Arbetsmarknadsutskottets betänkande

AU 1978/79:39

1978/79:39

med anledning av propositionen 1978/79:175 med förslag till lag om
jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet, m. m. jämte motioner I

betänkandet behandlas regeringens i propositionen 1978/79:175
(arbetsmarknadsdepartementet) framlagda förslag till lag om jämställdhet
mellan kvinnor och män i arbetslivet m. m. jämte fyra motioner
väckta med anledning av propositionen. Dessutom behandlas två motioner
från den allmänna motionstiden i år.

Propositionen

I propositionen föreslår regeringen — efter föredragning av statsrådet
Winther — att riksdagen skall

dels antaga det av lagrådet granskade förslaget till lag om jämställdhet
mellan kvinnor och män i arbetslivet med däri gjorda redaktionella
ändringar,

dels godkänna vad föredraganden har föreslagit angående det s. k.
jämställdhetsbidraget.

Propositionens lagförslag har följande lydelse:

Lag om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens ändamål

1 § Denna lag har till ändamål att främja kvinnors och mäns lika rätt

1 fråga om arbete, arbetsvillkor och utvecklingsmöjligheter i arbetet
(jämställdhet i arbetslivet).

Förbud mot könsdiskriminering

2 § En arbetsgivare får inte missgynna en arbetstagare eller en arbetssökande
på grund av hans eller hennes kön.

3 § Missgynnande på grund av kön föreligger när en arbetsgivare vid
anställning eller befordran eller vid utbildning för befordran utser någon
framför en annan av motsatt kön, fastän den som förbigås har bättre
sakliga förutsättningar för arbetet eller utbildningen.

Detta gäller dock inte om arbetsgivaren kan visa att beslutet inte be 1

Riksdagen 1978/79. 18 sami. Nr 39

AU 1978/79: 39

ror på någons kön eller att beslutet är ett led i strävanden att främja
jämställdhet i arbetslivet eller att det är berättigat av hänsyn till ett
ideellt eller annat särskilt intresse, som inte bör vika för intresset av
jämställdhet i arbetslivet.

4 § Missgynnande på grund av kön föreligger även när en arbetsgivare

1. tillämpar sämre anställningsvillkor för en arbetstagare än dem som
arbetsgivaren tillämpar för arbetstagare av motsatt kön när de utför arbete,
som enligt kollektivavtal eller praxis inom verksamhetsområdet är
att betrakta som lika eller som är likvärdigt enligt en överenskommen
arbetsvärdering, om arbetsgivaren inte kan visa att de olika anställningsvillkoren
beror på skillnader i arbetstagarnas sakliga förutsättningar för
arbetet eller att de i varje fall inte beror på arbetstagarnas kön,

2. leder och fördelar arbetet på ett sådant sätt att en arbetstagare blir
uppenbart oförmånligt behandlad i jämförelse med arbetstagare av motsatt
kön, om arbetsgivaren inte kan visa att behandlingen inte beror på
arbetstagarnas kön eller att det finns sådana skäl som anges i 3 § andra
stycket,

3. säger upp ett anställningsavtal, omplacerar, permitterar eller avskedar
någon eller vidtar en annan jämförlig åtgärd till skada för en arbetstagare,
om åtgärden beror på arbetstagarens kön.

5 § Ett avtal är ogiltigt i den mån det föreskriver skillnader mellan
kvinnor och män i fråga om anställningsvillkor eller det på annat sätt
tillåter sådant missgynnande på grund av kön som anges i 3 och 4 §§.

Aktiva åtgärder för jämställdhet

6 § En arbetsgivare skall inom ramen för sin verksamhet bedriva ett
målinriktat arbete för att aktivt främja jämställdhet i arbetslivet.

I detta syfte skall arbetsgivaren vidta sådana åtgärder som, med hänsyn
till arbetsgivarens resurser och omständigheterna i övrigt, kan krävas
för att arbetsförhållandena skall lämpa sig för både kvinnor och
män. Arbetsgivaren skall också verka för att lediga anställningar söks av
båda könen samt genom utbildning och andra lämpliga åtgärder främja
en jämn fördelning mellan kvinnor och män i skilda typer av arbete och
inom olika kategorier av arbetstagare.

När det på en arbetsplats inte råder en i huvudsak jämn fördelning
mellan kvinnor och män i en viss typ av arbete eller inom en viss kategori
av arbetstagare, skall arbetsgivaren, om inte särskilda skäl talar
emot det, vid nyanställningar särskilt anstränga sig för att få sökande av
det underrepresenterade könet och söka se till att andelen arbetstagare
av det könet efter hand ökar.

AU 1978/79: 39

7 § I frågor som avses i 6 § får andra regler fastställas i kollektivavtal
som har slutits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation.

En arbetsgivare som är bunden av ett sådant kollektivavtal får tilllämpa
avtalet även på en arbetstagare eller en arbetssökande som inte är
medlem av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen men sysselsätts
i ett arbete som avses med avtalet eller söker ett sådant arbete.

Bedömningen av vad som enligt 6 § åligger en arbetsgivare som inte
är bunden av kollektivavtal enligt första stycket skall göras med beaktande
av kollektivavtal i jämförbara förhållanden.

Övriga bestämmelser

8 § Missgynnas en arbetstagare på grund av sitt kön genom en bestämmelse
i ett avtal med arbetsgivaren eller genom att arbetsgivaren säger
upp ett avtal eller vidtar en annan sådan rättshandling, skall bestämmelsen
eller rättshandlingen förklaras ogiltig, om arbetstagaren begär
det.

Sker missgynnande genom att arbetsgivaren förbigår någon på det
sätt som anges i 3 §, skall arbetsgivaren betala skadestånd till den missgynnade
för den kränkning som missgynnandet innebär. Begärs skadestånd
av flera som har bättre sakliga förutsättningar för arbetet eller utbildningen
än den som arbetsgivaren har utsett, delas det skadestånd
som skulle ha utgått till den missgynnade lika mellan dem.

Missgynnas en arbetstagare på det sätt som anges i 4 §, skall arbetsgivaren
betala arbetstagaren skadestånd för den förlust som uppkommer
och för den kränkning som missgynnandet innebär.

Om det är skäligt, kan skadeståndet sättas ned eller helt falla bort.

9 § En arbetsgivare, som inte följer föreskrifterna i 6 §, kan föreläggas
vid vite att fullgöra sina skyldigheter. I föreläggandet skall anges hur
och inom vilken tid som skyldigheterna skall fullgöras.

För en arbetsgivare, som inte fullgör sina förpliktelser enligt kollektivavtal
som avses i 7 § första stycket, gäller vad som föreskrivs om påföljd
i avtalet eller i lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet.

10 § Regeringen utser ett jämställdhetsombud och en jämställdhetsnämnd,
vilka skall se till att denna lag efterlevs. Jämställdhetsombudet
skall därvid i första hand söka förmå arbetsgivare att frivilligt följa
lagens föreskrifter. Ombudet skall också i övrigt medverka i strävandena
att främja jämställdhet i arbetslivet.

Jämställdhetsnämnden skall bestå av elva ledamöter. Ordföranden
och ytterligare fyra ledamöter utses bland personer som inte företräder

lt Riksdagen 1978/79.18 sami. Nr 39

AU 1978/79: 39

arbetsgivar- eller arbetstagarintressen. Ordföranden bör vara lagkunnig
och erfaren i domarvärv. Av de fyra ledamöterna bör två ha särskild
insikt i förhållandena på arbetsmarknaden och två ha erfarenhet av
arbete med frågor som rör jämställdhet mellan kvinnor och män. Av de
övriga sex ledamöterna utses en efter förslag av Svenska arbetsgivareföreningen,
en efter förslag av Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet,
en efter förslag av statens arbetsgivarverk, en efter förslag
av Landsorganisationen i Sverige, en efter förslag av Tjänstemännens
centralorganisation och en efter förslag av Centralorganisationen
SACO/SR. För varje ledamot skall finnas en ersättare. Vad som har
föreskrivits om ledamot gäller även ersättaren. Vid behov får ordföranden
tillkalla tillfälliga ersättare.

11 § En arbetsgivare är skyldig att på uppmaning av jämställdhetsombudet
lämna de uppgifter om förhållandena i arbetsgivarens verksamhet
som kan vara av betydelse för ombudets tillsyn enligt 10 § första
stycket.

Arbetsgivaren är skyldig att lämna uppgifter om förhållandena i sin
verksamhet även på uppmaning av jämställdhetsnämnden, när nämnden
behandlar en framställning om vitesföreläggande enligt 9 § första
stycket eller prövar ett vitesföreläggande som jämställdhetsombudet har
meddelat.

Om arbetsgivaren inte rättar sig efter en uppmaning enligt första eller
andra stycket, kan uppmaningen följas av vitesföreläggande.

12 § Mål om tillämpning av 2—5 och 8 §§ handläggs enligt lagen
(1974: 371) om rättegången i arbetstvister. Därvid anses som arbetstagare
även arbetssökande och som arbetsgivare även den hos vilken
någon har sökt arbete. Detsamma gäller vid tillämpning i en tvist om
2—5 och 8 §§ av reglerna om tvisteförhandling i lagen (1976: 580) om
medbestämmande i arbetslivet.

I en sådan tvist får jämställdhetsombudet föra talan för en enskild
arbetstagare eller en arbetssökande, om den enskilde medger det och om
ombudet finner att en dom i tvisten är betydelsefull för rättstillämpningen.
Sådan talan förs vid arbetsdomstolen. När en arbetstagarorganisation
har rätt att föra talan för den enskilde enligt 4 kap. 5 § lagen
om rättegången i arbetstvister, får dock jämställdhetsombudet föra talan
endast om organisationen inte gör det. Vad som i den lagen föreskrivs
om den enskildes ställning i rättegången, tillämpas även när ombudet
för talan.

Förs talan med anledning av uppsägning eller avskedande, gäller i tilllämpliga
delar 34—37 §§, 38 § tredje stycket andra meningen, 39—
41 §§ samt 42 § andra stycket lagen (1974: 12) om anställningsskydd.
I fråga om annan talan tillämpas 64—66 och 68 S§ lagen om medbe -

AU 1978/79: 39

stämmande i arbetslivet på motsvarande sätt. Talan som förs av jämställdhetsombudet
behandlas därvid som om talan hade förts av arbetstagaren
eller av den arbetssökande på egna vägnar.

13 § Vitesföreläggande enligt 9 § första stycket meddelas av jämställdhetsnämnden
efter framställning av jämställdhetsombudet. Nämnden
meddelar också vitesföreläggande enligt 11 § andra och tredje
styckena. Vitesföreläggande enligt 11 § första och tredje styckena meddelas
av jämställdhetsombudet.

Mot ombudets beslut att meddela vitesföreläggande får talan föras genom
besvär hos jämställdhetsnämnden. Mot jämställdhetsnämndens beslut
enligt denna lag får talan inte föras.

En arbetsgivare eller en ställföreträdare för arbetsgivare kan kallas
vid vite att inställa sig personligen till förhandling inför jämställdhetsnämnden.

14 § Talan om utdömande av vite som har förelagts enligt denna lag
förs vid allmän domstol av åklagare. Sådan talan får väckas endast efter
anmälan av jämställdhetsombudet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.

Ett avtal som har ingåtts före lagens ikraftträdande är utan verkan i
den mån avtalet innefattar avvikelser från lagen. Har ett kollektivavtal
tillkommit för ett sådant ändamål som anges i 7 § första stycket, gäller
dock avtalet.

Ett avtal om pension, som har ingåtts före ikraftträdandet, får tills
vidare tillämpas utan hinder av 5 §.

Kartong: S. 39, vänster spalt rad 5 Utgår

AU 1978/79: 39

Motionerna

Motioner väckta under allmänna motionstiden

1978/79:392 av Lars Werner m. fl. (vpk)

I motionen yrkas

1. att riksdagen uttalar sig för ett fastställande av en minimiarbetstid
om 20 timmar i veckan, som skall gälla om inte annan överenskommelse
nås med den lokala fackliga organisationen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i lagen om
anställningsskydd så att arbetsköpare skall vara skyldig att före nyanställningar
erbjuda redan anställd med deltidsarbete förlängd arbetstid.

1978/79:2152 av Lars Werner m. fl. (vpk)

I motionen yrkas att riksdagen beslutar

4. att hos regeringen hemställa om förslag till förslagsanslag för bidrag
till kommuner för att understödja kvinnohusverksamhet.

Motionen behandlas beträffande övriga yrkanden i betänkandet AU
1978/79: 21.

Motioner väckta med anledning av propositionen

1978/79: 2530 av Elis Andersson (c)

I motionen yrkas att riksdagen beslutar

1. att uttala sig för angelägenheten av att parterna på arbetsmarknaden
centralt och lokalt genom avtal söker finna vägar till jämställdhet
i arbetslivet mellan kvinnor och män,

2. att avslå regeringens förslag i de delar det inte avser ett allmänt
könsdiskrimineringsförbud.

1978/79:2531 av Gösta Bohman m. fl. (m)

I motionen yrkas

1. att riksdagen antar det vid propositionen fogade förslaget till Lag
om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet med den ändringen
att 3 och 6 §§ erhåller följande lydelse.

3 §

Missgynnande enligt 2 § föreligger om det kan göras sannolikt att
arbetsgivare vid anställning eller befordran eller vid utbildning för befordran
förbigått någon på grund av hans eller hennes kön. Sådant missgynnande
skall inte anses föreligga i fråga om särbehandling som är
berättigad av hänsyn till ett ideellt eller annat särskilt intresse, som inte
bör vika för intresset av jämställdhet i arbetslivet.

6 §

En arbetsgivare i arbetslivet.

I detta av arbetstagare.

När det på en arbetsplats inte råder i huvudsak jämn fördelning mel -

AU 1978/79: 39

lan kvinnor och män i en viss typ av arbete eller inom viss kategori av
arbetstagare skall arbetsgivare, om inte särskilda skäl talar emot det och
det rimligen kan krävas under hänsynstagande till arbetsgivarens resurser
och omständigheterna i övrigt, vid nyanställning särskilt anstränga sig
för att få sökande av det underrepresenterade könet och söka se till att
andelen arbetstagare av det könet efter hand ökar.

2. att riksdagen uttalar att huvuddragen i förfarandet inför jämställdhetsnämnd
bör regleras i lag.

1978/79:2532 av Bengt Fagerlund m. fl. (s)

I motionen yrkas att riksdagen antar det i bilagan till motionen upptagna
lagförslaget.

Det i motionsbilagan upptagna lagförslaget har följande lydelse:

Förslag till

Lag om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet

1 § Kvinnor och män bör i arbetslivet ha likvärdiga möjligheter till
anställning och utbildning. De bör ha samma möjligheter till ansvarsfulla
och meningsfyllda arbetsuppgifter och även i övrigt ha likvärdiga arbetsvillkor.
Arbetet bör organiseras på ett sätt som främjar jämställdhet i
arbetslivet.

2 § Arbetsmarknadens parter har ett särskilt ansvar för förverkligandet
av 1 §. Detta bör beaktas vid ingående av såväl kollektivavtal om löner
och allmänna anställningsvillkor som sådana kollektivavtal som avses i
32 § lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet.

3 § En arbetsgivare får inte missgynna en arbetstagare eller en arbetssökande
på grund av hans eller hennes kön.

4 § Missgynnande på grund av kön föreligger när en arbetsgivare vid
anställning eller befordran eller vid utbildning för befordran utser någon
framför en annan av motsatt kön, fastän den som förbigås har bättre
sakliga förutsättningar för arbetet eller utbildningen.

Detta gäller dock inte om arbetsgivaren kan visa att beslutet inte beror
på någons kön eller att beslutet är ett led i strävanden att främja jämställdhet
i arbetslivet eller att det är berättigat av hänsyn till ett ideellt
eller annat särskilt intresse, som inte bör vika för intresset av jämställdhet
i arbetslivet.

5 § Missgynnande på grund av kön föreligger även när en arbetsgivare

2f Riksdagen 1978/79.18 sami. Nr 39

AU 1978/79: 39

6 § Ett avtal är ogiltigt i den mån det föreskriver skillnader mellan
kvinnor och män i fråga om anställningsvillkor eller det på annat sätt
tillåter sådant missgynnande på grund av kön som anges i 4 och 5 §§.

7 § Missgynnas en arbetstagare på grund av sitt kön genom en bestämmelse
i ett avtal med arbetsgivaren eller genom att arbetsgivaren säger
upp ett avtal eller vidtar en annan sådan rättshandling, skall bestämmelsen
eller rättshandlingen förklaras ogiltig, om arbetstagaren begär det.

Sker missgynnande genom att arbetsgivaren förbigår någon på det sätt
som anges i 4 §, skall arbetsgivaren betala skadestånd till den missgynnade
för den kränkning som missgynnandet innebär. Begärs skadestånd
av flera som har bättre sakliga förutsättningar för arbetet eller utbildningen
än den som arbetsgivaren har utsett, delas det skadestånd som
skulle ha utgått till den missgynnade lika mellan dem.

Missgynnas en arbetstagare på det sätt som anges i 5 §, skall arbetsgivaren
betala arbetstagaren skadestånd för den förlust som uppkommer
och för den kränkning som missgynnandet innebär.

Om det är skäligt, kan skadeståndet sättas ned eller helt falla bort.

8 § Mål om tillämpning av 3—7 §§ handläggs enligt lagen (1974: 371)
om rättegången i arbetstvister. Därvid anses som arbetstagare även arbetssökande
och som arbetsgivare även den hos vilken någon har sökt
arbete. Detsamma gäller vid tillämpning i en tvist om 3—7 §§ av reglerna
om tvisteförhandling i lagen om medbestämmande i arbetslivet.

I mål om tillämpning av 3—7 §§ skall berörd lokal arbetstagarorganisation
i förhållande till vilken arbetsgivaren är eller brukar vara
bunden av kollektivavtal beredas tillfälle att yttra sig, om organisationen
inte är part i målet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980. Ett avtal om pension, som
har ingåtts före ikraftträdandet, får tills vidare tillämpas utan hinder av
6 §.

1978/79: 2533 av Lars Werner m. fl. (vpk)

I motionen yrkas att riksdagen med avslag på i propositionen 1978/79:
175 framställt förslag till lag om jämställdhet mellan kvinnor och män i
arbetslivet beslutar att anta föjande

Förslag till

Lag mot kvinnodiskriminering i arbetslivet

1 § Män och kvinnor skall ha lika rätt till arbete och utbildning
inom arbetslivet samt ha lika arbetsvillkor.

AU 1978/79: 39

2 § Diskriminering med avseende på rätt som sägs i 1 § får icke ske.

3 § Med diskriminering menas i denna lag att någon särbehandlas
till följd av sitt kön, såvida denna särbehandling inte är ägnad att
främja jämställdhet eller är ofrånkomlig för att tillgodose ett intresse
som inte rimligen bör vika för intresset av jämställdhet.

4 § Påstående om att diskriminering förekommit skall godtas om det
finns sannolika skäl för detta.

5 § Den som bryter mot denna lag skall ersätta uppkommen skada
varvid hänsyn skall tas även till omständigheter av annan än rent ekonomisk
betydelse. Arbetstagarorganisations intresse av att förbudet inte
överträds gentemot organisationens medlemmar skall jämväl beaktas vid
bedömandet om och i vad mån skada uppkommit.

I de fall där domstol fastställt att en arbetssökande till följd av kön
ej erhållit en anställning skall det allmänna skadestånd som utdöms till
den arbetssökande uppgå till minst ett basbelopp enligt lagen om allmän
försäkring såvida ej lägre belopp yrkats.

6 § Den som vidtagit diskriminerande åtgärd kan av domstol åläggas
att vid vite upphöra med detta. Talan om utdömande av vite som har
förelagts enligt denna lag förs vid allmän domstol av åklagare.

7 § Mål om tillämpning av denna lag skall handläggas jämlikt lagen
om rättegången i arbetstvister. Därvid anses som arbetstagare även uppdragstagare
samt arbets- eller uppdragssökande och som arbetsgivare
även uppdragsgivare samt den som erbjuder arbete eller uppdrag. I tvist
om överträdelse av 2 § har arbetstagarorganisation rätt till förhandling
för en medlem som söker arbete. Därvid skall 64—66 och 68 §§ lagen
om medbestämmande i arbetslivet tillämpas.

8 § Denna lag utgör ej hinder mot träffande av kollektivavtal om
särskilda åtgärder för genomförande av målsättningen i 1 §.

9 § Regeringen utser jämställdhetsnämnd som skall övervaka denna
lags efterlevnad. Jämställdhetsnämnden skall bestå av tretton ledamöter,
varav fyra efter förslag av Landsorganisationen i Sverige, två efter förslag
av Tjänstemännens centralorganisation, en efter förslag av Centralorganisationen
SACO/SR, en efter förslag av Svenska arbetsgivareföreningen,
en efter förslag av statens arbetsgivarverk och en efter förslag
av Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet. Av de
övriga tre skall en vara ordförande och två ha erfarenhet av arbete som
rör jämställdhet mellan kvinnor och män. En av dessa bör vara lagkunnig.

För varje ledamot skall finnas ersättare. Vad som föreskrivits om ledamöterna
gäller även ersättarna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.

Ett avtal som har ingåtts före lagens ikraftträdande är utan verkan i
den mån avtalet innefattar avvikelser från lagen.

AU 1978/79: 39

Utskottet

Bakgrund

Jämställdhetsfrågorna har under senare år tilldragit sig ett allt större
intresse i samhällsdebatten. Åtgärder har satts in på olika områden för
att skapa jämställdhet mellan män och kvinnor. Det statliga jämställdhetsarbetet
kom in i ett intensivare skede mot slutet av år 1972 när regeringen
tillsatte den s. k. jämställdhetsdelegationen, som knöts till statsrådsberedningen.
Arbetet bedrevs dels i en större församling med representanter
för organisationer, myndigheter m. fl., dels i den s. k. lilla delegationen
som bevakade det löpande reformarbetet inom regeringens
kansli, utförde utredningar, anordnade praktiska försök och sökte påverka
opinionen. Men delegationen hade även mera övergripande uppgifter.
På dess uppdrag utarbetades en departementspromemoria om lagstiftning
mot könsdiskriminering (Ds Ju 1975: 7).

Promemorian, som innehöll en översikt och utvärdering av utländska
förebilder till en sådan lagstiftning och svenska lagregler på hithörande
område, utmynnade i ett negativt ställningstagande till värdet av en lag
mot könsdiskriminering. Delegationen delade denna uppfattning och
uttalade i skrivelse till regeringen som sin mening att övervägande skäl
talade för att en sådan lag inte borde införas. Huvudskälet angavs vara
att lagen inte skulle kunna begränsas till att enbart omfatta särbehandling
i negativ mening utan skulle försvåra en ”positiv” särbehandling, dvs.
könskvotering och andra diskriminerande åtgärder i syfte att uppnå jämställdhet
på längre sikt. Delegationen ansåg det vara svårt att se varför
man skulle gå omvägen över en förbudslag som kunde försvåra ett aktivt
handlande, när man i stället hade möjlighet att direkt lagstifta för det
syfte man vill nå — aktiva jämställdhetsåtgärder. Lagstiftning borde
enligt delegationen såväl generellt som i särskilda sammanhang kunna
användas som ett instrument för att främja utvecklingen mot jämställdhet.

Promemorian remissbehandlades och föranledde inga lagstiftningsåtgärder.
Frågan aktualiserades emellertid på nytt i riksdagen, och våren
1976 beslutades om ny utredning i parlamentariska former om lagstiftning
mot könsdiskriminering.

Som följd av riksdagens beslut tillsattes den 18 augusti 1976 den s. k.
jämställdhetskommittén, som enligt direktiven skulle inrikta sig på mer
långsiktiga projekt inom jämställdhetsområdet och frågor av större principiell
räckvidd. Kommittén fick även i uppdrag att allsidigt och förutsättningslöst
pröva frågan om en lagstiftning mot könsdiskriminering.

Efter regeringsskiftet 1976 avskaffades jämställdhetsdelegationen, och
dess utredningsuppgifter m. m. överfördes på jämställdhetskommittén,
som dessutom fick i uttryckligt uppdrag att utarbeta förslag till en lag
mot könsdiskriminering.

AU 1978/79: 39

Jämställdhetskommittén avlämnade i maj 1978 betänkandet (SOU
1978: 38) Jämställdhet i arbetslivet med förslag till lag om jämställdhet
mellan kvinnor och män i arbetslivet. Betänkandet, som remissbehandlats,
ligger till grund för propositionens lagförslag.

Under 1970-talet har vissa lagstiftningsåtgärder vidtagits på jämställdhetsområdet.
År 1973 beslöt riksdagen att i regeringsformen 2 kap. 16 §
skulle intas en bestämmelse om förbud mot lagstiftning som innebär att
någon blir utsatt för könsdiskriminering.

Som ett av nyckelområdena för att främja jämställdheten har arbetslivet
betraktats. Inom arbetsmarknadspolitiken och regionalpolitiken har
man med skiftande framgång prövat olika åtgärder. Staten har också på
sitt avtalsområde försökt vara aktiv. Myndigheternas jämställdhetsarbete
bedrivs främst på grundval av kungörelsen (1973: 279) om förbud mot
köns- och åldersdiskriminering vid tillsättning av tjänst m. m. och förordningen
(1976: 686) om jämställdhet mellan kvinnor och män i statlig
tjänst (den s. k. jämställdhetsförordningen) med tillhörande cirkulär
(1976: 687) om arbetet för jämställdhet mellan kvinnor och män i statlig
tjänst (jämställdhetscirkuläret).

Inom större delen av den privata sektorn gäller numera kollektivavtal
om planmässigt arbete för jämställdhet. Avtalen har slutits på grundval
av överenskommelser våren 1977 mellan SAF och LO respektive mellan
SAF och PTK. Även inom den kommunala sektorn pågår förberedelser
för jämställdhetsavtal.

Principerna för lagstiftningen

Den nu framlagda propositionen har till ändamål att främja kvinnors
och mäns lika rätt i fråga om arbete, arbetsvillkor och utvecklingsmöjligheter
i arbetet (jämställdhet i arbetslivet). Den föreslagna lagen
skall gälla för alla slags anställningar i offentlig eller privat tjänst. Flera
regler avser också arbetssökande. Lagen har två huvudavsnitt, förbud
mot könsdiskriminering och skyldighet för arbetsgivare att vidta aktiva
åtgärder för jämställdhet. I ett tredje avsnitt har samlats regler om tillsynen
över lagens efterlevnad och vissa processuella föreskrifter.

Diskrimineringsförbudet har utformats som ett förbud för en arbetsgivare
att missgynna en arbetstagare eller arbetssökande på grund av hans
eller hennes kön. Diskriminering kan bestå i direkta eller indirekta åtgärder
såväl vid anställning som i bestående anställningsförhållanden.
Det kan gälla befordran eller utbildning eller tillämpning av sämre anställningsvillkor.
Undantag från diskrimineringsförbudet skall vara tilllåtet
om åtgärden vidtas för att stödja arbetstagare eller arbetssökande
av ett underrepresenterat kön och detta sker som ett led i strävanden
för att främja jämställdheten (positiv särbehandling). Undantag föreslås
också för vissa fall där det föreligger särskilda intressen.

AU 1978/79: 39

I den föreslagna lagens andra huvudavsnitt åläggs arbetsgivare att
bedriva ett planmässigt och målinriktat jämställdhetsarbete, s. k. aktiva
åtgärder för jämställdhet. Arbetsplatser skall bl. a. så långt möjligt anpassas
så att de lämpar sig för både män och kvinnor. Arbetsgivare skall
även verka för att lediga anställningar söks av båda könen och genom
utbildning främja en jämn fördelning inom olika kategorier arbetstagare.

Två fristående samhällsorgan, ett jämställdhetsombud och en jämställdhetsnämnd,
skall inrättas för att se till att lagen efterlevs och även i
övrigt medverka i strävandena att åstadkomma jämställdhet i arbetslivet.
Ombudet skall i första hand söka få till stånd frivilliga åtgärder
och ha en informativ, stödjande och rådgivande funktion. Ombudet skall
också kunna hjälpa den som blir utsatt för diskriminering.

De föreslagna reglerna mot könsdiskriminering skall vara tvingande
och alltså inte kunna ersättas av avtal. Reglerna om aktiva jämställdhetsåtgärder
avses däremot bli dispositiva. De skall således kunna ersättas
eller kompletteras genom kollektivavtal på förbundsnivå. Gällande kollektivavtal
förutses skola bestå och vidareutvecklas. Kollektivavtalen avses
bli normgivande för kraven på aktiva åtgärder på de sektorer som
faller utanför avtalsregleringen.

En arbetsgivare som missgynnar någon på grund av kön skall kunna
dömas till skadestånd. Mål av detta slag föreslås bli prövade av arbetsdomstolen
eller i vissa fall i första instans av tingsrätt. Arbetsdomstolen
har också att avgöra mål som rör jämställdhetsavtal. Som tidigare sagts
skall ett jämställdhetsombud söka påverka arbetsgivare utanför den kollektivavtalsreglerade
sektorn att bedriva ett aktivt jämställdhetsarbete.
I sista hand skall en passiv arbetsgivare kunna vid vite åläggas att fullgöra
sina skyldigheter. Prövning av sådana ärenden skall ske i jämställdhetsnämnden
i vilken skall ingå bl. a. representanter för arbetsmarknadens
parter.

I anslutning till propositionen har väckts fyra motioner. Av dessa framgår
att det finns en bred uppslutning bakom förslaget om lagregler om
diskrimineringsförbud även om det finns vissa skiljaktigheter i fråga om
utformningen.

När det gäller den andra delen av lagförslaget, reglerna om aktiva
åtgärder med därtill kopplade bestämmelser om jämställdhetsombud
och jämställdhetsnämnd, är meningarna emellertid delade. Socialdemokraterna
liksom i princip vpk yrkar avslag på lagförslaget i dessa delar.
Samma yrkande har Elis Andersson (c) i motionen 2530.

Socialdemokraterna liksom Elis Andersson anser att det bör överlämnas
till arbetsmarknadens parter att reglera frågan om aktiva åtgärder.
Parterna har visat det ansvar de känner bl. a. genom att ingå kollektivavtal
på jämställdhetsområdet. Socialdemokraterna ser heller ingen fördel
med att inrätta särskilda statliga organ som jämställdhetsombud och
jämställdhetsnämnd med de arbetsuppgifter som anges i propositionen.
Vpk å sin sida avvisar visserligen tanken på ett jämställdhetsombud men

AU 1978/79: 39

anser att en jämställdhetsnämnd är ett lämpligt organ för att övervaka
lagens efterlevnad.

Utskottet, som i de följande avsnitten går in på detaljer i lagförslaget,
ansluter sig till den allmänna uppläggning som den föreslagna lagen har.
Diskrimineringsförbudet och kravet på aktiva åtgärder kompletterar varandra
på olika sätt. Inte minst viktigt är att ca en miljon arbetstagare på
den privata arbetsmarknaden står utanför den kollektivavtalsreglerade
sektorn. På arbetsplatser där dessa verkar skulle det, om motionärernas
inställning godtogs, saknas möjligheter att effektivt påverka arbetsgivarna
att vidta åtgärder för att främja jämställdheten. Varken avtal eller lag
skulle ge stöd för krav på aktiva åtgärder. En sådan uppdelning av arbetsmarknaden
som detta skulle innebära strider mot de principer om enhetliga
regler för olika kategorier företag som riksdagen uttalat sig för i
samband med antagande av annan arbetsrättslig lagstiftning under 1970-talet. Av det anförda framgår alltså att utskottet avvisar tanken på en
så begränsad lag som den motionärerna vill ha.

Lagförslaget inleds med en paragraf som anger lagens ändamål att
främja jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet. Det råder
i princip enighet om denna målsättning.

Socialdemokraterna föreslår en omformulering av 1 § och som en följd
av deras inställning till lagen i stort en ny 2 §, där man framhåller att
parterna på arbetsmarknaden har ett särskilt ansvar då det gäller att förverkliga
målet om jämställdhet i arbetslivet. Detta bör ta sig uttryck i
kollektivavtal. Elis Andersson vill ha ett allmänt uttalande från riksdagen
av denna innebörd.

Vänsterpartiet kommunisterna har valt att ge sitt lagförslag rubriken
”Lag mot kvinnodiskriminering i arbetslivet”. De menar att den bristande
jämställdheten snarare är ett utslag av kvinnoförtryck än könsdiskriminering.
Detta synsätt har dock inte kommit till uttryck i ändamålsparagrafen
i vpk:s lagförslag, som fått formuleringen: ”Män och
kvinnor skall ha lika rätt till arbete och utbildning inom arbetslivet samt
ha lika arbetsvillkor.” Paragrafen har en mera kategorisk utformning än
1 § i regeringsförslaget men skiljer sig i sak inte från denna.

Utskottet vill uttala sin anslutning till propositionens grundsyn att
kravet på jämställdhet inte avser förändringar av enbart kvinnornas villkor
utan också av männens. Fördomar och traditionella värderingar i
arbetslivet får negativa konsekvenser för såväl män som kvinnor. En
lagstiftning som syftar till jämställdhet i arbetslivet kan därför inte vara
ensidigt kvinnoinriktad utan måste ta hänsyn till den enskilde individen
oavsett kön. Utskottet avstyrker därför den av vpk föreslagna rubriceringen
av lagen och ansluter sig till propositionens förslag. Likaså godtar
utskottet ändamålsparagrafen i den i propositionen föreslagna utformningen
och avstyrker motsvarande förslag från socialdemokraterna och
vpk. Inte heller finns det skäl för ett allmänt uttalande av den innebörd
Elis Andersson (c) förespråkar. Det finns anledning utgå från att parter -

AU 1978/79: 39

na på arbetsmarknaden arbetar med jämställdhetsfrågorna utan något
speciellt påpekande från riksdagens sida.

Förbudet mot könsdiskriminering

I 2 § föreslås ett allmänt förbud för arbetsgivare att missgynna en
arbetstagare eller en arbetssökande på grund av hans eller hennes kön.
I 3 § finns en särskild regel om diskriminering vid anställning, befordran
eller utbildning. Om en arbetsgivare i sådant sammanhang förbigår någon
till förmån för en annan av motsatt kön, fastän den som förbigås har
bättre sakliga förutsättningar för arbetet eller utbildningen, föreligger
diskriminering, förutsatt att arbetsgivaren inte kan visa att det finns
ett skäl som inte har med sökandens kön att göra. Den bärande tanken
är att varje enskild arbetssökande eller arbetstagare skall ha rätt att bli
bedömd efter sina personliga meriter. Arbetsgivaren kan också försvara
sig med att valet är ett led i en positiv särbehandling som syftar till att
främja jämställdheten i stort på arbetsplatsen eller att det måste anses
godtagbart av hänsyn till ett motstående särskilt intresse.

I lagtexten anges inte när sakliga förutsättningar föreligger. Med hänsyn
till att det inte bör vara lagstiftarens sak att formulera normer för
meritvärdering på arbetsmarknaden och att denna uppgift inte heller bör
tillkomma de rättstillämpande instanserna har det inte ansetts lämpligt
att uppställa generella regler. Innebörden i stadgandet är att den meritvärderingspraxis
och de normer som råder inom branschen eller verksamhetsområdet
i övrigt skall vara utgångspunkt vid tillämpningen av
diskrimineringsförbudet. I propositionen utvecklas i avsnitten 2.3.1 och
2.3.3 föredragandens syn på betydelsen av uttrycket ”bättre sakliga förutsättningar”.
Utskottet hänvisar till den redogörelsen.

I moderata samlingspartiets partimotion 2531 är man kritisk mot
propositionens framställning beträffande sakliga förutsättningar och den
legala bevispresumtion som tvingar arbetsgivaren att visa antingen att
beslutet inte beror på vederbörandes kön eller att det är berättigat att
ta särskild hänsyn härtill. Motionärerna anser att det vid anställning i
enskild tjänst faktiskt förhåller sig så att de formella meriterna inte alltid
blir utslagsgivande. Som regel eftersträvar man att anställa en godtagbar
sökande om vilken man har någorlunda säkra kunskaper före en
sökande som måhända formellt kan synas vara mera meriterad men om
vilken man hyser större osäkerhet. En presumtion att könsdiskriminering
föreligger tvingar arbetsgivaren att komma med motbevisning för
att styrka att det är sakliga förhållanden som betingat anställningen,
vilket i praktiken kan vara omöjligt för denne att göra. För att undvika
alltför många praktiska problem med bevisningen samt minska riskerna
för onödigt krångel och omständliga anställningsförfaranden föreslår
motionärerna en annan lagteknisk lösning. 3 § bör enligt motionen formuleras
som en bevisregel av innebörd att det ankommer på den an -

AU 1978/79: 39

ställde eller den arbetssökande att göra sannolikt att arbetsgivare vid
anställning eller befordran gjort sitt val på grund av vederbörandes kön.
Bevisningen måste omfatta inte bara de faktiska meritskillnaderna utan
också det subjektiva rekvisitet, dvs. frågan om arbetsgivaren avsett att
diskriminera på grund av kön. Därefter blir det svarandens sak att visa
att andra skäl varit avgörande. Med en sådan regel behöver man enligt
motionen inga ingående analyser i motivtexten rörande innebörden av
begreppet ”sakliga förutsättningar” respektive kraven på arbetsgivarens
motbevisning. Även i vpk-motionens lagförslag finns en regel av den innebörden
att ett påstående om diskriminering skall godtas om det finns sannolika
skäl härför (4 §).

Frågan om utformningen av bevisregeln har ägnats stor uppmärksamhet
i propositionen. Man har sökt finna en lösning som innebär en rimlig
avvägning mellan behovet att skapa ett effektivt skydd för den enskilde
mot diskriminering, å ena sidan, och intresset att inte onödigtvis komplicera
anställningsförfarandet eller ställa alltför stora krav på arbetsgivaren,
å den andra. Den avvägning som har gjorts anknyter till det
synsätt som har utvecklats på andra håll inom arbetsrätten, närmast i mål
om kränkning av föreningsrätten.

Den i propositionen föreslagna 3 § innebär att i ett första steg skall
klargöras att förutsättningarna för presumtionen är uppfyllda. När en
arbetstagare eller arbetssökande anser sig förbigången skall det med tilllämpning
av vanliga bevisregler utredas om han eller hon har sakligt
bättre förutsättningar än den person av motsatt kön som arbetsgivaren
föredragit. Om det visar sig att den som inte har blivit utsedd har de
bättre förutsättningarna skall det antas (presumeras) att arbetsgivaren
gjort sitt val i ett könsdiskriminerande syfte. Det är därefter arbetsgivarens
sak att visa att han haft andra skäl för sitt beslut. Eljest förlorar han
målet.

I fråga om innebörden i begreppet sakliga förutsättningar har man i
propositionen genom en utförlig motivtext velat visa att begreppet ger
utrymme för ett praktiskt synsätt utan formalisering. Principen skall
vara att med sakliga förutsättningar avses vad som arbetsgivarna själva
enligt gällande ordning lägger in i begreppet. Det skall finnas en tydlig
och klar skillnad mellan de aktuella personerna för att presumtionen
skall anses uppfylld. När det gäller kravet på motbevisning från arbetsgivaren
att det funnits ett legitimt syfte, bör tillämpas en nyanserad bedömning
som möjliggör hänsynstagande till sådana omständigheter som
anges i motionen.

De av motionärerna föreslagna reglerna att den som anser sig diskriminerad
skall göra detta sannolikt lider av den svagheten, att vederbörande
måste föra bevisning om motpartens avsikt. Detta kan vara förenat
med stora svårigheter, där ofta tillfälligheter i form av belagda, muntligt
framförda åsikter o. d. kan bli avgörande. Utskottet har emellertid
inte uppfattat motionärernas förslag så att det skulle åsyfta att ge andra

t3 Riksdagen 1978/79.18 sami. Nr 39

AU 1978/79: 39

praktiska resultat än den bevisregel som föreslås i propositionen. Frågan
torde i första hand gälla valet av lämplig juridisk metod. När det gäller
att ta ställning till det problemet måste stor vikt läggas vid att propositionens
förslag ansluter sig till en inom arbetsrätten tidigare sedan lång
tid tillämpad princip och att lagrådet godkänt den i propositionen förordade
lösningen. Med beaktande härav godtar utskottet den i propositionen
föreslagna bevisregeln och avstyrker moderaternas motion 2531 och
vpk-motionen 2533 i motsvarande delar.

Utskottet tar härefter upp frågan om s. k. positiv särbehandling. En
arbetsgivare kan enligt 3 § andra stycket i propositionens lagförslag i
vissa fall få ta hänsyn till en arbetssökandes eller en arbetstagares kön och
förbigå en sakligt sett bättre kvalificerad person till förmån för en person
med sämre meriter, nämligen om åtgärden är ett led i positiv särbehandling
som syftar till att främja jämställdheten i stort.

I moderata samlingspartiets partimotion tar man avstånd från positiv
särbehandling, som enligt motionärernas mening strider mot grundtanken
i förbudet mot könsdiskriminering — den enskildes rätt att bli bedömd
efter sina egna förutsättningar. En bättre meriterad person som
får stå tillbaka för en med sämre meriter har, framhåller motionärerna,
lika välgrundad anledning att känna sig personligen kränkt om missgynnandet
sker därför att man vill åstadkomma en jämnare könsfördelning
i stort.

Som också har utvecklats i propositionen är det självfallet riktigt att
utrymmet för positiv särbehandling utgör en begränsning av diskrimineringsförbudet.
När man har uppnått jämställdhet mellan könen behövs
inte längre någon positiv särbehandling. Regeln är alltså avsedd för ett
utvecklingsskede och bör så småningom bli överflödig.

Vidare vill utskottet erinra om att principen om möjlighet till positiv
särbehandling har godtagits tidigare, bl. a. i grundlag. Enligt 2 kap. 16 §
regeringsformen får lag eller annan föreskrift inte innebära att någon
medborgare missgynnas på grund av sitt kön, såvida inte föreskriften
utgör ett led i strävanden att åstadkomma jämställdhet mellan män och
kvinnor. Olika åtgärder inom arbetsmarknads- och utbildningspolitiken
är ett uttryck för principen om positiv särbehandling. Mot den bakgrunden
ter det sig naturligt att även den allmänna jämställdhetslagen ger
möjlighet till positiv särbehandling. Syftet härmed är att man med hjälp
av sådana regler skall stödja dem som i dag är eftersatta. Det bör dock
framhållas att det inte är avsikten att undantaget skall kunna åberopas
som försvar för en direkt diskriminering i ett enstaka fall. För att positiv
särbehandling skall godtas skall det röra sig om genomförande av ett
jämställdhetsprogram eller liknande där det som ett led kan vara behövligt
att göra avsteg från eljest tillämpade regler.

De hittills träffade jämställdhetsavtalen lämnar också utrymme för
positiv särbehandling. Skulle man i det föreliggande lagförslaget inte ge
en motsvarande möjlighet blir följden att man genom lagen ogiltigförklarar
ett inslag i dessa avtal, något som skulle strida mot alla partiers

AU 1978/79: 39

principiella inställning att jämställdhetsarbetet skall bedrivas i samförstånd
med arbetsmarknadens parter.

Med hänsyn till det anförda godtar alltså utskottet propositionens förslag
om positiv särbehandling och avstyrker det aktuella motionsyrkandet.

Undantag från diskrimineringsförbudet skall också vara tillåtet om
det ”är berättigat av hänsyn till ett ideellt eller annat särskilt intresse”.
Hänsyn till anständighetskänslan eller krav på personlig integritet kan här
spela in. En faktor av betydelse vid bedömningen är arbetsgivarens resurser
och de praktiska möjligheterna i övrigt. Som konkret exempel på
undantagsfall av denna typ anges i propositionen att det inte kan krävas
att en arbetsgivare har arbetstagare av båda könen anställda på en liten
fiskebåt. Inte heller kan man enligt propositionen motsätta sig att en
teaterledning anlitar enbart manliga skådespelare för manliga roller eller
att ett modehus har enbart kvinnliga mannekänger. Här ligger man dock
nära frågan om vad som skall anses som sakliga förutsättningar för ett
arbete. Som ytterligare exempel på motstående särskilda intressen anförs
hänsynen till olika invandrargruppers trosuppfattning och kulturmönster
när det gäller behandling inom sjukvård.

I vänsterpartiet kommunisternas motion kritiseras den enligt motionärernas
mening vaga utformningen av undantagsbestämmelserna. Motionärerna
föreslår att man skall använda samma formulering som jämställdhetskommittén,
nämligen att särbehandling får ske endast om det
är ”ofrånkomligt” för att tillgodose ett särskilt intresse.

Utskottet vill betona att den aktuella regeln tar sikte på ett begränsat
antal undantagsfall som det knappast finns anledning att ifrågasätta.
Motionärerna har heller inte i något avseende konkretiserat sin kritik
och därför är det svårt att se var skillnaden ligger mot regeringens förslag.
Utskottet godtar de resonemang som förs i propositionen på denna
punkt och ansluter sig till formuleringen i lagförslaget. Motionsyrkandet
avstyrks sålunda.

Aktiva åtgärder för jämställdhet

Det andra huvudavsnittet av förslaget till jämställdhetslag innehåller
grundläggande regler om skyldighet för arbetsgivare att aktivt verka
för jämställdheten på arbetsplatserna. Bestämmelser härom återfinns i
6 och 7 §§ lagförslaget. En arbetsgivare skall inom ramen för sin verksamhet
bedriva ett planmässigt och målinriktat jämställdhetsarbete. Detta
skall som inledningsvis sagts bl. a. gå ut på att, så långt det är rimligt
med hänsyn till arbetsgivarens resurser och omständigheterna i övrigt,
anpassa arbetsplatserna så att de lämpar sig för både kvinnor och män.
Arbetsgivaren skall också verka för att lediga anställningar söks av båda
könen samt genom utbildning och andra lämpliga åtgärder främja en
jämn fördelning mellan könen i skilda typer av arbeten och inom olika
kategorier av arbetstagare.

AU 1978/79: 39

Principfrågan om man i lag bör reglera vilka åtgärder som skall vidtas
för att uppnå jämställdhet på arbetsplatserna har både inom kommittén
och vid remissbehandlingen vållat diskussion och meningsmotsättningar.
Det har hävdats att ansvaret för jämställdhetsarbetet helt borde åvila
arbetsmarknadens parter och inte bli föremål för lagstiftning.

I propositionens lagförslag har kritikernas synpunkter så till vida tillmötesgåtts
som reglerna om jämställdhetsarbetet gjorts helt dispositiva.
Parterna kan genom kollektivavtal fastställa andra regler om arbetsgivarnas
skyldigheter än de i lagen föreskrivna. Genom ett uttryckligt
stadgande i 7 § tredje stycket blir sådant avtal dessutom mönsterbildande
för arbetsplatsen i jämförbara förhållanden utanför den kollektivavtalsreglerade
sektorn. Det finns anledning utgå från att avtalen generellt sett
kommer att ligga på minst den nivå som lagen förutsätter.

En huvudtanke i propositionen är att diskrimineringsförbudet och
frågan om den aktiva jämställdhetsåtgärden bör ses som en helhet. I likhet
med kommittén anser departementschefen därför att enbart ett diskrimineringsförbud
inte är tillräckligt. Med en lag om jämställdhet i arbetslivet
måste man syfta längre. Detta bör i första hand ske genom positiva
och framåtsyftande regler om aktivt jämställdhetsarbete. Därigenom vinner
man den stora fördelen att jämställdhetssträvandena blir inriktade
mer på att aktivt stödja en positiv utveckling och en fortlöpande förbättring
av kvinnornas ställning på arbetsmarknaden och mindre en fråga
om att bedöma om en arbetsgivare har förfarit rättsstridigt i ett enskilt
fall. På detta sätt markeras också den attityd till jämställdhetsarbetet som
lagförslagets kritiker själva förespråkar, nämligen att det aktiva och planmässiga
jämställdhetsarbetet — med ett huvudansvar för arbetsmark -nadsparterna själva — prioriteras och får positiva effekter på hela arbetsmarknaden.

Som framgår tidigare i betänkandet underkänns lagförslaget i fråga om
aktiva åtgärder av socialdemokraterna, vpk och Elis Andersson (c). Motionärerna
hävdar att frågorna om aktiva åtgärder i stället bör lösas
avtalsvägen.

Utskottet har tidigare i betänkandet anslutit sig till förslaget att det i
lagen bör införas regler med krav på arbetsgivarna om aktiva åtgärder
för att främja jämställdhetssträvandena. Sådana bestämmelser är viktiga
för att man i praktiken skall kunna motverka diskriminering. Med
den föreslagna förbudsregeln kan man nämligen inte täcka in alla fall
av faktisk diskriminering. Den utformning lagförslaget fått tillgodoser
också önskemålet att parterna får möjlighet att finna lösningar som är
anpassade till olika avtalsområden. Så till vida ansluter sig utskottet till
motionärernas synsätt att kollektivavtalsreglering på detta område —
liksom på många andra områden inom arbetslivet — är att föredra framför
lagstiftning. Även om det är önskvärt att så stora delar av arbetsmarknaden
som möjligt täcks av kollektivavtal måste man emellertid inom
överskådlig tid räkna med att ett betydande antal arbetstagare kommer

AU 1978/79: 39

att arbeta utanför sådana sektorer. Som tidigare sagts är utskottet inte
berett att undandra dessa arbetstagare det stöd som lagregler om positiva
åtgärder kan innebära. Utskottet accepterar därför inte det synsätt som
finns i den socialdemokratiska motionen, nämligen att det inom de icke
avtalsreglerade delarna av arbetsmarknaden i regel skulle saknas förutsättningar
för ett aktivt jämställdhetsarbete. Till frågan om hur samhället
skall utöva sin påverkan återkommer utskottet i samband med behandlingen
av förslagen om jämställdhetsombud och en jämställdhetsnämnd.

När det gäller utformningen av reglerna har moderaterna i motionen
2531 vissa synpunkter på 6 § tredje stycket. Enligt detta stadgande skall
man sträva efter en så jämn fördelning som möjligt mellan kvinnor och
män i olika typer av arbete. Detta skall beaktas vid nyanställningar om
inte särskilda skäl talar mot det. Avsikten är att man stegvis skall få till
stånd en bättre balans mellan könen. Som jämn fördelning åsyftas en
situation där vartdera könet är representerat till minst 40 %. Motionärerna
framhåller svårigheterna särskilt för småföretag att vid nyrekryteringar
leva upp till dessa principer. Man vill därför att lagtexten skall
modifieras så att det framgår att man skall ta hänsyn till ”arbetsgivarens
resurser och omständigheterna i övrigt”.

Utskottet har inte något att invända mot motionärernas resonemang
att kraven på arbetsgivaren måste ställas i relation till bl. a. arbetsplatsens
storlek. Även en mängd andra faktorer som arbetets särskilda art,
behovet av omplaceringar i samband med strukturförändringar m. m.
måste vägas in i sammanhanget. Undantaget i lagen får därför inte ses
snävt utan bör täcka in bl. a. fall av den typ som motionen syftar på.
För att markera detta föreslår utskottet att till 6 § görs ett tillägg av den
innebörd som föreslås i motionen.

Sanktioner

En arbetsgivare som vid anställning, befordran eller utbildning förbigår
den bäst meriterade framför en av motsatt kön, dvs. det huvudfall
av könsdiskriminering som regleras i 3 § i lagförslaget, blir enligt
8 § skyldig att betala skadestånd för den kränkning som detta innebär.
Skadestånd skall utgå till den eller dem som har förbigåtts och bestämmas
efter åtgärdens art, arbetsgivarens uppsåt och betalningsförmåga
samt övriga omständigheter (allmänt skadestånd). Då diskrimineringen
innebär att arbetsgivaren tillämpat sämre löne- eller anställningsvillkor
för arbetstagare av motsatt kön kan arbetsgivaren vid sidan av allmänt
skadestånd få betala ekonomisk ersättning för den lidna förlusten. I propositionen
utvecklas på s. 65—71 tankegångarna bakom dessa påföljder.
Utskottet hänvisar till den redogörelsen.

AU 1978/79: 39

Vänsterpartiet kommunisterna föreslår i 5 § i sitt lagförslag en regel
som innebär att den som bryter mot lagen obligatoriskt blir skyldig att
utge såväl allmänt som ekonomiskt skadestånd till den som missgynnats.
Även arbetstagarorganisationernas intresse av att förbudet inte överträds
bör enligt motionen beaktas så att organisation skall kunna få skadestånd
om en medlem blivit kränkt. I fall där domstol fastställt att en arbetssökande
gått miste om anställning till följd av sitt kön skall det allmänna
skadeståndet till den arbetssökande i princip utgöra minst ett basbelopp
enligt lagen om allmän försäkring. I 6 § i motionärernas lagförslag
finns därjämte en föreskrift att den som vidtagit en diskriminerande
åtgärd skall kunna åläggas av domstol att vid vite upphöra med detta.
Talan om utdömande av sådant vite skall föras av åklagare vid allmän
domstol.

Utskottet godtar den utformning skadeståndsreglerna fått i propositionen.
Att vid sidan om allmänt skadestånd låta ekonomiskt skadestånd
utgå i fall då en anställd på grund av sitt kön får sämre lönevillkor än
en person av motsatt kön ter sig naturligt. Det blir emellertid betydligt
mer komplicerat att tillämpa ekonomiskt skadestånd om diskrimineringen
avser arbetssökande, bl. a. av det skälet att tvisten kan gälla flera arbetssökande
och att det kan vara svårigheter att fastslå vem som borde ha
fått platsen. I propositionen har man stannat för att i sådana och jämförbara
fall föreslå endast allmänt skadestånd och uppdelning av beloppet
om flera diskriminerats.

Utskottet finner inte heller skäl att som vpk i en lag av nu aktuellt
slag föreslå en självständig rätt till skadestånd för organisationer.

Vad angår förslaget om vite som sanktion mot en diskriminerande
handling har motionärerna inte utvecklat hur detta skulle fungera. Det
är sålunda oklart hur vites- och skadeståndssanktionerna skall förhålla
sig till varandra och vilken praktisk betydelse vitet i detta sammanhang
över huvud avses få. Utskottet avstyrker motionen även i den delen.

I fråga om skadeståndssanktionen vill utskottet till sist stryka under
vad som anförs i följande avsnitt på s. 70 i propositionen:

Skadestånd på en måttlig nivå får emellertid också anses motsvara det
sanktionsbehov som åtminstone för närvarande finns på detta område.
Det gäller i första hand att inskärpa jämställdhetsprincipen och att tydligt
markera att vissa förfaranden inte är tillåtna av hänsyn till den principen.
Målet är att förändra invanda attityder och att stämma till eftertanke
bland dem som låter sig ledas av slentrian och ogenomtänkta vanföreställningar
om skillnader mellan kvinnor och män i arbetslivet. Lagstiftningen
skall vara ett led i opinionsbildningen i jämställdhetsfrågoma.
Man riskerar då att motverka sitt syfte om lagen tillåts leda till alltför
drastiska ekonomiska följder för den enskilde felande. Den synpunkten
gör sig särskilt gällande i inledningsskedet när kunskaperna om lagen

ÅU 1978/79: 39

och de principer på vilka den bygger ännu brister på åtskilliga håll och
när därför uppgiften att informera och skapa positiv opinion är särskilt
viktig. Då kräver också hänsynen till rättssäkerhetsintresset att det inte
blir alltför ingripande följder av ett i och för sig oriktigt men kanske
svårbedömt förfarande, t. ex. att en arbetsgivare gör sig skyldig till indirekt
diskriminering genom att alltför mycket beakta meriter som typiskt
sett bara kvinnor eller män kan ha. Det är viktigare att ett sådant fall
över huvud blir föremål för ett rättsligt avgörande än att påföljden blir
sträng. Fulla möjligheter att beakta dessa aspekter får man inom ramen
för reglerna om allmänt skadestånd.

När det gäller skyldighet att vidta aktiva åtgärder föreslås att i sista
hand vitesföreläggande skall kunna användas som påtryckning på arbetsgivaren.
Vitesföreläggande skall meddelas av jämställdhetsnämnden
efter talan av jämställdhetsombudet (13 §). Talan om utdömande av vite
skall förås vid allmän domstol av åklagare efter anmälan av jämställdhetsombudet.

Är arbetsgivaren bunden av kollektivavtal gäller i fråga om påföljd
vad som föreskrivs i avtal eller i medbestämmandelagen. Frågor av detta
slag prövas av arbetsdomstolen om parterna inte kommit överens om
annat.

I linje med inställningen att det saknas anledning att lagreglera frågan
om åtgärder för det aktiva jämställdhetsarbetet har reglerna om vite
uteslutits i socialdemokraternas lagförslag. Inte heller i lagförslaget från
vänsterpartiet kommunisterna har medtagits någon föreskrift om vitesföreläggande
som tvångsåtgärd i hithörande sammanhang.

Utskottet delar uppfattningen att bristande uppfyllelse av föreskrift
om aktiva jämställdhetsåtgärder i vissa fall bör kunna mötas med rättsligt
tvång och tillstyrker de aktuella reglerna om vite i lagförslaget. Därmed
avstyrker utskottet motionärernas yrkanden i motsvarande delar.

Jämställdlictsombud och jämställdhetsnämnd

I propositionen föreslås att det skall tillsättas ett jämställdhetsombud
och en jämställdhetsnämnd för att se till att lagen efterlevs. Utanför ombudets
tillsyn faller det kollektivavtalsreglerade området. Inom denna
sektor ankommer det på parterna att ansvara för verksamheten.

Jämställdhetsombudet skall försöka få till stånd frivilliga åtgärder för
att främja jämställdheten i arbetslivet, exempelvis genom överläggningar
med arbetsmarknadens organisationer och genom information och opinionsbildning.
Ombudet skall bedriva sitt arbete både genom att pröva
anmälningar om överträdelser av lagen och genom undersökningar på
eget initiativ. När det gäller att påverka en enskild arbetsgivare skall
ombudet i första hand söka förmå denne att följa lagen. När ombudet
inte lyckas med att förmå en arbetsgivare att frivilligt vidta åtgärder,
som faller inom ramen för lagens regler för aktiva åtgärder, har om -

AU 1978/79: 39

budet att i sista hand överväga tvångsåtgärder i form av framställning
till jämställdhetsnämnden om vitesföreläggande.

Det föreslås också ingå i jämställdhetsombudets uppgifter att följa rättsutvecklingen
beträffande diskrimineringsförbudet. När det gäller frågor
av principiell natur eller när det annars finns särskilda skäl till det, föreslås
ombudet få rätt att väcka talan om överträdelse av förbudet, under
förutsättning att den enskilda arbetssökanden eller arbetstagaren medger
det och att berörd arbetstagarorganisation inte vill föra medlemmens
talan.

Det är tänkt att jämställdhetsombudet skall ha en ställföreträdare och
ett särskilt kansli. Frågan om storleken av uppbyggnaden härav skall
prövas av en organisationskommitté.

Jämställdhetsnämndens uppgift skall vara att efter anmälan av ombudet
pröva ärenden om vitesföreläggande och skyldighet att vidta aktiva
åtgärder. Nämnden föreslås bestå av elva ledamöter. Ordföranden och
ytterligare fyra ledamöter skall utses bland personer som inte företräder
arbetsgivar- eller arbetstagarintressen, medan sex ledamöter utses efter
förslag av arbetsmarknadens parter, lika många från vardera sidan.

En arbetsgivare skall vara skyldig att på anmaning lämna uppgifter till
jämställdhetsombudet och jämställdhetsnämnden om förhållandena i hans
verksamhet. I sista hand föreslås vite kunna användas som påtryckning
även i sådana fall.

Som tidigare sagts har socialdemokraterna tagit avstånd från en lagstiftning
på området för aktiva jämställdhetsåtgärder och därmed sammanhängande
förslag om tillsyn av lagens efterlevnad. De utesluter därför
i sitt lagförslag inrättande av jämställdhetsombud och jämställdhetsnämnd.
Det behov av stöd som enskilda personer kan ha bör kunna tillgodses
inom ramen för rättshjälpslagen. Den rätta vägen i övrigt är en
effektivare facklig bevakning genom inrättande av regionala fackliga förtroendemän.
Vänsterpartiet kommunisterna har i sitt lagförslag inte
något jämställdhetsombud men väl en jämställdhetsnämnd (9 §), som
enligt motionärerna kan vara ett bättre sätt att övervaka lagens efterlevnad
än ett ombud. Nämndens sammansättning bör dock vara en annan
än den regeringen förordar. De fackliga organisationerna föreslås få
majoritet i nämnden.

Utskottet godtar förslaget att inrätta ett jämställdhetsombud och en
jämställdhetsnämnd. Utskottet vill emellertid betona att tyngdpunkten
i de nya organens verksamhet bör vara av informativ och rådgivande
karaktär. Momenten av kontroll och tvång bör träda i bakgrunden och
tvingande åtgärder bör komma till användning endast i undantagsfall.
Särskilt bör betonas att aktsamhet är nödvändig när det gäller mindre
arbetsplatser med små resurser och begränsningar i övrigt när det gäller
möjligheterna att bedriva ett aktivt jämställdhetsarbete. Utskottet godtar
också det förslag till sammansättning av nämnden som läggs fram.

AU 1978/79: 39

Det överensstämmer väl med svensk rättstradition på andra liknande områden.
Likaså godtar utskottet de redovisade reglerna om vite. Det anförda
innebär att utskottet avstyrker den socialdemokratiska motionen
2532 och vpk-motionen 2533 i motsvarande delar.

Förfarandet

I lagförslagets 12 § har samlats bestämmelser om rättegången i tvister
om överträdelse av lagens diskrimineringsförbud. Sådana tvister föreslås
som tidigare sagts i processuellt hänseende bli behandlade som arbetstvister
och skall följaktligen handläggas enligt lagen (1974:371) om
rättegången i arbetstvister. Denna ordning kräver vissa särbestämmelser
i jämställdhetslagen, bl. a. av det skälet att arbetssökande föreslås bli
jämställda med arbetstagare och skall sålunda kunna framställa rättsliga
anspråk. På motsvarande sätt föreslås på svarandesidan att även den hos
vilken någon har sökt arbete skall anses som arbetsgivare. Med hänvisning
till tidigare ställningstagande ansluter sig utskottet till propositionen
på denna punkt.

Vpk föreslår den ändringen av bestämmelserna att uppdragstagare och
uppdragsgivare skall jämställas med arbetstagare resp. arbetsgivare. Enligt
utskottets uppfattning finns det inte skäl att göra denna utvidgning
av personkretsen, eftersom det skulle strida mot vad som gäller i övriga
arbetsrättsliga lagar. Utskottet vill dock framhålla att vissa uppdragstagare
numera jämställs med arbetstagare enligt 1 § andra stycket medbestämmandelagen.
Det aktuella motionsyrkandet avstyrks med hänsyn
till det anförda.

Utskottet avstyrker också de yrkanden om ändringar i reglerna som
föreslås av socialdemokraterna och kommunisterna och som är en direkt
följd av motionärernas inställning till jämställdhetsombudet.

När det gäller de processuella bestämmelserna föreslår socialdemokraterna
i sin motion ett tillägg som avser att säkerställa att tvist om
diskriminering inte avgörs utan att vederbörande lokala arbetstagarorganisations
uppfattning inhämtats. Enligt utskottets mening finns det skäl
som talar för en sådan ordning. En bestämmelse av denna typ, som
f. ö. kan övervägas även för annan arbetsrättslig lagstiftning, främst
lagen om anställningsskydd, hör emellertid hemma i arbetstvistlagen.
Frågan bör därför övervägas i samband med den översyn av arbetstvistlagen
som nu pågår. I propositionen har nämligen aviserats att följdändringar
i arbetstvistlagen kan väntas bli förelagda riksdagen i höst.

Regeringen bör underrättas om vad utskottet anfört med anledning
av motionsyrkandet, som alltså inte bör leda till någon ändring i det nu
aktuella lagförslaget.

I propositionen förutsätts att förfarandet inför jämställdhetsnämnden
inte skall regleras i lag utan i en särskild instruktion som förutsätts bli
utfärdad av regeringen. Detta förslag har mött kritik i moderata sam -

AU 1978/79: 39

lingspartiets partimotion. Motionärerna är medvetna om att ämnet tillhör
regeringens normgivningsområde men framhåller — i likhet med
regeringsrådet Petrén vid lagrådets behandling av lagförslaget — att förfarandet
i praktiken ligger rättegången nära. Därmed talar enligt motionärernas
mening starka principiella skäl för att riksdagen genom ett lagförslag
får ta ställning till huvuddragen i förfarandet.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att reglerna om huvuddragen
i förfarandet i jämställdhetsnämnden lämpligen bör tas in i lag.
Detta bör regeringen underrättas om. En lag av ifrågavarande slag bör
omfatta bl. a. regeln i 13 § tredje stycket om möjlighet att vid äventyr
av vite kalla en arbetsgivare eller en ställföreträdare för en arbetsgivare
till förhandling inför nämnden. Detta stycke bör därför nu utgå ur 13 §.

Ikraftträdandet

Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1980. Avtal som har ingåtts
före detta datum är utan verkan i den mån de innefattar avvikelser från
lagens tvingande regler. Däremot skall redan ingångna kollektivavtal om
aktivt jämställdhetsarbete gälla. Pensionsavtal — både kollektiva och
enskilda — som har ingåtts före ikraftträdandet och som innehåller olika
pensionsbestämmelser för manliga resp. kvinnliga utövare av ett visst
yrke föreslås också få tillämpas t. v.

Från de angivna övergångsbestämmelserna har vissa avvikelser gjorts
i de av socialdemokraterna och vänsterpartiet kommunisterna i motionerna
2532 resp. 2533 framlagda lagförslagen. Medan socialdemokraterna
för sin del helt utesluter de bestämmelser som reglerar förhållandet
mellan jämställdhetslagen och tidigare ingångna avtal, föreslår vpk i
likhet med propositionen att tidigare avtal skall vara utan verkan i den
mån de avviker från lagen. Däremot medger vpk — till skillnad från
socialdemokraterna — inte något undantag för vissa äldre pensionsavtal.
Någon motivering för detta ställningstagande har inte lämnats.

Utskottet ansluter sig till propositionens förslag och avstyrker med
hänvisning till tidigare ställningstagande motionsyrkandena. När det gäller
pensionsavtal bör noteras att den särskilda övergångsregeln endast
omfattar avtal som har ingåtts före lagens ikraftträdande. En arbetstagare
som anställs efter denna tidpunkt blir dock underkastad sådana
äldre pensionsbestämmelser enligt kollektivavtal på grund av reglerna
i 26 § MBL. Däremot kan inte med giltig verkan ingås nya kollektiva
eller enskilda avtal, om dessa i någon del skulle innebära att missgynnande
enligt 2—4 §§ i den föreslagna jämställdhetslagen tillåts.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionsförslagen
i berörda delar.

Utskottet har vid sin behandling av propositionens lagförslag i första
hand tagit upp sådana frågor som aktualiserats under riksdagsbehand -

AU 1978/79: 39

lingen. I den mån propositionen inte behandlats i det föregående godtar
utskottet regeringens förslag.

Jämställdhetsbidraget

Enligt riksdagens beslut (prop. 1974: 1, bil. 13, InU 1974: 3, rskr
1974: 67) påbörjades fr. o. m. den 1 juli 1974 en försöksverksamhet med
bidrag till arbetsgivare som anställer och utbildar kvinnor eller män i
vissa yrken som domineras av det motsatta könet. Detta bidrag, det s. k.
jämställdhetsbidraget, som ursprungligen fastställdes till 5 kr. per timme,
har höjts till 8 kr. per timme och gäller för ett begränsat antal yrkesområden.
Genom olika regeringsbeslut har möjligheterna att bevilja
jämställdhetsbidrag med högre belopp i speciella försökslän successivt
utvidgats. För närvarande bedrivs sålunda försöksverksamhet i åtta län
inom 42 olika yrkesområden. I dessa län tillämpas fr. o. m. den 1 juli
1977 ett högre bidrag om 14 kr. per timme. Avsikten med differentiering
är att få belyst vilken betydelse bidragets storlek har för att främja
en jämnare personalrekrytering.

En av AMS i samråd med jämställdhetskommittén företagen utvärdering
av försöksverksamheten visar, att effekten av bidraget totalt sett har
varit måttlig. I län där jämställdhetsbidraget höjts från 8 till 14 kr. per
timme har dock bidrag beviljats i avsevärt större utsträckning än i övriga
landet.

Enligt nuvarande bestämmelser får bidrag beviljas endast under förutsättning
att det på orten är svårt att få arbetskraft i utbildningsyrket
och att det på arbetsplatsen finns relativt få anställda av samma kön
som den utbildade.

AMS har till regeringen inkommit med vittgående förslag om ändring
av reglerna, bl. a. förordas att bidragsmöjligheten skall omfatta alla yrken
som har en viss sned könsfördelning. Föredragande statsrådet har för
sin del föreslagit att det bör ankomma på regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, AMS att fastställa inom vilka yrkesområden som
bidrag skall kunna utgå. Det förordas vidare att det tidigare gällande villkoret,
att det skall föreligga svårigheter att på orten rekrytera arbetskraft
till det yrke som utbildningen avser, slopas. Då jämställdhetsbidragets
nivå visat sig ha stor betydelse för att stimulera till anställning och utbildning
föreslås därjämte att bidraget höjs till 20 kr. i timmen i samtliga
län fr. o. m. den 1 juli 1979. Vidare förordas att bidraget fr. o. m. budgetåret
1979/80 får ingå som ett permanent medel i arbetsmarknadspolitiken.
I övrigt bör nuvarande regler vara oförändrade. Kostnaderna för
verksamheten beräknas kunna rymmas inom det anslag för bidrag till
arbetsmarknadsutbildning som beviljats för nästa budgetår (AU 1978/79:
21).

Utskottet godtar vad som anförs i propositionen beträffande jämställdhetsbidraget.
Riksdagen bör alltså bifalla regeringens förslag på denna
punkt.

AU 1978/79: 39

Motioner från allmänna motionstiden

I detta betänkande tar utskottet även upp två motioner som väcktes
under den allmänna motionstiden i år. I motionerna behandlas ämnen
som utskottet traditionellt brukar behandla i betänkanden om jämställdhetsfrågor.
Båda motionerna är partimotioner från vpk.

Utskottet tar först upp motionen 392, där man behandlar ett par
frågor som rör deltidsarbete. Motionärerna är oroade över den kraftiga
ökningen av antalet deltidsarbetande. Utvecklingen innebär att arbetsmarknaden
delas upp med i huvudsak kvinnorna som deltidsarbetande
i ofta dåliga jobb. Detta befäster i sin tur kvinnans roll som ensam ansvarig
för hemmet. Denna utveckling måste enligt motionärerna hejdas
— inte av principiella skäl utan för de negativa konsekvenser i form av
dåliga löner, social otrygghet och sämre arbetsvillkor som kännetecknar
deltidsarbete. Motionen mynnar ut i två yrkanden. Det ena yrkandet
innebär att en arbetsgivare inte skall ha rätt att anställa personal med
kortare arbetstid än 20 timmar i veckan, såvida inte de fackliga organisationerna
godtar ett sådant arrangemang. Enligt det andra yrkandet
skall en arbetsgivare vara skyldig att före nyrekrytering av personal erbjuda
redan anställda med deltidsarbete förlängd arbetstid.

Utskottet har tidigare under riksmötet (AU 1978/79: 12) utförligt
behandlat frågor som rör deltidsarbete. På utskottets förslag avslogs
motionsyrkanden av samma innebörd som de nu aktuella. Förslaget om
lagstiftning om minimiarbetstid avvisades med hänvisning till riksdagens
tidigare vid flera tillfällen intagna ståndpunkt. Det bör i första hand
ankomma på arbetsmarknadens parter att ta ställning till behovet av
reglering på detta område. När det gällde förslaget om skyldighet för
arbetsgivare att som alternativ till nyrekrytering erbjuda deltidsanställda
mer arbete hänvisade utskottet till att den frågan ingick i anställningsskyddskommitténs
uppdrag. Utskottet förutsatte dessutom att kommittén
skulle behandla frågan utan dröjsmål. Utskottet vill nu åter stryka under
vikten av att kommittén snabbt tar upp frågan. Med hänvisning härtill
och vad i övrigt anförts bör motionen inte föranleda någon åtgärd.

Slutligen tar utskottet upp motionen 1978/79: 2152 av Lars Wemer
m. fl. (vpk), vari bl. a. begärs att riksdagen skall hos regeringen hemställa
om bidrag till kommuner för att understödja s\ k. kvinnohusverksamhet.
Motionärerna framhåller bl. a. att alla människor har behov av
både nära känslomässiga kontakter och vidare social gemenskap. Familjens
isolering måste brytas genom att alternativa former för samlevnad
och gemenskap likställs med familjegemenskapen. Kvinnorna bör få möjlighet
att frigöra sig, stärka sitt självförtroende samt agera fackligt och
politiskt. Ett stöd i denna frigörelse kan vara inrättandet av s. k. kvinnohus.
Dessa skulle kunna fylla en viktig uppgift också när det gäller invandrarkvinnornas
möjlighet att bryta sin isolering.

Även denna fråga behandlade utskottet i betänkandet AU 1978/79: 12.

AU 1978/79: 39

Utskottet uttalade att stöd till den aktuella verksamheten i första hand
torde vara en fråga för kommunala myndigheter och avstyrkte därför
ett yrkande om statsbidrag. Riksdagen intog samma ståndpunkt. Med
hänvisning härtill avstyrker utskottet även det aktuella motionsyrkandet.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

Principerna för lagstiftningen

1. att riksdagen — med avslag på det i motionen 1978/79: 2532
framlagda lagförslaget i fråga om 1 och 2 §§ och det i motionen
1978/79: 2533 framlagda lagförslaget i fråga om 1 och 8 §§
— antar rubriken, ingressen och 1 § i det i propositionen
1978/79: 175 framlagda förslaget till lag om jämställdhet mellan
kvinnor och män i arbetslivet,

2. att motionen 1978/79: 2530, yrkandet 1, inte föranleder någon
riksdagens åtgärd,

Förbud mot könsdiskriminering

3. att riksdagen — med avslag på det i motionen 1978/79: 2533
framlagda lagförslaget i fråga om 2 § — antar 2, 4 och 5 §§
i propositionens lagförslag,

4. att riksdagen — med avslag på motionen 1978/79: 2531, yrkandet
1 såvitt angår 3 §, och det i motionen 1978/79: 2533
framlagda lagförslaget i fråga om 3 och 4 §§ — antar 3 § i
propositionens lagförslag,

Aktiva åtgärder för jämställdhet

5. beträffande förslag att lagen inte skall innehålla regler om
aktiva åtgärder att riksdagen avslår motionen 1978/79: 2530,
yrkandet 2, samt motionerna 1978/79:2532 och 1978/79:
2533 i motsvarande delar,

6. beträffande utformningen av reglerna om aktiva åtgärder för
jämställdhet att riksdagen dels antar 7 § i propositionens lagförslag,
dels med anledning av motionen 1978/79: 2531, yrkandet
1 såvitt angår 6 §, och med förklaring att propositionens
lagförslag bör ändras beträffande denna paragraf, antar
lagrummet i följande som Utskottets förslag betecknade lydelse: Propositionens

förslag Utskottets förslag

6 § En arbetsgivare skall inom 6 § En arbetsgivare skall inom

ramen för sin verksamhet bedriva ramen för sin verksamhet bedriva

ett målinriktat arbete för att ak- ett målinriktat arbete för att aktivt
främja jämställdhet i arbetsli- tivt främja jämställdhet i arbetslivet.
vet.

AU 1978/79:39

Propositionens förslag

I detta syfte skall arbetsgivaren
vidta sådana åtgärder som, med
hänsyn till arbetsgivarens resurser
och omständigheterna i övrigt, kan
krävas för att arbetsförhållandena
skall lämpa sig för både kvinnor
och män. Arbetsgivaren skall också
verka för att lediga anställningar
söks av båda könen samt genom
utbildning och andra lämpliga
åtgärder främja en jämn fördelning
mellan kvinnor och män i
skilda typer av arbete och inom
olika kategorier av arbetstagare.

När det på en arbetsplats inte
råder en i huvudsak jämn fördelning
mellan kvinnor och män i en
viss typ av arbete eller inom en
viss kategori av arbetstagare, skall
arbetsgivaren, om inte särskilda
skäl talar emot det, vid nyanställningar
särskilt anstränga sig för
att få sökande av det underrepresenterade
könet och söka se till
att andelen arbetstagare av det könet
efter hand okar.

Utskottets förslag

I detta syfte skall arbetsgivaren
vidta sådana åtgärder som, med
hänsyn till arbetsgivarens resurser
och omständigheterna i övrigt,
kan krävas för att arbetsförhållandena
skall lämpa sig för både kvinnor
och män. Arbetsgivaren skall
också verka för att lediga anställningar
söks av båda könen samt
genom utbildning och andra lämpliga
åtgärder främja en jämn fördelning
mellan kvinnor och män
i skilda typer av arbete och inom
olika kategorier av arbetstagare.

När det på en arbetsplats inte
råder i huvudsak jämn fördelning
mellan kvinnor och män i en viss
typ av arbete eller inom viss kategori
av arbetstagare, skall arbetsgivaren
vid nyanställning särskilt
anstränga sig för att få sökande
av det underrepresenterade
könet och söka se till att andelen
arbetstagare av det könet efter
hand ökar. Vad som nu har sagts
gäller dock inte om särskilda skäl
talar emot sådana åtgärder eller
de rimligen inte kan krävas med
hänsyn till arbetsgivarens resurser
och omständigheterna i övrigt.

Sanktioner

7. att riksdagen med avslag på det i motionen 1978/79:2533 framlagda
lagförslaget i fråga om 5 och 6 §§ antar 8 § i propositionens
lagförslag,

8. att riksdagen med avslag på motionerna 1978/79: 2532 och
1978/79: 2533 i motsvarande delar antar 9 § i propositionens
lagförslag,

Jämställdhetsombud och jämställdhetsnämnd
9. att riksdagen — med avslag på motionen 1978/79: 2532 i motsvarande
del och det i motionen 1978/79: 2533 framlagda lagförslaget
i fråga om 9 § — antar 10 och 11 §§ i propositionens
lagförslag,

Förfarandet

10. att riksdagen med avslag på dels det i motionen 1978/79: 2532
framlagda lagförslaget i fråga om 8 §, dels det i motionen

AU 1978/79: 39

1978/79: 2533 framlagda lagförslaget i fråga om 7 § antar 12 §
i propositionens lagförslag,

11. att riksdagen

A. med bifall till motionen 1978/79: 2531, yrkandet 2, uttalar
att huvuddragen i förfarandet inför jämställdhetsnämnden skall
regleras i lag,

B. med anledning av propositionen samt med avslag på motionerna
1978/79: 2532 och 1978/79: 2533 i motsvarande delar
antar 13 § i följande som Utskottets förslag betecknade lydelse:

Propositionens förslag
13 § Vitesföreläggande enligt 9 §
första stycket meddelas av jämställdhetsnämnden
efter framställning
av jämställdhetsombudet.
Nämnden meddelar också vitesföreläggande
enligt 11 § andra och tredje
styckena. Vitesföreläggande enligt
11 § första och tredje styckena
meddelas av jämställdhetsombudet.

Mot ombudets beslut att meddela
vitesföreläggande får talan föras genom
besvär hos jämställdhetsnämnden.
Mot jämställdhetsnämndens
beslut enligt denna lag får talan
inte föras.

En arbetsgivare eller en ställföreträdare
för arbetsgivare kan kallas
vid vite att inställa sig personligen
till förhandling inför jämställdhetsnämnden.

Utskottets förslag

13 § Vitesföreläggande enligt 9 §
första stycket meddelas av jämställdhetsnämnden
efter framställning
av jämställdhetsombudet.
Nämnden meddelar också vitesföreläggande
enligt 11 § andra och tredje
styckena. Vitesföreläggande enligt
11 § första och tredje styckena
meddelas av jämställdhetsombudet.

Mot ombudets beslut att meddela
vitesföreläggande får talan föras genom
besvär hos jämställdhetsnämnden.
Mot jämställdhetsnämndens
beslut enligt denna lag får talan
inte föras.

12. att riksdagen med avslag på motionerna 1978/79:2532 och
1978/79: 2533 i motsvarande delar antar 14 § i propositionens
lagförslag,

13. att riksdagen med anledning av motionen 1978/79: 2532 i förevarande
del som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om tillfälle för organisationer att yttra sig i
bl. a. mål om könsdiskriminering,

Ikraftträdandet m. m.

14. att riksdagen med avslag på motionerna 1978/79:2532 och
1978/79: 2533 i fråga om ikraftträdandebestämmelsen antar
propositionens lagförslag i denna del och i de övriga delar som
inte behandlats ovan,

AU 1978/79: 39

Jämställdhetsbidrag

15. att riksdagen med bifall till propositionens förslag godkänner
vad som föreslagits angående det s. k. jämställdhetsbidraget,

Minimiarbetstid för deltidsanställda m. m.

16. att riksdagen avslår motionen 1978/79: 392,

Kvinnohus

17. att riksdagen avslår motionen 1978/79: 2152, yrkandet 4.

Stockholm den 17 maj 1979
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
ELVER JONSSON

Närvarande: Elver Jonsson (fp), Bengt Fagerlund (s), Alf Wennerfors
(m), Gördis Hörnlund (s), Erik Johansson i Simrishamn (s), Filip Fridolfsson
(m), Ingrid Ludvigsson (s), Arne Fransson (c), Bernt Nilsson
(s), Pär Granstedt (c), Anna-Greta Leijon (s), Gunnel Jonäng (c), Rune
Johnsson i Mölndal (c), Sune Johansson (s) och Göte Pettersson (fp).

AU 1978/79: 39

Reservationer

1. Principerna för lagstiftningen (moni. 1)

Bengt Fagerlund, Gördis Hörnlund, Erik Johansson i Simrishamn,
Ingrid Ludvigsson, Bernt Nilsson, Anna-Greta Leijon och Sune Johansson
(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar ”Utskottet,
som” och på följande sida slutar ”riksdagens sida” bort ha följande
lydelse:

Utskottet, som i de följande avsnitten går in på detaljer i lagförslaget,
ansluter sig i princip till motionärernas synsätt i fråga om den del av
lagförslaget som gäller bestämmelser om aktiva åtgärder. Inom arbetslivet
är det enligt svensk tradition i första hand arbetsmarknadens parter
som själva genom avtal reglerar förhållandena. Lagstiftning har tillgripits
endast i de fall då det inte gått att avtalsvägen få en reglering till stånd
eller när det funnits särskilda behov av föreskrifter. Avtal har den fördelen
framför lagstiftning att de lättare kan anpassas efter skilda förutsättningar
med hänsyn till branscher, företag av olika storlek, lokala förhållanden
etc. Eftersom de fackliga organisationerna i Sverige täcker så
stor del av arbetsmarknaden har det varit möjligt att avtalsvägen nå
goda resultat på olika områden. Statsmakterna har också tidigare i
arbetsrättsliga sammanhang givit arbetsmarknadsparterna en framträdande
roll i reformarbetet. Utskottet noterar att regeringen i propositionen
närmat sig denna ståndpunkt i förhållande till kommitténs förslag
på så sätt att bestämmelserna om aktiva åtgärder för jämställdhet
gjorts dispositiva, dvs. de kan ersättas av andra regler i avtal. Vidare
avses avtalen få en normerande betydelse för vilka krav som faktiskt
skall ställas på de arbetsplatser som ej omfattas av kollektivavtal. Utskottet
anser emellertid att man bör ta steget fullt ut och låta ansvaret
för genomförandet av aktiva jämställdhetsåtgärder i arbetslivet helt ligga
på arbetsmarknadens parter. Denna ståndpunkt har också hävdats av de
stora organisationerna på arbetsmarknaden. Dessa organisationer har visat
sig beredda att axla sitt ansvar. Det framgår bl. a. av ingångna jämställdhetsavtal.
Propositionens regelsystem, som också innefattar inrättande
av övervakningsorgan i form av jämställdhetsombud och jämställdhetsnämnd,
innebär uppenbara risker för en byråkratisering av vårt
arbetsliv av ett slag som vi hittills varit förskonade från.

Av det anförda framgår att utskottet i likhet med de socialdemokratiska
motionärerna avvisar tanken på en sådan lagstiftning som den i
propositionen föreslagna och avstyrker förslaget i de delar som rör det
aktiva jämställdhetsarbetet och därmed sammanhängande regler om tillsyn
av lagens efterlevnad genom jämställdhetsombud och jämställdhetsnämnd.
I konsekvens härmed tillstyrks i princip de delar av vpk:s motion

AU 1978/79: 39

sorn stämmer överens med denna inställning i huvudfrågan. Det sagda
innebär också att utskottet biträder yrkandet 2 i motionen 2530 av Elis
Andersson (c). Propositionens lagförslag inleds med en portalparagraf
som anger lagens ändamål att främja jämställdhet mellan kvinnor och
män i arbetslivet. Om denna målsättning råder i princip enighet.

Socialdemokraterna föreslår en omformulering av 1 § och som en
följd av deras inställning till lagen i stort en ny 2 § där man framhåller
att parterna på arbetsmarknaden har ett särskilt ansvar då det gäller att
förverkliga målet om jämställdhet i arbetslivet. Detta bör ta sig uttryck
i kollektivavtal. Elis Andersson (c) vill ha ett allmänt uttalande från
riksdagen av samma innebörd.

Vänsterpartiet kommunisterna har valt att ge sitt lagförslag rubriken
”Lag mot kvinnodiskriminering i arbetslivet”. De menar att den bristande
jämställdheten snarare är ett utslag av kvinnoförtryck än könsdiskriminering.
Detta synsätt har dock inte kommit till uttryck i ändamålsparagrafen
i vpk:s lagförslag, som fått formuleringen: ”Män och kvinnor
skall ha lika rätt till arbete och utbildning inom arbetslivet samt lika
arbetsvillkor.” Till denna paragraf ansluter sig längre fram i lagtexten
i 8 § en föreskrift att lagen inte skall utgöra hinder mot träffande av
kollektivavtal om särskilda åtgärder för genomförande av målsättningen.

Utskottet vill först uttala sin anslutning till propositionens grundsyn
att kravet på jämställdhet inte endast avser förändringar av kvinnornas
villkor utan också av männens. Fördomar och traditionella
värderingar i arbetslivet får negativa konsekvenser för såväl män som
kvinnor. En lagstiftning som syftar till jämställdhet i arbetslivet kan därför
inte vara ensidigt kvinnoinriktad utan måste ta hänsyn till den enskilde
individen oavsett kön. Utskottet avstyrker därför den av vpk föreslagna
rubriceringen av lagen och ansluter sig till propositionens förslag.

I linje med sin ovan redovisade inställning att frågan om lagreglering
av aktiva jämställdhetsåtgärder inte bör regleras i lag kan utskottet däremot
inte godta ändamålsparagrafen i den i propositionen föreslagna avfattningen.
Utskottet ansluter sig i stället i princip till den av socialdemokraterna
föreslagna programförklaringen. Tekniska skäl gör att de
av motionärerna föreslagna båda inledande paragraferna bör sammanslås
till en ny 1 §. Det önskemål som ett allmänt uttalande av riksdagen
av den innebörd som Elis Andersson (c) förespråkar har med denna utformning
av ändamålsparagrafen i sak blivit tillgodosett. Av det sagda
framgår också att utskottet avstyrker vpk:s förslag till utformning av
lagtexten.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. att riksdagen med anledning av det i motionen 1978/79: 2532
framlagda lagförslaget i fråga om 1 och 2 §§ och med avslag

AU 1978/79: 39

på det i motionen 1978/79: 2533 framlagda lagförslaget i fråga
om 1 och 8 §§,

dels antar rubriken och ingressen i det i propositionen 1978/79:
175 framlagda förslaget till lag om jämställdhet mellan kvinnor
och män i arbetslivet,

dels med förklaring att propositionens lagförslag bör ändras
beträffande 1 § antar lagrummet i följande som reservanternas
förslag betecknade lydelse:

Reservanternas förslag
1 § Kvinnor och män bör i arbetslivet
ha likvärdiga möjligheter
till anställning och utbildning. De
bör ha samma möjligheter till ansvarsfulla
och meningsfyllda arbetsuppgifter
och även i övrigt ha
likvärdiga arbetsvillkor. Arbetet
bör organiseras på ett sätt som
främjar jämställdhet i arbetslivet.

Arbetsmarknadens parter har
ett särskilt ansvar för förverkligandet
av de i första stycket uppställda
målen. Detta bör beaktas
vid ingående av såväl kollektivavtal
om löner och allmänna anställningsvillkor
som sådana kollektivavtal
som avses i 32 § lagen
(1976: 580) om medbestämmande
i arbetslivet.

2. Bevisregelns utformning och s. k. positiv särbehandling (mom. 4)

Alf Wennerfors (m) och Filip Fridolfsson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar ”Frågan
om” och på s. 17 slutar ”aktuella motionsyrkandet” bort ha följande
lydelse:

När det gäller innebörden av begreppet ”sakliga förutsättningar” har

Propositionens förslag
1 § Denna lag har till ändamål
att främja kvinnors och mäns lika
rätt i fråga om arbete, arbetsvillkor
och utvecklingsmöjligheter i
arbetet (jämställdhet i arbetslivet).

AU 1978/79: 39

man i lagtexten av naturliga skäl inte kunnat precisera när sådana föreligger.
I stället har man diskuterat frågan i motivtexten och sökt att genom
exemplifieringar visa hur ett så utformat diskrimineringsförbud
skall kunna tillämpas i praktiken. Härigenom har detta av lagstiftning
tidigare oreglerade område kommit att sakna mycket av den principiella
grund som är önskvärd till ledning vid domstolarnas prövning.

För att underlätta den praktiska tillämpningen av diskrimineringsförbudet
bör bevisreglerna ändras i enlighet med motionärernas förslag.
Det bör ankomma på arbetstagaren eller den arbetssökande att göra
sannolikt att arbetsgivare vid anställning eller befordran har träffat sitt
val på grund av vederbörandes kön. Bevisningen måste omfatta inte
bara de faktiska förhållandena i fråga om meritskillnader utan också
att motpartens avsikt faktiskt varit att diskriminera på grund av kön.
Den fria bevisprövning, som på detta sätt kommer att ersätta lagförslagets
formaliserade beviskrav, kommer inte att ställa samma hårda krav
på svarandens motbevisning som föreslås i propositionen. Den i propositionen
ingående långa diskussionen om när arbetsgivaren skall anses
ha visat att andra skäl har varit avgörande kan ersättas med en enkel
hänvisning till vedertagna regler för bevisprövning i civilprocessen.

När det gäller att ta ställning till problemet måste stor vikt också läggas
vid det yttrande som vid lagrådets granskning avgivits av regeringsrådet
Petrén. Denne framhåller att en statlig arbetsgivare enligt 11 kap.
9 § regeringsformen vid anställandet endast får fästa avseende vid sakliga
grunder. Lagförslagets bevispresumtion innebär att den ståtlige beslutsfattaren,
som ansett sig böra utse en person som befunnits ha sämre
sakliga förutsättningar för tjänsten än en person av motsatt kön, därvid
skall anses ha handlat i syfte att könsdiskriminera. Lagen beskyller sålunda
myndigheten för att ha förfarit grundlagsstridig! och ålägger denna,
när en förbigången väcker talan, att inför domstol bevisa sin oskuld.
En statlig arbetsgivare bör icke av lagen försättas i ett sådant läge. Den
i paragrafen föreslagna bevispresumtionsregeln kan som stridande mot
vår offentligrättsliga ordning enligt utskottets mening icke ges relevans
beträffande statliga arbetsgivare. Dess tillämplighet skulle därmed inskränkas
till den enskilda arbetsmarknaden, en ordning som inte kan
godtas av utskottet.

Utskottet tar härefter upp frågan om s. k. positiv särbehandling. En
arbetsgivare kan enligt 3 § andra stycket i propositionens lagförslag i
vissa fall få lov att ta hänsyn till en arbetssökandes eller en arbetstagares
kön och förbigå en sakligt sett bättre kvalificerad person till förmån
för en person med sämre meriter, nämligen om åtgärden är ett led i positiv
särbehandling som syftar till att främja jämställdheten i stort.

AU 1978/79: 39

dömd efter sina egna förutsättningar. En bättre meriterad person som
får stå tillbaka för en sämre meriterad har, framhåller motionärerna,
lika välgrundad anledning att känna sig personligen kränkt om missgynnandet
sker därför att man vill åstadkomma en jämnare könsfördelning
i stort.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att positiv särbehandling
står i strid mot den bärande tanken i propositionsförslaget att enskilda
arbetstagare och arbetssökande skall bedömas enbart efter sina egna individuella
förutsättningar för arbete. Undantaget för positiv särbehandling
förutsätter visserligen enligt propositionen att det rör sig om en
systematisk verksamhet i syfte att främja jämställdheten i stort och icke
om missgynnande i enskilda fall. Från de utgångspunkter som ovan angivits
anser sig dock utskottet icke kunna godta att ett lagstadgat förbud
mot könsdiskriminering får en sådan utformning att det ändock
öppnar legitima möjligheter till åtgärder av det slag lagen vill motverka.

Med hänvisning till vad ovan anförts bör 3 § i propositionens lagförslag
ändras.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. att riksdagen med anledning av motionen 1978/79: 2531, yrkandet
1 såvitt angår 3 §, och med avslag på det i motionen
1978/79: 2533 framlagda lagförslaget i fråga om 3 och 4 §§,
dels antar 4 § i propositionens lagförslag, dels — med förklaring
att propositionens lagförslag bör ändras beträffande 3 §
— antar detta lagrum i följande som reservanternas förslag
betecknade lydelse:

Propositionens förslag Reservanternas förslag

3 § Missgynnande på grund av 3 § Missgynnande enligt 2 § fö kön

föreligger när en arbetsgivare religger om det kan göras sanno vid

anställning eller befordran el- likt att arbetsgivare vid anställ ler

vid utbildning för befordran ning eller befordran eller vid ut utser

någon framför en annan av bildning för befordran förbigått

motsatt kön, fastän den som för- någon på grund av hans eller hen bigås

har bättre sakliga förutsätt- nes kön. Sådant missgynnande

ningar för arbetet eller utbildning- skall inte anses föreligga i fråga

en. om särbehandling som är berätti Detta

gäller dock inte om ar- gad av hänsyn till ett ideellt eller

betsgivaren kan visa att beslutet annat särskilt intresse, som inte

inte beror på någons kön eller att bör vika för intresset av jämställd beslutet

är ett led i strävanden att het i arbetslivet,

främja jämställdhet i arbetslivet
eller att det är berättigat av hänsyn
till ett ideellt eller annat särskilt
intresse, som inte bör vika
för intresset av jämställdhet i arbetslivet.

AU 1978/79: 39

3. Aktiva åtgärder för jämställdhet (mom. 5)

Under förutsättning av bifall till reservation 1
Bengt Fagerlund, Gördis Hörnlund, Erik Johansson i Simrishamn,
Ingrid Ludvigsson, Bernt Nilsson, Anna-Greta Leijon och Sune Johansson
(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar ”1 propositionens”
och på s. 19 slutar ”i motionen” bort ha följande lydelse:

I det inledande avsnittet har utskottet biträtt det socialdemokratiska
motionsyrkandet och gått mot förslaget att lagen skall innehålla regler
om skyldighet att vidta åtgärder för att främja jämställdheten. Med
hänvisning därtill bör 6 och 7 §§ i propositionens lagförslag avslås. Det
innebär också bifall till motionen 2530, yrkandet 2, av Elis Andersson
(c) och vpk-motionen 2533 i motsvarande del. Med detta ställningstagande
blir yrkandet om ändring i 6 § i moderaternas motion inaktuellt.
Yrkandet bör sålunda avslås.

Ställningstagandet i denna fråga innebär också att de följande paragraferna
i lagförslaget bör numreras om.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande förslag att lagen inte skall innehålla regler om aktiva
åtgärder att riksdagen med bifall till motionen 1978/79:
2530, yrkandet 2, samt motionerna 1978/79: 2532 och 1978/
79: 2533 i motsvarande delar avslår det i propositionen framlagda
lagförslaget i fråga om 6 och 7 §§.

4. Utformningen av reglerna om aktiva åtgärder för jämställdhet
(mom. 6)

6. beträffande utformningen av reglerna om aktiva åtgärder för
jämställdhet att riksdagen avslår motionen 1978/79: 2531, yrkandet
1 såvitt angår 6 §.

5. Numreringen av 8 § i propositionens förslag (mom. 7)

Under förutsättning av bifall till reservation 1

Bengt Fagerlund, Gördis Hörnlund, Erik Johansson i Simrishamn,
Ingrid Ludvigsson, Bernt Nilsson, Anna-Greta Leijon och Sune Johansson
(alla s) anser att utskottets hemställan under 7 bort ha följande
lydelse:

AU 1978/79: 39

7. att riksdagen med avslag på det i motionen 1978/79: 2533
framlagda lagförslaget i fråga om 5 och 6 §§ antar 8 § i propositionens
lagförslag med den ändringen att paragrafens nummer
skall vara 6.

6. Sanktioner (moni. 8)

dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar ”När det”
och slutar ”motsvarande delar” bort ha följande lydelse:

Med hänvisning till att lagen inte bör innehålla regler om aktiva åtgärder
för jämställdhet blir den i propositionen föreslagna bestämmelsen
om vitesföreläggande för arbetsgivare överflödig. Den föreslagna
9 § bör alltså inte tas med i lagen.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. att riksdagen med bifall till motionerna 1978/79:2532 och
1978/79: 2533 i motsvarande delar avslår det i propositionen
framlagda lagförslaget i fråga om 9 §.

7. Jämställdhetsombud och jämstälidhetsnämnd (mom. 9)

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar ”Jämställdhetsombudet
skall” och på s. 23 slutar ”motsvarande delar” bort ha följande
lydelse:

Med hänvisning till vad tidigare sagts avstyrks alltså att man inrättar
ett jämställdhetsombud och en jämstälidhetsnämnd. De regler som föreslås
för dessa organ bör alltså inte tas med i lagen. Jämställdhetsarbetet
på arbetsplatserna främjas bäst av att de anställda och deras organisationer
får ta det omedelbara ansvaret för arbetet. Ett led i en effektivare
facklig bevakning är att organisationerna får möjlighet att bygga ut sin
regionala verksamhet. Detta var en av avsikterna med de förslag om en
ny förtroendemannalag som nya arbetsrättskommittén lade fram. Utskottet
beklagar att detta motarbetats inom regeringen så att riksdagen
inte fått tillfälle att ta ställning till det lagförslaget.

När det gäller stödet åt enskild person som anser sig utsatt för diskriminering
men som inte biträds av facklig organisation bör det skydd

AU 1978/79: 39

den allmänna rättshjälpen erbjuder vara fullt tillräckligt. Någon anledning
att inrätta ett ombud av detta skäl kan inte anses föreligga.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. att riksdagen med bifall till motionen 1978/79: 2532 i motsvarande
del avslår dels det i propositionen framlagda lagförslaget
i fråga om 10 och 11 §§, dels det i motionen 1978/79:
2533 framlagda lagförslaget i fråga om 9 §.

8. Förfarandet (mom. 10—12)

dels att den mening i utskottets yttrande på s. 23 som börjar ”Utskottet
avstyrker” och slutar ”till jämställdhetsombudet” bort ha följande
lydelse:

Med hänvisning till vad tidigare sagts bör propositionens förslag ändras
så att reglerna om jämställdhetsombud och jämställdhetsnämnd
utgår. 13 och 14 §§ bör helt försvinna och 12 § bör antas i den lydelse
som föreslås i det socialdemokratiska lagförslagets 8 §. Det nya lagrummet
bör dock betecknas som 7 §.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar ”1 propositionen”
och på följande sida slutar ”ur 13 §.” bort ha följande lydelse:
Med hänvisning till att jämställdhetsnämnden inte bör inrättas blir
det inte aktuellt att ta ställning till moderata samlingspartiets förslag om
lagreglering av förfarandet inför nämnden.

dels att utskottets hemställan under 10, 11 och 12 bort ha följande
lydelse:

10. att riksdagen med anledning av det i motionen 1978/79: 2532
framlagda lagförslaget i fråga om 8 § och med avslag på det
i motionen 1978/79: 2533 framlagda lagförslaget i fråga om
7 § samt med förklaring att 12 § i propositionens lagförslag
bör ersättas av en ny paragraf, 7 §, med följande som reservanternas
förslag betecknade lydelse:

Propositionens förslag Reservanternas förslag

12 § Mål om tillämpning av 2— 7 § Mål om tillämpning av 2—

5 och 8 §§ handläggs enligt lagen 6 §§ handläggs enligt lagen (1974:

(1974: 371) om rättegången i ar- 371) om rättegången i arbetstvis betstvister.

Därvid anses som ar- ter. Därvid anses som arbetstagare

betstagare även arbetssökande och även arbetssökande och som ar -

AU 1978/79: 39

Propositionens förslag

som arbetsgivare även den hos vilken
någon har sökt arbete. Detsamma
gäller vid tillämpning i en
tvist om 2—5 och 8 §§ av reglerna
om tvisteförhandling i lagen
(1976: 580) om medbestämmande
i arbetslivet.

I en sådan tvist får jämställdhetsombudet
föra talan för en enskild
arbetstagare eller en arbetssökande,
om den enskilde medger
det och om ombudet finner att en
dom i tvisten är betydelsefull för
rättstillämpningen. Sådan talan
förs vid arbetsdomstolen. När en
arbetstagarorganisation har rätt att
föra talan för den enskilde enligt
4 kap. 5 § lagen om rättegången
i arbetstvister, får dock jämställdhetsombudet
föra talan endast om
organisationen inte gör det. Vad
som i den lagen föreskrivs om den
enskildes ställning i rättegången,
tillämpas även när ombudet för
talan.

Förs talan med anledning av
uppsägning eller avskedande, gäller
i tillämpliga delar 34—37 §§,
38 § tredje stycket andra meningen,
39—41 §§ samt 42 § andra
stycket lagen (1974: 12) om anställningsskydd.
I fråga om annan
talan tillämpas 64—66 och 68 §§
lagen om medbestämmande i arbetslivet
på motsvarande sätt. Talan
som förs av jämställdhetsombudet
behandlas därvid som om
talan hade förts av arbetstagaren
eller av den arbetssökande på egna
vägnar.

Reservanternas förslag

betsgivare även den hos vilken
någon har sökt arbete. Detsamma
gäller vid tillämpning i en tvist om
2—6 §§ av reglerna om tvisteförhandling
i lagen (1976: 580) om
medbestämmande i arbetslivet.

11. att riksdagen med bifall till motionerna 1978/79:2532 och
1978/79: 2533 i motsvarande delar avslår dels motionen 1978/
79: 2531, yrkandet 2, dels 13 § i propositionens lagförslag,

12. att riksdagen med bifall till motionerna 1978/79: 2532 och
1978/79: 2533 i motsvarande delar avslår 14 § i propositionens
lagförslag.

AU 1978/79:39

9. Ikraftträdandet m. m. (morn. 4)

Under förutsättning av bifall till reservation 1

Bengt Fagerlund, Gördis Hörnlund, Erik Johansson i Simrishamn,
Ingrid Ludvigsson, Bernt Nilsson, Anna-Greta Leijon och Sune Johansson
(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som börjar ”Utskottet
ansluter” och slutar ”berörda delar” bort ha följande lydelse:

Mot bakgrund av att utskottet tidigare avstyrkt propositionen i fråga
om reglerna om aktiva åtgärder bör ikraftträdandebestämmelsen i lagförslaget
justeras genom att andra stycket utgår. De tvingande reglerna
om diskrimineringsförbud gäller oavsett ingångna avtal. Utskottet biträder
undantagsregeln om pensionsavtal och avstyrker vpk-motionen
den delen.

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:

14. A. beträffande ikraftträdandebestämmelsen att riksdagen med
anledning av motionen 1978/79: 2532 i motsvarande del och
med avslag på motionen 1978/79: 2533 i motsvarande del
samt med förklaring att den ifrågavarande bestämmelsen i
propositionens lagförslag bör ändras antar ikraftträdandebestämmelsen
i följande som reservanternas förslag betecknade
lydelse:

Propositionens förslag Reservanternas förslag

Denna lag träder i kraft den 1 Denna lag träder i kraft den 1

januari 1980. januari 1980.

Ett avtal som har ingåtts före
lagens ikraftträdande är utan verkan
i den mån avtalet innefattar
avvikelser från lagen. Har ett kollektivavtal
tillkommit för ett sådant
ändamål som anges i 7 §
första stycket, gäller dock avtalet.

Ett avtal om pension, som har Ett avtal om pension, som har

ingåtts före ikraftträdandet, får ingåtts före ikraftträdandet, får

tills vidare tillämpas utan hinder tills vidare tillämpas utan hinder

av 5 §. av 5 §.

B. beträffande rubrikerna i anslutning till lagförslagets olika
delar att riksdagen — med avslag på propositionens lagförslag
i denna del och med bifall till motionen 1978/79: 2532 i motsvarande
del — beslutar att rubrikerna ej skall ingå i lagen.

AU 1978/79:39

Innehållsförteckning

Propositionen 1

Motionerna 6

Utskottet 10

Bakgrund 10

Principerna för lagstiftningen 11

Förbudet mot könsdiskriminering 14

Aktiva åtgärder för jämställdhet 17

Sanktioner 19

Jämställdhetsombud och jämställdhetsnämnd 21

Förfarandet 23

Ikraftträdandet 24

Jämställdhetsbidraget 25

Motioner från allmänna motionstiden 26

Utskottets hemställan 27

keservationer 31

1. Principerna för lagstiftningen (s) 31

2. Bevisregelns utformning och s. k. positiv särbehandling (m) .... 33

3. Aktiva åtgärder för jämställdhet (s) 36

4. Utformningen av reglerna om aktiva åtgärder för jämställdhet

(s) 36

5. Numreringen av 8 § i propositionens förslag (s) 36

6. Sanktioner (s) 37

7. Jämställdhetsombud och jämställdhetsnämnd (s) 37

8. Förfarandet (s) 38

9. Ikraftträdandet m. m. (s) 40

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1979

. . ■ 1 ■

. -i.;. •>.' •

■