JuU 1978/79:7

Justitieutskottets betänkande
1978/79:7

med anledning av motion om åtgärder för att minska antalet falska
larm till polisen

Motionen

1 motionen 1977/78:520 av Martin Segerstedt (s) och Arne Nygren (s)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär en prövning av möjligheterna att
vidta åtgärder i syfte att minska det mycket stora antalet falska larm till
polisen.

1 motiveringen uppger motionärerna att larmanordningar på utsatta platser
är en viktig del i det brottsbekämpande arbetet samt att antalet sådana
larmanordningar och antalet larm har ökat kraftigt under de senaste åren.

Motionärerna pekar på att antalet ”falsklarm” ökat oroväckande och anger att
andelen falsklarm i ett polisdistrikt uppgått till ca 95 procent samt att
ungefärligen motsvarande andel gällde för hela riket. Den stora andelen
falska larm och onödiga polisutryckningar utgör enligt motionärerna ett
meningslöst slöseri med personalresurserna hos polisen. Åtgärder för att
motverka antalet falsklarm måste enligt motionärernas mening skyndsamt
sättas in. Såsom tänkbara åtgärder nämner motionärerna specificerade krav
på larmanläggningarnas tekniska funktionssäkerhet, periodvis återkommande
översyner, översyn av instruktioner för personal som sköter anläggningarna
samt avgiftsbeläggning av larmutryckningar.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från rikspolisstyrelsen,
postverket, bankinspektionen, statens provningsanstalt, televerket larmdivisionen,
Sveriges Köpmannaförbund, Svenska Bankföreningen, Bevaknings
AB Securitas, ABAB Allmänna Bevaknings AB, FSAB Försäkringsbranschens
Serviceaktiebolag och LIF Larminstallatörernas Förening.

Remissinstanserna delar i allmänhet motionärernas uppfattning om
behovet av åtgärder för att minska antalet falska larm till polisen.

Rikspolisstyrelsen uppger att larmanordningar tidigare i huvudsak endast
förekom i penninginrättningar, totalförsvarsobjekt, värdebutiker, industrier
och liknande anläggningar med stora egendomsvärden men att de nu i allt
större omfattning installeras även i småbutiker, kiosker, hyreslägenheter,
villor, fritidshus, båthamnar m. m. Larmfrekvensen för landets polisdistrikt
visar enligt rikspolisstyrelsen följande utveckling för de senaste tre åren.

1 Riksdagen 1978/79. 6 sami. Nr 7

JuU 1978/79:7

År	Hela landet	Därav falska (obefogade) larm i
		absoluta tal och i %
1975	51 731	49 251 95,2
1976	61 121	58 665 95,9
1977	72 363	68 216 94,3

Utryckningar på inbrotts- och överfailslarm ges enligt rikspolisstyrelsen en
mycket hög prioritering i polisarbetet; andra i och för sig angelägna och
brådskande arbetsuppgifter läggs åt sidan för att åstadkomma snabbast
möjliga insatser.

Rikspolisstyrelsen anför vidare:

Larmutryckningarna måste givetvis ske under hög beredskap. Då det
övervägande flertalet av larmen är falska, avtrubbas uppmärksamheten och
handlingsberedskapen hos de utryckande polismännen. Därigenom uppstår
erfarenhetsmässigt felbeteenden, vilka vid riktiga larm ökar skaderiskema för
såväl polismännen själva som för de personer de skall undsätta.

De onödiga utryckningarna innebär också ett oförsvarligt slöseri med
polisiära resurser, vilka skulla kunna användas på ett för både polisen och
allmänheten mera meningsfullt sätt. För polisutryckningar enbart på falska
larm togs för år 1975 inte mindre än 24,4 årsarbetskrafter i anspråk, för år 1976
åtgick 33,4 och för år 1977 hela 37 årsarbetskrafter. Som jämförelse kan
nämnas, att för polisens medverkan i skolans lag och rätt-undervisning
användes 33 årsarbetskrafter år 1976.

Anledningen till att hittillsvarande arbete på att minska antalet larm inte
givit något nämnvärt resultat är enligt rikspolisstyrelsen bl. a. att vem som
helst har rätt att via en privat larmcentral få larm förmedlade till polisen. Det
ställs inga krav på anläggningens kvalitet och skötsel. Enligt rikspolisstyrelsen
borde till polisen få förmedlas endast sådana larm som kommer från
godkänd anläggning. Det godkännandeförfarande som i dag tillämpas av
försäkringsbolagen berör enligt rikspolisstyrelsen endast en mindre del av
hela antalet anläggningar. Med hänsyn till den stora arbetsbelastning och de
störningar i polisarbetet som falsklarmen i dag utgör, kan det enligt
rikspolisstyrelsen ifrågasättas om det i framtiden blir möjligt att bibehålla
samma höga prioriteringsgrad för larmutryckningar. En ytterligare ökning av
antalet falska larm torde på många håll framtvinga en annan prioriteringsordning,
då resurserna helt enkelt inte räcker till för att jämsides med andra
viktiga uppdrag ingripa vid alla larm.

Rikspolisstyrelsen aktualiserar frågan om en indelning av larmobjekten i
olika klasser med olika prioritetsskrav. En sådan utveckling vore dock enligt
rikspolisstyrelsen högst olycklig. Den skulle få en direkt brottsbefrämjande
effekt och kunna komma att stå i strid med polisens allmänna skyldigheter
enligt polisinstruktionen. Vad som i stället bör eftersträvas är enligt
rikspolisstyrelsen att med olika medel kraftigt reducera antalet falska larm så
att larmutryckningarna blir en hanterlig arbetsuppgift för polisen både

JulJ 1978/79:7

resursmässigt och från arbetarskyddssynpunkt.

Rikspolisstyrelsen anser sammanfattningsvis att specificerade krav på
larmanläggningars tekniska funktionssäkerhet bör fastställas och att det bör
tillskapas en statlig instans för provning och godkännande av larmanläggningar.
Dessutom bör det enligt rikspolisstyrelsen skapas regler för leveransbesiktning
av installerade anläggningar.

Postverket redogör i sitt yttrande för arbetet med utrustande av postkontoren
med larmanläggningar som ansluts direkt till polisstation. Enligt beslut
av postverket skall sålunda i princip alla postkontor utrustas med kombinerade
inbrotts- och överfallslarm. Beträffande förekomsten av falsklarm anför
postverket:

På några få orter, där det nya larmsystemet har installerats, har det i början
av skilda orsaker förekommit många falsklarm. Detta kan inte undvikas i ett
initialskede och det har polisen också förståelse för. Inte heller för framtiden
kan man räkna med att helt slippa falsklarm. Varken människor eller teknik
fungerar alltid felfritt. Postverket har emellertid med sin satsning på ett nytt
larmsystem, enhetligt för alla postkontor, modernt, tekniskt högstående och
lätt att handha, skapat bästa tänkbara förutsättningar för att falsklarm från
postkontor inte skall behöva förekomma annat än i mycket begränsad
omfattning. Regelbundet preventivt underhåll av anläggningarna, utfört av
leverantören, noggranna instruktioner till personalen samt omedelbar analys
av de falsklarm, som trots alla kommer att inträffa, är andra åtgärder som alla
kommer att verka i samma riktning.

Bankinspektionen uppger att inspektionen i fråga om skyddet mot rån och
andra angrepp samarbetar med bankerna och bankanställdas organisationer
samt med rikspolisstyrelsen och övriga berörda myndigheter. Inspektionen
har i samarbete med dessa organisationer och myndigheter utfärdat riktlinjer
rörande rånskydd m. m. år 1973 och år 1976.

Enligt inspektionen kommer tätare och konkretare genomgångar med
personalen att ske beträffande larmanordningarnas handhavande. Därigenom
kan falsklarm som beror på den mänskliga faktorn reduceras till
antalet. Åtskilliga fall beror enligt inspektionen på både felaktigt handhavande
och svårhanterlighet i apparaturen. De falsklarm som beror därpå kan
enligt inspektionen väntas nedgå allteftersom en förnyelse successivt sker.
Detsamma gäller de talrika fel som beror på apparaturens känslighet för
miljöstörningar. Men den alltför stora andelen falsklarm - 95 å 99 procent -beror, anför inspektionen, också till någon del, ca 30 procent, på anläggningsoch
linjefel och sålunda på rent tekniska brister i nu använda larmsystem.
Eftersom falsklarmen till stor del beror på tekniska brister, torde enligt
inspektionen föga vara att vinna genom avgiftsbeläggning av falsklarm.
Inspektionen uppger att sådan avgiftsbeläggning tillämpas i Frankrike men
att andelen falsklarm där likväl uppgår till 99,5 procent.

Statens provningsanstalt uppgeratt enligt uppgift till anstalten mindre än 10
procent av de falska larmen torde bero på tekniska fel. Enligt anstalten
orsakas 80-90 procent av dessa larm av felaktigt handhavande, ofta beroende

JuU 1978/79:7

på att anordningen är inställd på för hög känslighet. Vid anstalten prövas
sedan länge funktionssäkerheten hos detektorer och centralapparater för
inbrottslarmanordningar. Syftet med provningen, som föranleds av de krav
som Försäkringsbranschens Service AB ställer på tillverkarna, är bl. a. att
bedöma risken för falsklarm. Enligt anstaltens mening är det av stor vikt att
ytterligare krav på teknisk funktionssäkerhet och kontroll av installerade
larmanordningar ställs av lämplig myndighet. Kraven bör framför allt ha som
målsättning att så långt som möjligt säkerställa en falsklarmsfri funktion.
Enligt anstaltens mening bör den samarbetsgrupp i vilken anstalten ingår och
som f. n. bedriver provning inom området ges status av offentlig utredning
för att medverka till att erforderliga krav tas fram och föreskrifter till deras
efterlevnad utfärdas. Anstalten föreslår att utskottet skall förorda en sådan
utredning.

Televerket redogör i sitt yttrande för larmanläggningars tekniska
uppbyggnad och anger olika möjligheter att nedbringa antalet falska larm.
Verket nämner härvidlag förbättrad instruktion till personal och höjd teknisk
kvalitet på larmanordningarna. Enligt verket bör alla larmanläggningar som
är utformade så att de gör anspråk på utryckning vid larm vara utförda efter
fastställda normer och godkända av någon myndighet. Så länge det är fritt
fram för alla och envar att installera denna typ av anläggningar torde det enligt
verket vara svårt att effektivt angripa fellarmsproblematiken.

Allmänna Bevaknings AB hänvisar till televerkets yttrande och uppger att
bolaget helt instämmer i televerkets uppfattning.

Sveriges Köpmannaförbund uppger att den relativt stora andelen falska larm
enligt förbundets uppfattning beror främst på tekniska brister i utrustningen.
Det torde därför, anför förbundet, vara tillverkarna av olika typer av
larmanordningar som bör utveckla sina produkter för att väsentligt nedbringa
antalet falska larm. Förbundet har inte något att erinra mot en översyn av
instruktionen för personal enligt motionärernas förslag men uppger att
införande av särskilda avgifter säkerligen skulle medföra att färre butiker än
hittills skulle skaffa sig larmutrustning. Detta skulle enligt förbundet vara en
utomordentligt negativ utveckling.

Bankföreningen påpekar att det av motionärerna påtalade problemet med
falsklarm är internationellt. Föreningen redogör för arbetet i en för bankerna
gemensam säkerhetskommitté som bl. a. utreder larmproblematiken och
som föranstaltat om åtgärder för att minska antalet falska larm som
förorsakats av i första hand personalfel och miljöstörningar. Föreningen
påpekar att ett normeringsarbete enligt motionärernas förslag bör göras på
internationell basis samt att periodvis återkommande översyn av bankernas
larmanläggningar tillämpas sedan lång tid tillbaka. Vidare uppger föreningen
att bankerna intensifierat utbildningen av berörd personal. Beträffande
avgiftsbeläggning av larmutryckningar framhåller föreningen att om en
avgiftsbeläggning skall få avsedd effekt, nämligen att minska antalet
falsklarm, en primär förutsättning synes vara att sanktionen drabbar den part

JuU 1978/79:7

som orsakat larmet. Det är enligt föreningen i många fall i praktiken ogörligt
att utpeka denna. Vidare ifrågasätter föreningen om det från allmän synpunkt
är rimligt att införa straffavgifter i samband med en brottsförebyggande
anordning, som man från samhällets sida - trots de nackdelar som ännu är
förknippade med larmsystemen - nu i praktiken kräver att bankkontor skall
kunna vara utrustade med.

Bevaknings AB Securitas anser i likhet med motionärerna att åtgärder bör
vidtas för att minska antalet falska larm, i yttrandet betecknade onödiga larm.
Securitas redogör för olika orsaker till onödiga larm och uttalar att bolaget
biträder de i motionen framförda förslagen till åtgärder mot onödiga larm. För
att minska polisens belastning kan därutöver enligt Securitas övervägas att
införa restriktioner beträffande anslutning av larmanläggningar till polisen.
En sådan restriktion skulle, menar Securitas, kunna baseras på anläggningsinnehavarens
verksamhetsinriktning. Till polisen skulle som exempel endast
s. k. överfallslarm och larm från penninginstitut kunna anslutas medan
övriga larm skulle anslutas till auktoriserade larmmottagningsstationer, vid
vilka selektering av inkomna larm skulle ske innan polis tas i anspråk för
utryckning till äkta larm.

Försäkringsbranschens Service AB uppger att försäkringsbolagen, som ofta
tar hänsyn till larmanläggningar i sin premieberäkning, traditionellt både i
Sverige och utomlands har tillhandahållit föreskrifter och anvisningar för
larmanläggningar. Även om dessa i första hand varit avsedda för sådana
anläggningar som anknyts till försäkringsavtal har de i brist på andra regler
fått ett stort inflytande på alla larmanläggningar för vilka krav ställs. För
inbrottslarm har försäkringsbolagen utgett särskilda föreskrifter som syftar
dels till att göra larmanläggningar ändamålsenliga och driftsäkra, dels till att
begränsa de omotiverade larmen. Som exempel på det senare kan nämnas
krav på regelbunden besiktning, kompetent anläggningsskötare, skötsel och
underhåll, utförande som reducerar larm orsakat av miljöstörningar samt
anordning för att förhindra tillkoppling av felaktig anläggning. Utanför den
begränsade och i viss mån kontrollerade marknad där försäkringsbolagens
föreskrifter följs finns det enligt bolaget en mycket stor fri marknad som är
praktiskt taget helt utan kontroll. Utan att kunna utöva något direkt
inflytande på denna marknad har dock försäkringsbolagen i flera sammanhang
uttalat den rekommendationen att larmanläggningar just med hänsyn
till falsklarmproblemen bör utnyttjas restriktivt och i första hand för objekt
som innehåller stora värden. Enligt bolagets uppfattning är det fel att ställa
antalet omotiverade larm i relation till antalet motiverade larm bl. a. därför att
en larmanläggning i mycket stor utsträckning avskräcker från inbrottsangrepp.
En stor del av larmanläggningens värde ligger just i denna avskräckande
effekt och därför blir naturligtvis mängden motiverade larm ringa.

Bolaget anför slutligen följande.

JuU 1978/79:7

Vi delar helt motionärernas uppfattning att ytterligare åtgärder behövs för
att minska falsklarmen. Såsom utgivare av de svenska reglerna kan
försäkringsbolagen indirekt påverka situationen. En revidering av reglerna
kommer att påbörjas under innevarande år varvid vi samarbetar med
försäkringsorganisationerna i de flesta europeiska länder. Därvid finns
möjlighet till ytterligare skärpning i syfte att minska falsklarmen.

Flera undersökningar och aktiviteter för att komma till rätta med
falsklarmen pågår emellertid inom landet. De förslag till åtgärder som
kommit fram är ganska enstämmiga och skiljer sig inte mycket från de krav
som redan finns i försäkringsbolagens regler. Det är därför enligt vår mening
mera en fråga om att verka för att befintliga regler - med vissa kompletteringar
- tillämpas än att skapa nya bestämmelser.

Försäkringsbolagen kan emellertid utöva direkt inflytande på en mycket
ringa del av antalet anläggningar. Större inflytande än försäkringsbolagen kan
larmcentralerna ha. De flesta ”seriösa” larmanläggningar är nämligen
anslutna till larmcentraler. Försäkringsbolagen har godkänt vissa larmcentraler
och nyligen med dessa väckt frågan att de för anslutning skulle kunna
kräva att larmanläggningar har de spärrfunktioner som föreskrives i försäkringsbolagens
regler och vars ändamål är att minska antalet larm i samband
med tillkoppling av anläggningen. Om detta går att genomföra på frivillighetens
väg återstår att se. Större effekt skulle det få om polisen som villkor för
direkt förbindelse mellan larmcentral och polis ställer ett sådant krav.

Larminstallatörernas Förening uppger att föreningen är helt överens med
motionärerna om att åtgärder måste vidtas för att minska onödiga larm. 1
yttrandet uppges att en arbetsgrupp inom föreningen arbetar med problemet
för att utarbeta förslag till eliminerande åtgärder. Bl. a. har utarbetats ett s. k.
aktionsprogram med rekommendationer till larminstallatörer, larmförmedlare,
försäkringsbolagen och polisen.

Utredning inom STU

Inom styrelsen för teknisk utveckling (STU) har i april 1978 lagts fram en
utredning om förutsättningar för STU-program beträffande rån- och inbrottslarm.
I utredningen presenteras bl. a. ett program, benämnt akutprogram, för
nödvändig minskning av antalet onödiga larm. Programmet går ut på att
akuta åtgärder genast måste sättas in mot alltför många falsklarm från ett och
samma bankkontor.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet en motion angående falska larm till
polisen. Enligt motionärerna bör åtgärder skyndsamt sättas in för att
motverka antalet falska larm. Yrkandet går ut på att riksdagen hos regeringen
skall begära en prövning av möjligheterna till sådana åtgärder. Motionärerna
anger härvidlag som exempel uppställande av krav på larmanordningars
tekniska funktionssäkerhet samt periodvis återkommande översyner av
sådana anordningar och instruktioner för personal som sköter dem. En annan

JuU 1978/79:7

möjlighet är enligt motionärerna att belägga larmutryckningar med avgift.

Larmanordningar förekom tidigare främst i penninginrättningar, totalförsvarsobjekt,
industrier och liknande anläggningar med stora egendomsvärden
samt i vissa butiker men installeras numera i stor omfattning även i
bostäder, båthamnar m. m.

Frekvensen falska larm till polisen från larmanordningar uppgick under
åren 1975-1977 till över 90 procent. Antalet falska larm var under år 1977
nästan 70 000.

Några särskilda författningsmässiga regler för hur larmanordningar skall
vara beskaffade finns inte. Försäkringsbolagen har dock tillhandahållit
föreskrifter och anvisningar, som syftar till att göra anläggningarna
ändamålsenliga och driftsäkra samt till att begränsa antalet falska larm. De
anläggningar på vilka försäkringsbolagen ställer krav eller beträffande vilka
försäkringsbolagens regler tillämpas utgör en mindre del av det totala antalet
anläggningar.

Provning av detektorer och centralapparater för inbrottslarmanläggningar
bedrivs sedan länge vid statens provningsanstalt och även vid andra
institutioner och företag. Syftet med provningen är bl. a. att bedöma risken
för falsklarm. 1 en grupp med deltagare av bl. a. provningsanstalten,
försäkringsbranschen och larminstallatörer bedrivs visst arbete för att skapa
enhetliga normer för provning.

Inom styrelsen för teknisk utveckling (STU) har nyligen utarbetats en
förstudie med förslag till fortsatt utredning av larmsystemen. Beslut om
fortsatta åtgärder kommer senare att fattas.

En grupp inom Larminstallatörernas Förening arbetar med förslag till
åtgärder för att minska antalet falsklarm.

Problemet med den mycket stora andelen falska larm till polisen från
larmanläggningar har bekräftats vid utskottets remissbehandling av motionen.
Remissinstansernas uppfattning om anledningen till det stora antalet
fals ka larm varierar något; huvudorsakerna är felaktig skötsel, tekniska fel på
anläggningarna eller överföringsledningar samt miljöstörningar.

Under remissbehandlingen har redogjorts för vissa vidtagna åtgärder och
pågående verksamheter för att minska antalet falska larm. Remissinstanserna
ställer sig i allmänhet positiva till de förslag som framförs i motionen
beträffande teknisk utveckling av anläggningarna samt utbildning av personal.
En avgiftsbeläggning ställer sig dock flera remissinstanser kritiska till.
Bl. a. pekas på risken att sådan avgift kan få dem som behöver larmutrustning
att avstå därifrån. Rikspolisstyrelsen anför att det förutom specificerade krav
på larmanläggningarnas tekniska funktionssäkerhet bör skapas en statlig
instans för provning och godkännande av larmanläggningar liksom regler för
leveransbesiktning av installerade anläggningar.

Enligt utskottets mening är det, såsom motionärerna uppger, angeläget att
åtgärder sätts in för att minska antalet falska larm; den höga frekvensen av
sådana larm innebär en misshushållning med polisens resurser till men för

JuU 1978/79:7

andra, angelägna arbetsuppgifter. Remissbehandlingen av motionen visar
som ovan framhållits att vissa åtgärder redan vidtagits av olika intressenter.
Några enhetliga regler exempelvis för godkännande av larmanläggningar
föreligger inte. Ej heller finns det någon författningsreglering av rätten att
ansluta sådan anläggning till polisen.

Mot den angivna bakgrunden finner utskottet att det nu bör tas ett mer
samlat grepp för att minska antalet falska larm. I enlighet med motionärernas
önskemål bör därför en översyn göras rörande vilka olika åtgärder som kan
vidtas i detta hänseende. Härvid bör prövas om det finns behov att föreskriva
provning och godkännande genom det allmännas försorg av anläggningar
som förmedlar larm till polisen. Även andra metoder att minska antalet falska
larm bör övervägas såsom utbildning av personal och kontrollbesiktning. Vid
översynen bör också helt förutsättningslöst prövas frågan om avgiftsbeläggning.
Det bör ankomma på regeringen att besluta om formerna för den av
utskottet förordade översynen.

Vad utskottet sålunda anfört bör såsom riksdagens mening ges regeringen
till känna.

Utskottet hemställer

att riksdagen med bifall till motionen 1977/78:520 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört om översyn av
möjligheterna att minska antalet falska larm till polisen.

Stockholm den 17 oktober 1978

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Åke Polstam (c), Eric
Jönsson (s), Bertil Johansson (c). Gunde Raneskog (c), Kerstin Andersson i
Kumla (s), Håkan Winberg (m), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Carl
Lidbom (s), Gunilla André (c). Ella Johnsson (c), Martin Segerstedt (s), Iris
Mårtensson (s) och Margareta Andrén (fp).

GOTAB 58551 Stockholm 1978