JoU 1978/79:19

Jordbruksutskottets betänkande
1978/79:19

med anledning av propositionen 1978/79:85 med förslag till jordförvärvslag,
m. m. jämte motioner

Propositionen

I propositionen 1978/79: 85 har regeringen (jordbruksdepartementet) -efter hörande av lagrådet - föreslagit riksdagen att anta i propositionen
framlagda förslag till 1. jordförvärvslag, 2. lag om ändring i fastighetsbildningslagen.

I propositionen föreslås en ny jordförvärvslag som skall ersätta den nu
gällande jordförvärvslagen (1965: 290). Jordförvärvslagstiftningen är ett av
medlen i jordbrukspolitiken och den nya lagstiftningen syftar till att tillgodose
de nya riktlinjer för denna politik som antogs i december 1977. Förslaget
innebär bl. a. att släktingars rätt att genom köp, byte eller gåva fritt
förvärva jordbruks- och skogsfastigheter begränsas till att avse endast
överlåtarens make och avkomlingar. Lagen föreslås till skillnad från den
nuvarande gälla även vissa markförvärv som görs av staten, kommun och
kyrkan. Priskontrollen föreslås bli skärpt och tillstånd till förvärv skall
vägras, om köpeskillingen inte endast obetydligt överstiger egendomens
värde med hänsyn till dess avkastning och övriga omständigheter. Förvärvstillstånd
skall också vägras om förvärvet sker huvudsakligen för kapitalplacering.
Juridiska personers möjligheter att förvärva fastigheter
föreslås bli begränsade, bl. a. på så sätt att förvärvaren måste avstå likvärdig
mark. Förvärv skall vidare kunna hindras, om det kan antas medföra
att lantbruksföretag, som bör förbli självständiga, förs samman till ett företag.
Även olämplig uppdelning av lantbruksföretag skall förhindras. Förvärv
av mindre lantbruksföretag skall kunna vägras av regionalpolitiska
skäl, om företaget behövs för att stärka annat mindre företag eller om det
behövs för att främja sysselsättningen för någon som är bosatt på orten. I
vissa fall skall som villkor för förvärvstillstånd kunna ställas att forvärvaren
yrkesmässigt brukar egendomen och även bosätter sig där.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1979.

1 Riksdagen 1978/79. 16 sami. Nr 19

JoU 1978/79:19 2

Lagförslaget

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse:

1 Förslag till
Jordförvärvslag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § För förvärv av fast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet
krävs tillstånd enligt denna lag, när förvärvet sker genom

1. köp, byte eller gåva,

2. tillskott till bolag eller förening,

3. utdelning eller skifte från bolag eller förening,

4. fusion enligt 14 kap. 1 eller 2 § aktiebolagslagen (1975:1385).

2 § Förvärvstillstånd enligt 1 § behövs inte,

1. om egendomen förvärvas från staten genom överlåtelse av lantbruksnämnd
eller lantbruksstyrelsen,

2. om egendomen förvärvas av staten genom annan myndighet än statens
affärsdrivande verk,

3. om kommun förvärvar egendomen från staten eller utövar förköpsrätt
enligt förköpslagen (1967: 868),

4. om egendomen förvärvas av kreditinrättning som enligt lag eller enligt
reglemente eller bolagsordning, som regeringen har fastställt, är skyldig
att åter avyttra egendomen,

5. om förvärvaren är gift med överlåtaren och inte heller om förvärvaren
eller, när makar förvärvar gemensamt, någon av dem är överlåtarens
avkomling, allt under förutsättning att överlåtaren inte är skyldig att avyttra
egendomen enligt 16 § eller enligt 7 § lagen (1916:156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom m. m.,

6. om förvärvet skall prövas enligt 1, 2 eller 4 § lagen om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom m. m.,

7. om egendomen ingår i stadsplan eller är avsedd för annat ändamål än
jordbruk eller skogsbruk enligt byggnadsplan, fastställd efter den 1 januari
1948,

8. om förvärvet omfattar område som är avsett för annat ändamål än
jordbruk eller skogsbruk eller sådan fastighet som har nybildats för annat
ändamål än jordbruk eller skogsbruk och som därefter inte har undergått
taxering,

9. om andel i fastighet förvärvas av någon som redan äger till samma
taxeringsenhet hörande andel i fastigheten och som inte är skyldig att avyttra
sistnämnda andel enligt 16 §,

10. om förvärvet sker genom inrop på exekutiv auktion.

Förvärvstillstånd

3 § Vid prövning av fråga om förvärvstillstånd skall beaktas att uppkomsten
och utvecklingen av rationella företag inom jordbruket, skogsbruket
och trädgårdsnäringen (lantbruksföretag) främjas.

JoU 1978/79:19

4 § Förvärvstillstånd skall vägras,

1. om köpeskillingen eller annan ersättning inte endast obetydligt överstiger
egendomens värde med hänsyn till dess avkastning och övriga omständigheter,

2. om det kan antas att förvärvet sker huvudsakligen för kapitalplacering.

3. om egendomen behövs för jordbrukets eller skogsbrukets rationalisering.

4. om förvärvet kan antas medföra att två eller flera utvecklade eller utvecklingsbara
lantbruksföretag, som bör förbli självständiga, förs samman
till ett företag,

5. om fö.rvärvet kan antas medföra att utvecklat eller utvecklingsbart
lantbruksföretag, som bedrivs på mer än en fastighet, delas upp och uppdelningen
medför olägenhet av någon betydelse för företaget.

Första stycket 1 gäller inte i fråga om tillstånd att förvärva egendom på
offentlig auktion enligt 17 § eller enligt 8 § lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom m. m.

Utöver vad som följer av andra stycket får förvärvstillstånd lämnas utan
hinder av första stycket, om särskilda skäl föreligger.

5 § Juridisk person får utöver vad som följer av 4 § lämnas förvärvstillstånd
endast om

1. förvärvaren avstår eller kan antas komma att avstå egendom som är
av betydelse för jordbrukets eller skogsbrukets rationalisering och i storlek
eller värde ungefär motsvarar den egendom som avses med förvärvet,

2. förvärvet medför att egendom som redan tillhör förvärvaren blir mer
ändamålsenlig,

3. egendomen är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk,

4. annat särskilt skäl föreligger.

Avser förvärvet huvudsakligen skogsmark och är förvärvaren juridisk
person som bedriver skogsindustriell verksamhet i vilken egendomens virkesavkastning
behövs, får utan hinder av första stycket tillstånd lämnas,
om inte egendomen med hänsyn till ortsförhållandena bör ägas och brukas
av någon som är bosatt på orten.

Fysisk person som bedriver industriell verksamhet som avses i andra
stycket får, om förvärvet avser huvudsakligen skogsmark och sker för
verksamheten, lämnas förvärvstillstånd endast på de i första och andra
styckena angivna grunderna.

6 § Fysisk person får utöver vad som följer av 4 och 5 §§ vägras tillstånd
till förvärv av egendom på vilken drivs ett utvecklat eller utvecklingsbart
lantbruksföretag,

1. om det kan antas att förvärvaren inte kommer att bosätta sig på egendomen
eller att yrkesmässigt bruka denna,

2. om det kan antas att förvärvaren inte har sådana yrkeskunskaper som
behövs för att driva lantbruksföretaget.

7 § Om det är av särskild betydelse från regionalpolitisk synpunkt, får
utöver vad som följer av 4 och 5 §§ tillstånd vägras till förvärv av egendom
på vilken inte drivs ett utvecklat eller utvecklingsbart lantbruksföretag,

I. om egendomen behövs för att stärka annat sådant lantbruksföretag
på orten,

JoU 1978/79:19

2. om egendomen behövs för att främja sysselsättningen för någon som
är bosatt på orten.

8 § Kommun får inte vägras tillstånd till förvärv av sådan fast egendom
som med hänsyn till den framtida utvecklingen krävs för tätbebyggelse eller
därmed sammanhängande anordning.

Övriga bestämmelser

9 § Fråga om tillstånd enligt denna lag prövas av lantbruksnämnden, om
inte regeringen föreskriver att prövningen skall göras av lantbruksstyrelsen
eller regeringen.

10 § 1 beslut om tillstånd att förvärva egendom, på vilken drivs eller skall
drivas utvecklat eller utvecklingsbart lantbruksföretag, eller egendom,
som av regionalpolitiska skäl behövs för att främja sysselsättningen på orten,
får tillståndsmyndigheten efter åtagande av förvärvaren föreskriva att
denne skall under en tid av högst fem år yrkesmässigt bruka egendomen
och, om det finns särskilda skäl till det, även att han skall vara bosatt på
den.

Iakttar förvärvaren inte föreskrift meddelad enligt första stycket eller
överlåter han egendomen före den föreskrivna tidens utgång, får staten lösa
egendomen, om det inte är oskäligt.

11 § Tillståndsmyndigheten kan i beslut om förvärvstillstånd ålägga förvärvaren
att inom viss tid ansöka om viss fastighetsbildning som berör den
egendom som avses med förvärvet eller att vidta åtgärd som behövs för att
förbättra egendomen.

Fullgör inte förvärvaren vad som åligger honom enligt första stycket,
kan lantbruksnämnden förelägga honom vite.

Har föreläggande meddelats enligt första stycket och övergår egendomen
till ny ägare, gäller åläggandet i stället denne. Vite som har förelagts
gäller inte mot den nye ägaren, men lantbruksnämnden får sätta ut vite för
denne.

Tillståndsmyndighet som meddelar åläggande enligt första stycket skall
genast sända sitt beslut till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken.

12 § Förvärvstillstånd skall sökas inom tre månader från det förvärvet
skedde, om inte frågan om förvärvstillstånd enligt 10 kap. 3 § andra stycket
fastighetsbildningslagen (1970:988) skall underställas tillståndsmyndigheten
av fastighetsbildningsmyndigheten.

Fråga om förvärvstillstånd får ej prövas förrän förvärvet skett utom i fall
som avses i 1 § 2-4. Prövning beträffande förvärv som skett genom köp
eller byte tår ej heller göras innan det avgjorts huruvida förköp enligt förköpslagen
(1967: 868) äger rum, om det inte är uppenbart att förköpsrätt inte
kommer att utövas. Tillstånd att förvärva egendom på offentlig auktion
enligt 17 § eller enligt 8 § lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom m. m. lämnas före auktionen.

13 § Görs inte ansökan om förvärvstillstånd inom föreskriven tid och på
föreskrivet sätt eller vägras förvärvstillstånd, är förvärvet ogiltigt.

JoU 1978/79:19

Har lagfart meddelats i strid mot 20 kap. 6 § 8 eller 7 § 11 jordabalken,
gäller inte första stycket.

14 § Blir köp ogiltigt till följd av att förvärvstillstånd vägras enligt 4 §
första stycket 3 eller 7 § 1, är staten skyldig att lösa egendomen till det pris
som har avtalats, om säljaren begär det. Sådan skyldighet föreligger dock
inte, om köpeskillingen eller annan ersättning inte endast obetydligt överstiger
egendomens värde med hänsyn till dess avkastning och övriga omständigheter
eller om avtalsvillkoren i övrigt är oskäliga.

Begäran om inlösen skall framställas hos lantbruksnämnden inom tre
månader efter det att avslagsbeslutet vunnit laga kraft. Talan om inlösen
skall väckas vid den fastighetsdomstol inom vars område egendomen är
belägen inom sex månader från nämnda tidpunkt. Har säljaren fått del av
beslutet först sedan detta vunnit laga kraft, räknas dock tidsfristerna från
dagen för delfåendet. Iakttar inte säljaren vad som har sagts nu, förlorar
han sin talan.

15 § Talan om inlösen enligt 10 § andra stycket skall väckas vid fastighetsdomstolen
före utgången av den tid som har föreskrivits med stöd av
10 § första stycket. I fråga om sådan inlösen gäller i övrigt expropriationslagen
(1972:719) i tillämpliga delar. Bestämmelserna i 4 kap. 3 § expropriationslagen
skall tillämpas i fråga om värdeökning som har ägt rum under tiden
från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.

16 § Egendom som har förvärvats genom inrop på exekutiv auktion under
sådana förhållanden att förvärvstillstånd skulle ha krävts vid vanligt
köp skall åter avyttras inom två år efter det att auktionen vunnit laga kraft,
om inte dessförinnan nämnda förhållanden har upphört eller inroparen har
fått tillstånd att behålla egendomen. Har inropet skett för att skydda fordran,
för vilken inroparen har panträtt i egendomen, eller någon hans rättighet
som är inskriven i den, får länsstyrelsen på ansökan medge skäligt anstånd
med avyttrandet, om det är sannolikt att förlust annars skulle uppkomma
för inroparen. Avyttras inte egendomen inom föreskriven tid, skall
länsstyrelsen på framställning av lantbruksnämnden förordna att egendomen
skall säljas på offentlig auktion enligt 17 §.

Anteckning om bestämmelserna i första stycket skall göras i det köpebrev
som utfärdas med anledning av den exekutiva auktionen och, när lagfart
söks, införas i fastighetsboken, om inte sökanden visar att avyttringsskyldigheten
har upphört.

I fråga om tillstånd att behålla egendom gäller i tillämpliga delar bestämmelserna
om förvärvstillstånd i 3-8 §§ med undantag av 4 § första stycket
1 samt i 10 och 11 §§.

17 § Har länsstyrelsen förordnat om auktion enligt 16 § och har inroparen
dessförinnan eller senare avyttrat egendomen, skall förordnandet trots
detta gå i verkställighet, om inte lantbruksnämnden återkallar sin framställning
i ärendet.

I övrigt skall så anses och med ärendet i tillämpliga delar så förfaras som
om egendomen hade blivit utmätt för fordran med bästa förmånsrätt efter
sådana rättigheter som besvärade egendomen redan vid den exekutiva
auktionen och som har företräde framför alla befintliga fordringar. Även
om det i enlighet härmed bestämda skyddsbeloppet täcks, får försäljning

JoU 1978/79:19

inte ske, om ej den bjudna köpeskillingen täcker även det värde som i ärendet
har åsatts egendomen enligt lagen (1971:494) om exekutiv försäljning
av fast egendom eller, om ägaren eller innehavare av fordran som är förenad
med panträtt i egendomen i god tid före auktionen har påkallat särskild
värdering, det värde vartill egendomen kan uppskattas av värderingsman
som överexekutor utser. Egendomen får säljas endast till den som har
fått förvärvstillstånd eller enligt 2 § 1, 2, 4 eller 9 får förvärva egendomen
utan sådant tillstånd. Avges vid auktionen bud som sålunda får antas, skall
försäljning ske, även om innehavare av fordran bestrider det. Vad utsökningslagen
(1877: 31 s. 1) i fråga om fördelning av köpeskilling föreskriver
beträffande gäldenären skall i ärende som avses här tillämpas på ägaren.

Kommer försäljning inte till stånd vid auktionen får lantbruksnämnden
inom två år efter det att auktionen har vunnit laga kraft hos länsstyrelsen
påkalla förordnande om ny auktion. Framställs inte sådan begäran inom
föreskriven tid eller avges inte helier vid den senare auktionen bud som får
antas, är frågan om försäljning av egendomen förfallen.

Kostnad i samband med auktion som inte har lett till försäljning betalas
av statsmedel.

18 § Talan mot lantbruksnämndens beslut enligt denna lag förs hos lantbruksstyrelsen
genom besvär. Mot lantbruksstyrelsens beslut fors talan
hos regeringen genom besvär.

1. Denna lag träder i kraft den I juli 1979 då jordförvärvslagen
(1965: 290) skall upphöra att gälla.

2. Äldre bestämmelser skall tillämpas på förvärv som har skett före den
1 juli 1979.

3. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift
som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya
bestämmelsen.

4. Lagen skall inte tillämpas på egendom som utgör fideikommiss eller
ingår i fideikommissbo under avveckling, om förvärvet sker genom tillskott
i samband med teckning av aktier.

5. Bestämmelsen i 15 § om tillämpning av 4 kap. 3 § expropriationslagen
(1972:719) gäller inte i fråga om värdeökning som har ägt rum före utgången
av juni 1971.

JoU 1978/79:19

2 Förslag till

Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 20 § och 10 kap. 3 § fastighetsbildningslagen
(1970: 988)1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

20 §

Om fastighets graderingsvärde Om fastighets graderingsvärde
ökas med tillämpning av 18 § första okas med tillämpning av 18 § första

stycket 3, skall i lag eller annan för- stycket 3, skall i lag eller annan författning
föreskrivna inskränkningar fattning föreskrivna inskränkningar

i rätten att förvärva fast egendom j rätten att förvärva fast egendom

äga motsvarande tillämpning. Skul- äga motsvarande tillämpning. Skulle
tillstånd eller annan prövning av |e tillstånd eller annan prövning av

myndighet fordras vid förvärv ge- myndighet fordras vid förvärv genom
köp, skall frågan om tillstånd norn köp. skall frågan om tillstånd

till ökningen underställas myndig- till ökningen underställas myndigheten.
Underställning med hänsyn heten.

till jordförvärvslagen den 14 maj
1965 (nr 290) beliövs dock endast
om den fastighet som ökas är avsedd
för jordbruk eller skogsbruk
och det finns anledning antaga att
egendomen kan med större fördel
läggas till annan fastighet eller att
tillstånd kan vägras enligt 4 § jordförvärvslagen.

10 kap.

3 §

Avstyckning från fastighet som besväras av tomträtt får ske endast om
fastighetsägaren och tomträttshavaren slutit avtal om inskränkning av området
för tomträtten till att avse en av styckningsdelarna och ansökan om
inskrivning av avtalet förklarats vilande enbart i avvaktan på fastighetsbildning.

Avser avstyckning område för
jordbruk eller skogsbruk och har
området kommit i särskild ägares
hand genomfång, som skulle kräva
förvärvstillstånd enligt jordförvärvslagen
(1979:000), får avstyckning
ej ske utan att frågan om förvärvstillstånd
har underställts tillståndsmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

Äldre bestämmelser skall tillämpas på förvärv som har skett före den 1
juli 1979.

1 Lagen omtryckt 1971:1035.

JoU 1978/79:19

Motioner

I detta betänkande har utskottet behandlat
dels den under allmänna motionstiden 1978 väckta motionen
1977/78: 595 av Ivan Svanström (c) vari hemställs att riksdagen beslutar
hos regeringen begära en utredning om att jämsides med pågående
sammanslagningsverksamhet av jordbruk också underlätta styckning och
delning av stora jordegendomar i första hand tillhörande stat och kyrka,
dels den under allmänna motionstiden 1979 väckta motionen
1978/79: 756 av Ivan Svanström (c) vari hemställs, såvitt nu är i fråga
(yrkandet 1) 1. att riksdagen beslutar hos regeringen begära en utredning
om att jämsides med pågående sammanslagningsverksamhet av jordbruk
också underlätta avstyckning och delning av stora jordegendomar i första
hand tillhörande stat och kyrka,

dels de med anledning av propositionen väckta motionerna
1978/79: 2158 av Eric Carlsson (c) vari hemställs att riksdagen måtte
besluta 1. att släktskapsundantaget från myndigheternas förvärvsprövning
bör omfatta, förutom make/maka, barn och barns avkomma, även
föräldrar, syskon och syskons avkomling samt makes/makas avkomling,

2. att för bevarandet av en ”släktgård” kretsen av förvärvsberättigade
bör kunna vidgas ytterligare i särskilda fall,

1978/79: 2160 av Tage Adolfsson (m) vari hemställs att jordförvärvslagen
skall innefatta regler om att föräldrars köp av jordbruksfastigheter
från barn inte skall behöva underkastas tillståndsprövning,

1978/79: 2161 av Kerstin Andersson i Hjärtum och Georg Pettersson
(båda c) vari hemställs 1. att beträffande Förslag till jordförvärvslag a)
den ändringen görs att 2 § 1 mom. ”om egendomen förvärvas från staten
genom överlåtelse av lantbruksnämnd eller lantbruksstyrelsen”, tas
bort ur lagen, b) att riksdagen hos regeringen anhåller om tillämpningsföreskrifter
med anledning av ändringen i 2 §, 2. att, om detta yrkande

inte bifalles, a) 18 § ”Talan mot regeringen genom besvär”, får

följande tillägg: Sådan talan bör likaledes kunna föras mot lantbruksnämnds
eller lantbruksstyrelsens beslut, när det gäller egendom, som
förvärvats från staten genom överlåtelse av lantbruksnämnd eller lantbruksstyrelse,
b) att riksdagen hos regeringen anhåller om tillämpningsföreskrifter
med anledning av ändringen i 18 §,

1978/79: 2162 av Gösta Bohman m. fl. (m) vari hemställs, såvitt nu
är i fråga, (yrkandena 1—3 och 7—8) att riksdagen vid behandlingen av
propositionen 1978/79: 85 beslutar 1. att 2 § punkt 5 ändras att omfatta
jämväl syskon och syskons avkomling, 2. att 6 § punkt 1 ändras till ”om
det kan antas att förvärvaren inte kommer att yrkesmässigt bruka den”,

3. att 4 § punkt 1 utgår med därav följande konsekvensändringar, 7. att
riksdagen uttalar att frivilligt utbjuden bolagsmark i möjligaste mån genom
lantbruksstyrelsen utbjuds till enskilda jord- och skogsbrukare,
samt 8. att i övrigt bifalla propositionen,

JoU 1978/79:19

1978/79: 2163 av Einar Larsson m. fl. (c) vari hemställs 1. att riksdagen
antar följande Förslag till jordförvärvslag. Härigenom föreskrives
att jordförvärvslagen skall erhålla följande ändrade lydelse: 3 § Vid
prövning av fråga om förvärvstillstånd skall beaktas möjligheterna att
främja uppkomsten och utvecklingen av rationella företag inom jordbruket,
skogsbruket och trädgårdsnäringen (lantbruksföretag).

10 § första stycket
Tillståndsmyndigheten kan i beslut om förvärvstillstånd efter åtagande
av förvärvaren ålägga denne att under viss tid, högst fem år, yrkesmässigt
bruka egendomen och att, om det finns särskilda skäl till det, under
samma tid även vara bosatt där. 2. att riksdagen beslutar uttala att förvärv
som sker genom exekutiv auktion skall ägnas särskild uppmärksamhet
så att missbruk därmed hindras, 3. att riksdagen beslutar uttala
att det i 4 § punkt 3 klart utsägs att rationaliseringsbehovet skall bedömas
med hänsyn till jord- och skogsbruket betraktat som en enhet,

1978/79: 2164 av Svante Lundkvist m. fl. (s) vari hemställs 1. att riksdagen
ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om additionsförvärv
och juridiska personers förvärv enligt förslag till jordförvärvslag,
2. att riksdagen beslutar anta följande som motionärernas förslag
betecknade lydelse av 2 och 8 §§ i jordförvärvslagen:

Regeringens förslag
2 §

Förvärvstillstånd enligt 1 § behövs
inte,

1. om egendomen förvärvas från
staten genom överlåtelse av lantbruksnämnd
eller lantbruksstyrelsen,

2. om egendomen förvärvas av
staten genom annan myndighet än
statens affärsdrivande verk,

3. om kommun förvärvar egendomen
från staten eller utövar förköpsrätt
enligt förköpslagen (1967:
868),

4. om egendomen förvärvas av
kreditinrättning som enligt lag eller
enligt reglemente eller bolagsordning,
som regeringen har fastställt,
är skyldig att åter avyttra
egendomen,

Motionärernas förslag
2 §

Förvärvstillstånd enligt 1 § behövs
inte,

1. om egendomen förvärvas från
staten genom överlåtelse av lantbruksnämnd
eller lantbruksstyrelsen,

2. om egendomen förvärvas av
staten genom annan myndighet än
statens affärsdrivande verk,

3. om kommun eller landstingskommun
förvärvar egendomen,

4. om egendomen förvärvas av
kreditinrättning som enligt lag eller
enligt reglemente eller bolagsordning,
som regeringen har fastställt,
är skyldig att åter avyttra
egendomen,

JoU 1978/79:19

Regeringens förslag
enligt 16 § eller enligt 7 § lagen
(1916: 156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom
m. m.,

6. om förvärvet skall prövas enligt
1, 2 eller 4 § lagen om vissa
inskränkningar i rätten att förvärva
fast egendom m. m.,

7. om egendomen ingår i stadsplan
eller är avsedd för annat ändamål
än jordbruk eller skogsbruk
enligt byggnadsplan, fastställd efter
den 1 januari 1948,

8. om förvärvet omfattar område
som är avsett för annat ändamål
än jordbruk eller skogsbruk
eller sådan fastighet som har nybildats
för annat ändamål än jordbruk
eller skogsbruk och som därefter
inte har undergått taxering,

9. om andel i fastighet förvärvas
av någon som redan äger till
samma taxeringsenhet hörande andel
i fastigheten och som inte är
skyldig att avyttra sistnämnda andel
enligt 16 §,

10. om förvärvet sker genom inrop
på exekutiv auktion.

o 8 §

Kommun får inte vägras tillstånd
till förvärv av sådan fast egendom
som med hänsyn till den framtida
utvecklingen krävs för tätbebyggelse
eller därmed sammanhängande
anordning.

Motionärernas förslag
ligt 16 § eller enligt 7 § lagen
(1916: 156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom
m. m.,

6. om förvärvet skall prövas enligt
1, 2 eller 4 § lagen om vissa
inskränkningar i rätten att förvärva
fast egendom m. m.,

7. om egendomen ingår i stadsplan
eller är avsedd för annat ändamål
än jordbruk eller skogsbruk
enligt byggnadsplan, fastställd efter
den 1 januari 1948,

8. om förvärvet omfattar område
som är avsett för annat ändamål
än jordbruk eller skogsbruk
eller sådan fastighet som har nybildats
för annat ändamål än jordbruk
eller skogsbruk och som därefter
inte har undergått taxering,

9. om andel i fastighet förvärvas
av någon som redan äger till
samma taxeringsenhet hörande andel
i fastigheten och som inte är
skyldig att avyttra sistnämnda andel
enligt 16 §,

10. om förvärvet sker genom inrop
på exekutiv auktion.

2a §

Innan kommun eller landstingskommun
förvärvar egendom som
avses i I §, skall yttrande inhämtas
av lantbruksnämnden.

1978/79: 2166 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari föreslås 1. att riksdagen
hos regeringen hemställer om förslag i enlighet med jordförvärvsutredningens
lagförslag vad avser förvärv genom testamente, 2. att riksdagen
hos regeringen hemställer om utredning av de rättsliga konsekvenserna
av att göra jordförvärvslagen tillämplig på förvärv av jordbruksfastigheter
genom arv, 3. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande
att samtliga släktförvärv av jordbruksfastigheter skall under -

JoU 1978/79:19

kastas prövningstillstånd, 4. att riksdagen uttalar sig för att sambruksföretag
skall bedömas som lika viktiga som familjeföretag vid sammanförande
av lantbruksföretag,

1978/79: 2167 av Ivan Svanström och Georg Pettersson (båda c) vari
hemställs att riksdagen med anledning av propositionen 1978/79: 85 hos
regeringen begär 1. att frågan om tillståndsplikt vid testamentariska förvärv
blir föremål för en snabb utredning så att förslag om sådan tillståndsplikt
snarast kan föreläggas riksdagen, 2. att frågan om tillståndsplikt
vid förvärv av ideell andel i dödsbo, vari ingår jordbruksfastighet,
m. m. blir föremål för utredning i enlighet med vad som anförts i motionen.

Motionen 1978/79: 2162 av Gösta Bohman m. fl. (m) har, såvitt avser
yrkandet 4, överlämnats till civilutskottet och beträffande yrkandena 5
och 6 till skatteutskottet för beredning.

Vidare har den med anledning av propositionen väckta motionen
1978/79: 2165 av Gunnar Olsson och Grethe Lundblad (båda s) överlämnats
till lagutskottet för beredning.

I ärendet har representanter för Sågverkens råvaruförening framfört
synpunkter på bl. a. propositionens förslag rörande markförvärv för
skogsindustriell verksamhet.

Utskottet

Allmänna utgångspunkter m. m.

Den nu gällande jordförvärvslagen (1965: 290) trädde i kraft den 1
juli 1965.

Med stöd av regeringens bemyndigande den 28 juni 1974 tillkallade
dåvarande chefen för jordbruksdepartementet sakkunniga för att se
över bl. a. jordförvärvslagen. De sakkunniga, som antog namnet jordförvärvsutredningen
(Jo 1974: 07), avlämnade i december 1977 delbetänkandet
(SOU 1977: 93) Ny jordförvärvslag.

Förevarande proposition bygger bl. a. på ett av den dåvarande trepartiregeringen
den 7 september 1978 till lagrådet remitterat lagförslag.
Med anledning av lagrådets yttrande har den i oktober 1978 tillträdda
regeringen gjort vissa ändringar av såväl saklig som redaktionell karaktär
i det ursprungliga förslaget. I övrigt ställer sig den nuvarande regeringen
bakom propositionen i dess avfattning enligt lagrådsremissen.

I ett inledande avsnitt i propositionen framhålls att jordförvärvslagen
är ett viktigt styrmedel i jordbruks- och skogspolitiken Genom beslut av
riksdagen i december 1977 (prop. 1977/78: 19, JoU 1977/78: 10, rskr
1977/78: 103) antogs nya riktlinjer för jordbrukspolitiken, m. m. Inom
regeringskansliet förbereds f. n. förslag till nya riktlinjer för skogspoliti -

JoU 1978/79:19

ken. Enligt förstnämnda beslut bör den framtida jordbrukspolitiken
främja ett rationellt utnyttjande av de naturliga resurserna för jordbruksproduktion.
Rationaliseringspolitiken bör i första hand främja
uppbyggandet och vidmakthållandet av effektiva familjeföretag. På så
sätt skapas förutsättningar att framställa jordbruksprodukter till en
acceptabel kostnad och att uppnå inkomstmålet för dem som är verksamma
i jordbruket. En fortsatt strukturrationalisering inom jordbruket
och skogsbruket är också en nödvändig del i rationaliseringsarbetet.
Dessutom bör samhällets insatser inom jordbrukssektorn enligt riksdagsbeslutet
samordnas med och ingå som ett led i en aktiv regionalpolitik.

1 likhet med utredningen och de allra flesta remissinstanserna anser
regeringen att den nuvarande jordförvärvslagen inte längre fyller sin
uppgift på ett tillfredsställande sätt. Lagen behöver därför omarbetas så
att den bättre anpassas till målsättningarna för jordbruks- och skogspolitiken.

Eftersom jordförvärvslagen är ett av medlen i jordbruks- och skogspolitiken
bör lagens syften enligt propositionen stå i överensstämmelse
med målsättningen för jordbruks- och skogspolitiken. Som framgår av
de beslutade nya riktlinjerna för jordbrukspolitiken skall alltså syftet
med lagstiftningen i huvudsak vara att uppnå följande tre huvudmål.
Lagstiftningen skall främja uppbyggandet och vidmakthållandet av effektiva
familjeföretag och därmed stärka sambandet mellan brukande
och ägande. Lagstiftningen skall vidare främja en fortsatt strukturrationalisering
inom jordbruket och skogsbruket. För det tredje skall lagen
stå i överensstämmelse med de regionalpolitiska strävandena.

Utskottet finner inte anledning till erinran mot vad i propositionen
anförts rörande de allmänna utgångspunkterna för en revidering av
jordförvärvslagstiftningen.

I det följande redovisar utskottet närmare sina ställningstaganden till
regeringens förslag. Utskottet följer i huvudsak den i propositionen använda
dispositionen. Yttrandet begränsas till huvuddragen i förslagen
och till de yrkanden som förts fram i motionerna.

Lagens tillämpningsområde

Förvärv genom köp, byte och gåva m. m.

Den nuvarande jordförvärvslagen gäller förvärv av fast egendom som
är taxerad som jordbruksfastighet, när förvärvet sker genom köp, byte
eller gåva. Lagen gäller också vissa associationsrättsliga förvärv, nämligen
tillskott till bolag eller förening, utdelning eller skifte från bolag
eller förening och fusion enligt aktiebolagslagen. Lagen gäller däremot
inte familjerättsliga (successionsrättsliga) förvärv genom arv eller testamente.

Enligt propositionen finns inte anledning att från jordförvärvslagens

JoU 1978/79:19

tillämpningsområde undanta vare sig köp, byte eller gåva eller något av
de associationsrättsliga förvärv som lagen f. n. omfattar.

Jordförvärvsutredningen har i sammanhanget hävdat att den nu gällande
tillståndsfriheten för testamentariska förvärv ibland utnyttjats för
att kringgå lagen. Utredningen har därför föreslagit att vissa testamentariska
förvärv blir tillståndspliktiga, nämligen förvärv som görs av personer
som inte är nära släkt med testator eller arvsberättigade efter honom.

Mot utredningens förslag i sist angivna hänseende har, som redovisats
i propositionen, riktats kritik från många håll. I lagrådsremissen anför
föredragande departementschefen för sin del att de rättsliga konsekvenserna
av förslaget i denna del inte är tillräckligt utredda och anmäler,
efter samråd med chefen för justitiedepartementet, att hithörande frågor
kommer att bli föremål för utredning.

Enligt motionen 2167 är det på bl. a. de skäl utredningen anfört
angeläget att förvärv genom testamente blir tillståndspliktiga. Motionärerna
hemställer att frågan härom snabbutreds så att förslag snarast kan
föreläggas riksdagen. Vidare pekar motionärerna på de problem som är
förknippade med överlåtelse till utomstående av ideell andel i dödsbo,
som äger jordbruksfastighet. Sker en sådan överlåtelse kan sedan i ett
efterföljande arvskifte den utomstående delägaren tillskiftas fastigheten.
Fall sägs ha förekommit där lagfart beviljats på grundval av sådan arvskifteshandling
trots att ansökan om förvärvstillstånd avslagits. Enligt
motionärerna bör också frågan om tillståndsplikt vid nu åsyftade förvärv
av ideell andel i dödsbo bli föremål för utredning.

I motionen 2166 förordas att tillståndsprövning vid testamentariska
förvärv införs i enlighet med utredningens förslag (yrkandet 1). Vidare
hemställs om utredning av de rättsliga konsekvenserna av att göra jordförvärvslagen
tillämplig på förvärv genom arv (yrkandet 2). Motionärerna
anför i sistnämnda hänseende att arvsrätten i längden inte kan
lämnas utan inskränkningar om en tillfredsställande kontroll av hur
jordbruksmarken ägs och används skall kunna genomföras.

Utskottet har ingen erinran mot regeringens förslag att jordförvärvslagen
liksom f. n. skall vara tillämplig på förvärv av fast egendom som
är taxerad som jordbruksfastighet, när förvärvet sker genom köp, byte
eller gåva eller genom vissa associationsrättsliga förvärv.

Beträffande frågan om utvidgning av tillståndsplikten till att omfatta
vissa successionsrättsliga förvärv delar utskottet regeringens uppfattning
att hithörande problem behöver utredas ytterligare. Enligt vad utskottet
erfarit har utredningen (JU 1977: 07) om ställföreträdare för dödsbo i
vissa fall den 8 februari 1979 erhållit tilläggsdirektiv bl. a. i fråga om
testamentariska förvärv av jordbruksfastighet och förvärv av sådan fastighet
genom övertagande av andel i dödsbo. Enligt direktiven bör utredningsarbetet
i fortsättningen bedrivas i en kommitté med parlamentariskt
inslag.

JoU 1978/79:19

Genom angivna utvidgning av utredningsuppdraget får enligt utskottets
mening syftet med motionen 2167 anses i huvudsak tillgodosett.
Motionen påkallar därför inget särskilt initiativ från riksdagens sida. I
avbidan på resultatet av utredningens verksamhet bör inte heller motionen
2166 föranleda någon riksdagens åtgärd.

Statens förvärv och överlåtelser m. m.

Statens förvärv och överlåtelser av jordbruksfastighet är f. n. undantagna
från prövning enligt jordförvärvslagen.

De mer betydelsefulla statliga förvärven av jordbruks- och skogsmark
görs av de affärsdrivande verken, dvs. domänverket, förenade fabriksverken,
statens vattenfallsverk, luftfartsverket, postverket, statens järnvägar
och televerket. Domänverket har den mest omfattande inköpsverksamheten.
Dess förvärv regleras i förordningen (1975: 1021) med instruktion
för domänverket. Enligt förordningen skall förvärv eller byte
av fast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet ha tillstyrkts av
lantbruksnämnden eller lantbruksstyrelsen. Härvid bedöms förvärven på
samma sätt som om jordförvärvslagen varit tillämplig. Om egendomens
värde överstiger 500 000 kr., skall förvärvet godkännas av regeringen. I
instruktionerna för övriga affärsdrivande verk saknas däremot föreskrifter
om att förvärv av jordbruksfastighet skall prövas från jordpolitisk
synpunkt.

Överlåtelser från staten regleras i förordningen (1971: 727) om försäljning
av staten tillhörig fast egendom m. m. Bestämmelserna är inte tilllämpliga
på överlåtelser från lantbruksnämnden. Enligt förordningen får
domänverket besluta om försäljning av statens fasta egendom när taxerings-
eller saluvärdet inte överstiger 1 milj. kr. Bemyndigandet gäller
även byte av fast egendom. För andra statliga myndigheter gäller andra
värdegränser. Förfarandet innebär att den säljande myndigheten vid försäljning
av jordbruksfastighet skall inhämta yttrande från lantbruksnämnden.
Kan myndigheten därvid inte godta lantbruksnämndens förslag,
skall ärendet hänskjutas till regeringen.

I propositionen förordas att lagens tillämpningsområde vidgas till att
avse dels förvärv som görs av statens affärsdrivande verk, dels överlåtelser
av staten tillhörig egendom med undantag för de fall då egendomen
överlåts av lantbruksnämnden eller lantbruksstyrelsen eller förvärvas
av kommun. De föreslagna ändringarna kan sägas vara av i huvudsak
formell karaktär men medför samtidigt en enhetligare prövning
för olika slag av förvärvare. Genom samråd mellan berörda statliga myndigheter
och lantbruksnämnderna i samband med planerade förvärv eller
överlåtelser bör enligt propositionen en tillståndsprövning inte behöva
bli mer komplicerad än det nuvarande administrativa förfarandet.

I motionen 2161 framförs kritiska synpunkter på lantbruksnämndernas
verksamhet såvitt gäller fördelningen av mark som inköpts för ratio -

JoU 1978/79:19

naliseringsändamål. Enligt motionärerna har det förekommit att lantbruksnämnd
fördelat marken på sådant sätt att redan utvecklade lantbruksföretag
fått förvärva mera mark medan ett utvecklingsbart lantbruk
fått en mycket liten del eller ingen alls. Genom att införa krav på
förvärvstillstånd vid sådana marköverlåtelser skulle man enligt motionen
åstadkomma en möjlighet för lantbrukare att inge formell ansökan
om att förvärva mark samt, om förvärvet nekas, att överklaga lantbruksnämndens
eller lantbruksstyrelsens beslut i högre instans. I andra hand
hemställer motionärerna att besvärsreglerna i lagförslaget utvidgas till
att omfatta klagorätt mot lantbruksmyndighets beslut om marköverlåtelser
av åsyftat slag.

Huvudsyftet med motionen 2161 är att åstadkomma en besvärsrätt
för lantbrukare som inte fått sina önskemål tillgodosedda i samband
med att lantbruksnämnd t. ex. överlåtit inköpt mark för rationaliseringsändamål.
Enligt nuvarande praxis anses sådana marköverlåtelser ha karaktär
mera av civilrättsliga avtal än av myndighetsutövning. Bl. a. på
grund härav har någon besvärsrätt av i motionen åsyftat slag inte ansetts
föreligga. Mot att nu utan närmare utredning införa en sådan besvärsrätt
talar enligt utskottets mening svårigheterna att precisera vilka
sorn skulle ha rätt att överklaga lantbruksmyndighetens beslut. I samma
riktning talar att olägenheter kan uppstå för bl. a. markköparen genom
att frågan om markförvärvets giltighet förblir oviss under besvärsprövningen.
Utskottet vill i sammanhanget nämna att jordförvärvsutredningen
i sin fortsatta verksamhet gör vissa överväganden angående ifrågavarande
besvärsmöjligheter. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet
motionen 2161.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om utvidgning av lagens tilllämpningsområde
till i propositionen närmare angivna statliga förvärv
och överlåtelser.

Kommunala förvärv

F. n. är kommun, landstingskommun och kommunalförbund undantagna
från skyldighet att söka förvärvstillstånd.

Enligt förarbetena till nuvarande jordförvärvslag förutsattes att kommun
inte skulle utnyttja sin rätt att fritt få förvärva jordbruksfastigheter
utan att först samråda med lantbruksnämnden eller efteråt så långt
möjligt tillmötesgå nämndens eventuella önskemål angående egendomens
användning.

Som anförs i propositionen visar en av utredningen genomförd enkät
att kommunerna har gjort relativt omfattande markförvärv för andra
ändamål än som avses i 1 § förköpslagen, dvs. främst förvärv av fast
egendom som med hänsyn till den framtida utvecklingen krävs för tätbebyggelse
eller därmed sammanhängande anordningar. Därigenom har
kommunernas undantagsställning i vissa fall verkat hindrande för struk -

JoU 1978/79:19

turrationaliseringen i jord- och skogsbruket. Det framhålls att enkäten
inte avser de omfattande förvärv som kommunerna gjorde före 1968
års utgång då realisationsvinstbeskattningen ändrades. Mot angiven bakgrund
föreslås att kommunala förvärv i princip skall omfattas av den
jordpolitiska prövningen. Undantag görs för de fall då kommun förvärvar
egendomen från staten eller utövar förköpsrätt enligt förköpslagen
(1967: 686). I propositionen understryks dock att tillståndsprövningen
inte får inkräkta på kommunernas möjligheter att fullgöra sina
uppgifter enligt kommunallagen och annan lagstiftning. I lagförslaget
anges därför uttryckligen att kommun inte får vägras tillstånd till förvärv
av sådan fast egendom som med hänsyn till den framtida utvecklingen
krävs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning.
Genom den fysiska riksplaneringen och upprättandet av kommunöversikter
och markdispositionsplaner har under senare år tagits fram ett
omfattande material som belyser bl. a. lokaliseringen av den mark som
är av intresse för samhällsändamål. Detta material kan enligt propositionen
bli ett värdefullt hjälpmedel vid den förordade prövningen av
kommunernas förvärv.

Enligt motionen 2164 (yrkandet 2) är det principiellt tveksamt om en
prövning av kommunala markförvärv är förenlig med kommunernas ansvar
för den fysiska planeringen. De jordpolitiska intressena bör beaktas
inom ramen för denna planering. För att säkerställa att sådana intressen
blir beaktade även i den konkreta förvärvssituationen är det enligt motionärernas
mening tillräckligt med ett samrådsförfarande mellan kommunen
och lantbruksnämnden. Motionärerna lägger fram lagförslag enligt
vilka tillståndsplikten bortfaller för förvärv som görs av kommun eller
landstingskommun och ersätts med en regel om obligatoriskt samråd
mellan sådana förvärvare och lantbruksnämnden.

Utskottet anser det för sin del angeläget att kommunernas förvärv av
jordbruksfastigheter prövas enligt i princip samma grunder som gäller
för andra förvärvare.

Som utredningen konstaterat kan en jordpolitisk prövning av kommunala
förvärv komma till stånd antingen genom att samrådsförfarande!
mellan kommun och lantbruksnämnd görs obligatoriskt eller genom att
en verklig prövning görs enligt jordförvärvslagen. Enligt utskottets mening
torde det förra alternativet jämfört med det senare inte innebära
några påtagliga fördelar i administrativt hänseende. Till förmån för det
senare alternativet talar det förhållandet att den priskontroll som närmare
beskrivs i ett följande avsnitt i förekommande fall skulle omfatta
jämväl de kommunala förvärven. Särskilt bör understrykas att kommun
enligt regeringens lagförslag som nyss nämnts ges en särställning när det
gäller förvärv av sådan fast egendom som med hänsyn till den framtida
utvecklingen krävs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande
ordning. Den i propositionen föreslagna tillståndsprövningen kan med

JoU 1978/79:19

hänsyn härtill inte anses inkräkta på kommunernas möjligheter att fullgöra
sina uppgifter enligt kommunallagen eller annan lagstiftning. Utskottet
anser för sin del att övervägande skäl talar för att kommunernas
förvärv av jordbruksfastigheter prövas i enlighet med regeringens förslag.
Motionen 2164, yrkandet 2, avstyrks således.

Som lagrådet anfört (prop. s. Ulf) förekommer termen kommun i två
olika betydelser i svensk lagstiftning. I 1 kap. 7 § och 8 kap. 5 § regeringsformen
förstås med kommun såväl primärkommuner som landstingskommuner.
I kommunallagen (1977: 179) används ordet kommun
enbart i betydelsen primärkommun och ställs mot landstingskommun.
Av ett uttalande i propositionen (s. 42) framgår att, i den mån kommunala
förvärv undantas från lagens tillämpning, endast primärkommuns
förvärv åsyftas härmed. Utskottet anser för sin del att termens dubbeltydighet
i detta fall inte skapar någon oklarhet.

Kyrkans förvärv och överlåtelser

I propositionen förordas, främst av samordningsskäl, att kyrkans förvärv
och överlåtelser av fastigheter som är taxerade som jordbruksfastigheter
i fortsättningen blir föremål för prövning enligt jordförvärvslagen.
Därigenom skulle förutsättningarna öka för en aktiv medverkan
från kyrkans sida i strävandena att förbättra fastighetsstrukturen.

Utskottet ansluter sig till regeringens överväganden i fråga om tillståndsplikt
vid kyrkliga förvärv och överlåtelser och tillstyrker förslaget

1 denna del.

Släktförvärv

I nu gällande lag görs vidsträckta undantag från skyldigheten att söka
förvärvstillstånd för förvärv av släktingar. Undantagna är bl. a. vissa
anförvanter till överlåtaren, nämligen hans make och hans eller hans
makes avkomling, syskon och syskons avkomling. Förvärv som sker
bakåt i en släktkedja är däremot inte undantagna från tillståndsplikten.

Enligt en undersökning som utredningen har låtit göra uppgick antalet
släktförvärv genom köp, byte och gåva under perioden 1970—1974 till
omkring 18 300 eller 3 700 om året. Eftersom undersökningen endast
avsåg förvärv som omfattade mer än 5 ha åker eller 5 ha skog, är antalet
i själva verket större och kan enligt utredningen totalt beräknas
uppgå till omkring 5 000 om året. Enligt undersökningen var förvärvarna
besläktade med överlåtaren enligt följande: make 3 %, barn 77 %,
barnbarn 2 %, syskon 10 % och syskonbarn 8 %.

I propositionen framhålls att utredningens undersökningar visar att
allt färre fastigheter på senare tid har bjudits ut på den öppna marknaden.
Samtidigt har främst släktförvärven, som ligger utanför lagens
kontroll, ökat markant både till antal och areal. Dessa förvärv har

2 Riksdagen 1978/79. 16 sami. Nr 19

JoU 1978/79:19

många gånger medfört svårigheter när det gäller att med hjälp av jordförvärvslagen
underlätta jordbrukets och skogsbrukets rationalisering.
Rationaliseringsfastigheter behålls ofta av släktingar och av delägare i
dödsbon även om dessa inte längre har någon som helst anknytning vare
sig till orten eller till jordbruket eller skogsbruket som näring. Regeringen
anser i likhet med de flesta remissinstanserna att utredningens
förslag till begränsning av det nuvarande släktskapsundantaget innebär
en rimlig och godtagbar avvägning mellan å ena sidan det jordpolitiska
intresset att minska det passiva ägandet, som huvudsakligen orsakas av
släktförvärven, och å andra sidan de närmaste släktingarnas intresse av
att fritt få förvärva släktegendomen. I propositionen förordas att släktskapsundantaget
inskränks till att gälla dem som är närmast arvsberättigade,
dvs. avkomlingar och make. Om makar förvärvar egendom
gemensamt skall liksom f. n. förvärvstillstånd ej krävas om någon av
dem är överlåtarens avkomling.

I motionerna 2158, yrkandet 1, 2160 och 2162, yrkandet 1, föreslås
att släktskapsundantaget utvidgas till att omfatta föräldrar (motionerna
2160 och 2158) syskon och syskons avkomling (motionerna 2158 och
2162) samt make/makas avkomling (motionen 2158). Enligt yrkandet 2
i motionen 2158 bör för bevarande av ”släktgård” den undantagna släktskapskretsen
kunna utvidgas ytterligare i särskilda fall.

I motionen 2166, yrkandet 3, hemställs att riksdagen hos regeringen
begär förslag innebärande att samtliga släktförvärv av jordbruksfastigheter
skall underkastas jordbrukspolitisk prövning.

Utskottet anser det för sin del angeläget att den nuvarande utvecklingen
mot ett alltmera utbrett passivt ägande av jordbruksfastigheter
hejdas. I propositionen framlagda förslag innebär att en rad jordpolitiska
åtgärder skall kunna vidtas som var för sig eller tillsammans kan
styra utvecklingen i önskad riktning och stärka sambandet mellan
ägande och brukande. Alltför vidsträckta undantag från tillståndsplikten
till förmån för släktförvärv är enligt utskottets mening oförenliga
med den nya jordförvärvslagstiftningens syfte härvidlag. Utskottet ansluter
sig till den i propositionen gjorda bedömningen att förslaget innebär
en rimlig och godtagbar avvägning mellan de rent jordpolitiska intressena
å ena sidan och å andra sidan de närmaste släktingarnas intresse
att fritt få förvärva släktegendomen. Utskottet är således inte berett
att frångå regeringens förslag i denna del. Givetvis bör effekterna av den
föreslagna utvidgningen av lagens tillämpningsområde noggrant studeras.
Därvid bör framför allt den fortsatta utvecklingen i fråga om det passiva
ägandet följas med särskild uppmärksamhet. Om det visar sig att de
föreslagna styrmedlen inte är tillräckliga för att hejda utvecklingen mot
ett ökat passivt ägande bör enligt utskottet ytterligare åtgärder övervägas.
Med det nu anförda vill utskottet självfallet inte utesluta att även
mera avlägsna släktingars förvärv i vissa fall skall kunna bli föremål för

JoU 1978/79:19

en positiv behandling. I propositionen anförs härvidlag bl. a. att mera
avlägsna släktskap — varmed närmast avses syskon, syskons avkomling
och makes avkomling — liksom sammanboende bör kunna anses
som ett särskilt skäl för bifall till förvärvstillstånd även om andra skäl
skulle tala emot förvärvet. Detta uttalande bör enligt utskottets mening
bl. a. kunna innebära att det specifika rationaliseringsintresset kan få
vika i en situation där såväl släktskapsförhållande som allmänt regionalpolitiska
bedömningar talar härför och förvärvaren är beredd att bosätta
sig på och bruka fastigheten. Vad beträffar förvärv bakåt i en släktkedja
vill utskottet hänvisa till ett uttalande av utredningen (SOU 1977: 93
s. 73) att det vid tillståndsprövningen av sådant förvärv bör beaktas att
det kan föreligga skäl att tillåta återförsäljning. Utskottet anser för sin
del att det kan uppstå situationer där bl. a. starka skäl av personlig karaktär
talar för en generös prövning av tillståndsärenden när det gäller
överlåtelse till föräldrar. Det förhållandevis ringa antal överlåtelser av
detta slag som rimligtvis kan komma i fråga torde inte leda till konflikter
med jordförvärvslagstiftningens allmänna målsättning.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag
i denna del och avstyrker motionerna 2158, 2160, 2162, yrkandet 1 och
2166, yrkandet 3. Det bör dock framhållas att en tillämpning av prövningsreglerna
i nyss angiven riktning bör vara ägnad att i någon mån
tillgodose syftet med de motionsförslag som åsyftat en inskränkning av
lagens tillämpningsområde såvitt avser släktförvärv.

Förvärv genom exekutiv auktion

I det till lagrådet remitterade förslaget till ny jordförvärvslag föreslogs
att det nu gällande undantaget från tillståndsplikt för förvärv av jordbruksfastighet
genom inrop på exekutiv auktion skulle avskaffas. Lagrådet
avstyrkte förslaget i denna del med hänvisning till att förslaget
skulle få vittgående och icke överblickbara konsekvenser och kräva en
omfattande översyn av bl. a. lagen om exekutiv försäljning av fast egendom.
I föreliggande proposition frångår regeringen förslaget i denna del
men framhåller att, om erfarenheterna skulle ge vid handen att möjligheten
till försäljning på exekutiv auktion missbrukas, en närmare utredning
får göras av vilka möjligheter som finns att genom ändrade regler
motverka sådant missbruk.

I motionen 2163, yrkandet 2, hemställs om ett riksdagsuttalande att
förvärv genom exekutiv auktion skall ägnas särskild uppmärksamhet så
att missbruk därmed hindras.

Utskottet, som inte har något att erinra mot regeringens förslag i nu
förevarande avseende, delar uppfattningen om det angelägna i att utvecklingen
noga bevakas så att möjligheten till markförvärv genom exekutiv
auktion inte missbrukas. Detta torde, som i motionen 2163 anförs,

JoU 1978/79:19

i särskilt hög grad gälla t. ex. sådana förvärv av skogsmark som har
karaktär av förtäckta rotpostköp. Med hänsyn till nyss återgivna uttalande
i propositionen utgår utskottet från att frågan kommer att ägnas
uppmärksamhet utan något särskilt uttalande härom från riksdagens
sida.

Förutsättningar för förvärvstillstånd

Allmänna riktlinjer m. m.

I 3 § lagförslaget ges uttryck för den grundprincip som skall gälla
vid prövning av fråga om förvärvstillstånd enligt lagen. Vid prövningen
skall sålunda beaktas att uppkomsten och utvecklingen av rationella
företag inom jordbruket, skogsbruket och trädgårdsnäringen
(lantbruksföretag) främjas.

Enligt 4 § 3 i regeringens förslag skall tillstånd till förvärv, liksom
f. n., i princip alltid vägras om egendomen behövs för rationaliseringsändamål.

I motionen 2163, yrkandet 1 i förevarande del, föreslås en ändring
av ordalydelsen i 3 § av huvudsakligen redaktionell karaktär. I yrkandet
3 hemställs om ett riksdagsuttalande i anslutning till 4 § 3 att
rationaliseringsbehovet skall bedömas med hänsyn till jord- och skogsbruket
betraktat som en enhet. Motionärerna påpekar i sist angivna
hänseende bl. a. att begreppet ”lantbrukets rationalisering” i det till
lagrådet remitterade förslaget i propositionen utbytts mot ”jordbrukets
eller skogsbrukets rationalisering”. Justeringen har gjorts med hänsyn till
de invändningar lagrådet haft mot användningen av begreppet lantbruk.
Enligt motionärerna kan ändringen medföra risk för att jordbruket och
skogsbruket i ett kombinerat företag betraktas var för sig vid bedömningen
av förvärvsärendet.

Utskottet ansluter sig till regeringens förslag att som en grundprincip
behovet av rationella lantbruksföretag bör beaktas vid tillståndsprövning
enligt jordförvärvslagen. Någon oklarhet i fråga om innebörden
synes inte vidlåda det av regeringen föreslagna stadgandet i 3 §. Motionärernas
förslag till ändrad lydelse av denna paragraf avstyrks således.
Beträffande tolkningen av 4 § 3 vill utskottet erinra om att lagförslaget
bygger på tanken att det är förvärvets konsekvenser för de olika på en
jordbruksfastighet bedrivna företag inom jordbruket, trädgårdsnäringen
och skogsbruket som skall beaktas i förvärvsärendet. Som en sammanfattande
benämning på dessa företag används i bl. a. 3 § termen lantbruksföretag.
Härav följer enligt utskottets mening att rationaliseringsbehovet
i förekommande fall skall bedömas med hänsyn till förhållandena
för det kombinerade företaget, betraktat som en enhet. Med vad
utskottet anfört bör motionen 2163, yrkandet 3, kunna anses besvarad.
Något ytterligare riksdagsuttalande i denna fråga synes inte erforderligt.

JoU 1978/79:19

Priskontroll och kapitalplacering

Enligt propositionen är det angeläget att jordförvärvslagen ges en
sådan utformning att den i samspel med andra åtgärder från samhällets
sida mer effektivt än f. n. motverkar omotiverade prisstegringar på
jordbruks- och skogsmark och spekulation i sådan mark. Särskilt under
perioder då inflationstakten är hög och det finns förväntningar om fortsatt
inflation söker sig kapitalet till realvärden. Eftersom tillgången på
mark är begränsad uppstår ett efterfrågetryck på prisnivån. Erfarenheten
har visat att denna prisnivå även vid en optimistisk framtidsbedömning
många gånger ligger betydligt över vad som betingas av
inflationen och lönsamhetsutvecklingen inom näringen. Detta innebär
att aktiva lantbrukare, som i huvudsak måste värdera fastigheterna efter
deras avkastningsvärde och således inte kan lägga skattemässiga och
andra värderingar ovanpå detta värde, inte kan konkurrera på lika
villkor. Risk sägs vidare föreligga att utvecklingen kan komma att innebära
krav på höjda priser på jordbruksprodukter.

På grund av det anförda förordar regeringen att i den nya jordförvärvslagen
tas in en regel att förvärvstillstånd skall vägras, om köpeskillingen
eller annan ersättning inte endast obetydligt överstiger egendomens
värde med hänsyn till dess avkastning och övriga omständigheter.
Bestämmelsen föreslås kompletterad med en undantagsregel enligt
vilken tillstånd ändå får lämnas, om det finns särskilda skäl till det.

Det föreslås också att förvärvstillstånd skall vägras om det kan antas
att förvärvet sker huvudsakligen för kapitalplacering. En bestämmelse
av motsvarande innebörd fanns i 1955 års jordförvärvslag och en
sådan bestämmelse står enligt propositionen väl i överensstämmelse
med syftet med den nu föreslagna lagen.

Beträffande vissa praktiska frågor om beräkning av egendomens
värde och förfarandet i samband härmed hänvisar utskottet till vad i
propositionen anförts på s. 25—27.

I motionen 2162, yrkandet 3, hemställs att bestämmelsen om priskontroll
(4 § 1) utgår och att därmed sammanhängande konsekvensändringar
görs i lagförslaget. Motionärerna anför till stöd för sitt förslag
bl. a. att de olika grunder för tillståndsprövningen som i övrigt införs
i lagen sammantagna ger möjlighet till en mera dämpad och sund
prisutveckling, varför förslaget till priskontroll framstår som obehövligt.
Enligt motionen bör man avvakta resultatet av dessa åtgärder innan
man går in på ett från åtskilliga synpunkter så osäkert instrument som
den föreslagna prisprövningen.

Utskottet delar den i propositionen framförda uppfattningen att jordförvärvslagen
bör utformas så att den i samspel med andra åtgärder
från samhällets sida kan motverka omotiverade prisstegringar på jordbruks-
och skogsmark och spekulation i sådan mark. Regeringens förslag
i fråga om såväl priskontroll som kapitalplacering utgör enligt ut -

JoU 1978/79:19

skottets mening från jordpolitisk synpunkt viktiga delar i en reviderad
jordförvärvslagstiftning. Utskottet är därför inte berett att frångå sagda
förslag. Motionen 2162, yrkandet 3, avstyrks således.

Sammanförande och uppdelning av lantbruksföretag m. m.

Bestämmelserna i nuvarande jordförvärvslag är utformade så att ägare
av utvecklade och utvecklingsbara lantbruksföretag i regel inte kan
vägras att förvärva närbeläget företag av samma slag i syfte att föra
samman företagen till en enhet, s. k. additionsförvärv.

I propositionen förordas att en bestämmelse införs som ger möjlighet
att förhindra sådana additionsförvärv. Förvärvstillstånd skall således
vägras om förvärvet kan antas medföra att två eller flera utvecklade
eller utvecklingsbara lantbruksföretag, som bör förbli självständiga, förs
samman till ett företag (4 § 4). Enligt departementschefen talar bl. a.
regional- och befolkningspolitiska skäl för en sådan bestämmelse. Därutöver
framhålls att en utgångspunkt för den statliga rationaliseringspolitiken
enligt 1977 års jordbrukspolitiska beslut är att familjelantbruket
skall vara den dominerande företagsformen. En bestämmelse
som hindrar additionsförvärv är en konsekvent följd härav. En sådan
regel är också ägnad att motverka prisstegringar på jordbruksfastigheter
och kapitalplaceringsköp, att hindra uppkomsten av brukningsenheter
med mycket utspritt ägoinnehav och att underlätta kommande
generationsskiften.

I sammanhanget föreslås vidare att i den nya lagen tas in en motsvarighet
till den bestämmelse i nu gällande lag som gör det möjligt
att förhindra en från jordpolitisk synpunkt olämplig uppdelning av
lantbruksföretag (4 § 5).

Enligt motionen 2162 måste förskjutningen i ägarstrukturen mot ett
minskat enskilt ägande brytas. Enskilda lantbrukare bör i ökad utsträckning
ges möjlighet att förbättra lönsamheten genom att köpa tillskottsmark.
Då mycket stora arealer bolagsmark f. n. är eller förväntas
bli utbjudna till försäljning bör enligt motionen även enskilda köpare
komma i fråga. I motionen hemställs (yrkandet 7) att riksdagen uttalar
att sådan bolagsmark i möjligaste mån genom lantbruksstyrelsens försorg
utbjuds till enskilda jord- och skogsbrukare.

I motionen 2164, yrkandet 1 i förevarande del, hemställs om vissa
uttalanden från riksdagens sida när det gäller tillåtligheten av additionsförvärv.
Enligt motionärerna bör också möjligheten att sysselsätta anställd
arbetskraft tas med vid bedömningen. En progressiv brukare med
anställd arbetskraft bör sålunda inte förvägras en arealförstärkning om
detta från allmänna synpunkter bedöms värdefullt. Motsvarande bör
gälla till förmån för sambruksföretag. Möjligheter måste finnas att
pröva och utveckla olika företagsformer. Bildandet av sambruksföretag
bör enligt motionärernas mening främjas.

JoU 1978/79:19

Enligt motionen 2166 är samjordbruket ett alternativ som alltför litet
beaktas i jämförelse med familjejordbruk och stordriftsföretag. I motionen
hemställs (yrkandet 4) att riksdagen uttalar att sambruksföretag
skall bedömas som lika viktiga som familjeföretag vid sammanförande
av lantbruksföretag.

Utskottet vill erinra om att en av grundtankarna i propositionen är
att den nya jordförvärvslagstiftningen skall stå i överensstämmelse med
målsättningen för jordbruks- och skogspolitiken. Denna målsättning innebär
enligt statsmakternas beslut bl. a. att rationaliseringspolitilcen skall
utformas med utgångspunkt i familjelantbruket som den dominerande
företagsformen. Som i propositionen anförts är en bestämmelse som
ger möjlighet att hindra additionsförvärv en konsekvent följd härav.
På grund härav och med hänsyn till de skäl som i övrigt anförts till
förmån för regeringens förslag i detta hänseende tillstyrker utskottet
att en bestämmelse införs som ger möjlighet att i vissa fall hindra
sammanförande resp. uppdelning av lantbruksföretag.

Yrkandet 4 i motionen 2166 kan enligt utskottets mening svårligen
förenas med den jordbrukspolitiska inriktning som nyss redovisats och
avstyrks således.

I fråga om innebörden i övrigt av nu åsyftade bestämmelser ansluter
sig utskottet till de uttalanden som gjorts i propositionen på s. 28—29.
Vad beträffar sådana lantbruksföretag som avses i motionen 2164 bör
sålunda framhållas att regeln om additionsförvärv inte är avsedd att
utgöra ett hinder för utvecklade och utvecklingsbara företag att genom
tillköp av lämpligt belägen mark anpassa sig till förändringar av produktionsteknik
m. m. En uppbyggnad och utveckling av större företag
som från allmän synpunkt kan anses värdefull bör dock, som framhållits
i propositionen, inte ske genom att var för sig utvecklade eller utvecklingsbara
företag förs samman. Enligt utskottets mening bör från sysselsättningssynpunkt
lämpliga arealförstärkningar för det redan utvecklade
lantbruksföretaget kunna åstadkommas på annat sätt än genom
förvärv av sådana företag som nyss nämnts. Utskottet föreslår att motionen
2164 i förevarande del lämnas utan åtgärd från riksdagens sida.

Med anledning av vad i motionerna 2164 och 2166 anförts om främjande
av sambruksföretag vill utskottet erinra om att ekonomisk
förening med ändamål att driva jordbruk eller trädgårdsnäring för
medlemmarnas gemensamma räkning kan registreras som sambruksförening
enligt 1 § lagen (1975: 417) om sambruksföreningar. I formellt
hänseende gäller att förvärv som görs av sambruksförening, bildad
enligt äldre lagstiftning härom, faller under jordförvärvslagen. Markförvärv
av sambruksförening som bildats med stöd av 1975 års lag
prövas däremot enligt lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom. Ett uttalande i förarbetena till 1948 års jordförvärvslag
(prop. 1948: 178 s. 26) utvisar dock att vid sist angivna

JoU 1978/79:19

prövning skall tillämpas i princip samma grunder som om jordförvärvslagen
varit tillämplig. Av nu föreliggande proposition (s. 42) framgår
att prövningen av de förvärv som görs enligt 1916 års lag på motsvarande
sätt förutsätts ske enligt grunderna för den nya jordförvärvslagen.

Vad utskottet i det föregående anfört om arealförstärkningar för det
redan utvecklade lantbruksföretaget innebär givetvis inte att utskottet
ställer sig negativt till sambruksföreningen som företagsform. Utskottet
vill i sammanhanget bl. a. fästa uppmärksamheten på de av utskottet
tillstyrkta förbättringar i fråga om rationaliseringsstöd till samverkansföretag
som genomfördes i samband med att riksdagen år 1977 antog
nya riktlinjer för jordbrukspolitiken. För tydlighetens skull vill utskottet
emellertid också påpeka att de i 5 § lagförslaget angivna inskränkningarna
i fråga om juridiska personers rätt att förvärva jordbruksfastigheter
i princip blir tillämpbara — direkt eller indirekt — på
registrerade sambruksföreningar. Beträffande den närmare innebörden
av dessa regler hänvisas till nästföljande avsnitt. Det förtjänar nämnas
att utredningen (SOU 1977: 93 s. 110) för sin del framhållit att det i
de flesta fall från jordpolitisk synpunkt får anses föreligga särskilda
skäl att tillåta sambruksförenings förvärv av jordbruksfastighet.

I anslutning till motionen 2162 får utskottet erinra om att utskottet
nyligen (JoU 1978/79: 17, punkt 7) tillstyrkt ett regeringsförslag att
medel ställs till lantbruksstyrelsens förfogande för inköp av stora
arealer mark, främst skogsmark, som av olika anledningar utbjudits till
försäljning. Marken är avsedd att i första hand tillföras bestående lantbruk
eller användas för byte med andra skogsägare. I anslutning till
ett motionsyrkande som berörde fördelningen av ifrågavarande mark
anförde utskottet bl. a. att det får anses ligga inom regeringens och de
ansvariga lantbruksmyndigheternas ansvarsområde att ta närmare ställning
till hur den förvärvade marken i de konkreta fallen skall användas
för att på bästa sätt utnyttjas i den pågående strukturrationaliseringen.
Den i nu förevarande sammanhang behandlade motionen 2162, yrkandet
7, föranleder ingen annan bedömning härvidlag och bör således
inte föranleda någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

Juridiska personers förvärv m. m.

Enligt 4 § andra stycket i nuvarande jordförvärvslag intar företag för
förädling av jordbruks- och skogsprodukter eller för distribution av
jordbruksprodukter en prioriterad ställning vid förvärv av mark vars
alster skall användas i rörelsen. I praktiken har bestämmelsen fått
betydelse främst för skogsbolag och sågverksföretag vid förvärv av
skogsfastigheter.

Utredningen påpekar beträffande denna punkt bl. a. att det under
de senaste åren har förts en livlig debatt om de skogsförädlande företagens
förvärv av mark i syfte bl. a. att utöka råvarubasen för sina

JoU 1978/79:19

industrier. Härvid har anförts att företagen har medverkat till att avsevärt
höja priserna på skogsfastigheter och att en del förvärv i själva
verket har varit ett slags rotpostköp, där avsikten endast har varit
att avverka skogen på fastigheten. De höga priserna i kombination med
köparens prioriterade ställning enligt jordförvärvslagen uppges ha försvårat
för enskilda lantbrukare att konkurrera om förvärv av skogsmark
som behövs för komplettering av lantbruksföretaget. Det är
också enligt utredningen uppenbart att ett skogsföretag numera knappast
har möjlighet att genom köp av skogsmark i nämnvärd utsträckning
säkra sitt råvarubehov. Areal- och därmed kapitalbehovet härför är för
stort.

Mot bl. a. angivna bakgrund föreslår utredningen vissa inskränkningar
i fråga om juridiska personers rätt att förvärva jordbruksfastigheter.

Regeringen ansluter sig till utredningens och flertalet remissinstansers
uppfattning att den nuvarande ordningen enligt vilken vissa juridiska
personer ges företräde till förvärv av jordbruksfastigheter bör
inskränkas. Regeringens förslag under denna punkt innebär i korthet
följande.

När det gäller förvärv av mark i bygder med enbart jordbruksföretag
eller med kombinerade jordbruks- och skogsbruksföretag bör bolagens
förvärv i princip tillåtas endast under förutsättning att förvärvaren avstår
egendom av betydelse för jordbrukets rationalisering. Tillstånd bör
också kunna ges om förvärvet medför att egendom som redan tillhör
förvärvaren blir mer ändamålsenlig, om egendomen är avsedd för annat
ändamål än jordbruk eller skogsbruk eller om annat särskilt skäl föreligger.
(5 § första stycket 1—4). Vidare föreslås en regel som enbart
avser juridiska personer som driver industriell verksamhet för förädling
av skogsprodukter, dvs. sågverk, massafabriker, pappersbruk och fabriker
för tillverkning av fiberskivor, spånskivor eller plywood. Denna
innebär att skogsindustrierna ges utrymme att förvärva skogsmark inom
sådana områden där skogsmarken med hänsyn till förhållandena på
orten inte bör ägas eller brukas av personer som är bosatta på orten
(5 § andra stycket).

Genom en särskild bestämmelse i 5 § tredje stycket blir fysisk person
som driver skogsindustriell verksamhet likställd med juridisk person
i förvärvshänseende.

Beträffande markförvärv för skogsindustriell verksamhet anförs i
propositionen bl. a. att skogsindustrin i vissa fall bör kunna medverka
till en positiv utveckling i en bygd genom att göra insatser för skogsbrukets
utveckling och ge tryggad anställning åt skogsarbetarna. Samtidigt
är det emellertid nödvändigt att klart skilja mellan å ena sidan
sådana bygder som med hänsyn till belägenhet, kommunikationer, samhällsservice
och andra omständigheter saknar förutsättningar för enskilt

3 Riksdagen 1978/79.16 sami. Nr 19

JoU 1978/79:19

skogsbruk eller för kombinerat jord- och skogsbruk och å andra sidan
övriga bygder där det finns efterfrågan på mark från enskilda, förvärvsberättigade
köpares sida. Ett tillskottsförvärv kan i sistnämnda
bygder för den enskilde jordbrukaren ha avgörande betydelse för hans
försörjning och sysselsättning och därmed för möjligheterna att bo kvar
i området. Eftersom tillgången på odlad jord är begränsad, är det i
regel endast genom utökning av skogsarealen som företaget kan utvecklas.
Ofta har samma förvärv ingen eller ringa betydelse för bolagets
möjligheter till ett rationellt utnyttjande av tidigare innehav. Som
en allmän riktlinje bör således gälla att skogsindustrins förvärv inte får
läggas till andra områden än som klart hör till förstnämnda områden
utan att ett bytesförfarande av nyss nämnd innebörd kommer till stånd.
En marköverföring till skogsindustrin får alltså enligt regeringens mening
inte motverka de regionalpolitiska strävandena.

I motionen 2164 anförs (yrkandet 1 i förevarande del) att ambitionen
att stärka de kombinerade jord- och skogsbruksföretagen inte får
medföra en för snäv avgränsning av juridiska personers möjligheter
att förvärva mark. De mindre, skogsförädlande företagen utgör t. ex.
ofta ett betydelsefullt komplement till jord- och skogsbruket som bas
för ett tillräckligt befolkningsunderlag i vissa bygder. De uttalanden
som görs i propositionen speglar enligt motionen en alltför restriktiv
inställning till de träförädlande företagens skogsförvärv. Motionärerna
föreslår att riksdagen uttalar att dessa företag ges möjlighet att förvärva
mark när möjligheterna att skapa varaktig sysselsättning och
andra regionalpolitiska skäl talar härför. Vidare framhålls i motionen
att även de livsmedelsproducerande företagen bör kunna förvärva jordbruksmark
om det från samhällets intresse är angeläget att stödja deras
produktion och utveckling. Motionärerna föreslår att riksdagen gör motsvarande
uttalande till förmån för de livsmedelsproducerande företagens
förvärvsmöjligheter.

Utskottet ansluter sig till regeringens synpunkter i fråga om behovet
av att inskränka juridiska personers möjligheter att förvärva mark och
tillstyrker lagförslaget i denna del. Vad gäller t. ex. sådana livsmedelsproducerande
företag som avses i motionen 2164 bör enligt utskottets
mening gälla samma regler som för andra juridiska personer. Förvärvstillstånd
kan sålunda lämnas om förvärvet har byteskaraktär, om förvärvet
medför att egendom som redan tillhör förvärvaren blir mer
ändamålsenlig, om egendomen är avsedd för annat ändamål än jordbruk
eller skogsbruk eller om annat särskilt skäl föreligger. I propositionen
ges exempel på när särskilda skäl kan anses föreligga att tillåta
juridiska personer att anskaffa mark för jordbruksändamål. Härvid
anges t. ex. fall där egendomen är mycket stor och kapitalkrävande
eller om förvärvet sker mellan juridiska personer. Enligt utskottets
mening får angivna förvärvsmöjligheter anses till fyllest för den typ av
förädlingsföretag som nu åsyftas.

JoU 1978/79:19

När det gäller de skogsförädlande företagens förvärv kan utskottet
vitsorda att skogsindustrin i många fall kan medverka till en positiv
utveckling i en bygd genom framför allt den sysselsättningseffekt som
verksamheten ger. Samtidigt vill utskottet emellertid understryka det
angelägna i att jordförvärvslagen kan tillämpas så att de kombinerade
jord- och skogsbruksföretagen kan utöka sina innehav av skogsmark,
där detta är önskvärt från jordbrukspolitisk eller regionalpolitisk synpunkt.
Som bl. a. utredningen konstaterat har skogsförädlingsföretagens
prioriterade ställning enligt nuvarande lagstiftning försvårat för enskilda
lantbrukare att konkurrera om förvärv av skogsmark som behövts
för komplettering av lantbruksföretaget. Som motiv för bibehållande
av denna prioriterade ställning har åberopats bl. a. att skogsföretagen
därmed skulle få en tryggare tillgång till skogsråvara. Enligt vad som
konstateras i propositionen torde emellertid ett skogsföretag inte i
nämnvärd utsträckning kunna säkra sitt råvarubehov genom köp av
skogsmark. Frågan om en jämn och säker virkestillgång för skogsindustrin
sammanhänger enligt utskottets mening snarare med sådana
mera långsiktiga åtgärder på skogsvårdens område som kan antas bli
föremål för överväganden i samband med den skogspolitiska proposition
som förelagts riksdagen. Av det sagda följer att utskottet inte är berett
att frångå propositionens i det föregående redovisade uttalanden om ett
på regionalpolitiska skäl grundat företräde för den enskilde jordbrukaren
vid förvärv av mark.

Med hänsyn till det anförda finner utskottet att motionen 2164 i
förevarande del inte bör föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Bosättning och brukning m. m.

Enligt 4 § första stycket nu gällande jordförvärvslag får förvärvstillstånd
vägras om det finns anledning anta att förvärvarens huvudsakliga
syfte med fånget inte är att själv yrkesmässigt och varaktigt
ägna sig åt jordbruk på förvärvsegendomen eller driva skogsbruk där
som stöd åt förvärvaren tillhörigt jordbruk.

En av grundtankarna i regeringens förslag till ny jordförvärvslag
är att utvecklade och utvecklingsbara lantbruksföretag skall förbehållas
aktiva jordbrukare som har för avsikt att vara bosatta på egendomen
och yrkesmässigt bruka den. Mot bakgrund härav föreslås att i lagen
tas in bestämmelser som gör det möjligt att vägra förvärv som står i
strid med detta syfte. Tillstånd får också vägras om förvärvaren inte
har sådana yrkeskunskaper som behövs för att driva företaget (6 §).
Vidare förordas att tillståndsmyndigheten ges befogenhet att i beslut
om förvärvstillstånd efter åtagande av förvärvaren ålägga denne att
under viss tid vara bosatt på och/eller yrkesmässigt bruka egendomen
(10 § första stycket).

Enligt motionen 2162 i förevarande del (yrkandet 2) är det centrala

JoU 1978/79:19

i detta sammanhang en ovillkorlig brukningsplikt, som alltid följer det
ansvar som åligger ägare av jord och skog. Däremot motsätter sig motionärerna
införandet av generell bosättningsplikt i lagstiftningen. 1
motionen anförs en rad exempel på situationer där det skulle framstå
som orimligt att ålägga förvärvaren att bosätta sig på förvärvsegendomen.
Enligt motionärerna talar också de erfarenheter som finns
att hämta i våra grannländer Danmark och Norge mot införandet av
ett system med boplikt.

I motionen 2163, yrkandet 1 i förevarande del, hemställs om en
ändring av 10 § första stycket lagförslaget av i huvudsak redaktionell
karaktär. Den i propositionen föreslagna lydelsen skulle enligt motionen
kunna tolkas så att tillståndsmyndigheten får befogenhet att till
fem år maximera den tid som förvärvaren får bruka fastigheten och
vara bosatt där. Det bör också, anser motionärerna, klarare framgå
att tiden avser både brukandet och bosättningen.

På regeringens förslag i denna del har lagrådet anfört vissa konstitutionella
synpunkter. Enligt 2 kap. 8 § regeringsformen gäller att varje
medborgare är tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom riket och att
lämna detta. Ett åläggande av myndighet att upp till fem år vara bosatt
på viss fastighet strider enligt lagrådet mot detta grundlagsstadgande,
även om åläggandet kan anses som en följd av en frivillig ansökan om
att få förvärva fastigheten. Begränsning i rörelsefriheten blir dock
tillåtlig enligt 2 kap. 12 § regeringsformen om den görs endast för att
tillgodose ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle.
Lagrådet drar den slutsatsen att ett åläggande av föreslagen art torde
rymmas inom denna gräns men erinrar om att det enligt samma
grundlagsbud inte får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn
till det avsedda ändamålet.

Utskottet har inte funnit anledning till annan bedömning än lagrådet
i fråga om den föreslagna bestämmelsens förenlighet med de
grundläggande fri- och rättigheterna enligt regeringsformen. Från jordpolitisk
synpunkt finner utskottet det lämpligt att tillståndsmyndigheten
ges möjlighet att i vissa fall uppställa villkor om såväl brukning som
bosättning. Denna möjlighet kan bl. a. visa sig värdefull i sådana
situationer där förvärvarens motiv och avsikter med förvärvet är svårbedömbara.
Som i propositionen framhålls bör sådana förelägganden
reserveras främst för de fall då avslag på förvärvsansökningen närmast
skulle komma i fråga men tvekan råder. Utskottet delar uppfattningen
att det är brukningsplikten som är det väsentliga i sammanhanget, även
om det samtidigt oftast innebär att en förvärvare måste vara bosatt på
egendomen för att yrkesmässigt och effektivt kunna bruka den. Om förvärvaren
redan är bosatt på orten eller bosättning på egendomen är
olämplig blir, som anförs i propositionen, föreläggande om bosättningsplikt
inte aktuellt. Utskottet ansluter sig till de uttalanden som gjorts i

JoU 1978/79:19

propositionen rörande de föreslagna reglernas tillämpning och avstyrker
motionen 2162, yrkandet 2.

I anslutning till i motionen 2163 anförda synpunkter finner utskottet
lämpligt föreslå en redaktionell jämkning av 10 § första stycket i regeringens
förslag vilken synes ägnad att klarare ange stadgandets innebörd.

Regionalpolitiska överväganden

I propositionen anförs under denna punkt bl. a. att samhällets åtgärder
på jordbrukets område bör samordnas med och ingå som ett led
i en aktiv regionalpolitik. Sådana åtgärder har vidtagits inom såväl prissom
rationaliseringspolitiken. Därav följer att även jordförvärvslagen
bör stå i överensstämmelse med de regionalpolitiska strävandena. I
den nuvarande lagstiftningen saknas sådana hänsynstaganden, vilket
enligt propositionen har bidragit till den negativa befolkningsutveckling
som kännetecknat delar av vårt land. Vid tillämpningen av jordförvärvslagens
allmänna regler måste större hänsyn än hittills tas till de
regionalpolitiska förutsättningarna. Jordbrukets betydelse för det samlade
näringslivet och sysselsättningen varierar mellan olika delar av vårt
land. I vissa regioner är övrigt näringsliv svagt utvecklat, och många
skäl talar för att en väl differentierad jordbruksproduktion upprätthålls
inom dessa områden. Prövningen bör således alltid göras mot bakgrund
av ortens förhållanden och förutsättningar för lantbruk.

Enligt propositionen är emellertid dessa generella hänsynstaganden
inte tillräckliga för att främja tillkomsten av lantbruksföretag inom
områden där detta är särskilt angeläget från regionalpolitisk synpunkt.
De allmänna bestämmelserna i lagen tar nämligen främst sikte på utvecklade
och utvecklingsbara företag. Lagen bör därför utformas så
att i sådana områden etablering och utveckling främjas även av sådana
lantbruksföretag som är begränsat utvecklingsbara eller som ej är utvecklingsbara.

Mot angivna bakgrund föreslås att i lagen tas in en bestämmelse som
gör det möjligt att av regionalpolitiska skäl förbehålla begränsat utvecklingsbara
och ej utvecklingsbara företag åt brukare som är bosatta
på orten, om företagen behövs som komplement till annan sysselsättning.
Vidare bör det vara möjligt att vägra förvärvstillstånd om egendomen
behövs som tillskott till ett begränsat utvecklingsbart eller ej
utvecklingsbart företag. Vid prövning av förvärv som avser nyetablering
på ej utvecklingsbara eller begränsat utvecklingsbara jordbruk måste givetvis
de regionalpolitiska synpunkterna vägas mot behovet av marktillskott
till inom området redan etablerade jordbrukare.

Utskottet har ingen erinran mot propositionens förslag i denna del.

Övriga frågor

I propositionen läggs fram vissa förslag till ändring i fastighetsbildningslagen
(1970: 988). Förslaget innebär i korthet en utvidgning av

4 Riksdagen 1978/79.16 sami. Nr 19

JoU 1978/79:19

skyldigheten att vid vissa förrättningar underställa tillståndsmyndighet
frågan om förvärvstillstånd m. m. Utskottet har ingen erinran mot förslaget
i denna del.

Utskottet har funnit lämpligt att i detta sammanhang behandla dels
den under allmänna motionstiden år 1978 väckta motionen 1977/78: 595,
dels yrkandet 1 i den under allmänna motionstiden år 1979 väckta motionen
1978/79: 756. I motionerna anförs att strukturförändringen i det
svenska jordbruket innebär en allt längre driven sammanslagning till
större enheter. Härigenom försämras möjligheterna till nyetablering för
unga lantbrukare. För att i någon mån motverka sammanslagningen av
jordbruksfastigheter borde enligt motionären en viss avstyckningsverksamhet
befrämjas. I första hand borde sådan avstyckning och delning
i samråd med lantbruksnämnderna ske av statens och kyrkans egendomar.
Även större enskilda gårdar bör kunna ifrågakomma för styckningsverksamhet.

Den nu behandlade propositionen omfattar en rad åtgärder av jordpolitisk
natur, vilka enligt utskottets mening ligger i linje med motionärernas
allmänna syften. Som framgår av den inledningsvis gjorda redogörelsen
skall lagstiftningen bl. a. främja uppbyggandet och vidmakthållandet
av effektiva familjeföretag. Genom den föreslagna utvidgningen
av lagens tillämpningsområde till att avse bl. a. en del släktförvärv
och vissa statliga samt kyrkliga överlåtelser kommer den jordpolitiska
prövningen att omfatta ett betydligt större antal fastighetsöverlåtelser
än f. n. I sammanhanget vill utskottet särskilt peka på de
nya bestämmelser som gör det möjligt att hindra sammanslagning av
två eller flera utvecklade eller utvecklingsbara lantbruksföretag. Genom
särskilda regler om bruknings- och bosättningsplikt har markerats att
sådana företag i första hand skall förbehållas aktiva jordbrukare som
har för avsikt att bosätta sig på egendomen och yrkesmässigt bruka
den. Sammanfattningsvis anser utskottet att de allmänna syftena med
nu ifrågavarande motionsförslag i stor utsträckning bör kunna tillgodoses
vid tillämpningen av den nya jordförvärvslagen. Utskottet är inte
berett förorda någon särskild utredning av i motionerna åsyftat slag.
Förevarande motion och motionsyrkande bör därför inte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Propositionen föranleder i de delar den inte särskilt berörts i det
föregående ingen erinran eller särskilt uttalande från utskottets sida.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer
att riksdagen

1. beträffande förvärv genom köp, byte och gåva m. m.

a. antar 1 § i det genom propositionen framlagda förslaget till
jordförvärvslag,

JoU 1978/79:19

b. lämnar utan åtgärd motionen 1978/79: 2166, yrkandena 1
och 2, och motionen 1978/79: 2167,

2. beträffande statens förvärv och överlåtelser

a. med avslag på motionen 1978/79: 2161 antar 2 § 1 och 18 §
i det under moment 1 nämnda lagförslaget,

b. antar 2 § 2 i det under moment 1 nämnda lagförslaget,

3. beträffande kommunala förvärv med avslag på motionen 1978/
79: 2164, yrkandet 2, antar 2 § 3 och 8 § i det under moment
1 nämnda lagförslaget,

4. beträffande släktförvärv

a. med avslag på motionerna 1978/79:2158, 1978/79:2160
och 1978/79: 2162, yrkandet 1, antar 2 § 5 i det under moment
1 nämnda lagförslaget,

b. avslår motionen 1978/79: 2166, yrkandet 3,

5. beträffande förvärv genom exekutiv auktion lämnar motionen
1978/79: 2163, yrkandet 2, utan åtgärd,

6. beträffande allmänna riktlinjer för förvärvstillstånd med avslag
på motionen 1978/79: 2163, yrkandet 1 i denna del, antar 3 §
i det under moment 1 nämnda lagförslaget,

7. beträffande priskontroll m. m.

a. med avslag på motionen 1978/79: 2162, yrkandet 3, antar
4, 14 och 16 §§ i det under moment 1 nämnda lagförslaget,

b. anser motionen 1978/79: 2163, yrkandet 3, besvarad med
vad utskottet anfört,

8. beträffande sammanförande och uppdelning av lantbruksföretag
m. m. lämnar utan åtgärd motionen 1978/79: 2164, yrkandet
1 i denna del, motionen 1978/79: 2166, yrkandet 4 och
motionen 1978/79: 2162, yrkandet 7,

9. beträffande juridiska personers förvärv m. m. lämnar utan åtgärd
motionen 1978/79: 2164, yrkandet 1 i denna del,

10. beträffande bosättning och brukning m. m. med avslag på
motionen 1978/79: 2162, yrkandet 2,

a. antar 6 § 1 i det under moment 1 nämnda lagförslaget,

b. med anledning av regeringens förslag och motionen 1978/79:
2163, yrkandet 1 i denna del, antar 10 § i det under moment 1
nämnda lagförslaget med den ändringen att lagrummet erhåller
följande som utskottets förslag betecknade lydelse:

10 §

Regeringens förslag Utskottets förslag

I beslut om tillstånd att förvär- I beslut om tillstånd att förvärva
egendom, på vilken drivs eller va egendom, på vilken drivs eller

skall drivas utvecklat eller utveck- skall drivas utvecklat eller utvecklingsbart
lantbruksföretag, eller lingsbart lantbruksföretag, eller

egendom, som av regionalpolitiska egendom, som av regionalpolitiska

JoU 1978/79:19

skäl behövs för att främja syssel- skäl behövs för att främja sysselsättningen
på orten, får tillstånds- sättningen på orten, får tillstånds myndigheten

efter åtagande av myndigheten efter åtagande av

förvärvaren föreskriva att denne förvärvaren föreskriva att denne

skall under en tid av högst fem skall yrkesmässigt bruka egendo år

yrkesmässigt bruka egendomen men och, om det finns särskilda

och, om det finns särskilda skäl skäl till det, även att han skall

till det, även att han skall vara vara bosatt på den. Sådan före bosatt

på den. skrift skall avse viss tid, dock högst

fem år.

Iakttar förvärvaren inte föreskrift meddelad enligt första
stycket eller överlåter han egendomen före den föreskrivna
tidens utgång, får staten lösa egendomen, om det inte är
oskäligt.

11. antar det genom propositionen framlagda förslaget till jordförvärvslag
i den del det inte omfattas av utskottets hemställan
ovan,

12. antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag
om ändring i fastighetsbildningslagen (1970: 988),

13. lämnar motionen 1978/79: 2162, yrkandet 8, utan åtgärd,

14. lämnar utan åtgärd motionen 1977/78:595 och motionen
1978/79: 756, yrkandet 1.

Stockholm den 6 mars 1979
EINAR LARSSON

Närvarande: Einar Larsson (c), Svante Lundkvist (s), Hans Wachtmeister
(m), Maj Britt Theorin (s), Börje Stensson (fp), Sven Lindberg
(s), Filip Johansson (c), Åke Wictorsson (s), Arne Andersson i Ljung
(m), Gunnar Olsson (s), Håkan Strömberg (s), Stig Alftin (s), Rune
Johnsson i Mölndal (c), Anders Dahlgren (c) och Eric Kronmark (m).

Reservationer

1. Kommunala förvärv

Svante Lundkvist, Maj Britt Theorin, Sven Lindberg, Åke Wictorsson,
Gunnar Olsson, Håkan Strömberg och Stig Alftin (alla s) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med ”Sorn
anförs” och på s. 17 slutar med ”någon oklarhet” bort ha följande
lydelse:

JoU 1978/79:19

I propositionen föreslås — i motsats till vad som nu gäller — att de
kommunala förvärven av jordbruksfastigheter skall prövas enligt jordförvärvslagen.
Undantag görs för de fall då kommun förvärvar egendomen
från staten eller utövar förköpsrätt enligt förköpslagen. I en särskild
bestämmelse i lagförslaget anges att kommun inte får vägras förvärvstillstånd
för förvärv av sådan fast egendom som med hänsyn till
den framtida utvecklingen krävs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande
anordning. I propositionen erinras om att genom den
fysiska riksplaneringen och upprättandet av kommunöversikter och
markdispositionsplaner under senare år tagits fram ett omfattande material
som belyser bl. a. lokaliseringen av den mark som är av intresse
för samhällsändamål. Regeringen drar emellertid inte härav annan slutsats
än att detta material kunde bli ett värdefullt hjälpmedel vid den i
propositionen förordade prövningen av kommunernas förvärv.

Utskottet anser det för sin del principiellt tveksamt om en prövning
av kommunala markförvärv är förenlig med kommunernas ansvar för
den fysiska planeringen. Som i motionen 2164 anförts har inte några
vägande skäl redovisats för att låta den jordpolitiska prövningen omfatta
även de kommunala förvärven. Självfallet bör hänsyn tas till de
jordpolitiska intressena även i samband med kommunala markförvärv.
Detta bör dock enligt utskottets mening kunna ske inom ramen för den
fysiska planeringen. För att säkerställa att nämnda intressen blir beaktade
även i den konkreta förvärvssituationen bör det vara tillräckligt
med ett samrådsförfarande mellan kommunen och lantbruksnämnden.
Därutöver bör tilläggas att den fysiska planeringen liksom de enskilda
kommunala fastighetsförvärven prövas av folkvalda församlingar, vilket
bör vara en garanti för att olika markpolitiska intressen beaktas. Utskottet
tillstyrker således motionen 2164 i denna del och förordar att
den av regeringen föreslagna tillståndsplikten för kommunala förvärv
ersätts med en regel om obligatoriskt samråd mellan kommun och lantbruksnämnd.

Utskottet vill i sammanhanget fästa uppmärksamheten på att termen
kommun förekommer i två olika betydelser i svensk lagstiftning. I 1 kap.
7 § och 8 kap. 5 § regeringsformen förstås med kommun såväl primärkommuner
som landstingskommuner. I kommunallagen (1977: 179)
används ordet kommun enbart i betydelsen primärkommun och ställs
mot landstingskommun. Enligt utskottets mening bör även landstingskommuns
markförvärv vara undantagna från tillståndsplikten. Med hänsyn
till den dubbeltydighet som enligt det nyss sagda vidlåder begreppet
kommun bör i lagtexten klart anges att undantaget omfattar även landstingskommuns
förvärv.

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande kommunala förvärv med anledning av regeringens
förslag och med bifall till motionen 1978/79: 2164, yrkandet 2,

JoU 1978/79:19

dels antar förslaget till jordförvärvslag med den ändringen att
2 § 3 erhåller följande som reservanternas förslag betecknade
lydelse samt 8 § i regeringens förslag utgår, dels antar det som
reservanternas förslag betecknade förslaget till 2 a § jordförvärvslagen,

Regeringens förslag

Förvärvstillstånd enligt 1 § behövs
inte,

3. om kommun förvärvar egendomen
från staten eller utövar förköpsrätt
enligt förköpslagen (1967:

868),

2a §

Innan kommun eller landstingskommun
förvärvar egendom som
avses i 1 §, skall yttrande inhämtas
av lantbruksnämnden.

8 §

Kommun får inte vägras tillstånd
till förvärv av sådan fast
egendom som med hänsyn till den
framtida utvecklingen krävs för tätbebyggelse
eller därmed sammanhängande
anordning.

2. Släktförvärv

Hans Wachtmeister, Arne Andersson och Eric Kronmark (alla m)
anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ”Utskottet
anser” och på s. 19 slutar med ”avser släktförvärv” bort ha följande
lydelse:

Utskottet anser (lika med utskottet) och brukande.

Emellertid kan det på goda grunder ifrågasättas om den föreslagna utvidgningen
av tillståndsplikten vid släktförvärv kan i nämnvärd mån
bidra till att förverkliga jordförvärvslagens syften härvidlag. Otvivelaktigt
förhåller det sig så att de fastigheter som är undantagna från tillståndsprövning
inte kommer med i rationaliseringsverksamheten i samma
utsträckning som de tillståndsprövade förvärven. Så är också fallet
med de fastigheter som ärvs. Enligt utskottets mening kan det inte hävdas
att just de marköverlåtelser som sker till syskon och syskonbarn i

Reservanternas förslag

Förvärvstillstånd enligt 1 § behövs
inte,

3. om kommun eller landstingskommun
förvärvar egendomen,

JoU 1978/79:19

nämnvärd mån påverkar själva utbudet av fastigheter. Av utredningens
undersökningar rörande perioden 1970—1974 framgår också att förvärv
av syskon och syskonbarn utgjorde endast 18 procent av släktförvärven
och en än mindre andel av det totala antalet markförvärv.
Det förhållandet att nu gällande lagstiftning tillåter vissa släktköp utan
prövning av administrativ myndighet utgör således inte den verkliga orsaken
till rådande otillfredsställande förhållanden på förevarande område.
Mera verkningsfulla insatser torde kunna göras genom t. ex. åtgärder
på skattelagstiftningens område.

Som i motionen 2162 anförs finns i Sverige en tradition att bevara
gårdar i släkten, vilken är ägnad att stimulera insatser för god skötsel
och vård samt en effektiv användning av landets jordbruksmark. Den
nu föreslagna prövningen av överlåtelser inom en nära släktkrets utgör
ett allvarligt avsteg från en av de viktigaste grunderna för svensk lagstiftning.
Utskottet vill i sammanhanget särskilt peka på den motsägelse
som ligger däri att förvärv genom arv inom släktkretsen inte skall prövas
medan däremot en överlåtelse, som ofta kan komma till stånd som ett
slags förtida arv, skulle omfattas av den föreslagna prövningen. En prövning
uteslutande betingad av det sätt på vilket förvärvet sker är ägnad
att skapa osäkerhet och onödigt byråkratiskt krångel samt att förhindra
transaktioner som från strikt jordbruksekonomiska synpunkter kan anses
fullt legitima.

På bl. a. de skäl som nu anförts är utskottet inte berett att godta den
föreslagna tillståndsprövningen såvitt avser syskon och syskonbarn.

Vad beträffar förvärv bakåt i en släktkedja vill utskottet hänvisa till
ett uttalande av utredningen (SOU 1977: 93 s. 73) att det vid tillståndsprövningen
av sådant förvärv bör beaktas att det kan föreligga skäl att
tillåta återförsäljning. Utskottet anser för sin del att det kan uppstå
situationer där bl. a. starka skäl av personlig karaktär talar för en generös
prövning av tillståndsärenden när det gäller överlåtelse till föräldrar.
Det förhållandevis ringa antal överlåtelser av detta slag som rimligtvis
kan komma i fråga torde inte leda till konflikter med jordförvärvslagstiftningens
allmänna målsättning.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag
i fråga om tillståndsprövning av släktförvärv utom såvitt avser
syskon och syskons avkomling. Motionen 2162, yrkandet 1, tillstyrks
således. Övriga under denna punkt behandlade motioner avstyrks, beträffande
motionen 2158 i den del den inte tillgodoses genom vad utskottet
föreslagit angående den undantagna släktskapskretsen.

dels utskottets hemställan under 4 a bort ha följande lydelse:

4. beträffande släktförvärv

a. med anledning av regeringens förslag och motionen
1978/79: 2158, yrkandet 1, såvitt avser syskon och syskons
avkomling och motionen 1978/79: 2162, yrkandet 1 samt med

JoU 1978/79:19

avslag på motionen 1978/79: 2158, yrkandet 1 i återstående
del och yrkandet 2 och motionen 1978/79:2160, antar förslaget
till jordförvärvslag med den ändringen att 2 § 5 erhåller
följande som reservanternas förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag

Reservanternas förslag

Förvärvstillstånd enligt 1 § be- Förvärvstillstånd enligt 1 § be -

hövs inte

5. om förvärvaren är gift med
överlåtaren och inte heller om förvärvaren
eller, när makar förvärvar
gemensamt, någon av dem är
överlåtarens avkomling, allt under
förutsättning att överlåtaren inte är
skyldig att avyttra egendomen enligt
16 § eller enligt 7 § lagen
(1916: 156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast
egendom m. m.,

5. om förvärvaren är gift med
överlåtaren och inte heller om förvärvaren
eller, när makar förvärvar
gemensamt, någon av dem är
överlåtarens avkomling, syskon eller
syskons avkomling, allt under
förutsättning att överlåtaren inte är
skyldig att avyttra egendomen enligt
16 § eller enligt 7 § lagen
(1916: 156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast
egendom m. m.,

3. Priskontroll m. m.

Hans Wachtmeister, Arne Andersson i Ljung och Eric Kronmark
(alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med ”Beträffande
vissa” och slutar med ”s. 25—27” bort utgå,

dels den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ”Utskottet
delar” och på s. 22 slutar med ”avstyrks således” bort ha följande
lydelse:

Regeringens förslag under denna punkt innebär bl. a. att en ny grund
för vägran av förvärvstillstånd införs som bygger på en offentligrättslig
kontroll av köpeskillingen vid överlåtelse av jordbruksfastighet. Syftet
härmed är att motverka omotiverade prisstegringar på jordbruks- och
skogsmark och spekulation i sådan mark. Utskottet delar givetvis regeringens
uppfattning om de olägenheter som prisutvecklingen på jordbruksfastigheter
kan medföra för aktiva lantbrukare, vilka i huvudsak
måste värdera fastigheterna efter deras avkastningsvärde. Samtidigt vill
utskottet framhålla att utvecklingen mot allt större skillnader mellan
taxeringsvärden, avkastningsvärden och aktuella köpeskillingar till övervägande
del beror på ett instabilt penningvärde i kombination med
skatteregler som inte främjar en sund prisutveckling på fastighetsmarknaden.
Mot den bakgrunden kan det ifrågasättas om man, utan att in -

JoU 1978/79:19

gripa mot de grundläggande orsakerna till rådande missförhållanden,
kan uppnå några bestående resultat genom en priskontroll av åsyftat
slag.

Som i motionen 2162 anförts är en analys av helt annan bredd än
den som ligger till grund för propositionen behövlig för att klarlägga
för ifrågavarande priskontroll grundläggande faktorer. Själva grunden
för beräkning av skäligt fastighetspris, nämligen avkastningsvärdet, beror
ytterst på en bedömning av vederbörande brukares kunnighet och
förmåga att med givna produktionsfaktorer och genom en ändamålsenlig
kombination av exempelvis vegetabilie-, animalie- och annan produktion
maximera sitt företags lönsamhet. Härvid är det inte ovanligt att man
på samma fastighet kan nå olika resultat med skilda brukare. Avkastningsvärdet
som grund för värdeberäkningen rymmer således i sig
många osäkerhetsfaktorer. Lantbruksnämndernas kalkylunderlag och
kalkylmetod kan ge ett resultat och vederbörande köpares ett annat. Att
på objektiv grund fastställa vilket som är det mest rättvisande vid ett
givet tillfälle är i praktiken ogörligt. Att på sådana grunder i lagen
föreskriva att en köpeskilling endast obetydligt skall få överstiga avkastningsvärdet
kan således skapa betydande tillämpningsproblem. Samtidigt
skapas ett utrymme för godtycke och ett mått av rättsosäkerhet som inte
kan accepteras.

Enligt utskottets mening innebär de olika grunder för prövning av
förvärvstillstånd som i övrigt införs i lagen sammantagna viss möjlighet
till en mera dämpad och sund prisutveckling. En av de föreslagna avslagsgrunderna
innebär att förvärvstillstånd skall vägras om det kan antas
att förvärvet sker huvudsakligen för kapitalplacering. Utskottet vill
härvid understryka att en förvärvare som i konkurrens med en aktiv
lantbrukare erbjuder ett pris som överstiger egendomens avkastningsvärde
i regel har kapitalplacering som motiv för förvärvet. Ifrågavarande
avslagsgrund torde således i praktiken bli tillämpbar på de flesta
situationer där vägrat förvärvstillstånd kunnat ifrågakomma med stöd av
en regel om priskontroll.

Utskottet anser sammanfattningsvis att resultatet av de olika åtgärder
som i övrigt föreslås i propositionen bör avvaktas innan man inför ett
från ovan angivna synpunkter så tveksamt instrument som den föreslagna
prisprövningen. Utskottet tillstyrker således motionen 2162, yrkandet
3 och biträder regeringens förslag i övrigt under denna punkt.

dels utskottets hemställan under 7a bort ha följande lydelse:

7a. beträffande priskontroll m. m. med anledning av regeringens
förslag och motionen 1978/79:2162, yrkandet 3, antar förslaget
till jordförvärvslag med den ändringen att 4, 14 och
16 §§ erhåller följande som reservanternas förslag betecknade
lydelse:

JoU 1978/79:19

Regeringens förslag

4 §

Förvärvstillstånd skall vägras,

1. om köpeskillingen eller annan
ersättning inte endast obetydligt
överstiger egendomens värde
med hänsyn till dess avkastning
och övriga omständigheter,

2. om det kan antas att förvärvet
sker huvudsakligen för kapitalplacering,

3. om egendomen behövs för
jordbrukets eller skogsbrukets rationalisering,

4. om förvärvet kan antas medföra
att två eller flera utvecklade
eller utvecklingsbara lantbruksföretag,
som bör förbli självständiga,
förs samman till ett företag,

5. om förvärvet kan antas medföra
att utvecklat eller utvecklingsbart
lantbruksföretag, som
bedrivs på mer än en fastighet,
delas upp och uppdelningen medför
olägenhet av någon betydelse
för företaget.

Första stycket 1 gäller inte i
fråga om tillstånd att förvärva
egendom på offentlig auktion enligt
17 § eller enligt 8 § lagen
(1916:156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast
egendom m. m.

Utöver vad som följer av andra
stycket får förvärvstillstånd lämnas
utan hinder av första stycket, om
särskilda skäl föreligger.

14 §

Blir köp ogiltigt till följd av att
förvärvstillstånd vägras enligt 4 §
första stycket 3 eller 7 § 1, är staten
skyldig att lösa egendomen till
det pris som har avtalats, om säljaren
begär det. Sådan skyldighet
föreligger dock inte, om köpeskillingen
eller annan ersättning inte
endast obetydligt överstiger egendomens
värde med hänsyn till dess
avkastning och övriga omständigheter
eller om avtalsvillkoren i övrigt
är oskäliga.

Reservanternas förslag

Förvärvstillstånd skall vägras,

1. om det kan antas att förvärvet
sker huvudsakligen för kapitalplacering,

2. om egendomen behövs för
jordbrukets eller skogsbrukets rationalisering,

3. om förvärvet kan antas medföra
att två eller flera utvecklade
eller utvecklingsbara lantbruksföretag,
som bör förbit självständiga,
förs samman till ett företag,

4. om förvärvet kan antas medföra
att utvecklat eller utvecklingsbart
lantbruksföretag, som
bedrivs på mer än en fastighet,
delas upp och uppdelningen medför
olägenhet av någon betydelse
för företaget.

Förvärvstillstånd får lämnas utan
hinder av första stycket om särskilda
skäl föreligger.

Blir köp ogiltigt till följd av att
förvärvstillstånd vägras enligt 4 §
första stycket 3 eller 7 § 1, är staten
skyldig att lösa egendomen till
det pris som har avtalats, om säljaren
begär det. Sådan skyldighet
föreligger dock inte, om priset uppenbart
överstiger egendomens värde
eller om avtalsvillkoren i övrigt
är oskäliga.

Begäran om inlösen skall framställas
hos lantbruksnämnden inom
tre månader efter det att avslags -

JoU 1978/79:19

Regeringens förslag

Begäran om inlösen skall framställas
hos lantbruksnämnden inom
tre månader efter det att avslagsbeslutet
vunnit laga kraft. Talan
om inlösen skall väckas vid den
fastighetsdomstol inom vars område
egendomen är belägen inom sex
månader från nämnda tidpunkt.
Har säljaren fått del av beslutet
först sedan detta vunnit laga kraft,
räknas dock tidsfristerna från dagen
för delfåendet. Iakttar inte säljaren
vad som har sagts nu, förlorar
han sin talan.

Egendom som har förvärvats genom
inrop på exekutiv auktion under
sådana förhållanden att förvärvstillstånd
skulle ha krävts vid
vanligt köp skall åter avyttras inom
två år efter det att auktionen vunnit
laga kraft, om inte dessförinnan
nämnda förhållanden har upphört
eller inroparen har fått tillstånd
att behålla egendomen. Har inropet
skett för att skydda fordran, för
vilken inroparen har panträtt i
egendomen, eller någon hans rättighet
som är inskriven i den, får
länsstyrelsen på ansökan medge
skäligt anstånd med avyttrandet,
om det är sannolikt att förlust annars
skulle uppkomma för inroparen.
Avyttras inte egendomen inom
föreskriven tid, skall länsstyrelsen
på framställning av lantbruksnämnden
förordna att egendomen skall
säljas på offentlig auktion enligt
17 §.

Anteckning om bestämmelserna
i första stycket skall göras i det
köpebrev som utfärdas med anledning
av den exekutiva auktionen
och, när lagfart söks, införas i fastighetsboken,
om inte sökanden visar
att avyttringsskyldigheten har
upphört.

I fråga om tillstånd att behålla
egendom gäller i tillämpliga delar
bestämmelserna om förvärvstill -

Reservanternas förslag

beslutet vunnit laga kraft. Talan
om inlösen skall väckas vid den
fastighetsdomstol inom vars område
egendomen är belägen inom sex
månader från nämnda tidpunkt.
Har säljaren fått del av beslutet
först sedan detta vunnit laga kraft,
räknas dock tidsfristerna från dagen
för delfåendet. Iakttar inte säljaren
vad som har sagts nu, förlorar
han sin talan.

Anteckning om bestämmelserna
i första stycket skall göras i det
köpebrev som utfärdas med anledning
av den exekutiva auktionen
och, när lagfart söks, införas i fastighetsboken,
om inte sökanden visar
att avyttringsskyldigheten har
upphört.

I fråga om tillstånd att behålla
egendom gäller i tillämpliga delar
bestämmelserna om förvärvstill -

JoU 1978/79:19

Regeringens förslag

stånd i 3—8 §§ med undantag av
4 § första stycket 1 samt i 10 och
11 §§•

Reservanternas förslag

stånd i 3—8 §§ samt i 10 och
11 §§•

4. Sammanförande och uppdelning av lantbruksföretag m. m.

Svante Lundkvist, Maj Britt Theorin, Sven Lindberg, Åke Wictorsson,
Gunnar Olsson, Håkan Strömberg och Stig Alftin (alla s) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 23 som börjar med ”Utskottet
vill” och på s. 24 slutar med ”av jordbruksfastighet” bort ha följande
lydelse:

Utskottet har ingen erinran mot att i jordförvärvslagen införs en bestämmelse
som ger möjlighet att i vissa fall hindra sammanförande resp.
uppdelning av lantbruksföretag. De uttalanden som gjorts i propositionen
(s. 28—29) rörande innebörden av förslaget i denna del kräver
dock enligt utskottets mening vissa förtydliganden i huvudsaklig överensstämmelse
med i motionen 2164 framförda synpunkter. I propositionen
framhålls att regeln om additionsförvärv inte är avsedd att utgöra ett
hinder för utvecklade och utvecklingsbara företag att genom tillköp av
lämpligt belägen mark anpassa sig till förändringar av produktionsteknik
m. m. Enligt utskottets mening bör självfallet i sådant sammanhang
också möjligheten att sysselsätta anställd arbetskraft tas med vid bedömningen
av regionalpolitiska effekter, utnyttjande av befintliga resurser,
teknisk utveckling och produktionsförutsättningar i övrigt. En progressiv
brukare med anställd arbetskraft bör sålunda inte förvägras en
arealförstärkning, om detta från allmänna samhällssynpunkter bedöms
värdefullt. Samma tillämpning bör råda vad det gäller sambruksföretag.
Bildandet av sådana företag bör främjas, och möjlighet bör finnas att
pröva olika företagsformer. Utskottet vill med anledning av motionerna
2164 och 2166 vidare understryka det angelägna i att sambruksföretagens
förvärvsmöjligheter beaktas även vid tillämpningen av de föreslagna
reglerna rörande juridiska personers förvärv, vilka närmare beskrivs i
nästföljande avsnitt. Utskottet anser i likhet med utredningen (SOU
1977:93 s. 110) att det i de flesta fall från jordpolitisk synpunkt får
anses föreligga särskilda skäl att tillåta sambruksförenings förvärv av
jordbruksfastighet.

Vad utskottet i anslutning till motionerna 2164 och 2166 i förevarande
delar anfört rörande möjligheterna till arealförstärkning bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande sammanförande och uppdelning av lantbruksföretag
m. m.

JoU 1978/79:19

a. som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
med anledning av motionerna 1978/79: 2164, yrkandet 1 i
denna del och motionen 1978/79: 2166, yrkandet 4,

b. lämnar utan åtgärd motionen 1978/79: 2162, yrkandet 7.

5. Juridiska personers förvärv m. m.

Svante Lundkvist, Maj Britt Theorin, Sven Lindberg, Åke Wictorsson,
Gunnar Olsson, Håkan Strömberg och Stig Alftin (alla s) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med ”Utskottet
ansluter” och på s. 27 slutar med ”riksdagens sida” bort ha följande
lydelse:

Utskottet har ingen erinran mot regeringens förslag till lagstiftning
under denna punkt.

Utskottet vill emellertid framhålla att propositionens uttalanden rörande
innebörden av förslaget speglar en alltför restriktiv inställning
framför allt till de träförädlande företagens skogsförvärv. Härvidlag
delar utskottet de i motionen 2164 framförda synpunkterna. Möjligheterna
till kombinerade skogs- och jordbruksföretag bör givetvis tillvaratas
där detta ger goda regionalpolitiska effekter. Ambitionen att
stärka dessa företag bör dock inte medföra en för snäv avgränsning av
juridiska personers möjligheter att förvärva mark. Som i motionen 2164
anförs har företag som bedriver industriell verksamhet för förädling av
skogsprodukter ofta en stor regionalpolitisk betydelse för sin bygd. Dessa
är i hög grad beroende av en kontinuerlig tillgång av skogsråvara för
sin produktion. Erfarenheten har lärt oss — i synnerhet nuvarande situation
på virkesmarknaden — att tillgången till egna skogar kan vara av
betydelse för en jämn virkestillförsel. De regionala sysselsättningsaspekterna
väger tungt i många områden med ett svagt utvecklat näringsliv.
De mindre, skogsförädlande företagen utgör ofta ett betydelsefullt komplement
till jord- och skogsbruket som bas för ett tillräckligt befolkningsunderlag
i dessa bygder. Enligt utskottets mening bör därför en
regionalpolitisk helhetssyn anläggas vid tillämpningen av ifrågavarande
bestämmelser, innebärande att sådana förvärvare prioriteras som tillgodoser
de regionalpolitiska intressena genom att vid ett rationellt
utnyttjande av produktionsresurserna skapa största möjliga antal arbetstillfällen
inom jordbruk, skogsbruk och förädlingsindustri. Utskottet vill
också peka på den betydelsefulla roll domänverkets markinnehav spelar
för att trygga många skogsindustriföretags råvaruförsörjning. Hänsyn
härtill måste också tas inom ramen för den regionalpolitiska helhetssyn
som enligt det nyss sagda bör läggas på tillämpningen av lagen.

Utskottet vill tillägga att även i livsmedelsproducerande företag i viss
utsträckning kan föreligga behov av att förvärva mark. Dessa bör således

JoU 1978/79:19

även i framtiden kunna förvärva jordbruksmark om det ur samhällets
intresse är angeläget för att t. ex. stödja deras produktion och utveckling,
för att motverka monopoltendenser och upprätthålla en rimlig priskonkurrens.

Vad utskottet i anslutning till motionen 2164 anfört om de skogsförädlande
och livsmedelsproducerande företagens förvärvsmöjligheter
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande juridiska personers förvärv m. m. som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört med anledning
av motionen 1978/79: 2164, yrkandet 1 i denna del,

6. Bosättning och brukning m. m.

Hans Wachtmeister, Arne Andersson i Ljung och Eric Kronmark
(alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 28 börjar med ”Utskottet
har” och på s. 29 slutar med ”stadgandets innebörd” bort ha
följande lydelse:

Utskottet anser det för sin del angeläget att jordförvärvslagen utformas
så att den ger möjlighet att stärka sambandet mellan ägande och
brukande. Som i motionen 2162 anförs bör brukande och boende så
långt möjligt höra samman. Om en spridd bosättning främjas ökar förutsättningarna
att infria regionalpolitiska målsättningar. Utskottet delar
den i nyssnämnda motion framförda uppfattningen att det centrala i
detta sammanhang är en ovillkorlig brukningsplikt, som alltid följer det
ansvar som åligger ägare av jord och skog. Att säkra en allmän brukningsskyldighet
och därmed öka det naturliga ägaransvaret är i hög grad
ägnat att främja jordbrukspolitikens målsättningar. Utskottet hälsar således
med tillfredsställelse att begreppet brukningsplikt förs in i lagstiftningen
på det sätt som föreslås i propositionen. Samtidigt utgår utskottet
ifrån att begreppet brukningsplikt skall anpassas från fall till fall, så att
— om brukningsenhetens storlek eller driftsinriktning så kräver — anställd
arbetskraft kan ingå i detta begrepp.

Däremot vänder sig utskottet av såväl praktiska som principiella skäl
mot begreppet bosättningsplikt. För utskottet framstår det som naturligt
att det övervägande antalet köpare av jordbruksfastigheter har för
avsikt att bosätta sig på den förvärvade fastigheten, vilket onödiggör en
bestämmelse om bosättningsplikt. Om förvärvaren inte har denna avsikt
torde det i normalfallet bero på att bosättning av olika skäl inte är
lämplig. Enligt utskottets mening vore det i praktiken orimligt att kräva
bosättningsplikt på exempelvis skogsfastigheter utan egentlig bostadsbebyggelse
liksom på additionsförvärv av köpare som redan bor på

Joll 1978/79:19

orten. Likaså kan en köpare, exempelvis en ung nyetablerad lantbrukare,
av ekonomiska skäl och familjeskäl finna det ändamålsenligt att under
en övergångsperiod bibehålla såväl tidigare bostadsort som eventuell
anställning. Man får i detta sammanhang inte bortse från att den kanske
enda möjligheten för vederbörande att etablera sig som lantbrukare är
förekomsten av egen och makes inkomst av anställning de första åren
efter förvärvet. Andra skäl kan vara familjesituationen i övrigt såsom
barnens skolgång m. m. Av uttalanden i propositionen kan utläsas att
bestämmelsens tillämpning kommer att kännetecknas av osäkra förmodanden
och svävande tolkningar. Även om utskottet i princip ansluter
sig till propositionens tankegångar att brukning och bosättning bör vara
förenade finner utskottet att antalet fall, där myndighetsingripande med
anledning av en bosättningsplikt kunde bli aktuellt, torde bli så få, att
de ej motiverar särskild lagstiftning härom.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet regeringens förslag
om införande av bosättningsplikt och tillstyrker motionen 2162,
yrkandet 1. Med hänsyn bl. a. till de ändringar i regeringens förslag som
föranleds av utskottets ställningstagande avstyrks motionen 2163, yrkandet
1 i denna del.

Regeringens förslag i övrigt under denna punkt tillstyrks.

dels utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande bosättning och brukning m. m. med anledning av
regeringens förslag och motionen 1978/79: 2162, yrkandet 2,
samt med avslag på motionen 1978/79: 2163, yrkandet 1 i
denna del, antar förslaget till jordförvärvslag med den ändringen
att 6 § 1 och 10 § erhåller följande som reservanternas
förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag Reservanternas förslag

6 §

Fysisk person får utöver vad Fysisk person får utöver vad
som följer av 4 och 5 §§ vägras som följer av 4 och 5 §§ vägras

tillstånd till förvärv av egendom tillstånd till förvärv av egendom

på vilken drivs ett utvecklat eller på vilken drivs ett utvecklat eller

utvecklingsbart lantbruksföretag, utvecklingsbart lantbruksföretag,

1. om det kan antas att förvär- 1. om det kan antas att förvärvaren
inte kommer att bosätta sig varén inte kommer att yrkesmås på

egendomen eller att yrkesmäs- sigt bruka egendomen,
sigt bruka denna,

10 §

I beslut om tillstånd att förvärva I beslut om tillstånd att förvärva

egendom, på vilken drivs eller skall egendom, på vilken drivs eller skall

drivas utvecklat eller utvecklings- drivas utvecklat eller utvecklingsbart
lantbruksföretag, eller egen- bart lantbruksföretag, eller egendom,
som av regionalpolitiska skäl dom, som av regionalpolitiska skäl

behövs för att främja sysselsätt- behövs för att främja sysselsätt -

JoU 1978/79:19

Regeringens förslag

ningen på orten, får tillståndsmyndigheten
efter åtagande av förvärvaren
föreskriva att denna skall
under en tid av högst fem år yrkesmässigt
bruka egendomen och, om
det finns särskilda skäl till det,
även att han skall vara bosatt på
den.

Iakttar förvärvaren inte föreskrift
meddelad enligt första stycket
eller överlåter han egendomen
före den föreskrivna tidens utgång,
får staten lösa egendomen, om det
inte är oskäligt.

Reservanternas förslag

ningen på orten, får tillståndsmyndigheten
efter åtagande av förvärvaren
föreskriva att denna skall
under en tid av högst fem år yrkesmässigt
bruka egendomen.

Iakttar förvärvaren inte föreskrift
meddelad enligt första stycket
eller överlåter han egendomen
före den föreskrivna tidens utgång,
får staten lösa egendomen, om det
inte är oskäligt.

7. Övriga frågor

Svante Lundkvist, Maj Britt Theorin, Sven Lindberg, Åke Wictorsson,
Gunnar Olsson, Håkan Strömberg och Stig Alftin (alla s) anser att den
del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med ”Den nu” och slutar
med ”riksdagens åtgärd” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill framhålla att nu gällande bestämmelser om fastighetsbildning
och fastighetsförvärv inte utgör något hinder för ansvariga
myndigheter att ta sådana särskilda hänsyn som åsyftas i motionen. En
avstyckningsverksamhet av det slag som motionärerna avser kan ske
med stöd av de allmänna reglerna i fastighetsbildningslagen (1970: 988)
under förutsättning bl. a. att de fastigheter som nybildas eller ombildas
blir varaktigt lämpade för sitt ändamål. I fråga om jordbruksfastighet
innebär lämplighetskravet att fastigheten skall ha sådan storlek, sammansättning
och utformning att den medger tillfredsställande lönsamhet
hos det företag som skall bedrivas på fastigheten. Skogsbruksfastighet
skall för att anses lämpad för sitt ändamål ha sådan storlek och utformning
att den medger ekonomiskt tillfredsställande skogsdrift.

Under de förutsättningar som anges i gällande lagstiftning torde avstyckning
kunna ske från exempelvis stora egendomar som på grund av
olämplig arrondering eller av annan orsak inte kan drivas rationellt.
I den mån motionären åsyftar att avstyckning bör ske även från rationella
lantbruksföretag vill utskottet emellertid understryka att utskottet
motsätter sig en sådan inriktning av verksamheten i fråga.

Tilläggas kan att förevarande förslag till jordförvärvslag innehåller
bestämmelser som bör vara ägnade att tillgodose motionernas syften
såvitt avser möjligheten till nyetablering för unga lantbrukare.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet förevarande motion
och motionsyrkande.

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1979 79005S