JuU 1978/79:30

Justitieutskottets betänkande
1978/79:30

med anledning av propositionen 1978/79:90 med förslag till ändring i
rättshjälpslagen (1972:429) m. m. jämte motioner

Propositionen m. m.

I propositionen 1978/79:90 har regeringen (justitiedepartementet) föreslagit
riksdagen att

dels anta i propositionen framlagda förslag till

1. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

2. lag om ändring i föräldrabalken,

3. lag om ändring i rättegångsbalken,

4. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971: 291),

5. lag om ändring i lagen (1977: 729) om patentbesvärsrätten,

6. lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder,

7. lag om ändring i lagen (1976: 839) om statens va-nämnd,

8. lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1),

9. lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk

vård i vissa fall,

10. lag om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger om vissa
psykiskt utvecklingsstörda,

dels godkänna de av föredragande statsrådet i övrigt förordade riktlinjerna
för en ändrad administration av samhällets rättshjälp.

Lagförslagen har granskats av lagrådet.

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till vad
utskottet anför på s. 44.

1 samband med propositionen behandlar utskottet en under den allmänna
motionstiden vid 1977/78 års riksmöte väckt motion, två under den
allmänna motionstiden vid 1978/79 års riksmöte väckta motioner och 18
med anledning av propositionen väckta motioner. Motionsyrkandena redovisas
nedan på s. 40-42.

I ärendet har till utskottet inkommit skrifter från rättshjälpsnämnden i
Jönköping, Västra avdelningen av Sveriges advokatsamfund, brottsskadenämnden
och Arne Odehaag.

Under behandlingen av ärendet har representanter för justitiedepartementet,
domstolsverket och Sveriges advokatsamfund företrätt inför utskottet
och lämnat upplysningar.

De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.

1 Riksdagen 1978/79. 7 sand. Nr 30

Juli 1978/79:30

1 Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs i fråga om rättshjälpslagen (1972:429)'
dels att rubriken närmast före 18 § skall utgå,

dels att 2-4, 6-12, 15-34, 36, 37 och 39-50 88 samt rubrikerna närmast
före 9, 11 och 16 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas fem nya paragrafer, 5 a, 5 b, 9 a, 18 a och 49
a 88, samt närmast före 20, 22, 24. 26, 27, 31, 33 och 34 88 nya rubriker av
nedan angivna lydelse.

Till följd härav kommer lagen att ha följande lydelse från och med den
dag då denna lag träder i kraft.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Inledande bestämmelser
1§

Rättshjälp enligt denna lag utgår såsom allmän rättshjälp (6-34 88), rättshjälp
åt misstänkt i brottmål (35-40 88), rättshjälp genom offentligt biträde
(41-45 88) och rådgivning (46-48 §8).

2 8

Biträde och rådgivning enligt
denna lag lämnas, när annat icke
anges i lagen, av advokat eller biträdande
jurist på allmän eller enskild
advokatbyrå. Regeringen
meddelar närmare bestämmelser
om vem som enligt denna lag är
biträdande jurist pä enskild advokatbyrå.

För handläggning av vissa ärenden
om rättshjälp finns rättshjälpsnämnder.
Verksamhetsområde för
rättshjälpsnämnd bestämmes av regeringen.

Skall ärende om allmän rättshjälp
handläggas av rättshjälpsnämnd,
upptages ärendet av den
rättshjälpsnämnd inom vars verksamhetsområde
den rättssökande
är bosatt eller, om den rättssökande
är dödsbo, den avlidne var

' Lagen omtryckt 1976:626.

Rättshjälp lämnas av advokat eller
biträdande jurist på allmän eller
enskild advokatbyrå eller, i fall som
anges i lagen, av annan.

Chef för allmän advokatbyrå
skall vara advokat.

För handläggning av ärenden om
rättshjälp finns rättshjälpsnämnder.
Verksamhetsområde för rättshjälpsnämnd
bestämmes av regeringen.

JuU 1978/79:30

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

bosatt. I fråga om den som ej är
bosatt i landet eller dödsbo efter
den som ej var bosatt här, upptages
ärendet av den rättshjälpsnämnd
som regeringen bestämmer.

Skall ärende om rättshjälp genom
offentligt biträde handläggas
av rättshjälpsnämnd, upptages
ärendet av den rättshjälpsnämnd
inom vars verksamhetsområde den
som åtgärden avser är bosatt eller,
i fråga om den som ej är bosatt i
landet, av den rättshjälpsnämnd
som regeringen bestämmer.

Rättshjälpsnämnd står under till- Rättshjälpsnämnd står under tillsyn
av en centralmyndighet. Cen- syn av domstolsverket,
tralmyndighet är den myndighet
som regeringen bestämmer.

Regeringen får förordna att rättshjälpsnämnd skall vara delad i avdelningar.
Vad som föreskrives om nämnd äger motsvarande tillämpning på
sådan avdelning.

4 S

Rättshjälpsnämnd består av ordförande,
som skall vara lagfaren
och erfaren i domarvärv, samt fyra
andra ledamöter. Av dessa skall två
vara inom nämndens verksamhetsområde
verksamma advokater en
anställd på allmän advokatbyrå
och en enskilt verksam. De två övriga
skall vara svenska medborgare,
myndiga och bosatta inom
nämndens verksamhetsområde.

Ordförande i rättshjälpsnämnd
förordnas av regeringen. Centralmyndigheten
utser övriga ledamöter.
Av dessa utses den ledamot
som skall vara enskilt verksam advokat
efter förslag av Sveriges advokatsamfund
och de ledamöter
som ej skall vara advokater efter
förslag av landsting i län inom
rättshjälpsnämndens verksamhetsområde.
Ingår i verksamhetsområdet
kommun, som ej tillhör landstingskommun,
lämnas förslag även
av fullmäktige i kommunen.

För ledamot skall finnas en eller
flera ersättare. Bestämmelserna
om ledamot äger motsvarande tilllämpning
på ersättare.

Rättshjälpsnämnd består av ordförande,
som skall vara lagfaren
och erfaren i domarvärv, samt fyra
andra ledamöter. Av dessa skall två
vara advokater. De två övriga skall
vara svenska medborgare och myndiga.

Regeringen utser ordförande och
övriga ledamöter för viss tid. För
ordförande skall finnas en eller flera
ersättare. Bestämmelserna om
ordförande äger motsvarande tilllämpning
på ersättare. I övrigt får
regeringen utse erforderligt antal
ersättare.

JuU 1978/79:30

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

Rättshjälpsnämnd är beslutför med ordföranden och minst två andra
ledamöter, av vilka en icke är advokat. Vid avgörande av ärende, som är
av principiell betydelse eller annars av särskild vikt, skall dock samtliga
ledamöter deltaga.

Rättegångsbalkens regler om omröstning i tvistemål äger motsvarande
tillämpning när ärende avgöres av rättshjälpsnämnd. Ordföranden skall
dock säga sin mening först.

I den utsträckning regeringen bestämmer får tjänsteman vid rättshjälpsnämnden
på nämndens vägnar slutligt pröva rättshjälpsärende.

5 a §

För prövning av besvär i vissa
fall enligt denna lag finns besvärsnämnden
för rättshjälpen. Den består
av ordförande och sex andra
ledamöter. Ordföranden och ytterligare
en ledamot skall vara lagfarna
och erfarna i domarvärv. Av
övriga ledamöter skall två vara advokater.
Återstående tre ledamöter
skall vara svenska medborgare och
myndiga.

Regeringen utser ordföranden
och övriga ledamöter för viss tid.

För de ledamöter som skall vara
lagfarna och erfarna i domarvärv
skall finnas en eller flera ersättare.
Bestämmelserna om sådan ledamot
äger motsvarande tillämpning
på ersättare. I övrigt får regeringen
utse erforderligt antal ersättare.

Besvärsnämnden är beslutför
med ordföranden och minst fem
andra ledamöter. 5 § andra stycket
äger motsvarande tillämpning på
besvärsnämnden.

Regeringen får förordna att besvärsnämnden
skall vara delad i
avdelningar. Vad som föreskrives
om nämnd äger motsvarande tilllämpning
på sådan avdelning.

5 b §

JuU 1978/79:30

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

rätt, länsrätt och krigsrätt. Vad i
lagen sägs om domstol skall även
gälla arrendenämnd, hyresnämnd,
statens va-nämnd och överexekutor.

Allmän rättshjälp

Tillämpningsområdet

6 §

Allmän rättshjälp får lämnas Allmän rättshjälp beviljas fysisk
fysisk person i rättslig angelägen- person i rättslig angelägenhet, om

het, om han behöver sådant bistånd han behöver sådant bistånd och

och hans beräknade årsinkomst ej hans beräknade årsinkomst ej överöverstiger
ett gränsbelopp som stiger ett gränsbelopp som motsva motsvarar

åtta gånger det enligt la- rar åtta gånger det enligt lagen

gen (1962:381) om allmän försäk- (1962:381) om allmän försäkring

ring bestämda basbeloppet för ok- bestämda basbeloppet för oktober

tober året innan rättshjälp begäres. året innan rättshjälp begäres.

Bidrager den rättssökande i väsentlig omfattning till annans underhåll,
ökas gränsbeloppet med vad som motsvarar ett halvt basbelopp för var och
en till vilkens underhåll han sålunda bidrager.

Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på grund av
förmögenhetsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsentligt
nedsatt på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall
den beräknade årsinkomsten jämkas på det sätt att skäligt belopp tillägges
eller fråndrages.

Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, domstolsverket
meddelar närmare föreskrifter för
beräkning av den rättssökandes
ekonomiska förhållanden.

1 §

Allmän rättshjälp får lämnas Allmän rättshjälp beviljas dödsbo

dödsbo i rättslig angelägenhet, om i rättslig angelägenhet, om boet be boet

behöver sådant bistånd och höver sådant bistånd och det med

det med hänsyn till boets behållning hänsyn till boets behållning och del och

delägarnas ekonomiska förhål- ägarnas ekonomiska förhållanden

landen är skäligt. är skäligt.

Avlider den som har allmän rättshjälp, utgår därefter rättshjälpen till
dödsboet.

8 §

Allmän rättshjälp får ej lämnas Allmän rättshjälp får ej beviljas

1. i angelägenhet som ej prövas I. i angelägenhet som skall prö eller

på annat sätt behandlas i lan- vas eller på annat sätt behandlas

det, om ej den rättssökande är bo- utom riket, om ej den rättssökande

satt här och särskilda skäl förelig- är bosatt här och särskilda skäl fö ger

för rättshjälp, religger för rättshjälp,

JuU 1978/79:30

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2. den som är bosatt utom riket,
om han ej är svensk medborgare
eller om särskilda skäl ej föreligger
för rättshjälp,

3. näringsidkare i angelägenhet
som uppkommit i hans näringsverksamhet,
om ej skäl föreligger för
rättshjälp med hänsyn till verksamhetens
art och begränsade omfattning,
hans ekonomiska och personliga
förhållanden eller omständigheterna
i övrigt,

4. i fråga om anspråk som överlåtits till den rättssökande, om överlåtelsen
kan antagas ha ägt rum i syfte att åstadkomma fördel vid prövning av
begäran om rättshjälp,

5. för upprättande av självdeklaration,

6. den som ej har befogat intresse av att få sin sak behandlad.

2. den som ej är bosatt i landet,
om han ej är svensk medborgare
eller om särskilda skäl ej föreligger
för rättshjälp,

3. näringsidkare i angelägenhet
som har samband med hans näringsverksamhet,
om ej särskilda
skäl föreligger för rättshjälp med
hänsyn till hans ekonomiska förhållanden
eller sakens beskaffenhet,

I fråga om visst slag av ärenden
som är talrikt förekommande och
normalt av enkel beskaffenhet kan
regeringen förordna att allmän
rättshjälp ej skall lämnas.

1 fråga om visst slag av ärenden
som är talrikt förekommande och
normalt av enkel beskaffenhet kan
regeringen förordna att allmän
rättshjälp ej skall beviljas.

Under förutsättning av ömsesidighet kan regeringen förordna att medborgare
i viss främmande stat i fråga om allmän rättshjälp skall vara
likställd med svensk medborgare.

Förmåner

Förmåner m.m.

9 §

Vid allmän rättshjälp betalar staten
kostnaderna i den rättsliga angelägenhet
som rättshjälpen avser.

Bestämmelser om att den rättssökande
har att själv helt eller delvis
betala kostnad för rättshjälp finns i
16 § andra stycket och 27§ första
stycket andra punkten.

Såsom kostnad för rättshjälpen anses den rättssökandes kostnad för

1. biträde som varit behövligt för tillvaratagande av den rättssökandes
rätt,

2. bevisning vid allmän domstol,
krigsrätt, arbetsdomstolen eller
bostadsdomstolen samt nödvändig
utredning i angelägenhet, som kan
komma under sådan domstols prövning
eller som skall prövas av skiljemän.

2. bevisning vid allmän domstol,
bostadsdomstolen, marknadsdomstolen,
arbetsdomstolen eller krigsrätt
samt nödvändig utredning i angelägenhet,
som kan komma under
sådan domstols prövning eller som
skall prövas av skiljemän,

3. utredning i angelägenhet som skall prövas av förvaltningsdomstol
eller förvaltningsmyndighet om utredningen är skäligen påkallad för tillvaratagande
av den rättssökandes rätt och ej kan erhållas genom myndigheten,

JulJ 1978/79:30

Nuvarande lydelse

4. resa och uppehälle för den
rättssökande eller hans ställföreträdare
och för vårdare eller annan,
som måste anlitas i samband med
inställelse inför domstol eller annan
myndighet, om personlig inställelse
ålagts, eller i samband med inställelse
för blodundersökning eller annan
undersökning rörande ärftliga
egenskaper i mål om faderskap enligt
3 kap. föräldrabalken,

5. avgift som enligt expeditionskungörelsen
(1964:618) utgår för
ansökan och expedition vid allman
domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen
eller bostadsdomstolen, dock ej
ifråga om sådan rättens expedition
som utfärdas endast på särskild begäran
om icke expeditionen begär
es innan avgörandet i huvudsaken
vunnit laga kraft, samt avgift
som utgår enligt exekutionsavgiftskungörelsen
(1971: 1027),

6. kungörelse i måI eller ärende
vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen
eller bostadsdomstolen,

7. vad av allmänna medel utgått i
ersättning för översättning eiler i
ersättning enligt 4 eller 5 § lagen
(1958:642) om blodundersökning
m.m. vid utredning av faderskap
eller enligt föreskrift i rättegångsbalken
eller 3 § första stycket
nämnda lag för bevisning som rätten
självmant föranstaltat om,

8. skiftesman som av domstol
förordnats att verkställa bodelning
med anledning av äktenskapsskillnad
eller boskillnad.

Föreslagen lydelse

5. tilläggsavgift som utgår enligt
exekutionsavgiftskungörelsen
(1971: 1027),

6. vad av allmänna medel utgått i
ersättning för översättning eller i
ersättning enligt 4 eller 5 § lagen
(1958:642) om blodundersökning
m. m. vid utredning av faderskap
eller enligt föreskrift i rättegångsbalken
eller 3 § första stycket
nämnda lag för bevisning som rätten
självmant föranstaltat om,

7. skiftesman som av domstol
förordnats att verkställa bodelning
med anledning av äktenskapsskillnad
eller boskillnad,

8. medling enligt 42 kap. 17§
rättegångsbalken.

Såsom kostnad för bevisning enligt andra stycket 2 anses ej den rättssökandes
kostnad för blodundersökning eller annan undersökning rörande
ärftliga egenskaper i mål om faderskap enligt 3 kap. föräldrabalken.

JuU 1978/79:30

Nuvarande lydelse

9 a

Skall den rättssökande ställa säkerhet
för att få till stånd kvarstad,
skingringsförbud eller annan handräckning
enligt rättegångsbalken eller
utsökningslagen (1877:31 s. 1),
får rättshjälpsnämnden, om den beviljat
allmän rättshjälp, utfärda
ansvarsförbindelse på statens vägnar.

Första stycket äger motsvarande
tillämpning i fråga om verkställighet
enligt 41 eller 42 § utsökningslagen,
om rättshjälpsnämnden
beviljat allmän rättshjälp i verkställighetsärendet.

Föranleder ansvarsförbindelsen i
kostnad för rättshjälpen.

Föreslagen lydelse
§

Den som beviljats allmän rättshjälp
är i målet eller ärendet befriad
från avgift för ansökan och för
expedition enligt expeditionskungörelsens
(1964:618) avgiftslista, avdelningarna
I och II samt avdelning
III under rubriken Utsökning
m.m. Avgiftsfriheten för expedition
gäller endast i den män expeditionen
är erforderlig för den rättssökande.
Avgiftsfriheten gäller ej i
fråga om sådan expedition som utfärdas
endast pä särskild begäran,
om icke expeditionen begäres innan
avgörandet i huvudsaken vunnit
laga kraft.

Den som beviljats allmän rättshjälp
i angelägenhet som lett till
verkställbart avgörande eller i mål
om verkställighet är befriad från
skyldighet att förskjuta och betala
utsökningsavgift och försäljningsavgift
enligt exekutionsavgiftskungörelsen
(1971:1027).

Kostnader för kungörelse i mål
eller ärende vid allmän domstol,
bostadsdomstolen, arbetsdomstolen
eller krigsrätt skall, såvitt de
belastar den som beviljats allmän
rättshjälp, utgå av allmänna medel.

Skall den som beviljats allmän
rättshjälp ställa säkerhet för att få
till stånd kvarstad, skingringsförbud
eller annan handräckning enligt
rättegångsbalken eller utsökningslagen
(1877: 31 s. 1), får rättshjälpsnämnden
utfärda ansvarsförbindelse
på statens vägnar.

Första stycket äger motsvarande
tillämpning i fråga om verkställighet
enligt 41 eller 42 ii utsökningslagen,
om allmän rättshjälp
beviljats i verkställighet särende t.

ift för staten, anses utgiften såsom

JuU 1978/79:30

Nuvarande lydelse
Kostnadsbidrag

Den rättssökande skall bidraga
till kostnaderna för allmän rättshjälp
enligt vad som sägs i 12—
15 §§.

Föreslagen lydelse

Rättshjälpsavgift

Den rättssökande skall bidraga
till de kostnader för allmän rättshjälp
som avses i 9 och 10 §§ genom
att betala rättshjälpsavgift enligt
vad som sägs i 12-15 §§.

Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, domstolsverket
meddelar närmare föreskrifter för
beräkning av maximibelopp för
rättshjälpsavgift.

12 §

Överstiger ej den rättssökandes
beräknade årsinkomst ett gränsbelopp
som motsvarar tre gånger det
basbelopp som anges i 6§ första
stycket, utgör kostnadsbidraget en
etthundratjugofemtedel av basbeloppet,
jämnad till närmast lägre
tiotal kronor. Bidraget får nedsättas
eller efterges, om särskilda skäl
föreligger.

Är inkomsten högre än som
anges i första stycket, utgör maximibeloppet
för kostnadsbidraget

Överstiger ej den rättssökandes
beräknade årsinkomst ett gränsbelopp
som motsvarar tre gånger det
basbelopp som anges i 6§ första
stycket, utgör maximibeloppet för
rättshjälpsavgiften en hundradel av
basbeloppet, jämnad till närmast
lägre tiotal kronor. Maximibeloppet
får nedsättas om särskilda skäl föreligger.

Är inkomsten högre än som
anges i första stycket, utgör maximibeloppet
för rättshjälpsavgiften

en tjugondel av den del av den rättssökandes inkomst som överstiger tre
men ej fem gånger basbeloppet,
en femtondel av den del av inkomsten som överstiger fem men ej sex
gånger basbeloppet,

en tiondel av den del av inkomsten som överstiger sex men ej sju gånger
basbeloppet,

hälften av den inkomst som överstiger sju men ej åtta gånger basbeloppet.

Vid tillämpning av andra stycket
iakttages att maximibeloppet jämnas
till närmast lägre tiotal kronor
och att lägsta kostnadsbidrag utgör
en etthundratjugofemtedel av basbeloppet,
jämnad till närmast lägre
tiotal kronor.

Vid tillämpning av andra stycket
iakttages att inkomsten jämnas till
närmast lägre tusental kronor, att
maximibeloppet jämnas till närmast
lägre tiotal kronor och att lägsta
maximibelopp utgör en hundradel
av basbeloppet, jämnad till närmast
lägre tiotal kronor.

13 §

Bidrager den rättssökande i väsentlig omfattning till annans underhåll,
ökas gränsbelopp enligt 12 § första eller andra stycket med vad som motsvarar
hälften av där angivet basbelopp för var och en till vilkens underhåll
han sålunda bidrager.

JuU 1978/79:30

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §

Söker dödsbo rättshjälp, utgör maximibeloppet ett med hänsyn till boets
behållning och delägarnas ekonomiska förhållanden skäligt belopp.

15 §

Allmän rättshjälp utan beslut av
rät t shjälps nämnden

Anlitar den rättssökande advokat
eller biträdande jurist på advokatbyrå
får, så länge kostnaderna för
rättshjälpen ej överstiger maximibeloppet
för den rättssökandes
kostnadsbidrag, allmän rättshjälp
lämnas utan beslut av rättshjälpsnämnden.
Vad som sagts nu gäller
ej fall, som avses i 7 § första
stycket, eller angelägenhet rörande
bodelning med anledning av äktenskapsskillnad
eller boskillnad.

Skyldigheten att utge kostnadsbidrag
fullgöres genom att den
rättssökande till biträdet betalar

/ samband med att allmän rättshjälp
beviljas, fastställes det för sökanden
gällande maximibeloppet.

Undergår inkomst eller sådant
förhållande som avses i 13 eller 14 §
väsentlig förändring innan rättshjälpsärendet
avslutats, skall maximibeloppet
jämkas efter vad som är
skäligt, dock ej under vad som redan
betalats i rättshjälpsavgift.
Jämkning skall också ske, om väsentlig
felbedömning gjorts, när
maximibeloppet tidigare bestämdes.

Fråga om jämkning upptages endast
om särskild anledning därtill
framkommit.

Beviljande av allmän rättshjälp
m. m.

Allmän rättshjälp får, om ej annat
föijer av 17 §, beviljas av advokat
eller av biträdande jurist på advokatbyrå,
om den rättsliga angelägenheten
avser
äktenskapsskillnad
boskillnad

underhållsbidrag till make eller
barn

faderskap till barn

vårdnad

umgängesrätt

upprättande av äktenskapsförord
eller testamente.

Advokat eller biträdade jurist på

JuU 1978/79:30

Nuvarande lydelse

dennes ersättning och svarar för
övriga kostnader för rättshjälpen.

Ersättning till biträde samt för
bevisning och annan utredning
skall i fall som avses i 16 § bestämmas
som om kostnaden skolat utgå
av allmänna medel enligt denna
lag.

/ mål eller ärende vid allmän
domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen
eller bostadsdomstolen fastställes
ersättningen till biträdet av
domstolen. / annat fall fast ställes
biträdesersättningen av rättshjälpsnämnden,
om den rättssökande
eller biträdet begär det eller
rättshjälpsnämnden självmant upptager
ersättningsfrågan till prövning.

Allmän rättshjälp efter beslut av
rättshjälpsnämnden

Beslut om allmän rättshjälp får
av rättshjälpsnämnden meddelas
efter ansökan av den rättssökande.
Ansökan skall vara skriftlig samt
innehålla uppgifter i de hänseenden
som regeringen bestämmer.

Ansökan om allmän rättshjälp
upptages av den rättshjälpsnämnd
inom vars verksamhetsområde sökanden
är bosatt eller, om sökanden
är dödsbo, den avlidne var bosatt.
I fråga om den som ej är bosatt
i landet eller dödsbo efter den
som ej var bosatt här, upptages ansökan
av den rättshjälpsnämnd
som regeringen bestämmer.

Föreslagen lydelse

advokatbyrå får ej bevilja allmän
rättshjälp för verkställighet av avgörande
om underhållsbidrag,

vårdnad eller umgängesrätt. Ej heller
får advokat eller biträdande jurist
bevilja allmän rättshjälp

1. om den rättssökande är
dödsbo,

2. om den rättssökande är bosatt
utom riket,

3. om den rättsliga angelägenheten
skall prövas eller på annat
sätt behandlas utom riket.

Är rättslig angelägenhet anhängig
vid domstol, prövas fråga om beviljande
av allmän rättshjälp av
domstolen. Likaså beslutar domstol,
där den rättsliga angelägenheten
är anhängig, om jämkning av
maximibeloppet för rättshjälpsavgiften.

Har allmän rättshjälp icke beviljats
enligt 16 § och är den rättsliga
angelägenheten ej anhängig vid
domstol, prövas fråga om beviljande
av allmän rättshjälp av
rättshjälpsnämnden.

Är den rättsliga angelägenheten
ej anhängig vid domstol, beslutar
rättshjälpsnämnden också om
jämkning av maximibeloppet för
rättshjälpsavgiften.

JuU 1978/79:30

Nuvarande lydelse

Ansökan får upptagas av annan
rättshjälpsnämnd än som följer av
andra stycket, om nämnden finnér
särskilda skäl föreligga.

18 a

Bifalles ansökan om allmän
rättshjälp, fastställer rättshjälpsnämnden
samtidigt det för sökanden
gällande maximibeloppet.

Kan sökanden ej själv eller genom
någon som i tjänsteställning
eller annars lämnar honom bistånd
behörigen tillvarataga sin rätt, får
rättshjälpsnämnden på sökandens
begäran förordna biträde.

I angelägenhet, som kan antagas
bli prövad enligt lagen (1974:8) om
rättegången i tvistemål om mindre
värden, får biträde förordnas endast
om särskilda skäl föreligger
med hänsyn till sökandens personliga
förhållanden eller sakens beskaffenhet.
I ärende om bodelning
med anledning av äktenskapsskillnad
eller boskillnad får biträde förordnas
endast om särskilda skäl föreligger
med hänsyn till makarnas
förhållanden eller boets beskaffenhet.

När biträde kan förordnas enligt
10 kap. 13 § föräldrabalken, förordnas
ej biträde enligt denna lag.

Meddelas beslut om allmän
rättshjälp, betalas därefter uppkommande
kostnader av allmänna
medel. Av allmänna medel betalas
även biträdesersättning för tiden
efter det att ansökan om rättshjälp

Föreslagen lydelse

Allmän rättshjälp beviljas efter
ansökan av den rättssökande. Ansökan
skall vara skriftlig samt innehålla
uppgifter i de hänseenden
som regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, domstolsverket
bestämmer.

Beviljas allmän rättshjälp, betalas
därefter uppkommande kostnader
enligt 9 och 10 SS av allmänna
medel. Av allmänna medel betalas
även biträdesersättning för tiden
efter det att ansökan om rättshjälp
kommit in till den myndighet som
har att besluta om allmän rättshjälp.
Detsamma gäller biträdeskostnad
som uppkommit före ansökningen
hos myndighet, om arbetet
har varit av mindre omfattning
eller brådskande art och ansökningen
har gjorts utan väsentligt
dröjsmål eller om eljest synnerliga
skäl föreligger.

I fråga om ersättning som avses i
9§ andra stycket 6 skall rätten, i
stället för att enligt 18 kap. 13 § rättegångsbalken
ålägga den som beviljats
allmän rättshjälp betalningsskyldighet,
förklara att ersättningen
utgör en kostnad för rättshjälpen.

Förordnande av biträde m.m.

Beviljas allmän rättshjälp enligt
16 §, blir den som beslutat härom
biträde till den rättssökande. 1 annat
fall får biträde förordnas på sökandens
begäran, om denne ej själv
eller genom någon ,som i tjänste -

JulJ 1978/79: 30

Nuvarande lydelse

kommit in till rättshjälpsnämnden.
Detsamma gäller biträdeskostnad
som uppkommit före ansökningen,
om denna gjorts utan oskäligt
dröjsmål och kostnaden avser ersättning
till advokat eller biträdande
jurist på advokatbyrå.

Har allmän rättshjälp lämnats
enligt 16 S första stycket, utgår biträdesersättningen
även för denna
del av uppdraget av allmänna medel.

1 fråga om ersättning som avses i
9§ andra stycket 7 skall rätten, i
stället för att enligt 18 kap. 13 § rättegångsbalken
ålägga den som beviljats
allmän rättshjälp betalningsskyldighet,
förklara att ersättningen
utgör en kostnad för rättshjälpen.

Till biträde förordnas advokat,
biträdande jurist på advokatbyrå eller
annan som är lämplig för uppdraget.
Har sökanden själv föreslagit
någon som är lämplig, skall denne
förordnas, om ej hans anlitande
skulle medföra avsevärt ökade
kostnader eller i övrigt särskilda
skäl föranleder annat.

Förordnande som biträde får av
rättshjälpsnämnden återkallas, om
skäl föreligger till det.

Biträde får ej sätta annan i sitt
ställe utan rättshjälpsnämndens
medgivande.

Föreslagen lydelse

ställning eller annars lämnar honom
bistånd kan behörigen tillvarataga
sin rätt.

1 angelägenhet, som kan antagas
bli prövad enligt lagen (1974:8) om
rättegången i tvistemål om mindre
värden, får biträde förordnas endast
om särskilda skäl föreligger
med hänsyn till sökandens personliga
förhållanden eller sakens beskaffenhet.
/ ärende om bodelning
med anledning av äktenskapsskillnad
eller boskillnad får biträde förordnas
endast om särskilda skäl föreligger
med hänsyn till makarnas
förhållanden eller boets beskaffenhet.

När biträde kan förordnas enligt
10 kap. 13 § föräldrabalken, förordnas
ej biträde enligt denna lag.

Byte av biträde får ske bara efter
särskilt tillstånd. Sådant tillstånd
får lämnas, om djupgående motsättningar
uppstått mellan biträdet
och den rättssökande eller om eljest
särskilda skäl föreligger.

Biträde får sätta advokat eller biträdande
jurist på advokatbyrå i
sitt ställe (substitution). / övrigt får
substitution äga rum bara efter särskilt
tillstånd.

Är den rättsliga angelägenheten
anhängig vid domstol, ankommer
det på domstolen att besluta om
förordnande och entledigande samt
om särskilt tillstånd till byte och
substitution. / annat fall beslutar
rättshjälpsnämnden i dessa frågor.

JuU 1978/79:30

Nuvarande lydelse

Biträde och skiftesman har rätt
till skälig ersättning för arbete, tidsspillan
och utlägg som uppdraget
krävt. Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, centralmyndigheten
fastställer taxa som
skall tillämpas vid bestämmande av
ersättning.

Har biträde eller skiftesman genom
vårdslöshet eller försummelse
föranlett kostnad för rättshjälpen,
skall detta beaktas vid ersättningens
bestämmande.

Ersättning till biträde fastställes i
mål eller ärende vid allmän domstol,
krigsrätt, arbetsdomstolen eller
bostadsdomstolen av domstolen.
Ersättning till biträde i annat
fall och till skiftesman fastställes av
rättshjälpsnämnden.

Biträde får ej förbehålla sig eller
mottaga ersättning av sin huvudman
utöver vad som följer av 22 §.
Har det skett, är förbehållet utan
verkan och skall biträdet återbetala
vad han uppburit för mycket. I fråga
om ersättning till skiftesman
skall vad som har sagts nu äga motsvarande
tillämpning.

I den mån ej särskilda föreskrifter
gäller, utgår ersättning för bevisning
i mål eller ärende vid allmän
domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen
eller bostadsdomstolen med
skäligt belopp enligt domstolens bestämmande.

Föreslagen lydelse

Ersättning till biträde m.fl.

Biträde, skiftesman och medlare
har rätt till skälig ersättning för arbete,
tidsspillan och utlägg som
uppdraget krävt. Regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande,
domstolsverket fastställer taxa som
skall tillämpas vid bestämmande av
ersättning.

Har biträde, skiftesman eller
medlare genom vårdslöshet eller
försummelse föranlett kostnad för
rättshjälpen, skall detta beaktas vid
ersättningens bestämmande. Om
biträde missbrukat sin behörighet
att bevilja allmän rättshjälp eller
besluta om substitution elter det eljest
föreligger särskilda skäl, får ersättningen
jämkas.

Ersättning till biträde fastställes i
mål eller ärende vid domstol av
domstolen. Ersättning till biträde i
annat fall och till skiftesman fastställes
av rättshjälpsnämnden. Ersättning
till medlare fastställes av
domstolen.

Biträde får ej förbehålla sig eller
mottaga ersättning av sin huvudman
utöver vad som följer av 22 §.
Har det skett, är förbehållet utan
verkan och skall biträdet återbetala
vad han uppburit för mycket. I fråga
om ersättning till skiftesman och
till medlare skall vad som har sagts
nu äga motsvarande tillämpning.

Ersättning för bevisning och annan
utredning m.m.

I den mån ej särskilda föreskrifter
gäller, utgår ersättning för bevisning
i mål eller ärende vid allmän
domstol, bostadsdomstolen, marknadsdomstolen,
arbetsdomstolen
eller krigsrätt med skäligt belopp
enligt domstolens bestämmande.

JuU 1978/79:30

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25 §

I angelägenhet, som ej handlägges
vid allmän domstol, krigsrätt,
arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen,
beslutar biträde
om utredning. Har biträde ej förordnats,
beslutar rättshjälpsnämnden.
Har i ärende om bodelning
förordnats skiftesman, beslutar
denne om utredning.

Den som medverkat vid utredning
som avses i första stycket har
rätt till ersättning enligt föreskrifter
som regeringen meddelar. Ersättningen
bestämmes av rättshjälpsnämnden.

1 angelägenhet, som ej handlägges
vid allmän domstol, bostadsdomstolen,
marknadsdomstolen,
arbetsdomstolen eller krigsrätt, beslutar
rättshjälpsnämnden om utredning.
Utan hinder härav får biträde
besluta om utredning av
mindre omfattning. Samma befogenhet
tillkommer skiftesman som
förordnats i ärende om bodelning.

Den som medverkat vid utredning
som avses i första stycket har
rätt till ersättning enligt föreskrifter
som regeringen meddelar. Ingår utredningen
i mål eller ärende som
har anhängigjorts vid domstol fastställes
ersättningen av domstolen. /
annat fall bestämmes ersättningen
av rättshjälpsnämnden.

Ersättning för inställelse
26 §

Ersättning som avses i 9 § andra stycket 4 utgår enligt bestämmelser som
regeringen meddelar.

Ersättning enligt första stycket Ersättning enligt första stycket

bestämmes av den myndighet inför
vilken inställelsen sker. Vid inställelse
för blodundersökning eller annan
undersökning rörande ärftliga
egenskaper i mål om faderskap enligt
3 kap. föräldrabalken bestämmes
ersättningen av domstolen.
Ersättning för inställelse vid läkarundersökning
enligt 21 kap. 10 S
föräldrabalken bestämmes av länsrätten.

Betalning och fastställande av
rättshjälpsavgift, avräkning med
den rättssökande och med biträde

27 §

Har biträde förordnats, betalas
kostnadsbidrag till biträdet intill
det enligt 19 § fastställda maximibeloppet.
Vad som sagts nu gäller
ej i den mån skyldigheten att utge
sådant bidrag redan fullgjorts enligt
16 § andra stycket.

Från ersättning enligt 22 § skall

Finns biträde enligt denna lag,
erlägges rättshjälpsavgift till biträdet
intill det enligt 15 § första
stycket fastställda maximibeloppet.
Finns ej biträde, skall rättshjälpsavgift
erläggas till statsverket. Har
maximibeloppet höjts sedan rättshjälp
beviljats, skall den avgift som

JuU 1978/79:30

Nuvarande lydelse

avräknas vad den rättssökande är
skyldig att utge som kostnadsbidrag
till biträdet. Understiger ersättningen
det bidrag som skall avräknas,
svarar biträdet mot statsverket
för mellanskillnaden och har
att inbetala denna.

Har biträde ej förordnats, skall
kostnadsbidraget erläggas till
rättshjälpsnämnden.

Har sedan beslut om allmän
rättshjälp meddelats maximibeloppet
blivit höjt, skall det bidrag som
kan föranledas av höjningen erläggas
till rättshjälpsnämnden.

Har den som beviljats allmän
rättshjälp eller ställföreträdare för
honom genom vårdslöshet eller försummelse
föranlett ökade kostnader
för rättshjälpen, får vid fastställande
enligt 30 § av det slutliga
kostnadsbidraget maximibeloppet
överskridas efter vad som är skäligt.

Sedan den rättsliga angelägenheten
slutförts eller rättshjälpen pä
annat sätt upphört, skall rättshjälpsnämnden
fastställa slutligt
kostnadsbidrag och göra avräkning
med den som haft rättshjälp.

Föreslagen lydelse

kan föranledas av höjningen erläggas
till statsverket.

/ mål eller ärende vid domstol
skall domstolen fastställa rättshjälpsavgiften
i samband med att
den Jästställer ersättning till biträde.
Finns ej biträde eller begär biträde
ej ersättning, fastställes
rättshjälpsavgiften när domstolen
skiljer målet eller ärendet från sig
eller när rättshjälpen upphör. Vad
nu sagts gäller även om rättshjälpsavgift
tidigare har fastställts för
den rättssökande.

Är den rättsliga angelägenheten
ej anhängig vid domstol, skall
rättshjälpsnämnden fastställa
rättshjälpsavgiften. Därvid skall
första stycket äga motsvarande tilllämpning.

Har den som beviljats allmän
rättshjälp eller ställföreträdare för
honom genom vårdslöshet eller försummelse
föranlett ökade kostnader
för rättshjälpen, får vid fastställande
av rättshjälpsavgiften maximibeloppet
överskridas efter vad
som är skäligt.

När myndighet fastställt rättshjälpsavgiften
skall genom dess
försorg avräkning göras med den
rättssökande och med biträde.

Från ersättning till biträde enligt
22 $ skall avräknas vad den rättssökande
enligt 27 ft är skyldig att utge
som rättshjälpsavgift till biträdet.
Understiger ersättningen den av -

JuU 1978/79:30

Nuvarande lydelse

I fråga om part som åtnjuter allmän
rättshjälp i mål eller ärende vid
allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen
eller bostadsdomstolen
äger i fråga om kostnaderna för
rättshjälpen bestämmelse i lag om
parts rättegångskostnad tillämpning
utom beträffande ersättning för ränta.
Motpart eller annan som är ersättningsskyldig
för sådana kostnader
skall åläggas att utge ersättningen
till statsverket.

Vinner makar efter gemensam
ansökan boskillnad eller äktenskapsskillnad
och har ena maken
åtnjutit allmän rättshjälp, skall rätten,
om det ej med hänsyn till omständigheterna
är obilligt, ålägga
andra maken att betala statsverket
hälften av kostnaderna för rättshjälpen.

Har i ärende om bodelning
skiftesman förordnats och har ena
2 Riksdagen 1978179. 7 sami. Nr 30

Föreslagen lydelse

gift som skall avräknas, svarar biträdet,
om kostnader utöver biträdesersättningen
uppkommit för
rättshjälpen, mot statsverket för
mellanskillnaden.

Fastställes rättshjälpsavgiften
till lägre belopp än det som den
rättssökande inbetalat, får med
återbetalning av mellanskillnaden
anstå, om det finns anledning antaga
att högre avgift kommer att
fastställas på grund av ytterligare
kostnader för rättshjälpen.

Motparts ersättningsskyldighet
för kostnad för allmän rättshjälp

1 fråga om part som åtnjuter allmän
rättshjälp i mål eller ärende vid
domstol äger i fråga om kostnaderna
för rättshjälpen bestämmelse
i lag om parts rättegångskostnad
tillämpning utom beträffande ersättning
för ränta. Motpart eller annan
som är ersättningsskyldig för
sådana kostnader skall åläggas att
utge ersättningen enligt vad som
sägs i 33 §.

Vinner makar efter gemensam
ansökan boskillnad eller äktenskapsskillnad
och har ena maken
åtnjutit allmän rättshjälp, skall rätten
ålägga andra maken att betala
statsverket hälften av kostnaderna
för rättshjälpen. Om maximibeloppet
för andra makens rättshjälpsavgift
skulle ha varit lägre än som
motsvarar hälften av rättshjälpskostnaderna,
skall åläggandet dock
begränsas till vad som motsvarar
maximibeloppet. Ersättningsskyldighet
skall ej åläggas om detta belopp
ej skulle överstiga maximibeloppet
enligt 12 § första stycket första
meningen och ej heller om det
med hänsyn till omständigheterna
annars är obilligt.

Har i ärende om bodelning
skiftesman förordnats och har ena

JuU 1978/79:30

Nuvarande lydelse

maken åtnjutit allmän rättshjälp,
skall rättshjälpsnämnden, om det ej
med hänsyn till omständigheterna
är obilligt, ålägga andra maken att
betala statsverket hälften av kostnaderna
för skiftesmannen och för
utredning som denne har föranstaltat
om. Beslutet får verkställas enligt
vad som är föreskrivet om domstols
dom.

Skall i annat fall beslut meddelas
om fördelning av kostnader mellan
parter, äger därom gällande bestämmelser
motsvarande tilllämpning
i fråga om kostnaderna för allmän
rättshjälp åt part. Därvid skall
betalningsskyldighet åläggas mot
statsverket för dessa kostnader i
deras helhet eller till viss kvotdel
utan angivande av bestämt belopp.

När mål eller ärende i vilket part
har allmän rättshjälp avgöres, skall
beslut samtidigt meddelas angående
ersättning till statsverket
enligt 31 §.

Ersättning som motpart eller annan
enligt 31 § betalat till statsverket
för kostnader för allmän rättshjälp
skall utges till den som erhållit
rättshjälpen i den mån ersättningen
överstiger kostnaderna
minskade med vad som erlagts i
kostnadsbidrag.

Föreslagen lydelse

maken åtnjutit allmän rättshjälp,
skall rättshjälpsnämnden med motsvarande
tillämpning av andra
stycket besluta om kostnaderna för
skiftesmannen och för utredning
som denne har föranstaltat om. Beslutet
om ersättningsskyldighet får
verkställas enligt vad som är föreskrivet
om allmän domstols dom.

Överstiger i fall som avses i andra
eller tredje stycket summan av
ersättning som make ålagts att betala
och den rättssökandes rättshjälpsavgift
kostnaderna för rättshjälpen,
skall den make som åtnjuter
allmän rättshjälp berättigas få
tillbaka den överskjutande delen.

Skall i annat fall beslut meddelas
om fördelning av kostnader mellan
parter, äger därom gällande bestämmelser
motsvarande tilllämpning
i fråga om kostnaderna för allmän
rättshjälp åt part. Därvid skall
betalningsskyldighet åläggas för
dessa kostnader i deras helhet eller
till viss kvotdel utan angivande av
bestämt belopp.

När mål eller ärende i vilket part
har allmän rättshjälp avgöres, skall
beslut samtidigt meddelas angående
ersättningsskyldighet enligt
31 §.

Fördelning av ersättning mellan
statsverket och den som haft allmän
rättshjälp

Har motpart eller annan enligt
31 § ålagts ersättningsskyldighet
för rättshjälpskostnader, skall ersättningen
utges till statsverket, om
ersättningen till den del den motsvarar
den rättssökandes rättshjälpsavgift
utgör högst fem procent
av det basbelopp som anges i
6 § första stycket. Den rättssökande
skall i sådant fall berättigas
att av statsverket återfå ett belopp

Juli 1978/79:30

Nuvarande lydelse

Har allmän rättshjälp beviljats
sökande i ärende angående verkställighet
enligt utsökningslagen
(1877:31 s. 1), äger bestämmelserna
i första stycket om ersättning
motsvarande tillämpning i fråga om
exekutionsavgift som i ärendet uttagits
hos motparten.

Rättshjälpsnämnden skall förordna
alt rättshjälpen skall upphöra
om

1. kostnadshidrag ej erlägges enligt
27 eller 28 §,

2. sökanden lämnat oriktig uppgift
och rättshjälp ej skulle ha beviljats
om riktig uppgift lämnats,

3. sökanden uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet lämnat oriktig
uppgift, som varit ägnad att leda till
befrielse från eller till för lågt slutligt
kostnadshidrag,

4. sökanden ej längre kan anses
ha befogat intresse av att få sin sak
behandlad, eller

5. de ekonomiska förhållandena
ändrats i sådan mån att sökanden ej
längre är berättigad till allmän
rättshjälp.

Föreslagen lydelse

motsvarande erlagd rättshjälpsavgift Överstiger

den del av ersättningen
som motsvarar den rättssökandes
rättshjälpsavgift fern procent
av basbeloppet, skall den ersättningsskyldige
utge belopp motsvarande
rättshjälpsavgiften till
den rättssökande och återstoden
till statsverket.

Har ersättningsskyldighet ej
ålagts till fullt belopp, skall vad i
första och andra styckena sägs om
rättshjälpsavgift avse den del av
avgiften som svarar mot fördelningen
av ersättningsskyldigheten.

Har allmän rättshjälp beviljats
sökande i ärende angående verkställighet
enligt utsökningslagen
(1877:31 s. 1), äger bestämmelserna
i första-tredje styckena om ersättning
motsvarande tillämpning i
fråga om tilläggsavgift enligt exekutionsavgiji
skungörelsen (1971:
1027) som i ärendet uttagits hos
motparten.

Upphörande av allmän rättshjälp

Allmän rättshjälp skall upphöra
om

1. rättshjälpsavgift ej erlägges
enligt 27 §,

2. den rättssökande lämnat oriktig
uppgift och rättshjälp ej skulle
ha beviljats om riktig uppgift lämnats,

3. den rättssökande uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet lämnat
oriktig uppgift, som varit ägnad att
leda till befrielse frän eller till för
låg rättshjälpsavgift,

4. den rättssökande ej längre kan
anses ha befogat intresse av att få
sin sak behandlad, eller

5. de ekonomiska förhållandena
ändrats i sådan mån att den rättssökande
ej längre är berättigad till allmän
rättshjälp.

JuU 1978/79:30

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

! fall som avses i förslå stycket 3
eller 4 skall förordnande ej meddelas,
om det är uppenbart obilligt att
rättshjälpen upphör.

Meddelas förordnande om allmän
rättshjälps upphörande, skall
den som haft rättshjälp själv bära
kostnaderna för denna. / fall som
avses i första stycket I och 4 skall
hans ansvar dock ej överstiga
maximibeloppet, om ej annat följer
av 29 §.

Första stycket 3 och 4 gäller ej,
om det är uppenbart obilligt att
rättshjälpen upphör.

Beslutas att allmän rättshjälp
skall upphöra, skall den som haft
rättshjälp själv bära kostnaderna
för denna. Föreligger särskilda
skäl, får beslutas att kostnaderna
eller del därav skall betalas av
statsverket.

Beslut i fråga om upphörande av
allmän rättshjälp meddelas, om
den rättsliga angelägenheten är anhängig
vid domstol, av domstolen
och i annat fall av rättshjälpsnämnden.
Sådant beslut får också meddelas
i samband med prövning av
besvär enligt 49 §.

Rättshjälp åt misstänkt i brottmål.
35 §

Om offentlig försvarare finns särskilda bestämmelser.

36 §

Annan rättshjälp åt misstänkt i
brottmål än som avses i 35 § får beviljas
tilltalad, om hans beräknade
årsinkomst ej överstiger ett gränsbelopp
som motsvarar tre gånger
det basbelopp som anges i 6 § första
stycket.

Annan rättshjälp åt misstänkt i
brottmål än som avses i 35 § beviljas
tilltalad, om hans beräknade
årsinkomst ej överstiger ett gränsbelopp
som motsvarar tre gånger
det basbelopp som anges i 6 § första
stycket.

Vid prövning enligt första stycket äger 6§ andra och tredje styckena
motsvarande tillämpning.

Är det uppenbart att sökanden själv kan svara för de kostnader som
ersätts genom rättshjälpen, får dock rättshjälp ej beviljas.

37 §

I fråga om förmåner vid rättshjälp
enligt 36 § äger 9§ andra
stycket 2, 4 och 5, 20 § första
stycket samt 24 och 26 §§ motsvarande
tillämpning.

Vid rättshjälp enligt 36 § äger 9§
andra stycket 2, 4 och 5,9 a §, 19 §
första stycket samt 24 och 26 §§
motsvarande tillämpning.

38 §

Bestämmelserna i rättegångsbalken om skyldighet för tilltalad eller annan
att till statsverket återbetala kostnad som enligt rättens beslut utgått av
allmänna medel äger motsvarande tillämpning i fråga om kostnad för
rättshjälp enligt 36 §.

Juli 1978/79:30

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

I fall som avses i 19 § andra stycket lagen (1946:804) om införande av
nya rättegångsbalken, 18 § lagen (1957:668) om utlämning för brott, 14 §
lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och
Norge, 7 och 13 §§ lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet,
39 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet
av brottmålsdom samt 29 § lagen (1978: 801) om internationellt samarbete
rörande kriminalvård i frihet gäller vad där är föreskrivet.

39 §

Beslut om rättshjälp enligt 36 §
meddelas på ansökan av den tilltalade.
Sådant beslut meddelas av
den domstol där målet är anhängigt.

Rättshjälp enligt 36 § beviljas efter
ansökan av den tilltalade. Beslut
meddelas av den domstol där målet
är anhängigt.

Har rätten skilt saken från sig får den, till dess talan fullföljts av den
tilltalade eller tiden för sådan talan utgått, bevilja honom rättshjälp i högre
rätt.

Föreligger omständighet som
anges i 34 § första stycket 2 beträffande
den tilltalade, skall domstolen
förordna att rättshjälpen skall
upphöra. Dömes den tilltalade för
brottet, skall han utan hinder av
vad som föreskrives i 38 § första
stycket åläggas att betala hela kostnaden
för rättshjälpen.

Ändras den tilltalades ekonomiska
förhållanden i sådan mån att han
ej längre är berättigad till rättshjälp,
skall domstolen förordna att rättshjälpen
skall upphöra.

Föreligger omständighet som
anges i 34 § första stycket 2 beträffande
den tilltalade, skall domstolen
besluta att rättshjälpen skall
upphöra. Dömes den tilltalade för
brottet, skall han utan hinder av
vad som föreskrives i 38 § första
stycket åläggas att betala hela kostnaden
för rättshjälpen. Föreligger
särskilda skäl, får dock beslutas att
kostnaderna eller del därav skall
betalas av statsverket.

Ändras den tilltalades ekonomiska
förhållanden i sådan mån att han
ej längre är berättigad till rättshjälp,
skall domstolen besluta att rättshjälpen
skall upphöra.

40 §

Ansökan om rättshjälp enligt 36 §
skall vara skriftlig samt innehålla
uppgifter i de hänseenden som regeringen
bestämmer. Om särskilda
skäl föreligger, får ansökan göras
muntligen.

Ansökan om rättshjälp enligt 36 §
skall vara skriftlig samt innehålla
uppgifter i de hänseenden som regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande,
domstolsverket bestämmer.
Om särskilda skäl föreligger,
får ansökan göras muntligen.

Rättshjälp genom offentligt biträde.

41 §2

Offentligt biträde kan förordnas i
mål eller ärende

Rättshjälp genom offentligt biträde
lämnas i mål eller ärende

2 Senaste lydelse 1978: 363.

JuU 1978/79:30

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1. hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående intagning
enligt 8 eller 9§ eller utskrivning enligt 16 eller 19 § lagen (1966: 293)
om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,

2. hos beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden angående inskrivning i
eller utskrivning från värdhem eller specialsjukhus enligt lagen (1967: 940)
angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller placering av
särskolelev enligt 28 § samma lag,

3. hos förvaltningsdomstol angående tvångsintagning i allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare enligt 18 eller 55 § lagen (1954: 579) om nykterhetsvård
eller kvarhållande enligt 45 § samma lag,

4. angående omhändertagande för samhällsvård enligt 29 § barnavårdslagen
(1960:97) eller utredning enligt 30 § samma lag eller angående sådan
samhällsvårds slutliga upphörande enligt 42 § samma lag,

5. hos förvaltningsdomstol angående intagning i eller utskrivning från
ungdomsvårdsskola enligt barnavårdslagen (1960: 97),

6. angående förpassning enligt
utlänningslagen (1954: 193) samt
vid utredning hos polismyndighet
när fråga har uppkommit om förpassning,

7. angående utvisning enligt utlänningslagen
(1954:193),

8. angående avvisning enligt utlänningslagen
(1954:193), dock ej
hos polismyndighet, såvida icke anledning
föreligger att underställa
ärendet den centrala utlänningsmyndigheten
eller utlänningen enligt
35 § samma lag hållits i förvar
längre än en vecka,

9. angående verkställighet enligt
utlänningslagen (1954:193), om anledning
föreligger att underställa
ärendet den centrala utlänningsmyndigheten
med stöd av 58 § andra
stycket samma lag eller hänskjuta
ärendet dit med stöd av 58 § tredje
stycket samma lag eller om utlänningen
enligt 35 § samma lag hållits
i förvar längre än en vecka,

11. angående föreskrifter som
meddelats enligt 10 §, 34 § eller 51 §
femte stycket utlänningslagen
(1954:193),

12. angående hemsändande av
utlänning med stöd av 71 § första
stycket utlänningslagen
(1954:193),

13. angående förverkande av
villkorligt medgiven frihet enligt 26
kap. brottsbalken,

6. angående förpassning eller utvisning
enligt utlänningslagen
(1954: 193) samt vid utredning hos
polismyndighet när fråga har uppkommit
om förpassning eller utvisning,

7. angående avvisning enligt utlänningslagen,
dock ej hos polismyndighet,
såvida icke anledning
föreligger att underställa ärendet
den centrala utlänningsmyndigheten
eller utlänningen enligt 35 §
samma lag hållits i förvar längre än
en vecka,

8. angående verkställighet enligt
utlänningslagen, om anledning föreligger
att underställa ärendet den
centrala utlänningsmyndigheten
med stöd av 58 § andra stycket samma
lag eller hänskjuta ärendet dit
med stöd av 58 § tredje stycket
samma lag eller om utlänningen enligt
35 § samma lag hållits i förvar
längre än en vecka,

9. angående föreskrifter som
meddelats enligt 10§, 34 § eller 51 §
femte stycket utlänningslagen,

10. angående hemsändande av
utlänning med stöd av 71 § första
stycket utlänningslagen.

11. angående förverkande av
villkorligt medgiven frihet enligt 26
kap. brottsbalken.

Juli 1978/79:30

Nuvarande lydelse

14. angående återintagning i anstalt
enligt 29 eller 30 kap. brottsbalken,

15. angående verkställighet utomlands
av frihetsberövande påföljd
enligt lagen (1963: 193) om
samarbete med Danmark, Finland,
Island och Norge angående verkställighet
av straff m. m. eller lagen
(1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av
brottmålsdom,

16. angående utlämning enligt lagen
(1970:375) om utlämning till
Danmark, Finland, Island eller
Norge för verkställighet av beslut
om värd eller behandling,

17. angående kastrering enligt lagen
(1944: 133) om kastrering, om
giltigt samtycke till åtgärden ej lämnats,

18. hos regeringen enligt 1 § andra
stycket lagen (1975:1360) om
tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa
fall.

I ärende som anges i 41 § 1—5 och
13—17 skall offentligt biträde utses
för den som åtgärden avser, om det
behövs för tillvaratagande av
dennes rätt. Vid bedömningen av
behovet skall särskilt beaktas om i
väsentligt hänseende motstridiga
sakuppgifter lämnats under utredningen
eller betydelsefulla sakförhållanden
i övrigt är oklara.

I ärenden som anges i 41 § 6 -9,
11, 12 och 18 skall offentligt biträde
utses, om det ej måste antagas att
behov av biträde saknas.

Offentligt biträde förordnas av
rättshjälpsnämnd efter ansökan av
den som åtgärden avser eller anmälan
av den myndighet som handlägger
målet eller ärendet. / ärende
hos regeringen får anmälan göras

Föreslagen lydelse

12. angående återintagning i anstalt
enligt 29 eller 30 kap. brottsbalken,

13. angående verkställighet utomlands
av frihetsberövande påföljd
enligt lagen (1963: 193) om
samarbete med Danmark, Finland.
Island och Norge angående verkställighet
av straff m. m. eller lagen
(1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av
brottsmålsdom,

14. angående utlämning enligt lagen
(1970:375) om utlämning till
Danmark, Finland, Island eller
Norge för verkställighet av beslut
om vård eller behandling,

15. angående kastrering enligt lagen
(1944:133) om kastrering, om
giltigt samtycke till åtgärden ej lämnats,

16. hos regeringen enligt 1§ andra
stycket lagen (1975: 1360) om

tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa
fall.

§3

I ärende som anges i 41 § 1—5 och
11-15 skall offentligt biträde utses
för den som åtgärden avser, om det
behövs för tillvaratagande av
dennes rätt. Vid bedömningen av
behovet skall särskilt beaktas om i
väsentligt hänseende motstridiga
sakuppgifter lämnats under utredningen
eller betydelsefulla sakförhållanden
i övrigt är oklara.

I ärende som anges i 41 § 6-10
och 16 skall offentligt biträde utses,
om det ej måste antagas att behov
av biträde saknas.

Offentligt biträde förordnas efter
ansökan av den som åtgärden avser
eller då annars anledning föreligger.

Biträde förordnas av den myndighet
som handlägger målet eller

3 Senaste lydelse 1978: 363.

JuU 1978/79:30

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

av chefen för det statsdepartement,
till vilket ärendet hör, eller av tjänsteman
som departementschefen bestämmer.

ärendet. Dock ankommer prövningen i

ärende hos barnavårdsnämnd,
social centralnämnd elter social
distrikt snämnd enligt 41 §4 på länsrätten,

i ärende som avses i 41 § 6—10
eller 16 på rättshjälpsnämnden,
i ärende hos polismyndighet enligt
41 § 14 på länsrätten samt
i annat ärende hos regeringen än
som avses i 41 £ 6—10 eller 16 på
chefen för det departement till vilket
ärendet hör eller på tjänsteman
som departementschefen bestämmer.

Har myndigheten skilt målet eller
ärendet från sig, äger under tiden
till dess talan fullföljts eller tiden
för fullföljd utgått andra
stycket motsvarande tillämpning.

Förordnande gäller även när talan fullföljes eller meddelat beslut underställes
annan myndighets prövning eller saken överlämnas till annan myndighets
avgörande.

Ansökan eller anmälan upptages
av den rättshjälpsnämnd inom vars
verksamhetsområde den som åtgärden
avser är bosatt eller, i fråga
om den som ej är bosatt i landet, av
den rättshjälpsnämnd som regeringen
bestämmer.

Ansökan eller anmälan får upptagas
av annan rättshjälpsnämnd
än som föijer av tredje stycket, om
nämnden finnér särskilda skäl föreligga -

Ansökan om offentligt biträde
ges in till den myndighet som handlägger
målet eller ärendet. Avser
ansökan offentligt biträde i ärende
som avses i 41 § 6—10 eller 16, ges
dock ansökan in till rättshjälpsnämnden.

Myndighet som inte själv får förordna
offentligt biträde skall till behörig
myndighet med eget yttrande
överlämna ingiven ansökan med
därvid fogade handlingar eller anmäla
behovet av offentligt biträde.

44 §

Har den som åtgärden avser till offentligt biträde själv föreslagit någon
som är lämplig, skall denne förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra
avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat.

I fråga om offentligt biträde äger
bestämmelserna i 21 § första
stycket sista meningen, andra och
tredje styckena, 22 § första och
andra styckena samt 23 § motsvarande
tillämpning.

/ fråga om beslut som meddelas
med stöd av andra stycket äger 43 §

1 fråga om offentligt biträde äger
bestämmelserna i 21 § andra och
tredje styckena, 22 § första och
andra styckena samt 23 § motsvarande
tillämpning.

JuU 1978/79:30

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

andra och tredje styckena motsvarande
tillämpning.

Ersättning till offentligt biträde Ersättning till offentligt biträde
fastställes av rättshjälpsnämnden utgår av allmänna medel.
och utgår av allmänna medel.

45 §

I mål eller ärende som avses i
41 § får offentligt biträde föranstalta
om sådan utredning som är skäligen
påkallad för tillvaratagande av dens
rätt som åtgärden avser och som ej
kan erhållas genom myndighet som
handlägger målet eller ärendet. Har
offentligt biträde ej utsetts, får
rättshjälpsnämnd som avses i 43 §
på ansökan av den som åtgärden
avser besluta om utredning.

Den som efter beslut av offentligt
biträde eller rättshjälpsnämnd medverkat
vid utredning har rätt till ersättning
av allmänna medel enligt
bestämmelser som regeringen meddelar.
Ersättningen fastställes av
rättshjälpsnämnden.

I mål eller ärende som avses i
41 § får offentligt biträde föranstalta
om sådan utredning som är skäligen
påkallad för tillvaratagande av dens
rätt som åtgärden avser och som ej
kan erhållas genom myndighet som
handlägger målet eller ärendet. Har
offentligt biträde ej utsetts, får
rättshjälpsnämnden på ansökan av
den som åtgärden avser besluta om
utredning.

Den som efter beslut av offentligt
biträde eller rättshjälpsnämnd medverkat
vid utredning har rätt till ersättning
av allmänna medel enligt
bestämmelser som regeringen meddelar.
I fråga om fastställande av
ersättningen äger 43 § andra och
tredje styckena motsvarande tilllämpning.

Rådgivning

Med rådgivning förstås i denna
lag kortare rådgivning och därmed
jämförlig åtgärd i rättslig angelägenhet.
Som rådgivning skall dock ej
anses åtgärd i angelägenhet som
avses i 8 § första stycket 5 eller som
omfattas av förordnande som meddelats
med stöd av 8 § andra
stycket.

Rådgivning sker mot en avgift
som motsvarar en etthundratjugofemtedel
av det basbelopp som
anges i 6 § första stycket, jämnad
till närmast lägre tiotal kronor. Avgiften
får nedsättas eller efterges,
om särskilda skäl föreligger. För
vad som nedsatts eller eftergivits
utgår ersättning av allmänna medel
till den som meddelat rådgivning.

Med rådgivning förstås i denna
lag rådgivning och därmed jämförlig
åtgärd i rättslig angelägenhet under
högst en timme. Som rådgivning
skall dock ej anses åtgärd i
angelägenhet som avses i 8 § första
stycket 5 eller som omfattas av förordnande
som meddelats med stöd
av 8 § andra stycket.

Rådgivning sker mot en avgift
som motsvarar en halv procent av
det basbelopp som anges i 6 § första
stycket för varje påbörjad tidsperiod
om 15 minuter. Avgiften för
rådgivningen jämnas till närmast
lägre tiotal kronor. Avgiften får
nedsättas eller efterges, om särskilda
skäl föreligger. För vad som
nedsatts eller eftergivits utgår er -

JuU 1978/79:30

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Lämnas efter rådgivning allmän
rättshjälp, skall kostnaden för rådgivningen
anses som en kostnad för
den allmänna rättshjälpen. Den
rättssökande får därvid räkna sig
erlagd rådgivningsavgift till godo
såsom betalning på kostnadsbidrag.

Rådgivning meddelas av advokat
eller av biträdande jurist på advokatbyrå
utan beslut av rättshjälpsnämnden.

Beslut om nedsättning eller eftergift
av rådgivningsavgift meddelas
av biträdet.

sättning av allmänna medel till den
som meddelat rådgivning.

Beviljas allmän rättshjälp efter
rådgivning, skall kostnaden för rådgivningen
anses som en kostnad för
den allmänna rättshjälpen. Erläggande
av rådgivningsavgift skall
anses som betalning på rättshjälpsavgift.

Rådgivning meddelas av advokat
eller av biträdande jurist på advokatbyrå.

Beslut om rådgivningsavgift jämlikt
47 § första stycket ankommer
på den som meddelat rådgivningen.

Särskilda bestämmelser

49 §

Mot rättslijälpsnämnds eller annan
förvaltningsmyndighets beslut
enligt denna lag föres talan hos centralmyndigheten
genom besvär.
Mot centralmyndighetens beslut i
anledning av besvär får talan ej
föras.

/ fråga om talan mot allmän
domstols, krigsrätts eller förvaltningsdomstols
beslut enligt denna
lag tillämpas vad som i allmänhet
gäller om talan mot sådan domstols
beslut.

I fråga om talan mot domstols
beslut enligt denna lag tillämpas
vad som i allmänhet gäller om talan
mot beslut av domstolen.

Mot beslut enligt denna lag av
rättshjälpsnämnd eller annan förvaltningsmyndighet
som ej omfattas
av första stycket föres talan hos
besvärsnämnden genom besvär.
Mot beslut av advokat eller biträdande
jurist på allmän advokatbyrå
får talan dock ej föras.

Talan får ej föras mot besvärsnämndens
beslut enligt denna lag.

49 a §

Talan mot beslut i fråga om
rättshjälp får föras, förutom av enskild
part, av domstolsverket. Räknas
besvärstid från den dag då part
fått del av beslutet, får domstolsverket
likväl ej väcka besvärstalan
senare än två månader från dagen
för beslutet. Domstolsverket får
föra talan även till förmån för enskild
part.

JuU 1978/79:30

Nuvarande lydelse

Bestämmelserna i denna lag om
angelägenhet, som skall prövas av
förvaltningsmyndighet, gäller även
sådant ärende vid allman domstol,
krigsrätt, arbetsdomstolen eller
bostadsdomstolen, som avser domstolens
förvaltande verksamhet.

Föreslagen lydelse

Talan mot beslut i fråga om
rättshjälp för föras även av annan
myndighet som regeringen bestämmer.
Därvid skall vad i första
stycket sägs om domstolsverkets
talerätt tillämpas.

Undanröjes beslut om rättshjälp,
skall den som haft rättshjälpen
själv bära kostnaderna för denna.
Föreligger särskilda skäl, får dock
förordnas att kostnaderna eller del
därav skall betalas av statsverket.

Bestämmelserna i denna lag om
angelägenhet, som skall prövas av
förvaltningsmyndighet, gäller även
sådant ärende vid domstol, som
avser domstolens förvaltande verksamhet.

51 §

Den som, i firma eller annars, i yrkesmässig verksamhet som ej utövas
vid advokatbyrå uppsåtligen använder benämningen rättshjälp på sätt som
är ägnat att leda till att verksamheten förväxlas med den rättshjälpsverksamhet
som enligt denna lag utövas vid advokatbyrå dömes till böter.
Detsamma gäller den som uppsåtligen, i firma eller annars, i yrkesmässig
verksamhet obehörigen använder benämningen allmän advokatbyrå eller
benämning som är ägnad att leda till förväxling därmed.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

Har allmän rättshjälp beviljats före denna lags ikraftträdande skall om
rättshjälpen gälla följande. Bestämmelserna i 16 och 17 tillämpliga i sin lydelse före den 1 juli 1979. För tiden till utgången av år
1980 gäller detsamma 22 § tredje stycket, 27-30 och 34 §§. Utöver 17 § i
den äldre lydelsen tillämpas 17 § andra meningen i den nya lydelsen.
Utöver 20 § i den nya lydelsen tillämpas fortfarande 20 § andra stycket i
den äldre lydelsen. Ersättning till medlare fastställs av domstolen. Bestämmelsen
i 27 § första meningen i den nya lydelsen gäller ej i den mån
skyldighet att utge kostnadsbidrag fullgjorts enligt 16 § andra stycket i den
äldre lydelsen. Kostnadsbidrag och maximibelopp för sådant bidrag som
har fastställts med tillämpning av rättshjälpslagen i dess äldre lydelse skall
vid tillämpning av lagen i dess nya lydelse jämställas med rättshjälpsavgift
och maximibelopp för sådan avgift.

Har motpart före denna lags ikraftträdande ålagts ersättningsskyldighet
för rättshjälpskostnad jämlikt 31 §, skall statsverkets rätt att enligt nämnda
paragraf uppbära ersättning som tillkommer den rättssökande övergå på
denne, om ersättningen vid försök till indrivning inte kunnat uttagas inom
ett år från beslutet om ersättningsskyldighet.

JuU 1978/79:30

2 Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs att 21 kap. 11 § föräldrabalken skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

11 §'

Beträffande parts skyldighet att ersätta motparts kostnader i ärende
enligt detta kapitel äga utsökningslagens bestämmelser om kostnader i
utsökningsmål hos överexekutor motsvarande tillämpning.

Kostnad för utförande av uppdrag
enligt 2 § första stycket andra
punkten, hämtning eller omhändertagande
av barn och läkarundersökning
betalas av allmänna medel.
Fråga om ersättning för sådan
kostnad prövas av länsrätten.

Kostnad för utförande av uppdrag
enligt 2 § första stycket andra
punkten, hämtning eller omhändertagande
av barn och läkarundersökning
betalas av allmänna medel.

Den som har hand om barnet får
tillerkännas ersättning och förskott
i anledning av kostnad för resa och
uppehälle i samband med inställelse
vid läkarundersökning enligt
10 §. Härvid äger 15 § förvaltningsprocesslagen
(1971:291) motsvarande
tillämpning.

Fråga om ersättning enligt andra
och tredje styckena prövas av länsrätten.

Denna lag träder i kraft den I juli 1979.

3 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken att 17 kap. 14§, 30
kap. 12 §. 31 kap. 1 §, 33 kap. 5 §, 49 kap. 4 och 7 §§, 52 kap. 1 §, 54 kap. 8§
samt 56 kap. 1 § skall ha nedan angivna lydelse.

17 kap.

14 §2

Rätten äge, när skäl äro därtill, i dom förordna, att den må verkställas
utan hinder av att den icke äger laga kraft.

'Senaste lydelse 1971:305.

JulJ 1978/79:30 29

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Beslut under rättegången, mot
vilket talan ej må föras särskilt,
skall genast gå i verkställighet. Vad
nu sagts galle ock beslut, varigenom
rätten avvisat ombud eller biträde
eller ogillat tredje mans yrkande
att få som intervenient deltaga
i rättegången eller utlåtit sig
angående ersättning eller förskott
till biträde, vittne, sakkunnig eller
annan, som ej är part eller intervenient,
eller förordnat om någons
hållande i häkte eller om kvarstad,
skingringsförbud eller annan handräckning
eller om hävande av sådan
åtgärd eller till biträde utsett annan,
än part föreslagit. Rätten äge, när
skäl äro därtill, i beslut, varigenom
föreläggande meddelats part eller
annan att förete skriftligt bevis elier
att tillhandahålla föremål för syn eller
besiktning, förordna, att beslutet
må verkställas utan hinder av att
det icke äger laga kraft.

Beslut under rättegången, mot
vilket talan ej må föras särskilt,
skall genast gå i verkställighet. Detsamma
gäller beslut, varigenom
rätten

/. avvisat ombud eller biträde,

2. ogillat tredje mans yrkande
att få som intervenient deltaga i rättegången,

3. utlåtit sig angående ersättning
eller förskott till biträde, vittne,
sakkunnig eller annan, som ej är
part eller intervenient,

4. förordnat om någons hållande
i häkte eller om kvarstad, skingringsförbud
eller annan handräckning
eller om hävande av sådan
åtgärd,

5. till biträde utsett annan än
part föreslagit, eller

6. utlåtit sig i annat fall än som
avses i 3 eller 5 i fråga som gäller
allmän rättshjälp, dock ej beslut
om ersättningsskyldighet enligt
31 § rättshjälpslagen (1972:429).

Rätten äge, när skäl äro därtill, i
beslut, varigenom föreläggande
meddelats part eller annan att förete
skriftligt bevis eller att tillhandahålla
föremål för syn eller besiktning,
förordna att beslutet må verkställas
utan hinder av att det icke
äger laga kraft.

Är särskild föreskrift meddelad därom, att dom eller beslut, som icke
äger laga kraft, må verkställas, vare den gällande.

30 kap.

12 §3

Beslut under rättegången, mot
vilket talan ej må föras särskilt,
skall genast gå i verkställighet. Vad
nu sagts gälle ock beslut, varigenom
rätten avvisat ombud, biträde
eller försvarare eller utlåtit sig angående
ersättning eller förskott av

Beslut under rättegången, mot
vilket talan ej må föras särskilt,
skall genast gå i verkställighet. Detsamma
gäller beslut, varigenom
rätten

I. avvisat ombud, biträde eller
försvarare,

2 Senaste lydelse 1972:430.

3 Senaste lydelse 1972:430.

JuU 1978/79:30

Nuvarande lydelse

allmänna medel till målsägande eller
angående ersättning eller förskott
till biträde, försvarare, vittne,
sakkunnig eller annan, som ej är
part, eller angående häktning eller
åtgärd, som avses i 25—28 kap., eller
till försvarare utsett annan, än
part föreslagit. Rätten äge, när skäl
äro därtill, i beslut, varigenom föreläggande
meddelats part eller annan
att förete skriftligt bevis eller att
tillhandahålla föremål för syn eller
besiktning, förordna, att beslutet
må verkställas utan hinder av att
det icke äger laga kraft.

Föreslagen lydelse

2. utlåtit sig angående ersättning
eller förskott av allmänna medel
till målsägande eller angående
ersättning eller förskott till biträde,
försvarare, vittne, sakkunnig eller
annan, som ej är part,

3. utlåtit sig angående häktning
eller åtgärd, som avses i 25-28
kap.,

4. lill försvarare utsett annan än
part föreslagit, eller

5. utlåtit sig i annat fall än som
avses i 2 eller 4 i fråga som gäller
rättshjälp enligt rättshjälpslagen
(1972:429), dock ej beslut om skyldighet
att till statsverket återbetala
kostnad för rättshjälpen.

Är särskild föreskrift meddelad därom, att dom eller beslut, som icke
äger laga kraft, må verkställas, vare den gällande.

31 kap.

1 §4

Dömes i mål, vari åklagare för
talan, den tilltalade för brottet,
skall han till statsverket återgälda
vad enligt rättens beslut av allmänna
medel utgått för hans inställelse
vid rätten under förundersökningen,
till vittne eller sakkunnig eller
eljest för bevisning under förundersökningen
eller i rättegången
samt i ersättning till försvarare så
ock statsverkets kostnad för hans
hämtande till rätten. Den tilltalade
vare dock ej ersättningsskyldig för
kostnad, som icke skäligen varit påkallad
för utredningen, eller för
kostnad, som vållats genom vårds 4Senaste

lydelse 1974:573.

JuU 1978/79:30

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

löshet eller försummelse av annan
än den tilltalade, hans ombud eller
av honom utsedd försvarare. Han
vare ej heller i annat fall än som
sägs i 4 § första stycket skyldig att
betala mera än som motsvarar det
för honom gällande maximibeloppet
för kostnadsbidrag vid allmän
rättshjälp enligt rättshjälpslagen
(1972:429).

löshet eller försummelse av annan
än den tilltalade, hans ombud eller
av honom utsedd försvarare. Han
vare ej heller i annat fall än som
sägs i 4 § första stycket skyldig att
betala mera än som motsvarar det
för honom gällande maximibeloppet
för rättshjälpsavgift vid allmän
rättshjälp enligt rättshjälpslagen
(1972:429).

Vad den tilltalade enligt första stycket skall återgälda får jämkas eller
eftergivas, om skäl härtill föreligger med hänsyn till den tilltalades brottslighet
eller hans personliga och ekonomiska förhållanden.

Om det belopp som den tilltalade
skulle hava att ersätta understiger
visst av regeringen fastställt belopp,
skall kostnaden stanna å
statsverket.

Om det belopp som den tilltalade
skulle hava att ersätta ej överstiger
maximibeloppet enligt 12 § första
stycket första meningen rättshjälpslagen,
skall kostnaden stanna
å statsverket.

33 kap.

5 §5

Tredskodom delgives genom rättens
försorg endast
om den innebär att fordran fastställes
att utgå med särskild förmånsrätt
i fast egendom eller tomträtt,

om den part som yrkat tredskodomen
begär det, eller

om part beviljats rättshjälp genom
beslut av rättshjälpsnämnden.

Tredskodom delgives genom rättens
försorg endast
om den innebär att fordran fastställes
att utgå med särskild förmånsrätt
i fast egendom eller tomträtt,

om den part som yrkat tredskodomen
begär det, eller
om part beviljats allmän rättshjälp.

49 kap.

4 §6

Talan mot underrättens beslut under rättegången skall föras särskilt, om
rätten

1. avvisat ombud, biträde eller försvarare;

2. ogillat tredje mans yrkande att få som intervenient deltaga i rättegången; 3.

förelagt part eller annan att förete skriftligt bevis eller att tillhandahålla
föremål för syn eller besiktning eller ock enligt 3 kap. 3 § 5 tryckfrihetsförordningen
eller 9 § första stycket 5 radioansvarighetslagen
(1966: 756) funnit det vara av synnerlig vikt att där avsedd uppgift lämnas
vid vittnesförhör eller förhör med part under sanningsförsäkran;

5 Senaste lydelse 1972:430.

6 Senaste lydelse 1977: 1020.

JuU 1978/79:30

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4. utlåtit sig angående ådömande av förelagt vite eller häkte eller om
ansvar för företeelse i rättegången eller angående skyldighet för någon,
som ej är part eller intervenient, att gottgöra i rättegången vållad kostnad;

5. utlåtit sig angående ersättning eller förskott av allmänna medel till
målsägande eller angående ersättning eller förskott till biträde, försvarare,
vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part eller intervenient;

6. utlåtit sig i tvistemål angående
kvarstad, skingringsförbud
eller annan handräckning eller i
brottmål angående häktning eller
åtgärd, som avses i 25-28 kap.; eller 7.

avslagit begäran om rättshjälp
eller om ersättning eller förskott
till part, som åtnjuter sådan
förmån, eller avslagit begäran om
biträde eller försvarare eller till sådant
uppdrag förordnat annan, än
part föreslagit.

Särskild talan skall föras genom
besvär. Är fråga om beslut, som
avses i 1,2,3 eller 7, åligge den som
vill föra talan att, om beslutet meddelats
vid sammanträde för förhandling,
genast och eljest inom en
vecka från den dag, då han erhöll
del därav, anmäla missnöje; försummas
det, äge han ej vidare rätt
till talan. Rätten pröve genast, om
anmälan rätteligen gjorts.

Har underrätt förklarat domare
jävig eller ogillat jäv mot särskild
ledamot av nämnd eller bifallit begäran
om rättshjälp, skall vid underrättens
beslut förbliva.

6. utlåtit sig i tvistemål angående
kvarstad, skingringsförbud
eller annan handräckning eller i
brottmål angående häktning eller
åtgärd, som avses i 25-28 kap.;

7. avslagit begäran om biträde
eller försvarare eller till sådant uppdrag
förordnat annan än part föreslagit; 8.

utlåtit sig i annat fall än som
avses i 5 eller 7 / fråga som gäller
allmän rättshjälp; eller

9. avslagit begäran om rättshjälp
åt misstänkt i brottmål eller
om ersättning eller förskott till
part, som åtnjuter sådan förmån.

Särskild talan skall föras genom
besvär. Är fråga om beslut, som
avses i 1, 2, 3, 7, 8 eller 9, åligge
den som vill föra talan att, om beslutet
meddelats vid sammanträde
för förhandling, genast och eljest
inom en vecka från den dag, då han
erhöll del därav, anmäla missnöje;
försummas det, äge han ej vidare
rätt till talan. Rätten pröve genast,
om anmälan rätteligen gjorts.

§7

Har underrätt förklarat domare
jävig eller ogillat jäv mot särskild
ledamot av nämnd eller bifallit begäran
om rättshjälp åt misstänkt i
brottmål, skall vid underrättens beslut
förbliva.

52 kap.

1 §

Vill någon anföra besvär mot underrätts beslut, skall han inom två
veckor från den dag, då beslutet meddelades, till underrätten inkomma
med besvärsinlaga; har beslut under rättegången meddelats annorledes än
vid sammanträde för förhandling, skall dock besvärstiden räknas från den

7 Senaste lydelse 1972:430.

JuU 1978/79: 30

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

dag, då klaganden erhöll del av beslutet. Klagan över beslut om någons
häktande eller kvarhållande i häkte eller i fråga, som avses i 49 kap. 6§,
vare ej inskränkt till viss tid.

Om skyldighet att anmäla missnöje
med beslut, som avses i 49
kap. 3 § eller 4 § första stycket 1, 2,
3 eller 7, stadgas i nämnda kapitel.

Om skyldighet att anmäla missnöje
med beslut, som avses i 49
kap. 3§ eller 4§ första stycket 1, 2,
3, 7, 8 eller 9, stadgas i nämnda
kapitel.

54 kap.
8 §

Ej må talan föras mot hovrätts
beslut angående jäv mot domare i
underrätt eller i dit fullföljd fråga,
som avses i 49 kap. 4§ första
stycket 7 eller 6S.

Ej må talan föras mot hovrätts
beslut angående jäv mot domare i
underrätt eller i dit fullföljd fråga,
som avses i 49 kap. 4§ första
stycket 7 eller 9 eller 6 §.

56 kap.

1 §

Vill någon anföra besvär mot hovrätts beslut, skall han inom fyra veckor
från den dag, då beslutet meddelades, till underrätten inkomma med besvärsinlaga;
har beslut under rättegången meddelats annorledes än vid
sammanträde för förhandling, skall dock besvärstiden räknas från den dag,
då klaganden erhöll del av beslutet. Klagan över beslut om någons häktande
eller kvarhållande i häkte vare ej inskränkt till viss tid.

Om skyldighet att anmäla missnöje
mot hovrätts beslut i fråga,
som avses i 49 kap. 3 § eller 4 § första
stycket 1, 2, 3 eller 7, stadgas i
54 kap. 3 8.

Om skyldighet att anmäla missnöje
mot hovrätts beslut i fråga,
som avses i 49 kap. 3 § eller 4 § första
stycket 1, 2, 3, 7,8 eller 9, stadgas
i 54 kap. 3 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

4 Förslag till

Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Härigenom föreskrivs att 34 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall
ha nedan angivna lydelse.

34 §>

Mot beslut, som ej innebär att målet avgöres, får talan föras endast i
samband med talan mot beslut i själva målet. Talan får dock föras särskilt
när rätten

1 Senaste lydelse 1974: 357.

3 Riksdagen 1978/79. 7 sami. Nr 30

Juli 1978/79: 30

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1. ogillat invändning om jäv mot ledamot av rätten eller invändning om
att hinder föreligger för talans prövning,

2. avvisat ombud eller biträde,

3. förordnat rörande saken i avvaktan på målets avgörande,

4. förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse inför
rätten och underlåtenhet att iakttaga föreläggandet kan medföra särskild
påföljd för honom,

5. utdömt vite eller annan påföljd för underlåtenhet att iakttaga föreläggande
eller ådömt straff för förseelse i förfarandet eller ålagt vittne eller
sakkunnig att ersätta kostnad som vållats genom försummelse eller
tredska,

6. förordnat angående undersök- 6. förordnat angående undersökning
eller omhändertagande av per- ning eller omhändertagande av person
eller egendom eller om annan son eller egendom eller om annan

liknande åtgärd eller liknande åtgärd,

7. förordnat angående ersättning 7. förordnat angående ersättning
för någons medverkan i målet. för någons medverkan i målet, eller

8. utlåtit sig i annat fall än som
avses i 7 i fråga som gäller rättshjälp
enligt rättshjälpslagen
(1972:429).

Mot beslut, varigenom mål återförvisas till lägre instans, får talan föras
endast om beslutet innefattar avgörande av fråga, som inverkar på målets
utgång.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten

Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 §>

I fråga om talan mot patentbesvärsrättens slutliga beslut finns bestämmelser
i patentlagen (1967: 837), mönsterskyddslagen (1970:485), varumärkeslagen
(1960:644), namnlagen (1963: 521) och lagen (1977:1016) med
vissa bestämmelser på tryckfrihetsförordningens område.

Mot patentbesvärsrättens beslut, som ej är slutligt, får talan föras endast
i samband med talan mot beslut i själva målet. Talan får dock föras särskilt
när rätten har

1 Senaste lydelse 1977: 1021.

JuU 1978/79:30

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1. ogillat invändning om jäv mot ledamot av rätten eller invändning om
att hinder föreligger för talans prövning,

2. avvisat ombud eller biträde,

3. utdömt vite eller straff för underlåtenhet att iakttaga föreläggande
eller ålagt vittne eller sakkunnig att ersätta kostnad som vållats genom
försummelse eller tredska,

4. förordnat angående ersättning för någons medverkan i målet,

5. utlåtit sig i annat fall än som
avses i 4 i fråga som gäller allmän
rättshjälp.

Särskild talan som avses i andra stycket får föras av den som beslutet
angår, om det har gått honom emot. Talan föres genom besvär hos regeringsrätten.
Därvid äger bestämmelserna i 7§ förvaltningsprocesslagen
(1971:291) motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder Härigenom

föreskrivs att 23 § lagen (1973: 188) om arrendenämnder och
hyresnämnder skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

23 §‘

Om fullföljd av talan mot hyresnämnds beslut i ärende enligt 12 kap.
jordabalken eller hyresförhandlingslagen (1978:304) eller i ärende angående
bostadsrätt, bostadssanering eller särskild förvaltning eller i ärende
enligt lagen (1975: 1132) om förvärv av hyresfastighet m. m. finns bestämmelser
i 12 kap. 70§ jordabalken, 31 § hyresförhandlingslagen, 76§ bostadsrättslagen
(1971:479), 21 § bostadssaneringslagen (1973:531), 34§
bostadsförvaltningslagen (1977:792) samt 25 § lagen om förvärv av hyresfastighet
m. m.

Mot beslut av hyresnämnd får talan föras särskilt, om nämnden

1. avvisat ansökan som avses i 8, 11, 14-16, 16a eller 16c §,

2. avskrivit ärende enligt 8-10, 15a, 16, 16a eller 16c §, dock ej när
ärendet kan återupptagas,

3. förordnat angående ersättning för någons medverkan i ärendet,

4. utdömt vite eller annan påföljd för underlåtenhet att iakttaga föreläggande
eller ådömt straff för förseelse i förfarandet,

' Senaste lydelse 1978:306.

JuU 1978/79:30

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5. utlåtit sig i annat fall än som
avses i 3 i fråga som gäller allmän
rättshjälp.

Särskild talan föres genom besvär hos bostadsdomstolen inom tre veckor
från den dag beslutet meddelades. Besvärshandlingen skall inges till
domstolen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:839) om statens va-nämnd

Härigenom föreskrivs att 19 § lagen (1976:839) om statens va-nämnd
skall ha nedan angivna lydelse.

Föreslagen lydelse
19 §

Nuvarande lydelse

Talan mot beslut av nämnden,
som innebär avgörande av saken,
föres genom vad. Detsamma gäller i
fråga om beslut, varigenom nämnden
i samband med avgörande av
saken utlåtit sig om ersättning enligt
14 §. Särskild vadeanmälan behövs
ej.

Mot nämndens beslut, varigenom
nämnden avvisat ansökan, avskrivit
mål, utlåtit sig om ersättning enligt
12 § tredje stycket eller 13 § eller
i annat fall än som avses i första
stycket utlåtit sig om ersättning enligt
14 8 eller utlåtit sig i fråga som
avses i 15 §, föres talan genom besvär.
Mot annat av nämnden meddelat
beslut som ej innebär avgörande
av saken får talan föras endast
i samband med sådan talan
som avses i första stycket första
punkten.

ej Mot

nämndens beslut, varigenom
nämnden avvisat ansökan, avskrivit
mål, utlåtit sig om ersättning enligt
12 § tredje stycket eller 13 § eller
i annat fall än som avses i första
stycket utlåtit sig om ersättning enligt
14 § eller i annan fråga som gäller
allmän rättshjälp eller utlåtit sig
i fråga som avses i 15 §, föres talan
genom besvär. Mot annat av nämnden
meddelat beslut som ej innebär
avgörande av saken får talan föras
endast i samband med sådan talan
som avses i första stycket första
punkten.

Beslut av nämnden får verkställas som domstols dom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

JuU 1978/79:30

8 Förslag till

Lag om ändring i utsökningslagen (1877:31 s. 1)

Härigenom föreskrivs att 212 och 219§§ utsökningslagen (1877:31 s. 1)
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ixdelse

Föreslagen lydelse

212 §'

Har överexekutor genom särskilt
beslut utlåtit sig över omständighet,
som angår målets behandling; däröver
må ej besvär anföras annorledes
än i sammanhang med huvudsaken.
Ej vare part förment att särskilt
överklaga beslut, varigenom
överexekutor före målets slutliga
avgörande utlåtit sig i fråga, som
avses i 195 § 1 morn., eller meddelat
förordnande enligt 208§. Tilltror
part sig visa, att utsökningsmål av
överexekutor onödigt uppehälles;
äge då att däröver klaga.

Har överexekutor genom särskilt
beslut utlåtit sig över omständighet,
som angår målets behandling; däröver
må ej besvär anföras annorledes
än i sammanhang med huvudsaken.
Ej vare part förment att särskilt
överklaga beslut, varigenom
överexekutor före målets slutliga
avgörande utlåtit sig i fråga, som
avses i 195 § 1 morn., eller meddelat
förordnande enligt 208 § eller utlåtit
sig i fråga som gäller allmän rättshjälp.
Tilltror part sig visa, att utsökningsmål
av överexekutor onödigt
uppehälles; äge då att däröver
klaga.

219 §2

Talan mot hovrätts utslag eller beslut i utsökningsmål skall fullföljas
genom besvär till högsta domstolen.

Har i utsökningsmål hovrätt meddelat beslut, varigenom målet visats
åter lill överexekutor eller utmätningsman, skall vad i 211 § 2 mom. finnes
stadgat äga motsvarande tillämpning.

Över beslut, varigenom hovrätten,
innan ändringssökandet slutligen
prövas, förordnat, att överexekutors
utslag icke må verkställas eller
att, om verkställighet redan
följt, ytterligare åtgärd ej må vidtagas,
eller utlåtit sig i fråga, som i
195 § 1 mom. sägs, må särskild talan
föras. Har hovrätten i annat fall
är nu sagts genom särskilt beslut
utlåtit sig över omständighet, som
angår målets behandling; däröver

Över beslut, varigenom hovrätten,
innan ändringssökandet slutligen
prövas, förordnat, att överexekutors
utslag icke må verkställas eller
att, om verkställighet redan
följt, ytterligare åtgärd ej må vidtagas,
eller utlåtit sig i fråga, som i
195 § 1 mom. sägs, eller utlåtit sig i
fråga som gäller allmän rättshjälp,
må särskild talan föras. Har hovrätten
i annat fall är nu sagts genom
särskilt beslut utlåtit sig över om -

' Senaste lydelse 1946:814.
2 Senaste lydelse 1946:814.

JuU 1978/79:30 38

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

må besvär ej anföras annorledes än ständighet, som angår målets be i

sammanhang med huvudsaken. handling; däröver må besvär ej an föras

annorledes än i sammanhang
med huvudsaken.

Ej må klagan föras över utslag, varigenom hovrätten undanröjt förordnande,
som av överexekutor meddelats enligt 208 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

9 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall

Härigenom föreskrivs att 23 och 34 §§ lagen (1966:293) om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

23 §

Mot psykiatriska nämndens be- Mot psykiatriska nämndens beslut
får talan icke föras. slut enligt denna lag får talan icke

föras.

Utskrivningsnämnd eller psykiatriska
nämnden får avgöra ärenden
endast om nämndens samtliga ledamöter
äro närvarande. Beslut rörande
förskott på ersättning som avses
i 32 § eller 33 § tredje stycket får
dock på nämndens vägnar meddelas
av ordföranden.

§>

Bestämmelserna i 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i överrätt äga
motsvarande tillämpning på avgörande av utskrivningsnämnd eller psykiatriska
nämnden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

1 Senaste lydelse 1973: 129.

JuU 1978/79:30

10 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger om vissa
psykiskt utvecklingsstörda

Härigenom föreskrivs att 22 och 45 §§ lagen (1967:940) angående omsorger
om vissa psykiskt utvecklingsstörda skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 §>

Beslutsnämnd får avgöra ärende Beslutsnämnd får avgöra ärende

endast om ordföranden och minst endast om ordföranden och minst

tvä andra ledamöter är närvarande. två andra ledamöter är närvarande.

Beslut rörande förskott på ersätt- Beslut rörande förskott på ersättning
som avses i 20 § eller 21 § tred- ning som avses i 20 § eller 21 § tredje
stycket får dock på nämndens je stycket får dock på nämndens

vägnar meddelas av ordföranden. vägnar meddelas av ordföranden.

Detsamma gäller beslut som rör
rättshjälp genom offentligt biträde.

Bestämmelsena i 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i överrätt äger
motsvarande tillämpning på avgörande av nämnden.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

45 §2

Mot psykiatriska nämndens be- Mot psykiatriska nämndens beslut
eller huvudtillsynsmyndighe- slut enligt denna lag eller huvudtill tens

beslut enligt 44 § får talan icke synsmyndighetens beslut enligt 44 §

föras. får talan icke föras.

I fråga om talan mot länsskolnämnds beslut gäller 54 § skollagen i tilllämpliga
delar.

Denna lag träder i kraft den I juli 1979.

' Senaste lydelse 1973:130.

2 Senaste lydelse 1971:639.

JuU 1978/79:30

Motionerna

Under den allmänna motionstiden vid 1977/78 års riksmöte väckt motion

I motionen 1977/78: 287 av Per Gahrton (fp) hemställs att riksdagen ger
regeringen till känna vad som i motionen anförs om generösare principer
för rättshjälp då rättshjälpsbehovet uppstått på grund av felaktigt myndighetshandlande.

Under den allmänna motionstiden vid 1978/79 års riksmöte väckta motioner I

motionen 1978/79: 1167 av Kerstin Andersson i Kumla m.fl. (s) hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en översyn av rättegångskostnads-
och rättshjälpsreglerna i mål om miljöskador med sikte på att förbättra
den enskildes möjligheter att med tekniskt biträde föra talan om ersättning
för sådana skador.

I motionen 1978/79: 1173 av Filip Fridolfsson (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag om sådana ändringar i rättshjälpslagen att
näringsidkare ges möjlighet att få rättshjälp också i angelägenheter som
berör hans näringsverksamhet.

Med anledning av propositionen väckta motioner

i motionen 1978/79: 2159 av Marianne Karlsson (c) hemställs att riksdagen
ändrar rättshjälpslagen så att lagen blir tillämplig på ansökan om
patent.

I motionen 1978/79:2168 av Eric Jönsson m. fl. (s) hemställs att riksdagen
beslutar att Malmö skall vara kansliort för en av rättshjälpsnämnderna.

I motionen 1978/79:2169 av Ulla Tillander m. fl. (c) hemställs att riksdagen
beslutar att Malmö skall vara kansliort för en av rättshjälpsnämnderna.

I motionen 1978/79:2173 av Britta Bergström (fp) hemställs att riksdagen
beslutar dels att tre av de nuvarande rättshjälpsnämnderna behålls i den
nya organisationen (yrkande 1), dels att rättshjälpsnämnderna i Malmö,
Stockholm och Sundsvall behålls i den nya organisationen (yrkande 2).

I motionen 1978/79:2174 av Britta Bergström m.fl. (fp) hemställs att
riksdagen beslutar att Malmö skall vara kansliort för en av rättshjälpsnämnderna
även efter omorganisationen.

I motionen 1978/79:2175 av Bo Forslund m. fl. (s) hemställs att riksdagen
beslutar att Sundsvall kvarstår som lokaliseringsort för rättshjälpsnämnd.

I motionen 1978/79:2176 av Birgitta Hambraeus m.fl. (c) hemställs att
riksdagen beslutar ändra rättshjälpslagen så att ersättning kan lämnas även
till tekniskt och annat sakkunnigt biträde vid miljömål.

JuU 1978/79:30

I motionen 1978/79:2177 av Kurt Hugosson (s) och Doris Håvik (s)
hemställs att riksdagen beslutar dels att utvidga rättshjälpsförmånerna vid
bodelning på sätt som föreslås i motionen (yrkande 1), dels att avslå
propositionens förslag till utvidgning av rättshjälpsförmånerna för näringsidkare
(yrkande 2).

1 motionen 1978/79:2178 av Kurt Hugosson m.fl. (s) hemställs att riksdagen
beslutar att rättshjälpsnämnden i Göteborg skall vara kvar.

1 motionen 1978/79:2179 av Bertil Johansson (c) och Kurt Söderström
(m) hemställs dels att riksdagen avslår propositionens förslag till regler
angående kostnaderna för privat sakkunnig (yrkande 1), dels att riksdagen
beslutar om reglerna angående kostnaderna för privat sakkunnig på sätt
som framförs i motionen (yrkande 2).

I motionen 1978/79: 2180 av Marianne Karlsson (c) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär en snabb utredning av möjligheten att genom
tillskapande av lätt ifyllbara blanketter och förbättrad myndighetsservice
göra rättshjälp till biträdeskostnad onödig i många fall.

I motionen 1978/79:2181 av Åke Polstam m.fl. (c) hemställs att riksdagen
dels beslutar på sätt anförs i motionen angående fastställande av den
övre beloppsgränsen till tjugo basbelopp för rättshjälp till näringsidkare i
dennes näringsverksamhet (yrkande 1), dels beslutar på sätt anförs i motionen
angående borttagande av regeln om högst två anställda i fråga om
rättshjälp till näringsidkare (yrkande 2), dels som sin mening ger regeringen
till känna att de två kvarvarande rättshjälpsnämnderna bör lokaliseras
till Jönköping och Sundsvall (yrkande 3), dels beslutar att föreslagna
ändringar skall träda i kraft den I januari 1980 (yrkande 4).

I motionen 1978/79:2182 av Kurt Söderström (m) hemställs att riksdagen
beslutar att besvär över beslut om beviljande av allmän rättshjälp skall
fullföljas till besvärsnämnden för rättshjälpen.

I motionen 1978/79:2183 av Kurt Söderström (m) och Bertil Johansson
(c) hemställs att riksdagen som sin mening uttalar att nuvarande riktlinjer
för nedsättning och eftergift av rättshjälpsavgift i princip bör behållas
oförändrade.

1 motionen 1978/79: 2184 av Kurt Söderström (m) och Catarina Rönnung
(s) hemställs att riksdagen med ändring av förslaget i propositionen beslutar
att ikraftträdandet skall ske den 1 januari 1980.

1 motionen 1978/79:2185 av Håkan Winberg m.fl. (m) hemställs att
riksdagen beslutar dels att i lagtexten om rättshjälpsnämndernas och besvärsnämndens
sammansättning skall anges att av de två advokaterna en
skall vara anställd på allmän advokatbyrå och en vara enskilt verksam
(yrkande 1), dels att uttala att näringsidkares möjligheter att få rättshjälp

JuU 1978/79:30

utvidgas i förhållande till vad som föreslås i propositionen (yrkande 2), dels
att reglerna om rättshjälp vid bodelning utformas så att möjligheterna att få
biträde jämställs med möjligheterna att få särskild skiftesman (yrkande 3),
dels att förordnande av biträde i vissa regeringsärenden skall ankomma på
expeditionschefen i vederbörande departement (yrkande 4), dels att det
allmännas talerätt i frågor om rättshjälp skall föras av annat organ än
domstolsverket (yrkande 5), dels att antalet rättshjälpsnämnder skall vara
fyra (yrkande 6), dels att rättshjälpsnämndema skall ligga i Stockholm,
Malmö, Göteborg och Sundsvall (yrkande 7), dels att ikraftträdandet uppskjuts
till den 1 januari 1980 (yrkande 8).

1 motionen 1978/79:2190 av Erik Hovhammar rn.fl. (m) hemställs att
riksdagen beslutar dels att näringsidkares rätt till allmän rättshjälp skall
bedömas på sätt som anges i motionen (yrkande 1), dels att möjligheterna
för näringsidkare att erhålla rättshjälp inte skall vara beroende av i vilken
företagsform rörelsen bedrivs (yrkande 2).

I motionen 1978/79:2191 av Inger Lindquist (m) och Bo Siegbahn (m)
hemställs att riksdagen beslutar att förlägga en rättshjälpsnämnd till Göteborg.

Utskottet

Inledning

Åren 1972- 1973 beslöt riksdagen om en genomgripande reform av samhällets
rättshjälp, se prop. 1972:4, JuU 12, rskr 205, prop. 1972: 132, JuU
1973:1, rskr 21 och prop. 1973:74, JuU 19, rskr 169. Reformen regleras
främst i rättshjälpslagen (1972:429), som trädde i kraft den 1 juli 1973.

Enligt rättshjälpssystemet kan rättshjälp i princip lämnas var och en i
varje rättslig angelägenhet, där behov av bistånd föreligger, oavsett om
angelägenheten skall behandlas vid domstol eller vid annan myndighet
eller om den inte alls skall prövas av myndighet. Lagen skiljer mellan fyra
slag av rättshjälp, nämligen allmän rättshjälp, rättshjälp åt misstänkt i
brottmål, rättshjälp genom offentligt biträde samt rådgivning.

Allmän rättshjälp kan lämnas i fråga om varje rättslig angelägenhet där
behov av sådant bistånd föreligger, såvida inte rättshjälp skall utgå i annan
form. Vissa begränsningar gäller dock. Sålunda är personer i de högre
inkomstlägena uteslutna från allmän rättshjälp liksom andra juridiska personer
än dödsbon. Begränsningar gäller också om den rättsliga angelägenheten
eller sökanden saknar närmare anknytning till Sverige. Allmän
rättshjälp utgår vidare i allmänhet inte till näringsidkare i angelägenhet som
har samband med näringsverksamheten. Den allmänna rättshjälpen innebär
att staten betalar kostnaderna i ärendet, bl. a. kostnad för biträde,
under förutsättning att den rättssökande själv bidrar till kostnaden efter
förmåga enligt vissa normer (kostnadsbidrag).

JuU 1978/79:30

Rättshjälp åt misstänkt i brottmål innefattar bl. a. biträde av offentlig
försvarare. Rättshjälp genom offentligt biträde förekommer i vissa i lagen
särskilt angivna förvaltningsärenden som rör den personliga rörelsefriheten
eller den kroppsliga integriteten. Den enskildes ekonomi saknar betydelse
vid prövningen av frågan om det skall utgå rättshjälp åt misstänkt i
brottmål eller rättshjälp genom offentligt biträde.

Rättshjälp kan slutligen utgå såsom rådgivning. Rådgivning innebär rätt
att mot en indexreglerad avgift av f. n. 100 kr. få göra en kortare konsultation
hos advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå.

För tillgodoseende av allmänhetens behov av rättshjälp har inrättats 30
allmänna advokatbyråer, vilkas advokater eller biträdande jurister lämnar
rättshjälp. Rättshjälp lämnas emellertid också av advokat eller biträdande
jurist vid enskild advokatbyrå. I vissa fall får även annan person lämna
rättshjälp.

De administrativa uppgifterna pä rättshjälpsområdet sköts regionalt av
särskilda rättshjälpsnämnder. Det finns sex sådana nämnder, nämligen i
Stockholm, Göteborg, Malmö, Jönköping, Sundsvall och Umeå. För tillsyn
över verksamheten vid rättshjälpsnämnder och allmänna advokatbyråer
och för samordning av uppgifterna inom rättshjälpsområdet finns en
centralmyndighet. Som sådan fungerar domstolsverket.

Beslut som rör allmän rättshjälp meddelas i regel av rättshjälpsnämnd.
Fråga om ersättning till biträde i mål eller ärende vid allmän domstol
prövas dock av domstolen. Även beslut som rör rättshjälp åt misstänkt i
brottmål meddelas av den domstol som handlägger själva målet. Beslut
angående rättshjälp genom offentligt biträde meddelas däremot alltid av
rättshjälpsnämnd.

Beslut som meddelats av rättshjälpsnämnd kan överklagas till centralmyndigheten
och prövas där av en särskild besvärsnämnd. Allmän domstols
beslut rörande rättshjälp överklagas till högre rätt enligt bestämmelserna
i rättegångsbalken.

Reformarbete

Under arbetet med rättshjälpsreformen förutsattes att lagstiftningen på
området skulle ses över sedan tillräckliga erfarenheter vunnits av dess
tillämpning (JuU 1972: 12 och 1973: 1). 1 avbidan härpå har rättshjälpslagen
ändrats på vissa punkter bl. a. i syfte att förenkla handläggningen av
rättshjälpsärenden och i fråga om kostnad för skiftesman vid bodelning
(prop. 1974:71, JuU 18, rskr 235 och prop. 1975/76:47, JuU 17, rskr 112). I
fråga om rättshjälp genom offentligt biträde i utlänningsärenden har beslutats
ändringar i rättshjälpslagen som trädde i kraft den 1 juli 1978 (prop.
1977/78: 90, AU 30, rskr 202).

År 1975 tillsattes rättshjälpsutredningen (Ju 1975:07) med uppgift att i
första hand söka effektivisera de olika rättshjälpsformerna och förenkla
rättshjälpssystemet. Ett mål skulle vara att nå en ökad anpassning av

JuU 1978/79:30

samhällets rättshjälp till den rättssökande allmänhetens behov. I september
1977 redovisade utredningen resultatet av sitt arbete i betänkandet
(SOU 1977:49) Översyn av rättshjälpssystemet. Betänkandet har remissbehandlats.
De i förevarande proposition framlagda förslagen grundas på
betänkandet och remissbehandlingen därav. Lagrådsremiss beslutades i
augusti 1978, och beslut om propositionens avlåtande till riksdagen fattades
i december 1978.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag som gäller såväl de materiella bestämmelserna
om villkor för och förmåner vid rättshjälp som de formella
bestämmelserna om beslutsbefogenheter och om avgifts- och slutregleringssystemet.

Det föreslås att beslutsbefogenheter i stor omfattning skall flyttas från
rättshjälpsnämnderna dels till advokater och biträdande jurister vid advokatbyråer,
dels till ett stort antal myndigheter, främst domstolar, som
handlägger det mål eller ärende vari rättshjälp är aktuell. Det nuvarande
rådgivningsinstitutet byggs ut, och avgiften för rådgivning ställs i relation
till tidsåtgången. Advokat och biträdande jurist föreslås få behörighet att
bevilja allmän rättshjälp i vissa familjerättsliga angelägenheter, t. ex. äktenskapsskillnad.
Nuvarande möjligheter till ersättning för biträdeskostnad
som uppkommit före ansökan om allmän rättshjälp föreslås utvidgade.
Vidare blir domstolar och vissa andra myndigheter behöriga att bevilja
allmän rättshjälp. Dessa organ skall enligt förslaget också bestämma ersättning
till biträde i mål eller ärende vid domstolen eller myndigheten.

Förslaget innebär också ökade möjligheter för näringsidkare att få allmän
rättshjälp när det gäller rättsliga angelägenheter som rör näringsverksamheten.
I propositionen föreslås vidare att ersättning för rättssökandes
kostnad för medling i tvistemål enligt 42 kap. 17 § rättegångsbalken skall
ingå bland förmånerna vid allmän rättshjälp. Förmånligare reglering föreslås
också beträffande vissa kostnader för inställelse till läkarundersökning
samt i fråga om vissa expeditions- och exekutionsavgifter samt vissa
kungörelsekostnader.

Förslaget innefattar också förenklingar i reglerna om den enskildes
avgift för rättshjälpen samt slutregleringsförfarandet. Beslutanderätten när
det gäller frågor om offentligt biträde enligt rättshjälpslagen flyttas i princip
till den myndighet som handlägger det ärende vari frågan uppkommit. 1
organisatoriskt hänseende föreslås en minskning av antalet rättshjälpsnämnder
från sex till två.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1979.

Allmänna synpunkter

Den nuvarande ordningen för samhällets rättshjälp gäller sedan år 1973.
1 fråga om de materiella bestämmelserna föreligger som angetts ovan vissa

JuU 1978/79:30

begränsningar i samhällets möjligheter att erbjuda rättshjälp. Några av
dessa har motiverats med rättshjälpens karaktär av social förmån medan
andra har befunnits nödvändiga av statsfinansiella skäl. 1 formellt hänseende
är rättshjälpssystemets konstruktion förhållandevis invecklad och präglas
av olika inslag av byråkrati. Lagstiftningen och därmed systemet har
därigenom blivit svårtillgänglig.

I propositionen läggs fram flera förslag i syfte att förbättra och effektivisera
de olika rättshjälpsformerna och för att förenkla rättshjälpssystemet.
Förslagen präglas av tanken att det rättsskydd som avsågs med reformen
skall vidmakthållas och i möjlig mån också förbättras samtidigt som rättshjälpen
bättre anpassas efter den rättssökande allmänhetens behov.

De föreslagna förändringarna kommer otvivelaktigt att medföra att
rättshjälpssystemet i många hänseenden blir enklare och effektivare. En
del spörsmål som tidigare uppmärksammats lämnas emellertid utanför den
föreslagna lagstiftningen. Detta gäller t. ex. frågan om ansvaret för motparts
rättegångskostnad, frågan om en förmånligare reglering beträffande
vissa utredningskostnader och kostnaderna vid bodelning. Detsamma gäller
frågan om gränsdragningen för möjligheterna till rättshjälp för angelägenheter
som prövas utomlands.

Som framgår av den följande framställningen finns det enligt utskottets
mening flera spörsmål som påkallar fortsatta överväganden sedan ytterligare
erfarenheter vunnits av tillämpningen av lagstiftningen på området.
Utskottet anser därför att en förnyad översyn bör komma till stånd inom
några år. Vid översynen är det enligt utskottets mening givet att strävan
liksom hittills måste vara att de olika förmånerna i systemet ytterligare
byggs ut och förbättras i den takt resurserna medger det.

Under lagstiftningsarbetet har övervägts om inte betydande vinster kunde
nås om rättshjälpslagen efter en total överarbetning ersattes med en helt
ny lag. Utskottet hyser sympati för en sådan tanke. De nu aktuella ändringarna
låter sig emellertid infogas i den nuvarande rättshjälpslagen. Frågan
om en total revidering av lagen bör därför - även om en omarbetning från
framför allt formella synpunkter framstår som önskvärd - skjutas på
framtiden. Tillfälle att på nytt ta upp frågan bör enligt utskottets mening
ges i samband med den översyn som utskottet nyss förespråkat.

Under hänvisning till vad nu anförts vill utskottet uttala sin anslutning i
stort till de förslag som läggs fram i propositionen. Utskottet återkommer i
det följande till skilda spörsmål som aktualiserats genom de föreliggande
motionerna eller eljest tilldragit sig utskottets särskilda uppmärksamhet.

Rättshjälp ät näringsidkare

Ett av de spörsmål som tilldragit sig den största uppmärksamheten i
fråga om rättshjälpssystemets utformning är frågan i vilken utsträckning
allmän rättshjälp skall kunna ges näringsidkare i angelägenhet som har
samband med hans näringsverksamhet. Gällande ordning innebär att nä -

JuU 1978/79:30

ringsidkare som regel inte får sådan rättshjälp. Denna restriktivitet kritiserades
motionsvägen redan vid rättshjälpsreformens genomförande, och
motionsönskemål om vidgade möjligheter har återkommit under en följd
av år.

Frågan har övervägts av rättshjälpsutredningen, och i propositionen
läggs fram förslag som innebär ökade möjligheter för näringsidkare att få
allmän rättshjälp.

Också nu föreligger ett antal motioner som tar upp frågan om rättshjälp
åt näringsidkare. I motionen 1173 kritiseras den rådande ordningen och
efterlyses förslag till förbättringar. I motionerna 2181, 2185 och 2190 kritiseras
ett i propositionen utvecklat resonemang om att rättshjälp i princip
inte bör ges åt näringsidkare vid en årsomsättning av 200 000 kr. eller
däröver och i allmänhet inte heller åt näringsidkare som har fler än två
anställda. Kritiken går bl. a. ut på att en företagares ekonomiska ställning
inte sällan är tämligen oberoende av företagets omsättning och antalet
anställda samt att därför möjligheterna att bevilja rättshjälp bör vara betydligt
större än vad som följer av resonemanget i propositionen (motionen
2185). Önskemål förs också fram om att det i varje särskilt fall skall göras
en fullständig analys av det bokföringsmässiga underlaget (motionen 2190).
Det föreslås också att beloppsgränsen skall uttryckas på ett sådant sätt att
den automatiskt följer penningvärdets förändring; gränsen för omsättningens
storlek skulle inledningsvis kunna sättas till 20 basbelopp enligt lagen
om allmän försäkring (motionen 2181). 1 motionen 2190 förs också fram
förslaget att möjligheterna till rättshjälp inte skall vara beroende av i vilken
företagsform näringsverksamheten bedrivs. I motionen 2177 framhålls att
prioritet nu måste ges åt en utvidgning av förmånerna vid bodelning.
Under hänvisning härtill föreslår motionärerna att förslaget till utvidgade
möjligheter till rättshjälp åt näringsidkare skall avslås, även om det kan
anses berättigat.

Möjligheterna till rättshjälp åt näringsidkare regleras i 8 § första stycket
3 rättshjälpslagen. Enligt detta lagrum får allmän rättshjälp inte lämnas
näringsidkare i angelägenhet som har samband med hans näringsverksamhet,
om inte särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till hans
ekonomiska förhållanden eller sakens beskaffenhet. Enligt den i propositionen
föreslagna lydelsen av lagrummet skall allmän rättshjälp inte få
beviljas näringsidkare i angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet,
om inte skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens
art och begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga förhållanden
eller omständigheterna i övrigt.

Bakom gällande ordning ligger tanken att rättshjälpen är en social förmån
som i första hand bör ge skydd vid oförutsedda händelser som berör
enskildas personliga och ekonomiska förhållanden. Det har också beaktats
att kostnader för biträde i rättsliga angelägenheter ofta är en normal företeelse
i affärslivet, jämförbara med andra driftskostnader som kan påverka

JuU 1978/79:30

rörelsens resultat. För att undvika stötande konsekvenser av att rättsliga
angelägenheter i näringsverksamhet ställs utanför rättshjälpens tillämpningsområde
— exempelvis när fråga är om vissa småföretagare som står
löntagarna nära - öppnades dock vissa möjligheter till allmän rättshjälp på
sätt som nyss har beskrivits.

Frågor om allmän rättshjälp åt näringsidkare har prövats i ett flertal
avgöranden av besvärsnämnden för rättshjälpen. 1 praxis har allmän rättshjälp
beviljats näringsidkare, vilkas ekonomiska förhållanden varit sådana
att de som kostnadsbidrag haft att betala enbart grundavgiften enligt
rättshjälpslagen, dvs. ett belopp motsvarande 1/125 av basbeloppet jämnat
till närmast lägre tiotal kr., f. n. 100 kr. Denna regel har dock ej varit
undantagslös. Allmän rättshjälp har vägrats även i sådana fall, när rörelsen
varit av sådan omfattning att den rättssökande av den anledningen inte
kunnat jämställas med en löntagare i lägre inkomstläge. Flänsyn har då
tagits till omsättningen, tillgångarna i rörelsen, antalet anställda m. m. När
det gäller årsomsättningens storlek torde, enligt vad föredragande statsrådet
uppgav i lagrådsremissen, gränsen i praxis ha kommit att ligga vid
100000 kr. eller något däröver. Enligt vad som upplysts under utskottets
behandling av ärendet har utvecklingen lett till att gränsen förskjutits från
100000 kr. till 200000 kr. Rättshjälp har i enskilda fall beviljats också vid
årsomsättning betydligt överstigande sistnämnda belopp.

Rättshjälpsutredningen förordade en mer generös tillämpning av möjligheterna
för näringsidkare att få allmän rättshjälp. Utredningen diskuterade
möjligheten av att — efter viss förebild i bokföringslagen — föreslå en regel
som utesluter endast sådana företagare från allmän rättshjälp som har flera
än två årsanställda personer och som har en årlig bruttoomsättning överstigande
200000 kr. Utredningen avstod emellertid av statsfinansiella skäl
från att förorda en sådan regel generellt. Samtidigt framhölls att det i
enskilda fall kan finnas skäl att medge allmän rättshjälp trots att antalet
anställda överstiger två eller trots att omsättningen överstiger 200000 kr.
Omsättningens storlek och antalet anställda borde enligt utredningen på
samma sätt som nu sker spela in i den helhetsbedömning av verksamhetens
art och omfattning som skall göras vid prövningen av rättshjälpsfrågan.

I propositionen uttalar föredragande statsrådet sin principiella anslutning
till de grundtankar som, enligt vad nyss sagts, ligger bakom den
nuvarande regleringen. Han konstaterar också att statsfinansiella skäl med
styrka talar för att vissa begränsningar måste gälla vid allmän rättshjälp åt
näringsidkare. Begränsningarna får dock inte göras så snäva att allmän
rättshjälp vägras småföretagare som praktiskt sett står löntagarna nära
eller när sambandet med de privata förhållandena är särskilt påtagligt. Vid
en avvägning av olika intressen kommer föredragande statsrådet fram till
att utrymme bör beredas för en mer liberal praxis även om utvidgningen av
statsfinansiella skäl måste göras med försiktighet.

Efter dessa principiella uttalanden anför föredragande statsrådet att

JuU 1978/79:30

årsomsättningens storlek, tillgångarna i rörelsen och antalet anställda tillmäts
viss vikt enligt nuvarande rättshjälpspraxis. Han finner sig kunna i
och för sig dela utredningens synsätt att varken antalet anställda eller
omsättningens storlek kan tjäna som säkert kriterium på ett företags storlek.
Han anser det dock med hänsyn till den praktiska tillämpningen inte
vara möjligt att avstå från en gräns med vissa schablonartade inslag. Till de
omständigheter som måste beaktas hör enligt föredragande statsrådet omsättningens
storlek. Härvid kan hänsyn också tas till olika branschers
lönsamhet och övriga möjligheter att ge näringsidkarna en tillfredsställande
materiell standard. Han uttalar vidare att det, räknat i dagens penningvärde,
i princip inte bör komma i fråga att bevilja allmän rättshjälp vid en
omsättning av 200000 kr. eller däröver, samt att näringsidkaren i allmänhet
inte bör få ha fler än två anställda. Undantagsvis bör dock enligt föredragande
statsrådet allmän rättshjälp kunna ges då dessa gränser överskrids.
Detta gäller i branscher med låg lönsamhet eller i fall med ömmande
omständigheter av personlig eller ekonomisk art. Han tillägger att näringsidkare
som saknar anställda, t. ex. konstnärliga och litterära yrkesutövare,
med tillämpning av dessa principer bör kunna komma i åtnjutande av
allmän rättshjälp i större utsträckning än övriga näringsidkare. Avslutningsvis
förordar föredragande statsrådet också en viss uppmjukning av
den i praxis tillämpade ordningen att rättshjälp vägras näringsidkare med
sådana inkomstförhållanden att rättshjälpsavgiften blir högre än grundavgiften.
För en sådan uppmjukning talar enligt föredragande statsrådet det
förhållandet att många näringsidkare är att jämställa med vanliga löntagare
även om deras inkomst- och förmögenhetsförhållanden skulle medföra
högre rättshjälpsavgift.

Vid ställningstagande till frågan i vilken utsträckning allmän rättshjälp
bör kunna ges näringsidkare vill utskottet till en början ansluta sig till de
principiella synpunkter som föredragande statsrådet anlagt. Detta innebär
bl. a. att utskottet — med beaktande av rättshjälpens karaktär av social
förmån - inte kan ställa sig bakom önskemålet i motionen 2190 om att
allmän rättshjälp bör utgå till näringsidkare oberoende av företagsform.

Det sagda innebär vidare att utskottet ansluter sig till tanken i propositionen
att utrymme nu - om än med viss försiktighet — bör ges för en mer
generös praxis i fråga om att bevilja allmän rättshjälp åt näringsidkare.
Behovet av en liberalisering gäller enligt utskottets mening inte minst den i
praxis utbildade huvudregeln att rättshjälp vägras vid högre rättshjälpsavgift
än grundavgiften. Beträffande den författningsmässiga regleringen konstaterar
utskottet att de i propositionen föreslagna ändringarna i lagtexten
innebär att den begränsning som legat i rekvisitet ”särskilda skäl” mildras
samtidigt som flera omständigheter av betydelse för bedömningen av om
rättshjälp skall få meddelas förs in. Dessa ändringar ger enligt utskottets
mening möjlighet till en önskvärd utvidgning av tillämpningsområdet för
allmän rättshjälp åt näringsidkare. Samtidigt skapas författningsmässigt

Juli 1978/79:30

stöd för en mer nyanserad bedömning av omständigheterna i det enskilda
fallet. Detta ser utskottet som en fördel.

När det sedan gäller de i motionerna kritiserade bedömningsnormerna —
200000 kr. i årsomsättning och två anställda — bör enligt utskottets mening
först slås fast att det här inte är fråga om att införa några undantagslösa
schabloner. Redan av den föreslagna lagtexten framgår att bedömningen i
det enskilda fallet skall ske med hänsyn till en rad olika omständigheter,
nämligen verksamhetens art och omfattning, sökandens ekonomiska och
personliga förhållanden samt omständigheterna i övrigt. Som föredragande
statsrådet uttalar får hänsyn härvid också tas till lönsamheten inom olika
branscher. Vid bedömningen i det enskilda fallet skall alltså hänsyn tas till
olikheter i de föreliggande omständigheterna både branschvis och i de
individuella fallen.

Det är emellertid enligt utskottets mening tydligt att man i den praktiska
tillämpningen inte helt kan avstå från mer eller mindre generella riktmärken.
I detta hänseende hyser utskottet förståelse för den i en av motionerna
framförda tanken på en anknytning av beloppet för årsomsättningen till
det i andra sammanhang i rättshjälpslagen använda basbeloppet enligt
lagen om allmän försäkring. Ett skäl mot en sådan ordning är emellertid att
därigenom skulle skapas en fastare anknytning till en fix gräns, vilket
synes kunna äventyra den nyanserade bedömning av samtliga föreliggande
omständigheter av betydelse som utskottet nyss förespråkat. Härtill kommer
att den utveckling som inom ramen för nuvarande lagtext skett i praxis
- från tidigare 100000 kr. till numera 200000 kr. - synes ha inneburit en
naturlig anpassning efter förändringarna i penningvärdet och utvecklingen
i övrigt. Utskottet utgår från att en motsvarande utveckling, inom ramen
för den ändrade lagtexten, kommer att äga rum i framtiden och kan därför
inte förorda tanken på en fast gränsdragning när det gäller omsättningens
storlek. Detta gäller också i fråga om antalet anställda. 1 anslutning till det
sagda vill utskottet i likhet med föredragande statsrådet understryka att
den förestående utvidgningen av möjligheterna till rättshjälp av statsfinansiella
skäl måste ske med försiktighet.

Med de uttalanden utskottet med anledning av motionerna gjort i det
föregående godtar utskottet den i propositionen föreslagna författningsmässiga
regleringen av förutsättningarna för rättshjälp åt näringsidkare.
Uttalandena bör godkännas av riksdagen.

Utvecklingen på området bör enligt utskottets mening följas med uppmärksamhet,
och frågan om allmän rättshjälp åt näringsidkare är ett av de
spörsmål som bör tas upp till förnyade överväganden — bl. a. från statsfinansiella
synpunkter - vid den översyn som utskottet förordat i det
föregående. Vad utskottet nu i anledning av de föreliggande motionerna
uttalat beträffande förnyade överväganden i fråga om allmän rättshjälp åt
näringsidkare bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

4 Riksdagen 1978/79. 7 sami. Nr 30

JuU 1978/79:30

Rättshjälp vid bodelning

I rättshjälpshänseende betraktas frågan om allmän rättshjälp i angelägenhet
rörande bodelning i princip som ett fristående ärende. Enligt rättshjälpslagen
i dess ursprungliga lydelse kunde allmän rättshjälp i och för sig
utgå i angelägenhet rörande bodelning. Ersättning till särskilt utsedd
skiftesman ingick dock inte som förmån enligt lagen. Sådan kostnad fick
parterna själva svara för, oavsett om rättshjälp hade beviljats eller inte.
Allmän rättshjälp i bodelningsärende omfattade således endast kostnaden
för biträde och eventuell utredning.

Vid rättshjälpslagens tillkomst uppehöll sig riksdagen ingående vid frågan
om behovet av rättsligt biträde i bodelningsärenden och uttalade sig för
en komplettering — inom rättshjälpslagens ram eller på annat sätt — såvitt
gäller kostnaderna för särskilt utsedd skiftesman (JuU 1972:12 s. 31-34).

Genom lagändring, som trädde i kraft den 1 januari 1976 (prop. 1975/
76:47, JuU 17, rskr 112), infördes en regel om att rättshjälpen skulle
omfatta även kostnad för särskilt förordnad skiftesman vid bodelning med
anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad om den rättssökande beviljats
allmän rättshjälp i bodelningsärendet. Enligt regeln begränsades
makes möjlighet att i bodelningsärende få förutom skiftesman även biträde
enligt rättshjälpslagen till fall där särskilda skäl förelåg med hänsyn till
makarnas förhållanden eller boets beskaffenhet. Lagändringen innebar
således en prioritering av skiftesman framför bistånd genom biträde åt
endera eller båda parterna.

Under behandlingen av detta lagstiftningsärende förklarade sig utskottet
kunna godta att den nya ordningen tillämpades under ett inledande skede.
Frågan om en utvidgning av förmånerna borde emellertid tas upp till
övervägande av utredningen om en allmän översyn av rättshjälpssystemet
(JuU 1975/76:17 s. 12-16).

Rättshjälpsutredningen, som sett över frågan, har förordat en ordning
som i princip innebär att behovet av allmän rättshjälp vid bodelning bedöms
enligt vanliga regler. Utredningens förslag innebär i huvudsak följande.
För att allmän rättshjälp skall få beviljas bör krävas att boet är i
något hänseende komplicerat. Rättshjälpen innefattar förmånen av biträde
eller skiftesman. Den som gör ansökan om allmän rättshjälp skall ange
vilken förmån han önskar och skälen. Rättshjälpsnämnden prövar ansökningen
och bestämmer vilken förmån som skall utgå. Valet skall ske med
hänsynstagande till såväl partens önskemål och behov som till kostnadskonsekvensema.
Om biträde förordnas men det senare visar sig att skiftesman
inte kan undvaras, får nämnden på framställning bestämma att rättshjälpen
skall inkludera även denna förmån. Härför bör dock fordras särskilda
skäl. Skulle skiftesman ha kopplats in från början men parterna eller
en av dem senare anse att biträde inte kan undvaras, bör motsvarande
gälla.

Förslaget, som under remissbehandlingen fått ett blandat mottagande,

JuU 1978/79:30

tas inte upp i den föreliggande propositionen. Bl. a. under hänvisning till
det statsfinansiella läget anser sig föredragande statsrådet inte nu kunna
förorda någon ändring av regleringen.

I motionerna 2177 och 2185 förs fram önskemål av innebörd att riksdagen
i fråga om rättshjälp vid bodelning beslutar ändra rättshjälpslagen i
överensstämmelse med rättshjäipsutredningens förslag.

När spörsmålet om en utvidgning av förmånerna vid rättshjälp i bodelningsärenden
nu återkommer vill utskottet understryka, att det inte har
satts i fråga någon ändring av de allmänna reglerna om villkor för rättshjälp
i 6 och 8 §§ rättshjälpslagen. Enligt dessa gäller generellt bl. a. att den
rättssökande måste ha såväl behov av bistånd i angelägenheten som befogat
intresse av att få sin sak prövad. Härav följer att de problem som kan
uppkomma i samband med bodelning i första hand får lösas av parterna
själva. Utskottet vill också framhålla den stora praktiska betydelsen av att
den rättshjälp med biträdesförordnande som kan ha meddelats i ett skillnadsmål
ofta kan komma att gälla också bodelningen. Det rör sig här om
sådana fall där en lösning av bodelningsfrågan har betydelse för målet i
övrigt. Först i andra lägen uppkommer fråga om att bevilja rättshjälp i
bodelningsärendet.

Som nyss sagts innebär den nuvarande ordningen att bistånd genom
skiftesman prioriteras framför bistånd genom biträde åt endera eller båda
parterna. Till stöd för prioriteringen uttalades när denna ordning infördes
bl. a. att det åligger en skiftesman att utreda boet och söka förmå parterna
att nå en uppgörelse i godo samt att skiftesmannen i motsats till partsbiträde
har befogenhet att göra tvångsskifte om parterna inte kommer överens.
Mot denna bakgrund ansågs bistånd genom skiftesman ofta kunna
utgöra ett effektivare, snabbare och billigare alternativ än bistånd genom
biträde.

I sammanhanget bör också framhållas att de nuvarande reglerna medger
att jämte skiftesman också biträde förordnas i en bodelningstvist. Så får
ske om särskilda omständigheter föreligger. Det kan här vara fråga om
personliga förhållanden såsom sjukdom, språksvårigheter, hög ålder eller
liknande. Skäl till biträdesförordnande kan också föreligga med hänsyn till
boets beskaffenhet.

Även om utskottet - i linje med vad utskottet uttalade i samband med
att den nuvarande ordningen infördes — hyser viss sympati för den av
utredningen och motionärerna förordade regleringen, anser utskottet i
likhet med föredragande statsrådet att principerna bakom nuvarande ordning
alltjämt har bärkraft. Härtill kommer att en utvidgning av möjligheterna
till allmän rättshjälp i bodelningsärenden otvivelaktigt skulle medföra
kostnadsökningar, vilka med tanke på det stora antalet bodelningar kan bli
betydande. Enligt rättshjälpsutredningen uppgick år 1973 antalet ”bodelningstillfällen”
till ca 19000. På angivna skäl och med hänsyn till det
statsfinansiella läget anser sig utskottet inte kunna förorda en ändring av
gällande regler.

JuU 1978/79:30

Den ordning som infördes år 1976 bör sålunda få prövas ytterligare i
praktiken, och förnyade överväganden av frågan om en utvidgning av
rättshjälpsförmånerna vid bodelning bör göras i samband med den kommande
översyn av rättshjälpssystemet som utskottet i det föregående
uttalat sig för. Enligt utskottets synsätt är det angeläget att en förbättring
kan åstadkommas så snart de samhällsekonomiska resurserna medger det.

Vad utskottet nu i anledning av motionerna 2177 och 2185 uttalat om
rättshjälpsförmånerna vid bodelning bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

Nedsättning och eftergift av rättshjälpsavgift m. m.

Som tidigare angetts skall vid allmän rättshjälp den rättssökande själv
efter förmåga bidra till kostnaderna för rättshjälpen enligt vissa normer.
Dessa innebär bl. a. att bidragsskyldigheten begränsas genom ett system
med maximibelopp för kostnadsbidraget. Maximibeloppet bestäms med
hänsyn till den rättssökandes betalningsförmåga. För personer med en
beräknad årsinkomst, som inte överstiger ett belopp motsvarande tre
gånger basbeloppet för oktober månad året innan rättshjälp begärs, utgör
maximibeloppet 1/125 av basbeloppet, jämnat till närmast lägre tiotal kr.
(grundavgiften). För rättssökande som tillhör denna ekonomiskt sämst
ställda grupp får bidragsskyldigheten nedsättas eller efterges om särskilda
skäl föreligger (12 § rättshjälpslagen).

På motsvarande sätt kan kostnad för rådgivning nedsättas eller efterges
om särskilda skäl föreligger (47 § rättshjälpslagen).

Som en särskild anledning till att också de mindre bemedlade i princip
skall bidra till rättshjälpskostnaden angavs under förarbetena till rättshjälpslagen
att de rättssökande med en sådan ordning utnyttjar rättshjälpsorganisationen
bara i fall där ett verkligt behov av rättshjälp föreligger.
Samtidigt uttalades att bestämmelserna om nedsättning eller eftergift
borde ge utrymme för en relativt vidsträckt handlingsfrihet.

Domstolsverket har meddelat anvisningar för rättshjälpsnämnderna när
det gäller frågan om nedsättning och eftergift av grundavgift. I anvisningarna
för år 1979 uttalas bl. a. följande. Eftergift av avgift bör i första hand ske
när den rättssökande saknar inkomst, vilket kan vara fallet i fråga om t. ex.
hemmamakar, studerande m.fl. Avgift bör i allmänhet nedsättas till avgiftens
halva belopp. Nedsättning bör inte komma i fråga om den rättssökandes
ekonomiska förhållanden motsvarar en beräknad årsinkomst av
omkring 30000 kr.

Rättshjälpsutredningen har undersökt rättshjälpsnämndernas praxis när
det gäller nedsättning av kostnadsbidrag. Enligt undersökningen hade
kostnadsbidraget eftergetts helt i 37,9 procent av ärendena och satts ned
till hälften i 5,1 procent av ärendena.

I propositionen föreslås vissa ändringar i reglerna om bestämmande av
kostnadsbidrag och i fråga om rådgivningsinstitutet. Ändringarna innebär

Juli 1978/79:30

bl. a. att termen kostnadsbidrag, som vållat missförstånd, ersätts med
termen rättshjälpsavgift och att grundavgiften bestäms till 1 procent av
basbeloppet. 1 fråga om rådgivning innebär ändringarna som förut sagts
bl. a. att avgiften för rådgivning ställs i relation till tidsåtgången. Ingen
saklig ändring föreslås av den nuvarande lagregleringen av möjligheterna
till nedsättning och eftergift av rättshjälpsavgift eller avgift för rådgivning.

1 anslutning till de föreslagna ändringarna uttalar föredragande statsrådet
emellertid att han med hänsyn till kostnadsutvecklingen och till de
resurser som är tillgängliga finnér det motiverat med en viss restriktivitet
när det gäller att medge nedsättning eller eftergift. En tillämpning som
innebär nedsättning eller eftergift i mer än 40 procent av alla ärenden synes
honom stå i mindre god överensstämmelse med lagen. Enligt föredragande
statsrådet bör därför mer skärpta riktlinjer tillämpas än f. n., och anvisningar
till stöd för tillämpningen bör meddelas av domstolsverket. Föredragande
statsrådet tillägger att de skärpta riktlinjerna självfallet inte får
innebära att människor i små ekonomiska omständigheter hindras från att
få allmän rättshjälp. När det gäller att sätta ned eller efterge rådgivningsavgiften
anser föredragande statsrådet att man liksom i fråga om rättshjälpsavgiften
i fortsättningen bör vara mera återhållsam än f. n.

1 motionen 2183 uttalas att utrymme saknas för en sådan skärpning av
riktlinjerna som föredragande statsrådet förordat. Motionärerna yrkar att
riksdagen skall uttala att de nuvarande riktlinjerna i princip bör behållas
oförändrade.

När det gäller möjligheterna till nedsättning och eftergift av rättshjälpsavgift
och avgift för rådgivning saknas enligt utskottets mening anledning
att gå ifrån den i samband med rättshjälpsreformen uttalade tanken att
skyldigheten att betala avgift har en preventiv effekt. Liksom föredragande
statsrådet anser utskottet att det också av kostnadsskäl är motiverat med
en viss restriktivitet i fråga om nedsättning eller eftergift. Härjämte finns
en särskild anledning att nu beakta vikten av kostnadskontroll i systemet.
Utskottet syftar på att uppgiften att besluta om nedsättning eller eftergift
av rättshjälpsavgift till följd av andra i detta lagstiftningsärende aktuella
ändringar i betydligt högre grad än hittills kommer att åvila den advokat
eller biträdande jurist på advokatbyrå som meddelar rättshjälpen.

Som föredragande statsrådet anför kan kontrollen av den rättssökandes
uppgifter om årsinkomst ske genom en jämförelse med den sjukpenninggrundande
inkomsten enligt lagen om allmän försäkring. En praktisk möjlighet
härvidlag är att den rättssökande vid besök hos biträdet företer sitt
försäkringsbesked. Av betydelse är också att det görs klart för den sökande
att uppgifterna lämnas under straffansvar samt att felaktiga upplysningar
kan leda till förlust av rättshjälpsförmånen. Den anvisade vägen ger
enligt utskottets mening möjligheter att begränsa kostnadsutvecklingen
samtidigt som angelägna rättvisesynpunkter kan tillgodoses. I linje med
motionärernas önskemål vill utskottet i likhet med föredragande statsrådet
5 Riksdagen 1978/79. 7 sami. Nr 30

JuU 1978/79:30

understryka att den praktiska tillämpningen självfallet inte får leda till att
människor i små ekonomiska omständigheter förhindras att erhålla rättshjälp.
Hit hör naturligtvis bl. a. den i motionen nämnda gruppen folkpensionärer
som utöver folkpension uppbär endast pensionstillskott och kommunalt
bostadstillägg.

Utskottet utgår från att vad utskottet här i anslutning till motionen
uttalat kommer att beaktas vid den praktiska tillämpningen utan något
särskilt initiativ från riksdagens sida.

I detta sammanhang vill utskottet tillägga att den mera omfattande
frågan om utformningen av systemet för den enskildes bidrag till kostnaderna
i stort är ett spörsmål som kan komma att ingå i den av utskottet i det
föregående förordade översynen. Härvid kan det bli aktuellt att från administrativa
synpunkter överväga bl. a. om — för de ekonomiskt sämst ställda
grupperna — grundavgiften bör krävas i alla lägen. Vid en ändrad reglering
i detta hänseende kan det också förtjäna övervägas om en annan ordning
bör gälla i fråga om nedsättning och eftergift av rättshjälpsavgift och avgift
för rådgivning.

Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motionen 2183.

Avslutningsvis vill utskottet något uppehålla sig vid den i detta avsnitt
berörda befogenheten för domstolsverket att meddela anvisningar till stöd
för tillämpningen av olika bestämmelser i rättshjälpslagen.

I anslutning till att rättshjälpsreformen genomfördes uttalades att centralmyndigheten
för rättshjälpen (domstolsverket) borde kunna meddela
direktiv och anvisningar för rättshjälpsnämndernas kostnadsprövning och
prövning av frågor om kostnadsbidrag. Även i övrigt borde det, enligt vad
som då uttalades, vara en viktig uppgift för centralmyndigheten att genom
direktiv och anvisningar till rättshjälpsnämndema sörja för en riktig och
enhetlig rättstillämpning (prop. 1972: 4 s. 296).

Genom förslagen i den föreliggande propositionen tilläggs regeringen
befogenhet att meddela närmare föreskrifter för beräkning av den rättssökandes
ekonomiska förhållanden och för beräkning av maximibelopp för
rättshjälpsavgift (6 och 11 §§ rättshjälpslagen). Enligt lagrummen skall
samma befogenhet efter regeringens bemyndigande kunna tillkomma domstolsverket.

Som framgått av det föregående innebär den förestående reformen bl. a.
att i stor utsträckning beslutsbefogenheter flyttas från rättshjälpsnämnderna
till andra organ, bl. a. domstolar. Med hänsyn till domstolarnas
självständiga ställning bör i detta sammanhang konstateras följande.

Befogenheten enligt de nyss nämnda lagrummen innebär rätt att meddela
föreskrifter också för domstolarna i de hänseenden som nämns i paragraferna.
Domstolsverkets hittillsvarande befogenhet att meddela direktiv
och anvisningar har inte haft avseende på domstolarna. Detta står i överensstämmelse
med vad som uttalades i samband med att riktlinjerna för en
ny domstolsförvaltning drogs upp (se JuU 1975: 1 s. 13). I linje med vad då

JuU 1978/79:30

uttalades bör nu understrykas vikten av att domstolsverket vid utövandet
av sina uppgifter på rättshjälpsområdet har att iaktta principen om domstolarnas
grundlagsfästa självständighet vid fullgörandet av de dömande och
rättstillämpande uppgifterna. Det anförda bör enligt utskottets mening
beaktas vid utövandet av rätten enligt 6 och 11 §§ rättshjälpslagen att
meddela föreskrifter.

Rättshjälp i angelägenhet som behandlas utom riket

I fråga om angelägenheter som inte prövas eller på annat sätt behandlas
här i landet gäller vissa inskränkningar i möjligheterna att få allmän rättshjälp.
Som villkor gäller här — utöver de allmänna kraven att behov av
bistånd och befogat intresse av sakprövning skall föreligga — bl. a. att
särskilda skäl för rättshjälp skall vara för handen (8 § första stycket 1
rättshjälpslagen). 1 propositionen föreslås inte några sakliga ändringar i
lagrummet.

I motionen 1977/78:287 diskuteras innebörden av rekvisitet ”särskilda
skäl” med utgångspunkt i ett individuellt fall, beskrivet i JO: s ämbetsberättelse
1975 s. 231—243.

Omständigheterna i fallet var — såvitt nu är av intresse - i korthet
följande. Två makar hade i äktenskapet en dotter, född i Förbundsrepubliken
Tyskland år 1971. I mål om äktenskapsskillnad vid tysk domstol
tillerkändes hustrun interimistiskt vårdnaden om dottern. Mannen begav
sig kort tid därefter till Sverige med dottern. Senare kom modern till
Sverige och hämtade dottern från ett barnhem där denna tillfälligt hade
placerats. Överlämnandet av dottern till modern skedde efter beslut av
tjänsteman på vederbörande socialförvaltnings vägnar. Modern avreste
med dottern till Tyskland. Tjänstemannen har av svensk domstol befunnits
ha handlat felaktigt genom att utan mannens medgivande eller erforderligt
beslut av domstol utlämna barnet till modern.

År 1974 beviljades mannen allmän rättshjälp i angelägenhet rörande
fullföljd av talan mot en av tysk domstol meddelad dom angående vårdnaden
om dottern. Därefter begärde mannen att inom ramen för den beviljade
rättshjälpen få i Tyskland mot modern inleda rättegång angående skadestånd
och bättre rätt till lös egendom. I sådan rättegång skulle enligt
mannen omständigheter av betydelse för vårdnadsfrågan komma att prövas
av domstol. Vederbörande rättshjälpsnämnd fann mannens begäran
avse från det ursprungliga rättshjälpsärendet skilda angelägenheter och
lämnade framställningen utan bifall. Mannen besvärade sig. Domstolsverket
(besvärsnämnden) fann i beslut år 1977 att den avsedda talan angående
skadestånd och bättre rätt till lös egendom måste anses utgöra särskilda
angelägenheter. Sambandet mellan dessa angelägenheter och den angelägenhet
för vilken rättshjälp beviljats var enligt beslutet inte sådant att den
beviljade rättshjälpen borde utvidgas enligt mannens yrkande. Inte heller
förelåg enligt beslutet tillräckliga skäl att bevilja rättshjälp i de särskilda
angelägenheterna. Besvären lämnades utan bifall.

Med hänsyftning på det beskrivna fallet uttalar motionären att det skett
ett rättsövergrepp som samhället formellt har beivrat men vars verkningar
för fadern i allt väsentligt kvarstår. Vid rättshjälpslagens reformering mås -

JuU 1978/79: 30

te det enligt motionären klart framgå att rättshjälp skall kunna utgå generöst
vid mål som handläggs i utlandet om den i Sverige bosatte rättssökanden
blivit försatt i den situation som motiverar rättshjälpsbehovet av
påvisat felaktigt handlande från svensk myndighet. Hemställan i motionen
mynnar ut i begäran om tillkännagivande av vad i motionen anförs om
generösare principer för rättshjälp då rättshjälpsbehovet uppstått på grund
av felaktigt myndighetshandlande.

Rent generellt vill utskottet med anledning av motionen till en början
konstatera att det från allmänna rättssäkerhetssynpunkter framstår som
självklart att myndigheterna över lag har en skyldighet att inom ramen för
gällande författningar bidra till att ställa till rätta där det på ett eller annat
sätt brustit. Detta gäller naturligtvis både inom rättshjälpssystemet och
inom samhällsförvaltningen i övrigt. Att ömmande omständigheter — oavsett
hur de uppstått - tillåts inverka på bedömningen av ett ärende är inte
heller något som är främmande för den svenska förvaltningen. Att tyngden
hos sådana omständigheter är särskilt stor om de har sitt upphov i felaktig
myndighetsutövning säger sig självt. Bärkraften i argument av detta slag
har emellertid sin begränsning och de får inte leda till att gällande lagar och
bestämmelser åsidosätts.

Det ankommer inte på utskottet att ta ställning till huruvida i det av
motionären påtalade fallet rättshjälp bort utgå eller bistånd bort lämnas i
annan ordning, t. ex. — med tillämpning av internationella överenskommelser
— enligt den i det främmande landet gällande ordningen. (Jfr 8 §
sista stycket rättshjälpslagen.)

1 sammanhanget vill utskottet uttala, att det vid prövning av ansökan om
rättshjälp i ärende som handläggs utomlands är av vikt att ägna särskild
uppmärksamhet åt de skillnader — t. ex. i processtekniskt hänseende —
som kan föreligga mellan det svenska och det utländska rättssystemet.

Härefter får konstateras att det utbildat sig en relativt sträng praxis i
fråga om att bevilja allmän rättshjälp för angelägenheter som prövas utomlands.
Bland de fall i vilka besvärsnämnden beviljat rättshjälp i utlandsärenden
kan urskiljas två grupper. Den ena utgörs av ärenden med ett
humanitärt inslag, t. ex. ärenden som gällt skadestånd på grund av nazistisk
förföljelse eller återförening av familjemedlemmar. I den andra gruppen
återfinns ärenden rörande statusfrågor, dvs. frågor om medborgarskap,
äktenskapsskillnad, vårdnad om barn m. m. Sakens särskilda beskaffenhet
synes i regel ha varit utslagsgivande när rättshjälp har beviljats. I
flera fall har också hänvisats till den rättssökandes förhållanden.

1 likhet med vad som uttalats tidigare vid riksdagsbehandling av en
motion angående rättshjälp inför Europakommissionen för de mänskliga
rättigheterna m. m. (JuU 1975/76:17 s. 22 och 24) anser utskottet att vissa
avvägningsproblem synes kunna uppkomma i den praktiska tillämpningen
av den begränsningsregel som gäller för utlandsärenden. Enligt utskottets
mening bör därför tillämpningen av begränsningsregeln och andra problem

JuU 1978/79:30

i samband med rättshjälp i ärenden som handläggs utomlands uppmärksammas
vid den av utskottet i det föregående förordade översynen av
rättshjälpssystemet. Vad utskottet nu med anledning av motionen 1977/
78: 287 anfört beträffande översyn av reglerna för rättshjälp i angelägenhet
som behandlas utom riket bör ges regeringen till känna.

Rättshjälp för ansökan om patent

I motionen 2159 begärs att riksdagen skall vidta sådan ändring i rättshjälpslagen
att den blir tillämplig på ansökan om patent.

Bakom motionsyrkandet ligger ett beslut av besvärsnämnden för rättshjälpen
i mars 1978, varigenom ansökan om rättshjälp i sådant ärende
avslogs. I beslutet uttalades bl. a. att den allmänna rättshjälpen är avsedd
att tillgodose behovet av juridiskt bistånd i rättsliga angelägenheter. Det
skulle enligt beslutet strida mot grunderna för rättshjälpslagen att genom
den allmänna rättshjälpen bekosta teknisk utveckling och beskrivning av
en uppfinning samt utredning om uppfinningens patenterbarhet. I beslutet
heter det vidare att ansökan om patent visserligen innehåller rättsliga
moment men i huvudsak är av teknisk karaktär och att ärende om ansökan
om patent därför inte kan anses vara en sådan rättslig angelägenhet i vilken
det kan komma i fråga att bevilja rättshjälp. Enligt beslutet bör det behov
av bistånd som föreligger i dessa ärenden tillgodoses på annat sätt. (Se
Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund 1978 s. 188 f.)

Med anledning av motionen har utskottet från styrelsen för teknisk
utveckling (STU) inhämtat att STU lämnar ett omfattande ekonomiskt
stöd åt uppfinnare i bl. a. sådana hänseenden som avses med motionen.
Stödet ges som s. k. kostnadsfri patenthjälp, som vanligen innefattar att
STU bekostar utarbetandet av fullständiga patentansökningshandlingar,
antingen genom arbete vid egen patentavdelning eller genom utläggning av
arbetet på någon patentbyrå. Hjälpen avser vidare avgifter till patentverket
samt kostnader för sakkunnig hjälp vid den fortsatta handläggningen av
patentansökan. Stöd ges också för ansökan om patent i utlandet. Som en
förutsättning för ekonomiskt stöd från STU gäller att STU gjort en positiv
bedömning av uppfinningens patenterbarhet och realiserbarhet.

Som en allmän utgångspunkt vid ställningstagande till motionsspörsmålet
gäller enligt utskottets mening att rättshjälpens karaktär av social förmån
gör det nödvändigt att uppställa vissa gränser för rättshjälpslagens
tillämpningsområde. Vidare får konstateras att de rent rättsliga inslagen i
de ärenden det här gäller är relativt begränsade. Redan av dessa skäl ställer
sig utskottet tvekande inför motionärens förslag. Härtill kommer att - som
framgått av det föregående - betydande möjligheter synes föreligga att
utom ramen för rättshjälpssystemet få behovet av bistånd tillgodosett.
Utskottet anser sig därför inte kunna tillstyrka bifall till motionen 2159.

JuU 1978/79:30

Rättshjälp genom offentligt biträde

Som angetts i det föregående kan rättshjälp utgå såsom rättshjälp genom
offentligt biträde i vissa mål och ärenden på förvaltningsområdet (41-45 §§
rättshjälpslagen). Sådant biträde kan förordnas i vissa i lagen särskilt
angivna ärenden som angår den personliga rörelsefriheten eller integriteten
huvudsakligen inom mentalsjukvården, nykterhetsvården, barnavården
och kriminalvården samt på utlänningslagstiftningens område. Ersättning
till offentligt biträde utgår av allmänna medel, och den som fått hjälp av
offentligt biträde är inte återbetalningsskyldig för ersättningen.

Enligt den nuvarande regleringen förordnas offentligt biträde av rättshjälpsnämnd
efter ansökan av den som åtgärden avser eller efter anmälan
av den myndighet som handlägger det mål eller ärende vari frågan om
biträdesförordnande uppkommit. Som en allmän regel gäller att offentligt
biträde skall utses om det behövs för tillvaratagande av den enskildes rätt.
Vid behovsbedömningen skall särskilt beaktas om i väsentligt hänseende
motstridiga sakuppgifter lämnats under utredningen eller betydelsefulla
sakförhållanden i övrigt är oklara. I fråga om utläningsärenden har genom
lagstiftning som trätt i kraft den I juli 1978 införts en regel om att vid
behovsbedömningen rätt till biträde skall presumeras föreligga; i sådana
ärenden skall biträde utses om det ej måste antas att behov av biträde
saknas.

Frågan om förutsättningarna för förordnande av offentligt biträde har i
utskottet aktualiserats motionsvägen vid ett flertal tidigare tillfällen (se
JuU 1975/76: 17 s. 18 f.). Utskottet har därvid uttalat sin förståelse för
önskemål om en vidare tillämpning av institutet offentligt biträde. Detta
har bl. a. gällt ärenden enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall, som ger utrymme för mycket långvariga ingripanden av
tvångsmässig karaktär och avser personer som ofta kan ha särskilda svårigheter
att ta till vara sin rätt. Utskottet har hänvisat till att hithörande
spörsmål skulle komma att övervägas av rättshjälpsutredningen.

1 propositionen föreslås den ändringen i gällande ordning att frågan om
förordnande av offentligt biträde i princip skall ligga på den myndighet som
handlägger det ifrågavarande målet eller ärendet. Med hänsyn till utlänningsärendenas
speciella karaktär föreslås dock att uppgiften att förordna
biträde i dessa ärenden skall ligga kvar hos rättshjälpsnämnd. Vidare skall
enligt propositionen i ärende hos regeringen beslutsbefogenheten ligga på
chefen för det departement till vilket ärendet hör - med möjlighet för
departementschefen att delegera beslutsfunktionen till tjänsteman i departementet.
Prövning i ärende hos barnavårdsnämnd, social centralnämnd,
social distriktsnämnd eller polismyndighet föreslås ske hos länsrätten.

Vad gäller förutsättningarna för att förordna offentligt biträde föreslås i
propositionen inte några sakliga ändringar. Emellertid hänvisar föredragande
statsrådet till att återstående frågor om liberalisering av förutsättningarna
för offentligt biträde - i linje med vad som redan gäller för

JuU 1978/79:30

utlänningsärenden —kommer att behandlas i den till innevarande riksmöte
aviserade propositionen om ny sociallagstiftning m. m. I en i december
1978 beslutad remiss till lagrådet av förslag om vård utan samtycke inom
socialtjänst och sjukvård upptas bl. a. förslag till ändringar i rättshjälpslagen
i nu berört hänseende. Ändringarna föreslås i remissen träda i kraft
den 1 januari 1981.

Utskottet har övervägt tanken att dessa förslag såvitt gäller förutsättningarna
för förordnande av offentligt biträde redan i förevarande sammanhang
borde upphöjas till lag. Med hänsyn till det samband som här
råder med annan lagstiftning inom det sociala området avstår emellertid
utskottet från att förorda en sådan lösning.

Förslaget i propositionen om att i princip flytta beslutsfunktionerna när
det gäller att förordna offentligt biträde från rättsjälpsnämnd till de organ
som handlägger det ifrågavarande målet eller ärendet tillstyrks av utskottet.
Förslaget innebär bl. a. att uppgiften att förordna offentligt biträde
kommer att åvila i lagen angivna nämnder inom den psykiatriska vården,
bl.a. utskrivningsnämnderna. 1 detta hänseende har utskottet uppmärksammat
vissa praktiska problem som kan uppstå vid ett genomförande av
förslagen. Problemen sammanhänger med utskrivningsnämndernas ställning
och organisation samt med deras begränsade kansliresurser (se publikationen
Socialstyrelsen redovisar 1977: 14, Lag om viss psykiatrisk vård,
s. 238 ff.). Utskottet utgår från att de här nämnda spörsmålen ägnas
uppmärksamhet under det förberedelsearbete som återstår innan de nu
aktuella ändringarna i rättshjälpslagen träder i kraft. Detsamma gäller de
behov av information till berörda enskilda och beslutsfattare inom den
psykiatriska vården angående möjligheterna till rättshjälp genom offentligt
biträde och lagstiftningens innebörd i övrigt som aktualiseras av de nya
reglerna.

Som nyss sagts innebär förslaget i propositionen i denna del också att
beslutsbefogenheten i ärende hos regeringen läggs på chefen för det departement
till vilket ärendet hör. Därvid skall departementschefen kunna
delegera beslutsfunktionen till tjänsteman i departementet. I praktiken
torde, enligt vad föredragande statsrådet anför, uppgifterna normalt komma
att delegeras.

I motionen 2185 framställs önskemål om att riksdagen skall bestämma
att beslutsbefogenheten i dessa ärenden skall ankomma på expeditionschefen
i vederbörande departement. Motionärerna stöder sig härvidlag på
uttalanden av lagrådet. Dessa innebär i huvudsak att det av allmänna
konstitutionella skäl bör undvikas att enskilt statsråd ges särskilda uppgifter;
regeringsärenden skall ju avgöras genom kollektivt beslutande inom
regeringen. Motionärerna pekar också liksom lagrådet på att det inger
betänkligheter att låta statsråds beslut överklagas till en administrativ
nämnd såsom besvärsnämnden för rättshjälpen, vilket blir fallet med den i
detta sammanhang föreslagna besvärsordningen (49 § rättshjälpslagen).

JuU 1978/79:30

Utskottet finner övervägande skäl tala för att den författningsmässiga
regleringen sker i enlighet med de tankegångar som förts fram av motionärerna,
särskilt som reglerna därigenom skulle komma att stå i överensstämmelse
med den praktiska tillämpning som enligt föredragande statsrådet
normalt skall gälla. Ifrågavarande lagrum (43 § andra stycket rättshjälpslagen)
bör jämkas på sätt lagrådet förordat.

Beslutsfunktioner i fråga om allmän rättshjälp

Som framgått av det föregående är en av de mest betydelsefulla förändringar
i rättshjälpssystemet som nu föreslås spridningen av beslutsfunktioner
från rättshjälpsnämnd till de organ som handlägger det mål eller
ärende vari frågan om rättshjälp uppkommit.

När det gäller beviljande av allmän rättshjälp i mål eller ärende som är
anhängigt vid allmänna domstolar, förvaltningsdomstolar eller specialdomstolar
innebär förslaget att beslutsbefogenheten förs över från rättshjälpsnämnd
till domstolarna. Med domstol likställs i förevarande sammanhang
arrende- och hyresnämnd, statens va-nämnd och överexekutor, vilka har
funktioner som står rättskipningen nära. Kretsen av dessa domstolar och
domstolsliknande organ anges i en ny bestämmelse, 5 b § rättshjälpslagen.

Enligt förslaget i propositionen skall dessa organ också få bestämma
ersättning i anslutning till rättshjälpen. De tilläggs också andra uppgifter
inom rättshjälpsområdet, bl. a. såvitt gäller slutregleringsförfarandet och
förfarandet vid fördelning av kostnader.

I fråga om ordningen för besvär över beslut i rättshjälpsfrågor föreslås
att fullföljd skall ske till samma instans som är behörig när det gäller talan
mot avgörande i huvudsaken (49 § första stycket rättshjälpslagen).

Bland de i det nyss nämnda lagrummet uppräknade organen finns allmän
förvaltningsdomstol, skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt. Genom
lagstiftning som riksdagen nyligen beslutat (prop. 1978/79: 86, JuU 27,
rskr 216) ges de nuvarande länsdomstolarna den samlande beteckningen
länsrätt samtidigt som de förs in under begreppet allmän förvaltningsdomstol.
Mellankommunala skatterätten kvarstår som skatterätt utanför kretsen
av allmänna förvaltningsdomstolar. Denna lagstiftning, som träder i
kraft den 1 juli 1979, föranleder smärre jämkningar i lydelsen av 5 b §
rättshjälpslagen.

I en till utskottet under ärendets beredning från brottsskadenämnden
inkommen skrift förordas att nämnden ges behörighet att bevilja rättsjälp,
förordna biträde och tillerkänna biträdet ersättning.

Utskottet tillstyrker den i propositionen föreslagna spridningen av beslutsfunktioner
från rättshjälpsnämnd till de i det nyssnämnda lagrummet
angivna domstolarna och andra myndigheterna. 1 den nu väckta frågan
huruvida brottsskadenämnden bör i rättshjälpshänseende på visst sätt
jämställas med dem råder däremot inom utskottet viss tveksamhet. Vad
föredragande statsrådet i propositionen (s. 147 och 175) anför om betydel -

JuU 1978/79:30

sen av att begränsa kretsen av organ som tillerkänns de uppgifter det här är
fråga om samt om sambandet mellan olika åtgärder inom rättshjälpssystemet
anser utskottet tala mot den av nämnden väckta tanken. Utskottet
avstår därför från att nu förorda nämndens förslag. Enligt utskottets mening
bör frågan på nytt kunna aktualiseras i samband med den översyn av
systemet som utskottet i det föregående förordat.

1 motionen 2182 kritiseras den i propositionen föreslagna besvärsordningen.
Under hänvisning till önskemålet om enhetlig praxis i rättshjälpsfrågor
förordar motionären att besvär över beslut av de i 5 b §
rättshjälpslagen angivna organen i frågor om beviljande av allmän rättshjälp
skall fullföljas till besvärsnämnden för rättshjälpen i stället för till
vederbörande överinstans.

Utskottet vill instämma i motionärens uppfattning att det är angeläget
med en enhetlig praxis i beviljandefrågor. I sammanhanget måste emellertid
beaktas att för de domstolar och domstolsliknande organ det här är
fråga om det i rättegångsbalken och annan lagstiftning har lagts fast en
enhetlig reglering av besvärsordningen. Som föredragande statsrådet anför
måste det fordras starka skäl att frångå denna ordning beträffande någon
särskild ärendegrupp. Här skall också beaktas att det kan befaras uppstå
samordningsproblem om rättshjälpsfrågor i ett överklagat mål skulle handläggas
hos besvärsnämnd samtidigt som huvudsaken handläggs i den vanliga
överinstansen. Av angivna skäl kan utskottet inte ställa sig bakom
motionsförslaget utan godtar den i propositionen föreslagna ordningen.
Med anledning av motionen vill utskottet emellertid understryka vikten av
att det i anslutning till den nya lagstiftningens ikraftträdande och därefter
sörjs för erforderlig information om rättshjälpslagstiftningens innebörd och
dess praktiska tillämpning i bl. a. besvärsnämnden för rättshjälpen. Utskottet
avstyrker bifall till motionen 2182.

Vissa utredningskostnader i mål om miljöskador m. m.

I tre motioner aktualiseras olika frågor angående utredningskostnader
m. m. i bl. a. mål om miljöskador.

I motionen 1167 anförs att den enskildes möjligheter att föra talan om
ersättning på grund av miljöskador inte är tillfredsställande när det gäller
möjligheterna till ersättning för kostnader för teknisk hjälp, sakkunnigutredning
m.m. Motionärerna efterlyser enhetliga och för den enskilde
generösa regler när det gäller tillvaratagande av hans rätt i mål om miljöskador.
Enligt motionärerna kan arbetet härmed lämpligen samordnas med
det arbete som bedrivs av utredningen (Ju 1978:08) om skadestånd vid
miljöskador. Motionsyrkandet innefattar begäran om översyn av rättegångskostnads-
och rättshjälpsreglerna i mål om miljöskador med sikte på
att förbättra den enskildes möjligheter att med tekniskt biträde föra talan
om ersättning för sådana skador.

6 Riksdagen 1978179. 7 sami. Nr 30

JulJ 1978/79:30

I motionen 2176 hemställs om sådan ändring i rättshjälpslagen att ersättning
kan lämnas till tekniskt och annat sakkunnigt biträde i miljömål.

1 motionen 2179 påpekas att nuvarande regler ibland kan leda till obalans
mellan parterna så att den svagare parten i en process hindras från att
företa utredning som han finner nödvändig för att styrka sin talan. Mot
denna bakgrund begärs i motionen att riksdagen skall avslå i propositionen
föreslagna regler angående kostnaderna för privat sakkunnig samt i detta
hänseende besluta i enlighet med vad rättshjälpsutredningen föreslagit.

Allmän rättshjälp omfattar kostnad för nödvändig utredning i angelägenhet
som kan komma under prövning av allmän domstol och vissa andra
domstolar eller som skall prövas av skiljemän. Innan talan väckts beslutar
biträdet - om sådant förordnats - om vilken utredning som skall inhämtas.
Saknas biträde ligger avgörandet hos rättshjälpsnämnden, som också
bestämmer ersättning åt den som medverkat vid utredningen (25 § rättshjälpslagen).
Den som medverkat vid sådan utredning anses vara berättigad
till ersättning även för eget arbete (arvode).

När det gäller kostnad för bevisning vid domstol, dvs. sedan saken förts
inför rätta, skiljs mellan offentlig sakkunnig, som utsetts av rätten, och
privat sakkunnig, vars arbete parten själv åberopar i rättegången. Ersättning
till offentlig sakkunnig — som ej är myndighet, tjänsteman e.d. —
skall enligt bestämmelser i rättegångsbalken omfatta kostnader för uppdragets
fullgörande, ersättning för arbete (arvode) och tidsspillan. Den rättssökandes
kostnader av detta slag ingår bland förmånerna vid allmän rättshjälp.
Privat sakkunnig behandlas enligt reglerna i rättegångsbalken i huvudsak
som vittne. Detta gäller bl. a. i ersättningshänseende. Enligt bestämmelserna
i rättegångsbalken kan domstolen bestämma ersättning åt
privat sakkunnig enbart för resa, uppehälle och tidsspillan i samband med
inställelse men däremot inte för utfört arbete (arvode). De enligt rättegångsbalken
ersättningsgilla kostnaderna ingår bland förmånerna vid allmän
rättshjälp. Detta gäller däremot inte ersättning för arvode, eftersom
ersättning enligt rättshjälpssystemet utgår enbart i den omfattning ersättning
kan utgå enligt rättegångsbalken. Vad part utgett i ersättning till privat
sakkunnig kan däremot i förhållande till motparten göras gällande som
rättegångskostnad enligt rättegångsbalkens allmänna regler om rättegångskostnad.

Det förhållandet att den som medverkat vid utredning i utomprocessuell
angelägenhet kan få ersättning för arbete medan privat sakkunnig ersätts
enligt vad som gäller för vittne har ansetts leda till obalans mellan parterna
i processen.

Rättshjälpsutredningen har i detta hänseende föreslagit en jämkad reglering
som bl. a. innebär följande. Biträde får alltid besluta om sakkunnigutredning
av enklare beskaffenhet oavsett om ärendet är anhängigt vid
någon myndighet eller ej. Om den behövliga utredningen är mer kostnadskrävande
måste biträdet inhämta tillstånd till utredningen. 1 det utom -

JuU 1978/79:30

processuella skedet prövas tillståndsfrågan av rättshjälpsnämnd. Har saken
anhängiggjorts vid domstol (eller motsvarande) skall tillståndsprövningen
ligga på domstolen.

Enligt vad föredragande statsrådet utttalar i propositionen är det befogat
med en ändring av reglerna om ersättning till privat sakkunnig inom rättshjälpssystemet.
Han hänvisar till att reglerna ibland onekligen kan leda till
bristande balans mellan parterna. Han pekar också på att den nuvarande
tillämpningen av reglerna om utomprocessuell utredning visat att en effektivare
kostnadskontroll är påkallad. Föredragande statsrådet tar emellertid
inte upp rättshjälpsutredningens förslag. Han hänvisar härvidlag till att den
påtalade obalansen i de utomprocessuella fallen inte skulle bli undanröjd
med den ordning som utredningen föreslagit. Han pekar också på att
resultatet av det arbete som pågår inom rättegångsutredningen (Ju
1977:06), vilket bl. a. gäller reglerna om bevisning, kan föranleda ändringar
i reglerna om sakkunnigbevisning. Under hänvisning härtill bör enligt
föredragande statsrådet inte vidtas några sakliga ändringar i den nuvarande
regleringen beträffande kostnader för privat sakkunnig. Parts behov av
inomprocessuell sakkunnigutredning bör sålunda alltjämt tillgodoses genom
möjligheten till offentlig sakkunnig. Däremot föreslås - bl. a. av
kostnadsskäl — att den nuvarande befogenheten för biträde att i det utomprocessuella
skedet förordna om utredning begränsas till att avse utredning
av mindre omfattning, såsom läkarintyg, värderingsintyg och liknande. I
övrigt skall beslutsbefogenheten ligga på rättshjälpsnämnd. Förslag till
ändrade regler i detta hänseende upptas i 25 § rättshjälpslagen.

På de av föredragande statsrådet anförda skälen godtar utskottet den i
propositionen sålunda föreslagna ordningen som står i överensstämmelse
med uttalanden under förarbetena till rättshjälpslagen (prop. 1972:4 s.
259). Det sagda innebär att utskottet inte kan ställa sig bakom önskemålet i
motionen 2179 om att riksdagen nu beslutar om ändrade regler vad gäller
kostnader för privat sakkunnig.

I fråga om spörsmålet i motionen 2176 om ersättning enligt rättshjälpssystemet
för tekniskt och annat sakkunnigt biträde vill utskottet erinra om
att redan enligt nuvarande ordning det (juridiska) biträde som förordnats
enligt rättshjälpslagen för den rättssökande anses vara i viss utsträckning
berättigad till ersättning för tekniskt biträde som han anlitat i målet. 1 likhet
med föredragande statsrådet anser utskottet att frågan om en utvidgning av
denna rätt, främst av kostnadsskäl, inte bör tas upp i förevarande sammanhang.

Som framgått av det föregående och som också anges i motionen 1167 är
de i detta avsnitt behandlade frågorna - sedda från en vidare synpunkt -inte begränsade till rättshjälpslagens tillämpningsområde. Grundläggande
regler ges i rättegångsbalken. Särskilda regler finns i annan lagstiftning för
mål om ersättning för miljöskador och liknande. Olika regler rörande
ersättning för miljöskador är som anges i motionen 1167 under översyn av

JuU 1978/79:30

utredningen (Ju 1978: 08) om skadestånd vid miljöskador. Utredningen har
bl. a. att undersöka om det krav på bevisning om samband mellan skada
och skadegörande handling som normalt gäller inom skadeståndsrätten bör
tillämpas fullt ut i fråga om samtliga miljöskador. 1 utredningsuppdraget
ingår också olika processuella frågor. Den av föredragande statsrådet i
detta sammanhang nämnda rättegångsutredningen (Ju 1977: 06) kommer
att överväga olika regler om ersättning för bevisning och fördelning av
rättegångskostnader. Vattenlagsutredningen har i sitt betänkande (SOU
1977:27) Revision av vattenlagen, Del 4, övervägt frågan om sakägares rätt
till ersättning för kostnader i mål enligt vattenlagen.

I linje med vad som uttalas i motionerna 1167, 2176 och 2179 anser
utskottet att regleringen av de frågor som aktualiseras i motionerna, också
efter genomförandet av de nu förestående ändringarna i rättshjälpslagen, i
vissa hänseenden får anses mindre tillfredsställande. Bl. a. råder viss oenhetlighet
mellan olika rättsområden, och alltjämt kommer att kvarstå en
risk för obalans mellan parter med olika förutsättningar. När det gäller
reglerna om ersättning för utredningskostnader av här aktuellt slag bör
därför enligt utskottets mening komma till stånd en ytterligare översyn
som också berör lagstiftningen utanför rättshjälpsområdet. Det bör överlåtas
åt regeringen att avgöra om översynen bör ske i anslutning till rättegångsutredningens
arbete, i anslutning till arbetet inom utredningen om
skadestånd vid miljöskador eller i annan ordning. Vad utskottet nu med
anledning av motionerna anfört om översyn av reglerna om ersättning för
vissa utredningskostnader bör ges regeringen till känna.

Antalet rättshjälpsnämnder och deras lokalisering

I den nuvarande ordningen ankommer det på rättshjälpsnämnd att fatta
de grundläggande besluten enligt rättshjälpslagen. Nämnden prövar ansökan
om allmän rättshjälp, förordnar biträde och fastställer i vissa fall
ersättning till biträdet. Nämnden prövar också om beviljad rättshjälp skall
upphöra samt handhar frågor som sammanhänger med kostnadsbidragssystemet.
Vidare ankommer det på rättshjälpsnämnden bl. a. att förordna
offentligt biträde och bestämma ersättning till sådant biträde.

Det finns sex rättshjälpsnämnder, nämligen i Stockholm, Jönköping,
Malmö, Göteborg, Sundsvall och Umeå. Nämndernas verksamhetsområden
bestäms av regeringen. De sammanfaller med hovrätternas domsområden.
Nämndernas kanslier ingår som organisatoriska enheter i de olika
hovrätterna. Rättshjälpsnämnd består av ordförande, som skall vara lagfaren
och erfaren i domarvärv, samt fyra andra ledamöter. Av dessa skall
två vara advokater som är verksamma inom nämndens verksamhetsområde.
Den ene av advokaterna skall vara anställd på allmän advokatbyrå och
den andre skall vara enskilt verksam.

Mot bakgrund av den förordade utspridningen av beslutsfunktioner från
rättshjälpsnämnd till bl. a. advokater, domstolar och andra organ fann

JuU 1978/79:30

rättshjälpsutredningen att vissa rättshjälpsnämnder skulle få för litet
arbetsunderlag för att kunna bestå. Inom utredningen yppades olika meningar
om hur många nämnder som borde finnas i framtiden och var de
borde ha kansliort.

Under ärendets beredning i justitiedepartementet har gjorts olika undersökningar
för att belysa vilka verkningar de i övrigt föreslagna ändringarna
inom rättshjälpssystemet kan ha i fråga om rättshjälpsnämndernas arbete.
Undersökningarna har bl. a. gällt förändringar av antalet ärenden vid
rättshjälpsnämnderna och fördelningen av arbetsinsatser mellan olika
ärendegrupper. Beräkningar har också gjorts av hur bortfallet av arbetsuppgifter
kan inverka på personalbehovet. I fråga om dimensioneringen
och lokaliseringen av nämnderna gör föredragande statsrådet följande
överväganden.

Erfarenheterna av verksamheten vid de nuvarande rättshjälpsnämnderna
visar enligt föredragande statsrådet att dessa ej får vara alltför små
om verksamheten skall kunna bedrivas rationellt. Nämnderna bör vidare
vara så stora att vikariatsfrågor och liknande frågor normalt kan lösas inom
myndigheten. Om antalet rättshjälpsnämnder hålls lågt främjas enligt föredragande
statsrådet också enhetlig praxis i de rättshjälpsfrågor som kommer
att ligga kvar på nämnderna. Att en minskning av antalet nämnder
medför att de kvarvarande nämndernas lokal- och personkännedom blir
mindre får enligt hans mening accepteras.

Det anförda bör enligt föredragande statsrådets uppfattning leda till att
man i fortsättningen har två rättshjälpsnämnder. Den ena bör förläggas till
Stockholm och den andra till Jönköping. Nämnderna bör göras till administrativt
fristående myndigheter som blir direkt underställda domstolsverket.

Frågan om rättshjälpsnämndernas antal och lokalisering har tagits upp i
ett stort antal motioner (motionerna 2168, 2169, 2173-2175, 2178, 2181,
2185 och 2191). I några av dem förordas att antalet nämnder bestäms till
fyra. I en motion föreslås tre och i en annan motion två nämnder. I fråga
om lokaliseringsorter förordas Malmö i fem motioner. Sundsvall i fyra
motioner och Göteborg i tre motioner. Stockholm föreslås i två motioner
och Jönköping i en.

I motionerna anförs olika skäl för yrkandena om avvikelse från förslaget
i propositionen. Det anförs regionalpolitiska skäl, hänsyn till personalen
och rent lokalmässiga skäl. Vidare framhålls vikten av att allmänhetens
möjligheter till kontakt och personliga besök inte försämras, särskilt när
det gäller invandrarrika regioner. Som andra skäl anförs intresset av att
lekmannainflytandet i systemet inte minskar och vikten av att nämnderna
behåller sin person- och lokalkännedom; det sistnämnda är av betydelse
vid förordnande av biträde som inte är advokat eller biträdande jurist på
advokatbyrå. Vidare anförs att domstolsverkets lokalisering i Jönköping
inte är ett motiv för att förlägga en rättshjälpsnämnd där. Det anses också

JuU 1978/79:30

mindre väl motiverat att lägga ned rättshjälpsnämnden i Göteborg som är
den näst största i landet.

I likhet med föredragande statsrådet anser utskottet att de nu förestående
reformerna av rättshjälpssystemet bör leda till en minskning av antalet
rättshjälpsnämnder. Utskottet delar också föredragande statsrådets uppfattning
att nämnderna inte får vara så små att verksamheten inte kan
bedrivas rationellt. Vid bedömningen av hur stor minskningen av antalet
nämnder bör göras har utskottet särskilt uppmärksammat vikten av att
nämnderna i så stor utsträckning som möjligt får behålla sin person- och
lokalkännedom. Av betydelse är enligt utskottets mening också att man
vidmakthåller så mycket som möjligt av lekmannainflytandet i systemet.
Vid en sammanvägning av olika omständigheter har utskottet stannat för
att förorda en nedskärning av antalet nämnder till fyra. Med beaktande av
bl. a. sådana omständigheter som nyss anförts och med hänsyn till intresset
av att åstadkomma en geografiskt någorlunda jämn fördelning över
landet har utskottet kommit fram till att de fyra nämnderna bör förläggas
till Stockholm, Malmö, Göteborg och Sundsvall.

Utskottet ansluter sig till föredragande statsrådets tanke att rättshjälpsnämnderna
i fortsättningen skall vara helt fristående myndigheter. Mot
bakgrund av utskottets ställningstagande i det föregående bör emellertid i
det fortsatta arbetet på genomförandet av omorganisationen övervägas i
vilken utsträckning det kan vara lämpligt att rättshjälpsnämnd likväl i
administrativt hänseende bör ha viss anknytning till hovrätt. På samma
sätt får övervägas den lämpliga omfattningen av rättshjälpsnämndemas
verksamhetsområden.

Vad utskottet nu under tillstyrkande av bifall till här behandlade yrkanden
i motionerna 2168, 2169, 2174, 2175, 2178, 2185 och 2191 samt med
anledning av motionerna 2173 och 2181 uttalat om rättshjälpsnämndemas
antal och lokalisering bör ges regeringen till känna.

Övriga frågor

Som nyss angetts består rättshjälpsnämnd bl. a. av två advokater, en
anställd på allmän advokatbyrå och en enskilt verksam. Bestämmelse
härom ges i 4 § rättshjälpslagen. För prövning av besvär mot rättshjälpsnämnds
eller annan förvaltningsmyndighets beslut enligt rättshjälpslagen
finns såsom berörts i det föregående en särskild besvärsnämnd inom domstolsverket.
Bestämmelser i detta hänseende finns i 49 § rättshjälpslagen
och i 7 § förordningen (1975: 506) med instruktion för domstolsverket.

1 propositionen förordas att besvärsnämnden görs till en fristående myndighet
och ges namnet besvärsnämnden för rättshjälpen. I anslutning härtill
föreslås att regler om nämnden tas in i rättshjälpslagen i ett nytt lagrum,
5 a §. 1 bestämmelsen anges bl. a. att två av nämndens ledamöter skall vara
advokater. Närmare föreskrifter om advokatinslaget får enligt föredragande
statsrådet meddelas av regeringen. För enhetlighetens skull föreslår

JuU 1978/79:30

föredragande statsrådet att den nuvarande särskilda föreskriften i 4 §
rättshjälpslagen om advokatinslaget i rättshjälpsnämnd ändras i överensstämmelse
med vad han föreslår beträffande 5 a § rättshjälpslagen.

I enlighet med ett förslag av lagrådet förordas i motionen 2185 att i
stadgandet om rättshjälpsnämnds sammansättning den nuvarande föreskriften
om advokaternas fördelning på allmän advokatbyrå och enskild
verksamhet behålls samtidigt som motsvarande föreskrift införs i stadgandet
om besvärsnämnden för rättshjälpen.

Enligt utskottets mening saknas anledning att ändra föreskriften om att
av de två advokaterna i rättshjälpsnämnd en skall vara anställd på allmän
advokatbyrå och en enskilt verksam. Någon ändring i det avseende som
föreskriften reglerar synes inte vara avsedd (jfr prop. s. 195). Vid detta
förhållande bör för enhetlighetens skull motsvarande föreskrift ges i stadgandet
om besvärsnämnden för rättshjälpen. Med bifall till motionen 2185 i
denna del förordar därför utskottet den jämkning av 4 och 5 a §§ rättshjälpslagen
som framgår av utskottets hemställan nedan.

I propositionen föreslås att en representant för det allmänna bör få
möjlighet att fullfölja talan mot beslut i rättshjälpsfrågor. Denna talerätt
bör enligt föredragande statsrådet läggas på domstolsverket. Bestämmelser
i ämnet upptas i ett nytt lagrum, 49 a § rättshjälpslagen.

1 motionen 2185 kritiseras tanken att det allmännas talerätt skall utövas
av domstolsverket; rätten bör förläggas till ett särskilt organ, t. ex. justitiekanslern
eller ett allmänt ombud. Motionsönskemålet bygger på uttalanden
av lagrådet. Enligt yrkandet i motionen i denna del bör riksdagen besluta
att det allmännas talerätt i fråga om rättshjälp skall ankomma på annat
organ än domstolsverket.

Den ordning för utövande av det allmännas talerätt i rättshjälpsärenden
som föreslås i propositionen ansluter nära till den ordning på socialförsäkringens
område som gäller sedan den 1 januari 1979 (prop. 1977/78: 20,
SfU 15, rskr 113; jfr SFS 1978; 568). Enligt denna ordning har riksförsäkringsverket
givits en mera renodlad inriktning på centrala lednings- och
tillsynsfunktioner samtidigt som verket tillagts funktionen att föra det
allmännas talan i socialförsäkringsärenden. För denna funktion har inrättats
en särskild enhet inom verket. De tjänstemän som på denna enhet
handlägger besvärsfrågor intar enligt utskottets uppfattning en ställning i
förhållande till verksledningen som motsvarar den som enligt den förevarande
propositionen avses tillkomma de tjänstemän som inom domstolsverket
skall handlägga motsvarande frågor inom rättshjälpsområdet. Den
berörda ordningen på socialförsäkringsområdet godtogs under lagrådsgranskningen
och lämnades utan erinran av riksdagen. Som föredragande
statsrådet anför kan behövlig självständighet för ifrågavarande tjänstemän
inom domstolsverket vinnas genom att de i besvärsfrågor blir direkt underställda
verkets styrelse och generaldirektör. Under hänvisning till det
anförda godtar utskottet den i propositionen föreslagna regleringen och
avstyrker bifall till motionen 2185 i här behandlad del.

JuU 1978/79:30

I det nyss berörda förslaget till 49 a § rättshjälpslagen ges i sista stycket
en föreskrift rörande verkningarna av att beslut om rättshjälp undanröjs
efter överklagande. Den som haft rättshjälpen skall i sådant fall som regel
själv bära kostnaderna för denna. Föreligger särskilda skäl, får dock förordnas
att kostnaderna eller del därav skall betalas av statsverket. Som
motivering för undantagsbestämmelsen anförs i specialmotiveringen att
billigheten i vissa fall kan kräva att den rättssökandes ansvar för kostnaden
begränsas. Har frågan om beviljande av rättshjälp varit tveksam bör enligt
specialmotiveringen staten i allmänhet stå för kostnaderna.

Föreskriften i paragrafens sista stycke är enligt sin lydelse tillämplig
bl. a. på beslut om rättshjälp genom offentligt biträde. Enligt utskottets
mening bör undantagsbestämmelsen när det gäller denna form av rättshjälp
kunna tillämpas ej alltför restriktivt. Detta bör särskilt gälla när rättshjälpen
lämnats person med särskilda svårigheter att ta till vara sin rätt såsom
ofta torde vara fallet när det varit fråga om rättshjälp inom det psykiatriska
vårdområdet.

I motionen 2180 hemställs att riksdagen hos regeringen begär en snabb
utredning av möjligheten att genom tillskapande av lätt ifyllbara blanketter
och förbättrad myndighetsservice göra rättshjälp till biträdeskostnad onödig
i många fall. Motionären hänvisar till att biträde normalt inte får
förordnas i tvist enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden,
eftersom den rättssökande anses kunna klara sig utan biträdeshjälp och vid
behov får hjälp av tjänsteman vid rätten bl. a. för att upprätta stämningsansökan.
Enligt motionären borde ett liknande system kunna införas bl. a.
vid vissa gemensamma ansökningar om äktenskapsskillnad; härigenom
skulle samhällets kostnader för rättshjälpen kunna nedbringas.

Utskottet ställer sig positivt till de tankar som motionären framför och
anser att uppslagen är värda att prövas närmare. Enligt utskottets mening
bör denna prövning lämpligen anförtros rättegångsutredningen. Vad utskottet
sålunda med anledning av motionen 2180 anfört om vissa förenklingar
i rättegångsförfarandet bör ges regeringen till känna.

De i propositionen framlagda lagförslagen föreslås träda i kraft den 1 juli
1979.

I motionerna 2181, 2184 och 2185 hemställs att ikraftträdandet bestäms
till den 1 januari 1980.

Före ikraftträdandet erfordras som anges av föredragande statsrådet ett
visst förberedelsearbete. Som också utskottet angett i det föregående
behövs bl. a. en omfattande informations- och utbildningsverksamhet. Nya
rutiner bl. a. beträffande ekonomiadministrationen måste tillskapas. Hänsynen
till den personal som direkt berörs av organisationsförändringarna
kräver också att en viss, icke för kort tidrymd förflyter mellan riksdagens
beslut i ärendet och tidpunkten för ikraftträdandet.

Med hänsyn till att riksdagens ställningstagande inte kan förväntas före -

JuU 1978/79:30

ligga förrän under senare delen av april månad 1979 bör därför ikraftträdandet
uppskjutas. Såsom motionärerna föreslagit bör tidpunkten för
ikraftträdandet bestämmas till den 1 januari 1980.

Mot de delar av förslagen i propositionen som utskottet inte särskilt
berört i det föregående har utskottet ingen erinran.

Utskottets hemställan
Utskottet hemställer

1. att riksdagen beträffande rättshjälp oberoende av företagsform
avslår motionen 1978/79:2190 i denna del (yrkande 2);

2. att riksdagen beträffande rättshjälp åt näringsidkare med anledning
av motionen 1978/79:1173, motionen 1978/79: 2177 i denna
del (yrkande 2), motionen 1978/79: 2181 i denna del (yrkandena 1
och 2), motionen 1978/79:2185 i denna del (yrkande 2) och motionen
1978/79:2190 i denna del (yrkande 1)

dels godkänner vad utskottet uttalat beträffande förutsättningarna
för rättshjälp åt näringsidkare,

dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
beträffande förnyade överväganden i fråga om allmän rättshjälp
åt näringsidkare,

dels antar 8 § i det genom propositionen 1978/79:90 framlagda
förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429);

3. att riksdagen beträffande rättshjälpsförmånerna vid bodelning
med anledning av motionen 1978/79:2177 i denna del (yrkande 1)
och motionen 1978/79:2185 i denna del (yrkande 3) som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om förnyade
överväganden i detta hänseende;

4. att riksdagen beträffande nedsättning och eftergift av
rättshjälpsavgift m. m. avslår motionen 1978/79: 2183;

5. att riksdagen beträffande rättshjälp i angelägenhet som behandlas
utom riket med anledning av motionen 1977/78: 287 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta
hänseende;

6. att riksdagen beträffande rättshjälp för ansökan om patent avslår
motionen 1978/79:2159;

7. att riksdagen beträffande beslutsbefogenheten i rättshjälpsärende
hos regeringen med anledning av propositionen samt
motionen 1978/79:2185 i denna del (yrkande 4) antar 43 § andra
stycket i det under 2 ovan angivna lagförslaget med den ändringen
att lagrummet erhåller följande som Utskottets förslag betecknade
lydelse:

JuU 1978/79:30

Regeringens förslag Utskottets förslag

43 § andra stycket

Biträde förordnas av den myndighet
som handlägger målet eller
ärendet. Dock ankommer prövningen i

ärende hos barnavårdsnämnd,
social centralnämnd eller social distriktsnämnd
enligt 41 § 4 på länsrätten,

i ärende som avses i 41 § 6-10
eller 16 på rättshjälpsnämnden,
i ärende hos polismyndighet enligt
41 § 14 på länsrätten samt
i annat ärende hos regeringen än
som avses i 41 § 6—10 eller 16 på
chefen för det departement till vilket
ärendet hör eller på tjänsteman
som departementschefen bestämmer.

Biträde förordnas av den myndighet
som handlägger målet eller
ärendet. Dock ankommer prövningen i

ärende hos barnavårdsnämnd,
social centralnämnd eller social distriktsnämnd
enligt 41 § 4 på länsrätten,

i ärende som avses i 41 § 6—10
eller 16 på rättshjälpsnämnden,
i ärende hos polismyndighet enligt
41 § 14 på länsrätten samt
i annat ärende hos regeringen än
som avses i 41 § 6—10 eller 16 på
departementstjänsteman som regeringen
bestämmer.

8. att riksdagen beträffande myndigheter som jämställs med allmän
domstol antar 5 b § i det under 2 ovan angivna lagförslaget med
den ändringen att paragrafen erhåller följande som Utskottets
förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag

5 b

Med domstol förstås i denna lag
allmän domstol, allmän förvaltningsdomstol,
bostadsdomstolen,
försäkringsöverdomstolen, försäkringsrätt,
marknadsdomstolen, patentbesvärsrätten,
arbetsdomstolen,
skatterätt, fastighetstaxeringsrätt,
länsrätt och krigsrätt. Vad i
lagen sägs om domstol skall även
gälla arrendenämnd, hyresnämnd,
statens va-nämnd och överexekutor.

Utskottets förslag

Med domstol förstås i denna lag
allmän domstol, allmän förvaltningsdomstol,
bostadsdomstolen,
försäkringsöverdomstolen, försäkringsrätt,
marknadsdomstolen, patentbesvärsrätten,
arbetsdomstolen,
melkmkommunala skatterätten
och krigsrätt. Vad i lagen sägs om
domstol skall även gälla arrendenämnd,
hyresnämnd, statens vanämnd
och överexekutor.

9. att riksdagen beträffande talan mot domstols beslut enligt rättshjälpslagen
med avslag på motionen 1978/79:2182 antar 49 §
första stycket i det under 2 ovan angivna lagförslaget;

10. att riksdagen beträffande utredningskostnader i mål om miljöskador
m.m. med anledning av motionerna 1978/79:1167, 1978/
79:2176 och 1978/79:2179 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört om översyn av reglerna om ersättning
för vissa utredningskostnader;

JuU 1978/79:30

11. att riksdagen beträffande rättshjälpsnämndernas antal och lokalisering
med bifall till motionen 1978/79:2168, motionen 1978/
79:2169, motionen 1978/79:2174, motionen 1978/79:2175, motionen
1978/79: 2178, motionen 1978/79: 2185 i denna del (yrkandena
6 och 7), motionen 1978/79:2191 samt med anledning av
motionen 1978/79:2173 och motionen 1978/79:2181 i denna del
(yrkande 3) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört i detta hänseende;

12. att riksdagen beträffande advokatinslaget i rättshjälpsnämnd
och i besvärsnämnden för rättshjälpen med anledning av propositionen
samt med bifall till motionen 1978/79:2185 i denna del
(yrkande 1) antar 4 § första stycket och 5 a § första stycket i det
under 2 ovan angivna lagförslaget med de ändringarna att lagrummen
erhåller följande som Utskottets förslag betecknade
lydelse:

Regeringens förslag

4 § första
Rättshjälpsnämnd består av ordförande,
som skall vara lagfaren
och erfaren i domarvärv, samt fyra
andra ledamöter. Av dessa skall två
vara advokater. De två övriga skall
vara svenska medborgare och myndiga.

Utskottets förslag
stycket

Rättshjälpsnämnd består av ordförande,
som skall vara lagfaren
och erfaren i domarvärv, samt fyra
andra ledamöter. Av dessa skall två
vara advokater, en anställd på allmän
advokatbyrå och en enskilt
verksam. De två övriga skall vara
svenska medborgare och myndiga.

5 a § första stycket

För prövning av besvär i vissa
fall enligt denna lag finns besvärsnämnden
för rättshjälpen. Den består
av ordförande och sex andra
ledamöter. Ordföranden och ytterligare
en ledamot skall vara lagfarna
och erfarna i domarvärv. Av
övriga ledamöter skall två vara advokater,
en anställd på allmän advokatbyrå
och en enskilt verksam.
Återstående tre ledamöter skall
vara svenska medborgare och myndiga.

13. att riksdagen beträffande det allmännas talerätt i rättshjälpsärenden
med avslag på motionen 1978/79:2185 i denna del (yrkande
5) antar 49 a § första och andra styckena i det under 2
ovan angivna lagförslaget;

JuU 1978/79:30

14. att riksdagen beträffande vissa förenklingar i rätte gångsförfarandet
med anledning av motionen 1978/79:2180 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta hänseende;

15. att riksdagen beträffande ikraftträdandet med bifall till motionen
1978/79:2181 i denna del (yrkande 4), motionen 1978/79:2184
och motionen 1978/79: 2185 i denna del (yrkande 8)

dels i fråga om det under 2 ovan angivna lagförslaget antar
övergångsbestämmelsen med den ändringen att bestämmelsen
ges följande som Utskottets förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1979.

Har allmän rättshjälp beviljats
före denna lags ikraftträdande skall
om rättshjälpen gälla följande. Bestämmelserna
i 16 och 17 §§ är fortfarande
tillämpliga i sin lydelse före
den 1 juli 1979. För tiden till utgången
av år 1980 gäller detsamma 22 §
tredje stycket, 27-30 och 34 §§.
Utöver 17 § i den äldre lydelsen tilllämpas
17 § andra meningen i den
nya lydelsen. Utöver 20 § i den nya
lydelsen tillämpas fortfarande 20 §
andra stycket i den äldre lydelsen.
Ersättning till medlare fastställs av
domstolen. Bestämmelsen i 27 §
första meningen i den nya lydelsen
gäller ej i den mån skyldighet att
utge kostnadsbidrag fullgjorts enligt
16 § andra stycket i den äldre lydelsen.
Kostnadsbidrag och maximibelopp
för sådant bidrag som har
fastställts med tillämpning av rättshjälpslagen
i dess äldre lydelse skall
vid tillämpning av lagen i dess nya
lydelse jämställas med rättshjälpsavgift
och maximibelopp för sådan
avgift.

Har motpart före denna lags
ikraftträdande ålagts ersättningsskyldighet
för rättshjälpskostnad
jämlikt 31 §, skall statsverkets rätt
att enligt nämnda paragraf uppbära
ersättning som tillkommer den
rättssökande övergå på denne, om
ersättningen vid försök till indrivning
inte kunnat uttagas inom ett år
från beslutet om ersättningsskyldighet.

Utskottets förslag

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1980.

Har allmän rättshjälp beviljats
före denna lags ikraftträdande skall
om rättshjälpen gälla följande. Bestämmelserna
i 16 och 17 §§ är fortfarande
tillämpliga i sin lydelse före
den 1 januari 1980. För tiden till
utgången av juni månad år 1981 gäller
detsamma 22 § tredje stycket,
27-30 och 34 §§. Utöver 17 § i den
äldre lydelsen tillämpas 17 § andra
meningen i den nya lydelsen. Utöver
20 § i den nya lydelsen tillämpas
fortfarande 20 § andra stycket i
den äldre lydelsen. Ersättning till
medlare fastställs av domstolen. Bestämmelsen
i 27 § första meningen i
den nya lydelsen gäller ej i den mån
skyldighet att utge kostnadsbidrag
fullgjorts enligt 16 § andra stycket i
den äldre lydelsen. Kostnadsbidrag
och maximibelopp för sådant bidrag
som har fastställts med tilllämpning
av rättshjälpslagen i dess
äldre lydelse skall vid tillämpning
av lagen i dess nya lydelse jämställas
med rättshjälpsavgift och maximibelopp
för sådan avgift.

Har motpart före denna lags
ikraftträdande ålagts ersättningsskyldighet
för rättshjälpskostnad
jämlikt 31 §, skall statsverkets rätt
att enligt nämnda paragraf uppbära
ersättning som tillkommer den
rättssökande övergå på denne, om
ersättningen vid försök till indrivning
inte kunnat uttagas inom ett år
från beslutet om ersättningsskyldighet.

JuU 1978/79:30

dels i fråga om övriga i propositionen framlagda lagförslag beslutar
att ikraftträdandet skall ske den 1 januari 1980;

16. att riksdagen antar de i propositionen framlagda lagförslagen i
den mån de inte omfattas av vad utskottet hemställt ovan;

17. att riksdagen godkänner de av föredragande statsrådet i propositionen
förordade riktlinjerna för en ändrad administration av
samhällets rättshjälp i den mån de inte omfattas av vad utskottet
hemställt ovan.

Stockholm den 5 april 1979

På justitieutskottets vägnar
LISA MATTSON

Närvarande: Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Bertil Johansson
(c), Arne Nygren (s), Lilly Bergander (s), Gunde Raneskog (c),
Håkan Winberg (m), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Svea
Wiklund (c), Gunilla André (c), Ella Johnsson (c), Joakim Ollén
(m), Martin Segerstedt (s) och Bonnie Bernström (fp).

JuU 1978/79:30

Innehållsförteckning

Sid.

Propositionen m. m 1

Förslag till Lag om ändring i rättshjälpslagen 2

Förslag till Lag om ändring i föräldrabalken 28

Förslag till Lag om ändring i rättegångsbalken 28

Förslag till Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen 33

Förslag till Lag om ändring i lagen om patentbesvärsrätten 34

Förslag till Lag om ändring i lagen om arrendenämnder och hyresnämnder
35

Förslag till Lag om ändring i lagen om statens va-nämnd 36

Förslag till Lag om ändring i utsökningslagen 37

Förslag till Lag om ändring i lagen om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall 38

Förslag till Lag om ändring i lagen angående omsorger om vissa

psykiskt utvecklingsstörda 39

Motionerna 40

Utskottet 42

Inledning 42

Reformarbete 43

Propositionens huvudsakliga innehåll 44

Allmänna synpunkter 44

Rättshjälp åt näringsidkare 45

Rättshjälp vid bodelning 50

Nedsättning och eftergift av rättshjälpsavgift m. m 52

Rättshjälp i angelägenhet som behandlas utom riket 55

Rättshjälp för ansökan om patent 57

Rättshjälp genom offentligt biträde 58

Beslutsfunktioner i fråga om allmän rättshjälp 60

Vissa utredningskostnader i mål om miljöskador m. m 61

Antalet rättshjälpsnämnder och deras lokalisering 64

Övriga frågor 66

Utskottets hemställan 69