förslag bör handlingsprogrammet antas av riksdagen.
Också kommunministern anser det värdefullt att riksdagen får tillfälle att i ett
sammanhang bedöma och uttala sig om principerna för decentralisering.
Utskottet är av samma mening. Enligt utskottet bör principer av så
övergripande natursom det här är fråga om förankras i ett riksdagsbeslut. I
centerpartiets partimotion 675, som väcktes under allmänna motionstiden
1979, begärs att regeringen framlägger förslag grundat på decentraliseringsutredningens
principbetänkande under innevarande riksmöte. Detta önskemål
har blivit tillgodosett genom framläggandet av den proposition som
utskottet nu behandlar. Yrkandet 2 i motionen får härigenom anses
besvarat.

Enligt decentraliseringsutredningen måste handlingsprogrammet genomsyra
hela förvaltningen. Det kan ske genom inskrivning av decentraliseringsmålet
i olika bestämmelser för den offentliga verksamheten. Utredningen
föreslår att i allmänna verksstadgan (1965:600) skrivs in att decentralisering
av verksamhet till regionala och lokala statliga eller andra organ främjas.
Utredningen föreslår vidare att instruktionen för statskontoret (1965:703)
skall tillföras en bestämmelse som innebär att verkets organisationsutredningar
normalt skall innehålla ett eller flera alternativ som syftar till att
förstärka de lokala eller regionala organens befogenheter. Enligt utredningen
bör också övervägas en inskrivning av decentraliserings målet i instruktionen
för andra statliga myndigheter och i förordningen (1975:567) om rationaliseringsverksamheten
inom den civila statsförvaltningen.

Förslagen har vunnit gehör hos åtskilliga remissinstanser som åtgärder för
att stimulera till en diskussion om decentraliseringsåtgärder och för att
medverka till att initiativ till decentralisering tas inom förvaltningen. Kritik
mot förslaget har framförts tv bl. a. statskontoret, som avstyrker att ett
decentraiiseringsmål för statsförvaltningen med den allmänna innebörd och
omfattning som föreslagits skrivs in i olika författningar.

Kommunministern anser det vara angeläget att myndigheterna uppmärksammar
och på olika sätt främjar möjligheterna att överföra befogenheter och
resurser inom sina verksamhetsområden till regionala och lokala organ. Han
anser däremot inte att införande i allmänna verksstadgan av en generell
bestämmelse med föreslagen innebörd skulle vara en nödvändig förutsätt -

KU 1978/79:35

ning för att behövliga decentraliseringsåtgärder skall kunna genomföras.
Kommunministern erinrar om att han på annat ställe i propositionen uttalat
att några myndigheter bör få i uppdrag att pröva möjligheterna till decentralisering
inom sina verksamhetsområden. Resultaten av en sådan försöksverksamhet
och övriga myndigheters initiativ bör enligt hans mening
avvaktas innan man överväger sådana mera generella föreskrifter om
decentralisering som utredningen föreslår.

Vad beträffar förslaget om ändring i instruktionen för statskontoret anser
kommunministern att den bör anstå med hänsyn till att statskontorets
framtida uppgifter f. n. utreds och till att regeringen i sina uppdrag till
statskontoret vid behov kan ge direkti v om att decentraliseringsfrågorna skall
beaktas. Statsrådet är inte heller beredd att nu ta upp frågan om ändring i
andra verks instruktioner eller i förordningen om rationaliseringsverksamheten
inom den civila statsförvaltningen.

Centerpartiet föreslår i partimotionen 2465 att riksdagen uttalar att de
statliga myndigheterna bör verka för decentralisering av beslutsfattandet till
regional och lokal nivå. Enligt motionen är decentralisering en så värdefull
metod att motverka krångel och onödig byråkrati att riksdagen bör uttala ett
decentraliseringsmål för statsförvaltningens arbete. Detta bör komma till
uttryck exempelvis i den allmänna verksstadgan.

I motionen 1978/79:2468 av Åke Wictorsson (s) föreslås att riksdagen
beslutar hos regeringen begära att i allmänna verksstadgan ges föreskrift om
att decentralisering till lokala och regionala organ skall främjas och att i
statskontorets instruktion införs ett åliggande för kontoret att vid organisationsundersökningar
för statliga myndigheter redovisa ett alternativ med
decentraliserad handläggning. Enligt motionärens mening bör decentraliseringssträvandena
finna uttryck i de författningar som dels allmänt reglerar
verksamheten hos myndigheterna, dels påverkar inriktningen av de undersökningar
som efter hand utförs av myndigheternas organisation. Decentraliseringsutredningens
förslag till komplettering av allmänna verksstadgan
och statskontorets instruktion, som lått ett omfattande stöd hos remissinstanserna,
är enligt motionen viktiga åtgärder om det skall bli möjligt att
åstadkomma bredd i decentraliseringsarbetet.

I likhet med kommunministern anser utskottet det angeläget att myndigheterna
uppmärksammar och på olika sätt främjar möjligheterna till decentralisering
inom sina verksamhetsområden. Till skillnad mot statsrådet men i
överensstämmelse med vad som förordas i utredningen, flertalet remissyttranden
och i de båda motionerna menar utskottet att ett lämpligt sätt att
stimulera decentraliseringssträvandena inom statsförvaltningen är att skriva
in ett decentraliseringsmål i olika författningar som styr arbetet i förvaltningen.
I första hand bör bestämmelser skrivas in i allmänna verksstadgan och
instruktionen för statskontoret. Dessa åtgärder kan enligt utskottets uppfattning
vidtagas utan att ytterligare utredningar behöver avvaktas. Därutöver
bör övervägas om liknande bestämmelser kan införas i förordningen om

KU 1978/79:35

rationaliseringsverksamheten inom den civila statsförvaltningen och i
instruktioner för andra statliga verk, t. ex. riksrevisionsverket. Vad utskottet
nu anfört borges regeringen till känna. Utskottets ställningstagande innebär
att motionerna 2465, yrkandet 1, och 2468 tillstyrks.

Handlingsprogrammet bör enligt utredningen bl. a. omfatta riktlinjer för
det praktiska decentraliseringsarbetet. Till dessa hör följande tio vägar till ökad
decentralisering i den offentliga verksamheten:

(1) Stimulera decentralisering genom att utveckla de allmänna förutsättningarna! (2)

Flytta ut beslutanderätt!

(3) Begränsa central tillsyn och kontroll!

(4) Utveckla samordning och fördela resurser!

(5) Ge de regionala statliga organen ekonomiska resurser för egna initiativ! (6)

Förstärk den regionala och lokala nivåns kunnande!

(7) Anpassa lokal eller regional administration och service till de regionalpolitiska
målen!

(8) Förenkla planerings- och handläggningssystemen!

(9) Anpassa ADB-utvecklingen till decentraliseringssträvandena!

(10) Flytta ut handläggningen av ekonomi- och personaladministrativa
ärenden!

Som framhålls i propositionen har utredningen på detta sätt försökt att i
generella termer ange metoderna i decentraliseringsarbetet. Enligt departementschefen
ligger det i sakens natur att skilda förutsättningar råder och att
olika metoder därför måste tillämpas.

Utskottet anser det värdefullt att utredningen redovisat en lista över
möjliga vägar till ökad decentralisering. Det skulle i och för sig kunna
diskuteras om listan borde utökas med ytterligare någon punkt eller om
någon punkt på listan borde utgå såsom mindre angelägen eller alltför allmänt
hållen. Men utskottet finner i huvudsak detta "åtgärdspaket” väl avvägt.
Tillsammans med de ytterligare konkretiseringar och preciseringar som görs i
utredningen och i propositionen bör dessa tio punkter vara en lämplig grund
för det fortsatta arbetet med decentraliseringsfrågorna. Beträffande punkterna
(2) och (3) vill emellertid utskottet göra vissa ytterligare kommentarer,
närmast med anledning av propositionens behandling av dessa punkter och
motioner väckta i anslutning härtill.

Beträffande punkten (2) Flytta ut beslutanderätt framhålls i utredningen att
målet för en decentralisering av verkställande och planerande funktioner kan
sättas mycket högt. Genom att låta regionala och lokala organ i planer eller
program besluta om hur olika behov skall vägas mot varandra och vilka
medel som skall väljas i det verkställande arbetet kommer man enligt
utredningen bort från det ibland alltför utpräglade sektortänkandet.

I likhet med kommunministern anser utskottet att utflyttningen av

KU 1978/79:35

beslutanderätt från centrala till regionala och lokala organ eller från regional
till lokal nivå måste vara ett av grundelementen i decentraliseringssträvandena.
Utskottet anser också att det ligger mycket i det påpekande om
sektortänkandet i den offentliga förvaltningen som utredningen gör i
sammanhanget. Problemet tas upp i partimotionen 2465 från centerpartiet.
Enligt motionen kan det i ärenden som av den enskilde upplevs som ett
sammanhållet helt ofta bli nödvändigt att vända sig till flera olika organ föratt
få besked. Så är t. ex. fallet vid uppförande av ett bostadshus. Motionärerna
vill att riksdagen skall uttala att myndigheterna skall verka för en samordnad
handläggning av sådana ärenden.

Enligt utskottet är självfallet en ganska långtgående specialisering ett
nödvändigt inslag i en effektiv samhällsförvaltning. Som redan framgått delar
dock utskottet motionärernas uppfattning att sektoriseringen har vissa
negativa effekter och anser i likhet med decentraliseringsutredningen att en
förläggning av samordnande befogenheter till regionala och lokala organ kan
vara ett sätt att mildra verkningarna av sektortänkandet. Utskottet vill
emellertid inte utan att problemets innebörd och omfattning närmare belysts
föreslå riksdagen att anta ett uttalande med det innehåll som anges i
motionen. Utskottet föreslår att yrkandet 3 i motionen 2465 förklaras
besvarat med vad utskottet anfört.

Utredningen lägger vidare fram vissa förslag till decentraliseringsundersökningar.
Bl. a. föreslås att ett antal myndigheter får till uppgift att ange vilka
befogenheter och resurser som kan omfördelas mellan olika nivåer. I
uppdraget till dessa myndigheter bör enligt utredningen ingå att i ett
alternativ räkna med en personalreducering centralt under en femårsperiod.
Reduceringen kan av regeringen anges t. ex. som ett årligt procenttal anpassat
efter de olika verkens arbetsuppgifter och personalomsättning. I propositionen
framhålls att decentraliseringsarbetet bör ske inom myndigheterna
själva, inom redan tillsatta utredningar och genom att regeringen antingen
själv eller efter förslag från myndigheterna ser till att vissa frågor analyseras
av nya utredningar. Det bör enligt propositionen övervägas att ge ett antal
myndigheter i uppdrag att pröva möjligheterna att flytta ut beslutanderätt i
ärendegrupper inom resp. myndighets verksamhetsområde. I partimotionen
2465 från centerpartiet framhålls värdet och behovet av översyn av statliga
verk. Enligt motionen bör de översyner av socialstyrelsen och skolöverstyrelsen
som på initiativ av regeringen nyligen genomförts resp. håller
på att genomföras följas av fler undersökningar av liknande slag. Som
exempel nämns rikspolisstyrelsen och planverket, som enligt motionen kan
krympas om centralstyrningen minskas genom omfördelning av uppgifter till
lokal och regional nivå. Motionärerna anser det också angeläget att verken
inom sig tar initiativ för att åstadkomma större effektivitet och bättre service
till allmänheten. Bostadsstyrelsens översyn av sin verksamhet lyfts i
motionen fram som ett mönsterbildande exempel på initiativ av denna
art.

KU 1978/79:35

Inte heller kan utskottet ställa sig bakom decentraliseringsutredningens
förslag att det skulle generellt uppdras åt myndighetsundersökningar att
arbeta fram ett alternativ som innebär att den centralt anställda personalen
årligen minskas med ett visst procenttal. Vilken inriktning dessa undersökningar
bör ha får enligt utskottet prövas från fall till fall.

Bland de vägar till ökad decentralisering som utredningen anvisar ingår
också punkten (3) Begränsa central tillsyn och kontroll. Enligt utredningen får
central eller regional tillsyn inte bli mer omfattande än som är nödvändigt
t. ex. med hänsyn till behovet av samordning och kraven på rättssäkerhet. De
centrala myndigheternas uppgift skall i första hand vara att inspirera - inte att
detaljstyra det regionala och lokala arbetet hos statliga organ, landstingskommuner
och kommuner. Kommunministem delar utredningens och
flertalet remissinstansers uppfattning om vikten av att den statliga tillsynen
och kontrollen minskar. Möjligheterna att öka kommunernas och landstingskommunernas
handlingsfrihet inom alla samhällssektorer måste ständigt
uppmärksammas.

Även utskottet anser det önskvärt att utrymmet för lokal och regional
självstyrelse vidgas genom minskning av den centrala tillsynen och kontrollen.
Av särskild vikt i detta sammanhang är att den statliga detaljstyrningen
av den kommunala verksamheten begränsas. Åtgärder i detta syfte har
nyligen beslutats av riksdagen med anledning av propositioner som grundats
på förslag från statskontrollkommittén (KU 1978/79:26) och kommunalekonomiska
utredningen (FiU 1978/79:35). Statskontrollkommitténs förslag var
en delredovisning av uppdraget och kommitténs arbete fortsätter.

I partimotionen 2458 från moderata samlingspartiet föreslås att initiativ tas
till utredning av några speciella myndigheters regleringsverksamhet. Syftet
med studierna bör enligt motionen vara att belysa regleringsverksamhetens
art och pröva om regleringarna verkligen svarar mot den huvudsakligen
verkställande uppgift som myndigheten skall ha. Som exempel på myndigheter
som bör studeras från denna utgångspunkt anförs planverket, livsmedelsverket,
konsumentverket och konsumentombudsmannen. Undermedelsverket,
konsumentverket och konsumentombudsmannen. Under -

KU 1978/79:35

sökningarna bör enligt motionen ha karaktären av s. k. pilotstudier som
sedan utnyttjas för en mer omfattande genomgång av myndigheters
regleringsverksamhet över huvud taget.

Arten och omfattningen av de regler av mer eller mindre bindande slag som
utfärdas av framförallt statliga förvaltningsmyndigheterärenligt utskottet en
fråga av stort intresse både från praktiska och principiella utgångspunkter.
När det gäller den betydelsefulla del av denna regleringsverksamhet som är
riktad mot kommuner och landstingskommuner pågår redan ett utredningsarbete
inom statskontrollkommittén. Ett material av stort intresse för
bedömningen av denna fråga torde också komma fram genom regeringens
uppdrag till myndigheterna i oktober 1978 att se över föreskrifter, anvisningar
och råd i syfte att öka den kommunala självstyrelsen. Även byråkratiutredningens
nu avslutade arbete kan bidra till belysning av frågan. Utskottet vill
vidare hänvisa till den positiva ståndpunkt som utskottet i det föregående
intagit till att undersökningar görs av olika statliga verk. Det kan förutsättas
att man vid dessa översynsutredningar kommer in på frågan om myndighetens
regleringsverksamhet. Det utredningsönskemål som framförs i motionen
är alltså till stora delar tillgodosett genom pågående och kommande
undersökningar. Något ytterligare initiativ från riksdagens sida anser utskottet
inte påkallat. Motionen 2458, yrkandet 1, avstyrks således.

Frågan om centrala myndigheters detaljreglering tas upp från en annan
utgångspunkt i partimotionen 2465 från centerpartiet. I motionen framhålls
att krångel och onödig byråkrati kan motverkas genom en vidgad förtroendemannamedverkan
i samhällsförvaltningen. I den kommunala
beslutsprocessen finns enligt motionen en väl utvecklad förtroendemannamedverkan
medan de förtroendevaldas roll i statliga organ på central och
regional nivå är mer begränsad. Av särskilt stor vikt är enligt motionen
förtroendemannamedverkan i de centrala ämbetsverken.

Som inslag i decentraliseringssträvandena har utskottet i det föregående
förordat bl. a. en överflyttning av centrala statliga uppgifter till regionala och
lokala kommunala organ och en minskad statlig detaljstyrning av den
kommunala verksamheten. Härigenom ökar befogenheter och handlingsutrymme
för myndigheter som leds av förtroendevalda. Vad beträffar frågan
om förtroendemannamedverkan i de centrala ämbetsverken vill utskottet
erinra om att förvaltningsutredningen på riksdagens initiativ (KU 1977/
78:38) nyligen fått i tilläggsdirektiv att kartlägga förändringarna i den statliga
förvaltningens organisation, bl. a. genom tillkomsten av förtroendemannastyrelserna,
och konsekvenserna därav för relationerna mellan regeringen,
riksdagen och förvaltningsmyndigheterna. Också i de verksöversyner som
utskottet tidigare förordat torde frågan om förtroendemännens medverkan i
besluten komma att belysas. I avvaktan på resultaten av här nämnda åtgärder
och utredningar bör den fråga som aktualiseras i motionen inte föranleda
något initiativ från riksdagens sida. Utskottet avstyrker således motionen
2465, yrkandet 2.

KU 1978/79:35

Som ett led i strävandena att förenkla den centrala tillsynen och kontrollen
föreslår decentraliseringsutredningen vissa terminologiska förändringar. De
bindande regler som fordras t. ex. för en enhetlig rättstillämpning skall liksom
hittills kallas föreskrifter. Alla andra normer bör, enligt utredningen,
betecknas som allmänna råd, dvs. uppslag och idéer som myndigheterna och
den enskilde efter egen bedömning skall kunna tillvarata. Uttrycket anvisningar
bör inte längre användas. Centrala organ måste enligt utredningen
bl. a. beakta att det i åtskilliga fall handlar om att ge vägledning till lokala och
regionala organ som leds av förtroendevalda.

Förslaget stöds av en rad remissinstanser, bl. a. Svenska
kommunförbundet,som framhåller att föreskrifteroch allmänna råd klart bör
skiljas åt när de redovisas. En sådan förändring skulle enligt förbundet
innebära en klar förbättring gentemot nuvarande tillstånd som innebär att
icke bindande anvisningar uppfattas och tillämpas som om de vore bindande
föreskrifter.

Utredningens förslag avvisas av endast två remissorgan, planverket och
riksskatteverket. Enligt riksskatteverket är utredningens indelning i ovillkorligen
bindande föreskrifter resp. allmänna råd som underordnade myndigheter
och allmänheten kan följa eller inte följa efter eget behag en grov
förenkling som inte motsvarar verkligheten. Som exempel nämns att inte
direkt bindande anvisningar ofta bygger på lagförarbeten.

Kommunministern refererar inledningsvis vad som anfördes beträffande
begreppet författning i den proposition om kungörande av lagar och andra
författningarsom godkändesav riksdagen våren 1976(prop. 1975/76:112, KU
1975/76:51). Enligt denna proposition borde som allmänna råd betecknas
sådana regler som anvisar hur en person lämpligen kan förfara i vissa
hänseenden men där det likväl står den enskilde fritt att välja en annan väg.
Termen anvisning borde enligt propositionen om möjligt undvikas i sådana
sammanhang, eftersom den sedan gammalt ofta används i fråga om
föreskrifter som är att hänföra till författning, t. ex. anvisningarna till
kommunalskattelagen (1928:370).

I den nämnda propositionen pekas också på anvisningar av en annan typ,
nämligen sådana anvisningar som skall främja en enhetlig tillämpning av en
viss författning eller som skall bidra till en utveckling i viss riktning av praxis.
Dessa anvisningar binder inte formellt de myndigheter som har att tillämpa
den bakomliggande sanktionerade författningen men de har i realiteten stor
betydelse för rättsutvecklingen. Anvisningar av detta slag skiljer sig vidare
från de allmänna råden genom att de inte ger berörda enskilda möjlighet att
välja andra vägar än dem som anges i anvisningarna. Även dessa anvisningar
bör enligt propositionen anses falla inom ramen för begreppet författning.

I den nu aktuella propositionen understryker kommunministern att det är
angeläget att regionala och lokala myndigheter och enskilda inte skall behöva
vara tveksamma om verkningarna av underlåtenhet att följa olika regler. Det
bör inte råda osäkerhet om i vilken utsträckning reglerna är bindande eller ej.

KU 1978/79:35

Det är enligt kommunministern viktigt att de myndigheter som utfärdar
föreskrifter, anvisningar och allmänna råd noggrant prövar vilken grad av
styrning som bör eftersträvas och väljer den rätta formen och beteckningen
för reglerna.

Kommunministern framhåller vidare att förutsättningarna för bättre
klarhet om olika reglers rättsliga status har ökat genom kungörandelagstiftningen.
Statsrådet förklarar sig införstådd med att innebörden av begreppet
anvisning ibland kan framstå som oklar men är inte övertygad om att
begreppet kan undvaras inom alla områden och att de nuvarande anvisningarna
kan hänföras antingen till bindande föreskrifter eller till allmänna råd.
Denna fråga bör enligt kommunministern övervägas ytterligare, bl. a. mot
bakgrund av de förslag som de statliga myndigheterna under våren 1979
kommer att redovisa med anledning av det uppdrag som regeringen givit dem
att se över föreskrifter, anvisningar och råd.

Enligt partimotionen 2465 från centerpartiet bör riksdagen uttala att
beteckningen allmänna råd nyttjas i de fall innehållet i myndighetsdokument
inte är av bindande karaktär. Enligt motionen är det en källa till krångel och
onödig byråkrati att vissa dokument som syftar till att förmedla råd och
erfarenheter betecknas som anvisningar. Genom normalt svenskt språkbruk
förmedlas därmed intryck av större bundenhet än vad som många gånger är
förenligt med de författningar som reglerar verksamheten.

Utskottet delar kommunministerns uppfattning att de begreppsbestämningar
som görs i kungörandepropositionen och som riksdagen lämnade utan
erinran har bidragit till ökad klarhet om olika reglers rättsliga status. Genom
antagandet av denna proposition har fastställts att termen allmänna råd bör
användas då avsikten är att rekommendera men ej föreskriva ett visst
förfarande. Problemet är emellertid enligt utskottet att denna begreppsanvändning
inte synes ha fått önskvärd utbredning i myndigheternas verksamhet.
Som påpekas i motionen 2465 förekommer det således i alltför stor
utsträckning att termen anvisningar används om dokument som syftar till att
förmedla råd och erfarenheter. Utskottet vill därför starkt understryka vad
kommunministern uttalat om vikten av att de myndigheter som utfärdar
föreskrifter, anvisningar och allmänna råd noggrant prövar vilken grad av
styrning som bör eftersträvas och väljer den rätta formen och beteckningen. I
den mån en konsekvent tillämpning av denna terminologi kräver ändringar i
t. ex. instruktioner för olika myndigheter, bör regeringen föranstalta härom.
Utskottet har i och för sig förståelse för syftet med decentraliseringsutredningens
förslag om en renodling av terminologin till begreppen föreskrift och
allmänna råd men anser i likhet med kommunministern att begreppet
anvisningar inte kan undvaras inom alla områden. Frågan bör dock, som
aviseras i propositionen, övervägas ytterligare när redovisning föreligger av
det översynsuppdrag på området som regeringen givit myndigheterna. Vad
utskottet nu anfört med anledning av propositionen och motionen 2465,
yrkandet 4, beträffande användningen av begreppet allmänna råd bör ges

KU 1978/79:35

regeringen till känna.

För uppföljning och revidering av handlingsprogrammet föreslår utredningen
med instämmande av kommunministern att riksdagen årligen skall erhålla
en översiktlig redogörelse förde initiativ till decentralisering som regeringen
och olika myndigheter tagit och vilka resultaten blivit. För att fä underlag för
en sådan redogörelse men också för att stimulera decentraliseringsarbetet bör
enligt kommunministern varje myndighet tills vidare i sin anslagsframställning
redovisa vilka decentraliseringsåtgärdersom vidtagits och ange planerat
decentraliseringsarbete. Statsrådet framhåller att föreskrifter av denna innebörd
har tagits in i de anvisningar för myndigheternas anslagsframställningar
som regeringen har beslutat den 25 januari 1979.

Utskottet har intet att erinra mot propositionens förslag i denna del. De
föreskrifter som tagits in redan i årets anvisningar för myndigheternas
anslagsframställningar utgör enligt utskottet ett lämpligt led i strävandena att
följa upp och stimulera decentraliseringsarbetet inom statsförvaltningen.

Enligt utredningen förutsätter framgångsrika decentraliseringssträvanden
en permanent bevakning av decentraliseringsfrågorna. På central nivå är det
speciellt viktigt att ämbetsverk som är specialiserade på organisationsfrågor -framförallt riksrevisionsverket och statskontoret - får ökade möjligheter att i
decentraliseringssyfte verka som rådgivare åt andra organ. Ett samlat grepp
på decentraliseringsfrågorna fordrar enligt utredningens bedömning också en
central politisk samordning, som bäst bör kunna ske i regeringen och dess
kansli. För att tillgodose kravet på bredd i arbetet skulle det enligt
utredningen sannolikt vara av värde om regeringen till sitt kansli kunde
knyta en rådgivande delegation sammansatt av företrädare för den centrala
statsförvaltningen, länsstyrelserna, landstingen, kommunerna och personalorganisationerna.

Kommunministern är enig med utredningen och remissopinionen om att
det behövs en viss central samordning och att denna samordning bäst kan ske
i regeringen och dess kansli. Han är däremot liksom den övervägande delen
av remissinstanserna tveksam till värdet av en rådgivande delegation och vill
därför avvakta erfarenheterna av det kommande decentraliseringsarbetet.
Den centrala bevakningen av decentraliseringsarbetet bör enligt
kommunministern ske inom statsrådsberedningen. Dessutom bör det inom
resp. fackdepartement finnas kontaktmän som har till uppgift att bevaka
decentraliseringsfrågor inom fackdepartementets ansvarsområde.

Även utskottet anser det angeläget att det finns en permanent bevakning
av decentraliseringsfrågorna på olika nivåer i statsförvaltningen. På central
nivå kan särskilt riksrevisionsverket och statskontoret spela en betydande roll
som rådgivare. Det är därför viktigt att, som utskottet tidigare förordat, dessa
myndigheters ansvar på detta område också kommer till uttryck i instruktionerna
för resp. verk. Den centrala politiska samordningen av decentraliseringsarbetet
bör i enlighet med utredningens och propositionens förslag
förläggas till regeringen och dess kansli. Formerna för denna samordning bör

KU 1978/79:35

enligt utskottet regeringen själv få avgöra. Utskottet kommer liksom hittills
att i samband med sin granskning av statsrådens ämbetsutövning och
regeringsärendenas handläggning följa regeringens arbete med decentraliseringsfrågorna.

Utskottet tillstyrker i övrigt de allmänna riktlinjer som angetts i propositionen
för arbetet med decentralisering i den offentliga verksamheten.

2. Minskad statlig kontroll av kommuner och landsting

Utskottet har i det föregående behandlat decentraliseringsutredningens
förslag att begränsa den centrala tillsynen och kontrollen. I samband härmed
underströk utskottet vikten av att den statliga detaljstyrningen av den
kommunala verksamheten begränsas. Utskottet hänvisade också till att
riksdagen nyligen beslutat om åtgärder i detta syfte. Enligt utskottet bör
strävan vara att ytterligare inskränka den statliga detaljregleringen och vidga
utrymmet för den kommunala självstyrelsen.

3. Åtgärder för att förenkla och minska myndigheternas uppgiftskrav

I propositionen lämnas en redogörelse för nyligen avslutade eller pågående
utredningar med uppgift att utarbeta förslag till begränsningar och förenklingar
i insamlandet av information från allmänheten. Bl. a. har byråkratiutredningen
(Kn 1976:05) undersökt hur allmänhetens kontakter med myndigheterna
skall kunna underlättas, t. ex. genom klarare och enklare blanketter.
Vidare arbetar delegationen (B 1977:8) för företagens uppgiftslämnande
(DEFU) med att aktivt begränsa och förenkla myndigheternas uppgiftskrav
gentemot företag, kommuner och organisationer. Det kan också nämnas att i
förevarande proposition lägger budgetministern fram förslag till bl. a. en
förenklad deklarationsblankett. Propositionen behandlas i denna del av
skatteutskottet.

I vpk:s partimotion 2467, p. 10, krävs införande av standardblanketter för
alla vanliga typer av ansökningar, anmälningar, överklaganden m. m.

Som framgår av det föregående är en reform av blankettväsendet i
förtydligande och förenklande riktning ett av leden i statsmakternas
strävanden att underlätta allmänhetens kontakter med myndigheterna.
Särskilt har byråkratiutredningen arbetat med hithörande frågor. Någon
åtgärd utöver redan initierade och vidtagna är enligt utskottets mening inte
påkallad. Motionsyrkandet avstyrks således.

4. Minskning av krångel och onödig byråkrati genom enklare lagar, regler och
bestämmelser

I propositionen framhålls att i ett utvecklat samhälle kan lagstiftningen lätt
tendera att bli omfattande och svåröverskådlig och att krånglet i lagstiftning -

KU 1978/79:35

en ofta är en följd av höga ambitioner i samhällsuppbyggandet. Onödigt
komplicerade regler måste undanröjas successivt allteftersom problemen
upptäcks. Men också i det löpande reformarbetet måste krångelaspekterna
uppmärksammas. Det framhålls att förvaltningsutredningen (B 1977:01)
bl. a. har i uppdrag att föreslå åtgärder för att förebygga krångel och
omständliga rutiner i förvaltningen. Under 1978 har utredningens sekretariat
utgivit skriften Krångla lagom, som avser att bidra till en större vaksamhet
inför framtida politiska och administrativa beslut.

Ett viktigt led i strävandena att undvika krångel i lagstiftningen eller som
en följd av lagstiftningen är enligt utskottets mening att inte bara de rättsliga
utan också de administrativa konsekvenserna av en lagstiftning blir tillräckligt
belysta före riksdagens beslut. Remissväsendet har bl. a. till syfte att
uppmärksamma statsmakterna på olika reformförslags praktiska följder för
de tillämpande myndigheterna. Ifrågavarande problem tas upp i centerpartimotionen
675, p. 1.1 motionen yrkas att riksdagen som sin mening skall ge till
känna att någon form av ”krångeldeklaration" av reformer behövs för att
närmare belysa de administrativa konsekvenserna av olika förslag.

Enligt utskottets mening är motionskravet tillgodosett genom de i det
föregående återgivna uttalandena i propositionen. Dessa visar att regeringen
är uppmärksam på problemet och följer frågan på ett sätt som ligger väl i linje
med intentionerna i motionen, som väcktes under den allmänna motionstiden
och således innan förevarande proposition förelagts riksdagen. Utskottet
finner därför att motionsyrkandet får anses besvarat med vad utskottet
anfört.

I detta sammanhang behandlar utskottet även den under den allmänna
motionstiden väckta moderata partimotionen 1086, vari yrkas en översyn av
gällande lagar för att pröva vilka lagar och bestämmelser som kan förenklas
eller utmönstras som inaktuella.

Ett likartat motionsyrkande behandlades av riksdagen hösten 1977.
Utskottet (KU 1977/78:7) hänvisade till byråkratiutredningens arbete, och
riksdagen biföll utskottets hemställan, att motionen skulle anses besvarad
med vad utskottet anfört. Byråkratiutredningen har i dagarna överlämnat sitt
slutbetänkande. Det finns därför enligt utskottets mening inte anledning för
utskottet att nu företa någon åtgärd i anledning av motionen. Denna avstyrks
följaktligen.

5. Enklare språk, bättre information och utvidgad service gentemot allmänheten Som

anförs i propositionen är det en viktig sida i kampen mot onödig
byråkrati att försöka förenkla det offentliga språket. Det är därför tillfredsställande
att man från statsmakternas sida under senare år ökat ansträngningarna
på detta område genom konkreta åtgärder, t. ex. genom anlitande av
språkexperter och genom att lämna vissa rekommendationer angående

KU 1978/79:35

språket i lagar och författningar.

Ett viktigt led i dessa ansträngningar är möjligheterna för invandrarna att få
hjälp med översättning till sitt eget språk. En skärpning i myndigheternas
skyldighet i detta hänseende är den ändring i förvaltningslagens (1971:290)
bestämmelse om anlitande av tolk som föreslås i propositionen. Utskottet
anser det värdefullt att den självklara principen att myndigheterna skall anlita
tolk när behov därav föreligger nu kommit till klarare uttryck i förvaltningslagen.

En särskild svårighet är att tillgången på tolkar alltjämt är bristfällig på sina
håll. För att tillgodose behovet av tolkar pågår f. n. enligt vad som anförs i
propositionen tolkutbildning enligt särskilda planer. Det finns därför anledning
räkna med att antalet tolkar på sikt skall öka så att det bättre motsvarar
behovet. Enligt utskottets mening saknas således skäl att såsom föreslås i
vpk-motionen 2467, p. 9 c, begära ett uttalande av riksdagen om väsentligt
större insatser för att kraftigt öka tillgången på tolkservice.

I detta avsnitt behandlar utskottet också ytterligare tre motionsyrkanden
som har samband med förvaltningslagen, nämligen motionen 820 av Allan
Åkerlind (m) om skyldighet för statliga och kommunala myndigheter att
motivera sina beslut, motionen 1695 av Sven-Olov Träff (m) och Johan
Olsson (c) om att statliga myndigheter skall acceptera poststämplingsdagen
som inkomstdag för handlingar samt den moderata partimotionen 2458, p. 2,
vari begärs en sådan utbyggnad av förvaltningslagen att den blir ett slags
processlag för mellanhavanden mellan enskilda och myndigheter.

Utskottet vill till en början framhålla att en kommitté för en översyn av
förvaltningslagen tillsattes hösten 1978. Denna skall enligt sina direktiv
försöka åstadkomma så enkla och lättbegripliga regler som möjligt om
förvaltningsförfarandet hos myndigheterna. De bestämmelser som föreslås
bör också syfta till att förbättra myndigheternas service gentemot allmänheten
och att även i övrigt underlätta kontakterna mellan myndigheterna och
allmänheten. Möjligheter till förkortningar av handläggningstiderna och
förenklingar i förfarandet skall tas till vara. Förfarandereglerna måste
samtidigt få ett sådant innehåll att de ger förvaltningsmyndigheterna bästa
möjliga förutsättningar att träffa riktiga avgöranden. Förslag till nödvändiga
författningsbestämmelser bör utarbetas av kommittén. Allmänna förfaranderegler
av grundläggande natur bör få sin plats i förvaltningslagen, medan
mera detaljbetonade bestämmelser och verkställighetsregler till förvaltningslagen
bör tas in i en förordning som kompletterar lagen. Översynen bör bygga
på samma grund som 1971 års förvaltningsreform.

Vid behandlingen hösten 1976 av motioner om rättssäkerheten i förvaltningen
ansåg utskottet det angeläget med en översyn av förvaltningslagen
(KU 1976/77:15). Utskottet finnér det tillfredsställande att detta önskemål nu
har tillgodosetts. Utskottet har utgått från att översynen skulle bygga på
samma grund som 1971 års förvaltningsreform. Redan härav följer enligt
utskottets mening att det inte kan bli fråga om en så genomgripande reform

KU 1978/79:35

som föreslås i moderatmotionen. Motionen avstyrks således i denna del.

Principen att förvaltningsmyndigheterna skall motivera sina beslut
kommer till uttryck i 17 § förvaltningslagen. Från huvudregeln finns vissa
lagstadgade undantag, t. ex. tjänsteärenden och ärenden där parten fått bifall
till sin talan. Härutöver stadgas att myndigheten, om skälen utelämnats, bör
på begäran av part i efterhand upplysa härom, såvida detta är möjligt.

Skyldigheten för förvaltningsmyndigheter att motivera sina beslut var från
rättssäkerhetssynpunkt ett mycket viktigt inslag i 1971 års förvaltningsreform.
Vissa undantag från denna princip är enligt utskottets mening
nödvändiga, inte minst med hänsyn till myndigheternas möjligheter att hålla
handläggningstiderna inom rimliga gränser. De krav som framförs i motionen
820 är således enligt utskottets mening redan tillgodosedda i lagstiftningen
i största möjliga utsträckning. Utskottet avstyrker därför motionen.

Förvaltningslagen innehåller i 7 § en utförlig reglering av när en handling
skall anses ha inkommit till en myndighet.

Enligt utskottets mening ger de nuvarande reglerna i förvaltningslagen
utrymme för en rimlig flexibilitet i vad gäller bedömningen av inkomstdag för
en handling. Utskottet är medvetet om att postgången inte alltid fungerar
tillfredsställande och att det kan medföra svårigheter för den enskilde att
beräkna tidsåtgången för en försändelses postbefordran. 1 rättspraxis har man
emellertid tillåtit återställande av försutten tid på den grund att en försändelse
försenats på posten (NJA 1973:746). Den enskilde behöver alltså inte lida
någon rättsförlust genom en fördröjd postgång. Mot bakgrund av det anförda
finner utskottet inte skäl tillstyrka motionen 1695.

Utskottet behandlar i detta sammanhang vissa ytterligare frågor rörande
information och service till allmänheten.

I den inledande delen av propositionen framhåller statsministern att 1965
års låginkomstutredning visade att "miljoner människor inte ansåg sig kunna
författa enkla skrivelser till myndigheterna och att hundratusentals människor
inte heller kände någon som kunde hjälpa dem med sådana kontakter".
Under 1970-talet har enligt statsministern mycket gjorts för att hindra
utvecklingen av denna sorts "politiska fattigdom”. Statsministern pekar
särskilt på de kraftigt ökade anslagen till samhällsinformation, inrättandet av
nämnden för samhällsinformaton (NSI), den utvidgade tolkhjälpen till
invandrare m. m.

I kommundepartementets del av propositionen redovisas bl. a. arbetet
inom vissa pågående utredningar. Av denna redovisning framgår att
byråkratiutredningen bl. a. har haft till uppgift att undersöka möjligheterna
att förbättra informationen av samhällsorganens verksamhet. Utredningen
har i en rapport (Ds Kn 1978:6) framlagt resultat av två studier av
myndigheters service och information. Vidare redogörs för det arbete som
f. n. pågår inom kommundepartementet på en handbok för
samhällsinformation. Handboken skall ge upplysningar om de bestämmelser

KU 1978/79:35

som gäller på olika områden samt om vilka myndigheter osv. som
medborgarna kan vända sig till i olika sammanhang. Den beräknas vara färdig
sommaren 1979.

Nu berörda frågeställningar behandlas i motionen 341 av Pär Granstedt (c)
och i vpk-motionen 2467, p. 11. I den förra föreslås inrättandet av en
allmänhetens upplysningstjänst med regional uppbyggnad. Enligt vpkmotionen
bör riksdagen inrätta ett parlamentariskt organ med representanter
för alla riksdagspartier, dit medborgarna kan vända sig för upplysningar och
med klagomål.

Som framgår av de i det föregående återgivna uttalandena i propositionen
har en rad insatser gjorts och vissa är under förberedande för att förbättra
allmänhetens tillgång till samhällsinformation och dess möjligheter att
tillvarata sin rätt i samhället. Från riksdagens sida har också vidtagits
särskilda åtgärder för att sprida kännedom om riksdagsbesluten. En mycket
viktig informationskälla ligger vidare i den skyldighet som offentliga organ -statliga och kommunala - har att inom sina verksamhetsfält tillmötesgå
allmänheten med råd och upplysningar.

Det finns enligt utskottets mening inte anledning att innan de insatser som
redan görs för information och upplysning visat resultat inrätta nya organ
med så omfattande uppgifter som föreslås i de båda motionerna. Utskottet
avstyrker därför ifrågavarande motionsyrkanden.

6. Enklare administration och organisation

Under detta avsnitt i propositionen pekas på de särskilda problem som den
offentliga förvaltningens tillväxt medfört och det ökade behov av samordning
mellan olika organ som därigenom uppstått. Det framhålls att varje
myndighet måste ta till vara alla möjligheter till rationaliseringar och
förenklingar i den egna verksamheten. Vidare har riksrevisionsverket och
statskontoret viktiga uppgifter i vad gäller att rationalisera förvaltningar.
Förvaltningsutredningen (B 1977:01) undersöker bl. a. vilka åtgärder som kan
vidtas för att stärka informationsunderlaget inför statsfinansiellt viktiga
beslut och hur bindningar och stelhet i förvaltningssystemet skall kunna
motverkas.

Utskottet ansluter sig till de synpunkter som framförs i propositionen om
behov av samordnings- och rationaliseringsåtgärder inom den offentliga
förvaltningen. I detta hänseende är det arbete som utförs av statskontoret,
riksrevisionsverket och riksdagens revisorer viktigt liksom de rationaliseringssträvanden
som pågår inom olika myndigheter. Likaså kan JO:s och
JK:s granskning ha betydelse i dessa hänseenden. Däremot finner utskottet
inte behov av att som föreslås i vpk-motionen 2467, p. 12, inrätta ett särskilt
parlamentariskt sammansatt organ med uppgift att fortlöpande granska
statsapparaten och lägga fram förslag till förenklingar. Motionsyrkandet
avstyrks således.

KU 1978/79:35

7. Övrigt

I de olika departementens delar av propositionen redovisas en lång rad
åtgärder mot krångel och onödig byråkrati vilka regeringen eller myndigheterna
nyligen genomfort, f. n. genomför eller avser att genomföra samt
åtgärder som förbereds av offentliga utredningar. I propositionen hemställs
att riksdagen tar del av vad som anförts beträffande dessa åtgärder. Vid
propositionens remittering hänvisades dessa delar till konstitutionsutskottet.
Som nämnts inledningsvis har vissa sådana delar av propositionen sedermera
överlämnats av utskottet till andra utskott.

Utskottet har utan ställningstagande tagit del av den redogörelse för
regeringens och myndigheternas åtgärder mot krångel och onödig byråkrati,
som lämnas i de delar av propositionen som behandlats av utskottet. Vad
utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen

1. beträffande framläggande av proposition om decentralisering
förklarar motionen 1978/79:675 p. 2 besvarad med vad utskottet
anfört,

2. beträffande inskrivning av ett decentraliseringsmdl i olika författningar
med bifall till motionerna 1978/79:2465 p. 1 och 2468 och
med avslag på propositionen i denna del som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. beträffande uttalande om sektoriseringen i den offentliga förvaltningen
förklarar motionen 1978/79:2465 p. 3 besvarad med vad
utskottet anfört,

4. beträffande uttalande om värdet och behovet av verksöversyner
avslår motionen 1978/79:2465 p. 5,

5. beträffande utredning av myndigheters regleringsverksamhet
avslår motionen 1978/79:2458 p. 1,

6. beträffande förtroendemannamedverkan i den offentliga förvaltningen
avslår motionen 1978/79:2465 p. 2,

7. beträffande användande av begreppet allmänna råd med anledning
av propositionen i denna del och motionen 1978/79:2465
p. 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

8. beträffande allmänna riktlinjer för arbetet med decentralisering i
den offentliga förvaltningen godkänner vad i övrigt uttalas i
propositionen,

9. beträffande införande av standardblanketter avslår motionen
1978/79:2467 p. 10,

KU 1978/79:35

10. beträffande lill alande om behovel av närmare belysning av de
administrativa konsekvenserna av olika förslag förklarar motionen
1978/79:675 p. 1 besvarad med vad utskottet anfört,

11. beträffande en översyn av gällande författningar avslår motionen
1978/79:1086,

12. beträffande ändring i 9 § förvaltningslagen (1971:290) antar i
propositionen framlagt lagförslag,

13. beträffande uttalande om ökning av tillgången på tolkservice
avslår motionen 1978/79:2467 p. 9 c,

14. beträffande utredning om ändringar av förvaltningslagen avslår
motionen 1978/79:2458 p. 2,

15. beträffande skyldighet /or statliga och kommunala myndigheter att
motivera sina beslut avslår motionen 1978/79:820,

16. beträffande föreskrift om poststämplingsdagen såsom mottagningsdag
hos statliga myndigheter avslår motionen 1978/
79:1695,

17. beträffande inrättande av en allmänhetens upplysningstjänst
avslår motionen 1978/79:341,

18. beträffande inrättande av ett parlamentariskt organ för upplysningar
och klagomål avslår motionen 1978/79:2467 p. 11,

19. beträffande inrättande av ett parlamentariskt granskningsorgan
avslår motionen 1978/79:2467 p. 12,

20. beträffande propositionens redovisning av vissa åtgärder mot
krångel och onödig byråkrati m. m. som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 16 maj 1979

På konstitutionsutskottets vägnar

KARL BOO

Närvarande: Karl Boo (c), Hilding Johansson (s), Anders Björck (m), Holger
Mossberg (s). Bertil Fiskesjö (c). Torkel Lindahl (fp). Ove Karlsson (s). Lars
Schött (m), Bengt Kindbom (c). Yngve Nyquist (s). Britta Hammarbacken (c).
Kerstin Nilsson* (s), Marianne Stålberg (s), Arne Fransson* (c) och LarsIngvar
Sörenson* (s).

* Ej närvarande vid justeringen.

KU 1978/79:35

Reservationer

1. av Karl Boo, Bertil Fiskesjö, Bengt Kindbom, Britta Hammarbacken och
Arne Fransson (alla c) vilka

dels ansett att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med orden
”Verksöversyner av det slag” och slutar med orden ”fall till fall” bort ha
följande lydelse:

Verksöversyner av det slag som förordas av utredningen,
kommunministern och motionärerna får ses som ett reguljärt inslag i
strävandena att decentralisera och effektivisera samhällsförvaltningen. De
översyner som redan vidtagits beträffande vissa verk har enligt utskottet varit
av stort värde. Som framhålls i centerpartiets partimotion har särskilt under
senare år genomförts och igångsatts flera undersökningar som bör kunna vara
mönsterbildande för kommande översyner av liknande slag. Vissa av dessa
undersökningar bör initieras av regeringen. Men också myndigheterna bör
stimuleras till interna verksöversyner. Vad beträffar inriktningen av dessa
undersökningar har decentraliseringsutredningen kommit med ett intressant
uppslag. Enligt utredningen borde det som ett led i dessa undersökningars
arbete tas fram ett alternativ som innebär att den centralt anställda personalen
årligen minskas med ett visst procenttal. Denna tanke finner utskottet väl
värd att pröva. Vad som här anförts med anledning av propositionen och
motionen 2465, yrkandet 5, om värdet, behovet och inriktningen av
verksundersökningarna är enligt utskottet av sådan vikt att riksdagen bör ge
regeringen detta till känna.

dels ansett att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande uttalande om värdet och behovet av verksöversyner
med anledning av propositionen i denna del och motionen
1978/79:2465 p. 3 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

2. av Anders Björck och Lars Schött (båda m) vilka

dels ansett att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med orden
”Arten och omfattningen” och slutar med orden ”avstyrks således” bort ha
följande lydelse:

Många myndigheter bedriver en omfattande regleringsverksamhet som
riktar sig både mot kommuner och enskilda. Denna verksamhet har ofta
betydande ekonomiska och andra konsekvenser för dem som berörs av
regleringarna. Samtidigt råder det ofta oklarhet om den rättsliga innebörden
av dessa regleringar. Enligt utskottet är det därför angeläget att frågan om
myndigheternas regleringsverksamhet blir föremål för utredning. Som
framhålls i motionen 2458 bör i första hand initiativ tas till undersökningar av
pilotkaraktär av några speciella myndigheters regleringsverksamhet. Studierna
bör syfta till att belysa arten av dessa myndigheters

KU 1978/79:35

regleringsverksamhet och pröva om regleringarna verkligen svarar mot den
huvudsakligen verkställande uppgift som myndigheter skall ha. Redan i detta
sammanhang bör också prövas om inte regleringsambitionerna kan minskas.
Dessa undersökningar kan sedan ge underlag för en mer omfattande
genomgång av myndigheters regleringsverksamhet över huvud taget. Vad
utskottet nu anfört bör med bifall till motionen 2458, p. 1, ges regeringen till
känna.

dels ansett att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande utredning om myndigheters regleringsverksamhet
med bifall till motionen 1978/79:2458 p. 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. av Anders Björck och Lars Schött (båda m) vilka

dels ansett att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med orden
”Ett likartat motionsyrkande” och slutar med orden ”Denna avstyrks
följaktligen” bort ha följande lydelse:

Dagens komplicerade samhälle har fört med sig ett ökat behov av
författningsreglering. Detta har fått den negativa konsekvensen att den
enskilda människan men också myndigheterna omöjligen kan överblicka och
följa alla påbud. Enligt utskottets mening finns det tecken på att mängden av
förbud och föreskrifter leder till en minskad respekt för samhällets normgivning.

Det finns nu enligt utskottets mening ett starkt behov av kraftfulla insatser
för att komma till rätta med ifrågavarande problem. Utskottet anser att någon
verklig effekt av sådana insatser endast kan uppnås om man gör en
systematisk genomgång av rättsområde efter rättsområde. Som framhålls i
motionen 1108, till vilken motionen 1086 hänvisar, är en sådan genomgång
nödvändig för att öka rättssäkerheten och minska krånglet. Utskottet
tillstyrker således bifall till motionen 1086.

dels ansett att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande översyn av gällande författningar med bifall till
motionen 1978/79:1086 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

4. av Anders Björck och Lars Schött (båda m) vilka

dels ansett att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 19 med orden
"Utskottet vill” och slutar på s. 20 med orden "i denna del” bort ha följande
lydelse:

År 1964 lade besvärssakkunniga fram ett förslag till lag om förvaltningsförfarande
(SOU 1964:27). Lagförslaget innehöll 155 paragrafer om förvaltningsärendens
handläggning i första instans och besvärsinstans såväl hos

KU 1978/79:35

förvaltningsmyndigheter som hos förvaltningsdomstolar. I princip skulle
bestämmelserna tillämpas i varje förvaltningsärende, som rörde någon
enskild, s. k. administrativt partsärende, även om ärendet angick sådant som
inköp, försäljning, fastighetsförvaltning eller annat mera privaträttsligt
betonat och även om ärendet inte avgjordes genom ett beslut med rättslig
verkan eller var bagatellartat. Meningen var vidare att lagen skulle gälla inte
bara statsförvaltningen utan också kommunalförvaltningen, inklusive dess
självstyrelseärenden.

Besvärssakkunnigas förslag ledde inte till den av utredningen eftersträvade
lagen om förvaltningsförfarande. I stället kom det att utformas en särskild lag
för förvaltningsprocessen. Denna lag ger en förhållandevis tillfredsställande
reglering av förfarandet inför förvaltningsdomstolar. För förfarandet inför
förvaltningsmyndigheter utformades en särskild lag, förvaltningslagen.
Denna ger i 20 paragrafer en mycket översiktlig reglering av förfarandet inför
förvaltningsmyndigheter.

Förvaltningslagen har nu varit i kraft i drygt sex år. Många betydelsefulla
erfarenheter av tillämpningen har vunnits. Regeringen har ansett tiden vara
mogen för en översyn av lagen och har också kallat en särskild utredning som
givits i uppdrag att göra en sådan översyn. Utredningens direktiv är dock
förhållandevis snäva.

Enligt utskottets mening har erfarenheter under de gångna sex åren visat
att man ånyo bör överväga att ge förvaltningsförfarandet den omfattande
reglering som besvärssakkunniga föreslog.

Enligt utskottets mening är det uppenbart, att regleringen av förfarandet
inför förvaltningsmyndigheter får allt större betydelse genom det ständigt
vidgade utrymmet för offentlig maktutövning. I allt högre grad blir medborgarna
i sin vardag beroende av beslut som fattas av myndigheter.
Rättssäkerhetsskälen talar därför med allt större kraft för en omsorgsfull
reglering av myndigheternas maktutövning.

I processer inför vanliga domstolar är det en självklarhet att de parter vars
intresse står mot varandra har lika rätt och skyldigheter. Av någon anledning
hävdas inte denna princip i förvaltningsförfarandet. Den myndighet som
samtidigt uppbär partsintresse och sliter tvisten mellan detta partsintresse
och motstående enskilt intresse förbehåller sig helt andra rättigheter än vad
som tillförsäkras enskilda parter. Mest uppenbart blir detta i fråga om olika
tidsgränser. Den enskilde åläggs att inom mycket snäva tidsramar inlämna
handlingar och avge synpunkter på remissyttranden. Samtidigt kan myndigheten
ta mycket god tid på sig för den egna handläggningen.

Den vidgade översynen av förvaltningslagen som utskottet vill förorda bör
främst sikta till att likställa förutsättningarna för de olika partsintressena i
förvaltningsförfarandet. De krav myndigheterna ställer på den enskilde
medborgaren bör också denne kunna ställa på myndigheterna. Enligt
utskottets mening bör riksdagen bifalla yrkandet i punkt 2 i motion 2458.

KU 1978/79:35

dels ansett att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande utredning om ändringar av förvaltningslagen med
bifall till motionen 1978/79:2458 p. 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfort.

Särskilda yttranden

1. av Anders Björck och Lars Schött (båda m)

En effektiv kamp mot byråkratin förutsätter att de bakomliggande
byråkratiframkallande faktorerna angrips. Inte sällan kommer sådana åtgärder
att leda till ideologiska konflikter. En del av dagens byråkrati beror på att
många beslutsfunktioner, som kunnat ligga kvar hos enskilda medborgare,
överlåtits åt myndigheter och kollektiv.

Propositionen rörande åtgärder mot krångel och onödig byråkrati m. m.
inskränker sig till att föreslå åtgärder mot det existerande krånglet. Vi menar
för vår del att sådana i och för sig angelägna åtgärder är uppenbart
otillräckliga. En engångsinsats som på detta sätt enbart tar sikte på
symptomen riskerar att snabbt bli verkningslös. Så länge de grundläggande
faktorerna bakom tillkomsten av krångel och byråkrati lämnas utan åtgärd
kommer nytt krångel snart mer än väl att fylla det utrymme för ökad frihet för
den enskilde som måhända kan skapas genom de åtgärder som riksdagen nu
föreslås fatta beslut om. Exempel på detta saknas inte från senare år.

Enligt vår mening är det att beklaga att avbyråkratiseringsarbetet i detta
skede kommit att i så hög grad inriktas på små, för enskilda i och för sig inte
betydelselösa, men för helheten ändå begränsade åtgärder.

2. av Karl Boo, Bertil Fiskesjö, Bengt Kindbom, Britta Hammarbacken och
Arne Fransson (alla c)

På s. 7 i utskottsbetänkandet heter det: ”Enligt utskottets mening talar
således starka skäl för en ökad decentralisering inom den offentliga
förvaltningen, varvid dock måste beaktas vikten av en enhetlig
rättstillämpning och en likvärdig samhällsservice." Detta får inte tolkas så
som om det fanns någon inbyggd motsättning mellan kravet på decentralisering
och kravet på rättssäkerhet. Enligt vår mening geren decentraliserad
beslutsordning vanligen bättre garantier förden enskildes rättssäkerhet än en
centraliserad. Den mera direkta kännedomen om lokala omständigheter hos
beslutfattarna och de ökade möjligheterna för den enskilde att framföra
synpunkter och bevaka sin rätt är faktorer som verkar i denna riktning.

Slockholm 1979