FiU 1978/79:20

Finansutskottets betänkande
1978/79:20

med anledning av i propositionen 1978/79:100 framlagda finansplan
och budgetförslag jämte motioner

I detta betänkande behandlar finansutskottet

dels propositionen 1978/79: 100, bilaga 1, Finansplanen, vari föreslås
att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordats i propositionen,

dels propositionen 1978/79: 100, bilaga 2, Budgetförslaget, i vad avser
förslagen under

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som förordats i propositionen och

4. att riksdagen bemyndigar regeringen att i riksgäldskontoret disponera
en från 150 000 000 kr. till 175 000 000 kr. ökad rörlig kredit att
på sätt som regeringen bestämmer ställas till förfogande för myndigheter
som bedriver uppdragsverksamhet,

dels följande motioner

1978/79: 577 om prisstopp på dagligvaror av Lars Werner m. fl.
(vpk),

1978/79: 1106 om Sveriges allmänna hypoteksbanks utgivning av
obligationer av Alvar Andersson m. fl. (c),

1978/79: 1108 om den ekonomiska politiken av Gösta Bohman m. fl.
(m) i vad avser yrkandena 1, 2, 5 och 6,

1978/79: 1118 om riktlinjer för den ekonomiska politiken av Rolf
Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk),

1978/79: 1124 om den ekonomiska politiken och budgetregleringen
av Olof Palme m. fl. (s),

1978/79: 1125 om ökade möjligheter till upplåning inom jord- och
skogsbruket av Karl-Anders Petersson (c),

1978/79: 1128 om lantbrukets kapitalförsörjning av Hans Wachtmeister
m. fl. (m) i vad avser yrkandet 2,

1978/79: 1620 om den ekonomiska politiken av Lars Werner m. fl.
(vpk) och

1 Riksdagen 1978/79. 5 sami. Nr 20

FiU 1978/79:20

1978/79: 1698 om den ekonomiska politiken av Thorbjörn Fälldin
m. fl. (c),

dels näringsutskottets yttrande (NU 1978/79: 2 y) över motionerna
1978/79: 1108 yrkandet 5 och 1978/79: 1698 yrkandena 3 och 4.

FiU 1978/79:20

A. EKONOMIDEPARTEMENTET
Finansplanen

I propositionen 100, bilaga 1 (ekonomidepartementet) har regeringen
efter föredragning av statsrådet Ingemar Mundebo föreslagit riksdagen
att godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som
förordats i propositionen,

I detta sammanhang behandlar utskottet följande motioner rörande
riktlinjerna för den ekonomiska politiken:

1108 av Gösta Bohman m. fl. (m) vari såvitt nu är i fråga hemställs
att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken som förordats i motionen,

1118 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk) vari hemställs att
riksdagen beslutar avslå regeringens finansplan och godkänna de i motionen
anförda riktlinjerna för den ekonomiska politiken,

1124 av Olof Palme m. fl. (s) vari såvitt nu är i fråga hemställs att
riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
som har förordats i motionen,

1620 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari såvitt nu är i fråga hemställs

1. att riksdagen beslutar att uttala sig för övergång till lågräntepolitik
samt

2. att riksdagen beslutar att godkänna de allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken som förordas i motionen och avslå regeringens
förslag i denna del,

1698 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) vari såvitt nu är i fråga hemställs
att riksdagen godkänner de i motionen förordade riktlinjerna för
den ekonomiska politiken.

Därutöver behandlas i detta sammanhang följande motioner:

577 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen hos regeringen
hemställer att prisstopp snarast införes på alla dagligvaror,

1106 av Alvar Andersson m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen beslutar
anhålla att regeringen medverkar till att Sveriges Allmänna Hypoteksbank
får gränsen för försäljning av obligationer höjd med 500
miljoner kronor under detta år,

FiU 1978/79:20

1125 av Karl-Anders Petersson (c) vari hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts i syfte
att tillförsäkra jord- och skogsbruket tillgång till långsiktigt lånekapital,

1128 av Hans Wachtmeister m. fl. (m) vari såvitt nu är i fråga hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts rörande fördelning av emissionstillstånd för obligationer
avseende Hypoteksbankens behov av lantbrukskrediter i avvaktan på
förslag till långsiktiga riktlinjer för lantbrukets kapitalförsörjning.

Propositionen

Successivt har den förda ekonomiska politiken börjat ge resultat, anför
föredraganden i finansplanens avslutande sammanfattning. Den utlandskonkurrerande
industrin har återvunnit marknadsandelar och handelsbalansen
har förbättrats kraftigt. Industriproduktionen har sedan
sommaren 1978 åter börjat öka. Inflationstakten har dämpats markant.

Bilden har emellertid fortfarande också mörkare inslag, anför föredraganden.
Arbetslösheten har visserligen hållits på en internationellt
och historiskt sett låg nivå men arbetsmarknadsläget är likväl besvärligt.
Detta gäller särskilt ungdomar och andra nytillträdande grupper på arbetsmarknaden.
Vidare har industrins investeringar fallit kraftigt under
1977 och 1978. Även i dessa hänseenden kan dock tendenser till en förbättring
skönjas.

I takt med att devalveringarna har gjort sin verkan har det varit möjligt
att något lätta på åtstramningspolitiken. I syfte att hålla tillbaka
prishöjningarna och därmed stimulera ekonomin avskaffades den allmänna
arbetsgivaravgiften helt fr. o. m. den 1 juli 1978. Vissa ytterligare
stimulansåtgärder har beslutats för 1979. Dessa omfattar bl. a. en
höjning av det allmänna barnbidraget och en begränsad marginalskattesänkning.
Genom stimulanserna kan ekonomins kapacitetsutnyttjande
och därmed produktiviteten öka snabbare än annars.

Den internationella konjunkturen under 1979 beräknas totalt sett bli
ungefär oförändrad jämfört med 1978. En viss avmattning i Förenta
staterna motverkas av en snabbare tillväxt i Västeuropa. En positiv
faktor i den internationella bilden är att underskott och överskott i olika
länders utrikesbetalningar beräknas bli jämnare fördelade vilket ökar
den ekonomisk-politiska handlingsfriheten.

För Sveriges del förutses en tillväxt i BNP på över 5 % vilket är avsevärt
mer än 1978. Arbetsmarknadsläget förbättras successivt under
1979 och inflationen blir jämförelsevis begränsad. För bytesbalansen
förutses en mindre försämring. Skall denna relativt gynnsamma prognos
infrias och skall utvecklingen även på längre sikt kunna bli positiv ställs

FiU 1978/79:20

emellertid ett antal bestämda krav på den svenska ekonomin, hävdar
föredraganden.

En grundläggande förutsättning är att näringslivets konkurrenskraft
ytterligare förbättras. Möjligheterna härtill påverkas inför 1979 gynnsamt
av gällande avtal och av att industrin i dag har en icke obetydlig
produktivitetsreserv. Det är endast genom att vinna ytterligare marknadsandelar,
såväl för exporten som på hemmamarknaden, som vi kan
minska underskottet i bytesbalansen. Föredraganden understryker att vi
ställer mycket stora krav på vår industriella kapacitet och exportförmåga.
Handelsbalansen måste nämligen kontinuerligt förbättras för att
motverka stigande turistutgifter i utlandet, ökat u-landsbistånd och
växande räntebetalningar.

Tabell 1. Bytesbalans 1977—1979
Milj. kr., löpande priser

	1977	1978 prel. utfall	1979 prognos
Export av varor	85 678	97 914	110 656
Import av varor	90 246	91 896	103 751
Handelsbalans	- 4 568	6 020	6 905
Korrigering av handelsstatistiken	- 351	- 320	- 435
Sjöfartsnetto	2 763	3 350	3 500
Resevaluta	- 3 579	-3 950	-4 150
Övriga tjänster, netto	- 3 522	-3 800	-4 300
Transfereringar, netto	- 6 498	-8 500	-9 750
Omräkningspost för tjänster och
transfereringar	3 300	3 300	3 300
Bytesbalans	-12 455	-3 900	-4 930

Källa: Finansplanen.

Våra möjligheter att öka näringslivets konkurrenskraft blir avhängiga
av vår förmåga att begränsa de inhemska kostnadsökningarna och öka
näringslivets produktivitet. Det ligger, anför föredraganden, i allas intresse
att så sker. Det är endast ett konkurrenskraftigt näringsliv som i
längden kan garantera sysselsättning och betala goda reallöner.

Det är vidare nödvändigt att vi utvecklar och förnyar näringslivets
produktionsapparat. En viktig del av framtidens näringsliv kommer att
utgöras av företag som i dag är små. Mot den bakgrunden har åtgärder
vidtagits för att främja de små och medelstora företagens verksamhet.
Bl. a. har beskattningen av det i dessa företag arbetande kapitalet lindrats
och de regionala utvecklingsfonderna givits betydligt ökade resurser.
Ett dynamiskt näringsliv kräver också stora satsningar på forskning
och utveckling. I årets budget utgör sådana insatser ett prioriterat område.

FiU 1978/79:20

Under 1977 och 1978 har, trots vidtagna stimulansåtgärder, industriinvesteringarna
minskat kraftigt. Detta har varit en naturlig följd av
det låga kapacitetsutnyttjandet och den starkt försämrade resultatutvecklingen.
I takt med att kapacitetsutnyttjandet nu successivt förbättras och
företagens resultat normaliseras förbättras enligt föredraganden näringslivets
förmåga och incitament att öka investeringarna. För 1979 förutses
en tydlig uppgång. Det är av största vikt att företagen nu verkligen ökar
investeringarna så att produktionsförmågan utvecklas i takt med att
efterfrågan förbättras. Skulle så icke ske riskerar man att flaskhalsproblem
uppstår till skada såväl för det enskilda företaget, vars förmåga
att behålla och finna marknader minskar, som för samhällsekonomin i
stort.

Frihandel och strukturomvandling har historiskt utgjort hörnstenar
i den svenska välfärdsutvecklingen, som i stor utsträckning bygger på
att vi drar nytta av den specialisering som den internationella handeln
möjliggör. Vi är som nation på ett avgörande sätt beroende av att våra
exportföretag i ett fritt handelsutbyte kan finna avsättning för sina
varor, anför föredraganden, som ser med oro på de tendenser till protektionism
som föreligger på sina håll i den industrialiserade världen.
Av detta följer givetvis också att vi inte själva får försöka att vinna
fördelar, som med nödvändighet blir kortsiktiga, genom protektionistiska
åtgärder.

Strukturomvandlingen ger fördelar men kräver också uppoffringar.
Stora ansträngningar måste göras för att förhindra att dessa ensidigt
drabbar vissa grupper. Människor som utsätts för förändringar på arbetsmarknaden
måste givetvis ges ett generöst samhälleligt stöd. Kostnaderna
härför blir med nödvändighet stora. De kan ses som ett pris vi
gemensamt måste betala för att lätta bördan för dem som berörs av
omställningar. Men politiken måste inriktas på att underlätta en successiv
omvandling, inte att försöka att förhindra den.

Genom näringspolitiska och regionalpolitiska insatser av olika slag
kan anpassningsprocessen underlättas och den regionala balansen främjas.
Sådana insatser måste dock kompletteras med åtgärder för att uppnå
en ökad yrkesmässig rörlighet. Även ett visst mått av geografisk rörlighet
måste accepteras. Föredraganden understryker att det här inte är
fråga om något utarmande av vissa regioner. Mycket står att vinna
redan med ökad pendling inom en region. En aktiv regionalpolitik kan
vidare bidra till att näringslivets tillväxt blir jämnare fördelad, så att
flyttningarna inte går ensidigt i en riktning.

Under konjunkturens uppgångsfas är det särskilt viktigt att näringslivets
omvandling kan fortgå. Det är då som produktiv sysselsättning
i nya jobb kan erbjudas. En för låg rörlighet hämmar inte endast näringslivets
anpassning — och därmed själva basen för välfärdssamhället

FiU 1978/79:20

— utan kan också medföra att kostnadstrycket ånyo ökar.

Även sett i ett vidare perspektiv måste vi acceptera att vi lever i en
föränderlig värld. Menar vi allvar med vår solidaritet med utvecklingsländerna
måste vi också vara beredda att ta konsekvenserna av att
världsekonomins struktur successivt förändras. Detta innebär att vi
måste acceptera att vissa branscher långsiktigt krymper, anför föredraganden.

Den ekonomiska politiken har medfört att ett betydande underskott
uppstått i den statliga budgeten. Budgetunderskottets utveckling på kort
sikt är alltid ett resultat av stabiliseringspolitiska överväganden. Budgetpolitikens
uppgift är ju inte att skapa balans mellan statens utgifter och
inkomster som ett självändamål. Budgeten skall i stället bidra till att
skapa balans i samhällsekonomin, understryker föredraganden.

Genom den förda budgetpolitiken har den totala efterfrågan i ekonomin
kunnat hållas uppe på en rimlig nivå. Högre skatter hade med nödvändighet
medfört antingen att ansträngningarna att återvinna vår konkurrenskraft
försvårats eller att den totala efterfrågan blivit alltför låg.
Detta hade fått besvärande konsekvenser för sysselsättningen. En påtagligt
lägre utgiftsnivå, å andra sidan, hade endast kunnat nås till priset
av minskade ambitioner vad gäller ansträngningarna att underlätta strukturomvandlingen,
i fråga om sysselsättningsfrämjande åtgärder eller
andra delar av det sociala trygghetssystemet.

Den likviditetspåspädning som har följt av budgetunderskotten har
hittills motverkats av en önskvärd återhämtning av näringslivets sparande.
Den reala likviditeten i samhällsekonomin befinner sig dessutom alltjämt
på en relativt låg nivå. Riskerna för att den ökade likviditeten
skall generera en efterfrågeinflation är också begränsade i en situation
som karakteriseras av stora outnyttjade produktionsresurser. I takt med
att kapacitetsutnyttjandet förbättras ökar emellertid kraven på en stram
finanspolitik.

Allteftersom den reala likviditeten i samhällsekonomin normaliseras
måste också kreditpolitiken anpassas, anför föredraganden, bl. a. genom
att likvida medel förs över till den långa kapitalmarknaden. En sådan
utveckling har redan inletts genom att differensen mellan den korta och
den långa räntan ökats påtagligt. Härigenom ökar incitamentet att placera
likvida medel långfristigt. De mot hushållen riktade sparstimulerande
åtgärderna har också bidragit till att göra denna sektors sparande
mera långsiktigt.

Underskottet i de utrikes betalningarna avspeglar ett totalt sparandeunderskott
i ekonomin. För att på längre sikt uppnå balans måste detta
underskott elimineras, poängterar föredraganden. Även statsbudgeten
måste lämna sitt bidrag härtill. Enligt långtidsutredningens kalkyler
borde den offentliga sektorn totalt sett uppnå ett litet överskott i sitt

FiU 1978/79:20

Tabell 2. Finansiellt sparande i den offentliga sektorn 1977—1979

Miljarder kr.

	1977	1978	1979
Staten	-12	-24	-34
Socialförsäkringssektorn	+ 15	+ 15	+ 15
Summa	+ 3	-9	-20
Kommunerna	-3	+ 3	+ 1
Totalt	0	-6	-18

Anm. Siffrorna är avrundade till hela miljarder kr.
Källa: Finansplanen.

finansiella sparande för att utvecklingen skall bli förenlig med antagandena
om samhällsekonomisk balans och fullt kapacitetsutnyttjande 1983.
Med hänsyn till de betydande överskotten i socialförsäkringssektorn och
redovisningen av lånetransaktioner i statsbudgeten motsvarar detta ett
budgetunderskott om ca 25 miljarder kr.

Den minskning av underskotten i statsbudgeten jämfört med nuläget
som på sikt behövs understryker vikten av största återhållsamhet med
statliga utgiftsåtaganden, särskilt som det totala skatteuttaget nu nått en
nivå där ytterligare höjningar ger upphov till en rad problem. Skatteoch
avgiftshöjningar medför bl. a. ett ökat inflationstryck från kostnadssidan,
påverkar tillväxttakten negativt, och utsätter skattemoralen för
ytterligare påfrestningar.

Den tillväxtpotential som finns i den svenska ekonomin måste enligt
föredragandens mening under de kommande åren väsentligen reserveras
för ökningar av exporten och investeringarna och för att genomföra den
nödvändiga strukturomvandlingen. Utrymmet för ökning av såväl den
privata som den offentliga konsumtionen blir begränsat. Denna utveckling
ställer stora krav på solidariteten i vårt samhälle. Nya statliga insatser
kan endast komma i fråga för strängt prioriterade utgiftsområden och
måste i första hand avse eftersatta grupper. Årets budgetförslag bär en
sådan profil.

Regeringen har också överenskommit med kommunförbunden att riktpunkten
bör vara att den kommunala konsumtionen volymmässigt inte
ökar mer än högst 3 % under 1979 och 1980. Nu tillgängliga data indikerar
emellertid en tillväxt på ca 3,5 % under 1979. För att vi skall
kunna uppnå balans är det nödvändigt att också den kommunala konsumtionen
anpassas till de ramar som sätts av det samhällsekonomiska
utrymmet. Alla partier, liksom alla statliga och kommunala organ, måste
här känna sitt ansvar, slutar föredraganden.

FiU 1978/79: 20

Motionerna

I fem av motionerna tas upp riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

I motionen 1108 av Gösta Bohman m. fl. (m) understryks att den
svenska samhällsekonomin under de senaste åren mött problem av en
storleksordning som enligt motionärernas mening saknar motsvarighet
under efterkrigstiden. Orsakerna till dessa svårigheter är av såväl kortsiktig,
konjunkturell som långsiktig, strukturell natur.

De har samband med den offentliga sektorns och skattetryckets snabba
ökning under denna tid. Det fanns redan i början av 1970-talet anledning
att varna för följderna av att vi i Sverige avsatte mindre medel
till teknisk utveckling och forskning än jämförbara länder. En eftersatt
naturvetenskaplig och teknisk utbildning hör också till bilden.

För att komma till rätta med dessa problem kommer det att fordras
insatser på såväl längre som kortare sikt. Den borgerliga trepartiregeringen
lade genom de åtgärder, som vidtogs under 1977 och 1978, grunden
för en ekonomisk-politisk konsolidering. Utsikterna för 1979 sådana
de redovisas i regeringens finansplan, av konjunkturinstitutet och andra
organ ter sig i dag betydligt ljusare än på flera år. En betydande BNPtillväxt
förutses. Svårigheterna på arbetsmarknaden visar tydliga tecken
att minska. Möjligheterna för en fortsatt dämpning av inflationstakten
är goda. Handels- och bytesbalansen har markant förbättrats.

Trots detta kommer en rad problem att bestå. Jämvikten i bytesbalansen
är ännu inte återställd. Utrymmet för ökad såväl privat som offentlig
konsumtion kommer att vara utomordentligt begränsat. En omfattande
strukturomvandling inom svenskt näringsliv måste genomföras.
Målmedvetna insatser kommer att erfordras för att hålla tillbaka den
offentliga sektorns expansion och för att skapa utrymme för nödvändiga
reformer på skattepolitikens område.

Återställandet av den internationella konkurrenskraften kan enligt
motionärerna betecknas som fas 1 i en politik syftande till att återföra
ekonomin från fundamental obalans till balans. Att under denna fas
vissa i och för sig icke önskade effekter gör sig gällande är ofrånkomligt.
En devalvering leder till höjda importpriser och sålunda till vissa
inhemska prisstegringar. Att en åtstramningsåtgärd av typen höjd moms
också höjer priserna, säger sig självt, heter det i motionen.

Den andra fasen inträder när effekterna av kostnadsanpassningen slår
igenom på exporten och importen. Under denna fas skall en förbättring
av handels- och bytesbalansen komma till stånd. Detta är också vad som
skedde. Svensk exportindustri började återvinna marknadsandelar. Under
denna fas — konsolideringsfasen — bör också en dämpning av inflationstakten
inträffa. Även detta har skett. Den viktigaste uppgiften

FiU 1978/79: 20

för den ekonomiska politiken under denna andra fas är att söka hålla
tillväxten uppe i ekonomin för att öka kapacitetsutnyttjandet och därigenom
frigöra produktiva resurser. Borttagandet av den allmänna arbetsgivaravgiften
under 1978 hade detta syfte. De av riksdagen under
hösten beslutade åtgärderna för att stimulera konsumtionen kan ses i
samma perspektiv.

Den tredje fasen inträder när den ekonomiska återhämtningsprocessen
fortskridit så långt att industriinvesteringarna på nytt börjar öka.
Under denna fas samt i viss mån under slutet av den andra bör dessutom
efterfrågan på arbetskraft på nytt öka. Den svenska ekonomin kan
under senare delen av 1979 samt under 1980 förväntas vara i denna fas.
En uppgång i näringslivets investeringar förutses för 1979. Redan under
senare delen av 1978 stod det dessutom klart, att en omsvängning i
arbetsmarknadsläget var på väg. Nedgången i industrisysselsättningen
minskade och antalet lediga platser ökade. Det förbättrade arbetsmarknadsläget
torde komma att bli allt mer påtagligt under loppet av 1979.

Den fjärde fasen i den ekonomiska återhämtningsprocessen slutligen
inträder när ekonomin på nytt närmar sig fullt kapacitetsutnyttjande.
I slutet på den tredje fasen och under den fjärde måste den ekonomiska
politiken i ökad utsträckning inriktas på att motverka uppkomsten av
flaskhalsar i ekonomin och motverka en efterfrågeinflatorisk utveckling.

Det är enligt motionärerna viktigt att på detta sätt anlägga en helhetssyn
för att förstå enskildheterna i den ekonomiska återhämtningsprocessen.
Sammanfattningsvis anser motionärerna att vårt land genom de
ekonomisk-politiska åtgärder, som vidtogs av den borgerliga trepartiregeringen
under i första hand 1977 och 1978, har kommit ur den krissituation,
där det befann sig 1976. Vi har kommit en bra bit på vägen
mot en återställd balans i ekonomin. Alla problem är visserligen långt
ifrån ur världen, men en god grund har lagts och utsikterna för 1979
är förhållandevis ljusa.

Den borgerliga trepartiregeringens ekonomiska politik följde enligt
motionärerna en konsekvent strategi. Den socialdemokratiska kritiken
av denna politik har däremot enligt deras mening varit allt annat än
konsekvent. Det är enligt motionärernas mening svårt att finna någon
annan röd tråd i den socialdemokratiska kritiken än en systematisk strävan
att spela på den oro och det missnöje, som den ekonomiska situationen
och därav föranledda ekonomisk-politiska åtgärder kan ha skapat.
Den genomgång av socialdemokratiska ståndpunkter, som görs i motionen,
visar enligt motionärernas uppfattning att socialdemokraterna konsekvent
har motsatt sig i stort sett allt som vidtagits i syfte att återställa
balansen i den svenska ekonomin. De har bedrivit en renodlad missnöjespolitik.
De har inte varit beredda att påtaga sig någon del av ansvaret
för att reda upp de problem, som den tidigare socialdemokratiska

FiU 1978/79: 20

regeringen aktivt medverkat till att skapa. Detta är beklagligt och beklämmande,
anförs det i motionen.

I fråga om utvecklingen under 1979 anser sig motionärerna i stort
sett kunna instämma i den bedömning av de ekonomiska utsikterna som
redovisas i finansplanen.

På några punkter är enligt motionärernas bedömning utvecklingen
emellertid förenad med betydande risker. Den BNP-ökning på 5,4 %,
som förutses, är jämfört med utvecklingen i övrigt under 1970-talet
stor. Den har inte överträffats sedan 1969 och den är sålunda större än
under t. ex. 1970, då efterfrågedämpande åtgärder ansågs nödvändiga
— bl. a. det s. k. idiotstoppet på kreditmarknaden. Det kan ifrågasättas
om den svenska ekonomin i dagsläget klarar en sådan tillväxttakt utan
störningar. Risken för uppkomsten av flaskhalsar i ekonomin med därav
följande press uppåt på prisnivån är inte obetydlig.

Till följd av de senaste årens vikande industriproduktion finns det en
betydande överkapacitet inom svenskt näringsliv. I den mån denna kan
tas tillvara ligger häri en stor tillväxtpotential. Frågan är emellertid i
vilken utsträckning den ökade efterfrågan kommer att inriktas mot företag
och branscher, där det verkligen finns överkapacitet. Alldeles klart
är, enligt motionärerna, att den största efterfrågeökningen inte kommer
att riktas mot de branscher som haft den största produktionsnedgången
1976—1978.

En förutsättning för att den förutsatta ekonomiska tillväxten skall
klaras utan uppkomst av flaskhalsar i produktionen torde därför vara
en betydligt ökad rörlighet på arbetsmarknaden mellan företag och
branscher. Arbetskraften måste förmås flytta från företag med överkapacitet
till företag med brist på arbetskraft. I första hand är det därvid en
ökad inomregional rörlighet som måste eftersträvas. I viss mån kan
emellertid också en ökad interregional rörlighet komma att erfordras.

I finansplanen uttalas förhoppningen, att en ökad rörlighet på arbetsmarknaden
inom regionerna bör kunna främjas bl. a. genom förstärkta
arbetsförmedlingsinsatser. Motionärerna befarar att detta inte kommer
att visa sig tillräckligt. Det finns enligt deras mening anledning att påminna
om, att regeringen accepterat åtgärder som verkar i rakt motsatt
riktning. Det gäller t. ex. sysselsättningsgarantin för de varvsanställda.

Också det mycket stora budgetunderskottet inger enligt motionärernas
mening oro vad gäller möjligheterna att begränsa prisstegringarna
under 1979 till de 5 å 6 % som anges i finansplanen.

Ytterligare en punkt i försörjningsbalansen inger betänkligheter, anförs
det i motionen. Det gäller den kommunala konsumtionens ökning.
År 1978 träffades en överenskommelse mellan regeringen och kommunoch
landstingsförbunden om en specificerad riktpunkt för den kommunala
konsumtionens volymökning. Denna borde vara 3 % per år 1979

FiU 1978/79: 20

och 1980. Den prognos, som nu redovisas i finansplanen avseende den
kommunala konsumtionsökningen, innebär emellertid att denna skulle
komma att uppgå till 3,5 % för 1979. Enligt motionärernas bedömning
är en kraftigare reaktion från statsmakternas sida än budgetministerns
i finansplanen uttalade förhoppning om återhållsamhet motiverad. En
omprövning av gjorda transfereringsåtaganden gentemot kommunerna
bör komma till stånd.

Sveriges ekonomisk-politiska svårigheter är inte bara av konjunkturell
utan också av långsiktig, strukturell natur, understryks det i motionen.
Sverige har under hela 1970-talet haft en långsammare ekonomisk tillväxt
än flertalet jämförbara länder. Från och med 1970 till och med
1978 har BNP-tillväxten i Sverige sammanlagt uppgått till 19,6 %. Motsvarande
siffra för europeiska OECD är 32,7 % och för hela OECDområdet
35,0 %. Man kan med utgångspunkt från sådana siffror konstatera,
att om det svenska folkhushållet hade kunnat upprätthålla samma
tillväxttakt som genomsnittet i OECD-Europa under 1970-talet, så
hade vi i dag förfogat över ökade resurser motsvarande drygt 40 miljarder
kr.

För att behålla sin ställning hade Sverige behövt göra utomordentliga
satsningar på teknisk forskning och utvecklingsarbete samt på offensiva
industriinvesteringar, anför motionärerna. Till väsentlig del kom emellertid
dessa satsningar aldrig till stånd. Det var inte industriinvesteringarna
och den tekniska forskningen som var den expansiva delen i den
svenska ekonomin utan den offentliga sektorn. Bland de faktorer som
verkade neddragande på investeringsaktiviteten och de tekniska utvecklingssatsningarna
var en sjunkande soliditet och självfinansieringsförmåga,
kopplad med sjunkande lönsamhet. Det har också skett en nedgång
i nyföretagandet, som i det längre perspektivet framstår som
oroande. Inte minst skatteutvecklingen torde ha medverkat härtill, menar
motionärerna.

Ett under senare år allt mer uppmärksammat problem är också konkurrensen
från de nya industriländerna. Konkurrensen från de nya industristatema
har gett upphov till protektionistiska tendenser i flera länder.
Krav på protektionistiska insatser har också förekommit i den
svenska debatten. Enligt motionärernas uppfattning bör emellertid framväxten
av dessa nya industristater inte ses som något enbart negativt,
som vi bör skydda oss emot. Det är samtidigt fråga om nya marknader
som öppnar sig för våra produkter. Hittills har också dessa stater importerat
betydligt större kvantiteter från de äldre industristaterna än de
exporterat hit. Utvecklingen innebär emellertid ökade krav på flexibilitet,
anpassningsförmåga och utvecklingskraft i svenskt näringsliv.

I motionen pekas på den offentliga sektorns utomordentligt snabba
expansion. Den offentliga sektorns utgifter i procent av BNP ökade
mellan 1960 och 1978 från 33,2 % till 61,6 %. Enbart under 1970-talet

FiU 1978/79: 20

är det fråga om en ökning på mer än 14 procentenheter — från 47,3
till 61,6 %. Ju större del av våra samlade resurser som går till den offentliga
sektorn, desto mindre resurser blir kvar för utvecklingen inom
andra områden, hävdar motionärerna. En viktig förutsättning för att vi
skall klara våra långsiktiga strukturproblem är i det perspektivet att den
offentliga sektorns expansion effektivt kan begränsas under de kommande
åren.

I motionen tas också upp det perspektiv som behandlas i 1978 års
långtidsutredning. De antaganden som långtidsutredningen utgår ifrån
är enligt motionärernas mening i flera hänseenden optimistiska.

Det finns enligt motionärerna en uppenbar motsättning mellan å ena
sidan de krav på ökade arbetsinsatser som långtidsutredningen räknar
med och å andra sidan den utomordentligt begränsade utdelning i form
av standardförbättring, som dessa arbetsinsatser skulle ge.

Tabell 3. Export, produktion, produktivitet och investeringar i industrin och
verkstadsindustrin 1965—1983.

Årlig procentuell förändring. 1975 års priser.

	1965—1970	1970—1974	1974—1977	1977—1983
Industrin
Export	7,9	7,2	-2,6	8,7
Produktion	5,1	3,7	-2,6	6,6
Produktivitet	7,0	5,8	0,0	7,2
Investeringar	3,9	6,3	-5,0	4,7
V erkstadsindustrin
Export	11.7	8,4	-3,2	11,3
Produktion	6,6	4,7	-0,9	8,3
Produktivitet	6,9	5,5	0,7	7,8
Investeringar	5,7	5,4	-3,5	8,1

Källa: 1978 års långtidsutredning.

Det finns skäl att befara, att det kommer att resas krav på reala löneförbättringar,
som det med långtidsutredningens siffror inte finns utrymme
för. Resultatet av en sådan utveckling skulle sannolikt bli att
inflationstakten ökade. Det skulle i sin tur kunna leda till att den förutsatta
kostnadsutvecklingen inte uppnås, att den erforderliga sänkningen
av våra relativpriser inte åstadkommes och att till följd därav exportökningen
blir mindre än vad som krävs för att balansen i våra utrikes
affärer skall kunna återställas.

Den strategiska faktorn i långtidsutredningens kalkyler är enligt motionärernas
bedömning den offentliga sektorns utveckling. Om inte den
offentliga utgiftsexpansionen kan bringas ner åtminstone så långt, som
långtidsutredningen förutsatt, är risken stor för att utvecklingen fram
till 1983 kommer att bli betydligt mindre gynnsam än man där räknar
med. Den ekonomiska obalansen skulle bestå.

FiU 1978/79: 20

I motionen 1118 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk) anses
det allvarliga i den svenska politiken och det centrala momentet i årets
budgetproposition vara ett avgörande antagande om den kapitalistiska
expansionens möjligheter och den internationella utvecklingen inom
OECD-ländema. Det är dessa bedömningar och förhoppningar hos den
borgerliga trepartiregeringen och den nuvarande folkpartistiska regeringen
som är den styrande faktorn för de ekonomiska prognoserna för
Sverige och därmed inriktningen för den ekonomiska politiken och landets
industripolitik.

Regeringens finansplan kännetecknas enligt motionärerna av samma
tankegångar som uttryckts i den nyligen presenterade femåriga långtidsutredningen.
Drivkraften befinner sig utanför rikets gränser på den internationella
kapitalistiska världsmarknaden som vi skall anpassa oss till
genom hårda löneregleringar och produktivitetsökningar som överstiger
utlandets. De svenska arbetarnas relativa löner skall sänkas i förhållande
till utlandet och därmed skall Sveriges andel av världshandeln öka.
Hela denna utvecklingslinje som skisseras som en exportledd tillväxt
kommer inte att lösa de ekonomiska svårigheterna i Sverige med ökad
arbetslöshet, en växande regional obalans, försämrade existensmöjligheter
för breda arbetargrupper, en brist på offentlig expansion på viktiga
sociala områden och behovet av en industriell uppbyggnad i landet
med nya produktionssatsningar och ökad vidareförädling. För detta
krävs en demokratisk nationell politik som frigör sig från ett växande
utlandsberoende till de kapitalistiska huvudcentra i världen.

Den nuvarande politiken kan enligt motionärerna skörda kortsiktiga
vinster för exporten och industriproduktionen på bekostnad av folkflertalets
behov och intressen men kommer genom en fortsatt anpassningspolitik
till de kapitalistiska internationella svängningarna att bädda för
en ännu värre framtida ekonomisk och strukturell kris.

Det allvarliga med budgeten är enligt motionärernas mening inte att
den är underbalanserad utan att den är rekordstor genom en reaktionär
skatteomläggning, där skattesänkningen för höginkomsttagare är fem till
tio gånger större än för låginkomsttagare. Dessutom innebär den ett
mångmiljardstöd till den svenska storindustrin genom att avveckla den
allmänna arbetsgivaravgiften samt en generell gåvo- och subventionspolitik.
Den accelererande statsskulden och en fortsatt avisering av underskott
i storleksordningen fyrtio miljarder kr. en bra bit in på 80-talet
leder till en växande utlandsupplåning med höga räntekostnader, vilket
enligt motionärerna innebär en fara för att hamna under diktat från
internationella kapitalistiska finanssammanslutningar. Den växande
statsskulden kommer enligt motionärerna att få betalas av det svenska
folket genom statligt reglerad lönepolitik och beskuren offentlig och
privat konsumtion och har nu utmynnat i en ökningstakt för ränteskuldema
i statsbudgeten som uppgår till mellan 25 till 50 % per år och

FiU 1978/79: 20

där den samlade ränteskulden om några år kommer att överstiga de
totala försvarskostnaderna på 15 miljarder kr.

I propositionen förutses att BNP under 1979 kommer att växa med
5,4 % varav ökningen i den privata konsumtionen utgörs av 1,5 %. En
ökning av den privata konsumtionen — vilken sjunkit under de två senaste
åren — innebär emellertid inte en ökad köpkraft i allmänhet för
de arbetande grupperna i Sverige utan en stor del av ökningen i konsumtionen
är ett resultat av den beslutade skatteomläggningen som missgynnar
de stora arbetargrupperna, anför motionärerna. En ökning av
den privata konsumtionen säger inget om dess inkomstfördelningseffekter
men med skatteomläggningen i bakgrunden är det uppenbart att
ökningen tillfaller höginkomstgrupperna.

I budgeten förutses en förbättring av sysselsättningsläget genom en
uppgång i kapacitetsutnyttjandet inom industrin. 80 000 arbeten har
försvunnit de senaste åren inom industrin men nu förutses att denna
trend skall vändas. Den nuvarande utvecklingen pekar emellertid inte
mot en tydlig förbättring av sysselsättningsläget. Arbetslösheten är i dag
fortfarande rekordhög. För att minska arbetslösheten krävs, enligt motionärerna,
en verklig höjning av det arbetande folkets köpkraft, stopp
för kapitalexporten, en demokratisk och planmässig näringspolitik för
en ökad vidareförädling och regional balans i landet sam en drastisk
förbättring av bostadsbyggandet till en nivå av 100 000 nya lägenheter
per år. En satsning på hälso- och sjukvården och barnomsorgen i landet
skapar också fler arbetstillfällen i synnerhet för ungdomen.

I motionen 1124 (s) anförs att starka skäl talar för att åtstramningen
av politiken i USA kommer att få effekt under 1979. Den kraftigt sänkta
dollarkursen kan visserligen leda till en förstärkning av USA:s export
men denna motväger inte den förutsatta relativt kraftiga nedgången av
den inhemska efterfrågan. Med en oförändrat restriktiv inriktning av
politiken kommer sannolikt produktionsökningen att stanna på 1 å 2 %
under 1979 med en successiv försvagning under loppet av året.

Den svagare utvecklingen i USA kommer, anför motionärerna, sannolikt
att motverkas av en kraftigare uppgång i Västeuropa — då i första
hand i Västtyskland. Effekterna av vidtagna stimulansåtgärder kommer
att sätta sin prägel på i varje fall första halvåret 1979. Utsikterna för
andra halvåret 1979 är emellertid inte lika ljusa. Mycket talar nu för
att man i Västtyskland kommer att sätta in en finanspolitisk åtstramning
redan under sommaren 1979. Den accelererade nedgången i USA
kan då också komma att sätta sina spår i utvecklingen i Västeuropa.
På något längre sikt kan man alltså inte utesluta att OECD-området går
in i en fas med ännu långsammare utveckling än vi haft på senare år.
Detta skulle i så fall leda till växande sysselsättningsproblem och ett
fortsatt underutnyttjande av produktionsmöjligheterna. Motionärerna

FiU 1978/79: 20

tillfogar att situationen på oljeområdet dessutom skapar en osäkerhet
inför framtiden.

Motionärerna finner i anslutning härtill anledning att ta upp frågan
om den mera långsiktiga utvecklingen i världsekonomin. Ett viktigt inslag
i de senaste årens utveckling har varit de relativt kraftiga förändringarna
i strukturen av industriproduktionen. Den kraftiga industriella
expansionen i Japan var det första exemplet på en industrialisering
utanför de ”gamla” industriländernas krets. Men under senare år har
därutöver en rad utvecklingsländer industrialiserats i snabb takt. De
länder det gäller återfinns främst i Sydostasien och i Latinamerika. Genom
en kombination av låga produktionskostnader och en modern teknologi
bjuder de nu industriländerna en kraftig konkurrens på de områden
som de koncentrerat sig på.

Genom denna koncentration av industrisatsningarna till vissa speciella
produktområden och genom en klar inriktning på export till
i-landsmarknaderna har konkurrensen från u-ländema under 70-talet
skapat betydande omställningsproblem inom de industrialiserade länderna.
Det gäller främst teko-industrin och elektronikindustrin men betydande
problem har även skapats för varven och inom handelsstålsektorn.

Mot denna bakgrund är det enligt motionärerna förklarligt att det i
våra länder uppstått en debatt om behovet att skydda våra egna industrier
och vår sysselsättning mot denna typ av utlandskonkurrens. Även
om motiv kan finnas för handelspolitiska åtgärder under vissa förutsättningar
och för speciella områden talar dock enligt motionärernas mening
övervägande skäl mot en allmän skärpning av handelspolitiken
som ett medel att undgå de ekonomiska verkningarna för våra länder
av u-ländernas begynnande industrialisering. Det avgörande skälet för
denna inställning är att vägen ut ur fattigdom och underutveckling även
för dagens u-länder till en väsentlig del måste gå via en höjd teknisk
nivå och ökade kapitalinsatser i en modern industriproduktion. Ett ytterligare
skäl är att en utveckling mot välstånd i u-länderna är nödvändig
för vår egen ekonomiska tillväxt på sikt.

Mycket tyder på att denna utveckling mot en snabb industrialisering
av nya länder kommer att fortsätta. Som ett litet och exportberoende
land måste vi försöka möta denna successivt skärpta konkurrens med
näringspolitiska åtgärder så att nödvändiga omställningar kan genomföras
i socialt acceptabla former. Det är inte genom sänkta reallöner
som vi skall möta denna nya situation i världsekonomin utan genom en
förnyelse och utveckling av vår industri. Härigenom lägger vi även grunden
för en fortsatt välfärdsutveckling i vårt land.

I fråga om den ekonomiska utvecklingen i Sverige under 1977 och
1978 konstateras i motionen att kombinationen av en långsam internationell
tillväxt och en hård inhemsk åtstramning resulterade i att pro -

FiU 1978/79: 20

duktionen stod stilla under 1977 och 1978. Den privata konsumtionen
gick kraftigt tillbaka och arbetslösheten steg under 1978 till en mycket
hög nivå. Genom denna svångremspolitik skapade vi ett underutnyttjande
av de ekonomiska resurserna i vårt land som lett till mycket betydande
produktionsförluster. Jämfört med en utveckling med normal
tillväxt låg produktionen räknad i fasta priser vid utgången av 1978 åtminstone
20 miljarder kr. lägre än vad som var möjligt. Den förda
politiken har enligt motionärerna inneburit ett slöseri med våra ekonomiska
resurser som är utmanande med tanke på alla de behov och brister
som fortfarande gör sig gällande i vårt samhälle.

Man kan enligt motionärerna mot bakgrund av den utveckling vi nu
faktiskt haft under 1977 och 1978 — med alla de påfrestningar de inneburit
för de svenska löntagarna — fråga sig om utvecklingen under den
borgerliga regeringens tid fört oss närmare en lösning på dessa för vår
framtid så centrala problem. Tyvärr måste enligt motionärernas uppfattning
konstateras att detta inte är fallet. Politiken har visserligen lett
till en kraftig åtstramning av den privata konsumtionen vilket lagt tunga
bördor på de lägre inkomsttagarna. Detta har skett samtidigt som den
borgerliga regeringen fört en allmän fördelningspolitik som lett till ökade
klyftor i jämförelse med den socialdemokratiska politiken. Men dessa
uppoffringar har inte skapat nya sysselsättningsmöjligheter genom
ökade investeringar, anför motionärerna. Tvärtom har dessa minskat
kraftigt. Vi har dessutom fått en lång rad krisbranscher och en växande
regional obalans. Vi står med andra ord nu sämre rustade att lösa 80-talets sysselsättningsproblem.

Den uppgång som man nu i finansplanen ser framför sig under 1979
förändrar inte i någon avgörande grad denna situation. Investeringarna
är fortfarande svaga och strukturproblemen kvarstår. Snarare kan konjunkturuppgången
— när den som nu kommer till stånd i ett läge med
kraftig finansiell obalans i ekonomin — skapa nya problem genom alltför
snabbt stigande vinster och stigande priser.

I fråga om utvecklingen under 1979 konstateras i motionen att det är
en anmärkningsvärt kraftig uppgång av BNP som förutses i regeringens
bedömningar. Man får gå tillbaka till slutet av 1960-talet för att hitta
en lika snabb tillväxt. Skillnaden är dock den att uppgången under 1979
sker i ett läge då ekonomin sedan flera år tillbaka varit praktiskt taget
stillastående. Underutnyttjandet av våra ekonomiska resurser är nu betydande.
Uppgången innebär därför endast att vi, som motionärerna
ser det, återtar en del av de produktionsmöjligheter som vi gått miste
om under den borgerliga regeringens tid.

Trots detta har man enligt motionärernas mening anledning att ifrågasätta
om denna uppgång verkligen kommer till stånd. I vad gäller exporten
bygger den på flera osäkra förutsättningar. Regeringen har reviderat
upp den prognos för 1979 som OECD-organisationen presenterat

2 Riksdagen 1978/79. 5 sami. Nr 20

FiU 1978/79: 20

så sent som i december månad. Enligt denna prognos skulle utvecklingen
under senare delen av 1979 bli klart svagare. Regeringen har för
sin del inte accepterat denna bedömning utan tror på en oförändrad
tillväxt under hela året. Vidare tror regeringen på ett fortsatt återtagande
av marknadsandelar. Enligt analyserna i finansplan och nationalbudget
skulle en väsentlig anledning till de återvunna marknadsandelarna
vara att den svenska exportindustrin och den med importen konkurrerande
verksamheten sänkt sina priser i jämförelse med andra länder.
Samtidigt har vi genom statistiken kunnat konstatera att de svenska
företagen på en lång rad områden redan kraftigt höjt sina priser. Enligt
den senast föreliggande konjunkturbarometem räknar man med kraftiga
prishöjningar även under första kvartalet 1979. Företagen har med
andra ord inte följt regeringens uppmaning att solidarisera sig med den
förda devalveringspolitikens syften utan utnyttjar det utrymme som
denna skapat till prishöjningar och vinstförbättringar. Men detta kan få
som konsekvens att den volymmässiga uppgången — och alltså även
effekterna på produktion och sysselsättning — blir lägre än vad man
förutsatt i finansplanen, anför motionärerna.

Den allmänna finansiella situationen — med de kraftiga ökningarna i
penningmängd och likviditet — gör enligt motionärerna att man även
har anledning att ifrågasätta den prognos för konsumentprisernas utveckling
under loppet av 1979 som folkpartiregeringen redovisar i finansplanen.
Enligt denna skulle komsumentprisstegringen begränsas till
5 å 6 % under detta år. I och för sig är detta ett med hänsyn till den
långsiktiga utvecklingen för högt tal. Inflationsbekämpningen måste
inriktas på en prisstegring som är väsentligen lägre. Inte desto mindre så
talar den för handen varande ekonomiska situationen för att prisstegringarna
under detta år kan bli större än vad regeringen bedömer som
sannolikt — om man inte vidtar kraftfulla åtgärder för att begränsa inflationen.
I den mån prisstegringarna blir större än vad regeringen räknat
med påverkas sannolikt den privata konsumtionsutvecklingen i en
negativ riktning.

Å andra sidan bör framhållas, heter det i motionen, att konjunkturinstitutet
för sin del ansett att den privata konsumtionen kommer att
öka med 3,5 % under 1979 — alltså klart mer än vad regeringen stannat
för. Till grund för institutets bedömning ligger en förutsättning om att
sparbenägenheten nu — efter ökningarna under senare år — kommer
att vika. Regeringen har däremot förutsatt att sparbenägenheten skall
ligga kvar på en fortsatt hög nivå, med en i förhållande till konjunkturinstitutets
bedömningar lägre konsumtionsstegring som följd. Skulle
den av konjunkturinstitutet beräknade ökningen komma till stånd, framstår
den i så fall som större än vad vi i ett längre perspektiv — med
hänsyn till alla de krav som bl. a. föreligger på investeringsområdet —
kan avdela för ökningar på detta område.

FiU 1978/79: 20

I fråga om bostadsbyggandet har regeringen enligt motionärernas mening
gjort en optimistisk bedömning. Detta beräknas öka med 8 å 9 % i
volym under 1979. Om man inte snabbt förstärker insatserna på det bostadspolitiska
området och bättre kontrollerar kostnadsutvecklingen så
finns det emellertid risk för att bostadsbyggandet inte alls kommer att
uppnå de tal man nu räknar med i finansplanen.

Även om läget på en rad punkter fortfarande är osäkert finns det enligt
motionärerna mycket som nu talar för att den svenska ekonomin
kommit in i en uppåtgående konjunkturfas. Själva takten i uppgången
kan komma att avvika från regeringens bedömningar. På kapitalbildningens
och på exportens områden förefaller regeringen att ha varit optimistisk
i överkant medan man i fråga om den privata konsumtionen
varit mer försiktig än konjunkturinstitutet. Totalt sett bör dock uppgången
i den svenska ekonomin bli klart markerad under 1979 vilket i så
fall bör innebära att vi kan återta en del av det som förlorats under de
två åren 1977 och 1978.

I fråga om finanspolitikens uppläggning konstaterar motionärerna att
folkpartiregeringens finansplan inte innehåller några förslag till ekonomisk-politiska
åtgärder. I ett läge då vår samlade produktion beräknas
öka kraftigare än någon gång tidigare under 1970-talet låter man helt
enkelt den ekonomiska politiken oförändrat rulla vidare. Om regeringens
optimistiska prognoser för 1979 skulle förverkligas är enligt motionärernas
mening finanspolitiken alldeles för expansiv. Den representerar
i så fall en bakvänd stabiliseringspolitik genom att vara mycket expansivare
under 1979 — då produktionen beräknas öka med 5,5 % — än vad
som exempelvis var fallet 1977 då BNP minskade med 2,5 %.

Det väldiga budgetunderskottet, som i väsentliga delar inte gett upphov
till någon real efterfrågan under 1978 och 1979, har i stället skapat
en överlikviditet som nu utgör ett allvarligt inflationshot inför utvecklingen
under kommande år, anför motionärerna. Dessa effekter kommer
sannolikt inte att få någon större omfattning förrän under senare delen
av 1979 och under 1980. Men då kan den snabba ökningen av penningmängd
och likviditet utlösa en okontrollerbar pris- och kostnadsutveckling.
Då kan sysselsättningen på nytt komma att vika och företagens investeringsvilja
ytterligare försvagas.

Vad som i detta läge behövs är enligt motionärernas mening en finansiell
åtstramning av i första hand den kraftiga överlikviditet som skapats
inom företagssektorn. Det är denna överlikviditet som hotar den framtida
stabiliseringen av vår ekonomi genom de inflationsdrivande effekter
den får på kreditmarknad, avtalsrörelse och betalningsbalans. Mot bakgrund
av den redovisning av företagssektorns finansiella utveckling som
ges i finansplanen och nationalbudgeten skulle det finnas anledning att
sterilisera överlikviditeten inom företagssektorn i en omfattning som
svarar mot åtskilliga miljarder kr. Näringslivets finansiella sparande för -

FiU 1978/79: 20

bättras med nära 30 miljarder kr. mellan 1977 och 1979. Det ligger nu
på en högre nivå än i en rad andra OECD-länder. En fortsatt snabb
prishöjning inom den svenska exportindustrin kan göra denna situation
ännu mera tillspetsad, anför motionärerna. De hänvisar i sammanhanget
till förslaget om en allmän produktionsfaktorskatt i motionen om skattepolitiken.

Tidpunkten för produktionsfaktorskattens införande måste, anför
motionärerna, väljas med hänsyn till behovet att i tid kunna bromsa den
inflationsutveckling som regeringens nuvarande politik hotar att leda
till. Ju längre man skjuter på en förr eller senare ofrånkomlig åtstramning
av finanspolitiken, desto större risk är det att inflationen hinner ta
fart och desto kraftigare åtgärder måste man då sätta in för att få bukt
med denna. Ju längre man dröjer med åtgärderna, desto större blir riskerna
att utvecklingen på kreditmarknaden och på valutaområdet leder
till ett nästan okontrollerbart tillstånd. Enligt motionärernas mening bör
en viss åtstramning sättas in redan under loppet av innevarande år. Om
den nu förutsedda konjunktur- och likviditetsuppgången kommer till
stånd, bör en mer allmän finansiell åtstramning åstadkommas under
1980 genom att man då inför den föreslagna produktionsfaktorskatten.
Beslut om detta bör emellertid ske på ett relativt tidigt stadium under
1979.

Det bör enligt motionärerna vidare övervägas om inte särskilda åtgärder
måste sättas in om tendenser till kraftiga övervinster börjar uppträda
i enskilda företag eller branscher under 1979 och 1980. Dessa åtgärder
kan då utformas på ett likartat sätt som skedde 1974 — dvs. med
en klar inriktning på att stimulera investeringarna och i former som gav
de anställda ett betydande inflytande över medlens användning.

Motionärerna konstaterar att industriinvesteringarna ligger kvar på
en mycket låg nivå trots den kraftiga likviditetsökningen och företagens
anmärkningsvärt stora finansiella sparande. Den borgerliga regeringens
generella och ovillkorade stöd till företagens vinster har inte givit något
resultat. Vad som nu behövs är en politik som verkligen omvandlar den
höga likviditeten i en investeringsvilja. Man har redan nu gått för långt i
fråga om en generell stimulans. Vad sorn enligt motionärerna i stället
krävs är riktade åtgärder som ger resultat i form av offensiva och sysselsättningsskapande
projekt. I motionen erinras om det redan i tidigare
sammanhang framförda förslaget om en strukturfond. I motionen aviseras
även förslag om förstärkta insatser för forsknings- och utvecklingsarbetet
inom industrin.

Enligt motionärerna bör riskerna för en försvagning av bostadsbyggandet
nu föranleda omedelbara åtgärder. Vi riskerar att hamna i en situation
med stagnerande bostadsbyggande samtidigt som bostadsköerna
ökar. Man vidhåller därför tidigare förslag att ett stående ränte- och
amorteringsfritt lån skall utgå för flerfamiljshus som igångsätts under

FiU 1978/79: 20

1979. Ett beslut härom bör åtföljas av ett prisstopp på byggnadsmaterial
och en förstärkt kontroll av entreprenadprisema.

I motionen 1620 av Lars Werner m. fl. (vpk) pekar motionärerna i ett
inledande avsnitt på några drag i den internationella kapitalistiska utvecklingen:
massarbetslösheten, inflationen, de stora internationella
trusternas växande betydelse, den delvisa förändringen av den internationella
arbetsdelningen helt på de s. k. multijättarnas villkor, den
ökande spekulationen. Motsägelserna och motsättningarna i kapitalismen
skärps. Men de har inte — åtminstone inte än — rubbat kapitalets
maktställning. De processer som pågår har en djupgående karaktär, de
stör allvarligt det kapitalistiska systemet och avslöjar att det inte tryggar
folkens försörjning och liv.

Man kan inte säga att kapitalismen är oförmögen att lösa världens
problem idag, anför motionärerna. Det är inte dess avsikt. Och framför
allt: De stora problemen i världen, massfattigdom och massarbetslöshet,
det ohämmade resursslöseriet och miljövandaliseringen, massan av
förtryck och förnedring har sin grund i kapitalismen, rofferiets och utsugningens
system.

I detta perspektiv måste enligt motionärernas mening de olika kapitalistiska
staternas politik sättas in. Det är, hävdar de, som ett svar på de
växande motsägelserna som statsfunktionerna i den kapitalistiska världen
vidgats och de olika statsapparaterna aktivt och med omfattande åtgärder
griper in i själva det ekonomiska systemets funktionssätt för att
skyla dess följder och stötta upp de egna kapitalägarna. Men trots den
väldiga omfattningen av statsingripandena i de kapitalistiska ekonomierna
har man inte kunnat undvika kristendensema och utvecklingen
in i en — trots tillfälliga korta svängningar i olika riktningar — längre
depressionsvåg.

Regeringens dokument om den ekonomiska politiken präglas enligt
motionärerna av en närmast rörande aningslöshet om allvaret i det ekonomiska
läget i den kapitalistiska världen. Denna aningslöshet om omvärlden
är inte bara en teoretisk fråga. Den upprepar sig när det gäller
det egna landet och ligger till grund för det regeringen bedriver under
namnet ekonomisk politik, hävdar motionärerna.

Regeringen påstår att konjunkturen under 1978 vände på ”ett avgörande
sätt”. Att konjunkturen, det ekonomiska förloppet, började att
peka i något gynnsammare riktning än under åren närmast innan torde
väl rymma en viss sanning, medger motionärerna. Men vad är ”avgörande”
med det? Kommer vi nu att vara befriade från lågkonjunkturer?
Har kapitalismens inre motsägelser och motsättningar plötsligt hävts?
Har det 1978 inträffat händelser för den svenska ekonomin som brutit
den långsiktiga trenden mot en successivt djupnande lång vågdal?

Inget av detta har hänt, hävdar motionärerna. Inte ens arbetslösheten

FiU 1978/79: 20

har i verkligheten ännu minskat trots att företagen har ett något gynnsammare
orderläge än förut. Den investeringsökning som regeringen
kalkylerar med för den svenska industrin kommer inte på långt när att
väga upp de senaste årens kraftiga investeringsminskningar. Regeringen
övervärderar styrkan i omsvängningen.

De kristendenser som kommit till uttryck under 1970-talet har enligt
motionärerna skapat problem för borgerlighetens ekonomer och politiker.
De har inte kunnat finna en politik som kunnat lösa upp dessa tendenser,
därför att en sådan inte står att finna inom det nuvarande samhällets
ramar. De har inte velat förstå vad som krävs, men de har ändå
tagit initiativ och försökt påverka utvecklingen, låt vara till folkflertalets
nackdel. Men den svenska folkpartiregeringen varken förstår situationen
eller tar några som helst egna initiativ på den ekonomiska politikens
områden. Regeringen förlitar sig istället på att det skall bli en ”exportledd
tillväxt”, anför motionärerna, och för att få denna förtröstan på
exportkapitalet att verka som politik påstår den att den genom att skapa
”förutsättningar för exportledd tillväxt” givit den ekonomiska politiken
en ”i grunden offensiv inriktning”. I folkpartiets Sverige är det således
offensiv politik att överlåta åt storfinansen inom exportindustrin att leda
den ekonomiska utvecklingen!

Regeringens passiva hållning gentemot ekonomins utveckling kommer
enligt motionärernas mening till uttryck på många sätt i budgetpropositionen.
Den uppmanar direkt kapitalisterna att så mycket som möjligt
slå mynt av den sannolikt stundande högkonjunkturen: Företagen skall
inte planera med sikte på att en ny nedgång kan komma. De bör istället
utnyttja tillfället ”att förnya och förändra svenskt näringsliv”. Men
initiativet det skall enligt regeringen vara hos kapitalägarna.

Utvecklingen i Sveriges ekonomi avviker enligt motionärerna inte i
sina huvuddrag från kapitalismens utveckling internationellt, men Sverige
har under 1970-talet snarast haft en sämre utveckling än genomsnittet
i den kapitalistiska världen. Det gäller om såväl bruttonationalprodukten
som industriproduktionen att tillväxttakten varit klart under
OECD-genomsnittet. Inflationstakten, som under de första åren av årtiondet
i Sverige höll sig något under OECD-snittet, har under flera år
legat över. Kronan har devalverats. Sverige har upptagit stora lån
utomlands. Samtidigt har koncentrationen av makt och kapital fortgått i
oförminskad styrka. Den regionala obalansen har skärpts och flyttlasspolitiken
åter börjat komma till heders. Viktiga delar av det svenska näringslivet
har varit särskilt hårt drabbade. Några har t. o. m. nedrustats.
Som regeringen framhåller i finansplanen: ”Sverige var det första land
som lade fast ett program för att minska varvskapaciteten.” Under den
borgerliga trepartiregeringens period sänktes levnadsstandarden för
folkflertalet, anförs det i motionen.

Den relativa tillbakagången under 1970-talet för den svenska ekono -

FiU 1978/79: 20

min gentemot andra kapitalistiska'stater är ett faktum, som när det gäller
den materiella levnadsnivån enligt motionärernas mening ändå inte
får överdramatiseras. Sverige hade ett gott utgångsläge. Och den
svenska samhällsmekanismen har visat sig hittills kunna klara att uppemot
en halv miljon människor som vill, men inte får komma in på den
ordinarie arbetsmarknaden, står utanför denna. Men den (relativa tillbakagången
för Sverige är ändå illavarslande. Frågan är emellertid om
den svenska kapitalismen är på relativ tillbakagång. Det är skillnad på
Sverige och Sveriges kapitalister, heter det i motionen.

I motionen redovisas vpk:s alternativ, ett antal krav som enligt motionärerna
skall bryta nuvarande tendenser i den ekonomiska utvecklingen
och innebära en ny politik, en arbetarpolitik, som syftar till att
bana väg för en socialistisk samhällsomvandling.

Under den närmaste treårsperioden —

100 000 nya jobb på 12 månader,
300 000 nya jobb under
perioden.

— Alla ungdomar garanteras arbete,
praktik eller utbildning.

— Samma rätt till utbildning, arbete
och lön för kvinnor och
män lagfästes.

— Wallenbergsimperiet överföres
i samhällets ägo under demokratisk
kontroll.

— Till en samhällsfond avsättes
varje år fem miljarder kr. av
vinster och stora förmögenheter.

— Demokratiska fri- och rättigheter
för lönarbetarna på arbetsplatserna.

— Rösträtt för invandrare även i
riksdagsval.

— Avveckling av kärnkraften påbörjas,
satsning på varaktiga
energikällor.

— Pris- och hyresstopp. Kamp
mot monopolens grepp över
priser och hyror.

— Bort med moms på maten.
Hård beskattning av kapital
och profiter.

Under 1980-talet

Alternativ produktion dvs. produktion
styrd av samhällets och
människornas behov.

Allas rätt till ett meningsfullt arbete
säkras.

Diskrimineringen av kvinnorna avskaffas
på alla områden.

Affärsbanker, försäkringsbolag
och övriga kreditinstitut överföres
i samhällets ägo under demokratisk
kontroll.

Samhällsfonderna blir ägare av
alla stiftelser och investmentbolag.

Löntagarmakt på arbetsplatserna
och demokratisk kontroll över det
ekonomiska livet.

Diskrimineringen av invandrarna
avskaffas på alla områden.
Kärnkraften avvecklas helt till
1990. Varaktiga energikällor spelar
huvudrollen i energiförsörjningen.

Planering av ekonomin med utökade
fackliga rättigheter.

Statskommunal progressiv enhetsskatt.
Övergång till produktionsbeskattning.

FiU 1978/79: 20

— 300 000 nya och sanerade bo- En rymlig bostad med god stanstäder.
dard och bra boendemiljö till

överkomlig kostnad åt alla.

— 225 000 nya daghems- och fri- En bra och gratis daghems- och

tidshemsplatser. fritidshemsplats åt alla barn.

— Sju timmars arbetsdag för alla. Sex timmars arbetsdag för alla.

— Nedskärning av de militära ut- Demokratiskt folkförsvar. Kamp

gifterna med 2 miljarder kr. för internationell nedrustning och

per år. förbud mot kärnvapen.

I motionen 1698 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) anför motionärerna
att 1979 tycks bli ett bra år för svensk ekonomi. Detta trots att man
knappast kan förvänta någon < starkare efterfrågeökning på världsmarknaden.
En expansion av exporten måste i väsentlig mån ske genom återtagande
av marknadsandelar. Inom OECD-området kan efterfrågetillväxten
successivt avta under 1979. Då dragkraften flyttas från USA till
länder som spelar en större roll för Sveriges utrikeshandel, främst Västtyskland,
kan detta positivt påverka vårt näringslivs efterfrågebild.

Den stora skillnaden för Sveriges del, jämfört med situationen då vi
förra gången hade en konjunkturuppgång 1975—76, är enligt motionärerna
att vi till följd av trepartiregeringens ekonomisk-politiska åtgärder
och ett ansvarsfullt avtal på arbetsmarknaden 1978—79 i stor utsträckning
kunnat återge svenskt näringsliv dess konkurrenskraft. Insatser för
att ge vår valuta ett realistiskt värde och anpassa hemmakonsumtionen
till de tillgängliga resurserna har nu givit utdelning. Förutsättningarna
finns att vi en bit in på 1980-talet skall ha nått en varaktig balans mellan
konsumtion och produktion och kommit till rätta med det löpande underskottet
gentemot utlandet.

Det är nu förutsättningarna finns att återställa jämvikten i svensk
ekonomi, understryks det i motionen. Den inhemska efterfrågan måste
hållas på en sådan nivå att det yttre balansmålet inte äventyras. Vi
måste utnyttja tillfället att öka våra marknadsandelar så mycket som
möjligt både på export- och hemmamarknad så länge förutsättningarna
härför är gynnsamma. Vi står således kvar vid den grundläggande bedömningen
av svensk ekonomi som vi redovisade i partimotionen
1978/79: 94 i höstas, anför motionärerna. Detta innebär att såväl den
offentliga sektorns som hushållskonsumtionens expansion på kort sikt
måste begränsas för att trygga sysselsättningen och den långsiktiga välfärdsutvecklingen.
Motionärerna erinrar om att de i höstas varnade för
de konsekvenser folkpartiregeringens stimulanspolitik skulle föra med
sig för stabiliseringspolitiken och då särskilt de förödande effekter en ny
inflationsvåg skulle ge. Riksdagen beslöt halvera den av regeringen föreslagna
stimulansen via inkomstskatterna.

Regeringens bedömning i höstas grundade sig på att den privata konsumtionen
borde öka med 2,5 % 1979. Trots att riksdagen minskade sti -

FiU 1978/79: 20

mulansen har den siffran nu räknats upp till 2,8 %. Om man till detta
skulle lägga konjunkturinstitutets bedömning av sparkvoten, vilket det
finns vissa skäl som talar för med hänvisning till tidigare erfarenheter,
skulle vi nå en privat konsumtionsökning på 3,5 å 4 %. En sådan händelseutveckling
skulle rasera den relativa stabilitet som mödosamt
byggts upp under trepartiregeringens tid. Vi skulle ånyo glida in i en inflations-
och kostnadsutveckling som skulle resultera i förlorade marknadsandelar
och minskad sysselsättning. Motionärerna påpekar i sammanhanget
att långtidsutredningen i sina bedömningar kommit fram till
att de långsiktiga balansmålen förutsätter en privat konsumtionsökning
med 1,8 % årligen.

I finansplanen argumenteras kring nödvändigheten av att upprätthålla
den inhemska efterfrågan för att därigenom nå bättre kapacitetsutnyttjande
i näringslivet. Konsumtionsstimulanser skulle i ett sådant perspektiv
väga lätt i förhållande till de stora belopp som transfereras till industri-
och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. I det nuvarande ansträngda
läget har sådana argument emellertid begränsad räckvidd så
länge man inte kan påvisa att kostnaderna för industri- och arbetsmarknadspolitik
reduceras i samma takt som konsumtionen ökar. Anställningsgarantier
för de anställda vid varven är enligt motionärerna ett exempel
på att regeringen i detta avseende inte lever upp till sina målsättningar.

Det finns enligt motionärerna skäl peka på att kapacitetsutnyttjandet
redan nu växer i svensk industri, främst som ett resultat av exportefterfrågan.
I vissa branscher och regioner finns flaskhalsproblem med överhettningseffekter
som följd. Det finns därför skäl erinra om att stor försiktighet
måste iakttagas med expansionsåtgärder under en konjunkturuppgång.
Det kan visa sig att den totala outnyttjade kapaciteten i betydande
utsträckning finns i andra branscher och regioner än dem som
blir föremål för en snabbt ökande efterfrågan. Motionärerna erinrar om
vad som konstateras i årets finansplan, nämligen att kapacitetsutnyttjandet
redan nu är högt inom de mest expansiva delarna av industrin.
Överhettningssymtom sprider sig snabbt i hela ekonomin och kan äventyra
hela stabiliseringspolitiken.

Endast genom att i större utsträckning styra produktionstillväxten till
regioner med hög arbetslöshet kan en fördelning av efterfrågetrycket
inom näringslivet åstadkommas som tryggar expansion utan inflationstryck,
anför motionärerna. När nu efterfrågan på arbetskraft inom industrin
för första gången på flera år väntas öka är det utomordentligt
viktigt att skapa sådana incitament att kapitalet — företagsamheten —
söker sig till arbetskraften istället för att söka framtvinga den motsatta
utvecklingen. En förstärkt regional orientering av den ekonomiska politiken
blir därför inte bara en förutsättning för full sysselsättning och regional
balans utan också för inflationsbekämpningen. Särskilt betydelse -

FiU 1978/79: 20

fulla i detta sammanhang är insatser för en utjämning av skatteunderlaget
mellan olika kommuner enligt kommunalekonomiska utredningens
förslag.

I motionen erinras också om att det enligt centerpartiets mening krävs
400 000 nya jobb till mitten av 1980-talet. Det är den uppgift vi står inför
när det gäller utformning av ekonomisk politik, närings- och regionalpolitik.
I den speciella situation av ökande aktivitet Sveriges ekonomi
befinner sig 1979 och 1980 kommer de regional- och branschpolitiska
insatserna att spela en central roll för utfallet av den ekonomiska politiken.

I ett avsnitt av motionen om den offentliga sektom hänvisas till uppgifter
i finansplanen att det finansiella sparandet i samhället för första
gången hamnar på minus. Den situationen måste med det snaraste rättas
till, heter det i motionen. En viktig utgångspunkt därvidlag är självfallet
att hålla tillbaka de nya anspråk som riktas mot den offentliga sektorn.
Det är också så att stora budgetunderskott under en högkonjunktur begränsar
handlingsmöjligheterna då tiderna blir sämre, anför motionärerna,
som redovisar följande tabell för det finansiella sparandet 1979.

Hushåll 21 miljarder kronor

Bostäder —14 miljarder kronor

Näringsliv 5 miljarder kronor

Offentlig sektor —18 miljarder kronor (staten —34, soc.försäk.

+ 15, kommun+1 = —18 miljarder kronor)

Summa — 6 miljarder kronor

Det råder ingen som helst tvekan om att vi inte under någon längre
tid kan leva med ett totalt sett negativt sparande, anför motionärerna.
Det finns i princip tre vägar som står till förfogande i en sådan här situation.
Det är att öka sparandet, minska utgifterna eller att låna utomlands.
Om inte påfrestningarna på statens budget minskar genom en
ökad aktivitet i ekonomin kan vi stå inför en situation där omfattande
offentliga besparingar är det enda tillgängliga alternativet. Sådana åtgärder
har måst vidtagas i andra industriländer. Centerns politik för stabilisering
syftar enligt motionärerna till att undvika sådana påfrestningar.

Det krävs enligt motionärernas mening den största möjliga återhållsamhet
inför nya offentliga åtaganden. Detta är i grunden en fråga om
samhällssolidariteten. Samhällets åtaganden måste inriktas för de svagaste
grupperna i samhället — pensionärer, sjuka, handikappade och
barnfamiljerna. Redan för att kunna genomföra gjorda åtaganden för
dessa grupper erfordras största möjliga restriktivitet på andra områden.
De insatser som sker på andra områden måste ha till syfte att stärka och
stabilisera ekonomin i sin helhet.

I slutet av detta år skall arbetsmarknadens parter träffa nya avtal,

FiU 1978/79: 20

som blir av avgörande betydelse för utvecklingen under 1980. Det finns
enligt motionärerna goda förutsättningar att denna uppgörelse kommer
att präglas av samma ansvar för den samhällsekonomiska utvecklingen
som avtalet för 1978—79. Förutsättningen härför är i avgörande grad
att inflation och inflationsförväntningar kan hållas tillbaka. Åtgärder
på skatteområdet och på det familjepolitiska området bör ses i perspektiv
av höstens avtalsrörelse. Motionärerna vill, när det gäller skattepolitiken,
erinra om den klara prioritering av den kommunala skatteutjämningen,
som riksdagen gjorde i höstas.

De kraftfulla åtgärder som vidtagits för att trygga sysselsättning och
svensk industris långsiktiga utveckling måste fullföljas, anför motionärerna.
Det gäller de program som beslutats för att rädda de så kallade
krisbranschema och det gäller självfallet en fortsatt hög industripolitisk
beredskap. Av särskilt stor betydelse för en långsiktig näringspolitik är
att hävda de mindre och medelstora företagens utvecklingsmöjligheter.
De förslag centerpartiet redan nu presenterat av ekonomisk innebörd
har till syfte att trygga sysselsättningen och att bevara tillgängliga resurser
för framtiden. Det är, menar motionärerna, angeläget att tunga förslag
av ekonomisk-politisk innebörd som skall presenteras ges en sådan
utformning att de passar in i det decentraliserade ekonomisk-politiska
mönster som lades av den regering som avgick hösten 1978. Därigenom
läggs en stabil ekonomisk grund för en positiv välfärdsutveckling.

Övriga motioner

I motionen 577 av Lars Werner m. fl. (vpk) begärs att riksdagen hos
regeringen hemställer att prisstopp snarast införs på alla dagligvaror.
Motionärerna redovisar vissa beräkningar av hur en familjs hushållsbudget
utvecklats under loppet av år 1978. Prognosen för 1979 ger enligt
motionärerna inte något utrymme för återhämtning av de för arbetarfamiljerna
m. fl. ”förlorade åren”. Med en beräknad prisutveckling
om 5—6 % och en löneutveckling i samma storleksordning kommer
eftersläpningen att kvarstå.

Även om prisstoppen inte varit effektiva har priserna under dessa perioder
ökat långsammare än eljest, menar motionärerna. Ett prisstopp
på dagligvaror är en första försvarslinje för de arbetandes reallöner mot
inflationen och det måste gälla intill dess att nödvändiga steg tas för att
angripa storföretagens prishöj arpolitik — och till dess den statliga ekonomiska
politiken förs efter andra riktlinjer än nu.

I tre motioner tas upp frågan om lantbrukets kapitalförsörjning under
år 1979.

I motionen 1106 av Alvar Andersson m. fl. (c) understryks att jordbrukets
investeringar ökat kraftigt under 70-talet. Samtidigt har kredit -

FiU 1978/79: 20

försörjningen varit besvärlig under större delen av 70-talet. De senaste
tre åren har lånekön i Hypoteksbanken ökat med ca 100 milj. kr. i månaden
för att i dag uppgå till ca 5 miljarder kr. Mot denna bakgrund
begärs att Sveriges Allmänna Hypoteksbank får gränsen för försäljning
av obligationer höjd med 500 milj. kr. under år 1979.

I motionen 1125 av Karl-Anders Petersson (c) redovisas motsvarande
bakgrund som i motionen 1106. Det vitsordas i motionen att dessa förhållanden
skapar stora problem för det svenska jord- och skogsbruket.
Genom väsentligt utökade emissionsramar för Hypoteksbanken skulle
lånekön kunna minskas något år i stället för att som nu öka kraftigt
varje år.

I motionen 1128 av Hans Wachtmeister m. fl. (m) tas upp såväl aktuella
som långsiktiga frågor rörande lantbrukets kapitalförsörjning. I
här behandlade yrkande begärs — i avvaktan på förslag till långsiktiga
riktlinjer för lantbrukets kapitalförsörjning — en utökning av Hypoteksbanken
emissionstillstånd med hänsyn till det extra lånebehov som gör
sig gällande då, som nu är fallet, stora arealer mark utbjudes till försäljning
från bolag.

Utskottet

Den svenska ekonomin befinner sig nu i en stark uppgångsfas. Uppgången
var tydlig redan under andra halvåret 1978 med stigande orderingång
till svensk industri, kraftigt ökad export och tendenser till vändning
i arbetsmarknadsläget. Den kombinerade verkan av devalveringarna
under 1977 och återhållsamma löneavtal 1978—79 har förbättrat
vårt lands relativa kostnadsläge och återgett svensk industri dess konkurrenskraft.

För 1979 förutses i finansplanen en produktionsökning om 5 1/2 %,
den snabbaste tillväxten under hela 70-talet. Industriproduktionen beräknas
stiga med 6 %, exporten öka med 8 %.

FiU 1978/79: 20

Tabell 4. Försörjningsbalans för 1977—1979

Miljarder	Procentuell volymför-
kr. 1977, löpande	ändring, 1975 års priser
priser	1977—1978 1978—1979

Tillgäng

Bruttonationalprodukt	350,5	2,5	5,4
Import	90,2	-6,6	9,2
Summa tillgång	440,7	0,5	6,2
Efterfrågan
Bruttoinvestering	72,2	-2,7	7,7
Näringsliv	35,2	-15,9	10,9
därav: industri	14,6	-18,0	3,1
Statliga myndigheter och affärsverk 7,9	14,1	0,4
Kommuner	14,4	0,8	4,8
Bostäder	14,7	18,6	8,6
Lagerinvestering	-2,5	(-1,4)*	(1,8)*
Privat konsumtion	188,8	-1,1	2,8
Offentlig konsumtion	100,8	3,2	2,7
Statlig	31,6	1,7	1,0
Kommunal	69,2	3,9	3,5
Tjänstenetto
Export	85,6	7,7	8,0
Summa efterfrågan	440,7	0,5	6,2

1 Förändring i procent av föregående års bruttonationalprodukt.
Källa: Finansplanen.

Avgörande för om exporten skall kunna öka i denna takt är dels den
ekonomiska utvecklingen i våra viktigare exportländer, dels svensk industris
konkurrenskraft. I finansplanen har man något justerat upp de
beräkningar av OECD-ländernas och världshandelns tillväxt som man
gjorde i OECD-sekretariatet i Paris i december månad. Detta påverkar i
någon mån bedömningen av Sveriges exportmöjligheter under år 1979.
Enligt finansplanen skulle bruttonationalprodukten för OECD-länderna
totalt öka med 3 1/2 % och världshandeln växa med 5 å 6 %. I ett par
av partimotionerna noteras den något mer optimistiska bedömning som
gjorts i finansplanen. I motionen 1124 (s) ifrågasätts den. Enligt utskottets
mening talar dock övervägande skäl för att finansplanens bedömning
kan komma att infrias. Visserligen är en avsaktning i det ekonomiska
tempot i Förenta staterna att vänta till följd av administrationens
åtgärder men ännu under fjärde kvartalet 1978 var tillväxten i den amerikanska
ekonomin obruten, hela 6 % i årstakt. Samtidigt kommer uppgången
i det för Sveriges export så betydelsefulla Västtyskland allt klarare
till synes.

Det bör emellertid i sammanhanget erinras om att i den mån utvecklingen
i Iran allvarligt påverkar oljetillförseln och oljepriserna i världen
så får det effekter på tillväxten i industriländerna och därmed på världs -

FiU 1978/79: 20

handeln. Den mer exakta omfattningen av dessa tänkbara verkningar är
naturligtvis utomordentligt svårbedömd.

I fråga om svensk industris konkurrenskraft framöver görs i finansplanen
den bedömningen att Sverige under år 1979 kommer att fortsätta
att göra andelsvinster på exportmarknaderna i storleksordningen 4 procentenheter.
Man har därvid räknat med kvardröjande effekter av de
svenska företagens sänkning av sina relativa priser 1977—78. Denna
sänkning gav då utslag i kraftiga vinster av marknadsandelar. I motionen
1124 (s) påpekas nu att företagen i den senaste konjunkturbarometern
räknar med betydande prishöjningar, varigenom exportvolymen
skulle påverkas negativt. I motionen 1698 (c) menar man att förutsättningarna
finns för fortsatta marknadsvinster utomlands för svensk industri
men att det förutsätter en begränsning av den inhemska efterfrågeutvecklingen.

På grundval av de erfarenhetsmässiga samband som finns mellan
relativa priser och marknadsandelar har såväl konjunkturinstitutet som
ekonomidepartementet räknat med marknadsandelsvinster under år
1979. En förutsättning för att dessa prognoser skall infrias är självfallet
att företagen genom sin prissättning fullföljer ansträngningarna
att vinna tillbaka marknadsandelar. De uppgifter som framkommit i
barometerundersökningarna inger härvidlag vissa farhågor. Det är önskvärt
att företagen trots ett par år av svag lönsamhet undviker att höja
priserna i en utsträckning som påverkar försäljningsvolymen negativt.
Det bör uppmärksammas att också en volymökning till oförändrade
priser i normalfallen bör kunna ge betydande förbättringar av lönsamheten
när kapacitetsutnyttjandet är lågt. Utskottet finner det för sin del
utomordentligt angeläget att företagen utnyttjar nuvarande läge med
måttliga kostnadsstegringar och ledig kapacitet till fortsatta exportansträngningar
och undviker prishöjningar. För nationalhushållet är det
nödvändigt att vi vinner ytterligare terräng i konkurrenshänseende; vi
har alltjämt ett betydande underskott i vår bytesbalans.

Tabell 5. Handels- och bytesbalanser 1977—1979

Milj. kr., löpande priser

	1977	1978	1979
Handelsbalans	- 4 600	+ 6 400	+	6 900
Tjänster	- 7 300	-8 200	—	10 300
Transfereringar	- 3 900	-4 2001	—	4 800
Korrigeringspost	+ 3 300	+ 3 300	+	3 300
Bytesbalans	-12 500	-2 700	—	4 900

1 Exkl. efterskänkta u-landskrediter om 1 100 milj. kr.

Källor: 1977 och 1978 Riksbanken och statistiska centralbyrån.
1979 Finansplanen

FiU 1978/79: 20

Under 1978 uppnåddes en uppseendeväckande förbättring av handelsoch
bytesbalanserna. En viktig effekt härav var att den samlade utlandsupplåningen
kunde bringas ned till ett belopp av 6 1/2 miljarder kr., 1/3
av 1977 års utlandsupplåning. Den statliga utlandsupplåningen stannade
1978 vid 2 miljarder kr. Under 1979 försämras bytesbalansen åter
något. Det högre efterfrågeläget i Sverige med ökande privat konsumtion
och vändning i lagercykeln medför att förbättringen av handelsbalansen
stagnerar och inte förmår balansera den fortgående försämringen
av tjänstenettot. Det inger enligt utskottet viss oro att underskottet i
bytesbalansen okar redan under 1979, trots den alltjämt hyggliga internationella
konjunkturen och trots att den inhemska efterfrågan på
några viktiga områden alltjämt är återhållen. Det gäller framför allt industrins
investeringar, vilka kraftigt påverkar importen när de tar fart.
Den ekonomiska politiken måste mot denna bakgrund föras med stor
varsamhet om den inledda stabiliseringen av vårt lands ekonomi skall
kunna fullföljas framgångsrikt.

Den ekonomisk-politiska strategi som regeringen redovisar i finansplanen
kan sammanfattas på följande sätt. Genom stimulans av den privata
konsumtionen — beslutad av riksdagen i höstas — förbättras kapacitetsutnyttjandet
i svensk industri. Härvid ökar efterfrågan på arbetskraft
och de särskilda närings- och sysselsättningspolitiska insatserna
kan trappas ned. Vid det högre kapacitetsutnyttjandet förbättras produktiviteten
kraftigt och produktionen ökar utan att priserna behöver
höjas. Tyngdpunkten i den ekonomiska politiken förskjuts från selektiv
till generell politik.

I de väckta motionerna menar man att den initierade politiken i vissa
hänseenden innebär risker för den långsiktiga stabiliteten i svensk ekonomi.

I motionen 1108 (m) ifrågasätts möjligheterna att nå en så pass kraftig
tillväxt under 1979 som ca 5 1/2%. Motionärerna pekar på risken
för s. k. flaskhalsproblem och andra störningar i ekonomin med därav
följande press uppåt på prisnivån. Man anser det vara helt klart att den
största efterfrågeökningen inte kommer att riktas mot de branscher som
haft den största produktionsnedgången 1976—1978. En förutsättning
för att denna snabba tillväxt skall klaras är enligt motionärernas uppfattning
att vi får en betydligt ökad rörlighet på arbetsmarknaden mellan
företag och branscher. Arbetskraften måste förmås att flytta från
företag med överkapacitet till företag med brist på arbetskraft, i första
hand inom regionerna.

I motionen 1698 (c) menar man att flaskhalsproblem redan kommit
till uttryck. Därför måste politiken genom kraftfulla regionalpolitiska
insatser åstadkomma att efterfrågan riktas mot områden med lediga resurser.
Huvudkritiken i motionen gäller den privata konsumtionen. Motionärerna
pekar på att man redan i höstas varnade för de konsekvenser
folkpartiregeringens stimulanspolitik skulle kunna föra med sig och då

FiU 1978/79: 20

särskilt de förödande effekter en ny inflationsvåg skulle ge. Om konjunkturinstitutets
bedömning, att sparkvoten kommer att minska under
år 1979, skulle visa sig vara riktig skulle vi nå en privat konsumtionsökning
på 3 1/2 å 4 %. En sådan händelseutveckling skulle rasera den relativa
stabilitet som mödosamt byggts upp under trepartiregeringens tid,
anför motionärerna. Man pekar i sammanhanget på att långtidsutredningen
i sina bedömningar kommit fram till att de långsiktiga balansmålen
ger utrymme för en privat konsumtionsökning med 1,8 % årligen.

I motionen 1124 (s) görs den bedömningen av den privata konsumtionen
under år 1979 att ökningen snarast kan komma att bli lägre än vad
som bedömts sannolikt i finansplanen, 2,8 %. Enligt motionärerna torde
prisstegringarna bli större än vad regeringen antagit och de urholkar
därvid köpkraften för konsumenterna. Även i denna motion menar
man emellertid att återgången till en bättre balans i vår ekonomi är i
fara. Utformningen av finanspolitiken hotar enligt motionärerna att helt
omintetgöra de effekter man siktade till med devalveringarna. Det väldiga
budgetunderskottet har i väsentliga delar inte givit upphov till någon
real efterfrågan under 1978 och 1979 men har, menar motionärerna,
i stället skapat en överlikviditet i ekonomin som nu utgör ett allvarligt
inflationshot inför utvecklingen under kommande år. Om inte finanspolitiken
stramas åt hotar en acceleration av inflationen, en ny försvagning
av vår bytesbalans och därigenom på sikt även växande svårigheter
på sysselsättningens område. Motionärerna hänvisar i fråga om åtgärder
till i annat sammanhang väckt förslag om införande av en produktionsfaktorskatt.
Denna köpkraftsindragning skulle då i första hand
riktas mot företagssektorn där överlikviditeten enligt motionärerna är
mest påtaglig. Motionärerna vill emellertid inte nu binda sig för nivån i
fråga om den enligt deras mening nödvändiga inkomstförstärkningen.

Utskottet kan i detta sammanhang inte underlåta att erinra om att
samma motionärer som nu varnar för följderna av det stora budgetunderskottet
och riskerna för ökad inflation vid riksdagens behandling i
höstas av frågan om ekonomiska stimulansåtgärder hade längre gående
förslag än de riksdagen slutligen beslöt. Om riksdagen hade följt dessa
motionärer i höstas hade budgetunderskottet rimligen blivit ännu större
och inflationsriskerna skulle ha förvärrats.

Utskottet har i det föregående refererat några huvudsynpunkter i
motionerna 1108, 1124 och 1698. Också enligt utskottets mening förtjänar
de väckta problemen beaktande. De har också uppmärksammats i
finansplanen. I fråga om den arbetsmarknadspolitiska rörligheten anför
sålunda ekonomiministern att större ansträngningar nu måste göras för
att underlätta främst en yrkesmässig rörlighet på arbetsmarknaden och
han understryker att en balanserad regional utveckling är ett centralt
mål för den ekonomiska politiken. I fråga om de finans- och penning -

FiU 1978/79: 20

politiska avvägningarna poängterar ekonomiministern att stora anspråk
ställs på en smidig anpassning av kreditpolitiken för att undvika att den
likviditetsökning inom ekonomin som budgetunderskottet ger upphov till
får inflationistiska effekter. Budgetpolitiken måste, anför han, successivt
anpassas när ekonomin kommer närmare fullt kapacitetsutnyttjande.

Enligt utskottets mening är denna råd av uttalanden och markeringar
i propositionen och i motionerna uttryck för att det nu är nödvändigt att
förskjuta tyngdpunkten i den ekonomiska politiken. Uppmärksamheten
måste i ökad grad riktas mot en analys av de medel som står till förfogande
för att lösa de problem som aktualiseras när ekonomin närmar sig
fullt kapacitetsutnyttjande. Därvid är det — som påpekas i ett par av
motionerna — nödvändigt att ta in också år 1980 i bilden. Det torde
råda allmän enighet om att det främst är under detta år som man riskerar
att efterfrågan tar sådan fart att de tillgängliga resurserna inte räcker
till. Men eftersom ekonomisk-politiska åtgärder tar avsevärd tid innan
de hinner verka med full effekt, innebär det, att vi just under år
1979 måste följa utvecklingen med största uppmärksamhet och hålla en
hög beredskap för att vid behov vidta de åtgärder som bedöms erforderliga.

Ett särskilt stabiliseringspolitiskt problem utgör den snabbt ökande
likviditeten i det svenska samhället. Genom de stigande budgetunderskotten
pumpas pengar ut på marknaden, pengar som så småningom
hamnar i bankerna. Riksbanken har i takt härmed höjt bankernas likviditetskvoter
fyra gånger under år 1978 i syfte att få kontroll över den
eljest möjliga kreditexpansionen. Bankernas innehav av statsobligationer
har därvid ökat mycket kraftigt.

Det kan i ett nationalekonomiskt sammanhang knappast hävdas att ett
budgetunderskott av ungefär oförändrad storlek mellan innevarande och
nästkommande budgetår utgör någon större fara så länge vi har betydande
reala resurser som inte är tagna i anspråk. Problemet ligger däri
att den nu föreslagna budgetens verkningar sträcker sig fram till mitten
av år 1980 — och i vissa fall ännu längre — samtidigt som kredit- och
penningpolitiska åtstramningsåtgärder inte får full effekt förrän efter
lång tid. Även om det sålunda inte behöver inge farhågor under den
närmaste tiden att budgetunderskottet ligger kvar på oförändrat hög
nivå, så kan läget komma att te sig radikalt annorlunda när resursutnyttjandet
i svensk ekonomi gradvis ökar och näringslivets investeringar
skjuter fart. Om man i ett sådant läge vill undvika en mycket hård
kreditåtstramning, som skulle ta udden av en nödvändig ökning av de
produktiva investeringarna, så tvingas man i stället öka penningmängden
i en omfattning som kan leda till överhettning i ekonomin.

Några delade meningar torde inte råda om att vi måste göra mycket

3 Riksdagen 1978/79. 5 sami. Nr 20

FiU 1978/79: 20

stora ansträngningar för att undvika att hamna i ett sådant läge.

Kreditpolitiska åtgärder torde bli nödvändiga löpande under år 1979
och hög beredskap måste i detta syfte upprätthållas. Helt klart står att
ytterligare betydande ansträngningar måste göras för att i största möjliga
utsträckning placera statsupplåningen långsiktigt. Utskottet vill heller
inte utesluta att det redan under innevarande kalenderår kan bli nödvändigt
med finanspolitiska åtgärder, som begränsar statens ianspråktagande
av kapital- och kreditmarknad. Att, som krävs i motionen 1124
(s), redan nu binda sig för ekonomisk-politiska åtgärder inför 1980 av betydande
omfattning är emellertid knappast lämpligt. För sådana beslut
krävs att styrkan i såväl den internationella som i den svenska konjunkturen
dessförinnan kan fastställas närmare. Vad utskottet nu anfört bör
ges regeringen samt fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret till
känna.

Med det i det föregående anförda avstyrker utskottet bifall till de i
motionen 1124 (s) uppdragna riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
Enligt utskottets mening bör de i sina huvuddrag överensstämmande
riktlinjerna i propositionen och i motionerna 1108 (m) och 1698 (c) läggas
till grund för riksdagens beslut.

De riktlinjer för den ekonomiska politiken som dras upp i motionerna
1118 (apk) och 1620 (vpk) är merendels av principiell och långsiktig art.
De skulle om de antogs av riksdagen enligt utskottets mening inte ge
särskilt mycket vägledning rörande hur den ekonomiska politiken i
praktiken bör utformas under år 1979. I motionen 1118 krävs i stället
för den nuvarande politiken ”en demokratisk nationell politik som frigör
sig från ett växande utlandsberoende till de kapitalistiska huvudcentra
i världen”. Om, som utskottet tolkat motionen, därmed åsyftas
att vårt land skulle bryta sig ur det ekonomiska samarbetet med de västeuropeiska
staterna och med OECD-länderna i övrigt så har utskottet en
annan uppfattning därvidlag. Motionen 1118 avstyrks.

I motionen 1620 sätts Sveriges ekonomiska läge och utveckling in i ett
perspektiv av den internationella kapitalistiska utvecklingen. Regeringens
finansplan präglas enligt motionärerna av en närmast rörande aningslöshet
om allvaret i det ekonomiska läget i den kapitalistiska världen.
Denna aningslöshet sägs upprepa sig när det gäller Sverige. Enligt utskottets
mening tyder emellertid snarare motionärernas konkreta förslag
på omedvetenhet om de faktiska problem och uppgifter vi har att lösa i
vår ekonomi. Att exempelvis höja bolagsskatten i ett läge med totalt sett
alldeles för låga industriinvesteringar kan knappast vara en adekvat
ekonomisk-politisk åtgärd. Inte heller är en kraftig kommunal expansion
lämplig när kommunerna alltjämt ligger långt över vad som i ett längre
perspektiv måste betraktas som ett för kommunerna tillgängligt resursutrymme.
Om man slutligen — något som hävdats från flera håll —

FiU 1978/79: 20

riskerar få en något för hög privat konsumtion under år 1979 jämfört
med vad våra resurser tillåter så är borttagandet av mervärdeskatten på
mat, ytterligare höjda barnbidrag och pensioner samt hyresstopp och
prisstopp på dagligvaror i det läget knappast de riktiga åtgärderna. Med
det anförda avstyrks de i motionen 1620 uppdragna riktlinjerna för den
ekonomiska politiken liksom yrkandet om prisstopp på dagligvaror.

Utskottet har i det föregående diskuterat den finanspolitiska avvägningen
under år 1979 och i samband därmed de penningpolitiska perspektiven.
Därvid har antytts den sparandebrist i den svenska ekonomin
som riskerar bli påtaglig när industrins investeringar skjuter fart och bostadsinvesteringarna
okar samtidigt som den konsoliderade offentliga
sektorn nu visar upp ett stort sparandeunderskott.

Tabell 6. Finansiellt sparande 1977—1979

Miljarder kr.

	1977	1978	1979
Hushåll	18	20	21
Bostäder	- 7	-11	-14
Näringsliv	-24	- 7	5
Offentlig sektor	0	- 6	-18
Summa	-13	- 4	- 5

Anm. Siffrorna är avrundade till hela miljarder kr.
Källa: Finansplanen.

I kreditpolitiska termer innebär detta att staten till följd av sitt budgetunderskott
måste ta i anspråk en mycket stor andel av det kreditutrymme
som uppkommer under år 1979 och att utrymmet på den långa
kapitalmarknaden för andra sektorer blir begränsat. Bostadssektorn
måste som hittills därjämte ha prioritet.

I tre motioner 1106, 1125 och 1128 tas frågan om lantbrukets kapitalförsörjning
upp. I motionerna yrkas med hänvisning till de ökande låneköerna
att riksdagen bör ge regeringen till känna uppfattningen att Hypoteksbanken
bör få en väsentligt utvidgad ram under år 1979 för emission
av obligationer. I motionen 1106 preciseras kravet till att gälla en
höjning av ramen med 500 milj. kr. Utskottet tolkar motionärerna så att
man vill att riksdagen skall ge fullmäktige i riksbanken till känna vissa
riktlinjer för avvägningen av lantbrukets emissionsutrymme under år
1979.

De i motionerna anförda faktiska förhållandena kan vidimeras av utskottet.
Den inneliggande volymen av låneansökningar har ökat kraftigt
på senare år.

FiU 1978/79: 20

Tabell 7. Inneliggande Iåneansökningar i Hypoteksbanken

Vid ingången av år	milj. kr.
1970	70
1971	244
1972	347
1973	524
1974	701
1975	956
1976	1 404
1977	2 648
1978	3 924
1979	4 969
Källa: Riksbanken.
Mot bakgrund av de ökande anspråken har den av riksbanken för
varje år medgivna emissionsramen successivt höjts.
Tabell 8. Av riksbanken för Hypoteksbanken medgivet belopp för nyemission
(exkl. konvertering)
År	milj. kr.
1974	275
1975	375
1976	600
1977	675
1978	900
1979	1 050

Källa: Riksbanken.

För år 1979 har, som framgår av tabellen, riksbanken hittills medgett
en ökning av emissionsramen med 150 milj. kr. till 1 050 milj. kr.

Utskottet vill i anledning av ifrågavarande motionsyrkanden understryka
att det från principiella utgångspunkter knappast är lämpligt att
riksdagen genom preciserade anvisningar i exempelvis emissionsfrågor
låser fullmäktige i riksbanken i dess ämbetsutövning. Utskottet vill dock
understryka lantbrukets dokumenterade behov av långfristigt kapital och
det angelägna i att dessa behov i all möjlig mån kan tillgodoses. Vad utskottet
sålunda anfört bör i anledning av yrkanden i motionerna 1106,
1125 och 1128 ges fullmäktige i riksbanken till känna.

Vad utskottet anfört rörande det nödvändiga i att det överlåtes åt
riksbanksfullmäktige att självständigt fortlöpande göra de avvägningar
rörande kreditpolitiken som måste ske gäller i minst lika hög grad räntepolitiken.
Det i motionen 1620 (vpk) begärda uttalandet om övergång
till lågräntepolitik avstyrks därför av utskottet.

FiU 1978/79: 20

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
att riksdagen med anledning av regeringens förslag i propositionen
1978/79: 100 bilaga 1 och motionerna
1978/79: 1108 yrkandet 1 och 1978/79: 1698 yrkandet 1 samt
med avslag på motionerna 1978/79: 1118, 1978/79: 1124 yrkandet
1 och 1978/79: 1620 yrkandet 2 som sin mening ger regeringen
samt fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret
till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande prisstopp på dagligvaror att riksdagen avslår motionen
1978/79: 577,

3. beträffande lantbrukets kapitalförsörjning att riksdagen med
anledning av motionerna 1978/79: 1106, 1978/79: 1125 och
1978/79: 1128 yrkandet 2 som sin mening ger fullmäktige i
riksbanken till känna vad utskottet anfört,

4. beträffande uttalande om övergång till lågräntepolitik att riksdagen
avslår motionen 1978/79: 1620 yrkandet 1.

FiU1978/79: 20

B. BUDGETDEPARTEMENTET
Budgetförslaget

I propositionen 100, bilaga 2 (budgetdepartementet) har regeringen
efter föredragning av statsrådet Ingemar Mundebo såvitt nu är i fråga
föreslagit riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats
i propositionen,

2. (4) bemyndiga regeringen att i riksgäldskontoret disponera en
från 150 000 000 kr. till 175 000 000 kr. ökad rörlig kredit att på sätt
som regeringen bestämmer ställas till förfogande för myndigheter som
bedriver uppdragsverksamhet.

I detta sammanhang behandlar utskottet följande motioner:

1108 av Gösta Bohman m. fl. (m) vari såvitt nu är i fråga hemställs

1. (2) att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som förordats i motionen,

2. (5) att riksdagen i skrivelse till regeringen begär en redovisning av
gjorda åtaganden på industripolitikens område samt möjligheterna att
med hänsyn till bl. a. de förbättrade konjunkturutsikterna begränsa
transfereringarna till företagssektorn,

3. (6) att riksdagen hemställer att regeringen i direktiv för myndigheternas
petitaarbete uppdrar åt dessa att redovisa konsekvenserna av
ett alternativ motsvarande en 5-procentig utgiftsbegränsning,

1124 av Olof Palme m. fl. (s) vari såvitt nu är i fråga hemställs att
riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som
har förordats i motionen,

1620 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari såvitt nu är i fråga hemställs
att riksdagen beslutar godkänna de allmänna riktlinjer för budgetpolitiken
som förordas i motionen och avslå regeringens förslag i denna
del,

1698 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) vari såvitt nu är i fråga hemställs 1.

(2) att riksdagen godkänner de i motionen förordade riktlinjerna
för budgetregleringen,

2. (3) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförts om närings- och regionalpolitikens betydelse
för den ekonomiska utvecklingen,

3. (4) att riksdagen hos regeringen begär skyndsamma överläggningar
mellan partierna och berörda parter om närings- och regionalpoli -

FiU1978/79: 20

tikens inriktning med hänsyn till de samhällsekonomiska förutsättningarna
samt

näringsutskottets yttrande (NU 1978/79: 2 y) över motionerna 1108
yrkandet 5 och 1698 yrkandena 3 och 4. Yttrandet återfinns som bilaga
till detta betänkande.

Propositionen

I propositionen framhåller föredraganden att arbetet med att återställa
balansen i den svenska ekonomin även fortsättningsvis kräver att
tillväxten till väsentlig del avdelas för att förstärka exporten och investeringarna,
vilket ställer stora krav på en fortsatt återhållsamhet i fråga
om privat och offentlig konsumtion. För att i ett stramt statsfinansiellt
läge ändå kunna förverkliga vissa högt prioriterade reformanspråk
krävs enligt föredraganden en öppen attityd till möjligheten att omdisponera
befintliga resurser. Ökade krav ställs då på att genom planering
i god tid förutse och hinna förbereda möjliga omfördelningar.

Föredraganden understryker att för att det skall bli möjligt att i större
utsträckning utsätta också befintlig verksamhet för en förutsättningslös
prövning krävs att ett fördjupat analysunderlag tas fram. Detta
har skett i viss utsträckning inför arbetet med budgetförslaget för
1979/80 och föredraganden redovisar positiva erfarenheter av denna
metodik. Han framhåller också att kravet på budgetpolitisk restriktivitet
har mött betydande förståelse hos myndigheterna.

Föredraganden framhåller att den offentliga sektorn liksom andra
sektorer normalt har en produktivitetsutveckling. Dessa produktivitetsökningar
har hittills i regel utnyttjats för att vid sidan av den reguljära
budgetprövningen successivt höja ambitionsnivån i verksamheten i fråga.
Föredraganden anser det dock nu nödvändigt att produktivitetsvinsterna
tas till vara för att i större utsträckning begränsa kostnadsökningarna.
När besparingsalternativ nu genomförs för flertalet myndigheter
innebär detta att besparingen beräknas motsvara en genomsnittlig
produktivitetsutveckling och således normalt inte begränsar
myndigheternas verksamhet.

Under senare år har kraven på myndigheternas analysunderlag i fråga
om omprioriteringar m. m. skärpts. Detta ställer i sin tur bestämda
krav på beslutsprocessen på statsmaktsnivå, framhåller föredraganden.
Det är nödvändigt att diskussionen om omprioritering förs seriöst på
politisk nivå. Detta förutsätter en politisk vilja till omprövning och en
mera förutsättningslös diskussion om de avvägningar som kan medverka
till att ett ökat reformutrymme skapas. Sådana avvägningar kan i
flera fall behöva gripa över flera myndigheters verksamhetsområden.
Om de politiska besluten inte kan svara mot dessa krav kommer, un -

FiU 1978/79: 20

derstryker föredraganden, effektivitetssträvandena inom statsförvaltningen
inte att ge avsett resultat.

I propositionen behandlas vidare problemet med att en stor och växande
andel av statsbudgeten utgörs av utgifter som ökar automatiskt
som en följd av tidigare fattade beslut. Detta gäller bl. a. väsentliga
delar av det sociala trygghetssystemet. Den situation som beskrivs i
propositionen visar enligt föredraganden att ett fullföljande av tidigare
åtaganden och en vidmakthållen och ytterligare befäst social trygghet
innebär att det statsfinansiella utrymmet redan är kraftigt intecknat.
Utrymmet för reformåtaganden som ytterligare begränsar den framtida
handlingsfriheten är således mycket litet.

	Utfall 1977/78 milj. kr.	Föränd- ring %	Beräknat utfall 1978/79 milj. kr.	Föränd- ring %	Förslag till stats-budget 1979/80 milj. kr.
Inkomster	112 113	+ 3,7	116 209	+ 9,1	126 819
Utgifter	137 292	+ 17,2	160 877	+ 6,8	171 869
Saldo	-25 179		-44 668		-45 050

Budgetförslaget för budgetåret 1979/80 utvisar ett i stort sett oförändrat
saldo i förhållande till det beräknade utfallet för innevarande
budgetår. Detta uppnås enligt föredraganden genom en återgång till
mer normal inkomstutveckling, vilket bl. a. återspeglar en ökad aktivitet
i ekonomin, och en mycket restriktiv prövning av utgifterna. Enligt
föredragandens uppfattning skulle en fortsatt saldoförsämring inte vara
förenlig med en ansvarsfull finanspolitik i den samhällsekonomiska
situation som vi nu ser framför oss. Med den utveckling av efterfrågan
som nu kan förutses talar såväl samhällsekonomiska som kreditmarknadspolitiska
överväganden för att den erforderliga handlingsberedskapen
på det finanspolitiska området i första hand måste avse restriktiva
åtgärder. Mot denna bakgrund är det enligt föredraganden angeläget
att understryka det ansvarstagande som är oundgängligen nödvändigt
vid riksdagens behandling av budgetförslaget och de förslag med ekonomisk
innebörd som kan komma att väckas med anledning härav. En
utgångspunkt bör därför enligt föredraganden vara att eventuella förslag
och beslut om ökade statsutgifter också åtföljs av kompenserande
statsfinansiella åtgärder.

Beträffande utgiftsprogrammet understryks att nya utgiftsåtaganden
fått begränsas till ett fåtal av de allra mest angelägna ändamålsområdena.
De områden som särskilt framhålls av föredraganden är sysselsättningen,
industripolitiken, forskning och kultur, social trygghet samt
särskilda åtgärder för handikappade. Härutöver aviseras regeringsförslag
under våren avseende förbättringar i föräldraförsäkringen, åtgärder

FiU 1978/79: 20

inom trafikpolitiken, ställningstaganden till förslag från 1972 års skatteutredning,
från kommunalekonomiska utredningen och från företagsskatteberedningen,
riktlinjer för den framtida skogspolitiken, riktlinjer
för den fortsatta regionalpolitiken, åtgärder inom tekoindustrin,
inriktningen av industripolitiken samt inriktningen av den framtida
energipolitiken.

I tabell 9 redovisas statsutgifterna för budgetåret 1979/80 enligt budgetförslaget
fördelade på viktigare ändamålsgrupper.

Tabell 9. Statsutgifterna budgetåret 1979/80

(Beloppen avrundade)

Ändamål	Förslag till statsbudget 1979/80	Förändring från statsbudget 1978/79
	milj. kr.	milj. kr.	%
Folkpensioner, sjukförsäkring m. m.	30 250	+ 2 170	+ 7,7
Utbildning och forskning	23 440	+ 2 660	+ 12,8
Totalförsvar	15 900	+ 1 130	+ 7,7
Statsskuldräntor	12 800	+4 100	+47,1
Stöd till barnfamiljer	10 700	+ 1 550	+ 16,9
Bostadspolitik	9 840	+ 2 130	+ 27,6
Arbetsmarknads- och regionalpolitik	8 960	+ 250	+ 2,8
Kommunikationer	8 040	+ 440	+ 5,8
Allmänna bidrag till kommuner	6 940	+ 360	+ 5,5
Hälso-, sjuk- och socialvård	6 610	+ 1 150	+ 21,1
Rätts- och polisväsende	6 030	+ 690	+ 12,9
Internationellt bistånd m. m.	4 580	+ 410	+ 9,8
Energipolitik	3 650	—	—
Näringspolitik	3 610	- 340	- 8,6
Övrigt	20 520	- 510	—
Totala statsutgifter	171 870	+ 16190	+ 10,4

I tabellen jämförs budgetförslaget för 1979/80 med statsbudgeten för
1978/79. Om jämförelsen i stället sker med det nu beräknade budgetutfallet
för budgetåret 1978/79 förutses de samlade utgifterna stiga något
mindre eller med 11 miljarder kr., vilket innebär en dämpning av
utgifternas stegringstakt. Dämpningen sammanhänger till en del med
den förutsedda förbättringen av konjunkturläget som enligt föredraganden
beräknas minska behovet av särskilda industri- och arbetsmarknadspolitiska
insatser. Den beräknade ytterligare nedgången i prisstegringstakten
inverkar också på kalkylerna. En väsentlig faktor är vidare,
framhåller föredraganden, att utgiftsprövningen har genomförts
mycket restriktivt.

Totalbudgetens inkomster beräknas stiga med ca 10,6 miljarder kr.
jämfört med nu beräknat utfall för innevarande budgetår. Detta innebär
en uppgång med 9,1 %, dvs. ungefär samma takt som den allmänna
inkomstutvecklingen i samhället. Största ökningen förutses för inkomstskattetiteln
(6,5 miljarder kr.), där ökningen framför allt är att

FiU1978/79: 20

hänföra till den aktuella avräkningen av kommunalskattemedel och
beslutade höjningar av sjukförsäkringsavgiften m. m. Inkomsterna under
mervärdeskattetiteln beräknas stiga med 3,1 miljarder kr., vilket
sammanhänger med den förutsedda uppgången i den privata konsumtionen.

Sammanfattningsvis utvisar nu föreliggande beräkningar ett budgetunderskott
om ca 45 miljarder kr. såväl budgetåret 1978/79 som budgetåret
1979/80.

Motionerna

I motionen 1108 av Gösta Bohman m. fl. (m) understryks starkt nödvändigheten
av en begränsning av den offentliga utgiftsexpansionen.
Det gäller givetvis den offentliga sektorns ianspråktagande av reala
resurser för konsumtions- och investeringsändamål. Inte minst måste
effektiviteten inom den offentliga sektom ägnas ökad uppmärksamhet.
Den offentliga sektorns utgifter expanderar emellertid väsentligt mycket
snabbare än vad konsumtionsutvecklingen ger vid handen, framhåller
motionärerna, vilket beror på att vi haft den snabbaste utgiftsökningen
på transfereringssidan. Och denna ökning beräknas fortsätta.
Motionärerna hänvisar här till beräkningar i långtidsutredningen. Enskilda
poster i transfereringarna har ökat betydligt snabbare än genomsnittet.

Den offentliga sektorns snabbt ökande utgifter för transfereringsändamål
skapar naturligtvis ett motsvarande behov av snabbt ökande
inkomster för att finansiera transfereringssystemet. Vi är enligt motionärerna
på väg att hamna i en situation, där stat och kommun tar in
allt mer pengar i form av skatter och sociala avgifter och därigenom
försätter enskilda och företag i ett läge där de just på grund av bördan
av skatter och avgifter blir beroende av ytterligare ökade bidrag
från det allmänna. Denna onda cirkel leder till att en allt större del av
nationens samlade resurser kanaliseras via stat och kommun.

Den beskrivna utvecklingen måste enligt motionärerna brytas, om
vi inte snabbt skall hamna i en situation, där praktiskt taget landets
samlade resurser förmedlas via det allmänna i byråkratiska — och
kostsamma — former. Målmedvetna insatser måste sättas in för att
bryta denna utveckling, som i annat fall leder till att en allt större del
av vårt lands inkomsttagare hamnar i en helt orimlig marginalskattesituation.

Ytterligare ett problem med anknytning till den offentliga utgiftsexpansionen
är enligt motionärerna statens växande budgetunderskott.
För budgetåret 1979/80 förutses ett underskott på inte mindre än 45
miljarder kr. och det är sannolikt, menar motionärerna, att underskottet
kan komma att bli än större. En balanserad statsbudget är i sig

FiU1978/79: 20

inget mål, framhåller motionärerna. Den ekonomiska politikens uppgift
är att skapa balans i samhällsekonomin — inte i budgeten.

Motionärerna framhåller att försämringen av Sveriges internationella
konkurrensförmåga under åren 1975 och 1976 gav upphov till ett stort
underskott i bytesbalansen. Hade staten inte låtit detta underskott slå
igenom i ett ökat budgetunderskott, hade den ekonomiska utvecklingen
under de senaste åren för såväl enskilda som företag kommit att te sig
väsentligt mer krisartad än som nu blev fallet. Till betydande del är
underskottet resultatet av de insatser som gjorts på arbetsmarknadspolitikens
och näringspolitikens områden för att hålla sysselsättningen
uppe och för att klara företag i akuta krislägen. Om målet hade varit
balans i statsbudgeten, hade det inte funnits resurser för dessa insatser,
framhåller motionärerna. Vi hade haft en högre arbetslöshet, fler företagskrascher
och produktionen hade fallit djupare än vad som nu
blev fallet. Motionärerna understryker också att underskottet inom den
konsoliderade offentliga sektorn varit förhållandevis måttligt. 1977 var
det inget underskott alls, och för 1978 stannade det vid 6 miljarder kr.
eller ca 1,5 % av BNP.

För 1979 ter sig utvecklingen enligt motionärerna mer oroande. Mätt
över kalenderåret ökar det statliga budgetunderskottet från 24 till 34
miljarder kr. och underskottet i den samlade offentliga sektorn från 6
till 18 miljarder kr. Ökningen är i första hand att hänföra till utgiftssidan.
Statens inkomster ökar volymmässigt med 1,7 % efter att ha
minskat både 1977 och 1978. Utgiftsökningen uppgår volymmässigt till
hela 7,9 % — det är mer än den samlade volymmässiga kostnadsökningen
under 1977 och 1978, som stannade vid 6,3 %.

Den snabba utgiftsökningen beror i första hand på ökade transfereringsutgifter.
Enligt den preliminära nationalbudgetens beräkningar
ökar statens utgifter mellan 1978 och 1979 med 16,6 miljarder kr. i löpande
priser; härav svarar ökade transfereringsutgifter för 14,2 miljarder
kr. Ökade transfereringar till kommunerna (+4,5 miljarder kr.) och
till företagen (+4,0 miljarder kr.) svarar för mer än hälften av den totala
utgiftsökningen. Transfereringsökningen till företagssektorn sammanhänger
främst med de särskilda industripolitiska satsningarna på
varvsindustrin, stålindustrin, skogsindustrin m. fl. branscher.

Med hänsyn till den uppgång i den svenska konjunkturen som väntas
ske under innevarande år är enligt motionärerna de stora budgetunderskotten
förenade med avsevärda risker. De medverkar till en likviditetsökning
i den svenska ekonomin som kan komma att verka inflationsdrivande.
Ökade insatser kommer under innevarande och nästa år
att bli erforderliga för att hålla underskottet inom rimliga gränser. Givetvis
bör dessa insatser ta sig uttryck i en allmänt restriktiv utgiftsprövning,
menar motionärerna. En fortlöpande omprövning av gjorda
utgiftsåtaganden bör komma till stånd. Det bör i detta syfte åläggas

FiU1978/79: 20

myndigheterna att vid sidan av vad som hittills gällt utförligt redovisa
konsekvenserna av en 5-procentig utgiftsbegränsning. Riksrevisionsverkets
myndighetsgranskning bör i ökad utsträckning inriktas på att undersöka
möjligheterna till besparingar.

I första hand måste återhållsamheten enligt motionärerna ta sikte på
de områden som är den främsta orsaken till de ökade utgifterna. Statlig
upplåning för att möjliggöra kommunala utgiftsökningar, som ligger
utöver vad det på lång sikt finns samhällsekonomiskt utrymme för, ter
sig sålunda alldeles felaktig. Detsamma gäller för industripolitiska satsningar,
avsedda att fördröja den strukturomvandling som man i ett
högkonjunkturläge har de största förutsättningarna att genomföra på
ett socialt acceptabelt sätt. Inte minst med hänsyn till att konjunkturperspektivet
i dag är gynnsammare än vad som tidigare kunde förutses,
när staten åtog sig en råd industripolitiska kostnader, bör enligt motionärerna
en översyn härvidlag komma till stånd. Det bör uppdras åt
regeringen att till riksdagen återkomma med en redovisning av möjligheterna
att begränsa kostnaderna för industripolitiken.

I motionen 1124 av Olof Palme m. fl. (s) anförs att den borgerliga
regeringen och sedermera även folkpartiregeringen har försökt försvara
den kraftiga försvagningen av statsfinanserna med hänvisning till att
detta varit nödvändigt för att upprätthålla sysselsättningen. Detta är
emellertid enligt motionärernas uppfattning långt ifrån fallet. Den borgerliga
regeringen hade en dålig kontroll över statsutgifterna och bedrev
på vissa områden en direkt slösaktig utgiftspolitik. Som exempel
anför motionärerna bl. a. att handlingsförlamningen på energipolitikens
område har kostat och kommer att kosta statskassan mångmiljardbelopp,
vilket med en vettig energipolitik skulle ha kunnat undvikas.
En annan viktig anledning till den kraftiga försvagningen av statsfinanserna
är enligt motionärerna den borgerliga regeringens användning
av generella åtgärder med en låg ekonomisk-politisk effektivitet. Som
exempel på detta anförs slopandet av den allmänna arbetsgivaravgiften.

Enligt motionärernas mening utgör det stora budgetunderskottet en
allvarlig fara för framtiden. I en uppåtgående konjunktur medför det
risker för en kraftig inflationsuppgång. De betydande ränteutgifterna
intecknar budgetens utgiftssida på ett sätt som äventyrar en fortsatt
utbyggnad av välfärden. Den svaga statsfinansiella situationen gör också
att vi står sämre rustade, om vi på nytt skulle hamna i ett läge med
kortsiktiga påfrestningar för sysselsättningen. Även om underskottet i
sin helhet skulle kunnat placeras på den svenska kreditmarknaden, leder
det dessutom till icke önskvärda effekter på förmögenhetsfördelningen,
menar motionärerna. Man skuldsätter staten och därigenom
alla skattebetalare med betydande belopp —■ men gynnar samtidigt med

FiU1978/79: 20

olika skattefavörer en förmögenhetsbildning hos bankerna och de grupper
som har ekonomiska möjligheter att öka sin förmögenhet.

Enligt motionärernas mening bör av dessa olika skäl budgetpolitiken
inriktas på att ta ner budgetunderskottet till en betydligt lägre nivå än
vad det nu ligger på. Motionärerna föreslår en rad inkomstförstärkande
åtgärder, vilka tillsammans med de finansiella effekterna av förslag
på energipolitikens och skattepolitikens områden anges leda till en förstärkning
av budgeten på ca 2,5 miljarder kr. — efter det att hänsyn
tagits till de av motionärerna föreslagna utgiftsökningarna. Därutöver
bör ytterligare åtgärder vidtagas för att ytterligare nedbringa underskottet
för budgetåret 1979/80. Motionärerna är dock inte nu beredda
att ta slutlig ställning till omfattningen av dessa åtgärder.

Även om en klar förbättring av budgetläget kan åstadkommas 1980,
är detta dock endast ett första steg på vägen mot en för framtiden helt
nödvändig sanering av statsfinanserna, anför motionärerna. Den långsiktiga
budgetpolitiken måste inriktas på att ta ner underskottet till en
nivå som står i överensstämmelse med en långsiktig balans i vår ekonomi.
Om vi inte gör detta, kommer detta underskott att ta i anspråk
en alltför stor del av vårt samlade sparande — ett sparande som vi i
stället för att finansiera löpande statsutgifter måste använda för att
bygga upp den nya industristruktur som skall klara 1980-talets sysselsättning
och välfärd.

De i motionen redovisade inkomst- och utgiftsförändringama i förhållande
till regeringens budgetförslag sammanfattas i följande sammanställning: Milj.

kr.

+ 4 390

+ 450
+ 1 500
+ 550
+ 800
+ 1 090

+ 1 952

— 449

— 250

— 100
+ 160
+ 133
+ 195
+ 2 000
+ 263

Inkomster

varav

Basen för arbetsgivaravgifter inkluderar förmån i form av bil
Slopad indexreglering av skatteskalorna
Höjd stämpelskatt

Finansiella konsekvenser av motionärernas energipolitik
Övrigt

Utgifter

varav

Minskade utgifter för militärt försvar
Besparingar på jordbrukshuvudtiteln
Minskade statsskuldräntor
Utbyggnadsplan för långtidssjukvården
Insatser för att förbättra arbetsmiljön i skolan
Förbättringar av bostadsbidragen
Inrättande av strukturfond
Övrigt

Minskning av budgetunderskottet

2 438

FiU1978/79: 20

I motionen 1620 av Lars Werner m. fl. (vpk) anförs att regeringen i
det rådande allvarliga läget för den svenska ekonomin presenterar en
närmast initiativlös budget. Regeringen hyllar enligt motionärerna filosofin
att vad den kallar ”offentlig” verksamhet skall stå tillbaka för
den privata, dvs. för kapitalägarnas verksamhet. Den vill dämpa de
”offentliga” utgifterna för att ge utrymme åt ”det privata näringslivet”.
Denna utgångspunkt är felaktig, menar motionärerna. Mycket av den
offentliga verksamheten är inte bara nödvändig utan också betydligt
samhällsnyttigare än delar av produktionen inom den privata industrin.

Det stora budgetunderskott som vuxit fram under senare år innebär
enligt motionärerna stora inflationsrisker, om man ser det i samband
med den kraftigt ökade penningmängden och den oerhörda ansvällningen
av spekulation som ägt rum de senaste åren. Men ett stort budgetunderskott
isolerat behöver inte innebära negativa samhällsekonomiska
följder om det inte permanentas. Det hela beror på hur det används.
Används det till arbetsskapande åtgärder och till socialt nödvändiga
insatser till folkflertalets fromma, höjer det aktivitetsnivån i
samhällsekonomin och har därigenom en tendens att övervinna sig
självt.

Regeringens budgetunderskott har emellertid enligt motionärerna
inte denna karaktär utan är i mycket en passiv reflex av den samhällsekonomiska
krisen. Det är framsprunget ur försöken att stimulera bolagens
profiter och skyla över krisens verkningar och inte av aktiva arbetsskapande
insatser som i ett längre perspektiv angriper krisens orsaker.

Faran för att inflationen, som under 1978 minskade men ändå var
dubbelt så hög som under 1960-talet, på nytt skall ta ökad fart får inte
underskattas, framhåller motionärerna.

I partimotioner till årets riksmöte föreslår vänsterpartiet kommunisterna
en politik byggd på konkreta åtgärder för kampen mot arbetslösheten
och för allas rätt till arbete, mot inflation och prisstegring och
för allas rätt till ett bra liv, för demokrati på arbetsplatserna och i samhället,
för jämställdhet mellan kvinnor och män, för ungdomens och
barnens rättigheter, för fred och internationell solidaritet. De viktigaste
förslagen med återverkan på den ekonomiska politiken och budgetutfallet
sammanfattas av motionärerna sålunda:

1. Skärpt restriktivitet mot kapitalexport och stopp för industriutflyttning.

2. Kraftfulla åtgärder för att bekämpa arbetslösheten och skapa fler
arbeten bl. a. genom ett program för 100 000 nya arbetstillfällen under
de närmaste 12 månaderna: 75 000 nya, 25 000 sanerade lägenheter,
75 000 barnstuge- och fritidshemsplatser, mera personal i daghemmen,
sjukvården och äldreomsorgen, åtgärder för förbättrad kollektivtrafik,

FiU 1978/79: 20

sysselsättningsgarantier vid varven, gruv- och stålbranschen och textilbranschen,
bidrag till kommuner och landsting för ungdomsarbeten
osv.; genom ett program för nya statliga industrier med syfte att höja
den allmänna förädlingsgraden i industriproduktionen och främja alternativ
produktion m. m.

3. Beslutsam kamp mot inflationen genom prisstopp på alla dagligvaror,
slopande av moms på maten, hyresstopp och lågräntepolitik.

4. Förbättrad social omsorg, kamp för de eftersatta gruppernas krav:
utbyggnad av daghemmen och höjning av barnbidragen till 25 % av
basbeloppet dvs. för närvarande 3 150 kr., höjning av grundpensionerna
med 504 kr. för ensamstående och 882 kr. för ett pensionärspar plus
standardsäkring och en långsiktig plan för pensionsförbättringar, säkrande
av allas rätt till arbete oberoende av handikapp, ett effektivt åtgärdsprogram
mot utslagningen.

5. Omedelbar nedskärning av kostnaderna för den militära verksamheten
med minst 2 miljarder kr.

6. Ökad satsning på viktiga avsnitt av kulturverksamheten: ökade anslag
till radio och TV, till de fria grupperna och centrumbildningarna,
till förbättringar av musik- och filmutbudet m. m.

7. Skärpt kapitalbeskattning — på stora förmögenheter, arv och gåvor,
realisationsvinster, ändring i avdragssystemet med bl. a. tak för
ränteavdragen, slopande av indexregleringen av skatteskalan, skärpta
åtgärder mot skatteflykt och skattefusk, höjning av bolagsskatten med
10 %, återinförande av en allmän arbetsgivaravgift, med undantag för
kommuner och landsting, och nu beräknad i förhållande till företagens
omsättning.

En rad av de krav som den nya politiken måste innehålla ställer krav
på statsbudgeten, framhåller motionärerna. Men de merutgifter de innebär
måste självfallet ses i förhållande till nödvändigheten av och ändamålet
med utgifterna. Den mest kostnadskrävande delen i den nya
politiken är programmet för skapande av 100 000 nya arbetstillfällen
under ett år. Men, anför motionärerna, detta program är på sikt inte
en ”kostnad”, och skillnaden mellan dess brutto- och nettokostnad är
mycket stor. Alternativet är att 100 000 personer är arbetslösa eller
sätts i någon form av arbetsmarknadsutbildning och även detta kostar
samhället stora pengar. Dessutom skulle de personer som får arbete genom
programmet bidra till ekonomins utveckling genom samhälleligt
nyttiga och produktiva insatser, som ger upphov till inkomster och bidrar
till ett bättre liv för många.

De kortsiktiga statsutgifterna för ett sådant program beräknas av
motionärerna till 7—9 miljarder kr., vilket skall vägas mot de belopp
på minst en miljard i månaden som kommer det privata näringslivet till
del i statliga bidrag.

Motionärerna betonar att man inte bara förordar utgiftsökningar. I

FiU 1978/79: 20

de skattepolitiska motioner man lagt till årets riksdag föreslås skärpningar
av skatten på stora förmögenheter, arv och gåvor, tak för ränteavdragen,
slopad indexreglering av skatteskalan, skärpta åtgärder mot
skatteflykt och skattefusk. Därutöver är en 10-procentig höjning av
den statliga bolagsvinstbeskattningen befogad, anför motionärerna, som
dessutom anser att en allmän arbetsgivaravgift bör återinföras. Denna
skall beräknas i förhållande till företagens omsättning och tills vidare
utgå med en procent av företagens bruttointäkter av rörelse, vilket ger
statskassan en inkomstförstärkning om cirka 6 miljarder kr. Undantagna
från denna arbetsgivaravgift skall staten, landstingen och kommunerna
vara.

I motionen 1698 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) anförs att situationen
beträffande det finansiella sparandet i landet snarast behöver rättas till.
En viktig utgångspunkt därvidlag är att hålla tillbaka de nya anspråk
som riktas mot den offentliga sektorn. Stora budgetunderskott under
en högkonjunktur begränsar handlingsmöjligheterna då tiderna blir
sämre. Motionärerna menar att om inte påfrestningarna på statens
budget minskar genom en ökad aktivitet i ekonomin, kan vi stå inför en
situation, där omfattande offentliga besparingar är det enda tillgängliga
alternativet. Samhällets åtaganden måste inriktas mot de svagaste
grupperna i samhället — pensionärer, sjuka, handikappade och barnfamiljerna.
Redan för att kunna genomföra gjorda åtaganden för dessa
grupper erfordras största möjliga restriktivitet på andra områden.
De insatser som sker på andra områden måste enligt motionärerna ha
till syfte att stärka och stabilisera ekonomin i sin helhet.

När det gäller skattepolitiken erinrar motionärerna om den klara
prioritering av den kommunala skatteutjämningen som riksdagen gjorde
i höstas. Förutom de fördelningspolitiska aspekterna av en kommunalskatteutjämning
framhåller motionärerna att det är inom den kommunala
sektorn som de stora åtagandena inför framtiden har gjorts.
Om detta skall kunna ske med en rimlig fördelning av bördorna mellan
individer och regioner, förutsätter detta enligt motionärerna en
prioritering av kommunalekonomiska utredningens förslag så som riksdagen
beslutat.

Motionärerna anser det befogat att varna för en alltför lättvindig syn
på frågan om konsumtionsstimulans, inte minst med utgångspunkt från
den utveckling av den privata konsumtionen som nu förutspås trots
den återhållsamhet centerpartiet lyckades genomdriva hösten 1978.

De kraftfulla åtgärder som vidtagits för att trygga sysselsättningen
och svensk industris långsiktiga utveckling måste fullföljas, understryker
motionärerna. Det gäller de program som beslutats för att rädda de
så kallade krisbranscherna och det gäller en fortsatt hög industripolitisk
beredskap. Av särskilt stor betydelse för en långsiktig näringspolitik är

FiU 1978/79: 20

enligt motionärerna att hävda de mindre och medelstora företagens utvecklingsmöjligheter.
Motionärerna anför vidare att det är angeläget
att tunga förslag av ekonomisk-politisk innebörd ges en sådan utformning
att de passar in i det decentraliserade ekonomisk-politiska mönster
som lades av den regering som avgick hösten 1978. Mot bakgrund av
erfarenheterna från 50- och 60-talens flyttningspolitik anser motionärerna
att endast genom att i större utsträckning styra produktionstillväxten
till regioner med hög arbetslöshet kan en fördelning av efterfrågetrycket
inom näringslivet åstadkommas som tryggar en expansion
utan inflationstryck. I den speciella situation av ökande aktivitet Sveriges
ekonomi befinner sig 1979 och 1980 kommer enligt motionärerna
de regional- och branschpolitiska insatserna att spela en central roll för
utfallet av den ekonomiska politiken. Riksdagens ställningstagande till
denna förutsätter att viktiga näringspolitiska frågor klarläggs. Enligt
motionärerna har den senaste tidens erfarenheter visat att näringspolitiska
ställningstaganden för sin framgång är beroende av en bred politisk
förankring, utan vilken såväl helhetsperspektivet på den ekonomiska
politiken som kraften i besluten går förlorad. Regeringen bör
därför skyndsamt kalla partierna och övriga berörda till överläggningar
om dessa frågor.

Utskottet

Den statliga budgetens omslutning har ökat i snabb takt under hela
1970-talet. Det som förändrats i denna bild mot slutet av perioden är
framför allt att budgetunderskottet ökat kraftigt. Som framhålls i propositionen
och i ett par av motionerna har denna kraftiga underbalansering
av budgeten varit nödvändig för att hålla uppe sysselsättningen under
den period då en svag internationell konjunktur och framför allt
svensk industris försämrade konkurrenskraft ledde till ett kraftigt bortfall
av efterfrågan från utlandet.

I tabell 10 visas totalbudgetens inkomster och utgifter under budgetåren
1971/72—1979/80 i löpande priser.

4 Riksdagen 1978/79. 5 sami. Nr 20

FiU 1978/79: 20 50

Tabell 10. Totalbudgetens inkomster och utgifter budgetåren 1971/72—1979/80.

Budgetår	Inkomster (miljarder kr.)	Förändring från före-gående år (%)	Utgifter (miljarder kr.)	Förändring från före-gående år (%)	Budgetunder- skott (miljarder kr.)
1971/72	51,8	+ 13,6	55,5	+ 15,0	3,7
1972/73	54,5	+ 5,2	60,7	+ 9,4	6,2
1973/74	61,5	+ 12,8	70,9	+ 16,7	9,4
1974/75	72,5	+ 17,9	83,2	+ 17,4	10,7
1975/76	93,9	+29,6	97,7	+ 17,4	3,7
1976/77	104,4	+ 11,1	114,8	+ 17,6	10,5
1977/78	112,1	+ 7,4	137,3	+ 19,5	25,2
1978/791	116,2	+ 3,7	160,9	+ 17,2	44,7
1979/802	126,8	+ 9,1	171,9	+ 6,8	45,1

1 Beräknat utfall.

2 Regeringens budgetförslag.

Tabellen visar att ökningstakten på utgiftssidan är ganska likartad
mellan åren fram till 1979/80. Däremot visar inkomsterna en mycket
ojämn utveckling under perioden, med låga ökningstal under de avslutande
åren då budgetunderskottet visar en så markant ökning.

Den förhållandevis långsamma inkomstutvecklingen under senare
budgetår sammanhänger i första hand med en låg real tillväxt i ekonomin.
Samtidigt har utgifterna fortsatt att öka i snabb takt. Till detta
finns två huvudförklaringar. Dels har mycket omfattande satsningar
gjorts på arbetsmarknads- och näringspolitikens områden. Dels finns,
som framhålls i propositionen, en stark automatik på budgetens utgiftssida.
Det gäller bl. a. huvuddelen av det sociala trygghetssystemet. Den
snabba prisstegringen t. o. m. 1977 har också starkt bidragit till att driva
upp utgifterna.

Prisutvecklingens betydelse kan i någon mån åskådliggöras i följande
tabell:

Tabell 11. Statens inkomster och utgifter 1977—1979

Milj. kr., löpande priser	Volymförändring, % per år1
1977	1978	1979	1976— 1977— 1978— 1977 1978 1979

1 Inkomster	93 839	95 968	102 660	-6,4	-7,6	1,7
2 Utgifter varav:	105 970	120 392	137 010	3,4	2,9	7,9
Transfereringar	71 380	81 478	95 660	5,9	3,1	11,6
Konsumtion	29 970	33 359	35 930	0,5	1,1	0,9
Investering	3 179	4 107	4 420	-3,9	19,0	2,4
3 Finansiellt sparande 4 Finansiella trans-	-12 131	-24 424	-34 350
aktioner	5 619	9 206	9 950	. .	. ,
5 Totalsaldo	-17 750	-33 630	-44 300	••		••

1 Deflatering med konsumentprisindex.
Källa: Finansplanen

FiU 1978/79: 20

Räknat i fasta priser hade vi alltså en nedgång i statsinkomsterna under
kalenderåren 1977 och 1978 medan en mindre ökning förväntas under
1979. Av tabellen framgår också klart att ett karakteristiskt drag i
utgiftsutvecklingen är den snabba ökningen av transfereringarna.

Som framgår av tabell 10 dämpas utgiftsutvecklingen väsentligt
1979/80 jämfört med tidigare budgetår. I propositionen anges som förklaringar
härtill att den förutsedda förbättringen av konjunkturläget kan
beräknas minska behovet av särskilda industri- och arbetsmarknadspolitiska
insatser. Den beräknade ytterligare nedgången i prisstegringstakten
inverkar också på kalkylerna. En väsentlig faktor är vidare att utgiftsprövningen
har genomförts mycket restriktivt.

Även enligt utskottets mening bör den nu förutsedda uppgången i
ekonomin leda till att de särskilda industri- och arbetsmarknadspolitiska
insatserna kan minska i omfattning. Likaså bör den långsammare prisutvecklingen
ge en dämpad utgiftsutveckling. Utskottet återkommer i ett
senare avsnitt till frågan om restriktivitet i utgiftsprövningen. I detta
sammanhang vill utskottet göra några allmänna kommentarer till budgetförslaget
och det beräknade budgetunderskottet.

Det bör hållas i minnet att en väsentlig skillnad mellan siffrorna för
budgetåret 1979/80 och de för tidigare budgetår är att det är fråga om
faktiska utfallssiffror för den förflutna perioden (för 1978/79 beräknat
utfall) medan det för 1979/80 rör sig om ett förslag till statsbudget. Förslagen
till statsbudget brukar erfarenhetsmässigt visa en relativt låg ökningstakt
i förhållande till beräknat utfall för det föregående budgetåret.

Budgetförslaget rymmer självfallet betydande osäkerhetsmoment när
det gäller bedömningen av hur utgifterna faktiskt kommer att utvecklas.
Detta gäller bl. a arbetsmarknads- och näringspolitiken. Budgetförslaget
innebär en minskning av utgifterna (i löpande priser) på arbetsmarknads-
och industridepartementens huvudtitlar med sammantaget 8,5 miljarder
kr. jämfört med det beräknade utfallet för innevarande budgetår.
Det är enligt utskottets mening inte säkert att det förbättrade konjunkturläget
kan ge en så snabb minskning av utgifterna på dessa områden.
Visserligen finns i budgetförslaget en beräkningspost på 7 miljarder kr.
upptagen under oförutsedda utgifter (mot 2 miljarder kr. i beräkningen
för 1978/79). Denna post skall emellertid täcka in effekterna av aviserade
förslag inom en rad områden. På arbetsmarknadspolitikens område
måste också uppmärksammas att betydande insatser kan behövas
också i en uppgångsfas även om de är av en annan karaktär än under
utpräglade lågkonjunkturer. Hit hör åtgärder för att motverka uppkomsten
av flaskhalsar i produktionen i form av åtgärder för att underlätta
yrkesmässig rörlighet m. m.

En annan punkt som kräver en kommentar är utvecklingen av anslagsbehållningarna.
Under de senaste åren har mycket stora anslag anvisats
för åtgärder inom arbetsmarknads- och industripolitiken. Dessa

FiU 1978/79: 20

belopp har inte utbetalats i samma takt som de anvisats varför betydande
medelsbehållningar byggts upp på reservations- och investeringsanslag.
Vid utgången av 1977/78 uppgick dessa behållningar till 16,6
miljarder kr. I statsbudgeten för 1978/79 beräknades att 3 miljarder kr.
av dessa medel skulle förbrukas. I propositionen anges nu istället att
medelsbehållningarna beräknas vara oförändrade under 1978/79. Orsakerna
härtill är dels att man tidigare något överskattat utbetalningstakten,
dels att nya anslag anvisats som inte helt hinner utbetalas. Detta innebär
att man skulle gå in i budgetåret 1979/80 med anslagsbehållningar
på 16,6 miljarder kr. I budgetförslaget för 1979/80 beräknas att behållningarna
kommer att minska med 1 miljard kr. under budgetåret.

Utskottet delar föredragandens uppfattning att det är svårt att i nuvarande
läge göra en bedömning av anslagsbehållningarnas utveckling.
Om man får en kraftig uppbyggnad av anslagsbehållningar under ett
skede då omfattande anslag för arbetsmarknads- och industripolitiska
ändamål anvisas är det dock rimligt att vänta att dessa behållningar i
viss mån kommer att förbrukas då sådana anslag inte längre anvisas i
samma takt. Utan att nu vilja göra någon annan bedömning än den som
görs i propositionen vill utskottet därför peka på att oförbrukade anslagsbehållningar
på mer än 16 miljarder kr. utgör ett betydande osäkerhetsmoment
vad gäller statsutgifternas utveckling. Om anslagsbehållningarna
förbrukas i snabbare takt än som beräknats, påverkar detta direkt
budgetunderskottets storlek.

Ytterligare en omständighet beträffande budgetförslaget för 1979/80
förtjänar uppmärksammas. Det stora budgetunderskott som nu beräknas
uppkomma för 1978/79 har sin grund i behovet att stimulera efterfrågan
och hålla uppe sysselsättningen genom omfattande åtgärder som påverkar
både inkomst- och utgiftssidan i statens budget. När konjunkturen
nu vänder uppåt beräknas behovet av omfattande insatser på arbetsmarknads-
och industripolitikens områden i stor utsträckning falla bort.
Samtidigt påverkas inkomstsidan positivt av att vi åter får tillväxt i ekonomin.
Trots detta kvarstår budgetunderskottet på oförändrat hög nivå.
Detta är ett uttryck för den kraftiga automatik som finns inbyggd i
statsbudgeten, inte minst i fråga om transfereringarna. Detta kan uttryckas
så, att det långsiktiga, strukturella budgetunderskottet ökar mellan
1978/79 och 1979/80.

Det bör här understrykas att utskottet självfallet inte anser att budgetpolitikens
uppgift är att skapa balans mellan utgifter och inkomster i
statsbudgeten. Statsbudgeten är ett instrument för att nå samhällsekonomisk
balans och ett rationellt utnyttjande av våra resurser. Utskottet är
också väl medvetet om att budgetunderskottets storlek i sig inte utgör ett
säkert mått på budgetens inverkan på samhällsekonomin. Trots detta
finns det enligt utskottets mening välgrundad anledning att hysa den oro
för budgetunderskottets storlek som kommer till uttryck i propositionen

FiU 1978/79: 20

och flera partimotioner. Under föregående punkt i betänkandet har utskottet
pekat på de kreditpolitiska aspekterna och på de risker som den
starka likviditetsökningen i ekonomin innebär. Alla torde också vara
ense om att man inte, när kapacitetsutnyttjandet i ekonomin förbättras,
kan leva med budgetunderskott av den storleksordning vi haft under
1978 och beräknas få 1979, motsvarande 9 å 10 % av BNP. Utskottet
vill här bara peka på det förhållandet att statsskuldräntorna är den utgiftstyp
som visar den klart snabbaste ökningstakten.

Sorn framhålls bl. a i motionen 1698 (c) innebär det förhållandet att
man har ett stort budgetunderskott under en god konjunktur att man får
begränsade möjligheter att vidta åtgärder då tiderna blir sämre. Det är i
detta perspektiv budgetförslaget måste ses. Prognoserna för 1979 visar
att efterfrågesituationen totalt sett kan förändras relativt snabbt. Den
stimulans ekonomin får via statsbudgeten måste begränsas innan efterfrågan
har vuxit så mycket att man når kapacitetstaket. Nu sker den
snabba ökningen i produktionen från en förhållandevis låg nivå, vilket
är bakgrunden till de stimulansinsatser riksdagen fattade beslut om under
hösten. Inför 1980 måste dock, som utskottet anfört, finnas en handlingsberedskap
på det finanspolitiska området.

Utvecklingen under de senaste åren har visat att den ekonomiska politiken
för att bli framgångsrik måste möta allmän förståelse och ha en
bred förankring i samhället. Ett exempel härpå är att åtgärderna för att
återställa det svenska näringslivets konkurrenskraft i hög grad kunde ha
omintetgjorts för den händelse arbetsmarknadens parter inte tagit det
ansvar för utvecklingen som man nu visade i de löneavtal som slutits för
1978 och 1979. Ett av problemen med den statsfinansiella situationen är
att det kan bli svårt att förklara och nå förståelse för sådana omfattande
åtgärder som kan visa sig nödvändiga om tillväxten i efterfrågan måste
dras ner och budgetunderskottet snabbt minskas. Kraftiga och snabba
omläggningar av den ekonomiska politiken bör av detta skäl så långt
möjligt undvikas.

Det stora budgetunderskottet är, förutom ett uttryck för den stora utgiftsautomatiken,
en följd av åtgärder som vidtagits för att stimulera efterfrågan
och hålla uppe sysselsättningen. Denna uppgift har försvårats
av den blygsamma tillväxt i ekonomin som ägt rum under hela 1970-talet
och genom den kris som delar av näringslivet genomgått till följd av
de kraftiga kostnadsstegringar som tidigare inträffat. När konjunkturläget
förbättras måste budgetunderskottet minskas. För att uppnå detta är
det enligt utskottets mening i första hand nödvändigt att begränsa utgiftsexpansionen,
vidta direkta besparingar och förstärka statsinkomsterna
genom åtgärder som befrämjar den ekonomiska tillväxten och
därmed skatteunderlagets utveckling. Inte minst skattepolitiken måste
utformas mot denna bakgrund. Som påpekas i finansplanen skulle fortsatta
skattehöjningar kunna ytterligare driva upp löneökningar och pri -

FiU 1978/79: 20

ser. En sådan utveckling leder då också till större statsutgifter i form av
höjda löner för statsanställda, uppräkning av pensioner m. m. Det är
därför angeläget att i tid inrikta ansträngningarna på att åstadkomma
direkta besparingar och begränsa utgiftsexpansionen så att skattehöjningar
så långt möjligt kan undvikas.

Föredraganden har i propositionen klart visat på det starka automatiska
tryck uppåt på utgifterna som finns inbyggt i budgeten. Denna
automatik, som i särskilt hög grad gör sig gällande i fråga om transfereringsutgifter,
utgör ett särskilt starkt skäl att vara försiktig med nya åtaganden.

Utskottet får anledning att återkomma till de mera långsiktiga frågorna
senare under våren. Klart står dock att utrymmet för ökad offentlig
konsumtion är mycket begränsat under de närmaste åren framöver. I
det sammanhanget utgör den kommunala sektorn ett större problem än
den statliga. Ökningen av den statliga konsumtionen har under de allra
senaste åren varit mycket begränsad — en utveckling som bibehålls i regeringens
budgetförslag. Den kommunala konsumtionen däremot ökar
fortfarande i en alltför snabb takt. I detta sammanhang vill utskottet
endast notera att prognoserna för 1979 tyder på att kommuner och
landsting inte håller sig inom den ram som angavs i kommunförbundens
överenskommelse med regeringen — den överenskommelse som ligger
till grund för det särskilda statsbidrag som utbetalas under år 1979.
Även beträffande det totala skattetrycket utgör den snabba ökningen av
den kommunala utdebiteringen ett centralt problem.

Utskottet har i det föregående klargjort allvaret i det statsfinansiella
läget. Det är ett oeftergivligt krav att utgiftsexpansionen begränsas. I
första hand gäller detta offentliga konsumtionsutgifter. Föredraganden
har i propositionen funnit det angeläget att understryka det ansvarstagande
som är oundgängligen nödvändigt vid riksdagens behandling av
budgetförslaget och de förslag med ekonomisk innebörd som väcks med
anledning härav. Även finansutskottet vill starkt understryka vikten av
att samtliga utskott vid sin beredning av budgetens olika delar intar en
mycket restriktiv hållning. I de fall utskotten finner att större utgifter än
regeringen föreslagit i något fall är angelägna bör förslag om utgiftsökningar
så långt möjligt åtföljas av förslag till besparingar på andra
punkter.

FiU 1978/79: 20

sammanhanget att en återhållsam attityd intas av såväl regering som
riksdagspartierna även på dessa områden. Finansutskottet får anledning
att senare återkomma till de samlade effekterna på statsbudgeten av de
förslag som kommer att väckas.

Utan att utskottet närmare gått in på det längre tidsperspektivet torde
beskrivningen i det föregående ändå ha klargjort att budgetläget på intet
sätt är ljusare framöver. Under riksdagsbehandlingen måste därför
en lika restriktiv hållning intas till förslag som innebär att man i och för
sig undviker utgiftsökningar för 1979/80 men som medför utgifter
längre fram. Några uttalanden, som binder regeringen inför budgetarbeten
avseende kommande budgetår, bör heller inte göras.

Det bör vidare vara en självklarhet att varje beslut om faktiska förändringar
i någon verksamhet som har budgetmässiga konsekvenser
också leder till att berört utskott räknar om ifrågavarande anslag. I den
mån man beslutar om nya verksamheter bör också nya anslag föras upp
i budgeten.

I den rådande situationen har finansutskottet för avsikt att under våren
ingående följa behandlingen av budgetförslaget i riksdagen för att
fortlöpande kunna göra de samlade bedömningar som erfordras.

I motionen 1124 (s) kritiseras budgetförslaget främst från utgångspunkten
att budgetunderskottet är alltför stort. Motionärerna har en rad
ändringsförslag både vad gäller inkomster och utgifter. Beträffande utgiftsförslagen
vill utskottet endast anföra att förslag om inrättande av en
strukturfond redan behandlats och avslagits av riksdagen vid ett flertal
tillfällen under de senaste två åren samt att vissa av de föreslagna utgiftsminskningarna
synes svåra att snabbt realisera.

Även på inkomstsidan framläggs ett antal förslag som riksdagen flera
gånger tidigare prövat. I sedvanlig ordning underlåter motionärerna att
ta hänsyn till vid vilka tidpunkter skatteuppbörd sker och därmed vilken
faktisk inverkan på statsbudgeten förslagen får. Beträffande den största
posten i motionen, slopande av indexregleringen av skatteskalan, torde
exempelvis inkomstförstärkningen knappast kunna bli större än ca 1
miljard kr. — 500 milj. kr. mindre än vad motionärerna anger. Vidare
tar motionärerna upp ett belopp av 800 milj. kr. som uppges vara den
budgetförstärkning som skulle bli följden om den av motionärerna förordade
energipolitiken genomfördes. Något underlag för denna beräkning
presenteras inte. Utskottet finner resonemanget mycket märkligt,
särskilt mot bakgrund av att regeringen ännu inte framlagt sina förslag
på det energipolitiska området. En granskning av motionärernas förslag
från ovan angivna utgångspunkter leder enligt utskottets mening till
slutsatsen att den budgetförstärkning förslagen skulle leda till sannolikt
uppgår till mindre än 1 miljard kr. De allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som förordas i motionen 1124 avstyrks av utskottet.

FiU 1978/79: 20

I motionen 1620 (vpk) tas upp en rad förslag som drastiskt skulle öka
de offentliga utgifterna både på den statliga och på den kommunala sektorn.
Mot bakgrund av vad utskottet anfört i det föregående om nödvändigheten
av en dämpning av den offentliga utgiftsexpansionen kan
utskottet inte ställa sig bakom en sådan politik. Utskottet avstyrker motionen
1620, yrkandet 3.

I motionen 1108 (m) betonas starkt nödvändigheten av att begränsa
de statliga utgifterna. I detta syfte föreslås bl. a. att regeringen i direktiv
för myndigheternas petitaarbete uppdrar åt dessa att redovisa konsekvenserna
av ett alternativ motsvarande en 5-procentig utgiftsbegränsning.

Utskottet delar uppfattningen att en fortlöpande omprövning av
gjorda utgiftsåtaganden bör komma till stånd. Utskottet vill samtidigt
erinra om att ett sådant arbete redan pågår, vilket klart redovisas i propositionen.
Sedan flera år tillbaka har de s. k. petitaanvisningarna innehållit
direktiv till myndigheterna att just redovisa konsekvenserna av en
5-procentig utgiftsbegränsning (det s. k. O-alternativet). De senaste åren
har regeringen i kompletteringar till de allmänna anvisningarna ytterligare
understrukit det angelägna i att myndigheterna visar återhållsamhet
i sina anslagskrav och ingående redovisar tänkbara besparingar. Mot
bakgrund av att erfarenheterna visat att myndigheterna haft svårt att redovisa
realistiska O-alternativ, ändrades anvisningarna inför 1979/80 till
att i stället avse en 2-procentig utgiftsbegränsning. Samtidigt underströks
att detta betraktades som en rimlig produktivitetsvinst och att alternativet
i normalfallet skulle komma att genomföras. Försök har vidare
gjorts med att på avgränsade områden utfärda särskilda anvisningar till
vissa myndigheter med krav på en mera djupgående analys för att möjliggöra
en omprövning av befintlig verksamhet. Budgetministern anger i
propositionen att kraven på återhållsamhet i den nya formen mött förståelse
hos myndigheterna och att erfarenheterna av försöksverksamheten
är positiva.

Som en konsekvens av riksdagens beslut hösten 1977 om modernisering
av det statliga budgetsystemet och mot bakgrund av de senaste
årens erfarenheter har regeringen i augusti 1978 utfärdat nya allmänna
anvisningar för myndigheternas anslagsframställningar som ersätter de
anvisningar som gällt sedan 1975. Även enligt de nya anvisningarna
finns ett allmänt krav på myndigheterna att redovisa ett besparingsalternativ.
Närmare direktiv för hur besparingsalternativen skall utformas
kommer att ges i årliga anvisningar till myndigheterna. Anvisningar för
anslagsframställningar avseende budgetåret 1980/81 kommer att utfärdas
inom kort. Dessa allmänna anvisningar kommer att kompletteras
med särskilda anvisningar till ett begränsat antal myndigheter med krav

FiU 1978/79: 20

på fördjupat analysunderlag vad beträffar redan befintlig verksamhet.
På detta sätt kan statsverksamheten successivt få en grundlig genomlysning.
Det bör också erinras om att en väsentlig del av förvaltningsutredningens
arbete gäller frågan om hur beslutsunderlag skall vara utformat
för att möjliggöra en fortgående avvägning av befintlig verksamhet mot
nya anspråk. Utskottet finner det mot denna bakgrund inte rimligt att
riksdagen skulle förorda en återgång till det system som tidigare gällt,
vilket ett bifall till yrkandet 6 i motionen 1108 i praktiken skulle innebära.
Yrkandet avstyrks.

I motionen 1108 föreslås vidare, också som ett led i strävan att begränsa
statens utgifter, att regeringen skall redovisa gjorda åtaganden på
industripolitikens område samt möjligheterna att med hänsyn till bl. a.
de förbättrade konjunkturutsikterna begränsa transfereringarna till företagssektorn.
Näringsutskottet har i yttrande (NU 1978/79: 2 y) över yrkandet
anfört att näringsutskottet delar motionärernas uppfattning att
regeringen bör utarbeta en samlad redogörelse för gjorda åtaganden på
industripolitikens område. En sådan redogörelse bör om möjligt läggas
fram i den proposition om handels- och industripolitiken som enligt propositionsförteckningen
är avsedd att avlämnas i mars 1979. I detta sammanhang
bör regeringen enligt näringsutskottet också belysa vilka möjligheter
som bl. a. med hänsyn till konjunkturförhållandena finns att begränsa
transfereringarna till företagssektorn. Finansutskottet delar näringsutskottets
uppfattning. Vad som sålunda anförts bör ges regeringen
till känna.

I motionen 1698 (c) anförs att de kraftfulla åtgärder som vidtagits för
att trygga sysselsättning och svensk industris långsiktiga utveckling
måste fullföljas. Det gäller de program som beslutats för att rädda de så
kallade krisbranscherna och det gäller en fortsatt hög industripolitisk
beredskap. Motionärerna anför vidare att i den speciella situation av
ökande aktivitet Sveriges ekonomi befinner sig 1979 och 1980 kommer
de regional- och branschpolitiska insatserna att spela en central roll för
utfallet av den ekonomiska politiken. Den senaste tidens erfarenheter
har enligt motionärerna visat att näringspolitiska ställningstaganden för
sin framgång är beroende av en bred politisk förankring, förutan vilken
såväl helhetsperspektivet på den ekonomiska politiken som kraften i besluten
går förlorad. Enligt motionärerna bör regeringen därför skyndsamt
kalla till överläggningar mellan partierna och berörda parter om
närings- och regionalpolitikens inriktning med hänsyn till de samhällsekonomiska
förutsättningarna.

Utskottet finner det värdefullt om sådana överläggningar som motionärerna
förordar kan komma till stånd. Utskottet vill dock understryka

FiU 1978/79: 20

att detta måste ske på sådant sätt att inte arbetet med de aviserade propositionerna
om närings- och industripolitiken och om regionalpolitiken
allvarligt försenas. Vad utskottet sålunda anfört bör ges regeringen till
känna.

Motionen 1698 innehåller också ett yrkande att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om närings-
och regionalpolitikens betydelse för den ekonomiska utvecklingen.

Det sägs i motionen bl. a. att det är möjligt att åstadkomma en fördelning
av efterfrågetrycket inom näringslivet som tryggar expansion
utan inflationstryck endast genom att i större utsträckning styra produktionstillväxten
till regioner med hög arbetslöshet. Företagen bör enligt
motionärerna söka sig till arbetskraften i stället för att tvinga fram den
motsatta utvecklingen. Det anförs också i motionen att det i första hand
är genom företagsledningarnas och de anställdas egen kraft som den
förbättrade efterfrågan som marknaden nu erbjuder skall tas till vara.

Näringsutskottet instämmer i sitt yttrande i stort med vad som anförs
i motionen om närings- och regionalpolitikens betydelse för den ekonomiska
utvecklingen. Ett väsentligt inslag i denna politik måste enligt näringsutskottet
vara att i ökad utsträckning främja produktionstillväxten i
regioner med hög arbetslöshet. Enligt näringsutskottets mening kan vidare
en förbättrad lokal rörlighet på arbetsmarknaden mellan företag,
branscher och yrken underlätta en effektivisering av näringspolitiken.
Finansutskottet delar näringsutskottets uppfattning. Vad som sålunda
anförts bör ges regeringen till känna.

I propositionen begärs att regeringen skall bemyndigas att i riksgäldskontoret
disponera en från 150 milj. kr. till 175 milj. kr. ökad rörlig kredit
att ställas till förfogande för myndigheter som bedriver uppdragsverksamhet.
Utskottet tillstyrker att ramen för rörlig kredit vidgas på
detta sätt.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen att
riksdagen med anledning av regeringens förslag i propositionen
1978/79: 100 bilaga 2 moment 1 och motionerna
1978/79: 1108 yrkandet 2 och 1978/79: 1698 yrkandet 2 samt
med avslag på motionerna 1978/79:1124 yrkandet 2 och
1978/79: 1620 yrkandet 3 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

FiU 1978/79: 20

2. beträffande redovisning av konsekvenserna av en 5-procentig
utgiftsbegränsning att riksdagen avslår motionen 1978/79: 1108
yrkandet 6,

3. beträffande möjligheterna att begränsa transfereringarna till
företagssektorn att riksdagen med anledning av motionen
1978/79: 1108 yrkandet 5 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

4. beträffande överläggningar om närings- och regionalpolitikens
inriktning att riksdagen med anledning av motionen
1978/79: 1698 yrkandet 4 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

5. beträffande närings- och regionalpolitikens betydelse för den
ekonomiska utvecklingen att riksdagen med anledning av motionen
1978/79: 1698 yrkandet 3 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

6. beträffande rörlig kredit att riksdagen bemyndigar regeringen
att i riksgäldskontoret disponera en från 150 000 000 kr. till
175 000 000 kr. ökad rörlig kredit att på sätt som regeringen
bestämmer ställas till förfogande för myndigheter som bedriver
uppdragsverksamhet.

Stockholm den 13 februari 1979
På finansutskottets vägnar
BJÖRN MOLIN

Närvarande: Björn Molin (fp), Kjell-Olof Feldt (s), Nils Åsling (c),
Staffan Burenstam Linder (m), Knut Johansson (s), Torsten Gustafsson
(c), Paul Jansson (s), Arne Pettersson (s), Anton Fågelsbo (c), Arne
Gadd (s), Knut Wachtmeister (m), Per-Axel Nilsson (s), Rolf Rämgård
(c), Anita Gradin (s) och Ulla Orring (fp).

FiU1978/79: 20

Reservationer

Reservation 1 beträffande punkten A Ekonomidepartementet Finansplanen
av Kjell-Olof Feldt, Knut Johansson, Paul Jansson, Arne Pettersson,
Arne Gadd, Per-Axel Nilsson och Anita Gradin (alla s) som
anser att

dels utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

Den internationella konjunkturen under år 1979 är svårbedömd. Den
relativa optimism som allmänt rådde i höstas när det stod klart att man
i Västtyskland och Japan skulle vidta åtgärder för att stimulera den ekonomiska
tillväxten har nu förbytts i en mer pessimistisk bedömning.
Visserligen tycks uppgången i Västtyskland vara stark men vissa frågetecken
orsakas av den finanspolitiska åtstramning som sätts in sommaren
1979. Utvecklingen i Storbritannien på senare tid kan vidare innebära
att den annars troliga uppgången där kommer av sig. Sålunda har
Bank of England nyligen höjt räntan kraftigt. I Förenta staterna var
den ekonomiska tillväxten god ännu under fjärde kvartalet i fjol men
konjunkturkurvan pekar nu klart nedåt. Störst oro i fråga om konjunkturutvecklingen
inger situationen på oljeområdet. Krisen i Iran har medfört
ett betydande bortfall i tillförseln av råolja med stigande priser som
följd. Om bortfallet blir långvarigt kan, som understryks i motionen
1124 (s), detta förorsaka störningar på denna för världsekonomin så
betydelsefulla marknad. Mycket tyder i dag på att man måste räkna
med en minskad oljetillförsel och därtill prisstegringar utöver dem som
beslöts av OPEC-ländema i höstas. En sådan utveckling får påtagliga
negativa effekter på världsekonomin.

Regeringen har i finansplanen reviderat upp den prognos för år 1979
som presenterades av OECD-organisationen i december månad. Regeringen
har angett högre tal för såväl den ekonomiska tillväxten i OECDområdet
som för världshandeln. Utskottet ifrågasätter i likhet med vad
som görs i motionen 1124 denna uppjustering. Mot bakgrund av vad
som anförts i det föregående finns det anledning anta att den internationella
konjunkturutvecklingen och utvecklingen av världshandeln under
år 1979 snarast blir svagare än under 1978. Våra egna ekonomiskpolitiska
bedömningar bör ta sin utgångspunkt häri.

Det finns enligt utskottets mening anledning att i anslutning härtill
ta upp frågan om den mera långsiktiga utvecklingen av världsekonomin,
där en intressant analys görs i motionen 1124. Ett viktigt inslag i de senaste
årens utveckling har varit förändringarna i strukturen av industriproduktionen
påpekas det i motionen. Den kraftiga industriella expansionen
i Japan var det första exemplet på en industrialisering utanför de
”gamla” industriländernas krets. Men under senare år har därutöver en
rad utvecklingsländer industrialiserats i snabb takt. De länder det gäl -

FiU1978/79: 20

ler återfinns främst i Sydostasien och i Latinamerika. Genom en kombination
av låga produktionskostnader och en modern teknologi bjuder
de nu industriländerna en kraftig konkurrens på de områden som de
koncentrerat sig på.

U-ländernas andel av världsexporten av industriprodukter har mellan
1960 och 1975 i stort sett fördubblats. Eftersom den industriella expansionen
i dessa länder koncentrerats till ett fåtal branscher — t. ex. textil
och konfektion, vissa verkstadsprodukter och elektroniska komponenter
— har u-ländernas export under 70-talet emellertid växt långt snabbare
än den totala handeln med dessa produkter. De har därför blivit
en viktig faktor i den internationella konkurrensen och på vissa marknader
har situationen kännbart förändrats för industriländerna.

Industrialiseringen i u-länderna sker i en klart snabbare takt än vad
som skedde i i-länderna, när de befann sig i motsvarande utvecklingsfas.
Orsaken är uppenbarligen att u-länderna i dag kan förvärva modern
teknologi i stor skala. Det sker i viss utsträckning genom direkta biståndsinsatser.
Men huvudparten kommer u-länderna till del genom köp
av hela industriprocesser och genom multinationella företags direkta
etablering.

Genom koncentrationen av industrisatsningarna till vissa speciella
produktområden och genom en klar inriktning på export till i-landsmarknaderna
har som motionärerna påpekar konkurrensen från u-länderna
under 70-talet skapat betydande omställningsproblem inom de industrialiserade
länderna. Det gäller främst teko-industrin och elektronikindustrin
men betydande problem har även skapats för varven och inom
handelsstålsektorn.

Mot denna bakgrund är det förklarligt att det i våra länder uppstått
en debatt om behovet att skydda våra egna industrier och vår sysselsättning
mot denna typ av utlandskonkurrens. Även om motiv kan finnas
för handelspolitiska åtgärder under vissa förutsättningar och för speciella
områden talar dock enligt utskottets mening övervägande skäl mot
en allmän skärpning av handelspolitiken som ett medel att undgå de
ekonomiska verkningarna för våra länder av u-ländernas begynnande
industrialisering.

Det avgörande skälet för denna inställning är att vägen ut ur fattigdom
och underutveckling även för dagens u-länder till en väsentlig del
måste gå via en höjd teknisk nivå och ökade kapitalinsatser i en modern
industriproduktion. Skall detta kunna ske måste u-ländernas produkter
kunna säljas på en någorlunda fri världsmarknad, där industriländernas
efterfrågan även framdeles kommer att ha en avgörande betydelse. Ett
ytterligare skäl är att en utveckling mot välstånd även i u-länderna är
nödvändig för vår egen ekonomiska tillväxt på sikt. Med den svenska
industrins starka inriktning på export är vi beroende av en expanderande
världshandel.

FiU1978/79: 20

Mycket tyder enligt utskottets mening på att denna utveckling mot
en snabb industrialisering av nya länder kommer att fortsätta. Som ett
litet och exportberoende land måste vi försöka möta denna successivt
skärpta konkurrens med näringspolitiska åtgärder så att nödvändiga omställningar
kan genomföras i socialt acceptabla former. Det är inte genom
sänkta reallöner som vi skall möta denna nya situation i världsekonomin
utan genom en förnyelse och utveckling av vår industri. Härigenom
lägger vi även grunden för en fortsatt välfärdsutveckling i vårt
land.

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige under 1977 och 1978. Redan
1976 framstod det som klart att den svenska ekonomin stod inför stora
framtida problem. Sviterna från den internationella krisen 1974—75,
den sedan dess försvagade tillväxten i OECD-området och tillkomsten
av nya industriländer skulle komma att leda till en skärpt konkurrenssituation
och ett betydande behov av nydaning inom det svenska näringslivet.
Skulle vi klara de framtida sysselsättningskraven måste en förnyelse
och utveckling komma till stånd inom vår industri. Som en följd
härav var det också nödvändigt att hålla tillbaka konsumtionens tillväxt.

Mot bakgrunden av utvecklingen 1977 och 1978 — med alla de påfrestningar
den inneburit för de svenska löntagarna — måste frågan
ställas om utvecklingen under den borgerliga regeringens tid fört oss
närmare en lösning på dessa för vår framtid så centrala problem. Tyvärr
måste utskottet konstatera att detta inte är fallet. Politiken har visserligen
lett till en kraftig åtstramning av den privata konsumtionen, vilket
lagt tunga bördor på de lägre inkomsttagarna. Detta har emellertid
skett samtidigt som den borgerliga regeringen fört en fördelningspolitik
som lett till ökade klyftor i samhället. Uppoffringarna har heller inte
skapat nya sysselsättningsmöjligheter genom ökade investeringar. Tvärtom
har dessa minskat kraftigt. Vi har dessutom fått en lång rad krisbranscher
och en växande regional obalans. Vi står med andra ord nu
illa rustade att lösa 80-talets sysselsättningsproblem.

Utskottet ansluter sig till målen för den ekonomiska politiken såsom
de anges i den socialdemokratiska motionen 1124. Dessa är att skapa
arbete och välfärd åt alla och att fördela produktionsresultat, förmögenheter
och inflytande på ett rättvist och demokratiskt sätt.

De ekonomiska förhållandena spelar en avgörande roll för samhällets
möjligheter att skapa sysselsättning och en ekonomisk och social trygghet.
Utvecklingen i vårt land alltsedan 1930-talet visar på ett övertygande
sätt att sociala och fördelningspolitiska mål kan förverkligas både
snabbare och mer genomgripande om den underliggande ekonomin är
stark och expansiv.

Ett viktigt inslag i jämlikhetspolitiken är också att det råder balans

FiU1978/79: 20

i fråga om arbete och inkomster mellan olika delar av vårt land. Tillbakagången
i dessa avseenden under den borgerliga regeringens tid kräver
enligt utskottets mening nu förnyade ansträngningar.

I likhet med en fortgående tillväxt av våra ekonomiska resurser är
enligt utskottets uppfattning stabila priser avgörande för såväl fördelningspolitiken
som för de långsiktiga sysselsättningsmålen. En fortgående
inflation leder ofta till en orättvis omfördelning av ekonomiska
tillgångar och utgör på sikt även ett hot mot sysselsättningen och den
internationella konkurrenskraften. En dämpning av den under senare år
alltför höga inflationstakten utgör därför ett nödvändigt led i en politik
som syftar till att på sikt trygga sysselsättningen och att skapa en rättvis
fördelning av inkomster och förmögenhet.

En viktig förutsättning för att vi skall kunna bibehålla vårt ekonomiska
oberoende och på våra egna villkor förverkliga målen om full
sysselsättning och en rättvis fördelning av produktionsresultaten är vidare
att vi på lång sikt har balans i våra utrikes affärer. Ett över många
år bestående underskott leder till ett växande beroende av långivare. Betalningsbalansen
kommer även att belastas med växande räntebetalningar.
Den förbättring som kunnat registreras i vår utrikesbalans under
1978 sammanhänger i stor utsträckning med den borgerliga regeringens
arbetslöshetsskapande politik. I takt med att ekonomin nu tar fart finns
det mot bakgrund av den svaga finanspolitiken risk för att vi på nytt
kommer in i ett läge med växande underskott. Det inger enligt utskottets
mening betydande oro att vi trots den i finansplanen kalkylerade
internationella konjunkturuppgången beräknas få en avsevärd försämring
av vår bytesbalans under år 1979. Politiken måste därför inriktas
på att åstadkomma en långsiktig och stabil balans i våra utrikes affärer.

Tabell 4. Handels- och bytesbalanser 1978—1979

Milj. kr., löpande priser

	1978	1979
Handelsbalans	+ 6 400	+ 6 900
Tjänster	-8 200	-10 300
Transfereringar	-4 2001	- 4 800
Korrigeringspost	+ 3 300	+ 3 300
Bytesbalans	-2 700	- 4 900

1 Exkl. efterskänkta u-landskrediter om 1 100 milj. kr.
Källor: 1978 Riksbanken och statistiska centralbyrån.
1979 Finansplanen

Enligt bedömningarna i budgetpropositionen kommer den ekonomiska
utvecklingen under 1979 att vara kraftigt expansiv. Bruttonationalprodukten
(BNP) beräknas stiga med ca 5,5 %. Praktiskt taget samtliga
efterfrågekomponenter beräknas öka, den privata konsumtionen och
exporten med relativt höga tal.

FiU 1978/79: 20

Industriinvesteringarna beräknas efter sitt sammantaget 30-procentiga
fall under 1977 och 1978 öka med endast 3 %.

Tabell 5. Försörjningsbalans för 1977—1979

Miljarder	Procentuell volymför-
kr. 1977, löpande	ändring, 1975 års priser
priser	1977—1978 1978—1979

Tillgäng

Bruttonationalprodukt	350,5	2,5	5,4
Import	90,2	-6,6	9,2
Summa tillgång	440,7	0,5	6,2
Efterfrågan
Bruttoinvestering	72,2	-2,7	7,7
Näringsliv	35,2	-15,9	10,9
därav: industri	14,6	-18,0	3,1
Statliga myndigheter och affärsverk 7,9	14,1	0,4
Kommuner	14,4	0,8	4,8
Bostäder	14,7	18,6	8,6
Lagerinvestering	-2,5	(-1,4)'	(1,8)'
Privat konsumtion	188,8	-1,1	2,8
Offentlig konsumtion	100,8	3,2	2,7
Statlig	31,6	1,7	1,0
Kommunal	69,2	3,9	3,5
Tjänstenetto
Export	85,6	7,7	8,0
Summa efterfrågan	440,7	0,5	6,2

1 Förändring i procent av föregående års bruttonationalprodukt.
Källa: Finansplanen.

Det är sålunda en anmärkningsvärt kraftig uppgång av BNP som
förutses i regeringens bedömningar. Man får gå tillbaka till slutet av 60-talet för att hitta en lika snabb tillväxt. Skillnaden är dock den att uppgången
under 1979 sker i ett läge då ekonomin sedan flera år tillbaka
varit praktiskt taget stillastående. Underutnyttjandet av våra ekonomiska
resurser är nu betydande. Utskottet vill understryka att uppgången
därför endast innebär att vi återtar en del av de produktionsmöjligheter
som vi gått miste om under den borgerliga regeringens tid.

Det finns likväl anledning att ifrågasätta om denna uppgång verkligen
kommer till stånd. Vad gäller exporten bygger den på flera osäkra
förutsättningar. Utskottet har redan i det föregående satt ett frågetecken
för den upprevidering regeringen gjort av OECD:s prognos för den internationella
konjunkturutvecklingen under 1979. Sveriges export under
1979 blir i någon mån beroende av vilken bedömning som är den riktiga.
Vidare tror regeringen på ett fortsatt återtagande av marknadsandelar.
Enligt analyserna i finansplan och nationalbudget skulle en väsentlig
anledning till de återvunna marknadsandelarna vara att den
svenska industrin sänkt sina priser i jämförelse med andra länder, sänkningar
som i betydande mån skulle få effekter på konkurrensläget ock -

FiU 1978/79: 20

så under 1979. De svenska företagen har emellertid på en lång rad områden
återigen kraftigt höjt sina priser. Enligt föreliggande statistik steg
exportprisindex under andra halvåret 1978 med drygt 10 %. Enligt den
senast föreliggande konjunkturbarometern räknar man med kraftiga
prishöjningar även under första kvartalet 1979. Företagen har med andra
ord inte följt regeringens uppmaning att solidarisera sig med den
förda devalveringspolitikens syften utan utnyttjar det utrymme som
denna skapat till prishöjningar och vinstförbättringar. Detta kan få som
konsekvens att den volymmässiga uppgången blir lägre än vad man förutsatt
i finansplanen, vilket får effekter på produktion och sysselsättning.

Den allmänna finansiella situationen — med de kraftiga ökningarna
i penningmängd och likviditet — gör att man även har anledning att
ifrågasätta den prognos för konsumentprisernas utveckling under loppet
av 1979 som regeringen redovisar i finansplanen. Enligt denna skulle
konsumentprisstegringen begränsas till 5 å 6 % under detta år. I och för
sig är detta ett med hänsyn till den långsiktiga utvecklingen för högt tal.
Inflationsbekämpningen borde inriktas på en väsentligt lägre prisstegring.
Med de rådande förutsättningarna kan dock stegringarna i år bli
större än vad regeringen bedömer som sannolikt. Härför talar även de
på senare tid kraftigt stigande importprisema. Under november och december
steg dessa med 13,4 % i årstakt.

Konjunkturinstitutet har för sin del ansett att den privata konsumtionen
kommer att öka med 3,5 % under 1979 — alltså klart mer än vad
regeringen anger. Till grund för institutets bedömning ligger en förutsättning
om att sparbenägenheten nu — efter ökningarna under senare
år — kommer att sjunka. Regeringen har däremot förutsatt att sparbenägenheten
skall ligga kvar på en fortsatt hög nivå, med en i förhållande
till konjunkturinstitutets bedömningar lägre konsumtionsstegring
som följd. Skulle den av konjunkturinstitutet beräknade ökningen av
den privata konsumtionen komma till stånd framstår den i så fall som
större än vad som i ett längre perspektiv — med hänsyn till alla de krav
som bl. a. föreligger på investeringsområdet — står till förfogande.

I fråga om bostadsbyggandet konstaterar utskottet att den för år 1978
utlovade igångsättningen om 60 000 lägenheter inte uppnåddes. Nu gör
regeringen en liknande optimistisk bedömning för 1979. Bostadsbyggandet
beräknas öka med 8 å 9 % i volym under 1979. Det bör också
noteras att andelen outhyrda lägenheter i nyproduktionen nu på nytt
ökar i vissa delar av landet. Detta sker parallellt med att bostadsköerna
också ökar. Orsaken är att den borgerliga regeringen inte lyckats kontrollera
kostnadsutvecklingen i bostadsproduktionen. Hyrorna i nyproduktionen
har stigit så snabbt att många bostadssökande inte har råd att
ta de nya lägenheterna. 0m man inte snabbt förstärker insatserna på det

5 Riksdagen 1978/79. 5 sami. Nr 20

FiU 1978/79: 20

bostadspolitiska området och bättre kontrollerar kostnadsutvecklingen
så finns det enligt utskottets mening risk för att bostadsbyggandet ånyo
inte kommer att uppgå till den av regeringen målsatta omfattningen.

Sammanfattningsvis finns det enligt utskottet mycket som talar för
att den svenska ekonomin nu kommit in i en uppåtgående konjunkturfas.
Själva takten i uppgången kan komma att avvika från regeringens
bedömning. Totalt sett bör dock uppgången i den svenska ekonomin bli
klart markerad under 1979, vilket i så fall innebär att ekonomin återvinner
en del av den tillväxt som förlorades åren 1977 och 1978.

Finanspolitikens uppläggning. Utskottet konstaterar att regeringens
finansplan inte innehåller några förslag till ekonomisk-politiska åtgärder.
I ett läge då vår samlade produktion beräknas öka kraftigare än
någon gång tidigare under 70-talet låter man den ekonomiska politiken
oförändrat rulla vidare. Om regeringens optimistiska prognoser för 1979
skulle förverkligas är enligt utskottets mening finanspolitiken alldeles
för expansiv. Som påpekas i motionen 1124 representerar den i så fall
en bakvänd stabiliseringspolitik genom att vara mycket expansivare under
1979 — då produktionen beräknas öka med 5,5 % — än vad som
exempelvis var fallet 1977 då BNP minskade med 2,5 %.

Enligt utskottets mening talar emellertid mycket för att den expansiva
effekten i första hand blir av finansiell natur. I likhet med vad som
varit fallet under 1977 och 1978 förefaller finanspolitiken att i första
hand ge upphov till en ökning av företagens likviditet och deras finansiella
sparande och i mindre utsträckning stimulera produktionen och
sysselsättningen.

Likviditetsundersökningarna inom företagssektorn är nu så kraftiga
att de hotar återgången till en bättre balans i vår ekonomi. En förutsättning
för att devalveringspolitiken skulle lyckas var att den följdes av en
konsekvent stabiliseringspolitik. Löntagarorganisationerna tog för sin del
på sig ett betydande ansvar under 1978 och 1979 för att devalveringarna
skulle få sina avsedda effekter. Varken den tidigare borgerliga regeringen
eller folkpartiregeringen visar emellertid ett motsvarande ansvar
vid utformningen av finanspolitiken. Denna hotar nu att helt omintetgöra
de effekter man siktade till med devalveringarna. Om inte finanspolitiken
stramas åt, kan en acceleration av inflationen framkalla en ny
försvagning av vår bytesbalans och därigenom på sikt även växande svårigheter
på sysselsättningens område.

Enligt utskottets mening måste finanspolitiken inriktas på att långsiktigt
trygga sysselsättningen och återskapa den fasta grund för en fortsatt
social och ekonomisk välfärdsutveckling, som nu hotar att gå förlorad.
Det främsta målet bör vara att återföra ekonomin till ett läge
med full sysselsättning och ett fullt utnyttjande av vårt lands produktionsmöjligheter.
Den av regeringen förutsedda uppgången under 1979
kommer inte — trots att den är så pass kraftig — att föra oss tillbaka

FiU 1978/79: 20

till ett läge med full sysselsättning. Den reala expansionen måste därför
fortsätta med en betydande kraft under flera år. Den måste därvid inriktas
på kraftigt ökade investeringar för att vi skall kunna lösa de
många krisbranschernas och krisorternas problem och skapa de nya arbetstillfällen
som kommer att krävas under 80-talet.

Såväl effekterna av den borgerliga regeringens tidigare politik som
folkpartiregeringens nu förda ekonomiska politik försvårar emellertid
en sådan långsiktig återhämtning. Det väldiga budgetunderskottet, som
i väsentliga delar inte gett upphov till någon real efterfrågan under 1978
och 1979, har skapat en överlikviditet som nu utgör ett allvarligt inflationshot
under kommande år. Dessa effekter kommer sannolikt inte att
vara klart urskiljbara förrän under senare delen av 1979 och under
1980, men då kan den snabba ökningen av penningmängd och likviditet
utlösa en okontrollerbar pris- och kostnadsutveckling. Då kan sysselsättningen
på nytt komma att vika och företagens investeringsvilja
ytterligare försvagas.

Vad som i detta läge behövs är, som utskottet bedömer saken, en åtstramning
av i första hand den kraftiga överlikviditet som skapats inom
företagssektorn. Det är denna överlikviditet som hotar den framtida
stabiliseringen av vår ekonomi genom de inflationsdrivande effekter
den får på kreditmarknad, avtalsrörelse och betalningsbalans. Mot bakgrund
av den redovisning av företagssektorns finansiella utveckling som
ges i finansplanen och nationalbudgeten skulle det finnas anledning att
sterilisera överlikviditeten inom företagssektorn i en omfattning som
svarar mot åtskilliga miljarder kr. Näringslivets finansiella sparande förbättras
med nära 30 miljarder kr. mellan 1977 och 1979. Det ligger nu
på en högre nivå än i en rad andra OECD-länder. En fortsatt snabb
prishöjning inom den svenska exportindustrin kan göra denna situation
ännu mera tillspetsad.

I motionen 1629 (s) om skattepolitiken har föreslagits att man inför
en allmän produktionsfaktorskatt. Avsikten med denna skatt är enligt
motionärerna att den skall träffa samtliga inkomster som skapas i produktionen
innan de fördelas på de i produktionen deltagande produktionsfaktorerna.
Hur mycket som därefter återstår att förhandla om i
avtalsrörelserna och hur detta skall fördelas på löner resp. kapitalinkomster
får avgöras mot bakgrund av konjunkturförhållanden och
vinstsituationen. En allmän utgångspunkt måste dock enligt motionärerna
vara att denna nya skatt inte skall övervältras på vare sig exportpriserna
eller på den inhemska prisnivån. I detta avseende skiljer den sig
således från mervärdeskatten som genom hela sin konstruktion måste
komma att höja konsumentpriserna och därigenom även — via bl. a.
olika kompensationskrav — kostnadsnivån för de svenska företagen.

Det finns enligt utskottets mening mycket som talar för att den nödvändiga
finansiella åtstramningen åstadkommes genom att man inför en

FiU 1978/79: 20

allmän produktionsfaktorskatt. Tidpunkten för dess införande måste
anpassas till behovet att i tid kunna bromsa den inflationsutveckling
som regeringens nuvarande politik hotar att leda till. Ju längre man
skjuter på en förr eller senare ofrånkomlig åtstramning av finanspolitiken,
desto större risk är det att inflationen hinner ta fart och desto
kraftigare åtgärder måste man då sätta in för att få bukt med denna. Ju
längre man dröjer med åtgärderna, desto större blir riskerna att utvecklingen
på kreditmarknaden och på valutaområdet blir omöjlig att kontrollera.

Enligt utskottets mening bör en viss åtstramning sättas in redan under
loppet av innevarande år. Om den nu förutsedda konjunktur- och likviditetsuppgången
kommer till stånd, bör en mer allmän finansiell åtstramning
åstadkommas under 1980 genom att man då inför den föreslagna
produktionsfaktorskatten. Beslut om detta bör emellertid ske på
ett relativt tidigt stadium under 1979. Härigenom markerar statsmakterna
sin bestämda vilja att förhindra att en ny inflationsvåg — liknande
den vi hade 1977 — kommer till stånd. Ett viktigt mål för den ekonomiska
politiken måste i den nu föreliggande situationen vara att bryta
de inflationsförväntningar som eljest kommer att uppstå.

När det gäller storleken på den förstärkning av statsfinanserna som
bör uppnås talar nu kända förhållanden för att produktionsfaktorskatten
borde ge en inkomstförstärkning i storleksordningen 7—10 miljarder
kr., dvs. läggas på nivån 3 å 4 %. Hänsyn har därvid tagits till att
en del av denna inkomstförstärkning bör användas för att sänka den direkta
skatten på hushållen.

Riksdagen bör enligt utskottets mening emellertid inte nu binda sig
för nivån på en produktionsfaktorskatt. Detta bör ske först när man
klarare än vad som nu är fallet kan bedöma konjunkturutvecklingen
och likviditets- och vinstökningarna i företagen. Skatteomläggningen för
1980, som förutses leda till en sänkning av den direkta skatten på hushållen,
har också en självklar betydelse vid dessa överväganden genom
att den leder till motsvarande minskningar av statens inkomster.

Det bör enligt utskottet vidare övervägas om inte särskilda åtgärder
måste sättas in om tendenser till kraftiga övervinster börjar uppträda i
enskilda företag eller branscher under 1979 och 1980. Dessa åtgärder
kan då utformas på ett likartat sätt som skedde 1974 — dvs. med en
klar inriktning på att stimulera investeringarna och i former som ger de
anställda ett betydande inflytande över medlens användning.

Införandet av en allmän produktionsfaktorskatt medför att offentliga
arbetsgivare belastas med samma avgifter som näringslivet får vidkännas
i fråga om den del av produktionsfaktorskatten som avser löner. Om
inte detta sker skulle dubbla kostnadsnivåer skapas på arbetsmarknaden
med en del icke önskvärda effekter på lönebildningen som följd. Effekterna
på kommunernas ekonomi av en ny avgift på deras lönekostnader

FiU1978/79: 20

är dock inte entydig. Den på kort sikt viktigaste frågan för kommunerna
är hur de totala lönekostnaderna inkl. denna nya avgift kommer att
utveckla sig. Avräknas denna nya avgift i en betydande utsträckning
från löneökningsutrymmet kommer dess omedelbara kostnadseffekter
att bli små för kommunerna. I gengäld kan den i så fall få en mera långsiktig
effekt på utvecklingen av kommunernas skatteunderlag.

Enligt utskottets mening bör effekterna på kommunernas ekonomi av
den nya avgiften beaktas. Detta kan dock ske först när man har en tydligare
bild av den kommunala sektorns totala utveckling och i anslutning
till andra skattepolitiska överväganden.

Vad som redan i dagsläget framstår som helt nödvändigt att fatta beslut
om är emellertid att kraftigt öka stimulansen av industriinvesteringarna
samt den tekniska utvecklingen och forskningen och att göra
detta i former som verkligen effektivt påverkar investeringsaktiviteten.
Trots den kraftiga likviditetsökningen och företagens anmärkningsvärt
stora finansiella sparande ligger industriinvesteringarna fortfarande kvar
på en mycket låg nivå. Vad som behövs är därför en politik som omvandlar
den höga likviditeten i en faktisk investeringsvilja. Exempel på
riktade åtgärder, som ger resultat i form av offensiva och sysselsättningsskapande
projekt, är införandet av en strukturfond, ökade statliga
insatser för forsknings- och utvecklingsarbetet inom industrin samt ett
ökat bostadsbyggande. Därvid bör prisstopp införas på byggnadsmaterial
och entreprenadpriserna kontrolleras, i enlighet med vad som sägs
i motionen 1124.

Vad utskottet nu anfört innebär att utskottet ansluter sig till de riktlinjer
för den ekonomiska politiken som anges i motionen 1124 (s).
Dessa bör sålunda läggas till grund för den ekonomiska politikens utformning
under år 1979. Däremot avstyrker utskottet att vare sig regeringens
i finansplanen framlagda riktlinjer för den ekonomiska politiken
eller riktlinjerna i motionen 1108 (m) och 1698 (c) läggs till grund
för den ekonomiska politikens utformning. Utskottet har i det föregående
utförligt motiverat varför de i propositionen redovisade riktlinjerna
bör avvisas av riksdagen. Vad gäller riktlinjerna i motionerna 1108
och 1698 redovisas visserligen också där på centrala punkter starka invändningar
mot den i finansplanen redovisade politiken. Särskilt stark
är kritiken mot den svaga finanspolitiken, och i motionerna understryks
riskerna härmed. Förslag om åtgärder för att föra in utvecklingen i
andra banor lyser emellertid nästan helt med sin frånvaro. Härtill kommer
att den i motionen 1108 presenterade politiken från fördelningsmässiga
utgångspunkter är helt oacceptabel för utskottet och att de i
motionen 1698 redovisade riktlinjerna är så skissartade att de knappast
kan ligga till grund för ett riksdagens beslut.

De riktlinjer för den ekonomiska politiken sorn dras upp i motionerna
1118 (apk) och 1620 (vpk) är merendels av principiell och långsiktig

FiU1978/79: 20

art. De skulle om de antogs av riksdagen enligt utskottets mening inte
ge särskilt mycket vägledning rörande hur den ekonomiska politiken i
praktiken bör utformas under år 1979. De i motionen 1620 framförda
förslagen om kraftiga ytterligare stimulanser av den privata konsumtionen
ter sig inte motiverade från stabiliseringspolitiska utgångspunkter.
Med hänsyn till de orättvisor, som den borgerliga politiken medfört,
vöre dock av fördelningspolitiska skäl åtgärder motiverade för att hjälpa
barnfamiljerna. Utskottet vill därvidlag hänvisa till det socialdemokratiska
förslaget om en förstärkning av bostadsbidragen. Ytterligare
åtgärder kan behöva sättas in på detta område framöver. En närmare
precisering bör dock anstå tills frågan om skatteomläggningen för 1980
har klarnat.

I motionen 1620 föreslås även att prisstopp på dagligvaror omedelbart
införs. Även om ett sådant ingripande vid flera tillfällen under fjolåret
varit motiverat, saknas dock enligt utskottets mening för närvarande
skäl för att kräva ett omedelbart prisstopp. Utskottet förutsätter därvid,
att regeringen håller en hög handlingsberedskap i detta avseende.

Med det anförda avstyrker utskottet de i motionerna 1118 och 1620
uppdragna riktlinjerna för den ekonomiska politiken liksom yrkandet i
motionen 1620 om prisstopp på dagligvaror.

Utskottet har i det föregående diskuterat den finanspolitiska avvägningen
under år 1979 och i samband därmed de penningpolitiska perspektiven.
Därvid har pekats på den sparandebrist i den svenska ekonomin
som riskerar bli påtaglig när industrins investeringar skjuter fart
och bostadsinvesteringarna ökar samtidigt som den konsoliderade offentliga
sektorn genom den borgerliga regeringens medvetna politik nu
visar upp ett stort sparandeunderskott.

Tabell 6. Finansiellt sparande 1977—1979
Miljarder kr.

	1977	1978	1979
Hushåll	18	20	21
Bostäder	- 7	-11	-14
Näringsliv	-24	- 7	5
Offentlig sektor	0	- 6	-18
Summa	-13	- 4	- 5

Anm. Siffrorna är avrundade till hela miljarder kr.
Källa: Finansplanen.

I kreditpolitiska termer innebär detta att staten till följd av sitt växande
budgetunderskott måste ta i anspråk en mycket stor andel av det
kreditutrymme som uppkommer under år 1979 och att utrymmet på
den långa kapitalmarknaden för andra sektorer blir högst begränsat.
Bostadssektorn måste som hittills därjämte ha prioritet.

FiU1978/79: 20

I tre motioner, 1106, 1125 och 1128, tas frågan om lantbrukets kapitalförsörjning
upp. I motionerna yrkas med hänvisning till de ökande
låneköerna att riksdagen bör ge regeringen till känna uppfattningen att
Hypoteksbanken bör få en väsentligt utvidgad ram under år 1979 för
emission av obligationer. I motionen 1106 preciseras kravet till att gälla
en höjning av ramen med 500 milj. kr. Utskottet tolkar motionärerna
så att de vill att riksdagen skall ge fullmäktige i riksbanken till känna
vissa riktlinjer för avvägningen av lantbrukets emissionsutrymme under
år 1979.

Som redovisas i motionerna har den totala lånekön i Hypoteksbanken
ökat kraftigt under 1970-talet. Enligt vad som redovisats av riksbanken
inför utskottet torde emellertid kön avspegla inte endast ett ökande investeringsbehov
inom jordbruket utan också de markant stegrade priserna
på jordbruksfastigheter, en utveckling som knappast motverkas av
att Hypoteksbanken får ett ökat utrymme på den långa kapitalmarknaden.
Den växande lånekön bedöms också bero på de i jämförelse med
andra lån gynnsamma lånevillkor som gäller för dessa lån.

Riksbanken har medgivit en successivt höjd emissionsram.

Tabell 7. Av riksbanken för Hypoteksbanken medgivet belopp för nyemission
(exkl. konvertering)

År	Milj. kr.
1974	275
1975	375
1976	600
1977	675
1978	900
1979	1 050

Källa: Riksbanken.

För år 1979 har, som framgår av tabellen, riksbanken medgett en ökning
av emissionsramen med 150 milj. kr. till 1 050 milj. kr. Storleken
av denna ökning bör ses mot bakgrund av det för år 1979 mycket begränsade
utrymme för obligationsemittering som torde komma att föreligga
vid sidan av statens och bostadsbyggandets behov.

Utskottet vill i anledning av ifrågavarande motionsyrkanden, särskilt
yrkandet i motionen 1106 med krav om en höjning av ramen för 1979
med 500 milj. kr., understryka att det från principiella utgångspunkter
knappast är lämpligt att riksdagen genom preciserade anvisningar i exempelvis
emissionsfrågor låser fullmäktige i riksbanken i dess ämbetsutövning.
Precisering av en för Hypoteksbanken lämpligt avvägd emissionsram
för år 1979 skulle därtill kräva fullständig tillgång till alla
uppgifter rörande emissionsutrymme och de skilda sektorernas mot
varandra vägda lånebehov. Någon sådan fullständig överblick har inte
riksdagen. Utskottet vill därför i förevarande sammanhang nöja sig med
att understryka att lantbrukets behov av långfristigt kapital måste vägas

FiU 1978/79: 20

mot andra sektorers behov, inte minst industrins växande behov under
år 1979. Endast genom en finanspolitik som begränsar statens eget
ianspråktagande av den långa kapitalmarknaden blir det möjligt att i
väsentlig mån förändra den pressade situationen på kapitalmarknaden.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1106, 1125
och 1128 yrkandet 2.

Vad utskottet anfört rörande det nödvändiga i att det överlåtes åt
riksbanksfullmäktige att fortlöpande göra de avvägningar rörande kreditpolitiken
som måste ske gäller i minst lika hög grad räntepolitiken.
Det i motionen 1620 (vpk) begärda uttalandet om övergång till lågräntepolitik
avstyrks därför av utskottet.

dels utskottets hemställan under 1 och 3 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i propositionen
1978/79: 100 bilaga 1 och motionerna 1978/79: 1108
yrkandet 1, 1978/79: 1118, 1978/79: 1620 yrkandet 2 och
1978/79: 1698 yrkandet 1 samt med bifall till motionen 1978/
79: 1124 yrkandet 1 som sin mening ger regeringen samt fullmäktige
i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret till
känna vad utskottet anfört,

3. beträffande lantbrukets kapitalförsörjning att riksdagen avslår
motionerna 1978/79:1106, 1978/79:1125 och 1978/79:
1128 yrkandet 2,

FiU1978/79: 20

Vid punkten B BUDGETDEPARTEMENTET Budgetförslaget

Reservation 2 beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
av Kjell-Olof Feldt, Knut Johansson, Paul Jansson, Arne Pettersson,
Arne Gadd, Per-Axel Nilsson och Anita Gradin (alla s) som
anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med ”Den statliga”
och på s. 56 slutar med ”motionen 1620, yrkandet 3” bort ha följande
lydelse:

Sedan regeringsskiftet 1976 har underskottet i statens budget vuxit i
en takt som saknar sin motsvarighet både tidigare i vårt land och i vår
närmaste omvärld. Denna utveckling visas i tabell 10.

Tabell 10. Totalbudgetens utveckling budgetåren 1975/76—1979/80

(Miljarder kr.)	Budgetår 1975/76	1976/77	1977/78	1978/791	1979/802
Inkomster	93,9	104,4	112,1	116,2	126,8
Utgifter	97,7	114,8	137,3	160,9	171,9
Underskott	3,7	10,5	25,2	44,7	45,1

1 Beräknat utfall.

2 Regeringens budgetförslag.

Den borgerliga trepartiregeringen och sedermera även folkpartiregeringen
har försökt försvara den kraftiga försvagningen av statsfinanserna
med hänvisning till att stora utgifter satts in för att upprätthålla
sysselsättningen. Detta är dock bara en faktor som bidrar till att förklara
hur det stora budgetunderskottet uppkommit. Det är riktigt att stora
utgifter fått sättas in för att möta den arbetslöshet som åtstramningspolitiken
bidrog till att driva fram. En väl så viktig förklaring till försvagningen
av statsfinanserna är dock de automatiska utgiftsökningar
som följde av den kraftiga inflation som den borgerliga regeringens politik
ledde till under 1977 och som även fått omfattande statsfinansiella
konsekvenser under 1978. Utskottet vill erinra om att från den långtidsbudget
som presenterades våren 1977 till långtidsbudgeten våren
1978 ökade det långsiktiga årliga budgetunderskottet enligt långtidsbudgetkalkylen
från 12 å 14 miljarder kr. till drygt 40 miljarder kr. I
långtidsbudgeten 1978 angavs klart att den väsentligaste faktorn bakom
det kraftigt stigande underskottet var en väsentligt snabbare prisstegringstakt.

Till de angivna förklaringarna kommer att den borgerliga regeringen
hade dålig kontroll över statsutgifterna och på vissa områden bedrev en
direkt slösaktig utgiftspolitik. Detta gäller bl. a. kärnkraftsområdet, projekteringen
av B3LA och vissa företagsförvärv, där staten betalat överpriser.

6 Riksdagen 1978/79. 5 sami. Nr 20

FiU 1978/79: 20

Även med den utgiftspolitik som bedrivits hade den statsfinansiella
utvecklingen kunnat hållas någorlunda under kontroll om inte regeringen
samtidigt starkt försvagat budgetens inkomstsida. Detta är ett uttryck
för att den borgerliga regeringen i hög grad använt sig av generella
åtgärder med låg ekonomisk-politisk effektivitet. Det mest framträdande
exemplet härpå är slopandet av den allmänna arbetsgivaravgiften.
Genom denna åtgärd försvagades statsbudgeten med ca 8 miljarder
kr. Avsikten var visserligen att förstärka företagens vinster och
därigenom indirekt öka investeringsbenägenheten. Men som utskottet
framhållit under föregående punkt av betänkandet visar utvecklingen
under 1978 och 1979 att man inte genom denna allmänna utspridning
av statsmedel kunnat åstadkomma de avsedda effekterna.

Tabell 11. Statens inkomster och utgifter 1977—1979

Milj. kr., löpande priser	Volymförändring, % per år1
1977	1978	1979	1976— 1977— 1978— 1977 1978 1979

1 Inkomster	93 839	95 968	102 660	-6,4	-7,6	1,7
2 Utgifter varav:	105 970	120 392	137 010	3,4	2,9	7,9
Transfereringar	71 380	81 478	95 660	5,9	3,1	11,6
Konsumtion	29 970	33 359	35 930	0,5	1,1	0,9
Investering	3 179	4 107	4 420	-3,9	19,0	2,4
3 Finansiellt sparande 4 Finansiella trans-	-12 131	-24 424	-34 350
aktioner	5 619	9 206	9 950
5 Totalsaldo	-17 750	-33 630	-44 300

1 Deflatering med konsumentprisindex.
Källa: Finansplanen.

Tabell 11 visar klart hur kraftig urholkningen av statsinkomsterna
varit under 1977 och 1978. För 1979 räknar regeringen med en svag
real ökning av inkomsterna. Trots detta skulle den av regeringen förutsedda
utvecklingen innebära att inkomsterna realt sett skulle minska
med ca 12 % mellan 1976 och 1979, samtidigt som utgifterna under
samma period realt ökar med ca 15 %.

I propositionen framhåller budgetministem som positiva inslag i utvecklingen
att utgifterna ökar med endast 6,8 % mellan budgetåren
1978/79 och 1979/80 samt att budgetunderskottet inte okar mellan de
båda budgetåren. Utskottet vill i sammanhanget framhålla att siffrorna
för 1978/79 avser beräknat utfall medan det för 1979/80 rör sig om
ett förslag till statsbudget. Förslagen till statsbudget brukar erfarenhetsmässigt
visa en relativt låg ökningstakt i förhållande till beräknat utfall
för det föregående budgetåret. Det kan erinras om att budgetförslaget
för 1977/78 innehöll utgifter om 125 miljarder kr. och ett beräknat underskott
på 15,7 miljarder kr. Utfallet blev utgifter på 137,3 miljarder

FiU1978/79: 20

kr. och ett underskott på 25,2 miljarder kr. För 1978/79 innebar regeringens
budgetförslag utgifter på 151,6 miljarder kr. och ett budgetunderskott
på 32,2 miljarder kr. Nu beräknas utgifterna till 160,9 miljarder
kr. och underskottet till 44,7 miljarder kr. Avvikelserna är som synes
betydande. Utskottet vill därför avråda från att dra några större
växlar på resultat av jämförelser mellan prognoserade utfallssiffror och
nu framlagda förslag.

Även budgetförslaget för 1979/80 rymmer självfallet betydande osäkerhetsmoment
i fråga om hur utgifterna faktiskt kommer att utvecklas.
Detta gäller bl. a. arbetsmarknads- och näringspolitiken. Budgetförslaget
innebär en minskning av utgifterna (i löpande priser) på arbetsmarknads-
och industridepartementens huvudtitlar med sammantaget
8,5 miljarder kr. jämfört med det beräknade utfallet för innevarande
budgetår. Det är enligt utskottets mening ytterligt osannolikt att det förbättrade
konjunkturläget kan ge en så snabb minskning av utgifterna
på dessa områden. Visserligen finns i budgetförslaget upptaget en beräkningspost
på 7 miljarder kr. under oförutsedda utgifter (mot 2 miljarder
kr. i beräkningen för 1978/79). Denna post skall emellertid täcka
in effekterna av aviserade förslag på en rad områden.

En annan punkt som kräver en kommentar är utvecklingen av anslagsbehållningarna.
Under de senaste åren har stora anslag beviljats
för åtgärder inom arbetsmarknads- och industripolitiken. Dessa belopp
har inte utbetalats i samma takt som de anvisats, varför mycket betydande
medelsbehållningar byggts upp på reservations- och investeringsanslag.
Vid utgången av 1977/78 uppgick dessa behållningar till 16,6
miljarder kr. I statsbudgeten för 1978/79 beräknades att 3 miljarder kr.
av dessa medel skulle förbrukas. I propositionen anges nu i stället att
medelsbehållningama beräknas vara oförändrade under 1978/79. Orsakerna
härtill är dels att man tidigare något överskattat utbetalningstakten,
dels att nya anslag anvisats som inte helt hinner utbetalas. Detta
innebär att man skulle gå in i budgetåret 1979/80 med anslagsbehållningar
på 16,6 miljarder kr. I budgetförslaget för 1979/80 beräknas
att behållningarna kommer att minska med 1 miljard kr. under budgetåret.

FiU1978/79: 20

hållningarna förbrukas i snabbare takt än som beräknats, påverkar detta
direkt budgetunderskottets storlek.

Ytterligare en omständighet beträffande budgetförslaget för 1979/80
förtjänar uppmärksammas. Regeringen söker förklara uppkomsten av
det stora budgetunderskottet dels med att omfattande arbetsmarknadsoch
näringspolitiska insatser gjorts, dels med att den svaga realtillväxten
i ekonomin påverkat statsinkomsternas utveckling negativt. När konjunkturen
nu vänder uppåt, räknar regeringen med att behovet av omfattande
insatser på arbetsmarknads- och industripolitikens områden i
stor utsträckning skall falla bort. Samtidigt bör budgetens inkomstsida
påverkas positivt av att vi enligt regeringens bedömningar får en kraftig
tillväxt i ekonomin. Om regeringens förklaringar till budgetunderskottets
storlek vore riktiga borde man således nu vänta sig en markant
minskning av underskottet mellan 1978/79 och 1979/80. I stället kvarstår
budgetunderskottet på oförändrat hög nivå. Innebörden av detta
är att det långsiktiga, strukturella budgetunderskottet ökar kraftigt
mellan 1978/79 och 1979/80 om man följer regeringens budgetförslag.

Det bör här understrykas att utskottet självfallet inte anser att budgetpolitikens
uppgift är att skapa balans mellan utgifter och inkomster
i statsbudgeten. Statsbudgeten är ett instrument för att nå samhällsekonomisk
balans och ett rationellt utnyttjande av våra resurser. Utskottet
är också väl medvetet om att budgetunderskottets utveckling i sig inte
utgör ett säkert mått på budgetens inverkan på samhällsekonomin. Trots
detta finns det enligt utskottets mening välgrundad anledning att hysa
den oro för budgetunderskottets storlek som kommer till uttryck främst
i motionen 1124 (s) men också i propositionen och i motionerna 1108
(m) och 1698 (c).

Enligt utskottets mening utgör det stora budgetunderskottet en allvarlig
fara för framtiden. I en uppåtgående konjunktur medför det risker
för en kraftig inflationsuppgång. De betydande ränteutgifterna intecknar
budgetens utgiftssida på ett sätt som äventyrar en fortsatt utbyggnad
av välfärden. Den svaga statsfinansiella situationen gör också,
som framhålls i motionerna 1124 och 1698, att vi står sämre rustade
om vi på nytt skulle hamna i ett läge med konjunkturella påfrestningar
på sysselsättningen. Även om underskottet i sin helhet skulle kunna placeras
på den svenska kreditmarknaden leder det dessutom till icke önskvärda
effekter på förmögenhetsfördelningen. Man skuldsätter staten och
därigenom alla skattebetalare med betydande belopp — men gynnar
samtidigt med olika skattefavörer en förmögenhetsbildning hos bankerna
och de grupper som har ekonomiska möjligheter att öka sin förmögenhet.

Av dessa olika skäl bör budgetpolitiken inriktas på att ta ner budgetunderskottet
till en betydligt lägre nivå än där det hamnar om regeringsförslaget
följs.

FiU1978/79: 20

Regeringen redovisar en insikt om allvaret i det statsfinansiella läget
i så måtto att föredragande statsrådet såväl i finansplan som budgetförslag
gång på gång uttrycker sin oro över konsekvenserna av den
budgetpolitik som han föreslår. Föredraganden har också valt att mana
riksdagen till ansvarstagande vid behandlingen av budgetförslaget och
de förslag med ekonomisk innebörd som väcks med anledning härav.
Även om effekten av denna maning i avsevärd utsträckning förtas av
regeringens brist på ansvarstagande för egen del, vill finansutskottet
starkt understryka vikten av att samtliga utskott vid sin beredning av
budgetens olika delar intar en mycket restriktiv hållning. Enligt utskottets
mening uppnås en sådan restriktivi tet om utskotten följer de utgifts-
och inkomstförslag som förordas i motionen 1124.

I budgetpropositionen aviseras förslag från regeringen under våren
på en rad områden. Det gäller t. ex. trafikpolitiken, energipolitiken, regionalpolitiken,
näringspolitiken och skattepolitiken. För att täcka in
effekterna av sådana kommande förslag har regeringen under oförutsedda
utgifter fört upp ett belopp av 7 miljarder kr. Mot denna bakgrund
har inte heller i partimotionerna ställning tagits till dessa frågor,
varför betydande osäkerhet ännu föreligger om innebörden av alla förslag
som kan komma att påverka budgeten för 1979/80. Utskottet förutsätter
i sammanhanget att en återhållsam attityd intas av såväl regering
som riksdagspartierna även på dessa områden. Finansutskottet får
anledning att senare återkomma till de samlade effekterna på statsbudgeten
av de förslag som kommer att väckas.

Utan att utskottet närmare gått in på det längre tidsperspektivet torde
beskrivningen i det föregående ändå har klargjort att budgetläget på
intet sätt är ljusare framöver. Under riksdagsbehandlingen måste därför
en lika restriktiv hållning intas till förslag som innebär att man i och för
sig undviker utgiftsökningar för 1979/80 men som medför utgifter
längre fram. Några uttalanden, som binder regeringen inför budgetarbeten
avseende kommande budgetår, bör heller inte göras.

Som utskottet noterat i det föregående uttrycks en oro för budgetunderskottets
storlek både i propositionen och i flera partimotioner.
Endast i den socialdemokratiska partimotionen dras dock konsekvenserna
härav. Propositionen samt motionerna 1108 (m) och 1698 (c) innehåller
inga konkreta förslag om hur budgetunderskottet skall bringas

FiU 1978/79: 20

ner. Folkpartiregeringens enda utfästelse är ytterligare skattesänkningar.
Moderata samlingspartiet vill ha skattesänkningar och ökade utgifter
bl. a. på försvarets område och i form av vårdnadsersättning till
småbarnsföräldrar. Även centerpartiet vill ha vårdnadsersättning och
har också flera andra förslag som ökar utgifterna. I motionen 1620 (vpk)
tas upp en rad förslag som drastiskt skulle öka de offentliga utgifterna
både på det statliga och det kommunala området — det senare utan att
klara ut hur ökade kommunala utgifter skall finansieras.

Enligt utskottets mening måste åtgärder för att bringa ned budgetunderskottet
sättas in snarast möjligt. Med tanke på den starka likviditetsökningen
i ekonomin och på den fördröjning med vilka finanspolitiska
åtgärder får effekt kan man inte skjuta dessa problem framför sig.
Utskottet anser därför att de riktlinjer som förordas i motionen 1124 bör
läggas till grund för budgetpolitiken. I motionen föreslås redan nu en
rad åtgärder som sammantagna leder till en förstärkning av budgeten
på ca 2,5 miljarder kr. Därutöver bör, som motionärerna anför, ytterligare
åtgärder vidtagas för att ytterligare nedbringa underskottet för
budgetåret 1979/80. Slutlig ställning till omfattningen av sådana åtgärder
bör dock tas senare.

Även om en klar förbättring av budgetläget kan åstadkommas 1980
är detta endast ett första steg på vägen mot en för framtiden helt nödvändig
sanering av statsfinanserna. Den långsiktiga budgetpolitiken
måste inriktas på att ta ner underskottet till en nivå som står i överensstämmelse
med långsiktig balans i vår ekonomi. Om vi inte gör detta,
kommer underskottet att ta i anspråk en alltför stor del av vårt samlade
sparande, ett sparande som vi — i stället för att med detta finansiera
löpande statsutgifter — måste använda för att bygga upp den nya
industristruktur som skall klara 1980-talets sysselsättning och välfärd.

Med det anförda tillstyrker utskottet de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som förordas i motionen 1124 och avstyrker de riktlinjer
som förordas i propositionen samt i motionerna 1108, 1620 och
1698.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen att
riksdagen med avslag på regeringens förslag i propositionen
1978/79: 100 bilaga 2 moment 1 och motionerna 1978/79:
1108 yrkandet 2, 1978/79: 1620 yrkandet 3 och 1978/79:
1698 yrkandet 2 samt med bifall till motionen 1978/79: 1124
yrkandet 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

FiU1978/79: 20

Reservation 3 beträffande redovisning av konsekvenserna av en 5
procentig ut gift sbegränsning av Staffan Burenstam Linder och Knul
Wachtmeister (båda m) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 56 börjar med ”Utskottet
delar” och på s. 57 slutar med ”Yrkandet avstyrks” bort ha följande lydelse: Utskottet

delar uppfattningen att det är nödvändigt att nu ompröva
redan gjorda utgiftsåtaganden. Skattesatserna är nu så höga att de riskerar
att motverka sitt eget syfte och har i själva verket blivit ett hot
mot möjligheterna att fullfölja redan gjorda statliga och kommunala
åtaganden. Strävandena måste därför kraftfullt inriktas mot att få ner
skattesatserna. Härigenom skulle vår ekonomi tillföras mer dynamisk
kraft och vi skulle kunna få en snabbare ekonomisk tillväxt. För att
möjliggöra en utveckling i denna riktning är det som anförs i motionen
1108 nödvändigt att i nuvarande situation åstadkomma både direkta besparingar
och en begränsning av utgiftsexpansionen.

Utskottet är medvetet om att de allmänna anvisningarna för myndigheternas
anslagsframställningar redan tidigare innehållit direktiv till
myndigheterna att redovisa konsekvenserna av en 5-procentig utgiftsbegränsning
(det s. k. 0-alternativet). Inför 1979/80 ändrades anvisningarna
till att i stället avse en 2-procentig utgiftsbegränsning. Orsaken
till förändringen var bl. a. att myndigheterna endast i begränsad utsträckning
redovisat realistiska O-alternativ. Härtill bidrog att regering
och riksdag endast i undantagsfall genomfört myndigheternas förslag
till besparingar. Under trepartiregeringens tid har emellertid understrukits
det ytterst angelägna i att myndigheterna visar återhållsamhet i sina
anslagskrav och ingående redovisar tänkbara besparingar. I anvisningarna
inför budgetåret 1979/80 klargjordes sålunda att besparingsalternativet
i normalfallet skulle komma att genomföras. Budgetministern
anger nu också i propositionen att myndigheterna överlag varit mera
restriktiva i sina anslagsframställningar och sålunda utgått från mera
realistiska förutsättningar.

Enligt utskottets mening har därmed förutsättningar skapats för att
åstadkomma de direkta besparingar som är nödvändiga. I det allvarliga
statsfinansiella läge vi nu befinner oss och som kommer att vara för
handen även framgent finns det enligt utskottets mening skäl att, som
föreslås i motionen 1108, utvidga kravet på myndigheterna till att avse
5-procentiga besparingar. En sådan redovisning bör, mot bakgrund av
den förståelse för kraven på budgetpolitisk restriktivitet som myndigheterna
visat, kunna leda till realistiska besparingsförslag. Utskottet tillstyrker
med det anförda motionen 1108 yrkandet 6.

FiU1978/79: 20

dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande redovisning av konsekvenserna av en 5-procentig
utgiftsbegränsning att riksdagen med bifall till motionen 1978/
79: 1108 yrkandet 6 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört

Reservation 4 beträffande överläggningar om närings- och regionalpolitikens
inriktning av Kjell-Olof Feldt, Knut Johansson, Paul Jansson,
Arne Pettersson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson och Anita Gradin (alla s)
som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 57 börjar med ”Utskottet
finner” och på s. 58 slutar med ”utskottet sålunda anfört bör ges regeringen
till känna” bort ha följande lydelse:

Utskottet kan för sin del inte finna att utomparlamentariska överläggningar
med denna allmänna och oklara inriktning fyller något praktiskt
syfte. Om regeringen önskar förankra sina näringspolitiska ställningstaganden
i de enskilda, konkreta fallen hos exempelvis de stora löntagarorganisationerna
finns ett redan etablerat, ehuru på sistone föga utnyttjat
system för dylika kontakter. Den politiska förankringen av sina förslag
åligger det regeringen att söka erhålla vid den sedvanliga parlamentariska
behandlingen av dess förslag. I det rådande läget bör regeringen
därför koncentrera sina krafter på att utan dröjsmål förelägga riksdagen
förslag till lösningar på exempelvis stål-, gruv-, skogs- och tekoindustrins
problem samt utformningen av en effektiv regionalpolitik.

Utskottet avstyrker med det anförda motionen 1698.

dels utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande överläggningar om närings- och regionalpolitikens
inriktning att riksdagen avslår motionen 1978/79:1698 yrkandet
4,

Reservation 5 beträffande närings- och regionalpolitikens betydelse
för den ekonomiska utvecklingen av Kjell-Olof Feldt, Knut Johansson,
Paul Jansson, Arne Pettersson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson och Anita
Gradin (alla s) som anser att den del av utskottets yttrande på s. 58 som
börjar med ”Det sägs” och slutar med ”regeringen till känna” bort ha
följande lydelse:

FiU1978/79: 20

duktionstillväxten till regioner med hög arbetslöshet. Företagen bör enligt
motionärerna söka sig till arbetskraften i stället för att tvinga fram
den motsatta utvecklingen.

Utskottet delar denna uppfattning. Utskottet anser dessutom att den
ökade regionala obalans i fråga om sysselsättningen, som framträtt i
vårt land under de senaste två åren, är ett av de allvarligaste av våra
ekonomiska problem. Problemet kan dock inte lösas efter de handlingslinjer
inom närings- och regionalpolitiken som dragits upp av den borgerliga
trepartiregeringen och som fullföljs av folkpartiregeringen.

För att närings- och regionalpolitiken skall kunna bemästra de regionala
balansproblemen och bli av positiv betydelse för den ekonomiska
utvecklingen krävs bland annat följande förändringar av den förda politiken.
För det första måste långt kraftfullare insatser göras för att förstärka
vårt lands basindustrier — stål, gruvor, skogsindustri. Dessa spelar
en vital roll för den regionala utvecklingen. För det andra måste
industrins utbyggnad och förnyelse påskyndas och styras genom en
mera aktiv investerings- och näringspolitik. För det tredje måste samhällets
inflytande över fördelningen av resurser för investeringar öka
så att hänsyn kan tas till de regionalpolitiska behoven.

Vad som sålunda anförts bör ges regeringen till känna.

FiU 1978/79: 20

Bilaga

Näringsutskottets yttrande
1978/79: 2 y

med anledning av motioner om den ekonomiska politiken

Till finansutskottet

Finansutskottet har berett näringsutskottet tillfälle att avge yttrande
över tre yrkanden i två partimotioner om den ekonomiska politiken.
Näringsutskottet behandlar yrkandena vart för sig.

Överläggningar om närings- och regionalpolitiken

I motionen 1978/79: 1698 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) hemställs
bl. a. (4) att riksdagen hos regeringen begär skyndsamma överläggningar
mellan partierna och berörda parter om närings- och regionalpolitikens
inriktning med hänsyn till de samhällsekonomiska förutsättningarna.

Under såväl trepartiregeringens som den nuvarande regeringens tid
har socialdemokraterna i riksdagen lagt fram en rad konkreta förslag i
syfte att stimulera näringslivet och sysselsättningen i landet. Det har
emellertid tyvärr inte visat sig möjligt att i riksdagen skapa en majoritet
för förslagen. Hade dessa genomförts skulle de nuvarande svårigheterna
ha varit väsentligt mindre omfattande.

I den nyligen avlämnade socialdemokratiska partimotionen 1978/79:
2020 om vissa näringspolitiska insatser för att stimulera den industriella
utvecklingen anges sju huvudpunkter för en samlad näringspolitik. Dessa
huvudpunkter är planmässig politik för industriell utveckling, ökade
insatser för teknisk utveckling och förnyelse i industrin, ökade insatser
för att förbättra närmgslivets tillgång till riskbärande kapital, särskilda
insatser för att utveckla våra naturresurser, omedelbara åtgärder för att
öka efterfrågan och kapacitetsutnyttjandet inom industrin, samhällsinsatser
för att säkerställa att omställningar sker i socialt acceptabla
former och ökad löntagarmedverkan i industrins utveckling — inte
minst i fråga om planering, utveckling och industriell förnyelse. I motionen
läggs också fram ett antal konkreta förslag för att främja industriellt
forsknings- och utvecklingsarbete, bl. a. om inrättande av en särskild
struktur- och industriutvecklingsfond. Det anges vidare att ytterligare
konkreta förslag kommer att läggas fram i anslutning till de propositioner
om industri- och handelspolitiken och om regionalpolitiken
som enligt propositionsförteckningen är avsedda att avlämnas i mars
1979. Frågor rörande näringspolitikens inriktning bör enligt utskottets
mening behandlas när dessa propositioner föreligger.

FiU 1978/79: 20

Utskottet finner inte skäl att kommentera förslaget i motionen 1978/
79: 1698 om särskilda överläggningar.

Redovisning av gjorda åtaganden på industripolitikens område, m. m.

I motionen 1978/79: 1108 av Gösta Bohman m. fl. (m) hemställs bl. a.
(5) att riksdagen i skrivelse till regeringen begär en redovisning av
gjorda åtaganden på industripolitikens område samt möjligheterna att
med hänsyn till bl. a. de förbättrade konjunkturutsikterna begränsa
transfereringarna till företagssektorn.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att regeringen bör utarbeta
en samlad redogörelse för gjorda åtaganden på industripolitikens
område. En sådan redogörelse bör om möjligt framläggas i den proposition
om handels- och industripolitiken som enligt propositionsförteckningen
är avsedd att avlämnas i mars 1979. I detta sammanhang
bör regeringen också belysa vilka möjligheter som bl. a. med hänsyn
till konjunkturförhållandena finns att begränsa transfereringarna till
företagssektorn.

Närings- och regionalpolitikens betydelse för den ekonomiska utvecklingen Motionen

1978/79: 1698 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) innehåller
också ett yrkande (3) att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad som i motionen anförts om närings- och regionalpolitikens
betydelse för den ekonomiska utvecklingen.

Det sägs i motionen bl. a. att det endast genom att i större utsträckning
styra produktionstillväxten till regioner med hög arbetslöshet är
möjligt att åstadkomma en fördelning av efterfrågetrycket inom näringslivet
som tryggar expansion utan inflationstryck. Företagen bör
enligt motionärerna söka sig till arbetskraften i stället för att tvinga
fram den motsatta utvecklingen. Det anförs också i motionen att det i
första hand är genom företagsledningarnas och de anställdas egen kraft
som den förbättrade efterfrågan som marknaden nu erbjuder skall tas
till vara.

Utskottet instämmer i stort med vad som anförs i motionen om närings-
och regionalpolitikens betydelse för den ekonomiska utvecklingen.
Ett väsentligt inslag i denna politik måste vara att i ökad utsträckning
främja produktionstillväxten i regioner med hög arbetslöshet. Enligt
utskottets mening kan vidare en förbättrad lokal rörlighet på arbetsmarknaden
mellan företag, branscher och yrken underlätta en effektivisering
av näringspolitiken.

Stockholm den 6 februari 1979

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

FiU 1978/79: 20

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Bengt Sjönell (c), Erik Hovhammar
(m), Fritz Börjesson (c), Arne Blomkvist (s), Sven Andersson i Örebro
(fp), Nils Erik Wååg (s), Karl-Anders Petersson (c), Ivar Högström (s),
Lennart Pettersson (s), Sten Svensson (m), Wivi-Anne Radesjö (s), Sivert
Andersson (s), Olof Johansson (c) och Hugo Bergdahl (fp).

Avvikande meningar

1. beträffande överläggningar om närings- och regionalpolitiken av
Erik Hovhammar (m), Sven Andersson i Örebro (fp), Sten Svensson
(m) och Hugo Bergdahl (fp) som anser att den del av utskottets yttrande
under rubriken ”Överläggningar om närings- och regionalpolitiken”
som börjar med ”Under såväl” och slutar med ”särskilda överläggningar”
bort ha följande lydelse:

Utskottet utgår från att överläggningarnas syfte är att påverka innehållet
i de propositioner om närings- och industripolitiken och om
regionalpolitiken sorn är aviserade till mars 1979. I princip kan tanken
på sådana överläggningar accepteras. Enligt vad utskottet inhämtat
skulle emellertid överläggningar vid nuvarande tidpunkt leda till en avsevärd
försening av propositionsarbetet, vilket i sin tur kan medföra att
förslagen inte hinner behandlas under innevarande riksmöte. Detta vore
oacceptabelt. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att både
politiska partier och olika organisationer är företrädda i det långsiktiga
utredningsarbete på närings- och regionalpolitikens område som pågår i
skilda sammanhang. Här kan nämnas den av statsministern tillkallade
särskilda näringspolitiska delegationen (Ju 1978: 04; ordförande: f. d.
generaldirektör Bertil Bjurel) och sysselsättningsutredningen (A 1974:
02; ordförande: f. d. förbundsordförande Lars Sandberg) — vilka båda
beräknar slutföra sitt arbete under första halvåret 1979 — samt näringspolitiska
rådet och delegationen för småföretagsfrågor, som är
knutna till industridepartementet. Mot denna bakgrund avstyrker utskottet
förslaget i motionen 1978/79: 1698 om särskilda överläggningar
rörande näringspolitiken.

2. beträffande överläggningar om närings- och regionalpolitiken av
Bengt Sjönell, Fritz Börjesson, Karl-Anders Petersson och Olof Johansson
(alla c) som anser att den del av utskottets yttrande under
rubriken ”Överläggningar om närings- och regionalpolitiken” som börjar
med ”Under såväl” och slutar med ”skyndsamma överläggningar”
bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är av värde för regeringen
att inför utarbetandet av propositionerna om industri- och

FiU 1978/79: 20

handelspolitiken och om regionalpolitiken ha överläggningar mellan
partierna och berörda parter. Härigenom underlättas politiskt samlande
lösningar. Överläggningarna bör inledas skyndsamt. Utskottet tillstyrker
sålunda yrkandet härom i motionen 1978/79: 1698.

3. beträffande redovisning av gjorda åtaganden på industripolitikens
område, m. m. av Ingvar Svanberg, Arne Blomkvist, Nils Erik Wååg,
Ivar Högström, Lennart Pettersson, Wivi-Anne Radesjö och Sivert Andersson
(alla s) som anser att den del av utskottets yttrande under rubriken
”Redovisning av gjorda åtaganden på näringspolitikens område,
m. m.” som börjar med ”Utskottet delar” och slutar med ”till företagssektorn”
bort ha följande lydelse:

Mot bakgrund av vad som anförts i det föregående om socialdemokraternas
förslag på näringspolitikens område finns det inte skäl för utskottet
att nu kommentera det här aktuella yrkandet i motionen 1978/
79: 1108.

4. beträffande närings- och regionalpolitikens betydelse för den ekonomiska
utvecklingen av Ingvar Svanberg, Arne Blomkvist, Nils Erik
Wååg, Ivar Högström, Lennart Pettersson, Wivi-Anne Radesjö och Sivert
Andersson (alla s) som anser att den del av utskottets yttrande under
rubriken ”Närings- och regionalpolitikens betydelse för den ekonomiska
utvecklingen” som börjar med ”Utskottet instämmer” och slutar
med ”av näringspolitiken” bort ha följande lydelse:

Utskottet hänvisar även på denna punkt till vad som har anförts i det
föregående om socialdemokraternas förslag på näringspolitikens område.
Utskottet finner sålunda inte några skäl att nu kommentera yrkandet
i motionen 1978/79: 1698 om ett uttalande av riksdagen rörande
närings- och regionalpolitikens betydelse för den ekonomiska utvecklingen.

FiU 1978/79: 20

T abell förteckning

Tabell 1 Bytesbalans 1977—1979 5

Tabell 2 Finansiellt sparande i den offentliga sektorn 1977—

1979 8

Tabell 3 Export, produktion, produktivitet och investeringar i

industrin och verkstadsindustrin 1965—1983 13

Tabell 4 Försörjningsbalans för 1977—1979 29

Tabell 5 Handels- och bytesbalanser 1977—1979 30

Tabell 6 Finansiellt sparande 1977—1979 35

Tabell 7 Inneliggande låneansökningar i Hypoteksbanken 36

Tabell 8 Av riksbanken för Hypoteksbanken medgivet belopp

för nyemission (exkl. konvertering) 36

Tabell 9 Statsutgifterna budgetåret 1979/80 41

Tabell 10 Totalbudgetens inkomster och utgifter budgetåren

1971/72—1979/80 50

Tabell 11 Statens inkomster och utgifter 1977—1979 50

FiU 1978/79: 20

Innehåll

Inledning 1

Finansplanen 3

Propositionen 4

Motionerna 9

Utskottet 28

Hemställan 37

Budgetförslaget 38

Propositionen 39

Motionerna 42

Utskottet 49

Hemställan 58

Reservationer 60

Näringsutskottets yttrande 1978/79: 2 y 82

Tabellförteckning 86

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 197» 790095