Budgetministern INGEMAR MUNDEBOerhöll ordet föratt besvara Hans Gustafssons {s) den 17 maj anmälda fråga, 1977/78:476, lill kommunministern, och anförde:

Herr talman! Hans Gustafsson har frågat kommunministern när regeringen avser att slutföra överiäggningarna med kommunförbunden om kommunernas ekonomi, så att kommuner och landstingskommuner kan fä klarhet om de ekonomiska förutsättningarna för 1979 års verksamhet. Frågan har överiämnats till mig för att jag skall besvara den.

Överiäggningar har sedan en tid pågått mellan representanter för regeringen och kommunförbunden. Dessa överläggningar har bl. a. syftat till alt uppnå en gemensam syn på behovet all, med hänsyn till det samhällsekonomiska lägel, dämpa den kommunala konsumtionslillväxten.

Ett omfattande arbete har gjorts för att få ett bra underiag för alt bedöma den samhällsekonomiska och kommunalekonomiska utvecklingen. Del har härvid funnits flera osäkra faktorer, bl. a. löneutvecklingen inom den kommunala sektorn under 1978-1979. Ett preliminärt löneavtal på del kommunala området har ju träffats först de senaste dagarna.

Jag har också funnii det angeläget att ta del av remissvaren på skatteutredningarnas, i första hand kommunalekonomiska utredningens, betänkanden. Remisstiden har nu gått ut och remissvaren bereds f n. inom budgetdepartemenlel.

Jag vill nämna atl förhandlingar mellan staten och kommuner och landstingskommuner även är aktuella på särskilda områden, bl. a. i fråga om bidragen till den psykiatriska sjukvården samt kostnadsansvaret för skyddat arbete och yrkesmässig rehabilitering.

Vi är från regeringens sida inriktade på att så snart som möjligt fortsätta och fullfölja överläggningarna mellan staten och kommunförbunden om kommunernas ekonomi.

HANS GUSTAFSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka budgetministern för svaret på min fråga.

I början av året upptogs överläggningar mellan regeringen och kommunförbunden om kommunernas ekonomi. Till en början utvecklades såvitt man

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Om överläggningarna med kommunförbunden rörande kommunernas ekonomi

kan finna det hela någorlunda normalt, men sedan blev det tvärstopp. En överläggning skulle hållas den 19 april. Den flyttades till den 26 april och därefter till den 17 maj. Den har inte hållits än, och enligt vad jag har erfarit är ingen ny förhandlingsdag utsatt.

Del har försports alt regeringen av samhällsekonomiska skäl vill få till stånd en hård åtstramning av den kommunala verksamhetens ulveckling. Vi som menar alt kommunerna svarar för en myckel viktig del av medborgarnas omvårdnad och service känner naturligtvis oro för delta. Men så långt vill jag också sträcka mig, att kommunerna i rådande ekonomiska läge bör visa återhållsamhet med del som inle har ett direkt välfärdsinnehåll.

Den siörsta svårigheten för den kommunala ekonomin beror dock icke i första hand på den kommunala expansionen utan på all regeringen inte har lyckats hålla kostnadsutvecklingen under kontroll.

Budgetministern måsle vara medveien om atl del kommunala budgetarbetet har inletts. Han bör också veta att det är i inledningsskedet som budgetarbetets inriktning och karaktär bäst kan påverkas. Om man vill uppnå en åistramningseffekt är del därför ödesdigert att lämna kommunalpolitikerna i ovisshet om vilka förutsättningar som skall gälla 1979. Det är utomordentligt svårt att i ett sent skede av budgetarbetet ändra på inriktningen. Risken för felprioriteringar är då också betydande.

Nu saknas besked om vad som skall hända efter årsskiftet med nu utgående statsbidrag på sammanlagt ungefär en miljard kronor. Inte minst regeringens egna uttalanden har vidare gett anledning att tro alt regeringsskiftet inle - utöver vad som sedan skett - skulle få försena påbörjandet av de angelägna insalserna för en förbättrad kommunal skalteutjämning.

Budgeiminisiern är naturligtvis bara en i regeringskretsen, men del åligger dock honom all på del ekonomiska området ta ansvaret för relationerna mellan stat och kommun. Det är därför budgetminislerns uppgift att nu se till all del - så långt det på staten ankommer - snarast skapas klarhet om de ekonomiska förutsättningarna för den kommunala verksamheten under 1979.

1 svarei anges an en av orsakerna till atl förhandlingarna förpuppats skulle vara avvaktan på remissvar bl. a. på den kommunalekonomiska utredningens betänkande liksom på utgången av avtalsförhandlingarna. Ingendera av de åberopade faktorerna kan emellertid ha varit okänd för budgetministern, när han inledde förhandlingarna i början av året i syfte all uppnå en överenskommelse med kommunförbunden. Det var då redan känt att den kommunalekonomiska utredningens betänkande var ute på remiss, och del var också känt alt avtalsförhandlingar skulle komma att pågå.

Jag vill fråga budgeiminisiern om han kommer alt fullfölja förhandlingarna med kommunförbunden under innevarande månad.

sammanträden, men det har varit kontakter i andra former mellan representanter för regeringen och kommunförbunden och deras kanslier för att ytteriigare förbättra underlaget för överläggningarna och för all mera analysera just den samhällsekonomiska och kommunalekonomiska utvecklingen.

Jag var från början inriktad på atl överläggningarna skulle kunna fullföljas i två etapper, och jag var beredd att redan under mars eller april månad göra en överenskommelse om en del av frågan, nämligen den väsentliga del som rör synen på den kommunala konsumtionslillväxten. 1 det sammanhanget vill jag säga att del under överläggningarna i väsentliga stycken fanns en samsyn hos de olika representanterna när det gällde behovet av atl dämpa den kommunala konsumtionstillväxten och att åstadkomma en åtstramning. Jag hoppas all denna samsyn kommer alt prägla också de fortsatta överläggningarna mellan regeringen och kommunförbunden.

Låt mig sedan tillägga att kommuner och landsting naturiiglvis inte kan få klarhet i de ekonomiska förutsättningarna på en enda gång eller efter en enda överläggning. Som också sägs i mitt svar är frågor som berör viktiga områden under behandling i andra överläggningar. Riksdagen kommer att besluta om vikliga frågor i detla sammanhang i morgon, och Hans Gustafsson har då möjlighet all påverka kommunernas ekonomiska verklighet genom atl rösta för ett avskaffande av den allmänna arbetsgivaravgiften, en åtgärd som skulle kunna komma atl utgöra ett väsentligt bidrag när det gäller all förbättra kommunernas ekonomi.

Vad gäller frågan om en tidsplan för dessa överiäggningar kan givetvis inte jag avgöra när överläggningarna kommer alt slutföras. Jag kan bara försäkra att vi med det snaraste kommer all fortsätta dem och att vi för vår del kommer att inrikta oss på alt fullfölja dem.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Om överläggningarna med kom-munJÖrbunden rörande kommunernas ekonomi

HANS GUSTAFSSON (s):

Herr lalman! För att böQa med det som budgeiminisiern slutade med, nämligen att det skulle vara ett verksaml bidrag till kommunernas ekonomi att rösta för en sänkning av arbetsgivaravgiften, så vill jag säga alt della skulle få en rakt motsatt effekt. En sänkning av arbetsgivaravgiften dränerar givetvis statsfinanserna och undanröjer eller försvårar på ett verksamt sätt statens möjligheter all understödja den kommunala verksamheten.

Budgetministern sade vidare - om jag uppfattal honom rält - all det råder en stor åsiktsöverensstämmelse när det gäller alt hålla lillbaka den kommunala expansionen. Jag har tidigare anfört atl jag delar uppfattningen alt del samhällsekonomiska läget är sådant all när del gäller de delar av den kommunala verksamheten som inte har direkt välfärdsinnehåll, så är det rimligt atl kommunerna ålägger sig återhållsamhet. Men del har funnits en kluvenhet i resonemangen som budgeiminisiern känner väl till. Man vill å ena sidan halvera den kommunala expansionen, och å den andra säger man att detla inle får gå ut över någol av de prioriterade områden som regeringen -och f ö. alla - i princip varit överens om lidigare. Det material som budgetministern åberopar visar ju med all önskvärd tydlighet att det inte går

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Om överläggningarna med kommunförbunden rörande kommunernas ekonomi

att fullfölja denna välfärdspolitik och samtidigt dra ner expansionstillväxten till de nivåer som bl. a. ekonomiministern talat om i andra sammanhang.

Dessutom gäller de andra punkter som budgetministern talar om och om vilka det skall förhandlas - bidrag till den psykiatriska verksamheten och annat - sådana saker som pågår kontinuerligt år efter år. De har ingenting med övriga förhandlingar med kommunförbunden att göra. Det är av utomordentlig betydelse atl kommunerna flr veta i vilken situation de kommer att befinna sig 1979 och att de mot den bakgrunden kan planera på ett ändamålsenligt sätt.

Jag hoppas all budgetministern ser till att regeringen tar sig samman för atl komma till ett resultat med kommunerna. Det är av utomordentligt stor betydelse för viktiga verksamhetsgrenar, och det är av stor betydelse for de 800 000 människor som är verksamma inom den kommunala sektorn.

Budgeiminisiern INGEMAR MUNDEBO:

Herr lalman! Regeringen behöver inte ta sig samman för den uppgiften, för den är redan samlad. Vi har ett utkast, som vi resonerat med kommunförbunden om. Jagskall inte gå in på några enskildheter om detta utöver vad jag nyss har sagt. Det finns i väsentliga avseenden en samsyn mellan dem som medverkade i resonemanget om behovet av att dämpa den kommunala konsumtionstillväxien men också en samsyn när det gäller alt fullfölja ett reformarbete på de områden som vi i första hand ansett vara väsentliga. Det handlar då framför allt om barnomsorgen, långtidssjukvården och äldrevården.

Om del just handlar om atl få klarhet om de ekonomiska förutsättningarna för 1979 års verksamhel, som var frågans utgångspunkt, måste sägas all också andra överläggningar och andra beslut i skattefrågor har en avgörande betydelse. Men - och delta är del väsentliga, herr latman - som framgår av milt svar finns nu det undertag som var betydelsefullt för de fortsatta överläggningarna, nämligen klarheten om löneutvecklingen på den kommunala sektorn och en fullständig bild av remissinstansernas uppfattning om K EU. Del underlaget finns nu. Då är jag, somjag också säger i svarei, inriktad på all så snart som möjligt fortsätta och fullfölja överläggningarna. Jag hoppas alt kommunförbunden också har samma inriktning.

HANS GUSTAFSSON (s):

Herr talman! Uttrycket "så snart som möjligt" ärju inte någon särskilt klar precisering. Därför frågade jag budgeiminisiern om han var beredd atl se till att dessa förhandlingar i varje fall kunde komma i gång och om möjligt slutföras under innevarande månad. Kommunerna behöver della besked.

Det är klart att det i det svenska samhället finns mängder av beslut som påverkarden kommunala ekonomin. Det kommer vi aldrig ifrån. Om viskall invänta alla sådana beslut, kommer vi aldrig atl kunna förhandla. Men det finns ändå möjligheter att göra en bedömning av den kommunala ekonomin och att ge kommunerna besked om vad de har att rätta sig efter när de skall göra sitt budgetarbete för 1979.

Sedan säger budgeiminisiern alt vi alla varit överens om atl dämpa den kommunala expansionstillväxten, som han uttryckte del. Ja, visst har vi det. Vi har varit överens om att den måsle dämpas på områden som inte har direkt välfärdsinnehåll, men det går inle att, som företrädare för både regeringen och andra gör, samtidigt säga atl kommunerna skall klara äldreomsorg, långtidsvård, barnomsorg, skolan och ha ett stort ansvar för sysselsättningen och tro att man, som budgetministern anförde, kan bringa ned expansionsiillväxlen till under 2 %. Dessutom finns det många andra omiråden där kommunerna är nödsakade att göra insatser från andra synpunkter, nämligen för atl få i gång bostadsbyggandet. Det är av stor vikt att kommunerna nu llr besked.

Nr 160

Torsdagen den i juni 1978

Om tidpunkten för proposition om en lag mot skatte-

Jlykt

Budgeiminisiern INGEMAR MUNDEBO:

Herr talman! Får jag bara tillägga atl vad på mig ankommer skall förhandlingarna komma i gång under juni månad. Del är min definition av ullrycket "så snart som möjligt", och då tänker jag mig inte den 30 juni utan ett väsentligt lidigare datum. Det ankommer inte bara på mig att avgöra när förhandlingarna kan slutföras, men min förhoppning är att vi också skall slutföra dem så snart som möjligt.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 3 Om tidpunkten för proposition om en lag mot skatteflykt

Budgetministern INGEMAR MUNDEBO erhöll ordet för att besvara Erik Wärnbergs (s) den 23 maj anmälda fråga, 1977/78:500, och anförde:

Herr talman! Erik Wärnberg har frågat mig när regeringen kommer alt lägga en proposition om en lag mot skatteflykt.

En till företagsskatieberedningen knuten expertgrupp har i betänkandet Allmän skatteflyktsklausul lagt fram förslag om hur en s. k. generalklausul mot skatteflykt skulle kunna utformas. Del belänkandet har remissbehandlats, varvid flertalet remissinstanser i princip var positiva, medan remissutfallet var splittrat i fråga om betydelsefulla delproblem och specialregler.

Ett omfattande beredningsarbete har därefter genomförts inom budgetdepartemenlel. En utgångspunkt i del arbetet har varit att ge förslaget en sådan utformning att rättssäkerhets- och effektivitetskraven samtidigt skulle bli tillgodosedda. Ett förslag, som i vissa avseenden innebär betydelsefulla förändringar jämfört med det ursprungliga förslaget, har nu utarbetats. Jag anser - med hänsyn till ärendets principiella vikt - atl det sålunda överarbetade förslaget bör remissbehandlas. Detta kommer att ske inom kort. Efter det atl synpunkter från myndigheter och organisationer inhämtats kommer regeringen att fullfölja beredningsarbetet.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Om tidpunkten för proposition om en lag mot skatte-Jlykl

ERIK WÄRNBERG (s):

Herr talman! Jag ber alt få lacka budgetministern för svarei på min fråga.

Del finns två orsaker till att jag har ställt frågan. Den ena är alt skatteutskottel under två riksmöten har lurats av propositionsförteckningar som regeringen har delgeti riksdagen, i vilka uppgiviis atl proposition om en allmän skatteflyktsklausul skulle föreläggas riksdagen. Dessa löften från regeringen har gjort att skatteutskottet har uppskjutit behandlingen av en partimotion från socialdemokraterna. 1 den motionen hade den aktuella frågan på ett utförligt sätt behandlats. Enligt traditionen i skatteutskottet brukar man avvakta med behandlingen av motioner om en proposition i ämnet aviserats inom den närmaste tiden. 1 detta fall har propositionsavise-ringarna funnits på de deflniliva listorna, och utskottet har därför givetvis förutsatt atl något skulle hända från regeringens sida. Så har emellertid inte skett. Det är litet pinsamt fören utskottsordförande att upplysa motionärerna om att en motion som väcktes under allmänna motionstiden 1977 ännu inle har upptagits lill behandling i utskottet, trots atl två vårsessioner och en höstsession har förflutit sedan motionen väcktes.

Den andra orsaken till att jag har ställt frågan kanske ändå är viktigare - att inget har blivit gjort i sakfrågan. Medan regeringen funderar på om man skall göra något generellt i skatteflykisfrågorna och skatteutskottet låter lura sig av löften om propositioner fortsätter skatteflykten. Vi har ett hårt skattetryck här i landet, och det blir inle bättre av att en del skattskyldiga med avsevärd skattekraft lyckas hitta hål i skattelagarna eller deras tillämpning och därmed vältrar över skattebördorna på andra.

Under den period jag hade förmånen att vara ordförande i företagsskatieberedningen använde vi lång tid till att utreda och lägga fram förslag för alt täppa till skatleflyktshål. Delta var helt enligt direktiven och de uttalanden som har gjorts av riksdagen. Jag kan bara nämna handel med vinstbolag, partsrederiernas beskattning, problematiken med fåmansbolagen och övergång från kontant till bokföringsmässig redovisning, för atl visa exempel där skatteflykten tillsammans handlade om miljardbelopp. Många flera exempel kan radas upp, men de nämnda visar hur viktigt det är att någonting blir gjort.

Utredningens förslag, som i huvudsak accepterades av den tidigare regeringen, bifölls sedan av riksdagen. Men man kom ständigt för sent. Man var rädd för retroaktiviiet, och skatleflyklingarna var alltid ett steg före.

Det verkar nu som om den nya regeringen inle skulle vara lika intresserad som den gamla av att ta till vara företagsskatteberedningens förslag eller hitta på nya initiativ för atl täppa till skatleflyktshål.

Jag kan bara beklaga alt regeringen har fördröjt detla ärende. Svarei i dag tyckerjag är negativt, för det säger inget om huruvida vi någonsin kommer alt fä ell lagförslag mot generell skatteflykt.

Vi får nu vänta till hösten med alt behandla den socialdemokraliska motionen. Det är min förhoppning att skalleutskottet då skall visa den handlingskraft som regeringen tydligen har saknat och självt la initiativ lill en lag i den här frågan.

Budgetministern INGEMAR MUNDEBO:

Herr talman! Jag vill försäkra att herr Wärnberg har fel när han säger alt ingenting har gjorts för att bekämpa skattefusk och skatteflykt under de gångna åren. Dels, och det är viktigt, har på väsentliga punkter enighet nåtts mellan riksdagspartierna om den fortsatta utbyggnaden av en effektiverad taxeringsorganisation - del kanske jag ser som det mest betydelsefulla instrumentet när det gäller att bekämpa skattefusk och skalleflykt - dels har utarbetats ett förslag, som nu är under granskning av lagrådet och sålunda förhoppningsvis bör komma lill riksdagen under detta år, om betalningssäkringslag för skalieavgiftsprocessen, dels pågår inom departementet elt arbeie med en proposition om förbättrad skattekontroll och uppbörd inom entreprenadbranschen, dvs. rörande den s. k. grå arbetskraften.

Men rörande ett förslag om allmän skatteflykt är det förvisso också fel att säga atl ingenting blivit gjort. Såsom påpekas i svarei, har vi genomfört ett omfattande beredningsarbete för att få ett så bra förslag som möjligt. Jag har den utgångspunkten -jag hoppas atl hert Wärnberg delar den - att vi i första hand skall bekämpa skattefusk och skatteflykt med speciallagstiftning. Gör man sedan en skatleflyktsklausul, skall den vara ett bra komplement. Men jag har det kravet att vi skall vara säkra på att ett sådant förslag på ett tillfredsställande sätt beaktar människors integritet och rättssäkerhet. Del arbetet har varit besvärligare än vad jag trodde. Underiaget var inle tillräckligt. Men vi har arbetat, och nu finns ett förslag som jag tycker är hyggligt. Jag hoppas att remissinstanserna kommer atl tycka detsamma. Gör de det, kommer förslaget. Känner jag alt det är ett bra förslag, kommer det alt gå till riksdagen. Men jag vill vara övertygad om att det fyller de krav jag vill ställa i fråga om rättssäkerhet och integritet, innan del skall framläggas.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Om tidpunkten för proposition om en lag mot skatte-Jlykt

ERIK WÄRNBERG (s):

Herr talman! Jag hävdar fortfarande an ingenting blivit gjort. Den effektiva taxeringsorganisalion som hargenomförts kom till eflerelt principbeslut som redan var fattat av riksdagen. Det var alltså ingenting nytt.

Budgetministern har räknat upp förslag som han tänker förelägga riksdagen. Det är bra. Men vi har inte sett dessa förslag än. Budgeiminisiern har talat om att han tänker lägga fram förslag om en allmän skalteflyktsparagraf i två år nu, men förslaget har ännu inte kommit. Det har alltså ingenting skett. Det är min uppfattning.

Jag är medveten om att detta är en rätissäkerhetsfråga. Del är önskvärt atl det är möjligt att i förväg få reda på om en transaktion är laglig eller inle. Jag tror att en generalklausul kan utformas så. att den tillgodoser rättmätiga krav i detla avseende. Jag tror t. o. m. att arbetsgruppen hade utformat ett förslag som tillgodosåg sådana krav.

Men jag skulle vilja svänga litet grand på denna fråga. Vem är det egentligen som tillgodoser rättssäkerheten för alla de lojala skattebetalare som betalar sin skatt och som får för hög skattebörda därför att andra lyckats hitta hål i skattelagarna som gjort att de inte betalar sin del av bördan? Vi får aldrig driva rältssäkerhetskravel så långt alt bara de som leker på lagslift-

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Om tidpunkten för proposition om en lag mot skatte-Jlvkt

ningens utkanter har rättssäkerhet, medan de som inte har tillgång till juridisk expert och som inte har rymligt samvete bara har att betala vad andra lyckas slippa undan. Jag skulle nästan vilja göra tvärtemot vad en del har tänkt göra nu, nämligen be de lojala skattebetalarna om ursäkt för all vi skaitelagsiiftare inle lyckats skapa en lagstiftning som har förhindrat skatteundandragande, i stället föratt be dem om ursäkt som harblivit föremål för någon eventuell undersökning, om misstanke har förelegat.

En allmän skalteflyktsparagraf klarar inte av alla problem. Del är jag medveien om. Men den kan göra nytta i väldigt många fall. Kampen mot skatteflykten måste fortsätta på alla områden, också med ändringar av skattesystemets regelverk. Skatleutskoltet har exempelvis nyligen pekat på vissa avarter inom bostadsbeskattningen, men regeringen gör såvitt jag har kunnai förstå ingenting där heller. Det lilla som har hänt har i stället snarare gått i uppmjukande riktning.

Budgetministern INGEMAR MUNDEBO:

Herr talman! Kampen mot skattefusk och skatteflykt är självfallet angelägen. Jag vill emellertid än en gång betona att åtskilligt har hänt och att mera är på väg all hända. När det gäller taxeringskontrollen är det väl ändå inle så, atl allting som skulle hända också hände i och med atl riksdagsbeslutet fattades, utan del är först i och med fullföljandet av riksdagens beslut och den fortsatta utbyggnaden på området som samhället får de resurser som behövs för alt vi skall få en effektiv och likformig taxering.

Sedan - och delta, herr lalman, är myckel väsentligt - är del självfallet inte bara de som leker på lagens utkanter som skall ha rättssäkerhet-eller de som leker, inte på kanten av lagen, utan som t. o. m. har hamnat utanför lagreglerna - utan del är de som håller sig inom lagens gränser som skall känna rättssäkerhet! De som handlar inom gällande lag skall kunna känna att deras deklarationer behandlas av en effektiv organisation i ett samhälle som känner slor respekt för människors integritet och rättssäkerhet. Kan vi få en lagstiftning som fyller kravet på effektivitet, rättssäkerhet och integritet, skall vi förvisso lägga fram de förslagen inför riksdagen, men det gör vi först den dag vi känner att vi har lyckis med det.

ERIK WÄRNBERG (s):

Herr lalman! Del är klart att det är det riksdagsbeslut som är fattat som ger möjligheter alt påbörja ett arbete i rätt riktning. Det värdet också fråga om när vi antog förslaget om den utökade taxeringsorganisalionen: vi ansåg att del var ett riksdagsbeslut som gav möjligheten, och sedan fullföljde vi det i år.

Samma sak gäller sedan med generalklausulen. När vi inte kan falla något riksdagsbeslut, utan hela liden måste gå och famla i mörkret utan atl veta vad regeringen vill i frågan - vilket är mera oklart i dag än vad det var när regeringen första gången talade om att ett förslag skulle framläggas - kommer skaltenyktingarna att under ännu några år framåt i liden kunna njuta av den utökade "rättssäkerhet" som ligger i att regeringen inte gör någoniing. Del är

detta jag anklagar regeringen för. I två år har den talat om att framlägga ett förslag men inle gjort det, och nu kommer det bara ett svävande svar om att del kanske kommer något, om regeringen kan klara av alla saker som rör rättssäkerhet, effektivitet osv.

Budgetministern INGEMAR MUNDEBO:

Herr talman! I valet mellan ett snabbt riksdagsbeslut, ett riksdagsbeslut, som jag inte anser innebär tillfredsställande garantier för rättssäkerhet och integritet och ett något senare riksdagsbeslut, som är mera tillfredsställande, väljer jag del senare.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Om ekonomisk hjälp åt bolivianska flyktingar som önskar återvända till hemlandet

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 4 Om ekonomisk hjälp åt bolivianska flyktingar som önskar återvända till hemlandet

Arbetsmarknadsministern ROLF WIRTÉN erhöll ordet för all besvara Alf Lövenborgs (apk) den 24 maj anmälda fråga, 1977/78:503, till statsrådet Ola Ullsten, och anförde:

Herr talman! AlfLövenborg har frågat statsrådet Ullsten om han i enlighet med Genévekonventionen avser att bekosta hemresan för bolivianska flyktingar i Sverige, som efter en av den bolivianska regeringen utfärdad amnesti önskar återvända dit, och i så god tid att de kan delta i de bolivianska parlamentsvalen i juli i år. Frågan har överiämnats till mig för besvarande.

Genévekonventionen om flyktingars rättsliga ställning innehåller ingen bestämmelse som ålägger asyllandet skyldighet atl ekonomiskt bidra till resekostnaderna när en flykting har bestämt sig för all återvända till hemlandet.

Arbetsmarknadsstyrelsen haremeltertid vissa möjligheieralt lämna bidrag till flyktingars resa för bosättning utanför Sverige. De bolivianska flyktingar som har vänt sig till svenska myndigheter angående resebidrag har informerats om gällande regler.

AMS har sedan amnestin utfärdades i Bolivia prövat ell 20-tal ansökningar. Inle i något fall har bidrag till resan vägrats. Elt fåtal ansökningar är f n. föremål för prövning. Ärendena behandlas med förtur. Om AMS i något fall inte anser sig kunna medge bidrag, kan beslutet överklagas hos regeringen.

ALF LÖVENBORG (apk):

Herr talman! Jag ber alt fä tacka statsrådet för svaret på frågan.

Jag är inte ute efter att ställa till med någon stor debatt med arbetsmarknadsministern - det kan ske i andra sammanhang. Men del kändes angeläget att få ell klart och auktoritativt besked i den här frågan.

Jag har ställt frågan efter upprepade samtal med bolivianska flyktingar i

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Om ekonomisk hjälp åt bolivianska flyktingar som önskar återvända till hemlandet

Sverige. De anser atl de inle fåll någol klart besked om sina möjligheter all få hjälp till hemresa sedan de politiska förhållandena har förändrats i deras hemland.

Del finns ca 400 bolivianer i Sverige. De kom hit på flykt undan en brutal regim i Bolivia. Många kom från Chile, där de först hade funnit en fristad -den varade lill dess att Pinochels blodhundar log över.

Jag talade med bolivianer senast i går kväll, och jag tycker inle atl det flnns någon anledning atl betvivla deras uppgifter. Del handlade här om en grupp som kommit från Chile med hjälp av den svenska ambassaden. De har hänvisat lill att man där - Edelstam var ambassadör då - myckel klart sagt ifrån all så fort de politiska förhållandena i Bolivia förändrats skulle de få hjälp från Sverige för all komma hem lill sill fosterland igen. Och de har hänvisat till alt samma löften utfärdats av representanter för invandrarverk och departement sedan de kom hit.

Nu hårde politiska förhållandena förändrats. Några har på egen bekostnad återvänt lill Bolivia-deslällerupp i parlamentsvalen. En av dem som besökte mig i går förklarade alt den politiska situationen är diametralt annorlunda i Bolivia nu. De behöver inte längre vara rädda för sina liv.

Bolivianerna hänvisar till löften som har getts och tycker att de fått vaga muntliga besked om alt del hela skall ordnas. De har haft konlakl med tjänstemän på UD som klarlagt alt del i princip inte flnns några problem. De har skrivit lill fru Söder ulan att få svar. Då har de ställt frågan: Är regeringen inställd på alt hjälpa de bolivianer som nu fått amnesti att återvända?

Jag tolkar svarei som ett ganska klart och auktoritativt besked. Men del har funnits olika uppgifter. Del kan möjligen bero på kommunikalionssvårighe-ler. Men jag lycker del går alt ta fasta på della besked, och jag skall uppmana debolivianersom jagharhaft konlakl med i skilda sammanhang och som vill åka hem all de skall sätta sig i förbindelse med arbetsmarknadsverket. Jag utgår då ifrån all de får sin hemresa.

§ 5 Om åtgärder för att trygga erforderlig forskning på arbetarskyddets område

Arbetsmarknadsministern ROLF WIRTÉN erhöll ordet för all besvara Ylva Annerstedts (fp) den 24 maj anmälda fråga, 1977/78:506, och anförde:

Herr lalman! Ylva Annerstedt har frågat mig vilka åigärder jag avser all vidla för atl trygga forskning på arbetarskyddets område även utanför arbelarskyddsstyrelsens ram,

Arbeiarskyddsforskning bedrivs i vårt land, förutom vid arbeiarskydds-slyrelsens arbeismedicinska avdelning, vid en rad institutioner inom universitet och högskolor, institut, sjukhus, myndigheter m, m. Verksamheten vid många av dessa institutioner grundfinansieras via statsbudgeten, andra av sjukvårdshuvudmännen etc. De olika projekten finansieras med bidrag från fonder, stiftelser, organisationer och myndigheter. År 1972 inrättades efter riksdagsbeslut arbetarskyddsfonden med uppgift alt bl. a. siödja forsknings-och utvecklingsarbete inom arbetsmiljöområdel. Dess verksamhel finansieras främst genom en arbetarskyddsavgift. Fonden leds av en styrelse med arbetsmarknadsparterna i överväldigande majoritet.

Arbelarskyddsfonden beviljade under 1977 ca 50 milj. kr. för forskning och ulveckling inom arbetsmiljöområdel. Av dessa har ca 4,4 milj. kr. beviljats forskningsprojekt inom arbetarskyddssiyrelsen. Vid sidan härav föreskriver regeringen årligen alt arbetarskyddsstyrelsen skall få disponera medel ur fonden för särskilda arbeiarskyddsprojeki. För år 1978 har 7,3 milj. kr. avsatts för della ändamål.

Del faktum atl forskningsmedel finns tillgängliga hos arbetarskyddsfonden. Riksbankens jubileumsfond, andra fonder och stiftelser, organisationer och myndigheter tryggar enligt min mening forskning på arbe-larskyddsområdet även utanför arbetarskyddsstyrelsens ram, och jag anser inle all några ytterligare åtgärder i delta syfte behövs.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Om åtgärder Jör atl tiygga eijör-derlig forskning på arbetarskyddets område

YLVA ANNERSTEDT (fp):

Herr talman! Jag vill tacka arbetsmarknadsministern för svaret, som redovisar de resurser som finns för forskning på arbetsmiljöområdet. Svarei visar också an forskningsprojekt sprids ut på flera händer. Bakgrunden lill min fråga ligger delvis på ett annal plan. Som jag påpekade i min fråga träder en ny arbetsmiljölag i kraft den 1 juli i år. Den innebär i jämförelse med arbeiarskyddslagen av i dag alt arbetarskyddsstyrelsen som tillsynsmyndighet får en väsentligt starkare ställning. Arbelarskyddsstyrelsens nuvarande kompelens att utfärda anvisningar för t. ex. hantering av vådliga och giftiga ämnen och för arbete i särskilda lokaler eller miljöer har varit av stor betydelse för att påskynda en ulveckling mot en säkrare och bättre arbetsmiljö - detta trots att anvisningarna huvudsakligen har varit av rekommenderande karaktär.

1 och med den nya arbelsmiljölagen kommer ell nytt moment in i bilden. Den nya lagen är en ramlag och det kommer an på myndigheten all utfärda föreskrifter inom lagens ram som får laga kraft. Brott mot myndighetens

Nr 160 tolkning kan leda lill straffpåföljd. Som tillsynsmyndighet har arbelarskydds-

Torsdaeen den styrelsen det samlade ansvaret för kontrollverksamheten i landets alla

1 juni 1978 yrkesinspekiionsdisiriki. Styrelsen bedriver dessutom vid sin arbelsmedi-

_____________ cinska avdelning forskning inom arbetsmedicin och arbetshygien, och den

Om åtgärder lör bedriver undervisning, som bl. a. omfattar förelagsläkare, företagssköterskor att tiygga etjör- °' skyddsingenjörer.

clerlig forskning Arbelarskyddsstyrelsens verksamhet blir på så sätt heltäckande. Den

på arbetarskvddets fddelar utbildning, den bedriver forskning, den meddelar föreskrifter och
område " utövar kontroll. Ur demokratisk synvinkel ter sig detta betänkligt. Att

utrednings- och forskningsarbete vid kontrollmyndigheten i princip kan länkas läggas till grund för beslut med rättsliga följder är inte tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt. Arbelarskyddsstyrelsens forskning utsätts i praktiken inle för kritik på samma villkor som den fria forskningen vid andra institutioner inom och utom landei. Detta är bakgrunden till att jag har tagit upp frågan om möjlighet att bedriva forskning på detta område också utanför arbetarskyddssiyrelsen.

Som statsrådet sade i sitt svar har man inga planer på att vidta åigärder, men mot bakgmnd av atl det faktiskt på flera håll har funnits och finns farhågor för den fria forskningen på detla område, villjag ändå fråga arbetsmarknadsministern om han inte anser alt t. ex. en utredning som kartlägger för- och nackdelar med en samlad forskning utanför arbetarskyddsstyrelsen kunde vara av värde.

Arbetsmarknadsministern ROLF WIRTÉN:

Herr lalman! Den organisation som vi har för arbetarskyddet har beslutats i olika omgångar här i riksdagen och just forskningen inom arbetsmiljön baseras på 1972 års beslut. Del logs i stor enighet här i riksdagen, och jag tror inle att det för dagen finns någon anledning att ompröva det. Jag tror att det krav som Ylva Annerstedt nu ställer-att den forskning som bedrivs på annat håll skall ha stöd - är väl tillgodosett. Det har jag redovisat i svarei. Jag kan också hänvisa lill atl man vid arbelarskyddsstyrelsens senaste sammanträde log upp framställningar från olika håll om pengar lill andra institutioner, däribland en rad vetenskapliga organisationer; där finns också privata företag som fått medel för alt bedriva forskning på arbetsmiljöområdel. Del finns alltså en öppenhet från arbetarskyddsstyrelsens sida som jag tror tillgodoser de önskemål Ylva Annerstedt har framfört.

Lål mig också hänvisa till att man även har ett mycket intimt samspel mellan arbelarskyddsstyrelsens forskare och praktiker å ena sidan och forskarna vid de vetenskapliga institutionerna vid högskolorna å andra sidan. Det förs alltså en värdefull dialog mellan olika parter som jag tror är till gagn för båda sidor. Det är värdefullt för professorer på högskolorna att få kontakt med arbetarskyddssiyrelsen och fl del av de erfarenheter man där har av fältarbetet. Omvänt är del naturligtvis av värde alt arbelarskyddsstyrelsens personal har vetskap om vad som händer på högskolorna. F. n. fungerar den här organisationen bra. 14

YLVA ANNERSTEDT (fp):

Herr talman! Arbelarskyddsstyrelsens forskningsresurser tillkom i och med all man 1972 överförde arbeismedicinska institutets resurser dit. Arbeismedicinska institutets verksamhet kom på grund av alt institutet hade dåliga ekonomiska förutsältningar inte alt la den betydelse som var avsedd. Avsikten var all samla landels expertis för all möjliggöra bl. a. en effektiv samordning av långsikliga utvecklingsprojekt som kunde aktualiseras t. ex. av företagshälsovården eller av arbetsmarknadens parter. Men nu finns del ekonomiska förutsättningar för en samlad och långsiktig insats på arbetsmiljöforskningsområdet.

Del är också så alt landets expertis ibland inle räcker till utan man måste söka kontakter internationellt. Alltsedan arbeismedicinska insliiulet upphörde har de internationella kontakterna minskal. Traditionen inom universitet och högskolor gör alt utländska forskare inle lika naturligt söker kontakt med en kontrollerande myndighet som med kolleger vid fristående institut. Detta är bakgrunden till de farhågor som i detta sammanhang kommil till uttryck.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Om åtgärder för att trygga erforderlig forskning på arbetarskyddets område

Arbetsmarknadsministern ROLF WIRTÉN:

Herr lalman! Låt mig först ta upp vilket utfallet skulle bli om man samlade de -jag håller med om del - rätt knappa personella resurser vi har på detla område under ett tak. Det skulle innebära, tror jag, alt man utarmade universitetsorganisationen. Man skulle då inte få kvar några forskningsresurser på della område på högskolorna. Tillväxten skulle troligen avstanna, om man inte hade den spridning vi nu har av tillgångarna på del personella området.

När det gäller de internationella kontakterna tror jag Ylva Annerstedt har fel i all de skulle ha minskat. Jag har tvärtom uppfattningen all man har myckel täta kontakter med internationella institut och att vi här i Sverige på detta område har en livlig besöksfrekvens från andra länder. Man kan säkert påstå alt bär finns åtskilligt av intresse för internationella forskare på arbetsmiljöns område. Jag har intrycket all de internationella kontakterna har tilltagit.

YLVA ANNERSTEDT (fp):

Herr talman! Arbetsmarknadsministern och jag har nog något olika uppfattning när det gäller omfattningen av de internationella kontakterna. Enligt de uppgifter jag har fatt var kontakterna mer högfrekventa när del fristående institutet fanns.

Sedan talade arbetsmarknadsministern om de forskningsresurser som finns på olika håll i landet och om den eventuella utarmning som kunde ske. Jag tror emellertid att man när del gäller forskningen måsle akta sig för all splittra resurserna - det gäller både de personella och materiella resurserna. Annars är risken att de stora satsningarna och de långsikliga utvecklingsplanerna kommer bort.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Om förbud mot permittering

§ 6 Om förbud mot permittering

Arbetsmarknadsministern ROLF WIRTÉN erhöll ordet för att besvara Lars-Ove Hagbergs (vpk) den 25 maj anmälda fråga, 1977/78:512, och anförde:

Herr lalman! Lars-Ove Hagberg har mot bakgrund av elt nyligen träffat avgörande i arbetsdomstolen frågat mig om jag avser atl la initiativ till en sådan ändring av lagen om anställningsskydd atl permittering förbjuds eller atl permittering bara kan ske med bibehållande av full lön.

Som svar vill jag erinra om atl det är en huvuduppgift för anställnings-skyddskommittén, som tillsattes i december förra året, alt utreda de frågor som har all göra med anställningsskyddet i arbelsbristsiluaiioner. Enligt direktiven skall kommiilén la lill ulgångspunkt både de erfarenheter som har gjorts av hur bräckligt anställningsskyddet kan vara för de arbetstagare som berörs av driftsinskränkningar eller permitteringar och de svårigheter för företagen som följer av det ekonomiska ansvaret för de anställda i sådana lägen. Del är fråga om all tillgodose arbetslagarnas behov av ett fullgott anställningsskydd. Men del gäller också att finna anordningar, varigenom arbetsgivarnas möjligheter all betala uppsägnings- eller permilteringslöner förbättras i de situationer då andra alternativ inle står lill buds. Även sådana andra alternativ - t. ex. omplacering, omskolning eller vidareutbildning -skall övervägas av kommiilén.

Frågan om permittering ingår alltså redan i det utredningsuppdrag som anslällningsskyddskommiltén har fått. Jag ser därför inle anledning alt nu ta elt ytterligare initiativ i frågan.

LARS-OVE HAGBERG (vpk):

Herr lalman! Jag får lacka för svaret på min fråga.

Bakgrunden till frågan äralltså arbetsdomstolens mycket ulmanandedom i fråga om permitteringar. Domen innebär all företag kan permiitera varannan vecka i åtta veckor utan alt betala ut någon som helst lön. Man kan förstå den facktiga organisationens upprördhet över ett sådant utslag. Del avslöjar också ihåligheten i den tag som antogs för några år sedan. Att förelagen på delta sätt kan permiitera under åtta veckor betyder all de som drabbas hamnar i en myckel besvärlig osäkerhetssituation. Det ärju heller ingen tillfällighet atl detta har förekommit. Under den långa tid då krisen i vårt samhälle undan för undan har ökat har permissionshotet varit elt sätt för arbetsköparna alt skapa oro, atl hålla tillbaka krav på arbetsplatserna och även alt pressa statsmakterna pä pengar. Man har alltså i del här läget utnyttjal luckor i lagstiftningen för att på olika sätt pressa till sig förmåner och försälta arbetarna i en sämre situation.

Min fråga till arbetsmarknadsministern var om han är villig all förbättra situationen, helst genom all förbjuda alla permitteringar. En permittering innebär an man försvinner från arbetsplatsen under en kort tid; den innebär ett slort orosmoment i arbetet. Ell annal sätt är alt det skapas säkerhet för full lön under permitteringar. Då har arbetsköparna i en sådan här situation inga

möjligheter att skapa oro och misslämning.

Arbetsmarknadsministerns svar är alt anställningsskyddskommitlén redan har i uppdrag atl utreda den här frågan. Jag skulle kunna vara myckel positiv i min bedömning av svaret och konstatera all arbetsmarknadsministern ställer sig bakom min uppfattning; det framgår inle minst av formuleringen all det är fråga om alt tillgodose arbetslagarnas behov av elt fullgott anställningsskydd.

Jag skulle kunna tolka detla som att arbetsmarknadsministern helt svarar ja på den frågan. Det vore i så fall en väldig styrka för arbetslagarrepresen-tanierna i kommittén, närde för fram kravet på att lagen skall ändras i detta syfte. Jag uppfattar svarei så, alt det är arbetsmarknadsministerns mening att han,om kommittén inteskulle komma fram till något resultat, kommeratt ta initiativ till atl lagen förbättras så alt det inle finns några håligheter i lagstiftningen när del gäller permitteringarna.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Om förbud mot permittering

Arbetsmarknadsministern ROLF WIRTÉN:

Herr talman! Lars-Ove Hagbergs tolkningar får givetvis stå för honom själv. Jag har redovisat att anställningsskyddskommittén har detta utredningsuppdrag. Jag tycker alt vi skall invänta kommitténs utredningsresultat. Sedan får vi ta ställning till sakfrågan.

LARS-OVE HAGBERG (vpk):

Herr talman! Man kunde kanske vänta sig att del var en för långt gående slutsats all tro alt arbetsmarknadsministern skulle vara positiv till en förbättring av lagen i detta hänseende. Med sitt senaste yttrande lar han tillbaka allting och ställer hela frågan öppen. Man undrar då vad denna mening i svaret egentligen innebär.

Jag frågade arbetsmarknadsministern om han var beredd atl la några initiativ till förbättringar. Jag ville ha en viljeyttring från statsministern. Vill han tillåta en lagstiftning, som nu tolkats så av arbetsdomstolen atl man kan permiitera i åtta veckor ulan lön, eller är arbetsmarknadsministerns syfte med utredningen alt den skall täppa lill luckorna i lagen?

Nu säger arbetsmarknadsministern alt man får ta ställning lill den frågan när utredningsresultatet föreligger. Jag tycker alt vi måste fl en viljeyttring redan nu. Varför tillsätter man annars en utredning? Det kan väl inte vara fråga om en opartisk utvärdering? Här finns direkta problem som en utredning måste ta ställning lill. Vad innebär direktiven i detta hänseende? Kommer utredningen att eliminera lagens olägenheter? Del är synnerligen viktigt atl arbetsmarknadsministern klargör sin inställning till denna fråga.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Om trajikövervak-ningen i Stockholms län

jag all Lars-Ove Hagberg är mycket medveien om. Därför måsle vi invänta utredningsresultatet.

Jag kan också meddela kammaren alt jag har hört av ordföranden all utredningen vid nästa sammanträde tänker diskutera om jusl denna fråga kan priorileras i utredningsarbelel. Därmed borde Lars-Ove Hagberg vara lill freds.

LARS-OVE HAGBERG (vpk):

Herr lalman! Till freds kan jag bli bara om man rältar till denna lag. Arbetsmarknadsministern kan tydligen inle lala om vilken viljeinriktning han har. Även om utredningen behandlar ärendet med förtur återstår frågan: Är åtta veckoren vettig permiiteringsperiod? Tänker utredningen vidla några åigärder? Del är utredningens sak atl utforma själva lagstiftningen så att den täpper lill denna lucka. Men frågan är: Vad tänker man göra åt det förhållandet alt del inte går att permiitera en så lång tid och på ett så utmanande sätt? Del är ju huvudfrågan, vilken arbetsmarknadsministern tydligen inte vill ta ställning till.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7 Om trafikövervakningen i Stockholms län

Justitieministern SVEN ROMANUS erhöll ordet för atl besvara Karl-Erik Strömbergs (fp) den 22 maj anmälda fråga, 1977/78:494, och anförde:

Herr talman! Karl-Erik Strömberg har frågat mig om jag anser att polisen under sommaren har tillräckliga resurser för att upprätthålla trafikövervakningen i Stockholms län och vilka eventuella åigärder jag ämnar vidta.

Trafikövervakningen i Stockholms län utförs av länstrafikgruppen som är stationerad i Solna. Dessutom finns del i flera av polisdistrikten i länet trafiksektioner som svarar för denna övervakning inom resp. distrikt. I Stockholms polisdistrikt finns en trafikavdelning som har motsvarande uppgifter för Stockholms del.

Enligt vad jag har erfarit från polisen är situationen inför sommaren ansträngd förde trafikövervakande enheterna i Stockholms län. Detta beror till en del på de vakanser som finns inom polisviisendet i Stockholmsområdet men också på de påfrestningar som semesteruttaget medför. Jag har emellertid också erfarit att man arbetar på att förbättra läget genom att föriägga tjänstgöringen för personalen under sommaren lill delvis andra tider än normalt. Samarbete kommer också att äga rum mellan trafikavdelningen i Stockholms polisdistrikt och enheterna i Stockholms län i syfte alt även under den aktuella tidsperioden genom gemensamma insatser nå bästa möjliga samlade resultat inom regionen.

Jag vill betona att jag är övertygad om atl polisen i Stockholm och Stockholms län över huvud laget vidtar alla de åigärder som är möjliga att genomföra i dagsläget för att komma till rätta med situationen. På längre sikt

måste emellertid de bakomliggande problemen lösas. Jag syftar här bl. a. på vakansläget inom polisen i Stockholmsområdet. Föratt förbättra situationen i det hänseendet har detta budgetår antagningen av aspiranter till polisskolan ökat starkt i jämförelse med de närmast föregående budgetåren. Budgetåret 1978/79 skall antalet aspiranter utgöra 800. Det är en högre siffra än någonsin tidigare. Vidare bedrivs nu en intensiv kampanj för att få flera ungdomar från Stockholmsområdet att välja polisbanan. Genom det ökade antalet aspiranter och genom att flera ungdomar från regionen kan beräknas bli rekryterade bör det på sikt vara möjligt att i stort sett fylla vakanserna och hejda utflyttningen av polismän från regionen. Även de överväganden som förekommer på skilda nivåer angående polisens arbetsförhållanden i allmänhet inom regionen kan leda till positiva resultat.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Om trajikövervak-ningen i Stockholms län

KARL-ERIK STRÖMBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet försvaret och vill på en gång säga alt jag i mycket hög grad uppskattar speciellt den senare delen av svaret, där statsrådet går in på de väsentliga bakomliggande problemen och visar på lösningar. Jag skall någol ta upp detta sedan.

Vi har i Stockholmsregionen länge varit medvetna om de stora svårigheter som polisen har arbetat under, alt man har haft svårt atl få tillräckligt antal poliser i Storstockholm och att polispersonal gärna velat lämna regionen. Vi har också känt till att det varit särskilda svårigheter under semestrarna.

Nu hardet kommit upplysningar som säger att del kanske blir ännu svårare i sommar, speciellt när det gäller personal för traflkövervakningen. Statsrådet svarar inte direkt på om han anser att man kan klara situationen i sommar. Jag läser mellan raderna en viss oro, och jag undrar om statsrådet på något sätt kan lala om vilka resurser man har för att klara trafikövervakningen i sommar.

För att sedan kommentera det allra sista i svaret vill jag säga att jag tror att det är en utomordentligt viktig och riktig linje som statsrådet är inne på. Det är alldeles nödvändigt att öka rekryteringen av ungdomar från Stockholmsregionen lill polisyrket. Jag tror att del är främst av två skäl som vi skall försöka få ungdomar från Storstockholm att träda in i polisyrket. Dels hårde ungdomar som vuxit upp här en större benägenhet alt stanna i regionen därför att de känner sig hemma här, dels tror jag att de ungdomar som vuxit upp här också bättre känner miljön och förhållandena och därför upplever arbetssituationen något gynnsammare än de som kommer från andra delar av riket.

Enligt min uppfattning är del en av de viktigaste insalserna som polisen har gjort för oss här i Storstockholm på länge när man nu så intensivt gått ut och sökt få Stockholmsungdomar lill utbildning inom yrket. Det tror jag att väldigt många människor i regionen har upplevt som mycket positivt.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Om handläggningen av visst stadsplaneärende

det har den varit de senare åren, och det är inte påfallande värre i år.

Jag tror också att de kommer alt klara upp del genom de olika organisatoriska åigärder som nu planeras och det intima samarbete som sker.

Jag vill gärna undersiryka att det viktiga är alt på sikt lösa frågan. Jag är helt ense med Karl-Erik Strömberg om att en av de allra viktigaste åtgärderna vore om man kunde förmå ungdomen från Stockholm att i slörre utsträckning rekryteras och därmed vilja stanna i Stockholm.

KARL-ERIK STRÖMBERG (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för dessa kompletteringar.

På alla områden har polisen i regionen en myckel ansträngd situation. Jag förstår mycket väl att det är svårt att inom den samlade poliskåren fä någol spelrum för att fiytta över tjänster från del ena området lill det andra därför atl läget överallt är ansträngt, men jag är ändå tacksam för att statsrådet deklarerar att han anser att del finns en god chans alt klara upp trafikövervakningen i sommar även om läget är ansträngt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8 Om handläggningen av visst stadsplaneärende

Bostadsministern ELVY OLSSON erhöll ordet för att besvara Ralf Lindströms is) den 25 maj anmälda fråga, 1977/78:513, och anförde:

Herr talman! Ralf Lindström har frågat om orsaken till den långa behandlingstiden när del gäller ett regeringen underställt förslag till ändring av stadsplanen för del av kvarteret Wrangel i Kartskrona kommun. Ralf Lindström har vidare frågat när regeringen avser all falla beslut i saken.

Ärende! inkom lill departementet i slutet av juli 1977. Därefter har yttranden inhämtats från statens planverk och riksantikvarieämbetet. .Ämbetets yttrande avgavs i mars i år. Kartskrona kommun har därefter kommil in med en skrift.

Planförslaget förutsätter rivning av befintlig bebyggelse och nybyggnad på tomter utmed Drottninggatan och Alamedan i Karlskrona. Området har riksintresse ur kulturhistorisk synpunkt. Mot bakgrund bl. a. av della föranleder saken särskilt ingående överväganden.

Regeringen kommer alt fatta beslut när ärendet är slutligt berett.

in i den historiska miljön.

28 lägenheter kan förefalla vara av marginell betydelse i en kommun av Karlskronas storiek, men stadens belägenhet på ett flertal mindre öar gör det nödvändigt alt tillvarata all den mark som utan olägenhet kan bebyggas med bostadslägenheter. Detta är nödvändigt för att förhindra alltför stor förgubb-ning i innerstan och för att motverka begynnande bostadssegregation.

För atl hitta jungfrulig mark att bebygga i Kariskrona får man leta sig ut minst en mil från centrum, och där riskerar man att hamna på s. k. värdefull åkerjord, med de problem som då yppar sig.

Det är myckel angeläget för kommunen att snart få stadsplanen för kvarteret fastställd. 28 lägenheter löser inte kommunens bostadsproblem, men utgör ändå elt tillskott som lättar på trycket. Planerarna kan då få andrum så länge att funderingarna på andra lösningar hinner ta form.

För alt få en någoriunda snabb och smidig behandling av ärendet har kommunen tagit initiativ till samtal med olika myndigheter som haft anledning att ingripa i beslutsgången. Vid dessa diskussioner har länsstyrelsens representanter och representanter för planverket och riksantikvarieämbetet inte kunnat enas med kommunen, och de har inte heller kunnat enas sinsemellan om vilken den bästa lösningen av planärendet skulle vara. Länsstyrelsen har därför överiåtil ärendet på regeringen, och där ligger del nu.

Regeringen har haft ärendet i snart ett år, och ingenting har ännu hörts. Så långt jag vet har regeringen haft tillgång till alla nödvändiga handlingar och remissvar sedan början av mars i år, och ännu har alltså inget besked kommit.

Jag har fltt svar på min fråga, men man kan inte med bästa vilja i världen säga att svaret är upplysande i någon utsträckning. Jag kan inte göra någon annan bedömning än att frågan har nonchalerats. Man har alltså ansett att frågan var onödig, och jag tycker alt det är ganska anmärkningsvärt. Jag hade ändå väntat atl faen antydan om när ett avgörande skulle kunna komma, och jag hoppas att bostadsministern i varje fall nu kan ge en liten, liten antydan om det. Nog har väl bostadsminislern ändå någon mening om när det här skall kunna bli klart?

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Om åtgärder för att hjälpa politiskt förföljda i Uruguay

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Om åtgärder för att hjälpa politiskt förföljda i Uruguay

lyder: "Vill den svenska regeringen hjälpa till så alt denna humanitära insats kan genomföras?"

Svarei är ja. Om de personer som ansvarar för insamlingen kontaktar utrikesdepartementet, skall vi gärna undersöka vilka kanaler som kan finnas för alt hjälpen skall nå sitt mål.

OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! Jag tackar utrikesministern för svaret på min fråga.

Anledningen till atl jag har ställt frågan är att den politiska och rättsliga situationen i Uruguay de senaste fem åren utvecklats på elt oerhört alarmerande sätt. Uruguay som en gång betraktades som den mest avancerade vitala demokratin i Sydamerika, där man införde viktiga reformer som åtta timmars arbetsdag, sociala försäkringar, profan och obligatorisk undervisning och en kyrka skild från staten, har på kort lid utvecklats till en av de brutalaste bland diktaturstater. Av alla länder i världen har Uruguay, såsom jag redovisat i min fråga, fiesl politiska fångar, tortyr är allmänt förekommande osv.

Ett särskilt fall av förtryck mot de politiskt oliktänkande gäller barnens situation. Det är de som mest direkt lider av den här allmänna stämningen av osäkerhet, och denna situation kan ibland för många uruguayska familjer innebära att de upplöses, tillfiilligi eller definitivt. Föräldrar har skilts från sina barn genom otaliga administrativa åtgärder, och det har också hänt att barn satts i fängelse tillsammans med sina föräldrar och även utnyttjats i samband med tortyr o. d.

Detla ärju välkända saker som förekommer i alla sådana här stater. Jag har bara nämnt det för att påpeka hur svår situationen är.

Del har i Sverige och på andra håll - både i Europa och annorstädes - bildats sammanslutningar av uruguayska flyktingar, här i Sverige under namnet Föreningen Uruguay. Föreningen bildades förra hösten, alltså för drygt ett halvår sedan. Jag skall gärna förmedla kontakten till utrikesdepartementet, och jag är tacksam för det positiva svar som utrikesministern har gett. Jag kommeratt be dem ta konlakl och hoppas all UD då kan lämna den hjälp som anses erforderlig.

Som jag har nämnt i min fråga är delta inle enbart elt i Sverige förekommande fall. Det finns sådana här sammanslutningar som jobbar för Uruguays flyktingar på andra håll i väriden.

Hittills har man entydigt vägrat atl släppa in alla slag av humanitära hjälpsändningar till Uruguay. Det är en erfarenhet som också Amnesty International har gjort, så det är väl belagt.

andra länders där vi har anledning att göra liknande insatser. Internationella rödakorskommittén gör ofta mycket lovvärda insatser i det lysta i länder som Chile och Argentina, men de kan f n. inte göra det i Uruguay. Del är dock vår starka förhoppning att de kontakter som nu faktiskt har inletts skall leda till all Internationella röda korset skall kunna återuppta sin humanitära verksamhel i Uruguay. Jag håller med Oswald Söderqvist om att det är absolut nödvändigt atl så sker.

Jag vill också tillägga att situationen beträffande de mänskliga rättigheterna i Uruguay är mycket allvariig, och det har också varit anledningen till att vi har tagit upp förhållandena där i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Om PLO:s representation i Sverige

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 10 Om PLO:s representation i Sverige

Utrikesministern KARIN SÖDER erhöll ordet för att besvara Bertil Måbrinks (vpk) den 25 maj anmälda fråga, 1977/78:518, och anförde:

Herr talman! Bertil Måbrink har frågat om jag är beredd att bereda PLO:s representation möjlighet att inrätta s. k. förbindelsekontor och därigenom höja dess status.

PLO har sedan oktober 1975 ett informationskontor i Stockholm. Del slår var och en fritt att utan tillstånd från svenska myndigheter upprätta sådana kontor under förutsättning att den verksamhet som bedrivs följer svenska lagar och förordningar.

Informationskontor har ej diplomatisk status. PLO:s representanter i Stockholm tas emellertid på begäran emot av tjänstemän på UD och har således alla möjligheter atl framföra sina synpunkter och önskemål.

Vi har inga förbindelsekontor i Stockholm. 1 1961 års Wienkonvention om diplomatiska förbindelser, vars bestämmelser enligt lag tillämpas av Sverige, förekommer över huvud taget inle beteckningen förbindelsekontor och denna anger i sig därför ej någon som helst form av officiell status.

OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! Bertil Måbrink är förhindrad alt själv la emot svaret på denna fråga varför jag gör det i hans ställe. Jag tackar för svaret.

PLO:s rätt att representera det palestinska folket har fastslagits vid flera tillfallen, senast av utrikesministern själv i den utrikespolitiska debaiten här för elt par månader sedan. Det är också den organisation som av del palestinska folket har erkänts som deras huvudsakliga ombud. I del fallet kommer man naturligtvis in på sådana saker som olika former av representation i skilda länder. De har, som vi alla vet och som framgår av både frågan och svaret, informationskontor här i Stockholm. Vad som nu är angelägel, och som det också självklart har uttryckts önskemål om från dem själva, är att statusen på detta informationskontor skulle höjas.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Om PLO:s representation i Sverige

Vi har haft liknande fall tidigare, när nationella befrielserörelser av skilda slag övergått från en status lill en annan. Man kan närmasi jämföra med den representation för Vietnam som vi hade här. Från början var den av mindre omfattning, men så småningom fick den en högre status.

Det har tydligen rått förvirring om själva benämningen på en sådan här representation, men den frågan är enligt min mening mindre betydelsefull i detta sammanhang. Vad som är inlressani är att höja denna representation lill närmaste form av status - vad den,nu kan kallas. Jag skulle därför vilja omformulera Bertil Måbrinks fråga till utrikesministern och i stället fråga om regeringen vill medverka till att PLO:s representation får en högre form av status än den som beteckningen informationskontor innebär.

Utrikesministern KARIN SÖDER:

Herr talman! Enligt den lag som vi tillämpar här i Sverige finns inte, somjag också sade i svaret, beteckningen förbindelsekontor. Elt annat namn skulle därför inte innebära någon upphöjning i status. Vi haralltså ingen annan form för utländsk representation än den som ger diplomatisk status, och någon sådan har det i detta fall inte varit fråga om.

Här nämndes den situation som inträdde i slutskedet av Vietnamkriget, då PRR, som tidigare hade haft informationskontor här, fick inrätta en generaldelegation. Den beviljades vissa praktiska förmåner, men det var inte fråga om någon slatushöjning. Delegationen hade inte diplomatisk status och inle heller immunitet. Detta principiella undanlag var föranlett av att det svenska biståndet under återuppbyggnaden av de krigshärjade områdena under PRR:s kontroll fick en alltmer långsiktig och omfattande karaktär. Det var således elt praktiskt behov som föranledde denna ändrade beteckning, och ingenting annat.

Jag tror mig kunna säga atl kontakterna med PLO i de former i vilka de i dag existerar fungerar på ett tillfredsställande sätt.

OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! Den logiska slutsatsen av detta måste bli att om regeringen anser att PLO är representativt och om det också i della fall skulle bli fråga om förbindelser i samband med hjälpinsatser eller andra förbindelser, så skulle man här på hemmaplan kunna höja statusen på PLO:s representation. Utrikesministern säger visserligen - och det har jag ingen anledning att ifrågasätta - att den ändring i beteckningen som skedde när det gällde Vietnams representation var elt särfall och att den berodde på praktiska omständigheter, men något liknande borde kunna förekomma också i detla fall, även om de förutsättningar som gällde i fallet Vietnam ännu inte har skapats. Jag vill därför fråga utrikesministern om regeringen kan tänka sig ett motsvarande arrangemang när del gäller PLO.

§ 11 Om arkiveringen av sjukjournaler

Statsrådet INGEGERD TROEDSSON erhöll ordet för att besvara Lars-Ove Hagbergs (vpk) den 25 maj anmälda fråga, 1977/78:511, till socialministern, och anförde:

Herr talman! Lars-Ove Hagberg har frågat socialministern om han är beredd alt vidla åtgärder för att ändra reglerna för arkivering av sjukjournaler och andra handlingar som är av betydelse för arbetsmiljöforskningen, så att de bevaras för detla ändamål.

Arbetet inom regeringen är fördelat så, att det är jag som skall besvara frågan.

Med hänsyn till den snabba tillväxt som har skett av sjukhusarkiven haren gallring av sjukjournalerna berdömts som ofrånkomlig. Redan under 1960-talet räknade man med en årlig tillväxt av journalarkiven med 1,6 hyllmil, vilket i dag motsvarar en årlig investeringskostnad av ca 6 milj. kr. Därtill kommer ständigt ökande driftkostnader.

På regeringens uppdrag har riksarkivet i februari i år i samråd med socialstyrelsen och Landstingsförbundet utfärdat allmänna råd om gallring i sjukvårdshuvudmännens medicinska arkiv. Enligt de allmänna råden, som endast utgör rekommendationer till landstingen, bör gallring över huvud tagel inte ske av journaler, som har upprättats vid sjukhusen inom Malmö och Göteborgs kommuner samt vid sjukhusen inom Uppsata och Västerbottens läns landstingskommuner. Vidare bör journaler som har upprättats vid Karolinska sjukhuset, Serafimertasarettet och vissa kliniker vid Lunds lasarett inte utgallras.

De nämnda sjukhusen och sjukvårdsområdena har valls ul för att tillgodose forskningens krav i fråga om bevarande av journalmaterial. Urvalet har föregåtts av ingående diskussioner och undersökningar, där man särskilt har uppmärksammat det alltmer framträdande behovet av att journaler för vetenskapligt ändamål bevaras inom relativt stora områden för forskning om vår arbetsmiljö, läkemedelsbiverkningar m. m. Strävan har varit alt tillgodose forskningens krav på atl ett representativt och tillräckligt omfattande patientunderlag bevaras.

Slutlig ställning har tagits först sedan bl. a. de medicinska och odontologiska fakulteterna samt Svenska läkaresällskapet har yttrat sig i frågan. Journaler som inte undantas från gallring bör enligt riksarkivets råd och anvisningar gallras ut tidigast 20 år efter det att sista anteckningen har gjorts i journalerna. I råden sägs också alt gallringsfristen bör förlängas i de fall journal av medicinska skäl bedöms vara nödvändig under längre tid, t. ex. vid

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Om arkiveringen av sjukjournaler

konstaterade och misstänkta fall av yrkesskada. Vidare rekommenderas sjukvårdshuvudmännen atl inte gallra ut slutanteckningar (epikriser) som ingår i journaler upprättade under årsskiftet 1977-1978. Dessa slulanteck-ningar, som förs efter avslutad vård och innehåller en sammanfattning av väsentlig information beträffande vårdtillfället, kommer alltså för framtiden atl bevaras vid samtliga sjukhus i landet.

Enligt 27 !; kommunallagen (1977:179) åvilar del landstingen alt meddela föreskrifter om arkivvården i kommunen. Bestämmelsen avser även de medicinska arkiven. Gallring av riksförsäkringsverkets och yrkesinspektionens arkiv regleras genom föreskrifter som utfärdas av riksarkivet. Enligt vad jag har inhämtat pågår f n. en översyn av vissa av bestämmelserna på detta område.

Av vad jag här har anfört framgår att riksarkivet inte har utfärdat några bindande beslämmelser om gallring i medicinska arkiv ulan endast allmänna råd i della ämne. Det ankommer således på sjukvårdshuvudmännen själva att besluta om gallringsbestämmelser. Jag räknar med alt sjukvårdshuvudmännen därvid kommer att beakta behovet för sjukvården och arbetsmiljöforskningen att spara journaler över konstaterade och misstänkta fall av yrkesskada. Jag kan harockså nämna att jag har inbjudit bl. a. representanter för socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen och Landstingsförbundet för atl diskutera det praktiska genomförandel av riksarkivets allmänna råd i dessa avseenden.

LARS-OVE HAGBERG (vpk):

Herr talman! Sjukjournalerna utgör egentligen elt stort facit på hur vårt samhällefungerar,övervaddetäroch vilka problem vi har. Framförallt ärdet på lång sikt ett stort facit över vår arbetsmiljö. Jag behöver här inte erinra statsrådet om atl det tagit lång tid att forska fram sambandet mellan yrkesskadorna och arbetsmiljökatasiroferna, det kan vara fråga om tiotals år. Dessutom har vi i landet en sådan ordning, atl sambandet verkligen skall styrkas till nästan över 100 % innan del erkänns.

Vad som finns i ett sådant primärmalerial blir då av stor vikt. Den fråga som ställs gäller egentligen framtiden. Hur skall efterforskningen om vår arbetsmiljö ske i framtiden? Del gäller att både historiskt och medicinskt fl fram hur det ser ut. Det är en oerhört viktig fråga som måste klaras ut på något sätt. Enligt mitt sätt att se har man handskals med den ganska nonchalant. 1 dag kan man kanske säga att del i vissa fall kan vara praktiskt alt göra en viss gallring och räkna med hyllmeter. Som jag ser del har man inte tagit hänsyn till de rationaliseringsvinster av annan karaktär som man kan göra. Man räknar bara matematiskt med hyllmeter och försöker på det viset motivera atl vi måsle gallra våra arkiv.

Vill man verkligen garantera atl delta material finns kvar för forskning och för all man skall kunna utröna de problem som finns på arbetsmarknaden och i arbetsmiljön, kan man inte, som statsrådet säger, överlämna till sjukvårdens huvudmän att själva få avgöra gallringen. Det måste vara en samlad bedömning i hela vårt land av vilken vikt vi tillmäter den här frågan.

Alt i detla fall samla till sig berörda instanser för all gå igenom problematiken måste väl ändå vara en utgångspunkt. Jag skulle vilja fråga: Är del statsrådets mening att ha den utgångspunkten, att få till stånd en samlad bedömning och se till att regeringen har ett grepp över del hela så att man säkrar detta material för framtida behov? Den frågan kräver ell klarläggande, och det fanns inte i statsrådets svar på min fråga.

Statsrådet INGEGERD TROEDSSON:

Herr talman! Det är stora och viktiga frågor vi diskuterar här, och regeringen har också bedömt dem som sådana. Men som jag nämnde i milt svar har de medicinska arkiven vuxit myckel kraftigt under de senaste decennierna. Atl få arkivlokaler för delta växande journalmaierial är ell mycket stort problem för sjukvårdens huvudmän. Del är också mot denna bakgrund som frågan om gallring i de medcinska arkiven har tagils upp. Vi har därvid försökt göra en avvägning mellan ekonomiska aspekter och forskningens och sjukvårdens behov av tillgång till äldre arkivmaterial.

Jag vilt understryka atl den här frågan har handlagts i nära samarbete med socialstyrelsen och Svenska läkaresällskapet, som företräder forskningsintressena. Dessa har tillstyrkt de allmänna råd som vi nu diskuterar. Jag vill också än en gång erinra om att det är ett betydande material som har tagits undan för forskningens behov. När det gäller länssjukvården undantas material som ungefär moisvarar 20 % av landets befolkning från gallring. Motsvarande uppgift när det gäller regionsjukvården beräknas vara drygt 60 96.

Råden innebär vidare att journaler rörande konstaterade och misstänkta falt av yrkesskador skall undantas från gallring. Men vilt man ha fullständiga garantier för alt inte någon enda journal som kan bli av betydelse för framtiden gallras ut, kan det över huvud taget inte bli fråga om någon gallring.

Enligt vad jag har inhämtat är sjukvårdens huvudmän mycket vät medvetna om alt de allmänna råden är rekommendationer om när gallring tidigast fär företas. Det ankommer således på landstingen själva atl utarbeta gallringsbeslämmelser med beaktande av rekommendationerna om tidigaste galtringstid.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Om arkiveringen av sjukjournaler

LARS-OVE HAGBERG (vpk):

Herr talman! Det åren avvägningsfråga, säger statsrådet. Jag betvivlar inle att man i vissa falt kan se del som en sådan. Men avvägningsfrågan kan väl ändå inle vara aktuell när det gäller att spara del material som har med den framtida arbetsmiljöforskningen alt göra. Där finns del ingen avvägning -det är del som man måste komma fram till.

Klart äratt arbetsmiljöforskare, de som sysslar med arbetsmiljön i dag, är oroade över den här gallringen. Vi måste lösa gallringsproblemet på någol sätt, framför allt i samförstånd med de arbetsmiljöforskare som är verksamma och som känner atl detta kan bli en farlig utveckling.

Jag skulle vilja ta upp en frågeställning som kan vara viktig. Vilka är det

Statsrådet INGEGERD TROEDSSON:

Herr lalman! Som jag tidigare sade skall det material sparas där del finns anledning att misstänka yrkesskada.

Jag vill också än en gång erinra om vad jag sade i mitt första svar. Jag har inbjudit representanter för bl. a. arbetarskyddsstyrelsen och socialstyrelsen för all diskutera det praktiska genomförandel av riksarkivets allmänna råd i de här avseendena. Även Landstingsförbundet har inbjudits atl della i de här överläggningarna.

LARS-OVE HAGBERG (vpk):

Herr talman! Jag vill bara erinra om den fara som ligger i att man i dag och framöver skall bedöma vad som är fariigt om 20, 30,40 eller 50 år. Det är den stora faran som ligger i det gallringssystem som nu tydligen skall sättas i verket.

Men jag hoppas verkligen alt statsrådet nu tar initiativ utifrån den målsättningen att allt material skall vara kvar som är behövligt för forskningen och som forskarna efterfrågar i dag, och att man gör den gallring som behövs efter de normerna. Statsrådet borde väl ändå ställa upp på att del är ell rimligt krav i dagens läge.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 12 Om rätten att ta del av patientjournaler

Statsrådet INGEGERD TROEDSSON erhöll ordet för atl besvara Knut Wachtmeisters (m) den 25 maj anmälda fråga, 1977/78:517, och anförde:

Herr talman! Knut Wachlmeisler har frågat mig om jag anser att sekretesskyddet för patienterna är tillräckligt, när landslingens revisorer medges tillstånd alt granska sjukjournaler.

Enligt 2 kap. 1 i; tryckfrihetsförordningen har varje svensk medborgare rält alt ta del av allmän handling. Till de allmänna handlingarna hör journaler, upprättade inom den offentliga hälso- och sjukvården. Begränsningar av nämnda offentlighetsprincip anges i den s. k. sekretesslagen. 14 i; i denna lag behandlar bl. a. sjukjournalerna. Bestämmelserna innebär i korthet, att sjukjournal utan patientens samtycke inte flr utlämnas lill annan tidigare än 70 år efter handlingens datum. Ulan sådant samtycke skall handlingen dock

utlämnas tidigare om, med hänsyn lill ändamålet med utlämnandet och omständigheterna i övrigt, trygghet kan anses vara för handen alt utlämnandet inle kommer alt missbrukas till skada eller förklenande för den vilkens personliga förhållanden handlingen rör eller för hans nära anhöriga.

Sekretesslagens beslämmelser gäller gentemot allmänheten, men är inte bindande vid prövning om handlingarskall lillhandahållasannan myndighet. Några andra bestämmelser som på motsvarande sätt reglerar dessa frågor finns f n. inte. Rent allmänt kan sägas att myndigheterna i förhållande till annan myndighet bör beakta de intressen som ligger bakom sekretesslagens bestämmelser. Myndigheten bör således inle låta en sekretessbelagd handlings innehåll komma titt annan myndighets kännedom annat än om detta är förenligt med del sekrelesskyddade intresset. Vid begäran om utlämnande av sekretessbelagd handling skatt den myndighet som ansvarar för handtingen väga sekretessintresset mot den andra myndighetens behov av handlingen försin verksamhet. Sekretessintresset kan ofta anses väga tyngre om den utlämnande myndigheten har titt uppgift all lämna vård och någon i förtroende lämnad uppgift skulle röjas genom ett utlämnande.

Enligt 5 kap. 3 >! kommunallagen (1977:179) har landstingens revisorer vid granskning av nämndernas verksamhet rätt atl fa de uppgifter och upplysningar som behövs för revisionsarbetet. Varken i lagen eller dess förarbeten behandlas frågan hur bestämmelsen skall tillämpas när det gäller sekre-lessbelagl material men det är givet att sekrelessintresset måste komma in i bilden vid bedömningen av om uppgifter skall lämnas ut.

Föreskrifter om lystnadsplikt för landstingens revisorer saknas i lag eller förordning. Före den 1 januari 1975 var det möjligt för landstingen att utan bemyndigande av riksdag och regering föreskriva om tystnadsplikt for revisorer. Om någon sådan bestämmelse föreligger i del aktuella fallet är mig inte bekant. Det är tydligt alt de nuvarande reglerna om sekretess mellan myndigheter här som på en del andra områden behöver ses över och kompletteras. Ell sådant arbete pågår också i justitiedepartementet. Som bekant har man där utarbetat ett förstag till ny sekretesslag som innebär en ingående reglering av tystnadsplikten och handlingssekrelessen. Förslaget har varit ute på remiss och är nu föremål för beredning inom justitiedepartementet. Enligt vad jag har inhämtat räknar man med alten ny sekretesslag skall kunna träda i kraft den 1 januari 1980.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Om rätten att ta del av patientjournaler

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Om rätten att ta del av patientjournaler

uppgifter av naturliga skäl måsle bli subjektiva, eftersom de i många fall helt är baserade på uppgiftslämnarnas diagnos.

Allmänt kan sägas all ju mer information som sänds ul lill allt fler mottagare, desto svåra re blir självfallet övervakningen och kontrollen överalt integritetskänslig information inte kommer på villovägar. I den traditionella manuella administrativa rulinverksamheten finns visserligen en del säkerhetsrutiner inbyggda, men det fördunklar inle del faktum atl del finns svagheter i patienternas sekretesskydd.

I den offentliga vården är patientjournalerna allmän handting, och där gäller sekretesslagen endast i förhållande titt utomstående och alltså inte myndigheter emellan.

Delta innebär all taxeringsmyndighet, försäkringskassa och tydligen nu också landstingsrevisorer skall få tillgång till patienternas journaler. Man kan naturligtvis fråga sig varför revisorerna skall behöva kika i enskilda patienters journaler för att kunna utöva sin verksamhet som revisorer.

Kommer uppgifter i orätta händer, är del även värt att notera alt vederbörande uppgiftslämnare är skyddad från efterforskning om vem som lämnat uppgifterna.

Sjukjournalerna blir självfallet av mindre värde, om patienten av rädsla för brister i sekretessen föredrar att inte yppa alla omständigheter kring sig själv och sin sjukdom för läkaren.

Vid förra årets riksmöte deltog jag i en fyrpartimotion med begäran om utredning och förslag syftande till ett bättre skydd av patienternas personliga integritet. Riksdagen avslog emellertid motionen med hänvisning till atl inlegritelsproblemen var föremål för uppmärksamhet såväl inom justiliede-parlemenletsom i socialutredningen och medicinalansvarskommitlén. Elt så massivt intresse från så många myndigheters sida kan ju förefalla betryggande, och svaret somjag nyss fick innehöll också atl vi kan hoppas pä en ny sekretesslag den 1 januari 1980. Vidare ansåg statsrådet enligt svaret alt sekretesslagen behöver ses över och kompletteras. Min följdfråga blir då om statsrådet anser att översynen bör leda till att paiieniiniegriteten förstärks.

enskildes integriletsskydd i sjukvården. Sven Aspling svarade den gången att han med tanke på tystnadsplikten inte ansåg att patienternas integritet var äventyrad och att fiskala intressen inte kunde nonchaleras.

Det gläder mig att höra all statsrådet uppenbarligen sätter patienternas intresse före de fiskala intressena.

Jag tackar alltså än en gång för svaret och är till freds med detsamma.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Om regeringens inköp av högsvavlig olja

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER erhöll ordet för atl besvara Svante Lundkvists (s) den 24 maj anmälda fråga, 1977/78:508, lill jordbruksministern, och anförde:

Herr talman! Svante Lundkvist har frågat jordbruksministern varför regeringen beslutat inköpa en olja som inte uppfyller de av riksdagen fiistlagda miljökraven och om regeringen också i fortsättningen avser inköpa högsvavlig, miljöfarlig olja.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på frågan.

Svante Lundkvists fråga är- förmodar jag - föranledd av regeringens beslut i december 1977 atl ge överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF) i uppdrag att för fredskrisändamål upphandla råolja av typ Iranian Light.

Efter noggranna studier av olika råoljor vad beträffar råoljornas egenskaper vid långtidsförvaring, produktutbytet av råvaror för den petrokemiska industrin vid raffinering och deras svavelhalt samt efter konsultation med internationell teknisk och ekonomisk expertis, valde regeringen att ge ÖEF i uppdrag att upphandla råolja av typ Iranian Light.

1 fråga om kravet på högsta tillåtna svavelhalt i slutprodukten eldningsolja gällde som riktmärke för regeringens beslut de av statsmakterna fastlagda 2,5 % resp. 1,0 % svavelhalt i slutprodukten eldningsolja. Den av regeringen valda råoljan håller en svavelhalt av 1,36 96, vilket skulle motsvara 2.4 96 svavel i slutprodukten.

En väsentlig faktor i regeringens beslut var atl den råolja som nu lagras för användning enbart i kris inte skall behöva omsättas. Om det skulle visa sig atl den ändå behöver omsättas kan den uppblandas med andra, mera svavelfai-tiga oljor, eller avsvavlas. Möjligheter finns också att avsätta oljan på världsmarknaden. Redan utan sådana åtgärder skulle slutprodukten uppfylla det övre av de två krav som har lagts fast av statsmakterna. Med åtgärder av den typ som redovisats kan 1.0 96 svavelhalt nås. Självfallet hade problemet yiieriigare underiättals om tillgängliga anbud av tekniska skäl tillåtit en upphandling av en svavelfattigare olja.

Det kan i delta sammanhang också påpekas alt den lågsvavliga oljan som bekant är dyrare och förråden för ett krisläge blir betydligt mindre om man lagrar lågsvavlig olja. I elt krisläge. då oljan enligt planerna skall användas.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Om regeringens inköp av högsvavlig olja

kommer sannolikt den totala oljeförbrukningen under alla omständigheter att gå ned så kraftigt att svavelutsläppet kommer att bli avsevärt mindre än vad som toleraras i dag. De tekniska synpunkterna jag redovisat har dock varit de utslagsgivande vid upphandlingen.

Det kan också påpekas att regeringen givit ÖEF och statens naturvårdsverk i uppdrag att före utgången av år 1978 gemensamt utreda vilka åtgärder som behöver vidtas för att kraven enligt lagstiftningen om svavelhaltigl bränsle skall uppfyllas om råoljan av tekniska skäl skulle behöva omsättas.

Nästa upphandling aktualiseras först år 1979. Det finns därför möjlighet alt avvakta resultatet av överstyrelsens och naturvårdsverkets utredning före beslut om val av råolja.

SVANTE LUNDKVIST (s):

Herr talman! Jag ber atl fl tacka handelsministern för svaret.

Svaveldioxidutsläppen från förbränning av olja leder till omfattande miljöförstörelse. Mark och vatten försuras. Ett av exemplen på konsekvenserna av svavelutsläppen är sålunda att vi i dag har ca 5 000 döda sjöar i vårt land och alt ytterligare 5 000 är allvarligt hotade.

En betydande del av vårt lands problem i det här sammanhanget får vi över oss från andra länder. Den socialdemokratiska regeringen arbetade aktivt för att förmå dessa länder alt i samarbele med vårt land vidta åtgärder för alt begränsa svavelutsläppen. Samtidigt tog riksdagen ställning till den socialdemokratiska regeringens förslag om ett program föratt väsentligt nedbringa utsläppen från vår egen förbränning av olja.

Enligt programmet skulle bl. a. den högsta tillåtna svavelhallen i eldningsolja sänkas fr. o. m. den 1 oktober 1977 till 1 96 i hela södra Sverige upp lill Mälardalen och Värmland. Naturvårdsverket skulle ha i uppdrag atl med stöd av miljöskyddslagens beslämmelser verka för att industriulsläppen skulle halveras fram titt 1980-tatet. Riksdagen underströk med ell enhälligt beslut sin uppslutning bakom den socialdemokratiska regeringens förstag.

Föratt nå målet att minska svaveldioxidutsläppen till den nivå som gällde i början av 1950-talet, och som då inle förorsakade oss de miljöbekymmer vi har i dag, måste bestämmelserna om att högsta tillåtna svavelhall i olja skall vara 1 96 vidgas lill att gälla hela landet, vilket också föreslagits av socialdemokraterna i en parlimotion lill årets riksmöte.

1 december 1977 - två månader efter det datum då de skärpta bestämmel-' serna i fråga om högsta tillåtna svavelhalt i eldningsolja trätt i kraft - beslöt regeringen att det för beredskapslagring skulle inköpas 1,2 miljoner m-* råolja av en typ som ger eldningsolja med en svavelhalt av 2,4 viktprocent. Med beslutet om upphandling av sådan olja urholkar enligt min uppfattning regeringen elt enhälligt riksdagsbeslut om kraftfulla åtgärder för atl komma till rätta med de besvärliga svavetdioxidutsläppen. Tilltron lill riksdagens beslut undergrävs när sta ten planerar att använda en olja med mer än dubbelt så hög svavelhalt än förordningens. Våra möjligheter att aktivt påverka andra länder atl vidta åtgärder för all begränsa svaveldioxidutsläppen försvåras självfallet också genom den svenska regeringens agerande.

Handelsministern redovisar i sitt svar en rad omständigheter som han menar skulle försvara detta handlande. Han säger att oljan kanske bara skall användas i en kris. Men vi kan 11 en oljekris ganska snabbi och behöva använda oljan. Han säger att den kan uppblandas och att den kan avsättas på världsmarknaden.

Varför alla dessa besvärliga omständigheter, då det ändå fanns möjligheter att vid del här tillfället inköpa den lågsvavliga oljan? Ärdet några andra motiv som har varit tyngre vägande? Och tänker regeringen fortsätta att på det här sättet undergräva vad riksdagen i denna viktiga miljöfråga uttalat sig för?

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

0/7? regeringens inköp av högsvavlig olja

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER: Herr talman! Det förefaller mig som om Svante Lundkvist i sin energi att kritisera regeringen använder argument som låter betydligt bättre än de är. Såvitt jag vet har del inte eldats en enda kubikmeter olja med för hög svavelhalt. Del har också redovisats att det inte finns någonting i de arrangemang som nu har vidtagits i vad gäller långtidslagring av olja för krisändamål som behöver innebära att det med gällande regler någonsin skulle behöva eldas med högre svavelhalt. Eller kan Svante Lundkvist göra gällande att så skulle vara fallet? Det skulle vara mycket intressant. I så fall fanns det anledning att låta så kritisk som han lät!

SVANTE LUNDKVIST (s):

Herr talman! Jag förutsätter att den olja vi lagrar för beredskapsändamål skall kunna komma till användning, och jag förutsätter att det kan ske bl. a. i en kris, när det blir brist på olja. Då är det alltså den här typen av olja som man kommer att använda. Jag frågar mig oroligt varför regeringen köper in olja med en betydligt högre svavelhalt än vi flr använda. Finns del några andra skäl än de här tekniska som handelsministern har redovisat?

Skall vi vinna respekt för vår strävan atl försöka komma till rätta med de här t)esväriiga problemen, inte bara nationellt utan också internationellt, måsle staten föregå med gott exempel. När man lagrar olja, herr handelsminister, måste man väl ändå räkna med att få användning av den och inte med alt, som handelsministern redovisar i sitt svar, eventuellt avsätta den på världsmarknaden. Vad är det för slags miljöpolitik?

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER:

Herr talman! Del förefaller mig som om man måste skilja mellan två olika fall.

Det ena är om oljan måste omsättas. Det är nämligen svårare att långlidslagra än man tror. I det fallet finns precis de möjligheter som jag har redovisat - man kan avsvavla den, man kan blanda upp den med svavelfattigare oljor eller avsätta den på världsmarknaden. Detär väl inget fel på den uppläggningen! Den är helt i linje med alla åtaganden på det miljövårdspolitiska området som har gjorts.

Sedan har vi det andra fallet, att det skulle uppstå en kris. Även då finns det en viss möjlighet till uppblandning och avsvavling. Jag tillåter mig dessutom

Nr 160 att göra följande observation: Om vi verkligen får en kris, tror jag atl Svante

Torsdaeen den Lundkvist kan vara övertygad om atl det totala svavelulsläppel kommer all

1 iuni 1978 bli avsevärt mindre än det som vi i dagar beredda alt acceptera-på grund av

_____________ att del kommer att bli en myckel kraftig nedgång av oljeförbrukningen över

Om regeringens uvud laget.

inköp av högsvavlig

qI- ' SVANTE LUNDKVIST (s):

Herr talman! Men ge mig ett enda skäl lill varför man i ell läge när del finns

tillgång på lågsvavlig olja - och sedan man tvä månader tidigare har fattat

beslut om att anta en förordning om att försöka nedbringa svavelhallen till en

viktprocent - inköper för lagring den här typen av olja och förutsätter an man

måste ha alla de här nämnda omständliga procedurerna och villkoren för att

det hela skall klaffa. Ge mig ett enda skäl till varför man handlar på det

sättet.

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER: Herr talman! Det är det mitt svar på frågan handlar om, Svante Lundkvist. Jag förstår atl det är svårt att på kort tid, efter en genomläsning och efter alt ha lyssnat titt mig, smälta innehållet. Jag pekar ju bl. a. på de tekniska svårigheter som finns att långlidslagra olja-i vad gäller slelningspunkler vid olika temperaturer, paraffineringsavsättningar i oljan etc. Därtill kommer de tekniska skäl som har atl göra med produktutbytet vid raffinering-att man t. ex. vill (1 ut en lämplig blandning av råvaror för den petrokemiska industrin. Vi har erfarenhet från det senaste krisläget av hur betydelsefullt del är att inte stora industrier blir stående, exempelvis på grund av brist på nafta. Om jag nu kommer ihåg det tekniska rätt, förhåller det sig på det sättet alt Nordsjöoljan innehåller på tok för liten andel nafta för att vara lämplig för lagring för fredskrisändamål,

SVANTE LUNDKVIST (s):

Herr talman! Enligt naturvårdsverkets bedömning var alla de kriterier uppfyllda som man behövde resa på den här punkien från överstyrelsens sida. Men del fanns en beställning från regeringen som innebar all upphandlingen skulle ske på affärsmässiga grunder,

I USA långtidslagrar man lågsvavlig olja. som har en svavelhalt under en viktprocent. Del kan vi göra också här i Sverige, Det är också den typen av olja vi har behov av och skall använda.

Vad handelsministern säger är ingenting annal än undanflykter. Miljöhänsynen har i detla sammanhang fått stå tillbaka för de affärsmässiga synpunkterna. Det var naturligtvis också av del skälet som jag inte kunde få svarei av miljöministern ulan får det av handelsministern.

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER:
Herr lalman! Jag upprepar för Svante Lundkvist alt det såviii jag vei inle
bränns en enda kubikmeter olja i strid med de regler som gäller. Jag förstår
34 inte dessa fantastiska brösttoner.

Jag pekar på möjligheten lill avsvavling om man skulle behöva omsätta denna olja. Finns inle den möjligheten enligt Svante Lundkvist?

Jag pekar på möjligheten till uppblandning med verkligt lågsvavlig olja för att uppfylla de regler som gäller. Finns inte den möjligheten enligt Svante Lundkvist?

Jag pekar på möjligheten alt omsätta denna olja på världsmarknaden. Finns inte den möjligheten enligt Svante Lundkvist?

Svante Lundkvist talarom hur man långtidslagrar olja i USA. Detär på det sättet att det produktutbyte vid raffinering av råolja som kan behövas i USA är elt annat än del vi behöver i Sverige.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Om regeringens inköp av högsvavlig olja

SVANTE LUNDKVIST (s):

Herr talman! Jag skall sluta med att konstatera atl i stället för alt köpa den lågsvavliga olja som del fanns tillgång till har regeringen beslutat att man på affärsmässiga grunderskall köpa den något billigare men högsvavligare oljan. Nu tvingas handelsministern till alla dessa undanflykter för alt icke behöva erkänna vad som var den verkliga orsaken.

När regeringen i fortsättningen skall inköpa olja måste riksdagens beslut och uttalade önskemål respekteras på ett annat sätt än hittills. Miljöhänsynen är utomordentligt viktiga i della sammanhang. Krångla inte till den här frågan, herr handelsminister! Köp den lågsvavliga olja vi behöver!

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER:

Herr talman! Del är alldeles uppenbart att Svante Lundkvist skulle vilja att

Sverige lagrade en olja som mycket snart skulle visa sig vara mycket

svårlagrad. Det är vidare en olja som i elt fredskrisläge skulle ge ett felaktigt

utbyte av petrokemiska komponenter. Det finns ingenting i den lagring av olja som vi har genomfört som bryter

mot några miljövårdsregler. Alla de möjligheter att komma lill rätta med

miljöproblemen som jag har visal på föreligger.

SVANTE LUNDKVIST (s):

Herr talman! Det är inte svårare atl lagra lågsvavlig olja i Sverige än i USA. Handelsministern försöker nu anföra en rad andra skäl föratt förklara sig. Jag upprepar min uppmaning: Respektera riksdagens uttalade önskemål! Inse atl vad vi lalar om är ett av de allvarligaste miljöproblem som vi över huvud tagel har att handskas med. Påstå inte alt inle möjligheten hade funnits alt i detta sammanhang följa riksdagens uttalade önskemål.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 160 § 14 Om chartertrafiken på Växjö flygplats

Torsdagen den

] ■ ■ ]qjg Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER erhöll ordet föran

_____________ besvara Kjell Nilssons (s) den 25 maj anmälda fråga, 1977/78:514, och

Om chartertrafiken anförde:

på Växjö flvgplats talman! Kjell Nilsson har frågat mig om jag anser atl chartertrafiken

skall koncentreras till några större fiygplalser på grund av tullverkets personalproblem eller om jag är beredd atl medverka lill att tullverket flr sådana personella resurser att utrikes charterflyg kan fungera även från flygplatser som t. ex. den i Växjö.

Bakgrunden till frågan är alt tullverket ej funnit det möjligt alt medge klarering och lullkonlroll av flygplan och de resandes bagage vid charlertrafik på lördagar på flygplatsen i Växjö. Anledningen härtill är de knappa personalresurser som står till förfogande på lördagar och söndagar.

Växjö flygplats AB har med anledning härav hemställt om min medverkan till att tullverket erhåller sådana personella resurseratl flygplatsen i Växjö kan trafikeras på för flygtrafiken önskvärda tider.

Framställningen har remitterats till generaltullstyrelsen. Styrelsen konstaterar i sitt utlåtande, som inkom lill handelsdepartementet den 23 maj 1978, att tullverket med hänsyn till de redan knappa personalresurserna inte kan klarera till Växjö ankommande utrikes flygtrafik på lördagar utan att delta kommer alt gå ul över annan mera betydelsefull tullverksamhel. Styrelsen avstyrker av denna anledning bifall till framställningen.

Inför regeringens fortsatta prövning av frågan har flygplatsbolaget beretts tillfälle att inkomma med synpunkter.

Frågan om att ställa ytteriigare personalresurser till tullverkets förfogande fär övervägas i samband med den sedvanliga budgelbehandlingen. Möjlighelerna till personalförstärkning måsle dock vägas mot andra angelägna behov.

KJELL NILSSON (s):

Herr lalman! Jag tackar statsrådet för svaret på min fråga.

Växjö/Kronobergs flygplats invigdes 1975. Trafiken på flygplatsen har utvecklats tillfredsställande. Det finns f n. två dagliga reguljära flygningar tur och retur Stockholm och en flygning tur och retur Köpenhamn. Därutöver förekommer charlertrafik och allmänflyg på flygplatsen. Under år 1977 var resandeantalet på flygplatsen 51 000.

Inom Växjö flygplats upptagningsområde bor 500 000 personer.

Regeringen harar 1975 med ändring av \1 \ utlänningslagen föreskrivit att Växjö fr. o. m. den 1 januari 1976 skall vara passkontrollort. Gäller inle detta beslut alla dagar? Kan verksstyrelsen inskränka detla regeringens beslut till att gälla bara vissa dagar? Jag tolkar regeringens beslut från 1975 så att Växjö är passkontrollort alla dagar. Delar statsrådet denna uppfattning?

Det svåraste problemet vid utbyggnaden av nämnda flygtrafik har varit
möjlighelerna alt fl del av tullens tjänster.
36 Från den 1 juni 1977 är en avdelning från tullkammaren förlagd lill Växjö.

Avdelningen består av en plus tre man - en kammarskrivare, en lullmästare Nr 160

och två bevakningsmän. Personalen är stationerad i Växjö Fiygplals AB:s Torsdaeen den

lokaler på flygplatsen. j jj j-g

Försommaren 1978 var över 1 000 resor från Växjö inbokade. Då kom del _

negativa beskedel från tullverkets södra region atl tullen på grund av brist på q rhartertraliken
personal inte kunde betjäna Växjö flygplats med tullbevakning för nämnda ° Växiö llvgnlats

trafik. I stället för att en gång i veckan sätta in en bevakningsman från Karlshamn, som ligger på ett avstånd av ca 9 mil, måste nu över 1 000 personer transporteras med buss till Sturup - avstånd över 20 mil - vid såväl avresa som hemresa. Växjö Flygplats AB har vid överläggningar erbjudit sig atl ånyo under en övergångstid ekonomiskt bidra till kostnaderna för tullbevakning vid Växjö flygplats. Detta förslag har tullverkets representanter inte accepterat. Varför?

Tullverkets ledning har vid uppvaktning den 12 maj antytt att det är mindre lämpligt att kommunala flygplatser och flygplatser som representerar så små regioner som Växjö har charterresor utrikes. Enligt tullverket bör dessa koncentreras till några större flygplatser. Är detla också regeringens uppfattning? Hur rimmar del i så fall med gjorda uttalanden om regionalpolitikens inriktning, inle minst från centerns sida? 1 samband med tidigare framställning om tullförrältning i Växjö anförde generaltullstyrelsen: "På lördagar kan förrättningar inle medges så länge reguljär linjetrafik ej föreligger." Numera har Växjö genom SAS och Linjeflyg reguljär linjetrafik varje dag i veckan. Ledningen för flygplatsen tolkar det citerade svaret så alt man i och med att man fått reguljär linjelraflk också skulle 11 tullklarering för charterflyg. Jag tolkar också svarei så. Tolkar också statsrådet svaret på det sättet?

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER:

Herr talman! Svaret på Kjell Nilssons kompletterande frågor är all detta får bli elt led i de överväganden som görs mot bakgrund av det ställningstagande som generaltullslyrelsen gjort och som vi bett atl få flygplalsbolagets kommentarer till.

Det är här en fråga om resurser, och det måste då nödvändigtvis bli en avvägning mellan olika behov. Det måsle därför göras en sammanhållen prövning för att man skall fl en lämplig överblick. Den prövningen sker i samband med att budgeten under hösten förbereds.

Närdet gäller frågan om chartertrafik pade mindre flygplatserna finns det i sig inle någon strävan till en koncentration till de större flygplatserna. Alldeles självklart är det bättre för många enskilda, om de slipper att ta sig till den större flygplatsen når de skall ge sig ut på en charterresa. Problemet är bara att del innebär koslnadsmässiga svårigheter att erbjuda en fullständig service dygnet runt under hela veckan på alla olika flygplatser.

Trots dessa svårigheter försiggår chartertrafik från ganska många flyg
platser i Sverige. Det skulle bli en kraftig kostnad,om man skulle ge utrymme
för en obegränsad rält att företa charterresor. Det rimliga vore atl la ut någon
form av avgift, om elt charterbotag vilt ha avgångar på myckel obekväma 37

Nr 160 tider. Ett sådant avgiftssystem skulle emellertid fordra en regeländring.

Torsdaeen den ' *' gäller att ställa upp med personal på lördagar och söndagar vill jag

1 iuni 1978 ''" 'J" '''on ställa en fråga, som på sätt och vis hör hit: Kommer Kjell

_____________ Nilsson, när vi så småningom skall resonera om affärstiderna, alt vara lika

Om chartertraliken intresserad av att driva den idén att det för människornas bekvämlighet skall

nå Växfö flygplats "' fullständig service lördagar och söndagar?

KJELL NILSSON (s):

Herr talman! Jag förslår att man behöver ha överläggningar med generaltullslyrelsen, men jag frågade efter regeringens uppfattning om de små flygplatserna. Det beslut som den dåvarande regeringen fattade 1975 skall väl gälla i alla delar? Av vilken anledning skall det bli dyrare för dem som vill resa på semester från Växjö flygplats eller någon annan liten flygplats än för dem som reser från de stora flygplatserna? Så blir ju fallet om man tar ut en avgift på de små flygplatserna.

Föratt underlätta detta beslut har Vä.xjö Flygplats A B erbjud it sig att stå för kostnaderna underen övergångstid. Men bolaget har ändå fåll avslag på sin framställning. För Växjö Flygplats AB betyder della ell bortfall på mellan 300 000 och 400 000 kr. om året i landningsavgifter, vilka inte tillfaller flygplatsen, eftersom man inle får flyga därifrån.

Resenärerna inom della upptagningsområde får väsentligt ökade kostnader, därför att de måste åka till Sturup för atl komma ul i världen. Vi lycker det är felaktigt all det just i detta upptagningsområde skall kosta mer än på andra orter att ge sig i väg på en semeslerlripp.

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER: Herr talman! Många människor befinner sig ofrånkomligen i den belägenheten att de inte bor vid en flygplats alts ulan tvingas till mycket långa resor föratt komma titt en flygplats. Del kan också bli fråga om rättvisa mellan dem och de människor som bor vid mindre flygplatser, där man förvisso kan ställa det krav som Kjell Nilsson för fram och somjag på sätt och vis finner rimligt. Men vid de mindre flygplatserna är det svårare att ordna dygnet runt och veckan runt en service i detta avseende än vid de stora flygplatserna, som ofrånkomligen har mer personal och större möjligheter till flexibilitet. Växjö flygplats t. ex. har tre tullkontrollanler för flygtrafiken. För alt sköta tullkontrollen de timmar på lördagar som det är fråga om skulle man faktiskt behöva inrätta en hel tjänst. Genom denna odelbarhei i resurserna uppslår den typ av problem som gör atl en ytterligare vägning av för- och nackdelar behövs.

KJELL NILSSON (s):

Herr lalman! Statsrådet säger att del blir dyrare för dem som inte bor vid

flygplatser. Ja, del är för atl göra det billigare för resenärerna som vi vill ha

charlertrafik från Växjö flygplats. Det blir billigare för de människor som bor

inom del upptagningsområde som ligger runt Växjö,om deslipper att bege sig

38 till Sturup eller lill Jönköping. Jag vill fråga: Delar statsrådet inle den

uppfattningen alt det beslut som regeringen har fattat om att Växjö är en lullkonlrollori skall gälla alla dagar? Var i lagen står den inskränkningen inskriven att Växjö är lullkonlrollori bara vid vissa lidpunkter?

Handelsminisiern STAFFAN BURENSTAM LINDER: Herr lalman! Vi haren lång rad små flygplatser. Det finns hos människorna på orten och inom regionen ett starkt intresse av all försöka ordna en tjänst, så alt man alllid kan upprätthålla denna service. Men det är förenat med en det kostnader, vitkel gör att en ytterligare prövning fordras.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Om åtgärder för att tillgodose behovet av idrotts-forskning m. m.

KJELL NILSSON (s):

Herr talman! Jag tycker inte detta är någon bagatell. Det bor 500 000 människor i det område som betjänas av Växjö flygplats, och med den nuvarande ordningen förlorar flygplatsbolaget varje är mellan 300 000 och 400 000 kr. i form av uteblivna landningsavgifter.

All regionalpolitik kostar pengar. Är det regeringens strävan att dra samman all charterflygverksamhet till de stora orterna, så strider det verkligen mot den regionalpolitik som vi tycker är den riktiga.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 15 Om åtgärder för att tillgodose behovet av idrottsforskning m. m.

Utbildningsministern JAN-ERIK WIKSTRÖM erhöll ordet föratt besvara Olle Erikssons (c) den 25 maj anmälda fråga, 1977/78:516, och anförde:

Herr talman! Olle Eriksson har frågat mig om jag är beredd att ta sådana initiativ all behovet av den idrottsmedicinska och idrotlsbeleendevetenskap-liga forskningen tillgodoses och atl undervisning i idrottsmedicin under läkarnas grund- och vidareutbildning kommer till stånd.

Del ankommer i första hand på forskningsstödjande och forskningsbedri-vande instanser, t. ex. forskningsråd och högskolor, att inom ramen för sina resurser bedöma hur forskningen inom olika delar av deras ansvarsområden skall bedrivas. Frågorom idrottsmedicinsk forskning böralllså bedömas bl. a. av medicinska forskningsrådet.

Vad gäller undervisning i idrottsmedicin inom läkarutbildningen bedöms behovet av denna främst av den myndighet som fastställer utbildningsplaner för läkarutbildningen, dvs. universitets- och högskoleämbetet, i samråd med andra berörda instanser, resp. av nämnden för läkares vidareutbildning som ansvarar för vidareutbildningen.

I den mån de ansvariga myndigheterna i sitt arbete vill ta upp åigärder som kräver riksdagens och regeringens medverkan, ankommer det på myndigheterna atl föreslå sådana åigärder. När del gäller behovet av resurser för bl. a. den forskning och undervisning som Olle Erikssson frågar om flr detta i sedvanlig ordning vägas mot andra resursbehov inom berörda myndigheters

Nr 160 ansvarsområden. Jag vill i detla sammanhang slutligen hänvisa till vad

Torsdaeen den riksdagen har anfört om idrottsmedicinsk forskning och undervisning, senast

1 iuni 1978 ' utbildningsutskottets betänkande 1977/78:22.

Om åtgärder Jör OLLE ERIKSSON (c):

att tillgodose be- Herr talman! Jag tackar statsrådet försvaret på min fråga. Orsakerna till att

hovet av idrotts- jagharställtdenärflera. Del finnsell myckel slort behovav idrottsmedicinsk
forskning m m ° idrollsbeieendevetenskaplig forskning i vårt land. Idroltsmedicin saknas

också i läkarnas grundutbildning.

Vidare har Kari-Eric Norrby och jag vid två riksmöten väckt motioner i dessa frågor. Vid det senaste riksidrottsmötel i november 1977 hade man uppmärksammat dessa motioner och beklagade att vi fltt avslag på våra yrkanden. Idrottsriksdagen antog ett uttalande där man påtalade vikten av att dessa frågor finner en lösning, och Riksidrotlsstyrelsen fick i uppdrag att arbeta vidare med dem.

I svaret säger statsrådet atl frågan om idrottsmedicinsk forskning bör bedömas bl. a. av medicinska forskningsrådet, men med den splittrade bild vi har på det idrotlsmedicinska forskningsområdet och utan en fast organisatorisk förankring på fakultetsnivå saknas också förutsättningarna för en planmässig forskningsverksamhet med sådan samlad tyngd att den kan konkurrera om de resurser som står till forskningsrådets förfogande.

Vidare hänvisas lill utbildningsulskottets belänkande nr 22, där utskottet bl. a. uttalar alt resurser för sådan här forskning redan finns inom medicinsk fakultet. Men detla gäller uteslutande idrottsfysiologisk forskning. Det finns ingenting på det idrottsmedicinska området, så del är fel alt säga att sådan forskning redan finns.

Närdet gäller undervisning i idrottsmedicin inom läkarutbildningen svarar statsrådet bl. a. att behovet bedöms främst av den myndighet som fastställer utbildningsplaner för läkarutbildningen, dvs. universitets- och högskoleämbetet. UHÄ har, om jag minns rätt, när det gäller grundutbildning till läkare fastställt utbildningsplaner för läkarlinjen i den nya högskolan och bl. a. räknat upp vilka ämnen som skall ingå. I denna ämnesuppräkning, som skall ligga till grund för utformningen av de lokala studieplanerna, finns emellertid ämnet idrottsmedicin ej nämnt. Eventuell undervisning på delta område är därmed liksom tidigare hänvisad till de knappa tidsramarsom står till buds för andra större ämnen som kirurgi, fysiologi och medicin. Det är denna ordning som visar sig otillräcklig för att tillgodose behovet av idrottsmedicin i läkarnas grundutbildning.

I statsrådets svar flr inte dessa viktiga frågor någon skjuls framåt. Jag flr då fråga om statsrådet och regeringen är beredda att positivt pröva, framställningar som kommer i dessa viktiga frågor från t. ex. idrottsrörelsen.

Utbildningsministern JAN-ERIK WIKSTRÖM:

Herr talman! Självfallet skall vi pröva sådana framstötar, och del pågår en

viss opinionsbildning på detta område. Men det är också nödvändigt att vi

40 beaktar de synpunkter som framförs t. ex. från universitets- och högskole-

ämbetet, som menar att läkarutbildningen redan i dag är hårt belastad. Att föra in nya moment och nya ämnen möter vissa svårigheter.

Men opinionsbildningen på denna punkt lär väl fortgå, bl. a. med hjälp av just Olle Eriksson.

OLLE ERIKSSON (c):

Herr talinan! Jag nämnde idrottsrörelsen som exempel. En framställning om ökade anslag kan komma från idrottens eget forskningsråd. Man skulle därmed kunna inrätta tjänster för högkvalificerade forskare inom idrotts-medicin och idrottsbeteendevetenskap enligt samma principer som gäller för övriga statliga forskningsråd.

Vi har i vårt land en framstående idrottsfysiologisk forskning, främsi vid GIH, som nu flyttat ut denna forskning till fysiologiska institutionen vid Karolinska institutet. 1 den undersöker man bl. a. hur den fysiskt friska människan reagerar för fysisk träning i olika avseenden, främst för alt ta reda på hur träning för olika idrotter lämpligen bör utformas.

Den idrotlsmedicinska forskningen har ell vidare fäll. Där får man bl. a. ta upp vilka sjukdoms- och skaderisker som finns med idrott av olika slag och hur dessa skall förebyggas och lämpligen behandlas.

Vi har vidare ett mycket utbrett intresse för motion och molionsidrott. Denna ökar, och därmed ökar behovet av specialinriktad medicinsk service.

En myckel stor fråga är hur man skall använda molionsidrotten inom friskvården. Tillgängliga dala talar för att molionsidrott kan vara av fysisk nytta och användas i friskvårdande syfte. Men några seriösa undersökningar som syftar till alt visa om det verkligen är fallet finns inte redovisade.

Min personliga uppfattning är att många läkare skulle vilja ordinera mera fysisk träning och motion och mindre av medicin och piller. Men vi saknar i hög grad forskning och fakta här.

En intensifierad forskning inom idroltsmedicinen skutte som sitt främsta resultat få ett mycket friskare samhälle och, herr statsråd, det är vad vi behöver.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Om åigärder för att underlätta kreditJÖrsöijningen för bostadsbyggande

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Om åtgärder för att underlätta kreditJÖrsöijningen för bostadsbyggande

ningen. En huvudorsak till de uppkomna kreditsvårigheterna torde ha varit atl det rådde delade meningar mellan bankerna om fördelningen på olika banker av den krediivolym som de åtagit sig att svara för.

Mot bakgrund av erfarenheterna av förra årets överenskommelse har delegationen för bostadsfinansiering i år träffat en ny typ av överenskommelse med bankerna. Årets överenskommelse ger bättre förutsättningar för en väl fungerande kreditförsörjning. Överenskommelsen innefattar bl. a. en riktpunkt för fördelningen av krediterna på bankgrupper och en ordning för regional behandling av kreditfrågorna.

Enligt min mening har tillämpningen av årets överenskommelse hittills fungerat i stort sett bra. Igångsättningen har dock även i år i några fall försenats på grund av kreditsvårigheler. Dessa svårigheter har samband med själva införandet av den nya regionala ordningen och bör därför vara av övergående natur.

Om svårigheterna mot förmodan skulle bli så stora alt igångsättningen allvarligt försvåras måste självfallet åtgärder vidtas för att undanröja dessa svårigheter. Jag vill i sammanhanget erinra om regeringens möjlighet alt enligt lagen (1974:922) om krediipolitiska medel meddela förordnande om särskild placeringsplikt för att tillgodose behovet av byggnadskrediler.

YNGVE NYQUIST (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svarei, men jag tycker atl del finns en del undanglidningar där som borde klaras ut.

Bostadsbyggandet är för lågt, och en följd av det har blivit att vi fått en bostadsbrist som bara ökar och i dess släptåg en skrämmande spekulation. Delta diskuterades här i måndags. Det står ett stort antal människor i bostadskö. Tidskriften Vår Bostad hade en ganska omfattande statistik över del i nr 4 i april månad.

En annan följd har blivit att byggnadsarbetare går arbetslösa. I det län som jag bäst känner, Kopparbergs län, fanns vid första kvartalets utgång 689 kvarstående sökande lill byggnadsarbete, och del var vid den tidpunkt pä säsongen dådet skulle vara en hög aktivitet. Del betyder 210 personer fler än vid motsvarande tidpunkt 1977.

Man kan naturligtvis fråga sig varför del byggs färre lägenheter än tidigare. Del är väl på det sättet atl kreditförsörjningen är elt allvarligt problem i detla sammanhang, och del problemet måsle det göras någoniing ål.

Statsrådet vidgår alt del var betydande störningar under 1977, och hon säger att "det rådde delade meningar mellan bankerna om fördelningen". Ja, del är naturligtvis elt fint sätt att uttrycka saken. Det var väl så alt sparbankerna gjorde sill allra bästa för att klara situationen, under det att affärsbankerna var i hög grad motspänstiga.

Nu säger statsrådet att hon tror att delegationen för bostadsfinansiering får ett bättre grepp om det här i fortsättningen, och hon anser alt det i stort sett fungerar bra nu. Jag kan inte dela den uppfattningen. Jag har frågat landet runt, och jag vet all vi i Kopparbergs län har projekt för över 150 miljoner på

den s. k. nödlidandelisian. Då undrar jag naturligtvis: När inträder den situation som statsrådet åberopar i sista stycket av sitt svar?

Statsrådet BIRGIT FRIGGEBO:

Herr talman! Bostadsbyggandets omfattning har vi debatterat flera gånger här i riksdagen, men lål mig upprepa några fakta.

Vi vet alt det finns genomförandemässiga möjligheter vad gäller planer och projekt att öka bostadsbyggandet upp lill 60 000 lägenheter från förra årets igångsättning på 53 000 lägenheter. Del innebär en ökning på mellan 12 och 13 96. Under årets fyra första månader, jämfört med de fyra första månaderna förra året, har bostadsbyggandet ökat med litet över 12 96, och det mest glädjande är att hela ökningen ligger på flerfamiljshus. Igångsättningen när det gäller flerfamiljshus har ökat med 50 %.

Del är fakta när del gäller omfattningen av bostadsbyggandets ökning.

De svårigheter vi hade förra året gällde de olika bankgruppernas skilda uppfattningar om hur stor andel de skulle la av det gemensamma kollektiva åtagande när det gäller kredinilldelningen som de har träffat överenskommelse om med delegationen för bostadsfinansiering. Den frågan betraktar jag som löst i år, då vi som förutsättning för överenskommelsen i år satte upp att de båda bankgrupperna måsle göra upp fördelningen sinsemellan. Del har de nu gjort, och det har inneburit väsentliga förbättringar.

Sedan säger Yngve Nyquist atl det på den s. k. nödlidandelistan från hans län finns projekt motsvarande 150 milj. kr. Vi har inte sett till de ärendena -det finns inte några nödlidandeprojekt från hans region.

YNGVE NYQUIST (s):

Herr talman! Del är rätt egendomligt, för jag vet att man i Kopparbergs län kämpar med projekt som framför allt rör Borlänge, där bostadskön omfattar ungefär 1 300 personer till lägenheter i flerfamiljshus. Det finns ell projekt på omkring 58 miljoner, avseende 284 lägenheter som man skulle kunna sätta i gång i juni månad, om kreditivfrågan töstes. Man har i Borlänge ytterligare projekt på ca 70 milj. kr. Falun haren bostadskö på ungefär 2 000 personer titt motsvarande typ av lägenheter. Där gäller det projekt på 7,5 milj. kr. 1 Hedemora finns projekt på 10 milj. kr.

Jag anser all del borde vara en målsättning för bostadsminislern all undanröja sådana hinder i kontinuiteten i byggandet som alla dessa problem med kredilförsörjningen ändå utgör. Jag tycker inle atl problemet är tillfredsställande löst bara genom att statsrådet hänvisar till delegationen och de nya möjligheter som den ger enligt statsrådets sätt att resonera.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Om åtgärder fÖr alt underlätta kreditförsörjningen för bostadsbyggande

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Om åigärder för att under/älta kredilförsörjningen för bostadsbyggande

mitt svar sagt all det i vissa regioner har varit en del inkörningsproblem vid införandet av detta samråd. Totalt sett och i de allra flesta länen har det fungerat på ett utmärkt sätt, men det finns i några län - däribland Kopparbergs - vissa inkörningssvårigheler. Det finns dock alla förutsält-ningarförall vi -närdet regionala samrådet har börjat verka fullt ut-skall få en helt annan situation än den vi hittills har haft.

YNGVE NYQUIST (s):

Herr talman! Det ligger naturligtvis en liten reträtt i statsrådets sätt att resonera när hon säger atl Kopparbergs län hör till de län som har svårigheter. Då finns del så mycket större motiv för min fråga: När inträder den situation som statsrådet nämner i sista stycket av frågesvaret? När skall regeringen kraftfullt ingripa för atl rätta lill sådana här svårigheter?

Det är tydligen affärsbankerna som alltfort är väldigt motspänstiga mot en effektiv lösning.

Statsrådet BIRGIT FRIGGEBO:

Herr talman! Vi har genom en väsentlig förändring i överenskommelserna med bankerna infört nya moment som skall undanröja en del av de bekymmer som vi upplevde under förra året. Jag barden uppfattningen atl de förändringarna har gett resultat.

Herr Nyquist säger alt jag går till reträtt. Tvärtom har jag i mitt svar jusl pekat på att det på några håll har varit svårigheter men att det bl. a. hänger samman med införandet av det nya regionala samrådet. Jag medger all Kopparberg är ell av de län där man haft problem, men när man kommer lill elt bättre samförstånd finns det mycket goda förutsättningar att lösa dessa problem även i Kopparbergs län.

Lål mig säga att det, såvitt jag känner till, ännu inle förekommit några väsentliga förseningar - inte ens i Kopparbergs län - som har berott på tilldelningen av byggnadskrediliv.

YNGVE NYQUIST (s):

Herr talman! Under förra året startades i Borlänge elt projeki avseende 300 lägenheter. 1 det fallet fick man kreditiv för 100 lägenheter omedelbart, men för de återstående 200 lägenheterna har kreditivfrågan inle lösts förrän just i dagarna.

Nu har man ytterligare ett projekt som gäller 284 lägenheter där kreditivfrågan ännu icke lösts. Projektet skulle annars kunna starta i juni.

Sedan finns det ytteriigare projeki som är startklara i höst - lål oss säga i september-där problemet är detsamma, dvs. atl kreditivfrågan icke lösts. Jag anser att man då är i den situationen atl man borde få stöd i form av drastiska åtgärder.

§ 17 Om den mellansvenska gruvindustrin

Industriministern NILS ÅSLING erhöll ordet för an besvara M/s///or//;s(s) den 25 maj anmälda fråga, 1977/78:515, och anförde:

Herr talman! Nils Hjorth har frågat mig vilka åtgärder regeringen ämnar vidta för alt klara den mellansvenska gruvindustrin på sikt.

Svenskt Stål AB:s (SSAB) alternativ för sin framlida struktur innebär nedläggning av den malmbaserade ståltillverkningen i Domnarvet. Elt stort antal järnmalmsgruvor hotas då av nedläggning.

Den mellansvenska gruvindustrin omfattar emellertid inte bara järnmalmsgruvor utan även sulfidmalmsgruvor, som bearbetar malmer som innehåller guld, silver, koppar, bly, zink, volfram m. m. Det finns förutsättningar för atl sysselsättningen kan öka något i dessa gruvor lill följd av alt nya fyndigheter av t. ex. molybden, vanadin, nickel m. m. har upptäckts.

För all stimulera gruvdrift har riksdagen nyligen antagit regeringens proposition (1977/78:172) om att utvidga det regionalpoliiiska stödet och det s. k. 75-procentsbidraget lill att gälla även gruvindustrin.

Jag vilt vidare erinra om att mineralpolitiska utredningen (MPU) under början av hösten avser att avlämna ett delbetänkande med prognoser över Sveriges långsiktiga försönning med metaller. MPU:s delbetänkande om industrimineral avlämnades under slutet av år 1977. Slulbetänkandet beräknas kunna avlämnas kring årsskiftet 1978-1979 och avses behandla bl. a, gruvindustrins problem och förslag lill olika lösningar.

Jag avser även atl inom kort föreslå regeringen alt snarast tillsätta en delegation med representanter för i Mellansverige verksamma gruvföretag, fackföreningar och berörda myndigheter för alt under en lid av ett år aktivt söka de möjligheter som finns att på sikt vidmakthålla en lönsam gruvindustri i Mellansverige. Det är därvid naturiigt att delegationen samråder även med MPU.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Om den mellansvenska gruvindustrin

debatter och inierpellationer i riksdagen. Flera gruvor har också nedlagts de senaste åren. Basitjärn är del senaste exemplet därvidlag. Förra årets kongress med Svenska gruvinduslriarbetarelörbundei ägnade ston ulrymme ål framtidsfrågorna förgruvindustrin. Kongressen beslöt en uiredningom dessa,och denna utredning är snart färdig all framläggas.

Från förhandlingarna och diskussionerna inom del nybildade Svenskt Stål AB, som pågått en längre lid, kom dock alarmerande rapporter förra veckan. Enligt vad som framkom i massmedia och vad direktör Björn Wahlström i handelsslålsföretaget uttalade skall endast Grängesberg överleva av Bergslagens gruvor. Delta var den närmasle anledningen lill alt jag nu ställde min fråga om vad regeringen ämnar göra för att klara den mellansvenska gruvindustrin på sikt. Jag menade atl enbart ett kortsiktigt resonemang inom siålbolaget inle kunde få vara avgörande för de mellansvenska gruvornas rorlsalia existens.

I går beslutade alltså styrelsen för SSAB att lägga ned driften vid Håksbergs och Blölbergets gruvor som en följd av att den malmbaserade råslålstillverk-ningen i Domnarvet skall upphöra. Produktionen vid Grängesbergs gruvor och i Dannemora anpassas till Oxelösunds behov. För Dannemoras del skall också undersökas möjligheten av att öka exporten igen. Även Stråssa blir t. v. kvar. Sammanlagt 800 gruvjobb försvinner, och osäkerheten för de kvarvarande består. Del är verkligen en dyster framtidsbild, även om inle de värsta farhågorna har besannats.

Jag finner dock en mera positiv lon i industriministerns svar än jag vågat hoppas på mot den bakgrund som har skildrats i massmedia de senaste dagarna. Sverige har ju fåll en hårdare konkurrens från de stora gruvorna i Australien och Brasilien, bl. a. genom de billiga sjöfrakterna. Man har en känsla av att de multinationella gruvföretagen med sin prispotilik siktar till alt förmå de mindre lönsamma gruvorna alt slå igen. Men vi har i vårt land en råvara, en värdefull naturtillgång, som vi bör utnyttja.

Del är positivt atl industriministern är beredd att tillsätta en delegation. Det hade vi begärt i socialdemokratiska motioner, men den borgerliga majoriteten i näringsutskottet avvisade förslaget; det fanns inget behov av en särskild delegation etter kommission, sade man. Jag är glad alt industriministern har en bättre och mera positiv syn än sina partivänner i näringsulskoltet.

Till sist vill jag bara fråga industriministern, om det också blir någon planläggning för sysselsättningen på de orter som drabbas av nedläggningar och reduceringar.

Ludvika häromdagen - kunnai meddela att vi har gett generaldirektör Bertil Rehnberg i arbetsmarknadsverket ett uppdrag alt inleda förhandlingar med SSAB om verksamheten på de orter där gruvdriften dras ned eller helt läggs ned. Målsättningen för förhandlingarna blir att utreda förutsättningarna för fortsatt drift eller införandet av alternativ produktion. Det är angeläget atl man, innan de företagsekonomiska dispositionerna görs av SSAB, får ett tillfälle lill en allsidig samhällsekonomisk värdering av situationen.

NILS HJORTH (s):

Herr talman! Det var jusl de samhällsekonomiska aspekterna som jag också ville trycka på och som våren av anledningarna till min fråga. Del är en sak när företagen bedömer situationen företagsekonomiskt, men sedan kommer de samhällsekonomiska synpunkterna in.

Även om gruvindustrin i dag har stora problem, måsle det vara fel att ge upp. Det kan fl oreparerbara konsekvenser, som vi får ångra. Om man lägger ner en gruva och den vattenfylls, är del väldigt svårt all ta upp den igen om några år, om man finner att man skall ta vara på de rikedomar som finns där. Det måste också vara fel att vi för vår industriförsörjning skall vara beroende av utländska råvaror; vi vet aldrig hur länge tillgångarna utomlands räcker heller. Därför är det bättre, om vi själva får bestämma villkoren.

Jag tror alt vi har många oupptäckta tillgångar, som det gäller atl ta vara på och som vi kan ha nytta av i framtiden. Vi får inte överlämna utvecklingen ål de fria marknadskrafternas spel, utan vi måste länka på atl slå vakt om våra tillgångar. Jag är glad över att Bertil Rehnberg har tillsatts för den här utredningen, och jag hoppas att han inte bara ser över de gruvor som är hotade inom SSAB utan studerar hela gruvnäringen i Mellansverige i stort.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 18 Föredrogs och hänvisades

Motion

1977/78:1986 till näringsulskoltet

§ 19 Föredrogs men bordlades åter Konstitutionsutskottets betänkande 1977/78:50 Finansutskottets betänkande 1977/78:40 Skatteutskottets betänkanden 1977/78:56, 57 och 59 Lagutskottets betänkande 1977/78:33 Utrikesutskottets betänkande 1977/78:16 Socialutskottets betänkanden 1977/78:44 och 45 Utbildningsutskottets betänkande 1977/78:29 Trafikutskottets betänkande 1977/78:26 Arbetsmarknadsutskottets betänkande 1977/78:41

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Om den mellansvenska gruvindu-,strin

Nr 160 § 20 Åtgärder mot narkotikamissbruk (forts.)

Torsdagen den

1 iuni 1978 Fortsattes överläggningen om socialutskottets belänkande 1977/78:36.

Åtgärder mot nar- BENGT BENGTSSON (c):

kotikamissbruk ''' lalman! Narkotikamissbruket är ell svårt problem både för samhället

och för de människor som råkat komma in i detta missbruk. För dessa människor är del elt svårt lidande. Allt som kan göras måste göras för atl hjälpa de drabbade bort från den svåra situation de råkat hamna i. 1 dag fortsätter vi behandlingen av propositionen 1977/78:105 om åtgärder mot narkotikamissbruk.

De förslag lill ökade insatser mot narkotikamissbruket som regeringen och socialminister Rune Gustavsson föreslår i propositionen innebär kraftfulla åtgärder för alt komma till rätta med missbruket. Del är naturligtvis helt rätt som del slår i proposilionen, alt åtgärderna mot missbruket måste spänna över alla delar i samhällslivet. Del måste även med kraft understrykas vilken utgångspunkt som gäller för narkotikapolitiken. Jag citerar utskottets skri vning med hänvisning till propositionen-tidigare talare nämnde den i går kväll: "Grundvalen för kampen mot narkotikamissbruket måste vara all samhället inte kan godta något annat bruk av narkotikan än det som är medicinskt motiverat. Allt annat bruk är missbruk och måste med kraft bekämpas."

Del förslag som ledningsgruppen lagt fram i niopunktsprogrammet är enligt min mening en klar och riktig målsättning.

När det blev känt att heroinet var på väg in i landet och vi vid flera tillfällen här i riksdagen pekade på vad som höll på att inträffa, vidtogs inga speciella åigärder av den lidigare regeringen för all möta faran i lid. Jag beklagar det. En mycket väsentlig uppgift för atl motverka narkotikamissbruket är självfallet de förebyggande insalserna.

Vi vet att de största problemen med narkotikamissbruket har funnits och finns i de största städerna. Men det står klart att missbruket under senare år även har spritt sig till olika andra platser i vårt land. Därför är det utomordentligt väsentligt atl alla barn, ungdomar och föräldrar far del av en brett upplagd information om narkotikans faror.

Här har, som påpekats vid många tillfällen, press, radio och TV, skola, föräldrar, polis och organisationer a v skilda slag en stor och viktig uppgift. Vi måste med all kraft stoppa missbruket innan fler människor kommer in i detta elände. Del är enligt min mening angelägel att resurser i förebyggande syfte riktas mot de yngsta missbrukarna och mot dem som befinner sig i riskzonen i vårt samhälle.

Vi bör hjälpas åt atl med ganska enkla medel skapa en positiv fritid där alla kan vara med, unga såväl som äldre. Del är enligt min mening en betydelsefull uppgift bland många andra i kampen mot narkotikan.

När del sedan gäller dem som är fasl i missbruket skall dessa människor

naturiiglvis få all den hjälp de behöver. Det går alt med olika vårdinsaLser

48 hjälpa även de svåraste fallen tillbaka till ett ordnat liv i samhället.

Erfarenheten från olika platser i vårt land visar på utmärkta vårdresultat. Men skall dessa resultat beslå, måste samhället ställa upp och stödja vederbörande både vad gäller utbildning och arbete. Ledningsgruppen säger på det här området bl. a.:

"Utbildningsnivån bland missbrukare är i allmänhet myckel låg. Med låga eller inga avgångsbetyg från grundskolan är det svårt att komma in i arbetslivet. Undersökningar har också visat att många missbrukare har grava läs- och skrivsvårigheter. Dessa faktorer tillsammans med de förhållanden, som utlöst missbruket och som ofta förstärks under missbrukstiden - känslor av otrygghet och ångest, främlingskap inför arbetsliv och samhälle och dåligt fysiskt hälsotillstånd - resulterar ofta i osäkerhet och mindervärdeskänslor. Risken är därför slor för misslyckande om den f d. missbrukaren ulan särskild förberedelse går direkt från behandling till yrkesliv."

Detla är en uppfattning som jag helt delar.

Låt mig, herr talman, understryka, som jag gjort många gånger tidigare här i riksdagen, polisens och tullens betydelsefulla insatser i kampen mot narkotikan. Även det lokala samarbetet mellan berörda myndigheter är naturligtvis utomordentligt nödvändigt.

Ledningsgruppens rapport och den proposition vi nu behandlar löser naturiiglvis icke narkotikaproblemet, men propositionen är elt betydelsefullt steg på vägen mot målet. Denna väg är lång, och därför måste samhällets krafter mobiliseras över hela fältet.

Herr talman! 1 dagens nummer av Svenska Dagbladet finns en artikel, skriven av Thure Jadesiig, som jag skall be alt få citera ur:

"I Sverige saknas alltjämt en samlad strategi för att lösa narkotikaproblemet, en klart ansvarig och kompetent ledning och ett verkligt glödande engagemang baserat på direkt konfrontation med levnadsvillkoren för den som dragits in i narkotikamissbruket. Dessutom behövs en klar politisk övertygelse om alt narkotikaproblemet kan lösas.

Narkotikaproblemet måste gå att lösa. Atl tro något annal vore att döma tusentals människor lill ett liv i misär och deras anhöriga till ständig oro och lidande samt att erkänna, all samhället har en grundläggande oförmåga att lösa svårare sociala problem.

Inom arbetarrörelsen har övertygelsen alltid funnits alt narkotikaproblemet som alla andra svårare sociala problem, på sikt går alt lösa i samverkan mellan människor. Alltfort gäller atl politik är alt vilja - inte atl passivt avvakta utvecklingen."

Jag hade inte väntat mig att Thure Jadesiig i dagens läge skulle kunna göra gällande att den nuvarande regeringen passivt avvaktar utvecklingen, med tanke på att den proposition vi nu behandlar täcker en hel del av sådana åtgärder som man bör vidta för att i någon mån komma lill rätta med narkotikaproblemen. Jag förstår inle Thure Jadestig.

Rubriken på den nämnda artikeln är: "Läget är allvarligt i narkotikafrågan." Låt mig frågaThure Jadestig, som just nu kom in i kammaren: Hur har vi kunnat få en sådan här situation i värt samhälle? Självfallet är vi alla i viss mån skyldiga titt della. Men det fanns en socialdemokratisk regering på 1960-

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder mot narkotikamissbruk

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder mot narkotikamissbruk

talet och fram lill 1976 som hade huvudansvaret för vårt lands politik. Ni har regerat under sammanlagt 44 år och säger i dag. atl ni har vidtagit alla länkbara åigärder för all lösa problemet.

Thure Jadestig! Varför har ni då inte löst problemet under den lid ni hade regeringsmakten? Ni hade under många år chansen all göra delta, men ni visade en kraftlöshet som verkligen var enastående.

När man under den socialdemokraliska regeringens tid i början av 1970-talel ställde frågor och inierpellationer i kammaren om heroinet fick man till svar att kraftfulla åigärder skulle vidtas. Vilka kraftfulla åigärder vidtog den socialdemokratiska regeringen under 1970-lalel för all möta faran från heroinet? Del var väl i praktiken inga alts. Gång på gång framförde vi från den dåvarande oppositionen från denna talarstol frågor till regeringen Palme om den ville medverka till att försöka minska trycket på detta område. Ni fick vetskap om atl heroinet var på väg in i landet, men ni bara låtsades visa ett intresse. Det blev inget mer. Kraftlösheten var enorm.

Skall Thure Jadesiig tala om passivitet? Jag förstår inte del talet när regeringen i dag lägger fram en proposition, där man på olika sätt försöker alt möta problematiken och så gott det nu går, somjag tidigare .sagt, hjälpa lill all lösa den. Vi är medvetna om alt vi inte löser problemet i detla ögonblick, ja, inle på många år, men vi kan minska trycket på området om vi vill.

Ni har skapat ell samhälle som jag vågar påstå i långa stycken är orsak till åtskilliga sociala olyckor. Centraliseringen, byggnationerna med alla höghusen osv. har sanneriigen i myckel bidragit lill atl skapa olyckliga människor och också i en hel del fall narkotikaproblematiken.

Nej, sanningen herr Jadestig, är den all del är regeringen Fälldin och socialministern Rune Gustavsson som under den gångna korta regeringstiden har lyckats få fram den proposition som vi i dag behandlar. Redan vid regeringssiarlen insåg man allvaret i narkotikafrågan och började omedelbart vidta åtgärder för atl möta uppgifterna med de medel som vi i dag har all la ställning titt.

Vad gäller åtgärderna villjag på del förebyggande området nämna följande, som nu föreslås: åigärder för all främja en positiv fritid, åigärder för alt underlätta övergången från skola titt arbetsliv, åigärder föratt stimulera social och emotionell utveckling samt åtgärder för atl öka vuxenkontakterna för ungdomar. Är del inle ett bra åtgärdspaket? Men det tar Thure Jadestig och det socialdemokratiska partiet som utgångspunkt för anklagelser för passivitet. Nej, Thure Jadestig, del greppet håller inte.

Jag ber all få yrka bifall till utskottets hemställan, som också innebär bifall lill proposilionen.

oro i del borgerliga lägret, och kanske har artikeln faktiskt fyllt en uppgift.

Jag hade inle anmält mig lill denna debatt, eftersom jag vid flera lidigare lilirällen undersessionen lagit upp narkotikafrågan och tyckte all jag i sak inte hade någol nyti all liltägga. I den proposition som vi i dag handlägger saknar jag inle åigärder i del kortsiktiga utan mera i del långsikliga perspektivet, och det har jag också noterat i min artikel. Jag hoppas alt såväl statsrådet som hans statssekreterare skall la med sig artikeln i det framtida arbeie som man i går redogjorde för. Det är bra alt vi har fått ett kortsiktigt perspektiv på dessa frågorom vårdnadssektorns utbyggnad och liknande, men vad vi behöver är elt mer långsiktigt perspektiv, och det är del som artikeln har syftat till.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder mot narkotikamissbruk

LENA ÖHRSVIK (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag ställde en fråga till Bengt Bengtsson i går om åtgärder för atl skapa en positiv fritid. Han fick tillfälle att prata om det nu, men han svarade inle riktigt på min fråga. Han säger än en gång atl det är viktigt alt skapa en positiv fritid och att del finns åtgärder angivna i propositionen föratt göra detta. Vilka är de? Kan det möjligen vara förslaget att avslå vår begäran om 25 milj. kr. till ungdomsorganisationerna?

Det skulle vara elt bevis på uppskattning av ungdomsorganisationerna att ge dem dessa pengar. Och de är inte bara till för deras egen del utan de är för alla de ungdomar som får del av verksamheten. De har lyckats uppnå ganska mycket under den korta tid som verksamheten har pågått, och det skulle visa en vilja från vår sida att stödja denna verksamhet i fortsättningen. Det finns risk för atl misstankar frodas om atl den borgeriiga majoriteten inte uppskattar de frivilliga organisationernas arbete, och jag tror det bästa sättet att motarbeta sådana misstankar är att stödja vår reservation.

BENGT BENGTSSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Narkotikaproblemet aren allvarlig fråga och vi måste försöka hjälpas åt att lösa den både här hemma och naturligtvis i internationella sammanhang. Det pågår ett arbete över hela fältet, men detta kommer att ta tid, det har vi klart för oss. Och det kommeratt ta lång tid innan man kan säga att man har utrotat narkotikaproblemet, det är vi också säkert överens om.

Narkotikaproblemet måsle gå att lösa, säger Thure Jadestig. Javisst, det är vi väl överens om, ingen tvekar på den punkten. Men en sak är säker, Thure Jadestig - med socialdemokratisk politik löser vi det inle. Ni har visat under alltför lång tid alt ni inte har kunnat klara av det. Och det är väl alt del har kommit en ny regering som med kraft nu tar itu med frågan och på allvar försöker lösa den bit för bil.

När vi nu ännu en gång talar om heroinet så vill jag påstå att ni var nästan fullständigt likgiltiga för att hjälpa till. Hade ni tagit ett enda litet tag vid den tidpunkten, hade det kanske varit ett mindre missbruk i detta land och några färre utslagna på bl. a. Sergels torg. Det gjorde ni inte. Ända sedan 1965, och kanske tidigare, har från centerns sida - jag har tagit reda på detta via

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder mot narkotikamissbruk

upplysningstjänsten -ca 50 inierpellationer och motioner väckts i denna fråga till den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Varie gång från 1970 och framåt skulle ni vidta kraftfulla åtgärder, sade ni. Men de kraftfulla åtgärderna uteblev. Tala inte om passivitet! Jag kan än en gång nämna att under de gångna 10-12 åren har från centerns sida ca 50 inierpellationer och motioner passerat denna riksdag, där vi har tagit upp olika frågor för alt försöka få den dåvarande regeringen all hjälpa till alt lösa problemen. Nej, del gjorde ni inte.

Vi vet att del är mycket som spelar in i detta sammanhang. Det förekommer våld, och vi har en otäck samhällsbild på grund av att många måste skaffa pengar till sin narkotika och ingen kan göra det på lagligt sätt; de måste göra del på elt sätt som ingen av oss vill acceptera. Vi har även alt la hänsyn till den bilden, vi måste hjälpa människor att komma till rätta med alla problem. Låt oss hjälpas ål och klaga inte! Thure Jadestig skall inte komma och ge denna regering några förslag; del hade varit bättre om han hade givit den socialdemokratiska regeringen förslag till lösningar i stället för att nu tala om passivitet.

THURE JADESTIG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle tro att det genom riksdagens demokratiska arbetsformer kan överlåtas åt mig att själv få avgöra lill vem jag skall lägga fram förslag. Jag är socialdemokratisk riksdagsman och ledamot av denna kammare, och jag har följaktligen möjligheter och laglig rätt att lägga fram förslag även lill den borgerliga regeringen. Del kan dessutom vara befogat, eftersom den borgerliga regeringen är väldigt splittrad i dessa frågor. Det framgick bl. a av gårdagens debatt, då socialministern talade om den oro han känt och hur han fått kämpa när det gällt atl fä denna proposition igenom regeringskansliets olika fållor.

I vad gäller frågan om passiviteten avser min kritik - den har jag framfört både här i kammaren och i tidningsartikeln - avsaknaden av en långsiktig strategi för att komma till rätta med narkotikaproblemen. 1 del sammanhanget spelar den organiserade ekonomiska brottsligheten en stor roll -problemen i samband med denna har ju behandlats också vid frågestunden i dag. Det finns en bred opinion ute i landet mot de förhållanden som råder på del här området. Jag lycker inte att den borgerliga regeringen bör vara så överkänslig att den inte lål en kritisk analys av de olika förslag som den lägger fram. Jag kommer för min del atl fortsätta med uppgiften alt kritiskt analysera regeringens förslag.

BENGT BENGTSSON (c) kort genmäle:

Herr talman! 1 kampen mot narkotikan står arbetarrörelsen samlad, sägs det - och del hoppas jag verkligen. Jag vill då fråga Thure Jadestig: Varför har ni inte tagit upp denna stora fråga bland alla andra paroller vid någon förslamajdemonslralion? Det har ni såvitt jag vet inte gjort, åtminstone inte i

protokollet få

år. Det borde ha varit väsentligt för er att göra del, eftersom detla är en fråga av utomordentligt stor vikl. Varför har ni då inle gjort del?

Talmannen anmälde atl Thure Jadestig anhållit all til antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Socialministern RUNE GUSTAVSSON:

Herr talman! Jag måste reagera mot alt Thure Jadestig beskyller min statssekreterare Gerhard Larsson för passivitet. Är det passivitet, Thure Jadestig, att på åtta månader få fram ell program som det som nu föreligger? Om Thure Jadestig under årens lopp hade visat samma aktivitet som denna proposition är ett bevis på, så hade kanske situationen varit annorlunda. Det slår Thure Jadesiig liksom alla andra fritt atl framföra kritiska synpunkter, men jag tycker att del är litet märkligt atl Thure Jadestig gör det när det gäller just denna fråga. Som sagts här tidigare har det funnits möjligheter för Thure Jadesiig atl under årens lopp vara aktiv i den här frågan.

Jag sade inle vid gårdagens debatt att det varit jobbigt att få denna proposition genom regeringskansliets olika fållor. Vad jag sade var att det även inom regeringskretsen fanns de som ifrågasatte tillsättandet av denna stora kommitté.

Det är emellertid, Thure Jadestig, första gången som ett samlat grepp har tagits när del gäller narkolikafrågorna. Regeringen har här tagit ett helt nyll grepp, och vi har fått internationellt erkännande för della. Propositionen omfattar hela problemområdet när det gäller narkotikamissbruket. För att belysa hela detta område tillsatte vi den s. k. generaldirektörsklubben, som somliga ironiserade över. Det var nödvändigt atl tillsätta en sådan slor grupp, eftersom så många var berörda av de olika problem som skulle lösas. Det handlar ju här om frågor som berör områden inom skolan, organisationerna, vården och fortsättningen på vården, nämligen utbildningen och andra insatser som möjliggör för individen alt komma ut på arbetsmarknaden. Propositionen föreslår också riktade insatser som berör tullen och polisen, liksom insatser för atl få våra anstalter knarkfria. När det gäller polisen och tullen handlar det också om internationella insatser. Vidare föreslås ökade bidrag till FN:s narkolikafond för all medverka lill att få fram alternativa odlingar i de länder som nu odlar opievallmo.

Mot bakgrund av vad jag nu anfört finns det enligt min mening inte underlag för den krilik som Thure Jadestig har fört fram i Svenska Dagbladet i dag. Man skulle kunna sammanfatta den kritiken så: Surt, sa räven om rönnbären.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder mot narkotikamissbruk

Nr 160

Torsdagen den i juni 1978

Åtgärder mot narkotikamissbruk

om lösningar av delta. Här har vi det onda.

Propositionen har sina fördelar, det har jag tidigare sagt i riksdagen i en annan debatt med socialministern. Med det kortsiktiga perspektivet har man kommit fram till konkreta förslag. Men atl stå och säga atl inte det socialdemokratiska partiet har haft dessa frågor under ständig bevakning är ändå att använda överord. Om socialministern inte behagar läsa om enskilda motionärers synpunkter, finns de i alla fall noterade i artikeln, där det aktualiseras mera långsiktigt kartläggande aspekter på frågan. Dessutom har socialutskottets s-grupp också motionerat i dessa frågor och efteriysl ungefär samma problematik. Låt oss i stället försöka ena oss om att det behövs en mera långsiktig strategi för att komma ål detta. Det finns betydligt djupare förankrat i brottslighetens värld än socialministern i dag velat anföra.

Socialministern RUNE GUSTAVSSON:

Herr talman! För det första är del min skyldighet atl tillbakavisa de beskyllningar som Thure Jadestig kommer med mot statssekreteraren. Han har ingen möjlighet att försvara sig mot sådana angrepp.

För det andra måste jag säga att den ekonomiska brottsligheten inte börjat under denna regerings tid. Del fanns möjligheter att ta upp den då, och jag vet alt man diskuterat den tidigare. Men det hör inte samman med denna proposition, Thure Jadestig. Det pågår arbete och insatser på en mängd områden, vilket jag redovisade i går kväll.

Sedan redovisade jag i går kväll också de motioner som Thure Jadestig varit med om att underteckna. Dessa motioner har legal lill grund för den kartläggning som socialutskottet begärde och riksdagen beslöt om och jag har verkställt. Del är detta som är på gång.

Vad det sedan är som Thure Jadestig är ute efter bar jag svårt alt förslå. Vi har diskuterat saken många gånger, men jag har aldrig kunnat förstå vad det är som Thure Jadestig vill ha fram. Sedan framgår det av propositionen atl vi tillsätter forskningsgrupper för att få fram behandlingsmetoder för atl utvärdera hur behandlingen skall tillgå på bästa sätt. Det gäller en mängd insatser både i nuet och för framtiden, och de är med i propositionen. Vi har också sagt att vi snabbi satte in dem med hänsyn till den situation vi hade. Vi utgår ifrån att delta är värdefulla insatser. Det är, Thure Jadesiig, en klar inriktning från regeringens sida hur vi vill behandla och tackla dessa frågor.

BLENDA LlTTMARCK(m):

Herr lalman! Jag är lacksam för den redogörelse som socialministern i går gav oss om det arbete som han har fortsatt efter det att han har lagt fram den här propositionen, som innehåller myckel värdefullt och som han själv säger är ett steg på vägen. Han berörde där andra intressanta sektorer än dem som vi skall diskutera i dag, bl. a. polisens arbete.

Del är oerhört svårt all hitta nya vägar för polisens arbete. Vi vet genom siffror från FN och andra organisationer, både inom och utom landei, atl polisen vid tullar och gränser bara kommer åt ungefär 5 96 av narkotikan. Delta beror på atl del finns så oerhört raffinerade sätt att smuggla.

Jag har tidigare med justitieministern - vi skall inte dra upp det i dag och jag nämner del bara i förbigående - diskuterat hur man skulle kunna strypa marknaden här hemma. Både Göthe Knutson och jag har talat om detta, och kammarens ledamöter kommer all få tillfälle alt diskutera det senare.

När del gäller antalet missbrukare lrorjag,närjag studerar siffror från andra håll, att ledningsgruppen kanske har varit en aning optimistisk. Jag vet genom samtal jag alldeles nyligen har haft med polisen i Stockholm atl vi bara i Siockholm har 2 000 opiatmissbrukare, 8 000 amfetaminisler, varav 3 000 enligt en ny undersökning är kvinnor. Sedan har vi vad polisen kallar för ett "mörkertal" av cannabisbrukare av vilka många bara brukar på helgerna. Man bjuder på cannabis i stället för vin därför atl del tydligen har blivit billigare. Polisen sade samtidigt att det har skett en hundraprocentig ökning av beslagen av cannabis.

Vi skall inle bry oss om alt diskutera vem som har rätt -jag hoppas att jag har fel. Men jag tror alt del är fler missbrukare än vad som här har angivits. Men jag förstår myckel väl all regeringen ansåg sig vara tvungen atl genast ta itu med problemen och inte avvakta en kartläggning.

Socialministern sade i går, det har också stått i ulskottsbetänkandel, att även orsakerna lill missbruket skall kartläggas. Jag tror att del är en väldigt svår uppgift och atl detta kommer all fördröja kartläggningen. Man kan nämligen inte vänta sig raka svar vid direkta frågor. Frågorna måsie ställas av expert, och man flr hela tiden räkna med de försvarsmekanismer som finns inbyggda hos de människor man frågar.

Jag hoppas som sagt att jag har fel när del gäller antalet missbrukare. Hur man än räknar ärju missbruket fruktansvärt. Jag stöder milt antagande på bl. a. den siickmärkesundersökning som ända sedan 1965 har gjorts hos polisen i Stockholm. Man har undersökt 150 OOOarreslanter. 1 början värdet 20 96 av de manliga som hade stickmärken. Nu är det mer än 60 %. Det

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder mot narkotikamissbruk

intressanta i sammanhanget äran antalet hargått upp och ner, och atl del hela liden beror på de insatser som samhället har gjort.

När den dåvarande regeringen antog sitt 10-punktsprogram i narkotikafrågan och det kom en kampanj efteråt, sjön k antalet avsevärt. Men 1972 gick det upp igen till 54 %. När Pauksch togs och sattes i fängelse, gick antalet ned till 39 96, men sedan har det stigit. Det visar alt åtgärder av detta slag är effektiva. Mitt enda klagomål är all den socialdemokratiska regeringen inte höll i och höll ut när den hade satt in en åtgärd utan sedan släppte frågan, med de kalastrofer del förde med sig.

I vår motion har Göthe Knutson och jag påpekat vikten av atl samhället är öppet för nya vägar när del gäller rehabiliteringen. Jag kallar det alltid för rehabilitering och inte vård. Vård anser jag skall ges i del akuta skedet, vid avgiftning och vid psykoser. Men det långsiktiga arbeie som efter vården skall ta vid med personlig och social rehabilitering är rehabilitering och inte vård. Man skall inte ha sjukstämpel på sig. Rehabiliteringen skall syfta lill en brytning med missbrukskulluren, lill nytt självförtroende och medvetenhet om både rättigheteroch skyldigheter i ett liv i samarbete med andra. En sådan rehabilitering kan inle ges på ett mentalsjukhus.

Men för att nå det målet med en rehabilitering är man helt beroende av personalens utbildning. Del skall ju komma en detaljerad och noggrann utvärdering av olika behandlingstyper. Jag förstår atl del brådskar och atl ni därför fick lov att göra på det här sättet, men jag känner mig ändå litet tveksam och kanske oroad när jag hör att både SÖ och AMS hälsar den här nya utbildningsplanen med glädje. Vi har inte hunnit skaffa något underlag. Det finns inte någon ordentlig värdering. De få utvärderingar som har gjorts har brustit i melodhänseende på olika sätt. Man famlar alltså fortfarande. Men vi har naturligtvis möjligheter alt efter hand göra utvärderingar och ändra utbildningen.

Göthe Knutson och jag har i vår motion framhållit atl vi vill ha en längre utbildning. Jag har nära kontakt med Forsa folkhögskola, där jag har träffat de här nya eleverna. Där tycker man alt den här tvååriga utbildningen är vad som behövs, dvs. inle teoretisk undervisning hela liden, utan den skall varvas med praktisk utbildning.

Vad som också är oerhört viktigt aren omsorgsfull intagning av eleverna, med intervjuer som görs av kunniga, vetenskapligt skolade människor, för all man inte skall få in vad Hasselaungdomarna kallar flummare.

Att rehabiliteringen misslyckats såväl kvanlilalivi som kvalitativt vet man genom det s. k. jojandei in lill och ul från avgiftning. Alla känner säkert till det genom den unge man som vi fått se i TV och som hade varit under behandling ett 30-tal gånger på olika ställen, men som nu helt bestämt skulle sluta med missbruket och ändå strax efteråt återfanns på torget utanför riksdagshuset. Det innebär också att en del institutioners verksamhet och rehabiliteringsplaner måsie struktureras om. Man får lov att städa helt enkelt och göra om där, när man har kommit litet längre just i utvärderingen.

Del är klart att flera rehabilileringssyslem kan fungera parallellt, men hur gör man t. ex. på det nya hem, som socialmmiaiern berätt.ide om i går, del

som ligger nära Vallmotorp?

Vidare tycker vi naturligtvis alt det är bra att man har föreslagit samarbete med arbetsförmedlingen. Men här finns andra saker som faktiskt ligger före, och det gäller skolutbildningen. Den frågan har Bengt Bengtsson och fiera andra här tagit upp. Innan man kan börja med något som helst arbete måsle man börja med att lära ungdomarna vissa elementära saker, framför allt att läsa, skriva och räkna, och det finns inga genvägar lill del, eftersom de helt enkelt är analfabeter! Många av dem har också börjat med sitt missbruk redan i 12-årsåldern eller vid 13 eller 14 år. Här i Stockholm har vi t. ex. en nioårig amfetaminist. Man måste därför gå noggrant och systematiskt lill väga med själva grundutbildningen.

En annan hake för arbetsförmedlingen är omgivningens attityd. En ung pojke var på ett behandlingshem, där han trivdes bra. Del gick fint för honom där, och han hjälpte de andra med olika slags jobb. Så skulle man försöka skaffa honom själv ett arbete, och detta ordnades så, atl han skulle få stanna kvar på institutionen och utföra jobbet mot lön - varpå hela personalen sade upp sig och förklarade: Om han får stanna går vi! Då förlorade han genast sitt nyvunna men något bräckliga självförtroende och föll ner i sitt djupa brunnsschakt igen.

Inom arbetsförmedlingen pågår redan nu stora ansträngningar för atl placera in ungdomarna i samhället. Men har man aldrig lärt sig att passa tider, anpassa sig lill sina arbetskamrater och arbetsledare, så går del inte. Ungdomarna kommer ofta tillbaka till förmedlingen dagen därpå och säger: Den där chefen begärde att jag skulle vara där redan kl. 8 på morgonen varje dag, men det gör jag bara inte! - Del är också sådana saker som ungdomarna måsle tära sig. Arbetsförhållandena måste först göras begripliga för dem, och man måste få dem att acceptera att också de står i relation till andra människor. Arbetsförmedlaren måste ju t. ex. passa tiden för att vara dem lill hjälp, men del är också deras skyldighet alt göra likadant.

Vi kan heller aldrig komma förbi det faktum atl många av de samhällsinstitutioner dit vi har skickat barn och ungdomar har skadat dem mer än de har hjälpt dem. Om man följeren missbrukares personhistoria eller om man sitter i rätten och hör den åtalades gamla liv skildras, finner man alt det ofta visar vilken hopplöst destruktiv vandring det varit från institution till institution. 1 ett rehabiliteringsprogram flr inte detta fel upprepas! Det är därför som utvärderingen är så viktig.

Jag vet inte riktigt hur man egentligen skall definiera en katastrof Man kan ju inte kvantifiera mänskligt lidande, men för mig är varje nytillkommande narkoman en katastrof I dag föds det barn med abstinensbesvär. Unga poliser blir smittade av gulsol här nere i city, med långa sjukdomstider som följd. Kokainel har fått fotfäste i Köpenhamn. 3 000 lägenheter har skövlats i Stockholm. Förlorade år för tusentals ungdomar och en för tidig död för en del av dem - detla är faktiskt dagens bild!

Det är frukterna av den gamla regeringens undfallenhel som vi i dag llr skörda.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder mot narkotikamissbruk

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder mot narkotikamissbruk

Jag vill därför yrka bifall lill hemställan i utskottets belänkande samtidigt som jag hoppas på en god fortsättning på denna början.

I detta anförande instämde Per-Eric Ringaby. Göthe Knutson, Kari Leuchovius, Josef A.xelsson, Lars Schölt, Ingrid Andersson och Gunnel Liljegren (samtliga m).

JÖRN SVENSSON (vpk) kort genmäle:

Herr lalman! Det djupare syftet med Blenda Litlmarcks anförande är mig någol fördolt eftersom hon inte riktigt klart uttryckte sina tankegångar. Men det fanns ett ullryck som jag reagerade mot och som uppkallar mig lill en replik. Det var uttrycket "flummare" som beteckning på dem som bedriver psykoterapeutisk behandling.

Del är nog tyvärr så all på grund av de dåliga satsningar som av ålder skett på det här området har de olika vårdmeloderna varit svagt utvecklade och resurserna små. Det har medfört brister på olika håll inom behandlingsap-paraien och behandlingsinslilulionerna. De bristerna har människor som varit engagerade i problemet naturligtvis reagerat mot. Men det har ofta skett på så sätt all när man sett alt en viss metod lyckats dåligt har man dragit slutsatsen atl man hade bort tillämpa en helt annan metod. Och därigenom har behandlingsdiskussionen ibland kastals från den ena extremen till den andra.

Vi har de extrema arbetsterapeuterna, som tror alt det går all hjälpa människor bara genom alt sälla en spade i handen på dem och få dem att passa lider. De föraktar naturiiglvis psykolerapeuterna såsom varande "flummare".

Sedan har vi psykoierapeuler som är myckel individcentrerade och något världsfrånvända och som tillämpar diverse amerikaniserade tankesätt och i huvudsak sysselsätter folk med det. Del är den andra extremen.

Vad jag är rädd för är atl diskussionen går från överslag till överslag och all

Blenda Littmarck här i praktiken är offer för ett sådant överslag. Vi bör fasthålla vid det som jag menar är vetenskapligt obestridligt, nämligen atl drogmissbruk har sin rot i en mycket djupgående neuros, en djupgående psykisk störning, hos en människa - bakgrunden till delta kan man sedan diskutera. Alt då sälla en spade i handen på dem och tro att del handlar om all anpassa dem till en praktisk verklighet, att en sådan rent beteendeterapeutisk inskolningseffekt skulle vara nog - det menar jag är illusioner.

Individen måste också genomgå en djupgående analys av den dolda problematik som finns, och det kan ske endasi genom olika former av psykoterapi. Atl den psykoterapi som finns här i landet varit okvalificerad är inle de nuvarande behandlingsinstitulionernas eller terapeuternas fel ulan faktiskt statens, eftersom staten alltför länge försummat dessa ting.

förslag titt åigärder för atl komma till rätta med narkotikaproblemen i vårt samhälle.

Jag har i min moiion krävt all ANT-undervisning, dvs. undervisning i alkohol-, narkotika- och tobaksfrågor, skall anordnas minst en gång under varje läsår i högstadiet eftersom detla borde ge bättre möjligheter atl informera dem som befinner sig i riskzonen och som vanligen har stor frånvaro. Även om utskottet inte helt ställer sig bakom mitt krav så visar dock skrivningen på s. 15 att man också bedömer del angeläget med upprepad information med inle alltför långa mellanrum.

I min motion har jag också krävt registrering av patienter vid slatsslödda, frivilliga narkomanvårdsinrättningar samt att verksamheten vid dessa skall utvärderas av kvalificerade, vetenskapliga auktorileter. Av utskottels skrivning på s. 18 framgår att ett enigt utskott uppenbarligen ställer sig bakom dessa krav. Jag förutsätter också att utskottet - även om det inte framgår av skrivningen - delar min uppfattning atl utvärderingen bör uppdras åt en särskild expertgrupp som utses av socialstyrelsens vetenskapliga råd.

När del gäller utvärdering av olika behandlingsprogram för narkomaner noterade jag med en viss förvåning att statssekreterare Gerhard Larsson i en presspolemik med professor Nils Bejerot i Svenska Dagbladet den 18 maj påstår: "Lyckligtvis har Bejerot fel när han hävdar att del inle finns ell enda frivilligt behandlingsprogram i världen som rehabiliterar ens tillnärmelsevis hälften av heroinislerna. Här lalar erfarenheten ett annal språk."

Jag skulle vara tacksam om socialministern ville för kammaren redovisa vilka dessa frivilliga program är som efter en vetenskaplig granskning visat sig vara så framgångsrika att man kunnat rehabilitera hälften av heroinislerna.

Den fjärde fråga jag tar upp i min motion är behovet av vissa tvångsmedel i socialvården och då främsi narkomanvården. Innan jag går in på della skulle jag emellertid vilja redovisa några synpunkter som professor Bejerot framför i sin nyligen utkomna bok Missbruk av alkohol, narkotika och frihet. Jag vet att Bejerot är "varg i veum" hos socialstyrelsen, men detta förhållande kan knappast undanskymma det fakium an han torde vara en av de mest erfarna specialisterna på drogberoende i detta land.

På s. 46 anför han:

"Carlsson pekade på" - han syftar här på Carl Carlsson i Göteborg, i första hand alkoholläkare - "den höga frekvensen av alkoholism bland författare, konstnärer, skådespelare, musiker, journalister, diplomater och andra fria yrkesutövare. Gemensamt för alla dessa högriskyrken är alt de innebär myckel fria arbetsformer och i allmänhet oreglerad arbetstid."

Litet längre ned skriver han: "Ell extremt liberalt sjukskrivningssyslem börjar dock för allt större grupper utgöra elt hot mot den välmotiverade och reglerade nykterheten åtta timmar dagligen."

Med della vill Bejerot uppenbarligen understryka att narkomaner och alkoholister ingalunda endasi rekryteras bland de socialt utslagna. Det är en annan sak alt många blir socialt utslagna efter en längre lids drogberoende.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder mot narkotikamissbruk

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder mot narkotikamissbruk

Beträffande tvånget säger Bejerot på s. 94-95: "Tvånget är i dessa sammanhang en nödvändig men inle tillräcklig förutsättning. För att det yttre tvånget skall bli konstruktivt måste det sällas in på ett sådant sätt alt det varaktigt balanserar del inre tvånget, drogbegäret. Den drogberoende är i själva verket den ofriaste av alla, bunden lill händer och fötter av sill ytterligt starka drogbegär och styrd av driftsimpulserna."

Psykiatridocenten Vaillanl vid Harvarduniversitelet följde noggrant upp en grupp på 100 manliga heroinister från New York under mer än tolv år. De var under den tiden föremål för såväl frivillig vård som tvångsvård. Iakttagelserna sammanfallas i ett citat på s. 95: "Resultatet mätt i ett års drogfrihet var alltså 15 gånger bättre under tvång än efter frivillig vård."

I sammanhanget noteras också att urinprovslagning är en lämplig åigärd för all kontrollera huruvida patienten är drogfri eller ej. Tyvärr ger nuvarande behandlingslag inle rätt lill urinprovslagning. Mot denna bakgrund skulle jag vilja fråga socialministern huruvida han är beredd atl la några initiativ jusl på delta område. Genom täta slumpvisa urinprov bör vi inom kriminalvårdsanstalter, sjukvårdsinrättningar, behandlingshem etc. lättare kunna komma underfund med huruvida drogmissbruk är för handen.

Låt mig f ö. i della sammanhang återge några rader ur ett brev som Stockholms rådgivningsbyrå för läkemedelsmissbrukare tillställde oss riksdagsmän den 13 april 1972, alltså för sex år sedan. Man anförde där på s. 3:

Vi kan inom friviltigvården med hjälp av moderna psykodynamiska behandlingstekniker inom såväl den öppna som halvöppna vården uppnå resultat som är vida överlägsna traditionella vårdmodelters.

På sista sidan säger man: Överlåt med förtroende åt de professionella med terapeutiskt adekvata behandtingsinteniioner och övriga med ett sunt medmänskligt engagemang all tackla de praktiska vårdproblemen. - Det har man gjort under sex år. Resultaten vet vi. De är skrämmande.

Jag vet inte om det är möjligt all se den bild jag nu visar på TV-skärmen och som innehåller delar av en tabell på s. 134-135 i den bok jag hela tiden refererar. Tabellen redovisar vissa fakta beträffande 27 f d. narkotikamissbrukare - bland totalt 574 under 1976 i Stockholm bokförda arrestanter med stickmärken - som varit injeklionsfria under minst ett år.

Av dessa 27, som alltså redovisas i en tabell och som under minst elt år låtit bli atl använda narkotika, var det bara två som varit föremål för samhälleliga vårdålgärder. De övriga hade slutat av egen drift.

Lål mig även citera några synpunkter av Janne Mattsson ur RFHL-kontakt nr 11,1976 som återges på s. 118-119 i samma bok: "Janne Maltsson menar atl de radikala socialarbetarna sviker narkomanerna. Han tycker att många frivilliga vårdställen fungerar dåligt. Han menar också att narkomanvården i dag bara når dem som skulle ha lagt av även utan narkomanvård. De allra flesta - dom som vi brukar kalla 'omotiverade' - tillåts gå under inför våra ögon. Della är elt stort svek och RFHL måste därför på al Ivar diskutera frågan om tvångsvård. Hasselas tvång har visal en bra väg, säger Janne."

Det kan därför vara naturligt alfjag hämtar mitt sista citat ur Hasselas m. fi.

kollektivs gemensamma yttrande över socialuiredningens förslag. Riksförbundet för ett narkolikafritt samhälle, RNS, har f ö. också ställt sig bakom såväl yttrandet som de alt-satser som jag nu citerar:

"att unga missbrukare även framgent ska kunna omhändertas i enlighet med gällande barnavårdslag. Dock skall övre åldersgräns höjas lill 23 år. Detla för all om möjligt hindra en kriminalisering av unga missbrukare;

alt rättssäkerheten inom socialtjänsten i möjligaste mån garanteras genom att varje beslut om omhändertagande fattas av en förtroendevald nämnd."

Jag har i min motion understrukit vikten av att barnavårdslagen utnyttjas för all på elt så tidigt stadium som möjligt bryta ett begynnande drogberoende. Uppenbarligen delar utskottet denna uppfattning eftersom man på s. 9 skriver följande: "Sådant omhändertagande torde ofta inte kunna undvikas i de kvalificerade missbruksfallen, vilket understryker det angelägna i att kommunernas socialförvaltningar med uppmärksamhet följer vad som kan antagas vara elt begynnande missbruk och beslutsamt ingriper mot detta så snart det kan ske. Härigenom kan man många gånger undgå att behöva ta lill mera drastiska åtgärder."

Jag vet att socialministern vid andra tillfällen gett uttryck för liknande synpunkter men menar att det säkert skulle vara av värde om han även här i kammaren ville klart säga ifrån atl vi inte bara haren barnavårdslag ulan att den även skall utnyttjas för atl vid behov komma till rätta med ett begynnande drogberoende hos barn och ungdomar innan de fullkomligt blivit slavar under lasten.

Däremot kan jag naturligtvis inle nu begära någol uttalande beträffande nyssnämnda kollektivs önskan om en höjning av åldersgränsen. Men jag förutsätter atl även den frågan blir föremål för ingående överväganden i departementet i samband med utarbetandet av en ny sociallagstiftning.

Det tvång Nils Bejerot, Hasselakollektivet och även jag själv förordar är i realiteten en behandtingsskyldighet av samma karaktär som den behandlingsskyldighet som gäller för veneriskt och epidemiskt smittade människor.

Avslutningsvis vill jag understryka att det krävs åtgärder inte bara inom socialvårdens område utan också från polisens, tullens, kriminalvårdens och sist men inle minst skolans sida för att bryta den trend mot ökad användning av tung narkotika och därmed förknippad kriminalitet och promiskuitet som vi upplevt under 1960- och 1970-lalen. Alltför länge intog socialstyrelsen och den socialdemokratiska regeringen en avvaktande och passiv hållning, i den falska förhoppningen alt man genom en liberal drogpoliiik skulle kunna vända utvecklingen. Vem minns inle perioden med legal förskrivning och dess följder?

Socialministern är värd ell varmt erkännande för alt han med kraft tagit itu med denna svåra uppgift. Jag ser förslagen iden proposition vi i dag behandlar som ett tecken på en ändrad inställning från statsmakternas sida - en vilja alt aktivt ta itu med problemen. Men den är bara ett steg på vägen mot en slutlig lösning av drogproblemen i dagens samhälle. Socialministern har ju fö. i

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder mot narkotikamissbruk

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder mot narkotikamissbruk

denna debatt gett uttryck för samma inställning.

För den som ofta möter människor på gräsrolsnivå inom skolor, socialvård, polis och allmänhet och som kommer i kontakt med drogproblemen är det speciellt oroande all dessa människor på grund av den lidigare regeringens låtgåpolitik gripits av en olustig blandning av handlingsförlamning och ursinne över att "ingen lar itu med saken".

Den organiserade brottslighet som är en följd av drogliberalismen har nu nått en sådan omfattning alt polis och allmänhet alltför ofta känner sig maktlösa. Jag känner personligen människor i Göteborg som fått sina sommarstugor vandaliserade och rensade på allt av värde upp till fem gånger under det senaste året. Del rör sig i dessa fall ingalunda om några lyxhus ulan om vanliga enkla sommarstugor med husgeråd och gängse prydnadsföremål. Men allt tycks gå alt sälja lill halare. Och går det inte att sälja, så vandaliserar och förstör man föremål och bostad. En frisör här i Siockholm, nära Kungsträdgården, har fltt sin lokal utsatt för elva inbrott under de senaste åren. Polisen hinner knappasl utreda dessa inbrott - än mindre ertappa dem som gjort dem. Och försäkringsbolagen har i sin tur garderat sig genom att höja självriskbeloppen.

Det blir alltså de enskilda, husägarna eller lägenhets- och affiirsinneha-varna, som drabbas av förlusterna vid dessa stölder och vandaliseringar, Förbittringen bland dessa "gräsrötter" är nu så stor, att man allt oftare funderar på att bilda "medborgargarden" eller lägga sig i försal för dem som nästa gång försöker sig på ett inbrott i deras hem. Det behövs inte mycket fantasi för att förslå atl mycket otäcka händelser kan bli följden av att en del människor tar rätten i egen hand när de känner sig svikna av samhället.

Herr talman! Jag vore tacksam om socialministern ville lova att snabbt ta ytterligare initiativ dels för att förbättra samordning och resurser hos alla de myndigheter jag nyss nämnt, dels kontinuerligt bygga ut vårdresurserna tills de motsvarar behoven och dels utarbeta de lagändringar som behövs för att effektivisera bekämpningen av narkotikamissbruket.

Jag har inget annat yrkande än utskottets.

JÖRN SVENSSON (vpk) kort genmäle:

Herr lalman! Debatten tar nu plötsligt en litet mer dramatisk och intressant vändning. Här får vi nu höra en företrädare för det största regeringspartiet sjunga en lovsång lill professor Bejerot, en av de allra mest ylteriiggående, en av de allra mest extrema företrädarna för repressiva metoder mot utslagna och missbrukare i det här landet, en av de mest extrema företrädarna för den ovetenskapliga och vulgära s. k. smitloleorin och för en öppet fascistoid människosyn när det gäller utslagna och missbrukare.

Denna lovsång från en representant för centerpartiet kan inte få förklinga alldeles oemotsagd, när vi har en socialminister som representerar samma parti, och då kanske vi kan få litet mera av det besked som jag efterlyste i går.

där socialministern inle vågade sig så långt fram därför alt han menade alt frågan om tvång resp. frivillighet inle var någonting som man nu kunde ta definitiv ställning lill.

Men nog kan väl socialministern ändå la ställning lill vad hans partikollega här har sagt. Han har ju inget annal yrkande än utskottets, säger han, och han vill i proposilionen inläsa åsikter av del slag som han själv företräder. Jag tror alt det vore värdefullt om socialministern här visade flagg, för det är myckel viktigt för centerpartiet och regeringen atl här distansera sig från det uttryck för repressiv exlremism som vi alldeles nyss hörde.

Ytterligare två ting med anledning av Rune Torwalds inlägg. Först har vi haft en situation där man under åratal har underlåtit alt ge de frivilliga behandtingsinstitutionerna tillräckliga ulbyggnadsresurser. Sedan använder man det befintliga och som man befarar stigande missbruket som elt argument för alt dessa institutioner med sina dåliga resurser misslyckats, och därför skall man gå över i en helt annan typ av repressiv vård, för del ärju vad Rune Torwald är ute efter. Det säger han ju öppet. Jag menar all det vore katastrofalt ifall Rune Torwald har rätt i all man i propositionens avsikter skall kunna läsa in en syn på missbrukare och utslagna, som innebäratt man inte betraktar dem som människor i djupgående långvariga krislillsiånd som kräver seriös vetenskaplig behandling ulan som passiva slavar under driftsimpulser, slavar som bör utsättas för disciplin och repression.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder mot narkotikamissbruk

RUNE TORWALD (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag har ingen anledning afl med Jörn Svensson diskutera Nils Bejerois kunskaper. Jag tror all de är betydligt överlägsna Jörn Svenssons, i varje fall på detla område.

Del är elt märkligt påstående alt vår mening, all man borde införa ett behandlingstvång av samma slag som gäller för veneriskt smittade resp. epidemiskt smittade personer, skulle lyda på fascistoida tendenser. Del är sådana tendenser som Hasselakolleklivet ger uttryck för, men än har jag inte hört alt verksamheten där betraktas såsom fascistoid.

Man kan alltid fråga sig vad som är humant. Enligt Jörn Svensson är det humant alt inta en låtgåattityd, som leder till att vederbörande förfaller lill promiskuitet och kriminalitet samt lill att heroinbrukande gravida flickor tillåts fortsätta med sill missbruk under graviditeten, vilket dömer deras barn lill ell livslångt handikapp. Det kan inte vara humant.

Delta är bakgrunden lill alt jag tror alt Bejerot och Hasselakollektivet har rätt, när man menar atl man bör ha tillgång till ålminstone vissa tvångsmedel i elt startskede, och alt tvångsmedlen närmast är all jämföra med den behandlingsskyldighel som gäller i andra sammanhang, där samhället måste skydda sig mot negaliva konsekvenser av elt missbruk och där vederbörande inle frivilligt söker vård och hjälp för all lösa sina problem.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder mot narkotikamissbruk

personer, med minderåriga, där barnavårdslagens tvång naturligtvis gäller. Det betänkliga är att Rune Torwald ställer upp fören kampanj som i dag pågår i landei för att till vuxna myndiga medborgare utsträcka en grad av repression, en grad av tvång, som vi hittills har saknat motstycke till i detta land och som är ett uppenbart hot mot de allmänna medborgerliga fri- och rättigheterna. Detta anser jag är uttryck för en fascistoid tendens.

Jag anser också all det ärviktigtatisocialministern taravstånd från heladet synsätt på missbrukarproblematiken som professor Bejerot representerar och som Rune Torwald här uppenbarligen vill föra fram. Bejerot drar den totalt ovetenskapliga och fullständigt ogrundade parallellen mellan smittosamma sjukdomar och den typ av avvikelse som ibland leder lill missbruk. Del är en helt ovetenskaplig teori. 1 den seriösa vetenskapliga debatt som har följt på presenterandet av Bejerois avhandling har den totalt slagits sönder.

Detla om Bejerot. Så fort man angriper tvångs- och repressionstanken samt inskränkandet av de medborgeriiga fri- och rättigheterna blir man av extremisterna på högerkanlen, dit Rune Torwald uppenbarligen hör i denna fråga, beskylld för att vara en kravlös slapp liberal, som gärna lycker att folk skall få knarka ner sig. Men vart syftar ni med allt ert tvång? Ni har ju aldrig velat bygga ut behandlingssystemet. Vad skall man tvinga människorna till? Ni har ingen behandling att skicka dem till med allt det tvång som ni föreskriver. Skall de skickas lill arbetsläger eller isoleras på öar? Vad vill ni med allt tvång? Svara äntligen pä dessa frågor, ni ivångsanhängare som ropar på repression. Ni vill ha tvång, men vad skall människorna tvingas lill, när ni inle vill bygga ul en seriös och vetenskapligt grundad behandling?

1 angreppen på frivilligvården, på psykoterapin och på den seriösa vetenskapliga behandlingen ligger en form av vulgär reaktionär antiintellek-lualism, som vi skall vara oerhört rädda för. Den tjänar nämligen inte syftet att effektivt bekämpa drogproblemet, vilket har sin grund i den sociala utslagningen och i slörningsprocesser hos enskilda människor, processer som endast kan vändas och behandlas på ell seriöst vetenskapligt sätt och med respekt för individens integritet.

RUNE TORWALD (c) kort genmäle:

Herr talman! Jörn Svenssons ordfyrverkeri kan inle dölja hans absoluta brist på konkreta förslag hur man skall lösa problemen. Han påstår att Nils Bejerois teorier är hell slagna till marken. Men del märkliga är att inga forskare gjort en utredning som visar att de frivilliga vårdmetoderna givit de effekter som många skulle önska att de hade.

Han säger att smilloleorierna är felaktiga, men ändå har ingen kunnat gendriva att den relativt största gruppen narkomaner finns - exempelvis i Amerika och även i Sverige - bland sjuksköterskor och läkare, vilket är ett tecken på alt där del finns störst tillgång på droger finns också de största riskerna.

Han påslår att vi som är anhängare av behandlingsskyldighet skulle vara negaliva lill en utbyggnad av seriös vård och utvärdering. Det ärju tvärtom. Del är den vi har krävt. Del är just bristen på seriös utvärdering av de

vårdformer som vi f n. tillämpar som gör att vi äntligen har kommil så långt atl vi nu blivit utlovade en seriös utvärdering. Vi är inle rädda för den.

Det vore bra om man kunde visa att de former som nu används är effektiva, men atl folk går in och ul 39 gånger tyder på något annal. Det brister någonstans, och vi har inte råd att använda resurserna på det sättet.

Vi har haft en barnavårdslag, och den är Jörn Svensson tydligen villig att ta vara på, men vi har inle använt den i tillräcklig omfattning. Därför har narkomaner som börjat i unga år fått hålla på långt upp i vuxen ålder. Jag tror också all det är bäst att inskrida vid den tidpunkt då missbruket börjar, och kan man inte komma lill rätta med det på frivillig väg, då bör vi utnyttja barnavårdslagens möjligheter.

Hasselakolleklivet arbeiar med del klientelet, men där förordar man en höjning av åldersgränsen upp till 23 år. Jag säger inle att jag har ställt mig bakom det kravet, ulan jag säger att man kanske bör överväga det.

Beskyllningarna mot Nils Bejerot, som har sysslat med denna verksamhet, är enligt mitt sätt atl se helt exempellösa. Jag lar bestämt avstånd från dem, och jag vill än en gång undersiryka: Vad vi syftar lill är en behandlingsskyldighel för narkomaner av samma art som gäller för dem som är epidemiskt eller veneriskt smittade.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åigärder mot narkotikamissbruk

GUNNAR BIÖRCK i Värmdö(m):

Herr talman! Vid elt par tillfällen under förra vårriksdagen hade jag anledning alt delge kammaren några uppgifter från akutvården av narkomaner, sådan den tedde sig från Serafimerlasarettets utsiktspunkt. Serafimerla-sareltet är som bekant ett litet sjukhus här i stan, som av geografiska skäl betjänar både dem som är verksamma i delta hus och dem som har sin verksamhet nedanför våra fönster på Sergels torg.

Då, förra våren, inträffade under några månader en snabb och skrämmande stegring av antalet fall med akuta heroinförgiftningar, som infördes till vårt och andra sjukhus akutmottagningar. Jag hade ett intryck av alt de redogörelser jag lämnade kammaren uppfattades som inle rikligt hörande till ämnet, eftersom detta helt och hållet har kommit att gälla vården av det kroniska missbruket och inte lika mycket vådan av detta missbruk. Denna syn karakteriserar också såväl utredningen som propositionen och socialutskottets betänkande. Genom att föra de akuta, livshotande situationerna och deras tragiska konsekvenser ur blickfältet får man hela problemet atl se litet mera hanterligt ut än del kanske är.

Jag har därför ansett mig skyldig atl än en gång föra på tal den akuta vårdsituationen, sådan den ter sig i storstaden. Jag stöder mig därvid på redogörelser lämnade av doktorerna Sture Miilzell och Christer Allgulander, som tjänstgjort vid Serafimeriasarettet och Karolinska sjukhusels alkoholklinik, samt doktor Nils Danell vid statens rättsläkarstation i Solna.

Av doktor Allgulanders lägesrapporter till mig från april och maj månader i

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder mot narkotikamissbruk

år framgår bl. a. följande:

Del finns 2 000-3 000 opialmissbrukare i Sverige, huvudsakligen i Stockholm. Heroinet kostar upp lill 1 400 kr. per dygnsdos. Missbrukarna är 13-30 år.

Missbrukarna undviker att söka sjukhusvård. Däremot söker de ibland praktiserande läkare för sjukskrivning och förskrivning av beroendeframkallande medel. Vidare hemkallas jourhavande läkare via 90 000 under föregivet gallstens- eller njurslensanfall för narkoiikainjekiioner.

Den institution i Stockholm som dagligen kommer i kontakt med ca 180 aktiva narkomaner är socialförvaltningens fältstaiion på Holländargatan. Man uppskattar här alt det dagligen dör narkomaner yngre än 30 år, i två tredjedelar av fallen på grund av överdoser och i en tredjedel på grund av kroppsliga komplikationer lill missbruket - gulsot, infektioner och annat. En sjuksköterska vid fältslalionen arbetar huvudsakligen med all försöka moiivera missbrukarna atl söka sjukhusvård samt med alt behandla könssjukdomar, blodproppar och sviter av misshandel. Någon avgiftning blir del sällan, då delta kräver sjukhusvård. Man efterlyser vid fältslalionen eftervårdsmöjligheter, vilka i dag helt saknas.

I fall av överdos försöker missbrukarna ofta själva ventilera varandra, och undviker medicinsk vård. På grund av upptagningsområdena kommer dock överdosfall huvudsakligen till Serafimeriasarettet (73 st. t. o. m. 15 maj i år) och till Södersjukhuset (30 st. t. o. m. lOapriliår). Vid S:t Görans sjukhus har man under samma tid sett ca 10 överdosfall, vid Karolinska sjukhuset 4-8, vid S:t Erik ca 3, vid Danderyds sjukhus och Huddinge sjukhus vardera ca 4-6. Sabbatsbergs sjukhus har haft ell tiotal överdosfall i år. Uppgifterna är osäkra på grund av bristande vårduppgifter utom vid SÖS och Serafimeriasarettet.

Vid ambulanscenlralen uppger man alt av ca 3(X) transporter per dygn är 40-50 akuta olycksfall; av dessa gäller ca 25 - dvs. hälften - olika slags missbrukare. Det har varit en markant ökning de sista fem åren.

Det saknas tillföriitliga uppgifter över aktiva missbrukare i Stockholm, samt motsvarande vårduppgifter. Vidare saknas, bortsett från kortvariga vistelser vid behandlingshem, eftervårds-och rehabiliieringsmöjligheteröver huvud tagel. Dödsfall på grund av mord, överdos eller överkänslighetsreaktioner förekommer i okänd omfattning och föranleder sannolikt sällan polisutredning. Den offentliga vården i dag inskränker sig till behandling av andningsdepression med Nalone, vilket emellertid är förenat med risk för våldshandlingar mot personalen. Fören adekvat avgiftning fordras sannolikt möjlighet all kvarhålla missbrukare på sjukhus och vid eftervårdshem uianför Stockholm.

Det har i olika sammanhang talats om atl tillämpa barnavårdslagen på opiatmissbrukare. Emellertid framgår del av doktor Mutzelts uppsats i Läkartidningen nr 48/1977, att av 105 narkomaner som införts medvetslösa lill Serafimeriasarettet mellan januari och september 1977 endast 12 var i åldern 16-20 år, dvs. patienter, pä vilka barnavårdslagen var tillämplig, utgjorde ungefär 10 96 av alla.

På statens rättsläkarslalion i Solna har man analyserat 120 dödsfall från åren 1975-1977, vilka härleits lill tungt narkotikamissbruk. Av en redogörelse av doktor Danell framgår att 25 av dessa inträffade år 1975, 46 år 1976 och 49 fall år 1977. 20 av de 120 var kvinnor. Åldrarna har sträckt sig mellan 16 och 51 år, medelåldern har legal mellan 25 och 26 år, för kvinnorna 23 år. Endasi 50 96 av fallen var kända för polisens arbetsregister över narkotikamissbruk. Dödsorsakerna har kunnat hänföras dels till akut narkoiikadöd, där vederbörande ej hunnit föras till sjukhus i tid, dels lill narkotikafram-kallade organskador, dels lill själva narkolikamiljön med dess risker för mord eller dråp.

Om man fören "vanlig" epidemisk sjukdom skulle kunna redovisa sådana dödstal tror jag samhället skulle vara berett att på ett myckel resolut sätt tillgripa del omhändertagande, den diagnoslik och den behandling, som kunde anses medicinskt motiverade. När vi hade smittkoppor i Stockholm 1963 var antalet döda 4. Det är och förblir för mig gåtfullt varför man varit så tveksam när del gäller narkotikaepidemin som, om någon, väl kan betecknas som en "allmänfarlig sjukdom". Narkomani är en sjukdom, nr 304 i Världshälsoorganisationens förteckning. Om inte socialstyrelsen kunnat eller velat agera med kraft hade det kanske varit möjligt för länsstyrelser och lokala hälsovårdsnämnder att ta egna initiativ.

Det görs, bl. a. i den socialdemokratiska motionen, gällande alt vi måste bekämpa "den ekonomiska brottsligheten" bakom narkotikahandeln. Del anges ofta alt del står dunkla krafter bakom den ringa framgång som detta bekämpande hittills tycks ha haft. Det är inle utan alt man undrar varför de åtgärder mot narkotikabruket, som borde ha salts in med kraft, har varit så tveksamma, splittrade och ineffektiva.

Herr talman! Häromdagen fick jag av en händelse av en mycket kompetent jurist - lidigare ledamot av riksdagen - upplysningen atl Sverige uppfattas som elt paradis för tjuvgömmare. Inget annat land - inte heller våra nordiska grannländer - har så generösa regler för s. k. godtrosförvärv som Sverige. En slor del av finansieringen av narkotikabruket sker genom stölder och häleri.

Detta är ett område om vilket jag inte har någon särskild kunskap. Jag har emellertid inte velat underlåta atl nämna saken, därför att jag trots förnyad genomläsning av Gerhard Larssons utredning och regeringens proposition inte kunnat finna denna fråga omnämnd. Jag tror det skulle vara värdefullt om riksdagen vid tillfälle finge en redovisning från regeringen, kanske närmasi från justitieministern, av detta problemkomplex.

Herr lalman! Jag biträder utskottets hemställan som en första etapp i ett rehabiliteringsprogram för redan drabbade. Det är däremot hell otillräckligt för att hindra uppkomsten av nya fall av denna allmänfariiga sjukdom.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder mot narkotikamissbruk

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder mot narkotikamissbruk

på s. 5 i betänkandet nmerat alt det i storstadsområdena på de medicinska klinikernas akutmottagningar görs betydande insatser för narkotikamissbrukare. Vi har också sagt all del här kan betyda påfrestningar och atl del därför kan finnas skäl för huvudmännen att ägna denna fråga särskild uppmärksamhet. Det finns alltså noterat i betänkandet.

I övrigt villjag närdet gäller Gunnar Biörcks inlägg bara notera all han har deltagil i handläggningen av ärendet i socialutskotlel och där inle i vare sig yttrande eller reservation markerat någon avvikande mening och alltså inle krävt några ytterligare åigärder i del här sammanhanget.

JÖRN SVENSSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! En kommentar och en fråga med anledning av professor Biörcks inlägg.

Professor Biörck ärju ändå en högt uppburen läkare här i landei och bör vara medveien om atl sådana här politiskt motiverade försök alt jämställa olika typer av fysiskl-medicinska störningar med psykiska håller inle rikligt. Man kan naturligtvis, om man så vill, klassificera narkomani som en sjukdom - del är en terminologisk fråga. Men man kan väl ändå inle som seriös vetenskapsman säga alt det är en sjukdom av samma typ som t. ex. de veneriska sjukdomarna och sedan använda det som ett argument för att sätta in repressiva metoder.

Om vi skulle se efter vad alla sådana här nationella och internationella register klassificerar som sjukdomar, så skulle vi hitta många underligheter. Det finns faktiskt ett svenskt register som klassificerar homosexualitet som en sjukdom. Det finns amerikanska psykologer som menar atl homosexualitet är någonting neurotiskt hos människorna. Men det tyckerjag ändå att diskussionen här i kammaren i olika frågor, när begreppet homosexualitet berörts, har sagt oss atl den synen har vi inle här. Följaktligen skall vi vara litet försiktiga med användandet av sjukdomsbegreppet i två så helt olika meningar som det här handlar om. Del begreppet kan man inte använda för atl skapa parallellitel när del gäller all hantera människors problem.

Men det som egentligen var huvudorsaken till atl jag begärde ordet var all jag vill ställa en fråga till professor Biörck. Han berörde den ekonomiska brottsligheten, och jag tror att alla i kammaren är överens om all den ekonomiska brottsligheten spelar en mycket aktiv, befordrande och grundläggande roll när del gäller alt bidra till uppehållande och spridning av narkotikamissbruk. Professor Biörck betonar som alla andra viklen av atl bekämpa den ekonomiska broltsligheten, men samtidigt tillhör professor Biörck elt parti som i alla sammanhang har försökt all förespråka restriktioner eller sprida misstankar mot de administrativa myndigheter - bl. a. skattemyndigheterna - som på olika sätt söker kartlägga halvlegala och illegala ekonomiska transaktioner här i landet. Del är transaktioner vilka en del bakom sig också gömmer transaktioner som har alt göra med den organiserade narkotikahandeln. Hur får ni det atl gå ihop? Det var min fråga.

GUNNAR BIÖRCK i Värmdö (m) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande det Per Gahrton sade, så har jag yrkat bifall lill utskottets hemställan och jag har inte gjort någon avvikelse därvidlag. Däremot är jag i likhet med fiera tidigare talare av den uppfattningen alt detta bara är en första etapp av någoniing som sedan måste fullföljas även på andra områden.

Till Jörn Svensson vill jag säga att detla är första gången som jag i kammaren har blivit utnämnd till professor, och det är i så fall i den egenskapen jag kommer att svara.

Jörn Svensson betecknar det anförande som jag hållit som politiskt motiverade försök atl göra jämförelser mellan allmänfarliga sjukdomar i smittskyddslagens bemärkelse och narkomani. Jag vill understryka all det är en jämförelse jag har ansett mig böra göra-som framgick av milt an förandepå basen av den mycket höga dödlighetsrisk varmed narkomanin är behäftad. Jag anser all den innebär en sådan uppfordran till samhället all vi måste uppleva vårt ansvar - samhällsansvar, sjukvårdsansvar, socialvårdsansvar -med samma kraft som man har upplevt del vid epidemier som har drabbat landet även om dessa icke har medfört på långt när så många dödsfall som dem narkolikaepidemin förorsakar.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder mot narkotikamissbruk

JÖRN SVENSSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Närdet gäller upplevelsen av ansvaret kan man säga att det är ett ställningslagande på moralisk eller politisk grund. Då kan jag förstå parallelliteten. Men problemet med detla parallellresonemang ligger inte där, utan problemet ligger i att det finns företrädare fören åskådning,däribland dr Bejerot, som genom att använda dessa parallellitetsresonemang på elt ovetenskapligt sätt har försökt skapa jordmån för ett massivt repressivt behandlingslvång gentemot missbrukarna. Det är det jag har reagerat emot.

Även om man kan säga alt missbruk av droger i dag i Sverige är ett större socialt problem än de extremt farliga smittosamma sjukdomarna, som ändå på det hela taget är utrotade, kan man inte likställa de vetenskapliga behandlingsmetoderna och de vetenskapligt seriösa synsätten för dessa båda företeelser på detta förgrovade och politiserade sätt som en del företrädare, bl. a. Bejerot, gör. Man kan naturligtvis när del är frågaom en människa som lider av kolera eller pest göra gällande atl hon inte får röra sig fritt i samhället och atl man där måsle ha en form av tvångsvård. Men då handlar del ju om ett visst fysiskt tillstånd; vederbörande är infekterad med en livsfariig sjukdom. Vi vet också genom vetenskapens landvinningar att med en viss bestämd behandling, bedriven under vissa bestämda omständigheter, upphör della sjukdomstillstånd, eftersom det är ett renodlat fysiskt sjukdomstillstånd. När det gäller missbruksproblematiken har vi atl göra med en långt mer komplicerad historia som inte kan behandlas på samma sätt. Man kan inle behandla en narkoman eller en alkoholproblematiker som om han eller hon hade kolera eller pest.

Det ligger också en stor politisk fara i all så bortse från den vetenskapligt

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder mot narkotikamissbruk

grundade skillnaden mellan de båda företeelserna, all man skapar en sådan skräckslämning bland folk gentemot missbruket, missbrukarens situation och följder av missbruket, alt man sedan i nästa omgång hamnar i den positionen att man förordar myckel långtgående politiska och administrativa tvångsåtgärder. Jag menar att det ligger en oerhörd fara i det sällel att föra debatten.

MARGARETA ANDRÉN (fp):

Herr talman! Det finns ingen anledning för mig att nu i slutet av debatten alltför detaljerat beröra de olika föreslagna åtgärderna mot narkotikamissbruket. Det finns inte heller någon orsak att upprepa de synpunkter som vi alla tycks vara överens om, men jag vill dock liksom flera andra här undersiryka att vi i vårt samhälle inte kan acceptera något annat bruk av narkotika än del som är rent medicinskt motiverat. Vi måsle därför förhindra både tillgången lill och behovet av narkotiska preparat.

Jag vill dessutom - trots vad jag nyss sade - ytteriigare understryka några punkter. Del gäller främst angelägenheten av atl våra insatser mot narkotikamissbruket spänner över alla delar av samhällslivet, varvid utbildnings-och arbetsmarknadsfrågorna är speciellt viktiga. Inte minst från förebyggande synpunkt har dessa två områden - utbildning och arbete - en oerhörd betydelse. Detta harju även klart framkommit bl. a. i regeringens proposition om åtgärder mot ungdomsarbetslösheten som också behandlades i går och som har undertecknats av arbetsmarknadsminister Rolf Wirtén.

Vi är alla överens om atl del allra viktigaste är all på olika sätt försöka förhindra uppkomsten av narkotikamissbruk. Liksom i all förebyggande verksamhet, vilket problemområde det än gäller, är de summor som satsas på åtgärder och verksamhet som skall förhindra att kriser uppstår väl använda pengar. På tal om kriser och problem skulle jag vilja poängtera nödvändigheten av alt den satsning inom kriminalvården som nu påbörjats kommer att fortsätta och ytterligare förstärkas närdet gäller narkotikabekämpningen. Det är hell nödvändigt alt man kan differentiera de på kriminalvårdsanstalterna intagna, så alt ingen skall behöva frestas eller tvingas att börja med narkotika under den tid han eller hon avtjänar frihetsstraff Möjligheten all sluta bör naturligtvis också på alla sätt underlättas. Del är därför positivt atl man nu börjat med bl. a. en frivillig drogfri behandlingskedja inom kriminalvården. Ytterligare satsningar och åtgärder måste dock ske, då syftet givetvis bör vara atl få narkotikafria anstalter.

Jag vill gärna peka på dessa svåra problem och understryka angelägenheten av att åtgärder vidtas mot narkotikamissbruket på våra kriminalvårdsanstalter, eftersom jag som ledamot av både justitieulskottet och kriminalvårdsnämnden ofta möter problemen. De s. k. § 34-placeringarna motiveras ofta med en önskan och ett behov från de intagna att under anstallstiden komma till rätta med sill narkotikamissbruk.

Herr talman! Något somjag ytterligare vill understryka är också de frivilliga organisationernas arbete på detta område. Det gläder mig all utskottet i del här sammanhanget framhåller viklen av de insatser som just religiösa och

ideella organisationer gör i fråga om den öppna missbruksvården. Den successiva höjning av anslagen som redan skett och den uppräkning som föreslås för nästa budgetår är därför hett motiverad och, sett även rent ekonomiskt, säkeriigen en riklig satsning. Dessutom vet vi ju all de frivilliga organisationerna ofta når ett relativt gott rehabiliterings- och vårdresultat. Deras förebyggande verksamhet kan säkerligen inle nog uppskattas då del gäller all skydda många unga människor, så atl de aldrig behöver hamna i narkotikaträsket.

Något som också är särskilt angeläget är att försöka ge missbruksproble-malikerna nya kontakter och att skapa alternativa miljöer för dem. 1 den uppgiften har säkerligen olika frivilliga organisationer med sina breda och variation.srika kontaktytor slörre möjligheter än landstings-och primärkommunala institutioner. Vi vet ju att svårigheterna och påfrestningarna inle är störst under själva vårdperioden, utan atl de uppstår efter utskrivningen och i den gamla vanliga miljön. Eftervården är därför speciellt viktig, och om fortsatta stödåtgärder och rätta kontaktpersoner finns efter utskrivningen, kan kanske återfall och fortsatt utslagning förhindras.

I anslutning lill vad jag sagt om de frivilliga organisationernas betydelse -såväl när det gäller atl förebygga narkotikaskador som när del gäller att ge narkotikaskadade hjälp - vill jag gärna säga några ord också om den s. k. ANT-verksamheten i skolan.

Enligt grundskolans läroplan skall undervisning ges om alkohol, narkotika och tobak, den s. k. ANT-undervisningen, som både socialministern och Evert Svensson m. fl. berört. Genom länsskolnämndernas försorg bedrivs en betydelsefull informationsverksamhet, i första hand för lärarna, genom ett nät av kontaktpersoner. Dessa rekryteras i regel från nykterhelsorganisalio-nerna, där man har både kunnighet och engagemang i dessa frågor, någol som är ovärderligt i sammanhanget.

Kammaren har tidigare i vår behandlat ett betänkande från utbildningsutskottet, 1977/78:16, i vilket man mycket kraftigt understryker nödvändigheten av alt de ideella organisationernas verksamhet trots knappa resurser bedrivs så kraftfullt som möjligt. Det är glädjande att dessa organisationer genom den nu aktuella propositionen kan få bättre ekonomiska förutsättningar att bedriva sitt arbete. Jag ser det också som synnerligen angeläget att de föreslagna kontakterna mellan skolan och de ideella organisationerna kommer till stånd. På den vägen kan dels direktinformation ges i sakfrågorna, dels kanaler öppnas för att hjälpa ungdomarna in i en sund föreningsrörelse som i sig utgör elt förebyggande skydd.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder mot narkotikamissbruk

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder mot narkotikamissbruk

förbundets ungdom. Unga synskadade. Elevförbundet, SECO, Unga örnar. Känns del inle lite besvärligt att gå emot deras önskan att få bedriva en förebyggande verksamhel i skolan? Är 25 milj. kr. fördyrt att satsa på en god frilid?

MARGARETA ANDRÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Lena Öhrsvik tycker tydligen atl man måste siödja reservanterna, om man vill ha förbättringar på det här området. Men det är trots allt en relativt kraftig utökning av resurserna som regeringen här har föreslagit och som flera talare också framhållit. När det gäller de 25 miljonerna avgjordes den frågan i ell lidigare sammanhang. Andra satsningar harju gjorts jusl på ungdomsorganisationerna för att de skall kunna fortsätta alt utveckla sin betydelsefulla insats på det här området.

Jag förslår att det nu inle är någon större idé all diskutera denna fråga. Del är nämligen inle svårt alt argumentera för ytterligare ekonomiska satsningar vare sig på della eller andra liknande problemområden. Tyvärr kan vi sällan säga att vi har klarat alla problem och att ytterligare resurser inte behövs. Så är det naturiiglvis även i det här fallet, men för den skull får vi inte underskatta de insatser som trots allt görs utan försöka få ut största möjliga effekt av de föreslagna satsningarna.

LENA ÖHRSVIK (s) kort genmäle:

Herr lalman! Det gällde nu inte några nya aktiviteter utan del gällde att fortsätta redan uppbyggd verksamhet. Från social synpunkt måste det vara väsentligt att stödja kommuner och barn-och ungdomsorganisationer i deras strävan att erbjuda en god frilid. Jag kan inle förstå all man kan förneka delta.

När del gäller övriga resursförstärkningar och väsentliga förbättringar som kommil ungdomsorganisationerna till del kan sägas alt det lokala aktivitets-stödet ökat från 10 lill 11 kr. per timme, men della är knappasl kompensation ens för inflationen.

MARGARETA ANDRÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror atl Lena Öhrsvik och jag, liksom många andra, är hell överens om att vi verkligen skall fortsätta att stödja de frivilliga organisationerna och ungdomsorganisationerna. Men vi har olika uppfattning om i vilken takt och på vilket sätt vi kan göra detla. Jusl aktivitetsstödet har flera andra tidigare framhållit som ett medel, men Lena Öhrsvik och andra vill inte acceptera del.

propositionen, kan vi inte vänta på en utvärdering av vårdmetoderna eller på en utbildning på två å tre år. Vi har lagit det här initiativet, och utformningen av utbildningsprogrammet har skett i samråd med socialstyrelsen, skolöverstyrelsen. Kommunförbundet, Landstingsförbundet och de fackliga huvudorganisationerna. Det grundas på de erfarenheter som man hittills har fåll. Sedan får man naturligtvis bygga på efter hand, liksom vårdformerna under åren som har gått har förändrats efter hand som man har fåll erfarenheter.

Samma sak gäller beträffande insatserna för att öka möjlighelerna för unga alt komma in på arbetsmarknaden. Vi häri propositionen klart deklarerat hur vi tänker oss detla.

Rune Torwald ställde ett par frågor. Den första gällde statssekreterare Gerhard Larssons inlägg i Svenska Dagbladet, där han hade framhållit alt erfarenheterna från den frivilliga narkomanvården visar all den kan hjälpa heroinmissbrukare. Frågan var: Var flnns den dokumentationen?

Dokumentation och forskning när det gäller behandling av heroinmissbrukare finns framför allt i USA. Denna forskning visar på mycket goda resultat av behandling av heroinmissbrukare i terapeutiska samhällen. Vid min besök i USA förra hösten fick jag förmånen att ta del av synneriigen omfattande forskning som har utförts på narkoiikaområdel. Jag fann atl det förelåg ett mycket väl dokumenterat stöd för att den behandling som ges till heroinmissbrukare vid olika typer av behandlingshem ger goda resultat.

1 Sverige har vi tyvärr inte kommit lika långt. Del förslag som finns i propositionen om ökat stöd till behandlingsforskning tror jag ändå kommer att ändra på det förhållandet. Den inilialivgrupp, med företrädare för olika huvudmän och olika forskare, som kommer atl kopplas lill delegationen för social forskning kommer under en treårsperiod alt initiera och följa upp forskningsprojekt inom narkomanvården.

Jag har bland många behandlingshem besökt Rälansgården i Jämtland, som drivs av Stockholms kommun. Vid milt besök där träffade jag flera,/. (/. heroinmissbrukare. Vad jag såg hos dessa ungdomar var nämligen en fasl beslutsamhet att inle återvända till missbruket efter behandlingstidens slut. De uppgifter jag flck var atl behandlingstiden, t. ex. för dem som samma vecka skulle börja på folkhögskola, hade varit 15-18 månader.

Vi har dock haft en del svenska undersökningar. I en undersökning av 226 narkomaner som hade genomgått behandling på Långbro sjukhus i Stockholm visade det sig alt efter en observationstid på 5-6 år var 75 96 av samtliga missbrukare helt drogfria. Inom denna grupp fanns det flera opialmissbrukare. Rune Torwald tar också upp problemet med behandling och ställer frågan om man inte kan ta exempelvis urinprov. Propositionen redovisar en rad åigärder och förslag i syfte atl komma lill rätta med narkotikamissbruket i kriminalvårdens anstalter. Bl. a. bör en differentiering göras av de intagna, med beaktande också av förhållandet till narkotika. 1 propositionen finns redovisat det s. k. Österåkersprojektet. 1 juli förra året anvisade regeringen medel för en drogfri behandlingskedja vid tre anstalter. Del är del s. k. Österåkersprojektet. Det innebär atl de intagna som vill delta i behandlingen

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder mot narkotikamissbruk

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder mot narkotikamissbruk

också frivilligt lämnar urinprov. Det görs alltså olika insatser på detta område.

Rune Torwald tar vidare upp frågan om barnavårdslagen. Jag vet inle hur den debatten förs ute i landei, för i socialuiredningen råder inga delade meningar när det gäller barnavårdslagens fortsättning. 1 fråga om remissinstanserna har man bl. a. tagit upp den frågan.

Jag kommer inle, Jörn Svensson, atl ingå i någon tvångsdebatt här. Vi håller på med arbeiei med den nya sociallagen. Jag kan bara säga att debatten om tvångsfrågan är oerhört diffus. Jag besökte en institution, som Jörn Svensson väl känner lill, där chefen häromdagen sade all den enda gången man inte använder tvång är vid intagningen.

Jag vitt säga: Vi behöver flexibilitet i behandlingsmetoderna. Del är nödvändigt. Jag har vid olika tillfällen sagt atl det är olyckligt att förespråkare för olika behandlingsmetoder offentligt, i TV osv., försöker klubba ned varandra. Extrema uppfattningar, oavsett från vilket håll de framförs, gagnar inte arbetet i vårdfrågan.

Till slut vill jag i anledning av det anförande som Gunnar Biörck i Värmdö höll säga atl jag har doktor Danells rapport, men jag finner inle där, Gunnar Biörck, något belägg för att det dagligen förekommer dödsfall bland missbrukare.

1 den rapport som är fogad vid propositionen finns också angivet det ulbyggnadsprogram för Stockholmsområdet som man räknar med atl kunna förverkliga.

Än en gång: Jag hoppas att de olika huvudmännen runt om i landet skall sälla i gång och realisera det förslag som finns i proposilionen.

Jag vill också upprepa atl ledningsgruppen aldrig har gjort anspråk på att detla är en fullständig kartläggning av narkotikaprobtemaliken. Denna grupp och dess sekretariat har arbetat oerhört skickligt och snabbt. Man har gått ul i landei och ställt frågor om hur situationen är: Vad finns del för behandlings-resurser och vad planerar ni? På grundval av delta har man lagt fram del här förstagel. Det är ett första steg.

JÖRN SVENSSON (vpk) kort genmäle:

Herr latman! Socialministern säger alt han inte tänker ingå i någon tvångsdebail. Nåväl, jag skall inte utmana honom på en allmän sådan. Jag förstår hans position därvidlag. Del har vi ju diskuterat tidigare. Men nu ärdet ändå så, all en representant för socialministerns eget parti uppträdde i kammaren med en myckel specifik och-del tror jag man vågar säga om man ser hur diskussionsschemal har varit i denna fråga - extrem uppfattning när det gäller hela synen pä missbruk, en uppfattning som bl. a. har doktor Bejerot som en av sina livligaste offentliga förespråkare. Om det nu är så atl en representant för samma parti som besätter socialministerposten uppträder med de förtecknen, är det väl ändå rimligt om socialministern-som i tidigare sammanhang här i viss mån har försvarat den frivilliga vården -också förstår all distansera sig från de tendenser som de förtecknen handlar om. - Det var delta jag ville säga. Jag förslår att socialministern känner sig besvärad av

situationen, men jag vågar hoppas atl jag kan tolka hans inlägg nu som en dislansering från de tankegångar som Rune Torwald företräder.

Sedan sade socialministern att han inte riktigt vet vad den offentliga debaiten i frågan om barnavårdslagen går ut på. Det vet han nog! Om inte, skall jag nämna för honom att kärnan i den aktuella debatten är all en viss enskild vårdinstitution har gått ut med en offentlig kampanj för all samla namn till förmån för ett utsträckande av barnavårdslagens förfogandebestämmelser till medborgare i åldersgrupperna 18-23 år. Det är det konkreta förslaget. Den sorlens krav anser jag an man skall ställa sig myckel kritisk till.

Det skulle vara intressant om socialministern kunde delta i den delen av debatten, åtminstone så mycket att han deklarerade huruvida han är för eller emot ett sådant utsträckande.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åigärder mot narkotikamissbruk

SVEN JOHANSSON (c):

Herr talman! Vi är väl tacksamma över att den här debatten kom till stånd, och vi hoppas att det skall bli en fortsättning på den som kan ge positiva resultat.

Det är inte första gången som jag har gått över Sergels torg, men jag tänkte att jag skulle göra det igen åtminstone en dag i veckan. Jag gick härifrån på eftermiddagen, gick över Sergels torg och san på kvällen en stund nere i Kungsträdgården. Jag upplevde då åter hur svårt det sedan var att somna och hur svårt det var att kunna glädjas över att det är vår och värme! Man hinner ju knappast släppa riksdagshusets dörr, förrän man blir erbjuden dessa varor, och sedan fortsätter det på samma sätt hela vägen!

Jag skulle redan nu vilja instämma i vad som har sagts härom att narkotika inte får jinnas. Ja, men vad skall vi väl säga när vi vandrar över Sergels torg och neråt Kungsträdgården? Hur kan då denna fria försäljning vara möjlig, om det inte får finnas någon narkotika och om den hanteringen är så oerhört strafföar?

Någon har sagt att det är barmhärtigt atl bygga ett sjukhus vid bergets fot föran kunna ta hand om dem som har fallit ner, men aU det är barmhärtigare alt bygga ett stängsel på bergets krön, så att de inte kan falla ner. Jag skulle vilja göra ett tillägg och säga att det är ännu barmhärtigare, om man kan skapa ell samhälle med en livsåskådning och en livsstil där människan inte behöver leva vid branten och ta så stora risker som många människor, inle minst ungdomar, gör i vår tid.

Jag kommer in iden här debatten när-jag tror jag vågar säga det-de som arbetar med det här problemet ändå kanske kan känna något av tacksamhet. Men jag tror ändå an många som har satsat lid och krafter på detta arbeie och som sedan läser vad som nu har sagts i debatten kommer att bli besvikna -inte över allt det positiva som har yttrats i den, ulan över del som saknas.

Jag kan inte påslå atl jag är någon specialist på alt ta hand om människor. Jag har i alla fall under flera år arbetat med della, men jag vågar påstå atl vår kunskap om de narkotikaskadade är oerhört bristfällig.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder mot narkotikamissbruk

Jag har en dotter som sedan elt par år satsar sin lid på del här arbetet. Jag skulle önska atl hon hade fått en halvtimme för att tala om hur man kan arbeta med frivillighei. En professor har också gjort en utredning om del arbetet, följt dem som lämnat vårdhemmet i fem år. Och hon som gjorde utredningen -om det är någon som är intresserad går det bra atl få se den - var kritisk mot det resultat som redovisades men kom fram till alt efter fem år var 87 % rehabiliterade och hade kommit in i det normala livet igen. Den kvinnliga professorn spelade sedan i tacksamhetsskuld in en film om arbetet.

Någol litet vet jag alltså om detla. Jag tror aldrig vi klarar del här utan frivilliga insatser. 1 vård är det personliga engagemanget betydelsefullt, atl vi är beredda alt ställa upp och ge av vår tid, vår kraft och våra medel för atl hjälpa människor.

Den senaste liden har jag varit här uppe i Stockholm över helgerna och försökt atl finna dessa människor. Jag har lyckats hjälpa några att komma loss, och de lycker all det är en sådan tillgång att kunna ta telefonen och ringa hit till riksdagen. Och någon gång hårde varit uppe harockså. Här möts man av all del som för oss är en bagatell är sådant som kan bli väldigt farligt.

Jag tänker också på del här med skydd. En flicka som knarkat i flera år, också på Sergels torg, men som kommit bort från det sade lill mig: Det är inle själva knarket som är helvetet-hon använde del ordet-ulan del är den kalla miljö som man hamnar i, där man ivingas begå brott och skaffa fram pengar och där tonårsflickor får gå på den beryktade gatan här i stan, inte för atl de vill det utan för att de tvingas för att skaffa pengar.

Hot, tvång, stöld och andra brott, denna kalla miljö - det är del som är helvetet, sade hon lill mig.

Hur skall vi hjälpa dessa? De tonåringar som stod här ute i onsdags var ganska påverkade, men de gräl därför all de tvingats in i della och inte kom loss. De frågade: Vem skall hjälpa oss att komma loss?

Jag vet inte om ni lycker om delta resonemang, men jag vill säga att inte förrän vi engagerar oss personligt och går ul lill människor töser vi del här problemet.

Vi har talat om delta ålskittiga timmar i riksdagen. Några tidningar skriver om del. Några läser protokollet. Men min fråga är: Skall detla ge någon effekt, så all vi är beredda atl ställa upp och försöka hjälpa någon?

Jag har inte lyckats med så många, men jag vet atl med ganska kort varsel skulle jag kunna skaffa hit en ung människa som nu i fyra år varit borta från träskel, som anpassat sig och som skulle kunna komma upp och lala om alt det går - med hjälp - om det finns människor som ställer upp, kanske alla tider på dygnet. Då vill jag säga det, oavsett hurdet uppfattas. Jag hoppas att vi harså myckel tid atl ytterligare någon kan gå upp här och säga om han eller hon har exempel. Det som jag har funnii kan hjälpa människor, och det jag lycker är effektivt är atl erbjuda dem en levande kristendom, ett kristet budskap och en verklig andlig upplevelse. Det ärdet .som hjälpt så många att komma loss.

Del är sex år sedan jag for med bil med sju knarkare från Siockholm lill ett

ungdomsläger. Det var sådana som hade läst mycket. De sade: Vi har förr trott all de olika religionerna skulle kunna hjälpa oss. Det kan de inte, men när vi kom i kontakt med levande kristendom har vi kommit loss och fått börja leva en annat och rikare liv.

Del är därför vi måste lala om redan i våra skoloratt det finns en hjälp mot det här eländel, och den hjälpen får man genom en verklig andlig upplevelse. Vi har sett prov på della hos många. Någon efter mig i debaiten kan kanske säga: Den här vägen gick vi. Jag är tacksam för alla som arbetar med de här frågorna på olika vägar, men här har vi ändå funnii en strålande väg när det gäller att hjälpa människor.

Jag måsie till sist 11 säga att det är oroande atl det på senaste liden i debatten har smugit sig in den uppfattningen att alkohol är någonting som hör till vår kultur, men narkotika ärdet inte. Jag hoppas att vi kan klara ut den frågan. Det får inle vara så, an alkohol är kulturellt och narkotika kriminellt. Alkohol och narkotika är gift med ungefär samma verkan. Det ger fiyki från verkligheten, det kan vara orsak till brottslighet, tragik för individen och mycket annat negativt. Jag hittar inget positivt!

När jag har gåll här nere och sett på dessa många utslagna har jag ställt den fråga som mannen från Stadsmissionen ställde när han höll vår andakt i går. Han sade att han har upplevt sin maktlöshet när han ser alla och ställt frågan: Hur skall jag kunna hjälpa människor? Han hade läst följande ord: Ingen är onyttig i världen som försöker lätta en börda för någon. -Jag vill gärna skicka med detta. Det ärju det personliga engagemanget från oss som kanske haft andra utgångspunkter än de utslagna som måste lill om vi skall komma lill rätta med de här stora problemen.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder mot narkotikamissbruk

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Propositioner gavs på bif;dt titt dels utskottets hemställan, dels motionen nr 1845 av Lars Werner m, fl, i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Jörn Svensson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller socialutskottets hemställan i belänkandet

nr 36 mom, I röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 1845 av Lars Werner m. fl. i

motsvarande del.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder mot narkotikamissbruk

Mom. 2

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 1 av Evert Svensson m. fl.,och förklaradesden förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Evert Svensson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill alt kammaren bifaller socialutskottets hemställan i betänkandet

nr 36 mom. 2 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 1 av Evert Svensson

m.fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat förja-propositionen. Då Evert Svensson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparai. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 168 Nej - 156

Mom. 5

Utskotlels hemställan bifölls.

Mom. 6

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 2 av Evert Svensson m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Evert Svensson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill alt kammaren bifaller socialutskottets hemställan i betänkandet

nr 36 mom. 6 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 2 av Evert Svensson m. fl. i

motsvarande del.

Ja 166 Nej - 156

Mom. 7-13

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 14

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels motionen nr 1845 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Jörn Svensson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill atl kammaren bifaller socialutskottels hemställan i betänkandet

nr 36 mom. 14 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 1845 av Lars Werner m. fl. i

motsvarande del.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder mot narkotikamissbruk

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat förja-propositionen. Då Jörn Svensson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparai. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 310 Nej - 14

Mom. 15

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottels hemställan, dels reservationen nr 3 av Evert Svensson m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Lena Öhrsvik begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill atl kammaren bifaller socialutskottets hemställan i belänkandet

nr 36 mom. 15 röstar ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 3 av Evert Svensson

m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat förja-propositionen. Då Lena Öhrsvik begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparai. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 167 Nej - 158

Mom. 16

Utskotlets hemställan bifölls.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åigärder Jör alt förbältra kollektiv persontrafik

Den som vill atl kammaren bifaller socialutskottets hemställan i betänkandet.

nr 36 mom. 17 rösiar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 1845 av Lars Werner m. fl. i

motsvarande del.

Ja - 310 Nej - 14

§ 21 Åtgärder för att förbättra kollektiv persontrafik

Föredrogs trafikutskottets betänkande 1977/78:28 med anledning av propositionen 1977/78:92 om åigärder för all förbättra lokal och regional kollektiv persontrafik jämte motioner.

1 propositionen 1977/78:92 hade regeringen (kommunikationsdepartementet) föreslagit riksdagen dels atl anta förslagen till

1. lag om huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik,

2. lag om ändring i lagen (1957:281) om kommunalförbund,

3. lag om kollektivtrafiknämnd,

4. lag om ändring i förordningen (1940:910) angående yrkesmässig aulomobilirafik m. m.,

dels alt

5. godkänna de i propositionen förordade riktlinjerna för den lokala och regionala trafiken,

6. godkänna de i propositionen förordade riktlinjerna för ett nytt bidragssystem för lokal och regional kollektiv persontrafik,

7. godkänna de i propositionen förordade revideringarna av nuvarande bussbidragssystem,

8. till Ersättning lill lokal och regional kollektiv persontrafik för budgetåret 1978/79 under sjätte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 15 000 000 kr., atl avräknas mot aulomobilskattemedlen,

9. utöver vad som föreslagits i proposilionen 1977/78:100, bil. 9, under förslagsanslaget Bussbidragsnämnden anvisa ytterligare 200 000 kr., att avräknas mot aulomobilskattemedlen.

syftar till atl ge förbättrade betingelser för den lokala och regionala persontrafiken.

En viktig förutsättning för utbyggnaden av kollektivtrafiken äratt ansvaret för denna preciseras. Förslag läggs fram om att huvudmannaskapet för den lokala och regionala kollektiva trafiken på landsväg utövas genom interkommunal samverkan mellan landstingskommunen och kommunerna i resp. län. Härigenom uppnås en integrering av lokal och regional trafik samt en ökad samordning av trafikresurserna. En betydande flexibilitet och valfrihet föreslås vad gäller formerna för huvudmannaskapet och sättet att fördela ev. uppkommande underskott i rörelsen. Reformen föreslås vara genomförd senast den 1 juli 1983 i Västsverige och senast den 1 juli 1981 i övriga delar av landet.

För att huvudmännen skall kunna fullgöra sina uppgifter på elt tillfredsställande sätt, framläggs i proposilionen vissa förslag till ändringar i y r kes t ra f i k förord n i nge n . Huvudmannen föreslås kunna inneha eget linjetrafiktillslånd och fl rätt att anlita entreprenör med tillstånd för beställningstrafik föratt utföra trafiken. Vidare föreslås huvudman omfattas av den kommunala företrädesrätten i fråga om linjetrafiktillstånd.

För atl underiätta avtalsuppgörelser mellan huvudman och trafikutövare om ersättning vid entreprenadtrafik föreslås att en särskild kollektivtrafik näm nd inrättas den 1 juli 1978. Denna skall vid behov pröva frågor som rör ersättning för trafikutövning.

En annan viktig förutsättning för att kollektivtrafiken skall kunna förbättras är ett ökat statligt ekonomiskt stödtill trafiken. Ett nytt bidragssystem föreslås till kollektiv persontrafik i sådana län där huvudman etablerats. Jämfört med nuvarande bidragssystem innebär förslaget en betydande ökning av det statliga stödet samt förenklingar på en rad punkter. Viktiga förbättringar är att även tätortstrafiken skall ingå i bidragssystemet och att lokal och regional järnvägstrafik skall kunna fl stöd. Statsbidrag föreslås i del nya systemet utgå i form av vägmilsersättning till högst tre dubbelturer måndag-fredag, vilket innebär en utökning med en dubbeltur jämfört med nuvarande system, och till högst två dubbelturer lördag-söndag. Viss flygverksamhet som bedrivs i fjällregionerna (väglöst land) skall också omfattas av bidragssystemet liksom viss helikoptertrafik i skärgårdsområden. Vidare föreslås att den nuvarande skolskjutsavräkningen i linjetrafiken skall slopas. Även vissa andra administrativa förenklingar föreslås. Kostnaderna för det nya utökade stödsystemet beräknas till ca 190 milj. kr. per år i 1978/79 års priser. Det nya bidragssystemet föreslås gälla fr. o. m. bidragsåret 1978/79.

De framlagda förslagen ger huvudmannen ökade möjligheter att införa samordnade taxesystem i länet i form av t. ex. rabattkort. Till ledninggesockså några modeller för sådana rabattsystem, bl. a. vad gäller den geografiska avgränsningen för systemens giltighet."

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder för att förbättra kollektiv persontrafik

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder för att förbättra kollektiv persontrafik

I detta sammanhang hade behandlats

dels de under allmänna motionstiden vid 1977/78 års riksmöte väckta motionerna

1977/78:462 av Bertil Dahlén (fp), vari hemställts att riksdagen gav regeringen till känna vad i motionen anförts angående borttagande av den s. k. snittaxan,

1977/78:578 av Åke Gillström (s),

1977/78:1214 av Eric Hägelmark (fp) och Sven Andersson i Örebro (fp),

1977/78:1598 av Torslen Sandberg m. fl. (c),

1977/78:1601 av Marianne Stålberg m. fl. (s).

dels de med anledning av propositionen väckta motionerna 1977/78:1778 av Karin Ahriand (fp) och Daniel Tarschys (fp),

1977/78:1779 av Ingemar Konradsson (s), vari föreslagits att riksdagen beslutade uttala

1. att ordföranden i den föreslagna skiljenämnden skulle vara opartisk och
lagfaren,

2. alt inskränkningen i den kommunala rätten att kräva återkallelse av trafiktillstånd inte genomfördes,

3. att länskortsutredningens förslag om periodkorts giltighet på järnväg genomfördes,

1977/78:1822 av Kari Boo (c) och Kari Bengtsson (fp), vari hemställts an riksdagen beslutade ge regeringen lill känna vad som i motionen anförts beträffande

a) huvudmannaskapet,

b) kollektivtrafiknämnden,

c) bussbidragsnämnden,

d) statens kostnadsansvar för järnvägstrafiken,

e) kostnader för bidragssystemet m. m.,
O regler för skolskjutsning,

g) riktlinjer för beräkning av ersättning till SJ',

1977/78:1823 av Kurt Hugosson m. fl.(s), vari hemställts an möjlighet till undantag från föreslagen huvudmannaskapsform i enlighet med vad som föreslagits i motionen infördes.

1977/78:1824 av John Johnsson m.fl. (s), vari yrkats att riksdagen beslutade hos regeringen hemställa om

1. att möjlighet till undantag från föreslagen huvudmannaskapsform skapades för att möjliggöra ett huvudmannaskap för Skåne,

2. att bidragsnormerna överarbetades så att linjer från sammanstötningspunkt till större ort blev bidragsberättigade.

1. att turantalet för regional och lokal järnvijgs- och busstraflk bibehölls oförändrat till den 1 juli 1981,

2. att normer utarbetades för hur SJ skulle ersättas av huvudmannen vid köp av kollektiva tjänster på järnväg,

3. att koncessionerna skulle ägas av den som betalade trafiken, nämligen huvudmännen,

1977/78:1825 av El ver Jonsson m. fl. (fp, c, m), vari föreslagits att riksdagert skulle besluta att undantag från föreslagen huvudmannaskapsform medgavs och att särskilt huvudmannaskap beträffande kollektivtrafiken fick inrättas i enlighet med vad som anförts i motionen.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder för att förbättra kollektiv persontrafik

1977/78:1826 av Kjell Mattsson m. fl. (c, m, fp),

1977/78:1827 av Sven Mellqvist m. fl. (s), vari hemställts

1. att riksdagen beslutade godkänna vad som anförts i motionen om utformningen av avtal mellan huvudman med linjetrafiktillslånd och underentreprenör,

2. att riksdagen gav regeringen till känna vad som anförts i motionen om företrädesrätt för kommunal huvudman till beställningstrafiklillstånd,

3. att riksdagen gav regeringen till känna vad som anförts i motionen om omprövning av linjetrafiktillstånd,

4. att riksdagen gav regeringen till känna vad som anförts i motionen om tillsättningen av ordförande i kollektivtrafiknämnden,

5. att riksdagen hos regeringen begärde att ett förslag till normer för hur SJ skulle ersättas av kommuner m: fl. för köp av kollektivtrafiktjänster skyndsamt utarbetades,

6. att riksdagen gav regeringen till känna vad som anförts i motionen om ansvaret för den interregionala trafiken,

1977/78:1828 av Lennart Nilsson (s),

1977/78:1829 av Torsten Sandberg (c),

1977/78:1830 av Rolf Sellgren (fp),

1977/78:1831 av Rune Torwald m. fl. (c, m, fp, vpk), vari hemställts att riksdagen gav regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande huvudmannaskap för regional persontrafik m. m.,

1977/78:1832 av Sven-Olof Träff (m),

1977/78:1833 av Sven-Olof Trän'(m) och Johan Olsson (c) samt

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder för att JÖrbättra kollektiv persontrafik

2. att riksdagen uttalade sig för en trafikpolitik som utgick från samhällsekonomiska beräkningar och som innebar en utbyggnad av den kollektiva trafiken och en kraftig minskning av privatbilismen,

3. att riksdagen uttalade sig för en irafikorganisalion med ett statligt trafikföretag med regionala styrelser beslående av lekmän från resp. regioner, varvid såväl persontransporter som godstransporter borde inordnas i trafikorganisationen,

4. att riksdagen hos regeringen hemställde om en samlad trafikpolitisk utredning enligt punkterna 2 och 3 och med beaktande av vad som i övrigl anförts i motionen.

Utskottet hemställde

1. att riksdagen skulle

a. avslå motionen 1977/78:1834, yrkandet 1,

b. avslå motionen 1977/78:1834, yrkandena 2-4,
6. avslå motionen 1977/78:1827, yrkandet 6,

2. att riksdagen beträffande huvudmannaskapsfrågan skulle

a. med bifall till regeringens förslag, såviii gällde geografisk omfattning,
avslå motionen 1977/78:1824, yrkandet 1,

b. med bifall till regeringens förslag, såvitt gällde godstransporter, lämna
motionerna 1977/78:1829, yrkandet 2, och 1977/78:1830, i motsvarande del,
utan åtgärd,

c. med bifall till regeringens förslag, såvitt gällde linjetrafiktillstånd, avslå
motionen 1977/78:1832,

d. med bifall till regeringens förslag, såvitt gällde formen för huvudman
naskapet, avslå motionerna 1977/78:1822,1 motsvarande del, 1977/78:1826,
yrkandena I, 2 a och 2 b, och 1977/78:1829, yrkandet 1,

e. avslå motionen 1977/78:1598,

f med bifall till regeringens förslag, såvitt gällde Västsverige, avslå motionerna 1977/78:1823, 1977/78:1825 och 1977/78:1831,

g. avslå motionen 1977/78:578, yrkandena 2 och 3,

h. med bifall till regeringens förslag, såvitt gällde driften av busstrafiken, avslå motionen 1977/78:1833,

3. att riksdagen beträffande tillstånds- och ersättningsfrågor skulle

a. med bifall till regeringens förslag, såvitt gällde innehavare av trafiktill
stånd, avslå motionen 1977/78:1824, yrkandet 5,

b. med bifall till regeringens förslag, såvitt gällde övertagande av trafik
tillstånd, avslå motionen 1977/78:1214,

c. avslå motionen 1977/78:1827, yrkandena 2 och 3,

d. med bifall till regeringens förslag, såvitt gällde entreprenadavtal, avslå
motionen 1977/78:1827, yrkandet I,

e. med bifall till regeringens förslag, såvitt gällde bussbidragsnämnden,
avslå motionen 1977/78:1822, i motsvarande del,

f med bifall lill regeringens förslag, såvitt gällde kollektivirafiknämndens prövning, avslå motionerna 1977/78:1779, yrkandet 2, och 1977/78:1822, i motsvarande del.

g. med bifall till regeringens förslag, såvitt gällde kollektivirafiknämndens sammansättning, avslå motionerna 1977/78:1779, yrkandet 1, och 1977/ 78:1827, yrkandet 4,

h. lämna motionen 1977/78:1828, yrkandet 3, utan åigärd,

4. alt riksdagen beträffande statligt stöd till lokal och regional kollektiv
persontrafik skulle

a. med bifall till regeringens förslag, såvitt gällde riksgränsöverskridande
trafik, avslå motionen 1977/78:1826, yrkandet 2 c,

b. lämna motionerna 1977/78:1828, yrkandet 1, samt 1977/78:1822 och
1977/78:1830, båda såvitt gällde statens kostnadsansvar för järnvägstrafiken,
utan åtgärd,

c. med bifall till regeringens förslag, såvitt gällde bidragsberättigad
vägslräcka, avslå motionen 1977/78:1824, yrkandet 2,

d. avslå motionen 1977/78:1826, yrkandet 2 d,

e. med bifall lill regeringens förslag, såvitt gällde skolskjutsning, avslå
motionerna 1977/78:1822 och 1977/78:1830, båda i motsvarande del,

f med bifall till regeringens förslag, såvitt gällde den spårbundna trafiken, avslå motionen 1977/78:1828, yrkandet 2,

g. med bifall till regeringens förslag, såvitt gällde kostnaderna för bidragssystemet, systemets ikraftträdande och frågan om mottagare av statsbidraget, avslå motionen 1977/78:1822, i motsvarande delar,

5. all riksdagen beträffande regionala taxesystem skulle

a. avslå motionen 1977/78:578, yrkandena 1 och 4,

b. avslå motionen 1977/78:462,

c. med bifall till regeringens förslag, såvitt gällde avtal med SJ om regional
och lokal trafik, avslå motionen 1977/78:1824, yrkandet 3,

d. med bifall lill regeringens förslag, såvitt gällde ersättningen till SJ,
lämna motionerna 1977/78:1779, yrkandet 3, 1977/78:1822, i motsvarande
del, 1977/78:1824, yrkandet 4, och 1977/78:1827, yrkandet 5, utan åtgärd,

6. att riksdagen skulle

a. avslå motionen 1977/78:1778,

b. lämna motionen 1977/78:1601 utan åtgärd,

7. atl riksdagen med bifall till propositionen 1977/78:92 beträffande
riktlinjer i de delar förslaget inte omfattades av utskottets hemställan under
1-5 ovan skulle

a. godkänna de förordade riktlinjerna för den lokala och regionala
trafiken,

b. godkänna de förordade riktlinjerna för ett nytt bidragssystem för lokal
och regional kollektiv persontrafik,

c. godkänna de förordade revideringarna av nuvarande bussbidragssy
stem,

8. att riksdagen med bifall till regeringens förslag' beträffande anslag
skulle

a. till Ersättning till lokal och regional kollektiv persontrafik för budgetåret 1978/79 under sjätte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 15 000 000 kr., att avräknas mot aulomobilskattemedlen.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder för att förbättra kollektiv persontrafik

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder för atl förbältra kollektiv persontrajik

b. utöver vad som föreslagits i propositionen 1977/78:100, bil. 9, under förslagsanslaget Bussbidragsnämnden anvisa ytteriigare 200 000 kr., att avräknas mot aulomobilskattemedlen,

9. att riksdagen med bifall till regeringens förslag beträffande lagtexten, i
övrigt skulle anta det genom propositionen 1977/78:92 framlagda förslaget till
lag om huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik,

10. att riksdagen med bifall till regeringens förslag beträffande lagtexten, i
övrigt skulle anta de genom propositionen 1977/78:92 framlagda förslagen
till

a. lag om ändring i lagen (1957:281) om kommunalförbund,

b. lag om kollektivtrafiknämnd,

c. lag om ändring i förordningen (1940:910) angående yrkesmässig
aulomobilirafik m. m.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande den interregionala trafiken av Sven Mellqvist, Birger
Rosqvist, Bertil Zachrisson, Olle Östrand, Sven-Gösta Signell, Margit
Sandéhn och Sten-Ove Sundström (samtliga s)som ansett att utskottet under
1 c bort hemställa

att riksdagen skulle med bifall till motionen 1977/78:1827, yrkandet 6, som sin mening ge regeringen till känna vad reservanterna anfört om ansvaret för den interregionala trafiken,

2. beträffande huvudmannaskapsfrågan av Rune Torwald (c) som
ansett

dels att utskottet under 2 f bort hemställa

att riksdagen skulle med anledning av regeringens förslag, såvitt gällde Västsverige, och motionerna 1977/78:1823, 1977/78:1825 och 1977/78:1831 anta en övergångsbestämmelse till lag om huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik med den lydelse som framgick av reservantens förslag enligt hemställan under 9 här nedan,

delsan utskottet under 9, under förutsättning att reservantens hemställan under 2 f ovan vann bifall, bort hemställa

att riksdagen med anledning av regeringens förslag beträffande lagtexten och motionerna 1977/78:1823,1977/78:1825 och 1977/78:1831, i övrigt skulle' anta det genom propositionen 1977/78:92 framlagda förslaget till lag om huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik med den ändringen att ikraftträdandebestämmelsen skulleerhålla av reservanten föreslagen lydelse, innebärande att den av Göteborgsregionens kommunalförbund initierade och planerade landsbygdstrafiken fick bedrivas med i propositionen 1977/ 78:92 föreslaget statligt stöd, så länge berörda landsting inte påkallade ändring.

atl riksdagen skulle med anledning av regeringens förslag, såvitt gällde ersättningen till SJ, samt motionerna 1977/78:1799, yrkandet 3, 1977/ 78:1822, i motsvarande del, 1977/78:1824, yrkandet 4, och motionen 1977/ 78:1827, yrkandet 5, hos regeringen begära ell förslag till normer för hur SJ skulle ersättas av kommuner m. fl. för köp av kollektivtrafiktjänster.

BERTIL ZACHRISSON (s):

Herr talman! Vi från oppositionen har ofta välgrundad anledning att kritisera den borgeriiga regeringen för dess handlingsföriamning och bristande planering för framtiden. Regeringens trafikpolitik har sannerligen inte gått fri från den kritiken. I snart två hela riksdagsår har vi förgäves väntat på en samlad trafikpolitisk proposition.

Men när någol är bra skall del erkännas, och därför vill jag i dag ge kommunikationsministern ett erkännsamt ord för att han lagt fram propositionen om den lokala och regionala trafiken. Den satt visserligen långt inne, och den borde ha ingått som en del i en hel trafikpolitisk reform. Men när regeringen nu inte kunde samla sig till det, rekommenderade vi redan i fjol att frågan om huvudmannaskapet för regional och lokal trafik liksom förändringar i yrkestrafikförordningen kunde tas som delreformer. Det har nu skett och det är bra.

I allt väsentligt har vi kunnat ansluta oss till huvuddragen i propositionen. De följerdedirektiv vi en gånggav och som remissinstanserna har anslutit sig till.

Splittringen av reformverksamheten får dock vissa negativa följder. Låt mig peka på några. Vi ser från socialdemokratiskt håll den regionala trafikplaneringen som en viktig grund för en ny trafikpolitik. Genom den planering som redan barsken haren omfattande underlag tagits fram utifrån varje läns förhållanden, och däri har också gjorts en bedömning av framlida transportbehov och förslag lill olika trafiklösningar. Regeringen har i budgetpropositionen redovisat att en vidareutveckling och komplettering av den tidigare omgången av den regionala trafikplaneringen skall initieras under 1978. Jag vet inle hur långt den har kommit.

Nu är inte kommunikationsministern här, men annars hade det varit intressant att få hans beskrivning av i vilket läge det här arbetet f n. befinner sig. Jag vet inle om någon av de borgerliga talesmännen kan ge besked om det. Men för atl del skall vara möjligt att gå vidare på del material som föreligger från den förra omgången, så behövs det vissa översiktliga ställningstaganden. Det hade enligt vår mening varit bra om riksdagen i samband med den proposition som vi nu behandlar hade fått la ställning till regeringens slutsatser av den lidigare planeringen och de därpå grundade riktlinjerna för en ny omgång av den regionala trafikplaneringen. Andra frågor som borde ha behandlats i det här sammanhanget är olika insatser på kollektivtrafikområdet.

Jag hade för några dagar sedan i samband med debatten om den statliga trafikpolitiken möjlighet atl starkt understryka behovet av förnyelse på kollekiivtrafikområdet, och även om den här propositionen skapar en

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder för att förbättra kollektiv persontrajik

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder för att förbättra kollektiv persontrafik

förutsättning för det, så fattas det fortfarande betydande delar. Jag har ingen anledning att nu i detalj upprepa de krav jag då ställde, men jag vill erinra om dem också i det här sammanhanget.

Det finns åtskilliga brister i dagens kollektiva trafik som vållar stort besvär, inle minst för de rörelsehindrade. Det är angeläget alt vi nu snabbi får övriga bilar i reformarbetet inom trafikpolitiken för att få en helhetslösning för den kollektiva trafiken.

Låt mig i det här sammanhanget också la upp frågan om taxiservicen. Under senare år har det riktals mycket krilik mot den. Det gäller såväl trafiken inom de större tätorterna som på landsbygden. Framför allt är det svårigheter atl anpassa vagnmateriel lill efterfrågan. Den här frågan hänger nära samman med frågan om taxinäringens struktur, som har varit föremål fören hel del uppmärksamhet och även utredningsinsatser. Det finns sedan fiera år tillbaka förslag i kommunikationsdepartementet, och de har ännu inte föranlett någon åtgärd, vare sig i samband med den här propositionen eller i samband med översynen av yrkestrafikförordningen, som vi skall behandla senare.

I den nämnda struklurarbetsgruppens rapport behandlades bl. a. frågorna om företagsmässig samordning av taxirörelsen i kommunerna, bättre samordning av beställningslrafiken och formerna för tillståndsgivningen enligt yrkestrafikförordningen. Det är angelägel att regeringen följer upp intentionerna i de förslag som föreligger. De problem vi har på laxirörelsens område motiverar särskilda åtgärder från regeringens sida för att främja en utveckling och samordning av taxirörelsen med de kommunala insatserna i övrigt. Målsättningen bör vara att taxinäringen skall vara en integrerad del i den kollekliva persontrafikförsörjningen.

När det gäller själva propositionen, vars huvudinnehåll vi alltså ansluter oss till, har vi under utskottsarbetet kunnat bli överens om några viktiga klarlägganden. Det första gäller kravet på att garantier skapas för långsiktiga avtal mellan huvudmannen och underentreprenörerna, så att bussföretagen fär rimliga ekonomiska planeringsförutsättningar och de anställda en bibehållen trygghet. Frågan finns berörd i propositionen, och genom att utskottet starkt understrukit delta krav räknar jag med all garaniier har skapats för alt riksdagens uttalade vilja tillgodoses då entreprenadavtal träffas.

Delsamma gäller vikten av att linjetrafiktillstånd som inle utnyttjas omprövas. Också här har utskottet gjort en markering i sitt betänkande, vilket bör vara tillräckligt föratt äldre vilande trafiktillstånd rensas ut, .så all de inle hindrar en rationell trafiklösning.

I likhet med vad vi gjort i vår motion betonar utskottet det som särskilt betydelsefullt att till ordförande i kollektivirafiknämnden utses en från de olika partsintressena fristående person. Det är antagligen ett rent förbiseende atl detta inte sägs klart uti proposilionen. Del är litet småaktigt av majoriteten att inte kunna vidgå det, men eftersom utskottet i realiteten biträtt vår moiion har vi låtit oss nöja och besparar därigenom kammaren en votering.

Däremot har vi funnit det nödvändigt alt reservera oss på två punkter, där propositionen enligt vår mening är bristfällig. Den första gäller det självklara

kravet all den regionala och interregionala trafiken samordnas rationellt. För att det skall kunna ske bör staten markera sitt övergripande ansvar för en sådan samordning. Jag utgår ifrån alt delta vårt krav blir tillgodosett i den försenade trafikpolitiska propositionen om den statliga trafikpolitiken. Men det är en uppenbar brist alt det inte sker sorn vägledning för det planeringsarbete som nu förhoppningsvis snabbi kommer i gång i kommuner och landsting. Vi menar alt riksdagen bör ge regeringen lill känna att en sådan markering av det statliga ansvaret bör komma till stånd. De borgerliga ledamöterna i utskottet delar antagligen vår uppfattning men föredrar atl leva i god tro. Det vore bra om kommunikationsministern ville bekräfta att ett sådant statligt ansvar kommer att uttryckas i den väntade propositionen.

Vår andra reservation är föranledd av de myckel stora svårigheter som föreligger när kommuner och landsting skall träffa avtal med SJ om atl köpa trafiktjänsier. På flera håll i landet har man bittra erfarenheter av långdragna och resultatlösa förhandlingar med SJ, bl. a. i Göteborgsregionen och i Örebro län.

Del föreligger ett klart behov av fastare riktlinjer för hur ersättningen skall regleras och hur samordningen av taxor och trafik skall komma till stånd. Därför bör regeringen skyndsamt utarbeta förslag till normer för hur SJ skall ersättas, när tågtrafiken samordnas med elt regionalt trafik- och taxesystem. Samma krav har framförts i en rad borgeriiga motioner, bl. a. i en motion med den centerpariisiiske ordföranden i Svenska kommunförbundet, Kari Boo, som första namn. Jag behöver väl inte säga alt jag förväntar mig att herr Boo stöder vår reservation på den punkten?

Herr talman! Från socialdemokratiskt håll ser vi naturiiglvis ytterst allvariigt på att den utlovade trafikpolitiska propositionen ständigt fördröjs. Det är beklagligt alt reformarbetet behöver plottras med och att man inte får en samlad redovisning för hur regeringen har tänkt sig atl inordna delreformerna i en helhetslösning. Lika bekymmersamt är det alt den regionala trafikplaneringen inte avsätter några konkreta åtgärder frän regeringens sida. Del kommer att försvåra genomförandet av det förslag vi nu diskuterar. Men vi godtar i brist på bättre den dellösning som nu presenteras, föran skapa klarhet i huvudmannaskapsfrågan för den lokala och regionala trafiken och i tillslåndslagstiftningen. Tillsammans med det ökade statliga stödet kan dessa förslag medverka till att underlätta all samordnade taxesysiem införs i länen och därmed en utjämning av reskostnaderna. En sådan utjämning är enligt vår mening en angelägen åtgärd för atl skapa en solidarisk trafikpolitik.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till de båda socialdemokraliska reservationerna i trafikutskottets betänkande.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder för att förbättra kollektiv persontrafik

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder för att förbättra kollektiv persontrajik

Eftersom Rolf Sellgren kommeratt lala för utskoltsmajorileten nöjer jag mig med detla korta konstaterande beträffande huvuddragen i propositionen.

Jag vill däremot anföra några synpunkter i anledning av min reservation till det betänkande som vi nu behandlar.

Reservationen berör främst situationen i Västsverige, men vissa detaljer i min motivering anser jag dock ha betydelse även för situationen i landet i övrigt.

En sak har jag särskilt hängt upp mig på, och del är som framgår av reservationen vissa problem beträffande hur underskottet i trafiken skall fördelas. Detla har inle behandlats mycket av periodkortsutredningen, som ju är basen för proposilionen.

På sidorna 272-275 har man gjort vissa mycket vaga antydningar om vilka konsekvenserna kan bli i samband med att del bildas ett huvudmannaskap, där huvudmannen får överta de olika föriuster som uppkommer och problemet hur de skall täckas.

Jag skriver i reservationen atl om man skall följa propositionens förslag lill lösning, måste man först i alla tre landstingen i Västsverige bilda ett huvudmannaskap var för sig. Där får man då del problemet att huvudmannaskapet-om man skall hålla sig lill kommunalförbund-blir svårhanterligt. Jag skall inte gå närmare in på det.

Sedan måste man redan från starten göra klart för sig vilka konsekvenser ett huvudmannaskap får i förhållande till den lokala trafiken. Jag har med upplysningstjänstens hjälp skaffat fram vissa uppgifter för alt belysa för de tre västsvenska länen vad del innebär om man håller sig till normförslagei i propositionens lagtext, som också finns i trafikutskotlets belänkande.

Det visarsigattom exempelvis Göteborgs och Bohuslän från starten tar på sig ansvaret även för den lokala trafiken i Göteborg, blir det för budgetåret ett underskott på ungefär 200 milj. kr. Del innebär automatiskt alt de övriga kommunerna i landstinget får betala ca 35 miljoner av del underskottet. Huvudmannen måste alltså omedelbart ta ställning lill om man skall la på sig den bördan och i så fall vilka konsekvenser det får för den landslingskom-munala utdebiteringen.

För Älvsborgs län har man stora problem i Borås med ett underskott på 16 miljoner. Det innebär att 6 miljoner skulle få täckas av övriga kommuners invånare som inle bor i Boråsområdel.

I Halland ärdet samma sak. Halmstad haren underskott på 9,2 miljoner, av vilket ungefär 3 miljoner skulle täckas av övriga landstingskommuners invånare i Hallands län.

Nu ärdet ju så att 7 § i lagtexten enligt propositionen ger huvudmannen en möjlighet att dispensera sig från skyldigheten att sköta den lokala trafiken. Men det skall då föreligga synnerliga skäl, och vilka dessa synneriiga skäl är finns ju inte närmare specificerat. Det skapar naturiigtvis så småningom en viss praxis som kommer atl visa vad regeringen kräver för att medge dispens.

Med dena menar jag mig ha givit underlag för min åsikt att del hade varit

lämpligt alt ålminstone övergångsvis ge det kommunalförbund som har bildals i Göteborg och som driver en ganska omfattande trafik - det blir en viss utvidgning från den 1 september 1978 - rätt till statsbidrag. Det är sä att enligt propositionen kan inte statsbidrag enligt de nya reglerna utgå med mindre än att del kommunala huvudmannaskapet är bildat i enlighet med propositionens bestämmelser.

För atl spara kammarens tid nöjer jag mig med detta och yrkar härmed bifall till reservationen 2.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder för all förbättra kollektiv persontrajik

INGA LANTZ (vpk):

Herr lalman! I den proposition som vi behandlar nu föreslås att huvudmannaskapet för den kollektiva persontrafiken skall utövas gemensamt mellan kommuner och landsting. Man föreslår också förändringar i yrkestrafikförordningen, bl. a. for att göra det möjligt för huvudmannen att anlita entreprenörer. En särskild kollektivtrafiknämnd skall inrättas, och vidare föreslås en mindre förbättring av del statliga stödet lill kollektivtrafiken.

Jag tror det är viktigt att klargöra vilken syn regeringen har på trafikpolitiken, och jag vill inledningsvis ta upp några av de påståenden kommunikationsministern gör och det synsätt han har på trafik- och samhällsplanering.

Först konstateras att persontransporterna har femfaldigats under de senaste 25 åren och atl en allt större del av hushållens utgifter går åt lill resande. Den största delen av ökningen av resorna hänförs till typen arbetsresor och förklaras av ett ändrat bebyggelsemönster och av samhällsutvecklingen i stort. När kommunikationsministern beskriver detta framstår det som en spontan utveckling, ulan speciella intressen inblandade eller med några påtagliga avigsidor som följd.

Det här ger, herr talman, en grovt osann bild av verkligheten. Större delen av efterkrigstiden har karakteriserats av en mycket kraftig koncentration av industrin till allt större enheter och till vissa regioner. Följden av detla har varit stora befolkningsomflyttningar - avfolkning av vissa landsändar och en ohämmad befolkningstillväxt i vissa tätorter och tätortsområden. Samhällets planeringsresurser har varit helt inriktade på atl underlätta och minska de negativa konsekvenserna av denna process. Parallellt med induslrikoncen-trationen har del också skett en motsvarande utveckling inom både den kommersiella och den offentliga servicen. Särskilt tydligt har delta varit på landsbygden, med indragning av butiker, sammanläggning av kommunal förvaltning osv. Men samma sak förekommer i tätorterna. En allt större del av transportkostnaderna, i såväl ekonomisk som tidsmässig mening, har på det här sättet överförts främst från det privata näringslivet till lönarbetarna och till de enskilda hushållen. Ett exempel på detta är de ökningar av bruttoarbetstiden som skett och som för många i de stora tätorterna i dag betyder arbetstider inkl. restider på mellan tio och elva limmar om dagen.

Samhällets iraflkpolitik har i allt väsentligt varit inriktad på att underlätta för privatbilismens utbredning. Kommunikationsministern konstaterar atl 80 96 av de totala persontransporterna sker med personbil. Den kollektiva

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder för atl förbättra kollektiv persontrajik

trafiken har, även om den ökat något i absoluta tal, successivt minskat sin andel av persontransporterna. Bilismens ansvällning har aldrig tagits upp titt konkret politisk behandling. Den har betraktats som given, och de politiska besluten har enbart rört frågorom hur man skall underlätta framkomligheten på gator och vägar och med minsta möjliga ingrepp öka trafiksäkerheten.

Herr talman! Ingel samhälle har råd alt upprätthålla två parallella trafiksystem. Del är alltså nödvändigt all välja mellan privatbilism och kollektivtrafik. Privatbilismens avigsidor är så uppenbara och även sådan art atl det för vpk är en självklarhet att det är den kollektiva trafiken som skall byggas ut och all man samtidigt måsle minska privatbilismens mycket kraftigt. Det är inte från någon utgångspunkt försvarbart att upprätthålla en apparat för persontransporter som för det första åriigen kräver ca 1 000 döda och 20 000 svårt skadade, för del andra är så kraftigt smutsande all människors livsmiljö hotas, vilket i dag är fallet i slörre tätorter, och för det tredje är så ojämlik att en majoritet av befolkningen, bestående av barn, kvinnor, åldringar och lönearbelare med små inkomster, genom bilsamhällel i ökad utsträckning drabbas av faror, isolering och svårigheter att ta sig fram.

Fördem som har tillgång till bil innebär den inte bara en bekvämlighet utan också ett betydande ekonomiskt tvång. Bilismen är en extrem form av privatisering av transportsystemet. Dessutom är den en mycket dyr form av privatisering, där kostnaderna läggs på den enskilde, som dessutom ofta inte har någon egentlig valmöjlighet. Många måste ju - det vet vi - ha bil för all t. ex. la sig till jobbet; del gäller både i glesbygder och i tätorter.

I proposilionen föreslås all huvudmannaskapet för den kollekliva persontrafiken skall delas mellan landsting och kommuner. Vpk anser i nte atl frågan om huvudmannaskapet bör avgöras nu, eftersom del vore alt föregripa och försvåra en samlad trafikpolitik, som vi väntar förslag om i höst.

Det huvudsakliga skäl som anförs i proposilionen för förslaget till huvudmannaskap är behovet av alt samordna de lokala och regionala irafikresurserna. Delta är naturligtvis önskvärt men förutsätter för den skull inle ett huvudmannaskap såsom det föreslås i propositionen. Till bilden hör 1. ex. att det i dag är SJ som sköter en mycket slor del av den regionala trafiken och därmed också betydande delar av den lokala.

Vpk anser också att det vore felaktigt atl rycka ut persontrafiken ur del övriga trafikpolitiska sammanhanget. Person-, gods- och varutransporter bör behandlas gemensamt för atl man därigenom skall kunna åsldkomma ett samordnat transportsystem. Vi anser också att staten skall påta sig del ekonomiska ansvaret för transportväsendet och dessutom ha planeringsansvaret för trafik på inlerregional nivå.

Vi anser atl regeringen med del förslag man lagt fram undviker att ta ställning till en rad grundläggande trafikproblem:

I. Nödvändigheten av atl kraftigt minska privatbilismen. Del gäller inte bara i tätortstrafiken, ulan över huvud tagel beroendet av bil för arbetsresor och för att nå olika slag av samhällsservice. Det gäller resor både inom och mellan regioner.

2. Samordningen av lokal, regional och inlerregional persontrafik, vilket förutsätter en samordnad planering och en kraftig upprustning, inte minst av den interregionala, företrädesvis spårbundna, trafiken.

3. Nödvändigheten av att överföra huvuddelen av de interregionala transporter av gods som sker på landsväg till järnväg.

Vi menar atl trafikpolitiken bör inriktas på atl åstadkomma ett sammanhållet trafiksystem med syfte all lösa de här grundläggande problemen. Siaten kan inte undandra sig ansvaret för genomförandet av en sådan politik genom att lasta över det på landsting och kommuner. Det är särskilt orimligt i en situation där del ekonomiska läget i kommuner och landsting kommeratt effektivt omöjliggöra varje progressiv utveckling.

Man borde undersöka möjligheter atl lösa trafikproblemen med ett statligt förelag, där SJ utgör en naturiig basorganisalion och där siaten har det totala ekonomiska ansvaret. Det är viktigt atl trafikplaneringen sker parallellt med annan samhällsplanering, exempelvis bebyggelseplanering och industrilokalisering. Man bör också utarbeta former för samarbete över länsgränserna.

1 propositionen föreslås en blygsam höjning av statsbidragen från 14 till 16 kr. per vägmil, i skogslänen från 17 till 19 kr. Med detla avser regeringen uppenbarligen atl staten skall göra en snygg sorti från arenan för den regionala kollektivtrafiken. Det bör stå fullkomligt klart att delta statsbidrag inte kommer att tillåta några som helst kvalitativa förbättringar. Den föreslagna höjningen kommer i stort sett att slukas upp av den omorganisation som också föreslås i propositionen.

I proposilionen föreslås vidare all antalet bidragsberättigade dubbellurer skall höjas från f n. två dubbelturer per dag måndag-fredag lill tre dubbelturer. Om detta säger kommunikationsministern bl. a.: "Med en utökning av antalet bidragsberättigade turer lill tre blir det också möjligt att trygga kollektivtrafikförbindelser som passar för arbetsresor." Det förhåller sig självfallet inte på det viset. Man behöver inte ha mycken kännedom om under vilka tider resor titt och från arbeiei sker för alt inse alt de resorna omöjligt kan täckas av tre dubbelturer per dag. Kommunikationsministern yttrade i irafikdebalten för någon tid sedan alt tolv dubbelturer per dag var ungefär vad folk behöver. Vad det i själva verket handlar om äratt man från regeringens sida genom statsbidraget och dess konstruktion vill trygga en social minimistandard på den kollektiva trafiken, i synnerhet då på landsbygden. Del är naturligtvis viktigt, men del går inte att stanna på den här katastrofalt låga ambitionsnivån. Den kollekliva trafiken måsle byggas ut kvalitativt och kvantitativt för att göra den nödvändiga minskningen av privatbilismen möjlig.

Helt kort beträffande periodkorten: Vpk anser alt systemet med periodkorl bör genomföras och att riksdagen skall uttala sig i den riktningen.

Herr talman! Med detta ber jag alt få yrka bifall lill motionen 1834 från vänsterpartiet kommunisterna.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder för att förbättra kollektiv persontrajik

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder för att förbättra kollektiv persontrajik

ROLF SELLGREN (fp):

Herr talman! Del moderna samhället kan inte fungera utan ett väl utvecklat transportsystem. I den proposition som vi behandlar jusl nu sägs, all de framlida trafikpolitiska riktlinjerna bör utgå från målsättningen att ge medborgarna och näringslivet i landels olika delar en tillfredsställande trafikförsörjning till lägsta samhällsekonomiska kostander. Det är riktigt. Men den målsättningen antogs redan för 15årsedan. Förall man skall kunna nå det uppsatta målet måsle metoderna ständigt förnyas. Vad vi nu funnit efter diverse utredande är, att samhället måsle aktivare ta del i uppbyggnaden av den kollektiva trafiken. Insikten om detta torde vara anledningen till de utredningar som har gjorts.

Alt resa är inget mål i sig vare sig det sker med bil, buss, låg eller annat transportmedel. En väl uppbyggd trafikförsörjning skall därförstå i samklang med samhällets målsättningar inom en rad områden. Den kollektiva trafiken, främst med buss och tåg, skall också så nära som möjligt knyta an till människornas behov av arbetsresor, serviceresor och inle minst resor i samband med frilid och nöjen.

Propositionens förslag tillmötesgår i stort sett behovet av en mer genomtänkt planläggning och samordning av den lokala och regionala persontrafiken. Fördelarna med atl den regionala och lokala trafiken samordnas av en gemensam huvudman uppväger nackdelarna med att kommunerna i fortsättningen inle ensamma beslutar om den lokala trafiken. Man får ändå förutsätta att den kommunala planeringsnivån bibehålls, även om besluten kommer att fattas inom en slörre gemenskap.

Utskottet är alltså hell enigt om huvudlinjerna i proposilionen, och det tyckerjag är mycket glädjande. Denna enighet har också påpekats av Bertil Zachrisson, och det är myckel tillfredsställande alt vi har nätt en sä slor enighet. Del är dock förståeligt alt detta medgivande följs av titel kvirr -socialdemokraterna instämmer ju inle helt på alla punkter. De hade t. ex. velat ha en trafikpolitisk proposition tidigare, men det aren fråga som vi har debatterat förut. 1 det nu aktuella avseendet är vi dock myckel eniga.

Med den nya organisationen och det ökade samhällsstödet utvidgas möjligheterna alt förbättra kollektivtrafiken och göra den mer attraktiv. Förutsättningarna ökar också för kommuner och landsting alt skapa trafiklösningar i tätortsområden i syfte all begränsa bilismen, där den med fördel kan ersättas med kollektivt transportmedel.

Propositionens räckvidd begränsar sig till ansvaret för den lokala och regionala trafiken. I motionen 1977/78:1827 av de socialdemokratiska ledaniöierna i utskottet yrkas bl. a. att staten i det här sammanhanget också skalj ta det övergripande ansvaret för den interregionala trafiken och att den lokala och regionala trafiken skall samordnas med denna.

Dessa synpunkter är i och för sig rikliga, och man kan instämma i myckel av det som Bertil Zachrisson sade i sitt anförande. Men ett tillgodoseende av dessa synpunkter är inte en förutsättning för genomförande av del nu aktuella beslutet, eftersom det som härvid berörs mycket väl kan inordnas senare i ett större sammanhang.

I propositionen las alltså bara de lokala och regionala trafikproblemen upp, och utskottet har hållit sig till de avsnitten. Utskottet yrkar därför avslag på nämnda motionsyrkande från socialdemokraterna, och jag yrkar i min lur avslag på reservationen 1.

Del skulle kanske vara mer att tillägga om della, men av tidsskäl skall jag begränsa mig till del sagda.

Enigheten i ulskottet visar också atl vänsterpartiet kommunisternas motion 1834 inte kan tillstyrkas. Den motionen innehållersynpunktersom är bra och som också har återkommit i Inga Lanlz anförande. Man kan alltså instämma i dessa synpunkter, som är allmängiltiga. Men de slutsatser som motionärerna kommer fram till baserar sig på hell andra värderingar om hur kolleklivirafikfrågan bör lösas och mynnar i första hand ut i avslag på hela propositionen. Vad vpk syftar till är en statlig central styrning av hela trafikapparaten. Det äralltså värderingar som vi inte på något sätt kan gå med på. Därför avstyrks deras moiion.

Principielll viktigt är hur huvudmannaskapet löses. En av hörnstenarna är att ansvaret för både den lokala och den regionala trafiken ligger på ett och samma organ. Den geografiska avgränsningen bör också sammanfalla med andra samhällsfunktioner. Detta skapar de bästa förutsättningarna för ell för regionen sammanhängande Irafiknäi. Utskottet delar därför statsrådets mening att länen utgör lämpliga områden för planeringen av trafikutbud och regionala taxesystem. I frågaom trafikulbudet undanlas kompletleringstrafik med personbil, som även i fortsättningen bör åvila kommunerna. Däremot kan huvudmannen efter särskild överenskommelse infoga denna trafik i sitt trafikansvar. Detsamma gäller skärgårdstrafik och flygtrafikservice i Oällom-råden liksom järnvägstrafik av utpräglat lokal och regional karaktär.

I elt par motioner, varav jag har väckt den ena, har påtalats alt proposilionen med lystnad har förbigått den godstrafik som sker inom den lokala och den regionala busstrafiken. Utskotlets skrivning klargör frågan och förutsätter att även den godslrafik som bedrivs med stöd av linjetrafiktillslånd för personbefordran kommeratt omfattas av huvudmannens irafikan-svar. Med hänsyn inte minst till all godstransporterna utgör en betydande del på många glesbygdslinjer är del angelägel att huvudmannen kan utöva inflytande över avgiftssättningen även för dessa transporter. Som exempel kan jag nämna att av intäkterna för postverkets diligenstrafik verksamhetsåret 1976/77 utgjorde gods- och postbefordran 50 96, t, o, m. några tiondelar mer.

I motionerna 1823, 1825 och 1831, som har väckts i anslutning till propositionen, har påtalats de speciella problem som föreligger i Västsverige beträffande den geografiska omfattningen av huyudrnannaskapet. Motionärerna pekar på alt pendlingen inom Göteborgsregionen visar en utveckling med starkt ökad inomregional pendling. Med anledning härav menar motionärerna att en anpassning av huvudmannaskapet till naturliga irafikre-gioner är av grundläggande betydelse för möjligheterna an få en god samordning och planering av linjenät, trafikutbud ocli taxor liksom ell rationellt utnyttjande av resurserna. Motionärerna anser därför alt reglerna

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder för att förbättra kollektiv persontrafik

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder för att förbättra kollektiv peison trafik

för huvudmannaskapet bör ges en sådan flexibel utformning att den i Göteborgsregionen fungerande lösningen kan bibehållas och vidareutvecklas.

Utskottet har mycket noga prövat de speciella problemen i Västsverige, och då alldeles speciellt i Göteborgsområdet. Inom regionen har kommunerna efter ett omfattande utredningsarbete beslutat om en samordning av regionens kollekliva landsbygdstrafik. Utskottet anser att det samarbetet bör bestå och vidareutvecklas. Men utskottet har också funnit atl detla samarbete kan fortsätta även inom ramen för den länsvisa indelning i huvudmannaskapet för kollektivtrafiken som anges i propositionen. Formerna för samarbetet ges stor frihet. En möjlig lösning anvisar utskottet genom atl peka på att Kommunalförbundet får utgöra en särskild driftorganisation som svarar för trafikutövningen inom delar av de aktuella länen. Med denna organisation får huvudmännen teckna avtal om irafikuiövningen.

Utskottet är helt enigt på den här punkien, så när som på alt Rune Torwald har reserverat sig fören övergångslösning, som han nyss har pläderat för i sitt anförande.

Del är intressant att notera att Rune Torwald i sin allmänna plädering underströk betydelsen av atl jusl landsbygdsområdena fick en tillfredsställande transportlösning. Men jag kan inle se att en separering av vissa regioner på det sätt som Rune Torwald föreslår är ett uttryck för en särskild omtanke om landsbygdsområdena. En sådan separering kan dessutom fa smiiioef-fekter på andra områden.

För alt spara kammarens tid villjag i övrigt kommentera Rune Torwalds reservation bara på en viktig punkt. Med en säriösning för Göteborgsregionen lämnar man den viktiga principen om att de geografiska områdena bör vara jämförelsevis stora och att länsindelningen aren etablerad företeelse. Detta betyder att vid en avgränsning efter regioner med intensivare irafikmönster glesbygdsdelar av länen kommeri kläm-det är också beviset för vad jag nyss sade. Jag bör tillfoga att det med Rune Torwalds modell inte kommer att stanna med Göteborgsregionen. Jag sade nyss atl en sådan modell kommer att medföra smiltoeffekter på andra områden. Man kan fråga sig vad som händer med trafiklösningarna för glesbygdsregionerna i resterande delar av berörda län, eftersom det med säkerhet kommer att bli smittoeffekter inom hela Västsverige.

Herr talman! Jag yrkar bifall lill utskottets hemställan även på denna punkt och avslag på reservationen nr 2 av Rune Torwald.

Rolf Dahlberg kommer senare i debaiten att beröra övriga avsnitt i betänkandet, bl. a. socialdemokraternas reservation nr 3.

Jag vill till sist endast kortfattat kommentera ett par punkter.

Alla kommuner kommer att med en suck av lättnad konstatera att den otympliga skolskjutsavräkningen kommer att slopas i det nya bussbidragssystemet. 1 syfte alt så långt som möjligt inrikta bidragssystemet på den linjebundna trafiken har föredraganden angivit att bidrag bör undvikas till sådan trafik som lill den helt övervägande delen är föranledd av skolskjutsning. Jag har i min motion angivit atl begreppet "helt övervägande delen" är

svårdefinierat och kommer att leda till lolkningssvårigheler och en onödig byråkrati. Den lokala planeringen är numera väl genomtänkt, och vi bör visa kommunerna det förtroendet att vi inte misstänker att de missbrukar bidragssystemet.

Utskottet har inte helt delat min anmärkning på denna punkt, men det har gjort det betydelsefulla tillägget atl som en följd av att godstrafiken med linjebuss skall falla under huvudmannens ansvar bör denna del också beaktas vid bedömningen av om en trafik till övervägande del skall anses föranledd av skolskjutsning. Jag hälsar det tillägget med tillfredsställelse.

Fjällfiyget är ingen stor del av det vidgade bidragsområdet. Men det är för berörda kommuner så mycket mer betydelsefullt. Propositionen begränsar bidragsgivningen till den eller de kommuner som har Oällflyg i sin trafikplan. Självfallet begränsar sig inte sådan verksamhet alla gånger till den egna kommunens område. Utskottet har därför gjort det förtydligandet att fjällflygtrafik som sträcker sig över kommungräns bör få bidragsfrågan löst i en eller annan form. Detta bör ge bussbidragsnämnden - vi harju ingen flygbidragsnämnd -anledning att tolka bidragsbehovel på ett generösare sätt än om propositionens bokstav följs.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskotlets hemställan på alla övriga punkter.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder för att förbättra kollektiv persontrafik

BERTIL ZACHRISSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt som herr Sellgren säger att det råder en långtgående enighet när det gäller huvudinnehållet i propositionen. Jag vill ånyo undersiryka att jag tycker alt det är bra. Men då hade det varit desto angelägnare alt man från borgerligt håll hade försökt att gå oss lill mötes på några av de punkter där det uppenbariigen föreligger brister i propositionen. Ett sådant tillmötesgående skulle ha varit mycket enkelt, därför att det förefaller så självklart. Herr Sellgren sade också att han egentligen delar vår grundinställning. Det hade varit till stor hjälp för kommuner och landsting när dessa nu skall planera den lokala och regionala trafiken, om vi hade haft ett klart uttalat slatligt ansvar givet i propositionen, om del så bara hade varit principiellt.

Ännu bättre hade det naturligtvis varit om man hade kunnat ha med KOLT- och HAKO-utredningarnas förslag samtidigt som vi behandlar proposilionen. Detla hade ytterligare ökat möjligheterna för kommuner och landsting, när de skall planera sin verksamhet. Man hade kunnat få klart för sig var staten är beredd att gå in och var de själva skall komplettera sin verksamhet. Förslagen förlorar på den här punkten i effektivitet genom an de behandlas separat och inte tillsammans med andra insatser på kollektivtrafikområdet. De ligger i kommunikationsdepartementets skrivbordslådor, men de behöver komma in underen gemensam bedömning tillsammans med

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder för att förbättra kollektiv persontrajik

den proposition som vi behandlar i dag.

Nu säger herr Sellgren alt man kan ordna detta senare. Ja, del är klart att man kan, men inle är del särskilt praktiskt och del är ingen bra form av reformarbete på detta område. Jag lycker all ni åtminstone kunde ha deltagit i en principiell markering av del statliga ansvaret för all underlätta planeringen i kommuner och landsting.

Sedan lar inte herr Sellgren upp vår andra reservation om normeringen för ersättningen till SJ. Jag skall vänta tills herr Dahlberg varit uppe, men jag tycker alt det i och för sig är litet märkligt alt folkpartiet inle har något alt säga i den frågan. Med herr Sellgrens förflutna tyckerjag nog att det skulle ha varit angeläget att få göra en markering också på det avsnittet.

INGA LANTZ (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Rolf Sellgren säger att samhället måste ge medborgarna tillfredsställande möjligheter till bra transporter. Jag skulle vilja fråga: Hur då? Inte gör man del med de förslag som lagts fram i den här propositionen. Han säger också att samhället måste ta aktivare del i uppbyggandet av den kollektiva trafken. Hur då? Inte gör man det - i vilket fall som helst inte med den här propositionen. Man vidtar t. ex. inga åtgärder för att minska privatbilismen. Man vidtar inga åtgärder för alt trygga sent utbyggd kollektivtrafik. Tvärtom försvårar man för den, eftersom man skjuter över ansvaret på kommuner och landsting, vilka vi vet har en mycket dålig ekonomi och inte kommer att kunna bygga ut kollektivtrafiken i den grad som är önskvärd. Jag menar att siaten här smiter ifrån sill ekonomiska ansvar.

Sedan menar jag också att vi inte har råd med en fortsatt satsning på den ohämmande bilismen. Vi har inte råd från miljösynpunkt, inte räd frän energisynpunkl och inle råd från andra kostnadssynpunkter heller. Det är viktigt atl se bilismen såväl från en kulturell som från en ekonomisk och social aspekt. Och det gör man inle. Det behövs en radikal förändring av trafikpolitiken. Både regering och riksdag har hittills skjutit de principiella trafikfrågorna framför sig. Man har aldrig lagit ställning lill grundläggande frågor om hur vårt trafiksystem skatt se ul, vilka transporter som skall skötas och hur de skall skötas. I stället tog man det förödande beslutet år 1963, då man sade atl varje irafikgren skall bära sina kostnader. Men man definierade aldrig vilka kostnader som skulle räknas in med påföljd att man från samhällsekonomisk synpunkt varje år har subventionerat privatbilismen med enorma belopp, medan den kollekliva trafiken har satts på svältkur och undergått successiva inskränkningar.

Vad jag kräver i reservationen 2 är bara alt den av Göteborgsregionens kommunalförbund initierade och planerade landsbygdslrafiken får bedrivas med i proposition 1977/78:92 föreslaget statligt stöd så länge berörda landsting inte påkallar ändring. Del innebär alltså atl berörda landsling när som helsl, då de finner del förenligt med sina intressen, kan gå in och la över trafiken. Detta tror jag inte kommer alt bli aktuellt på flera år. Mot den bakgrunden finner jag det orättvist att Göteborgsregionens kommunalförbund och dess trafikanter skall gå miste om de förbättrade statsbidrag som föreslås i propositionen.

Nr 160

Torsdagen den i juni 1978

Åigärder för att förbättra kollekliv persontrafik

ROLF SELLGREN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Bertil Zachrisson menar att det skulle ha varit ett tillmötesgående från utskottets borgeriiga ledamöter, om man hade gjort ett uttalande om del statliga ansvaret för den interregionala trafiken.

Vad vi i propositionen och i betänkandet har behandlat är planeringsansvaret för den lokala och regionala trafiken -och det aren framgång. Tidigare har det inte förelegat något ansvar hos någon myndighet att planera för den regionala trafiken. Kommunerna har haft ett sådant ansvar föratt kunna få ut sina bidrag, men del har inle funnits någon motsvarighet på den regionala sidan. Nästa steg blir alt detta inordnas i det interregionala irafikmönstret. Eftersom de trafikplaner som byggs upp inom del nya huvudmannaskapet med siörsta säkerhet kommeratt utgå från den regionala trafikplaneringens underlag, finns alltså här början till ett mönster för en inlerregional trafik, som på intet sätt blir sämre för att man går den här vägen.

Inga Lanlz ställde en fråga angående tillfredsställande transportförsörjning. Hon menade atl det förslag som nu ligger försvårar den kollekliva trafikpolitiken. Det är väl ändå att göra en logisk kullerbytta!

I och med atl samhället, de nya huvudmännen, får planeringsansvar för kollektivtrafiken, så blir den bättre. Dessutom gårstaten in med högre bidrag. Man fåren mer välordnad trafik i och med att den lokala och den regionala trafiken samordnas. Jag kan inte tänka mig an ett centralt statligt dirigeringsverk skulle kunna lösa problemen med kollektivtrafiken med det finmaskiga mönster som finns, ulan det måste bli en mycket ohanteriig apparat som mest är lill för atl föda statliga byråkrater i en mängd som inte behövs.

Landsbygdslrafiken kommer i kläm, Rune Torwald, i och med alt man stympar regionerna. Min repliktid är snart slut, men jag vill också säga att jag har klart för mig att lokaltrafiken inom de kommuner som sluter avtal med Göteborgs kommunalförbund inle berörs av det här samarbetsavtalet. Även där finns det ett glapp i trafikplaneringen.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder för att förbättra kollektiv persontrajik

och den lokala trafiken, och det är bra. Javisst, det är bra att vi har fått den möjligheten. Men del är väl alldeles självklart alt del hade varit ännu bättre om vi samtidigt hade haft en möjlighet atl se i del facil som statens planeringsansvar gett oss. Del är,såvitt jag förslår, fullt möjligt att göra på sätt som Rolf Sellgren förespråkar, men det aren alldeles onödig, splittrande och långrotande metod. Del kan ju inte vara särskilt klarläggande förde regionala trafikplanerarna att sitta och så att säga skåda in i dimman. Därför hade det varit en utomordentlig tillgång förde regionala och lokala trafikplanerarna i dera.s arbeie, om de hade haft tillgång lill den statliga uppläggningen på det här området.

Nu får vi en ordning som innebär att många misslag kan göras, som man sedan får hålla på atl korrigera fram och tillbaka. Det hade vi kanske kunnat undvika, om vi hade fåll elt mera samordnat system.

Rolf Sellgren sade - av misstag antar jag - att den regionala och lokala trafiken skulle "inordnas" i det interregionala systemet, men han har väl tänkt sig en samordning - förhoppningsvis.

100

INGA LANTZ (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Jag sade att man försvårar utbyggnaden av kollektivtrafiken med de förslag som framförs i proposilionen. Den bidragshöjning som föreslås i propositionen är helt otillräcklig. Den kommer atl ätas upp av omorganisationen. 1 och med atl man nu vältrar över ansvaret från staten till kommuner och landsting, som vi vet inte har sådan ekonomi att de kan klara del här, kommer man all försvåra en utbyggnad av kollektivtrafiken. Det räcker inle atl ha planeringsansvar - del ger ingen bättre kollektivtrafik. Vad som behövs är förstås resurser för atl kunna bygga ut kollektivtrafiken med allt vad det innebär av bekvämlighet för dem som reser, luriälhet, nya linjer, snabbhet och alla de krav som man har rätt atl ställa på en fungerande kollektivtrafik.

Jag kan för atl visa hur del har fungerat här i Stockholmsområdet som exempel nämna min egen hemkommun, där man investerade -del beter ju så när man bygger vägar- 200 miljoner i en motorväg. Samtidigt lade man ned inte mindre än 18 busslinjer som gick ul mot Södertörn. I stället fick vi ett pendeltåg från Södertörn intill centrala Stockholm, ett pendeltåg som inle alls följde den gamla vägens sträckning. Man trodde alltså alt människorna skulle åka pendeltåg. Det gjorde de förstås inte, utan effekten har blivit atl man har försvårat för kollektivåkande och bäddat för bilism. Man byggde en motorväg där bussarna inte kunde gå, drog in 18 busslinjer och ersatte dem med ett pendeltåg, med vilket det tåren timme alt komma in till Stockholms centrala delar mot femton minuter med bil. Del tyckerjag är ett praktexempel på hur trafikpolitiken fungerar, hur man direkt har försvårat för kollektivtrafiken genom att satsa på ett felaktigt sätt.

Jag menar att vi inte får fortsätta att vidla sådana åtgärder som i della konkreta exempel, utan att vi måste få en helt annan inriktning på trafikpolitiken. Man måste ta in hela trafikpolitiken i en samhällsbedömning med hänsyn till vad som är vettigt ekonomiskt, socialt och kulturellt. Jag

konstaterar atl det vägrar man att göra i proposilionen. Och del vägrar man också att göra i den här diskussionen.

ROLF SELLGREN (fp) kort genmäle:

Herr lalman! Replikskiftet mellan mig och Bertil Zachrisson visar hur eniga vi är. Bertil Zachrisson måste visa någon detalj där vi skiljer oss, och därför gör han frågan om samordningen mellan regional och inlerregional trafik till en mycket stor fråga. Han tycker att jag harblivit väldigt snäll. Det beror på att jag tycker all vi har nått ganska långt inom det här området. Och del beror kanske också på attjag är ganska hygglig lill min natur-och möjligen t. o. m. just nu har kommit till min rätt, när jag står och försvararen så pass hygglig proposition.

Jag svarade inte på Bertil Zachrissons fråga om normerna vid förhandlingar mellan huvudmannen och SJ om betalning till SJ för tjänster, eftersom jag sade att Rolf Dahlberg kommer alt ta upp den frågan. Vad han kommer atl säga är vad utskottsmajoriteten har ansett, och där ansluter vi oss inom folkpartiet, eftersom vi tycker all regeringen bör följa detta förslag. Vi får se vad förslaget kommer att leda lill. Men underiaget är ännu inte tillräckligt brett för att man skall kunna utarbeta några normer nu.

Inga Lanlz anser att samhället vältrar över ansvaret på kommunerna. Man preciserar kommunernas och huvudmännens ansvar för den kollektiva trafiken och ger dem samtidigt statligt bidrag för att kunna genomföra planerna. Det är alldeles uppenbart - det vill jag inle sticka under stol med atl jag lycker - att delta sammanlaget kommer atl öka samhällets kostnader för den kollekliva trafiken. Men jag hoppas alt del inte bara ökar kostnaderna, utan atl det också ökar kollektivtrafikens effektivitet och attraktivitet, så alt vi därmed inte bara kan möta det ökade behovet av resor utan också begränsa behovet. Begränsningen måste då göras på bilismens område. Genom bidragen får kommunerna åtminstone en möjlighet att begränsa bilismen i tätorter, där man har anledning alt göra det.

Jag håller med om att planen hänger myckel väl samman med samhällsplaneringen i stort. En av de stora försyndelserna under 1960-talel, baserad på 1963 års irafikbeslul, var atl samhällsplanering och trafikplanering inte följdes ål. På den punkien tror jag all vi är hell överens, så atl vi kan nicka bifall till varandra när vi talar i de termerna. Men dessa försyndelser harju gjorts i det förflutna, och vi måsle nu göra någoniing för framliden!

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder för att JÖrbättra kollektiv persontrajik

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder för att. förbättra kollektiv persontrafik

102

nämligen i så måtto atl de föreslagna administrativa gränserna inte alllid sammanfaller med naturliga samverkansområden för trafiken. Detta gäller, herr lalman, i allra högsta grad Västsverige och då kanske speciellt Göteborgsområdet.

Propositionen bygger på länen som trafikregioner. Delta tyckerjag är bra, men det förutsätter all länen är sammanhållna trafikregioner. Och det är länen också i så gott som samtliga fall, bortsett från i Västsverige, där vi har betydande pendlingsvolymer mellan kommuner i olika län. Pendlingen mellan Lerum i Älvsborgs län och Göteborg, mellan Kungsbacka i Hallands län och Göteborg, mellan Ale i Älvsborgs län och Göteborg samt mellan Kungsbacka och Mölndal i Halland resp. Göteborgs och Bohus län plus den pendling som äger rum i norra delen av Bohuslän - nämligen inom det s. k. fyrstadsområdet - är de fem områden i landet, herr talman, som har den största pendlingen. Där skapas nu utomordentligt stora problem när man genom den här proposilionen tvingas etablera trafiksamverkan inom länsr gränserna.

Del är tyvärr så, herr talman, att länsindelningen i västra Sverige är mycket olycklig om man ser den ur planeringssynvinkel. Därför har vi i Västsverige under ett flertal år tvingats till speciallösningar. Vi har sedan slutet på 1950-talet och början av 1960-talet tvingats gå ifrån länsgränserna för att lösa människornas sjukvårdsproblem. De slipper åka genom Göteborg till Mölndal eller Kungälv och får använda sjukvårdsinrättningar i Göteborg. Vi har gjort så genom Storgöteborgs samarbelskommitté, som det helte tidigare, och Göteborgsregionens kommunalförbund, som det numera heter, atl all bostadsplanering sker för regionen inom kommunalförbundet. Detsamma gäller också på andra samhällsområden, t. ex. för kvitiblivning av sopor.

Vi har efter flera års förhandlingar lyckats skapa ell administrativt syslem för kollektivtrafiken. Sedan den 1 juni förra året sker trafiksamverkan i kommunalförbundets regi precis på det sätt propositionen föreslår. Men nu Ivingas vi atl bryta sönder systemet därför atl proposilionen säger alt verksamheten skall ske inom ramen för länet. Människorna i Västsverige och i Göteborgsregionen har under flera år sagt till kommunal- och landstingspolitiker: Ni måste etablera ett system så atl vi fåren vettig kollektivtrafik. Vi kan nu inte gå ut till dem och säga: Vi måste upphöra med det system som vi äntligen lyckats skapa.

Vi har från samtliga partier väckt motioner i den här frågan, där vi säger atl propositionen är bra och att det är riktigt alt länen skall vara de områden där huvudmannaskapet etableras. Men detta går inte i Västsverige, där det finns den här olyckliga gränsdragningen för länen. Samtliga landsting och kommuner som skall bli huvudmän harockså i remissyttranden sagt att för Västsverige måste del göras undanlag. Det är alltså de som skall bli huvudmän i framtiden som sagt detta i sina remissyttranden. Men det har man inle tagit hänsyn lill i propositionen.

Ulskottet har också tyckt alt del är utomordentligt viktigt atl inle slå sönder

Irafiksamarbetet. "Det framstår", säger utskottet, " som väsentligt att

del samarbele på trafikområdet som redan inletts i regionen och som visat sig

fungera väl i praktiken får möjlighet att bestå och vidareutvecklas."

Sedan fortsätter ulskottet: "Som en möjlig lösning för att åstadkomma
detta vill utskottet peka på atl kommunalförbundet får utgöra en särskild
driftorganisation som svarar för Irafikuiövningen inom delar av Hallands,
Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län. Med denna organisation får
huvudmännen teckna avtal om Irafikuiövningen. Även andra lösningar som
i allt väsentligt bibehåller och vidareutvecklar--------- synes möjliga ."

Teoretiskt finns det naturiiglvis möjligheter att lösa det här inom ramen för proposilionen. Men i praktiken finns del icke en enda expert i detla land som säger att del går. Fråga dem som efter tre fyra års förhandlingar har löst den här frågan när del gäller Göteborgsområdet eller se på det som är på gång för fyrstadsområdet i norra Bohus län och norra Älvsborgs län! Det är ingen som tror atl det går alt genomföra elt system med det som propositionen slår fast.

Rune Torwald har på ett mycket bra sätt i sin reservation visat på den irafiksam verkan som förekommer i den här regionen. I nom det område där vi nu etablerat detta trafiksamarbete är det 57 000 människor som dagligen pendlar över länsgränser och kommungränser. Om vi tvingas slå sönder systemet kommer det att gälla de 1 000 som pendlar i Göteborgs och Bohus län. Skall vi av någol slags lål mig säga administrativ idioti Ivingas gå på länsgränserna och klara 1 000 pendlare men ställa 57 000 åt sidan? Det är det som blir resultatet ifall vi inte gör någon ändring.

Herr Torwald har i sin reservation sagt alt vi skall lösa det här genom övergångsbestämmelserna. Han anser alltså atl vi t. v. kan acceptera detta och får avvakta hur det går i framtiden. Det är ingen lösning, det är en hal vmesyr. I dag finns inget annat atl göra för oss än att acceptera regeringens proposition och anta de av regeringen föreslagna övergångsbestämmelserna. Men eftersom utskottet uppenbarligen ser att det här finns utomordentligt stora svårigheter att praktiskt tillämpa del system vi redan har i Göteborg vill jag, herr talman, i anslutning till den här överläggningen framställa följande yrkande, som kommer att utdelas titt kammarens ledamöter:

atl riksdagen med anledning av regeringens proposition 1977/78:92 samt motionerna 1977/78:1823, 1977/78:1825 och 1977/78:1831

1. ansluter sig till regeringens förslag till övergångsbestämmelse lill lagom huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik,

2. hos regeringen begär att förslag snarast föreläggs riksdagen till sådan ändring i lagen så att det i motionerna angivna trafiksamarbetet i Västsverige kan genomföras.

Det är min förhoppning, herr talman, att detta yrkande måtte vinna kammarens gillande och att kammaren ställer sig bakom del. Då ger vi regeringen en ny chans att ta fram ett förslag som verkligen slår vakt om det trafiksamarbetesomredanäretablerat i Göteborgsområdet. Vi gördel möjligt att skapa en trafikregion bestående av norra Bohuslän och delar av Älvsborgs län, en Boråsregion, en Göteborgsregion och en Hallandsregion. Då får vi

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder för att JÖrbättra kollektiv persontrajik

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder för att förbättra kollektiv persontrafik

sammanhållna trafikregioner, där vi kan få ett vettigt administrativt system.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till det yrkande som jag här har framställt.

ROLF SELLGREN (fp) kort genmäle:

Herr lalman! Kurt Hugosson är mycket angelägen om all bevara Göteborgs kommunalförbunds verksamhel såsom den nu är upplagd. Ulskottet har samma målsättning därvidlag. Det är fel när Kurt Hugosson säger alt man kommer att bryta sönder en organisation som finns. Utskottet säger atl samarbetet bör bestå och kan vidareutvecklas inom ramen för genomförandet av en organisation som innebär att huvudmannaskapet fördelas länsvis.

Jag har den uppfattningen atl de organisationsändringar som behövs i samband med genomförandet av det nya huvudmannaskapet inte kommer atl upplevas på något sätt av trafikanterna, som Kurt Hugosson sade. Trafikanterna kommer all se hur bussarna går på samma sätt som förut, trafikanterna kommer att märka att rabattkorten kommer att gälla precis som förut.

Vad Kurt Hugosson inle sade var att samverkan inom kommunalförbundet visserligen löser en del problem - men inte alla! Det finns också ett omfattande resande över kommunalförbundets gränser, mellan Alingsås och Lerum, Kungälv och Stenungsund, Härryda och Borås, Kungsbacka och Varberg osv. Det finns ett omfattande resande över gränserna där hur vi än bildar regionerna. Då är det väldigt viktigt alt man utgår från naturliga regioner och dem emellan och inom dem löser problemen.

Ett tillstyrkande av propositionens förslag medför att man går en snabbare och riktigare väg än den Kurt Hugosson föreslår. Del är ganska märkligt alt han tillstyrker en proposition som han sedan i stora delar yrkar avslag på! Han motsäger sig själv.

Om man är så engagerad i just trafiklösningen för Göteborgsregionen som Kurt Hugosson är, då glömmer man de andra regionerna. Och det ärdet Kurt Hugosson gör, samtidigt som han föreskriver atl de andra regionerna skall lösa problemen på elt visst sätt. Det finns ingen garanti för atl de vill ha en sådan lösning som Kurt Hugosson föreslår.

104

KURT HUGOSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill på det bestämdaste vända mig mot påståendet att jag skulle glömma andra regioner. I de motioner som jag hänvisar till i del framlagda yrkandet-bakom dem slår samtliga partier som är representerade i riksdagen - säger vi alt man måsle se till att man får till stånd en sådan här lösning inte bara för Storgöteborgsområdet, utan man bör också skapa en nordbohuslänsk region,en Boråsregion och en Hallandsregion som får sådant huvudmannaskap. Det är också precis vad huvudmännen vill. Det har landstinget i Älvsborgs län, landstinget i Göteborgs och Bohus län, landstinget i Hallands län, Göteborgs kommun och länsstyrelserna sagt i sina remissyttranden, herr Sellgren. I folkpartiet talar ni ju om närdemokrati.

Varför inte tillmötesgå människornas önskemål?

Del drabbar inte trafikanterna, säger herr Sellgren. Hur vet herr Sellgren det? Om del etablerade samarbete som nu finns inte kan få fortsätta drabbar del visst trafikanterna - i proposilionen sägs t. o. m. alt det är så krångligt atl lösa detta att man måste ha en femårig övergångslid.

Detta är en enhällig önskan från samtliga politiska partier i de västsvenska länen, och det vill riksdagen nu sätta sig över. Det är det jag reagerar mot.

Sedan säger Rolf Sellgren atl del finns en omfattande pendling över andra gränser. Bortsett från de områden vi nu har etablerat ell samarbete med omfattar pendlingen från Göteborgs och Bohus län och Göteborg ca 1 000 personer, medan det är 57 000 personer som pendlar inom del etablerade trafiksamverkansområdet i Göteborgsområdet.

Tidigare sade Rolf Sellgren i en replik till Rune Torwald all man skulle ha stora områden. Vad menar man då med stora områden? Det här området, där vi redan har fåll till stånd elt kolleklivtrafiksysiem, har en befolkning på mella 650 000 och 700 000 personer. Hur många län i landei har del, Rolf Sellgren? Vad avser man för storlek när man säger atl man inle får bryta sönder områdena i små delar?

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åigärder för alt förbättra kollekliv persontrajik

ROLF SELLGREN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först beröra remissinstansernas uttalanden.

Kurt Hugosson har åberopat yttrandena från Hallands län och Älvsborgs län. Sanningen är den alt båda landstingen i princip har uttalat sig för huvudmannaskapslösningen såsom den föreligger i propositionen. Jag skall be att få citera huvudmeningen i detla sammanhang.

Hallands läns landsling säger:

"Vad utskottet anfört i del föregående bygger på förutsättningen att huvudmannaskapet skall avse länet som geografiskt område på del sätt som utredningen föreslagit."

Sedan framför man önskemålet att man skall kunna ingå i det samarbele som är påbörjat inom Göteborgsregionens kommunalförbund. Man utgår ifrån all man skall ha dessa stora huvudmannaskapsområden men alt man skall kunna genomföra samarbetet med Göteborgsregionens kommunalförbund. Det svär alltså inte mot vad som står vare sig i proposilionen eller i ulskottsbetänkandel.

Älvsborgs läns landsling säger:

"Förvaltningsutskottet tillstyrker delta förslag som huvudprincip"-del är ganska klart -"men förutsätter mot bakgrund av vad som ovan sagts att Göteborgsregionens kommunalförbund blir huvudman för den lokala och regionala kollekliva persontrafiken i Göteborgsregionen inkl. bl. a. kommunerna Ale, Lerum och Alingsås." Man tillstyrker huvudmannaskapsprincipen men förutsätter alt man kan ingå i della samarbete.

Kurt Hugosson och jag använder sannolikt olika termer för samma sak. Men vad utskottet framhåller i sill belänkande tillmötesgår de här båda tandstingens önskemål.

105

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder för att förbättra kollektiv persontrafik

När det gäller det Kurt Hugosson sade om regionernas storlek och atl del finns en enhetlig önskan hos samtliga partier i den västsvenska regionen vill jag säga alt della är beaktansvärt, och del är också rikligt. Men skall vi skapa en landsomfattande organisation för kollektivtrafiken måsle vi utgå från enhetliga regioner, och då måsie vi också ta hänsyn lill opinionen i hela landei. Man kan konstatera att den opinionen är för den lösning som utskottsmajoriteten förordar.

KURT HUGOSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Rolf Sellgren refererar landstingens remissyttranden på samma sätt som en viss potentat läser Bibeln. Sanningen är den alt samtliga landsling, som jag framhöll i mitt huvudanförande, har sagt atl del här förslaget är bra. Men, tillägger man, länsprincipen kan inle tillämpas i västra Sverige. Det är vad de tre landstingen säger, och det kan man inte komma ifrån. Till detta kommer alt vi i utskottet haft uppvaktningar där dessa synpunkter kommil till uttryck. Till delta kommer också atl Kommunförbundets representanter vid sill besök i utskottet sade alt en säriösning för västra Sverige är nödvändig.

Och varför skulle vi inle kunna tillmötesgå detla önskemål? En särlösning för denna region bryter ju inte på något sätt sönder systemet. Vi vill ha ell motsvarande system i västra Sverige, och vi vill ha en motsvarande lösning av frågan om huvudmannaskapet för den regionala och lokala trafiken. Men vi vill ha en lösning inom naturliga samverkansområden och naturliga trafikområden. Om del är politikerna i västra Sverige överens.

Skall vi verkligen utveckla den stelbenta byråkrati som Rolf Sellgren i dag är en utomordentligt god talesman för och förhindra politikerna inte bara i Göteborgsområdet ulan även i norra Bohuslän och Älvsborg län alt åstadkomma en trafiksamverkan mellan exempelvis fyrsladsområdet i norra Bohuslän och Älvsborgs län? Vi säger ju atl vi skall ha en nordbohuslänsk region, en Boråsregion, en Hallandsregion och en Göteborgsregion, som får huvudmannaskapet och som även får del av statsbidraget.

Jag kan inte förslå all en folkparlisl kan vara så slelbeni byråkratisk att han argumenterar mot detta - folkpartisterna talar ju så ofta om all vi skall ha en verklig närdemokrati och ta hänsyn till vad människorna tycker.

När vi i västra Sverige i handling har visat alt denna lösning är möjlig tycker jag att det är fel av riksdagen all slå sönder del system som man har byggt upp och som fungerar bra.

Andre vice talmannen anmälde att Rolf Sellgren anhållit alt lill protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

femtedelar av det totala personlransporlarbetei sker med bil.

Trots detla är de flesta överens om att ifall medborgarna och näringslivet i landets olika delar skall få en tillfredsställande trafikförsörjning till lägsta samhällsekonomiska kostnad, måste vi faen väl utbyggd kollektivtrafik-en kollektivtrafik som blir attraktiv och konkurrenskraftig. Den nu framlagda propositionen kommer utan tvivel atl lägga grunden lill en ny och modern kollektivtrafik som bättre än hittills kan betjäna människorna.

Samhällets ansvar för den lokala och regionala trafiken, som utgör ungefär 90 96 av all persontrafik, är särskilt markerat. Ansvaret för den lokala trafiken åvilar kommunerna, medan del i dag ej är klarlagt vem som bär detta ansvar för den regionala trafiken. Länsstyrelserna har ett planeringsansvar och staten lämnar ekonomiska bidrag, men olika trafikföretag har haft hand om genomförandet av trafiken.

Genom det beslut soin riksdagen i dag kommer atl fatta kommer det politiska ansvaret för både planering och genomförande av trafikförsörjningen i en region atl ligga hos elt organ, nämligen de nya länshuvudmännen. Del är viktigt att observera alt länshuvudmännen får ansvaret för trafiken men atl detta inle medför någon skyldighet alt överta irafikrörelser. Statliga, kommunala eller enskilda trafikföretag kan vara entreprenörer och ål huvudmannen svara för trafikutövandet. Huvudmannens uppgift blir att bestämma irafikuibud och taxor.

Jag övergår nu till alt något kommentera reservationen 3 i utskottsbetänkandet samt vissa motioner som berör frågor om det statliga slödet, normer förersättning till SJ, vissa taxefrågor sam t kollektivirafiknämndens sammansättning. I reservationen 3 har utskottets s-ledamöter reserverat sig mot utskottets skrivning om ersättningen lill SJ. Reservanterna säger att del visal sig hittills att betydande svårigheter föreligger när kommuner och landsling skall träffa avtal med SJ om köp av trafiktjänsier. Man efterlyser därför fastlagda riktlinjer för hur ersättningen bör regleras. Samma problematik las upp i motionen 1824 av John Johnsson.

Del i proposilionen föreslagna bidragssystemet omfattar olika slag av spårbunden trafik. Det är emellertid vanskligt alt fastlägga allmängiltiga riktlinjer för hur huvudmännens ersättning till SJ skall beräknas. Dessa svårigheter beror främst på att förhållandena och därmed förutsättningarna kan förväntas komma atl vara mycket olika från falt till fall. Som framhållits i proposilionen bör erfarenheterna från förhandlingar om sådan ersättning avvaktas, innan ställning tas till om allmänna riktlinjer kan eller bör fastställas.

1 länskorlutredningens betänkande har. föreslagits riktlinjer för hur en huvudmans ersättning lill SJ skall beräknas i sådana fall där denna köper trafiktjänster av SJ. Förslaget är så utformat att SJ skall erhålla en i princip oförändrad inläktsnivå. Måhända skulle ett sådant system kunna fungera under ett par år, men hur skulle man sedan kunna precisera vad som är oförändrad inläktsnivå? Man kan ju då inte isolera olika faktorers inverkan för an få fram det teoretiska normalläge mot vilket ersättningen enligt förslaget skall beräknas.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder för att förbättra kollektiv persontrajik

107

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder för atl förbättra kollektiv persontrafik

108

Allmänt kan man säga alt omfattningen av huvudmännens köp av järnvägstrafik kan komma alt variera kraftigt. I vissa fall kan, som i Stockholmsregionen, del bli fråga om att huvudmannen efterfrågar ett hell trafiksystem med hela och för ändamålet speciellt utformade tåg. I andra fall kan del bli fråga om alt huvudmannen önskar köpa vissa platser i elt redan befintligt tåg.

Som var och en förslår är det förenat med stora svårigheter all utforma allmänna riktlinjer som omfattar så vitt skilda situationer. Utskottet avstyrker därför framförda förslag i delta avseende men betonar atl regeringen följer dessa frågor med stor uppmärksamhet och vidtar de åtgärder som kan visa sig nödvändiga.

I motionerna 1828 av Lennart Nilsson och 1822 av Kari Boo och Kari Bengtsson tas frågorna om övervältring av kostnader från stat till kommun och landsling upp. Även frågan om staten kommer alt överlämna ansvaret för olönsam järnvägstrafik aktualiseras i dessa motioner.

Förslagen om huvudmannaskap och reformerat statsbidragssystem innebär ingen kostnadsövervältring från stal till kommuner och landsling. Antalet bidragsberättigade dubbellurer ökar som vi redan hört från två till tre. Tätortstrafiken inlemmas i systemet och nuvarande skolskjutsavräkning slopas. Härtill kommer visst statsbidrag lill Oällflyg och helikoptertraflk i skärgårdar. Rimligen borde också inrättande av regional huvudman medföra vissa samordningsvinster genom bättre resursutnyttjande. Del är först när ambitionsnivån i den lokala och regionala traflken höjs väsentligt som kommuner och landsting kan komma att få ökade kostnader för trafiken.

1 proposilionen finns inget förslag om all ansvaret för olönsam järnvägstrafik skall överföras på regionala organ. Farhågorna i dessa stycken är i och för sig förståeliga, och ulskottet förutsätter atl regeringen noga vakar över dessa frågor.

Herr talman! I propositionen föreslås all ett nytt system för bidrag till den lokala och regionala kollektivtrafiken införs i de län där huvudman etableras. Bidragsgivningen skall vara planeringsanknulen, dvs. bygga på en av huvudmannen antagen försörjningsplan. Det statliga slödel skall också syfta till atl säkerställa ett basutbud inom irafikförsöoningen. Basulbudel innebär höjning av antalet bidragsberättigade turer från nuvarande högst två dubbelturer per dag till tre dubbellurer under måndag-fredag. Den statliga ersättningen blir 16 kr. per mil utom i skogslänen och på Golland där milersältningen blir 19 kr.

Kostnaden för slödel lill linjeirafiken beräknas till 173 milj. kr. i 1978/79 års priser, vilket skall jämföras med nuvarande 97 milj. kr. Spårvägslrafik och tunnelbanetrafik blir driflbidragsberätligad. På samma sätt blir viss järnvägstrafik med utpräglat lokala och regionala trafikuppgifter bidragsberättigad. Järnvägstrafiken blir därmed ett klart alternativ till busstrafiken.

Vidare föreslås atl statsbidrag utgår med 35 "6 av kostnaderna för den eflerfrågestyrda komplelieringstrafiken. Kostnaden för della beräknas till 8 milj. kr. i 1978/79 års priser. Kostnaden för slödet till skärgårdsirafiken beräknas lill 8,1 milj. kr. inkl. del statliga stödet till Waxholmsbolaget.

Sammanlaget beräknas kostnaderna för det nya bidragssystemet bli 173 milj. kr. för linjeirafiken, 8 milj. kr. för komplelieringstrafiken, 8,1 milj. kr. för skärgårdsirafiken och 0,5 milj. kr. för ljälinyget,dvs. totalt ca 190 milj. kr. Utskottet tillstyrker propositionen när del gäller del nya bidragssystemet och de beräknade kostnaderna för staten. Därför avstyrks yrkandet i motionen 1822 av Karl Boo och Karl Bengtsson, där del hävdasalt beloppet 190 milj. kr. är oiillräckligt.

Jag övergår sedan till frågorna som rör den föreslagna kollektivtrafiknämnden. I vissa enskilda fall kan det visa sig alt huvudmannen och elt irafikföretag med eget linjetrafiktillslånd ej kommer överens om hur stor ersättning förelaget skall ha för att utföra sina trafiktjänsier. Enligt proposilionen bör därför en kolteklivtrafiknämnd inrättas som på grundval av parternas uppgifter skall besluta om de ersättningsbelopp som skall utgå för trafiken i fråga. Nämndens avgörande skall inte kunna överklagas.

Nämnden föreslås bestå av ordförande och fyra ledamöter. Genom atl låta Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet. Svenska busstrafikförbundet och statliga irafikföretag få föreslå \ardera en ledamot får berörda parter visst inflytande pä nämndens sammansättning. I motionen 1779 av Ingemar Konradsson föreslås att orclibranden skall vara opartisk och lagfaren. All ordföranden skall vara opartisk framförs även i motionen 1827 av Sven Mellqvist m. fl. Lennart Nilsson föreslår i motionen 1828 alt nämnden utökas med representanter från de fackliga organisationerna.

Del är självklart att nämndens ordförande skall vara opartisk, vilket utskottet också har angivit. Däremot finns del ingen anledning all kräva all han eller hon skall vara formellt lagfaren. Av en lämplig ordförande kanske snarare krävs kunskaper i ekonomi.

Beträffande facklig representation kan man säga att nämndens uppgift skall vara alt fastställa ersättningens storlek i vissa fall. Detta kan primärt inte vara en fråga som faller inom ramen för medbestämmandelagen. Det förutsätts atl sädana frågor är avklarade genom förhandlingar innan tvist om ersättning dras inför nämnden. Frågan om facklig representation har dock övervägts i departementet, varvid förutom nämnda skäl del har befunnits svårt atl inom ramen för en rimtig storlek hos nämnden finna de lämpliga formerna för facklig representation. Utskottet anser för sin del atl del i vissa fall kan finnas behov av atl höra fackliga företrädare och föruisäiter därför att vid behov fackliga representanter i någon form skall få framföra sina synpunkter inför nämnden. Med den markeringen från utskottets sida bör motionärerna kunna vara tillfredsställda på denna punkt.

Till sist, herr talman, vill jag peka på utskottets mycket positiva skrivning närdet gällerde synpunkter som framförts i motionen 1778 av Karin Ahrland och Daniel Tarschys angående en förfatlningsmässig revision av yrkestrafik-lagstiftningen med beaktande av att rättsreglerna får en sådan språklig utformning att de ej medför svårigheter att tolka och tillämpa för enskilda eller myndigheter.

Med del anförda ber jag, herr talman, alt få yrka bifall till trafikutskottets hemställan i betänkandet nr 28 på samtliga punkter.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder för att förbältra kollektiv persontrajik

109

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder för alt förbättra kollektiv persontrajik

BERTIL ZACHRISSON (s) kort genmäle:

Herr lalman! Detär väl litet onödigt med uppsplittringen av debatten när vi nu är så pass eniga, men låt gå för del.

Jag antar, herr lalman, alt vi är överens om att järnvägen har en mycket viktig funktion inom kollektivtrafiken. Men från region efter region kommer nu rapporterom svårigheter i förhandlingarna med SJ. Del är viktigt alt säga atl della inle är SJ:s fel, som del ibland sägs ute i buskagitationen. Del ärju bristen på resurser och brislen på riktlinjer för SJ:s arbeie som är orsaken till dessa svårigheter. Del är därför som vi begär att regering och riksdag skall stärka SJ:s position genom all normera den ersättning som skall utgå när man köper tjänster av SJ. Då vet både SJ, kommuner och landsting vilka grundförutsättningar de har för sina förhandlingar, och då blir de lokala variationer, som naturligtvis måste förekomma, lättare att lösa.

Nu säger herr Dahlberg atl vi får vänta och se. Men vi harju redan fått exempel på vart det leder. Skall det braka ihop fullständigt för att herr Dahlberg skall inse att det är värt atl göra någonting?

Han säger alt det är så besvärligt med allmänna riktlinjer, det är stora lokala variationer. Det var elt konstigt argument. Järnväg är väl järnväg var den än går. Tåg är väl tåg var de än rullar. Hur många kilometer de rullar, hur många vagnarsom rullarbehöverman bara ha multiplikationstabellen med sig föratt kunna räkna ul. Har man kunnat göra hyggliga normeringar för bussbidrag och annal som vi har, så nog skall det kunna gå alt göra det på järnvägsområdet.

Delta är också ett krav som framförs myckel kraftfullt ifrån Kommunförbundet. Det föreligger också, som jag sade i mitt huvudanförande, motioner frän skilda partier, med Kommunförbundets ordförande som första namn på en av dessa motioner. Om nu herr Dahlberg inte lycker om socialdemokratiska förslag, kunde herr Dahlberg ändå ha en viss känsla förborgerliga förslag från Kommunförbundet. Del är mycket bittra erfarenheter som ligger bakom. Jag beklagar atl inte herr Boo är här. Han borde ha varit här och deltagit i denna debatt och försvarat Kommunförbundets ståndpunkt och den motion han själv väckt.

ROLF DAHLBERG (m) kort genmäle:

Herr talman! Bertil Zachrisson säger all det inle skall vara så märkvärdigt att i förväg få fram sådana riktlinjer, förjärnväg är järnväg var den än går. Det kanske är rikligt, men jag sade också i mitt första anförande alt här kommer del att bli myckel skiftande förhållanden. Del är myckel möjligt all om man i förväg skapade riktlinjer skulle det för mindre kommuner vara en nackdel, medan större kommuner kunde komma alt tjäna på dessa riktlinjer.

Jag lycker utskottet skrivit myckel tungt på den här punkien. Man säger i
uiskollskrivningen: "Förden regionala trafikplaneringen ärdet emellertid av
stor vikl alt riktlinjer för i vilken omfattning och på vilka bansträckor SJ skall
ställa sina resurser lill regionala huvudmäns förfogande snarast möjligt
fastläggs." Vidare heter del alt utskottet vill "betona vikten av stor öppenhet
från SJ:s sida vid förhandlingar om utnyttjande av företagets tjänster.-----

Lösningen på de.ssa och liknande frågor torde som nämnts kräva viss erfarenhet av hur systemet fungerar i praktiken" - alltså innan man kan avgöra om del går atl 11 fram sådana här riktlinjer.

Detta är ju en utomordentligt stark skrivning från utskotlets sida. Samtidigi som man är medveten om att det här är ett väldigt svårt problem skriver man på detta sätt, och jag måsle säga alt vi är något förvånade över all socialdemokraierna reserverade sig på denna punki, med tanke på utskottets skrivning just i det här avseendet.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder för atl förbättra kollektiv persontrajik

BERTIL ZACHRISSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det finns, herr Dahlberg, gott om exempel på vad brislen på riktlinjer för SJ:s roll i del regionala trafiksamarbetet kan leda till. Del mest flagranta exemplet är trafiken mellan Örebro, Kumla och Hallsberg, där det nu sker en trafikutveckling tvärtemot vad vi i praktiskt laget alla sammanhang beskriver som önskvärt för kollektivtrafiken. SJ och länels irafikbolag kan inte bli överens om laxesamarbete, och då ivingas länsbolaget sätta in bussar som går parallellt med järnvägen och så minskar järnvägens underlag och så försvinner låg.

Ekonomiskt och irafiksäkerhelsmässigt är delta fel. och del är vi antagligen helt överens om. Både den regionala trafiken och matarlrafiken till SJ:s stamnät försämras på delta sätt.

Herr Dahlberg säger: Del krävs mer erfarenhet. Vad ärdet för ytterligare erfarenhet som krävs? Del här är väl fullt lillräckligt, för vi ärju nu på väg atl fatta beslut som gör del möjligt alt dra i gång samma arbete i alla regioner. Och den erfarenhet som vi nu får i Örebro län och på andra ställen, skall den behöva passera i vartenda län, innan herr Dahlberg är beredd alt göra någoniing?

Del är enligt min mening nödvändigt alt göra någonting utomordentligt snabbi för atl vi inte skall få samma situation i den övriga delen av landet som vi har i Örebro län. Del är därför vi l

Sedan måste jag säga, herr talman, all jag är förvånad över att centerpartisterna är så pinsamt tysta i den här debatten. Är det verkligen ingen som stöder Karl Boos förslag och Kommunförbundets krav? Inser ni inte atl de kraven är vikliga alt tillmötesgå, om det beslut som vi fattar i dag skall få en bra och snabbt genomslag ute i kommunerna? Det är viktigt, om man vill slå vakt om järnvägen och undvika den situation som vi fåll i Örebro län. Men den passivitet som visas i denna fråga i dag strider bjärt mot del fagra tal som brukar höras om hur viktigt det är med järnvägen och att järnvägens förutsättningar utvecklas i trafikpolitiken.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder för att förbältra kollektiv persontrafik

exempel där SJ och kommuner kommil överens.

Det hör även lill bilden alt departementschefen inte alls är ovetande om del här bekymret. Han säger ju i proposilionen atl om det visar sig föreligga behov av atl pröva den här frågan, när systemet kommer i gång, så är han beredd all göra del. Della tillsammans med den mycket starka skrivning som utskottet har gjort borde kunna lugna Bertil Zachrisson i dag. Vänta och se vad som händer! Här blir del ju en hell ny situation där SJ:s ställning blir en helt annan, andra människor skall förhandla osv. Del finns säkert en välvilja från alla parter atl verkligen klara den nya situation som uppslår sedan riksdagen i dag har tagit detta beslut. Vänta och se, Bertil Zachrisson, så får vi återkomma till debatten senare!

112

Kommunikationsministern BO TURESSON:

Herr talman! Representanter för alla partier har nu talat, och egentligen är det onödigt att jag förlänger debatten, men jag skulle vilja göra några anmärkningar med anledning av en del frågor som har tagits upp.

Jag vill först notera alt representanter såväl för utskottsmajoritelen som för reservanterna har framhållit den betydande enighet inom utskottet rörande propositionens huvudlinjer som råder och att även representanter för reservanterna har noterat att propositionen innehåller en hel rad förbättringar. Det är glädjande.

Bertil Zachrisson ställde en fråga om hur långt trafikplaneringen har kommil. Jag kan lala om att vi har anvisningar under arbete i full fart som kommer alt gå ut under eftersommaren eller hösten, och de kommer att präglas av en intim samordning med länsplaneringen. Del är egentligen ganska självklara saker, men det kanske är angeläget alt säga det i denna debatt.

I reservationen nr 1 har man framhållit atl del är viktigt atl statens ansvar för ell landsomfattande interregionalt kommunikationsnät slås fast. Jag lycker del är myckel bra, och del harjag sagt otaliga gånger. Första gången jag talade om det tror jag var 1972, då jag hade en debatt med min företrädare i denna kammare om dessa saker. Jag har hela liden insen och ansett alt del är absolut nödvändigt all vi haren riksnät av interregionala kommunikationer som siaten tar ansvar för en betydande lid framöver. Det är själva stommen i irafiknälel, och dess maskor skall sedan förtätas med den regionala trafiken, och de därvid uppkomna mindre maskorna skall i sin tur förtätas med del lokala kommunikationsnätet. Nu tycker jag det är utomordentligt bra att man även från socialdemokratiskt håll har kommit till klarhet om denna ståndpunkt somjag 1972 förgäves förfäktade i en debatt med min företrädare i ämbetet, och jag noterar det med verklig tillfredsställelse.

Inga Lantz sade attjag ien tidigare debatt här i kammaren hade sagt alt allt folk behöver tolv dubbelturer per dag av kollektiva kommunikationer. Det är en liten missuppfattning. Jag har sagt delta om dubbellurer, men del var som ett exempel på vad man skulle kunna erhålla vid en annan användning av de 480 av 715 miljoner som nu används för alt klara underskottet på det irafiksvaga bannätet. Jag tror inte attjag har fällt något omdöme om alt just

detta var vad folk behöver - del är vad folk skulle kunna få, och del vore naturiiglvis utmärkt i och för sig.

Inga Lanlz kräver också en radikal minskning av privatbilismen. Jag skulle vilja ställa en fråga till fru Lantz genom att använda hennes egna två ord: Hur då? Som jag har sagt så otaligt många gånger vill jag medverka lill detta, men inte med några tvångsåtgärder. Jag kan nämligen inte finna några kriterier för hur man skall utvälja dem som skall fl använda privatbil resp. dem som inte skall få göra det. Det gäller i stället att bygga upp en kollektivtrafik som blir så attraktiv att människor i större utsträckning - helst i mycket större utsträckning - än f n. hellre använder sig av den än av sina privatbilar, framför allt för de rutinmässiga pendelresorna till och från arbetet.

Vad är det då som gör kollektivtrafiken attraktiv? Det är givetvis linjeföringen-det var fru Lantz inne på med det exempel hon nämnde-det är turtätheten, och det är framkomligheten och därmed restidens längd. Det är min förhoppning atl det kollektiva trafiksystem som vi nu skall 11 uppbyggt regionall och lokalt skall bli attraktivt just på det sättet och därmed minska privatbilismen.

Jag vill också säga några ord om den trafiksamverkan som etablerats i Västsverige. Jag har vid fiera tillfällen haft möjlighet att diskutera den frågan med företrädare för organisationen, och jag måste säga att det är ett utmärkt arbete som utförts där. Såvitt jag kan bedöma fungerar denna samverkan precis så som proposilionen vill att den regionala trafiken skall fungera. Men del ställningslagande som vi gjort i propositionen är inte uttryck för någon "administrativ idioti", utan vi har hell enkelt inte sett någon annan lösning som garanterar ansvaret för trafikförsörjningen inom de delar av berörda län som blir kvar, sedan de ur trafiksynpunkt feta bitarna med ett slort befolkningsunderlag skurits ut och ingår i denna trafiksamverkan. Jag hoppas man skall finna någon form för detta, så att inte de svaga delarna av dessa län blir underförsörjda eller får för stora kostnader och så att man inte missar möjligheten lill en laxeuljämning mellan de befolkningstäla och de befolkningssvaga områdena och länen. Det är så vi har sett det, och vi hoppas att man skall kunna finna en form för della inom de ramar som nu ges. Men vi vill icke atl det system som vi nu genomför skall bryta sönder den trafiksamverkan som har etablerats och som jag anser vara alldeles utmärkt. Därför kommer regeringen att följa utvecklingen av denna med slort intresse, och jag är beredd att vid behov föreslå riksdagen de åtgärder som kan erfordras, om del nuvarande systemet inte skulle räcka till.

Herr talman! Jag tror inte att jag skall ta kammarens tid i anspråk längre. Jag antar an del räcker med den debattid som är antecknad och som skall klaras av innan riksdagen flr åtskiljas för sommarferier. Jag nöjer mig alltså med de kommentarer jag nu har lämnat.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder för att förbältra kollektiv persontrafik

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder för att förbättra kollektiv persontrafik

ringsarbetel har vi ännu inte sett. Jag har lidigare beklagat, och jag gör del än en gång, alt riksdagen inte har fått möjlighet atl la ställning lill delta. Jag understryker att det naturligtvis är beklagligt, att när vi skall gå ut i ett regionalt och lokalt trafikplaneringsarbete i län och landsting, vi då inle har haft möjlighet att behandla avsnittet om erfarenheterna av den tidigare omgången av den regionala planeringen samtidigt som vibehandlardetta. Jag vädjar lill kommunikationsministern att se lill att vi under nästa riksdagsår får en ordentlig redovisning för hur del fortsatta irafikplaneringsarbelei är tänkt. Annars blir risken stor alt verksamheten ute i kommunerna blir mycket ryckig.

Kommunikationsministern tog också upp frågan om statens interregionala trafikansvar. Han säger att han talat om detta ända sedan 1972. Det är bra. Men det är fortfarande mycket allmänna talesätt, Bo Turesson. Det gäller trafiknät och trafikmaskor. Den allmänna ståndpunkten är väl bra i och for sig men vad den betyder i realiteten vet vi inte. Del vet man inte ute i regionerna heller när man nu skall igångsätta sin planering. Det är detta som behövs för atl talet därom skall fl ett innehåll. Del är inte bara fråga om stamnät, utan del är också fråga om innehållet i statens kollektiva trafikansvar. Det gäller det som ligger i KOLT-utredningen och det som ligger i HAKO-utredningen. Men O.K., vi är överens om all della är viktigt. På sätt och vis gör herr Turesson nu det han ibland tidigare under riksdagen gjort. Han lar den borgerliga majoriteten litet försiktigt vid örat så alt säga för atl den inte klarare uttrycker delta. Bo Turesson är uppenbarligen helt överens med oss om alt det är viktigt alt detta kommer lill uttryck, men då är del också väsentligt att det fåren konkret innehåll, så atl reformarbetet bara inte blir ord och löften i fortsättningen, utan det blir reformer som kan omsättas i ett praktiskt arbete ute i den kollekliva trafiken.

INGA LANTZ (vpk) kort genmäle:

Herr lalman! När Bo Turesson sade att man måsle fl en minskning av privatbilismen ställde han samtidigt en motfråga: Hur skall det gå till? Svaret på den frågan är självfallet att man kan fl minskningen genom atl bygga ul kollektivtrafiken och göra den attraktiv.

Det står i propositionen: "Den framtida samhällsutvecklingen visar helt klart på en fortsatt ökning av resbehoven. Man konstaterar också med ett beklagande att man inte kan räkna med en allmän övergång mot tvåbilshus-håll och inte heller att personbilen blir tillgänglig för alla." För någon stund sedan var en annan företrädare för regeringspartierna uppe och talade om personbilens enorma fördelar. Jag lycker att detla belyser hur man ser på frågan om privatbilismen i proposilionen.

Jag skulle vilja fråga om någon i regeringen räknat ut vad bilismen kostar samhället. Det finns siffror som visar att de 1 000 döda per år och 20 000 invalidiserade varje år kostar 5 miljarder kronor förutom då det mänskliga lidande som förorsakas. Men vad kostar från miljöförslöringssynpunkl eller energisynpunkt det enorma slöseri man gör sig skyldig lill genom att stimulera privatbilismen? För det är det man gör hela tiden bl. a. genom att

bygga motorvägar samtidigt som man drar in andra kommunala kommunikationsmedel. Inga tvångsåtgärder skall vi vidta föratt öka kollektivtrafiken, sade Bo Turesson för en stund sedan. Men om man skall få en utbyggd kollektivtrafik, måste man förstås vidta åigärder som gördet möjligt att bygga ut den och ge kommuner och landsting resurser för att bygga ut den. Man Hr också se till att man planerar trafiken tillsammans med bebyggelsen i stort. Det kommer med den bebyggelseplanering man har ute i kommunerna att bli nödvändigt med Ivåbilshushåll. Man satsar där 75 96 i småhus. Hur skall man annars kunna resa från de områdena? Där har man ju inte någon som helst utbyggd kollektivtrafik. Därför är det viktigt att se hela trafikpolitiken i en sammanhang. Men det som föreslås i den här propositionen stimulerar inte till någon utökning av kollektivtrafiken. Det finns varken tvångsåtgärder eller andra förutsättningar i den för att fl en utbyggnad av kollektivtrafiken.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder för att förbättra kollektiv persontrajik

KURT HUGOSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! I den senare delen av sitt anförande tog kommunikationsministern upp de problem som vi i Västsverige har på grund av den olyckliga gränsdragningen när det gäller våra län. Kommunikationsministern, som relativt nyligen har varit på ort och ställe, konstaterade - vilket jag också underströk i mitt anförande-alt den kollektivtrafiksamverkan som vi nu har etablerat i en del av det västsvenska problemområdet fungerar bra. Men samtidigt sade kommunikationsministern att regeringen inle hade sett någon annan lösning än den som nu föreslagits i propositionen och att vi får komma tillbaka till riksdagen om det inte går att lösa problemen.

Det intressanta är atl departementschefen i proposilionen inte med ett ord har berört vad samtliga landsting tycker, nämligen att man vill ha en säriösning för Västsverige. Det har förtigils i propositionen. Samtliga tilltänkta huvudmän, kommuner och landsting, i de berörda länen i Västsverige säger; Ge oss en annan lösning!

Därför har ledamöter, representerande alla västsvenska län och samtliga politiska partier i riksdagen, motionerat om alt man skall se lill alt få en Siorgöleborgsregion, en nordbohuslänsk region, en Boråsregion och en Hallandsregion som tar motsvarande uppgifter och funktioner som övriga län får för att klara kollektivtrafiken. Det är viktigt att övriga län är huvudmän, men det fungerar inle i Västsverige. Det innebär att del inte är något problem med andra delar av länei, som kommunikationsministern här talade om i sitt anförande. Man har från landslingens sida sagt att man vill lösa problemet på det här sättet.

När kommunikationsministern nyligen var i Västsverige sade han: Jag hoppas att trafikutskottet finner en lösning, men min ställning som minister förbjuder mig att tala om hur det skall göra detta.

Delta är ett juridiskl-tekniskt svårt problem. Utskottet har inte kunnat finna någon lösning på det. Därför har jag, som inte hade möjlighet att medverka vid utskottsbehandlingen av den här propositionen, framlagt yrkandet att vi skall be regeringen att snarast komma tillbaka med ett förslag

115

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder JÖr att förbättra kollektiv persontrafik

som löser de här problemen. Kommunikationsministern yrkade till hälften bifall lill det yrkandet, eftersom han sade atl han var beredd all komma tillbaka. Då är del väl lika bra alt vi fattar det beslutet i dag. Jag yrkar än en gång bifall lill milt yrkande.

RUNE TORWALD (c) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av kommunikationsministerns uttalande om situationen i Västsverige villjag ånyo fastslå alt min reservation inle innebär några förmåner för Göteborgsregionens kommunalförbund på bekostnad av landstingen i övrigt.

Vi kräver bara alt Göteborgsregionens kommunalförbund för den landsbygdstrafik det bedriver skall få de statsbidrag som är föreslagna i propositionen och som det inte får innan man har kunnat bilda de huvudmän som annars är en förutsättning för att kvittera ut dessa statsbidrag.

Jag tolkar emellertid kommunikationsministerns uttalande så, atl om min reservation skulle avslås här i kammaren kommer kommunikationsministern, om det drar ut långt på tiden, att tillse atl Göteborgsregionen inle går miste om dessa, i och för sig inte särskilt stora statsbidrag, men dock statsbidrag under den tid som kommeratt åtgå föratt bilda huvudmän av det slag som proposilionen förutsätter.

Kommunikationsministern BO TURESSON:

Herr talman! Med anledning av Bertil Zachrissons ord om allmänna talesätt vill jag säga att det kommer en konkretisering i den trafikpolitiska proposilionen. Jag kan väl ännu en gång - jag vet inte för vilken gång i ordningen - förklara all jag beklagar lika mycket som Bertil Zachrisson alt vi inte har kunnat komma med propositionen till riksdagen lidigare, men det är ett faktum atl den nu kommer till vårens riksmöte. Därvidlag finns naturligtvis en liten positiv faktor, och det är att på del här sättet får vi med även den sista delen av trafikpolitiska utredningens slutsatser i det betänkande som nyligen överlämnades och nu är ute på remiss.

Del är inte alls så, atl jag tog den borgerliga majoriteten i örat, som Bertil Zachrisson behagade uttrycka sig. Jag fann del bara angeläget alt gå in i debatten och hell kort göra några uttalanden för atl klargöra min inställning till en del av de frågor som har debatterats. Hade jag inte gjort det, hade jag sannolikt (111 krilik - inte minst av Bertil Zachrisson - för alt jag inle deltog i debatten. Nu gjorde jag det, och då flr jag kritik för det. Det är inle lätt alt vara till lags, men det får jag väl ta med ro.

Inga Lantz påstod att jag hade sagt att jag inle vill ha några tvångsåtgärder för att öka den kollekliva trafiken. Del ärju all precis vända på steken. Jag sade att jag inte vill ha några tvångsåtgärder för att minska privatbilismen, eftersom jag inte kan finna några kriterier efter vilka det skulle ske.

Jag vill gärna poängtera att i fråga om kravet på samma ordning mellan samhällsplanering, stalsplanering och trafikplanering är tydligen Inga Lantz och jag helt överens. Jag delar uppfattningen atl det är ett sällsynt försummat kapitel,och jag brukarsäga all del egentligen bara finns eti enda samhälle i det

här landet som verkligen konsekvent har gjort en ordentlig sådan samordning.

Kurt Hugosson sade att samtliga kommuner och landsting i Västsverige enhälligt hade krävt en annan lösning än propositionens men att jag hade förtigit det i propositionen. Det är nog inte rikligt så. Det finns en remissammanställning i propositionen, och av det följer väl att vi inte alls har förtigit någonting. Den är relativt omfattande och hederlig, och jag tror inte att det finns någon anledning atl kritisera den. Men av denna remissammanställning framgår bl. a. att det inte är så fullständigt helt med enlydig-helen i dessa landstings och kommuners åsikter i den här frågan.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder för alt förbättra kollektiv persontrafik

BERTIL ZACHRISSON (s) kort genmäle:

Herr lalman! Jag har naturligtvis inte kritiserat kommunikationsministern för all han deltar i debatten. Tvärtom tyckerjag det är utomordentligt trevligt att han gör det, och jag hälsar det med stor tillfredsställelse. Men det är alldeles klart att om ett av våra krav är alt riksdagen skall uiirycka önskemål om alt staten skall precisera sin ansvar för den interregionala trafiken för att därigenom underlätta för regionen atl planera sin verksamhet och det kravet har avstyrkts av utskottsmajoritelen, men kommunikationsministern säger all det är ett önskemål som han har talat för ända sedan 1972, då tycker jag ju att det är att så att säga litet grand ta utskottsmajoriteten i örat. Det behöver inte kommenteras mer än så.

Jag hälsar med tillfredsställelse att kommunikationsministern nu säger att del här skall vara med i den trafikpolitiska proposition som kommer och att det också gäller redovisningen av hur den regionala trafikplaneringen fortsättningsvis skall bedrivas. Del är nämligen inget tvivel om att också detta är en nödvändig förutsättning för att den reform som vi nu skall besluta om får ett bra och snabbt genomförande.

Repliktiderna är korta,och jag kunde förden skull inte i min första replik ta upp två synpunkter som jag också framförde tidigare, men som kommunikationsministern inle har kommenterat.

Den ena frågan gäller önskemålet om riktlinjer för en samordning av laxitrafiken med den kollektiva trafiken i övrigt. Det ligger ett förslag i komrnunikalionsdeparlemenielomdetla,ochdet vorebraom vi kunde fl ett besked här om att den frågan kommer att behandlas i den kommande propositionen, eftersom del otvivelaktigt är en mycket viktig sak, inte minst i glesbygdsområdena, att man får ett klargörande av om det blir en sådan samordning.

Den andra frågan - och det är kanske den viktigaste -, som kommunikationsministern dock inte hade någon kommentar till, gäller hur SJ skall ersättas när man skall samarbeta med SJ ute i regionerna. Jag finner del anmärkningsvärt att kommunikationsministern inte hade någon kommentar lill den heller. Jag skall inte upprepa mina argument, men vill bara än en gång understryka vikten av att en sådan normering kommer till stånd, så att det inte blir ett sådant sammanbrott i de regionala trafikförhandlingarna med SJ som del vi har upplevt i Örebro län.

117

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder för att förbättra kollektiv persontrafik

KURT HUGOSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort.

Kommunikationsministern säger alt remissammanställningen är ganska utförlig. Det kan jag gärna hålla med om. Men eftersom kommunikationsministern i sitt anförande nämnde att del kan bli problem i andra delar av de berörda länen i Västsverige, fann jag mig föranlåten påpeka att samtliga landsting i Västsverige på den här punkten faktiskt helhjärtat har tillstyrkt att man skall utarbeta en särlösning för Västsverige. Dessa yttranden är utomordentligt intressanta på grund av att de gjorts av de blivande huvudmännen, men de yttrandena finns tyvärr inte redovisade i proposilionen.

Det var delta jag fann mig föranlåten atl påpeka tidigare.

118

JOHN JOHNSSON (s):

Herr talman! I föreliggande utskottsbetänkande från trafikutskottet, 1977/ 78:28, behandlas förutom regeringens proposition 1977/78:92 även ett antal motioner.

I motionen 1824 av tre socialdemokratiska ledamöter från Skåne behandlas vissa problem som speciellt rör Skåne samt andra problem som rör hela landet.

Närdet gäller problemen för Skåne har vi i vår motion pekat på de särskilda förhållanden som råder där på grund av alt länsgränsen går snett igenom landskapet, där trafikströmmarna i såväl de sydöstra som de nordvästra delarna är starkt infiltrerade med varandra. 1 motionen kräver vi vissa möjligheter att bilda ett enda huvudmannaskap för hela landskapet, vilket torde vara det mest rationella.

I trafikutskottets belänkande har detta förslag emellertid inle beaktats, utan man har hänvisat till det inierkommunala samarbete som bör råda vid länsgränserna. Jag anser emellertid alt del är särskilt skrämmande att utskottsledamöterna tydligen inte har satt sig in i de problem som råder och som kommer alt uppstå, speciellt i de nordvästra och sydöstra delarna av Skåne. Del torde vara bäst att ha endast en huvudman i en provins som Skåne, och delta torde vara till fördel för båda länens invånare. Jag beklagar därför att denna synpunkt inte beaktats av utskottet.

Jag skulle vilja ställa frågan till kommunikationsministern - som visserligen nu har lämnat kammaren, men som kanske kommer tillbaka -om han är beredd att bifalla en framställning från de båda länen om elt gemensamt huvudmannaskap.

I motionen har vi också lagit upp frågan om koncessionen och krävt att den som betalar trafiken skall äga den. Utskottet har inle beaktat detta utan avstyrker motionen i den delen. Man påpekar att det enligt utskottets uppfattning skulle vara bättre med enlreprenadförfarande där trafikulövaren innehar tillståndet och alt det borde tillgodose båda parters intressen.

Jag kan inte dela denna uppfattning, utan del självklara borde vara att den som åtagit sig betalningsansvaret också skall ha tillståndet till trafiken för att därigenom kunna planera den och disponera personal och fordon på rationellt

sätt inom sitt område. Utskotlels uppfattning an det skulle vara tryggare för personalen om trafikulövaren hade hand om koncessionerna än om huvudmannen har del delar jag inle. Del torde vara tryggare för personalen om huvudmannen har trafiktillståndet och anlitar de olika trafikföretagen som entreprenörer eller, det allra bästa, driver trafiken i egen regi. Jag förutsätter alt denna fråga kommer all lösas framöver genom att de olika huvudmännen övertar koncessionerna efter hand.

I motionen föreslås också att ersätlningsnormerna skall överarbetas så att ersättning kan utgå även för linjer från sammanstötningspunkler till slörre orter.

I propositionen har man lagt fast ett system för ersättning baserat på körd vägslräcka. Det synes vara enkelt och rationellt, men det skapar problem inom kommuner där man driver trafik med inriktning mot centralorterna. Och det kommer att skapa problem för de nya huvudmännen då de genom delta förfarande tappar ersänning i form av statsbidrag. Det föreslagna systemet innebär därmed en slor övervältring av kostnader från staten till kommuner och landsting i det nya huvudmannaskapet.

I Ulskottsbetänkandel framhålls det emellertid som väsentligt att en kostnadsövervältring ej blir följden av del nya systemet. Det hade varit välgörande om utskottet hade ägnat någon rad åt atl bevisa att det inte blir någon överföring, men så har ingalunda skett.

Jag vill här, herr talman, peka på att i kommuner där jämförelser gjorts innebär del nya statsbidragssystemet en övervältring av mycket pengar. Räknat på den lokala trafik som i dag har statsbidrag blir det en övervältring på mellan 17 och 18 96 från staten till kommuner och landsling. Jag betraktar det som i allra högsta grad anmärkningsvärt atl utskottet inte har beaktat detta. Alt departementet och kommunikationsministern velat vältra över bördorna från siaten på kommuner och landsting, de nya huvudmännen, är kanske inte så förvånande. Men att utskottet inte beaktat detta är anmärkningsvärt. De nya huvudmännen, som i dag har att bygga och överta trafik, kommer alt drabbas hårt härav. Men utskottet har inget intresset för detla.

Rolf Dahlberg pekade på att det inte skulle bli någon överföring. Jag tycker atl han bör visa någol exempel på all så inte blir fallet - det vore välgörande. Som jag nämnde tidigare borde del ha stått i ulskottsbetänkandel. Men jag tror det blir svårt alt komma med bevis här.

En annan viktig fråga gäller den trafik som i dag bedrivs regionalt av de olika trafikbolagen. Vi har i motionen krävt att den trafik som i dag finns skall bibehållas intill den 1 juli 1981 eller den dag då de nya huvudmännen tar över trafiken. Utskottet har inte beaktat eller visat intresse för detla, och följden kan bli all irafikföretagen framöver drar in regionala linjer som inte är lönsamma, så alt när de nya bolagen skall överta trafiken slörre delen av det regionala irafiknäiet är nedlagt och de måste bygga upp det på nytt. Detla kan väl knappast vara meningen. Jag vill fråga utskottets talesman om man är beredd alt medverka till åtgärder som förhindrar att indragning av regionala linjer sker, till skada för den trafik som skall komma.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder för att förbättra kollektiv persontrafik

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder för att förbättra kollektiv persontrafik

En annan del som också måstebeaktasärdet som framhålls i reservationen 3, nämligen vikten av alt det finns normer för hur avtal skall träffas mellan SJ och huvudmännen, för att man skall kunna klara de köp av kollektiva trafiktjänsier som är oundvikliga för att få en samverkan när del gäller trafiken i regionen.

ROLF SELLGREN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara på någon punkt kommentera John Johnssons anförande. Han oroade sig över att det inte går atl fl till stånd en trafiksamverkan i Skåne, men det är precis vad det gör! De båda huvudmännen i Skåne kan helt naturiigt klara sin trafikplanering inom sitt område och sedan bilda elt driflbolag som sköter hela Skåneområdet.

Det är också intressant att notera att när man inom den regionala trafikplaneringen vill redovisa de linjer som hör samman gör man det bäst genom atl visa en bild av hela Skåne. I övrigt ute i landei visar man länsvisa illustrationer av de regionala och interregionala bussrutterna, men för atl illustrera trafiken i Skåne visar man en figur över hela Skåneområdet. Det är det område där det är lättast att skapa det här samarbetet. John Johnsson behöver alltså inle vara oroad.

När det gäller övervältring av kostnaderna vill jag helt kort säga atl utskottet uttryckligen har slött tanken alt del här inle flr innebära övervällringav kostnaderna på kommunerna-i synnerhet inte närdet gäller irafiksamarbetet med SJ.

JOHN JOHNSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Rolf Sellgren säger att det inle finns någol hinder föratt ha två huvudmän och ett trafikbolag för Skåne. Jag är väl medveten om det. Den fråga som jag ställde till kommunikationsministern var om han är beredd att medverka till en sådan lösning om framställning görs om en huvudman.

När det gäller övervältring av kostnaderna, herr Sellgren, framgår det inte på vilket sätt man skall undvika del. Utskottet säger all en övervältring inte flr ske, och därmed är det slul. Jag tycker alt det hade varit bättre om ulskottet hade sagt klart ifrån atl man skall ha full kostnadstäckning för den trafik man skall ta över.

120

BERTIL DAHLÉN (fp):

Herr talman! I min motion 1977/78:462 harjag framhållit önskvärdheten av att en resenär som anlitat SJ:s låg i en färdriktning skall ha möjlighet att göra återresan med någon av GDG:s bussar och därvid som betalningsmedel kunna använda tågbiljetten om vederbörande har löst tur- och returbiljett. Detta går inte i dag, utan i dylikt fall måste resenären betala extra biljett på bussen. I motionen harjag därför hemställt att riksdagen skall ge regeringen till känna atl den s. k. snittaxan borde upphöra atl gälla. Det skulle innebära möjligheter till samverkan mellan SJ och del av siaten belagda dotterbolaget GDG, vilket skulle vara lill stor fördel för trafikanterna.

Trafikutskottet har hänvisat till sitt belänkande 1977/78:18, i vilket uttalas

att vad avser taxeberäkningen för trafiken på riksnivå och regional nivå bör så långt möjligt enhetlig taxa komma till användning, oavsett om olika trafikmedel och trafikföretag ombesörjer resa eller frakt för viss sträcka. Det uttalandet anser jag vara bra, och det bör vara grundläggande för elt samarbele mellan olika trafikföretag.

I samma betänkande uttalar utskottet att en ökad samordning mellan järnvägs- och landsvägstrafik måste komma till stånd, vilket jag också anser vara mycket positivt. Ett praktiskt exempel på vad en dylik samordning skulle kunna innebära för allmänheten kan jag lämna från mitt hemlän, Kopparbergs län. På sträckan Borlänge-Malung går även efter nya tågtidtabellens ikraftträdande den 28 maj, alltså i söndags, följande tre tåg:

1. måndag-fredag från Boriänge 9.25

2. lördag-söndag från Boriänge 11.25

3. dagligen från Borlänge 19.25

Observera att måndag-fredag finns alltså en tågförbindelse kl. 9.25 och en kl. 19.25. Del är således tio timmar mellan dem.

Resenärer från Västerdalarna som besöker Boriänge och anlitar del enda förmiddagståg som avgår, nämligen 6.25 från Malung, flr måndagar-fredagar vänta ända lill kvällen innan återresan kan ske. Under väntetiden har flera av GDG:s bussar avgått till olika orter i Västerdalarna. Turister från Stockholmsområdet på väg till Salen som anländer med middagstågel lill Boriänge måndagar-fredagar tvingas också vänta till kvällen innan de med tåg kan resa vidare. Följden blir atl båda de här nämnda trafikantkalegorierna för att undvika långa väntetider tvingas anlita bussarna, vilket medför extra kostnader. Om resenärerna hade möjligheter att använda tågbiljetten även på bussarna vore detta mycket bra. Det skulle öka allmänhetens intresse för att använda kollektiva trafikmedel.

Min motion 462 behandlas i utskoltsbetänkandet 1977/78:28 tillsammans med motionen 578, vilket göratt kammaren kan få uppfattningen attjag med yrkandet om den s. k. snittaxans borttagande skulle avse införande av någon form av rabattsysiem. Del kan vara önskvärt föratt främja kollektivtrafiken på vissa trafikavsnill, men det är icke detta som åsyftas med min motion. Som även ulskottet påpekat främjas ett samarbete mellan olika trafikmedel och trafikförelag bäst genom en så enhetlig taxa som möjligt.

Till sist! Folkets valda ombud i Sveriges riksdag kan på sina "SJ Årskort för riksdagsledamot" åka även med GDG:s bussar. Det slår på kortets baksida! Del som gäller för folkets representanter i riksdagen borde även gälla för folket. Det är ell rältvisekrav!

Herr talman! Trafikutskottet har ej varit berett atl tillstyrka mitt motionsyrkande. Min uppfattning är dock att biljettsamverkan mellan SJ och GDG snarast möjligt bör komma till stånd. Jag yrkar därför bifall till motionen 1977/78:462.

Nr 160

Torsdagen den I juni 1978

Åtgärder för att förbättra kollekliv persontrajik

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åigärder för att förbättra kollekliv persontrafik

122

den oro som många människor, inte minst de anställda, känner inför det beslut som riksdagen i dag skall fatta.

Det har talals om att järnvägen skall vara ett alternativ till bussen genom att man även på den delen kan utge statlig ersättning. Då dyker naturligtvis de problem som Bertil Zachrisson och andra socialdemokratiska talare tidigare berört upp: Det gäller atl klara ul på vilket sätt man skall utge dessa ersättningar.

Jag har i annal sammanhang varit invecklad i diskussioner med kommunikationsministern om detta. Kommunikationsministern har då sagt atl huvudmannen själv skall avgöra delta. Del skall föreligga valfrihet mellan att åka på landsväg med buss och att åka med järnväg. Det där med den finas. k. valfriheten låter naturiigtvis bra. Men då stöter man genast på problemet att en kostnadsjämförelse visar att del blir billigare att resa med buss, eftersom busstrafiken inte behöver räkna med kostnaden för underhåll och drift av banor - del ärju samhället som svarar för motsvarande kostnader när det gäller vägarna. Därför blir det naturiiglvis billigare för huvudmannen all ha busstrafik än att verka för atl människorna reser med låg.

Det finns typiska exempel som visar hur vansinnigt det härar. När jag reste upp i söndags blev tåget försenat. Det berodde på all man inväntade bussar från Strömstad och Lysekil. Orsaken till att bussarna blivit försenade var att det hade uppstått trafikstockningar på vägarna när alla människor som har sommarstugor i de här trakterna skulle resa hem i sina bilar. Bussarna blev då stående i bilkön.

Det finns alltså här många problem, och man llr därför hoppas att det någon gång blir klarlagt hur det skall bli med normerna för ersättning. Detta har här lidigare framhållits av socialdemokraliska talare.

I min motion 1828 harjag tagit upp frågan om kollektivtrafiknämnden. Utskottet skriver att eftersom nämnden enbart skall syssla med ersättningsfrågor så behövs det inte någon facklig representation. Utskottet visar en ganska otäck syn på de fackliga organisationerna när man skriver att del har ansetts vara svårt att inom ramen för en rimlig storlek på nämnden finna de lämpliga formerna för facklig representation och sedan fortsätter: "Utskottet

kan dela denna uppfattning särskilt då nämndens sammansättning bör

främja en snabb behandling av frågorna." Om jag har tolkat detla uttalande rikligt innebär del att utskottet anser atl de fackliga organisationernas medverkan skulle medföra bekymmer och innebära alt ärendena förhalades.

Nu är det emellertid så att ersättningsfrågorna i grunden gäller tryggheten för alla de människor som arbeiar inom denna verksamhet.

Jag tycker dessutom att det är ett ganska svagt skäl för avslagsyrkandel när utskottet anför alt antalet ledamöter i nämnden bör vara begränsat. Nu har man fastnat för fem ledamöter. Om nämnden hade utökats med ett par ledamöter är jag övertygad om att den dessutom hade kunnat arbeta bättre.

Sedan gör utskottet emellertid en kullerbytta när man utgår ifrån alt företrädare för fackliga organisationer vid behov skall kunna beredas

möjligheteratt inför nämnden framlägga sina synpunkter. Det rimliga hade naturiigtvis varit att de fackliga representanterna även på del här området hade fltt möjligheter alt delta i verksamheten, eftersom ersättningsfrågorna är av avgörande betydelse för tryggheten för de människor som jobbar inom denna verksamhet.

Då utskottet är enigt på den här punkien finner jag det meningslöst att yrka bifall till motionen. Det blir väl anledning atl återkomma i annat sammanhang.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder för att förbättra kollektiv persontrafik

KARIN AHRLAND (fp):

Herr talman! Medeltidens landskapslagar var skrivna på ett så klart och tydligt språk att den som är intresserad fortfarande kan läsa dem med god behållning. 1734 års lag innehöll i vissa delar många kapitel och paragrafer som än i dag anses vara litterära mästerverk. När landskapslagarna och 1734 års lag skrevs kunde de fiesta svenskar inte läsa, men om lagmannen föredrog lagen högt var det inte svårt för någon att förstå innehållet.

Nu kan alla vuxna svenskar läsa. Däremot är det inte säkert atl de verkligen kan förstå innehållet i de lagtexter som författas i dag. Jag vill påstå, herr lalman, att det inte beror på dumhet hos svenskarna.

Del behöver inte bero på dumhet hos lagstiftaren heller. Än så länge i varje fall hittar man både subjekt och predikat i alla lagparagrafer, men man tvingas ofta leta länge innan man finner vad man söker.

Orsaken kan inte heller vara ovilja hos lagstiftaren att uttrycka sig begripligt. Frågan blir då om det är oförmåga eller bara fantasilöshet. Eftersom jag är optimist i fråga om människors förmåga att genomföra någol de verkligen vill, måsle det vara fantasilöshet. Lagstiftaren glömmer att ett av syftena med just skrivna lagregler är atl alla medborgare genom atl läsa lagtexten skall kunna ta reda på vad som är gällande rätt på ett visst område. Lagtexten skall vara skriven för läsare med olika kunskapsbakgrund. Därför måste den vara lättläst. Men det ärden inte om meningarna är långa samt har många inskjutna bisatser, dubbla negationer, oklara syftningar och elt flitigt bruk av sådana uttryck som "särskilda skäl" och "äga motsvarande tillämpning" i satser, där det inte alls framgår vilka skäl som kan anses vara särskilda eller vad som skall motsvara vad.

Förordningen angående yrkesmässig aulomobilirafik m. m. från 1940 är inte lättläst. Jag vill inte göra gällande att den är helt obegriplig, men den är just på grund av sitt krångliga och omoderna kanslispråk myckel svårläst och därmed orationell. Daniel Tarschys och jag har tre gånger denna vår motionerat om atl få bort det dåliga språket i yrkestrafikförordningen och begärt en fullständig översyn av lagtexten. Första gången höll utskottet med oss i sak men svarade att man "förutsatte" atl regeringen hade sin uppmärksamhet riktad på problemet. Även nu delar utskottet vår uppfattning atl en fullständig förfatlningsteknisk revision behövs, och den här gången kan ulskottet dessutom bevisa atl regeringen "har uppmärksamheten riktad på problemet". Departementschefen har nämligen i den tredje proposilionen om yrkestrafiken efter vår första motion ägnat språk- och

123

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder för att förbättra kollektiv persontrajik

lagleknikfrågorna en viss uppmärksamhet.

Herr talman! Det är naturligtvis bra alt vi nu har kommil så långt i den här följetongen alt regeringen inle bara sitter där och är uppmärksam utan också i all sin uppmärksamhet har förstått alt något måste göras. Det harju vi tyckt länge. Nu hoppas vi bara att regeringen faktiskt också visar sina förslag för en språkexpert, innan riksdagen får nästa ändringsförslag - det 36:e tror jag del blir - på sitt bord. Språkexperten kan ju börja med alt fråga regeringen hur den har tänkt sig att del skall gå till när man utför linjelrafik med ett tillstånd till beställningstrafik. Själv harjag alllid troll atl man gör det med en buss eller med en större bil. Men enligt det lagförslag som just skall antas ärdet tydligen meningen atl vi alla skall ut och åka med ett nytt och hittills okänt kommunikationsmedel, som heter "tillstånd till beställningstrafik". Det blir spännande.

När vi skrev våra motioner var vi inle så ofina att vi uttryckligt skulle visa på sådana här underiigheter. Vi hade hoppats att utskottet självt skulle märka dem och säga ifrån. Egentligen harju utskottet också gjort del, eftersom utskottet "delar" vår uppfattning och "understryker vikten" av en översyn. Utskottet använder då, som man kan vänta sig, ett annal språk, nämligen det som är vanligt i riksdagen och som kan förstås av alla ledamöter. Utskottet vill vara artigt både mot föredragande statsråd och mot oss motionärer. Vi tackar. Men i vårt sinne undrar vi vad alla svenskar som inte känner till det politiska språket i riksdagen skulle tro om riksdagen, ifall de läste utskotts-belänkanden som slutar:

"Utskottet vill emellertid understryka viklen av att en förfatlningsmässig revision av yrkeslrafiklagsliftningen snarast möjligt genomförs. Mot bakgrund av vad nu har anförls finner utskottet någon åtgärd i frågan från riksdagens sida f n. inle vara påkallad."

Herr talman! Del är tur alt så fl människor läser utskottsbetänkanden.

124

Kommunikationsministern BO TURESSON:

Herr talman! Det är väldigt län att ironisera och försöka göra sig lustig. I kommunikationsdepartementet har vi länge tyckt att yrkestrafikförordningen från 1940 är mogen fören revision. Del är bara det all del är ett väldigt Slort arbeie. Vi har inte haft tid atl göra det ännu. Vi har inte resuf-ser till det, men vi skall göra del så fort som möjligt.

För att förenkla handhavandel av förordningen kommer vi atl göra en nytryckning så all man far in alla ändringar, för de har verkligen varit många under dessa 38 år, och man får alltsammans i en text. Men atl en förfatlningsteknisk revision med modernisering av språket behöver göras kan vi vara helt överens om.

Karin Ahrland rådde oss att visa våra förslag lill ändringar för en språkexperl. Jag vill då meddela atl del är vi skyldiga all göra. Det finns i statsrådsberedningen elt par språkexperter som granskar alla nya texter, och de har uttryckligen den principen för författningsskrivning atl vid ändringar

av äldre författningar skall man hålla sig till det språkbruk som gäller för författningen i övrigt. 1 annat fall skulle det bli en förfliriig rappakalja med olika liders språkbruk i samma författning.

Detla är vad vi har atl rätta oss efter. För att kunna komma ifrån del i fråga om förordningen angående yrkesmässig aulomobilirafik får vi skriva om den helt och hållet. Det är ett slorl arbete, men vi är beredda all göra det.

BJÖRN MOLIN (fp):

Herr talman! Frågan om organisationen av kollektivtrafiken i Västsverige har varit föremål för debatt här i kammaren och också föranlett en reservation lill utskottets betänkande och ett under kammaröveriäggningen framfört säryrkande.

På den här punkien har ulskottet gåll lill mötes de önskemål som framförts från kommunala företrädare från regionen genom vad som sägs i utskoltsbetänkandet på s, 24 och 25. Man säger där alt det för utskottet framstår som väsentligt "att del samarbete på trafikområdet som redan inletts i regionen och som visat sig fungera väl i praktiken får möjlighet all bestå och vidareutvecklas", och så pekar man på en tänkbar lösning.

Ulskottet säger vidare: "Även andra lösningar som i allt väsentligt bibehåller och vidareutvecklar den i sagda område redan fungerande uppläggningen av trafiken synes möjliga inom ramen för regeringens förslag." Kommunikationsministern har i debatten givit uttryck för samma mening.

Delta är, som jag ser det, en tillräcklig garanti för att de speciella organisations- och indelningsproblem som finns i Göteborgsregionen beaktas och alt del nu fungerande regionala samarbetet på trafikområdet ej bryts sönder. Mot denna bakgrund synes både reservationen och del särskilda yrkandet överflödiga. Jag ansluter mig således lill utskottets belänkande.

Nr 160

Torsdagen den I juni 1978

Åtgärder för att förbättra kollektiv persontrajik

Med detta anförande, i vilket Karl Bengtsson (fp)och Ingegärd Frasnkel(fp) instämde, var överläggningen slutad.

Mom. ] a och b

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 1834av Lars Werner m, fl,,och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Inga Lantz begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller trafikutskottets hemställan i betänkandet

nr 28 mom, 1 a och b röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 1834 av Lars Werner m. fl.

125

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder för att förbättra kollektiv persontrafik

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat förja-propositionen. Då Inga Lantz begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparai. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 305

Nej - 11

Avstår - 1

Mom 1 c

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 1 av Sven Mellqvist m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Sven Mellqvist begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill alt kammaren bifaller trafikutskottets hemställan i betänkandet

nr 28 mom. 1 c röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 1 av Sven Mellqvist

m.fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades ■flertalet av kammarens ledamöter ha röstat förja-propositionen. Då Sven Mellqvist begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 164

Nej - 152

Avstår - 1

Mom. 2 a-e

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 2 f

Propositioner gavs på bifall lill I :o) utskottets hemställan, 2:o) reservationen nr 2 av Rune Torwald i motsvarande del samt 3:o) det av Kurt Hugosson under överläggningen framställda yrkandet, och förklarades den förstnämnda proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Då Rune Torwald begärde votering upptogs för bestämmande av kontrapropositionen ånyo de båda återstående propositionerna, a v vilka den under 2:o) angivna förklarades ha flertalets mening försig. Sedan Kurt Hugosson begärt votering beträffande kontrapropositionen, upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill alt kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen

angående trafikulskoltets hemställan i betänkandet nr 28 mom. 2 f antar

reservationen nr 2 av Rune Torwald i motsvarande del röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit

det av Kurt Hugosson under överläggningen framställda yrkandet.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Kurt Hugosson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparai. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 71

Nej - 133

Avslår - 113

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Åtgärder för att förbättra kollektiv persontrajik

I enlighet härmed blev följande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den som vill alt kammaren bifaller traflkutskotlets hemställan i betänkandet nr 28 mom. 2 f röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit det av Kurt Hugosson under överläggningen framställda yrkandet.

Ja - 221

Nej - 85

Avstår - 9

Mom. 2 g och h, 3. 4 samt 5 a

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 5 b

Propositioner gavs på bifall till dels utskotlels hemställan, dels motionen nr 462 av Bertil Dahlén, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Mom. 5 c

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 160 vara med övervägande ja besvarad. Sedan Sven Mellqvist begärt votering

Torsdaeen den upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

1 juni 1978

_____________ "Den som vill atl kammaren bifaller traflkutskotlets hemställan i belänkandet

Vissa yrkestrajik- " 8 mom. 5 d rösiar ja,

frågor ' j '" ''°'''" "2J-

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 3 av Sven Mellqvist

m.fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat förja-propositionen. Då Sven Mellqvist begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparai. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 162

Nej - 153

Avstår - 2

Mom. 6-10

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

§ 22 Vissa yrkestrafikfrågor

Föredrogs trafikutskottets betänkande 1977/78:27 med anledning av proposilionen 1977/78:137 om vissa yrkestrafikfrågor m. m. jämte motioner.

I propositionen 1977/78:137 hade regeringen (kommunikationsdepartementet) föreslagit riksdagen all anta förslagen till

1. lag om ändring i förordningen (1940:910) angående yrkesmässig aulomobilirafik m. m.,

2. lag om ändring i lagen (1967:420) om flyttning av fordon i vissa fall,

3. lag om ändring i lagen (1972:435) om överlasiavgift,

4. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410).

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll anfördes följande:

"1 propositionen föreslås ändringar i yrkeslrafiklagsliftningen. Främst behandlas lastbilstrafiken och uthyrning av motorfordon.

Förslagen innebär sammantaget att konkurrensbegränsande regleringar tas bort och atl ell effektivare utnyttjande av transportapparaten främjas. De administrativa rutinerna förenklas, vilket innebär minskad byråkrati för såväl enskilda som myndigheter.

Reglerna om den yrkesmässiga lastbilstrafiken anpassas till gällande

trafikpolitiska förutsättningar. I linje härmed föreslås att behovsprövningen i

fråga om sådan trafik slopas, liksom bestämmelserna om geografiska

128 begränsningar i rätten alt utöva trafiken. Vidare syftar förslagen till en bättre

branschstruktur inom åkerinäringen. Kravet på att särskilda skäl skall föreligga för atl juridisk person skall kunna meddelas tillstånd all bedriva buss- eller lastbilstrafik slopas. Därigenom öppnas möjlighet för den enskilde atl själv välja lämplig förelagsform.

Nya, tyngre lastbilar och släpfordon föreslås utrustade med s. k. laslindi-katorer. Antalet överträdelser av belastningsbestämmelserna kan härigenom begränsas ytterligare. Genom atl 'underlaster' inle behöver ske, förbättras transportekonomin för enskilda trafikulövare.

Yrkestrafikregistreringen moderniseras för atl underlätta tillståndsmyn-digheternas arbeie och möjliggöra en effektivare uppföljning.

Förslagen i frågaom uthyrning av motorfordon innebäratt långlidsuthyr-ning av bilar, s. k. leasing, undantas från kravet på tillstånd till uthyrningsrörelse. Det trafikrättsliga ansvaret -dvs. ansvaret för bl. a. fordonets skick, skatten och försäkringen - förs över från uthyraren till hyresmannen.

Den övervägande delen av reformerna avses genomförd den I januari 1979."

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Vissa yrkestrajik-Jfågor

I detla sammanhang hade behandlats

dels de under allmänna motionstiden vid 1977/78 års riksmöte väckta motionerna 1977/78:780 av Alf Wennerfors (m), 1977/78:1239 av Joakim Ollen m. fl. (m),

dels de med anledning av propositionen väckta motionerna 1977/78:1875 av Karin Ahriand (fp) och Daniel Tarschys (fp), 1977/78:1915 av Wiggo Komstedl (m) och Sven-Olof Träff (m), vari hemställts att riksdagen med bifall i övrigl lill propositionen 1977/78:137 hos regeringen begärde ytterligare utredning om frågan om lagstiftning om lastindikatorer pä tyngre fordon,

1977/78:1916 av Sven Mellqvist m. fl. (s),

1977/78:1917 av Sven-Olof Träff (m) och

1977/78:1918 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari föreslagits

1. att riksdagen beslutade avslå poposilionen 1977/78:137 i vad avsåg ändringen i förordningen (1940:910) angående yrkesmäsig aulomobilirafik m. m., dock att propositionen bifölls i vad gällde 13 och 15 §?;,

2. atl riksdagen hos regeringen begärde förslag till skärpning av förslaget till införandel av lastindikatorer på tyngre lastbilar att också omfatta den nu befintliga lastvagnsparken med en övergångslid på ell år,

3. att riksdagen hos regeringen hemställde om en skyndsam prövning av erforderliga konkreta åtgärder i syfte att utveckla och vidga det statsägda transportloretaget Svelast och alt pröva frågan om förutsättningarna för skapandet av kooperativa slörre transportföretag samt att en övergripande samhällelig planering av den yrkesmässiga lastbilstrafiken snarast kom till stånd.

9 Riksdagens protokoll 1977/78:160

129

Nr 160 Ulskottet hemställde

Torsdaeen den '• ''" riksdagen beträffande transportföretaget Svelasis verksamhet m. m.

1 juni 1978 skulle avslå motionen 1977/78:1918, yrkandet 3,

_____________ 2. atl riksdagen med avslag på propositionen 1977/78:137, såvitt nu var i

frågor

Vissa vrkestrafik- '■"Sa. och motionen 1977/78:1918, yrkandet 2, samt med anledning av motionen 1977/78:1915 som sin mening gav regeringen till känna vad utskottet anfört beträffande lastindikatorer på tyngre lastfordon, m. m.,

3. att riksdagen beträffande s. k. svartåkning lämnade motionen 1977/ 78:780 utan åtgärd,

4. att riksdagen beträffande lämplighetsprövning, m. m. med bifall till propositionen 1977/78:137 lämnade motionen 1977/78:1916 utan åtgärd,

5. atl riksdagen med bifall till propositionen 1977/78:137 och med avslag på motionen 1977/78:1918, yrkandet 1, i övrigt skulle an la förslaget till lagom ändring i förordningen (1940:910) angående yrkesmässig aulomobilirafik m. m.,

6. att riksdagen beträffande tillstånd till viss busstrafik skulle avslå motionen 1977/78:1239,

7. att riksdagen med bifall till propositionen 1977/78:137 skulle

a. anta förslaget till lag om ändring i lagen (1967:420) om flyttning av
fordon i vissa fall,

b. anta förslaget till lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastav
gift,

8. all riksdagen med bifall lill proposilionen 1977/78:137 och med avslag på motionen 1977/78:1917, yrkandet 1, skulle anta förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),

9. att riksdagen beträffande uppgifter lill bilregistret skulle avslå motionen 1977/78:1917, yrkandet 2,

10. att riksdagen beträffande den språkliga utformningen av yrkestrafik
förordningen skulle avslå motionen 1977/78:1875.

TOMMY FRANZÉN (vpk):

Herr lalman! De lagändringsförslag som nu föreligger beträffande den yrkesmässiga automobillrafiken sägs syfta lill atl konkurrensbegränsande regleringar skall utmönstras och administrativa rutiner förenklas. Därmed skall byråkratin såväl för enskilda som för myndigheter minska avsevän. Det anförs också alt man härmed uppnår en bättre anpassning lill gällande trafikpolitiska förutsättningar. Förslagen syftar, enligt proposilionen, också lill en bättre branschstruktur.

Vänsterpartiet kommunisterna finner dock all dessa slutsatser är dåligt
underbyggda. Vad del hela rör sig om äratt regeringen bygger vidare på 1963
års trafikpolitiska beslut, som medförde en överetablering av i första hand
mindre åkeriföretag med godstransporter som huvudsaklig sysselsättning.
Det innebär en ytterligare liberalisering av möjlighelerna till nyetablering
inom åkeribranschen. Behovsprövningen skall slopas. Kravet på särskilda
skäl för att meddela trafiktillstånd lill juridisk person skall slopas. Det blir
130 med andra ord lättare atl etablera sig inom åkeribranschen.

Delta betyder också atl antalet mindre åkeriföretag kan komma alt ytterligare öka, och del är en företagsform som inte har förutsättningar vare sig ekonomiskt eller administrativt atl tillgodose självklara krav på arbetsmiljö och trygghet i anställningen. Del är ofta också dessa företag som inte fyller kraven på säkra transporter, exempelvis av farligt gods och liknande.

Denna företagsform har skapat en osund konkurrens, exempelvis genom alt vissa åkare har tagit iransporluppdrag till underpriser och därmed framtvingat oacceptabla arbetsförhållanden för eventuellt anställda. 1 många fiill när det gäller denna typ av transportföretag är det dock förelagaren -ägaren av fordonet - som själv utför körningen. Del är inte sällan som säkerhetsbestämmelser, arbelstidsbeslämmelser och andra föreskrifter hell sätts ur spel, vilket ulan tvivel skapar irafikolycksfallsrisker i högre grad än vad som skulle uppstå om landsvägstransporterna sköttes av seriösa transportföretag av någorlunda storlek.

Förhållandet inom laslbilsbranschen är fortfarande sådant att del stora flertalet förelag är s. k. enbilsåkerier och att en stor del är företag med två till fem fordon. Det är således den mindre delen av åkerierna som är större företag och som har förutsältningar alt uppfylla kraven på en acceptabel arbetsmiljö, trygghet i anställningen och trafiksäkerhet.

Vänsterpartiet kommunisterna har i motionen 1918 påtalat dessa förhållanden och yrkal avslag beträffande den delen av proposilionen. Vi anser att om man skall uppnå ekonomiskt rationellare och driftmässigt mera ändamålsenliga företagsformer inom åkeribranschen krävs det andra och mera långtgående åigärder än den ytterligare liberalisering av yrkeslrafiklagsliftningen som nu föreslås av regeringen och som också fåll stöd av socialdemokraterna i trafikutskottet.

Det krävs en övergripande samhällelig planering och en sanering av branschen i dess helhet. Från statens sida bör i första hand prövas lämpliga åigärder för atl utveckla och utvidga det statsägda transportföretaget Svelast. Också frågan om utvecklandet av kooperativa åkeriföretag bör med del snaraste aktualiseras. Det är först när man lyckats begränsa de s. k. enbilsföretagens antal till ett minimum och först när flertalet av fordonen i yrkesmässig traflk finns i slörre företagsenheter som förutsättningar för förbättringar för de anställda skapas.

Denna typ av förelag kan på ell bällre salt tillgodose kraven på säkra transporter i och med alt fordon av olika typer kan tillhandahållas. Man får också en bättre anpassning till olika typer av transportuppdrag. Exempelvis behöver man inte köra 4 ton gods på en 10 tons lastbil, vilket allt som oftast sker om åkeriet bara har en eller två stora bilar. Ett slörre åkeriföretag har dessutom alltid möjlighet att hålla sig med fordon som är specialutrustade för transporter av farligt gods e. d. Mindre företag som inte har fordon med denna utrustning åtar sig ändå sådana uppdrag, vilket innebär att transporterna blir väsentligt mer riskfyllda.

På stora åkeriföretag skapas förutsättningar för en större facklig verksamhet. Där kan fackföreningen fungera på ett riktigt sätt. De anställda har

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Vissa yrkeslrafikfrågor

131

Nr 160 möjlighet att utse skyddsombud och representera i skyddskomminér osv.

Torsdaeen den Säkerheten vid transporterna blir väsentligt större, om del bedrivs elt

1 iuni 1978 effektivt skyddsarbete. Andra arbetsförhållanden kan på ett hell annat och

_____________ effektivare sätt bevakas från de anställdas sida, om det på företaget finns

Vissa vrkestrafik- fackliga förtroendemän. Förutsättningarna för sådana aktiviteter saknas i
frågor '"" '' f '' ' ' enbilsåkerierna.

Vänsterpartiet kommunisterna delar inle regeringens uppfattning att del skulle vara lill fördel alt överföra det trafikrätlsliga ansvaret från ulhyrnings-förelagel till den som hyr fordon vid s. k. leasing eller långtidsuthyrning av fordon. Uthyrningsföretagets väsentliga intresse ligger i alt få hyra ut så många fordon som möjligt. Kontrollen av irafikerfarenheten, irafikkun-nandet och ansvarskännandel hos den som hyr kommer i andra hand. En person som långtidshyrett fordon kan efter en tid försumma fordonets skick, trafikförsäkring osv. Härmed äventyras trafiksäkerheten. Vpk yrkar därför avslag på regeringens förslag i den delen.

Däremot är förslaget om slopande av bestämmelserna om geografiska begränsningar vad gäller rätten att utöva yrkesmässig trafik en åtgärd som vårt parti biträder. Den ger slörre möjligheter än hittills alt effektivare utnyttja fordonen.

I vpk-motionen berörs också regeringens förslag atl införa lastindikatorer på nyanskaffade laslfordon. Vi anser alt även det äldre fordonsbeståndel skall förses med sådan utrustning, vilket skulle vara möjligt med en övergångstid på ungefär ell år. Vpk yrkar således en skärpning av regeringsförslaget i denna del.

Nu har trafikutskottet i samband med motionsbehandlingen lagit hänsyn lill elt motionsyrkande och föreslår riksdagen att avslå den här delen av regeringsförslaget. Vi kan i och för sig instämma i utskottets förslag all införandet av dessa beslämmelser måsle anstå, tills man fltt fram tillförlitliga indikatorer. Vi hardärför för avsikt all återkomma med yrkande 2 i motionen 1918, när det blir aktuellt alt på nytt ta ställning lill frågan. Jag yrkar därför bifall lill motionen 1918, yrkandena 1 och 3.

Herr lalman! Några ord om motionen 1875, där motionärerna yrkar alt yrkestrafikförordningen bör ersättas med en lag som är skriven på begriplig svenska. Vi vill livligt instämma i delta yrkande. Om motionärerna yrkar bifall till motionen, skall vi sluta upp bakom della yrkande.

Lål mig också, herr lalman, något beröra en sak som däremot inte las upp i regeringspropositionen. Den 16 februari i år, dvs. en månad innan den proposition vi nu behandlar beslutades i regeringen, hade den moderate kommunikationsministern och jag en debatt angående boriforsling av fordon från parkeringsplatser, reserverade för handikappade och yrkeslrafik. Bakgrunden lill den debatten var att Stockholms tingsrätt hade funnit atl boriforsling av icke behörigt parkerade fordon från dessa reserverade parkeringsplatser inte får ske enligt gällande lag. Della har klart fastslagits beträffande jusl parkeringarna för yrkeslrafiken.

Det hade naturiiglvis varit möjligt - om viljan hade funnits - alt i denna
132 proposition inle bara behandla boriforsling i meddelandesyfte ulan alt också

se lill atl yrkestrafik, laslbilstrafik och annan yrkesmässig trafik getts Nr 160 möjlighet nyttja de för dessa slag av trafik reserverade parkeringsplatserna. Torsdaeen den Men jag kan konstatera att den borgerliga regeringen inle på något vis i :„_: in-io

tillmötesgår de yrkesarbetandes intressen. Della var i och för sig inte heller

väntat. Regeringen lar återigen endast hänsyn till kapitalägarnas spekula- [//ccfl vrkestralik-

tioner efter mera profil. Vi saknar alt det i klartext uttrycks atl fordon som frnpQr

inte har på dessa parkeringsplatser atl göra inte heller får stå där. Det hade

varit en naturiig följd av den deball som Bo Turesson och jag förde i februari,

om han hade följt upp den diskussionen - i varje fall med tanke på de

intentioner han i den debatten gav uttryck åt.

Under detla anförande övertog tredje vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

JOAKIM OLLEN (m):

Herr talman! Många ärde bussbolag som har protesterat mot den byråkrati, som måhända oavsiktligt infördes när riksdagen förra året beslöt att rena lurisltrafikresor skulle tillsiåndsbeläggas.

1 en moiion som behandlas i detla betänkande harjag och ett antal andra moderater pekat på att här har uppkommit en onödig byråkratisk omgång. Enligt vår uppfattning behövs inga speciella tillstånd utöver de vanliga bestältningstrafiktillslånden för turistresor. Nu säger utskottet inle att dessa lurisltrafiktillstånd är nödvändiga eller ens bra men väl all systemet är nytt och atl del därför nu inle behöver omprövas. Ibland barman, herr talman, en känsla av all del är myckel lättare att genom nya regler öka på byråkratin än alt minska den. Kanske är del här byråkratiska påfundet hell enkelt ett resultat av de missförhållanden som Karin Ahrland påpekade i det förra ärendet vi här behandlade.

Kampen mot det eniga utskottet i denna fråga är givetvis hopplös, och jag skall därför inte yrka bifall lill min moiion. Jag hoppas i stället att kommunikationsministern kommer med ett snabbi initiativ för att ändra den här olbrmligheten i lagstiftningen. Onödiga byråkratiska påhitt blir inte bättre för all de får leva vidare länge.

BIRGER ROSQVIST (s):

Herr lalman! 1972 tog riksdagen elt beslut om införande av s. k. överlastavgift. Del innebär atl ägare av fordon med last som överskrider tillåtet maximum på en viss bro, en viss väg osv. förutom eventuella böter som drabbar föraren får erlägga en extra avgift, ekonomiskt kännbar, för den otillåtna större lasten. Vägar och broar slits kraftigare ju större, tyngre lasten på fordon är. För att ytterligare motverka sådant slitage som uppstår av dessa otillåtna tyngre laster har överlaslavgiften haft en bra effekt.

Även irafiksäkerhelsmässigt sett är del angelägel att fordon inle belastas mer än det är tillåtet för resp. fordon. Också vid överträdelse av detta slag kommer överlastavgiften in, förutom eventuella böter.

1 utskottet är alla ense om att belastningsbeslämmelserna skall efterlevas. 133

Nr 160 Det gynnar trafiksäkerheten, motverkar nedslitning av bro- och vägbestånd

Torsdaeen den '■' motverkar snedvridning av konkurrensbeiingelserna. Depariemenis-

1 iuni 1978 chefen är av samma uppfattning. Men departementschefen anser också alt

_____________ onödigt små laster innebär samhällsekonomiska och transportekonomiska

Vissa vrkestrafik- nackdelar. Utskottet är härvid av samma uppfattning.
frågor Föratt bättre kunna kontrollera hur stor vikt som belastar fordonsaxlar kan

påmonterade lastindikatorer vara ett värdefullt hjälpmedel. Det kan vara till stor nytta för såväl chaufförer som åkeriägare all direkt kunna läsa av viktfördelningen på fordonet. Oavsiktliga överlaster skulle lättare kunna undvikas.

Departementschefen har i proposilionen föreslagit ett obligatorium om montering av s. k. lastindikatorer på lastbilar som har tre eller flera hjulaxlar och på släpfordon med två eller flera hjulaxlar som är avsedda att dras av lastbil. Fordon av 1981 års modell eller senare skulle omfattas av obligatoriet.

Som talesman för socialdemokraterna i utskottet vill jag deklarera atl vi i sak inte har några invändningar mot obligatoriska lastindikalorer och ett förslag om dessa. Men vid utskottsbehandlingen har det efter en omfattande undersökning, som utskottet har gjort, visal sig all del ännu inle flnns lastindikalorer som är så utvecklade att det nu går att föreskriva ett sådant obligatorium som kommunikationsministern föreslår i sin proposition. De indikatorer som flnns har brister. De är inle tillförlitliga och servicefrågan är inte löst.

Därför har utskottet enhälligt fått avstyrka det förslag som kommunikationsministern presenterat om lastindikatorer. Vi begär ett nytt förslag, när frågan om lastindikalorer har lösts på del tekniska planet. Vi förutsätter att man skall påskynda arbeiei för all fa fram sådana.

Vi kan inte underlåta atl påtala del anmärkningsvärda i att regeringen lägger fram ett förslag som så enkelt får skickas tillbaka av riksdagen, därför atl del inle tålde en verklighetsgranskning.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till utskottels hemställan.

KARIN AHRLAND (fp):

Herr talman! Ulskottet har besvarat Daniel Tarschys och min motion i del här ärendet med exakt samma formulering som i del förra ärendet, som kammaren just har beslutat om. Jag vill inte föriänga debatten. Jag gör i stället precis som utskottet, åberopar just del inlägg som jag gjorde här i kammaren för tio minuter sedan.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan,dels motionen nr
1918 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra
proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Tommy Franzén
134 begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller trafikutskottets hemställan i belänkandet Nr 160

nr 27 mom. I röstar ja. Torsdagen den

den det ej vill röstar nej. I : j \q-jq

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 1918 av Lars Werner m. fl. i______

motsvarande del. y- yrkestrafik
frågor
Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens

ledamöter ha röstat förja-propositionen. Då Tommy Franzén begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparai. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 304 Nej - 12

Mom. 2-4

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 5

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels utskottets hemställan med den ändring diiri som föranleddes av bifall till motionen nr 1918 av Lars Werner m, fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Tommy Franzén begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill alt kammaren bifaller trafikutskottets hemställan i betänkandet

nr 27 mom. 5 rösiar ja.

den del ej vill rösiar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit utskotlels hemställan med den ändring däri

som föranleds av bifall till motionen nr 1918 av Lars Werner m. fl. i

motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-proposilionen. Då Tommy Franzén begärde rösiriikning verkställdes votering med omröstningsapparai. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 303 Nej - 12

Mom. 6-10

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

135

Nr 160 § 23 Vapenfri tjänst

Torsdagen den

1 iuni 1978 Föredrogs försvarsutskottets betänkande 1977/78:28 med anledning av

_____________ propositionen 1977/78:159 om ändring i lagen (1966:413)om vapenfri tjänst.

Vapenfri tjänst " ""■ J" motioner.

1 proposilionen 1977/78:159 (försvarsdepartementet) hade regeringen -efter hörande av lagrådet - föreslagit atl riksdagen skulle anta i proposilionen framlagda förslag lill

1. lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst,

2. lag om ändring i värnpliklslagen (1941:967),

3. lag om ändring i civilförsvarslagen (1960:74).

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll anfördes följande: "I proposilionen föreslås ändringar inom vapenfrilagstiftningens område. 1 förhållande till vad som nu gäller innebär förslaget bl. a. att möjlighelerna alt erhålla tillstånd till vapenfri tjänst blir större, att prövningsförfarandel förenklas och att tjänslgöringsområdena blir fler. I vapenfrilagen ändras bl. a. 1 >; så att uttrycket 'djup samvetsnöd' utgår ur lagtexten. De vapenfria skall utbildas för och fullgöra tjänst i verksamhel som är betydelsefull för samhället under beredskap och krig. Ersättning skall kunna utgå till vissa utbildningsmyndigheter. Det nuvarande sanktionssystemet behålls i princip men del förutses att antalet fall av vägran att fullgöra värnplikt eller vapenfri tjänst blir väsentligt färre än tidigare. Vid upprepad vägran bör lagföring ske högst två gånger. Angående påföljdsvalet anges alt en villkorlig dom förenad med ett kraftigt bötesstraff bör kunna vara en tillräcklig reaktion vid förstagångsvägran. Vid andragångsvägran anses däremot fängelsestraff böra utdömas och strafftiden bestämmas till minst fyra månader. I övrigt innehåller propositionen förslag lill ändringar i värnpliktslagen och civilförsvarslagen. Ändringarna i värnpliktslagen reglerar bl. a. regeringens möjligheter all besluta om värnpliktig eller vapenfri efter vägran m. m. skall inkallas till ny tjänstgöring eller inte. Ändringarna i civilförsvarslagen utgör bl. a. en anpassning till den föreslagna ändringen i 1 !; vapenfrilagen. Lagändringarna föreslås träda i kraft den I juli 1978."

I detta sammanhang hade behandlats

dels de under allmänna motionstiden vid 1916/11 års riksmöte väckta motionerna

1976/77:943 av Bernt Ekinge (fp) och El ver Jonsson (fp).

1976/77:945 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari yrkats all riksdagen uttalade sig för en utformning av vapenfrilagen som innebar:

1. atl den nuvarande formuleringen i 1 !; vapenfrilagen "djup samvets
nöd" slopades,
136 2. atl sammansättningen av vapenfrinämnden ändrades eller att nämnden

utökades så att även företrädare för icke religiösa vägrare fick plats i den,

3. att de vapenfrias tjänslgöringsmöjligheter utökades och kompletterades enligt synpunkterna i motionen,

4. atl tjänstgöringstiden för vapenfria blev lika lång som för vanliga värnpliktiga,

dels de med anledning av propositionen väckta motionerna 1977/78:1892 av Arne Fransson m. fl. (c),

1977/78:1893 av Ivan Svanström (c) och Kari-Eric Norrby (c),

1977/78:1920 av Bernt Ekinge (fp), vari yrkats

1. att riksdagen beslutade om av motionären föreslagen ändring av 2 ?; i regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst, innebärande att orden "under beredskap och krig" skulle utelämnas vid föreskrift om atl vapenfri tjänstepliktig skulle fullgöra verksamhet som var betydelsefull för samhället,

2. att riksdagen beslutade om av motionären föreslagen ändring av 4 i; i regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst, innebärande bl. a. att biståndsarbete utomlands skulle öppnas som elt tjänstgöringsalternativ,

3. att riksdagen beslutade om av motionären föreslagen ändring av 5 S i regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst, innebärande atl tjänstgöring för vapenfri tjänstepliktig, som inte ledde till krigsplacering, skulle fullgöras i ett sammanhang,

4. atl riksdagen beslutade att tjänslgöringsalternativen för vapenfria vidgades, så alt de också kom att omfatta en del tjänstgöringar, typ naturvårdstjänst, som var lämpade för vapenfria som inte krigsplacerats,

1977/78:1921 av Bengt Gustavsson m. fl. (s), vari yrkats

1. all riksdagen beträffande förutsättningarna för vapenfri tjänst beslutade
godkänna det förslag som redovisats i motionen,

2. att riksdagen godkände att vapenfri tjänst skulle fullgöras i verksamhet som var betydelsefull för samhället,

3. alt riksdagen som sin mening gav regeringen till känna vad i motionen anförls om u-landsljänstgöring,

4. atl riksdagen beslutade om de sanktionsformer vid vägran som redovisades i motionen,

5. atl riksdagen begärde inrättande vid arbetsmarknadsstyrelsen av en delegation för styrelsens vapenfriverksamhet.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Vapenfri tjänst

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Vapenfri tjänst

2. alt riksdagen beslutade alt vad som i motionen anförts om prövningsförfarandel vid ansökan om vapenfri tjänst gavs regeringen till känna,

1977/78:1923 av Evert Svensson m. fl. (s), och

1977/78:1924 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari yrkats

1. att riksdagen beslutade alt 1 och 2 i;»; i lagen om vapenfri tjänst skulle ges av motionärerna föreslagen lydelse, innebärande beträffande 2 v; atl orden "under beredskap och krig" skulle utelämnas vid föreskrift om att vapenfri tjänstepliktig skulle fullgöra verksamhet som var betydelsefull för samhället,

2. att riksdagen utlaladesigförenändringav vapenfrinämndens sammansättning i enlighet med vapenfriutredningens förslag samt för alt antalet fast anställda utredare ökades,

3. atl riksdagen beslutade att den som vägrade vapenfri tjänst dömdes till samhällstjänst enligt vapenfriutredningens förslag, med den ändringen att påföljden fängelse för brott mot lagen skulle slopas och ersättas med böter.

138

Utskottet hemställde

beträffande avslag på propositionen m. m.

1. att riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:1923,
beträffande förutsättningar för vapenfri tjänst

2. alt riksdagen med anledning av propositionen och motionen 1977/
78:1922, yrkandet 1, med bifall till motionen 1976/77:945, yrkandet l,samt
med avslag på motionerna 1977/78:1921, yrkandet 1, och 1977/78:1924,
yrkandet 1 i denna del, skulle anta regeringens förslag såvitt gällde ändring i
1 v; vapenfrilagen med den lydelse som utskottet föreslagit, innebärande
en ändring i förtydligande syfte,

beträffande ijänstgöringsallernativ m. m.

3. att riksdagen med bifall lill propositionen samt med avslag på motionerna 1977/78:1920, yrkandena 1, 3 och 4 ävensom yrkandet 2 i denna del, 1977/78:1921, yrkandet 2, och 1977/78:1924, yrkandet 1 i denna del, skulle anta regeringens förslag såvitt gällde ändring i 2 >; vapenfrilagen,

4. atl riksdagen skulle avslå motionerna 1976/77:945, yrkandet 3, och 1977/78:1892 om tjänstgöring för vapenfria tjänsiepliktiga hos politiska organisationer m. m.

5. all riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:1920, yrkandet 2 i denna del, om biståndsarbete utomlands som ell tjänstgöringsalternativ för vapenfria tjänstepliktiga,

6. atl riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:1921, yrkandet 3, om ny prövning av vapenfriutredningens förslag rörande biståndsarbete utomlands som ett tjänstgöringsalternativ för vapenfria tjänsiepliktiga,

beträffande tjänstgöringstidens längd

7. alt riksdagen med bifall lill propositionen och med avslag på motionen
1976/77:945, yrkandet 4, skulle anta regeringens förslag såvitt gällde ändring i
5 i vapenfritagen.

Torsdagen den 1 juni 1978

Vapenfri tjänst

beträffande förstagel lill lag om ändring i lagen om vapenfri tjänst i Nr 160 övrigt

8. att riksdagen skulle anta regeringens förslag utom såvitt gällde 8 a j, beträffande förslaget till lag om ändring i värnpliktslagen

9. atl riksdagen skulle anta regeringens förslag utom såvitt gällde 33 S, beträffande förslaget till lag om ändring i civilförsvarslagen

10. alt riksdagen skulle anta regeringens förslag utom såvitt gällde 12 i; 5
mom.,

beträffande prövningsförfarandel

11. att riksdagen skulle avslå motionerna 1977/78:1893 och 1977/78:1922,
yrkandet 2,

beträffande sanktionsformer vid vägran

12. att riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:1924, yrkandet 3, om införande av sanklionsformen samhällstjänst,

13. alt riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:1921, yrkandet 4, om införande av sanklionsformen särskild samhällstjänst i civilförsvaret och om påföljd för den som vägrade att fullgöra sådan samhällstjänst,

beträffande kostnads- och organisationsfrågor

14. atl riksdagen med anledning av proposilionen och motionen 1977/ 78:1921, yrkandet 5, som sin mening gav regeringen till känna vad utskottet hade anfört om organisation och resurser för vapenfriverksamheten hos arbetsmarknadsstyrelsen,

15. atl riksdagen skulle avslå motionerna 1976/77:945, yrkandet 2, och 1977/78:1924, yrkandet 2, om vapenfrinämndens sammansättning m. m.,

beträffande övriga frågor

16. att riksdagen skulle avslå motionen 1976/77:943 om övergångsfrå
gor.

Reservation hade avgivits av Bengt Gustavsson, Eric Holmqvisl, Gusti Gustavsson, Gudrun Sundström, Roland Brännström, Evert Hedberg och Nils Erik Wååg (samtliga s) som ansett all utskottet under 2.3,6 och 13 bort hemställa

beträffande förutsättningar för vapenfri tjänst

2. all riksdagen med avslag på propositionen och motionerna 1977/
78:1922, yrkandet 1, och 1977/78:1924, yrkandet 1 i denna del, samt med
bifall till motionerna 1976/77:945.yrkandet l.och 1977/78:1921.yrkandet 1.
skulle anta följande ändrade lydelse av 1 v; vapenfrilagen: Om övervägt bruk
av vapen mot annan ej är förenligt med värnpliktigs personliga allvariiga
övertygelse, äger han erhålla tillstånd alt i stället för värnpliktstjänstgöring
fullgöra vapenfri tjänst,

beträffande ijänstgöringsallernativ m. m.

3. att riksdagen med anledning av propositionen, med bifall till motio
nerna 1977/78:1920, yrkandet 1, 1977/78:1921, yrkandet 2, och 1977/
78:1924, yrkandet 1 i denna del, samt med avslag på motionen 1977/78:1920,
yrkandena 3 och 4 ävensom yrkandet 2 i denna del, skulle anta ändrad lydelse
av 2 >; vapenfrilagen enligt av reservanterna föreslagen lydelse.

139

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Vapenfri tjänst

6. att riksdagen med anledning av propositionen och med bifall till motionen 1977/78:1921, yrkandet 3, som sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört om ny prövning av vapenfriutredningens förslag rörande biståndsarbete utomlands som ett Ijänstgöringsallernativ för vapenfria tjänstepliktiga,

beträffande sanklionsformer vid vägran

13. att riksdagen med anledning av proposilionen och med bifall till motionen 1977/78:1921, yrkandet 4, som sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört om förslag från regeringen angående införande av sanktionsformen särskild samhällstjänst i civilförsvaret och om påföljd för den som vägrade att fullgöra sådan samhällstjänst.

140

Försvarsministern ERIC KRÖNMARK:

Herr talman! Den fråga som kammaren nu haratl behandla är i synnerligen hög grad komplicerad. Det är inte lätt atl finna logiska lösningar på kriterier för undanlag för en sådan ovillkorlig princip som den om den allmänna värnplikten.

Del svenska militära försvaret bygger på allmän värnplikt. Skyldigheten att fullgöra värnpliktstjänstgöring är emellertid inte undanlagslös. Sedan länge har vi i Sverige en lagsliftning som under vissa förutsättningar ger möjlighet att i stället för värnpliktstjänstgöring fullgöra vapenfri tjänst. Den nu gällande lagen om vapenfri tjänst är från år 1966. Vid lagens tillkomst höll sig antalet vapenfrisökande och antalet vägrare på en förhållandevis låg nivå. Såväl antalet sökande som vägrare ökade efter hand mycket kraftigt. År 1973 tillsattes en utredning för atl se över förhållandena. Förra året avlämnade utredningen sill förslag. Förslaget fick ett blandat mottagande av remissinstanserna. Del regeringsförslag som nu förelagts riksdagen bygger dock i stora delar på utredningens förslag.

Riktlinjerna för vårt försvar antogs av riksdagen förra året. Enligt dessa skall totalförsvaret bl. a. vara så uppbyggt att det är en hela folkets angelägenhet och liksom hittills bygga på den allmänna värnplikten, civilförsvarspliklen och andra former av tjänstgöringsskyldighet. Det militära försvaret skall grundas på allmän värnplikt.

Den särskilda lagstiftningen till förmån för de vapenfria är ett undantag från principen om den allmänna värnplikten och bygger på samhällets respekt för individens åsiktsfrihet.

I vapenfrifrågorna finns det svåra avvägningsproblem. Å ena sidan har vi vår säkerhels- och försvarspolitik med dess krav på uppoffringar från medborgarnas sida och å andra sidan det svenska samhällets syn på värdet av atl slå vakt om skyddet av den enskildes integritet och åsiktsfrihet. Som det också sägs i regeringsförslagei måste den lösning som väljs ge en rimlig balans mellan dessa krav.

En av de viktigaste uppgifterna för vapenfrilagstiftningen är alt på ell för

både samhället och den enskilde medborgaren tillräckligt tydligt sätt uttrycka de villkor som måste uppfyllas föratt tillstånd skall lämnas till vapenfri tjänst. Vidare måste man ge samhället möjlighet att på någol sätt kontrollera att den som söker vapenfri tjänst uppfyller de villkor som statsmakterna har ställt upp för an tillstånd skall kunna ges till sådan tjänst.

Om alltför snäva villkor ställdes upp och prövningen gjorde för rigorös, skulle möjlighelerna att få vapenfri tjänst bli små. Kritik skulle då riktas mot att statsmakterna inte respekterade skyddet av den enskildes integritet och åsiktsfrihet. Skulle däremot villkoren göras för vaga eller för vida, och om man överlämnade åt den enskilde att själv avgöra om han uppfyller lagens villkor för tillstånd till vapenfri tjänst, skulle del finnas stor risk för atl grunden för den allmänna värnplikten raseras.

1 de förslag som har lämnats i proposilionen anser jag all del har gjorts en rimlig avvägning mellan olika krav. Behovet av en vapenfrilagstiftning kan enligt min mening inle sällas i fråga. Men del är också väsentligt alt lagstiftningen utformas så, atl den inte strider mot principerna för den allmänna värnplikten.

Respekten för människolivet är central i vårt samhälle och dess syn på människan. I fråga om undantag från den allmänna värnplikten måsle man emellertid ställa krav på iilt respekten för människolivet är så villkorslös all den inte kan förenas med värnplikten. Därför måste enligt min mening villkoren för vapenfri tjänst alltjämt knytas lill det i nu gällande lag använda uttrycket "bruk av vapen mot annan". Avståndstagandet från detla måste också vara villkorslöst. Man skall således inle kunna få vapenfri tjänst, om man är beredd att bruka vapen för vissa ändamål. Användandet av vapen måsle också vara oförenligt med den sökandes allvarliga personliga övertygelse.

1 den nu gällande vapenfrilagen anges som förutsättning all bruk av vapen mot annan människa icke skall vara förenligt med den värnpliktiges allvariiga övertyget.se och skutte medföra djup samvetsnöd för honom, Krilik har riktats mot uttrycket "och skulle medföra djup samvetsnöd för honom". Utredningen föreslog all ullryckel skulle las bort ur lagtexten och framhöll bl. a. alt ullrycket vållar tvekan och kan lydas på olika sätt. Jag delar helt den uppfattningen. Den formulering av villkoren för vapenfri tjänst som föreslagils i proposilionen har tillräcklig tyngd för atl uttrycka de krav som bör ställas på den som söker vapenfri tjänst. Förslaget måsle enligt min mening få till följd att möjligheterna att få vapenfri tjänst blir slörre.

Som jag nyss sade innebär 1977 års försvarsbeslut atl varje medborgare efter förmåga bidrar till landets försvar. Även de som undanlas från värnplikten genom vapenfri tjänst måste bidra lill landels försvar. Del är enligi min mening ell rimligt krav. De vapenfria måste därför fullgöra tjänst i en verksamhel som är betydelsefull för samhället under beredskap och krig. Någon form av krigs- eller beredskapsplacering i vid bemärkelse måsle därför också finnas. Man måste därvid uppmärksamma atl utbildningen och tjänstgöringen klart har en inriktning mot all skapa en personalresurs för beredskaps- och krissituationer. Det får inle uppfattas på så sätt atl den

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Vapenfri tjänst

141

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Vapenfri tjänst

142

vapenfria tjänsten ger en myndighet eller organisation extra personal under fredstid. För alt dessa syften skall kunna nås måste staten ta sill ansvar. Statliga myndigheter bör därvid vara skyldiga atl ta emot och anordna utbildning. Vidare måsle resurser ställas till förfogande. Tjänstgöringstider måste också vara avpassade efter nämnda förhållanden.

En annan fråga, som i olika sammanhang har varit föremål för debatt och krilik, är frågan om prövning av ansökningar om vapenfri tjänst. 1 utredningen och bland remissinstanserna har meningarna varit delade. Som jag konstaterade i propositionsförslaget har flertalet den uppfattningen att någon form av prövning måsie förekomma. I proposilionen har jag uttalat den uppfattningen alt tillstånd till vapenfri tjänst inle skall kunna beviljas ulan atl del genom någon form av prövning klariäggs all sökanden uppfyller de uppställda villkoren för alt få tillstånd till sådan tjänst. Jag vill i detta sammanhang nämna all man exempelvis i Förbundsrepubliken Tyskland under en kortare tid haft ett system som i slort sett gjorde del möjligt för den enskilde att avgöra, om han skulle fullgöra värnplikt eller vapenfri tjänst. Lagändringarna i detta hänseende ledde till en språngartad stegring av antalet värnpliktsvägrare. Författningsdomstolen i förbundsrepubliken upphävde i december förra året de nya lagarna, varigenom prövningsförfarandet återinfördes. Sedan dess har antalet ansökningar om vapenfri tjänst sjunkit betydligt. Förfaitning.sdomslolens beslut torde innebära att man ansåg den allmänna värnplikten ha försteg framför vapenfri tjänst.

Det förslag som nu har förelagts riksdagen innebär all en prövning av ansökan om vapenfri tjänst skall ske, men all sökandens bevisbörda för styrkande av övertygelsen inte bör vara tung och att man i huvudsak är hänvisad till all bygga prövningen på vad sökanden själv uppger. Det prövningsförfarande som förestås måste anses vara förenklat i förhållande lill nuvarande ordning.

Som jag sade inledningsvis har antalet vägrare av värnplikt och vapenfri tjänst ökat kraftigt sedan den nu gällande lagen trädde i kraft år 1966. Vapenfriutredningen skulle också enligt direktiven se över sanktionsformerna vid vägran och föreslog bl. a. att en ny påföljdsform kallad samhällstjänst skulle införas. Förslaget om samhällstjänst fick ett blandat mottagande av remissinstanserna.

Självfallet är jag medveten om att den utveckling som vägransfallen fått måste bemästras. Det kan inle vara rimligt all år från år döma ett stort antal vapenvägrare lill fängelsestraff Men å andra sidan måste, som jag också har uttryckt tidigare flera gånger, respekten upprätthållas förden lagstiftning om värnplikt och vapenfri tjänst som har beslutats av riksdagen. Någon kännbar påföljd måste då ytterst flnnas för den som vägrar atl fullgöra värnplikt eller vapenfri tjänst. Motiven för att jag inte anser att någon ny påföljdsform av typen samhällstjänst bör införas för dessa brott harjag utförligt redovisat i propositionsförslaget.

De förändringar som föreslås i vapenfrisystemet och inte minst i fråga om prövningsförfarandet är ganska stora. Det är emellertid inte möjligt att inom detta stora område flnna lösningar som är slutgiltiga och kan gälla för alla

tider. Därför är del enligt min mening av största vikl att man noga följer den praktiska tillämpningen och följderna av förslagen, så atl alla som bör ha vapenfri tjänst får sådan tjänst och så att samtidigt den allmänna värnplikten kan upprätthållas.

ROLAND BRÄNNSTRÖM (s):

Herr lalman! Försvarsutskottets betänkande nr 28 behandlar frågan om ändring i lagen om vapenfri tjänst med anledning av regeringens proposition 1977/78:159 jämte motioner.

Bakgrunden är följande: 1973 års riksdag anslöt sig lill vad försvarsut-skoltel hade uttalat om behovet av en översyn av 1966 års lag om vapenfri tjänst. Utskottet anförde då, att även om det enligt utskottets mening inle fanns anledning till erinran mot de gällande principerna för tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst eller mot vapenfrinämndens tillämpning av vapenfrilagen, var det ändock lämpligt att granska erfarenheterna av vapenfrilagen och dess tillämpning.

En av orsakerna var den ökade svårigheten atl placera de vapenfria tjänstepliktiga i lämplig utbildning och tjänstgöring.

För det begärda översynsarbetet tillsattes 1973 års vapenfriutredning. Utredningen lämnade i mars 1977 sill beläkande Rätlen lill vapenfri tjänst.

Enligt direktiven hade utredningen lill uppdrag att dels - utan alt ompröva de nu gällande principerna för vapenfri tjänst - undersöka möjlighelerna till precisering av formuleringen av 1 >; vapenfrilagen, dels undersöka möjligheterna till breddning av de vapenfria ijänsteplikligas tjänstgöringsområden inom sådan samhällsnyttig verksamhet som kan anses höra lill totalförsvaret i allmän mening, dels undersöka möjligheterna att förbättra utrednings- och prövningsförfarandel hos vapenfrinämnden samt överväga sanktionsformerna vid lotalvägran.

Enligt vår mening har utredningen på ett förtjänstfullt sätt löst de uppgifter som ålagts den. Vi socialdemokrater har därför kommit lill slutsatsen atl utredningens förslag i huvudsak kunde fåll ligga lill grund för en ny lagstiftning. Dessa synpunkter har vi framfört i en motion från försvarsul-skotteis samtliga s-ledamöter.

Tyvärr har inte försvarsministern i proposilionen och inte heller den borgerliga majoriteten i uiskonei vid behandlingen av ärendet delat vår och utredningens uppfattning om buren ny lagsliftning bör utformas. Vi beklagar den låsning till propositionens, enligt vår mening, dåliga och svårtydbara formulering av lagtexten som omöjliggjort en angelägen ändring av vapenfrilagen så att de som berörs av den inte skall behöva sväva i ovisshet om vad lagtexten innebär för den enskilde individen.

Herr lalman! Jag vill nu inför kammaren mera detaljerat redovisa de skillnader som förefinns mellan statsrådets och vår uppfattning när det gäller lagtexten och konsekvenserna av densamma.

Del är dessa skilda bedömningar som gjort alt vi socialdemokraier i utskottet sett oss nödsakade atl reservera oss mot fvra olika avsnitt i

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Vapenfri tjänst

143

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Vapenfri tjänst

144

utskottels utlåtande.

Vår första reservation gäller formuleringen av 1 S vapenfrilagen.

Den formulering av 1 S vapenfrilagen som vapenfriutredningen har föreslagit är resultatet av ingående överväganden. Förslaget har remissbehandlats och av ett flertal remissinstanser lämnats utan erinran.

Försvarsministern har i proposilionen liksom flertalet remissorgan accepterat förslaget att begreppet djup samvetsnöd skall utgå men har i övrigl frångått utredningens förslag och i stället formulerat den centrala meningen på följande sätt: "Om det kan antas att bruk av vapen mot annan är så oförenlig med den värnpliktiges allvariiga personliga övertygeLse atl han icke kommer att fullgöra värnpliktstjänstgöring" skall vapenfritjänsi erhållas. Lagrådet har i sitt yttrande över lagförslaget känt tvekan inför utformningen i propositionen av 1 5; vapenfrilagen.

Tveksamhet har också framkommit hos ulskottsmajoriteten, som vid behandlingen i utskottet genom en ändring av sista ordet i 1 S försökt åstadkomma en klarare definition av begreppet värnplikt.

För vår del finner vi att utredningens förslag klarare än propositionens ger uttryck för den förändring av vapenfrilagsliflningen som bör ske.

Ulskoltsmajoritetens krampaktiga försök att genom en liten ändring försöka förbättra en dålig lagtext förändrar ej vår bedömning. Enligt vår mening bör alltså 1 S första stycket lagen om vapenfri tjänst erhålla den lydelse som vapenfriutredningen föreslagit.

Vår reservation vänder sig även emot departementschefens förslag i 2 vj, som enligt vår mening innebär en skärpning i jämförelse med nuvarande lagtext och medför en hårdare anknytning till totalförsvaret än nu gällande lagformulering.

Vi hade i vår motion understrukit nödvändigheten av att öka möjligheterna att erhålla vapenfri tjänst genom att ställa fler tjänstgöringsalternativ till förfogande.

I en beredskaps- eller krigssituation måste varje medborgare ta sin del av uppgifterna i samhället. Fredssamhällels fria val av arbete ersätts av en skyldighet alt fullgöra de uppgifter som samhället ålägger medborgarna. Utbildning och tjänstgöring i totalförsvaret är värdefulla förberedelser härför. Vi flnner därför departementschefens förslag till lagtext i 2 >? synneriigen olyckligt.

Orden "under beredskap och krig" innebär enligt vår uppfattning en väsentlig inskränkning av tjänslgöringsalternativen i fred jämfört både med nu gällande ordning och med vapenfriutredningens förslag.

Det bör vara möjligt atl acceptera att tjänstgöringen i vissa fall sker inom verksamheter som läggs ned under beredskap och krig.

Det kan också framhållas atl den utbildning och de erfarenheter som den vapenfrie fått under sin tjänstgöring i fred i flertalet fall torde vara av v'ärde för den tjänstgöring som krävs av honom i beredskap eller krig.

Ett viktigt skäl att avslå från orden "under beredskap och krig" äratt dessa i vissa fall kan avhålla en värnpliktig från att söka vapenfri tjänst och i stället få honom att lotalvägra.

Vi föreslår alltså att 2 § vapenfrilagen utformas så att orden "under Nr 160
beredskap och krig" utgår. Torsdagen den

Vapenfriutredningen harenhälligt förordat införande av u-landstjänst som j jpj qj
alternativ till vapenfritjänst.

Enligt vår mening kan det med hänsyn till behoven av flera tjänstgörings- Vapenfri tjänst alternativ finnas skäl att se positivt på utredningens förslag. Vi menar dock aU de skäl som tidigare år legat till grund för riksdagens beslut i denna fråga alltjämt måste beaktas. Vapenfriutredningen har emellertid anvisat en lösning som bygger på att antagning lill biståndsarbete utomlands som ett alternativ till vapenfri tjänst sker enligt beslut av SIDA och i överensstämmelse med de krav som verket tillämpar vid annan antagning.

Med en sådan ordning skulle kravet på tillräckliga kvalifikationer tillgodoses. I vår reservation vid punkten 3 har vi föreslagit att denna lösning övervägs ytterligare och blir föremål för ny prövning senare.

Herr lalman! Jag övergår nu till att beröra frågan om sanktionsformer vid vägran.

Genom de förändringar vi föreslagit i vapenfrilagsliflningen bör man kunna räkna med att antalet totalvägrare kommer atl minska. Detta är positivt, men även vårt förslag torde innebära att en del personer fortfarande kan komma att vägra fullgöra den ålagda tjänsten. I sådana fall kommer frågan om sanktioner alltjämt att vara aktuell.

Vapenfriutredningen har föreslagit en särskild samhällstjänst vid lotalvägran.

Vi har i vår motion föreslagit att man bör kunna ta fasta på grunderna i utredningens förslag om särskild samhällstjänst men alt den bör begränsas till att gälla endast civilförsvaret. Vi vidhåller denna vår bedömning i en reservation och föreslår att sanktionsformen samhällstjänst bör utformas enligt de grunder som angivils i vår motion 1921.

Ådömd samhällstjänst skall anses förverkad om någon vägrar fullgöra tjänsten. I sådant fall skall i stället fängelsestraff ådömas. Med hänsyn till vad vi framhållit i vår motion och i reservationen bör fängelsestraffet sättas till högst tre månader. Vi motsätter oss alltså propositionens förslag om villkorliga domar och böter och menar även alt fängelsestraffet vid förnyad vägran är onödigt långt.

Slutligen villjag något beöra frågan om prövningsförfarandet. Vapenfriutredningens majoritet har förordat att en prövning alltjämt bör ske. Vi socialdemokrater i försvarsutskottet delar utredningens uppfattning att det inte är möjligt att godta en ordning som innebär att den sökande ulan särskild prövning skulle kunna befria sig från värnplikten genom att förklara att han uppfyller villkoren. An en prövning i sak måste ske har också understrukits av lagrådet och även godtagits i propositionen.

Herr talman! Jag måste till slut uttrycka den besvikelse vi känner över att
propositionen inle förmådde presentera ett förslag som bättre överens
stämmer med vapenfriutredningens förslag beträffande paragraferna 1 och 2 i
lagen om vapenfri tjänst. Ett sådant förslag skulle också bättre ha harmonierat
med den allmänna uppfauningen och möjliggjort en bred enighet i en viktig 145

10 Riksdagens protokoll 1977/78:160

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Vapenfri tjänst

146

fråga. Del är bara att beklaga att så ej skett och samtidigt förutspå atl den nu föreslagna ändringen i vapenfrilagen ej blir långlivad.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den reservation som vi socialdemokrater fogat lill försvarsutskottets betänkande nr 28.

OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! 1 del förslag till lag angående vapenfri tjänst som har lagts fram har lagen på en del viktiga punkter justerats jämfört med den nu gällande lagen. Ändringarna har drivits fram av den kritik som från flera håll och under lång tid har riktats mot de nuvarande bestämmelserna. Vänsterpartiet kommunisterna har under flera år krävt att lagen måsle ändras, och vi anser att det nu framlagda förslaget utgör en förbättring men att denna inte är tillräcklig. Vi riktar fortfarande den allvariigaste kritiken mot sanktionsförfarandet och anser att fängelsestraff inte skall kunna utdömas för totalvägran. Med en bra lagstiftning och en vettig tillämpning av lagen bör antalet totalvägrare kunna nedbringas till en sådan nivå att vi, om vi vill betrakta oss som en rättsstat i verklig mening, bör ha råd att låta dem slippa undan utan så hårda påföljder.

Men för att ta det hela i rätt ordning så villjag börja med formuleringarna av 1 och 2 vJS i vapenfrilagen. Vi har här i propositionen fått andra skrivningar och andra formuleringar än dem som vapenfriulredningen har föreslagit. Det är inte förändringar till det bättre. Det är tyvärr del genomgående intrycket när man jämför propositionen och utredningen, både i det här avsnittet och i andra. I 1 >j i den nuvarande lagen har vi den hårt kritiserade formuleringen om "djup samvetsnöd". Den passusen föreslås nu försvinna, så jag tänker inte gå in på en förnyad analys av den frågan. Vpk anser att delta är bra och tycker också alt utredningens förslag i övrigl vad gäller 1 i; är rikligt.

Här har dock försvarsministern och med honom regeringen inte kunnat låta bli atl komma med pekpinnar. Det har resulterat i alt del mycket viktiga och av utredningen förtjänstfullt preciserade uttrycket "övervägt bruk av vapen" har förändrats. Ordet "övervägt" har i propositionen plockats bort, vilket ger utrymme för helt andra bedömningar vid prövningsförfarandet. Vpk kan inte godta att denna viktiga förändring genomförs. Vi har i vårt förslag återinsatt ordet "övervägt" i den föreslagna lagtexten.

1 den socialdemokratiska reservationen är, som vi nyss hörde, detta krav också tillgodosett, men där finns även andra förändringar i förhållande till propositionen. Vpk har ingenting emot alt vapenfriutredningens förslag får gälla i sin helhet och stöder således reservationen när del gäller mom. 2 i propositionen.

Även när det gäller 2 S har en viktig förändring av lagtexten genomförts i propositionen i jämförelse med utredningsförslaget. Föredragande statsrådet har ansett det nödvändigt att poängtera att den vapenfria tjänsten skall fullgöras i verksamhet, som är betydelsefull för samhället under beredskap och krig. Man kan inte undgå att göra den reflexionen att försvarsministern till varje pris vill knyta de vapenfrias tjänstgöring till försvaret och till försvarsändamål. Är det inte det vi skall försöka undvika för alt nedbringa

antalet totalvägrare så mycket som möjligt?

Jag tycker att det är en småaktig attityd som försvarsministern här visar upp. Och den är inte bara småaktig. Jag är rädd för att den är ett uttryck för en syn på vapenvägrare och totalvägrare som en kategori som bör klämmas åt. Det ärju en uppfattning som försvarsministern har uttryckt tidigare i andra uppmärksammade sammanhang och jag spårar samma tendens här. Den formulering som finns i vapenfriutredningens förslag är bra. Det räcker med atl säga att verksamheten skall vara betydelsefull för samhället utan några tillägg.

Herr talman! Vpk stöder reservationen också när det gäller mom. 3 i propositionen. Vad gäller tjänstgöringsalternativen i övrigt anser vi att en ytteriigare breddning till t. ex. politiska organisationer och studieförbund är motiverad, och jag yrkar förutom bifall till vår egen motion också bifall lill motionen 1892.

Tjänstgöringstidens längd anser vi bör vara lika lång som för vanliga värnpliktiga. Detta ärju numera inte någol entydigt begrepp, eftersom vi har fått en kalegoriklyvning på del här området. Men det finns enligt vår mening inte motiv för alt klassa de vapenfria i det här sammanhanget lika med gruppschefsuttagna värnpliktiga.

Vapenfriutredningen har uttalat att representanter för fredsrörelsen borde ingå i vapenfrinämnden. Vpk har tidigare krävt att vapenfrinämnden borde fl en mer allsidig sammansättning, som framför allt skulle minska överrepresentationen av företrädare för olika religiösa organisationer. Vidare vill vi i vpk att antalet fast anställda utredare skall ökas. Det skulle ge stadga och likformighet i bedömningen.

Vad gäller sanktionsförfarandet, som jag berörde inledningsvis, tar vpk avstånd från fängelsestraff. Vi anser att den av utredningen föreslagna samhällstjänsten är värd att pröva och att det vid totalvägran är tillräckligt med ett bötesstraff

Herr talman! Jag hemställer om bifall till vpk:s motioner 1977/78:945 och 1977/78:1924, yrkande 2, samt till motionen 1977/78:1892.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Om tidpunkten för avlämnande av proposition om företagsdemokrati i kommuner, m. m.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Om tidpunkten Jör avlämnande av proposition om företagsdemokrati i kommuner, m. m.

148

kommuner så att de kommunalrättsliga förutsättningarna klargörs inför föreslående förhandlingar om inflytandeavtal på den kommunala arbetsmarknaden. Hans Gustafsson har vidare frågat mig när företagsdemokratireformen kommer att träda i kraft.

Med hänsyn till de kritiska synpunkter på förslagen i kommunaldemokra-liutredningens betänkande (SOU 1977:39) Företagsdemokrati i kommuner och landstingskommuner som har framkommit vid remissbehandlingen har jag funnit att förslagen måste överarbetas, innan de kan läggas till grund för en proposition till riksdagen. Jag kommer därför att föreslå regeringen alt en särskild kommitté tillkallas för detla ändamål.

Jag skall strax lämna en översiktlig redogörelse för remissinstansernas kritiska synpunkter. Först vill jag slå fasl alt en självklar ulgångspunkt för övervägandena i dessa frågor enligt min mening är att de kommunalanställda skall tillförsäkras ett medinflytande i frågor som rör dem i egenskap av anställda som, så långt det är möjligt, motsvarar vad som tillkommer de anställda på den enskilda sektorn. Företagsdemokratin inom den kommunala sektorn måste dock utformas med särskild hänsyn till den politiska demokratin. Det är också främst i fråga om gränsdragningen mellan den politiska demokratin och företagsdemokratin som krilik har riktats mot utredningsförslagen.

I belänkandet föreslås att kommunallagen (1977:179) ändras så att det blir möjligt alt föra över beslutanderätt i vissa ärenden som rör förhållandet mellan kommun eller landstingskommun som arbetsgivare och dess arbetstagare från nämnd till s. k. partssammansatia organ. Vidare föreslås en särskild lag om närvarorätt för personalförelrädare vid sammanträde med kommunal eller landstingskommunal nämnd. Både partssammansatta organ och närvarorätt skall enligt förslagen anordnas enligt kollektivavtal.

De allra flesta remissinstanserna är positiva till förslaget om partssammansatia organ, medan remissutfallet är splittrat i fråga om närvarorätten.

Åtskilliga remissinstanser anför invändningar från principiell synpunkt mot ulredningsförslagen. Dessa remissinstanser anser i allmänhet att utredningen inte har tillräckligt noga analyserat förslagens förenlighet med den politiska demokratin. Några remissinstanser menar också atl frågan om förslagen är förenliga med regeringsformen bör övervägas ytteriigare. Invändningar av det slag som jag nu har nämnt redovisas också av en del av de remissinstanser som har tillstyrkt förslagen. Uttalanden om behovet av en klarare gränsdragning mellan den politiska demokratin och företagsdemokratin förekommer i flera remissyttranden.

Från flera håll hävdas att skyddet för den politiska demokratin blir svagt, om utredningens förslag genomförs, och att direkta skyddsregler i lag behövs. Synpunkter av detta slag anförs av bl. a. några landstingskommuner och flera kommuner. De kritiska remissinstanserna föreslår på flera punkter väsentliga ändringar i utredningens förslag om partssammansana organ. Bl. a. föreslås att de politiska organen skall självständigt fa avgöra om partssammansatta organ skall inrättas eller ej, att de ärenden som skall kunna avgöras av partssammansatta organ avgränsas klarare i lag och att kommunfullmäktige

resp. landstinget skall få bestämma de partssammansatta organens verksamhetsområde. Många remissinstanser, bl. a. flera kommuner, framhåller atl närvarorätt för personalföreträdare vid nämndsammanträden kan påverka den politiska demokratin.

Kritik har vidare anförts mot utredningens förslag alt beslutanderätt som har överiämnats till partssammansatta organ skall kunna återkallas bara om detta medges i kollektivavtalet eller synnerliga skäl därtill föreligger.

Enligt min mening har remissinstanserna pekat på väsentliga brister i utredningsförslagen när det gäller skyddet för den politiska demokratin. Jag har därför kommit fram till att det är nödvändigt atl en kommitté tillkallas för atl överarbeta förslagen. Avsikten äralltså inte att frågan i hela dess vidd skall utredas på nytt. Den nya kommitténs uppgift bör vara att söka finna lösningar som tillgodoser de kommunalanställdas befogade krav på medbestämmande utan att den politiska demokratin sätts åsido.

Nr 160

Torsdagen den i juni 1978

Om tidpunkten för avlämnande av proposition om förelagsdemokrati i kommuner, m. m.

HANS GUSTAFSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka kommunministern för svaret på min fråga.

De senaste åren har för den svenska arbetsmarknaden inneburit en väsentlig omvandling mot en ökad företagsdemokrati. Elt viktigt steg i den riktningen är tillkomsten av medbestämmandelagen, som tillämpas sedan den 1 januari 1977. Lagen gäller hela den svenska arbetsmarknaden, såväl inom den privata som inom den offentliga sektorn. På den kommunala arbetsmarknaden kan emellertid inte MBL-reformen få full genomslagskraft med mindre än att vissa kommunalrättsliga hinder undanröjes.

Mot denna bakgrund är kommunministerns svar i dag anmärkningsvärt. Vad han säger innebär nämligen att medbestämmandet för ca 800 000 kommunalt anställda kommer atl skjutas på en oviss framlid. Del innebär också att de kommunalanställda kommer att vara i ett avsevärt sämre läge än de anställda pä den övriga arbetsmarknaden. På den statliga sidan har man redan ett inflytandeavtal som kommer att gälla från den 1 juli i år. På den privata sidan är man milt uppe i förhandlingar om ett sådant avtal. På den kommunala sektorn väntar man dock på regeringens proposition om företagsdemokrati.

Den annonserades först till den 31 mars. Sedan sade kommunministern här i kammaren så sent som fören månad sedan atl propositionen skulle komma under maj månad. Nu får vi vela att det inte blir någon proposition. Den borgerliga regeringen skjuter medbestämmandet för de kommunalanställda på framtiden. Motiveringarna är nu främst att remissbilden kräver ytteriigare översyn med hänsyn till den politiska demokratin.

Nej, JohannesAntonsson, den här förklaringen är inte särskilt trovärdig. Det är helt självklart att en så omfattande remiss har inneburit synpunkter mot utredningsförslaget på vissa punkter. Men att förslaget skulle vara så illa genomarbetat alt man skulle behöva starta en ny översyn, finns inte skäl att tro. Det är ett förslag som utarbetats av de kunnigaste vi har på detta område. I utredningen ingick Kommunförbundets ordförande som tillika är konstitu-

149

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Om tidpunkten för avlämnande av proposition om företagsdemokrati i kommuner, m. m.

lionsutskottels ordförande. Där fanns också ordföranden i Svenska kommunalarbetareförbundet.

Enligt en artikel i Kommun Aktuellt i vintras fanns det en mycket bred förankring i remissinstanserna för huvudinriktningen av förslaget om PSO, medan delade meningar framförts när det gällt närvarorätten.

Både kommunförbunden och de fackliga organisationerna har accepterat kollektivavtalsvägen som en huvudprincip.

Nu vill jag atl kommunminislern tar tillfället i akt här i dag och klargör följande om det fortsatta utredningsarbetet:

1. Kommer översynen att bygga på kollektivavtalsvägen, dvs. skall reformen utgå från principerna som drogs upp genom MBL?

2. Vilken tidsram kommer alt gälla för det nya utredningsarbetet? Kommer förslag att läggas före valet?

3. Vilken form kommer den nya utredningen att få? Är det meningen atl juristexperler, vilket kommunministern sagt enligt Kommun Aktuellt, skall sina och överpröva det förslag som ledande politiker tillsammans med ledande fackliga företrädare kommit överens om?

Det står nu klart att regeringens handläggning av frågan kommer att fördröja utvecklingen av företagsdemokratin på den kommunala sektorn. Del är en stor del av den svenska arbetsmarknaden.

Ännu ett och ett halvt år efter medbestämmandelagens tillkomst har man på detla område elt avtalslöst tillstånd. Härav uppstår besväriiga konsekvenser för den dagliga tillämpningen av lagen.

Det är en nonchalant hållning som regeringen intagit mot de kommunala löntagarnas berättigade krav alt fl verklig del av det inflytande som tillkommer andra löntagare.

150

Kommunministern JOHANNES ANTONSSON:

Herr talman! Jag vill gärna erkänna attjag blir en smula besviken när Hans Gustafsson tar till så starka ord som att det här skulle vara fråga om en nonchalans mot en stor löntagargrupp.

Jag harju fastslagit två väsentliga ståndpunkter- för det första att min åsikt är dikterad av omtanke om de demokratiska värdena och för det andra att de kommunalt anställda bör ha samma möjlighet till inflytande på sin arbetsplats som man har på den privata sektorn. Jag tycker att med den sannsyn som Hans Gustafsson och jag brukar ha på den kommunala demokratin borde inte så starka ord vara på sin plats.

Det måste vara ett väsentligt intresse för alla kommunalt engagerade och även förde fackliga företrädarna alt vi fåren så klar gränsdragning mellan den politiska demokratin och det fackliga inflytandet som möjligt. Jag hoppas, som svar på Hans Gustafssons direkta frågor, att vi skall kunna lägga fram en proposition före valet. Min personliga ståndpunkt till översynens form är atl det närmast bör vara författningsjurister och experter på det området som skall göra den, eftersom det här gäller principiella och kommunalrättsliga frågor som skall ses över.

HANS GUSTAFSSON (s):

Herr lalman! Kommunministern säger att det är omtanken om de demokratiska värdena som fått honom alt ta det här steget. Jag vill inte betvivla att han känneren sådan omsorg, men då bör han ju samtidigt besinna att samma omsorg torde ha förelegat hos konstitutionsutskottets ordförande - tillika Kommunförbundets ordförande - och hos konstitutionsutskotlets vice ordförande. Dessutom har Kommunförbundet i en särskild framställning vid sidan om utredningen tillsammans med löntagarorganisationerna hemställt att man skall göra det möjligt att inrätta partssammansatia organ.

Vad jag tror att kommunminislern inte har uppmärksammat i den här frågan är att i det förslag som nu föreligger har verkligen löntagarorganisationerna visat en utomordentlig omsorg om den politiska demokratin. De har avstått från att kräva den beslutanderätt i organen som tillkommer anställda inom den statliga sektorn och anställda inom den privata sektorn. Detta har man avstått från atl kräva i värnet om den politiska demokratin. Vad man vidare gjort är att man har flyttat ned frågor som har personalpolitiskt innehåll lill partssammansatia organ - frågorna flyttas alltså på det sättet ut från avvägningen mellan den politiska demokratin och företagsdemokratin.

Del är min mening, Johannes Antonsson, att det förslag som utredningen har kommit fram till är ett skickligt och bra förslag i en utomordentligt svår fråga. Vi vet båda all det finns ett spänningsförhållande mellan den politiska demokratin och förelagsdemokratin. Men i det här fallet har man lyckats, tillsammans med löntagarorganisationerna, atl uppnå en utomordentlig lösning när det gäller skyddet för den politiska demokratin. Det hade varit av stort värde om regeringen insett delta och fullföljt det förslag som utredningen lagt fram, där man bättre än vi kanske haft anledning förmoda har lyckats skydda just den politiska demokratin.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Om tidpunkten för avlämnande av proposition om företagsdemokrati i kommuner, m. m.

Kommunministern JOHANNES ANTONSSON:

Herr talman! Det är ganska svårt att på den korta debattid som vi har till förfogande utförligare analysera de här problemen. Men jag kan väl fä anföra som ett exempel på praktiska och även principiella svårigheter att vi har mött frågan om personaltäthet i olika institutioner på det kommunala och landstingskommunala området. Är nu detta med personaltätheten en fråga som berör arbet.smiljön eller är det en fråga som berör verksamhetens omfattning? Det är sådana frågor vi måste klara ut, och jag skulle önska alt Hans Gustafsson kunde lämna ett rakt besked på exempelvis den frågeställningen.

Det är inte bara remissinstanserna som har varit kritiska. Det är även t. ex. enskilda personer, bl. a. Agne Gustafsson, som jag personligen har stort förtroende för när det gäller ideologiska uppfattningar. Han säger bl. a.: En statsvetenskaplig analys av grundlagsfrågan måste göras rörande MBL och PSO. Han pekar på de risker man löper om man inte gör det innan man permanent lagstiftar.

151

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Om tidpunkten för avlämnande av proposition om företagsdemokrati i kommuner, m. m.

HANS GUSTAFSSON (s):

Herr lalman! Först Johannes Antonssons fråga lill mig, även om jag inte är den som skall stå som svarande här, nämligen om personaltätheten är en fråga som berör den politiska demokratin. Ja, det är en fråga, Johannes Antonsson, som tar stort utrymme vid tillkomsten av MBL-lagen och lagen om offentliganställda, där hela detta frågekomplex behandlas och där man finner att man med ett i stort sett enhälligt riksdagsbeslut kunde genomföra MBL. Och när en konfiiktsituation uppstod i frågan mellan den politiska demokratin och företagsdemokratin tillsatte man en politisk nämnd för att komma fram till avgöranden. I det fallet spelar dessa ändringar i kommunallagen som utredningen om den kommunala demokratin har föreslagit ingen som helsl roll förden svåra frågan om var gränsdragningen skall gå. Det är en helt annan fråga, som redan är utomordentligt väl behandlad i lagstiftningen.

När sedan Johannes Antonsson dristar sig att åberopa Agne Gustafsson för alt detta skulle tarva en särskild undersökning av grundlagsenligheten i beslutet, måste jag säga - med all respekt för min partikamrat Agne Gustafsson - atl det räcker med den tryggheten att konstitutionsutskottets ordförande och vice ordförande har skrivit under betänkandet. Jag förmodar att de har tillräcklig kvalitet för att bedöma grundlagsenligheten.

Kommunministern JOHANNES ANTONSSON:

Herr talman! Min minnesbild är atl Kommunförbundets nuvarande ordförande inte helhjärtat stod bakom förslaget i dess helhet, utan att han hade invändningar - om det var i form av en reservation eller ett yttrande vågar jag för ögonblicket inte säga. Men jag skall citera direkt ur ett av remissyttrandena för att belysa de principiella problemen. Man säger från kommunstyrelsen i Göteborg: "Det är ytterst väsentligt atl gränserna mellan den överordnade kommunala demokratin i förhållande lill den kommunala företagsdemokratin tydligare preciseras. Som ovan nämnts anser utredningen att frågor om verksamhetens mål, omfattning, kvalitet m. m. skall tillhöra det politiska beslutsområdet. Det är uppenbart alt här kan komma att uppstå - för det demokratiska systemet - besvärande konflikter på grund av de fackliga organisationernas krav och ambitioner närdet gäller inflytande på t. ex. personalpolitik, bemanningsfrågor, arbetstidsfrågor och många andra drift- och servicefrågor. Genom bättre vägledning och tydligare riktlinjer i lagstiftningen kan riskerna för sådana konflikter avsevärt minskas."

Vem säger detta? Jo, det är Hans Gustafssons egna partivänner i kommunstyrelsen i Göteborg.

särskilt många. Det är klart att i frågor av denna svårighetsgrad flnns del olika meningar som förs till torgs, både från det ena hållet och från det andra. Men hela denna diskussion om gränsdragningen mellan den politiska demokratin och företagsdemokratin är ett av huvudnumren i lagen om offentliganställda och medbestämmandelagen. Den diskussionen leder fram till en proposition och ett i Slort sett - om jag minns rätt - enhälligt beslut i riksdagen som så småningom leder fram till alt den politiska nämnden tillsätts och ett avtal träffas om gränsdragningsproblemen.

Detta är ingen ny problematik. Det som är nytt i situationen är att den kommunaldemokratiska utredningen har behandlat denna svåra avvägningsfråga på ett utomordenfligt skickligt sätt.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Om tidpunkten för avlämnande av proposition om företagsdemokrati i kommuner, m. m.

Kommunministern JOHANNES ANTONSSON:

Herr lalman! Det må vara Hans Gustafssons personliga bedömning an utredningen har gjort rikliga avvägningar i dessa frågor. Men låt mig då peka på att samma remissinstanser som tillstyrkt själva tanken på att inrätta PSO också har rest principiella invändningar mot PSO och sagt att det i lagstiftningen måsle klargöras var gränsdragningen mellan företagsdemokrati ur facklig synpunkt och den politiska demokratin skall göras.

Jag är medveten om att detta inte är någoniing som föranleder alla alt ropa hurra. Men frågorna är så principielll viktiga att det enligt min mening - och här är vi säkert överens - är bättre att vi lar ytteriigare ett halvår eller ett år på oss, så att vi kan enas om en reform som ger tillräckligt skydd för den politiska demokratin samtidigt som de kommunalanställda får sitt inflytande över sin arbetsmiljö.

HANS GUSTAFSSON (s):

Herr talman! När det gäller frågan om PSO föreligger inte bara en enig remissopinion utan det förhåller sig också på del sättet all långt innan utredningen hade lagt fram sitt betänkande gjordes särskilda undersökningar hos kommunförbunden och löntagarorganisationerna,och de resulterade i en framställning lill regeringen om att sådana lagändringar skulle vidtas att del blev möjligt att införa PSO. Menar verkligen kommunministern alt de båda kommunförbunden skulle ha gjort en sådan framställning, om det funnits en opinion inom kommunerna som hade uppfattningen alt detla inte var förenligt med den politiska demokratin?

Jag vill också fråga: Tror verkligen kommunministern alt löntagarna i detla fall - hur många översyner som än kommer att ske - godtar ytterligare inskränkningar i sina möjligheter till medinflytande på sin arbetssituation? Redan genom det föreliggande förslaget försätts de i en sämre situation än de statligt anställda och i en långt sämre situation än de kommunalt anställda -på den statliga sidan harju löntagarrepresentanterna t. o. m. beslutanderätt i de statliga organen.

153

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

0/77 tidpunkten för avlämnande av proposition om företagsdemokrati i kommuner, m. m.

Kommunministern JOHANNES ANTONSSON:

Herr talman! Nu måstejag erkänna attjag inte kan följa Hans Gustafssons tankegång, och det må vara mitt fel i så fall. Hans Gustafsson frågar: Tror kommunministern atl lönlagarna kan acceptera inskränkningar i sitt inflytande? Men det är inte det frågan gäller. Det är i stället fråga om att hitta en principiellt och praktiskt riktig väg för ett önskat inflytande.

Jag vill i detla sammanhang tillägga att jag tycker atl Hans Gustafsson underskattar de möjligheter som redan finns genom MBL-lagstiftningen. Genom den kan man ju påkalla förhandlingar. Kommunerna har primär förhandlingsskyldighet. Man kan träffa avtal om medbestämmande utom på de områden där kommunallagen lägger hinder i vägen och där vi vill undersöka de framtida principiella riktlinjerna.

Jag vill slutligen säga att jag inte förstår varför Hans Gustafsson jusl nu är så angelägen om att denna fråga skall lösas skyndsamt. Såvitt jag förstår gjorde den förutvarande regeringen inte särskilt mycket föratt påskynda dess lösning, åtminstone inle om man ser det i relation till Hans Gustafssons debattinlägg här i dag.

154

HANS GUSTAFSSON (s):

Herr talman! Del som anfördes i kommunministerns senaste inlägg hade jag kanske inte väntat mig. Menar Johannes Antonsson att vi skulle ha skyndat på utredningen under den borgerliga regeringens tid? Vi tillsatte ju utredningen för att klara av de här frågorna. Utredningen hade som sin första uppgift att klara av de kommunaldemokratiska frågorna och som sin andra uppgift att klara av detta. Vad vi gjorde, Johannes Antonsson -och det var en stor och långt besvärligare uppgift än denna - det var att vi löste alla dessa svåra avvägningsproblem i samband med tillkomsten av MBL och inrättandet av den politiska nämnden. Det var då grunden lades för ett medinflytande. Kommunministern säger ju själv all de anställda kan åberopa de gällande bestämmelserna om förhandlingsskyldigheten.

Det är bara det att de nuvarande bestämmelserna, enligt vilka man inte kan träffa ett avtal om MBL, enligi min mening utgör större risk för den politiska demokratin än det förslag som föreligger. De leder till att man får ett utomordentligt svårt, byråkratiskt och svårhanteriigt arbetssätt i kommunerna på grund av alt man inte kan träffa inflytandeavtal.

Kommunministern JOHANNES ANTONSSON:

Herr talman! Mitt tidigare inlägg emanerade från Hans Gustafssons fråga: Tror kommunministern att man är beredd på inskränkningen i löntagarnas inflytande på del kommunala området? Jag ville bara säga alt det inte är fråga om inskränkningar utan utvidgningar, men atl vi har ett gemensamt intresse av att de är principiellt riktiga, atl linjerna är klara mellan politisk demokrati och företagsdemokrati. Jag tyckte alt Hans Gustafsson i någon mån underskattade den möjlighet lill inflytande som redan föreligger genom MBL-lagstiftningen även i kommunerna.

HANS GUSTAFSSON (s):

Herr talman! Om jag underskattar eller överskattar de nuvarande möjligheterna är inte så särdeles intressant. Uppenbart är att de fackliga organisationerna inte anser att de nuvarande möjligheterna ger tillräckliga förutsättningar för dem att klara inflytandefrågorna och alt också kommunalmännen, dvs. förtroendemannasidan, anser att de nuvarande förhållandena leder lill svårigheter i det praktiska arbetet.

Sedah förmodar jag att Johannes Antonsson och jag har samma mening om att den politiska demokratin skall skyddas. Vi har säkert samma mening om alt del vore förfärligt bra, om man kunde göra den klara gränsdragning som Johannes Antonsson talar om här i lagstiftningsform. Men vi har ju jobbat med detta problem, vi har jobbat med det i departementen, i utredningar, i lagrådet, i konstiiulionsutskotlet och i riksdagen och vet att del inte går att i lagstiftningsform göra denna knivskarpa avgränsning mellan olika typer av frågor. Och det ledde ju i sin tur till inrättandet av den politiska nämnden som ett prövningsorgan.

Nr 160

Torsdagen den 1 juni 1978

Om tidpunkten för avlämnande av proposition om företagsdemokrati i kommuner, m. m.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 25 Tredje vice talmannen meddelade att på föredragningslistan för morgondagens sammanträde skulle finansutskottets betänkande nr 40, skatteutskotlets betänkanden nr 56 och 57 samt arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 41 uppföras främst bland två gånger bordlagda ärenden.

§ 26 Anmäldes och bordlades Proposition

1977/78:188 om ändrade beskattningsregler vid avyttring av skog i samband med fastighetsreglering

§ 27 Anmäldes och bordlades Motion

1977/78:1987 av Daniel Tarschys och Karin Ahrland med anledning av propositionen 1977/78:186 med förslag till lag om ändring i lagen (1975:985) om tillfällig handel

§ 28 Anmäldes och bordlades Finansutskottets betänkanden 1977/78:43 med anledning av propositionen 1977/78:125 med förslag om

tilläggsbudget 111 lill statsbudgeten för budgetåret 1977/78 såvitt avser

avskrivning av nya kapitalinvesteringar 1977/78:44medanledningavipropositionerna 1977/78:100 och 1977/78:150

gjorda framställningar om anslag för budgetåret 1978/79 lill avskrivning av

nya kapitalinvesteringar

155

Nr 160 1977/78:45 med anledning av i propositionerna 1977/78:100 och 1977/78:150

Torsdaeen den framlagt förslag om anslag till oförutsedda utgifter för budgetåret 1978/

1 juni 1978

_____________ 1977/78:46 angående investeringsplan och investeringssiater för budgetåret

1978/79 Näringsutskottets betänkande 1977/78:76 med anledning av propositionen 1977/78:100 i viss del och

propositionen 1977/78:174 om finansiellt stöd till Svenska Varv AB, m. m.

jämte motioner

§ 29 Kammaren åtskildes kl. 18.08.

In fidem

BERTIL BJÖRNSSON

/Solveig Gemert

156

Förteckning över talare 1977/78:160

(Siffrorna avser sida i protokollet)

Torsdagen den 1 juni

Ahriand, Karin (fp) 123, 134

Andrén, Margareta (fp) 70, 72

Annerstedt, Ylva (fp) 13, 15

Anlonsson, Johannes, kommunminister 147, 150, 151, 152, 153, 154

Bengtsson, Bengt (c) 48, 51, 52

Biörck, Gunnar, i Värmdö (m) 65, 69

Brännström, Roland (s) 143

Burenstam Linder, Staffan, handelsminister 31, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39

Dahlberg, Rolf(m) 106, 110, 111

Dahlén, Bertil (fp) 120

Eriksson, Olle (c) 40, 41

Franzén, Tommy (vpk) 130

Friggebo, Birgit, statsråd 41, 43, 44

Gahrton, Per (fp) 67

Gustafsson, Hans (s) 3, 5, 6, 149, 151, 152, 153, 154, 155

Gustavsson, Rune, socialminister 53, 54, 72

Hagberg, Lars-Ove (vpk) 16, 17, 18, 26, 27, 28

Hjorth, Nils (s) 45, 47

Hugosson, Kurt (s) 101, 104, 106, 115, 118

Jadesiig, Thure (s) 50, 52, 53, 54

Johansson, Sven (c) 75

Johnsson, John (s) 118, 120

Krönmark, Eric, försvarsminister 140

Lantz, Inga (vpk) 91, 98, 100, 114

Lindström, Ralf (s) 20

Littmarck, Blenda (m) 55

Lundkvist, Svante (s) 32, 33, 34, 35

Lövenborg, Alf (apk) 11

Molin, Björn (fp) 125

Mundebo, Ingemar, budgetminisler 3, 4, 6, 7, 9, 10, 11

Nilsson, Kjell (s) 36, 38, 39

Nilsson, Lennart (s) 121

Nyquist, Yngve (s) 42, 43, 44

Ollen, Joakim (m) 133

Olsson, Elvy, bostadsminister 20

Romanus, Sven, justititeminister 18, 19

Rosqvist, Birger (s) 133

Sellgren, Rolf (fp) 94, 99, 101, 104, 105, 120

Strömberg, Karl-Erik (fp) 19, 20

Svensson, Jörn (vpk) 58, 62, 63, 68, 69, 74

Söder, Karin, utrikesminister 21, 22, 23, 24, 25

Söderqvist, Oswald (vpk) 22, 23, 24, 146 157

1977/78:160 Torwald, Rune (c) 58, 63, 64, 89, 98, 116

Troedsson, Ingegerd, statsråd 25, 27, 28, 30

Turesson, Bo, kommunikationsminister 112, 116, 124

Wachlmeisler, Knut (m) 29, 30

Wikström, Jan-Erik, utbildningsminister 39, 40

Wirtén, Rolf arbetsmarknadsminister 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17

Wärnberg, Erik (s) 8, 9, 10

Zachrisson, Bertil (s) 87, 97, 99, 110, 111, 113, 117

Åsling, Nils, industriminister 45, 46

Öhrsvik, Lena (s) 51, 71, 72

158