AU 1978/79: 8

Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1978/79: 8

med anledning av motioner om ledighet från anställning

I betänkandet behandlas tre motioner om rätt till ledighet från anställning.
En motion avser organiserande av motionsidrott, en annan
tandläkarbesök och en tredje deltagande i frivilligförsvaret.

Utskottet har inhämtat remissyttranden över motionerna.

Motionsyrkandena

1977/78:1318 av Hans Alsén m. fl. (s)

I motionen yrkas att riksdagen beslutar anmoda regeringen att ge nya
arbetsrättskommittén tilläggsdirektiv i enlighet med vad i motionen anförts
om rätt för anställd att på arbetstid organisera viss motionsidrottsverksamhet.

1977/78:1331 av Helge Hagberg (s) och Owe Andréasson (s)

I motionen yrkas att riksdagen beslutar att hos regeringen anhålla om
att frågan om laglig rätt till ledighet för att besöka tandläkare, i enlighet
med vad i motionen anförts, blir föremål för utredning.

1977/78:1708 av Karin Ahrland (fp) och Hans Lindblad (fp)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag
angående rätt till ledighet för A-personal från ordinarie arbete vid
krigsförbandsövning.

Den i motionen aktualiserade frågan om semesterrätt vid tjänstgöring
inom frivilligförsvaret, med yrkande i motionen 1977/78: 1709, har behandlats
av socialutskottet i betänkandet SoU 1977/78: 34.

Ledighet för organiserande av motionsidrott

Motionen

I motionen 1318 av Hans Alsén m. fl. (s) framhålls att det är viktigt
att motionsverksamheten kan konsolideras och utvecklas. Möjligheten
till ökade insatser på arbetsplatserna spelar därvid en avgörande roll.
Redan nu gör ett stort antal korpidrottsledare oskattbara insatser utan
ekonomisk ersättning. Enligt motionärerna krävs det dock så betydande
organisatoriska insatser av enskilda personer att det mot bakgrund av
verksamhetens stora betydelse är skäligt att överväga möjligheterna av
en lämpligt reglerad rätt för vissa motionsidrottsledare att utföra sina
uppgifter på arbetstid.

1 Riksdagen 1978/79.18 sami. Nr 8

ÅU 1978/79: 8

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat remissyttrande över motionen från statens
avtalsverk, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Svenska
Arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO),
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) och Centralorganisationen
SACO/SR.

Av de fackliga organisationerna är TCO och SACO/SR positiva till
motionärernas förslag om utredning av frågan i arbetsrättskommittén.
TCO anför bl. a. att fysisk aktivitet är en viktig del för individens välbefinnande
såväl i arbetet som på fritiden. LO avstår från att yttra sig
i ärendet.

SAF framhåller att föreningen är positivt inställd till att såväl motionsidrott
som förbättrade kostvanor främjas och många av föreningens
delägare bidrar också aktivt till motionsidrottsverksamheten genom
t. ex. kontant ekonomiskt stöd och/eller genom att ställa lämpligt utrymme
till förfogande.

Föreningen är införstådd med att såväl organiserandet av som deltagandet
i motionsidrottsverksamheten kräver stora insatser av enskilda
personer. Detta innebär dock inte att föreningen kan acceptera att motionsidrottens
krav på stora insatser från enskilda personer skall kompenseras
genom att dessa insatser enligt lag skall få utföras på betald
arbetstid. Motionsidrottsverksamhet är en aktivitet som hör fritiden till.
Genom beslut om förkortad veckoarbetstid och förlängd semester har
fritiden blivit alltmer omfattande och därmed i sig medfört ökade möjligheter
till motionsidrott, förbättrad folkhälsa och ökat individuellt välbefinnande.

SAF anför slutligen att näringslivets främsta uppgift är att producera
varor och tjänster för folkhushållningen. Arbetstiden och arbetsplatsen
skall utnyttjas för detta ändamål, en ståndpunkt som enligt föreningen
accentueras än mer i dag i rådande ekonomiska läge. De från de fackliga
organisationerna allt oftare framförda och av statsmakterna genom
lagstiftning uppfyllda kraven på anställdas rätt till ledighet från arbetet
för olika ändamål, med eller utan betalning, har emellertid enligt föreningen
resulterat i en dold arbetstidsförkortning och därmed förenade
kraftiga, konkurrenshämmande kostnadsökningar.

SAF avstyrker mot den angivna bakgrunden motionen.

Avtalsverket anser att frågan om rätt till ledighet från arbetet utgör
en avtalsbar fråga även för offentligt anställda. I yttrandet ifrågasätter
avtalsverket f. ö. om de uppgifter som avses i motionen har så nära samband
med förhållandet arbetsgivare—arbetstagare att det finns skäl att
i ledighetshänseende likställa dem med exempelvis uppgifter som facklig
förtroendeman, skyddsombud etc. Enligt verket bör det också klarläggas
vilket samband uppgifterna har med arbetsmiljöfrågorna och
företagshälsovården.

Svenska kommunförbundet framhåller att motionsverksamheten är av

AU 1978/79:8

stor betydelse för en förbättrad folkhälsa och ett ökat välbefinnande hos
individen. Förbundet är positivt till att man i kommunerna främjar och
vidareutvecklar motionsverksamheten på arbetsplatserna och anser det
värdefullt att man stöder den interna idrottsföreningsverksamheten
exempelvis genom anslag, genom tilldelning av tider vid olika idrottsanläggningar
eller genom att förlägga viss motion inom flextidens ram.

En lagfäst rätt att använda arbetstid för att organisera viss motionsidrott
är dock enligt förbundet en annan fråga, viktig ur principiell synpunkt,
och närmast att anse som betald ledighet för dylika uppgifter.
Även om det skulle kunna anses angeläget att motionsidrotten främjas
på detta sätt finns det många andra områden där det med fog kunde
hävdas, att rätten till betald ledighet är väl så angelägen.

En lagreglering av rätten till ledighet och betald sådan bör enligt förbundets
uppfattning förbehållas sådana områden som är verkligen väsentliga
ur framför allt sociala skyddssynpunkter. Denna typ av förmåner
anser man vara en fråga som bör regleras i kollektivavtal mellan
parterna med sedvanliga bedömningar och prioriteringar.

En eventuell lagreglering enligt motionärernas önskemål innebär också
administrativa svårigheter och givetvis ökade kostnader för kommunerna,
fortsätter förbundet. Det bör även beaktas, att de anställda under
senare år fått kraftigt utökade möjligheter till lagreglerad ledighet
för t. ex. facklig verksamhet, studier och barntillsyn. Erfarenheterna av
dessa utökningar måste enligt förbundets uppfattning också avvaktas
innan ytterligare lagstiftningsåtgärder företas.

Även om Kommunförbundet sålunda är positivt till det allmänna syftet
med motionen, avstyrker man med hänvisning till det ovan anförda
motionens förslag om tilläggsdirektiv till arbetsrättskommittén.

Landstingsförbundet framhåller i sitt yttrande att den motionsverksamhet
som bedrivs inom korporationsidrottens ramar är utomordentligt
angelägen. Satsningen på förebyggande friskvård i anslutning till
arbetsplatsen utgör en del av uppbyggnaden av en god arbetsmiljö för
de anställda. En intensiv information om betydelsen av rätt kost och
motion kan få värdefulla resultat. Landstingsförbundet har därför en
allmänt positiv inställning till verksamheten.

Som arbetsgivare har därför de enskilda landstingen på olika sätt —
allt efter lokala förutsättningar och möjligheter — givit stöd till den
interna korporationsidrotten. Stödet kan bestå i ekonomiska anslag till
klubbverksamhet, motionskampanjer samt — mera ovanligt — personella
resurser för organisation av idrottsverksamheten. Det är förbundets
uppfattning att det lokala samrådet härvidlag fungerat väl utan att
formella bestämmelser tillskapats. Den bästa förutsättningen för en väl
fungerande verksamhet torde ligga i lokala beslut anpassade efter lokala
förutsättningar utan att centrala direktiv utfärdas.

Landstingsförbundet erinrar om att bestämmelser om arbetstagares

lt Riksdagen 1978/79.18 sami. Nr 8

AU 1978/79: 8

möjligheter till ledighet för olika ändamål regleras i mellan parterna på
den kommunala arbetsmarknaden träffade överenskommelser i form av
kollektivavtal.

Det är förbundets principiella uppfattning att frågor av nu aktuellt
slag inte bör regleras i lagstiftning utan alltjämt överenskommas mellan
partema på arbetsmarknaden. Det blir då en fråga om prioriteringar
mellan olika angelägna ändamål. Dessa prioriteringar bör förbehållas
arbetsmarknadens parter.

Förbundet erinrar i sammanhanget också om att möjligheterna till
ledighet från arbete för t. ex. fackligt arbete, studier, vård av barn, etc.
kraftigt byggts ut under 1970-talet. Det kan därför finnas anledning utvärdera
erfarenheterna av dessa ledighetsförmåner innan en ytterligare
utökning sker.

Förbundet föreslår med hänvisning till ovanstående att motionen icke
föranleder någon riksdagens åtgärd.

Ledighet för tandläkarbesök

Motionen

I motionen 1331 av Helge Hagberg (s) och Owe Andréasson (s)
framhålls att det i anställningen ingår en rätt till ledighet i enskilda
angelägenheter, vilket inte enbart gäller i sociala situationer utan även
för att kunna sköta samhälls- och fackliga uppdrag. Även rätt till ledighet
för att besöka läkare tillerkänns den anställde medan arbetsgivare
enligt motionen kan neka ledighet för besök hos tandläkare. Sådan ledighet
borde bedömas på samma sätt som ledighet för besök hos läkare,
fortsätter motionärerna. Enligt statistik som redovisas i motionen var
den genomsnittliga behandlingstiden under år 1974 ca 2,5 timmar per
patient.

Nuvarande ordning m. m.

Den privata sektorn

I enlighet med en rekommendation i 1975 års överenskommelse mellan
SAF och LO har i kollektivavtalen på SAF/LO-området införts en
bestämmelse om permission för bl. a. läkar- och tandläkarbesök. Med
permission förstås enligt bestämmelsen ”kort ledighet med bibehållen
lön under högst en dag”.

Även på tjänstemannaområdet finns i kollektivavtalen regler om ledighet
för läkar- och tandläkarbesök.

Den statliga sektorn

I förordningen 1976: 1060 om sjukvård i statligt reglerad anställning,
m. m. regleras rätten till ledighet för läkarbesök för statligt reglerad
anställning.

I förordningen talas huvudsakligen om ledighet för läkarbesök. I 8 §

AU 1978/79:8

sägs dock att arbetstagare skall befrias från tjänstgöring, i den mån det
behövs för bl. a. tandläkarbesök enligt remiss från läkare.

Den kommunala sektorn

De kommunalanställdas möjligheter att erhålla ledighet för s. k. enskilda
angelägenheter regleras i kollektivavtal.

Anställningsvillkoren för de primärkommunalt anställda regleras i
Allmänna bestämmelser för arbetstagare (ABK) och Allmänna bestämmelser
för tjänstemän (ABT). Förutom de ledigheter som regleras i lag
eller författning, kan arbetstagare beviljas ledighet under förutsättning
att så kan ske utan avsevärd olägenhet för arbetet (ABK § 13 mom. 1
samt ABT § 18 mom. 1). Denna ledighet är normalt förenad med avstående
av avlöningsförmåner. Möjligheten att i vissa fall erhålla betald
ledighet i samband med tandläkarbesök finns redan enligt gällande
kommunala avtal (ABK § 14 samt ABT § 15). I bestämmelserna sägs
bl. a.:

Om så nödvändigtvis måste ske under arbetstid, äger tjänsteman att
vid mindre sjukdomsfall, efterbehandlingar, röntgen- eller skärmbildsundersökning
besöka läkare eller sjukhus, varvid ersättning under ledigheten
utgår med belopp motsvarande 100 procent av lönen. Samma rätt
föreligger vid förstagångsbesök hos tandläkare vid akut sjukdom eller
olycksfall.

Anställningsvillkoren för de landstingsanställda regleras i Allmänna
bestämmelser för arbetstagare (LABK) och Allmänna bestämmelser för
tjänstemän (LABT). Ovan citerade bestämmelse för de primärkommunalt
anställda finns även inskriven för landstingskommunalt anställda.

Någon avtalsenlig rätt till ledighet för andra besök än hos tandläkare
enligt ovan föreligger inte, men enligt vad som inhämtats från landstingen
nekas sällan eller aldrig arbetstagare ledighet för andra behandlingsbesök
hos tandläkare.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat remissyttranden över motionen från statens
avtalsverk, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, SAF, LO,
TCO och SACO/SR.

LO, TCO och SACO/SR ställer sig bakom motionärernas förslag om
att frågan om laglig rätt till ledighet för att besöka tandläkare blir föremål
för utredning. SACO/SR anser dock att denna utredning även skall
omfatta besök hos andra vårdgivare än tandläkare, exempelvis läkare
och sjukgymnaster.

SAF anför i sitt yttrande att en anställning som sådan inte ger den
anställde någon rätt till ledighet i enskilda angelägenheter såvida inte
detta är föreskrivet i lag eller avtal. Frågor rörande ledighet för t. ex.
läkarbesök och tandläkarbesök regleras normalt inte i lag. Däremot

AU 1978/79: 8

finns ofta i kollektivavtalen vissa regler som omfattar detta slag av
ledighet, fortsätter föreningen.

I yttrandet hänvisar SAF vidare till att det i enlighet med rekommendationen
i 1975 års överenskommelse mellan SAF och LO i kollektivavtalen
på SAF/LO-området har införts bestämmelser om permission
för förstagångsbesökare hos läkare och tandläkare vid akut sjukdom
eller olycksfall. Den anställde kan härmed i princip anses ha rätt till
permission för nämnda slag av läkar- och tandläkarbesök.

På tjänstemannaområdet faller enligt SAF frågor rörande ledighet
för läkar- och tandläkarbesök i kollektivavtalen in under bestämmelserna
om permission, tjänstledighet och annan ledighet. Enligt SAF beviljas
ledighet generellt när bärande skäl föreligger.

Det framgår vidare att det är föreningens uppfattning att en anställds
ansökan om ledighet för tandläkarbesök inte behandlas på annat sätt
i företagens praxis än en ansökan om ledighet för läkarbesök.

Det är föreningens åsikt att, med hänsyn till att förhållandena av naturliga
skäl starkt varierar mellan olika företag och olika branscher,
frågor om ledighet för anställda ytterst måste bedömas vid det enskilda
företaget. Frågor av i motionen aktualiserad karaktär bör därför lösas
på sätt hittills skett, dvs. genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter och mellan den enskilde arbetstagaren och arbetsgivaren. Något
behov av den föreslagna utredningen föreligger därför inte, slutar SAF.

Avtalsverket anser, som tidigare nämnts, att frågan om rätt till ledighet
från arbetet utgör en avtalsbar fråga även för offentligt anställda.
Med anledning av motionärernas uttalande att rätt till ledighet för att
besöka läkare tillerkänns den anställde, påpekar verket vidare, att någon
lagstadgad rätt till ledighet för läkarbesök inte finns. Bestämmelser om
rätt till sådan ledighet finns däremot för arbetstagare med statligt reglerad
anställning i förordningen 1976: 1060 om sjukvård i statligt reglerad
anställning, m. m. Det kan ifrågasättas om det finns större anledning att
lagstifta om rätt till ledighet för tandläkarbesök än om rätt till ledighet
för läkarbesök, slutar verket.

Svenska kommunförbundet framhåller i sitt yttrande att de kommunalanställdas
möjligheter att erhålla ledighet för s. k. enskilda angelägenheter
regleras i kollektivavtal. Förutom de ledigheter som regleras
i lag eller författning, kan arbetstagare beviljas ledighet under förutsättning
att så kan ske utan avsevärd olägenhet för arbetet. Denna ledighet
är normalt förenad med avstående av avlöningsförmåner. Möjligheten
att i vissa fall erhålla betald ledighet i samband med tandläkarbesök
finns redan enligt gällande kommunala avtal. Då ledighet för angivet
ändamål är reglerad i avtal och i praktiken fungerar på ett tillfredsställande
sätt för kommunernas del finns inte något behov av att i lag
reglera frågan, slutar förbundet.

AU 1978/79: 8

Landstingsförbundet påpekar i sitt yttrande att anställningsvillkoren
för landstingens anställda regleras i kollektivavtal.

Enligt landstingsförbundets mening är frågan om ledighet för tandläkarbesök
principiellt en uppgift för arbetsmarknadens parter och förbundet
föreslår därför att motionen inte skall föranleda någon åtgärd
från riksdagens sida.

Ledighet för tjänstgöring inom frivilligförsvaret

Motionen

I motionen 1708 av Karin Ahrland (fp) och Hans Lindblad (fp)
framhålls att personal som tjänstgör inom de frivilliga försvarsorganisationerna
och som genom skriftliga avtal åtagit sig att frivilligt
tjänstgöra inom totalförsvaret blir skyldiga att 16 dagar för varje fyraårsperiod
fullgöra viss repetitionsutbildning. Utbildningen anses vara
nödvändig för att den frivillige skall kunna fullgöra sina uppgifter i försvarsmakten
och den bedöms vara ett viktigt komplement till den obligatoriska
repetitionsutbildning som åläggs alla män enligt vämpliktslagen.

Motionärerna erinrar vidare om att en värnpliktig inte får sägas upp
av arbetsgivaren när han inkallas, att han är skyldig att inställa sig samt
att tjänstgöringen vid krigsförbandsövningen är semesterlönegrundande.
Motsvarande finns inte för frivilligutbildning. Detta innebär enligt motionärerna
att exempelvis en lotta med A-avtal som kallas in till repetitionsövning
tillsammans med sitt krigsförband kan ha mycket svårt att
få ledigt från sitt ordinarie arbete för detta. Arbetsgivaren har ingen
absolut skyldighet att bevilja henne ledigt.

Mot den angivna bakgrunden anser motionärerna att personal tillhörig
de frivilliga försvarsorganisationerna i ovannämnda hänseende bör
jämställas med värnpliktiga. Detta skulle innebära att författningsmässig
skyldighet infördes för arbetsgivare att bevilja ledighet när frivilligpersonal
med A-avtal inkallas till krigsförbandsövning.

Nuvarande ordning, m. m.

Allmänt

Inom frivilligorganisationen finns personal som genom skriftligt avtal
åtagit sig att frivilligt tjänstgöra inom totalförsvaret och som därmed
blir skyldiga att med jämna mellanrum fullgöra viss repetitionsutbildning.
Denna personal kan vara A-personal eller B-personal. A-personal
placeras för ständig tjänstgöring. B-personal står till förfogande för
tillfällig tjänstgöring i eller i närheten av bostadsorten. Repetitionsutbildningen
omfattar för s. k. A-personal 16 dagar för varje fyraårsperiod.
Arbetsgivare har f. n. ingen skyldighet enligt lag att bevilja

AU 1978/79: 8

tjänstledighet för sådan repetitionsutbildning. Inte heller medför tjänstgöringen
rätt till semesterlön. Avtalsvägen kan däremot arbetsgivaren
ha åtagit sig mera långtgående förpliktelser i angivna hänseenden.

SAF-rekommendation
I en rekommendation om ”Förmåner vid tjänstgöring i totalförsvaret”
(SAF-cirkulär 14/76) sägs bl. a. att företagen bör göra en välvillig
bedömning då det gäller ledighet för anställds deltagande i frivillig befälsutbildning
samt inte lägga hinder i vägen för anställds tjänstgöring
inom frivilligförsvaret. Arbetsgivarna rekommenderas att lämna de
anställda bidrag med 25 % av lönen under samma förutsättningar i
fråga om anställningstid och försörjningsplikt som gäller vid värnpliktigas
repetitionsutbildning.

Bestämmelser för statligt anställda
Statlig tjänsteman som genomgår frivillig utbildning, som fordras
för att vinna eller behålla kompetens för befattning i totalförsvaret,
kan erhålla ledighet med B-avdrag under 32 dagar av ett och samma
kalenderår (19 § AST). Vid ledighet för tjänstgöring i totalförsvaret i
annat fall görs C-avdrag på lönen, dvs. hela lönen får avstås.

Bestämmelser för kommunalanställda
Enligt ABT och LABT kan ledighet — för skilda ändamål — beviljas
under förutsättning att så kan ske utan avsevärd olägenhet för arbetet.
Ledighet skall beviljas om det bedöms att ledigheten inte skulle
innebära avsevärd olägenhet för arbetet.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat remissyttranden över motionen från statens
avtalsverk, överbefälhavaren (ÖB), Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet,
SAF, LO, TCO och SACO/SR.

LO understryker i sitt yttrande att det måste vara en väsentlig skillnad
i fråga om samhällets ansvar för ersättning och rätten till ledighet
när värnpliktiga och fast anställd personal liksom civilförsvarspliktiga
uppfyller en skyldighet som samhället ålagt dem mot kravet om samma
rätt för frivilligorganisationernas personal. En likabehandling skulle
därför få vittgående konsekvenser. LO anser att frivilliga insatser på
försvarsområdet inte skall betraktas på annat sätt än frivilliga insatser
på andra samhällsområden. LO avstyrker därför motionen och anser
att ett beslut enligt motionskravet skulle innebära att samhället bestämt
sig för att frivilligheten inom denna samhällssektor skall premieras.

TCO redovisar en positiv inställning till motionen. Med hänsyn till
att totalförsvarets uppbyggnad förutsätter medverkan från medlemmar
i frivilliga försvarsorganisationer och att repetitionsutbildning är en

AU 1978/79: 8

nödvändighet för att denna personal skall kunna fullgöra sina uppgifter
inom försvaret, anser TCO nämligen det befogat att, som föreslås i motionen,
riksdagen hos regeringen anhåller om förslag angående rätt till
ledighet för A-personal från ordinarie arbete vid krigsförbandsövning.

Även SACO/SR biträder motionärernas förslag.

SAF framhåller i sitt yttrande att föreningen är positivt inställd till
anställdas tjänstgöring inom frivilligförsvaret liksom till frivillig befälsutbildning.

Föreningen har utfärdat en rekommendation i frågan. Däri sägs
bland annat att företagen bör göra en välvillig bedömning då det gäller
ledighet för anställds deltagande i frivillig befälsutbildning samt inte
lägga hinder i vägen för anställds tjänstgöring inom frivilligförsvaret.

Det är föreningens uppfattning att rekommendationen följs av delägarföretagen
och att dessa i största möjliga utsträckning anpassar sig
till de skäliga krav på ledighet som den anställde kan ha.

Förhållandena beträffande arbetets organisation varierar starkt mellan
olika företag och branscher. Frågor om ledighet för anställda måste
därför ytterst bedömas vid det enskilda företaget. Föreningen anser att
hithörande frågor därför inte bör bli föremål för lagstiftning.

Av talsverket anför, som tidigare nämnts, att frågan om rätt till ledighet
från arbetet är avtalsbar och alltså kan bli föremål för kollektivavtalsförhandlingar
mellan verket och de statsanställdas huvudorganisationer.
Verket framhåller därför endast att värnpliktstjänstgöringen
bygger på en lagstadgad skyldighet, medan tjänstgöringen såsom Apersonal
bygger på ett frivilligt åtagande. I yttrandet påpekas vidare att
några bestämmelser av det slag som åsyftas beträffande A-personal inte
finns för andra kategorier som fullgör tjänstgöring inom försvarsmakten
efter frivilligt åtagande, t. ex. reservofficerare.

Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet påpekar att
ledighet enligt gällande bestämmelser för de kommunalt anställda kan
beviljas under förutsättning att ledigheten inte medför avsevärd olägenhet
för arbetet. Av avtalskommentaren framgår att ledighet skall beviljas
om en bedömning leder till att ledigheten inte skulle innebära
avsevärd olägenhet för arbetet. De båda förbunden finner denna avtalsreglering
vara tillräcklig för kommunala sektorns vidkommande
vad gäller ledighet för tjänstgöring inom frivilligförsvaret.

I ÖB:s yttrande framhålls att ÖB alltid har understrukit önskvärdheten
av att frivillig personal övas i sina krigsbefattningar och att åtgärder
vidtas för att underlätta detta. I senaste översyn av förmåner
för frivillig personal har ersättningar vid deltagande i krigsförbandsövning
i stort jämställts med de ersättningar som utgår till värnpliktiga.
På så sätt avlastas arbetsgivaren från avlöningskostnader under tjänstgöringstiden
vid sådan övning. Med hänsyn till det stora värde som frivilligpersonalens
deltagande i krigsförbandsövning innebär tillstyrker ÖB
motionen.

AU 1978/79: 8

Utskottet

I föreliggande betänkande behandlar utskottet tre motioner angående
rätten till ledighet för skilda ändamål. Det gäller rätt till ledighet för
organiserande av motionsidrott, för tandläkarbesök samt för deltagande
i frivilligförsvaret. Motionerna har remissbehandlats.

Rätten till ledighet för organiserande av motionsidrott tas upp av
Hans Alsén m. fl. (s) i.motionen 1318. Motionärerna framhåller vikten
av att motionsidrottsverksamheten kan konsolideras och utvecklas. Möjligheterna
till ökade insatser på arbetsplatserna anser man spela en avgörande
roll. Betydande organisatoriska insatser av enskilda personer
kommer därvid att krävas. Mot bakgrund av verksamhetens stora betydelse
anser därför motionärerna att den nya arbetsrättskommittén bör
ges i tilläggsdirektiv att överväga möjligheten av en lämpligt reglerad
rätt för anställd att på arbetstid organisera viss motionsidrottsverksamhet.

Som framgår av remissvaren över motionen är TCO och SACO/SR
positiva till motionsyrkandet, medan LO avstår från att yttra sig i
frågan. Arbetsgivarsidan — SAF, SAV, Svenska kommunförbundet och
Landstingsförbundet — ställer sig positiva till att motionsidrotten främjas.
Däremot anser man sig inte kunna ställa sig bakom motionärernas
begäran om att möjligheterna av en lämpligt reglerad rätt för anställd
att på arbetstid organisera viss motionsidrottsverksamhet skall utredas.
Enligt SAF är motionsidrottsverksamhet en aktivitet som hör fritiden
till. SAV och de båda kommunförbunden anser att frågan om arbetstagares
rätt till ledighet för skilda ändamål bör regleras genom avtal mellan
parterna på arbetsmarknaden.

Helge Hagberg (s) och Owe Andréasson (s) begär i motionen 1331
att regeringen skall låta utreda frågan om laglig rätt till ledighet för att
besöka tandläkare. Enligt motionärerna har anställda rätt till ledighet
för att besöka läkare. Däremot kan arbetsgivare neka ledighet för besök
hos tandläkare. Sådan ledighet bör bedömas på samma sätt som ledighet
för besök hos läkare, anser motionärerna.

De fackliga organisationerna ställer sig bakom motionärernas krav på
utredning av frågan. Representanterna för arbetsgivarsidan — SAF,
avtalsverket, Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet — anser
att frågan om rätt till ledighet för tandläkarbesök bör regleras genom
avtal och inte genom lagstiftning.

Inom frivilligorganisationen finns personal som genom skriftligt avtal
åtagit sig att frivilligt tjänsgöra inom totalförsvaret och som därmed blir
skyldiga att med jämna mellanrum fullgöra viss repetitionsutbildning.
Denna personal kan vara A-personal eller B-personal. A-personal placeras
för ständig tjänstgöring. B-personal står till förfogande för tillfällig
tjänstgöring i eller i närheten av bostadsorten. Repetitionsutbildningen
omfattar för A-personal 16 dagar för varje fyraårsperiod. Arbetsgivare

AU 1978/79: 8

har f. n. ingen skyldighet enligt lag att bevilja tjänstledighet för sådan
repetitionsutbildning.

Karin Ahrland (fp) och Hans Lindblad (fp) begär i motionen 1708
att riksdagen hos regeringen skall anhålla om förslag angående rätt till
ledighet för A-personal från ordinarie arbete vid krigsförbandsövning.
Motionärerna anser att personal som tillhör de frivilliga försvarsorganisationerna
bör jämställas med de värnpliktiga när det gäller ledighet.

Av remissvaren framgår att LO avstyrker motionen medan TCO och
SACO/SR tillstyrker densamma. TCO framhåller bl. a. att totalförsvarets
uppbyggnad förutsätter medverkan från medlemmar i frivilliga försvarsorganisationer
och att repetitionsutbildning är en nödvändighet för
att denna personal skall kunna fullgöra sina uppgifter inom försvaret.

SAF hänvisar till att föreningen utfärdat en rekommendation i frågan
av innebörd att företagen bör göra en välvillig bedömning då det gäller
ledighet för anställdas deltagande i frivillig befälsutbildning och inte
lägga hinder i vägen för anställds tjänstgöring inom frivilligförsvaret.
Enligt föreningens bedömning följs rekommendationen. SAF avstyrker
därför förslaget om lagstiftning i den aktuella frågan.

Avtalsverket anser att frågan om rätt till ledighet för skilda ändamål
bör lösas avtalsvägen och påpekar att några bestämmelser av det slag
som åsyftas beträffande A-personal inte finns för andra kategorier som
fullgör tjänstgöring inom försvarsmakten efter frivilligt åtagande, t. ex.
reservofficerare.

De båda kommunförbunden anser att gällande avtalsreglering är tillräcklig
för den kommunala sektorns vidkommande vad gäller ledighet
för tjänstgöring inom frivilligförsvaret.

ÖB, slutligen, anser att motionen bör tillstyrkas med hänsyn till det
stora värde som frivilligpersonalens deltagande i krigsförbandsövning innebär.

Utskottet har förståelse för det syfte som ligger bakom motionerna.
I och för sig är det angeläget att man på olika sätt söker främja motionsidrott
och det frivilliga försvaret. Likaså är det angeläget att arbetslivet
organiseras så att det finns möjlighet för de anställda att vid behov uppsöka
läkare eller tandläkare. När det gäller att ta ställning till om lagstiftning
skall tillgripas för att stödja de krav som förs fram finns det
emellertid anledning till försiktighet. Remissopinionen är, som tidigare
redovisats, splittrad och i många fall hänvisar man till att de aktuella
ledighetsfrågorna bör lösas av parterna på arbetsmarknaden. Genom kollektivavtal
och på annat sätt tillgodoses redan nu i viss omfattning ledighetsanspråk
av den typ motionärerna tar upp. Enligt utskottets uppfattning
bör man gå vidare på den vägen. Det bör alltså i första hand
ankomma på parterna på arbetsmarknaden att göra erforderliga bedömningar.
Dessa torde ha bäst möjligheter att prioritera olika ledighetskrav
emellan och göra de avvägningar mot andra intressen som är nödvändiga
i sammanhanget.

AU 1978/79: 8

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet att riksdagen tar
något initiativ på grund av motionerna.

Utskottet hemställer

1. beträffande rätt till ledighet för organiserande av motionsidrott
att motionen 1977/78: 1318 inte föranleder någon riksdagens
åtgärd,

2. beträffande rätt till ledighet för att besöka tandläkare att
motionen 1977/78: 1331 inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

3. beträffande rätt till ledighet för A-personal från ordinarie arbete
vid krigsförbandsövning ätt motionen 1977/78: 1708 inte
föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 24 oktober 1978

På arbetsmarknadsutskottets vägnar
ELVER JONSSON

Närvarande: Elver Jonsson (fp), Bengt Fagerlund (s), Torsten Stridsman
(c), Birger Nilsson (s), Gördis Hörnlund (s), Allan Gustafsson (c), Erik
Johansson i Simrishamn (s), Ingrid Ludvigsson (s), Arne Fransson (c),
Bernt Nilsson (s), tredje vice talmannen Karl Erik Eriksson (fp), Margaretha
af Ugglas (m), Anna-Greta Leijon (s), Olof Johansson (c) och
Eric Hägelmark (fp).

Särskilt yttrande

av Margaretha af Ugglas (m) som anför:

I anslutning till motionen 1977/78: 1708 av Karin Ahrland (fp) och
Hans Lindblad (fp) vill jag betona det angelägna i att frivillig personal
med A-avtal får tillfälle att delta i krigsförbandsövningar. Denna personal,
som genom skriftligt avtal med militär myndighet åtagit sig att
tjänstgöra inom försvaret, har stor betydelse för vårt totalförsvar och
det är därför ett överordnat intresse att ledighetsfrågan kan ordnas. Om
frågan inte kan lösas genom att de anställda beviljas ledighet får lagstiftningsvägen
övervägas. Det får förutsättas att företrädare för försvaret
och frivilligorganisationerna noga följer utvecklingen och vid behov
aktualiserar frågan om lagstiftning.

I sammanhanget kan också nämnas att socialförsäkringsutskottet (SfU
1978/79: 3) nyligen redovisat en positiv inställning i en annan fråga som
rör frivilligpersonalen. Det gäller ett motionskrav att dagpenning, som
utgår under tjänstgöring, skall räknas som pensionsgrundande inkomst.

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1978 780058