Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Jordbruksutskottets betänkande

1978/79:19

med anledning av propositionen 1978/79:85 med förslag till Jordför­värvslag, m. m. jämte motioner

Propositionen

I propositionen 1978/79:85 har regeringen (jordbruksdepartementet) -efter hörande av lagrådet — föreslagit riksdagen alt anta i propositionen framlagda förslag till 1. jordförvärvslag, 2. lag om ändring i fastighetsbild­ningslagen.

I propositionen föreslås en ny jordförvärvslag som skall ersätta den nu gällande jordförvärvslagen (1965: 290). Jordförvärvslagstiftningen är etl av medlen i jordbrukspolitiken och den nya lagstiftningen syftar lill att tillgo­dose de nya riktlinjer för denna politik som antogs i december 1977. För­slaget innebär bl. a. alt släktingars rätt alt genom köp, byte eller gåva fritt förvärva jordbruks- och skogsfasligheler begränsas lill alt avse endast överlåtarens make och avkomlingar. Lagen föreslås lill skillnad från den nuvarande gälla även vissa markförvärv som görs av staten, kommun och kyrkan. Priskontrollen föreslås bli skärpt och tillstånd till förvärv skall vägras, om köpeskillingen inle endast obetydligt överstiger egendomens värde med hänsyn till dess avkastning och övriga omständigheter. För­värvstillstånd skall också vägras om förvärvet sker huvudsakligen för ka­pitalplacering. Juridiska personers möjligheter att förvärva fasligheter föreslås bli begränsade, bl. a. på så sätt atl förvärvaren måste avstå likvär­dig mark. Förvärv skall vidare kunna hindras, om det kan antas medföra alt lantbruksförelag, som bör förbli självständiga, förs samman till elt före­tag. Även olämplig uppdelning av lantbruksföretag skall förhindras. För­värv av mindre lantbruksförelag skall kunna vägras av regionalpolitiska skäl, om företaget behövs för att stärka annat mindre företag eller om det behövs för att främja sysselsättningen för någon som är bosatt på orten. 1 vissa fall skall som villkor för förvärvslillstånd kunna ställas alt förvärva­ren yrkesmässigt brukar egendomen och även bosätter sig där.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den I juli 1979.

I    Riksdagen 1978179. 16 saml. Nr 19

JoU 1978/79:19

 

JoU 1978/79:19                                                                       2

Lagförslaget

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse:

1    Förslag till Jordförvärvslag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 S    För förvärv av fast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet
krävs tillstånd enligt denna lag, när förvärvet sker genom

1.    köp, byte eller gåva,

2.    tillskott till bolag eller förening,

3.    utdelning eller skifte från bolag eller förening,

4.    fusion enligl 14 kap. 1 eller 2 § aktiebolagslagen (1975:1385).

2 8    Förvärvslillstånd enligl 1 § behövs inte,

1. om egendomen förvärvas från staten genom överlåtelse av lantbruks­
nämnd eller lantbruksstyrelsen,

2.    om egendomen förvärvas av staten genom annan myndighet än sta­tens affårsdrivande verk,

3.    om kommun förvärvar egendomen från staten eller utövar förköps-rätt enligt förköpslagen (1967: 868),

4.    om egendomen förvärvas av kreditinrättning som enligt lag eller en­ligt reglemente eller bolagsordning, som regeringen har fastställt, är skyl­dig att åter avyttra egendomen,

5.    om förvärvaren är gift med överlåtaren och inte heller om förvärva­ren eller, när makar förvärvar gemensamt, någon av dem är överlåtarens avkomling, allt under förutsättning att överlålaren inle är skyldig alt avytt­ra egendomen enligt 16 § eller enligt 7 § lagen (1916: 156) om vissa in­skränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m.,

6.    om förvärvet skall prövas enligt 1, 2 eller 4 § lagen om vissa inskränk­ningar i rätten att förvärva fast egendom m. m.,

7.    om egendomen ingår i stadsplan eller är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk enligt byggnadsplan, fastställd efter den I januari

1948,

8.    om förvärvet omfattar område som är avsett för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk eller sådan fastighet som har nybildats för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk och som därefter inte har undergått taxering,

9.    om andel i fastighet förvärvas av någon som redan äger till samma taxeringsenhet hörande andel i fastigheten och som inle är skyldig atl av­yttra sistnämnda andel enligl 16 §,

10.    om förvärvet sker genom inrop på exekutiv auktion.

Förvärvstillstånd

3 S Vid prövning av fråga om förvärvstillstånd skall beaktas att upp­komsten och utvecklingen av rationella förelag inom jordbruket, skogsbru­ket och trädgårdsnäringen (lantbruksförelag) främjas.

 

JoU 1978/79:19                                                                       3

4 S    Förvärvslillstånd skall vägras,

1. om köpeskillingen eller annan ersättning inte endast obetydligt över­
stiger egendomens värde med hänsyn till dess avkastning och övriga om­
ständigheter,

2.    om del kan antas att förvärvet sker huvudsakligen för kapitalplace­ring,

3.    om egendomen behövs för jordbrukets eller skogsbrukets rationalise­ring,

4.    om förvärvet kan antas medföra alt två eller fiera utvecklade eller ut­vecklingsbara lantbruksföretag, som bör förbli självständiga, förs samman till etl förelag,

5.    om förvärvet kan antas medföra all utvecklat eller utvecklingsbart lantbruksförelag, som bedrivs på mer än en fastighet, delas upp och upp­delningen medför olägenhet av någon betydelse förföretagel.

Första stycket I gäller inte i fråga om tillstånd att förvärva egendom på offentlig auktion enligt 17 § eller enligl 8 § lagen (1916: 156) om vissa in­skränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m.

Ulöver vad som följer av andra stycket får förvärvslillstånd lämnas utan hinder av första styckei, om särskilda skäl föreligger.

5 § Juridisk person får ulöver vad som följer av 4 § lämnas förvärvstill­
stånd endast om

1.    förvärvaren avstår eller kan antas komma att avstå egendom som är av betydelse för jordbrukets eller skogsbrukels rationalisering och i storlek eller värde ungefår motsvarar den egendom som avses med förvärvet,

2.    förvärvet medför alt egendom som redan tillhör förvärvaren blir mer ändamålsenlig,

3.    egendomen är avsedd för annat ändamål änjordbruk eller skogsbruk,

4.    annat särskill skäl föreligger.

Avser förvärvet huvudsakligen skogsmark och är förvärvaren juridisk person som bedriver skogsindustrien verksamhet i vilken egendomens vir-kesavkastning behövs, får utan hinder av första stycket lillstånd lämnas, om inte egendomen med hänsyn lill ortsförhållandena bör ägas och brukas av någon som är bosatt på orten.

Fysisk person som bedriver industriell verksamhet som avses i andra styckei får, om förvärvet avser huvudsakligen skogsmark och sker för verksamheten, lämnas förvärvstillstånd endast på de i första och andra styckena angivna grunderna.

6 § Fysisk person får utöver vad som följer av 4 och 5 §§ vägras tillstånd
till förvärv av egendom på vilken drivs elt utvecklat eller utvecklingsbart
lantbruksföretag,

1. om det kan antas atl förvärvaren inte kommer att bosätta sig på egen­
domen eller atl yrkesmässigt bruka denna,

2. om del kan antas att förvärvaren inte har sådana yrkeskunskaper som
behövs för alt driva lantbruksföretaget.

7 § Om det är av särskild betydelse från regionalpolitisk synpunkt, får
utöver vad som följer av 4 och 5 §§ tillstånd vägras till förvärv av egendom
på vilken inte drivs ett utvecklat eller utvecklingsbart lantbruksföretag,

I. om egendomen behövs för alt stärka annat sådant lantbruksförelag på orten.

 

JoU 1978/79:19                                                                        4

2. om egendomen behövs för atl främja sysselsättningen för någon som är bosatt på orten.

8 § Kommun får inle vägras tillstånd lill förvärv av sådan fast egendom som med hänsyn till den framtida utvecklingen krävs för tätbebyggelse el­ler därmed sammanhängande anordning.

Övriga bestämmelser

9 § Fråga om tillstånd enligt denna lag prövas av lantbruksnämnden, om
inte regeringen föreskriver atl prövningen skall göras av lantbruksstyrel­
sen eller regeringen.

10 § I beslul om tillstånd atl förvärva egendom, på vilken drivs eller skall
drivas utvecklat eller utvecklingsbart lantbruksföretag, eller egendom,
som av regionalpolitiska skäl behövs föratt främja sysselsättningen på or­
ten, får tillståndsmyndigheten efter åtagande av förvärvaren föreskriva att
denne skall under en tid av högst fem år yrkesmässigt bruka egendomen
och, om det finns särskilda skäl till del, även alt han skall vara bosatt på
den.

Iakttar förvärvaren inte föreskrift meddelad enligt första styckei eller överiåter han egendomen före den föreskrivna lidens utgång, får staten lö­sa egendomen, om det inte är oskäligt.

11 § Tillståndsmyndighelen kan i beslut om förvärvstillstånd ålägga för­
värvaren atl inom viss tid ansöka om viss fastighetsbildning som berör den
egendom som avses med förvärvet eller att vidta åtgärd som behövs för atl
förbällra egendomen.

Fullgör inte förvärvaren vad som åligger honom enligt första stycket, kan lantbruksnämnden förelägga honom vite.

Har föreläggande meddelats enligl första stycket och övergår egendo­men till ny ägare, gäller åläggandet i stället denne. Vite som har förelagts gäller inle mot den nye ägaren, men lantbruksnämnden får sätta ut vite för denne.

Tillslåndsmyndighet som meddelar åläggande enligl första styckei skall genast sända sill beslut till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fas­tighetsboken.

12 § Förvärvslillstånd skall sökas inom tre månader från det förvärvet
skedde, om inle frågan om förvärvslillstånd enligl 10 kap. 3 § andra styc­
ket fastighetsbildningslagen (1970: 988) skall underställas lillslåndsmyndig­
heten av faslighetsbildningsmyndigheten.

Fråga om förvärvslillstånd får ej prövas förrän förvärvet skett utom i fall som avses i 1 § 2-4. Prövning beträffande förvärv som skett genom köp eller byte får ej heller göras innan det avgjorts huruvida förköp enligt för­köpslagen (1967: 868) äger rum, om det inte är uppenbart att förköpsrätt in­te kommer att utövas. Tillstånd alt förvärva egendom på offentlig auktion enligl 17 § ellerenligt 8 § lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten atl förvärva fast egendom m. m. lämnas före auktionen.

13 § Görs inte ansökan om förvärvslillstånd inom föreskriven tid och på
föreskrivet sätt eller vägras förvärvstillstånd, är förvärvet ogiltigt.

 

JoU 1978/79:19                                                                        5

Har lagfart meddelats i strid mot 20 kap. 6 § 8 eller 7 § 11 jordabalken, gäller inte första styckei.

14 § Blir köp ogiltigt till följd av att förvärvstillständ vägras enligt 4 §
första stycket 3 eller 7 § 1, är staten skyldig att lösa egendomen till det pris
som har avtalats, om säljaren begär det. Sådan skyldighet föreligger dock
inte, om köpeskillingen eller annan ersättning inte endast obetydligt över­
stiger egendomens värde med hänsyn till dess avkastning och övriga om­
ständigheter eller om avtalsvillkoren i övrigt är oskäliga.

Begäran om inlösen skall framställas hos lantbruksnämnden inom tre månader efter det aU avslagsbeslutet vunnit laga kraft. Talan om inlösen skall väckas vid den fastighetsdomstol inom vars område egendomen är belägen inom sex månader från nämnda tidpunkt. Har säljaren fått del av beslutet först sedan detta vunnit laga kraft, räknas dock tidsfristerna från dagen för delfåendet. Iakttar inte säljaren vad som har sagts nu, föriorar han sin talan.

15   § Talan om inlösen enligt 10 § andra styckei skall väckas vid faslig-helsdomstolen före utgången av den tid som har föreskrivits med stöd av 10 § första stycket. I fråga om sådan inlösen gäller i övrigt expropriations­lagen (1972:719)1 tillämpliga delar. Bestämmelserna i 4 kap. 3 § expropria­tionslagen skall tillämpas i fråga om värdeökning som har ägt rum under li­den från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.

16   § Egendom som har förvärvats genom inrop på exekutiv auktion un­der sådana förhållanden all förvärvslillstånd skulle ha krävts vid vanligt köp skall åter avyttras inom två år efter del att auktionen vunnit laga kraft, om inte dessförinnan nämnda förhållanden har upphört eller inroparen har fåll tillstånd att behålla egendomen. Har inropet skett för att skydda ford­ran, för vilken inroparen har panträtt i egendomen, eller någon hans rättig­het som är inskriven i den, får länsstyrelsen på ansökan medge skäligt an­stånd med avyttrandet, om det är sannolikt att förlust annars skulle upp­komma för inroparen. Avyttras inte egendomen inom föreskriven tid, skall länsstyrelsen på framställning av lantbruksnämnden förordna att egendo­men skall säljas på offentlig auktion enligt 17 §.

Anteckning om bestämmelserna i första styckei skall göras i det köpe­brev som utfärdas med anledning av den exekutiva auktionen och, när lag­fart söks, införas i fastighetsboken, om inte sökanden visaratt avyttrings-skyldigheten har upphört.

I fråga om tillstånd att behålla egendom gäller i tillämpliga delar bestäm­melserna om förvärvstillstånd i 3—8 §§ med undantag av 4 § första stycket 1 samt i 10 och 11 §§.

17 § Har länsstyrelsen förordnat om auktion enligl 16 § och har inropa­
ren dessförinnan eller senare avyttrat egendomen, skall förordnandet trots
delta gå i verkställighet, om inte lantbruksnämnden återkallar sin fram­
ställning i ärendet.

I övrigt skall så anses och med ärendet i tillämpliga delar så förfaras som om egendomen hade blivit utmätt för fordran med bästa förmånsrätt efter sådana rättigheter som besvärade egendomen redan vid den exekutiva auktionen och som har företräde framför alla befintliga fordringar. Även om det i enlighet härmed bestämda skyddsbeloppet täcks, får försäljning

 

JoU 1978/79:19                                                                       6

inte ske, om ej den bjudna köpeskillingen läcker även det värde som i ären­det har åsatls egendomen enligt lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fasl egendom eller, om ägaren eller innehavare av fordran som är för­enad med panträtt i egendomen i god tid före auktionen har påkallat sär­skild värdering, del värde vartill egendomen kan uppskattas av värderings­män som överexekutor utser. Egendomen får säljas endast till den som har fått förvärvstillstånd eller enligt 2 § I. 2, 4 eller 9 får förvärva egendomen utan sådant tillstånd. Avges vid auktionen bud som sålunda får antas, skall försäljning ske. även om innehavare av fordran bestrider del. Vad utsök-ningslagen (1877:31 s. I) i fråga om fördelning av köpeskilling föreskriver beträffande gäldenären skall i ärende som avses här tillämpas på ägaren.

Kommer försäljning inte till stånd vid auktionen får lantbruksnämnden inom två år efter det all auktionen har vunnit laga kraft hos länsstyrelsen påkalla förordnande om ny auktion. Framställs inte sådan begäran inom föreskriven lid eller avges inte heller vid den senare auktionen bud som får antas, är frågan om försäljning av egendomen förfallen.

Kostnad i samband med auktion som inle har lett till försäljning betalas av statsmedel.

18 § Talan mot lantbruksnämndens beslut enligt denna lag förs hos lant­bruksstyrelsen genom besvär. Mot lanlbruksstyrelsens beslut förs talan hos regeringen genom besvär.

1.    Denna lag Iräder i kraft den 1 juli 1979 då jordförvärvslagen (1965: 290) skall upphöra att gälla.

2.    Äldre bestämmelser skall tillämpas på förvärv som har skett före den Ijuli 1979.

3.    Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

4.    Lagen skall inte tillämpas på egendom som utgör fideikommiss eller ingår i fideikommissbo under avveckling, om förvärvet sker genom till­skoll i samband med teckning av aktier.

5.    Bestämmelsen i 15 § om tillämpning av 4 kap. 3 § expropriationslagen (1972: 719) gäller inle i fråga om värdeökning som har ägt rum före utgång­en av juni 1971.

 

JoU 1978/79:19                                                        ;

2   Förslag till

Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)

Härigenom föreskrivs alt 5 kap. 20 § och 10 kap. 3 § fastighetsbildnings­lagen (1970:988)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

Om fastighets graderingsvärde ökas med tillämpning av 18 § första styckei 3, skall i lag eller annan för­fattning föreskrivna inskränkningar i rätlen alt förvärva fast egendom äga motsvarande tillämpning. Skul­le tillstånd eller annan prövning av myndighet fordras vid förvärv ge­nom köp, skall frågan om tillstånd lill ökningen underställas myndig­heten.

5 kap 20 § Om fastighets graderingsvärde ökas med tillämpning av 18 § första stycket 3, skall i lag eller annan för­fattning föreskrivna inskränkningar i rällen atl förvärva fasl egendom äga motsvarande tillämpning. Skul­le tillstånd eller annan prövning av myndighet fordras vid förvärv ge­nom köp, skall frågan om tillstånd till ökningen underställas myndig­heten. Underställning med hänsyn lill jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290) behövs dock endast om den fastighet som ökas är av­sedd för jordbruk eller skogsbruk och det jinns anledning antaga att egendomen kan med större fördel läggas lill annan fastighet eller att tillstånd kan vägras enligl 4 § jord­förvärvslagen.

10 kap. 3 § Avstyckning frän fastighet som besväras av tomträtt får ske endast om fastighetsägaren och lomträltshavaren slutit avtal om inskränkning av om­rådet för tomträtten till atl avse en av styckningsdelarna och ansökan om inskrivning av avtalet förklarats vilande enbart i avvaktan på faslighets-bildning.

Avser avstyckning område för jordbruk eller skogsbruk och har området kommit i särskild ägares hund genom jång, som skulle kräva jörvärvstillstånd enligl jordjör-värvslagen {1979:000). fur avstyck­ning ej ske utan att frågan om jör­värvstillstånd har underställts till­ståndsmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

Äldre bestämmelser skall tillämpas på förvärv som har skett före den 1 juli 1979.

' Lagen omtryckt 1971:103.'!.

 

JoU1978/79:19

Motioner

I detta betänkande har utskottet behandlat dels den under allmänna motionstiden 1978 väckta motionen 1977/78: 595 av Ivan Svanström (c) vari hemställs att riksdagen be­slutar hos regeringen begära en utredning om att jämsides med pågående sammanslagningsverksamhet av jordbruk också imderlätta styckning och delning av stora jordegendomar i första hand tillhörande stat och kyrka, dels den under allmänna motionstiden 1979 väckta motionen 1978/79: 756 av Ivan Svanström (c) vari hemställs, såvitt nu är i fråga (yrkandet 1) 1. att riksdagen beslutar hos regeringen begära en utredning om att jämsides med pågående sammanslagningsverksamhet av jordbruk också underlätta avstyckning och delning av stora jordegendomar i första hand tillhörande stat och kyrka,

dels de med anledning av propositionen väckta motionerna 1978/79: 2158 av Eric Carlsson (c) vari hemställs att riksdagen måtte besluta 1. att släktskapsundantaget från myndigheternas förvärvspröv­ning bör omfatta, förutom make/maka, barn och barns avkomma, även föräldrar, syskon och syskons avkomling samt makes/makas avkomling,

2. att för bevarandet av en "släktgård" kretsen av förvärvsberättigade
bör kunna vidgas ytterligare i särskilda fall,

1978/79: 2160 av Tage Adolfsson (m) vari hemställs att jordförvärvs­lagen skall innefatta regler om att föräldrars köp av jordbruksfastigheter från barn inte skall behöva underkastas tillståndsprövning,

1978/79: 2161 av Kerstin Andersson i Hjärtum och Georg Pettersson (båda c) vari hemställs 1. att beträffande Förslag till jordförvärvslag a) den ändringen görs att 2 § 1 mom. "om egendomen förvärvas från sta­ten genom överlåtelse av lantbruksnämnd eller lantbruksstyrelsen", tas bort ur lagen, b) att riksdagen hos regeringen anhåller om tillämpnings­föreskrifter med anledning av ändringen i 2 §, 2. att, om detta yrkande

inte bifalles, a) 18 § "Talan mot- regeringen genom besvär", får

följande tillägg: Sådan talan bör likaledes kunna föras mot lantbruks­nämnds eller lantbruksstyrelsens beslut, när det gäller egendom, som förvärvats från staten genom överlåtelse av lantbruksnämnd eller lant­bruksstyrelse, b) att riksdagen hos regeringen anhåller om tillämpnings­föreskrifter med anledning av ändringen i 18 §,

1978/79: 2162 av Gösta Bohman m. fl. (m) vari hemställs, såvitt nu är i fråga, (yrkandena 1—3 och 7—8) att riksdagen vid behandlingen av propositionen 1978/79: 85 beslutar 1. att 2 § punkt 5 ändras att omfatta jämväl syskon och syskons avkomling, 2. att 6 § punkt 1 ändras till "om det kan antas att förvärvaren inte kommer att yrkesmässigt bruka den",

3. att 4 § punkt 1 utgår med därav följande konsekvensändringar, 7. att
riksdagen uttalar att frivilligt utbjuden bolagsmark i möjligaste mån ge­
nom lantbruksstyrelsen utbjuds till enskilda jord- och skogsbrukare,
samt 8. att i övrigt bifalla propositionen,

 

JoU 1978/79:19

1978/79: 2163 av Einar Larsson m. fl. (c) vari hemställs 1. att riks­dagen antar följande Förslag till jordförvärvslag. Härigenom föreskrives att jordförvärvslagen skall erhålla följande ändrade lydelse: 3 § Vid prövning av fråga om förvärvstillstånd skall beaktas möjligheterna att främja uppkomsten och utvecklingen av rationella företag inom jord­bruket, skogsbruket och trädgårdsnäringen (lantbruksföretag). 10 § första stycket

Tillståndsmyndigheten kan i beslut om förvärvstillstånd efter åtagande av förvärvaren ålägga denne att under viss tid, högst fem år, yrkesmässigt bruka egendomen och att, om det finns särskilda skäl till det, under samma tid även vara bosatt där. 2. att riksdagen beslutar uttala att för­värv som sker genom exekutiv auktion skall ägnas särskild uppmärk­samhet så att missbruk därmed hindras, 3. att riksdagen beslutar uttala att det i 4 § punkt 3 klart utsägs att rationaliseringsbehovet skall bedö­mas med hänsyn till jord- och skogsbruket betraktat som en enhet,

1978/79: 2164 av Svante Lundkvist m. fl. (s) vari hemställs 1. att riks­dagen ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om addi­tionsförvärv och juridiska personers förvärv enligt förslag till jordför­värvslag, 2. att riksdagen beslutar anta följande som motionärernas för­slag betecknade lydelse av 2 och 8 §§ i jordförvärvslagen:

Regeringens förslag

2 § Förvärvstillstånd enligt 1 § be­hövs inte,

1.   om egendomen förvärvas från staten genom överlåtelse av lant­bruksnämnd eller lantbruksstyrel­sen,

2.   om egendomen förvärvas av staten genom annan myndighet än statens affärsdrivande verk,

3.   om kommun förvärvar egen­domen från staten eller utövar för­köpsrätt enligt förköpslagen (1967: 868),

4.   om egendomen förvärvas av kreditinrättning som enligt lag el­ler enligt reglemente eller bolags­ordning, som regeringen har fast­ställt, är skyldig att åter avyttra egendomen,

5.   om förvärvaren är gift med överlåtaren och inte heller om för­värvaren eller, när makar förvär­var gemensamt, någon av dem är överlåtarens avkomling, allt under förutsättning att överlåtaren inte är skyldig att avyttra egendomen

Motionärernas förslag

2 § Förvärvstillstånd enligt 1 § be­hövs inte,

1.   om egendomen förvärvas från staten genom överlåtelse av lant­bruksnämnd eller lantbruksstyrel­sen,

2.   om egendomen förvärvas av staten genom annan myndighet än statens affärsdrivande verk,

3.   om kommun eller landstings­kommun förvärvar egendomen,

 

4.    om egendomen förvärvas av kreditinrättning som enligt lag el­ler enligt reglemente eller bolags­ordning, som regeringen har fast­ställt, är skyldig att åter avyttra egendomen,

5.    om förvärvaren är gift med överlåtaren och inte heller om för­värvaren eller, när makar förvär­var gemensamt, någon av dem är överlåtarens avkomling, allt under förutsättning att överlåtaren inte är skyldig att avyttra egendomen en-

 

JoU 1978/79:19

10

 

Regeringens förslag enligt 16 § eller enligt 7 § lagen (1916: 156) om vissa inskränkning­ar i rätten att förvärva fast egen­dom m. m.,

6.    om förvärvet skall prövas en-hgt 1, 2 eller 4 § lagen om vissa inskränkningar i rätten att förvär­va fast egendom m. m.,

7.    om egendomen ingår i stads­plan eller är avsedd för annat än­damål än jordbruk eller skogsbruk enhgt byggnadsplan, fastställd ef­ter den 1 januari 1948,

8.    om förvärvet omfattar områ­de som är avsett för annat ända­mål än jordbruk eller skogsbruk eller sådan fastighet som har ny­bildats för annat ändamål än jord­bruk eller skogsbruk och som där­efter inte har undergått taxering,

9.    om andel i fastighet förvär­vas av någon som redan äger till samma taxeringsenhet hörande an­del i fastigheten och som inte är skyldig att avyttra sistnämnda an­del enligt 16 §,

10.   om förvärvet sker genom in­
rop på exekutiv auktion.

Motionärernas förslag ligt   16  §  eller enligt  7  §  lagen (1916: 156) om vissa inskränkning­ar i rätten att förvärva fast egen­dom m. m.,

6.    om förvärvet skall prövas en­ligt 1, 2 eller 4 § lagen om vissa inskränkningar i rätten att förvär­va fast egendom m. m.,

7.    om egendomen ingår i stads­plan eller är avsedd för annat än­damål än jordbruk eller skogsbruk enligt byggnadsplan, fastställd efter den 1 januari 1948,

8.    om förvärvet omfattar områ­de som är avsett för annat ända­mål än jordbruk eller skogsbruk eller sådan fastighet som har ny­bildats för annat ändamål än jord­bruk eller skogsbruk och som där­efter inte har undergått taxering,

9.    om andel i fastighet förvär­vas av någon som redan äger till samma taxeringsenhet hörande an­del i fastigheten och som inte är skyldig att avyttra sistnämnda an­del enligt 16 §,

10. om förvärvet sker genom in­
rop på exekutiv auktion.

 

1978/79: 2166 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari föreslås 1. att riksda­gen hos regeringen hemställer om förslag i enlighet med jordförvärvsut­redningens lagförslag vad avser förvärv genom testamente, 2. att riks­dagen hos regeringen hemställer om utredning av de rättsliga konsekven­serna av att göra jordförvärvslagen tillämplig på förvärv av jordbruks­fastigheter genom arv, 3. att riksdagen hos regeringen begär förslag inne­bärande att samtliga släktförvärv av jordbruksfastigheter skall under-

Kommun får inte vägras tillstånd till förvärv av sådan fast egendom som med hänsyn till den framtida utvecklingen krävs för tätbebyg­gelse eller därmed sammanhäng­ande anordning.

2a § Innan kommun eller landstings­kommun förvärvar egendom som avses i 1 §, skall yttrande inhämtas av lantbruksnämnden.

 

JoU 1978/79:19                                                       11

kastas prövningstillstånd, 4. att riksdagen uttalar sig för att sambruks­företag skall bedömas som lika viktiga som familjeföretag vid samman­förande av lantbruksföretag,

1978/79: 2167 av Ivan Svanström och Georg Pettersson (båda c) vari hemställs att riksdagen med anledning av propositionen 1978/79: 85 hos regeringen begär 1. att frågan om tillståndsplikt vid testamentariska för­värv blir föremål för en snabb utredning så att förslag om sådan till­ståndsplikt snarast kan föreläggas riksdagen, 2. att frågan om tillstånds­plikt vid förvärv av ideell andel i dödsbo, vari ingår jordbruksfastighet, m. m. blir föremål för utredning i enlighet med vad som anförts i motio­nen.

Motionen 1978/79: 2162 av Gösta Bohman m. fl. (m) har, såvitt avser yrkandet 4, överlämnats till civilutskottet och beträffande yrkandena 5 och 6 till skatteutskottet för beredning.

Vidare har den med anledning av propositionen väckta motionen 1978/79: 2165 av Gunnar Olsson och Grethe Lundblad (båda s) över­lämnats till lagutskottet för beredning.

I ärendet har representanter för Sågverkens råvaruförening framfört synpunkter på bl. a. propositionens förslag rörande markförvärv för skogsindustrien verksamhet.

Utskottet

Allmänna utgångspunkter m. m.

Den nu gällande jordförvärvslagen (1965: 290) trädde i kraft den 1 juli 1965.

Med stöd av regeringens bemyndigande den 28 juni 1974 tillkallade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet sakkunniga för att se över bl. a. jordförvärvslagen. De sakkunniga, som antog namnet jord­förvärvsutredningen (Jo 1974: 07), avlämnade i december 1977 delbe­tänkandet (SOU 1977: 93) Ny jordförvärvslag.

Förevarande proposition bygger bl. a. på ett av den dåvarande irepar­tiregeringen den 7 september 1978 till lagrådet remitterat lagförslag. Med anledning av lagrådets yttrande har den i oktober 1978 tillträdda regeringen gjort vissa ändringar av såväl saklig som redaktionell karak­tär i det ursprungliga förslaget. I övrigt ställer sig den nuvarande rege­ringen bakom propositionen i dess avfatlning enligt lagrådsremissen.

I ett inledande avsnitt i propositionen framhålls att jordförvärvslagen är ett viktigt styrmedel i jordbruks- och skogspolitiken Genom beslut av riksdagen i december 1977 (prop. 1977/78: 19, JoU 1977/78: 10, rskr 1977/78: 103) antogs nya riktlinjer för jordbrukspolitiken, m. m. Inom regeringskansliet förbereds f. n. förslag till nya riktlinjer för skogspoliti-

 

JoU 1978/79:19                                                 12

ken. Enligt förstnämnda beslut bör den framtida jordbrukspolitiken främja ett rationellt utnyttjande av de naturliga resurserna för jord­bruksproduktion. Rationaliseringspolitiken bör i första hand främja uppbyggandet och vidmakthållandet av effektiva familjeföretag. På så sätt skapas förutsättningar att framställa jordbruksprodukter till en acceptabel kostnad och att uppnå inkomstmålet för dem som är verk­samma i jordbruket. En fortsatt strukturrationalisering inom jordbruket och skogsbruket är också en nödvändig del i rationaliseringsarbetet. Dessutom bör samhällets insatser inom jordbrukssektorn enligt riksdags­beslutet samordnas med och ingå som ett led i en aktiv regionalpolitik.

I likhet med utredningen och de allra flesta remissinstanserna anser regeringen att den nuvarande jordförvärvslagen inte längre fyller sin uppgift på ett tillfredsställande sätt. Lagen behöver därför omarbetas så att den bättre anpassas till målsättningarna för jordbruks- och skogspo­litiken.

Eftersom jordförvärvslagen är ett av medlen i jordbruks- och skogs­politiken bör lagens syften enligt propositionen stå i överensstämmelse med målsättningen för jordbruks- och skogspolitiken. Som framgår av de beslutade nya riktlinjerna för jordbrukspolitiken skall alltså syftet med lagstiftningen i huvudsak vara att uppnå följande tre huvudmål. Lagstiftningen skall främja uppbyggandet och vidmakthållandet av ef­fektiva familjeföretag och därmed stärka sambandet mellan brukande och ägande. Lagstiftningen skall vidare främja en fortsatt strukturratio­nalisering inom jordbruket och skogsbruket. För det tredje skall lagen stå i överensstämmelse med de regionalpolitiska strävandena.

Utskottet finner inte anledning till erinran mot vad i propositionen anförts rörande de allmänna utgångspunkterna för en revidering av jordförvärvslagstiftningen.

I det följande redovisar utskottet närmare sina ställningstaganden till regeringens förslag. Utskottet följer i huvudsak den i propositionen an­vända dispositionen. Yttrandet begränsas till huvuddragen i förslagen och till de yrkanden som förts fram i motionerna.

Lagens tillämpningsområde

Förvärv genom köp, byte och gåva m. m.

Den nuvarande jordförvärvslagen gäller förvärv av fast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet, när förvärvet sker genom köp, byte eller gåva. Lagen gäller också vissa associationsrättsliga förvärv, näm­ligen tillskott till bolag eller förening, utdelning eller skifte från bolag eller förening och fusion enligt aktiebolagslagen. Lagen gäller däremot inte familjerättsliga (successionsrättsliga) förvärv genom arv eller testa­mente.

Enligt propositionen finns inte anledning att från jordförvärvslagens

 

JoU 1978/79:19                                                13

tillämpningsområde undanta vare sig köp, byte eller gåva eller något av de associationsrättsliga förvärv som lagen f. n. omfattar.

Jordförvärvsutredningen har i sammanhanget hävdat att den nu gäl­lande tillståndsfriheten för testamentariska förvärv ibland utnyttjats för att kringgå lagen. Utredningen har därför föreslagit att vissa testamen­tariska förvärv blir tillståndspliktiga, nämligen förvärv som görs av per­soner som inte är nära släkt med testator eller arvsberättigade efter ho­nom.

Mot utredningens förslag i sist angivna hänseende har, som redovisats i propositionen, riktats kritik från många håll. I lagrådsremissen anför föredragande departementschefen för sin del att de rättsliga konsekven­serna av förslaget i denna del inte är tillräckligt utredda och anmäler, efter samråd med chefen för justitiedepartementet, att hithörande frågor kommer att bli föremål för utredning.

Enligt motionen 2167 är det på bl. a. de skäl utredningen anfört angeläget att förvärv genom testamente blir tillståndspliktiga. Motionä­rerna hemställer att frågan härom snabbutreds så att förslag snarast kan föreläggas riksdagen. Vidare pekar motionärerna på de problem som är förknippade med överlåtelse till utomstående av ideell andel i dödsbo, som äger jordbruksfastighet. Sker en sådan överlåtelse kan sedan i ett efterföljande arvskifte den utomstående delägaren tillskiftas fastigheten. Fall sägs ha förekommit där lagfart beviljats på grundval av sådan arv­skifteshandling trots att ansökan om förvärvstillstånd avslagits. EnUgt motionärerna bör också frågan om tillståndsplikt vid nu åsyftade för­värv av ideell andel i dödsbo bli föremål för utredning.

1 motionen 2166 förordas att tillståndsprövning vid testamentariska förvärv införs i enlighet med utredningens förslag (yrkandet 1). Vidare hemställs om utredning av de rättsliga konsekvenserna av att göra jord­förvärvslagen tillämplig på förvärv genom arv (yrkandet 2). Motionä­rerna anför i sistnämnda hänseende att arvsrätten i längden inte kan lämnas utan inskränkningar om en tillfredsställande kontroll av hur jordbruksmarken ägs och används skall kunna genomföras.

Utskottet har ingen erinran mot regeringens förslag att jordförvärvs­lagen liksom f. n. skall vara tillämplig på förvärv av fast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet, när förvärvet sker genom köp, byte eller gåva eller genom vissa associationsrättshga förvärv.

Beträffande frågan om utvidgning av tillståndspHkten till att omfatta vissa successionsrättsliga förvärv delar utskottet regeringens uppfattning att hithörande problem behöver utredas ytterligare. Enligt vad utskottet erfarit har utredningen (JU 1977: 07) om ställföreträdare för dödsbo i vissa fall den 8 februari 1979 erhållit tilläggsdirektiv bl. a. i fråga om testamentariska förvärv av jordbruksfastighet och förvärv av sådan fas­tighet genom övertagande av andel i dödsbo. Enligt direktiven bör ut­redningsarbetet i fortsättningen bedrivas i en kommitté med parlamen­tariskt inslag.

 

JoU 1978/79:19                                                                   14

Genom angivna utvidgning av utredningsuppdraget får enligt utskot­tets mening syftet med motionen 2167 anses i huvudsak tillgodosett. Motionen påkallar därför inget särskilt initiativ från riksdagens sida. I avbidan på resultatet av utredningens verksamhet bör inte heller motio­nen 2166 föranleda någon riksdagens åtgärd.

Statens förvärv och överlåtelser m. m.

Statens förvärv och överlåtelser av jordbruksfastighet är f. n. undan­tagna från prövning enligt jordförvärvslagen.

De mer betydelsefulla statliga förvärven av jordbruks- och skogsmark görs av de affärsdrivande verken, dvs. domänverket, förenade fabriks­verken, statens vattenfallsverk, luftfartsverket, postverket, statens järn­vägar och televerket. Domänverket har den mest omfattande inköpsverk­samheten. Dess förvärv regleras i förordningen (1975: 1021) med in­struktion för domänverket. Enligt förordningen skall förvärv eller byte av fast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet ha tillstyrkts av lantbruksnämnden eller lantbruksstyrelsen. Härvid bedöms förvärven på samma sätt som om jordförvärvslagen varit tillämplig. Om egendomens värde överstiger 500 000 kr., skall förvärvet godkännas av regeringen. 1 instruktionerna för övriga affärsdrivande verk saknas däremot föreskrif­ter om att förvärv av jordbruksfastighet skall prövas från jordpolitisk synpunkt.

Överlåtelser från staten regleras i förordningen (1971: 727) om försälj­ning av staten tillhörig fast egendom m. m. Bestämmelserna är inte till-lämpliga på överlåtelser från lantbruksnämnden. Enligt förordningen får domänverket besluta om försäljning av statens fasta egendom när taxe­rings- eller saluvärdet inte överstiger 1 milj. kr. Bemyndigandet gäller även byte av fast egendom. För andra statliga myndigheter gäller andra värdegränser. Förfarandet innebär att den säljande myndigheten vid för­säljning av jordbruksfastighet skall inhämta yttrande från lantbruks­nämnden. Kan myndigheten därvid inte godta lantbruksnämndens för­slag, skall ärendet hänskjutas till regeringen.

I propositionen förordas att lagens tillämpningsområde vidgas till att avse dels förvärv som görs av statens affärsdrivande verk, dels överlå­telser av staten tillhörig egendom med undantag för de fall då egen­domen överlåts av lantbruksnämnden eller lantbruksstyrelsen eller för­värvas av kommun. De föreslagna ändringarna kan sägas vara av i hu­vudsak formell karaktär men medför samtidigt en enhetligare prövning för olika slag av förvärvare. Genom samråd mellan berörda statliga myn­digheter och lantbruksnämnderna i samband med planerade förvärv eller överlåtelser bör enligt propositionen en tillståndsprövning inte behöva bli mer komplicerad än det nuvarande administrativa förfarandet.

I motionen 2161 framförs kritiska synpunkter på lantbruksnämnder­nas verksamhet såvitt gäller fördelningen av mark som inköpts för ratio-

 

JoU 1978/79:19                                                15

naliseringsändamål. Enligt motionärerna har det förekommit att lant­bruksnämnd fördelat marken på sådant sätt att redan utvecklade lant­bruksföretag fått förvärva mera mark medan ett utvecklingsbart lant­bruk fått en mycket liten del eller ingen alls. Genom att införa krav på förvärvstillstånd vid sådana marköverlåtelser skulle man enligt motio­nen åstadkomma en möjlighet för lantbrukare att inge formell ansökan om att förvärva mark samt, om förvärvet nekas, att överklaga lantbruks­nämndens eller lantbruksstyrelsens beslut i högre instans. I andra hand hemställer motionärerna att besvärsreglerna i lagförslaget utvidgas till att omfatta klagorätt mot lantbruksmyndighets beslut om marköverlå­telser av åsyftat slag.

Huvudsyftet med motionen 2161 är att åstadkomma en besvärsrätt för lantbrukare som inte fått sina önskemål tillgodosedda i samband med att lantbruksnämnd t. ex. överlåtit inköpt mark för rationaliserings­ändamål. Enligt nuvarande praxis anses sådana marköverlåtelser ha ka­raktär mera av civilrättsliga avtal än av myndighetsutövning. BI. a. på grund härav har någon besvärsrätt av i motionen åsyftat slag inte an­setts föreligga. Mot att nu utan närmare utredning införa en sådan be­svärsrätt talar enligt utskottets mening svårigheterna att precisera vilka som skulle ha rätt att överklaga lantbruksmyndighetens beslut. I samma riktning talar att olägenheter kan uppstå för bl. a. markköparen genom att frågan om markförvärvets giltighet förblir oviss under besvärspröv­ningen. Utskottet vill i sammanhanget nämna att jordförvärvsutredningen i sin fortsatta verksamhet gör vissa överväganden angående ifrågavarande besvärsmöjligheter. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen 2161.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om utvidgning av lagens till-lämpningsområde till i propositionen närmare angivna statliga förvärv och överlåtelser.

Kommunala förvärv

F. n. är kommun, landstingskommun och kommunalförbund undan­tagna från skyldighet att söka förvärvstillstånd.

Enligt förarbetena till nuvarande jordförvärvslag förutsattes att kom­mun inte skulle utnyttja sin rätt att fritt få förvärva jordbruksfastig­heter utan att först samråda med lantbruksnämnden eller efteråt så långt möjligt tillmötesgå nämndens eventuella önskemål angående egen­domens användning.

Som anförs i propositionen visar en av utredningen genomförd enkät att kommunerna har gjort relativt omfattande markförvärv för andra ändamål än som avses i 1 § förköpslagen, dvs. främst förvärv av fast egendom som med hänsyn till den framtida utvecklingen krävs för tät­bebyggelse eller därmed sammanhängande anordningar. Därigenom har kommunernas undantagsställning i vissa fall verkat hindrande för struk-

 

JoU 1978/79:19                                                       16

turrationaliseringen i jord- och skogsbruket. Det framhålls att enkäten inte avser de omfattande förvärv som kommunerna gjorde före 1968 års utgång då realisationsvinstbeskattningen ändrades. Mot angiven bak­grund föreslås att kommunala förvärv i princip skall omfattas av den jordpolitiska prövningen. Undantag görs för de fall då kommun för­värvar egendomen från staten eller utövar förköpsrätt enligt förköps­lagen (1967: 686). I propositionen understryks dock att tillståndspröv­ningen inte får inkräkta på kommunernas möjligheter att fullgöra sina uppgifter enligt kommunallagen och annan lagstiftning. I lagförslaget anges därför uttryckligen att kommun inte får vägras tillstånd till för­värv av sådan fast egendom som med hänsyn till den framtida utveck­lingen krävs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning. Genom den fysiska riksplaneringen och upprättandet av kommunöver­sikter och markdispositionsplaner har under senare år tagits fram ett omfattande material som belyser bl. a. lokaliseringen av den mark som är av intresse för samhällsändamål. Detta material kan enligt proposi­tionen bli ett värdefullt hjälpmedel vid den förordade prövningen av kommunernas förvärv.

Enligt motionen 2164 (yrkandet 2) är det principiellt tveksamt om en prövning av kommunala markförvärv är förenlig med kommunernas an­svar för den fysiska planeringen. De jordpolitiska intressena bör beaktas inom ramen för denna planering. För att säkerställa att sådana intressen blir beaktade även i den konkreta förvärvssituationen är det enligt motio­närernas mening tillräckligt med ett samrådsförfarande mellan kommu­nen och lantbruksnämnden. Motionärerna lägger fram lagförslag enligt vilka tillståndsplikten bortfaller för förvärv som görs av kommun eller landstingskommun och ersätts med en regel om obligatoriskt samråd mellan sådana förvärvare och lantbruksnämnden.

Utskottet anser det för sin del angeläget att kommunernas förvärv av jordbruksfastigheter prövas enligt i princip samma grunder som gäller för andra förvärvare.

Som utredningen konstaterat kan en jordpolitisk prövning av kommu­nala förvärv komma till stånd antingen genom att samrådsförfarandet mellan kommun och lantbruksnämnd görs obligatoriskt eller genom alt en verklig prövning görs enligt jordförvärvslagen. Enligt utskottets me­ning torde det förra alternativet jämfört med det senare inte innebära några påtagliga fördelar i administrativt hänseende. Till förmån för det senare alternativet talar det förhållandet att den priskontroll som när­mare beskrivs i ett följande avsnitt i förekommande fall skulle omfatta jämväl de kommunala förvärven. Särskilt bör understrykas att kommun enligt regeringens lagförslag som nyss nämnts ges en särställning när det gäller förvärv av sådan fast egendom som med hänsyn till den framtida utvecklingen krävs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande ordning. Den i propositionen föreslagna tillståndsprövningen kan med

 

JoU 1978/79:19                                                                      17

hänsyn härtill inte anses inkräkta på kommunernas möjligheter att full­göra sina uppgifter enligt kommunallagen eller annan lagstiftning. Ut­skottet anser för sin del att övervägande skäl talar för att kommunernas förvärv av jordbruksfastigheter prövas i enlighet med regeringens förslag. Motionen 2164, yrkandet 2, avstyrks således.

Som lagrådet anfört (prop. s. Ulf) förekommer termen kommun i två olika betydelser i svensk lagstiftning. I 1 kap. 7 § och 8 kap. 5 § rege­ringsformen förstås med kommun såväl primärkommuner som lands­tingskommuner. I kommunallagen (1977: 179) används ordet kommun enbart i betydelsen primärkommun och ställs mot landstingskommun. Av elt uttalande i propositionen (s. 42) framgår att, i den mån kommu­nala förvärv undantas från lagens tillämpning, endast primärkommuns förvärv åsyftas härmed. Utskottet anser för sin del att termens dubbel­tydighet i delta fall inle skapar någon oklarhet.

Kyrkans förvärv och överlåtelser

I propositionen förordas, främst av samordningsskäl, att kyrkans för­värv och överlåtelser av fastigheter som är taxerade som jordbruksfas­tigheter i fortsättningen blir föremål för prövning enligt jordförvärvsla­gen. Därigenom skulle förutsättningarna öka för en aktiv medverkan från kyrkans sida i strävandena att förbättra fastighetsstrukturen.

Utskottet ansluter sig till regeringens överväganden i fråga om till-ständsplikt vid kyrkliga förvärv och överlåtelser och tillstyrker förslaget i denna del.

Släktförvärv

I nu gällande lag görs vidsträckta undantag från skyldigheten att söka förvärvstillstånd för förvärv av släktingar. Undantagna är bl. a. vissa anförvanter till överlåtaren, nämligen hans make och hans eller hans makes avkomling, syskon och syskons avkomling. Förvärv som sker bakåt i en släktkedja är däremot inte undantagna från tillståndsplikten.

Enligt en undersökning som utredningen har låtit göra uppgick antalet släktförvärv genom köp, byte och gåva under perioden 1970—1974 till omkring 18 300 eller 3 700 om året. Eftersom undersökningen endast avsåg förvärv som omfattade mer än 5 ha åker eller 5 ha skog, är an­talet i själva verket större och kan enligt utredningen totalt beräknas uppgå till omkring 5 000 om året. Enligt undersökningen var förvärvar-na besläktade med överlåtaren enligt följande: make 3 %, barn 77 %, barnbarn 2 %, syskon 10 % och syskonbarn 8 %.

I propositionen framhålls att utredningens undersökningar visar att allt färre fastigheter på senare tid har bjudits ut på den öppna mark­naden. Samtidigt har främst släktförvärven, som ligger utanför lagens kontroll, ökat markant både till antal och areal. Dessa förvärv har

2   Riksdagen 1978/79. 16 saml. Nr 19

 

JoU 1978/79:19                                                        18

många gånger medfört svårigheter när det gäller att med hjälp av jord­förvärvslagen underlätta jordbrukets och skogsbrukets rationalisering. Rationaliseringsfastigheter behålls ofta av släktingar och av delägare i dödsbon även om dessa inte längre har någon som helst anknytning vare sig till orten eller till jordbruket eller skogsbruket som näring. Rege­ringen anser i likhet med de flesta remissinstanserna att utredningens förslag till begränsning av det nuvarande släktskapsundantaget innebär en rimlig och godtagbar avvägning mellan å ena sidan det jordpolitiska intresset att minska det passiva ägandet, som huvudsakligen orsakas av släktförvärven, och å andra sidan de närmaste släktingarnas intresse av att fritt få förvärva släktegendomen. I propositionen förordas att släkt­skapsundantaget inskränks till att gälla dem som är närmast arvsberät­tigade, dvs. avkomlingar och make. Om makar förvärvar egendom gemensamt skall liksom f. n. förvärvstillständ ej krävas om någon av dem är överlåtarcns avkomling.

I motionerna 2158, yrkandet 1, 2160 och 2162, yrkandet 1, föreslås att släktskapsundantaget utvidgas till att omfatta föräldrar (motionerna 2160 och 2158) syskon och syskons avkomling (motionerna 2158 och 2162) samt make/makas avkomling (motionen 2158). Enligt yrkandet 2 i motionen 2158 bör för bevarande av "släktgård" den undantagna släkt­skapskretsen kunna utvidgas ytterligare i särskilda fall.

I motionen 2166, yrkandet 3, hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att samtliga släktförvärv av jordbruksfastighe­ter skall underkastas jordbrukspolitisk prövning.

Utskottet anser det för sin del angeläget att den nuvarande utveck­lingen mot ett alltmera utbrett passivt ägande av jordbruksfastigheter hejdas. I propositionen framlagda förslag innebär att en rad jordpoli­tiska åtgärder skall kunna vidtas som var för sig eller tillsammans kan styra utvecklingen i önskad riktning och stärka sambandet mellan ägande och brukande. Alltför vidsträckta undantag från tillståndsplik­ten till förmån för släktförvärv är enligt utskottets mening oförenliga med den nya jordförvärvslagstiftningens syfte härvidlag. Utskottet an­sluter sig till den i propositionen gjorda bedömningen att förslaget inne­bär en rimlig och godtagbar avvägning mellan de rent jordpolitiska in­tressena å ena sidan och å andra sidan de närmaste släktingarnas intres­se att fritt få förvärva släktegendomen. Utskottet är således inte berett att frångå regeringens förslag i denna del. Givetvis bör effekterna av den föreslagna utvidgningen av lagens tillämpningsområde noggrant studeras. Därvid bör framför allt den fortsatta utvecklingen i fråga om det passiva ägandet följas med särskild uppmärksamhet. Om det visar sig att de föreslagna styrmedlen inte är tillräckliga för att hejda utvecklingen mot ett ökat passivt ägande bör enligt utskottet ytterligare åtgärder övervä­gas. Med det nu anförda vill utskottet självfallet inte utesluta att även mera avlägsna släktingars förvärv i vissa fall skall kunna bli föremål för

 

JoU 1978/79:19                                                                  19

en positiv behandling. I propositionen anförs härvidlag bl. a. att mera avlägsna släktskap — varmed närmast avses syskon, syskons avkomling och makes avkomling — liksom sammanboende bör kunna anses som ett särskilt skäl för bifall till förvärvstillstånd även om andra skäl skulle tala emot förvärvet. Detta uttalande bör enligt utskottets mening bl. a. kunna innebära att det specifika rationaliseringsintresset kan få vika i en situation där såväl släktskapsförhållande som allmänt regional­politiska bedömningar talar härför och förvärvaren är beredd att bosätta sig på och bruka fastigheten. Vad beträffar förvärv bakåt i en släktkedja vill utskottet hänvisa till ett uttalande av utredningen (SOU 1977: 93 s. 73) att det vid tillståndsprövningen av sådant förvärv bör beaktas att det kan föreligga skäl att tillåta återförsäljning. Utskottet anser för sin del att det kan uppstå situationer där bl. a. starka skäl av personlig ka­raktär talar för en generös prövning av tillståndsärenden när det gäller överlåtelse till föräldrar. Det förhållandevis ringa antal överlåtelser av detta slag som rimligtvis kan komma i fråga torde inte leda till konflik­ter med jordförvärvslagstiftningens allmänna målsättning.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag i denna del och avstyrker motionerna 2158, 2160, 2162, yrkandet 1 och 2166, yrkandet 3. Det bör dock framhållas att en tillämpning av pröv­ningsreglerna i nyss angiven riktning bör vara ägnad att i någon mån tillgodose syftet med de motionsförslag som åsyftat en inskränkning av lagens tillämpningsområde såvitt avser släktförvärv.

Förvärv genom exekutiv auktion

1 det till lagrådet remitterade förslaget rill ny jordförvärvslag föreslogs att det nu gällande undantaget från tillståndsplikt för förvärv av jord­bruksfastighet genom inrop på exekutiv auktion skulle avskaffas. Lag­rådet avstyrkte förslaget i denna del med hänvisning till att förslaget skulle få vittgående och icke överblickbara konsekvenser och kräva en omfattande översyn av bl. a. lagen om exekutiv försäljning av fast egen­dom. I föreliggande proposition frångår regeringen förslaget i denna del men framhåller att, om erfarenheterna skulle ge vid handen att möjlig­heten till försäljning på exekutiv auktion missbrukas, en närmare utred­ning får göras av vilka möjligheter som finns att genom ändrade regler motverka sådant missbruk.

I motionen 2163, yrkandet 2, hemställs om ett riksdagsuttalande att förvärv genom exekutiv auktion skall ägnas särskild uppmärksamhet så alt missbruk därmed hindras.

Utskottet, som inte har något att erinra mot regeringens förslag i nu förevarande avseende, delar uppfattningen om det angelägna i att ut­vecklingen noga bevakas så att möjligheten till markförvärv genom exe­kutiv auktion inte missbrukas. Detta torde, som i motionen 2163 anförs,

 

JoU 1978/79:19                                                       20

i särskilt hög grad gälla t. ex. sådana förvärv av skogsmark som har karaktär av förtäckta rotpostköp. Med hänsyn till nyss återgivna ut­talande i propositionen utgår utskottet från att frågan kommer att ägnas uppmärksamhet utan något särskilt uttalande härom från riksdagens sida.

Förutsättningar för förvärvstillstånd

Allmänna riktlinjer m. m.

I 3 § lagförslaget ges uttryck för den grundprincip som skall gälla vid prövning av fråga om förvärvstillstånd enligt lagen. Vid pröv­ningen skall sålunda beaktas att uppkomsten och utvecklingen av ra­tionella företag inom jordbruket, skogsbruket och trädgårdsnäringen (lantbruksföretag) främjas.

Enligt 4 § 3 i regeringens förslag skall tillstånd till förvärv, liksom f. n., i princip alltid vägras om egendomen behövs för rationaliserings-ändamål.

I motionen 2163, yrkandet 1 i förevarande del, föreslås en ändring av ordalydelsen i 3 § av huvudsakligen redakfionell karaktär. I yrkan­det 3 hemställs om ett riksdagsuttalande i anslutning till 4 § 3 alt rationaliseringsbehovet skall bedömas med hänsyn till jord- och skogs­bruket betraktat som en enhet. Motionärerna påpekar i sist angivna hänseende bl. a. att begreppet "lantbrukets rationalisering" i det till lagrådet remitterade förslaget i propositionen utbytts mot "jordbrukets eller skogsbrukets rationalisering". Justeringen har gjorts med hänsyn till de invändningar lagrådet haft mot användningen av begreppet lantbruk. Enligt motionärerna kan ändringen medföra risk för att jordbruket och skogsbruket i ett kombinerat företag betraktas var för sig vid bedöm­ningen av förvärvsärendet.

Utskottet ansluter sig till regeringens förslag att som en grundprincip behovet av rationella lantbruksföretag bör beaktas vid tillståndspröv­ning enligt jordförvärvslagen. Någon oklarhet i fråga om innebörden synes inte vidlåda det av regeringen föreslagna stadgandet i 3 §. Motio­närernas förslag till ändrad lydelse av denna paragraf avstyrks således. Beträffande tollcningen av 4 § 3 vill utskottet erinra om att lagförslaget bygger på tanken att det är förvärvets konsekvenser för de olika på en jordbruksfastighet bedrivna företag inom jordbruket, trädgårdsnäringen och skogsbruket som skall beaktas i förvärvsärendet. Som en samman­fattande benämning på dessa företag används i bl. a. 3 § termen lant­bruksföretag. Härav följer enligt utskottets mening att rationaliserings­behovet i förekommande fall skall bedömas med hänsyn till förhållan­dena för det kombinerade förelaget, betraktat som en enhet. Med vad utskottet anfört bör motionen 2163, yrkandet 3, kunna anses besvarad. Något ytterligare riksdagsuttalande i denna fråga synes inte erforderligt.

 

JoU 1978/79:19                                                       21

Priskontroll och kapitalplacering

Enligt propositionen är det angeläget att jordförvärvslagen ges en sådan utformning att den i samspel med andra åtgärder från samhäl­lets sida mer effektivt än f. n. motverkar omotiverade prisstegringar på jordbruks- och skogsmark och spekulation i sådan mark. Särskilt under perioder då inflationstakten är hög och det finns förväntningar om fort­satt inflation söker sig kapitalet till realvärden. Eftersom tillgången på mark är begränsad uppstår ett efterfrågetryck på prisnivån. Erfaren­heten har visat att denna prisnivå även vid en optimistisk framtids­bedömning många gånger Ugger betydligt över vad som betingas av inflationen och lönsamhetsutvecklingen inom näringen. Detta innebär att aktiva lantbrukare, som i huvudsak måste värdera fastigheterna efter deras avkastningsvärde och således inte kan lägga skattemässiga och andra värderingar ovanpå detta värde, inle kan konkurrera på lika villkor. Risk sägs vidare föreligga att utvecklingen kan komma att inne­bära krav på höjda priser på jordbruksprodukter.

På grund av det anförda förordar regeringen att i den nya jord­förvärvslagen tas in en regel alt förvärvstillstånd skall vägras, om köpe­skillingen eller annan ersättning inte endast obetydligt överstiger egen­domens värde med hänsyn till dess avkastning och övriga omständig­heter. Bestämmelsen föreslås kompletterad med en undantagsregel en­ligt vilken tillstånd ändå får lämnas, om det finns särskilda skäl till det.

Det föreslås också att förvärvslillstånd skall vägras om det kan antas att förvärvet sker huvudsakligen för kapitalplacering. En bestämmelse av motsvarande innebörd fanns i 1955 års jordförvärvslag och en sådan bestämmelse står enligt propositionen väl i överensstämmelse med syftet med den nu föreslagna lagen.

Beträffande vissa praktiska frågor om beräkning av egendomens värde och förfarandet i samband härmed hänvisar utskottet till vad i propositionen anförts på s. 25—27.

I motionen 2162, yrkandet 3, hemställs att bestämmelsen om pris­kontroll (4 § 1) utgår och att därmed sammanhängande konsekvens­ändringar görs i lagförslaget. Motionärerna anför till stöd för sitt för­slag bl. a. alt de olika grunder för tillståndsprövningen som i övrigt införs i lagen sammantagna ger möjlighet till en mera dämpad och sund prisutveckling, varför förslaget till priskontroll framstår som obehövligt. Enligt molionen bör man avvakta resultatet av dessa åtgärder innan man går in på ett från åtskilliga synpunkter så osäkert instrum.ent som den föreslagna prisprövningen.

Utskottet delar den i propositionen framförda uppfattningen att jord­förvärvslagen bör utformas så alt den i samspel med andra åtgärder från samhällets sida kan motverka omotiverade prisstegringar på jord­bruks- och skogsmark och spekulation i sådan mark. Regeringens för­slag i fråga om såväl priskontroll som kapitalplacering utgör enligt ut-

 

JoU 1978/79:19                                                                      22

skottets mening från jordpolitisk synpunkt viktiga delar i en reviderad jordförvärvslagstiftning. Utskottet är därför inte berett att frångå sagda förslag. Motionen 2162, yrkandet 3, avstyrks således.

Sammanförande och uppdelning av lantbruksföretag m. m.

Bestämmelserna i nuvarande jordförvärvslag är utformade så att ägare av utvecklade och utvecklingsbara lantbruksföretag i regel inte kan vägras att förvärva närbeläget företag av samma slag i syfte att föra samman företagen till en enhet, s. k. additionsförvärv.

I propositionen förordas att en bestämmelse införs som ger möjlighet att förhindra sådana additionsförvärv. Förvärvstillstånd skall således vägras om förvärvet kan antas medföra att två eller flera utvecklade eller utvecklingsbara lantbruksföretag, som bör förbli självständiga, förs samman till ett företag (4 § 4). Enligt departementschefen talar bl. a. regional- och befolkningspolitiska skäl för en sådan bestämmelse. Där­utöver framhålls att en utgångspunkt för den statliga rationaliserings­politiken enligt 1977 års jordbrukspolitiska beslut är att familjelant­bruket skall vara den dominerande företagsformen. En bestämmelse som hindrar additionsförvärv är en konsekvent följd härav. En sådan regel är också ägnad att motverka prisstegringar på jordbruksfastig­heter och kapitalplaceringsköp, att hindra uppkomsten av bruknings-enheter med mycket utspritt ägoinnehav och att underlätta kominande generationsskiften.

I sammanhanget föreslås vidare att i den nya lagen tas in en mot­svarighet till den bestämmelse i nu gällande lag som gör det möjligt att förhindra en från jordpolitisk synpunkt olämplig uppdelning av lantbruksföretag (4 § 5).

Enligt motionen 2162 måste förskjutningen i ägarstrukturen mot ett minskat enskilt ägande brytas. Enskilda lantbrukare bör i ökad ut­sträckning ges möjlighet att förbättra lönsamheten genom att köpa till-skoltsmark. Då mycket stora arealer bolagsmark f. n. är eller förväntas bli utbjudna till försäljning bör enligt motionen även enskilda köpare komma i fråga. I molionen hemställs (yrkandet 7) att riksdagen uttalar alt sådan bolagsmark i möjligaste mån genom lantbruksstyrelsens för­sorg utbjuds till enskilda jord- och skogsbrukare.

I molionen 2164, yrkandet 1 i förevarande del, hemställs om vissa uttalanden från riksdagens sida när det gäller tillåtligheten av additions-förvärv. Enligt motionärerna bör också möjligheten att sysselsätta an­ställd arbetskraft tas med vid bedömningen. En progressiv brukare med anställd arbetskraft bör sålunda inte förvägras en arealförstärkning om detta från allmänna synpunkter bedöms värdefullt. Motsvarande bör galla till förmån för sambruksföretag. Möjligheter måste finnas att pröva och utveckla olika företagsformer. Bildandet av sambruksförelag bör enligt motionärernas mening främjas.

 

JoU 1978/79:19                                                       23

Enligt motionen 2166 är samjordbruket ett alternativ som alltför litet beaktas i jämförelse med familjejordbruk och stordriftsföretag. I mo­tionen hemställs (yrkandet 4) att riksdagen uttalar att sambruksföretag skall bedömas som lika viktiga som familjeföretag vid sammanförande av lantbruksföretag.

Utskottet vill erinra om att en av grundtankarna i propositionen är att den nya jordförvärvslagstiftningen skall stå i överensstämmelse med målsättningen för jordbruks- och skogspolitiken. Denna målsättning in­nebär enligt statsmakternas beslut bl. a. att rationaliseringspolitiken skall utformas med utgångspunkt i familjelantbruket som den dominerande företagsformen. Som i propositionen anförts är en bestämmelse som ger möjlighet att hindra additionsförvärv en konsekvent följd härav. På grund härav och med hänsyn till de skäl som i övrigt anförts till förmån för regeringens förslag i detta hänseende tillstyrker utskottet att en bestämmelse införs som ger möjlighet att i vissa fall hindra sammanförande resp. uppdelning av lantbruksföretag.

Yrkandet 4 i motionen 2166 kan enligt utskottets mening svårligen förenas med den jordbrukspolitiska inriktning som nyss redovisats och avstyrks således.

I fråga om innebörden i övrigt av nu åsyftade bestämmelser ansluter sig utskottet till de uttalanden som gjorts i propositionen på s. 28—29. Vad beträffar sådana lantbruksföretag som avses i motionen 2164 bör sålunda framhållas att regeln om additionsförvärv inte är avsedd att utgöra ett hinder för utvecklade och utvecklingsbara företag att genom tillköp av lämpligt belägen mark anpassa sig till förändringar av pro­duktionsteknik m. m. En uppbyggnad och utveckling av större företag som från allmän synpunkt kan anses värdefull bör dock, som framhållits i propositionen, inte ske genom att var för sig utvecklade eller utveck­lingsbara företag förs samman. Enligt utskottets mening bör från sys­selsättningssynpunkt lämpliga arealförstärkningar för det redan ut­vecklade lantbruksföretaget kunna åstadkommas på annat sätt än genom förvärv av sådana företag som nyss nämnts. Utskottet föreslår att mo­tionen 2164 i förevarande del lämnas utan åtgärd från riksdagens sida.

Med anledning av vad i motionerna 2164 och 2166 anförts om främ­jande av sambruksföretag vill utskottet erinra om att ekonomisk förening med ändamål att driva jordbruk eller trädgårdsnäring för medlemmarnas gemensamma räkning kan registreras som sambruks­förening enligt 1 § lagen (1975: 417) om sambruksföreningar. I for­mellt hänseende gäller att förvärv som görs av sambruksförening, bildad enligt äldre lagstiftning härom, faller under jordförvärvslagen. Mark­förvärv av sambruksförening som bildats med stöd av 1975 års lag prövas däremot enligt lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom. Ett uttalande i förarbetena till 1948 års jord­förvärvslag (prop. 1948: 178 s. 26) utvisar dock att vid sist angivna

 

JoU 1978/79:19                                                                       24

prövning skall tillämpas i princip samma grunder som om jordförvärvs­lagen varit tillämplig. Av nu föreliggande proposition (s. 42) framgår att prövningen av de förvärv som görs enligt 1916 års lag på motsva­rande sätt förutsätts ske enligt grunderna för den nya jordförvärvslagen.

Vad utskottet i det föregående anfört om arealförstärkningar för det redan utvecklade lantbruksföretaget innebär givetvis inte att utskottet ställer sig negativt till sambruksföreningen som företagsform. Utskottet vill i sammanhanget bl. a. fästa uppmärksam.heten på de av utskottet ' tillstyrkta förbättringar i fråga om rationaliseringsstöd till samverkans­företag som genomfördes i samband med att riksdagen år 1977 antog nya riktlinjer för jordbrukspolitiken. För tydlighetens skull vill utskottet emellertid också påpeka att de i 5 § lagförslaget angivna inskränk­ningarna i fråga om juridiska personers rätt att förvärva jordbruks­fastigheter i princip blir tillämpbara — direkt eller indirekt — pä registrerade sambruksföreningar. Beträffande den närmare innebörden av dessa regler hänvisas till nästföljande avsnitt. Det förtjänar nämnas att utredningen (SOU 1977: 93 s. 110) för sin del framhållit att det i de flesta fall från jordpolitisk synpunkt får anses föreligga särskilda skäl alt tillåta sambruksförenings förvärv av jordbruksfastighet.

I anslutning till motionen 2162 får utskottet erinra om att utskottet nyligen (JoU 1978/79: 17, punkt 7) tillstyrkt ett regeringsförslag att medel ställs till lantbruksstyrelsens förfogande för inköp av stora arealer mark, främst skogsmark, som av olika anledningar utbjudits till försäljning. Marken är avsedd att i första hand tillföras bestående lant­bruk eller användas för byte med andra skogsägare. I anslutning till ett motionsyrkande som berörde fördelningen av ifrågavarande mark anförde utskottet bl. a. att det får anses ligga inom regeringens och de ansvariga lantbruksmyndigheternas ansvarsområde att ta närmare ställ­ning till hur den förvärvade marken i de konkreta fallen skall användas för att på bästa sätt utnyttjas i den pågående strukturrationaliseringen. Den i nu förevarande sammanhang behandlade motionen 2162, yrkan­det 7, föranleder ingen annan bedömning härvidlag och bör således inte föranleda någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

Juridiska personers förvärv m. m.

Enligt 4 § andra stycket i nuvarande jordförvärvslag intar företag för förädling av jordbruks- och skogsprodukter eller för distribution av jordbruksprodukter en prioriterad ställning vid förvärv av mark vars alster skall användas i rörelsen. I praktiken har bestämmelsen fått betydelse främst för skogsbolag och sågverksföretag vid förvärv av skogsfastigheter.

Utredningen påpekar beträffande denna punkt bl. a. att det under de senaste åren har förts en livlig debatt om de skogsförädlande före­tagens förvärv av mark i syfte bl. a.  att utöka råvarubasen för sina

 

JoU 1978/79:19                                                       25

industrier. Härvid har anförts att företagen har medverkat till att avse­värt höja priserna på skogsfasfigheter och att en del förvärv i själva verket har varit ett slags rotpostköp, där avsikten endast har varit att avverka skogen på fastigheten. De höga priserna i kombination med köparens prioriterade ställning enligt jordförvärvslagen uppges ha för­svårat för enskilda lantbrukare att konkurrera om förvärv av skogs­mark som behövs för komplettering av lantbruksföretaget. Det är också enligt utredningen uppenbart att ett skogsföretag numera knappast har möjlighet att genom köp ay skogsmark i nämnvärd utsträckning säkra sitt råvarubehov. Areal- och därmed kapitalbehovet härför är för stort.

Mot bl. a. angivna bakgrund föreslår utredningen vissa inskränk­ningar i fråga om juridiska personers rätt att förvärva jordbruksfastig­heter.

Regeringen ansluter sig till utredningens och flertalet remissinstan­sers uppfattning att den nuvarande ordningen enligt vilken vissa juri­diska personer ges företräde till förvärv av jordbruksfastigheter bör inskränkas. Regeringens förslag under denna punkt innebär i korthet följande.

När det gäller förvärv av mark i bygder med enbart jordbruksföretag eller med kombinerade jordbruks- och skogsbruksföretag bör bolagens förvärv i princip tillåtas endast under förutsättning att förvärvaren av­står egendom av betydelse för jordbrukets rationalisering. Tillstånd bör också kunna ges om förvärvet medför att egendom som redan tillhör förvärvaren blir mer ändamålsenlig, om egendomen är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk eller om annat särskilt skäl före­ligger. (5 § första stycket 1—4). Vidare föreslås en regel som enbart avser juridiska personer som driver industriell verksamhet för förädling av skogsprodukter, dvs. sågverk, massafabriker, pappersbruk och fab­riker för tillverkning av fiberskivor, spånskivor eller plywood. Denna innebär att skogsindustrierna ges utrymme att förvärva skogsmark inom sådana områden där skogsmarken ined hänsyn till förhållandena på orten inte bör ägas eller brukas av personer som är bosatta på orten (5 § andra stycket).

Genom en särskild bestämmelse i 5 § tredje stycket blir fysisk per­son som driver skogsindustrien verksamhet likställd med juridisk per­son i förvärvshänseende.

Beträffande markförvärv för skogsindustrien verksam.het anförs i propositionen bl. a. att skogsindustrin i vissa fall bör kunna medverka till en positiv utveckling i en bygd genom att göra insatser för skogs­brukets utveckling och ge tryggad anställning åt skogsarbetarna. Sam­tidigt är det emellertid nödvändigt att klart skilja mellan å ena sidan sådana bygder som med hänsyn till belägenhet, kommunikationer, sam­hällsservice och andra omständigheter saknar förutsättningar för enskilt

3    Riksdagen 1978/79. 16 saml. Nr 19

 

JoU 1978/79:19                                                                      26

skogsbruk eller för kombinerat jord- och skogsbruk och å andra sidan övriga bygder där det finns efterfrågan på mark från enskilda, för-värvsberätfigade köpares sida. Ett tillskottsförvärv kan i sistnämnda bygder för den enskilde jordbrukaren ha avgörande betydelse för hans försörjning och sysselsättning och därmed för möjligheterna att bo kvar i området. Eftersom tillgången på odlad jord är begränsad, är det i regel endast genom utökning av skogsarealen som företaget kan ut­vecklas. Ofta har samma förvärv ingen eller ringa betydelse för bo­lagets möjligheter till ett rationellt utnyttjande av tidigare innehav. Som en allmän riktlinje bör således gälla att skogsindustrins förvärv inte får läggas till andra områden än som klart hör till förstnämnda områden utan att ett bytesförfarande av nyss nämnd innebörd kommer till stånd. En marköverföring till skogsindustrin får alltså enligt regeringens me­ning inte motverka de regionalpolitiska strävandena.

I motionen 2164 anförs (yrkandet 1 i förevarande del) att ambitio­nen att stärka de kombinerade jord- och skogsbruksföretagen inte får medföra en för snäv avgränsning av juridiska personers möjligheter att förvärva mark. De mindre, skogsförädlande förelagen utgör t. ex. ofta ett betydelsefullt komplement till jord- och skogsbruket som bas för ett tillräckligt befolkningsunderlag i vissa bygder. De uttalanden som görs i propositionen speglar enligt motionen en alltför restriktiv inställning till de träförädlande förelagens skogsförvärv. Motionärerna föreslår alt riksdagen uttalar alt dessa företag ges möjlighet atl för­värva mark när möjligheterna att skapa varaktig sysselsättning och andra regionalpolitiska skäl talar härför. Vidare framhålls i motionen att även de livsmedelsproducerande företagen bör kunna förvärva jord­bruksmark om det från samhällets intresse är angeläget att stödja deras produktion och utveckling. Motionärerna föreslår att riksdagen gör mot­svarande uttalande till förmån för de livsmedelsproducerande företagens förvärvsmöjligheter.

Utskottet ansluter sig till regeringens synpunkter i fråga om behovet av att inskränka juridiska personers möjligheter att förvärva mark och tillstyrker lagförslaget i denna del. Vad gäller t. ex. sådana livsmedels­producerande företag som avses i motionen 2164 bör enligt utskottets mening gälla samma regler som för andra juridiska personer. Förvärvs­tillstånd kan sålunda lämnas om förvärvet har byteskaraktär, om för­värvet medför att egendom som redan tillhör förvärvaren blir mer ändamålsenlig, om egendomen är avsedd för annat ändamål än jord­bruk eller skogsbruk eller om annat särskilt skäl föreligger. I proposi­tionen ges exempel på när särskilda skäl kan anses föreligga att tillåta juridiska personer alt anskaffa mark för jordbruksändamål. Härvid anges t. ex. fall där egendomen är mycket stor och kapitalkrävande eller om förvärvet sker mellan juridiska personer. Enligt utskottets mening får angivna förvärvsmöjligheter anses till fyllest för den typ av förädlingsföretag som nu åsyftas.

 

JoU 1978/79:19                                                                      27

När det gäller de skogsförädlande företagens förvärv kan utskottet vitsorda att skogsindustrin i många fall kan medverka till en positiv utveckling i en bygd genom framför allt den sysselsättningseffekt som verksamheten ger. Samtidigt vill utskottet emellertid understryka det angelägna i att jordförvärvslagen kan tillämpas så att de kombinerade jord- och skogsbruksföretagen kan utöka sina innehav av skogsmark, där detta är önskvärt från jordbrukspolitisk eller regionalpolitisk syn­punkt. Som bl. a. utredningen konstaterat har skogsförädlingsföretagens prioriterade ställning enligt nuvarande lagstiftning försvårat för en­skilda lantbrukare att konkurrera om förvärv av skogsmark som behövts för komplettering av lantbruksföretaget. Som motiv för bibehållande av denna prioriterade ställning har åberopats bl. a. att skogsföretagen därmed skulle få en tryggare tillgång till skogsråvara. Enligt vad som konstateras i propositionen torde emellertid ett skogsföretag inte i nämnvärd utsträckning kunna säkra sill råvarubehov genom köp av skogsmark. Frågan om en jämn och säker virkeslillgång för skogs­industrin sammanhänger enligt utskottets mening snarare med sådana mera långsiktiga åtgärder på skogsvårdens område som kan antas bli föremål för överväganden i samband med den skogspoliliska proposition som förelagts riksdagen. Av det sagda följer att utskottet inte är berett alt frångå propositionens i det föregående redovisade uttalanden om ett på regionalpolitiska skäl grundat företräde för den enskilde jordbrukaren vid förvärv av mark.

Med hänsyn till det anförda finner utskottet att motionen 2164 i förevarande del inle bör föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Bosättning och brukning m. m.

Enligt 4 § första stycket nu gällande jordförvärvslag får förvärvs­tillstånd vägras om det finns anledning anta att förvärvarens huvud­sakliga syfte med fånget inte är att själv yrkesmässigt och varaktigt ägna sig åt jordbruk på förvärvsegendomen eller driva skogsbruk där som stöd åt förvärvaren tillhörigt jordbruk.

En av grundtankarna i regeringens förslag till ny jordförvärvslag är att utvecklade och utvecklingsbara lantbruksföretag skall förbehållas aktiva jordbrukare som har för avsikt att vara bosatta på egendomen och yrkesmässigt bruka den. Mot bakgrund härav föreslås att i lagen tas in bestämmelser som gör det möjligt att vägra förvärv som står i strid med detta syfte. Tillstånd får också vägras om förvärvaren inte har sådana yrkeskunskaper som behövs för alt driva företaget (6 §). Vidare förordas att tillståndsmyndigheten ges befogenhet att i beslut om förvärvslillstånd efter åtagande av förvärvaren ålägga denne att under viss tid vara bosatt på och/eller yrkesmässigt bruka egendomen (10 § första stycket).

Enligt motionen 2162 i förevarande del (yrkandet 2) är det centrala

 

JoU 1978/79:19                                                                  28

i detta sammanhang en ovillkorlig brukningsplikt, som alltid följer det ansvar som åligger ägare av jord och skog. Däremot motsätter sig mo­tionärerna införandet av generell bosättningsplikt i lagstiftningen. 1 motionen anförs en rad exempel på situationer där det skulle framstå som orimligt att ålägga förvärvaren att bosätta sig på förvärvsegen­domen. Enligt motionärerna talar också de erfarenheter som finns att hämta i våra grannländer Danmark och Norge mot införandet av ett system med boplikt.

1 motionen 2163, yrkandet 1 i förevarande del, hemställs om en ändring av 10 § första stycket lagförslaget av i huvudsak redaktionell karaktär. Den i propositionen föreslagna lydelsen skulle enligt motio­nen kunna tolkas så att tillståndsmyndigheten får befogenhet att till fem år maximera den tid som förvärvaren får bruka fastigheten och vara bosatt där. Det bör också, anser motionärerna, klarare framgå att tiden avser både brukandet och bosättningen.

På regeringens förslag i denna del har lagrådet anfört vissa konstitu­tionella synpunkter. Enligt 2 kap. 8 § regeringsformen gäller att varje medborgare är tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom riket och att lämna detta. Ett åläggande av myndighet att upp till fem år vara bosatt på viss fastighet strider enligt lagrådet mot detta grundlagsstadgande, även om åläggandet kan anses som en följd av en frivillig ansökan om att få förvärva fastigheten. Begränsning i rörelsefriheten blir dock tillåtlig enligt 2 kap. 12 § regeringsformen om den görs endast för att tillgodose ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Lagrådet drar den slutsatsen att ett åläggande av föreslagen art torde rymmas inom denna gräns men erinrar om att det enligt samma grundlagsbud inte får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det avsedda ändamålet.

Utskottet har inte funnit anledning till annan bedömning än lag­rådet i fråga om den föreslagna bestämmelsens förenlighet med de grundläggande fri- och rättigheterna enligt regeringsform.en. Från jord­politisk synpunkt finner utskottet det lämpligt att tillståndsmyndigheten ges inöjlighet att i vissa fall uppställa villkor om såväl brukning som bosättning. Denna möjlighet kan bl. a. visa sig värdefull i sådana situationer där förvärvarens motiv och avsikter med förvärvet är svår­bedömbara. Som i propositionen framhålls bör sådana förelägganden reserveras främst för de fall då avslag på förvärvsansökningen närmast skulle komma i fråga men tvekan råder. Utskottet delar uppfattningen att det är brukningsplikten som är det väsentliga i sammanhanget, även om det samtidigt oftast innebär att en förvärvare måste vara bosatt på egendomen för att yrkesmässigt och effektivt kunna bruka den. Om för­värvaren redan är bosatt på orten eller bosättning på egendomen är olämplig blir, som anförs i propositionen, föreläggande om bosättnings­plikt inte aktuellt. Utskottet ansluter sig till de uttalanden som gjorts i

 

JoU 1978/79:19                                                                      29

propositionen rörande de föreslagna reglernas tillämpning och avstyrker motionen 2162, yrkandet 2.

I anslutning till i motionen 2163 anförda synpunkter finner utskottet lämpligt föreslå en redaktionell jämkning av 10 § första stycket i rege­ringens förslag vilken synes ägnad att klarare ange stadgandets innebörd.

Regionalpolitiska överväganden

1 propositionen anförs under denna punkt bl. a. att samhällets åt­gärder på jordbrukets område bör samordnas med och ingå som ett led i en aktiv regionalpolitik. Sådana åtgärder har vidtagits inom såväl pris-som rationaliseringspolitiken. Därav följer att även jordförvärvslagen bör stå i överensstämmelse med de regionalpolitiska strävandena. I den nuvarande lagstiftningen saknas sådana hänsynstaganden, vilket enligt propositionen har bidragit till den negativa befolkningsutveckling som kännetecknat delar av vårt land. Vid tillämpningen av jordför­värvslagens allmänna regler måste större hänsyn än hittills tas till de regionalpolitiska förutsättningarna. Jordbrukets betydelse för det sam­lade näringslivet och sysselsättningen varierar mellan olika delar av vårt land. I vissa regioner är övrigt näringsliv svagt utvecklat, och många skäl talar för att en väl differentierad jordbruksproduktion upprätthålls inom dessa områden. Prövningen bör således alltid göras mot bakgrund av ortens förhållanden och förutsättningar för lantbruk.

Enligt propositionen är emellertid dessa generella hänsynstaganden inte tillräckliga för att främja tillkomsten av lantbruksföretag inom områden där detta är särskilt angeläget från regionalpolitisk synpunkt. De allmänna bestämmelserna i lagen tar nämligen främst sikte på ut­vecklade och utvecklingsbara företag. Lagen bör därför utformas så att i sådana områden etablering och utveckling främjas även av sådana lantbruksföretag som är begränsat utvecklingsbara eller som ej är ut­vecklingsbara.

Mot angivna bakgrund föreslås att i lagen tas in en bestämmelse som gör det möjligt alt av regionalpolitiska skäl förbehålla begränsat ut­vecklingsbara och ej utvecklingsbara företag ät brukare som är bosatta på orten, om företagen behövs som komplement till annan sysselsätt­ning. Vidare bör det vara möjligt att vägra förvärvstillstånd om egen­domen behövs som tillskott till ett begränsat utvecklingsbart eller ej utvecklingsbart företag. Vid prövning av förvärv som avser nyetablering på ej utvecklingsbara eller begränsat utvecklingsbara jordbruk måste gi­velvis de regionalpolitiska synpunkterna vägas mot behovet av marktill­skott till inom området redan etablerade jordbrukare.

Utskottet har ingen erinran mot propositionens förslag i denna del.

Övriga frågor

I propositionen läggs fram vissa förslag till ändring i fastighetsbild­ningslagen (1970: 988). Förslaget innebär i korthet en utvidgning av

4   Riksdagen 1978/79. 16 saml. Nr 19

JoU 1978/79:19                                                        30

skyldigheten att vid vissa förrättningar underställa tillståndsmyndighet frågan om förvärvstillstånd m. m. Utskottet har ingen erinran mot för­slaget i denna del.

Utskottet har funnit lämpligt att i detta sammanhang behandla dels den under allmänna motionstiden år 1978 väckta motionen 1977/78: 595, dels yrkandet 1 i den under allmänna motionstiden år 1979 väckta mo­tionen 1978/79: 756. I motionerna anförs att strukturförändringen i det svenska jordbruket innebär en allt längre driven sammanslagning till större enheter. Härigenom försämras möjligheterna till nyetablering för unga lantbrukare. För att i någon mån motverka sammanslagningen av jordbruksfastigheter borde enligt motionären en viss avstyckningsverk-samhet befrämjas. I första hand borde sådan avstyckning och delning i samråd med lantbruksnämnderna ske av statens och kyrkans egendo­mar. Även större enskilda gårdar bör kunna ifrågakomma för styck­ningsverksamhet.

Den nu behandlade propositionen omfattar en rad åtgärder av jord­politisk natur, vilka enligt utskottets mening ligger i linje med motionä­rernas allmänna syften. Som framgår av den inledningsvis gjorda redo­görelsen skall lagstiftningen bl. a. främja uppbyggandet och vidmakt­hållandet av effektiva familjeföretag. Genom den föreslagna utvidg­ningen av lagens tillämpningsområde till att avse bl. a. en del släkt­förvärv och vissa statliga samt kyrkliga överlåtelser kommer den jord­politiska prövningen att omfatta ett betydligt större antal fastighets­överlåtelser än f. n. 1 sammanhanget vill utskottet särskilt peka på de nya bestämmelser som gör det möjligt att hindra sammanslagning av två eller flera utvecklade eller utvecklingsbara lantbruksföretag. Genom särskilda regler om bruknings- och bosättningsplikt har markerats att sådana företag i första hand skall förbehållas aktiva jordbrukare som har för avsikt att bosätta sig på egendomen och yrkesmässigt bruka den. Sammanfattningsvis anser utskottet att de allmänna syftena med nu ifrågavarande motionsförslag i stor utsträckning bör kunna tillgodo­ses vid tillämpningen av den nya jordförvärvslagen. Utskottet är inte berett förorda någon särskild utredning av i motionerna åsyftat slag. Förevarande motion och motionsyrkande bör därför inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Propositionen föranleder i de delar den inte särskilt berörts i det föregående ingen erinran eller särskilt uttalande från utskottets sida.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer att riksdagen

1. beträffande förvärv genom köp, byte och gåva m. m. a. antar 1 § i det genom propositionen framlagda förslaget till jordförvärvslag,

 

JoU 1978/79:19                                                       31

b. lämnar utan åtgärd motionen 1978/79: 2166, yrkandena 1 och 2, och motionen 1978/79: 2167,

2.        beträffande statens förvärv och överlåtelser

a.           med avslag på motionen 1978/79: 2161 antar 2 § 1 och 18 §
i det under moment 1 nämnda lagförslaget,

b.           antar 2 § 2 i det under moment 1 nämnda lagförslaget,

3.  beträffande kommunala förvärv med avslag på motionen 1978/ 79: 2164, yrkandet 2, antar 2 § 3 och 8 § i det under moment 1 nämnda lagförslaget,

4.  beträffande släktförvärv

a.            med avslag på motionerna 1978/79: 2158, 1978/79:2160
och 1978/79: 2162, yrkandet 1, antar 2 § 5 i det under mo­
ment 1 nämnda lagförslaget,

b.            avslår motionen 1978/79: 2166, yrkandet 3,

5.  beträffande förvärv genom exekutiv auktion lämnar motionen 1978/79: 2163, yrkandet 2, utan åtgärd,

6.  beträffande allmänna riktlinjer för förvärvstillstånd med avslag

på motionen 1978/79: 2163, yrkandet 1 i denna del, antar 3 § i det under moment 1 nämnda lagförslaget,

7.        beträffande priskontroll m. m.

a.            med avslag på motionen 1978/79: 2162, yrkandet 3, antar
4, 14 och 16 §§ i det under moment 1 nämnda lagförslaget,

b.            anser motionen 1978/79:2163, yrkandet 3, besvarad med
vad utskottet anfört,

8.        beträffande sammanförande och uppdelning av lantbruksföre­
tag m. m. lämnar utan åtgärd motionen 1978/79: 2164, yrkan­
det 1 i denna del, motionen 1978/79:2166, yrkandet 4 och
motionen 1978/79: 2162, yrkandet 7,

9.         beträffande juridiska personers förvärv m. m. lämnar utan åt­
gärd motionen 1978/79: 2164, yrkandet 1 i denna del,

10. beträffande bosättning och brukning m. m. med avslag på motionen 1978/79: 2162, yrkandet 2,

a.           antar 6 § 1 i det under moment 1 nämnda lagförslaget,

b.           med anledning av regeringens förslag och motionen 1978/79:
2163, yrkandet 1 i denna del, antar 10 § i det under moment 1

nämnda lagförslaget med den ändringen att lagrummet erhåller följande som ulskollels förslag betecknade lydelse:

10                                      §

Regeringens förslag                                Ulskollels förslag

I beslut om tillstånd att förvar- I beslut om tillstånd att förvär­
va egendom, på vilken drivs eller va egendom, på vilken drivs eller
skall drivas utvecklat eller utveck- skall drivas utvecklat eller utveck­
lingsbart lantbruksföretag, eller lingsbart lantbruksföretag, eller
egendom, som av regionalpolitiska egendom, som av regionalpolitiska

 

JoU 1978/79:19                                                       32

skäl behövs för att främja syssel-   skäl behövs för att främja syssel­
sättningen på orten, får tillstånds-  sättningen på orten, får tillstånds­
myndigheten efter åtagande av      myndigheten efter åtagande av
förvärvaren föreskriva att denne    förvärvaren föreskriva att denne
skall under en lid av högst fem       skall yrkesmässigt bruka egendo-
år yrkesmässigt bruka egendomen  men och, om det finns särskilda
och, om det finns särskilda skäl      skäl till det, även att han skall
till det, även att han skall vara       vara bosatt på den. Sådan före-
bosatt på den.                     skrift skall avse viss tid, dock högst

fem år.

Iakttar förvärvaren inte föreskrift meddelad enligt första stycket eller överlåter han egendomen före den föreskrivna tidens utgång, får staten lösa egendomen, om det inte är oskäligt.

11.  antar det genom propositionen framlagda förslaget till jord-förvärvslag i den del det inte omfattas av utskottets hem­ställan ovan,

12.  antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970: 988),

13.  lämnar motionen 1978/79: 2162, yrkandet 8, utan åtgärd,

14.  lämnar utan åtgärd motionen 1977/78:595 och motionen 1978/79: 756, yrkandet 1.

Stockholm den 6 mars 1979 EINAR LARSSON

Närvarande: Einar Larsson (c), Svante Lundkvist (s), Hans Wacht­meister (m), Maj Britt Theorin (s), Börje Stensson (fp), Sven Lindberg (s), Filip Johansson (c), Ake Wictorsson (s), Arne Andersson i Ljung (m), Gunnar Olsson (s), Håkan Strömberg (s). Stig Alftin (s), Rune Johnsson i Mölndal (c), Anders Dahlgren (c) och Eric Krönmark (m).

Reservationer

1.   Kommunala förvärv

Svante Lundkvist, Maj Britt Theorin, Sven Lindberg, Ake Wictors­son, Gunnar Olsson, Håkan Strömberg och Stig Alftin (alla s) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med "Som anförs" och på s. 17 slutar med "någon oklarhet" bort ha följande lydelse:

 

JoU 1978/79:19                                                       33

I propositionen föreslås — i motsats till vad som nu gäller — att de kommunala förvärven av jordbruksfastigheter skall prövas enligt jord­förvärvslagen. Undantag görs för de fall då kommun förvärvar egen­domen från staten eller utövar förköpsrätt enligt förköpslagen. I en sär­skild bestämmelse i lagförslaget anges att kommun inte får vägras för­värvstillstånd för förvärv av sådan fast egendom som med hänsyn till den framtida utvecklingen krävs för tätbebyggelse eller därmed sam­manhängande anordning. I propositionen erinras om att genom den fysiska riksplaneringen och upprättandet av kommunöversikter och markdispositionsplaner under senare år tagits fram ett omfattande ma­terial som belyser bl. a. lokaliseringen av den mark som är av intresse för samhällsändamål. Regeringen drar emellertid inte härav annan slut­sats än att detta material kunde bli ett värdefullt hjälpmedel vid den i propositionen förordade prövningen av kommunernas förvärv.

Utskottet anser det för sin del principiellt tveksamt om en prövning av kommunala markförvärv är förenlig med kommunernas ansvar för den fysiska planeringen. Som i motionen 2164 anförts har inte några vägande skäl redovisats för att låta den jordpolitiska prövningen om­fatta även de kommunala förvärven. Självfallet bör hänsyn tas till de jordpolitiska intressena även i samband med kommunala markförvärv. Detta bör dock enligt utskottets mening kunna ske inom ramen för den fysiska planeringen. För att säkerställa att nämnda intressen blir be­aktade även i den konkreta förvärvssituationen bör det vara tillräckligt med ett samrådsförfarande mellan kommunen och lantbruksnämnden. Därutöver bör tilläggas att den fysiska planeringen liksom de enskilda kommunala fastighetsförvärven prövas av folkvalda församlingar, vilket bör vara en garanti för att olika markpolitiska intressen beaktas. Ut­skottet tillstyrker således motionen 2164 i denna del och förordar att den av regeringen föreslagna tillståndsplikten för kommunala förvärv ersätts med en regel om obligatoriskt samråd mellan kommun och lant­bruksnämnd.

Utskottet vill i sammanhanget fästa uppmärksamheten pä att termen kommun förekommer i två olika betydelser i svensk lagstiftning. I 1 kap. 7 § och S kap. 5 § regeringsformen förstås med kommun såväl primär­kommuner som landstingskommuner. I kommunallagen (1977: 179) används ordet kommun enbart i betydelsen primärkommun och ställs mot landstingskommun. Enligt utskottets mening bör även landstings­kommuns markförvärv vara undantagna från tillståndsplikten. Med hän­syn till den dubbeltydighet som enligt det nyss sagda vidlåder begreppet ko.mmun bör i lagtexten klart anges att undantaget omfattar även lands­tingskommuns förvärv.

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande kommunala förvärv med anledning av regeringens förslag och med bifall dll molionen 1978/79: 2164, yrkandet 2,

 

JoU 1978/79:19                                                                      34

dels antar förslaget till jordförvärvslag med den ändringen att 2 § 3 erhåller följande som reservanternas förslag betecknade lydelse samt 8 § i regeringens förslag utgår, dels antar det som reservanternas förslag betecknade förslaget till 2 a § jordför­värvslagen,

Regeringens förslag                      Reservanternas förslag

2 §
Förvärvstillstånd enligt 1 § be-       Förvärvstillstånd enligt 1 § be-

hövs inte,                                    hövs inte,

3. om kommun förvärvar egen- 3. om kommun eller landstings­
domen från staten eller utövar för- kommun förvärvar egendomen,

köpsräll enligt förköpslagen (1967:--------      

868),

2a §

Innan kommun eller landstings­kommun förvärvar egendom som avses i I §, skall yttrande inhämtas av lantbruksnämnden.

8§ Kommun får inte vägras till­stånd till förvärv av sådan fasl egendom som med hänsyn lill den framlida utvecklingen krävs för tät­bebyggelse eller därmed samman­hängande anordning.

2.   Släktförvärv

Hans Wachtmeister, Arne Andersson och Eric Krönmark (alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med "Utskottet anser" och på s. 19 slular med "avser släktförvärv" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser--------- (lika med utskottet)------- och brukande.

Emellertid kan det på goda grunder ifrågasättas om den föreslagna ut­vidgningen 1 av tillståndsplikten vid släktförvärv kan i nämnvärd mån bidra till att förverkliga jordförvärvslagens syften härvidlag. Otvivel­aktigt förhåller det sig så att de fastigheter som är undantagna från till­ståndsprövning inte kommer med i rationaliseringsverksamheten i sam­ma utsträckning som de tillståndsprövade förvärven. Så är också fallet med de fastigheter som ärvs. Enligt utskottets mening kan det inte häv­das att just de marköverlåtelser som sker till syskon och syskonbarn i

 

JoU 1978/79:19                                                       35

nämnvärd mån påverkar själva utbudet av fastigheter. Av utredningens undersökningar rörande perioden 1970—1974 framgår också att för­värv av syskon och syskonbarn utgjorde endast 18 procent av släkt­förvärven och en än mindre andel av det totala antalet markförvärv. Det förhållandet att nu gällande lagstiftning tillåter vissa släktköp utan prövning av administrativ myndighet utgör således inte den verkliga or­saken till rådande otillfredsställande förhållanden på förevarande om­råde. Mera verkningsfulla insatser torde kunna göras genom t. ex. åt­gärder på skattelagstiftningens område.

Som i motionen 2162 anförs finns i Sverige en tradition att bevara gårdar i släkten, vilken är ägnad att stimulera insatser för god skötsel och vård samt en effektiv användning av landets jordbruksmark. Den nu föreslagna prövningen av överlåtelser inom en nära släktkrets utgör ett allvarligt avsteg från en av de viktigaste grunderna för svensk lag­stiftning. Utskottet vill i sammanhanget särskilt peka på den motsägelse som ligger däri att förvärv genom arv inom släktkretsen inte skall prövas medan däremot en överlåtelse, som ofta kan komma till stånd som ett slags förtida arv, skulle omfattas av den föreslagna prövningen. En pröv­ning uteslutande betingad av det sätt på vilket förvärvet sker är ägnad att skapa osäkerhet och onödigt byråkratiskt krångel samt alt förhindra transaktioner som från strikt jordbruksekonomiska synpunkter kan anses fullt legitima.

På bl. a. de skäl som nu anförts är utskottet inle berett att godta den föreslagna tillståndsprövningen såvitt avser syskon och syskonbarn.

Vad beträffar förvärv bakåt i en släktkedja vill utskottet hänvisa till ett uttalande av utredningen (SOU 1977:93 s. 73) aU det vid tillstånds­prövningen av sådant förvärv bör beaktas att det kan föreligga skäl att tillåta återförsäljning. Utskottet anser för sin del att det kan uppstå situationer där bl. a. starka skäl av personlig karaktär talar för en gene­rös prövning av tillståndsärenden när det gäller överlåtelse till föräldrar. Det förhållandevis ringa antal överlåtelser av detta slag som rimligtvis kan komma i fråga torde inte leda till konflikter med jordförvärvslag­stiftningens allmänna målsättning.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet regeringens för­slag i fråga om tillståndsprövning av släktförvärv utom såvitt avser syskon och syskons avkomling. Motionen 2162, yrkandet 1, tillstyrks således. Övriga under denna punkt behandlade motioner avstyrks, be­träffande motionen 2158 i den del den inte tillgodoses genom vad ut­skottet föreslagit angående den undantagna släktskapskretsen.

dels utskottels hemställan under 4 a bort ha följande lydelse: 4. beträffande släktförvärv

a. med anledning av regeringens förslag och motionen 1978/79: 2158, yrkandet 1, såvitt avser syskon och syskons avkomling och molionen 1978/79: 2162, yrkandet 1 samt med

 

JoU 1978/79:19                                                                      36

avslag på motionen 1978/79: 2158, yrkandet 1 i återstående del och yrkandet 2 och motionen 1978/79:2160, antar för­slaget till jordförvärvslag med den ändringen att 2 § 5 erhåller följande som reservanternas förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag                      Reservanternas förslag

2§
Förvärvstillstånd enligt  1 §  be-     Förvärvstillständ enligt  1 §  be-

hövs inte                                     hövs inte

5. om förvärvaren är gift med   5. om förvärvaren är gift med
överlåtaren och inte heller om för- överlåtaren och inte heller om för­
värvaren eller, när makar förvar- värvaren eller, när makar förvär­
var gemensamt, någon av dem är var gemensamt, någon av dem är
överlåtarens avkomling, allt under överlåtarens avkomling, syskon el-
förutsättning att överlåtaren inte är ler syskons avkomling, allt under
skyldig att avyttra egendomen en- förutsättning att överlåtaren inte är
ligt 16 § eller enligt 7 § lagen skyldig att avyttra egendomen en-
(1916:156) om vissa inskränk-     ligt 16 § eller enligt 7§ lagen
ningar i rätten att förvärva fast (1916: 156) om vissa inskränk-
egendom m. m.,                     ningar  i  rätlen att  förvärva  fast

egendom m. m..

3.    PriskontroO m. ni.

Hans Wachtmeister, Arne Andersson i Ljung och Eric Krönmark (alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med "Beträf­fande vissa" och slutar med "s. 25—27" bort utgå,

dels den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med "Utskot­tet delar" och på s. 22 slutar med "avstyrks således" bort ha följande lydelse:

Regeringens förslag under denna punkt innebär bl. a. alt en ny grund för vägran av förvärvstillstånd införs som bygger på en offentligrättslig kontroll av köpeskillingen vid överlåtelse av jordbruksfastighet. Syftet härmed är att motverka omotiverade prisstegringar på jordbruks- och skogsmark och spekulation i sådan mark. Utskottet delar givelvis rege­ringens uppfattning om de olägenheter som prisutvecklingen på jord­bruksfastigheter kan medföra för aktiva lantbrukare, vilka i huvudsak måste värdera fastigheterna efter deras avkastningsvärde. Samtidigt vill utskottet framhålla att utvecklingen mot allt större skillnader mellan taxeringsvärden, avkaslningsvärden och aktuella köpeskillingar till över­vägande del beror på etl inslabilt penningvärde i kombination med skatteregler som inte främjar en sund prisutveckling på fastighetsmark­naden. Mot den bakgrunden kan det ifrågasättas om man, utan att in-

 

JoU 1978/79:19                                                       37

gripa mot de grundläggande orsakerna till rådande missförhållanden, kan uppnå några bestående resultat genom en priskontroll av åsyftat slag.

Som i motionen 2162 anförts är en analys av helt annan bredd än den som ligger till grund för propositionen behövlig för att klarlägga för ifrågavarande priskontroll grundläggande faktorer. Själva grunden för beräkning av skäligt fastighetspris, nämligen avkastningsvärdet, be­ror ytterst på en bedömning av vederbörande brukares kunnighet och förmåga att med givna produktionsfaktorer och genom en ändamålsenlig kombination av exempelvis vegetabilie-, animalie- och annan produktion maximera sitt företags lönsamhet. Härvid är det inte ovanligt att man på samma fastighet kan nå olika resultat med skilda brukare. Avkast­ningsvärdet som grund för värdeberäkningen rymmer således i sig många osäkerhetsfaktorer. Lantbruksnämndernas kalkylunderlag och kalkylmetod kan ge ett resultat och vederbörande köpares ett annat. Att på objektiv grund fastställa vilket som är det mest rättvisande vid ett givet tillfälle är i praktiken ogörligt. Att på sådana grunder i lagen föreskriva att en köpeskilling endast obetydligt skall få överstiga avkast­ningsvärdet kan således skapa betydande tillämpningsproblem. Samtidigt skapas ett utrymme för godtycke och ett mått av räUsosäkerhet som inte kan accepteras.

Enligt utskottets mening innebär de olika grunder för prövning av förvärvstillstånd som i övrigt införs i lagen sammantagna viss möjlighet till en mera dämpad och sund prisutveckling. En av de föreslagna av­slagsgrunderna innebär att förvärvstillstånd skall vägras om det kan an­tas att förvärvet sker huvudsakligen för kapitalplacering. Utskottet vill härvid understryka att en förvärvare som i konkurrens med en aktiv lantbrukare erbjuder ett pris som överstiger egendomens avkastnings­värde i regel har kapitalplacering som motiv för förvärvet. Ifrågavaran­de avslagsgrund torde således i praktiken bli tillämpbar på de flesta situationer där vägrat förvärvstillstånd kunnat ifrågakomma med stöd av en regel om priskontroll.

Utskottet anser sammanfattningsvis alt resultatet av de olika åtgärder som i övrigt föreslås i propositionen bör avvaktas innan man inför ett från ovan angivna synpunkter så tveksamt instrument som den före­slagna prisprövningen. Utskottet tillstyrker således motionen 2162, yr­kandet 3 och biträder regeringens förslag i övrigt under denna punkt.

dels utskottets hemställan under 7a bort ha följande lydelse:

7a. beträffande priskontroll m. m. med anledning av regeringens förslag och motionen 1978/79:2162, yrkandet 3, antar för­slaget till jordförvärvslag med den ändringen att 4, 14 och 16 §§ erhåller följande som reservanternas förslag betecknade lydelse:

 

JoU 1978/79:19

38

 

Regeringens förslag

4§

Förvärvstillstånd skall vägras,

1.    om köpeskillingen eller an­nan ersättning inte endast obetyd­ligt överstiger egendomens värde med hänsyn till dess avkastning och övriga omständigheter,

2.    om det kan antas att förvär­vet sker huvudsakligen för kapi­talplacering,

3.    om egendomen behövs för jordbrukets eller skogsbrukets ra­tionalisering,

4.    om förvärvet kan antas med­föra att två eller flera utvecklade eller utvecklingsbara lantbruksfö­retag, som bör förbli självständiga, förs samman till ett företag,

5.    om förvärvet kan antas med­föra att utvecklat eller utveck­lingsbart lantbruksföretag, som bedrivs på mer än en fastighet, delas upp och uppdelningen med­för olägenhet av någon betydelse för företaget.

Första stycket 1 gäller inte i fråga om lillstånd alt förvärva egendom på offentlig auktion en­ligt 17 § eller enligt 8 § lagen (1916:156) om vissa inskränk­ningar i rätten att förvärva fast egendom m. m.

Ulöver vad som följer av andra stycket får förvärvstillstånd lämnas utan hinder av första stycket, om särskilda skäl föreligger.

Reservanternas förslag

Förvärvstillstånd skall vägras,

1.    om det kan antas att förvär­vet sker huvudsakligen för kapi­talplacering,

2.    om egendomen behövs för jordbrukets eller skogsbrukets ra­tionalisering,

3.    om förvärvet kan antas med­föra att två eller flera utvecklade eller utvecklingsbara lantbruksfö­retag, som bör förbli självständiga, förs samman till ett företag,

4.    om förvärvet kan antas med­föra att utvecklat eller utveck­lingsbart lantbruksföretag, som bedrivs på mer än en fastighet, delas upp och uppdelningen med­för olägenhet av någon betydelse för förelaget.

Förvärvstillstånd får lämnas ulan hinder av första stycket om sär­skilda skäl föreligger.

14 §

Blir köp ogiltigt till följd av att förvärvslillstånd vägras enligt 4 § första stycket 3 eller 7 § 1, är sta­ten skyldig att lösa egendomen till det pris som har avtalats, om säl­jaren begär det. Sådan skyldighet föreligger dock inte, om köpeskil­lingen eller annan ersättning inte endast obetydligt överstiger egen­domens värde med hänsyn till dess avkastning och övriga omständig­heter eller om avtalsvillkoren i öv­rigt är oskäliga.

Blir köp ogiltigt till följd av att förvärvslillstånd vägras enligt 4 § första stycket 3 eller 7 § 1, är sta­ten skyldig att lösa egendomen till det pris som har avtalats, om säl­jaren begär det. Sådan skyldighet föreligger dock inte, om priset up­penbart överstiger egendomens vär­de eller om avtalsvillkoren i övrigt är oskäliga.

Begäran om inlösen skall fram­ställas hos lantbruksnämnden inom tre månader efter det att avslags-

 

JoU 1978/79:19

39

 

Regeringens förslag

Begäran om inlösen skall fram­ställas hos lantbruksnämnden inom tre månader efter det att avslags­beslutet vunnit laga kraft. Talan om inlösen skall väckas vid den fastighetsdomstol inom vars områ­de egendomen är belägen inom sex månader från nämnda tidpunkt. Har säljaren fått del av beslutet först sedan detta vunnit laga kraft, räknas dock tidsfristerna frän da­gen för delfåendet. Iakttar inte säl­jaren vad som har sagts nu, för­lorar han sin talan.

Reservanternas förslag

beslutet vunnit laga kraft. Talan om inlösen skall väckas vid den fastighetsdomstol inom vars områ­de egendomen är belägen inom sex månader från nämnda tidpunkt. Har säljaren fått del av beslutet först sedan detta vunnit laga kraft, räknas dock tidsfristerna från da­gen för delfåendet. Iakttar inte säl­jaren vad som har sagts nu, för­lorar han sin talan.

16 §

Egendom som har förvärvats ge­nom inrop på exekutiv auktion un­der sådana förhållanden att för­värvstillstånd skulle ha krävts vid vanligt köp skall åter avyttras inom två år efter det att auktionen vun­nit laga kraft, om inte dessförinnan nämnda förhållanden har upphört eller inroparen har fått tillstånd att behålla egendomen. Har inropet skett för alt skydda fordran, för vilken inroparen har panträtt i egendomen, eller någon hans rät­tighet som är inskriven i den, får länsstyrelsen på ansökan medge skäligt anstånd med avyttrandet, om det är sannolikt att förlust an­nars skulle uppkomma för inropa­ren. Avyttras inte egendomen inom föreskriven tid, skall länsstyrelsen på framställning av lantbruksnämn­den förordna att egendomen skall säljas på offentlig auktion enligt 17 §.

Anteckning om bestämmelserna i första stycket skall göras i det köpebrev som utfärdas med anled­ning av den exekutiva auktionen och, när lagfart söks, införas i fas­tighetsboken, om inte sökanden vi­sar att avyttringsskyldigheten har upphön.

I fråga om tillstånd att behålla egendom gäller i tillämpliga delar bestämmelserna   om    förvärvstill-

Egendom som har förvärvats ge­nom inrop på exekuriv auktion un­der sådana förhållanden att för­värvstillstånd skulle ha krävts vid vanligt köp skall åter avyttras inom två år efter det att auktionen vun­nit laga kraft, om inte dessförinnan nämnda förhållanden har upphört eller inroparen har fått tillstånd att behåUa egendomen. Har inropet skett för att skydda fordran, för vilken inroparen har panträtt i egendomen, eller någon hans rät­tighet som är inskriven i den, får länsstyrelsen på ansökan medge skäligt anstånd med avyttrandet, om det är sannolikt atl förlust an­nars skulle uppkomma för inropa­ren. Avyttras inte egendomen inom föreskriven tid, skall länsstyrelsen på framställning av lantbruksnämn­den förordna att egendomen skall säljas på offentlig auktion enligt 17 §.

Anteckning om bestämmelserna i första stycket skall göras i det köpebrev som utfärdas med anled­ning av den exekutiva auktionen och, när lagfart söks, införas i fas­tighetsboken, om inte sökanden vi­sar att avyttringsskyldigheten har upphört.

I fråga om tillstånd att behålla egendom gäller i tillämpliga delar bestämmelserna   om    förvärvstill-

 

JoU 1978/79:19                                                                  40

Regeringens förslag               Reservanternas förslag

stånd i 3—8 §§ med undantag av     stånd  i   3—8 §§   samt  i   10  och 4 § första stycket 1 samt i 10 och      11 §§. 11 §§.

4.   Sammanförande och uppdelning av lantbruksföretag m. m.

Svante Lundkvist, Maj Britt Theorin, Sven Lindberg, Åke Wictorsson, Gunnar Olsson, Håkan Strömberg och Stig Alftin (alla s) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 23 som börjar med "Utskot­tet vill" och på s. 24 slutar med "av jordbruksfastighet" bort ha föl­jande lydelse:

Utskottet har ingen erinran mot att i jordförvärvslagen införs en be­stämmelse som ger möjlighet att i vis.sa fall hindra sammanförande resp. uppdelning av lantbruksföretag. De uttalanden som gjorts i propositio­nen (s. 28—29) rörande innebörden av förslaget i denna del kräver dock enligt utskottets mening vissa förtydliganden i huvudsaklig överens­stämmelse med i motionen 2164 framförda synpunkter. I propositionen framhålls att regeln om additionsförvärv inte är avsedd att utgöra ett hinder för utvecklade och utvecklingsbara företag att genom rillköp av lämpligt belägen mark anpassa sig till förändringar av produktionsteknik m. m. Enligt utskottets mening bör självfallet i sådant sammanhang också möjligheten att sysselsätta anställd arbetskraft tas med vid be­dömningen av regionalpolitiska effekter, utnyttjande av befintliga resur­ser, teknisk utveckling och produktionsförutsättningar i övrigt. En pro­gressiv brukare med anställd arbetskraft bör sålunda inte förvägras en arealförslärkning, om detta från allmänna samhällssynpunkter bedöms värdefullt. Samma tillämpning bör råda vad det gäller sambruksföretag. Bildandet av sådana företag bör främjas, och möjlighet bör finnas att pröva olika företagsformer. Utskottet vill med anledning av motionerna 2164 och 2166 vidare understryka det angelägna i att sambruksföreta­gens förvärvsmöjligheter beaktas även vid tillämpningen av de föreslagna reglerna rörande juridiska personers förvärv, vilka närmare beskrivs i nästföljande avsnitt. Utskottet anser i likhet med utredningen (SOU 1977:93 s. 110) aU del i de flesta fall från jordpolitisk synpunkt får anses föreligga särskilda skäl att tillåta sambruksförenings förvärv av jordbruksfastighet.

Vad utskottet i anslutning till motionerna 2164 och 2166 i föreva­rande delar anfört rörande möjligheterna till arealförstärkning bör riks­dagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande sam.manförande och uppdelning av lantbruksföre­tag m. m.

 

JoU 1978/79:19                                                       41

a.           som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet an­
fört med anledning av motionerna 1978/79: 2164, yrkandet 1 i
denna del och motionen 1978/79: 2166, yrkandet 4,

b.           lämnar utan åtgärd motionen 1978/79: 2162, yrkandet 7.

5.    Juridiska personers förvärv m, m.

Svante Lundkvist, Maj Britt Theorin, Sven Lindberg, Åke Wictorsson, Gunnar Olsson, Håkan Strömberg och Stig Alftin (alla s) anser att

dels den del av utskottets yttrande som pä s. 26 börjar med "Utskottet ansluter" och pä s. 27 slutar med "riksdagens sida" bort ha följande lydelse:

Utskottet har ingen erinran mot regeringens förslag till lagstiftning under denna punkt.

Utskottet vill emellertid framhålla att propositionens uttalanden rö­rande innebörden av förslaget speglar en alltför restriktiv inställning framför allt till de träförädlande företagens skogsförvärv. Härvidlag delar utskottet de i motionen 2164 framförda synpunkterna. Möjlig­heterna till kombinerade skogs- och jordbruksföretag bör givetvis till­varatas där detta ger goda regionalpolitiska effekter. Ambitionen att stärka dessa företag bör dock infe medföra en för snäv avgränsning av juridiska personers möjligheter att förvärva mark. Som i motionen 2164 anförs har företag som bedriver industriell verksamhet för förädling av skogsprodukter ofta en stor regionalpolitisk betydelse för sin bygd. Dessa är i hög grad beroende av en kontinuerlig tillgång av skogsråvara för sin produktion. Erfarenheten har lärt oss — i synnerhet nuvarande situa­tion på virkesmarknaden — att tillgången till egna skogar kan vara av betydelse för en jämn virkestillförsel. De regionala sysselsättningsaspek­terna väger tungt i många områden med ett svagt utvecklat näringsliv. De mindre, skogsförädlande företagen utgör ofta ett betydelsefullt kom­plement till jord- och skogsbruket som bas för ett tillräckligt befolk­ningsunderlag i dessa bygder. Enligt utskottets mening bör därför en regionalpolitisk helhetssyn anläggas vid tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser, innebärande att sådana förvärvare prioriteras som till­godoser de regionalpolitiska intressena genom att vid ett rationellt utnyttjande av produktionsresurserna skapa största möjliga antal arbets­tillfällen inom jordbruk, skogsbruk och förädlingsindustri. Utskottet vill också peka på den betydelsefulla roll domänverkets markinnehav spelar för att trygga många skogsindustriföretags råvaruförsörjning. Hänsyn härtill måste också tas inom ramen för den regionalpolitiska helhetssyn som enligt det nyss sagda bör läggas på tillämpningen av lagen.

Utskottet vill tiUägga att även i livsmedelsproducerande företag i viss utsträckning kan föreligga behov av att förvärva mark. Dessa bör således

 

JoU 1978/79:19                                                                  42

även i framtiden kunna förvärva jordbruksmark om det ur samhällets intresse är angeläget för att t. ex. stödja deras produktion och utveck­ling, för att motverka monopoltendcnser och upprätthålla en rimlig pris­konkurrens.

Vad utskottet i anslutning till motionen 2164 anfört om de skogs­förädlande och livsmedelsproducerande företagens förvärvsmöjligheter bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande juridiska personers förvärv m. m. som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört med anledning av motionen 1978/79: 2164, yrkandet 1 i denna del,

6.   Bosättning och brukning m. m.

Hans Wachtmeister, Arne Andersson i Ljung och Eric Krönmark (alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 28 börjar med "Ut­skottet har" och pä s. 29 slutar med "stadgandets innebörd" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser det för sin del angeläget att jordförvärvslagen utfor­mas så att den ger möjlighet att stärka sambandet mellan ägande och brukande. Som i motionen 2162 anförs bör brukande och boende så långt möjligt höra samman. Om en spridd bosättning främjas ökar för­utsättningarna att infria regionalpolitiska målsättningar. Utskottet delar den i nyssnämnda motion framförda uppfattningen att det centrala i detta sammanhang är en ovillkorlig brukningsplikt, som alltid följer det ansvar som åligger ägare av jord och skog. Att säkra en allmän bruk-ningsskyldighet och därmed öka det naturliga ägaransvaret är i hög grad ägnat att främja jordbrukspolitikens målsättningar. Utskottet hälsar så­ledes med tillfredsställelse att begreppet brukningsplikt förs in i lagstift­ningen på det sätt som föreslås i proposirionen. Samtidigt utgår utskottet ifrån att begreppet brukningsplikt skall anpassas från fall till fall, så att — om brukningsenhetens storlek eller driftsinriktning så kräver — an­ställd arbetskraft kan ingå i detta begrepp.

Däremot vänder sig utskottet av såväl praktiska som principiella skäl mot begreppet bosättningsplikt. För utskottet framstår det som natur­ligt att det övervägande antalet köpare av jordbruksfastigheter har för avsikt att bosätta sig på den förvärvade fastigheten, vilket onödiggör en bestämmelse om bosättningsplikt. Om förvärvaren inte har denna av­sikt torde det i normalfallet bero på att bosättning av olika skäl inte är lämplig. Enligt utskottets mening vore det i praktiken orimligt att kräva bosättningsplikt på exempelvis skogsfastigheter utan egentlig bostads­bebyggelse liksom på additionsförvärv av köpare som redan bor på

 

JoU 1978/79:19                                                       43

orten. Likaså kan en köpare, exempelvis en ung nyetablerad lantbrukare, av ekonomiska skäl och familjeskäl finna det ändamålsenligt att under en övergångsperiod bibehålla såväl tidigare bostadsort som eventuell anställning. Man får i detta sammanhang inte bortse från att den kanske enda möjligheten för vederbörande att etablera sig som lantbrukare är förekomsten av egen och makes inkomst av anställning de första åren efter förvärvet. Andra skäl kan vara familjesituationen i övrigt såsom barnens skolgång m. m. Av uttalanden i propositionen kan utläsas att bestämmelsens tillämpning kommer att kännetecknas av osäkra förmo­danden och svävande tolkningar. Även om utskottet i princip ansluter sig till propositionens tankegångar att brukning och bosättning bör vara förenade finner utskottet att antalet fall, där myndighetsingripande med anledning av en bosättningsplikt kunde bli aktuellt, torde bli så få, att de ej motiverar särskild lagstiftning härom.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet regeringens för­slag om införande av bosättningsplikt och tillstyrker motionen 2162, yrkandet 1. Med hänsyn bl. a. till de ändringar i regeringens förslag som föranleds av utskottets ställningstagande avstyrks motionen 2163, yrkan­det 1 i denna del.

Regeringens förslag i övrigt under denna punkt tillstyrks.

dels utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande bosättning och brukning m.m. med anledning av regeringens förslag och motionen 1978/79:2162, yrkandet 2, samt med avslag på motionen 1978/79: 2163, yrkandet 1 i denna del, antar förslaget till jordförvärvslag med den änd­ringen att 6 § 1 och 10 § erhåller följande som reservanternas förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag               Reservanternas förslag

6§

Fysisk  person  får   utöver  vad Fysisk   person  får  utöver  vad

som följer av 4 och 5 §§ vägras som följer av 4 och 5 §§ vägras

tillstånd till  förvärv  av egendom tillstånd till förvärv  av egendom

på vilken drivs ett utvecklat eller på vilken drivs ett utvecklat eller

utvecklingsbart lantbruksföretag, utvecklingsbart lantbruksföretag,

1. om det kan antas att förvar- 1. om det kan antas att förvär­
varen inte kommer att bosätta sig våren inte kommer att yrkesmäs-
på egendomen eller atl yrkesmäs- sigl bruka egendomen,
sigt bruka denna,

10                                        §
I beslut om tillstånd att förvärva I beslut om tillstånd att förvärva
egendom, på vilken drivs eller skall egendom, på vilken drivs eller skall
drivas utvecklat eller utvecklings- drivas utvecklat eller utvecklings­
bart lantbruksföretag, eller egen- bart lantbruksföretag, eller egen­
dom, som av regionalpolitiska skäl dom, som av regionalpolitiska skäl
behövs för  att främja  sysselsätt- behövs  för  att  främja  sysselsätt-

 

JoU 1978/79:19                                                        44

Regeringens förslag               Reservanternas förslag

ningen på orten, får tillståndsmyn- ningen på orten, får tillståndsmyn­
digheten efter åtagande av förvar- digheten efter åtagande av förvär­
varen  föreskriva  att  denna skall   våren  föreskriva  att  denna skall
under en tid av högst fem år yrkes-         under en tid av högst fem år yrkes­
mässigt bruka egendomen och, om mässigt bruka egendomen.
det  finns  särskilda  skäl  till  det,
även att han skall vara bosatt på
den.

Iakttar förvärvaren inte före-  Iakttar förvärvaren inte före­
skrift meddelad enligt första styc-   skrift meddelad enligt första styc­
ket eller överlåter han egendomen   ket eller överlåter han egendomen
före den föreskrivna tidens utgång, före den föreskrivna tidens utgång,
får staten lösa egendomen, om det får staten lösa egendomen, om det
inte är oskäligt.                    inte är oskäligt.

7.   Övriga frågor

Svante Lundkvist, Maj Britt Theorin, Sven Lindberg, Åke Wictorsson, Gunnar Olsson, Håkan Strömberg och Stig Alftin (alla s) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med "Den nu" och slutar med "riksdagens åtgärd" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill framhålla att nu gällande bestämmelser om fastighets­bildning och fastighetsförvärv inte utgör något hinder för ansvariga myndigheter att ta sådana särskilda hänsyn som åsyftas i motionen. En avslyckningsverksamhet av det slag som motionärerna avser kan ske med stöd av de allmänna reglerna i fastighetsbildningslagen (1970: 988) under förutsättning bl. a. att de fastigheter som nybildas eller ombildas blir varaktigt lämpade för sitt ändamål. I fråga om jordbruksfastighet innebär lämplighetskravet att fastigheten skall ha sådan storlek, sam­mansättning och utformning att den medger tillfredsställande lönsamhet hos det företag som skall bedrivas på fastigheten. Skogsbruksfastighet skall för att anses lämpad för sitt ändamål ha sådan storlek och utform­ning att den medger ekonomiskt rillfredsställande skogsdrift.

Under de förutsättningar som anges i gällande lagstiftning torde av­styckning kunna ske från exempelvis stora egendomar som på grund av olämplig arrondering eller av annan orsak inte kan drivas rationellt. I den mån motionären åsyftar att avstyckning bör ske även från ratio­nella lantbruksföretag vill utskottet emellertid understryka att utskottet motsätter sig en sådan inriktning av verksamheten i fråga.

Tilläggas kan att förevarande förslag till jordförvärvslag innehåller bestämmelser som bör vara ägnade att tillgodose motionernas syften såvitt avser möjligheten till nyetablering för unga lantbrukare.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet förevarande mo­tion och motionsyrkande.

NORSTEDTS TRYCKERI    STOCKHOLM 1979     790054