KU 1978/79:30

Konstitutionsutskottets betänkande
1978/79:30

med anledning av granskning av statsrådens tjänsteutövning och
regeringsärendenas handläggning

Jämlikt regeringsformen åligger det konstitutionsutskottet att granska
statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. För detta
ändamål har till utskottet överlämnats de protokoll som förts i regeringen
under år 1978. Beträffande vissa ärenden har utskottet även tagit del av de till
ärendena hörande handlingarna.

I det följande lämnas först en redogörelse för granskningsarbetets omfattning
och inriktning och sedan en översiktlig redovisning av regeringsprotokollens
innehåll m. m. Den verkställda granskningen och dess resultat upptas
därefter i betänkandets huvudavsnitt. Till betänkandet har fogats ett antal
bilagor, vari redovisas vissa inom utskottets kansli upprättade granskningspromemorior
m. m.

Granskningsarbetets omfattning och inriktning

I oktober förra året avgick den borgerliga trepartiregeringen som bildades i
anslutning till 1976 års riksdagsval och ersattes av en folkpartiregering med
Ola Ullsten som statsminister. Utskottet lämnar i betänkandet en redogörelse
för proceduren i samband med regeringsskiftet. I anslutning härtill lämnas
uppgifter om vissa personskiften inom regeringskansliet. I likhet med tidigare
år har granskningen även i år avsett olika frågor rörande regeringsärendenas
beredning. Som aviserades i förra årets granskningsbetänkande har utskottet
fullföljt en tidigare påbörjad undersökning av den förhandlingsverksamhet
avseende vissa regeringsärenden som handhas av statens förhandlingsråd,
vilket organ inrättades fr. o. m. den 1 januari 1977 i anslutning till den s. k.
MBL-reformen.

På sedvanligt sätt har utskottet följt utvecklingen beträffande lagrådsgranskningen
och propositionsavlämnandet till riksdagen. Utskottets
granskning har som tidigare år avsett författningarnas utgivning liksom
behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen. En undersökning av
regeringens handläggning av besvärsärenden har påbörjats och kommer att
fullföljas senare. Liksom förra året har utskottet ägnat uppmärksamhet åt
bostadsdepartementets organisation och regeringens handläggning av vissa
byggnadsärenden. Detta har gällt främst dispenser från bebyggelseförbudet
inom strandskyddsområde.

I likhet med föregående år har granskningen även i år avsett regeringens
handläggning av energifrågor på kärnkraftsområdet. Vidare har granskats
handläggningen av det s. k. B3LA-projektet, vissa frågor i anslutning till de
avtal med Norge som aktualiserades i samband med den s. k. VolvoafTären,

1 Riksdagen 1978/79. 4 sami. Nr 30

KU 1978/79:30

frågor om stöd från statens sida till AB Järnförädling i Hälleforsnäs och i
samband därmed vissa frågor om branschfrämjande åtgärder samt vissa
frågor om arbetsfördelningen mellan industridepartementet och statens
industriverk.

Ett antal ytterligare frågor har tagits upp till granskning. Bland dessa skall
nämnas frågor om diarieföring av viss av rikspolischefen till statsministern
1976 ingiven hemlig promemoria, frågor om jäv för statsråd på grund av
aktieinnehav m. m., regeringens kontroll av säkerhetspolisens verksamhet,
frågor om regeringens åtgärder beträffande avtal mellan staten och de
svenska bomullsföretagen samt handläggningen av framställning från
statens strålskyddsinstitut i den s. k. radongasfrågan.

Slutligen skall nämnas att utskottet avser att i ett senare sammanhang ta
upp till granskning handläggningen av frågor om export av krigsmateriel.
Som känt har riksdagen nyligen behandlat frågan om översyn av gällande
bestämmelser för krigsmaterielexport med anledning av motioner i ämnet (se
UU 1978/79:25).

Översiktlig redovisning av regeringsprotokollens innehåll m. m.

1 de senaste årens granskningsbetänkanden har lämnats vissa statistiska
uppgifter beträffande antalet regeringsärenden och fördelningen av dessa på
olika departement. En motsvarande redovisning av förra årets ärenden har
tagits in i bilaga 1, där även 1977 års statistik har tagits med. Såsom utskottet
tidigare har redovisat har utvecklingen beträffande det sammanlagda antalet
regeringsärenden (tidigare s. k. konseljärenden) under den senaste tioårsperioden
inneburit först en successiv minskning från närmare 32 000 ärenden år
1966 till omkring 25 000 ärenden under åren 1969 och 1970 och därefter åter
en kontinuerlig ökning tiil drygt 28 000 ärenden under åren 1973-1975. De
senaste åren har det skett en stabilisering till mellan 27 000 och 28 000
ärenden.

1 tabellen i bilaga 1 har regeringsärendena fördelats dels på resp. departement,
dels på tio olika ärendegrupper. Beträffande antalet ärenden i de olika
grupperna kan konstateras, att ca 30 % av samtliga ärenden hänförs till
gruppen dispens- och övriga partsärenden. Här har skett en viss minskning
jämfört med förra året, främst hänförlig till utbildnings- och arbetsmarknadsdepartementen.
Gruppen tjänsteärenden omfattar ca 20 % av samtliga
regeringsärenden och är ungefär lika stor som 1977. Budget- och utbildningsdepartementen
svarar för flest tjänsteärenden. Ärenden som gäller regleringsbrev,
anslags- och statsbidragsärenden uppgick under år 1978 till
knappt 4 000. En viss minskning har skett jämfört med 1977. Den fjärde och
sista gruppen av mer betydande omfattning utgörs av besvärsärendena, vilka
under år 1978 uppgick till ca 28 % av antalet avgjorda regeringsärenden.
Utvecklingen av antalet besvärsärenden under senare år redovisas närmare i
bilaga 2. Som framgår av denna följdes den starka och kontinuerliga

KU 1978/79:30

ökningen av antalet avgjorda besvärsärenden under 1970-talets första hälft av
två år, som kännetecknades av en viss stabilisering kring 7 000 ärenden per år.
För år 1978 kan på nytt noteras en uppgång. Jämfört med år 1977 rör det sig
om en ökning med ca 500 ärenden (7 %).

Utskottet har i samband med årets granskningsarbete påbörjat en undersökning
av regeringens handläggning av besvärsärenden. Avsikten med
denna undersökning är bl. a. att göra en uppföljning i vissa delar av den
omfattande granskning av handläggningen av besvärsärenden som utskottet
företog våren 1976. Resultatet av den nu påbörjade undersökningen kommer
att redovisas i nästa års granskningsbetänkande.

I övrigt skall här nämnas att särskilda protokoll förs vid konselj då enligt 5
kap. 1 § RF information lämnas till statschefen. Under år 1978 hölls fyra
konseljer. Lika många konseljer förekom under år 1977.

1. Proceduren i samband med regeringsskiftet

I samband med 1977 års granskning (KU 1976/77:44 s. 4-8) lämnade
utskottet en redogörelse för proceduren vid regeringsskiftet på hösten 1976
och för de regler om regeringsbildningen i 1974 års regeringsform som då
tillämpades för första gången. Redogörelsen visade enligt utskottet att de nya
grundlagsreglerna hade fungerat på ett tillfredsställande sätt. Utskottet
konstaterade att regeringsbildningen hade kunnat genomföras på kortaste
möjliga tid enligt de regler som gäller för handläggningen av sådana frågor i
riksdagen.

Utskottet har funnit det lämpligt att göra en motsvarande redovisning för
det regeringsskifte som ägde rum i oktober 1978. Detta regeringsskifte var det
första som inträffade utan samband med allmänt val sedan reglerna om
regeringsbildningen i 1974 års regeringsform trädde i kraft. Beträffande dessa
regler skall här erinras om följande.

Enligt 6 kap. 6 § regeringsformen (RF) gäller att statsministern skall
entledigas om han begär det. Statsministern entledigas av talmannen. Om
statsministern entledigas skall talmannen entlediga övriga statsråd(RF 6 kap.
7 §). Har regeringens samtliga ledamöter entledigats skall de uppehålla sina
befattningar till dess ny regering har tillträtt (RF 6 kap. 8 §).

När ny statsminister skall utses kallar talmannen företrädare för vaije
partigrupp inom riksdagen till samråd. Talmannen överlägger även med vice
talmännen och avger sedan förslag till riksdagen. Senast på fjärde dagen
därefter skall riksdagen, utan beredning i utskott, pröva förslaget genom
omröstning. Röstar mer än hälften av riksdagens ledamöter mot förslaget, är
det förkastat. I annat fall är det godkänt (RF 6 kap. 2 §).

Av grundlagspropositionen framgår att det har förutsatts att den särskilda
omröstningen kan föregås av en debatt. Som nyss har nämnts skall emellertid
riksdagens beslut endast innefatta godkännande eller förkastande av talmannens
förslag. Något ställningstagande till de skäl som har framförts under

KU 1978/79:30

debatten skall inte göras (se prop. 1973:90 s. 278)

Enligt 6 kap. 4 § RF gäller att när riksdagen har godkänt förslag om ny
statsminister anmäler denne så snart det kan ske de av honom utsedda
statsråden för riksdagen. Därefter äger regeringsskifte rum vid en särskild
konselj inför statschefen. Talmannen skall kallas till konseljen. Förordnande
för statsministern utfärdas av talmannen på riksdagens vägnar.

I grundlagspropositionen anförs bl. a. följande beträffande frågan om vad
som bör åligga en föreslagen regeringschef att tillkännage före förtroendeomröstningen
beträffande regeringens sammansättning, politik m. m. (prop.
1973:90 s. 178).

Beredningens förslag innebär, som framgår av vad jag nyss har sagt, att en
föreslagen regeringschef inte åläggs att före förtroendeomröstningen presentera
en ministerlista. Det äremellertid tydligt att riksdagens ställningstagande
realiter kommer att gälla inte bara vem som skall bli statsminister utan också
- och framför allt - regeringens partimässiga sammansättning och dess
program i stort. Det torde därför kunna förutses att talmannen i praktiken inte
kommer att lägga fram något förslag till statsminister för riksdagen förrän den
tilltänkte statsministern kan ge besked angående sin regerings politiska
karaktär. Avser två eller flera partier att samverka i regeringsfrågan, kan man
vidare anta att de sonderingar som föregår talmannens förslag har lett till
överenskommelse också om regeringens personsammansättning. Att
uppställa krav på fullständig ministerlista före kontrollomröstningen är
emellertid inte lämpligt.

Skulle talmannens förslag förkastas upprepas enligt 6 kap. 3 § RF
förfarandet för utseende av statsminister. Talmannen skall alltså på nytt efter
samråd med företrädare för partierna och överläggningar med vice talmännen
lägga fram förslag till statsminister. Har riksdagen förkastat talmannens
förslag fyra gånger avbryts förfarandet för utseende av statsminister och
återupptas först sedan extra val till riksdagen hållits. Talmannen bestämmer
tidpunkten för detta val (prop. 1973:90 s. 279 och 3 § ValL).

Från kammarens kansli har utskottet erhållit en av kammarsekreteraren
upprättad promemoria med vissa uppgifter om regeringsskiftet i oktober 1978
(bilaga 3). Av denna framgår bl. a. följande. Torsdagen den 5 oktober 1978
begärde statsminister Thorbjörn Fälldin vid personligt besök hos talmannen
skriftligt sitt entledigande. Talmannen entledigade därvid statsministern och
övriga statsråd och överlämnade en skrivelse härom till statsministern. 1
skrivelsen erinrades bl. a. om att regeringens ledamöter enligt RF är skyldiga
att uppehålla sina befattningar till dess ny regering har tillträtt.

Talmannen kallade omedelbart partiledarna till föreskrivet samråd, vilket
ägde rum på förmiddagen följande dag, dvs. den 6 oktober. De tre vice
talmännen informerades därefter och under eftermiddagen samma dag hade
talmannen vissa ytterligare partiledarkontakter.

Under dagarna 9-12 oktober sammanträffade talmannen vid upprepade
tillfällen med partiledarna och vice talmännen. Samrådet avslutades på
kvällen torsdagen den 12 oktober. Efter sin överläggning med talmannen

KU 1978/79:30

förklarade Ola Ullsten i ett uttalande för massmedia att han svarat ja på
talmannens fråga om han var beredd att bilda ny regering, ”en folkpartiregering
som kan komma att ha inslag av personer utan partipolitisk
förankring”. Vid sammanträde i kammaren senare på kvällen föreslog
talmannen riksdagen "att till ny statsminister utse Ola Ullsten, som avser att
bilda en folkpartiregering i vilken kan komma att ingå personer utan
partipolitisk förankring”. Förslaget bordlädes. Förslaget bordlädes åter i
enlighet med riksdagsordningens stadgande (RO 5 kap. 2 §) vid kammarens
sammanträde fredagen den 13 oktober kl. 09.00. Vid sammanträde i
kammaren kl. 11.00 samma dag prövades förslaget om ny statsminister.
Därvid avgavs röstförklaringar av gruppledarna i riksdagen för det socialdemokratiska
partiet, centerpartiet, moderata samlingspartiet och vänsterpartiet
kommunisterna. Gruppledarna för det socialdemokratiska partiet och för
centerpartiet förklarade därvid att resp. riksdagsgrupper skulle lägga ned sina
röster vid den följande omröstningen, medan moderata samlingspartiet och
vänsterpartiet kommunisternas gruppledare meddelade på resp. gruppers
vägnar att man avsåg att rösta nej till talmannens förslag. Vid den följande
omröstningen avgavs 39 röster för förslaget, 66 röster mot, medan 215
ledamöter avstod. Eftersom antalet nej-röstande icke uppgick till mer än
hälften av riksdagens ledamöter hade riksdagen godkänt talmannens förslag
att till ny statsminister utse Ola Ullsten. Talmannen utfärdade samma dag på
riksdagens vägnar förordnande för statsministern.

Vid kammarens sammanträde onsdagen den 18 oktober anmälde statsministern
för riksdagen de statsråd som han utsett att tillsammans med
honom ingå i regeringen. I omedelbar anslutning till denna anmälan avgav
statsministern en regeringsförklaring. Regeringsskifteskonselj i enlighet med
6 kap. 4 § RF ägde rum samma dag inför statschefen i närvaro av
talmannen.

Utskottet vill erinra om att för behandling i utskottet föreligger motioner
om regeringsbildningen, som väckts under innevarande riksmöte. Den
redogörelse som nu lämnats för proceduren i samband med regeringsskiftet i
oktober 1978 föranleder inget uttalande från utskottets sida.

2. Den nya regeringens sammansättning samt vissa förändringar inom
regeringskansliet

Antalet statsråd i den nya regering, som tillträdde den 18 oktober,
bestämdes till 19, en minskning med ett statsråd jämfört med den avgångna
regeringen. Kvar från den förutvarande regeringen är förutom statsministern
statsråden Sven Romanus, Ingemar Mundebo, Jan-Erik Wikström, Rolf
Wirtén och Birgit Friggebo. Statsrådet Mundebo förordnades till chef för både
ekonomi- och budgetdepartementen och statsrådet Friggebo till chef för och
föredragande i alla frågor inom bostadsdepartementet. De övriga tidigare
statsråden behöll i den nya regeringen sina tidigare befattningar. Statsrådet

KU 1978/79:30

Wirtén fbrordnades dock att också föredra ärenden som rör regionalpolitiska
frågor i industriministerns ställe. I förhållande till den förutvarande regeringen
gjordes i övrigt följande organisatoriska förändringar. Något särskilt
statsråd för biståndspolitiska frågor finns inte längre utan dessa frågor
föredras av utrikesministern. Frågor som rör arbets- och anställningsvillkor i
allmän tjänst m. m. inom budgetdepartementet föredras i den nya regeringen
av ett särskilt statsråd. Något statsråd med motsvarande uppgifter fanns inte i
trepartiregeringen.

Regeringsskiftet föranledde också vissa förändringar i regeringskansliet.
Bl. a. upplöstes de två s. k. samordningskanslier, som inrättats inom
ekonomi- och arbetsmarknadsdepartementen. De politiska rådgivarna vid
moderata samlingspartiets samordningskansli i ekonomidepartementet
entledigades medan motsvarande personal vid folkpartiets samordningskansli
i arbetsmarknadsdepartementet fick andra uppgifter i regeringskansliet. I
samband med regeringsskiftet entledigades också samtliga sakkunniga med
politiska uppgifter inom det s. k. statsministerns kansli i statsrådsberedningen.
De personer, som efter regeringsskiftet förordnades för samordningsuppgifter
i statsrådsberedningen, hämtades i stor utsträckning från folkpartiets
tidigare samordningskansli och från utrikesdepartementet, där de varit
verksamma som sakkunniga hos dåvarande statsrådet Ullsten. Sammanlagt
minskade som en följd av regeringsskiftet antalet sakkunniga med politiska
samordningsuppgifter med 14 personer.

Beträffande övriga personalförändringar i samband med regeringsskiftet
skall först nämnas att de tre partierna i den förutvarande regeringen ingick en
överenskommelse om vissa personalfrågor, som till sitt innehåll var likalydande
med den överenskommelse som träffades vid regeringsskiftet hösten

1976. Överenskommelsen förutsatte att de tjänstemän med politiska uppgifter,
dvs. statssekreterare och informationssekreterare, som den nya regeringen
önskade ersätta med andra personer, lämnade sina uppgifter i regeringskansliet.
Den nya regeringen skulle enligt överenskommelsen erbjuda alla
avgående statssekreterare som så önskade annat, likvärdigt arbete inom statsförvaltningen.

Inom utskottets kansli har företagits en särskild undersökning av de
faktiska personalförändringarna under perioden från regeringsskiftet den 18
oktober 1978 t. o. m. slutet av februari månad 1979 när det gäller
statssekreterare, informationssekreterare och sakkunniga med huvudsakligen
politiska uppgifter. Undersökningen redovisas som bilaga 4 till detta
betänkande. Av undersökningen framgår bl. a. att i samband med regeringsskiftet
entledigades tolv statssekreterare. Kvar är statssekreterarna i de tre
departement som hade statsråd från folkpartiet som chefer i trepartiregeringen
med undantag för den ene av de båda statssekreterarna i utbildningsdepartementet.
Vidare kvarstod statssekreterarna i justitie-, ekonomi- och
kommundepartementen samt kabinettssekreteraren i utrikesdepartementet.
Sammanlagt har tio nya statssekreterare förordnats.

KU 1978/79:30

Före regeringsskiftet fanns i regeringskansliet 19 informationssekreterare.
Detta innebar att varje statsråd utom utrikesministern hade en informationssekreterare
till sitt förfogande. I samband med regeringsskiftet entledigades
samtliga informationssekreterare som hade arbetat hos ett avgående statsråd
med undantag för informationssekreterarna hos försvars- och kommunministrarna.
Dåvarande statsrådet Ullstens informationssekreterare tjänstgör
numera i statsrådsberedningen. Efter regeringsskiftet finns informationssekreterare
hos samtliga statsråd utom hos energiministern eller inalles 18
informationssekreterare.

När det gäller de politiskt sakkunniga har ovan redovisats vissa uppgifter
om förändringarna bland den personal som anställts för samordningsuppgifter.
Av de övriga 32 sakkunniga som fanns i regeringskansliet före
regeringsskiftet lämnade 22 sina uppdrag i samband med trepartiregeringens
avgång. T. o. m. utgången av februari månad 1979 har tolv nya sakkunniga
förordnats för andra uppgifter än samordning.

Den nu lämnade redovisningen har inte gett utskottet anledning till något
uttalande.

3. Remisser till lagrådet

Liksom tidigare år har regeringens remittering av lagförslag till lagrådet
granskats av utskottet. I granskningspromemorian, bilaga 5, lämnas en
redovisning bl. a. för gällande regler på området, väntade reformer och
lagrådsgranskningens omfattning i fråga om de under 1978 till riksdagen
lämnade propositionerna. 1 dessa hänseenden hänvisas till promemorian.

Utskottet kommer senare under riksmötet att ta ställning till frågan om den
framtida utformningen av lagrådsinstitutet. 1 förevarande sammanhang
finnér utskottet endast skäl uppehålla sig vid en särskild fråga, nämligen
förfarandet vid lagrådsgranskningen. Som närmare framgår av granskningspromemorian
tog lagrådsutredningen i sitt betänkande (Ds Ju 1977:10) bl. a.
upp denna fråga. Utredningen framhöll, att det på senare tid blivit vanligt
förekommande, att lagrådsgranskningen påbörjats innan lagrådsremissen
slutligt färdigställts, t. ex. på grundval av ett korrektur eller ett stencilerat
manuskript. Det har inträffat, att denna preliminära granskning hunnit
avslutas innan förslaget fått sitt slutliga innehåll. Lagrådets yttrande avges
dock inte förrän det remitterade förslaget föreligger i slutligt skick och formell
remiss har ägt rum. Lagrådsutredningen fann både fördelar och nackdelar
med denna ordning. Bland fördelarna framhölls bl. a. tidsvinsten och att vissa
påpekanden från lagrådet kunde beaktas redan i lagrådsremissen. Utredningen
ansåg det emellertid inte tillfredsställande, att lagrådet på detta sätt togs i
anspråk för uppgifter som borde fullgöras på beredningsstadiet i departementen.
Lagrådets formella yttrande gav därigenom inte alltid en riktig bild av vad
som förekommit.

I granskningspromemorian ges exempel på det av lagrådsutredningen

KU 1978/79:30

beskrivna tillvägagångssättet. Utskottet har förståelse för att detta kan ha
vissa praktiska fördelar och ser heller inget hinder i att lagrådsföredragningen
påbörjas innan lagrådsremissen hunnit tryckas. Det ligger också i sakens
natur, att man i detta skede kan göra formella ändringar, som i och för sig inte
kräver några särskilda kommentarer från lagrådets sida. Däremot bör det
enligt utskottets mening inte komma i fråga att väsentliga ändringar görs på
detta sätt. Lagrådet är enligt regeringsformen ett i förhållande till regeringen
självständigt granskningsorgan. Avsikten är således inte, att det skall tas i
anspråk för uppgifter som bör fullgöras på beredningsstadiet i departementet.
Vidare är det enligt utskottets mening viktigt både för riksdagens och
allmänhetens kontroll av regeringsarbetet, att lagrådets yttrande ger en riktig
bild av vad som förekommit. För ärendets allsidiga belysning är det heller inte
utan intresse för riksdagen att få del av de överväganden som låg till grund för
regeringens ursprungliga förslag.

4. Propositionsavlämnandet till riksdagen

Under senare år har utskottet årligen granskat propositionsavlämnandet.
Detta har varit naturligt mot bakgrund av den centrala roll för riksdagsarbetet
som propositionsavlämnandet spelar. Vid denna granskning är det två frågor
som har stått i förgrunden. Den ena gäller spridningen i propositionsavlämnandet.
En rad olägenheter uppstår nämligen i riksdagsarbetet om avlämnandet
av propositioner koncentreras till vissa kortare tidsperioder. Det gäller
bl. a. ledamöternas möjligheter att få tillräcklig tid för inläsning av regeringsförslagen
och att hinna utarbeta s. k. följdmotioner till förslagen. Vidare
inverkar en sådan koncentration menligt på utskottens beredningsarbete och
även på kammarbehandlingen. Även massmediernas möjligheter att ge en
tillfredsställande redovisning av riksdagsarbetet försämras.

Den andra frågan gäller förhållandet mellan de planer som görs upp inom
regeringskansliet för propositionsavlämnandet och det faktiska avlämnandet
av propositionerna. En god överensstämmelse mellan dessa planer och de
faktiska förhållandena är en förutsättning för att riksdagen skall kunna arbeta
på ett effektivt sätt. Om däremot aviserade propositioner i stor utsträckning
lämnas senare än planerat eller om det avlämnas en rad propositioner som ej
angivits i planerna, försvåras i hög grad riksdagens arbete.

I båda dessa hänseenden har utskottet under senare år kunnat konstatera
påtagliga brister. Vid förra årets granskning (KU 1977/78:35 s. 11) framhöll
utskottet bl. a. att även om det skett förbättringar i vissa avseenden
avlämnades fortfarande alltför många propositioner under vissa, korta
tidsperioder under våren och ett inte obetydligt antal propositioner efter det
att propositionstiden gått ut. Utskottet konstaterade vidare att det skett en
kraftig ökning av antalet aviserade men ej avlämnade propositioner. Ett icke
obetydligt antal propositioner avlämnades också utan att aviseras i statsrådsberedningens
propositionsförteckningar. Utskottet fann det därför ange -

KU 1978/79:30

läget att framhålla betydelsen av att propositionsförteckningarna är så
realistiska som möjligt eftersom de i stor utsträckning styr riksdagsarbetets
planering.

Frågan om propositionsavlämnandet har vidare behandlats av utskottet
helt nyligen med anledning av den slutrapport som avlämnats av utredningen
angående en allmän översyn av riksdagens arbetsformer (Förs. 1978/79:15).
Utredningen understryker bl. a. vikten av att insatser görs inom regeringskansliet
för att bemästra problemet med anhopningen av propositioner till
vissa tider. Utredningen har dock, trots de otillfredsställande förhållandena,
inte ansett sig böra förorda några ändringar i riksdagsordningen beträffande
propositionsavlämnandet. Utskottet (KU 1978/79:29) förklarar sig dela
arbetsformsutredningens synpunkter och erinrar dessutom om att riksdagen
själv har möjligheten att göra prioriteringar mellan regeringsförslagen och
skjuta upp vissa ärenden till senare behandling.

Som underlag för årets granskning har framtagits ett statistiskt material för
propositionsavlämnandet under år 1978 av samma slag som skett tidigare år
(se bilaga 6 till betänkandet). Dessutom har sammanställts vissa uppgifter av
motsvarande slag rörande propositionsavlämnandet under första kvartalet
1979.

När det gäller spridningen i propositionsavlämnandet kan konstateras att
de två senaste vårarna kännetecknats av en mycket stark koncentration av
propositionsavlämnandet till sista veckan och sista dagen av resp. propositionstider.
Under våren 1978 avlämnades 53 propositioner sista veckan och 30
propositioner sista dagen. Detta innebar att ca 49 % av under denna vår
avgivna propositioner inkom till riksdagen sista veckan och 28 % sista dagen
av resp. propositionstid. Dessa tal är de högsta som noterats under perioden
1971-1978.

Vad beträffar propositionsavlämnandet våren 1979 har iakttagits att 69
propositioner avlämnades sista veckan av resp. propositionstid och 6 sista
dagen.1 Som jämförelse kan nämnas att medeltalet propositioner som
avlämnats sista veckan och sista dagen för perioden 1971-1978 är 44 resp.
16.

Av de förteckningar som statsrådsberedningen lämnar till riksdagen vid
början av varje vår och höst framgår vilka propositioner som regeringen avser
att lämna och den beräknade tidpunkten för avlämnandet. Det bör anmärkas
att ibland anges endast en ungefärlig tidpunkt för avlämnandet, t. ex. början
av mars. En jämförelse mellan denna förteckning och de faktiska förhållandena
våren 1978, hösten 1978 och första kvartalet 1979 ger följande
resultat:

1 Siffran avser de propositioner som avlämnades den 12 mars och 2 april vilka får anses
vara sista dagen för avlämnande av anslagspropositioner resp. andra propositioner med
hänsyn till att båda de dagar som i riksdagsordningen anges som sista dag, den 10 mars
för anslagspropositioner och den 31 mars för andra propositioner, i år inföll på en lördag.
Det kan nämnas att den 9 mars avlämnades 21 anslagspropositioner och den 30 mars 25
propositioner.

KU 1978/79:30

Upptagna i propositionsförteckning Ej upptagna i prop.

förteckning

	Avi. före eller vid angiven tidpunkt	Avi. efter angiven tidpunkt	Ej avläm-nade	Totalt	Avlämnade
Våren 1978	ant. 47	32	37	116	32
	% 41	28	32	101
Hösten 1978	ant. 21	32	28	81	16
	% 26	40	35	101
Esta kv. 1979	ant. 38	42	47'	127	28
	% 30	33	37'	100

1 Ej avlämnade senast den 2 april 1979.

De propositioner, som avlämnats före eller vid den angivna tidpunkten,
uppgick våren 1978 till drygt 40 % av de aviserade propositionerna, till
omkring 30 96 hösten 1978 och första kvartalet 1979. Andelen försenade
propositioner varierar mellan ca 26 96 våren 1978 och 40 96 hösten 1978,
medan andelen ej avlämnade har hållit sig kring 35 96. Antalet avlämnade
propositioner som ej aviserats i statsrådsberedningens förteckningar uppgick
under de tre perioderna till 32,16 resp. 28. För våren och hösten 1978 innebär
det en ökning jämfört med motsvarande tid år 1977 med sex resp. fyra
propositioner.

Enligt utskottet måste de förhållanden som råder beträffande propositionsavlämnandet
betecknas som synnerligen otillfredsställande. Koncentrationen
i avlämnandet under våren till vissa korta tidsperioder och avvikelserna
från de planer som inges till riksdagen har fått en sådan omfattning att
riksdagens arbete med propositionerna allvarligt försvåras. Särskilt oroande
är enligt utskottet att problemen, trots upprepade påpekanden från riksdagens
sida, snarast accentuerats under senare år. Kraftfulla ansträngningar måste
nu göras från regeringens sida för att få till stånd en ordning för propositionsavlämnandet
som möjliggör en utjämning och en bättre planering av
riksdagens arbete, främst under vårarna.

5. Utgivningen av Svensk författningssamling

1 likhet med tidigare år har utskottet granskat utgivningen av Svensk
författningssamling (SFS). Granskningen avser i huvudsak förhållandet
mellan författningarnas ikraftträdande och tidpunkten då de utkommer från
trycket.

Lagen om kungörande av lagar och författningar (SFS 1976:725) är
tillämplig på författning som beslutats av riksdagen, regeringen eller
myndighet under riksdagen eller regeringen. De publikationer som förekom -

KU 1978/79:30

mer för kungörandet är, förutom SFS, riksdagens författningssamling,
författningssamlingen för centrala myndigheter samt en författningssamling
för varje län.

För författningar som utfärdas av regeringen skall kungörandet liksom
hittills i princip ske i SFS. Enligt 13 § skall av författning framgå närden träder
i kraft.

Beträffande tidpunkten för kungörandet stadgas i 8 kap. 19 § regeringsformen
(RF), att beslutad lag skall utfärdas av regeringen utan dröjsmål och
kungöras så snart det kan ske samt att samma regel skall gälla beträffande
förordning, om ej annat föreskrives i lag.

Utredningen om författningspublicering (SOU 1970:48) föreslog att i lagen
om kungörande av lagar och andra författningar skulle tas in en bestämmelse
av innebörd att författning, om inte annat framgick av den, skulle träda i kraft
två veckor efter det att den getts ut från trycket. Departementschefen (prop.
1975/76:112) framhöll emellertid, att det i författningar som tas in i SFS
numera regelmässigt på något sätt angavs när författningen trädde i kraft.
Den subsidiära fyraveckorsregeln i lagen angående allmänna författningars
trädande i kraft hade enligt departementschefen spelat ut sin roll och borde
därför upphävas. I stället borde med avseende på alla författningar föreskrivas
i lag att det skall framgå av författningen när den träder i kraft. En sådan
ordning var enligt departementschefen väl motiverad ur rättssäkerhetssynpunkt.

Vid riksdagsbehandlingen underströks i flera motioner vikten av att en
författning kan nå sina adressater i god tid före ikraftträdandet. Med
anledning härav uttalade konstitutionsutskottet (KU 1975/76:51 s. 8) följande: Utskottet

kan instämma med motionärerna när det gälller vikten av att
planeringen av författningsutgivningen sker med beaktande av informationsfrågorna.
Som allmän riktlinje bör härvid gälla att en författning skall träda i
kraft först efter erforderligt rådrum för information om författningens
innehåll m. m. Utskottet förordar att planeringen av arbetet med nya lagar
och andra författningar sker med utgångspunkt från att om möjligt minst fyra
veckor bör förflyta mellan en författnings kungörande och dess ikraftträdande.
Är detta ogörligt bör helst åtminstone två veckor skilja kungörandet och
ikraftträdandet. Kortare tid än en vecka bör endast kunna komma i fråga i
undantagsfall. Till de absoluta minimikraven hör att en författning skall
kungöras på ett sådant sätt att möjlighet föreligger för envar som berörs av
författningen att ta del av författningens innehåll innan den träder i kraft.

Vad utskottet sålunda uttalat gav riksdagen regeringen till känna (rskr
1975/76:362).

Statsrådsberedningen har i en den 6 september 1976 dagtecknad promemoria
om rutinerna vid handläggningen av regeringsärendena m. m. beträffande
ikraftträdandetiden förklarat sig förorda att den nuvarande allmänna
minimitiden av en vecka mellan kungörandet (dvs. utkomstdagen från
trycket) och ikraftträdandet förlängs med en vecka och samtidigt understru -

KU 1978/79:30

kit att denna ”tvåveckorsfrist” skall anses som en minimitid. Om möjligt
borde tiden vara längre och - liksom hittills - ikraftträdandet sättas till en
bestämd dag.

1 1976/77 års granskningsbetänkande (KU 1976/77:44) framhöll utskottet
att behovet av information om en författning självfallet varierade beroende på
ämnet för författningen. Så t. ex. pekade utskottet på att s. k. beredskapslagar,
t. ex. förordnande om prisstopp, för att vara effektiva måste ges omedelbar
verkan och att detsamma ibland kunde vara förhållandet med skattelagstiftning.
I vissa fall var vidare informationsfaktorn mindre betydelsefull. Detta
vart. ex. fallet med ändringar i verksinstruktioner och liknande förordningar.
Utskottet underströk slutligen vikten av att en så obestämd ikraftträdandebestämmelse
som att frågan överlämnas till regeringens avgörande inte kom
till användning annat än i undantagsfall och när det av alldeles speciella skäl
var motiverat.

I 1977/78 års granskningsbetänkande (KU 1977/78:35) konstaterade
utskottet bl. a. att den av statsrådsberedningen rekommenderade tvåveckorsfristen
mellan utgivning och ikraftträdande hade iakttagits för merparten
av författningarna. Fortfarande hade dock drygt 20 % av författningarna
utkommit kortare tid än en vecka före ikraftträdandet. Detta föranledde
utskottet att understryka vikten av att informationskravet tillgodosågs
genom att erforderlig tid fick förflyta mellan utgivningen och ikraftträdandet.

Under 1978 publicerades 1 001 författningar i SFS. I bilaga 6 A till detta
betänkande redovisas samtliga författningar som utkommit sju dagar eller
kortare tid före ikraftträdandet eller efter denna tidpunkt. Bilagan innehåller
drygt 230 författningar, alltså närmare en fjärdedel av det totala antalet. Av
dessa utkom 29 7 dagar före ikraftträdandet, 16 6 dagar, 84 5 dagar,
16 4 dagar, 30 3 dagar, 6 2 dagar, 31 1 dag, 2 samma dag som
ikraftträdandet samt 17 efter ikraftträdandet.

Beträffande de övriga författningarna har endast ett fåtal utkommit kortare
tid än 14 dagar före ikraftträdandet.

Liksom tidigare år har ikraftträdandet i några fall satts till dag som
regeringen bestämmer. I flertalet av dessa fall synes dock ikraftträdandet ha
varit beroende på internationella överenskommelser.

Det kan enligt utskottets mening inte anses tillfredsställande att en så stor
andel av författningarna som nästan en fjärdedel utkommer från trycket sju
dagar eller kortare tid före ikraftträdandet. Utskottet förutsätter, att man
inom regeringskansliet ökar ansträngningarna att följa de rekommendationer
som år 1976 utfärdades av statsrådsberedningen, att en tidrymd av 2 veckor
mellan utkomstdagen och ikraftträdandet i princip skall betraktas som en
minimitid.

KU 1978/79:30

6. Regeringens behandling av riksdagens skrivelser

Riksdagens skrivelser till regeringen, som undertecknas av talmannen,
utgör en formell redovisning av sådana beslut av riksdagen som skall
föranleda åtgärder från regeringens sida. 1 en skrivelse, som årligen avlåts till
riksdagen samtidigt med budgetpropositionen, redogör regeringen för
behandlingen av riksdagsskrivelser under perioden 1 december nästföregående
år-30 november föregående år. Årets skrivelse (1978/79:102) avser alltså
tiden 1 december 1977-30 november 1978.

Årets skrivelse har i sedvanlig ordning blivit föremål för en genomgång
inom utskottets kansli vilken redovisas som bilaga 7 till betänkandet. Av
bilagan framgår bl. a. att antalet skrivelser som ej slutbehandlats t. o. m. den
30 november 1978 uppgick till 157. Motsvarande siffra förde fyra senaste åren

har varit:
1974	128
1975	108
1976	141
1977	148

Balansen av ej färdigbehandlade riksdagsskrivelser sjönk alltså under år
1975 men har därefter ökat fortlöpande. Särskilt markant varökningen under
år 1976.

Förändringar i balansens storlek beror naturligtvis bl. a. på antalet
skrivelser som riksdagen avgivit. Under år 1978 uppgick de till 401 och för
tidigare år till följande tal:

1974 402

1975 331

1976 409

1977 378

Som framgår av en jämförelse med de ovan lämnade siffrorna följs
förändringarna i antalen balanserade och avgivna skrivelser tämligen väl åt
bortsett från att minskningen under år 1977 av antalet avgivna skrivelser inte
motsvarades av någon minskad balans utan av en viss ökning av balansen.

7. Tillämpningen av medbestämmandelagen i samband med beredningen
av regeringsärenden

1 1976/77 års granskningsbetänkande (KU 1976/77:44 s. 25 ff.) lämnade
utskottet en kort redovisning av vissa förberedelser för tillämpningen av den
nya medbestämmandelagen på den offentliga sektorn.

Av utskottets redovisning framgick bl. a. att ett särskilt organ - statens
förhandlingsråd (FHR)- inrättats fr. o. m. den 1 januari 1977 med uppgift att

KU 1978/79:30

samordna och genomfora sådana förhandlingar enligt lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet som för beslut av riksdagen, regeringen eller
departementschef förbereds inom regeringskansliet och som inte syftar till
kollektivavtal. Det åligger FHR att lämna de statsanställdas huvudorganisationer
information i sådana ämnen i vilka det ankommer på FHR att
förhandla (se 2 och 3 §§ instruktionen för FHR 1976:1065, ändrad 1977:73).
FHR:s verksamhet har närmast sin grund i bestämmelserna i MBL om s. k.
samverkansförhandlingar och information.

Utskottet tog även under förra årets granskning upp frågan om FHR:s
förhandlingsverksamhet men beslöt att fortsätta granskningen och avstod
från att lämna någon redvisning av frågan i förra årets granskningsbetänkande
(KU 1977/78:35). Utskottet lämnar i förevarande betänkande en redogörelse
för bakgrunden till den angivna förhandlings- och informationsverksamheten
samt hur arbetet bedrivits under 1977 och 1978.

Som bilagor till detta betänkande fogas promemoria 1977-04-19 om
handläggningsordningen i regeringskansliet med anledning av avtal (1977-04-18) mellan FHR och huvudorganisationerna om viss förhandlingsverksamhet
och information. Vidare redovisas inom FHR upprättade promemorior
om förhandlingsrådets verksamhet 1977 och 1978 (bilaga 8 A-D).

Riksdagen antog i maj 1976 förslaget till arbetsrättsreform (prop. 1975/
76:105, InU 1975/76:45, rskr 1975/76:404). Reformen trädde i kraft den 1
januari 1977 och omfattar förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare
på både den enskilda och den offentliga sektorn. De nya reglerna finns i
nyssnämnda lag om medbestämmanderätt i arbetslivet (MBL). En särskild
lag (1976:600) om offentlig anställning (LOA) har ersatt bl. a. de tidigare
statstjänstemanna- och kommUnaltjänstemannalagarna.

Vad gäller den offentliga sektorn är utgångspunkten för den nya lagstiftningen
att ge de offentligt anställda liksom övriga arbetstagare ett ökat
inflytande på sin arbetssituation. Detta syfte skall främst tillgodoses på
föreningsrättens och förhandlingsrättens grund. Arbetstagarnas rätt att sluta
sig samman i organisationer och genom förhandlingar reglera sina
förhållanden befästs och utvecklas genom den nya lagstiftningen. Kollektivavtalet
är liksom hittills det främsta instrumentet för denna reglering.

Enligt MBL (11 och 13 §§) åligger det arbetsgivaren att innan beslut fattas
om viktigare förändring av verksamheten förhandla med berörda fackliga
organisationer. Detsamma gäller viktigare ändringar av arbets- och anställningsförhållanden
för de anställda (primär förhandlingsskyldighet). Vidare
har de fackliga organisationerna rätt att även i andra fall än de nämnda få till
stånd förhandlingar med arbetsgivaren (12 §). Enligt lagen föreligger även
s. k. facklig vetorätt i vissa fall. Sådana frågor skall föregås av förhandlingar
(38 §). En central fråga iden nya lagstiftningen ärrätten till information (19 §).
Det åligger sålunda arbetsgivaren att fortlöpande informera arbetstagarorganisationerna
om hur verksamheten utvecklas och om riktlinjerna för

KU 1978/79:30

personalpolitikdn.

Den nya lagstiftningen innebär att den tidigare konstruktionen i tjänstemannalagstiftningen
med ett särskilt förbud mot avtal i vissa frågor mellan
arbetsgivare och arbetstagare på den offentliga sektorn frångåtts. Syftet
härmed är att undgå de problem som följer med de krav på en teoretiskt
bestämd gräns som ett avtalsförbud innebär. En given utgångspunkt är
emellertid att rätt till förhandling och avtal saknas, i den mån avtalet skulle
strida mot uttryckliga bestämmelser i regeringsformen, kommunallag eller
annan tvingande lagstiftning. I propositionen diskuterades vad som borde
gälla för det fall att den ena parten vägrade träffa avtal under hänvisning till
att avtalet - utan att uttryckligen strida mot lag - likväl direkt eller indirekt
skulle kränka den politiska demokratin. I första hand borde det enligt
föredragande statsrådet ankomma på parterna att inom förhandlingens ram
lösa denna fråga.

Enligt ett särskilt huvudavtal som ingicks 1976 har arbetsgivar- och
arbetstagarparterna på den offentliga sektorn ”i fråga om sådana ämnen
varom avtal får anses kränka den politiska demokratin enats om att sträva
efter fredliga förhandlingar samt att undvika stridsåtgärder”. Vidare innebär
avtalet att en särskild nämnd skulle inrättas med uppgift att på den ena
förhandlingspartens eller båda parternas begäran uttala sig i frågor huruvida
avtal i visst ämne, varom yrkande framställts, innebär kränkning av den
politiska demokratin. Denna nämnd. Offentliga sektorns särskilda nämnd,
som består av sju ledamöter av riksdagen och sex företrädare för den
offentliga arbetsmarknadens parter, har hittills inte erhållit något ärende (jfr
prop. 1978/79:100 bil. 3 s. 8). Anmärkas kan att motsvarande avtal har träffats
för riksdagens eget personalområde.

I arbetsrättspropositionen uttalas (prop. 1975/76:105 bil. 2 s. 177 f.)
beträffande förhandlingsverksamheten på den offentliga sektorn att det
ankommer på regeringen resp. vederbörande kommun eller landstingskommun
att med tillämpning av sedvanliga regler om delegation besluta om
vem eller vilka som skall företräda den offentlige arbetsgivaren vid förhandlingar
enligt MBL. En utgångspunkt bör enligt propositionen vara att
förhandling enligt 11 eller 12 § MBL skall föras av den myndighet som slutligt
får besluta i den fråga som förhandlingen avser. Rör denna fråga bara de
interna förhållandena inom viss myndighet, bor således denna myndighet
kunna sköta erforderliga förhandlingar i den mån som den själv får besluta i
frågan. Om det gäller frågor som inverkar på förhållandena vid flera
myndigheter under en central förvaltningsmyndighet, bör förhandlingarna
naturligtvis normalt föras av denna, heter det.

Ett stort antal frågor som på ett mycket ingripande sätt rör förhållandena
vid en eller flera myndigheter avgörs emellertid av regeringen, sägs det vidare
i propositionen. Förhandlingar i sådana spörsmål kunde enligt propositionen
inte äga rum direkt med regeringen utan borde föras under medverkan av
regeringens kansli. För detta ändamål var avsikten att under finansdeparte -

KU 1978/79:30

mentet inrätta ett särskilt förhandlingsorgan, statens förhandlingsråd. Enligt
propositionen skulle rådets uppgift i första hand bli att på lämpligt sätt
organisera förhandlingsarbetet och föra förhandlingar i samarbete med
tjänstemän från berörda departement. En annan viktig uppgift för rådet var
att verka för samordning av statens insatser m. m. samt att ge råd och
anvisningar till myndigheter i förhandlingsfrågor.

Som inledningsvis framgått inrättades FHR den 1 januari 1977 i samband
med att MBL och LOA trädde i kraft (jfr prop. 1976/77:25 bil. 6, AU
1976/77:11, rskr 1976/77:75). FHR:s inrättande förbereddes av ett särskilt
organ, som tillkom genom beslut av regeringen i juni 1976. Genom detta
organs försorg genomfördes överläggningar med de statsanställdas huvudorganisationer
beträffande 1977 års budgetproposition (se KU 1976/77:44 s.
28). Resultatet av förhandlingsverksamheten tog sig uttryck i ett antal
överläggningsprotokoll. Vidare träffades i december ett övergångsavtal för
det statliga och vissa delar av det kommunala arbetstagarområdet med
anledning av arbetsrättsreformen.

Beträffande FHR:s verksamhet vad gäller regeringsärendena under 1977
och 1978 skall nämnas följande. Enligt sin instruktion har FHR som tidigare
framgått till uppgift att samordna och genomföra förhandlingar i sådana
frågor enligt MBL som för beslut av riksdagen, regeringen eller departementschef
förbereds inom regeringskansliet och som inte syftar till kollektivavtal
(samverkansförhandlingar). Vidare åligger det FHR att lämna partsorganisationerna
information enligt MBL. Regeringen bemyndigade FHR i december
1976 att sluta kollektivavtal om formerna för förhandlings- och
informationsverksamheten. Sådant avtal ingicks i april 1977 (se underbilaga
till bilaga 8 A till detta betänkande). Under större delen av 1977 tillämpades
följande handläggningsordning.

I varje departement har utsetts en eller flera tjänstemän som kontaktmän
gentemot FHR. Kontaktmännen har till uppgift att ge FHR upplysning om
vem inom departementet som är sakansvarig i visst ärende eller viss typ av
ärenden samt i övrigt biträda FHR i praktiska frågor som kan uppkomma i
kontakterna mellan FHR och departementet.

Den primära informationsskyldigheten enligt 19 § MBL avser information
om hur arbetsgivarens verksamhet utvecklas i olika hänseenden och om
riktlinjerna för personalpolitiken. Enligt handläggningsordningen skall
denna information omfatta dels en information om planeringen i stort, dels
en redovisning av tillämnade regeringsbeslut som mera allmänt belyser
utvecklingen av verksamheten och riktlinjerna för personalpolitiken.

Information om planering i stort lämnas på så sätt att fackdepartement
genom FHR:s förmedling anordnar informationssammankomster i anslutning
till att propositionsförteckningar offentliggörs. Informationen omfattar
en redovisning i stora drag av den verksamhet (arbete med propositioner,
författningar m. m.)som planeras äga rum. Informationen ges på grundval av
skriftligt material i den mån sådant föreligger. Om huvudorganisation särskilt

KU 1978/79:30

begär det, ordnar fackdepartementet därutöver genom FHR:s förmedling en
informationssammankomst rörande viss fråga.

När det gäller information om tillämnade regeringsbeslut, omfattade denna
under större delen av 1977 alla propositioner och utredningsdirektiv samt
sådana enskilda regeringsbeslut som i särskild ordning bedömts vara av mera
allmänt intresse för att belysa arbetsgivarens verksamhet och riktlinjerna för
personalpolitiken, allt i den mån organisationerna förklarat sig ha intresse för
viss fråga eller typ av frågor. Information borde alltid lämnas om sådana
beslut som dels påverkar en statlig myndighets arbetsinriktning, dels bedöms

1 stort påverka de förhållanden under vilka arbetet i statlig myndighet bedrivs,
dels innebär uppdrag att utreda personaladministrativ eller organisatorisk
fråga som berör statlig och kommunal myndighet och dels om regleringsföreskrift
i anslutning till budgetpropositionen (de s. k. regleringsbreven).

Enligt handläggningsordningen åligger det vederbörande fackdepartement
att orientera FHR om tidsplan för proposition så snart som möjligt.
Information om propositionens innehåll skall därefter, om inte organisationerna
till FHR anmält att man saknar intresse för propositionen i fråga,
lämnas genom att fackdepartementet till FHR överlämnar den blivande
propositionen. Detta bör ske i god tid och om möjligt så att FHR kan tillställa
organisationerna materialet minst 10 arbetsdagar innan trycklov ges. Propositionstexten
överlämnas till FHR först sedan den gemensamma beredningen
ägt rum i sedvanlig ordning och enighet föreligger om beslutets utformning.
Information om utredningsdirektiv och om enskilda regeringsbeslut som är
av mera allmänt intresse för att belysa arbetsgivarens verksamhet eller
riktlinjerna för personalpolitiken behandlas på i princip samma sätt som
beträffande propositioner.

I vederbörande departement bedöms om visst ärende, i vilket regeringsbeslut
avses bli fattat, innefattar sådan fråga som föranleder primär förhandlingsskyldighet
enligt 11 eller 13 § MBL. Vid tvekan härom bör FHR:s
uppfattning inhämtas. Om bedömningen ger vid handen att primär förhandlingsskyldighet
föreligger skall erforderlig tidsplan för beredning av ärendet
upprättas i ansvarigt fackdepartement i samråd med ev. berörda övriga
departement. Det ankommer därefter på FHR att i samråd med fackdepartementet
ta slutlig ställning till om förhandling skall påkallas.

Omfattningen av den tid som i tidsplanen avsätts för förhandlingsarbetet är
beroende på ärendets art, storlek och principiella intresse för organisationerna.
Allt efter förhållandena kan anledning finnas att för förhandlingsarbetet
avsätta från fem till femton arbetsdagar, i speciella fall ännu längre tid. Avser
regeringen att inhämta lagrådets yttrande innan proposition lämnas i ärende
som kommer att föranleda primär förhandlingsskyldighet bör, då tidsplanen
upprättas, beaktas att förhandling enligt MBL normalt bör påbörjas innan
lagrådsremissen beslutas.

Vid förhandlingarna skall vederbörande departementstjänstemän biträda
FHR. I allmänhet brukar det vara enhetscheferna och/eller handläggarna

2 Riksdagen 1978/79. 4 sami. Nr 30

Kl) 1978/79:30

som deltar i förhandlingarna. Det förutsätts vidare att det under förhandlingsarbetets
gång förekommer kontakter mellan FHR och berört departement
för att arbetsgivaren skall kunna ta slutlig ställning till yrkanden från
organisationerna. I den mån behov uppkommer att ta ställning till yrkanden
från organisationerna, får förnyad gemensam beredning ske på sedvanligt
sätt. När propositionsarbetet avslutats får inte några sakändringar göras i
propositionstext, om vilken förhandling ägt rum. Beträffande andra regeringsbeslut
där förhandling påkallas följs i principsamma handläggningsordning.

Enligt det tidigare nämnda avtalet med FHR och huvudorganisationerna
skall protokoll föras vid förhandling, om inte parterna enas om annat. Kopia
av förhandlingsprotokoll skall tillställas vederbörande fackdepartement. Har
protokoll upprättats i anslutning till proposition, skall FHR översända
protokollskopia till berört riksdagsutskott i samband med att propositionen
överlämnas till riksdagen eller, om så inte är möjligt, snarast därefter.

I december 1977 ändrades handläggningsordningen så till vida, att FHR:s
förhandlingsverksamhet och information i fortsättningen endast skall omfatta
sådana tilltänkta regerings- eller departementschefsbeslut som enligt MBL
äger tillämpning på förhållandet mellan staten som arbetsgivare och de
statsanställda. Material som inte till någon del har tillämpning på detta
förhållande överlämnas alltså numera inte till FHR.

Det skall slutligen nämnas att i mars 1978 slutits ett nytt huvudavtal som
ersätter bl. a. det tidigare övergångsavtalet i anledning av arbetsrättsreformen.
Vidare har slutits ett medbestämmandeavtal för det statliga arbetstagarområdet
(MBA-S), vilket har föranlett en förordning (1978:592) om vissa
medbestämmandereformer i statlig tjänst m. m. (omtryckt 1979:21). Föreskrifterna
där skall dock inte tillämpas på handläggning av ärende hos
riksdagen eller regeringen.

Utöver de tidigare nämnda promemoriorna som biläggs detta betänkande
har utskottet under sin granskning gått igenom en rad förhandlingsprotokoll
angående skilda regeringsärenden. Vidare har utskottet genom utfrågningar
inhämtat synpunkter på förhandlingsverksamheten från FHR:s ledning samt
från berörda huvudorganisationer, nämligen SACO/SR, SF och TCO-S.
Dessutom har statssekreteraren och rättschefen i budgetdepartementet samt
en enhetschef i socialdepartementet företrätt inför utskottet och lämnat
redogörelser för sina erfarenheter av förhandlingsverksamheten. De uppgifter
som framkommit vid nämnda utfrågningar biläggs detta betänkande
(bilaga 8 E).

Enligt utskottet är den förhandlingsverksamhet och de överläggningar som
enligt den nya medbestämmandelagen äger rum med de offentliga arbetstagarnas
huvudorganisationer i regeringsärenden av skilda slag av stort intresse
inte minst ur riksdagens synpunkt. Utskottet vill erinra om den debatt i olika
sammanhang som förts angående förhållandet mellan å ena sidan politisk
demokrati och å den andra fackligt inflytande och medbestämmande. Av

KU 1978/79:30

största vikt i förhandlingsarbetet är självfallet att båda parter respekterar den
politiska demokratin. Utskottet har funnit att parterna varit angelägna om
detta.

Som framgår av de uppgifter som lämnats av partsorganisationerna och
representanterna för FHR och kanslihuset har förhandlingsarbetet med tiden
fått fastare former. Utskottet har det intrycket att man på ömse sidor är positiv
till det samarbete och de överläggningar om regeringsärendena som MBLlagstiftningen
förutsätter. För riksdagens arbete är det naturligtvis betydelsefullt
att resultatet av förhandlingsverksamheten redovisas i god tid före den
slutliga riksdagsbehandlingen av regeringsförslagen.

Utskottet avser att med uppmärksamhet följa den fortsatta utvecklingen
beträffande den berörda förhandlingsverksamheten.

8. Regeringens prövning av vissa byggnadsärenden m. m.

I förra årets granskningsbetänkande behandlades vissa frågor rörande
regeringens handläggning av ärenden enligt byggnadslagstiftningen (se KU
1977/78:35 s. 18-23). Utskottet redovisade i detta sammanhang bl. a. en
genomgång av handläggningsordningen av förvaltningsärenden inom
bostadsdepartementet. Vidare behandlades dels trepartiregeringens prövning
av några uppmärksammade planärenden där högvärdig åkermark berörts,
dels den socialdemokratiska regeringens och trepartiregeringens praxis i fråga
om dispensgivning från det s. k. tätbebyggelseförbudet.

Även i årets granskning har frågor som rör regeringens handläggning av
byggnadsärenden tagits upp, delvis som en uppföljning av den granskning
som redovisades i 1978 års betänkande. Utskottet har sålunda tagit del av
vissa uppgifter rörande ärendeutveckling och förändringar i organisatoriskt
hänseende inom bostadsdepartementet. Utskottet har också granskat regeringens
prövning av ärenden som gäller undantag från bebyggelseförbudet
inom strandskyddsområde enligt naturvårdslagen. Granskningen av
dispensgivningen på detta område innefattar i likhet med föregående års
undersökning av dispenser från tätbebyggelseförbudet en jämförelse mellan
den socialdemokratiska regeringens och trepartiregeringens praxis. Slutligen
har utskottet granskat trepartiregeringens handläggning av två enskilda
byggnadstillståndsärenden där regeringen efter besvär över lägre myndigheters
beslut medgivit undantag från bebyggelseförbud enligt byggnads- och
natuvårdslagstiftningen.

Vad först beträffar frågan om ärendeutveckling och organisation inom
bostadsdepartementet skall erinras om att utskottet i förra årets granskningsbetänkande
bl. a. konstaterade att bostadsdepartementet jämfört med andra
departement var hårt belastat av förvaltningsärenden av olika slag, inte minst
på byggnadslagstiftningens område. Anhopningen av ärenden hade enligt
utskottet medfört långa handläggningstider. Utskottet ansåg det angeläget att
man på olika vägar sökte nedbringa handläggningstiderna och pekade på den

KU 1978/79:30

uppmärksamhet som frågan redan fått inom departementet, bl. a. genom en
pågående översyn av departementets organisation och arbetsformer.

Inom utskottets kansli har sammanställts vissa uppgifter angående
ärendeutvecklingen och läget beträffande antalet oavgjorda ärenden vid de
senaste årsskiftena. Vidare har från bostadsdepartementet inhämtats upplysningar
om genomförda och planerade åtgärder i syfte att effektivisera
departementets organisation och arbetsförhållanden, framför allt när det
gäller handläggningen av förvaltningsärenden. Dessa uppgifter redovisas i en
kanslipromemoria, bilaga 9 A, till detta betänkande.

Av de lämnade uppgifterna om ärendeutvecklingen framgår bl. a. att en
viss förbättring inträtt under föregående år så till vida som att antalet avgjorda
ärenden efter en viss stagnation under år 1977 nu åter har ökat. Fortfarande
måste dock balansen av oavgjorda ärenden betecknas som otillfredsställande
hög. Den utveckling i positiv riktning, som nu synes vara på väg, är enligt
utskottet en följd av de ansträngningar som man gjort inom departementet
för att bemästra den svåra arbetssituationen. Utskottet finner därför nu inte
skäl för annat uttalande än att utskottet avser att uppmärksamt följa det
fortsatta resultatet av de åtgärder som vidtagits och kommer att vidtas för att
komma till rätta med handläggningsfrågorna inom bostadsdepartementet.

Utskottets granskning av dispensgivningen från strandskyddet bygger på
en undersökning som företagits inom utskottets kansli, redovisad som
bilaga 9B till detta betänkande. Undersökningen har avsett regeringens
handläggning och beslut i de besvärsärenden på detta område som avgjordes
under första halvåret 1978. För att kunna studera eventuella förändringar i
praxis mellan den socialdemokratiska regeringen och trepartiregeringen har
undersökningen också omfattat besluten i de ärenden av motsvarande slag,
som avgjordes under första halvåret 1976. Innan utskottets iakttagelser med
anledning av den nämnda undersökningen redovisas, skall en kort redogörelse
lämnas för gällande lagstiftning i fråga om strandskyddet.

Syftet med strandskyddet är att slå vakt om allmänhetens möjligheter till
bad och friluftsliv inom strandområden. De grundläggande bestämmelserna,
som finns i 15 och 16 §§ naturvårdslagen (1964:822), fick sin nuvarande
utformning genom riksdagsbeslut hösten 1974(prop. 1974:166, JoU 1974:52).
Strandskyddet blev då obligatoriskt och skall omfatta land- och vattenområden
intill 100 meter från stranden. Inom detta område får ej helt ny byggnad
uppföras eller befintlig byggnad ändras för att tillgodose ett väsentligen annat
ändamål än det, vartill byggnaden tidigare varit använd. Även vissa andra
anläggningar och anordningar omfattas av förbudet. Undantagna från
förbudet är bl. a. anläggningar eller åtgärder som behövs för jordbruket,
fisket, skogsskötseln eller renskötseln och ej tillgodoser bostadsändamål.

Undantag får medges från bebyggelseförbudet ”när särskilda skäl föreligga”.
Bedömningen av om särskilda skäl föreligger i det enskilda fallet skulle
enligt naturvårdskommitténs betänkande (Ds Jo 1974:1, s. 195) ske dels mot

KU 1978/79:30

bakgrund av den avsedda inskränkningens art, dels med beaktande av
områdets värde för rekreativa ändamål. I fråga om område av betydelse för
friluftslivet borde kraven för undantag enligt kommitténs mening ställas
mycket högt. Departementschefen ansåg (prop. 1974:166, s. 97) att dispensmöjligheten
borde tillämpas restriktivt. Naturvårdsverket har i en rekommendation
till länsstyrelserna och berörda kommunala myndigheter närmare
angivit i vilka fall ”särskilda skäl” bör kunna föreligga.

Enligt huvudregeln prövas fråga om dispens från förbudet mot bebyggelse
m. m. inom strandskyddsområde i första instans av länsstyrelse. Dispensprövningen
kan dock i enlighet med 43 § 2 st. naturvårdslagen delegeras till
kommunal myndighet, vanligen byggnadsnämnden. Beslut av kommunal
myndighet överklagas enligt besvärsbestämmelserna i 40 § samma lag till
länsstyrelsen. Talan mot beslut av länsstyrelse, som första eller andra instans,
förs hos regeringen genom besvär. När det gäller besvärsrätten är det
uttryckligt stadgat att statens naturvårdsverk får föra talan mot beslut enligt
naturvårdslagen. I övrigt gäller de allmänna reglerna i förvaltningslagen dvs.
talan får föras av den som beslutet angår, om det gått honom emot. Även
berörd kommun anses vara besvärsberättigad till följd av stadgandet i 2 §
naturvårdslagen, enligt vilket naturvården också är en kommunal angelägenhet.

Det är inte ovanligt att ett byggnadsföretag inom strandskyddsområde
samtidigt innefattar tätbebyggelse med den innebörd som begreppet har i 6 §
byggnadslagen (1947:385). Är detta fallet krävs förutom dispens från
strandskyddet att undantag också medges från det s. k. tätbebyggelseförbudet
(56 och 67 §§ byggnadsstadgan, 1959:612). Som redan nämnts behandlade
utskottet regeringens dispensgivning från tätbebyggelseförbudet i 1978 års
granskning (KU 1977/78:35, s. 20-22, reservation 2).

Besvär över länsstyrelses beslut i ärenden som endast avser strandskydd
bereds i enlighet med 2 § departementsförordningen (1963:214) i jordbruksdepartementet.
Enligt samma paragraf handläggs ärenden rörande byggnadsväsendet
inom bostadsdepartementet. Ärenden av förut omnämnt slag där
regeringens prövning avser undantag såväl från bebyggelseförbudet inom
strandskyddsområde som från tätbebyggelseförbudet faller således inom två
departements verksamhetsområden. Sådana ärenden skall i enlighet med 5 §
departementsförordningen handläggas inom det departement till vilket
ärendena huvudsakligen hör och beredas i samråd med chefen för det andra
departementet (gemensam beredning). Det ankommer i första hand på
länsstyrelsen att bedöma till vilket departement ett s. k. blandat ärende
huvudsakligen hör och ge besvärshänvisning till detta departement. Den
slutliga bedömningen av vilket departement som skall handlägga ett sådant
ärende görs inom jordbruks- och bostadsdepartementen.

Några regler för förfarandet vid gemensam beredning har inte utfärdats av
regeringen. Statsrådsberedningen har emellertid i en promemoria av den 16
september 1969 gett vissa anvisningar om gemensam beredning. I denna

KU 1978/79:30

promemoria framhålls bl. a. att det är av betydelse från både sakliga och
arbetsmässiga synpunkter att gemensam beredning sker så tidigt som
möjligt. I regel bör den i huvudsak vara avslutad, innan förslag i ärendet delas.
Enligt promemorian bör det uppmärksammas att redan fråga om remiss i ett
ärende kan behöva beredas gemensamt.

Den undersökning, som utskottet företagit, visar bl. a. att under första
halvåren 1976 och 1978 avgjordes totalt 98 resp. 112 strandskyddsärenden.
Ärenden som endast avser strandskydd vilka alltså handlagts inom jordbruksdepartementet
uppgick första halvåren 1976 och 1978 till 33 resp. 60.
Resten, dvs. 65 resp. 52 ärenden, utgjordes av blandade ärenden. När det
gäller fördelningen av dessa ärenden kan konstateras att den alldeles
övervägande delen handlagts inom bostadsdepartementet. Under första
halvåret 1976 hade jordbruksdepartementet huvudansvaret för beredningen
av endast nio blandade ärenden. Motsvarande siffra för första halvåret 1978
var elva. Vidare kan noteras att i inget fall under de båda undersökningsperioderna
hade ett blandat ärende överlämnats från det ena departementet till
det andra. Från de båda departementen har upplysts att man endast
undantagsvis finner anledning att gå ifrån den bedömning som länsstyrelsen
gjort i besvärshänvisningen. Vidare menar man att kravet på gemensam
beredning av de blandade ärendena under alla förhållanden garanterar att de
synpunkter som det andra departementet har att företräda blir tillgodosedda.

Undersökningen har gett vid handen, att gemensam beredning ägt rum i
samtliga blandade ärenden utom fyra. I dessa fyra ärenden, som alla
handlagts inom bostadsdepartementet, hade länsstyrelsen i det överklagade
beslutet förklarat att något hinder för dispens från strandskyddsbestämmelserna
inte förelåg. Länsstyrelsen ansåg sig däremot inte kunna medge
undantag från tätbebyggelseförbudet. I dessa fall hade man från bostadsdepartementets
sida ansett det vara motiverat att avstå från gemensam
beredning.

Beträffande några blandade ärenden - såväl inom jordbruks- och
bostadsdepartementet - saknades anteckning i det protokollerade beslutet
om att gemensam beredning ägt rum. Från departementen har emellertid
uppgivits att även dessa ärenden blev föremål för gemensam beredning.
Enligt utskottet måste självfallet sådana anteckningar göras för att det skall
stå klart även för utomstående att beredningen skett på ett korrekt sätt.

När det gäller förfarandet vid beredningen av ärendena har vissa skillnader
konstaterats mellan jordbruks- och bostadsdepartementet. Medan jordbruksdepartementet
i så gott som samtliga ärenden inhämtade länsstyrelsens
yttrande avgjordes en tredjedel av de ärenden som handlades inom
bostadsdepartementet utan föregående remiss till någon myndighet. Remiss
till annan myndighet än länsstyrelsen var dessutom vanligare inom jordbruksdepartementet
än inom bostadsdepartementet. Remiss till naturvårdsverket
t. ex. förekom endast bland de ärenden, även av blandat slag, där

KU 1978/79:30

beredningsansvaret låg hos jordbruksdepartementet.

Skillnaderna mellan jordbruks- och bostadsdepartementen i fråga om
beredningen av dessa ärenden beror på flera omständigheter. Ibland föreligger
självfallet sådana sakliga skillnader mellan de strandskyddsärenden som
handläggs inom de båda departementen att olikheter i beredningen är
motiverade. Men den viktigaste omständigheten torde vara den olikartade
remitteringspraxis i besvärsärenden som tillämpas inom de båda departementen.
Bostadsdepartementet tillämpar sedan några år en ordning för
remissförfarandet vilken bl. a. innebär att ett besvärsärende vanligen endast
remitterats till beslutsmyndigheten om besvärsskrivelsen innehåller nya
omständigheter i ärendet. Jordbruksdepartementet remitterar däremot så
gott som alla besvärsärenden till beslutsmyndigheten. Ingetdera av dessa
förfaranden kan anses strida mot vare sig regeringsformens regler om
remittering (RF 7 kap. 2 §) eller statsrådsberedningens anvisningar om
tillämpningen av förvaltningslagens principer i nämnda hänseende. Utskottet
vill emellertid ifrågasätta det lämpliga i att ärenden av så likartat slag som
det här är fråga om blir föremål för olikartad beredning inom regeringskansliet
beroende på vilket departement som har beredningsansvaret.

En annan omständighet som torde ha bidragit till skillnaderna i remissförfarande
i strandskyddsärendena är att den gemensamma beredningen
mellan jordbruks- och bostadsdepartementen endast sällan omfattar frågan
om remissbehovet. Som regel äger den rum först sedan remissyttranden
inhämtats. Utskottet vill i detta sammanhang endast erinra om att
statsrådsberedningen i ovannämnda promemoria från 1969 påpekat att redan
frågan om remiss i ett ärende kan behöva beredas gemensamt.

Utskottets granskning har inte gett anledning till antagande att de påvisade
olikheterna i ärendenas beredning har påverkat besluten i ärendena. Utskottet
ser det dock som önskvärt att man inom jordbruks- och
bostadsdepartementen undersöker möjligheterna att åstadkomma en mer
enhetlig praxis vid beredningen av dessa ärenden.

Som förut nämnts avgjorde regeringen under första halvåren 1976 och 1978
98 resp. 112 rena eller blandade strandskyddsärenden. Ett antal av dessa
ärenden, som 1976 uppgick till fyra och 1978 till nio, togs inte upp till prövning
i sak av regeringen. Anledningen härtill var antingen att besvären anförts för
sent eller att klaganden inte var besvärsberättigad. Bland de sistnämnda
ärendena har i två fall från första halvåret 1978 iakttagits att regeringen
Öordbruksdepartementet) inte tog upp till prövning besvär som hade anförts
av kommunal byggnadsnämnd. I besluten konstaterades endast att nämnden
inte var behörig att föra talan mot länsstyrelsens beslut. I ett annat liknande
fall från samma år har dock besvär av kommunal byggnadsnämnd över ett
länsstyrelsebeslut blivit föremål för sakprövning av regeringen. Bakgrunden
till dessa beslut är följande. Som tidigare påpekats har i naturvårdslagen
fastslagits att naturvården är en kommunal angelägenhet. I kommentaren till
detta stadgande framhålls att varje kommun har frihet att vid behandlingen

KU 1978/79:30

av naturvårdsfrågorna i organisatoriskt hänseende anpassa sig till vad som är
mest praktiskt för dess vidkommande. I praxis gäller att om ej annat beslutas
av fullmäktige eller gäller på grund av särskild författning, ankommer det på
kommunens styrelse att handlägga naturvårdsfrågorna. I de här aktuella
ärendena har från jordbruksdepartementet inhämtats att departementet
under beredningen av dessa ärenden varit i kontakt med vederbörande
kommun för att utröna om fullmäktige beslutat uppdra åt byggnadsnämnden
att handlägga naturvårdsfrågorna. Har man då erhållit upplysningen att något
sådant beslut inte fattats, har byggnadsnämnden i enlighet med angiven
rättspraxis förklarats sakna besvärsrätt. 1 motsatt fall har däremot besvärsrätt
ansetts föreligga.

Utskottet har inte funnit anledning till särskilt uttalande med anledning av
departementets praxis i besvärsrättsfrågan. Som utskottet framhållit vid
tidigare tillfälle i samband med granskning av regeringsärendena (KU
1969:18) är det emellertid önskvärt att om möjligt skapa ökad klarhet i frågor
om besvärsrätt, bl. a. genom att förse besluten i besvärsrättsfrågor med en
klargörande motivering.

De ärenden angående byggnadsföretag inom strandskyddsområde, som
prövats i sak av regeringen under första halvåren 1976 och 1978, har
anhängiggjorts hos regeringen antingen genom besvär över länsstyrelses
avslagsbeslut av den eller de, vanligen privatpersoner, som velat få en byggnad
uppförd eller genom besvär över länsstyrelsens bifallsbeslut av statens
naturvårdsverk, som ansett uppförande av en viss byggnad olämpligt från
naturvårdssynpunkt. Av den följande tabellen framgår regeringens ställningstaganden
under resp. halvår i de ärenden där besvären gällt länsstyrelses
avslagsbeslut:

Handläggande	Jordbruks-		Bostads-	Båda de-
departement	departe-		departe-	parte-
	mentet		mentet	menten
Ärendetyp	rena	blandade	blandade	rena+blandade
	strandskydds-	ärenden	ärenden	ärenden
	ärenden
	totalt därav	totalt därav	totalt därav	totalt därav
	bifall	bifall	bifall	bifall
1976, första
halvåret	26 1(4 96)	9 (X-)	55 3(5 96)	90 4(4 96)
1978, första
halvåret	37 8(22 96)	11 2(18 96)	40 19(48 96)88 29(33 96)

Totalt har antalet bifallna besvär alltså ökat från fyra ärenden under första
halvåret 1976 till 29 under motsvarande period 1978. Uttryckt i procent var
bifallsfrekvensen under de båda halvåren 4 resp. 33 %. Ökningen har varit
mest markant bland de ärenden där beredningsansvaret legat hos
bostadsdepartementet. Men också bland jordbruksdepartementets ärenden

KU 1978/79:30

har bifallsfrekvensen ökat, även om det där rör sig om absolut sett ganska små
tal.

Antalet ärenden, där naturvårdsverket uppträtt som klagande, är båda
halvåren ganska få. Under forsta halvåret 1976 avgjordes fyra sådana
ärenden. I två av dessa ärenden anslöt sig regeringen till verkets ståndpunkt
och biföll besvären. Antalet avgjorda ärenden av detta slag under första
halvåret 1978 uppgick till 15. Av dessa avsåg 13 olika byggnadsföretag inom
samma område av en Norrlandskommun. Dessa 13 ärenden behandlades och
avgjordes gemensamt. I dessa och övriga två ärenden lämnades naturvårdsverkets
besvär utan bifall.

Inom utskottet har gjorts gällande att trepartiregeringen utnyttjat sin
möjlighet att medge dispens från strandskyddet på ett sätt som avviker från
vad riksdagen uttalat.

Utskottet vill framhålla att i naturvårdslagen inte uppställts någon annan
förutsättning för regeringens rätt att medge undantag från bebyggelseförbudet
inom strandskyddsområde än att särskilda skäl skall föreligga. I
förarbetena till detta stadgande sägs, som redan framgått, att frågan om
särskilda skäl föreligger i det enskilda fallet får bedömas mot bakgrund av den
avsedda inskränkningen och områdets beydelse för rekreation. Det förutsattes
vidare att dispensmöjligheten skulle utnyttjas restriktivt. Dessa uttalanden
mötte ingen erinran under riksdagsbehandlingen.

Utskottet har granskat de motiveringar som regeringen anfört som skäl för
att meddela dispens från strandskyddet och kan inte finna annat än att dessa
motiveringar i princip ansluter sig till de riktlinjer för ställningstaganden i
detta hänseende som angetts i nyssnämnda förarbeten. I övrigt vill utskottet
endast framhålla att det ligger i sakens natur att regeringen vid sin
besvärsprövning ibland kommer till en annan uppfattning än berörda
myndigheter.

Slutligen har utskottet till granskning tagit upp två beslut av regeringen att
medge tillstånd till byggnadsföretag på område där det rådde byggnadsförbud.
Det ena ärendet avsåg en tillbyggnad av ett fritidshus på Gotland (se
bilaga 9 C). För området där fastigheten ligger gäller bl. a. förordnande till
skydd för landskapsbilden enligt 19 § naturvårdslagen (i dess lydelse före den
1 januari 1975). Det andra ärendet gällde tillstånd att uppföra ett enfamiljshus
m. m. på fastigheter inom område av Avesta kommun där det råder
tätbebyggelseförbud och strandskydd (se bilaga 9 D). Gemensamt för de båda
ärendena är att berörda myndigheter motsatt sig att byggnadsföretagen skulle
komma till stånd. I fråga om Avestaärendet förelåg dock oenighet inom
kommunens byggnadsnämnd.

Granskningen av dessa ärenden har inte gett utskottet anledning till
särskilt uttalande.

KU 1978/79:30

9. Regeringens tillämpning av villkorslagen

Utskottet har under senare år i samband med granskningen uppmärksammat
regeringens handläggning av olika energifrågor. I årets granskning har
regeringens beslut med anledning av ansökningar från vattenfallsverket och
Forsmarks kraftgrupp AB(FKA)om särskilt tillstånd att tillföra reaktorerna
Ringhals 3 resp. Forsmark 1 kärnbränsle tagits upp till granskning.

Bakgrunden till utskottets ställningstagande i dessa ärenden redovisas i en
kanslipromemoria som finnns fogad som bilaga till betänkandet (bilaga
10).

Enligt lagen (1977:140) om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor
kärnbränsle m. m. (”villkorslagen”) krävs ett särskilt tillstånd av regeringen
för att starta de nya kärnkraftsreaktorer vilka vid lagens tillkomst erhållit
tillstånd enligt atomenergilagen (1956:306). Tillstånd får meddelas endast om
reaktorns innehavare har företett avtal, som på ett betryggande sätt
tillgodoser behovet av upparbetning av använt kärnbränsle. Dessutom skall
reaktorinnehavaren ha visat hur och var en helt säker slutlig förvaring av det
vid upparbetningen erhållna högaktiva avfallet kan ske eller ha visat hur och
var en helt säker slutlig förvaring av använt, ej upparbetat kärnbränsle, kan
ske.

Ansökningar inkom den 6 december 1977 resp. den 6 april 1978 från statens
vattenfallsverk och Forsmarks kraftgrupp AB om tillstånd enligt villkorslagens
första alternativ (upparbetning av avfallet) att starta de två kärnkraftsblocken
Ringhals 3 och Forsmark 1. Som underlag för ansökningarna
åberopades dels det arbete som bedrivits av Projekt kämbränslesäkerhet
(KBS) angående slutförvaring av upparbetat högaktivt avfall, dels två avtal
mellan Svensk kärnbränsleförsörjning AB och det franska statsägda företaget
COGEMA beträffande transport, lagring och upparbetning av använt
kärnbränsle, bl. a. från de två aktuella reaktorerna.

De två ansökningarna remissbehandlades. Remisstiden för den senare
ansökningen utgick den 12 juni 1978, och påminnelse över remissyttrandena
inkom från FKA den 12 juli 1978. Förutom remissbehandlingen tillkallade
energiministern en särskild arbetsgrupp med uppdrag att från lämpliga
internationella expertorgan, institut och organisationer inhämta kompletterande
yttranden över KBS’ rapport om kärnbränslecykelns slutsteg, förglasat
avfall från upparbetning. Arbetsgruppens arbete redovisades för departementet
den 29 juni 1978. Regeringens beslut fattades den 5 oktober 1978.

Utskottets granskning av regeringens handläggning av ansökningarna att
få tillstånd att tillföra de aktuella reaktorerna kärnbränsle har inte föranlett
någon kritik från utskottets sida. Genom remissbehandlingen och den
särskilda granskning som skedde under medverkan av internationell expertis
på området skapades ett så fullständigt och allsidigt faktaunderlag som
möjligt. Detta material underkastades en noggrann och djupgående analys.
Denna ledde fram till slutsatsen att villkorslagens krav att sökanden skall visa

KU 1978/79:30

att det finns område eller områden i Sverige som har en sådan beskaffenhet
att en slutförvaring kan ske i enlighet med de krav lagen ställer inte var
uppfyllda.

Av hänsyn till den stora betydelse som måste tillmätas kärnkraftens
säkerhetsfrågor i alla dess aspekter och till de stora ekonomiska värden som
berördes av regeringens ställningstagande hade det enligt utskottets mening
varit oförsvarligt om regeringen inte tagit tillräcklig tid i anspråk för sin
bedömning av de i vissa avseenden motstridiga analyser och slutsater som
kommit fram under beredningsarbetet. Med beaktande av frågornas stora
betydelse och särskilda svårighetsgrad måste handläggningstiden i regeringen
ta viss tid.

I regeringsbeslutet anfördes att vissa kompletterande geologiska undersökningar
krävdes för att osäkerheten om möjligheterna att finna en plats för en
helt säker slutförvaring av det högaktiva avfallet kunde anses undanröjd. I
avsaknad av sådana undersökningar avslog regeringen ansökningarna.

Med tanke på det stora intresse som tillmättes beslutet i den allmänna
debatten framstod det som önskvärt för regeringen att i en särskild
kommuniké ge ytterligare information om innebörden av detta beslut. I
kommunikén lämnade regeringen vissa upplysningar om hur en eventuellt
förnyad ansökan att starta de aktuella reaktorerna skulle komma att
behandlas. Detta uttalande kan rimligen inte tolkas som annat än ett
klarläggande av förutsättningarna för en bedömning av tillståndsfrågorna i
framtiden.

Utskottets granskning av regeringens handläggning av ansökningarna från
statens vattenfallsverk och Forsmarks kraftgrupp AB har sammanfattningsvis
givit vid handen att dessa frågor ägnats en så omsorgsfull och noggrann
behandling som deras särskilda karaktär motiverar. Utskottet har sålunda,
som framhållits, inte funnit anledning att uttala någon kritik.

10. Fråga om regeringens handläggning av det s. k. B3LA-projektet
m. m.

1 en till detta betänkande fogad granskningspromemoriafW/aga 11) lämnas
några uppgifter om regeringens handläggning av vissa frågor som hör
samman med det s. k. B3LA-projektet m. m. 1 samband med utskottets
granskning har förre statssekreteraren i försvarsdepartementet Gunnar
Nordbeck företrätt inför utskottet och lämnat en redogörelse för B3LA-frågan
(bilaga 11A och 11 B). Vidare har utskottet tagit del av ett antal regeringsbeslut
m. m. i frågan (bilaga 11 C-E).

I samband med granskningen av B3LA-frågan har inom utskottet tagits
upp ett antal spörsmål angående regeringens handläggning, som kan
sammanfattas enligt följande.

Som framgår av granskningspromemorian anfördes i propositionen 1977/
78:95 bl. a. att förhandlingar ägt rum med berörda industrier under hösten

KU 1978/79:30

1977. Därvid hade enligt propositionen industrin enligt olika alternativ
erbjudits, k. takpris för serietillverkningen av Jaktviggen under förutsättning
att utvecklingsarbetet på B3LA inte avbröts. Vidare uttalades att om man
skulle besluta sig för att avbryta B3LA-projektet den 30 juni 1979 skulle
försvaret drabbas av vissa kostnader som inte direkt kunde nyttiggöras i
fortsättningen. Avtalet med industrin om bibehållen handlingsfrihet innebar
emellertid enligt propositionen minskade kostnader för serieproduktionen av
JA 37.

Det klargjordes sedermera, bl. a. i interpellationsdebatten den 4 december

1978, att något avtal inte förelåg vid tidpunkten för propositionens avlämnande.
Med uttrycket avtal avsågs ett erbjudande - en offert - från
Saab-Scanias sida som lämnades till försvarets materielverk (FMV) den 11
december 1977 och som ledde fram till ett regeringsbeslut den 12 januari 1978
i vilket uppdrogs åt FMV att med berörda industrier genomföra förhandlingar
om villkoren för fortsatt utvecklingsarbete m. m. på B3LA och A 20 till den 1
juli 1979. Försvarsminister Eric Kronmark anförde i interpellationsdebatten
att det förelåg ett avtalsmässigt tillstånd med industrin vid den tidpunkt då
propositionen förelädes riksdagen.

Inom utskottet har gjorts gällande att regeringen i den förenämnda
propositionen 1977/78:95 dels inte lämnat en korrekt bild av förhandlingsläget
i förhållande till berörda industriföretag, vilket kan ha påverkat
handläggningen och beslutsfattandet i ärendet, dels i samma proposition inte
tillräckligt fullständigt redovisat kopplingen mellan utvecklingsarbetet på
B3LA och JA 37, vilket kan ha lett till betydande kostnadsfördyringar för
staten.

Enligt utskottet är det självfallet av vikt att innehållet i ett regeringsförslag
rätt återspeglar det verkliga förhållandet. Som nyss framgått förelåg inte
något formellt avtal med industrin när propositionen avlämnades. Härvidlag
uppvisar således propositionen en brist. Det har emellertid enligt utskottets
mening inte framkommit någon omständighet som gett anledning till
antagande att denna brist skulle ha påverkat riksdagens ställningstagande i
frågan. I det nu aktuella avseendet baserade sig regeringsförslaget på en
bindande offert från industrins sida. När det gäller redovisningen i propositionen
av alternativa handlingslinjer i flygplansfrågan har utskottet från de
synpunkter utskottet har att företräda inte funnit anledning att rikta kritik
mot regeringen.

Det har som framgår av granskningspromemorian i den allmänna debatten
påtalats att förre industriministern Nils Åsling i anslutning till ett besök på en
flygplansmässa i England som ägde rum den 4-10 september förra året skulle
ha utvecklat tanken på ett nytt flygplansalternativ, vilket har varit föremål för
studier inom Saab-Scania-koncernen.

Utskottet har från försvarsdepartementet erfarit att några regeringsbeslut
eller ekonomiska åtaganden från statens sida inte föreligger angående detta
flygplansprojekt. Utskottet har inte funnit anledning att göra något uttalande

KU 1978/79:30

med anledning av uppgifterna om det nämnda projektet.

Som framgår av granskningspromemorian förekom inom ramen för det
sekretessavtal mellan Sverige och Italien som träffades 1976 och med stöd av
ett annexavtal som regeringen godkände i mars 1978 under våren och
sommaren 1978 samtal mellan italienska myndigheter och FMV, där man
diskuterade möjligheten av gemensam attackflygplansutveckling eller
gemensamt köp av vissa flygplanskomponenter. Dessa diskussioner fördes
från svensk sida av chefen för huvudavdelningen för flygmateriel inom
FMV.

I september 1978-enligt uppgift den 13 september - fick försvarsministern
en rapport om utfallet av detta arbete. Därvid konstaterades att några
förutsättningar för ett gemensamt utvecklingsarbete med Italien avseende en
flygplanstyp i sin helhet inte fanns utan endast beträffande vissa komponenter.
Försvarsministern framhöll bl. a. vid detta tillfälle angelägenheten av att
kostnaderna för B3LA-projektet nedbringades. Av uppgifter i pressen har
förre försvarsministern uttalat att han vid detta tillfälle gett myndigheterna
muntligt uppdrag att undersöka om det fanns möjligheter att reducera
kostnaderna för B3LA.

Inom utskottet har påtalats att diskussionerna med italienska myndigheter
i flygplansfrågan skedde utan bemyndigande av regeringen och att detsamma
gällde försvarsministerns uppdrag därefter till berörda svenska myndigheter
att söka nedbringa kostnaderna för B3LA.

Utskottet har inte funnit fog för kritik mot den förre försvarsministern i de
angivna hänseendena.

Den skrivelse jämte handlingar som den 17 november 1978 tillställdes
nuvarande försvarsministern från chefen för FMV:s huvudavdelning för
flygmateriel föranledde remiss till överbefälhavaren. Inom utskottet har
påtalats att denna åtgärd inte borde ha vidtagits eftersom ärendet inte
behandlats av FMV i dess helhet.

Enligt vad utskottet erfarit föreligger sedan länge den praxis inom FMV att
hänvändelser till regeringen kan ske från respektive huvudavdelning.
Utskottet har därför inte funnit anledning rikta kritik mot försvarsministern
för det angivna förfarandet.

Slutligen har inom utskottet gjorts gällande att B3LA-frågans handläggning
varit alltför utdragen. Enligt utskottet är detta en följd av ställningstaganden
från både riksdag och regering och föranleder inte något särskilt
uttalande från utskottets sida.

11. Det s. k. Volvoavtalsärendet

I en inom utskottets kansli upprättad sammanfattande promemoria -bilaga 12 till detta betänkande - lämnas en redogörelse för vissa frågor i
anslutning till det s. k. Volvoavtalet. Av promemorian framgår bl. a.
följande.

KU 1978/79:30

Den 22 maj 1978 träffades ett principavtal mellan AB Volvo och den norska
staten om att Volvo skulle ombildas till en svensk-norsk koncern, som skulle
ägas till 60 % av de nuvarande ägarna till Volvo och till 40 % av norskt bolag.
Vid de kontakter om detta principavtal som på norskt initiativ togs mellan
företrädare för den svenska och den norska regeringen nåddes enighet om att
en fastare ram för samarbetet på industri- och energiområdena borde
etableras. Efter förhandlingar mellan den svenska regeringen och den norska
regeringen undertecknades den 8 december 1978 i Oslo ett avtal mellan
regeringarna om samarbete på industri- och energiområdena (det s. k.
samarbetsavtalet). Samma dag träffade de båda regeringarna också tre
överenskommelser (protokoll 1—III) om särskilda samarbetsprojekt inom
samarbetsavtalets ram. Protokollen, som har fogats till samarbetsavtalet,
förutsatte för sitt ikraftträdande att samarbetsavtalet träder i kraft. Samma
dag träffades också ett slutligt avtal mellan den norska staten och AB Volvo
om ombildande av Volvo till en svensk-norsk koncern. För ett ikraftträdande
av detta avtal, det s. k. Volvoavtalet, förutsattes godkännande både av det
norska stortinget och av AB Volvos bolagsstämma. Denna förutsättning har
inte uppfyllts, sedan Volvostyrelsen beslutat inställa den utlysta bolagsstämman.
Volvoavtalet är sålunda förfallet och utan verkan.

I samarbetsavtalet hänvisades bl. a. till en nordisk samarbetsöverenskommelse
från år 1962 och framhölls att man önskade ytterligare bygga ut det
nordiska samarbetet - och detta särskilt på industri- och energiområdena. Det
framhölls att samarbetsformerna borde anpassas till vad som är ändamålsenligt
vid vaije enskilt tillfälle och konstaterades att ”denna målsättning i
dagens samhällen kräver medverkan från både myndigheter, företag och
organisationer”. Samarbetsavtalet innebar att parterna skulle främja konkreta
förslag till samarbetsprojekt och uppmuntra företag och organisationer i de
två staterna att göra detsamma. Speciell vikt skulle läggas vid sådana
samarbetsprojekt som kunde förbättra den internationella konkurrenskraften
för de båda staternas industri, som ställde stora krav på investeringar och
utveckling eller som tillförsäkrade de två staterna tillgång på råvaror och
energi. Samarbetsprojekten skulle ta sikte på industriell verksamhet som
skulle lokaliseras och ge sysselsättning i de två staterna i överensstämmelse
med bägge staters intressen. En blandad kommission skulle upprättas för att
bidra till genomförandet av avtalet. Samarbetsavtalet skulle gälla i 30 år från
ikraftträdandet och förlängas med tre år i taget, om ingendera parten säger
upp avtalet.

I de tre till samarbetsavtalet fogade protokollen togs in dels bestämmelser
om genomförande m. m. av Volvoavtalet (protokoll I), dels en överenskommelse
om långsiktiga leveranser av råolja och oljeprodukter från Norge till
Sverige (protokoll II), dels ock en överenskommelse om svensk-norsk handel
med virke (protokoll III). Alla tre protokollen utformades så att deras
ikraftträdande direkt knöts till ikraftträdandet av samarbetsavtalet. Samarbetsavtalet
skulle dock först ratificeras och träda i kraft den dag ratifikations -

KU 1978/79:30

instrumenten utväxlades. De överenskommelser som tagits in i de tre
protokollen skulle samtliga anses som ”samarbetsprojekt” i samarbetsavtalets
mening. Det särskilda Volvoavtalet skulle, liksom samarbetsavtalet, gälla
under 30 år, men detta avtal skulle förlängas med ytterligare 30 år, om inte
någon av parterna senast två år före avtalstidens utgång sagt upp avtalet.
Protokoll I konstruerades i vad gäller giltighetstiden på samma sätt som
samarbetsavtalet, medan protokoll II och protokoll III skulle gälla i 20 år och
därefter förlängas i praktiken i 3-årsintervaller, om protokollet inte sades upp
av någon av parterna. Uppsägning av samarbetsavtalet eller något av
protokollen skulle ske på diplomatisk väg och skriftligen.

I protokoll II (oljeavtalet) och protokoll III (virkesavtalet) finns en
bestämmelse av följande lydelse:

Om förutsättningarna för detta protokoll i väsentlig grad skulle ändras på
grund av oförutsedda omständigheter, kan den ena parten inkalla den andra
parten till förhandlingar. Förhandlingar kan också krävas om genomförandet
av detta protokoll leder till resultat som står i uppenbar strid mot syftet med
protokollet.

Genom sådana förhandlingar skall parterna söka uppnå ett resultat som tar
rimlig hänsyn till båda parters intressen.

Samarbetsavtalet jämte de tre protokollen är utfärdade i två exemplar på
resp. svenska och norska språken. Båda texterna har enligt en uttrycklig
bestämmelse i avtalet lika vitsord. Trots avtalstexternas identiskt lika
utformning har, såsom framgår av kanslipromemorian, frågan om virkesavtalets
och oljeavtalets giltighet i förhållande till varandra i viss mån varit
föremål för olika tolkningar i Sverige och Norge. Utskottet finner detta
mindre tillfredsställande.

När det gäller det s. k. norska normpriset som enligt överenskommelsen i
protokoll II skulle ligga till grund för priset på råolja, konstaterar utskottet att
normpriset fastställs av en särskild norsk myndighet, petroleumprisrådet,
som lyder under det norska olje- och energidepartementet. Såsom framgår av
kanslipromemorian används normpriset bl. a. vid beskattning av oljeverksamheten
i Norge och finns bestämmelserom hur normpriset skall beräknas i
en kunglig resolution från år 1976, som utfärdats med stöd av 1975 års
Petroleumsskattelov. Bestämmelserna innebär att priset skall motsvara det
som skulle ha gällt vid en transaktion mellan oavhängiga parter på en fri
marknad. Hänsyn tas inte bara till noteringarna på den s. k. korttidsmarknaden
utan även till priserna vid mera långsiktiga kontrakt, eftersom den
övervägande delen av världshandeln med olja sker enligt sådana kontrakt.
Normpriset fastställs två gånger om året, vanligen för två kvartal åt
gången.

Sedan Volvos styrelse beslutat inställa den till den 30 januari 1979 utlysta
bolagsstämman har den norska regeringen beslutat återkalla två till stortinget
avlämnade propositioner med anledning av överenskommelserna. Någon
proposition till riksdagen om det svensk-norska samarbetet hade ännu inte

KU 1978/79:30

beslutats av regeringen, när det offentliggjordes att avtalet mellan den norska
regeringen och Volvo inte skulle komma att träda i kraft. Samtliga de
ifrågavarande överenskommelserna - dvs. samarbetsavtalet jämte de tre
protokollen samt Volvoavtalet - har sålunda numera förfallit.

Utskottet finner det för sin del beklagligt att mellan de svenska och norska
regeringarna träffade avtal, som syftade till en lovande utveckling av ett
nordiskt industripolitiskt samarbete, inte kunnat genomföras. Från konstitutionella
synpunkter har utskottet inte funnit anledning att göra något
ytterligare uttalande i frågan.

12. Handläggningen av stödet till AB Järnförädling i Hälleforsnäs,
m. m.

Utskottet har under årets granskningsarbete uppmärksammat regeringens
och industriministerns åtgärder i samband med rekonstruktionen av AB
Järnförädling i Hälleforsnäs. En utförlig beskrivning av händelseförloppet
redovisas i bilaga 13.

Den ekonomiska kris som drabbade AB Järnförädling under mitten av
1970-talet var särskilt allvarlig från sysselsättningssynpunkt eftersom företaget
vardén helt dominerande arbetsgivaren i Hälleforsnäs. När krisen visade
sig vara så djupgående att den nye ägaren Beijerinvest AB inte klarade av det
ekonomiska engagemang som var nödvändigt framstod mer omfattande
statliga stödinsatser som ofrånkomliga. De statliga bidrag och lån som utgått
till företaget och som riksdagen haft möjlighet att ta ställning till i samband
med behandlingen av propositionen 1977/78:100 och 1978/79:43 har varit
omfattande. De har tillkommit efter överläggningar mellan dåvarande chefen
för industridepartementet och de berörda företagen. Dessa överläggningar
har resulterat i en lösning som räddat en fortsatt industriell verksamhet i
Hälleforsnäs varigenom allvarliga sysselsättningssvårigheter kunnat undvikas.

Utskottet är enigt i sin bedömning av det tillfredsställande i att krisen i
Hälleforsnäs kunnat lösas på ett sätt som räddat sysselsättningen för större
delen av de anställda inom företagets anläggningar i kommunen. Industriministerns
åtgärder i samband med krisen aktualiserar emellertid några
principiella och praktiska frågeställningar. Dessa gäller dels de stödformer
som kommit till användning, dels formen för de överenskommelser som
träffades mellan industriministern och de berörda företagen:

Vad beträffar den första frågan bör uppmärksamheten riktas på främst
regeringens utnyttjande av de s. k. IG-lånen. Dessa lån, vilka beviljas enligt
kungörelsen (1970:372) om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och
småindustri, är avsedda att främja hemslöjd, hantverk och småindustri samt
därmed jämförlig verksamhet. Som regeringen själv anfört i propositionen
1977/78:100 bilaga 17 s. 99 har regeringen liksom i några fall under tidigare år
tvingats att bevilja bl. a. IG-lån på ett sätt som inte helt har stämt överens med

KU 1978/79:30

de av statsmakterna antagna grunderna för dessa stödformer. Regeringen har
i dessa fall bedömt statligt stöd som nödvändigt med hänsyn till konsekvenserna
för sysselsättningen vid ett uteblivet stöd. Någon för ändamålet helt
lämpad stödform har i dessa fall inte funnits, och besluten har inte kunnat
uppskjutas på grund av ärendenas brådskande natur. Ofta har det enligt
propositionen gällt att vinna tid för att få möjlighet att bedöma förutsättningarna
för en rekonstruktion av det berörda företaget.

Utskottet tog upp regeringens handläggning av dessa frågor redan i 1978 års
granskningsarbete. Granskningen föranledde då inget uttalande från utskottets
sida. Avvecklingen av krisen i Hälleforsnäs är ett exempel på hur
regeringen i en svår situation tvingas att handla på ett sätt som inte helt svarar
mot de riktlinjer som riksdagen antagit.

Utskottet är medvetet om svårigheterna att konstruera stödformer som är
tillämpliga i alla de olika situationer som kan uppkomma i samband med
akuta kriser av det slag som inträffade i Hälleforsnäs. Riksdagen har också
ställt sig bakom regeringens handläggning av dessa frågor. Enligt utskottets
mening är det emellertid väsentligt att de statliga möjligheterna att bevilja
företag särskilt rådrumsstöd i akuta situationer ses över och kompletteras.
Det arbete som bedrivs inom företagsobeståndskommittén är av betydelse i
detta sammanhang.

Det är inte minst från rättssäkerhetssynpunkt väsentligt att regeringen har
möjligheter att även i akuta krissituationer handla på formellt riktiga
grunder.

Uttskottet vill i detta sammanhang även påpeka att formuleringarna i
avtalet mellan Beijerinvest och industriministern den 26 september 1977 i
formellt avseende hade kunnat ges en större klarhet.

1 övrigt föranleder granskningen av industriministerns handläggning av
det statliga stödet till rekonstruktionen av AB Järnförädling i Hälleforsnäs
inga uttalanden från utskottets sida.

13. Regeringens kontroll av säkerhetspolisens verksamhet

Utskottet har i sin granskning tagit upp vissa frågor med anknytning till
kontrollen av säkerhetspolisens verksamhet. Det är i första hand regeringens
kontroll i vad avser registret för den särskilda polisverksamheten samt
regeringens åtgärder beträffande de problem av tryckfrihetsrättslig natur som
följer av lagstiftningen rörande telefonavlyssning som behandlats av utskottet.
Under granskningen har utfrågning inför utskottet ägt rum med
justitieminister Sven Romanus.

Som närmare framgår av granskningspromemorian, bilaga 14, har säkerhetspolisens
organisation nyligen varit föremål för översyn, vilken omfattat
även registerverksamheten. Denna kontrolleras dessutom fortlöpande.
Förutom den särskilda uppgift att bevaka verksamheten som åvilar de sex i

3 Riksdagen 1978/79. 4 sami. Nr 30

KU 1978/79:30

rikspolisstyrelsens styrelse ingående riksdagsledamöterna har JO, JK och
regeringen genom justitieministern full insyn i verksamheten. Justitieministern
har regelbundna sammanträffanden med rikspolischefen och chefen för
säkerhetsavdelningen. Vid dessa sammanträffanden, som äger rum en gång i
månaden, sker en genomgång av aktuella ärenden. För att få överblick över
hur gällande rättsregler tillämpas har justitieministern även gått igenom
registren.

Mot bakgrund av att den verksamhet som bedrivs av säkerhetsavdelningen
vid rikspolisstyrelsen i stor utsträckning är hemlig är det viktigt att de
kontrollorgan som finns fungerar väl. Från de synpunkter utskottet företräder
är det positivt att man vid översynen av rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning
bl. a. har strävat efter större öppenhet.

Problemet med att anpassa reglerna om processuella tvångsmedel till
tryckfrihetsförordningens (TF) bestämmelser om meddelarskydd aktualiserades
i hög grad i samband med den s. k. IB-affären 1973. Bl. a. fick en särskild
kommitté i uppdrag att utreda frågan om anonymitetsskydd vid beslag och
husrannsakan. Kommittén redovisade 1976 sitt arbete i betänkandet Anonymitet
och tvångsmedel (SOU 1976:36). I betänkandet framhöll kommittén att
också andra tvångsmedel än beslag och husrannsakan, t. ex. editionsplikt och
vissa bestämmelser inom skattelagstiftningens område, kunde komma i
konflikt med anonymitetsintresset. Även sådana bestämmelser borde enligt
kommittén bli föremål för översyn. Kommitténs betänkande ledde inte till
lagstiftning.

I propositionen 1975/76:202 ang. nya regler om telefonavlyssning vid
förundersökning m. m., som bl. a. grundade sig på en annan s. k. IButredning,
föreslog regeringen en samordnad reglering av möjligheten till
telefonavlyssning i syfte bl. a. att i olika hänseenden förstärka skyddet förden
enskildes integritet. 1 princip innebar förslaget i denna del, att om risk förelåg
för att någon som enligt tryckfrihetsförordningen åtnjöt anonymitetsskydd
skulle röjas vid telefonavlyssning skulle detta särskilt beaktas vid bedömningen
av frågan om tillstånd till åtgärden. Vid riksdagsbehandlingen av
propositionen uppkom frågan om användning av s. k. överskottsuppgifter,
dvs. andra uppgifter än sådana som föranlett tvångsmedlet. Justitieutskottet,
som konstaterade att problemet inte var begränsat till telefonavlyssning utan
kunde uppkomma även vid användning av andra tvångsmedel, fann att
frågan krävde ytterligare utredning och föreslog riksdagen att återförvisa
ärendet till regeringen för översyn och ytterligare överväganden. Riksdagen
beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Den tryckfrihetsreform som trädde i kraft den 1 januari 1978 innebar bl. a.
att anonymitetsskyddet för meddelare, författare och andra upphovsmän
förstärktes och att kretsen av de personer som har att iaktta tystnad om den
anonymitetsberättigades identitet utvidgades. Motsvarande bestämmelser
intogs i radioansvarighetslagen (1966:756).

Vid tillkomsten av de nya reglerna i TF förutskickades att bestämmelserna

KU 1978/79:30

om anonymitetsskydd skulle bli vägledande för de avvägningar som borde
göras i vanlig lagstiftning mellan behovet av att skydda informationskällorna
och att tillgodose de intressen som motiverar bestämmelserna om tvångsmedel.

Mot bakgrund av i första hand nu återgivna omständigheter tillsatte
justitieministern i juni 1978 en särskild kommitté för översyn av tvångsmedelsregleringen
vid förundersökning i brottmål. Kommittén skall enligt sina
direktiv (1978:57) särskilt uppehålla sig vid information som lämnas vid
användningen av tvångsmedel, t. ex. vid telefonavlyssning.

Hösten 1978 aktualiserades frågan om möjligheten att ett tillstånd till
telefonavlyssning skulle kunna omfatta t. ex. en tidningsredaktions växel.
Frågan väckte oro framför allt i journalistkretsar med hänsyn till allmänhetens
berättigade krav på anonymitetsskydd vid sina kontakter med pressen.
Sålunda mottog såväl justitieministern som konstitutionsutskottet skrivelser
i ämnet. Detta togs också upp i en fråga i riksdagen. Justitieministern uppgav i
dessa sammanhang att vid beslut om telefonavlyssning måste domstolen
väga samhällets intresse av en effektiv brottsutredning mot hänsynen till den
enskildes integritet och andra motstående intressen. Ett viktigt sådant
intresse var att anonymitetsskyddet enligt tryckfrihetsförordningen inte
urholkades. Dessa hänsyn ledde enligt justitieministern till att det i praktiken
var uteslutet att ett tidningsföretags växel fick avlyssnas. Justitieministern
uppgav också att telefonavlyssning på en tidningsredaktion inte förekommit
under hans tid som justitieminister.

Det är självfallet en brist i det nuvarande regelsystemet att det tryckfrihetsrättsliga
anonymitetsskyddet kan åsidosättas genom användningen av
processuella tvångsmedel. Enligt utskottets mening hade det varit en fördel
om tvångsmedelslagstiftningen snabbt kunnat anpassas till den förstärkning
av anonymitetsskyddet som kom till stånd genom den senaste reformen på
tryckfrihetsrättens område. Denna trädde visserligen inte i kraft förrän den 1
januari 1978 men beslöts slutligt av riksdagen redan hösten 1976. Det hade
varit önskvärt om tvångsmedelsutredningen kunnat tillsättas i anslutning till
riksdagsbeslutet. Nu tillsattes den först i juni 1978 och kunde inte påbörja sitt
arbete förrän i januari i år. Det är emellertid tillfredsställande att frågorna nu
är föremål för en övergripande översyn i en parlamentariskt förankrad
utredning.

Avslutningsvis kan nämnas, att utskottet senare i vår kommer att
behandla en motion med yrkande om att 3 kap. 4 § TF skall ändras så att
skyddet för anonymitetsintresset vid användningen av tvångsmedel
förstärks.

KU 1978/79:30

14. Jäv för statsråd

Som närmare framgår av granskningspromemorian, 6//aga 75, har utskottet
tagit upp frågan under vilka förhållanden jäv kan anses föreligga för
statsråd. Utskottets granskning avser att belysa frågan mot bakgrund dels av
grundlagsregeln i 6 kap. 9 § andra stycket regeringsformen (RF), dels av
förvaltningslagens jävsregler.

Enligt bestämmelsen i RF får statsråd inte utöva allmän eller enskild tjänst.
Inte heller får han inneha uppdrag eller utöva verksamhet som kan rubba
förtroendet för honom.

I 1809 års RF föreskrevs, att statsråd inte fick utöva annat ämbete eller
uppbära några inkomster därav. Innebörden av denna regel var omtvistad.
Mot bakgrund härav föreslog författningsutredningen en formulering som
klarare avsåg att ge uttryck för principen om statsrådstjänstens integritet.
Grundlagberedningen delade denna uppfattning och föreslog en bestämmelse
av väsentligen den lydelse som 6 kap. 9 § andra stycket RF nu har. I
propositionen till författningsreformen (1973:90) uttryckte departementschefen
viss tveksamhet till behovet av bestämmelsen mot bakgrund av de
intressen en regering har av att statsråden tillvinner sig förtroende i riksdagen
och hos allmänheten. Han ville emellertid inte bestrida, att en sådan
bestämmelse kunde ha ett visst värde i första hand för att värna om
statsrådstjänstens integritet men också för att tillgodose önskemålet av att ett
statsråd inte skall splittra sina krafter. Frågan om visst uppdrag eller viss
verksamhet var ägnad att rubba förtroendet för ett statsråd fick enligt
departementschefen avgöras från fall till fall. I allmänhet fick det dock anses
olämpligt att ett statsråd innehade uppdrag inom bolag, förening eller
inrättning, vars verksamhet huvudsakligen hade ekonomiskt syfte. Det
framhölls dock, att det inte lät sig göras att upprätthålla en sådan regel
undantagslöst och att det också kunde finnas uppdrag av annat slag som
kunde inverka menligt på förtroendet för ett statsråd.

Nu återgivna uttalanden föranledde inga särskilda kommentarer under
riksdagsbehandlingen av grundlagspropositionen (KU 1973:26).

Trots att förvaltningslagen inte formellt gäller för regeringen tillämpas den
dock i väsentliga delar i regeringskansliet. Särskilda anvisningar härför har
utarbetats inom statsrådsberedningen. Beträffande jäv bör det enligt dessa
anvisningar i princip undvikas att ett statsråd som är jävigt i ett ärende enligt
de grunder som anges i förvaltningslagen föredrar ärendet eller annars deltar i
avgörandet. Det rekommenderas att statsråd även i ur jävssynpunkt
tveksamma fall avstår från att delta i avgörandet. I praxis har bl. a. regeln om
tvåinstansjäv tillämpats. Har t. ex. ett av statsråd fattat beslut i ett tjänstetillsättningsärende
överklagats deltar han således inte i avgörandet av
besvärsärendet.

Jävsfrågan aktualiserades särskilt i samband med det senaste regeringsskiftet
genom att det från vissa håll hävdades, att de ägarintressen ett par av

KU 1978/79:30

de tillträdande statsråden hade i det privata näringslivet var ägnat att rubba
förtroendet för dem. I anledning härav beslöt ledamöterna i den nya
regeringen att offentliggöra sina innehav av aktier i börsnoterade företag. Det
kan nämnas att även i samband med regeringsskiftet hösten 1976 lämnade ett
flertal av de nytillträdande statsråden uppgifter till pressen om sina aktieinnehav.
Detta hade inte tidigare förekommit.

I anslutning till offentliggörandet uttalade statsminister Ola Ullsten i ett
pressmeddelande den 26 oktober 1978 att enligt hans mening borde frågan om
ett aktieinnehav var jävsgrundande för ett statsråd i första hand avgöras på
grundval av de allmänna principer om jäv som kommit till uttryck i
förvaltningslagen. Det borde sålunda som regel vara tillräckligt att ett statsråd
inte deltog i ett beslut där fråga om jäv för vederbörande kunde vara aktuellt.
Om detta av särskilda skäl inte bedömdes vara tillräckligt avsåg statsminister
Ullsten att överlägga med vederbörande statsråd om hur frågan lämpligen
kunde lösas. Möjliga lösningar var exempelvis avveckling av aktieposter eller
nedsättning av dem i sådant bankförvar som sköts utan ägarens medverkan.

Det är enligt utskottet i första hand när ett nytt statsråd tillträder, antingen
det sker i samband med regeringsskifte eller eljest, som regeln i 6 kap. 9 §
andra stycket RF blir aktuell. Enligt RF utser statsministern övriga statsråd i
regeringen. Ansvaret för att ett statsråd uppfyller kraven i nyssnämnda
grundlagsbestämmelse kommer därför att i första hand ligga på statsministern.
Det måste enligt utskottets mening ankomma på honom att innan
ett nytt statsråd utses ta reda på att inga sådana omständigheter som åsyftas
med stadgandet föreligger vid utnämningen. Självfallet får det förutsättas att
en statsrådskandidat görs uppmärksam på gällande regler och själv lämnar
erforderliga upplysningar. 1 vilken mån exempelvis ett aktieinnehav bör ha
betydelse för statsministerns ställningstagande får enligt utskottets mening
bedömas från fall till fall. Genom att som skett på senare tid nytillträdande
statsråds aktieinnehav offentliggörs blir frågan föremål för insyn och
kontroll.

Granskningen föranleder utöver det sagda inget annat uttalande från
utskottets sida än att utskottet har för avsikt att uppmärksamt följa
regeringspraxis i jävsfrågor.

15. Övriga frågor

a) Förekomsten av särskilda delegationer inom industridepartementet med
uppgifter av samma eller liknande slag som statens industriverk

Som närmare framgår av granskningspromemorian, bilaga 16, har utskottets
granskning omfattat frågor med anknytning till arbetsfördelningen
mellan industridepartementet och statens industriverk. Utskottet har därvid
tagit del av en förteckning rörande kommittéer m. m. under industridepar -

KU 1978/79:30

tementets verksamhetsområde och de bemyndiganden som regeringen
utfärdat till vissa av de i förteckningen upptagna delegation.

Industriverket inrättades 1973 som en central förvaltningsmyndighet för
ärenden som rör industri, hantverk, energiförsörjning och mineralhantering,
det senare med vissa undantag.

Enligt förarbetena (prop. 1973:41) var behovet av att förstärka de utredande
och planerande funktionerna inom industridepartementets verksamhetsområde
ett viktigt motiv för att inrätta verket. Utredningsverksamheten
preciserades i propositionen till följande områden: branschinriktade utredningar,
långsiktiga prognoser och allmänna industripolitiska frågor.

Flera av de delegationer som upptas i förteckningen skall enligt för dem
utfärdade bemyndiganden följa utvecklingen inom sitt ämnesområde och
göra mera långsiktiga analyser. Som exempel på delegationer som har
uppdrag av detta slag vill utskottet peka på branschrådet för textil- och
konfektionsindustrin, delegationen för småföretagarfrågor samt delegationen
för samordning av åtgärder avseende tekoindustrierna. Delegationerna
har således i dessa fall uppgifter som är likartade med den verksamhet som
enligt vad som redovisats i det föregående skall omhänderhas av industriverket.

Under senare delen av 1970-talet har det inom ett flertal områden inom det
svenska näringslivet blivit nödvändigt - bl. a. för att vidmakthålla sysselsättningen
- med särskilda insatser från statsmakternas sida. Detta har lett till
krav, inte minst från riksdagen, på en allsidig belysning av problemen och
utvecklingsmöjligheterna inom skilda branscher. 1 den mån industriverkets
resurser inte räcker till för alla uppgifter av detta slag måste regeringen
självfallet se till att frågorna utreds på annat sätt. Utskottet vill emellertid
understryka, att industriverket inte utan författningsändring får fråntas de
uppgifter som i första hand föranledde dess inrättande.

I övrigt föranleder granskningen inte något uttalande från utskottets
sida.

b) Fråga om diarieföring av till statsrådsberedningen ingivna handlingar

Som närmare framgår av granskningspromemorian, bilaga 17, överlämnade
den 21 augusti 1976 dåvarande rikspolischefen Carl Persson en
promemoria till statsministern Olof Palme. Promemorian innehöll uppgifter,
som lämnats vid polisförhör med prostituerade kvinnor och som gick ut på att
några ledande politiker skulle haft samröre med vissa prostituerade. Under de
närmast följande veckorna överlämnades ytterligare handlingar i ärendet.
Någon diarieföring av det ingivna materialet kom inte till stånd.

Efter regeringsskiftet i oktober 1976 överlämnades promemorian till
statsministern Thorbjörn Fälldin. De övriga handlingarna överlämnades till
dåvarande rättschefen i statsrådsberedningen, som enligt vad som framkommit
i en av justitiekanslern (JK) företagen utredning i ärendet återlämnade

KU 1978/79:30

originalen till rikspolisstyrelsen, medan handlingar som utgjorde kopior i
regel torde ha förstörts. Promemorian diariefördes den 17 maj 1978 i
statsrådsberedningens allmänna diarium under sakordet PM.

JK har efter anmälan av Carl Persson utrett dennes handlande i ifrågavarande
ärende. 1 sitt beslut konstaterade JK bl. a., att de handlingar som
överlämnats till regeringen inte diarieförts hos rikspolisstyrelsen. Han fann
detta vara en försummelse och ansåg inte promemorians känsliga innehåll ha
utgjort ett godtagbart skäl för den underlåtna registreringen. Han fastslog
emellertid, att handlingarna uppenbarligen varit av sådan art att de bort hållas
hemliga och att försummelsen därför inte föranlett att allmänheten undandragits
något material.

Utskottet som tidigare vid ett flertal tillfällen behandlat frågor om
diarieföring i regeringskansliet (KU 1974:22, 1975:12 och 1975/76:50) anser,
att samma synpunkter som JK anlagt i fråga om rikspolisstyrelsen, kan
anföras beträffande motsvarande underlåtenhet i statsrådsberedningen.
Utskottet kan också ansluta sig till JK:s bedömning, att den underlåtna
registreringen inte inneburit, att allmänheten undandragits något material,
eftersom de ingivna handlingarna uppenbarligen varit av den karaktären att
de skulle omfattas av sekretesskydd.

Utskottet vill i sammanhanget ansluta sig till de rekommendationer som
statsrådsberedningen lämnat (underbilaga 2 till granskningspromemorian
bilaga 17) om att skrivelser till och från statsråd skall - under förutsättning av
att handlingarna är att betrakta som allmänna - registreras i departementsdiarierna
och inte enbart - som nu är fallet i flera av departementen - i
statsrådens egna diarier.

Avslutningsvis vill utskottet erinra om att förslag till en ny sekretesslag är
under utarbetande i justitiedepartementet. I lagrådsremissen av förslaget har
intagits två stadganden (15 kap. 1 och 2 §§) med vissa grundläggande regler
angående diarieföring. Dessa behandlar dels frågan i vilken utsträckning
allmänna handlingar skall registreras hos myndigheterna, dels frågan vilka
upplysningar ett sådant register skall innehålla. Det finns således anledning
anta, att den nuvarande avsaknaden av allmänna föreskrifter om myndigheternas
diarieföring inte kommer att bestå.

c) Regeringens handläggning av en skrivelse från stålens stråiskyddsinstitut om
stråiningsrisk i bostäder

Utskottet har granskat frågan om regeringens handläggning av en skrivelse
från statens stråiskyddsinstitut angående förslag till åtgärder för att minska
riskerna från strålning i bostäder. I skrivelsen, som inkom till jordbruksdepartementet
den 17 maj 1978, föreslog strålskyddsinstitutet regeringen att
tillsätta en särskild utredningsgrupp med representanter för berörda myndigheter
för att skyndsamt utreda framför allt frågor om ansvarsfördelning,
prioritering och resurser med avseende på strålningsproblemen. (Skrivelsen

KU 1978/79:30

jämte en till denna fogad promemoria är intagen som bilaga 18 till detta
betänkande.)

Inom jordbruksdepartementet utarbetades utredningsdirektiv som var
klara redan i september 1978. De blev efter regeringsskiftet föremål för en
omarbetning. Vid regeringssammanträdet den 1 februari 1979 beslöt regeringen
att tillkalla en utredare med uppdrag att utreda frågan om åtgärder i
byggnader m. m.

Utöver detta konstaterande föranleder utskottets granskning inte något
särskilt uttalande från utskottets sida.

d) Avtal mellan staten och Svenska bomuUsföretag

Vidare har utskottet granskat regeringens handläggning med anledning av
riksdagsuttalande i anslutning till behandlingen av propositionen 1977/78:42
om åtgärder för försörjningsberedskapen på tekoområdet såvitt avser avtal
mellan staten och svenska bomuUsföretag. Riksdagens uttalande innebar att
regeringen borde pröva möjligheterna att förlänga aktuellt avtal med
Rydboholms AB. Prövningen borde ta sikte på att vid behov ytterligare
minska de sysselsättningsmässiga svårigheterna för berörd personal, i den
mån detta kunde ske utan att medföra påtagliga nackdelar för den avsedda
omstruktureringen. I en kanslipromemoria, bilaga 19, lämnas en närmare
redovisning av frågan. Utskottet har vid sin granskning inte funn., annat än
att regeringen i tillbörlig utsträckning beaktat vad riksdagen uttalat om
prövning av den aktuella frågan.

Den granskning som sålunda utförts samt resultatet därav får utskottet för
riksdagen

anmäla

Stockholm den 17 april 1979

På konstitutionsutskottets vägnar
KARL BOO

Närvarande: Karl Boo (c). Hilding Johansson (s). Anders Björck (m), Holger
Mossberg (s), Bertil Fiskesjö (c), Olle Svensson (s), Sven-Erik Nordin (c). Ove
Karlsson (s), Lars Schött (m), Yngve Nyquist (s), Britta Hammarbacken (c),
Kerstin Nilsson (s), Marianne Stålberg (s), Esse Petersson (fp) och Stig Genitz
(c).

KU 1978/79:30

Vid beslut under nedan antecknade avsnitt har beträffande avsnittet
7. Tillämpningen av medbestämmandelagen i samband med beredningen av
regeringsärenden Torkel Lindahl ersatt Esse Petersson; avsnittet 8. Regeringens
prövning av vissa byggnadsärenden m. nr. Torkel Lindahl ersatt Esse
Petersson och Wivi-Anne Cederqvist ersatt Marianne Stålberg; avsnittet 13.
Regeringens kontroll av säkerhetspolisens verksamhet Torkel Lindahl ersatt
Esse Petersson; avsnittet 15. Övriga frågor punkterna a.-d. Torkel Lindahl
ersatt Esse Petersson och under punkten d. Wivi-Anne Cederqvist ersatt
Marianne Stålberg.

Reservationer

1. Beträffande avsnittet 8. Regeringens prövning av vissa byggnadsärenden av
Hilding Johansson, Holger Mossberg, Olle Svensson, Ove Karlsson, Yngve
Nyquist, Wivi-Anne Cederqvist och Kerstin Nilsson (alla s) vilka anser att
den del av utskottets yttrande på s. 25 som börjar ”Utskottet vill” och slutar
”särskilt uttalande” bort ha följande lydelse:

I naturvårdslagen uppställs såsom förutsättning för att undantag från
bebyggelseförbudet inom strandskyddsområde skall kunna medges att
särskilda skäl skall föreligga. I förarbetena till detta stadgande sägs, som redan
framgått, att frågan om särskilda skäl föreligger i det enskilda fallet får
bedömas mot bakgrund av den avsedda inskränkningens art och områdets
betydelse för rekreation. I propositionen betonade departementschefen att
dispensmöjligheten borde tillämpas restriktivt. Dessa uttalanden mötte ingen
erinran under riksdagsbehandlingen.

Av de uppgifter som utskottet lämnat i det föregående framgår att antalet
ärenden där regeringen gett dispens från strandskyddet ökat markant mellan
första halvåren 1976 och 1978. Bifallprocenten har ökat från 4 till 22 % för de
ärenden, vilka uteslutande beretts inom jordbruksdepartementet och föredragits
i regeringen av jordbruksministern. I de ärenden som beretts
gemensamt mellan jordbruks- och bostadsdepartementen och där bostadsministern
varit föredragande i regeringen är ökningen ännu större. Under
första halvåret 1976 bifölls endast ca 5 96 av ärendena, under första halvåret
1978 inemot hälften av ärendena. Utskottet noterar också att i de visserligen
fåtaliga men principiellt viktiga ärenden där statens naturvårdsverk besvärat
sig över beslut av en länsstyrelse att medge dispens från strandskydd har i
inget fall under första halvåret 1978 besvären bifallits. Under första halvåret
1976 bifölls naturvårdsverkets besvär i två ärenden.

Enligt utskottet visar dessa siffror klart att en ny och mer generös praxis när
det gäller att tillåta bebyggelse inom strandskyddat område vann insteg under
trepartiregeringens tid. Denna utveckling har enligt utskottet två allvarliga
sidor.

KU 1978/79:30

För det forsta är det betänkligt från rättssäkerhetsynpunkt om en gällande
lagstiftning urholkas genom en alltför generös tillämpning av vissa undantagsbestämmelser
som vid lagstiftningens tillkomst förutsattes få en restriktiv
användning. En utveckling av detta slag sprider osäkerhet bland
medborgare och rättstillämpande myndigheter om lagstiftningens rätta
innebörd.

För det andra har frågan också en konstitutionell sida. Med den metod som
regeringen valt har riksdagen först genom denna granskning i efterhand fått
möjlighet att ta ställning till förändringen. En riktigare metod hade enligt
utskottet självfallet varit att i en proposition till riksdagen föreslå de
uppmjukningar i naturvårdslagstiftningen i markägarnas intresse som denna
förändring i realiteten innebär.

Den förändrade inställning i dessa frågor som regeringen intagit belyses
också i två enskilda regeringsbeslut som tagits upp i årets granskning. Det ena
ärendet avsåg en tillbyggnad av ett fritidshus på Gotland (se bilaga 9 C). För
området där fastigheten ligger gäller bl. a. förordnande till skydd för
landskapsbilden enligt 19 § naturvårdslagen (i dess lydelse före 1 januari
1975). Det andra ärendet gällde tillstånd att uppföra ett enfamiljshus m. m. på
fastigheter inom område av Avesta kommun där det råder tätbebyggelseförbud
och strandskydd (se bilaga 9 D).

Vad först beträffar Gotlandsärendet bör anmärkas att regeringen i detta
ärende har gått emot samtliga berörda lokala instanser, dvs. byggnadsnämnden
och länsstyrelsen. Även naturvårdsverket har i yttrande över besvären
avstyrkt bifall bl. a. med hänvisning till att ”även en tillbyggnad, särskilt med
den i ansökan angivna storleken, skulle här få en negativ effekt på
landskapsbilden”. Vidare är enligt utskottet den korta motivering som
regeringen lämnat för sitt ställningstagande föga upplysande om de överväganden
som legat till grund för beslutet. Bl. a. framgår det ej att beslutet inte
skulle kunna uppfattas som prejudicerande. Utskottet finnér det anmärkningsvärt
att regeringen på detta sätt ignorerar en enhällig lokal opinion och
landets högsta naturvårdande myndighet utan att närmare motivera sitt
ställningstagande.

Även i Avestaärendet har regeringen gått emot berörda myndigheter.
Detta har skett utan att dessa myndigheter har fått tillfälle att yttra sig över
besvären, trots att besvärsskrivelsen innehöll nya omständigheter av betydelse
för bedömningen av ärendet. Av handlingarna framgår vidare att det
förekom korrespondens mellan bostadsministern och den klagande, innan
besvärsskrivelsen ingavs till departementet. I ett brev till klaganden som
återges i bilaga 9 D uttrycker sig bostadsministern på ett sätt som kan
uppfattas som ett löfte till klaganden att bifalla en ev. kommande besvärsskrivelse.
Utskottet finner bostadsministerns handläggning av detta ärende
anmärkningsvärd.

Vad utskottet nu anfört bör ges riksdagen till känna.

KU 1978/79:30

2. Beträffande avsnittet 9. Regeringens tillämpning av villkorslagen av Hilding
Johansson, Holger Mossberg, Olle Svensson, Ove Karlsson, Yngve Nyquist,
Kerstin Nilsson och Marianne Stålberg (alla s) vilka anser att den del av
utskottets yttrande som börjar på s. 26 ”Utskottets granskning” och slutar på
s. 27 ”någon kritik” bort ha följande lydelse:

Regeringens handläggning av ansökningarna blev långt utdragen. Remissbehandlingen
och bedömningen av KBS säkerhetsanalys krävde ett halvt års
arbete. Av hänsyn till frågornas svårighetsgrad finner utskottet detta vara en
rimlig tidsutdräkt.

Med ett så fullständigt och väl genomarbetat beslutsunderlag som
remissbehandlingen frambringat borde det däremot sakligt sett ha varit
möjligt att därefter komma fram till ett beslut angående de två ansökningarna
med väsentligt mindre tidsutdräkt. En snabbare handläggningsordning inom
regeringen hade inneburit att de kompletterande geologiska undersökningar,
som enligt regeringens tolkning av villkorslagen var nödvändiga, hade
kunnat komma i gång tidigare.

När regeringen i oktober 1978 redovisade sitt ställningstagande visade det
sig fortfarande finnas oklarheter och skilda tolkningar inom regeringen av
beslutets verkliga innebörd. I den presskommuniké där regeringens avslag på
ansökningarna redovisades fanns formuleringar som tolkats så att regeringen
hade för avsikt att överlämna den reella beslutanderätten i tillståndsfrågan till
en regeringen underordnad myndighet, statens kärnkraftinspektion (SKI).
Enligt presskommunikén avsåg regeringen att vid en förnyad ansökan från de
två kraftproducenterna remittera ansökan till SKI. Om myndigheten därvid
fann att villkorslagens krav vad gällde möjligheterna att finna en plats för en
helt säker slutförvaring (2 § andra stycket 1, villkorslagen) var uppfyllda
skulle regeringen ge tillstånd att tillföra Ringhals 3 och Forsmark 1 kärnbränsle.

Självfallet har regeringen ingen möjlighet att överlåta en befogenhet som
den tilldelats enligt lag till annan myndighet utan att lagen innehåller ett
särskilt bemyndigande därtill. Formuleringarna i kommunikén har emellertid
allmänt tolkats så att regeringen i detta fall avsåg att utan vidare egen
prövning följa SKI:s förslag till beslut. Därigenom har skapats ett tryck på den
aktuella myndigheten från olika håll som inte varit ägnat att underlätta den
sakliga prövning som SKI haft att göra. Regeringens deklaration kan tolkas så
att regeringen inför allmänheten och berörda parter velat ge ett intryck av att
ansvaret för ett kommande beslut på detta område skulle ligga inte hos den
inför riksdagen politiskt ansvariga regeringen utan på en självständig
förvaltningsmyndighet.

I regeringsbeslutet anförs att villkorslagen inte uppställer något krav på att
sökanden skall ange viss bestämd plats för slutförvaret. Lagen får däremot
enligt regeringen anses innebära att sökanden skall visa att det finns område
eller områden inom Sverige som har en sådan beskaffenhet att en slutförvaring
kan ske i enlighet med de krav som lagen ställer. I beslutet anförs att en

KU 1978/79:30

kompletterande geologisk undersökning bör visa att det finns en tillräckligt
stor bergformation med de egenskaper som KBS säkerhetsanalys i övrigt
förutsätter.

I samband med publiceringen av regeringens kommuniké utdelades
separat en promemoria med fem punkter, i vilka KBS säkerhetskrav inte bara
redovisades utan också kommenterades. Eftersom promemorian utdelades
odaterad och osignerad i samband med kommunikén kunde den naturligen
tolkas som en komplettering av denna som regeringen i enlighet med
principen om kollektivt beslutsfattande och gemensamt ansvar stod bakom.
Enligt uppgifter från olika ledamöter i regeringen var promemorian emellertid
endast en redovisning av energiministerns personliga tolkningar av KBS
säkerhetskrav. Genom energiministerns särställning i regeringen i dessa
frågor, i vilka han var föredragande, bidrog dessa uttalanden liksom
promemorian till en allmän osäkerhet om beslutets egentliga innebörd.
Allmänheten, kärnkraftsproducenterna och de anställda vid kärnkraftsanläggningarna
och inom industrin fick inget egentligt besked om vilka krav
regeringen ansåg böra vara uppfyllda för att SKI skulle kunna lämna ett
positivt uttalande i laddningsfrågan. Eftersom regeringen samtidigt, som
framhållits, avsåg att ge SKI den reella beslutanderätten i frågan, innebar
detta att ytterligare ansvar överläts på myndigheten.

Det är enligt utskottets mening ett oavvisligt krav att regeringen inte bara
formellt utan även reellt tar det ansvar för olika beslut som lagstiftningen
förutsätter. Regeringens handläggning av ansökningarna att få tillstånd att
starta Ringhals 3 och Forsmark 1 måste från denna utgångspunkt betraktas
som otillfredsställande. Dessutom vill utskottet särskilt peka på det anmärkningsvärda
i energiministerns försök att på eget initiativ ge en auktoritativ
tolkning av KBS säkerhetskrav som regeringen i sin helhet inte stod
bakom.

Det anförda ger utskottet riksdagen till känna.

3. Beträffande avsnittet 10. Regeringens handläggning av det s. k. B3LAprojektet
av Hilding Johansson, Holger Mossberg, Olle Svensson, Ove
Karlsson, Yngve Nyquist, Kerstin Nilsson och Marianne Stålberg (allas) vilka
anser att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 27 ”Sorn framgår” och
slutar på s. 29 ”utskottets sida” bort ha följande lydelse:

Som framgår av granskningspromemorian anfördes i propositionen 1977/
78:95 bl. a. att förhandlingar ägt rum med berörda industrier under hösten
1977. Därvid hade enligt propositionen industrin enligt olika alternativ
erbjudits, k. takpris för serietillverkningen av Jaktviggen under förutsättning
att utvecklingsarbetet på B3LA inte avbröts. Vidare uttalades att om man
skulle besluta sig för att avbryta B3LA-projektet den 30 juni 1979 skulle
försvaret drabbas av vissa kostnader som inte direkt kunde nyttiggöras i
fortsättningen. Avtalet med industrin om bibehållen handlingsfrihet innebar
emellertid enligt propositionen minskade kostnader för serieproduktionen av

KU 1978/79:30

JA 37.

Det klargjordes sedermera bl. a. i interpellationsdebatten den 4 december
1978 att något avtal inte förelåg vid tidpunkten för propositionens avlämnande.
Med uttrycket avtal avsågs ett erbjudande - en offert - från
Saab-Scanias sida som lämnades till FMV den 11 december 1977 och som
ledde fram till ett regeringsbeslut den 12 januari 1978 i vilket uppdrogs åt
FMV att med berörda industrier genomföra förhandlingar om villkoren för
fortsatt utvecklingsarbete m. m. på B3LA och A 20 till den 1 juli 1979.
Försvarsminister Eric Kronmark anförde i interpellationsdebatten att det
förelåg ett avtalsmässigt tillstånd med industrin vid den tidpunkt då
propositionen förelädes riksdagen.

Enligt utskottet är det självfallet av största betydelse för riksdagens
ställningstagande och allmänhetens information att innehållet i ett regeringsförslag
rätt återspeglar det verkliga förhållandet. Som nyss framgått förelåg
inte något avtal med industrin när propositionen avlämnades. Härvidlag
uppvisar propositionen en allvarlig brist som utskottet anser sig böra rikta
kritik emot, eftersom det inte kan uteslutas att den påverkat ärendets
handläggning.

Vidare föreligger enligt utskottet en rad oklarheter angående de ekonomiska
konsekvenserna av den handlingslinje i flygplansfrågan som regeringen
anvisade. Enligt utskottet borde man i propositionen mer utförligt än som
skett ha redovisat det påstådda sambandet mellan utvecklingsarbetet på å ena
sidan B3LA-projektet och å andra sidan JA 37. Eftersom redovisningen var så
ofullständig borde regeringen ha lagt fram en ny proposition för riksdagen när
den bestämde sig förden företagna kopplingen mellan JA 37 och B3LA. En
sådan koppling har nämligen enligt utskottets mening inte stöd i riksdagens
beslut. Det är också mycket allvarligt att JA 37 belastas av kostnader för
utvecklingsarbetet av B3LA och att bilden av kostnadsrelationerna mellan
B3LA och A 20 blivit felaktig.

Det har i den allmänna debatten påtalats att förre industriministern Nils
Åsling i anslutning till ett besök på en flygplansmässa i England som ägde
rum den 4-10 september förra året utvecklat tanken på ett nytt flygplansalternativ,
vilket har varit föremål för studier inom Saab-Scania-koncernen.

Enligt utskottet framstår industriministerns agerande i flygplansfrågan
som anmärkningsvärt.

Som framgår av granskningspromemorian förekom, inom ramen för
sekretessavtal mellan Sverige och Italien som träffades 1976 och med stöd av
ett annexavtal som regeringen godkände i mars 1978, under våren och
sommaren 1978 förhandlingar mellan italienska myndigheter och FMV, där
man diskuterade möjligheten av gemensam attackflygplansutveckling eller
gemensamt köp av vissa flygplanskomponenter. Dessa diskussioner fördes
från svensk sida av chefen för FMV:s huvudavdelning för flygmateriel.

1 september 1978 fick försvarsministern en rapport om utfallet av detta
arbete. Därvid konstaterades att några förutsättningar för ett gemensamt

KU 1978/79:30

utvecklingsarbete med Italien avseende en flygplanstyp i sin helhet inte fanns
utan endast beträffande vissa komponenter. Försvarsministern framhöll
bl. a. vid detta tillfälle angelägenheten av att kostnaderna för B3LA-projektet
nedbringades.

Kontakterna med Italien väckte stor uppmärksamhet både i Italien och i
vårt land. För utskottet framstår det som anmärkningsvärt att något
regeringsbeslut inte fattades innan förhandlingarna inleddes. Även när det
gäller förre försvarsministerns uppdrag till de svenska myndigheterna, enligt
uppgift den 13 september 1978, borde ett bemyndigande från regeringen ha
inhämtats. Enligt Eric Krönmarks egen framställning gav han ett muntligt
uppdrag åt en myndighet att finna möjligheter att reducera kostnaderna för
B3LA. Vid denna tidpunkt arbetade en av regeringen tillsatt parlamentarisk
utredning - flygindustrikommittén. Det är uppseendeväckande att försvarsministern
initierade nya utredningsuppgifter under pågående verksamhet i
en parlamentarisk utredning. Ännu mer anmärkningsvärt är det att han tog
detta initiativ utan något regeringsbeslut. Resultatet av hans initiativ blev att
FMV:s huvudavdelning för flygmateriel arbetade med en omvandling av
B3LA till vad som senare betecknats SK 38/A 38 samtidigt som flygindustrikommittén
granskade olika flygplansalternativ.

Alternativet SK 38/A 38 presenterades i en skri velse jämte handlingar som
den 17 november 1978 tillställdes nuvarande försvarsministern från chefen
för FMV:s huvudavdelning för flygmateriel och föranledde remiss till
överbefälhavaren.

Utskottet vill erinra om att FMV tillkom 1968 genom sammanslagning av
vissa centrala myndigheter på försvarsområdet. Avsikten härmed torde
otvivelaktigt bl. a. ha varit att ett sammanhållet verk för de olika försvarsgrenarnas
materielanskaffning skulle kunna göra erforderliga avvägningar
över hela fältet. FMV leds av en styrelse som enligt verksinstruktionen skall
avgöra ärenden som angår verksamhetens allmänna inriktning och utnyttjande
i stort av tillgängliga resurser.

Utskottets granskning omfattar självfallet inte FMV:s handläggning vad
avser den berörda skrivelsen till chefen för försvarsdepartementet. Emellertid
är det enligt utskottet felaktigt att skrivelsen i fråga av försvarsministern
remitterats och i övrigt behandlats som en framställning från myndighet.

Slutligen vill utskottet påtala den utdragna handläggningstiden av ärendet.
Det har medfört allvarliga samhällsekonomiska konsekvenser och åstadkommit
stor ovisshet och oro hos berörda företag och deras anställda. Den har
också kraftigt försvårat företagens planering och fördröjt en nödvändig
omställning av produktionen.

Vad utskottet ovan anfört ges riksdagen till känna.

KU 1978/79:30

4. Beträffande avsnittet 11. Dels. k. Volvoavtalsärendet av Anders Björck (m)
och Lars Schött (m) vilka anser att utskottet

dels bort uttala även följande (tillägg s. 31) omedelbart före det stycke som
börjar ”När det”:

När det gäller oljeavtalet (protokoll II) konstaterar utskottet - under
hänvisning till de i kanslipromemorian lämnade uppgifterna - att det endast
skulle bli fråga om främst tre svenska företag som skulle få tillgodogöra sig de
norska oljeleveranserna. Dessa företag svarar f. n. tillsammans blott för ca en
tredjedel av den svenska oljedistributionen. Det måste enligt utskottet anses
som anmärkningsvärt att de företag på den svenska marknaden som sedan
länge svarat för större delen av den svenska oljedistributionen skulle
utestängas.

dels bort avstå från att göra det uttalande som redovisas i avsnittets sista
stycke på s. 32 som börjar ”Utskottet finner” och slutar "i frågan”, eftersom
konstitutionsutskottet inte har anledning att ta ställning till om det var
beklagligt eller ej att ifrågavarande avtal inte kunnat genomföras.

5. Beträffande avsnittet 12. Handläggningen av stödet till AB Järnförädling i
Hälle/örsnäs, m .m. av Hilding Johansson, Holger Mossberg, Olle Svensson,
Ove Karlsson, Yngve Nyquist, Kerstin Nilsson och Marianne Stålberg (alla s)
vilka anser att den del av utskottets yttrande på s. 33 som börjar ”Utskottet
tog” och slutar "utskotets sida”.

Utskottet tog upp regeringens handläggning av dessa frågor redan i 1978 års
granskningsarbete. Granskningen föranledde då inget uttalande från utskottets
sida.

Avvecklingen av krisen i Hällforsnäs är emellertid ytterligare ett exempel
på att regeringen handlat på ett sätt som inte svarar mot de riktlinjer som
riksdagen antagit. Enligt utskottets mening borde regeringen, om den haft en
vilja att underlätta för samhället att ta ett aktivt ansvar i sådana fall, ha
inriktat sig på att snarast skaffa adekvata instrument för att bevilja företag
särskilt rådrumsstöd i akuta situationer. Denna underlåtenhet att förbereda
formerna för ett aktivt ansvar från statens sida i sådana fall har lett till att man
i brist på bidragsformer, som var lämpade för ändamålet, tvingades ta till olika
låneformer, som användes som maskerade bidrag. Denna handläggning är
mycket otillfredsställande, eftersom det inte minst från rättssäkerhetssynpunkt
är väsentligt att regeringen har möjligheter att även i akuta krissituationer
handla på formellt riktiga grunder.

Utskottet vill i detta sammanhang också peka på den viktiga statsrättsliga
principen att regeringens beslut fattas kollektivt och under gemensamt
ansvar. Ett enskilt statsråd har möjlighet att träffa överenskommelse med
andra parter som ikläder staten åtaganden endast under förutsättning av
regeringens godkännande. Avtalet mellan industriministern och Beijerinvest
den 26 september 1977 saknade ett sådant förbehåll och stred därför mot

KU 1978/79:30

principen om kollektivt beslutsfattande.

Även i övrigt kan kritik riktas mot att dåvarande industriministern i avtalet
med Electrolux i maj 1978 i ett skriftligt avtal åtog sig att för egen del verka för
åtgärder som förutsatte regeringsbeslut. Genom industriministerns ställning
som chef för ett av departementen kan sådana avtal skapa risk för oklarhet om
avtalets rättsverkan. I fallet med Elextroluxavtalet förstärktes dessa risker av
formuleringarna i pressmeddelandet vilka gav intrycket att regeringen i sin
helhet tagit ställning till överenskommelsen och beslutat att vidta vissa
åtgärder.

Utskottet vill avslutningsvis framhålla att det är väsentligt att enskilda
statsråd agerar så att ingen oklarhet råder om den rättsliga innebörden av
deras åtaganden. Industriministerns handläggning av det statliga stödet till
rekonstruktionen av AB Järnförädling i Hälleforsnäs är av hänsyn till detta
krav i flera avseenden otillfredsställande.

Det anförda ger utskottet riksdagen till känna.

6. Beträffande avsnittet 14. Jäv för statsråd av Hilding Johansson, Holger
Mossberg, Olle Svensson, Ove Karlsson, Yngve Nyquist, Kerstin Nilsson och
Marianne Stålberg (alla s) vilka anser att den del av utskottets yttrande på s. 37
som börjar ”1 vilken” och slutar ”och kontroll” bort ha följande lydelse:

I vilken mån ett aktieinnehav bör ha betydelse för statsministerns
ställningstagande förenligt utskottets mening bedömas från fall till fall. Från
denna utgångspunkt är vad som inträffade vid senaste regeringsskiftet i
samband med utnämning av statsråd och chef för försvarsdepartementet
anmärkningsvärt. Valet föll på en person med betydande ägarintressen i en
försvarsindustri. Det kan förutsättas att statsministern därvid uraktlät att
skaffa sig kännedom därom och att statsrådskandidaten inte själv lämnade
några upplysningar om sitt aktieinnehav. Ifrågavarande aktiepost avyttrades
först sedan förhållandena blivit kända genom pressen.

Utskottet har för avsikt att noggrant följa regeringspraxis i jävsfrågor.

Vad utskottet här yttrat bör ges riksdagen till känna.

7. Beträffande avsnittet 15. Övriga frågor c) Regeringens handläggning av en
skrivelse från statens strålskyddsinstitut om strålningsrisk i bostäder av
Hilding Johansson, Holger Mossberg, Olle Svensson, Ove Karlsson, Yngve
Nyquist, Kerstin Nilsson och Marianne Stålberg (alla s) vilka anser att den del
av utskottets yttrande på s. 40 som börjar ”Utöver detta” och slutar
”utskottets sida” bort ha följande lydelse:

Strålskyddsinstitutets skrivelse var föranledd av att allvarliga hälsorisker
kunde anses vara förenade med vissa byggnadsmaterial m. m. Institutet
bedömde det därför vara av vikt att frågan blev föremål för en skyndsam
utredning. Likväl dröjde regeringen drygt åtta månader med att tillsätta den
begärda utredningen. En fråga som hade stor betydelse förde av strålskyddsinstitutet
påtalade riskerna var den särskilda isolering som statsmakterna

KU 1978/79:30

rekommenderat husägare i energibesparingssyfte. Strålskyddsinstitutets
framställning hade rimligen bort föranleda regeringen att se över energisparprogrammet.
Det är enligt utskottets mening anmärkningsvärt att så inte
skedde.

Det anförda ger utskottet riksdagen till känna.

8. Beträffande avsnittet 15. Övriga frågor d) Avtal mellan staten och Svenska
bomullsföretag av Hilding Johansson, Holger Mossberg, Olle Svensson, Ove
Karlsson, Yngve Nyquist, Wivi-Anne Cederqvist och Kerstin Nilsson (alla s)
vilka anser att den del av utskottets yttrande på s. 40 som börjar ”Utskottet
har” och slutar ”aktuella frågan” bort ha följande lydelse:

Utskottet har vid sin granskning funnit att överläggningar visserligen
förekommit mellan handelsministern och berörda företag i fråga om
förlängning av avtalstiden i linje med riksdagens uttalande, men då detta
uppenbarligen skett först flera veckor sedan frågan aktualiserats i en
interpellation och dessutom anmärkningsvärt snabbt avfärdats som en icke
framkomlig väg finnér utskottet det betänkligt att vederbörande statsråd inte
tillräckligt bemödat sig om att i denna, för så många arbetstagare viktiga, fråga
fullfölja vad riksdagen avsett.

Det anförda ger utskottet riksdagen till känna.

4 Riksdagen 1978/79. 4 sami. Nr 30

KU 1978/79:30

Regeringsärenden dr 1977

Bilaga 1

Ärendegrupp	Ju UD	Fö	S		K E		B U	Jo H	A	Bo		1 Kn	S:a
1 Proposi-tioner	28	1	6	12	12	7	32	15	14	12	14	6	10	2	171
2 Lagrådsre-misser	13		1	2	1					2	4	1	1		25
3 Utfärdade författningar (SFS)1	230	9	56	122	97	30	197	256	93	65	54	40	57	44	1 350'
4 Kommitté-och utred-nings direktiv	26	3	6	20	8	6	8	14	10	9	5	2	11	5	133
5 Reglerings-brev samt anslags- och statsbidrags-ärenden	334	112	224	281	113	19	364	573	367	81	285	315	507	509	4 084
6 Tjänste-ärenden	677	370	476	313	201	75	1 222	926	230	132	162	97	233	343	5 457
7 Besvärs-ärenden	251	11	309	280	922	92	769	1 174	750	206 1	222 1	044	108	121	7 259
8 Dispens- och övriga parts-ärenden	2 5572	32	326	556	411	55	1 684	350	235	256	936	535	227	127	8 287
9 B-protokoll-ärenden3	9	44	70		2		137	1	i	138	48			1	451
10 Övriga ärenden	46	28	39	44	47	22	82	89	41	31	40	14	65	6	594
Totalt 4 171	610 1 513 1 630 1 814	306	4 495	3 398 1 741	932 2 770 2 054 1 219	1 158	27 811

1 Inkl. 169 författningar kungjorda i annan författningssamling än SFS.

2 Inkl. 2 281 nådeärenden.

3 Ärenden som inte omedelbart har offentliggjorts.

KU 1978/79:30

Regeringsärenden 1978

Är	Ju	UD	Fö	S	K	E	B	U	Jo	H	A	Bo	1	Kn	S:a
1 Proposi-tioner	25	3	10	7	14	7	31	15	15	12	12	5	21	5	182
2 Lagråds-remisser	20		1	1		2	2	1	1	1	1			1	31
3 Utfärdade for-forfattningar (SFS)1	186	4	50	72	121	19	203	199	152	58	28	47	46	23	1 108
4 Kommitté-och utred-nings-direktiv	11	2	8	5	11	2	9	15	8	3	8	6	14	4	106
5 Reglerings-brev samt anslags- och statsbidrags-ärenden	291	99	186	268	136	40	323	528	357	93	121	418	718	345	3 923
6 Tjänste-ärenden	471	205	634	322	189	69	1 263	740	208	122	128	101	225	576	5 253
7 Besvärs-ärenden	271	12	236	295	889	12	710	1 383	742	94	1 550	1 259	133	158	7 744
8 Dispens- och övriga parts-ärenden	2 4722	23	223	530	359	69	1 435	290	213	230	1 199	431	258	215	7 947
9 B-protokoll-ärenden3	21	39	83	3	26	8	97	18	12	144	18	6	21	6	502
10 Övriga ärenden	61	27	28	60	54	22	76	89	37	42	27	10	43	24	600
Totalt 3 829	414 1459	1 563	1 799	250	4 149	3 278	1 645	799	3 092	2 283	1479	1 357	27 396

1 Inkl. 122 författningar kunggjorda i annan författningssamling än SFS.

2 Inkl. 2 234 nådeärenden.

3 Ärenden som inte omedelbart har offentliggjorts.

KU 1978/79:30

Bilaga 2

PM angående regeringens handläggning av besvärsärenden

I samband med 1976 års granskning företogs en brett inriktad undersökning
av regeringens handläggning av besvärsärenden. Undersökningen gav
utskottet anledning till uttalanden på flera olika punkter (KU 1975/76:50 s.
5-13 samt bilaga 2). Avsikten med den undersökning som påbörjats i
samband med årets granskningsarbete är att göra en uppföljning i vissa delar
av 1976 års granskning. Bl. a. har insamlats vissa aktuella uppgifter om
utvecklingen av antalet årligen avgjorda och vid årsskiftena oavgjorda
besvärsärenden. Vidare är avsikten att behandla frågor som gäller remittering
av besvärsärenden, handläggningen av besvär som kommit in försent och av
besvär som kommit in i rätt tid men till fel myndighet. Undersökningen
bygger på genomgångar av regeringsprotokollen och infordrade akter samt på
en enkät som företagits med departementens expeditionschefer.

I denna promemoria redovisas som ett delresultat av den påbörjade
undersökningen viss statistik över utvecklingen av antalet besvärsärenden
hos regeringen. Undersökningen kommer att fortsätta under sommaren och
hösten 1979 och slutredovisas i samband med 1980 års granskning.

Det kan vidare nämnas att frågor som rör handläggningen av besvärsärenden
berörs i några andra av årets granskningsuppgifter. Det gäller dels en
grupp av besvärsärenden, nämligen besvär över länsstyrelses beslut i
strandskyddsfrågor (se bilaga 9 B), dels två enskilda besvärsärenden på
naturvårds- och byggnadslagstiftningens område (se bilaga 9 C-D).

1. Ärendeutvecklingen

1.1 1976 års undersökning och dess resultat

1976 års undersökning inleddes med en ingående kartläggning av omfattningen
och utvecklingen av antalet besvärsärenden. Med anledning av denna
kartläggning konstaterade utskottet (KU 1975/76:50 s. 6-7)att tillströmningen
av besvär till regeringen hade ökat starkt och oavbrutet under den gångna
tioårsperioden. Mellan åren 1966 och 1975 beräknades antalet besvär hos
regeringen ha ökat från ca 2 000 till drygt 7 000. Detta innebar att vart fjärde
ärende som företogs till avgörande i regeringen under år 1975 var ett
besvärsärende. Ökningen av antalet besvärsärenden hade enligt utskottet
otvivelaktigt inneburit en ökad belastning på departementen. Utskottet såg
häri en risk för längre handläggningstider och mindre ingående behandling av
ärendena. Utskottet hade erfarit att utvecklingen hade uppmärksammats
inom regeringskansliet och att bl. a. vissa åtgärder i decentraliseringssyfte
övervägdes. Mot denna bakgrund fann utskottet inte anledning till annat
uttalande än att den vidare utvecklingen på detta område skulle följas med
uppmärksamhet.

KU 1978/79:30

Utskottets påpekande beträffande ärendeutvecklingen föranledde
statsrådsberedningen att i en skrivelse till expeditionscheferna i april 1977
förorda en ”ordentlig genomgång av möjligheterna att i större omfattning än
som gäller f. n. befria regeringen från handläggningen av vissa besvärsärenden”.
Utskottet noterade detta initiativ i 1977 års granskningsbetänkande
(KU 1976/77:44 s. 25) och uttalade sin avsikt att följa resultatet av det.

Även i andra sammanhang har utskottets påpekande om utvecklingen av
antalet besvärsärenden noterats. Bl. a. kan nämnas att decentraliseringsutredningen
i sitt principbetänkande Lägg besluten närmare människorna
(SOU 1978:52) föreslår som en av vägarna till ökad decentralisering att den
centrala tillsynen och kontrollen på olika sätt begränsas. I detta sammanhang
diskuterar utredningen besvärsprövningens roll och hänvisar bl. a. till
utskottets uttalande att en ökad belastning på regeringskansliet av besvärsärenden
kan medföra längre handläggningstider och en mindre ingående
behandling av ärendena. Utredningen anför därefter följande:

Undersökningar som senare gjorts i regeringskansliet har bekräftat konstitutionsutskottets
uttalade farhågor. Det har exempelvis visat sig att det i en
del departement förekommit mycket långa handläggningstider i partsärenden
- i många fall har det rört sig om mellan 15 och 20 månader, ibland ännu
längre tider. Det har i dessa fall ifrågasatts om inte strävandena att i
rättssäkerhetens intresse tillåta besvärsrätt upp till regeringen gett ett resultat
som är motsatt det eftersträvade.

1 propositionen 1978/79:111 om åtgärder mot krångel och byråkrati m. m.
behandlas i bilaga 14 (kommundepartementet) decentraliseringsutredningens
nyssnämnda principbetänkande. Utredningens resonemang om besvärsprövningens
roll kommenteras inte i propositionen.

1.2 Den aktuella utvecklingen

Som framgår av tabell I över ärendeutvecklingen följdes den starka
ökningen av antalet avgjorda besvärsärenden under 1970-talets första hälft av
två år, som kännetecknades av en viss stagnation. Under år 1976 minskade
för första gången under 1970-talet antalet besvärsärenden och under år 1977
skedde en återgång till 1975 års nivå, dvs. drygt 7 000 ärenden. För år 1978 kan
på nytt noteras en uppgång. Jämfört med år 1977 rör det sig om en ökning
med ca 500 ärenden (7 96). Av hela antalet avgjorda ärenden under år 1978
utgör andelen besvärsärenden drygt 28 96.

Bilden av utvecklingen under de senaste åren på de olika departementen är
emellertid ganska splittrad. Två departement - utbildnings- och arbetsmarknadsdepartementen
- uppvisar betydande ökningar såväl i absoluta tal som i
procent av det totala antalet avgjorda ärenden. Inom utbildningsdepartementet
har antalet besvärsärenden ökat från 983 (1975) till 1 383 (1978) och
utgjorde under år 1978 drygt 40 96 av hela antalet ärenden. Som jämförelse
kan nämnas att så sent som år 1971 var motsvarande andel drygt 10 96. Än

KU 1978/79:30

mer dramatisk har utvecklingen varit inom arbetsmarknadsdepartementet.
Där har antalet besvärsärenden fördubblats sedan år 1975. Under år 1978 var
vartannat ärende som avgjordes inom arbetsmarknadsdepartementets område
ett besvärsärende. Ökningen inom arbetsmarknadsdepartementet beror
främst på ändringar i utlänningslagstiftningen under senare år.

Minskningar beträffande antalet prövade besvärsärenden under senare år
kan noteras för försvars-, kommunikations- och handelsdepartementen. För
försvarsdepartementets del beror nedgången på att handläggningen av
vapenfriärenden i princip avbröts den 1 april 1977 i avvaktan på ny
vapenfrilag. I mitten av 1978 återupptogs handläggningen av dessa ärenden.

För övriga departement är tendensen under senare år oregelbunden eller
också är förändringarna i den ena eller andra riktningen av ganska måttlig
omfattning.

KU 1978/79:30 55

Tabell I Antalet besvärsärenden hos regeringen åren 1971-78

Absoluta tal

Dep/år	1971	1972	1973	1974	1975	1976	1977	1978
Ju	156	224	175	230	266	315	251	271
UD	1	5	6	3	17	16	11	12
Fö	406	431	426	525	541	589	309	236
S	109	163	197	255	358	238	280	295
K	535	593	768	1 102	1 607	899	922	889
Fi4	138	330	604	649	697	881	-	-
E3	-	-	-	-	-	-	92	12
B3	-	-	-	-	-	-	769	710
U	451	627	976	960	983	988	1 174	1 383
Jo	411	686	582	656	664	602	750	742
H	267	35	63	149	50	161	206	94
In2	748	622	802	-	-	-	-	-
A1	-	-	-	785	775	813	1 222	1 550
Bo1	-	-	-	1 126	1 056	1 238	1 044	1 259
C2	940	893	1 027	-	-	-	-	-
I	15	16	23	46	52	92	108	133
Kn1	-	-	-	119	116	82	121	158
Totalt	4 177	4 625	5 649	6 605	7 182	6914	7 259	7 744

i % av hela antalet ärenden inom resp. departement

Dep/år	1971	1972	1973	1974	1975	1976	1977	1978
Ju	3,6	4,4	3,4	4,6	6,1	7,1	6,0	7,1
UD	0,2	0,9	0,9	0,5	3,2	3,4	1,8	2,9
Fö	16,4	17,5	17,3	27,7	30,0	29,7	20,4	16,2
S	6,1	8,0	10,6	15,0	19,3	15,5	17,2	18,9
K	28,1	28,0	38,8	52,5	58,6	51,1	50,8	49,4
Fi4	3,5	7,5	13,3	14,0	13,4	17,2	-	-
E3	-	-	-	-	-	-	30,1	4,8
B3	-	-	-	-	-	-	17,1	17,1
U	12,4	17,1	25,5	26,2	26,7	27,2	34,5	42,2
Jo	28,1	42,8	40,3	40,0	40,8	39,9	43,1	45,1
H	34,8	6,8	4,4	14,2	8,0	23,0	22,1	11,8
In2	33,9	28,9	32,8	-	-	-	-	-
A1	-	-	-	33,5	33,3	31,9	44,1	50,1
Bo1	-	-	-	67,6	59,6	60,1	50,8	55,1
C2	41,1	52,8	54,9	-	-	-	-	-
I	2,6	2,8	3,2	5,1	6,5	11,3	8,9	9,0
Kn1	-	-	-	14,6	11,9	8,2	10,4	11,6
Totalt	16,0	17,2	19,9	23,6	25,4	25,1	26,1	28,3

1 Inrättat 74-01-01

2 Upphört 73-12-31

2 Inrättat 76-11-25

4 Upphört 76-11-24

KU 1978/79:30

Bilaga 3

Regeringsskiftet i oktober 1978

Torsdagen den 5 oktober 1978 kl. 18.30 inlämnade statsminister Thorbjörn
Fälldin sin ansökan om entledigande (underbilaga 1) till talman Allard på
dennes tjänsterum i närvaro av representanter för massmedia. Talmannen
entledigade omedelbart statsministern och övriga statsråd och överlämnade
ett exemplar av bifogade skrivelse (underbilaga 2) till statsministern. Fredagen
den 6 oktober översändes exemplar av skrivelsen till övriga statsråd.

Talman Allard kallade omedelbart partiledarna till samtal fredagen den 6
oktober enligt följande tidsschema:

kl. 09.00 Olof Palme (s)
kl. 09.30 Gösta Bohman (m)
kl. 10.00 Ola Ullsten (fp)
kl. 10.30 Lars Werner (vpk)
kl. 11.00 Thorbjörn Fälldin (c)

De tre vice talmännen informerades kl. 11.30 samma dag om de samtal
talman Allard haft med partiledarna. Under eftermiddagen hade talmannen
ytterligare kontakter med Olof Palme och Thorbjörn Fälldin.

Under tiden den 9-12 oktober sammanträffade talman Allard med
partiledarna och vice talmännen vid följande tidpunkter:

Måndagen den 9 oktober

kl.	10.00	Thorbjörn Fälldin
kl.	10.30	Gösta Bohman
kl.	11.00	Ola Ullsten
kl.	14.00	Olof Palme
kl.	14.30	Lars Werner
kl.	15.00	vice talmännen
kl.	16.30	Thorbjörn Fälldin
kl.	17.00	Gösta Bohman
kl.	17.30	Ola Ullsten
kl.	19.00	vice talmännen

Tisdagen den 10 oktober

kl. 08.20 Olof Palme (telefonsamtal)
kl. 10.45 Thorbjörn Fälldin
kl. 13.30 Gösta Bohman

KU 1978/79:30

kl. 14.00 Ola Ullsten
kl. 15.15 Olof Palme

Onsdagen den 11 oktober

kl. 09.00 Ola Ullsten

kl. 09.15 Gösta Bohman (telefonsamtal)

kl. 09.20 Thorbjörn Fälldin (telefonsamtal)

kl. 13.00 Thorbjörn Fälldin
kl. 13.30 Gösta Bohman
kl. 14.00 Ola Ullsten
kl. 14.30 Olof Palme
kl. 15.00 Lars Werner
kl. 15.30 vice talmännen

Torsdagen den 12 oktober

kl. 18.15 OlofPalme
kl. 18.20 Thorbjörn Fälldin
kl. 18.40 Gösta Bohman
kl. 18.50 Lars Werner
kl. 19.00 Ola Ullsten
kl. 19.10 vice talmännen

Då Ola Ullsten kom ut från talmannens rum läste han upp bifogade
meddelande för de församlade massmediarepresentanterna (underbilaga 3).

Onsdagen den 11 oktober lämnade talman Allard i kammaren ett
meddelande om tidpunkt för framläggande av förslag om ny statsminister
(Riksdagens protokoll 1978/79:9 s. 26).

Då överläggningarna med partiledarna och vice talmännen inte slutförts till
det kammarplenum som utsatts till kl. 16.00 på torsdagen ajournerades
förhandlingarna till kl. 20.00.

Vid det fortsatta sammanträdet torsdagen den 12 oktober kl. 20.00 föreslog
talmannen i ett anförande (Riksdagens protokoll 1978/79:10 s. 43) riksdagen
”att till ny statsminister utse Ola Ullsten, som avser att bilda en folkpartiregering
i vilken kan komma att ingå personer utan partipolitisk förankring”.
Detta förslag bordlädes.

1 enlighet med stadgandet i 5 kap. 2 § riksdagsordningen bordlädes
förslaget åter fredagen den 13 november kl. 09.00.

Vid sammanträdet fredagen den 13 oktober kl. 11.00 erinrade talmannen
om att förslaget om ny statsminister bordlagts två gånger och att riksdagens
prövning av förslaget kunde ske antingen vid detta sammanträde eller vid ett
följande sammanträde, dock senast måndagen den 16 oktober.

Kammaren beslöt pröva förslaget om ny statsminister vid sammanträdet

KU 1978/79:30

den 13 oktober. Därvid avgavs röstförklaringar (Riksdagens protokoll
1978/79:13 s. 46-49) av Olof Palme (s), Thorsten Larsson (c). Bertil Lidgård
(m) och Lars Werner (vpk).

Sedan talmannen erinrat om att förslag om ny statsminister skulle prövas
av riksdagen genom omröstning upplästes och godkändes följande voteringsproposition: Den

som godkänner talmannens förslag att till ny statsminister utses Ola

Ullsten röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Röstar mer än hälften av riksdagens ledamöter nej har kammaren förkastat
förslaget.

Vid omröstning genom uppresning förklarades mindre än hälften av
kammarens ledamöter ha röstat för nej-propositionen. Under överläggningen
hade emellertid begärts rösträkning, varför votering verkställdes med
omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 39
Nej - 66
Avstår - 215

Riksdagen hade alltså godkänt talmannens förslag att till ny statsminister
skulle utses Ola Ullsten.

Talmannen utfärdade samma dag på riksdagens vägnar förordnande för
statsministern (underbilaga 4).

Efter kammarens sammanträde fredagen den 13 oktober höll Ola Ullsten
en presskonferens i stora partilokalen i riksdagshuset.

Onsdagen den 18 oktober kl. 10.00 anmälde statsminister Ola Ullsten för
riksdagen de statsråd som han utsett att tillsammans med honom ingå i
regeringen. I omedelbar anslutning till denna anmälan avgav statsministern
en regeringsförklaring (Riksdagens protokoll 1978/79:15 s. 5-7).

Statsministerns anmälan lades till handlingarna.

Vid sammanträdet den 18 oktober anmälde talmannen de förändringar
som skett i kammarens sammansättning på grund av regeringsskiftet
(Riksdagens protokoll 1978/79:15 s. 47).

Regeringsskifteskonselj hölls onsdagen den 18 oktober kl. 11.15. För
förfarandet vid denna konselj hade rättschefen i statsrådsberedningen
upprättat bifogade promemoria (underbilaga 5).

Vid konseljen lämnade talmannen bilagda redogörelse (underbilaga 6).

Efter konseljen höll statsminister Ola Ullsten en presskonferens i stora
partilokalen i riksdagshuset.

KU 1978/79:30

Underbilaga 1

1978-10-05

Riksdagens talman

Jag begär härmed att bli entledigad från befattningen som statsminister.
Thorbjörn Fälldin

Underbilaga 2

Till Statsministern och övriga statsråd

Statsministern har i dag till mig överlämnat en skrivelse med begäran om
entledigande. I anledning därav och med stöd av bestämmelserna i 6 kap. 6
och 7 §§ regeringsformen entledigar jag statsministern och övriga statsråd.
Jag erinrar om stadgandet i 8 § i samma kapitel: Har regeringens samtliga
ledamöter entledigats, uppehåller de sina befattningar till dess ny regering har
tillträtt.

Stockholm den 5 oktober 1978

Henry Allard
Talman

KU 1978/79:30

Underbilaga 3

Folkpartiets ordförande Ola Ullsten den 12 oktober 1978

Talmannen har frågat mig om jag är beredd att bilda en ny icke-socialistisk
regering: en folkpartiregering, som kan komma att ha inslag av personer utan
partipolitisk förankring. Jag har svarat ja på den frågan.

En ny regering måste bli arbetsduglig och handlingskraftig. Eftersom det är
fråga om en minoritetsregering måste den skapa bred politisk förankring i
riksdagen för sina förslag. Den måste kunna nå bra lösningar i de viktiga
frågor som står framför oss: som att bekämpa arbetslöshet, fortsätta att stärka
ekonomin och förbättra skattesystemet. En huvuduppgift är att utforma en
energipolitik som kan få brett stöd i riksdagen och som innebär en trygg
energiförsörjning, med skärpta krav på säkerhet för olika energislag.

Vår bedöming är att den regering talmannen nu föreslår borde ha goda
förutsättningar att samla riksdagen kring en ansvarsfull politik för landets
bästa.

Underbilaga 4

Förordnande för statsministern

Sedan riksdagen denna dag godkänt mitt förslag om ny statsminister
förordnar jag enligt 6 kap. 4 § regeringsformen Ola Ullsten att vara
statsminister.

Stockholm den 13 oktober 1978

Henry Allard
Talman

KU 1978/79:30

Underbilaga 5

STATSRÅDSBEREDNINGEN

Rättschefen

1978-10-16

Förfarandet vid konseljen den 18 oktober 1978 kl. 11.15 (regerings skifteskonseljen) I

BAKGRUND

1. Hans Maj:t Konungen är ordförande vid konseljen (5 kap. 1 § regeringsformen).

2. De avgående statsråden deltar inte i konseljen.

3. Vid konseljen förs protokoll enligt vanliga regler [se förordningen
(1975:1) om protokoll och expeditioner i regeringsärenden m. m.].

4. Konseljens inledande del är offentlig. Under denna del (avsnitt II p. 1-7)
står konseljsalens dörrar öppna.

II KONSELJEN

1. Talmannen och statsråden samlas i konseljsalen. Statsråden ställer sig
vid sina platser vid konseljbordet (namnskyltar finns vid platserna) - se
vidare punkten 4 där principerna för placeringen anges.

2. Hans Maj:t Konungen kommer in i konseljsalen och hälsar på talmannen
och statsministern.

3. Hans Maj:t Konungen går runt bordet och hälsar på statsråden som
därvid presenteras av statsministern.

4. Hans Majit Konungen, talmannen och statsråden sätter sig vid konseljbordet.

Hans Majit Konungen sätter sig vid bordets, från dörren sett, övre
kortända.

Talmannen sätter sig t i 11 h ö g e r om Hans Maj:t Konungen.
Statsministern sätter sig t i 11 vänster om Hans Majit Konungen.
Avgörande för placeringen av övriga statsråd är i första hand vem som
har varit statsråd längst tid. Härvid tas hänsyn också till tiden som
statsråd i tidigare regeringar. Bland dem som har varit statsråd lika länge
har den till levnadsåren äldste företräde. Skulle två eller flera statsråd
vara födda samma år avgörs placeringen av födelsetiden det året. Det
statsråd som med tillämpning av dessa principer är främst sätter sig till

KU 1978/79:30

höger om talmannen, det statsråd som kommer därnäst sätter sig till
vänster om statsministern osv. (7 kap. 8 § regeringsformen).1

5. Hans Maj:t Konungen öppnar konseljen och hälsar de närvarande
välkomna.

6. Talmannen redogör för den i regeringsformen 6 kap. 2-4 §§ fastlagda
proceduren vid utseende av statsminister och för det förslag som han har
lagt fram samt riksdagens beslut med anledning av detta.

7. Hans Maj:t Konungen konstaterar att regeringsskifte enligt 6 kap. 4 §
regeringsformen nu har skett.

Med Hans Maj:t Konungens konstaterande är den ”öppna” delen av
konseljen avslutad. Talmannen samt ev. närvarande allmänhet avlägsnar sig.
Dörrarna till konseljsalen stängs.

8. Statsministern redogör för innehållet i den regeringsdeklaration som han
tidigare under dagen har lämnat i riksdagen.

9. Hans Majit Konungen förklarar konseljen avslutad.

1 Det förutsätts att samma placeringsprincip skall gälla såväl vid följande
konseljer som vid regeringssammanträdena.

KU 1978/79:30

Underbilaga 6

1978-10-18

Eders Majestät!

Sedan statsminister Thorbjörn Fälldin den 5 oktober begärt att bli
entledigad från sin befattning beviljade jag samma dag honom och övriga
statsråd entledigande.

Efter samråd med företrädare för varje partigrupp inom riksdagen och
överläggning med vice talmännen föreslog jag den 12 oktober riksdagen att
till ny statsminister utse Ola Ullsten. Detta förslag godkändes av riksdagen
den 13 oktober och jag har på riksdagens vägnar utfärdat förordnande för den
nye statsministern, som i dag anmält de av honom utsedda statsråden för
riksdagen.

KU 1978/79:30

Bilaga 4

PM angående personskiften i regeringskansliet i anslutning till
regeringsskiftet hösten 1978

I samband med att den socialdemokratiska regeringen i oktober 1976
avlöstes av en koalitionsministär bestående av representanter för centerpartiet,
moderata samlingspartiet och folkpartiet ingicks en överenskommelse
mellan partierna om vissa personalfrågor inom regeringskansliet. Enligt
denna överenskommelse förutsattes tjänstemän med politiska uppgifter, dvs.
statssekreterarna och informationssekreterarna, lämna sina uppgifter i regeringskansliet.
Statssekreterarna skulle emellertid ställas till den nya regeringens
förfogande under kortare tid för rent administrativa uppgifter. Den nya
regeringen skulle enligt överenskommelsen erbjuda alla statssekreterare som
så önskade annat, likvärdigt arbete inom statsförvaltningen. Vid regeringsskiftet
i oktober 1978 träffades en överenskommelse med likalydande
innehåll.

Den följande redovisningen avser de faktiska personalförändringarna
under perioden från regeringsskiftet den 18 oktober 1978 t. o. m. slutet av
februari månad 1979 när det gäller statssekreterare, informationssekreterare
och sakkunniga med huvudsakligen politiska uppgifter. Beträffande de
avgångna och tillsatta statssekreterarna och informationssekreterarna har
också uppgifter inhämtats om nuvarande sysselsättning resp. tidigare
sysselsättning (närmast före förordnandet).

Statssekreterare

I samband med regeringsskiftet entledigades tolv statssekreterare. Det var
statssekreteraren i statsrådsberedningen, statssekreterarna i vissa departement
som letts av centerpartistiska och moderata statsråd (försvars-, social-,
kommunikations-, jordbruks-, handels-, bostads- och industridepartementen).
Dessutom lämnade den ene av utrikesdepartementets båda befattningshavare
på denna nivå sin tjänst för att bli chef för departementet. Vidare
avgick den av de båda statssekreterarna vid utbildningsdepartementet som
haft statsrådet Mogård (m) som chef.

Kvar blev statssekreterarna inom de tre departement som haft folkpartister
som chefer i trepartiregeringen (de två statssekreterarna i budgetdepartementet,
den ene av statssekreterarna i utbildningsdepartementet och statssekreteraren
i arbetsmarknadsdepartementet). Vidare stannade statssekreterarna
i justitie-, ekonomi- och kommundepartementen samt kabinettsekreteraren
i utrikesdepartementet kvar.

Tio nya statssekreterare har tillsatts efter regeringsskiftet. Minskningen
med två beror på att endast en statssekreterare förordnades inom industridepartementet.
Vid tidpunkten för regeringsskiftet hade industrideparte -

KU 1978/79:30

mentet två tjänstgörande statssekreterare, varav en vikarierade för en tredje
som var tjänstledig för utredningsuppdrag.

Av de förutvarande statssekreterarna har en blivit statsråd och tre övergått
till annan verksamhet i departementen. En har återgått till riksdagsmannauppdrag
och två arbetar inom sitt partis riksdagskansli. Två har erhållit
chefstjänster inom statlig verksamhet och tre inom jordbrukskooperationen.

Av de nya statssekreterarna hämtades fyra från olika departement och två
från andra statliga befattningar. Två hade haft förtroendemannauppdrag som
riksdagsman och som kommunalråd. En var tidigare chef för partiets
riksdagskansli och en annan hade närmast arbetat med utredningsuppdrag
inom utbildningsdepartementet men dessförinnan varit riksdagsman (fp).

Informationssekreterare

Före regeringsskiftet fanns i regeringskansliet 19 informationssekreterare.
Detta innebar att varje statsråd utom utrikesministern hade en egen
informationssekreterare. I samband med regeringsskiftet entledigades samtliga
informationssekreterare som hade arbetat för ett avgående statsråd med
undantag för informationssekreterarna hos försvars- och kommunministrarna.
Statsrådet Ullstens informationssekreterare flyttade över till
statsrådsberedni ngen.

Efter regeringsskiftet har nya informationssekreterare anställts hos samtliga
nytillträdande statsråd utom statsrådet Tham och med ovan angivna
undantag (försvars- och kommunministrarna). F. n. finns alltså 18
informationssekreterare.

Av de elva avgångna informationssekreterarna1 har tre fått annan statlig
anställning. Övriga har övergått till verksamhet inom resp. partiorganisation
och inom olika privata företag, främst tidningar och tidskrifter. De tio nya
informationssekreterarna hämtades till övervägande delen från olika tidningar
och tidskrifter.

Sakkunniga

Före regeringsskiftet fanns inom regeringskansliet 54 sakkunniga med
huvudsakligen politiska uppgifter. I samband med regeringsskiftet lämnade
44 av dessa sina uppdrag. T. o. m. utgången av februari månad 1979 har 20
nya sakkunniga anställts.

1 Inkl. ej den som flyttat från UD till statsrådsberedningen.
5 Riksdagen 1978/79. 4 sami. Nr 30

KU 1978/79:30

Departementsfördciningen framgår av följande tabell:

Dep.	Entle- digade	Förord- nade	Kvar	Anmärkning
SB	11	8	-	Av de förordnade är tre överflyttade från UD och två från A.
UD	5	-	1	Av de entledigade är tre överflyttade till SB.
Fö	-	-	-
S	3	2	-
K	-	1	-
E	5			Samtliga entledigade var knutna till moderata samlingspartiets samord-ningskansli
B	-	-	1
U	3	1	6
Jo	2	2	-
H	-	2	-
A	7	1	1	Samtliga entledigade utom en var knutna till folkpartiets samordnings-kansli. Av de entledigade har två blivit statsråd, en statssekreterare i I och två resp. en överflyttats till SB resp. S
Bo	2	-	1
I	2	1	-
Kn	4	2	-
Summa	44	20	10

Av de 20 personer som förordnats efter regeringsskiftet återfinns åtta inom statsministerns kansli i statsrådsberedningen. För de 12 personer som anställts vid olika departement föreligger följande uppgifter beträffande deras arbetsområden:
Dep.	Antal	Arbetsområde
S	2	Social- resp. hälso- och sjukvårdsfrågor
K	1	Biträder med kontakter med riksdagen i trafikpolitiska frågor
U	1	SIA-skolan och arbetsmiljöfrågor
Jo	2	Idrotts- resp. fiskefrågor
H	2	Konsumentpolitiska frågor resp. ej specificerat
A	1	Invandrar- och jämställdhetsfrågor
I	1	Biträder med kontakter med riksdagen
Kn	2	Länsdemokratifrågor resp. folkrörelsefrågor

Bland de politiskt sakkunniga finns flera riksdagsledamöter. Före regeringsskiftet
uppgick antalet riksdagsledamöter till elva, sju avgick i samband
med regeringsskiftet och fem har förordnats efter regeringsskiftet. F. n. är
alltså nio riksdagsledamöter från folkpartiet knutna som sakkunniga till olika
departement.

KU 1978/79:30

För samordning av regeringspolitiken har sedan mitten av 1960-talet
funnits en särskild enhet inom statsrådsberedningen, det s. k. statsministerns
kansli. Efter regeringsskiftet hösten 1976 inrättades ytterligare två samordningskanslier.
Moderata samlingspartiets kansli knöts till
ekonomidepartementet, folkpartiets till arbetsmarknadsdepartementet. I
samband med regeringsskiftet hösten 1978 upplöstes de båda sistnämnda
samordningskanslierna. Personalen vid moderata samlingspartiets samordningskansli
entledigades, medan personalen vid folkpartiets samordningskansli
fick andra uppgifter i regeringskansliet. Två personer blev statsråd, en
statssekreterare i industridepartementet, och tre överflyttades till sakkunnigbefattningar
i statsrådsberedningen och socialdepartementet. I samband med
regeringsskiftet entledigades också samtliga elva sakkunniga med politiska
uppgifter inom statsrådsberedningen. Åtta nya personer förordnades för
sådana uppgifter inom statsrådsberedningen. Av dessa hämtades fem från
motsvarande befattningar inom utrikes- och arbetsmarknadsdepartementen.

Sammanfattningsvis framgår alltså att antalet sakkunniga som arbetade
med samordningsuppgifter uppgick till 22 före regeringsskiftet och till åtta
efter regeringsskiftet, således en minskning med 14 personer.

KU 1978/79:30

Bilaga 5

Remisser till lagrådet under 1978

De grundläggande reglerna om lagrådet finns i 8 kap. 18 § regeringsformen
(RF). Enligt detta stadgande skall för att avge yttrande till regeringen över
lagförslag finnas ett lagråd, vari skall ingå domare från högsta domstolen och
regeringsrätten. Även riksdagsutskott kan enligt RF inhämta yttrande från
lagrådet.

Lagrådets närmare sammansättning, arbete på avdelningar m. m. regleras i
lagen om lagrådet (1965:186), senast ändrad den 10 maj 1974 (1974:578).
Enligt lagen utgörs lagrådet av en ordinarie och högst två extra avdelningar,
varje avdelning i normalfallet bestående av tre justitieråd och ett regeringsråd.
Det stadgas vidare, att extra avdelning träder i tjänst endast när
regeringen förordnat därom och att sådant förordnande må meddelas när
arbetsbördan i lagrådet kan antas bli särskilt betungande. Beträffande
rekryteringen till lagrådet skall enligt lagen högsta domstolen utse justitieråden
och regeringsrätten regeringsråden. Regeringen kan förordna ledamot
som inte är justitieråd eller regeringsråd att tjänstgöra i lagrådet.

Den viktigaste ändringen beträffande lagrådets uppgifter infördes genom
beslut av 1970 och 1971 års riksdagar. Härigenom upphävdes Kungl. Maj:ts
skyldighet att beträffande viss lagstiftning inhämta yttrande av lagrådet.
Denna s. k. obligatoriska lagrådsgranskning omfattade bl. a. allmän civil- och
kommunallag, svenskt medborgarskap och statstjänstemännens rättsställning.
Utanför detta obligatoriska område föll t. ex. grundlag, kommunallag,
vallag, sekretesslag och skattelag.

Vid slopandet av den obligatoriska lagrådsgranskningen framhöll konstitutionsutskottet
(KU 1970:20) särskilt värdet av att lagrådsgranskningen
kunde utsträckas till lagförslag utanför det obligatoriska området. Det
framstod för utskottet som en brist att det inte tidigare funnits utrymme
härför med hänsyn bl. a. till att enligt utskottet en lagrådsgranskning inom
andra områden i åtskilliga fall kunde vara en angelägnare uppgift än
granskningen av vissa lagförslag inom den obligatoriska sektorn.

Vid riksdagsbehandlingen av författningsreformen förelåg inte enighet
inom konstitutionsutskottet angående den framtida utformningen av
lagrådsgranskningen (KU 1973:26 s. 55 och s. 125). Riksdagen följde utskottets
majoritet, som under hänvisning till utskottets uttalande i samband med
obligatoriets avskaffande bl. a. framhöll värdet av att lagrådsgranskningen
kunde utsträckas till lagförslag utanför det tidigare obligatoriska området.
Reservanterna i utskottet (c,m,fp) förordade å sin sida i princip återinförande
av obligatorisk lagrådsgranskning och framhöll därvid som sin åsikt att
lagrådsgranskningen utgjorde ett vidgat skydd för rättssäkerhetsintresset och
för enhetlighet, konsekvens och klarhet i rättssystemet.

Lagrådsgranskningen har därefter vid flera tillfällen behandlats av riksda -

KU 1978/79:30

gen dels i samband med utskottets dechargegranskning, dels med anledning
av motioner (KU 1974:22 och 57, 1975:12, 1975/76:50 och 56, 1976/77:44
samt 1977/78:35).

Ändrade regler om lagrådsgranskningens inriktning, lagrådets sammansättning
m. m. har förelagts riksdagen i propositionen 1978/79:195 med
förslag till förstärkt skydd för fri- och rättigheter. Beträffande innehållet i
propositionen hänvisas till denna, som f. n. är under beredning i utskottet.

Lagrådet har under hela år 1978 arbetat på tre avdelningar.

De under 1978 till riksdagen avgivna propositionerna som har granskats av
lagrådet anges i underbilaga 1.

Som framgår av bilagda förteckning uppgår det totala antalet av de under
1978 av lagrådet granskade lagförslagen som avgivits till riksdagen till 21.
(Hela antalet lagpropositioner under 1978 var ca 50.) Som jämförelse bör
nämnas, att motsvarande antal under 1972 var 15,1973 13,1974 10,1975 20,
1976 11 och 1977 26.

Granskningsuppgiften omfattar också förfarandet vid lagrådsgranskningen.
I detta hänseende lämnades följande redogörelse i det betänkande som
lagrådsutredningen (Ds Ju 1977:10) avlämnade i juni 1977:

Att förslag från regeringens kansli skall remitteras och vara godtaget av
regeringen utesluter dock inte i och för sig att lagrådet kan påbörja
granskningen innan formellt beslut har meddelats att begära lagrådets
yttrande. På senare tid har lagrådets granskning i allt fler ärenden påbörjats
innan förslaget har slutligt färdigställts, t. ex. på grundval av ett korrektur
eller ett stencilerat manuskript (se t. ex. prop. 1975/76:105 bilagal ang.
förslag till lag om medbestämmande i arbetslivet; jfr bilagan s. 470). Ibland
har t. o. m. denna preliminära granskning hunnit avslutas innan förslaget har
fått sitt slutliga innehåll. Lagrådets yttrande avges emellertid inte förrän det
remitterade förslaget föreligger i slutligt skick och en formell remiss har ägt
rum. Anledningen till nyss nämnda förfarande kan vara att vederbörande
departement behöver spara tid för att proposition skall kunna läggas fram före
viss tidpunkt. Det kan också förhålla sig så att lagrådet inte har andra ärenden.
Även av andra skäl kan förfarandet vara förenat med vissa praktiska fördelar.
Lagrådets synpunkter kan beaktas direkt i det senare till lagrådet remitterade
förslaget. Lagrådet sparar också tid, eftersom det i motsvarande mån inte
behöver yttra sig skriftligt. Förfarandet innebär emellertid även vissa
nackdelar. Det är inte tillfredsställande att lagrådet tas i anspråk för uppgifter
som bör fullgöras på beredningsstadiet i departementen. Om ett förslag som
granskas inte är tillräckligt genomarbetat, får lagrådet ett onödigt merarbete.
Lagrådets formella yttrande kan inte heller ge en riktig bild av vad som har
förekommit. Det kan vidare hända att ett förslag av skäl som inte har
samband med lagrådets granskning dras tillbaka på ett sent stadium av
departementsbehandlingen och alltså inte leder till en formell lagrådsremiss.
Detta har också inträffat. I så fall kan den granskning som lagrådet har hunnit
utföra ha varit förgäves.

Som exempel på lagstiftningsprodukter där lagrådets granskning helt eller
delvis skett innan lagrådsremissen varit tryckt kan förutom den ovannämnda

KU 1978/79:30

lagen (1976:580 om medbestämmande i arbetslivet) nämnas konsumentkreditlagen
(1977:981), lagen om förbud mot oskäliga avtalsvillkor (1971:112,
ändrad 1973:878), prop. 1978/79:12 om ändringar i föräldrabalken m. fl. lagar
om underhåll till barn och frånskilda m. m. och brottsskadelagen(1978:413). I
dessa fall förekom det, att rättelser gjordes under hand utan att inflyta i
lagrådets yttrande. Även prop. 1978/79:105 med förslag till ändringar i
konkurslagen föredrogs innan lagrådsremissen var tryckt. En särskild
redogörelse härför lämnas i underbilaga 2.

Lagrådsutredningen tog även upp frågan om hur det förhåller sig med
offentligheten beträffande korrektur eller annat preliminärt förslag som
lämnats till lagrådet som underlag för dess handläggning. Utredningen fann
mot bakgrund av de nya reglerna i 2 kap. 9 § tryckfrihetsförordningen, att ett
preliminärt förslag, som lämnats till lagrådet, inte kunde anses som allmän
handling. Lagrådsremissen fick enligt utredningen karaktären av allmän
handling först sedan den slutjusterats och i sådant skick formellt överlämnats
till lagrådet.

KU 1978/79:30

Underbilaga I

Under 1978 till riksdagen avgivna propositioner som har granskats av
lagrådet

Prop. nr
1977/78:86

1977/78:90

1977/78:97

1977/78:104

1977/78:126

1977/78:142

1977/78:144

1977/78:156

1977/78:159

1977/78:175

1977/78:178

1978/79:2

1978/79:3

1978/79:9

1978/79:11

■n 1978/79:12
1978/79:28

1978/79:38

1978/79:62

1978/79:67
1978/79:80

Namn Departement

med förslag till lag om vissa rörledningar, Industri

m. m.

om ändring i utlänningslagen (1954:193), m. m. Arbetsmark nads om

åtgärder för att bevara skrifter och ljud- och Justitie

bildupptagningar

med förslag om utvidgad rätt till ledighet för vård Arbetsmark ---

av harn, m,_m, nads

om ersättning för brottsskador Justitie

om avbetalningsköp mellan näringsidkare Justitie

m. fl.

med förslag till lag om ansvarighet i försöksverk- Justitie

samhet med närradio, m. m.

med förslag lill passlag Justitie

om ändring i lagen (1966:413)om vapenfri tjänst, Försvars

m. m.

med förslag till hyresförhandlingslag m. m. Justitie

med förslag till lagstiftning om marknadsföring- Handels

en av alkoholdrycker och tobaksvaror
med förslag till lag om namn och bild i reklam Justitie

om internationellt samarbete rörande kriminal- Justitie

vård i frihet

med förslag till fondkommissionslag, m. m. Ekonomi

med förslag till ändring i delgivningslagen Justitie

(1970:428), m. m.

om underhåll till barn och frånskilda, m. m. Justitie

med förslag till lag om betalningssäkring för Budget

skatter, tullar och avgifter, m. m.

om ändring i lagen (1970:989) om införande av Bostads

fastighetsbildningslagen

om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i Justitie

anstalt, m. m.

om förbud mot aga Justitie

om godkännande av tilläggsprotokoll till den Justitie

europeiska utlämningskonventionen och den
europeiska konventionen om inbördes rättshjälp
i brottmål, m. m.

KU 1978/79:30

Underbilaga 2

Anteckningar om handläggningen september 1978 - februari 1979 av
konkursärendet

Delning av lagrådsremissen skedde den 12 september 1978. Delningstiden
gick ut den 20 september.

Förhandling i förhandlingsrådet skedde den 15 september (förhandl.
formellt avslutad den 21 september).

Regeringsbeslut om lagrådsremiss togs den 28 september.

En färdig remiss förelåg i mitten av oktober med reciten i ombrutet
korrektur och det övriga i datautskrift. Materialet översändes omkring den 1
november till lagrådet. Föredragningen påbörjades den 7 november. Efter
några veckor förelåg hela remissen i korrektur.

Föredragningen avslutades den 20 december 1978. Under föredragningen
gjorde lagrådet åtskilliga påpekanden beträffande den lagtekniska utformningen.
Departementet avsåg till en början att trycka lagrådsremissen under
november månad, men sedan föredragningen pågått en tid gjordes den
bedömningen att tryckning borde ske först sedan föredragningen avslutats. I
samförstånd med lagrådet beslöt departementet att beakta en stor del av
lagrådets påpekanden i själva lagrådsremissen.

De av lagrådets anmärkningar betingade justeringarna medförde - ehuru
de som nämnts var av teknisk natur - behov av en ingående granskning av
lagrådsremissen samt i anslutning därtill vissa omskrivningar av motiven.
Arbetet med den slutliga utformningen av remissen var därför avslutat först i
mitten av januari. I nytt korrektur förelåg remissen mot slutet av samma
månad. Den 30 januari erhöll lagrådet formella remisshandlingar. Den 30 och
31 januari gjordes en slutlig genomgång av lagrådsremissen med lagrådet.
Lagrådet dagtecknade sitt yttrande den 31 januari. Trycklov på remissen
meddelades kort därefter. T ryckta ex. av remissen levererades den 13 februari
1979.

Den 31 januari delades propositionen. Delningstiden gick ut den 7 februari.
Förhandling i förhandlingsrådet ägde rum den 2 och 8 februari. Trycklov på
propositionen meddelades den 16 februari. Leverans till riksdagen skedde
den 28 februari.

KU 1978/79:30

Bilaga 6

PM angående propositionsavlämnandet till riksdagen

Nuvarande regler

De nuvarande reglerna för propositionsavlämnandet Finns i 3 kap.
riksdagsordningen. Enligt 2 § skall regeringen senast den 10 januari eller, om
hinder möter till följd av nyligen inträffat regeringsskifte, snarast möjligt
därefter avlämna budgetproposition för det närmast Följande budgetåret.
Kompletteringsproposition skall, om hinder inte möter, avlämnas före
utgången av april månad. Annan proposition angående anslag för det närmast
följande budgetåret skall avlämnas senast den 10 mars, såvida regeringen inte
Finnér att propositionens behandling kan uppskjutas till följande riksmöte.
Enligt 3 § skall annan proposition än sådan som avses i 2 § avlämnas senast
den 31 mars om regeringen anser att propositionen bör behandlas under
pågående riksmöte. De nu nämnda bestämmelserna gäller inte om budgetpropositionen
med stöd av 2 § har avlämnats efter den 10 januari, eller i fråga
om proposition varigenom regeringen enligt lag för prövning underställer
riksdagen en utfärdad förordning, eller om regeringen finnér synnerliga skäl
föreligga att avlämna propositionen senare (4 §). Enligt 5 § bör regeringen
avlämna sina propositioner på sådana tider att anhopning av arbete hos
riksdagen om möjligt förebyggs. Regeringen skall samråda med talmannen
därom. Proposition kan avlämnas även när riksmöte inte pågår. Enligt
tilläggsbestämmelse 3.1.1 avlämnas proposition genom att den ges in till
kammarkansliet. Den anmäls av talmannen vid sammanträde med kammaren
efter det att den har delats ut till riksdagens ledamöter.

Tidigare granskning av propositionsavlämnandet

Sedan år 1975 har utskottet årligen granskat propositionsavlämnandet till
riksdagen. Särskilda undersökningar har gjorts av spridning i avlämnandet av
propositioner i helårsperspektiv men framför allt av spridningen under
vårarna. Dessutom har man studerat hur regeringens planering av propositionsavlämnandet
har fallit ut, liksom omfattningen av försenade propositioner
och hur stora förseningarna har varit.

Vid förra årets granskning (KU 1977/78:35 s. 11) konstaterade utskottet, att
de otillfredsställande förhållanden rörande propositionsavlämnandet som
utskottet under flera tidigare år påpekat fortfarande kvarstod. Utskottet
anförde därefter följande:

Även om det skett förbättringar i vissa avseenden avlämnas fortfarande
alltför många propositioner under vissa, korta tidsperioder under våren, och
ett inte obetydligt antal propositioner avlämnas efter att propositionstiderna
gått ut. Vidare har utskottet kunnat konstatera att det skett en kraftig ökning
av antalet aviserade men ej avlämnade propositioner under år 1977. Ett icke

KU 1978/79:30

obetydligt antal propositioner avlämnades också utan avisering i de propositionsförteckningar
som lämnats av statsrådsberedningen. Det är för utskottet
angeläget att framhålla att propositionsförteckningarna blir så realistiska som
möjligt, eftersom de i stor utsträckning kommer att styra riksdagsarbetets
planering.

Utredningen angående en allmän översyn av riksdagens arbetsformer

Frågan om propositionsavlämnandet har behandlats av arbetsformsutredningen
i sin nyligen avlämnade slutrapport (Förs. 1978/79:15 s. 11-12) som
f. n. behandlas av utskottet. Utredningen understryker bl. a. vikten av att
insatser görs inom regeringskansliet att bemästra problemet med anhopningen
av propositioner till vissa tider. Utredningen har dock, trots de otillfredsställande
förhållandena, inte ansett sig böra förorda några ändringar i
riksdagsordningen beträffande propositionsavlämnandet.

Årets granskningsarbete

1. Propositionsavlämnandet under år 1978

Som underlag för granskningen har framtagits ett statistiskt material,
motsvarande vad som skett tidigare år.

I tabell A redovisas antalet avlämnade propositioner samt spridningen i
propositionsavlämnandet under åren 1971-1978. Under 1978 avlämnandes
sammanlagt 186 propositioner, ett antal som ligger strax över genomsnittet
för åren 1971-1978. 77 propositioner (41 96) avlämnades under hösten.
Genomsnittet för åren 1971-1978 är 36 96.

Ett mindre antal propositioner har inte behandlats under den period de
avlämnats. Åtta propositioner uppsköts från 1977/78 års riksmöte till
1978/79 års riksmöte och 19 propositioner som avlämnades under hösten
1978 behandlades inte färdigt under hösten.

När det gäller spridningen i propositionsavlämnandet under våren kan
konstateras att den tidigare starka koncentreringen till slutet av mars månad
under de senaste två åren har avtagit något till förmån dels för tidigare
avlämnande, dels också för ett ökat antal avlämnande efter mitten av
april.

Fortfarande blir dock en mycket stor mängd propositioner avlämnade sista
veckan och sista dagen av resp. propositionstider. Av tab. A framgår, att ca
49 96 av propositionerna avlämnades under sista veckan och ca 28 96 sista
dagen av resp. propositionstid. Dessa tal är de högsta som noterats under
perioden 1971-1978.

Under 1978 har andelen propositioner som avlämnats efter propositionstidernas
utgång uppgått till drygt 23 96. Därmed har denna andel för första
gången sedan år 1971 minskat något. Här bör anmärkas, att 5 av 24
propositioner som avlämnades efter propositionstidernas utgång uppsköts till
1978/79 års riksmöte.

KU 1978/79:30

Tabell B innehåller uppgifter om propositionsavlämnandet under våren
1978 i förhållande till statsrådsberedningens förteckning 1978-01-10. Tabellen
visar att 32 96 av de aviserade propositionerna ej avlämnades, ca 28 %
avlämnades men efter angiven tidpunkt och resten, dvs. ca 40 96, avlämnades
före eller vid angiven tidpunkt. Särskilt hög är andelen aviserade men ej
avlämnade propositioner för budgetdepartementets del. Mer än hälften av de
på detta departements förteckning upptagna propositionerna avlämnades
ej.

Antalet avlämnade propositioner som ej aviserats uppgick till 32, en ökning
med 6 i förhållande till föregående år. För industridepartementets del kan
noteras att antalet avlämnade propositioner som ej aviserats uppgick till 9,
medan antalet avlämnade, aviserade propositioner, var 7.

Propositionsförteckningen för hösten 1978 lämnades den 3 oktober, dvs.
före regeringsskiftet. Den nya regeringen lämnade ingen ny eller reviderad
förteckning. Från statsrådsberedningen har inhämtats att den nya regeringen
ansåg att höstens riksdagsarbete kunde planeras med utgångspunkt från den
tidigare lämnade förteckningen.

I tabell C lämnas uppgifter om propositionsavlämnandet hösten 1978 av
motsvarande slag som i tabell B. Av tabellen framgår, att ca 35 96 av de
aviserade propositionerna ej avlämnades, ca 40 96 avlämnades men efter
angiven tidpunkt och resten (26 96) avlämnades före eller vid angiven
tidpunkt. Antalet avlämnade propositioner som ej aviserats uppgick till 16, en
ökning med 4 från hösten 1977.

1 tabell D belyses förseningen i propositionsavlämnandet under åren
1971-1978. Den genomsnittliga förseningstiden i förhållande till de ursprungligen
lämnade förteckningarna var under år 1978 (vår + höst) 17,5 dagar,
vilket innebär att den var högre än för något tidigare år. En lika hög
genomsnittlig förseningstid för under våren aviserade och avlämnade
propositioner, 17,2 dagar, har dock förekommit vid ett tidigare tillfälle,
nämligen våren 1976. Höstens förseningssiffra, 18,5 dagar, är betydligt högre
än för något tidigare år.

Vid studiet av uppgifterna om förseningar i propositionsavlämnandet bör
man komma ihåg att departementen ibland endast anger att avlämnande
kommer att ske t. ex. under en viss månad, ej vid någon bestämd
tidpunkt.

2. Propositionsavlämnandet under första kvartalet 1979

Under första kvartalet 1979 har avlämnats lil propositioner. Av dessa
avlämnades 13 under perioden januari-10 februari. Denna siffra ligger något
under genomsnittet för åren 1971-1978. Under tiden från och med den 10
februari t. o. m. den dag då anslagspropositioner skall avlämnas, vilken i år får
anses vara den 12 mars med hänsyn till att den 10 mars inföll på en lördag,
uppgick antalet avlämnade propositioner till 44. Denna siffra ligger betydligt

KU 1978/79:30

över genomsnittet för åren 1971-1978 vilket varit 24. Resterande propositioner,
54 st., avlämnades under återstoden av mars månad (inklusive
måndagen den 2 april eftersom även den sista dagen för avlämnandet av
andra propositioner än anslagspropositioner, 31 mars, i år inföll på en
lördag).

Antalet anslagspropositioner som avlämnats sista veckan resp. sista dagen
(12/3) uppgick till 32 resp. 4. Den 9 mars avlämnades 21 anslagspropositioner.
Under åren 1971-1978 har i genomsnitt 21 anslagspropositioner avlämnats
sista veckan och sju sista dagen.

Efter propositionstidens utgång (fram till och med den 2 april) har
ytterligare sex anslagspropositioner avlämnats. Dessa sex är:

Nr:	Ärende	Avlämnad
		den
112	Regionalpolitik	30/3
128	Allmän folk- och bostadsräkning år 1980	13/3
136	Trädgårdsnäring	23/3
162	Sjukforsäkringsförmåner vid arbetsmarknadsutbildning och
	vissa vuxentstudier	20/3
167	Lån till Åreprojektet	16/3
192	Finansiellt stöd till Luxor Industri AB	30/3

Antalet andra propositioner än anslagspropositioner som avlämnades sista
veckan resp. sista dagen (2/4) uppgick till 37 resp. 2. Den 30 mars avlämnades
25 propositioner av detta slag. Under åren 1971-1978 har i genomsnitt 23
sådana propositioner avlämnats och åtta sista dagen.

Den propositionsförteckning som överlämnades den 10 januari 1979
upptog för första kvartalet 1979 127 propositioner. Av dessa avlämnades 38
(30 %) före eller vid angiven tidpunkt och 42 (33 96) efter den angivna
tidpunkten. 47 (37 96) hade ej avlämnats senast den 2 april. Å andra sidan
avlämnades under första kvartalet 28 propositioner som ej aviserats i
statsrådsberedningens förteckning. Detta utgör 25 96 av sammanlagda
antalet avlämnade propositioner.

Antalet propositioner samt spridningen i propositionsavlämnandet under åren 1971-1978 Tabell A

År	Antal	prop. därav Vs		Av vårsessionens propositioner avlämnades (till kammarkansliet)
		Hs	-10/2	11/2- 10/3	11/3- 12/4	13/4-	Sista veckan av resp. prop. tid	Sista dagen av resp. prop.tid		Efter prop.tidernas utgång
				A	B	C	D	Budeet- prop.	Andra prop.	To- % tält	Budget- prop.	Andra prop.	To- talt	%	Budget- prop.	Andra prop.	To- talt	%
1971	181	117'	642	13	15	76	13	21	12	33 28,2	5	0	5	4,3	9	8	17	14,5
1972	147	1013	464	11	15	62	13	24	16	40 39,6	6	4	10	9,9	8	10	18	17,8
1973	204	1325	72	12	23	82	15	22	26	48 36,4	9	12	21	15,9	15	9	24	18,2
1974	188	1256	637	18	16	77	14	19	24	43 34,4	4	5	9	7,2	15	8	23	18,4
19759	190	1098	8110	13	29	53	14	17	19	36 33,0	9	2	11	10,1	12"	14"	26	23,9
1976	177	12812	49	18	37	58	15	25	33	58 45,3	11	12	23	17,9	14	17	31	24,2
1977	172	10313	69	16	31	39	17	18	19	37 35,9	8	8	16	15,5	10	17	27	26,2
1978	186	10914	77	16	29	47	17	20	33	53 48,6	10	20	30	27,5	3	21	24	23,3
1971- 1978	1 445	924	521	117	195	494	118	166	182	34837,7	58	63	12513,5	86	104	190	20,6

1 Behandlingen av tre propositioner har uppskjutits till Hs 1971.

2 Behandlingen av en propositionen har uppskjutits till 1972.

3 Behandlingen av fyra propositioner har uppskjutits till Hs 1972.

4 Behandlingen av tre propositioner har uppskjutits till 1973.

5 Behandlingen av sex propositioner har uppskjutits till Hs 1973.

6 Behandlingen av tre propositioner har uppskjutits till Hs 1974.

7 Behandlingen av två propositioner har uppskjutits till 1975 års riksmöte.

8 Behandlingen av sju propositioner har uppskjutits till 1975/76 års riksmöte.

9 Sessionsindelningen har upphört fr. o. m. år 1975.

10 Del av 1975/76 års riksmöte (t. o. m. 1975-12-31).

11 För 1975 gäller att propositionstiderna har gått ut resp. 1975-03-10 (för budgetpropositioner) och 1975-03-31 (för andra propositioner).

12 Behandlingen av 17 propositioner har uppskjutits till 1976/77 års riksmöte.

13 Behandlingen av 10 propositioner har uppskjutits till 1977/78 års riksmöte.

14 Behandlingen av 8 propositioner har uppskjutits till 1978/79 års riksmöte.

Propositionsavlämnandet under våren 1978

(i förhållande till statsrådsberedningens förteckning 1978-01-10)

Tabell B

Dep.	Antal aviserade prop.	Antal aviserade prop. som ej avlämnats nder våren 1978	Antal aviserade prop. som avlämnats Försening (antal dagar) under våren 19781 i förhållande till an-given tidpunkt	Antal av-lämnade prop. som ej avise-rats
	totalt	därav utan direkt an-given tid-punkt	totalt	därav utan närmare an-given tid-punkt	vid an-given tid-punkt	före an-given tid punkt	efter an-given tid-punkt	genomsnitt	variation
Ju	13	5	5	3	2	1	5	26,8	8-57	2
UD	3	3	2	2	1 (1)	0	0	-	-	0
Fö	7	5	2	2	2(2)	1	2	26	21-31	3
S	5	0	2	0	1	0	2	27	3-51	2
K	7	6	1	1	4(4)	0	2(1)	8	4-12	2
E	5	1	1	0	2(2)	0	2	1,5	1-2	1
B	29	6	16	3	8(1)	0	5(2)	23,4	7-68	6
U	10	0	1	0	4	0	5	3,2	1-7	1
Jo	12	6	2	2	9(4)	0	1	(21)	(21)	0
H	6	1	1	0	2(1)	0	3	22,3	6-49	3
A	4	0	0	0	1	1	2	14,5	13-16	2
Bo	1	1	0	0	0	1 (1)	1 (1)	(10)	(10)	1
I	10	1	3	0	5	0	2(1)	15	10-20	9
Kn	4	0	1	0	3	0	0	-	-	0
Totalt	116	35	37	13	44(15)	3	32 (5)	17,2	1-68	32

1 Inom parentes antalet propositioner för vilka ej någon bestämd tidpunkt angetts (t. ex. endast ”mars-april").

Propositionsavlämnandet under hösten 1978

(i förhållande till statsrådsberedningens förteckning 1978-10-03)

Tabell C

Dep.	Antal aviserade prop.	Antal aviserade prop. som ej avlämnats under hösten 1978	Antal aviserade prop. som avlämnats Försening (antal dagar) under hösten 19781 i förhållande till an-given tidpunkt	Antal av-lämnade prop. som ej avise-rats
	totalt	därav utan direkt an-given tid-punkt	totalt	därav utan närmare an-given tid-punkt	vid an- före an-given tid- given tid punkt punkt	efter an-given tid-punkt	genomsnitt	variation
Ju	14	2	4	2	0	3	7	11,4	1-21	3
UD	3	2	0	0	2(2)	0	1	(24)	-	0
Fö	2	1	1	1	0	1	0	-	-	0
S	2	0	0	0	0	0	2	32,5	27-38	1
K	5	5	0	0	5(5)	0	0	-	-	1
E	3	1	1	1	0	0	2	7,5	-	0
B	21	1	8	1	1	2	10	21,2	7-51	3
U	8	0	3	0	0	1	4	14,3	1-28	0
Jo	5	4	3	2	2(2)	0	0	-	-	0
H	5	3	2	2	3(1)	0	0	-	-	1
A	5	0	2	0	0	0	3	25,7	9^14	3
B	4	3	2	1	1(1)	0	1	(10)	-	1
I	1	0	0	0	0	0	1	(25)	-	2
Kn	3	1	2	1	0	0	1	(27)	-	1
Totalt	81	23	28	11	14(11)	7	32	18,5	1-51	16

1 Inom parentes antalet propositioner för vilka ej någon bestämd tidpunkt angetts (t. ex. endast "oktober")

Försening i propositionsavlänmandet åren 1971-1978

Tabell D

		Antal av-lämnade prop.	Antal prop. av-lämnade senare än enl. SB:s ur-spr. eller revid. förteckning	Total försening enligt SB:s ur-spr. förteck-ning (dagar)	Total försening enligt SB:s re-vid. förteck-ning (dagar)	Genomsnittlig för-sening för prop. av-lämnade senare än enl. SB:s urspr. förteck-ning (dagar)	Försening har varierat mellan (dagar)
Vårsessionen	1971	117	65	925	124	14,2	1-53
Höstsessionen	1971	64	32	185	-	5,8	1-20
Hela året	1971	181	97	1 110	124	11,4	1-53
Vårsessionen	1972	101	50	645	88	12,9	1-67
Höstsessionen	1972	46	25	201	-	8,0	1-35
Hela året	1972	147	75	846	88	11,3	1-67
Vårsessionen	1973	132	56	820	96	14,6	1-55
Höstsessionen	1973	72	26	200	-	7,7	1-17
Hela året	1973	204	82	1020	96	12,4	1-55
Vårsessionen	1974	125	66	1 097	351	16,6	1-81
Höstsessionen	1974	63	35	271	-	7,7	1-25
Hela året	1974	188	101	1 368	351	13,5	1-81
Våren1	19752	109	47	610	233	13,0	1-58
Hosten1	19753	81	41	422	-	10,3	1-45
Hela året	1975	190	88	1032	233	11,7	1-58
Våren	1976	128	59	844	500	17,2	1-105
Hösten	1976	49	18	126	-	7,0	1-37
Hela året	1976	177	77	970	500	12,6	1-105
Våren	1977	103	44	502	208	11,4	Ml
Hösten	1977	69	26	343	-	13,2	1-45
Hela året	1977	172	70	845	208	12,1	1-45
Våren	197B	109	32	549	298	17,2	1-68
Hösten	1978	77	32	592	-	18,5	1-51
Hela året	1978	186	64	1 122	298	17,5	1-68
Totalt 1971	-1978	1 445	654	8313	1 898	12,7	1-105

1 Sessionsindelningen har upphört fr. o. m. 1975

2 1975 års riksmöte (dvs. t. o. m. 1975-05-31)

3 Del av 1975/76 års riksmöte (t. o. m. 1975-12-31)

KU 1978/79:30

Bilaga 6 A

Förteckning över författningar sorn utkommit från trycket sju dagar eller kortare tid före
ikraftträdandet eller efter denna tidpunkt

Utkom från trycket 7 dagar före ikraftträdandet

22 Förordning om ändring i taxeringskungörelsen
(1957:513)
ny 6 §

52 Lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370)

ändr. 57 § 3 mom. anvisn. till 19 §

53 Lag om ändring i förordningen (1960:63) om
rätt till förlustutjämning vid taxering för
inkomst

ändr. författningsrubr., 1, 3, 10, 11 §§

60 Förordning om ändring i förordningen
(1975:475) om statligt stöd i vissa fall till
lagerökning
ändr. 20 a §

99 Förordning om ändring i uppbördskungörelsen
(1967:626)
ändr. 79 §

323 Förordning om ändring i taxeringskungörelsen
(1957:513)

ändr. 45 a §

324 Förordning om ändring i mervärdeskattekungörelsen
(1968:431)

ändr. 24 5

401 Lag om exportkreditstöd

402 Förordning om villkor för exportkreditstöd

405 Förordning om ändring i förordningen
(1977:500) om statligt stöd till beställare av
fartyg
ändr. 2, 4, 6, 28 §§

422 Förordning om ändring i förordningen
(1974:60) om exportkreditgaranti
ändr. 2, 4, 5 §§; omtryck

434 Lag om upphävande av lagen (1968:419) om
allmän arbetsgivaravgift
upph.

612 Förordning om ändring i arbetsmarknadskungörelsen
(1966:368)
ändr. 25 , 58 , 60 §§

624 Förordning om ändring i sjömansskattekungörelsen
(1958:301)

ändr. 22 §

625 Förordning om ändring i mervärdeskattekungörelsen
(1968:431)

nya 26 §, rubr. närmast före 26 §

6 Riksdagen 1978/79. 4 sami. Nr 30

634 Förordning om tidskoefficient för augusti
1978

640 Förordning om ändring i veterinära införselkungörelsen
(1958:551)
ändr. 1 §

659 Förordning om beräkning av jämförelsetal
enligt lagen (1977:1071) om basenhet enligt
10 § 1 mom. lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt

693 Fiskeristyrelsens kungörelse om ändring i
kungörelsen (1977:773)med vissa bestämmelser
om fisket i Kattegatt och Skagerrak
ändr. 4 kap. 7 §

743 Förordning om ändring i folkbokföringskungörelsen
(1967:495)
ändr. 75 §

939 Förordning om ändring i kungörelsen
(1972:698) om avtalet mellan Sverige och
Europeiska ekonomiska gemenskapen

ändr. bil.

940 Förordning om ändring i EFTA-konventionen 941

Förordning om ändring i frihandelsförordningen
(1977:1194)

ändr. 3 §, bil. 1, 2; ny bil. till bil. 2

962 Förordning om lägsta belopp för återbetalning
enligt 31 kap. 1 § rättegångsbalken

963 Förordning om ändring av livräntor enligt
äldre statliga tjänstepensionsbestämmelser

964 Förordning om ändring i statens allmänna
tjänstepensionsreglemente (1959:287)

ändr. 15 § 2 morn.; nytt 4 § 5 mom.

968 Förordning om överflyttning av vissa mål från
kammarrätten i Sundsvall

987 Fiskeristyrelsens kungörelse om ändring i
kungörelsen (1978:114) med vissa bestämmelser
om fisket i Östersjön m. m.
nya 3 kap. 10, 11 §§

KU 1978/79:30

Uikorn från trycket 6 dagar före ikraftträdandet

4 Förordning om ändring i förordningen (1975-06-05) om taxor för statens järnvägar

5 Förordning om taxor för vissa enskilda järnvägar 6

Förordning om ändring i förordningen
(1975:1423) med taxor för Rederiaktiebolaget
Gotlands linjesjöfart på Gotland

ändr. 2, 4 §§

160 Lag om vissa rörledningar

161 Lag om ändring i miljöskyddslagen
(1969:387)

ändr. 2, 6, 9

162 Lag om ändring i vattenlagen (1918:523)

ändr. 2 kap. 40 S

163 Lag om ändring i lagen (1942:335) om särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar upph.

9, 14 5S; ändr. författningsrubr.,

1, 2, 4, 12, 17, 20 §§; omtryck

164 Förordning om vissa rörledningar

165 Förordning om ändring i förordningen
(1961:568) om brandfarliga varor

ändr. 37, 39 §§

166 Förordning med instruktion för krigsskyddsnämnden
för kraftanläggningar

Utkom från trycket 5 dagar före ikraftträdandet

400 Förordning om fortsatt giltighet av förordningen
(1977:770) om prisstopp m. m.

forts, giltighet

504 Förordning om överförande av vissa uppgifter
från företagareförening till regional utvecklingsfond 505

Förordning om ändring i kungörelsen
(1960:372) om statligt kreditstöd till hemslöjd,
hantverk och småindustri

upph. 1-32, 34, 35 §§

506 Förordning om statligt kreditstöd genom
regional utvecklingsfond

507 Förordning om industrigarantilån

508 Förordning om ändring i förordningen
(1975:632) om lånegaranti för arbetsmiljöförbättringar ändr.

5, 11-14, 16 §§

167 Förordning om ändring i expeditionskungörelsen
(1964:618)

ändr. bil.

168 Förordningom ändring i kungörelsen (1939:7)
med förordnanden på civilförvaltningens
område jämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar

ändr. 2 § 39 p.

178 Förordning om taxor för statens järnvägar

179 Förordning om ändring i förordningen
(1975:433) om taxor för postverkets busslinjetraflk ändr.

4, 5 §§

180 Förordning om taxor för viss linjetrafik med
buss

712 Förordning om ändring i utlänningskungörelsen
(1969:136)

ändr. 25 §

509 Förordning om upphävande av kungörelsen
(1971:553) om stipendier för fortbildning av
företagare och anställda inom industri och
hantverk

upph.

510 Förordning med instruktion för utvecklingsfondernas
samarbetsråd

511 Förordning om ändring i förordningen

(1974:476) med instruktion för statens indu striverk upph.

18 §; ändr. 3, 4, 7, 8, 16, 17,

20, 22, 23, 34 8§

512 Förordning om ändring i förordningen

(1976:462) om tillämpningen av lagen
(1976:349) om uppgiftsskyldighet i planeringsfrågor ändr.

3, 4 §§; omtryck

513 Förordning om ändring i förordningen

(1976:463) med instruktion för delegationen
för informationssystemet företag-samhälle

ändr. 4 jj

KU 1978/79:30

514 Förordning om ändring i kungörelsen
(1973:1209) om avgift hos datainspektionen

andr. 1, 2 §§; omtryck

515 Förordning om ändring i instruktionen

(1965:833) för försvarets forskningsanstalt

andr. 4, 8, 10, 15, 20, 24-27 §§

516 Förordning om statligt stöd till fiskets rationalisering,
m. m.

517 Förordning om licens för yrkesfiske

518 Förordning om ändring i förordningen

(1976:448) om statligt stöd till fiskeföretag vid
fångstbegränsning

andr. 1,3 §§

519 Förordning om ändring i förordningen

(1967:286) med instruktion för fiskeristyrelsen
och statens lokala fiskeriadministration

andr. 8 a §; ny 8 b S

520 Familjebidragslag

521 Lag om ändring i värnpliktslagen (1941:967)

andr. 33 §

522 Lag om ändring i civilförsvarslagen

(1960:74)

andr. 12 § 5 mom.

523 Lagom ändring i lagen (1966:413)om vapenfri
tjänst

andr. 8 a §

524 Lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri
tjänst

andr. 1-5, 22 §§; ny 21 a §

525 Lag om ändring i värnpliktslagen (1941:967)

andr. 17 §; ny 46 §

526 Lag om ändring i civilförsvarslagen
(1960:74)

ändr. 14 §

527 Förordning om ändring i förordningen
(1966:115) om statsbidrag till driftkostnader
för viss kommunal utbildning

ändr. 13, 20 §§

528 Förordning om ändring i förordningen

(1974:390) om statsbidrag till kostnader för
studie- och yrkesorientering i viss kommunal
utbildning m. m.

ändr. 5 §

529 Förordning om ändring i kungörelsen

(1970:333) om riksinternatskolor

ändr. författningsrubr. 3-7, 13, 15, 20,

21, 23, 25 §§; ny 21 a §

530 Förordning om ändring i förordningen

(1963:463) om statsbidrag till det fria och
frivilliga folkbildningsarbetet

ändr. 14 §

531 Förordning om ändring i förordningen
(1963:493) om statsbidrag till lantbruks- och
lanthushållsskolor

ändr. 1,3 §§

532 Förordning om ändring i förordningen
(1977:537) om grundutbildning för vuxna

ändr. 15 ii

533 Förordning om ändring i folkhögskoleförordningen
(1977:551)

ändr. 88 §

534 Förordning om ändring i förordningen

(1974:440) med instruktion för statens institut
för läromedelsinformation

ändr. 2, 5, 8, 13 §§

536 Förordning om ändring i hovrättsinstruktionen
(1974:692)

ändr. 2 a §

537 Förordning om ändring i förordningen

(1975:511) med tingsrättsinstruktion

upph. 42 tj; ändr. 4, 41, 56 §§;

ny 48 a §

538 Förordning om ändring i förordningen

(1975:519) med hyresnämndsinstruktion

ny 27 a §

539 Förordning om ändring i instruktionen

(1971:491) för centralnämnden för fastighetsdata ändr.

2, 6, 7, 16 §§; ny 7 a §

540 Förordning om ändring i kungörelsen

(1972:792) om ersättning för vissa delgivningar
m. m.

ändr.

541 Förordning om ändring i kungörelsen

(1964:678) med närmare föreskrifter om

borgerlig vigsel

ändr. 6 §

542 Förordning om ändring i instruktionen

(1965:672) för statens råd för byggnadsforskning ändr.

5 §

680 Förordning om ändring i förordningen

(1976:943) med instruktion för centrum för
arbetslivsfrågor

ändr. författningsrubr., 1,5,8,13 §§

682 Förordning om ändring i instruktionen

(1965:673) för statens institut för byggnadsforskning ändr.

3, 7, 8 §§

683 Förordning om ändring i förordningen

(1978:13) om farledsvaruavgift i vissa fall

ändr.

KU 1978/79:30

686 Förordning om ändring i förordningen
(1975:421) om vissa avgifter till statens kärnkraftinspektion andr.

1-8 §§; omtryck

880 Lag om betalningssäkring för skatter, tullar
och avgifter

881 Förordning om betalningssäkring för skatter,
tullar och avgifter

882 Lag om säkerhet för skattefordringar m. m,

883 Lag om ändring i förmånsrättslagen
(1970:979)

andr. 8, 9 gg

884 Lag om ändring i jordabalken

andr. 19 kap. 21 g, 21 kap. 5 g, 22

kap. 3 §

885 Lag om ändring i lagen (1955:227) om inskrivning
av rätt till luftfartyg

ändr. 12, 41 gg

886 Lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)

ändr. 33, 38, 283 Sif

887 Lag om ändring i utsökningslagen (1877:31 s.
1)

ändr. 139, 151 gg

888 Förordning om ändring i utsökningskungörelsen
(1971:1098)

ändr. 1, 5 gg

889 Lag om ändring i lagen (1971:494)om exekutiv
försäljning av fast egendom

ändr. 25 g

890 Lag om ändring i lagen (1971:500)om exekutiv
försäljning av luftfartyg m. m.

ändr. 7, 10 gg

891 Lag om ändring i lagen (1973:1130) om exekutiv
försäljning av registrerat skepp m. m.

ändr. 7, 10 gg

892 Lag om ändring i konkurslagen (1921:225)

ändr. 38, 40 b, 195 §§

893 Lag om ändring i ackordslagen (1970:847)

ändr. 14 §

894 Lag om ändring i brottsbalken

ändr. 11 kap. 1, 3 gg, 17 kap. 13 §

895 Lag om ändring i lagen (1971:1072) om
förmånsberättigade skattefordringar m. m.

ändr. 1 §

896 Lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)

ändr. 58 (i 1 mom.

897 Lag om ändring i lagen (1971:52) om skatterätt,
fastighetstaxeringsrätt och länsrätt

ändr. 6 §

898 Lagom ändring i lagen(1977:1035)om ansvar
på tryckfrihetsförordningens område för brott
mot tystnadsplikt

ändr. 1 §

899 Lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal ändr.

58 §

900 Lag om ändring i förfogandelagen (1978:262)

ändr. 44 §

901 Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård
i anstalt

ändr. 7, 32 gg; nya 52 a-52 d gg

902 Förordning om ändring i kungörelsen
(1974:248) med vissa föreskrifter rörande
tillämpningen av lagen (1974:203) om kriminalvård
i anstalt

nya 39 a-39 d, 43 gg

903 Lagom ändring i lagen(1976:371)om behandlingen
av häktade och anhållna m. fl.

ändr. 2 g; nya 2 a,2 b gg

904 Förordning om ändring i förordningen

(1976:376) om behandlingen av häktade och
anhållna m. fl.

ändr. 4 g; nya 4 a, 16 a, 20 gg

905 Förordning om ändring i kungörelsen

(1974:286) med vissa bestämmelser rörande
tillämpningen av lagen (1974:202) om beräkning
av strafftid m. m.

ny 19 §

906 Lag om ändring i lagen (1937:249) om

inskränkningar i rätten att utbekomma

allmänna handlingar

ändr. 25 a g; ny 17 a g

907 Lag om ändring i vallagen (1972:620)

ändr. 5 kap. 8, 9 gg, 8 kap. 3, 11 gg,

9 kap. 1 g, 10 kap. 13, 14 gg, 11
kap. 1 g, 13 kap. 3, 5, 6, 10 gg,

14 kap. 8, 20 gg

908 Lag om ändring i lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigval ändr.

23 §

909 Förordning om ändring i departementsförordningen
(1963:214)

ändr. 2, 3, 6 gg

912 Lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt

andr. 10 § 1 mom.

913 Lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370)

ändr. 46 § 2 morn., 48 § 3 morn., 5
p. anvisn. till 33 g, 2 p. anvisn. till
50 g

KU 1978/79:30

914 Lag om ändring i taxeringslagen (1956:623)

andr. 22 § 3 mom.

915 Lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)

ändr. 2 § 5 mom.

916 Lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt ändr.

2, 9 a §§, 10 § 1 morn., 12 § 1,

3 morn., 13 §, 14 § 1 morn., 15 § 2
morn., 16 § morn., 17 § 3 morn.,

36 § 1 morn., anvisn. till 2,7, 11,

12 §§, tabell 7 § 1 morn., 8 §; nya
12 § 5 morn., 36 § 4 mom.

917 Förordning om ändring i sjömansskattekungörelsen
(1958:301)

ändr. 9, 12, 13, 13 c §§

918 Förordning om ändring i kungörelsen
(1958:305) angående villkor för erhållande av
vissa statsbidrag m. m.

ändr.

919 Lag om ändring i taxeringlagen (1956:623)

ändr. 127 §

Utkom från trycket 4 dagar före ikraftträdandet

114 Fiskeristyrelsens kungörelse med vissa bestämmelser
om fisket i Östersjön m. m.

115 Fiskeristyrelsens fiskeloggbokskungörelse

116 Fiskeristyrelsens kungörelse med särskilda
fredningsbestämmelser för rödspätta och
skrubba

924 Lag om ändring i folkbokföringsförordningen
(1967:198)

ändr. 20 §

925 Lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370)

upph. anvisn. till 69 S; ändr. 53 § 1

morn., 68, 69, 71 1 p. anvisn. till

66 §

926 Lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt

ändr. 16 § 1 morn., 17 §

927 Lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)

upph. 12 §

928 Lag om ändring i taxeringslagen (1956:623)

ändr. 4 §, 22 § 1 mom.

929 Lag om ändring i lagen (1947:577) om statlig
förmögenhetsskatt

andr. 17 $

930 Lag om ändring i lagen (1972:78) om skatt för
gemensamt kommunalt ändamål

ändr.

Lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskattändr.

1 p. anvisn. till 2 §

Lag om ändring i lagen (1960:258) om utjämningsskatt
på vissa varor
ändr. 4 5; omtryck

Lag om befrielse från arvsskatt och gåvoskatt i
vissa fall

Förordning om ändring i förordningen
(1976:934) om ändring i kungörelsen

(1970:180) om statligt regionalpolitisk! stöd
ändr. 4 p. ikrafttr.best. till 1976:934

Lag om fortsatt giltighet av lagen (1974:922)
om kreditpolitiska medel
forts, giltighet

Lag om ändring i byggnadslagen (1947:385)
ändr. 35 a §

Förordning om ändring i förordningen
(1978:384) om beräkning av låneunderlag och
pantvärde för bostadslån
ändr. 11 a §

Förordning om tidskoefficient för januari och
februari 1979

Lag om ändring i studiestödslagen
(1973:349)
ändr. 2 kap. 1 §, 3 kap. 6 §

Förordning om ändring i studiestödsforordningen
(1973:418)
ändr. 2 kap. 9

Lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna
barnbidrag
ändr. 1 §

Förordning om ändring i arbetsmarknadskungörelsen
(1966:368)
ändr. 13 a, 22,31,35,36,41,48 §§

920

921

922

923

931

932

933

934

935

936

937

938

KU 1978/79:30

Utkom från trycket 3 dagar före ikraftträdandet

21 Förordning om länder och områden som avses
i förordningen (1971:963 om tullfrihet för
varor från utvecklingsländerna

97 Statistiska centralbyråns kungörelse om procenttal
för ändring av vissa underhållsbidrag 103

Lag om ändring i brottsbalken

ändr. 6 kap. 4, 8 §§

104 Förordning om ändring i förordningen
(1978:13) om farledsvaruavgift i vissa fall

ändr.

549 Förordning om ändring i högskoleförordningen
(1977:263)

ändr. 10 kap. 2, 4, 5 §§, 15 kap. 2 §,

18 kap. 9 §, 19 kap. 1 §, rubr. närmast

efter 5 kap. 45 §, bil. 1-9; nya 5 kap.

48 a §, bil. 6 a

550 Förordning om upphävande av vissa författningar
om konstnärliga utbildningar m. m.

upph.

551 Förordning om ändring i brevet (1962:111) till
generalpoststyrelsen angående vissa undantag
för postverket från gällande trafikförfattningar ändr.

1 p.

552 Förordning om ändring i brevet (1962:112) till
järnvägsstyrelsen angående vissa undantag
för statens järnvägar från gällande trafikförfattningar ändr.

1 p.

553 Förordning om ändring i luftfartskungörelsen
(1961:558)

upph. 130, 132 §§; ändr. 122-124,

127-129, 131, 133, 134 §§

554 Förordning om ändring i kungörelsen
(1966:436) om undersökning av militära luftfartsolyckor upph.

2-7 §§;ändr. 1,8, 11 tj§

555 Förordning med instruktion för statens haverikommission 556

Förordning om ändring i lotsavgiftskungörelsen
(1970:699)

ändr. 2 §

557 Förordning om försvarsmedicinsk tjänstgöring
för värnpliktig läkare

558 Förfogandeförordning

559 Förordning med instruktion för riksvärderingsnämnden 560

Förordning med instruktion för lokal värderingsnämnd -

561 Förordning om förberedelser för krigsanskaffning 562

Förordning om ändring i beredskapskungörelsen
(1960:515)

upph. 9 § 3 morn.; ändr. 1, 3, 7 §§,

9 § 1,2 morn., 10, 11, 13-15 §§

563 Förordning om ändring i civilförsvarskungörelsen
(1960:377)

upph. 80 §; ändr. 40, 41, 76,

78, 79, 82-86 §§

564 Förordning om ändring i kungörelsen
(1961:656) om undanförsel och förstöring

ändr. 1,5,6, 10, 12-15 §§

565 Förordning om ändring i värnpliktsförmånsförordningen
(1976:1008)

ändr. 5, 6, 13 jj§

566 Förordning om ändring i kungörelsen
(1963:243) angående grupplivförsäkring åt
värnpliktiga m. fl.

ändr. 9 §

567 Familjebidragsförordning

570 Förordning om normalränta för lån från
statens utlåningsfonder

571 Förordning om statligt stöd till teknisk forskning,
industriellt utvecklingsarbete och uppfinnarverksamhet 572

Förordning om ändring i förordningen
(1968:404) med instruktion för styrelsen för
teknisk utveckling

upph. 25 §; ändr. 3, 7 ijtj

573 Förordning om ändring i kungörelsen
(1970:180) om statligt regionalpolitisk! stöd

ändr. författningsrubr., 1, 8, 18, 24,

28, 31, 31 a, 31 c-35, 38-40, 45, 48 a,

61 a, 63, 64 §§; omtryck

652 Förordning om basbelopp för september
1978

731 Förordning om ändring i förordningen
(1959:575) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor
vid yrkesmässig försäljning av
bilar

ändr. 2 § 1 mom.

756 Förordning om basbelopp för december
1978

KU 1978/79:30

Utkom från trycket 2 dagar före ikraftträdandet

577 Förordning om ändring i terrängtrafikkungörelsen
(1972:594)
andr. 3, 6, 16, 20, 24, 26, 28, 30 a,

36, 57-60, 62, 65, 67, 68, 80-83 §§;
ny 58 a §

590 Förordning om ändring i förordningen
(1978:345) om statsbidrag till driftkostnader
för grundskolan, m. m.
andr. 42, 44 §§

Utkom från trycket 1 dag före ikraftträdandet

10 Förordning om ändring i förordningen
(1977:770) om prisstopp m. m.

ändr. bil. 1

11 Förordning om prövning av myndighets
uppgiftsinsamling från företag, kommuner
och organisationer

14 Förordning om basbelopp för februari 1978

23 Förordning med bemyndigande för riksskatteverket
att meddela föreskrifter för värdering
av bilförmån

55 Förordning om ändring i förordningen

(1977:1127) om vissa sanktioner mot Sydafrika ändr.

ikrafttr.best.

82 Förordning om ändring i förordningen

(1975:632) om lånegaranti för arbetsmiljöförbättringar ändr.

2, 5 §§

90 Förordning om ändring i förordningen

(1977:770) om prisstopp m. m.

utgår bil. 2; ändr. 2, 9 §§; ny 2 a §

100 Förordning om ikraftträdande av lagen

(1976:19) om internationellt samarbete rörande
lagföring för brott

ikrafttr.

101 Förordning om ikraftträdande av lagen

(1976:20) om ändring i brottsbalken

ikrafttr. av 1976:20

102 Förordning om ikraftträdande av lagen

(1976:21) om ändring i rättegångsbalken

ikrafttr. av 1976:21

131 Förordning om särskild uppbörd av viss
vägtrafikskatt, m. m.

195 Förordning om ändring i förordningen

(1977:770) om prisstopp m. m.

ändr. bil. 1

592 Förordning om vissa medbestämmandeformer
i statlig tjänst

593 Förordning om basbelopp för juli 1978

838 Förordning om fortsatt giltighet av förordningen
(1977:770) om prisstopp m. m.

forts, giltighet

839 Förordning om fortsatt tillämpning av allmänna
prisregleringslagen (1956:236)

196 Lag om ändring i taxeringslagen (1956:623)
ändr. 114-116 j §§; nya 31 § 3
morn., 101 § 3 morn., 116 k-116 t,

121 S

200 Lagom ändring i lagen (1959:552)om uppbörd
av vissa avgifter enligt lagen om allmän
försäkring, m. m.
ändr. 14, 15, 26 a, 43, 45-49 SS;
nya 43 a-43 d S§, 49 a, 49 b SS

202 Lag om ändring i stämpelskattelagen
(1964:308)
ändr. 41 a, 56 SS

641 Förordning om ändring i förordningen

(1977:770) om prisstopp m. m.
ändr. bil. 1

703 Förordning om ändring i förordningen

(1977:770) om prisstopp m. m.

ändr. 2 S, bil. 1; ny bil. 2

704 Förordning om ändring i förordningen

(1977:786) om ianspråktagande av investeringsfonder
för konjunkturutjämning

ändr. 1—4 §§

711 Förordning om ändring i förordningen

(1977:770) om prisstopp m. m.
ändr. bil. 1

713 Förordning om tidskoefficient för november
och december 1978

732 Förordning om ändring i förordningen

(1977:770) om prisstopp m. m.
ändr. 2 a §; omtryck

721 Förordning om basbelopp för november
1978

746 Förordning om ändring i förordningen

(1977:770) om prisstopp m. m.
ändr. bil. 1

KU 1978/79:30

747 Förordning om överskridande av stoppris på
oljeprodukter

948 Lag om ändring i lagen (1975:1147) om särskilt
investeringsavdrag vid taxering till statlig
inkomstskatt

ändr. 1-3 §§

949 Lagom ändring i lagen (1975:1149)om statligt
investeringsbidrg för inventarieanskaffning

ändr. 1-3, 7 §§

950 Lag om särskilt investeringsavdrag för vissa
byggnadsarbeten

951 Lag om statligt investeringsbidrg för vissa
byggnadsarbeten

Utkom från trycket samma dag som ikraftträdandet

639 Förordning om basbelopp för augusti 1978 664 Förordning om allmänt kyrkomöte år 1979

Utkom från trycket 27 dagar efter ikraftträdandet

215 Tillkännagivande av uppgift om riksbankens
diskonto

Utkom från trycket 25 dagar efter ikraftträdandet

1 Statens provningsanstalts kungörelse om skriv- 643 Tillkännegivande av uppgift om riksbankens

materiel och reprod uktionsmetoder som är diskonto

godkända till vissa slag av handlingar under år
1978

Utkom från trycket 24 dagar efter ikraftträdandet

635 Förordning om fortsatt giltighet av förordningen
(1976:463) med instruktion för delegationen
informationssystemet företag-samhälle forts,

giltighet

Utkom från trycket 18 dagar efter ikraftträdandet

59 Tillkännagivande av uppgift om riksbankens
diskonto

Utkom från trycket 16 dagar efter ikraftträdandet

207 Lag om ändring i lagen (1974:1037) med
instruktion för valprövningsnämnden
ändr. 8 §

952 Lag om ändring i lagen (1978:401) om exportkreditstödändr.

5 §

954 Lag om ändring i lagen (1955:256) om investeringsfonder
för konjunkturutjämning
ändr. 1, 4 §§,9 § 1, 3 morn., 11,17,

25, 27 §§

956 Förordning om ändring i förordningen
(1977:786) om ianspråktagande av investeringsfonder
för konjunkturutjämning
ändr. 1-4, 6 §§; omtryck

KU 1978/79:30

Utkom från trycket 10 dagar efter ikraftträdandet
lil Förordning om basbelopp.för april 1978

Utkom från trycket 8 dagar efter ikraftträdandet

976 Förordning om basbelopp för januari 1979 978 Förordning om ändring i förordningen

. . .... r. , (1977:387) om investeringsgaranti

977 Förordning om ändring i förordningen .. , ,' ,, ,

.om . ... . • i .... i, ,-.j andr. 4, 11, 13, 18, 20 §§; omtryck

(1970.180) om statligt regionalpolitisk! stod

andr. 43 §

Utkom från tiycket 6 dagar efter ikraftträdandet
56 Förordning om basbelopp för mars 1978

Utkom från tiycket 5 dagar efter ikraftträdandet
286 Förordning om basbelopp för juni 1978

Utkom från tiycket 4 dagar efter ikraftträdandet

656 Förordning om tidskoefficient för september
och oktober 1978

Utkom från trycket 3 dagar efter ikraftträdandet

602 Förordning om ändring i kungörelsen 603 Förordning om ändring i kungörelsen

(1966:414) med vissa bestämmelser om (1969:380) om värnpliktigas tjänstgöring

vapenfria tjänstepliktiga m. m.

ändr. 5-7, 9-13, 20, 25-27 rubr. nuvarande 65 § betecknas 70 §;

närmast före 5 § sätts närmast före rubr. närmast före 65 § sätts

4 §; nya 4, 5 a §§ närmast före 70 §; nya 65-69 ij§, rubr.

närmast före 65 §

Utkom från trycket 2 dagar efter ikraftträdandet

192 Förordning om basbelopp för maj 1978
694 Förordning om basbelopp för oktober 1978

KU 1978/79:30

Bilaga 7

PM angående regeringens behandling av riksdagens skrivelser

Riksdagens skrivelser till regeringen, som undertecknas av talmannen,
utgör en formell redovisning av sådana beslut av riksdagen som skall
föranleda åtgärder från regeringens sida. I en skrivelse, som årligen avlåts till
riksdagen samtidigt med budgetpropositionen, redogör regeringen för
behandlingen av riksdagsskrivelser under perioden 1 december näst föregående
år - 30 november föregående år. Årets skrivelse (1978/79:102) avser
alltså tiden 1 december 1977 - 30 november 1978.

Årets skrivelse består liksom tidigare års av två förteckningar, förteckning I
och II. I förteckning I redovisas de skrivelser som har avgivits till regeringen
under tiden den 1 december 1977 - den 30 november 1978. I fråga om
skrivelser som har slutbehandlats senast den 30 november 1978 anges det
eller de departement där de handlagts och dag för beslut. I förekommande fall
anges numren på utfärdade författningar m. m. Beträffande skrivelser som
inte har slutbehandlats senast den 30 november 1978 hänvisas till förteckning
II. I den sistnämnda förteckningen anges också de skrivelser som avgivits till
regeringen före den 1 december 1977 och som inte hade slutbehandlats före
detta datum. I förteckningen lämnas uppgift om behandlingen av dessa
ärenden t. o. m. den 30 november 1978. Förteckningen är uppställd departementsvis.

De skrivelser som uppförts i förteckning II identifieras med hjälp av
uppgifter om (1) den dag då riksdagsskrivelsen beslöts i kammaren, (2)
ärendets rubrik,(3) riksdagsskrivelsens nummer. Däremot anger endast vissa
departement numret på det utskottsbetänkande vari riksdagsbeslutets innehåll
redovisas. Det skulle underlätta granskningen, om denna uppgift
lämnades genomgående.

Praxis skiftar också mellan departementen när det gäller redovisningen av
regeringens behandling av skrivelserna i förteckning II. Vissa departement
redovisar t. ex. vilka delfrågor i en riksdagsskrivelse som har slutbehandlats
och vilka som återstår, medan andra departement inte gör en sådan
uppdelning. En enhetligare redovisning vore önskvärd.

Beträffande innehållet i årets skrivelse skall först lämnas några uppgifter av
statistiskt slag. I tabell 1 redovisas antalet slutbehandlade och ej slutbehandlade
riksdagsskrivelser, fördelade på de år då skrivelserna kom in till
regeringen.

KU 1978/79:30

Tabell 1

Regeringens behandling under perioden 1 december 1977 - 30 november
1978 av riksdagens skrivelser

Källa: Regeringens skrivelse 1978/79:102

Riksdagsskrivelsen Slutbehandlad Ej slutbehandlad

inkommit till	1977-12-01-1978-11-30
regeringen före 1971	4	10
1971	2	1
1972	1	1
1973	2	3
1974	1	5
1975	5	12
1976	12	22
1977	43	28
1978'	326	75
Summa	396	157

1 inkommit före 1 december

Av tabellen framgår bl. a. att antalet skrivelser som ej slutbehandlats t. o. m.
den 30 november 1978 uppgick till 157. Motsvarande siffra förde fyra senaste
åren har varit:

1974 128

1975 108

1976 141

1977 148

Balansen av ej färdigbehandlade riksdagsskrivelser sjönk alltså under år
1975 men har därefter ökat fortlöpande. Särskilt markant varökningen under
år 1976.

Förändringar i balansens storlek beror naturligtvis bl. a. på antalet
skrivelser, som riksdagen avgivit. Under år 1978 uppgick de till 401 och för
tidigare år till följande tal:

1974 402

1975 331

1976 409

1977 378

KU 1978/79:30

Av tabell 1 framgår också att vissa äldre riksdagsskrivelser har slutbehandlats
under redovisningsperioden men att andra ännu kvarstår. Beträffande tre
äldre ärenden, som behandlats färdigt, har iakttagits att regeringens slutliga
beslut blivit att lämna skrivelsen utan åtgärd eller utan vidare åtgärd. Det
gäller tre skrivelser inom justitiedepartementets område från 1968,1971 resp.
1972. Den äldsta skrivelsen avser en begäran från riksdagen om utredning och
förslag rörande det allmännas medverkan för utfärdande av en allmän
identitetshandling (ABU 1968:56, rskr 393). I skrivelsen från 1971 anhöll
riksdagen att frågan om näringsidkare borde åläggas att vid garantiutfästelser
avsätta medel till garantifond borde övervägas av Köplagsutredningen (LU
1971:22, rskr 263). Regeringens beslut med anledning av denna skrivelse har
uppmärksammats av lagutskottet som inte funnit anledning att ifrågasätta
regeringens bedömning. Skrivelsen från 1972 innehåller en begäran om viss
översyn av reglerna om straffrättsligt ansvar för underlåtenhet att bistå annan
i nödsituation (JuU 1972:18, rskr 274).

KU 1978/79:30

Bilaga

BUDGETDEPARTEMENTET/D
STATENS FÖRHANDLINGSRÅD (FHR)

1977-04-19

Handläggningsordning i regeringskansliet med anledning av avtal
mellan FHR och huvudorganisationerna om viss förhandlingsverksamhet
och information

Budgetdepartementet och statens förhandlingsråd (FHR) får härmed i
samråd uttala följande om handläggningsordningen i regeringskansliet med
anledning av avtal mellan FHR och huvudorganisationerna (PO) om viss
förhandlingsverksamhet och information.

1. FHRs uppgifter

1.1. FHR skall samordna och genomföra förhandlingar i sådana frågor
enligt MBL som för beslut av riksdagen, regeringen eller departementschef
förbereds inom regeringskansliet och som dels ej enbart rör arbetstagare i
regeringskansliet eller hos kommittésom hör till departement, dels inte syftar
till kollektivavtal (2 och 3 §§ instruktionen för FHR 1976:1065, ändrad
1977:73).

1.2. FHR skall vidare bl. a. - i mån av tillgång på personal - lämna statlig
myndighet som så önskar hjälp i samband med information enligt MBL(3 § 3.
instruktionen).

1.3. Enligt regeringens beslut 1976-12-30 har FHR bemyndigats att sluta
kollektivavtal om formerna för dels de förhandlingar enligt MBL som det
ankommer på FHR att genomföra, dels informationen i sådana ärenden i
vilka det ankommer på FHR att förhandla.

Sådant avtal har slutits 1977-04-18 (bilaga l)med omedelbar giltighet. 6 § i
avtalet gäller dock först fr. o. m. 1977-05-16.

2. Kontaktman i departement

I varje departement utses en tjänsteman (t. ex. inom PBS) att vara
kontaktman gentemot FHR. Kontaktmannen skall ha till uppgift att ge FHR
upplysning om vem inom departementet som är sakansvarig i visst ärende
eller viss typ av ärenden samt i övrigt biträda FHR i praktiska frågor som kan
uppkomma i kontakterna mellan FHR och departementet.

KU 1978/79:30

3. Åtgärder för att fullgöra åligganden enligt MBL och det avtal som
anges i 1.3.

3.1. Information enligt 19 § MBL och avtalet

Den primära informationsskyldigheten enligt 19 § avser information om
hur arbetsgivarens verksamhet utvecklas i olika hänseenden och om
riktlinjerna för personalpolitiken. Här avses inte information till de lokala
personalorganisationer som företräder de anställda i regeringskansliet.

Informationen omfattar dels en information om planeringen i stort, dels en
redovisning av tillämnade regeringsbeslut som mera allmänt belyser utvecklingen
av verksamheten och riktlinjerna för personalpolitiken.

3.1.1. Information om planeringen i stort

Information om planeringen i stort lämnas på så sätt att genom FHRs
förmedling av fackdepartement anordnas informationssammankomster i
anslutning till att propositionsförteckningar offentliggörs. Informationen
omfattar en redovisning i stora drag av den verksamhet (arbete med
propositioner, författningar m. m.jsom planerats äga rum. Informationen ges
på grundval av skriftligt material i den mån sådant föreligger. Om huvudorganisation
särskilt begär det ordnas därutöver genom FHRs förmedling
informationssammankomst av fackdepartement rörande viss fråga. Vid
informationssammankomst bör PO beredas tillfälle att ställa kompletterande
frågor (jfr 8 § avtalet).

3.1.2. Information om tillämnade regeringsbeslut

Denna information omfattar alla propositioner och utredningsdirektiv
samt sådana enskilda regeringsbeslut som i särskild ordning har bedömts vara
av mera allmänt intresse för att belysa arbetsgivarens verksamhet och
riktlinjerna för personalpolitiken (jfr 6 § 3. avtalet), allt i den mån inte PO har
förklarat sig sakna intresse för viss fråga eller typ av frågor. FHR kommer att
lämna särskild information till regeringskansliet om 6 § 3. i avtalet. Information
skall ske endast i den mån förhandling mellan FHR och huvudorganisation
ej ägt rum enligt 11 eller 12 § MBL.

Fackdepartement orienterar FHR om tidsplan för proposition så snart som
möjligt. Information om propositionens innehåll sker vanligen, i alla de fall
PO inte till FHR anmält att man saknar intresse för propositionen i fråga,
genom att fackdepartementet till FHR överlämnar den blivande propositionen.
Detta bör ske i god tid och om möjligt så att FHR kan tillställa PO
materialet minst tio arbetsdagar innan trycklov ges. Propositionstexten
överlämnas till FHR först sedan den gemensamma beredningen ägt rum i
sedvanlig ordning och enighet föreligger om beslutets utformning.

Information om utredningsdirektiv sker genom att fackdepartementet

KU 1978/79:30

överlämnar direktiven till FHR i god tid och om möjligt så att FHR kan
tillställa PO direktiven minst tio arbetsdagar innan regeringsbeslutet i frågan
avses bli justerat. Direktiv överlämnas till FHR först sedan den gemensamma
beredningen ägt rum i sedvanlig ordning och enighet föreligger om beslutets
utformning.

Information om enskilda regeringsbeslut som är av mera allmänt intresse
för att belysa arbetsgivarens verksamhet eller riktlinjerna för personalpolitiken
behandlas på i princip samma sätt som tidigare nämnd information.

Allt material för information enligt 3.1.2 överlämnas till den förhandlingsansvarige
i FHR i 8 ex., om den förhandlingsansvarige inte framställt
önskemål om annat antal.

3.2. Förhandling enligt 11 eller 13 § MBL

I vederbörande departement bedöms om visst ärende, i vilket regeringsbeslut
avses bli fattat, innefattar sådan fråga som föranleder primär förhandlingsskyldighet
enligt 11 eller 13 § MBL. Vid tvekan härom bör FHRs
uppfattning inhämtas. Om bedömningen ger vid handen, att primär förhandlingsskyldighet
föreligger, skall tidsplan för beredning av ärendet upprättas i
ansvarigt fackdepartement i samråd med ev. berörda övriga departement. Det
är viktigt att i tidsplanen, i samråd med den förhandlingsansvarige i FHR,
avsätts erforderlig tid för förhandlingsarbetet.

FHR delges tidsplan så snart den har fastställts.

Information till FHR om ärende, i vilket primär förhandlingsskyldighet
bedöms föreligga, lämnas till den tjänsteman inom FHR som enligt bilagda
förteckning (bilaga 2) i första (resp. andra) hand är ansvarig för förhandlingsarbetet
i det aktuella ärendet. Informationen till FHR lämnas per telefon eller
skriftligt.

Det ankommer på FHR att i samråd med fackdepartementet ta slutlig
ställning till, om förhandling skall påkallas i ärende, varom fackdepartementet
underrättar FHR, och att vidta därav betingade åtgärder. Erforderligt
biträde i sakfrågor skall lämnas av vederbörande tjänstemän i regeringskansliet
på begäran av den förhandlingsansvarige i FHR.

Exempel ges nedan (3.2.1-3.2.8) på handläggningsordningen i några olika
typer av ärenden i vilka föreligger fråga som omfattas av primär förhandlingsskyldighet
enligt 11 eller 13 §.

Proposition

3.2.1. I ärendet konstateras sådan fråga föreligga som kommer att
föranleda primär förhandlingsskyldighet. Tidsplan för beredningsarbetet
upprättas i samråd med den förhandlingsansvarige i FHR. 1 tidsplanen

KU 1978/79:30

avsätts erforderlig tid för FHRs åtgärder enligt MBL. Omfattningen av den tid
som i tidsplanen avsätts för förhandlingsarbetet är beroende på ärendets art,
storlek och principiella intresse för PO. Alltefter förhållandena kan anledning
finnas att för förhandlingsarbetet avsätta från fem till femton arbetsdagar, i
speciella fall ännu längre tid.

Avser regeringen att inhämta lagrådets yttrande innan proposition lämnas i
ärende som kommer att föranleda primär förhandlingsskyldighet, bör då
tidsplanen upprättas beaktas att förhandling enligt MBL normalt bör påbörjas
innan lagrådsremissen beslutas. Samråd bör i dessa fall alltid äga rum med
den förhandlingsansvarige i FHR.

3.2.2. FHR underrättas om tidsplanen.

3.2.3. FHR tar kontkt med PO och informerar om trolig tidpunkt för
kontakt FHR-PO.

3.2.4. Propositionstexten i de delar som behövs för förhandlingarna
överlämnas av vederbörande departementstjänsteman till den förhandlingsansvarige
i FHR, när den gemensamma beredningen ägt rum i sedvanlig
ordning och enighet föreligger om beslutets utformning. I mera omfattande
ärenden kan texten överlämnas successivt beträffande olika avsnitt, t. ex.
först recitdel och remissammanställning, och vid senare tidpunkt föredragandeavsnitt.
Det bör i detta sammanhang framhållas, att det i allmänhet
torde vara ofrånkomligt att propositionstexten presenteras för PO i god tid,
innan förhandling avslutas. Man kan inte heller räkna med att något egentligt
förhandlingsarbete kan påbörjas, innan PO fått del av ett skriftligt material,
vanligen både det tilltänkta beslutet och motiven till det. Allt material
överlämnas till den förhandlingsansvarige i FHR i 8 ex., om den förhandlingsansvarige
inte framställt önskemål om annat antal.

3.2.5. Den förhandlingsansvarige i FHR påkallar förhandling enligt 11 §
MBL och bifogar texten så långt denna föreligger vid tillfället.

3.2.6. Förhandling genomförs varvid vederbörande departementstjänstemän
biträder FHR.

Under förhandlingsarbetets gång förekommer de kontakter mellan FHR
och berört (berörda) departement som FHR bedömer erforderliga för att
arbetsgivaren skall kunna ta ställning till yrkanden från PO. I den mån behov
uppkommer att ta ställning till yrkanden från PO, får förnyad gemensam
beredning ske på sedvanligt sätt.

3.2.7. Fackdepartementet avslutar propositionsarbetet. Härvid får inte
några sakändringar göras i propositionstext, om vilken förhandling ägt
rum.

Enskilt regeringsbeslut

3.2.8. Enskilt regeringsbeslut, varigenom ärende avgörs, t. ex. beslut om
inrättande av personlig tjänst; sådant beslut om tjänstetillsättning eller besvär
över beslut därom, vari regeringen avser att gå ifrån tidigare i likartade

KU 1978/79:30

ärenden tillämpade riktlinjer för personalpolitiken (exempelvis tillgodoräkning
av tid för tjänstledighet, meritvärdering, kompetenskrav); beslut om
organisationsförändring; beslut om förhandlingsuppdrag till statens avtalsverk;
beslut om projekteringsuppdrag eller annat beslut i byggärende; beslut
om ny eller ändrad instruktion för myndighet. Det är viktigt att det tilltänkta
beslutet inte är retroaktivt, dvs. avser förhållande före den tidpunkt då
förhandling i ärendet enligt 11 § MBL förklaras avslutad.

1 tillämpliga delar följs handläggningsordningen enligt 3.2.1 .—3.2.7.

7 Riksdagen 1978/79. 4 samt. Nr 30

KU 1978/79:30

Underbilaga

till bilaga 8 A

STATENS FÖRHANDLINGSRÅD (FHR)

AVTAF

1977-04-18

Avtal om viss förhandlingsverksamhet och information

1 §

Detta avtal reglerar ordningen för

1. viss förhandlingsverksamhet enligt MBL mellan FHR och huvudorganisationerna,

2. planering av sådan förhandlingsverksamhet och

3. information till huvudorganisationerna enligt 19 § MBL beträffande
frågor som handläggs inom regeringskansliet och som inte enbart rör
arbetstagare i regeringskansliet eller hos kommitté sorn hör till departement.

Förhandling

2 §

Förhandling enligt 11 § MBL skall, om ej annat överenskommes, påbörjas
snarast möjligt, dock senast tio arbetsdagar efter det att sådan förhandling har
påkallats.

Protokollsanteckning

Parterna är ense om att erforderligt skriftligt material så långt möjligt skall
överlämnas i samband med påkallandet av förhandlingen.

3 §

Vid förhandling skall föras protokoll, såvida ej de parter som deltar i
förhandlingen enas om annat.

Av protokollet skall framgå
de yrkanden som framförts samt

de förslag som framkommit med anledning av gjorda yrkanden.

I protokollet intages på begäran särskilt uttalande från part.

Om part begär det skall yrkanden och förslag om hur förhandlingsfråga
skall lösas samt övriga ställningstaganden lämnas skriftligen senast i
samband med att parterna åtskiljs vid det särskilda förhandlingstillfället.

Förhandling skall, såvida ej parterna enas om annat, anses avslutad när
protokoll har justerats av parterna eller när part enligt 16 § MBL har givit

KU 1978/79:30

motparten skriftligt besked om att han frånträder förhandlingen.

Protokoll skall justeras snarast möjligt efter det att parterna åtskiljs vid det
särskilda förhandlingstillfället.

Kopia av protokoll från förhandling tillställes fackdepartementet genom
FHR. Då protokoll föreligger rörande förhandling i anslutning till proposition
översänder FHR i samband med att propositionen överlämnas till riksdagen
eller, om detta inte är möjligt, snarast därefter protokollskopia till riksdagens
vederbörande utskott.

Planering

4 §

Parterna upprättar gemensamt en tidsplan för verksamheten enligt 1 § 1 så
långt detta är praktiskt möjligt. Planen skall avse förhandlingsverksamheten i
sin helhet och då så behövs de olika delmomenten i förhandlingarna.

5 §

Parternas arbete med upprättande av tidsplan enligt 4 § sker i en grupp i
vilken ingår företrädare för FHR och varje huvudorganisation.

Information

6§

Genom FHRs förmedling informeras huvudorganisationerna om

1. propositioner, såvida ej vid genomgång av propositionsförteckning eller
eljest parterna varit överens om att särskild information ej behövs

2. direktiv för offentliga utredningar

3. enskilda regeringsbeslut som är av mera allmänt intresse för att belysa
arbetsgivarens verksamhet

4. enskilda regeringsbeslut om riktlinjerna för personalpolitiken.

Protokollsanteckning

Parterna är överens om att information enligt 6 § skall behandlas med
sådan varsamhet att den ej ges allmän spridning innan regeringen ger
offentlighet åt beslutet.

7 §

Information enligt 6 § skall ske snarast och om möjligt senast tio
arbetsdagar innan regeringsbeslut i frågan avses bli justerat.

KU 1978/79:30

100

Protokollsanteckning

Parterna är överens om att information genom denna paragraf kan
senareläggas i det fall då särskilda omständigheter föreligger.

Ensidig protokollsanteckning av huvudorganisationerna

Förhandling enligt 12 § MBL som påkallas med anledning av information
enligt denna paragraf skall om möjligt påkallas fem arbetsdagar innan
regeringsbeslut i frågan avses bli justerat.

8 §

Utöver information enligt 6 § anordnas genom FHRs förmedling
informationssammankomsterav fackdepartement i anslutning till att propositionsförteckningar
offentliggörs. Om huvudorganisation särskilt begär det
kan därutöver ordnas informationssammankomst av fackdepartement rörande
viss fråga.

Protokollsanteckning

Innehållet i denna paragraf avser inte att utesluta sedvanliga informella
kontakter.

9 §

Detta avtal gäller fr. o. m. 1977-04-19 t. o. m. den dag då avtal träffas om
löner m. m. för 1977 för statstjänstemän m. fl. eller förhandlingarna i
nyssnämnda frågor eljest förklaras avslutade, dock att 6 § gäller först fr. o. m.

1977-05-16.

Stockholm 1977-04-18

Statens förhandlingsråd Centralorganisationen SACO/SR

Statsanställdas förbund TCOs statstjänstemannasektion

(TCO-S)

KU 1978/79:30

101

Bilaga 8 B

STATENS FÖRHANDLINGSRÅD (FHR)

Sten Spångberg

1978-03-02

Om statens förhandlingsråds(FHR) verksamhet på regeringskansliets
område under 1977

Allmänt om statens förhandlingsråcl

Statens förhandlingsråd (FHR) inrättades den 1 januari 1977 i samband
med att lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL) och lagen
(1976:600)om offentlig anställning (LOA) trädde i kraft (jfr prop. 1976/77:25
bil. 6, AU 1976/77:11, rskr 1976/77:75). FHRs inrättande förbereddes av ett
särskilt organ, som tillkom genom beslut av regeringen den 23 juni 1976.

Som framgår av 2 § FHRs instruktion (1976:1065, ändrad 1977:73) är FHR
central myndighet för frågor hos de statliga myndigheterna dels om sådan
förhandling enligt MBL som inte syftar till kollektivavtal, dels om information
enligt lagen. FHRs verksamhet har således närmast sin grund i
bestämmelserna i MBL om s. k. samverkansförhandlingar - inbegripet
reglerna om facklig vetorätt i visst fall - och information.

Till FHRs uppgifter hör att samordna och genomföra förhandlingar i frågor
inom FHRs verksamhetsområde som för beslut av riksdagen, regeringen eller
departementschef förberedes inom regeringskansliet och som inte enbart rör
arbetstagare inom regeringskansliet eller hos kommitté som hör till departement
(3 § i instruktionen).

Kollektivavtal som reglerar FHRs verksamhet

För det statliga arbetstagarområdet, för lärare m. fl. med icke-statlig
anställning och för församlingspräster och kyrkomusiker med icke-statlig
anställning har den 17 december 1976 träffats övergångsavtal mellan statens
avtalsverk och Centralorganisationen SACO/SR(SACO/SR), Statsanställdas
förbund (SF) samt TCOs statstjänstemannasektion (TCO-S). Av övergångsavtalen
framgår att arbetstagarsidan företräds av central arbetstagarorganisation,
dvs. SACO/SR, SF och TCO-S, vid förhandling med bl. a. FHR. Mellan
nämnda avtalsparter har också slutits övergångsavtal för arbetstagare vid
vissa allmänna inrättningar med icke-statlig anställning och för det arbetstagarområde
som omfattar anställning vid erkänd eller enskild vårdanstalt -de s. k. NAF-anstalterna.

KU 1978/79:30

102

Avtal av samma innebörd dvs. att FHR skall förhandla med central
arbetstagarorganisation, har under 1977 slutits även med andra organisationer,
i förhållande till vilka staten är bunden av kollektivavtal. Som exempel på
sådana arbetstagarorganisationer kan nämnas Försäkringsanställdas förbund,
Svenska Gruvindustriarbetareförbundet, Beklädnadsarbetarnas Förbund,
Svenska Metallindustriarbetareförbundet, Svenska Skogsarbetareförbundet
och Svenska Träindustriarbetareförbundet. Däremot finns inte
sådant avtal med t. ex. Svenska Byggnadsarbetareförbundet, som bl. a. har
kollektivavtal med statens vattenfallsverk. Vid förhandling med organisationer,
i förhållande till vilka staten är bunden av kollektivavtal men där någon
ordning för samverkansförhandlingar inte har avtalats, blir således den
förhandlingsordning som anges i MBL tillämplig. Av 14 § lagen följer därvid
att FLIR har att fullgöra sin förhandlingsskyldighet i första hand mot lokal
arbetstagarorganisation. Uppnås inte enighet vid sådan förhandling får FHR
på begäran även förhandla med central arbetstagarorganisation. FHR har vid
några tillfällen fått föra sådana lokala förhandlingar.

Regeringen bemyndigade den 30 december 1976 FHR att sluta kollektivavtal
om formerna för dels de förhandlingar enligt MBL som det ankommer
på FHR att genomföra, dels information i sådana ärenden i vilka det
ankommer på FHR att förhandla. Ett sådant avtal, kallat avtal om viss
förhandlingsverksamhet och information, slöts mellan FHR och SACO/SR,
SF och TCO-S den 18 april 1977. Avtalet reglerar ordningen för

1. viss förhandlingsverksamhet enligt MBL mellan FHR och huvudorganisationerna 2.

planering av sådan förhandlingsverksamhet och

Budgetdepartementet och FHR har med anledning av detta avtal upprättat
en handläggningsordning (1977-04-19).

I protokoll (1977-12-05) från förhandling mellan FHR och de tre nyssnämnda
huvudorganisationerna klargjordes parterna emellan bl. a. att den verksamhet
som regleras i ovan nämnda avtal (1977-04-28) grundas på 1 §
MBL.

Budgetdepartementet och FHR har 1977-12-05 med anledning av detta
protokoll gjort ändring i handläggningsordningen. Bl. a. uttalas följande:
”FHRs förhandlingsverksamhet och information omfattar endast sådana
tilltänkta beslut av regeringen eller departementschef som enligt 1 § MBL
äger tillämpning på förhållandet mellan staten som arbetsgivare och de
statsanställda. Material som inte till någon del har tillämpning på detta
förhållande skall således i fortsättningen inte överlämnas till FHR”.

Av 3 § första stycket avtalet 1977-04-18 framgår bl. a. att protokoll skal!

KU 1978/79:30

103

föras vid förhandling såvida inte de parter som deltar i förhandlingen enas om
annat. Enligt sista stycket i nämnda paragraf skall FHR tillställa fackdepartement
kopia av förhandlingsprotokoll. Har protokoll upprättats vid förhandling
i anslutning till proposition skall FHR översända protokollskopia till
riksdagens vederbörande utskott i samband med att propositionen överlämnas
till riksdagen eller, om så inte är möjligt, snarast därefter.

KU 1978/79:30

104

Bilaga 8 C

STATENS FÖRHANDLINGSRÅD
MR

1978-03-17

FHR.sförhandlingsverksamhet under 1977

Till FHR:s uppgifter hör att förhandla i frågor som för beslut av riksdagen,
regeringen eller departementschef förbereds inom regeringskansliet och som
rör förhållandet mellan staten som arbetsgivare och de statligt anställda. FHR
förhandlar inte i frågor som rör enbart arbetstagare inom regeringskansliet
eller hos kommitté som hör till departement.

Vid FHR:s förhandlingar företräds arbetstagarsidan av de tre centrala
arbetstagarorganisationerna SACO/SR, SF och TCO-S. I några fall har
förhandlingar förts med andra arbetstagarorganisationer som t. ex. Svenska
Byggnadsarbetareförbundet, Svenska Metallarbetareförbundet och Grafiska
förbundet. Dessa förhandlingar är i nedanstående tabell redovisade under
11 § resp. 12 §-förhandlingar beroende av vem som påkallat förhandlingen.
11 §-förhandling är påkallad av FHR, 12 § av någon arbetstagarorganisation.

Föreliggande statistik omfattar samtliga under kalenderåret 1977 protokollförda
förhandlingar.

Ett protokoll kan omfatta ett eller flera beslut. I tabell 1 redovisas det antal
beslut i vilka förhandling skett enligt 11 och 12 §§. Tabell 2 redovisar antalet
11 och 12 §§-förhandlingar samt det antal därav där inga yrkanden framställts.
För budgetpropositionen finns dels ett protokoll för ”Gemensamma
frågor” dels ett protokoll för varje huvudtitel som har haft någon punkt uppe
till förhandling. Dessa protokoll redovisar i sin tur ofta flera beslut. I
tabellerna är budgetpropositionen redovisad som ett beslut resp. en förhandling
för berörd huvudtitel.

Kolumnen ”antalet yrkanden” innefattar samtliga yrkanden som framställts
av arbetstagarorganisationerna, dvs. första-, andrahands- och ev.
följdyrkanden. Av detta följer att flera yrkanden kan röra samma krav, men
att detta modifieras under förhandlingens gång. Relationen mellan antal
yrkanden och bifallna yrkanden respektive delvis bifallna yrkanden ger därför
inget mått på i vilken omfattning organisationernas krav har tillgodosetts.

Bifallna yrkanden är de där arbetsgivaren godtagit framställda krav utan
kompromisser eller förändringar.

Med delvis bifallna yrkanden avses de yrkanden som kunnat tillgodoses i
någon del eller där man efter förhandling kommit fram till en för båda parter
godtagbar kompromiss.

Här redovisade protokollsanteckningar är de av arbetstagarorganisationerna
ensidigt formulerade.

KU 1978/79:30

105

Det är inte möjligt att med utgångspunkt från föreliggande protokoll helt
entydigt definiera och beräkna antalet yrkanden och hurdessa har besvarats. 1
många fall kan yrkandena bestå av krav på omskrivning av ett längre
textstycke i vilket det förekommer flera ändringar. Svaret på ett sådant
yrkande kan vara förslag på ytterligare en ny skrivning, där vissa men inte alla
förslag till ändringar tillgodosetts. Huruvida detta skall räknas som ett eller
flera yrkanden och hur svaret på sådana yrkanden skall klassificeras har
bedömts från fall till fall. En sådan bedömning blir relativt godtycklig och
även beroende av hur protokollet utformats. Man kan inte dra några
långtgående slutsatser om förhandlingarna enbart genom att jämföra föreliggande
siffror. Sättet att skriva protokoll varierar mellan olika handläggare
varför entydiga definitioner inte är möjliga att göra.

Förhandlingarna har förts enligt 11 och 12 §§ MBL, och i tre fall enligt 38 §.
En av dessa förhandlingar var en kombinerad 11 § och 38 §-förhandling och
är redovisad som en 11 §-förhandling i denna statistik. De andra finns ej
redovisade i detta sammanhang.

Tabell I. Antal förhandlingar fördelade på departement

Dep	Antal beslut i	i vilka förhandling skett enligt
11 S	12 §
Ju	61	6
UD	2	-
Fö	98	5
S	49	19
K	22	9
E	2	1
B	67	8
U	178	25
Jo	19	6
H	13	6
A	27	2
Bo	3	3
I	16	3
Kn	6	5
Tot	563	98

KU 1978/79:30

Tabell 2. FHR:s.förhandlingsverksamhel under 1977

106

Antal

förhandlingar yrkanden bifallna delvis protokolls

yrkanden bifallna anteckningar

Dep totalt därav för- yrkanden

handlingar
utan ändringsyrkanden -

Ju	59	37	76	7	11	6
UD	2	-	-	-	-	-
Fö	67	29	298	59	86	10
S	57	33	81	11	5	22
K	30	23	15	4	-	5
E	3	1	15	-	1	-
B	62	38	51	14	1	14
U	153	81	607	95	133	41
Jo	26	13	41	10	7	3
H	16	9	26	6	4	7
A	23	14	60	9	4	2
Bo	6	2	14	-	-	6
1	18	7	46	8	9	6
Kn	9	2	42	10	5	3

Tot 531

289

1 372 233 266 125

KU 1978/79:30

107

Bilaga 8 D

STATENS FÖRHANDLINGSRÅD (FHR)

1979-02-06

FHR.s förhandlingsverksamhet under 1978

Till FHRS.s uppgifter hör att förhandla enligt MBL eller kollektivavtal i
frågor som för beslut av riksdagen, regeringen eller departementschef
förbereds inom regeringskansliet och som inte syftar till kollektivavtal. FHR
förhandlar inte i frågor som rör enbart arbetstagare inom regeringskansliet
eller hos kommitté som hör till departement.

Vid FHR:s förhandlingar företräds arbetstagarsidan i regel av de tre
centrala arbetstagarorganisationerna SACO/SR, SF och TCO-S. I några fall
har förhandlingar förts med andra arbetstagarorganisationer. Dessa förhandlingar
är också redovisade i bifogade tabell.

Föreliggande statistik omfattar samtliga förhandlingar under 1978.

Protokoll från en förhandling kan omfatta ett eller flera beslut. 1 tabellen
redovisas bl. a. det antal beslut som det har förhandlats om, antalet
förhandlingar samt det antal förhandlingar i vilka några yrkanden inte har
framställts. För budgetpropositionen finns dels ett protokoll för ”Gemensamma
frågor” dels ett protokoll för varje huvudtitel som har haft någon
punkt uppe till förhandling. Dessa protokoll redovisar i sin tur ofta flera
beslut. 1 tabellen är budgetpropositionen redovisad som ett beslut resp. en
förhandling för berörd huvudtitel.

Kolumnen ”antalet yrkanden” innefattar samtliga yrkanden som framställts
av arbetstagarorganisationerna, dvs. första-, andrahands- och ev.
följdyrkanden. Av detta följer att flera yrkanden kan röra samma krav, men
att detta modifierats under förhandlingens gång. Relationen mellan antal
yrkanden och bifallna yrkanden resp. delvis bifallna yrkanden ger därför inget
mått på i vilken omfattning organisationernas krav har tillgodosetts.

Bifallna yrkanden är sådana som har godtagits av arbetsgivaren utan
kompromisser eller förändringar.

Med delvis bifallna yrkanden avses de yrkanden som kunnat tillgodoses i
någon del eller där man efter förhandling kommit fram till en för båda parter
godtagbar kompromiss.

Med protokollsanteckningar avses de som har ensidigt formulerats av
arbetstagarorganisationerna.

Det är inte möjligt att med utgångspunkt från föreliggande protokoll helt
entydigt definiera och beräkna antalet yrkanden och hur dessa harbesvarats. I
många fall kan yrkandena bestå av krav på omskrivning av ett längre
textstycke i vilket det förekommer flera förändringar. Svaret på ett sådant

KU 1978/79:30

108

yrkande kan vara förslag på ytterligare en ny skrivning, där vissa men inte alla
förslag till ändringar tillgodosetts. Huruvida detta skall räknas som ett eller
flera yrkanden och hur svaret på sådana yrkanden skall klassificeras har
bedömts från fall till fall. En sådan bedömning blir relativt godtycklig och
även beroende av hur protokollet utformats. Man kan inte dra några
långtgående slutsatser om förhandlingarna enbart genom att jämföra föreliggande
siffror. Sättet att skriva protokoll varierar mellan olika handläggare
varför entydiga definitioner inte är möjliga att göra.

Förhandlingarna har förts enligt 11,12 och 38 MBL. 3 och 8 §§ ATS samt
18 § MBA-S.

Tabell FHR:s förhandlingsverksamhet under 1978

Antal

Dep antal förhandlingar yrkanden bifallna delvis protokollsbeslut
yrkanden bifallna anteck i

vilka för-totalt därav för- yrkanden ningar

handling handlingar

skett utan änd ringsyrkanden -

Ju	73	68	45	97	13	15	8
UD	5	5	-	16	2	1	-
Fö	126	113	76	181	19	32	7
S	37	31	18	103	11	21	6
K	37	38	27	24	8	5	4
E	4	4	-	11	4	2	-
B	84	60	36	63	20	11	12
U	201	161	83	414	59	70	34
Jo	7	7	3	9	3	2	1
H	11	11	5	26	5	2	3
A	24	22	15	59	10	14	14
Bo	12	11	5	18	3	4	2
1	27	24	10	69	5	12	9
Kn	42	28	12	83	24	16	2

Tot 688 583 335 1 173 186 207 102

KU 1978/79:30

109

Bilaga S E

Stenografiskt upptagna anteckningar vid utfrågning i konstitutionsutskottet
den 14 november 1978 med generaldirektör Arne Aldestam
och avdelningsdirektör Sten Spångberg - båda från statens förhandlingsråd
- i anslutning till granskning i MBL-ärendet

Karl Boo: Vi har i dag glädjen att hälsa generaldirektör Aldestam och
avdelningsdirektör Spångberg från statens förhandlingsråd välkomna till
utskottet och vore tacksamma om Ni skulle vilja ge oss en redovisning av
förhandlingsrådets verksamhet innan vi startar med frågorna.

Arne Aldestam: MBL gäller även den offentliga sektorn. Det finns en del lagar
som innebär att MBL inte fullt ut är tillämplig på den offentliga sektorn, t. ex.
kommunallagen och lagen om offentlig anställning (LOA) och givetvis är det
också så att grundlag tar över. Regeringsformen har en del stadganden som
markerar att MBL har en inskränkt betydelse.

MBL har två olika medbestämmandeformer:

a) Den traditionella - att man utövar medbestämmande via kollektiva
forhandlingar och kollektivavtal.

b) Det nya medbestämmandet, innebärande samverkansförhandling. En
förhandling som skall föregå arbetsgivarens beslut i vissa fall. Detta
medbestämmande kan då vara baserat antingen på att arbetsgivaren har en
primär förhandlingsskyldighet eller att arbetstagarparten har rätt att begära
förhandling.

Den primära förhandlingsskyldigheten är inskriven främst i 11 § MBL och
den övriga förhandlingsskyldigheten främst i 12 § MBL.

FHR, statens förhandlingsråd, som är en myndighet under budgetdepartementet,
har som huvuduppgift att samverkansförhandla i frågor där
regeringen har att ta beslutet. På FHR har lagts att utöver samerkansförhandlingarna
enligt MBL svara för vissa förhandlingar som faller på
regeringskansliet enligt det statliga medbestämmandeavtalet (MBA-S). I
FHRs roll ligger att administrativt svara för praktisk hantering och samordning
av likartade frågor departementen emellan. När det gäller de olika
sakfrågor som förhandlingarna rör är FHRs roll av förhandlingsteknisk
natur. I speciella frågor med personalpolitiska aspekter kan FHR tillföra viss
sakkunskap. Vid förhandlingarna faller det på de företrädare för regeringskansliet,
som i föreliggande fråga biträder FHR, att redovisa sakfrågan.

FHR har i samarbete med regeringskansliet upprättat en handläggningsordning
som bl. a. innebär att det i första hand faller på vederbörande
departement att avgöra i vilka ärenden MBL-behandling skall ske. I fall då
tveksamhet föreligger om MBLs tillämplighet skall diskussion upptas med
FHR. Material rörande regeringens ställningstagande i viss fråga skall ej

KU 1978/79:30

110

framläggas förrän beredningen i kanslihuset är avslutad. Distribution av
förhandlingsunderlag ombesörjs av FHR, som också påkallar s. k. primär
förhandling och mottar förhandlingsframställningar från organisationerna.
Vid förhandlingarna deltar alltid representant för berört fackdepartement.

En av de stora frågorna vid utformandet av medbestämmandelagstiftningen
på den offentliga sektorn var hur man skulle undgå att genom avtalsförhandlingar
och kollektivavtal kränka den politiska demokratin. Tidigare
erbjöd det för vissa frågeställningar gällande avtalsförbudet en säkerhet.
Arbetsrättskommitténs förslag om hur denna problematik skulle lösas lades
inte till grund för lagstiftningen. Man stannade som bekant för en lösning
som innebar att man tog bort alla lagfästa förbud mot avtal. Som bakgrund för
denna inriktning av lagstiftningen låg bl. a. att det skulle finnas en särskild
nämnd med uppgift att bedöma om avtal som påyrkas av part skulle kränka
den politiska demokratin.

Diskussionen om den politiska demokratin och MBL på den offentliga
sektorn i samband med tillkomsten av medbestämmandelagstiftningen rörde
frågor om avtalsförhandlingar och kollektivavtal. Frågan om kränkning av
den politiska demokratin i samverkansförhandlingar diskuteras ej i propositionen.
Förklaringen till detta är att då ett ärende föregås av samverkansförhandling
det faller på arbetsgivaren att, med eller utan enighet med
arbetstagarsidan, fatta det slutliga beslutet. Det föreligger i det här avseendet
en klar skillnad mellan samverkansförhandlingar och kollektivavtalsförhandlingar.
Som exempel kan anföras att om det gäller ett beslut i en
lokaliseringspolitisk fråga som berör statsanställda träffas mot ovan angiven
bakgrund ej kollektivavtal eftersom det skulle kränka den politiska demokratin.
Däremot föreligger skyldighet att i ett sådant fall samverkansförhandla
med de statsanställdas organisationer. Man träffar vidare i princip inte
heller kollektivavtal för att därigenom lägga fast kvaliteten hos en verksamhet.
Samverkansförhandling om vilken kvalitet som åsyftas sker inte heller.
Däremot är man skyldig att samverkansförhandla om man för att förändra
verksamhetens kvalitet vill förändra bemanningen i verksamheten. Den
omständigheten att en fråga är politisk i viss mening eller kan sägas beröra
den politiska demokratin befriar således inte från skyldighet att samverkansförhandla.

Enligt 1 § MBL skall en fråga beröra förhållandet arbetsgivare/arbetstagare
för att vara förhandlingsbar. Arbetstagarparten måste vara beredd att påvisa
att statens handlande i viss fråga berör förhållandet mellan staten som
arbetsgivare och de statsanställda. Staten har ibland att uppträda i annan roll
än som arbetsgivare t. ex. som lagstiftare eller som den som utformar den
ekonomiska politiken, socialpolitiken, trafiksäkerhetspolitiken etc.

FHR avböjer med hänvisning till 1 § MBL att förhandla t. ex. om
skattefrågor, även om frågan berör enbart statsanställda t. ex. om det skulle
gälla skatten för diplomater. Man avböjer vidare t. ex. att förhandla om
yrkande om personalförstärkning om motivet är att höja trafiksäkerheten.

KU 1978/79:30

lil

Karl Boo: När skall förhandling ske? Är det när myndigheten lägger sitt
förslag eller i planeringsskedet?

Arne Aldestam: Det finns inte några fastlagda regler härvidlag. Jag skulle
kanske i min redovisning ha framhållit att eftersom staten inte uppträder som
arbetsgivare i lagstiftningsfrågor FUR inte förhandlar om t. ex. allmänna
lagstiftningsfrågor inom arbetsrättens område såsom semesterlag eller lag om
fackliga förtroendemän. Däremot har FUR ansett att skyldighet att förhandla
förelegat i fråga om lagstiftning som direkt inriktats på att reglera de
statsanställdas anställningsvillkor.

Vad gäller formerna för FHRs verksamhet bör nämnas att det föreligger ett
avtal härom med de tre huvudorganisationerna, SF, SACO/SR och TCO-S.
Sådant avtal med övriga organisationer finns inte, sammanlagt finns det 17
andra organisationer som staten har avtal med. FHRs informationsverksamhet
hade från början en omfattning som i och för sig gick längre än
vad som fordrades enligt MBL. Man ansåg att det var bättre att informera
brett än att ta stridigheter härom. Under FHRs första verksamhetsperiod
förekom mycket livliga diskussioner rörande förhandlingsskyldighetens
omfattning. Förhandling begärdes i stor utsträckning även i sådana frågor där
organisationerna inte hade något väsentligt att säga. Man saknade rutin på
båda sidor hur man skulle arbeta praktiskt. Formerna för förhandlingsverksamheten
har numera enligt FHRs uppfattning fått stabilitet. Protokoll från
förhandlingarna är avfattade så att framförda yrkanden bifalles eller avslås.
Protokollen innehåller alltså inte något slag av överenskommelse. Enligt
MBL-propositionen skall förhandling som föregår ett politiskt beslut föras i
det stadium när ärendet inför det politiska avgörandet förbereds av tjänstemän
i regeringskansliet eller av olika kommunala myndigheter. Av principiella
skäl sker inget förhandlingsförfarande direkt med regeringen eller som
ett led i riksdagsbehandlingen av en fråga.

Det är ofrånkomligt att MBL-förhandlingarna tar tid. Förhandlingarna har
dock aldrig spräckt uppgjort tidsschema för färdigställande av proposition när
erforderlig tid för förhandling kunnat i förväg inplaneras. Personalorganisationerna
har i de allra flesta fall mycket positivt medverkat till att
MBL-förhandlingarna fungerat smidigt. När det gäller förhandlingar om
budgetpropositionen kan nämnas att FHR och personalorganisationerna i
förväg utarbetar en plan till grund för förhandlingarnas bedrivande.

Jag kan här slutligen nämna konkreta exempel på fall där FHR vägrat
förhandla. FHR har nekat förhandla om vem som skulle vara utredningsman
i en utredning om överförande av Karolinska sjukhuset till Stockholms läns
landsting. Denna fråga har av personalorganisationerna förts till arbetsdomstolen.
FHR har vidare nekat att förhandla om vissa riktlinjer för den fysiska
riksplaneringen och om vissa frågor rörande den framtida varvsindustrin.

KU 1978/79:30

112

Anders Björck: I december 1977 ändrade man som nämnts handläggningsordningen
för FHR:s verksamhet. Kan vi få höra något ytterligare om
anledningen till detta.

Arne Aldestam: Vi lämnade tidigare en betydligt vidsträcktare information
till organisationerna om regeringsärenden. Vi ville som nämnts inte ta strid
om denna informationsverksamhet. Organisationerna var från början mycket
oklara på tillämpningen av MBL när det gäller regeringsärendena. Senare
kunde FHR och organisationerna klara ut att det inte förelåg förhandlingsskyldighet
i många fall.

Hilding Johansson: En speciell fråga för KU är om det skall föras nya
MBL-förhandlingarnärdet gäller lagrådsremisser. Hur ser man på detta inom
FHR?

Arne Aldestam: Det är litet oklart. Men normalt så är det så att man
förhandlar endast en gång. men det kan bli en ytterligare förhandling i
speciella fall.

Olle Svensson: Om det har förekommit en ny beredning av en fråga inom
regeringskansliet skall ny MBL-förhandling äga rum?

Arne Aldestam: Det har förekommit fall då man får ta en ny förhandlingsomgång.

Karl Boo: Vad händer i framtiden om arbetsdomstolen följer organisationernas
synpunkter när det gäller förhandling om utredningsman vid Karolinska
sjukhuset?

Arne Aldestam: Det är svårt att svara på. Organisationerna har antytt att man
vill komma till någon slags uppgörelse i frågan. Det innebär sannolikt inte att
man påfordrar förhandlingsrätt i en sådan fråga. Organisationerna är måna
om respekten för den politiska demokratin.

Karl Boo: Vi tackar för den information som givits vilken kommer att vara
till stor hjälp för utskottets fortsatta arbete med MBL-ärendet.

KU 1978/79:30

113

Bilaga 8 F

Stenografiskt upptagna anteckningar vid utfrågning i konstitutionsutskottet
den 21 november 1978 med Tor Nitzelius och Rune Larsson,
båda från TCO-S, i anslutning till granskning i MBLärendet -

Hilding Johansson: I dag har vi glädjen att hälsa kanslichefen Rune Larsson
och ombudsman Tor Nitzelius från TCO välkomna.

Vi har tidigare haft en genomgång med Arne Aldestam och Sten
Spångberg, som berättade om sina erfarenheter. Jag undrar om ni nu kunde
berätta om era erfarenheter från kanslihuset av MBL. Ni kanske kan börja
med de allmänna erfarenheter ni har av det systemet i kanslihuset.

Rune Larsson: Vi tycker väl att det har kommit att fungera på ett
tillfredsställande sätt rent tekniskt med hänsyn till vad vi har uppfattat som
avsikten med riksdagsbeslutet. De farhågor man kan ha haft och kanske
fortfarande har i vissa sammanhang om svårigheter att komma till tals med
företrädare för olika departement har inte varit så utpräglade.

Man skall komma ihåg att vi under många år före medbestämmandelagen
byggde upp ett rätt omfattande kontaktnät mellan i varje fall förbunden inom
TCO-S och departementen i olika frågor. Det har funnits ett ömsesidigt
intresse av att träffas och ventilera olika problem innan man går till beslut i
kanslihusförhandlingar. Många var fundersamma inför den nya ordningen
och undrade om den skulle innebära att man i fortsättningen inte skulle få
kontakter och möjlighet till diskussion med företrädare för kanslihuset och
regeringen i anslutning till förändringen. Visst har det funnits exempel där
det har fungerat sämre än tidigare, men vi uppfattar att det har berott på
bristande rutin på båda sidor. Jag tycker att man måste säga att förhandlingsverksamheten
totalt sett efter medbestämmandelagens tillkomst har
fungerat på ett tillfredsställande sätt.

Jag vet inte om jag skall gå in på detaljer och exempel. Det är kanske bättre
att ta det i frågeform.

Hilding Johansson: Har statens roll som arbetsgivare inneburit några svårigheter?
Har det varit svårt att skilja ut statens ställning som arbetsgivare?

Rune Larsson: Det har i varje fall inte vi upplevt.

Anders Björck: Det är naturligtvis inte intressant för oss att diskutera MBL
som sådan, för den faller inte under det här utskottets domvärjo, utan att
diskutera i vad mån MBL i kanslihuset kan komma i konflikt med den
politiska demokratin. Det är vår primära uppgift.

Då skulle jag vilja koppla på herr ordförandens fråga. Har det varit så att ni
vid några tillfällen under tiden sedan december 1976, när lagen trädde i kraft
har hesiterat inför att driva en fråga till MBL-förhandlingar därför att den
enligt er mening skulle komma i konflikt med den politiska demokratin?

8 Riksdagen 1978/79. 4 sami. Nr 30

KU 1978/79:30

114

Tor Nitzelius: Vi har inte haft några problem med just den saken, eftersom
reglerna i medbestämmandelagen är utformade som de är. Jag tänker då på de
regler som är aktuella i förhandlingsrådssammanhang, §§ 11, 12 och 19.
Enligt dem är det i sista hand arbetsgivaren som beslutar, antingen han finns
på den privata eller på den offentliga sektorn. Vi har mot den bakgrunden
menat att den här typen av förhandlingar inte har varit av sådan karaktär att
de har kunnat inkräkta på den demokratiska demokratin. Vi har haft den
uppfattningen att i den mån det finns bestämmelser i MBL vilkas tillämpning
skulle komma att inkräkta på den politiska demokratin - jag tänker närmast
på reglerna om kollektivavtalsförhandlingar och reglerna om stridsrätt - har
problemet med konflikter mellan den politiska demokratin och stridsiätten
eller förhandlingsrätten lösts på tillfredsställande sätt i huvudavtalet? Men
det gäller bara kollektivavtalsförhandlingar och stridsåtgärder. Vi har inte
upplevt några kollisioner mellan den politiska demokratin och de förhandlingar
vi driver i förhandlingsrådet. Tvärtom har vi sett den nya ordningen
som ett försiktigt steg i den riktningen, som har utmejslats under den tid då vi
hade överläggningar med departementen, medan vi nu i stället har fått ett
formaliserat förfarande med protokoll och förhandlingsframställningar
osv.

Anders Björck: Har verksamheten inom statens förhandlingsråd ökat i volym
från december 1976 till motsvarande tidpunkt 1977? 1 december 1976 skar
man ner volymen på verksamheten väsentligt. Tyckte ni det var en bra
förändring? Hade man för mycket under första året, och är volymen av
ärenden som kommer till er i dag väl avvägd enligt er uppfattning?

Rune Larsson: Liksom alla andra kan vi ha ett intresse av att utvärdera den
här verksamheten på samma sätt som jag uppfattar diskussionen nu, men vi
har den uppfattningen att det är litet för tidigt att säga någonting. Vi tycker
inte att vi har fått tillräckligt mycket erfarenheter. Innan man kan svara på om
det inflytande som vi har fått efter medbestämmandelagen tillkom innebären
ökning, ett oförändat tillstånd eller kanske rent av en minskning i förhållande
till vad som gällde före MBL tycker vi att man måste ha åtminstone ytterligare
något eller några års erfarenhet. Därför är det svårt att svara på en sådan precis
fråga, om vi upplever det som skett i det här sammanhanget som bra eller
dåligt.

1 grunden ligger ett intresse hos de anställda att påverka frågor som berör
anställningsförhållandena, även om de inte är avtalbara. Det är inget nytt
intresse som kommit i och med MBL, utan det är ett intresse som funnits
alltid. Det finns exempel från försvarsdepartementets område där man av
tradition har mycket noggrant utvecklat samarbetsformer mellan löntagarorganisationerna
på försvarets område och försvarsdepartementet. De arbetsformerna
har man fortsatt med efter förhandlingsrådets tillkomst. Skillnaden
är bara att man nu gör det i förhandlingsrådets regi, men i praktiken är det
samma människor som deltar i överläggningarna.

KU 1978/79:30

115

Vi har alltså inte i något ärende fört diskussioner internt om huruvida det är
dags för en utvärdering av det slaget, och därför är det svårt att svara på
frågan.

Olle Svensson: Har det inte skett någon förändring i praktiken?

Tor Nitzelius: Vi har väl inte upplevt det så. Innan vi gick hit hade vi inte
granskat alla förhandlingsprotokoll. Som Rune Larsson säger är det svårt att
ha någon uppfattning i den frågan.

Anders Björck: Enligt Aldestam skulle volymen åtminstone ha halverats i
december 1977 i jämförelse med vad som gällde under år 1977. I december
1976 satte man fart på verksamheten.

Rune Larsson: Den frågan är helt ny för oss. Vi har inte upplevt någon
förändring som grundar sig på att man gör en annan bedömning, utan vi har
mera upplevt att det har gällt hur många frågor som varit aktuella vid olika
tidpunkter. Det går i vågor. Men vi har inte upplevt det så att vi har fått
mindre att göra.

Torkel Lindahl: Vi har fått den uppfattningen i utskottet att man har fört åt
sidan ett antal frågor som man åtminstone formellt hade uppe till förhandlingar
tidigare. Kan det vara så att man snabbt insåg vilka frågor som inte var
förhandlingsbara frågor och därför inte lade ned något arbete på den? När de
sedan försvinner märker man inte att de är borta. Kan det vara fallet?

Rune Larsson: Här gäller det en tolkning av vad som är § 11-frågor och vad
som är § 12-frågor. Om förhandlingsrådet anser att vissa frågor, som man
tidigare hänfört till § 11, i stället är § 12-frågor, är det en bedömning rådet får
göra. Om man gör en felbedömning, får det bli en tvist. Vi har inte upplevt
någon sådan situation. Det kan hända att det finns någon fråga som man
tidigare bedömde som § 11-fråga och senare som § 12-fråga, men det tillhör
en utvärdering som vi inte har gjort.

Torkel Lindahl: Jag fattade det så att man från början tog med nästan allting
till formella förhandlingar för att åtminstone klarlägga vart frågorna hörde
och att man i december 1977 hade funnit att många frågor automatiskt
hamnade rätt, så att man inte automatiskt behövde ta upp varenda fråga till
förhandlingar. Kan det vara en riktig uppfattning?

Rune Larsson: Ansvaret för vad man informerar om och tar upp i förhandlingar
ligger primärt på arbetsgivarsidan. Vi kan hamna i det läget att man inte
informerar eller inte tar upp förhandlingar i en fråga som man borde
informerat om eller tagit upp till förhandling, och då blir det en tvistefråga.
Men vi har inte utvecklat något bevakningssystem, utan vi har förutsatt att
förhandlingsrådet gör bedömningen på förnuftsbasis, och vi har inte upplevt
hittills att det har gjort några bedömningar som varit felaktiga, om jag bortser
från något enstaka fall.

KU 1978/79:30

116

Anders Björck: En intressant fråga i det här sammanhanget är hur beredningen
sker i respektive facklig organisation av de här frågorna. Ni förhandlar
ju för en ganska stor kategori statsanställda. Vilka är det som sköter det
normalt hos er, och hur sker kontakterna med de berörda?

Rune Larsson: Det var en svår fråga. Jag kan kanske svara genom att beskriva
hur vi arbetar.

Vi får information i form av ett material som kommer till oss. Då har vi
rutiner för att omedelbart informera de förbund som är berörda, och det finns
speciella personer utsedda för den uppgiften. Sedan görs det primärt en
bedömning dels av en ombudsman på kansliet för TCO-S, som samtidigt får
informationen, dels av de berörda förbundens ombudsmän, om viskall be om
mer information eller ta upp förhandlingar. I anslutning till den bedömningen
handläggs de här frågorna regelmässigt i de berörda förbundens olika
organ.

Man kan alltså säga att ombudsmännen i förbunden själva tar kontakt med
de berörda medlemmarna på olika sätt. Avdelningsstyrelserna eller sektionsstyrelserna
får också som regel materialet.

Det är typiskt för handläggningen av de här ärendena inom TCO-S att vi
alltid ser till att de berörda medlemmarna kommer in på ett eller annat sätt i
handläggningen redan från början och också oftast deltar i varje fall i
förhandlingar som vi bedömer vara av väsentlig natur.

Många kontakter leder till att båda parter bedömer att vi skall föra protokoll
eller att förhandlingar skall avslutas. Oftast är ju de förslag som kommer fram
mycket bra ur våra synpunkter, och vi har ingen anledning att ifrågasätta
innehållet. Det är ändå viktigt att man konstaterar att det föreligger enighet
mellan parterna.

Vi har alltså redan från början byggt upp den organisation som syftar till att
ge de direkt berörda möjlighet att yttra sig. Avsikten är inte att TCO-S som
huvudorganisation skall uttrycka några uppfattningar annat än i frågor som
berör hela kollektivet.

Hilding Johansson: Har det fungerat väl?

Rune Larsson: Vi tycker det inte har varit några problem. Från början har det
kanske funnits ett stort intresse hos våra medlemmar att på olika sätt
medverka. Hade det inte fungerat bra, skulle de säkert ha låtit höra av
sig.

Hilding Johansson: Har det förekommit några tvister mellan TCO och
förhandlingsrådet?

Tor Nitzelius: Det har det väl gjort i enstaka fall. Ett fall som är aktuellt gäller
huruvida det föreligger förhandlingar enligt § 12 MBL när det gäller valet av
utredningsman för en utredning rörande överförandet av det statliga
huvudmannaskapet för Karolinska sjukhuset till landstingskommunalt

KU 1978/79:30

117

huvudmannaskap, men den frågan ligger i arbetsdomstolen i dag, och det
pågår förlikningsdiskussioner mellan parterna.

Anders Björck: Det är det mest kända exemplet och har fått en hel del
publicitet. Finns det något annat motsvarande fall?

Tor Nitzelius: Nej, inte där det har kommit till regelrätta motsättningar i
formell mening. Oftast har det väl varit så att i den mån det har funnits
motsättningar har parterna under förhandlingarnas gång kunnat enas i en
tvistefråga.

Rune Larsson: Det finns olika steg i tvistesituationer, och det har väl inte
aktualiserats något annat ärende. Det är inte uteslutet att förlikningsöverläggningarna
kommer att leda till en överenskommelse. Om man skulle göra
en jämförelse mellan förhandlingsrådets och de centrala parternas sätt att
umgås med all annan lokal förhandlingsverksamhet, kan man väl i varje fall
ge oss godkänt.

Olle Svensson: Om parterna når ett förhandlingsresultat, hur ser ni då på
regeringens möjligheter att ändra ett sådant förhandlingsresultat? Behövs det
en ny förhandlingsomgång?

Rune Larsson: Vi har hela tiden förutsatt - det hör samman med vad jag sade
inledningsvis - att det måste ske en kontinuerlig diskussion mellan
förhandlingsrådet och dem som företräder regeringen, så att förhandlingsrådet
verkligen företräder regeringens uppfattning och inte företräder någon
egen uppfattning gentemot oss. Det vore annars en egendomlig situation. Det
var det jag menade när jag tog upp frågan, om det skulle bli en försämring när
förhandlingsrådet kom till på grund av den nya medbestämmandelagen.
Tidigare träffade vi statsråd eller statssekreterare och andra som kunde säga
direkt vid bordet vad man skulle göra. Om inte regeringen vid den slutliga
beredningen kunde godkänna ett sådant ställningstagande, återkom man till
diskussioner. Om förhandlingsrådet inte kan företräda regeringen, innebär
det en klar försämring och en ordning som är oacceptabel. Det gäller också i
det fall att regeringen av skäl som kanske inte är kända vid förhandlingstillfället
anser sig behöva ändra på ett ställningstagande. Vi måste då rimligen
resa anspråk på att det blir en förhandling. Annars kommer vi i direkt
motsatsförhållande till regeringen, vilket inte är vår avsikt. Vi harju varit i
god tro vid den första förhandlingen.

Olle Svensson: När generaldirektör Aldestam var här uppfattade jag hans
bedömning så, att om regeringen i den tänkta situationen skulle ändra
inställning, skulle man behöva gå tillbaka till nya förhandlingar bara om det
skedde någon ytterligare beredning av frågan, medan det däremot inte skulle
behövas om regeringen gjorde en ändring utan beredning. Har ni tagit
ställning till det?

KU 1978/79:30

118

Rune Larsson: Det intressanta är det beslut som skall fattas. Såvitt jag kan
påminna mig har vi haft två förhandlingar i det här skedet. Regeringen har
alltså då vid fortsatta överväganden veiat ändra ett tidigare beslut. Man har då
tagit upp frågan i förhandlingsrådet, och parterna har träffat en ny överenskommelse.

Den målsättning vi har är bara att vi skall kunna komma överens om
någonting som vi tycker är riktigt. Ofta är det fråga om att lägga synpunkter på
vissa speciella delfrågor. Vi avser primärt att medverka till att det blir ett bra
beslut regeringen fattar i den mån det berör anställningsförhållandena för
våra medlemmar. Om det föreligger en överenskommelse med förhandlingsrådet
om en viss frågas hantering anser vi att vi har fått besked av regeringen
om hur regeringen avser att göra. Skulle den sedan handla på ett annat sätt -oavsett om det skulle vara formellt eller konstitutionellt - skapar man ett
motsatsförhållande till arbetstagarna i den frågan.

Hilding Johansson: Har regeringen gjort sådana bedömningar?

Rune Larsson: Nej.

Hans Gustafsson: Jag skulle vilja ställa en fråga beträffande omfattningen.
Förs det förhandlingar eller överläggningar kring alla utredningsdirektiv,
eller är det begränsat till sådana utredningar som har direkt beröring med
personalen?

Tor Nitzelius: Det gäller bara frågor om förhållandet mellan arbetsgivaren och
anställda hos staten.

Bengt Kindbom: Olle Svensson frågade, om ni har en protokollsanteckning
om att ni har kommit överens men regeringen ändrar beslutet. Hur ser ni på
det?

Sedan har jag en annan fråga. MBL syftade ju bl. a. till att man skulle gå
vidare med avtal. På det statliga området Finns det nu ett medbestämmandeavtal.
Är det för tidigt att säga, om det har påverkat förhandlingsverksamheten?
Ser ni några förändringar i den verksamhet som ni nu håller på med
som har föranletts av MBL-avtalet?

Tor Nitzelius: Jag fattade den första frågan så att den gällde det fallet att
förhandlingar med förhandlingsrådet har slutat i oenighet och att arbetstagarsidan
i en ensidig protokollsanteckning anger vad man tycker om beslutet
och att regeringen fattar ett sådant beslut som man inte kunnat enas om. Vi
har ingen formell grund för invändningar mot att man kör över oss genom ett
regeringsbeslut.

Bengt Kindbom: Hur ser ni på det fallet att beslutet föranletts av en ändring i
det material som har presenterats?

Tor Nitzelius: Om regeringen vill avvika från överenskommelsen gäller vad
Rune Larsson sade i frågan.

KU 1978/79:30

119

Rune Larsson: Med anledning av den andra frågan skulle jag vilja passa på
tillfallet att beskriva hur parterna gemensamt uppträder på statens område i
samband med tillkomsten av medbestämmandeavtalet.

När medbestämmandelagen kom hade vi mycket litet av lokala förhandlingar
på statens område. Det förekom t. ex. knappast att man träffade lokala
kollektivavtal. Visserligen hade man samverkansorgan och visserligen
förekom fackliga kontakter med arbetsgivaren på olika sätt, men fast
etablerade former saknades på statens område. När vi träffade övergångsavtalet
hösten 1976 syftade det till att under 1977 åstadkomma en utveckling av
ett fastare partsförhållande lokalt med kollektivavtalsförhandlingar i vissa
frågor. Samtidigt startade vi en mycket omfattande utbildningsverksamhet
på både arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan där vi följde parallella linjer. Vi
syftade till att gemensamt åstadkomma en höjning av kunskapsnivån. Det
skedde alltså under 1977, och samtidigt arbetade vi med medbestämmandeavtalet
och ett nytt huvudavtal. Man skall komma ihåg att vi i år har träffat ett
nytt huvudavtal. Vi lade då fast att avtalet skulle börja tillämpas den 1 juli i år.
Efter den 1 juli skulle man i rätt stor utsträckning kunna träffa kollektivavtal.

De lokala parterna har uppenbarligen med anledning av erfarenheterna
från 1977 velat få till stånd effektivare samverkansformer när det gäller
tillämpningen av 11 och 12 §§ och att man nu skall ta ett steg i taget när man
går över till de nya formerna i MBA-S. Vi har såvitt jag kan påminna mig nu
inte hört någon enda reaktion om att det går för sakta. Vi är överens om
takten.

Det har bara gått ett par månader, men skall jag våga mig påen bedömning
vill jag säga att övergången från de förhållanden som utvecklades under 1977
till de nya förhållandena, grundade på MBA-S, sannolikt inte kommer att
skapa några speciella problem. Jag tror att vi får en naturlig utveckling vad
gäller utbyggnaden av samverkansformerna. Än så länge följer arbetet de
tankegångar vi hade inom TCO-S och som man uppenbarligen också hade
hos arbetsgivarna när vi började proceduren för ett par år sedan.

Det finns ett undantag, som jag inte vill underlåta att nämna. Det gäller
skolsidan, där vi visserligen har fått till stånd ett medbestämmandeavtal -MBA-L - men det är begränsat till frågor som handläggs på central nivå av
skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna.

Jag vill säga med stor bestämdhet att avsaknaden av kollektivavtal på
arbetsplatserna vad gäller lärarna ganska säkert kommer att leda till problem,
som naturligtvis också berör övriga kommunalanställda. Nu tvingas nämligen
arbetstagarna på olika sätt - vi kan inte förhindra det - att med
utnyttjande av gällande lagstiftning försöka åstadkomma ett så stort
inflytande som möjligt. Avsikten var egentligen inte att lagen skulle fungera
utan kollektivavtal. Avsikten med lagen var att man skulle träffa kollektivavtal.
Den saken kanske vi inte skall diskutera här i dag, men eftersom det
berör en stor del av vårt medlemskollektiv har frågan varit föremål för
mycken diskussion.

KU 1978/79:30

120

Britta Hammarbacken: Jag antar att man för MBL-förhandlingar i många
frågor på lokal, regional och central nivå. Jag undrar om ni skulle vilja göra en
kommentar om hur ni med den erfarenhet ni hittills har fått uppfattar det.
Tillför förhandlingarna saken någonting nytt, eller utvecklas det bara en
byråkrati, som borde kunna förenklas?

Man har diskuterat det här mycket i pressen, och speciellt statsvetare har
skrivit artiklar om det. Man har skisserat en modell där MBL-förhandlingar
begränsas till verksnivå. Det vore intressant få en kommentar till detta. Ser ni
positivt eller negativt på den tanken? Jag tror det är Elvander som har fört
fram den.

Rune Larsson: Om jag skall svara på den första frågan, beträffande byråkratiseringsrisken,
skulle jag vilja åter igen säga att varken de fackliga centrala
eller lokala organisationerna eller våra medlemmar har något intresse av att
utveckla en byråkrati. De anställda har ett legitimt intresse av att försöka
medverka till att skapa en effektivare verksamhet. Vi tror i varje fall när det
gäller TCO-S-kollektivet att om man bara bygger upp effektiva samverkansformer
på arbetsplatserna, antingen det är fråga om regional, lokal eller central
verksamhet, finns det ingen risk för tidsutdräkt. Det är ingen mening att
formalisera verksamheten och vänta på protokoll i varje fråga, utan det
viktiga är att skapa effektiva inflytandeformer. Gör man det, tror vi att den
statliga verksamheten kommer att vinna på det. Vi har exempel som visar
den saken.

Vi upplever alltså inte byråkratiseringsrisken som något problem, men vi
förutsätter naturligtvis - och det var därför jag ville göra den beskrivning som
jag gjorde nyss - att man på båda sidor om bordet är på det klara med vad
avsikten med den här typen av samverkan är. Vi har både centralt och inom
vårt förbund lagt ner mycket pengar och arbete på utbildning och information.
Vi har utarbetat en handbok om det nya avtalet som syftar till att ge
möjligheter för alla medlemmar att på egen hand och i grupp fundera över hur
man skall hantera frågorna. Målsättningen är inte att skapa en utdragen
handläggning utan att åstadkomma en effektiv samverkan för att göra ett bra
arbete.

De statsanställda har på samma sätt som alla andra i grunden ett intresse av
att verksamheten fungerar bra så att den uppfattas som effektiv. Negativa
skriverier är inte angenäma för de statsanställda heller. Vi ser inga tecken som
pekar i den riktningen. Vi gör vad vi kan för att undvika en sådan utveckling,
och vi tycker att vi har lyckats hyggligt.

Tor Nitzelius: Det är kanske främst en person - Nils Elvander - som varit
inblandad i den här debatten och som har svept över ett stort område. Om
man koncentrerar sig på hans åsikt att man enbart skall förhandla på
verksnivå, vill jag säga att den problematiken har flera beståndsdelar som
måste belysas.

KU 1978/79:30

121

Vi har i dag inom den statliga sektorn en ganska centraliserad
beslutsapparat i jämförelse med andra sektorer. Den är centraliserad dels av
konstitutionella skäl, dels av andra, kanske tvingande skäl. Exempelvis
regering och riksdag kan fatta många beslut av stor betydelse för de anställda
ute på statliga arbetsplatser. Det gäller exempelvis indragning av verksamheter,
där beslut kan innebära att tusentals anställda på sikt blir av med sina
arbeten. Jag har svårt att se en förhandlingsrätt som enbart utövas på
verksnivå som meningsfull. Många gånger hanteras inte de för arbetstagarsidan
väsentliga frågorna på myndighetsnivå. De anställda skulle alltså tappa
sitt inflytande.

Elvander har i det sammanhanget sagt att det är lämpligt att gå tillbaka till
den gamla ordningen som innebar att man inte skulle ha någon reglering av
detta område. Jag menar att detta är att ställa till det för sig, eftersom
förhandlingsverksamheten ändå är dokumenterad. Utanförstående parter,
intressenter, press- och riksdagsmän har möjlighet att få veta vad som
försiggår. Ett system där man enbart skulle syssla med överläggningar och
informella diskussioner uppfattar jag så att allmänheten och pressen skulle få
mycket litet insyn. 1 dag finns den möjligheten via förhandlingsrådets
protokoll. Men det avgörande för oss är att vi skulle förlora en möjlighet till
påverkan om förhandlingsrätten begränsades till verksnivån.

Rune Larsson: Jag skall ta ett exempel från försvarets område därför att
försvaret är intressant ur många aspekter när det gäller den här typen av
ärenden. Man kan fråga sig vad det skulle ligga för värde i att utbildningsverksamhet
på ett arméförband - för att ta ett konkret exempel - endast skulle
handläggas på central nivå, inte av dem som skall utbilda de värnpliktiga på
förbandet, så att varken de eller chefen skulle ha något inflytande, utan han
skulle bara följa direktiv uppifrån.

Man kan ställa sig frågan, vilken nivå som då skulle vara den centrala
nivån: militärområdet, arméstaben, försvarsstaben, försvarsdepartementet,
regeringen eller riksdagen. Alla de instanserna har ett avgörande inflytande
på volymfrågor, på ekonomiska och organisatoriska frågor som gäller
arméförbandet. Att avgöra på vilken nivå man skulle föra MBL-förhandlingar
kan i varje fall inte vi klara upp.

Efter det att det föreligger ett riksdagsbeslut om försvarsorganisationen
kommer ett tillämpningsskede för olika nivåer: försvarsdepartementet,
försvarsstaben, arméstaben, militärområdet och de berörda förbanden, som
alla har sina intressen, vilka måste bli föremål för beslut av olika chefer med
olika målsättningar. Vi uppfattar inte det som en byråkratisering och anser att
det innebär en sämre handläggning av ärendena.

Anders Björck: Jag har en fråga om ordningen vid förhandlingarna. Jag vill
bara kontrollera om jag har rätt uppfattat den information vi har fått från
generaldirektör Aldestam.

Det riktiga skall alltså vara att regeringen först fattar sitt beslut. Därefter
sker MBL-förhandlingar. Om då inte de fackliga organisationerna biträder

KU 1978/79:30

122

beslutet, går ärendet tillbaka till regeringen, som kan fatta ett nytt beslut. Jag
talar nu inte om det officiella beslutet vid regeringssammanträdet eller
konseljen, som det hette förr. Menar ni att man skall föra MBL-förhandlingar
under beredningsprocessen, under den tid då högre tjänstemän i departementet
sysslar med att bereda frågan och utarbeta ett preliminärt förslag till
beslut?

Rune Larsson: Det är flytande vad man skall kalla förhandlingar och vad man
skall kalla beredning. Jag håller mig till försvarets område. Det tog fem-sex år
att få fram den nya befälsordningen. Både dåvarande statsrådets ställningstagande
och regeringsbeslutet föregicks av en ganska lång förhandling i
förhandlingsrådet med representanter för försvarsdepartementet på arbetsgivarsidan.
Hade man inte gjort på det sättet, hade man inte fått klart för sig var
Officersförbundet, Kompaniofficersförbundet och PlutonofTicersförbundet
stod. Då skulle man ha fått en oerhört långt utdragen förhandling. Jag har
personligen gjort den bedömningen att försvarsdepartementet har ansett det
riktigt att handlägga frågan på detta sätt och att regeringen först därefter tar
ställning.

I normalfallet har man väl i realiteten redan tagit ställning i regeringen,
men man väntar med det formella beslutet tills förhandlingar har ägt rum.
Man vill undvika att hamna i den situationen att man först fattar det formella
beslutet, sedan förhandlar och därefter kanske måste fatta ett nytt formellt
beslut. Men det har förekommit att man gjort klart att det varit regeringens
avsikt att fatta ett visst beslut, fastän det alltså inte förelegat något
undertecknat beslut. Detta tror jag är det vanligaste.

Anders Björck: Det innebär alltså att det enligt TCO:s uppfattning är riktigt
och rimligt att man är med under en stor del av beredningsprocessen i verket
eller departementet även innan regeringen fattar sitt beslut som skall bli
underlag för en MBL-förhandling?

Rune Larsson: Vi betraktar det som rimligt eftersom detta är den ordning
som har gällt under alla år före medbestämmandelagens tillkomst, och det är
den ordning som man tillämpar inom departementet. Såvitt jag vet åligger det
handläggare och andra att se till att man har ett så bra beslutsunderlag som
möjligt, och det kan vara svårt att få det om man inte vet vilken uppfattning
de berörda personalgrupperna har. Jag har visserligen hållit mig till
försvarsdepartementet här, men situationen är likvärdig i praktiskt taget alla
andra departement. Det är helt enkelt en fråga om att få fram ett bra
beslutsunderlag för regeringen. Hur regeringen sedan hanterar ärendet är
dess sak. Vi har uppfattat det så att man även när man har ett bra underlag och
vet mycket om var personalorganisationerna står vill vänta med det formella
beslutet tills ärendet har behandlats i förhandlingsrådet. Det är regeringens
sak att bedöma detta.

KU 1978/79:30

123

Hans Guslafsson: Det är väl bara ett fåtal frågor som är av sådan storlek att de
går till regeringsbehandling? Det är departementschefen som gör bedömningarna
på regeringens vägnar. Departementschefen bedömer vart han vill
komma, och därefter sker förhandlingar. Så småningom föredras ärendet i
regeringen om det är tillräckligt stort, men de flesta ärenden går inte dit. Det
skall gälla ärenden som är principiellt särskilt viktiga. Jag förstår att det annars
går mycket smidigare än vi har fött beskrivet nu.

Anders Björck: Enligt Hans Gustafsson skulle den här behandlingsordningen
bara gälla stora principfrågor, men jag fick snarast den uppfattningen att det är
en smidig och effektiv handläggningsordning som används i ett betydande
antal frågor och inte bara någon enstaka gång.

Hans Gustafsson: Anders Björck missförstod antagligen mig. Vad jag avsåg
var inte förhandlingar med TCO, utan behandlingen i regeringen. Huvuddelen
av ärendena blir inte behandlade i regeringen, utan avgörandena sker i
respektive departement. Det är ytterligt få gånger departementschefen
besvärar hela regeringen med att ta upp saken, om det inte gäller viktiga
politiska problem eller stora kostnader. Därför uppstår det ingen konflikt
mellan ärenden som först skall behandlas i regeringen och sådana ärenden där
man förhandlar först.

Rune Larsson: Det är riktigt att det förhåller sig på det sättet. Mitt svar gällde
inte volymen. När det förekommit sådana här fall har de behandlats på detta
sätt, men antalet fall är begränsat.

Hilding Johansson: Jag tackar för att ni har kommit hit och genom era svar på
frågorna givit oss en ytterligare belysning för vår granskning.

KU 1978/79:30

124

Bilaga 8 G

Stenografiskt upptagna anteckningar vid utfrågning i konstitutionsutskottet
den 18 januari 1979 med direktör Benne Lantz SACO/SR i anslutning till
granskning i MBL-ärendet

Karl Boo: Vi har i konstitutionsutskottet beslutat att göra en analys av utfallet
hittills av MBL när det gäller regeringsärenden, och vi har förutsatt att vi kan
få mycket information genom redovisning från dem som sysslar direkt med
det arbetet. Vi hälsar i dag direktör Benne Lantz välkommen hit.

Benne Lantz: Jag vill börja med att tacka för inbjudan att komma hit och
presentera min kollega Nils Schirrén, som är arbetsrättsjurist på SACO/
SR.

Jag skulle tro att det framför allt är två frågeställningar kring medbestämmandet
på statens område som kan vara av konstitutionellt intresse. Den ena
är frågan om gränsdragningen till den politiska demokratin och den andra är
frågan huruvida den arbetsordning som medbestämmandet föranleder
medför någon försening i handläggningen av regeringsärenden.

Jag tänkte mycket kort belysa vår uppfattning i de frågorna dels genom att
erinra om det regelverk som omgärdar framför allt den verksamhet som
bedrivs inom ramen för statens förhandlingsråd, dels genom att ange några
allmänna erfarenheter, och slutligen försöka besvara de båda konkreta
frågeställningarna.

Redan medbestämmandelagen undantar från medbestämmandet allt som
inte hardirekt med förhållandet arbetsgivare/arbetstagare att göra-det följer
redan av § 1 i MBL.

Det ger t. ex. sådana konsekvenser som att en fråga som blir aktuell för
riksdagen så småningom - frågan om den nya förtroendemannalagen, som
man verkligen kan tycka är en utpräglat facklig angelägenhet - inte är någon
fråga som vi har möjlighet att diskutera inom statens förhandlingsråd,
eftersom den inte exklusivt berör förhållandet arbetsgivare/arbetstagare. Det
finns alltså en påtaglig begränsning för hela verksamheten i statens förhandlingsråd.

Det andra regelverket som vi arbetar efter är ett avtal mellan parterna om
den förhandlingsordning som skall gälla mellan oss och statens förhandlingsråd.
Det är en ordning för hur information skall lämnas och hur överläggningar
skall gå till.

Man kan säga att verksamheten i kraft av det avtalet innehåller tre delar.
Den första delen innebär att statens förhandlingsråd lämnar de fackliga
organisationerna information om kommande propositioner och om utkast till
direktiv för utredningar, utan att det sker några som helst överläggningar i
anledning av den informationen. Det är en enkel information, antingen
muntlig eller skriftlig.

KU 1978/79:30

125

Det andra fallet är att statens förhandlingsråd självt initierar en överläggning
efter en sådan information, vilket i princip inte hittills förekommit. Det
är möjligt att i någon enstaka fråga förhandlingsrådet självt har påkallat
överläggning.

Det tredje fallet är då de fackliga organisationerna efter en sådan
information bedömer att det är en så angelägen fråga att man vill ha en
överläggning till stånd. Det sker i uppskattningsvis 10 procent av alla de
ärenden som vi tar emot information om.

Beträffande instruktionen för statens förhandlingsråd, tror jag att det
förekommer rätt mycket missuppfattningar. Av den instruktionen framgår
nämligen att förhandlingsrådet inte har någon som helst befogenhet att träffa
kollektivavtal. I varje förhandlingsprotokoll som upprättas efter överläggningar
mellan parterna står det därför explicit att förhandlingsrådet inte har
någon befogenhet att träffa kollektivavtal. I den mån förhandlingsrådet
biträder något yrkande från vår sida får det följaktligen formen att förhandlingsrådet
till protokollet uttalar att man har för avsikt att föreslå sin
uppdragsgivare den förändring som förhandlingsrådet har biträtt. Även efter
en sådan överläggning är det fråga om ensidiga arbetsgivarbeslut - det är
ingen förhandling i egentlig mening.

Jag tycker att man missuppfattar två begrepp som har med denna
verksamhet att göra. Det första begreppet är förhandlingar. För de flesta är det
ett begrepp som inrymmer en diskussion som skall leda till ett kollektivavtal.
Det gör inte de här överläggningarna, och de avses inte heller göra det. Mera
adekvata termer är nog samråd eller diskussion och framför allt överläggning,
som är en term som täcker vad det är fråga om.

Dessutom talar man ofta om medbestämmande inom ramen för den här
verksamheten. Det är det heller inte fråga om. Facket har inget som helst
medbestämmande inom ramen för överläggningsverksamheten. Man kan
möjligen tala om medinflytande, som då tar sig två uttryck. Dels händer det
naturligtvis att vår motpart förhandlingsrådet biträder en mening som vi ger
uttryck för - vi kan alltså vid en överläggning utöva ett inflytande. Dels
händer det oftare att förhandlingsrådet inte biträder den mening som vi
hävdar. Då har vi möjlighet att till förhandlingsprotokollet anteckna den
meningen och på den vägen utöva inflytande. Protokollen går ojusterade
direkt till de berörda utskotten, och där finns fackets mening antecknad. I den
mån man vill kalla det medinflytande må man göra det, men det är inte fråga
om vare sig förhandlingar eller medbestämmande, utan jag vill påstå att det är
överläggningar och medinflytande.

Hela tiden gäller även för medinflytandet begränsningen att det kan utövas
bara inom ramen för de frågor som exklusivt rör förhållandet arbetsgivare/
arbetstagare på det statlig området. En annan begränsning är att det hela tiden
är arbetsgivaren som ensidigt fattar besluten.

Det är ett ganska vanligt missförstånd att överläggningarna i förhandlingsrådet
innebär att facket för förhandlingar, och många tror att man också sluter

KU 1978/79:30

126

kollektivavtal om frågor som regering och riksdag egentligen skall avgöra,
men begränsningarna är alltså för det första att vi inte träffar kollektivavtal
och inte ens förhandlar, och för det andra att det bara rör sig om förhållandet
arbetsgivare/arbetstagare som en konsekvens av en viss politisk åsikt.
Dessutom är det bara en liten del av all den information vi tar emot som vi
påkallar överläggningar om.

Vår allmänna erfarenhet av den här verksamheten är väl att den var
mycket krävande i inledningsskedet. Det var svårt för båda parter att riktigt
klara ut gränserna under en inkörningsperiod. Det förekom en del problem
där man kan säga att båda parter hade litet för offensiva ambitioner.

Numera tycker vi att verksamheten är påtagligt uppstramad. Vi har väl
som parter lärt oss av varandras argumentation och synsätt och upplever nog
båda att vi har närmat oss gränslinjen visavi den politiska demokratin och
gränslinjen för vad som egentligen berör förhållandet arbetsgivare/arbetstagare.

Man kan uttrycka det så att statens förhandlingsråd som vår motpart har
betydligt stramat upp verksamheten men gjort det utan våra protester.

Slutligen vill jag försöka besvara de båda konkreta frågeställningarna.
Innebär den här verksamheten att man riskerar att kränka den politiska
demokratin? Till det vill jag säga att av alla de hundratals, möjligen tusentals,
ärenden som har varit föremål för förhandlingar i FHR, framför allt genom att
man har lämnat information till facket, är det mig veterligt bara en enda fråga
som föranlett stämning till arbetsdomstolen för förhandlingsvägran. Den
frågan avsåg utseende av en utredningsman för en utredning som rörde
Karolinska sjukhuset. Vår motpart hävdade att den frågan inte kunde göras
till föremål för överläggning, och facket hävdade motsatt uppfattning. Det är
mig veterligt det enda fall som föranlett en stämning till arbetsdomstolen,
men det hör till bilden att också det fallet avvecklades i godo innan det kom
till behandling i arbetsdomstolen.

Såvitt jag förstår har vi i och för sig formellt möjlighet att även utanför
förhandlingsrådet begära förhandlingar om kollektivavtal, t. ex. med statens
avtalsverk - numera statens arbetsgivarverk - i någon fråga som skulle kunna
tänkas inkräkta på det politiska beslutsfattandet. Det har aldrig förekommit
att någon av de fackliga organisationerna har påkallat en sådan förhandling i
syfte att träffa kollektivavtal med annan part än förhandlingsrådet. Skulle vi
göra det, finns det ett skyddsnät som består i möjlighet att föra sådana
ärenden till den särskilda huvudavtalsnämnden - SHA-nämnden. Det gäller
alltså den nämnd där facket har minoritet och som har befogenhet att ta
ställning till huruvida ett tänkt kollektivavtal skulle kränka de politiska
befogenheterna. Det har inte under hela den här tiden förekommit en enda
fråga som har varit ens i närheten av SHA-nämnden. Också det tycker jag
belyser att de fackliga organisationerna här gått fram ganska försiktigt i de här
frågorna.

Det har förekommit två fall som åtminstone i pressdebatten har stämplats

KU 1978/79:30

127

som fackliga övertramp. Det ena gäller frågan huruvida regleringen av ett
antal Norrlandsälvar kunde få konsekvenser som berörde förhållandet
arbetsgivare/arbetstagare. Där stod inte alla organisationer bakom protokollsanteckningen
att frågan var förhandlingsbar. Vi ansåg den inte överläggningsbar
i förhandlingsrådet. De som likväl ansåg det förde den aldrig
längre än till en protokollsanteckning. Det ledde alltså inte till någon
stämning för förhandlingsvägran. En protokollsanteckning är inte märkvärdigare
än vilken viljeyttring som helst - den är närmast jämförbar med en
insändare i en tidning.

Vidare fördes den här diskussionen för ganska länge sedan, i en tid då
parterna var osäkra om var gränserna gick. Man trevade sig fram i
begynnelsen.

Sammanfattningsvis vill jag hävda som min bestämda uppfattning att det
under hela den här perioden egentligen inte har inträffat någonting som
skulle kunna stöta mot den politiska demokratins gränser eller stöta mot
fackets rättigheter enligt medbestämmandelagen och lagen om offentlig
anställning.

Visst förekommer det en hel del diskussioner vid informationstillfällena
kring vad det bör lämnas information om eller vad man rimligen borde kunna
begära överläggning om, men det stannar vid ”graff’ kring överläggningsbordet
och har inte i några andra fall än jag har nämnt förts vidare.

Sist vill jag ta upp frågan huruvida proceduren i förhandlingsrådet innebär
någon försening i handläggningen av regeringsärendena. Där bör man skilja
mellan två slags propositioner. Budgetpropositionen behandlas i särskild
ordning och där inträffar inga förseningar - budgetpropositionen kommer
fram när den skall.

De skulle i så fall gälla andra propositioner som är föremål för behandling i
förhandlingsrådet. Där har vi utomordentligt korta tidsintervall mellan den
tidpunkt då en fråga anmäls från förhandlingsrådet till oss och tills det
eventuellt blir överläggningar.

Om det över huvud taget påkallas överläggningar i anledning av en lämnad
information blir det i regel bara ett enda överläggningstillfälle. Jag tror det är
sällan en sådan överläggning ajourneras över några dagar för att tas upp igen -det förekommer, men utomordentligt sällan.

Vidare går förhandlingsprotokollen ojusterade till de berörda utskotten -ojusterade för att vi inte skall sinka den fortsatta politiska behandlingen.

Man kan också möjligen säga att det är en tradition att åtminstone
korrektur på propositionerna går till delning hos olika intressenter. Så har det
väl varit under långliga tider, och det är så fortfarande oavsett verksamheten i
statens förhandlingsråd. Man kan säga att tillkomsten av statens förhandlingsråd
egentligen bara har inneburit en föreskrift om obligatorisk delning av
propositioner till de fackliga organisationerna. Innebörden är att det skall
lämnas information till facket i sådana frågor som berör förhållandet
arbetsgivare/arbetstagare. Det har också upprättats en särskild ordning för de

KU 1978/79:30

128

fackliga organisationernas reaktion på propositionerna.

Vill man spetsa till det skulle man möjligen kunna hävda att den ordningen
snarast har inneburit en inskränkning i fackets möjligheter. Vi fick även
tidigare ofta under hand propositioner som var av intresse för oss, men på den
tiden fanns det ingen som helst begränsning. Vi kunde tycka vad vi ville och
anföra synpunkter på innehållet i en proposition. För den reaktion som vi nu
har att lämna inom ramen för förhandlingsrådet gäller däremot alla de
begränsningar jag har nämnt.

Jag skulle tro att vår reaktion i förhandlingsrådet inte lämnas senare än
reaktioner som kan inhämtas från annat håll när en proposition delas på det
traditionella sättet till personer eller grupperingar. Jag har svårt att tro att
förhandlingsrådets verksamhet skulle innebära någon försenad handläggning
av regeringsärendena.

Anders Björck: När man har lyssnat till Benne Lantz har man fått intrycket att
det här egentligen inte innebär några förändringar jämfört med tidigare. Man
har inte gjort mycket mer än att man har institutionaliserat en del av den
ordning som har funnits i kontakterna mellan staten och berörda fackliga
organisationer. Vad Benne Lantz ägnade sig åt var en beskrivning av hur
SACO uppfattar dagsläget.

Är ni nöjda med den ordning som nu tillämpas? Om ni inte är det, i vilken
riktning vill ni förändra den? Om det nu inte är någon större skillnad jämfört
med tidigare, innebär då tillkomsten av statens förhandlingsråd ingenting
annat än att man har krånglat till proceduren? Skulle ni vilja ha den gamla
ordningen tillbaka?

Benne Lantz: Jag vill påstå att vi är nöjda. För det första godtar vi självfallet
begränsningarna i verksamheten. Vi för inte en sådan offensiv politik som
många föreställer sig. Vi tycker att begränsningarna är riktiga, och vi tycker
att alla skyddsnät som finns för verksamheten bör finnas.

Vi är nöjda för det andra med att vi trots allt kan få gehör för de yrkanden vi
för fram i förhandlingsrådet. Det är väl i det avseendet ungefär som vid en
vanlig löneförhandling: ibland får man gehör, ibland inte. Vi skulle önska att
vi alltid fick det, men så kan vi knappast betrakta överläggningsarbetet.
Ibland är vi missnöjda, men vi har förståelse för att motparten skall ha rätt att
driva igenom sin uppfattning.

Vi är nöjda för det tredje därför att även om det ligger någonting i vad
Anders Björck säger, att det i stor utsträckning är fråga om att institutionalisera
en ordning och skaffa ett regelverk, tycker vi att det ligger stora
fördelar redan i detta. Det är inte mer praktiskt trassel med den här
verksamheten än vad det kanske var redan tidigare med de olika former för
överläggningar som förekom. Innan vi hade den här ordningen för kontakt
med facket var det olika praxis i olika departement. Nu har vi en klar ordning,
och det är en fördel att arbeta efter ett givet mönster. Några krav på
förändringar har i varje fall inte vi.

KU 1978/79:30

129

Om det är bättre eller sämre än tidigare i sak är svårt att säga. För att kunna
svara på det måste man analysera i hur stor utsträckning vi fick gehör för våra
synpunkter tidigare, och det har jag ingen uppfattning om. Vår erfarenhet
från den period som gått är att det f. n. inte finns anledning att göra några
större ingrepp i verksamheten eller ändra den.

Karl Boo: Betyder den uppstramning som har skett också en tidsmässigt
mindre omfattande verksamhet? Har man redan från början kunnat sovra
bort en del av de frågeställningar som tidigare kunde leda till överläggningar
och förhandlingar?

Benne Lantz: Vad jag framför allt avsåg med ordet uppstramning gällde
parternas hållning till gränsdragningen dels för vad vi inte har behörighet att
diskutera, dels för relationen arbetsgivare/arbetstagare, men det har också
skett en uppstramning i själva verksamheten. Det är naturligt att det går
lättare allteftersom man skaffar sig rutin för frågornas hantering. Jag skulle
nog våga påståendet att i den mån processen förr var utdragen i tiden har vi nu
kommit ner till ett minimum. Det gäller personer som känner varandra,
kontakterna går lättare, och vi har fått rutin vad gäller själva ordningen.

Framför allt har man kunnat vinna tid därigenom att förhandlingsrådet
självt har stramat upp sin hållning och oftare nu än tidigare vägrar att betrakta
en fråga som överläggningsbar. Det har alltså skett en sovring bland de frågor
som förs vidare till direkta överläggningar mellan parterna.

Hilding Johansson: Jag skall ta upp två saker. Jag har uppfattat det så att
SACO/SR anser det värdefullt att den här ordningen finns. Går det att belysa
hur man har påverkat propositionernas innehåll?

Min andra fråga är hur man skaffar sig kunskaper inom den egna
organisationen och hur man hämtar in synpunkter på propositionerna.

Benne Lantz: Jag kan ge exempel på frågor där vi har påverkat innehållet i
propositioner. Vi kan t. ex. hävda att organisationen av en myndighet på sätt
som föreslås i propositionen föranleder krav på ytterligare tjänster. Förändringar
i tjänsteorganisationen är väl det vanligaste exempelet på hur vi kan
ändra innehållet i propositioner. Vi kan mena att det blir en alltför hård
belastning på dem som redan finns i organisationen och att det behövs mer
folk för att klara nya uppgifter. Det kan gälla skrivningar i en proposition som
berör personalpolitiken. - Det är den typen av frågor som det i första hand
gäller.

De centrala partsorganisationer som förhandlar med FHR är SACO/SR,
TCO-S och Statsanställdas förbund. Inom SACO/SR har vi en rad förbund
med medlemmar på det statliga området. Vi har en etablerad ordning för vilka
förbund som skall anses närmast berörda av frågor som rör specifika
departements områden. Varje sådant ärende går omedelbart vidare till de
förbunden, som i första hand ger oss råd huruvida man skall påkalla
överläggning i frågan eller inte.

9 Riksdagen 1978/79. 4 sami. Nr 30

KU 1978/79:30

130

Utöver förbunden har vi lokala föreningar på alla statliga arbetsplatser, som
också undantagslöst är inkopplade i beredningen och ofta också, i den mån
frågorna följs av direkta överläggningar, är representerade vid överläggningarna.
En proposition kan beröra flera myndigheter, och i sådana lägen
medverkar företrädare för våra lokala arbetsplatsföreningar.

Detta innebär ett bekymmer i fråga om tidsaspekten. Vi har i bästa fall ett
par, tre dagar på oss att själva studera innehållet i omfattande propositionstexter,
att bedöma vilka organisationer inom SACO/SR som är närmast
berörda, ta kontakt med dem och ge dem tillfälle att studera frågan. Det är ett
ansträngt tidsschema, men det har fungerat.

Karl Boo: Jag vill fullfölja frågan angående möjligheterna att påverka en
organisation och personalproblematiken i förändringarna.

Jag skall ställa en hypotetisk fråga. Antag att det kommer en proposition
som behandlar statsbidrag till barnomsorgsverksamheten i kommunal regi
och att den bidragsgivningen också berör personaltätheten. Skulle ni redan på
propositionsstadiet kunna anföra synpunkter på statsbidragskonstruktionen
vad beträffar personaltätheten i den kommunala verksamheten?

NilsSchirrén: Frågan påminner om några exempel som anförs i lagförarbetena
på frågor som, trots att de gäller kvantitet, ändå kan ses uren kvalitativ aspekt
och få återverkningar på vad som inryms inom den politiska demokratins
område.

Jag skulle nog säga att man bör vara mycket försiktig i en sådan fråga med
att anföra synpunkter innan man har låst ett önskat läge beträffande
kvantiteten. Därefter kan man ha synpunkter på huruvida personalen blir för
hårt belastad.

Anders Björck: Får jag knyta an till detta med ett annat exempel.

Vi kan tänka oss att det är fråga om att flytta ett militärförband till en annan
ort och att det finns två alternativ - sådana konkreta fall förekommer som
bekant rätt ofta. Anser ni inom SACO att det är en fråga som man skall
förhandla om innan propositionen läggs fram? Jag har också en fråga som
gäller det politiskt konstitutionella ansvaret för ett beslut. Vi antar att de
fackliga organisationerna innan en proposition läggs fram har fått igenom
vissa förändringar, som regeringen gått med på under stor tvekan. Då
uppkommer den intressanta frågan, av vem riksdagen sedan skall utkräva
politiskt ansvar. Formellt är det naturligtvis av regeringen, men har ni någon
kommentar till detta? I det läget kan det uppstå risk för ett inslag av
korporativism genom att man rimligtvis också skulle kunna utkräva ett
politiskt ansvar av en facklig organisation. Hur skall det i så fall gå till? Hur
man utkräver ansvar av en regering har vi lärt oss en del om, men att utkräva
politiskt ansvar av SACO förefaller mig mera knepigt.

Benne Lantz: Det är svårt att svara konkret på en fråga som ställs på det sättet.
Det avgörande för huruvida vi skall betrakta en fråga som överläggningsbar

KU 1978/79:30

131

och förhandlingsbar är om den berör förhållandet arbetsgivare/arbetstagare.
Jag kan tänka mig att en proposition om en omlokalisering av militära
förband får personalpolitiska konsekvenser i olika avseenden, men många
sådana konsekvenser är förutsedda i våra kollektivavtal. Jag kan tänka mig
att det ändå kan uppstå personalfrågor i samband med en sådan omflyttning
som vi kan uppleva som möjliga att diskutera i förhandlingsrådet. Det är svårt
att lämna ett mer konkret svar på en så allmän fråga.

Vad beträffar den andra frågan, om att utkräva ansvar, vill jag erinra om att
vi inte träffar kollektivavtal, utan arbetsgivaren fattar ensidigt beslut, om det
blir proposition till riksdagen. Detta blir avgörande för ansvarsfrågan. Nu kan
vi inte träffa kollektivavtal med FHR, men låt oss anta att vi skulle påkalla
förhandlingar med statens arbetsgivarverk för att träffa kollektivavtal i en
fråga som sedermera visar sig ha konsek venser av den här arten. Jag har aldrig
funderat på hur det skulle gå till att utkräva politiskt ansvar av fackliga
organisationer. Vi har ett lagkomplex som reglerar rättsverkningarna av
kollektivavtal. Vi har en ordning för hur parternas missnöje skall kanaliseras
till arbetsdomstolen och på annat sätt. Jag har svårt att se var det politiska
ansvaret kommer in.

Nils Schirrén: Det är främmande för svensk rättsuppfattning att utkräva
ansvar av den som inte har rätt att besluta. Beslutanderätten ligger
fortfarande hos arbetsgivaren/staten, och staten måste ta ansvaret för
besluten på samma sätt som styrelsen i ett privat bolag tar det fulla ansvaret
även om man låtit sig influeras av intressenter som anmält sina åsikter.

Anders Björek: Här får vi skilja mellan sakens formella läge och det reella läge
som ibland kan uppstå - jag talar i allmänna termer, men det är för att
behandla sådana frågor vi sitter här. Det kan vara på det sättet att en facklig
organisation utövar mycket starka påtryckningar och får staten att följa en
viss linje - det måste ändå vara meningen med överläggningarna.

Här talas om protokollsanteckningar. Protokollsanteckningarna måste
rimligtvis utgöra ett argument som man kan åberopa inte minst gentemot
sina egna medlemmar för att visa att man ändå har gjort så gott man har
kunnat. Då vill jag fråga: Har ni för avsikt att publicera protokollsanteckningar
av det slaget för att ge dem en mera allmän spridning via fackförbundstidskrifter
och liknande? Har det förekommit, eller har de bara lagts ad
acta?

Benne Lantz: För att börja med den andra frågan vill jag säga att vi aldrig har
publicerat någon protokollsanteckning. Jag har svårt att se behovet av det.
Skulle man känna behov av det, föreställer jag mig att det är just därför att
man kan vilja påvisa för medlemmarna att man försökt uträtta någonting. De
berörda medlemmarna är vanligtvis direkt företrädda vid överläggningarna
och känner alltså till den linje man har företrätt.

I vilken mån andra organisationer har publicerat protokollsanteckningar

KU 1978/79:30

132

känner jag inte till. Däremot har det förekommit att massmedia utanför de
fackliga organisationerna har kommenterat protokollsanteckningar redan
innan protokollen harjusterats. Frågan om en eventuell AD-process kring en
fråga om en utredning beträffande Karolinska sjukhuset var föremål för
pressdebatt innan protokollet var publicerat.

Vad beträffar den andra frågan innebär verksamheten i FHR egentligen
bara att man har reglerat en ordning för fackens påtryckningar på arbetsgivaren.
Påtryckningar på de politiska beslutsfattarna - regering och riksdag -förekommer i en rad olika former från massmedia, från andra organisationer
som inte är fackliga, från enskilda personer osv. I så fall gäller den
konstitutionella frågan alla de personerna och grupperingarna och är ingen
fråga exklusivt för de fackliga organisationerna därför att vi råkar ha en
speciell ordning för våra påtryckningsformer.

Karl Boo: Det är självklart att det är den beslutande instansen som måste ta
det politiska ansvaret.

Hilding Johansson: Jag instämmer i det. Annars skulle vi kunna börja
resonera om vilket ansvar socialstyrelsen har när den utövar påverkan på
regeringen för att få igenom en sak eller vilket inflytande ett departementsråd
utövar som driver en hård linje, vilket han har rätt att göra.

Jag skall hålla mig till ansvarsfrågan, även om den inte berör konstitutionsutskottet
direkt, eftersom den har stort allmänt intresse. Hur utkräver
man ansvar inom organisationerna för de uppfattningar de för fram? Har det
hänt att man på medlemsmöten eller representantskapsmöten riktat kritik
mot de uppfattningar som framförts? Det är en fråga om den interna
organisationsdemokratin, men den är intressant ur samhällets synpunkt.

Benne Lantz: Det har inte förekommit att det inom representativa församlingar
inom organisationen har väckts frågor av den arten. Det förekommer
naturligtvis oenighet i andra avseenden om ställningstagandena i överläggningarna
inom FHR, framför allt i sådana fall då två eller flera myndigheter är
berörda av en viss åtgärd också på personalplanet och en myndighet gynnas
av åtgärden men en annan myndighet drabbas av samma åtgärd. Då händer
det ofta att våra medlemmar på den ena arbetsplatsen har en uppfattning och
våra medlemmar på den andra myndigheten har en annan uppfattning. Där
föregår ett medlingsarbete det slutliga ställningstagandet. Inom organisationen
fattas besluten i vedertagen ordning, och jag har aldrig varit med om att
det i FHR har förts någon debatt om huruvida det var riktigt eller inte. Vi har
beslutsformer att tillämpa i förhandlingsorganisationer och representativa
församlingar i de fall där det råder oenighet om ställningstagandena.

Torkel Lindahl: Förhandlingsrådet kan inte fatta beslut utan bara lämna
rekommendationer. Har det hänt att regeringen inte har följt en rekommendation
när man kommit överens om att ändra någonting i en proposition?

KU 1978/79:30

133

Benne Lantz: Mig veterligt inte, men jag är inte säker på det. Jag kan inte ge
något uttömmande svar.

Torkel Lindahl: Hur skulle ni agera i det eventuellt hypotetiska fallet att
förhandlingsrådet kommer överens om en sak men regeringen inte foijer
denna rekommendation? Vilka åtgärder skulle ni vidta?

Benne Lantz: Det beror naturligtvis på frågans dignitet. Vi är medvetna om att
några som helst åtgärder av formell natur kan vi inte vidta. Vi skulle
möjligen, om det gällde en för oss viktig fråga, tycka att det var ett bekymmer
att ha en motpart som inte har bättre förankring försina uppfattningar och det
kan påverka den fortsatta verksamheten.

Bertil Fiskesjö: Får jag ställa en fråga om arbetsvolymen. Det talas i den
allmänna debatten om att lagstiftningen har lett till en omfattande byråkrati
och sysselsätter ett stort antal tjänstemän på heltid. Det skulle vara intressant
om ni kunde ange någon uppfattning om vad det arbetsmässigt betyder för
SACO:s del.

Benne Lantz: Jag instämmer i att hela medbestämmandeproceduren har lett
till en ökad facklig apparat - det är alldeles ostridigt, och det är också naturligt.
Det är ett nytt slags verksamhet som vi arbetar med sedan några år. 1 vad mån
den är byråkratisk eller inte lämnar jag därhän, men den kräver i vart fall
ökade resurser. För vår del har det inneburit nyanställning av medarbetare
som uteslutnde arbetar med kontakter med FHR. Dessutom har självfallet
ombudsmännen på våra förbund och våra medlemmar ute på arbetsplatserna
dragits in i den här verksamheten på ett sätt som inte förekom tidigare.

Det är många människor inom organisationen som på olika sätt berörs av
verksamheten. När det gäller t. ex. överläggningar och information kring
budgetpropositionen under hösten tror jag man får räkna antalet från
SACO/SR som på olika sätt är inblandade i ganska många tiotal. Antalet
ombudsmän som bara sysslar med sådan verksamhet är däremot ganska
begränsat.

Det viktiga för oss är att få en lokal förankring för ställningstaganden till
propositioner som direkt påverkar arbetsplatsernas förhållanden. Vi behöver
inga ombudsmän på arbetsplatserna för att fånga in den opinionen. Det vi
behöver folk till är att klara den administrativa apparaten, se till att
informationen kommer ut och se till att det etableras kontakter lokalt. Så visst
har lagstiftningen medfört ökat administrativt arbete.

Bertil Fiskesjö: Jag vill ställa en följdfråga. Som Benne Lantz framhöll saknade
inte organisationerna inflytande tidigare. Fortfarande står de instrument som
fanns tidigare till förfogande för organisationerna att delta i utredningar och
avge remissvar osv. Tycker ni, om ni gör en kritisk värdering av vad som
sedan har skett, att det extra arbete som organisationen åsamkas genom det
här systemet står i rimlig proportion till det värde som systemet har?

KU 1978/79:30

134

Benne Lantz: teg tycker inte att man skall göra avvägningen bara på det sättet.
För oss är regleringen av en ordning mellan oss och staten för hantering av
sådana här frågor en viktig sak. Det har underlättat för oss att få de lokala
enheterna inblandade i sådana här frågor. Vi anser nog att verksamheten är
värd sitt pris, bl. a. därför att våra lokala arbetsplatsföreningar, som ofta är
direkt berörda av olika propositioners innehåll, blir indragna och får en tidig
och ofta grundlig information på ett annat sätt än tidigare. Den muntliga
information vi mottar är mer uttömmande än då vi tidigare fick ett papper till
delning och själva fick dra slutsatserna av det.

Det finns andra aspekter som är värdefulla för oss, inte bara det
förhållandet att vi anstränger våra resurser för att vinna gehör för våra
ståndpunkter. Vi får nog i den här frågan ungefär lika mycket gehör som i
traditionellt förhandlingsarbete, och det är väl alltid värt sitt pris att få ge
uttryck för sin mening.

Yngve Nyquist: Benne Lantz angav att det var två frågor som kunde ha
speciellt intresse för oss: dels gränsdragningen till den politiska demokratin,
dels risken för förseningar. Den första frågan tycker jag vi har fått hyggligt
belyst, men hur är det med förseningarna? Anser ni att den ökade volymen
har inneburit några förseningar?

Benne Lantz: Som jag sade har jag svårt att se att verksamheten skulle ha
inneburit någon försening. Vad jag avser är en försening som skulle leda till
att riksdagen i slutändan fick kortare tid för behandling av frågorna i
utskotten. Jag har svårt att se att den här ordningen har inneburit några
förseningar i den meningen, bl. a. därför att det ändå vid sidan av
förhandlingsrådets verksamhet pågår en procedur med inhämtande av
synpunkter från andra intressenter, som i så fall alltid har på samma sätt
försenat proceduren.

Det är klart att det kan ha förekommit fall då vi har tvingat fram
ajournering av en överläggning för att träffas igen efter ett par dagar och ta upp
frågan på nytt.

Får jag sedan säga ytterligare en sak i anslutning till den förra frågan, om vi
anser att det är värt besväret. Frågan kopplades ihop med det förhållandet att
vi ofta är företrädda i statliga utredningar. Man kan vidga det till att vi också
har ledamöter i verksstyrelser osv. Jag vill påpeka att det finns en påtaglig
skillnad melian de funktioner som facket uppträder i.

I förhandlingsrådet är vi definitivt en part gentemot en motpart. När vi
däremot har företrädare t. ex. i en statlig utredning anser vi inte att vi sitter där
som part, utan i sådan egenskap är man skyldig att beakta alla intressen. Det
är klart att det ofta blir organisationens ståndpunkter som vi företräder i en
statlig utredning, men det händer ofta att en representant för en organisation
som i en styrelse eller utredning har tagit ställning på ett visst sätt blir
överkörd efteråt när facket ger sin partsmening till känna. I utredningar har
våra företrädare skyldighet att se bredare på frågorna, liksom i verksstyrelser.

KU 1978/79:30

135

Där finns en skillnad mellan vad vi vill ha gehör för i förhandlingsrådet och
vad vi vill vinna gehör för i en utredning eller liknande - det råder inget
partsförhållande i det avseendet.

Karl Boo: Jag ber att få tacka för den här diskussionen. Vi har belyst många
frågor och har samlat in underlag för att göra en bedömning i slutskedet.

KU 1978/79:30

136

Bilaga 8 H

Stenografiskt upptagna anteckningar vid utfrågning i konstitutionsutskottet
den 23 januari 1979 av representanter för Statsanställdas förbund i
anslutning till granskning i MBL-ärendet

Karl Boo: Konstitutionsutskottet har tagit upp frågan om medbestämmandelagens
tillämpning vad gäller regeringsärenden.

I dag har vi nöjet att se representanter för Statsanställdas förbund här, och
jag ber att få hälsa Kurt Persson och Lars Johansson välkomna hit.

Vi brukar göra så att de som kommer till oss får börja med att ange vilka
erfarenheter de har av lagen under den tid som den har funnits, och sedan får
utskottets ledamöter ställa frågor.

Kurt Persson: Även om MBL har diskuterats mycket harden inte haft så lång
livstid ännu. Att dra några mer fullödiga konsekvenser av lagens verkningar
är svårt, och det är alldeles förtidigt. Medbestämmandelagen som vi uppfat tr
den kräver en hel del kompletteringar, och den komplettering som är
viktigast att få till stånd är ett medbestämmandeavtal, där parterna mera i
detalj ger uttryck för hur de vill använda lagstiftningen.

Vi har fått ett sådant avtal på den statliga sidan, och det avtalet håller vi nu
på att arbeta mera konkret med. Om man skall göra en bedömning, tycker jag
att man skall göra den när man får fram de lokala kollektivavtal som är en
följd av MBA-S. Ännu kan vi bara se konturerna av dem. Det börjar så nätt
komma fram förslag inom olika verk och myndigheter, och ännu har
ingenting börjat gnissla i maskineriet.

Självfallet tycker vi såsom organisation att man kunde vara litet radikalare i
sina ställningstaganden. Det finns ganska mycket kvar av de kontakter man
har haft med myndigheterna, och det präglar till viss del de utkast som
kommer fram nu. Det är alltså lång väg kvar att gå på avtalssidan.

Om man sedan ser på förhandlingsverksamheten kan man säga att de
förhållanden som har funnits tidigare inom verk och myndigheter också har
präglat den verksamheten. Vi har haft mycket kontakter mellan organisationerna
och verksledning, myndighetsledning och även departement och
diskuterat igenom frågor som berör oss som anställda innan man har fattat
beslut.

Det som har skett skulle jag vilja betrakta som en formalisering av ett
förhållande som har funnits ganska länge. Visserligen har det byggts ut och
blivit mer konkret, men det är ingenting som vi uppfattar som särskilt
sensationellt, utan det innebäratt vi bygger vidare på ett gott förhållande som
vi tycker har rått sedan länge.

Det är alltså svårt att ge ett konkret utlåtande om lagstiftningen som sådan,
men vi kan inte säga att vi har haft några negativa erfarenheter ännu.

KU 1978/79:30

137

Hilding Johansson: Får jag i direkt anslutning till detta fråga, om denna
formalisering har varit av värde ur organisationens synpunkt.

Kurt Persson: Det är alltid skönt att ha någonting att stödja ryggen mot. Även
om ett gott förhållande har funnits tidigare, kan det ske förändringar i
sammansättningen av motparten, och det är skönt att då kunna stödja sig mot
en lagstiftning.

Anders Björck: Mitt intresse för den här frågan gäller inte MBL i och för sig
utan i vilken mån den kan komma i konflikt med den politiska demokratin.
MBL i övrigt ligger under ett annat utskott.

När man nu har institutionaliserat den här verksamheten med hjälp av
statens förhandlingsråd, tycker ni att ni inte har fått ett tillräckligt tillmötesgående?
Finns det några punkter där ni som organisation tycker att man
skulle behöva gå längre än man har gjort i dagsläget?

Kurt Persson: Vi tycker självfallet att regeringen borde ha gått längre i vissa
sakfrågor, exempelvis när det gäller anslag till myndigheter, men det har vi
alltid tyckt. Antingen det funnits någon medbestämmandelag eller ej har vi
ställt krav som anställda i statliga företag, så det är ingen skillnad i dag i
förhållande till tidigare när det gäller sakfrågorna.

Anders Björck: Får jag ställa en följdfråga: Har ni under den tid som
verksamheten med statens förhandlingsråd funnits råkat i den situationen att
ni enligt er uppfattning inte fått tillräckligt gehör för era krav när det gällt det
som skall förhandlas eller inte förhandlas om?

Kurt Persson: När det kommer en ny lagstiftning eller man får en ny
myndighet kan det alltid uppstå diskussioner om gränsskiktet. Sådana
diskussioner hade man innan lagen om offentlig anställning kom till. Man
kom då överens om att man skulle ha en flytande gräns och inte sätta in några
specifika förbud.

Det har förts diskussioner i ett fåtal frågor där vi har haft en uppfattning och
motparten en annan uppfattning. Vi har ännu inte prövat några sådana fall i
den särskilda nämnd som finns för att pröva den politiska demokratin, och jag
tycker det är ett uttryck för att parterna har skött verksamheten på ett sätt som
inte har inneburit någon kränkning av den politiska demokratin.

Det har inte varit några stora stridigheter. Något fall har varit på väg till
arbetsdomstolen, och det kan väl betraktas som ett uttryck för den sans och
måtta som organisationerna visar att man inte har fullföljt målen i
arbetsdomstolen utan har träffat överenskommelser på vägen. Det har inte
varit några stora stridigheter, och vi har inte känt det besvärande på något
sätt.

Karl Boo: Även om man ser det som följdriktigt att man får avtal som gäller
den lokala tillämpningen vill jag fråga om verksamheten hittills har betytt
ökad byråkrati eller någon arbetsmässig volymökning för Statsanställdas

KU 1978/79:30

138

förbund. Upplever förbundet detta såsom meningsfullt i den betydelsen att
det är värt insatserna att nå denna formalisering - i det ordet ligger väl också
att det är en förbättring? Hur stora kan de personal mässiga insatserna för
förbundet vara?

Kurt Persson: Eftersom vi har haft sådana här kontakter ganska mycket redan
tidigare är det svårt att säga exakt hur mycket större insatser vi har fått göra.
Vi har inte utökat vår personalstyrka på förbundet för att klara av den här
verksamheten, men vi har självfallet avdelat folk som har att följa de frågor
som kommer upp i FHR. Jag vill inte betrakta begreppet byråkrati som
någonting negativt. Det har blivit en viss ordning i de kontakter som har
funnits även tidigare.

Lasse Johansson är den som har hand om ärenden som gäller FHR på vår
sida, och han kan väl komplettera min framställning.

Det är ingen tvekan om att vi upplever verksamheten som meningsfull,
men det är inte alltid man kan se resultatet när man går från bordet efter
förhandlingar i FHR, om det exempelvis har kommit till en protokollsanteckning.
Det är först när den har behandlats vidare och man har tagit hänsyn
till önskemålen som vi kan se om det skett någon förändring på grundval av
diskussionerna.

Det förs också diskussioner innan ärendena kommer upp i FHR. Det pågår
en process från den lilla arbetsplatsen upp till den centrala myndigheten, och
alla kontakter som har förekommit i sakfrågan under vägen har säkerligen
förändrat inställningen rätt mycket. Man har vägt in personalens uppfattningar,
och ju mer man kan väga in innan man fattar ett beslut, desto bättre
blir beslutet. Jag vågar nog påstå att den här verksamheten är meningsfull.

Lars Johansson: Jag delar uppfattningen att man anser verksamheten vara
meningsfull, men de frågor som vi behandlar i FHR-sammanhang är väl i
allmänhet av sådan karaktär att man varken omedelbart eller i en nära framtid
kan avläsa resultatet, utan det kommer flera år efteråt. Några sådana
avläsningar har man egentligen inte hunnit göra ännu, eftersom det här bara
har fungerat i två år. Det kan synas vara en tillräcklig tid, men i detta
sammanhang är det inte så lång tid. Framför allt informationen och de
uttalanden som kan göras av båda parter i form av protokollsanteckningar
skulle jag vilja tillmäta ett visst värde. Jag utgår från att de beaktas när man i
utskott osv. behandlar frågorna. Där skall protokollen finnas med.

Karl Boo: Jag återvänder till det mer konstitutionella och framför allt
gränsdragningen mot de principer som skall gälla på den politiska sidan.

Då har man kanske svårt att i nuläget göra en bedömning mot bakgrund av
vad som här redovisades, att inget ärende har tagits upp i den politiska
nämnden och att bara två ärenden har varit på väg till AD. Det kan ha flera
orsaker att det inte blivit fler konfliktärenden.

KU 1978/79:30

139

Det är kanske ändå intressant att få höra om det rent allmänt har funnits
många frågor där det har varit diskussion om vad som skulle hända i det litet
längre perspektivet i förhandlingsavseende. Kan ni säga ungefär hur stor
procent av de informationer som har lämnats som har gått till ytterligare
prövning? Vi har vid tidigare förfrågningar fått vissa procenttal angivna, och
det vore intressant om ni kunde göra en sådan uppskattning.

Det gäller närmast de frågor som har varit föremål för information. Det
vore intressant att fl veta hur stor procentuell andel av sådana frågor som
sedan har tagits upp till fortsatt prövning enligt avtalsprincipen.

Kurt Persson: Det har vi inte sysslat med, och vi har ingen sådan statistik. Det
är kollektivavtalsregleringen som nämnden egentligen skall pröva. Vi har fått
ett medbestämmandeavtal som är ganska omfattande, men vi har inte behövt
gå till den politiska nämden för att pröva någon av sakfrågorna, så där har vi
inte haft några problem.

Förhandlingsverksamheten i övrigt har föranlett de här AD-fallen. De har
kommit till på ett litet olyckligt sätt. Jag kan ta exemplet med Karolinska
sjukhuset. Den frågan hade kanske aldrig blivit något problem om den inte
hade fått en sådan behandling som den fick i starten - då hade vi kanske inte
haft något exempel alls. Det var några individer som kanske missuppfattade
varandra i starten, och därför fick fallet det här förloppet.

Anders Björck: Det förhållandet att vi har den politiska trettonmannanämnden
indikerar att det ändå kan uppstå frågor där man kan komma i konflikt
med den politiska demokratin - om inte den risken fanns, skulle en sådan
nämnd inte ha kommit till.

Vad vill SF som organisation på den punkten? Ni måste rimligtvis ha ett
program eller en strategi för framtiden på det här området. Är ni nöjda med
era möjligheter att göra ert inflytande gällande enligt den nuvarande
ordningen, eller är ni intresserade av konkreta förslag till förändringar när ni
nu håller på att utvärdera verksamheten?

Här sägs att det egentligen inte är någon större skillnad jämfört med
tidigare, och vi har hört samma tongångar från andra organisationer. Skall
man betrakta det så att allt är bra sett ur strikt organisatoriska synpunkter? Kurt

Persson: Det här avtalet skall följas upp med ganska många lokala
kollektivavtal. 1 avtalet finns inskrivet att medbestämmandet bör ligga på
lokal nivå. Parterna har sagt att man skall flytta ut beslutsprocessen, och där
förväntar vi oss att arbetsgivaren när man väl har lagt fast de politiska mål
som gäller inriktning, omfattning och kvalitet skall i stor utsträckning låta de
anställda utifrån de fastlagda intentionerna försöka på bästa och effektivaste
sätt driva verksamheten. Där ser vi alltså fram emot en betydande
förbättring.

Det finns flera sådana bitar i medbestämmandeavtalet. Innan vi har klarat

KU 1978/79:30

140

av dem skulle jag tro att det har gått ganska många år. Vi vill inte tänka alltför
långt fram i tiden, eftersom vi känner ett krav från vår medlemmar att göra en
realitet av det kollektivavtal som träffats innan vi försöker bygga upp nya
förväntningar. Det är en lång väg till att göra det först.

Tillkomsten av nämnden var ett resultat av långa och ingående diskussioner,
som jag själv var med i. Dels hade arbetsrättskommittén en tanke om
ogiltighet eller förbud, dels hade vi en reservation från regeringens ledamöter
i arbetsrättskommittén. Vi försökte hitta en medelväg, och jag vill påstå att vi
lyckades med det. När man inte har någon klar linje måste man acceptera att
det kommer fram fall som måste prövas. Eftersom det ändå är politikerna
som skall ha det avgörande inflytandet tyckte vi det var vettigt att göra en
nämnd med ett avgörande inflytande för parlamentarikerna.

Det står redan i propositionen när det gäler kvalitetsbegreppet att det i en
arbetsmiljöfråga kan hända att de anställdas intressen får väga över det
politiska intresset. Det kan väl hända att en sådan fråga kommer upp till
prövning, men vi har själva löst dem hittills.

Jag tarett exempel från Karolinska sjukhuset, dären anställd gick ensam på
den psykiatriska avdelningen på natten, och det upplevdes som besvärande.
Vi tog upp en diskussion, och det blev två personer i stället. Om det blir strid
om en sådan fråga kanske den hade hamnat under denna bedömning, men
det brukar lösa sig på vägen dit.

Bertil Fiskesjö: Den här nämnden har inte haft någonting att göra hittills. Man
kan fråga sig vad det är för värde med ett organ som aldrig träder i funktion.
Kan det möjligen vara så att själva tillkomsten av nämnden medför att man
noggrannare än man annars skulle göra överväger var gränslinjen kan gå
mellan politisk demokrati och fackligt inflytande?

Kurt Persson: Vi har också statstjänstenämnden som prövar vissa frågor i
konfliktsituationer. Den har inte heller varit i funktion speciellt mycket sedan
vi fick förhandlingsrätt 1966. Det är kanske också ett uttryck för att parterna
visar sans och måtta.

Nämnden har inte funnits så länge, och den har heller inte varit i
funktion.

Det finns så många bitaratt klara av innan man kommer ut till kanten. Vårt
intresse är att klara av realiteterna - personalutbildning, personalutveckling
osv. för våra medlemmar - innan vi tar upp sådana petitesser som skulle
kunna komma i kanten. Jag tror att nämnden får vänta rätt länge innan den
träder i funktion.

Bertil Fiskesjö: Det har sagts att den formaliserade ordningen innebär en
byråkratisering och att det bl. a. fått ett genomslag i personalåtgång och
kostnader. Vad är er bedömning härvidlag? Innebär den nya ordningen för
organisationens del att man har fått avsätta betydligt större resurser för den
verksamhet som bedrivs?

KU 1978/79:30

141

Kurt Persson: Nej, vi har inte avsatt några betydande större resurser.

Bertil Fiskesjö: Kan man tolka det så att det klaras av inom den tjänstemannastab
som man hade tidigare? Det är ingen speciellt avdelad för att särskilt
syssla med de här frågorna?

Kurt Persson: Nej, inte mer än att det fanns särskilt avdelat folk för att syssla
med de här frågorna tidigare. Det är ingenting nytt att vi diskuterar
budgetfrågor inom verk och myndigheter - det har vi alltid sysslat med. Om
det skall tillkomma en ny lagstiftning eller läggas fram propositioner som
berör de anställda ber vi alltid att få diskutera dem. Jag har haft mycket
kontakter med budgetdepartementet och särskilt med rättsenheten där. Vi
har arbetat som tidigare. Kommer det upp en idé om en förändring i
statstjänstemannalagstiftningen diskuteras den med organisationerna kontinuerligt
medan man förbereder förändringarna. Sådana diskussioner pågår
också i dag. Sedan kommer ärendena upp i FHR för att det skall finnas ett
ställningstagande också i förhandlingsrådet. Den lilla väntan är ingen större
belastning.

Hans Gustafsson: På grund av omständigheter som vi väl känner men inte
behöver diskutera här går det inte att träffa MBL-avtal på den kommunala
sektorn. Jag skulle vilja fråga hur ni bedömer förekomsten av MBL-avtal i
förhållande till att man inte har något avtal och bara tillämpar lagstiftningen
när det gäller gränsdragning mot den politiska demokratin. Åstadkommer
man med hjälp av avtalet lättare en avgränsning av de frågor som skall bli
föremål för MBL, eller verkar det i motsatt riktning?

Kurt Persson: Det måste verka i rätt riktning om man har kollektivavtal. Då
har parterna klarat av i kollektivavtalet hur frågorna skall regleras. Utanför
den statliga sidan upplever man det som bekymmersamt att inte de stora
organisationerna kan komma fram till en kollektivavtalsreglering. Jag
uppfattar personligen MBL som en ram som kräver kollektivavtal för att den
skall kunna fungera riktigt.

Hilding Johansson: Jag hoppas också att nämnden inte skall behöva
sammanträda förbehandling annat än av dessa formella ärenden för vilka den
nu sammanträder. Detärföross som sitter i nämndenen mycket angenämare
situation, och jag tror även för parterna.

Vilket perspektiv har ni på det här? Tycker man inom förbundet att man
har tillräckligt med tid för samråd, eller finns det några svårigheter i det
stycket? Det kräver en viss snabbhet i ställningstagandena. Har det
förändrats med den nya ordningen?

Kurt Persson: I och med att ett ärende kommer upp i FHR krävs det ett snabbt
ställningstagande. Tidigare har man arbetat kontinuerligt och kommit fram
till resultat. Det gör man nu också, men det är reglerat hur många dagar man
har på sig för att reagera. Vi har byggt upp en liten organisation för att se till att

KU 1978/79:30

142

det fungerar, och det uppfattar jag inte som något bekymmer.

Det är mycket papper, men det är väl ett bekymmer som alla upplever. Det
kan också vara bekymmersamt om man på kvällen får en stor lunta från FHR
som man måste gå igenom kanske till dagen efter. Nu finns det en
tidspress.

Lars Johansson: Det är riktigt att det är en viss tidspress. Det finns
avtalsreglerat hur lång tid innan man träffas för förhandlingar som man skall
ha handlingarna. Vi har regelbundet två gånger i månaden
planeringssammanträden med FHR där vi bokar in tider. FHR vet exempelvis
vilka propositioner eller regeringsbeslut som under en viss period skall bli
föremål för förhandlingar. Sedan har vi träffar inför varje riksdagssession då
vi går igenom propositionsförteckningarna. I varje fall när det gäller
propositioner som ligger förhållandevis nära i tiden kan man lämna
information åtminstone i stora drag om vad det handlar om, och vi har då
möjlighet att förbereda oss.

Propositioner som ligger länge fram i tiden kan det väl vara litet
besvärligare att säga någonting om, men något får man veta även där. Är man
observant, behöver man sällan ställas inför beslut som skall fattas på stunden.
Jag tycker det fungerar ganska hyggligt.

Kurt Persson: Man kan tillägga att de ärenden som kommer till oss inte
kommer som några överraskningar, utan vi har varit med i beredningen
innan. Det är kanske det som gör att det går litet lättare. Annars hade det varit
näst intill omöjligt om man plötsligt skulle sätta sig in i ett nytt ärende.

Lars Johansson: Vi har utredningsmaterialet och i vissa fall remissutlåtanden,
så vi är inte helt okunniga om vad det gäller.

Karl Boo: Om det inte är några fler frågor, får vi avsluta frågestunden.

Jag tackar för de värdefulla synpunkter vi fått för fortsatt analys av
problemställningen.

KU 1978/79:30

143

Bilaga 8 /

Stenografiskt upptagna anteckningar vid utfrågning i konstitutionsutskottet
den 6 februari 1979 av representanter för budgetdepartementet i
anslutning till granskning i MBL-ärendet

Karl Boo: Konstitutionsutskottet har att granska regeringens handläggning
av olika frågor, och nu harvi till granskning ett ärende som innebären analys
av MBL och dess tillämpning. Vi har haft några hearings tidigare, och vi är
tacksamma för att få ta del av synpunkter från dem som direkt är engagerade i
den verksamheten. Vi hälsar statssekreterare Rolf Skillner och rättschefen
Börje Hårdefelt med medhjälpare välkomna hit.

Rolf Skillner: Jag tackar för att vi fick komma hit.

Börje Hårdefelt representerar vad vi brukar kalla BP - personalenheterna
inom budgetdepartementet, alltså det gamla civildepartementet som finns
såsom en del av det stora budgetdepartementet. En tredje gäst är inte från
budgetdepartementet utan från socialdepartementet. Departementsrådet
Gustav Jönsson är chef för socialförsäkringsenheten och för planerings- och
budgetsekretariatet, och han har hanterat frågorna praktiskt under den här
tiden.

Vårt ansvar på det här området kommer in på tre olika nivåer.

Den första nivån gäller statsförvaltningen i dess helhet. Det finns olika
avtal om hur vi skall hantera de här frågorna. Jag vill nämna tre milstolpar.
Den första var ett övergångsavtal från december 1976 som gjorde det möjligt
att sätta reformen i sjön - annars hade all förhandlingsverksamhet legat
direkt under statens avtalsverk. Den andra var ett nytt huvudavtal i
november 1977 som gav oss en bättre grund för att hantera de här frågorna i
statsförvaltningen. Den tredje var medbestämmandeavtalet från mars 1978,
ett avtal som kompletterar medbestämmandelagen.

Vårt rättssekretariat har utarbetat Lagen om offentlig anställning. Vidare
har vi åstadkommit en skrift som gått ut till alla anställda i statsförvaltningen.
Medbestämmande i statlig tjänst.

Vi har också haft konferenser med alla verkschefer under hösten 1976 med
uppföljning under hösten 1977 för att diskutera hur det här fungerar i
statsförvaltningen.

Den andra nivån gäller regeringskansliets hanterande av de här frågorna i
förhållande till huvudorganisationerna, dvs. hur regeringen skall förhandla
enligt §§ 11 och 12 MBL innan man fattar ett beslut eller innan man lämnar
en proposition. Statens förhandlingsråd har inrättats den 1 januari 1977 med
uppgift att dels hålla uppsikt över MBL i hela statsförvaltningen, dels
förhandla åt regeringen.

Den tredje nivån, slutligen, gäller regeringskansliet som arbetsplats. Det är

KU 1978/79:30

144

en ganska stor arbetsplats med flera tusen anställda. Där har vi också fått
anpassa oss till den nya lagen.

Jag föreställer mig att utskottet är särskilt intresserat av den andra nivån,
dvs. hur regeringen förhandlar innan man lämnar förslag till riksdagen och
innan man fattar beslut i enskilda ärenden.

Jag skall inte sticka under stol med att det har varit ganska arbetsamt under
hösten 1976 att få i gång verksamheten och få den i god funktion under
1977.

Det har varit en del oklarheter t. ex. på det formella planet. Låt mig som
exempel ta tillsättningsärenden. Är det ärenden enligt § 11, där arbetsgivaren
har primär förhandlingsskyldighet? Gäller det också innan t. ex.
generaldirektörer tillsätts, eller är det så att regeringen fattar ett beslut och
arbetstagarna sedan får begära förhandling enligt § 12?

Det har också varit oklarhet om hur vi rent praktiskt skulle hantera
frågorna. Hur skall vi organisera oss inom regeringskansliet, och hur skall vi
organisera oss i förhållande till FHR?

En tredje osäkerhet har gällt hur vi skall bete oss innehållsmässigt. Vad kan
och bör regeringen och dess förhandlare släppa till i sakfrågor? Vad krävs för
att vi skall ha klarat av en samverkansförhandling?

Dessa tre typer av praktiska, formella och innehållsmässiga svårigheter har
vi arbetat främst med under 1976 och 1977.

För att förbättra förhållandena och få en grund för diskussion mellan FHR
och oss har vi till vår hjälp haft en rådgivande nämnd. I den har
budgetministern varit ordförande, och där har ingått sex statssekreterare och
fyra av de närmast berörda verkscheferna.

För att belysa att det var under den första tiden som vi hade att diskutera de
här frågorna vill jag nämna att vi under 1977 hade fem sammanträden i
nämnden, under 1978 ett - dessutom mycket dåligt besökt - och under 1979
ser vi för närvarande inte behov av något sammanträde.

Ytterligare ett bevis för att det var i början det var arbetsamt var att vi i BP
hade en s. k. inflytandeenhet som skulle arbeta med de här tingen i
statsförvaltningen, men den kunde avvecklas under hösten 1977.

Vi tycker att vi efter de här inledande oklarheterna och svårigheterna har
funnit formerna genom olika avtal som förhandlingsrådet har slutit med våra
motparter dels i april och dels i december 1977, då verksamheten framför allt
stagades upp och blev bättre. Vi har klarat av det genom att sluta ett avtal som
reglerar behandlingen av tillsättningsfrågor.

Den formella sidan är på det viset utklarad.

Kontakterna mellan regeringskansliet och FHR har från början och hela
tiden varit goda. Vi har tillsammans med FHR utarbetat handläggningsordningar,
och vi har för att få ett samlat grepp sammanfört ansvaret för både
MBL och avtalet till det nyinrättade arbetsgivarverket från den 1 januari 1979
- tidigare låg ansvaret för MBL på FHR, och ansvaret för avtalet låg på det
gamla avtalsverket. Nu är det samlat på ett ställe.

KU 1978/79:30

145

Innehållsmässigt tycker vi också att vi har kommit fram till en linje som
fungerar tillfredsställande. Det innebär att vi i princip är mycket återhållsamma
med att tillmötesgå framför allt krav om utökade resurser. Motivet för det
kan ibland vara arbetsmiljöskäl - då tas de upp till beaktande i särskilt hög
grad - men i många andra fall tycker vi att man naggar den politiska
demokratin i kanten, och vi är därför mycket återhållsamma på den
punkten.

Hur är belastningen för de olika departementen beträffande förhandlingarna?
Först vill jag säga att antalet yrkanden och förhandlingar har varit
ungefär lika stort 1977 som 1978 enligt den preliminära statistik som vi har
fått från förhandlingsrådet.

När det gäller arbetsbelastningen på departementen är det ett departement
som varit i särklass mest utsatt för yrkanden och förhandlingar, nämligen
utbildningsdepartementet. En tredjedel och uppemot 45 procent av det totala
antalet yrkanden har gällt utbildningsdepartementet. Jag tror det är uttryck
för att man på skolsidan har reglerat det mesta som man företar sig.

Andra departement där man haft många förhandlingar är försvarsdepartementet
- av liknande skäl, tror jag - socialdepartementet och
justitiedepartementet. De andra departementen ligger på en betydligt lägre
nivå när det gäller omfånget rent statistiskt.

Vilka problem har vi haft och hur har vi försökt möta dem? Det första
problemet, som jag vet har diskuterats här tidigare, är den fara för övertramp
som kan ligga i att arbetstagarorganisationerna kräver åtgärder som ligger
inom den politiska demokratins område.

Det har förekommit ytterligt få sådana fall. De har mötts genom att FHR
har varit mycket vaksamt och tackat nej till sådana förhandlingar. Man har
varit ståndaktig och dragit ett fall till arbetsdomstolen, men det avgjordes
sedan genom förlikning.

Ett annat problem har varit den ökade arbetsuelastningen. Det har blivit en
omständligare procedur. Detta har mötts genom att departementen har
försökt planera bättre. Man har däremot inte behövt anställa mer personal
totalt sett för denna verksamhet.

En tredje svårighet som varit särskilt tydlig i början gäller de olika
departementens förhållande till myndigheterna. Man gick till FHR-förhandlingar,
och departementens representanter mötte där huvudorganisationerna
som hade med sig representanter för klubbarna vid det verk som behandlades,
men verkschefen hade inte någon information om detta och tyckte sig
då ha kommit på mellanhand. Det har rättats till genom bättre information till
verken och verkscheferna.

En fjärde svårighet har gällt hur man skall möta de krav och synpunkter
som framförs eller väntas framföras av organisationerna. De har mötts genom
att vi har givit mycket information om ärendena, vilket har klarat ut en del av
svårigheterna, och genom att man har i förväg beaktat en hel del av de
invändningar som man väntat skulle komma.

10 Riksdagen 1978/79. 4 sami Nr 30

KU 1978/79:30

146

Jag skall väl också säga att det är några fördelar. På det här viset har vi fått
ett enhetligt uppträdande från de olika departementens sida i förhållande till
huvudorganisationerna. Det har sagts mig ait det före 1977 var mycket
ojämnt: en del hade mycket nära relationer och diskuterade långt i förväg
innehållet i olika förslag, andra gjorde det inte.

Det är också en fördel att man tillämpar klara former - när det är
färdigförhandlat i FHR är det fardigförhandlat, och ingen tvist kan uppkomma
om att man inte haft kontakt med organisationerna.

Avslutningsvis vill jagsäga att kontakten och förhandlandet förutsätter en
god vilja hos parterna och förtroende för varandra - en god vilja så att man
bjuder till och hjälps åt för att hålla tidsmarginalerna och ett förtroende så att
man inte resonerar med varandra över pressen, utan vid förhandlingarna.

Karl Boo: Jag tackar för informationen.

Jag skulle vilja ställa ett par frågor. Kan vi få en beskrivning av vilka
förändringar som föranleddes av innehållet i avtalet från mars 1978? Jag tror
det är ganska intressant, eftersom det är få som har kommit så långt.

Den andra fråga jag skulle vilja ställa gäller utfärdandet av direktiv.
Utredningarna är ju i regel politiska. Kan vi få en konkretisering av i vilken
mån utredningsdirektiv kan komma upp till samråd, information och
förhandling enligt § 12?

Min tredje fråga gäller erfarenheterna av MBL vid beredningen av
statsbudgeten. Vi har tidigare fått synpunkter från facket på den frågan.

Rolf Skillner: MBA-S, som slöts i mars 1978, innebär att huvudorganisationerna
och arbetsgivaren är överens om ett ramavtal som ger möjlighet för de
lokala föreningarna på verk och myndigheter att sluta avtal inom de ramar
som man centralt har angivit. Det gäller utpräglat personalpolitiska frågor,
t. ex. rekrytering, utbildning, utveckling och introduktion, men det gäller
också rationalisering och administrativ utveckling.

En viktig sak i avtalet som ni kanske är särskilt intresserade av gäller
tillsättningsfrågorna. Det står i tjänstetillsättningsavtalet att föreskrifterna
om informations- och förhandlingsskyldighet i MBL inte skall tillämpas i
fråga som rör tillsättning av tjänst som kabinetts- eller statssekreterare,
informationssekreterare eller annan politisk befattning i regeringskansliet.
Varken informations- eller förhandlingsskyldighet föreligger alltså beträffande
den gruppen.

Det haremellertid tillagts att de lokala parterna i regeringskansliet får träffa
kollektivavtal om informationsskyldighet inför tillsättning av en sådan
befattning. Bakom det ligger att regeringskansliets arbetstagarorganisationer
har framfört önskemål om att få information om vem som är tilltänkt som
statssekreterare, eftersom det ofta är den personen som leder arbetet
internt.

I övrigt har man klarat ut de motsättningar som fanns tidigare om huruvida
det skulle förhandlas om de här tjänstetillsättningarna enligt § 11 eller § 12.

KU 1978/79:30

147

Det fanns tre alternativ, men dem behöver jag inte gå in på nu.

Slutligen kanske ni har intresse av hur man skall förhandla när man utser
en generaldirektör. Det står i avtalet att när det uppkommer fråga om
tillsättning av ämbete som lyder direkt under regeringen eller av tjänst som
chef för myndighet som lyder direkt under regeringen skall i stället för
föreskrifterna om informations- och förhandlingsskyldighet i MBL gälla att
arbetsgivarsidan i så god tid som möjligt före den avsedda beslutsdagen
informerar de centrala fackorganisationerna om beslutet.

Det har inneburit i praktiken att innan regeringen fattar ett beslut om
tillsättande av en ny verkschef har departementet kallat centrala och/eller
lokala organisationer till sig och informerat om vem som är tilltänkt.

Det skrivs som bekant en mängd utredningsdirektiv. De utredningsdirektiv
som innehåller frågor som rör förhållandet arbetsgivare-arbetstagare
föreläggs huvudorganisationerna genom FHR för information och förhandling.
Där har man i många fall tagit intryck av synpunkter som har
framkommit.

Kring en fråga har det, såsom ni väl känner till, blivit oenighet. Det gäller
huruvida det föreligger förhandlingsskyldighet om vem som skulle bli
kommittéordförande i ett visst fall. FHR sade nej till det, men organisationerna
menade att det fanns en sådan skyldighet. Huvudorganisationerna
förde frågan till arbetsdomstolen, men förlikning uppnåddes för kort tid
sedan. Den förlikningen innebär att FHR ger information om vem som är
tilltänkt ordförande i kommittén, och därmed är det slut. Detta innebär
naturligtvis inte att man har fråntagit organisationerna deras rätt att göra
uppvaktningar i sådana här liksom i alla andra frågor.

Gustav Jönsson: I de delar som direktivens innehåll berör förhållandet mellan
staten som arbetsgivare och de anställda bör det tas upp till MBLförhandlingar
eller information. Jag kan ta ett exempel bland senare
tillkomna direktiv. Det tillsattes en utredning som skulle se över sjukpenningförsäkringen.
De delarna var inte en MBL-fråga, men det var
däremot de konsekvenser som detta kunde få för personalen vid riksförsäkringsverket
och försäkringskassorna, och i de delarna gick direktiven till
behandling i förhandlingsrådet.

Karl Boo: Jag vill ställa en konkret fråga. Vi kan tänka oss att det gäller en
utredning med direktiv om en allmän lokaliseringsinriktning av verksamheten,
som ju i högsta grad är politisk i sin övergripande natur. Hur bedöms
en sådan fråga med hänsyn till MBL?

Rolf Skillner: Jag skall försöka ge ett svar, men först vill jag göra en
reservation: det är svårt att svara på frågan innan man vet hur direktiven ser
ut. Det kan tänkas många gränsfall.

Om det gäller sådana övergripande beslut som herr ordföranden var inne
på, där man inte kan peka på att de uppenbart får vissa bestämda

KU 1978/79:30

148

konsekvenser, föreställer jag mig att de inte är förhandlingsbara. Gäller det
däremot ett sådant lokaliseringsbeslut att man ser konsekvenserna för
personalen vid vederbörande verk eller myndighet, torde de vara förhandlingsbara.

Karl Boo: Jag har ytterligare en fråga beträffande tillsättning av kommittéordförande.
Det träffades hären förlikning. Kan man då säga att förlikningen
innebär ett understrykande av att arbetsgivarsidan måste samråda och
informera så man är på det klara med att förslaget till ordförande inte ger
upphov till missförstånd? Något av detta kan tänkas ligga i förlikningen.

Rolf Skillner: Nej, så är inte fallet.

Hilding Johansson: Jag har en kompletterande fråga. De direktiv man skall
förhandla om skall beröra arbetstagarna. Har det varit tvister om vilka frågor
som skall räknas till den ena eller andra kategorin?

Rolf Skillner: Åtminstone har inte något sådant fall kommit till min
kännedom, men det utesluter inte att det kan ha varit tvist i några fall.

Karl Boo: Vilken är budgetdepartementets allmänna syn på MBL i budgetarbetet? Rolf

Skillner: Här kan den enskilde medborgaren undra vad det är som
försiggår, eftersom det i pressen står att man förhandlar om budgetpropositionen.
Men det gäller då avsnitt av budgetpropositionen som berör
relationen arbetsgivare-arbetstagare.

Denna typ av samverkansförhandling har förekommit tre gånger. Första
gången, i december 1976, var det frivilligt, men vi ville ha erfarenhet av hur
det över huvud taget kan fungera. Då var det naturligtvis ont om tid, men det
fungerade bra. Det kom fram en och annan synpunkt som kunde beaktas.
Också för motparten var naturligtvis detta nytt, så det var mera ett
försök.

Nästa gång var i december 1977. Det lades då redan på sommaren upp ett
tidsschema för hur det skulle fungera, och i stort sett följde man det. Slutfasen
inträffade under ett par veckor i december månad, då hela budgetpropositionen
genomgicks, och då fördes det samverkansförhandlingar.

På båda hållen tyckte man nog att det var rätt meningslösa förhandlingar.
De var formellt korrekta, men innehållsmässigt gav de strängt taget
ingenting, tyckte arbetstagarsidan, och arbetsgivarsidan tyckte väl inte heller
att de gav särskilt mycket. Det beror till stor del på att man fick in
arbetstagarnas synpunkter så sent, att det var svårt att få dem beaktade. I
många fall rörde de dessutom resursförstärkningar där det åtminstone
indirekt var fråga om att försöka påverka den politiska demokratin.

Den tredje gången detta inträffade var i december 1978. Under förberedelserna
hade man ansett att det vore bra att lägga in en sittning någon gång i
oktober där de centrala arbetstagarorganisationerna informerade FHR och

KU 1978/79:30

149

departementen om vad man ville i vissa frågor. Det var alltså inget
forhandlingstillfälle, utan det var en information från deras sida. Då kunde
departementen i samband med arbetet på budgetpropositionen beakta
synpunkterna, om de tyckte dessa var rimliga. Det tror jag underlättade de
mera formella förhandlingar som fördes i december 1978. De blev enklare,
och man var inte lika missmodig under förhandlingarna, men fortfarande
tycker man väl att man avsätter mycket tid för någonting som i realiteten inte
ger så mycket. Jag tror att båda parter får arbeta med detta för att se hur man
kan förbättra proceduren under 1979.

Anders Björck: Något som intresserar många är vad som berördes i inledningen,
nämligen de tillfällen då den här verksamheten kan nagga den
politiska demokratin i kanten. Jag skulle vilja ha några klargöranden på den
punkten.

Har ni uppfattningen att den verksamhet som hittills bedrivits har
inneburit några risker på det området? Finns det några konkreta fall där
motparten har haft krav som enligt er uppfattning allvarligt skulle kunna
nagga den politiska demokratin i kanten?

Min andra huvudfråga gäller den tid som detta tar. Kan man säga något om
de förseningar som rimligtvis måste bli följden av denna verksamhet? Hur
lång tid tar en sådan här förhandlingsomgång i en normalfråga? Man kan
naturligtvis säga att om man börjar tidigare slipper man förseningar, men det
är att leka med ord, för någon gång måste man starta. Tar det ingen tid, kan
man fråga sig om det är någon mening med verksamheten.

Rolf Skillner: Det är naturligtvis hela tiden fråga om en balansgång för båda
parter. Jag skulle vilja understryka det jag sade inledningsvis att vår bestämda
uppfattning på arbetsgivarsidan är att arbetstagarorganisationerna har varit
mycket måna om att inte nagga den politiska demokratin i kanten. Ni känner
säkerligen till något yrkande om att bygga ut en Norrlandsälv eller bygga ett
visst flygplan, men det är ytterst få fall - ett par, tre sådana fall av tusentals
yrkanden som har behandlats. Där har FHR:s ledning varit grindvakt.

Man kan väl också säga att arbetstagarorganisationerna på ett undantag när
undvikit att gå ut till massmedia och plädera för sina protokollsanteckningar,
om de inte är nöjda efter en förhandling. Hade de gjort det, skulle det ha blivit
ett annat klimat. Vi tycker det fungerar bra som det gör nu.

Apropå förseningar tror jag att Gustav Jönsson bättre kan konkretisera
svaret, eftersom han har ansvaret för att propositionerna kommer på
bestämda tider.

Gustav Jönsson: Nu har vi en tids erfarenhet av den gällande lagstiftningen,
och det gör att förhandlingarna tas med i planeringen. En viss tid måste
avsättas för MBL-förhandlingar. Minst en vecka får man räkna med att
MBL-kontakterna tar. Beroende på frågans komplexitet och vilka nya
synpunkter som kan komma fram från personalorganisationerna kan det

KU 1978/79:30

150

sedan ta ytterligare en viss tid.

Man kan sätta ett frågetecken för tidsplaneringen, men med en viss tids
vana kan man beräkna var det kan uppstå tidsfördröjningar, så att man kan
lägga in dem i tidsplaneringen. För en proposition, för utredningsdirektiv
eller för andra beslut som fordrar MBL-förhandling får man normalt lägga in
en veckas informationstid i förhandlingsrådet, och om man bedömer att det
kan bli direkta förhandlingar enligt § 12 lägger vi på en viss ytterligare tid.
Under tiden pågår det naturligtvis annat arbete, så det är inte fråga om den tid
det tar för handläggarna, utan den tid det tar i almanackan.

Bengt Kindbom: Den här verksamheten skall vara ett led i beredning och
handläggning. Förekommer det - och i så fall i vilken omfattning - att man
måste gå tillbaka till departementet, om inte för ny beredning så för nya
diskussioner innan förhandlingarna kan avslutas?

Gustav Jönsson: Det förekommer rätt ofta att man behöver ha mer än en
sittning i en fråga. Personalorganisationerna har vanligen fått materialet
tidigare och tagit del av det. Vid en första sittning får man del av deras
synpunkter och eventuella yrkanden. Det kan vara så att de tjänstemän som
deltar i förhandlingarna inte omedelbart kan avgöra om man kan tillgodose
dessa yrkanden eller måste säga nej till dem, och då ajourneras förhandlingarna
och man sätter ut en ny tid då man fortsätter förhandlingarna och
vanligen kan avsluta dem.

Börje Hdrdefelt: När det gäller frågan om det kan bli någon kollision med den
politiska demokratin vill jag påminna om att det före MBL i kanslihuset hade
utvecklats ett rikt förgrenat system av kontakter med organisationerna innan
man lade fram propositioner. Det började med att organisationerna vid
riksdagssessionens början fick information på samma sätt som nu om vilka
propositioner som skulle läggas fram. Sedan anmälde organisationerna
intresse för att diskutera en viss proposition, och då kände de sig oförhindrade
att ta upp alla möjliga frågor även om de fokuserade sig främst på
personalfrågor.

I och med det nya systemet har man fått en mer renodlad koncentration på
de frågor som organisationerna egentligen skall syssla med.

Att det systemet tillämpades förut hängde samman med ett uttalande i
propositionen från 1965 då de offentliga tjänstemännen fick sin förhandlingsrätt.
Föredragande statsrådet sade där att statliga myndigheter skulle ställa sig
positiva till begäran om överläggningar från organisationernas sida.

Anders Björck: Det här är en relativt ny verksamhet, och den har naturligtvis
inte på alla punkter hunnit sätta sig ännu.

Om det skulle bli några förändringar, i vilken riktning bör de enligt er
uppfattning gå? Vad är det som behöver slipas till ytterligare enligt de
erfarenheter som man har vunnit under den tid som har gått? Eller är ni nöjda
som det är?

KU 1978/79:30

151

Det är en generell fråga, men den är ingalunda ointressant, eftersom
riksdagen ju måste ha ett intresse av att se i vilken riktning utvecklingen
går.

Rolf Skillner: Ingen verksamhet är väl så bra att den inte kan göras bättre,
men som jag försökt säga tycker vi nog att den har gått in i relativt bra
fåror.

Vad är det som ytterligare kan göras? När det gäller t. ex. förhandlingarom
budgetpropositionen nämnde jag att förhandlandet kan göras mer meningsfullt.
Man kan nog hitta bättre former för att få diskussionerna meningsfulla,
men jag tycker ändå vi har kommit ett ganska bra stycke på väg. Det är
ytterligt få slitningar, och de praktiska kontakterna fungerar bra.

Hans Gustafsson: Kan den omständigheten att ni som arbetsgivarrepresentanter,
om jag får se er så, anser att det har fungerat ganska bra bero på att de
anställda inte får det inflytande genom MBL som var tänkt? Skulle det
möjligen ändras åt andra hållet?

Börje Hårdefelt: §§ 11 och 12, som gäller samverkansförhandlingar, utgår
från att det är arbetsgivaren som beslutar, men organisationerna skall få goda
möjlighete att påverka arbetsgivaren. Det var väl tänkt att det skulle vara
fråga om ett styrkeförhållande i förhandlingarna. Det var därför man satte
namnet förhandling på den här företeelsen och inte överläggning, som det
tidigare kallades.

Mycket mer kan man väl inte säga än att arbetstagarna haren möjlighet att
övertyga arbetsgivaren om att det bör vara på ett annat sätt än arbetsgivaren
från början hade tänkt sig. Där kommer det in en viktig punkt. Det sägs i
propositionen att informationen och förhandlandet skall börja på ett så tidigt
stadium att arbetsgivaren inte har hunnit binda sig, för annars är det
självfallet svårare för facket att få en ändring till stånd.

Hans Gustafsson: Jag förmodar att det händer relativt ofta att man förhandlar
och icke blir överens mellan parterna. Har det förekommit något fall där
arbetstagarorganisationen med anledning av det har talat om att vidta
stridsåtgärder eller liknande?

Börje Hårdefelt: När det gäller samverkansförhandlingarna finns det inget
utrymme för stridsåtgärder - de förs under fredsplikt. När det gäller
kollektivavtalsföi handlingarna har det på statens område inte varit fråga om
några stridsåtgärder sedan MBL kom till.

Rolf Skillner: Då man avslutar en förhandling kan det hända att arbetsgivarsidan
inte tillgodosett olika yrkanden som arbetstagarsidan haft från början. I
vissa fall avslutas förhandlingarna på så sätt att man tycker att diskussionen
är färdig och drar sig tillbaka. De kan också avslutas på det viset att man
skriver en protokollsanteckning-det görs i ett hundratal fall per år enligt den

KU 1978/79:30

152

preliminära statistiken - och låter nöja sig med det. Det kan också inträffa att
arbetstagarna inte är beredda att avsluta förhandlingarna. Det har om jag
minns rätt inträffat i ytterst få fall att arbetsgivaren själv avslutat förhandlingarna
enligt § 16. Bara detta att man får resonera har gjort att man har
kommit överens i många fall.

Karl Boo: Då det inte verkar finnas ytterligare frågor, får jag framföra ett tack
för den mycket värdefulla information vi har fått.

KU 1978/79:30

153

Bilaga 9 A

PM angående bostadsdepartementets organisation

Vid 1978 års granskning behandlade utskottet handläggningen av förvaltningsärenden
inom bostadsdepartementet (KU 1977/78:35, s. 18-20).
Utskottet konstaterade bl. a. att bostadsdepartementet jämfört med andra
departement var hårt belastat av förvaltningsärenden av olika slag. Inte minst
gällde det prövningen av det stora antalet ärenden på byggnadslagstiftningens
område. Ärendeanhopningen hade enligt utskottet medfört långa handläggningstider.

Utskottet hade inhämtat att man inom bostadsdepartementet ägnade
frågan om de långa handläggningstiderna största uppmärksamhet. Vissa
åtgärder i form av bl. a. begränsning av remissförfarandet hade vidtagits.
Vidare hade departementet genom en särskild projektgrupp företagit en
översyn av departementets organisation och arbetsformer. Resultatet av
översynen skulle redovisas inom en nära framtid.

Enligt utskottet var det angeläget att på olika vägar söka nedbringa
handläggningstiderna inom bostadsdepartementet. Utskottet ansåg det
värdefullt att man inom departementet avsåg att genom organisationsändringar
och andra åtgärder komma till rätta med handläggningsfrågorna.

1. Arendeutvecklingen

Av följande tabell framgår ärendeutvecklingen inom bostadsdepartementet
under åren 1974-1978, dels totalt, dels i fråga om antalet besvärsärenden
och antalet ärenden på planenheten. För samtliga kategorier av ärenden
redovisas även vissa uppgifter om balansläget.

När det gäller ärendeutvecklingen totalt visar tabellen att antalet avgjorda
ärenden steg kontinuerligt under åren 1974-1976. Under år 1977 avstannade
ökningen, och samtidigt steg kraftigt balansen av oavgjorda, mer än ett år
gamla ärenden. Mellan årsskiftena 1976-1977 och 1977-1978 ökade denna
balans från 275 till 655 ärenden. Under år 1978 har antalet avgjorda ärenden
åter stigit, nu med drygt 200 ärenden. Balansen av mer än ett år gamla
ärenden har dock fortsatt att öka.

Tendenserna är i huvudsak desamma i fråga om utvecklingen av antalet
besvärsärenden och antalet ärenden på planenheten (där f. ö. huvuddelen av
besvärsärendena handläggs). Under åren 1974-1976 ökade antalet avgjorda
ärenden. En stagnation eller, när det gäller antalet avgjorda besvärsärenden,
t. o. m. en minskning inträdde under år 1977 samtidigt som balanserna av
oavgjorda ärenden starkt ökade. Under det gångna året har såväl antalet
avgjorda besvärsärenden som antalet avgjorda ärenden på planenheten ökat.
Balanserna har minskat något.

Från bostadsdepartementet har inhämtats att ärendeutvecklingen Följs

KU 1978/79:30

Ärendeutvecklingen inom bostadsdepartementet åren 1974-1978

154

	1974	1975	1976	1977	1978
Samtliga ärenden
Avgjorda1	1665	1 771	2 061	2 054	2 283
Balans 31/12	156	293	275	655	828
av äldre ärenden2
Besvärsärenden
Avgjorda3	1 126	1 056	1 238	1 044	1 259
Balans 31 /124	919	1 028	984	1 434	1 403
Planenheten
Inkomna4	1 350	1 430	1 557	1 893	1 58D
Avgjorda4	1 420	1 218	1 533	1 508	1 61D
Balans 31 /124	920	1 136	1 160	1 545	1 5155

1 Enligt KU:s statistik över regeringsärenden för resp. år.

2 Enligt redovisning till SB av ärenden som kommit in till departementet före ingången
av angivet år och som ej avgjorts före årets utgång.

3 Enligt KU:s statistik över regeringsärenden för resp. år.

4 Enligt uppgifter från departementet.

5 Den gamla planenheten delades 1978-09-01 upp i en byggenhet och en planenhet. De
lämnade uppgifterna avser för tiden efter 1978-09-01 (inkl. balansen) den nya
planenheten.

kontinuerligt. Inom planenheten granskas sålunda varje vecka statistiken
över balansläget. Vidare görs på planenheten ett par gånger om året en
noggrann genomgång av vilka ärenden som berör planer aktuella för
bostadsproduktion. Dessa ärenden prioriteras från handläggningssynpunkt.

2. Åtgärder

Den ovan nämnda särskilda projektgruppen för översyn av bostadsdepartementets
organisation och arbetsförhållanden överlämnade resultatet
av sitt arbete i april 1978.1 rapporten diskuteras olika förslag som syftar till att
effektivisera departementets organisation och arbetsförhållanden. Några av
förslagen har genomförts. Med verkan fr. o. m. den 1 september 1978 delades
sakenheten för plan- och byggnadsfrågor (Planenheten) upp på två sakenheter,
en för byggnadsfrågorna (Byggenheten) och en annan för planfrågorna

(Planenheten). Vidare har lantmäteri- och kartfrågorna förts över från
planerings- och budgetsekretariatet till enheten för fysisk riksplanering.
Andra förslag från arbetsgruppen är under genomförande eller kommer inom
kort att genomföras. Hit hör t. ex. utformande av en årlig rutin för planering
och information och omorganisation och utvecklingsarbete på det personaladministrativa
området. Vidare kommer expeditionschefen att befrias från
vissa administrativa uppgifter. En särskild arbetsgrupp utreder vidgade

KU 1978/79:30

155

samarbetsformer för skrivarbete. I samband härmed har vikariatsplaner för
skrivpersonalen upprättats.

På planenheten har viss ytterligare personal anställts. Under våren 1978
förstärktes sålunda enheten med tre handläggare för besvärsärenden. En
tjänst för utvecklingsfrågor har inrättats men besätts först under våren 1979.
Dessutom anställdes ytterligare ett par biträden.

Vissa åtgärder i decentraliseringssyfte har nyligen genomförts på det
bostadspolitiska området. I prop. 1977/78:93 om riktlinjer för ansvarsfördelningen
inom bostadsförsörjningen m. m. uttalade sig föredragande statsrådet
för att överflytta beslutanderätten i vissa ärenden från regeringen till
länsbostadsnämnderna och bostadsstyreisen. Det gällde ärenden rörande
dispens från det s. k. markvillkoret och från kravet på godtagbar säkerhet i
bostadslångivningen. Vidare förordades en decentralisering av beslutanderätten
beträffande förskott på hyresförlustlån och lån till ändrad lägenhetssammansättning
i vissa fall samt i fråga om förhöjt låneunderlag för
kulturhistoriskt värdefulla byggnader och tilläggslån till kulturhistoriskt
värdefull bebyggelse. Riksdagen lämnade dessa uttalanden utan erinran.
Regeringen har sedermera beslutat i överensstämmelse med uttalandena i
propositionen utom i vad avser lånefrågorna för kulturhistoriskt värdefull
bebyggelse där regeringsbeslut rörande vissa skattefrågor avvaktas. Av nu
nämnda frågor utgjorde dispenserna från markvillkoret en viss belastning på
departementet.

Möjligheterna till decentralisering på plan- och byggnadsområdena prövas
f. n. inom ramen för det arbete som pågår inom departementet på en ny
bygglagstiftning. Detta arbete väntas bli avslutat under sommaren 1979.
Förslaget kommer därefter att sändas ut på en bred remiss. Departementschefen
anför beträffande tidsplanen i prop. 1978/79:111 om åtgärder mot
krångel och onödig byråkrati (bilaga 12, s. 4) att förhållandevis lång tid
sannolikt måste sättas av för remissinstansernas arbete och för den därefter
följande beredningen i regeringskansliet. En ny lagstiftning på området kan
enligt departementschefen knappast träda i kraft förrän några år in på
1980-talet.

KU 1978/79:30

156

Bilaga 9 B

PM angående regeringens prövning av ärenden om dispens från strandskydd Gällande

regler

Det s. k. strandskyddet innebär en kontroll av bebyggelse och andra
anläggningar vid landets stränder. Syftet med strandskyddet är att slå vakt
om den möjlighet till bad och friluftsliv inom strandområdena som allmänheten
har enligt allemansrätten. Den nuvarande lagstiftningen om strandskyddet
går tillbaka på bestämmelser i strandlagen av år 1952. Redan 1950
hade dock ett provisoriskt strandskydd införts. Med stöd av strandlagen
kunde länsstyrelsen förordna om tillståndstvång för bebyggelse på vissa
stränder utanför fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. När
naturvårdslagen tillkom år 1964 infördes bestämmelserna om strandskyddet i
denna lag. 1 samband härmed skärptes reglerna bl. a. genom att också vissa
anläggningsåtgärder på strandskyddsområden fördes in under kontrollen.
Strandskyddet reformerades i väsentliga hänseenden år 1974. Bl. a. blev
strandskyddet i princip obligatoriskt och skall utan särskilt förordnande gälla
på alla land- och vattenområden intill 100 m från strandlinjen. Strandskyddet
kan genom särskilt förordnande utvidgas intill 300 m från strandlinjen.
Skyddet gäller i princip även på planlagt område. Genom 1974 års beslut
skärptes vidare på olika sätt innebörden av strandskyddet.

Strandskyddet regleras i 15 och 16 §§ naturvårdslagen (1964:822). 1 15 §
fastslås först att strandskyddets syfte är att ”åt allmänheten trygga tillgången
till platser för bad och friluftsliv”. Därefter anges som huvudregel att
strandskyddet skall omfatta land- och vattenområdet intill 100 meter från
strandlinjen vid normalt medelvattenstånd. Paragrafen lämnar dock utrymme
för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att förordna att
strandområde som "uppenbarligen saknar betydelse för bad och friluftsliv” ej
skall omfattas av strandskydd. En utvidgning av strandskyddet får också ske,
dock högst intill 300 meter från strandlinjen, när det behövs för att ”tillgodose
syftet med strandskyddet”. Beslut om utvidgning av strandskyddsområdet
skall fattas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.
Slutligen anges i 15 § att vid fastställelse av generalplan, stadsplan eller
byggnadsplan kan, när särskilda skäl föreligger, förordnas att i planen
ingående strandområde ej vidare skall omfattas av strandskydd.

Regeringen har gett länsstyrelserna bemyndigande att besluta om undantag
från det generella strandskyddet. Bemyndigandet avser också beslut om
utvidgning.

I 16 § anges närmare strandskyddets innebörd. Enligt paragrafens första
stycke gäller ett allmänt förbud mot bebyggelse och förberedelsearbeten för
bebyggelse och också mot uppförande av åtskilliga andra anläggningar och
anordningar på strandskyddsområde. Stycket lyder i sin helhet sålunda:

KU 1978/79:30

157

Inom strandskyddsområde får ej helt ny byggnad uppföras eller befintlig
byggnad ändras för att tillgodose ett väsentligen annat ändamål än det, vartill
byggnaden tidigare varit använd, och ej heller utföras grävnings- och andra
förberedelsearbeten för bebyggelse som nu sagts. Ej heller får i annat fall inom
strandskyddsområde utföras anläggning eller anordning, varigenom mark
tages i anspråk såsom tomt eller allmänheten på annat sätt hindras eller
avhålles från att beträda område där den eljest skulle ägt att färdas fritt.

Enligt andra stycket får regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer meddela föreskrifter om vad allmänheten har att iakttaga inom
strandskyddsområde. Länsstyrelserna har i naturvårdsförordningen
(1976:484) getts bemyndigande att utfärda sådana föreskrifter.

Frågan om undantag från förbudet mot bebyggelse m. m. inom strandskyddsområde
regleras i tredje och fjärde styckena. Generellt undantagna
från förbudet är anläggningar eller åtgärder som behövs för jordbruket, fisket,
skogsskötseln eller renskötseln och ej tillgodoser bostadsändamål. Undantagna
är vidare företag vartill tillstånd lämnats enligt vattenlagen (1918:523)
eller miljöskyddslagen (1969:387).

Av särskild betydelse för förevarande undersökning är bestämmelsen i
tredje stycket enligt vilken länsstyrelsen får medge undantag från bebyggelseförbudet
”när särskilda skäl föreligga”. Medges undantag, skall länsstyrelsen
bestämma i vilken utsträckning mark får tagas i anspråk såsom tomt eller
eljest användas för det avsedda ändamålet.

Den nuvarande lydelsen av denna bestämmelse tillkom i samband med
1974 års reform. I förarbetena till denna uttalades bl. a. att möjligheten att ge
dispens borde utnyttjas med stor återhållsamhet. 1 naturvårdskommitténs
betänkande (Ds Jo 1974:1 s. 195) betonades att strandområdet borde hållas
fritt från en fortsatt exploatering som inskränker det fria nyttjandet.
Bedömningen av om särskilda skäl föreligger i det enskilda fallet skulle enligt
kommittén ske dels mot bakgrund av den avsedda inskränkningens art, dels
med beaktande av områdets värde för rekreativa ändamål. I fråga om område
av betydelse för friluftslivet borde kraven för undantag enligt kommitténs
mening ställas mycket högt. Också departementschefen ansåg (prop.
1974:166 s. 97) att dispensmöjligheten borde tillämpas restriktivt.

I en i juli 1976 utgiven rekommendation, främst riktad till länsstyrelserna
och berörda kommunala myndigheter, har naturvårdsverket anfört att
”särskilda skäl” bör kunna föreligga i följande fall (SNV, Publikationer
1976:4):

1. Då det allemansrättsliga utnyttjandet av ett strandskyddsområde inte
inskränks av en tilltänkt byggnad eller anläggning. Detta kan inträffa vid
komplettering av befintlig bebyggelse inom etablerad tomtplats.

2. Då platsen där byggnad eller anläggning avses placeras är väl avskild
från strandmiljön.

3. Då den sökta anläggningen skall uppföras för det rörliga friluftslivets
behov.

4. Vissa anläggningar, som allmänheten i och för sig inte har tillgång till.

KU 1978/79:30

158

måste ovillkorligen ligga vid vattnet, t. ex. småbåtshamnar och båtbryggor.

5. En genomförd avstyckning kan vara ett särskilt skäl för undantag om
inte starka naturvårdsintressen finns att tillvarata.

Enligt huvudregeln prövas alltså fråga om dispens från förbudet mot
bebyggelse m. m. inom strandskyddsområde i första instans av länsstyrelse.
Dispensprövningen kan dock i enlighet med 43 § 2 st. naturvårdslagen
delegeras till kommunal myndighet. Av de närmare bestämmelser angående
delegation, som finns i 28 § 2 st naturvårdsförordningen, framgår bl. a. att
länsstyrelse får förordna att dispensprövningen skall ankomma på kommunfullmäktige
eller kommunal nämnd som fullmäktige bestämmer.

Beslut av kommunal myndighet överklagas enligt besvärsbestämmelserna
i 40 § naturvårdslagen till länsstyrelsen. Talan mot beslut av länsstyrelse, sorn
första eller andra instans, förs hos regeringen genom besvär.

När det gäller besvärsrätten ges i 40 § 3 st. en uttrycklig bestämmelse enligt
vilken statens naturvårdsverk får föra talan mot beslut enligt naturvårdslagen.
I övrigt gäller de allmänna reglerna i förvaltningslagen, dvs. talan får
föras av den som beslutet angår, om det gått honom emot. Enligt Sven-Gösta
Jonzons m. fl. kommentar till naturvårdslagen1 anses beslut i naturvårdsärende
angå markens ägare, nyttjanderättshavare eller annan som innehar
särskild rätt till marken (t. ex. servitut). Ägare av grannfastighet anses
däremot inte ha rätt att föra talan mot ett beslut att ge tillstånd till bebyggelse
på strandskyddsområde, eftersom reglerna inte tillkommit för att skydda
honom.2 Enligt kommentaren anses även vederbörande kommun vara
besvärsberättigad till följd av stadgandet i 2 § naturvårdslagen, enligt vilket
naturvården också är en kommunal angelägenhet. Att en organisation enligt
sina stadgar har att företräda naturvårdsintressen medför däremot inte att
organisationen får talerätt i andra fall än där den uppträtt som sökande.

1 kommentaren till nyssnämnda stadgande i 2 § naturvårdslagen framhålls
att varje kommun har frihet att vid behandlingen av naturvårdsfrågorna i
organisatoriskt hänseende anpassa sig till vad som är mest praktiskt för dess
vidkommande. Om ej annat beslutas av fullmäktige eller gäller på grund av
särskild författning, ankommer det enligt kommentaren på kommunens
styrelse att handlägga naturvårdsfrågorna.3 Samma uppfattning beträffande
behörighet för kommunalt organ att besvära sig i naturvårdsärende uttalas i
en artikel i Kommunal Tidskrift 1970.1 artikeln redovisas och kommenteras
vissa regeringsbeslut om besvärsrätt i naturvårdsmål.4

1 Sven-Gösta Jonzon-Lars Delin-Bertil Bengtsson, Naturvårdslagen (Stockholm: P. A.
Norstedt & Söners förlag, 1976) s. 240-241.

2 Enligt vad som upplysts från jordbruksdepartementet visar senare avgöranden att
inte heller markägare eller annan sakrättshavare anses ha talerätt om han inte varit
sökande.

3 Sven-Gösta Jonzon m. fl. a.a. s. 48.

4 Einar Herlitz, "Några regeringsbeslut om besvärsrätt i naturvårdsmål”, Kommunal
Tidskrift 1970:3 s. 191-192.

KU 1978/79:30

159

För tillstånd till byggnadsföretag inom strandskyddsområde krävs alltså
dispens. Det är emellertid inte ovanligt att ett sådant byggnadsföretag
samtidigt innefattar tätbebyggelse i byggnadslagens mening. Är detta fallet
måste också dispens ges från det s. k. tätbebyggelseförbudet. En utförlig
redovisning av bestämmelserna på detta område lämnades av konstitutionsutskottet
i samband med att utskottet i 1978 års granskning behandlade
regeringens dispensgivning från tätbebyggelseförbudet (KU 1977/78:35
s. 20-22, reservation 2 samt bilaga 12 A). I underbilaga I återges vad utskottet
och reservanterna anförde.

Besvär över länsstyrelsens beslut i ärende som endast gäller undantag från
bebyggelseförbudet inom strandskyddsområde skall inges till jordbruksdepartementet,
som enligt 2§ departementsförordningen (1963:214) har att
handlägga ärenden rörande naturvården. Enligt samma paragraf i departementsförordningen
handläggs ärenden rörande byggnadsväsendet inom
bostadsdepartementet. Blandade ärenden av förut omnämnt slag där prövningen
avser undantag såväl från bebyggelseförbudet inom strandskyddsområde
som från tätbebyggelsförbudet, faller således inom två departements
verksamhetsområden. Sådana ärenden skall i enlighet med 5 5 departementsförordningen
handläggas inom det departement till vilket ärendena huvudsakligen
hör och beredas i samråd med chefen för det andra berörda
departementet (gemensam beredning). Det ankommer i första hand på
länsstyrelsen att bedöma till vilket departement ett blandat ärende huvudsakligen
hör och ge besvärshänvisning till detta departement. Den slutliga
bedömningen av vilket departement som skall handlägga ett blandat ärende
görs på tjänstemannanivå inom jordbruks- och bostadsdepartementen. Från
departementen har dock upplysts att man endast undantagsvis finner
anledning att gå ifrån den bedömning som länsstyrelsen gjort. Man menar att
kravet på gemensam beredning under alla förhållanden garanterar att de
synpunkter som det andra departementet har att företräda blir tillgodosedda.

Fråga i riksdagen om regeringens syn på strandskyddet

Regeringens syn på strandskyddet togs upp i riksdagen den 24 maj 1978 då
Svante Lundkvist (s) frågade jordbruksministern om den borgerliga regeringen
hade en annan syn på strandskyddet än den som kom till uttryck i
riksdagsbeslutet när det generella strandskyddet infördes. Frågan var enligt
frågeställaren föranledd av uppgifter i massmedia om att regeringen hade en
generös inställning till ansökningar om dispens från strandskyddet. Bl. a.
skulle regeringen mot naturvårdsverkets uppfattning ha beviljat en rad
dispenser från strandskyddet. Vid kammarens sammanträde den 30 maj
besvarade jordbruksministern den framställda frågan nekande. Svaret och
den åtföljande debatten mellan jordbruksministern och Svante Lundkvist
återges i sin helhet i underbilaga 2.

KU 1978/79:30

160

Undersökningens uppläggning

I undersökningen granskas regeringens praxis vid handläggning och beslut
i besvärsärenden som gäller undantag från bebyggelseförbudet inom strandskyddsområde.
Granskningen har avsett samtliga ärenden av detta slag, som
avgjordes under forsta halvåret 1978. För jämförelsens skull har också
regeringsbesluten i strandskyddsärenden under första halvåret 1976 tagits
fram. Genomgången av de sistnämnda ärendena har endast avsett själva
besluten.

Redogörelsen för granskningen har disponerats så att först behandlas de
ärenden som handlagts inom jordbruksdepartementet, därefter de som
handlagts inom bostadsdepartementet. 1 underbilagorna 3 A-D refereras dels
de ärenden, där regeringen i motsats till länsstyrelsen medgett dispens från
strandskyddsbestämmelserna, dels de ärenden som väckts genom besvär av
naturvårdsverket. Underbilagorna 3 A och B upptar de ärenden som
avgjordes under första halvåret 1976 resp. 1978 efter beredning i jordbruksdepartementet,
underbilagorna 3 C och D de som avgjordes under första
halvåret 1976 resp. 1978 efter beredning i bostadsdepartementet. Inom varje
underbilaga är ärendena numrerade löpande. Hänvisning i texten sker med
hjälp av dessa nummer.

Iakttagelser vid granskningen
Jordbruksdepartementet

Under första halvåret 1978 avgjorde regeringen efter beredning i jordbruksdepartementet
71 besvärsärenden som avsåg tillstånd till byggnadsföretag
inom strandskyddsområde. Motsvarande siffra för första halvåret 1976 var
42.

Beredningen*. Samtliga ärenden utom tre remitterades till länsstyrelsen för
yttrande. I de tre icke-remitterade ärendena blev regeringens beslut sedermera
att inte sakpröva besvären eftersom regeringen inte ansåg klaganden
behörig att anföra besvär. Två ärenden som inte heller blev föremål för
prövning i sak därför att de kommit in efter besvärstidens utgång (deserta
ärenden) remitterades däremot till länsstyrelsen, det ena av dem dessutom till
naturvårdsverket.

Utöver remittering till länsstyrelsen förekom det att ärenden, i vilka
länsstyrelsens avslagsbeslut överklagats, sändes på remiss till naturvårdsverket.
Enligt vad som upplysts från jordbruksdepartementet är det praxis att
ärenden där kommunens byggnadsnämnd tillstyrkt dispens från strandskyddsbestämmelserna,
remitteras till naturvårdsverket. Innan ärendet gick
på remiss till naturvårdsverket inväntades i allmänhet länsstyrelsens
remissssvar.

"Granskningen avser endast 1978 års ärenden.

KU 1978/79:30

161

Besvären i huvuddelen av de ärenden som handlades inom jordbruksdepartementet
första halvåret 1978 avsåg endast dispens från strandskyddsbestämmelserna.
I elva fall gällde dock besvären också dispens från tätbebyggelseförbudet.
Dessa ärenden bereddes i enlighet med departementsförordningens
tidigare återgivna bestämmelse gemensamt med bostadsdepartementet.
Beträffande två av dessa ärenden saknas dock anteckning i det
protokollerade beslutet om att gemensam beredning ägt rum. Från jordbruksdepartementet
har emellertid upplysts att även dessa ärenden bereddes
gemensamt med bostadsdepartementet.

Besluten*. Regeringens beslut i åtta av de 71 ärenden som avgjordes under
första halvåret 1978 innebar att ärendet inte togs upp till prövning i sak. Av
dessa ärenden förklarades två vara deserta, dvs. de hade inte kommit in till
regeringen före bevärstidens utgång. I de övriga sex ärendena motiverades
beslutet med att klaganden saknade besvärsrätt i ärendet.

I fyra ärenden var klagandena en eller flera enskilda personer som enligt
regeringen inte berördes av besluten på det sätt som krävs för besvärsrätt.
Som förut framhölls anses beslut i naturvårdsärenden angå markens ägare,
nyttjanderättshavare eller annan som innehar särskild rätt till marken,
däremot inte ägare av grannfastighet.

Klagande i de två andra ärendena var byggnadsnämnden i kommunen. I
besluten konstaterades endast att nämnden inte var behörig att föra talan mot
länsstyrelsens beslut. Från jordbruksdepartementet har inhämtats att departementet
vid beredningen av dessa ärenden varit i kontakt med vederbörande
kommun som upplyst att något beslut av fullmäktige att delegera handläggningen
av naturvårdsfrågorna till byggnadsnämnden ej fattats. I enlighet med
den princip beträffande behörighet för kommunalt organ att besvära sig i
naturvårdsärenden som ovan redovisats har därför byggnadsnämnden i de
aktuella fallen ansetts sakna besvärsrätt.

Av de tre ärenden under första halvåret 1976 som inte togs upp till prövning
förklarades två vara deserta. I ett ärende ansågs den klagande inte vara
besvärs berättigad.

När det gäller de sakprövade ärendena skall först behandlas de ärenden
som väcktes genom besvär av naturvårdsverket och som alltså avsåg beslut
av länsstyrelse att medge dispens från strandskyddsbestämmelserna.

Första halvåret 1978 uppgick antalet av naturvårdsverket väckta besvärsärenden
till 15. Av dessa avsåg 13 olika byggnadsföretag i samma område
inom Arvidsjaurs kommun (underbilaga 3 B nr 2). Dessa ärenden behandlades
och avgjordes gemensamt. Beslutet blev i samtliga dessa ärenden att
regeringen lämnade naturvårdsverkets besvär utan bifall. Regeringen
konstaterade i dessa fall att den planutredning som gjorts visserligen inte
kunde anses uppfylla de krav som med gällande bestämmelser om strandskydd
borde ställas på en sådan planering. Planutredningen gjordes emeller *Gransk

ningen avser endast 1978 års ärenden.

11 Riksdagen 1978/79. 4 sami. Nr 30

KU 1978/79:30

162

tid innan dessa bestämmelser infördes, och viss bebyggelse hade redan
kommit till stånd. Därtill kom enligt regeringen att den planerade bebyggelsen
genom sin omfattning endast i ringa mån syntes innebära en inskränkning
för allmänheten.

Också i de två andra ärenden under första halvåret 1978 där naturvårdsverket
besvärat sig över länsstyrelsens beslut, avslog regeringen besvären
(underbilaga 3 B nr 1,3).

Under första halvåret 1976 förekom fyra ärenden med naturvårdsverket
som klagande. 1 två av ärendena lämnades besvären utan bifall. I de två andra
biföll regeringen naturvårdsverkets besvär.

Sakprövning av besvär över länsstyrelsens beslut att inte medge dispens
från strandskyddsbestämmelserna skedde under första halvåren 1976 och
1978 i 35 resp. 48 fall. I ett resp. tio fall biföll regeringen helt eller delvis
besvären. Regeringens beslut i resterande 34 resp. 38 ärenden blev avslag på
besvären.

Bifallsbesluten skall granskas något närmare. Ser man först till vad andra
instanser uttalat i dessa ärenden så finner man att i fyra av 1978 års ärenden
och i det enda bifallsärendet från år 1976 tillstyrkte länsstyrelsen i remissyttrande
bifall till besvären. Länsstyrelsen gjorde således i dessa fall en annan
bedömning i sitt remissyttrande än i det överklagade beslutet beroende på att
nya omständigheter hade tillkommit i ärendet. I fyra andra fall från 1978 hade
byggnadsnämnden i den berörda kommunen tillstyrkt att länsstyrelsen
lämnade den begärda dispensen i samband med att nämnden överlämnade
ärendet till länsstyrelsen för beslut. I dessa fall var alltså byggnadsnämnden
och regeringen av samma uppfattning medan länsstyrelsen hade annan
mening. Slutligen fanns det två ärenden 1978 i vilka regeringen gjorde en
annan bedömning än både länsstyrelsen och byggnadsnämnden (underbilaga
3 B nr 4, 12). 1 det ena av dessa ärenden (nr 4) var dock beslutet i
byggnadsnämnden inte enhälligt.

Det är vidare av intresse att granska hur regeringen motiverade bifallsbesluten.
Det kan då först konstateras att i två ärenden från 1978 och i det enda
ärendet från 1976 lämnade regeringen inte någon egen motivering. I samtliga
dessa tre fall hade länsstyrelsen i remissyttrande tillstyrkt bifall till besvären.
Regeringen hänvisade uttryckligt till denna omständighet i ett av fallen.

När besluten innehöll en motivering gick den i flera fall ut på att klaganden
behövde byggnaden för sin näringsverksamhet och att särskilda skäl för
undantag från strandskyddet därför förelåg. I ett beslut (underbilaga 3 B nr 4)
hette det t. ex. att byggnaden, en skogskoja, som behövdes för skötseln av ca
160 ha produktiv skogsmark helst borde vara placerad inte alltför långt från
stranden. I två andra ärenden (underbilaga 3 B nr 7, 8) som båda gällde
uppförande av enfamiljshus i Östhammars kommun framhöll regeringen att
byggnadsplatsen valts med hänsyn till att klagandena avsåg att ägna sig åt
yrkesmässigt fiske.

En annan typ av motivering, som förekom i ett par fall, gick ut på att

KU 1978/79:30

163

inskränkningen i allmänhetens tillträde till strandskyddsområdet var så
obetydlig att den kunde godtas. I ett fall (underbilaga 3 B nr 10) ansåg t. ex.
regeringen att tillkomsten av byggnaden allenast i ringa mån kunde innebära
en försämring såvitt gäller det rörliga friluftslivet. I ett annat ärende
(underbilaga 3 B nr 12) anfördes att ”tomtområdet på fastigheten inte kan
antas bli större genom förevarande byggnad, om den begränsas till en yta av
ca 12 m2”. Regeringen gick i detta ärende emot såväl byggnadsnämnden som
länsstyrelsen och naturvårdsverket. De båda sistnämnda instanserna hade i
sina remissyttranden bl. a. anfört att byggnadsföretaget, enligt ansökningen
ett uthus om ca 25 m2, skulle innebära att tomtområdet utvidgades.

En motivering av annat slag användes i ett ärende som gällde uppförande
av ett bostadshus (underbilaga 3 B nr 11). I beslutet hänvisade regeringen till
vad klaganden anfört i besvärsskrivelsen och till övriga omständigheter i
ärendet. I besvärsskrivelsen, som refererades i regeringsbeslutet, framhöll
klaganden att hans nuvarande bostad inrymde kontor för ett företag som han
ledde. I samband med att han snart skulle avsluta sin tid som företagsledare
ville han skaffa sig ny permanent bostad. Markförhållandena i byn var
emellertid sådana att det var ont om lämpliga byggplatser inom andra delar av
byn än på det näs där han önskade bygga.

Bostadsdepartementet

Inom bostadsdepartementet handläggs, som förut påpekats, endast besvärsärenden
rörande bebyggelse inom strandskyddsområde som också
innefattar fråga om dispens från det s. k. tätbebyggelseförbudet. Antalet
sådana ärenden inom bostadsdepartementet uppgick under första halvåret
1978 till 41. Under samma period 1976 avgjordes 56 sådana ärenden.*
Samtliga ärenden utom ett vardera halvåret avsåg besvär över avslagsbeslut
av länsstyrelsen.

Beredningen.** Ungefär en tredjedel av ärendena avgjordes utan föregående
remiss. De ärenden som remitterades skickades med några få undantag
till vederbörande länsstyrelse. Enligt uppgift från bostadsdepartementet
sändes ärenden på remiss till länsstyrelsen endast då bevärsskrivelsen
innehållit nya omständigheter av betydelse för bedömningen av ärendet.

1 ett fåtal fall förekom remiss till mer än en myndighet. 1 inget fall var
naturvårdsverket bland dessa myndigheter.

Någon systematisk undersökning av remissinstansernas handläggningstider
har inte företagits. Men en stickprovsmässig granskning visar att den
remisstid som utsatts av departementet i allmänhet iakttagits någorlunda.
Men i två ärenden, som båda hade remitterats till länsstyrelsen i Stockholms

*Bland de granskade ärendena ingår ej eventuel la för sent inkomna besvär. ”Gransk ningen

avser endast 1978 års ärenden.

KU 1978/79:30

164

län, hade remisstiden kraftigt överskridits, i det ena fallet (20/4 nr 11) med 9
månader, i det andra fallet (20/4 nr 19) med nära 7 månader.

Alla de ärenden som är aktuella i detta sammanhang kräver i princip
gemensam beredning med jordbruksdepartementet. Det förekom emellertid
fyra ärenden där någon gemensam beredning inte ägt rum. 1 dessa fall hade
länsstyrelsen i det överklagade beslutet förklarat att något hinder för dispens
från strandskyddsbestämmelserna inte förelåg. Länsstyrelsen ansåg sig
däremot inte kunna medge undantag från tätbebygelseförbudet. 1 dessa fall
har man från bostadsdepartementets sida ansett det vara motiverat att avstå
från gemensam beredning med jordbruksdepartementet.

I några ärenden har ingen anteckning om gemensam beredning gjorts i det
protokollerade beslutet. Från bostadsdepartementet har dock uppgivits att
även i dessa fall ägde gemensam beredning rum.

Besluten* I ett ärende under vardera halvåret förklarade regeringen att
klaganden inte vara behörig att föra talan över länsstyrelsens beslut såvitt
avsåg dispens från strandskyddsbestämmelserna. I strandskyddsdelen togs
besvären därför inte upp till prövning av regeringen.

Samtliga här redovisade ärenden utom ett från vardera halvåret togs alltså
upp till prövning i sak. Resultatet av regeringens prövning blev under första
halvåret 1976 att besvären bifölls i en mycket liten andel av ärendena. Av 55
avgjorda ärenden biföll regeringen besvären i tre ärenden (5 96). Under första
halvåret 1978 varbifallsprocenten avsevärt högre. 119 av 40 avgjorda ärenden
biföll regeringen besvären (48 96).

På samma sätt som skedde i avsnittet om de ärenden som handlades inom
jordbruksdepartementet skall bakgrunden och motiveringen i bifallsärendena
granskas något närmare.

Gemensamt för de tre bifallsärendena från första halvåret 1976 var att
byggnadsnämnden i den berörda kommunen ställde sig positiv till dispens
från strandskyddsbestämmelserna och tätbebyggelseförbudet. I två av ärendena
förklarade dessutom länsstyrelsen i det överklagade beslutet att det inte
förelåg anledning att vägra dispens från strandskyddet. Däremot ansåg sig
inte länsstyrelsen kunna medge undantag från tätbebyggelseförbudet. När
regeringen sedermera biföll besvären och alltså också dispenserade från
tätbebyggelseförbudet, skedde beträffande strandskyddet en uttrycklig
hänvisning till länsstyrelsens bedömning.

Länsstyrelsens och i vissa fall byggnadsnämndens uppfattning i de ärenden
som bifölls under första halvåret 1978 framgår av följande sammanställning: -

*Granskningen avser 1976 och 1978 års ärenden.

KU 1978/79:30

165

Länsstyrelsen tillstyrkte i remissyttrande bifall till besvären -

1 ärende

Länsstyrelsen förklarade i det överklagade beslutet att
hinder mot dispens förelåg från tätbebyggelsesynpunkt men
ej från strandskyddssynpunkt

6 ärenden
9 ärenden
3 ärenden
19 ärenden

Byggnadsnämnden tillstyrkte; länsstyrelsen avslog
Byggnadsnämnden avstyrkte; länsstyrelsen avslog

Summa

I tre av de 19 ärendena gick alltså regeringen emot såväl byggnadsnämnden
som länsstyrelsen (se underbilaga 3 D ärendena nr 7,13,18). I övriga ärenden
hade antingen byggnadsnämnden eller länsstyrelsen ansett att förutsättningar
förelåg för att medge dispens från strandskyddet. I åtskilliga av dessa
ärenden hänvisade regeringen i sitt beslut till denna bedömning.

Ett mycket vanligt förekommande argument i bifallsbesluten var att den
planerade byggnaden utgjorde ett komplement till redan befintlig bebyggelse.
Detta argument förekom i en eller annan form i 16 av de 19 bifallsbesluten.
Argumentet användes dock så gott som alltid i kombination med något annat
skäl, vanligen att området saknade eller endast hade ringa intresse för det
rörliga friluftslivet. Som exempel på detta slags argumentering kan anföras ett
ärende som gällde uppförande av ett enfamiljshus (underbilaga 3 D nr 3).
Regeringen ansåg i detta ärende att nybyggnaden utgjorde en komplettering
av befintlig bebyggelse. Vidare fann regeringen att byggnadsplatsen saknade
intresse för det rörliga friluftslivet. 1 flera ärenden av detta slag kunde
regeringen hänvisa till att byggnadsnämnden tillstyrkt bifall till ansökningen
med åberopande av just dessa skäl.

Ett annat skäl som också förekom i kombination med ”kompletteringsargumentet”
var, att allemansrättsliga intressen inte skulle inskränkas eller
förändras av den planerade byggnaden. I ett ärende som gäller uppförande av
ett fritidshus (underbilaga 3 D nr 15) anförde t. ex. regeringen bl. a. att
tomten, som genom tidigare uppförd husgrund var väl hävdad och bestämd
till sina gränser, ingick i ett mindre stugområde som var bebyggt med
fritidshus. Stugområdets uppdelning i tomtplatser hade enligt regeringen
redan bidragit till en försvagning av allemansrätten.

”Kompletteringsargumentet” kombinerades i två andra ärenden med en
hänvisning till att tomtplatsen skildes från stranden av en väg (underbilaga
3 D nr 16 och 18). I det senare ärendet (nr 18) hade både byggnadsnämnden
och länsstyrelsen ansett att ansökningen inte borde bifallas.

I ytterligare två andra ärenden åberopade regeringen förutom ”kompletteringsargumentet”
också ”övriga omständigheter i ärendet”. Båda ärendena
avsåg uppförande av fritidshus (underbilaga 3D nr 13 och 19). I det ena
ärendet (nr 13) gick regeringen emot både byggnadsnämnden och länsstyrelsen.
I det andra ärendet (nr 19) hade länsstyrelsen förklarat att den föreslagna

KU 1978/79:30

166

byggnaden i och för sig inte torde motverka syftet med strandskyddsförordnandet.

”Kompletteringsargumentet” förekom slutligen i ytterligare två ärenden. I
det ena ärendet (underbilaga 3 D nr 4) hänvisade regeringen till att byggnaden
utgjorde ett komplement till det befintliga bostadshuset med tillägget att
området dessutom i en aktuell markanvändningsplan bedömts lämpat för
permanent bebyggelse. 1 det andra ärendet (underbilaga 3 D nr 11) anförde
regeringen att fastigheten ingick i ett område med tät fritidsbebyggelse och att
tomten, som inte hade någon egen strand, redan var ianspråktagen för
fritidsändamål.

De tre ärenden där ”kompletteringsargumentet” inte förekom är av ganska
olika karaktär. Ett ärende avsåg uppförande av bl. a. en mangårdsbyggnad
(underbilaga 3 D nr 14). Regeringen fann i likhet med länsstyrelsen att det
förelåg behov av bostadshus på fastigheten för jordbrukets skötsel. Detta
behov utgjorde enligt regeringen ett särskilt skäl för undantag från rådande
strandskydd. Härtill kom enligt regeringen att den mark som klaganden ville
ta i anspråk för byggnaderna inte var så bördig som den mark på vilken
länsstyrelsen i ett senare beslut medgivit honom att uppföra byggnaderna.

De två återstående ärendena (underbilaga 3D nr 7 och 17) har det
gemensamt att regeringen åberopade ”speciella omständigheter” som skäl för
att bifalla besvären. I båda fallen åsyftades enligt uppgift från departementet
vissa medicinska skäl som anförts av klaganden. Regeringen gick i båda
ärendena emot byggnadsnämnden och länsstyrelsen. I ett av ärendena (nr 17)
hade dock länsstyrelsen ansett att strandskyddet inte utgjorde hinder för
byggnadsföretaget.

KU 1978/79:30

167

Underbilaga 1

Ur KU 1977/78:35

8. Handläggningen av ärenden enligt byggnadslagstiftningen
(s. 18-23

Utskottets granskning har utöver nyss redovisade genomgång av vissa
frågor rörande handläggningsordningen inom bostadsdepartementet avsett
dels dispenser från det s. k. tätbebyggelseförbudet under både den nuvarande
och den förra regeringens tid. dels några uppmärksammade planärenden där
högvärdig åkermark berörts, vilka ärenden avgjorts av regeringen förra året. 1
en inom utskottets kansli upprättad promemoria-bilaga 12 A till betänkandet
- lämnas en kort översikt av gällande rätt på angivna områden samt vissa
uppgifter om bakgrunden till byggnadslagstiftningen m m.

Vad först gäller tälbebyggelseförbudet skall erinras om att en förutsättning
för att mark skall få användas till bebyggelse enligt 5 S byggnadslagen (BL)är
att den prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Denna allmänna
lämplighetsprövning skall ske vid planläggning i någon av de former som BL
anvisar. När det gäller glesbebyggelse får dock prövningen också, som ett
alternativ, ske i samband med prövningen av ansökan om byggnadslov.
Fr. o. m. den 1 juli 1977 står detta alternativa prövningssätt även öppet för
tätbebyggelse av mindre omfattning.

Enligt 136 § BL kan regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
för särskilt fall medge tillstånd till nybyggnad, vilken innefattar tätbebyggelse,
utan hinder av att förhållande ej föreligger som enligt BL förutsätts för
att mark skall få användas till tätbebyggelse.

Denna paragraf tillkom på hemställan av lagrådet, som påpekade, att
regeringen enligt det till lagrådet remitterade förslaget till BL inte ägde medge
undantag från den i lagen uppställda allmänna principen om vad som
förutsattes för att mark skulle få användas till tätbebyggelse. Rätt för
regeringen att under speciella förhållanden besluta om sådan avvikelse syntes
dock böra finnas. Regeringens befogenhet att i särskilda fall medge undantag
har inte begränsats av någon särskild förutsättning.

1 56 f; byggnadsstadgan (BS) har föreskrivits att inom område, som inte
ingår i stadsplan eller byggnadsplan, lov ej får medges till nybyggnad, som
skulle innefatta tätbebyggelse. I enlighet med stadgandet i 136 S BL har
emellertid länsstyrelsen i 67 BS fått befogenhet att, om särskilda skäl
föreligger, lämna tillstånd till sådant nybyggnadsföretag. Sådan befogenhet
kan under vissa förutsättningar även anförtros byggnadsnämnden. Denna
rätt att medge undantag omfattar befogenhet att dispensera från den i 5 $ BL
uppställda allmänna principen om vad sorn förutsätts för att mark skall få
användas till tätbebyggelse.

1971 ändrades 6 5 BL som definierar begreppet tätbebyggelse. Innebörden
av ändringen var dels att även sådan samlad bebyggelse som kan väntas

KU 1978/79:30

168

nödvändiggöra gemensamhetsanordningar skall anses som tätbebyggelse,
dels att vid prövning om tätbebyggelse föreligger hänsyn skall tas även till
bebyggelse som är att vänta. 1 samband med ändringsförslaget uttalade
departementschefen att det låg i sakens natur att bestämmelsen om dispens
från tätbebyggelseförbudet skulle tillämpas restriktivt. Departementschefen
ansåg att den ändring av tätbebyggelsedefinitionen som han förordade och
motiven för ändringen ytterligare markerade att dispens borde vara en ren
undantagsföreteelse. Enligt departementschefen borde dispensgivning
sålunda t. ex. inte få leda till att ett bebyggelseområde, för vilket detaljplan
borde ha upprättats, blir utbyggt utan föregående detaljplanering (prop.
1971:118).

1972 utsträcktes 5 $ BL att gälla även glesbebyggelse. Avsikten med denna
lagändring var att stärka samhällets, i synnerhet kommunernas, ställning i
den lokala planeringen.

Till grund för lagändringarna låg prop. 1972:111 om hushållningen med
mark och vatten. Det förutsattes därvid att det i vissa angivna situationer
skulle finnas möjligheter att medge dispens från detaljpianekravet för
tätbebyggelse. Detta skulle kunna ske med stöd av antagen översiktsplan
eller annat översiktligt bedömningsunderlag. Bl. a. framhölls det i propositionen
att den nya ordningen medförde att också enstaka byggnadsföretag
som innefattar tätbebyggelse skall kunna tillåtas dispensvägen i fall där detta
oftast inte dittills varit möjligt. Som exempel härpå nämndes bebyggelse i
anslutning till befintlig jordbruksbebyggelse (se prop. s. 321). Även civilutskottet
anförde i sitt yttrande över propositionen (CU 1972:35 s. 17) att en
lokalisering av fritids- och permanentbostäder i anslutning till befintlig
jordbruksbebyggelse i många fall otvivelaktigt är en lösning som medför
ömsesidiga fördelar.

Som inledningsvis framgått har tätbebyggelseförbudet uppmjukats med
verkan fr. o. m. den 1 juli 1977. 1 propositionen 1976/77:122 som antogs av
riksdagen i slutet av förra riksmötet (CU 1976/77:35) lades fram förslag till
ändringar i BL och BS i det angivna syftet. Ändringarna innebär bl. a. att
tätbebyggelse av mindre omfattning kan iämplighetsprövas i samband med
prövning av ansökan om byggnadslov. Det principiella krav på detaljplan för
tätbebyggelse som tidigare gällt har således upphävts för dessa fall. Enligt
propositionen skall ändringarna ses mot bakgrund av dels uttalanden i
regeringsförklaringen den 8 oktober 1976 om enklare regler för viss bebyggelse,
dels riksdagens beslut (rskr 1975/76:201) att som sin mening ge
regeringen till känna att redan gjorda överväganden i planeringsfrågor bör
knytas som motiv till ändringar i byggnadslagstiftningen m. m.

En statistisk jämförelse har gjorts beträffande av regeringen prövade
dispenser från tätbebyggelseförbudet under första halvåret 1976 resp.
motsvarande tidsperiod 1977. Det gäller sålunda sådana fall där vederbörande
länsstyrelse vägrat dispens och frågan förts till regeringen genom besvär.
Resultatet av jämförelsen redovisas i följande uppställning.

KU 1978/79:30

169

Första halvåret 1976

Första halvåret 1977

Bifall

Avslag

170

Bifall

Avslag

130

3,95 %

26,6 %

I en inom utskottets kansli upprättad promemoria - bilaga 12 B- lämnas en
kort redogörelse för samtliga dessa dispensärenden.

Utskottets granskning, som alltså avser tid före 1977 års uppmjukning av
det s. k. tätbebyggelseförbudet, har gett vid handen att antalet bifallna
dispenser ökade tämligen kraftigt under de två jämförda tidsperioderna, dvs.
med närmare 23 96. Av redovisningen framgår vidare att i de fall där förra
regeringen bifallit besvär över länsstyrelsens beslut hade byggnadsnämnden
tillstyrkt dispens i sex fall och motsatt sig dispens i ett fall, medan
motsvarande antal avseende den nuvarande regeringens dispensbeslut var 28
resp. 19.

Inom utskottet har gjorts gällande att den nya regeringen utnyttjat
dispensinstitutet på ett sätt som avviker från den restriktivitet i detta
avseende som regering och riksdag tidigare gett uttryck för skulle gälla.

Utskottet vill framhålla att regeringens befogenhet att i särskilda fall
meddela dispens från tätbebyggelseförbudet inte begränsats av någon
särskild förutsättning i BL. Det bör erinras om att i samband med de tidigare
angivna lagändringarna 1972 förutsattes att det i vissa situationer skulle
finnas möjligheter att medge dispens från detaljplanekravet för tätbebyggelse.
Beträffande de av den nya regeringen beviljade dispenserna har vidare
vederbörande byggnadsnämnd i flertalet fall tillstyrkt dispens. Enligt
utskottet är det naturligt att den nya regeringens något liberalare syn på
byggnadslagstiftningens tillämpning i hithörande frågor som också angelts i
regeringsförklaringen även kommer till uttryck i samband med dispensgivningen.
1 övrigt har utskottets granskning i denna del inte gett anledning till
något uttalande.

Reservation av utskottets socialdemokratiska ledamöter

2. Beträffande avsnittet 8. Handläggningen av ärenden enligt byggnadslagstiftningen Reservanterna

anser

dels att det avsnitt på s. 22 som börjar "Utskottet vill” och slutar "något
uttalande" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill erinra om det förut återgivna departementschefsuttalandet
från 1971 i samband med vissa ändringar i BL varigenom bl. a. tätbebyggelsebegreppet
preciserades. Enligt uttalandet som godtogs av riksdagen låg det i
sakens natur att dispens från tätbebyggelseförbudet skulle tillämpas restrik -

(s. 34)

KU 1978/79:30

170

tivt. Departementschefen ansåg att ändringen av tätbebyggelsedefinitionen
och motiven för ändringen ytterligare markerade att dispens borde vara en
ren undantagsföreteelse. Enligt departementschefen borde dispensgivning
sålunda t. ex. inte leda till att ett bebyggelseområde, för vilket detaljplan
borde ha upprättats, blir utbyggt utan föregående detaljplanering.

Som förut nämnts visar utskottets granskning att antalet bifallna ansökningar
om dispens från tätbebyggelseförbudet ökat påfallande under forsta
halvåret 1977 jämfört med samma tidsperiod 1976. Denna ändrade praxis
tillämpades alltså före de ändringar i BL som trädde i kraft den 1 juli 1977 och
som innebaren viss uppmjukning av tätbebyggelseförbudet. Utskottet anser
att den nya regeringens bedömningar i detta avseende står i mindre god
överensstämmelse med de tankegångar som ligger bakom intentionerna för
den fysiska riksplaneringen. Utskottet vill tillägga att saken också har en
ideologisk sida på det sättet att den nya regeringens markering visar en
återgång vad gäller markanvändningen i vårt land till en enligt utskottet
föråldrad syn när det gäller samhällets resp. markägarnas inflytande på
utvecklingen.

Det anförda ger utskottet riksdagen till känna.

KU 1978/79:30

171

Underbilaga 2

Utdrag ur riksdagens protokoll 1978-05-30

§ 12 Om regeringens syn på strandskyddet

Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN erhöll ordet för att besvara
Svante Lundkvists (s) den 24 maj anmälda fråga, 1977/78:507, och anförde:

Herr talman! Svante Lundkvist har - under åberopande av uppgifter i
massmedia att regeringen mot naturvårdsverkets uppfattning beviljat en rad
dispenser från strandskyddet - frågat mig om regeringen har en annan syn på
strandskyddet än den som kom till uttryck i riksdagsbeslutet när det generella
strandskyddet infördes.

Mitt svar är nej. Regeringens uppfattning är självklart att gällande
lagstiftning skall tillämpas. Riksdagens beslut år 1974 innebär att undantag
från byggnadsförbudet inom strandskyddsområdet får medges när särskilda
skäl föreligger. Bakom riksdagens ställningstagande låg den bedömningen att
det var viktigt att bevara allmänhetens tillträde till landets kuster och
stränder. Detta innebär bl. a. att dispensmöjligheten skal! tillämpas restriktivt.

Vad jag nu sagt innebär naturligtvis inte att dispenser inte skall kunna
meddelas. Enligt naturvårdsverkets rekommendationer för lagstiftningens
tillämpning kan dispenser meddelas i ett flertal fall där strandskyddsintresset
bedöms vara av mindre betydelse. Det är naturligtvis också så, att olika
uppfattningar kan gälla om när särskilda skäl föreligger. 1 de besvärsärenden
som regeringen har att avgöra föreligger ofta olika bedömningar hos de
myndigheter som yttrat sig. Sådana olika bedömningar har bl. a. förelegat när
det gällt strandskyddets tillämpning i vissa fall inom Norrlandslänen. Vid
sina avgöranden måste regeringen naturligtvis ta hänsyn inte bara till vad
naturvårdsverket anför utan också till de synpunkter som förs fram av
länsstyrelse, kommun och enskilda.

SVANTE LUNDKVIST (s):

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern försvaret. I förberedelsearbetet
för den fysiska riksplaneringen kunde konstateras att en betydande del av de
mest attraktiva och välbelägna stränderna är spärrade av bebyggelse. Inte
minst fritidsbebyggelse har anlagts på strandområden som borde varit
förbehållna allmänheten.

Naturvårdskommittén redovisade undersökningar som gav vid handen att
strandskyddsförordnanden inte kommit till stånd i sådan omfattning att man
i önskvärd utsträckning kunnat bevara bad- och rekreationsmöjligheterna för
den icke strandägande befolkningen. Naturvårdskommittén föreslog därför
att man skulle införa ett generellt skydd för strandområden vid havet, våra

KU 1978/79:30

172

insjöar och vattendrag. Förslaget godtogs i huvudsak av flertalet remissinstanser.

Den socialdemokratiska regeringen fann det nödvändigt att skärpa bestämmelserna
om strandskyddet, om man ville bevara den möjlighet för
allmänheten att bada och idka friluftsliv inom strandområden som allemansrätten
ger. Riksdagen godtog den socialdemokratiska regeringens förslag om
ett generellt strandskydd, dock med reservationer från centerpartiet och
moderata samlingspartiet som avvisade det generella skyddet och ville ha
förordnande om strandskydd enligt dittillsvarande praxis.

Enligt den proposition 166 år 1974 som riksdagen godtog skulle dispensmöjligheterna
tillämpas restriktivt. Av redogörelser i massmedia har emellertid
framgått att regeringen nu mjukar upp bestämmelserna i fråga om
dispens från strandskydd. Jag har vid förfrågningar funnit att ett antal
ärenden spridda över hela landet ger belägg för dessa påståenden.

Naturvårdsverket har angett ett antal skäl då dispens bör kunna beviljas.
Exempel på detta är tomt som redan tidigare ianspråktagits för bebyggelse,
strandområde som redan är helt avskilt från stranden genom väg eller järnväg
osv.

Regeringen har nu infört ytterligare ett skäl. Vid genomgång av aktuella
ärenden har det visat sig att enligt regeringens mening är det skäl att medge
dispens från strandskyddet om bebyggelse redan finns inom området. Man
släpper på dispens fram bebyggelse som täpper till möjligheterna att komma
fram till stränderna, trots att naturvårdsverket vid inspektion på platsen
funnit att sådan bebyggelse hindrar allmänhetens bad och friluftsliv.

Andra exempel på hur regeringen mjukar upp strandskyddel gäller
bebyggelse vid sjöar som man mot naturvårdsverkets mening släpper fram
med motivet att enkla planskisser förelåg innan strandskyddet skärptes.

Ca 8 000 dispensansökningar har behandlats under de snart tre år det
skärpta strandskyddet varit i kraft. Ungefär 6 700 av dem har beviljats, visar
siffror som Svenska Dagbladet har sammanställt och redovisat. "Men när
naturvårdsverket", tillägger tidningen, "överklagat tillstånd har regeringen i
majoriteten läll inte velat lyssna." Detta är enligt min mening att dispensvägen
försämra det skydd för allemansrätten vid våra stränder som riksdagen
beslöt på den socialdemokratiska regeringens förslag.

Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN:

Herr talman! Det är kanske på sin plats att nämna att i den fråga som Svante
Lundkvist ställt görs ett oriktigt påstående, nämligen att dispensansökningarna
skulle behandlas ytterst restriktivt. Något sådant finns varken i propositionen
eller i riksdagsbeslutet. Däremot är det riktigt att ansökningarna skall
behandlas restriktivt.

Låt mig då säga att länsstyrelserna 1975/76. som var det första året med
skärpta bestämmelser, beviljade ca 85 "o av de då 3 000 dispensansökning -

KU 1978/79:30

173

arna. Det skedde alltså under den tid när Svante Lundkvist var departementschef.

Naturvårdsverket har gjort en undersökning av vilka särskilda skäl sorn har
åberopats i dessa fall. I en fjärdedel av fallen har åberopats andra skäl än dem
som naturvårdsverket har angivit i sina rekommendationer. På grund av
länsstyrelsernas tillämpning av lagen har man således redan under den förra
regeringens tid kommit fram till en vidare syn i dessa frågor än den som
naturvårdsverket rekommenderar.

SVANTE LUNDKVIST (s):

Herr talman! Dispensmöjligheterna bör tillämpas restriktivt, så står det i
propositionen. Det är riktigt. När jordbruksministern nu försöker göra
gällande att vi redan omedelbart efter det att den skärpning trätt i kraft som
den socialdemokratiska regeringen hade förordat skulle ha börjat prejudicera
en ordning av det slag som den nuvarande regeringen fortsatt att tillämpa, är
jordbruksministern ute i ogjort väder.

Man släpper nu fram bebyggelse i sådan omfattning att man utestänger
dem som önskar bada från möjligheten att komma ner till stränderna, och så
mycket minne har jag av min egen hantering av de här frågorna att jag vet att
det inte i något fall förekom att vi utestängde människor från möjligheten att
utöva allemansrätten. Men sådana fall förekommer numera, och jag ser
ytterst allvarligt på att man på det sättet begränsar de rättigheter när det gäller
bad och friluftsliv som vi förknippar med allemansrätten.

När jag har studerat de ärenden som det här är fråga om har jag kommit
fram till att den nya regeringen uppenbarligen har en annan syn i de här
frågorna än den som kom till uttryck i riksdagsbeslutet.

Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN:

Herr talman! Jag tycker nog att Svante Lundkvist tar i mer än vad nöden
kräver. Det är ju ändå inte fråga om att utestänga människor från bad och
friluftsliv, om det beviljas några dispenser, exempelvis i Norrbottens län med
dess 47 000 sjöar. Svante Lundkvist får inte någon människa i det här landet
att tro att så skulle vara förhållandet.

Jag kommer väl ihåg den riksdagsdebatt som fördes, bl. a. om Norrbotten,
när propositionen antogs av riksdagen. Det är helt klart att naturvårdsverket
kan anföra besvär över länsstyrelsernas dispensbeslut. Regeringen har haft
att ta ställning till ett tjugotal sådana ärenden. Flertalet avslag på verkets
besvär avser stugbyar i Norrbottens län. Där har länsstyrelsens ställningstagande
grundats på kommunernas uppfattning, och de här ärendena är i
huvudsak att betrakta som övergångsfall. Planutredning i fråga om stugbyarna
var gjord enligt de bestämmelser som gällde före det generella
strandskyddet, och viss bebyggelse hade redan kommit till stånd enligt denna
äldre utredning.

Jag tror att om Svante Lundkvist försöker sätta sig in i ärendebehand -

KU 1978/79:30

174

lingen, skall han upptäcka att det inte har skett någonting som skulle hindra
allmänhetens tillträde till bad och friluftsliv eller hota det rent generellt i
landet. Det är en felaktig uppfattning som Svante Lundkvist ger uttryck
för.

SVANTE LUNDKVIST (s):

Herr talman! Jag vågar påstå att jag har satt mig in i de här frågorna.

Jag vet inte om jordbruksministern känner till, att av de attraktiva lägen
som finns har en betydande del redan i dag ianspråktagits av fritidsbebyggelse,
och ändå är det bara 15 °f'> av hushållen i vårt land som har tillgång til!
egen fritidsstuga. Resten av de attraktiva platserna för bad och friluftsliv har
ofta ett olämpligare läge ur kommunikationssynpunkt.

Att jag nu känner denna oro beror på att det vid det tillfälle, då den här
frågan diskuterades första gången, inte fanns gehör hos vare sig centerpartiet
eller moderaterna för det generella strandskyddet. Min oro förstärks av det
förhållandet att jag inte bara från jordbruksministerns utan också från andra
ministrars sida i den borgerliga regeringen möter ett ständigt förord för att
man skall öka möjligheten till privat bebyggelse även i områden som vi
betraktar som angelägna att skydda, sett ur allmänhetens synpunkt. Det är
denna oro som också har uttalats i den artikel jag redovisade. Där anges att
6 700 av de 8 000 dispensansökningarna är beviljade, och rubriken lyder:
"Strandskyddet satt ur spel.” Detta stod att läsa i en tidning som Svenska
Dagbladet, herr jordbruksminister.

Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN:

Herr talman! Svante Lundkvist drar slutsatser av den första diskussionen
vi hade om den här frågan. Men när propositionen togs av riksdagen deltog
inte dåvarande departementschefen Lundkvist i diskussionen. Han fanns
över huvud taget inte med i den debatten.

SVANTE LUNDKVIST (s):

Herr talman! Jag vill erinra om att vi många gånger har haft anledning att
diskutera bebyggelsefrågorna i de här sammanhangen. Jag var närvarande i
riksdagen, och det fanns skickliga företrädare för mitt parti i utskottet som
kunde försvara den ståndpunkt som regeringen hade företrätt.

Jag känner fortfarande - trots de argument som jordbruksministern nu
använder för att försöka komma ur den här besvärliga frågan - oro för den
nuvarande regeringens inställning. Därför skulle jag vilja sluta med att fråga:
Är jordbruksministern beredd att gå tillbaka till regeringen och försöka
åvägabringa en sådan hantering av de här problemen, att den reella
innebörden av 1974 års beslut om ett förstärkt strandskydd verkligen slår
igenom i tillämpningen?

KU 1978/79:30

175

Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN:

Herr talman! Jag känner ingen oro förde ställningstaganden regeringen har
gjort i de ärenden där dispens har beviljats. Jag menar mig också följa det
beslutsom riksdagen har tagit. Är det så att jag inte har gjort det. då är det inte
en fråga för herr Lundkvist som domare utan en fråga för konstitutionsutskottet.

SVANTE LUNDKVIST (s):

Herr talman! Det är naturligtvis på det sättet att vi ser olika på innebörden
av strandskyddsbeslutet. och det kan jag bara beklaga.

Överläggningen var härmed slutad.

KU 1978/79:30

176

Underbilaga 3 A

Vissa strandskyddsärenden i jordbruksdepartementet första halvåret 1976

1. 1976-01-15 nr 7

Tillstånd för segelsällskap till uppförande av klubbhus, uthus och bastu i
Östhammars kommun.

För fastigheten gällde strandskydd.

Byggnadsnämnden tillstyrkte ansökan.

Länsstyrelsen framhöll att den verksamhet som segelsällskapet skulle
bedriva måste bedömas ha ett avgjort socialt innehåll. Från båtfolkets
synpunkt måste enligt länsstyrelsen det valda läget vara lämpligt. Länsstyrelsen
medgav dispens.

Statens naturvårdsverk anförde i besvär över länsstyrelsens beslut bl. a. att
den planerade bebyggelsen låg inom ett skärgårdsområde, som genom sin
relativa orördhet var av särskild betydelse för det rörliga friluftslivet och som
därutöver hade erkänt värdefulla faunistiska inslag. Även om de planerade
byggnaderna skulle användas av en båtklubb, innebar en etablering av
verksamheten enligt naturvårdsverket en icke önskvärd privatisering av ett
attraktivt strandområde.

Länsstyrelsen framhöll i yttrande över besvären att områdets betydelse för
det rörliga friluftslivet liksom förekomsten av faunistiska inslag var
välbekant för både kommun och länsstyrelse. Den avvägning av olika
intressen som gjorts har resulterat i att båda dessa instanser blivit helt
övertygade om att bebyggelsen inte rimligen borde möta hinder från
strandskyddssynpunkt, särskilt med hänsyn till att segelsällskapet redan
etablerat sig i området. Därtill kom enligt länsstyrelsen att sällskapet
uttryckligen förklarat att dess aktiviteter stod öppna även för allmänheten.

Regeringen lämnade besvären utan bifall.

KU 1978/79:30

177

2. 1976-02-26 nr 10

Tillstånd att uppföra två fritidshus i Vaxholms kommun
För fastigheten gällde strandskydd.

Länsstyrelsen medgav dispens från strandskyddsbestämmelserna.

Statens naturvårdsverk anförde i besvär att fastigheten låg inom ett område
som på grund av sitt centrala läge och relativt obebyggda tillstånd var av
väsentlig betydelse främst för det båtburna friluftslivet.

Regeringen upphävde länsstyrelsens beslut med hänsyn till vad naturvårdsverket
anfört i besvären.

3. 1976-03-18 nr 9

Tillstånd till uppförande av bostadshus i Varbergs kommun
För fastigheten gällde strandskydd.

Länsstyrelsen lämnade ansökan utan bifall, eftersom byggnadsföretaget
skulle motverka syftet med rådande strandskydd och särskilda skäl att trots
detta meddela tillstånd ej syntes föreligga.

I yttrandet från länsstyrelsen tillstyrktes bifall ”med hänsyn till vad som
numera framkommit i ärendet”.

Regeringen biföll besvären.

4. 1976-03-18 nr 13

Tillstånd till fritidsbyggnad i Sorsele kommun

För fastigheten gällde strandskydd och skydd för landskapsbilden.

Länsstyrelsen anförde bl. a. följande. Tomtplatsen hade varit bebyggd med
ett mindre fritidshus sedan långt tillbaka vilket medfört att allemansrätten
där utsläckts. Den nu aktuella byggnaden innebar i det avseendet ingen
ändring. Länsstyrelsen fann i och för sig byggnadens lokalisering olämplig
men bedömde dock i detta fall särskilda skäl föreligga för tillstånd.

Statens naturvårdsverk anförde i besvär att bebyggelse på platsen i fråga var
olämplig. Vidare anförde verket att området utgjorde en av de få platser
utmed allmän väg, varifrån erbjuds fri utsikt över Vindelälven. Byggnaden
motverkade enligt verket uppenbart syftet med byggnadsförbuden.

Regeringen ansåg att med hänsyn till det värde området fick anses ha från
naturvårdssynpunkt borde ny bebyggelse icke tillåtas inom området. Regeringen
upphävde därför länsstyrelsens beslut.

12 Riksdagen 1978/79. 4 samt. Nr 30

KU 1978/79:30

178

5. 1976-05-06 nr 23

Tillstånd att uppföra fritidshus i Falu kommun

För fastigheterna gällde strandskydd. Fastigheterna utgjordes till stor del
av odlad mark, som avskildes från sjön av en skogs- och buskridå. Runt sjön
fanns vissa områden av tätbebyggelse.

Länsstyrelsen medgav dispens från strandskyddsbestämmelserna.

Statens naturvårdsverk anförde besvär över länsstyrelsens beslut.

I regeringens beslut antecknades att byggnadsnämnden efter länsstyrelsens
beslut meddelat byggnadslov för byggnadsföretaget.

Regeringen fann att på grund av i ärendet förekommande särskilda
omständigheter borde tillstånd ej förvägras. Besvären lämnades utan
bifall.

KU 1978/79:30

179

Underbilaga 3 B

Vissa strandskyddsärenden i jordbruksdepartementet forsta halvåret 1978

1. 1978-01-12 nr 11

Tillstånd till redan uppfört uthus i Valdemarsvik kommun

För området gällde byggnadsförbud enligt 86 och 122 §§ byggnadslagen.
Dessutom gällde förordnande enligt 19 § NVL i dess tidigare lydelse (skydd
för landskapsbilden) och strandskydd enligt 15 § NVL.

Länsstyrelsen förklarade att dessa byggnadsförbud inte utgjorde hinder för
byggnadsföretaget.

Statens naturvårdsverk anförde besvär över länsstyrelsens beslut.
Regeringen ansåg att av utredningen i ärendet fick anses framgå att
byggnaden liksom hittills skulle användas för fiskets behov. Ändring av
byggnaden för att tillgodose väsentligen annat ändamål fick enligt regeringsbeslutet
inte ske utan nytt tillstånd. Särskilda skäl ansågs således föreligga för
undantag från rådande bebyggelseförbud.

2. 1978-02-23 nr 15-27

Tillstånd till olika byggnadsföretag i Arvidsjaurs kommun [OBS. 13 olika
ärenden med samma innehåll och i allt väsentligt samma argumentering.]

Länsstyrelsen förklarade att eftersom byggnadsföretagen överensstämmer
med en år 1974 upprättad planutredning skall det byggnadsförbud som råder i
strandskyddsområde inte utgöra hinder för byggnadsnämnden att meddela
byggnadslov för byggnadsföretagen.

Statens natuiyårdsverk anförde i besvär över länsstyrelsens beslut att
planutredningen inte innefattade en lämplighetsbedömning från strandskyddssynpunkt
och att särskilda skäl för undantag från strandskyddsbestämmelserna
inte förelåg.

I yttrande över besvären framhöll länsstyrelsen att i styrelsens bedömning
av planutredningen hade också beaktats att det rörliga friluftslivets intressen,
med hänsyn tagen till omfattningen av detta intresse i det aktuella området,
inte oskäligt träds för när genom bebyggelsen.

Regeringen erinrade i sitt beslut om att medgivande till bl. a. ny byggnad
inom område där allmänt strandskydd råder får endast lämnas om särskilda
skäl föreligger. Detta borde enligt naturvårdsverkets och regeringens mening,
när det gäller områden av aktuellt slag, bl. a. innebära att prövning av
fritidsbebyggelse skall föregås av översiktlig markanvändningsplanering, där
också en bedömning från strandskyddssynpunkt ingår. Den planutredning
som gjordes i förevarande fall kunde enligt regeringen inte anses uppfylla de
krav som med gällande bestämmelser om strandskydd borde ställas på en
sådan planering. Planutredningen genomfördes emellertid innan dessa

KU 1978/79:30

180

bestämmelser infördes, och viss bebyggelse hade redan kommit till stånd.
Med hänsyn härtill och till att den planerade bebyggelsen genom sin
omfattning endast i ringa mån syntes innebära en inskränkning för allmänheten,
borde enligt regeringen i detta fall särskilda skäl för undantag från
strandskyddsbestämmelserna kunna anses föreligga.

Regeringen lämnade besvären utan bifall.

3. 1978-02-23 nr 28

Tillstånd att uppföra fritidshus och uthus i Kiruna kommun

För området gällde strandskydd och tätbebyggelseförbud.

Länsstyrelsen anförde att den föreslagna tomtplatsen och byggnadens läge
anslöt till en för berörda markområde upprättad detaljplan, som vid samråd
med kommunen godtagits av länsstyrelsen. Länsstyrelsen medgav därför
dispens från strandskyddsbestämmelserna och tätbebyggelseförbudet.

Statens naturvårdsverk anförde besvär över länsstyrelsens beslut såvitt
avsåg undantag från strandskyddsbestämmelserna. Som skäl åberopade
naturvårdsverket att den aktuella tomtplatsen låg inom ett större område av
riksintresse för den vetenskapliga och kulturella naturvården, att återhållsamhet
med detaljplanläggning av strandnära områden borde iakttas samt att
upprättad detaljplan i och för sig inte utgjorde särskilt skäl för att medge
undantag från strandskyddsbestämmelserna.

Regeringen delade naturvårdsverkets ståndpunkt att detaljplanläggning av
områden där strandskydd råder borde ske med återhållsamhet. Enligt
regeringen förekom redan viss fritidsbebyggelse i området. Vidare ansåg
regeringen att vid planläggningen hänsyn tagits till strandskyddsintressena i
sådan mån att särskilda skäl för undantag från strandskyddsbestämmelserna
borde kunna anses föreligga. Regeringen lämnade besvären utan bifall.

4. 1978-03-09 nr 3

Tillstånd att uppföra skogskoja i Kiruna kommun

För området gällde utomplansbestämmelser och strandskydd.

S. anhöll den 27 februari 1974 hos byggnadsnämnden om byggnadslov för
en skogskoja. Sedan nämnden konstaterat att byggnadsarbeten på fastigheten
pågått sommaren 1973 överlämnade den ärendet till åklagarmyndigheten.
Genom dom den 20 mars 1975 dömde hovrätten för övre Norrland S. för
förseelse mot naturvårdslagen till dagsböter. I domskälen anförde hovrätten
att S. ägt föra upp byggnaden på skogsskiftet utan tillstånd enligt byggnadsstadgan.
Däremot krävdes enligt hovrätten länsstyrelsens dispens från
bebyggelseförbudet inom strandskyddsområde, eftersom byggnaden ”tillgodoser
— låt vara tillfälligt -bostadsändamål”. S. överklagade hovrättens dom i
HD, som emellertid beslöt den 10 mars 1976 att ej meddela prövningstillstånd.

KU 1978/79:30

181

Sedan dom fallit i hovrätten beslöt byggnadsnämnden att hos länsstyrelsen
avstyrka undantag från bestämmelserna i 16 § NVL. Beslutet var ej
enhälligt.

Länsstyrelsen anförde att byggnadsföretaget var att hänföra till tätbebyggelse
och att särskilda skäl för tillstånd till bebyggelse inte förelåg. Vidare
skulle bebyggelsen motverka syftet med meddelat strandskyddsförordnande.
Länsstyrelsen lämnade ansökan utan bifall.

I besvärsskrivelsen framhöll klaganden att byggnaden ”avsågs vara en
ersättningsbyggnad för en utrangerad skogskoja, belägen något längre in i
markerna räknat från stranden”, att ”med hänsyn till byggnadens ändamål
och då den var av grundläggande enkel beskaffenhet” byggnadslov och
dispens från strandskyddet ej behövdes samt att tätbebyggelse ej kunde anses
föreligga.

Länsstyrelsen vidhöll i remissyttrande över besvären sin tidigare uppfattning.

Regeringen framhöll att det fick anses framgå av utredningen att byggnaden
behövdes för skötseln av ca 160 ha produktiv skogsmark samt att den med
hänsyn härtill helst borde vara placerad inte alltför långt ifrån stranden. Enligt
regeringen förelåg därför särskilda skäl för undantag från strandskyddet.
Länsstyrelsens beslut upphävdes.

Ärendets gång

1974-02-27 S. anhåller om byggnadslov hos BN i Kiruna

kommun.

1974-03-28

BN beslutar att överlämna ärendet till åklagarmyndigheten
i Kiruna för åtgärd beträffande utan byggnadslov
påbörjade byggnadsarbeten.

1974-06-19

1975-03-20

Gällivare tingsrätt meddelar dom: åtalet ogillas.

Hovrätten för Övre Norrland meddelar dom för
förseelse mot naturvårdslagen till 20 dagsböter å fem
kronor.

1975-04-24

BN beslutar att hos länsstyrelsen i Norrbottens län
avstyrka undantag från bestämmelserna i 16 § NVL.
Ansökan översänds till länsstyrelsen.

1975-06-16

1975-07-08

Sökanden anför besvär mot länsstyrelsens beslut hos
jordbruksdepartementet.

Länsstyrelsen lämnar ansökan utan bifall.

1975-08-06

Länsstyrelsen anmodas att avge yttrande över besvären.

1976-01-30

Länsstyrelsen yttrar sig över besvären: HD:s beslut
skulle avvaktas.

KU 1978/79:30

182

HD beslutar att ej meddela prövningstillstånd.

Klaganden anhåller och erhåller anstånd för komplettering.

Klaganden inkommer med komplettering.
Länsstyrelsen anmodas att ånyo yttra sig över besvären.

Länsstyrelsen yttrar sig över besvären.

Regeringens beslut.

Tillstånd till uppförande av tre uthus i Valdemarsviks kommun

För området gällde strandskydd och landskapsbildsskydd.

Byggnadsnämnden tillstyrkte dispens.

Länsstyrelsen fann ett av uthusen erforderligt för fiskets behov. För detta
uthus krävdes därför inte tillstånd. För att begränsa skadan på naturmiljön
föreskrev länsstyrelsen emellertid jämlikt 20 § NVL plats för uthuset,
byggnadens yttermått och utförande. Uthuset fick enligt länsstyrelsens
beslut inte ianspråktagas för bostadsändamål.

De två andra uthusen kunde enligt länsstyrelsen inte anses erforderliga för
fiskets bedrivande och skulle strida mot syftet med strandskyddet och
skyddet för landskapsbilden.

Länsstyrelsens beslut överklagades i enlighet med meddelad besvärshänvisning
hos regeringen (jordbruksdepartementet). Som stöd för sin talan
överlämnade klaganden yttrande a\yrkesinspektionen. Inspektionen fann det
nödvändigt att byggnaderna uppförs på de platser som angetts i ansökningen.

1 remissyttranden av länsstyrelsen (efter hörande av fiskenkonsulenten och
av statens naturvårdsverk avstyrktes bifall till besvären.

Regeringen förklarade att besvär över länsstyrelsens uttalande till följd av
samråd jämlikt 20 § NVL skulle i den mån talan får föras mot beslutet, prövas
av kammarrätt. Regeringen tog därför inte upp besvären i denna del till
prövning.

1 vad besvären avsåg dispens från strandskydd och skydd för landskapsbilden
anförde regeringen att skilda meningar framförts beträffande behovet
av dessa båda uthus för fisket. Enligt regeringen fanns det emellertid inte skäl
att antaga annat än att klaganden avsåg att bruka dem fördetta ändamål. Med
hänsyn härtill och till angelägenheten av att stödja näringslivet inom det
berörda skärgårdsområdet förelåg enligt regeringen särskilda skäl för att
delvis bifalla klagandens talan. Regeringen medgav sålunda att det ena av de

1976-03-10

1976-06-22

1976-09-13

1976-12-13

1977-02-04

1977-02-10

1978-01-12
1978-03-09

5. 1978-03-09 nr 4

KU 1978/79:30

183

båda uthusen fick uppföras med placering enligt anvisningar av byggnadsnämnden.

6. 1978-03-16 nr 52

Tillstånd till uppförande av fiskebod på ö i Valdemarsviks kommun

Fastigheten ligger inom naturreservat. Enligt reservatsföreskrifterna är det
bl. a. förbjudet att uppfora byggnad. Undantag må efter länsstyrelsens
tillstånd göras för ekonomibyggnad för yrkesfiske. Inom fastigheten råder
också strandskydd och gäller förordnande enligt 19 § N VL i lydelse före den 1
januari 1975 (skydd för landskapsbilden).

Klaganden anhöll om tillstånd hos länsstyrelsen. Som stöd för ansökningen
åberopades bl. a. yttrande från yrkesinspektionen, som ansåg det nödvändigt
och väl motiverat att ifrågavarande byggnad uppförs på avsedd plats.

Vid resa i området konstaterade länsstyrelsen att en byggnad redan hade
uppförts nära stranden på södra delen av ön.

Länsstyrelsen hörde statens naturvårdsverk och lantbruksnämnden i länet,
vilka båda avstyrkte bifall till ansökningen. Länsstyrelsen fann det ej styrkt
att det fiske som bedrevs nödvändiggjorde att byggnaden placerades på den
aktuella ön. Byggnadsföretaget stred enligt länsstyrelsen mot förordnandena
om naturreservat, strandskydd och skydd för landskapsbilden. Länsstyrelsen
lämnade ansökan utan bifall.

Länsstyrelsen föreläde klaganden att vid vite borttaga den olovligt
uppförda byggnaden.

Besvär anfördes i enlighet med meddelad besvärshänvisning till
kammarrätten. Kammarrätten överlämnade målet till regeringen (jordbruksdepartementet)
med eget yttrande vari rätten anförde att vitesföreläggandet
var lagligen grundat och syntes böra kvarstå om klaganden ej erhöll
dispens.

I skrivelse till jordbruksdepartementet åberopade klaganden yttrande av
byggnadsnämnden i kommunen med anledning av ansökan av klaganden om
förnyad provning.* Byggnadsnämnden tillstyrkte dispens och anförde som
särskilt skäl härför att klagandens make numera bedrev yrkesmässigt fiske.
Länsstyrelsen framhöll i yttrande att styrelsen inte i och för sig tagit ställning
till om klagandens make är yrkesfiskare eller ej utan endast gjort den
bedömningen att byggnaden inte behövs för det fiske som bedrivs. Länsstyrelsen
vidhöll således sin uppfattning.

*Samma ärende hade prövats ett par år tidigare, varvid byggnadsnämnden avstyrkte
dispens med hänvisning bl. a. till att sökandens make ej styrkt sig vara yrkesfiskare.
Länsstyrelsen beslöt att avslå ansökan, och regeringen lämnade besvären över detta
beslut utan bifall.

KU 1978/79:30

184

Regeringen undanröjde beslutet att vägra dispens och medgav klaganden
undantag från reservatföreskrifterna, strandskyddet och landskapsskyddet
för att uppföra en ekonomibyggnad för yrkesfiske om högst 12 m2 i enlighet
med närmare anvisningar av byggnadsnämnden. Som särskilt villkor för
tillståndet att bygga inom naturreservatet skulle enligt regeringens beslut
gälla att byggnaden inom fem år borttages, om ej länsstyrelsen förordnade
annat.

Besvären i vad avser föreläggandet att borttaga olovligt uppförd byggnad
lämnades av regeringen utan bifall.

7. 1978-04-06 nr 6

Tillstånd att uppföra ett enfamiljshus i Östhammars kommun
För området gällde strandskydd.

Länsstyrelsen avslog ansökan.

I yttrande över besvären tillstyrkte länsstyrelsen bifall. Även statens
naturvårdsverk yttrade sig över besvären.

Klaganden överlämnade yttrande av fiskenämnden i länet.

Regeringen framhöll att av utredningen i ärendet framgick bl. a. att
klaganden avsåg att bedriva yrkesmässigt fiske, att byggnadsplatsen valts
med hänsyn härtill och att platsen var lämpligt belägen för ändamålet.
Regeringen fann med hänsyn till vad som framkommit i ärendet särskilda
skäl för undantag för strandskyddsbestämmelserna föreligga.

8. 1978-04-06 nr 7

Tillstånd att uppföra ett enfamiljshus i Östhammars kommun
För fastigheten gällde strandskydd.

Länsstyrelsen avslog ansökan.

Till besvärsskrivelsen fogade klaganden intyg från länets fiskareförbund.

I yttrande över besvären tillstyrkte länsstyrelsen bifall. Även statens
naturvårdsverk yttrade sig över besvären.

Klaganden överlämnade yttrande av fiskenämnden i länet.

Regeringen framhöll att av utredningen i ärendet framgick bl. a. att
klaganden var fiskare, att byggnadsplatsen valts med hänsyn härtill och att
platsen var lämpligt belägen för ändamålet. Regeringen fann med hänsyn till
vad som framkommit i ärendet särskilda skäl för undantag från strandskyddsbestämmelserna
föreligga.

KU 1978/79:30

185

9. 1978-04-27 nr 23

Tillstånd att anlägga båtbrygga i Vaxholms kommun

För området gällde strandskydd.

Länsstyrelsen avslog ansökan.

Länsstyrelsen yttrade sig över besvären efter hörande av byggnadsnämnden.
Såväl länsstyrelsen som byggnadsnämnden tillstyrkte bifall till besvären.

Regeringen biföll besvären.

10. 1978-04-27 nr 24

Tillstånd att uppföra fritidshus och uthus i Arjeplogs kommun

För området gällde utomplansbestämmelser och strandskydd.

BN tillstyrkte dispens med hänvisning till att huset skulle ersätta tidigare
nedbrunnen byggnad.

1 yttrande till länsstyrelsen anförde skogsvärdsstyrelsen i länet att det endast
fanns ringa behov av nybyggnad för skogsvårdsarbeten på fastigheten. Ur
skoglig synvinkel saknades enligt skogsvärdsstyrelsen även skäl att placera
byggnaden inom 100 m från stranden.

Länsstyrelsen lämnade framställningen utan bifall med hänvisning till att
byggnadsföretaget var att hänföra till tätbebyggelse och särskilda skäl inte
förelåg för tillstånd till bebyggelse utan föregående planläggning eller för
undantag från strandskyddsbestämmelserna.

I besvärsskrivelsen framhöll klaganden att sedan huvudbyggnaden brunnit
ned år 1964 godtogs av ekonomiska skäl försäkringsbolagets erbjudande av
ersättningsbyggnad på annan fastighet. Enligt klaganden ärersättningsbyggnaden
olämplig för sommarbruk och har ur skogsbrukssynpunkt ett olämpligt
läge. Den nu aktuella byggnadsplatsen var enligt klaganden inte av värde
för det rörliga friluftslivet och har tidigare varit bebyggd med ett bostadshus.

Länsstyrelsen anförde i yttrande till jordbruksdepartementet över besvärsskrivelsen
att det förhållandet att huvudbyggnaden brunnit ned inte borde
utgöra skäl för dispens eftersom ersättningsbyggnad redan hade uppförts på
fastigheten, dock inte av klaganden. Vad beträffar den nu aktuella byggnadsplatsen
kunde länsstyrelsen vid syn på platsen inte upptäcka spår av tidigare
bebyggelse. Då klaganden enligt länsstyrelsen inte anfört sådana särskilda
skäl som motiverar dispens från gällande byggnadsförbud och då ny
bebyggelse på fastigheten utan hinder kan placeras utanför strandskyddsområdet
avstyrkte länsstyrelsen bifall till besvären.

KU 1978/79:30

186

Statens natuivårdsverk avstyrkte i sitt remissyttrande bifall till besvären
med hänvisning till vad länsstyrelsen anfort i sitt yttrande.

1 påminnelser från klaganden hänvisades till inhämtat yttrande från
kommunen, vari kommunen anförde att strandavsnittet saknar betydelse för
bad och friluftsliv. Beträffande tidigare bebyggelse på byggnadsplatsen
hänvisade klaganden till intyg från byåldermannen enligt vilket platsen
tidigare varit bebyggd med såväl bostadshus som ladugård. Enligt intyget
brann huset ned 1921 och ladugården flyttades några år senare därifrån.
Klaganden ansåg vidare att inget annat läge än det av klaganden föreslagna
erbjuder samma fördelar som bostadstomt.

Regeringen anförde att av utredningen fick anses framgå att tillkomsten av
byggnaden allenast i ringa mån kunde innebära en försämring såvitt gäller det
rörliga friluftslivets intressen. Med hänsyn härtill och till vad i övrigt
förekommit i ärendet fann regeringen särskilda skäl föreligga för undantag
från såväl strandskyddsbestämmelserna som från rådande tätbebyggelseförbud.

11. 1978-06-01 nr 6

Tillstånd att uppföra bostadshus i Arvidsjaurs kommun

För området gällde utomplansbestämmelser och strandskydd. Byggnadsföretaget
var att hänföra till tätbebyggelse.

BN tillstyrkte framställningen.

Länsstyrelsen ansåg att särskilda skäl för tillstånd till bebyggelse utan
föregående planläggning eller för undantag från strandskyddet ej förelåg.
Framställningen lämnades därför utan bifall.

1 remissyttrande över besvären vidhöll länsstyrelsen sin uppfattning.
Statens naturvårdsverk, som också yttrade sig över besvären, avstyrkte bifall
med hänvisning till de skäl som anförts av länsstyrelsen.

I reciten till /-egcr/Vzgsbeslutet refereras innehållet i besvärsskrivelsen. I
denna anfördes bl. a. att klagandens nuvarande bostad i Fjällbonäs inrymmer
kontor för ett företag som han leder. I samband med att han snart avslutar sin
tid som företagsledare vill han skaffa sig ny permanent bostad. Markförhållandena
i byn är emellertid sådana att det är ont om lämpliga byggplatser inom
andra delar av byn än på det näs där han önskar bygga.

Med hänsyn till vad klaganden anfört och till övriga omständigheter i
ärendet fann regeringen särskilda skäl för undantag från rådande bebyggelseförbud
föreligga.

KU 1978/79:30

187

12. 1978-06-01 nr 7

Tillstånd att uppföra uthus i Värmdö kommun

För fastigheten gällde utomplansbestämmelser och strandskydd.

BN ansåg inte att särskilda skäl för dispens från strandskyddet förelåg och
avstyrkte bifall till ansökningen.

Länsstyrelsen anförde att fastigheten var belägen inom ett skärgårdsområde
som av naturvårdsverket utpekats som riksintresse för friluftslivet. Enligt
länsstyrelsens strandutredning var vidare stränderna av stort intresse från
allmän synpunkt. Länsstyrelsen fann därför ej skäl att medge dispens från
strandskyddet.

1 besvärsskrivelsen åberopade klaganden som särskilt skäl för dispens att
byggnaden, som skulle ersätta ett nu befintligt, olämpligt placerat uthus
avsågs bli uppförd inom område på fastigheten som enligt hävdvunnen
allemansrätt ansetts utgöra tomtmark.

I remissyttranden från länsstyrelsen och statens naturvårdsverk anfördes att
byggnadsföretaget om ca 25 m2 skulle innebära att tomtområdet utvidgades.

Regeringen anförde att ”av den utredning som numera förebragts i ärendet
framgår, att tomtområdet på fastigheten inte kan antas bli större genom
förevarande byggnad, om den begränsas till en yta av ca 12 m2”. Regeringen
förklarade därför med ändring av det överklagade beslutet, att rådande
bebyggelseförbud inte skulle utgöra hinder för byggnadsnämnden att
meddela byggnadslov för byggnaden. Som tomt för uthuset fick endast tas i
anspråk den mark om ca 12 m2 som byggnaden upptar.

13. 1978-06-15 nr 15

Tillstånd att anlägga flytbrygga i Boxholms kommun

Ansökan gällde dispens från strandskydd.

Länsstyrelsen avslog ansökan.

I yttrande över besvären anförde länsstyrelsen att platsen för flytbryggan låg
inom ett i gällande byggnadsplan fastställt redovisat vattenområde som inte
fick utfyllas eller överbryggas. Då byggnadsplanen fastställts före den 1 juli
1975 och annat inte förordnats, rådde enligt länsstyrelsen emellertid inte
strandskydd inom planområdet. På grund härav föreslog länsstyrelsen att
beslutet skulle upphävas.

Regeringen upphävde på de av länsstyrelsen angivna skälen länsstyrelsens
beslut.

KU 1978/79:30

188

Underbilaga 3 C

Vissa strandskyddsärenden i bostadsdepartementet första halvåret 1976

1. 1976-04-08 nr 28

Tillstånd att bygga gäststuga i Jönköpings kommun
För området gäller utomplansbestämmelser och strandskydd.

BN tillstyrkte framställningen.

Länsstyrelsen ansåg att det inte förelåg anledning vägra dispens från
strandskyddet. Däremot fann länsstyrelsen att särskilda skäl att medge
dispens från det generella tätbebyggelseförbudet inte visats föreligga. Länsstyrelsen
lämnade därför ansökan utan bifall.

Regeringen anförde att byggnaden med hänsyn till sin ringa storlek inte
kunde antas ställa krav på särskilda anordningar för gemensamma behov på
sätt som avses i 6 § byggnadslagen. Enligt regeringen innefattade byggnadsföretaget
därför inte tätbebyggelse. Vad beträffar frågan om dispens ifrån
strandskyddet hänvisade regeringen till länssyrelsens uppfattning att sådan
inte borde vägras.

2. 1976-06-10 nr 20

Tillstånd att uppföra fritidshus i Sunne kommun

För området gäller utomplansbestämmelser och strandskydd. Byggnadsföretaget
innefattar tätbebyggelse. Byggnaden skulle ersätta ett befintligt
mindre fritidshus.

BN tillstyrkte ansökningen.

Länsstyrelsen ansåg att uppförande av en byggnad i omedelbar anslutning
till befintlig bebyggelse på mark, som redan tagits i anspråk som tomt, i regel
inte kunde anses motverka syftet med strandskyddet. Länsstyrelsen fann
däremot inte att särskilda skäl för dispens från tätbebyggelseförbudet förelåg.
Tvärtom måste det enligt länsstyrelsens mening anses olämpligt att ”ytterligare
befästa det stråk av strandnära fritidsbebyggelse inom området som i
dag förhindrar ett allmänt utnyttjande av strandzonen”.

Regeringen ansåg att det förelåg särskilda skäl för undantag från tätbebyggelseförbudet.
Regeringen fann vidare, ”i likhet med vad som synes vara
länsstyrelsens uppfattning”, att byggnadsföretaget inte motverkar syftet med
strandskyddet.

KU 1978/79:30

189

3. 1976-06-10 nr 22

Tillstånd för uppställning av husvagnar samt tillstånd för nybyggnad av bastu
i Vaxholms kommun

För området gällde utomplansbestämmelser och strandskydd. Husvagnarna
var att betrakta som byggnader och innefattade tätbebyggelse. Även
bastun var att hänföra till tätbebyggelse.

BN tillstyrkte tidsbegränsat tillstånd för en tid av tre år.

Länsstyrelsen hänvisade till att stadsarkitekten under hand meddelat att
nämndens ställningstagande grundade sig på bedömningen att anläggningen
icke skulle motverka genomförandet av en lämplig blivande planläggning.
Länsstyrelsen fann inte anledning att motsätta sig denna bedömning i vad
gällde den del av husvagn som rådet som inte omfattas av strandskyddet. Med
beaktande av strändernas betydelse inom aktuell del av kustområdet fann
länsstyrelsen emellertid att uppställningen av husvagnar och uppförandet av
bastu inom strandskyddsområdet skulle strida mot syftet med strandskyddet.

Länsstyrelsen meddelade därför tidsbegränsat tillstånd att uppställa
husvagnar inom ett angivet område, dock icke närmare stranden än 100 m. I
övrigt lämnades ansökan utan bifall.

Regeringen lämnade besvären i fråga om tillstånd till uppförande av bastu
utan bifall. Beträffande besvären i övrigt fann regeringen att permanent
tillstånd till uppställning av husvagnar ej borde ifrågakomma innan en på
riktlinjerna förden fysiska riksplaneringen grundad översiktsplan upprättats
för området. I avvaktan på en sådan översiktlig bedömning borde emellertid
tidsbegränsat tillstånd kunna medges för uppställning inom ett område som
redan tidigare ianspråktagits för detta ändamål. (Skillnaden mellan regeringens
och länsstyrelsens beslut är att någon inskränkning med hänsyn till
strandskyddet inte görs i regeringens beslut.)

KU 1978/79:30

190

Underbilaga 3 D

Vissa strandskyddsärenden i bostadsdepartementet första halvåret 1978

1. 1978-01-26 nr 27

Tillstånd att uppfora bostadshus i Vaxholms kommun

För bebyggande av fastigheten gäller utomplansbestämmelser. Den avsedda
byggnaden skulle komma att innefatta tätbebyggelse. För fastigheten
gäller strandskydd.

BN tillstyrkte framställningen.

Lst anför att fastigheten är belägen inom det i riksplaneringen avgränsade
högexploaterade kustområdet. Enligt regeringens beslut skall stor återhållsamhet
iakttas beträffande ny fritidsbebyggelse inom detta område.
Kommunen skall upprätta översiktliga planer för detta område som skall visa
avsedd framtida markanvändning. Enligt länsstyrelsens bedömning skulle
ett tillstånd till det sökta bostadshuset under pågående planeringsarbete
föregripa denna planering.

Reg hänvisar till byggnadsnämndens yttrande i vilket nämnden bl. a.
anfört att byggnadsföretaget inte kommer att försvåra en eventuell framtida
planläggning av området och att fastigheten utgör en "resttomt" i ett f. ö.
bebyggt område. Byggnadsnämnden har vidare bedömt tomtplatsen vara av
ringa intresse för det rörliga friluftslivet.

Regeringen instämmer i byggnadsnämndens bedömning och finner
särskilda skäl föreligga att medge dispens.

2. 1978-02-02 nr 4

Tillstånd för uppförande av fritidshus och uthus i Ljusdals kommun

Byggnadsplatsen ingår i område där utomplansbestämmelser skall tillämpas
och ingår dessutom i strandskyddsområde. Byggnadsföretaget är hänförligt
till tätbebyggelse.

BN har yttrat sig över ärendet och hänvisat till sin utredning i ett tidigare
ärende. I detta anförde nämnden bl. a. att den föreslagna nybyggnaden av
fritidshus kompletterar en befintlig bebyggelse och inordnar sig i denna.
Nybyggnaden strider vidare inte mot kommunöversikten.

Lst finnér visserligen att särskilda skäl för dispens från strandskyddsförbudet
föreligger men anser att ytterligare bebyggelse inom området inte bör
komma till stånd förrän lämpligheten härav klarlagts genom en översiktlig
utredning och ett ur allmän synpunkt prövat deltaljförslag.

KU 1978/79:30

191

Förutsättningar för dispens från tätbebyggelseförbudet kan enligt länsstyrelsen
inte anses föreligga.

Reg hänvisar till att den i ett tidigare beslut medgivit dispens från
tätbebyggelseförbudet för ett annat fritidshus inom samma fastighet. Regeringen
delar byggnadsnämndens bedömning och finnér att särskilda skäl
föreligger att medge dispens från tätbebyggelseförbudet. Vidare anser
regeringen att byggnadsplatsen saknar intresse för det rörliga friluftslivet och
medger därför undantag från strandskyddsförbudet.

3. 1978-02-02 nr 5

Tillstånd att uppföra enfamiljshus samt att ansluta enskild körväg till allmän
väg i Ljusdals kommun

Utomplansbestämmelser skall tillämpas. Byggnadsföretaget är hänförligt
till tätbebyggelse. Fastigheten ingår i strandskyddsområde.

BN har tillstyrkt till dispens från tätbebyggelse- och strandskyddsförbuden.

Lst hänvisar till en översiktlig planutredning där aktuell del av området
föreslås bli nyttjat för allmänt ändamål. Särskilda skäl för dispens från
strandskyddsförbudet synes enligt länsstyrelsen visserligen föreligga men
ytterligare bebyggelse inom området bör inte komma till stånd förrän
lämpligheten härav klarlagts i ett ur allmän synvinkel prövat detaljplaneförslag.
Detaljplaneförslaget bör härvid ha upprättats med stöd av intentionerna
i en av kommunen antagen översiktlig planutredning.

Reg åberopar ett yttrande från kommunstyrelsen som tillstyrker bifall till
besvären med hänvisning till att plan

4. 1978-02-02 nr 7

Tillstånd till om- och tillbyggnad i Sotenäs kommun

Utomplansbestämmelser gäller för området. Byggnadsföretaget skulle
innebära tätbebyggelse. Byggnadsförbud råder på grund av strandskyddsförordnande.

BN har tillstyrkt framställningen.

Lst anser inte att de allemansrättsliga intressena kommer att inskränkas
genom byggnaden och att strandskyddsförordnandet därför inte utgör något
hinder. Däremot finner länsstyrelsen inte att särskilda skäl föreligger för att
medge undantag från tätbebyggelseförbudet.

KU 1978/79:30

192

Reg anser att byggnaden utgör ett komplement till det befintliga bostadshuset.
Vidare har i aktuell markanvändningsplan området bedömts lämpat
för permanent bebyggelse. Med hänsyn till dessa omständigheter och ”då det
kan antagas att byggnadsföretaget kan tillåtas utan olägenhet från plansynpunkt”
finner regeringen särskilda skäl föreligga att medge undantag från
tätbebyggelseförbudet och det rådande strandskyddet.

5. 1978-03-09 nr 9

Tillstånd att utföra ombyggnad av bostadshus och uppföra uthus i Orusts
kommun

För området gäller utomplansbestämmelser, resevatsbestämmelser och
strandskydd. Byggnadsföretaget skulle innebära tätbebyggelse. Byggnadsföretaget
skulle möjliggöra permanentboende på fastigheten.

BN tillstyrker dispens beträffande gällande reservatsbestämmelser.

Lst konstaterar att gällande reservatsbestämmelser inte utgör hinder för
byggnadsföretaget. På grund av närheten till bostadshuset torde enligt
länsstyrelsen inte allemansrättsliga intressen beröras om ett uthus uppförs i
föreslaget läge. Särskilda skäl för undantag från tätbebyggelseförbudet kan
enligt länsstyrelsen inte anses vara för handen.

Reg har inhämtat yttrande från byggnadsnämnden, som tillstyrkt byggnadsföretaget.
Enligt regeringen har länsstyrelsen förklarat att för området
gällande reservatsbestämmelser och strandskydd ej utgör hinder för byggnadsföretaget.
Med hänsyn härtill och ”då det kan antagas att det sökta
byggnadsföretaget kan tillåtas utan olägenhet från plansynpunkt” finner
regeringen att särskilda skäl föreligger att medge undantag från tätbebyggelseförbudet
och strandskyddet.

6. 1978-04-06 nr 17

Tillstånd att uppföra fritidshus i Vaxholms kommun

För bebyggelse av fastigheten gäller utomplansbestämmelser. Byggnadsföretaget
skulle innefatta tätbebyggelse. För fastigheten gäller strandskydd.

ÄY har tillstyrkt framställningen med motiveringen att områdets framtida
planläggning inte kommer att försvåras, att fastigheten är en s. k. resttomt i
ett för övrigt bebyggt område samt att byggnadens tomtplats bedömts ha
ringa intresse för det rörliga friluftslivet.

Lst anför att fastigheten är belägen inom det i riksplaneringen avgränsade
högexploaterade kustområdet, där enligt regeringens beslut stor återhållsam -

KU 1978/79:30

193

het med ny fritidsbebyggelse skall iakttas. Enligt länsstyrelsens strandinventering
är fastighetens strandområde tillgängligt enligt allemansrätten och har
därför intresse från allmän synpunkt. Länsstyrelsen lämnar ansökningen
utan bifall.

Reg delar byggnadsnämndens bedömning och finnér särskilda skäl
föreligga för att medge dispens.

7. 1978-04-13 nr 45

Tillstånd att uppföra fritidshus i Varbergs kommun

För området gäller utomplansbestämmelser och strandskydd. Byggnadsföretaget
skulle innefatta tätbebyggelse.

BN lämnade ansökan utan bifall. Till stöd för beslutet åberopades
nybyggnadsförbud enligt 56 § 1 mom. byggnadsstadgan.

Lst hänvisar till att regeringen tidigare inte bifallit besvär över beslut att
vägra dispens och byggnadslov för nybyggnad av fritidshus på fastigheten.
Enligt länsstyrelsen kan inte tillräckliga skäl för ändrat ställningstagande nu
anses föreligga.

Reg finner med hänsyn till de speciella omständigheter som numera visats i
ärendet att särskilda skäl föreligger att medge dispens från rådande tätbebyggelseförbud
och strandskyddsförbud.

(I reciten omnämns vissa medicinska skäl som åberopats av klaganden och
som styrkts med läkarintyg.)

8. 1978-04-20 nr 16, 17

Tillstånd att uppföra två enfamiljshus på samma tomt i Söderhamns
kommun

Byggnadsplatsen ingår i område där utomplansbestämmelser skall tillämpas
och ingår dessutom i strandskyddsområde. Byggnadsföretaget är hänförligt
till tätbebyggelse och är beroende av anslutning till allmän väg.

BN har tillstyrkt framställningen.

Lst anför att det är oklart om särskilda skäl för dispens från strandskyddet
föreligger, men anser däremot att särskilda skäl för undantag från tätbebyggelseförbudet
inte finns. Enligt länsstyrelsen bör inte ytterligare bebyggelse
komma till stånd förrän lämpligheten härav klarlagts genom översiktlig
utredning varvid även behovet av en detaljplan bör utredas. Några hinder för
anslutning av enskild väg mot allmänna vägen föreligger inte.

Reg anför att den tomtplats där byggnaderna avses bli uppförda ligger i ett
13 Riksdagen 1978/79. 4 sami. Nr 30

KU 1978/79:30

194

område som är bebyggt med såväl fritidshus som hus för permanent bruk.
Byggnadsföretaget får enligt regeringen anses utgöra en komplettering av
bebyggelsen som inte försvårar en eventuell framtida planläggning av
området. Med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt finner
regeringen att särskilda skäl föreligger för att medge undantag från tätbebyggelseförbudet.

Enligt regeringen kan inte heller det allemansrättsliga utnyttjandet av
strandområdet på grund av befintlig bebyggelse och terrängförhållanden
anses bli inskränkt av den planerade bebyggelsen. Särskilda skäl föratt medge
undantag även från strandskyddsförbudet föreligger därför.

9. 1978-04-20 nr 18

Tillstånd till uppförande av fritidshus samt ombyggnad av befintligt fritidshus
till uthus i Norrtälje kommun

För fastigheten gäller utomplansbestämmelser och strandskydd. Den
avsedda bebyggelsen skulle innefatta tätbebyggelse.

BN har tillstyrkt framställningen.

Lst lämnar ansökan utan bifall i beslut 1977-03-09. 1 yttrande till
bostadsdepartementet 1978-03-17 anför länsstyrelsen att sedan länsstyrelsen
beslutat i ärendet har förslag till såväl kommunöversikt som markdispositionsplan
antagits av kommunfullmäktige. Länsstyrelsen redovisar i sitt
yttrande kommunöversiktens riktlinjer och markdispositionsplanen för
området.

Enligt länsstyrelsen avviker ej de aktuella byggnadernas storlekar i någon
större omfattning från desa riktlinjer. Dessutom är aktuell del av fastigheten
redan ianspråktagen för fritidsbostadsändamål. Länsstyrelsen finnér vidare
att byggnadsföretaget ej i och för sig står i strid med de värden som bevakas
genom ett förordnande som länsstyrelsen utfärdat med stöd av 20 § NVL. I
förordnandet föreskrivs att samråd skall ske med länsstyrelsen beträffande
vissa arbetsföretag inom ett visst område som bl. a. inkluderar den aktuella
fastigheten.

Länsstyrelsen tillstyrker bifall till besvären.

Reg delar den bedömning som kommer till uttryck i länsstyrelsens yttrande
över besvären och bifaller därför besvären.

10. 1978-04-20 nr 19

Tillstånd att uppföra fritidshus i Vaxholms kommun

För fastigheten gäller utomplansbestämmelser och strandskydd. Byggnadsföretaget
skulle innefatta tätbebyggelse.

KU 1978/79:30

195

BN har tillstyrkt framställningen med motiveringen att områdets framtida
planläggning inte kommer att försvåras, att fastigheten är en s. k. resttomt i
ett för övrigt bebyggt område och att byggnadens tomtplats bedömts ha ringa
intresse för det rörliga friluftslivet.

Lsl anför att fastigheten är belägen inom det i riksplaneringen avgränsade
högexploaterade kustområdet, där enligt regeringens beslut stor återhållsamhet
skall iakttas beträffande ny fritidsbebyggelse. Länsstyrelsen anför vidare
att fastigheten f. n. är obebyggd, är belägen inom ett område med mycket
stora tomtplatser och därför har en förhållandevis gles bebyggelse. Fastighetens
strand är en sandstrand av bra kvalitet för bad och friluftsliv. Ett
bebyggande av fastigheten skulle därför enligt länsstyrelsen motverka såväl
riksplaneringens intentioner för området som syftet med rådande strandskydd.

Reg hänvisar till byggnadsnämndens bedömning och bifaller besvären.

11. 1978-04-27 nr 6

Tillstånd att uppföra fritidshus m. m. i Norrtälje kommun

För området gäller utomplansbestämmelser och strandskydd. Byggnadsföretaget
skulle innefatta tätbebyggelse.

BN har tillstyrkt framställningen.

Lsl anför att fastigheten är belägen inom område av riksintresse för
friluftsliv. Den är dessutom belägen inom det i riksplaneringen avgränsade
högexploaterade kustområdet, där enligt regeringens beslut stor återhållsamhet
skall iakttas beträffande ny fritidsbebyggelse. Det planeringsarbete som
pågår för området skulle enligt länsstyrelsens bedömning föregripas om
tillstånd gavs till det aktuella byggnadsföretaget. Länsstyrelsen finner därför
ej skäl att medge undantag från tätbebyggelseförbudet och strandskyddsförbudet.

Reg anför att fastigheten ingår i ett område med tät fritidsbebyggelse och att
tomten som inte har någon egen strand, redan är ianspråktagen för
fritidsändamål. Enligt av kommunfullmäktige antagen markdispositionsplan
skall i princip markanvändningen bibehållas. På dessa grunder anser
regeringen att särskilda skäl för dispens föreligger.

12. 1978-05-18 nr 19

Tillstånd till uppförande av fritidshus i Norrtälje kommun

För bebyggande av fastigheten gällde utomplansbestämmelser och strandskydd.
Byggnadsföretaget skulle innefatta tätbebyggelse.

KU 1978/79:30

196

B/V har tillstyrkt framställningen.

Lst fann ej särskilda skäl föreligga att medge dispens från tätbebyggelseförbudet
och strandskyddet. I beslutet antecknades att kustzonen och
skärgården i de av statsmakterna fastlagda riktlinjerna angetts som högexploaterad
kust. I regeringens beslut i februari 1975 framhölls vikten av att
kommunerna inom dessa områden redovisar den framtida markanvändningen.
Inom dessa områden borde stor återhållsamhet iakttagas med att tillåta ny
fritidsbebyggelse. Något beslut om den framtida markanvändningen hade
ännu inte tagits i kommunen.

Reg medgav dispens och hänvisade i likhet med BN till att området var så
gott som färdigbyggt. Vidare fick fastigheterna enligt regeringen anses vara av
ringa betydelse för det rörliga friluftslivet.

13. 1978-05-18 nr 20

Tillstånd till uppförande av ett fritidshus och ett uthus i Värmdö
kommun

För området gällde utomplansbestämmelser och strandskydd. Byggnadsföretaget
var hänförligt till tätbebyggelse.

B/V avstyrkte framställningen.

Lst fann ej skäl för dispens. I beslutet anfördes att fastigheten var belägen
inom område av riksintresse för friluftslivet och dessutom inom det i
riksplaneringen avgränsade högexploaterade kustområdet. Enligt regeringsbeslut
i februari 1975 skulle inom detta område stor återhållsamhet iakttas
beträffande ny fritidsbebyggelse.

Reg medgav dispens under hänvisning till att den del av ön på vilken
fastigheten är belägen till övervägande delen redan var bebyggd och till
”övriga omständigheter i ärendet”.

14. 1978-05-18 nr 21

Tillstånd till uppförande av mangårdsbyggnad och uthus i Bollnäs
kommun

För området gällde utomplansbestämmelser och strandskydd. Byggnadsföretaget
var hänförligt till tätbebyggelse.

B/V tillstyrkte framställningen.

Lst avslog framställningen och framhöll att behov av bostadshus för
lantbruksskötsel visserligen syntes föreligga men att möjligheterna att
lokalisera byggnaden till annan från strandskyddssynpunkt lämpligare del av
fastigheten borde utredas.

KU 1978/79:30

197

Lsi meddelade efter ny framställning från sökanden tillstånd att på annan
plats på fastigheten uppföra mangårdsbyggnad och garage.

Sökanden som besvärat sig över länsstyrelsens avslagsbeslut, vidhöll
sedermera sin önskan att uppfora byggnaderna på den ursprungliga platsen.

Reg medgav dispens. Regeringen fann i likhet med länsstyrelsen att det
förelåg behov av bostadshus på fastigheten för jordbrukets skötsel. Detta
behov utgjorde enligt regeringen ett särskilt skäl för undantag från rådande
strandskydd. Härtill kom att den mark som sökanden ville ta i anspråk för
byggnaderna inte var så bördig som den mark på vilken länsstyrelsen i sitt
senare beslut medgivit honom att uppföra byggnaderna.

15. 1978-05-25 nr 13

Tillstånd till uppförande av fritidshus i Bromölla kommun

För området gällde utomplansbestämmelser och strandskydd. Tätbebyggelse
rådde inom området.

BN tillstyrkte dispens.

Lst medgav ej dispens eftersom den avsedda bebyggelsen enligt länsstyrelsens
mening skulle strida mot syftet med strandskyddsförordnandet och
dessutom utgöra en olämplig utökning av tätbebyggelsen.

Reg biföll besvären över länsstyrelsens beslut och anförde bl. a. följande: Tomten

är genom tidigare uppförd husgrund väl hävdad och bestämd till
sina gränser. Den ingår i ett mindre stugområde som är bebyggt med
fritidshus. Avståndet till såväl kringliggande fritidshus som till stranden kan
anges till ca 40-50 m. Stugområdets uppdelning i tomtplatser har redan
bidragit till en försvagning av allemansrätten. Gällande strandskydd bör
därför ej utgöra hinder för byggnadsföretaget. Tomtplatsen utgör vidare en
lucka mellan två befintliga stugor. Företaget innebär således en komplettering
av befintlig bebyggelse och det kan ej anses försvåra en lämplig
planläggning. Särskilda skäl för dispens från tätbebyggelseförbudet får därför
anses föreligga.

16. 1978-05-25 nr 16

Tillstånd till uppförande av fritidshus i Oskarshamns kommun

För området gällde utomplansbestämmelser och strandskydd. Byggnadsföretaget
skulle innebära tätbebyggelse.

BN tillstyrkte dispens och angav att bebyggelsen inte förändrat förhållandena
i området med hänsyn till strandlagen.

KU 1978/79:30

198

Lst fann ej särskilda skäl föreligga att lämna tillstånd.

Reg framhöll att den stadsäga, på vilken fritidshuset skulle uppföras, är den
enda tomtplatsen i området som inte är bebyggd och att den skiljs från
stranden av en väg. Regeringen hänvisade också till att byggnadsnämnden
tillstyrkt tillstånd till byggnadsföretaget.

17. 1978-06-01 nr 9

Tillstånd till uppförande av enfamiljshus i Norsjö kommun

Byggnadsföretaget utgjorde tätbebyggelse på icke planlagt område. Strandskydd
gällde för området. Dessutom gällde på platsen förbud att uppföra
byggnad enligt väglagen (47 §).

Sökanden hade till sin ansökan fogat yttranden från statens vägverk och
länsläkaroiganisationen. Vägverket ansåg att nybebyggelse på fastigheten i
princip borde föregås av planläggning, men verket ville under vissa förutsättningar
inte motsätta sig att nybebyggelse fick ske. De medicinska skäl
som anförts av sökanden (svåra allergibesvär) styrktes av länsläkaren.

BN, som endast hade att pröva frågan om dispens från tätbebyggelseförbudet,
avslog ansökan. I ett yttrande till nämnden anförde stadsarkitekten att
byggnadsföretaget måste karakteriseras som olämplig randbebyggelse till
samhället och att utfartsfrågan ej lösts tillfredsställande.

Lst hade ungefär 1 1/2 år tidigare lämnat utan bifall besvär av sökanden
över byggnadsnämndens beslut att avslå en ansökan om tillstånd till samma
byggnadsföretag. Som skäl anfördes då den restriktiva inställning till
bebyggelse i området som länsstyrelsen och byggnadsnämnden intagit under
många år och som motiverades av närheten till planlagt område och
trafiksäkerhetsfrågorna. Sökanden hade även då anfört medicinska skäl, men
länsstyrelsen ansåg inte att dessa skulle väga över de planmässiga kraven.

I det nu aktuella ärendet hänvisade länsstyrelsen till sitt tidigare beslut.
Några nya omständigheter som borde föranleda till ändrat ställningstagande
förelåg enligt länsstyrelsen inte. Besvären lämnades därför utan bifall.
Länsstyrelsen ansåg emellertid inte att strandskyddet och förbudet i väglagen
utgjorde hinder för byggnadsföretaget.

Reg fann efter gemensam beredning i bostads-, jordbruks- och
kommunikationsdepartementet att med hänsyn till de speciella omständigheterna
i ärendet medge undantag från byggnadsförbudet.

KU 1978/79:30

199

18. 1978-06-01 nr 19

Tillstånd till nybyggnad av enfamiljshus i Norrköpings kommun

Byggnadsföretaget skulle innebära tätbebyggelse inom område som inte
ingår i stads- eller byggnadsplan. Strandskydd gällde för området.

BN avslog ansökan om byggnadslov.

Lsl ansåg att byggnadsföretaget inte var lämpligt från allmän synpunkt
med hänsyn till att det kan medföra ökade allmänna kostnader för kommunal
service och lämnade besvären utan bifall.

Reg fann att de ökade kostnaderna för kommunal service som skulle bli
följden om byggnadsföretaget kom till stånd måste vara av mindre betydelse.
Regeringen anförde vidare att den föreslagna byggnadsplatsen är belägen i
anslutning till befintlig bebyggelse som avskiljs från stranden av en enskild
väg. Regeringen biföll besvären.

19. 1978-06-29 nr 35

Tillstånd att uppföra fritidshus i Stenungsunds kommun

Tätbebyggelse inom utomplanområde. Strandskydd.

BN avstyrkte bifall.

Lsl anförde att i samband med planläggningen av området tomtplatsen
bedömts ligga alltför nära dokumenterade naturvårdsintressen för att kunna
användas för tätbebyggelse. Eftersom den föreslagna byggnaden var avsedd
att uppföras på en redan bebyggd tomtplats torde enligt länsstyrelsen i och för
sig syftet med det gällande strandskyddsförordnandet inte motverkas.
Länsstyrelsen lämnade ansökan utan bifall.

Reg anförde bl. a. följande:

Av handlingarna framgår bl. a. följande. Vid länsstyrelsens prövning fanns
det två fritidshus om 12 resp. 21 m2 jämte uthus på fastigheten. Det mindre
huset tillhörigt klaganden och det större huset tillhörigt en syster till
klaganden. I beslut av regeringen den 12 maj 1977 rörande en tillbyggnad av
systerns hus med 15 m2 har förklarats att denna tillbyggnad ej kunde anses
utgöra tätbebyggelse och att byggnadsföretaget ej utgjorde någon olägenhet
ur allmän synpunkt. Efter ett missförstånd mellan klaganden och byggnadsnämnden
har klaganden rivit sitt hus under oktober 1977. - Klaganden har
motiverat sitt behov av ett större hus med att han haren son som är förlamad i
armar och ben varvid utrymme krävs för rullstol och patientlyft m. m. Den
nya byggnaden avses bli placerad på samma plats inom ifrågavarande
fastighet som den rivna byggnaden.

Med hänsyn till det anförda och övriga omständigheter i ärendet fann
regeringen att särskilda skäl förelåg att medge dispens från tätbebyggelseförbudet
och rådande strandskydd.

KU 1978/79:30

200

Bilaga 9 C

PM angående regeringens handläggning av besvär i fråga om tillstånd till
byggnadsföretag på fastigheten Digrans 1:22, Gotlands kommun

Regeringen avgjorde den 13 april 1978 ett besvärsärende om tillstånd till
byggnadsföretag (tillbyggnad av fritidshus) på en fastighet i Sundre socken i
Gotlands kommun.

Regeringsbeslutet (jordbruksdepartementet 1978-04-13 nr 9) har följande
lydelse:

Såsom myndigheterna framhållit kan ifrågavarande tillbyggnad uppenbarligen
inte komma till stånd utan att landskapsbilden i området påverkas.
Regeringen finnér emellertid denna påverkan inte vara sådan, att tillstånd till
byggnadsföretaget på denna grund bör vägras.

Med bifall till besvären upphäver regeringen länsstyrelsens överklagade
beslut och visar ärendet åter till länsstyrelsen för ny behandling.

Något om bakgrunden

Ifrågavarande fastighet ligger inom ett område för vilket gäller utomplansbestämmelser
samt förordnande till skydd för landskapsbilden enligt 19 §
naturvårdslagen (i dess lydelse före den 1 januari 1975)'. Länsstyrelsens
skyddsförordnande - som innebär att s. k. arbetsföretag som skulle komma
att i väsentlig mån skada landskapsbilden inte får utföras i området utan
länsstyrelsens tillstånd - har utfärdats i februari 1966. Det nu befintliga
fritidshuset varvid den tidpunkten redan byggt. Ärendet har gällt tillstånd att
utan hinder av gällande byggnadsförbud få göra en tillbyggnad med ca 75 m2
av det befintliga fritidshuset (på ca 103 m2). Den önskade tillbyggnaden
omfattade närmare bestämt ett arbetsrum (på 16 m2), bastu, duschrum, wc,
tvätt- och omklädnadsrum samt förråds- och serviceutrymmen. Som skäl har
sökanden, en arkitekt bosatt i Stockholm, anfört att huset används sammanlagt
ca 3 mån. per år, bl. a. för hans författarverksamhet.

i 19 § första stycket hade då följande lydelse:

Finnes anledning antaga att nybyggnad, upplag eller annat arbetsföretag av visst slag,
som ej omfattas av tillståndstvång enligt 18 §, skulle inom visst område komma att i
väsentlig mån skada landskapsbilden, äger länsstyrelsen förordna att företag av det
slaget icke må utföras inom området utan länsstyrelsens tillstånd.

I samband med tillstånd må länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter att företagets
menliga inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller motverkas.

Bestämmelserna i denna paragrafskola ej avse bebyggelse inom område, som ingår i
fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, och ej heller företag vars
tillåtlighet skall prövas enligt vattenlagen eller miljöskyddslagen.

KU 1978/79:30

201

Byggnadsnämnden i Gotlands kommun yttrade sig i ärendet den 2 april
1976. Nämnden beslöt därvid ”att då rubricerat företag allvarligt kommer att
påverka landskapsbilden och då särskilda skäl av den art som byggnadslagstiftningen
fordrar ej kan anses föreligga, hos länsstyrelsen avstyrka dispens
från rådande förbud”.

Byggnadsnämnden framhöll bl. a. följande:

Rubricerat företag ligger i ett kvadratkilometervis öppet och mycket
känsligt landskap. Den nu föreslagna utvidgningen har sådana dimensioner
att den ej kan anses stå i överensstämmelse med § 38 1 stycket byggnadsstadgan.

Länsstyrelsen beslöt den 12 oktober 1976 lämna dispensansökningen utan
bifall. Beslutet lyder som följer:

Byggnadsföretaget skulle genom den stora totala volym bebyggelsen inom
tomtplatsen skulle komma att få inverka menligt på den ytterst känsliga
landskapsbilden i området och därmed motverka syftet med förordnandet
enligt 19 § naturvårdslagen samt vara olämpligt från översiktlig plansynpunkt.

Länsstyrelsen lämnar ansökningen utan bifall.

Länsstyrelsen framhöll dessutom följande:

I en hela Gotland omfattande naturinventering som länsstyrelsen låtit
utföra har i ifrågavarande område åsatts högsta värden från landskapsbildssynpunkt,
geologisk och botanisk synpunkt samt högt värde från ornitologisk
synpunkt. Området anges vidare vara av högsta värde för det rörliga
friluftslivet.

I den pågående fysiska riksplaneringen har denna del av Gotland bedömts
vara av riksintresse för rörligt friluftsliv, vetenskaplig och kulturell naturvård
samt från kulturhistorisk synpunkt. I av statsmakterna utfärdade riktlinjer
för riksplaneringens planeringsskede har bl. a. hela Sudret utpekats som
område där planeringsbehovet för att säkerställa riksintressena är speciellt
framträdande. I syfte att beakta de utfärdade riktlinjerna har en översiktlig
planläggning av området påbörjats. I avvaktan på en sådan plan har på
grundval av utförda inventeringar m. m. vissa specificeringar gjorts i förslag
till kommunomfattande markdispositionsplan och kommunöversikt av den
avsedda markanvändningen i denna del. Dessa är f. n. under antagandeprövning
enligt reglerna för antagen generalplan.

Markdispositionsplanen anger ifrågavarande område som värdefullt
frilufts- och naturområde samt värdefullt kulturhistoriskt område. Som
riktlinje för bebyggelseutvecklingen i området anges i kommunöversikten en
restriktiv hållning till ny bebyggelse samt att bebyggelsen skall anpassas till
miljön beträffande lokalisering, utformning och färgsättning.

Sökanden överklagade den 9 november 1976 länsstyrelsens beslut hos
regeringen. I besvärsskrivelsen anförde han ”dels att länsstyrelsen förbigått
väsentliga uppgifter i ärendet, vilka tala för att dispens lämnas”, dels vissa
kompletterande synpunkter. Bl. a. framhölls att ”det primära måste naturligtvis
vara på vilket sätt tillbyggnaden förändrar den bild som finns i dag, i
andra hand om och hur helhetsbilden förändras”. I besvären framhölls vidare

KU 1978/79:30

202

att ”det väsentliga i bedömningen av byggnadens inverkan på landskapet
borde vara hur man i reell mening upplever den i sitt sammanhang” och
hänvisades till bl. a. ingivet utförligt bild- och textmaterial. Enligt klaganden

borde ”den totala volymen på en byggnad ställas i relation till landskapet

som helhet och den skala det har”.

Länsstyrelsen yttrade sig den 10 februari 1977 över besvären och vidhöll sin
uppfattning. Beslutet formulerades sålunda:

Med det kunskapsunderlag som numera finns om naturförhållandena i
området är det länsstyrelsens uppfattning att det aktuella byggnadsföretaget i

det öppna läget kommer att utgöra ett synnerligen olämpligt inslag i

landskapet och strida mot syftet med förordnandet enligt 19 § naturvårdslagen.

Länsstyrelsen avstyrker bifall till besvären.

Länsstyrelsen framhöll vidare bl. a. följande:

Sökanden har under ärendets handläggning hos länsstyrelsen vid muntliga
samråd och i fyra skrivelser utvecklat sina synpunkter. Även i besvärsskrivelsen
till regeringen framförs liknande argument vilka hävdar tillbyggnadens
ringa verkan på landskapsbilden. Ansökan har emellertid också prövats
mot bakgrund av det angelägna i att det vidsträckta landskapet bevaras i så
ostört skick som möjligt. I denna särpräglade, lågbevuxna naturtyp är även
visuella aspekter ur olika synvinklar mycket betydelsefulla. I de storslagna
landskapsvidderna, som i stort sett varit fria från trädvegetation genom
betning sedan århundraden tillbaka, kommer varje tillskott även av mindre
byggnader naturligt nog att inverka på landskapsbilden.

Det kulturlandskap, som sedan länge funnits i Sundre, är här präglat av
jordbrukets byggnader och verksamheter. Fritidsbebyggelse utan samband
därmed synes artfrämmande i landskapet och kommer att i utsatta och
känsliga lägen utgöra störande inslag i kulturmiljön.

Statens naturvårdsverk, som bl. a. besökt platsen, yttrade sig i ärendet den 1
september 1977 och avstyrkte också bifall till besvären. Naturvårdsverket
anförde därvid följande:

Länsstyrelsen har i det överklagade beslutet och i yttrande 1977-02-10
utförligt beskrivit det öppna landskapet på Sudret. Landskapets värde och
känslighet för ingrepp framgår även av fotografierna i handlingarna.

Normalt skulle en tillbyggnad kunna accepteras även inom ett landskapsskyddsområde
under förutsättning att byggnaden till läge, form, färg och
material anpassats till naturen. Emellertid har representant från naturvårdsverket
efter besök på platsen funnit att den befintliga byggnaden har ett
synnerligen utsatt läge i landskapet. Den ligger på en höjd med utsikt över
hela Sudret. Följaktligen är den väl synlig och tecknas mot horisonten från de
flesta håll. Verket finner att även en tillbyggnad, särskilt med den i ansökan
angivna storleken, skulle här få en negativ effekt på landskapsbilden. Statens
naturvårdsverk avstyrker därför bifall till besvären.

Klaganden har under ärendets behandling vid flera tillfällen utvecklat sin
talan, dels i skrivelser till och samtal med länsstyrelsen, dels i påminnelser
och andra skrivelser till regeringen, naturvårdsverket och jordbruksdeparte -

KU 1978/79:30

203

mentet. Bl. a. har han klagat över att myndigheternas ståndpunkt präglats av
”ett allmänt tyckande” utan närmare motiveringar.

Efter regeringsbeslutet har det också förekommit ett stort antal tidningsartiklar
i ärendet; bl. a. har klaganden och företrädare för de lokala intressena
haft en omfattande offentlig skriftväxling. De som har ställt sig kritiska till
regeringsbeslutet har främst uttryckt sin oro för följdverkningarna av beslutet
och framhållit vikten av att den landskapsplanering som arbetats fram av de
lokala myndigheterna inte skadas. Klaganden har å sin sida särskilt framhållit
att ärendet bara gäller tillbyggnad av en fastighet som funnits i 13 år.

KU 1978/79:30

204

Bilaga 9 D

angående regeringens handläggning av besvär i fråga om tillstånd till
byggnadsföretag på Bengtsbo 8:3 och 9:24 i Avesta kommun

Kort beskrivning av ärendet

I ansökan till byggnadsnämnden i Avesta kommun i mars 1977 anhöll
sökanden om tillstånd att uppfora ett enfamiljshus med garage på två
fastigheter inom kommunen där det rådde tätbebyggelseförbud och strandskydd.
Nämnden avslog ansökan under hänvisning till 56 § 1 mom. fjärde
stycket byggnadsstadgan (tätbebyggelseförbudet) och till att godtagbara skäl
för dispens från detta förbud inte lämnats. Nämndens beslut var inte
enhälligt. Sökanden besvärade sig över byggnadsnämndens beslut hos
länsstyrelsen i Kopparbergs län, som i beslut den 27 maj 1977 lämnade
besvären utan bifall. Länsstyrelsen motiverade sitt beslut med att inga
ändrade förhållanden hade inträtt sedan länsstyrelsen den 15 oktober 1976
hade avslagit sökandens besvär över byggnadsnämndens beslut att avslå en
liknande ansökan från honom. 1 beslutet den 15 oktober 1976 hade
länsstyrelsen förklarat att det kunde anses föreligga särskilda skäl för
undantag från strandskyddet men ej från tätbebyggelseförbudet.

Sökanden anförde besvär över länsstyrelsens beslut hos regeringen
(bostadsdepartementet). Regeringen avgjorde ärendet utan remissbehandling.
I beslutet den 3 november 1977 förklarade regeringen med bifall till
besvären att bestämmelserna i 56 § 1 mom. fjärde stycket byggnadsstadgan1
(tätbebyggelseförbudet) och 16 § naturvårdslagen (strandskyddet) inte skulle
utgöra hinder för byggnadsnämnden att meddela lov för byggnadsföretaget. I
en utförlig motivering för beslutet framhöll regeringen bl. a. att svårigheterna
att finna en lämplig lokal för sökandens verksamhet inom nu planlagda
områden och de lokala förutsättningarna att bebygga tomtplatser fick anses
utgöra särskilda skäl för att medge undantag från tätbebyggelseförbudet. I
fråga om dispensen från strandskyddet hänvisade regeringen till de skäl som
anförts av länsstyrelsen.

Byggnadsnämnden ansåg att regeringens beslut byggde på felaktiga och
ofullständiga uppgifter och ansökte i januari 1978 hos regeringsrätten om
resning. I samband härmed bordläde nämnden den förnyade byggnadslovsansökan
som sökanden ingivit som en följd av regeringens beslut. Regeringsrätten
beslöt den 25 april 1978 att lämna resningsansökan utan bifall.

Efter regeringens beslut beslöt byggnadsnämnden att upprätta ett förslag

1 I regeringsbeslutet har felaktigt angetts 56 § 4 mom. byggnadsstadgan.

KU 1978/79:30

205

till stadsplan för del av fastigheterna. Enligt stadsplaneutredningen skulle
den mark som sökanden ville bebygga läggas ut som park. I avvaktan på
prövning av stadsplaneärendet bordlädes i april 1978 byggnadslovsärendet i
byggnadsnämnden. Efter besvär av sökanden undanröjdes detta beslut av
länsstyrelsen. Den 25 maj 1978 antog kommunfullmäktige stadsplaneförslaget.
Härigenom inträdde nybyggnadsförbud för det aktuella området enligt
35 § byggnadslagen.

Det av kommunen upprättade stadsplaneförslaget överlämnades av länsstyrelsen
till regeringen för fastställelseprövning. Regeringen fastställde den 5
oktober 1978 kommunens planförslag men gjorde undantag för det område
som ansökan avsåg. Kommunen beslöt ånyo begära resning hos regeringsrätten,
som sedermera också lämnat denna resningsansökan utan bifall.

Sökanden anmälde i november 1978 byggnadsnämndens och stadsarkitektens
handläggning av det senaste byggnadslovsärendet till JO. JO har ännu ej
avgjort ärendet.

Närmare redogörelse för ärendet

Gällande bestämmelser m. m.

Den aktuella tomtplatsen ligger vid Dalälvens strand omedelbart utanför
detaljplanerad del av Avesta kommun.

Enligt 56 § 1 mom. fjärde stycket byggnadsstadgan (1959:612) får inom
område som inte ingår i stadsplan eller byggnadsplan byggnadslov inte ges till
nybyggnad som skulle innefatta tätbebyggelse. Undantag från tätbebyggelseförbudet
kan emellertid i enlighet med 67 § byggnadsstadgan medges av
länsstyrelsen om särskilda skäl föreligger. Dispensbefogenheten kan under
vissa förutsättningar delegeras till byggnadsnämnden. Denna rätt att medge
undantag omfattar befogenhet att dispensera från den i 5 § byggnadslagen
(1947:385) uppställda allmänna principen om vad som förutsätts för att mark
skall få användas till tätbebyggelse.

I 15 § naturvårdslagen (1964:822) föreskrivs att strandskydd i normalfallet
skall omfatta land- och vattenområden intill 100 meter från strandlinjen.
Inom strandskyddsområde får enligt 16 § samma lag ej bl. a. helt ny byggnad
uppföras. Undantag får medges när särskilda skäl föreligger. Dispenser
prövas enligt huvudregeln av länsstyrelsen.

Enligt den kommunöversikt som antagits av Avesta kommun skall
lämpligheten av ytterligare bebyggelse inom området för den aktuella
tomtplatsen prövas genom upprättande av detaljplan. I översikten uttalas att
dispens från plankravet bör kunna medges bl. a. för bebyggelse som avser att
tillgodose verksamhet som inte lämpar sig att förlägga till befintliga planlagda
områden förutsatt att eventuell kommande planläggning inte försvåras.

KU 1978/79:30

206

Ärendets gång

Sökanden anhöll hos byggnadsnämnden om byggnadslov forsta gången i
mars 1976. Nämnden avslog hans ansökan. Sökanden återkom sedan med
samma ansökan i maj samma år. Nämnden avslog på nytt och sökanden
överklagade då beslutet till länsstyrelsen. Länsstyrelsen inhämtade yttrande
från byggnadsnämnden som endast vidhöll sitt beslut. I sitt beslut den 15
oktober 1976 förklarade länsstyrelsen att innan ytterligare bebyggelse skedde
inom området borde planläggning äga rum. Därvid kunde enligt länsstyrelsen
utredas markanvändnings- och utfartsfrågor liksom eventuella miljökonflikter
på grund av intilliggande hönseri. Länsstyrelsen ansåg inte att särskilda
skäl att medge undantag från tätbebyggelseförbudet förelåg. Däremot förelåg
enligt länsstyrelsen inte något hinder för dispens från gällande strandskydd.
Länsstyrelsens beslut överklagades inte av sökanden.

Sökanden återkom emellertid en tredje gång med en ansökan till byggnadsnämnden
om byggnadslov på fastigheterna. Denna gång fördes ärendet
besvärsvägen till regeringens prövning och gav upphov till det regeringsårende
som är föremål för granskning.

Av JO-akten framgår att ansökan föregicks av en korrespondens mellan
sökanden och bostadsministern. Breven återges i underbilaga 1 A-C.
Sökanden har även därefter skrivit till bostadsministern vid flera tillfallen.

I ansökan, som är daterad den 15 mars 1977, anhåller sökanden om
byggnadslov för nybyggnad av enfamiljshus med garage. Sökanden anför i en
samtidigt ingiven skrivelse till byggnadsnämnden att särskilda skäl för
dispens från tätbebyggelseförbudet är att ”ali omkringliggande mark är tagen
i anspråk i form av bostadsbebyggelse, all kommunal service är utbyggd” och
att ”vatten och avlopp är framdraget till den aktuella tomten”.

Enligt stadsarkitektens yttrande i ärendet har ingenting nytt tillförts
ärendet. Vidare anförs i yttrandet att hälsovårdsnämnden den 17 mars 1977
avslagit ansökan om avloppsanslutning, då avloppet går ut orenat i älven. Av
yttrandet framgår också att kommunfullmäktige den 24 februari (mars?) 1977
beslutat om kommunöversikt, där plan krävs för byggnadslov inom området.
Enligt stadsarkitekten har godtagbara särskilda skäl för dispens från tätbebyggelseförbud
inte lämnats.

Vid byggnadsnämndens sammanträde den 29 mars 1977 beslöt nämnden
med sex röster mot fyra att avslå dispensansökan med hänvisning till 56 §

1 mom. fjärde stycket byggnadsstadgan och till att godtagbara särskilda skäl
ej lämnats. Mot beslutet reserverade sig tre ledamöter till förmån för bifall till
ansökan. I reservationen anförs att ”den aktuella platsen är lämpad för den
sökta byggnationen”. Enligt reservanterna finns för närvarande inga planer
på detaljplanläggning av området och en eventuell kommande planläggning
kommer inte att förhindras av en byggnation enligt ansökan. Reservanterna
anser vidare att förutsättningarna för bifall nu ytterligare ökat genom att en
förbättring av avloppsnätet i området planeras under femårsperioden och att

KU 1978/79:30

207

en ny genomfartsled i en ny sträckning kommer att anläggas och förbättra
trafikförhållandena.

Sökanden överklagade byggnadsnämndens beslut hos länsstyrelsen, som
inhämtade yttrande från nämnden. I yttrandet uppger byggnadsnämnden att
gatukontoret numera hade godkänt att anslutning av avloppet från ett
eventuellt nybygge får ske, oavsett att det släpps ut i älven utan rening.
Byggnadsnämnden vidhåller emellertid sitt avslag på dispensen med de
motiveringar som tidigare lämnats och föreslår, att besvären lämnas utan
bifall. De tre reservanterna vidhåller i yttrandet sin tidigare reservation.

I sitt beslut den 27 maj ansåg länsstyrelsen inte att det inträtt några ändrade
förhållanden som motiverar ett annat ställningstagande. Besvären lämnades
utan bifall.

I besvärsskrivelsen till bostadsdepartementet, daterad den 6 juni, anför
sökanden bl. a. att han driver en liten mekanisk rörelse, som han avser att
flytta över till den nya byggnaden. De tomter som kommunen har att erbjuda
är enligt klaganden för små för att kunna bebyggas med ett hus stort nog att
inrymma rörelsen.

Regeringen avgjorde ärendet utan föregående remiss. Frågan om ärendets
handläggning behandlas utförligare nedan.

I regeringsbeslutet den 3 november 1977 anförs följande:

Enligt antagen kommunöversikt ligger den avsedda tomtplatsen inom
område, där lämpligheten av ytterligare bebyggelse bör prövas genom
upprättande av detaljplan. 1 översikten uttalas dock att dispens från
plankravet bör kunna medges bl. a. för bebyggelse som avser att tillgodose
verksamhet som inte lämpar sig att förlägga till befintliga planlagda områden
förutsatt att eventuell kommande planläggning inte försvåras.

Den avsedda tomtplatsen gränsar i söder till område med fastställd
byggnadsplan för bostadsbebyggelse och i norr till bebyggda fastigheter, på
vilka bedrivs eller har bedrivits jordbruk och därmed samhörig verksamhet.
För tomtplatsen gäller strandskyddsbestämmelser. Platsen är ansluten till
kommunal vattenledning och anslutning kan ske till allmän avloppsledning.
Avloppsledningen avses att så snart ske kan anknytas till kommunalt
reningsverk. I ärendet har upplysts att en ny infartsled för närvarande byggs
som kommer att avlasta den väg mot vilken tomtplatsen är avsedd att
anknytas.

Sökanden1 avser att använda den planerade byggnaden dels som bostad
och dels som arbetslokal förden finmekaniska rörelse han bedriver. Svårigheter
föreligger att finna en lämplig lokal för verksamheten inom nu planlagda
områden. Med hänsyn härtill och på grund av vad ovan anförts om de lokala
förutsättningarna att bebygga tomtplatsen får särskilda skäl anses föreligga att
medge undantag från rådande tätbebyggelseförbud.

Naturvårdsenheten vid länsstyrelsen har, i frågan om den prövning som
skall företas enligt 16 § naturvårdslagen, anfört att den fria planytan mellan
gårdarna och villabebyggelsen saknar intresse för allmänheten medan
framhållit vikten av att passagemöjlighet för allmänheten bör säkerställas i
anslutning till älven.

1 Namnet ersatt med sökanden.

KU 1978/79:30

208

På grund av det anförda får särskilda skäl anses föreligga att medge
undantag från bestämmelserna i 16 § första stycket naturvårdslagen.

Vid sammanträde med byggnadsnämnden i Avesta kommun den 24
januari 1978 beslöt nämnden att hos regeringsrätten ansöka om resning i
regeringsbeslutet. Som stöd för ansökningen åberopar byggnadsnämnden att
regeringens beslut bygger på felaktiga och ofullständiga uppgifter och att
”ärendet inte kunnat få den utgång det fick, om de rätta förhållandena varit
kända, då beslutet fattades”. Nämnden hänvisar till följande omständigheter
som ”nämnden inte beretts tillfälle att meddela, innan regeringen fattade sitt
beslut”:

1. Enligt regeringsbeslutet avser sökanden ”att använda den planerade
byggnaden dels som bostad och dels som arbetslokal för den finmekaniska
rörelse han bedriver. Svårigheter föreligger att finna en lämplig lokal för
verksamheten inom nu planlagda områden”.

Byggnadsnämnden anför:

Det ärende som byggnadsnämnden behandlat anger ingenting om finmekanisk
verksamhet. Den kommer tydligen att bedrivas i redovisad hobbylokal
och är tydligen inte störande för villaområdet. Sökanden1 har erbjudits
tomt inom centralortens planlagda områden, men han har inte varit
intresserad av att bygga på någon annan tomt än den föreslagna strandtomten.

Någon svårighet att ge byggnadslov för den föreslagna verksamheten på
kommunens tomter föreligger inte och lämpliga tomter, dock inte strandtomter,
för det föreslagna huset kan fortfarande erbjudas.

2. Enligt regeringsbeslutet har naturvårdsenheten vid länsstyrelsen anfört
att marken saknar intresse för allmänheten.

Byggnadsnämnden anför:

Byggnadsnämnden och länsstyrelsen har varit ense om att byggnadslov
inte kan lämnas i detta tätbebyggda område på gränsen till planlagd mark,
förrän markanvändningen prövats i en plan. Byggnadsnämnden har, i
medvetande om att strandskyddsförordnande med nybyggnadsförbud är
utfärdat för området, trott att utläggande av stadsplan inte varit nödvändigt
för att hindra bebyggelse, som försvårar planläggning.

Bostadsdepartementet har tydligen med stöd av länsstyrelsens yttrande om
vissa problem i området trott att ytterligare prövning av markanvändningen
inte varit nödvändig. Då det nu är tydligt att strandskyddsförordnandet inte
givit tillräckligt skydd, har byggnadsnämnden tagit upp stadsplanefrågan till
behandling. Nämnden finner att redan bebyggda strandtomter utestänger de
boende i bakomliggande fastigheter från möjligheten att komma fram till
Dalälvens strand och vistas där. De få smala passager som finns är inte
tillräckliga. Byggnadsnämnden har därför beslutat att den obebyggda delen
av Bengtsbo 8:3 och 9:24 bör utläggas som park i stadsplan. Ett bebyggande av
tomten försvårar således planläggningen.

Regeringsrätten avslog i beslut den 25 april 1978 byggnadsnämndens
ansökan om resning. Beslutet innehöll ingen motivering.

1 Namnet ersatt med sökanden.

KU 1978/79:30

209

Ärendets handläggning

Som ovan framgått har byggnadsnämnden i kommunen hävdat att
bostadsdepartementet borde ha kommunicerat med nämnden i tillståndsärendet,
dvs. givit nämnden tillfälle att yttra sig över sökandens besvärsskrivelse
till regeringen. Nämnden har ansett sig vara part i ärendet och hänvisat
till 15 § förvaltningslagen där det stadgas skyldighet för myndighet att
underrätta part om det material som tillförts ärendet.

Det kan inte råda något tvivel om att byggnadsnämnden är part i ärendet.
Detta följer bl. a. av att nämnden skulle ha haft rätt att besvära sig över
länsstyrelsens beslut om detta beslut inneburit, att nämndens avslagsbeslut
ändrats.

Vad beträffar tillämpligheten av förvaltningslagen skall först erinras om att
lagen formellt inte är tillämplig på regeringsärenden. 1 förarbetena uttalades
emellertid att de principer som kommit till uttryck i lagen i stor utsträckning
borde följas även hos regeringen. Beträffande den aktuella paragrafen (15 §)
framhålls i statsrådsberedningens anvisningar(1972-01-31)om tillämpningen
av förvaltningslagens principer hos regeringen att det torde vara lämpligt att
använda bestämmelserna i denna paragraf som riktlinjer i fråga om
kommunikation.

Om man utgår från att 15 § förvaltningslagen i princip skall tillämpas på
förvaltningsärenden hos regeringen, uppkommer frågan om bestämmelserna
skall följas i detta speciella fall. Av intresse är då bestämmelserna i 3 §
förvaltningslagen om tillämpningen av bl. a. 15 §.

1 3 §, första stycket, heter det:

Bestämmelserna i 14-20 §§ gäller endast iden mån fråga är om utövning av
befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet,
disciplinär bestraffning eller annat jämförbart förhållande.

I förvaltningslagspropositionen (prop. 1971:30 s. 334) ges följande
kommentar till begreppet ”för enskild” i lagtexten:

För att lagens särskilda bestämmelser skall bli tillämpliga krävs vidare att
myndighets bestämmanderätt utövas i förhållande till enskild. I lagtexten
uttrycks detta så, att det skall röra sig om en befogenhet att ”för enskild”
bestämma om förmåner etc. Eftersom lagens främsta ändamål är att stärka
den enskildes rättsskydd inom den offentliga förvaltningen, har det inte
ansetts nödvändigt att göra lagens särskilda bestämmelser formellt tillämpliga,
när offentlig myndighet uppträder som part i ärende hos annan
myndighet.

Departementschefen tillägger dock att en offentlig myndighet ibland intar
samma ställning som en privat fysisk eller juridisk person, t. ex. när staten
eller kommunen äger fastighet. I sådana fall får myndigheten anses uppträda
som ”enskild”.

I det aktuella fallet kan byggnadsnämnden inte anses inta samma ställning

14 Riksdagen 1978/79. 4 sami Nr 30

KU 1978/79:30

210

som en privat fysisk eller juridisk person. Huvudregeln gäller därför, dvs.
någon kommunikationsskyldighet föreligger inte formellt (ens om förvaltningslagen
hade varit tillämplig).

Det finns i detta sammanhang också anledning att behandla frågan om
bostadsdepartementet borde ha sänt besvärsskrivelsen på remiss.

Beträffande reglerna på detta område kan först erinras om 7 kap. 2 § RF,
som lyder sålunda:

Vid beredningen av regeringsärendena skall behövliga upplysningar och
yttranden inhämtas från berörda myndigheter. 1 den omfattning som behövs
skall tillfälle lämnas sammanslutningar och enskilda att yttra sig.

Departementschefen betecknade i 1973 års grundlagsproposition (prop.
1973:90 s. 286) remissförfarandet som ett betydelsefullt moment i beredningen
av regeringsärenden.

Vidare innehåller även förvaltningslagen en bestämmelse om remissförfarandet
(10 §) i vilken det bl. a. heter att ”innan myndighet inhämtar yttrande
genom remiss skall myndigheten noga pröva behovet av åtgärder”.

Departementschefen framhöll i förvaltningslagspropositionen (prop.
1971:30 s. 388) att remissförfarandet hade en central plats vid utredningen av
förvaltningsärenden men att det var av största vikt att handläggningen inte
fördröjdes genom onödiga remisser. Denna synpunkt har, när det gäller
regeringsärendena, vid flera tillfällen inskärpts av konstitutionsutskottet. I
statsrådsberedningens anvisningar om tillämpningen av förvaltningslagens
principer framhålls att flera av de krav som utskottet fört fram torde bli
tillgodosedda, om förvaltningslagens betämmelser om remissförfarandet
tillämpas hos regeringen.

Beträffande bostadsdepartementets remitteringspraxis i detta slags ärenden
har i annat sammanhang inhämtats att remiss sker till
beslutsmyndigheten om besvärsskrivelsen innehåller nya omständigheter i
ärendet. Från byggnadsnämndens sida har hävdats att den omständigheten
att sökanden avsåg att bedriva finmekanisk verksamhet i byggnaden inte var
känd för nämnden då byggnadslovsärendet behandlades.

Hade bostadsdepartementet gjort samma bedömning som byggnadsnämnden,
dvs. att nya omständigheter tillkommit i ärendet, och följt den praxis
som departementet etablerat skulle ärendet ha remitterats till länsstyrelsen.
Byggnadsnämnden kunde i så fall ha getts tillfälle att yttra sig i ärendet
antingen genom att departementet föreskrivit underremiss till nämnden eller
genom att länsstyrelsen själv tagit initiativ till en sådan underremiss.

KU 1978/79:30

211

Underbilaga 1 A

Avesta 1977-02-21

Bästa Elvy Ohlson!

Jag vill börja med att tacka för visat intresse.

Vid telefonsamtal med er tidigare där jag beskrev mitt byggnadsärende,
bad ni mig att sända er en skriftlig redogörelse.

Jag vill börja med att beskriva området och tomten ifråga. Tomten är den
första utom stadsplanerat område. Faktum är att en liten del av tomten ingår i
nu gällande byggnadsplan (bilaga l)1. Den är en av två intilliggande
obebyggda tomter i ett område där all omkringliggande mark är tagen i
anspråk i form av bostadsbebyggelse. All kommunal service är utbyggd för
området. Alltså inga extra kostnader för kommunen i form av skolskjuts,
sophämtning m. m.

På ett gammalt förslag till byggnadsplan som kommunen har upprättat har
man ritat in två fastigheter på respektive två tomter.

Vatten och avlopp är framdraget till tomterna, med brunn för direkt
anslutning.

Tomten angränsar till Dalälven, men Naturvårdsenheten vid Länsstyrelsen
har medgivit dispens från Naturvårdslagens 16 §.

Vid de första samtalen med stadsarkitekten hänvisade han till tidigare
avslag vid ansökan om byggnadslov och avrådde oss att söka byggnadslov på
grund av det. Man avslog tidigare ansökan med motiveringen att ett
planförslag från 1952 med förslag till ny riksväg ej var bordlagt, trots att en ny
riksväg är byggd på andra sidan av älven sedan ett antal år tillbaks. Senare
framkom att detta saknade betydelse i dagens läge och stadsarkitekten
menade att jag skulle komma med förslag till hur tomten skulle ta sig ut samt
ett förslag till avstyckning.

Efter det vände jag mig till Fastighetsbildningsmyndigheten och bad en
tjänsteman om ett förslag till avstyckning. Jag ombads att återkomma efter 14
dagar. Tjänstemannen kontaktades, men han ville inte lämna förslag till
avstyckning då han avrätls av stadsarkitekten.

Eget förslag till avstyckning gjordes och byggnadslov söktes.

Byggnadsnämnden avslog min ansökan med hänvisning till Naturvårdslagens
16 § samt tätbebyggelseförbud enligt 56 § 1 mom. BS (bilaga 2)1.

Byggnadsnämnden underlät att remittera ärendet vidare till Länsstyrelsen
trots hänvisningen till Naturvårdslagens 16 § då hela ärendet skall prövas av
länsstyrelsen. Jag uppmanade byggnadsnämnden att ompröva ärendet med
hänvisning till deras försummelse. Så skedde, men denna gång hänvisade
man enbart till tätbebyggelseförbud och ärendet gick således ej till länssty -

1 Ej intagen här.

KU 1978/79:30

212

reisen utan att jag fick besvära mig över byggnadsnämndens beslut.

Sägas kan att de borgerliga ledamöterna (4 st) i byggnadsnämnden är för en
bebyggelse medan socialdemokraterna (6 st) är emot en sådan!

Vid tre tillfällen besöktes tomten av olika handläggare vid länsstyrelsen.
Såvitt vi kunde bedöma fanns en positiv attityd till en eventuell byggnation.
Dessutom påpekade länsjurist Nord att kommunen ej kunde formulera ett
avslag med enbart hänvisningar till olika lagparagrafer utan att man måste
formulera sig klart och konkret.

Efter detta besökte gruppen stadsarkitekten och då framkom att han tyckte
att planläggning bör ske där markanvändningsfrågor liksom eventuella
miljökonflikter på grund av ett intilliggande hönseri kan utredas (bilaga

3)'.

Vad som framkommit vid samtal med stadsarkitekten samt tjänstemän vid
länsstyrelsen beträffande markanvändningen är att marken ej kan användas
till mycket annat än bostadsbebyggelse.

Beträffande utfartsvägen togs kontakt med en ingenjör vid gatukontoret
som ansåg att det förslag till utfartsväg vi bifogat byggnadslovsansökan var
det lämpligaste (bilaga 4)1. För framtida eventuella gemensamma infart för
flera fastigheter menade han att vårt förslag kunde vara ett provisorium tills
vidare och lätt ändras efter framtida behov.

Beträffande hönseriet så är det beläget drygt 100 m från tomtgränsen och
vållar på inget sätt några olägenheter i form av lukt eller dylikt. Dessutom har
kommunen framtida planer på bebyggelse på liknande avstånd från nämnda
hönseri (bilaga l)1.

Efter att vi hade fått avslaget från länsstyrelsen (bilaga 3)1 togs kontakt med
länsarkitekten, som menade att länsstyrelsen hade små möjligheter att gå
emot kommunens beslut, då länsstyrelsens befogenheter hade blivit kraftigt
beskurna under de senaste fem åren. Han trodde att den nya regeringen skulle
ha betydligt större möjlighet att ändra kommunens beslut och att han skulle
själv välkomna ett positivt beslut från bostadsdepartementet.

Regeringen harju också lagt fram ett förslag till ny bygglag där det skall bli
lättare att göra s. k. kompletterande bebyggelse.

Efter avslaget från länsstyrelsen besökte jag stadsarkitekten och frågade om
det inte fanns något sätt att gå till väga på för att vi skulle få byggnadstillstånd.
Han förklarade då att kommunen ville ha plan på området innan man släppte
fram bebyggelse samt att det var en princip i kommunen att man ej planlade
annan mark än den av kommunen ägda. Han föreslog att jag då skulle köpa in
de två tomterna, skänka den ena till kommunen, få behålla den andra och
erhålla byggnadstillstånd på denna.

Kort därefter besökte jag återigen stadsarkitekten för att diskutera hans
alternativ. Han ansåg nu i stället att jag skulle erbjuda kommunen i ett brev
att få köpa dessa två tomter efter att jag själv förvärvat dem. Man skulle då

1 Ej intagen här.

KU 1978/79:30

213

planlägga dessa och de skulle bjudas ut till försäljning. Eftersom jag hade sålt
tomterna till råmarkspris (ca l:-/m2) till kommunen skulle jag få förtur på en
tomt vid försäljningen, nu till ett pris av drygt 20:-/m2.

Nuvarande markägare vill dock behålla den andra tomten för sin sons
räkning och vid min erbjudan till kommunen gjordes vissa förbehåll utöver
de diskuterade av mig (bilaga 5)1.

Tjänstemän inom kommunen har efter stadsarkitektens presentation visat
sig positivt inställda till min erbjudan, men ville avvakta gatukontorets
utredning om avloppsfrågan.

Hela området på drygt 100 villor är anslutna till det kommunala avloppet
som i sin tur ej ännu är anslutet till reningsverket, men som enligt
gatukontorets förslag beräknas anslutas med början 1978. För dessa drygt 100
villor finns nu tre hopsamlingsställen som avloppsvattnet passerar innan det
går vidare till avslammningsbrunnar och efter det ut i älven.

Vid samtal med tjänsteman på gatukontoret menade han att det var
betydelselöst om ytterligare en villa anslöts till nätet. Dessutom har flera
villor inom detta område anslutits till nätet helt nyligen.

Efter detta besked erbjöd jag mig att lägga ner en slammtank i marken, men
detta ansåg stadsarkitekten skulle bli för dyrt för vår del med tömningar
osv.

En tjänsteman vid hälsovårdsnämnden kontaktades av mig för att jag
skulle få synpunkter på att eventuellt ansluta ytterligare en villa till
nuvarande nätet alternativt lägga ner en slammtank. Tjänstemannen ville
inte uttala sig förrän han hade konsulterat stadsarkitekten.

Av visst intresse kan kanske vara att huset kommer att förses med en
uppvärmningsanordning med värmepump. Huset kommer därmed att bli det
första i trakten med denna typ av uppvärmning. Vad jag förstår blir detta det
första systemet i landet som utnyttjar ett vattendrag som värmemedium (den
intilliggande älven).

Ett företag i Stockholm, SELEKO, har lovat att konstruera en anläggning
av denna typ. Något detaljerat förslag har jag inte vågat kosta på mig på grund
av oskärheten om vi får bygga eller ej. Det positiva med en sådan anläggning
är att vattnet även under den kallaste årstiden håller en temperatur av lägst
+4° C vilket betyder att betydligt större energiinnehåll än t. ex. luft med en
temperatur av -10° C. En värmepump av denna typ blir av den anledningen
betydligt mindre och billigare än en konventionell typ. Denna speciella typ av
värmepump har också den stora fördelen av att kunna utnyttja den energi
som finns i avloppsvatten (diskvatten, badvatten m. m.) vilket vi även skulle
komma att utnyttja.

Dessutom skall huset isoleras extra kraftigt samt treglasfönster installeras.

1 Avesta Arbetarkommuns förslag till markanvändningsplan kan man se

1 Ej intagen här.

KU 1978/79:30

214

att byggnadsförbud råder i större delen av kommunen (bilaga 6)1. Vidare kan
nämnas att man i Avesta Kommun planerar en exploatering av ett
omfattande jordbruksområde. Älvsnäsområdet. Man har tidigare utnyttjat
ett annat stort jordbruksområde för bostadsbebyggelse, Grytnäs Gärde.

I kommunen tillåts generellt ingen kompletterande bebyggelse utanför
planlagt område.

Det finns i kommunen flertalet exempel där man har tillåtit bebyggelse på
betydligt olämpligare mark än den i vårt fall. Exempelvis har man helt nyligen
beviljat bebyggelse av ett bostadshus vid en badsjö utanför planlagt område,
där tätbebyggelseförbud och förbud enligt strandskyddslagen råder. Dessutom
saknades kommunalt vatten och avlopp ( fler ex. se bilaga 7)1.

Jag vill även referera till ett aktuellt ärende där länsstyrelsen ändrat
kommunens beslut. Då jag ringde en tjänsteman på länsstyrelsen för att få
mer fakta om ärendet uppgavs att det var nära nog identiskt med vårt, men
med det undantaget att utfartsvägen i detta fall inte kunde läggas på mer än
ett sätt, till skillnad mot vår utfart som man, som jag tidigare nämnt, har
kunnat se ytterligare lösningar på. Byggnadsnämnden i Avesta Kommun har
i sin tur besvärat sig hos regeringen över länsstyrelsens beslut (bilaga 8)1.

För mer faktainformation om de lokala förhållanden som råder ber jag att få
referera till riksdagsman Karl Boo samt till Hans Jönsson vid gatukontoret i
Avesta.

Besvärstiden för vårt ärende har utgått, men om ni finner att det finns
möjligheter för bostadsdepartementet att upphäva byggnadsnämndens
beslut kommer vi att lämna in ny byggnadslovsansökan och låta den vandra
via länsstyrelsen till bostadsdepartementet.

Jag förmodar att ert dagsprogram är hårt ansträngt, men trots det vore jag
tacksam om jag kunde få era synpunkter så snart som möjligt.

Vänligen,

(namn)

1 Ej intagen här.

KU 1978/79:30

215

Underbilaga I B
Avesta 1977-02-24

Bästa Elvy Ohlson!

Efter att jag i dag har besökt herr Åhs på hälsovårdsnämnden i kommunen,
är jag tvungen att skriva detta för att komplettera mitt tidigare brev av den
1977-02-21.

Som jag tidigare nämnt gav mig stadsarkitekten förslaget att erbjuda
kommunen att köpa den mark där vi tänkt bygga vårt hus. Arkitekten gav
mig som bekant senare beslutet att avloppsfrågan inte var löst och av den
anledningen kunde inte kommunen acceptera mitt förslag.

Herr Åhs berättade att när han skulle avgöra om det var lämpligt att
bebygga vår tomt, hade konsulterat ingenjör Bagge på gatukontoret, vilken är
expert på VA frågor i kommunen. Man hade då kommit fram till att det inte
skulle möta något hinder att ansluta vårt hus till det kommunala avloppet.

När stadsarkitekten fick kännedom om detta beslut, bad han Åhs att ändra
detta till avslag. Arkitekten motiverade sig med att han var rädd att fler skulle
begära att få göra s. k. kompletterande bebyggelse och referera till vårt fall.
Hade det enbart gällt vårt hus hade det gått bra, men med tanke på att fler
skulle kunna resa samma krav mot kommunen så var det säkrast att man gav
ett avslag. Allt detta enligt herr Åhs.

Kompletterande bebyggelse är något som jag tidigare nämnt inte acceptabe
inom kommunen.

Först ger stadsarkitekten oss nytt hopp om att få bygga genom att lägga
fram förslaget om försäljning till kommunen. När han sedan ser att det ser ut
att ordna sig går han in på hälsovårdsnämndens angelägenheter för att med
påtryckning förmå dem att ändra sig så att hans eget intiativ går om intet.
Tydligen kan stadsarkitekten själv inte motivera ett avslag längre utan måste ta
hjälp av andra enheter inom kommunen.

Vänligen,

(namn)

KU 1978/79:30

216

Underbilaga 1 C

BOSTADSDEPARTEMENTET 1977-03-01

(namn)

Angående brev 1977-02-21 och 1977-02-24

Jag har noga tagit del av den redogörelse som du insänt i anledning av
ansökan om byggnadslov å fastigheten Bengtsbo 8:3,9:24 i Grytnäs i Avesta
kommun.

Som du förstår ingriper regeringen ej i byggnadslovsärenden som ej
överklagats och förts upp till prövning hos regeringen. Jag måste dock
personligen uttrycka att byggnadsnämndens motiveringar förefaller mig
egendomliga.

Jag tycker du skall försöka med ytterligare en ansökan om prövning, och
därest den ej vinner byggnadsnämndens gehör, bör du utnyttja din rätt och
föra frågan vidare till överprövning hos länsstyrelse och eventuellt till
regeringen.

Jag har också översänt kopior på vår korrespondens till Hans Jönsson,
Telegatan 6 A, 774 00 Avesta.

Med hälsningar
Elvy Olsson

KU 1978/79:30

217

Bilaga 10

PM angående regeringens tillämpning av villkorslagen

Under våren 1977 antog riksdagen en särskild lag (1977:140) om särskilt
tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle m. m. (prop. 1976/77:53, NU
1976/77:23, rskr 205). Lagen innebär att frågan om hanteringen av använt
kärnbränsle och högaktivt avfall skall vara lösta innan en reaktor får tas i drift.
Lagen är endast tillämplig på reaktorer för vilka tillstånd vid lagens
ikraftträdande redan meddelats enligt atomenergilagen (1956:306) och som
inte tillförts kärnbränsle före den 8 oktober 1976.

Särskilt tillstånd meddelas av regeringen. Tillstånd får meddelas endast om
reaktorns innehavare

1. har företett avtal, som på ett betryggande sätt tillgodoser behovet av
upparbetning av använt kärnbränsle, och dessutom har visat, hur och var
en helt säker slutlig förvaring av det vid upparbetningen erhållna
högaktiva avfallet kan ske, eller

2. har visat, hur och var en helt säker slutlig förvaring av använt, ej
upparbetat kärnbränsle, kan ske.

För reaktorn Barsebäck 2, vilken var färdigställd vid lagens ikraftträdande,
gäller särskilda bestämmelser. För den reaktorn krävs ej att ägaren löst
avfallshanteringen på längre sikt. Tillstånd har också givits för start av denna
reaktor.

Regeringen har hittills haft att tillämpa villkorslagen i tre fall. I det första
fallet, som gällde Barsebäck 2, har tillstånd givits. 1 de två andra fallen har
regeringen avslagit ansökningarna. Dessa ingavs den 6 december 1977 och 6
april 1978 och gällde reaktorerna Ringhals 3 resp. Forsmark 1.

Som stöd föransökan att få ta Ringhals 3 i drift åberopade Vattenfall ett den
19 april 1977 träffat avtal mellan Svensk Kärnbränsleförsörjning AB (SKBF)
och det franska statsägda företaget COGEMA beträffande transport, lagring
och upparbetning av använt kärnbränsle som uttages från Ringhals 3 efter
avställning före 1980. Detta avtal var i stort sett identiskt med avtalet för
Barsebäck 2.

Den 16 mars 1978, dvs. mellan ansökningarna från Vattenfall rörande
Ringhals 3 och från Forsmarks kraftgrupp AB rörande Forsmark 1, träffades
ytterligare ett avtal mellan SKBF och COGEMA beträffande transport,
lagring, upparbetning m. m. av använt kärnbränsle som transporteras till
Frankrike under åren 1981-1990. Detta avtal åberopades i ansökan beträffande
Forsmark 3.

Vad gäller möjligheterna att få till stånd en helt säker slutlig förvaring av
det högaktiva avfallet åberopades i ansökningarna det arbete som bedrivits av
Vattenfall i samarbete med andra kraftföretag under namnet Projekt
Kärnbränslesäkerhet (KBS). Detta arbete har bedrivits i två etapper, av vilka

KU 1978/79:30

218

den första gällde alternativet med upparbetning. Det var resultaten från
denna etapp som åberopades i ansökningarna.

Det första avtalet mellan COGEM A oh SKBF beskrivs översiktligt i bilaga

Vattenfalls ansökan kompletterades den 5 maj 1978 med uppgifter rörande
det nya avtalet med COGEMA. De kompletterande uppgifterna berör också
frågan om avtalet rörande upparbetning av avfall skall omfatta det reaktorbränsle
som tas ut ur reaktorn under en given tidsperiod eller även det bränsle
som tillförts reaktorn utan att vara förbrukat. Bakgrunden till denna
diskussion var att Statens kärnkraftsinspektion i sitt remissyttrande över
ansökan tolkat villkorslagens krav på ett avtal som på betryggande sätt
tillgodoser behovet av upparbetning av använt kärnbränsle så att det skall
omfatta samtliga bränsleelement som sitter i reaktorhärden och inte endast
det kärnbränsle som tagits ur reaktorn.

Enligt Vattenfall bör kravet endast omfatta det bränsle som tas ur reaktorn.
Det är inte enligt Vattenfall rimligt att teckna fast avtal om upparbetning av
större kvantiteter än vad som motsvarar det bränsle som verkligen tas ut ur
reaktorhärden. Avtalet med COGEMA ger rätt från svensk sida att utnyttja
den aktuella upparbetningsanläggningens kapacitet även under 10 år efter
den första tioåriga driftsperioden. Vattenfalls skrivelse bifogas (bilaga 2).

Vattenfalls ansökan remitterades den 3 januari 1978 till 24 olika remissinstanser.
Remisstiden utgick den 8 maj 1978. Remissyttrandena finns
redovisade i DS I 1978:29 ”Yttranden över statens vattenfallsverks ansökan
enligt villkorslagen om tillstånd att tillföra reaktoranläggningen Ringhals 3
kärnbränsle”.

Den 23 januari utsåg industriministern en arbetsgrupp med uppdrag att
från lämpliga internationella expertorgan, institut och organisationer inhämta
kompletterande yttranden över KBS' rapport om kärnbränslecykelns
slutsteg, förglasat avfall från upparbetning. Arbetsgruppens arbete redovisades
för departementet den 29 juni 1978. Rapporten publicerades i Ds I
1978:28 ”Redogörelse för granskning genom utländsk expertis av rapporten
kärnbränslecykelns slutsteg, förglasat avfall från upparbetning”.

Som underlag för regeringens beslut utarbetades vidare en särskild rapport
av två experter, Thomas B. Johansson och Peter Stern. Rapporten finns
redovisad i Ds I 1978:35 ”Kärnkraftens radioaktiva avfall: Inför Ringhals
3-beslutet”.

Även ansökan från Forsmarks kraftaktiebolag (FKA) remissbehandlades.
Remissvar med underremisser inkom från Statens kärnkraftsinspektion den
12 juni 1978. Påminnelser över dessa inkom från FKA den 12 juli.

På grundval av dessa remissyttranden fattade regeringen den 5 oktober
1978 beslutet att avslå de aktuella ansökningarna. Regeringen konstaterar i
sitt beslut att det upparbetningsavtal som åberopas i ansökningarna står i
överensstämmelse med villkorslagens krav. Däremot hade regeringen vid sin
bedömning av förutsättningarna för en helt säker slutlig förvaring av det

KU 1978/79:30

219

högaktiva avfallet funnit att viss kompletterande geologisk undersökning
erfordrades för att lagens krav skulle vara helt uppfyllda. Regeringens beslut
redovisas i sin helhet i bilaga 3.

Någon vecka före regeringsbeslutet distribuerade regeringen ett pressmeddelande
(bilaga 4), som i den allmänna debatten föranlett skilda tolkningar av
vilken vikt regeringen avsåg att tillmäta remissyttrandet från SKI när
regeringen fick nya ansökningar att ta ställning till efter de kompletterande
geologiska undersökningarna. I samband med den presskonferens där
regeringens beslut redovisades inför pressen utdelade industridepartementets
pressekreterare en PM (bilaga 5) där regeringens beslut vad gällde kravet
på den geologiska undersökningen tolkades på vissa punkter. Promemorian
är inte signerad, men ledde till stor uppmärksamhet.

KU 1978/79:30

220

Underbilaga I

1977-12-06

Avtal mellan Cogema och SKBF om använt kärnbränsle för Ringhals 3

Avtalet omfattar transport, lagring och upparbetning m. m. av de bränsleelement
innehållande ca 20 ton uran som enligt föreliggande planer
kommer at förbrukas före 1980. Bränslehärden innehåller totalt ca 70 ton
uran, varav ca 20 ton hösten 1979 avses att tas ur reaktorn och ersättas med
nytt bränsle. Sedan bränslet uttagits ur reaktorn förvaras elementen i
befintliga bassänger vid verket i avvaktan på transport till Cogema upparbetningsanläggning
i La Hague i Frankrike. Cogema svarar för transporten
som skall ske tidigast 12 och senast 23 månader efter det att avställningen av
reaktorn skett. Cogema svarar vidare för eventuell lagring i La Hague innan
upparbetning påbörjas.

Vid upparbetningsprocessen återvunnet uran och plutonium återlevereras
till vattenfallsverket. Uranet kommer att användas för framställning av nytt
bränsle. Även plutoniet kan utnyttjas härför. Före utnyttjningen av det
plutonium som utvinns av svenskt kärnbränsle avvaktas emellertid utvecklingen
av styrande riktlinjer härför. Under tiden åtager sig Cogema att
långtidslagra plutoniet. Överenskommelse härom har träffats avseende en
första 5-årsperiod. Lagringen hos Cogema innebär ingen inskränkning i den
svenska förfoganderätten till plutoniet.

Det radioaktiva avfall som uppstår vid upparbetningen är vattenfallsverket
skyldigt att återta om Cogema så begär, dock tidigast 1990.

En förutsättning för återtagandet av avfallet är att det har överförts i en
form som uppfyller då aktuella franska och internationella bestämmelser för
transport och förvaring.

Cogema avser utföra upparbetningen i den s. k. UP2-anläggningen i La
Hague. Uppförandet av anläggningen påbörjades 1962.

Aktiv provdrift inleddes 1966 och rutinmässig drift 1967-01-01. Anläggningen
var från början avsedd endast för upparbetning av bränsle från
gaskylda grafitmodererade reaktorer. År 1971 påbörjades uppförandet av en
s. k. ”head-end” för mottagning och upplösning av utbränt bränsle från
lättvattenreaktorer. 1 övrigt används samma anläggning såväl för upparbetningen
av lättvattenreaktorbränsle som för gas-grafitreaktorbränsle. Under
juni 1976 utfördes upparbetning av 15 ton lättvattenreaktorbränsle från den
schweiziska reaktorn i Miihleberg. Nyligen har upparbetning av ytterligare
lättvattenreaktorbränsle påbörjats.

Driften för de närmaste åren planeras ske omväxlande med bränsle från
dels grafitmodererade reaktorer, dels från lättvattenreaktorer. UP2-anläggningens
kapacitet uppgår till 1 000 ton uran per år, varav 400 ton kan utgöra
lättvattenreaktorbränsle. Genom kompletterande installationer kommer

KU 1978/79:30

221

kapaciteten för lättvattenreaktorbränsle att ökas till 800 ton uran per år fram
till år 1981. Kraftföretag från Frankrike, Schweiz, Japan, Västtyskland,
Holland och Sverige har slutit kontrakt med Cogema om upparbetning i La
Hague.

KU 1978/79:30

222

Underbilaga 2

TILL REGERINGEN
INDUSTRIDEPARTEMENTET

Stockholm 1978-95018

1978-05-18

Kompletterande uppgifter till ansökan jämlikt lagen den 21 april 1977 om
särskilt tillstånd att tillföra reaktoranläggningen i Ringhals 3 kärnbränsle -

I ansökan daterad 1977-12-06 har statens vattenfallsverk hemställt om
tillstånd att enligt 2 § punkt 1 i villkorslagen få tillföra reaktoranläggningen i
Ringhals 3 kärnbränsle. Denna ansökan grundas dels på ett avtal med det
franska företaget Cogema för använt känrbränsle från Ringhals 3 före 1980,
dels på en rapport från projekt kärnbränslesäkerhet "Kärnbränslecykelsn
slutsteg, förglasat avfall från upparbetning”.

Statens kärnkraftinspektion har i sitt remissyttrande över avtalet med
Cogema för tiden före 1980 konstaterat att avtalet endast omfattar det
kärnbränsle som tas ut under 1979 och inte allt det bränsle som tillförs
reaktorn vid laddning. Inspektionen anser att villkorslagens krav på ett avtal
som på betryggande sätt tillgodoser behovet av upparbetning av använt
kärnbränsle skall omfatta såväl samtliga bränsleelement som sitter i reaktorhärden
och blivit reaktiva som det använda kärnbränsle som tagits ur
reaktorn.

Statens vattenfallsverk räknar med att enligt villkorslagen fast avtal skall
föreligga om upparbetning av de bränsleelement som under en period uttages
ur reaktorn. Alla bränsleelement i en reaktorhärd planeras inte tas ut för
upparbetning förrän i anslutning till att reaktorn tjänat ut och driften
slutgiltigt skall upphöra.

Emedan avtal om upparbetning medför betydande kostnader synes det inte
rimligt teckna fast avtal om upparbetning av större kvantiter än vad som
motsvarar de mängder bränsle som verkligen kommer att tas ur reaktorhärden
och som efter viss förvaring kan sändas för upparbetning.

Möjlighet om så likväl skulle bli erforderligt att också upparbeta återstående
härd tillgodoses genom vissa rättigheter i aktuella avtal vilket skall
belysas nedan.

Eventuell erforderlig mellanlagring tillgodoses bl. a. genom tillkomsten av
ett centrallager för använt bränsle, varöver lokaliseringsansökan ingivits av
Svensk Kärnbränsleförsörjning AB (SKBF).

I ansökan om Ringhals 3 noterades att SKBF fortsätter inledda förhandlingar
beträffande ett större avtal med Cogema för använt kärnbränsle under

KU 1978/79:30

223

1980-talet.

Såsom anmälts i annat sammanhang genom SKBF föreligger numera ett
avtal med Cogema för 1980-talet, dagtecknat 1978-03-16. Detta avtal har
bifogats FKA:s ansökan att tillföra reaktoranläggningen i Forsmark 1
kärnbränsle och har dessförinnan översänts till industri- och utrikesdepartementen.

Detta avtal, genom vilket statens vattenfallsverk har rätt till upparbetning
av en nominell kvantitet av 460 ton använt kärnbränsle räknat som uran,
avses att utnyttjas för bl. a. Ringhals 3. Avtalet bifogas. I avtalets Clause 16
föreskrives att avtalet skall hållas konfidentiellt. Med hänvisning till lagen
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar anhåller
vattenfallsverket att avtalet och information därom ej delges utomstående.

Avtalet med Cogema för 1980-talet innehåller bestämmelser om att
överkapaciteten i förhållande till beräknad nominell kapacitet skall kunna
fördelas mellan Cogemas kunder. Den nominella kapaciteten är försiktigt
beräknad, varför man kan räkna med att en viss kapacitet därutöver kommer
att stå till förfogande.

Avtalet ger dessutom rätt från svensk sida att utnyttja den aktuella
upparbetningsanläggningens kapacitet även under 10 år efter den första
tioåriga driftsperioden.

Genom ovan angivna omständigheter kan den nominella kvantitet statens
vattenfallsverk förfogar över komma att åtminstone dubbleras. Även med
rimlig säkerhetsmarginal bedömer statens vattenfallsverk att dessa rättigheter
möjliggör upparbetning av fyra härdar, nämligen för Ringhals 3, Ringhals
4, Forsmark 1 och Forsmark 2. Sammanlagda härdkvantiteterna utgör 390
ton räknat som uran.

Informationer över dessa rättigheter lämnas i avtalet.

Statens vattenfallsverk hemställer att granskningen avseende tillstånd att
tillföra reaktoranläggningen i Ringhals 3 kärnbränsle kompletteras med ovan
lämnad information.

Denna skrivelse har avgivits efter beslut av undertecknad generaldirektör.
Föredragande har varit tekniske direktören Ingvar Wivstad.

J.V. Norrby

KU 1978/79:30

224

Underbilaga 3

STATENS VATTENFALLSVERK
162 87 Vällingby

Ansökan enligt lagen (1977:140) om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor
kärnbränsle, m .m.

1977-12-06

Statens vattenfallsverk har i skrivelse den 6 december 1977 ansökt om
tillstånd enligt 2 § andra stycket 1 lagen (1977:140) om särskilt tillstånd att
tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m. (villkorslagen) att få tillföra reaktoranläggningen
Ringhals block 3 (Ringhals 3) kärnbränsle.

Till stöd för sin ansökan har vattenfallsverket åberopat bl. a. följande
handlingar:

- avtal träffat den 19 april 1977 mellan Svensk Kärnbränsleförsörjning AB
(SKBF) och det franska företaget Compagnie Générale des Matériés
Nucléaires (COGEMA) beträffande transport, lagring och upparbetning
m. m. av använt kärnbränsle som uttas från Ringhals 3 efter avställning
före 1980,

- avtal träffat den 21 april 1977 mellan SKBF, vattenfallsverket och Sydkraft
AB, i vilket vattenfallsverkets rätt att utnyttja ovan angivna upparbetningsavtal
preciseras liksom parternas rättigheter och skyldigher i
övrigt,

- redovisning av den första etappen av ett arbete inom en särskild
projektgrupp - projekt kärnbränslesäkerhet (KBS) - som behandlar slutlig
förvaring av det vid upparbetningen erhållna högaktiva avfallet.

1 skrivelse den 18 maj 1978 har vattenfallsverket begärt att även ett den 16
mars 1978 träffat avtal mellan SKBF och COGEMA angående transport,
lagring och upparbetning m. m. av använt kärnbränsle som transporteras till
Frankrike under åren 1981-1990, beaktas vid handläggningen av ansökningen.

Vattenfallsverkets ansökan har remitterats för yttrande till 24 svenska
instanser. Den av verket åberopade redovisningen av KBS har dessutom
remitterats för yttrande till 23 utländska instanser.

Vattenfallsverket har inkommit med påminnelser. Verket har därvid
ytterligare åberopat Forsmarks Kraftgrupp AB:s påminnelser den 12 juni
1978 i vad avser avtalet den 16 mars 1978 med COGEMA.

Enligt 2 § andra stycket 1 i villkorslagen får tillstånd till drifttagning av
kärnreaktor meddelas endast om reaktorns innehavare har företett avtal, som
på ett betryggande sätt tillgodoser behovet av upparbetning av använt
kärnbränsle, och dessutom har visat, hur och var en helt säker slutlig

KU 1978/79:30

225

förvaring av det vid upparbetning erhållna högaktiva avfallet kan ske.

Det upparbetningsavtal som åberopas i ansökningen står enligt regeringens
bedömande i överensstämmelse med villkorslagens krav. Däremot har
regeringen vid sin bedömning av förutsättningarna för en helt säker slutlig
förvaring av det högaktiva avfallet funnit att viss kompletterande geologisk
undersökning fordras för att lagens krav skall vara helt uppfyllda.

Villkorslagen uppställer inte något krav på att sökanden skall ange viss
bestämd plats för slutförvaret. Lagen får emellertid i förevarande fall anses
innebära att sökanden skall visa att det finns område eller områden i Sverige
som har en sådan beskaffenhet att en slutförvaring kan ske i enlighet med de
krav lagen ställer.

Den kompletterande geologiska undersökningen bör därför visa att det
finns en tillräckligt stor bergsformation på aktuellt djup och med de
egenskaper som KBS:s säkerhetsanalys i övrigt förutsätter. Regeringen vill i
detta sammanhang erinra om att de krav som behöver ställas på bergsformationens
volym och form beror dels på avfallsmängden, dels på vilken
geometrisk konstruktion ett slutförvar ges. Den utformning av bergförvaret
som KBS ursprungligen angett kan komma att modifieras med hänsyn till
dessa krav.

Vad som sålunda fordras är enligt regeringens bedömning ytterligare
provborrningar och därav föranledda mätningar i sådana bergsområden som
enligt sökanden har de nyss angivna geologiska egenskaperna.

På grund av det anförda kan ansökningen inte f. n. bifallas.

Regeringen lämnar ansökningen utan bifall .

På regeringens vägnar
Olof Johansson

Gösta Lindh

15 Riksdagen 1978/79. 4 sami. Nr 30

KU 1978/79:30

226

lind er b Haga 4

1978-09-29

PRESSMEDDELANDE

Regeringen har idag slutfört sin prövning av ansökningarna från Statens
Vattenfallsverk och Forsmark Kraftgrupp AB om att få tillföra kärnbränsle
till reaktorerna Ringhals 3 och Forsmark 1. Regeringen har därvid funnit att
förutsättningarna för bifall brister i ett avseende. Ansökningarna kan därför
inte nu bifallas.

I anledning av beslutet uttalar statsminister Fälldin samt statsråden
Bohman och Ullsten:

Enligt villkorslagen får tillstånd till drifttagning av kärnreaktorer meddelas
om reaktorns innehavare har företett avtal, som på ett betryggande sätt
tillgodoser behovet av upparbetning av använt kärnbränsle, och dessutom
har visat, hur och varén helt säker slutlig förvaring av det vid upparbetningen
erhållna högaktiva avfallet kan ske.

Den ansökan Vattenfall och FKA ingivit för att få tillföra kärnbränsle till
reaktorerna Ringhals 3 och Forsmark 1 står vad gäller avtalet om upparbetning
i överensstämmelse med villkorslagens krav. Däremot har regeringen
vid sin bedömning av förutsättningarna för en säker slutlig förvaring av det
högaktiva avfallet funnit att viss kompletterande geologisk undersökning
erfordras för att lagens krav skall anses vara helt uppfyllda. Ansökningen kan
därför icke nu bifallas.

Vi vill erinra om att villkorslagen icke uppställer krav att sökande skall ange
viss bestämd plats för slutförvaret. Lagen kräver däremot att sökande skall
visa att det finns område eller områden i Sverige som har en sådan
beskaffenhet att en slutförvaring kan ske i enlighet med de krav lagen
ställer.

Den kompletterande geologiska undersökningen bör därför visa förekomsten
av en tillräckligt stor bergsformation på aktuellt djup och med de
egenskaper som KBS säkerhetsanalys i övrigt förutsätter. Vi vill i detta
sammanhang erinra om att de krav som behöver ställas på bergsformationens
volym och form dels beror på avfallsmängden, dels på vilken geometrisk
konstruktion ett slutförvar ges. Den utformning av bergförvaret som KBS
ursprungligen angett kan komma att modifieras med hänsyn till dessa
krav.

Vad som fordras är enligt regeringens bedömning ytterligare provborrningar
i sådana bergområden som enligt sökandena har de ovan angivna
geologiska egenskaperna. Om sökandena, efter den kompletterande undersökning
som nu sagts, inger förnyad ansökan om tillstånd kommer
regeringen att höra kärnkraftsinspektionen över ansökan. Om inspektionen
därvid finner att den osäkerhet har undanröjts, som enligt regeringens
bedömning i angivet hänseende vidlåder den ansökan som nu behandlats,
har enligt regeringens mening sökandena uppfyllt de krav som uppställs i 2 §

KU 1978/79:30

227

andra stycket 1, villkorslagen. Regeringen avser i så fall att lämna sökandena
tillstånd att tillföra Ringhals 3 och Forsmark 1 kärnbränsle.

Med anlending av den bedömning regeringen gjort rörande avtalet om
upparbetning av använt kärnbränsle avser regeringen inom kort att slutföra
förhandlingarna med Frankrike om en brevväxling på regeringsnivå rörande
bl. a. kontroll- och säkerhetsfrågor vid hanteringen av det utbrända kärnbränslet.

Regeringen avser också att inleda förhandlingar med Australien om ett
kontrollavtal rörande frågor förknippade med export på det kärntekniska
området mellan Sverige och Australien.

Inom ramen för den internationella utvärderingen av kärnbränslecykeln
(INFCE) avser regeringen att fortsätta att aktivt driva olika frågor i samband
med kärnkraftens säkerhetsproblem.

Regeringen avser att ge tillstånd till uppförandet av ett centrallager för
utbränt kärnbränsle. Detta är nödvändigt att utföra nu för förvaring av
utbränt bränsle från de aggregat som är i drift.

KU 1978/79:30

228

Underbilaga 5

KBS

Geologiska förutsättningar och krav
Nedan angivna allmänna krav bör överarbetas och närmare preciseras:

Krav nr 1

Bergförvaret skall anläggas i sådana bergarter att någon risk för framtida
malmletning eller mineralutvinning ej kan komma i fråga.

Detta innebär att inget område kan anses vara utan brytvärda mineralfyndigheter
förrän detta har bevisats.

Krav nr 2

Bergförvaret skall anordnas så att det icke skärs igenom av sådana
sprickzoner i vilka framtida bergrörelser kan utlösas.

Detta innebär att ett tillräckligt stort område utan sådana sprickzoner måste
påvisas. Detta innebär att deponering av kapslar endast kan ske i sprickfria
bergpartier.

Krav nr 3

Transporttiden för det vatten som strömmar genom förvarets berggrund
till markytan skall bestämmas.

Detta innebär rimligen att praktiska försök måste utföras i förvaringsområdet
och att teoretiska modeller måste verifieras.

Krav nr 4

Avfallskapslar skall endast placeras i sådan berggrund som är sprickfri och
med en permeabilitet av högst 10~9m/s. Skall detta påvisas genom borrningar
från markytan krävs att någon procent av tänkta kapsellägen genomborras
och visa en sprickfri berggrund.

Krav nr 5

Grundvattnets kemiska sammansättning får ej avvika i ogynnsam riktning
från vad som antagits vid uppskattning av kapselns livslängd, glasets
urlakning och avfallsämnenas fördröjning.

Detta innebär att grundvattnets kemiska sammansättning skall visas över
ett tillräckligt stort område.

KU 1978/79:30

229

Bilaga II

PM med vissa uppgifter om regeringens handläggning av det s. k. B3LAprojektet
m. m.

Försvarsmaktens attackflygfunktion har hittills fullgjorts av ca fem
divisioner medeltunga attackflygplan av typ AJ 37 Attackviggen samt ca fem
lätta attackdivisioner utrustade med äldre skolflygplan av typ SK60. Från
bl. a. tekniska utgångspunkter har det ansetts att dessa båda flygplanstyper
måste ersättas med andra under 1980-talet.

Frågan om ersättning av nämnda attack- och skolflygplanssystem har varit
föremål för ett omfattande utredningsarbete under de senaste åren. T. o. m.
budgetåret 1976/77 har sammanlagt ca 85 milj. kr. lagts ner på förberedande
studier m. m.

1974 års försvarsutredning rekommenderade i sitt betänkande, (SOU
1977:1) Totalförsvaret 1977-82, att jaktversionen av Viggen, JA 37, skulle
utvecklas till ett medeltungt attackflygplan, kallat A 20. Däremot ansåg
utredningen att man utifrån det då tillgängliga underlaget inte kunde förorda
en utveckling och anskaffning av det lätta attack- och skolflygplanet B3LA
som överbefälhavaren föreslagit i ett visst s. k. nivåstudium. Beslutsunderlaget
borde enligt utredningen fördjupas och förbättras.

I prop. 1976/77:74 anslöt sig regeringen i allt väsentligt till försvarsutredningens
rekommendationer. Beträffande flygplanet A 20 anfördes dock att
det fortsatta utredningsarbetet också borde innefatta en noggrann prövning
av lämpligt antal flygplan och erforderliga prestanda hos dessa. Vidare
anfördes att om de fortsatta övervägandena skulle leda till ett beslut att B3LA
inte skulle anskaffas borde i stället ett skolflygplan anskaffas och förses med
lämplig beväpning. Riksdagen (FöU 1976/77:13, rskr 1976/77:311) beslöt
enligt regeringens förslag. Det fördjupade beslutsunderlaget togs sedermera
fram av de militära myndigheterna. Arbetet följdes upp och utvärderades av
den s. k. B3LA-beredningen, som lämnade en rapport i oktober 1977 (Ds Fö
1977:7). Beredningen studerade olika alternativ som ersättning för dagens
attack- och skolflygplan. Beredningen fann att valet borde stå mellan ett
alternativ som innehöll sex divisioner A 20 och 45 skolflygplan av utländsk
eiler svensk tillverkning och ett alternativ som innehöll nio divisioner B3LA
och två divisioner AJ 37 Attackviggen som i sin nuvarande utformning skulle
behållas till mitten av 1990-talet. B3LA-a!ternativet beräknades av regeringen
(prop. 1978/79:95) kräva ett tillskott till försvarsmaktens planeringsram för
perioden 1977/78-1981/82 av ca 350 milj. kr. per budgetår i prisläge februari
1977. Alternativet med A 20 beräknades kräva ett påslag om ca 100 milj. kr.
per budgetår, eller en omplanering som gav samma besparing. Försvarsministern
ansåg att en sådan omplanering måste ske främst genom att
utvecklingsarbetet på A 20 begränsades.

Regeringen hävdade i propositionen 1977/78:95 att det nuvarande

KU 1978/79:30

230

statsfinansiella läget inte medgav en höjning av utgiftsramen för det militära
försvaret fr. o. m. budgetåret 1978/79. Några förutsättningar att göra sådana
omplaneringar inom försvarsmaktens planeringsram som skulle göra det
möjligt att utveckla B3LA utan ramtillskott fanns inte, om inte 1977 års
försvarsbeslut omprövades. Försvarsministern redogjorde i propositionen för
olika skäl som enligt hans uppfattning talade för att man inte då skulle fatta
ett slutligt beslut i flygplansfrågan. Under hösten 1977 hade förhandlingar ägt
rum med berörda industrier. Syftet härmed hade varit att dels minska de
totala utvecklingskostnaderna för B3LA, dels skapa förutsättningar för att
behålla handlingsfriheten ytterligare ett år. Flandlingsfriheten kunde behållas
genom att berörda industrier åtog sig att delvis med egna medel utföra
utvecklingsarbete på både B3LA och A 20 fram till den 1 juli 1979.

De totala utvecklingskostnaderna för B3LA utgjorde enligt B3LA-beredningens
rapport 2 780 milj. kr. i prisläge februari 1977. Under höstens
förhandlingar hade enligt propositionen detta pris minskat med ca 75 milj. kr.
genom att industrin åtagit sig att på egen bekostnad tillverka ett provflygplan
under förutsättning att det blev industrins egendom sedan det hade fyllt sin
uppgift som provflygplan åt flygvapnet. Vidare hade industrin enligt några
olika alternativ erbjudit s. k. takpris för serietillverkningen av Jaktviggen
under förutsättning att utvecklingsarbetet på B3LA inte avbröts.

Berörda industrier hade vidare enligt propositionen åtagit sig att bedriva
utvecklingsarbetet på B3LA enligt en något ändrad tidsplan fram t. o. m. den
30 juni 1979 till ett pris som motsvarade de medel som fanns tillgängliga i
flygvapnets planering. Inom ramen för dessa medel hade industrierna
dessutom åtagit sig att utföra erforderligt systemdefinitionsarbete på A 20 så
att typarbetet på detta flygplan kunde starta omgående, om typarbetet på
B3LA avbröts den 30 juni 1979, utan att statsverket åsamkades merkostnader.

Det var alltså enligt propositionen 1977/78:95 möjligt att behålla handlingsfriheten
ytterligare ett år utan att utgiftsramen för det militära försvaret
behövde tillföras mer pengar under budgetåret 1978/79. Om man beslutade
sig för att därefter fortsätta utvecklingsarbetet på B3LA skulle inga
statsfinansiella eller samhällsekonomiska merkostnader uppstå jämfört med
ett beställningsbeslut då. Ett sådant beslut krävde dock en höjning av
försvarsmaktens planeringsram fr. o. m. budgetåret 1979/80.

Om man beslutade sig för att avbryta B3LA-projektet den 30 juni 1979,
skulle försvaret drabbas av vissa kostnader som inte direkt kunde nyttiggöras
i fortsättningen. Avtalet med industrin om bibehållen handlingsfrihet
innebar emellertid enligt regeringen minskade kostnader för serieproduktionen
av JA 37.

Det år som man hade handlingsfrihet i flygplansfrågan borde enligt
försvarsministerns mening användas för att inhämta ytterligare beslutsunderlag,
främst avseende alternativ som innebar att B3LA inte utvecklades.
Med hänsyn till frågans stora betydelse från samhällsekonomiska, säkerhets -

KU 1978/79:30

231

politiska och industripolitiska synpunkter hade försvarsministern, med stöd
av regeringens bemyndigande, tillkallat en parlamentariskt sammansatt
kommitté (Dir 1978:2). Denna kommitté har i november 1978 avgett
betänkandet Ds Fö 1978:8 om bl. a. det framtida attackflygsystemet.

I förra årets budgetproposition anmäldes att frågan om framtida attack- och
skolflygplan som nyss nämnts var under beredning. Propositionen 1977/
78:95 jämte ett antal motioner behandlades av försvarsutskottet i betänkandet
FöU 1977/78:19.1 bl. a. motionen 1977/78:1773 (s) yrkades att riksdagen
skulle besluta att pågående forsknings- och utvecklingsarbete beträffande
flygplanet B3LA skulle avbrytas. I motionen togs upp förslag till andra
alternativ för utveckling av framtida attackflygsystem.

Utskottsmajoriteten (3 c, 3 m, 2 fp) godtog propositionens förslag, medan i
en reservation (7 s) föreslogs att alla arbeten på projektet B3LA skulle
avbrytas.

Riksdagen beslöt i enlighet med vad utskottsmajoriteten anfört.

Frågan om B3LA-projektets inverkan på försvarskostnaderna togs upp i en
interpellation av Maj Britt Theorin hösten 1978 (interpellation 1978/79:42).
Beträffande vad som därvid anfördes hänvisas till riksdagsprotokollet
(1978/79:46). Vidare hänvisas till riksdagsdebatten i B3LA-frågan dels den 26
april 1978 (prat. 1977/78:130), dels den 2 juni samma år (se bl. a. prot.
1977/78:161 s. 90).

I samband med granskningen har förre statssekreteraren i försvarsdepartementet
Gunnar Nordbeck företrätt inför utskottet och lämnat en redogörelse
för B3LA-frågan (underbilaga 11 A). Vidare har utskottet tagit del av ett antal
regeringsbeslut m. m. i fråga (se underbilaga 11 B). Av Gunnar Nordbecks
redogörelse framgår bl. a. följande såvitt avser vissa kontakter med Italien i
fråga om B3LA-projektet (underbilaga 11 C).

Sverige har med ett antal länder s. k. samarbets- eller sekretessavtal med
innebörd att man utbyter information om militärtekniska framsteg. Avtalen
är olika konstruerade för olika länder. Med t. ex. Schweiz föreligger ett
mycket långtgående samarbetsavtal. Med andra länder finns enbart sekretessavtal,
vilket innebär att den information som utbytts skall vara sekret i
resp. länder. Det första sekretessavtalet ingicks med USA redan 1952. I
september 1976 före regeringsskiftet träffades ett sekretessavtal med Italien.
Till sekretessavtal brukar upprättas s. k. annexavtal, vilka innebär att man för
varje projekt eller objekt där man avser att utbyta information bestämmer vad
denna information skall innehålla. Sverige har under flera år köpt vapen och
annan försvarsmateriel från Italien och försålt en del materiel dit. I samband
med överväganden om en jaktrobot till Jaktviggen kom vissa kontakter med
Italien till stånd. I juni 1977 besökte chefen för försvarets materielverk
(FMV:s) huvudavdelning för flygmateriel de italienska myndigheterna. Vid
det tillfället fick han kännedom om att man i Italien höll på att studera ett nytt
flygplan som var mycket likt B3LA-projektet i fråga om operativa krav
etc.

KU 1978/79:30

232

När regeringen i januari 1978 beslutade att utvecklingsarbetet skulle
fortsätta fram till den 1 juli 1979 var det enligt regeringen självklart att FMV
skulle studera möjligheterna att pressa kostnaderna för B3LA. En naturlig
väg att göra det var att undersöka om man kunde köpa komponenter
utomlands eller om man kunde bedriva viss utveckling av komponenter eller
delar av flygplan gemensamt med annat land. Eftersom man hade fått
kännedom om att Italien studerade flygplan som liknade B3LA, ansågs det
lämpligt att samtal togs upp med de italienska myndigheterna.

Inom ramen för det sekretessavtal som träffades 1976 och med stöd av ett
annexavtal som regeringen godkände i mars 1978, fördes under våren och
sommaren 1978 samtal mellan italienska myndigheter och FMV, där man
diskuterade möjligheten av gemensam utveckling eller gemensamt köp av
komponenter för att fl ner kostnaderna.

I september-enligt uppgift den 13-1978 fick försvarsministern en rapport
om utfallet av detta arbete. Därvid konstaterades att några förutsättningar för
ett gemensamt utvecklingsarbete med Italien avseende en flygplanstyp i sin
helhet inte fanns utan endast beträffande vissa komponenter. Försvarsministern
framhöll bl. a. vid detta tillfälle angelägenheten av att kostnaderna
för B3LA-projektet nedbringades. Det var dock ej fråga om utveckling av
något nytt flygplan.

Beträffande den flygplanstyp som diskuterats i den allmänna debatten i
anslutning till ett besök som dåvarande industriministern Nils Åsling gjorde i
London i samband med en flygmässa som pågick den 4-10 september 1978
föreligger inga regeringsbeslut eller ekonomiska åtaganden från statens sida
enligt uppgifter som erhållits från försvarsdepartementet.

I skrivelse den 17 november 1978 till chefen för försvarsdepartementet från
chefen för FMV:s huvudavdelning för flygmateriel anmäldes vissa undersökningar
m. m. angående ett nytt attackflygplanssystem. Skrivelsen, som
fogas som underbilaga till denna promemoria, föranledde samma dag remiss
till överbefälhavaren (underbilaga 11 D och 11 E).

Av det material från FMV som remitterades till överbefälhavaren framgår
att fråga uppkommit om utveckling av en variant till flygplan B3LA med
benämningen SK 38/A 38. Sedan överbefälhavaren yttrat sig i ärendet
uppdrag regeringen i december 1978 åt honom att utreda de operativa och
planeringsmässiga förutsättningarna samt att genom FMV låta utreda de
tekniska, ekonomiska och sysselsättningsmässiga förutsättningarna för en
eventuell anskaffning av flygplan SK 38/A 38. Angående flygplansfrågans
nuvarande läge hänvisas till prop. 1978/79:138 och med anledning därav
väckta motioner.

Slutligen skall nämnas något om FMV:s uppgifter och organisation. FMV,
som tillkom 1968 genom sammanslagning av vissa tidigare myndigheter på
försvarsområdet, är ett under regeringen lydande ämbetsverk (RF 11:6) med
uppgift att vara central förvaltningsmyndighet för tyg- och intendenturförvaltningen
vid försvarsmakten (instruktion SFS 1968:387, omtryckt SFS

KU 1978/79:30

233

1977:850). Av 3 § i instruktionen framgår bl. a. att det åligger FMV att för
försvarsmakten anskaffa material och andra förnödenheter inom verkets
verksamhetsområde. FMV leds av en styrelse med verkschefen -generaldirektören - som ordförande. I styrelsen ingår två ledamöter av
riksdagen. Av styrelsen avgörs ärenden som angår verksamhetens allmänna
inriktning och utnyttjandet i stort av tillgängliga resurser (14 §). Denna
bestämning av styrelsens uppgifter hade före den 1 januari 1976 tillägget

” tillgängliga resurser samt mera betydelsefulla materiel-, projekts- och

materielanskaffningsärenden”. I övrigt avgör styrelsen viktigare författningsfrågor,
viktigare frågor om organisation, arbetsordning eller tjänsteföreskrifter,
frågor om förslag till anslagsframställning hos riksdagen och andra frågor
av större ekonomisk betydelse samt i övrigt viktigare frågor av allmän
räckvidd samt andra frågor som generaldirektören hänskjuter till styrelsen.
Är styrelseärende så brådskande att styrelsen ej hinner sammanträda för
behandling av ärendet, avgörs detta genom meddelanden mellan minst fyra
ledamöter, bland dem ordföranden eller vice ordföranden. Kan ärendet ej
lämpligen avgöras på detta sätt, får generaldirektören besluta ensam i närvaro
av den föredragande till vars uppgifter ärendet hör. Sådant beslut skall
anmälas vid nästa sammanträde med styrelsen (15 §).

FMV är organiserat på ett antal huvudavdelningar, bl. a. en för armémateriel,
en för marinmateriel, en för flygmateriel. Inom den sistnämnda finns
bl. a. en planeringsavdelning och en flygplansavdelning. Chef för FMV är
generallöjtnant Per-Ove Ljung och för huvudavdelningen för flygmateriel
generalmajor Sven Olof Olin.

KU 1978/79:30

234

Underbilaga 11A

Stenografiskt protokoll, fört vid utfrågning i konstitutionsutskottet tisdagen
den 20 mars 1979 med förre statssekreteraren Gunnar Nordbeck

Gunnar Nordbeck: Jag vill först erinra om att i 1977 års försvarsbeslut, som
grundade sig på prop. 1976/77:74, hölls frågan om den framtida attackflygplansanskaffningen
öppen. Det ingick i försvarsbeslutet att myndigheterna
skulle ta fram ytterligare beslutsunderlag och att detta arbete skulle nära följas
av en särskild beredning, den s. k. B3LA-beredningen, som tillkallades i mars
1977.

B3LA-beredningen lade fram sin rapport till försvarsministern den 14
oktober 1977. I den rapporten behandlades ett flertal alternativ betr. den
framtida attackflygplansanskaffningen, men det var särskilt två alternativ
som beredningen fann att valet borde stå mellan. Det ena innehöll en
anskaffning av flygplanet B3LA. Det andra innehöll en anskaffning av
flygplan A 20, som är en vidareutveckling av Jaktviggen.

Enligt B3LA-beredningens rapport krävdes det för ett genomförande av
anskaffningsalternativet avseende B3LA ett rampåslag om ca 300 milj. kr. per
år till den ekonomiska ram som ingick i försvarsbeslutet 1977.

Alternativet som innehöll A 20 krävde antingen ett rampåslag om 100 milj.
kr. per år eller - som B3LA-beredningen uttryckte det - en motsvarande
omplanering inom ramen, dvs. andra delar av försvarsmakten skulle då sättas
på en lägre ambitionsnivå.

Under bugetarbetet hösten 1977 kom det att stå klart för regeringen att en
ökning av den militära ramen under budgetåret 1978/79 av storleksordningen
300 milj. kr. inte var möjlig med hänsyn till den statsfinansiella
situationen, men det fanns skäl som talade för att man inte skulle avbryta
utvecklingen av flygplanet B3LA redan vintern 1977/78. Skälen är redovisade
i prop. 1977/78:95. Jag skall kort beröra några av dem.

B3LA-beredningen hade i sin rapport anmält att om en utveckling av
flygplanet B3LA inte skulle komma att äga rum, skulle det krävas ett
betydande ytterligare utredningsarbete för att klarlägga hur den samlade
flygindustrin - det inkluderade de berörda industrierna, främst Saab och
Volvo-Flygmotor men också förenade fabriksverken samt försvarets egna
verkstäder - borde organiseras för att man skulle få största effekt. B3LAberedningen
hade inte haft möjlighet att på den korta tid som stod till
förfogande klarlägga alla ekonomiska förhållanden kring en anskaffning
enligt alt. A 20.

Under hösten 1977 fördes förhandlingar mellan försvarets materielverk
och de berörda industrierna, främst Saab och Volvo-Flygmotor, men även
t. ex. L M Ericsson, i avsikt att undersöka möjligheterna att pressa priset för
B3LA-utvecklingen och finna en möjlighet att fortsätta utvecklingsarbetet
under budgetåret 1978/79 utan att den militära utgiftsramen skulle behöva

KU 1978/79:30

235

vidgas.

Dessa förhandlingar mellan materielverket och de berörda industrierna
följdes naturligtvis av försvarsdepartementet genom att materielverket
fortlöpande gav försvarsministern och mig information om förhandlingsläget.
De ledde den 11 december 1977 till att Saab-Scania överlämnade en
skrivelse till materielverket vari man beskriver vad Saab är villigt att avtala
om rörande typarbetet för B3LA, serietillverkning av JA 37 och tillämpning
av nytt s. k. huvudavtal.

1 korthet innebar denna skrivelse från Saab-Scania att kostnaderna för
utvecklingsarbetet på B3LA hade minskat i förhållande till den kostnadsberäkning
som låg till grund för B3LA-beredningens rapport, bl. a. genom att de
berörda industrierna åtog sig att själva för egen kostnad tillverka ett
provflygplan, som alltså inte skulle behöva betalas av staten.

När det gällde serietillverkning av Jaktviggen, som enligt riksdagens beslut
skulle beställas under budgetåret 1977/78, gavs det i skrivelse från Saab den
11 december tre olika alternativ. De tre alternativen innebar för det första att
arbetet på B3LA avbröts vid nyåret 1977/78, för det andra att B3LAutvecklingen
fortsatte fram till den 1 juli 1979 och för det tredje att
B3LA-utvecklingen fortsatte även därefter.

Det angavs för de tre alternativen varierande s. k. takpriser eller maximipriser
för tillverkningen av JA 37. Innebörden av skrivelsen har mera
detaljerat redovisats av försvarsminister De Geer i ett interpellationssvar.

Skrivelsen från Saab-Scania till försvarets materielverk den 11 december
överlämnades i kopia till försvarsministern. Under jul och nyårshelgen
1977/78 diskuterades frågan i regeringen, och det ledde fram till ett
regeringsbeslut den 12 januari 1978. Regeringen uppdrog då åt försvarets
materielverk att med berörda industrier genomföra slutliga förhandlingar om
villkoren för fortsatt utvecklingsarbete m. m. på B3LA och A 20 till den 1 juli
1979. Arbetet förutsattes bli genomfört inom en ekonomisk ram av 310 milj.
kr. Vidare förutsattes en beställning av Jaktviggen våren 1978.

På grundval av detta regeringsuppdrag den 12 januari 1978, då materielverket
fick uppdraget att genomföra slutliga förhandlingar, lämnade materielverket
den 2 februari 1978 en skrivelse till regeringen och hemställde att få
beställa utvecklingsarbete på B3LA - A 20 fram till den 1 juli 1979.

I skrivelsen anmälde försvarets materielverk att sedan det utvecklingsarbetet
hade beställts hade materielverket möjlighet att beställa serietillverkning
av Jaktviggen till s. k. fast pris.

Begreppet fast pris har använts med litet olika innebörd. 1 det här
sammanhanget innebär fast pris ett pris som inte överskrids annat än av rena
prisutvecklingsskäl. Det är alltså ett fast pris med prisregleringsklausul.

Regeringens beslut med anledning av denna framställning från materielverket
fattades den 13 april 1978. Däri bemyndigades materielverket att
beställa utvecklingsarbete på B3LA och A 20 intill den 1 juli 1979 inom en
kostnadsram av 250 milj. kr. 1 beslutet föreskrev regeringen att utvecklings -

KU 1978/79:30

236

arbetet skal] bedrivas på sådant sätt att full handlingsfrihet föreligger inför
beslut om inriktningen av det fortsatta utvecklingsarbetet efter den 1 juli 1979
och att kostnaderna för vidare utveckling och produktion för såväl A 20 som
B3LA efter denna tidpunkt minimeras.

Vidare föreskrives i beslutet att om utvecklingsarbetet på B3LA skulle
avbrytas den 30 juni 1979, skall utvecklingsarbetet på A 20 omgående kunna
fortsätta utan att statsverket åsamkas tillkommande avvecklingskostnader.

Innebörden av beslutet var alltså att arbetet skulle bedrivas inom en
kostnadsram av 250 milj. kr. plus vad som tidigare hade beviljats, 30 milj. kr.,
och ytterligare 30 milj. kr. som man avsåg att senare bevilja, sammanlagt 310
milj. kr. Det skulle bedrivas ett utvecklingsarbete på både B3LA och A 20 så
att det fanns full handlingsfrihet att våren 1979 välja utvecklingslinje - A 20
eller B3LA - utan att tidsförlust och extra kostnader skulle uppstå.

Detta beslut av regeringen som bemyndigade materielverket att beställa
detta utvecklingsarbete ligger väl inom ramen för de bestäliningsbemyndiganden
som riksdagen hade medgivit i samband med försvarsbeslutet. Jag
kan hänvisa till att i den nyligen framlagda propositionen 1978/79:138 om
flygplansfrågan anmäler nuvarande regeringen att det vid utgången av förra
budgetåret fanns sammanlagt 945 milj. kvar i beställningsbemyndiganden
som inte hade utnyttjats. Det beställningsbemyndigande som lämnades till
materielverket i april 1978 låg alltså väl inom ramen för de beställningsbemyndiganden
som riksdagen hade lämnat regeringen.

Jag vill här också anmäla att före regeringsbeslutet den 13 april 1978 hade
jag tillsammans med en av medarbetarna i departementet kallats till
försvarsutskottet den 30 mars 1978 för att där svara på frågor kring
propositionen 1977/78:95. Vid det tillfället redovisade jag och överstelöjtnant
Olsson innehållet i industrins brev till materielverket den 11 dec. 1977. Vidare
redovisade jag och kommenterade innehållet i materielverkets skrivelse den
2 febr. 1978.

Genom beslutet den 13 april 1978 hade alltså materielverket bemyndigats
att beställa utvecklingsarbete på B3LA - A 20 intill den 1 juli 1979.
Materielverket hade i sin skrivelse den 2 febr. anmält att man därefter hade
möjlighet att beställa Jaktviggen till fast pris.

Den 27 april 1978 begärde materielverket i en skrivelse till regeringen att få
beställa serietillverkning av Jaktviggen. Av den framställningen framgick att
det ekonomiska underlaget bl. a. utgjordes av det erbjudande som hade
lämnats till materielverket den 11 dec. men att det nu hade formaliserats
genom en offert.

Regeringens ställningstagande till denna framställning meddelades i ett
regeringsbeslut den 18 maj 1978.1 det beslutet bemyndigades materielverket
att beställa delserie 2 av JA37 inom en kostnadsram av 1 869 milj. kr. samt
viss materiel för delserie 3 inom en kostnadsram av 90 milj. kr. Regeringen
föreskrev vidare att antalsfördelningen mellan delserierna 2 och 3 skulle göras

KU 1978/79:30

237

så att den sammanlagda kostnaden minimerades oavsett val av attackflygplan.

Med stöd av detta regeringsbeslut tecknade materielverket den 25 maj avtal
med Saab om beställning av flygplanet JA37. Regeringsbeslutet den 18 maj
1978 resp. materielverkets avtal med Saab den 25 maj 1978 berördes perifert i
den ekonomiska debatten den 2 juni i ett replikskifte mellan statsminister
Fälldin och Olof Palme.

Avtalet mellan materielverket och Saab av den 25 maj har redovisats av
försvarsminister Lars De Geer i interpellationsdebatten den 4 december.

I samband bl. a. med den interpellationsdebatten har det ifrågasatts, om det
uttalande som görs i prop. 1977/78:95 om en fortsättning av utvecklingsarbetet
på B3LA och A 20 fram till den 1 juli 1979 ger lägre pris för Jaktviggen än
som hade uppstått om utvecklingsarbetet på B3LA hade avbrutits vid nyår
1977/78. Det är naturligtvis omöjligt att ge någon exakt siffra på detta,
eftersom utvecklingsarbetet på B3LA inte avbröts och det alltså inte blev
någon slutförhandling. Så mycket kan emellertid konstateras, att under år
1978/79 har arbetet på Jaktviggen blivit ca 75 milj. billigare. Det är nämligen
pengar som direkt överfördes från Jaktviggen till B3LA-arbetet.

Enligt materielverkets beräkningar med utgångspunkt från det underlag
som förelåg i B3LA-beredningens rapport har beslutet att fortsätta arbetet
under budgetåret 1978/79 inneburit en minskning av Jaktviggen-kostnaderna
i storleksordningen 200 milj. kr., men jag vill understryka att det inte är
möjligt att bestämma siffran, eftersom förhandlingarna inte drevs till sitt slut.
Beräkningen av denna storleksordning hänför sig till att om man inte hade
fortsatt B3LA-arbetet under 1978/79, hade det uppstått överkapacitet hos
Saab-Scania. Man kommer inte ifrån att betala en del av overheadkostnaderna,
och därför blir det dyrare.

Jag vill i det sammanhanget hänvisa till försvarsminister De Geers replik
efter svaret i interpellationsdebatten den 4 dec. i fjol, där han utförligt
redovisade bl. a. hur prisbestämningar äger rum och konstaterar att om man
inte hade fortsatt med B3LA-utvecklingen hade Saab-Scania sannolikt
lämnat ett högre pris på delserie 2 än man nu gjorde när utvecklingsarbetet
fortsatte ytterligare ett år.

1 interpellationsdebatten kom också frågan om ordet avtal i prop.
1977/78:95 upp. Som försvarsminister De Geer och likaså förre försvarsministern
Eric Kronmark sade under debatten är ordet avtal inte fullständigt
korrekt i den meningen att det inte fanns ett avtal undertecknat av två parter.
Men det fanns bindande offert, och det hade alltså fattats ett beslut av
regeringen att den offerten skulle bilda underlag för ett avtal mellan
materielverket och berörda industrier.

Hilding Johansson: 1 det öppna material som jag haft tillfälle att gå igenom har
jag läst om samarbetet med Italien. Såvitt jag förstår fördes det vissa samtal -jag skall inte använda något annat uttryck. Var detta mellan svenska
regeringen och italienska regeringen, eller var det mellan materielverket och

KU 1978/79:30

238

italiensk industri?

Gunnar Nordbeck: Frågan om kontakterna med Italien har på begäran av
flygindustrikommittén och försvarsutskottet redovisats av mig i båda dessa
fora. För de föredragningarna utarbetade jag i aug. i fjol en föredragningspromemoria.
Mitt svar på frågan hämtar jag ur denna PM.

Jag vill först bringa till utskottets kännedom att Sverige har med ett antal
länder s. k. samarbets- eller sekretessavtal med innebörd att man utbyter
information om militärtekniska framsteg. Avtalen är litet olika konstruerade
med olika länder. Med t. ex. Schweiz finns ett mycket långtgående samarbetsavtal.
Med andra länder finns s. k. sekretessavtal, vilket innebär att den
information man utbyter skall vara sekret i resp. länder. Det första
sekretessavtalet ingicks med USA redan 1952. Det ingicks i sept. 1976 före
regeringsskiftet ett sekretessavtal med Italien.

Till sådana sekretessavtal upprättas det s. k. projekt- eller objektavtal -annexavtal - vilket innebär att man för varje projekt eller objekt där man
avser att utbyta information bestämmer vad denna information skall
innehålla.

Sverige har under flera år köpt vapen och materiel från Italien och sålt en
del materiel dit.

1 slutet av våra överväganden om en jaktrobot till Jaktviggen stod valet
mellan den italienska ASPIDE och den brittiska Skyflash. Från svensk sida
uttalades då tveksamhet om huruvida leverans av den italienska roboten
kunde garanteras om italienska flygvapnet inte skulle köpa den, vilket var
osäkert på våren 1977. Den svenska tveksamheten föranledde den italienska
regeringen att garantera leveranser till Sverige även om italienska försvaret
inte skulle köpa ASPIDE, men trots detta valde vi slutligen den brittiska
roboten av ekonomiska och tekniska skäl.

Självfallet väckte det här beslutet stor uppmärksamhet i Italien, och därför
fann vi det lämpligt att chefen för materielverkets huvudavdelning för
flygmateriel general Olin besökte de italienska myndigheterna och förklarade
beslutet, vilket skedde i juni 1977. Vid det tillfället fick Olin kännedom om att
italienarna höll på att studera ett nytt flygplan som var mycket likt
B3LA-projektet i fråga om operativa krav etc.

När regeringen i jan. 1978 beslutade att utvecklingsarbetet skulle fortsätta
fram till den 1 juli 1979 var det självklart att materielverket skulle studera
möjligheterna att pressa kostnaderna för B3LA. En naturlig väg att göra det är
att undersöka om man kan köpa komponenter utomlands eller om man kan
bedriva viss utveckling av komponenter eller delar av flygplan gemensamt.
Eftersom general Olin hade fått kännedom om att Italien studerade flygplan
som liknade B3LA var det naturligt att samtal togs upp med de italienska
myndigheterna.

KU 1978/79:30

239

rielverk, där man prövade möjligheten av gemensam utveckling eller
gemensamt köp av komponenter för att få ner kostnaderna för B3LA. Jag kan
som exempel på komponenter nämna motorn. Man prövade framför allt
möjligheterna att köpa motorer gemensamt bl. a. från Amerika.

Jag vill gärna citera vad som står i det av regeringen godkända annexavtalet: ”Reports

or recommendations for joint actions or cooperation will not
constitute any kind of commitment until approval has been obtained from
both governments." I fri översättning: rapporter och rekommendationer om
gemensamt köp är inte godkända förrän bägge regeringarna har godkänt
dem.

Avsikten var att försvarets materielverk på hösten 1978 skulle rapportera
utfallet av detta arbete. Det gjordes också i sept., och då konstaterades att
några förutsättningar för ett gemensamt utvecklingsarbete avseende hela
flygplan inte fanns. Man skulle sannolikt kunna vinna ekonomiskt på ett
gemensamt köp av motor, men där stod de militära myndigheterna i Sverige
och i Italien på olika ståndpunkter i fråga om val av motor, och vi fann i sept.
att förutsättningarna för den typen av samarbete var små, men vi ville
naturligtvis inte utesluta att man skulle köpa exempelvis elektronikkomponenter
av varandra.

Hilding Johansson: Det var alltså chefen för huvudavdelningen för flygmateriel
som tog initiativet under ett besök i Italien, om jag fattade rätt. Eller var
han inspirerad av regeringen eller försvarsministern att ta sådana kontakter? Gunnar

Nordbeck: Vid sitt besök i juni 1977 fick han kännedom om
italienarnas planer på ett nytt flygplan - det visste vi inte om tidigare. Detta
rapporterade han till mig när han kom från besöket. Självfallet ansåg jag att
detta var intressant.

Långt dessförinnan hade dåvarande försvarsstabschefen, nuvarande överbefälhavaren
Lennart Ljung, och jag inbjudits att hösten 1977 besöka Rom.
Inbjudan var inte föranledd av flygplansfrågan utan syftet var att vi skulle få
del av den italienska synen på den säkerhetspolitiska situationen i Medelhavet
och dessutom besöka - som man gör i samband med sådana utbyten -några militära enheter.

Mot bakgrund av att vi hade fått kännedom om att italienarna hade planer
på ett flygplan som liknade B3LA bad jag vid samtal med italienarna att få
information om hur detta flygplan såg ut.

Jag tycker inte man kan säga att det var Olin eller regeringen som tog
initiativ, utan vi såg det som naturligt att pröva möjligheterna att få ner
kostnaderna för flygplanet genom att undersöka om man kunde köpa
komponenter av varandra. Men jag vill understryka att något definitivt
ställningstagande inte gjordes.

Hilding Johansson: Jag läser i De Geers proposition som avläts i år på s. 30 att
strax efter att industrikommittén hade avlämnat sitt betänkande inkom från

KU 1978/79:30

240

huvudavdelningen för flygmateriel vid försvarets materielverk ett nytt
underlag avseende ett lätt attackplan - det är alltså SK 38 - A 38.

Är det vanligt att huvudavdelningen går in och inte materielverket i dess
helhet? Ur konstitutionsutskottets synpunkt är det en intressant fråga.

Vem tog initiativet till att man skulle få fram denna förbilligade version av
B3LA?

Gunnar Nordbeck: Jag börjar med den senare frågan. Vid ett möte i sept. 1978
mellan försvarsminister Eric Kronmark och mig från försvarsdepartementet
samt general Olin och några av hans medarbetare redovisade Olin resultatet
av sina samtal med italienarna, och då framkom det att något samarbete med
Italien inte skulle bli aktuellt. Då uppmanade Kronmark Olin att på allt sätt
försöka få ner kostnaderna för B3LA.

Sedan vet jag inte vad som har hänt från tidpunkten för mötet i början av
sept. fram tills skrivelsen kom in, annat än att materielverkets huvudavdelning
för flygmateriel självfallet haft förhandlingar med Saab om kostnaderna
kring B3LA. Under de förhandlingarna har den förändringen i frågan om
systemet och betalningsraterna skett som ledde fram till flygplan 38, men där
har vi från försvarsdepartementet inte deltagit. Om det kan man kanske säga
att initiativet togs genom att försvarsminister Kronmark uppmanade materielverket
att pressa kostnaderna för B3LA.

Som svar på den första frågan vill jag säga att det är materielverket som
myndighet som skall skriva till regeringen.

Hilding Johansson: Det talas i den offentliga debatten ibland om Åslingen som
en typ. Hur har den initierats?

Gunnar Nordbeck: Jag tillåter mig säga att jag inte tror någon vet riktigt vad
Åslingen är. Det var alltså så att försvarsminister Kronmark uppmanade
general Olin att på allt sätt pressa kostnaderna för B3LA. Saab hade under
hösten 1978 på ritbordet ett flygplan som benämns 1825. Det har diskuterats
med försvarets materielverk. Jag gissar att det möjligen är 1825 som avses
med Åslingen, men jag har inte deltagit i några sådana resonemang.

Anders Björck: Att en huvudavdelning tar direktkontakt med departementet i
form av skrivelser, är det någonting som har förekommit bara i den här
frågan, eller är det ett normalt förhållande som ingår i praxis för kontakterna
mellan verket och departementet?

Gunnar Nordbeck: Jag måste först redogöra för arbetsordningen inom
försvarets materielverk. Många gånger skrivs framställningar till regeringen
under av huvudavdelningschefer vid materielverket. Det är helt självklart,
eftersom alla ärenden inte förs upp till generaldirektören, utan det tillämpas
en delegeringsprincip i materielverket. Sådana skrivelser undertecknas t. ex.
"Försvarets materielverk, S. O. Olin, chef för huvudavdelningen”. Då är det
materielverket såsom myndighet som lämnar in denna skrivelse i enlighet
med de delegeringsregler som gäller i materielverket. Det är det normala
förfarandet.

Om jag har förstått situationen rätt när det gäller den skrivelse som

KU 1978/79:30

241

lämnades in i höstas - jag vill understryka att det inte var jag som fungerade
som statssekreterare då - har Olin inte före sitt namn skrivit ”Försvarets
materielverk”, och därför är det ur strikt formell synpunkt inte en skrivelse
från försvarets materielverk, utan från huvudavdelningen, men de regler som
gäller enligt materielverkets arbetsordning innebär att Olin har rätt att skriva
för materielverkets räkning till regeringen.

Kontakterna mellan regeringen och materielverket vid sidan av de rent
formella skrivelserna går inte alla genom generaldirektören personligen, utan
det förekommer många gånger kontakter mellan handläggande personal i
departementet och handläggare i materielverket när det gäller att få in
sakupplysningar.

Eftersom materielverkets styrelses medverkan i den här formen av beslut
har behandlats i debatten vill jag peka på att instruktionen för materielverket
ändrades i dec. 1975.1 den instruktion som gällde dessförinnan sägs det: ”Av
styrelsen avgöres 1) ärenden som angår verksamhetens allmänna inriktning
och utnyttjandet i stort av tillgängliga resurser samt mer betydelsefulla
materiel-, projekt- och materielanskaffningsärenden.”

Vid den ändring som företogs i dec. 1975 enligt SFS 1975:1377 ströks
tillägget ”samt mer betydelsefulla materiel-, projekt- och materielanskaffningsärenden”.
Styrelsens befattning med materielanskaffningsärenden togs
alltså bort ur instruktionen. Jag har tyvärr inte möjlighet att redovisa motivet
för detta - jag fungerade inte som statssekreterare i dec. 1975.

Hilding Johansson: General Olin hade inte skrivit ”På materielverkets
vägnar”, i den här skrivelsen. Det står i ingressen ”Försvarets materielverk,
huvudavdelningen för flygmateriel” men skrivelsen är i alla fall ställd till
chefen för försvarsdepartementet.

Gunnar Nordbeck: Nu skall den frågan undersökas av justitiekanslern så jag
vill inte uttala mig om huruvida det har begåtts några fel.

Hilding Johansson: I samtalet med Kronmark i sept. 1978 hade inte chefen för
materielverket varit närvarande, utan det var general Olin från materielverket? Gunnar

Nordbeck: Det var general Olin och två av hans medarbetare. Jag vill
Understryka att ändamålet med samtalet var att Olin skulle avge en rapport
om sina kontakter med Italien. Det var mera avslutningsvis, sedan vi hade
konstaterat att det inte fanns någon möjlighet att genom fortsatta kontakter
med Italien få ner kostnaderna för B3LA, som försvarsminister Kronmark
uppmanade Olin att på andra sätt, genom förhandlingar etc., pressa
kostnaderna för B3LA.

Hans Gustafsson: Hur mycket har B3LA-projektet kostat fram till dess att det
avbröts?

Är det vanligt att en regering utan hörande av riksdagen ikläder sig
kostnader av denna storleksordning? Kan Du peka på andra exempel vid
försvars beställningar?

Gunnar Nordbeck: Om jag skall ange vilka kostnader som har lagts ned på
16 Rihagen 1978/79. 4 sami. Nr 30

KU 1978/79:30

242

B3LA får jag sätta den 1 juli i år som gräns, även om det är möjligt att det
avbryts några månader innan. Det lades ner i löpande priser 85 milj. kr. under
en lång följd av år fram till den 1 juli 1977. Sedan lades det under budgetåret
1977/78 ner 30 milj. kr. På grund av utformningen av beslutet i april 1978 om
att man skulle fortsätta under budgetåret 1978/79 är det svårare att säga exakt
hur mycket som lades ner på B3LA. Det lades ner 310 milj. kr. på B3LA och A
20 tillsammans, och det är inte möjligt att exakt separera kostnaderna, men en
grov bedömning innebär att det specifikt för B3LA rörde sig om 150 milj. av
dessa 310, men resterande 160 milj. innehåller också kostnader för B3LA.
Med en sådan beräkning skulle man alltså komma fram till 85 + 30 + 150 =
265 milj. kr. Tar jag med en andel av de 160 milj. blir kostnaderna i
storleksordningen 300 milj. kr.

Inom försvaret tillämpas vid materielbeställningar metoden med beställningsbemyndiganden.
Det innebär att riksdagen bemyndigar regeringen att
lägga ut beställningar som ikläder statsverket en skuld, att sedan likvideras.
Vi använder i det sammanhanget begreppet bemyndigandeskuld, som anger
storleken av den summa som riksdagen har lovat att man senare skall ställa
till förfogande. Vi använder också begreppet bemyndigandekvot. Man
dividerar bemyndigandeskulden med anslaget under 1 år och får fram antalet
år då man behöver betala av denna bemyndigandeskuld. Bemyndigandekvoten
brukar ligga kring 3, vilket innebär att riksdagen bemyndigar regeringen
att ikläda sig åtaganden för ungefär samma storleksordning som anslaget
under tre år framåt.

I propositioner där regeringen begär denna typ av beställningsbemyndigande
redovisas hur det begärda beställningsbemyndigandet i stort är avsett
att utnyttjas, men sedan början av 1960-talet sägs det i propositionerna:
”Liksom tidigare bör det få ankomma på regeringen att ta ställning till vilket
utvecklingsarbete som bör ske inom ramen för det beställningsbemyndigande
som riksdagen kan komma att lämna.” Det finns alltså möjlighet att
omfördela beställningsbemyndigandena mellan olika objekt. Ibland kanske
inte underlaget för en beställning hinner fram under budgetåret, medan
däremot underlaget för en annan beställning hinner fram.

Detta är inte någonting ovanligt. På rak arm kan jag från min tid i
försvarsdepartementet erinra mig ett annat sådant tillfälle - det var när
bernyndiganden som ursprungligen var avsedda för ubåtar användes för att
beställa minfartyg.

Har vi f. n. en stor bemyndigandeskuld? Svaret är nej. Vi har under senare
år snarare arbetat ner bemyndigandeskulderna för att man skall ha ökad
handlingsfrihet inför 1982 års försvarsbeslut. Det mest kända exemplet på ett
stort beställningsbemyndigande är beställningen av Attackviggen i slutet av
1960-talet.

Hans Gustafsson: Finns det ärenden där de långsiktiga konsekvenserna är
sådana att det finns skäl till en underställning, även om man har formell
behörighet att göra överflyttningar inom ramen för beställningsbemyndigan -

KU 1978/79:30

243

dena? Gick det till likadant när man beställde Viggen?

Gunnar Nordbeck: Före regeringsbeslutet den 13 april 1978 om bemyndigande
för materielverket att beställa utvecklingsarbete för B3LA - A 20
diskuterade vi naturligtvis denna fråga i försvarsdepartementet.

Vi hade alltså formellt bemyndigande som räckte mer än väl - det finns 945
milj. outnyttjade. För oss var det också mycket angeläget att det inte skulle
finnas några bindningar efter den 1 juli 1979. Det står i regeringsbeslutet att
det skall föreligga full handlingsfrihet att besluta om inriktningen av det
fortsatta utvecklingsarbetet efter den 1 juli 1979, och kostnaderna för
vidareutveckling och produktion av såväl A 20 som B3LA efter denna
tidpunkt skall minimeras.

Under åren 1965-1975 fanns det ett s. k. huvudavtal mellan Saab-Scania
och försvarets materielverk som reglerade de ekonomiska förhållandena och
enligt vilket försvarets materielverk garanterade en viss beläggning på Saab.
Det var så uppgjort att beläggningen nästa år skulle vara minst 75 % av vad
den är för innevarande år och därefter minst 50 % av vad den är för
innevarande år.

Materielverket förhandlade under 1975, 1976 och 1977 om ett nytt
huvudavtal och begärde i en skrivelse den 21 juni 1977 till regeringen
anvisning för det fortsatta förhandlingsarbetet. Vi fann det helt omöjligt att i
den situation som rådde kring flygplansfrågan godkänna något huvudavtal
som skulle innebära denna form av garanti. Under min tid som
statssekreterare godkändes inga huvudavtal. Vi var alltså mycket angelägna
om att det inte skulle bli några bindningar efter den 1 juli 1979. Sedan måste
jag erkänna att det alltid finns moraliska bindningar när det gäller sysselsättning
osv.

Hans Gustafsson frågade om det var likadant i Viggenaffären. Den modell
med s. k. omvänd option för delserie 3 som tillämpas är exakt samma modell
som tillämpades för Attackviggen år 1968, då man beställde 175 flygplan med
rätt att senare avbeställa 75.

Anders Björck: Har ersättningen till Saab utgått i förskott eller efterskott för
B3LA-projektet och tidigare t. ex. Viggen? Vem har gjort räntevinsten?
Gunnar Nordbeck: Under den tid som huvudavtalet fanns, 1965-1975,
lämnades det förskott. Storleksordningen av förskotten varierade litet, men i
genomsnitt rörde det sig om 30 % av summan.

De betalningsvillkoren var inte helt ränteneutrala, utan om Saab placerade
förskottet på ett räntebärande konto gjorde man en räntevinst. Å andra sidan
är sådana här avtal oerhört komplicerade, och man tog kanske igen det på det
totala priset, som i stället kunde komma ner när Saab fick denna ränta.

Fr. o. m. 1976 har - mig veterligt - inte denna princip tillämpats, utan man
har i stället avtalat om betalningsterminer, vilket innebär ränteneutralitet.
Ingen skall kunna vinna ränta eller förlora ränta på pengarna, utan
betalningarna skall utgå i den takt som de arbetas upp.

Jag är mycket angelägen att understryka att det vid upphandling av

KU 1978/79:30

244

flygplan och utvecklingsarbete för flygplan, t. ex. Jaktviggen, är fråga om
tvåmiljarderskontrakt. Man måste vara försiktig med att bryta ut en del av
kontraktet och säga att vi här har gjort en stor vinst, t. ex. på ränteneutraliteten.
Man vet inte vilket samband den har med det totala priset. En sådan här
upphandling gäller ett mycket stort paket.

Hilding Johansson: Fattas beslut om förändringar i beställningsbemyndigandena
alltid av regeringen?

Gunnar Nordbeck: Ja. För att ge ett fullständigt svar skall jag säga att det finns
också regler för förhållandet mellan regeringen och materielverket. Materielverket
har rätt, sedan regeringen har givit ett beställningsbemyndigande till
materielverket, att självt besluta om upphandling inom en viss ekonomisk
ram, men när det gäller affärer av den här storleken är det regeringen som
håller i beställningsbemyndigandena.

Hilding Johansson: Fattas sådana beslut på regeringssammanträde?

Gunnar Nordbeck: Ja, självfallet.

Nils Berndtson: Man får förmoda att de prisangivelser som företagen har gjort
inte bara uttrycker någon massrabatt utan syftar till att påverka en affär på
längre sikt. 1 interpellationsdebatten i dec. förra året spelade den frågan en rätt
stor roll, vad Kronmark hade menat med "avtal med industrin”. De Geer
sade att med uttrycket avtal torde menas det erbjudande från Saab-Scania
som omnämns i försvarets materielverks skrivelse. Han sade att av detta
framgår att Saab- Scania i det läget ej var berett att offerera bestämt pris för
delserierna 2 och 3 om inte typarbetet för B3LA beställdes fram till den 1 juli
1979.

Min fråga är om inte detta har minskat handlingsfriheten. Om man har
förutsatt att det förelåg något avtal med industrin, kan man väl befara att det
har påverkat handläggningen av ärendet. Kan detta att man förutsatte att det
förelåg ett avtal som skulle ge gynnsammare ekonomiska effekter anses ha
spelat någon roll för att minska handlingsfriheten i den fortsatta behandlingen
av ärendet?

Gunnar Nordbeck: Om regeringen på nyåret 1977/78 hade beslutat att avbryta
B3LA-utvecklingen, hade det varit nödvändigt att ta upp en förhandling med
Saab om kostnaderna för A 20 - om man bestämt sig för det - plus
Jaktviggen.

Som vi kunde överblicka läget under vintern 1977/78 skulle den förhandlingen
ha lett till ett högre pris på Jaktviggen än vad som nu blev resultatet när
man beslöt fortsätta utvecklingsarbetet till den 1 juli 1979.

Jag kan alltså inte riktigt se att det band upp någon förhandlingsfrihet och
heller inte att det skapade någon förhandlingsfrihet i det avseendet.

Nils Berndtson: Om företagen inte ville ge offert för delserierna 2 och 3 på JA
37 kan man inte då anse att det i varje fall kunde anföras som ett argument för
att gå vidare på B3LA-projektet. Om försvarsministern hade använt uttrycket
"avtal” kan inte det ha påverkat olika handläggares bedömning av
frågan?

KU 1978/79:30

245

Gunnar Nordbeck: Handläggare i försvarsdepartementet resp. i materielverket
etc. visste ju att det inte förelåg något sådant avtal. I sin skrivelse den 11
dec. 1977 förklarade sig Saab-Scania inte vara beredda att lämna en offert på
Jaktviggen om B3LA-utvecklingen avbröts. Man kan naturligtvis diskutera
om de hade varit beredda att göra det om man hade avbrutit B3LAutvecklingen.
Det är omöjligt att ge svar på den frågan, men jag vill erinra om
att det förelåg riksdagsbeslut på att Jaktviggen skulle beställas våren 1978.
Det hade inte varit någon lätt förhandlingssits som materielverket hade
kommit till om man våren 1978 skulle ha förhandlat om Jaktviggen när det
fanns riksdagsbeslut på att den skulle beställas och om det hade beslutats att
arbetet på B3LA inte skulle fortsätta. Då hade Saab onekligen haft ett visst
övertag i förhandlingarna. Det är svårt att mot den bakgrunden tro att man
skulle ha kommit fram till något fördelaktigt resultat. Genom att B3LAutvecklingen
fortsatte ett år till fick vi alltså maximipris på Jaktviggen.
Olle Svensson: Jag noterar att det i skrivelsen av den 21 juni talas om
arbetssamtal som hållits mellan tjänstemän i försvarsdepartementet och
verket. Vilka kontakter hade tagits på samma sätt mellan företrädare för Saab
och regeringen före exempelvis den skrivelse som gick från Saab till FMV den
11 dec.?

Gunnar Nordbeck: Jag vet inte om rätta ordet är "kontakter”. Däremot ringde
direktör Mileikowsky både mig och försvarsministern vid flera tillfällen. Vid
två tillfällen var också ordföranden i Saab-Scania Marcus Wallenberg uppe
hos försvarsministern Eric Kronmark, men vid inget av dessa tillfällen
förekom förhandlingar. Initiativen togs av Wallenberg resp. Mileikowsky. De
bad att få besöka försvarsministern, och vid några tillfällen besökte Mileikowsky
mig för att lägga fram sin syn på situationen.

Självfallet talade både försvarsminister Kronmark och jag vid de tillfällena
om att priset måste pressas, men några avtal kunde ju inte ingås.

Skall jag sammanfatta svaret vill jag säga att på initiativ från Saabledningen
förekom det en del kontakter där Marcus Wallenberg och
Mileikowsky besökte försvarsministern och mig, och Mileikowsky ringde
mig flera gånger. Den attityd som Kronmark och jag hade var: ”Det är med
materielverket ni förhandlar, men det är inte lätt utan skall ni ha en chans
måste ni pressa kostnaderna.”

KU 1978/79:30

246

Underbilaga 11 B

G. Nordbeck

FÖREDRAGNINGSPROMEMORIA

1978-08-15

Flygsamarbete med andra länder

(Föredragning inför flygindustrikommittén)

1. Flygindustrikommittén har begärt en föredragning beträffande kontakterna
med Italien om B3LA. Vi har funnit det lämpligt att denna orientering
lämnas av mig och generalmajor Olin, FMV. Jag vill emellertid understryka
att det inte ingår i kommitténs uppdrag att överväga B3LA:s ev. framtid.
Kommitténs huvuduppgift är att föreslå vad som bör göras om B3LA inte
fullföljas. I direktiven anförs sålunda bl. a.

”Kommittén bör också studera utländska alternativ för vårt framtida
attackflygsystem. Även förutsättningarna för ett internationellt samarbete
inom ramen för vår neutralitetspolitik bör studeras.”

2. Mot denna bakgrund är föredragningen upplagd så att jag avser att

- ge en allmän bakgrund till de citerade meningarna i direktiven,

- lämna några allmänna synpunkter på samarbete inom vapenområdet,

- speciellt ta upp Italien-frågan.

3. Utländska alternativ för vårt framtida attacksystem.

Hittills harju valet i fråga om vårt framtida attacksystem i allt väsentligt
stått mellan alternativen B3LA och A 20, den senare i versionen M 1. Jag
behöver inte redovisa B3LA-beredningens överväganden i denna fråga. Det
bör dock observeras att både ÖB:s och beredningens överväganden avsåg 6
divisioner av varianten M 1. Det torde nu stå klart att det inte finns
ekonomiskt utrymme för denna anskaffning inom den ekonomiska ramen
enligt 1977 års försvarsbeslut. Utrymmet torde vara ännu mindre inom
oppositionens ekonomiska ram. Redan detta förhållande medför att det finns
skäl att ompröva A 20:s stridsekonomiska värde. Detta är också motiverat av
att man har anledning att ställa frågan om vi på 1990-talet har råd att operera
ett attackflygplan med A 20:s tyngd och bränsleförbrukning. Härtill kommer
tveksamheter om de rent tekniska förutsättningarna för att realisera A 20
med hänsyn till att en del komponenter sannolikt inte kommer att finnas
tillgängliga i slutet av 1980-talet.

Det är alltså mot denna bakgrund nödvändigt att studera även utländska
alternativ till B3LA. Kommittén harju också begärt och fått underlag av ÖB
som belyser direktköp resp. licenstillverkning av utländska plan. Det har
därvid uttalats att de studerade planen - F 18 resp. F 5 - skall ses som exempel
på kvalitetsnivåer. Vilket flygplan som slutligt kan komma att väljas - om

KU 1978/79:30

247

utländsk anskaffning blir aktuell - blir beroende av vad som finns tillgängligt
på marknaden i mitten och slutet av 1980-talet och de ekonomiska
förutsättningarna då. Jag vill här parentetiskt inskjuta att ett sådant flygplan
kan då vara det italienska AMX om det kommer till stånd.

Detta om utländska alternativ till B3LA och A 20. Jag vill självfallet inte
föregripa kommitténs överväganden i detta avseende utan har bara önskat ge
en bakgrund till meningarna i direktiven.

4. Samarbete. Några allmänna synpunkter.

Från tanken på ev. utländska alternativ, särskilt i fallet licenstillverkning,
ligger tanken på samproduktion nära till hands och därmed tanken på
samutveckling.

Det är välkänt att vi aldrig har varit och inte heller i framtiden kan vara helt
oberoende av utlandet när det gäller anskaffning av kvalificerad vapenmateriel.
Bl. a. behandlade 1974 års försvarsutredning denna fråga i sitt betänkande
Totalförsvaret 1977-82 (SOU 1977:1). Citat ur detta betänkande bifogas.

I syfte att säkerställa att vi kan få tillgång inte bara till hårdvara utan också -och inte minst - till teknisk know-how, har vi träffat avtal med en rad stater.
De nu giltiga avtalen framgår av bild 1. Avtalen finns också förtecknade i det
av UD utgivna Register över Sveriges överenskommelser med främmande
makter.

Inom ramen för dessa avtal träffas i regel s. k. annex- eller projektavtal
avseende särskilda projekt eller särskilda inköp.

Hittills har det alltså bedömts som fullt möjligt att ingå denna typ av avtal
utan risk för vår neutralitetspolitik. Hur ställer det sig med längre gående
samarbetsformer? Några tidigare uttalanden kan därvid vara av intresse.

I prop. 1971:146 om vapenexportpolitiken anför dåvarande handelsministern
följande.

”Sorn utredningen anfört och jag tidigare framhållit medför den tekniska
utvecklingen att Sverige med begränsade resurser får allt svårare att följa med
i den tekniska utvecklingen och med egen produktion täcka hela den sektor
som är av betydelse för det svenska försvarets behov. Det är som jag också
tidigare framhållit inte tänkbart att vi med hjälp av export av krigsmateriel
kan klara detta problem. Det kan därför bli nödvändigt att i framtiden inleda
samarbete med företag i andra stater. 1 ett sådant samarbete måste
samarbetspartnern komma med på ett mycket tidigt stadium. Vid samarbetsavtal
mellan företag i Sverige och i andra länder om gemensam
utveckling och produktion av krigsmateriel bör sådan utförsel till det andra
landet som föranleds av avtalet medges oavsett förhållanden som tidigare
angivits som hinder för krigsmaterielexport. Dock gäller även i detta fall de
tidigare angivna ovillkorliga exporthindren. Avtal av detta slag förutsätter en
mycket restriktiv prövning vid val av utländsk samarbetspartner. Jag
förutsätter att avtalen alltid skall underställas Kungl. Maj:t och att myndigheterna
skall ha full insyn i den svenska samarbetspartnerns verksamhet.
”

KU 1978/79:30

248

I prop. 1971:146 förutsågs alltså att ganska långtgående samarbete kunde
bli aktuellt. Frågan kan också belysas av några citat ur dåvarande
försvarsminister Holmqvists brev till sina kolleger i Belgien, Danmark,
Nederländerna och Norge i samband med den s. k. Eurofighterafifären. 1
brevet sägs i översättning följande.

”1 händelse av ett gemensamt program är den svenska regeringen villig att
begränsa effekten av kostnadsökningarna med avseende på de delar som skall
produceras i Sverige för de fyra länderna i samma utsträckning som de fyra
länderna är villiga att begränsa kostnadsökningarna beträffande de delar som
skall produceras av de fyra länderna för Sverige.

Det finns resurser i Sverige för logistiskt stöd till och underhåll av
vapensystem ”37”.

Om de fyra länderna så önskar är Sverige berett att underhandla om
utnyttjandet av dessa resurseräven för stöd till och underhåll av vapensystem
”37” inom de fyra länderna. Sverige är också berett att hjälpa de fyra länderna
att bygga upp egna resurser i fråga om underhåll och logistik. Samarbete på
depånivå kan diskuteras.”

Vidare anförs i brevet följande.

”Allt samarbete betr. ett tekniskt avancerat vapensystem som SAAB 37
Eurofighter skulle tydligen fordra ett mycket långtgående samarbetsavtal
mellan de svenska företagen i fråga och företag i de fyra länderna.”

De citerade breven finns in extenso återgivna i konstitutionsutskottets
betänkande KU 1976/77:44.

Som ytterligare exempel på var gränsen för ett samarbete kan anses ligga
vill jag citera ett avsnitt ur ett brev som min företrädare, Ulf Larsson, skrev
1976-06-16 till Mr. Allan Greenwood i Association Europénne de Constructeurs
de Materiel Aérospatial. I översättning heter det i brevet.

”Sverige är intresserat av att samarbeta med andra länder i fråga om
utveckling och konstruktion av sådan utrustning. Vårt intresse omfattar
också flyg- och rymdmateriel för militära ändamål. I detta syfte har vi träffat
överenskommelse med ett antal europeiska länder. Med hänsyn till den
neutralitetspolitik som förs i mitt land är det inte möjligt för oss att delta i
samarbete inom grupper av nationer. Svenskt deltagande, t. ex. i arbetet inom
The European Programme Group, även som observatör, är därför utanför all
diskussion. Jag vill emellertid inte utesluta möjligheten att delta i arbete på
individuella projekt som kommer upp inom sådana grupper.”

Sammanfattningsvis kan man säga att det hittills har bedömts fullt möjligt
att samarbeta med en - även alliansbunden - stat kring ett bestämt projekt. I
Eurofighter-affären var dåvarande regeringen dock beredd att acceptera ett
samarbete med fyra NATO-länder. Ulf Larsson antyder ju också i sitt brev
möjligheterna till ett flernationellt samarbete. Som kommer att framgå av
min fortsatta redogörelse har den nuvarande regeringen inte haft anledning
ännu att ta ställning till eventuellt samarbete.

KU 1978/79:30

249

5. Italien

Till en början vill jag konstatera att vi under tidigare år har köpt en del
vapenmateriel från Italien. I slutet av 1960- och början av 1970-talet köpte vi
tornradar PS 15 och stridsledningsradar 810 från Selenia. Detta foretag deltog
också i konkurrensen om stridsledningsradar 860 men blev utslagen i
slutskedet.

I slutet av våra överväganden om radarjaktrobot till Jaktviggen stod valet
mellan italienska Aspide och brittiska Skyflash. Från svensk sida uttalades
tveksamhet om huruvida leveranser av Aspide kunde garanteras om
italienska flygvapnet inte skulle köpa den roboten, vilket var osäkert. Den
svenska tveksamheten föranledde den italienska regeringen att garantera
leveranser även om italienska försvaret inte skulle köpa Aspide. Trots dessa
garantier valde vi emellertid den brittiska roboten. Vårt beslut väckte stor
uppmärksamhet i Italien varför vi fann det lämpligt att general Olin besökte
vederbörande och förklarade våra motiv. Vid detta besök, som ägde rum i
juni 1977, fick Olin kännedom om de italienska planerna på ett nytt
flygplan.

Eftersom det har spekulerats en del kring försvarsstabschefens och min
resa till Rom i oktober 1977 finns anledning att understryka att den var
bestämd innan vi, genom Olins besök i juni, fick kännedom om de italienska
planerna. Ljungs och min resa initierades av ett samtal på våren 1977 mellan
ambassadör Hichens-Bergström och italienska företrädare om den säkerhetspolitiska
utvecklingen i Medelhavsområdet. Från italiensk sida föreslogs
därvid att några svenska tjänstemän från försvarsdepartementet och försvarsstab
skulle komma ner till Rom för att få höra den italienska synen på
utvecklingen i Medelhavsområdet. Det bestämdes på våren 1977 att Ljung
och jag skulle åka. Självfallet avsågs också att vi skulle få information om
italienska försvaret och försvarsindustrin.

Eftersom vi under sommaren hade kunnat konstatera att vi i bägge
länderna hade planer på ett nytt flygplan och att planerna både i fråga om tid
och flygplansprestanda var mycket lika, så kom naturligtvis samtalen att röra
sig även kring detta. Det var påfallande att notera det stora italienska
intresset. Ljung och jag var mer återhållsamma. Inte minst tog vi vid flera
tillfällen och med skärpa upp de problem som kan vara förknippade med en
samproduktion. Vi underströk också de stora skillnader som föreligger
mellan svensk och italiensk vapenexportpolitik.

Sedan regeringen i januari 1978 hade beslutat att utvecklingsarbetet på
B3LA skall fortsätta fram till 1 juli 1979 har FMV naturligtvis fortlöpande
undersökt möjligheterna att pressa kostnaderna för flygplanet genom köp
utifrån av utvecklingsarbete och/eller färdiga komponenter - precis som
fallet har varit avseende t. ex. Viggen. Eftersom Italien studerar ett flygplan
som liknar B3LA är det naturligt att samtal har förts även med Italien i denna
fråga. Detta har gjorts inom ramen för sekretessavtalet som träffades
1976.

KU 1978/79:30

250

Enligt sedvanlig praxis bemyndigade regeringen i mars 1978 försvarets
materielverk att teckna ett s. k. annexavtal till sekretessavtalet. I det sägs det
att vederbörande myndigheter skall utbyta information om resp. projekt samt
att resultatet av detta informationsutbyte skall rapporteras fortlöpande till
resp. regeringar. Vidare anförs: ”Reports or recommendations for joint action
or cooperation will notconstitute any kind of commitment until approval has
been obtained from both Governments.”

Det är alltså för tidigt att nu förutsäga om ett samarbete kommer att bli
aktuellt. Först måste de tekniska-ekonomiska förutsättningarna och konsekvenserna
bli klarlagda. Därefter finns det anledning att överväga de politiska
förutsättningarna. En grundläggande förutsättning är ju självklart också att
B3LA (eller motsvarande flygplan) resp. det italienska AMX kommer till
stånd. Emellertid måste man konstatera att om ett samarbete skulle leda till
kostnadsreduceringar så att den kvarstående kostnaden bedöms vara acceptabel,
så vore det en bättre lösning än att köpa flygplan direkt utifrån eller
licenstillverka ett utländskt plan. Vi får ju därigenom möjlighet att behålla en
viss utvecklingskapacitet samt, inte minst, att påverka flygplanets utformning
för att säkerställa att det passar våra behov. Enligt min mening föreligger
inte heller några neutralitetspolitiska hinder för ett sådant samarbete. Jag villi
det avseendet hänvisa till vad jag har anfört i fråga om den föregående
regeringens syn på dessa frågor, men vill också understryka att den
nuvarande regeringen har inte haft anledning att ta någon ställning i denna
fråga.

Det finns skäl att även beröra vapenexportfrågorna i övervägandena kring
ett eventuellt samarbete. Det är helt klart att Sverige och Italien har olika syn
på dessa frågor. Det är emellertid också helt klart att, i händelse av ett
samarbete, så måste den svenska synen gälla. Detta har redovisats för
italienarna. Om det kommer att utgöra ett hinder för samarbete har dock
italienarna inte uttalat sig om. Förmodligen därför att de, liksom vi, anser att
man först måste få klarhet i de tekniskt-ekonomiska förutsättningarna innan
man har anledning att överväga de politiska aspekterna.

Vissa citat ur 1974 års försvarsutrednings betänkande Totalförsvaret 1977-82
(SOU 1977:1).

På sidan 48 anförs följande:

”Utredningen har funnit att alla aktuella förfaringssätt för anskaffning av
kvalificerad flygmateriel innebär ett betydande beroende av utlandet. Av vikt
är dock under vilka framställningsskeden detta beroende gör sig gällande. För
ett inhemskt system är vi under utvecklingsfasen beroende av ett omfattande
inflöde av tekniskt kunnande från utlandet. Under tillverkningsfasen är
däremot utlandsberoendet litet och gäller import av vissa komponenter. För
ett system byggt på licenstillverkning är vi inledningsvis likaså beroende av
överföring av tekniskt kunnande från det land där licensen köps. Även under

KU 1978/79:30

251

produktionsfasen arvi beroende av import av komponenter. Vid inköp av ett
färdigt system måste en överföring ske av tekniskt kunnande för att vi skall
kunna etablera och vidmakthålla en organisation för drift och underhåll av
systemet. Vid den tidpunkt då beslut om köp fattas föreligger ett stort mått av
beroende av det land där köpet avses göras. Det säger sig självt att den
säkerhetspolitiska risktagningen blir större ju senare under den mångåriga
utvecklings- och anskaffningsfasen som utlandsberoendet inträffar. Den är
särskilt stor om vi är beroende av import och utländskt kunnande under den
tid flygplanen är i operativ drift.

Utredningen önskar framhålla att vi för anskaffning av den mest avancerade
materielen under alla omständigheter är starkt beroende av samarbete
med andra länder. Omfattningen av detta beroende är emellertid delvis
avhängig av vilken anskaffningsform som väljs. Största möjliga grad av
inhemsk utveckling och tillverkning av flygplanssystem bidrar enligt utredningens
uppfattning till respekten i omvärlden för svensk säkerhetspolitik
och ger större möjligheter att under andra säkerhetspolitiska förhållanden
förstärka försvarets kapacitet. Licenstillverkning av flygplanssystem innebär
att vi kan bygga ut försvarets styrka under förutsättning att huvuddelen av
tillverkningen genomförs inom landet och att tillgången av komponenter är
tillfredsställande. Direkta köp utifrån innebär risk för att politiska villkor kan
komma att ställas.”

1 den socialdemokratiska reservationen till utredningsbetänkandet anförs
på sidan 113 följande.

”Beträffande den utveckling och tillverkning av ett nytt lätt attackflygplan
som föreslagits i programplaneringens högsta ekonomiska nivå vill vi anföra
följande. Anskaffning av för försvaret väsentlig materiel får inte ske så att vi
kommer i sådan beroendeställning till andra länder att den kan utnyttjas för
påtryckningar eller så att vi i en krissituation står utan viktig materiel. Från
säkerhetspolitiska utgångspunkter är inhemsk utveckling och tillverkning av
flygplanssystem och andra viktiga vapensystem att föredra. Alla för oss
aktuella förfaringssätt vid anskaffning av flygplan innebär emellertid ett
betydande beroende av utlandet. De former som för närvarande tillämpas för
flygplanssystemet Viggen innebär att ca 40 % av den färdiga produkten har
utländskt ursprung antingen genom direktköp av delar, komponenter och
delsystem utifrån eller genom tillverkning av sådana på utländska licenser.
För så avgörande delsystem som flygplansmotorer har ett förfarande med
inköp av licenser samt anpassning, vidareutveckling och senare tillverkning
av den utländska grundkonstruktionen tillämpats under hela efterkrigstiden.
En övergång till att tillämpa detta förfaringssätt även på flygplanet skulle
endast vara fråga om en gradskillnad jämfört med dagens situation.
Tillverkning på licens av i utlandet konstruerade flygplan innebär därför inget
nämnvärt ökat säkerhetspolitiskt risktagande.”

KU 1978/79:30

252

Unde/bilaga 11 C

Handlingar m. m. i B3LA-frågan under åren 1977 och 1978

Januari 1977 1974 års försvarsutrednings betänkande (SOU

1977:1) Totalförsvaret 1977-82 överlämnas till
försvarsministern.

i mars 1977 Propositionen 1976/77:74 om inriktningen av sä kerhetspolitiken

och totalförsvarets fortsatta utveckling
beslutas i regeringen.

3 mars 1977 Regeringsbeslut vari försvarsministern bemyndi gas

att tillkalla B3LA-beredningen.

19 april 1977 Hearing i försvarsutskottet om propositionen

1976/77:74 jämte motioner. Från försvarsdepartementet
deltar Gunnar Nordbeck,
Ingemar Engman och Ingvar Ehrling.

10 maj 1977 FöU 1976/77:13 justeras i utskottet.

26-27 maj 1977 Debatt i kammaren om 1977 års försvarsbeslut.

21 juni 1977 FMV redovisar i skrivelse till regeringen förhand lingsläget

beträffande nytt huvudavtal med SAAB
samt begär anvisningar för det fortsatta förhandlingsarbetet.
Skrivelsen har enligt uppgift inte
föranlett något regeringens ställningstagande.
B3LA-beredningens rapport (Ds Fö 1977:7) överlämnas
till försvarsministern.

SAAB överlämnar en skrivelse till FMV vari man
beskriver vad SAAB är villigt att avtala om
rörande typarbete för B3LA, serietillverkning av
JA 37 och tillämpning av nytt huvudavtal. Kopia
av skrivelsen överlämnas till försvarsministern.

10 januari 1978 Försvarsministern håller presskonferens om flyg plansfrågan.

12 januari 1978 Regeringsbeslut vari uppdras åt FMV att med

berörda industrier genomföra slutliga förhandlingar
om villkoren för fortsatt utvecklingsarbete
m. m. på B3LA och A20 fram till 1 juli 1979.
Arbetet förutsattes bli genomfört inom en ekonomisk
ram om 310 milj. kr. Vidare förutsattes en
samtidig beställning av JA 37. För erforderligt
underlagsarbete, intill tidpunkten för beslut om
utvecklingsarbetet, skulle 30 milj. kr. få disponeras.

12 januari 1978 Regeringsbeslut vari försvarsministern bemyndi gas

att tillkalla flygindustrikommittén.

14 oktober 1977
11 december 1977

KU 1978/79:30

2 februari 1978

23 februari 1978
30 mars 1978

11 april 1978
13 april 1978

26 april 1978

27 april 1978

2 maj 1978

253

FMV hemställer i skrivelse till regeringen att fä
beställa utvecklingsarbete på B3LA och A20 enligt
uppdraget den 12 januari. I skrivelsen anmäler
FMV att sedan detta utvecklingsarbete har
beställts har FMV möjlighet att beställa serietillverkning
av JA 37 serie 2 och 3 till fast pris.
Propositionen 1977/78:95 om anslaget Flygvapenförband:
Forskning och utveckling beslutas i
regeringssammanträde.

Hearing i försvarsutskottet om propositionen
1977/78:95 jämte motioner. Från försvarsdepartementet
deltar Gunnar Nordbeck och
Ari Ohlsson. Vid sammanträdet redovisas och
kommenteras bl. a. innehållet i industrins erbjudande
till FMV den 11 december 1977. Vidare
redovisas och kommenteras innehållet i FMV:s
skrivelse den 2 februari 1978.

Föll 1977/78:19 justeras i utskottet.
Regeringsbeslut vari FMV bemyndigas att beställa
utvecklingsarbete på B3LA och A20 intill den 1
juli 1979 inom en kostnadsram av 250 milj. kr. I
beslutet föreskrev regeringen att utvecklingsarbetet
skall bedrivas på sådant sätt att full handlingsfrihet
föreligger inför beslut om inriktningen av
det fortsatta utvecklingsarbetet efter den 1 juli
1979 och att kostnaderna för vidare utveckling och
produktion för såväl A20 som B3LA efter denna
tidpunkt minimeras. Vidare föreskrevs att om
utvecklingsarbetet på B3LA avbryts den 30 juni
1979, skall utvecklingsarbetet på A20 omgående
kunna fortsätta utan att statsverket åsamkas tillkommande
avvecklingskostnader.

Försvarsdebatt i kammaren.

FMV hemställer i skrivelse till regeringen att få
beställa serietillverkning av JA 37. Av framställningen
framgår att det ekonomiska underlaget
bl. a. utgjordes av det erbjudande som lämnades
till FMV av SAAB den 11 december 1977. Erbjudandet
hade senare formal iserats genom en
offert.

Försvarsminister Eric Kronmark besvarar en fråga
i riksdagen av Bertil Måbrink om kostnaderna för
B3LA och A20.

KU 1978/79:30

18 maj 1978

25 maj 1978

4-10 september 1978

13 september 1978

18 oktober 1978

14 november 1978

17 november 1978
4 december 1978

254

Regeringsbeslut vari FMV bemyndigades att
beställa delserie 2 av JA 37 inom en kostnadsram
av 1 869 milj. kr. samt viss materiel för delserie 3
inom en kostnadsram av 90 milj. kr. Regeringen
föreskrev vidare att antalsfördelningen mellan
delserie 2 och 3 skall göras så att den sammanlagda
kostnaden minimeras oavsett val av attackflygplan.

FMV tecknar avtal med SAAB om beställning av
JA 37.

Flygplansmässa i London som bl. a. besöks av
industriminister Nils Åsling.

Rapport till försvarsministern om kontraktena
med Italien i flygplansfrågan av FMV:s huvudavdelning
för flygmateriel.

Regeringsskifte

Flygindustrikommittén överlämnar sitt betänkande
(Ds Fö 1978:8) till försvarsministern.

Skrivelse m. m. från chefen för FMV till försvarsministern.

Försvarsminister Lars De Geer besvarar en interpellation
av Maj Britt Theorin om B3L A-projektets
inverkan på vissa försvarskostnader.

KU 1978/79:30

255

Underbilaga 11 D

FÖRSVARETS MATERIELVERK
HUVUDAVDELNINGEN FÖR FLYGMATERIEL

1978-11-17

Chefen för Försvarsdepartementet

Ersa aning av nuvarande attack/lygplansystem (I bilaga)

Frågan om ersättning av nuvarande attack- och skolflygplansystem har
varit föremål för ett omfattande utredningsarbete under de senaste åren.

Diskussioner har förts mellan industri och företrädare för olika departement
- vilket framgår av olika uttalanden de senaste dagarna - om andra
ekonomiska lösningar.

Från flygindustrin har framlagts ett förslag att söka reducera kostnaderna
för de militära flygplansprojekten kombinerat med ett rationellare utnyttjande
av kapaciteten genom en ökad satsning på civila flygplan- och motorprojekt.

Genom den nu väntade ökade efterfrågan inom den civila flygplanmarknaden
och det alltmer ökande internationella samarbetet mellan flygindustrier
bedöms nu möjligheter finnas för en koncentrerad satsning för
Saab-Scania och VFA på deltagande i sådana projekt.

Flygindustrins civila engagement bör dels omfatta något eget projekt och
dels innebära deltagande i flera samarbetsprojekt med utländska flygindustrier.
Denna företagsstrategi har förutsättningar att ge erforderlig bredd på
utvecklingsarbetet samtidigt som det ekonomiska risktagandet kan hållas på
rimlig nivå.

Saab-Scania har under flera år studerat mindre transportflygplan -exempelvis Transporter - och för alltmer intensifierade förhandlingar med
olika flygplanindustrier inom och utom Europa. Sannolikheten för att detta
skall lyckas bedöms relativt god med hänsyn till erkänd respekt för
Saab-Scanias höga kompetens genom 35 Draken och 37 Viggen.

Saab-Scania m. fl. har genom olika exportförsök också fått tillfälle att
jämföra sin konkurrensförmåga bl. a. på produktionssidan.

På grund av det ekonomiska läget inom särskilt programplaneperioden

1979-1984 och att de civila satsningarna inom utveckling och produktion icke
slår igenom i önskvärd grad så tidigt fordras en viss senareläggning av
utveckling och produktion.

Preliminärt har flygindustrins förslag värderats inom FM V och FV. Denna
värdering presenteras i bifogade PM.

Detta förslag bygger på förutsättningen att ett nytt attackflygplansystem
utvecklas i Sverige.

KU 1978/79:30 256

Ovanstående bringas härmed till Chefens för Försvarsdepartementets
kännedom.

S-O Olin

Överbefälhavaren

anmodas att efter hörande av chefen för flygvapnet avge yttrande i ärendet
senast den 24 november 1978.

Överbefälhavaren skall därvid redovisa om det remitterade materialet
föranleder överbefälhavaren att ändra de överväganden och förslag rörande
anskaffning av flygplan som redovisats i programplan för det militära
försvaret 1979/84.

Utgångspunkten skall vara att den planeringsram för det militära försvaret
som fastställdes av riksdagen vid 1977 års försvarsbeslut står fast.

Gunnar Petri
Statssekreterare

KU 1978/79:30

257

Underbilaga II E

Försvarets materielverk
Fack

104 50 Stockholm

Utvecklingsarbete m. m. på B3LA och A20 intill den 1 juli 1979

FMV 1977-12-22 F:P H A502:109/77
FMV 1978-02-02 F:P H A502:7/78

Regeringen har den 16 juni 1977 utfärdat regleringsbrev för budgetåret
1977/78 avseende anslag inom försvarsdepartementets verksamhetsområde.
Under anslaget Flygvapenförband: Forskning och utveckling har därvid
tagits upp ett beställningsbemyndigande av 1 350 000 000 kr. Regeringen har
genom beslut den 15 december 1977 bl. a. upphävt vissa inskränkningar i
beställningsverksamheten beträffande primäruppdragen till forskning och
utveckling samt förordnat om ändring och komplettering av bemyndigandets
fördelning på primäruppdrag, materielslag och objekt. Av det totala bemyndigandebeloppet
om 1 350 milj. kr. under anslaget Flygvapenförband:
Forskning och utveckling har därvid 488 700 000 kr. ställts till regeringens
disposition.

Genom beslut den 12 januari 1978 har regeringen uppdragit åt försvarets
materielverk att med berörda industrier genomföra slutliga förhandlingarom
villkoren för fortsatt utvecklingsarbete m. m. på B3LA och A20 för tiden intill
den 1 juli 1979. Arbetet skall förutsättas genomföras inom en total ekonomisk
ram av högst 310 milj. kr. i prisläget i februari 1977. För erforderligt
underlagsarbete intill tidpunkten för beslut om det fortsatta utvecklingsarbetet
har regeringen anvisat ett belopp av 30 milj. kr.

Försvarets materielverk har i samråd med chefen för flygvapnet hemställt
att få beställa utvecklingsarbete m. m. på B3LA och A20 intill den 1 juli 1979
samt visst systemarbete på vapen till dessa flygplan och att för dessa ändamål
få utnyttja 280 000 000 kr. i prisläget i februari 1977 - utöver tidigare anvisade
30 000 000 kr. - av det beställningsbemyndigande som enligt regeringsbeslut
den 15 december 1977 ställts till regeringens disposition under anslaget
Flygvapenförband: Forskning och utveckling.

Överbefälhavaren har yttrat sig i ärendet

Regeringen bemyndigar försvarets materielverk att lägga ut beställningar
rörande utvecklingsarbete m. m. på A20 och B3LA intill den 1 juli 1979 och
härvid utnyttja 250 000 000 kr. i prisläget i februari 1977 av det beställningsbemyndigande
som enligt regeringsbeslut den 15 december 1977 ställts till

17 Riksdagen 1978/79. 4 sami. Nr 30

KU 1978/79:30

258

regeringens disposition under anslaget Flygvapenförband: Forskning och
utveckling.

Regeringen föreskriver att utvecklingsarbetet skall bedrivas på sådant sätt
att full handlingsfrihet föreligger inför beslut om inriktning av det fortsatta
utvecklingsarbetet efter den 1 juli 1979 och att kostnaderna för vidare
utveckling och produktion för såväl A20 som B3LA efter denna tidpunkt
minimeras. Om utvecklingsarbet på B3LA avbryts den 30 juni 1979 skal
utvecklingsarbetet på flygplan A20 omgående kunna fortsätta utan att
statsverket åsamkas tillkommande avvecklingskostnader.

Regeringen medger att erforderliga beställningar för erhållande av licens
för tillverkning av motor till B3LA får utläggas vid utländskt företag.

På regeringens vägnar
Eric Kronmark

Ari Ohlsson

KU 1978/79:30

259

Bilaga 12

Sammanfattande PM om vissa frågor i anslutning till det s. k. Volvoavtalet Inledningsvis

lämnas några uppgifter om bakgrunden och därefter redogörs
översiktligt för konstruktionen av och innehållet i de aktuella avtalen.

Mellan de nordiska länderna pågår sedan länge ett omfattande samarbete
på olika områden. Parlamentarikerna i de nordiska länderna träffas regelbundet,
framför allt inom ramen för Nordiska rådet. Där har under årens lopp
många förslag väckts, som bidragit till att föra de nordiska länderna närmare
varandra. Sedan början av 1970-talet har även samarbetet på regeringsnivå
formaliserats genom tillkomsten av det nordiska ministerrådet år 1971.
Ministerrådet diskuterade redan vid sitt första möte möjligheterna att utvidga
det nordiska samarbetet beträffande bl. a. industripolitiken. I februari 1972
beslöt ministerrådet att utarbeta ett handlingsprogram för samarbete på bl. a.
det inudstri- och energipolitiska området. En ämbetsmannakommitté för
industri- och energipolitik tillsattes. I ministerrådet och ämbetsmannakommittén
pågår en fortlöpande diskussion i materiella industri- och
energipolitiska frågor av gemensamt intresse i och utanför Norden. Ett
konkret nordiskt samarbete främjas bl. a. genom fonden för teknologi och
industriell utveckling (nordisk industrifond), Nordtest och den nordiska
investeringsbanken. Bland de industriella områden till vilka lån hittills har
beviljats av investeringsbanken kan nämnas aluminium-, ferrolegerings-,
data- och bilindustrin. Vidare kan nämnas att statsministrarna år 1975 tog
initiativ till en nordisk råvaru- och resursutredning.

Till grund för det officiella nordiska samarbetet ligger också en konkret
samarbetsöverenskommelse från år 1962. Det bör framhållas att samarbetet
omfattar en rad områden, t. ex. kultur, lagstiftning, industri och energi samt
byggfrågor. Inom ramen för det allmänna nordiska samarbetet förekommer
också en betydande bilateral samverkan, inte minst på det ekonomiska
området. Mellan Sverige och Norge finns sålunda sedan länge nära ekonomiska
förbindelser och Norge är f. n. en av Sveriges viktigaste
exportmarknader. De svenska ägarintressena i norskt näringsliv är sedan lång
tid av betydande omfattning. Norska ägarintressen i svensk industri
förekommer likaså, och för Norge är Sverige den näst största
exportmarknaden.

Även på regeringsnivå förs bilaterala diskussioner mellan de nordiska
länderna. Sålunda har exempelvis svenskt-norskt energi- och industrisamarbete
diskuterats fortlöpande under de senaste åren. På initiativ av de
dåvarande svenska och norska industriministrarna beslöt man i februari 1976
att utreda möjligheterna för ett närmare samarbete. I mars 1977 framlades en
gemensam rapport (Ds 1/1977:2) om norskt-svenskt energi- och industrisam -

KU 1978/79:30

260

arbete. I rapporten behandlades en rad samarbetsområden, i första hand inom
oljeförsörjning och petrokemisk industri. Andra råvaruinriktade industrier
som diskuterades var träfbrädlingsindustrin, stålindustrin, aluminiumindustrin
och utnyttjandet av apatit. Det framhölls bl. a. att de svenska
bilindustriföretagen hade uttryckt intresse av utvidgat samarbete med norsk
verkstadsindustri samt rekommenderades en fortsatt utbyggnad av det
samarbete på elektronikområdet som inletts med det nordiska datanätet.
Man konstaterade att ett utvidgat samarbete borde drivas på företagsbasis och
förordade därför överläggningar mellan de berörda företagen. De dåvarande
svenska industri- och energiministrarna och den norske industriministern
enades samtidigt om att ta inititativ till konkreta överläggningar om ett
utvidgat energi- och industrisamarbete mellan de båda länderna. De
överläggningarna skulle syfta till en successiv utbyggnad av ett brett
samarbete som skulla omfatta oljeförsörjning, petrokemisk industri, annan
industriell verksamhet och utnyttjande av råvaruresurser.

Efter den nyssnämnda överenskommelsen intensifierades kontakterna
mellan företag i de båda länderna. På oljeområdet ledde sålunda förhandlingar
mellan Svenska Petroleum AB och det norska företaget Norwegian Oil
Consortium A/S & Co (NOCO) till ett principavtal i februari 1978 om
finansiering av utbyggnaden av etapp A av Valhallfältet på norskt kontinentalsockelområde
i Nordsjön. NOCO äger en andel på 15 % i detta fält och en
mindre andel av det närbelägna Torfältet, som redan är i produktion. Svenska
Petroleum har genom avtalet fått rätt att köpa hela NOCO:s produktion av
råolja från dessa fält, beräknad till ca 6 milj. ton under fältens livstid.
Dessutom ger avtalet Svenska Petroleum rätt att förvärva en intresseandel i
ett angränsande block, där borrningar avses börja år 1979. En förutsättning för
affären är svensk statsgaranti för Svenska Petroleums upplåning. En sådan
garanti har ställts för högst 110 milj. US dollar, motsvarande ca 500 milj. kr.
Sedan den norska regeringen lämnat erforderliga tillstånd har ett slutligt avtal
undertecknats i november 1978.

Vidare kan nämnas att Norsk Hydro a/s och Luossavaara-Kiirunavaara
AB (LKAB) har träffat avtal om leveranser av svensk apatit som råvara för
den norska produktionen av gödningsämnen. Leveranserna avser 100 000
ton om året under en femårsperiod från början av 1980-talet.

Den 22 maj 1978 träffades ett principavtal mellan AB Volvooch den norska
staten om att Volvo skulle ombildas till en svensk-norsk koncern, som skulle
ägas till 60 96 av de nuvarande ägarna till Volvo och till 40 96 av norskt bolag.
Vid de kontakter om detta principavtal som på norskt initiativ togs mellan
företrädare för den svenska och den norska regeringen nåddes enighet om att
en fastare ram för samarbetet på industri- och energiområdena borde
etableras. Efter förhandlingar mellan den svenska regeringen och den norska
regeringen undertecknades den 8 december 1978 i Oslo ett avtal mellan
regeringarna om samarbete på industri- och energiområdena (i det följande
benämnt samarbetsavtalet). Samma dag träffade Sveriges regering och

KU 1978/79:30

261

Norges regering också tre överenskommelser, benämnda protokoll I-III, om
särskilda samarbetsprojekt inom samarbetsavtalets ram. Protokollen, som
har fogats till samarbetsavtalet, förutsätter för sitt ikraftträdande att samarbetsavtalet
träder i kraft. Samarbetsavtalet jämte protokoll I-III redovisas i
Underbilaga 1.

Samma dag, den 8 december 1978, träffades också ett slutligt avtal mellan
den norska staten och AB Volvo om ombildande av Volvo till en svensknorsk
koncern. Detta avtal, det s. k. Volvo-avlalet, förutsatte för sitt
ikraftträdande att det godkändes både av det norska stortinget och AB Volvos
bolagsstämma. Denna förutsättning har inte uppfyllts, sedan Volvostyrelsen
beslutat inställa den utlysta bolagsstämman. Volvo-avtalet är sålunda
förfallet och utan verkan.

I samarbetsavtalet hänvisades bl. a. till den ovan nämnda nordiska
samarbetsöverenskommelsen från år 1962 och framhölls att man önskade
ytterligare bygga ut det nordiska samarbetet - och detta särskilt på industrioch
energiområdena. Man framhöll vidare att samarbetslörmerna borde
anpassas till vad som är ändamålsenligt vid varje enskilt tillfälle och
konstaterade att ”denna målsättning i dagens samhällen kräver medverkan
från både myndigheter, företag och organisationer”.

Samarbetsavtalet innebar att parterna skulle främja konkreta förslag till
samarbetsprojekt och uppmuntra företag och organisationer i de två staterna
att göra detsamma. Speciell vikt skulle läggas vid sådana samarbetsprojekt
som kunde förbättra den internationella konkurrenskraften för de båda
staternas industri, som ställde stora krav på investeringar och utveckling eller
som tillförsäkrade de två staterna tillgång på råvaror och energi. Samarbetsprojekten
skulle ta sikte på industriell verksamhet som skulle lokaliseras och
ge sysselsättning i de två staterna i överensstämmelse med bägge staters
intressen. En blandad kommission skulle upprättas för att bidra till genomförandet
av avtalet. Samarbetsavtalet skulle gälla i 30 år.

I protokollI togs in bestämmelser om genomförande m. m. av Volvo-avtalet.
Enligt protokollet skulle parterna ”medverka till de ytterligare offentliga
åtgärder som är nödvändiga för att genomföra bestämmelserna i det ingångna
Volvo-avtalet”. Parterna konstaterade också - under hänvisning till protokoll
11 och protokoll III - att ”Volvo-avtalet har banat väg för ett mångsidigt
svenskt-norskt industri- och energisamarbete som omfattar bidrag till
Sveriges försörjning med råolja och oljeprodukter och svenskt bidrag till
Norges försörjning med virke till träförädlingsindustrin” (Artikel III).
Tekniskt utformades protokollet så att det skulle träda i kraft ”samtidigt med
Avtalet”, dvs. det ovan nämnda samarbetsavtalet.

Protokoll II, som också skulle träda i kraft samtidigt med samarbetsavtalet,
innehåller en överenskommelse om långsiktiga leveranser av råolja och
oljeprodukter från Norge till Sverige. Leveranserna har förutsatts omfatta
omkring 0,5-0,7 milj. ton råolja och oljeprodukter år 1979 med en gradvis
upptrappning till 4-5 milj. ton per år fr. o. m. år 1985 t. o. m. år 1990.

KU 1978/79:30

262

Förhandlingar om leveranser efter år 1990 skulle tas upp före år 1988. De
leveranser som omfattas av protokollet har förutsatts komma till stånd
genom "avtal mellan företag i de två staterna". 1 en protokollsanteckning (till
Artikel I) hänvisas till en brevväxling av den 8 december 1978 mellan det
svenska industridepartementet och det norska olje- och energidepartementet
rörande vilka företag som skall omfattas av protokollet. Denna brevväxling,
jämte vissa i anslutning därtill ingivna skrivelser från oljebolag i Sverige
bifogas (underbilaga 2).

I protokollet har förutsatts att förslag till årliga leveranser utarbetas av de
berörda svenska och norska företagen under hänsynstagande till bl. a.
råoljetillgången hos de norska företagen och de mottagande svenska
företagens möjligheter att avsätta de aktuella kvantiteterna. Fördelningen
mellan råolja och oljeprodukter, som har förutsatts vara i genomsnitt hälften
av vardera, har enligt protokollet förutsatts ske ”på grundval av avtal mellan
de berörda svenska och norska företagen” (Artikel III). Beträffande priset
förutsattes att leveranser av ”råolja producerad på norsk kontinentalsockel”
skulle baseras på det norska s. k. normpriset, medan för andra leveranser
priser och övriga villkor skulle fastställas ”efter närmare avtal mellan de
berörda svenska och norska företagen” (Artikel VI). I en särskild protokollsanteckning
förutsattes att Statoils (dvs. Den norske stats oljeselskap a. s.)
leveranser till svenska företagen ”icke skall ske på sämre villkor än de Statoil
säljer råolja till enligt jämförbara långsiktiga avtal”.

Vad gäller det s. k. normpriset bör framhållas att detta fastställs av en
särskild norsk myndighet, petroleumprisrådet, som lyder under det norska
olje- och energidepartementet. Normpriset används bl. a. vid beskattning av
oljeverksamheten i Norge. Bestämmelser om hur normpriset skall beräknas
finns i en kunglig resolution 25 juni 1976, som utfärdats med stöd av § 4 lov av
13 juni 1975 nr 35 om skattlegging av undresjoiske petroleumsforekomster
m. v. (Petroleumskatteloven). Priset skall enligt dessa bestämmelser motsvara
det som skulle ha gällt vid en transaktion mellan oavhängiga parter på en fri
marknad. Hänsyn tas inte bara till noteringarna på den s. k. korttidsmarknaden
utan även till priserna vid mera långsiktiga kontrakt, eftersom den
övervägande delen av världshandeln med olja sker enligt sådana kontrakt.
Normpriset fastställs två gånger om året, vanligen för två kvartal åt
gången.

Protokoll lil, som också skulle träda i kraft samtidigt med samarbetsa vtalet,
innehåller en överenskommelse om svensk-norsk handel med virke (massaved,
flis och sågtimmer). Enligt detta protokoll förklarade sig parterna - Sveriges
regering och Norges regering - ”ense om att verka för en fortsatt gränshandel
av i princip hittillsvarande omfattning” (Artikel I). Sveriges regering erkände
att ”Norge skall kunna upprätthålla en årlig nettoimport, inklusive den
traditionella gränshandeln, på ca 1,5-ca 2,0 milj. m3 f utan bark (massaved,
flis och sågtimmer)” (Artikel II). Parterna förklarade sig också ”ense om att
virkeshandeln enligt detta protokoll liksom hittills skall bedrivas på mark -

KU 1978/79:30

263

nadsmässiga villkor och ombesörjas av intressenter på företagsnivå, företrädesvis
inom deras traditionella inköpsområden”. Vidare skulle ”eftersträvas
stabil prisutveckling, god transportekonomi och i övrigt rationell hantering”
(Artikel III). I en protokollsanteckning förutsattes att det på branschnivå
skulle inrättas en särskild kommitté, ”virkeskommittén”. I denna avsågs
ingå sammanlagt sex företrädare för svenska och norska branschorgan1.
Kommittén förutsattes följa tillämpningen av detta protokoll och lämna
förslag om lämpliga åtgärder som kan främja handeln med virke till den
blandade kommission för industri- och energifrågor som skulle tillsättas
enligt samarbetsavtalet.

Som redan nämnts utformades alla tre protokollen så att deras ikraftträdande
direkt knöts till ikraftträdandet av samarbetsavtalet. Samarbetsavtalet
skulle dock först ratificeras och träda i kraft den dag ratifikationsinstrumenten
utväxlades (Artikel IX). De överenskommelser som tagits in i de tre
protokollen skulle samtliga anses som ”samarbetsprojekf ’ i samarbetsavtalets
mening. Samarbetsavtalet konstruerades vidare så att det skulle gälla i 30
år från ikraftträdandet och förlängas i praktiken i 3-årsintervaller, om
ingendera parten säger upp avtalet. Det särskilda Volvo-avtalet (dvs.
överenskommelsen mellan den norska regeringen och AB Volvo) skulle
också gälla under 30 år, men detta avtal skulle förlängas med ytterligare 30 år,
om inte någon av parterna senast 2 år före avtalstidens utgång sagt upp
avtalet. Protokoll I konstruerades vad gäller giltighetstiden på samma sätt
som samarbetsavtalet, medan protokoll II och protokoll III skulle gälla i 20 år
och därefter förlängas i praktiken i 3-årsintervaller, om protokollet inte sägs
upp av någon av parterna. Uppsägning av samarbetsavtalet eller något av
protokollen skulle ske på diplomatisk väg och skriftligen.

Här bör också nämnas att både protokoll II (oljeavtalet) och protokoll III
(virkesavtalet) innehåller en bestämmelse av följande lydelse:

Genom sådana förhandlingar skall parterna söka uppnå ett resultat som tar
rimlig hänsyn till båda parters intressen.

Den särskilda kommissionen, som skulle inrättas enligt samarbetsavtalet,
förutsattes också ”följa upp genomförandet” av protokoll II och protokoll
III.

1 Från Sverige skulle ingå en representant från vart och ett av Skogsindustriernas
samarbetsutskott, sveriges skogsägareföreningars riksförbund och
domänverket.

KU 1978/79:30

264

Den nyss återgivna protokollsbestämmelsen har i vad det gäller virkesavtalet
(protokoll lil) tolkats av den norska regeringen på följande sätt:1

Der som Norge ikke oppnår den fastlagt nettoimport, vil det ifolge artikkel
IV vaere et brudd på forutsetningen for protokollen. De to parter skal da drofte
saken. Ved slike draftinger vil Norge måtte legge stor vekt på at protokoll III
er et samarbeidsprosjekt innenfor et större og mer vidtgående samarbeid.
Protokoll II og III vil det da vsere naturlig å se i sammenheng.

Med anledning av frågor i riksdagen har statsminister Ullsten bl. a.
framhållit att ”överenskommelsen mellan norska och svenska regeringarna i
form av avtal och tre protokoll kan karaktäriseras som en paketuppgörelse”.
Endast i denna mening fanns enligt statsminister Ullsten ”ett samband
mellan vad som sägs om handeln med virke och uppgörelsen om leveranser
av olja”. Oljeavtalet och virkesavtalet skulle enligt hans mening ses som ”två
helt fristående avtal” vars enda koppling var att ”de träffades samtidigt och då
var en förutsättning för varandra”

Slutligen kan nämnas att sedan Volvos styrelse beslutat inställa den till den
30 januari 1979 utlysta bolagsstämman har den norska regeringen beslutat
återkalla båda de nyssnämnda propositionerna (nr 69 och 70). Någon
proposition till riksdagen om det svensk-norska samarbete hade ännu inte
beslutats av regeringen, när det offentliggjordes att avtalet mellan den norska
regeringen och Volvo inte skulle komma att träda i kraft. Samtliga de
ifrågavarande överenskommelserna - dvs. samarbetsavtalet jämte de tre
protokollen samt Volvo-avtalet - har sålunda numera förfallit.

1 Ur Stortingets proposition nr 70 (1978-79) med förslag till ratifikation av
samarbetsavtalet, s. 7. I huvudsak samma formulering finns i Stortingets
proposition nr 69 (1978-79) om etablering av Volvo etc., s. 134, där det också
hänvisas till den blandade kommissionens uppgifter.

1 Citaten ur riksdagens snabbprotokoll den 24 januari 1979. Frågor rörande de
svensk-norska överenskommelserna har behandlats även vid andra tillfällen

i riksdagen, såsom den 31 maj 1978 (om Volvos flyttning av viss tillverkning
till Norge), den 30 november 1978 (om planerna på ett råvaruavtal med Norge,
m. m.) samt i den allmänpolitiska debatten den 31 januari-2 februari
1979.

KU 1978/79:30

265

Unde/bilaga I

till bilaga 12

AVTAL
(med protokoll)

mellan Sveriges regering och Norges regering om samarbete på industri- och
energiområdena.

Sveriges regering och Norges regering,

(i) som hänvisar till den nordiska samarbetsöverenskommelsen av den 23
mars 1962,

(ii) som önskar ytterligare bygga ut det nordiska samarbetet,

(iii) som anser att samarbetet mellan de två staterna får allt större betydelse
för de två staternas utveckling och välfärd,

(iv) som särskilt önskar stärka samarbetet på industri- och energiområdena,

(v) som anser att samarbetsformerna bör anpassas till vad som är
ändamålsenligt vid varje enskilt tillfälle,

(vi) som konstaterar att denna målsättning i dagens samhällen kräver
medverkan från både myndigheter, företag och organisationer,

har kommit överens om följande:

Artikel I

Parterna skall uppmuntra, främja och underlätta utvecklingen och stärkandet
av samarbetet på industri- och energiområdena.

Artikel II

Med sikte på det praktiska genomförandet av detta avtal skall parterna
främja konkreta förslag till samarbetsprojekt och uppmuntra företag och
organisationer i de två staterna att göra detsamma.

Artikel III

Speciell vikt skall läggas vid samarbetsprojekt

som kan förbättra den internationella konkurrenskraften för de två
staternas industri,

som ställer stora krav på investeringar och utveckling,

eller som tillförsäkrar de två staterna tillgång på råvaror och energi.

KU 1978/79:30

266

Artikel IV

Samarbetsprojekten skall ta sikte på industriell verksamhet som får
lokalisering och ger sysselsättning i de två staterna i överensstämmelse med
bägge staters intressen.

Artikel V

Parterna skall söka harmonisera sin lagstiftning i den utsträckning deras
samarbete nödvändiggör detta.

Artikel VI

Vid avgöranden om dispenser och tillstånd som samarbetsprojekten
aktualiserar, skall parterna ha som mål att lägga förhållandena på bästa
möjliga sätt till rätta för genomförande, bevarande och utveckling av dessa
projekt.

Artikel VII

Samarbetet skall ske inom ramen för parternas internationella förpliktelser.

Artikel VIII

1. För att bidra till ett effektivt genomförande av detta avtal och för att
samordna parternas hållning och myndighetsutövning med hänsyn till både
nya samarbetsprojekt och existerande samarbete mellan de två staterna skall
parterna upprätta en blandad kommission för industri- och energifrågor.

2. Kommissionen skall behandla förslag till samarbetsprojekt. Den kan
själv ta initiativ till att förslag framläggs. Den skall diskutera principer och
metoder för samarbetet samt eventuella problem som uppstår under
samarbetets gång, med sikte på att nå fram till lösningar som bägge parter kan
godta.

Kommissionen skall diskutera och lägga fram förslag till lösningar om det
uppstår väsentliga förändringar i de förutsättningar som bilagda protokoll
bygger på.

3. Kommissionen skall bestå av representanter för de två staternas
regeringar. Den kan inbjuda representanter för berörda företag, organisationer
och myndigheter att delta i sina möten.

4. Kommissionen kan upprätta arbetsgrupper för behandling av särskilda
frågor.

5. Kommissionen skall sammanträda minst två gånger om året. Mötena
hålls omväxlande i Sverige och Norge.

6. Kommissionen fastställer själv sin arbetsordning.

KU 1978/79:30

267

Artikel IX

Detta avtal skall ratificeras. Ratifikationsinstrumenten skall utväxlas i
Stockholm. Avtalet träder i kraft den dag ratifikationsinstrumenten utväxlas.

Artikel X

Detta avtal skall gälla i 30 år från dagen för ikraftträdandet. Om avtalet icke
sägs upp av någondera parten senast 3 år före utgången av 30-årsperioden,
skall det fortsätta att gälla. Efter utgången av 30-årsperioden kan avtalet sägas
upp av endera parten med 3 års varsel.

Uppsägning enligt denna artikel skall ske på diplomatisk väg och
skriftligen.

Till bekräftelse härav har undertecknade befullmäktigade ombud undertecknat
detta avtal med protokoll och försett dem med sina sigill.

Detta avtal med protokoll är utfärdat i två exemplar på svenska och norska
språken. Båda texter har lika vitsord.

Oslo den 8 december 1978

För Sveriges regering
OLA ULLSTEN

För Norges regering
O. NORDLI

KU 1978/79:30

268

PROTOKOLL I

om genomförande m. m. av Avtalet av den 8 december 1978 mellan den
norska staten och -’AB Volvo Göteborg” om ombildande av ”AB Volvo” till
en gemensam svensk-norsk industrikoncern med namnet ”Volvo (SvenskNorsk)
AB”.

Sveriges regering och Norges regering

har kommit överens om följande protokoll till Avtal mellan Sverige och
Norge om samarbete på industri- och energiområdena:

Artikel I

Avtalet av den 8 december 1978 (här nedan kallat "Volvo-avtalet”) mellan
den norska staten och ”AB Volvo Göteborg” om ombildande av ”AB Volvo”
till en gemensam svensk-norsk industrikoncern med namnet ”Volvo
(Svensk-Norsk) AB” skall anses som ett samarbetsprojekt.

Artikel II

De lagstiftningsåtgärder, dispenser och tillstånd som Volvo-avtalet
nödvändiggör före sitt ikraftträdande har klarlagts mellan parterna.

Parterna skall medverka till de ytterligare offentliga åtgärder som är
nödvändiga för att genomföra bestämmelserna i det ingångna Volvoavtalet.

Artikel III

Parterna konstaterar att Volvo-avtalet har banat väg för ett mångsidigt
svenskt-norskt industri- och energisamarbete som omfattar bidrag till
Sveriges försörjning med råolja och oljeprodukter och svenskt bidrag till
Norges försörjning med virke till träförädlingsindustrin, jfr protokoll II och
lil.

Artikel IV

Detta protokoll träder i kraft samtidigt med Avtalet.

KU 1978/79:30

269

Artikel V

Detta protokoll skall gälla i 30 år från dagen för ikraftträdandet. Om det icke
sägs upp av någondera parten senast 3 år före utgången av 30-årsperioden,
skall det fortsätta att gälla. Efter utgången av 30-årsperioden kan protokollet
sägas upp av endera parten med 3 års varsel.

Uppsägning enligt denna artikel skall ske på diplomatisk väg och
skriftligen.

Oslo den 8 december 1978

För Sveriges regering
OLA ULLSTEN

För Norges regering
O. NORDLI

KU 1978/79:30

270

PROTOKOLL II
om

långsiktiga leveranser av råolja och oljeprodukter från Norge till Sverige

Sveriges regering och Norges regering,

som önskar ingå ett avtal om långsiktiga leveranser av råolja och
oljeprodukter från Norge till Sverige,

har kommit överens om följande protokoll till Avtal mellan Sverige och
Norge om samarbete på industri- och energiområdena.

Artikel I

De leveranser som omfattas av detta protokoll förutsätts komma till stånd
genom avtal mellan företag* i de två staterna. Parterna förpliktar sig till att
medverka till att detta protokoll genomförs.

Artikel II

Leveranserna förutsätts omfatta omkring 500 000-700 000 ton råolja och
oljeprodukter år 1979 med gradvis upptrappning till 4-5 miljoner ton per år
från och med år 1985 till och med år 1990. Senast den 31 december 1987 skall
parterna uppta förhandlingar om leveranser efter år 1990.

Det förutsätts att förslag till årliga leveranser utarbetas av de berörda
svenska och norska företagen under hänsynstagande till bl. a. råoljetillgången
hos de norska företagen och de mottagande svenska företagens möjligheter
att avsätta de aktuella kvantiteterna.

Om förutsättningar för ökade leveranser skulle uppstå, kan bägge parter
kräva förhandlingar om ökning av de ovan angivna mängderna.

Artikel III

Fördelningen mellan råolja och oljeprodukter som skall levereras enligt
artikel II i detta protokoll förutsätts ske på grundval av avtal mellan de
berörda svenska och norska företagen.

Det förutsätts att fördelningen på råolja och oljeprodukter i genomsnitt
under avtalsperioden skall vara omkring hälften råolja och hälften oljeprodukter.

* Jfr brevväxling av den 8 december 1978 mellan det svenska industridepartementet
och det norska olje- och energidepartementet rörande vilka foretag som skall omfattas
av detta protokoll.

KU 1978/79:30

271

Artikel IV

Vid raffinering av råolja i anslutning till detta protokoll skall företrädesvis
raffineringskapacitet i Sverige och Norge utnyttjas. Råolja som utnyttjas vid
denna raffinering omfattas av detta protokoll endast i den utsträckning
råoljan anskaffas av de berörda norska företagen.

Artikel V

De leveranser som omfattas av detta protokoll förutsätts bli nyttjade för
marknadsföring i Sverige.

Parterna ser det som ett naturligt och positivt resultat av detta protokoll att
norska företag* med tillgång på råolja antingen för sig själva eller genom olika
former av samarbete med svenska företag* engagerar sig direkt i marknadsföring
av råolja och oljeprodukter på den svenska marknaden.

Artikel VI

För råolja producerad på norsk kontinentalsockel förutsätts leveranser som
omfattas av detta protokoll och som avtalas sedan detta har trätt i kraft vara
baserade på normpris.

För andra leveranser som omfattas av detta protokoll fastställs priser och
övriga leveransvillkor efter närmare avtal mellan de berörda svenska och
norska företagen.

Artikel VII

Genom sådana förhandlingar skall parterna söka uppnå ett resultat som tar
rimlig hänsyn till båda parters intressen.

Artikel VIII

Detta protokoll skall anses som ett samarbetsprojekt enligt Avtalet av den 8
december 1978. Den kommission som omtalas i artikel VIII i nämnda Avtal
förutsätts följa upp genomförandet av detta protokoll.

Artikel IX

Detta protokoll träder i kraft samtidigt med Avtalet.

* Jfr anmärkning till artikel I i detta protokoll.

KU 1978/79:30

272

Artikel X

Detta protokoll skall gälla i 20 år från dagen för ikraftträdandet. Om det icke
sägs upp av någondera parten senast 3 år före utgången av 20-årsperioden,
skall det fortsätta att gälla. Efter utgången av 20-årsperioden kan protokollet
sägas upp av endera parten med 3 års varsel.

Uppsägning enligt denna artikel skall ske på diplomatisk väg och
skriftligen.

Artikel XI

Giltigheten av avtal som har ingåtts mellan företag påverkas icke om detta
protokoll upphör att gälla.

Oslo den 8 december 1978

För Sveriges regering
OLA ULLSTEN

För Norges regering

O. NORDLI

Protokollsanteckning till artikel VI.

På svensk sida är man införstådd med att leveranser till svenska företag
från Den norske stats oljeselskap a. s. (Statoil) av råolja från den norska
kontinentalsockeln kommer att ske till normpris. Parterna förutsätter att
sådana leveranser icke skall ske på sämre villkor än de Statoil säljer råolja till
enligt jämförbara långsiktiga avtal.

KU 1978/79:30

273

PROTOKOLL III
om

svensk-norsk handel med virke (massaved, flis och sågtimmer).

Sveriges regering och Norges regering,

som önskar ingå ett avtal om handel med virke,

har kommit överens om följande protokoll till Avtal mellan Sverige och
Norge om samarbete på industri- och energiområdena.

Artikel I

Parterna är ense om att verka för en fortsatt gränshandel av i princip
hittillsvarande omfattning.

Artikel II

Sveriges regering erkänner att Norge skall kunna upprätthålla en årlig
nettoimport, inklusive den traditionella gränshandeln, på ca 1,5-ca 2,0 milj.
m3f utan bark (massaved, flis och sågtimmer).

Artikel III

Parterna är ense om att virkeshandeln enligt detta protokoll liksom hittills
skall bedrivas på marknadsmässiga villkor och ombesörjas av intressenter på
företagsnivå, företrädesvis inom deras traditionella inköpsområden. Vidare
skall eftersträvas stabil prisutveckling, god transportekonomi och i övrigt
rationell hantering.

Artikel IV

Genom sådana förhandlingar skall parterna söka uppnå ett resultat som tar
rimlig hänsyn till bägge parters intressen.

Artikel V

18 Riksdagen 1978/79. 4 sami. Nr 30

KU 1978/79:30

274

Artikel VI

Detta protokoll träder i kraft samtidigt med Avtalet.

Artikel VII

Uppsägning enligt denna artikel skall ske på diplomatisk väg och
skriftligen.

Oslo den 8 december 1978

För Sveriges regering
OLA ULLSTEN

För Norges regering

O. NORDLI

Protokollsanteckning till Artikel V.

Parterna förutsätter att det på branschnivå inrättas en särskild kommitté,
kallad ”virkeskommittén". I virkeskommittén avses ingå från Sverige en
representant från vart och ett av Skogsindustriernas samarbetsutskott,
Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund och Domänverket samt från
Norge en representant för Papirindustriens Sentralforbund, en för Norges
Skogeierforbundoch en förTrelastbrukernes Felleskontor. Virkeskommittén
förutsätts följa tillämpningen av detta protokoll och lämna förslag till den i
artikel V nämnda kommissionen om lämpliga åtgärder som kan främja
handeln med virke.

KU 1978/79:30

275

Underbilaga 2
till bilaga 12

Brevväxling mellan svenska industridepartementet (I) och norska olje- och
energidepartementet (OED) samt skrivelser från oljebolag i Sverige i
anslutning därtill

1. Skrivelse 1978-12-08 från OED till I

2. Skrivelse 1978-12-08 från I till OED

3. Skrivelse 1978-12-22 från OED till I

4. Skrivelse 1979-01-03 från I till OED

5. Skrivelse 1978-12-01 från AB Nynäs Petroleum till I

6. Skrivelse 1978-11-30 från Oljekonsumenternas förbund till I

7. Skrivelse 1978-12-06 från Svenska Petroleum AB till I

8. Skrivelse 1978-11-17 från Norsk Hydra Olje AB till I

9. Skrivelse 1978-12-28 från AB Svenska Uno-X till I

KU 1978/79:30

276

DET KONGELIGE OLJE- OG ENERGIDEPARTEMENT

I ndustridepartementet
Fack 10310
STOCKHOLM
Sverige

8 desember 1978

Avtale om långsiktige leveranser av råolje og oljeprodukter fra Norge til
Sverige

Under henvisning til protokoll om långsiktige leveranser av råolje og
oljeprodukter fra Norge til Sverige til avtale 8. desember 1978 mellom Norge
og Sverige om samarbeid på industri- og energiområdene, meddeles att de
norske selskaper som omfattes av protokollen, er selskaper som er registrert i
Norge, og hvor mer enn halvparten av styremedlemmene, herunder styrets
formann, er norske statsborgere. Dessuten må mer enn halvparten av
aksjekapitalen vaere på norske hender. I förste rekke vil de aktuelle selskaper
vaere Den norske stats oljeselskap a. s., Norsk Hydro a. s., Saga Petroleum

a. s. & Co., Norwegian Oil Consortium a. s. & Co. og Norsk Olje a. s.

Den norske stats oljeselskap a. s. og Norsk Hydro a. s. har erklaert seg rede
til å innlede forhandlinger med selskaper som utpekes fra svensk side vedrorende
leveranser av råolje og raffinerte oljeprodukter i henhold til
protokollens artikkel II.

Disse selskaper har videre erklaert at de er forberedt på å avgi en rapport om
de oppnådde forhandlingsresultater innen 1. juli 1979.

Saga Petroleum a. s. & Co. har erklaert at selskapet på det nåvaerende
tidspunkt har vanskelig for å ta en avgjorelse i spörsmålet om å inngå i
forhandlinger om leveranser av olje til Sverige under den inngåtte rammeavtale.
Selskapet har imidlertid presisert at det i prinsippet ser positivt på en
deltakelse i slike forhandlinger.

Etter fullmakt
Knut Daehlin

Terje Varnberg

KU 1978/79:30

277

1978-12-08

Olje- og energidepartementet
Postboks 8148 Dep.

OSLO 1.

Norge

Avtal om långsiktiga leveranser av olja och oljeprodukter från Norge till
Sverige

Med hänvisning till protokoll om långsiktiga leveranser av råolja och
oljeprodukter från Norge och Sverige till det i dag undertecknade avtalet
mellan Sverige och Norge om samarbete på industri- och energiområdena får
jag meddela följande.

De svenska företag som omfattas av protokollet är aktiebolag och
ekonomiska föreningar som är registrerade i Sverige och i vilka minst hälften
av styrelseledamöterna, däribland styrelsens ordförande, är svenska medborgare
och bosatta i Sverige. Dessutom skall minst hälften av aktiekapitalet vara
i svenska händer. De berörda företagen är i första hand AB Nynäs-Petroleum,
Oljekonsumenternas förbund (OK) och Svenska Petroleum AB. Dessa
företag har förklarat sig beredda att ta upp förhandlingar med företag som
utses från norsk sida angående leveranser av råolja och raffinerade produkter
enligt artikel II protokollet.

De nämnda företagen har vidare förklarat att de före den 1 juli 1979 avser
att lämna en redovisning av uppnådda förhandlingsresultat.

Från svensk sida kan ytterligare företag komma att vilja ta upp förhandlingar
om leveranser inom ramen för protokollet.

Lars Hjorth

KU 1978/79:30

278

22.12.1978

DET KONGELIGE OLJE- OG ENERGIDEPARTEMENT

Departementsråd Lars Hjorth

Industridepartementet

Fack

103 10 STOCKHOLM

Avtale om långsiktige leveranser av råolje og oljeprodukter fra Norge til
Sverige

Kjäre Hjorth,

Jeg viser til ovennevnte avtale av 8. desember 1978. Hoveddelegasjonenes
onske om å erstatte uttrykket ”nasjonale selskaper” med en brevveksling
som naermere definerer hvilke selskaper som primaert er aktuelle, kan
medfore visse uklarheter m. h. t. hvilke kvanta som skal regnes inn under
rammeavtalen.

Under forhandlingene forutsatte vi at de totale leveranser dels ville komme
frem gjennom avtaler mellom de "nasjonale selskaper” og dels ved
eventuelle norske selskapers etablering i det svenske marked, jfr. art. 6 i
avtale av 14. november. I ovennevnte brevveksling har vi kun referert til de
nasjonale selskaper.

I denne omgång innebasrer dette at salg fra norsk Hydro’s datterselskap i
Sverige også skal regnes inn under avtalen. Jeg viser i så mäte til väre
droftelser i Stockholm 15. september, hvor vi bie enige om å oke rammeavtalens
volumtall for 1979, bl. a. med utgångspunkt i salgsprognosen for
Hydro’s svenske datterselskap.

Jeg ville sette pris på om du kunne bekrefte at ovenstående er i samsvar
med avtalens intensjoner.

Jeg sender mine beste onsker til deg og dine kolleger for julen og det nye
året.

Med vennlig hilsen
Knut Dahlin

KU 1978/79:30

279

1979-01-03

INDUSTRIDEPARTEMENTET

Ekspedisjonssjef Knut Daehlin
Olje- og energidepartementet
Postboks 8148 Dep.

OSLO 1
Norge

Protokoll om långsiktiga leveranser av olja och oljeprodukter från Norge till
Sverige

Broder!

Med anledning av Ditt brev av den 22 december 1978 vill jag härmed
bekräfta att vi på svensk sida har samma uppfattning beträffande protokollets
tillämplighet på leveranser som i Sverige marknadsförs av norskägda företag.
Sådana leveranser skall alltså räknas in i de kvantiteter som anges i artikel

II.

Jag passar på tillfället att önska Dig och Dina medarbetare ett Gott Nytt
År.

Med vänlig hälsning

Lars Hjorth

KU 1978/79:30

280

1978-12-01

NYNÄS

Industridepartementet

Fack

103 10 STOCKHOLM

AB Nynäs Petroleum vill med hänvisning till det ramavtal mellan Norge
och Sverige om långsiktiga leveranser av råolja och oljeprodukter, varom
information erhölls den 23 november 1978 vid besök på Industridepartementet,
härmed bekräfta att vi är beredda att ta upp förhandlingar med norska
företag angående leveranser av råolja och raffinerade produkter i syfte att
uppnå de i avtalets § 3 nämnda volymerna.

Vi kommer att senast den 30 juni 1979 lämna en redovisning av uppnådda
förhandlingsresultat.

För ordningens skull vill vi meddela att förhandlingar redan tidigare
förevarit med norska företag angående leveranser av råolja och produkter.

Stockholm som ovan

AB NYNÄS PETROLEUM

Bertil I Hansson

KU 1978/79:30

281

1978-11-30

OLJEKONSUMENTERNAS FÖRBUND

Kanslirådet Lars Hjorth

Industridepartementet

Fack

103 10 STOCKHOLM

Leveranser av råolja och oljeprodukter från Norge till Sverige

Vi refererar till det ramavtal som träffats i mitten av november i år mellan
norska och svenska regeringarna och bekräftar, att vi är införstådda med att
medverka till att de leveranser som omnämns i § 3 kommer till stånd.

Med vänlig hälsning

OLJEKONSUMENTERNAS FÖRBUND
Importsektionen

Lennart Andersson

KU 1978/79:30

282

1978-12-06

SVENSKA PETROLEUM AB
Sture Agvald, ALS

Till Industridepartementet

Som bekant har undertecknad deltagit i de genom industridepartementet
bedrivna förhandlingarna om ett ramavtal mellan den norska och den
svenska regeringen beträffande långsiktiga leveranser av råolja och oljeprodukter
från Norge till Sverige. Inom bolaget är vi därför orienterade om
avtalets innehåll.

Svenska Petroleum AB förklarar sig härmed beredd att ta upp förhandlingar
med företag som utses från norsk sida angående leveranser av råolja
och raffinerade produkter enligt § 3 i ovannämnda avtal.

Vi är vidare beredda att före den 1 juli 1979 till industridepartementet
lämna en redovisning av uppnådda förhandlingsresultat.

SVENSKA PETROLEUM AB

Sture Agvald

KU 1978/79:30

283

1978-11-17

NORSK HYDRO OLJE AB

Till Industridepartementet

Med hänvisning till de svensk-norska förhandlingarna om långsiktiga
leveranser av råolja och raffinerade oljeprodukter för den svenska marknaden
får undertecknat bolag härmed anmäla sitt intresse för ett aktivt deltagande i
det praktiska genomförandet av det råolje- och färdigproduktprogram, som
kommer att omfattas av ett blivande avtal.

Norsk Hydro Olje AB är ett av Norsk Hydro a. s.,Oslo, helägt dotterbolag,
som sedan några år tillbaka är etablerat på den svenska marknaden för
marknadsföring och distribution av den norska olja, som moderbolaget
framställer vid det delägda raffinaderiet i Mongstad på Norges västkust.
Norsk Hydro Olje AB, som har sitt huvudkontor i Göteborg, befinner sig
understark expansion, i första hand inom västra, mellersta och södra Sverige.
Företaget som f. n. har fyrtiotalet anställda disponerar över såväl egna som
förhyrda terminaler och transportfordon.

Göteborg den 17 november 1978
NORSK HYDRO OLJE AB

Karl-Erik Eklund
verkställande direktör

KU 1978/79:30

284

1978-12-28

AKTIEBOLAGET SVENSKA UNO-X

Industridepartementet

Fack

103 10 STOCKHOLM

Avtal om långsiktiga leveranser av råolje- och oljeprodukter från Norge till
Sverige

Med hänvisning till protokoll av den 8 december 1978 om leveranser av
råolje- och oljeprodukter från Norge till Sverige vill vi anmäla vårt intresse av
att deltaga i samarbetet.

AB Svenska UNO-X säljer omkring 100 000 ton bensin/år genom ca 200
bensinstationer i Sverige. Vi har sedan ca 3 år tillbaka fått leveranser om ca
30-40 000 ton bensin per år från Norsk Hydro A/S. För närvarande har vi ett
leveransavtal med Norsk Hydro, som löper till den 30 juni 1981 med en
kvantitet av ca 60 000 ton bensin/år. Kvantiteten kan eventuellt komma att
utökas.

För ordningens skull bilägger vi köpa av registreringsbevis (ej tryckt).

Med vänlig hälsning
AKTIEBOLAGET SVENSKA UNO-X

Börje Weiler

KU 1978/79:30

285

Bilaga 13

PM angående handläggningen av stödet till AB Järnförädling i Hälleforsnäs I

denna PM behandlas regeringens insatser för att möjliggöra en fortsatt
verksamhet vid AB Järnförädlings anläggning i Hälleforsnäs. AB Järnförädling
är ett gjuteriföretag som bedrivit verksamhet i Hälleforsnäs, Västervik
och Eskilstuna. I Hälleforsnäs tätort inom Flens kommun i Södermanland är
företaget den dominerande arbetsgivaren. Antalet sysselsatta i Hälleforsnäs
var år 1975 ca 890 personer.

AB Järnförädling drabbades i mitten av 1970-talet av strukturella svårigheter
vilka möttes med en omfattande rekonstruktionsplan. Denna innebar
omfattande investeringar. För att dessa skulle kunna genomföras beviljade
regeringen företaget ett lokalieringslån på 8 milj. kr. samtidigt som Sveriges
Investeringsbank ABbeviljade kredit med lika stort belopp. Samtidigt tillkom
nya ägare genom att Beijerinvest AB förvärvade en minoritetsandel av
företagets aktier i mars 1975. Senare samma år blev Beijerinvest majoritetsägare.
T. o. m. våren 1976 beviljade regeringen Järnförädling statliga lokaliseringslån
på totalt 17 milj. kr. och statliga garantier för lån på 3 milj. kr.

Den rekonstruktionsplan som hade gjorts upp för Järnförädling innan
Beijerinvest övertog företaget visade sig vara orealistisk. Förlusten år 1975
blev ca 20 milj. kr. och år 1976 ca 50 milj. kr. Under våren 1976 tillsattes inom
företaget en utredningsgrupp med representanter för de anställda, kommunen
och länsmyndigheterna. Gruppen presenterade under hösten samma år
en ny rekonstruktionsplan. Planen innebar att Järnförädlings arbetsställen i
Västervik och Eskilstuna skulle läggas ned, att företagets totala personal
skulle reduceras från drygt 1 000 till ca 600 anställda samt att ytterligare
investeringar på ca 12 milj. kr. skulle genomföras. Kapitalbehovet för dessa
investeringar tillsammans med beräknade förluster under åren 1977-1979
beräknades komma att uppgå till sammanlagt 60 milj. kr., som Beijerinvest
förklarade sig berett att skjuta till.

Under våren 1977 framkom att inte heller den senare rekonstruktionsplanen
skulle kunna hållas. Beijerinvests ledning tog i juni 1977 kontakt med
industriministern och meddelade att bolaget ämnade inleda förhandlingar
med de anställda om varsel av uppsägning av Järnförädlings hela personal.
Bolagets avsikt varatt lägga ned verksamheten inom loppet av ca ett halvt år.
Beijerinvest saknade möjlighet att ge ytterligare ekonomiska tillskott utan att
äventyra koncernens existens. Bolaget var dock berett att fullfölja de
åtaganden om ekonomiskt tillskott som hade gjorts i samband med att
rekonstruktionsplanen år 1976 antagits.

I den för sysselsättningen i Hälleforsnäs allvarliga situation som därmed
uppkommit sökte industriministern att åstadkomma rådrum för att tillfälle
skulle ges för att undersöka olika alternativ för fortstt drift i Hälleforsnäs.

KU 1978/79:30

286

Efter överläggningar mellan industriministern och Beijerinvest beslöt bolaget
i juni 1977 att det planerade varslet skulle uppskjutas till den 30 september
1977. För att göra detta uppskov möjligt beviljade regeringen företaget statlig
garanti (s. k. IG-lån) för lån på 10 milj. kr., vilket svarade mot två tredjedelar
av de beräknade driftsförlusterna under uppskovsperioden och lokaliseringslån
på 2 milj. kr. för att finansiera slutförandet av påbörjade investeringar.

Under rådrumsperioden skedde överläggningar mellan olika intressenter
för att möjliggöra en fortsatt drift i Hälleforsnäs. Dessa överläggningar kunde
emellertid inte föras till något slut inom den tillgängliga tidsperioden, varför
nya överläggningar mellan industriministern och företaget blev nödvändiga
under september 1977. Dessa resulterade i en överenskommelse (underbilaga

I) som innebar att Beijerinvest stod kvar som ägare av företaget under
perioden 1 oktober 1977-31 mars 1978. Beijerinvest skulle fullfölja sina
ekonomiska åtaganden enligt 1976 års rekonstruktionsplan. Överenskommelsen
innebar vidare att staten fr. o. m. den 1 oktober 1977 till dess att ny
huvudman övertagit ansvaret eller längst till den 31 mars 1978 skulle svara för
erforderlig förlusttäckning liksom för eventuellt ytterligare behov av finansiella
tillskott till Järnförädling.

Staten tillsköt enligt överenskommelsen ytterligare 5 milj. kr. som bidrag
till täckande av 1977 års förlust i Järnförädling. Detta innebar att staten under
1977 tillsköt sammanlagt 20 milj. kr.

Enligt överenskommelsen friskrevs Beijerinvest från samtliga ekonomiska
åtaganden i form av betalningsansvar, borgensåtaganden och liknande per 31
mars 1978. Beijerinvest å sin sida förklarade sig berett att vid denna tidpunkt
överlåta samtliga sina aktier i AB Järnförädling till ett belopp av 1 000 kr.

I överenskommelsen ingick även att Beijerinvest skulle erhålla ett
lokaliseringslån på 10 milj .kr. i samband med investeringar i Göteborgsregionen
(Crawford Door AB). Detta lån, vilket skulle vara ränte- och
amorteringsfritt i två år, svarade mot två tredjedelar av den beräknade
investeringskostnaden i de aktuella fallen.

Överenskommelsen slöts mellan Beijerinvest och industridepartementet
och undertecknades av verkställande direktören i företaget och industriministern.

Enligt regeringens redovisning i propositionen 1978/79:43 innebar överenskommelsen
att staten under perioden 1 oktober 1977-31 mars 1978
beviljade Järnförädling statliga garantier för lån på sammanlagt 18 916000 kr.
för vilka regeringen senare har beslutat efterge statens rätt. För dessa medel
användes möjligheten att bevilja s. k. IG-lån enligt kungörelsen (1960:372)
om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri. Regeringen
beslöt vidare den 29 september 1977 att efterge statens rätt i fråga om de
statliga garantier för lån samt lokaliseringslån, tillsammans 15 milj. kr., som
hade krävts för att täcka en del av driftsförlusten och slutföra påbörjade
investeringar under perioden t. o. m. den 30 september 1977.

I budgetpropositionen 1978 (1977/78:100 bilaga 17 s. 99) anmälde regering -

KU 1978/79:30

287

en att en del av det stöd som regeringen hade beviljat enligt kungörelsen
(1960:372)om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri inte
helt hade stämt överens med de av statsmakterna antagna grunderna för detta
kreditstöd. Vid förra årets granskning av regeringsärendenas handläggning
uppmärksammade konstitutionsutskottet dessa frågor (KU 1977/78:35).
Utskottet gjorde dock inte något uttalande med anledning av granskningen i
denna del.

Under den förlängda rådrumsperioden genomfördes ytterligare utredningar
om förutsättningarna för en fortsatt gjuteriverksamhet i Hälleforsnäs.
Under februari 1978 inleddes överläggningar mellan industriministern och
ledningen för Electroluxkoncernen. Dessa resulterade i en överenskommelse
den 23 maj 1978 mellan en representant för AB Electrolux och AB Överums
bruk å ena sidan och industriministern å den andra sidan (linde/bilaga 2 och

i).

Enligt den senaste överenskommelsen förklarade sig Electrolux berett att
under vissa villkor genom sitt dotterbolag AB Överums Bruk överta AB
Järnförädlings tillgångar i form av fastigheter, maskiner och varulager m. m.
för att driva bolagets verksamhet vidare. För att möjliggöra ett sådant
övertagande krävdes att en offentlig ackordsförhandling kunde slutföras i
vilken de oprioriterade fordringsägarna accepterade ett ackord om 25 96. I
avvaktan på att detta kunde genomföras åtog sig Överum att ingå ett
kommissionsavtal vilket innebar att Järnförädling som kommissionär för
Överums bruk drev rörelsen vidare.

Överenskommelsen innebar vidare bl. a. att staten skulle tillskjuta ett nytt
industrigarantilån på 10 milj. kr. för att täcka de beräknade förlusterna i
Järnförädlings rörelse t. o. m. utgången av augusti månad. Under förutsättning
att ett förvärvsavtal kunde träffas skulle Överums bruk dessutom
beviljas ett avskrivningslån på 60 milj. kr. för att täcka behovet av rörelsekapital
och uppkommande drifts- och omstruktureringskostnader i den
övertagna rörelsen. Vidare förklarade sig industriministern beredd att verka
för att Electroluxkoncernen beviljades lokaliseringsstöd inom en ram av
50 milj. kr. för stödberättigade investeringar på 12 olika orter i landet.
Industriministern åtog sig vidare att verka för att statens krav på Electrolux
om återbetalning av lån och bidrag på tillsammans 1,2 milj. kr., vilka utgivits
av staten i samband med Electrolux övertagande av Facit AB:s verksamhet i
Göteborg och Strömstad avskrevs samt att eventuella ytterligare krav i
samband med statligt stöd, som utgivits avseende Facits verksamhet i
Malmö, inte skulle komma att ställas.

Överums bruk åtog sig för sin del att driva verksamheten vidare i
Hälleforsnäs och därvid sträva efter att bibehålla sysselsättningen i huvudsak
i en omfattning svarande mot ca 350 helårsanställda. Vid beräkningen av
sysselsättningen skulle Överum enligt överenskommelsen kunna tillgodoräkna
sig även sådan ökning av sysselsättningen som kunde komma att ske
vid andra företag inom Electroluxkoncernen som är belägna inom Flens

KU 1978/79:30

288

kommun. Företaget skulle också svara för investeringar om ca 25-30 milj. kr.
i huvudsak i Hälleforsnäs.

Den fortsatta driften i Hälleforsnäs förutsatte en minskning av personalen
med 210 anställda. Kostnaderna för denna personal skulle från och med
kommissionsavtalet redovisas separat och inte belasta företaget. Dock skulle
Överum vara berättigat att utnyttja denna personal.

I överenskommelsen ingick även att industriministern förband sig att
verka för att Överum hölls skadeslöst för det faktiska driftsunderskott som
uppkommit under den tid som gått efter avtalets ingående i den händelse
Överum inte beviljades de avskrivnings- och lokaliseringslån som ingick i
överenskommelsen. Överum skulle då lösas från sin del i överenskommelsen.

De åtaganden från statens sida som förutsattes i avtalet krävde beslut av
regeringen och vad gäller avskrivningslånet även av riksdagen. Riksdagen
anvisade under hösten 1978 medel till detta lån (prop. 1978/79:43, AU
1978/79:16, rskr 1978/79:123).

KU 1978/79:30 289

Underbilaga 1

Förutsättningar för överenskommelse mellan Beijerinvest och industridepartementet
ang. AB Järnförädling

Den 23 juni 1977 träffades en överenskommelse mellan Beijerinvest och
industridepartementet som innebar att driften vid AB Järnförädling under
vissa förutsättningar skulle fortsätta till den 1 oktober 1977 med Beijerinvest
som huvudman och med syftet att man dessförinnan skulle finna en ny
huvudman som efter detta datum kunde överta ansvaret för driften. Sedan
det stått klart att detta inte skulle hinna genomföras inom överenskommen
tid samt att ytterligare tidsutrymme skulle krävas för att man skulle kunna
finna former och huvudman för en fortsatt varaktig drift vid företaget, har
parterna denna dag enats om att ytterligare förlänga den period under vilken
Beijerinvest kvarstår som huvudman för Järnförädling enligt nedan nämnda
förutsättningar.

1. Beijerinvest kvarstår som ägare och huvudman för fortsatt drift vid AB
Järnförädling intill 1978-03-31. En ny styrelse tillsätts för AB Järnförädling,
där Beijerinvest representeras av dir. Sune Lindh (ordf.) och av dir. Jan Sparr,
de anställda av två representanter, industridepartementet av ekon. dr Hans
Christer Olson (v. ordf.). Dessutom skall dir. Sven Schough, Överums bruk,
och t. f. verkställande direktören Jan Kjellberg ingå i styrelsen.

2. Staten svarar fr. o. m. 1 oktober 1977 till dess att ny huvudman övertar
ansvaret eller längst intill 31 mars 1978 för erforderlig förlusttäckning liksom
för eventuellt ytterligare behov av finansiella tillskott till Järnförädling.

Statens tillskjuter ytterligare 5 milj. kr. som bidrag till täckande av 1977 års
förlust i Järnförädling utöver hittills tillskjutna 15 milj. kr., eller sammanlagt
20 milj. kr. under 1977.

3. Beijerinvest svarar för att koncernbidrag ges till Järnförädling till en
omfattning motsvarande 50 milj. kr. räknat fr. o. m. 1 januari 1977.
Därutöver skall Beijerinvest tillskjuta 9,6 milj. kr. motsvarande balanserad
förlust i AB Järnförädling per 1977-01-01. Totalt belopp att täcka är sålunda
59,6 milj. kr. Från detta belopp skall i första hand avräknas Beijerinvests
fordran på AB Järnförädling per 1977-12-31. Vad härefter återstår tillskjutes
kontant av Beijerinvest.

4. Vid fortsatt drift i AB Järnförädling efter den 31 mars 1978 begränsas
Beijerinvests åtaganden för AB Järnförädling enligt punkt 3 ovan och staten
garanterar att Beijerinvest friskrives från samtliga ekonomiska åtaganden i
form av betalningsansvar, borgensåtaganden och liknande per 31 mars 1978.
Beijerinvest å sin sida är i detta fall berett att överlåta samtliga sina aktier i AB
Järnförädling till ett belopp av ettusen kronor.

5. Beijerinvest svarar för administration och fortsatt rationalisering av
Järnförädling fram till 31 mars 1978.

19 Riksdagen 1978/79. 4 sami. Nr 30

KU 1978/79:30

290

6. I samband med investeringar på 15 milj. kr. i Göteborgsregionen
(Crawford Door AB) erhåller Beijerinvest ett lokaliseringslån med två
tredjedelar av den verkliga investeringen eller preliminärt beräknat 10 milj.
kr. Lånet är befriat från ränta och amorteringsfrihet i två år.

Stockholm den 26 september 1977

För Beijerinvest För industridepartementet

Namnteckning

KU 1978/79:30

291

Underbilaga 2

Betr. JÄRNFÖRÄDLING

Bakgrund

AB Electrolux (Electrolux) har förklarat sig berett att under vissa villkor
genom sitt dotterbolag AB Överums Bruk (Överum) överta AB Järnförädlings
(Järnförädling) tillgångar i form av fastigheter, maskiner och varulager
m. m. för att driva bolagets verksamhet vidare.

För att möjliggöra ett sådant övertagande har Järnförädling inlett en
offentlig ackordsförhandling. Genom beslut 1978-05-17 har fastställts ett av
Järnförädling erbjudet ackord om 25 96. Under förutsättning att ackordet
vinner laga kraft samt att det kommer att fullföljas avser Överum att med
Järnförädling träffa ett avtal om förvärv (Förvärvsavtalet) av ovanstående
tillgångar på villkor som Överums kan godtaga.

I avvaktan på att ett sådant avtal träffas avser Överum och Järnförädling
att ingå ett kommissionsavtal (Kommissionsavtalet), som innebär att Järnförädling
såsom kommissionär för Överum fr. o. m. 1978-05-24 i eget namn
men för Överums räkning driver Järnförädlings hittillsvarande rörelse.

Åtgärder från parternas sida

Under ovan nämnda förutsättningar har Electrolux/Överum och industriministern
enats om att verka för att genomföra följande åtgärder:

1) För att täcka de beräknade förluster dvs. drifts- och omstruktureringskostnaderna
i Järnförädlings rörelse fr. o. m. 1978-05-241, o. m. utgången av
augusti månad 1978 tillskjuter regeringen snarast ett industrigarantilån
(IG-lån) på 10 milj. kr. Om Kommissionsavtalet uppsäges och detta innebär
att Järnförädling för Överums räkning upphör med driften i Hälleforsnäs skall
regeringen infria statens garanti för ovannämnda lån i den omfattning som
krävs för att täcka det faktiska driftsunderskott (rörelseresultat efter bokföringsmässiga
avskrivningar och räntor) som uppkommit i rörelsen under
kommissionstiden. Detsamma gäller i den händelse Förvärvsavtalet säges
upp jämlikt 3) nedan. Träffas Förvärvsavtalet och säges det ej upp skall av
ifrågavarande lån statens garanti infrias i dess helhet när avskrivningslånet
enligt 2 a) beviljats för att täcka driftskostnader jämväl efter kommissionstidens
upphörande.

2) Under förutsättning att Förvärvsavtalet träffas, är industriministern
beredd att verka för att regeringen under hösten 1978 skall förelägga
riksdagen en proposition med följane innebörd:

a) Överum beviljas av staten ett räntefritt avskrivningslån på 60 milj.
kr.

KU 1978/79:30

292

b) Ändamålet med lånet är att ge Överum ett tillskott till täckande av
nödvändigt rörelsekapital och uppkommande drifts- och omstruktureringskostnader
i den övertagna rörelsen.

c) Överum förklarar sig berett att driva verksamheten vidare i Hälleforsnäs
och härvidlag sträva efter att bibehålla sysselsättningen i huvudsak i en
omfattning svarande mot cirka 350 helårsanställda (upplysningsvis kan
nämnas att detta i nuläget motsvarar omkring 430 personer). Vid beräkning
av sysselsättningen skall Överum äga rätt att räkna sig tillgodo även sådan
ökning av sysselsättningen som kan komma att ske vid andra företag inom
Electro-koncernen som är belägna inom Flens kommun.

d) Electrolux förklarar sig vidare berett att avseende de strukturomvandlingar
m. m., som erfordras beträffande den övertagna verksamheten, svara
för investeringar om 25-30 milj. kr. varav huvudparten i Hälleforsnäs och i
mindre omfattning i sådan verksamhet utanför Hälleforsnäs som har direkt
betydelse för verksamheten i Hälleforsnäs.

e) U nder förutsättning att Överum upfy Iler sina förpliktelser enligt c) och d)
ovan avskriver staten sin fordran på Överum enligt a) med en femtedel av det
totala lånebeloppet eller 12 milj. kr. perden31 december under vart och ettav
åren 1978-1982. Skulle det faktiskt konstaterade driftsunderskottet (rörelseresultatet
före avskrivningar och räntor) av rörelsen något år befinnas vara
större än 12 milj. kr. kan avskrivningsbeloppet göras större, dock ej större än
det faktiska driftsunderskottet för ifrågavarande år, förutsatt att det utestående
lånebeloppet förslår för detta.

Det totala lånebeloppet skall snarast efter riksdagens beslut utbetalas till
Överum per den 1 december 1978.

3) Förutsättningar för Förvärvsavtalet är från Överums sida bl. a. att
avskrivningslån enligt 2) och lokaliseringslån enligt 5) beviljas samt att krav
enligt 6) avskrives respektive ej framställes. Skulle någon av dessa förutsättningar
brista och skulle Överum till följd härav säga upp Förvärvsavtalet
förbinder sig industriministern verka för att Överum hålles skadelös för det
faktiska driftsunderskott, som uppkommit i den av Järnförädling övertagna
rörelsen under tiden Förvärvsavtalet gällt. För att möjliggöra ackordet har
Överum förvärvat Järnförädlings fastigheter för 9,4 milj. kr. Går även detta
köp åter till föjd av att Förvärvsavtalet säges upp skall Överum till fullo
kompenseras jämväl för eventuell förlust till följd härav. Ersättning enligt
ovan skall beräknas per dagen för Förvärvsavtalets upphörande.

4) Överums fortsatta drift av verksamheten i Hälleforsnäs förutsätter en
viss minskning av nuvarande personal vilken av parterna hittills beräknats till
210 anställda. Kostnaderna för denna personal från och med dagen för
Kommissionsavtalet och till och med varseN/uppsägningstidens utgång skall
redovisas separat och ej till någon del belasta Överum. Överum skall dock
vara berättigat att utnyttja denna personal.

5) Industriministern är beredd att verka för att regeringen under perioden
intill 1979-06-30 beviljar företag inom Electroluxkoncernen lokaliseringsstöd

KU 1978/79:30

293

enligt förordningen om statligt regionalpolitisk stöd inom en ram av 50 milj.
kr. för stödberättigade investeringar uppgående till minst 75 milj. kr. Stödet
kan utgå som lokaliseringslån med tre års räntefrihet och fem års amorteringsanstånd
för maskininvesteringar på de orter som anges nedan. Maximalt
en tredjedel av den nämnda stödramen kan utgöras av lokaliseringsbidrag för
byggnadsinvesteringar på de orter som anges nedan. Ifrågavarande byggnadsinvesteringar
beräknas i dagsläget komma att uppgå till cirka 30 milj. kr.,
vilket skulle kvalificera för ett lokaliseringsbidrag om cirka 10 milj. kr.
Alternativt kan detta lokaliseringsbidrag helt eller delvis ersättas med att ett
tidigare Electrolux-koncernen beviljat lokaliseringslån avskrives i sin helhet.
Parterna är överens om att Electrolux eller enskilda företag inom Electroluxkoncernen
i varje enskilt investeringsärende skall ansöka om lokaliseringsstöd
direkt hos regeringen på sedvanligt sätt, och att stödet efter regeringens
beslut i övrigt skall handläggas och utbetalas enligt gällande praxis. Som
undantag från det senare skall gälla att, efter de första ansökningarna om
lokaliseringsstöd presenterats enligt ovan, skall i samband med stödets
beviljande medges rätt till förskottsutbetalning av hela eller delar av det
beviljade stödet, dock maximalt 10 milj. kr. Ytterligare beviljat lokaliseringsstöd
utöver de första 10 miljoner kronorna skall utbetalas enligt gällande
praxis.

6) Industriministern skall verka för att statens krav på Electrolux enligt
brev från Arbetsmarknadsstyrelsen av 1978-02-03 om återbetalning av lån
och bidrag om tillhopa 1,2 milj. kr., vilka utgivits av staten i samband med
Electrolux övertagande av Facit AB:s verksamhet i Göteborg och Strömstad
avskrives, liksom att eventuella ytterligare krav i samband med statligt stöd,
som utgivits avseende Facits verksamhet i Malmö, inte kommer att
ställas.

Stockholm 1978-05-23
AB ELECTROLUX

Gösta Bystedt Nils. G. Åsling

AB ÖVERUMS BRUK
Gösta Bystedt

KU 1978/79:30

294

Tillägg till punkt 5 ovan
Orter som kvalificerar för lokaliseringslån för maskininvesteringar:

Arvika

Strömstad

Säffle

Åmål

Tandsbyn

Överum

Svängsta

Motala

Ankarsrum

Orter som kvalificerar för lokaliseringsbidrag för byggnadsinvesteringar:

Mariestad

Motala

Överum

KU 1978/79:30

295

ÖVERENSKOMMELSE

I anslutning till den överenskommelse som idag träffats mellan Electroluxkoncernen
och dels AB Järnförädling och dels Industriministern rörande
fortsatt drift vid Järnförädlings anläggningar i Hälleforsnäs och Västervik
samt Electroluxkoncernens samtidiga övertagande av aktierna i Flens Boat &
Building Material AB i Flen har denna dag träffats följande överenskommelse
mellan AB Järnförädling och Industriministern.

§ 1

En fortsatt drift i Hälleforsnäs och Västervik med ca 430 anställda
förutsätter en minskning av nuvarande personal. Personalkostnaderna
inklusive sociala avgifter räknat från den 1 april 1978 och under hela
uppsägningstiden till den personal, som enligt lagd plan kommer att bli
uppsagd från sina anställningar(ca 180st)under maj ochjuni månad 1978 och
som inte kommer att beredas fortsatt anställning inom Electroluxkoncernen,
redovisas separat av AB Järnförädling.

Industriministern förbinder sig att verka för att regeringen snarast efter den
1 juli 1978 beviljar AB Järnförädling ett IG-lån till ett belopp som skall täcka
samtliga här ovan nämnda personalkostnader. Regeringen avser vidare att
senast den 31 december 1978 respektive senast den 31 juli 1979 låta infria
statens garanti för nämnda lån till den del som det motsvarar styrkta
personalkostnader för ovan nämnd personal räknat från den 1 april 1978
under uppsägningstiden.

Av denna överenskommelse är två exemplar upprättade och mellan
parterna växlade.

Stockholm den 23 maj 1978
AB JÄRNFÖRÄDLING

KU 1978/79:30

296

Underbilaga 3

INDUSTRIDEPARTEMENTET
Informationssekreterare
Anders Davidson

PRESSMEDDELANDE

1978-05-23

Industridepartementet och AB Electrolux har träffat en överenskommelse
beträffande Electrolux övertagande av AB Järnförädlings verksamhet i
Hälleforsnäs. Överenskommelsen gäller under förutsättning av riksdagens
godkännande och av att de pågående ackordsförhandlingarna får avsett
resultat. Electrolux kommer enligt överenskommelsen överta ansvaret för
driften vid Järnförädlings anläggningar i Hälleforsnäs och samordna verksamheten
med gjuteriet vid AB Överums Bruk, som ingår i Electroluxkoncernen.
Vidare kommer regeringen i en proposition föreslå att Electrolux
beviljas ett statligt lån på 70 milj. kr. för att täcka behovet av nödvändigt
rörelsekapital och omstruktureringskostnader vid Hälleforsanläggningen
under fem år. Samtidigt förbinder sig Electrolux att i egen regi svara för
investeringar i storleksordningen 25-30 milj. kr. varav merparten i Hälleforsnäs
och i mindre omfattning i annan verksamhet som har direkt betydelse för
produktionen i Hälleforsnäs. Electrolux förbinder sig att driva verksamheten
i Hälleforsnäs vidare i minst fem år med en personalstyrka på ungefär den
nivå som blir aktuell sedan tidigare beslutade varsel genomförts, dvs totalt ca
430 anställda (motsvarande ca 350 helårsanställda). Under förutsättning att
Electrolux uppfyller dessa villkor och en ur branschens synpunkt nödvändig
strukturanpassning med Överums Bruk sker, avskrivs det statliga lånet
successivt under fem år.

Electrolux har för att ackordet ska kunna genomföras förklarat sig villigt att
till Järnförädling betala 9,4 milj. kr. som likvid för förvärvade fastigheter.

I avvaktan på att ackordsförhandlingarna slutförs och denna vinner laga
kraft kommer ett kommissionsavtal att ingås mellan Electrolux och Järnförädling.

I överenskommelsen mellan industridepartementet och Electrolux ingår
att koncernen genomför ett utvecklingsprogram som omfattar investeringar
på följande orter: Ankarsrum i Västerviks kommun, Arvika, Mariestad,
Motala, Strömstad, Svängsta, Säffle, Tandsbyn i Östersunds kommun, Åmål
och Överum.

KU 1978/79:30

297

INDUSTRIDEPARTEMENTET
Informationssekreterare
Anders Davidson

1978-05-23

Industriminister Nils G. Åsling säger i en kommentar till uppgörelsen om
Järnförädling.

- Tre huvudskäl har gjort att regeringen ansett det motiverat att göra
denna extraordinära insats. För det första: sysselsättningen. Hälleforsnäs är en
ort som står och faller med Järnförädling. En nedläggning skulle innebära
ytterst svåra problem för de anställda och deras familjer och skulle även
undergräva kommunens ekonomi. En nedläggning skulle kosta samhället
minst lika mycket som det nu kostar att hålla företaget vid liv.

- För det andra så sker en nödvändig strukturanpassning inom järngjuteribranschen
genom samordningen med Överums Bruk. Hälleforsnäsanläggningen
kan, genom att den ingår i Electroluxkoncernen utvecklas och få en
mer diversifierad tillverkning.

- Slutligen så talar resursskäl för att man behåller denna produktion inom
landet och inte i ännu högre grad förlitar sig på import av gjutgods. Efter de
senaste årens omfattande investeringar i Järnförädling vore en nedläggning
också en olycklig kapitalförstöring.

KU 1978/79:30

298

Bilaga 14

PM angående regeringens kontroll av säkerhetspolisens verksamhet i fråga
om registrering av medborgare på politiska grunder

Den polisiära säkerhetstjänsten leds av en särskild avdelning inom
rikspolisstyrelsen, den s. k. säkerhetsavdelningen. Vid avdelningen finns ett
register för den särskilda polisverksamheten. Detta är ett spaningsregister,
jämförligt med andra sådana register för t. ex. brottsutredning och narkotikaspaning.
För registret gäller liksom för andra polisregister bestämmelserna i
lagen (1965:94) om polisregister. Kompletterande stadganden ges också i
personalkontrollkungörelsen (1969:446, ändrad såvitt nu är i fråga 1972:505).
Enligt 2 § i nämnda kungörelse skall för den särskilda polisverksamheten för
hindrande och uppdagande av brott mot rikets säkerhet m. m. föras
polisregister vid säkerhetsavdelningen vid rikspolisstyrelsen. I detta register
får, sägs det vidare, rikspolisstyrelsen anteckna uppgifter som behövs för den
särskilda polisverksamheten. I paragrafens andra stycke stadgas att i sådant
polisregister inte får göras anteckning enbart av det skälet att någon genom
tillhörighet till organisation eller på annat sätt givit uttryck för politisk
uppfattning. Vidare stadgas att närmare bestämmelser om tillämpningen av
sistnämnda föreskrift skall meddelas av regeringen.

Enligt personalkontrollkungörelsen skall frågan om utlämnande av uppgift
ur det med kungörelsen avsedda registret prövasav rikspolisstyrelsen. Denna
styrelse består av rikspolischefen, överdirektören, ordförande resp. vice
ordförande samt sex av regeringen utsedda lekmän (enligt 1978 års
statskalender följande personer, samtliga riksdagsledamöter: Bengt Gustavsson,
Ivar Högström, Essen Lindahl, Kjell Mattsson, Hans Petersson och
Håkan Winberg). Vid prövning av nu ifrågavarande ärenden skall styrelsen
med visst undantag bestå av rikspolischefen, säkerhetsavdelningens chef och
de i styrelsen ingående lekmannarepresentanterna.

I kungligt brev den 22 februari 1972 anfördes följande beträffande
tillämpningen av 2 § personalkontrollkungörelsen:

I vårt land finns organisationer och grupper som bedriver politisk
verksamhet som innebär att våld, hot, eller tvång utnyttjas eller kan komma
att utnyttjas som medel för att uppnå de politiska syftena.

Vissa organisationer har i antaget program angivit att organisationen skall
verka för att omvandla samhället med våld. En stor del av sådana
organisationers medlemmar kan emellertid antas aldrig komma att medverka
till att vad som sålunda uttalats i programmet förverkligas. Enbart tillhörighet
till sådan organisation skall därför inte utgöra skäl att anteckna någon i
säkerhetsavdelningens polisregister. Anteckning får dock ske, om någon
medlem i eller sympatisör med sådan organisation genom sina åtgärder har
givit anledning till misstanke att han kan vara beredd att deltaga i verksamhet
som innebär fara för rikets säkerhet eller som syftar till och är ägnad att med
våld förändra det demokratiska statsskicket eller påverka rikets ställning som

KU 1978/79:30

299

oberoende stat.

Vidare finns organisationer och grupper som kan befaras här i riket eller i
andra stater bedriva eller ha bedrivit politisk omstörtningsverksamhet vari
ingår utnyttjande av våld, hot eller tvång som medel. Uppgift om medlem i
eller sympatisör med sådan organisation eller grupp skall antecknas i
säkerhetsavdelningens polisregister.

Ytterligare föreskrifter angående tillämpningen av 2 § personal kontrollkungörelsen
meddelas av Kungl. Majit efter förslag av rikspolisstyrelsen. Om
vid den särskilda polisverksamheten framkommer omständigheter som kan
föranleda ändring av de föreskrifter som Kungl. Majit har meddelat skall
rikspolisstyrelsen avge förslag till sådana ändringar.

Den 6 juni 1978 beslöt rikspolisstyrelsen i plenum att företa en organisationsöversyn
i fråga om rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning. I anslutning
till detta beslut gjorde justitieministern följande uttalande i ett den 13 juni
1978 dagtecknat pressmeddelande.

Den interna översyn som styrelsen för rikspolisstyrelsen (RPS) nu har
beslutat ligger väl i linje med vad som har diskuterats mellan rikspolischefen
Romander och justitiedepartementet vid de överläggningar som fortlöpande
förekommer rörande bl. a. säkerhetsfrågorna. Polisens verksamhet ses f. n.
över av 1975 års polisutredning. Från denna översyn har undantagits den
särskilda verksamhet som RPS bedriver genom sin säkerhetsavdelning.
Redan detta talar för att denna verksamhet nu ses över i lämplig form. Till
detta kommer att förändringar sker snabbt inom de områden som säkerhetsavdelningens
verksamhet avser. Som exempel kan jag nämna utbredningen
av den internationella terrorismen och de allt farligare former i vilka den har
framträtt. Även den tekniska utvecklingen har varit betydande. Det är
naturligt att avdelningens verksamhet fortlöpande anpassas till de ändrade
förhållanden som jag har antytt här. Det är därför enligt min mening
angeläget och värdefullt att det undersöks om säkerhetsavdelningen i dag har
den organisation och den inriktning av verksamheten som är den mest
ändamålsenliga. Tidpunkten för en undersökning är lämplig också från den
synpunkten att det nu bör vara möjligt att värdera ut erfarenheterna av
arbetet på den omfattande terroristaffär med starka internationella inslag som
avslöjades förra året. En väsentlig uppgift för styrelsen för RPS, med sin
starka parlamentariska förankring, är just att fortlöpande noga följa verksamheten
inom säkerhetsavdelningen. Jag hälsar därför med tillfredsställelse
den översyn som styrelsen nu har beslutat genomföra. Jag har av rikspolischefen
erfarit att vid översynen bl. a. kommer att uppmärksammas frågor
som rör exempelvis avgränsningen mellan säkerhetsavdelningens arbete å
ena samt den allmänna polisverksamheten å andra sidan liksom avvägningen
mellan öppenhet och slutenhet i säkerhetsavdelningens arbete. I det senare
hänseendet torde enighet råda om att verksamheten bör bedrivas så öppet
som möjligt utan att effektiviteten blir lidande.

Organisationsöversynen redovisades för rikspolisstyrelsen vid plenum den
7 februari 1979. En rapport härom överlämnades till regeringen den 26
februari 1979.

Samma dag - den 26 februari - utfärdade rikspolisstyrelsen ett pressmeddelande
om huvuddragen i de föreslagna organisationsändringarna. Ur detta
förtjänar särskilt följande uttalanden att framhållas:

KU 1978/79:30

300

Möjligheterna att arbeta öppnare utan att effektiviteten blir lidande har
övervägts och resulterat i ett konkret program. Bl. a. kan nämnas ökade
kontakter med länspolischeferna och polismästarna med information även
till ledamöterna i polisstyrelserna. Ett faktamaterial om säkerhetspolisens
organisation och verksamhet skall sammanställas och göras offentligen
tillgängligt. Särskilda föreskrifter skall utarbetas för att - i samverkan med
åklagarmyndigheten - tillgodose massmedias behov av information i aktuella
förundersökningsfall.

Omfattningen och formerna för den parlamentariska insynen av säkerhetspolisens
verksamhet har givetvis varit föremål för omfattande överväganden
och olika lösningar har diskuterats. Enighet råder med parlamentariska
ledamöterna om den ökade information som skall lämnas och de ytterligare
frågor som skall tas upp för beslut, bl. a. beträffande införande av vissa
uppgifter i säkerhetsavdelningens register.

Beträffande kontrollen av säkerhetspolisens verksamhet kan särskilt pekas
på justitieutskottets betänkande 1973:6, vari i detta hänseende anfördes bl. a.
följande:

Till skydd för medborgarnas integritet finns vissa särskilda kontrollfunktioner
beträffande säkerhetspolisens verksamhet. Utskottet vill - utöver
utskottets egna möjligheter härvidlag - särskilt framhålla att
lekmannarepresentanterna i rikspolisstyrelsen har en allmän insyn i verksamheten
och - som framgått av det nyss anförda - ett avgörande inflytande
på frågor om att utlämna uppgifter ur säkerhetspolisens register. Även
justitiekanslern och riksdagens ombudsmän har oinskränkta möjligheter till
insyn i verksamheten.

Det bör framhållas att förutom den kontroll som justitieutskottet pekat på
förekommer också regelbundna kontakter mellan rikspolischefen och företrädare
för regeringen, i första hand justitieministern.

Justitieutskottet omnämnde i samma betänkande också ett då aktuellt
beslut av JO (JO:s ämbetsberättelse 1973 s. 43). JO fann där bl. a. att
rikspolisstyrelsens tillämpning av reglerna i personalkontrollkungörelsen
stod i god överensstämmelse med föreskrifterna i kungörelsen och inte heller
eljest gav anledning till någon erinran. JO framhöll särskilt att någon politisk
åsiktsregistrering inte förekom.

I anslutning till behandlingen av anslaget till den särskilda polisverksamheten
för hindrande och uppdagande av brott mot rikets säkerhet m. m.
behandlade justitieutskottet även en motion - 1978/79:852 av Lars Werner
m. fl. (vpk) med yrkande om att säkerhetspolisens verksamhet fortsättningsvis
endast skulle inriktas på att motverka spionage och förebygga fascistiska
ligors verksamhet. Utskottet hänvisade i sitt av riksdagen godkända
betänkande (JuU 1978/79:20) till den ingående redovisning som utskottet
lämnat 1973 (refererat i det föregående) samt förklarade sig inte nu ha
anledning att bedöma de i motionen upptagna frågorna annorlunda än
tidigare och avstyrkte således bifall till motionen.

Till årets riksdag har vidare väckts två motioner, 221 av Lars Werner m. fl.

KU 1978/79:30

301

(vpk) och 1753 av Maj Britt Theorin m. fl. (s) med begäran om granskning av
säkerhetspolisens verksamhet och om den parlamentariska kontrollen över
säkerhetspolisen. Justitieutskottet har beslutat senarelägga behandlingen av
dessa motioner i avvaktan på den utredning som företas inom rikspolisstyrelsen.

Avslutningsvis kan nämnas att säkerhetspolisens förhållanden nyligen
blivit föremål för granskning av såväl JO som JK, i båda fallen efter anmälan
av kriminalkommissarien vid rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning Melker
Bentler. Varken JO eller JK har funnit anledning till kritik mot rikspolisstyrelsen.
Till en del har de av Bentler kritiserade fallen ansetts ligga alltför långt
tillbaka i tiden för att motivera mera ingående undersökningar. Ur JK:s beslut
finns anledning att återge följande uttalanden angående det s. k. åsiktsregistret: Vid

säkerhetsavdelningen förs ett särskilt register. Det är detta register och
förutsättningarna för registrering som debatten om den s. k. åsiktsregistreringen
framför allt har gällt. Registret förs numera med utnyttjande av
ADB-teknik. 1 samband med tillkomsten av personalkontrollkungörelsen
och de väsentligt skärpta krav för att en registrering skall få ske som därmed
infördes, företogs en omfattande gallring i registret. Denna gallring är helt
avslutad. En motsvarande gallring påbörjades år 1969 även i det aktmaterial
till vilket registret hänvisar. Gallringen har emellertid ännu inte hunnit
slutföras. Detta innebär att aktmaterialet innehåller väsentligt mer information
än registret. Endast en av de akter Bentler granskat har varit föremål för
gallring.

Den nyss beskrivna situationen i fråga om förhållandet mellan å ena sidan
akterna i säkerhetsavdelningens arkiv och å andra sidan registret torde vara
väl känd för regeringen. Även om det naturligtvis är önskvärt att också
akterna gallras måste det anses vara av större betydelse att registret har
gallrats. Genom att så skett har den i akterna kvarvarande informationen - till
den del den inte återspeglas i registret - blivit oåtkomlig eller i varje fall
omöjlig att på ett systematiskt sätt utnyttja.

Jag har redan nämnt att det av Bentler kritiserade materialet till allt
övervägande del hänför sig till tiden före år 1969. Detta har ingen omedelbar
betydelse för principfrågan vilken information som får besvaras. Innehållet i
27 kap. 16 § rättegångsbalken har - bortsett från en ändring som här saknar
betydelse - varit oförändrat sedan rättegångsbalken trädde i kraft år 1948.
Huruvida säkerhetsavdelningens arbete är inriktat på den ena eller andra
åsiktsgrupperingen bör med andra ord inte påverka principfrågan. Detta är
åtminstone teoretiskt riktigt. I praktiken styrs avdelningens arbete i betydande
utsträckning av hemliga föreskrifter, t. ex. av innebörd att särskild
uppmärksamhet skall ägnas verksamhet som bedrivs av personer som är
medlemmar i vissa organisationer. Det ligger då nära till hands att tillvarataga
all information som kan belysa aktiviteterna i denna organisation. Detta
konstaterande för över diskussionen till frågan under vilka förutsättningar
telefonavlyssning är tillåten.

Förutom registret för den särskilda polisverksamheten avser granskningsuppgiften
också regelsystemet angående telefonavlyssning.

Det grundläggande stadgandet om telefonavlyssning finns i 27 kap. 16 §

KU 1978/79:30

302

rättegångsbalken. Enligt detta kan rätten på yrkande av förundersökningsledare
eller åklagare förordna om telefonavlyssning beträffande den som är
misstänkt för brott för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två
år. Tillstånd får omfatta telefonapparat som innehas av den misstänkte eller
som kan komma att användas av honom. Enligt stadgandet skall vidare
uppteckningen från avlyssnat telefonsamtal omedelbart förstöras efter
granskningen i den mån den innehåller något som inte är av betydelse för
utredningen. I lagen med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa
brottmål (1952:98) och lagen om telefonavlyssning vid förundersökning ang.
grovt narkotikabrott (1969:36) finns därutöver bestämmelser som tillåter
telefonavlyssning även vid lindrigare brottslighet än den nyss angivna. 1952
och 1969 års lagar gäller för ett år i sänder - f. n. till utgången av 1979.

Vid tillkomsten av de nya reglerna i TF förutskickades att bestämmelserna
om anonymitetsskydd skulle bli vägledande för de avvägningar som borde
göras i vanlig lagstiftning mellan behovet av att skydda informationskällorna
och att tillgodose de intressen som motiverar bestämmelserna om tvångsmedel.

Möjligheterna att förstärka anonymitetsskyddet utreddes, närmast som en
följd av den s. k. IB-affären, av en särskild kommitté, som redovisade sitt
arbete i betänkandet Anonymitet och tvångsmedel (SOU 1976:36). I betänkandet
framhöll kommittén att även andra tvångsmedel än beslag och
husrannsakan, t. ex. editionsplikt och vissa bestämmelser inom skattelagstiftningens
område, kunde komma i konflikt med anonymitetsintresset.
Detta motiverade enligt kommittén att också sådana bestämmelser blev
föremål för en översyn. Kommitténs betänkande remissbehandlades men
ledde inte till lagstiftning.

Ett särskilt problem med avseende på användningen av tvångsmedel
diskuterades i samband med riksdagsbehandlingen av prop. 1975/76:202
med förslag till nya regler om telefonavlyssning vid förundersökning i
brottmål, nämligen frågan om behandling av s. k. överskottsuppgifter, dvs.
uppgifter som berör annat brott än det som har föranlett användningen av
tvångsmedlet. Efter hörande av lagrådet och remissbehandling av lagrådets
yttrande konstaterade justitieutskottet (JuU 1976/77:20) att problemet inte
var begränsat till telefonavlyssning utan kunde uppkomma också i fråga om
andra tvångsmedel. Enligt utskottet var sambandet sådant att man borde
sträva efter en generell lösning för olika typer av tvångsmedel. En så
vittsyftande lagstiftning ansåg utskottet emellertid kräva ett helt annat
beslutsunderlag än det som förelåg i ärendet. Utskottet hemställde därför att
ärendet fick gå tillbaka till regeringskansliet för översyn och ytterligare

KU 1978/79:30

303

överväganden. Riksdagen följde utskottet (rskr 1976/77:129).

Frågan om säkerhetspolisens verksamhet behandlades vid en frågedebatt i
riksdagen den 26 oktober 1978. På fråga av Bertil Måbrink (vpk) i anledning av
det i det föregående (se huvudpromemorian) omnämnda ärendet hos JK
rörande förfarandet med uppgifter som säkerhetspolisen inhämtat vid
telefonavlyssning hänvisade justitieministern till nyssnämnda utredning och
till den översyn som pågår inom rikspolisstyrelsen och förklarade sig inte
beredd att - såsom Bertil Måbrink föreslagit - tillsätta en parlamentarisk
utredning, sammansatt av företrädare från samtliga fem riksdagspartier, för
att utreda säkerhetspolisens verksamhet vad gäller åsiktsregistrering, telefonavlyssning
och utlämnande av uppgifter från personregister. Måbrinks
fråga rörde också, om justitieministern var beredd att tillse att handlingarna i
JK-ärendet blev offentliggjorda. Justitieministern framhöll att JK-ärendet
ännu inte avgjorts och sade sig inte ha möjlighet att nu uttala sig om i vilken
utsträckning handlingarna i JK-ärendet måste hållas hemliga även efter det
att ärendet avgjorts. Detta varén fråga som fick prövas i vanlig ordning enligt
bestämmelserna i sekretesslagen (1937:249). Beträffande debatten i övrigt
hänvisas till riksdagsprotokollet (1978/79:23 s. 8).

Vidare besvarade justitieministern den 18 december 1978 en fråga av Olle
Svensson (s) angående när förslag till riksdagen kunde väntas med anledning
av det betänkande som utredningen om anonymitetsskydd vid beslag och
husrannsakan avlämnade till regeringen i juni 1976. Justitieministern
hänvisade i sitt svar till den förutnämnda kommittén om en översyn av
tvångsmedelsregleringen vid förundersökning i brottmål m. m. I debatten
frågade Olle Svensson justitieministern, om det verkligen med hänsyn till
innebörden av tryckfrihetsförordningen kunde vid misstanke om brott mot
en enda person i sammanhang där telefonavlyssning var möjlig, komma i
fråga att en växel hos ett massmedieföretag med flera tusen anställda blev
föremål för telefonavlyssning.

Justitieministern svarade följande beträffande rättsläget:

I fråga om telefonavlyssning kan jag inte säga mer om rättsläget än att det
enligt min mening är i och för sig möjligt att använda tvångsmedel även på
tryckfrihetsområde under de förutsättningar som finns angivna i vanlig
lagstiftning. Men som jag nämnde tidigare är det fråga om en avvägning
mellan olika intressen, där tryckfrihetsförordningens intressen skall väga
mycket tungt.

Jag vill bara erinra om att chefen för rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning
har uttalat att det under hans tid som chef för avdelningen inte har
förekommit någon avlyssning på en tidningsredaktion.

KU 1978/79:30

304

Beträffande debatten i övrigt hänvisas till riksdagsprotokollet 1978/79:57

s. 56.

Frågan om tvångsåtgärder som direkt eller indirekt riktar sig mot
massmedieföretag togs också upp dels i skrivelse från Svenska Journalistförbundet
till konstitutionsutskottet den 21 december 1978, dels i olika
skrivelser till justitieministern i december 1978. I underbilaga 1, 4 och 5
återges dels skrivelserna från Svenska Journalistförbundet till konstitutionsutskottet
och från chefredaktörerna vid Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet,
Expressen och Aftonbladet till justitieministern, dels justitieministerns svar
på denna skrivelse.

Slutligen bör nämnas att i en motion (1687) till årets riksdag av Lisa
Mattson m. fl. (s, fp, m, c) föreslås en sådan ändring av 3 kap. 4 § TF att
skyddet för anonymitetsintresset vid användningen av tvångsmedel
förstärks. Motionen avses behandlas av utskottet under detta riksmöte.

KU 1978/79:30

305

Underbilaga 1

SVENSKA JOURNALISTFÖRBUNDET

Riksdagens Konstitutionsutskott
100 12 STOCKHOLM

På en fråga i riksdagen den 18 december svarade justitieminister Romanus
att det är möjligt att använda telefonavlyssning inom tryckfrihetsområdet.
Justitieministern sade också att vid användningen av tvångsmedel inom
tryckfrihetsområdet mycket stor vaksamhet ska iakttagas och att tryckfrihetsintresset
ska väga tungt. I sitt svar hänvisade också justitieministern
till tvångsmedelsutredningen som har som en av sina huvuduppgifter att
behandla gränsdragningsfrågor mellan tvångslagstiftning och annan lagstiftning.

Svenska Journalistförbundet är oroat över att lagstiftningen på detta
område är otillfredsställande och delvis även oklar. Även om justitieministern
uttalar att tryckfrihetsintresset ska väga tungt vid användningen av
tvångsmedel som kan komma i konflikt med tryckfrihetslagstiftningen finns
det ingen uttrycklig lagstiftning som anger detta. Svenska Journalistförbundet
har förståelse för riksdagens uppfattning uttalad i samband med
behandlingen av proposition 1975/76:202 att en samlad översyn av användningen
av tvångsmedel och kollisionen med annan lagstiftning, däribland
tryckfrihetsförordningen, bör ske.

Emellertid tillsattes inte tvångsmedelsutredningen förrän sommaren 1978
och utredningen påbörjar sitt arbete först i januari 1979. Det är tveksamt om
utredningen - vilket stöds av justitieministerns svar den 18 december - med
förtur kan behandla kollisioner mellan tryckfrihetsförordningen och tvångsmedelslagstiftningen.
Ett lagförslag kan således dröja flera år.

Mot bakgrund av detta vill Svenska Journalistförbundet föreslå att
konstitutionsutskottet överväger om särskilda åtgärder av tillfällig natur är
behövliga för att skydda tryckfrihetsintresset vid åtgärder som direkt eller
indirekt riktar sig mot massmedieföretag. Exempelvis skulle en lag med
följande innehåll kunna stiftas att gälla i avvaktan på en samlad översyn:

Föreligger risk att författare, meddelare eller annan, som enligt
tryckfrihetsförordningen eller radioansvarighetslagen har rätt till
anonymitet, skulle röjas genom telefonavlyssning, husrannsakan eller
annan tvångsåtgärd, skall detta särskilt beaktas vid prövning av fråga
om tillstånd till sådan åtgärd. Sådant beslut fattas av lagfaren domare
och nämnd.

20 Riksdagen 1978/79. 4 sami. Nr 30

KU 1978/79:30

306

Enligt Svenska Journalistförbundets uppfattning skulle en temporär lag
med detta innehåll delvis kunna dämpa den oro som anställda och olika
meddelare inom massmedia i dag har anledning att känna till följd av den
otillfredsställande lagregleringen.

Svenska Journalistförbundet hemställer därför att konstitutionsutskottet
med beaktande av våra synpunkter överväger tillfälliga omedelbara åtgärder
för att slå vakt om det grundlagsenliga skydd tryckfrihetsförordningen ger
meddelare till massmedia.

Stockholm den 21 december 1978
SVENSKA JOURNALISTFÖRBUNDET

Östen Johansson
Förbundsordförande

KU 1978/79:30

307

Underbilaga 2

DEPARTEMENTSCHEFEN

Dagens Nyheters journalistklubb
c/o Per Sjögren
Rålambsvägen 17
105 15 STOCKHOLM

Journalistklubben har i brev den 12 december 1978 begärt bl. a. att jag yttrar
mig angående vissa rykten om telefonavlyssning av tidningars telefonväxlar.

Som svar på brevet får jag hänvisa till bifogade svar som jag har lämnat på
ett brev till mig från de ansvariga utgivarna vid Dagens Nyheter, Expressen,
Svenska Dagbladet och Aftonbladet. Jag bifogar kopior av utgivarnas brev
och av svaret.

Sven Romanus

KU 1978/79:30

308

Underbilaga 3

DEPARTEMENTSCHEFEN

Sveriges Radio
Tidningarnas Telegrambyrå

I brev till mig den 21 december 1978 har Sveriges Radio och Tidningarnas
Telegrambyrå med hänvisning till debatten i riksdagen angående möjligheten
till telefonavlyssning av massmedieföretags telefonväxlar understrukit
vikten av att man undanröjer alla misstankar om att det lagstadgade
anonymitetsskyddet skulle kunna brytas med nu gällande lagstiftning.

Med anledning av brevet vill jag hänvisa till det svar som jag samma dag
lämnade på ett brev från de ansvariga utgivarna vid Dagens Nyheter,
Expressen, Svenska Dagbladet och Aftonbladet. Jag bifogar kopior av
utgivarnas brev och av svaret.

Vad som sägs i svaret - såväl i andra stycket som i övrigt - gäller också
telefonväxlarna hos Sveriges Radio och Tidningarnas Telegrambyrå.

Sven Romanus

KU 1978/79:30

309

Underbilaga 4

Till Justitieministern

Ang. telefonavlyssning
Med anledning av uppgifter i en artikel i Dagens Nyheter 5/12 av
kommissarie Mikael Bentler vid säkerhetspolisen, en DN-ledare ”Är vi
avlyssnade?” den 11/12, en intervju i DN 12/12 med bl. a. JK Gullnäs, och
dessutom vissa muntliga rykten anhåller vi, såsom ansvariga utgivare för
Stockholms fyra dagliga tidningar, att Justitieministern så snabbt och så långt
det är möjligt låter utreda, och besvara, följande frågor:

1/ Är någon medarbetare i dessa tidningar föremål för polisiär telefonav lyssning,

eller har någon nyligen varit det?

2/ Om en redaktionell medarbetare eller annan anställd i de fyra tidningsföretagen
skulle telefonavlyssnas enligt gällande lagar, begränsas avlyssningen
i så fall till vederbörandes egen anslutning, om han har en sådan,
eller åtminstone till telefon(er) i vederbörandes ordinarie arbetslokal?
Maximalt hur många apparater kan i sådana fall avlyssnas?

3/ Är det enligt gällande lag tillåtet att en telefonavlyssning av viss misstänkt
person i ett tidningshus i stället riktas mot företagets hela växel? Är det
riktigt - som några experter uppger - att telefonavlyssning måste riktas
mot en hel växel för att inte kunna upptäckas?

4/ Har det förekommit att en hel telefonväxel i ett massmediaföretag -

tidning, nyhetsbyrå, radiohus och liknande - utsatts för telefonavlyssning,
som ju enligt lagarna enbart kan riktas mot viss angiven person efter
tillstånd av domstol?

Riksdagen har tidigare (JuU 1976/77:20) avvisat regeringen Palmes
proposition 1975/76:202, som bland annat innehöll förslag till ändring i
rättegångsbalken (27:16). Enligt förslaget skulle man vid prövning av
tillstånd till telefonavlyssning ”beakta” risken att telefonavlyssning kan
röja författare, meddelare och andra som har grundlagsmässigt skydd till
anonymitet. Med anledning av detta är vi också tacksamma för svar på
följande frågor:

5/ Vilket är rättsläget och praxis f. n. i fråga om anonymitetsskyddet vid
telefonavlyssning, som bl. a. Pressens samarbetsnämnd aktualiserade
1973 och i sitt remissvar på utredningen ”Telefonavlyssning” (SOU
1975:95)?

6/ Anser Justitieministern i likhet med JK Gullnäs, enligt DN 12/12, att
man i dagens läge ”inte kan säga vilken lag som tar över ” vid kollision
mellan grundlagarna och exempelvis 1952,1969 och 1975 års provisoriska
lagar om telefonavlyssning?

7/ Anser Justitieministern att föreliggande problem - speciellt ifall hela
tidningsväxlaro. dyl. kan avlyssnas-är tillräckligt beaktat i direktiven till

KU 1978/79:30

310

den nya s. k. Wennergrenska kommittén för översyn av tvångsmedelslagstiftningen? 8/

Är Justitieministern beredd att ge kommittén tilläggsdirektiv i denna
fråga?

Oavsett vilket resultat utredningen och följande lagstiftning kan leda till,
finner vi frågan så akut, inte minst med hänsyn till allmänhetens förtroende
för ograverat anonymitetsskydd vid telefonkontakt med massmedia, att vi
vädjar till Justitieministern att snarast göra ett klarläggande uttalande av
innebörd - som vi hoppas - att massmedias telefonväxlar icke kan göras till
föremål för något slags kollektiv avlyssning i samband med telefonavlyssning
av bestämd enskild person.

Liksom Pressens samarbetsnämnd anser vi att en lagregel bör införas, som
mer markant än det förslag som riksdagen avvisade ”inskränker möjligheterna
till telefonavlyssning där anonymitetsrätten kan komma i fara”. Det
vore, som nämnden framhöll i sitt remissutlåtande, i och för sig önskvärt med
en regel liknande förslaget i proposition 1975/76:202 om förbud för avlyssning
mellan den misstänkte och hans försvarare.

Stockholm den 19 december 1978

Hans-lngvar Johnsson
Ansvarig utgivare
Dagens Nyheter

Guslaf von Platen
Ansvarig utgivare
Svenska Dagbladet

Bo Strömstedt
Ansvarig utgivare
Expressen

Gösta Sandberg
Ansvarig utgivare
Aftonbladet

KU 1978/79:30

311

Underbilaga 5

JUSTITIEDEPARTEMENTET

Justitieministern

Chefredaktörerna Hans-Ivar Johnsson, Bo
Strömstedt, Gustaf von Platen och Gösta
Sandberg

1 brev till mig den 19 december 1978 har Ni ställt vissa frågor om
telefonavlyssning. Som grund för frågorna anges bl. a. muntliga rykten om
avlyssning av telefonväxel hos tidningsföretag. Med anledning av brevet får
jag anföra följande.

Enligt vad rikspolisstyrelsen har meddelat mig har det under min tid som
justitieminister inte förekommit att telefonväxeln hos något tidningsföretag
har avlyssnats. De rykten som omnämns i Ert brev saknar sålunda varje
underlag.

När det gäller rättsläget vill jag erinra om att regler om telefonavlyssning
finns dels i rättegångsbalken, dels i vissa provisoriska lagar med begränsad
giltighetstid. Reglerna innebär till en början att telefonavlyssning får ske bara
vid allvarlig brottslighet, exempelvis brott mot rikets säkerhet och grovt
narkotikabrott. Vidare krävs att relativt stark misstanke föreligger mot en
bestämd person och att andra spaningsmetoder bedöms vara otillräckliga.
Detta uttrycks så, att det skall vara av synnerlig vikt för utredningen att
telefonavlyssning äger rum. Avlyssning får ske endast av telefonapparat som
innehas av den misstänkte eller kan antas komma att begagnas av
honom.

Frågor om tillstånd till telefonavlyssning prövas av allmän domstol. Vid
sin prövning har domstolen att noga avväga samhällets intresse av en effektiv
brottsutredning mot hänsynen till den enskildes integritet och andra
motstående intressen. Ett viktigt sådant intresse är att anonymitetsskyddet
enligt tryckfrihetsförordningen inte urholkas.

Ni ställer frågan: Är det enligt gällande lag tillåtet att en telefonavlyssning
av viss misstänkt person i ett tidningshus i stället riktas mot företagets hela
växel? Enligt min mening leder den nyss berörda hänsynen till tryckfrihetsförordningens
bestämmelser till att det i praktiken är uteslutet att
företagets växel får avlyssnas. En sådan avlyssning skulle medföra uppenbara
risker för att meddelares anonymitet skulle röjas. Redan svårigheterna att
avlyssna en telefonväxel torde för övrigt leda till att sådan avlyssning som nu
är i fråga inte aktualiseras.

Härefter några ord om de övriga spörsmål som berörs i de av Er uppställda
frågepunkterna.

KU 1978/79:30

312

När jag i det föregående ansett mig böra svara på frågan om telefonavlyssning
av tidningsväxel, har det berott på att denna fråga har stor principiell
betydelse för allmänhetens kontakter med pressen och bedömningen av
lagbestämmelsernas räckvidd. Däremot är jag av naturliga skäl förhindrad att
uttala mig i frågan om enskilda personer- vare sig medarbetare i pressen eller
andra - är eller har varit föremål för telefonkontroll (fråga 1) eller ge någon
upplysning om de tekniska möjligheterna att anordna telefonavlyssning
(berört i fråga 3).

I rättens beslut om telefonavlyssning skall anges vilken eller vilka särskilda
apparater som får avlyssnas (fråga 2). Vid bedömningen skall givetvis
domstolen göra en avvägning mellan de motstående intressena efter samma
principer som vid bedömningen av om telefonkontroll över huvud taget får
ske. Det ligger i sakens natur att integritets-och anonymitetsintressena väger
särskilt tungt om det skulle bli fråga om avlyssning av sådan enskild apparat
på arbetsplatsen som begagnas även av andra än den misstänkte.

Över huvud taget finns det redan i dagens läge långtgående inskränkningar
i möjligheterna att använda telefonavlyssning. Det behövs emellertid en
mera detaljerad lagreglering än för närvarande. Vidare behöver bestämmelserna
om telefonavlyssning samordnas med reglerna om andra tvångsmedel,
t. ex. beslag och husrannsakan.

Detta är några av skälen till att jag har tillkallat en kommitté som skall se
över reglerna om tvångsmedelsanvändning. I direktiven framhålls som en
viktig uppgift för kommittén att överväga hur anonymitetsintresset skall
skyddas. Några tilläggsdirektiv behövs därför inte.

Sven Romanus

KU 1978/79:30

313

Bilaga 15

PM angående förekommande regler om jäv för statsråd mot bakgrund av
den debatt som förekommit angående statsråds innehav av aktier

Enligt 6 kap. 9 andra stycket regeringsformen (RF) får statsråd inte utöva
allmän eller enskild tjänst. Han får inte heller inneha uppdrag eller utöva
verksamhet som kan rubba förtroendet för honom.

Författningsutredningen föreslog en regel om att statsråd inte fick utöva
annan tjänst, allmän eller enskild, eller inneha uppdrag, inom bolag, förening
eller inrättning, vars verksamhet hade huvudsakligen ekonomiskt syfte, eller
uppbära inkomst av tjänst eller uppdrag av sådan natur. I kommentaren till
stadgandet anförde utredningen följande (SOU 1963:17 s. 213):

Enligt RF 34 § må statsråd ej utöva annat ämbete eller uppbära några
inkomster därav. Innebörden av detta stadgande har varit omtvistad. Sålunda
har det sagts, att förbudet mot utövande av ämbete endast skulle avse statlig
tjänst, men det har också anförts att sådana förbindelser med enskilda företag
som styrelseuppdrag i bolag ej kan anses förenliga med de principer som ligger
till grund för stadgandet. Sistnämnda uppfattning har framförts av konstitutionsutskottet
(1930 uti. nr 26 punkt 1, 1931 uti. nr 9 punkt 3) under
hänvisning till motivuttalande vid stadgandets tillkomst.

Utredningen anser att principen om statsrådstjänstens integritet i full
utsträckning bör hävdas och att grundlagsbestämmelsen bör ha en sådan
utformning att detta klart framgår. Det innebär att statsråd ej blott skall vara
förhindrad att utöva eller att uppbära inkomst av annan allmän eller enskild
tjänst utan även att han ej får inneha uppdrag inom bolag, förening eller
inrättning, vars verksamhet har huvudsakligen ekonomiskt syfte, eller
uppbära inkomst av sådant uppdrag. När det gäller tjänst måste vederbörande
alltså beviljas tjänstledighet, när det gäller uppdrag av angiven art förutsättes
avsägelse. Ställer man dylika strikta krav på statsrådstjänstens innehavare,
måste de med statsrådstjänsten förenade avlöningsförmånerna tydligen vara
sådana att kvalificerade personer icke av ekonomiska skäl behöver tveka att
ställa sig till förfogande.

Grundlagberedningen föreslog en regel av samma innebörd som författningsutredningen
och med väsentligen den formulering som sedan kom att
inflyta i 1974 års RF. Grundlagberedningen hänvisade i sin kommentar till
vad författningsutredningen uttalat i frågan och förklarade sig instämma i att
grundlagen borde slå vakt om regeringens ställning och anseende genom en
föreskrift som innebar förbud för minister att samtidigt utöva annan
verksamhet som kunde inverka menligt på förtroendet för honom (SOU
1972:5 s. 147).

Mot bakgrund av de intressen en regering har av att statsråden tillvinner sig
förtroende i riksdagen och hos allmänheten kunde man enligt vad som
anfördes av departementschefen i kommentaren till ifrågavarande bestämmelse
(prop. 1973:90 s. 284), ifrågasätta behovet av föreskrifter om att statsråd
inte får utöva tjänst eller inneha uppdrag av visst slag m. m. Han fortsatte: -

KU 1978/79:30

314

Jag vill emellertid inte bestrida att bestämmelser av denna art kan ha ett
värde. Bestämmelsernas syfte är i första hand att värna om statsrådstjänstens
integritet, men de kan också motiveras av önskemålet att ett statsråd inte
skall splittra sina krafter. De av beredningen föreslagna reglerna har lämnats
utan anmärkning av remissinstanserna. Inte heller jag föreslår någon ändrad
avfattning. Det får från fall till fall bedömas om det rubbar förtroendet för ett
statsråd att han innehar ett visst uppdrag eller utövar en viss verksamhet. I
allmänhet torde gälla att det är olämpligt att ett statsråd har uppdrag inom
bolag, förening eller inrättning, vars verksamhet har huvudsakligen
ekonomiskt syfte. Att undantagslöst upprätthålla en sådan regel låter sig
emellertid inte göra. Å andra sidan kan också innehav av uppdrag av annat
slag ha menlig inverkan på förtroendet för den som utövar statsrådstjänst.

Förvaltningslagen, som visserligen inte formellt gäller för regeringskansliet
men vars regler ändå i väsentliga delar tillämpas där, innehåller i 4 och 5 §§
följande regler om jäv.

4 §

Den som har att handlägga ärende är jävig,

1. om saken angår honom själv eller hans make, föräldrar, barn eller
syskon eller annan honom närstående eller ärendets utgång kan väntas
medföra synnerlig nytta eiler skada för honom själv eller någon honom
närstående,

2. om han eller någon honom närstående är ställföreträdare för den som
saken angår eller för någon som kan vänta synnerlig nytta eller skada av
ärendets utgång,

3. om ärendet blivit anhängigt hos myndigheten efter överklagande eller
underställning eller på grund av tillsyn över annan myndighet och han
tidigare hos den underordnade myndigheten deltagit i den slutliga handläggningen
av ärende som rör saken,

4. om han i saken fört talan som ombud eller mot ersättning biträtt någon
eller

5. om eljest särskild omständighet föreligger som är ägnad att rubba
förtroendet till hans opartiskhet i ärendet.

Från jäv bortses när frågan om opartiskhet uppenbarligen saknar betydelse.

5§

Den som är jävig får ej handlägga ärendet. Han får dock vidtaga åtgärd, som
ej utan olägligt uppskov kan ombesörjas av annan.

Känner någon till omständighet som kan antagas utgöra jäv mot honom,
skall han självmant ge det till känna.

Har fråga om jäv mot någon uppkommit och har annan ej trätt i hans ställe,
skall myndigheten snarast besluta i jävsfrågan. Den som jävet gäller får
deltaga i prövningen av jävsfrågan endast om myndigheten ej är beslutför
utan honom och annan ej kan träda i hans ställe utan olägligt uppskov.

Mot beslut i jävsfråga får talan föras endast i samband med talan mot
beslut, varigenom myndigheten avgör ärendet.

I prop. 1971:30 (s. 351) uttalade departementschefen att frågan om

KU 1978/79:30

315

införande av allmänna regler om jäv inom den offentliga förvaltningen var ett
av de spörsmål som det var mest angeläget att reglera i en allmän lag om
förvaltningsförfarandet. Enligt departementschefen torde det knappast råda
delade meningar om värdet av att man genom generella jävsregler garanterade
att förvaltningsmyndigheternas handlande präglades av objektivitet och
opartiskhet. I den närmare kommentaren till 4 och 5 §§ förvaltningslagen
påpekade departementschefen att uttrycket "närstående” formellt täckte
såväl situationer då släktskap eller svågerlag förelåg som fall då någon av
annan anledning var att karaktärisera som närstående. Något uttryckligt
undantag från jävsreglerna för det fallet att någon som samhällsmedlem hade
del i saken ansåg departementschefen inte behövligt. Med uttrycket "vidtaga
åtgärd” i 5 § första stycket avsågs alla åtgärder som hörde till ett ärendes
handläggning, således även avgörande av ärendet.

I det förslag till en andra upplaga av anvisningarna om förvaltningslagens
tillämpning i regeringsärenden som f. n. är under utarbetande inom
statsrådsberedningen anförs i jävsfrågan följande:

När det gäller frågan om jäv vid handläggningen av ärenden hos regeringen
kan det finnas skäl att skilja mellan å ena sidan föredragningen och
avgörandet vid regeringssammanträdet och å andra sidan beredningen i
departementen. Som tidigare har nämnts föreskrivs i övergångsbestämmelserna
till regeringsformen att den som ej tillhör svenska kyrkan inte får som
föredragande delta i avgörandet av ett regeringsärende som angår kyrkans
religionsvård eller religionsundervisning, utövning av prästämbetet eller
befordring eller ämbetsansvar inom kyrkan. Erinras kan också om regeringsformens
föreskrift att ett statsråd inte för utöva allmän eller enskild tjänst och
att han inte heller får inneha något uppdrag eller utöva någon verksamhet
som kan rubba förtroendet för honom.

Det bör i princip undvikas att ett statsråd som är jävig i ett ärende enligt
någon av de jävsgrunder som anges i 4 § förvaltningslagen föredrar ärendet
eller annars deltar i avgörandet av det vid regeringssammanträdet. Också i
tveksamma fall bör statsrådet avstå från att delta i avgörandet. I praxis har
man bl. a. iakttagit regeln om s. k. tvåinstansjäv, dvs. jäv enligt 4 § första
stycket 3 förvaltningslagen, när besvärsärenden har föredragits och avgjorts
vid regeringssammanträden. Om en departementschef har beslutat i t. ex. ett
tjänstetillsättningsärende och beslutet därefter överklagas, har han sålunda
inte deltagit i avgörandet av besvärsärendet.

Även när det gäller beredningen av regeringsärenden i departementen bör
det i princip undvikas att någon som är jävig deltar. Även i detta fall bör 4 §
förvaltningslagen följas. En departementstjänsteman, som i egenskap av
styrelseledamot har deltagit i ett myndighetsbeslut, bör alltså anses jävig, om
beslutet överklagas hos regeringen. Det kan i detta sammanhang nämnas att
KU vid flera tillfallen har tagit upp frågan om jäv för departementstjänstemän,
bl. a. såvitt gäller statssekreterare. Utskottet har därvid bl. a. betonat
vikten av att statssekreterarna inte har sådana sysslor hos underordnade
myndigheter att det uppkommer tvåinstansjäv. Som ett annat exempel på
tvåinstansjäv kan nämnas det fallet att en departementschefs beslut i ett
tillsättningsärende överklagas till regeringen. Då blir såväl departementschefen
som föredraganden och andra, t. ex. expeditionschefen, som har deltagit i

KU 1978/79:30

316

den slutliga handläggningen av beslutet jäviga vid beredningen av besvären. 1
sådana fall kan det bli nödvändigt att låta besvären beredas av en särskilt
förordnad tjänsteman.

Det förekommer att departementstjänstemän är styrelseledamöter i statliga
bolag. Den särskilda jävsgrunden i 4 § forsta stycket 2 förvaltningslagen
kan då bli aktuell, om tjänstemannen är behörig att företräda bolaget. Är detta
inte fallet, kan tjänstemannen komma att anses som jävig enligt
generalklausulen i punkt 5. Man kan emellertid i vissa fall bortse från jävet
och låta en departementstjänstemän som är styrelseledamot i ett statligt bolag
delta i handläggningen i departementet av ett ärende rörande bolaget. En
förutsättning för detta är emellertid att det inte finns någon motpart eller
något motstående intresse i ärendet. En annan sak är att man, för att ärendet
skall bli allsidigt beslyst, bör låta en annan tjänsteman i första hand svara för
handläggningen.

Det kan i detta sammanhang erinras om att KU har sagt sig t. v. godta att
statssekreterare har uppdrag som styrelseledamöter i statliga företag. Utskottet
har därvid hänvisat till bl. a. pågående överväganden beträffande de
statliga företagsformerna.

Även 5 § förvaltningslagen bör tillämpas hos regeringen. Det torde dock
sällan bli aktuellt att fatta särskilda beslut i jävsfrågor i regeringsärenden.
Vidare är naturligtvis bestämmelsen om besvär över beslut i jävsfrågor inte
tillämplig i regeringsärenden.

Statsminister Ola Ullsten besvarade den 26 oktober 1978 i riksdagen en
fråga av Lars Werner (vpk) angående regeringsmedlemmars ägarintressen i
industriföretag. Beträffande debatten hänvisas till riksdagsprotokollet (1978/
79:23).

Det av statsministern i frågedebatten omnämnda pressmeddelandet,
dagtecknat den 26 oktober 1978, har följande lydelse:

Efter regeringsskiftet 1976 kom ledamöterna i den nya regeringen överens
om att offentliggöra sina innehav av aktier i börsnoterde företag.

Frågan har nu också diskuterats i den regering som nyligen har tillträtt. Vi
har enats om att regeringens ledamöter skall lämna uppgift till mig om sina
innehav av aktier. Efter förebild av lagen (1971:827) om registrering av
aktieinnehv i det egna bolaget för styrelseledamöter m. fl. har vi beslutat att
anmälan också skall omfatta innehav hos make och omyndigt barn, om vilket
vederbörande har vårdnaden. På samma sätt kommer ändringar i innehaven
att anmälas. Uppgifterna kommer att hållas allmänt tillgängliga.

Enligt min mening bör frågan om att aktieinnehav kan vara jävsgrundande
för ett statsråd i första hand avgöras på grundval av de allmänna principer om
jäv som har kommit till uttryck i 4-5 §§ i förvaltningslagen (1971:290). Det
bör sålunda som regel vara tillräckligt att ett statsråd inte deltar i ett beslut där
fråga om jäv kan vara aktuell för hans eller hennes del. Om detta av särskilda
skäl inte bedöms vara tillräckligt avser jag att överlägga med vederbörande
statsråd om hur frågan lämpligen kan lösas. Utvägar som kan tänkas är
exempelvis en avveckling av aktieposten i fråga eller en nedsättning i sådant
bankförvar som sköts utan ägarens medverkan.

Jag kommer att i hithörande frågor särskilt samråda med justitieminsiter
Sven Romanus.

Till sist vill jag stryka under att det är angeläget från allmän synpunkt att
dugligt folk inte hindras från att medverka i en regering t. ex. på grund av att

KU 1978/79:30

317

de innehar aktier. Det är ju inte något fel att äga aktier. Tvärtom är det med
hänsyn till näringslivets behov av riskkapital önskvärt att sparandet i aktier
ökar. Vad det gäller är alltså endast att undvika att jävsliknande situationer
skall uppkomma i särskilda fall.

Det kan nämnas, att frågan om offentlig registrering av statsråds och högre
departementstjänstemäns aktieinnehav var ämne för en frågedebatt 1974
mellan dåvarande finansministern Gunnar Sträng och Björn Molin (fp). I
denna del hänvisas till riksdagsprotokollet (1974:113 s. 63 ff.).

KU 1978/79:30

318

Bilaga 16

PM angående arbetsfördelningen mellan industridepartementet och statens
industriverk, särskilt med hänsyn till förekomsten av delegationer inom
industridepartementet

Statens industriverk (SIND), som inrättades 1973, är enligt 2 § i instruktionen
för verket (1974:476) central förvaltningsmyndighet för ärenden som
rör industri, hantverk och energiförsörjning samt mineralhantering utom
såvitt avser förvaltning och upplåtelse av statens mineralfyndigheter och
annan statens gruvegendom. Verket kan också uppta frågor som inte
omedelbart hänför sig till angivna näringar men som ändå är av betydelse för
dessa från industripolitisk synpunkt. Enligt 4 § åligger det verket särskilt
att

främja näringslivets tekniska och ekonomiska utveckling med särskild
hänsyn till mindre och medelstora företag,
göra utredningar och avge yttranden i frågor som rör de industri-, energioch
mineralpolitiska områdena, samt beträffande hantverk och hemslöjd,
planera och samordna statliga industripolitiska stöd- och utvecklingsinsatser,
i den mån sådan planering och samordning ej ankommer på annan
myndighet,

följa den internationella utvecklingen på det industriella området samt i
fråga om energi och mineral,
bevaka säkerhetsfrågor på energiområdet, i den mån sådan bevakning ej
ankommer på annan myndighet.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar skall underrättas om sådant resultat
av verkets utredningsverksamhet, som är av betydelse för planeringen av
landets ekonomiska försvar.

I regeringsförslaget om inrättandet av industriverket (prop. 1973:41)
anförde departementschefen att ett väsentligt motiv för att inrätta verket var
behovet av att samordna och förstärka de utredande och planerande
funktionerna inom industridepartementets verksamhetsområde. En
planerings- och utredningsverksamhet med förankring i ett verk medgav
enligt departementschefen en högre grad av kontinuitet i bevakningen av
olika branscher eller branschövergripande frågor än dittills varit möjligt.
Utredningsverksamheten preciserades till följande områden:
branschinriktade utredningar, långsiktiga prognoser och allmänna industripolitiska
frågor. 1 det förstnämnda hänseendet skulle en viktig uppgift för
industriverket bli att fortlöpande svara för branschbedömningar som underlag
förden statliga långsiktiga samhällsplaneringen bl. a. inom ramen förden
fysiska riksplaneringen. Beträffande långsiktiga prognoser framhölls, att
verket borde kunna vara den primärt ansvariga instansen när det gällde att
sätta in förutsedda tekniska förändringar i ett industriellt och ekonomiskt
framtidsperspektiv i stort. Verket borde ha särskilda förutsättningar att svara
för sådana bedömningar i och med att det ålagts att svara för den löpande

KU 1978/79:30

319

bevakningen av industristrukturens utveckling. Vad slutligen avsåg allmänna
industripolitiska frågor syftade man härmed på frågor av
branschövergripande karaktär och exemplifierade detta med frågor med
anknytning till den fysiska riksplaneringen och arbetsmiljöfrågor.

Riksdagen godtog förslagen i nu ifrågavarande proposition (NU 1973:54).
En motion av Gösta Bohman m. fl. (m) med yrkande om avslag på förslaget
att inrätta statens industriverk avstyrktes av näringsutskottet med följande
motivering:

Starka praktiska skäl talar enligt utskottets mening för inrättandet av ett
särskilt industriverk. En sådan åtgärd får i princip anses vara neutral i vad
avser industripolitikens innehåll; bestämmande härvidlag blir liksom hittills
statsmakternas beslut. Att ett organ för kontinuerlig utredningsverksamhet
inom industridepartementets verksamhetsområde tillkommer är enligt
utskottet av stort värde.

I skrivelse till industridepartementet den 23 december 1977 pekade
industriverket på att det fanns en tendens att fler och fler ärenden gick direkt
till departementet och att en växande del av den s. k. garantilåneramen togs i
anspråk för beslut av regeringen.

I bifogade förteckning anges kommittéer inom industridepartementets
verksamhetsområde. I förteckningen har de kommittéer som behandlar
frågor under industriverkets kompetensområde kursiverats. Vidare har
angetts i vilken mån industriverket är representerat i kommittéer av nu
nämnt slag. Slutligen har också angetts vilka av de uppräknade kommittéerna,
som upptagits i kommittéberättelserna för de två senaste åren.

Enligt vad som uppgivits av expeditionschefen i industridepartementet
har, såvitt han kunnat utröna, det inte funnits ”några mer eller mindre
permanenta delegationer eller departementala arbetsgrupper som utrett
frågor inom SlND:s område”. Däremot har enligt expeditionschefen i ett fall
viss person förordnats att biträda departementet med arbetsuppgifter rörande
träfiberskiveindustrin m. m. Uppdraget resulterade i ett betänkande i
Ds-serien (Ds I 1978:6). Utredningsmannen biträddes i sitt arbete av S1ND
som ställde sekreterare till förfogande. Vidare tillkallades under 1977 en
särskild utredningsman för att utreda bilindustrin och samtidigt fick SIND i
uppdrag att utreda vissa frågor om bilindustrin. Dessa båda utredningsuppdrag
utfördes i nära inbördes samarbete.

KU 1978/79:30

320

Delas till kommittéerna och
samtliga i departementet

Industridepartementets kommittéer m. m.

Nr Namn Enhet Tidpunkt när utred- SIND

Bemyndigande Motsv. ningsverksamheten representerat

(motsv.) beräknas
vara avslutad

In 1967:24
RW

/ 1969.A
In 1970:34

I 1973:B
/ I973.C
I 1974:02

I 1974:A

/ 1974:B

1 1974:05
CT

I 1975:01

1 1975:02
CT

Expertgruppen för re- RU
gional utredningsverksamhet
(ERU)
Bemyndigande 1965-06-30, 1977-06-02
Näringspolitiska rådet 1
Bemyndigande 1968-

03-22, 1969-02-21
Sveriges internatio- 4
nella byggnadskommitté
(S1BCO)
Bemyndigande 1970-06-29, 1974-06-28
Byggbranschrådet 4
Bemyndigande 1973-

04-27, 1975-10-09
Skogsbranschrådet 4
Bemyndigande 1973-06-29, 1974-07-12
Mineralpolitiska ut- 1
redningen (MPU)
Bemyndigande 1974-03-29

Svensk delegation att I S
ingå i svensk-finsk arbetsgrupp
för främjandet
av ekonomiskt
samarbete mellan
Sverige och Finland
Bemyndigande 1974-09-27

Stålbranschrådet 4
Bemyndigande 1974-

09-27

Energisparkommittén 2
Bemyndigande 1974-

10-25, 1976-10-14
Företagsdemokratirå- 1
det

Bemyndigande 1975-

03-06

Delegationen för 3
energiforskning
Bemyndigande 1975-06-12, 1976-10-14

Ja, i arbetsgrupp
för råvarorJa -

Ja (2 st)

Ja (GD)

Slutet av år 1978

Kan f. n. inte anges

Programperioden löper
ut
1981-06-30

KU 1978/79:30

321

Nr Namn Enhet Tidpunkt när utred- SIND

Bemyndigande Motsv. ningsverksam heten representerat

(motsv.) beräknas
vara avslutad

Utgången av år
1979

Juni 1980

1 1975:09 Läkemedels- 5 Våren 1979

industridelegationen
Bemyndigande 1975-09-25

1 1975:C Varvsrådet 5 -

Bemyndigande 1975-12-05

I 1976:A Svensk delegation att 2

ingå i svensk-norsk
kommitté för energioch
industrisamarbete Bemyndigande

1976-

04-29, 1976-10-14
I 1976:04 Norrbottendelegatio- Lok.

RW nen

Bemyndigande 1976-12-02

1 1977:01 Kooperationsutred- 1

ningen

Bemyndigande 1977-02-10

I 1977:02 Glesbygdsdelegatio- RU

RW nen

Bemyndigande 1977-

02-17

1 1977:03 Göteborgsdelegatio- RU År 1980

nen

Bemyndigande 1977-

05-12

1 1977:A Regionalpolitiska rå- RU

RW det

Bemyndigande 1977-

05-12

/ 1977.B Teko-branschrådet 4

Bemyndigande 1977-

06-16

I 1977:05 1977 års hemslöjdsut- 1

redning

Bemyndigande 1977-06-30

I 1977:06 Direktinvesterings- 1

kommittén (DIRK)

Bemyndigande 1977-

06-30

I I977:D Delegationen för små- 1 -

företagsfrågor
Bemyndigande 1977-12-01

1 1977:10 Vissa frågor rörande 3 Oktober 1979

standardisering
Bemyndigande 1977-12-22

Ja (GD)

Början av år 1979

Årsskiftet

1980-1981

21 Riksdagen 1978/79. 4 sami Nr 30

KU 1978/79:30

322

Nr Namn Enhet Tidpunkt när utred- SIND

Bemyndigande Motsv. ningsverksamheten representerat

(motsv.) beräknas
vara avslutad

/ 1977:E

I 1977:11
CT

1 1978:01

Ju 1978:04

I 1978: B

I 1978:03

/ 1978:C

1 1978:04

1 1978:05

Delegationen för
strukturfrågor inom
vissa branscher
Instruktion 1977-11-24

Utredningen om omställbara
eldningsanläggningar,
m. m.
Bemyndigande 1977-12-22

1978 års mät- och kalibreringsutredningBemyndigande

1978-

02-23

'Särskild näringspolitisk
delegation
Bemyndigande 1978-

03-02

Delegation för samordning
av åtgärder
avseende tekoindustrierna
(tekodelegationen) Bemyndigande

1978-06-01

Framtida organisationsform
inom statens
industriverks enhet
för företagsutveckling
(SIFU-kommittén) Bemyndigande

1978-06-29

Delegationen för mellansvensk
gruvindustri Bemyndigande

1978-

06-29

Data- och elektronikkommittén
(DEK)
Bemyndigande 1978-

07-20

Kommittén för alternativ
produktion vid
varven

Bemyndigande 1978-

06-29

Ja (GD)

December 1979

April 1979

l/SB/Ju Februari 1979

Årsskiftet 1978-1979

Ja (1 ledamot,
2 sekreterare.

'statsministern

KU 1978/79:30

323

Nr Namn Enhet Tidpunkt när utred- SIND

Bemyndigande Motsv. ningsverksamheteo representerat

(motsv.) beräknas
vara avslutad

I !978:E

I 1978:06
CT

1 1978:07
CT

I 1978:08
CT

1 1978:09

I 1979:A

1 1979:01 C

1979:02

Utvecklingsfondernas
samarbetsråd
Förordning (1978:510)
med instruktion
Utredning om vissa
frågor rörande provning
inom energiområdet Bemyndigande

1978-11-30

Utredning om kärnkraftens
radioaktiva
avfall - organisationsoch
finansieringsfrågor Bemyndigande

1978-

11-30

Fortsatt verksamhet
vid R 2-reaktorn i
Studsvik

Bemyndigande 1978-

12-21

Delegation för beredning
av frågan om
civilt utnyttjande av
flygindustriella resurser
m. m.

Bemyndigande 1978-12-21

Delegationen för samordning
av havsresursverksamhetenFörordning

1979:34
Delegation för solvärme
och bränslen som
kan ersätta olja
Bemyndigande 1979-

01-11

Planering av alternativ
produktion och
sysselsättning inom
de delar av försvarsmaterielindustrin
som inte omfattas
av den militära
flygindustrin
Bemyndigande 1979-02-01

KU 1978/79:30

324

Nr Namn Enhet Tidpunkt när utred- SIND

Bemyndigande Motsv. ningsverksamheten representerat

(motsv.) beräknas
vara avslutad

I 1979:03 Utredning om över- 5
syn av handläggningen
av ärenden om
fartygskreditgarantier
m. m.

Bemyndigande 1979-02-08

I 1979:04 Kommission för de 5

mindre och medelstora
varven

Bemyndigande 1979-02-08

I 1979:05 Översyn av lagstift- 2

CT ningen på atom energiområdetBemyndigande

1979-

02-22

KU 1978/79:30

325

Bilaga 17

PM angående fråga om diarieföring av promemoria, som förutvarande
rikspolischefen Carl Persson i augusti 1976 överlämnat till statsministern
och ett annat statsråd i den dåvarande regeringen

Följande sakuppgifter har hämtats ur justitiekanslerns (JK) beslut den 1
juni 1978 ”angående dåvarande rikspolischefen Carl Perssons åtgärd att i
augusti 1976 informera regeringen om ledande politikers samröre med
prostitutionen, m. m.” Av Carl Perssons egna uppgifter till JK framgick bl. a.
följande:

Mot bakgrund av bl. a. uppgifter som framkommit i ett kopplerimål vid
Stockholms tingsrätt sökte Carl Persson fredagen den 20 augusti 1976 Olof
Palme för att informera honom om dessa uppgifter. Han anträffade inte
Palme men väl statsrådet Thage Peterson och överenskom om ett sammanträffande
med denne lördagen den 21 augusti 1976. Vid detta sammanträffande
överlämnade Carl Persson en inom rikspolisstyrelsen den 20 augusti
upprättad promemoria. På s. 15 ff. i JK:s beslut lämnas en redogörelse för
promemorians innehåll. Promemorian mynnade ut i ett förslag från Carl
Persson om att regeringen omedelbart skulle tillsätta ”en särskild undersökningskommission
för att utreda vad som förekommit av betydelse ur
säkerhetssynpunkt och för att granska den rättsliga handläggningen av
ärendet”.

Söndagen den 22 augusti 1976 på kvällen sammanträffade Carl Persson
med Olof Palme. Närvarande vid detta sammanträde var också Thage
Peterson och polismästaren Åke Magnusson.

Måndagen den 23 augusti 1976 kallades Carl Persson till Thage Peterson
och fick därvid fyra frågor, som han skulle återkomma med svar på.

Torsdagen den 26 augusti 1976 sammanträffade Carl Persson ånyo med
Thage Peterson. Han överlämnade därvid dels skriftligt svar på de fyra
frågorna, dels två promemorior av rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning,
dagtecknade den 26 augusti 1976.

Måndagen den 30 augusti 1976 tog Thage Peterson kontakt med Carl
Persson. Thage Peterson var intresserad av en promemoria som kriminalinspektören
Morgan Svensson skulle ha lämnat till säkerhetsavdelningen på
rikspolisstyrelsen. Olof Palme önskade ta del av denna PM. Carl Persson
lovade undersöka om det fanns någon sådan promemoria. Carl Persson
underrättade senare samma dag Thage Peterson om att den efterfrågade
promemorian fanns och översände påföljande dag promemorian till
honom.

Efter regeringsskiftet sammanträffade Carl Persson den 16 november 1976
med statsministern Thorbjörn Fälldin och justitieministern Sven Romanus.
Thorbjörn Fälldin hade då läst de handlingar som överlämnats till honom av

KU 1978/79:30

326

Olof Palme. Vid den diskussion som förekom konstaterades att JO höll på
med en utredning om förundersökningen i bordellaffären, att en utredning
om utnyttjandet av minderåriga flickor också inletts, att säkerhetsavdelningen
borde fortsätta sina undersökningar om eventuella säkerhetskänsliga
kontakter som de prostituerade kunde ha men att motiven för en undersökningskommission
i stort sett hade fallit.

Av JK:s beslut framgår vidare följande:

Den promemoria som Carl Persson den 21 augusti 1976 överlämnade till
Thage Peterson lämnades efter regeringsskiftet till Thorbjörn Fälldin,
däremot inte de övriga promemorior som Carl Persson i augusti 1976
tillställde Thage Peterson. Beträffande dessa handlingar har Thage Peterson
och Olof Palme på JK:s förfrågan bejakat att de mottagit dessa. Som förklaring
till att de inte överlämnades till Thorbjörn Fälldin har de uppgivit att de - från
politiska synpunkter - ansett det angeläget att Fälldin och den nya regeringen
fick göra sin bedömning av den först ingivna promemorian från samma
utgångspunkt som Olof Palme och Thage Peterson. Det andra materialet har
de efter regeringsskiftet överlämnat till dåvarande rättschefen i
statsrådsberedningen Per-Erik Nilsson. Därvid torde handlingarna som
utgjorde kopior genom åtgärder av Nilsson i regel ha förstörts medan
originalhandlingarna återställts till dem som givit in handlingarna.

Den information som lämnades från Carl Persson och hans medarbetares
sida har enligt vad som framkommit under JK:s utredning utöver nämnda
handlingar varit mycket begränsad.

De promemorior som Carl Persson överlämnat till Thage Peterson
diariefördes inte i samband med att de ingavs. Promemorian den 20 augusti
1976 diariefördes den 17 maj 1978 under nummer 1563/78. Promemorian är
införd i det allmänna diariel under sakordet ”PM”. Övriga till Thage Peterson
överlämnade promemorior är inte diarieförda.

År 1969 gav statsrådsberedningen ut en PM med vissa allmänna riktlinjer
för diarieföring inom departementen. Den är i sin helhet intagen i konstitutionsutskottets
betänkande 1974:22 s. 261 ff.

Rättschefen i statsrådsberedningen har i en den 15 februari 1979 utarbetad
promemoria ange» principerna för diarieföringen av skrivelser till och från
statsråd. 1 promemorian, som bifogas som underbilaga 1, kritiseras det
förhållandet, att i ett antal departement skrivelser till eller från statsråd
registreras i ett särskilt statsrådsdiarium i stället för i det diarium i
departementet där skrivelsen på grund av sitt innehåll hör hemma. I stället
rekommenderas i promemorian att de skrivelser till eller från ett statsråd, som
är allmänna handlingar men som nu bara registreras i ett särskilt
statsrådsdiarium i fortsättningen registreras i det departementsdiarium till
vilket skrivelserna hör på grund av sitt ämne. Ett sådant tillvägagångssätt
rimmar enligt promemorian bäst med den grundläggande principen om

KU 1978/79:30

327

allmänna handlingars offentlighet och förebygger insinuationer om att man
inom departementen försöker dölja vissa allmänna handlingar. Inget hindrar
dock enligt promemorian att de nuvarande statsrådsdiarierna ändå finns kvar
och att de i så fall närmast får karaktären av arbetsregister.

Konstitutionsutskottet har tidigare i samband med granskningen av
regeringsärendenas handläggning uppehållit sig vid diarieföringsfrågor och
därvid förklarat sig ansluta sig till de principer som fastslagits i statsrådsberedningens
promemoria (KU 1974:22 s. 29, 1975:12 s. 18, Res. s. 38,
1975/76:50 s. 36, Res. s. 53 samt s. 49).

Slutligen bör anmärkas att JK, som tagit del av promemorian av den 20
augusti 1976, i sitt beslut konstaterar, att den är att hänföra till 10 §
sekretesslagen, vilken innebär att den inte får utlämnas bl. a. av sådana skäl
som att det skäligen kan befaras att utlämnandet skulle vara menligt för rikets
säkerhet eller för enskild person.

KU 1978/79:30

328

Underbilaga I

Särskilda statsrådsdiarier

Tryckfrihetsförordningen slår fast att varje medborgare har rätt att ta del av
allmänna handlingar. Som allmänna handlingar räknas i stort sett alla de
handlingar som förvaras hos myndigheterna och som enligt tryckfrihetsförordningens
regler är att anse som inkomna till eller upprättade hos
en myndighet. Allmänhetens tillgång till allmänna handlingar får begränsas
bara om det är påkallat med hänsyn till vissa i tryckfrihetsförordningen
uppräknade intressen. Begränsningarna skall i princip noga anges i en särskild
sekretesslag eller, om så i visst fall befinns lämpligare, i någon annan lag som
sekretesslagen hänvisar till.

För att medborgarna skall kunna få den insyn i myndigheternas handlande
som tryckfrihetsförordningen vill garantera är det nödvändigt att de kan få
veta vilka allmänna handlingar som finns hos olika myndigheter. Också
myndigheterna själva måste kunna överblicka sina handlingar för att vara i
stånd att fullgöra sina arbetsuppgifter. Den behövliga överblicken erhålls
främst genom den registrering av allmänna handlingar som sker genom
myndigheternas diarieföring.

Några allmänna föreskrifter om myndigheternas diarieföring finns inte
f. n. 1 det förslag till sekretesslag, som har remitterats till lagrådet genom
regeringens beslut den 7 december 1978, ges emellertid i två paragrafer (15
kap. 1 och 2 §§) vissa grundläggande regler i ämnet. Dessa behandlar dels
frågan i vilken utsträckning allmänna handlingar skall registreras hos
myndigheterna, dels frågan vilka upplysningar ett sådant register skall
innehålla.

För departementens vidkommande finns vissa föreskrifter i förordningen
(1965:386) med instruktion för regeringskansliet och förordningen (1976:958)
med instruktion för utrikesdepartementet. Enligt dessa två författningar skall
det i varje departement finnas diarium för registrering av ärenden. I
utrikesdepartementet skall den tjänsteman som departementschefen utser ha
tillsyn över diarieföringen. 1 övriga departement ligger denna upgift på
expeditionschefen. Den förstnämnda förordningen innehåller också bestämmelser
om den tid under vilken registratorskontoren skall hållas öppna.
Bestämmelserna i de två förordningarna kompletteras av föreskrifter i de
skilda departementens arbetsordningar.

Vissa allmänna riktlinjer för diarieföringen inom departementen finns i
statsrådsberedningens promemoria i ämnet av den 12 december 1969.

Enligt statsrådsberedningens riktlinjer föreligger det inte något hinder mot
att det i ett departement förs mer än ett diarium. En sådan ordning har man i
exempelvis justitiedepartementet, där det finns ett diarium för nådeärenden
och ett diarium för övriga ärenden. I statsrådsberedningens promemoria
betonas att uppdelningen på flera diarier inte får gå längre än möjligheten till

KU 1978/79:30

329

överblick av departementens ärenden och handlingar bibehålls.

I ett antal departement registreras f. n. alla eller vissa skrivelser till eller från
ett statsråd i ett särskilt statsrådsdiarium i stället för i det diarium i
departementet där skrivelsen på grund av sitt innehåll hör hemma. Denna
ordning är inte väl förenlig med de tankegångar som ligger bakom
lagstiftningen om allmänna handlingars offentlighet. Det kan befaras att den
som uppsöker ett departement för att ta reda på om en skrivelse i ett visst
ämne har kommit in till departementet ofta inte vet att handlingen kan vara
registrerad i ett särskilt statsrådsdiarium och därför bara letar i det diarium där
handlingar i ämnet i allmänhet är registrerade. Förekomsten av särskilda
statsrådsdiarier kan därför medföra att en allmän handling i ett departement
rent faktiskt undandras offentligheten, fastän den inte omfattas av någon
sekretessbestämmelse.

Förekomsten av särskilda statsrådsdiarier kan kritiseras också på den
grund att de ger upphov till administrativa problem. Frågan om en viss
handling skall registreras i statsrådsdiariet eller i något annat diarium kan
kräva överväganden som inte tillför ärendet något av sakligt värde. Vidare
kan en skrivelse som hör samman med en tidigare handling vara svår att
placera i sitt rätta sammanhang, om de två handlingarna har adresserats på
olika sätt och ursprungsskrivelsen bara har registrerats i det särskilda
statsrådsdiariet. Den tillsyn över diarieföringen som i flertalet departement
åligger expeditionscheferna kan dessutom vara svår att genomföra när det
gäller statsrådsdiarierna.

Ett sätt att delvis avvärja den kritik som från offenlighetssynpunkt kan
riktas mot förekomsten av särskilda statsrådsdiarier är att se till att de som vill
studera ett departementsdiarium eller som frågar efter en viss handling alltid
får veta att det inom departementet också finns ett eller flera statsrådsdiarier.
Det är emellertid opraktiskt ur både allmänhetens och departementens
synvinkel att man skall behöva leta igenom flera olika diarier för att få reda på
om en handling i ett visst ämne har kommit in till eller upprättats i
departementet. Härtill kommer att statsrådens sekreterare, som i allmänhet
för statsrådsdiarierna, inte bör belastas med förfrågningar om förekomsten av
handlingar eller med besök av personer som vill studera ett diarium. I
sammanhanget bör också uppmärksammas att bara registratorskontoren är
organiserade för att ta emot allmänheten när som helst under dagen.

Starka skäl talar således för att de skrivelser till eller från ett statsråd, som är
allmänna handlingar men som nu bara registreras i ett särskilt
statsrådsdiarium, i fortsättningen registreras i det departementsdiarium till
vilket skrivelserna hör på grund av sitt ämne. Detta rimmar bäst med den
grundlagsfästa principen om allmänna handlingars offentlighet och förebygger
insinuationer om att man inom departementen försöker dölja vissa
allmänna handlingar.

En sådan ordning utesluter självfallet inte att det hos statsråden förs
duplettanteckningar om vissa in- och utgående skrivelser som statsråden är

22 Riksdagen 1978/79. 4 sami. Nr 30

KU 1978/79:30

330

särskilt intresserade av. Sådana anteckningar kan sägas utgöra en parallell till
de noteringar som de skilda enheterna på departementen för om de ärenden
som handläggs på enheterna. Det får ankomma på varje statsråd att avgöra i
vad mån skrivelser som har registrerats i vederbörande departementsdiarium
skall tas upp också i ett hos statsrådet fört register.

Detta innebär i praktiken att de nuvarande särskilda statsrådsdiarierna kan
leva kvar i ganska oförändrat skick men med karaktär av arbetsregister.

Vissa personliga brev och andra meddelanden till ett statsråd skall inte
registreras i något departementsdiarium, fastän de rör en fråga som ankommer
på regeringen eller på statsrådet i tjänsten. Detta gäller om meddelandet
är avsett för statsrådet uteslutande i hans eller hennes egenskap av
innehavare av någon annan ställning. Som exempel kan nämnas brev som
statsrådet får uteslutande i sin egenskap av partifunktionär. Sådana skrivelser
utgör inte allmänna handlingar och skall helt och hållet hanteras som
privatbrev.

Sammanfattningsvis vill statsrådsberedningen föreslå att alla sådana
skrivelser till eller från ett statsråd som är allmänna handlingar skall
registreras i det departementsdiarium till vilket skrivelsen hör på grund av sitt
ämne. I vad mån sådana skrivelser skall tas upp också i ett hos statsrådet fört
register får bli beroende av varje statsråds behov och önskemål.

Claes Eklundh

KU 1978/79:30

331

Bilaga 18

STATENS STRÅLSKYDDSINSTITUT 1978-05-16

Jordbruksdepartementet

Fack

103 20 Stockholm

Förslag lill åtgärder för att minska riskerna från strålning i bostäder

Strålskyddsinstitutets uppföljning av strålnivåerna i svenska bostäder visar
att ett antal faktorer, såsom radiumhalt i byggnadsmaterial och mark,
radonhalt i hushållsvatten samt låg luftomsättning, gör strålningen i våra
bostäder till ett allvarligt strålskyddsproblem. Enbart halten av radonets
dotterprodukter i inomhusluften kan svara för en betydande bråkdel av det
totala antalet lungcancerfall.

Strålskyddsinstitutet har tidigare haft nära kontakt med de myndigheter
som är direkt ansvariga för skyddsåtgärder, dvs. planverket och hälsovårdsnämnderna
via socialstyrelsen. Frågan om lämpliga åtgärder hänger emellertid
samman med en vidare samhällelig bedömning av ansvarsfördelning,
resursavvägning och insatsprioritering. Institutet vill därför föreslå att en
särskild utredningsgrupp med representation från de berörda myndigheterna
får i uppdrag att skyndsamt utreda framför allt frågorna om ansvarsfördelning,
prioritering och resurser.

Problemets tekniska natur och omfattning synes inte behöva utredas i
detta sammanhang. Frågan finns redan tillräckligt belyst ur teknisk-biologisk
synpunkt för att medge en grund för fortsatt arbete. De många frågetecken
som återstår kan inte elimineras genom en snabbutredning.

Institutet vill hänvisa till bilagda promemoria i vilken tänkbara åtgärder är
föreslagna.

Bo Lindell

Gun Astri Swedjemark

KU 1978/79:30

332

STATENS STRÅLSKYDDSINSTITUT 1978-05-16

Bilaga 78/060/371

P.M. med förslag till åtgärder mot strdlrisker i bostäder

1. PROBLEMET

En redovisning av problemet ges i Appendix 1, som också beskriver den

tidigare handläggningen av frågan och den information som strålskydds institutet

har gett.

De viktigaste informationstillfällena har varit:

1956: Bengt Hultqvists doktorsavhandling om strålningen i våra bostäder
avslutar den stora undersökning som några år tidigare initierats av Rolf
Sievert.

1968: Två informationsblad till byggnadsindustrin via statens institut för
byggnadsforskning.

1972: Kontakt med social- och industridepartementen med besked om att
institutets fortsatta utredning samt strängare internationella normer
kan komma att leda till restriktioner beträffande de mest radioaktiva
byggnadsmaterielen. Motsvarande varning till den berörda industrin.

1974: Varning via massmedia mot alltför kraftig minskning av luftomsättningen
i samband med energisparande. Motsvarande besked till
regeringens energiråd.

1976: Publicering av broschyren ”Strålningen i våra bostäder”. Samråd med
planverket och socialstyrelsen om fortsatta åtgärder. Broschyren sänds
bl. a. till hälsovårdsnämnder och byggnadsnämnder.1

1977: Fortsatta samråd mellan de berörda myndigheterna. Konsekvenserna
av minskning av luftomsättningen påpekas i strålskyddsinstitutets
remissvar om Energi- och miljökommitténs betänkande.

1978: Energikommissionen tar upp institutets varning mot låg luftomsättning
och massmedia informeras om att man finnér problemet med
strålningen i bostäder allvarligt.

Problemet skapas av följande förhållanden:

o Inandning av stoft bestående av radioaktiva dotterprodukter till ädelgasen
radon medför risk för lungcancer efter en latenstid på kanske tjugo år.

o Radon förekommer i all luft och härrör från radium i mark, grundvatten
och byggnadsmateriel. Radonet bildas när radium sönderfaller. Eftersom
radium haren livslängd på flera tusen år och i sin tur nybildas ur ännu mer

1 Appendix 2

KU 1978/79:30

333

långlivade ämnen minskar inte problemet med tiden,
o Särskilt mycket radon tillförs luften i hus med

- extra radiumhaltigt byggnadsmateriel

- extra radonhaltigt hushållsvatten

- källare i extra radonavgivande mark

o Gasbetong (lättbetong) på skifferbas innehåller mer radium än t. ex. tegel
och vanlig betong. Konsekvenserna av den högre radiumhalten motverkas
av att materialet är lättare och ofta endast är ett av flera material i en
byggnad. Den mest radiumhaltiga gasbetongen tillverkas inte efter
1975.

o En del vattentäkter innehåller så höga halter radon att användningen av
vattnet inomhus blir den dominerande radonkällan även i luften,
o Vid en given radonavgivning från mark, byggnadsmaterial och hushållsvatten
blir den resulterande radonkoncentrationen i inomhusluften grovt
räknat omvänt proportionell mot luftomsättningen vid normala luftomsättningar.

o Det verkar som om ökad användning av särskilt radiumhaltiga byggnadsmateriel
samt minskad luftomsättning överlag påtagligt har höjt de
genomsnittliga radonhalterna i våra bostäder. Det kan inte uteslutas att en
betydande bråkdel av den totala lungcancerförekomsten i Sverige har
förorsakats av radonet.
o Med tanke på den långa latenstiden kan det inte uteslutas att antalet
lungcancerfall i framtiden kommer att öka till vad som svarar mot dagens
radonkoncentrationer.
o Även om radonet utgör det största problemet kan gammastrålningen från
väggarna och marken i vissa hus bli så mycket större än genomsnittet att
det är befogat med restriktioner mot särskilt radioaktiva material eller mot
bebyggelse på särskilt radioaktiv mark.

Följande åtgärder är redan genomförda:

o Den mest radioaktiva gasbetongen tillverkas inte längre,
o Planverket är medvetet om problemet och kan ta hänsyn till strålriskerna
vid utarbetande av nya byggnormer,
o Hälsovårdsnämnder och byggnadsnämnder har erhållit broschyren ”Strålningen
i våra bostäder” samt särskilda kommentarer och är därmed
uppmärksammade på problemet,
o Strålskyddsinstitutet har i samråd med bl. a. statens institut för byggnadsforskning
och byggnadsindustrin utfört radioaktivitetsmätningar på olika
slags byggnadsmaterial och därmed i stort kartlagt situationen,
o Strålskyddsinstitutet har genomfört en landsomfattande undersökning av
gammastrålnivån i svenska bostäder genom mätningar i slumpvis utvalda
lägenheter över hela landet. Resultaten ger ett begrepp om genomsnittliga
värden och spridningen kring dessa, län för län.
o Strålskyddsinstitutet har påbörjat en undersökning av radonhalten i vatten

KU 1978/79:30

334

från större kommunala vattentäkter,
o Där byggnader med ovanligt höga strålnivåer har påträffats har de boende
liksom lokala intresseföreningar informerats om riskerna,
o Där höga radonhalter i vatten påträffats har hälsovårdsnämnden informerats
om möjligheten att sänka radonhalten genom luftning av vattnet före
distributionen.

o Sverige har inom OECD/NEA medverkat till en internationell samverkan
i syfte att skapa normer för myndigheternas åtgärder beträffande framför
allt nya radioaktiva byggnadsmateriel.

Följande områden är aktuella för ytterligare åtgärder:

(1) Utredning och forskning för förbättring av beslutsunderlaget (kartläggning
av källtermerna och verifikation av de biologiska riskantagandena).

(2) Utveckling av tekniska metoder för minskning av riskerna.

(3) Utveckling av normer och genomförande av restriktioner eller
skyddsåtgärder på grundval härav.

(4) Organisatoriska åtgärder (ansvarsfördelning, prioriteringsbeslut, resursfördelning).

2. PROBLEMET I ETT VIDARE PERSPEKTIV

Strålningen i våra bostäder är en del av det allmänna problem som uppstår i
och med att människan påverkar sin naturliga strålmiljö.

Vi bestrålas - och har alltid bestrålats - på ett antal olika sätt:

o Genom kosmisk strålning från solen och världsrymden
o Genom genomträngande gammastrålning från radioaktiva ämnen i
marken

o Genom radioaktiva ämnen i vår kropp

Människan har genom olika åtgärder alltmer påverkat denna naturliga
strålmiljö:

o Den kosmiska strålningens intensitet tilltar med höjden. Genom att
bosätta sig på höga höjder ökar man sin bestrålning. I flygplan på höga
höjder utsätts passagerare och besättning för en extra strålbelastning som
för de senare kan bli avsevärd,
o Koncentrationen av radioaktiva ämnen i marken varierar från plats till
plats. Enbart genom att ändra vistelseort kan man påtagligt förändra sin
strålbelastning. I vissa områden i bl. a. Brasilien, Indien och Iran är
strålnivån särskilt hög.

Alternativt ändras strålmiljön om man ändrar de naturliga ämnenas
fördelning t. ex. genom att bygga ett hus, med de konsekvenser som redan
nämnts.

KU 1978/79:30

335

Tekniska processer för utvinning av värdefulla ämnen ur berggrunden
(t. ex. uran eller fosfor) ger slaggprodukter i vilka mängden radioaktiva
ämnen kan ha anrikats. Användningen av vissa ämnen (uran, torium) utan
tanke på radioaktiviteten (t. ex. i glasyr eller glödstrumpor) kan ge upphov
till oväntade strålkällor,
o Även naturligt radioaktiva ämnen kan anrikas i livsmedel. Paranötterärett
exempel på ett livsmedel med hög radiumhalt.

En del källvatten har höga radonhalter. Genom att använda dem som
dricksvattenkällor, t. ex. i hälsobrunnar, kan man förorsaka höga stråldoser.

Det internationella normsystem som tillämpas världen över innehåller
rekommendationer om dosgränser för joniserande strålning. Dessa dosgränser
har uttryckligen gällt enbart de strålkällor som varit föremål för
myndigheternas tillståndskrav och kontroll. Man har uttryckligen undantagit
stråldoserna till patienter vid medicinsk strålanvändning, samt stråldoserna
från naturliga strålkällor.

Först med den internationella strålskyddskommissionens nya rekommendationer
1977 (ICRP Publication 26) har tankegången bakom dessa undantag
blivit klart beskriven.

En förutsättning för att dosgränser bara tillämpas på vissa bestrålningar och
inte på andra är att sambandet mellan skaderisk och stråldos inte uppvisar
något tröskelvärde. Om så vore fallet vore det nödvändigt att begränsa
summan av alla stråldoser till värden under tröskelvärdet.

Det gängse antagandet är emellertid att strålrisken ökar i direkt proportion
till stråldosen. Det innebär att varje litet dostillskott medför ett motsvarande
litet risktillskott, oberoende av all annan bestrålning. Försvarbarheten av
varje bestrålning kan därmed prövas utan att man behöver ta hänsyn till
andra bestrålningar.

ICRPs huvudrekommendation är att varje strålkälla skall vara försvarbar
ur samhällets synpunkt med tanke på riskerna och att man skall ha genomfört
åtgärder att hålla alla stråldoser så låga som det är möjligt med rimliga insatser
(optimering av skyddet).

Om användningen av en strålkälla leder till fördelar och risker som inte
delas av samma individer, är det emellertid inte utan vidare acceptabelt att
godkänna den även om dess totala konsekvenser vore acceptabla ur
samhällets synpunkt. Det krävs ett ytterligare villkor, nämligen att dessa
totala konsekvenser inte förorsakas under sådana förhållanden att någon i
förhand given person utsätts för en ur hans synpunkt oskälig risk. Dosgränserna
är införda för att garantera att varje individ tillförsäkras ett tillräckligt
skydd. Först då kan man pröva strålkällornas försvarbarhet i stort ur
samhällets synpunkt.

Det följer härav att de strålkällor som riktar såväl fördelar som risker till
samma individer inte passar att regleras med dosgränser. Detta förklarar

KU 1978/79:30

336

varför stråldoserna till patienter inte regleras med dosgränser. En patients
stråldos är alltid acceptabel om balansen mellan nytta för patienten och risk
för patienten är till patientens fördel - oavsett hur stor stråldosen är - under
förutsättning att skyddet är optimerat.

Det följer emellertid också, vilket också påpekas av ICRP, att av
människan påverkad naturlig strålning -1, ex. en förhöjd stråldos till följd av
ett nytt, radioaktivt byggnadsmateriel - mycket väl kan anses höra hemma
bland de strålkällor som skall räknas in under dosgränsen.

När det gäller redan existerande situationer, såsom befintliga byggnadsmateriel
eller befintliga, radonhaltiga vattentäkter, är situationen emellertid
en annan. Här är det inte längre frågan om administrativa beslut i
planeringssyfte. I stället gäller det att avgöra om en motåtgärd för att minska
strålrisken är försvarbar. Här kan man inte utan vidare använda ICRPs
dosgränser såsom åtgärdsnivåer. Huruvida det är motiverat att vidta en
åtgärd måste påverkas av vilka konsekvenser åtgärden som sådan medför.
Det är uppenbart att brunnsvatten med hög radonhalt i en del fall mycket lätt
kan ersättas med annat vatten, under det att man i andra fall möter betydligt
större svårigheter och kanske andra risker om man söker byta ut vattentäkten.

Dessa generella problem har nyligen diskuterats i en arbetsgrupp tillsatt av
OECD/NEA vid ett möte i Washington med U.S. Environmental Protection
Agency som värd. Det verkar nu sannolikt att man för nya byggnadsmaterial
kommer att komma fram till internationella normer för ”frigränser” dvs.
aktivitetsnivåer under vilka man inte anser det skäligt att pröva det
försvarbara i att introducera materialet. När det gäller åtgärder mot existerande
material och byggnader kommer man däremot troligen att anse att
fastställandet av ”frigränser” och beslut om motåtgärder är frågor som endast
kan avgöras inom respektive land, eftersom konsekvenserna av åtgärder kan
väntas bli olika i olika länder. NEAs strålskyddskommitté kommer att
behandla en rapport från arbetsgruppen vid sitt nästa möte i mitten av juni
1978.

Under mötet av NRAs arbetsgrupp i Washington diskuterades även den
sannolika risken av höga radonhalter i bostäder; problemet är nämligen akut i
många länder, inte minst i U.S. A. De experter som fanns tillgängliga var ense
om att ett övre värde på lungcancerrisken kunde antas vara 1:10 000 per
WLM (1 WLM - ”working level month” - är ett vedertaget mått på
radondotterexposition). Denna risk är ca 1/3 av den risk som anges på sid. 13
av strålskyddsinstitutets broschyr (där det står att ”en exponering under
många år för en radonhalt av 1 pCi/1 (skulle) kunna leda till en årlig risk av ca
20 lungcancerfall per miljonen”). Den skulle dock fortfarande kunna
innebära något hundratal fall av radonförorsakad lungcancer per år i
Sverige.

KU 1978/79:30

337

3. FÖRSLAG TILL ÅTGÄRDER1

3.1 Åtgärder för att förbättra beslutsunderlaget

(a) Kartläggning av källtermerna: -

(b) Verifikation av riskantagandena: -

Aktivitetskonc. i material
Användning av material
Externstrålnivåer i bostäder
Emanationsrat ur material
Radonhalter i vatten
Radonkoncentrationer inomhus
Radondotterkoncentrationer
Samband exposition-dos
Samband radiumhalt-radonhalt

Dos-responssamband
Exposition-responssamband
Inverkan av rökning på risken

3.2 Utveckling av tekniska metoder för att minska riskerna

(a) Materialval:

(b) Minskning av radonavgivningen: (c)

Minskning av expositionen:

Alternativa byggnadsmaterial
Diffusionsspärr mot mark
Ytbehandling av material
Ventilation! luftrening
Luftning av vatten

3.3 Normer och ingripanden

(a) Normutveckling: Aktivitetskonc. i nya material

Val av standard för minsta luftomsättning: -

Nya hus

- Befintliga hus

- Särskilt högaktiva hus
Åtgärdsnivåerför aktivitetskoncentration i
existerande mat.

Åtgärdsnivåer för strålnivåer i existerande
bostäder:

- Externstrålnivå

- Radon(dotter)nivå
Åtgärdsnivå för radon i hushdllsvatten

1 Understrykning anger förslag till prioritering.

KU 1978/79:30

338

(b) Ingrepp och motåtgärder: Förbud mot aktiva materiaI enl. ovan

Kontroll av minsta luftomsättning i
nybyggda hus

Råd till hälsovårdsnämnder betr. existerande
hus

Uppspårande av gruppen mest radioaktiva
hus samt rådgivning
Servicemätningar på begäran

3.4 Organisatoriska åtgärder

(a) Ansvarsfördelningen mellan myndigheterna överses

(b) Prioritering av åtgärder enl. 3.1-3.3 ovan samt (c) nedan

- För servicefunktionen (mätningar och råd på
begäran)

- För myndighetsfunktionen (problemet är alltför
stort för att rymmas inom myndigheternas nuvarande
resurser)

- För information

För uppgiften 3.4 föreslås en snabbutredning med samtliga berörda
myndigheter representerade.

KU 1978/79:30

339

Bilaga 19

PM angående regeringens handläggning med anledning av riksdagsuttalande
med anledning av avtal mellan staten och de svenska bomullsföretagen I

propositionen 1977/78:42 om åtgärder för försörjningsberedskapen på
tekoområdet lade regeringen i oktober 1977 fram förslag om vissa mål för
försörjningsberedskapen på tekoområdet och om den produktionskapacitet
som borde upprätthållas. Riksdagen föreslogs dels godkänna de åtgärder för
försörjningsberedskapen på tekoområdet som handelsministern föreslagit,
dels bemyndiga regeringen att träffa avtal med svenska bomullsföretag.

Beträffande avtalet mellan staten och de svenska bomullsföretagen anförde
departementschefen (prop. 1977/78:42 s. 72) bl. a. följande:

Efter förhandlingar under första halvåret 1977 mellan representanter för
regeringskansliet och företagen kunde emellertid i juni 1977 ett avtal slutas
med företagen inom bomullsindustrin. Avtalet kräver riksdagens godkännande.

Beklädnadsarbetarnas förbund har löpande informerats om förhandlingarna.

Avtalet innebär att Almedahls AB, Borås Wäfveri AB/Kungsfors fabriker
AB och Gustaf Werner AB erhåller visst stöd mot att produktion och
produktionskapacitet garanteras fram till den 1 januari 1979 (Almedahls)
resp. den 1 juli 1980 (Kungsfors och Gustaf Werner).

En strukturomvandling av bomullsindustrin kommer att ske enligt avtalet.
Sjuntorps spinneri verksamhet upphör således och spinneriutrustningen köps
den 1 juli 1978 av Kungsfors fabriker AB. Vidare upphör Rydboholm den 1
januari 1979 med både garn- och vävtillverkning. Viss del av företagets
maskinutrustning övertas den 1 januari 1978 av Gustaf Werner AB som
under år 1978 hyr ut den till Rydboholm. Rydboholm erhåller ett sysselsättningsbidrag
mot att företaget under perioden 1 juli 1977-31 december 1978
inte avskedar personal i spinneri och väveri.

Propositionen behandlades delvis av försvarsutskottet i betänkandet
1977/78:5. Försvarsutskottet inhämtade yttrande från näringsutskottet och
arbetsmarknadsutskottet. Beträffande avvecklingen vid Rydboholms AB i
Borås anförde försvarsutskottet följande:

Rydboholms AB skall enligt avtalet upphöra med både garn- och
vävtillverkningden 1 januari 1979. Mot ett statligt bidrag om 3 milj. kr. skall
företaget intill denna tidpunkt avstå från att avskeda personal som sysslar
med sådan tillverkning. Arbetsmarknadsutskottet ansr- med hänsyn till den
besvärliga arbetsmarknadssituationen i Boråsregionen - att regeringen bör
pröva möjligheterna att förlänga avtalet med Rydboholms AB. Försvarsutskottet
har samma uppfattning. Prövningen bör ta sikte på att vid behov
ytterligare minska de sysselsättningsmässiga svårigheterna förberörd personal,
i den mån det kan ske utan att medföra påtagliga nackdelar för den

KU 1978/79:30

340

avsedda omstruktureringen. Vad försvarsutskottet har anfört i denna del bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Försvarsutskottet hemställde att riksdagen skulle som sin mening ge
regeringen till känna vad utskottet anfört om en prövning av möjligheterna
att förlänga avvecklingstiden vid Rydboholms AB. Riksdagen följde utskottet.
Propositionen i övrigt behandlades av näringsutskottet i betänkandet
1977/78:41 (i mars 1978).

1 en interpellation (1977/78.127) av Gördis Hörnlund (s) ifrågasattes om
regeringen beaktat riksdagens uttalande rörande avtalstiden med Rydboholms
AB. Enligt interpellanten hade maskinparken vid Rydboholm försålts
till Gammelstadens AB (Gustaf Werner AB). Ifrågavarande maskiner
uppgavs flyttas till Norrköping årsskiftet 1978/79. Interpellanten fann det
överraskande att maskinerna skulle användas i Norrköping eftersom de
”enligt det avtal som godkändes av riksdagen skulle läggas i malpåse för att
kunna vidmakthålla produktionskapaciteten om Sverige blev avspärrat”.

I den efterföljande interpellationsdebatten - 10 mars 1978 - redogjorde
handelsministern Staffan Burenstam Linder för den prövning som regeringen
på riksdagens uppdrag gjort. Han anförde bl. a. följande:

Rydboholm skall i enlighet med avtalen mellan staten och bomullsföretagen
avveckla sin spinneri- och väveriverksamhet i Viskafors och har därför
från och med den 1 januari 1978 överlåtit vissa av sina spinneri- och
väverimaskiner till Gustaf Werner AB. Rydboholm har vidare avtalat med
Werner om att hyra dessa maskiner av Werner under år 1978.

1 syfte att underlätta omställningen förberörd personal har staten ingått ett
sysselsättningsavtal med Rydboholm AB. Avtalet innebär i sammanfattning
att staten till Rydboholm bidrar med ett engångsbelopp om 3 milj. kr. mot att
Rydboholm AB förbinder sig att inte före utgången av år 1978 permittera eller
avskeda personal, som är sysselsatt vid företagets spinneri- och väverianläggningar.

Den av riksdagen begärda utredningen har genomförts på följande sätt.
Dels har regeringen undersökt möjligheterna att förlänga avtalet med
Rydboholm AB, dels har regeringen genom arbetsmarknadsstyrelsen låtit
utreda möjligheterna att inom ramen för träffat avtal mellan staten och
Rydboholm AB samt inom ramen för styrelsens ordinarie resurser ytterligare
minska de sysselsättningsmässiga svårigheterna för berörd personal vid
Rydboholms spinneri och väveri.

Vad gäller möjligheterna att förlänga avtalet med Rydboholm AB har jag
vid kontakter som departementet haft med ledningen för Rydboholm AB
erfarit att man bedömer en förlängning knappast möjlig. Företaget skulle
tvingas begära ett stöd av en storleksordning som möjliggör avsättning av
produkterna utanför landets gränser.

I propositionen 1978/79:145 om åtgärder för tekoindustrin (mars 1979)
redovisas en övergripande plan för tekoindustrin 1979-1982.

KU 1978/79:30

341

Innehållsförteckning

sid.

Granskningsarbetets omfattning och inriktning 1

Översiktlig redovisning av regeringsprotokollens innehåll m. m. 2

Utskottets granskning

1 Proceduren i samband med regeringsskiftet 3

2 Den nya regeringens sammansättning samt vissa förändringar

inom regeringskansliet 5

3 Remisser till lagrådet 7

4 Propositionsavlämnandet till riksdagen 8

5 Utgivningen av Svensk författningssamling 10

6 Regeringens behandling av riksdagens skrivelser 13

7 Tillämpningen av medbestämmandelagen i samband med

beredningen av regeringsärenden 13

8 Regeringens prövning av vissa byggnadsärenden m. m. 19

9 Regeringens tillämpning av villkorslagen 26

10 Fråga om regeringens handläggning av det s. k. B3LA-projektet

m. m. 27

11 Det s. k. Volvoavtalsärendet 29

12 Handläggningen av stödet till AB Järnförädling i Hälleforsnäs,

m. m. 32

13 Regeringens kontroll av säkerhetspolisens verksamhet 33

14 Jäv för statsråd 36

15 Övriga frågor

a) Förekomsten av särskilda delegationer inom industridepartementet
med uppgifter av samma eller liknande slag som statens
industriverk 37

b) Fråga om diarieföring av till statsrådsberedningen ingivna
handlingar 38

c) Regeringens handläggning av en skrivelse från statens strålskyddsinstitut
om strålningsrisk i bostäder 39

d) Avtal mellan staten och svenska bomullsföretag 40

Reservationer 41

Bilagor

sid.

1 Regeringsärenden år 1977 50

2 PM ang. regeringens handläggning av besvärsärenden 52

3 PM ang. regeringsskiftet i oktober 1978 56

4 PM ang. personskiften i regeringskansliet i anslutning till

regeringsskiftet hösten 1978 64

5 Remisser till lagrådet under år 1978 68

KU 1978/79:30 342

sid.

6 PM ang. propositionsavlämnandet till riksdagen 73

6 a Förteckning över författningar som utkommit från trycket sju 81

dagar eller kortare tid före ikraftträdandet eller efter denna
tidpunkt 81

7 PM ang. regeringens behandling av riksdagens skrivelser 90

8 A Handläggningsordning i regeringskansliet med anledning av

avtal mellan FHR och huvudorganisationerna om viss förhandlingsverksamhet
och information 93

Underbilaga 98

8 B Om statens förhandlingsråds (FHR) verksamhet på regeringskansliets
område under 1977 101

8 C FHR:s förhandlingsverksamhet under 1977 104

8 D FHR:s förhandlingsverksamhet under 1978 107

8 E Utfrågning med företrädare för FHR 109

8 F Utfrågning med företrädare för TCO-S 113

8 G Utfrågning med företrädare för SACO/SR 124

8H Utfrågning med företrädare för SF 136

81 Utfrågning med representanter för budgetdepartementet 143

9 A PM ang. bostadsdepartementets organisation 153

9 B PM ang. regeringen^ prövning av ärenden om dispens från

strandskydd 156

Underbilaga 1 167

Underbilaga 2 171

Underbilaga 3 A 176

Underbilaga 3 B 179

Underbilaga 3 C 188

Underbilaga 3 D 190

9 C PM ang. regeringens handläggning av besvär i fråga om tillstånd

till byggnadsföretag på fastigheten Digrans 1:22, Gotlands
kommun 200

9D PMang.regeringenshandläggningavbesvärifrågaomtillstånd 204

till byggnadsföretag på Bengtsbo 8:3 och 9:24 i Avesta
kommun

10 PM ang. regeringens tillämpning av villkorslagen 217

Underbilaga 1 220

Underbilaga 2 222

Underbilaga 3 224

Underbilaga 4 226

Underbilaga 5 228

11 PM med vissa uppgifter om regeringens handläggning av det

s. k. B3LA-projektet m. m. 229

KU 1978/79:30

343

sid.

Underbilaga 11 A 234

Underbilaga 11 B 246

Underbilaga 11 C 252

Underbilaga 11 D 255

Underbilaga 11 E 257

12 Sammanfattande PM om vissa frågor i anslutning till det

s. k. Volvo-avtalet 259

Underbilaga 1 265

Underbilaga 2 275

13 PM ang. handläggningen av stödet till AB Järnförädling i

Hälleforsnäs 285

Underbilaga 1 289

Underbilaga 2 291

Underbilaga 3 296

14 PM ang. regeringens kontroll av säkerhetspolisens registrering

av medborgare på politiska grunder 298

Underbilaga 1 305

Underbilaga 2 307

Underbilaga 3 308

Underbilaga 4 309

Underbilaga 5 311

15 PM ang. förekommande regler om jäv för statsråd mot
bakgrund av den debatt som förekommit ang. statsråds innehav

av aktier 313

16 PM ang. arbetsfördelningen mellan industridep. och statens

industriverk, särskilt med hänsyn till förekomsten av delegationer
inom industridep. 318

17 PM ang. fråga om diarieföring av promemoria, som förutvaran- 325

de rikspolischefen Carl Persson i aug. 1976 överlämnat till
statsministern och ett annat statsråd i den dåvarande regeringen
325

Underbilaga 1 328

18 Förslag till åtgärder för att minska riskerna från strålning i

bostäder 331

19 PM ang. regeringens handläggning med anledn. av riksdagsut talande

med anledn. av avtal mellan staten och de svenska
bomullsföretagen 339

Ju	59	37	76	7	11	6
UD	2	-	-	-	-	-
Fö	67	29	298	59	86	10
S	57	33	81	11	5	22
K	30	23	15	4	-	5
E	3	1	15	-	1	-
B	62	38	51	14	1	14
U	153	81	607	95	133	41
Jo	26	13	41	10	7	3
H	16	9	26	6	4	7
A	23	14	60	9	4	2
Bo	6	2	14	-	-	6
1	18	7	46	8	9	6
Kn	9	2	42	10	5	3

Ju	73	68	45	97	13	15	8
UD	5	5	-	16	2	1	-
Fö	126	113	76	181	19	32	7
S	37	31	18	103	11	21	6
K	37	38	27	24	8	5	4
E	4	4	-	11	4	2	-
B	84	60	36	63	20	11	12
U	201	161	83	414	59	70	34
Jo	7	7	3	9	3	2	1
H	11	11	5	26	5	2	3
A	24	22	15	59	10	14	14
Bo	12	11	5	18	3	4	2
1	27	24	10	69	5	12	9
Kn	42	28	12	83	24	16	2

Ju	59	37	76	7	11	6
UD	2	-	-	-	-	-
Fö	67	29	298	59	86	10
S	57	33	81	11	5	22
K	30	23	15	4	-	5
E	3	1	15	-	1	-
B	62	38	51	14	1	14
U	153	81	607	95	133	41
Jo	26	13	41	10	7	3
H	16	9	26	6	4	7
A	23	14	60	9	4	2
Bo	6	2	14	-	-	6
1	18	7	46	8	9	6
Kn	9	2	42	10	5	3

Ju	73	68	45	97	13	15	8
UD	5	5	-	16	2	1	-
Fö	126	113	76	181	19	32	7
S	37	31	18	103	11	21	6
K	37	38	27	24	8	5	4
E	4	4	-	11	4	2	-
B	84	60	36	63	20	11	12
U	201	161	83	414	59	70	34
Jo	7	7	3	9	3	2	1
H	11	11	5	26	5	2	3
A	24	22	15	59	10	14	14
Bo	12	11	5	18	3	4	2
1	27	24	10	69	5	12	9
Kn	42	28	12	83	24	16	2

Ju	59	37	76	7	11	6
UD	2	-	-	-	-	-
Fö	67	29	298	59	86	10
S	57	33	81	11	5	22
K	30	23	15	4	-	5
E	3	1	15	-	1	-
B	62	38	51	14	1	14
U	153	81	607	95	133	41
Jo	26	13	41	10	7	3
H	16	9	26	6	4	7
A	23	14	60	9	4	2
Bo	6	2	14	-	-	6
1	18	7	46	8	9	6
Kn	9	2	42	10	5	3

Ju	73	68	45	97	13	15	8
UD	5	5	-	16	2	1	-
Fö	126	113	76	181	19	32	7
S	37	31	18	103	11	21	6
K	37	38	27	24	8	5	4
E	4	4	-	11	4	2	-
B	84	60	36	63	20	11	12
U	201	161	83	414	59	70	34
Jo	7	7	3	9	3	2	1
H	11	11	5	26	5	2	3
A	24	22	15	59	10	14	14
Bo	12	11	5	18	3	4	2
1	27	24	10	69	5	12	9
Kn	42	28	12	83	24	16	2