AU 1978/79:10

Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1978/79:10

med anledning av motion om medverkan av Statspensionärernas
Riksförbund vid förhandlingar om statsanställdas pensionsfrågor

I betänkandet behandlas motion 1977/78:309 av Per Gahrton (fp) om
medverkan av Statspensionärernas Riksförbund vid förhandlingar om statsanställdas
pensionsfrågor.

Remissyttranden över motionen har avgivits från statens avtalsverk
(SAV), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisations
statstjänstemannasektion (TCO-S), Centralorganisationen SACO/
SR, Statspensionärernas Riksförbund och Pensionärernas Riksorganisation.
Sveriges Folkpensionärers Riksförbund, som också beretts tillfälle att yttra
sig, har avstått därifrån.

Nuvarande ordning

Den statliga tjänstepensioneringen regleras i huvudsak genom ett allmänt
pensionsavtal. Enligt avtalet gäller statens allmänna tjänstepensionsreglemente
(SPR) med anslutande föreskrifter i väsentliga delar som kollektivavtal.
Avtalsslutande parter är statens avtalsverk å ena sidan samt LO, TCO-S
och SACO/SR å andra sidan.

Motionen

1 motionen yrkas att riksdagen uttalar att Statspensionärernas Riksförbund
bör få medverka som självständig part vid förhandlingar som berör pensionsfrågor
av direkt intresse för redan pensionerade f. d. offentliganställda.

Enligt motionären föreligger inga egentliga förutsättningar att som
medlem i någon av de avtalsslutande organisationerna påverka de avtal som
träffas om pensionerna. Detta gäller vare sig då yrkandena om förbättringar
skall fastställas och framföras till motparten, då förhandlingarna om villkoren
pågår, eller då ett förhandlingsresultat skall godkännas.

I motionen framhålls vidare att Statspensionärernas Riksförbund, som
visserligen saknar formella rättigheter att företräda statspensionärerna i
praktiken, har vissa möjligheter att påverka innehållet i pensionsavtal.
Huvudorganisationerna brukar regelmässigt överlägga med förbundet om de
krav som skall ställas. Denna ordning är emellertid enligt motionären i allt
väsentligt betingad av personliga relationer och på intet sätt skriftligt eller
organisatoriskt fastlagd.

Det framhålls i motionen att det rimliga vore att Statspensionärernas
Riksförbund självständigt fick möjlighet att medverka vid förhandlingarna

1 Riksdagen 1978/79. 18 sam!. Nr 10

AU 1978/79:10

2

som direkt berör dess medlemmar, dvs. redan pensionerade f. d. offentliganställda.
Staten bör i sin egenskap av arbetsgivarpart ta initiativ till ett sådant
förfarande utan att därmed inkräkta på sedvanliga förhandlingsprinciper.

Remissyttranden

S/f V erinrar om att frågan om förhandlingsrätt för pensionärer behandlades
av riksdagen i samband med förslaget till lag om medbestämmande i
arbetslivet (prop. 1975/76:105). Förslaget innebar att arbetstagarorganisation
skulle få förhandlingsrätt gentemot arbetsgivare rörande förhållandet mellan
arbetsgivaren och sådan medlem i organisationen som varit arbetstagare hos
arbetsgivaren. Syftet härmed varatt lagfästa arbetstagarorganisationernas rätt
att förhandla beträffande pensionsförmåner till pensionerade medlemmar.
Förslaget godtogs av riksdagen utan att fråga därvid väcktes om att annan
organisation än arbetstagarorganisation skulle tillerkännas förhandlingsrätt i
berörda fråga.

Enligt SA V:s mening föreligger inte tillräckliga skäl till omprövning av det
ställningstagande till frågan som gjordes i samband med MBL-reformen och
som innebar att förhandlingsrätt skulle tillkomma enbart arbetstagarorganisation
som företräder anställda. SAV avstyrker därför bifall till motionen.

LO hänvisar till organisationens remissyttrande år 1972 över betänkandet
Förhandlingsrätt för pensionärer (SOU 1972:33) i vilket LO ställde sig positiv
till utredningsförslaget. Detta innebar att förhandlingar om pensionsvillkor
skulle föras av de fackliga organisationerna. Den legaliserade förhandlingsrätten
borde sålunda även för pensionärer knytas till medlemskap i den
förhandlingsberättigade organisationen. LO anser inte att det finns skäl att
ändra denna ståndpunkt i frågan och avstyrker efter samråd med Statsanställdas
Förbund motionen.

Även TCO, vars yttrande utformats av TCO-S, hänvisar till tidigare
ställningstagande i samband med betänkandet Förhandlingsrätt för pensionärer
och hävdar att det är arbetstagarorganisationerna som skall vara bärare
av förhandlingsrätten i fråga om pensioner. TCO tillstyrkte det utredningsförslag
som innebar att arbetstagarorganisationerna skulle vara förhandlingsberättigade
för pensionerade medlemmar. I det sammanhanget förutsattes
inte att pensionärsorganisation skulle få vare sig laglig eller avtalsenlig
ställning som självständig part vid förhandlingar.

TCO hänvisar vidare till att frågan om förhandlingsrätt för pensionärsorganisation
inte heller aktualiserats i betänkandet Demokrati på arbetsplatsen
(SOU 1975:1) eller i regeringens proposition med anledning av betänkandet
(prop. 1975/76:105).

Centralorganisationen SACO/SR avstyrker motionen. Organisationen
hänvisar till att de fackliga organisationerna fött förhandlingsrätt även för
förutvarande arbetstagare, som är medlemmar i organisationen. Lagstiftaren
har sålunda enligt organisationen valt att lägga förhandlingsrätten angående

AU 1978/79:10

3

utgående pensioners storlek hos de organisationer, som i övrigt förhandlar
och sluter kollektivavtal med arbetsgivaren.

När detta skrevs in i medbestämmandelagen var detta ingen nyhet utan en
kodifiering av gällande praxis. Av hävd har de fackliga organisationerna
förhandlat inte bara om ändringar i tjänstepensionssystemen som berör
blivande pensionärer, utan också om förändringar av beloppen för redan
utgående pensioner.

Mot bakgrund härav har de fackliga organisationerna försökt se till, att de
pensionerade medlemmarna skall få samma inflytande i det fackliga arbetet
när frågan om utgående pensioners belopp behandlas, som de yrkesverksamma
medlemmarna har vad gäller deras löner och övriga anställningsvillkor.

Enligt SACO/SR skulle det vara synnerligen olyckligt om nuvarande
integrerade fackliga samarbete för de yrkesverksammas och de pensionerades
generationer bröts sönder och medlemsgrupp ställdes mot medlemsgrupp.

Bortsett från att motionären har felaktiga upplysningarom pensionärernas
möjlighet att i dag kanalisera sin intressebevakning genom sina fackliga
organisationer, skulle det vara synnerligen stötande, om riksdagen genom ett
beslut tillförsäkrade en viss namngiven organisation en särställning i
partssammanhang. Det finns över huvud ingen anledning att bryta den
etablerade praxis på den svenska arbetsmarknaden enligt vilken det är
parterna själva som i överenskommelser ger varandra partsställning inom
ramen för den lagstiftade förhandlingsrätten, slutar SACO/SR.

Statspensionärernas Riksförbund slår fast att organisationen inte självständigt
kan bära upp en verklig förhandlingsrätt. Härtill fordras två jämställda
parter, som var för sig har rätt och möjlighet att vidtaga konfliktåtgärder i ett
läge då överenskommelse inte kan nås genom förhandlingar. Prestationen
som pensionen baseras på, har redan utförts och kan inte utnyttjas i ett låst
förhandlingsläge. Förbundet saknar därför förutsättningar att agera som
jämställd part gentemot avtalsverket.

Enligt förbundet är förutsättningarna för att förhandlingar om pensionsvillkoren
skall kunna föras mellan jämställda parter att pensionsavtalet utgör
en integrerad del av löne- och anställningsavtalet för de statsanställda. För
detta talar också det förhållandet, att pensionsvillkoren skall gälla alla
presumtiva statspensionärer. Pensionsavtalet är sålunda inte begränsat att
gälla för enbart redan pensionerade.

Statspensionärernas Riksförbund konstaterar avslutningsvis att det måste
ankomma på de statsanställdas huvudorganisationer att tillvarataga statspensionärernas
intressen vid förhandlingar om det statliga pensionsavtalet.
Samtidigt konstaterar förbundet att det har intresse av att bli garanterat
medinflytande vid fastställande av pensionsvillkor och pensionsbelopp.
Detta torde emellertid inte kunna ske på annat sätt än genom samarbete
mellan de organisationer som förhandlar för statstjänstemannakollektivet
och förbundet.

AU 1978/79:10

4

Pensionärernas Riksorganisation finnér det inte självklart att Statspensionärernas
Riksförbund skall medverka som självständig part vid förhandlingar
som berör pensionsfrågor för redan pensionerade f. d. offentligt anställda.
Begreppet självständig part skulle kunna innebära att pensionsfrågorna kom
att isoleras och på olika sätt hamna utanför utvecklingen för de löneaktiva
grupperna. I sammanhanget pekas på svårigheten för pensionärsorganisationen
att vid konflikt sätta kraft bakom kravet. Organisationen framhåller
slutligen det angelägna i att förhandlingsrutiner utformas så att det ges
möjlighet till ingående överläggningar med de avtalsslutande parterna för att
därigenom skapa ett medinflytande på både löner och pensioner.

Frågans tidigare behandling

Riksdagen har vid flera tillfällen behandlat frågan om förhandlingsrätt
beträffande pensionsvillkor. 1945 års riksdag hemställde om förutsättningslös
utredning i ämnet (2LU 33, rskr 150). Då frågan 1953 återkom
förutsatte riksdagen att pensionärernas ställning skulle beaktas under arbetet
med de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt (2LU 40, rskr 418). 1956
års riksdag strök under betydelsen av att frågan om förhandlingsrätt
beträffande pensionsvillkor fick en för pensionärerna tillfredsställande
lösning (2LU 14, rskr 150).

Regeringen beslutade 1959 att de framställningar riksdagen hade gjort i
frågan åren 1945, 1953 och 1956 inte skulle föranleda någon åtgärd.

Frågan återkom 1967 då riksdagen på nytt begärde utredning(2LU 21). En
sådan tillsattes och resulterade i betänkandet Förhandlingsrätt för pensionärer
(SOU 1972:33). Utredningen föreslog bl. a. att arbetstagarorganisationerna
skulle vara förhandlingsberättigade för pensionerade medlemmar.
Utredningen lade däremot inte fram något förslag om förhandlingsrätt för
rena pensionärsorganisationer.

Även arbetsrättskommittén behandlade i betänkandet Demokrati på
arbetsplatsen (SOU 1975:1) frågan om förhandlingsrätt för pensionärer.
Kommittén föreslog att den allmänna förhandlingsrätten skulle utvidgas till
att omfatta även rätt för arbetstagarorganisation att förhandla för medlem
som tidigare har varit arbetstagare hos arbetsgivaren.

1 propositionen 1975/76:105 med förslag till lag om medbestämmande i
arbetslivet ställde sig departementschefen bakom arbetsrättskommitténs
förslag i detta hänseende. Riksdagen hade inte något att erinra mot
propositionen på den punkten.

Utskottet

Frågan om förhandlingsrätten för pensionärer har behandlats åtskilliga
gånger av riksdagen. Senast togs frågan upp i propositionen med förslag till lag
om medbestämmande i arbetslivet (prop. 1975/76:105, InU 45, rskr 404). 1

AU 1978/79:10

5

propositionen fastslogs att den allmänna förhandlingsrätten omfattar även
rätt för arbetstagarorganisation att förhandla för medlem som tidigare varit
arbetstagare hos arbetsgivaren. Riksdagen hade inte någon erinran mot
propositionen på den punkten. De statliga pensionerna är reglerade i
kollektivavtal mellan statens avtalsverk och de tre huvudorganisationerna på
det statliga området.

Per Gahrton (fp) föreslår i motionen 309 ändringar i det nuvarande
systemet för förhandlingar om statliga pensioner. Motionären anser att
pensionärernas möjligheter att som medlemmar i någon av de avtalsslutande
organisationerna påverka de avtal som träffas om pensionerna är begränsade.
Statspensionärernas Riksförbund har enligt motionären i dag vissa möjligheter
att påverka innehållet i avtalet. Detta förhållande är dock i allt väsentligt
betingat av personliga relationer. Motionen mynnar ut i ett yrkande att
Statspensionärernas Riksförbund som självständig part skall ha rätt att
medverka vid förhandlingarna om pensionsfrågor som direkt berör förbundets
medlemmar.

Som framgår av remissyttrandena ställer sig statens avtalsverk och de
fackliga organisationerna direkt avvisande till motionsförslaget. Inte heller
får förslaget stöd av de hörda pensionärsorganisationerna. Statspensionärernas
Riksförbund framhåller bl. a. att förbundet inte självständigt kan
tillvarata medlemmarnas intressen vid förhandlingar om pensioner.

Med vårt system att pension fastställs genom kollektivavtal är det
självklart att de fackliga organisationerna blir bärare av förhandlingsrätten.
Som remissyttrandena utvisar finns det inte skäl att ändra på denna ordning.
Däremot är det naturligt att de fackliga organisationerna på det ena eller andra
sättet inhämtar sina tidigare aktiva medlemmars uppfattning i samband med
förhandlingsarbetet. Hur ett inflytande av detta slag skall kanaliseras bör i
framtiden liksom hittills varje organisation få bestämma för sig. Utskottet
avstyrker alltså motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1977/78:309.

Stockholm den 16 november 1978

På arbetsmarknadsutskottets vägnar
ELVER JONSSON

Närvarande: Elver Jonsson (fp), Bengt Fagerlund (s), Jan-Ivan Niisson (c), Alf
Wennerfors(m), Birger Nilsson (s), Gördis Hörnlund (s), Allan Gustafsson (c),
Erik Johansson i Simrishamn (s), Ingrid Ludvigsson (s), Arne Fransson (c),
Frida Berglund (s), Margaretha af Ugglas (m), Eric Hägelmark (fp), Rune
Johnsson i Mölndal (c) och Lars Ulander (s).

GOTAB 58739 Stockholm 1978