JuU 1978/79:2

Justitieutskottets betänkande
1978/79:2

med anledning av motion om ekonomiskt förtal
Motionen m. m.

I motionen 1977/78:418 av Joakim Ollén (m) yrkas att riksdagen hos
regeringen skall anhålla om en förutsättningslös utredning av frågan om
lagstiftning rörande ekonomiskt förtal.

1 motionen pekas på att ärekränkning mot fysisk person straffbeläggs i
brottsbalken medan ekonomiskt förtal syftande till att i ett eller annat
avseende undergräva ett företags good-will inte är straffbart. Enligt motionären
kan det ifrågasättas om det är rimligt att konkurrenter eller andra
genom osanningar skall tillåtas misskreditera ett företag på ett sådant sätt att
det får kännbara ekonomiska konsekvenser för företaget. Möjligheterna till
ingripande enligt konkurrensbegränsningslagstiftningen är enligt motionären
få. Det kan, anför motionären, ligga i såväl företagens och de anställdas
som i konsumenternas intresse att möjligheterna att beivra ekonomiskt förtal
förbättras. En kriminalisering av sådant förtal får dock enligt motionärens
mening självfallet inte leda till att en kritisk granskning i massmedia av olika
företag inte kan ske. Motionären hänvisar till riksdagens behandling av
ämnet år 1974, då det under remissbehandlingen framhölls att föreliggande
avvägningsproblem understryker vikten av att frågan om kriminalisering
utreds. En sådan utredning bör nu enligt motionärens mening komma till
stånd.

I ärendet har till utskottet inkommit en skrivelse från Sveriges författarförbund.

Gällande rätt m. m.

Som ekonomiskt förtal brukar betecknas förtal som riktar sig mot en fysisk
eller juridisk person och som medför ekonomiska skadeverkningar för den
utpekade men inte innefattar angrepp mot någons personliga heder.

1 brottsbalken CBrB) saknas uttryckliga straffstadganden rörande ekonomiskt
förtal och ärekränkning av juridiska personer och andra kollektiv.
Regler om ärekränkning ges i 5 kap. Enligt 1 § första stycket skall dömas för
förtal, om någon utpekar annan såsom brottslig eller klandervärd i sitt
levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för
andras missaktning. Ansvar skall dock enligt andra stycket ej ådömas, om
den åtalade var skyldig att uttala sig eller om det eljest med hänsyn till
omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken och han visar att
uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den. Med detta

1 Riksdagen 1978/79. 7 sami. Nr 2

JuU 1978/79:2

undantag är förtal straffbart oavsett om beskyllningen var sann eller inte. För
straffbarhet förutsätts bl. a. att fråga är om uttalanden med en viss
bestämdhet, inte endast om värdeomdömen. Straffet för förtal är böter. För
grovt förtal, varom stadgas i 2 §, är straffet böter eller fängelse i högst två år.
Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om uppgiften
genom sitt innehåll eller den omfattning i vilken den blivit spridd eller eljest
var ägnad att medföra allvarlig skada. Enligt 3 § skall ansvar för förolämpning
inträda, om man smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning
eller genom annat skymfligt beteende mot honom. Om förolämpning
samtidigt utgör ett förtalsbrott, äger stadgandena om förtal företräde. Ansvar
för förolämpning skall alltså ådömas endast om gärningen ej är belagd med
ansvar enligt 1 eller 2 §. Straffet för normalfall är endast böter men för grova
fall böter eller fängelse i högst sex månader. 14 § stadgas att förtal av avliden
skall bestraffas enligt 1 eller 2 § om gärningen är sårande för de efterlevande
eller den eljest kan anses kränka den frid, som bör tillkomma den avlidne.
Därvid skall beaktas den tid som förflutit efter dödsfallet samt omständigheterna
i övrigt.

Vad beträffar ärekränkningsbrottens förhållande till tryckfrihetsförordningen
stadgas i 7 kap. 4 § nämnda förordning att såsom otillåtet yttrande i
tryckt skrift skall anses sådan enligt lag straffbar framställning som innefattar
bl. a. förtal, förtal av avliden och förolämpning.

Enligt 8 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen gäller vidare att för tryckfrihetsbrott
genom periodisk skrift svarar i första hand utgivaren. Vid bedömande
av fråga om ansvar för honom skall enligt 12 § i nämnda kapitel anses som om
vad skriften innehåller införts däri med hans vetskap och vilja. Den eller de
andra personer som genom författande av artiklar eller på annat sätt
medverkat till att skriften fatt visst innehåll är uteslutna från ansvar.
Anledningen härtill är att ett dylikt ansvar skulle kunna verka hämmande på
yttrandefriheten. Ett nödvändigt komplement till yttrandefriheten har även
ansetts vara att artikelförfattare och andra bidragsgivare till en tidning skall
kunna göra anspråk på anonymitet (3 kap. tryckfrihetsförordningen).

Enligt bemyndigande från regeringen i juni 1977 har chefen för justitiedepartementet
tillkallat en kommitté för att utreda frågan om en ny yttrandefrihetsgrundlag.
Kommittén, som antagit namnet yttrandefrihetsutredningen
(Ju 1977:10), har enligt direktiven till huvuduppgift att skapa ett
regelsystem som på samma sätt som tryckfrihetsförordningen ställer upp
hinder mot sådana ingrepp från det allmännas sida som är ägnade att försämra
förutsättningarna för ett fritt åsiktsutbyte i samhället. Det är enligt direktiven
naturligt att kommittén i detta sammanhang också behandlar frågan om hur
man skall se på yttrandefrihetsbegränsande åtgärder som vidtas av enskilda.
Det bör enligt direktiven inte vara någon förstahandsuppgift för kommittén
att ta ställning till brottskatalogens innehåll och avfattning. Kommittén bör i
denna del i allt väsentligt utgå från gällande rättsläge medan eventuella
ändringar i det straffrättsliga regelsystemet får övervägas i särskild ordning.

Juli 1978/79:2

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1978.

Även om ekonomiskt förtal, såsom av det nyligen anförda framgår, inte
direkt efter ordalagen omfattas av brottsbalkens stadganden om ärekränkning
anses att spridande av oriktiga eller ogrundade uppgifter om en persons
yrkesutövning eller ekonomiska förhållanden ofta bör kunna åtkommas som
vanlig ärekränkning. Även vad gäller ärekränkning mot kollektiva enheter
tolkas huvudregeln i 1 § något vidsträckt, och den anses tillämplig på sådana
yttranden som formellt avser t. ex. en juridisk person, ett företag eller en vara,
en kår, invånarna i ett hus eller annan grupp men som måste förstås så att en
eller flera bestämda personer därigenom utpekas.

Enligt lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet (konkurrensbegränsningslagen) ankommer det på
marknadsdomstolen bl. a. att genom förhandling söka undanröja skadlig
verkan av konkurrensbegränsning, som bringas under dess bedömning. I och
för sig torde vissa fall av ekonomiskt förtal kunna bedömas som konkurrensbegränsning
med skadlig verkan i konkurrensbegränsningslagens
mening. Framställning om förhandling enligt lagen kan göras av näringsfrihetsombudsmannen,
eller, om han i visst fall beslutat att inte påkalla
förhandling, av företagare som berörs av konkurrensbegränsningen eller av
sammanslutning av konsumenter eller löntagare. Förslag till ny lagstiftning
med skärpta regler mot olämpliga följder av konkurrensbegränsning inom
näringslivet har nyligen lagts fram av konkurrensutredningen i betänkandet
(SOU 1978:9) Ny konkurrensbegränsningslag.

I marknadsföringslagen (1975:1418) har intagits en generalklausul, enligt
vilken en näringsidkare, som vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan
nyttighet företar reklamåtgärd eller annan handling som genom att strida mot
god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller
näringsidkare, kan vid vite förbjudas att fortsätta därmed eller att företa
annan liknande handling. Generalklausulen, som med i sak oförändrat
innehåll överförts från den tidigare gällande lagen (1970:412) om otillbörlig
marknadsföring, ger näringsidkare ett visst skydd mot förtal från konkurrenters
sida. Med stöd av klausulen kan man nämligen ingripa mot att som ett
led i marknadsföring oriktiga upplysningar lämnas rörande ett konkurrerande
företag eller av detta tillhandahållna varor och tjänster. I viss mån torde det
också få anses möjligt att ingripa mot framställningar som visserligen inte
innehåller annat än i sak fullt riktiga uppgifter i dessa hänseenden men är
utformade på ett sätt som onödigtvis misskrediterar den utpekade. Enligt 17 §
marknadsföringslagen skall den som bryter mot vitesförbud ersätta skada
som därigenom uppkommer för konkurrerande näringsidkare.

Det kan tilläggas, att Allmänhetens pressombudsman och Pressens
opinionsnämnd vid bedömning av om god publicistisk sed åsidosatts även
upptar till behandling uttalanden som skulle kunna anses hänförliga till s. k.
ekonomiskt förtal eller ärekränkning av kollektiv.

JuU 1978/79:2

Frågans tidigare behandling

Beträffande behandlingen av frågan om lagstiftning mot ekonomiskt förtal
i tiden före år 1970 får utskottet hänvisa till den redogörelse härom som tagits
upp i utskottets betänkande i samma fråga år 1972, JuU 1972:21 s. 3-5.

Lagstiftning mot ekonomiskt förtal aktualiserades i riksdagen i samband
med förslaget till lag om otillbörlig marknadsföring år 1970. I propositionen
till riksdagen (prop. 1970:57) anförde dåvarande chefen för justitiedepartementet
att allmänna bestämmelser mot ekonomiskt förtal inte hade sin
naturliga plats vare sig i en lag om otillbörlig konkurrens eller i en lag om
otillbörlig marknadsföring utan i brottsbalken och i tryckfrihetsförordningen.
Frågan om införande av sådana bestämmelser fick enligt departementschefen
tas upp i annat sammanhang. Han var enligt ett frågesvar i riksdagens andra
kammare i februari 1970 ej beredd att då ta ställning till om allmänna
bestämmelser om ekonomiskt förtal borde införas.

Vid behandlingen av motioner med förslag till lagstiftning om ekonomiskt
förtal som väckts med anledning av den ovannämnda propositionen med
förslag till lag om otillbörlig marknadsföring m. m. uttalade tredje lagutskottet
att utskottet delade departementschefens uppfattning att frågan om
ekonomiskt förtal inte borde behandlas i detta sammanhang. Det torde,
uttalade utskottet, kunna förutsättas att hithörande frågor ägnas tillbörlig
uppmärksamhet (3LU 1970:45).

Frågan om lagstiftning rörande ekonomiskt förtal återkom genom
motioner i riksdagen åren 1971-1975 (JuU 1971:22,1972:21, 1973:9,1974:21
och 1975/76:5).

Ärendet remissbehandlades år 1974. Från remissyttrandena kan här
nämnas att justitiekanslern ansåg det motiverat att en utredning kom till
stånd av frågan om införande av särskilda straffbestämmelser för ekonomiskt
förtal. Riksåklagaren ville inte motsätta sig en utredning av frågan om det
behövdes ytterligare lagstiftning rörande ekonomiskt förtal. Enligt näringsfrihetsombudsmannens
mening förelåg sakliga skäl för att närmare utreda
frågan om ekonomiskt förtal. Konsumentombudsmannen ville inte motsätta
sig att en utredning företogs. Industriförbundet och SACO tillstyrkte bifall till
motionen rörande utredning. Pressens samarbetsnämnd och TCO avstyrkte
bifall till motionen.

Justitieutskottet uttalade i sitt betänkande (JuU 1974:21) att de av utskottet
inhämtade remissyttrandena belyst det i tidigare lagstiftningssammanhang
påtalade behovet av allmänna bestämmelser mot ekonomiskt förtal samtidigt
som de pekat på den svårbedömda frågan om gränsdragning mellan intresset
av att etablera ett tillfredsställande skydd mot skadeverkningar av ekonomiskt
förtal och intresset av att bevara de nuvarande vida gränserna för
yttrandefrihet och tryckfrihet. Det rörde sig här enligt utskottets mening om
ett svårbedömt spörsmål som borde bli föremål för en närmare utredning. En
sådan utredning borde inte vara bunden till några särskilda förutsättningar

JuU 1978/79:2

utan avse hela frågan om ekonomiskt förtal i ett vidare perspektiv, varvid
även de skadeståndsrättsliga aspekterna liksom frågan om ärekränkning av
juridisk person borde komma under bedömande. Det borde överlåtas åt
Kungl. Maj:t att besluta om formerna för utredningens bedrivande. Utskottet
hemställde att riksdagen i anledning av motionen skulle ge Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet uttalat om utredning av frågan om lagstiftning rörande
ekonomiskt förtal.

1 en vid betänkandet fogad reservation ansåg utskottets minoritet (s, vpk)
att utskottet bort anföra bl. a. följande:

De remissyttranden som utskottet inhämtat över den nu förevarande
motionen har enligt utskottets mening inte visat på annat än vad som tidigare
varit känt, nämligen att ekonomiskt förtal kan medföra skada för den som
drabbas därav samt att lagstiftningsfrågan i sig inrymmer en konflikt mellan
envars i och för sig berättigade intresse att inte drabbas av ekonomisk skada
genom oriktiga eller ogrundade uppgifter och intresset att inte begränsa
yttrande- och tryckfriheten bl. a. till men för en fri debatt i konsumentupplysningsfrågor.
Utskottet anser att det föreliggande materialet inte ger
anledning till annat ställningstagande i frågan än det som gjorts vid de tre
senaste årens riksdagar. Utskottet avstyrker således bifall till motionen.

I överensstämmelse härmed ansåg minoriteten att utskottet bort hemställa
att riksdagen skulle avslå motionen.

Riksdagen beslöt i enlighet med reservationen.

Utskottet fann, då frågan återkom år 1975, inte anledning föreslå riksdagen
att frångå sitt ställningstagande år 1974 (JuU 1975/76:5).

I en vid betänkandet fogad reservation (m) förordades att frågan om
lagstiftning rörande ekonomiskt förtal skulle bli föremål för en närmare
utredning, som borde avse hela frågan om ekonomiskt förtal i ett vidare
perspektiv, varvid även de skadeståndsrättsliga aspekterna liksom frågan om
ärekränkning av juridisk person borde komma under bedömande.

Riksdagen följde utskottet.

Utskottet

I motionen yrkas att riksdagen skall begära en förutsättningslös utredning
av frågan om lagstiftning rörande ekonomiskt förtal.

Med ekonomiskt förtal avses förtal som riktar sig mot en fysisk eller
juridisk person och medför ekonomiska skadeverkningar för denne men som
inte innefattar angrepp mot någons personliga heder. I gällande rätt saknas
uttryckliga bestämmelser som direkt reglerar ekonomiskt förtal och
ärekränkning av kollektiv. Emellertid anses att spridande av oriktiga eller
ogrundade uppgifter om en persons yrkesutövning eller ekonomiska förhållanden
ofta bör kunna åtkommas som vanlig ärekränkning. Även vad gäller
ärekränkning mot kollektiva enheter tolkas brottsbalkens förtalsstadgande

JuU 1978/79:2

något vidsträckt och anses tillämpligt på sådana yttranden som formellt avser
t. ex. en juridisk person men som måste förstås så att en eller flera bestämda
personer utpekas. Det bör tilläggas att marknadsföringslagen kan ge näringsidkare
ett visst skydd mot förtal från konkurrenters sida samt att Allmänhetens
pressombudsman och Pressens opinionsnämnd vid bedömning av om
god publicistisk sed åsidosatts även upptar till behandling uttalanden som
skulle kunna anses hänförliga till s. k. ekonomiskt förtal eller ärekränkning
av kollektiv.

Straffrättslig reglering av ekonomiskt förtal var, som framgår av redogörelsen
ovan, föremål för riksdagens ställningstagande i samband med 1970 års
lagstiftning om otillbörlig marknadsföring m. m. I detta lagstiftningsärende
hade vid remissbehandlingen från flera håll anförts att det förelåg ett behov av
allmänna bestämmelser mot ekonomiskt förtal. Departementschefen ansåg
emellertid att sådana bestämmelser inte hade sin naturliga plats vare sig i en
lag om illojal konkurrens eller i en lag om otillbörlig marknadsföring utan i
brottsbalken och tryckfrihetsförordningen. Han ansåg därför att frågan om
införande av allmänna bestämmelser i ämnet fick tas upp i annat sammanhang.
I anslutning till propositionen behandlades också motioner med delvis
enahanda yrkanden som i den nu förevarande motionen. I sitt av riksdagen
godkända utlåtande hänvisade vederbörande utskott till att departementschefen
var införstådd med att ekonomiskt förtal kan medföra skada för dem
som drabbas därav samt att det därför torde kunna förutsättas att hithörande
frågor skulle komma att ägnas tillbörlig uppmärksamhet. Någon riksdagens
åtgärd i anledning av motionerna ansågs på grund härav inte påkallad.

Frågan om straffrättslig reglering av ekonomiskt förtal aktualiserades
motionsvägen ånyo vid 1971, 1972 och 1973 års riksdagar. Motionerna
behandlades av justitieutskottet, som inte fann anledning att frångå den
bedömning av motionsspörsmåiet som gjordes av 1970 års riksdag. Riksdagen
beslöt i enlighet härmed att avslå motionerna.

Frågan återkom motionsvägen vid 1974 års riksdag. Efter att ha inhämtat
remissyttranden över motionen uttalade justitieutskottet (majoriteten) att
remissyttrandena hade belyst det i tidigare lagstiftningssammanhang påtalade
behovet av allmänna bestämmelser mot ekonomiskt förtal samtidigt
som de hade pekat på den svårbedömda frågan om gränsdragning mellan
intresset av att etablera ett tillfredsställande skydd mot skadeverkningar av
ekonomiskt förtal och intresset av att bevara de nuvarande vida gränserna för
yttrande- och tryckfrihet. Det rörde sig här enligt utskottets mening om ett
svårbedömt spörsmål som borde bli föremål för en närmare utredning, vilken
inte borde vara bunden till några särskilda förutsättningar. Det borde
överlåtas åt Kungl. Maj:t att besluta om formerna för utredningens bedrivande.

Utskottets minoritet ansåg att det föreliggande materialet inte gav
anledning till annat ställningstagande än det som gjorts vid de tre närmast
föregående årens riksdagar, och i en reservation avstyrktes bifall till

JuU 1978/79:2

motionen. Riksdagen beslöt i enlighet med reservationen.

Då frågan åter prövades av utskottet vid 1975/76 års riksmöte med
anledning av en motion fann utskottet inte anledning föreslå riksdagen att
frångå sitt ställningstagande föregående år. Utskottet avstyrkte därför bifall
till motionen med begäran om utredning av frågan om lagstiftning mot
ekonomiskt förtal. Riksdagen följde utskottet.

Riksdagens tidigare behandling av frågan om ansvar för ekonomiskt förtal
visar enligt utskottets mening att sådan lagstiftning kan leda till att yttrandeoch
tryckfriheten inskränks på ett oacceptabelt sätt till men bl. a. för en fri och
öppen debatt i konsumentupplysningsfrågor. Med hänsyn härtill och till de
möjligheter att motverka ekonomiskt förtal som gällande rätt erbjuder finns
det enligt utskottets mening inte anledning att överväga särskild lagstiftning
mot sådant förtal. Någon utredning enligt motionärens önskemål bör därför
inte ske. Utskottet avstyrker således bifall till motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1977/78:418.

Stockholm den 5 oktober 1978

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Arne
Nygren (s), Gunde Raneskog (c), Kerstin Andersson i Kumla (s), Håkan
Winberg (m), Svea Wiklund (c), Carl Lidbom (s), Gunilla André (c), Ella
Johnsson (c), Helge Klöver (s), Martin Segerstedt (s) och Margareta Andrén
(fp).

Reservation

av Bertil Lidgård (m) och Håkan Winberg (m), som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med ”Riksdagens
tidigare” och slutar med ”till motionen” bort ha följande lydelse:

Såsom anförs av motionären och som också belysts vid riksdagens tidigare
behandling av frågan saknas f. n. särskilda straffbestämmelser om ansvar för
ekonomiskt förtal. Vissa bestämmelser om ekonomiskt förtal finns i annan
lagstiftning men i stort sett är det oklart i vad mån gällande rätt ger ett
tillfredsställande skydd mot skadeverkningar av sådant förtal. Vidare är det
oklart om ett eventuellt behov av ytterligare skydd i sådant hänseende kan
tillgodoses utan oacceptabla begränsningar i yttrande- och tryckfriheten. Med
hänsyn härtill bör enligt utskottets mening en förutsättningslös utredning
göras av frågan om lagstiftning rörande ekonomiskt förtal. Utredningen bör

JuU 1978/79:2

inte vara bunden av detaljerade anvisningar utan uppdraget bör avse hela
frågan om ekonomiskt förtal i ett vidare perspektiv, varvid även de
skadeståndsrättsliga aspekterna liksom frågan om ärekränkning av juridisk
person bör komma under bedömande.

Vad utskottet sålunda uttalat om utredning av frågan om lagstiftning
rörande ekonomiskt förtal bör som riksdagens mening ges regeringen till
känna.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

att riksdagen med bifall till motionen 1977/78:418 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet uttalat om utredning av
frågan om lagstiftning rörande ekonomiskt förtal.

GOTAB 58451 Stockholm 1978