FiU 1978/79:40

Finansutskottets betänkande
1978/79:40

med anledning av regeringens i propositionen 1978/79:150 gjorda
framställning rörande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken och för budgetregleringen m. m. jämte motioner

I propositionen 1978/79:150 (kompletteringspropositionen) har regeringen

bilaga 1 (ekonomidepartementet) föreslagit riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som
förordats i propositionen,

2. antaga vid propositionen fogat förslag till lag om konto för likviditetsutjämning.

Vid bilaga 1, Reviderad finansplan 1979, har fogats som

Bilaga 1:1 Den reviderade nationalbudgeten 1979

Bilaga 1:2 1978 års långtidsutredning och remissyttrandena

Bilaga 1:3 Förslag till lag om konto för likviditetsutjämning jämte

specialmotivering.

I propositionen har regeringen vidare i

bilaga 2 (budgetdepartementet) föreslagit riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i
propositionen,

2. till Avskrivning av nya kapitalinvesteringar för budgetåret 1979/80
anvisa vissa i propositionen angivna reservationsanslag,

3. godkänna i propositionen framlagd beräkning av förändringarna i
anslagsbehållningarna för budgetåret 1979/80,

4. godkänna i propositionen framlagd beräkning av förändringarna i
dispositionen av rörliga krediter för budgetåret 1979/80,

5. antaga vid propositionen fogat förslag till lag om storleken av statlig
inkomstskatt som ingår i preliminär skatt för budgetåret 1979/80,

6. godkänna beräkning av driftbudgetens inkomster för budgetåret 1979/
80 enligt en vid propositionen fogad specifikation,

7. godkänna förslaget till investeringsplan och investeringsstater för
budgetåret 1979/80,

8. på kapitalbudgeten beräkna den mot investeringsplanen svarande
inkomsttiteln Lånemedel till 10 921 978 000 kr.,

9. med ändring av förslag i propositionen 1978/79:100 bilaga 19 till
Oförutsedda utgifter för budgetåret 1979/80 anvisa ett förslagsanslag av
4 000 000 000 kr. att stå till regeringens förfogande för de ändamål och på de
villkor som förordats i propositionen,

10. med ändring av förslag i propositionen 1978/79:100 bilaga 21 för

1 Riksdagen 1978/79. 5 sami Nr 40

FiU 1978/79:40

Riksgäldsfonden på driftbudgeten för budgetåret 1979/80 ta upp ett underskott
av 12 300 000 000 kr.,

11. medge att en konsolideringsfond för televerket får inrättas i enlighet
med vad som förordats i propositionen,

12. godkänna att lånet med villkorlig återbetalningsskyldighet till Norrlands
Skogsägares Cellulosa AB får efterges,

13. utöver vad som föreslås i propositionen 1978/79:125 till Avskrivning av
oreglerade kapitalmedelsförluster på tilläggsbudget lil till statsbudgeten för
budgetåret 1978/79 anvisa ett anslag av 400 000 000 kr.,

14. godkänna vad som förordats i propositionen rörande tillfälligt sysselsättningsbidrag
till vissa företag med dominerande ställning på orten.

Vid bilaga 2, Reviderat budgetförslag 1979/80, har fogats som
Bilaga 2:1 Långtidsbudget för perioden 1979/80-1983/84
Bilaga 2:2 Riksrevisionsverkets beräkning över utfallet av statens budget
för budgetåret 1978/79
Bilaga 2:3 Riksrevisionsverkets reviderade inkomstberäkning för budgetåret
1979/80

Bilaga 2:4 Specifikation av inkomsterna på driftbudgeten för budgetåret
1979/80

Bilaga 2:5 Specifikation av anslagsförändringar i förhållande till budgetpropositionen
för budgetåret 1979/80
Bilaga 2:6 Förslag till investeringsplan och investeringsstater för budgetåret
1979/80

Bilaga 2:7 Förändringar i förslaget till statsbudget för budgetåret 1979/80
sedan budgetpropositionen
Bilaga 2:8 Förslag till Lag om storleken av statlig inkomstskatt som ingår i
preliminär skatt för budgetåret 1979/80

Propositionen har hänvisats såvitt avser bilaga 2 Reviderat budgetförslag
moment 5 i hemställan (förslag till lag om storleken av statlig inkomstskatt
som ingår i preliminär skatt för budgetåret 1979/80) till skatteutskottet,
moment 12 i hemställan (godkännande att lånet med villkorlig återbetalningsskyldighet
till Norrlands Skogsägares Cellulosa AB får efterges) till
näringsutskottet och moment 14 i hemställan (godkännande av vad som
förordats i propositionen rörande tillfälligt sysselsättningsbidrag till vissa
företag med dominerande ställning på orten) till arbetsmarknadsutskottet och
i övrigt till finansutskottet.

Finansutskottet kommer att behandla bilaga 2, Reviderat budgetförslag
1979/80, i vad avser hemställan under moment 2 i sitt betänkande med
anledning av regeringens förslag om anslag för budgetåret 1979/80 till
avskrivning av nya kapitalinvesteringar(FiU 1978/79:47), momenten 3,4 och
6 i sitt betänkande angående inkomster på statsbudgeten för budgetåret

FiU 1978/79:40

1979/80 (FiU 1978/79:50), momenten 7 och 8 i sitt betänkande angående
investeringsplan och investeringsstater för budgetåret 1979/80 (FiU 1978/
79:49), moment 9 i sitt betänkande angående anslag till oförutsedda utgifter
för budgetåret 1979/80 (FiU 1978/79:48), moment 10 i sitt betänkande
angående stat för riksgäldsfonden för budgetåret 1979/80 (FiU 1978/79:42)
samt moment 13 i sitt betänkande angående avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster på tilläggsbudget lil till statsbudgeten för budgetåret
1978/79 (FiU 1978/79:45).

Utskottet behandlar i detta betänkande
under avsnitt A. Ekonomidepartementet

dels bilaga 1, Reviderad finansplan 1979,

dels de med anledning av propositionen 1978/79:150 väckta motionerna
1978/79:2688 av Gösta Bohman m. fl. (m) såvitt avser hemställan under

1978/79:2689 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) såvitt avser hemställan under 1

och 2,

1978/79:2690 av Lars Werner m. fl. (vpk) såvitt avser hemställan under

1978/79:2691 av Rolf Flagel (apk) och Alf Lövenborg (apk) såvitt avser
hemställan under 1-3,

1978/79:2692 av Olof Palme m. fl. (s) såvitt avser hemställan under 1 och 3
samt

1978/79:2693 av Olof Palme m. fl. (s),
under avsnitt B. Budgetdepartementet

dets bilaga 2, Reviderat budgetförslag 1979/80, i vad avser de allmänna
riktlinjerna för budgetregleringen samt inrättande av en konsolideringsfond
för televerket,

dels propositionen 1978/79:100 bilaga 2, Budgetförslaget, i vad avser
bemyndigande för regeringen att för budgetåret 1979/80, om arbetsmarknadsläget
kräver det, besluta om utgifter i enlighet med vad som förordats i
propositionen intill ett sammanlagt belopp av 2 500 000 000 kr. samt vad i
propositionen anförts beträffande formerna för redovisningen av finansfullmakten,

dels de under allmänna motionstiden väckta motionerna
1978/79:1108 av Gösta Bohman m. fl. (m) om den ekonomiska politiken
såvitt avser hemställan under 4,

1978/79:1120 av Erik Hovhammar m. fl. (m, c) om finansieringen genom
arbetsgivaravgifter,

FiU 1978/79:40

1978/79:1704 av Sven-Olov Träff (m) om partiell avveckling av arbetsgivaravgifterna,

1978/79:1705 av Per Unckel (m) om den offentliga sektorns tillväxt,

dels de med anledning av propositionen 1978/79:150 väckta motionerna
1978/79:2688 av Gösta Bohman m. fl. (m) såvitt avser hemställan under

1978/79:2689 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) såvitt avser hemställan under

1978/79:2690 av Lars Werner m. fl. (vpk)såvitt avser hemställan under 1-3
och 5,

1978/79:2691 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk) såvitt avser
hemställan under 4,

1978/79:2692 av Olof Palme m. fl. (s) såvitt avser hemställan under 2 och

Skatteutskottet har avgivit yttrande över propositionen 1978/79:150 bilaga
1 hemställan 2, förslag till lag om konto för likviditetsutjämning samt över
motionen 1978/79:2693. Yttrandet (SkU 1978/79:8 y) är fogat som bilaga till
detta betänkande.

FiU 1978/79:40

A. EKONOMIDEPARTEMENTET
Den reviderade Finansplanen 1979

I propositionen 150 bilaga 1 (ekonomidepartementet) har regeringen efter
föredragning av statsrådet Ingemar Mundebo föreslagit riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som
förordats i propositionen,

2. antaga vid propositionen fogat förslag till lag om konto för likviditetsutjämning.

Det vid propositionen fogade förslaget till lag är av följande lydelse:
Förslag till

Lag om konto för likviditetsutjämning

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar har rätt till
bonusränta och annan ränta på medel som står inne på ett särskilt konto i
riksbanken (konto för likviditetsutjämning). Varje företag får inneha endast
ett sådant konto.

Lagen omfattar inte bankaktiebolag, försäkringsföretag, kreditaktiebolag
och ekonomiska föreningar inom jordbrukskasserörelsen. Den omfattar inte
heller andra aktiebolag och ekonomiska föreningar som har till huvudsakligt
ändamål att lämna eller förmedla krediter eller att medverka till finansiering
genom att förvärva fordringar eller upplåta lös egendom till nyttjande.

2 § Insättning på ett konto för likviditetsutjämning skall göras under tiden
den 1 juli - den 31 december 1979. Första insättningen skall uppgå till minst
100 000 kronor och behållningen på kontot får därefter inte understiga detta
belopp. Insättning och uttag får i övrigt ske på de villkor som riksbanken
anger.

På medel som står inne på ett konto för likviditetsutjämning skall, förutom
bonusränta enligt 3 §, utgå den ränta som riksbanken bestämmer.

3 § Bonusränta utgår med 2 procent för år på det eller de belopp som står inne
på ett konto för likviditetsutjämning från insättningsdagen till och med den
31 december 1979. Bonusränta utgår vidare med 2 procent förårpådet minsta
belopp som står inne på kontot under tiden den 1 januari 1980 - den 31 mars
1981. Bonusränta får dock inte i något fall beräknas på den del av
behållningen på kontot som överstiger två gånger summan av de belopp som
företaget i bokslut till ledning för 1979 och 1980 års taxeringar har avsatt till
investeringsfond enligt lagen (1955:256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning.

FiU 1978/79:40

4 § Bonusränta utgör inte skattepliktig inkomst vid taxering enligt
kommunalskattelagen (1928:370) eller lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

I detta sammanhang behandlar utskottet motionerna

1978/79:2688 av Gösta Bohman m. fl. (m) vari såvitt nu är i fråga hemställs
att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
som förordas i motionen,

1978/79:2689 av Thorbjörn Fälldin (c) vari såvitt nu är i fråga hemställs att
riksdagen beslutar

1. att antaga de riktlinjer för den ekonomiska politiken som angivits i
motionen;

2. att antaga det program för nödvändiga ekonomisk-politiska åtgärder
inför hösten som angivits, innebärande

a) att erforderliga skatteomläggningar skall ske i samband med lönerörelsen; b)

att nödvändiga inkomstförstärkningar skall gesen sådan utformning att
lönerörelsen underlättas och sysselsättningen långsiktigt tryggas genom
vidmakthållande av näringslivets konkurrenskraft;

c) att direktiv utfärdas till alla myndigheter avseende en ytterligt stram
budgetbehandling för 1980/81;

d) att förnyade överläggningar med kommunförbunden upptages för att
komma till rätta med den kommunala konsumtionsökningen;

e) att regeringen skyndsamt utarbetar förslag till åtgärder för ett förstärkt
sparande, som stimulerar till återinvestering av avkastning på riskkapital och
till ett utvidgat hushållssparande;

0 att regionalpolitiken stärks och ges en decentralistisk inriktning,

1978/79:2690 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari såvitt nu är i fråga hemställs
att riksdagen beslutar att godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordas i motionen och avslå regeringens förslag i denna
del,

1978/79:2691 av Rolf Hagel (apk)och Alf Lö venborg (apk) vari såvitt nu är i
fråga hemställs att riksdagen beslutar

1. att avslå de riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordas i
propositionen 1978/79:150,

2. att avslå förslaget till lag om konto för likviditetsutjämning,

3. att som riktlinjer för den ekonomiska politiken godkänna vad som
framförts i motionen 1978/79:1118.

1978/79:2692 av Olof Palme m. fl. (s) vari såvitt nu är i fråga hemställs att
riksdagen

FiU 1978/79:40

1. godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som
förordats i motionen,

3. beslutar ge regeringen till känna vad som anförts i motionen om arbetet
med den kommande långtidsutredningen,

1978/79:2693 av Olof Palme m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen med
avslag på hemställan nr 2 i propositionen 1978/79:150 bilaga 1 beslutar anta i
motionen angivet förslag om att inrätta särskilda investeringskonton i
riksbanken för att dra in likviditet,

Propositionen

I det avslutande avsnittet i den reviderade finansplanen anför föredraganden
följande:

”Den konjunkturuppgång som inleddes under 1978 fortsätter nu på bred
front i den svenska ekonomin. Uppgången har varit exportledd. Sveriges
konkurrensläge har väsentligt förbättrats. Svensk industri återvinner nu
marknadsandelar både utomlands och på hemmamarknaden. Samtidigt med
förbättringen i konkurrenskraften har inflationstakten pressats ner till en nivå
som ligger klart under den som gäller i genomsnitt för OECD-länderna.

Industriproduktionen som fallit sedan början av 1975 började åter stiga vid
mitten av 1978. Under 1979 beräknas den stiga med ca 7 96. Det stigande
kapacitetsutnyttjandet och förbättrade vinstutvecklingar har ökat investeringsviljan
i industrin.

Industriinvesteringarna intar en nyckelroll i svensk ekonomi. De är
nödvändiga för en fortsatt kapacitetsutbyggnad och för att skapa nya
arbetstillfällen i stället för de som faller bort vid tillbakagående industrier.
Först i den senare fasen av konjunkturåterhämtningen i den svenska
ekonomin kunde man räkna med en uppgång i industriinvesteringarna.
Omsvängningen i industriinvesteringarna kommer tidigare och med större
kraft än som jag tidigare förutsåg. Detta vittnar om en ökad tillförsikt i
näringslivet om att svensk ekonomi är på väg mot en långsiktig uthållig
tillväxt.

Grunden för den starka återhämtningen i svensk ekonomi som nu sker
lades genom de ekonomisk-politiska åtgärder som vidtogs 1977 och 1978.
Genom devalveringarna, borttagandet av den allmänna arbetsgivaravgiften
och ett ansvarsfullt löneavtal har den svenska industrins konkurrenskraft
stärkts väsentligt. Genom den nödvändiga åtstramningspolitiken anpassades
den privata konsumtionen till en nivå varifrån den åter kunde tillåtas stiga
ungefär i takt med det långsiktiga utrymmet. Samtidigt har underskottet i
bytesbalansen reducerats, vilket är en förutsättning för en långsiktig stabilisering
av prisutvecklingen och för att uppnå en jämn uthållig tillväxt.

Vid sidan av dessa åtgärder genomförde regeringen en synnerligen
omfattande arbetsmarknads- och industripolitisk satsning i syfte att mildra

FiU 1978/79:40

strukturomvandlingens effekter. Därigenom förhindrades en mycket kraftig
ökning av arbetslösheten samtidigt som strukturomvandlingen styrdes in i
socialt acceptabla banor. Detta måste gälla också fortsättningsvis.

Den ekonomiska politikens hittillsvarande framgångar får dock inte
undanskymma att vi står inför flera allvarliga problem. Alltjämt är arbetslösheten
för hög och ett stort antal människor befinner sig utanför den
reguljära arbetsmarknaden. Särskilt allvarlig är den höga arbetslösheten hos
ungdomen. Regeringen har därför gjort stora insatser för att minska
arbetslösheten hos ungdomen. Den har också sjunkit. Det kommer att krävas
stora ansträngningar även i fortsättningen både på utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken
för att underlätta utträde i yrkeslivet.

Efterfrågan på arbetskraft ökar nu. Antalet kvarstående lediga platser har
ökat markant. Den växande obalansen på arbetsmarknaden ställer stora krav
på arbetsmarknadspolitiken. Regeringen har också genomfört en betydande
förstärkning av arbetsmarknadspolitiken, bl. a. i syfte att underlätta för den
enskildes frivilliga rörlighet. Kan vi inte lösa dessa problem försvåras en
stabilisering av pris- och kostnadsutvecklingen och ett fullt utnyttjande av
den produktions- och välfärdspotentia! som finns i vår ekonomi. Den av
regeringen framlagda propositionen om regionalpolitiken syftar till att skapa
jämnare utveckling av sysselsättningstillfällen inom landet och motverka
koncentration av näringslivet till vissa områden.

Sverige är ett litet land vars ekonomi i hög grad bygger sitt välstånd på
internationell handel. Därför måste vi successivt anpassa oss till förändringar
som sker i världsekonomin. Fortgående omställningar inom näringslivet blir
därför nödvändiga även i framtiden. Vi måste utnyttja uppgången i
ekonomin att lösa många av de strukturella problem som kommit i dagen
under krisåren. En aktiv industripolitik är ett viktigt stöd i denna omställningsprocess.

Förskjutningen av tyngdpunkten i den internationella konjunkturen från
Förenta staterna till Västeuropa ger Sverige draghjälp i konjukturåterhämtningen
under 1979. Det finns dock många osäkra inslag i den internationella
konjunkturbilden särskilt på lite längre sikt. De av Iran-krisen utlösta snabba
prisstegringarna på olja ökar obalansen i världen mellan starka och svaga
ekonomier, mellan rika och fattiga länder. Detta ökar osäkerheten om den
långsiktiga globala ekonomiska tillväxten. Den snabbare uppgången i de
internationella priserna gör det svårare att hålla nere inflationstakten. Jag
bedömer dock förutsättningarna för att hålla inflationstakten under de 5 %
som stipuleras i löneavtalet fram till oktober i år som goda. Prisutvecklingen
hittills under första kvartalet ger stöd för den uppfattningen.

För att hålla uppe den ekonomiska aktiviteten har det varit nödvändigt att
föra en relativt expansiv finanspolitik. Stora satsningar har gjorts inom
industri- och arbetsmarknadspolitiken. Betydande insatser har också gjorts
för att upprätthålla de inkomstsvaga gruppernas och pensionärernas standard.
Trots stor återhållsamhet i statens egen konsumtion har därför

FiU 1978/79:40

belastningen på statsbudgeten blivit stor.

Trots den snabba ökningen av statsutgifterna har det varit angeläget att
iaktta stor återhållsamhet med statliga skattehöjningar. Borttagande av den
allmänna arbetsgivaravgiften har stärkt konkurrenskraften och underlättat
avtalsrörelserna. Härtill har också indexregleringen av den statliga
inkomstskatten och sänkningen av marginalskatten bidragit. En långsam
höjning av det totala skatteuttaget i förening med den långsamma tillväxten i
skatteunderlaget är huvudförklaringen till att statens inkomster utvecklats
svagt. Tillsammans med den snabba utgiftsökningen har detta medfört
kraftigt ökade budgetunderskott.

För att få ett rimligt perspektiv på budgetunderskottet bör man dock se till
den konsoliderade sektorns totala finansiella sparandeunderskott. Detta
beräknas uppgå till 3,5 % av BNP 1979, vilket sett i ett internationellt
perspektiv inte är någon exceptionellt hög siffra.

För 1979 anser jag att det nu redovisade budgetunderskottet är rimligt med
hänsyn till det alltjämt låga kapacitetsutnyttjandet i ekonomin. Finanspolitiken
ger därigenom det stöd till den positiva utvecklingen i svensk ekonomi
som jag redovisat i det föregående. På sikt är dock, som jag närmare redogör
för i det reviderade budgetförslaget, de stora budgetunderskotten inte
acceptabla. Någon mer väsentlig förbättring i budgetbalansen kommer heller
inte automatiskt till stånd även när ekonomin uppnått fullt
kapacitetsutnyttjande.

Det kommer därför att ställas krav på en mycket stark återhållsamhet med
framtida utgiftsbeslut. Inför 1980 förutser jag också, när ekonomin når ett
bättre kapacitetsutnyttjande, att skattehöjningar behövs. De förslag till
sänkning av marginalskatterna och den kommunala skatteutjämningen som
jag framlagt i proposition till vårrriksdagen måste finansieras. Därutöver
kommer sannolikt att krävas ytterligare inkomstförstärkningar för att uppnå
den reala utveckling av den privata konsumtionen som är förenlig med
jämvikt i ekonomin. Med hänsyn bl. a. till den osäkerhet om den internationella
konjunkturutvecklingen som råder anser jag dock att beslut om
omfattningen och formerna för skatteuttaget bör fattas under hösten
1979.

En sänkning av marginalskatterna framstår i dag som den mest angelägna
skattereformen. De höga marginalskatterna leder till allvarliga snedvridningar
inom ekonomin. De påverkar människors villighet att ta på sig de krävande
uppgifter som behövs för hela ekonomins utveckling. De försvårar också
möjligheterna att uppnå en rimlig löneutveckling.

Långtidsutredningen visar att utrymmet för privata konsumtionens tillväxt
blir mycket begränsat under kommande år. Även den offentliga
konsumtionens tillväxt måste begränsas. De ökande resurserna måste i
betydande utsträckning användas för att öka den industriella basen och till en
neddragning av bytesbalansunderskottet.

Detta kräver en stark tillväxt i exportindustrin. Industrins internationella

FiU 1978/79:40

konkurrenskraft får därför inte äventyras. Avgörande för den svenska
ekonomins utveckling på längre sikt blir om vi lyckas att inom ramen för
ansvarsfulla avtal garantera löntagarna en real standardökning samtidigt med
en nödvändig finanspolitisk åtstramning. Alla parter i samhället bör ha ett
starkt intresse i att medverka till en rimlig lösning.

Det är ofrånkomligt att stora budgetunderskott som varit nödvändiga för
att hålla uppe den ekonomiska aktiviteten i ekonomin samtidigt leder till en
betydande ökning i likviditeten i ekonomin. Detta kan när ekonomin åter
närmar sig fullt kapacitetsutnyttjande under loppet av 1980 öka risken för en
inflationistisk utveckling. Det ankommer i första hand på finanspolitiken att
åstadkomma den åtstramning i ekonomin som kan bli nödvändig. Ökade
ansträngningar måste dock göras för att successivt minska likviditetstillväxten
i ekonomin. Jag har tidigare redovisat förslag i detta syfte.

Den ekonomiska politiken under 1977-1979 har fört svensk ekonomi en
god bit på väg ut ur krisen. Denna målmedvetna politik måste fortsätta om vi
skall lösa de problem som jag angett. Målen är full sysselsättning, god
ekonomisk tillväxt, rimlig prisstabilitet, jämvikt i bytesbalansen, rättvis
inkomstfördelning och regional balans.

Det är min övertygelse att en god ekonomisk tillväxt är en nödvändig
förutsättning för att möta önskemålen om fortsatt välståndsutveckling,
utbyggnad av det sociala trygghetssystemet, barnomsorgen och äldrevården.

I ett samhälle med stigande materiell standard ställer människorna krav på
ökad livskvalitet i vid mening som inte enbart kan formuleras i ekonomiska
termer. Ofta nog handlar det emellertid om önskemål och krav som har
ekonomiska konsekvenser, t. ex. kortare arbetstid, bättre arbetsmiljöer,
förbättrad offentlig verksamhet osv. För att kunna möta dessa och andra
berättigade krav på ett mänskligare samhälle krävs ekonomiska resurser och
en ekonomi i balans. Genom solidariska insatser kan vi långsiktigt uppnå
dessa mål och därigenom lägga grunden för ett bättre samhälle.”

Motionerna

I motionen 2688 av Gösta Bohman m. fl. (m) anses 1979 ha förutsättningar
att bli ett relativt gott år för svensk ekonomi, tack vare de åtgärder som den
borgerliga trepartiregeringen vidtog under 1977 och 1978. Stora krav kommer
enligt motionärerna emellertid att ställas på politiken för att denna gynnsamma
utveckling skall kunna fortsätta.

Moderata samlingspartiet har i motionen 1978/79:1108 redovisat sin syn på
den ekonomiska utvecklingen fram till 1979. Där instämde man i stort i den
bedömning av de ekonomiska utsikterna för 1979 som gjordes i årets
finansplan. Den prognos för utvecklingen under 1979, som regeringen nu >
redovisar i den reviderade finansplanen, skiljer sig föga från bedömningen i
finansplanen. Bruttonationalprodukten beräknas under året öka med 5,1 %.
Det är en produktionsuppgång som saknar motsvarighet under 1970-talet,

FiU 1978/79:40

konstateras det i motionen.

Till följd av den gynnsamma produktionsutvecklingen kommer enligt
bedömningarna i den reviderade finansplanen också läget på arbetsmarknaden
att fortsätta att förbättras. En ökning av industrisysselsättningen
beräknas ske under loppet av året. Arbetslösheten kommer att fortsätta att
sjunka och detta ger utrymme för en reducering av antalet personer i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Motionärerna erinrar om att man i tidigare
motioner understrukit nödvändigheten av en ökad rörlighet på arbetsmarknaden
mellan företag och branscher. En sådan ökad rörlighet är en
förutsättning för att den förutsatta ekonomiska tillväxten skall klaras utan
uppkomsten av flaskhalsar i produktionen. Motionärerna vill mot denna
bakgrund starkt understryka vad som sägs i den reviderade finansplanen om
vikten av att föra över personer som i dag är sysselsatta genom olika
arbetsmarknadspolitiska åtgärder till den reguljära arbetsmarknaden. Detta
kan nödvändiggöra en striktare tillämpning av gällande regler för rätt till
arbetslöshetsersättning och en omsorgsfullare prövning av utbildningsbehovet
vid uttagning till AMS-kurser, heter det i motionen.

Den kommunala konsumtionsökningen beräknas i den reviderade finansplanen
till 3,9 % mot 3,5 % i finansplanen. Enligt motionärernas bedömning
är denna utveckling oacceptabel. Enligt den överenskommelse, som regeringen
i juni 1978 träffade med kommun- och landstingsförbunden, skulle
den kommunala konsumtionsökningen under 1979 och 1980 begränsas till
3 % per år. Den uppbromsning av ökningstakten som regeringen och
kommunförbunden varit ense om har uppenbarligen inte fått något genomslag
i kommunernas och landstingskommunernas budgetarbete. Enligt
motionärernas bedömning är risken överhängande att den erforderliga
uppbromsningen av den kommunala utgiftsexpansionen inte heller kommer
till stånd under 1980. Genom den i propositionen 95 föreslagna reformeringen
av det kommunala skatteutjämningssystemet kommer kommunerna under
åren 1980 och 1981 att tillföras skatteutjämningsbidrag som i genomsnitt
motsvarar drygt 1 krona i kommunal utdebitering. Det är, anför motionärerna,
en dålig metod att begränsa den kommunala utgiftsexpansionen att ge
kommunerna mer pengar, och man erinrar om förslagen i motionen
1978/79:2306 att reformen skulle genomföras under fyra i stället för två år och
att bidragen villkorades så, att de endast skulle utgå under förutsättning att
kommunerna genomförde motsvarande skattesänkningar.

Prisstegringarna beräknas i den reviderade finansplanen komma att uppgå
till 6 %. Det är en smärre uppjustering i förhållande till finansplanens 5 å 6 %,
motiverad av den internationella prisutvecklingen. Enligt motionärernas
bedömning är även denna prisprognos optimistisk. Det finns en påtaglig risk
för uppkomsten av flaskhalsar i ekonomin med därav följande press uppåt på
prisnivån, anförs det i motionen.

Exporten beräknas under 1979 komma att öka med 8 % och importen med

9,5 %. Bytesbalansens underskott ökar från 4 till ca 6,3 milj. kr. Stor vikt

FiU 1978/79:40

måste enligt motionärernas uppfattning läggas vid strävan att undvika en
ytterligare försämring. Det innebär bl. a. att den ekonomiska politiken
medvetet måste inriktas mot att underlätta en fortsatt förbättring av Sveriges
internationella konkurrensläge.

Sammanfattningsvis pekar tillgängliga kalkyler på att 1979 kommer att bli
ett förhållandevis gott år för det svenska folkhushållet, konstateras det i
motionen. Stora krav kommer emellertid att ställas på den ekonomiska
politiken inför 1980-talet för att den förbättring som nu har uppnåtts skall
kunna bli bestående.

I fråga om utvecklingen på längre sikt framhålls att för att långtidsutredningens
huvudalternativ skall förverkligas fordras en tillväxttakt i industriproduktionen
under perioden 1979-1983 som är högre än under någon
tidigare fyraårsperiod. För en sådan utveckling krävs såväl exceptionellt goda
förutsättningar från efterfrågesidan som mycket gynnsamma produktionsförutsättningar
på utbudssidan. Detta ställer stora krav på den ekonomiska
politiken.

Enligt långtidsutredningens kalkyler skulle reallönen sjunka under perioden,
en utveckling som enligt motionärerna ej är förenlig med en rekordsnabb
ökning av industriproduktionen och produktiviteten inom industrin. En
förutsättning för en utveckling i närheten av kalkylerna i LU 78 är att
skattepolitiken utformas så att reala inkomstförbättringar efter skatt blir
möjliga för den yrkesverksamma befolkningen. Kalkylerna för 1980-81 pekar
mot en fördelning av konsumtionen som ligger mellan LU:s huvudalternativ
och LU:s offentligt expansiva alternativ. Detta innebär, enligt motionärernas
bedömning, att den genomsnittliga reala nettoinkomsten skulle komma att
minska med 0,5-1 % per år fram till 1983. En sådan politik är enligt
motionärerna orealistisk och oansvarig, särskilt med tanke på att näringslivets
lönsamhet samtidigt förutsätts förbättras betydligt. Regeringens ovilja
eller oförmåga att angripa motsättningen mellan å ena sidan sänkta reallöner
och höjda företagsvinster och å andra sidan nödvändigheten av återhållsamhet
med löneökningar finner motionärerna oroande. En sådan återhållsamhet
i fråga om lönekraven kan åstadkommas om inkomsttagarna ändå får en real
inkomstförbättring efter skatt. Detta kräver att skattepolitiken möjliggör
reala löneökningar efter skatt och att kampen mot inflationen ges hög
prioritet. Den offentliga utgiftsexpansionen måste därför stramas åt mer än
vad LU 78 förutsatte.

I motionen 2689 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) anförs att den svenska
ekonomin nu är inne i en konjunkturuppgång som nödvändiggör återhållande
åtgärder. I detta läge hade ett initiativ för att komma till rätta med
budgetunderskottet varit ett viktigt inslag i den ekonomiska politiken från en
ansvarskännande regerings sida. År 1979, då den treåriga mandatperiodens
flesta och viktigaste reformbeslut skulle träffas, har vi emellertid en

FiU 1978/79:40

parlamentariskt svag regering. Det är på regeringen ansvaret i forsta hand
faller att gripa sig an de växande problemen med den offentliga sektorns
underskott, anser motionärerna. Men regeringen har i den reviderade
finansplanen i stället försökt ge en ganska ljus bild av situationen för stunden
och nöjt sig med att markera ökande svårigheter först längre fram. Samtidigt
har man föreslagit ofinansierade skattelättnader, ägnade att fördjupa dessa
svårigheter.

Motionärerna varnar för det växande budgetunderskottet. Trots att
regeringen förfogat över den statliga utrednings- och informationsapparaten
och på ett tidigt stadium bör ha sett hur förutsättningarna skapats för en
försämring av budgetsaldot från månad till månad har inga initiativ tagits för
att på bred politisk front gripa sig an svårigheterna, anför motionärerna.
Problemets storleksordning framgår av räkneexemplet att hela produktivitetsökningen
under ca fyra år torde åtgå för att halvera det nuvarande
budgetunderskottet till den mera hanterliga nivån 25 miljarder, anförs det i
motionen.

Utvecklingen inom den kommunala sektorn resp. socialförsäkringssektorn
kan enligt motionärerna inte i någon större utsträckning motverka effekterna
av de statliga underskottsökningarna på den konsoliderade offentliga
sektorn. Det finns enligt deras mening anledning att eftertryckligt understryka
kommunernas ansvar för att inte genom en expansion utöver det avtalade
utrymrriet om 3 % medverka till att undergräva den samhällsekonomiska
balansen i en mycket allvarlig situation. Genom sparande i andra sektorer av
ekonomin kan de negativa effekterna på bytesbalans och inflation delvis
skjutas på framtiden. Men då underskotten nått denna storleksordning blir
effekterna härav begränsade. Dessutom måste i själva verket både potentiella
inhemska sparare och utländska långivare se mera pessimistiskt på situationen
ju längre framåt i tiden de stora offentliga sparunderskotten sträcker sig.
Resultatet blir ett totalt sparunderskott i den svenska ekonomin - dvs. vi
fortsätter att konsumera mera än vi producerar - som yttrar sig i bytesbalansunderskott
och ökad utlandsupplåning, konstaterar motionärerna.

Centerpartiet markerade redan i höstas och på nytt i samband med
budgetpropositionen i vintras vikten av största återhållsamhet då det gällde
nya offentliga utgifter, påpekas det i motionen. Detta skedde både med tanke
på effekterna på budgetunderskottet och det faktum att ytterligare stimulansåtgärder
för ekonomin knappast längre erfordrades. Redan de
statsfinansiella perspektiven för de närmaste åren är således sådana att de bör
påverka de ekonomiska besluten redan 1979.

Då trepartiregeringen avgick gick enligt motionärerna viktiga samordningsfördelar
förlorade då det gällde utformningen av en konsekvent
ekonomisk politik, med sikte på en varaktig stabilisering och i medvetande
om de restriktioner som de strukturella bytesbalansunderskotten medför för
den framtida ekonomiska politiken. Ett stort ansvar måste därför nu övergå
till riksdagen. Det är angeläget att kortsiktiga hänsyn inte får försämra

FiU 1978/79:40

möjligheterna till en konstruktiv ekonomisk politik på längre sikt.

Den faktiska utvecklingen andra halvåret 1978 och hittills under 1979 har
inneburit en snabbare expansion än någon tidigare förutsett, anför motionärerna.
En balanserad konjunkturutveckling hotas av sammanfallande snabb
ökning av hushållsefterfrågan, exporten, industriinvesteringarna samt den
offentliga sektorns behov.

Konsekvenserna av en överhettning kan lätt få spridningseffekter i hela
samhället. Bytesbalansmålet kräver dessutom att möjligheterna till
exportexpansion utnyttjas fullt ut under de relativt goda år som 1979 och förra
hälften av 1980 synes innebära. Motionärerna pekar i sammanhanget på hur
viktigt det är med effektiva regionalpolitiska styrmedel för att nå en sådan
spridning av efterfrågan att en allsidig utveckling av näringslivet och
sysselsättningen kommer till stånd samtidigt som det effektiva kapacitetstaket
på detta sätt höjs.

Att ersätta olja med inhemska bränslen blir enligt motionärerna ett viktigt
bidrag till en långsiktigt förbättrad bytesbalans.

Det finns, påpekar motionärerna, en påtaglig risk att vi på grund av partiell
överhettning och prishöjningsimpulser från världsmarknaden får en snabbare
kostnadsutveckling än beräknat. Utan en målmedveten ekonomisk politik
är det också svårare att driva en framgångsrik prisövervakning. Om
inflationsförväntningarna ökar, t. ex. till följd av föraningaromen inflationsskapande
avtalsrörelse och hotande skattehöjningar till hösten, bidrar detta
till pristrycket.

Med tanke på att utrymmet för realinkomstökningar enligt långtidsutredningens
sannolikt optimistiska kalkyl framstår som begränsat, inte minst för
den aktiva generationen, är det enligt motionärerna olämpligt att på kort sikt
utnyttja hushållskonsumtionen som ett dragspel, där alltför expansiva
åtgärder under våren av allt att döma måste följas av konsumtionsminskande
åtgärder under höstmånaderna. I sammanhanget måste också bytesbalanseffekterna
av en alltför snabbt ökande hushållskonsumtion beaktas. Mycket
talar för att det vid nuvarande konsumtionsökningstal framför allt för med sig
ökad efterfrågan på varaktiga konsumtionsvaror av en typ som i den svenska
ekonomin har ett högt importinnehåll.

Den starkt ökade likviditeten i samtliga samhällsssektorer är inflationsdrivande,
understryker motionärerna. I kompletteringspropositionen föreslås
vissa åtgärder då det gäller att suga upp näringslivssektorns likviditet, något
som i och för sig på kort sikt kan framstå som angeläget. Samtidigt måste en
åtgärd av föreslagen typ uteslutande ses som ett sätt att vinna rådrum inför
genomgripande åtgärder som går till botten med problemen, anförs det i
motionen.

Vägledande för de ekonomisk-politiska åtgärder som måste vidtas inför
hösten bör enligt motionärerna vara följande:

1. En skatteomläggning måste koordineras med löneuppgörelsen, så att en
kostnadsnivå uppnås som är förenlig med en återgång ti l balans gentemot

FiU 1978/79:40

utlandet och en varaktig minskning av inflationstakten.

2. Budgetunderskottet måste successivt nedbringas. De nödvändiga
inkomstförstärkningarna måste ske i former som underlättar lönerörelsen
och långsiktigt tryggar sysselsättningen genom att inte försvaga näringslivets
internationella konkurrenskraft.

3. Riksdagen måste kräva att kraftiga insatser redan nu vidtas inom hela
den statliga förvaltningen för att under den stundande budgetbehandlingen
en åtstramning av statsutgifterna skall komma till stånd.

4. Kommunerna måste ovillkorligen begränsa sin konsumtionsutveckling
så att denna ryms inom den överenskomna ramen om 3 96.

5. Olika åtgärder måste sättas in för att genom ett förstärkt sparande i
ekonomin skapa erforderligt rådrum för återställandet av den samhällsekonomiska
balansen. Hit hör förslaget om incitament till reinvestering av
avkastningen på riskkapital, liksom möjligheterna att ytterligare utvidga
hushållssparande!.

6. Kraftfulla regionalpolitiska insatser i decentralistisk riktning måste
göras för att undvika överhettning till följd av regionala obalanser.

I fråga om utvecklingen på längre sikt framhålls i motionen att återställandet
av jämvikten gentemot utlandet måste prioriteras för att nationella politiska
mål skall kunna fullföljas. Inflationstakten måste varaktigt nedbringas, en
maximinivå kring 4 % bör vara ett lämpligt riktmärke.

Den internationella utvecklingen är av avgörande betydelse för möjligheterna
att uppnå jämvikt i bytesbalansen i början av 80-talet, understryker
motionärerna. De uttrycker tveksamhet om realismen i den i den reviderade
finansplanen redovisade prognosen över världshandelns tillväxt 1979-81,5 å
6 % ökning per år. Bl. a. oron för prisutvecklingen på olja och andra råvaror
samt risken för ökande protektionism gör att denna prognos kan förefalla för
optimistisk, menar motionärerna. Även bedömningen av produktivitetsreserven
ifrågasätts i motionen. Strukturomvandlingen och avmoderniseringen
inom delar av näringslivet torde ha gjort det tvivelaktigt att räkna med en
produktivitetsreserv av den storlek som redovisas i den reviderade finansplanen.
Motionärerna framhåller vidare nödvändigheten att förbättra avkastningen
på sparande i form av riskkapital, så att förutsättningar skapas för
ökade investeringar i näringslivet. Dessutom måste budgetunderskottet
nedbringas och kommunerna begränsa sin konsumtionsutveckling.

I motionen 2690 av Lars Werner m. fl. (vpk) erinras om att när de borgerliga
partierna fick regeringsmakten i den senaste konjunkturnedgångens inledning
så hette det att konsumtionen måste skäras ned och att reformerna får
vänta. Det var kris och näringslivet behövde allt önskvärt utrymme och
ökade profiter. Nu säger folkpartiregeringen att konsumtionstillväxten måste
begränsas och att reformerna får vänta (stark återhållsamhet med de
offentliga utgifterna) för nu går vi mot högkonjunktur och företagen måste få

FiU 1978/79:40

utnyttja de bättre tiderna och få bättre vinster. Om det inte finns en
lågkonjunktur för att motivera kapitalägarnas förmåner så finns högkonjunktur
att ta till, skriver motionärerna.

Trots högkonjunkturen vill regeringen ha kvar möjligheten att kunna ge
företagen det s. k. sysselsättningsbidraget för att hindra uppsägningar, som
kan innebära störningar på lokal arbetsmarknad, anför motionärerna.
Bidraget utgår med 75 % av avskedshotad arbetskrafts lönesumma om hotet
icke går i verkställighet. Motionärerna erinrar om att vpk skarpt kritiserade
detta bidrag då det infördes 1977. Fortfarande gäller att företag hotar med
avsked för att komma i åtnjutande av bidrag. Bidraget är betänkligt som
sysselsättningspolitik, menar motionärerna.

Den borgerliga sysselsättningspolitiken har enligt motionärernas mening
gått ut på att dölja arbetslösheten eller också utnyttjas arbetslöshet eller hot
om arbetslöshet för att motivera olika stöd åt kapitalet. Arbetskraften skall
hållas i beredskap förden händelse kapitalägarna i högkonjunkturen vill ha
mera arbetskraft. Några nya bestående arbeten utom den växande statliga och
kommunala byråkratin och inom den sociala servicen - vars utbyggnad
borgarna dock vill hålla tillbaka - skapar inte de borgerliga, anför motionärerna.

Eftersom den borgerliga politiken innebär ett överlämnande åt kapitalägarna
att sköta produktionen kan den inte presentera konkreta mål, anför
motionärerna. För en medveten styrning av samhällsutvecklingen är det
nödvändigt att storfinansens makt bryts och att en ekonomisk politik förs inte
bara oberoende av utan i strid mot storfinansens intressen. Denna grundförutsättning
berörs inte i regeringarnas ekonomiska politik, skriver motionärerna.
Finansplan efter finansplan, nationalbudget efter nationalbudget
skrivs som om storfinansen inte existerar, som om inte kapitalkoncentrationen
är en företeelse som skapar grundläggande och allt större
problem för samhällsutvecklingen, som om kapitalexporten inte är ett
växande problem och som om inte de multinationella företagen utgör allt
större hot mot nationalstaterna och mot möjligheterna till en självständig
ekonomisk politik. Borgerlig ekonomisk politik är att totalt blunda för
maktfrågornas betydelse för den ekonomiska utvecklingen och den ekonomiska
politiken blir enligt motionärernas uppfattning därför en servicepolitik
för storbolagen - antingen de är svenska eller utlandsägda.

Kapitalkoncentrationen, de stora multinationella företagens och den
inhemska storfinansens ökade makt - och den borgerliga politik som
understödjer denna makt - har fört till industrinedläggningar, arbetslöshet,
pris- och hyresstegringar, ekonomisk och geografisk koncentration, fortsatt
och förvärrad utslagning, större klyftor i samhället, menar motionärerna.
Dessa tendenser som verkar långsiktigt bryts inte av den nuvarande
högkonjunkturen och kan över huvud taget inte brytas av kapitalistisk
utveckling eftersom de är delar av eller uttryck för just den moderna
kapitalismens utveckling. De kan inte brytas med de innehållslösa mål för

FiU 1978/79:40

den ekonomiska politiken och budgetpolitiken som på sedvanligt sätt
presenteras. Den borgerliga politiken står handfallen för de djupa och
grundläggande problem kapitalismen skapar. Det krävs i stället att kvalitativt
nya målsättningar sätts upp för den ekonomiska politiken. Det krävs en
politik som syftar till att bana väg för en socialistisk samhällsomvandling,
anför motionärerna.

I fråga om utvecklingen på längre sikt krävs i motionen att de traditionella
målen för den ekonomiska politiken ersätts av kvalitativt nya målsättningar i
syfte att bana väg för en socialistisk samhällsomvandling. Den tillfälliga
konjunkturförbättringen är en gynnsam tidpunkt för en omläggning av
politiken. Motionärerna reser bl. a. följande krav.

Under den närmaste treårsperioden

100 000 nya jobb på 12 månader,

300 000 nya jobb under perioden.

Alla ungdomar garanteras arbete,
praktik eller utbildning.
Wallenbergsimperiet överföres i
samhällets ägo under demokratisk
kontroll.

Till en samhällsfond avsättes varje år
fem miljarder kr. av vinster och stora
förmögenheter.

Demokratiska fri- och rättigheter för
lönarbetarna på arbetsplatserna.

Avveckling av kärnkraften påbörjas,
satsning på varaktiga energikällor.

Pris- och hyresstopp. Kamp mot
monopolens grepp över priser och
hyror.

Bort med moms på maten. Hård
beskattning av kapital och profiter.

300 000 nya och sanerade bostäder.

225 000 nya daghems- och fritidshemsplatser.

Sju timmars arbetsdag för alla.

Under 1980-talet

Alternativ produktion, dvs. produktion
styrd av samhällets och människors
behov.

Allas rätt till ett meningsfullt arbete
säkras.

Affärsbanker, försäkringsbolag och
övriga kreditinstitut överföres i samhällets
ägo under demokratisk kontroll.

Samhällsfonderna blir ägare av alla
stiftelser och investmentbolag.

Löntagarmakt på arbetsplatserna
och demokratisk kontroll över det
ekonomiska livet.

Kärnkraften avvecklas helt till 1990.
Varaktiga energikällor spelar huvudrollen
i energiförsörjningen.
Planering av ekonomin med utökade
fackliga rättigheter.

Statskommunal progressiv enhetsskatt.
Övergång till produktionsbeskattning.

En rymlig bostad med god standard
och bra boendemiljö till överkomlig
kostnad åt alla.

En bra och gratis daghems- och
fritidshemsplats åt alla barn.

Sex timmars arbetsdag för alla.

2 Riksdagen 1978/79. 5 sami. Nr 40

FiU 1978/79:40

Nedskärning av de militära utgifter- Demokratiskt folkförsvar. Kamp för

na med 2 miljarder kr. per år. internationell nedrustning och för bud

mot kärnvapen.

I motionen 2691 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk) hävdas att de
förslag (eller krav) som Svenska arbetsgivareföreningen fört fram i sin
kampanj Sätt fart på Sverige utgör huvudingredienserna också i kompletteringspropositionen.
De är i korthet:

1. Ytterligare vinstökningar för företagen (kapitalägarna)

2. Skattesänkningar för de högsta inkomsttagarna

3. Fortsatt reallönesänkning för arbetarklassen genom s. k. ”ansvarsfulla
löneavtal”

4. Fortsatt regional obalans genom s. k. ”ökad rörlighet” på arbetsmarknaden.

Mot denna bakgrund framstår enligt motionärerna den angivna målsättningen
för den ekonomiska politiken som bl. a. upptar full sysselsättning,
rättvis inkomstfördelning och regional balans inte längre som enbart en
plattityd utan som ett slag i ansiktet på de breda folklagren.

Ett av många exempel på detta är enligt motionärerna att trots den av
regeringen förväntade konjunkturuppgången och ökningen av industriproduktionen
med 7 % så räknar man med att endast 25 000 personer behöver
anställas medan avtappningen uppgått till drygt 100 000 industrijobb som en
följd av att de ledande industriföretagen flyttat produktionen från Sverige till
länder i kapitalismens utmarker. Detta är en politik som understötts av
regeringarna genom en i realiteten fri kapitalexport, anför motionärerna.

Motionärerna hänvisar till att man i motionen 1978/79:1118 påvisat
konsekvenserna av den nuvarande budgetpolitiken och de hot den utgör för
de arbetande människornas framtida levnadsförhållanden. Dessa farhågor
bekräftas vid en genomgång av kompletteringspropositionen, menar motionärerna.

Dagens situation för den svenska budgetpolitiken är, anför motionärerna,
ett resultat av de senaste årens ekonomiska politik. Svångremspolitiken som
resulterat i en oerhört stor inkomstomfördelningspolitik till de bäst ställda på
det arbetande folkets bekostnad har nu visat sig få de konsekvenser
arbetarpartiet kommunisterna påpekat vid flera tillfallen. Den har orsakat
stora skador för sysselsättningen och det ekonomiska läget i Sverige och
endast resulterat i en stor vinsthausse och likviditetsackumulation hos de
stora exportbolagen. 1979 pekar på ett toppår för vinstutvecklingen hos
storbolagen. Motionärerna hänvisar i sammanhanget till vad man menar vara
en förödande skarp kritik som riktas mot den förda ekonomiska politiken från
TCO:s sida.

Arbetarpartiet kommunisterna avvisar förslaget i propositionen om s. k.
konton för likviditetsutjämning. De ser detta förslag som bara en ny variant
på förmåner till privatkapitalismen.

I regeringens annars så ljusa konjunkturbild finns det enligt motionärerna

FiU 1978/79:40

en berättigad mörk fläck - en oljefläck. De ökade-och ökande - oljepriserna
kan innebära en ytterligare belastning på statsbudgeten. Det är ett självförvållat
bekymmer som accentuerats av den absurda energipolitik som även
regeringen godtagit och vars konsekvenser är ett ökat oljeberoende, anför
motionärerna.

1 motionen 2692 av Olof Palme m. fl. (s) anförs att de nu föreliggande
uppgifterna för första kvartalet i år bekräftar farhågorna för en relativt kraftig
uppbromsning i USA:s ekonomi. Mycket talar emellertid för att det kommer
att dröja ett tag innan effekterna av denna sprider sig till övriga delar av
OECD-området och till världsekonomin i övrigt. Snarare finns det tydliga
tecken på att konjunkturuppgången i vår nära omvärld förstärks under 1979.1
både Förbundsrepubliken Tyskland och i de nordiska länderna har man
anledning att räkna med en kraftigare uppgång under 1979 än i fjol. Det
förefaller dessutom som om denna uppgång skulle få en för vår exportindustri
förmånligare sammansättning än vad den haft under tidigare år.

Även om utsikterna för innevarande år ter sig relativt ljusa på de för vår
export mest betydande marknaderna föreligger det dock en betydande
osäkerhet om utvecklingen på längre sikt, anför motionärerna. Den amerikanska
konjunkturen håller på att gå in i en klart långsammare konjunkturuppgång.
Riskerna för att denna kan slå över i en ren recession har ökat under
senare tid. Efter någon tid är det ofrånkomligt att denna utveckling i Förenta
staterna sätter sina spår även i Västeuropa. Man kan, hävdar motionärerna,
därtill inte utesluta att den ekonomiska utvecklingen i Västeuropa kommer
att föranleda en omprövning av den ekonomiska politiken i de tongivande
länderna.

En ytterligare anledning till osäkerhet om den framtida ekonomiska
utvecklingen inte bara i vår del av OECD-området utan i hela
världsekonomin är utvecklingen på oljeområdet, påpekar motionärerna. De
nu föreliggande tendenserna pekar på att man får räkna med fortsatta
uppgångar i den genomsnittliga prisnivån på oljeprodukter under en ganska
lång tid framöver. Även på andra råvaror - då främst metaller - har priserna
stigit markant sedan mitten av 1978. Priserna på industrivaror stiger likaså nu
klart snabbare än vad de gjorde under 1978.

Samtidigt har även utvecklingen på bytesbalansområdet utvecklats i en
negativ riktning. Anpassningen av under- resp. överskott i bytesbalanserna
inom industriländerna har blivit klart sämre. Växande obalanser i betalningarna
mellan industriländerna och ett ökat inflationstryck kan sammantaget
komma att påtagligt dämpa tillväxten i världsekonomin framöver. Den på
kort sikt viktiga slutsatsen är att de uppgångstendenser som nu kan
registreras på bl. a. exportområdet kan komma att bli svagare redan mot slutet
av innevarande år, anförs det i motionen.

Det är enl igt motionärerna mycket som i dagsläget pekar på att den svenska
ekonomin nu befinner sig i en uppåtgående konjunkturfas. Efter två års

FiU 1978/79:40

stagnation har vi således nu möjligheter att ta tillbaka en del av det som vi
förlorat under 1977 och 1978. På flera punkter har man dock anledning att
ifrågasätta de bedömningar som redovisats i den reviderade finansplanen,
anför motionärerna. En av dessa gäller den optimistiska exportprognosen.
Denna bygger bl. a. på en förutsättning om en vidmakthållen uppgång under
1979 inom OECD-området. Enligt OECD-organisationens senaste prognos
skulle man dock ha anledning räkna med en viss försvagning av utvecklingen
i vår omvärld under senare delen av 1979. Något hänsynstagande till detta
synes emellertid inte ha skett i regeringens bedömningar. Dessa bedömningar
bygger på förutsättningen om ett fortsatt återtagande av marknadsandelar.
Motionärerna ifrågasätter emellertid möjligheterna härtill, mot bakgrund av
de svenska företagens redan genomförda och planerade prishöjningar. Den
förväntade exportökningen kan också komma att dämpas på grund av
svårigheterna för skogsindustrierna att få fram den nödvändiga skogsråvaran.

I den reviderade finansplanen presenteras en prognos för bytesbalansen
som innebär att underskottet på denna skulle växa från ca 4 miljarder kr. 1978
till drygt 6 miljarder kr. 1979. Motionärerna påpekar att regeringen på denna
punkt har korrigerat konjunkturinstitutets bedömning som resulterade i ett
ännu större underskott - nämligen 7,5 miljarder kr. för 1979. Bytesbalansproblemen
är således långt ifrån övervunna utan snarare kan de på nytt bli ett
akut problem när vi nu går in i en uppåtgående konjunktur.

Motionärerna ifrågasätter med de av budgetunderskottet förorsakade
kraftiga ökningarna i penningmängd och likviditet även den prognos för
konsumentprisernas utveckling under loppet av 1979 som regeringen
redovisar i finansplanen. Enligt denna skulle konsumentprisstegringen
begränsas till ca 6 %. Inflationsbekämpningen måste inriktas på en prisstegring
som är väsentligt lägre. Icke desto mindre talar den för handen varande
ekonomiska situationen för att prisstegringarna i år kan bli större än vad
regeringen bedömer som sannolikt.

I fråga om bostadsbyggandet har regeringen reviderat ner sina bedömningar
i jämförelse med de som redovisades i januari i år. Dessa investeringar
beräknas nu endast öka med 5 % i volym under 1979. Motionärerna hänvisar
till vad man anförde i motionen 1978/79:1124 och anser att regeringens
passivitet på detta område kan leda till att inte ens det nu nedreviderade talet
kommer att förverkligas.

Sammanfattningsvis konstaterar motionärerna att även om läget på en rad
punkter fortfarande är osäkert och även om man på flera punkter kan peka på
riskerna för att uppgången försvagas under loppet av året så talar ändå det
mesta för att den svenska ekonomin kommit in i en uppåtgående konjunkturfas.
Det paradoxala med regeringens förslag till inriktning av den
ekonomiska politiken är enligt motionärerna emellertid att denna förs som
om utvecklingen fortfarande var tillbakagående.

Motionärerna konstaterar att den reviderade finansplanen praktiskt taget

FiU 1978/79:40

inte innehåller några förslag till ekonomisk-politiska åtgärder. Skulle de
optimistiska prognoserna för 1979 förverkligas är emellertid enligt deras
mening finanspolitiken alltför expansiv. Den representerar en felaktig och
inkonsekvent stabiliseringspolitik genom att vara mera expansiv under 1979
-då produktionen beräknas öka med drygt 5 96 - än vad den var under 1977
och 1978 då produktionen stagnerade. Mycket talar emellertid för att den
expansiva effekten i första hand blir av finansiell natur. På samma sätt som
skett under 1977 och 1978 förefaller finanspolitiken att i första hand ge
upphov till en ökning av företagens likviditet och deras finansiella sparande
och i mindre utsträckning stimulera produktion och sysselsättning.

Likviditetsökningarna inom företagssektorn är enligt motionärerna nu så
kraftiga att de hotar återgången til! en bättre balans i vår ekonomi. Om inte
finanspolitiken stramas åt hotar en acceleration av inflationen, en ny
försvagning av vår bytesbalans och därigenom på sikt även växande
svårigheter på sysselsättningens område.

Det i propositionen framlagda förslaget till system för att suga upp
likviditet hos företagen genom insättningar på särskilt konto i riksbanken
innebär enligt motionärerna ett indirekt accepterande av den kritik som man
från socialdemokratiskt håll sedan lång tid tillbaka riktat mot de borgerliga
regeringarnas ekonomiska politik. Denna har inriktats på att skapa en kraftig
likviditets- och vinstökning inom företagssektorn. Dessa medel har dock inte
använts för en ökning av den reala efterfrågan utan har skapat en
överlikviditet som man nu med andra åtgärder måste sterilisera. För att
finansiera det väldiga underskottet i statsbudgeten måste nu statsmakterna
låna tillbaka en del av den överlikviditet som man skapat inom företagen.
Men man gör då detta genom att skapa ytterligare förmåner för företagen -skattebetalarna belastas med ytterligare räntekostnader samtidigt som företagen
genom denna inlåning får ytterligare inkomster.

Enligt motionärernas mening bör detta förslag avslås. I stället bör åtgärder
vidtas som på ett effektivt sätt utnyttjar företagens nu mycket goda
finansiella ställning till en ökning av investeringarna och av sysselsättningen.
Motionärerna föreslår därför riksdagen besluta att företagen åläggs att betala
in 20 % av företagens vinster 1979 före bokslutsdispositioner, lagernedskrivning
och skatt till särskilda investeringskonton i riksbanken, enligt grunder
som närmare redovisas i motionen 2693.

Detta förslag bör på ett helt annat sätt än regeringsförslaget utnyttja
företagens förbättrade vinstläge och höga likviditet till en ökning av
investeringarna och av de framtida sysselsättningsmöjligheterna, menar
motionärerna. Genom förslaget uppnår man den dubbla effekten att
temporärt sterilisera en del av företagssektorns likviditet samtidigt som man
även skapar ett förstärkt incitament för investeringar. Det tillför även
regionalpolitiken ett effektivt instrument.

Ytterligare åtgärder bör redan nu företas för att göra finanspolitiken mera

FiU 1978/79:40

restriktiv, anför motionärerna. Redan under innevarande år bör åtgärder
vidtas som stramar åt budgeten i förhållande till regeringsförslaget. Om den
nu förutsedda konjunktur- och likviditetsuppgången kommer till stånd bör
dessutom en mer allmän finansiell åtstramning åstadkommas under 1980.
Denna bör i första hand åstadkommas genom att man fr. o. m. den 1 januari
1980 inför den föreslagna produktionsfaktorskatten. Denna bör då kombineras
med en sänkning av den direkta skatten på hushållen.

I fråga om utvecklingen på längre sikt anförs i motionen 2692 att de kalkyler
över utvecklingen 1980-81 som presenteras i den reviderade finansplanen
knappast har något värde som underlag för ekonomisk-politiska ställningstaganden.
I kalkylerna ges en ljus bild av de närmaste årens ekonomiska
utveckling men inga förslag till åtgärder redovisas som skulle kunna
förverkliga denna utveckling. Inte heller redovisas den långa rad av problem
som måste lösas för att denna skall komma till stånd.

Även redovisningen av LU 78 är enligt motionärerna av mycket begränsat
intresse. 1 propositionen presenteras prognoser för 1979, kalkyler för perioden
1980-81 samt LU:s sexårsperspektiv 1977-83, dock utan att dessa olika
bedömningar infogats i en sammanhängande utvecklingsbild. Vidare har
man enligt motionen inte på ett tillfredsställande sätt redovisat den kritik som
riktats mot LU 78, bl. a. avseende den optimistiska bedömningen av
utvecklingen och fördelningen av produktionsresultatet mellan arbetskraftens
och kapitalets ersättningar. Dessutom lider propositionens behandling
av LU 78 av samma brist på ekonomisk-politisk konkretisering som
kalkylerna för perioden 1980-81, t. ex. rörande behandlingen av statens
budgetunderskott.

Enligt motionärerna har utvecklingen på bl. a. det statsfinansiella området
gjort att LU 78 redan är inaktuell, varför dess resultat ej kan läggas till grund
för ställningstaganden om den ekonomiska politikens inriktning på längre
sikt. Riksdagen föreslås därför begära att den nya långtidsutredningen
skyndsamt och på ett realistiskt sätt angriper de problem som den svenska
ekonomin står inför.

Vad avser den ekonomiska politikens inriktning på längre sikt framhåller
motionärerna att vi måste välja en offensiv väg att angripa problemen och
lägga grunden för en varaktig expansion inom industrin. Detta kan ske
genom

- en förstärkning av näringspolitiken

- inrättande av en strukturfond

- förstärkt teknisk och naturvetenskaplig forskning och utveckling

- direkt stöd till utvecklings- och investeringsprojekt

- ökat bostadsbyggande.

En grundläggande förutsättning för att denna långsiktiga återhämtning
skall komma till stånd är enligt motionärerna att statens finanser förstärks,

FiU 1978/79:40

vilket kräver lång tid. Underlaget för ett närmare ställningstagande till en
långsiktig strategi för förstärkta statsfinanser saknas, anför motionärerna.
Varken långtidsutredningen eller långtidsbudgeten anvisar några vägar.
Detta understryker enligt motionärerna behovet av en ny långtidsutredning.

Utskottet

Konjunkturutveckling och ekonomisk politik under 1979

Den internationella konjunkturutvecklingen under de hittills gångna månaderna
av 1979 överensstämmer i sina huvuddrag med den bedömning som
redovisades i finansplanen. Tendenserna till en dämpning i Förenta staterna
balanseras av en uppgång i Västeuropa. Det gäller särskilt i Förbundsrepubliken
Tyskland där, liksom i våra nordiska grannländer, konjunkturen dock
förstärks snabbare än vad som kunde förutspås vid årets början. För
industriländerna inom OECD skulle enligt de nu föreliggande bedömningarna
i den reviderade finansplanen den ekonomiska tillväxten sammantaget
bli av samma storleksordning som under 1978, ca 3,5 %.

Utskottet underströk i sitt betänkande över finansplanen och budgetförslaget
(FiU 1978/79:20) de betydande osäkerhetsfaktorer som oljetillförseln
och oljepriserna utgör vid bedömningen av den ekonomiska utvecklingen i
industriländerna framöver. Skulle en verklig oljebrist uppkomma påverkar
det oundvikligen produktionen. Också en mycket kraftig prishöjning får
verkningar på den ekonomiska tillväxten i industriländerna via världshandeln
och betalningsströmmarna.

I motionen 2692 (s) understryks den osäkerhet som skapas i
världsekonomin genom utvecklingen på oljeområdet. Motionärerna anser att
man måste räkna med fortsatta höjningar av prisnivån på oljeprodukter och
pekar på att priserna stiger snabbt också på andra råvaror - främst metalleroch
på industrivaror. Växande obalanser i betalningarna mellan industriländerna
och ett ökat inflationstryck kan enligt deras mening sammantaget
komma att påtagligt dämpa tillväxten i världsekonomin framöver. I sammanhanget
pekas på att man inom OECD i en nu föreliggande reviderad prognos
räknar med en viss försvagning av utvecklingen i vår omvärld under senare
delen av 1979. En viktig slutsats för vårt vidkommande härav är enligt
motionärerna att de uppgångstendenscr som nu kan registreras på exportområdet
kan komma att bli svagare redan mot slutet av innevarande år.

Farhågor av samma slag kommer till uttryck i motionen 2689 (c), där man
anser att det finns en påtaglig risk för att vi i vårt land på grund av bl. a.
prishöjningsimpulserfrån världsmarknaden fåren snabbare kostnadsutveckling
än beräknat.

Också enligt utskottets mening inger utvecklingen på oljeområdet oro.
Även om någon svårare bristsituation inte skulle uppkomma så måste man

FiU 1978/79:40

räkna med verkningar i världsekonomin vid kraftiga prisstegringar på olja och
därigenom också på andra råvaror och på industriprodukter. Man kan enligt
utskottets mening inte utesluta att inflationstendenserna i vår omvärld blir så
starka att de kommer att påverka den ekonomiska politiken i industriländerna
mer än vad vi hittills haft anledning räkna med. Verkningarna av en sådan
möjlig åtstramningspolitik kan emellertid endast i begränsad utsträckning
påverka utsikterna för den ekonomiska tillväxten och för världshandeln
under år 1979.

Avgörande för den svenska exportutvecklingen är dels i vilken takt
världshandeln ökar, dels den svenska konkurrensförmågan. Om man - trots
den ovan redovisade osäkerheten - utgår ifrån att världshandeln växer med så
mycket som 5-6 "o, så innebären förväntad exportökning om 8 "<> alt Sverige
skulle återvinna andelar på exportmarknaderna också under år 1979. Denna
gynnsamma utveckling förklaras i första hand av att man bör kunna räkna
med kvardröjande verkningar också under år 1979 av de relativprissänkningar
som genomfördes under 1977-78. En annan förklaring till den gynnsamma
utvecklingen för svensk export ligger i alt efterfrågan i år växer snabbt i våra
nordiska grannländer och i Förbundsrepubliken Tyskland, områden som är
av stor vikt i den svenska exporten.

I motionen 2692 ifrågasätts denna relativt optimistiska bedömning av den
svenska exportens utveckling. I motionen pekas på att företagen enligt
föreliggande undersökningar räknat med fortsatt kraftiga prishöjningar under
andra kvartalet 1979. Detta kan enligt motionärerna få som konsekvens att
den volymmässiga uppgången i exporten blir mindre än vad man räknar med
i den reviderade finansplanen, med åtföljande effekter på produktion och
sysselsättning.

I motionen 2689 understryks som ett genomgående tema de risker som en
för hög efterfrågan i vårt land innebär för prisutvecklingen och för vår
nödvändiga exportökning. Bytesbalansmålet kräver, påpekar motionärerna,
att möjligheterna till exportexpansion utnyttjas fullt ut under de relativt goda
år som 1979 och förra hälften av 1980 synes innebära.

Utskottet finner inte anledning ifrågasätta de synpunktersom förs fram i de
båda nu åberopade motionerna. De nedskrivningar av den svenska kronans
värde och de övriga åtgärder i form av bl. a. sänkta arbetsgivaravgifter, som
genomfördes under trepartiregeringens tid, har medfört en kraftigt stärkt
konkurrensförmåga hos svensk industri, både på hemmamarknaden och på
exportmarknaderna. Detta slog igenom i en starkt förbättrad handelsbalans
för år 1978. Mot bakgrund av de krav på fortsatt snabb exportexpansion som
ställs på svensk industri i ett långsiktigt perspektiv är det emellertid av
avgörande vikt att industrin utnyttjar det nuvarande läget till att genom sin
prissättning öka exportvoiymerna i stället för att kortsiktigt förbättra
lönsamheten. Utskottet vill i sammanhanget upprepa vad utskottet i denna
fråga anförde i betänkandet FiU 1978/79:20 i februari månad (s. 30):

Det är önskvärt att företagen trots ett par år av svag lönsamhet undviker att

FiU 1978/79:40

höja priserna i en utsträckning som påverkar försäljningsvolymen negativt.
Det bör uppmärksammas att också en volymökning till oförändrade priser i
normalfallen bör kunna ge betydande förbättringar av lönsamheten när
kapacitetsutnyttjandet är lågt. Utskottet finnér det för sin del utomordentligt
angeläget att företagen utnyttjar nuvarande läge med måttliga kostnadsstegringar
och ledig kapacitet till fortsatta exportansträngningar och undviker
prishöjningar. För nationalhushållet är det nödvändigt att vi vinner ytterligare
terräng i konkurrenshänseende; vi har alltjämt ett betydande underskott
i vår bytesbalans.

Utskottet ansåg i betänkandet 20 att det ingav viss oro att underskottet i
bytesbalansen ökar redan under 1979, trots den alltjämt hyggliga internationella
konjunkturen och trots att den inhemska efterfrågan på några viktiga
områden alltjämt var återhållen. Den prognos för bytesbalansens utveckling
under år 1979 som nu föreligger bekräftar i viss mån denna oro. Underskottet
beräknas nu till följd av den fördyrande oljeimporten komma att uppgå till 6 ä

6,5 miljarder kr. jämfört med 4,9 miljarder i finansplanens beräkning. Den
reviderade finansplanens prognos för bytesbalansen år 1979 återges i
tabell 1.

Tabell 1. Bytesbalans för 1977-1979

Milj. kr., löpande priser

	1977	1978 prel.	1979 prognos
Export av varor	85 678	98 162	113 900
Import av varor	90 246	92 589	109 200
Handelsbalans	- 4 568	5 573	4 700
Korrigering av handelsstatistiken	- 351	- 312	300
Sjöfartsnetto	2 763	3 529	3 900
Resevaluta	- 3 579	- 3 800	- 3 900
Övriga tjänster, netto	- 3 522	- 3 446	- 3 900
Transfereringar, netto	- 6 498	- 8812	- 10 100
Korrigeringspost för tjänster och
transfereringar	3 300	3 300	3 300
Bytesbalans	-12 455	- 3 968	- 6 300

Källa: Reviderad finansplan 1979

Bedömningen av exportutvecklingen hänger som redan något berörts
samman inte bara med den ekonomiska aktiviteten och efterfrågan i vår
omvärld utan också med efterfrågetrycket i våregen ekonomi. Viden kraftigt
tilltagande efterfrågan i Sverige länkas en större andel av företagens
produktion över till hemmamarknaden och exportansträngningarna
minskar. Det är detta vi måste undvika genom en riktig avvägning av den
inhemska efterfrågan.

Fil! 1978/79:40

I jämförelse med de bedömningar som gjordes i finansplanen i januari
innebär de nu föreliggande bedömningarna i den reviderade finansplanen en
väsentlig uppjustering av takten i den kommunala konsumtionens tillväxt. Den
beräknas nu hamna på hela 4 % tor år 1979.1 motionerna 2688 (m)och 2689
(c) påtalas med kraft att en tillväxt i denna storleksordning framöver inte är
förenlig med en balanserad tillväxt av andra efterfrågeområden. I motionen
2688 erinras om de förslag till åtgärder i syfte att begränsa den kommunala
expansionen som samma motionärer förde fram i samband med riksdagsbehandlingen
av propositionen 1978/79:95 om den kommunala ekonomin. I
motionen 2689 understryks med eftertryck "kommunernas ansvar för att inte
genom en expansion utöver det avtalade utrymmet om 3 % medverka till att
undergräva den samhällsekonomiska balansen i en mycket allvarlig situation".

Utskottet delar den oro som kommer till uttryck i motionerna liksom i
propositionen. Utskottet har i flera tidigare sammanhang påtalat vikten av en
begränsning av den kommunala expansionstakten. Senast i betänkandet FiU
1978/79:35 om den kommunala ekonomin framhöll utskottet att det var
uppenbart att den kommunala konsumtionen i framliden inte kan expandera
i samma takt som under de senaste åren. Som närmare klargörs i avsnittet om
den ekonomiska utvecklingen på längre sikt är enligt utskottets mening en
kommunal konsumtionsökning i nuvarande takt inte förenlig med en
balanserad ekonomisk utveckling under kommande år. Utskottet är av
uppfattningen att ytterligare åtgärder att begränsa den kommunala tillväxten
måste prövas om den kommunala expansionen visar tecken att fortsätta i
samma snabba takt som hittills, trots träffade överenskommelser.

Den privata konsumtionen är det tyngst vägande efterfrågeområdet i vår
hushållning. Även små förändringar på detta område får därför betydande
verkningar i den sammantagna efterfrågebilden. Frågan huruvida hushållen
kan förmodas ta av sitt sparande för att realisera uppdämda konsumtionsbehov
under år 1979 har därför tilldragit sig betydande intresse. Nu görs i den
reviderade finansplanen den bedömningen att man måste räkna med någon
minskning av sparkvoten. Denna kalkyljustering uppmärksammas av motionärerna
i motionen 2689, vilka redan i januari månad ansåg en sådan
utveckling sannolik. Enligt bedömningen i den reviderade finansplanen
skulle konsumtionsökningen likväl stanna vid den preliminärt beräknade
siffran om 2,8 % till följd av att prisstegringarna nu bedöms bli något högre än
i tidigare kalkyler. Det kan enligt utskottets mening inte uteslutas att den
privata konsumtionen ökar ännu snabbare än så. vilket skulle ge utslag i form
av ökad import och ytterligare underskott i bytesbalansen. Föreliggande
uppgifter från detaljhandeln om försäljningen hittills i år tyder dock inte påen
utveckling i denna riktning.

Självfallet har det stor betydelse för konsumtionens utveckling vad som
sker i fråga om priserna. Prisutvecklingen under året har varit gynnsam och

FiU 1978/79:40

skiljer sig fördelaktigt från pris- och kostnadsutvecklingen i vår omvärld.
Under perioden januari-april steg den allmänna prisnivån i konsumentledet
med 2,8 % (mot 3,2 % motsvarande tid i fjol). Det är en avsevärt lägre takt än
inflationstakten i industriländerna i allmänhet. Priserna på dagligvaror har
under motsvarande månader stigit med 3,0 % (mot 3,1 % i fjol). Även om
sålunda priserna utvecklats gynnsamt hittills under året så inger de
tilltagande internationella prisstegringstendenserna vissa farhågor för prisutvecklingen
framöver. Av betydelse i sammanhanget är givetvis den i de
centrala avtalen mellan SAF-LO-PTK angivna gränsen om 5 CA> t. o. m.
utgången av oktober månad för att kunna utlösa förhandlingarom kompensation.
Enligt utskottet ankommer det på regeringen att med mycket stor
vaksamhet följa prisutvecklingen och vidta de åtgärder som kan visa sig
erforderliga.

Tabell 2. Försörjningsbalans 1977-1979

	Miljarder kr. 1978, löpande priser	Procentuell volymförändring, 1975 års priser
	1977	1978	1979
Tillgång
BNP	394,5	- 2,4	2,8	5,1
Import	92,6	- 4,8	- 7,0	9,5
Summa tillgång	487,1	2,9	0,7	6,0
Efterfrågan
Bruttoinvestering	77,2	- 2,8	- 4,2	8,0
Näringsliv	32,8	- 6,1	-16,7	12,0
därav: industri	13,0	-17,1	-18,2	6,9
Statliga myndigheter och affärsverk	9,8	- 5,4	9,7	2,8
Kommuner	15,3	8,5	- 1,2	5,8
Bostäder	19,3	- 2,5	18,3	5,0
Lagerinvestering	- 6,7	(- 3,2)1	(- 1,3)1	( 1,4)1
Privat konsumtion	206,8	- 0,9	- 0,9	2,8
Offentlig konsumtion	115,2	2,7	3,9	3,1
Statlig	35,3	0,7	1,2	1,3
Kommunal	79,9	3,7	5,1	3,9
Tjänstenetto
Export	98,2	0,4	7,8	8,0
Summa efterfrågan	487,1	- 2,9	0,7	6,0

1 Lagerinvesteringarnas förändring i procent av föregående års bruttonationalprodukt.

Källa: Reviderad finansplan 1979.

Vid en sammanvägning av produktion och efterfrågan i svensk ekonomi
under år 1979 framträder bilden av en mycket snabb expansion. Bruttonationalprodukten
beräknas öka med drygt 5 %. Den kraftigt expansiva fasen
inom industrin påbörjades redan under tredje och fjärde kvartalen 1978 och

FiU 1978/79:40

uppgången har nu en betydande styrka. En successiv produktionsökning har
sålunda skett inom industrin under de senaste tre kvartalen och produktionen
har sedan juni månad 1978 ökat med 10 %. Industrins orderstockar har
under första kvartalet i år i löpande priser legat ca 20 % över nivån för
motsvarande kvartal i fjol. Genom produktionsuppgången och de ökade
leveranserna börjar emellertid nu uppgången i orderstockarna att avstanna.
Enligt utskottets mening bör den uppgång vi nu kan iaktta ses i ljuset av den
förda ekonomiska politiken under trepartiregeringen 1976-78. Genom
målmedvetna åtgärder i syfte att stärka svensk industris konkurrenskraft
etablerades en grund för den exportförmåga och den produktionsökning som
nu är mycket klart markerad i försörjningsbalansen.

Som betonas i den reviderade finansplanen måste kraften i uppgången ses i
perspektiv av det låga kapacitetsutnyttjande vi hade under 1977 och 1978.
Uppgången har denna gång startat från en osedvanligt låg nivå och bör därför
kunna fortgå under längre tid än vad vi är vana vid utan att överhettningsproblem
visar sig. I den reviderade finansplanen understryks att det har varit
nödvändigt att ge ekonomin tillräcklig stimulans i inledningsskedet om man
skall uppnå en självgenererande uppgång i konjunkturen, där stigande
investeringar så småningom tar över rollen som den viktigaste expansionsfaktorn.
Faran av att ge ekonomin en för liten expansionskraft är att
ekonomin aldrig riktigt kommer in i en självbärande process som leder till
stigande investeringar och full sysselsättning. Utskottet delar denna syn.

I motionen 2689 menar man att en balanserad konjunkturutveckling hotas
av sammanfallande snabb ökning av hushållsefterfrågan, exporten, industriinvesteringarna
samt den offentliga sektorns behov. I motionen redovisas
också uppfattningen att det svenska näringslivet efter krisåren, som en följd
av strukturinsatserna och den minskade benägenheten till rörlighet på
arbetsmarknaden, är mindre flexibelt och behöver längre tid att absorbera
snabba efterfrågeändringar än på 60-talet. Man pekar på att betydande
flaskhalsproblem redan visat sig, något som också registreras i den reviderade
finansplanen.

Också utskottet är av meningen att den nuvarande utvecklingen rymmer
vissa risker av det slag motionärerna pekar på. Även om man generellt sett
kan konstatera att utnyttjandet av de samlade produktionsresurserna ligger
under den nivå som är kännetecknande för en högkonjunktur så kan
överhettningsproblem uppkomma på avgränsade områden och sprida sig till
ekonomins övriga delar. Antalet kvarstående lediga platser har sålunda ökat
kraftigt under år 1979 samtidigt med en kvarstående hög registrerad
arbetslöshet. Kraftfulla åtgärder erfordras i detta läge för att öka den
yrkesmässiga och inomregionala rörligheten.

I propositionen redovisas grunderna till att det enligt föredragandens
mening inte finns skäl att redan nu vidta finanspolitiska åtstramningsåtgärder.
Dessa får erfarenhetsmässigt ett snabbt genomslag på aktiviteten i
ekonomin och skulle riskera att i ett alltför tidigt skede av konjunkturupp -

FiU 1978/79:40

gången bryta återhämtningen i ekonomin, innan ett rimligt kapacitetsutnyttjande
nåtts. De växande spänningarna på arbetsmarknaden
mellan efterfrågan och utbud och den risk för pris- och kostnadsutvecklingen
som ligger i detta får, anför föredraganden, inte bli ett skäl att driva en politik
som permanentar undersysselsättningen i ekonomin. Utskottet delar denna
föredragandens uppfattning.

Som redovisas i propositionen och som kraftigt understryks i motionen
2692 har det stora budgetunderskottet genom sin verkan på kreditmarknaden
en destabiliserande verkan i samhällsekonomin. Under andra halvåret i år
kommer statsbudgeten att lämna ett mycket expansivt bidrag till utvecklingen
av likviditeten i samhället. I tabell 3 återges den reviderade finansplanens
redovisning av på vilka vägar budgetunderskottet avses kunna finansieras
under 1979.

Tabell 3. Finansiering av budgetunderskotten 1978 och 1979

Nettobelopp. Miljarder kr.

	1978	1979
Riksbanken	5,0	5
Banker	14,9	13-17
Kapitalmarknadsinstitut	8,0	10
Allmänheten	3,3	7-101
Summa Sverige	31,2	38-39
Utlandet	2,0	5-6
Totalt (Statens utgiftsöverskott)	33,2	44

1 Häri ingår den föreslagna likviditetsindragningen till riksbanken.
Källa: Reviderad finansplan 1979

I kalkylen förutsätts upplåningen från allmänhet och företag sålunda
kunna öka kraftigt under år 1979. Ett inslag häri är en kraftig ökning av
premielånen. Ett annat inslag är en särskild form för likviditetsindragning
från företagen genom inrättande av särskilda konton för likviditeisutjämning i
riksbanken. Enligt förslaget skall företag som har rätt att göra avsättningar till
investeringsfond kunna öppna ett särskilt sidoordnat konto på vilket de kan
betala in likvida medel med rätt till särskild ränteförmån på belopp som
motsvarar två gånger summan av avsättningarna till investeringsfond 1979
och 1980. På dessa konton skulle företagen erhålla en ränta som är avpassad
till vad som betalas vid insättning av större belopp i bank och därutöver en
särskild skattefri bonusränta om 2 %. Insättningarna på konton måste ske
före utgången av 1979. Bonusen skulle beräknas förden tid beloppen faktiskt
står inne, dock längst till utgången av mars månad 1981.

I motionen 2693 (s) avvisas förslaget om uppbyggnad av särskilda
likviditetskonton. De borgerliga regeringarnas ekonomiska politik har enligt

FiU 1978/79:40

motionärerna inriktats på att skapa en kraftig likviditets- och vinstökning
inom företagssektorn. Dessa medel har dock inte använts för en ökning av
den reala efterfrågan utan har skapat en överlikviditet som man nu med andra
åtgärder måste sterilisera. Motionärerna föreslår i stället att företagen enligt i
motionen närmare angivna grunder skall åläggas att betala in 20 96 av
företagens vinster 1979, före bokslutsdispositioner, lagernedskrivning och
skatt, till särskilda investeringskonton i riksbanken. Detta förslag skulle
enligt motionärerna på ett effektivare sätt utnyttja företagens nu mycket goda
finansiella ställning till en ökning av investeringarna och av sysselsättningen.
Också i motionen 2691 (apk) avstyrks förslaget till lag om konto för
likviditetsutjämning.

Skatteutskottet har i yttrande över propositionens lagförslag och över
förslaget om avsättning till särskild investeringsfond i motionen 2693 (SkU
1978/79:8y) ansett sig böra förorda den metod för att binda överlikviditet i
företagen som föreslås i propositionen. I sammanhanget uttalar skatteutskottet
att förslaget innebär ekonomiska fördelar för berörda företag som kan
ifrågasättas. Ränta på medel innestående på likviditetsutjämningskonto skall
nämligen utgå med belopp motsvarande vad som betalas vid insättning av
större belopp i bank. Sådan ränta utgår f. n. med ca 9 96. Lägger man härtill en
skattefri bonusränta på 2 96 kommer man upp i en ränta på insatta medel som
motsvarar ca 13 å 14 96. Härtill kommer att räntan under uppbyggnadsperioden
juli-december 1979 skall beräknas på det eller de belopp som faktiskt
innestår på kontot. Företagen kommer således, anför skatteutskottet, att
kunna göra räntevinster genom kortare insättningar av en omfattning som
knappast kan anses motiverade och som inte heller är ägnade att tillgodose
huvudsyftet med förslaget. Skatteutskottet anser således att bonusräntan bör
beräknas på annat sätt än enligt propositionen. En utväg kan härvid vara,
anför skatteutskottet, att inte låta företagen tillämpa löpande ränteberäkning
under kontots uppbyggnadsperiod utan begränsa bonusränteberäkningen
under hela löptiden till det belopp som innestår på kontot den 31 mars
1981.

Finansutskottet delar föredragandens uppfattning att särskilda åtgärder
erfordras i syfte att i nuvarande läge suga upp en del av den likviditet som
finns i näringslivet för att likväl kunna stå till förfogande för företagen när
investeringsuppgången väl tagit fart. Det i propositionen föreslagna systemet
innebär en möjlighet att begränsa likviditetsökningens negativa effekter på
kreditmarknaden utan att därför leda till tvångsvisa avsättningar och ett
regleringssystem av det slag som föreslås i motionen 2693. Utskottet förordar
därför propositionens lösning och avstyrker förslaget i motionen. I fråga om
den närmare utformningen av förslaget i propositionen om konton för
likviditetsutjämning vill utskottet anföra följande.

Enligt lagförslagets 3 § utgår bonusränta under tiden den 1 januari
1980-den 31 mars 1981 på minsta innestående beloppet under denna period.
Eftersom inga insättningar men väl uttag kan ske under denna period är detta

FiU 1978/79:40

minsta belopp lika med det innestående beloppet den 31 mars 1981. Under
kontots uppbyggnadsperiod den 1 juli-den 31 december 1979 skulle enligt
förslaget bonusränta däremot utgå för det vid varje tidpunkt innestående
beloppet, dvs. även på belopp som överstiger behållningen den 31 mars 1981
och som innestå» mycket kort tid. Avsikten med bonusräntan är att
stimulera företagen att ha medel innestående till utgången av mars 1981 och
samtidigt stimulera företagen att göra insättningarna så tidigt som möjligt
under uppbyggnadsperioden. Skatteutskottet har i sitt yttrande haft invändningar
mot möjligheten att göra vad utskottet anser vara omotiverade
räntevinster vid kortare insättningar. Också finansutskottet synes det mindre
lämpligt att bonusränta under uppbyggnadsperioden skall utgå också på
större belopp som därefter försvinner från kontot. Rätten till bonusränta för
korta placeringar på kontot under andra hälften av 1979 skulle kunna fl en
störande inverkan på penningmarknaden. Enligt finansutskottets mening
bör bonusränta därför inte heller under uppbyggnadstiden fl beräknas på
högre belopp än som kvarstår på kontot vid utgången av mars 1981. Som
föreslagits i propositionen bör bonusränta vidare inte fl grundas på belopp
som överstiger två gånger summan av de belopp som företaget avsatt till
investeringsfond i bokslut till ledning för 1979 och 1980 års taxeringar.
Utformningen av 3 § i den föreslagna lagen bör ändras i enlighet med vad
utskottet nu anfört.

Den av utskottet valda metoden för ränteberäkningen medför att riksbanken
först efter utgången av mars 1981 kan fastställa om och i vad mån
företaget har rätt till bonusränta. Av detta följer bl. a. att någon utbetalning av
bonusränta inte bör komma till stånd före nämnda tidpunkt. Någon
uttrycklig bestämmelse om detta behövs dock inte.

Det bör i sammanhanget noteras att effekterna av denna nya form för
indragning av likviditet måste beaktas vid fastställandet av likviditetskvoter
för bankerna.

Vad riksdagen nu har att ta ställning till är om det är nödvändigt att redan
nu vidta åtgärder som är ägnade att bromsa en efterfrågeökning som mot
slutet av året kan riskera att bli alltför stark eller om åtgärder i denna riktning
kan vänta till hösten.

Föredraganden anför i den reviderade finansplanen att det inte finns
anledning att redan nu låsa sig för storleken av eller formerna för de
skattehöjningar som kan bli nödvändiga att besluta om senare under året.
Osäkerheten om den internationella konjunkturutvecklingen bortom 1979 är
stor, anför föredraganden, som också poängterar att en åtstramning självfallet
måste motiveras utifrån den reala utvecklingen i ekonomin.

1 motionen 2689 understryks att de statsfinansiella perspektiven för de
närmaste åren är sådana att de bör påverka de ekonomisk-politiska besluten
redan 1979.1 motionen 2692 sägs att om inte finanspolitiken stramas åt hotar
en acceleration av inflationen, en ny försvagning av vår bytesbalans och
därigenom på sikt även växande svårigheter på sysselsättningsområdet.

FiU 1978/79:40

Några faktiska åtgärder som är ägnade att kraftfullt stärka finanspolitiken
föreslås emellertid inte i motionerna.

Också utskottet anser att frågan om omfattningen och inriktningen av de
erforderliga ekonomisk-politiska besluten får tas i höst. Det finns enligt
utskottets mening inte underlag för att nu vidta åtstramningsåtgärder med
verkan redan under tredje kvartalet i år. Riksdagen har för kort tid sedan
beslutat skjuta frågan om inkomstskattereform till hösten. Det är naturligt att
frågan om omfattningen av de erforderliga åtgärderna för att begränsa
efterfrågan och stärka finanspolitiken vägs in i det sammanhanget.

Det bör betonas att riksbank och regering har möjlighet att vidta vissa
ekonomisk-politiska åtgärder utan riksdagens medverkan. Det är vidare
självfallet att en hög ekonomisk-politisk beredskap måste upprätthållas i
nuvarande läge.

I motionen 2689 skisseras ett program för ekonomisk-politiska åtgärder
inför hösten. Utskottet kan med smärre modifieringar ställa sig bakom
programmet. Sammanfattningsvis skulle det innebära följande:

- att erforderliga skatteomläggningar skall ske i höst,

- att nödvändiga inkomstförstärkningar skall ges en sådan utformning att
lönerörelsen underlättas och sysselsättningen långsiktigt tryggas genom att
näringslivets konkurrenskraft vidmakthålles,

- att riksdagen förutsätter att myndigheterna följer givna direktiv för
budgetarbetet och att regeringen inriktar sitt arbete på en ytterligt stram
budgetbehandling inför budgetåret 1980/81,

- att förnyade överläggningar tas upp med kommunförbunden för att
komma till rätta med den kommunala konsumtionsökningen,

- att regeringen skyndsamt utarbetar förslag till åtgärder för ett förstärkt
sparande, som stimulerar till återinvestering av avkastning på riskkapital och
till ett utvidgat hushållssparande, och

- att regionalpolitikens centrala roll i ett nytt konjunkturläge beaktas, i
synnerhet vad gäller möjligheterna att genom en aktiv regionalpolitik
motverka tendenserna till regional överhettning.

Utskottet konstaterar att det i motionen skisserade programmet i flera
avseenden överensstämmer med vad föredraganden anfört i propositionen.

Vad utskottet i det föregående har anfört med anledning av propositionen
samt motionerna 2688 (m) och 2689 (c) rörande riktlinjer i nu berörda avsnitt
förden ekonomiska politiken borges regeringen och fullmäktige i riksbanken
till känna. Det innebär samtidigt att utskottet avstyrker de riktlinjer för den
ekonomiska politiken som förordas i motionen 2692 (s).

FiU 1978/79:40

politiken, en politik syftande till att bana väg för en socialistisk
samhällsomdaning. Bland de konkreta krav som fors fram i motionen att
genomföras under den närmaste treårsperioden återfinns: 100 000 nya jobb på
12 månader och 300 000 nya jobb under treårsperioden, avsättning av 5
miljarder kronor varje år av vinster och stora förmögenheter till en
samhällsfond,pris- och hyresstopp, avskaffande av moms på maten, 300 000
nya och sanerade bostäder, sju timmars arbetsdag för alla och nedskärning av
de militära utgifterna med 2 miljarder kronor per år.

Utskottet konstaterar att de i motionen främförda kraven utgör en
sammanställning av krav som riksdagen på punkt efter punkt tagit ställning
till under den löpande riksdagsbehandlingen och därvid avvisat. Någon ny
ingående sakprövning bör inte ske i nu förevarande sammanhang. Yrkandet
att de i motionen 2690 angivna riktlinjerna bör läggas till grund för den
ekonomiska politikens utformning avstyrks sålunda.

I motionen 2691 (apk) kritiseras den förda ekonomiska politiken. Några
alternativa riktlinjer för den ekonomiska politiken återfinns emellertid inte i
motionen, vilken följaktligen avstyrks i denna del (yrkandet 1).

Den ekonomiska utvecklingen på längre sikt

I den reviderade finansplanen kommenterar regeringen 1978 års långtidsutrednings
(LU) behandling av den svenska ekonomins utveckling fram till
1983. Utredningens centrala uppgift har varit att belysa betingelserna för att
den svenska ekonomin i ett medelfristigt perspektiv skall nå extern balans
och fullt kapacitetsutnyttjande. Utgångspunkten har därvid varit att underskottet
i bytesbalansen skall vara utjämnat vid mitten av 1980-talet och att
full sysselsättning skall råda 1983.

Några remissinstanser har menat att bytesbalansmålet tillmätts alltför stor
vikt av utredningen. Föredraganden ställer sig dock bakom utredningens
synsätt och anser det nödvändigt att under den närmaste femårsperioden lösa
de balansproblem utredningen angivit. Samtidigt betonas det olämpliga i att i
längden basera den ekonomiska politiken på en strategi som innebär en stor
och fortgående utlandsupplåning. Ett stort bytesbalansunderskott minskar
manöverutrymmet för den ekonomiska politiken och äventyrar möjligheterna
att hålla full sysselsättning och en rimlig prisstabilitet.

Även utskottet anser att ett utjämnande av bytesbalansunderskottet har
mycket hög prioritet. Det måste vara en självklar utgångspunkt att Sverige
som ett av världens rikaste länderej i längden skall ta andra länders sparande i
anspråk. Dessutom är skuldbördan redan nu av en sådan storlek att
räntebetalningarna medför en betydande försvagning av bytesbalansen.

Den internationella utvecklingen är av avgörande betydelse för möjligheterna
att uppnå målen för den ekonomiska politiken. LU har utgått ifrån att de
större OECD-länderna kommer att föra en försiktigt expansiv politik i syfte
att nedbringa den höga arbetslösheten. En betydande arbetslöshet förutses

3 Riksdagen 1978/79. 5 sami. Nr 40

FiU 1978/79:40

dock bestå ännu 1983. Bedömningen innebär en tillväxt i OECD-området
med ca 4 % per år 1977-1983. Tillväxten i statshandelsländerna och
utvecklingsländerna förutsätts bli något snabbare, 5-6 96. Världshandeln
beräknas öka med 6,4 96 per år under perioden. Många remissinstanser anser
denna bedömning väl optimistisk. Föredraganden understryker att det finns
anledning ha en hög beredskap för en svagare utveckling. Även i motionen
2689 uttrycks viss tveksamhet inför sannolikheten av en så snabb ökning av
världshandeln.

En annan faktor av central betydelse för möjligheterna att uppnå målen för
den ekonomiska politiken är produktivitetsutvecklingen. Utredningen
räknar med att den trendmässiga produktivitetstillväxten i industrin kommer
att uppgå till 4,5 å 5 96 per år 1977-1983, vilket innebären betydande nedgång
jämfört med 1950- och 1960-talen. Därutöver räknar utredningen med en
produktivitetsreserv i industrin 1977 om 12 å 14 96 av den normala nivån,
vilken förutsätts bli helt inhämtad under perioden. Sammantaget skulle
därmed den maximala produktivitetstillväxten i industrin uppgå till drygt
7 96 per år. Produktiviteten i hela ekonomin skulle öka med 3,8 96 per år.
Flera remissinstanser liksom motionärerna i motionen 2689 anser att denna
bedömning ligger i överkant, främst med hänvisning till svårigheterna att
realisera den möjliga produktiviteten.

Sysselsättningen beräknas minska något uttryckt i timmar, den genomsnittliga
arbetstiden minskar något mer än ökningen i antalet personer i
arbetskraften. Det skulle därmed enligt LU vara möjligt att öka BNP från
produktionssidan med 3,7 96 per år.

Föredraganden framhåller att ett utvecklingsförlopp av det slag som
angivits i långtidsutredningen är möjligt men mycket svårt att uppnå och att
det ställer stora krav på utformningen av den ekonomiska politiken. Vi bör
enligt föredraganden därför räkna med mindre resursutrymme att fördela än
det som ligger i utredningens huvudalternativ.

Tabell 4. Vissa nyckeltal för långtidsutredningens huvudalternativ, 1977-1983

Årlig procentuell förändring, 1975 års priser

Offentlig konsumtion	2,2
Privat konsumtion	1,8
Industriinvesteringar	4,7
Industriproduktivitet	7,2
Export - varor och tjänster	7,9
Import - varor och tjänster	4,0
Arbetslöshet 1983a	80 000
Bytesbalansens saldo 1983b	-5000

a Antal personer
b Milj. kr. löpande priser

Källa: Reviderad finansplan 1979

FiU 1978/79:40

Enligt långtidsutredningens huvudalternativ nås bytesbalansmålet genom
en snabb exporttillväxt och en dämpad importutveckling, 7,9 resp. 4,0 96 per
år. Detta förutsätter enligt utredningens beräkningar en sänkning av de
svenska relativpriserna med 1,8 96 per år 1977-1983, sammanlagt 11 96.
Bortåt hälften av denna relativprissänkning, eller knappt 5 96, uppnåddes
under 1978. Även investeringarna måste öka i snabb takt.

Det utrymme som därefter återstår för privat och offentlig konsumtion är
mycket begränsat. För den privata konsumtionens del måste hänsyn tas till
redan gjorda utfästelser till pensionärerna och att en alltför låg privat
konsumtionstillväxt för de aktiva sannolikt skulle medföra spänningar på
arbetsmarknaden. För den offentliga konsumtionen innebär konsekvenserna
av redan fattade beslut inom bl. a. barnomsorg och långtidssjukvård samt
förändringar i befolkningens åldersstruktur en ökning med 1,4 96 per år
under perioden. Långtidsutredningens huvudalternativ innebär att den
privata konsumtionen ökar med 1,8 96 och den offentliga med 2,2 96 per år
1977-1983. Detta innebär för kommunernas del en kraftig neddragning i
jämförelse med både nuvarande expansionstakt och planerna för perioden.
Enligt propositionen beräknas den kommunala konsumtionen öka med 5
resp. 4 96 1978 och 1979, huvudalternativets ökningstakt är 2,8 96 per år
1977-1983. En mycket kraftig uppbromsning är således erforderlig för att
detta alternativ skall förverkligas. Utredningen har också utfört ett alternativ
med snabbare offentlig konsumtionsutveckling, nämligen enligt samma
trend som tidigare under 1970-talet. Detta skulle innebära att reallönen efter
skatt sjönk under perioden.

Flera remissinstanser anser att den låga tillväxten i den offentliga
konsumtionen som ges i LU:s huvudalternativ varken är möjlig eller
önskvärd. Föredraganden instämmer i att huvudalternativets offentliga
konsumtionstillväxt är mycket begränsad i förhållande både till den tidigare
tillväxten och till behoven men framhåller att en snabbare expansion innebär
att den privata konsumtionen måste hållas tillbaka ytterligare, vilket skulle
skapa betydande svårigheter på arbetsmarknaden.

I motionen 2688 anförs att den offentliga sektorns expansion är den
strategiska variabeln i ett långsiktigt perspektiv. Motionärerna kräver en mer
långtgående begränsning av den offentliga utgiftsexpansionen än enligt LU:s
huvudalternativ. Även i motionen 2689 krävs en begränsning av den
offentliga konsumtionens tillväxt, vilken enligt motionen nu utgör det största
hotet mot den ekonomiska balansen.

Även utskottet anser att den offentliga konsumtionens tillväxt måste
begränsas. Långtidsutredningen har på ett klargörande sätt visat att den
inhemska konsumtionens ökningstakt måste dämpas om underskottet i
bytesbalansen skall kunna elimineras till i mitten av 1980-talet. Redan
utfästelserna till pensionärerna och ökningen av antalet förvärvsarbetande tar
i anspråk en betydande andel av det möjliga utrymmet för en ökning av den
privata konsumtionen. Därutöver måste en viss reallöneökning ske för att

FiU 1978/79:40

undvika spänningar på arbetsmarknaden. Den offentliga konsumtionen har
enligt den reviderade finansplanen under periodens två första år ökat
väsentligt snabbare än vad som medges i långtidsutredningens huvudalternativ.
En kraftig neddragning av den kommunala konsumtionens ökningstakt
är nödvändig om den privata konsumtionen inte skall behöva dämpas till
en för löntagarna oacceptabel nivå. Med tanke på den kraftiga ökning av de
kommunala utgifterna som skett redan under den första delen av perioden är
det synnerligen betydelsefullt att de närmaste åren präglas av desto större
återhållsamhet. En sådan lägre ökningstakt medger dock att aktuella planer
inom de prioriterade områdena barnomsorg och långtidssjukvård skall kunna
genomföras.

Långtidsutredningens huvudalternativ innebära» lönsamheten i näringslivet
förbättras betydligt, samtidigt som löneökningarna begränsas. Flera
remissinstanser finner detta fördelningspolitiskt oacceptabelt, andra anser
vinstuppgången otillräcklig för att den av utredningen beräknade investeringsökningen
skall komma till stånd. Föredraganden betonar att en kraftigt
höjd lönsamhet inte kan accepteras om följden blir en ensidig förmögenhetsökning
för företagens nuvarande ägare. Rätt utformade löntagarfonder eller
medborgarfonder kan enligt föredraganden vara en väg att minska konflikten
mellan lönsamhets- och utjämningskraven. Då det inte är aktuellt med
införande av sådana fonder under den period som nu diskuteras har utskottet
inte anledning att i förevarande sammanhang gå närmare in på frågan.

I motionen 2692 hävdas att utvecklingen på bl. a. det statsfinansiella
området gjort att LU 78 redan blivit inaktuell och därför inte kan läggas till
grund för ställningstaganden om den ekonomiska politikens inriktning på
längre sikt. Riksdagen bör därför enligt motionärerna begära att en ny
långtidsutredning - som bör utarbetas skyndsamt - på ett realistiskt sätt
angriper de problem den svenska ekonomin står inför.

Långtidsutredningen har pekat på vilka hårda krav de uppställda målsättningarna
ställer på den ekonomiska politiken de närmaste åren, vilket reser
frågan huruvida det är möjligt att uppnå en utveckling som leder till att dessa
mål uppfylls. För att besvara denna fråga erfordras enligt utskottets mening
ett analysarbete som går längre än långtidsutredningen och propositionen.
Fördjupade studier inom de centrala områden där utredningens bedömningar
visat sig vara kontroversiella skulle vara värdefulla som underlag för beslut
om den ekonomiska politikens inriktning på längre sikt. Därvid skulle också
de förnyade bedömningar av det statliga budgetunderskottets utveckling på
längre sikt som redovisats i långtidsbudgeten kunna beaktas. I sammanhanget
kan noteras att utredningen har arbetat med 1977 som basår. Det kan
förtjäna övervägas i vilken utsträckning detta har påverkat utredningens
resultat.

Vad utskottet nu anfört om arbetet med en uppföljning av långtidsutredningen
och om fortsatt analysarbete bör av riksdagen ges regeringen till
känna.

FiU 1978/79:40

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
att riksdagen med anledning av regeringens förslag i propositionen
1978/79:150 bilaga 1 moment 1 och motionerna 1978/
79:2688 yrkandet 1 och 1978/79:2689 yrkandet 1 samt med
avslag på motionerna 1978/79:2690 yrkandet 4, 1978/79:2691
yrkandena 1 och 3 och 1978/79:2692 yrkandet 1 som sin mening
ger regeringen och fullmäktige i riksbanken till känna vad
utskottet anfort,

2. beträffande program för ekonomisk-politiska åtgärder att riksdagen
med anledning av motionen 1978/79:2689 yrkandet 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. beträffande arbetet med den kommande långtidsutredningen att
riksdagen med anledning av motionen 1978/79:2692 yrkandet 3
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfort,

4. beträffande system för likviditetsutjämning att riksdagen med
anledning av propositionen 1978/79:150 bilaga 1 moment 2
samt med avslag på motionerna 1978/79:2691 yrkandet 2 och
1978/79:2693 antar vid propositionen som bilaga 1.3 fogat
förslag till lag om konto för likviditetsutjämning med den
ändringen att 3 § erhåller följande lydelse:

3 § Bonusränta utgår under tiden den 1 juli 1979- den 31 mars 1981 med 2
procent för år på belopp som står inne på ett konto för likviditetsutjämning.
Bonusränta får dock inte i något fall beräknas på behållning som överstiger
behållningen på kontot den 31 mars 1981 och ej heller på behållning som
överstiger två gånger summan av de belopp som företaget i bokslut till
ledning för 1979 och 1980 års taxeringar har avsatt till investeringsfond enligt
lagen (1955:256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning.

FiU 1978/79:40

B. BUDGETDEPARTEMENTET

Reviderat budgetförslag 1979/80 m. m.

I propositionen 150 bilaga 2 (budgetdepartementet) har regeringen efter
föredragning av statsrådet Ingemar Mundebo såvitt nu är i fråga föreslagit
riksdagen att

dels godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i
propositionen,

dels medge att en konsolideringsfond för televerket får inrättas i enlighet
med vad som förordats i propositionen.

I detta sammanhang behandlar utskottet

dels följande motioner, väckta med anledning av propositionen 150,

1978/79:2688 av Gösta Bohman m. fl. (m) vari såvitt nu är i fråga hemställs
att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som
förordats i motionen,

1978/79:2689 av Thorbjörn Fälldin (c) vari såvitt nu är i fråga hemställs att
riksdagen beslutar att godkänna de riktlinjer för budgetregleringen som
anförts i motionen,

1978/79:2690 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari såvitt nu är fråga hemställs
att riksdagen beslutar

1. att utta en extra skatt på 1979 års bolagsvinster med 20 procentenheter
utöver nu gällande skattesats,

2. att utta en allmän arbetsgivaravgift, dock med undantag för kommuner
och landsting, beräknad på företagens omsättning så att den under budgetåret
1979/80 inbringar minst 6 000 000 000 kr.,

3. att utta en engångsskatt på stora förmögenheter med 10 % på det belopp
som överstiger 300 000 kr.,

5. att godkänna de allmänna riktlinjer för budgetpolitiken som förordas i
motionen och avslå regeringens förslag i denna del,

1978/79:2691 av Rolf Hagel (apk)och Alf Lövenborg (apk) vari såvitt nu är i
fråga hemställs att riksdagen beslutar att som åtgärder för att förstärka
statsbudgeten genomföra de skattepolitiska förslag som anges i motionen
1978/79:824,

1978/79:2692 av Olof Palme m. fl. (s) vari såvitt nu är i fråga hemställs att
riksdagen

2. godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i
motionen,

FiU 1978/79:40

5. beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts
om inkomstberäkningen i långtidsbudgeten,

dels följande motioner, väckta under allmänna motionstiden,

1978/79:1108 av Gösta Bohman m. fl. (m) vari såvitt nu är i fråga hemställs
att riksdagen hos regeringen hemställer om tillsättandet av en expertkommission
med uppgift att granska den s. k. rundgången i den svenska
ekonomin och föreslå åtgärder i syfte att begränsa denna,

1978/79:1120 av Erik Hovhammarm. fl.(m,c)vari hemställs att riksdagen
uttalar att med lagstadgade arbetsgivaravgifter skall inga andra kostnader
betalas än sådana som har en direkt anknytning till den enskilde arbetsgivaren,

1978/79:1704 av Sven-Olov Träff (m) vari hemställs att riksdagen hos
regeringen anhåller att regeringen snarast förelägger riksdagen förslag om
avveckling av de fiskala delarna av arbetsgivaravgifterna,

1978/79:1705 av Per Unckel (m) vari hemställs att riksdagen hos regeringen
begär

1. en redovisning av det samlade skatte- och transfereringssystemets
fördelningspolitiska effekter,

2. förslag om förändringar i skatte- och transfereringssystemet liksom i
den del av den kommunala verksamheten som direkt påverkas av
statsmakterna, syftande till återhållsamhet med offentliga utgifter, en ökning
av enskilda medborgares möjlighet till självständiga prioriteringar inom det
offentliga serviceutbudet och en förstärkt kommunal självstyrelse i enlighet
med vad som anförts i motionen.

Under detta avsnitt behandlar utskottet dessutom propositionen
1978/79:100 bilaga 2, Budgetförslaget, i vad avser hemställan under

2. att riksdagen bemyndigar regeringen att för budgetåret 1979/80, om
arbetsmarknadsläget kräver det, besluta om utgifter i enlighet med vad som
förordats i propositionen intill ett sammanlagt belopp av 2 500 000 000 kr.,
samt

6. vari riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad som anförts i propositionen
beträffande formerna för redovisningen av finansfullmakten.

Propositionen

Föredraganden erinrar om att det budgetförslag regeringen i januari 1979
presenterade för riksdagen tog sin utgångspunkt i att samhällsekonomisk
balans utgör en grundläggande förutsättning för en tryggad sysselsättning och
målmedveten reformpolitik. Tillväxten av såväl den privata som den

FiU 1978/79:40

offentliga konsumtionen måste hållas tillbaka för att möjliggöra en ökad
satsning på export och investeringar. Härtill kom vad gäller den offentliga
konsumtionen att redan ett fullföljande av tidigare åtaganden innebar att det
statsfinansiella utrymmet var kraftigt intecknat. Slutsatsen varatt utrymmet
för nya reformåtaganden som ytterligare begränsar den framtida handlingsfriheten
var mycket litet. Såväl samhällsekonomiska som kreditmarknadspolitiska
överväganden talade för att den erforderliga handlingsberedskapen
på det finanspolitiska området i första hand borde avse restriktiva åtgärder.
De riktlinjer för budgetpolitiken som angavs i budgetförslaget har enligt
föredraganden i hög grad fortsatt giltighet. De avvägningsproblem som där
diskuterades har i flera stycken ökat i styrka.

Vad gäller utformningen av budgeten för budgetåret 1979/80 har förändringar
skett såväl vad gäller utgifts- som inkomstsidan.

I budgetförslaget beräknades de totala statsutgifterna för budgetåret
1979/80 komma att uppgå till ca 172 miljarder kr. Nu föreliggande
beräkningar slutar på ca 178 miljarder kr., dvs. en ökning med ca 6 miljarder
kr. Huvudparten av denna ökning avser åtgärder på närings-och arbetsmarknadspolitikens
områden och har haft till syfte att minska strukturomvandlingens
negativa effekter. De strukturella problemen i vissa branscher och
företag har visat sig vara av mer djupgående och allvarlig karaktär än vad som
tidigare fanns anledning att räkna med. Åtgärder i syfte att värna om dessa
företags fortlevnad och utveckling har visat sig nödvändiga att tillgripa i högre
grad än vad som förutsågs. Som exempel på sådana insatser nämns stöd till
LKAB, Svenskt Stål AB och Luxor Industri AB. Härtill kommer att
stödåtgärder till delar av skogsindustrin och till varvsindustrin nu förutses bli
mer omfattande än vad som tidigare fanns anledning att räkna med.

Föredraganden ger en redovisning av de statsfinansiellt mer betydande
särpropositioner som framlagts under våren 1979. De flesta av dessa berör
som nämnts sysselsättning och näringspolitik.

1 fråga om statsinkomsterna pekar föredraganden på att regeringen i vår har
lagt fram ett förslag om reformering av inkomstskatten som utgör en
fortsättning av det långsiktiga reformarbete på inkomstbeskattningens
område som inleddes år 1977. Besluten om sänkt inkomstskatteskala och om
att införa ett inflationsskydd för den statliga inkomstskatteskalan utgör
grunden för nu föreslagna marginalskattesänkningar för flertalet heltidsarbetande
fr. o. m. inkomståret 1980.

Regeringen har i propositionen om den kommunala ekonomin lagt fram en
rad förslag som syftar till att främja den kommunala sektorns utveckling
inom ramen för samhällsekonomisk balans. Statens ökade insatser avser i
första hand kraftiga förstärkningar av skatteutjämningsbidragen till
kommuner och landstingskommuner.

Sammantaget innebär reformförslagen i de två nu nämnda propositionerna
en försvagning av statsfinanserna med närmare 1,7 miljard kr. budgetåret
1979/80. I nuvamnde statsfinansiella läge måste enligt föredraganden

FiU 1978/79:40

reformeringen av inkomstskatten och av de statliga bidragen till den
kommunala ekonomin finansieras med skattehöjningar. Sålunda har regeringen
föreslagit höjningar såväl av energiskatten som av stämpelskatten vid
förvärv av fast egendom. Vidare har regeringen föreslagit dels att värdet av
bilförmån skall ingå i underlaget vid beräkning av socialförsäkringsavgifter,
dels att egenföretagare skall erlägga barnomsorgsavgift. Innan man preciserar
utformningen av de åtgärder som bör väljas för att täcka resterande
finansieringsbehov bör emellertid resultatet av den pågående utredningen
om olika former av bruttoskatter avvaktas, anför föredraganden. Vid
beräkningen av statsinkomsterna för budgetåret 1979/80 har förutsatts att
även resterande finansieringsbehov täcks.

Förändringarna i totalbudgeten sammanfattas i tabell 5. Som framgår av
tabellen förutses för innevarande budgetåren minskning med ca 2,4 miljarder
kr. av underskottet jämfört med beräkningen i budgetpropositionen. För
budgetåret 1979/80 beräknas budgetunderskottet nu komma att uppgå till ca
48 miljarder kr. att jämföra med tidigare beräknade ca 45 miljarder kr. Delvis
är dessa förändringar en följd av förskjutning av vissa utgifter mellan
budgetåren.

Totalt beräknas statsinkomsterna nu till ca 118 miljarder kr. för budgetåret
1978/79 och till ca 130 miljarder kr. för budgetåret 1979/80. Jämfört med
beräkningarna i budgetförslaget förutses sålunda statsinkomsterna nu bli 1,5
resp. 2,8 miljarder kr. högre vilket främst förklaras av en snabbare tillväxt av
lönesumman.

Tabell 5. Totalbudgeten 1978/79-1979/80

(Milj. kr.)

1978/79		1979/80
Budget-	Ny be-	Budget-	Ny be-
prop.	räkning	prop.	räkning
1979		1979

Inkomster	116 209	117 686	126 819	129 626
Utgifter	160 877	159 978	171 869	177 829
Saldo	-44 668	-42 292	-45 050	-48 203

Även på utgiftssidan innebär de nya beräkningarna förändringar i förhållande
till vad som redovisades i budgetförslaget. Totalt räknar föredraganden
med att utgifterna, jämfört med budgetpropositionen, minskar med 900 milj.
kr. budgetåret 1978/79 och ökar med 6 miljarder kr. påföljande budgetår. Häri
ingår att beslutade utgifter för bl. a. industripolitiska insatser som tidigare
beräknades komma att belasta innevarande budgetår kassamässigt förskjutits
till budgetåret 1979/80. Således har beräkningen av reservationsmedelsförbrukningen
förbudgetåret 1979/80 justerats upp samtidigt som förbrukningen
under budgetåret 1978/79 räknats ner.

FiU 1978/79:40

Den saldoförsämring som sålunda uppkommer inger oro, framhåller
föredraganden. Härtill kommer att omfattande krav rests i riksdagen på
ytterligare kostnadskrävande insatser, inte minst på det industripolitiska
området. Detta understryker enligt föredraganden ytterligare vad som
anfördes vid anmälan av budgetförslaget angående det ansvarstagande som
är oundgängligen nödvändigt vid riksdagens behandling av regeringens
budgetproposition. Detta gäller i lika hög grad de särpropositioner och de
motioner som framlagts under våren 1979.

I propositionen görs en analys av de statsjinansiella perspektiven på längre
sikt med utgångspunkt i den långtidsbudget som redovisas i bilaga till det
reviderade budgetförslaget och som omfattar perioden 1979/80-1983/84.

Vad gäller statsinkomsterna grundas beräkningarna i långtidsbudgeten på
oförändrade skatteregler och avgiftssatser i den mån inte förändringar
beslutats eller förutskickats. Detta innebär bl. a. att den av regeringen
föreslagna förändringen i inkomstbeskattningen har beaktats liksom
beslutade och av regeringen föreslagna höjningar av socialförsäkringsavgifter.
Vidare har en fullständig finansiering av reformdelen av
inkomstskatteförslagen och den kommunalekonomiska reformen förutsatts.
Långtidsbudgeten grundas vad gäller åren 1979-1981 på samma antaganden
rörande priser, löner och tillväxt i samhället som presenteras i den reviderade
finansplanen. Vad gäller perioden därefter har schablonmässigt lönesumman
förutsatts stiga med 7 96 årligen och den allmänna prisnivån med 4 96 om
året. En årlig realtillväxt av bruttonationalprodukten för denna period om
3 96 har förutsatts.

Statsinkomsternas utveckling under långtidsbudgetperioden med nämnda
antaganden framgår av tabell 6.

Tabell 6. Statsinkomsternas utveckling 1973/74-1983/84

	Genomsnittlig procentuell förändring 1973/74- 1977/78	1979/80 (milj. kr.)	Genomsnittlig procentuell förändring 1979/80- 1983/84
Inkomstskatt	+21,8	55 700	+7,4
Mervärdeskatt	+ 17,5	32 600	+7,5
Övriga inkomster	+ 10,3	41 326	+8,0
Summa	+ 16,2	129 626	+7,6

På utgiftssidan utgör långtidsbudgeten en beräkning av de resurser som
krävs för att olika verksamheterskall kunna bedrivas i enlighet med de beslut
som statsmakterna redan har fattat och de åtaganden som har gjorts för
framtiden.

FiU 1978/79:40

Tabell 7. Statsutgifternas utveckling 1973/74-1983/84

	Genomsnittlig procentuell förändring 1973/74- 1977/78	1979/80 (milj. kr.)	Genomsnittlig procentuell förändring 1979/80- 1983/84
Oförändrat pris-och löneläge exkl. statsskuldräntor	+ 5,3	165 529	+0,3
Löpande priser exkl. statsskuldräntor	+ 17,6	165 529	+4,3
Löpande priser inkl. statsskuldräntor	+ 18,0	178 829	+5,9

Den starka automatik som utgifterna i långtidsbudgeten är ett uttryck för
beror enligt föredraganden i allt väsentligt på beslut som har fattats i
parlamentarisk enighet och gällt sedan länge, vilket illustreras av följande
överslagsvisa kalkyl. I genomsnitt ökar utgifterna i löpande priser årligen
under långtidsbudgetperioden med knappt 12 miljarder kr. Infriande av
utfästelser inom områden som folkpension, bostadspolitik och familjepolitik
svarar för resp. 1,6,1,2 och 0,6 miljarder kr. av denna ökning. Fullföljandet av
försvars- och biståndspolitiken svarar för resp. 0,7 och 0,4 miljarder kr. Ett
bibehållande av skolväsendet på beslutad kvalitetsnivå resulterar i årligt
ökade utgifter om 0,7 miljarder kr. och bidragen till kommunerna medför
ökade utgifter om 0,8 miljarder kr. Drygt 2 miljarder kr. består huvudsakligen
av ökade kostnader för de av staten betalade lönerna, som antagits följa med
den allmänna löneutvecklingen. Härtill kommer årligen ökade
statsskuldräntor om 4,0 miljarder kr. till följd av budgetunderskottens
storlek.

Till följd av långtidsbudgetens beräkningsmetodik borde man kunna
förvänta sig att budgetunderskottet successivt skulle minska, framhåller
föredraganden. Denna metodik innebär bl. a. att utgifterna för näringspolitiska
satsningar förutsatts minska kraftigt. Härtill kommer att inkomsterna
växer relativt sett snabbare än utgifterna. Den saldoförbättring som följer av
dessa omständigheter är emellertid inte tillräcklig för att väga upp transfereringarnas
utgiftsautomatik och de växande statsskuldräntorna.

Variationer i de antaganden rörande den framtida pris- och löneutvecklingen
m. m. som legat till grund för långtidsbudgetkalkylen påverkar inte i
avgörande grad saldoutvecklingen. Om antagandena ändras så att ökningstakten
av lönesumman resp. priserna förutsätts ligga på en högre eller lägre
nivå med bibehållen reallönestegring påverkas såväl statsbudgetens inkomstsida
som dess utgiftssida med i stort sett oförändrade budgetunderskott som
resultat. Om skillnaden mellan lönesummeökning och inflation antas bli
mindre och reallöneutvecklingen följaktligen ogynnsammare blir följden

FiU 1978/79:40

något ökande budgetunderskott. Av långtidsbudgetkalkylen kan emellertid
enligt föredraganden dras slutsatsen att de statliga budgetunderskotten blir
bestående på i stort sett nuvarande nivå med de förutsättningar som gällt.
Realistiska alternativa antaganden rörande den framtida ekonomiska utvecklingen
rubbar inte i någon avgörande grad denna slutsats.

Tabell 8. Totalbudgetens utveckling 1978/79-1983/84

(Milj. kr., löpande priser)

	1978/79	1979/80	1980/81	1981/82	1982/83	1983/84
Inkomster	117 686	129 626	142 600	153 200	163 200	173 700
Utgifter	159 978	177 829	190 800	202 100	212 100	223 900
Saldo	-42 292	-48 203	-48 200	-48 900	-48 900	-50 200

Långtidsbudgeten innehåller numera även ett avsnitt om den finansiella
utvecklingen i socialförsäkringssektorn. Vidare belyses statens finansiella
sparande, dvs. statsbudgetens saldo med avdrag för finansiella transaktioner
såsom långivning och aktieteckning. Eftersom de samhällsekonomiska
effekterna av saldoförändringar inom socialförsäkringssektorn och vad avser
statsbudgeten i väsentliga hänseenden sammanfaller bör staten och socialförsäkringssektorns
finansiella sparande ses tillsammans. Statens och socialförsäkringssektorns
sammanlagda finansiella sparande enligt långtidsbudgetkalkylen
framgår av följande tabell.

Tabell 9. Statens och socialförsäkringssektorns finansiella sparande 1978/79-1983/
84

(Milj. kr., löpande priser)

	1978/79	1979/80	1980/81	1981/82	1982/83	1983/84
Staten Socialförsäk-	-33 000	-36 200	-39 100	-39 200	-39 200	-40 300
ringssektorn	+ 15 400	+16 400	+ 17 200	+ 17 900	+ 18 900	+ 19 900
Summa	-17 600	-19 800	-21 900	-21 300	-20 300	-20 400

Staten och socialförsäkringssektorn utvisar sammantagna ett betydande
sparandeunderskott under långtidsbudgetperioden. Till följd av den föreslagna
höjningen av ATP-avgiften förväntas en liten förbättring de sista åren i
långtidsbudgetperioden. Eftersom kommunerna av institutionella skäl över
en längre period visar ett finansiellt sparande som ligger kring noll innebär
detta att den offentliga sektorns negativa sparande under långtidsbudgetperioden
kvarstår.

Det finansiella sparande som framkommer i långtidsbudgeten jämförs
även med motsvarande beräkning i långtidsutredningen (LU). I LU:s
huvudkalkyl anges att ett positivt finansiellt sparande för den konsoliderade

FiU 1978/79:40

offentliga sektorn om ca 1 miljard kr. skulle vara konsistent med den av LU
förutsatta relativt gynnsamma reala utvecklingen. Detta sparande är ca 20
miljarder kr. högre än enligt långtidsbudgetens kalkyl.

Differensen mellan långtidsbudgetens och LU:s kalkyler beror enligt
föredraganden i huvudsak på tre faktorer: LU har antagit vissa skatteökningar,
som inte ingår i långtidsbudgetkalkylen. LU bygger på en ett år äldre
utgiftsbedömning än långtidsbudgeten. Slutligen skiljer sig LU:s antaganden,
främst beträffande lönesummans utveckling, något från långtidsbudgetens
mera schablonmässiga utgångspunkter. Dessa tre faktorer ger en skillnad i
finansiellt sparande om ca 25 miljarder kr. Att differensen mellan LU och
långtidsbudgeten endast blir drygt 20 miljarder kr. beror på att LU inte kunde
beakta den höjning av ATP-avgiften som regeringen föreslagit och som
verkar i motsatt riktning.

De betydande insatser för arbetsmarknads- och industripolitik som varit
ofrånkomliga under de senaste åren har i hög grad präglat utvecklingen av
statsutgifterna, anför föredraganden. Härtill kommer att de automatiska
effekterna av redan fattade beslut, framför allt i fråga om inkomstöverföringar
av olika slag, verkat starkt pådrivande på utgiftsutvecklingen.
Inkomstunderlaget har också utvecklats långsamt. Totalt sett har detta
medfört stora budgetunderskott. I den konjunktursituation som rått under
senare år har dessa stora budgetunderskott enligt föredraganden varit
förenliga med och i vissa avseenden varit en förutsättning för en stabil
samhällsekonomi. Föredraganden betonar att samtidigt som budgetunderskotten
kan ses som ett uttryck för att finanspolitiken varit relativt expansiv
har stor restriktivitet iakttagits vad gäller den statliga konsumtionen, dvs.
statens egen direkta efterfrågan på varor och tjänster.

När kapacitetsutnyttjandet i den svenska ekonomin nu successivt återgår
till en mer normal nivå är emellertid budgetunderskott av den storleksordning
som anges i långtidsbudgeten inte acceptabla, anför föredraganden. En
alltför kraftig underbalansering av statsbudgeten i en situation med ett högre
kapacitetsutnyttjande i ekonomin än f. n. skulle medföra risker för störningar
i den samhällsekonomiska balansen. Budgetpolitiken måste således konsekvent
inriktas på att nedbringa budgetunderskottet.

Handlingsberedskapen på det statsfinansiella området inför 1980 måste
enligt föredragandens mening avse såväl inkomstförstärkande åtgärder som
effektiva åtgärder för att bromsa upp utgiftsexpansionen. Regeringen avser i
höst återkomma med förslag till åtgärder för att förstärka statens inkomster.
Det är emellertid för tidigt att nu precisera omfattning och utformning av de
nödvändiga åtgärderna. Den konjunkturpolitiska utvecklingen bör avvaktas
innan underlag finns att bedöma hur omfattande inkomstförstärkningar som
behöver vidtas. Vad beträffar åtgärdernas utformning bör bl. a. utredningen
om olika former av bruttoskatter avvaktas. I utredningens uppdrag ingår att
överväga bl. a. den s. k. allmänna produktionsfaktorskatten, mervärdeskatten
samt arbetsgivaravgifter.

FiU 1978/79:40

Den nödvändiga minskningen av budgetunderskotten kan emellertid
enligt föredragandens mening inte uppnås enbart med hjälp av
inkomstförstärkande åtgärder eftersom alltför stora skattehöjningar riskerar
att ge upphov till nya problem bl. a. i vad avser kostnads- och prisutvecklingen.

Det är således oundgängligt att begränsa statsbudgetens utgiftsexpansion,
anför föredraganden, som i detta sammanhang något berör statsbudgetens
utgiftsstruktur. Som framgår av tabell 10 utgör de statliga konsumtionsutgifterna
ca 45 miljarder kr. Härav utgör rena förvaltningskostnader endast en
mindre andel.

Tabell 10. Statsutgifternas utveckling 1973/74-1983/84. Konsumtion, investeringar
och transfereringar

(Milj. kr., oförändrat pris- och löneläge)

	Procentuell andel av budgetens ut-gifter 1979/80	Genomsnittlig procentuell förändring 1973/74-1977/78	Anslag 1979/80 (milj. kr.)	Genomsnittlig procentuell för-ändring 1979/80— 1983/84
Statlig konsumtion Statliga investerings-	25,5	+ 3.9	45400	+ 0.3
utgifter	5,1	+ 0,5	9100	- 2,5
Transfereringar	62,6	+ 7,8	lil 400	+ 3,6
Till hushåll	22,7	+ 3,2	40 400	+ 0,7
Till kommuner	19,3	+ 5,0	34 400	+ 1,8
Till företag	11,9	+33,1	21 100	+ 1,2
Internationella	1,8	+16,0	3 200	+ 4,0
Statsskuldräntor1	6,7	+14,3	12 300	+ 17,9

1 Deflaterade med konsumentprisindex

Det är enligt föredragandens mening nödvändigt att även fortsättningsvis
genomföra så långtgående besparingar inom den statliga förvaltningen som
inryms inom ramen för en fortsatt effektiv myndighetsutövning. Detta
innebär bl. a. att produktivitetsvinster fullt ut måste tas till vara för att
begränsa kostnadsutvecklingen. Kraven på myndigheternas planerings-,
budgeterings- och styrningsrutiner skärps härigenom. Eftersom de rena
förvaltningskostnaderna emellertid numera utgör en relativt begränsad andel
av de totala utgifterna kan den besparingspotential som här finns inte ensam
bidra till en avgörande minskning av budgetunderskottet, framhåller föredraganden.

Statens investeringsutgifter, som domineras av affärsverkens investeringar,
belöper sig till ca 9 miljarder kr. Dessa utgifters tidsmässiga förläggning måste
självfallet anpassas till de statsfinansiella och konjunkturpolitiska förutsättningarna.
Några betydande långsiktiga besparingar torde dock enligt föredraganden
vara svåra att uppnå på detta område utan negativa återverkningar för
den långsiktiga samhällsekonomiska avkastning som är syftet med den
statliga investeringsverksamheten.

FiU 1978/79:40

Den tredje typen av statsutgifter, transfereringarna, svarar för drygt lil
miljarder kr. eller ca 63 % av de totala utgifterna. Transfereringsutgifterna
uppvisar dessutom en betydligt snabbare utveckling än konsumtions- och
investeringsutgifterna. Detta beror framför allt på automatiken i åtagandena.

Vad gäller utvecklingen av den fjärde typen av statsutgifter - finansiella
transaktioner - har denna under de senaste åren i hög grad präglats av de
betydande insatser som gjorts till stöd för finansiellt svaga företag. Enligt
föredraganden kommer insatser av denna storleksordning inte att vara
förenliga med strävandena att långsiktigt minska budgetunderskottet.

Samhälleliga behov och prioriteringar förändras över tiden, anför föredraganden,
varför det är nödvändigt att ha en öppen attityd till förändringar på
budgetens utgiftssida. I det finanspolitiska perspektiv som avtecknar sig bör
diskussionen gälla hur vi på effektivast möjliga sätt skall disponera de
resurser som redan kanaliseras via statsbudgeten. Omprövning av löpande
program och omdisposition av tillgängliga resurser måste enligt föredraganden
då ske i syfte att öka den samlade välfärden. Härvid bör breda
parlamentariska samförståndslösningar eftersträvas.

De budgetpolitiska utsikterna innebär självfallet också, framhåller föredraganden
, att största återhållsamhet måste iakttas när det gäller att ställa krav på
och besluta om nya reformåtaganden för de närmaste åren. Automatiken i de
åtaganden som redan gjorts är sådan att allt tillgängligt utrymme redan är
intecknat. Varje nytt åtagande måste därför finansieras med inkomstförstärkningar
eller besparingar.

Den inriktning av budgetpolitiken som förordas i propostionen är enligt
föredraganden ett nödvändigt inslag i en ekonomisk politik som syftar till att
långsiktigt återställa balansen i vår ekonomi. Den produktionstillväxt som
kan åstadkommas de närmaste åren måste väsentligen avdelas för ökad
export och ökade investeringar. Utrymmet för en ökning av privat och
offentlig konsumtion blir därmed mycket begränsat. Såväl erfarenheterna
under de senaste åren som långtidsbudgetens kalkyler visar enligt föredraganden
att det bör vara möjligt att kraftigt hålla tillbaka den statliga
konsumtionens utveckling utan att angelägna samhällsbehov därför behöver
eftersättas. En framgångsrik politik förutsätter emellertid också att den
kommunala konsumtionens tillväxt kan bringas ned och begränsas till de
områden som enligt eniga politiska bedömningar måste prioriteras dvs.
barnomsorg, äldrevård och långtidssjukvård. Härav följer att utrymmet för
vidgade insatser på andra områden måste bli ytterst begränsat. Föredraganden
räknar med att en sådan begränsning av den kommunala konsumtionen
kan ske på frivillighetens väg. Om detta inte visar sig möjligt måste andra
åtgärder komma i fråga.

Såväl långtidsbudgeten som långtidsutredningen visar enligt föredraganden
entydigt att det stora underskottet i statens sparande måste bringas ned.
Endast härigenom kan vi konsolidera samhällsekonomin och säkerställa en

FiU 1978/79:40

ekonomisk-politisk handlingsfrihet som gör det möjligt att även på längre sikt
värna om sysselsättningen och tillgodose angelägna gemensamma behov.

Motionerna

I motionen 2688 (m) anförs att det stora budgetunderskottet har uppstått till
följd av de satsningar som var nödvändiga för att undvika en dramatisk
uppgång i arbetslösheten och för att bistå företag i kris. En politik, som varit
inriktad på att genom skattehöjningar undvika uppkomsten av detta
underskott hade aldrig lyckats föra ut Sverige ur 1976 års kris.

Budgetunderskottet har enligt motionärerna inte varit och kan knappast
heller i dagsläget sägas vara något överhängande ekonomiskt problem. Trots
att budgetunderskottet ökat har ju det samlade sparandeunderskottet i den
svenska ekonomin minskat kraftigt mellan 1977 och 1978 - det samlade
sparandeunderskottet är nämligen identiskt med underskottet i bytesbalansen.
Man har alltså bl. a. från socialdemokratiskt håll av politiska skäl sökt
överdramatisera underskottsproblemet, anför motionärerna.

Motionärerna instämmer däremot i bedömningen i propositionen att
budgetunderskottet måste minskas under de kommande åren, när ekonomin
kommer närmare fullt kapacitetsutnyttjande.

Motionärerna hänvisar till att regeringen i den reviderade finansplanen
talar om såväl skattehöjningar som utgiftsåterhålisamhet för att få ner
budgetunderskottet.

Enligt motionärernas bedömning har Sverige emellertid nått ett sådant
skattetryck, att vi kan sägas ha slagit emot skattetaket.

I den reviderade finansplanen, liksom i än högre grad skedde i årets
finansplan, understryks att svårigheterna att genom skattehöjningar väsentligt
öka statsinkomsterna har blivit allt mer uppenbara och att skattehöjningar
kan försvåra en stabilisering av pris- och kostnadsnivån. Skattehöjningar
driver också upp statens och kommunernas utgifter bl. a. genom att olika
krav på kompensation ställs. Motionärerna menar att dessa negativa effekter
nu är av en sådan storleksordning, att de överväger de eventuella positiva
effekter ur samhällsekonomisk synpunkt som en skattehöjning skulle kunna
tänkas medföra. Den destabiliserande effekten av en skattehöjning på prisoch
kostnadsnivån är större än den inflationsdämpande effekten av att
likviditeten i samhällsekonomin minskar. Motionärerna tror att de negativa
effekterna på Sveriges internationella konkurrensförmåga av t. ex. en
arbetsgivaravgiftshöjning är så stora att de riskerar att leda till en större
bytesbalansförsämrande effekt än den bytesbalansförbättring som kan tänkas
uppnås genom att arbetsgivaravgiftshöjningen leder till en minskad total
efterfrågan. Därigenom skulle en skattehöjning leda till ett minskat i stället
för ett ökat totalt sparande i samhället. Den erforderliga anpassningen av
budgetpolitiken, som måste komma till stånd när ekonomin kommer
närmare fullt kapacitetsutnyttjande, måste enligt motionärerna ske genom

FiU 1978/79:40

utgiftsbegränsningar.

Enligt motionärernas mening finns betydande möjligheter till besparingar.
Redan genom att avstå från de påplussningar på olika regeringsförslag, som
skett under våren, skulle riksdagen ha kunnat spara betydande belopp. Stora
besparingsmöjligheter finns också inom arbetsmarknadspolitikens och
näringspolitikens områden. Genom att avstå från höjningar av arbetsgivaravgifter
eller införandet av en produktionsfaktorskatt kan man medverka till
en sådan normalisering av arbetsmarknadsläget att behovet av olika AMSinsatser
påtagligt minskar. Skattelättnader kan här liksom på andra områden
också leda till direkta besparingar för det allmänna. Vad gäller näringspolitiken
bör denna enligt motionärerna målmedvetet inriktas på att bringa ner
behovet av olika subventioner och andra stödinsatser.

Den ökande volymen transfereringar till hushållen måste också ses över,
anför motionärerna. Gjorda åtaganden gentemot pensionärerna måste självfallet
infrias men det är däremot inte självklart att övriga transfereringar
måste öka. Motionärerna pekar på att man från moderat håll talat om
nödvändigheten att minska rundgången inom skatte- och bidragssystemet.

En större del av den offentliga verksamheten bör enligt motionärernas
mening kunna avgiftsfinansieras. Detta gäller i första hand inom den
kommunala sektorn. Därigenom kan också utgifterna bringas ner.

Motionärerna framhåller att, trots uttalanden om behovet av en dämpning
av statsutgifternas tillväxt från regeringen och finansutskottet, under året
förslag har lagts och beslut fattats om nya utgifter så att utgiftsberäkningen i
årets budgetförslag har måst räknas upp med inte mindre än 6 miljarder kr.
Såvitt motionärerna kunnat finna har statsutgifterna aldrig stigit så mycket
under så kort tid. Detta är anmärkningsvärt och antyder enligt motionärernas
uppfattning att folkpartiregeringen mist kontrollen över kostnadsutvecklingen.

Först och främst måste en större stramhet iakttagas i budgetarbetet, anför
motionärerna, som anser att statsutgifterna kunnat vara åtskilliga miljarder
mindre än vad som föreslagits i årets budget. Motionärerna framhåller att när
väl en budget ligger på riksdagens bord är det i realiteten för sent att
åstadkomma några mer substantiella besparingar. Den som då föreslår
sådana utpekas som hänsynslös eller okänslig. Den som föreslår ökade
utgifter däremot kniper eller tror sig åtminstone knipa politiska poänger. Med
hänsyn till de ekonomiska svårigheter som vårt land fortfarande står inför och
måste lösa är det emellertid i det längre perspektivet den som inte visar
tillräcklig återhållsamhet som är hänsynslös genom att vår ekonomiska
framtid därigenom äventyras.

I motionen 2689 (c) framhålls att den svenska ekonomin nu är inne i en
konjunkturuppgång som nödvändiggör återhållande åtgärder. I detta läge
hade ett initiativ för att komma till rätta med budgetunderskottet varit ett

4 Riksdagen 1978/79. 5 sami. Nr 40

FiU 1978/79:40

viktigt inslag i den ekonomiska politiken från en ansvarskännande regerings
sida. Men regeringen har, framhåller motionärerna, i stället försökt ge en
ganska ljus bild av situationen för stunden och nöjt sig med att markera
ökande svårigheter först längre fram. Samtidigt har man föreslagit ofinansierade
skattelättnader, ägnade att fördjupa dessa svårigheter.

Enligt motionärerna pekade redan under den socialdemokratiska regeringen
budgetunderskottets utveckling på ett problem vars allvar dock kommit
till synes först nu. Utvecklingen sedan andra halvåret 1978 har varit oroande.
Trots att regeringen förfogat över den statliga utrednings- och informationsapparaten
och på ett tidigt stadium bör ha sett hur förutsättningarna skapats
för en försämring av budgetsaldot från månad till månad, har inga initiativ
tagits för att på bred politisk front gripa sig an svårigheterna. I det reviderade
budgetförslaget förskjuter man uppbromsningen ännu ett år framåt i tiden,
samtidigt som man ser sig nödsakad acceptera ett årligt budgetunderskott på
ca 50 miljarder för de år framåt som nu går att överblicka. Problemets
storleksordning framgår av räkneexemplet att hela produktivitetsökningen
under ca fyra år torde åtgå för att halvera det nuvarande budgetunderskottet
till den mera hanterliga nivån 25 miljarder kr.

Motionärerna anser att de statsfinansiella perspektiven för de närmaste
åren är sådana att de bör påverka de ekonomiska politiska besluten redan
1979.

Bland de ekonomisk-politiska åtgärder som enligt motionärerna måste
vidtas inför hösten återfinns följande punkter.

Budgetunderskottet måste successivt nedbringas. De nödvändiga
inkomstförstärkningarna måste ske i former som underlättar lönerörelsen
och långsiktigt tryggar sysselsättningen genom att inte försvaga näringslivets
internationella konkurrenskraft.

Riksdagen måste kräva att kraftiga insatser redan nu vidtas inom hela den
statliga förvaltningen för att under den stundande budgetbehandlingen en
åtstramning av statsutgifterna skall komma till stånd.

I motionen 2690 (vpk) föreslås en ny ekonomisk politik, innehållande bl. a.
ett program för att skapa 100 000 nya arbetstillfällen under ett år.

En rad av de krav som den nya politiken måste innehålla ställer krav på
statsbudgeten. Men demerutgifterde innebär måste enligt motionärerna ses i
förhållande till nödvändigheten av och ändamålet med utgifterna. Den mest
kostnadskrävande delen i den nya politiken är programmet för skapande av
100 000 nya arbetstillfällen under ett år. Men detta program är enligt
motionärerna på sikt inte en ”kostnad” och skillnaden mellan dess bruttooch
nettokostnad är mycket stor. Alternativet är att 100 000 personer är
arbetslösa eller sätts i någon form av arbetsmarknadsutbildning och även
detta kostar samhället stora pengar. Dessutom skulle de personer som får
arbete genom programmet bidra till ekonomins utveckling genom samhälleligt
nyttiga och produktiva insatser som ger upphov till inkomster och

FiU 1978/79:40

bidrar till ett bättre liv för många.

Programmet för 100 000 nya jobb underen tolvmånadersperiod ryms enligt
motionärerna väl inom en nettokostnadsram om 6 miljarder kr.

Motionärerna anför vidare att i den statsfinansiella kris som följt av den
allmänna ekonomiska krisen och den borgerliga omfördelningspolitiken till
kapitalet är det nödvändigt dels att föreslå inkomstförstärkningar för
statsbudgeten för att nedbringa budgetunderskottet, dels att föreslå uppbyggnad
av de fonder och finansiella tillgångar som är nödvändiga för ett
samhälleligt investeringsprogram samt dels föreslå en sådan inriktning av
skattepolitiken att den främjar en jämnare fördelning av inkomster och
förmögenheter.

Motionärerna anser att läget nu är mycket gynnsamt för att åstadkomma
såväl en förstärkning av statsbudgeten, en finansiell grund för ett samhälleligt
investeringsprogram som för en jämnare fördelning. Företagens vinster
ökade kraftigt under 1978 och vinstökningarna kan förväntas bli än större
1979. Även regeringen ser ett överskott på likviditet i företagen - beräknat till
minst 8 miljarder kr. - som ett samhällsekonomiskt problem. Sparandet har
förskjutits från stat och kommuner till privata förmögenhetsägare. Spekulationsvinsterna
stiger kraftigt.

Motionärerna hänvisar till skattepolitiska motioner till årets riksdag vari
vänsterpartiet kommunisterna föreslagit bl. a. skärpningar av skatten på stora
förmögenheter, arv och gåvor, tak för ränteavdragen, slopad indexreglering
av skatteskalan, skärpta åtgärder mot skatteflykt och skattefusk och en
10 %-\g höjning av den statliga bolagsvinstbeskattningen.

De nya fakta som framkommit om ökade bolagsvinster, överlikviditet och
förändringar i sparandet ger enligt motionärerna anledning till ytterligare
krav. Motionärerna upprepar kravet om en allmän arbetsgivaravgift som skall
beräknas i förhållande till företagens omsättning. Den bör tills vidare utgå
med en procent av företagens bruttointäkter av rörelse, vilket kommer att ge
statskassan en inkomstförstärkning på över 6 miljarder kronor. Vidare
föreslås en extra bolagsvinstbeskattning på 1979 och 1980 års vinster utöver
nuvarande nivå med 20 procentenheter, samt en engångsskatt på 10 % på
stora förmögenheter över 300 000 kr.

I motionen 2692 (s) anförs att de borgerliga regeringarna haft dålig kontroll
över statsutgifterna och på flera viktiga områden bedrivit en direkt slösaktig
utgiftspolitik.

Vidare har man genom en lång rad åtgärder systematiskt försvagat
statsbudgetens inkomstsida. Detta har exempelvis skett genom en rad
skattelättnader för egenföretagarna. En ytterligare anledning till den kraftiga
försvagningen av statsfinanserna är enligt motionärerna den borgerliga
regeringens användning av generella åtgärder med låg ekonomisk-politisk
effektivitet. Ett exempel på detta är slopandet av den allmänna arbetsgivaravgiften
vilket lett till en försvagning av statsbudgeten med ca 8 miljarder
kr.

FiU 1978/79:40

Att de båda borgerliga regeringarna inte haft något grepp om den
statsfinansiella utvecklingen framgår enligt motionärerna bl. a. av de felbedömningar
av budgetutvecklingen som skett under de borgerliga regeringsåren.
I budgetpropositionen i januari 1977 beräknade regeringen att underskottet
i budgeten 1977/78 skulle bli 15,7 miljarder kr. Så sent som i juni 1977
bedömde man från regeringshåll att det skulle stanna vid 14 miljarder. I själva
verket blev underskottet drygt 11 miljarder större - i det närmaste en
fördubbling. I budgetpropositionen i januari 1978 beräknade trepartiregeringen
att budgeten 1978/79 skulle ge ett underskott på 32 miljarder. I den nu
framlagda kompletteringspropositionen beräknas detta till drygt 42 miljarder
kr.

Oförmågan att förutse budgetutvecklingen framgår även av de tre
långtidsbudgetar som presenterats under den borgerliga regeringsperioden,
anför motionärerna och hänvisar till följande tablå.

Budgetunderskotten enligt 1977-79 års långtidsbudgetar (miljarder kr.)

	1979/80	1980/81	1981/82
LB 77	-14,4	-12,3	-12,0
LB 78	-38,0	-40,2	-40,2
LB 79	-48,2	-48,2	-48,9

Sorn framgår av denna tabell har budgetministern således på två år räknat
upp underskotten med ca 35 miljarder kr. för vart och ett av de tre närmast
följande budgetåren. Motionärerna säger sig mot denna bakgrund ha svårt att
frigöra sig från intrycket att de borgerliga regeringarna förlorat kontrollen
över den statsfinansiella utvecklingen.

Motionärerna riktar invändningar mot att regeringen i budgeten för
1979/80 tillgodoräknat sig en inkomstförstärkning med 1 miljard kr.
avseende ett kommande beslut att höja statsinkomsterna som ett led i
finansieringen av skatteomläggningen för 1980. Man har även lagt in
motsvarande ”tänkta” skatteinkomster i långtidsbudgeten som härigenom
för slutåret får ett med 5 miljarder kr. förbättrat saldo.

Detta är enligt motionärerna ett ytterst anmärkningsvärt förfarande och
har såvitt de vet aldrig någonsin tidigare förekommit. Efter korrigering av
långtidsbudgeten för de ännu ej beslutade inkomstförstärkningarna erhåller
motionärerna följande resultat:

FiU 1978/79:40 53

Budgetsaldot enligt korrigerade långtidsbudgeten 1979/80-1983/84 (miljarder kr.)

1979/80

1980/81

1981/82

1982/83

1983/84

Regeringens

beräkning

-48,2

-48,9

-50,2

Korrigerad

beräkning

-49,2

-50,8

-52,6

-53,4

-55,5

Denna långtidsbudget visar enligt motionärerna en djupt oroande statsfinansiell
utveckling. Trots att man förutsatt en fortgående ökning av den
ekonomiska aktiviteten och trots att man gjort - i varje fall mot senare delen
av perioden - mycket förmånliga antaganden om inkomst- och prisutvecklingen
och trots att man förutsatt att en rad arbetsmarknads- och näringspolitiska
insatser skall bortfalla så ökar budgetunderskottet. Man har dessutom
på utgiftssidan inte räknat med ett enda nytt åtagande.

Detta visar enligt motionärerna att vi nu till följd av de borgerliga partiernas
oförmåga att hantera statsfinanserna hamnat i en statsfinansiell krissituation.
Redan det kommande budgetårets underskott utgör i en uppåtgående
konjunktur en allvarlig inflationsfara. I ett längre perspektiv kommer en
fortsatt försämring av statsfinanserna att försätta oss i en praktiskt taget
ohanterbar ekonomisk situation. En väsentlig anledning till detta är att gapet
mellan budgetens inkomst- och utgiftssida nu blivit så stort att ränteutgifterna
på statsskulden växer långt snabbare än vad som svarar mot de
automatiska inkomstförstärkningarna vid en uppåtgående konjunktur.

Den svaga statsfinansiella situationen utgör enligt motionärerna dessutom
ett direkt hot mot välfärden. Bakom de dunkla skrivningarna i finansplanen
om omprövningar av utgiftsbeslut döljer sig - vid ett fortsatt borgerligt
regerande - bestämda intentioner att försämra välfärden, anför motionärerna.

Motionärerna framhåller också att den svaga statsfinansiella situationen
medför att vi står sämre rustade om vi på nytt skulle hamna i ett läge med
kortsiktiga påfrestningar för sysselsättningen.

Nu krävs enligt motionärerna att man med bestämdhet och kraft lägger om
kursen och inleder det långa arbete som kommer att krävas för att återställa
balansen i den svenska ekonomin. Budgetpolitiken måste långsiktigt utformas
så att den ger ett effektivt stöd åt sysselsättning och kapitalbildning
samtidigt som man åstadkommer en långsiktig sanering av statens finanser.
Detta kan inte åstadkommas utan en betydande förskjutning av politiken i
riktning mot en ökad användning av selektiva medel.

En rad åtgärder bör enligt motionärerna vidtas som tar ner underskottet
redan förbudgetåret 1979/80. Denna första förbättring av budgetsaldot måste
emellertid åtföljas av en ytterligare förbättring av saldot. Omfattningen av
åtgärderna är emellertid av en sådan storlek att de måste grundas på en total
analys av hela vår samhällsekonomiska utveckling framöver. Detta bör enligt

FiU 1978/79:40

motionärerna bli en uppgift för den kommande långtidsutredningen.

I sitt budgetalternativ för budgetåret 1979/80 föreslår motionärerna
utgiftsbesparingar i förhållande till regeringsförslagen om totalt ca 900 milj.
kr. och utgiftsökningar om ca 2 140 milj. kr. Härtill kommer inkomstförstärkningar
som enligt motionärerna skall ge totalt 5 190 milj. kr.
Härigenom skulle man få en minskning av budgetunderskottet med ca 4
miljarder kr. jämfört med regeringens förslag.

Utskottet

Allmänna riktlinjer för budgetregleringen

Sedan regimskiftet 1976 har underskottet i statens budget vuxit i en takt
som saknar tidigare motstycke. Den borgerliga regeringspolitiken har på
några få år lett till en försvagning av statsbudgeten som inger djup oro.
Utvecklingen framgår av tabell 11.

Tabell 11. Totalbudgetens utveckling budgetåren 1975/76-1979/80

(Miljarder kr.)	Budgetår 1975/76	1976/77	1977/78	1978/791	1979/802
Inkomster	93,9	104,4	112,1	117,8	129,7
Utgifter	97,7	114,8	137,3	158,4	180,5
Underskott	3,7	10,5	25,2	40,6	50,8

1 Beräknat utfall (RRV:s budgetprognos nr 8)

2 Förslag till statsbudget enligt utskottets preliminära beräkning

Underskottet i statens budget motsvarar för budgetåret 1979/80 mer än 10
procent av bruttonationalprodukten. Den borgerliga trepartiregeringen och
sedermera även folkpartiregeringen har försökt försvara den dramatiska
försvagningen av statsfinanserna genom att hänvisa till att stora insatser har
krävts för att upprätthålla sysselsättningen. Detta är dock endast en av många
faktorer som har bidragit till det stora budgetunderskottet.

Den kraftiga inflation som den borgerliga regeringspolitiken gav upphov
till under 1977 medförde kraftiga automatiska ökningar av statsutgifterna,
något som också påverkat statsbudgeten under de följande åren.

En annan orsak är att de borgerliga regeringarna har använt sig av generella
åtgärder med låg ekonomisk-politisk effektivitet. Främst bland dessa har
varit borttagandet av den allmänna arbetsgivaravgiften, vilket försvagar
budgetens inkomstsida med nu över 8 miljarder kr. Avsikten varatt förbättra
inte minst exportföretagens konkurrenskraft och därmed indirekt att stimulera
investeringarna i näringslivet. Utskottet kan emellertid nu konstatera att
investeringsnivån, särskilt i industrin, sjunkit kraftigt och att många företag,
inte minst på exportsidan, har höjt sina priser och planerar ytterligare
prishöjningar. Huvuddelen av kostnadssänkningen kom dessutom sådana

FiU 1978/79:40

sektorer till godo som inte är utsatta för utländsk konkurrens.

De borgerliga regeringarna har även försvagat statsinkomsterna genom att
bevilja en rad förmåner till företagarna. De senaste exemplen är de beslutade
lättnaderna i företags- och skogsbeskattningen. De har presenterats som
huvudsakligen tekniska skatteomläggningar men innebär vid fullt genomslag
en inkomstförsvagning för staten om ca 1,7 miljarder kr.

Härtill kommer att de borgerliga regeringarna har haft en dålig kontroll
över utgiftsutvecklingen och på vissa områden bedrivit en rent slösaktig
utgiftspolitik. Detta gäller t. ex. projekteringen av B3LA och vissa företagsförvärv,
där staten betalat överpriser, såsom vid bildandet av SSAB och det
statliga databolaget.

Regeringens budgetprövning har i många fall varit slapp. De uppmaningar
som riktats till riksdagen att iaktta återhållsamhet vid behandlingen av
regeringens budgetförslag ter sig mot denna bakgrund märkliga. Det måste
fastslås att regeringen har ett huvudansvar när det gäller att visa återhållsamhet
i fråga om statsutgifterna - både på grund av dess politiska roll och till
följd av dess unika ställning i fråga om tillgång till information och
beredningskapacitet.

Att de båda borgerliga regeringarna haft ett mycket dåligt grepp om den
statsfinansiella utvecklingen framgår även av deras upprepade felbedömningar
av budgetläget. Gång på gång har budgetunderskottets storlek
underskattats, ofta med mycket stora belopp. 1 budgetpropositionen i januari
1977 beräknade regeringen att underskottet i budgeten för 1977/78 skulle bli
15,7 miljarder kronor. Så sent som i juni 1977 bedömde man från regeringshåll
att det skulle stanna vid 14 miljarder kronor. I själva verket blev
underskottet drygt 11 miljarder kronor större - i det närmaste en fördubbling.

I budgetpropositionen i januari 1978 beräknade trepartiregeringen att
budgeten för 1978/79 skulle ge ett underskott på 32 miljarder kronor. Nu
beräknas det bli över 40 miljarder kronor.

Oförmågan att förutse budgetutvecklingen framgår även av de tre
långtidsbudgetar som har presenterats under den borgerliga regeringsperioden.
1 den följande tabellen redovisas de beräknade underskotten för de tre
budgetåren 1979/80-1981/82 enligt långtidsbudgetarna under de tre senaste
åren.

Tabell 12. Budgetunderskotten enligt 1977-1979 års långtidsbudgetar (miljarder
kronor)

	1979/80	1980/81	1981/82
LB 77	- 14,4	- 12,3	- 12,0
LB 78	-38,0	-40,2	-40,2
LB 79	-48,2	-48,2	-48,9

FiU 1978/79:40

Som framgår av denna tabell har budgetministern således på två år räknat
upp underskotten med ca 35 miljarder kronor för vart och ett av de tre
närmast följande budgetåren. Mycket talar för att även den senaste bedömningen
underskattar underskottens storlek. Sålunda innebär de beräkningar
för budgetåret 1979/80 som utskottet redovisar i det följande att underskottet
för första gången kommer att överstiga 50 miljarder kronor. Man har mot
denna bakgrund svårt att frigöra sig från intrycket att de borgerliga
regeringarna har förlorat kontrollen över den statsfinansiella utvecklingen.

Misstron mot budgetbedömningarna blir inte mindre av att folkpartiregeringen
denna gång i det budgetförslag som har förelagts riksdagen har
tillgodoräknat sig inkomster som regeringen inte ens har lagt fram förslag om.
Regeringen har i budgeten för 1979/80 räknat med en inkomstförstärkning
om 1 miljard kronor avseende ett kommande beslut att höja statsinkomsterna
som ett led i finansieringen av skatteomläggningen för 1980.

Utskottet avvisar med bestämdhet detta förfarande som enligt vad
utskottet har sig bekant aldrig tidigare förekommit.

Inkomstberäkningen för 1979/80 bör givetvis också korrigeras med hänsyn
till att riksdagen har avslagit eller ändrat flera av regeringens skatteförslag,
däribland förslaget till skatteomläggning för 1980. Utskottet kommer att ta
upp beräkningen av inkomsterna på driftbudgeten för 1979/80 till närmare
behandling i ett särskilt betänkande. Enligt utskottets preliminära bedömning
får de nämnda avvikelserna sammantaget mycket begränsade effekter
på totalbudgetens inkomster.

Som utskottet anfört i det föregående kommer de beslutade lättnaderna i
företags- och skogsbeskattningen att vid fullt genomslag leda till betydande
inkomstförsvagningar. Det är dock svårt att bedöma vilken effekt som kan
erhållas redan för budgetåret 1979/80. Regeringen har i sina
inkomstberäkningar inte tagit hänsyn till dessa beslut. Utskottet räknar inte
heller med någon avvikelse från regeringens beräkningar på denna grund
men vill betona att här finns en osäkerhetsfaktor i beräkningarna.

Även på utgiftssidan har riksdagsbehandlingen av budgetförslaget för
1979/80 medfört vissa förändringar. När utskottet justerar detta betänkande
har riksdagen emellertid inte slutfört behandlingen av budgetförslaget. Beslut
saknas fortfarande på områden som har stor betydelse för den slutliga
utformningen av statsbudgeten för 1979/80. Till dags dato har enligt
utskottets beräkningar riksdagsbehandlingen (av riksdagen fattade beslut och
utskottens ställningstaganden) lett till utgifter som med ca 400 milj. kr.
överstiger regeringens förslag. Det bör här särskilt observeras att regeringspartiets
företrädare i riksdagen i stor utsträckning har ställt sig bakom dessa
utgiftshöjande förslag.

Utöver riksdagsbehandlingen av regeringens förslag har en väsentlig faktor
tillkommit som påverkar budgeten för 1979/80. I en senare prognos än den
regeringen kunnat ta hänsyn till över budgetutfallet för 1978/79 har
riksrevisionsverket gjort bedömningen att ytterligare utbetalningar om

FiU 1978/79:40

tillsammans drygt 2 miljarder kronor inte kommer att hinna göras under
1978/79. Dessa utbetalningar hänför sig till ett litet antal mycket stora anslag.
För dessa kan det med relativt stor säkerhet antas att utbetalningarna
kommer att belasta budgetåret 1979/80. Eftersom regeringen i kompletteringspropositionen
antog att anslagsbehållningarna under 1979/80 skulle
minska med 4 miljarder kronor, innebär denna nytillkommande omständighet
att anslagsbehållningarna i stället skulle minska med 6 miljarder
kronor.

Nu kan i och för sig realismen i detta antagande ifrågasättas. Utvecklingen
de senaste åren har inneburit en fortlöpande uppbyggnad av anslagsbehållningarna
och regeringen har vid återkommande tillfallen underskattat denna
utveckling. Delvis beror detta på att utbetalningstakten för vissa anslag har
varit lägre än väntat. En annan orsak har varit att riksdagen har beslutat om
nya anslag efter det att statsbudgeten fastställts och att dessa anslag ofta inte
har hunnit betalas ut under samma budgetår.

Bl. a. mot bakgrund av sistnämnda omständighet är anslaget till Oförutsedda
utgifter av intresse. Regeringen har för 1979/80 fört upp detta med 4
miljarder kronor. Även om hänsyn tas till att den förbättrade konjunkturen
kan förväntas medföra ett minskat behov av arbetsmarknads- och näringspolitiska
insatser, så förefaller enligt utskottets mening 4 miljarder kronor
vara tilltaget i underkant för att täcka de nytillkommande utgifter som
erfarenhetsmässigt uppstår under ett löpande budgetår. Sålunda kan nämnas
att riksdagen under 1978/79 har beslutat om anslag på över 15 miljarder
utöver vad som fastställdes i statsbudgeten för 1978/79.

Om betydande tilläggsanslag beslutas under 1979/80 kan detta väntas få
effekter i form av större anslagsbehållningar vid utgången av budgetåret
1979/80. Anslagsbehållningarnas utveckling och storleken på anslaget
Oförutsedda utgifter måste således sättas i samband med varandra. Även om
utskottet har funnit anledning att ifrågasätta såväl bedömningen av anslagsbehållningarnas
utveckling som av storleken på anslaget Oförutsedda
utgifter, finns det inte tillräckligt underlag för att nu frånträda regeringens
bedömning utom i det hänseende som föranleds av RRV:s senaste budgetprognos.

I propositionen diskuteras, mot bakgrund av anslagsbehållningarnas
storlek, frågan om regeringens kontroll över dessas utveckling. Föredraganden
finner att regeringen i och för sig besitter erforderliga instrument för att
bestämma reservationsmedelsförbrukningen. Det är emellertid i många fall i
strid med anslagens syfte att löpande styra medelsförbrukningen. Följaktligen
är det svårt att förutse förändringar i anslagsbehållningarna. Vid en
avvägning mellan kravet på en effektiv myndighetsutövning och möjligheterna
att använda anslagsbehållningarna som ett instrument i konjunkturpolitiken
överväger enligt föredraganden i de flesta fall det förstnämnda
intresset.

En icke avsedd förbrukning av större omfattning av anslagsbehållningar på

Fill 1978/79:40

enskilda anslag kan dock förhindras, framhåller föredraganden. En uppkommen
reservation kan inte förbrukas utan att regeringen direkt eller indirekt
genom delegering till myndigheterna godtagit att så sker. Föredraganden
avser att ta initiativ till att i regleringsbreven under reservations- och
investeringsanslag införa begränsningar för medelsförbrukningen om inte
särskilda skäl talar däremot. Föredraganden uttalar också sin avsikt att
noggrant följa utvecklingen av reservationsmedelsförbrukningen för att vid
behov vidta erforderliga åtgärder.

Utskottet har redan tidigare uppmärksammat problemet med de snabbt
växande anslagsbehållningarna. Det är i och för sig tillfredsställande att dessa
nu harblivit föremål för en mera ingående analys än tidigare. Det måste dock
understrykas att det i allmänhet inte kan vara en godtagbar metod att söka
bromsa utbetalningen av utgiftersom riksdagen redan har beslutat om genom
att införa nya byråkratiska rutiner. Återhållsamheten i fråga om statsutgifterna
måste i första hand komma till uttryck i de förslag som läggs i
riksdagen och i prövningen av dessa. Att först besluta om utgifter och därefter
försöka hindra eller fördröja att dessa betalas ut genom att försvåra
myndighetsutövningen kan i regel inte vara ett lämpligt tillvägagångssätt.
Det finns däremot all anledning att framdeles noggrant följa anslagsbehållningarnas
utveckling och att därvid även överväga lämpliga åtgärder för att
om möjligt undvika att utbetalningarna sker på ett sätt som kan stå i strid med
finanspolitikens allmänna inriktning.

Den statsfinansiella situationen måste nu betecknas som djupt oroande.
Enligt nu föreliggande beräkningar kommer budgetunderskottet att stiga
med ca 10 miljarder kronor mellan budgetåren 1978/79 och 1979/80 och att
överstiga 50 miljarder kronor för 1979/80. Detta sker samtidigt som vi
befinner oss i en klar konjunkturuppgång. Regeringen har tecknat en mycket
ljus bild av den ekonomiska utvecklingen de närmaste åren. Det kan
visserligen ifrågasättas om uppgången verkligen blir så stark som regeringen
har förutspått - inte minst med tanke på den alltmer oroande situationen på
oljemarknaden och på de tilltagande internationella råvaruprisstegringarna.
Men just med tanke på den optimistiska framtidsbild som regeringen målar
upp, framstår det för utskottet som anmärkningsvärt att propositionen inte
innehåller några konkreta förslag om hur en med hänsyn till denna
konjunkturutveckling nödvändig statsfinansiell åtstramning skall åstadkommas.
Det framgårav regeringens egna beräkningar att stimulanseffekten från
den offentliga sektorn stiger mellan 1977 och 1979 trots att ekonomin under
samma tid går från ett läge med lågt kapacitetsutnyttjande och sjunkande
produktion in i en markant konjunkturuppgång.

Även långsiktigt framstår den statsfinansiella utvecklingen som djupt
oroväckande. Regeringens egen långtidsbudget visar att underskotten ligger
kvar på omkring 50 miljarder kronor flera årin på 1980-talet. Om hänsyn hade
tagits till de nu beslutade lättnaderna i företags- och skogsbeskattningen
skulle underskotten ha varit ännu större.

FiU 1978/79:40

Det bör observeras att långtidsbudgeten endast är en konsekvensframskrivning
av redan gjorda åtaganden och fattade beslut. Beräkningsmetodiken
innebär således att man inte tar hänsyn till nya reformer som
kan komma att beslutas under perioden. Krontalsbestämda åtaganden,
såsom barnbidragen, förutsätts förbli oförändrade under hela perioden, vilket
realt sett innebär en fortgående urholkning. Vidare förutsätts behovet av
arbetsmarknads- och näringspolitiska insatser minska kraftigt och de statliga
investeringarna sjunka successivt. Det visar sig också att ändringar i fråga om
de pris- och löneantaganden som ligger till grund för beräkningarna inte på ett
nämnvärt sätt kan förändra resultaten i långtidsbudgeten.

Med mer realistiska antaganden om utgiftsutvecklingen än de som ligger
till grund för beräkningarna i långtidsbudgeten, skulle således budgetunderskottet
vid slutet av långtidsbudgetperioden - vid oförändrade skatteregler -bli väsentligt större än vad som nu framkommer.

LU 78 har i sitt huvudalternativ kommit fram till att den statliga budgeten
år 1983 inte bör uppvisa ett underskott på mer än drygt 25 miljarder kronor för
att den svenska ekonomin då skall vara på väg mot den långsiktiga
återhämtning som utredningen målsätt. Enligt långtidsbudgeten uppvisar
emellertid den statliga budgeten, trots den utomordentligt restriktiva utgiftsbedömningen,
i stället ett underskott om drygt 50 miljarder kronor vid denna
tidpunkt. Det uppkommer således ett finansieringsgap på drygt 25 miljarder
kronor om man sammanställer dessa båda bedömningar som regeringen har
låtit utföra. Regeringen har inte med ett ord berört frågan om vilka åtgärder
som behövs för att den i LU 78 tecknade utvecklingen skall komma till
stånd.

Enligt utskottets mening visar detta klart att vårt land - till följd av de
borgerliga partiernas lättsinniga ekonomiska politik - har hamnat i en
statsfinansiell kris. Redan det kommande budgetårets underskott utgör i en
uppåtgående konjunktur en allvarlig inflationsfara genom sina verkningar på
penningmängden och kreditmarknaden. Detta inträffar samtidigt med att
den internationella prisstegringen nu åter skjuter fart. I ett något längre
perspektiv kommer en fortsatt försämring av statsfinanserna att försätta oss i
en praktiskt taget ohanterlig ekonomisk situation. En väsentlig anledning till
detta är att gapet mellan budgetens inkomst- och utgiftssida nu blivit så stort
att ränteutgifterna på statsskulden växer långt snabbare än vad som svarar
mot de automatiska inkomstförstärkningarna vid en uppåtgående konjunktur.

Det svaga statsfinansiella läget utgör ett direkt hot mot den sociala
tryggheten. Det innebär inte bara att utrymmet för nya reformer drastiskt
beskärs. Det skapar också en grogrund för reaktionära opinioner som säger att
vi inte ens har råd att upprätthålla den nuvarande välfärden.

Den svaga statsfinansiella situationen medför också att vi står sämre
rustade om vi på nytt skulle komma i ett läge med kortsiktiga påfrestningar
för sysselsättningen.

FiU 1978/79:40

Om regeringen står handfallen inför den allvarliga statsfmansiella situationen,
så påvisar inte heller motionen 2689 (c) någon konkret framkomstväg. I
motionen kritiseras visserligen med rätta regeringen fördess passivitet inför
de försämrade statsfinanserna samtidigt som också riskerna med denna
utveckling betonas. Det talas i allmänna ordalag om behovet av inkomstförstärkningar
och en åtstramning av statsutgifterna men ges inga anvisningar
om hur detta skall gå till i praktiken. Att ta ställning för eller mot de i
motionen angivna riktlinjerna för budgetpolitiken är skäligen meningslöst,
eftersom dessa genom sin vaghet inte erbjuder någon vägledning för hur
budgetpolitiken skall utformas framöver. Utskottet avstyrker därför motionen
2689, yrkandet 3.

I motionen 2688 (m) hävdas att vi nu har slagit emot skattetaket. Den
erforderliga anpassningen av budgetpolitiken måste enligt motionärerna ske
genom utgiftsbegränsningar. Motionärerna hävdar att stora besparingsmöjligheter
finns inom arbetsmarknads- och näringspolitikens områden. Den
ökande volymen transfereringar till hushållen måste ses över, anser motionärerna.
De anser också att en större del av den offentliga verksamheten bör
kunna avgiftsfinansieras, i första hand inom den kommunala sektorn.
Motionärerna pekar på att man från moderat håll talat om nödvändigheten att
minska rundgången inom skatte- och bidragssystemet.

Dessa förslag bygger på en grundsyn som flertalet riksdagspartier tar
avstånd från. Motionärerna bortser i sina angrepp mot den s. k. rundgången
från att vårt skatte- och transfereringssystem som en av sina huvuduppgifter
har att omfördela inkomster från ekonomiskt starkare grupper till andra
grupper som är mer utsatta och i särskilt behov av samhällets stöd. En
minskning av såväl skatter som transfereringar skulle därför innebära ökade
ekonomiska klyftor i samhället och en försämrad social trygghet för de
ekonomiskt svagare grupperna. Ett ökat inslag av avgifter i den offentliga
sektorn skulle i betydande utsträckning missgynna de lägre inkomsttagarna.
Motionärerna bortser också från att ett ökat inslag av behovsprövade
förmåner i stället för de generella förmåner som nu utgår i många fall skulle
innebära större kostnader och en ökad byråkrati, något som moderata
samlingspartiet i andra sammanhang säger sig bekämpa.

Motionärernas motstånd mot inkomstförstärkningar och uttalanden om
det nödvändiga i att sänka skattetrycket ter sig ansvarslöst mot bakgrund av
det statsfmansiella läget. I vissa fall framställs t. o. m. skattesänkningar som
en metod att höja statsinkomsterna. Moderaterna har emellertid aldrig gjort
något seriöst försök att påvisa hur en sådan effekt av skattesänkningar i
praktiken skulle kunna uppkomma.

De konkreta utgiftsbesparingar som moderata samlingspartiet har anvisat
framstår som tämligen blygsamma. De besparingsmöjligheter som moderaterna
mer antydningsvis pekar på i fråga om transfereringarna till hushållen
skulle kunna vara mer betydande men då få som ofrånkomliga konsekvenser
en sänkning av den sociala välfärden. På andra områden framför moderaterna

FiU 1978/79:40

förslag som går i utgiftshöjande riktning. Det gäller exempelvis kraven på ett
nytt stridsflygplan och på att införa vårdnadsersättning till barnfamiljer.

Sammantaget skulle en politik enligt de riktlinjer som förordas av moderata
samlingspartiet leda till en ytterligare försvagning av statsfinanserna samtidigt
som den sociala tryggheten försämras för breda grupper i samhället och
klyftorna ökar. Moderaterna har härigenom ställt sig vid sidan av den
utveckling som förordas av såväl riksdagsmajoriteten som folkflertalet.
Utskottet avstyrker motionen 2688 yrkandet 2.

Såsom utskottet tidigare framhållit skulle en fortsatt politik av det slag som
de borgerliga partierna fört i regeringsställning leda in vårt land i en ytterst
svårhanterlig inflationsutveckling med en kraftigt försämrad konkurrenskraft
och en fortgående minskning av realinkomsterna. Om inte denna
utveckling snabbt bromsas utgör den ett hot mot vår sociala och ekonomiska
välfärd.

Politiken måste därför med bestämdhet och kraft läggas om och vi måste
inleda det långa arbete som krävs för att återställa balansen i den svenska
ekonomin. Det långsiktiga målet förbudgetpolitiken måste vara att utforma
denna så att den ger ett effektivt stöd åt sysselsättning och kapitalbildning
samtidigt som man åstadkommer en långsiktig sanering av statens finanser.
Detta kan inte åstadkommas utan en betydande förskjutning av politiken i
riktning mot ökad användning av selektiva medel.

En budgetpolitik som siktar till att långsiktigt föra ut den svenska
ekonomin ur den nuvarande statsfinansiella krisen måste inbegripa åtgärder
som såväl förstärker budgetens inkomstsida som begränsar utgifterna. I den
socialdemokratiska motionen 2692 förordas att en produktionsfaktorskatt
införs fr. o. m. 1980. Den tekniska utformningen av denna nya skatt är
visserligen nu föremål för en expertutredning som enligt sina direktiv har att
lämna en redovisning i sådan tid att beslut i denna fråga kan fattas under
höstriksdagen 1979. Enligt utskottets mening finns det emellertid skäl att
redan nu ta principiell ställning för införandet av denna nya skatt på
produktionen. Även om vissa tekniska problem återstår att lösa ligger det ett
stort värde i att ha klarlagt att inkomstförstärkningen i det nu föreliggande
perspektivet i första hand bör ske genom en skatt på produktionen. Genom
ett sådant ställningstagande har man skapat klarhet i en för den fortsatta
utvecklingen viktig ekonomisk-politisk förutsättning. Det förhållandet att
riksdagens majoritet har beslutat att skjuta på det formella ställningstagandet
till frågan om skatteomläggningen för 1980 och om dess finansiering fritar
inte riksdagen från ansvaret för att genom riktlinjer för budgetpolitiken ange
den linje som man bör följa i det fortsatta handlandet. 1 dessa riktlinjer bör då
ligga såväl att finansieringen bör ske genom en skatt på produktionen som att
sänkningen av den direkta skatten 1980 bör fördelas på ett sådant sätt att
avtalsrörelsen för detta och kommande år underlättas. Riksdagen har tidigare
i vår konstaterat att det av regeringen i prop. 1978/79:160 framlagda förslaget
till skatteomläggning inte uppfyller dessa krav.

FiU 1978/79:40

I den socialdemokratiska motionen 2692 redovisas vidare en rad olika
åtgärder som tillsammans med de tidigare nämnda åtgärderna skulle leda till
en förstärkning av budgeten för 1979/80 med 4 miljarder kronor och vid fullt
genomslag med sammanlagt 7 miljarder kronor. Detta är visserligen en i
förhållande till det totala underskottet relativt blygsam förstärkning. Enligt
utskottets mening representerar dock de socialdemokratiska riktlinjerna en
annan färdriktning i budgetpolitiken -en färdriktning som innebär att arbetet
med att ta ner de alltför stora underskotten härigenom inleds. Detta arbete
måste emellertid fortsätta. Som även framhålls i motionen 2689 (c) kan i ett
längre perspektiv en nödvändig minskning av budgetunderskottet inte
uppnås enbart med hjälp av inkomstförstärkande åtgärder. Skulle man gå
denna väg kan skattehöjningarna riskera att ge upphov till nya problem bl. a.
vad avser kostnads- och prisutvecklingen. När det gäller möjligheterna att på
längre sikt minska budgetunderskottet måste detta även ske genom en
betydande återhållsamhet på utgiftssidan. Vid övervägandena rörande dessa
möjligheter vill emellertid utskottet - i likhet med föredraganden - peka på
statsbudgetens utgiftsstruktur. Såsom redovisats i propositionen utgör de
statliga konsumtionsutgifterna ca 45 miljarder kronor. Härav utgör de rena
förvaltningskostnaderna endast en mindre del. Utskottet delar föredragandens
uppfattning att man även fortsättningsvis bör genomföra så långtgående
besparingar inom den statliga förvaltningen som är möjliga med hänsyn till
kraven på en fortsatt effektiv myndighetsutövning. Beträffande kravet i
centermotionen 2689 att direktiv skall utfärdas till alla myndigheter avseende
en ytterligt stram budgetbehandling för 1980/81 - ett krav som ingår i
motionärernas förslag till program för ekonomisk-politiska åtgärder inför
hösten, behandlat under punkten A. i det föregående - vill utskottet
framhålla att regeringen redan i januari 1979 fastställt anvisningar för
myndigheternas anslagsframställningar avseende budgetåret 1980/81. Dessa
anvisningar torde enligt utskottets mening kunna utgöra en tillräcklig grund
för behandlingen av myndigheternas medelstilldelning för detta budgetår. I
dessa anvisningar anges bl. a. att myndigheterna som huvudförslag skall utgå
ifrån en anslagsnivå som utgör pris- och löneomräknat anslag minskat med
2 %.

I detta sammanhang vill utskottet påpeka att även om en besparing på 2 %
kunde uppnås på hela det belopp som i budgetpropositionen redovisas för
förvaltning m. m. ger detta totalt mindre än en halv miljard kronor. Utskottet
vill därför instämma i föredragandens uttalande att den besparingsmöjlighet
som finns på detta område inte på något avgörande sätt kan bidraga till en
annan inriktning av budgetpolitiken.

När det gäller de statliga investeringsutgiftema - som för budgetåret
1979/80 uppgår till icke fullt 10 miljarder kronor-kan några mera väsentliga
besparingar knappast uppnås utan att detta får negativa återverkningar på den
statliga affärsverksamheten och på sysselsättningsutvecklingen inom
denna.

FiU 1978/79:40

Vid sidan av de egentliga investeringsutgifterna finns på den statliga
budgeten även en rad finansiella transaktioner, i forsta hand långivning för
bostadsbyggande och studiesociala ändamål. Under senare år har dessutom
förekommit en växande andel industripolitiska satsningar i form av lån och
aktieköp. Under 1979/80 är den totala summan av dessa finansiella
transaktioner beräknad till 12 miljarder kronor. En nedgång av denna är redan
förutsedd i långtidsbudgeten genom bortfall av olika industripolitiska
satsningar.

Sammantaget uppgår de statliga konsumtions-, investerings- och låneutgifterna
till drygt 65 miljarder kronor. Detta innebär att de enbart utgör en
dryg tredjedel av de totala statliga utgifterna. De resterande delarna av dessa
utgifter - drygt 110 miljarder kronor - utgörs av transfereringsutgifter till
andra sektorer i ekonomin. Den största utgiftskategorin här gäller transfereringar
till hushåll-främst i form av pensioner och stöd till barnfamiljer-vilka
sammantaget uppgår till drygt 40 miljarder kronor. Därnäst i storlek kommer
transfereringarna till kommunerna som uppgår till ca 35 miljarder kronor.
Snabbast växande utgiftskategorier på transfereringsområdet har emellertid
under senare år varit transfereringarna till företagen och statsskuldräntorna.

Sammantaget uppvisar de totala transfereringarna en klart snabbare ökning
än konsumtions- och investeringsutgifterna. Detta beror framför allt på den
automatik som finns i fråga om utvecklingen av dessa utgifter, t. ex. genom
pensionsbeloppens anknytning till prisutvecklingen. I den mån budgetunderskottet
skall minskas genom åtgärder på budgetens utgiftssida måste på
något sätt transfereringsutgifterna komma med i bilden. Samtidigt måste
man emellertid konstatera att dessa transfereringsutgifter till en betydande
del utgör basen i vårt sociala välfärdssystem. Detta gäller huvuddelen av
transfereringarna till hushållssektorn men det gäller även i betydande
utsträckning transfereringarna till kommunerna vilka riksdagen nyligen
beslutat öka genom förstärkta bidrag till den kommunala skatteutjämningen.

En allmän utgångspunkt för ansträngningarna att dämpa den statliga
utgiftsutvecklingen bör vara att detta inte får gå ut över de inkomstsvaga
grupperna i samhället. Det mäste vara ett viktigt mål för budgetpolitiken att
infria de löften som i första hand givits till pensionärerna. Det måste också
vara en viktig målsättning att fördela samhällets stöd till bl. a. barnfamiljerna
på ett sådant sätt att det kommer dem som bäst behöver detta till del. Inom
ramen för denna allmänna inriktning av politiken bör det dock vara möjligt
att på längre sikt dämpa expansionen i den offentliga sektorns utgifter - i varje
fall i förhållande till de ökningar som registrerats under 1970-talet.

Utskottet nödgas emellertid konstatera att regeringspropositionen inte
lämnar det underlag som skulle behövts för en mera omfattande genomlysning
av vare sig möjligheterna till eller konsekvenserna av en sådan mera
restriktiv utgiftsutveckling. Detta understryker ytterligare behovet av att

FiU 1978/79:40

arbetet med den kommande långtidsutredningen - som bör bedrivas med
största skyndsamhet - koncentreras på uppgiften att klarlägga hur en för
framtiden helt nödvändig sanering av de statliga finanserna kan ske parallellt
med att vi förstärker produktionskapaciteten och sysselsättningsmöjligheterna.

Vad utskottet i det föregående anfört bör, med bifall till motionen 2692
yrkandet 2, ges regeringen till känna som riktlinjer för budgetregleringen.

1 motionen 2690 (vpk) föreslås kraftigt ökade statsutgifter, bl. a. för att
genomföra ett program för 100 000 nya jobb under en tolvmånadersperiod.
För att finansiera detta och för att dessutom nedbringa budgetunderskottet
föreslås kraftiga skattehöjningar. Bl. a. föreslås en extra skatt på 1979 och
1980 års bolagsvinster med 20 procentenheter utöver nu gällande skattesats,
en allmän arbetsgivaravgift, från vilken kommuner och landsting skall
undantas,beräknad med 1 procent på företagens omsättning,så att den under
1979/80 inbringar minst 6 miljarder kronor samt en engångsskatt på stora
förmögenheter med 10 procent på det belopp som överstiger 300 000 kr.
Utskottet kan konstatera att dessa och liknande förslag tidigare behandlats av
riksdagen som då funnit övervägande skäl tala emot deras genomförande.
Utskottet avstyrker därför motionen 2690, yrkandena 1-3 och 5.

I motionen 2691 (apk) hemställs (yrkandet 4) att riksdagen beslutar att som
åtgärder för att förstärka statsbudgeten genomföra de skattepolitiska förslag
som anges i motion 1978/79:824.1 motionen 824, som under våren redan har
behandlats av skatteutskottet, föreslås bl. a. att riksdagen uttalar sig för
övergång till en produktionsskatt, beräknad på hela omsättningen, och för
mervärdeskattens avskaffande. Utskottet avvisar av skäl som redovisats av
skatteutskottet den föreslagna utformningen av en bruttoskatt. Att i det
nuvarande statsfinansiella läget avskaffa mervärdeskatten förefaller inte
heller välbetänkt. Utskottet avstyrker motionen 2691, yrkandet 4.

Övriga motionsyrkanden

I motionen 1108 (m) hemställs (yrkandet 4) att riksdagen hos regeringen
hemställer om tillsättandet av en expertkommission med uppgift att granska
den s. k. rundgången i den svenska ekonomin och föreslå åtgärder i syfte att
begränsa denna. Motionärerna anför att den offentliga sektorns snabbt
ökande utgifter för transfereringsändamål skapar ett motsvarande behov av
snabbt ökande inkomster för att finansiera transfereringssystemet. Vi är
enligt motionärerna på väg att hamna i en situation, där stat och kommun tar
in allt mer pengar i form av skatter och sociala avgifter och därigenom
försätter enskilda och företag i ett läge, där de just på grund av bördan av
skatter och avgifter blir beroende av ytterligare ökade bidrag från det
allmänna.

Motionärerna bortser enligt utskottets mening från det fördelningspolitis -

FiU 1978/79:40

ka syftet med huvuddelen av transfereringsutgifterna. Vissa grupper i
samhället mottar mera från transfereringssystemet än vad de bidrar med i
form av skatter och avgifter, medan det för andra grupper förhåller sig
tvärtom. Detta är ett nödvändigt uttryck för solidariteten med svaga och
utsatta grupper i samhället. Utskottet kan inte heller i övrigt instämma i
motionärernas beskrivning av de berörda förhållandena. Motionen 1108
yrkandet 4 avstyrks.

I motionen 1705 (m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär dels
(yrkandet 1) en redovisning av det samlade skatte- och transfereringssystemets
fördelningspolitiska effekter, dels (yrkandet 2) förslag om förändringar i
skatte- och transfereringssystemet liksom i den del av den kommunala
verksamheten som direkt påverkas av statsmakterna, syftande till återhållsamhet
med offentliga utgifter, en ökning av enskilda medborgares möjlighet
till självständiga prioriteringar inom det offentliga serviceutbudet och en
förstärkt kommunal självstyrelse i enlighet med vad som anförts i motionen.

Beträffande yrkandet 1 vill utskottet hänvisa till sitt betänkande FiU
1978/79:23. I detta betänkande förordade utskottet att ett system skall
utvecklas för löpande studier och prognoser avseende inkomst- och förmögenhetsfördelningen
i samhället. Utskottet betonade i sammanhanget vikten
av att ett sådant system grundas på en uppfattning om vilka faktorer som
bestämmer förändringar i denna fördelning (prisutveckling, förändringar av
skatter och bidrag m. m.). Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets
förslag. Mot bakgrund härav finnér utskottet att riksdagen inte bör framställa
någon sådan begäran som föreslås i motionen 1705 yrkandet 1.

Yrkandet 2 i motionen får enligt utskottets mening i huvudsak anses
besvarat med vad utskottet anfört i detta betänkande under punkt A och i det
föregående under denna punkt. Frågor som rör den kommunala sektorn har
utskottet också behandlat i betänkandet FiU 1978/79:35.

Med vad utskottet nu anfört avstyrks motionen 1705.

I motionen 1120 (m, c) hemställs att riksdagen uttalar att med lagstadgade
arbetsgivaravgifter skall inga andra kostnader betalas än sådana som har en
direkt anknytning till den enskilde arbetsgivaren.

I motionen 1704 (m) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller att
regeringen snarast förelägger riksdagen förslag om avveckling av de fiskala
delarna av arbetsgivaravgifterna.

Utskottet erinrar om att riksdagen beslutat att ställningstaganden till
frågan om skatteomläggning för 1980 och hur denna skall finansieras skall
göras i höst. Utskottet har i det föregående förordat att riksdagen nu uttalar att
finansieringen bör ske genom en skatt på produktionen. Uttalanden av det
slag som föreslås i motionerna bör följaktligen inte göras. Enligt utskottets
mening är dessutom allmänt hållna uttalanden som syftar till att utesluta
vissa skatte- eller avgiftstyper tämligen meningslösa då de inte kan binda

5 Riksdagen 1978/79. 5 sami. Nr 40

FiU 1978/79:40

riksdagen för framtiden. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna
1120 och 1704.

I motionen 2692 (s) riktas kritik mot att man i årets långtidsbudget gjort ett
avsteg från de gängse principerna för inkomstberäkningar i långtidsbudgetsammanhang.
Dessa principer innebär att beräkningarna skall utgå från
oförändrade skatteregler. 1 årets långtidsbudget har ett undantag gjorts från
denna regel genom att man förutsatt att sådana beslut kommer att fattas att
den av regeringen föreslagna skattereformen och den kommunalekonomiska
reformen helt finansieras genom höjda statsinkomster.

I det nu aktuella fallet har det enligt utskottets mening funnits visst fog för
en avvikelse från tidigare tillämpade regler, då en bred majoritet i riksdagen
uttalat sig för en totalfinansiering av de nämnda reformerna, men det
normala bör vara att tidigare tillämpade beräkningsprinciper används. Detta
bör ges regeringen till känna.

Det bör noteras att om man nu gjorde en beräkning som byggde på de
riksdagsbeslut som föreligger skulle denna enligt utskottets uppfattning i hög
grad komma att överensstämma med de inkomstberäkningar som faktiskt
redovisats i långtidsbudgeten.

Särskilda frågor

I propositionen föreslås inrättandet av en konsoliderings/ond för televerket.
Chefen för kommunikationsdepartementet har tidigare i budgetpropositionen
framhållit vikten av att televerket har tillräckliga möjligheter till
resultatutjämning mellan åren och förordat att det, som ett komplement till
de konsolideringsmöjligheter televerket redan har, upprättas en särskild
konsolideringsfond för verket. Förslag i frågan aviserades till kompletteringspropositionen.
Trafikutskottet har i betänkandet TU 1978/79:12 anfört att
utskottet inte haft något att erinra mot vad chefen för kommunikationsdepartementet
sålunda anfört.

1 kompletteringspropositionen erinrar föredraganden om att riksdagen
tidigare medgivit att en konsolideringsfond inrättas för postverket (prop.
1975/76:100 bil. 1, FiU 1975/76:20, rskr 1975/76:173). För televerkets del
innebär förslaget att, i sådana fall då verksamhetsårets resultat överstiger
gällande förräntningskrav, televerket efter särskild prövning av regeringen,
bör kunna få avsätta skillnaden mellan faktiskt resultat och förräntningskrav
till en särskild konsolideringsfond. Avsättningen bör i bokslutet redovisas
som en konsolideringsfond i balansräkningen och motsvarande medel kunna
användas som rörelsekapital i verket och härvid tillgodoföras den rörliga
kredit verket disponerar i riksgäldskontoret. Konsolideringsfonden bör sedan
vid behov, efter särskild prövning av regeringen, kunna utnyttjas i resultatförstärkande
syfte. På detta sätt ökar möjligheterna att tidsmässigt anpassa
framtida erforderliga taxehöjningar till växande marknadsförutsättningar.

FiU 1978/79:40

Utskottet har inget att erinra mot vad föredraganden anfört utan tillstyrker
att en konsolideringsfond för televerket inrättas. Det bör ankomma på
regeringen att fastställa de närmare reglerna för konsolideringsfonden.

I betänkandet FiU 1977/78:16 anförde utskottet vissa principiella
synpunkter beträffande finansfullmakten. Enligt utskottets mening hade den
nya typen av s. k. aktiv finansfullmakt i huvudsak fungerat väl sedan
införandet våren 1975. Utskottet fann dock att vissa frågor av både principiell
och mera teknisk innebörd kunde behöva ses över.

Systemet har kommit att utvecklas så att regeringen, då finansfullmakten
utnyttjats för visst ändamål, senare förelagt riksdagen förslag om att anvisa
medel på tilläggsbudget för ifrågavarande ändamål. Det beslut riksdagen
fattat med anledning av dessa förslag har därefter givits innebörden att
riksdagen dels godkänt regeringens utnyttjande av finansfullmakten för
ändamålen, dels ”fyllt på” fullmakten så att regeringens bemyndigande på
nytt uppgått till samma belopp som före utnyttjandet av fullmakten.
Utskottet anförde bl. a. att det är svårt att sakpröva regeringens förslag
eftersom regeringen, med stöd av finansfullmakten, har beslutat att åtgärderna
skall vidtas och verksamheten normalt har påbörjats eller i vissa fall
t. o. m. avslutats. Enligt utskottet borde formerna för redovisningen till
riksdagen och den prövning riksdagen har att göra i anslutning härtill
övervägas. Vidare borde enligt utskottets mening vid en översyn övervägas i
vilken utsträckning det finns behov av konjunkturpolitiskt motiverade
bemyndiganden vid sidan av finansfullmakten samt förhållandet mellan
finansfullmakten och sådana bemyndiganden. Riksdagen beslutade i enlighet
med utskottets förslag.

Regeringen har redovisat sina överväganden med anledning av riksdagens
begäran om en översyn i årets budgetproposition (prop. 1978/79:100 bil. 2
mom. 2 och 6 i hemställan). Föredraganden redovisar där att avsikten är att
fr. o. m. budgetåret 1979/80 i kompletteringspropositionen lämna riksdagen
en samlad redovisning av utnyttjandet av finansfullmakten och övriga
konjunktur- och arbetsmarknadspolitiskt motiverade bemyndiganden. Vid
detta tillfälle bör enligt föredraganden även utgifter som uppkommit till följd
av utnyttjandet av finansfullmakten regleras. Hemställan om utnyttjande av
finansfullmakt för det nästföljande budgetåret bör göras vid samma tillfälle.
Skulle arbetsmarknadsläget kräva insatser utöver vad som kan tillgodoses
genom ianspråktagande av den givna finansfullmakten bör regeringen enligt
föredraganden på tilläggsbudget hemställa om en utvidgad finansfullmakt.
Det nuvarande systemet med successiva påfyllningar av finansfullmakten
kommer därmed inte längre att användas.

1 propositionen görs en sammanställning av de konjunktur- eller arbetsmarknadspolitiskt
motiverade bemyndiganden vid sidan av finansfullmakten
som riksdagen förbudgetåret 1978/79 lämnat regeringen. Dessa bör enligt
föredraganden, med ett undantag, behållas och någon teknisk sammankopp -

FiU 1978/79:40

ling med finansfullmakten inte göras. Beträffande de s. k. konjunkturmarginalerna
på affärsverken m. fl. verksamheters investeringsramar anför föredraganden
att vissa skäl talar för att de såvitt gäller sysselsättningsskäl inte
bör bibehållas. Investeringsramarna kan emellertid höjas av regeringen också
av andra skäl. Detta behov kvarstår oförändrat. Frågan kräver enligt
föredraganden ytterligare överväganden varför någon ändring av gällande
regelsystem nu inte bör göras.

För 1978/79 disponerar regeringen en finansfullmakt om 2 miljarder
kronor. Med tanke bl. a. på de föreslagna ändrade formerna för riksdagens
ställningstagande till utnyttjandet av finansfullmakten finner föredraganden
en viss uppräkning av beloppet motiverad och förordar att fullmakten för
1979/80 höjs till 2,5 miljarder kronor att användas för samma ändamål som
hittills.

Utskottet finneratt vad föredraganden förordat i huvudsak tillgodoser de
synpunkter utskottet anfört i betänkandet FiU 1977/78:16. De nya formerna
för redovisning av utnyttjandet av finansfullmakten och för riksdagens
ställningstagande härtill bör undanröja de problem utskottet pekat på.

Utskottet har inget att erinra mot att övriga arbetsmarknads- och
konjunkturpolitiskt motiverade bemyndiganden behålls. I sammanhanget
noterar utskottet att det f. n. förekommer sådana bemyndiganden som inte
förs ut i hemställan i propositioner och inte blir föremål för ett uttryckligt
medgivande från riksdagens sida. Det är vidare vanligt att bemyndiganden av
detta slag ger regeringen rätt att vidga besluts- och planeringsramar i
obegränsad utsträckning.

Enligt utskottets mening bör bemyndiganden av här berört slag i samtliga
fall bli föremål för särskilt beslut av riksdagen och således återfinnas i
hemställan. I den mån inte särskilda skäl talar däremot bör bemyndigandenas
omfattning också vara preciserade i form av ett belopp eller på annat sätt.
Utskottet förutsätter att regeringen återkommer med redovisning av de
fortsatta övervägandena angående de s. k. konjunkturmarginalerna på
affärsverkens m. fl. verksamheters investeringsramar.

Utskottet tillstyrker att finansfullmakten höjs till 2 500 milj. kr. för
1979/80, att disponeras för samma ändamål som hittills.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen att
riksdagen med avslag på regeringens förslag i propositionen
1978/79:150 bilaga 2 moment 1 och motionerna 1978/79:2688
yrkandet 2, 1978/79:2689 yrkandet 3,1978/79:2690 yrkandena
1-3 och 5 och 1978/79:2691 yrkandet 4 samt med bifall till
motionen 1978/79:2692 yrkandet 2 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

FiU 1978/79:40

2. beträffande tillsättandet av en expertkommission för att granska
den s. k. rundgången i ekonomin att riksdagen avslår motionen
1978/79:1108 yrkandet 4,

3. beträffande redovisning av och förändringar i skatte- och transfereringssystemet
att riksdagen avslår motionen 1978/79:1705,

4. beträffande finansiering genom arbetsgivaravgifter att riksdagen
avslår motionerna 1978/79:1120 och 1978/79:1704,

5. beträffande inkomstberäkningen i långtidsbudgeten att riksdagen
med anledning av motionen 1978/79:2692 yrkandet 5 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. beträffande .finansfullmakten att riksdagen med bifall till regeringens
förslag i propositionen 1978/79:100 bilaga 2 moment 2
bemyndigar regeringen att för budgetåret 1979/80, om arbetsmarknadsläget
kräver det, besluta om utgifter i enlighet med
vad som förordats i propositionen intill ett sammanlagt belopp
av 2 500 000 000 kr.,

7. beträffande formerna för redovisningen av finansfullmakten att
riksdagen med anledning av propositionen 1978/79:100 bilaga 2
moment 6 som sin mening ger regeringen 'I känna vad
utskottet anfört,

8. beträffande konsoliderings/ond för televerket att riksdagen
medger att en konsolideringsfond för televerket får inrättas i
enlighet med vad som förordats i propositionen 1978/79:150
bilaga 2 moment 11.

Stockholm den 29 och 30 maj 1979

På finansutskottets vägnar
BJÖRN MOLIN

Närvarande: Björn Molin (fp), Kjell-Olof Feldt (s), Nils Åsling (c). Staffan
Burenstam Linder (m), Knut Johansson (s), Torsten Gustafsson (c). Paul
Jansson (s), Anton Fågelsbo (c), Arne Gadd (s), Knut Wachtmeister (m),
Per-Axel Nilsson (s). Rolf Rämgård (c), Anita Gradin (s), Olle Wästberg i
Stockholm (fp) och Karin Flodström (s),

dock att vid justeringen av punkten B Arne Gadd (s) och Olle Wästberg i
Stockholm (fp) ej deltagit. Vid denna justering deltog Arne Pettersson (s) och
Holger Bergqvist (fp).

FiU 1978/79:40

Reservationer

vid punkten A. EKONOMIDEPARTEMENTET Den reviderade finansplanen
1979

1) beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och
program för ekonomisk-politiska åtgärder av Kjell -Olof Feldt, Knut Johansson,
Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita Gradin och Karin
Flodström (alla s) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med "Den
internationella” och på s. 29 slutar med "Källa: reviderad finansplan 1979”
bort ha följande lydelse:

Den internationella konjunkturutvecklingen. Den ekonomiska utvecklingen
har hittills i år i stora drag följt de bedömningar som utskottet redovisade i
början av detta år. Den totala produktionstillväxten inom OECD-området
har varit fortsatt relativt svag. Men samtidigt har det under denna tid skett en
för oss betydelsefull förskjutning i tillväxtens sammansättning. De alltmer
påtagliga tendenserna till en avmattning i Förenta staterna har motvägts av
en uppgång i Västeuropa. Detta gäller i synnerhet i Förbundsrepubliken
Tyskland och i våra nordiska grannländer där en påtaglig förstärkning av
konjunkturen ägt rum. Denna har utgjort en viktig förklaring till den svenska
exportens kraftiga uppgång under senare delen av 1978 och den hittills
passerade delen av 1979.

En för den närmaste tidens utveckling viktig fråga är vilka effekter den allt
kraftigare uppbromsningen i USA:s ekonomi kommer att få på utvecklingen
inom övriga delar av OECD-området. Det är mycket som i dagsläget talar för
att det kommer att dröja ett tag innan effekterna av denna sprider sig till de för
vår export verkligt betydande marknaderna. Uppgången inom dessa länder
hålls i stor utsträckning i gång av faktorer som kan fortsätta att påverka
efterfrågan och produktionen positivt trots en fortgående försämring i USA:s
ekonomi.

Snarare ligger riskerna - även i det korta perspektivet - i den utveckling på
oljeområdet som bl. a. understryks i motionen 2692 (s). Den begränsning av
råoljeproduktionen som skedde i Iran fick som omedelbar effekt en relativt
kraftig prisstegring, främst på den s. k. spot-marknaden. Men trots att detta
bortfall av oljeproduktion nu praktiskt taget helt kompenserats av en ökad
produktion i andra oljeländer har pristrycket fortsatt att öka. Den fortsatta
uppgången av efterfrågan på olja har lett till kraftiga prishöjningar, inte endast
på spot-marknaderna utan även på långsiktiga leveranskontrakt. Även på
andra råvaror - då främst metaller - har priserna stigit markant sedan mitten
av 1978. Till en del sammanhänger detta med utvecklingen på valutaområdet,
till en del är det sannolikt även fråga om spekulativa prisuppgångar som
sammanhänger med situationen på oljeområdet och med de tidigare
oroligheterna i bl. a. Sydostasien. Även priserna på industrivaror stiger nu

FiU 1978/79:40

klart snabbare än vad de gjorde under 1978.

Samtidigt har utvecklingen på bytesbalansområdet förändrats i negativ
riktning. Anpassningen av under- resp. överskott i bytesbalanserna mellan
industriländerna har blivit klart sämre. Under 1978 ökade överskotten i
Japan, Förbundsrepubliken Tyskland och Schweiz samtidigt som Förenta
staterna och flera mindre länder registrerade stora underskott. Överskottsländerna
vidtog visserligen under 1978 vissa åtgärder i expansiv riktning; de
nu föreliggande tendenserna inom den ekonomiska politiken pekar emellertid
på att dessa länder håller på att återgå till en mera restriktiv linje i sin
politik. Ovanpå detta kommer nu effekten av de starka oljeprisstegringarna
och de stigande priserna i den internationella handeln. Växande obalanser i
betalningarna mellan industriländerna och ett ökat inflationstryck kan
sammantaget komma att föranleda en omläggning av den ekonomiska
politiken i en restriktiv riktning i för vår export betydelsefulla länder.

1 Förbundsrepubliken Tyskland har man redan beslutat att höja mervärdeskatten
från halvårsskiftet i år. Detta sker samtidigt som prisstegringstakten
nu ökar i detta land.

Enligt utskottets mening inger den internationella ekonomiska utvecklingen
f. n. oro. Den allmänna ökningen av inflationstakten i den internationella
handeln kan komma att föranleda en omläggning av den ekonomiska
politiken i restriktiv riktning som kan komma att verka dämpande på den
svenska exporten. De snabba prisstegringarna kan dessutom via ökade
importpriser medföra en ökad inflation även i vårt eget land i en utsträckning
som kan medföra att den inflationsklausul som finns inskriven i de centrala
avtalen på arbetsmarknaden för 1979 kommer att utlösas.

Farhågor av samma slag kommer till uttryck i motionen 2689 (c) där man
anser att det finns en påtaglig risk för att vi i vårt land på grund av bl. a.
prishöjningsimpulser från världsmarknaden får en snabbare kostnadsutveckling
än beräknat.

Utskottet nödgas i detta sammanhang konstatera att de två borgerliga
regeringarnas ekonomiska politik lagt en dålig grund för att klara en situation
med ökande internationell inflation. Den svaga finanspolitiken och det
snabbt växande budgetunderskottet kan driva fram en inhemsk inflationsutveckling
samtidigt som vi nu löper risk att gå in i en period med en förnyad
internationell inflation. Vi har att möta denna situation med en försvagad
industristruktur och en av den ekonomiska politiken skapad betydande
överlikviditet i vår ekonomi. I de socialdemokratiska motionerna om den
ekonomiska politiken under senare år har varnats för denna situation och på
en rad punkter har föreslagits en alternativ inriktning av politiken som skulle
lett till att vi hade stått bättre rustade att möta den nu föreliggande situationen
och dess risker.

De borgerliga regeringarnas politik har även lett oss in i en mycket riskabel
situation när det gäller oljeförsörjningen. Vi står nu inför ett val mellan att
antingen fylla på våra oljelager till priser som kommer att medföra en påtaglig

FiU 1978/79:40

belastning på vår utrikeshandelsbalans eller tvingas möta nästa vinter med så
små oljelager att påtagliga risker uppstår för en ransoneringssituation. I det
senare fallet kan man inte utesluta att detta kommer att medföra risker för
störningar även i produktionen.

Trots att värdefull tid redan gått till spillo utgår utskottet ifrån att
regeringen snabbt vidtar åtgärder som tryggar oljeförsörjningen och förbereder
åtgärder som i görligaste mån bidrar till att effekterna på produktionen
och sysselsättningen blir så små som möjligt.

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige under perioden 1977-1979. Enligt
bedömningarna i kompletteringspropositionen kommer den ekonomiska
utvecklingen under 1979 att vara kraftigt expansiv. Bruttonationalprodukten
(BNP) beräknas stiga med drygt 5 96. Praktiskt taget samtliga efterfrågekomponenter
beräknas öka. Av störst betydelse är visserligen lageromslaget, som
inte bidrar till någon mera långsiktig uppgång i ekonomin. Därutöver ökar
emellertid såväl den privata konsumtionen som exporten med relativt höga
tal.

Även enligt utskottets mening befinner sig den svenska ekonomin i en
uppåtgående konjunkturfas. Men denna uppgång kommer efter två års
stagnation -en stagnation som i stor utsträckning skapades av den borgerliga
trepartiregeringens ekonomiska politik. Regeringens första budget 1977 var
visserligen kraftigt expansiv. Denna inriktning av politiken stod sig emellertid
endast tre månader. Under våren 1977 gjorde regeringen en helomvändning.
Genom en rad olika åtstramningsåtgärder riktade mot löntagarna och
hushållen inleddes den s. k. svångremspolitiken. Man höjde olika skatter på
konsumtionen och man devalverade den svenska kronan tre gånger på
mindre än ett år, vilket tillsammans med skattehöjningarna ledde till en
rekordartad prisstegring under 1977. Kombinationen av en långsam internationell
tillväxt och en hård inhemsk åtstramning ledde till att produktionen
stod stilla under 1977 och 1978. Den privata konsumtionen gick kraftigt
tillbaka och arbetslösheten steg under 1978 till en mycket hög nivå. Särskilt
ungdomarna kom att drabbas hårt av den stora arbetslösheten.

Genom denna svångremspolitik skapades ett underutnyttjande av de
ekonomiska resurserna i vårt land som lett till betydande produktionsförluster.
Utskottet finnér här anledning framhålla att denna svaga ekonomiska
utveckling i första hand skapats genom den inhemska efterfrågans utveckling.
Mycket i den ekonomisk-politiska debatten har uppehållit sig vid den
svenska exportindustrins utveckling. Men det faktiska förhållandet är att
nettoefterfrågan från utlandet (export av varor och tjänster minus import av
varor och tjänster) har utgjort ett expansivt element under både 1977 och
1978. Till en del har detta kommit till stånd genom att importutvecklingen
varit svagare än exportutvecklingen, men nettoeffekten har likväl varit att
den konkurrensutsatta delen av vår ekonomi inte kan skyllas för den
ekonomiska stagnationen. Den har i stället skapats genom en nedgång av den

FiU 1978/79:40

privata konsumtionen och av en kraftigt försvagad kapitalbildning. I
synnerhet har lageromslaget spelat en väsentlig roll.

Utskottet vill här peka på att trepartiregeringen under sin tid redovisade
bedömningar av utvecklingen som senare visade sig vara grovt felaktiga och
missledande. Man trodde exempelvis att BNP under 1977 skulle stiga med
inemot 2 % och att den privata konsumtionen skulle öka med 2,5 %. I själva
verket minskade båda kraftigt. Man trodde vidare på en fortsatt uppgång av
industriinvesteringarna. 1 själva verket sjönk dessa med 17 % under 1977 och
18 % året därefter. Den bild som trepartiregeringen gav i sina finansplaner
visade sig alltså på en lång rad punkter vara grovt missvisande.

Åtstramningen av hushållens köpkraft står i bjärt kontrast mot budgetutvecklingen.
Underskottet i statens budget har vuxit i en takt som saknar sin
motsvarighet tidigare i vårt land. 1 viss utsträckning förklaras denna
försvagning av kostnader för åtgärder som satts in för att möta den
arbetslöshet som åtstramningen bidrog till att driva fram. En ytterligare
anledning till de försämrade statsfinanserna var de automatiska utgiftsökningar
som följde av den kraftiga inflation som den borgerliga regeringens
politik ledde till under 1977 och som även fick omfattande statsfinansiella
konsekvenser under 1978. Den oförmåga som både trepartiregeringen och
folkpartiregeringen visade att hålla en med hänsyn till läget nödvändig
kontroll över statsutgifterna bidrog till att förvärra den statsfinansiella
situationen.

Genom uppgången 1979 kan en del av det som förlorats under de två
tidigare borgerliga regeringsåren hämtas tillbaka. Utvecklingen under de tre
år då det varit en borgerlig majoritet i riksdagen blir emellertid sammantaget
svag. I tablå 1 redovisas den genomsnittliga utvecklingen under dessa tre år
jämfört med genomsnittet för perioden 1970-1975.

Som framgår av tablån leder inte uppgången under 1979 - trots att den är
relativt kraftig - till att helhetsintrycket för de tre borgerliga åren i någon
nämnvärd utsträckning förändras. Dessa år representerar en period då det
ekonomiska läget kraftigt försvagats.

Redan 1976 framstod det som klart att den svenska ekonomin stod inför
svåra problem. Sviterna från oljekrisen 1974-1975, den sedan dess försvagade
internationella tillväxten och tillkomsten av nya industriländer skulle
komma att leda till en skärpt konkurrenssituation och ett betydande behov av
nydaning inom det svenska näringslivet. En viktig förutsättning för att de
framtida sysselsättningskraven skulle kunna klaras varatt en förnyelse och
utveckling kom till stånd inom vår industri. Samma krav restes utifrån
behovet att återställa balansen i våra utrikes betalningar. Som en följd härav
var det också nödvändigt att begränsa konsumtionsökningarna i förhållande
till de uppgångar som ägt rum under åren dessförinnan.

Mot bakgrund av den utvecklingen som faktiskt kan registreras under åren
1977-1979 - med alla de påfrestningar det inneburit för de svenska löntagarna
- nödgas emellertid utskottet konstatera att utvecklingen under dessa år inte

FiU 1978/79:40 74

Tablå 1. Den ekonomiska utvecklingen 1970-1975 och 1976-1979

Om ej annat anges avser uppgifterna årliga förändringar i procent.

	1970-1971	i 1976-1979
BNP	2,3	1,8
Privat konsumtion	1,8	0,3
Offentlig konsumtion	2,8	3,2
Industriinvesteringar	5,4	-8,0
Export av varor och
tjänster	5,5	5,0
Industriproduktion	2,8	0,6
Konsumentpriser	8,3	9,3
Antal färdigställda bo-
städer i genomsnitt	96 400	55 100
Arbetslösa samt av
betsmarknadspolitiska
åtgärder berörda personer,
genomsnitt/år	180 000	250 000
Genomsnittligt under-
skott på bytesbalansen
(miljarder kr.)	-0,8	-10,7
Genomsnittligt under-
skott i statsbudgeten
(miljarder kr.)	-6,5	-31,6
Källor: Nationalräkenskaperna samt de reviderade nationalbudgetarna under åren
1972-1979
fört oss närmare en lösning på dessa för vår framtid så centrala problemen.
Politiken har visserligen lett	till en kraftig åtstramning av den privata
konsumtionen som lagt tunga bördor på de lägre inkomsttagarna och som
skapat en onödig ökning av arbetslösheten, men de frigjorda resurserna har
inte utnyttjats till en förstärkning av våra framtida produktionsmöjligheter.
Det mest konkreta resultatet av löntagarnas uppoffringar har i stället blivit en
mycket kraftig ökning av företagens vinster. Som framgår av tablå 2 beräknas
dessa öka särskilt kraftigt under 1979.
Tablå 2. Förändring i företagens driftsöverskott (brutto) 1976-1979
Förändring sedan föregående år (milj. kr.)
1977	1978	1979
-8 700	+13 100	+ 16 100

Källor: Konjunkturläget oktober 1978 och reviderad nationalbudget 1979

FiU 1978/79:40

Trots denna kraftiga förbättringav företagens ekonomi har investeringarna
försvagats. Särskilt kraftig har nedgången varit för industriinvesteringarna,
vilka under de tre åren minskat med ca 20 %. Företagen har således inte
använt sina förstärkta finansiella resurser till ökade investeringar utan har
valt att i stället förstärka sin likviditet och sin finansiella ställning - detta i en
utsträckning som enligt propositionen nu kräver särskilda åtgärder. Sysselsättningen
inom industrin har minskat kraftigt. Detta har i sin tur lett till att
den utveckling i riktning mot en förbättrad regional balans som kunde avläsas
under åren fram till 1976 har brutits och ersatts med en växande regional
obalans. Det har också lett till att vår exportkapacitet knappast kommer att
klara de anspråk i ett längre perspektiv som ställs på denna för att*vi på nytt
skall återvinna vår externa balans.

Tillsammans med den dramatiska försvagningen av statens finanser lägger
detta en mycket dålig grund för det fortsatta arbetet med stabiliseringen av
den svenska ekonomin. De generella medlens ekonomiska politik som i så
höggrad tillämpats av de båda borgerliga regeringarna har således inte kunnat
lösa vårt lands ekonomiska problem utan har i stället skapat en kraftig
finansiell obalans i ekonomin. Vi står nu illa rustade att lösa 1980-talets
sysselsättnings- och stabiliseringsproblem.

Enligt utskottets mening skulle de riktlinjer för den ekonomiska politiken
som förespråkats i de socialdemokratiska motionerna under de senaste åren
sannolikt lett till en bättre utveckling. I dessa har förespråkats en ökad
användning av selektiva insatser för att upprätthålla efterfrågan och inrikta
denna på en utbyggnad av vår produktionskapacitet. Man skulle genom en
sådan politik kunnat undvika den dramatiska försvagningen av statsfinanserna
och ändå,fått till stånd en bättre stimulans av den reala efterfrågan
än vad den borgerliga generella politiken lett till.

Målen för den ekonomiska politiken

Huvudmålen för den ekonomiska politiken är
att skapa arbete och välfärd åt alla och

att fördela produktionsresultat, förmögenheter och inflytande på ett
rättvist och demokratiskt sätt.

De ekonomiska förhållandena spelar en avgörande roll för samhällets
möjligheter att skapa sysselsättning och ekonomisk och social trygghet.
Utvecklingen i vårt land alltsedan 1930-talet visar på ett övertygande sätt att
sociala och fördelningspolitiska mål kan förverkligas både snabbare och mer
genomgripande om den underliggande ekonomin är stark och expansiv.
Ekonomiska framsteg och åtgärder som stärker landets produktionsförmåga
utgör således viktiga medel för att uppnå mera grundläggande sociala och
politiska värden.

Det är enligt utskottets mening ett viktigt krav att de växande resurserna
fördelas på ett rättvist sätt och att den ekonomiska tillväxten verkligen leder
till en reellt ökad jämlikhet. Ett viktigt inslag i jämlikhetspolitiken är också att

FiU 1978/79:40

det råder balans i fråga om arbete och inkomster mellan olika delar av vårt
land. Tillbakagången i dessa avseenden under åren med borgerlig majoritet i
riksdagen kräver nu förnyade ansträngningar.

På samma sättsom en fortgående tillväxt av våra ekonomiska resurser så är
stabila priser avgörande för ett framgångsrikt fullföljande av såväl fördelningspolitiken
som de långsiktiga sysselsättningsmålen. En fortgående
inflation leder ofta till en orättvis omfördelning av ekonomiska tillgångar och
utgör på sikt även ett hot mot sysselsättningen och den internationella
konkurrenskraften. En dämpning av den under senare år alltför höga
inflationstakten utgör därför ett nödvändigt led i en politik som syftar till att
på sikt trygga sysselsättningen och att skapa en rättvis fördelning av
inkomster och förmögenhet.

En viktig förutsättning för att vi skall kunna bibehålla vårt ekonomiska
oberoende och på våra egna villkor förverkliga målen full sysselsättning och
en rättvis fördelning av produktionsresultaten är vidare att vi på lång sikt har
balans i våra utrikes affärer. Ett över många år bestående underskott leder till
ett växande beroende av långivare. Betalningsbalansen kommer även att
belastas med växande räntebetalningar. Den förbättring som kunde registreras
i vår utrikesbalans under 1978 sammanhänger i stor utsträckning med
trepartiregeringens arbetslöshetsskapande politik. 1 takt med att ekonomin
nu tar fart finns det mot bakgrund av den svaga finanspolitiken risk för att vi
på nytt kommer in i ett läge med växande underskott. Politiken måste därför
inriktas på att åstadkomma en långsiktig och stabil balans i våra utrikes
affärer.

Människors rätt till arbete och social trygghet är det främsta politiska målet.
Utskottet kan nu konstatera att de borgerliga partiernas ekonomiska politik
inte kunnat skapa förutsättningar att lösa de stora problem vi står inför under
1980-talet. Snarare har man genom en svag finanspolitik och ett ensidigt stöd
till företagens vinster skapat ytterligare svårigheter att klara de stora problem
vi står inför. I stället för en politik av det slag som forts måste politiken
inriktas på att i samverkan mellan samhälle, löntagare och näringsliv lägga en
stabil grund för framtidens sysselsättning. Detta kommer att kräva hårt
arbete, men med gemensamma ansträngningar, genom långsiktighet och
beslutsamhet i handlandet kan vi lösa problemen och återskapa tryggheten
och tillförsikten inför framtiden.

Utvecklingen under 1979. På flera punkter finner utskottet anledning
ifrågasätta de bedömningar som redovisats i den reviderade finansplanen. En
av dessa gäller den optimistiska exportprognosen. Denna bygger bl. a. på
förutsättningen om en vidmakthållen uppgång under 1979 inom OECDområdet.
Enligt OECD-organisationens senaste prognos skulle man dock ha
anledning räkna med en viss försvagning av utvecklingen i vår omvärld
under senare delen av 1979. Något hänsynstagande till detta synes inte ha
skett i regeringens bedömningar.

FiU 1978/79:40

Bedömningarna bygger vidare på förutsättningen om ett fortsatt återtagande
av marknadsandelar. Enligt analyserna i den reviderade nationalbudgeten
och den reviderade finansplanen skulle en väsentlig anledning till de
återvunna marknadsandelarna vara att den svenska exportindustrin och den
med importen konkurrerande industrin sänkt sina priser i jämförelse med
konkurrentländernas. Samtidigt kan man med hjälp av nu tillgänglig statistik
konstatera att de svenska företagen på en lång rad områden redan kraftigt höjt
sina priser. Enligt den senast föreliggande konjunkturbarometern räknar man
med fortsatt kraftiga prishöjningar under andra kvartalet 1979. Företagen har
med andra ord inte följt den tidigare regeringens uppmaning att solidarisera
sig med den förda devalveringspolitikens syften, utan de utnyttjar det
utrymme som denna skapat till prishöjningar och vinstförbättringar. Detta
kan emellertid fl som konsekvens att den volymmässiga uppgången blir
mindre än vad man beräknat i den reviderade finansplanen, vilket får
verkningar på produktion och sysselsättning. Den förväntade
exportökningen kan också komma att dämpas på grund av svårigheterna för
skogsindustrierna att fl fram den nödvändiga skogsråvaran.

I propositionen presenteras en prognos för bytesbalansen som innebär att
underskottet skulle växa från ca 4 miljarder 1978 till drygt 6 miljarder 1979. På
denna punkt har regeringen korrigerat konjunkturinstitutets bedömning som
resulterade i ett ännu större underskott, nämligen 7,5 miljarder för 1979.
Bytesbalansproblemen är således långt ifrån övervunna utan snarare kan de
på nytt bli ett akut problem när vi nu går in i ett skede med en starkare tillväxt
av den inhemska efterfrågan.

Den allmänna finansiella situationen - med de av budgetunderskottet
förorsakade kraftiga ökningarna i penningmängd och likviditet - tillsammans
med riskerna för en acceleration av de internationella priserna gör att
utskottet har anledning att ifrågasätta den prognos för konsumentprisernas
utveckling under loppet av 1979 som regeringen redovisar i den reviderade
finansplanen. Utvecklingen på olje- och råvaruområdet kan, tillsammans
med företagens tilltagande benägenhet att höja sina priser, driva fram en klart
snabbare stegring av konsumentpriserna. I detta sammanhang bör nämnas
att konjunkturinstitutet för sin del räknat med en större prisstegring än vad
regeringen stannat för. Tendensen till höjd prisstegringstakt är en allvarlig
varningssignal med tanke på konsekvenserna för arbetsmarknadens löneavtal.

I fråga om bostadsbyggandet har regeringen reviderat ner sina bedömningar
i jämförelse med dem som redovisades i januari i år.
Bostadsinvesteringarna beräknas nu öka endast med 5 % i volym under 1979.
Redan i den socialdemokratiska motionen med anledning av finansplanen
(1978/79:1124) ifrågasattes den prognos som regeringen då redovisade. 1
motionen konstaterades att andelen outhyrda lägenheter i nyproduktionen
på nytt ökat i vissa delar av landet till följd av bl. a. den starka kostnadsstegringen
i bostadsproduktionen. Hyrorna i nyproduktionen har under de

FiU 1978/79:40

borgerliga regeringarnas tid stigit så snabbt att många bostadssökande inte
har råd att ta de nya lägenheterna. Samtidigt ökar bostadsbristen. I motionen
krävdes förstärkta insatser på det bostadspolitiska området och åtgärder som
bättre kontrollerade kostnadsutvecklingen, eljest skulle risk föreligga för att
bostadsbyggandet inte alls skulle komma upp till det tal som man räknade
med i finansplanen.

Dessa farhågor har nu bekräftats. Regeringens passivitet på detta område
kan leda till att inte ens det nu nedreviderade talet kommer att forverkligas.
Enligt utskottets mening bör åtgärder snabbt sättas in för att avvärja en eljest
hotande bostadsbrist.

Även om läget på en rad punkter fortfarande är osäkert och även om man
på flera punkter kan peka på riskerna för att uppgången försvagas under
loppet av året talar ändå det mesta för att den svenska ekonomin kommit in i
en uppåtgående konjunkturfas. Den av regeringen förordade ekonomiska
politiken är emellertid närmast avpassad för den situationen att ekonomin
fortfarande skulle gå tillbaka. Utskottet återkommer senare till frågan om hur
denna politik borde föras med hänsyn till den nu föreliggande situationen.

Utvecklingen under 1980 och 1981

I den reviderade finansplanen presenteras en del överslagsvisa kalkyler
överutvecklingen under 1980och 1981. Urdessasiffrorframträderen mycket
ljus bild av de närmaste årens ekonomiska utveckling. Den totala produktionen
kommer att öka i snabb takt. Investeringarna inom industrin skjuter
fart, exporten ökar kraftigt och den privata konsumtionen tillåts öka i en takt
som ligger vida över vad som var fallet under svångremspolitikens år.
Konsumentprisernas ökningstakt kommer successivt att minska. Underskottet
i bytesbalansen är egentligen det enda mörka inslag som redovisas -det ligger fortfarande på en långsiktigt alldeles för hög nivå.

I propositionen redovisas emellertid inga som helst förslag till åtgärder som
skulle kunna förverkliga denna utveckling. Föredraganden anför visserligen
att det är "en självklar uppgift för den ekonomiska politiken att så långt
möjligt skapa förutsättningar för att den nu påbörjade konjunkturuppgången
får en sådan styrka och varaktighet som möjliggör en återgång till en mer
balanserad ekonomisk utveckling”. Några åtgärder som skulle kunna skapa
dessa förutsättningar redovisas emellertid inte i propositionen. Där redovisas
inte heller den långa rad av problem, inte minst på det statsfinansiella
området, som måste lösas för att denna utveckling skall komma till
stånd.

Enligt utskottets mening har denna typ av kalkyler, som inte redovisar de
ekonomisk-politiska förutsättningarna och som i långa stycken döljer de
verkliga problem som vi står inför i framtiden, knappast något värde som
underlag för ekonomisk-politiska ställningstaganden i riksdagen.

FiU 1978/79:40

Utvecklingen på längre sikt

I kompletteringspropositionen redovisas även regeringens bedömning av
1978 års långtidsutredning (LU 78). Av flera skäl har emellertid denna
redovisning enligt utskottets mening ett relativt begränsat värde för ställningstagandena
i den ekonomiska politiken.

För det första har redovisningen av långtidsutredningen - som avser
perioden 1977-1983 - inte samordnats med de mer detaljerade prognoser som
redovisats för i första hand 1979 men i viss mån även för de två därpå följande
åren. 1 ett och samma regeringsdokument har således regeringen presenterat
dels årsvisa prognoser för större delen av långtidsutredningsperioden, dels de
genomsnittliga utvecklingstalen för hela perioden 1977-1983 men utan att
dessa olika redovisningar infogats i en sammanhängande bild.

För det andra har enligt utskottets mening regeringen inte på ett
tillfredsställande sätt redovisat den ganska massiva kritik som riktats mot LU
78. Ett genomgående drag i remissinstansernas kritik har varit att LU 78
bedömt utvecklingen alltför optimistiskt och att man undertryckt för vår
ekonomiska framtid väsentliga problem, bl. a. på strukturområdet. Flera
viktiga remissinstanser har vidare pekat på att LU 78 förutsatt en fördelning
av produktionsresultatet mellan arbetskraften och kapitalet som varken
framstår som sannolik eller önskvärd.

För det tredje lider propositionens behandling av LU 78 av samma brist på
ekonomisk-politisk konkretisering som redan behandlingen av utvecklingen
för åren 1980 och 1981 kännetecknas av. Man berör sålunda knappast alls det
förhållandet att LU 78 byggde på förutsättningen att underskottet i den
statliga budgeten skulle ha nedbringats till ca 25 miljarder kr. år 1983
samtidigt som man i samma proposition redovisar en långtidsbudget som för
1983 resulterar i ett underskott på ca 50 miljarder kr. Man talar endast i
mycket allmänna ordalag om att skattehöjningar kan behövas i framtiden.
Man drar inte heller ut konsekvenserna för arbetsmarknads- och regionalpolitiken
av ett genomförande av den av utredningen förutsatta kraftiga
ökningen av arbetskraftens rörlighet och de påtagliga riskerna för en ökad
regional obalans som skulle följa av utredningens framtidsbedömningar.

Enligt utskottets mening har utvecklingen på bl. a. det statsfinansiella
området inneburit att LU 78 redan är inaktuell. Varken utredningens eller
regeringens bedömning av dess resultat kan läggas till grund för ställningstaganden
om den ekonomiska politikens inriktning på längre sikt. Riksdagen
bör hos regeringen hemställa att man i samband med arbetet på den nya
långtidsutredningen - som bör utarbetas skyndsamt - på ett realistiskt sätt
angriper de problem som vi står inför i den svenska ekonomin. Utskottet
återkommer senare till denna fråga i anslutning till behandlingen av den
framtida budgetutvecklingen.

FiU 1978/79:40

dets den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med ”Vad riksdagen”
och på s. 36 slutar med ”står inför” bort ha följande lydelse:

Finanspolitikens uppläggning på kort sikt

Den reviderade finansplanen innehåller praktiskt taget inga förslag till
ekonomisk-politiska åtgärder, utan den expansiva inriktningen av politiken
skall tills vidare bestå. Enligt utskottets mening kräver emellertid den
ekonomiska utvecklingen att politiken ges en klart annan inriktning. Den bör
inriktas på den dubbla uppgiften att dels ta ner det alltför stora underskottet i
den statliga budgeten, dels stimulera bostadsbyggandet och industrins
investeringar, områden där aktiviteten fortfarande är alltför svag.

Utskottet ställer sig bakom förslaget i motionen 2693 att företag skall
avsätta 20 % av vinsten till särskild investeringsfond, en lagstiftning som
syftar till att begränsa likviditetsutvecklingen i näringslivet och samtidigt
gynnsamt påverka industriföretagens investeringar.

Åtgärder bör vidtas för att göra finanspolitiken mer restriktiv. Redan under
innevarande år bör budgeten stramas åt i förhållande till regeringsförslaget.
Åtgärderna bör enligt utskottets mening baseras på vad som redovisas i
motionen 2692.

Om den nu förutsedda konjunktur- och likviditetsuppgången kommer till
stånd bör dessutom åtgärder vidtas för att åstadkomma en mer allmän
finansiell åtstramning under 1980. Denna bör i första hand åstadkommas
genom att man fr. o. m. den 1 januari 1980 inför den i motionen 2692
redovisade produktionsfaktorskatten. Denna bör då på det sätt som föreslagits
i den socialdemokratiska motionen 1978/79:2433 kombineras med en
sänkning av den direkta skatten på hushållen, utformad på sådant sätt att den
underlättar avtalsrörelsen för 1980. Med utgångspunkt från de nu kända
utvecklingstendenserna bör produktionsskatten läggas på nivån 3 96, vilket
bör ge en inkomstförstärkning i storleksordningen 7-8 miljarder kr.

Genom att redan nu markera statsmakternas inställning till såväl skattesänkningens
profil som formen för dess finansiering skapar man klarhet i en
för höstens avtalsrörelse viktig förutsättning. Genom detta ställningstagande
markerar statsmakterna sin bestämda vilja att förhindra att en ny inflationsvåg
liknande den vi hade 1977 kommer till stånd. Ett viktigt mål för den
ekonomiska politiken måste i den nu föreliggande situationen vara att bryta
de inflationsförväntningar som eljest kommer att uppstå.

Utskottet förordar att ytterligare åtgärder vidtas för att öka industriinvesteringarna
och den tekniska utvecklingen och forskningen, på sätt som
redovisas i motionen 2692. Inriktningen av den ekonomiska politiken mot
ökad kapitalbildning bör vara en viktig riktlinje för den ekonomiska politiken
under det kommande budgetåret.

De borgerliga regeringarnas ekonomiska politik har lagt tunga bördor på

FiU 1978/79:40

utsatta grupper. Den har lett till växande klyftor i samhället. Åtstramningen
har inte fördelats efter bärkraft, utan högre inkomsttagare och kapitalägare
har fått en relativt sett förmånligare behandling under den borgerliga svångremspolitikens
år.

För att motverka följden av den borgerliga politiken förordar utskottet en
förstärkning av bostadsbidragen och en höjning av de allmänna barnbidragen
med 300 kr. perbarn och år fr. o. m.den 1 januari 1980 i enlighet med vadsom
föreslagits i de socialdemokratiska motionerna tidigare i vår. Statsfinansiellt
utrymme för dessa höjningar åstadkommes bl. a. genom att det socialdemokratiska
skatteförslaget inte ger höginkomsttagarna de utmanande stora
skattesänkningar som folkpartiregeringens skatteförslag leder till.

De av utskottet förordade riktlinjerna för den ekonomiska politiken kan
sammanfattas i följande nio punkter:

1. Åtgärder på både inkomst- och utgiftssidan som - vid fullt genomslag -reducerar underskottet med 7 miljarder kr.

2. Införande av en produktionsskatt på nivån 3 % från den 1 januari
1980.

3. Sänkning av inkomstskatten 1980 genom en 10-procentig reduktion av
kommunalskatten och en sänkning av marginalskatten i skiktet från 43 200
kr. till 64 800 kr.

4. Höjning av bostads- och barnbidragen.

5. Snabba åtgärder för att öka bostadsbyggandet till 70 000 lägenheter/år
och för att begränsa kostnadsökningarna i bostadsproduktionen.

6. Obligatorisk vinstavsättning med 20 % i syfte att dra in företagens
överlikviditet och stimulera till ökade investeringar.

7. Ytterligare investeringsstöd genom inrättande av en strukturfond och av
olika utvecklingsbolag samt ökat stöd till forsknings- och utvecklingsarbete.

8. Förstärkta åtgärder mot ungdomsarbetslösheten.

9. Åtgärder som tryggar oljeförsörjningen under den kommande
vintern.

I motionen 2688 (m) förutsätts att den erforderliga anpassningen av den
ekonomiska politiken enbart får ske genom utgiftsbegränsningar - inte
genom skattehöjningar. I stället förs ett allmänt resonemang om att man
genom skattesänkningar kommer att stimulera den ekonomiska aktiviteten
så att statsinkomsterna ökar. Enligt utskottets mening ställer sig moderata
samlingspartiet genom denna sin uppfattning helt vid sidan av en seriös
diskussion om den svenska ekonomins problem. De förslag som framläggs i
motionen skulle, om de genomfördes, på ett allvarligt sätt förvärra de
problem med inflation och försämrad konkurrenskraft som det nu gäller att
undvika. De i denna motion framlagda riktlinjerna bör enligt utskottets
mening avslås av riksdagen.

1 motionen 2689 (c) skisseras ett program för ekonomisk-politiska åtgärder

6 Riksdagen 1978/79. 5 sami Nr 40

FiU 1978/79:40

inför hösten. Detta sker mot bakgrunden av en i och för sig intressant analys
av svagheterna i folkpartiregeringens ekonomiska politik. Samtidigt kan
utskottet konstatera att de i motionen framlagda sex punkterna är alltför
allmänt hållna för att kunna läggas till grund för den ekonomiska politiken. I
likhet med propositionen saknar de den konkretisering som är nödvändig för
att programmet skall kunna omsättas i konkret handling. Utskottet har i det
föregående anvisat ett konkret utformat sådant program och avstyrker av de
angivna skälen de riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordas i
motionen 2689.

Utskottet har i det föregående utförligt diskuterat vilka riktlinjer för den
ekonomiska politiken som bör gälla. De grundas på vad som angetts i
motionen 2692 (s). Utskottet har därvid också anvisat konkret utformade
programpunkter för ekonomisk-politiska beslut under år 1979. Med det
anförda tillstyrker utskottet att den ekonomiska politiken grundas på de
riktlinjer som angetts i motionen 2692, vilket bör ges regeringen och
fullmäktige i riksbanken till känna.

I motionen 2690 (vpk) hävdas att den ekonomiska krisen blivit en
förevändning för att angripa de lönarbetandes reallöner och för statliga
stödinsatser, gåvor och förmåner för kapitalägarna som aldrig tidigare. Den
borgerliga politiken står enligt motionärerna emellertid handfallen för de
djupa och grundläggande problem kapitalismen skapar. Enligt motionärernas
mening krävs att kvalitativt nya inriktningar sätts upp för den ekonomiska
politiken, en politik syftande till att bana väg för en socialistisk
samhällsomdaning. Bland de konkreta krav som förs fram i motionen att
genomföras under den närmaste treårsperioden återfinns: 100 000 nya jobb på
12 månader och 300 000 nya jobb under treårsperioden, avsättning av 5
miljarder kr. varje år av vinster och stora förmögenheter till en samhällsfond,
pris- och hyresstopp, avskaffande av moms på maten, 300 000 nya och
sanerade bostäder, sju timmars arbetsdag för alla och nedskärning av de
militära utgifterna med 2 miljarder kr. per år.

Utskottet konstaterar att de i motionen framförda kraven utgör en
sammanställning av krav som riksdagen på punkt efter punkt tagit ställning
till under den löpande riksdagsbehandlingen och därvid avvisat. Någon ny
ingående sakprövning bör inte ske i nu förevarande sammanhang. Yrkandet
att de i motionen 2690 angivna riktlinjerna bör läggas till grund för den
ekonomiska politikens utformning avstyrks sålunda.

I motionen 2691 (apk) kritiseras den förda ekonomiska politiken. Några
alternativa riktlinjer förden ekonomiska politiken återfinns emellertid inte i
motionen, vilken följaktligen avstyrks i denna del (yrkandet 1).

Den ekonomiska politikens inriktning på längre sikt

De borgerliga regeringarnas ekonomiska politik har byggt på att man
genom sänkta lönekostnader och ökade företagsvinster skall lösa landets

FiU 1978/79:40

ekonomiska problem. Politiken har givit resultat i den meningen att man
verkligen åstadkommit sänkta reallöner och ökade företagsvinster. Som
utskottet tidigare framhållit kan man, i likhet med vad som görs i motionen
2692, emellertid starkt ifrågasätta om detta fört oss närmare en lösning på de
långsiktiga problem som vår ekonomi brottas med.

Enligt utskottets mening måste man räkna med att vi har framför oss en
period av hårdnande internationell konkurrens. En grundläggande förutsättning
för att vi skall kunna klara vår välfärd och på sikt skapa en full
sysselsättning är att vi i tid uppmärksammar problemen och med kraft ställer
om det svenska näringslivet till den nya situation som nu håller på att
utveckla sig på världsmarknaderna. 1 ett längre perspektiv kommer vi
knappast att få någon större draghjälp utifrån utan vi måste med egen kraft
lösa de problem som en klart långsammare tillväxt i världsekonomin och en
hårdnande konkurrens ställer oss inför.

Konkurrensen kommer sannolikt att successivt skärpas på de områden där
de nya industriländerna har sina givna fördelar- nämligen de områden där de
kan utnyttja de låga lönerna i kombination med en lätt kopierbar industriell
teknik. Enligt utskottets mening har ändå vårt land en viktig roll att spela i det
nya mönster av internationell arbetsfördelning som håller på att utveckla sig.
Då måste vi emellertid välja en offensiv väg att angripa framtidsproblemen.
Vi måste lösgöra de skapande krafter som finns på alla nivåer inom företagen.
Vi måste ta till vara de stora fonder av yrkeskunskap och tekniskt kunnande
som finns hos de många människorna i svenskt näringsliv. Vi måste lägga
grunden för en varaktig expansion inom den svenska industrin. Då lägger
man också den bästa grunden för en fortsatt utbyggnad av den sociala och
ekonomiska välfärden.

Huvuddragen i en politik för att uppnå denna mera expansiva utveckling
bör som anges i motionen 2692 vara:

- En förstärkning av näringspolitiken

- Inrättande av en strukturfond för offensiva satsningar inom industrin

- En förstärkning av den tekniska och naturvetenskapliga forskningen och
utvecklingsarbetet

- En strukturomvandling i socialt acceptabla former

- Direkt stöd till utvecklings- och investeringsprojekt

- En ökning av bostadsbyggandet.

En grundläggande förutsättning för att denna långsiktiga återhämtning
skall kunna komma till stånd i den svenska ekonomin är att politiken
målmedvetet inriktas på att reparera de skador som de borgerliga regeringarna
åstadkommit på statens finanser. Underde borgerliga regeringarnas tid haren
mycket dramatisk förskjutning av sparandet skett i den svenska ekonomin.
Mellan 1976 och 1979 har den offentliga sektorns sparande försvagats med
nära 20 miljarder kr. Utvecklingen inom den statliga sektorn är ännu mera
dramatisk - där uppgår försvagningen till ca 30 miljarder kr. Undersamma tid

Fili 1978/79:40

har företagssektorns sparande ökat med drygt 20 miljarder kr.

Fördelningspolitiskt sett innebär detta att sparandet i samhället i betydande
utsträckning privatiserats under dessa år. Det är fråga om en kraftig
omfördelning av förmögenheter från den offentliga sektorn till näringslivet,
dvs. från skattebetalarna till de privata kapitalägarna. Det innebär dessutom -om inte politiken läggs om - att den offentliga sektorn framöver måste ta en
betydande del av de andra sektorernas sparande i anspråk. I stället för att
användas för investeringar måste bl. a. en del av företagens sparande dras
över till den offentliga sektorn. I ett sådant framtidsperspektiv kan man inte
utesluta en betydande höjning av de långa räntorna, vilket i sin tur kommer
att få klart negativa effekter på investeringsbenägenheten inom näringslivet.
För att återställa det goda investeringsklimat som rådde i den svenska
ekonomin under 1960-talet och början av 1970-talet måste därför den
offentliga sektorns anspråk på andra sektorers sparande nedbringas.

Den kraftiga försvagning av statsfinanserna som den borgerliga regeringsperioden
medfört kommer att kräva en lång återhämtningsperiod. Utskottet
måste dock med beklagande konstatera att underlaget för ett närmare
ställningstagande till en sådan långsiktig strategi i stort sett saknas. Den i
propositionen redovisade långtidsutredningen anvisar här inga vägar. Detta
understryker ytterligare behovet av att man i arbetet på den nya långtidsutredningen
på ett realistiskt sätt anger olika vägar för hur vi på nytt skall kunna
skapa balans och full sysselsättning i vår ekonomi.

dels utskottets hemställan under 1 och 2 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i propositionen
1978/79:150 bilaga 1 moment 1 och motionerna 1978/79:2688
yrkandet 1,1978/79:2689 yrkandet 1, 1978/79:2690 yrkandet 4
och 1978/79:2691 yrkandena 1 och 3 samt med bifall till
motionen 1978/79:2692 yrkandet 1 som sin mening ger regeringen
och fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet
anfört,

2. beträffande program för ekonomisk-politiska åtgärder att riksdagen
avslår motionen 1978/79:2689 yrkandet 2,

2) beträffande arbetet med den kommande långtidsutredningen av Kjell-Olof
Feldt, Knut Johansson, Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita
Gradin och Karin Flodström (alla s) som anser att den del av utskottets
yttrande på s. 36 som börjar med ”Långtidsutredningen har” och slutar med
"regeringen till känna” bort ha följande lydelse:

1978 års långtidsutredning har visat på de problem den svenska ekonomin
står inför. De är av mycket grundläggande natur. En djupare analys av de

FiU 1978/79:40

alternativa handlingslinjer som kan stå till buds saknas emellertid i allt
väsentligt i utredningen.

Än märkligare är att frågeställningarna i huvudsak kvarstår obehandlade
sedan föredraganden tagit upp dem i den reviderade finansplanen. Inga
förslag till åtgärder för att angripa problemen redovisas i propositionen.

Propositionens behandling av långtidsutredningen borde vidare ha
samordnats med behandlingen av långtidsbudgeten, där det påvisas att de
statsfinansiella perspektiven för de närmaste åren förändrats på ett oroväckande
sätt sedan långtidsutredningen slutfördes. I propositionen diskuteras
inte i vad mån detta förhållande påverkar långtidsutredningens slutsatser.

Enligt utskottets mening kan därför inte långtidsutredningen och dess
bearbetning i den reviderade finansplanen läggas till grund för utformningen
av den långsiktiga ekonomiska politiken i vårt land. Arbetet på en ny
långtidsutredning bör därför påbörjas med det snaraste.

Resultatet av 1978 års långtidsutredning väcker vidare frågan huruvida det
inte finns brister i själva den metodik som tillämpats för långtidsutredningens
arbete. 1978 års LU har nått fram till slutsatser, vilka på många håll har
ifrågasatts såsom orealistiska. Fördjupade studier måste därför göras inom de
områden som vid remissbehandlingen visat sig vara mest kontroversiella.

Vad utskottet nu anfört rörande arbetet med den kommande långtidsutredningen
bör ges regeringen till känna.

3) beträffande syslem för likviditetsutjämning av Kjell-Olof Feldt, Knut
Johansson, Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita Gradin och
Karin Flodström (alla s) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med ”1 kalkylen” och
på s. 31 slutar med "för bankerna” bort ha följande lydelse:

Det är mycket som talar för att den expansiva effekten av regeringens
ekonomiska politik i första hand är av finansiell natur. På samma sätt som
skett under 1977 och 1978 förefaller finanspolitiken att i första hand ge
upphov till en ökning av företagens likviditet och deras finansiella sparande
och i mindre utsträckning stimulera produktion och sysselsättning.

Likviditetsökningarna inom företagssektorn är nu så kraftiga att de enligt
utskottets mening hotar återgången till en bättre balans i vår ekonomi. En
förutsättning för att devalveringspolitiken skulle lyckas var att den följdes
upp av en konsekvent stabiliseringspolitik. Löntagarorganisationerna tog för
sin del på sig ett betydande ansvar under 1978 och 1979 för att devalveringarna
skulle få sin avsedda effekt. Varken den tidigare borgerliga regeringen
eller folkpartiregeringen visar emellertid ett motsvarande ansvar vid utformningen
av finanspolitiken. Om inte finanspolitiken stramas åt hotar en
acceleration av inflationen, en ny försvagning av vår bytesbalans och
därigenom på sikt även växande svårigheter på sysselsättningens område.

FiU 1978/79:40

Regeringen tillstår nu i kompletteringspropositionen att likviditetsutvecklingen
inom näringslivet harblivit ett problem. I propositionen föreslås att ett
system införs för att suga upp likviditet hos företagen genom insättningar på
särskilt konto i riksbanken.

Det nu framlagda förslaget innebär ett indirekt accepterande av den kritik
som från socialdemokratiskt håll sedan lång tid tillbaka riktats mot de
borgerliga regeringarnas ekonomiska politik. Denna har inriktats på att skapa
en kraftig likviditets- och vinstökning inom företagssektorn. Dessa medel har
dock inte använts för en ökning av den reala efterfrågan utan har skapat en
överlikviditet som man nu med andra åtgärder måste sterilisera. För att
finansiera det väldiga underskottet i statsbudgeten måste nu statsmakterna
låna tillbaka en del av den överlikviditet som man skapat inom företagen.

Enligt utskottets mening bör regeringens förslag avslås. I stället bör
åtgärder vidtas som på ett effektivt sätt utnyttjar företagens nu mycket goda
finansiella ställning till en ökning av investeringarna och av sysselsättningen.
Utskottet förordar därför att riksdagen antar ett förslag till lag om avsättning
till särskild investeringsfond vars huvudlinjer bygger på den socialdemokratiska
motionen 2693.

Förslaget går ut på att företagen åläggs att betala in 20 % av företagens
vinster 1979 före bokslutsdispositioner, lagernedskrivning och skatt till
särskilda investeringskonton i riksbanken. Medel avsatta på dessa särskilda
investeringskonton bör få disponeras efter beslut av regeringen eller - efter
bemyndigande av regeringen - av arbetsmarknadsstyrelsen. Medlen bör i
första hand användas för investeringar i byggnader och maskiner med sikte
på en långsiktig förstärkning av sysselsättningen. Dessutom bör de även
kunna utnyttjas för investeringar i energibesparande åtgärder. Vid besluten
om tillstånd att utnyttja medel på dessa nya investeringsfonder bör särskild
hänsyn tas till möjligheterna att utnyttja dem som ett medel i regionalpolitiken.
Belopp som tas i anspråk för investeringar får icke avse mer än 75 % av
kostnaderna.

Ett förslag av denna innebörd och med denna utformning bör enligt
utskottets mening på ett helt annat sätt än regeringsförslaget utnyttja
företagens förbättrade vinstläge och höga likviditet till en ökning av
investeringarna och av sysselsättningen. Regeringsförslaget motverkar
snarare en sådan utveckling genom att skapa ett lönsamt alternativ till en real
investering. Genom det i motionen 2693 framlagda och av utskottet
förordade förslaget uppnår man den dubbla effekten att temporärt sterilisera
en del av företagssektorns likviditet samtidigt som man skapar ett förstärkt
incitament för investeringar. Det tillför även regionalpolitiken ett effektivt
instrument.

FiU 1978/79:40

dels utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande system för likviditetsutjämning att riksdagen med
avslag på propositionen 1978/79:150 bilaga 1 moment 2 samt
med bifall till motionerna 1978/79:2691 yrkandet 2 och 1978/
79:2693 antar följande av utskottet utarbetade förslag till lag om
avsättning till särskild investeringsfond:

Förslag till

Lag om avsättning till särskild investeringsfond

1 § Aktiebolag, ekonomisk förening och sparbank som huvudsakligen driver
rörelse, jordbruk eller skogsbruk skall göra avsättning till särskild investeringsfond
enligt bestämmelserna i denna lag.

Företag, som avses i första stycket, får vid beräkning av nettointäkt av
rörelse eller jordbruksfastighet enligt kommunalskattelagen (1928:370) och
lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt göra avdrag för belopp, som avsättes
till särskild investeringsfond. Avdraget göres vid inkomstberäkningen för
den förvärvskälla, till vilken företagets huvudsakliga verksamhet hänför
sig.

Denna lag gäller icke företag, som år 1980 första gången taxeras för inkomst
av rörelse eller jordbruksfastighet.

2§ Avsättning till särskild investeringsfond skall göras med belopp, som
motsvarar tjugo procent av den vinst som hänför sig till beskattningsår för
vilket taxering i första instans sker år 1980 eller, om företaget då icke skall
taxeras för inkomst, år 1981. Årsvinsten beräknas enligt andra stycket av
anvisningarna till 3 § lagen (1955:256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning.
Årsvinsten skall ökas med belopp, som tagits i anspråk för aveller
nedskrivningar eller koncernbidrag utöver vad som kan godtas vid
inkomsttaxeringen. Understiger årsvinsten efter nyssnämnda justering
100 000 kr., behöver avsättning till särskild investeringsfond icke ske.

Omfattar beskattningsåret kortare eller längre tid än tolv månader, skall vid
tillämpning av första stycket årsvinsten jämkas med hänsyn härtill. Skall
företaget taxeras för två beskattningsår, sammanlägges årsvinsten för de båda
beskattningsåren varefter den jämkas med hänsyn till de båda beskattningsårens
sammanlagda längd.

3 § Företaget skall med angivande av firma och postadress inbetala medel,
som enligt denna lag skall avsättas till särskild investeringsfond, till
riksbankskontor. Medlen insättes på ett särskilt konto (särskilt investeringskonto).
Medlen anses inbetalda den dag de kommit riksbanken till handa.

På inbetalda medel utgår ränta för år efter en räntefot, som motsvarar

FiU 1978/79:40

riksbankens diskonto, från den dag, då medlen enligt 4 § första och andra
styckena senast skall inbetalas. Har medel insatts före denna dag utgår för
tiden fram till dess inbetalningsskyldigheten enligt 4 § första och andra
styckena senast skall fullgöras ränta för år efter en räntefot som med tre
procentenheter överstiger diskontot eller, om medlen insatts före den 1
oktober 1979, efter en räntefot som med fyra procentenheter överstiger
diskontot. Upplupen ränta får lyftas endast i samband med att medel enligt 7
§ utbetalas.

4 § Företaget skall senast den dag då det enligt 34 § taxeringslagen (1956:623)
senast skall avlämna allmän självdeklaration för beskattningsåret, dock
senast den 31 mars, inbetala det belopp som enligt denna lag skall avsättas till
särskild investeringsfond.

Skall företaget ej taxeras år 1979, är företaget skyldigt att göra preliminär
inbetalning till riksbanken med belopp, som motsvarar tjugo procent av den
årsvinst, beräknad enligt 2 §, som hänför sig till det eller de beskattningsår
varför taxering skett år 1979. Detta belopp skall inbetalas senast den 31 mars
1980. Finner företaget, vid avlämnandet av sin allmänna självdeklaration till
1981 års taxering, att avsättning till särskild investeringsfond på grund av
bestämmelserna i denna lag skall ske med större belopp än vad som
preliminärt inbetalats, skall företaget inbetala vad som fattas senast den dag
då deklarationen skall avlämnas.

Företaget skall senast den dag då det skall göra inbetalning enligt första
eller andra stycket till länsstyrelsen i det län där företaget skall taxeras till
statlig inkomstskatt lämna skriftlig uppgift om den beräkning som ligger till
grund för inbetalningen. Uppgift lämnas på blankett enligt formulär som
riksskatteverket fastställer. Bestämmelserna i 50 § taxeringslagen (1956:623)
om självdeklaration äger motsvarande tillämpning på uppgift som här
avses.

Länsstyrelsen fastställer så snart det kan ske storleken av det belopp
varmed inbetalning skall göras. Meddelas icke beslut innefattande sådan
fastställelse inom sex månader efter utgången av det kalenderår då inbetalningen
skolat ske, anses skyldigheten att göra inbetalning fastställd i enlighet
med uppgift, som företaget lämnat enligt tredje stycket.

Är det belopp som företaget inbetalat till särskilt investeringskonto för lågt
beräknat med hänsyn till bestämmelserna i 2 §, förelägger länsstyrelsen så
snart det kan ske företaget att inom den tid länsstyrelsen bestämmer inbetala
det belopp som fattas. Är det belopp som företaget inbetalat till särskilt
investeringskonto för högt och föreligger ej anledning till antagande att ökad
inbetalningsskyldighet skall uppkomma för företaget till följd av ändring av
företagets taxering, förordnar länsstyrelsen om återbetalning av överskjutande
belopp jämte därå belöpande ränta enligt 3 § andra stycket.

FiU 1978/79:40

5 § På belopp, som skall inbetalas enligt 4 § femte stycket, skall företaget
erlägga ränta för år räknat med tolv procent från och med månaden efter den
då inbetalning skolat ske enligt 4 § forsta eller andra stycket till och med den
månad då inbetalning skall ske enligt länsstyrelsens beslut, dock ej i något fall
för längre tid än ett år. Räntan skall inbetalas inom den tid som anges i
länsstyrelsens beslut.

Ränta enligt första stycket tillfaller statsverket.

Har beslut, som föranlett ränta enligt första stycket, ändrats på sådant sätt
att ränta icke skulle ha utgått eller skulle ha utgått med lägre belopp om
ändringsbeslutet beaktats vid ränteberäkningen, skall ny beräkning av ränta
göras och för mycket påförd ränta återbetalas.

6 § Riksbanken lämnar företaget bevis om inbetalning till särskilt investeringskonto.
Vidare skall riksbanken lämna uppgift om inbetalningen till
länsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen. I fråga om sådan uppgift äger
bestämmelserna i 7 § lagen (1955:256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning
motsvarande tillämpning. Uppgiften skall innehålla upplysning
om tidpunkten för inbetalningen.

Hos riksbankens huvudkontor i Stockholm föres register över samtliga
särskilda investeringskonton.

7 § Regeringen eller, efter regeringens förordnande, arbetsmarknadsstyrelsen
får efter ansökan medge att medel, som inbetalats till särskilt investeringskonto
och därå belöpande ränta enligt 3 § andra stycket, under tid och
under de villkor i övrigt som därvid bestämmes får tagas i anspråk för
ändamål som avses i 11 och 14 §§ lagen (1955:256) om investeringsfonder för
konjunkturutjämning. Medgivande som nu sagts får inte lämnas såvida inte
minst tjugofem procent av investeringskostnaden betalas av det sökande
företaget. Ansökningen skall vara åtföljd av yttrande från arbetstagarnas i det
sökande företaget organisationer.

Beslut att medel, som innestår på särskilt investeringskonto, får tagas i
anspråk tillställes företaget, länsstyrelsen och riksbanken. Efter framställning
av företaget skall riksbanken utbetala belopp i enlighet med beslutet från
företagets särskilda investeringskonto. Vid utbetalning skall tidigare gjord
inbetalning tas i anspråk före senare gjord inbetalning.

Efter utgången av år 1981 äger företaget efter uppsägning hos riksbanken
utfå vad som återstår på kontot av inbetalda medel och ränta.

Om utbetalning enligt andra och tredje styckena underrättar riksbanken
arbetsmarknadsstyrelsen och länsstyrelsen.

8 § Har medel, som innestår på särskilt investeringskonto tagits i anspråk för
ändamål som avses i 11 och 14 §§ lagen (1955:256) om investeringsfonder för
konjunkturutjämning, utgör medlen skattepliktig inkomst för företaget. Har
medel använts för investeringar i maskiner, byggnader och andra anläggningar
för stadigvarande bruk utgör dock endast nittio procent av de medel

FiU 1978/79:40

som tagits i anspråk för sådant ändamål skattepliktig inkomst.

Utbetalas belopp, som innestår på särskilt investeringskonto enligt 7 §
tredje stycket, skall beloppet omedelbart tagas upp som skattepliktig intäkt i
den förvärvskälla vari fondavsättningen gjorts.

9 § Har aktiebolag i direkt ägo aktier motsvarande mer än nio tiondelar av
aktiekapitalet i ett eller flera aktiebolag, kan regeringen eller, efter regeringens
förordnande, arbetsmarknadsstyrelsen medge att särskild investeringsfond
hos ett av bolagen vid tillämpningen av denna lag helt eller delvis övertages
av ett annat av bolagen. Därvid anses fondens medel avsatta i det
övertagande bolaget på tid då det överlåtande bolaget avsatte medlen.

Har beslut om övertagande av särskild investeringsfond meddelats, skall
den myndighet som meddelat beslutet lämna underrättelse härom till
länsstyrelsen och riksbanken. Efter framställning av det överlåtande bolaget
skall riksbanken överföra medel som innestår på särskilt investeringskonto
för bolaget till ett motsvarande konto för det övertagande bolaget. Därvid
skall tidigare av det överlåtande bolaget gjord inbetalning tas i anspråk före
senare gjord inbetalning. Om överförandet skall riksbanken underrätta de
bolag varom fråga är samt länsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen.

10 § Medel, som utbetalats från särskilt investeringskonto i enlighet med
medgivande, skall företaget återbetala till riksbanken i den mån medlen icke
använts enligt medgivandet eller därmed förenat villkor.

Arbetsmarknadsstyrelsen meddelar beslut om återbetalning och den tid
inom vilken återbetalning skall ske. Beslutet tillställes, förutom företaget,
länsstyrelsen och riksbanken. För det beskattningsår, varunder beslut om
återbetalning meddelas, skall till beskattning upptas ett belopp motsvarande
en tiondel av vad som enligt beslutet skall återbetalas. Föreligger synnerliga
skäl, får regeringen medge befrielse från denna beskattningsåtgärd.

11 § Betalar företag icke belopp inom tid eller på sätt som föreskrives i denna
lag, skall länsstyrelsen besluta om indrivning enligt de bestämmelser som
gäller vid indrivning av skatt enligt uppbördslagen (1953:272). Restavgift
enligt 58 § 1 mom. lagen utgår på beloppet, varvid 58 § 2 mom. samma lag
äger motsvarande tillämpning.

12 § Mot beslut av länsstyrelsen enligt denna lag som icke rör anstånd med
inbetalning föres talan hos kammarrätten genom besvär. Besvärshandlingen
skall vara inkommen inom två månader från den dag då klaganden fick del av
beslutet. Mot kammarrättens beslut får talan icke föras. Har talan förts mot
länsstyrelsens beslut, får länsstyrelsen, efter hörande av skattechefen, medge
anstånd med inbetalningen helt eller delvis. Mot länsstyrelsens beslut i fråga
om anstånd får talan icke föras.

Talan mot arbetsmarknadsstyrelsens beslut enligt denna lag föres hos
regeringen genom besvär. Är beslut om återbetalning enligt 10 § andra

FiU 1978/79:40

stycket föremål för regeringens prövning, skall arbetsmarknadsstyrelsen
medge anstånd med återbetalningen.

13 § Föreligger synnerliga skäl, får regeringen medge befrielse helt eller
delvis från skyldighet att göra avsättning till särskild investeringsfond eller att
göra preliminär inbetalning. Regeringen tår även medge att inbetalning som
avses i denna lag får göras vid senare tidpunkt. 1 samband med medgivande i
sistnämnda hänseende skall ränta enligt 5 § första stycket utgå för tid som
regeringen bestämmer.

14 § Har företag i samband med skyldighet att göra avsättning till särskild
investeringsfond eller inbetalning till särskilt investeringskonto vidtagit
åtgärd, som kan antagas ha tillkommit i syfte att undgå eller få lindring i
denna skyldighet, fastställer länsstyrelsen det belopp varmed inbetalning
skall ske som om åtgärden ej vidtagits.

15 § Har skriftlig uppgift icke lämnats enligt 4 § tredje stycket, skall företaget
anmanas att avge sådan uppgift. I anmaning får vite föreläggas. I fråga om
fullgörande av skyldighet att avge uppgift äger 47 § taxeringslagen (1956:623)
motsvarande tillämpning. Lämnas ej uppgift eller kan det belopp varmed
inbetalning skall göras icke tillförlitligen beräknas med ledning av uppgiften,
uppskattar länsstyrelsen inbetalning till skäligt belopp.

16 § Den som till ledning för myndighets beslut i fråga om inbetalning enligt
denna lag avger handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder att
sådan inbetalning sker med för lågt belopp dömes till böter eller fängelse i
högst ett år. Detsamma gäller den som med avsikt att inbetalning skall ske
med för lågt belopp underlåter att avge handling och därigenom föranleder att
för låg inbetalning sker.

I ringa fall dömes ej till ansvar enligt första stycket.

Ansvar enligt första stycket inträder ej för den som frivilligt vidtager
åtgärd, som leder till att inbetalningen kan ske med rätt belopp.

17 § Företag, som gjort avsättning till särskild investeringsfond eller övertagit
sådan fond, är pliktigt att lämna sådana uppgifter som anges i 25 § lagen
(1955:256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning.

Beträffande sådana uppgifter äger 26 och 27 §§ nämnda lag motsvarande
tillämpning.

18 § Hos arbetsmarknadsstyrelsen och länsstyrelse skall föras register över
särskilda investeringsfonder.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

Är årsvinst, varav avsättning till särskild investeringsfond skall ske enligt
denna lag, hänförlig till räkenskapsår som avslutats före den 1 juni 1979, får
avsättningen i stället ske i räkenskaperna för det närmast påföljande
räkenskapsåret. Inbetalning skall dock även i sådant fall ske enligt 4 §.

FiU 1978/79:40

vid punkten B. BUDGETDEPARTEMENTET Reviderat budgetförslag
1979/80 m. m.

beträffande de allmänna riktlinjerna för badgetregleringen

4) av Björn Molin (fp), Nils Åsling (c), Torsten Gustafsson (c), Anton Fågelsbo
(c), Rolf Rämgård (c) och Holger Bergqvist (fp) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 54 börjar med "Sedan
regimskiftet” och på s. 64 slutar med "yrkandet 4" bort ha följande
lydelse:

Sedan utskottet i betänkandet FiU 1978/79:20 behandlade budgetförslaget
förbudgetåret 1979/80 har betydelsefulla förändringar som rör statsbudgeten
ägt rum. På flera viktiga områden har propositioner och motioner lagts fram
som berör budgetens utgiftssida och beslut fattats i riksdagen. Förslag till
olika skatteförändringar har presenterats. Slutligen har riksrevisionsverket
presenterat en förnyad beräkning av budgetens inkomstsida.

I tabell 11 visas den i propositionen beräknade utvecklingen av totalbudgetens
saldo 1977/78-1979/80.

Tabell 11. Utvecklingen av totalbudgetens saldo 1977/78-1979/80

(Milj. kr.)

	1977/78 Utfall	1978/79		1979/80		Förändring
Budget- prop.	Ny be-räkning	Budget- prop.	Ny be-räkning	Från ut-fall 1977/78 till ny be-räkning 1978/79	Från ny be-räkning 1978/79 till ny beräkning 1979/80
Inkomster	112 113	116 209	117 686	126 819	129 626	+ 5,0	+ 10,1
Utgifter	137 292	160 877	159 978	171 869	177 829	+ 16,5	+ 11,2
Saldo	-25 179	-44 668	-42 292	-45 050	-48 203

Det bör uppmärksammas att inkomsterna räknats upp mot bakgrund av att
antagandena om lönesummans ökningstakt justerats upp med en halv
procentenhet för år 1979 och med en procentenhet för år 1980 jämfört med
vad som angavs i budgetpropositionen.

FiU 1978/79:40

av en utgiftsökning på ca 6 miljarder kr. Utgiftsökningarna är enligt
föredraganden i stor utsträckning hänförliga till finansiella kriser i vissa
foretag. Medelsbehovet för dessa insatser har visat sig bli större än vad som
tidigare framstod som sannolikt. Vidare sker en förskjutning av utgifter för
bl. a. industripolitiska insatser från 1978/79 till 1979/80. Sålunda beräknas
budgetutfallet för 1978/79 nu inbegripa en ökning av anslagsbehållningarna
med ca 4 miljarder kr. och en minskning av anslagsbehållningarna under
1979/80 med 4 miljarder kr.

Riksdagen har när utskottet justerar detta betänkande ännu inte slutfört
behandlingen av budgetförslaget. Beslut saknas fortfarande på områden som
har stor betydelse för den slutliga utformningen av statsbudgeten för
1979/80. Till dags dato har enligt utskottets beräkningar riksdagsbehandlingen
(av riksdagen fattade beslut och utskottens ställningstaganden) lett till
utgifter som med ca 400 milj. kr. överstiger regeringens förslag. På inkomstsidan
har riksdagens beslut på ett par väsentliga punkter avvikit från
regeringens förslag. Dessa avvikelser får dock sammantaget mycket begränsade
effekter på totalbudgetens inkomster.

Utöver riksdagsbehandlingen av regeringens förslag har en väsentlig faktor
tillkommit som påverkar budgeten för 1979/80. Enligt en senare prognos än
den regeringen kunnat ta hänsyn till över budgetutfallet för 1978/79 har
riksrevisionsverket gjort bedömningen att ytterligare utbetalningar om
tillsammans drygt 2 miljarder kr. kommer att skjutas från 1978/79 till
1979/80.

Utskottet vill i detta sammanhang något kommentera frågan om anslagsbehållningarnas
utveckling. Under de senaste åren har mycket stora anslag
anvisats för åtgärder inom arbetsmarknads- och industripolitiken. Dessa
belopp har inte utbetalats i samma takt som de anvisats, varför betydande
medelsbehållningar byggts upp på reservations- och investeringsanslag. Vid
utgången av 1977/78 uppgick dessa behållningar till 16,6 miljarder kr. I
statsbudgeten för 1978/79 beräknades att 3 miljarder kr. av dessa medel
skulle förbrukas. 1 kompletteringspropositionen anges nu i stället att en
ytterligare uppbyggnad av anslagsbehållningar på ca 4 miljarder kr. beräknas
ske under 1978/79. RRV:s senaste budgetprognos tyder på att uppbyggnaden
kommer att uppgå till 6,1 miljarder kr. Orsakerna till denna förändring från en
beräknad reservationsmedelsförbrukning på 3 miljarder kr. till en reservationsmedelsuppbyggnad
på drygt 6 miljarder kr. är dels att man tidigare något
överskattat utbetalningstakten, dels att nya anslag anvisats under loppet av
budgetåret som inte helt hinner utbetalas. Detta innebär att man skulle gå in i
budgetåret 1979/80 med anslagsbehållningar på närmare 23 miljarder kr.

Den snabba ökningen av anslagsbehållningarna (+12,7 miljarder kr. på två
budgetår) har föranlett en utförligare redovisning i kompletteringspropositionen
än vad som tidigare varit brukligt. Av denna redovisning och av
riksrevisionsverkets senaste budgetprognos kan utläsas att närmare hälften
av de samlade anslagsbehållningarna hör hemma inom industridepartemen -

FiU 1978/79:40

tets område och därav en stor andel på anslag till stöd för varvsnäringen.

I detta sammanhang vill utskottet erinra om att riksdagen i februari
uttalade att regeringen borde utarbeta en samlad redogörelse för gjorda
åtaganden på industripolitikens område (FiU 1978/79:20, rskr 1978/79:145).
Denna redogörelse borde om möjligt läggas fram i den industripolitiska
propositionen. I detta sammanhang borde regeringen också belysa vilka
möjligheter som, bl. a. med hänsyn till konjunkturförhållandena, finns att
begränsa transfereringarna till företagssektorn. Utskottet noterar att varken
en samlad redogörelse eller en belysning av möjligheterna att begränsa de
gjorda industripolitiska åtagandena ännu presenterats för riksdagen. Vissa
sammanställningar har på utskottets förfrågan under beredningen av detta
ärende under hand överlämnats till utskottet från industridepartementet.

En icke avsedd förbrukning av större omfattning av anslagsbehållningar på
enskilda anslag kan dock förhindras, framhåller föredraganden. En uppkommen
reservation kan inte förbrukas utan att regeringen direkt eller indirekt
genom delegering till myndigheterna godtagit att så sker. Föredraganden
avser att ta initiativ till att i regleringsbreven under reservations- och
investeringsanslag införa begränsningar för medelsförbrukningen om inte
särskilda skäl talar däremot. Föredraganden uttalar också sin avsikt att
noggrant följa utvecklingen av reservationsmedelsförbrukningen för att vid
behov vidta erforderliga åtgärder.

Utskottet, som redan tidigare uppmärksammat problemet med de snabbt
växande anslagsbehållningarna (FiU 1978/79:20 s. 51), noterar med tillfredsställelse
att dessa nu blivit föremål för en mera ingående analys än tidigare.
Utskottet har ingen annan mening än föredraganden i fråga om vikten av att
regeringen har möjligheter att kontrollera reservationsmedelsförbrukningen.
Det bör dock framhållas att resultatet likväl torde bli att betydande delar av
statens utgifter för stöd till finansiellt svaga företag m. fl. industripolitiska
insatser, om vilka beslut fattats mot bakgrund av det ekonomiska läge vårt
land befunnit sig i under de senaste åren, kan komma att utbetalas först i en
situation där konjunkturen vänt uppåt och likviditeten starkt vuxit inom
näringslivet. Just mot denna bakgrund är en närmare analys av möjligheterna
till omprövning av redan gjorda åtaganden på detta område värdefull.

För budgetåret 1979/80 gör regeringen, som utskottet i det föregående

FiU 1978/79:40

konstaterat, bedömningen att vi får en minskning av anslagsbehållningarna
med 4 miljarder kr. Bedömningen görs mot bakgrund av antagandet att det
sker en ökning under 1978/79 med ca 4 miljarder kr. och att behållningarna
vid ingången av 1979/80 därför skulle uppgå till 20,5 miljarder kr. Riksrevisionsverkets
här redovisade prognos innebär en ytterligare ökning av
anslagsbehållningarna under 1978/79 med drygt 2 miljarder kr. Det är enligt
utskottets mening fullt tänkbart att denna ytterligare ökningar ett uttryck för
att regeringens bedömning fortfarande, trots den mera ingående analys som
gjorts, grundas på en överskattning av utbetalningstakten. Utskottet har
emellertid inget underlag för att i detta avseende göra någon annan
bedömning än den regeringen gjort. De ökade anslagsbehållningarna enligt
riksrevisionsverkets prognos sammanhänger dessutom till den helt dominerande
delen med ändrad utbetalningstidpunkt i fråga om ett litet antal mycket
stora anslag. För dessa kan det med relativt stor säkerhet sägas att utgifterna
kommer att belasta budgetåret 1979/80. Utskottet gör därför den bedömningen
att anslagsbehållningarna kommer att minska med 6 miljarder kr.
under 1979/80. Det bör understrykas att denna bedömning innehåller en hög
grad av osäkerhet. Denna osäkerhet gäller också t. ex. behovet av ytterligare
arbetsmarknads- och industripolitiska insatser under tiden framöver och
därmed frågan om det belopp på 4 miljarder kr. som i det reviderade
budgetförslaget förts upp under anslaget Oförutsedda utgifter.

Med de förutsättningar som nu är för handen, med hänsynstagande till
föreliggande riksdagsbeslut om anslag och till utskottets bedömning av
anslagsbehållningarnas utveckling, kan budgetunderskottet för 1979/80
beräknas komma att uppgå till ca 50 miljarder kr.

Detta är en utveckling som enligt utskottets mening inger stark oro, även
om man tar i beaktande att i utgifterna för 1979/80 alltjämt ingår betydande
belopp för arbetsmarknads- och industripolitiska insatser. När ekonomin nu
gradvis närmar sig fullt kapacitetsutnyttjande måste budgetunderskottet
minskas.

Den oro det finns anledning känna inför budgetläget 1979/80 minskar inte
vid ett studium av den långtidsbudget som presenteras i kompletteringspropositionen.
Tvärtom förstärks utskottets uppfattning att en uppstramning av
statsfinanserna blir en central ekonomisk-politisk uppgift under den närmast
framförliggande perioden.

Det bör hållas i minnet att långtidsbudgetens beräkningar bygger på
mycket speciella förutsättningar. På utgiftssidan upptas endast konsekvenserna
av fattade beslut och gjorda åtaganden. Ser man bakåt i tiden kan det
konstateras att långtidsbudgetarnas kalkyler alltid visat en utgiftsutveckling
som vida understigit den faktiskt realiserade utvecklingen. Detta är en direkt
följd av beräkningsmetodiken.

FiU 1978/79:40

som i hög grad präglat utgiftsutvecklingen under de senaste budgetåren, har
alltså ingen motsvarighet på långtidsbudgetens utgiftssida. Vidare förutsätts
en förhållandevis god real utveckling genom att BNP antas öka med 3 96
årligen. Föredraganden konstaterar i sammanhanget att variationer i de
antaganden rörande den framtida pris- och löneutvecklingen m. m. som legat
till grund för långtidsbudgetkalkylen inte i avgörande grad påverkar saldoutvecklingen.
Av kalkylen kan enligt föredraganden dras slutsatsen att de
statliga budgetunderskotten blir bestående på i stort sett nuvarande nivå med
de förutsättningar som gällt. Realistiska alternativa antaganden rörande den
framtida ekonomiska utvecklingen rubbar inte i någon avgörande grad denna
slutsats, framhåller föredraganden.

Ett bibehållande av budgetunderskottet på den nuvarande nivån för längre
tid är, som utskottet redan i det föregående i detta betänkande och i tidigare
betänkanden anfört, inte möjligt. Det finns flera skäl härför. Ett är att en allt
större del av statsinkomsterna då måste användas för att betala räntor på
statsskulden. De kreditpolitiska konsekvenserna av en sådan utveckling har
utskottet berört under föregående punkt i detta betänkande. En utveckling
som den i långtidsbudgeten skisserade innebär dessutom att vårt handlingsutrymme
i ett framtida läge, då ekonomin på nytt kan gå mot lägre
kapacitetsutnyttjande och ökad arbetslöshet, blir klart beskuret.

Åtgärder måste alltså vidtas för att förhindra en utveckling liknande den
som långtidsbudgetens kalkyler pekar mot.

I fråga om sättet att angripa det problem som budgetunderskottets storlek
utgör har skiljaktiga ståndpunkter kommit till uttryck. I huvudsak kan två
huvudlinjer följas: ökade statsinkomster eller sänkta statsutgifter. En
kombination av dessa handlingslinjer är självklart också möjlig.

I motionen 2692 (s) redovisas ett budgetalternativ som anges ge en
förstärkning av budgeten med 4 miljarder kr. Denna beräkning har i
huvudsak den utgångspunkten att en produktionsfaktorskatt införs per 1
januari 1980 på ett sådant sätt att den inbringar 3 750 milj. kr. för budgetåret
1979/80.

Utskottet vill först påpeka att en majoritet i riksdagen för kort tid sedan
beslutat skjuta frågan om vilka skattepolitiska åtgärder som behöver vidtas
till nästa riksmöte. I denna majoritet ingick de socialdemokratiska ledamöterna.
Utskottet finner det då förvånande att motionärerna nu räknar med en
inkomstförstärkning som följd av ett skatteförslag som enligt motionärernas
egen uppfattning skall behandlas först i höst. Detta går inte ihop med den
kritik motionärerna riktar mot regeringens inkomstberäkningar.

1 det vidare och längre perspektivet vill utskottet anknyta till vad som
anförs i propositionen och motionen 2689 (c). Den nödvändiga minskningen
av budgetunderskotten kan inte uppnås enbart med hjälp av inkomstförstärkande
åtgärder, eftersom alltför stora skattehöjningar riskerar att ge
upphov till nya problem bl. a. vad avser kostnads- och prisutvecklingen.
Nödvändiga inkomstförstärkningar skall ges en sådan utformning att

FiU 1978/79:40

lönerörelsen underlättas och sysselsättningen långsiktigt tryggas genom att
näringslivets konkurrenskraft vidmakthålles.

1 motionen 2688 (m) anförs att vi nu har slagit emot skattetaket. Den
erforderliga anpassningen av budgetpolitiken måste enligt motionärerna ske
genom utgiftsbegränsningar. Motionärerna angeratt stora besparingsmöjligheter
finns inom arbetsmarknads- och näringspolitikens områden. Den
ökande volymen transfereringar till hushållen måste ses över, anser motionärerna,
som också framhåller att en större del av den offentliga verksamheten
bör kunna avgiftsfinansieras.

När det gäller möjligheterna att minska budgetunderskottet genom
besparingar vill utskottet, i likhet med föredraganden, peka på statsbudgetens
utgiftsstruktur. Det är härvid mest relevant att studera utgifterna grupperade
efter deras realekonomiska innebörd, alltså uppdelade på konsumtionsutgifter,
investeringar, transfereringar och finansiella transaktioner. Tabellerna
12-14 är hämtade från långtidsbudgeten.

Tabell 12. Konsumtions- och investeringsutgifternas utveckling

(Milj. kr., oförändrad pris- och lönenivå)

	Genom-	Anslag 1979/80	Genom-
	snittlig			- snittlig
	procen-	Avrundat	Andel av	procen-
	tuell för-	nominellt	totala	tuell för-
	ändring	belopp	statsut-	ändring
	1973/74-		gifterna	1979/80-
	1977/78			1983/84
Statliga konsumtionsutgifter	+3,9	45 400	25,5	+0,3
varav försvar		14 300	8,0
utbildning och forskning		4 700	2,6
vägunderhåll		3 100	1,7
förvaltning m. m.		23 300	13,1
Statliga investeringsutgifter	+0,5	9 100	5,1	-2,5
Summa statliga konsumtions-
och investeringsutgifter	+3,1	54 500	30,6	0,0

Som framgår av tabellen utgör de statliga konsumtionsutgifterna ca 45
miljarder kr. Härav utgör de rena förvaltningskostnaderna endast en mindre
del. Utskottet delar föredragandens uppfattning att man även fortsättningsvis
bör genomföra så långtgående besparingar inom den statliga förvaltningen
som ryms inom ramen för en fortsatt effektiv myndighetsutövning. Beträffande
kravet i motionen 2689 att direktiv skall utfärdas till alla myndigheter
avseende en ytterligt stram budgetbehandling för 1980/81 - ett krav som
ingår i motionärernas förslag till program för ekonomisk-politiska åtgärder
inför hösten, behandlat under punkten A i det föregående - vill utskottet
framhålla att regeringen redan i januari 1979 fastställt s. k. årliga anvisningar
för myndigheternas anslagsframställningar avseende budgetåret 1980/81.
Dessa anvisningar torde enligt utskottets mening väl fylla de krav motionä 7

Riksdagen 1978/79. 5 sami. Nr 40

FiU 1978/79:40

rerna ställer. I anvisningarna anges bl. a. att myndigheterna som huvudförslag
skall utgå från en anslagsnivå som utgör pris- och löneomräknat anslag
minskat med 2 %.

I detta sammanhang vill utskottet endast påpeka att även om en besparing
på 2 % kan uppnås på hela det belopp som i tabellen anges som förvaltning
m. m. ger detta totalt mindre än en halv miljard kr. Utskottet kan därför
instämma i föredragandens uttalande att den besparingspotential som här
finns uppenbarligen inte ensam kan bidra till en avgörande minskning av
budgetunderskottet.

I fråga om statens investeringsutgifter är, som föredraganden framhåller,
några betydande långsiktiga besparingar svåra att uppnå utan negativa
återverkningar för den långsiktiga samhällsekonomiska avkastning som är
syftet med den statliga investeringsverksamheten.

Tabell 13. Finansiella transaktioners utveckling

(Milj. kr., oförändrad pris- och lönenivå)

	Genom-	Anslag 1979/80	Genom-
	snittlig			- snittlig
	procen-			procen-
	tuell för-		Andel av	tuell för-
	ändring	Avrundat	totala	ändring
	1973/74-	nominellt	statsut-	1979/80-
	1977/78	belopp	gifterna	1983/84
Finansiella transaktioner	-0,1	12 000	6,7	-7,2

I posten finansiella transaktioner ingår förutom den statliga utlåningen till
bostadsbyggande, studiesociala ändamål m. m. även en betydande del av de
industripolitiska satsningarna i form av lån och aktieinköp. Den senare delen
av de finansiella transaktionerna måste förutsättas gå ner i framtiden om
budgetunderskottet skall kunna minskas. En kraftig sådan nedräkning görs
också i långtidsbudgeten.

Transfereringarna svarar för ca 63 % av de totala utgifterna. Dessa utgifter
uppvisar en betydligt snabbare ökning än konsumtions- och investeringsutgifterna,
vilket framför allt beror på automatiken i åtagandena. I den mån
budgetunderskottet skall minskas enbart genom åtgärder på budgetens
utgiftssida måste, förutom de finansiella transaktionerna, även transfereringsutgifterna
komma in i bilden, vilket också förordas i motionen 2688
(m).

Transfereringsutgifterna till hushållen utgör basen i vårt sociala
välfärdssystem. Beträffande transfereringarna till kommunerna har riksdagen
nyligen beslutat öka dem, bl. a. i syfte att motverka höjda kommunalskatter.
Enligt utskottets mening finns det bl. a. därför inte möjlighet till
radikala minskningar av transfereringsutgifterna.

Mot bakgrund av vad utskottet anfört i det föregående finner utskottet att

FiU 1978/79:40

Tabell 14. Transfereringarnas utveckling

(Milj. kr., oförändrad pris- och lönenivå)

	Genom-	Anslag 1979/80	Genom-
	snittlig			- snittlig
	procen-			procen-
	tuell för-		Andel av	tuell för-
	ändring	Avrundat	totala	ändring
	1973/74-	nominellt	statsut-	1979/80-
	1977/78	belopp	gifterna	1983/84
Till hushåll	+ 3,2	40 400	22,7	+ 0,7
Till kommuner	+ 5,0	34 400	193	+ 1,8
Till företag m. m.	+33,1	21 100	11,9	+ 1,2
Statsskuldräntor1	+14,3	12 300	6,9	+ 17,9
Internationella	+ 6,0	3 200	1,8	+ 4,0
Summa transfereringar	+ 7,8	lil 400	62,6	+ 3,6

' Deflaterade med konsumentprisindex.

den nödvändiga minskningen av budgetunderskotten måste ske både genom
inkomst förstärkande åtgärder och genom effektiva åtgärder som bromsar upp
utgiftsexpansionen. För att så långt möjligt undvika skattehöjningar bör alla
ansträngningar inriktas på besparingar och på begränsning av utgiftsökningarna.

Riksdagen har nyligen fattat beslut om att ställningstagande till en
skatteomläggning för 1980 skall ske först i höst. Samtidigt har uttalats att en
sådan skatteomläggning och den nyligen beslutade kommunalekonomiska
reformen skall totalfinansieras. Genom att beslut om finansieringen av
skatteomläggningen fattas i höst kan ytterligare kunskap nås om den
konjunkturpolitiska utvecklingen såsom underlag för bedömningen av hur
stora skattehöjningar som behöver vidtas. Vad beträffar åtgärdernas utformning
bör, som föredraganden påpekar, bl. a. utredningen om olika former av
bruttoskatter avvaktas.

Utskottets diskussion i det föregående om statsbudgetens utgiftsstruktur
visar klart på de problem som är förknippade med större direkta besparingsåtgärder.
I det perspektiv som avtecknar sig i långtidsbudgeten är det
emellertid nödvändigt att pröva även redan gjorda åtaganden. I en situation
där en ökning av statens åtaganden totalt bedöms inte kunna komma i fråga
av statsfinansiella skäl bör angelägna reformer likväl kunna komma till stånd
genom omprioriteringar inom den totala utgiftsramen.

Vad utskottet i det föregående anfört bör ges regeringen till känna såsom
riktlinjer för budgetregleringen.

Utskottet avstyrker därmed motionen 2692 (s), yrkandet 2.

I motionen 2690 (vpk) föreslås ett ekonomisk-politiskt program som
utskottet i huvudsak behandlat under föregående punkt i betänkandet. Från
budgetpolitiska utgångspunkter kan anföras att de i motionen föreslagna

FiU 1978/79:40

100

riktlinjerna innebär kraftigt utökade statsutgifter, främst för att genomföra ett
program för 100 000 nya jobb under en tolvmånadersperiod. För att finansiera
detta och för att dessutom nedbringa budgetunderskottet föreslås än
kraftigare skattehöjningar. Bl. a. föreslås en extra skatt på 1979 och 1980 års
bolagsvinster med 20 procentenheter utöver nu gällande skattesats, en
allmän arbetsgivaravgift, från vilken kommuner och landsting skall undantas,
beräknad på företagens omsättning så att den under 1979/80 inbringar
minst 6 miljarder kr. samt en engångsskatt på stora förmögenheter med 10 %
på det belopp som överstiger 300 000 kr.

Utskottet har i det föregående understrukit behovet av en begränsning av
utgiftsexpansionen och framhållit de risker som är förenade med en alltför
snabb ökning av skatte- och avgiftsuttaget. Förslagen i motionen 2690 strider
uppenbarligen mot de av utskottet förordade riktlinjerna för budgetpolitiken
och skulle enligt utskottets mening bl. a. fl förödande konsekvenser för de
svenska företagens konkurrenskraft. Utskottet avstyrker motionen 2690
yrkandena 1-3 och 5.

I motionen 2691 (apk) hemställs (yrkandet 4) att riksdagen beslutar att som
åtgärder för att förstärka statsbudgeten genomföra de skattepolitiska förslag
som anges i motionen 1978/79:824.1 motionen 824, som under våren redan
behandlats av skatteutskottet, föreslås bl. a. att riksdagen uttalar sig för
övergång till produktionsbeskattning och för mervärdeskattens avskaffande.

Utskottet finnér det för sin del något förvånande att motionärerna hänvisar
till denna begäran om vissa uttalanden från riksdagens sida såsom skattepolitiska
förslag som riksdagen nu skulle kunna fatta beslut om. Utskottet
erinrar också om att riksdagen, på grundval av skatteutskottets betänkande
SkU 1978/79:55, redan beslutat att uppskjuta frågan om vilka skattepolitiska
åtgärder som behöver vidtas till nästa riksmöte. Motionen 2691 yrkandet 4
avstyrks.

dels utskottets hemställan under 1. bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen att
riksdagen med anledning av regeringens förslag i propositionen
1978/79:150 bilaga 2 moment 1 och motionerna 1978/79:2688
yrkandet 2 och 1978/79:2689 yrkandet 3 samt med avslag på
motionerna 1978/79:2690 yrkandena 1-3 och 5, 1978/79:2691
yrkandet 4 och 1978/79:2692 yrkandet 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

5) av Staffan Burenstam Linder (m) och Knut Wachtmeister (m) som anser
att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 54 börjar med ”Sedan
regimskiftet” och på s. 64 slutar med ”yrkandet 4” bort ha följande
lydelse:

FiU 1978/79:40

101

Sedan utskottet i betänkandet FiU 1978/79:20 behandlade budgetförslaget
för budgetåret 1979/80 har betydelsefulla förändringar som rör statsbudgeten
ägt rum. På flera viktiga områden har propositioner och motioner lagts fram
som berör budgetens utgiftssida och beslut fattats i riksdagen. Förslag till
olika skatteförändringar har presenterats. Slutligen har riksrevisionsverket
presenterat en förnyad beräkning av budgetens inkomstsida.

I tabell 11 visas den i propositionen beräknade utvecklingen av totalbudgetens
saldo 1977/78-1979/80.

Tabell 11. Utvecklingen av totalbudgetens saldo 1977/78-1979/80

(Milj. kr.)

	1977/78 Utfall	1978/79		1979/80		Förändring
Budget-prop.	Ny be-räkning	Budget- prop.	Ny be-räkning	Från ut-fall 1977/78 till ny be-räkning 1978/79	Från ny be-räkning 1978/79 till ny beräkning 1979/80
Inkomster	112 113	116 209	117 686	126 819	129 626	+ 5,0	+ 10,1
Utgifter	137 292	160 877	159 978	171 869	177 829	+ 16,5	+ 11,2
Saldo	-25 179	-44 668	-42 292	-45 050	-48 203

I det konjunkturläge vi nu befinner oss skulle man haft anledning förvänta
sig ett minskat budgetunderskott, till följd av både att tillväxten av
lönesumman ger ökade skatteinkomster och att behovet av arbetsmarknadsoch
näringspolitiska insatser minskar. 1 stället redovisas i propositionen ett
ökat budgetunderskott jämfört med vad som redovisades i budgetpropositionen.
Ökningen i statsinkomster med 2,8 miljarder kr. motverkas nämligen
av en utgiftsökning på ca 6 miljarder kr. Utgiftsökningarna är enligt
föredraganden i stor utsträckning hänförliga till finansiella kriser i vissa
företag. Medelsbehovet för dessa insatser har visat sig bli större än vad som
tidigare framstod som sannolikt. Vidare sker en förskjutning av utgifter för
bl. a. industripolitiska insatser från 1978/79 till 1979/80. Sålunda beräknas
budgetutfallet för 1978/79 nu inbegripa en ökning av anslagsbehållningarna
med ca 4 miljarder kr. och en minskning av anslagsbehållningarna under
1979/80 med 4 miljarder kr.

FiU 1978/79:40

102

en (av riksdagen fattade beslut och utskottens ställningstaganden) lett till
utgifter som med ca 400 milj. kr. överstiger regeringens förslag. På inkomstsidan
har riksdagens beslut på ett par väsentliga punkter avvikit från
regeringens förslag. Dessa avvikelser får dock sammantaget mycket begränsade
effekter på totalbudgetens inkomster.

I detta sammanhang vill utskottet erinra om att riksdagen i februari
uttalade att regeringen borde utarbeta en samlad redogörelse för gjorda
åtaganden på industripolitikens områden (FiU 1978/79:20, rskr 1978/79:145).
Denna redogörelse borde om möjligt läggas fram i den industripolitiska
propositionen. 1 detta sammanhang borde regeringen också belysa vilka
möjligheter som, bl. a. med hänsyn till konjunkturförhållandena, finns att
begränsa transfereringarna till företagssektorn. Utskottet noterar att varken
en samlad redogörelse eller en belysning av möjligheterna att begränsa de
gjorda industripolitiska åtagandena ännu presenteras för riksdagen. Vissa
sammanställningar har på utskottets förfrågan under beredningen av detta
ärende under hand överlämnats till utskottet från industridepartementet.

FiU 1978/79:40

103

Utskottet, som redan tidigare uppmärksammat problemet med de snabbt
växande anslagsbehållningarna (FiU 1978/79:20 s. 51), noterar med tillfredsställelse
att dessa nu blivit föremål för en mera ingående analys än tidigare.
Utskottet har ingen annan mening är föredraganden i fråga om vikten av att
regeringen har möjligheter att kontrollera reservationsmedelsförbrukningen.
Det bör dock framhållas att resultatet likväl torde bli att betydande delar av
statens utgifter för stöd till finansiellt svaga företag m. fl. industripolitiska
insatser, om vilka beslut fattats mot bakgrund av det ekonomiska läge vårt
land befunnit sig i under de senaste åren, kan komma att utbetalas först i en
situation där konjunkturen vänt uppåt och likviditeten starkt vuxit inom
näringslivet. J ust mot denna bakgrund är en närmare analys av möjligheterna
till omprövning av redan gjorda åtaganden på detta område värdefull.

För budgetåret 1979/80 gör regeringen, som utskottet i det föregående
konstaterat, bedömningen att vi får en minskning av anslagsbehållningarna
med 4 miljarder kr. Bedömningen görs mot bakgrund av antagandet att det
sker en ökning under 1978/79 med ca 4 miljarder kr. och att behållningarna
vid ingången av 1979/80 därför skulle uppgå till 20,5 miljarder kr. Riksrevisionsverkets
här redovisade prognos innebär en ytterligare ökning av
anslagsbehållningarna under 1978/79 med drygt 2 miljarder kr. Det är enligt
utskottets mening fullt tänkbart att denna ytterligare ökning är ett uttryck för
att regeringens bedömning fortfarande, trots den mera ingående analys som
gjorts, grundas på en överskattning av utbetal ningstakten. Utskottet har
emellertid inget underlag för att i detta avseende göra någon annan
bedömning än den regeringen gjort. De ökade anslagsbehållningarna enligt
riksrevisionsverkets prognos sammanhänger dessutom till den helt domine -

FiU 1978/79:40

104

rande delen med ändrad utbetalningstidpunkt i fråga om ett litet antal mycket
stora anslag. För dessa kan det med relativt stor säkerhet sägas att utgifterna
kommer att belasta budgetåret 1979/80. Utskottet gör därför den bedömningen
att anslagsbehållningarna kommer att minska med 6 miljarder kr.
under 1979/80. Det bör understrykas att denna bedömning innehåller en hög
grad av osäkerhet. Denna osäkerhet gäller också t. ex. behovet av ytterligare
arbetsmarknads- och industripolitiska insatser under tiden framöver och
därmed frågan om det belopp på 4 miljarder kr. som i det reviderade
budgetförslaget förts upp under anslaget Oförutsedda utgifter.

Beträffande beräkningarna i långtidsbudgeten bör vidare framhållas att en
snabb återgång till fullt kapacitetsutnyttjande i ekonomin förutsätts. De
extraordinära insatserna på arbetsmarknads- och näringspolitikens områden,
som i hög grad präglat utgiftsutvecklingen under de senaste budgetåren, har
alltså ingen motsvarighet på långtidsbudgetens utgiftssida. Vidare förutsätts
en förhållandevis god real utveckling genom att BNP antas öka med 3 %
årligen. Föredraganden konstaterar i sammanhanget att variationer i de
antaganden rörande den framtida pris- och löneutvecklingen m. m. som legat
till grund för långtidsbudgetkalkylen inte i avgörande grad påverkar saldoutvecklingen.
Av kalkylen kan enligt föredraganden dras slutsatsen att de
statliga budgetunderskotten blir bestående på i stort sett nuvarande nivå med
de förutsättningar som gällt. Realistiska alternativa antaganden rörande den
framtida ekonomiska utvecklingen rubbar inte i någon avgörande grad denna
slutsats, framhåller föredraganden.

Ett bibehållande av budgetunderskottet på den nuvarande nivån för längre

FiU 1978/79:40

105

tid är, som utskottet redan i det föregående i detta betänkande och i tidigare
betänkanden anfört, inte möjligt. Det finns flera skäl härför. Ett är att en allt
större del av statsinkomsterna då måste användas för att betala räntor på
statsskulden. De kreditpolitiska konsekvenserna av en sådan utveckling har
utskottet berört under föregående punkt i detta betänkande. En utveckling
som den i långtidsbudgeten skisserade innebär dessutom att vårt handlingsutrymme
i ett framtida läge, då ekonomin på nytt kan gå mot lägre
kapacitetsutnyttjande och ökad arbetslöshet, blir klart beskuret.

Åtgärder måste alltså vidtas för att förhindra en utveckling liknande den
som långtidsbudgetens kalkyler pekar mot.

I fråga om sättet att angripa det problem som budgetunderskottets storlek
utgör har skiljaktiga ståndpunkter kommit till uttryck. 1 huvudsak kan två
huvudlinjer följas: ökade statsinkomster eller sänkta statsutgifter. En
kombination av dessa handlingslinjer är självklart också möjlig.

I det vidare och längre perspektivet vill utskottet anknyta till vad som
anförs i propositionen och motionen 2689 (c). Den nödvändiga minskningen
av budgetunderskotten kan inte uppnås enbart med hjälp av inkomstförstärkande
åtgärder, eftersom alltför stora skattehöjningar riskerar att ge
upphov till nya problem bl. a. vad avser kostnads- och prisutvecklingen.
Nödvändiga inkomstförstärkningar skall ges en sådan utformning att
lönerörelsen underlättas och sysselsättningen långsiktigt tryggas genom att
näringslivets konkurrenskraft vidmakthålles.

I motionen 2688 (m) anförs att vi nu har slagit emot skattetaket. Den
erforderliga anpassningen av budgetpolitiken måste enligt motionärerna ske
genom utgiftsbegränsningar. Motionärerna anger att stora besparingsmöjligheter
finns inom arbetsmarknads- och näringspolitikens områden. Den
ökande volymen transfereringar till hushållen måste ses över, anser motionärerna,
som också framhåller att en större del av den offentliga verksamheten
bör kunna avgiftsfmansieras.

8 Riksdagen 1978/79. 5 sami. Nr 40

FiU 1978/79:40

106

efter deras realekonomiska innebörd, alltså uppdelade på konsumtionsutgifter,
investeringar, transfereringar och finansiella transaktioner. Tabellerna
12-14 är hämtade från långtidsbudgeten.

Tabell 12. Koasumtiops- och investeringsutgifternas utveckling

(Milj. kr., oförändrad pris- och lönenivå)

	Genom-	Anslag 1979/80	Genom-
	snittlig			- snittlig
	procen-	Avrundat	Andel av	procen-
	tuell för-	nominellt	totala	tuell för-
	ändring	belopp	statsut-	ändring
	1973/74-		gifterna	1979/80-
	1977/78			1983/84
Statliga konsumtionsutgifter	+3,9	45 400	25,5	+0,3
varav forsvar		14 300	8,0
utbildning och forskning		4 700	2,6
vägunderhåll		3 100	1,7
förvaltning m. m.		23 300	13,1
Statliga investeringsutgifter	+0,5	9 100	5,1	-2,5
Summa statliga konsumtions-
och investeringsutgifter	+3,1	54 500	30,6	0,0

Som framgår av tabellen utgör de statliga konsumtionsutgifterna ca 45
miljarder kr. Härav utgör de rena förvaltningskostnaderna endast en mindre
del. Utskottet delar föredragandens uppfattning att man även fortsättningsvis
bör genomföra så långtgående besparingar inom den statliga förvaltningen
som ryms inom ramen för en fortsatt effektiv myndighetsutövning. Beträffande
kravet i motionen 2689 att direktiv skall utfördas till alla myndigheter
avseende en ytterligt stram budgetbehandling för 1980/81 - ett krav som
ingår i motionärernas förslag till program för ekonomisk-politiska åtgärder
inför hösten, behandlat under punkten A i det föregående - vill utskottet
framhålla att regeringen redan i januari 1979 fastställt s. k. årliga anvisningar
för myndigheternas anslagsframställningar avseende budgetåret 1980/81.
Dessa anvisningar torde enligt utskottets mening väl fylla de krav motionärerna
ställer. I anvisningarna anges bl. a. att myndigheterna som huvudförslag
skall utgå från en anslagsnivå som utgör pris- och löneomräknat anslag
minskat med 2 96.

I detta sammanhang vill utskottet endast påpeka att även om en besparing
på 2 96 kan uppnås på hela det belopp som i tabellen anges som förvaltning
m. m. ger detta totalt mindre än en halv miljard kr. Utskottet kan därför
instämma i föredragandens uttalande att den besparingspotential som här
finns uppenbarligen inte ensam kan bidra till en avgörande minskning av
budgetunderskottet.

I fråga om statens investeringsutgifter är, som föredraganden framhåller,
några betydande långsiktiga besparingar svåra att uppnå utan negativa

FiU 1978/79:40

107

återverkningar för den långsiktiga samhällsekonomiska avkastning som är
syftet med den statliga investeringsverksamheten.

Tabell 13. Finansiella transaktioners utveckling

(Milj. kr., oförändrad pris- och lönenivå)

	Genom-	Anslag 1979/80	Genom-
	snittlig			- snittlig
	procen-			procen-
	tuell för-		Andel av	tuell för-
	ändring	Avrundat	totala	ändring
	1973/74-	nominellt	statsut-	1979/80-
	1977/78	belopp	gifterna	1983/84
Finansiella transaktioner	-0,1	12 000	6,7	-7,2

Tabell 14. Transfereringarnas utveckling

(Milj. kr., oförändrad pris- och lönenivå)

	Genom-	Anslag 1979/80	Genom-
	snittlig			- snittlig
	procen-			procen-
	tuell för-		Andel av	tuell för-
	ändring	Avrundat	totala	ändring
	1973/74-	nominellt	statsut-	1979/80-
	1977/78	belopp	gifterna	1983/84
Till hushåll	+ 3,2	40 400	22,7	+ 0,7
Till kommuner	+ 5,0	34 400	19,3	+ 1,8
Till företag m. m.	+33,1	21 100	11,9	+ 1,2
Statsskuldräntor1	+14,3	12 300	6,9	+ 17,9
Internationella	+ 6,0	3 200	1,8	+ 4,0
Summa transfereringar	+ 7,8	111400	62,6	+ 3,6

1 Deflaterade med konsumentprisindex.

FiU 1978/79:40

108

Mot bakgrund av vad utskottet anfört i det föregående finner utskottet att
den nödvändiga minskningen i budgetunderskottet måste ske genom att
kraftfulla ansträngningar inriktas på att åstadkomma besparingar och en
begränsning av utgiftsökningarna.

Även om höjningar av vissa skattesatser aldrig kan uteslutas i vissa
ansträngda konjunkturlägen och i ett budgetmässigt krisläge vill utskottet
dock understryka de allvarliga nackdelar som är förenade med försök att höja
skattetrycket. Sådana höjningar leder till ett minskat utrymme för arbetsmarknadens
parter att sluta avtal som innebär reella löneökningar. Det blir
näst intill omöjligt att på arbetsmarknaden sluta avtal som leder till annat än
kostnadsstegringar. Kostnadsstegringar försämrar konkurrensläget och den
ekonomiska utvecklingen och därmed sysselsättningen. Detta har negativa
återverkningar också på skatteunderlaget. Skatteskärpningar leder vidare till
svårigheter för hushåll och företag att klara sin ekonomi och kommer därför
att medföra ett tryck uppåt på nya offentliga utgifter avsedda att mildra dessa
svårigheter. De snabba ökningar i transfereringarna som under senare år skett
har delvis sin bakgrund i sådana förhållanden. Ett problem med höjda
skattesatser är också att de försämrar arbetsviljan och deklarationsmoralen.

För att undvika skärpningar i skattetrycket har från moderata samlingspartiets
sida vid behandlingen av statsbudgeten yrkats på besparingar som
netto uppgår till i det närmaste 3 000 milj. kr. För att skapa förutsättningar
för en sänkning snarare än en höjning av skattetrycket och på det viset uppnå
gynnsamma återverkningar på ekonomin och statsfinanserna bör skyndsamt
vidtas också ett antal andra åtgärder. Så t. ex. bör man i ökad utsträckning
göra det möjligt för dem som önskar förvärva sina lägenheter i bl. a.
kommunala bostadsföretag att få tillfälle till detta. Därmed skulle man
möjliggöra en avlastning av subventionerna på bostadsområdet. En omläggning
av markpolitiken för att minska det statliga och kommunala markinnehavet
utgör ytterligare ett exempel hur de offentliga finanserna kan
förbättras. En ökad valfrihet vad gäller barntillsyn skulle medföra en
begränsning av kostnaderna för den mycket dyra offentliga barntillsynen.
Skärpta krav att man skall ta anvisat arbete skulle minska kostnaderna för
arbetsmarknadspolitiken och förbättra den ekonomiska tillväxten och skatteunderlaget.
Bättre möjligheter för privatpraktiserande läkare och tandläkare
skulle förbilliga vården. Olika åtgärder av den typ som här exemplifierats
måste i tid tillgripas för att få till stånd en långsiktigt sundare utveckling av
statens och kommunernas affärer.

FiU 1978/79:40

109

genom omprioriteringar inom den totala utgiftsramen.

Vad utskottet i det föregående anfört bör ges regeringen till känna såsom
riktlinjer för budgetregleringen.

Utskottet avstyrker därmed motionen 2692 (s), yrkandet 2.

I motionen 2690 (vpk) föreslås ett ekonomiskt-politiskt program som
utskottet i huvudsak behandlat under föregående punkt i betänkandet. Från
budgetpolitiska utgångspunkter kan anföras att de i motionen föreslagna
riktlinjerna innebär kraftigt utökade statsutgifter, främst för att genomföra ett
program för 100 000 nya jobb under en tolvmånadersperiod. För att
finansiera detta och för att dessutom nedbringa budgetunderskottet föreslås
än kraftigare skattehöjningar. Bl. a. föreslås en extra skatt på 1979 och 1980
års bolagsvinster med 20 procentenheter utöver nu gällande skattesats, en
allmän arbetsgivaravgift, från vilken kommuner och landsting skall undantas,
beräknad på företagens omsättning så att den under 1979/80 inbringar
minst 6 miljarder kr. samt en engångsskatt på stora förmögenheter med 10 %
på det belopp som överstiger 300 000 kr.

Utskottet har i det föregående understrukit behovet av en begränsning av
utgiftsexpansionen och framhållit de risker som är förenade med en alltför
snabb ökning av skatte- och avgiftsuttaget. Förslagen i motionen 2690 strider
uppenbarligen mot de av utskottet förordade riktlinjerna för budgetpolitiken
och skulle enligt utskottets mening bl. a. få förödande konsekvenser för de
svenska företagens konkurrenskraft. Utskottet avstyrker motionen 2690
yrkandena 1-3 och 5.

1 motionen 2691 (apk) hemställs (yrkandet 4) att riksdagen beslutar att som
åtgärder för att förstärka statsbudgeten genomföra de skattepolitiska förslag
som anges i motionen 1978/79:824.1 motionen 824, som under våren redan
behandlats av skatteutskottet, föreslås bl. a. att riksdagen uttalar sig för
övergång til! produktionsbeskattning och för mervärdeskattens avskaffande.

Utskottet finner det för sin del något förvånande att motionärerna hänvisar
till denna begäran om vissa uttalanden från riksdagens sida såsom skattepolitiska
förslag som riksdagen nu skulle kunna fatta beslut om. Utskottet
erinrar också om att riksdagen, på grundval av skatteutskottets betänkande
SkU 1978/79:55, redan beslutat att uppskjuta frågan om vilka skattepolitiska
åtgärder som behöver vidtas till nästa riksmöte. Motionen 2691 yrkandet 4
avstyrks.

dels utskottets hemställan under 1. bort ha följande lydelse:

FiU 1978/79:40

110

yrkandet 4 och 1978/79:2692 yrkandet 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

6) beträffande tillsättandet av en expertkommission för att granska den s. k.
rundgången i ekonomin och redovisning av och förändringar i skatte- och
transfereringssystemet av Staffan Burenstam Linder (m) och Knut Wachtmeister
(m) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 64 börjar med ”1 motionen
1108” och på s. 65 slutar med ”avstyrks motionen 1705” bort ha följande
lydelse:

I motionen 1108 (m) hemställs (yrkandet 4) att riksdagen hos regeringen
hemställer om tillsättandet av en expertkommission med uppgift att granska
den s. k. rundgången i den svenska ekonomin och föreslå åtgärder i syfte att
begränsa denna. Motionärerna anför att den offentliga sektorns snabbt ökade
utgifter för transfereringsändamål skapar ett motsvarande behov av snabbt
ökande inkomster för att finansiera transfereringssystemet. Vi är enligt
motionärerna på väg att hamna i en situation, där stat och kommun tar in allt
mer pengar i form av skatter och sociala avgifter och därigenom försätter
enskilda och företag i ett läge, där de just på grund av bördan av skatter och
avgifter blir beroende av ytterligare ökade bidrag från det allmänna.

Enligt utskottets mening måste den här beskrivna utvecklingen brytas så
att vi inte snabbt hamnar i ett läge där en alltför stor del av landets samlade
resurser förmedlas via det allmänna. Detta kommer i sin tur att medföra en
orimlig marginalskattesituation för ett ständigt ökat antal inkomsttagare och
dessutom leda till en allt kostsammare byråkratisk administration. Med det
sagda tillstyrker utskottet motionen 1978/79:1108 i denna del.

I motionen 1705 (m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär dels en
redovisning av det samlade skatte- och transfereringssystemets fördelningspolitiska
effekter (yrkandet 1), dels förslag om förändringar i skatte- och
transfereringssystemet liksom i den del av den kommunala verksamheten
som direkt påverkas av statsmakterna, syftande till återhållsamhet med
offentliga utgifter, en ökning av enskilda medborgares möjlighet till självständiga
prioriteringar inom det offentliga serviceutbudet och en förstärkt
kommunal självstyrelse i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkandet
2).

Utskottet delar motionärens uppfattning att den offentliga sektom nu har
utvecklats så snabbt att ansvariga politiska organ knappast kan ha en
tillräcklig kontroll över de samlade effekterna av den offentliga sektorns
vittförgrenade åtgärder.

Kravet i yrkande nr 1 är emellertid enligt utskottets uppfattning i stort sett
tillgodosett med vad utskottet förordade i sitt betänkande 1978/79:23.1 detta
betänkande ansåg utskottet vid behandling av motion 1978/79:2104 (s) att ett

FiU 1978/79:40

lil

system skall utvecklas för löpande studier och prognoser avseende inkomstoch
förmögenhetsfördelningen i samhället. Riksdagen beslöt i enlighet med
utskottets förslag. Mot bakgrund härav finner utskottet det inte erforderligt
att riksdagen framställer någon sådan begäran som föreslås i motionen 1705
yrkandet 1.

Yrkandet 2 i motionen har enligt utskottets mening till en viss del besvarats
med vad utskottet anfört i detta betänkande under punkt A och i det
föregående under denna punkt. Frågor som rör den kommunala sektorn har
utskottet också behandlat i betänkandet FiU 1978/79:35. Motionären går
enligt utskottets uppfattning emellertid mycket djupare in i problematiken
när det gäller såväl den statliga som den kommunala sektorns expansion.
Många av de problem som diskuteras i motionen har knappast fått en allsidig
belysning med vad utskottet tidigare anfört. Utskottet anser det därför
värdefullt om det förslag som framförts i yrkandet 2 kommer till utförande.
Vad utskottet här anfört bör ges regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 2 och 3 bort ha följande lydelse:

2. beträffande tillsättandet av en expertkommission för att granska
den s. k. rundgången i ekonomin att riksdagen bifaller motionen
1978/79:1108 yrkandet 4,

3. beträffande redovisning av och förändringar i skatte- och transfereringssystemet
att riksdagen med anledning av motionen
1978/79:1705 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

be träffande finansiering genom arbetsgivaravgifter

7) av Björn Molin (fp), Nils Åsling (c), Torsten Gustafsson (c), Anton Fågelsbo
(c), Rolf Rämgård (c) och Holger Bergqvist (fp) som anser att den del av
utskottets yttrande som på s. 65 börjar med ”Utskottet erinrar” och på s. 66
slutar med ”och 1704” bort ha följande lydelse:

Utskottet erinrar om att riksdagen beslutat att ställningstaganden till
frågan om skatteomläggning för 1980 och hur denna skall finansieras skall
göras i höst. 1 detta läge bör riksdagen enligt utskottets mening inte göra några
uttalanden som utesluter vissa skatte- och avgiftstyper. Utskottet avstyrker
därför motionerna 1120 och 1704.

8) av Staffan Burenstam Linder (m) och Knut Wachtmeister (m) som anser att
den del av utskottets yttrande som på s. 65 börjar med ”Utskottet erinrar” och
på s. 66 slutar med ”och 1704” bort ha följande lydelse:

FiU 1978/79:40

112

Med hänsyn till de praktiska svårigheter som finns att göra en åtskillnad
mellan motiven för olika typer av skatter avstyrker utskottet motionerna 1120
och 1704.

9) beträffande inkomstberäkningen i långtidsbudgeten av Kjell-Olof Feldt,
Knut Johansson, Paul Jansson, Arne Pettersson, Per-Axel Nilsson, Anita
Gradin och Karin Flodström (alla s) som anser att den del av utskottets
yttrande som på s. 66 börjar med ”1 det” och slutar med ”i långtidsbudgeten”
bort ha följande lydelse:

Utskottet har i det föregående avvisat regeringens förfarande att i budgeten
för 1979/80 räkna med en inkomstförstärkning om 1 miljard kr. avseende ett
kommande beslut att höja statsinkomsterna som ett led i finansieringen av
skatteomläggningen för 1980, detta trots att något förslag från regeringen som
geren sådan inkomstförstärkning inte lagts fram. Regeringen har även lagt in
motsvarande ”tänkta” skatteinkomster i långtidsbudgeten som härigenom
för slutåret (1983/84) fått ett med över 5 miljarder kr. förbättrat saldo. Detta
framstår enligt utskottets mening som särskilt uppseendeväckande med
tanke på att den skattehöjning som skall ge 1 miljard kr. för 1979/80 och som
regeringen har sagt sig vilja föreslå i höst säkerligen inte - oavsett hur den
konstrueras - kan ges en sådan utformning att den några år senare skulle
inbringa över 5 miljarder kr. För att långsiktigt finansiera regeringens förslag
till skatteomläggning torde det således krävas en rad fortlöpande skattehöjningar.
Denna konsekvens av regeringens skatteförslag har emellertid
nogsamt förtigits. Utskottet delar motionärernas uppfattning att tidigare
tillämpade beräkningsprinciper bör användas även framgent. Detta bör ges
regeringen till känna.

Särskilt yttrande

beträffande arbetet med den kommande långtidsutredningen av Nils Åsling,
Torsten Gustafsson, Anton Fågelsbo och Rolf Rämgård (alla c) som
anför:

Prognosverksamhet av den typ som de svenska långtidsutredningarna
utgör kan i flera olika avseenden göras till föremål för kritik och diskussion.
På sätt och vis kan det sägas att dessa utredningar härigenom fyller sin
primära funktion, nämligen att skapa ett underlag och incitament inom vida
kretsar för att bekanta sig med den kvantitativa sidan av de förestående årens
ekonomiska och samhälleliga utveckling. Värdet av denna debatt liksom av
den vägledning för ekonomiska beslut långtidsutredningen kan ge är
emellertid beroende av utredningens metod, kvalitet och realism.

I en debatt nyligen har bl. a. framförts att prognoser av detta slag skulle lida

FiU 1978/79:40

113

av det avgörande felet att större förändringar exkluderas, inte minst därför att
prognosmakarna av något slags konservatism antingen önskar dra ut
bestående trender eller vill tänka sig att inträffade avvikelser från sådana
trender i framtiden kommer att återställas. Resultatet har också blivit att
prognoserna i hittillsvarande långtidsutredningar inte slagit särskilt väl in.
Redan i dag vet vi att detta också är felet med 1978 års långtidsutredning, men
detta beror kanske mindre på att långtidsutredningen är behäftad med de för
sådana prognoser sedvanliga bristerna än på att de stora svårigheter som
långtidsutredningen pekar på inte tagits ad notam i den ekonomiska
politiken.

Detta kan kanske delvis återföras på att de praktiska förutsättningarna för
de nödvändiga åtgärderna saknas, då den i första hand ansvariga instansen -regeringen - har ett svagt parlamentariskt underlag. Men det beror också på
att regeringens ekonomiska politik i otillräcklig utsträckning tagit hänsyn till
de varningssignaler långtidsutredningen innehåller. Det synes därför ha varit
behövligt att långtidsutredningen mer än vad som skett borde ha lyft fram
och pekat på de speciella flaskhalsar och svårigheter som uppfyllandet av
långtidsutredningens mål uppställer. Utredningen borde snarare ha pekat på
att dessa mål med den hittills förda politiken inte gåratt uppfylla än att genom
orealistiska anpassningar av det kvantitativa materialet uppnå en formell,
men inte reell, matematisk konsistens. Debatten har t. ex. redan uppmärksammat
vilka stora, närmast orealistiska, krav den dramatiska omsvängningen
av den svenska industrins inriktning till export skulle innebära. Ett annat
område där långtidsutredningen för att skyla över inkonsekvenser i den
ekonomiska politiken måste göra våld på det sannolika är den av remissinstanserna
starkt kritiserade kalkylen beträffande den offentliga expansionen;
med den utveckling som hittills kunnat inregistreras skulle för prognosperiodens
återstående år en årlig tillväxt av den kommunala konsumtionen av
blott 1,9 % stå till buds, något som knappast ens räcker till att fullfölja redan
gjorda och av staten ålagda åtaganden.

Beträffande önskvärdheten av att uppnå de för långtidsutredningen
uppställda huvudmålen är meningarna knappast delade; detta innebär
emellertid inte att målen därför skulle framstå som realistiska, i synnerhet
inte sedan en del av prognosperioden gått och utvecklingen under denna tid
på väsentliga punkter pekat i annan riktning. Att komplettera den reviderade
finansplanens utblickar mot 1980 och 1981 med en revision av prognosen
även för 1982 och 1983 är inte bara välbetänkt utan torde vara en
nödvändighet som underlag för den kraftfulla ekonomiska politik med
långsiktig inriktning som höstens regering måste utforma.

En granskning av LU:s olika alternativ mot bakgrund av dagens situation
torde peka på att möjligheterna att fullfölja det balanserade huvudalternativet
kanske redan försuttits genom att utvecklingen i alltför hög grad kommit att
följa alternativ III (expansiv inhemsk efterfrågan) och vi därför snarast måste
tänka oss en utveckling som ligger närmare alternativ II för de återstående

FiU 1978/79:40

114

åren av prognosperioden.

I sammanhanget bör slutligen påpekas att de medel, varigenom huvudmålen
kan forverkligas, ingalunda är någon självklar konsekvens av de
matematiska beräkningar utredningen haft att utföra. Långtidsutredningen
har således t. ex. utgått ifrån att det förbättrade kapacitetsutnyttjandet skulle
komma till stånd genom bl. a. ökad geografisk rörlighet på arbetsmarknaden.
En revision av långtidsutredningen bör uppmärksamma de viktiga utvecklingsparametrarnas
regionala aspekter och tillhandahålla ett alternativ där
spridningen av den ekonomiska aktiviteten i högre grad möjliggörs genom en
aktiv regionalpolitik och ökad kapitalrörlighet.

FiU 1978/79:40

115

Skatteutskottets yttrande
1978/79: 8 y

över propositionen 1978/79:150 bilaga 1 hemställan 2, förslag till
lag om konto för likviditetsutjämning jämte motion

Till finansutskottet

Finansutskottet har berett skatteutskottet tillfälle yttra sig över propositionen
1978/79: 150 med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten
för budgetåret 1979/80 m. m. (kompletteringspropositionen) i vad avser
bilaga 1 hemställan 2 jämte motionen 1978/79: 2693 av Olof Palme m. fl.

(s).

I propositionen föreslås att företag som har rätt att göra avsättningar
till konto för investeringsfond i riksbanken skall kunna under andra
halvåret 1979 på ett särskilt sidoordnat s. k. likviditetsutjämningskonto
i banken betala in likvida medel med rätt till dels en grundränta, dels
en skattefri bonusränta. Grundräntan skall utgå enligt den räntesats som
riksbanken bestämmer och vara anpassad till räntenivån vid insättning
av större belopp i bank. Bonusräntan uppgår till 2 % för år räknat
av det belopp som är inbetalat på likviditetsutjämningskontot och skall
under insättningsperioden, dvs. under tiden juli—december 1979, grundas
på det eller de belopp som faktiskt står inne på kontot. Linder
kontots återstående löptid eller januari 1980—mars 1981 skall bonusränta
endast utgå på det lägsta belopp som under samma tid innestår
på kontot. Bonusränta får inte vid något tillfälle beräknas på den del
av behållningen på kontot som överstiger två gånger summan av de avsättningar
till investeringsfond som gjorts i boksluten till ledning för
1979 och 1980 års taxeringar. Syftet med förslaget i propositionen är att
söka motverka en alltför kraftig uppbyggnad av likviditet i företagssektorn
under 1979 och 1980 genom att binda den överlikviditet som f. n.
kan finnas i många företag.

1 s-motionen 2693 yrkas avslag på propositionen i denna del. Motionärerna
begär i stället att företag med en årsvinst av 100 000 kr. och
däröver skall åläggas att betala in 20 % av vinsten 1979 före bokslutsdispositioner,
lagernedskrivning och skatt till särskilda investeringskonton
i riksbanken. Medel på dessa konton skall efter beslut av regeringen
eller — efter bemyndigande av regeringen — av arbetsmarknadsstyrelsen
få användas för investeringar i byggnader och maskiner med sikte på en
långsiktig förbättring av sysselsättningen men även för investeringar i
energisparande åtgärder. När medlen lyfts från kontot skall de återföras
till beskattning men med rätt för företagen att göra ett extra avdrag på
tio procent i fråga om såväl byggnads- som maskininvesteringar. Medlen
på kontot skall enligt motionärernas förslag ge en ränta motsvarande
riksbankens diskonto. Medel som insätts under det första kvartalet av

FiU 1978/79:40

116

uppbyggnadsperioden, dvs. juli—september 1979, skall dock ge ett med
4 procentenheter förhöjt diskonto. Insätts medlen under det andra kvartalet
av insättningsperioden utgår 3 procents högre ränta.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att det kan vara
önskvärt att i viss utsträckning försöka binda överlikviditeten i företagen
utan att för den skull hämma investeringsverksamheten. Detta
syfte bör man, såvitt utskottet kan bedöma, bättre kunna uppnå genom
skatteförmåner än genom styrmedel i form av tvångsavsättningar för
vissa investeringsändamål. Utskottet anser sig således böra förorda den
metod för att binda överlikviditet i företagen som föreslås i propositionen
men vill i sammanhanget uttala att förslaget innebär ekonomiska fördelar
för berörda företag som kan ifrågasättas. Ränta på medel innestående
på likviditetsutjämningskonto skall nämligen utgå med belopp
motsvarande vad som betalas vid insättning av större belopp i bank.
Sådan ränta utgår f. n. med ca 9 %. Lägger man härtill en skattefri
bonusränta på 2 % kommer man upp i en ränta på insatta medel som
motsvarar ca 13 å 14 %. Härtill kommer att räntan under uppbyggnadsperioden
juli—december 1979 skall beräknas på det eller de belopp som
faktiskt innestår på kontot. Företagen kommer således att kunna göra
räntevinster genom kortare insättningar av en omfattning som knappast
kan anses motiverad och som inte heller är ägnad att tillgodose, huvudsyftet
med propositionen. Utskottet anser således att bonusräntan bör
beräknas på annat sätt än enligt propositionen. En utväg kan härvid vara
att inte låta företagen tillämpa löpande ränteberäkning under kontots
uppbyggnadsperiod utan begränsa bonusränteberäkningen under hela
löptiden till det belopp som innestår på kontot den 31 mars 1981,

Med nu angivna förbehåll vill skatteutskottet från sina utgångspunkter
inte motsätta sig ett bifall till propositionen såvitt nu är i fråga.
Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motionen 2693.

Stockholm den 23 maj 1979

På skatteutskottets vägnar
ERIK WÄRNBERG

Närvarande: Erik Wärnberg (s), andre vice talmannen Tage Magnusson
(m), Alvar Andersson (c), Valter Kristenson (s), Stig Josefson (c), Rune
Carlstein (s). Tage Sundkvist (c), Olle Westberg i Hofors (s), Kurt
Söderström (m), Hagar Normark (s), Johan Olsson (c), Holger Bergqvist
(fp), Bo Forslund (s) och Wilhelm Gustafsson (fp).

Avvikande mening

av Erik Wärnberg, Valter Kristenson, Rune Carlstein, Olle Westberg i
Hofors, Hagar Normark och Bo Forslund (alla s) som anser att det

FiU 1978/79:40

117

avsnitt av utskottets yttrande som börjar med ”Utskottet delar” och
slutar med ”motionen 2693” bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i uppfattningen att den överlikviditet som tillskapats
inom företagssektorn genom den nuvarande inriktningen av
den ekonomiska politiken bör kunna utnyttjas för att finansiera underskottet
i statsbudgeten. Detta bör emellertid enligt utskottets mening
inte ske genom att man tillskapar ytterligare förmåner för företagen.
Det i propositionen framlagda förslaget innebär att skattebetalarna belastas
med extra räntekostnader samtidigt som företagen genom den
föreslagna inlåningen får ytterligare inkomster i form av betydande,
delvis skattefria räntor.

Propositionen bör således enligt utskottets mening avslås. Utskottet
ansluter sig i stället till det förslag som lagts fram i motionen 2693 och
som innebär att företagen åläggs att betala in 20 % av vinsten 1979 till
särskilda investeringskonton i riksbanken. Som anförts i motionen bör
dessa medel efter beslut av regeringen eller arbetsmarknadsstyrelsen i
första hand få användas för investeringar i byggnader och maskiner med
sikte på en långsiktig förstärkning av sysselsättningen och för energibesparande
åtgärder. Förslaget innebär att en del av företagssektorns
likviditet temporärt steriliseras samtidigt som man underlättar företagens
investeringar och tillför regionalpolitiken ett effektivt instrument. Dessa
effekter uppnås utan att man behöver tillgripa sådana av rättviseskäl
omotiverade skattelättnader som föreslås i propositionen.

Mot de detaljlösningar som föreslås i motionen har utskottet inte
funnit anledning till erinran. Med det anförda tillstyrker utskottet motionen.
Utskottet avstyrker följaktligen propositionen i denna del.

FiU 1978/79:40 118

Tabellförteckning

Tabell 1 Bytesbalans för 1977-1979 25

Tabell 2 Försörjningsbalans 1977-1979 27

Tabell 3 Finansiering av budgetunderskotten 1978 och 1979 .. 29

Tabell 4 Vissa nyckeltal för långtidsutredningens huvudalternativ,
1977-1983 34

Tabell 5 Totalbudgeten 1978/79-1979/80 41

Tabell 6 Statsinkomsternas utveckling 1973/74-1983/84 42

Tabell 7 Statsutgifternas utveckling 1973/74-1983/84 43

Tabell 8 Totalbudgetens utveckling 1978/79-1983/84 44

Tabell 9 Statens och socialförsäkringssektorns finansiella sparande
1978/79-1983/84 44

Tabell 10 Statsutgifternas utveckling 1973/74-1983/84 46

Tabell 11 Totalbudgetens utveckling budgetåren 1975/76-1979/80 54

Tabell 12 Budgetunderskotten enligt 1977-1979 års långtidsbudgetar
55

FiU 1978/79:40 119

Innehåll

Inledning 1

Ekonomidepartementet

Den reviderade finansplanen 1979 5

Propositionen 7

Motionerna 10

Utskottet 23

Konjunkturutveckling och ekonomisk politik under 1979 23

Den ekonomiska utvecklingen på längre sikt 33

Hemställan 37

Budgetdepartementet

Reviderat budgetförslag 1979/80 m. m 38

Propositionen 39

Motionerna 48

Utskottet 54

Allmänna riktlinjer för budgetregleringen 54

Övriga motionsyrkanden 64

Särskilda frågor 66

Hemställan 68

Reservationer

1. De allmänna riktlinjerna förden ekonomiska politiken och program

för ekonomisk-politiska åtgärder (s) 70

2. Arbetet med den kommande långtidsutredningen (s) 84

3. System för likviditetsutjämning (s) 85

De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

4. (c, fp) 92

5. (m) 100

6. Tillsättandet av en expertkommission för att granska den s. k.
rundgången i ekonomin och redovisning av och förändringar i

skatte- och transfereringssystemet (m) 110

Finansiering genom arbetsgivaravgifter

7. (c, fp) lil

8. (m) lil

9. Inkomstberäkningen i långtidsbudgeten (s) 112

Särskilt yttrande

Arbetet med den kommande långtidsutredningen (c) 112

Skatteutskottets yttrande SkU 1978/79:8 y 115

Tabellförteckning 118