KU 1978/79:34

Konstitutionsutskottets betänkande
1978/79:34

med anledning av motionen 1978/79:1687 angående tryckfrihetsförordningens
regler om anonymitetsskydd

Motionen

I motionen 1978/79:1687 av Lisa Mattson m. fl. (s, fp, m, c) hemställs om
en sådan vilande ändring av 3 kap. 4 § TF att anonymitetsskyddet för
författare, utgivare eller meddelare till tryckt skrift förstärks i första hand i
förhållande till det allmännas rätt att använda tvångsmedel. 3 kap. 4 § föreslås
i motionen erhålla följande lydelse:

Myndighet eller annat allmänt organ må ej efterforska författaren till
framställning som införts eller varit avsedd att införas i tryckt skrift, den som
utgivit eller avsett att utgiva framställning i sådan skrift eller den som lämnat
meddelande enligt 1 kap. 1 § tredje stycket, i vidare mån än som erfordras för
åtal eller annat ingripande mot honom som ej står i strid med denna
förordning. Ej heller får allmänt organ besluta eller vidta åtgärd, varigenom
författaren, utgivaren eller meddelaren ifall som nyss sagts kan antas bli röjd, om
icke åtgärden erfordras för utredning av brott som angives i 7 kap. 3 § första
stycket 1 eller det eljest i lag uttryckligen sagts att sådant röjande må ske. Får
efterforskning eller röjande åtgärd förekomma, skall därvid beaktas den i 3 §
angivna tystnadsplikten.

I motionen pekas på att det på senare tid inträffat att anonymitetsskyddet
för författare, utgivare och meddelare till tryckt skrift blivit åsidosatt genom
olika slag av offentliga ingripanden. Särskilt framhålls den negativa effekt
som i dessa fall kan inträffa på grund av användningen av straffprocessuella
tvångsmedel. Det kan, enligt vad som anförs i motionen, inte anses
konsekvent att så snart det är fråga om en myndighetsåtgärd som inte är
inriktad på efterforskning även intressen med ganska låg prioritet tar över
intresset av ett gott anonymitetsskydd.

Gällande rätt m. m.

Den tryckfrihetsreform som trädde i kraft den 1 januari 1978 innebar bl. a.
att anonymitetsskyddet för meddelare, författare och andra upphovsmän
förstärktes och att kretsen av de personer som har att iaktta tystnad om den
anonymitetsberättigades identitet utvidgades. Motsvarande bestämmelser
intogs i radioansvarighetslagen (1966:756).

Vid tillkomsten av de nya reglerna i TF förutskickades att bestämmelserna
om anonymitetsskydd skulle bli vägledande för de avvägningar som borde
göras i vanlig lagstiftning mellan behovet av att skydda informationskällorna

1 Riksdagen 1978/79. 4 sami. Nr 34

KU 1978/79:34

och att tillgodose de intressen som motiverar bestämmelserna om tvångsmedel.

Problemet med att anpassa reglerna om processuella tvångsmedel till
tryckfrihetsförordningens (TF) bestämmelser om meddelarskydd aktualiserades
i höggrad i samband med den s. k. IB-affaren 1973. Bl. a. fick en särskild
kommitté i uppdrag att utreda frågan om anonymitetsskydd vid beslag och
husrannsakan. Kommittén redovisade 1976 sitt arbete i betänkandet Anonymitet
och tvångsmedel (SOU 1976:36). 1 betänkandet framhöll kommittén att
också andra tvångsmedel än beslag och husrannsakan, t. ex. editionsplikt och
vissa bestämmelser inom skattelagstiftningens område, kunde komma i
konflikt med anonymitetsintresset. Även sådana bestämmelser borde enligt
kommittén bli föremål för översyn. Kommitténs betänkande ledde inte till
lagstiftning.

I prop. 1975/76:202 ang. nya regler om telefonavlyssning vid förundersökning
m. m., som bl. a. grundade sig på en annan s. k. IB-utredning, föreslog
regeringen en samordnad reglering av möjligheten till telefonavlyssning i
syfte bl. a. att i olika hänseenden förstärka skyddet för den enskildes
integritet. I princip innebar förslaget i denna del, att om risk förelåg för att
någon som enligt tryckfrihetsförordningen åtnjöt anonymitetsskydd skulle
röjas vid telefonavlyssning skulle detta särskilt beaktas vid bedömningen av
frågan om tillstånd till åtgärden. Vid riksdagsbehandlingen av propositionen
uppkom frågan om användning av s. k. överskottsuppgifter, dvs. andra
uppgifter än sådana som föranlett tvångsmedlet. Justitieutskottet, som
konstaterade att problemet inte var begränsat till telefonavlyssning utan
kunde uppkomma även vid användning av andra tvångsmedel, fann att
frågan krävde ytterligare utredning och föreslog riksdagen att återförvisa
ärendet till regeringen för översyn och ytterligare överväganden. Riksdagen
beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Mot bakgrund av i första hand nu återgivna omständigheter tillsatte
justitieministern i juni 1978 en särskild kommitté för översyn av tvångsmedelsregleringen
vid förundersökning i brottmål. Kommittén skall enligt sina
direktiv (1978:57) särskilt uppehålla sig vid information som lämnas vid
användningen av tvångsmedel, t. ex. vid telefonavlyssning.

Hösten 1978 aktualiserades frågan om möjligheten att ett tillstånd till
telefonavlyssning skulle kunna omfatta t. ex. en tidningsredaktions växel.
Frågan väckte oro framför allt i journalistkretsar med hänsyn till allmänhetens
berättigade krav på anonymitetsskydd vid sina kontakter med pressen.
Sålunda mottog så väl justitieministern som konstitutionsutskottet skrivelser
i ämnet. Detta togs också upp i en fråga i riksdagen. Justitieministern uppgav i
dessa sammanhang att vid beslut om telefonavlyssning måste domstolen
väga samhällets intresse av en effektiv brottsutredning mot hänsynen till den
enskildes integritet och andra motstående intressen. Ett viktigt sådant
intresse var att anonymitetsskyddet enligt tryckfrihetsförordningen inte
urholkades. Dessa hänsyn ledde enligt justitieministern till att det i praktiken

KU 1978/79:34

var uteslutet att ett tidningsföretags växel fick avlyssnas. Justitieministern
uppgav också att telefonavlyssning på en tidningsredaktion inte förekommit
under hans tid som justitieminister.

Konstitutionsutskottet behandlade det ifrågavarande problemet så sent
som vid årets dechargegranskning (KU 1978/79:30). Utskottet uttalade
därvid bl. a. följande:

Det är självfallet en brist i det nuvarande regelsystemet att det tryckfrihetsrättsliga
anonymitetsskyddet kan åsidosättas genom användningen av
processuella tvångsmedel. Enligt utskottets mening hade det varit en fördel
om tvångsmedelslagstiftningen snabbt kunnat anpassas till den förstärkning
av anonymitetsskyddet som kom till stånd genom den senaste reformen på
tryckfrihetsrättens område. Denna trädde visserligen inte i kraft förrän den 1
januari 1978 men beslöts slutligt av riksdagen redan hösten 1976. Det hade
varit önskvärt om tvångsmedelsutredningen kunnat tillsättas i anslutning till
riksdagsbeslutet. Nu tillsattes den först i juni 1978 och kunde inte påbörja sitt
arbete förrän i januari i år. Det är emellertid tillfredsställande att frågorna nu
är föremål för en övergripande översyn i en parlamentariskt förankrad
utredning.

Sedan 1977 arbetaren särskild kommitté -yttrandefrihetsutredningen - på
att åstadkomma ett förslag till en omfattande grundlagsreglering om
yttrandefriheten, utformad efter mönster av TF. Om möjligt bör en sådan
reglering samlas i en enda yttrandefrihetsgrundlag. I direktiven till utredningen
ingår bl. a. att undersöka möjligheterna att utvidga meddelarskyddet
till att avse de ytterligare medier som kommer att regleras i den nya
grundlagen.

Utskottet

I motionen aktualiseras frågan om en förstärkning av det tryckfrihetsrättsliga
anonymitetsskyddet i förhållande till olika ingripanden från
det allmännas sida. Särskilt påtalas den negativa effekt användningen av
straffprocessuella tvångsmedel kan ha för anonymitetsskyddet.

Liksom motionärerna anser utskottet det otillfredsställande att det nuvarande
rättsläget medger det allmänna att genom olika ingripanden åsidosätta
det tryckfrihetsrättsliga anonymitetsskyddet utöver de inskränkningar som i
detta hänseende är tillåtna enligt TF. Det får visserligen förutsättas att de
särskilda intressen som TF skall värna om beaktas vid beslut om t. ex.
användningen av tvångsmedel. En så viktig princip bör dock enligt utskottets
mening också komma till uttryck i lagstiftningen. Utskottet är emellertid inte
berett att utan föregående utredning tillstyrka den i motionen föreslagna
ändringen i TF.

Två kommittéer är f. n. sysselsatta med problem som har anknytning till
motionskravet, tvångsmedelsutredningen och yttrandefrihetsutredningen.
Tvångsmedelsutredningen skall enligt sina direktiv arbeta med sikte på att
stärka den enskildes integritetsskydd vid användningen av tvångsmedel.

KU 1978/79:34

Eventuella ändringar i TF torde däremot närmast falla under yttrandefrihetsutredningens
uppdrag. Enligt direktiven till tvångsmedelsutredningen bör
den under sitt arbete hålla kontakt med bl. a. yttrandefrihetsutredningen.

Utskottet förutsätter att den fråga som aktualiseras i motionen blir föremål
för överväganden under arbetet i de båda kommittéerna. Enligt utskottets
mening bör dessa i samråd överväga i vilken form den önskvärda vidgningen
av anonymitetsskyddet skall komma till uttryck i lagstiftningen.

Det anförda bör riksdagen ge regeringen till känna.

Mot bakgrund av det anförda hemställer utskottet
att riksdagen

1. ger regeringen till känna vad utskottet anfört om behovet av
lagstiftning som förstärker anonymitetsskyddet i förhållande
till ingripanden från det allmänna,

2. avslår motionen 1978/79:1687.

Stockholm den 3 maj 1979

På konstitutionsutskottets vägnar
KARL BOO

Närvarande: Karl Boo (c), Hilding Johansson (s), Anders Björck (m), Holger
Mossberg (s), Bertil Fiskesjö (c), Torkel Lindahl (fp), Olle Svensson (s),
Sven-Erik Nordin (c), Ove Karlsson (s), Lars Schött (m), Bengt Kindbom (c),
Yngve Nyquist (s). Britta Hammarbacken (c), Wivi-Anne Cederqvist (s) och
Marianne Stålberg (s).

GOTAB 62123 Stockholm 1979