Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Redogörelse
1977/78:1

Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

Redog. 1977/78:1

Riksdagen 1977178. 2 sami. Nr 1

Innehåll

Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

Skrivelse till riksdagen 9

Inspektionsverksamheten 15

I DOMSTOLAR m.m.

Befogenheten av beslutande tvångsåtgärder mot advokat som misstänkts

för brott. Frågan om disciplinär påföljd för åklagare och domare 19

Fråga om dröjsmål med väckande av åtal och med handläggning av brottmål.
Betydelsen av att kommande lagstiftning medför att den åtalade gärningen
blir straffri 55

Avräkning av häktningstid m. m 60

Det s. k. Moijärvsfallet 62

Handläggning hos polis och åklagare av ärende rörande försök till valutasmuggling
64

Handläggningen av ett kopplerifall 80

Kritik mot anhållningsbeslut m.m 83

Beslag eller kvarstad vid omhändertagande av pengar från person som

gripits för brott? 90

Omhändertagande av demonstrationsplakat 93

Polisens hastighetskontroller med radar 97

Polisman har under husrannsakan företagit åtgärd som ansetts böra bedömas
på ungefär samma sätt som provokation 101

Landning med polishelikopter på en parkeringsplats i ett bebyggt område.

Risk för personer på marken? Tillika fråga om polismyndighets handhavande
av ärende angående förpassning för verkställighet av fängelsestraff 106

Bristfällig förberedelse vid försök att verkställa förvisningsdom 110

Handläggning av hittegodsärenden ( 115

Vissa övriga ärenden 120

II FÖRSVARET m. m.

Åtal mot överstelöjtnant för oskickligt beteende och missfirmelse mot

krigsman 138

Klagomål mot åtgärder som vidtagits av regemente och domstol samt polis-
och åklagarmyndigheter för skyndsam handläggning av mål mot va penvägrare

144

Felaktigt åläggande av straff i disciplinmål 151

Sjukskriven värnpliktigs rätt till fritid 153

Fråga om ålagt utegångsförbud omfattar även lunchtid och annan tid som

ej är fritid enligt bl. a. tjänstereglemente för försvarsmakten 156

Fråga om motivering av beslut i ersättningsmål 158

Felaktiga inkallelser av vapenvägrare 160

Vissa övriga ärenden 162

III VÅRDOMRÅDET
Kriminalvård

Klagomål från fackligt håll mot kriminalvårdsstyrelsen angående uteblivna
åtgärder inför befarat rymningsförsök 165

Beviljande av särskild korttidspermission för intagen i kriminalvårdsan stalt

172

Avvikande under bevakad permission från anstalt 182

Vissa övriga ärenden 191

Socialvård

Klagomål mot socialförvaltning angående underlåtenhet att ingripa vid

misstänkt barnmisshandel 196

Samarbete mellan socialförvaltning och polis 206

Socialförvaltnings registrering av barn som varit vittne till men ej misstänkt
för brott 207

Omplacering av fosterbarn 211

Enskild ledamots yttranderätt i social centralnämnd vid muntligt förhör

inför nämnden 216

Tillvägagångssätt vid återkrav av bidragsförskott 218

Socialhjälp eller utbetalning av pensionsmedel? 221

Felaktigt återkrav av socialhjälp 223

Vissa övriga socialhjälpsärenden 230

Sjukvård m. m.

Nedlagt åtal mot läkare för vållande till annans död 233

Befogenheten för läkare på socialpsykiatrisk avdelning vid sjukhus att på
eget initiativ företa undersökning av vårdtagare på ålderdomshem m. m. 235

Omhänderhavandet av utskriven patients tillhQrigheter 240

IV FÖRVALTNINGEN I ÖVRIGT

JO:s tiUsynskompetens m. m 242

Offentlighet och sekretess m. m.

Förfarandet när någon vill ta del av offentliga handlingar som förvaras i
lokal dit allmänheten ej har tillträde

I Myndighet har låtit besökande ta del av handlingar ute på gatan. I samband
därmed fotograferades den besökande som önskade vara anonym 250

II Framställning till regeringen om klargörande bestämmelser, vilka
bl. a. inskärper att den som vill ta del av offentliga handlingar inte behöver
uppge sitt namn 253

Byggnadsnämnd har anlitat en utomstående arkitekt för att upprätta en
planskiss i ett stadsplaneärende. Fråga om handlingen kunde anses utarbetad
inom myndigheten och därmed tills vidare endast ha karaktär av arbetsmaterial.
Tillika fråga om tillämplighet av 8 § sekretesslagen 255

Stockholms gatukontor har tillställt polisen en förteckning över de kommunala
trafikvaktema. Förteckningen har ansetts vara allmän handling
varur uppgift på begäran bort lämnas till allmänheten. Tillika fråga om

skyldighet för trafikvakt att på fråga uppge sitt namn 259

Omfattningen av tystnadsplikten inom socialvårdsområdet 263

Fråga om skyldighet för länsstyrelse att för vederbörande uppge namnet
på den som anmält honom för förment underlåtenhet att erlägga mervärdeskatt
265

Militär befattningshavares rätt att lämna upplysningar till massmedierna 267

Vissa övriga ärenden 270

Exekution

Kritik dels mot Stockholms gatukontor för flyttning av en bil utan laga
grund, dels mot länsstyrelsen i Stockholms län för beviljande av handräckning
enligt 191 § utsökningslagen för bilens återställande till ägaren . 276

Taxering och uppbörd

Olämpligt tillvägagångssätt vid taxeringsrevision 281

1975 års fastighetstaxering. Otillfredsställande beslutsmotivering i vissa

fall 288

Fråga om arbetstagare har besvärsrätt när lokal skattemyndighet fastställt
att arbetsgivaren är jämte arbetstagaren ansvarig för betalning av

belopp som borde ha innehållits på lönen såsom preliminär skatt 293

Vissa övriga ärenden 304

Tjänstemannafrågor

Anställd, som beskyllts för brott mot tystnadsplikt, har själv sagt upp sig.

JO rekommenderar att myndigheten i sådant fall låter den anställde tänka
över sin situation och tala med företrädare för facket innan uppsägningen

accepteras 313

Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet har i visst fall vid bedömande
av sökandes lämplighet för lagmanstjänst tagit hänsyn till hans alkoholvanor.
JO har ej funnit anledning taga avstånd härifrån 317

Underrättelse om tillsättning av lärartjänst 322

Byggnads- och planväsendet

Ofullständig ansökan om byggnadslov till byggnadsföretag, som omfattas
av det allmänna tätbebyggelseförbudet, bör ej handläggas som begäran
om förhandsbesked utan som ansökan om dispens därest företedda handlingar
utgör tillräckligt underlag för dispensprövning 325

Skolärenden

Fråga om lämpligheten av gymnasieelevers besök på pornografisk föreställning
m. m. som ett led i undervisningen i ämnet socialkunskap 327

Förvägrad upplåtelse av gymnasieskolas tryckeriresurser för framställning
av skoltidning med ifrågasatt pornografiskt innehåll 332

Felaktigt förfarande av rektor att omhänderta stencilerat material, som
framställts av en lärare för undervisning på mellanstadiet i grundskolan . 338

Ansvaret för tillsyn över elever på skolgård omfattar också tid före och
efter själva skoldagen 344

Övrigt

Åtal mot kyrkoherde dels för underlåtenhet att pålysa och upptaga föreskrivna
kollekter, dels för kränkande uttalande under högmässopredikan

m. m 347

Inför de allmänna valen i september 1976 utarbetade statens invandrarverk
en informationsbroschyr, avsedd för invandrare. Broschyren utgavs
på svenska och i översättning till 14 av de största invandrarspråken. Kritik
mot utformningen av broschyren i vissa hänseenden 363

I samband med handläggning av ärenden om byggnadstillstånd för icke
statlig belånade bostadshus har införts en form av köpeskillingskontroll.

Prövning av systemets rättsenlighet m. m 371

Skyddet för enskilds åsiktsfrihet vid kontroll i ärende om kommunalt bidrag
till ungdomsorganisation 386

Felaktig handläggning i länsstyrelse av ärende angående förordnande av

revisorer i ekonomisk förening 389

Fråga om föreläggande enligt 48 § körkortskungörelsen i ärende rörande

s.k. villkorat körkort 392

Länsstyrelse har vid utfärdande av pass ej ägt att, utöver föreskriven expeditionsavgift,
uttaga särskild ersättning för visst översättningsarbete . 396

Omfattningen av folkbokföringsmyndighets prövning av anmälan om utflyttning
från riket 398

Vid folk- och bostadsräkningen år 1975 utsändes förtryckta personblanketter.
Beträffande äkta makar, vilka fick lämna personuppgifter på gemensam
blankett, ledde utsändningsförfarandet och den information som
gavs tili missuppfattningen att det ankom på mannen att besvara formuläret
för både sig själv och sin hustru. Kritik av statistiska centralbyrån för

missvisande information 405

Hälsovårdsnämnd har underlåtit att lämna motivering till avslagsbeslut i
ärende rörande dispens från förbud i lokal hälsovårdsordning för fastighetsägare
att slutligt behandla orenlighet och avfall 409

Fråga om skyldighet för statensjärnvägar (SJ) att meddela besvärshänvisning
i vissa fall 410

Fråga om utkvitterande av försändelse ställd till viss tjänsteman 412

Radionämndens arbetsformer 413

Vissa andra ärenden 414

V REMISSYTTRANDEN

Yttrande över RS-projektets delrapport 1976:1 ”Rationalisering av skatteadministrationen”
417

Yttrande över betänkandet ”Försäkringsrätt och försäkringsöverdomstol”
(SOU 1976:53) avlämnat av utredningen angående översyn av be svärsorganisationen

inom socialförsäkringen m. m 427

Yttrande över 1973 års vapenfriutrednings betänkande ”Rätten till vapenfri
tjänst” 430

Yttrande över Skattetilläggsutredningens betänkande ”Översyn av det
skatteadministrativa sanktionssystemet 1. Eftergift och besvär” 436

BILAGOR

1. Organisationsplan 447

2. Arbetsordning för riksdagens ombudsmannaexpedition 448

3. Redogörelse för justitieombudsmännens tjänstgöring samt för personalorganisationen
454

4. Förteckning över de ärenden, som varit anhängiga hos regeringen under
tiden den 1 juli 1976 - den 30 juni 1977 genom skrivelser från justitie- och
militieombudsmännen före den 1 juli 1976 456

5. Sakregister 458

6. Summary in English 467

Till RIKSDAGEN

Jämlikt 11 § instruktionen för justitieombudsmännen (SFS 1975: 1057)
överlämnar vi härmed ämbetsberättelse för tiden den 1 juli 1976 - den 30
juni 1977.

I februari 1977 redovisade vi i ett särskilt tryckt häfte vissa under andra
halvåret 1976 meddelade JO-beslut, som vi bedömde vara av mera allmänt
intresse. Häftet hade karaktär av korrekturupplaga. Texten däri - med
undantag för förordet - återfinns i sin helhet i förevarande ämbetsberättelse,
dock är pagineringen en annan.

Vi överväger att i böljan av år 1978 i ett motsvarande häfte publicera vissa
JO-beslut som meddelats under andra halvåret 1977.

I den i oktober 1976 framlagda ämbetsberättelsen redogjorde vi i korthet
för de ändringar i JO-ämbetets organisation som beslutats av riksdagen i
november 1975. Omorganisationen har under den nu redovisade perioden
slutförts, dock har särskilt avdelningskansli hos den justitieombudsman
som är administrativ chef inte kunnat inrättas i brist på erforderliga lokalutrymmen.
Under hösten 1977 får ämbetet tillgång till ytterligare ett våningsplan
i huset Västra Trädgårdsgatan 4 och därmed är hindret för organisationens
fulla genomförande undanröjt. Den beslutade nya organisationen
framgår av tablå å bilaga 1.

Arbetsordning för ombudsmannaexpeditionen antogs den 27 oktober
1976. Vissa smärre ändringar beslöts den 29 april 1977. I sitt nu gällande
skick återges arbetsordningen i bilaga 2 till denna berättelse.

Vad angår diarieföringen kan anmärkas, att huvuddiariet sedan den 13
april 1977 förs medelst dator.

Beträffande de ärenden som varit anhängiga under tiden den 1 juli 1976 -

den 30 juni 1977 antecknas

Balans från 1.7.1976 6971

Nya ärenden

Administrativa ärenden 28

Remisser och andra skrivelser från myndigheter 5

Klagomål och andra framställningar från enskilda 2933

Initiativärenden med anledning av inspektioner o. d. 169

Initiativärenden på grund av tidningsartiklar 35

Summa balanserade och nya ärenden 3 867

Härav avgjorda 1.7.1976-30.6.1977 2968

Balans 30.6.1977 899

1 I samband med omläggning av statistiken från kalenderår till budgetår angavs den
utgående balansen per den 30 juni 1976 felaktigt till 685 i stället för 697.

Månadsöversikt över ärendena

Nya Avgjorda Balans

Juli 204 174 727

Augusti 230 210 747

September 259 287 719

Oktober 227 248 698

November 317 276 739

December 288 308 719

Januari 242 182 779

Februari 242 274 747

Mars 364 266 845

April 232 226 851

Maj 264 221 894

Juni 301 296 899

3170 2968

Antalet ärenden under perioden den 1 juli 1976 - den 30 juni 1977 uppgick
till 3 170, varav 204 utgjorde initiativärenden och 28 administrativa
ärenden. Antalet klagoärenden uppgick således till 2933, vilket är något
lägre än det antal som senast redovisats för ett helt år, nämligen det i ämbetsberättelsen
1975/76 för kalenderåret 1975 redovisade antalet som var
3025. Det kan ha sitt intresse att nämna att 3080 klagoärenden inkom under
kalenderåret 1976. Den minskning som inträtt i antalet klagoärenden
under budgetåret 1976/77 synes alltså hänföra sig till första halvåret 1977.

Nedanstående uppställning visar antalet klago- och initiativärenden under
tiden 1.1.1968 -30.6.1977

År	Klagoärenden	Initiativärenden
1968	2120	494
1969	2708	393
1970	2606	457
1971	3149	346
1972	3187	357
1973	3219	445
1974	3095	566
1975	3 025	410
1976 1.1-30.6	1622	78
1976/77 1.7-30.6	2933	204

Under perioden den 1 juli 1976 - den 30 juni 1977 avgjordes sammanlagt
2968 ärenden. Av dessa utgjordes 2849 av klagoärendena och 90 av inspektions-
och andra initiativärenden. Härtill kom 29 som administrativa
ärenden diarieförda saker. De sistnämnda hänförde sig i 25 fall till personal-
och organisationsfrågor m. m., medan 4 avsåg remisser från statsråd,
vilka besvarades genom följande utlåtanden.

JO Uhlin

Över 1973 års vapenfriutrednings betänkande ”Rätten till vapenfri
tjänst”.

JO Ekberg

1) Över utredningens om företagens uppgiftsplikt betänkande ”Företagens
uppgiftslämnande”.

2) Över utredningens angående översyn av besvärsorganisationen inom
socialförsäkringen m. m. betänkande ”Försäkringsrätt och försäkringsöverdomstol”.

3) Över skattetilläggsutredningens betänkande ”Översyn av det skatteadministrativa
sanktionssystemet 1. Eftergift och besvär m. m.”

Vidare har JO Uhlin avgivit yttrande till riksdagens konstitutionsutskott
över riksdagens förvaltningsstyrelses förslag 1976/77: 5 angående Riksdagens
författningssamling m. m.

Därutöver må nämnas att JO Ekberg utan remiss avgivit yttranden över
hemvistsakkunnigas betänkande ”Hemvist” och över RS-projektets delrapport
1976:1, ”Rationalisering av skatteadministrationen”.

Utlåtandena över betänkandena ”Rätten till vapenfri tjänst”, ”Försäkringsrätt
och försäkringsöverdomstol”, ”Översyn av det skatteadministrativa
sanktionssystemet 1. Eftergift och besvär” och över RS-projektets
delrapport 1976:1, ”Rationalisering av skatteadministrationen” återges i
det följande i ämbetsberättelsen, medan de övriga inte ansetts vara av så
allmänt intresse att de bort medtagas i ämbetsberättelsen.

Tablå över utgången i de under perioden 1 juli 1976—30juni 1977 hos riksdagens
ombudsmän avgjorda inspektions- och övriga initiativärendena

Sakområde	Avgjorda utan slut-lig anled-ning till kritik	Erinran el. annan kritik	Åtal eller disciplinär bestraffning	Framställn. till riks-dagen eller regeringen	Summa ärenden
Domstolsväsendet	i	6			7
Åklagarväsendet	2				2
Polisväsendet	2	2			4
Försvarsväsendet	15	2			17
Kriminalvård	4	5			9
Bama- och ungdomsvård . ..	14	19			33
Social- och sjukvård	3	3			6
Exekutionsväsendet
Taxerings- och uppbörds-
väsendet		3			3
Övriga förvaltningsärenden .	4	4		1	9
Summa ärenden	45	44		1	90

Tablå över utgången i de under perioden I juli 1976—30juni 1977 hos riksdagens ombudsmän av -

gjorda klagoärendena

Sakområde	Avvisn.	Överläm-	Avgjor-	Erinran	Åtal eller Fram-	Summa
	eller av-	nande	da efter	eller annan	discipli- ställning	ärenden
	görande	enl. 18 §	utredn.	kritik	när be- till riks-
	utan sär-	instr.	utan		straff- dagen el-
	skild ut-		kritik		ning ler rege-
	redning				ringen
Domstolsväsendet	77		121	14		212
Åklagarväsendet	32	14	62	8	1	117
Polisväsendet	90	8	164	47		309
Försvarsväsendet	32	2	47	11	1	93
Kriminalvård	33	5	173	21		232
Bama- och ungdomsvård	36		68	14		118
Socialhjälp och åldringsvård ...	33		34	12		79
Nykterhets- och narkomanvård .	7		9	3		19
Sjukvård	126	11	120	11		268
Allmän försäkring	33	8	45	11		97
Arbetsmarknaden m. m	13		9	2		24
Byggnads- och vägärenden	51		21	6		78
Exekutionsväsendet	25	1	50	11		87
Kommunal självstyrelse	60		29	5		94
Övriga länsstyrelse- och kom-
munikationsärenden	59		37	10		106
Taxerings- och uppbörds-
väsendet	110		95	47		252
Utbildnings-, kultur-, kyrko-
frågor m. m	50		44	18		112
Jordbruksärenden, miljövård,
hälsovård m. m	50	1	31	3		85
Tjänstemannaärenden	54	3	41	16		114
Offentlighetsärenden	55	1	39	6		101
Övriga förvaltningsärenden ....	63		37	15		115
Frågor utanför kompetensom-
rådet och oklara yrkanden ...	137					137
Summa ärenden	1226	54	1276	291	2	2849

I 52 fall - därav 9 initiativärenden och 43 klagoärenden - har ärendets
upptagande hos JO lett till att vederbörande myndighet vidtagit rättelse innan
ärendet avgjorts av JO

JO Lundvik har till regeringen gjort framställning om behov av föreskrifter
vilka bl. a. inskärper att den som vill ta del av offentliga handlingar inte
behöver uppge sitt namn.

Under perioden den 1 juli 1976 - den 30 juni 1977 har åtal anställts i ett
fall. Åtalet har riktats mot en överstelöjtnant för

1) Hot mot krigsman alternativt oskickligt beteende

2) Missfirmelse mot krigsman

3) Oskickligt beteende.

Under samma period har åtgärd vidtagits för disciplinär bestraffning i ett
fall, nämligen mot en kammaråklagare för tvångsåtgärder mot advokat
som misstänkts för undertryckande av urkund.

Den möjlighet 18 § instruktionen för riksdagens ombudsmän ger att
överlämna klagomål till annan myndighet för prövning och avgörande har
som framgår av tablån utnyttjats i 54 ärenden; av dessa har 14 överlämnats
till riksåklagaren eller annan åklagare, 8 till polismyndigheter, 5 till kriminalvårdsstyrelsen
och 11 till socialstyrelsen eller medicinalväsendets ansvarsnämnd.
I övrigt har några eller enstaka ärenden gått till skilda myndigheter.

Beträffande inspektionsverksamheten under tiden den 1 juli 1976-den
30 juni 1977 hänvisas till särskild redogörelse som följer efter denna skrivelse.

Sammanträden med riksdagens JO-delegation ägde rum den 27 oktober
och den 10 november 1976 samt den 27 april 1977. Vid sammanträdena diskuterades
organisatoriska frågor, antagande resp. ändring av arbetsordning,
ämbetsberättelsens utformning och distribuering samt, vid de två
första sammanträdena, frågan om förläggande till Sverige av ett andra internationellt
ombudsmannamöte.

Intresset i främmande länder för den svenska JO-institutionen är fortfarande
mycket stort, vilket tagit sig uttryck bl. a. i ett stort antal brev med
förfrågningar och besök. International Bar Association höll ett möte i
Stockholm den 15-20 augusti 1976. De svenska justitieombudsmännen
gav därvid vid ett sammanträde med ett utskott, the Ombudsman Committee,
redogörelser för det svenska JO-ämbetet. Senare under mötet besöktes
JO-ämbetet av chefsombudsmannen i Nya Zeeland Sir Guy Powles och
ombudsmannen i New South Wales, Australien, Mr. Kenneth Smithers
jämte andra intresserade mötesdeltagare. 1 september 1976 fick ämbetet
besök av Chief Justiee of the United States Warren E. Burger. I maj 1977
besöktes ämbetet av ombudsmannen i provinsen Ontario, Canada, Mr.
Arthur Maloney, Q. C. I juni gjorde Jamaicas nyvalde ombudsman Mr. E.
G. Green ett studiebesök. Ytterligare ett flertal besökare har kommit,
bland vilka kan nämnas en studiedelegation från Libyen och två från Egypten.

JO Lundvik deltog i det första internationella ombudsmannamötet som
ägde rum i Edmonton, Alberta, Canada, den 6-10 september 1976.1 mötet
deltog inte mindre än 39 ombudsmän från skilda delar av världen. Däijämte
deltog tjänstemän från ombudsmännens kanslier, observatörer m. fl., inalles
drygt 100 personer. En kommitté tillsattes att fungera som en förbindelselänk
mellan ombudsmännen. Kommittén skulle vidare bestämma
bl. a. tid och plats för nästa internationella ombudsmannamöte. Kommittén
sammanträdde i maj 1977 i Paris. Vid mötet, under vilket JO Lundvik
var närvarande, beslöts att nästa ombudsmannamöte skulle hållas i oktober
1980 i Jerusalem. Därest förhållandena gör det omöjligt att hålla mötet
i Jerusalem skall det i stället hållas i Stockholm.

JO Lundvik deltog vidare i ett möte den 6-8 december 1976 i Warzawa
för diskussion av skyddet för de medborgerliga rättigheterna. Mötet var
organiserat av den polska vetenskapsakademiens institut Staten och Rätten
i samarbete med den juridiska fakulteten av universitetet i Gainsville,
Florida, USA.

På inbjudan av ordföranden i petitionsutskottet vid förbundsdagen i
Bonn avlade JO Lundvik den 14-19 mars 1977 besök i Berlin, Bonn och
Mainz. JO utbytte därvid erfarenheter med och åhörde förhandlingar i vederbörande
petitionsutskott (vilka har funktioner som delvis är identiska
med JO:s). Vidare sammanträffade JO i Bonn med der Wehrbeauftragte des
Bundestages (militieombudsman) och i Mainz med der Biirgerbeauftragte
des Landes Rheinland-Pfalz (ung. justitieombudsman).

I Schweiz har frågan om inrättande av ett ombudsmansämbete på förbundsnivå
varit aktuell sedan några år. På inbjudan av svenska ambassaden
i Bern gjorde JO Wigelius i mars 1977 ett tre dagars besök i Bern, Ziirich
och S:t Gallen för att informera om JO-ämbetet. Wigelius hade härvid tillfälle
att samtala med förbundspresidenten Furgler samt med flera andra
framstående parlamentariker och ämbetsmän angående organisatoriska
och rättsliga synpunkter på ett eventuellt schweiziskt ämbete. Vidare sammanträffade
Wigelius med ombudsmannen för staden Ziirich Dr Vontobel
och höll vid ett par tillfällen föredrag inför föreningar av jurister och andra
för ombudsmansfrågan särskilt intresserade personer.

JO Ekberg deltog i Nordiska administrativa förbundets 18:e möte i Köpenhamn
den 25—27 augusti 1976. JO Ekberg deltog vidare, jämte Folketingets
ombudsman Lars Nordskov Nielsen och Stortingets ombudsman
för förvaltningen Erling Sandene i ett av Institutet för offentlig rätt vid universitetet
i Bergen anordnat seminarium i tjänstemannarätt den 23—26 januari
1977 i Geilo.

Som bilagor till denna skrivelse med hithörande redogörelse för ärenden
av mera allmänt intresse fogas utöver de nämnda dels en översikt av ombudsmännens
tjänstgöring samt för personalorganisationen (bilaga 3), dels
en förteckning över ärenden som varit anhängiga hos regeringen under
perioden den 1 juli 1976-den 30 juni 1977 genom skrivelser från justitieoch
militieombudsmännen före den 1 juli 1976 (bilaga 4), dels ett sakregister
till denna ämbetsberättelse (bilaga 5) och dels en kortfattad redogörelse
på engelska språket för innehållet i ämbetsberättelsen (bilaga 6).

Stockholm i riksdagens ombudsmannaexpedition i oktober 1977

ULF LUNDVIK ANDERS WIGELIUS

KARL-ERIK UHLIN LEIF EKBERG

Ulf Hagström

Inspektionsverksamheten

Enligt 5 § instruktionen för justitieombudsmännen (SFS 1975:1057) bedrives
ombudsmännens tillsyn — förutom genom prövning av klagomål
från allmänheten - genom inspektioner och andra undersökningar som
ombudsmännen finner påkallade. I 15 § stadgas, att den ombudsman som
är administrativ chef får bemyndiga kanslichef, byråchef eller annan tjänsteman
att verkställa inspektion, dock utan rätt att därvid framställa anmärkning
eller göra annat uttalande på ombudsmans vägnar. Enligt 24 §
skall protokoll föras vid inspektioner.

Under de år som närmast föregick antagandet av den nu gällande ombudsmannainstruktionen
brukade ombudsmännen, som då var tre till antalet,
ägna sig åt inspektioner i genomsnitt 30 dagar per ombudsman och år.
Under förarbetena till den nya instruktionen förordade konstitutionsutskottet
- i syfte att lätta ombudsmännens arbetsbörda — viss minskning
av inspektionsverksamheten, närmast då av de rutinmässiga inspektioner
som företas utan särskild anledning. Utskottet, som framhöll som sin uppfattning
att klagomålsprövningen otvivelaktigt var ombudsmännens viktigaste
uppgift, gjorde bl. a. följande uttalande (KU 1975/76:22 s. 54).

Utskottet anser det angeläget att JO-institutionen inte utvecklas till ett
stort ämbetsverk och därmed förlorar den personliga karaktär som ämbetet
hittills haft och även i framtiden bör ha. Med denna målsättning är det
därför nödvändigt att viss verksamhet inom JO-ämbetet prioriteras. Mot
bakgrund av den betydelse utskottet tillmäter klagomålsprövningen blir
det ofrånkomligt att inskränka på inspektionsverksamheten och i första
hand på de rutinmässiga inspektionerna.

Utskottet vill därför förorda att JO:s inspektionsverksamhet i framtiden
i första hand inriktas på myndigheter som JO på grund av klagomålsfrekvensen
eller andra orsaker, t. ex. uppgifter i pressen, finnér anledning att
särskilt kontrollera. I den mån arbetsbördan gör det möjligt bör som utredningen
föreslår också andra inspektioner, regelbundet eller stickprovsvis,
företas.

Utskottet sade sig också dela den av riksdagens JO-utredning framförda
åsikten att inspektionerna lämpligen borde inriktas på studier av särskilt
utvalda frågor.

Under den period som redovisas i denna ämbetsberättelse har de fyra
ombudsmännen inspekterat under sammanlagt drygt 60 dagar.

Inspektionerna har omfattat myndigheter inom ombudsmännens respektive
tillsynsområden. Vid inspektioner av länsstyrelser, vilkas verksamhet
faller både inom JO Uhlins och JO Ekbergs tillsynsområden, har endast en
ombudsman infunnit sig och verkställt inspektionen med biträde även av

personal sorn den andre ombudsmannen tillhandahållit. Rapportering av
iakttagelser, som haft anknytning till den vid inspektionen icke närvarande
ombudsmannens tillsynsområde, har ägt rum till denne efter inspektionens
slut.

JO Lundvik har inspekterat bankinspektionen och datainspektionen.
Den förra inspektionen ingick som ett led i handläggningen av ett klagoärende
(diarienr 2049/76 klagomål av professor A. E. Hjerner angående
bankinspektionens tillsyn över fondkommissionärer m.m.) men syftade
därutöver till att ge JO en allmän inblick i bankinspektionens verksamhet.
Inspektionen av datainspektionen syftade till att ge JO en inblick i denna
myndighets verksamhet och de problem som är förenade med datatekniken
och dess användning på olika områden.

JO Wigelius har inspekterat Kristianstads och Leksands tingsrätter,
åklagarmyndigheten i Kristianstads åklagardistrikt, länspolischefen i
Kristianstads län, polismyndigheterna i Kristianstads och Rättviks polisdistrikt,
Västra allmänna advokatbyrån i Stockholm, överexekutorsenheten
vid länsstyrelsen i Kristianstads län, kronofogdemyndigheten i
Kristianstads distrikt, kriminalvårdsstyrelsen, kriminalvårdsanstalterna
Norrköping, Skenäs, Kumla, Hinseberg, Kristianstad och Majorshagen
samt allmänna häktet i Kristianstad.

I samband med den omorganisation av JO-ämbetet som ägde rum under
första halvåret 1976 fördes tillsynen av kriminalvården och exekutionsväsendet
till det tillsynsområde som JO Wigelius svarar för.

Vid de besök hos kriminalvårdsstyrelsen och på kriminalvårdsanstalterna
som Wigelius gjort under den tid som avses med denna ämbetsberättelse
har endast i begränsad omfattning förekommit granskning av protokoll och
andra handlingar. Större delen av besöken har ägnats åt att lära känna förhållandena
inom kriminalvården och att studera den verksamhet som bedrivs
på anstalterna. Under anstaltsbesöken har intagna och fackliga
representanter för personalen getts tillfälle till samtal med JO.

Vid besöket på allmänna advokatbyrån informerade sig Wigelius om
verksamheten där. Några egentliga granskningsåtgärder vidtogs inte.

Hos övriga myndigheter har inspektionerna bedrivits på sedvanligt sätt,
dvs. huvudsakligen genom granskning av diarier och akter. Som tidigare
har uppmärksamheten varit inriktad på rättssäkerhetsfrågor.

Nämnas bör att JO Wigelius vid inspektionerna inom exekutionsväsendet
har biträtts av två tjänstemän från riksskatteverket.

Inspektionerna har vanligtvis avslutats med att Wigelius haft en genomgång
med chefen för den inspekterade myndigheten och med övrig berörd
personal. De iakttagelser som gjorts under inspektionen har tagits upp och
diskuterats vid genomgången och har då oftast kunnat klaras upp utan att
vidare åtgärder behövt företagas. Iakttagelserna har sålunda mer sällan

föranlett remiss till myndigheten. Viktigare iakttagelser har kortfattat redovisats
i inspektionsprotokollet.

JO Uhlin har under verksamhetsåret inspekterat följande civila myndigheter: Länsstyrelsen

i Uppsala län,

Statens kärnkraftinspektion och

Statens strålskyddsinstitut

samt följande militära myndigheter:

Sjökrigsskolan,

Berga örlogsskolor och första helikopterdivisionen.

Ostkustens örlogsbas,

Stockholms kustartilleriförsvar och Vaxholms kustartilleriregemente.

Svea ingenjörregemente, Ingenjörtruppemas kadett- och aspirantskola
och Arméns fåltarbetsskola.

Svea artilleriregemente.

Svea trängregemente och
Livgrenadjärregementet.

Vad gäller de civila myndigheterna har inspektionen av länsstyrelsen i
Uppsala län haft karaktären av ren rutininspektion. Besöken hos statens
kärnkraftinspektion och statens strålskyddsinstitut är närmast att beteckna
som studiebesök. Syftet har varit att få en inblick i de funktioner dessa
myndigheter har inom kämkraftområdet och då särskilt vad gäller säkerheten
för de anställda inom kärnkraftverken, för dem som bor i områdena
omkring kärnkraftverk samt vad angår materieltransporter inom landet.

Vid besöket på kämkraftinspektionen lämnades en redovisning av det
system som utformats för kontroll av klyvbart material (s. k. safeguards).
Vid besöket på strålskyddsinstitutet genomgicks utom annat verksamheten
vid beredskapsnämnden mot atomolyckor.

Vid inspektionerna av truppförband och andra militärenheter har på sedvanligt
sätt uppmärksamhet ägnats åt rättsvården, beskaffenheten av förläggnings-
och fritidslokaler, mathållningen och personalvården m.m. De
värnpliktiga ledamöterna i förbandsnämndema, kompaniassistenter och
andra har beretts tillfälle att framföra synpunkter, varjämte upplysningar
inhämtats från personalvårdsofficerare och personalvårdskonsulenter.

JO Ekberg har under perioden inspekterat länsstyrelsen i Värmlands län
samt socialvårdskonsulenten i samma län. Inspektionerna fördelar sig i övrigt
enligt följande.

Socialvården: Socialförvaltningarna i Bengtsfors, Helsingborg, Botkyrka
och Nacka. Sociala servicecentralen 16 i Tensta har inspekterats av tjänstemän
på JO:s uppdrag.

Sjukvården: Björkåsens sjukhem i Bengtsfors, S:ta Maria sjukhus i Helsingborg,
avd. 113 och 114 vid Västerviks psykiatriska kliniker och Lång -

2 Riksdagen 1977178. 2 sami. Nr I

bro sjukhus i Stockholm samt utskrivningsnämndema för Helsingborgs
kommun och för södra Stockholm.

Omsorgs vården: Den av omsorgssty reisen i Älvsborgs läns landsting bedrivna
verksamheten i Åmål.

Allmän försäkring: Östergötlands läns allmänna försäkringskassa.

Arbetsmarknad: Yrkesinspektionen i Uppsala distrikt.

Skatteväsendet: Lokala skattemyndigheterna i Karlstads och Sollentuna
fögderier.

Inspektionerna har i någon mån aktualiserats av kritik som framförts i
klagomål eller kommit till JO:s kännedom via pressen eller på annat sätt. I
allmänhet har dock inspektionerna motiverats av JO:s strävan att på platsen
orientera sig om myndighetens verksamhet och genom samtal med olika
befattningshavare följa upp tillämpningsfrågor som är aktuella för myndigheten.
Som regel har granskning - stickprovs vis eller begränsad till vissa
ärenden eller frågor - skett av myndighetens protokoll, diarier, beslut
och andra handlingar, däribland patientjournaler.

Vid besöken hos socialförvaltningarna och sjukhusen har särskild uppmärksamhet
ägnats åt ärenden som rör administrativa tvångsåtgärder.

I. Domstolar m. m.

Befogenheten av beslutade tvångsåtgärder mot advokat som misstänkts
för brott. Fråga om disciplinär påföljd för åklagare och domare Förevarande

fall - JO:s ärende dnr 3436/75, styrelsen för Sveriges advokatsamfund
./. kammaråklagaren Erik Ekström m.fl. ang. anhållande
m. m. - refereras här genom återgivande av statens ansvarsnämnds beslut
den 22 juni 1977. Beslutet, som i allt väsentligt redovisar JO:s utredning
och ståndpunkter i ärendet, har följande innehåll.

Bakgrunden

Advokaten Sune Haller, Stockholm, förordnades den 10 mars 1975 till
offentlig försvarare för direktören Leif Hansén, vilken misstänktes för
bl. a. grovt skattebedrägeri. Förundersökningsledare var kammaråklagaren
Erik Ekström, Göteborg.

Leif Hansén ägde samtliga aktier i Industri & Transport Finans AB och
Byggnads AB ITF. Hans hustru Brith Bergwall-Hansén var ensam aktieägare
i Ypsilon Invest AB (Ypsilonbolaget). Makarna Hansén hade sin gemensamma
bostad på Äs säteri i Julita.

Under förundersökningen rörande Leif Hansén uppmärksammades att
affärstransaktioner förekommit mellan Byggnads AB ITF och Ypsilonbolaget.
Den 18 mars 1975 beslöt Ekström om husrannsakan på Äs säteri för eftersökande
av handlingar som kunde ha betydelse för utredningen av de
brott för vilka Leif Hansén misstänktes. Syftet med denna husrannsakan
var främst att eftersöka och ta i beslag Ypsilonbolagets bokföringshandlingar.
Leif Hansén, som då var anhållen, underrättades om den förestående
förrättningen men önskade inte att närvara vid denna. Hans hustru underrättades
härefter om husrannsakan. Varken Leif Hansén eller hans
hustru underrättades emellertid om det närmare syftet med husrannsakan.
Efter överenskommelse med Brith Bergwall-Hansén beslöts att husrannsakan
skulle verkställas den 19 mars 1975, då Brith Bergwall-Hansén skulle
vara närvarande i bostaden. Brith Bergwall-Hansén tog därefter kontakt
med Haller och gav Haller i uppdrag att biträda henne vid förrättningen påföljande
dag.

På morgonen den 19 mars 1975 inställde sig Haller på Äs säteri. Brith
Bergwall-Hansén gav omedelbart Ypsilonbolagets bokföringshandlingar
till Haller och bad Haller att denne skulle överlämna handlingarna till en
revisor för granskning. De anförtrodda handlingarna lade Haller ned i sin

portfölj. Strax därefter inställde sig kriminalinspektören Bror Nygren, åtföljd
av byrådirektören Gunnar Ekelund från länsstyrelsen i Stockholms
län, för att verkställa husrannsakan. Under förrättningen bad Nygren att få
handlingarna som rörde Ypsilonbolaget. Haller förklarade att han förvarade
dessa handlingar i sin portfölj och att han vägrade att lämna ut dem. På
grund härav tog Nygren kontakt med Ekström per radio men återkom med
ett besked av innebörd att handlingarna inte skulle omhändertas. Efter
husrannsakans slut medförde Haller handlingarna till Stockholm.

Den 20 mars 1975 fick Ekström del av en av Nygren föregående dag upprättad
promemoria angående husrannsakan. 1 promemorian lämnades
bl. a. följande uppgifter. På Ekelunds förfrågan efter handlingar, som belyste
Ypsilonbolaget, uppgav Haller att han omhändertagit dessa handlingar
och förvarade dem i sin portfölj. På Ekelunds begäran att få se handlingarna
uppgav Haller att detta inte kunde ske. Haller efterlyste en konkret
misstanke om brott beträffande Ypsilonbolaget. På Nygrens frågor uppgav
Haller att han vägrade tala om på vems uppdrag han omhändertagit handlingarna.
Haller uppgav vidare att han avsåg att lämna handlingarna till en
auktoriserad revisor, vilkens identitet han vägrade att avslöja. Efter ytterligare
anmaningar från Ekelund om att denne åtminstone skulle få titta på
handlingarna, vägrade Haller bestämt detta. Haller betonade att under förevarande
omständigheter husrannsakan inte kunde ske vare sig i hans
portfölj eller i hans personbil.

1 skrivelse den 20 mars 1975 till länsåklagaren i Södermanlands län Stig
Jansson hemställde Ekström — med överlämnande av Nygrens promemoria
- att det skulle utredas om Haller gjort sig skyldig till grovt undertryckande
av urkund genom att undanskaffa de i promemorian omnämnda
handlingarna.

Den 21 mars 1975 häktades Leif Hansén av tingsrätten i Södertälje. I
samband med häktningsförhandlingen gjordes ett misslyckat försök att
delge Haller ett föreläggande om taxeringsrevision avseende Ypsilonhandlingama.

Den 24 mars 1975 förordnade riksåklagaren - efter därom av Jansson
gjord framställning — Ekström att såsom extra åklagare fullgöra vad som
ankom på Jansson i mål mot Haller angående ifrågasatt ansvar för grovt
undertryckande av urkund.

Någon tid före den 26 mars 1975 upplyste Haller i skrivelse till Ekelund
att han den 21 mars 1975 överlämnat Ypsilonhandlingarna till advokaten
Björn Ugander, Stockholm.

Den 26 mars 1975 höll Ekström förhör med Haller rörande omständigheterna
i samband med husrannsakan den 19 mars 1975. Efter förhöret anhöll
Ekström Haller såsom skäligen misstänkt för grovt undertryckande av urkund
och förordnade om husrannsakan på Hallers advokatkontor, i hans
bostad och i hans fritidsbostad i avsikt att lägga beslag på de handlingar
Haller kunde inneha avseende aktiebolagen Industri & Transport Finans

AB, Byggnads AB ITF samt Ypsilon AB och vilka handlingar syntes bortförda
från Leif Hanséns bostad i Julita. 1 beslutet om husrannsakan angavs
att handlingar i övrigt, som avsåg Hallers verksamhet som advokat, inte
fick tas i beslag. Samma dag gjorde Ekström en framställning till Katrineholms
tingsrätt om häktning av Haller. Som häktningsgrunder åberopades
att Haller på sannolika skäl var misstänkt för grovt undertryckande av urkund
den 19 mars i Julita samt att det skäligen kunde befaras att Haller genom
undanröjande av bevis eller på annat sätt skulle försvåra sakens utredning.

På kvällen den 26 mars 1975 underrättades Ekström om att de eftersökta
handlingarna inte påträffats vid husrannsakan på Hallers kontor men att
man omhändertagit vissa andra handlingar utvisande att Haller hade värdepapper
förvarade hos amerikansk bank eller mäklarfirma.

Den 27 mars 1975 hölls häktningsförhandling vid Katrineholms tingsrätt
under ordförandeskap av lagmannen Carl-Edvard Sturkell. Vid häktningsförhandlingen
tilläde Ekström att Haller med hänsyn till vad som kommit
fram under husrannsakan på dennes kontor föregående dag även var på
sannolika skäl misstänkt för grovt valutabrott. Som ytterligare häktningsgrund
åberopade Ekström att det skäligen kunde befaras att Haller skulle
avvika eller annorledes undandra sig lagföring eller straff. Hallers offentlige
försvarare bestred bifall till häktningsframställningen under åberopande
av dels att Haller inte kunde på sannolika skäl misstänkas för grovt undertryckande
av urkund och dels att de av åklagaren påstådda särskilda häktningsskälen
inte förelåg. Försvararen förklarade att Haller bestred uppsåt
såvitt avsåg brottet undertryckande av urkund. Försvararen uppgav vidare
att han inte kunde ta ställning till om Haller kunde anses vara på sannolika
skäl misstänkt för valutabrott men hävdade att det i vart fall inte heller i
denna del förelåg de av åklagaren påstådda särskilda häktningsskälen. Vid
hörandet av Haller erkände denne brott mot 13 § valutaförordningen men
förnekade brott i övrigt. Under häktningsförhandlingen ingav försvararen
och åberopade en skriftlig vittnesberättelse av Brith Bergwall-Hansén. I anslutning
härtill uppgav Haller att han bett fru Hansén att skriva ned sin version
av händelserna den 19 mars 1975. Ekström motsatte sig att utsagan
åberopades.

Genom beslut den 27 mars 1975 förklarade Katrineholms tingsrätt (Sturkell)
Haller häktad såsom på sannolika skäl misstänkt för grovt undertryckande
av urkund den 19 mars 1975 och för valutabrott år 1973. Som särskilda
häktningsgrunder åberopades att det skäligen kunde befaras att Haller
skulle avvika eller att han genom undanröjande av bevis eller på annat
sätt skulle försvåra sakens utredning.

På talan av Haller upphävde Svea hovrätt genom beslut den 3 april 1975
tingsrättens häktningsbeslut och förordnade att Haller omedelbart skulle
försättas på fri fot. 1 sitt beslut uttalade hovrätten att utredningen angående
undertryckande av urkund inte föranledde till annat bedömande än att

Haller på uppdrag av en klient omhändertagit handlingar rörande ett klienten
tillhörigt bolag. Enligt hovrättens mening hade Haller således inte undanskaffat
urkund, över vilken han vid tillfället inte ägt så förfoga, och var
därför inte på sannolika skäl misstänkt för brott mot 14 kap. 4 § brottsbalken.
Hovrätten fann däremot Haller på sannolika skäl misstänkt för valutabrott.
Hovrätten ansåg emellertid att det inte skäligen kunde befaras att
Haller skulle avvika eller annorledes undandra sig lagföring samt inte heller
att han genom undanröjande av bevis eller på annat sätt skulle försvåra
sakens utredning.

I en den 30 maj 1975 dagtecknad promemoria antecknade Haller bl. a.
följande.

Tisdagen den 18 mars ringde såväl herr som fru Hansén till mig i bostaden
och meddelade, att husrannsakan skulle ske i makarna Hanséns bostad
på Äs säteri i Sörmland. Fru Hansén önskade härvid att jag skulle närvara,
då hon i sin pressade situation inte ville vara ensam med polisen och
ej ansåg sig klara ett eventuellt polisförhör utan biträde. Med hänsyn till
min sjukdom framkastade jag att fru Hansén kunde anlita advokat i Katrineholm
eller Eskilstuna, men detta önskade hon inte, utan hemställde att
jag skulle närvara vid polisbesöket. Även herr Hansén uttryckte önskan
om att jag skulle villfara fru Hanséns begäran.

Enligt uppgift från båda makarna Hansén avsåg husrannsakan handlingar
tillhöriga något av mannens bolag, Byggnads AB ITF samt Industri &
Transport Finans AB.

Av Leif Hansén hade jag erfarit att fru Hansén ägde och var styrelse i ett
aktiebolag vid namn Ypsilon Invest AB.

Jag inställde mig på Äs säteri onsdagen den 19 mars 1975 kl. 10.15. Fru
Hansén hade då Ypsilon Invest AB’s räkenskapshandlingar tillgängliga och
överlämnade dessa till mig med begäran att jag skulle låta auktoriserad revisor
granska desamma. Omkring kl. 10.30 inställde sig polisman Nygren,
åtföljd av byrådirektör Ekelund vid Skatteverket såsom sakkunnig.

Nygren ställde några frågor till fru Hansén och jag förklarade, att hon inte
var skyldig att svara och frågade i det sammanhanget om misstanke
förelåg mot fru Hansén. Polisman Nygren förklarade att så inte var fallet.
Detta var för mig en väsentlig fråga, då jag inte ansåg mig kunna biträda fru
Hansén om misstanke om brott förelåg mot henne, då en eventuell intressekonflikt
kanske kunde komma ifråga mellan henne och Leif Hansén. Jag
ställde också frågan till Ekelund om det fanns beslut om taxeringsrevision
avseende fru Hansén eller hennes bolag Ypsilon Invest AB. Ekelund förklarade
att så ej var fallet.

Nygren och Ekelund frågade efter någon stund om räkenskapshandlingarna
i fru Hanséns bolag, Ypsilon Invest AB. Jag förklarade omedelbart att
jag innehade dessa i min portfölj. Nygren och Ekelund ville att jag skulle
lämna handlingarna ifrån mig, vilket jag vägrade att göra om inte beslut
förelåg från åklagaren att handlingarna skulle beslagtagas. Sådant beslut
förelåg inte enligt Nygren, men han skulle ta kontakt med åklagaren i denna
fråga. Nygren avlägsnade sig och återkom med besked att handlingarna
inte skulle beslagtas. Härefter förekom försök till förhör med fru Hansén
och undersöktes diverse utrymmen. Vissa handlingar avseende Leif
Hansén och hans bolag omhändertogs också av polisen. När förrättningen

var slut påpekade Ekelund att Ypsilonhandlingama jämväl skulle medtagas
av polisen. Nygren upplyste då åter Ekelund om vad åklagaren uppgivit,
varefter uppstod en minst sagt animerad diskussion med höjda röster
och hot om anmälan till advokatsamfundet, m. m.

Jag medförde Ypsilonhandlingama till Stockholm. Sedan jag blivit i tillfälle
att ta del av dessa, fann jag, att det inte förelåg något behov av att de
granskades av auktoriserad revisor. Jag ansåg dock att såsom situationen
utvecklat sig, fru Hansén var i behov av biträde och vidtalade flera kollegor.
Slutligen åtog sig Björn Ugander uppdraget att biträda fru Hansén. Så
snart jag hade möjlighet sammanträffade jag med Ugander och överlämnade
räkenskapshandlingarna till honom, vilket skedde fredagen den 21
mars.

I en skrivelse1 som inkom till justitieombudsmannaexpeditionen den 18
december 1975 hemställde styrelsen för Sveriges advokatsamfund - med
bifogande av Hallers tidigare nämnda promemoria - att JO måtte utreda
vad som förekommit och vidta de åtgärder, vartill utredningen kunde föranleda.
Styrelsen fäste särskilt avseende vid husrannsakningen på Hallers
kontor och häktningen av Haller.

Genom beslut den 17 februari 1976 avskrev Ekström frågan om åtal mot
Haller. Beslutet hade följande lydelse.

Sedan förundersökning skett i anledning av uppkommen misstanke mot
advokaten Sune Haller om undertryckande av urkund (grovt brott) och
grovt valutabrott, varvid Haller hörts som misstänkt, har jag denna dag,
efter det Riksåklagaren på begäran lämnat råd i åtalsfrågan avseende å undertryckande
av urkund och Sveriges Riksbank på anförda skäl meddelat
banken ej anmäler Haller till åtal för valutabrott beslutat att åtal ej skall
ske, enär på objektiv grund brott ej anses föreligga i avseende å undertryckande
av urkund och Riksbanken beslutat ej anmäla övrig brottslighet till
åtal.

I anledning av advokatsamfundets skrivelse meddelade JO Wigelius -efter att ha inhämtat yttranden från Ekström och Sturkell - beslut den 26
oktober 1976. Beslutet utmynnade i att såväl Ekström som Sturkell kritiserades
för sina beslut om tvångsåtgärder mot Haller. Vad gäller Ekström
övervägde Wigelius om åtal borde väckas för vårdslös myndighetsutövning
men stannade för att överlämna ärendet till statens ansvarsnämnd för disciplinär
åtgärd på grund av tjänsteförseelse. För Sturkells vidkommande
ansåg sig Wigelius inte ha orsak att överväga åtal och fann inte heller anledning
att hänskjuta Sturkells tjänsteförseelse till prövning i disciplinär ordning.

På riksåklagarens begäran avgav f. d. professorn Per Olof Ekelöf den 12
november 1976 ett utlåtande rörande bestämmelsen i 27 kap. 2 § rättegångsbalken
om hinder mot beslag. I skrivelse den 19 november 1976 till

1 Denna skrivelse finns publicerad i Tidskrift för Sveriges advokatsamfund 1976 s.
26 f.

statsrådet och chefen för justitiedepartementet hemställde riksåklagaren
med åberopande av detta utlåtande om en översyn av bestämmelserna på
det rättsområde som regleras av nämnda lagrum i syfte att undanröja de
oklarheter som belysts i utlåtandet.

I en den 30 december 1976 till justitiekanslem ingiven anmälan1 uttalade
13 ledamöter av Svenska gruppen till stöd för mänskliga fri- och rättigheter
stark kritik mot Ekström och Sturkell samt mot JO Wigelius. Anmälarna
hemställde att justitiekanslem genom åtal mot Ekström och Sturkell för
vårdslös myndighetsutövning skulle bringa frågan därom under domstols
prövning samt att justitiekanslem skulle utreda och pröva vad övrigt i saken
förekommit, särskilt i fråga om tillåtligheten av att vid husrannsakan
för eftersökande av viss handling för visst brott ta i beslag även handlingar
utan samband med den sak för vilken husrannsakan beslutats.

I anledning av nämnda anmälan meddelade justitiekanslem - efter hörande
av Ekström, Haller och Sturkell - beslut2 den 9 mars 1976. Av beslutet
framgår att justitiekanslem ansåg att Ekström och särskilt Sturkell i
sin myndighetsutövning låtit oaktsamhet komma sig till last. Justitiekanslern
bedömde inte i någotdera fallet oaktsamheten som grov och beslöt att
åtal för vårdslös myndighetsutövning inte skulle väckas mot vare sig Ekström
eller Sturkell. Justitiekanslem anmälde genom sitt beslut emellertid
Sturkell till statens ansvarsnämnd för utkrävande av disciplinansvar enligt
lagen om offentlig anställning på grund av tjänsteförseelse. I fråga om Ekström
konstaterade justitiekanslem att denne redan av JO Wigelius anmälts
till ansvarsnämnden för disciplinär åtgärd, varför något vidare ingripande
mot Ekström inte var påkallat från justitiekanslerns sida.

Parternas ståndpunkter vid ansvarsnämnden

JO Wigelius

Med hänvisning till sitt den 26 oktober 1976 meddelade beslut har JO Wigelius
i skrivelse samma dag till ansvarsnämnden för disciplinär åtgärd anmält
Ekström på grund av tjänsteförseelse i enlighet med följande påstående:
Ekström har den 26 mars 1975 dels beslutat anhålla Haller såsom på
sannolika skäl misstänkt för grovt undertryckande av urkund och dels förordnat
om husrannsakan hos Haller, bl. a. på hans advokatkontor. Genom
att besluta om dessa tvångsåtgärder, oaktat skäl saknats att misstänka Haller
för undertryckande av urkund, har Ekström av oaktsamhet åsidosatt
vad som ålegat honom i tjänsten. Oaktsamheten har bestått i att Ekström
inte tillräckligt satt sig in i frågan om Haller verkligen kunnat misstänkas
för brott och att han därigenom gjort en felbedömning av frågan. Felet kan
ej anses som ringa.

1 Denna anmälan finns publicerad i TSA 1977 s. 71 ff.

2 Beslutet finns publicerat i TSA 1977 s. 224 ff.

Ekström

Ekström har bestritt att laglig grund finns för att ålägga honom disciplinpåföljd.
Ekström har härvid i första hand gjort gällande att skäl inte saknades
för att misstänka Haller för grovt undertryckande av urkund och att de
mot Haller vidtagna tvångsåtgärderna följaktligen inte var resultatet av en
felbedömning från Ekströms sida. Om en felbedömning skulle anses föreligga,
har Ekström bestritt att han gjort denna felbedömning av oaktsamhet
och skulle oaktsamhet anses ligga honom till last kan denna enligt Ekströms
mening under inga omständigheter anses vara av sådan art att den
förtjänar disciplinpåföljd.

Justitiekanslern

Genom sitt beslut den 9 mars 1977 har justitiekanslern anmält Sturkell
till ansvarsnämnden för disciplinär åtgärd på grund av tjänsteförseelse i enlighet
med följande påstående: Sturkell har den 27 mars 1975 som lagman
vid Katrineholms tingsrätt fattat beslut om häktning av Haller såsom på
sannolika skäl misstänkt för grovt undertryckande av urkund och valutabrott,
oaktat skäl saknats att misstänka Haller för grovt undertryckande av
urkund och oaktat tillräckliga skäl för häktning ej heller i övrigt förelegat.
Sturkell har härigenom av oaktsamhet, som ej är ringa, åsidosatt vad som
ålegat honom som domare. Oaktsamheten har bestått i att Sturkell inte
med tillräcklig noggrannhet och omsorg satt sig in i de frågor som han haft
att bedöma i sammanhanget.

Sturkell

Sturkell har - med godtagande av den bedömning av hans handläggning
av häktningsärendet som kommit till uttryck i justitiekanslems beslut och
anmälan till ansvarsnämnden - överlämnat ärendet till nämndens bedömning.

Ekströms och Sturkells yttranden till JO

I yttrande den 4 februari 1976 till justitieombudsmannen Wigelius anförde
Ekström följande.

Haller var förordnad som offentlig försvarare för Leif Hansén. Hansén
var häktad, misstänkt bland annat för skattebrott och urkundsförfalskning.
Under utredningen av hans affärer framkom sådana omständigheter, att
jag ansåg det nödvändigt att utredningspersonalen fick granska bokföringen
i det av Hanséns maka ägda bolaget Ypsilon Invest AB. som haft transaktioner
med Hanséns bolag. Jag förordnade därför om husrannsakan i
Hanséns och hans makas gemensamma bostad huvudsakligen för eftersökande
av dessa handlingar och läggande av beslag å dem för utredningen i
målet mot Hansén. Jag ansåg mig ha stöd för detta i 27 kap. 1 § rättegångsbalken
och kunde inte finna att undantaget i 27:2 avseende skriftligt meddelande
mellan misstänkt och honom närstående utgjorde något hinder,
enär vad som söktes var bokföringshandlingar belysande transaktioner

mellan två bolag. Sedan mitt beslut fattats underrättades Hansén därom
för att han skulle kunna närvara och hjälpa till med tillträde till sin bostad.
Hansén önskade dock inte medverka, varför kontakt togs med hans maka i
samma syfte. Tid för förrättningen som passade fru Hansén bestämdes.
Vid förrättningsmannens ankomst till Äs säteri visade sig Haller redan innan
vara tillstädes. Han uppgavs kort innan ha omhändertagit samtliga
handlingar avseende Ypsilon Invest AB och förvara dem i sin portfölj. Han
uppgav sig ha för avsikt medföra handlingarna till en revisor vars identitet
han vägrade avslöja och vägrade även omtala på vems uppdrag han handlade.
Förrättningsman kriminalinspektören Bror Nygren tog kontakt med
mig och meddelade vad som inträffat. Jag fann att oavsett uppdragsgivarens
identitet hinder jämlikt 27 kap. 2 § rättegångsbalken jämfört med 36
kap. 5 § samma lag förelåg för beslag av innehåll i Hallers portfölj, oavsett
om denne förklarade att handlingarna skulle framtas om jag förordnade
därom. Jag ansåg, att uttalandena i kommentaren till 14 kap. 4 § brottsbalken
visade att det inte var brottsligt av fru Hansén och ej heller av någon
annan att vägra att på platsen tillhandahålla önskade handlingar. Jämför
kommentar till brottsbalken del II upplaga 2, sid. 78 st. 2. I avseende å
skyldigheten att tillhandahålla önskade handlingar kunde jag inte finna att
någon skillnad föreligger mellan läget efter ett beslut om husrannsakan och
den skyldighet som uppkommer efter domstols editionsföreläggande, som
omnämnes i förenämnda kommentar sid. 79 st. 2. Jag ansåg att fru Hansén
medveten om mitt beslut om husrannsakan ej ägt föra Ypsilon In vests bokföring
från Äs säteri. Så skedde emellertid genom Hallers försorg. Även
Haller var helt medveten om mitt beslut. Han överlämnade enligt egen
uppgift två dagar senare samtliga handlingar han emottagit till annan advokat.
Den anledning som uppgivits för handlingarnas förande från Äs säteri
var, att de skulle till revisor. Man kan mycket undra över det akuta behovet
att föra Ypsilon Invests AB handlingar till revisor just i det ögonblick
jag önskar ta dem i beslag, särskilt som bokföringsåret inte hade gått ut och
materialet i vart fall i den omfattning det återfunnits omfattar endast 7
transaktioner. Genom Hallers förfarande kan aldrig i efterhand utredas vilka
handlingar han eventuellt omhändertog utöver de som återfunnits. Vi
har kanske påträffat hela materialet, men det är något man aldrig med säkerhet
kan veta.

Vid min bedömning av Nygrens anmälan fann jag att fru Hansén inte ägde
undanskaffa förenämnda handlingar, varken personligen eller genom
ombud. Jag kunde inte och kan inte finna att det förhållande att ombudet
var advokat gör förfarandet lagligt. Sedan jag förordnats som åklagare i
målet mot Haller hördes denne i min närvaro, anhölls och begärdes häktad,
häktades och sattes därefter på fri fot av Svea hovrätt. Denna förklarade
att Haller emottagit handlingar av en klient rörande ett av klienten tillhörigt
bolag och således inte undanskaffat urkund över vilken han vid tillfället
ej ägde så förfoga, varför brott ej förelåg.

Med hänsyn till att jag ansåg att Haller gjort sig skyldig till brott varå
fängelse kunde följa förordnade jag efter anhållningsbeslutet om husrannsakan
bland annat å Hallers kontor för att eftersöka vad han enligt min mening
olagligen tagit med sig till utrönande exakt vad han medfört om det nu
till äventyrs kunde finnas å hans kontor vilket långt ifrån var säkert, men ej
kunde uteslutas. Jag ansåg att till utrönande av omständighet som kan äga
betydelse för utredning av Hallers ifrågasatta brott husrannsakan skulle
ske. Beslutet om husrannsakan tillkom i stor brådska, varför i detsamma

vid utskrift inte kom med orden ”transaktioner mellan”. Detta skall stå inskjutet
i första stycket mellan orden avseende och aktiebolagen. Jag inskärpte
hos utredningspersonalen att intet fick röras som avsåg Hallers övriga
klienter eller som Leif Hansén i förtroende överlämnat och för att ytterligare
poängtera detta tillkom beslutets av den 26 mars 1975 sista mening.
Stilistiskt sett kunde handlingen fått en lyckligare utformning, men
med hänsyn till mina muntliga instruktioner, ansåg jag mig iakttagit all den
aktsamhet, som bör råda vid husrannsakan på ett advokatkontor.

Vid husrannsakan på Hallers kontor påträffades handlingar utvisande
aktietransaktioner av Haller i USA. Handlingarna låg framme synliga. På
förfrågan uppgav Haller att han inte ägde riksbankens tillstånd till dessa
transaktioner. Kontakt togs mellan riksbanken och utredningspersonalen.
Det beslöts att utredning skulle ske även om grovt valutabrott. Påföljande
dag vid häktningsförhandlingen i Katrineholm lades detta brott till såsom
häktningsgrundande gärning. Haller förklarade sig ärvt en moster i USA,
vilket så småningom efter mycket utredningsarbete, även visade sig vara
fallet men vägrade helt medverka till utredning genom framtagande av
handlingar som kunde styrka hans påstående. Det enda som vid häktningsförhandlingen
var helt säkert var att Haller innehade synnerligen omfattande
tillgångar i utlandet över vilka han ej ägt förfoga som skett. Vid häktningsförhandlingen
påstods ej ens från Hallers och hans försvarares sida
att brott mot 14 kap. 4 § brottsbalken på objektiv grund med hänvisning till
reglerna i 27 och 36 kapitlen rättegångsbalken skulle vara uteslutet. Tanken
var mig liksom vad jag kan förstå rätten lika fjärran. Vad det gäller de
särskilda häktningsskälen så torde det ej vara så svårt att tänka, att den
som liksom Haller hela tiden skjuter ifrån sig sakfrågor under hänvisning
till dålig kondition och dåligt minne samt vägrar förete handlingar kan antas
försvåra utredning. Under förhandlingen framkom även Hallers uppfattning
att han skulle på grund av det inträffade vara tvungen lämna advokatsamfundet.
Haller var den som bäst visste vad han gjort och handlingarnas
konsekvenser för en advokat. Uppfattningen att den som innehar mycket
stora tillgångar i utlandet och ser sin karriär i Sverige slut kan misstänkas
vilja fly torde ej vara fel.

I yttrande den 5 februari 1976 anförde Sturkell följande.

Förhandsanmälan om den häktningsframställning Ekström ämnade göra
vid Katrineholms tingsrätt fick jag genom telefonsamtal från Ekström onsdagen
den 26 mars klockan 15.00. Vid detta tillfälle var endast tal om brottet
grovt undertryckande av urkund och Ekström lämnade mig en kort redogörelse
för ärendet. Jag fann det angeläget att häktningsfrågan prövades
före påskhelgen och jag gav Ekström besked om att jag var beredd att ta
häktningsförhandlingen redan följande dag på förmiddagen. Jag begärde
emellertid att om möjligt få häktningsframställningen och tillgängliga handlingar
redan samma dag för att få tillfälle att förbereda mig inför häktningsframställningen,
eftersom ärendet syntes vara av ovanlig beskaffenhet.
Ekström förklarade sig beredd att låta sända handlingarna med polisbil
från Stockholm till Katrineholm redan under onsdagseftermiddagen och
handlingarna kom mig tillhanda klockan 19.00 samma kväll. Jag använde
därefter den tid som stod till förfogande före häktningsförhandlingen för
att penetrera de juridiska frågor som kunde vänta komma upp vid häktningsförhandlingen.
Något ärende av liknande beskaffenhet hade så vitt

känt inte förekommit vid tingsrätten och med hänsyn till den instundande
påskhelgen visade det sig också omöjligt för mig att få tillfälle samråda
med kollegor vid andra tingsrätter som eventuellt kunde tänkas ha haft något
liknande ärende. Jag bedömde emellertid det som viktigare att hålla
häktningsförhandling redan före påsk än att skjuta häktningsförhandlingen
till dagen efter påsk, vilket skulle ha gett mig mer tid att sätta mig in i rättsfrågorna.
Sistnämnda alternativ övervägde jag aldrig allvarligt. Jag ansåg
nämligen att detta alternativ inte kunde ligga i Hallers intresse eftersom
denne, så vitt jag kunde bedöma, då fått sitta anhållen över påskhelgen.

Häktningsförhandling hölls torsdagen den 27 mars 1975, alltså dagen före
påskhelgen. Förhandlingen pågick enligt protokollet från kl. 10.50 till kl.
13.15 med uppehåll kl. 12.05—12.25, varefter beslut avkunnades kl. 14.00 i
parternas nävaro.

Redan före häktningsförhandlingen, men framför allt under densamma,
blev det klart för mig att den viktigaste frågan var huruvida Haller ägt så
förfoga över handlingarna som han gjort. Detta rekvisit syntes mig inte
kunna ges en sådan tolkning att en person genom att överlämna sin bokföring
eller andra handlingar till sitt juridiska ombud skulle kunna åstadkomma
att handlingarna blev immuna mot insyn från taxeringsmyndigheternas
eller åklagarmyndighetens sida.

Svea hovrätt har den 3 april 1975 försatt Haller på fri fot och därvid anfört
att Haller inte undanskaffat urkund över vilken han vid tillfället ej ägt
så förfoga. Med stöd av hovrättens beslut och under hänvisning till rättegångsbalkens
regler om husrannsakan och om begränsningen i advokats
vittnesplikt gör advokatsamfundets styrelse i sin skrivelse gällande att det
borde stått klart för såväl Ekström som Sturkell att Haller med hänsyn till
omständigheterna inte undanskaffat urkund, över vilken han vid tillfället
inte ägt så förfoga.

Vid häktningsförhandlingen fördes inte från något håll fram jämförelsen
med bestämmelserna i 27 kap. 2 § och 36 kap. 5 § rättegångsbalken. Om
frågans lösning varit så självklar som samfundets styrelse hävdar borde väl
åtminstone försvaret ha kunnat fästa rättens uppmärksamhet vid detta
samband. För mig framstår den av styrelsen hävdade tolkningen tveksam.
I vart fall förefaller den ur rättspolitisk synpunkt synnerligen otillfredsställande.

Häktningsförhandlingens längd torde visa att jag var medveten om det
allvarliga i att häkta en medlem av Sveriges advokatsamfund och att mer
än sedvanlig omsorg ägnades åt handläggningen av frågan. Häktningsförhandlingen
ägnades i stor utsträckning åt att klarlägga vad som förekommit
vid Hallers besök på Äs säteri men också åt att belysa innebörden av 14
kap. 4 § brottsbalken.

Jag finner f. n. inte anledning att närmare kommentera vad som i övrigt
förekommit än att jag vill framhålla att jag efter omsorgsfullt övervägande
kom till den uppfattning som häktningsbeslutet redovisar.

JO Wigelius’ bedömning

Brottet undertryckande av urkund i 14 kap. 4 § brottsbalken består i att
någon förstör, gör obrukbar eller undanskaffar urkund, över vilken han vid
tillfället ej äger så förfoga. Det krävs däijämte att åtgärden innebär fara i
bevishänseende.

I brottsbalkskommentaren framhålles bl. a. att den som äger en urkund i

vissa fall kan få lov att vidkännas en inskränkning i sin rätt att förfoga över
urkunden. Sådan inskränkning kan inträda i och med att någon särskild situation
uppkommer. T. ex. den inskränkning i förfoganderätten som följer
av editionsplikt i rättegång enligt 38 kap. 2 § rättegångsbalken (RB) måste
ha aktualiserats för att straff för undanskaffande skall kunna inträda. Aktualiserandet
torde ske genom rättegångens anhängiggörande (se Kommentar
till Brottsbalken II, 3:e upplagan, s. 83).

I 27 kap. 1 § RB stadgas att föremål, som skäligen kan antagas äga betydelse
för utredning om brott eller vara genom brott någon avhänt eller på
grund av brott förverkat, må tagas i beslag. Enligt 27 kap. 2 § RB får beslag
dock inte läggas å skriftlig handling, om dess innehåll kan antagas vara sådant
att befattningshavare eller annan som avses i 36 kap. 5 § RB - t. ex.
advokat - inte får höras som vittne därom, och handlingen innehas av honom
eller av den till förmån för vilken tystnadsplikten gäller.

Förekommer anledning att brott förövats, varå fängelse kan följa, får enligt
28 kap. 1 § första stycket RB husrannsakan företagas i hus, rum eller
slutet förvaringsställe för eftersökande av föremål, som är underkastat beslag,
eller eljest till utrönande av omständighet, som kan äga betydelse för
utredning om brottet. I andra stycket samma lagrum sägs att hos annan än
den som skäligen kan misstänkas för brottet får husrannsakan företagas
endast om brottet förövats hos honom eller den misstänkte gripits där eller
eljest synnerlig anledning förekommer att genom husrannsakan föremål,
som är underkastat beslag, skall anträffas eller annan utredning om brottet
vinnas.

I fråga om undertryckande av urkund och den inskränkning i förfoganderätten
som kan gälla för ägaren av en urkund kan själva förordnandet om
husrannsakan aldrig i sig ge upphov till en sådan inskränkning. Såvida inskränkning
inte föreligger på annan grund kan alltså den hos vilken husrannsakan
skall företagas fritt förfoga över urkund som kan komma att tagas
i beslag vid husrannsakan. Möjligen skulle kunna hävdas att undertryckande
av urkund kan föreligga, om någon i samband med polisens efterforskande
av urkund, som han vet skall beslagtagas, undanskaffar denna.
Huruvida en sådan bedömning kan anses försvarlig är dock högst osäkert.
Jag kan nämna att Thornstedt (Svensk Juristtidning 1952, s. 186) tydligen
menar att det är först sedan beslag lagts på en handling som den misstänkte
liksom utomstående personer saknar rätt att förfoga över handlingen, exempelvis
genom förstörande. Denna skyldighet att respektera beslag å
handling synes, framhåller Thornstedt, vid tolkningen av stadgandet om
undertryckande av urkund vara att jämställa med den skyldighet att bevara
handlingar som följer av reglerna om editionsplikt. Om alltså den misstänkte
eller någon annan skulle lyckas förstöra eller undanskaffa en beslagtagen
handling synes, enligt Thornstedt, förutsättningarna för tillämpning
av nyssnämnda stadgande vara för handen. Han påpekar att en sådan gärning
kan företagas om t. ex. beslag lagts på ett flertal handlingar och dessa

jämlikt 27 kap. 10 § RB helt eller delvis kvarlämnats i innehavarens besittning
eller om denne under brottsutredningen får tillfälle att taga del av
handlingen.

Innan jag nu går in på frågan om det funnits skäl att misstänka Haller för
undertryckande av urkund vill jag framhålla att jag inte anser mig ha stöd
för någon kritik mot kammaråklagaren Ekström för att han som ett led i
förundersökningen mot Leif Hansén förordnat om husrannsakan i makarna
Hansens gemensamma bostad på Äs säteri i Julita för eftersökande och
beslagtagande av huvudsakligen bokföringshandlingar i det av hustrun ägda
bolaget Ypsilon Invest AB. Ekström har ansett att dessa handlingar var
av betydelse för utredningen mot mannen Hansén och jag kan inte motsäga
Ekström på den punkten. Den omständigheten att hustrun inte var misstänkt
för något brott ändrar härvidlag ingenting.

Jag vill till att bölja med påpeka — i anslutning till vad jag tidigare sagt —
att det står helt klart att enbart själva beslutet om husrannsakan inte kan ha
inneburit någon inskränkning i hustruns rätt att fritt förfoga över handlingarna
innan husrannsakan påbötjades, och detta måste enligt min mening
gälla även om hon av någon anledning räknat med att polisen vid det kommande
besöket kanske skulle vilja få tillgång till handlingarna. Varken från
åklagar- eller polishåll hade hon för övrigt fått något besked före husrannsakan
om att meningen var att vid denna eftersöka och beslagta bokföringshandlingar
i hennes bolag. Ej heller kan jag finna att det förelegat någon
annan omständighet som - enligt någon framförd uppfattning om
rättsläget - före husrannsakan kunnat inskränka hustruns förfoganderätt
beträffande handlingarna i fråga. Hon har således varit i sin fulla rätt att
överlämna handlingarna till Haller innan polisen kom tillstädes för att påbörja
husrannsakan. Haller kan då inte ha gjort sig skyldig till undertryckande
av urkund genom att mottaga handlingarna av henne (se hovrättens
beslut).

Jag vill i detta sammanhang inskjuta att det såvitt jag kunnat finna inte
förelegat något stöd för antagande att hustrun till Haller överlämnat några
andra handlingar än bokföringshandlingar i Ypsilon Invest AB.

Under husrannsakan begärde polisen att sistnämnda handlingar skulle
utlämnas. Enligt min mening har Ekström rätt när han i sitt yttrande hit
förklarar att det inte var brottsligt av vare sig hustrun eller någon annan att
vägra att på platsen tillhandahålla de önskade handlingarna. När det härefter
gäller Hallers medtagande av handlingarna har detta föregåtts av ett
korrekt besked från Ekström om att det jämlikt 27 kap. 2 § jämfört med 36
kap. 5 § RB förelåg hinder för beslag av innehållet i Hallers portfölj, där
handlingarna uppgivits ligga. (Måhända bör det i detta sammanhang nämnas
att det i dag är möjligt att handlingarna skulle ha kunnat fråntagas Haller
på en gång med stöd av bevissäkringslagen.) Efter detta Ekströms besked
finner jag det klart att det varken på grund av det tidigare förordnandet
om husrannsakan eller till följd av något annat förhållande under den

pågående förundersökningen mot mannen Hansén förelegat något som
helst hinder för Haller att med hustruns samtycke taga med sig handlingarna.
Det är att märka att sedan Ekström lämnat sitt besked har det inte på
hans uppdrag framförts någon begäran till hustrun om att hon skulle taga
tillbaka handlingarna från Haller och lämna dem till polisen för beslagtagande.
Ej heller kan jag finna att det i övrigt - alltså oavsett det förut anförda
- förelegat någon inskränkning i hustruns rätt att förfoga över sina
bokföringshandlingar. Slutsatsen blir följaktligen att Haller genom att taga
med sig handlingarna inte kan ha gjort sig skyldig till undertryckande av
urkund vare sig som gärningsman eller som annan medverkande.

Av utredningen i ärendet framgår att Haller senare överlämnat bokföringshandlingama
till en annan advokat som i fortsättningen skulle biträda
hustrun. Denna åtgärd av Haller kan inte innefatta något brott.

Jag har sålunda kommit fram till att Haller inte företagit någon handling
som kunnat ge upphov till befogad misstanke om att han gjort sig skyldig
till undertryckande av urkund. Det har därför inte funnits skäl att anhålla
Haller eller att företaga husrannsakan hos honom. Skäl har också saknats
att häkta Haller som misstänkt för sådant brott. (Häktningsbeslutet har
dock grundats även på misstanke om annat brott.)

Jag anser mig inte kunna göra gällande mera än att Ekström av oaktsamhet
åsidosatt vad som ålegat honom i tjänsten då han, oaktat Haller inte
kunnat misstänkas för undertryckande av urkund, anhållit honom såsom
på sannolika skäl misstänkt för sådant brott och därjämte förordnat om
husrannsakan hos honom. Också lagmannen Sturkell får anses av oaktsamhet
ha åsidosatt vad som ålegat honom i tjänsten då han vid prövningen
av häktningsyrkandet funnit Haller vara på sannolika skäl misstänkt för
undertryckande av urkund, utan att grund för misstanke om dylikt brott
förelegat. Jag får utgå från att oaktsamheten för både Ekströms och Sturkell
del bestått i att de inte med tillräcklig noggrannhet satt sig in i frågan
om Hallers handlande kunnat utgöra brott och att de till följd därav gjort en
felaktig bedömning av frågan. Någon större svårighet att komma fram till
att Haller inte kunnat misstänkas för undertryckande av urkund anser jag
inte har förelegat. Det är således enligt min mening inte fråga om någon ursäktlig
felbedömning från Ekströms och Sturkells sida. Hallers ställning
som advokat och de ingripande tvångsåtgärder som det varit fråga om borde
ha bjudit största försiktighet vid prövningen av Hallers handlande. Från
rättssäkerhetssynpunkt finns det anledning att se allvarligt på att det brustit
vid denna prövning och att följden därav blivit att ett icke brottsligt
handlande helt eller delvis lagts till grund för tvångsåtgärder.

En samlad bedömning av Ekströms och Sturkells oaktsamhet - därvid
samtliga omständigheter i saken beaktas - leder enligt min mening till att
det förekommer anledning att se allvarligare på Ekströms oaktsamhet än
på Sturkells. Ekströms beslut om anhållande och husrannsakan har uppenbart
medfört förfång för Haller. Däremot kan det inte med samma be -

stämdhet påstås att Haller lidit förfång till följd av Sturkells oaktsamhet.
Om Sturkell insett att Haller inte kunnat misstänkas för undertryckande av
urkund, är det i vart fall inte uteslutet att Haller ändock blivit häktad, som
misstänkt för valutabrott. Jag vill dock säga att jag har något svårt för att
se att det skulle ha förelegat flyktfara eller s. k. kollusionsfara. Hovrätten
har inte ansett att sådan fara varit för handen. Man står emellertid här inför
en bedömningsfråga där det i princip kan finnas utrymme för skilda uppfattningar.
Vad gäller Ekströms oaktsamhet måste också beaktas att det
för hans del både varit fråga om beslut angående frihetsberövande av Haller
och om förordnande om en så ingripande och känslig åtgärd som husrannsakan
på ett advokatkontor. Jag finner alltså — utan att bortse från
Sturkells särskilda ansvar som domare och hans överprövande funktion i
förhållande till Ekström när det gäller frihetsberövandet - Ekströms oaktsamhet
allvarligare än Sturkells. Samtidigt är jag något tveksam huruvida
Ekströms oaktsamhet måste bedömas som grov.

Det fel som enligt min mening begåtts av Ekström och Sturkell uppfyller
rekvisiten för det numera - från och med den 1 januari 1976 - avskaffade
tjänstefelsbrottet. Åtal för tjänstefel kan inte längre väckas med mindre
gärningen är straffbelagd enligt motsvarande bestämmelse i 20 kap. brottsbalken
i dess nuvarande lydelse (se övergångsbestämmelserna i SFS
1975:667). Beträffande Ekström kan det diskuteras om inte hans fel också
uppfyller rekvisiten för vårdslös myndighetsutövning - 20 kap. 1 § andra
stycket brottsbalken - vilken är det brott som närmast skulle motsvara
tjänstefelsbrottet i Ekströms fall. Frågan är beroende av huruvida Ekströms
oaktsamhet skall bedömas som grov eller ej. Jag har med hänsyn
till min tveksamhet härvidlag valt den för Ekström mildare linjen och beslutat
att ej väcka åtal mot honom. För Sturkells del anser jag omständigheterna
vara sådana att jag inte har orsak att överväga åtal.

Fråga uppkommer då om eventuellt disciplinansvar för Ekström och
Sturkell. Varken Ekström eller Sturkell har före ändringarna i statstjänstemannalagen
den 1 januari 1976 (SFS 1975:668) kunnat bestraffas disciplinärt.
Numera kan de dock båda åläggas disciplinär påföljd, och såvitt jag
kan finna måste detta vara möjligt även beträffande opreskriberad tjänsteförseelse
som begåtts före ändringarnas ikraftträdande.

Jag anser att Ekström gjort sig skyldig till en tjänsteförseelse av så allvarlig
art att disciplinpåföljd bör åläggas honom.

Jag kommer att väcka frågan om disciplinärt ansvar för Ekström genom
anmälan till statens ansvarsnämnd. När det sedan gäller Sturkell förekommer
anledning — som förut sagts - att inte se fullt lika allvarligt på hans
oaktsamhet som på Ekströms och med hänsyn till att, som jag nyss utvecklat,
något bestämt påstående inte kan göras om att Sturkells felbedömning
medfört förfång för Haller finner jag inte tillräcklig anledning att hänskjuta
Sturkells tjänsteförseelse till prövning i disciplinär ordning. Jag stannar
därför i fråga om Sturkell vid den kritik som innefattas i vad jag anfört för
hans del.

Ekströms yttrande till ansvarsnämnden

I ett den 23 december 1976 till ansvarsnämnden inkommet yttrande över
JO Wigelius’ anmälan har Ekström med åberopande av sitt yttrande till JO
genom sitt ombud anfört bl. a. följande.

Såväl Brith Hansén som Haller upplystes den 19 mars 1975 om att husrannsakan
företogs för att eftersöka bokföringshandlingar gällande Ypsilon
Invest AB. De underrättades också om att handlingarna eventuellt kunde
få betydelse som bevis i brottmålet mot Leif Hansén. Då Haller trots
upprepade framställningar därom från förrättningsmännen vägrade att visa
fram handlingarna, vände sig Nygren till Ekström för att få besked hur han
skulle handla. Detta gick till på så sätt att ett samtal via polisradion kopplades
över polisens ledningscentral i Eskilstuna till åklagarmyndigheten i
Göteborg, där Ekström fick samtalet i lunchrummet. Nygren redogjorde
för vad som förekommit vid husrannsakan och frågade om Hallers portfölj
kunde tas i beslag. Den tämligen pressade situationen vari Ekström befann
sig (svårigheter att höra, mitt i lunchen, ej tillgång till lagförarbeten etc.)
medgav inte några mera nyanserade överväganden. Han ansåg sig inte då
kunna besluta om beslagtagande av handlingarna i Hallers portfölj. Enligt
JO Wigelius var detta ett riktigt beslut. Den uppfattningen torde emellertid i
och för sig kunna diskuteras (se t. ex. rättsutlåtande den 12 november 1976
av f. d. professorn Per Olof Ekelöf). Den 20 mars 1976 fick Ekström den av
Nygren upprättade promemorian angående vad som förekommit vid husrannsakan.
Ekström vidarebefordrade den utan kommentar samma dag till
länsåklagarmyndigheten i Nyköping för bedömande och eventuell åtgärd.
Ekström själv började nu luta åt den uppfattningen, att Hallers vägran att
visa de aktuella bokföringshandlingarna inte kunde bero på annat förhållande
än att handlingarna på något sätt var graverande för Leif Hansén.
Han började vidare oroa sig för att Hallers avsikt med döljandet av handlingarna
och bortforslandet av dessa var att undanröja de papper, som kunde
utgöra bevis mot Leif Hansén. Ekström studerade brottsbalkskommentaren
till 14 kap. 4 § BrB samt Hans Thornstedts artikel ”Jag brände mina
böcker” i SvJT 1952 s. 177ff. Ekström fick av dessa rättskällor uppfattningen
att förstörande av bokföringshandlingarna rörande Ypsilon Invest
AB skulle vara ett brott mot 14 kap. 4 § BrB och detta även om Haller ombesörjde
förstörandet. Han ansåg sig också p. g. a. Hallers beteende den 19
mars och situationen i övrigt ha viss anledning misstänka att Hallers avsikt
med att föra bort handlingarna inte var annan än att få tillfälle att förstöra
vissa av dem. Ekström diskuterade saken med sina kollegor på åklagarmyndigheten
i Göteborg, däribland chefsåklagaren Wilhelm Lundqvist.
Samtliga kollegor delade Ekströms uppfattning att Haller skäligen kunde
misstänkas för undertryckande av urkund. Den 21 mars begärde länsåklagaren
Stig Jansson hos riksåklagaren förordnande för Ekström att leda förundersökning
angående eventuellt i samband med husrannsakan begångna
brott av Haller. Ekström, som upplystes om detta, uppfattade saken så, att

3 Riksdagen 1977/78. 2 sami. Nr I

länsåklagaren hade gjort bedömningen att Haller var misstänkt för brott.
Något annat brott än undertryckande av urkund var inte aktuellt. Samma
dag träffade Ekström Haller i Södertälje tingsrätt vid en häktningsförhandling
gällande Leif Hansén. I samband med häktningsförhandlingen gjordes
ett försök att delge Haller ett inom ramen för taxeringsrevisionsförfarande
beträffande det ifrågavarande bolaget fattat beslut om föreläggande för
Haller att tillhandahålla bokföringshandlingarna rörande Ypsilon Invest
AB. Haller vägrade ta emot delgivningen. Ekströms misstankar angående
Hallers avsikter med bokföringshandlingarna stärktes nu betydligt. Måndagen
den 24 mars diskuterade Ekström fallet Haller med polismästaren
Arne Pålsson i Täby (Pålsson är jurist). Pålsson delade Ekströms uppfattning
att Haller skäligen kunde misstänkas för undertryckande av urkund.
Han föreslog emellertid att han skulle ringa en sakkunnig som han kände
för att kontrollera om Hallers egenskap av advokat på något sätt kunde ha
betydelse. Han ringde därefter till professorn Per-Olof Bolding, som i sin
tur - efter att ha fått Nygrens promemoria uppläst för sig - bekräftade att
Haller kunde ha gjort sig skyldig till brott. Den 25 mars fick Ekström RÅ:s
förordnande. Samma eller påföljande dag beslutade han att kalla Haller till
förhör, vilket också skedde. Förhöret ägde rum den 26 mars och hölls av
Ekström. Vad som förekom vid förhöret undanröjde inte Ekströms misstankar
mot Haller — tvärtom. Ekström ansåg det vara av största vikt att
han fick tillfälle att höra Brith Hansén angående vilka handlingar hon överlämnat
till Haller, anledningen till att Haller tagit hand om handlingarna
och vad som i övrigt hade sagts dem emellan om handlingarnas betydelse,
allt innan Haller fick tillfälle att tala med Brith Hansén och eventuellt påverka
henne. Det bör i sammanhanget nämnas att Ypsilon Invest AB visserligen
formellt ägdes av Brith Hansén men att bolagsbildning och bolagets
skötsel inklusive bokföringen hade skötts helt av Leif Hansén. På
grund av sina misstankar mot Haller för att denne kunde ha förstört eller
stuckit undan vissa bokföringshandlingar samt p.g.a. uppfattningen att
det förelåg kollusionsfara beslutade Ekström att anhålla Haller. Han vidtog
emellertid själv omedelbart anstalter för att frågan om Haller skulle vara
frihetsberövad eller inte skulle komma under domstols prövning redan
påföljande dag, vilket också skedde.

Enligt Ekströms mening är det alldeles klart att varken Brith Hansén eller
Haller ägde förfoga över de ifrågavarande bokföringshandlingarna på så
sätt att någon av dem förstörde dem. Enligt bokföringslagen skall handlingarna
nämligen bevaras i tio år. Att dessa nämnda inskränkningar i förfoganderätten
föreligger och föreligger på så sätt att en överträdelse i en situation
som den aktuella kan utgöra brott mot 14 kap. 4 § BrB framgår klart
av Thornstedts nyssnämnda artikel. Huruvida omständigheterna var sådana
att Ekström i dem hade fog för misstankar att Haller dolt och tagit med
sig handlingarna för att förstöra vissa av dem kan naturligtvis diskuteras.
Varför skulle emellertid Haller eljest vägra att visa upp handlingarna inför

förrättningsmännen? Själv angav han att han skulle överlämna dem om
han ställdes inför ett beslagsbeslut. När han några dagar senare skulle delges
ett beslut av likvärdig beskaffenhet vägrade han emellertid att ta emot
delgivning. Så här efteråt när man vet att bokföringen endast omfattade sju
transaktioner förefaller också den av Haller lämnade förklaringen att handlingarna
skulle gås igenom av revisor en smula konstruerad. Har Ekström
enligt ansvarsnämndens mening gjort sig skyldig till en felbedömning
i nu nämnt hänseende lär han emellertid knappast kunna läggas detta
till last som tjänsteförseelse.

Med åberopande av det anförda vill Ekström göra gällande att han hade
fullt fog för att vid anhållningstillfället anse Haller skäligen misstänkt för
grovt undertryckande av urkund.

Skulle ansvarsnämnden ha en annan uppfattning i den delen vill Ekström
göra gällande att det mot bakgrund av dels den omständigheten att
hans uppfattning delades av så många betrodda, kloka, insiktsfulla och erfarna
personer, dels det förhållandet att han själv trots mycket stor arbetsbörda
vidtog alla rimliga åtgärder för att få sin uppfattning prövad såväl innan
som efter det att han lät den resultera i ingripanden mot Haller inte
kan anses att Ekström ådagalagt någon oaktsamhet vid handläggning av
ärendet. En motsatt uppfattning skulle innebära krav på förutseende hos
arbetstagaren som aldrig kommer att kunna infrias. Sådana krav ställs nog
upp på sina håll, men de brukar då inte vara understödda av hot om disciplinpåföljder.

JO Wigelius’ påminnelser till ansvarsnämnden

1 påminnelser den 17 januari 1977 har JO Wigelius anfört bl. a. följande.

Det synes inte råda några delade meningar mellan Ekström och mig om
att Brith Bergwall-Hansén. innan polisen kom tillstädes för att verkställa
husrannsakan i makarna Hansens bostad, var i sin fulla rätt att till advokaten
Haller överlämna bokföringshandlingarna i sitt bolag Ypsilon Invest
AB och att Haller inte gjorde sig skyldig till undertryckande av urkund genom
att mottaga handlingarna.

Såsom framgår av mitt beslut den 26 oktober 1976 i ärende dnr 3436/75
delar jag vidare den uppfattning som Ekström givit uttryck åt i yttrande hit
att det inte var brottsligt av vare sig Brith Bergwall-Hansén eller någon annan
att vägra att på platsen, dvs. vid husrannsakan i makarna Hanséns bostad,
efterkomma en begäran av polisen att utlämna bokföringshandlingarna.

Vad sedan beträffar det fortsatta händelseförloppet vidhåller jag att Haller,
varken som gärningsman eller som annan medverkande, kan ha gjort
sig skyldig till undertryckande av urkund genom att ta med sig handlingarna
från makarna Hanséns bostad. Skälen härför är huvudsakligen de som

jag redovisat i mitt beslut . Ekströms besked att det förelåg hinder

för beslag av innehållet i Hallers portfölj, där handlingarna uppgivits ligga,

har jag funnit vara korrekt. Ekström har i sitt yttrande till ansvarsnämnden
- med hänvisning till ett bilagt utlåtande av f.d. professorn Per Olof
Ekelöf - framhållit att det kan diskuteras om beskedet i fråga var korrekt.
Jag finner det inte påkallat att här ingå i något resonemang om den saken,
men däremot vill jag understryka att även om min uppfattning kan ifrågasättas,
så har beskedet ändock haft en avgörande betydelse i sammanhanget.
Efter beskedet, som Brith Bergwall-Hansén och Haller fick kännedom
om under husrannsakan, kan det nämligen inte på grund av någon åtgärd
från Ekströms sida ha förelegat en inskränkning i Brith Bergwall-Hanséns
rätt att fritt få förfoga över handlingarna eller något hinder för Haller att
med hennes samtycke ta med sig handlingarna. Till detta vill jag endast foga
att efter Ekströms besked måste det under alla omständigheter ha varit
helt omöjligt att styrka att Haller haft uppsåt i förhållande till de objektiva
rekvisit som krävs för undertryckande av urkund.

Som stöd för sin misstanke mot Haller har Ekström - såvitt jag kan finna
först i ansvarsnämnden - åberopat sambandet mellan 13 § i den dåvarande
bokföringslagen (1929:117) och rekvisitet ”förstör” i 14 kap. 4 §
brottsbalken. Enligt förstnämnda lagrum skulle bokföringshandlingar bevaras
under viss tid, och att förstöra sådana vore att anse som undertryckande
av urkund (Kommentar till Brottsbalken II, 3:e upplagan, sid. 83.
och Thornstedt i Svensk Juristtidning 1952, sid. 177 ff.) Av dessa rättskällor,
uppger Ekström i sitt yttrande till ansvarsnämnden, fick han den uppfattningen
att förstörande av bokföringshandlingar rörande Ypsilon Invest
AB skulle vara ett brott mot 14 kap. 4 § brottsbalken och detta även om
Haller ombesörjde förstörandet.

Vid polisförhör med Haller den 26 mars 1975 - innan han samma dag
anhölls - uppgav Haller på en fråga av Ekström att handlingarna numera
fanns hos advokaten Björn ligander, som åtagit sig att i stället för Haller biträda
Brith Bergwall-Hansén. Haller påstod alltså att han överlämnat handlingarna
till ligander. Med hänsyn till denna Hallers uppgift, som Ekström
inte synes ha kontrollerat före anhållandet av Haller, kan jag inte finna att
det vid anhållandet förelegat stöd för misstanke om att Haller förstört
handlingarna eller avsett att göra det. Enligt min mening fanns det över huvud
taget inte någon omständighet som talade i sådan riktning.

Jag står sålunda fast vid att det saknats skäl att misstänka Haller för undertryckande
av urkund och därmed också grund för att anhålla Haller och
att företa husrannsakan hos honom.

Ekström har hos ansvarsnämnden uppgivit att han före beslutet om anhållande
och husrannsakan diskuterat med flera jurister huruvida Haller
kunde anses ha gjort sig skyldig till undertryckande av urkund samt att han
genom dessa samtal bestyrkts i sin egen uppfattning att Haller skäligen
kunde misstänkas för sådant brott. Jag har naturligtvis inte någon anledning
att betvivla riktigheten av dessa nya uppgifter från Ekström och jag
vill inte heller förneka att de kan tala till Ekströms förmån. Uppgifterna i

fråga ändrar dock inte i stort min tidigare bedömning att Ekström av oaktsamhet
åsidosatt vad som ålegat honom i tjänsten då han, oaktat Haller inte
kunnat misstänkas för undertryckande av urkund, anhållit honom såsom
på sannolika skäl misstänkt för sådant brott och därjämte förordnat om
husrannsakan hos honom. Det får alltjämt antagas att oaktsamheten bestått
i att Ekström inte med tillräcklig noggrannhet satt sig in i frågan om
Hallers handlande kunnat utgöra brott och att Ekström till följd därav gjort
en felaktig bedömning av frågan. Jag hävdar fortfarande att det inte förelegat
någon större svårighet att komma fram till att Haller inte kunnat misstänkas
för undertryckande av urkund och att det således inte är fråga om
någon ursäktlig felbedömning från Ekströms sida.

Såsom jag funnit i mitt beslut måste Ekström anses ha gjort sig skyldig
till en tjänsteförseelse av så allvarlig art att disciplinpåföljd bör åläggas honom.
Härvid åberopas särskilt att det varit fråga om sådana ingripande åtgärder
som anhållande av advokat och husrannsakan på ett advokatkontor.

Ekströms erinringar till ansvarsnämnden

I skrivelse den 29 april 1977 anförde Ekström genom sitt ombud bl. a.
följande.

Ekströms besked vid husrannsakan i makarna Hanséns bostad, att hinder
förelåg mot beslag av de till Haller överlämnade handlingarna, gav
Haller givetvis inte fri förfoganderätt över samma handlingar i den meningen
att han fick förstöra dem eller redigera bokföringsmaterialet. Det är ingalunda
givet att det skulle ha varit omöjligt för Ekström att styrka att Haller
haft uppsåt i förhållande till de objektiva rekvisit som krävs för undertryckande
av urkund om han vid husrannsakan på Hallers kontor kunnat
påträffa bevis för att ifrågavarande handlingar varit helt eller delvis förstörda
eller redigerade.

Ekström har visserligen först i ansvarsnämnden åberopat att han misstänkte
att Haller förstört bokföringshandlingama helt eller delvis men detta
beror på att han väntade sig att få yttra sig åtminstone ännu en gång innan
ärendet var färdigbehandlat hos JO.

Det är riktigt att Haller vid förhöret den 26 mars 1975 uppgav att de ifrågavarande
handlingarna fanns hos advokaten Björn Ligander. Ekström
kände sig emellertid långt ifrån övertygad att de handlingar som kunde finnas
hos Ligander till omfång och innehåll överensstämde med de handlingar
som Brith Bergwall-Hansén hade överlämnat till Haller före husrannsakan
i makarna Hanséns bostad. Den enda möjligheten att få reda på hur det
förhöll sig med den saken var att höra Brith Bergwall-Hansén om vad det
var för material som hon överlämnat till Haller och i vilket syfte överlämnandet
skett. Givetvis var det nödvändigt att hålla det förhöret innan Haller
fick möjlighet att delge Brith Bergwall-Hansén vad han själv uppgivit för
Ekström i denna del vid polisförhöret den 26 mars 1975.

Justitiekanslerns bedömning

I sitt beslut1 den 9 mars 1977 uttalade justitiekanslern, såvitt avser de
frågor som är föremål för ansvarsnämndens prövning, följande.

Frågan om det funnits skäl att misstänka Haller för undertryckande av urkund Det

synes vara ostridigt att den gärning som Ekström och Sturkell ansåg
grunda misstanke mot Haller för undertryckande av urkund bestod i att
Haller under rådande omständigheter förde bort - och därigenom undanskaffade
- de handlingar rörande Ypsilonbolaget som han mottagit av
Brith Bergwall-Hansén och lagt i sin portfölj kort före påbörjandet av husrannsakan
i makarna Hanséns bostad på Äs säteri i Julita den 19 mars
1975.

Beträffande händelseförloppet vid nämnda tillfälle har Haller vid förhör
inför mig uttalat bl. a. följande.

Han handlade vid tillfället i egenskap av biträde åt Brith BergwallHansén
och inte såsom offentlig försvarare åt Leif Hansén. Denne hade
emellertid bett honom att villfara Brith Bergwall-Hanséns begäran, att Haller
skulle biträda henne vid den förestående husrannsakningen. Haller hade
vidare uppgivit att han numera inte har något minne av att han skulle ha
vägrat att tala om vem som lämnat honom i uppdrag att ta hand om Ypsilonhandlingarna.
Om det emellertid - i enlighet med vad som antecknats i
Nygrens promemoria den 19 mars 1975 (intagen i förundersökningsprotokollet
C 12508-75 Gbg) — skulle förhålla sig så, har Haller medgivit att han
knappast haft något skäl för en sådan vägran. I fråga om Hallers i nämnda
promemoria påstådda vägran att tala om namnet på den revisor som skulle
granska Ypsilonhandlingarna, har Haller uppgivit att det varit meningen
att han först själv skulle studera handlingarna och därefter lämna dem till
en av honom utsedd revisor. Han visste emellertid inte redan då, vilken revisor
han skulle anlita, och det förhöll sig därför rätteligen inte så, att han
"vägrade” att avslöja en i förväg känd persons identitet på sätt som beskrivningen
i promemorian närmast ger intryck av. Haller har bekräftat
den i promemorian lämnade uppgiften, att han, då Ekelund i förrättningens
slutskede begärde att åtminstone få se de handlingar som Haller hade i sin
portfölj, avböjde att visa handlingarna, men i detta sammanhang betonat
att hans handlingssätt måste i sin helhet ses mot bakgrund av den ytterst irriterade
stämning som rådde vid tillfället. Beträffande de omständigheter
under vilka Haller mottog Ypsilonhandlingarna av Brith Bergwall-Hansén,
har Haller förklarat att han före polisens ankomst till Äs inte ägde kännedom
om att husrannsakningen skulle avse att eftersöka och ta i beslag
handlingar som rörde Ypsilonbolaget. Haller har inför mig vidare bestämt
hävdat att han betraktade handlingarna som anförtrodda honom som advo -

1 Detta beslut finns i sin helhet publicerat i TSA 1977 s. 224ff.

kat i den mening som avses med bestämmelserna i RB 27: 2 och 36: 5 och
att detta förhållande varit skälet till att han motsatte sig att lämna ut handlingarna
med mindre åklagaren beslutade att ta dem i beslag. Erinrad om
den motsättning som synes föreligga mellan denna ståndpunkt och den
uppgift Haller lämnat vid förhör den 26 mars 1975 inför Ekström av innebörd
att han aldrig gjort någon invändning under åberopande av att han var
advokat (se nyss angivna förundersökningsprotokoll s. 12), har Haller förklarat
att sistnämnda uppgift inte bör tillmätas någon betydelse med hänsyn
till den pressande situation i vilken han befann sig vid förhöret inför
Ekström.

Innan jag går in på den rättsliga bedömningen av de tvångsåtgärder som
vidtogsmot Haller med anledning av vad som skedde i samband med förrättningen
på Äs säteri den 19 mars 1975, bör redovisas ytterligare några
uppgifter som Haller lämnade vid förhöret inför mig. Uppgifterna avser
visserligen förhållanden som ligger något senare i tiden men är likväl av intresse
i sammanhanget. Haller har sålunda bestritt att han i samband med
häktningsförhandlingen i Södertälje den 21 mars 1975 rörande Leif Hansén
insett att man sökt delge honom föreläggande om taxeringsrevision i fråga
om Ypsilonbolaget. Hade detta gjorts klart för honom, skulle han för övrigt
ha förklarat att han inte ansåg sig behörig att ta emot en sådan delgivning.
Han hade nämligen redan då bestämt sig för att inte i fortsättningen
företräda Brith Bergwall-Hansén. De Ypsilonhandlingar som han mottagit
av henne den 19 mars 1975 överlämnade han till Ugander den 21 mars 1975
efter häktningsförhandlingen i Södertälje. Vid överlämnandet var Brith
Bergwall-Hansén närvarande. Hon skulle senare under dagen resa till
Grekland. Haller lät skriftligen meddela Ekelund att Ypsilonhandlingarna
överlämnats till Ugander. Möjligen fick Ekström en kopia av detta meddelande.
Denne kände under alla förhållanden till saken vid förhöret den 26
mars 1975 som föregick anhållandet av Haller och husrannsakningen hos
honom. Haller vill dock inte göra gällande att Ekström då kände till att
Brith Bergwall-Hansén varit närvarande, när handlingarna överlämnades
till Ugander. Det måste emellertid ha stått klart vid häktningsförhandlingen
den 27 mars 1975 att kontakt förekommit mellan Haller och Brith Bergwall-Hansén,
eftersom Hallers offentlige försvarare, advokaten Hjalmar
Petri, då åberopade ett brev som Brith Bergwall-Hansén skrivit efter förrättningen
på Äs säteri på begäran av Haller (brevet intaget som aktbil. 11 i
Katrineholms tingsrätt akt i målet B 119/75; jfr anteckning i protokollet,
aktbil. 10 s. 2).

JO Wigelius har i sitt beslut redogjort för innehållet i de lagrum - främst
reglerna om beslag och husrannsakan samt 14 kap. 4 § brottsbalken - som
här är av intresse. Till det som därvid upptagits vill jag för min del foga
följande.

Straffbestämmelserna i 14 kap. 4 § brottsbalken har — som JO Wigelius
påpekat - ett visst samband med reglerna i RB om s. k. editionsplikt och

tjänar ytterst syftet att förebygga rättsovisshet. Enligt vad som uttalades
under förarbetena till 12 kap. 4 § strafflagen, vars innehåll tagits upp i 14
kap. 4 § brottsbalken utan någon saklig ändring, måste dock editionsplikten
ha aktualiserats för att påföljd för undertryckande av urkund skall kunna
inträda. Detta torde ske, enligt vad departementschefen anförde, genom
”rättegångens anhängiggörande”. I subjektivt hänseende krävs för
att ansvar skall inträda att vederbörande insett att handlingen var av betydelse
som bevis i rättegång (NJA II 1948 s. 398).

När det gäller brottmålsprocessen, kan man hysa en viss tvekan om vad
som vid tillämpningen av 14 kap. 4 § brottsbalken skall anses motsvara
”rättegångens anhängiggörande”. Med hänsyn till stadgandets funktion
att garantera tillgång på bevisning i rättegången - och därmed öka möjligheterna
till ett riktigt avgörande - skulle vissa skäl kunna anföras för att
anse redan inledandet av förundersökningen vara den kritiska tidpunkten,
vid vilken editionsplikten aktualiseras och en inskränkning således inträder
i rätten att förfoga över handlingar som man inser kan få betydelse som
bevis i rättegången. Förundersökningen är att anse som ett led i rättegången
och kan sägas svara mot förberedelsen i tvistemål (jfr Olivecrona -Rättegången i brottmål enligt RB, 1968, s. 184). JO Wigelius synes i sitt beslut
ha varit inne på en liknande tanke, då han anför att det möjligen skulle
kunna hävdas att undertryckande av urkund kan föreligga om någon i samband
med polisens efterforskande av en urkund, som han vet skall tagas i
beslag, undanskaffar denna. Huruvida en sådan bedömning kan anses försvarlig,
är enligt JO Wigelius’ uppfattning dock högst osäkert. Wigelius synes
närmast ansluta sig till en av Thornstedt i SvJT (1952 s. 186) framförd
mening enligt vilken det är först sedan beslag lagts på en handling som den
misstänkte, liksom utomstående personer, saknar rätt att fritt förfoga över
den. JO Wigelius har i konsekvens härmed dragit den slutsatsen, att enbart
själva beslutet om att företa husrannsakan på Äs säteri den 19 mars 1975
inte kunnat innebära någon inskränkning i rätten att fritt förfoga över Ypsilonhandlingama,
innan husrannsakan påbörjades.

Om man intar den ståndpunkten att det inträder en inskränkning i rätten
att fritt förfoga över bevishandlingar redan från inledandet av förundersökningen,
är det uppenbarligen av mindre eller strängt taget ingen betydelse,
huruvida det förordnats om husrannsakan för eftersökande av de bevishandlingar
som är aktuella i sammanhanget. I den mån det föreligger editionsplikt
enligt bestämmelserna i 38 kap. RB inträder - under förutsättning
av insikt om att förundersökning inletts och om handlingarnas betydelse
som bevis — automatiskt en inskränkning i rätten att förfoga över
dem till men för utredningen. Emellertid är enligt RB 38: 2 editionsplikten i
brottmål utesluten eller begränsad i betydande grad såvitt gäller i första
hand den misstänkte och vissa honom närstående, t. ex. hans hustru, men
också i fråga om vissa andra, t. ex. advokater. Den förfoganderätt som tillkommer
dessa personer och som sätter de annars gällande reglerna om edi -

tionsplikt ur spel torde kunna inskränkas bara genom att de handlingar
som det gäller tas i beslag enligt bestämmelserna i 27 kap. RB. Innehavaren
berövas i allmänhet då handlingarna och kan således inte längre förfoga
över dem (jfr dock RB 27: 10 och BrB 17: 13).

Situationen vid husrannsakan på Äs säteri den 19 mars 1975 måste, med
beaktande av Brith Bergwall-Hanséns och Hallers ställning, anses ha varit
sådan, att — i enlighet med vad nyss sagts - det krävdes att Ypsilonhandlingarna
togs i beslag för att åstadkomma en inskränkning i dessa personers
förfoganderätt. När saken ställdes på sin spets avstod Ekström emellertid
från att besluta om beslag. Förordnandet om husrannsakan, som bara
är ett hjälpmedel för att kunna verkställa beslag, förlorade naturligtvis
därigenom också varje självständig betydelse även om det skulle ha haft
någon sådan i det hänseende som här är av intresse.

Oavsett hur man resonerar i den nu behandlade frågan blir resultatet alltså
detsamma, nämligen att Brith Bergwall-Hansén ägt lämna handlingarna
till Haller och att denne ägt ta handlingarna med sig, när han lämnade Äs.

Ekström har som skäl för sitt beslut att inte ta Ypsilonhandlingarna i beslag
åberopat förbudet mot sådan åtgärd i RB 27: 2. I yttrande den 17 december
1976 till ansvarsnämnden har hans ombud — under åberopande av
ett av f. d. professorn Per Olof Ekelöf på begäran av riksåklagaren den 12
november 1976 avgivet utlåtande - emellertid förklarat att det kan diskuteras,
om den uppfattning som låg bakom Ekströms nämnda beslut var riktig,
dvs. om det i själva verket förelåg något hinder mot att ta handlingarna
i beslag hos Haller. Härtill vill jag säga följande. För det första är det oklart
om och i vad mån Ekström själv ändrat ståndpunkt i denna fråga, innan
han ingrep mot Haller den 26 mars 1975. Om han emellertid hade ändrat
sig, borde enligt min mening den enda rimliga åtgärden ha varit att ånyo söka
lägga beslag på handlingarna hos Haller. Jag vill framhålla - utan att
därmed ta bestämd ställning till det tolkningsspörsmål som Ekelöf behandlar
- att jag i varje fall skulle ha haft större förståelse för ett sådant handlingssätt
från Ekströms sida än för de åtgärder som han i stället vidtog.
Ekström torde dessutom ha haft möjlighet att få frågan om skyldighet för
Haller att förete handlingarna prövad enligt RB 23:14.

I sitt yttrande till ansvarsnämnden har Ekström — genom ombud - vidare
hävdat att han börjat oroa sig för att Hallers avsikt med ”döljandet av
handlingarna och bortforslandet av dessa” var att undanröja de papper
som kunde utgöra bevis mot Leif Hansén samt att Ekström - efter studium
av Thornstedts tidigare berörda artikel i SvJT som bl. a. behandlar förhållandet
mellan brottet undertryckande av urkund och bokföringslagstiftningen
- fått den uppfattningen att ett bortförande av bokföringshandlingarna
rörande Ypsilonbolaget skulle vara ett brott mot 14 kap. 4 § BrB och
detta även om Haller ombesörjde förstörandet. Som JO Wigelius anfört i
sitt yttrande till ansvarsnämnden har Ekström inte tidigare åberopat sambandet
mellan 13 § i den dåvarande bokföringslagen (1929:117) och 14 kap.

4 § BrB. För min del vill jag ifrågasätta, om det inte härrör sigom en ren efterhandskonstruktion
från ombudets sida utan stöd i de överväganden
som förekom från Ekströms egen sida, när han ingrep mot Haller. Av vad
Ekström uppgivit vid förhör inför mig, har jag också bibragts den uppfattningen,
att han själv inte med samma bestämdhet vill göra gällande, att han
misstänkte Haller för att ha förstört eller avse att förstöra de ifrågavarande
handlingarna. Under alla förhållanden fanns det — som JO Wigelius också
påpekat - inte något sakligt stöd för en sådan misstanke. Detta framgår
bl. a. därav att Haller under det förhör som föregick anhållningsbeslutet på
fråga av Ekström uppgav att handlingarna då fanns hos advokaten Björn
Ugander.

Jag har hittills uppehållit mig främst vid frågan huruvida det på objektiva
grunder förelegat skäl att misstänka Haller för att ha gjort sig skyldig till
undertryckande av urkund. Eftersom det för brott krävs att de objektiva
rekvisiten är täckta av uppsåt, finns det emellertid anledning att uppmärksamma
även den frågan.

I denna del är det enligt min mening av betydelse att Hallers eventuella
brottslighet skulle ha skett i syfte att tillvarata en klients intresse, dvs. i
hans verksamhet som advokat. Detta borde ha manat till särskilda överväganden.
En adekvat fråga borde ha varit, om det fanns anledning antaga att
Haller för en klients skull begått brott som förskyllde fängelse. Härtill
kommer, som JO Wigelius anfört i sitt yttrande till ansvarsnämnden den 17
januari 1977, att det, efter Ekströms besked den 19 mars 1975 att inte lägga
beslag på handlingarna, under alla omständigheter måste ha varit helt
omöjligt att styrka att Haller haft uppsåt i förhållande till de objektiva rekvisit
som krävs för att undertryckande av urkund skall föreligga. Åtminstone
detta borde såväl Ekström som Sturkell ha kunnat finna, om de ägnat
frågan tillbörlig uppmärksamhet.

Utredningen i denna del ger således vid handen - som JO Wigelius också
funnit - att såväl Ekström som Sturkell gjort en felbedömning i frågan huruvida
det funnits skäl att misstänka Haller för undertryckande av urkund.

Det bör slutligen här anmärkas att riksåklagaren - med åberopande av
Ekelöfs nyssnämnda utlåtande - i skrivelse den 19 november 1976 till
statsrådet och chefen för justitiedepartementet hemställt om en översyn av
bestämmelserna på det rättsområde som regleras av RB 27: 2 i syfte att undanröja
de oklarheter som belysts i utlåtandet. Jag ansluter mig till uppfattningen
att en sådan översyn skulle vara av värde.

Frågan huruvida någon av de särskilda häktningsgrunderna förelåg

I häktningsframställningen den 26 mars 1975 åberopades som skäl för
häktning av Haller - förutom misstanke om grovt undertryckande av urkund
- endast s. k. kollusionsfara. Vid häktningsförhandlingen påföljande
dag inför Katrineholms tingsrätt, då misstanke om ytterligare brott, nämligen
valutabrott, framfördes, åberopade Ekström som särskild häktnings -

grund dessutom flyktfara. Sturkell fann såväl kollusionsfara som flyktfara
föreligga. Svea hovrätt, som fann Haller vara på sannolika skäl misstänkt
bara för valutabrott, ansåg däremot inte att det förelåg vare sig flyktfara eller
kollusionsfara.

Anmälarna har särskilt påtalat att flyktfara åberopats i sammanhanget
och menat att detta visade på ett allvarligt omdömesfel.

Frågan huruvida de åberopade särskilda häktningsgrundema förelegat är
naturligtvis framför allt en bedömningsfråga. Det ligger därför i sakens natur
att olika bedömare stannar i olika uppfattning. På grund härav finns det
också sällan utrymme för påståenden om att den ena eller andra uppfattningen
är felaktig.

En förutsättning vid prövningen av Ekströms och Sturkells handlande i
denna del måste vara att de — låt vara felaktigt - funnit Haller vara på sannolika
skäl misstänkt för grovt undertryckande av urkund.

Vid den allmänna bedömningen av häktningsfrågan spelar personliga
omständigheter in. Det fanns därför anledning att beakta att den misstänkte
var advokat och drev rörelse i Stockholm. Också den omständigheten
att det påstådda brottet begåtts i utövningen av advokatverksamheten och
- i varje fall synes något annat inte ha gjorts gällande - endast i syfte att
skydda en klient, bör ha varit värt att beakta. Härutöver borde frågan vilken
påföljd som eventuellt kunde komma i fråga ha kommit i åtanke.

När det härefter gäller den påstådda kollusionsfaran synes denna ha varit
knuten endast till misstanken om att Haller gjort sig skyldig till undertryckande
av urkund. Faran skulle ha bestått däri att Haller, om han inte
häktades, kunde befaras genom kontakter med Brith Bergwall-Hansén undanröja
bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning. Saken var i
detta fall Hallers - inte Leif Hanséns - eventuella brottslighet. Vid häktningsförhandlingen
måste emellertid ha stått klart för både Ekström och
Sturkell att kontakt redan förekommit mellan Haller och Brith BergwallHansén
- liksom mellan Haller och Leif Hansén — efter husrannsakningen
på Äs säteri. Det framstår därför som ytterst osannolikt att ytterligare
kontakt dem emellan egentligen skulle ha varit ägnad att försvåra utredningen
av Hallers eventuella brottslighet. Dessutom skulle kontakten inte
ha i grunden kunnat ändra det rättsliga läget. Att Haller bortfört Ypsilonhandlingama
från Äs säteri var ostridigt. Kontakten skulle bara ha kunnat
gälla frågan vilka Ypsilonhandlingar det var fråga om.

Också i fråga om flyktfaran har jag mycket svårt att följa Ekströms och
Sturkells tankegång. Vad som närmast föranlett dem att ta upp även denna
häktningsgrund synes ha varit upptäckten att Haller ägde vissa tillgångar i
USA. För Sturkells del har dessutom möjligen tillkommit att Haller vid
häktningsförhandlingen var mycket nedbruten och såg dystert på sin framtid.
Dessa omständigheter har uppenbarligen inte utgjort något starkt skäl
för misstanke om att Haller kunnat befaras avvika. Härtill kommer att det
för fall av detta slag finns ett alternativ till häktning, nämligen reseförbud.

Vid en samlad bedömning av omständigheterna i häktningsfrågan kan
jag inte underlåta att inta en mycket kritisk attityd. Även om det som jag
förut antytt bör finnas ett betydande spelrum för olika uppfattningar, måste
rättssäkerhetshänsyn tillmätas stor betydelse. Ett frihetsberövande är
en så allvarlig åtgärd att höga krav måste ställas på de överväganden som
föregår beslut härom. Detta gäller i särskilt hög grad domstolen. Mot bakgrund
av vad jag förut anfört anser jag därför att Sturkell av oaktsamhet
gjort sig skyldig till en felbedömning av beskaffenhet att utgöra tjänsteförseelse.
I fråga om Ekström anser jag mig däremot kunna låta bero vid den
kritik som jag här uttalat.

Husrannsakningen hos Haller

Enligt RB 28: 4 meddelas förordnande om husrannsakan av undersökningsledaren,
åklagaren eller rätten. Kan husrannsakan antagas bli av stor
omfattning eller medföra synnerlig olägenhet för den, hos vilken åtgärden
företages, bör, om ej fara är i dröjsmål, åtgärden inte vidtagas utan rättens
förordnande.

Som exempel på fall, då husrannsakan ej bör företagas utan rättens förordnande,
nämns i motiven att åtgärden skall äga rum i större affärslokaler,
kontor eller hotell eller att den eljest kan antagas medföra väsentligt intrång
för den som berörs därav. Husrannsakan på advokatkontor nämns
alltså inte särskilt.

Jag delar advokatsamfundets uppfattning att en husrannsakan hos advokat
i syfte att eftersöka och lägga beslag på handlingar tillhöriga klienter
måste betraktas som en allvarlig åtgärd. Den kan enligt min mening väl
jämföras med de fall som i motiven anförts som exempel på situationer där
rättens förordnande bör inhämtas.

En annan omständighet som i detta fall talat för en prövning genom rätten
är att den rättsliga bedömningen av den gärning misstanken avsåg inte
var problemfri. Ekströms egen osäkerhet i denna del belyses av de kontakter
han tog för att få råd vid sin bedömning.

Till stöd för Ekströms bedömning att han kunde underlåta att inhämta
rättens beslut talar att Haller var anhållen och att det därför var angeläget
med ett snabbt beslut. Med hänsyn till att det fanns visst fog för att låta
denna synpunkt fålla avgörandet anser jag att Ekström inte i denna del kan
anses ha gjort sig skyldig till fel som kan föranleda någon åtgärd från min
sida.

Bedömning av de fel som ligger Ekström och Sturkell till last och de åtgärder
som kan anses påkallade mot dem

Den verkställda utredningen visar att Ekström och Sturkell när det gäller
frågan om det berättigade i misstanken mot Haller för undertryckande
av urkund gjort sig skyldiga till en felbedömning. Denna felbedömning har

av JO Wigelius bedömts så, att han funnit Ekström ha av oaktsamhet gjort
sig skyldig till en tjänsteförseelse av så allvarlig art att disciplinpåföljd bör
åläggas honom och därför anmält Ekström till ansvarsnämnden. I fråga om
Sturkell har JO Wigelius däremot inte funnit tillräcklig anledning att göra en
motsvarande anmälan.

Jag kan för min del inte ansluta mig till JO Wigelius’ bedömning i fråga
om reaktionen mot Sturkell i denna del ens med Wigelius’ egen utgångspunkt.

Det avgörande för JO Wigelius’ ställningstagande synes ha varit ett hypotetiskt
resonemang om att Sturkell, därest han insett att Haller inte kunde
misstänkas för undertryckande av urkund, kunde tänkas ha beslutat
häkta Haller såsom misstänkt för valutabrott. Eftersom det alltså inte var
uteslutet att Haller ändå skulle ha häktats, kan det - menar JO Wigelius —
inte med samma bestämdhet som i fråga om Ekström hävdas att felbedömningen
i fråga om misstanken för undertryckande av urkund vållat Haller
förfång.

Om man över huvud taget skall laborera med resonemang av denna typ i
fall av detta slag. borde utgångspunkten enligt min mening snarare vara
motsatt den som JO Wigelius utgått från. Utgångspunkten bör alltså vara
att Sturkells felbedömning måste förutsättas ha medfört förfång, om det ej
kan uteslutas att så inte är fallet. Till detta kommer emellertid att Sturkell,
som redan nämnts, själv ställer sig avvisande till tanken att Haller skulle
ha häktats enbart på grund av misstanken om valutabrott. Detta synes mig
också vara en naturlig uppfattning. Omständigheterna pekar klart på att
det var misstanken om undertryckande av urkund som var den huvudsakliga
orsaken till häktningen och att misstanken om valutabrott spelade en
underordnad roll i sammanhanget.

Slutsatsen måste alltså enligt min mening bli att Sturkells felbedömning i
fråga om misstanken för undertryckande av urkund medfört förfång för
Haller.

Enligt min uppfattning måste Sturkell genom nämnda felbedömning anses
ha av oaktsamhet gjort sig skyldig till en allvarlig tjänsteförseelse. Detsamma
gäller i denna del för Ekströms del. Härtill kommer i fråga om Sturkell
att denne, som jag tidigare framhållit, gjort sig skyldig till motsvarande
förseelse med avseende på bedömningen huruvida det - utöver misstanken
om brott - förelegat tillräckliga skäl att häkta Haller. Det återstår att
ta ställning till om förseelserna skall anses ha skett av grov oaktsamhet.

Förarbetena till 1975 års reform i fråga om ansvar för fel i tjänsten kan
inte sägas ge någon klar vägledning beträffande gränsdragningen mellan
oaktsamhet och grov oaktsamhet. En sådan gränsdragning är också svår
att göra med hänsyn till de skiftande förhållanden som råder på olika områden.
Följande uttalande av föredragande departementschefen förtjänar
dock att här återges (prop. 1975:78 s. 147).

Vid bedömningen av om grov oaktsamhet föreligger skall självfallet
samtliga omständigheter beaktas. Som ett motiv för att låta straffansvaret
täcka även fall av oaktsamhet har jag framhållit de allvarliga följder för både
det allmänna och den enskilde som kan vara förenade med oriktig myndighetsutövning.
Endast den omständigheten att oriktig myndighetsutövning
medfört allvarligt förfång får dock inte föranleda att oaktsamhet bedöms
som grov. Visserligen måste man i sådana fall, där det står klart att
myndighetsutövningen får avsevärda konsekvenser för de berörda, kräva
särskild noggrannhet från den utövandes sida. Det innebär emellertid bara
att man får ha en annan utgångspunkt än i fråga om myndighetsutövning i
allmänhet när man bedömer om oaktsamheten är grov. Sker myndighetsutövningen
t. ex. under tidspress och avser den komplicerade rättsfrågor bör
oaktsamheten å andra sidan bedömas mildare.

Anmälarna tycks vilja göra gällande att disciplinärt förfarande inom ramen
för det nya ansvarssystemet för offentliga funktionärer inte lämpar sig
för fel i tjänsten av den beskaffenhet som det här gäller. De framhåller också
betydelsen av att man genom domstolsprövning skapar en praxis som
bringar större klarhet i gränsdragningen kring brottet vårdslös myndighetsutövning.
En liknande uppfattning har redovisats från annat håll (se motion
1976/77:1043). Härtill är att säga att jag naturligtvis har att följa gällande
lag som den nu är och att önskemålet att genom domstolsprövning skapa
praxis på området inte bör i enskilda fall få påverka bedömningen av
oaktsamhetsrekvisitet i skärpande riktning.

Enligt min uppfattning bör vid bedömningen av oaktsamhetsfrågan tas
en viss hänsyn till den allmänna anda i vilken tjänsteutövningen skett. I
fråga om såväl Ekström som Sturkell har deras handlande i samband med
Haller-affären - bortsett från de aktuella felbedömningarna - enligt vad
jag kunnat finna präglats av en strävan att handlägga saken på ett korrekt
sätt. Jag har särskilt fäst mig vid att båda har varit synnerligen angelägna
om att få frågan om frihetsberövandet av Haller snabbt prövad. Ekström
tog genast efter anhållandet kontakt per telefon med Sturkell för att åstadkomma
domstolsprövning snarast möjligt, och häktningsförhandlingen
hölls redan påföljande dag. Vidare har Sturkell inför mig uppgivit att han
redan före häktningen satte sig i förbindelse per telefon med den s. k.
Sörmlandsavdelningen i Svea hovrätt för att undersöka möjligheten av att
hovrätten - för det fall Haller blev häktad - skulle kunna pröva häktningsfrågan
redan på påskaftonen den 29 mars 1975, vilket dock visade sig
omöjligt. Vad sålunda förekommit är värt beaktande även om snabbheten
också kan tänkas ha medverkat till de fel som begåtts.

Jag anser mig vidare inte kunna undvika att beröra ytterligare en omständighet
som enligt min uppfattning är av en viss betydelse i sammanhanget.
Jag syftar därvid på Hallers eget agerande vid husrannsakningen
på Äs säteri och vid det misslyckade delgivningsförsöket i Södertälje.
Även om det inte är fullt klart vad som förekommit, kan jag inte frigöra mig
från intrycket att Haller visat bristande smidighet och därmed i onödan

själv bidragit till att skapa misstro rörande syftet med sina åtgärder. Utan
att på något sätt vilja försvara de felbedömningar som därefter skedde, kan
jag för min del inte helt bortse från att detta Hallers eget uppträdande varit
ägnat att i viss mån försvåra de bedömningar som Ekström och Sturkell
haft att göra.

Innan jag redovisar mitt slutliga ställningstagande i frågan vilka åtgärder
som bör vidtas mot Sturkell och Ekström, vill jag nämna att jag övervägt
huruvida den speciella omständigheten, att jag på sätt framgår av det förut
anförda i vissa hänseenden gör en annan bedömning än JO Wigelius, kan
utgöra en särskild anledning att överlämna ärendet till domstols prövning.
Även om jag - av skäl som jag närmare utvecklat i en särskild skrivelse till
statsrådet och chefen för justitiedepartementet - anser att detta ärende
belyser vissa brister i den rådande ordningen, har jag emellertid funnit att
den nämnda omständigheten inte bör påverka mitt beslut.

Vid en samlad bedömning av de sålunda föreliggande omständigheterna
är jag mycket tveksam, om inte den oaktsamhet som ligger Ekström och
Sturkell till last bör anses som grov. Detta gäller i synnerhet Sturkell, vars
oaktsamhet - med hänsyn till det särskilda ansvar som åvilar en domare -enligt min mening är allvarligare än Ekströms. Vad jag i fråga om Sturkell
särskilt reagerar mot är inte så mycket den juridiska felbedömningen i frågan
huruvida Hallers handlande objektivt sett kunde anses utgöra undertryckande
av urkund, ehuru det kunnat krävas av en lagman att bemästra
också den frågan. Det allvarligaste är enligt min mening felbedömningen i
frågan huruvida — mot bakgrund av händelseförloppet den 19 mars 1975
och Hallers vid häktningsförhandlingen gjorda invändning om bristande
uppsåt — sannolika skäl kunde anses föreligga för misstanke mot Haller för
att ha haft uppsåt att begå ett så allvarligt brott. Denna felbedömning har i
sin tur lett till att Sturkell förhastat beslutet om häktning av Haller trots att
tillräckliga skäl för en sådan åtgärd över huvud taget inte kan anses ha
förelegat.

Även om jag sålunda ser mycket allvarligt på den oaktsamhet som Ekström
och, särskilt, Sturkell låtit komma sig till last, stannar jag dock slutligen
för att oaktsamheten - ett begrepp som i och för sig passar mindre väl
i detta sammanhang men som används i lagtexten - inte i någotdera fallet
är av sådan grov beskaffenhet som utgör en förutsättning för att vårdslös
myndighetsutövning skall anses föreligga.

Åtal skall således inte väckas mot vare sig Ekström eller Sturkell.

Ekström har av JO Wigelius redan anmälts till ansvarsnämnden för disciplinär
åtgärd, varför något mitt vidare ingripande mot honom inte är påkallat.

Jag anmäler härmed Sturkell till statens ansvarsnämnd för utkrävande
av disciplinansvar enligt 10 kap. lagen (1976:600) om offentlig anställning

Sturkells yttrande till ansvarsnämnden

I ett den 4 april 1977 till ansvarsnämnden inkommet yttrande över justitiekanslems
anmälan har Sturkell anfört följande.

Sedan jag tagit del av de omfattande utredningar som numera förekommit
i ärendet, såväl genom justitieombudsmannen som genom justitiekanslern,
anser jag mig inte ha anledning att rikta några invändningar mot justitiekanslerns
rättsliga bedömningar. Jag måste därför med beklagande
konstatera, att jag vid häktningsförhandlingen tydligen gjort den felbedömning
som justitiekanslern påtalar i den anmälan till ansvarsnämnden som
avslutar hans beslut. Situationen tedde sig dock helt annorlunda före och
under häktningsförhandlingen än vad den gör i dag efter omfattande utredningar.
Med hänsyn till den oväntat svaga insats som gjordes från försvarets
sida vid häktningsförhandlingen vill jag också framhålla att jag inte anser
min felbedömning av frågan om Hallers uppsåt allvarligare än felbedömningen
av de objektiva rekvisiten.

Jag ansluter mig till den bedömning av ansvarsfördelningen mellan mig
och Ekström som görs av justitiekanslern.

När det sedan gäller frågan om hur allvarligt det inträffade skall bedömas
åberopar jag i första hand de förmildrande omständigheter som justitiekanslern
redogjort för i sitt beslut. Härutöver vill jag peka på följande
förhållanden. Ekströms telefonkontakt med mig togs först kl. 15.00 onsdagen
den 26 mars 1975. Jag gick därvid med på att hålla häktningsförhandling
redan följande dag, skärtorsdagen den 27 mars 1975 kl. 10.30, och därigenom
överta ansvaret för fortsatt frihetsberövande av Haller. Samtidigt
bad jag Ekström att med polisbil sända häktningsframställningen och övriga
tillgängliga handlingar till tingshuset i Katrineholm, där jag själv tog
emot dem omkring kl. 19.00 samma kväll. Under mellantiden tog jag den
kontakt med Svea hovrätts sörmlandsavdelning som justitiekanslern nämner
i sitt beslut. Jag vill således understryka att jag inte försökt draga mig
undan en snabb häktningsförhandling, vilken jag ansåg nödvändig med
hänsyn till den instundande påskhelgen. Utan att några formella anmärkningar
skulle ha kunnat riktas mot mig torde jag ha kunnat hänvisa Ekström
till att översända handlingarna till tingsrätten på normalt sätt och
därigenom undvika att hålla häktningsförhandling före påskhelgen. Det var
mig emellertid främmande att genom en sådan åtgärd skjuta på häktningsförhandlingen.
Jag vill här också framhålla att den svaga insatsen från försvarets
sida under häktningsförhandlingen, jämfört med åklagarens kraftfulla
agerande, åstadkom en påtaglig obalans mellan partema, vilket avsevärt
bidrog till att försvåra bedömningen av de många problem som kom
upp under förhandlingen. Alla de problem, som sedermera utförligt behandlats
i olika sammanhang, aktualiserades successivt och mestadels helt
oförberett och tvingade mig till snabba ställningstaganden under förhandlingens
gång.

Om någon önskar ytterligare sätta sig in i min situation vid häktningsför -

handlingen vill jag hänvisa till utskriften av det förhör som hållits med mig
inför justitiekanslern och som torde finnas i akten. Slutligen vill jag erinra
om att den tidigare straffrättsliga regleringen av tjänstefelsansvaret ersatts
av den nuvarande arbetsrättsliga regleringen.

Justitiekanslerns påminnelser till ansvarsnämnden

1 påminnelser den 14 april 1977 har justitiekanslern anfört följande.

De omständigheter Sturkell åberopar som förmildrande omständigheter
överensstämmer helt med uppgifter som han tidigare lämnat mig eller som
eljest framkommit vid min behandling av ärendet. Utan att värdera Sturkell
handlande i denna del vill jag som min principiella inställning deklarera
att jag inte är beredd att medge att en snabb häktningsförhandling alltid
är till den misstänktes fördel. Det kan ibland vara en fördel om utredningen
drivs något längre eller att domstolen får behövlig tid att studera de väsentliga
frågor som föreligger.

Ekströms erinringar till ansvarsnämnden

I skrivelse den 29 april 1977 har Ekström i anslutning till vad justitiekanslern
uttalat i sitt beslut genom sitt ombud anfört bl. a. följande erinringar.

Jag vill understryka att frågan om betydelsen för Ekströms beslut av
sambandet mellan 13 § i den dåvarande bokföringslagen och 14 kap. 4 §
BrB ingalunda utgör någon efterhandskonstruktion från min sida. Detta var
i stället själva den rättsliga grunden för Ekströms beslut att anhålla Haller
och företa husrannsakan på hans kontor. Bedömningen hade Ekström gjort
efter de litteraturstudier m. m. som omnämnts i den tidigare inlagan till ansvarsnämnden.

Jag finner anledning att särskilt notera att justitiekanslern funnit att Ekström
inte kan anses ha gjort sig skyldig till fel genom att besluta om husrannsakan
hos Haller. Detta bör få till följd att Ekström utan vidare går fri
från ansvar för JO Wigelius’ anmärkning på denna punkt.

Ansvarsnämndens bedömning

Vid ansvarsnämnden har på Ekströms begäran hållits muntlig förhandling
i närvaro av samtliga parter.

Ansvarsnämnden anser sig först böra behandla frågan om det i anledning
av justitieombudsmannen Wigelius’ och justitiekanslerns anmälningar över
huvud taget är möjligt att ålägga Ekström och Sturkell disciplinpåföljd enligt
lagen (1976:600) om offentlig anställning på grund av att de skulle ha
begått fel i samband med de beslut om tvångsåtgärder mot Haller som Ekström
och Sturkell meddelade respektive den 26 och den 27 mars 1975. En -

4 Riksdagen 1977/78. 2 sami. Nr I

ligt då rådande lagstiftning kunde tjänstemän i Ekströms och Sturkells
ställning inte underkastas disciplinärt ansvar för gärningar av ifrågavarande
slag. Gärningarna skulle däremot ha kunnat komma under bedömning
såsom tjänstefel enligt 20 kap. 4 § brottsbalken i dess dåvarande lydelse.
Genom lagen (1975: 668) om ändring i statstjänstemannalagen (1965:274),
som trädde i kraft den 1 januari 1976, infördes möjlighet att ålägga tjänsteman
disciplinpåföljd för tjänsteförseelse oberoende av hans ställning. I
samband härmed avskaffades genom lagen (1975:667) om ändring i brottsbalken
det straffrättsliga tjänstefelsansvaret. Statstjänstemannalagen har
sedermera upphävts och ersatts av lagen om offentlig anställning, till vilken
i sak oförändrade överförts statstjänstemannalagens bestämmelser om
disciplinansvar. De lagstiftningsmässiga förändringar av ansvaret för funktionärer
i offentlig tjänst som sålunda förekommit kan emellertid enligt ansvarsnämndens
mening inte anses utgöra hinder för nämnden att pröva om
de gärningar, vilka lagts Ekström och Sturkell till last, är att bedöma såsom
tjänsteförseelse enligt lagen om offentlig anställning.

Anmälan mot Ekström

Justitieombudsmannen Wigelius’ anmälan mot Ekström tar sikte på att
Ekström skulle ha gjort sig skyldig till felbedömning, när han den 26 mars
1975 efter förhör med Haller beslöt att anhålla denne och förordnade om
husrannsakan bl. a. på Hallers advokatkontor.

Till grund för de av Ekström beslutade tvångsåtgärderna låg hans misstanke
om att Haller gjort sig skyldig till grovt undertryckande av urkund.

Enligt 14 kap. 4 § brottsbalken skall för undertryckande av urkund dömas
den som förstör, gör obrukbar eller undanskaffar urkund över vilken
han vid tillfället inte äger så förfoga, om åtgärden innebär fara i bevishänseende.

Varken i protokollet över förhöret med Haller, i sina beslut om tvångsåtgärder
mot Haller eller i sin framställning till Katrineholms tingsrätt om
häktning av Haller preciserade Ekström vilken av Haller begången gärning
som skulle utgöra undertryckande av urkund. I dessa handlingar talas endast
om misstanke angående grovt undertryckande av urkund den 19 mars
1975 på Äs säteri.

Utredningen och inte minst vad som förekommit vid handläggningen hos
justitieombudsmannen ger vid handen att vad som främst föresvävade
Ekström, när han beslöt om tvångsåtgärder mot Haller, var att Haller gjort
sig skyldig till undertryckande av urkund redan genom att den 19 mars
1975 föra med sig Ypsilonhandlingama från Äs säteri.

Den centrala frågan för den straffrättsliga bedömningen av detta Hallers
handlande var uppenbarligen om Haller - såsom ifrågavarande lagrum
kräver - vid tillfället saknade rätt att på angivet sätt förfoga över Ypsilonhandlingarna.
Utredningen tyder på att Ekström ansåg att Haller på grund
av beslutet om husrannsakan inte ägt föra bort handlingarna. I denna del

ansluter sig ansvarsnämnden till den bedömning, för vilken justitieombudsmannen
Wigelius och justitiekanslern givit uttryck, nämligen att varken
förordnandet om husrannsakan på Äs säteri, den mot Leif Hansén inledda
förundersökningen eller något annat förhållande medfört inskränkning
i Hallers rätt att på Brith Bergwall-Hanséns uppdrag avlägsna handlingarna
från Äs säteri. Oavsett om Hallers bortförande av handlingarna
utgjorde sådant undanskaffande av urkund, som straffbeläggs i 14 kap. 4 §
brottsbalken, anser sig nämnden också kunna instämma i justitieombudsmannens
och justitiekanslerns bedömning att det efter Ekströms besked
under husrannsakan att Ypsilonhandlingarna inte skulle tas i beslag måste
ha varit nära nog omöjligt att styrka att Haller haft det uppsåt som krävs
för att undertryckande av urkund skall anses föreligga.

Av det sagda framgår att Ekström — såvitt avser frågan huruvida det
ostridiga förhållandet att Haller bortförde Ypsilonhandlingarna från Äs säteri
kunde utgöra undertryckande av urkund — gjort sig skyldig till en felbedömning.
Ekström hade alltså på denna grund inte skäl att vidta tvångsåtgärder
mot Haller. Ekström har emellertid såväl i yttrande till ansvarsnämnden
som vid förhandlingen inför nämnden gjort gällande att den misstanke,
som låg till grund för hans tvångsåtgärder mot Haller, inte avsåg endast
bortförandet av handlingarna från Äs säteri utan även att Haller i sin
egenskap av offentlig försvarare för Leif Hansén och i dennes intresse vid
något tillfälle i samband med eller efter husrannsakan den 19 mars 1975
förstört eller undanstuckit en eller flera av de bortförda handlingarna. Ekström
har inför ansvarsnämnden också hävdat att denna hans misstanke
mot Haller inte är någon efterhandskonstruktion från hans sida. Som förklaring
till att han först i ansvarsnämnden åberopat sin misstanke om att
Haller förstört bokföringshandlingar har Ekström angivit att han väntat sig
att få yttra sig åtminstone ännu en gång hos justitieombudsmannen innan
ärendet var färdigbehandlat av denne.

Ansvarsnämnden saknar anledning betvivla att den misstanke mot Haller
vilken Ekström redovisat inför nämnden förelegat hos Ekström, i mer
eller mindre medveten form, redan under förundersökningen mot Haller.
Enligt nämndens mening finns också omständigheter som tyder på att Ekström
under förundersökningen mot Haller verkligen misstänkte Haller för
att denne skulle ha undanstuckit eller förstört någon bokföringshandling.
Under förhöret den 26 mars 1975 uppgav Haller att han överlämnat samtliga
bokföringshandlingar till advokaten Björn Ugander, något som Haller
för övrigt redan tidigare lämnat skriftlig underrättelse om. Inte desto mindre
förordnade Ekström samma dag om husrannsakan hos Haller. Detta förordnande
kan knappast ha någon annan rimlig förklaring än att Ekström
trodde sig hos Haller kunna finna bevis för att någon bokföringshandling
undanstuckits eller förstörts. Anhållandet av Haller, vilket förhindrade
denne att ta kontakt med sin uppdragsgivare Brith Bergwall-Hansén, torde
också böra uppfattas som ett försök från Ekströms sida att säkra bevisning

för denna misstanke. Uttryck för misstanke i förevarande riktning finns
även i Ekströms skrivelse till justitieombudsmannen, där Ekström framhåller
att det genom Hallers förfarande i efterhand aldrig kan utredas vilka
handlingar som denne eventuellt omhändertog utöver dem som återfunnits
samt att hela materialet kanske påträffats men att det är något man aldrig
med säkerhet kan veta.

Även om ansvarsnämnden finner det anmärkningsvärt att Ekströms
långtgående misstanke mot Haller inte kommit till uttryck i besluten om
tvångsåtgärder mot denne, i häktningsframställningen eller i Ekströms yttrande
till justitieombudsmannen anser sig nämnden vid bedömningen av
Ekströms handlande böra utgå från inte endast att Ekström misstänkte
Haller för att denne efter omhändertagandet av Ypsilonhandlingarna undanstuckit
eller förstört en eller flera av handlingarna utan också att denna
misstanke haft betydelse för Ekströms beslut om tvångsåtgärder mot Haller,
låt vara att Ekström i första hand ansett redan Hallers bortförande av
handlingarna ha utgjort undertryckande av urkund.

Ekström har förklarat att han grundat sin misstanke mot Haller på dennes
uppträdande vid husrannsakan på Äs säteri, i samband med förundersökningen
och vid häktningsförhandlingen rörande Leif Hansén samt vid
polisförhöret med Haller. Av vad Ekström i detta hänseende åberopat och
i övrigt framkommit kan ansvarsnämnden emellertid inte finna att Ekström
haft sådant stöd för sin misstanke om att Haller undanstuckit eller förstört
en eller flera av Ypsilonhandlingarna att han haft skäl att anhålla Haller.
Ekström har sålunda även härvidlag gjort sig skyldig till en felbedömning.

Vad härefter gäller Ekströms förordnande om husrannsakan hos Haller
kan anmärkas att justitieombudsmannen Wigelius och justitiekanslern har
delade meningar om huruvida detta beslut kan anses försvarligt. Redan på
grund härav kan enligt ansvarsnämndens mening den felbedömning Ekström
må ha gjort sig skyldig till i förevarande hänseende inte anses vara
av beskaffenhet att böra föranleda disciplinpåföljd.

Vid prövningen av frågan om Ekström genom att anhålla Haller av oaktsamhet
gjort sig skyldig till tjänsteförseelse bör beaktas att Ekström gjort
felbedömningar av olika slag.

Den bedömning Ekström hade att göra beträffande frågan om Hallers
bortförande av bokföringshandlingarna från Äs säteri den 19 mars 1975
kunde utgöra undertryckande av urkund var av i huvudsak rättslig natur.
Enligt ansvarsnämndens mening måste Ekström, om han med tillbörlig
noggrannhet satt sig in i denna fråga, ha insett att Hallers förfarande i denna
del inte kunde vara brottsligt.

Den fråga som härefter uppkommer är om Ekströms beslut om anhållande
av Haller ändå kan anses försvarat av att han misstänkte att Haller inte
skulle ha överlämnat samtliga bokföringshandlingar till advokaten Björn
Ugander utan att Haller dessförinnan skulle ha undanstuckit eller förstört
en eller flera av dessa handlingar. Det synes klart att i varje fall förstörande

av en eller flera handlingar tillhörande Ypsilonbolagets bokföring objektivt
sett skulle ha utgjort undertryckande av urkund. Den prövning Ekström
hade att göra i detta hänseende hade sålunda karaktär av bevisvärdering
eller snarare indicievärdering. En värdering av denna art är en fråga om
bedömning och kan därför ge utrymme för delade meningar. En åklagare
måste också medges ett visst spelrum för att vidta sådana åtgärder som
kan främja utredningen om de förhållanden vilka är av betydelse för hans
bedömning av brottsmisstanken. Även om de under förundersökningen
framkomna omständigheterna enligt ansvarsnämndens mening inte berättigade
Ekström att hysa ifrågavarande misstanke mot Haller och således inte
heller att anhålla Haller, anser sig nämnden emellertid i denna del inte
kunna lägga Ekström till last en så allvarlig felbedömning att anledning
finns att ingripa med disciplinära åtgärder mot honom. Vid denna bedömning
har ansvarsnämnden fäst avseende vid att Ekström vidtagit anstalter
för att frågan om Hallers frihetsberövande omgående skulle komma under
domstols prövning.

Anmälan mot Sturkell

Innan ansvarsnämnden övergår till att bedöma vad som lagts Sturkell till
last, vill nämnden framhålla att det på en domstol av rättssäkerhetsskäl
måste ställas särskilt stora krav på noggrannhet och självständighet vid
prövningen av frågor om frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder.

På Ekströms framställning förklarade Sturkell i sin egenskap av lagman i
Katrineholms tingsrätt genom beslut den 27 mars 1975 Haller häktad. Till
grund för sitt beslut åberopade Sturkell att Haller var på sannolika skäl
misstänkt för grovt undertryckande av urkund den 19 mars 1975 och valutabrott
år 1973 samt att det skäligen kunde befaras att Haller skulle avvika
eller att han genom undanröjande av bevis eller på annat sätt skulle försvåra
sakens utredning. Justitiekanslerns anmälan mot Sturkell går ut på att
Sturkell härvid gjorde sig skyldig till felbedömning med avseende på såväl
frågan om Haller kunde misstänkas för undertryckande av urkund som frågan
om de särskilda häktningsgrundema förelåg.

Vidkommande först Sturkells bedömning av brottsmisstanken kan anmärkas
att det varken av tingsrättens protokoll från häktningsförhandlingen
eller av tingsrättens häktningsbeslut framgår vari den gärning som i
häktningsbeslutet betecknats som grovt undertryckande av urkund skulle
bestå. Vad Sturkell anfört i sitt yttrande till justitieombudsmannen ger närmast
vid handen att Sturkell vid häktningsförhandlingen hade att bedöma
om det förhållandet att Haller den 19 mars 1975 bortfört Ypsilonhandlingarna
från Äs säteri kunde utgöra sådant brott. I detta hänseende har Sturkell
gjort sig skyldig till samma felbedömning som Ekström och ansvarsnämnden
kan i överensstämmelse med vad tidigare sagts beträffande Ekström
inte finna annat än att Sturkell genom denna felbedömning ådagalagt
oaktsamhet.

Frågan är emellertid om Haller vid häktningsförhandlingen jämväl ställts
inför och haft möjlighet att försvara sig mot misstanken att han efter omhändertagandet
av Ypsilonhandlingarna skulle ha undanstuckit eller förstört
en eller flera av dessa. Ansvarsnämnden finner — inte minst med hänsyn
till angelägenheten av att det i högre instans skall vara möjligt att få till
stånd en adekvat överprövning — otillfredsställande att det inte av protokollet
från häktningsförhandlingen kan utläsas vilken konkret gärning som
varit föremål för tingsrättens bedömning. Frånvaron av anteckningar i detta
hänseende tyder på att den nämnda misstanken i varje fall inte kommit
till klart uttryck vid häktningsförhandlingen. Ekström har emellertid inför
ansvarsnämnden uppgivit att han vid häktningsförhandlingen framfört sin
mera långtgående misstanke mot Haller. Sturkell har också förklarat att
detta överensstämmer med hans minnesbild. Även om det sålunda får antagas
att den mera långtgående misstanken mot Haller åberopats vid häktningsförhandlingen,
kan ansvarsnämnden emellertid inte komma till annat
resultat än vad tidigare angivits, nämligen att tillräckligt stöd saknats för
denna misstanke och att Sturkell även i detta hänseende gjort sig skyldig
till samma felbedömning som Ekström. Sturkells felbedömning måste
emellertid anses allvarligare, då de skäl Ekström må ha förebringat vid
tingsrätten för sin brottsmisstanke inte har sådan styrka att de kunde godtas
som häktningsgrund.

En särskild fråga gäller om häktningsbeslutet — med bortseende från
Sturkells felbedömning av misstanken avseende undertryckande av urkund
- kan försvaras av att Haller också var misstänkt för valutabrott.
Med hänsyn främst till det påstådda valutabrottets karaktär och det förhållandet
att riksbanken vid denna tidpunkt ännu inte hade tagit ställning till
frågan om angivelse till åtal har det enligt ansvarsnämndens mening inte
funnits godtagbara skäl att lägga enbart misstanken om valutabrott till
grund för ett häktningsbeslut.

Vad slutligen gäller Sturkells ställningstagande i fråga om de särskilda
häktningsgrundema kollusions- och flyktfara anser ansvarsnämnden i likhet
med justitiekanslem att Sturkell även i detta hänseende gjort sig skyldig
till en oursäktlig felbedömning.

Genom att häkta Haller såsom på sannolika skäl misstänkt för grovt undertryckande
av urkund och valutabrott, oaktat tillräckliga skäl saknats att
misstänka Haller för grovt undertryckande av urkund och oaktat tillräckliga
skäl för häktning inte heller i övrigt förelegat, har Sturkell av oaktsamhet
åsidosatt vad som ålegat honom som domare. Sturkells oaktsamhet är
sådan att han inte kan undgå disciplinpåföljd för sitt handlande. Vid en
samlad bedömning av omständigheterna i ärendet finnér ansvarsnämnden
att denna påföljd bör bestämmas till varning.

Ansvarsnämndens beslut

Anmälan mot Ekström för disciplinär åtgärd lämnas utan bifall.

Sturkell tilldelas enligt 10 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning
varning.

Om Sturkell vill söka ändring i beslutet, skall han väcka talan inom fyra
veckor från den dag då han får del av beslutet. Iakttar inte Sturkell detta,
är rätten till talan förlorad.

Om justitieombudsmannen eller justitiekanslem vill söka ändring i beslutet,
skall han väcka talan inom fyra veckor från det beslutet meddelats.

Talan, som avses här, väcks enligt lagen (1974:371) om rättegång i arbetstvister.

I handläggningen av detta ärende har deltagit hovrättspresidenten Sten
Rudholm, ordförande, hovrättslagmannen Anders Litzén samt riksdagsledamöterna
Gunnel Jonäng och Helge Karlsson (enhälligt).

Ansvarsnämndens beslut vann laga kraft.

Fråga om dröjsmål med väckande av åtal och med handläggning av
brottmål. Betydelsen av att kommande lagstiftning medför att den
åtalade gärningen blir straffri1

Legitimerade läkaren F. utförde den 20 januari 1972 under tjänstgöring
vid Malmö allmänna sjukhus’ öronklinik allergitestning å J. Vid testningen
tillfördes hon vissa allergen i en för henne alltför hög koncentration. Till
följd härav uppstod hos henne en överkänslighetsreaktion, som ledde till
hennes död. Medicinalväsendets ansvarsnämnd fann i ett den 25 april 1974
dagtecknat utlåtande att den förseelse mot allmänna läkarinstruktionen
som F. i tjänsten gjort sig skyldig till vid testningen var av så svår beskaffenhet
att åtal härför borde väckas mot honom.

Ärendet överlämnades till åklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt.
Kammaråklagaren Sven Rignell beslutade den 13 januari 1975 att åtal inte
skulle väckas mot F. för vållande till annans död alternativt tjänstefel. Dåvarande
överåklagaren i distriktet Erik Gamstedt fann vid överprövning
den 12 februari 1975 inte skäl till ändring av Rignells beslut. I beslut den 4
juli 1975 förordnade riksåklagaren (RÅ) med ändring av Gamstedts beslut
att åtal skulle väckas mot F. för tjänstefel enligt en angiven gärningsbeskrivning,
varvid det överlämnades till vederbörande åklagare att avgöra
vilken bevisning som borde åberopas i målet. I en skrivelse samma dag till
överåklagaren i Malmö åklagardistrikt anmodade RÅ denne att ombesörja
att åtal skyndsamt väcktes mot F. Det angavs vidare i skrivelsen att be -

1 Jfr ärendet som redovisas på s. 233.

sked om utgången i målet förväntades i god tid före fullföljdstidens utgång.
Den 27 augusti 1975 väckte chefsåklagaren vid Malmö åklagardistrikt
Thorvald Eliasson åtal vid Malmö tingsrätt mot F. för tjänstefel. I en skrivelse
den 14 november 1975 till riksåklagaren hemställde F:s offentlige försvarare
att åtalet mot F. skulle nedläggas, varvid han hänvisade till att reglerna
om ansvar för tjänstefel skulle upphöra att gälla vid utgången av 1975
samt att laga kraftägande dom inte kunde beräknas föreligga före årsskiftet.
I beslut den 18 november 1975 uttalade riksåklagaren att han inte fann
skäl till någon åtgärd från hans sida i saken.

I en den 3 december 1975 till JO inkommen skrivelse hemställde J:s far
att JO vidtog åtgärder så att målet vid Malmö tingsrätt omedelbart utsattes
till huvudförhandling och förhindrade att det blev avskrivet. Han hemställde
vidare att JO vidtog lämpliga åtgärder i anledning av dels att åtal väckts
först nästan två månader efter riksåklagarens beslut den 4 juli 1975, dels att
tingsrätten vilat på målet i över tre månader.

Efter remiss inkom .åklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt och
Malmö tingsrätt med yttranden.

Chefsåklagaren Thorvald Eliasson anförde följande.

Riksåklagarens beslut i överprövningsärendet beträffande F. inkom till
överåklagaren i Malmö den 7 juli 1975. Enligt muntligt direktiv från riksåklagaren
till överåklagaren skulle ärendet handläggas här av chefsåklagare.
Då ärendet från början lottats på åklagarmyndighetens l:a kammare,
åklagare 1:6, överfördes ärendet den 7 juli efter riksåklagarens överprövning
enligt direktiv till åklagare 1:1, vilken tjänst jag då innehade och alltjämt
innehar. Undertiden den 23juni-den 25 juli 1975 åtnjöt jag emellertid
semester och upprätthöll därefter tjänsten som överåklagare. Som vikarie
för mig på 1:1-tjänsten tjänstgjorde dåvarande kammaråklagare Axel Richter.
Denne ville på grund av delikatessjäv icke handlägga ärendet. Då jag
den 28 juli återkom efter semestern tog jag med anledning av Richters inställning
till ärendet och riksåklagarens anmodan om skyndsam handläggning
av detta hand om ärendet för att i mån av tid under tjänstgöring som
överåklagare förbereda ärendet för åtal. Genom detta mitt förfarande kunde
jag, efter genomgång av ärendet, efter konferenser med förhörsledaren i
ärendet och tidigare förundersökningsledare samt efter kompletterande utredning
beträffande F:s tjänstgöringsförhållande, två dagar efter jag återinträtt
i min tjänst som chefsåklagare underteckna stämningsansökan mot F.

Chefsåklagaren Axel Richter anförde.

Under tiden 7 juli—22 augusti 1975 uppehöll jag egen tjänst som kammaråklagare
på åklagarmyndighetens 1. kammare varjämte jag dessutom
tjänstgjorde som vikarie för chefsåklagaren på samma kammare. Då ärendet
mot leg. läkaren F. efter överprövning hos RÅ återkom till åklagarmyndigheten
omlottades det till chefsåklagartjänsten på 1. kammaren och
inkom dit troligen den 7 juli 1975 försett med påteckning av överåklagare
Åke Sandberg att ärendet skulle handläggas av chefsåklagaren. Efter att ha
orienterat mig om ärendet tog jag kontakt med överåklagaren varvid be -

stämdes att chefsåklagare Thorvald Eliasson som ordinarie innehavare av
tjänsten som chefsåklagare på 1. kammaren skulle väcka och utföra åtal i
ärendet. Det bedömdes som orationellt ur arbetssynpunkt att först jag.
som tillfälligt uppehöll chefsåklagartjänsten, och sedan chefsåklagare
Eliasson skulle handlägga ärendet. Sedan chefsåklagare Eliasson återkommit
i tjänst efter semester övertog han ärendet den 28 juli 1975 för vidare
handläggning. Vid mina kontakter med överåklagaren och chefsåklagare
Eliasson i ärendet nämnde jag att jag stod i vänskapsförhållande till en av
de sakkunniga som kunde komma att åberopas vid kommande huvudförhandling.
Denna omständighet utgjorde formellt icke hinder för mig att
handlägga ärendet men med hänsyn till dettas kontroversiella karaktär
fann jag dock för egen del det lämpligare att annan åklagare uppträdde vid
kommande huvudförhandling.

Överåklagaren Åke Sandberg anförde följande i sitt yttrande.

1 ärendet föreligger yttranden av chefsåklagaren Thorvald Eliasson och
dåvarande kammaråklagaren, numera chefsåklagaren Axel Richter. Av
deras redogörelser framgår att ärendet efter överprövning av riksåklagaren
inkom till åklagarmyndigheten den 7 juli 1975. Per telefon från riksåklagaren
erhöll jag besked att målet skulle handläggas av chefsåklagare. Eftersom
målet lottats å kammaråklagare på första kammaren — vid myndigheten
finns tre kammare - skulle enligt gällande regler målet övertagas av
chefsåklagaren på nämnda kammare. Denne hade vid tidpunkten för ärendets
ankomst semester och skulle därefter vikariera som överåklagare
fram till den 25 augusti 1975. Tjänsten som chefsåklagare uppehölls av
Richter, som av olika anledningar icke ansåg sig böra handlägga målet. Enligt
Richter övertogs målet av Eliasson den 28 juli 1975. Innan åtal kunde
väckas måste emellertid viss komplettering göras och då målet dessutom
var av omfattande och invecklad natur kunde stämningsansökan ingivas
först den 28 augusti 1975.

Enligt riksåklagarens direktiv skulle ärendet handläggas skyndsamt. Eftersom
det skulle handläggas av chefsåklagare fanns visserligen möjlighet
att frångå regeln att chefen för den kammare på vilken ärendet lottats skulle
övertaga ärendet. Emellertid var vid den aktuella tidpunkten tjänsten
som chefsåklagare på tredje kammaren vakant och uppehölls av kammaråklagare.
Chefen för andra kammaren - ungdomskammaren - skulle den
14 juli 1975 börja sin semester. Vidare hade man vid tingsrätten s. k. rättsferier
fram till mitten av augusti. Under denna tid handlades i rätten i princip
blott mål rörande häktade samt ungdomsmål. Det fanns därför icke anledning
att förvänta att man under rättsferierna skulle företaga några åtgärder
i tingsrätten, där endast ett begränsat antal jurister var i tjänst under
sommarmånaderna. Enligt min mening kan det med hänsyn till vad jag
ovan anfört icke riktas någon anmärkning mot att det skulle komma att
dröja cirka tre veckor innan Eliasson böljade förbereda väckande av åtal.
Av det anförda torde jämväl framgå att någon annan möjlighet än att låta
Eliasson övertaga målet icke stod till buds.

Chefsrådmannen Gustav Malmer uttalade följande i tingsrättens yttrande,
dagtecknat den 7 januari 1976.

Stämningsansökan i målet åklagaren ./. leg. läkaren F. inkom till Malmö
tingsrätt 29.8.1975. Åtalet gällde tjänstefel vid behandling av klagandens
dotter.

1.9.1975 utkom från trycket SFS 1975:667 vilken bl.a. innehåller, att
straff för tjänstefel skulle bortfalla fr. o. m. 1.1.1976.

Målet var av tämligen stor omfattning och en huvudförhandling i det
kunde beräknas ta minst en hel dag i anspråk. Det var därför ej självklart
att det kunde beredas tid för huvudförhandling före årets slut. Även om
dom skulle ha kunnat meddelas inom nämnda tid stod det från början klart,
att om F. skulle bli fälld till ansvar, kunde han lätt eliminera alla verkningar
av domen genom att vädja till hovrätten. Det skulle inte finnas några
möjligheter för hovrätten att hinna med målet före 1976, och hovrätten
skulle därför endast kunna undanröja den prövning av saken, som tingsrätten
verkställt, och ogilla åtalet utan att gå in på sakfrågan.

Målet var som nämnts av tämligen stor omfattning och kostnaderna för
dess handläggning - däri inräknat kostnaderna för offentlig försvarare åt
F. — skulle, med hänsyn till att denne i vart fall skulle bli frikänd i hovrätten,
komma att i sin helhet stanna på statsverket.

Goda skäl förelåg alltså för att redan från början dröja något med huvudförhandlingen
i målet, för att sedan efter 1.1.1976 under enklast möjliga
former ogilla åtalet.

Detta skulle också ha legat helt i linje med den inställning som riksåklagarämbetet
efter 1.9.1975 intagit till åtal för tjänstefel. 1 riksåklagarens cirkulär
C 81 utgivet 14.11.1975 heter det sålunda i näst sista stycket, att åtal
för tjänstefel inte vidare bör anhängiggöras, eftersom lagakraftvunnen dom
i målet inte kan påräknas före årsskiftet. Denna riksåklagarens ståndpunkt
hade han i själva verket givit offentligt uttryck åt betydligt tidigare, exempelvis
vid statsåklagarmötet i Stockholm 14 och 15.10.1975. Det enda godtagbara
skälet till att trots allt hålla huvudförhandling i målet före årsskiftet
skulle ha varit om F. önskat tillvarata sin möjlighet att efter en domstolsprövning
i sak erhålla en frikännande dom. Det visade sig emellertid så
småningom att F. ej var intresserad härav.

I vart fall påbörjade jag, sedan målet kommit in, handläggningen därav
genom att utfärda en s. k. bevisstämning på F. Det visade sig svårt att delge
denna, eftersom F. under september befanns vara inkallad till militärtjänst,
och delgivning skedde först 8.10. F. begärde 13.10. till offentlig försvarare
advokaten Lars Laurin i Lund, vilken sedermera förordnades.
Laurin behövde givetvis viss tid på sig för att i samråd med F. sätta sig in i
det tämligen vidlyftiga målet.

I skrift till riksåklagarämbetet av 14.11.1975 hemställde Laurin att åtalet
mot F. måtte nedläggas. Utsikterna för bifall till en sådan hemställan kunde
med hänsyn till vad som härovan anförts om riksåklagarens inställning
till åtal av nu ifrågavarande slag synas goda. Riksåklagaren fann emellertid
i beslut 18.11. 1975 inte skäl till någon åtgärd från sin sida i saken.

Tiden var emellertid nu så långt framskriden, att någon huvudförhandling
i målet ej kunde tänkas bli utsatt före årsskiftet. Målbalansen på min
rotel är visserligen ej särskilt stor, men rotelns huvudförhandlingsdagar är
dock alltid belagda 4-5 veckor i förväg.

Den omständigheten att den av åklagaren påstådda gärningen efter nyåret
ej längre är straffbar medför att huvudförhandlingen kan tas under
enklare former än eljest (bevisning kommer jämlikt 35 kap 7 § rättegångsbalken
ej att tillåtas) men den lärer ej kunna underlåtas. Med hänsyn till

riksåklagarens inställning lär man nämligen ej kunna räkna med att åklagaren
återkallar åtalet.

Klaganden J. framhåller att riksåklagarämbetet i sitt beslut 4.7.1975 anmodat
åklagarmyndigheten i Malmö att ”skyndsamt” väcka åtal mot F. I
de handlingar som kom tingsrätten tillhanda från åklagarmyndigheten finnes
emellertid intet, som antyder att målet borde handläggas skyndsamt,
och jag har ej heller handlagt det med någon förtur. Lagändringen vid årsskiftet
kunde som nämnts åberopas även som skäl till uppskov. Utöver de
dröjsmål, som orsakades av att F. ej delgavs stämning förrän 8.10. och av
att Laurin ville göra en hemställan till riksåklagaren (han underrättade mig
vid telefonsamtal mellan oss om denna sin avsikt några veckor innan denna
hemställan gjordes), kan också nämnas att åklagarens viktigaste, i stämningsansökningen
angivne sakkunnige docenten Helge Colldahl, Stockholm,
avled troligen i början av november. Jag och åklagaren fick någon
tid senare rent händelsevis genom pressen kännedom om detta dödsfall,
vilket givetvis framtvingade ett uppskov för att åklagaren skulle få tillfälle
att skaffa fram uppgift om någon annan sakkunnig.

Tingsrätten var redan någon dag efter det stämningsansökningen i målet
inkommit i telefonförbindelse med Colldahl för att överlägga med denne
om lämplig tid för en eventuell huvudförhandling i målet. Då han var avlägset
boende och kunde beräknas vara strängt upptagen av andra åligganden,
borde han givetvis få öva inflytande på tiden för huvudförhandlingen. Det
visade sig emellertid att han hade stora svårigheter att över huvud taget bereda
sig tid till en resa ner till Malmö, och något förslag till tid för huvudförhandling
framkom ej vid samtalet med honom.

Jag har nämnt dessa förhållanden för att klargöra, att om målet handlagts
i normal ordning utan hänsyn till lagändringen vid nyåret 1976, hade
huvudförhandling i alla fall knappast kommit att hållas före 1976.

JO Wigelius uttalade följande i beslut den 29 september 1976.

I skrivelsen den 4 juli 1976 anmodade riksåklagaren överåklagaren att
ombesörja att åtal väcktes skyndsamt. Ärendet var omfattande och väckandet
av åtal måste därför ta viss tid i anspråk. Emellertid var gämingsbeskrivningen
redan klar, när ärendet överlämnades till åklagarmyndigheten.
Väckande av åtal borde därför inte ha tagit så lång tid som nästan två månader
i anspråk. Riksåklagarens direktiv om skyndsamhet kan således inte
anses ha följts. 1 yttrandena har orsaken härtill angivits. Även om jag hyser
viss förståelse för svårigheterna att under rådande semesterperiod få ärendet
snabbt handlagt, anser jag dock att den fördröjning som skedde hade
kunnat undvikas. Enligt min mening borde nämligen ärendet inte legat i avvaktan
på Eliassons återkomst från semester, särskilt som denne vid återkomsten
under nästan en månad skulle upprätthålla tjänsten som överåklagare.
Richter hade hos Sandberg anfört vissa skäl mot att han skulle handlägga
ärendet. Jag har i och för sig inget att invända mot vad Richter härvid
anfört. Emellertid menar jag att sedan Sandberg konstaterat att ingen annan
i tjänst varande chefsåklagare kunde ta itu med ärendet Richter borde
ha givits uppdraget att väcka åtal i ärendet. Något formellt hinder för Rich -

ter att handlägga ärendet förelåg ju inte. Jag är medveten om att detta skulle
ha medfört visst dubbelarbete men anser att det var oundvikligt om
RÅ:s direktiv skulle följas.

Det kan råda någon tvekan om hur domstolen skall förfara när kommande
lagstiftning medför att åtalad gärning blir straffri. För egen del anser jag
att ett sådant mål bör handläggas utan särskilt beaktande av att eventuell
fullföljd i högre instans antages leda till automatisk ansvarsbefrielse. Inte
heller kan det enligt min mening finnas anledning att ta någon hänsyn till
om den tilltalade är mindre intresserad av att få ett avgörande i tingsrätten
före den nya lagstiftningens ikraftträdande. Handläggningen bör således i
princip inte förhalas. Först om det från början eller på något visst avgörande
stadium framstår som utsiktslöst att föra målet till dom under den äldre
lagstiftningen får det anses korrekt att inställa vidare handläggning. Det i
förevarande fall aktuella målet var inte i sig av förturskaraktär. Däremot
har det måhända förelegat särskilda skäl att ge målet viss prioritet för att
söka kompensera de uppenbara, betydande tidsförlusterna före åtalets
väckande. Vad som framgått angående målets karaktär och omständigheter
i målet gör det emellertid enligt min uppfattning antagligt att målet, också
med en påskyndad handläggningstakt, inte hade kunnat föras till slutligt
avgörande vid tingsrätten före årsskiftet. Även om jag inte i enskildheterna
kan dela Malmers uppfattning är jag därför inte beredd att rikta någon kritik
mot honom med anledning av att huvudförhandling inte kom till stånd
före årsskiftet.

Avräkning av häktningstid m. m.

En redogörelse för JO:s uttalanden och bedömningar rörande tillämpningen
av reglerna i 33 kap. 5 § brottsbalken om avräkning av häktningstid
m. m. och därtill anknytande bestämmelser finns i JO:s ämbetsberättelse
1976/77 s. 40 ff. Ytterligare frågor i ämnet har härefter varit föremål för JO
Wigelius bedömning i initiativärenden och vid inspektioner. Av det som
därvid förevarit skall här återges följande.

Vid beräkning av den tid, dvs. det antal dagar, som tillgodoräknas skall
sista dagen för frihetsberövandet medräknas. Finns beträffande den som
är häktad tidigare dom som får verkställas skall, enligt 9 § lagen om beräkning
av strafftid m.m., domen omedelbart befordras till verkställighet.
Strafftiden räknas i sådana fall från den dag domen får verkställas, 19 §
samma lag. 1 ett ärende där dom i annat mål befordrats till verkställighet
den dag då den misstänkte häktats ansåg JO att avräkning skulle ha skett
för tiden fram till och med dagen för häktningsbeslutet.

Med anknytning till bestämmelsen i 9 § lagen om beräkning av strafftid
m.m. om doms befordran till verkställighet föreskrivs i 8 § tillämpnings -

kungörelsen till denna lag att kriminalvårdsstyrelsen, då dom verkställs
samtidigt med häktning i annat mål, skall lämna uppgift om verkställigheten
till domstolen i häktningsmålet. En domstol hade i ett fall vid tiden för
huvudförhandling med den häktade inte erhållit föreskriven underrättelse
från kriminalvårdsstyrelsen om att verkställighet av annan dom påbörjats i
och med att den misstänkte häktats. Häktningstiden avräknades av domstolen,
vilket enligt avräkningsreglerna inte skulle ha skett. JO fann att det
formella underlag som domstolen haft vid prövningen av avräkningsfrågan
dock varit sådant att hela den tid som den misstänkte varit berövad friheten
i målet skulle tillgodoräknas. Från denna utgångspunkt hade det alltså
enligt JO från domstolens sida inte gjorts något fel i avräkningsfrågan. JO
anförde vidare följande i ärendet.

Mot bakgrund av det som förevarit i detta fall vill jag här tillägga att föreligger
det enligt kriminalregisterutdrag en tidigare dom på t. ex. fängelse
om vilken det inte finns någon verkställighetsuppgift, bör domstolen vid
huvudförhandlingen ge akt på att, om den tilltalade är häktad, den tidigare
domen kan ha börjat verkställas i och med häktningen. Inkommer det inte
någon underrättelse härom från kriminalvårdsstyrelsen, kan domstolen
alltid försöka att under hand inhämta uppgift i verkställighetsfrågan, såvida
det inte är uppenbart att den tidigare domen inte kunnat verkställas på
grund av att den tilltalade vädjat mot denna eller andra hinder mot verkställighet
föreligger. Ett dylikt förfarande från domstolens sida är att rekommendera
särskilt i sådana fall då tiden mellan häktningsbeslut och huvudförhandling
blivit förhållandevis kort. Det tar nämligen normalt åtta till
tio dagar innan domstolen kan få underrättelse enligt 8 § tillämpningskungörelsen
från kriminalvårdsstyrelsen. Det skall här dock understrykas att
jag anser att det skulle föra för långt att hävda en skyldighet för domstolen
att införskaffa underhandsuppgifter av det slag som det här gäller.

I sammanhanget vill jag betona att bestämmelsen i 9 § lagen om beräkning
av strafftid m. m. om doms befordran till verkställighet endast gäller
sådana fall då tidigare dom får verkställas. Har uppskov med verkställigheten
beviljats eller skall verkställigheten anstå på grund av ansökan om nåd,
får domen inte verkställas med mindre den dömde påkallar det. Härav följer
att domstolen i häktningsmålet inte kan ta för givet att en tidigare dom,
även om den vunnit laga kraft, börjat verkställas i och med häktningen i
det nya målet. Någon form av bekräftelse på att verkställigheten påbörjats
måste föreligga innan domstolen beslutar att inte avräkna häktningstiden.

Vid inspektion av en tingsrätt iakttogs att man i en dom på skyddstillsyn,
vari redovisats tid för anhållande, inte hade angett att detta ägt rum utomlands.
JO lät anteckna följande till protokollet.

Det praktiska syftet med föreskriften om att straffprocessuella frihetsbe -

rövanden som kan bli tillgodoräknade skall redovisas i domen är att redovisningen,
då man dömer till sådan påföljd att frihetsberövandet kan bli
tillgodoräknat först senare, skall utgöra underlag för ett framtida beslut om
avräkning. I den mån det prövas skäligt skall avräkningsreglerna i 33 kap.
5 § brottsbalken tillämpas också i fråga om frihetsberövande som ägt rum
utom riket, 6 § samma kap. Tillgodoräknande skall i dylika fall alltså inte
ske obligatoriskt. Har frihetsberövande ägt rum utomlands måste också
detta redovisas i domen för att säkerställa en riktig tillämpning av avräkningsreglerna
i en framtida dom.

Det s. k. Morjärvsfallet

På grund av den uppmärksamhet och beskrivning som Morjärvsfallet
fått i massmedierna och med hänsyn till den sekretess varmed berörda
myndigheter nödgats omgärda fallet i fråga beslöt JO Wigelius den 20 december
1976 att granska detsamma. Den man som avses kallas här i fortsättningen
för E.

Länsåklagaren i Norrbottens län Ingemar Bäärnhielm, byråchefen vid
rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning Olof Frånstedt samt den kriminalkommissarie
som hållit förhör med E. lämnade Wigelius informationer om
fallet. Det skedde vid besök på ombudsmannaexpeditionen. Wigelius genomgick
också förundersökningsprotokoll och ett omfattande spaningsmaterial.

Wigelius uttalade följande i beslut den 25 februari 1977.

Av den utredning som jag verkställt framgår till en början att Bäärnhielm
den 16 november 1976 ingrep mot E. och anhöll honom som misstänkt för
spioneri. I samband med anhållandet inleddes ett tidsödande förundersökningsarbete,
vari kom att ingå husrannsakningar och beslag, en rad kontrollåtgärder
samt förhör med E. och ett stort antal andra personer. E. förnekade
att han gjort sig skyldig till brott. Den 20 november 1976 begärde
Bäärnhielm vid Haparanda tingsrätt att E. skulle häktas. I beslut den 24 november
1976 häktade tingsrätten E. såsom på sannolika skäl misstänkt för
spioneri. I beslutet antecknades att det skäligen kunde befaras att E. skulle
avvika eller annorledes undandraga sig lagföring eller straff ävensom att E.
genom undanröjande av bevis eller på annat sätt skulle försvåra sakens utredning.
Åtal mot E. skulle väckas den 8 december 1976. På begäran av
Bäärnhielm förlängdes sedermera åtalstiden till den 17 december 1976.
Sistnämnda dag beslöt Bäärnhielm att inte väcka åtal mot E. Motiveringen
härför var att brott ej kunde styrkas. E. försattes omedelbart på fri fot.

Utredningen i förevarande ärende visar att beslutet om anhållande av E.
hade föregåtts av ett långvarigt och tidvis ganska intensivt spaningsarbete
från säkerhetspolisens sida. Det var säkerhetspolisens egna iakttagelser av

E. men också utomstående personers uppgifter rörande E. som givit upphov
till misstankar om att E. sysslade med verksamhet som innefattade någon
form av brott mot rikets säkerhet. Misstankarna, vilka ansågs ha ökat
till följd av vissa omständigheter som tillkommit under 1976, grundade sig
på E:s uppträdande och förhållanden i övrigt i olika sammanhang under en
längre tidsperiod. Utan att ingå i detalj kan jag säga så mycket som att säkerhetspolisens
spaning gav vid handen att E. i en till synes onaturligt stor
utsträckning och företrädesvis när mörker rådde brukade besöka platser
där - eller i vilkas närhet - krigsmakten hade förrådsbyggnader och andra
anläggningar samt att E. vid dessa besök betedde sig på sådant sätt att säkerhetspolisen
fann anledning misstänka att E. bedrev spioneriverksamhet
av något slag. Jag kan också nämna att till misstankarna mot E. bidrog
uppgifter som säkerhetspolisen erhållit om uttalanden E. gjort och om kontakter
han haft, resor som E. företagit samt hans ekonomiska situation
som föreföll påfallande god i förhållande till hans inkomster från de arbeten
som det var känt att han hade. Under förundersökningen framkom vissa
ytterligare för E. graverande omständigheter, bl. a. en del vittnesuppgifter.
E. själv gjorde inte några medgivanden. I somliga avseenden lämnade
han förklaringar som knappast kunde förtjäna tilltro och i andra avseenden
tillbakavisade han blankt uppgifter från vittnen. Det bevismaterial som
man totalt fick fram under förundersökningen kunde dock inte binda E. vid
ett spioneribrott eller något annat brott. Eftersom en fällande dom mot E.
därför inte kunde påräknas, väcktes ej något åtal.

Sammanfattningsvis får jag anföra följande.

Det material som förelåg vid ingripandet mot E. var utan tvekan av den
omfattning och beskaffenhet att det motiverade en närmare undersökning
av E:s förehavanden från säkerhetspolisens sida. Enligt min mening kan
det inte riktas anmärkning mot att åklagaren anhöll E. Vad gäller domstolens
åtgärd att häkta E. såsom på sannolika skäl misstänkt för spioneri finner
jag att de misstankar som förelåg mot honom hade sådan styrka att
häktningen får anses ha varit fullt försvarlig. Ej heller förekommer anledning
till anmärkning mot övriga åtgärder som vidtagits under förundersökningen.
Något ingripande från min sida är således inte påkallat.

E. har, enligt vad jag erfarit, hos justitiekanslem begärt ersättning för
den frihetsinskränkning som han fått vidkännas genom anhållandet och
häktningen.

Den 4 mars 1977 inkom till JO en skrivelse från E. I skrivelsen påstod E.
att en del personer som hörts av säkerhetspolisen lämnat uppgifter om E.
vilka visat sig helt felaktiga. E. uttryckte också sin förvåning över att inte
”bägge parter” hörts i JO:s ärende. Enligt E. borde han och hans försvarare
ha fått närvara vid Bäärnhielms, Frånstedts och förhörsledarens
besök hos JO. E. förmodade att han hade kunnat lämna informationer som
"varit till stor nytta för en mera rättvis bedömning av hela fallet”.

JO Wigelius anförde bl. a. följande i en till E. ställd skrivelse den 12 april
1977.

1 mitt beslut den 25 februari 1977 har jag prövat om det kunde riktas några
anmärkningar mot de åtgärder som vidtagits mot Er av säkerhetspolisen,
länsåklagaren i Norrbottens län Ingemar Bäärnhielm eller Haparanda
tingsrätt. Som framgår av beslutet fann jag att det inte förelåg skäl för någon
anmärkning.

En samlad bedömning, grundad främst på vad som inhämtats vid en genomgång
av förundersökningsprotokoll och spaningsmaterial, ger enligt
min mening vid handen att ingripandena mot Er varit fullt motiverade.
Självfallet kan det i enskildheter förekomma fel och brister i utredningen,
men under densamma har otvetydigt framkommit omständigheter av sådan
beskaffenhet att de sammantagna berättigat till de åtgärder som tillgripits.
Jag anser det uteslutet att en fortsatt utredning genom min försorg —
med bl. a. hörande av Er och andra som lämnat upplysningar i saken till säkerhetspolisen
— skulle kunna förändra den totalbild, som dessa omständigheter
tillsammans kan sägas ge, så att det skulle finnas skäl att frångå
den bedömning jag gjort i beslutet den 25 februari 1977. Ej heller av annan
orsak anser jag att det förekommer anledning till en förnyad undersökning
från min sida på grund av säkerhetspolisens handläggning av Ert fall.

Handläggning hos polis och åklagare av ärende rörande försök till
valutasmuggling m. m.

Bakgrund

Söndagen den 5 oktober 1975 företogs på Arlanda flygplats en säkerhetskontroll
av passagerare som kl. 13.40 skulle avresa till Helsingfors. Vid
kontrollen påträffades hos Pentti Ketola 50 tusenkronorssedlar och 8
hundrakronorssedlari ett passfodral i ena byxfickan, hos hans hustru Laila
Ketola 94 tusenkronorssedlar i ett kuvert i handväskan samt hos Berit Metsämäki
50 tusenkronorssedlar i ett kuvert i handväskan. Sedan makarna
Ketola och Berit Metsämäki stoppats i säkerhetskontrollen, medtogs de till
vakthavande befäl för polisens passkontrollgrupp ute på Arlanda flygplats.
Berit Metsämäkis make Lauri Metsämäki hade passerat säkerhetskontrollen
med 50000 kronor utan att dessa påträffats.

Makarna Ketola och Metsämäki hade tillsammans besökt den socialdemokratiska
partikongressen i Stockholm. Under denna hade partikassören
Nils Gösta Damberg överlämnat 244800 kronor till Pentti Ketola. Denne
var ekonomichef i det finska socialdemokratiska partiet och det var i den
egenskapen som han mottog pengarna av Damberg. Pentti Ketola hade se -

nare fördelat sedlarna bland sig och sina tre medresenärer. Detta var enligt
vad Ketola sedermera uppgav en ren säkerhetsåtgärd. Om något skulle
hända honom, borde han inte ha hela penningsumman på sig. Något tillstånd
av riksbanken att utföra pengarna ur riket fanns inte. I polisanmälan
som upprättades den 5 oktober 1975 ute på flygplatsen antecknades att Ketola
”säger sig ej känna till begränsningen gällande valutautförsel” och att
han ”anser sig själv ensam ansvarig till utförselförsöket”. Enligt Damberg
hade 75 000 kronor av pengarna skänkts till det svenska socialdemokratiska
partiet av metallindustriarbetareförbundet. Förbundets ekonomichef
Per Johansson hade överlämnat en check på beloppet till Damberg. Återstoden
av pengarna, 169 800 kronor, hade kommit från motsvarande förbund
i Västtyskland för att av partiet förmedlas till det finska broderpartiet.
Beträffande det senare beloppet hade Johansson mottagit detta från
Tyskland i form av 100000 D-mark. Damberg hade sedan av Johansson
fått en check på beloppet.

Med anledning av det som inträffat vid säkerhetskontrollen på Arlanda
vidtogs omgående vissa polisiära åtgärder ute på flygplatsen. Även åklagare
inkopplades. Dessutom kontaktades riksbanken. Sedan pengarna tagits
i beslag av polisen tilläts makarna Ketola och Berit Metsämäki att företaga
resan till Finland.

Sedan länsåklagaren i Stockholms län och Gotlands län Lars Dahlgren
den 13 oktober 1975 tillskrivit riksbanken och överlämnat vissa utredningshandlingar
i saken, angav riksbanken makarna Ketola och Berit Metsämäki
till åtal för försök till olovlig utförsel av sammanlagt 194 800 kronor.
Detta skedde i skrivelse till Dahlgren den 28 oktober 1975. Riksbanken
framhöll i skrivelsen att det rört sig om en valutatransaktion av en art
som normalt medges och att huvuddelen av betalningsmedlen införts till
Sverige i syfte att åter utföras. Med hänsyn härtill och i överensstämmelse
med gällande praxis ansåg riksbanken att det saknades anledning att yrka
förverkande av de beslagtagna pengarna. Enligt riksbanken kunde även
Lauri Metsämäki misstänkas för brott mot valutaförordningen. Riksbanken
begärde därför att förundersökning skulle företagas också beträffande
Lauri Metsämäki. Åtalsangivelsen skulle senare eventuellt utvidgas att
omfatta denne. Vidare hemställde riksbanken att Dambergs överlämnande
av sedlar till Pentti Ketola skulle göras till föremål förförundersökning och
att förundersökningen även skulle belysa huruvida Johansson kunde misstänkas
för medverkan till valutabrott. Riksbanken skulle därefter taga
ställning i angivelsefrågan vad gällde Damberg och Johansson. Riksbankens
skrivelse avslutades med följande: ”1 en till riksbanken avgiven försäljningsanmälan
dagtecknad den 12 oktober 1975 har Johansson uppgivit
att han från utlandet mottagit 100000 DM utgörande medel att överlämna
till Socialdemokraterna i Sverige för vidarebefordran till finska arbetarerörelsen.
Enligt försäljningsanmälan och enligt vad som i övrigt framkommit
får det mottagna beloppet sålunda antas ha utgjort gåva. Sådan är enligt en

5 Riksdagen 1977178. 2 sami Nr I

generell dispens medgiven genom svensk valutabank. Anledning till rättslig
undersökning av vad som förekommit beträffande det från utlandet
mottagna beloppet föreligger inte.”

I skrivelse den 14januari 1976 till länsåklagaren Dahlgren angav riksbanken
Lauri Metsämäki till åtal för olovlig utförsel av 50000 kronor och
Damberg till åtal för överträdelse av 5 § punkt 2 i valutaförordningen
(överlåtelsen av sedlarna till Pentti Ketola). Härjämte angavs Damberg till
åtal för medverkan tili olovlig utförsel och försök därtill. Enligt riksbanken
kunde det senare brottet som Damberg angavs för möjligen vara konsumerat
av det förstnämnda. Vad beträffar Johansson anförde riksbanken följande:
”Av översända förhörsprotokoll framgår att Johansson den 2 oktober
1975 överlämnat två checkar till Damberg. Utredningsmaterialet ger
inte underlag för grundad misstanke att Johansson överlämnat dessa till
Damberg med vetskap om att denne skulle överlåta betalningsmedlen till
valutautlänning utan riksbankens tillstånd eller att medlen skulle utföras
från Sverige på otillåtet sätt. Med hänsyn till det anförda anges Johansson
inte till åtal.”

Dahlgren väckte sedermera åtal vid Stockholms läns västra tingsrätt mot
makarna Ketola och Metsämäki samt mot Damberg. I dom den 26 maj
1976, som vunnit laga kraft, dömde tingsrätten Pentti Ketola för försök till
olovlig utförsel av betalningsmedel att böta 100 dagsböter, envar av Laila
Ketola och Berit Metsämäki för samma brott att böta 40 dagsböter, Lauri
Metsämäki för olovlig utförsel av betalningsmedel att böta 40 dagsböter
samt Damberg för brott mot valutaförordningen (5 § punkt 2) att böta 60
dagsböter.

Klagomål

I. Dnr 2715175

Bertil Grennberg klagade på att de som avslöjats för valutasmugglingen
inte synes ha förhörts ordentligt, att de inte delgivits misstanke om brott
samt att de relativt omgående tillåtits att lämna landet. Vidare påtalade
Grennberg att ett kvitto som varit synnerligen graverande för de inblandade
organisationerna och personerna blivit liggande kvar på Arlanda i stället
för att genast förenas med utredningsmaterialet. Härjämte begärde Grennberg
utredning huruvida ”andra personer med ämbetsansvar haft sådan
kontakt med de ansvariga som varit ägnad att påverka beslutet” samt huruvida
"de ansvariga tjänstemännen dels varit i tillfälle att låta sig påverkas
av, dels faktiskt låtit sig påverkas av andra personer utan ämbetsansvar”.
Med hänsyn till - som Grennberg uttryckte det - ”den i och för sig
näraliggande tanken att det hela skett efter obehörig påverkan från högre
ort” ansåg han det vara ett allmänt intresse och ett intresse för de berörda
personerna att denna sak utreddes.

2. Dnr2743175

Martia Svensson insände en artikel i tidningen Expressen den 11 oktober
1975 med rubriken ”Inget straff för smugglande sossarna - om de inte
själva vill”. Om uppgifterna i artikeln vore riktiga, syntes enligt Martia
Svensson åtminstone vederbörande tulltjänstemän, eventuellt även inblandade
polismän, ha gjort sig skyldiga till tjänstefel.

3. Dnr 2766/75

Dennis Dahlberg begärde utredning om de inblandade polismännens
agerande samt om länsåklagaren Lars Dahlgrens ”underlåtenhet att anhålla
sossepamparna från Finland”.

4. Dnr 610176

Cecil Stromberg anhöll att nödvändiga åtgärder vidtogs för att klarlägga
dåvarande statsministern Olof Palmes och partisekreteraren Sten Anderssons
ansvarighet i valutaskandalen och att nödvändiga åtgärder vidtogs för
att avslöja ägaren till det bankkonto i Schweiz, varifrån pengarna har sitt
ursprung. Stromberg begärde också att affären i sin helhet klarlades (exempelvis
anledningen till att enligt uppgift i Tyskland insamlade medel insattes
i schweizisk bank i stället för i tysk och anledningen till att man
smugglade över pengarna till Finland i stället för att använda sig av normal
bankväg).

5. Dnr 1833/76

Claes Melin klagade över tingsrättens straffmätning. Han jämförde denna
med ett fall för några år sedan då en svensk domstol dömde en schweizisk
bankir till fängelse för försök till olovlig valutautförsel och dessutom
förklarade pengarna i fråga förverkade.

6. Dnr 2757175

L. Hellbing insände en artikel i tidningen Göteborgs Posten den 15 oktober
1975 med rubriken ”Valutaaffären hålls hemlig av Riksbanken”.
Hellbing begärde att JO skulle granska huruvida beslutet om hemligstämpling
varit lagligen grundat.

7. Dnr 2728/75

P.W. Sandström insände en artikel i Svenska Dagbladet den 11 oktober
1975 med rubriken ”Palme har sagt sitt i smuggelaffären”. Artikeln handlar
om en journalist och en fotograf som av poliser ute på Arlanda flygplats
skulle ha hindrats från att gå ut på ”plattan” till det flygplan med vilket
Olof Palme återvänt till Sverige efter en resa till Västtyskland. ”Tre bastanta
poliser” skulle ha stått i vägen och sagt att ”ingen släpps in i dag”.
De hade hänvisat till polismästaren i distriktet och enligt artikeln skulle polismästaren
Wilhelm Johansson i Märsta ha sagt: ”Ni får inte träffa Palme

idag. Han har bett att få slippa pressen.” Sandström frågade om en svensk
polismyndighet får handla på det sätt som beskrivits i tidningsartikeln.

JO:s utredning

På grund av Grennbergs, Martia Svenssons och Dahlbergs klagomål
(punkterna 1-3 ovan) inhämtades utredning och yttrande från länspolischefen
i Stockholms län och åklagarmyndigheten i Sollentuna åklagardistrikt.
Dessutom hade föredraganden i ärendet ett samtal på ombudsmannaexpeditionen
med avdelningsdirektören i riksbanken Per-Fredrik Perenius
och erhöll därvid svar på vissa frågor angående Perenius’ befattning
med saken. Vissa kompletteringar av utredningen vidtogs därefter. Grennberg,
Martia Svensson och Dahlberg tillställdes huvuddelen av utredningen
och bereddes tillfälle att inkomma med påminnelser. Endast Grennberg
hörde av sig. Vidare granskades förundersökningsprotokoll (Märsta polisdistrikt)
och Stockholms läns västra tingsrätts dom den 26 maj 1976. Av såväl
protokollet som domen framgick att makarna Ketola och Berit Metsämäki
- de som stoppades i säkerhetskontrollen - förnekade att de gjort
sig skyldiga till något brott. De hade inte känt till de svenska valutabestämmelserna.

Med anledning av Sandströms klagomål (punkt 7 ovan) inhämtades under
hand vissa upplysningar från polismästaren Wilhelm Johansson i Märsta.

1 en den 23 april 1976 dagtecknad promemoria, vilken ligger till grund för
länspolischefens yttrande, anfördes följande.

Säkerhetskontrollen var förutbestämd dagen innan att äga rum vid Gate
nr 9 och genomfördes rutinmässigt på sedvanligt sätt. Samtliga passagerare
visiterades. Som chef för flygplatskontrollantema tjänstgjorde pinsp
Hilding Strandberg. Under arbetets behöriga gång erhöll Strandberg besked
om att det anträffats betydande mängd svensk valuta hos några passagerare
av flygplatskontrollanterna Kristina Lemon, Åke Wall respektive
Ellen Nilsson.

De beordrades att ta personerna med sig in till vakthavande befäl på
passkontrollen för avrapportering.

Som vakthavande befäl å passkontrollgruppen tjänstgjorde pinsp Bertil
Gräsgårds.

Genom avrapporteringen rörande makarna Ketola och fru Metsämäki
klargjordes, att hos var och en av dem anträffats svensk valuta till så betydande
belopp att riksbankens tillstånd till utförsel erfordrades. Gräsgårds
fick även veta hur pengarna förvarats av var och en i sällskapet och beloppens
storlek. Det sammanlagda beloppet utgjorde 150800 kronor.

Sedan Gräsgårds utfört identifieringskontroll inledde han omedelbart
förhör med de inblandade för att orientera sig om händelseförloppet och
omständigheterna kring försöket att föra ut valuta utan tillstånd.

Det visade sig därvid att endast fru Metsämäki talade svenska språket. I
och med detta kom fru Metsämäki att fungera som tolk under förhöret,
som utfördes med alla tre samtidigt.

Gräsgårds underrättade inte makarna Ketola och fru Metsämäki polisi -

ärt formellt om misstanke för försök till olovlig valutautförsel. Han klargjorde
dock för samtliga, att de i och med penninginnehavet gjort sig skyldiga
till försök till brott mot valutaförordningen enligt svensk lag. Fru Metsämäki
översatte detta till finska språket för de andra varigenom Gräsgårds
anser att samtliga underrättats om misstanke för brott.

Vid utfrågningen av de tre personerna riktade Gräsgårds frågorna utan
någon direkt anledning till Pentti Ketola. Det föll sig därvid också helt naturligt
för fru Metsämäki att översätta de ställda frågorna till Pentti Ketola
och denne svarade under hela förhöret ensam på alla frågorna. Hans hustru
yttrade sig inte vid något tillfälle medan fru Metsämäki däremot vid något
enstaka tillfälle självmant lämnade vissa upplysningar.

Det framkom, att Ketola med sällskap kommit till Stockholm 1975-10-04
inbjudna som gäster vid svenska socialdemokratiska arbetarförbundets
kongress. Ketola och hans sällskap saknade utförseltillstånd för pengarna,
och de kände inte till att ett sådant tillstånd erfordrades, men kunde tänka
sig att det fanns en gräns för beloppets storlek. Det framkom även, att
pengarna skulle gå till finska metallarbetareförbundets socialdemokratiska
valkommitté och att de erhållits som gåva av svenska metallarbetareförbundet.

Gräsgårds bedömde att ärendet var komplicerat, dels på grund av beloppets
storlek, och dels därför att det var fråga om överföring av pengar mellan
fackförbund. Han tog därför kontakt med poliskommissarie Heiwe,
chef för passkontrollgruppen, som oaktat han inte var i tjänst tillfälligt uppehöll
sig på sitt tjänsterum.

Sedan Heiwe informerats om händelseförloppet fortsatte de tillsammans
med utfrågningen av de misstänkta.

Ketola ombads styrka innehavet av pengarna. Denne tog då fram två
fotostatkopior den ena utgörande en check i Pk-banken från Per Johansson
till Nils Gösta Damberg samt den andra ett utländskt betalningsuppdrag
för Pk-banken i Stockholm. Av handlingarna framgick, att gåvan utgjorde
244 800 kronor.

På fråga om det fanns ytterligare pengar hos någon av dem tog fru Ketola
vad Gräsgårds kan minnas, självmant fram ett kuvert ur sin handväska
vilket innehöll 44 st. tusenkronorssedlar i svensk valuta.

1 andra förhör görs gällande att flygplatskontrollant Laila Eriksson tog
upp kuvertet ur handväskan. Gräsgårds kan inte erinra sig detta. Detta är
dock möjligt, eftersom det var Laila Eriksson som lade kuvertet på Gräsgårds
bord.

Gräsgårds och Heiwe talade därefter sinsemellan om att det måste finnas
ytterligare pengar. Därvid berättade fru Metsämäki spontant, att de
varit fyra i sällskap och att den ljärde personen, hennes make Lauri Juhani
Metsämäki, också haft 50000 kronor med sig. Denne hade utrest med plan
AY 794 utan att pengarna anträffats hos honom vid säkerhetskontrollen.

Heiwe tog hand om fotostatkopiorna. Han tog därefter telefonkontakt
med jourhavande åklagare Lars Ågren.

Gräsgårds hörde vissa avsnitt av samtalet mellan dem och det framgick,
att de var tveksamma huruvida det kunde föreligga generellt tillstånd för
transaktioner av här förevarande slag mellan olika fackförbund. Innan
åklagaren tog ställning i ärendet erbjöd sig Heiwe att söka kontakt med en
tjänsteman vid riksbanken för att efterhöra rutinerna vid överföring av valuta
mellan fackförbund i olika länder.

Heiwe erhöll telefonkontakt med tjänstemannen vid riksbanken. Gräs -

gårds fick den uppfattningen av telefonsamtalet och även senare direkt av
Heiwe, att tjänstemannen inte kände till att det fanns något tillstånd för
ifrågavarande transaktion och att ärendet skulle gå den vanliga vägen med
åtalsprövning. Heiwe kontaktade därefter ånyo åklagaren och redogjorde
för samtalet med tjänstemannen vid riksbanken.

Heiwe framförde därefter åklagarens beslut att hela beloppet skulle tagas
i beslag och att beslagsprotokoll skulle upprättas. Heiwe tilläde även
att ärendet skulle redovisas med en anmälan.

Det var aldrig tal om något frihetsberövande och Gräsgårds bibringades
den uppfattningen, att så snart nämnda handlingar upprättats skulle makarna
Ketola och fru Metsämäki få fortsätta sin avbrutna resa.

Heiwe övergick därefter till andra göromål. Dessförinnan återlämnade
han fotostathandlingarna till Ketola, vilka handlingar denne fick med sig
när han lämnade passkontrollen vid den fortsatta resan till Finland.

Vid det fortsatta förhöret, hållet av Gräsgårds ensam, framkom, att Ketola
mottagit pengarna samma dags förmiddag av socialdemokratiska partikassören
Gösta Damberg. Vad Gräsgårds kan minnas så nämndes även
namnet Per Johansson.

Några rättegångsfullmakter upprättades inte. Gräsgårds kan inte lämna
någon förklaring till varför inte detta ägde rum. Efter åklagarens beslut om
beslaget och Heiwes direktiv om redovisningen av ärendet med anmälan
fullföljde han bara det han blivit beordrad att göra.

Poliskommissarie Rune Heiwe. 1975-10-05 vid 14.00-tiden befann han
sig tillfälligtvis på arbetsplatsen utan att vara i tjänst. I vakthavande befäls
rum befann sig pinsp Gräsgårds, tre flygplatskontrollanter samt tre finska
medborgare, makarna Ketola och fru Metsämäki.

På vakthavande befäls bord låg tre sedelbuntar enligt uppgift sammanlagt
150800 kronor. Dessutom fanns två fotostatkopior. Den ena var en
check på 75 000 kr. utställd av svenska metallindustriförbundet till SAP,
och en handling som utvisade, att en svensk bank fått i uppdrag av en bank
i Basel att till Per Johansson utbetala ett belopp om 100000 DM. Enligt en
uträkning på den sistnämnda handlingen skulle det totala beloppet uppgå
till 244800 kr.

Pinsp Gräsgårds frågade Heiwe till råds i ärendet och omtalade, att Ketola,
sedan han ertappats velat styrka åtkomsten av pengarna genom att förete
ovannämnda handlingar och samtidigt hävda att det rörde sig om en
legal överföring av pengar till Finland.

Det framkom, att en medresenär på samma flygplan medfört 50000 kr.
utan att ha blivit stoppad vid säkerhetskontrollen. De återstående 44 000
kronorna förvarades av Ketolas hustru. De anträffades i hennes handväska
av en flygplatskontrollant. Enligt Ketola skulle pengarna nyttjas till socialdemokraternas
kamp mot kommunisterna i det förestående valet inom
metallarbetareförbundet.

Heiwe föredrog därefter ärendet för då (distriktsåklagare) Lars Ågren.
Då Ketola hävdat, att han fått pengarna genom svenska socialdemokratiska
partiet i samband med partikongressen och att överföringen till Finland
var legal överenskoms, att Heiwe skulle kontakta en herr Perenius vid
riksbanken, vilken Heiwe känner från andra valutasammanhang.

Därvid framkom, att någon ansökan icke gjorts och att det på grund därav
icke kunde röra sig om någon legal utförsel. Perenius föreslog, att pengarna
skulle tagas i beslag och att riksbanken måste ta ställning i åtalsfrågan
i vanlig ordning, detta särskilt då man kunde kräva av en man i Ketolas
ställning att känna till valutabestämmelserna.

Ågren, som underrättades om vad som framkommit vid samtalet, beslutade,
att hela beloppet skulle tagas i beslag. Några ytterligare åtgärder mot
de misstänkta diskuterades aldrig.

Pinsp Gräsgårds underrättades om Ågrens beslut av Heiwe och fick i
uppdrag att fortsätta handläggningen av ärendet.

Säkerhetskontrollen har varit förberedd sedan föregående dag och inte
något som ordnats i all hast.

Länspolischefen anförde i sitt på länsstyrelsens vägnar avgivna yttrande
den 12 maj 1976 följande.

Av promemorian framgår att polismännens agerande närmast varit inriktat
på att söka bringa klarhet i de faktiska förhållandena kring det stora
penninginnehavet och inte utgjort ett inledande av förundersökning. Den
polispersonal som vid tillfället tjänstgjorde på flygplatsen hade inte heller
till uppgift att utreda eventuella brott.

Mot nu angiven bakgrund kan underlåtenheten att formellt förklara finländarna
misstänkta för brott förklaras; det har dock klargjorts för alla tre
att vad de stått i färd med att göra var stridande mot svensk lag. Att frågan
om biträde av försvarare inte berörts finner länsstyrelsen inte heller anmärkningsvärt.
Detsamma gäller att samtliga hörts gemensamt och med en
av dem som tolk.

Sedan åklagaren fattat sitt beslut som innebar att pengarna skulle tagas i
beslag och att samtliga fick fortsätta sin resa hade polisen på Arlanda endast
att verkställa beslaget och upprätta anmälan. Pengarna, anmälan, beslagsprotokollet
och fotokopior av vissa handlingar hade samma eller följande
dag av pinsp Gräsgårds överlämnats till kriminalavdelningen i Märsta
polisdistrikt för utredning. Enligt uppgift av Gräsgårds har herr Ketola
före avresan från Arlanda fått en kopia av beslagsprotokollet.

Enligt länsstyrelsens mening kan något felaktigt handlande inte läggas
polispersonalen till last.

Distriktsåklagaren Lars Ågren i Sollentuna anförde följande i yttrande
den 15 april 1976.

Undertecknad var jourhavande åklagare för Sollentuna och Solna åklagardistrikt
1975-10-01-08 och sålunda den åklagare som kontaktades i
ärendet av poliskommissarie Rune Heiwe, Passpolisen. Arlanda vid lunchtiden
den aktuella dagen då Pentti Ketola, Laila Ketola och Berit Metsämäki
avslöjats vid smugglingsförsöket.

Efter föredragning av vad som framkommit vid förhör med makarna Ketola
och Berit Metsämäki om åtkomsten av pengarna, hur de fördelats sinsemellan
och avsikten med utförseln m.m.. beslöts att avdelningsdirektör
Per-Fredrik Perenius vid riksbanken skulle kontaktas då de misstänkta
bl. a. uppgav att utförseltillstånd fanns. Kommissarie Heiwe fick i uppdrag
att underrätta avdelningsdirektör Perenius om vad som framkommit och
efterhöra hans syn på saken och efter en stund erhöll jag det beskedet att
utförseltillstånd saknades och att avdelningsdirektör Perenius ansåg att
riksbanken med största sannolikhet eller sannolikt (vilketdera kan jag icke
idag erinra mig) icke skulle komma att ange brottet till åtal men att pengarna
borde tagas i beslag trots allt.

Då jag i tidigare valutaärenden upplysts om avdelningsdirektör Perenius’
ställning vid riksbanken såsom bemyndigad att besluta i dylika ärenden
samt då anledning saknades att ifrågasätta hans meddelande till kommissarie
Heiwe, ansåg jag på grund av den exklusiva åtalsbegränsningen
med angivelse som förutsättning för åtal, att ytterligare utredning ej var erforderlig
med hänsyn till vad som framkommit.

Några tvångsåtgärder bedömdes sålunda som icke påkallade och ej heller
avkrävande av rättegångsfullmakter.

Kontakt med andra personer än nyssnämnda har icke skett, varför någon
styrning av mitt beslut icke förekommit ur politisk synvinkel.

Tillförordnad chefsåklagare Per Rundqvist vid härvarande åklagarmyndighet
informerades 1975-10-06 om vad som förekommit, varefter ärendet
1975-10-08 övertogs av länsåklagare Lars Dahlgren.

Rundqvist anförde i yttrande den 15 april 1976 följande.

Undertiden 1975-10-06—31 tjänstgjorde jag som t.f. chefsåklagare i distriktet.

1975-10-06 strax efter kl. 16.00 informerades jag av distriktsåklagare
Ågren i korthet om händelsen på Arlanda. De misstänkta fanns då ej längre
kvar i riket. Vid ankomst till min bostad samma dag vid 18.00-tiden meddelade
jag per telefon länsåklagare Otto Meijer om ärendet, varvid jag anmodades
att taga över ärendet från Ågren. Länsåklagarmyndigheten i Solna
övertog därefter ärendets handläggning 1975-10-08. Några kontakter med
andra personer har jag inte haft i ärendet.

Antalet fall av försök till olovlig utförsel av betalningsmedel har efter införandet
av lagen om särskilda åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd
med internationell bakgrund (1973:162) blivit ganska frekventa till följd av
den möjlighet till bland annat kroppsvisitation och kroppsbesiktning, som
lagen ger. Regelmässigt har det dock inte varit fråga om försök till utförsel
av så stort belopp som i det aktuella fallet.

För att säkerställa möjligheterna till lagföring av utländska medborgare
utan hemvist i riket har tvångsåtgärder i form av anhållande och häktning
varit ovanliga. I stället har rättegångsfullmakt avkrävts de misstänkta och
ibland även bötesdeposition.

Sett mot bakgrunden av de informationer Ågren via kommissarie Heiwe
erhöll från avdelningsdirektör Perenius vid Sveriges riksbank att åtalsangivelse
eventuellt inte skulle göras synes det mig förståeligt att Ågren inte
vidtog några tvångsåtgärder med de misstänkta eller avkrävde dem rättegångsfullmakter.

Vad gäller frågan om talan om förverkande av de beslagtagna pengarna
vill jag nämna att sådan kan föras jämlikt bestämmelserna i RP 17 § andra
stycket oberoende av om de misstänkta inställer sig personligen i tingsrätten
eller ej och oberoende av om rättegångsfullmakt saknas.

Perenius uppgav följande. Han är inte ovan vid telefonsamtal av det slag
som han och Heiwe hade. Det kommer ganska ofta sådana samtal från Arlanda
eller Märstapolisen eller från någon åklagare. Det rör sig då om förfrågningar
hur man skall förfara med pengar som anträffats hos utresande i
fall där man kan misstänka att avsikten är att föra pengarna ur landet på ett
illegalt sätt. Vid det nu aktuella samtalet med Heiwe talade denne om att

det var några finnar sorn hade varit på den socialdemokratiska partikongressen
och som hade fått pengar av en högre parti- eller fackföreningsfunktionär.
Heiwe uppgav också att man påträffat ett kvitto på DM 100 000
kronor. Sedan Heiwe beskrivit situationen, framhöll Perenius att det inte
fanns någon anledning att gå in på en prövning huruvida finnarna handlat i
god tro eller ej, om de känt till valutabestämmelsema. Perenius förklarade
att även om det rörde sig om s. k. bona fide-pengar, så fanns det nog inte
något tillstånd från riksbanken att föra ut dem ur riket på det sätt som man
hade försökt, utan pengarna borde i vanlig ordning tagas i beslag och rapport
gå in till riksbanken för ställningstagande i åtalsfrågan.

Med anledning av Ågrens uppgift att Perenius skulle ha sagt till Heiwe
att riksbanken med största sannolikhet eller sannolikt inte skulle komma
att ange brottet till åtal förklarade Perenius att han inte hade någon befogenhet
eller anledning att uttala sig i åtalsfrågan. Det gjorde han heller aldrig.
Han stod därför fast vid vad han tidigare berättat och hänvisade till en
av Heiwe den 8 oktober 1975 upprättad rapport. ”Det måste vara någon
feluppfattning utav, ganska grovt”, tilläde Perenius.

Den rapport av Heiwe som Perenius hänvisat till fanns intagen i förundersökningsprotokollet.
I rapporten hade Heiwe antecknat följande om sitt
samtal med Perenius.

Perenius uppgav, att eftersom inte någon ansökan om utförsel gjorts hos
riksbanken kan det inte röra sig om legal utförsel, varför han föreslog att
pengarna borde tagas i beslag. Perenius uppgav vidare att även om åtkomsten
av pengarna är styrkt och det i och för sig kan röra sig om "bona fidepengar”
så måste ju riksbanken ta ställning i åtalsfrågan i vanlig ordning,
synnerligast som man rimligtvis torde kunna kräva av en man i Ketolas
ställning att känna till bestämmelserna.

Distriktsåklagare Ågren underrättades därefter om vad som framkommit
vid samtalet med Perenius och beslutade därefter att hela beloppet skulle
tagas i beslag. Några ytterligare åtgärder mot dem/de misstänkta diskuterades
aldrig.

Under hand inhämtades vissa upplysningar från Heiwe. Han hänvisade
därvid till uppgifterna i promemorian den 8 oktober 1975 samt uppgav följande.

Ågren hade i slutet av det andra telefonsamtalet med Heiwe (alltså det
samtal som ägde rum efter Heiwes samtal med Perenius) bett Heiwe att
sätta en lapp på ärendet med uppmaning till vederbörande utredningsman
att skyndsamt överlämna detsamma till riksbanken för bedömning. Under
samtalen med Ågren hade Heiwe inte yttrat något om att Perenius skulle
ha ansett att riksbanken med största sannolikhet eller sannolikt icke skulle
komma att ange brottet till åtal. Något sådant uttalande hade för övrigt inte
Perenius gjort.

Efter att ha tagit del av Perenius'' och Heiwes uppgifter om vad som
skulle ha förekommit anförde Ågren i ett den 24 juni 1976 avgivet, kompletterande
yttrande följande.

Jag vidhåller med bestämdhet de uppgifter jag lämnat i yttrande 1976-04-15.

Av avd. dir. Perenius utsaga framgår att han icke uttalat sig om huruvida
åtal skulle ske eller ej, men säger samtidigt att han måste ha varit föremål
för grov missuppfattning, tydligen syftande på telefonsamtalet med kommissarie
Heiwe. Denne, å sin sida, nämner inget om åtalsfrågan.

Vid telefonsamtal med kommissarie Heiwe omkring 1976-04-15 uppgav
denne, att han icke kunde erinra sig om frågan åtal/icke åtal hade varit aktuell
vid vårt samtal 1975-10-05. Han bestred icke mitt påstående därvidlag.
Dessutom bör påpekas att kommissarie Heiwe 1975-10-05 uppgav att
avd. dir. Perenius sagt att ”pengarna borde tagas i beslag i alla fall. Det
kunde vara en näsbränna åt dem (finländarna)”.

För vinnande av ytterligare klarhet i ärendet ifrågasätter jag om icke en
komplettering av utredningen bör göras genom länspolischefens försorg.

Grennberg påtalade i sina klagomål (punkt 1 s. 66 ovan) att ett kvitto
som varit synnerligen graverande för de inblandade organisationerna och
personerna blivit liggande kvar på Arlanda i stället för att genast förenas
med utredningsmaterialet.

Med anledning härav inhämtades vissa underhandsupplysningar från
kriminalinspektören i Märsta polisdistrikt Bo Wallström samt från förutnämnda
Heiwe och Gräsgårds.

Wallström uppgav följande.

Ärendet diariefördes i Märsta polisdistrikt den 6 oktober 1975 och i ärendet
fanns då en anmälan, ett personblad, ett beslagsprotokoll och den beslagtagna
penningsumman. Den 8 oktober tilldelades Wallström utredningen
och samma dags förmiddag ringde någon journalist och frågade om det
kvitto som nämns i klagoskrivelsen till JO. Wallström hade då inte sett kvittot
men en kort stund efter samtalet erhöll han fotostatkopior av kvittot -ett betalningsuppdrag från utlandet — som finns intaget på sidan 13 i förundersökningsprotokollet,
och av en check, som finns på sidan 19 i protokollet.
Wallström kände inte till av vilken anledning de nämnda fotostatkopiorna
inte inkom förrän den 8 oktober.

Heiwe uppgav följande.

Vid polisens ingripande på Arlanda den 5 oktober 1975 uppvisade Ketola
kopior av ett betalningsuppdrag från utlandet och en check. Heiwe, som
av en tillfällighet kom att vara närvarande då kontrollen skedde, tog därvid
fotostatkopior av nämnda handlingar. Han lade därefter fotostatkopiorna
på vakthavande befäls bord och tillsade polisinspektören Bertil Gräsgårds
att dessa skulle gå med övriga handlingar i ärendet. Vid samtal som Heiwe
hade med kriminalinspektören Wallström på kvällen den 7 oktober 1975
framkom det att Wallström inte fått eller sett de nämnda fotostatkopiorna.
Följande dag, dvs. den 8 oktober undersökte Heiwe saken och fann då att
handlingarna låg kvar på vakthavande befäls bord. Heiwe såg då till att de
omgående skickades till Märsta. Enligt Heiwes uppfattning torde dröjsmålet
ha berott på ett förbiseende från vakthavande befäls sida. - Heiwe har
senare ringt och meddelat att han vid närmare eftertanke var något osäker

på om han verkligen tillsade Gräsgårds att fotostatkopiorna skulle medfölja
ärendet till Märsta. Det är således möjligt att kopiorna lades på vakthavandes
bord utan någon kommentar från Heiwes sida.

Gräsgårds uppgav följande.

Vid polisens ingripande på Arlanda den 5 oktober 1975 uppvisade Ketola
kopior av ett betalningsuppdrag från utlandet och en check. Poliskommissarie
Heiwe som var närvarande vid tillfället tog därvid fotostatkopior
av nämnda handlingar, varefter Ketola återfick de kopior han uppvisat. De
av Heiwe tagna fotostatkopioma lades säkert på vakthavande befäls bord
för att gå med övriga handlingar i ärendet. Då handläggningen av fallet var
klar tillkallade Gräsgårds en polispatrull för att transportera handlingar
och beslagtagna pengar till Märsta. Efter det patrullen anlänt till Arlanda
räknade Gräsgårds tillsammans med de tillkallade polismännen de beslagtagna
pengarna. När detta var klart tog patrullen hand om pengar och
handlingar och körde till polisstationen i Märsta. Gräsgårds kände inte
förrän nu till att de nämnda fotostatkopioma därvid inte kom med. Enligt
hans uppfattning måste det ha varit ett rent förbiseende och det var under
inga omständigheter något avsiktligt undanhållande. Gräsgårds omtalade i
sammanhanget att han egentligen skulle ha slutat sin tjänstgöring kl. 15.00
den 5 oktober 1975 men blev genom ingripandet mot Ketola fördröjd någon
timme. Direkt efter tjänstgöringspasset åkte han till Dalarna och återkom
inte till Arlanda förrän på kvällen den 8 oktober 1975.

Som förut sagts inhämtades med anledning av Sandströms klagomål i
ärende dnr 2728/75 (punkt 7 s. 67 ovan) under hand vissa upplysningar från
polismästaren Wilhelm Johansson i Märsta. Johansson uppgav följande.

Under statsminister Palmes resa den 10 oktober 1975 till Sverige hade
det från flygplanet till Arlanda meddelats att statsministern inte ville träffa
pressen då han kom till Arlanda. Detta meddelande vidarebefordrades till
Johansson, som därvid förklarade att pressens representanter skulle underrättas
om att det inte var någon mening att de gick ut till planet eftersom
statsministern inte önskade tala med dem. Det utfärdades dock inte någon
order eller dylikt med anledning av det nämnda meddelandet från planet.

Allmänt för Arlanda gäller att ”plattan” är avstängd för allmänheten.
Tillträde får endast resenärer och de som har särskilt tillstånd. Till sistnämnda
grupp hör bl. a. representanter för pressen. Inskränkningar för
pressen har vid olika tillfällen gjorts av säkerhetsskäl.

JO Wigelius anförde följande i beslut den 28 oktober 1976.

Jag vill först framhålla att JO:s huvudsakliga uppgift är att pröva huruvida
statliga och kommunala tjänstemän och andra som står under JO:s tillsyn
gjort sig skyldiga till fel eller eljest förfarit olämpligt vid sin befattning
med mål och ärenden. Sedan vill jag påpeka att regeringen och enskilda
statsråd samt politiska partier och deras medlemmar som sådana inte står
under JO:s tillsyn. JO har tidigare inte ansett sig böra pröva klagomål mot

riksbanksfullmäktige, riksbankschefen, vice riksbankschefen, valutastyrelsen
eller valutadirektionen (JO 1970 s. 278—279 och JO 1971 s.
328-329). I samband med den nya riksdagsordningens tillkomst har rättsläget
delvis ändrats och i 2 § nuvarande instruktion för justitieombudsmännen
(SFS 1975:1057) - bestämmelsen gäller från och med den 1 januari
1976 - anges uttryckligen att riksbanksfullmäktige, riksbankschefen och
vice riksbankschefen ej omfattas av ombudsmännens tillsyn, utom i fråga
om deltagande i utövningen av riksbankens beslutanderätt enligt valutalagen.
Det anges också i bestämmelsen att riksbankens direktion ej står under
JO:s tillsyn. I övrigt får JO anses ha tillsyn över riksbankens tjänstemän.

Med anledning av bl. a. Grennbergs begäran om utredning på grund av
”den i och för sig näraliggande tanken att det hela skett efter obehörig påverkan
från högre ort” vill jag redan nu framhålla att jag inte funnit någon
omständighet som givit stöd för misstanke att någon tjänsteman under min
tillsyn tagit obehörig hänsyn eller eljest brustit i objektivitet vid sin befattning
med förevarande valutaärende. Jag har inte ansett det föreligga något
skäl för fortsatt utredning härvidlag.

Riksbanken har, som framgått, i skrivelse den 28 oktober 1975 till länsåklagaren
Lars Dahlgren på anförda skäl ansett att det inte förelegat anledning
till rättslig undersökning av vad som förekommit beträffande det från
utlandet mottagna beloppet (100000 DM). Skrivelsen är, enligt vad jag erfarit,
avlåten efter beslut av valutastyrelsen.

De av Cecil Stromberg i ärendet dnr 610/76 anförda klagomålen (punkt 4
s. 67 ovan) synes huvudsakligen röra funktionärer som inte står under min
tillsyn eller angå förhållanden som jag inte äger befogenhet att pröva. I sådana
delar lämnar jag klagomålen utan vidare åtgärd.

Vad sedan gäller fallet med de tre finska medborgare som försökt att
olovligen utföra betalningsmedel från Sverige till Finland kan nu i efterhand
sägas att man åstadkommit en nöjaktig polisutredning beträffande deras
brott och att de åtalats och dömts i sedvanlig ordning.

Förundersökningsprotokollet utvisar att polisförhör hållits i Finland i
närvaro av svensk kriminalpolis. Detta synes ha skett i enlighet med överenskommelse
angående samarbete mellan de nordiska polismyndigheterna
(se Föreskrifter och anvisningar för polisväsendet, FAP 061-1).

I fråga om tingsrättens straffmätning vill jag endast säga att den legat
inom ramen för gällande straffskala. 9 § första stycket valutalagen, som
stadgar böter eller fängelse i högst 1 år. samt att det inte kan bli fråga om
någon kritik från min sida mot de utdömda straffen. Claes Melins klagomål
i ärende dnr 1833/76 (punkt 5 s. 67 ovan) föranleder därför inte någon åtgärd
av mig.

Oaktat lagföring sålunda genomförts på ett i och för sig tillfredsställande
sätt, finner jag det angeläget att uppehålla mig något vid frågan om lämpliga
och tillräckliga åtgärder vidtagits mot de misstänkta ute på Arlanda
flygplats. Jag vill då till en början anföra följande.

Tillåtes en utlänning, som under tillfälligt besök i Sverige blir misstänkt
för brott här i riket, att utan vidare lämna landet, är det uppenbart att det
kan föreligga stor risk för att han skall undgå lagföring och straff. På grund
av gemensam lagstiftning och praxis inom de nordiska länderna är risken
emellertid inte lika stor när det gäller medborgare i dessa länder som den
eljest kan vara. Jag har nyss nämnt överenskommelsen angående samarbete
mellan de nordiska polismyndigheterna. Jag vill också nämna att brott
som förövats i Sverige av t. ex. en finsk medborgare under vissa förutsättningar
kan lagforas i Finland (se riksåklagarens cirkulär C 65). Huvudregeln
är dock att brott som begåtts här i riket skall bedömas efter svensk lag
och vid svensk domstol (2 kap. 1 § brottsbalken). Vidare vill jag erinra om
lagen den 22 maj 1963 om samarbete med Danmark. Finland, Island och
Norge angående verkställighet av straff m.m. (SFS 1963 nr 193). Lagen
ger möjlighet att verkställa straff i annat nordiskt land än det där straffet
utdömts. Slutligen vill jag hänvisa till cirkuläret den 29 maj 1975 till statsmyndigheterna
angående inbördes rättshjälp mellan Sverige, Danmark,
Finland. Island och Norge genom delgivning och bevisupptagning (SFS
1975 nr 301). Inte förrän den 1 september i år har det dock blivit möjligt att
få hjälp av finsk myndighet med delgivning i Finland av stämning och kallelse
i brottmål anhängigt i annat nordiskt land. Det bör även nämnas att
det finns möjlighet att begära utrikesdepartementets hjälp med delgivning
av stämning och kallelse (se KK den 24 november 1933 angående biträde
av utrikesdepartementet för delgivning av handlingar i utlandet, SFS 1933
nr 618). I förevarande fall synes delgivningshandlingarna ha skickats i vanligt
brev till de misstänkta med begäran om skriftligt erkännande av mottagandet
(delgivningskvitto), vilket också lämnats.

För att säkerställa lagföring inför svensk domstol av en utländsk medborgare
på tillfälligt besök här i riket måste som regel vidtagas vissa skyndsamma
åtgärder innan han kan få lämna landet. Det är naturligtvis inte fråga
om några särskilda åtgärder avsedda enbart för dem som under kortare
besök i landet blir misstänkta för brott utan om helt vanliga åtgärder som i
princip kan förekomma också beträffande misstänkta med hemvist här,
t. ex. beslag på egendom. Vilken eller vilka åtgärder som bör tillgripas beror
till stor del på brottets beskaffenhet och den påföljd som kan antagas
bli ådömd för brottet. Viss ledning kan hämtas från bestämmelsen i 46 kap.
15 § andra stycket rättegångsbalken vari sägs att. om anledning ej förekommer
att ådöma annan brottspåföljd än böter, så får målet, därest saken
finnes kunna nöjaktigt utredas, avgöras utan hinder av att den tilltalade
kommit tillstädes endast genom ombud eller uteblivit. Förekommer anledning
att ådöma annan påföljd än böter, måste den tilltalade alltså i princip
inställa sig personligen vid domstolen. Anser undersökningsledaren i ett
fall. där den misstänkte är en utländsk medborgare som avseratt inom kort
avresa från landet, att det kan förekomma anledning att i en senare rättegång
utdöma t. ex. fängelsestraff, får det övervägas att anhålla den misstänkte
och eventuellt begära honom häktad.

Även om annan påföljd än böter inte anses påkallad, kan det naturligtvis
också bli fråga om ett kortare frihetsberövande för att utredning om brottet
skall kunna verkställas. Ofta torde det dock inte vara behövligt med en sådan
åtgärd för att höra den misstänkte och säkra en skyndsam utredning
innan han lämnar landet. Det kan vidare finnas anledning att ge den misstänkte
tillfälle att lämna en rättegångsfullmakt med behörighet för ett ombud
att mottaga stämning och kallelse till kommande huvudförhandling inför
domstol samt att svara i saken och eljest företräda den misstänkte i
målet. Inte sällan förekommer det också att den misstänkte anmodas att
deponera ett belopp till gäldande av de böter som kan komma att ådömas
honom.

Beträffande förevarande fall verkar det som om distriktsåklagaren Lars
Ågren, vilken i egenskap av jourhavande åklagare kopplades in på fallet i
ett tidigt skede, inte övervägt att anhålla de misstänkta. Ågren har uppgivit
att han via Heiwe fått besked från Perenius om att denne ansåg att riksbanken
med största sannolikhet eller sannolikt inte skulle ange brottet till åtal.
Enligt min mening talar övervägande skäl för att Perenius inte lämnat något
sådant besked till Heiwe. Därmed vill jag inte påstå att Ågren medvetet
lämnat en felaktig uppgift. Det torde inte kunna helt uteslutas att det hos
Ågren uppstått något missförstånd om vad Perenius egentligen yttrat. Jag
finner det inte meningsfullt att fortsätta utredningen på den här punkten.

Även om det varit en öppen fråga för Ågren om åtalsangivelse skulle
komma att ske och han i det läget gjort den bedömningen att det inte var
erforderligt att anhålla de misstänkta, skulle jag inte kunna påstå att detta
var en felbedömning från Ågrens sida. Därmed är å andra sidan inte sagt
att det var riktigt handlat av Ågren att endast förordna om beslag av de
pengar som de misstänkta försökt att olovligen utföra ur riket och sedan låta
dem avresa från landet. För Ågren kan det knappast ha stått fullt klart
att åtal inte skulle komma att väckas. Han harju själv på inrådan av Perenius
förordnat om beslag av pengarna ifråga. Enligt min mening får det anses
ha ålegat Ågren att handla med den utgångspunkten att åtal kunde
komma att anställas.

Någon form av förhör, i vart fall med Pentti Ketola, synes ha hållits hos
passpolisen på Arlanda. Polismännens agerande där ute har dock enligt
länspolischefens yttrande närmast varit inriktat på att söka bringa klarhet i
de faktiska förhållandena kring det stora penninginnehavet och inte utgjort
ett inledande av förundersökningen. Länspolischefen har också påpekat
att den polispersonal som vid tillfället tjänstgjorde på flygplatsen inte hade
till uppgift att utreda eventuellt brott. Jag anser att Ågren borde ha tillsett
att de misstänkta så snart som möjligt blev ordentligt hörda samt delgivna
misstanke om brott och underrättade om sin rätt att anlita försvarare. Visserligen
kunde de misstänkta höras i sitt hemland - så harju faktiskt också
skett - men jag anser att det hade varit en naturlig och ej alltför ingripande

åtgärd att utan anhållande kvarhålla de misstänkta för förhör. Fördelen
därmed, framför att låta höra dem i Finland, hade enligt min mening varit
att utredningen kunnat säkras på ett snabbt, enkelt och effektivt sätt. Jag
anser vidare att det hade varit välbetänkt av Ågren att uppdraga åt polisen
att begära rättegångsfullmakter av de misstänkta, även om det väl inte
förelåg någon egentlig orsak att befara att de skulle komma att undandraga
sig att erkänna mottagande av stämning och kallelse i ett blivande brottmål.
Att Ågren inte uppdrog åt polisen att söka avkräva de misstänkta ett
depositionsbelopp till gäldande av böter som kunde komma att ådömas
dem finner jag ej anledning att kritisera med hänsyn till att böter mycket
väl kunde uttagas i Finland.

Utöver gjorda påpekanden om förhör med de misstänkta och fullmakter
från dem vidtager jag inte någon åtgärd beträffande Ågren.

Grennberg har påtalat att ett kvitto som uppgivits vara synnerligen graverande
för de inblandade organisationerna och personerna blivit liggande
kvar på Arlanda i stället för att genast förenas med utredningsmaterialet.

Jag hänvisar härvidlag till de underhandsupplysningar som jag inhämtat
från polismännen Wallström, Heiwe och Gräsgårds och för vilka jag tidigare
redogjort (s. 74 ovan). Någon ytterligare åtgärd i saken finner jag ej påkallad.

Härmed anser jag mig ha färdigbehandlat Grennbergs, Martia Svenssons
och Dahlbergs klagomål samt eventuellt återstående del i Strömbergs klagomål
(punkterna 1-4 s. 66 ovan).

Jag har sålunda — i likhet med länsstyrelsen - funnit att något felaktigt
handlande inte kan läggas polispersonalen ute på Arlanda till last.

I ärendet dnr 2757/75 (punkt 6 s. 67 ovan) har L. Hellbing insänt en artikel
i tidningen Göteborgsposten den 15 oktober 1975 med rubriken ”Valutaaffären
hålls hemlig av riksbanken”. I artikeln uppges bl. a. att riksbanken
med stöd av 10 § i sekretesslagen beslutat att hemligstämpla den fortsatta
polisutredningen om den socialdemokratiska valutasmugglingsaffären
samt att riksbanken ansett att den fortsatta utredningen kunde motverkas
om utredningens innehåll offentliggjordes.

I 10 § sekretesslagen stadgas följande: Handlingar rörande polismyndighets,
tullmyndighets eller åklagares verksamhet till förekommande eller
beivrande av brott, så ock handlingar rörande användning av tvångsmedel
i brottmål må ej utlämnas, såvida skäligen kan befaras att utlämnande
skulle motverka brotts upptäckande eller brottmåls utredning eller åtgärder
till förekommande av brott eller ock vara menligt för enskild

person: .

Att förundersökningen i förevarande fall varit sekretessbelagd kan inte
föranleda någon kritik från min sida. Någon utredning i ärendet har jag därför
inte funnit påkallad. Jag lämnar således klagomålen från Hellbing utan
vidare åtgärd.

I ärendet dnr 2728/75 (punkt 7 s. 67 ovan) har P. W. Sandström insänt en

artikel i Svenska Dagbladet den 11 oktober 1975 med rubriken ”Palme har
sagt sitt i smuggelaffären”. Artikeln handlar, som jag förut redogjort för,
om en journalist och en fotograf som skulle ha hindrats av polis från att gå
ut på ”plattan” till det flygplan med vilket Olof Palme återvänt till Sverige
efter en resa till Västtyskland. ”Tre bastanta poliser” skulle ha stått i vägen
och sagt att ”ingen släpps in idag”. De hade hänvisat till polismästaren
i distriktet och enligt artikeln skulle polismästaren Wilhelm Johansson i
Märsta vid samtal ha sagt: ”Ni får inte träffa Palme idag. Han har bett att
få slippa pressen.” Sandström har frågat om en svensk polismyndighet får
handla på det sätt som beskrivits i tidningsartikeln.

Jag har som tidigare framgått inhämtat vissa underhandsupplysningar
från Johansson. Enligt Johansson hade det meddelats till Arlanda från
flygplanet som Olof Palme färdades med att han vid framkomsten inte önskade
träffa pressen. Meddelandet hade vidarebefordrats till Johansson
som sagt till att pressens representanter skulle underrättas om att det inte
var någon mening med att de gick ut till planet. Johansson har vidare förklarat
att det inte utfärdats "någon order eller dylikt” med anledning av
meddelandet från planet.

Jag uppfattar Johansson så att varken han eller något annat polisbefäl givit
polismän ute på flygplatsen direktiv om att de skulle hindra företrädare
för massmedia att träffa Olof Palme. Om några polismän med kännedom
om vad som meddelats från flygplanet ändock hindrat representanter för
pressen att gå ut till flygplanet, kan jag förstå att detta väckt irritation, vilket
givetvis är beklagligt. Jag har emellertid inte ansett mig ha anledning
att på grund av Sandströms klagomål föranstalta om någon ytterligare utredning
i saken. Jag lämnar därför klagomålen från Sandström utan vidare
åtgärd.

Handläggningen av ett kopplerifall

I två skrivelser till JO begärdes granskning av chefsåklagaren i Stockholms
åklagardistrikt Eric Östbergs och kammaråklagaren i samma distrikt
Torsten Wolffs befattning med ifrågavarande koppleriutredning.

Skrivelserna avsåg ett fall, vari Wolff vid Stockholms tingsrätt väckt åtal
mot en kvinna, i fortsättningen kallad H., för grovt koppleri. 1 stämningsansökan
påstods följande: ”H. har under i vart fall fem års tid och fram till
dess hon greps den 11 maj 1976 i Stockholm vanemässigt och för att bereda
sig vinning främjat annans otuktiga levnadssätt genom att för sexuellt umgänge
förmedla kontakt mellan män och kvinnor. H. har av sagda verksamhet
haft ett utbyte inte understigande 250000 kronor. Gärningen är att
bedöma som grov enär H. främjat otuktigt levnadssätt i större omfatt -

ning.” Åklagaren yrkade därjämte förverkande av ett belopp om 250000
kronor, utgörande utbyte av den åtalade brottsligheten.

1 dom den 29 juni 1976. DB 255, dömde Stockholms tingsrätt H. för
koppleri till fängelse två år. Tingsrätten ansåg att koppleriet var att bedöma
som grovt. Beträffande åklagarens förverkandeyrkande fann tingsrätten
att förverkande ej kunde ske av högre belopp än H. vitsordat eller
200000 kronor.

Domen överklagades av H. Därefter anslutnings vädjade Östberg och yrkade
att hovrätten bl. a. skulle skärpa straffet. Som ny omständighet rörande
H:s gärning åberopade Östberg att bland de personer, vars otuktiga
levnadssätt H. främjat och utnyttjat, ingått minst två flickor under 15 år
och minst ytterligare två under 17 år.

Vid huvudförhandling i hovrätten den 16 augusti 1976 återkallade H. sin
vadetalan. Till följd därav förföll åklagarens talan. Hovrätten avskrev målet
från vidare handläggning.

I den ena skrivelsen till JO framfördes inte några uttryckliga klagomål
utan hänvisades till ett par bifogade tidningsurklipp.

1 den andra skrivelsen ifrågasattes om inte rättssäkerheten och det allmänna
rättsmedvetandet blivit allvarligt skadat genom Östbergs och Wolffs
agerande i vissa avseenden som närmare angavs i skrivelsen.

Utredning verkställdes med anledning av de båda skrivelserna. Bl. a. inhämtades
yttrande från åklagarmyndigheten i Stockholm samt upplysningar
från kriminalinspektören i Stockholms polisdistrikt Morgan Svensson,
vilken handlagt den förundersökning som ledde till åtal mot H. Yttranden
och upplysningar har här utelämnats av utrymmesskäl.

Av det förundersökningsprotokoll, som låg till grund för åtalet mot H..
framgick att polisförhör hållits, förutom med H., med ett 30-tal kvinnor.
Såväl H. som kvinnorna var namngivna i protokollet. Vidare framgick av
dettå att manliga kunder hörts i ärendet men att protokoll över förhören inte
medtagits i förundersökningsprotokollet. Däremot hade sammandrag
över fem av de hållna förhören med kunder redovisats i protokollet. Dessa
sammandrag hade återgivits under rubriken Kund I. Kund 2 etc. Respektive
kunder syntes inte ha lämnats tillfälle att granska det sammandrag som
gällt honom. Varken i sammandragen eller i förundersökningsprotokollet i
övrigt hade kundernas namn nämnts. Protokoll över hållna förhör med
kunder fanns förvarade hos polismyndigheten i Stockholm. Dessa protokoll
granskades under JO:s utredning.

JO Wigelius uttalade följande i beslut den 4 mars 1977.

Vid förundersökning skall protokoll föras över vad därvid förekommit
av betydelse för utredningen. Vad som finnes vara av betydelse skall alltså
antecknas i förundersökningsprotokollet (23 kap. 21 § första stycket rätte -

6 Riksdagen 1977178. 2 sand. Nr I

gångsbalken och 20 § andra stycket förundersökningskungörelsen). I 21 §
nämnda kungörelse anges vad som i protokollet skall antecknas beträffande
vittne och misstänkt, namn, adress, yrke etc.

Östberg har i yttrande uppgivit att H. erkände koppleri och att hennes
erkännande styrktes såväl av beslagtagna anteckningar som av förhör med
kvinnor som utnyttjats av H. i hennes verksamhet. Det framgår vidare av
Östbergs yttrande att det under förundersökningen som föregick åtalet mot
H. inte förelåg brottsmisstanke mot någon viss kund. Enligt Östbergs mening
var utsagor från hörda kunder utan betydelse för utredningen i målet.

Den bedömningen av Östberg har såvitt jag kunnat finna varit riktig och
jag anser därför att det inte var erforderligt att i förundersökningsprotokollet
medtaga kundernas förhörsutsagor vare sig i sin helhet eller i form
av sammandrag. Om däremot sådana förhör hade varit av betydelse för utredningen
rörande H:s verksamhet och de till följd därav skolat medtagas i
protokollet, borde namnen på kunderna enligt min mening ha angivits i
detta och, om det av någon anledning ansetts lämpligt att utsagorna redovisats
i form av sammandrag, varje kund beretts tillfälle att granska återgivningen
av förhöret med honom. Förhör som redovisas i ett förundersökningsprotokoll
skall regelmässigt innehålla namn på dem som hörts. Jag
har svårt att finna någon egentlig anledning att frångå detta. Att, som nu
skett i förevarande fall, i protokollet återge sammandrag av ett antal förhör
med kunder utan angivande av dessas namn får närmast betraktas som en
överloppsgärning samtidigt som förfarandet framstår som ägnat att helt i
onödan ge upphov till misstankar om att man från åklagarens och polisens
sida tagit ovidkommande hänsyn.

Jag har emellertid vid min prövning inte funnit något som helst belägg
för att så skulle vara fallet: att Östberg eller annan tjänsteman obehörigen
skyddat någon kund eller i övrigt brustit i objektivitet vid sin befattning
med H:s ärende.

Ej heller ger utredningen något stöd för misstanke om att Östberg varit
utsatt för påtryckningar från något håll eller att han själv utsatt någon befattningshavare
för påtryckningar. Beträffande ett påstående i en av skrivelserna
till mig att ”Östberg blandat sig i polisens utredningsarbete och
stoppat vissa delar av detsamma för att förhindra att sanningen kom fram”
nöjer jag mig med att hänvisa till att kriminalinspektören Morgan Svensson
uppgivit att Östberg icke vid något tillfälle försökt att stoppa någonting i
utredningen som polismännen önskade ta fram.

Vad sedan gäller minderåriga flickor som figurerat i H:s verksamhet har
i samma skrivelse som nyss nämnts uppgivits att kammaråklagare Wolff i
en tidningsintervju hävdat att namnen på de "kända personer” som grovt
utnyttjat minderåriga flickor... kom i dagen först vid hovrättsförhandlingen.
Enligt polisen skulle detta dock vara osant. Man kan undra, framhålles
det i skrivelsen, om även Wolff medverkat till att tysta ned och förhindra
rättvisans gång.

Även här hänvisar jag till kriminalinspektören Svensson, vilken uppgivit
följande.

Vid de spaningar som föregått själva ingripandet mot H. hade det bl. a.
framkommit att flickor i åldern 15—18 år ingick i organisationen. Trots
stora försök från polisens sida hade dessa flickor icke kunnat identifieras.
Östberg informerades om detta förhållande och han framhöll för utredningspersonalen
att det var angeläget att om möjligt få den situationen
klarlagd, dvs. om H. anlitat flickor under 18 år. Det lyckades dock inte för
polisen att under själva förundersökningen nå längre i den frågan. Först senare
eller närmare bestämt efter semesterperioden 1976 lyckades spaningspersonal
identifiera en minderårig flicka som ingått i organisationen.
Östberg informerades omgående om detta förhållande...

Jag har inte kunnat finna något stöd för framförda misstankar mot Wolff
och jag företager inte vidare undersökning i saken. Wolff kommer senare
att pröva huruvida åtal skall väckas mot någon för att i sexuellt avseende
ha utnyttjat minderåriga flickor.

Inte heller vad som i övrigt förevarit i ärendet föranleder någon åtgärd
från min sida.

Kritik mot anhållningsbeslut m. m.

I klagomål till JO anförde L. följande. Den 11 december 1975 transporterades
han utan anledning genom kriminalvårdens försorg från Helsingborg
till Växjö, där han skulle vara misstänkt för något. Han blev frigiven påföljande
dag utan att ha talat med någon om brott. Misstanken hade i Helsingborg
försvunnit på tidigt stadium.

1 anledning av klagomålen inhämtades upplysningar från distriktsåklagaren
i Växjö åklagardistrikt Kjell Mattsson och yttrande från distriktsåklagaren
i Helsingborgs åklagardistrikt Kjell Fogelklou. Därefter införskaffades
handlingar i ärendet från polismyndigheterna i Helsingborgs och Växjö
polisdistrikt. Upplysningar inhämtades även från bl. a. kriminalinspektören
i Helsingborgs polisdistrikt Göran Alkmyr.

Därvid framkom följande. Under tiden den 29 november-3 december
1975 var L. anhållen i Växjö som misstänkt för bl. a. stölder. Utredningen
var klar, då han frigavs. Den 9 december 1975 greps L. i Helsingborg som
misstänkt för narkotikabrott. Samma dag hördes han av polisen i Helsingborg
som misstänkt för tillgrepp av en bil, BCJ 765, i Växjö. Han frigavs
samma dag enligt beslut av distriktsåklagaren i Helsingborgs åklagardistrikt
Bertil Persson. Under tiden den 30 november-4 december 1975 hade
en personbil. GPB 331, tillgripits i Helsingborg och i denna bils handskfack
hade då legat bl. a. ägarens körkort. I anmälan rörande tillgreppet av bilen.

som hade diarienummer K 9572/75, hade som stöldplats angivits garaget i
fastigheten Drottninggatan 136 i Helsingborg. Den 10 december meddelade
en biluthyrningsfirma i Helsingborg till polisen att L. uppsökt denna för att
hyra en bil och därvid uppvisat nämnda körkort. Samma dag kl. 20.45
greps L. och en kamrat till honom då de återkom till uthyrningsfirman, och
enligt anteckningar i upprättat personblad anhölls L. kl. 22.50 av distriktsåklagaren
i Helsingborgs åklagardistrikt Kaj Nilsson. Beträffande detta anhållningsbeslut
anförde Fogelklou i sitt yttrande till JO att L. anhölls av
jourhavande åklagare som misstänkt för biltillgrepp i Växjö, stöld alternativt
häleri beträffande körkortet. I en av Alkmyr upprättad redovisningsanmälan.
dnr K 10161/75, fanns emellertid antecknat att L. och dennes kamrat
anhållits som misstänkta för tillgrepp av personbilen GPB, dvs. den bil
som tillgreps i garaget Drottninggatan 136 i Helsingborg. Enligt ett protokoll
som upprättats av kriminalinspektör Curt Carbman över förhör med
L. den 10 december delgavs han då följande misstanke: ”Biltillgrepp m. m.
(Tillgrepp av pb GPB 331, dnr K 9572) / häleri" och i protokollets huvud
antecknades diarienumren K 9572/75 och K 10161/75. Av handlingarna
kunde således inte utläsas att anhållningsbeslutet avsåg något biltillgrepp i
Växjö. Det framgick inte heller att det då skulle ha lämnats några nya uppgifter
i ”Växjöärendet". Vidare framgick att Alkmyr den II december
mellan kl. 12.50 och 13.05 höll ett kompletterande förhör med L., som påtecknades
det av Carbman upprättade förhörsprotokollet. I personblad beträffande
L. daterat den 10 december och avseende anmälan K 10161/75
fanns följande anteckning: ”anh. övertag, klockan 10.30 75-12-11 av Åklagarmyndigheten
i Växjö, (då K. Fogelklou)”.

Mattsson uppgav bl. a. följande.

Den II december 1975 på förmiddagen blev jag uppringd av distriktsåklagare
Kjell Fogelklou, Helsingborg som upplyste, att L. föregående
kväll gripits och anhållits som misstänkt för tillgrepp av fortskaffningsmedel.
Fogelklou förklarade, att L. måste anses bunden vid brottet. Eftersom
han var misstänkt för flera brott i Växjö och då Fogelklou ansåg att det var
ett häktningsfall tillfrågade han mig om jag ville övertaga den fortsatta
handläggningen. Jag accepterade detta och övertog därför anhållandet av
L. den 11 december 1975 klockan 10.30. Fogelklou åtog sig att se till att L.
fortast möjligt blev transporterad till Växjö och att underrättelse lämnades
till polisen i Helsingborg om att jag inträtt som förundersökningsledare.

Eftersom jag själv stod i begrepp att åka till hovrätten i Jönköping för
huvudförhandling och icke beräknade återkomma mer denna dag, underrättade
jag kriminalinspektör Elis Barrefelt om vad som förevarit och att L.
var att vänta samt att jag själv åkte till Jönköping.

På förmiddagen påföljande dag uppsökte jag Barrefelt för att göra mig
underrättad om vad som förekommit. Jag fick då veta, att L. anlänt till
Växjö och med honom hade kommit vissa handlingar, bland annat fotokopia
av personblad. Av handlingarna gick icke att utläs^, att L. skulle vara
misstänkt för brott. Barrefelt fick då i uppdrag att hos polisen i Helsingborg
inhämta ytterligare upplysningar. Det framkom då, att L. icke längre var

misstänkt för det brott, för vilket han anhållits. På grund härav frigav jag
omedelbart L. den 12 december 1975 klockan 11.45.

Fogelklou yttrade fortsättningsvis bl. a. följande.

Sannolikt har jag redan den 9 december 1975 fått uppgift om att L. varit
å sannolika skäl misstänkt för biltillgreppet i Växjö och då också tagit reda
på att polisen där haft flera ärenden under utredning beträffande honom.

När jag därför den 11 december 1975 fått vetskap om att L. anhållits, har
jag kontaktat åklagarmyndigheten i Växjö, distriktsåklagare Mattsson,
samt relaterat vad jag då visste om Växjöbilen och det påträffade körkortet.
1 anledning av att anmälan om biltillgreppet kom från Växjö ansåg vi
båda att åklagarmyndigheten där borde övertaga förundersökningsledarskapet
varom jag genast underrättade härvarande utredningsman, kriminalinspektör
Göran Alkmyr.

Till handlingarna som medföljde L. till Växjö syntes ha varit fogat ett
meddelande den 11 december från Alkmyr till Växjö polisdistrikt, vari
upplystes att L. och hans kamrat den 10 december gripits i Helsingborg
och att de misstänktes för delaktighet i biltillgrepp enligt anmälan K 9572-75. 1 meddelandet uppgavs vidare: "Vid den fortsatta undersökningen
framkom inget som tydde på att de hade något samröre med aktuellt biltillgrepp.
” L. anlände till Växjö den 11 december kl. 21.00. Något förhör
hölls inte med honom under den tid han var anhållen där. Utredningen rörande
den i Växjö tillgripna bilen BCJ 765 överlämnades senare från polismyndigheten
i Helsingborg till polismyndigheten i Växjö, där efter nytt
förhör med målsäganden förundersökningen nedlades den 24 mars 1976
med motiveringen "gärningen ej brott”.

Alkmyr uppgav bl. a. följande. Fogelklou kontaktade Alkmyr den 11 december
och meddelade att anhållningsbeslutet skulle övertas av åklagare i
Växjö och att L. skulle transporteras dit. Alkmyr hade inte för Fogelklou
föredragit det ärende, för vilket L. var anhållen. Alkmyr hade trott att
brott i Växjö låg till grund för att L. i fortsättningen skulle vara anhållen.
Beträffande det brott för vilket L. anhållits den 10 december 1975 hade
Alkmyr gjort den bedömningen att denne inte kunde bindas vid brottet.
Den uppfattningen stärktes ytterligare av att den 11 december 1975 inkom
uppgift att en person, T.R., hade avsatt fingeravtryck i personbilen GPB
331. Detta upplyste Alkmyr Fogelklou om. På grund härav anhöll Fogelklou
T.R. i sin frånvaro samma dag kl. 14.00 såsom misstänkt för tillgrepp
av nämnda bil. Uppgiften angående T.R. var sannolikt känd för Alkmyr,
när denne skrev det meddelande samma dag till Växjö polisdistrikt, som
bifogades de handlingar som medföljde L. till Växjö. Det är möjligt att det
förutom meddelandet inte medsändes något annat än personblad avseende
L.

Kompletterande upplysningar inhämtades från Mattsson, som bl. a.
uppgav följande. När Mattsson den 11 december uppringdes av Fogelklou,
uppgav denne att L. anhållits som misstänkt för i Helsingborg förövat till -

grepp av fortskaffningsmedel. Mattsson var säker på att det inte gällde biltillgrepp
i Växjö. Mattsson var även säker på att Fogelklou uppgav att L.
måste anses bunden till biltillgreppet i Helsingborg.

Genom remiss varvid bifogats samtliga i ärendet föreliggande handlingar
infordrades därefter kompletterande yttrande från Fogelklou. Vidare inhämtades
kompletterande upplysningar från Alkmyr, upplysningar från
Nilsson och ytterligare kompletterande upplysningar från Fogelklou och
Alkmyr.

Fogelklou uppgav i sitt kompletterande yttrande bl. a. följande.

Vid aktuella tillfällen 8- 12 december var L. officiellt boende i Växjö under
adress Liedbergsgatan 29 B.

Redan den 8 december hade Alkmyr samtal med polisen i Växjö angående
personbilen BCJ 765 på grund av då hörda personers uppgifter att L. innehaft
denna bil. Alkmyr visste också genom sin kontakt med polisen i
Växjö att L. där varit aktuell i flera åtalssammanhang.

När L. höres i narkotikasammanhang den 9 december tillfrågas han jämväl
om Växjöbilen och säger då att det är fråga om ett lån. Eftersom anmälan
är ingiven av ägaren i Växjö ansåg Alkmyr det var polisen där, som
skulle fortsätta utredningen.

1 det läget informerar han mig att han efter kontakt med Växjö meddelat
att man med hänsyn till anmälan icke kunde taga L:s uppgifter för sanna
utan att utredningen skulle fortsätta i hemorten.

När så L. gripes och anhålls den 10 december meddelar Alkmyr eller
jourhavande åklagare mig och säger att nu bör väl åklagarmyndigheten i
Växjö ha besked.

1 det läget vet jag att L. tagits innehavande ett stulet körkort tillhörigt
ägaren av likaledes stulna bilen GPB 331 och att åtminstone utredningsmännen
i Växjö vet om den andra bilen. Uppgiften att L. icke kan anses
som den som tillgripit denna bil får jag sedan aldrig reda på av den enkla
anledning att jag aldrig kände till denna bils nummer förrän i samband med
JO-utredningen.

När Alkmyr den 11 december 1975 vid 14-tiden talar om att polisen i
Malmö konstaterat fingeravtryck från en T.R. på en bil, har jag ingen aning
om att det är samma bil.

I det läge jag talar med åklagarmyndigheten i Växjö känner jag alltså
blott till att L. kommer att åtalas där för andra brott, att han här anses skyldig
till tillgrepp av en bil i Växjö och han misstänkes för brott i och med innehavet
av det stulna körkortet. Allt talade alltså för att utredningen borde
handhavas av polis och åklagarmyndigheterna i Växjö, där L. var bosatt.

Alkmyr lämnade följande kompletterande upplysningar. Alkmyr trodde
inte att Fogelklou den 11 december 1975 hade kontaktat honom, innan det
bestämdes att åklagarmyndigheten i Växjö skulle överta anhållningsbeslutet.
Fogelklou kunde ha fått informationer om ärendet genom jouren eller
någon av Alkmyrs överordnade. Alkmyr mindes att Fogelklou kommit tiil
hans tjänsterum och meddelat att åklagarmyndigheten i Växjö skulle överta
anhållningsbeslutet och att Alkmyr därefter hållit det förhör med L..

som påbörjades kl. 12.50. Enär beslutet om övertagandet av anhållningsbeslutet
redan förelåg, hade Alkmyr inte funnit skäl att informera Fogelklou
om resultatet av förhöret. Emellertid ansåg Alkmyr att därvid inte
framkommit något som ändrade graden av misstanke. Fogelklou tog kontakt
med Alkmyr i samband med att Fogelklou skulle avge sitt första yttrande
till JO. Alkmyr lämnade vissa muntliga informationer och vissa
handlingar till Fogelklou. Han mindes inte nu vad han uppgivit eller vilka
handlingar det gällt. Alkmyr läste yttrandet men observerade inte att däri
uppgivits att L. den 10 december 1975 även anhållits för tillgrepp av Växjöbilen.
Alkmyr hade aldrig haft den uppfattningen att anhållningsbeslutet
även avsåg misstanken för tillgrepp av Växjöbilen. Fogelklous uppgift i
yttrandet måste ha berott på en sammanblandning av fakta.

Nilsson lämnade bl. a. följande upplysningar. Nilsson anhöll som jourhavande
åklagare L. den 10 december 1975 för tillgrepp av personbilen
GPB 331 i Helsingborg. Det var möjligt att han hade talat med Fogelklou
härom påföljande dag men han hade inte något bestämt minne av detta.
Han konstaterade att i åklagarmyndighetens anhållningsliggare antecknats
"fordonstillgrepp m. m." som anhållningsgrundande brott. Nämnda rubricering
hade troligen hämtats från personbladet. Nilsson hade den 23 januari
1976 nedlagt förundersökningen beträffande tillgreppet av personbilen
GPB 331 och häleriet med motiveringen "brott ej styrkt”.

Fogelklou uppgav slutligen följande. Han medgav att han i sitt först avgivna
yttrande till JO lämnat en felaktig uppgift, när han påstått att anhållningsbeslutet
beträffande L. den 10 december 1975 även omfattade misstanken
för biltillgreppet i Växjö. Förklaringen härtill kan vara att, då yttrandet
skulle avges. Fogelklou inte hade tillgång till handlingarna i ärendet,
enär han hade den uppfattningen att dessa överlämnats till åklagarmyndigheten
i Växjö. 1 stället hade Fogelklou gått igenom ärendet tillsammans
med Alkmyr. Denne överlämnade därvid även handlingar rörande
bl. a. Växjö-bilen. Alkmyr tog också del av yttrandet. Fogelklou mindes
inte, hur han erhållit informationer om ärendet innan det bestämdes om anhållningsbeslutets
övertagande. Han mindes dock att han inte hade tagit
del av det förhör som hållits av Carbman dagen innan. Fogelklou mindes
också att han inte hade tagit del av det förhör som Alkmyr senare hållit
med L. Fogelklou hade inte heller vetat att förhöret hållits. När Fogelklou
kl. 14 samma dag anhöll T.R. i sin frånvaro som misstänkt för tillgrepp av
fortskaffningsmedel, fick han, som tidigare nämnts, inte klart för sig att
det var frågan om samma bil som L. var misstänkt för att han tillgripit. Fogelklou
antecknade beslutet på en handling som överlämnades till hans expedition
för diarieföring. En annan åklagare handlade sedan detta ärende.

Alkmyr uppgav slutligen följande. Alkmyr hade inte klart för sig att det
anhållningsbeslut som grundade sig på misstanken för biltillgrepp i Helsingborg
gällde för den fortsatta handläggningen hos åklagarmyndigheten i

Växjö. Han trodde som tidigare nämnts att brott i Växjö låg till grund för
att L. i fortsättningen skulle vara anhållen. Han tänkte därvid inte på att
åklagare i Växjö under sådana förhållanden måste meddela ett nytt anhållningsbeslut
och att anhållningsbeslutet i Helsingborg måste hävas. Alkmyr
har insett att han borde ha förstått detta. Han tänkte å andra sidan inte så
mycket på saken, enär det var en angelägenhet som närmast berörde de
båda åklagarmyndigheterna. Dessa omständigheter är förklaringen till att
Alkmyr inte ansåg sig behöva informera Fogelklou om det förhör han hållit
med L.

JO Wigelius uttalade följande i beslut den 18 februari 1977.

L. anhölls den 10 december 1975 som misstänkt för biltillgrepp i Helsingborg.
Vid det förhör som Carbman samma dag höll med L. och som
föregick anhållningsbeslutet underrättades denne utöver misstanken om
biltillgrepp om misstanken för häleri. L. har enligt förhöret förnekat biltillgreppet
och beträffande innehavet av körkortet uppgivit att han fått det i
sin ägo i en knarkarkvart. Det sistnämnda har han uppgivit gälla även några
halsband av troligen silver, som han medförde därifrån.

Fogelklou har påföljande dag kl. 10.30 med Mattsson överenskommit att
denne skulle överta den fortsatta handläggningen av ärendet, varvid L.
fortfarande skulle vara anhållen. Mattsson har uppgivit att han är säker på
att Fogelklou uppgav att L. måste anses bunden till biltillgreppet i Helsingborg.
Mattsson har vidare uppgivit att Fogelklou ansåg att det var ett häktningsfall.
Fogelklou har inte gjort någon invändning mot dessa uppgifter.
Fogelklous ställningstagande har skett utan att han tagit del av det förhör
som Carbman hållit med L. och utan att ytterligare förhör hållits med denne.
Jag vill inte ifrågasätta Alkmyrs uppgift att han inte heller föredragit
ärendet för Fogelklou. Hur denne har fått informationer om ärendet har inte
framkommit. Det finns anledning att anta att Fogelklou grundat sin bedömning
enbart på uppgiften att L. innehaft körkortet från den tillgripna
bilen.

Enligt 24 kap. 5 § rättegångsbalken må, om det inte är fulla skäl till häktning,
den misstänkte anhållas, om det finnes vara av synnerlig vikt att han i
avbidan på ytterligare utredning tages i förvar. Omständigheterna måste
dock innefatta skälig misstanke (se Gärde: Nya rättegångsbalken s. 324).
Enligt min mening förelåg i vart fall en sådan grund för det anhållningsbeslut
som Nilsson meddelade. För att åklagarmyndigheten i Växjö skulle
överta handläggningen borde rimligen ha krävts häktningsskäl. För häktning
fordras att någon är på sannolika skäl misstänkt för brott. Jag finner
att enbart den omständigheten att L. innehade körkortet från den tillgripna
bilen knappast borde föranleda den bedömningen att han på sannolika skäl
var misstänkt för biltillgreppet i Helsingborg. Innehavet av körkortet innebar
enligt min uppfattning att L. på sannolika skäl kunde misstänkas för

häleri, som dock borde anses som ringa, varför den gärningen i och för sig
inte torde kunnat ligga till grund för häktning. Innehavet av halsbanden
skulle ha kunnat berättiga till misstanke för häleri, men i det fallet saknades
utredning angående frågan om de var stulna. Fogelklou synes emellertid
inte vid samtalet med Mattsson ha åberopat någon misstanke utöver
den som avsåg biltillgreppet. Det är förvånande att Fogelklou utan att närmare
sätta sig in i saken och utan att företa ytterligare utredning ansåg att
graden av misstanke var sådan att den kunde ligga till grund för den fortsatta
handläggning som beslutades.

Alkmyr höll senare den 11 december förhör med L., varvid - som Alkmyr
själv uppgivit - inte framkom något som ändrade graden av misstanke.
Ännu senare samma dag framkom också att en annan person avsatt
fingeravtryck i den aktuella Helsingborgsbilen. Sedan Alkmyr upplyst Fogelklou
härom, anhöll denne personen i fråga i hans frånvaro.

Härvid har Fogelklou tydligen inte uppfattat att det var frågan om samma
bil. Emellertid finner jag det vara ovisst om Alkmyr framfört saken till
Fogelklou på ett sådant sätt att detta klart framgått. Det är beklagligt att
Alkmyr inte insåg att anhållningsbeslutet. som grundade sig på misstanken
för biltillgreppet i Helsingborg, gällde förden fortsatta handläggningen hos
åklagarmyndigheten i Växjö. Hade Alkmyr till Fogelklou framfört vad han
erfarit vid förhöret med L. och även närmare kommenterat innebörden av
att fingeravtrycken påträffats i bilen, hade dessa omständigheter kunnat
föranleda att Fogelklou tillsett att beslutet ändrats och L. frigivits.

Det är anmärkningsvärt att Fogelklou i sitt först avgivna yttrande till JO
har uppgivit att L. den 10 december anhölls som misstänkt för biltillgrepp i
Växjö. Sedan handlingarna rörande saken införskaffats hit. harju konstaterats
att så inte var fallet. Fogelklou borde givetvis själv genom att ta del
av handlingarna ha förvissat sig om att riktiga sakuppgifter lämnades till
JO.

Vad som förevarit ger mig anledning att erinra om att det åligger åklagaren
att med särskild noggrannhet pröva frågor som rör frihetsberövande.
Den prövning som Fogelklou har företagit i detta fall har varit förvånansvärt
bristfällig. Jag finner dock inte skäl till någon åtgärd mot Fogelklou utöver
den anförda kritiken. Vad som i övrigt har förekommit i denna del föranleder
inte heller ytterligare åtgärd från min sida.

Enär åtal inte väckts för gärning för vilken L. var anhållen, kan rätt till
ersättning enligt lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning
föreligga. Jag vill för L:s kännedom upplysa om att framställning om sådan
ersättning kan inges till justitiekanslern.

Beslag eller kvarstad vid omhändertagande av pengar från person
som gripits för brott?

S., som var intagen i kriminal vårdsanstalt, hade avvikit under permission.
Han misstänktes därvid för tillgrepp ur personbilar. Husrannsakan
företogs den 7 maj 1976. Därvid greps S., varjämte 1 093 kronor 50 öre och
checkar hörande till annans konto togs i beslag från honom. Misstanken
övergick till att gälla grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning. S. begärde
att vederbörande åklagare skulle häva beslaget och påstod att pengarna
inte härrörde från brottslig verksamhet, varvid i beloppet skulle ingå
100 kronor, som S. erhållit som lån på anstalten. Därefter framkom att
checkar avseende kontot hade inlösts. Åklagaren hävde sedan beslaget såvitt
avsåg 100 kronor. I skrivelse till JO klagade S. över att åklagaren inte
hävt beslaget beträffande återstoden av penningbeloppet.

Upplysningar inhämtades från åklagaren.

JO Wigelius anförde i beslut den 16 september 1976 bl. a. följande.

Enligt 27 kap. 1 § rättegångsbalken må föremål som skäligen kan antas
äga betydelse för utredning om brott eller vara genom brott någon avhänt
eller på grund av brott förverkat tas i beslag. Jag anser det inte ha varit fel
att pengarna i inledningsskedet av förundersökningen togs i beslag. Det
kan inte heller anses ha varit fel att åklagaren vid den prövning som skedde
enligt RB 27:4 tredje stycket fann att beslaget skulle bestå. I ett senare skede
av förundersökningen framkom emellertid omständigheter som enligt
min mening bort föranleda att åklagaren på nytt prövade frågan om det
fanns förutsättning för beslag.

Det i beslag tagna penningbeloppet var inte exakt det belopp som S.
misstänktes ha åtkommit genom checkbedrägerierna och inte heller torde
det, såvitt framgått, ha varit helt identifierbart genom sedelvalörer osv.
Det var inte osannolikt att S. som betalningsmedel hade använt en del av
de pengar han misstänktes utsprungligen ha åtkommit och därvid erhållit
växelpengar tillbaka, som i och för sig inte var avhända någon genom
brott. Det framkom ju också att han den 6 maj 1976 hade köpt en personbil
för 1 200 kronor. Därtill kommer att han uppgav sig ha erhållit pengar i olika
sammanhang, vilka uppgifter delvis inte kunnat kontrolleras. Man kan
för övrigt inte heller veta om de 100 kronorna, som sedermera återställdes,
var just de pengar som S. erhållit på anstalten. Ehuru det inte kan uteslutas
att hela det återstående beslagtagna beloppet åtkommits genom brott, synes
det enligt mitt bedömande inte heller vara i högre grad sannolikt att så
är fallet.

Det bakomliggande motivet för omhändertagandet av pengarna torde ha
varit hänsynen till målsägandens intresse att erhålla skadestånd. Detta in -

tresse hade kunnat tillgodoses genom kvarstad. Därom stadgas i 26 kap.
rättegångsbalken följande.

Enligt 1 § må, om någon skäligen är misstänkt för brott och skäligen kan
befaras att han genom att avvika eller genom att undanskaffa egendom eller
annorledes undandrar sig att gälda skadestånd eller annan ersättning till
målsägande, som kan antas kunna att på grund av brottet ådömas honom,
kvarstad läggas å så mycket av hans lösa egendom, som svarar mot skulden.
Enligt 2 § meddelas beslut om kvarstad av rätten, varvid fråga om
kvarstad, innan åtal väckts, får upptas endast på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren. Därvid får inte i anledning av målsägandens
anspråk på skadestånd eller annan ersättning kvarstad yrkas med mindre
anspråket anmälts hos undersökningsledaren eller åklagaren. Efter åtalet
kan rätten även på yrkande av målsäganden så ock självmant uppta frågan
om kvarstad. 1 3 § stadgas att undersökningsledaren eller åklagaren i avbidan
på rättens beslut får ta lös egendom i förvar. Vid fara i dröjsmål får åtgärden
vidtas även av polisman, dock att anmälan därom skyndsamt skall
göras hos undersökningsledaren eller åklagaren, som har att omedelbart
pröva, om egendomen skall kvarbli i förvar. Sist å femte dagen därefter
skall enligt 4 § åklagaren eller undersökningsledaren göra framställning om
kvarstad till rätten. Göres inte framställning, skall egendomen omedelbart
återställas. Då framställning inkommit till rätten, skall så snart ske kan förhandling
hållas enligt de regler som gäller vid häktningsförhandling. Då
rätten förordnar om kvarstad skall den enligt 5 §, om åtal inte redan
väckts, utsätta den tid inom vilken åtal skall väckas. Tiden får inte bestämmas
längre än som finnes oundgängligen nödvändigt. Finnes den utsatta tiden
otillräcklig, får rätten, om framställning därom göres före tidens utgång,
medge förlängning av tiden.

Av RB 22:2 framgår att om enskilt anspråk grundas å brott, som hör under
allmänt åtal, är åklagaren på målsägandens begäran skyldig att i samband
med åtalet förbereda och utföra även målsägandens talan, om det kan
ske utan olägenhet och hans anspråk inte finnes obefogat. Vill målsäganden.
att anspråket upptas i samband med åtalet, åligger honom att till undersökningsledaren
eller åklagaren anmäla anspråket med uppgift å de omständigheter.
varå det grundas. Finner undersökningsledaren eller åklagaren
vid utredning angående brott, att enskilt anspråk må grundas å brottet,
skall han, om det kan ske, i god tid före åtalet underrätta målsäganden därom.

Vid kvarstad blir den praktiska konsekvensen av stadgandet i RB 22: 2
att undersökningsledaren eller åklagaren med hänsyn till den korta tid han
har på sig att efter tagandet i förvar inge kvarstadsansökan så snart som
möjligt måste ta reda på, om målsägandeanspråk föreligger. Gärde har i sin
kommentar till nya rättegångsbalken (s. 358) beträffande tagande i förvar
enligt RB 26: 3 anfört bl. a. följande: "Åtgärd, som avses i denna §. kan vidtagas
även till säkerställande av målsägandens anspråk på skadestånd eller

annan ersättning. I regel är förutsättning härför, att målsäganden anmält
sitt anspråk hos undersökningsledaren eller åklagaren. 1 särskilt brådskande
fall torde emellertid dylik åtgärd kunna vidtagas redan innan anmälan
skett. Sådan måste dock skyndsamt införskaffas, då yrkande hos rätten
om kvarstad eller skingringsförbud icke kan framställas utan att anmälan
om anspråk föreligger. Om målsäganden ej anmäler sitt anspråk, skall den
omhändertagna egendomen återställas till den misstänkte.”

Frågan om beslag eller kvarstad kan användas i sådana fall som nu avses
har berörts av Olivecrona i ”Rättegången i brottmål enligt RB” (tredje
uppl. s. 250), varvid anföres bl. a. följande: ”1 fråga om pengar, som påträffas
hos en person som gripes eller anhålles såsom misstänkt för förmögenhetsbrott,
kan endast i undantagsfall göras sannolikt att de påträffade
sedlarna eller mynten frånstulits eller eljest avhänts just målsäganden i det
mål. som föranlett gripandet eller anhållandet. Undersökningsledaren eller
åklagaren saknar därför vanligen grund för att taga penningarna i beslag.
Endast kvarstadsinstitutet är här användbart för att säkerställa målsägandens
rätt. Att, såsom i några fall förekommit, åklagaren i stället använt beslagsinstitutet
överensstämmer inte med RB:s bestämmelser. Jfr Petrén i
SvJT 1953:175 ff. samt ovan under kvarstad. Ett behov finnes av mera
smidiga regler för omhändertagande av pengar som påträffas hos misstänkta
personer och som kunna antagas härröra från brottslig verksamhet överhuvudtaget.
” Petrén, som i nämnda artikel närmare har kommenterat de
frågor som kan uppstå i sammanhanget, har bl. a. utöver vad Olivecrona
anfört uppgivit att han anser att det endast sällan torde föreligga att sedlarna
och mynten skäligen kan antas äga betydelse för utredningen om brott
(t. ex. för den händelse numren på sedlarna kan ha betydelse för utredningen)
samt att grund för förverkande inte torde vara aktuell i sammanhanget.

I förevarande fall hade åklagaren, såvitt jag kan finna, så snart det framkommit
att checkar inlösts bort undersöka, om målsäganden hade anspråk
på skadestånd. Om så hade varit fallet, borde han, om förutsättningarna i
övrigt enligt RB 26:1 förelåg, ha till rätten ingivit ansökan om kvarstad enligt
RB 26:2. Beslaget hade kunnat hävas och pengarna kunnat tas i förvar
enligt RB 26: 3 i avbidan på rättens beslut.

S. har inte åsamkats någon rättsförlust eller eljest lidit någon skada genom
att beslag har tillämpats i stället för kvarstad. Jag finner det därför inte
påkallat med någon åtgärd utöver den anförda kritiken. Jag förutsätter
att åklagaren kommer att pröva huruvida beslaget av pengarna skall bestå
och huruvida i stället grund för ett kvarstadsförfarande föreligger.

Omhändertagande av demonstrationsplakat

Den 27 mars 1976 hölls i Stockholm en demonstration mot ett besök som
Jugoslaviens president Tito skulle göra i Sverige under tiden den 29
mars-l april 1976. Demonstrationen, till vilken polismyndigheten i Stockholm
lämnat tillstånd, anordnades av kroatiska föreningen i Stockholm.
Demonstrationen började kl. 15.00 och omfattade ett protestmöte i Sergelarkaden
samt ett protesttåg därifrån till jugoslaviska ambassaden i Stockholm.

1 skrivelser till JO klagades över att polisen omhändertagit plakat som
burits i demonstrationen. Det uppgavs i ett fall att omhändertagandet skett
med stöd av lagen om tillfälligt omhändertagande (LTO). Till klagomålen i
ett annat fall var fogad en artikel i Dagens Nyheter den 28 mars 1976 med
rubriken ”Tito — mördare ej tillåtet”. 1 artikeln uppgavs att det en timme
innan demonstrationståget skulle avgå hade kommit instruktioner till polisen
direkt från dåvarande statsministern Olof Palme att plakat med texten
"Tito - mördare” eller liknande inte fick användas. Klaganden begärde
att JO skulle utreda huruvida Palme genom sitt ingripande i polisens arbete
handlat inom ramen för sina befogenheter. Under uppgift att "ingripande
av detta slag ej gjorts då motsvarande plakat med andra statschefers namn
förekommit vid demonstrationer” begärde klaganden också att få veta
”efter vilka normer förbud skall utfärdas”.

Utredning och yttrande inhämtades från polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt.

1 yttrande den 23 juni 1976 anförde dåvarande polismästaren Kurt Lindroth
följande.

På grund av presidenten Titos statsbesök den 29 mars 1976 ansökte en
demonstrationskommitté om tillstånd att anordna ett demonstrationståg
lördagen den 27 mars med samling och möte i Sergelarkaden och marsch
till jugoslaviska ambassaden. Av ansökningen framgick att demonstrationen
var avsedd som protest mot det förestående statsbesöket. Ansökningen
bifölls i normal ordning.

Såsom närmare utvecklats i har man inom Stockholms polisdistrikt
som regel inte funnit anledning att ingripa mot plakat och banderoller
med text av det innehåll varom här är fråga. 1 det aktuella fallet fanns det
emellertid skäl att frångå denna praxis.

Det är väl känt att det förekommer mycket starka spänningar mellan olika
folkgrupper i Jugoslavien och att i några fall dessa spänningar kommit
till uttryck i form av allvarliga våldshandlingar även här i staden. Att man
från polisens sida såg mycket allvarligt på situationen och bedömde att påtagliga
risker förelåg för våldsaktioner vid statsbesöket framgår av omfattningen
av utkommenderad polispersonal. Bland de folkgrupper, som står
starkast i opposition mot presidenten Titos regim är kroaterna dvs. just de
människor som arrangerade demonstrationen.

När jag upplystes om att i demonstrationen förekom plakattexter med
kränkande omdömen om Tito beslöt jag med hänsyn till risken för allvarli -

ga störningar och till det förestående statsbesöket att enligt polisinstruktionens
§2 omhändertaga ifrågavarande plakat under den tid mötet och demonstrationen
pågick.

Av utredningen framgick att det omhändertagits sammanlagt tio plakat,
nio i Sergelarkaden och ett utanför den jugoslaviska ambassaden. På de
omhändertagna plakaten förekom texter som ”Tito - mördare” och ”Tito
satans mördare”.

JO Wigelius uttalade följande i beslut den 28 mars 1977.

I den nya regeringsformen (RF) som började tillämpas den 1 januari
1975, finns ett särskilt kapitel om grundläggande fri- och rättigheter (2
kap.). Varje medborgare är däri gentemot det allmänna tillförsäkrad demonstrationsrätt.
Av 8 kap. 3 § i dess lydelse vid den nya regeringsformens
tillkomst framgick att bl. a. föreskrifter som begränsade ifrågavarande frioch
rättigheter i princip skulle meddelas genom lag. (Jfr punkt 6 i övergångsbestämmelserna.
)

Under riksdagsbehandlingen av den nya RF tillsattes på förslag av
konstitutionsutskottet en utredning, 1973 års fri- och rättighetsutredning,
med uppgift att på nytt överväga frågan om regleringen i grundlag av skyddet
för enskildas fri- och rättigheter m. m. I september 1975 avgav utredningen
sitt betänkande SOU 1975:75 och i proposition 1975/1976:209
framlade regeringen ett förslag om ändring i RF beträffande skyddet för de
medborgerliga fri- och rättigheterna. Under våren 1976 antog riksdagen
som vilande ett grundlagsförslag i ämnet (se konstitutionsutskottets betänkande
1975/1976:56). Förslaget blev slutligt antaget av riksdagen den 10
november 1976. De ändringar i RF vilka innefattades i förslaget trädde i
kraft den I januari 1977 (SFS 1976: 871).

Efter de företagna ändringarna stadgas i 2 kap. 1 § punkt 4 RF att varje
medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad demonstrationsfrihet:
frihet att anordna och deltaga i demonstration på allmän plats. Vidare föreskrivs
i 2 kap. 14§ första stycket bl. a. att demonstrationsfriheten endast
får begränsas av hänsyn till rikets säkerhet, till ordning och säkerhet vid
demonstrationen eller till trafiken eller för att motverka farsot. Principen
är alltjämt densamma att demonstrationsrätten endast kan begränsas genom
lag (2 kap. 12 §, jfr punkt 5 i övergångsbestämmelserna).

Fri- och rättighetsutredningen underströk svårigheten att i vissa situationer
draga gränsen mellan vad som är ingrepp i demonstrationsrätten respektive
bara ingrepp i enskild demonstrants fysiska frihet. Utredningen
framhöll att det för att skydda demonstrationsrätten syntes viktigt att så
långt som möjligt genomföra distinktionen mellan å ena sidan ett ingripande
mot en enskild deltagare, som t. ex. begått något brottsligt eller som
stör allmän ordning, och å andra sidan ett ingripande mot själva demon -

strationen. De ingripanden av förstnämnda art som måste göras skulle enligt
utredningen inte få grundas enbart på att vederbörande demonstrerade
och måste genomföras så att den faktiska, negativa effekten för demonstrationen
blev så begränsad som möjligt. Mot bakgrund härav räknade utredningen
inte med lagen om tillfälligt omhändertagande (LTO) som en begränsning
av demonstrationsrätten och detta, påpekade utredningen, torde
också stå i överensstämmelse med vad som avsågs när LTO tillkom. Ifråga
om ingrepp som måste anses i RF:s mening gälla själva demonstrationsrätten
ansåg utredningen att lagen om allmänna sammankomster (LAS) borde
kunna ge det lagstöd som behövdes.

Vad gäller LTO vill jag nämna 3 §. Enligt detta lagrum skall den som genom
sitt uppträdande stör allmän ordning eller utgör en omedelbar fara för
denna omhändertagas av polisman, om det är nödvändigt för att upprätthålla
ordningen. Sådant omhändertagande skall även ske när det fordras
för att avvärja straffbelagd gärning.

Beträffande LAS skall nämnas 10 §, vari stadgas att polismyndighet äger
rätt att upplösa demonstration, bl. a. om den föranleder svårare oordning
eller avsevärd fara för de tillstädesvarande och andra åtgärder visat sig
otillräckliga för att återställa ordningen eller bereda skydd för de tillstädesvarande.

2 § polisinstruktionen (PI), som enligt polismästaren tillämpades i förevarande
fall när demonstrationsplakaten omhändertogs av polisen, innehåller
det grundläggande stadgandet om polisens uppgifter. Det sägs däri
att polisen skall upprätthålla allmän ordning och säkerhet och att det därvid
åligger polisen särskilt att förebygga brott samt hindra att den allmänna
ordningen och säkerheten störes genom brott eller på annat sätt.

När jag nu övergår till att pröva förevarande fall vill jag först erinra om
att statsråd inte står under JO:s tillsyn. Jag kan alltså inte till prövning upptaga
klagomål som riktar sig mot förutvarande statsministern Olof Palme.

Sedan vill jag påpeka att det inte gjorts gällande från polismästarens sida
att texten på de omhändertagna plakaten varit brottslig. Enligt polismästaren
hade han beslutat omhändertaga plakaten ”med hänsyn till risken för
allvarliga störningar och till det förestående statsbesöket”. Beslutet grundades
som nyss nämnts på 2 § PI.

Omhändertagandet har otvivelaktigt utgjort ett ingripande mot själva demonstrationen.
Under förhållanden motsvarande de som rådde vid omhändertagandet
anser jag att ett liknande omhändertagande inte skulle ha kunnat
företagas på de av polismästaren åberopade skälen efter de förutnämnda
ändringarna i RF, vilka trädde ikraft den 1 januari 1977. Jag hänvisar
härvid till de tidigare återgivna uttalandena av 1973 års fri- och rättighetsutredning.
Men jag har också den uppfattningen att rättsläget — även om
det i någon mån kan ha framstått som oklart - knappast var annorlunda
vid tiden för omhändertagandet. Demonstrationsrätten hade redan då en
stark ställning. Den var grundlagsfäst och enligt min mening saknade poli -

sen. när misstanke om brott ej förelåg, rätt att ingripa mot en demonstration,
på vilken LAS var tillämplig, eller mot själva deltagandet i demonstrationen,
med mindre den föranlett svårare oordning eller avsevärd fara
för de tillstädesvarande (jfr. 10 § LAS). En annan sak är att polisen i ett läge
där nämnda lagrum är tillämpligt naturligtvis har rätt att vidtaga, samt
till och med skyldighet att söka vidtaga mindre ingripande åtgärder än upplösning
av demonstrationen. Härvid kan ifrågakomma sådana åtgärder
som t. ex. omhändertagande av demonstrationsdeltagare eller demonstrationsplakat.
Under inga omständigheter kan jag däremot finna att polisen,
vare sig 10 § LAS varit tillämplig eller ej, ägt rätt till ingripande mot en demonstration
eller mot deltagande i den med stöd av enbart de generella,
och för övrigt endast i administrativ ordning tillkomna, bestämmelserna i
2 § PI om polisens uppgift att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.

Att någon svårare oordning inte hade uppstått vid omhändertagandet av
demonstrationsplakaten i förevarande fall synes helt klart. Inte heller torde
man kunna påstå att det till följd av demonstrationen redan förelåg en
avsevärd fara för de tillstädesvarande. Såvitt jag kunnat finna har det således
inte förelegat en situation i vilken 10 § LAS varit tillämplig. Polismästaren
har inte heller åberopat den bestämmelsen till stöd för ingripandet.
Vidare kan jag inte finna att det i övrigt med "hänsyn till risken för allvarliga
störningar och till det förestående statsbesöket" funnits lagliga förutsättningar
för att omhändertaga plakaten. Att stödja åtgärden på 2 § PI var
direkt fel enligt min mening. Som förut anmärkts har det inte gjorts gällande
att texten på de omhändertagna plakaten var brottslig.

För att rätt kunna bedöma polismästarens enligt min mening i och för
sig felaktiga beslut att omhänderta demonstrationsplakaten krävs en närmare
granskning av den situation som förelåg vid tillfället i fråga. Härvidlag
vill jag anföra följande.

Polismästaren har som framgår av hans yttrande andragit att det förekommer
mycket starka spänningar mellan olika folkgrupper i Jugoslavien,
att dessa spänningar i några fall kommit till uttryck i form av allvarligare
våldshandlingar också i Stockholm, att man från polisens sida såg mycket
allvarligt på situationen och bedömde att påtagliga risker förelåg för våldsaktioner
vid statsbesöket samt att kroaterna - demonstrationen anordnades
som framgått av kroatiska föreningen i Stockholm - är bland de folkgrupper
som står starkast i opposition mot presidenten Titos regim.

Åtgärden att omhändertaga ett antal demonstrationsplakat skall alltså
ses mot bakgrund av vad polismästaren sålunda anfört. Enligt min mening
får omständigheterna anses ha varit sådana att polisen haft viss anledning
att räkna med våldsaktioner redan i samband med demonstrationen och jag
kan förstå om polisen hyst oro för att det skulle inträffa en sammanstötning
mellan demonstranterna och politiska motståndare och om polisen därvid
befarat att texten på de omhändertagna demonstrationsplakaten skulle
kunna utgöra en ”tändande gnista” eller orsaka en allvarlig utveckling av

en sådan sammanstötning. Med hänsyn till de spänningar mellan olika jugoslaviska
folkgrupper som polismästaren talat om i sitt yttrande vill jag
inte utesluta att det funnits personer som kunnat uppfatta texten på plakaten
som så provocerande att de varit beredda att tillgripa åtgärder som
skulle ha medfört en avsevärd fara för i första hand bärarna av plakaten
men även för andra närvarande.

Min slutsats blir att man vid omhändertagandet av plakaten inte kunde
bortse från att det under demonstrationen kunde uppkomma en avsevärd
fara för de tillstädes varande, bl. a. på grund av texten på de plakat som nu
omhändertogs. Det förelåg med andra ord en situation som med visst fog
kan uppfattas så att den låg ganska nära en situation i vilken 10 § LAS kunde
tillämpas. Jag anser mig med hänsyn härtill inte böra rikta någon allvarligare
kritik mot polismästaren för hans beslut att omhändertaga ett tiotal
demonstrationsplakat. Jag stannar därför vid vad jag tidigare framhållit att
det var direkt fel att stödja åtgärden på 2 § P1 och att det inte heller i övrigt
synes ha förelegat laglig grund för ingripandet.

Polisens hastighetskontroller med radar

1 ett klagoärende ifrågasattes tillförlitligheten av polisens hastighetskontroller
med hjälp av radar. Rikspolisstyrelsen avgav yttrande över klagomålen
varjämte viss annan utredning förekom. Ärendet avgjordes av JO
Wigelius genom beslut den 23 november 1976.

1 beslutet upptogs inledningsvis bl. a. följande rörande den tekniska apparatur
som används av polisen.

Den radarapparatur som polisen använder för hastighetsmätning i trafiken
utgörs av Electro-Matic radarhastighetsmätare modell S-5, Nordisk
Elektroniks AB radarhastighetsmätare m/71, tidigare benämnd NEDAR.
och samma bolags radarhastighetsmätare modell 73 K. Modellerna har
provats och godkänts av statens provningsanstalt.

Mätningen av fordonshastighet med dessa radarhastighetsmätare bygger
på den s. k. dopplerprincipen, vilken i korthet kan beskrivas på följande
sätt. Den strålning som utsänds från radarn och som träffar ett fordon i rörelse
reflekteras tillbaka till radarn med en annan frekvens än den utsända
strålningen. Frekvensskillnaden, som varierar i förhållande till den hastighet
som föremålet rör sig med, utgör därvid ett mått på det registrerade
fordonets fart.

Radarhastighetsmätarna S-5 och m/71 består i huvudsak av två skilda
delar, dels en högfrekvensenhet med sändar- och mottagarantenner där radarstrålningen
utsänds och uppfångas (radarantenn), dels anordningar för
registrering av erhållna mätvärden. Mätvärdena anges på S-5 i ett indika -

7 Riksdagen 1977/78. 2 sami. Nr I

torinstrument med skala 0-150 km/tim. varjämte en skrivare nedtecknar
det passerande fordonets hastighet i form av en grafisk kurva. På m/71 presenteras
hastighetsangivelsen i lysande siffror på tablåer och på en pappersremsa
i en skrivare, varvid också tidpunkten för registreringen anges.
Mätområdet för m/71 är 0-199 km/tim. - Radarhastighetsmätaren modell
73 K är en vidareutveckling av m/71 och skiljer sig från denna bl. a. genom
att en speciell kameraenhet kan anslutas, som automatiskt tar en bild vid
registreringstillfället. Modell 73 K har tagits i bruk tämligen nyligen och
berörs därför inte av klagomålen. Från denna modells vidare funktion och
användning kan således bortses i detta sammanhang.

Vid hastighetsmätning med S-5 och m/71 är radarantennen uppställd invid
vägen och inriktad på visst sätt mot den körbana som mätningen avser.
Skrivare och därtill hörande instrument, som genom en kabel är anslutna
med radarantennen, är i regel placerade i en polisbil. I denna bil finns polispersonal
som håller uppsikt på trafiken och avläser instrumenten. Registrerade
hastighetsöverträdelser rapporteras per radio till en stoppstation.

JO Wigelius anförde i ärendet bl. a. följande.

Till polisens trafikövervakande uppgifter hör att övervaka hastighetsbestämmelsernas
efterlevnad. Detta sker genom bl. a. radarhastighetskontroller.
Sådana hastighetskontroller tillgår i huvudsak på följande sätt. Fordonens
hastighet mäts med radarapparaturen. Då denna visar att hastighetsöverträdelse
skett, har de polismän som avläser radarinstrumenten att
fastställa från vilket fordon registreringen härrör. Identifieringsuppgifter
rörande detta fordon antecknas på radardiagrammet eller radarremsan och
rapporteras till stoppstationen. Om fordonsförare som på detta sätt misstänks
för fortkörning inte förnekar sådan, avklaras saken i regel genom att
polisen utfärdar ett föreläggande av ordningsbot på det bötesbelopp som
förseelsen förskyller. Förnekas däremot den påtalade fortkörningen, kan
frågan om ansvar för denna ytterst komma att bli prövad av domstol.

De klagomål som i ärendet anförts mot radarhastighetsmätningar går i
huvudsak ut på att det i vissa fall aldrig med tillräcklig säkerhet kan fastställas
vilket fordon som förorsakat det hastighetsöverskridande som radarn
registrerat. Flera fordon kan nämligen samtidigt befinna sig inom radarns
mätområde och det är då enligt klaganden inte möjligt att avgöra vilket
fordon registreringen avser.

Här må till en början framhållas att jag vid min behandling av klagomålen
inte kan ingå i någon prövning av radarapparaturens tillförlitlighet från
teknisk synpunkt. Av det som framkommit i ärendet har jag dock ansett
mig kunna utgå från att radarn, om den är felfri, i och för sig ger tillförlitliga
mätvärden om fordons hastighet.

Rörande radarapparaturens handhavande finns bestämmelser utfärdade
av rikspolisstyrelsen. Av intresse i detta sammanhang är hur radarantennen
uppställs och inriktas mot trafiken. Detta påverkar nämligen radarns
räckvidd eller mätområde vid mätningen, något som synes få betydelse för
vilka körbanor som täcks av radarstrålningen och för det antal fordon i
samma eller olika körbanor som samtidigt kan befinna sig inom mätområdet.
Genom att ändra antennens inställning i sidled kan man minska radarns
känslighet för trafik i den bortre körbanan och vidare kan mätområdets
längd minskas genom att man ändrar antennens lutning nedåt. Beträffande
radarantennens inställning lämnas anvisningar dels i rikspolisstyrelsens
tekniska meddelanden grupp V: 11, dels i leverantörens instruktioner
rörande radarn. Vid radarmätningar är det också av betydelse på vilken
plats radarantennen är uppsatt med tanke på de störningar från omgivningen
som kan förekomma samt att de polismän som i polisbilen har att avläsa
radarinstrumenten har fullgoda möjligheter att därifrån iakttaga trafiken
och att särskilja de fordon som passerar. Det synes inte ha ansetts erforderligt
att från centralt håll utfärda närmare anvisningar om radarbilens
placering från den sistnämnda synpunkten.

Hastighetsövervakning med radar av de modeller som är aktuella i ärendet
bygger väsentligen på medverkan från de polismän som betjänar radarapparaturen.
Då ett hastighetsöverskridande registrerats av radarn, har
polismännen nämligen att utifrån sina iakttagelser av trafiken bedöma om
fordonsförare skall stoppas misstänkt för fortkörning. Vid hastighetsövervakningar
med radar gör man i regel så att endast överträdelser som med
viss inte obetydlig marginal överstiger gällande hastighetsbegränsning föranleder
åtgärd från polisens sida. Det rör sig alltså om sådana fall att medverkande
polismän redan på grund av sina iakttagelser måste antas kunna i
stort bedöma när otillåten hastighet hålls. Med hänsyn till att vissa bedömningsmarginaler
således tillämpas bör polismännen därför normalt inte ha
några svårigheter att fastställa vilket fordon en registrerad hastighetsöverträdelse
avser. Även om biltrafiken inte är ringa måste det antas vara möjligt
att uppfatta skillnader i hastighet mellan olika bilar och att därigenom
särskilja de bilar mot vilka ingripande inte kan komma i fråga. Givetvis kan
dock trafikförhållandena ibland vara sådana att det, på grund av risken för
förväxling eller eljest, inte är möjligt att med tillräcklig säkerhet avgöra
från vilket fordon en registrering härrör. I rikspolisstyrelsens föreskrifter
och anvisningar för polisväsendet (FAP) 331-1 p. 3.5 är det också föreskrivet
att uppstår minsta tveksamhet om visst fordons hastighet på grund av
trafiksituationen eller av annan orsak, skall fallet inte föranleda åtgärd.
Här skall också tilläggas att det för de polismän som betjänar radarmätare
inte bara gäller att avgöra vilket fordon som skall rapporteras utan även att
kunna nöjaktigt identifiera detta fordon så att det vid stoppstationen inte
uppstår tvekan på den punkten.

Enligt FAP 331-1 skall vid mätning med radarhastighetsmätare upprättas

100

protokoll över kontrollplatsen med angivande av vilken typ av radarmätare
som används och kontrollplatsens läge. Protokollet skall också innehålla
uppgift rörande bl. a. körbanans bredd, radarmätarens riktning, ungefärlig
vinkel mellan radarstrålens centrumlinje och vägens längdriktning, om
radarmätaren ger utslag för fordon i båda körriktningarna eller ej samt den
ungefärliga räckvidden vid mätning av hastigheten för medelstora fordon
som förs mot radarmätaren. Det är också föreskrivet att i rapporterade fall
bör om möjligt minnesanteckningar göras om trafiksituationen i mätområdet
och i dess omedelbara närhet. Av särskilt intresse är därvid, enligt föreskrifterna,
om möte eller omkörning förekommit i samband med mätningen
och ungefärliga avståndet mellan de fordon som samtidigt befunnit
sig inom mätområdet.

Frågan om tillförlitligheten av polisens hastighetsövervakningar med
hjälp av radar modell S-5 och m/71 är enligt min mening i huvudsak avhängig
av de medverkande polismännens handlande. Även om det inte
saknar betydelse hur radarapparaturen tekniskt handhas, är det ändå ytterst
polismännens på kunskap och erfarenhet grundade bedömningar som
blir avgörande för tillförlitligheten hos en rapport om hastighetsöverträdelse.
Jag har därför inte funnit det påkallat att vid min behandling av klagomålen
företa någon närmare prövning av handhavandeinstruktionerna rörande
de aktuella radarmätarna. - Som förut sagts kan en påtalad hastighetsöverträdelse,
som den misstänkte fordonsföraren av olika skäl förnekar.
komma att bli prövad av åklagare och, om åtal väcks, av domstol. Vid
domstolens behandling av saken blir åklagarens bevisning och den misstänktes
invändningar prövade av rätten. Domstolen har därvid möjlighet
att anlita sakkunnig för prövning av frågor, vars bedömande kräver särskild
fackkunskap. Eftersom de vid hastighetskontroller medverkande polismännens
iakttagelser och bedömningar är av väsentlig betydelse i sammanhanget,
blir också deras hörande som vittne inför rätten många gånger
nödvändigt för sakens prövning. Vad som förekommit vid radarhastighetskontrollen
blir alltså till sist bevismedel vid domstolens prövning av åtalet
för fortkörning. Jag har inte kunnat finna att dessa bevismedel, vare sig
från rättssäkerhetssynpunkt eller eljest, allmänt sett skulle vara underlägsna
andra bevismedel som förekommer i brottmål av jämförlig beskaffenhet.
Med hänsyn härtill lämnar jag klagomålen rörande tillförlitligheten av
polisens hastighetskontroller med hjälp av radar utan vidare åtgärd.

101

Polisman har under husrannsakan företagit åtgärd som ansetts böra
bedömas på ungefär samma sätt som provokation till brott

I klagomål till JO anförde advokaten Reinhold-Asp i Landskrona följande.

L. är tilltalad för bl. a. olaga rusdrycksförsäljning i Landskrona. Åklagare
är chefsåklagare Erik Malmberg, åklagarmyndigheten i Landskrona.
Undertecknad är av Landskrona tingsrätt förordnad till offentlig försvarare
för L. i sagda ärende. L. bestrider gärningen helt.

Polisundersökning i målet har bl. a. gjorts av kriminalinspektör Alvar
Beckman. I samband med denna undersökning medgav åklagaren att husrannsakan
fick göras i L:s bostad i Landskrona. Denna ägde rum under L:s
utlandsresa. Under densamma hade L. vidtalat en person, H., att se till
hans hund och lägenhet. H. hade medgivits att därunder få bo i L:s lägenhet.
Det är icke klarlagt om H. befann sig i lägenheten eller icke vid husrannsakan.
Troligen icke. På söndagen 1976-01-11 mellan klockan 11.00
och 12.00 företog Alvar Beckman husrannsakan. Härvid inkom telefonsamtal
som Beckman tog emot under föregivande av att han var H. som
kallades "Bosse”. Härvid fördes samtal varvid vederbörande i andra ändan
på tråden trodde sig tala med "Bosse”.

Under ovan angivna tid förekom sålunda tre dylika samtal och bl. a. narrades
en person vid namn C. J. komma till L:s lägenhet genom att han trott
sig tala med "Bosse”. Vid samtalen yppades en del detaljer som givetvis
icke skulle skett om vederbörande upplysts om rätta förhållandet, nämligen
att det icke var ”Bosse” utan Beckman de talade med.

Beträffande polisförhör får s. k. tredjegradsförhör inte förekomma. Bl. a.
får vederbörande förhörsledare sålunda icke uppge sig ha vittne på någonting,
då vittne inte finnes, för att få en person att göra ett erkännande. Telefonavlyssning
är omgärdad med mycket stränga bestämmelser och får
enligt rättegångsbalken icke ske annat än med rättens medgivande och endast
i särskilda fall.

På L:s begäran får jag nu hemställa om undersökning huruvida dylika telefonsamtal
i samband med husrannsakan står i överensstämmelse med lag
och förordning, och om så icke är fallet, huruvida vad som framkommit
under dylika icke lagliga åtgärder får användas såsom bevis i brottmål.
Åklagaren har nämligen för avsikt att inkalla Alvar Beckman såsom vittne i
saken och härvid kommer givetvis dessa telefonsamtal att omtalas. Det
kunde ju tänkas att genom dylikt tillvägagångssätt skulle någon kunna yppat
för L. rent personliga uppgifter, som ej varit avsedda för utomstående.

Detta är ett kränkande av den personliga integriteten. Rättegång pågår
nu och huvudförhandling kommer sannolikt snart att utsättas. Det hemställes
därför om skyndsammaste behandling.

Avskrift av polisens promemoria rörande telefonsamtalen bilägges.

102

Ifrågavarande promemoria, som är daterad den 11 januari 1976 och undertecknad
av Beckman, har följande innehåll.

Angående inkomna och besvarade telefonsamtal i L:s bostad söndagen
1976-01-11 kl. 11.00-12.00, i samband med husrannsakan på grund av
misstanke om olovlig försäljning av rusdrycker.

Kl 11.10

Telefonsvarare krinsp Alvar Beckman

Personen som ringde frågade efter "Bosse" och efter en stunds diskuterande
var vederbörande på det klara med att det var "Bosse” han talade med,
vilket Beckman s. a. s. gjorde sken av.

Personen uppgav sig vara "Biffen".

"Biffen”: Var F. hos dig?

Beckman: Ja

"Biffen": Fick han någonting?

Beckman: Ja en flaska.

"Biffen": Hade han någonting att betala med?

Beckman: Ja

"Biffen": Då hade han lånat.

Beckman: Han hade en kompis med som betalade.

"Biffen": Bra för dig.

Beckman: Vad vill du då?

"Biffen": Kan jag få kritsa en 75:a av dig tills i morgon?

Beckman: Tveksamt, jaa

"Biffen": Jag är ju endast skyldig 30 kr.

Beckman: Ja, låt gå. du kan få kredit.

"Biffen": Ja. jag kommer

Beckman: Du måste i så fall vara här inom en kvart.

"Biffen”: Det kan jag inte för jag är uppe i Silvergården.

Beckman: Okey inom en halvtimme då för jag skall gå ut med hunden.

Inom den angivna tidpunkten kom så "Biffen” identisk med B.J., till L:s
lägenhet. Han blev synnerligen snopen men bekräftade telefonsamtalet
och att hans ärende var att köpa en 75:a på kredit.

Kl 11.25

Telefonsvarare krinsp Alvar Beckman

Uppringaren, som var mycket upphetsad, uppgav sig vara F. - rösten
även helt identifierad av Beckman —

F: Bosse, vi har suttit i häcken hela baletten, Snutarna är runt omkring. De
snodde oss, mig och R. på Säbygatan. Har Frippe hört av sig?

Beckman: tveksamt, vem är nu Frippe?

F: Du känner väl Frippe - J-Å.F. Han går mest på öronen varje dag. R.
var skickebud för Frippe. Jag tänkte att Frippe hört av sig när nu inte R.
kommit. Öppna inte för någon djävul om det ringer på dörren. Vi har hörts
men inte sagt någonting. En lång djävul, G. tror jag han heter, höll på att
tjälla på dig. Den dumme fan, han sa hos polisen att det är kanske lika bra
att vi säger som det är. Jag höll på att slå honom på flabben. Han var nära
att sätta fast dig. Sax var också där.

Beckman: Jag får ont i magen av att höra detta men tack skall du ha.

F: Ja, nu har jag vamat dig.

103

Kl 11.55

Telefonsvarare Alvar Beckman, krinsp.

En person som uppgav sig vara Kalle, bröt på danska, frågade efter Bosse
eller L. och fick till svar, att det var Bosse som han pratade med.

Kalle: Har ni något hemma idag?

Beckman: Ja

Kalle: Vilket ställe, S-n eller F-gatan?

Beckman: F-gatan.

Kalle: Jag kommer om fem-tio minuter, jag skall bara ta på mig rocken.

Inom den angivna tiden knackade det på dörren och C.J. kom in i lägenheten.

Han uppgav att det var han som ringt och att hans ärende var att köpa en
75:a sprit. Se för övrigt C.J:s förhörsberättelse!

Krinsp Per Wilhelmsson som även fanns i lägenheten avlyssnade telefonsamtalen.

Länspolischefen i Malmöhus län inkom efter remiss med utredning samt
eget yttrande jämte yttrande från polisstyrelsen i Landskrona distrikt.
Reinhold-Asp yttrade sig över utredningen. Även Beckman avgav yttrande.
Av utrymmesskäl lämnas inte här någon redogörelse för den verkställda
utredningen. Yttrandena utelämnas också. Nämnas bör dock att JO tog
del av upprättat förundersökningsprotokoll beträffande L. m.fl. 1 protokollet
ingick Beckmans promemoria den 11 januari 1976. Vidare tog JO del
av stämningsansökan den II oktober 1976, vari åklagarmyndigheten i
Landskrona åklagardistrikt väckt åtal mot L. och H. för olovlig rusdrycksförsäljning
samt mot L. ensam för olovligt innehav av rusdrycker. Som bevisning
hade åklagaren begärt vittnesförhör med bl. a. Beckman, som skulle
höras om ”resultatet av husrannsakan och iakttagelser i samband därmed”.
Åklagaren hade också begärt vittnesförhör med C.J. angående dennes
”inköp och kännedom om saken”.

Slutligen bör återges följande från Beckman kompletteringsvis inhämtade
uppgifter.

Kriminalinspektören Per Wilhelmsson befann sig i samma rum som Beckman
när denne i L:s bostad mottog de tre telefonsamtalen. (Se sista meningen
i Beckmans promemoria den 11 januari 1976: "Krinsp Per Wilhelmsson
som även fanns i lägenheten avlyssnade telefonsamtalen”.) Wilhelmsson
hörde nog bara vad Beckman sade. Det var alltså egentligen inte fråga
om någon avlyssning. — Under telefonsamtalen skrev Beckman ner på ett
anteckningsblock vad de som ringde uppgav. Beckman ansåg att de uppgifter
som han fick var bra att ha för det fortsatta spaningsarbetet. De kunde
få betydelse vid kommande förhör under utredningen. När Beckman några
dagar senare talade med undersökningsledaren, chefsåklagaren Malmberg
i Landskrona, ansåg denne att eftersom polisen fått fram så lite mot L. och
H. kunde de uppgifter som Beckman mottagit vid telefonsamtalen vara av
värde som bevis mot de misstänkta. Malmberg bad därför Beckman att
skriva rent de anteckningar som han gjort. Då Beckman därefter gjorde en
renskrift, dvs. skrev promemorian som är dagtecknad den 11 januari 1976,
förstod han att uppgifterna skulle komma att användas som bevis i rätte -

104

gång. Beckman bemödade sig därför om att vara saklig och att ge en riktig
bild av vad som förekommit vid telefonsamtalen.

Enligt vad som inhämtades var målet mot L. och H. utsatt att äga rum
vid huvudföhandling inför Landskrona tingsrätt den 28 april 1977.

JO Wigelius uttalade följande i beslut den 21 april 1977.

Av utredningen i ärendet framgår att Beckman mottagit tre telefonsamtal
under den husrannsakan som den 11 januari 1976 företogs i L:s bostad på
grund av misstanke om att L. och H. bedrev olovlig rusdrycksförsäljning i
bl. a. nämnda bostad. Det får vidare anses framgå av den av Beckman upprättade
promemorian angående samtalen att de som ringde inte fått klart
för sig att de samtalade med en polisman utan trott att de talade med ”Bosse”
(H.). I fråga om det första samtalet har Beckman beträffande den uppringande
antecknat i promemorian att "efter en stunds diskuterande var
vederbörande på det klara med att det var ''Bosse’ han talade med, vilket
Beckman s. a. s. gjorde sken av”. Beckman lovade honom att få komma till
L:s bostad och ”kritsa en 75:a”. han kom också till bostaden. Av förundersökningsprotokollet
framgår att han knappt en timme senare hördes av
polisen angående avsikten med sitt besök i bostaden. Han uppgav vid förhöret
att han hade haft för avsikt att låna en flaska sprit, ej att köpa, och att
han aldrig köpt sprit av L. När det gäller det andra telefonsamtalet som
Beckman mottog synes den uppringande utan vidare ha utgått från att han
talade med ”Bosse”. Han hade tidigare hörts av polisen angående ett besök
som han gjort på morgonen samma dag i L:s bostad. Då han kort efter
besöket anträffades av polisen på en gata i Landskrona hade han en flaska
vodka med sig. Han uppgav att han köpt flaskan dagen innan på systembolaget
och att han aldrig köpt någon sprit av L. Såvitt förundersökningsprotokollet
utvisar hördes han inte ytterligare av polisen. Vid det tredje samtalet
harden som ringde — ovannämnde C. J. - enligt promemorian frågat
efter "Bosse” eller L. och fått till svar av Beckman att det var ”Bosse” som
han talade med. C. J. frågade om det fanns ”något hemma i dag”. Beckman
svarade ja på detta och talade om adressen. Efter en stund kom C. J.
till L:s bostad och ville då köpa en "75:a”. Förundersökningsprotokollet
visar att C. J. omedelbart togs i förhör. Han berättade enligt upprättat förhörsprotokoll
att L. bedrev olaga spritförsäljning och att H. var L:s medhjälpare
samt att han vid minst ett tiotal tillfällen köpt sprit av L. eller H.

Genom Beckmans agerande vid telefonsamtalen, då han ”spelade rollen
som Bosse", får förundersökningen mot L. och H. anses ha tillförts ett material
som varit av värde för den fortsatta utredningen och som kan få betydelse
vid kommande lagföring av dem. Jag hänvisar härvid till att åklagaren
i målet mot L. och H. begärt vittnesförhör med Beckman och C.J. Vad
gäller Beckmans avsikt med sitt agerande torde så mycket kunna sägas som

105

att handlandet ingått sorn ett led i polisens ansträngningar att få fram bevis
mot L. och H. När C.J. och den man som först ringde till L:s bostad ville
komma dit för att få köpa sprit, får det antagas att Beckman medverkade
till att de kom därför att han ansåg att de då skulle kunna tagas i förhör och
eventuellt lämna uppgifter som styrkte misstankarna mot L. och H. Troligt
är väl att Beckman räknat med att polisens enda möjlighet att få fram sådana
uppgifter kanske låg just i att C.J. och den andre eller en av dem kom till
bostaden och hördes i anslutning därtill.

När det gäller att närmare bedöma Beckmans agerande vid telefonsamtalen
vill jag först säga att det inte torde ha varit fråga om någon telefonavlyssning
i egentlig mening, i vart fall inte sådan som avses i 4 kap. 8 § eller
9a§ brottsbalken (brytande av post- eller telehemlighet/olovlig avlyssning).
Beträffande uppgiften sist i Beckmans promemoria den 11 januari
1976 att "kriminalinspektören Per Wilhelmsson som även fanns i lägenheten
avlyssnade telefonsamtalen" har Beckman som framgått under hand
tillfrågats om denna anteckning och därvid lämnat en förklaring till densamma.
Jag nöjer mig med Beckmans förklaring.

Enligt min mening torde Beckmans agerande kunna jämställas med ett
provokativt handlande som går ut på att locka någon att begå en brottslig
handling och därmed omedelbart röja sig själv. Som jag ser saken kan det
från principiell synpunkt knappast föreligga någon egentlig skillnad mellan
Beckmans agerande, där han spelat rollen som langare, och ett agerande,
där han i stället kontaktat en av de misstänkta och utgett sig för att vara en
kund som önskade köpa sprit. Jag anser sålunda att Beckmans handlande
bör bedömas på ungefär samma sätt som en provokation till brott.

Rörande sådan provokation vill jag hänvisa till JO:s ämbetsberättelse
1973 s. 91 och ett däri intaget yttrande av rikspolisstyrelsen, vilket torde
innefatta styrelsens principiella inställning. Styrelsen uttalade då att sådana
åtgärder måste handhas med största restriktivitet och urskillning och
som huvudregel endast får tillgripas i grova brottmål eller när synnerliga
skäl i övrigt gör detta motiverat. Jag anslöt mig då till den uppfattningen
och delar den alltjämt.

Det är givetvis ett starkt samhällsintresse att bekämpa den typ av brottslighet
- olovlig rusdrycksförsäljning - som L. och H. misstänktes för,
men jag kan ändock inte finna att förundersökningen i deras fall rört sådan
grov brottslighet att Beckmans handlande varit försvarligt. Ej heller i övrigt
har förhållandena varit av den art att de kunnat motivera handlandet i fråga.
Samtidigt bör beaktas att Beckman uppenbarligen inte handlat i någon
ond avsikt utan säkerligen haft rättsordningens bästa för ögonen vid sitt
agerande under telefonsamtalen. Att Beckman därvid "gått för långt” är
visserligen högst beklagligt men torde ha berott på att han drivits av en i
och för sig vällovlig ambition att bidraga till ett klarläggande av den misstänkta
brottsligheten.

Vid en samlad bedömning av de omständigheter som talar mot Beckman

106

och de som får anses tala till hans förmån har jag ansett mig kunna underlåta
att påkalla disciplinärt ingripande mot honom. Jag vidtager därför inte
någon ytterligare åtgärd mot Beckman utan stannar vid att kritisera honom
för att han under förundersökningen mot L. och H. använt en otillbörlig
spaningsmetod, varigenom han också kan sägas ha åsidosatt polismans
skyldighet att uppträda på ett sätt som inger förtroende och aktning.

Innan jag avslutar ärendet vill jag framhålla följande.

Om bevisning som åberopas i ett mål skall tillåtas eller ej kan endast avgöras
av domstolen. I ett pågående mål bör JO i regel inte uttala sig angående
domstolens prövning huruvida erbjuden bevisning bör tillåtas eller
avvisas. Jag anser mig inte ha någon anledning att frångå regeln i detta fall.

Landning med polishelikopter på en parkeringsplats i ett bebyggt
område. Risk för personer på marken? Tillika fråga om polismyndighets
handhavande av ärende angående förpassning för verkställighet
av fängelsestraff

H. dömdes den 13 februari 1975 av Vänersborgs tingsrätt för olovlig körning
m. m. till fängelse två månader. Domen vann laga kraft. Då H. inte inställde
sig vid kriminalvårdsanstalt inom tid som kriminalvårdsstyrelsen
bestämt, begärde styrelsen att polisen skulle låta förpassa honom till anstalten.
Denna begäran inkom den 26 juni 1975 till polisstyrelsen i Vänersborgs
polisdistrikt.

H. omhändertogs i Mellerud under eftermiddagen den 1 juli 1975 av en
polisman från länstrafikgruppen i Älvsborgs län. Vid omhändertagandet
bistod personal från en polishelikopter. Man hade för detta ändamål landat
med helikoptern på en parkeringsplats i Mellerud.

Efter omhändertagandet blev H. förd till polisstationen i Mellerud och
därefter förpassad till kriminalvårdsanstalt. H. avtjänade fängelsestraffet
under tiden den 1 juli—24 augusti 1975.

I en till JO inkommen klagoskrift uppgav H. i huvudsak följande. Vid det
aktuella tillfället var han på väg till Mellerud i sin bil, som kördes av en vän
till honom, för att hos en fastighetsmäklare betala pengar för ett husköp.
När han lämnat bilen och gick till mäklarkontoret såg han en polishelikopter
som flög runt och att en motorcykelpolis kom rusande mot honom. Polismannen,
som var mycket aggressiv, grep honom eftersom han skulle avtjäna
ett fängelsestraff. Därefter landade helikoptern och H. blev med våld
införd i den polisbil som kommit till platsen.

Med hänvisning till det som skett ifrågasatte H. bl. a. om polisen hade
rätt att på ett så dramatiskt sätt gripa den som hade att avtjäna ett så kort
fängelsestraff som det här gällde. H. ifrågasatte också om det var rätt att
landa med helikopter på en plats som var full med människor oph bilar.

107

Från rikspolisstyrelsen infordrades dagrapport angående den aktuella
helikopterflygningen och länstrafikgruppens promemoria över omhändertagandet
av H. Efter remiss inkom sedan rikspolisstyrelsen med yttrande
rörande helikopterns landning i Mellerud. Till yttrandet var fogade fotografier,
tagna vid ett senare tillfälle, av den parkeringsplats, Österrådaplan
i Mellerud, som helikoptern hade landat på. Rikspolisstyrelsens yttrande
har av utrymmesskäl inte medtagits i detta referat.

Även infordrat yttrande jämte upplysningar från polisstyrelsen i Vänersborgs
polisdistrikt har här utelämnats.

JO Wigelius uttalade följande i beslut den 28 september 1976.

H. har i ärendet framfört klagomål i skilda hänseenden beträffande polisens
handhavande av förpassningsfrågan och beträffande vad som förevarit
vid omhändertagandet av honom. Jag upptar här klagomålen till behandling
endast såvitt gäller helikopterns landning i Mellerud och förpassningsfrågans
handhavande efter det att H. omhändertagits. Klagomålen i
övrigt föranleder således inte något från min sida.

I 10 § lagen om beräkning av strafftid m. m. ges bestämmelser om hur
dom skall befordras till verkställighet i vissa fall. Är den som skall undergå
fängelse inte häktad när domen får verkställas skall kriminalvårdsstyrelsen
således förelägga honom att senast viss dag inställa sig vid kriminalvårdsanstalt.
Efterkommer den dömde inte sådant föreläggande, skall polismyndighet
på begäran av kriminalvårdsstyrelsen låta förpassa honom till anstalten.
Även om förpassning begärts, har polismyndigheten rätt att i stället
förelägga den dömde att själv inställa sig vid anstalten. En förutsättning
härför är dock att detta bedöms kunna ske utan fara för att den dömde avviker.

Kriminalvårdsstyrelsen har begärt att polismyndighet skulle förpassa H.
till anstalt. Polisstyrelsen i Vänersborg, till vilken denna begäran inkommit,
har bedömt förhållandena vara sådana att H. skulle förpassas till anstalten
utan föregående föreläggande om att själv inställa sig. - Polisstyrelsens
bedömning i denna sak ger mig inte anledning till någon kritik.

Vad gäller landningen med helikopter i Mellerud föranleder den saken
följande bedömning från min sida. Enligt gällande bestämmelser föreligger
inte något absolut hinder mot landning i bebyggt område, även om sådan i
möjlig mån skall undvikas. I rikspolisstyrelsens drifthandbok för flygverksamheten
föreskrivs att landning får ske endast på sådana platser där risk
inte föreligger för personer på marken. - I förevarande fall har landning
skett på en parkeringsplats i bebyggt område. Landningen har företagits
för att besättningen i helikoptern skulle kunna bistå den polisman som stod
i begrepp att omhänderta H. Situationen har av besättningen bedömts vara
sådan att ett ingripande syntes nödvändigt inte bara för att H. skulle kunna

108

omhändertas utan också för att avvärja befarade våldshandlingar mot den
polisman som befann sig på marken. Såvitt utredningen i ärendet ger vid
handen får det vid tillfället anses ha förelegat tillräckligt fog för uppfattningen
att ett ingripande från helikopterbesättningen var påkallat. Från
den synpunkten kan det därför enligt min mening inte riktas någon anmärkning
mot att man landade med helikoptern. En annan sak är att det så
här i efterhand möjligen kan hävdas att farhågorna för våldshandlingar från
H:s sida kan ha varit överdrivna och att landningen av den anledningen inte
varit nödvändig. - Som nyss sagts får landning ske endast på sådana
platser där det inte föreligger risk för personer på marken. Den landningsplats
som använts i detta fall förefaller visserligen typiskt sett ha varit sådan
att dylik risk inte kunnat uteslutas. Det har i ärendet dock inte framkommit
annat än att landningen skett på ett från säkerhetssynpunkt betryggande
sätt. Inte heller i detta hänseende finns det grund för någon kritik
mot den företagna landningen. Jag lämnar därför denna sak.

Efter omhändertagandet blev H. förd till polisstationen i Mellerud. H.
har i ärendet uppgett att han där omtalat att han hade ansökt om nåd avseende
fängelsestraffet.

Enligt 13 § lagen om beräkning av strafftid m. m. gäller att, om någon
dömts till fängelse och han innan verkställigheten börjat visar att han till
regeringen ingett ansökan om nåd, så skall, om han inte är häktad eller intagen
i kriminalvårdsanstalt och nåd inte tidigare sökts, verkställigheten
anstå i avvaktan på beslut i nådeärende. Detta gäller dock inte om det finns
skälig anledning anta att den dömde avviker.

Denna bestämmelse gäller också för polismyndighet som har att verkställa
den dömdes förpassning till kriminalvårdsanstalt. Polismyndigheten
måste således i förpassningsärendet, om anledning därtill förekommer, för
sin del pröva om det på grund av att nåd har sökts föreligger hinder mot att
verkställigheten påbörjas. Föreligger sådant hinderskall omhändertagande
för förpassning inte äga rum eller, om så redan har skett, förpassningen avbrytas
och den dömde friges. Enligt den normalarbetsordning som rikspolisstyrelsen
fastställt tillkommer det i polisdistrikt som regel polisintendent
eller polissekreterare att göra nämnda prövning.

För anstånd med verkställigheten erfordras enligt nyssnämnda lagrum
att den dömde, före verkställighetens början, visar att han sökt nåd. I praktiken
innebär detta inte att den dömde måste självständigt förebringa full
bevisning om att nådeansökan ingetts. Detta belyses i JO:s ämbetsberättelse
1973 s. 166 där dåvarande JO Wennergren om motsvarande stadgande i
då gällande 12 § behandlingslagen uttalat följande.

Några strängare krav på bevisningen kan ej vara åsyftade. Det måste exempelvis
kunna godtas att en fångvårdsanstalt, som i samband med mottagande
för verkställighet av den dömde upplyses att nådeansökan gjorts och
får upplysningen bekräftad hos justitiedepartementet, finner visat att nådeansökan
ingivits och beslutar att straffverkställigheten ej skall påbörjas.

109

Den omständigheten att vid en första kontroll på fångvårdsanstalten den
uppgivna nådeansökningen finnes på grund av postgången ännu ej ha kommit
justitiedepartementet tillhanda bör rimligen ej i och för sig förhindra ett
anstånd, om det någon dag senare framkommer att nådeansökan gjorts innan
förpassning till fångvårdsanstalt skedde och således innan i lag föreskrivna
åtgärder för verkställande av straffet vidtogs. Någon längre tidsåtgång
för väntan på ett sådant bekräftande torde inte behöva uppstå, om
postgången fungerar normalt.

Vad här anförts bör i tillämpliga delar gälla också för polismyndighet
som har att verkställa förpassning. Om den dömde i anslutning till omhändertagandet
upplyser polisen om att han sökt nåd, bör man således från polisens
sida i regel försöka få uppgiften bekräftad hos justitiedepartementet
innan vidare åtgärder med förpassningen vidtas. Visar det sig att den
dömde har sökt nåd måste polismyndigheten, i enlighet med det tidigare
sagda, pröva om hinder föreligger mot att verkställigheten påbörjas. Kan
bekräftelse däremot inte fås med hänsyn till tidpunkten för omhändertagandet
eller på grund av att nådeansökan inte hunnit komma justitiedepartementet
till handa måste polisen givetvis fullfölja förpassningen. Det får
sedan bli kriminalvårdsmyndighetens sak att pröva om anstånd med verkställigheten
skall ske. Underrättelse om att nådeansökan inkommit till justitiedepartementet
skall alltid skickas till nämnda myndighet.

Att man i sammanhanget inte kräver att den dömde, innan verkställigheten
börjat, själv styrker att han ansökt om nåd medför alltså att det kan bli
så att det först efter verkställighetens början visar sig att nådeansökan ingetts.
Detta förhållande har dock inte ansetts utgöra hinder för att ge anstånd
med verkställigheten ifall nåd sökts före dess början. För polisens
vidkommande torde det i förpassningsärenden dock knappast bli fråga om
att pröva andra fall än sådana där nådeansökan gjorts eller uppges ha gjorts
före omhändertagandet för förpassning. Några gränsdragningsproblem i
fråga om när ansökan skett torde alltså av praktiska skäl inte behöva uppkomma
för polisen.

Beträffande vad som kan ha förekommit i detta fall har chefen för arbetsgruppen
i Mellerud, polisinspektören Nilsson, uppgett att det inte är uteslutet
att H. efter omhändertagandet omnämnt att han sökt nåd. Även om
H. lämnat uppgift i saken till Nilsson, synes man från polisens sida inte ha
varit beredd att låta detta inverka på handhavandet av förpassningsfrågan.
Nilsson har sålunda förklarat att han på grund av risken för avvikande inte
skulle ha ändrat sitt ställningstagande att skäl för ett omhändertagande
förelegat. Om Nilsson med detta menat att han ansett att ett anstånd med
verkställigheten inte skulle ha kunnat komma i fråga på grund av flyktfara.
vill jag här säga att Nilsson torde inte ha varit behörig att göra sådan prövning.
Nilsson skulle i förekommande fall i stället till behörig befattningshavare
ha anmält att H. uppgett att han sökt nåd. Polisstyrelsen synes för sin
del mena att det uteslutande ankommer på kriminalvårdsmyndigheten att

110

pröva om anstånd med verkställighet skall ske på grund av att den dömde
sökt nåd. Vad polisstyrelsen andragit står inte i överensstämmelse med det
som tidigare sagts om polismyndighets skyldighet att i förpassningsärende
pröva om det enligt 13 § lagen om beräkning av strafftid m.m. föreligger
hinder mot att verkställigheten påbörjas.

Av akten i det aktuella nådeärendet framgår bl. a. att H:s till Konungen
ställda nådeansökan, som varit avfattad på nederländska språket, den 1 juli
1975 inkommit till H.M. Konungens handsekreterare och att ansökan
samma dag översänts för handläggning till justitiedepartementet. Dit har
emellertid ansökan inkommit den 3 juli 1975. För polismyndigheten hade
det således i alla händelser inte varit möjligt att vid omhändertagandet av
H. den 1 juli få någon bekräftelse från justitiedepartementet på att han hade
sökt nåd. Oavsett vad som må ha förekommit i saken hos polisen har
dess handhavande av förpassningsfrågan inte inneburit att H. tillskyndats
någon rättsförlust. Här kan också tilläggas att kriminalvårdsstyrelsen i detta
fall funnit sådan risk för avvikande föreligga att bestämmelsen om anstånd
med verkställigheten inte varit tillämplig. - Regeringen lämnade den
21 augusti 1975 H:s nådeansökan utan bifall.

Bristfällig förberedelse vid försök att verkställa förvisningsdom

Tidningen Expressen innehöll den 26 december 1975 en artikel med uppgifter
om att två polismän från Skaraborgs län hade misslyckats med en
förpassning av två zigenare från Sverige till Italien. I artikel uppgavs bl. a.
att zigenarna inte var italienska medborgare och att de inte hade tagits
emot i Italien, därför att deras pass var förfalskade.

Med anledning av artikeln infordrade dåvarande justitieombudsmannen
Gunnar Thyresson utredning och yttrande från länspolischefen i Skaraborgs
län Gösta Blomberg. Vid yttrandet var fogade yttranden av polismästaren
i Tidaholms polisdistrikt Jan Nilsson och polisinspektören där Georg
Jordung. På Thyressons begäran avgav statens invandrarverk därefter yttrande
i ärendet.

I beslut den 29 november 1976 anförde JO Wigelius följande.

Utredningen i ärendet ger vid handen att tidningsartikeln syftar på en
händelse som inträffade den 25 november 1975 då polismyndigheten i Tidaholms
polisdistrikt sökte verkställa en av Eslövs tingsrätt meddelad dom
på förvisning. Tingsrätten dömde genom dom den 28 april 1975. som vann
laga kraft, tre personer av zigensk härkomst. Wladysiaw K., Jan K. och

lil

Jan B., för grov stöld m. m. till fängelse ett år två månader och förvisning
ur riket och förbjöd dem att återvända hit. 1 domen förklarade tingsrätten
också att falska italienska identitetskort, som zigenarna innehaft och som
enligt uppgift var av den typ som kan användas vid passkontroll mellan
EG-länder. skulle vara förverkade. De tre zigenarna togs in på kriminalvårdsanstalten
i Tidaholm. Dagen för villkorlig frigivning av dem beräknades
till den 25 november 1975.

Enligt 58 § första stycket utlänningslagen (1954:193) ankommer det på
länsstyrelsen att verkställa förvisning. Därvid kan länsstyrelsen anlita biträde
av polismyndighet. Länsstyrelsen i Skaraborgs län, vilken hade att
svara för verkställigheten i förevarande fall, lät inför den förestående villkorliga
frigivningen polismyndigheten i Tidaholms polisdistrikt göra viss
utredning i verkställighetsärendet. Vid förhör som polisen höll med zigenarna
uppgav dessa bl. a. följande. De var födda i Polen men lämnade detta
land vid mitten respektive mot slutet av 1960-talet, därför att de ogillade
den kommunistiska regimen i landet. De tog sig illegalt in i Italien, Wladyslaw
K. har vistats i Italien sedan tre eller fyra år och är bosatt utanför Turin
med hustru och fyra barn. Jan K. bor sedan sex eller sju år också utanför
Turin med hustru och fyra barn. Jan B. kom till Italien år 1969 och har
därefter bott i ett zigenarläger utanför Turin med hustru och fem barn. Alla
tre zigenarna har fått identitetshandlingar som andra zigenare har skaffat
åt dem. De saknade pass och andra giltiga identitetshandlingar. De befarade
att de skulle straffas i Polen, om de förvisades dit, och ansåg sig vara
politiska flyktingar. De önskade återvända till Italien. Ingen av dem hade
medel att betala reskostnaden.

Vid verkställighet av bl. a. förvisning gäller enligt 55 § utlänningslagen
att utlänning bör befordras till sitt hemland eller, om detta inte kan utrönas.
till land från vilket han har ankommit hit. Möter hinder mot verkställighet
enligt det nu sagda eller föreligger annars särskilda skäl mot det, får
utlänningen dock befordras till det land som finnes lämpligast. Under alla
omständigheter gäller att utlänning inte får befordras till land, där han löper
risk att bli utsatt för politisk förföljelse (53 §). Påstår utlänningen att
han i det Iand till vilket han skulle befordras löper risk att bli utsatt för politisk
förföljelse och är påståendet inte uppenbart oriktigt, skall ärendet underställas
statens invandrarverk, som då skall höra utlänningsnämnden
och därefter besluta i ärendet så snart det kan ske (58 § andra stycket utlänningslagen,
jämför 1 § utlänningskungörelsen. 1969:136). Utom i detta
fall skall verkställighetsärende underställas invandrarverket, om svårighet
i övrigt möter vid verkställighet eller det är tvivelaktigt hur verkställighet
skall ske (60 § första stycket utlänningslagen). I sistnämnda fall får det anses
ankomma på invandrarverket att söka lösa de problem som föreligger
eller kan förväntas uppkomma vid verkställigheten och att lämna närmare
anvisningar för hur verkställigheten skall ske.

Genom skrivelser den 12 och 26 augusti samt den 22 september 1975 un -

112

derställde länsstyrelsen invandrarverket förevarande verkställighetsärende.
Länsstyrelsen åberopade därvid både 58 och 60 § utlänningslagen.

Invandrarverket lät den 10 november 1975 hålla förhör med de tre zigenarna.
Dessa bekräftade sina tidigare lämnade uppgifter och förklarade att
de ansåg sig vara italienska medborgare och att de bestämt motsatte sig att
bli skickade till Polen. I yttranden den 13 november 1975 förklarade utlänningsnämnden
att den inte fann hinder möta mot att förvisningsbesluten
verkställdes genom att de tre zigenarna befordrades till Italien. I beslut den
14 november 1975 anförde invandrarverket att det fann hinder jämlikt 53 §
utlänningslagen inte möta mot att Wladyslaw K.. Jan K. och Jan B. vid
verkställighet av förvisningsbesluten befordrades till Italien och förordnade
att besluten därför skulle verkställas genom deras befordran dit. Det
förhållandet att zigenarna saknade pass och andra giltiga identitetshandlingar
berörde verket inte i beslutet. Några närmare anvisningar för verkställigheten
lämnades inte.

Länsstyrelsen uppdrog den 18 november 1975 åt polisstyrelsen i Tidaholms
polisdistrikt att verkställa förvisningsbesluten i samband med frigivningen
av zigenarna. Länsstyrelsen lämnade vissa föreskrifter om transportväg
och transportsätt m.m. Zigenarna skulle sålunda köras med bil
från Tidaholm till Göteborg och därefter färdas med flyg till Milano med
mellanlandning på Kastrup. Transporten skulle ske under övervakning av
två polismän och en kriminalvårdstjänsteman. Nödiga formaliteter skulle
iakttas för att besluten skulle kunna verkställas utan hinder.

Från polismyndigheten i Tidaholms polisdistrikt sändes den 21 november
1975 ett telexmeddelande till rikspolisstyrelsen. Interpolsektionen. om
verkställigheten av förvisningsbesluten för eventuell vidarebefordran till
vederbörlig italiensk myndighet. I meddelandet uppgavs att zigenarna innehade
italienska identitetskort med vissa nummer, vilka också angavs.
Samma dag sände polismyndigheten vidare ett meddelande till passkontrollen
vid Köpenhamns flygplats. Kastrup, med hemställan om bevakning
av de förvisade under uppehållet på flygplatsen.

Den 25 november 1975 avreste Nilsson, Jordung och en kriminalvårdstjänsteman
till Italien med de tre zigenarna och en fyraårig dotter till en av
dessa. Flickan hade varit placerad i fosterhem, medan fadern varit intagen
på kriminal vårdsanstalten. Polisen medförde de tidigare nämnda förfalskade
identitetskorten och förfalskade körkort för två av zigenarna men inga
giltiga identitetshandlingar för någon av zigenarna. Vid framkomsten till
Milano vägrades zigenarna av italiensk polis att komma in i Italien, eftersom
zigenarna inte kunde styrka italienskt medborgarskap och eftersom de
var försedda med falska identitetskort och körkort. Den italienska polisen
omhändertog dessa handlingar. Den svenska bevakningspersonalen nödgades
med flyg återvända till Sverige med zigenarna. Vid återkomst till
Sverige insattes de tre zigenarna i häkte i avvaktan på nytt beslut från invandrarverket.
Verket beslöt därefter att zigenarna skulle försättas på fri

113

fot med skyldighet att anmäla sig hos polisen. Någon dag efter det att de
hade försatts på fri fot försvann de. Polisen har antagit att de har lämnat
landet.

Av länspolischefens yttrande framgår att den verkställande myndigheten
enligt hans mening borde ha kunnat förutsätta att det i praktiken gick
att handla efter invandrarverkets besked att zigenarna skulle befordras till
Italien. Enligt hans mening hade den verkställande myndigheten således
fog för att antaga att invandrarverket i någon form hade tillfrågat italiensk
representation här i riket om huruvida de tre utlänningarna skulle bli mottagna
i Italien. En sådan förfrågan framstod, menar länspolischefen, som
en befogad utredningsåtgärd med tanke på att de tre zigenarna varken hade
pass eller andra identitetshandlingar för en inresa i Italien.

Invandrarverket har i sitt yttrande hit inte kommenterat länspolischefens
uttalanden. Verket framhåller däremot att det inte fanns anledning att
överväga verkställighet av förvisningsbesluten på annat sätt än att de tre
zigenarna sändes till Italien. Inte heller fanns det enligt verkets mening anledning
att särskilt tillfråga de italienska myndigheterna om de var villiga
att ta tillbaka personerna i fråga, i all synnerhet som verkställighet av förvisningsbeslut
beträffande en son till en av de tre zigenarna hade kunnat
ske genom befordran till Italien. Verket hänvisar till att samtliga tre ansåg
sig ha italienskt medborgarskap och att de tillsammans med sina familjer
hade bott i Italien under flera år samt att de ville återvända dit men — av
skäl med politisk bakgrund - inte till Polen där de var födda. I sitt yttrande
har invandrarverket i övrigt inte berört frågan om det hade någon betydelse
för möjligheten att verkställa förvisningarna huruvida zigenarna vid ankomsten
till Italien var utrustade med giltiga identitetshandlingar.

JO Wigelius fortsatte.

Jag delar till fullo uppfattningen att verkställighet av förvisningarna om
möjligt borde ske på det sättet att zigenarna sändes tillbaka till Italien. Lika
klart anser jag emellertid det vara att komplikationer ofta måste kunna
uppstå, om den förvisade saknar giltiga identitetshandlingar och det avsedda
mottagarlandets myndigheter inte på förhand har vidtalats eller på
grund av gjorda åtaganden kan förväntas tillåta den förvisade att komma in
i landet. I förevarande fall blev följden av att man inte hade inhämtat besked
på förhand från de italienska myndigheterna den att zigenarna och
den svenska bevakningspersonalen till ingen nytta kom att företaga en med
allmänna medel bekostad resa mellan Sverige och Italien. Att en sådan meningslös
resa företogs framstår som högst otillfredsställande. Som ett belägg
för att den italienska reaktionen dock var oväntad har invandrarverket
pekat på att en son till en av de förvisade tidigare hade fått komma tillbaka
till Italien. Fråga var om en 17-årig yngling som Eslövs tingsrätt - samtidigt
som den dömde de övriga zigenarna - gav villkorlig dom och likaledes
förvisade ur riket. Ynglingen hade ett likadant falskt identitetskort som de

8 Riksdagen 1977178. 2 sami. Nr I

114

övriga. Förvisningen verkställdes den 30 april 1975. Enligt vad Eslövspolisen
har uppgett hade emellertid den svenska bevakningspersonalen svårigheter
när det gällde att överlämna ynglingen i Milano. Personalens återresa
fördröjdes sålunda en dag. därför att de italienska myndigheterna inte ville
släppa in ynglingen i Italien. Efter en dags överläggningar mellan de svenska
och de italienska tjänstemännen hade han dock fått avlämnas av den
svenska personalen. Det förhållandet att 17-åringen efter åtskilliga om och
men tilläts komma in i Italien, har följaktligen knappast kunnat betraktas
som någon garanti för att de övriga zigenarna skulle få det.

Jag anser mig kunna konstatera att svårigheter att verkställa förvisningarna
av de tre zigenarna var att befara, när zigenarna utan vidare sändes i
väg med falska identitetshandlingar. I och med att verkställigheten på sätt
som skett hade underställts invandrarverket, hade det ankommit på verket
att söka undanröja svårigheterna. Vad som därvid närmast torde ha kommit
i fråga hade varit att invandrarverket försökt utverka att italiensk
representation här i landet hade utfärdat tillfälliga passhandlingar som berättigat
zigenarna att resa in i Italien. Verket underlät emellertid att göra
något för att zigenarna skulle förses med giltig pass- eller annan identitetshandling
eller för att det skulle föreligga någon garanti för att de italienska
myndigheterna likväl skulle ta emot dem. Ansvaret för att verkställigheten
misslyckades måste därför främst läggas på invandrarverket.

Det kan i detta sammanhang nämnas att behovet av att den centrala utlänningsmyndigheten
etablerar kontakt med främmande lands representation
här i landet i fråga av nu förevarande slag har uppmärksammats i förarbetena
till utlänningslagstiftningen. I sakkunnigförslaget till 1945 års utlänningslag
påpekades sålunda att de svårigheter som kunde uppkomma
för verkställandet av avvisningsbeslut i regel inte var av kommunikationsteknisk
art utan var beroende av frågan huruvida utlänningen mottogs av
annat land. Det framhölls att det för lösandet av sådana frågor ofta fordrades
förhandlingar med det andra landets härvarande representation och att
förandet av sådana förhandlingar, varvid utrikesdepartementets medverkan
kunde erfordras, bäst skedde genom centralmyndighet i Stockholm
(Kungl. Maj:ts prop. 1945: 259 s. 68, jämför s. 79).

När det gäller de verkställande myndigheternas befattning med verkställighetsärendet
är jag som framgått benägen att hålla med länspolischefen
om att de verkställande myndigheterna borde ha kunnat förutsätta att invandrarverket
hade inhämtat besked från italiensk sida om att zigenarna
fick återvända till Italien. Länsstyrelsen och polismyndigheten torde därför
inte kunna lastas för att åtgärd inte vidtogs från deras sida för att zigenarna
skulle utrustas med giltiga identitetshandlingar. Det telexmeddelande
som polismyndigheten avsände till rikspolisstyrelsens interpolsektion
kan visserligen synas tyda på att man vid polismyndigheten var tveksam
om huruvida de italienska myndigheterna var underrättade om ärendet. Av
Jordungs yttrande framgår emellertid att avsändandet av meddelandet när -

115

mast föranletts av en anvisning i FAP (av rikspolisstyrelsen utfärdade föreskrifter
och anvisningar för polisväsendet, 613-1 avseende förpassningsresor
med flygplan utan medföljande bevakningspersonai och därför egentligen
inte tillämpliga i förevarande fall). Att telexmeddelandet avsändes
och att svar på det inte begärdes torde därför inte böra tillmätas någon betydelse
när det gäller att bedöma om polismyndigheten hade något ansvar
för att zigenarna utrustades med giltiga identitetshandlingar.

I ett annat hänseende kan polismyndigheten dock inte undgå kritik. 1 telexmeddelandet
uppgavs att samtliga tre zigenare innehade italienska identitetskort
med angivna nr. Ingenting nämndes i meddelandet om att korten
var falska. Uppgiften om identitetskorten var därför ägnad att missleda
mottagaren av meddelandet. Det framgår inte av utredningen om polisen i
Milano över huvud blev missledd av meddelandet och om detta i så fall
haft någon betydelse, sedan man i varje fall senast vid zigenarnas ankomst
fått klarhet om det verkliga förhållandet. Hur därmed än förhåller sig borde
det i telexmeddelandet ha angetts att identitetskorten var falska.

Av vad som i övrigt har framkommit under utredningen är att nämna
följande. Några andra zigenare följde på återresan från Italien med samma
flygplan som de förvisade zigenarna och bevakningspersonalen men de
lämnade planet när detta mellanlandat på Kastrup. En av de förstnämnda
zigenarna lyckades under resan oförmärkt överlämna en fällkniv till en av
de förvisade. Som länspolischefen anfört avslöjar detta att någon av de
medföljande tjänstemännen varit ouppmärksam, men det torde inte kunna
utrönas vem. Fällkniven upptäcktes vid avvisiteringen på Kastrup. (Där
gjorde också en av de förvisade ett försök att fly men infångades snabbt av
dansk polis.)

Handläggning av hittegodsärenden

I en artikel i Upsala Nya Tidning den 6 oktober 1975 uppgavs i huvudsak
följande. En privatperson - brevbäraren L. - hade under en tidsrymd av
ett år inom Uppsala kommun omhändertagit cirka 300 övergivna cyklar,
vilka han inlämnat till polisens hittegodsavdelning. L. hade genom sin rutin
inga svårigheter att avgöra huruvida en cykel var övergiven eller ej. Sedan
den i hittegodslagen föreskrivna tidsfristen, tre månader, gått till ända
utan att någon ägare anmält sig, tillföll den upphittade cykeln L., vilken
rustade upp densamma i avsikt att sedermera sälja den. Nyligen hade han
hållit auktion på 190 cyklar, vilka på ovan angivet sätt tillfallit honom.
Auktionen hade inbringat ett bruttobelopp om 12000 kr. Avsikten var att
L. även fortsättningsvis skulle leta reda på och tillvarataga övergivna cyklar.

116

I en den 15 oktober 1975 till JO inkommen skrivelse klagades på att polismyndighetens
godkännande av L:s verksamhet med stor sannolikhet
förorsakade många cykelägare besvär och onödiga utgifter. Klagandena
hemställde att JO måtte låta utreda huruvida polismyndigheten rätt tillämpat
gällande bestämmelser.

Yttranden avgavs av polisstyrelsen i Uppsala polisdistrikt och av rikspolisstyrelsen.

Polisstyrelsen anförde följande.

Handläggningen av ärenden avseende upphittade övergivna och stulna
cyklar sker i Uppsala polisdistrikt vid den s. k. cykelexpeditionen, som ingår
såsom en del av hittegodsexpeditionen vid ordningsavdelningens reception.
Expeditionen sysselsätter två befattningshavare. Föreståndaren
har tjänstgjort vid expeditionen i 13 år och har således lång erfarenhet av
handläggning av ifrågavarande ärenden.

Vid expeditionen registreras till distriktet inkomna ansökningar avseende
stulna och förkomna cyklar. Här registreras även cyklar som upphittats
inom polisdistriktet. Cyklarna förvaras i särskilt cykelförråd utanför polishuset.

Under de tre senaste åren har antalet stulna och upphittade cyklar inom
distriktet uppgått till

	1972	1973	1974
Stulna	5 483	3 009	3 100
Upphittade	3 263	3 023	2956

En upphittad cykel som uppenbarligen är övergiven kan antingen vara
av ägaren lämnad på platsen eller av någon som stulit cykeln vara lämnad
på platsen.

Beroende på bl. a. cykelns kondition samt platsen för anträffandet kan
den som vid cykelexpeditionen tar emot cykeln alternativt ta ställning till
om cykeln skall betraktas som hittegods eller som stöldgods. Med hänsyn
till att de allra flesta cyklar numera är försedda med wirelås finnes ofta inga
tecken på yttre påverkan i samband med en eventuell stöld. Därför betraktas
inlämnade cyklar nästan uteslutande som hittegods. Det skall tilläggas
här att wirelåsen dyrkas eller klipps upp. Cyklarna förvaras härefter i
godsförrådet enligt hittegodslagens bestämmelser. Efter tre månader återgår
cykeln till upphittaren om ägaren inte hört av sig. Om ägaren hämtar
cykeln kan ägaren då till upphittaren utbetala skälig hittelön vilken bestämmes
till 5-25 kronor beroende på cykelns skick samt upphittarens
kostnader för att kunna lämna cykeln. Cykel som inte hämtas av ägare eller
upphittare säljs på auktion. Från och med 1975-07-01 säljs cyklar genom
FFV/Ö. (Förenade fabriksverkens överskottsförsäljningsorganisation.
)

Vilka kriterier skall föreligga för att en cykel skall kunna betraktas som
övergiven? En cykel som anträffas olåst i en häck, i ett buskage, på en
gräsmatta eller på körbanan betraktas regelmässigt som övergiven och
emottages oftast omedelbart. Andra kriterier är att cykeln saknar luft i
däcken, saknar hjul eller andra väsentliga delar.

Tiden under vilken cykeln konstateras varit uppställd på samma plats är
även väsentlig för ställningstagande om cykeln skall anses vara övergiven.

117

En inom exempelvis ett villaområde anträffad cykel som enligt ovan nämnda
kriterier får anses övergiven tas inte emot på cykelexpeditionen innan
en vecka förflutit sedan den först anträffades.

Låsta cyklar tas överhuvudtaget inte emot, om inte avsevärd tid förflutit.

I Uppsala polisdistrikt fördelar sig "upphittare” av cyklar enligt följande: Polisen

109?

Gårdskarlar vid de större bostadsrättsföreningarna 50 9?

"Professionella cykelupphittare” 309?

Allmänheten i övrigt, taxichaufförer m. fl. 109?

I anmälan angivne L. har under 1975 t. o. m. 10.07 hittat 323 cyklar. En
annan upphittare har funnit 168 cyklar, en tredje 131 cyklar.

De professionella upphittama säljer de cyklar de får tillbaka efter tre månader
därest ägaren icke givit sig tillkänna. L. har polisstyrelsens tillstånd
1975-06-05 till handel med skrot, begagnade cyklar.

1 samband med att en cykel inlämnas anges i hittegodsliggaren tid och
plats för fyndet samt hur länge cykeln har observerats på samma plats. De
”professionella upphittarna" för själva noggranna anteckningar om varje
cykel de observerar. Av dessa anteckningar framgår även om cykeln under
observationstiden flyttats m. m.

Den verksamhet som bedrivs av de s. k. upphittama kan, som anmälarna
gör gällande, upplevas som stötande för rättskänslan. Polisstyrelsen
kan emellertid inte finna att verksamheten i något avseende är oegentlig.

Den misstanke som kan inställa sig är att även cyklar som inte är övergivna
eller stulna lämnas in till polisen. Under alla de år verksamheten pågått
har i inte något fall sådan misstanke kunnat bestyrkas. Således har i intet
fall ägaren, i de fall cykeln hämtats, gjort gällande att fyndplatsen skulle
vara identisk med den plats på vilken cykeln lämnades.

Polisstyrelsen har allvarligt övervägt om tillkomsten av lagen om visst
stöldgods m.m. (1974:1065) skulle innebära ändring av hanteringen av
cyklar. Effekten av tillämpning av lagen är att en upphittare av en cykel
som kunde anses stulen icke skulle få den tillbaka. Cykeln skulle i stället
säljas genom FFV/Ö.

Sannolikt skulle det i sin tur innebära att privatpersoner i stor utsträckning
skulle sluta lämna in cyklar som kunde betraktas som stulna.

Som ovan anförts föreligger stora svårigheter att skilja stulna och i övrigt
övergivna cyklar åt. Polisstyrelsen har därför valt att tills vidare till
övervägande delen betrakta inlämnade cyklar såsom hittegods.

En aspekt som något ligger utanför den aktuella frågan är den saneringsroll
som det nu tillämpade systemet utgör. Skulle inlämnandet av övergivna
cyklar upphöra torde det allmänna få sätta till resurser för att samla
cyklar på allmänna platser och i cykelställ.

Uppsala är med sitt stora ungdomsinslag en cyklande stad. Cyklar används
i stor utsträckning som transportmedel till dagliga aktiviteter men
även under nättema för besök på nöjesetablissement, studentnationer
m. m. Det stora antalet stulna cyklar torde hänföra sig till ”lånandet” av
cyklar i samband med bl. a. nattliga hemfärder. För att kunna handlägga
stort antal ärenden avseende för- och tillrättakomna cyklar behövs enkla
rutiner. Hittegodslagens rutiner är i detta sammanhang jämförelsevis
okomplicerade. Under förutsättning att hanteringen med upphittade cyklar,
såsom nu sker, kritiskt granskas, torde, enligt polisstyrelsens uppfatt -

118

ning, sådant tvivel mot verksamheten som framkommit i nu aktuell anmälan
sakna grund.

Rikspolisstyrelsen anförde följande.

Polisstyrelsens i Uppsala redogörelse för polisens åtgärder vid omhändertagande
av cyklar får anses vara representativ för tillvägagångssättet i
flertalet polisdistrikt. Det torde vidare numera vara klart att hittegodslagens
bestämmelser är tillämpliga inte bara på förkomna och borttappade
föremål i allmänhet utan även på stöldgods under förutsättning att detta
tappats eller övergivits av tjuven.

På grund av svårigheten att transportera upphittade cyklar förekommer
ofta att iakttagelser om övergivna cyklar meddelas per telefon till polisens
hittegodsexpeditioner, varefter polisen får hämta cyklarna. Detta kan tidvis
vara en betungande arbetsuppgift. Den verksamhet som utförs av s. k.
”professionella upphittare” är därför till viss hjälp för polisen. Emellertid
är det nödvändigt att polisen vid mottagandet av cyklar från sådana upphittare
inte slentrianmässigt godtar lämnade uppgifter utan i varje enskilt fall

kritiskt granskar omständigheterna kring cykelns upphittande. Det

finns enligt styrelsens uppfattning inte någon alternativ behandling av
övergivna cyklar (eller annat gods) som på ett bättre sätt skulle tillgodose
ägarens intressen.

I förevarande fall har intet framkommit som tyder på att något oegentligt
förekommit. Rikspolisstyrelsen anser således att någon kritik inte kan riktas
mot den beskrivna verksamheten.

JO Wigelius anförde följande i beslut den 20 augusti 1976.

Då viss oklarhet uppenbarligen råder vid landets polismyndigheter beträffande
handläggningen av förevarande art av hittegodsärenden (jfr bl. a.
JO:s beslut 1975-12-01 i ärende dnr 266/75). synes det mig påkallat att något
beröra även andra än av klagandena i detta ärende aktualiserade frågeställningar.

Enligt 1 § i 1938 års lag om hittegods skall envar som hittar något utan
oskäligt dröjsmål anmäla fyndet hos polismyndighet, vilken härvid bl. a.
har att på lämpligt sätt kungöra fyndet eller, om ägaren till godset är känd.
underrätta honom. 1 3 § samma lag stadgas att ägare till hittegods är berättigad
att återfå detta om han betalar skälig hittelön samt ersätter polismyndighetens
och upphittarens skäliga kostnader i anledning av fyndet. Vidare
föreskrives, att förekommande tvister rörande lösesummans belopp skall
avgöras av domstol, dock att polismyndigheten får utlämna godset till ägaren
mot skälig lösen. Enligt 4 § nämnda lag tillfaller hittegods upphittaren
om ägaren till godset ej blir känd inom tre månader från det fyndet anmäldes
hos polismyndighet eller om ägaren ej kommer inom en månad från det
han av polismyndighet underrättats om fyndet eller om ägaren eljest kan
anses ha uppgivit sin rätt. Skulle emellertid upphittaren underlåta att inom
en månad efter anmaning betala polismyndighetens kostnader i anledning
av fyndet eller om han eljest kan anses ha uppgivit sin rätt, tillfaller godset
staten.

119

Enligt bemyndigande äger rikspolisstyrelsen meddela erforderliga föreskrifter
rörande tillämpningen av hittegodslagen. Enligt vad jag erfarit är
sådana föreskrifter under utarbetande.

Lagen (1974:1065) om visst stöldgods m. m. gör det möjligt att ta i förvar
egendom som åtkommits genom brott i fall då ägaren är okänd eller avstår
från sina anspråk. Denna lag gäller emellertid enligt uttrycklig föreskrift
(5 §) ej i fall där hittegodslagen är tillämplig.

Enligt lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods
m. m. skall egendom som tillfallit staten på grund av förverkande elier
enligt hittegodslagen eller tagits i förvar enligt lagen om visst stöldgods
m. m. i största möjliga utsträckning försäljas genom FFV/Ö:s försorg.

Såsom jag uttalat i ett tidigare ärende (dnr 266/75) är hittegodslagen i
princip tillämplig beträffande all egendom som anträffas under sådana omständigheter
att fog finnes för antagande att föremålet ej befinner sig i någons
besittning, varvid givetvis även den besittning som t. ex. en tjuv kan
tänkas ha bör beaktas. Om stöldgods tappats eller övergivits är egendomen
sålunda att betrakta som hittegods. Egendom som av ägaren eller annan
rättsinnehavare tappats eller övergivits jämställes sålunda i förevarande
sammanhang med egendom som olovligen tillgripits eller på annat sätt åtkommits
genom brott (jfr NJA 11 1938 s. 743. NJA 1947 s. 582 och JO 1959
s. 368).

Polisstyrelsen har i sitt yttrande uttalat uppfattningen, att lagen om visst
stöldgods m. m. skall förstås så att en upphittare av en stulen cykel är betagen
möjligheten att. efter utgången av i 4 § hittegodslagen angiven tidsfrist,
återfå cykeln, vilken i stället, tydligtvis enligt lagen om förfarande med förverkad
egendom och hittegods m. m., skall försäljas genom FFV/Ö:s försorg.
Såvitt jag kan finna är detta korrekt endast om den stulna cykeln vid
omhändertagandet befann sig i någons besittning.

Frågan huruvida anträffad egendom skall anses ha varit i någons besittning
vid upphittandet kan vara svårbedömd, bl. a. emedan tillgänglig utredning
inte sällan är bristfällig. Stundom kan finnas anledning att anmoda
upphittare att komplettera utredningen. Upphittarens uppgifter angående
omständigheterna vid godsets anträffande torde väl i allmänhet — såvida ej
särskilda skäl föranleder till annat - kunna tagas för goda och sålunda läggas
till grund för beslut i frågan om hittegodslagens tillämplighet.

Att ange några generellt giltiga regler för när en upphittad cykel skall anses
ha varit övergiven och därför att bedöma som hittegods låter sig svårligen
göras. Såsom polisstyrelsen anfört i sitt yttrande bör emellertid - förutom
cykelns skick och platsen för upphittandet - bl. a. beaktas den tidsrymd
under vilken cykeln varit uppställd på samma plats. Någon gång kan
omständigheterna vara sådana att upphittaren bör uppmanas att återställa
cykeln till fyndplatsen för att eventuellt ånyo omhändertaga den sedan ytterligare
någon tid förflutit.

Mot bakgrund av att det är ett samhällsintresse att till synes övergivna

120

föremål bortstädas från offentliga platser och återgår till ägarna, torde en
för upphittaren generös bedömning av frågan om hittegodslagens tillämplighet
vara att rekommendera.

I klagoskriften uttalas farhågor för att tillåtandet av ett mera yrkesmässigt
bedrivet efterforskande av övergivna cyklar - främst på grund av
verksamhetens omfattning - skulle medföra risk för att cyklar omhändertogs
medan de alltjämt befann sig i ägarens besittning. Företagen utredning
ger vid handen att dessa farhågor - i vart fall såvitt avser Uppsala polisdistrikt
- är ogrundade. Anledning finns till antagande att detta är förhållandet
även beträffande övriga polisdistrikt. Beaktas bör i sammanhanget
givetvis även den rutin den s. k. professionelle upphittaren efter hand förvärvar
när det gäller att bedöma huruvida en cykel är övergiven eller ej
samt att han för att kunna fortsätta sin verksamhet får antagas lägga sig
vinn om att endast omhändertaga cyklar som med säkerhet är övergivna.
Jag kan sammanfattningsvis - även om jag använder en mera principiell
utgångspunkt — ej se något stötande eiler eljest oegentligt i den påtalade
verksamheten.

Enligt vad jag erfarit (jfr ärende dnr 266/75) skall i vart fall vid polisdistrikten
i Stockholms län ha utbildats den praxis, att ingen lösen avsedd att
täcka hittelön tages ut av ägaren när till honom återlämnas stulna och därefter
upphittade fortskaffningsmedel, såsom bilar, motorcyklar, mopeder
och cyklar. Däremot uppges ägaren avkrävas ersättning för polismyndighetens
kostnader för förvaring m. m. Av vad ovan anförts framgår att upphittat
stöldgods skall behandlas som hittegods under förutsättning att det
vid upphittandet ej befann sig i någons besittning. Sålunda är upphittaren
av sådan egendom berättigad till skälig hittelön - vilken vanligtvis anses
utgöra tio procent av godsets beräknade värde. Det torde vara obehövligt
att särskilt framhålla att polismyndigheten har att självständigt pröva om
lösen skall uttagas när upphittad egendom utlämnas till ägaren. Dennes
uppfattning i frågan huruvida hittelön skall utgå får sålunda ej vara avgörande
för polismyndighetens beslut. Skulle ägaren vägra betala vad polismyndigheten
bedömer vara skälig hittelön, bör myndigheten - såvitt ej
kan antagas att upphittaren eftergett sitt anspråk på hittelön - vägra utlämna
godset till ägaren i avbidan på att tvisten rörande lösesummans storlek
avgöres av domstol.

Vissa övriga ärenden

Någon dog före huvudförhandlingen i eli tvistemål inställer rätten förhandlingen
på grund av att käranden anmält förhinder till följd av sjukdom.
FeI av rätten att samtidigt förelägga käranden att inkomma med läkarintyg
utvisande att han varit sjuk den dag som huvudförhandlingen
skulle ha ägt rum.

121

JO Wigelius harden 1 september 1976 i ett klagoärende uttalat följande.

Sedan målet på B:s begäran hänskjutits till rättegång, kallades parterna
till sammanträde inför rätten den 30 januari. Någon dag före det utsatta
sammanträdet anmälde B. förhinder att inställa sig till följd av sjukdom.
Tingsrätten fann på grund av B:s anmälan att hinder förelåg för sammanträdets
hållande och inställde förhandlingen. Emellertid föreläde tingsrätten
B. att snarast inkomma med läkarintyg utvisande att B. varit sjuk den 30 januari.
Jag delar inte tingsfiskalen B:s uppfattning att det förelegat skäl för
utfärdande av det angivna föreläggandet. Eftersom sammanträdet i förväg
inställts har det varit uteslutet att B. skulle kunnat förpliktas utge förelagt
vite för utevaro. Vid sådant förhållande har det enligt min mening varit
överflödigt att förelägga B. att inkomma med läkarintyg utvisande att han
varit sjuk den 30 januari. Jag finnér inte anledning att i detta ärende närmare
uppehålla mig härvid, utan jag hänvisar till mina uttalanden i JO:s ämbetsberättelse
1975/76 s. 103 f. angående domstols prövning av vittnes anmälan
om hinder för inställelse på grund av sjukdom, vilka uttalanden också
är tillämpliga när part eller annan i rättegången medverkande gör dylik
anmälan.

Domstol har frångått beslut om att meddela dom vid viss tidpunkt och i
stället förordnat om fortsatt handläggning av målet

1 ett tvistemål, som gällde växelfordran m.m., ägde första inställelse i
tingsrätten rum den 27 juli 1976. Käranden i målet begärde därvid att målet
helt eller till viss del skulle tas till omedelbar huvudförhandling. Svaranden
bestred yrkandet. Tingsrätten beslutade att företa målet till omedelbar huvudförhandling
i den del som avsåg själva växelfordran på den grunden att
saken befanns uppenbar. Efter huvudförhandlingen beslutade tingsrätten
att deldom i den del av målet som hänskjutits till huvudförhandling skulle
komma att meddelas den 2 augusti 1976. I beslut den dagen förordnade
tingsrätten emellertid att handläggningen av målet skulle fortsätta. Tingsrätten
uttalade härvid att den vid närmare övervägande funnit att saken ej
kunde anses uppenbar och att målet i den del det gällde därför inte utan
svarandens medgivande kunde avgöras efter huvudförhandling i förenklad
form. - Käranden anförde besvär över detta beslut med påstående att
målet onödigt uppehölls. Hovrätten lämnade i beslut den 26 augusti 1976
besvären utan bifall.

I en skrivelse till JO ifrågasatte kärandens ombud riktigheten av tingsrättens
beslut att förordna om målets fortsatta handläggning i stället för att
meddela dom.

Från tingsrätten inhämtades yttrande i saken.

JO Wigelius anförde bl. a. följande vid ärendets avgörande den 23 juni
1977.

Enligt rättegångsbalken föreligger inte något uttryckligen stadgat hinder
mot att ett beslut om att meddela dom ersätts med förordnande om målets

122

fortsatta handläggning. För att domstolen skall vara berättigad att frångå
sitt beslut om att dom i målet skall meddelas måste det dock enligt min mening
föreligga starka skäl. Den situationen kan inträffa att rätten för att
uppfylla sin skyldighet att tillse att målet blir uttömmande behandlat blir
tvungen att efter en huvudförhandling, t. ex. på grund av därefter inträffade
omständigheter, företa målet till fortsatt handläggning i stället för att
meddela dom som planerat. När det gäller dispositiva tvistemål torde nödvändigheten
av sådan åtgärd böra bedömas mera restriktivt.

När domen skulle avfattas har tingsrätten i förevarande fall funnit att saken
inte var uppenbar och att målet därför inte utan svarandens medgivande
kunde avgöras efter huvudförhandling i förenklad form. Domaren har
härtill uppgett att han ansett detta utgöra laga hinder för meddelande av
dom. Enligt min mening kan någon kritik inte riktas mot tingsrätten för åtgärden
att i detta läge förordna om målets fortsatta handläggning i stället
för att meddela dom. En annan sak är att tingsrättens bedömning att målet
kunde företas till huvudförhandling i förenklad form synes ha varit förhastad.
Jag finner dock inte anledning att uppehålla mig därvid.

Avfattning av dom i förenklad form

Vid inspektion av ett par tingsrätter uppmärksammades att man i tredskodomar
inte hade angett grunden för talan. Stämningsansökan var inte
heller fogad som bilaga till någon av dessa domar. Vid en av domstolarna
iakttogs liknande också beträffande dom varigenom kärandens talan bifallits
pä grund av medgivande. I inspektionsprotokollet från denna domstol
lät JO Wigelius anteckna bl. a. följande.

Enligt den grundläggande bestämmelsen i 17 kap. 7 § rättegångsbalken
om avfattning av dom i tvistemål skall i domen anges bl. a. de omständigheter
varpå kärandens yrkanden grundas. I 8 § samma kap. sägs att bl. a.
tredskodom och dom varigenom käromålet bifalls på grund av medgivande
får utfärdas i förenklad form. Med anknytning till denna bestämmelse
fanns i 3 § protokollskungörelsen, i dess lydelse före den 1 januari 1977, föreskrifter
om vad som skulle anges i tredskodom m. m. som uppsattes i förenklad
form. Det var därvid inte föreskrivet att domen måste ange grunden
för käromålet. Sådan dom skulle emellertid skrivas på styrkt avskrift
av stämningsansökan eller på försättsblad. vid vilket fogats avskrift av
stämningsansökan. Grunden för talan kom därigenom att framgå även när
domen utfärdats i förenklad form. — Tingsrättens domar har i de iakttagna
fallen meddelats före den 1 januari 1977. Oavsett om avsikten varit att begagna
den förenklade domsformen eller om avfattningen av domarna skall
bedömas enbart enligt 17 kap. 7 § rättegångsbalken så är domarna bristfälliga
därigenom att grunden för talan inte framgår.

3 $ protokollskungörelsen innehåller numera endast en hänvisning till de
särskilda bestämmelser som sedan den 1 januari 1977 finns för bl. a. avfattning
av dom i tvistemål m. m. vid tingsrätt (SFS 1976: 819). När det gäl -

123

ler dom i förenklad form anges särskilt i dessa bestämmelser inte annat än
att det av sådan dom skall framgå huruvida den grundas på parts utevaro
eller medgivande. I avsaknad av ytterligare föreskrifter om utformning av
förenklad dom får huvudbestämmelsen i 17 kap. 7 § rättegångsbalken anses
gälla också för sådana domar. I dom som utfärdas i förenklad form blir
det dock sällan aktuellt att redovisa särskilda domskäl eller vad som är bevisat
(jfr Domstolsverket Informerar nr 2 1977 s. 2). Av det anförda följer
sålunda att dom som utfärdas i förenklad form också måste ange grunden
för käromålet. Att grunden framgår av en till domen såsom bilaga fogad
stämningsansökan är givetvis tillräckligt.

Hörande av målsägande i mål angående rån samt åklagares skyldighet att
även taga fram omständigheter som talar till den tilltalades förmån

JO Wigelius har den 26 augusti 1976 i ett klagoärende uttalat följande.

Huvudregeln är att målsägande skall infinna sig personligen vid huvudförhandling
i tingsrätt, om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för
utredningen. Vid ett så allvarligt brott som rån torde målsägandens hörande
i allmänhet vara av stor vikt. Hans uppgifter om hur brottet förövats
och om hur han blivit behandlad av gärningsmannen harju betydelse för
den allmänna bedömningen av bl. a. gärningens svårhetsgrad. I förevarande
fall hade målsäganden enligt åklagaren gjort vissa iakttagelser beträffande
gärningsmannen, vilka inte stämde in på den åtalade. Det synes som om
åklagaren ansett detta vara en omständighet som minskade behovet av att
höra målsäganden. Med anledning härav vill jag påpeka att det åligger
åklagaren att även ta fram omständigheter som talar till den tilltalades förmån.
Med hänsyn till målsägandens ålder (74 år) och övriga omständigheter
kan jag dock förstå att uppgifterna om att målsäganden var rädd för att
konfronteras med gärningsmannen utgjorde ett skäl för att överväga att underlåta
hans hörande. Självfallet hade åklagaren då att jämte rätten se till
att de uppgifter av målsäganden som kunde gynna den tilltalade likväl blev
framlagda under rättegången. Jag vill dock ifrågasätta om inte åklagaren
borde ha tagit personlig kontakt med målsäganden för att själv bilda sig en
uppfattning om dennes inställning i stället för att förlita sig på utredningsmännens
bedömning. Det må också nämnas att det förefaller - någon utredning
finns inte på den punkten - som om åklagaren på något sätt förmedlat
sin uppfattning till rätten och måhända därigenom föranlett att rätten
ej ansett sig böra kalla målsäganden ex officio. Så snart åklagaren fått
vetskap om att målsäganden satt bland åhörarna i rättssalen ålåg det naturligtvis
henne att åberopa förhör med honom. Det förhållandet att han befann
sig där talade ju för att hans ängslan inte var av det allvarliga slag att
han borde få undandra sig ett förhör. Enligt rättens protokoll över förhandlingen
hemställde båda parterna om hans hörande och förhöret kom till
stånd.

124

Tingsrätts handläggning av vårdnadsärenden

S., född 1972, är barn utom äktenskap till R. och C. Sedan R. avlidit, anhöll
hennes föräldrar A. och E. hos Helsingborgs tingsrätt om att bli förordnade
som vårdnadshavare för S. Som skäl åberopade de att S. vistats
som fosterbarn hos dem sedan november 1974. Ansökan inkom till tingsrätten
den 30 december 1975 och lottades på dess rotel 3 med ärendenummer
Ä 322/75. Samma dag inkom till tingsrätten från socialförvaltningen i
Helsingborg en skrivelse, vari anmäldes att S:s vårdnadshavare avlidit
och att ny vårdnadshavare måste förordnas. I skrivelse den 9 januari 1976
begärde tingsrätten yttrande i vårdnadsfrågan från barnavårdsnämnden i
Helsingborg. I en till tingsrätten den 16 januari 1976 inkommen ansökan
hemställde advokaten B. såsom ombud för C. att tingsrätten måtte överflytta
vårdnaden om S. till C. Ansökan lottades på tingsrättens rotel 2 och
fick ärendenummer Ä 15/76. Genom beslut den 20 januari 1976 i Ä 15/76
förordnade tingsrätten att C. skulle utöva vårdnaden om S. Sedan A. och
E. därefter återkallat sin ansökan, avskrev tingsrätten den 5 februari 1976
ärende Ä 322/75.

En morbroder till S. anhöll att JO skulle utreda huruvida tingsrätten
handlagt vårdnadsärendena riktigt och om barnets bästa blivit tillgodosett.
Han gjorde bl. a. gällande att tingsrätten hade bort föranstalta om vårdnadsutredning
innan beslut fattats i saken.

Yttrande infordrades från tingsrätten.

JO Wigelius uttalade följande i beslut den 25 oktober 1976.

Det är självfallet olyckligt om vid en domstol samtidigt anhängiga ärenden
angående vårdnad om ett barn lottas så att de kommer att handläggas
var för sig. Det är därför bra om förfarandet vid lottning av sådana ärenden
är så utformat att en upprepning av det nu skedda om möjligt förhindras.

Enligt 6 kap. 12 § föräldrabalken står barn utom äktenskap under moderns
vårdnad. På ansökan av fadern skall dock rätten överföra vårdnaden
till honom, om det finnes skäligt med hänsyn till barnets bästa. Är föräldrarna
ense, att vårdnaden skall överföras till fadern, skall rätten på anmälan
besluta i enlighet därmed, om det ej är uppenbart stridande mot barnets
bästa. Om den som har vårdnaden om barnet dör. skall rätten förordna den
andre att utöva vårdnaden, såvida ej denna med hänsyn till barnets bästa
finnes böra anförtros åt särskilt förordnad förmyndare. 12 § erhöll i denna
del sin nuvarande lydelse genom lag som trädde i kraft den 1 januari 1974.
Dessförinnan gällde att, om modern dog, rätten skulle överflytta vårdnaden
på fadern eller särskilt förordnad förmyndare.

I propositionen (1973: 32) med förslag till lag om ändring i bl. a. föräldrabalken
uttalade departementschefen (s. 129) att det är rimligt att fadern till
ett barn utom äktenskap uttryckligen ges företräde till att överta vårdnaden,
om modern dör. i likhet med vad som för motsvarande fall gäller beträffande
barn i äktenskap. I specialmotiveringen till bestämmelsen anfördes
följande (s. 162). ”Har exempelvis modern vårdnaden om ett barn ut -

125

om äktenskap och avlider hon, står alltså fadern närmast till att överta
vårdnaden. Är han inte villig att överta denna, torde det inte vara förenligt
med barnets bästa att anförtro honom vårdnaden. I sådant fall får vårdnaden
överflyttas till särskilt förordnad förmyndare. Bestämmelserna överensstämmer
med vad som gäller för barn i äktenskap enligt 9 §.”

Med 9 § överensstämmer i sak en bestämmelse i lagen om barn i äktenskap.
Beträffande det senare stadgandet uttalade lagberedningen (NJA 11
1921 s. 255) bl. a. följande. Det torde i sådana fall då vårdnaden tillerkänts
den ene av föräldrarna i anledning av att de lever åtskilda på grund åv
söndring eller i samband med dom på äktenskapsskillnad ofta inträffa, att
barnet står främmande för den andre av föräldrarna och att omständigheterna
även i övrigt är sådana att, om vårdnadshavaren blir olämplig att utöva
vårdnaden eller avlider, vårdnaden hellre bör anförtros någon annan,
exempelvis någon anhörig till den förre vårdnadshavaren. än den andre av
föräldrarna. Denne bör därför enligt beredningens mening i omförmälda
fall ej vara självskriven att överta vårdnaden, även om han på grund av det
naturliga bandet mellan honom och barnet skall ha ett visst företräde därtill.
Domstolen bör äga träffa ett avgörande härutinnan med hänsyn främst
till barnets bästa.

Av det anförda följer att, om moder som har vårdnaden om ett barn utom
äktenskap dör, fadern till barnet på grund av det naturliga bandet mellan
honom och barnet skall ha ett visst företräde att överta vårdnaden men
att domstolen skall träffa ett avgörande med hänsyn främst till barnets bästa.
För att kunna göra en sådan bedömning måste rätten ha tillräckligt underlag.
I en del fall är förhållandena sådana att yttrande bör inhämtas från
barnavårdsnämnden. I andra är inhämtande av sådant yttrande onödigt
och medför betydande fördröjning av vårdnadsärendets avgörande. Det
kan naturligtvis vara vanskligt att med ledning av tillgängliga handlingar
avgöra om utredning och yttrande från barnavårdsnämnden erfordras. I
sådana tveksamma fall kan rätten antingen göra en underhandsförfrågan
hos barnavårdsnämnden eller, när en ansökan om vårdnaden inkommit,
skriftligen underrätta nämnden om denna och meddela att rätten efter viss
tid kommer att avgöra ärendet om inte nämnden eller någon företrädare för
denna dessförinnan påkallat utredning av vårdnadsfrågan.

Rådmannen B., som handlagt ärendet Ä 15/76, har uppgivit att han fått
vissa upplysningar vid telefonsamtal med bl. a. advokaten B. Någon dokumentation
i akten av vad som förekommit vid samtalen finns dock ej, vilket
i och för sig är anmärkningsvärt. De upplysningar rådmannen B. sagt
sig ha fått synes ha varit tillräckliga för den summariska prövning som göres
när föräldrarna är överens om att vårdnaden om ett barn utom äktenskap
skall överföras till fadern. Rätten skall ju då enligt 12 § första stycket
föräldrabalken besluta i enlighet med överenskommelsen, om det ej är uppenbart
stridande mot barnets bästa. Däremot kan det vara tvivelaktigt om
underlaget varit tillräckligt för den prövning som rätten haft att göra i nu

126

förevarande fall. För egen del anser jag att det riktiga hade varit att underrätta
barnavårdsnämnden om C:s ansökan och efterhöra om det var påkallat
med utredning och yttrande från nämnden. En sådan åtgärd torde dessutom
ha lett till att det framkommit att ett annat ärende angående vårdnaden
om S. redan var anhängigt vid tingsrätten.

Jag vill tillägga att den nu uppkomna situationen kanske kunnat undvikas,
om tingsrätten, när ansökan från morföräldrarna och skrivelsen från
socialförvaltningen inkommit, hade berett C. tillfälle att yttra sig med anledning
därav. Eftersom fadern i ett fall som detta har ett visst företräde
finner jag det naturligt att rätten, innan ytterligare utredning införskaffas,
försöker ta reda på om han gör anspråk på vårdnaden.

Underlaget för bedömning av ansökan om rättshjälp
JO Wigelius har den 20 december 1976 i ett klagoärende uttalat följande.
Då rättshjälpsansökan bedöms avse angelägenhet av det slag att det kan
ifrågasättas om sökanden har befogat intresse av att få sin sak behandlad,
måste myndigheten i regel företa viss materiell bedömning av saken, innan
beslut i rättshjälpsfrågan kan fattas. Även om en sådan bedömning inte kan
göras särskilt ingående, bör underlaget för bedömningen om möjligt inte
vara alltför knapphändigt. Har talan vid domstol väckts i saken, kan domstolsakten
innehålla uppgifter av värde för prövningen av rättshjälpsfrågan.
En ansökan om rättshjälp bör därför i regel inte lämnas utan bifall på
här angiven grund utan att även domstolsakten genomgåtts eller man förvissat
sig om att denna inte innehåller något av värde för rättshjälpsfrågans
avgörande; detta även om handlingarna i rättshjälpsärendet i och för sig
förefaller utgöra tillräckligt underlag för att lämna ansökan utan bifall.

Fråga om provokation till brott

I klagomål till JO påstods att en polismyndighet utnyttjat en privatperson,
C., som anstiftare av brott. Genom samarbete med C. hade polisen
enligt klagomålen kunnat gripa flera som misstänkta för narkotikabrott.
Utredning verkställdes med anledning av klagomålen.

JO Wigelius uttalade följande den 29 december 1976.

Utöver 23 kap. 12 § rättegångsbalken, som innehåller förbud att vid förhör
under förundersökning använda medvetet oriktiga uppgifter, löften,
förespeglingar eller andra otillbörliga åtgärder, saknas i svensk rätt bestämmelser
om vilka åtgärder från polis eller åklagarmyndighet som är
otillåtna under spaning eller brottsutredning i övrigt. I ett här tidigare avgjort
ärende (JO:s ämbetsberättelse 1973 s. 91) behandlade rikspolisstyrelsen
i avgivet yttrande frågan om provokation till brott under förundersökning.
Styrelsen — vars uppfattning jag delade vid ärendets avgörande -anförde härvid bl. a. att provokativa åtgärder måste handhas med största
restriktivitet och urskillning; huvudregeln är att sådana åtgärder endast får
tillgripas i grova brottmål eller när synnerliga skäl i övrigt gör detta motive -

127

rat. Jag vill här tillägga, att den restriktivitet som skall iakttas i än högre
grad måste gälla i fråga om polisens samarbete med privatpersoner i provokativt
syfte. Sådant samarbete torde vara befogat enbart i rena undantagsfall,
exempelvis under utredning av mycket grova brott. Det kan under
inga omständigheter accepteras att polisen har ett organiserat samarbete
med privatpersoner i syfte att provocera fram brottsliga handlingar. En annan
sak är att det i rätt stor utsträckning förekommer att allmänheten ger
polisen tips om brottslig verksamhet, inte minst narkotikabrott.

1 det aktuella ärendet framgår av utredningen att kontakten mellan C.
och polisen — som inte kände till C. sedan tidigare - etablerades genom
att denne per telefon uppgav att en del narkotikaförsäljningar ”var på
gång” en viss dag. Det var alltså inte så att något organiserat samarbete inleddes
mellan polisen och C.; från polisens sida torde man ha uppfattat C:s
kontakt som ett vanligt tips. Mot bakgrund av det sagda finnér jag inte anledning
till kritik mot att polisen beslöt att undersöka saken och därefter
ingrep när presumtiva langare infann sig på platsen.

Utlåning av s. k. spaningsfoto på misstänkt

I klagomål till JO gjorde O. gällande bl. a. följande. En kvinna. Ö., hade
till polisen i Helsingborg anmält att O. olovligen förfogat över eller förskingrat
en viss del av hennes mors pengar. En kriminalpolisman som fått
hand om utredningen hade till Ö. utlämnat fotografier av O. som polisen
hade i sina register. Enligt uppgift behövde inte fotografierna återlämnas
men efter samtal som O. haft med polismästaren hade de återlämnats till
polisen. Någon tid därefter hade dock en för O. okänd person uppvisat ett
av polisens kort på O., då de två sammanträffat på Salutorget i Helsingborg.
O. hemställde att JO skulle undersöka saken.

Efter remiss inkom polisstyrelsen i Helsingborgs polisdistrikt med yttrandejämte
en av kriminalinspektören S. upprättad promemoria samt kopia
av anmälan mot O. Av promemorian och anmälan framgick bl. a. följande.
Vid anmälningstillfället uppgav Ö. att det kunde misstänkas att hennes
moder frånlurats pengar och att den misstänkte hette O. Ö. hade inte
själv träffat O. utan hennes uppgifter byggde på vad modern uppgivit för
henne. Enligt modern hade O. besökt henne vid några tillfällen och därvid
bl. a. talat om att han tidigare haft med polisen att göra. Med ledning av de
uppgifter Ö. lämnade vid anmälningstillfället företog S. vissa kontroller.
För att säkerställa att det inte var någon förväxling av person anskaffade
han ett spaningskort på O., vilket kort fanns i polisens fotoregister. På detta
kort fanns det inte några anteckningar om ådömda straff eller andra interna
uppgifter. Kortet utlånades till Ö. för att hon skulle visa det för sin
moder. Ö. tillsades att återlämna kortet påföljande dag men på grund av
förhinder skedde detta först något senare. Enligt vad Ö. uppgivit för S. hade
hon inte uppvisat kortet för någon annan än sin moder men O. hade vid
besök hos dem sett det. eftersom det då legat framme. 0:s uppgift att han

128

skulle ha träffat en okänd person på Salutorget som därvid uppvisat ett
kort av O. var enligt S:s uppfattning rena fantasier.

JO Wigelius uttalade följande den 6 december 1976.

Jämlikt 11 § sekretesslagen får uppgifter och anteckningar, vilka tillförts
polisregister, inte utlämnas i annat fall eller annan ordning än som sägs i lagen
om polisregister. Stadgandena i sekretesslagen och lagen om polisregister
lägger dock inte hinder i vägen för att fotografier och andra handlingar
ur registren användes i polisens egen spaningsverksamhet. När det gäller
användning - visning - av foton är det av vikt att det sker på ett sådant
sätt att risker för att den enskilde tillfogas skada i möjlig mån elimineras.
En utlåning av ett spaningsfoto under sådana former som här tillämpats innebär
att polisen avhänder sig möjligheten att kontrollera hur fotot används
under utlåningstiden. Fotot-kan därvid - polisen ovetande — användas
på ett sätt som medför skada för den enskilde. Jag finner således att S.
förfarit olämpligt då han utlånat ett spaningsfoto till Ö. 0:s uppgift om händelsen
på Salutorget föranleder inte någon åtgärd.

Utlämnande av beslagtagen egendom (Jfr JO 1974 s. 123)

En man, S., ingav till polismyndigheten i Stockholm en anmälan mot en
kvinna. A., för stöld. Enligt anmälan hade A. från sin och S:s gemensamma
bostad bortfört föremål, varav vissa ägdes av S. och vissa av båda gemensamt,
medan en del uppgavs vara finansierade genom ett gemensamt
bosättningslån. En lista på egendomen bifogades anmälan. Efter förordnande
av åklagare företogs husrannsakan i en lägenhet, där A. tillfälligt
bodde. Vid förrättningen var A. inte närvarande. Däremot var S. och S:s
fader tillstädes för att identifiera godset. I lägenheten påträffades de föremål
som enligt anmälan bortförts - med undantag av ett penningbelopp —
och de togs i beslag. Godset förtecknades i beslagsprotokollet under numren
1-18. Föremålen under nr 1-6 utlämnades mot kvitto till S. Dessa
föremål hade S. i polisanmälan uppgivit sig äga ensam. Övrig egendom
transporterades efter samråd med kriminalkommissarien N. och åklagaren
till S:s faders garage för att tillfälligt förvaras där men överfördes senare
till polisens godsförråd. Beslaget fastställdes av åklagaren.

1 klagomål till JO anfördes bl. a. följande. Polismyndighetens åtgärd att
överlämna viss egendom till S. är olaglig. A. gör gällande att egendomen
under nr 1 -3 är hennes. Bestämmelser om hur beslagtagen egendom skall
förvaras finns i 27 kap. 10 8 rättegångsbalken. Om beslag häves skall den
egendom som avses med beslutet givetvis återställas till den mot vilken beslagsåtgärden
riktats. I förevarande fall har polismyndigheten elier åklagaren
utan A:s hörande föregripit utredningen om vem den beslagtagna egendomen
rätteligen tillhör och överlämnat den till S.. som å sin sida inte förmått
att på något sätt styrka sin äganderätt. 1 vart fall tillkommer det inte
åklagare respektive polis att slita tvister om bättre rätt till lös egendom.
Genom att beslagen hävts har A. inte haft möjlighet att få rättens prövning
av beslagen. Hon har alltså förorsakats rättsförlust.

129

Utredning verkställdes med anledning av klagomålen.

JU Wigelius uttalade den 30 september 1976 följande.

Vad beträffar frågan om vissa av de beslagtagna föremålen bort utlämnas
till S. har N. uppgivit följande. S. och dennes fader förklarade att föremålen
under nr 1-6 tillhörde S. ensam. S. hade tagit med sig föremålen
från sin bostad i faderns villa, då han flyttade till den lägenhet där han sammanbodde
med A. N. fann det uppenbart att föremålen var S:s personliga
tillhörigheter. Därför fick S. kvittera ut dem vid besök hos N. på eftermiddagen
samma dag som husrannsakan ägt rum. N. rådgjorde inte med åklagaren
före utlämnandet av egendomen, eftersom denne då inte var anträffbar.

A. var inte närvarande då husrannsakan företogs. Hon hade då inte heller
hörts angående det påstådda tillgreppet. Även om det fanns åtskilliga
omständigheter som talade för att föremålen under nr I -6 tillhörde S. ensam
kunde det med hänsyn till att S. och A. sammanbott inte uteslutas att
A. skulle komma att göra anspråk på dessa. Egendomen borde därför inte
ha utlämnats till S. såsom skett. Det visade sig ju också, när A. senare hördes
av polisen att hon ansåg sig ha rätt att behålla egendomen under nr
1-3.

Såvitt gäller förvaringen av övrig beslagtagen egendom har N. upplyst
att kriminalpolisens godsförvaltare vid förfrågan meddelade att tygklädda
möbler som ej var emballerade inte kunde förvaras i godsrummen på grund
av pågående ombyggnadsarbeten. Med hänsyn härtill finner jag ej skäl till
anmärkning mot att egendomen under viss tid förvarades i S:s faders garage.
Emellertid borde - som polisstyrelsen påpekat i infordrat yttrande -på något sätt ha markerats att föremålen var beslagtagna eller från S:s föräldrar
ha införskaffats en förbindelse att egendomen skulle bevaras intakt.

Husrannsakan i personbils motor- och bagageutrymmen efter anonym anmälan
om att det skulle finnas stöldgods i bilen. Protokoll över åtgärden
har ej upprättats

K. klagade till JO över att han och hans fästmö stoppats av fyra polisbilar
då de färdades i bil på Kungsgatan i Stockholm. Tio polismän hade
"stormat” deras bil och genomsökt dess motor- och bagageutrymmen.
Ingripandet skedde mitt under rusningstid med ett hundratal människor
som åskådare enligt K.

Av företagen utredning framgick bl. a. följande. Till ordningspolisens
ledningscentral i Stockholm hade inkommit ett anonymt telefonmeddelande
att det skulle finnas stöldgods i en personbil med visst registreringsnummer.
I meddelandet uppgavs också vilken väg bilen skulle färdas. Meddelandet
sändes ut till radiobilarna. Bilen stoppades senare på Kungsgatan av
två polismän. Till platsen anlände därefter sex polismän. Det är troligt att
även ytterligare polismän passerade och mer kortvarigt stannade till på
platsen. Den stoppade bilen, som fördes av fästmön till K. med denne som

o Riksdagen 1977178. 2 sami. Nr I

130

passagerare, undersöktes utan att något stöldgods anträffades. Något protokoll
eller några anteckningar över åtgärden upprättades inte.

JO Wigelius uttalade den 31 maj 1977 följande.

Den undersökning som polismännen gjort av personbilen i detta fall,
måste enligt min mening, såsom polisstyrelsen även anfört i sitt yttrande,
anses innefatta en husrannsakan.

En förutsättning för husrannsakan är enligt 28 kap. rättegångsbalken
att anledning förekommer att brott förövats varå fängelse kan följa.
Förordnande om husrannsakan meddelas enligt 4§ nämnda kapitel av undersökningsledaren,
åklagare eller rätten. Även utan förordnande må enligt
5§ samma kapitel polisman företaga husrannsakan bl. a. för att verkställa
beslag pä föremål som följts eller spårats pä färsk gärning eller då fara
är i dröjsmål. Vid husrannsakan skall enligt 9 § protokoll föras i vilket
skall angivas ändamålet med förrättningen och vad därvid förevarit.

Anonyma anmälningar till polisen bör registreras på vanligt sätt, men
bör som regel inte läggas till grund för tvångsåtgärder utan endast föranleda
spaningsåtgärder. Huruvida det i förevarande fall fanns anledning att
frångå denna huvudregel och företaga en husrannsakan i bilen är ytterst en
bedömningsfråga, där det kan finnas utrymme för olika uppfattningar. Med
hänsyn till att det meddelande som sändes ut över polisradion innefattade
uppgifter om att det i en bestämd bil med angivet registreringsnummer som
färdades en viss väg skulle finnas stöldgods anser jag mig inte kunna
rikta någon kritik mot att husrannsakan verkställdes i bilen.

Det kan däremot ifrågasättas om åtgärden inte kunde ha företagits på ett
sätt som varit ägnat att väcka mindre uppmärksamhet än som skett. Om de
polismän som deltog vid ingripandet mot K. och hans fästmö haft kännedom
om att radiomeddelandet grundade sig pä en anonym anmälan hade
de kanske också beaktat detta när de stannade bilen och beslutade om att
genomsöka den. I ett fall som detta bör, enligt min mening, från ledningscentralen
anges att anmälan kommer från en anonym person. Att, såsom
polisstyrelsen yttrat, det berott på tillfälligheternas spel att så stort antal
polismän varit inblandade, kan väl i viss mån lända till ursäkt.

Vid ett ingripande där ett flertal polismän mer eller mindre aktivt deltar i
själva aktionen måste det redan från början klargöras vem av polismännen
som ska ansvara för och bestämma om vilka åtgärder som ska vidtagas.
Utan en sådan ordning kan det lätt uppstå missförstånd och som följd därav
också direkta felaktigheter. Ett exempel härpå är vad som inträffat i
detta fall, där tydligen ingen viss polisman tog ansvaret, utan alla var av
den uppfattningen att någon annan skulle svara för åtgärden. En följd härav
blev att protokoll inte upprättades över den verkställda husrannsakan.
Jag finner detta anmärkningsvärt, eftersom jag förutsätter att varje polisman
är väl medveten om de bestämmelser som gäller för husrannsakan.

131

Ingripande mot bussförare efter anonym anmälan om att denne misstänktes
vara onykter

Till polisens ledningscentral anmälde en okänd person per telefon att
föraren av en SL-buss pä linje 53 i Stockholm, reg.nr. CRP 142, misstänktes
vara onykter. Bussen anträffades senare av besättningen i en radiobil.
Alkoholutandningsprov togs på bussföraren.

Efter klagomål till JO från bussföraren företogs utredning i saken.

JO Wigelius uttalade den 29 april 1977 följande.

Vad först angår frågan om vilket värde en anonym anmälan ska tillmätas
kan det, som polisstyrelsen också påpekat, många gånger vara tveksamt
om den kan anses utgöra en tillräcklig grund för ett ingripande. Jag är införstådd
med att många av de anonyma anmälningar som inkommer till polisen
kan vara svårbedömda, vilket medför att polisen då ställs inför besvärliga
avgöranden. 1 förevarande fall. där den anonyme anmälaren påstod
att föraren av en viss buss kunde misstänkas för trafiknykterhetsbrott,
hade det dock enligt min mening knappast varit försvarbart att nonchalera
anmälan, eftersom det tydligen inte framkom några särskilda omständigheter
som talade för en sådan bedömning. Jag finner således att det
inte kan riktas någon anmärkning mot att polisens ledningscentral sände ut
det inkomna meddelandet till tjänstgörande polispatruller. Möjligen bör
det i ett sådant sammanhang anges om anmälaren är anonym, enär en sådan
upplysning kan vara av värde för den polisman som senare har att agera
i saken.

Vad sedan rör det sätt varpå polismännen E. och S. handlade ärendet
synes det som om ingripandet som sådant genomfördes under diskreta former.
Jag har dock full förståelse för att N. (bussföraren) ändå upplevde
kontrollen som obehaglig och pinsam, eftersom den skedde inför flera passagerare
i bussen. För polismännens del fanns det emellertid ingen annan
möjlighet att utreda saken än genom samtal med N. Det är tänkbart att det
varit mindre obehagligt för denne om detta samtal kunnat genomföras utan
att han behövt taga plats i polisfordonet. Något direkt hinder häremot synes
inte heller ha förelegat om inte alkoholutandningsprov tagits. 1 och
med att sådan provtagning tillgreps krävde hänsynen till N. att denna skedde
på en frän insyn skyddad plats.

Polisrazzia liar företagits i fel lokal

Den 11 november 1976 skulle ett antal polismän företaga en utlänningskontroll
i en lokal i en viss fastighet. Vid aktionen gick polismännen av
misstag in i fel lokal i samma hus. De gick in i en lokal där medlemmar i en
utländsk ungdomsorganisation höll ett möte. Deltagarna blev kontrollerade
av polisen utan att det var avsett.

Utredning verkställdes med anledning av klagomål från organisationen.

JO Wigelius uttalade följande den 28 april 1977.

I den utfärdade kommenderingsordern har inte angivits i vilka lokaler

132

kontroll skulle ske på den aktuella adressen. Samma förhållande gäller
även beträffande andra i ordern angivna adresser. Av polisinspektören Y:s
uppgifter synes emellertid framgå att polismännen ändå haft klart för sig.
vilken klubb på adressen ifråga som skulle kontrolleras, men att de av
misstag gått in i fel lokal. Det kan alltså fastslås att det inte ingick i planen
för razzian att kontroll skulle göras i den lokal som disponerades av ungdomsorganisationen.

Det inträffade, som således berott på ett beklagligt misstag, ger mig anledning
att erinra om att det vid planerandet av en undersökning av detta
slag är av vikt att de deltagande polismännen erhåller klara instruktioner
angående belägenheten av de lokaler, i vilka kontroll skall ske. Sådana instruktioner
bör enligt min uppfattning i första hand lämnas i den i sammanhanget
utfärdade kommenderingsordern. Det är även av vikt att vid den
sammanställning som upprättas efter razzian i samtliga fall klart redovisas
var kontroll har företagits. Så har inte skett i detta fall.

Handläggning av hittegodsärende in.ni.

Å. blev den 30 juni 1976 bestulen på sin plånbok, som innehöll bl. a.
4 500 kr. i kontanter. Plånboken låg i innerfickan pä en jacka, som hängde
på kontoret på hans bensinstation. Han anmälde samma kväll stölden till
polisen i Uppsala. Två dagar efter stölden hittade en kvinna två tusenlappar
vid bensinpumparna på Åts bensinstation. Kvinnan lämnade pengarna
till polisens hittegodsavdelning. Så snart Å. fick kännedom om fyndet gick
han till hittegodsavdelningen och meddelade att pengarna troligen tillhörde
honom. Den polisman som tog emot honom bad honom återkomma. När
Å. två dagar senare åter besökte polisstationen, fick han besked om att
pengarna inte kunde lämnas tillbaka till honom förrän efter tre månader.
Eftersom han efter mer än tre månader fortfarande inte hört något från polisen
gick han till hittegodsavdelningen och frågade efter pengarna. Han
fick då veta att pengarna lämnats till kvinnan som hittat dem.

Efter utredning uttalade JO Wigelius bl. a. följande i beslut den 25 april
1977.

Som förutsättning för att någon skall ha rätt att omhänderta egendom
som hittegods gäller att egendomen inte är i någons besittning. Även den
besittning som t. ex. en tjuv kan tänkas ha bör beaktas. Stöldgods som tappats
eller övergivits är alltså att betrakta som hittegods. När det gäller
föremål som kvarglömts i exempelvis en butikslokal måste dessa i regel anses
vara i butiksinnehavarens besittning och utomstående får inte ta någon
befattning med föremålen. De två tusenlappar som påträffades vid en bensinpump
på den av bl. a. Å. arrenderade bensinstationen torde såvitt jag
kan finna inte ha varit i någons besittning utan får betraktas som hittegods.

Av utredningen framgår att Å. hos polisen gjort anspråk på de upphittade
pengarna. Någon anteckning härom finns dock inte i hittegodsboken.
Polismästaren har upplyst att det inte är känt vem Å. talade med på polis -

133

stationen, då han anmälde sitt anspråk på pengarna, och att anspråket tydligen
inte dokumenterats.

Om en person till polisen anmäler anspråk på upphittad egendom och
egendomen inte omedelbart kan utlämnas till denne, måste självfallet anspråket
skriftligen redovisas i hittegodsboken eller på annat sätt som
t. ex. i en promemoria. Upprättas en promemoria eller liknande handling
bör dock en notering därom göras i hittegodsboken. Risken är annars att
anspråket inte blir beaktat. Mot bakgrund av vad nu sagts finner jag det
otillfredsställande att Å:s anspråk inte redovisats i hittegodsboken eller på
annat sätt. Jag förutsätter emellertid att anteckningar av förevarande slag i
fortsättningen göres.

När polismyndighet har upphittat gods i sin vård ankommer det på myndigheten
att pröva om den som gör anspråk på fyndet har rätt till detta. I
det nu aktuella fallet har alltså polismyndigheten haft att ta ställning till om
Å. eller upphittaren hade rätt till de funna pengarna. Det är oklart vilka
överväganden som har föregått beslutet att lämna pengarna till upphittaren
och vem som har fattat beslutet. Omständigheterna i fallet har emellertid
varit sådana att det, som polismästaren har uttalat, varit lämpligt att polischefen
själv beslutat i ärendet. Vidare hade det varit riktigast att beslutet
försetts med motivering och delgetts Å.

Det ankommer inte på mig att avgöra frågan om de upphittade pengarna
tillhört Å.

Angående prövningen huruvida omhändertagande enligt 3 § LTO skall beslå
och om förutsättningar för frigivning föreligger

H. omhändertogs av polis den 22 januari 1976 kl. 20.30 i Sergelarkaden i
Stockholm. Han infördes kl. 20.35 till polisstationen i första vaktdistriktet
(VD 1). Kl. 20.40 insattes han i arrest. Han frigavs kl. 23.15. Som anledning
till frihetsberövandet antecknades på arrestantbladet "LTOii 3". H.
klagade hos JO på omhändertagandet.

JO Wigelius uttalade den 12 oktober 1976 bl. a. följande.

Jag vill framhålla vikten av att den polisman, som har att pröva om ett
omhändertagande skall bestå, så snart som möjligt, helst omedelbart i samband
med att den omhändertagne införs på polisstationen, skaffar sig underlag
för sitt beslut dels genom att ta del av de omhändertagande polismännens
rapport, dels genom att förhöra den som omhändertagits. Samtidigt
vill jag dock säga att det givetvis kan förekomma fall dä det inte är
möjligt att hålla förhör omedelbart, exempelvis om den omhändertagne är
våldsam. Jag är också medveten om att den rådande personalbristen inom
Stockholmspolisen kan medföra, att arbetsanhopningen pä polisstationerna
inte alltid medger att förhör genast hålls.

I H:s fall ankom det på W. i egenskap av biträdande vakthavande befäl
att pröva om omhändertagandet skulle bestå. Denne har uppgivit att de polismän
som införde H. på polisstationen informerade honom om att det var

134

fråga om ett "LTO 3-fall”, att han ”tittade” på H. och att han troligen
också talade något med denne. Eftersom H. inte lugnat sig utan var bråkig
beslöt han därefter att H. skulle kvarhållas. Något förhör hölls alltså inte i
detta skede.

Det är givetvis svårt att i efterhand bedöma om H. uppträdde på ett sådant
sätt att det inte var möjligt att genast förhöra honom. H. själv har
dock gjort gällande att han hela tiden var lugn. Ingen av de polismän som
hörts har närmare preciserat på vilket sätt han var bråkig. Det har inte
framkommit något som tyder på att H. skulle ha varit våldsam. Det finns
heller inga uppgifter om att det vid tillfället var särskilt stor arbetsanhopning
för den personal som tjänstgjorde på polisstationen. På grund av det
anförda finner jag. att utredningen måste anses ge tillräckligt underlag för
att konstatera att H. borde ha förhörts omedelbart i samband med att han
infördes på polisstationen. W. har alltså handlat felaktigt genom att besluta
om kvarhållande av H. innan förhör hållits. Övervägande skäl talar för att

H. skulle ha frigivits omgående om förhör genast hållits. Enligt min bedömning
har således H. felaktigt kommit att kvarhållas på polisstationen i
drygt två timmar.

Wigelius tilläde följande. Även om W. efter förhör hade funnit att omhändertagandet
skulle bestå hade det ålegat honom att fortlöpande bedöma
förutsättningarna för H:s frigivning. Så skedde nu inte utan det tycks mig
som om W. godtyckligt låtit H. sitta kvar i cellen fram till omkring kl. 23.00,
då han — utan att själv ha varit i kontakt med H. - gav order om att H.
skulle förhöras och frisläppas.

Omhändertagande enligt i § LTO i ett fall rörande djurplågeri. (Avvärjande
av straffbelagd gärning)

JO Wigelius harden 23 augusti 1976 i ett klagoärende. som gällde polisens
ingripande i ett djurplågerifall, uttalat följande.

Enligt min mening kan det ifrågasättas om inte situationen vid polismännens
besök hos J. under natten till den 30 september 1975 var sådan att de
då kunnat omhändertaga denne med stöd av 3 § lagen om tillfälligt omhändertagande
(LTO).

Enligt anmälan i ärendet förefaller det nämligen som om J. inte efterkom
polismännens tillsägelse att upphöra att plåga hunden och om det verkligen
förhöll sig så. vilket dock inte klart framgår av handlingarna i ärendet, hade
ett omhändertagande av J. med stöd av nämnda lagrum varit möjligt för
att på så sätt avbryta ett pågående djurplågeri.

Dödsfall i polisarrest

Sedan A. den 11 maj 1976 omhändertagits av polis för fylleri avled han
senare samma dag i en arrest i polishuset i B.

JO Wigelius, som beslöt att granska fallet, hade i ett tidigare avgjort liknande
ärende (JO:s ämbetsberättelse 1975/76 s. 124) anfört bl. a. följande.

135

När det gäller en berusad person som inte befinner sig i vaket tillstånd
måste det för den som saknar medicinsk utbildning och erfarenhet vara
väldigt svårt att avgöra om den berusade endast sover tungt eller om han är
i ett tillstånd som närmar sig det medvetslösa. En felbedömning kan mycket
lätt ske. Polisen bör därför regelmässigt, såvida den berusade inte med
lätthet kan väckas, transportera honom till läkare för undersökning. Överhuvudtaget
bör polisen enligt min mening föranstalta om läkarundersökning
av en berusad så snart som det kan finnas minsta anledning därtill på
grund av bestämmelserna i FAP (nr 253-1 punkterna 1.1. —1.4). En god
regel kan vara att polisen inom ramen för dessa bestämmelser tillser att läkarundersökning
kommer till stånd så snart det inte framstår som helt klart
att en undersökning är onödig.

I det nu aktuella ärendet gjorde JO Wigelius följande uttalande den 23
september 1976.

A. har visserligen, när polismännen försökt få liv i honom, reagerat genom
att röra på kroppen och tillfälligt öppna ögonen men han har inte svarat
på tilltal och han har inte kunnat sitta eller stå. Enligt min uppfattning
måste A:s berusning anses ha varit så höggradig och hans reaktionsförmåga
så nedsatt att det funnits goda skäl att föra honom till läkare för undersökning.
Med hänsyn till de svårigheter som enligt det nyss nämnda föreligger
för en riktig bedömning av förekommande gränsfall vill jag dock inte
göra gällande att polisen förfarit i strid mot gällande bestämmelser eller eljest
klart felaktigt genom att lägga in A. i arrest i stället för att transportera
honom till läkare för undersökning. Vad som nu inträffat visar dock betydelsen
av att den av mig förut angivna regeln följs.

Vad härefter angår tillsynen av A. har denna ägt rum var tionde minut
och gått till på det sättet att arrestvakten vid ett par tillfällen varit inne i arresten
och vid de övriga iakttagit A. genom fönstret i arrestdörren. Jag rekommenderade
i det tidigare ärendet att tillsyn av kraftigt berusade som
inlägges i arrest sker genom att personal går in i arresten till den berusade
och förvissar sig om att denne inte är eller kan antagas vara i behov av särskild
vård. I ett annat av mig tidigare avgjort ärende, som också gällde
dödsfall i en arrest i polishuset i B, återgav jag denna rekommendation och
underströk också dess vikt. Mot bakgrund härav anser jag att tillsynen av

A. har varit bristfällig i den utsträckning den utövats endast genom kontroll
genom arrestdörrens fönster.

Jourhavande befäl på polisstation har vägrat att lämna ut namnen på polismän
som företagit ett ingripande

1 en skrivelse till JO ifrågasatte B. om inte jourhavande befäl på polisstation
har skyldighet att utlämna namnen på de polismän som deltagit i visst
ingripande. — B. ringde den 17 december 1976 till polisen i Uppsala och begärde
av polisinspektören O., som då tjänstgjorde som vakthavande befäl,
alt han skulle få uppgift om namnen på de polismän som samma dag deltog

136

i ett ingripande i Uppsala centrum. Han uppgav att han skulle ha namnen
till en polisanmälan samt eventuellt till en JO-anmälan. O. förvägrade B.
begärd uppgift.

Utredning och yttrande infordrades från polisstyrelsen i Uppsala polisdistrikt.

O. uppgav i yttrande att han inte ansett sig skyldig att utan vidare lämna
ut kollegers namn per telefon, då detta kan utmynna i ren telefonterror eller
andra trakasserier mot dem vilkas namn utlämnas.

JO Wigelius uttalade den 5 april 1977 följande.

Vad först gäller frågan om enskild polismans skyldighet att i samband
med tjänsteutövning på begäran lämna erforderliga identitetsuppgifter har
det i tidigare ärenden (jfr JO:s ämbetsberättelser 1966 s. 134 och 1968
s. 82) uttalats att en sådan skyldighet i princip föreligger. I nämnda ärenden
påpekades emellertid att omständigheterna kan vara sådana att ett avsteg
från denna princip är befogat. Som exempel härpå angavs, att någon i trakasseringssyfte
eller eljest utan grundad anledning begär att få veta polismannens
namn eller att trängande tjänsteuppgift eller i övrigt särskild omständighet
talar däremot.

Samma skyldighet som sålunda åvilar den enskilde polismannen bör -enligt min mening — i princip gälla jämväl den som i egenskap av vakthavande
befäl tillfrågas om namnet på polisman som företagit en tjänsteåtgärd.

B. uppgav för O. att han ämnade anmäla de inblandade polismännens
handlande till polisen samt eventuellt även till JO. Han får härigenom anses
ha angivit rimlig anledning till sin begäran och det kan då knappast ha
funnits plats för ett antagande om trakasseringssyfte. Med hänsyn härtill
anser jag att O. borde ha lämnat ut namnen på de berörda polismännen.
Utöver detta påpekande finner jag dock inte skäl till någon åtgärd.

Avslutningsvis kan jag nämna att enligt vad som upplysts har det av B.
åsyftade polisingripandet senare anmälts till polismyndigheten i Uppsala
och det är nu i särskild ordning föremål för utredning av länspolischefen i
Uppsala län.

Polisman i tjänst skall kunna styrka sin identitet

K. hade vid ett ingripande upplysts om polismännens namn och vaktdistrikt.
Han frågade därpå polismannen S. om denne kunde legitimera sig.
S. svarade att han inte hade någon legitimation på sig. K. har i klagomål till
JO ifrågasatt om inte uniformerad polisman är skyldig att på begäran legitimera
sig.

JO Wigelius uttalade följande den 28 april 1977.

Det ligger i sakens natur att polisman under tjänstgöring skall ha legitimationshandling
på sig för att på begäran kunna styrka sin identitet. Om S.
nu genom något förbiseende saknade legitimation hade saken lätt kunnat
klaras genom att någon av de andra polismännen visat sin legitimation och
gått i god för S.

137

Delgivning genom uniformerad polisman

JO Wigelius har den 29 september 1976 i ett klagoärende uttalat följande.

Vid verkställande av delgivningsuppdrag bör naturligtvis i görlig mån
undvikas att den som sökes för delgivning utsattes för utomståendes uppmärksamhet
eller eljest åsamkas obehag. Från denna synpunkt är det
lämpligt att delgivning verkställs av civilklädd polisman i civil bil. Emellertid
har i förevarande fall framkommit att alla polismän inom lokalvaktområdet
har uniformsplikt, att samtliga tjänstebilar är polismålade samt att
behovet av polisövervakning var speciellt stort vid den aktuella tiden. Det
kan därför inte föranleda någon erinran att polismännen uppträdde i uniform
och färdades i polisbil. Med hänsyn härtill och till vad som i ärendet
blivit upplyst rörande omständigheterna kring verkställandet av det påtalade
delgivningsuppdraget föranleder de framförda klagomålen inte vidare
åtgärd frän min sida.

Utredning hos polismyndighet rörande ansökan om anställning som vaktman
i auktoriserat bevakningsföretag

JO Wigelius har den 6 december 1976 i ett klagoärende uttalat följande.

Enligt 4§ lagen den 26 april 1974 om bevakningsföretag (SFS 1974: 191)
skall all personal hos auktoriserat bevakningsföretag vara godkänd vid
prövning med avseende på laglydnad, medborgerlig pålitlighet samt lämplighet
i övrigt för anställning i sådant företag. Av 6 § samma lag framgår att
prövning som avses i 4§ göres beträffande den som har hemvist inom
Stockholms, Göteborgs. Malmö eller Visby polisdistrikt av polisstyrelsen
och i övriga fall av länsstyrelsen i det län där han har hemvist.

I det här aktuella fallet hade det uppdragits åt polisinspektören N. att
verkställa utredning rörande A:s lämplighet som vaktman. Det finns inte
några föreskrifter eller anvisningar som anger vad en sådan utredning skall
omfatta eller hur den skall redovisas. Det ligger dock i sakens natur att det
i densamma klart måste anges varifrån redovisade uppgifter härrör och i
vilken utsträckning de kunnat kontrolleras. I den av N. upprättade promemorian
borde det således ha angivits att vissa av uppgifterna lämnats av
personer som önskade vara anonyma. Det skulle vidare ha angivits om de
pä detta sätt införskaffade uppgifterna kontrollerats eller ej. Jag finner att
N:s redovisning av utredningen är något bristfällig. Brister av detta slag
kan ge upphov till feltolkningar eller felbedömningar. 1 detta fall har dock
länsstyrelsen i Jämtlands län, som i beslut lämnat A:s ansökan utan bifall,
grundat sitt beslut på andra omständigheter än de som redovisats i N:s utredning.

Anteckningar om medicinering för den som är omhändertagen hos polisen

JO Wigelius har i två klagoärenden uttalat att anteckningar bör göras,
t. ex. på arrestantblad, om vilka läkemedel som utdelas till omhändertagen.
hur mycket medicin han får och när den ges till honom.

138

II. Försvaret m. m.

Åtal mot överstelöjtnant för oskickligt beteende och missfirmelse mot
krigsman

1 en skrivelse som kom in till JO den 24 maj 1976 klagade värnpliktige
sergeanten Staffan Wierup och 32 andra värnpliktiga vid Södra skånska regementet
(P7), bl. a. Johnny Ahl, Jan Johansson och Ulf Johansson, på det
sätt på vilket översten av I. graden Lennart Löfgrén och överstelöjtnanten
Wincent Mårtenson uppträtt mot dem under en krigsförbandsövning på Revingehed
i maj 1976. Klagandena anförde bl. a. följande.

De ingick i tredje plutonen i ett cykelskyttekompani. Wierup var plutonchef.
Under slutövningens sista dag den 21 maj 1976 fick kompaniet order
att omgruppera. De värnpliktiga hade under natten endast fått några timmars
sömn. I stället för att få ta närmaste väg till grupperingsplatsen beordrades
kompaniet att göra en lång kringgående rörelse, varvid kompaniets
avrustningsställe passerades utan att för den skull övningen avbröts.
Vid framkomsten var de värnpliktiga ordentligt trötta och de kunde inte inse
det förnuftiga i att de fått stiga upp så tidigt på morgonen och göra en
lång omväg bara för att någon högre stab skulle få övning i att gruppera om
kompanier. Stämningen inom plutonen var därför inte den bästa. På grund
härav och då man antog att övningen inom kort skulle avbrytas vidtogs inte
omedelbart de åtgärder som normalt skulle ske vid gruppering såsom urlastning
av materiel m.m. Efter påpekande från stridsdomaren vidtogs
dock dessa åtgärder. Under arbetet anbefalldes viss lättnad i klädseln. 1
detta läge kom Löfgrén och Mårtenson, vilken tjänstgjorde som övningsledare.
på inspektion. Wierup attackerades bryskt av Löfgrén med bagatellartade
anmärkningar om hur man bar päls. Vidare påpekades truppens
bristande fältmässiga uppträdande utan att Wierup gavs tillfälle att förklara
orsakerna härtill. Mårtenson avbröt vid ett tillfälle Wierup med orden
"Håll flabben karl" och fortsatte sedan att mycket bryskt, högröstat och
hotfullt anmärka på de värnpliktigas utseende och klädsel. Mårtenson yttrade
således till Jan Johansson bl. a. följande: "Du är den störste djävla
lumphög jag har sett på 33 år." Till Ulf Johansson sade Mårtenson: "Dumhuvud,
ta på hjälmen.” Då Johansson försökte att förklara att hjälmen gått
sönder avbröts han av Mårtenson som yttrade: "Håll truten din djävul och
hämta hjälmen." - När kompaniet föregående dag, den 20 maj 1976, haft
övning vid Björka hade Mårtenson till Johnny Ahl med hög röst yttrat:
"Tar du inte upp händerna ur fickorna så slår jag dig på käften."

Klagandena kände sig kränkta av Mårtensons uttalanden och burdusa

139

uppträdande. De ifrågasatte vidare Löfgréns möjligheter att efter endast
några minuters inspektion kunna avge omdömet att andan på plutonen var
.mycket dålig.

Efter remiss inkom chefen för armén den 24 november 1976 med utredning
och yttrande. Utredningen omfattade förhör med Mårtenson samt redogörelser
lämnade av Löfgrén och kaptenen Ulf Ohlsson, vilken följde
det aktuella kompaniet under slutövningen. Mårtenson förklarade under
förhöret bl. a. att han ej ville förneka att han kunde ha yttrat sig som angavs
i anmälan.

I skrivelse den 30 november 1976 underrättades Mårtenson om att han
var skäligen misstänkt för brott på sätt nedan sägs.

Den 20 maj 1976 har Ni under krigsförbandsövning vid Björka till värnpliktige
Johnny Ahl yttrat: ”Tar Du inte upp händerna ur fickorna så slår
jag dig på käften.” Gärningen bedömes som hot om våld mot krigsman i
dennes tjänst enligt 21 kap. 7 § brottsbalken alternativt oskickligt beteende
mot krigsman i dennes tjänst enligt 21 kap. 9§ brottsbalken.

Den 21 maj 1976 har Ni under krigsförbandsövning på Revingehed till
värnpliktige Jan Johansson yttrat: ”Du är den störste djävla lumphög jag
sett på 33 år." Gärningen bedömes som missfirmelse mot krigsman i dennes
tjänst enligt 21 kap. 8 § brottsbalken.

Vid sistnämnda tillfället har Ni till värnpliktige Ulf Johansson yttrat dels
"Dumhuvud ta på dig hjälmen" och dels "Håll truten din djävul och hämta
hjälmen.” Yttrandena bedömes som oskickligt beteende enligt 21 kap. 9§
brottsbalken.

Samtidigt bereddes Mårtenson tillfälle att inkomma med uppgift om den
ytterligare utredning han ansåg önskvärd eller eljest anföra vad han aktade
nödigt.

1 yttrande som inkom den 4 januari 1977 anförde Mårtenson bl. a. följande.

Jag erkänner att jag - rent objektivt - kan ha yttrat mig på sätt Ni angivit
i er skrivelse men jag förnekar att jag därigenom gjort mig skyldig till
angivna brott. Min avsikt har inte varit att hota eller att missfirma krigsman
eller eljest uppträda oskickligt. 1 första hand förnekar jag därför gärningarna.
1 andra hand medger jag att gärningarna bedömes som oskickligt
beteende.

Jag kan inte förneka att jag den 21 maj 1976 på Revingehed under krigsförbandsövning
till vpl Jan Johansson kan ha yttrat: "Du är den störste
djävla lumphög jag sett på 33 år.” Före detta yttrande gav jag order till Johansson:
"Rätta till kläderna." Detta åtlyddes ej. Jag anser dock inte detta
som missfirmelse mot krigsman i dennes tjänst enligt 21 kap. 8§ brottsbalken.
Detta eftersom det var ett konstaterande av fakta. Som jag fortfarande
vidhåller. Vpl Jan Johanssons klädsel var helt oreglementsenlig. Uppknäppta
knappar, skitig, utan hjälm, allmänt ovårdad m. m. Jag har ej under
33 års tjänst tidigare sett en så oregiementsenligt klädd soldat. Det var
min plikt och skyldighet som officer och övningsledare att rätta till hans
odisciplinerade uppträdande och felaktiga klädsel.

140

Jag kan inte förneka att jag den 20 maj 1976 vid Björka till vpl Johnny Ahl
kan ha yttrat: ”Tar Du inte upp händerna ur fickorna så slår jag Dig på käften.
" Men innan brottsrubriceringen fastställs bör hänsyn tas till att jag
först gav en formellt korrekt order till vpl Ahl: ”Ta upp händerna ur fickorna.
” Vpl Ahl åtlydde ej denna order. Jag var då nödsakad att använda
ett annat språk för att få vederbörande att uppträda fältmässigt och bl. a.
bära sitt eldhandvapen eldberett. Episoden inträffade under framryckning
till anfall till stormavstånd och då är det fel att gå med händerna i fickorna.
Jag förnekar att jag hotat vpl Ahl. Mitt uttryck då jag andra gången försökte
rätta vpl Ahls uppförande blev mera på skämt och kommer från Hasse
Alfredssons spex: ”Skall jag slå honom på käften gamle man.” Om något
var hotat här så var det disciplinen.

Jag kan inte förneka att jag kan ha yttrat mig till vpl Ulf Johansson dels
”Dumhuvud, ta på Dig hjälmen” och dels ”Håll truten Din djävul och
hämta hjälmen.” Men detta först sedan jag gett en formellt korrekt order:
”Ta på Dig hjälmen.” Denna order åtlyddes dock ej utan vpl Johansson
påstod bl. a. att hjälmen var trasig. Därav mina fortsatta hårdare uttryck.

Själva hjälmen kan ej gå sönder under en fredsövning ansåg jag. Så var
ej heller fallet här utan skadan på hjälmen bestod i en avsliten hakrem.
Som skydd för huvudet fungerade hjälmen fortfarande.

Wierup inkom med påminnelser.

1 skrivelse den 17 januari 1977 tillfrågades Ahl, Jan Johansson och Ulf
Johansson jämlikt 83 § militära rättegångslagen om de i egenskap av målsägande
ämnade föra talan om enskilt anspråk i anledning av brotten eller
eljest påfordrade att målet handlades vid domstol.

I skrivelse, som kom in till JO den 24 januari 1977, meddelade Ahl. Jan
Johansson och Ulf Johansson att de ej hade för avsikt att föra talan om enskilt
anspråk men att de påfordrade att målet handlades vid domstol.

Vid förhör, hållet av tjänsteman inom ombudsmannaexpeditionen i januari
1977, lämnade målsägandena följande kompletterande uppgifter.

Ahl. Den 20 maj 1976 transporterades truppen med bilar till ett ställe nära
Björka. Efter en stunds väntan fick de order att under fältlystring marschera
mot Björka. De gick i en lång rad. Det var tidigt på morgonen och
kallt och han frös om händerna. Därför gick han och flera andra med händerna
i fickorna. De passerade en samling högre befäl. Vid det tillfället rusade
plötsligt ett av befälen, som senare visade sig vara Mårtenson, fram
till honom och röt med hög röst: ”Ta upp händerna ur fickorna annars slår
jag dig på käften” eller ”Tar Du inte upp händerna ur fickorna så slår jag
dig på käften.” Det var det första och enda som Mårtenson sade till Ahl.
Mårtenson var röd i ansiktet och tycktes vara riktigt ordentligt arg. Ahl
uppfattade hotet som allvarligt menat och ryckte omedelbart upp händerna
ur fickorna, varefter truppen gick vidare. Ahl hade inte tidigare träffat
Mårtenson.

Jan Johansson. Under inspektionen den 21 maj 1976 var Mårtenson
högröstad och brysk och han skällde på alla han gick förbi. När Mårtenson
kom till Johansson sade han till denne att rätta till klädseln. Johansson,

14!

som ej hade hjälmen på sig, trodde att Mårtenson avsåg hjälmen och började
leta efter den på traktorkärran. Han kunde dock inte finna den omedelbart
och Mårtenson upprepade att Johansson skulle rätta till klädseln.
Kort därefter upptäckte Johansson att en knapp var öppen i uniformen,
varvid han genast knäppte den. 1 samband därmed yttrade Mårtenson:
”Du är den största djävla lumphög jag sett på 33 år. Ta det med dig hem.”
Johansson tog illa vid sig av yttrandet. Han var inte mer smutsig eller ovårdad
än andra i plutonen, och det var inte lätt att efter elva dygn i fält kunna
hålla uniformen ren och snygg.

Ulf Johansson. Han var värnpliktig furir och chef för en skyttegrupp.
Under inspektionen den 21 maj 1976 kom Mårtenson fram till honom och
frågade: "Var hardu hjälmen karl?” Johansson förklarade att hjälmen gått
sönder och att den låg vid traktorn. Johansson avbröts då av Mårtenson
som yttrade: ”Håll truten din djävul och hämta hjälmen.” Johansson hämtade
hjälmen och visade den därefter för Mårtenson. Remmen hade lossnat
tidigare under dagen i samband med cykelmarsch. Mårtenson yttrade därvid:
"Dumhuvud ta på dig hjälmen." Mårtenson var aggressiv vid tillfället.

I en skrivelse, som kom in till JO den 4 februari 1977, beklagade Mårtenson
de mera onyanserade uttryck som förekommit från hans sida och hemställde
han att ärendet måtte överlämnas till regementschefen för avgörande
i disciplinär ordning.

1 anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
JO Uhlin i en den 10 februåri 1977 dagtecknad, till länsåklagaren i
Malmöhus län överlämnad åtalsinstruktion följande.

Utredningen ger ej stöd för påstående att Löfgrén vid det ifrågavarande
tillfället skulle ha uppträtt olämpligt eller i övrigt förfarit på ett sätt som påkallar
åtgärd från min sida.

Av Mårtensons egna uppgifter och utredningen i övrigt framgår att Mårtenson
vid de ifrågavarande tillfällena till Ahl. Jan Johansson respektive
Ulf Johansson fällt de yttranden för vilka han enligt ovan delgivits misstanke
om brott. Genom yttrandet till Ahl synes Mårtenson ha gjort sig skyldig
till hot om våld å krigsman i dennes tjänst enligt 21 kap. 7 § brottsbalken alternativt
oskickligt beteende mot krigsman i dennes tjänst enligt 21 kap. 9§
brottsbalken. Genom att fälla det citerade yttrandet till Jan Johansson har
Mårtenson förolämpat Jan Johansson i dennes tjänst och således gjort sig
skyldig till missfirmelse mot krigsman enligt 21 kap. 8§ brottsbalken. Genom
yttrandena till Ulf Johansson slutligen har Mårtenson brustit i anständigt
uppförande mot krigsman i dennes tjänst varför gärningen bör bedömas
som oskickligt beteende enligt 21 kap. 9 § brottsbalken.

Ahl. Jan Johansson och Ulf Johansson har i egenskap av målsägande påfordrat
att målet handlägges vid domstol. Redan härigenom föreligger en -

142

ligt 10 § 2 p. militära rättegångslagen hinder mot att jämlikt 83 § samma lag
underställa bestraffningsberättigad chef frågan om denne vill avgöra saken
i disciplinär ordning.

I enlighet med det anförda beslutar jag att det mot Mårtenson skall väckas
åtal vid Ystads tingsrätt enligt följande.

1. Hot mot krigsman alternativt oskickligt beteende.

Mårtenson harden 20 maj 1976 under krigsförbandsövning vid Björka till
värnpliktige Johnny Ahl yttrat ”Tar Du inte upp händerna ur fickorna så
slår jag dig på käften” eller fällt ett yttrande av liknande innebörd. Härigenom
har Mårtenson förgripit sig med hot om våld på krigsman i dennes
tjänst.

I andra hand göres gällande att Mårtenson genom sitt yttrande brustit i
anständigt uppförande mot Ahl i dennes tjänst.

Lagrum: 21 kap. 7§ alternativt 9§ brottsbalken.

2. Missfirmelse mot krigsman.

Mårtenson har den 21 maj 1976 under krigsförbandsövning på Re vingehed
förolämpat värnpliktige Jan Johansson i dennes tjänst genom att till
honom yttra: ”Du är den störste djävla lumphög jag sett på 33 år.”

Lagrum: 21 kap. 8§ brottsbalken.

3. Oskickligt beteende.

Mårtenson har den 21 maj 1976 under krigsförbandsövning på Revingehed
brustit i anständigt uppförande mot värnpliktige furiren Ulf Johansson
i dennes tjänst genom att till honom yttra dels ”Håll truten din djävul och
hämta hjälmen” dels och ”Dumhuvud ta på dig hjälmen”.

Lagrum: 21 kap. 9§ brottsbalken.

JO uppdrog åt länsåklagaren att föranstalta om att åtal väcktes och utfördes
i enlighet med åtalsinstruktionen.

Tingsrätten meddelade dom i målet den 27 april 1977 och
dömde därvid Mårtenson jämlikt 21 kap. 9§ och 21 kap. 8§ brottsbalken
för oskickligt beteende och missfirmelse mot krigsman till disciplinbot för
tio dagar med 49 kr för dag.

Tingsrätten anförde i domskälen följande.

Åtalspunkt I

Mårtenson har erkänt att han fällt det med åtalet avsedda yttrandet men
bestritt ansvar, enär yttrandet inte innefattat ett allvarligt menat hot och
enär omständigheterna varit sådana att en intressekollision förelegat. Han
har uppgivit: Han tjänstgjorde som övningsledare vid krigsförbandsövningen.
som omfattade ett tjugufemtal plutoner. Ett kompani skulle vid
Björka rycka fram på skyttekolonn. Under framryckningen skulle högsta
beredskap iakttas, vilket bl. a. innebar att handeldvapnet skulle hållas med
båda händerna så att eldgivning kunde ske med kort varsel. Mårtenson
iakttog att många soldater inte uppträdde på föreskrivet sätt, och han ingrep
och rättade till så mycket han hann med. En soldat - troligen Ahl -kom gående med händerna i fickorna, och Mårtenson beordrade honom att
ta upp händerna. Soldaten gick förbi Mårtenson utan att lyda. Mårtenson
gick ifatt soldaten och sade: ”Tar Du inte upp händerna ur fickorna så slår

143

jag Dig på käften”. Mårtenson var irriterad men under perfekt självkontroll
och hade givetvis inte någon avsikt att verkligen slå till. Det var emellertid
nödvändigt att återställa fåltdisciplinen, och Mårtenson ansåg att han
var berättigad att i detta syfte yttra sig på ett så kraftfullt sätt som skedde.

Ahl har hörts såsom målsägande i anledning av åklagarens talan och berättat:
Han gick i skyttekolonn med k-pisten hängande i sin rem om halsen.
Händerna höll han i fickorna, eftersom han frös. Ett kort stycke från kolonnen
stod en grupp personer. Mårtenson stormade ut ur denna grupp,
vräkte sig fram mot Ahl och skrek att Ahl skulle ta upp händerna ur fickorna,
annars skulle Mårtenson slå honom på käften. Mårtenson var ”röd i
ansiktet och fullständigt halvtokig”. Ahl blev vettskrämd och ryckte upp
händerna ur fickorna. Han var övertygad om att Mårtenson skulle slå. Innan
Mårtenson skrek ut sitt hot hade han inte givit Ahl någon order att ta
händerna ur fickorna.

Mårtensons och Ahls berättelser sammanstämmer såtillvida att båda
uppgivit att Mårtenson fällt det med åtalet avsedda yttrandet. Beträffande
vad som i övrigt förekommit skiljer sig deras versioner från varandra.
Tingsrätten anser sig sakna skäl att tillmäta den enes utsaga större trovärdighet
än den andres. Vid sådant förhållande kan åklagaren inte anses ha
styrkt att vid händelsen tillgått på annat sätt än Mårtenson gjort gällande.

Tingsrätten sätter tilltro till Mårtensons uppgift, att det hot som innefattats
i hans yttrande inte varit allvarligt menat. Genom yttrandet har Mårtenson
emellertid brustit i anständigt uppförande mot Ahl i dennes tjänst.
Mårtensons invändning, att hans handlande skulle vara straffritt på grund
av att en intressekollision förelegat, kan inte godtas.

På grund härav finner tingsrätten att Mårtenson skall fällas till ansvar för
oskickligt beteende.

Åtalspunkterna 2 och 3

Mårtenson har erkänt att han fällt de med åtalet avsedda yttrandena men
bestritt ansvar, enär omständigheterna varit sådana att en intressekollision
förelegat. Han har uppgivit: Tredje cykelskytteplutonen hade förflyttats
till Tvedöra och skulle bilda PV-front söderut. Detta innebar bl. a. att de
tunga vapnen - kulsprutor och granatgevär - skulle placeras i ställning.
Stridsdomaren rapporterade till Mårtenson att plutonchefen inte tycktes
våga ge order och att det inte pågick någon verksamhet vid plutonen. Mårtenson
åkte till platsen och konstaterade att plutonen upphört att verka
som krigsförband. Soldaterna var omaskerade och bar inte vapen eller
stridsselar. Han försökte ge order till plutonchefen, men denne avbröt honom
oupphörligen, och Mårtenson måste be honom hålla tyst. Arméinspektören
överste Lennart Löfgrén kom till platsen och övertog kontakten
med plutonchefen, och Mårtenson tog sig an enskilda soldater. Ovanpå
trosskärran, i vilken materielen slängts i en enda hög med granatgevären
underst, satt en soldat som var trasig, smutsig, nonchalant, bar oknäppt
klädsel och saknade vapen och hjälm. Mårtenson sade till soldaten att denne
var ”den störste djävla lumphög” som Mårtenson sett på trettiotre år.
Detta påstående var endast ett konstaterande av faktum. Mårtenson mötte
också en soldat, som inte bar hjälm, och beordrade honom att ta på sig
hjälmen. Soldaten svarade - enligt vad Mårtenson tror sig minnas - att
hjälmen var trasig och åtlydde inte ordern. Mårtenson fällde då de under
åtalspunkt 3 angivna uttrycken. Han vill i detta sammanhang påpeka att
det är befälets skyldighet att se till att soldaterna bär hjälm under övningar.

144

- Förhållandena vid tredje plutonen var sådana att det enligt Mårtensons
uppfattning förelåg ett slags myteri. Ett kraftfullt ingripande var nödvändigt
för att återställa ordningen, och Mårtenson anser att han med sitt ordval
inte överskridit gränserna för vad som varit berättigat i detta syfte.

Överste Lennart Löfgrén har såsom vittne uppgivit, att han funnit andan
vid tredje cykelskyttepiutonen vara synnerligen dålig vid det aktuella tillfället
och att plutonen på ett utomordentligt anmärkningsvärt sätt brustit i
fullgörandet av sina skyldigheter.

Tingsrätten finner genom Mårtensons eget erkännande utrett, att han
fällt de av åklagaren angivna yttrandena. Genom yttrandet till värnpliktige
Jan Johansson har Mårtenson förolämpat denne, och genom yttrandet till
Ulf Johansson har han brustit i anständigt uppförande mot Ulf Johansson i
dennes tjänst. Mårtensons invändning, att hans handlande var rättsenligt
på grund av intressekollision, kan inte godtas.

På grund härav finner tingsrätten, att Mårtenson skall fällas till ansvar i
enlighet med åtalet.

Påföljds/rågan

Annan påföljd än disciplinbot kan enligt tingsrättens mening inte ifrågakomma.
Med hänsyn till vad som framkommit angående förhållandena vid
den aktuella plutonen bör antalet disciplinböter sättas lågt.

Domen har vunnit laga kraft.

Klagomål mot åtgärder som vidtagits av regemente och domstol samt
polis- och åklagarmyndigheter för skyndsam handläggning av mål
mot vapenvägrare

I en skrivelse, som kom in till JO den 22 oktober 1975, hemställde chefredaktören
Sven Svensson, med hänvisning till innehållet i en bifogad artikel
i tidningen Dagen av den 21 oktober 1975, att JO måtte utreda i vad
mån de i artikeln påtalade förhållandena var förenliga med medborgarnas i
lag fastställda rättigheter och de humanitetsprinciper som kännetecknade
svenskt rättsväsende. 1 artikeln, som hade rubriken "Polis och åklagare
tog hand om totalvägrare vid inryckning på Svea livgarde”, klagade en vapenvägrare
på den behandling som han och ett 30-tal andra vapenvägrare
utsatts för vid inryckningen till Svea livgarde den 13 oktober 1975. I artikeln
framkom att polis oc-h åklagare fanns på plats vid regementet för att
omgående behandla vapenvägrarnas fall. Polisen höll förhör med vapenvägrama,
varefter åklagaren utfärdade stämning med kallelse till förhandling
inför tingsrätten viss dag. Vapenvägrarna fick vidare ej lämna regementet
förrän åklagaren givit sin tillåtelse därtill. Den i artikeln klagande
vapenvägraren uppgav bl. a. att han uppfattat hela proceduren som ett
tvång, från regementets sida framhölls i artikeln bl. a. att arrangemanget
var en ren serviceåtgärd åt de värnpliktiga och att ingen var tvingad att un -

145

derkasta sig polisförhör. Det bekräftades emellertid att varje vapenvägrare
innan hemförlovningen kunde verkställas först måste ha åklagarens underskrift
på en särskild blankett.

Svensson ansåg att JO speciellt borde utreda följande frågor.

1. Hade vederbörande värnpliktiga verkligen klart informerats av vederbörande
befäl att deras deltagande i polisutredning och åklagarhandläggning
av ärendet just inom regementets område var helt frivilligt?

2. Hade de värnpliktiga vid polisutredningen haft tillgång till civila förhörsvittnen
och juridiskt bistånd?

3. Kunde vederbörande militära befäl besluta att av regementschef undertecknad
hemförlovningsorder blev giltig först sedan allmän åklagare
gett skriftlig bekräftelse att vederbörande värnpliktig tagit del av inkallelsen
till rättegång?

4. Kunde det vara rimligt att kalla hela denna procedur för en service gentemot
den värnpliktige, då förfarandet innebar att hans ärende snabbehandlades
av militär, polis och åklagarmyndighet för att han inom tio
dagar skulle kunna ställas inför domstol, en domstol som i sin planering
dessutom anslog endast 15 minuter för behandlingen av hans fall.

Efter remiss inkom chefen för armén med utredning och yttrande samt
polisstyrelsen i Jakobsbergs polisdistrikt, åklagarmyndigheten i Sollentuna
åklagardistrikt och Sollentuna och Färentuna tingsrätt med upplysningar
och yttranden. Till chefens för armén yttrande var fogat yttranden från militärbefälhavaren
för Östra militärområdet och sekundchefen för Svea livgarde
(I 1).

Svensson bereddes tillfälle att inkomma med påminnelser men lät sig ej
avhöra.

Sekundchefen anförde följande.

Den 18 september 1975 sammanträdde vid regementet representanter
för Sollentuna och Färentuna tingsrätt, åklagarmyndigheten i Sollentuna
och polismyndigheten i Jakobsberg, regementets auditör, hovrättslagman
Åke Asp, och sekundchefen jämte befattningshavare vid regementets
grundutbildningsbataljon, stabsavdelning och personalsektion.

Sammanträdet ägde rum på begäran av tingsrätten och ingick som ett led
i strävanden från tingsrättens, åklagarmyndighetens och regementets sida
att förkorta tiden för handläggning av de militära brottmålen. Vid sammanträdet
diskuterades bl. a. möjligheten att genom ett rationellt utnyttjande
av polis- och åklagarmyndighetens resurser påskynda handläggningen av
fall av totalvägran i samband med inryckning.

Närmast förestod inryckningen av s. k. F- och G-vämpliktiga den 13 oktober.
Regementet hade informerats om att många värnpliktiga som förut
totalvägrat hade kallats till regementet och antalet uppskattades på förhand
till 40-50, ehuru det visade sig stanna vid 29. Sekundchefen bedömde
emellertid, att de föreskrivna åtgärderna vid totalvägran borde förberedas
och koncentreras på det sätt, som diskuterats den 18 september, så att
dels kompanicheferna bereddes tid att ägna sig åt huvuddelen av de värn -

10 Riksdagen 1977/78. 2 sami. Nr 1

146

pliktiga, dels omedelbar kontakt skapades mellan totalvägrama samt polis
och åklagare. Därigenom befriades totalvägrama från att vid andra för dem
olägligare tillfällen underkasta sig förhör och besparades myndigheterna
onödigt arbete med expediering av kallelser till förhör samt tidsutdräkt vid
handläggningen.

Handläggningen av lydnadsbrotten koncentrerades till kanslihusets
övervåning, dit värnpliktiga som anmälde avsikt att totalvägra av respektive
kompanichefer uppmanades att bege sig. De mottogs där av major Sammy
Enkullen, sorn beordrade dem att hämta utrustning eller dylikt. Hos
Enkullen fanns huvuddelen av tiden och i varje fall vid samtliga lydnadsbrott
förhörs vittnen, en värnpliktig från personalvårdsdetaljen eller kansliskrivaren
vid vämpliktsdetaljen fru Birgitta Andersson. Major Enkullen
fyllde i formulär (anmälan om vägran att fullgöra militärtjänstgöring jämte
protokoll), varvid de värnpliktiga bl. a. bereddes tillfälle att yttra sig om de
önskade betänketid till nästa dag.

Därefter uppsökte de värnpliktiga chefen för vämpliktsdetaljen, kapten
Kurt Baldestig, som av sekundchefen bemyndigats hemförlova totalvägrande
värnpliktiga. Han kontrollerade att de värnpliktiga var helt informerade
om sin situation och gällande bestämmelser samt lämnade över en
blankett (beslut om hemförlovning). De värnpliktiga uppmanades att - om
de icke ville begagna sig av betänketid till följande dag - bege sig till polis
och åklagare samt upplystes om att de skulle hemförlovas från respektive
kompani, sedan åklagaren undertecknat blanketten. Besöket vid kompaniet
var nödvändigt för att de värnpliktiga skulle registreras som hemförlovade
och icke av misstag anmälas som saknade.

Rutinen följdes i de flesta fallen. Ett par värnpliktiga, som sade sig ha
bråttom, uppmanades dock av kapten Baldestig att gå direkt till åklagaren
utan att besöka polisen. En tredje värnpliktig i samma predikament anvisades
av major Enkullen att utnyttja sin rätt till betänketid och återkomma
nästa dag, vilket han gjorde. Flera värnpliktiga uttryckte sin belåtenhet, då
de omgående kunde bli orienterade om handläggningstider m. m.

Polispersonalen uppträdde civilklädd liksom åklagaren. Rörande deras
handläggning av ärendena kan sekundchefen inte uttala sig, då regementet
endast ställde lokaler och sambandsmedel till förfogande och sekundchefen
inte har någon rätt att ingripa i deras arbete.

Rörande chefredaktör Svenssons frågor får sekundchefen anföra:

1. Det fick jml Rättegångsbalkens 23 kap. 8 § anses åligga dem som avstått
från betänketid och sålunda misstänktes för lydnadsbrott att ställa sig
till polisens och andra rättsvårdande myndigheters förfogande i den utsträckning,
som vederbörligen föreskrivs.

Något hinder att så sker inom militärt område, när vederbörande ändå
vistas där, torde inte föreligga. De värnpliktiga, som anmälde svårigheter
att genomföra proceduren, hjälptes att påskynda den.

2. Frågan gäller förhållandena under polisutredningen, över vilka ju sekundchefen
icke råder. Det bör emellertid tilläggas att utredningen sköttes
av erfaren polispersonal, väl förtrogen med gällande bestämmelser om förundersökning
av ifrågavarande slag.

3. Eftersom åklagaren var den siste av flera handläggare, markerade
hans signatur endast att alla formaliteter kring vägranssituationen genomförts
vad gäller den militära sidan major Enkullens och kapten Baldestigs
åtgärder. Dessa åtgärder var nödvändiga för att ärendena skulle kunna
överlämnas till de civila myndigheterna för fortsatt handläggning.

147

4. Det använda uttrycket - service gentemot den värnpliktige — synes
mig väl förenligt med syftet med de vidtagna åtgärderna.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla, att genom det påtalade förfarandet
har polisens och åklagarmyndighetens arbete underlättats, handläggningen
av lydnadsbrotten påskyndats och de totalvägrande värnpliktiga,
efter sitt eget fria val och utan att rättssäkerheten eftersatts, besparats att
någon tid efter det de hemförlovats erhålla ny kallelse till polisförhör med
de olägenheter, som enligt sakens natur är förknippade med ett sådant förhör.

Militärbefålhavaren för Östra militärområdet yttrade bl. a. att han inte
kunde finna att sekundchefen för I I handlat mot gällande lag eller åsidosatt
vad på honom ankom vid handläggning av ärende som rörde totalvägran
samt att det valda tillvägagångssättet torde ha inneburit fördelar även
ur värnpliktsvägrarnas synpunkt.

Chefen för armén anförde i sitt yttrande att det av berörda myndigheter
gemensamt tillämpade handläggningsförfarandet var tids- och arbetsbesparande
och syntes inte innebära åsidosättande av bestämmelser eller enskilds
rättssäkerhet.

Polisstyrelsen anförde i sitt yttrande bl. a. följande.

Totalt var det 29 värnpliktiga som totalvägrade inryckningsdagen. Av
dessa hördes 26 på regementet innan de åkte hem. Ingen tvingades att
stanna kvar för förhör. Detta var helt frivilligt. Tre värnpliktiga framförde
att de ej önskade höras på regementet. Dessa kallades efter överenskommelse
till Jakobsbergs polisstation en annan dag. Polisstyrelsen vill likväl
ifrågasätta om inte RB 23: 8 kan tillämpas i dessa fall. Frågeställningen är
med beaktande av framtida rättstillämpning av principiell betydelse, varför
ett vägledande uttalande i denna del bedöms önskvärt.

I samband med delgivning av stämning hemställde två värnpliktiga att få
tidpunkten för inställelse till huvudförhandling ändrad till ett senare datum,
vilket beviljades av åklagaren.

Vid förhören fanns ej tillgång till civila förhörsvittnen eller juridiskt bistånd.
Samtliga värnpliktiga underrättades före förhörets början om bestämmelserna
i Fuk 12 §. Ingen framförde därvid önskemål om försvarare
eller att förhörsvittne skulle närvara, vilket antecknades på förhörsprotokollen.
Vid förhör på exempelvis polisstationen i Jakobsberg finns ej heller
tillgång till civila förhörsvittnen.

Vid förfrågan med de värnpliktiga framkom att majoriteten, ca 85 %, var
positiv eller hade ingen invändning alls till polisens och åklagarens förfarande.
De framförde som positivt att de nu slapp inställa sig senare på någon
polisstation och att ärendet blev behandlat mer skyndsamt. Den negativa
procenten värnpliktiga tyckte illa om förfarandet därför att de oroades
av tanken på att verkställigheten av straffet skulle ske före årets slut.

Sammanfattningsvis kan konstateras att handläggningstiden kunnat begränsas
till ett minimum och att bestämmelserna rörande militära utredningarna
i vad avser skyndsamheten förbättrats avsevärt. Detta innebär i
sin tur att övriga militära utredningar kunnat behandlas skyndsammare.
Vidare får det betraktas som en fördel för de värnpliktiga, att de ej behöver
inställa sig senare på någon polisstation för förhör.

148

Åklagarmyndigheten i Sollentuna åklagardistrikt anförde i yttrande i huvudsak
följande.

Vid diskussioner våren 1975 med rådmannen Georg Sterzel vid Sollentuna
och Färentuna tingsrätt framhöll denne i egenskap av militärdomare vid
tingsrätten önskvärdheten av att militära brottmål handlades med större
skyndsamhet än vad ditintills varit fallet och att man noga ställde sig till efterrättelse
föreskrifterna i K Cirk 1951-05-11 till domstolarna, åklagarna
och polismyndigheterna om vikten av att särskild skyndsamhet iakttages
vid behandlingen och avgörandet av vissa militära brottmål.

Förestående resulterade i överläggningar 1975-06-13 och 1975-09-18 med
representanter för Sollentuna och Färentuna tingsrätt, polisen i Jakobsbergs
polisdistrikt. Kungl. Svea Livgarde och åklagarmyndigheten, varvid
aktuella åtgärder beslutades i syfte att påskynda och förenkla handläggningen
av militära brottmål.

Överenskommelse träffades med rådmannen Sterzel om att inryckningsdagen
1975-10-13 väcka åtal för lydnadsbrott mot totalvägrande värnpliktiga.
Dag för huvudförhandling bestämdes till 1975-10-23 och som alternativ
härtill 1975-11-18 för de värnpliktiga, som önskade ytterligare tid att förbereda
sig. Handläggningstiden för varje mål beräknades till 15 minuter. Normalt
åtgår endast 5-10 minuter, därest brottet är erkänt och inga speciella
omständigheter föreligger.

Den aktuella dagen inställde sig vid regementet två utredningsmän från
polisen i Jakobsbergs polisdistrikt liksom distriktsåklagaren vid härvarande
åklagarmyndighet Lars Ågren. Vid de förhör, som av utredningsmännen
hölls med de totalvägrande värnpliktiga, kunde på grund av personalbrist
några förhörsvittnen ej medverka. Vid förhören underrättades de
misstänkta jml 12 § förundersökningskungörelsen om sin rätt att anlita biträde
av försvarare. I intet fall framställdes någon sådan begäran.

Då förundersökningen i varje ärende avslutats överlämnades densamma
till distriktsåklagaren Ågren. Denne utfärdade därefter stämning för brottet.
Med hänsyn till stadgandet i 26 § 2 st. Kungl, kungörelsen den 3 juni
1966 (1966: 414) med vissa bestämmelser om vapenfria tjänstepliktiga kontaktades
dessförinnan Försvarsdepartementet per telefon med förfrågan,
huruvida något ärende avvaktade KM:ts beslut. Stämningen delgavs vederbörande
värnpliktige med kallelse till huvudförhandling 1975-10-23
resp. 1975-11-18.

Sammanlagt tjugonio vämpliktsvägrare behandlades, varav endast tre ej
omedelbart ville underkasta sig förhör. De kallades till senare tillfälle. I
och för sig torde bestämmelserna i 23 kap. 8 § rättegångsbalken vara tilllämpliga
och vederbörande värnpliktiga skyldiga att kvarstanna för förhör,
men huvudprincipen för åklagarmyndighetens agerande var att försöksverksamheten
skulle få en så smidig start som möjligt. Två värnpliktiga
uppgav hinder för huvudförhandling 1975-10-23, varför huvudförhandling
för dessa bestämdes till 1975-11-18. Tillsammans åtalades inryckningsdagen
tjugofem totalvägrande värnpliktiga. Ett ärende överlämnades till annan
åklagarmyndighet.

Ur åklagarsynpunkt kan konstateras att försöksverksamheten medfört
en rationell handläggning av ifrågavarande militära brottmål med ringa eller
ingen olägenhet för de värnpliktiga. I intet fall har rättssäkerhetskravet
mot de värnpliktiga åsidosatts. Berörda militära brottmål synes mig ha behandlats
med en skyndsamhet, som måste anses stå i överensstämmelse
med innehållet i förenämnda K Cirk 1951-05-11.

149

Tingsrätten anförde i yttrande den 17 maj 1976 följande.

1. Den beskrivning av tingsrättens åtgärder som återfinns i remissyttranden
från Jakobsbergs polisdistrikt, åklagarmyndigheten i Sollentuna distrikt
och Kungl. Svea Livgarde är riktig.

2. Vid samtliga diskussioner som förts från tingsrättens sida med polis,
åklagare och regemente har rättssäkerhetssynpunkter legat i förgrunden.
Full enighet har rått om att man borde gå fram mjukt. Så synes
även ha skett.

3. Tillmätt huvudförhandlingstid 15 minuter är — som genomsnitt betraktad
— väl tilltagen. Samtliga förhandlingar genomfördes i lugnt tempo
utan hets eller jäkt. Ingen tilltalad behövde lämna tingsrätten med känslan
av att ha förvägrats framlägga sina synpunkter. I själva verket uppstod
den aktuella tingsdagen åtskilliga pauser mellan förhandlingarna.

4. Rent allmänt kan tilläggas följande. Förundersökning skall inledas så
snart det finns anledning och bedrivas skyndsamt (RB 23:1 o. 4). Åtal
skall i förekommande fall väckas då förundersökningen avslutats (RB
23:20), varefter rätten snarast skall bestämma tid för huvudförhandling
(RB 45:14). I fråga om militära mål är det extra bråttom (K Cirk

11.5.1951). Samtliga dessa bestämmelser har iakttagits. De misstänktas
rätt synes inte ha trätts för när i något fall. Härtill kommer att de misstänkta,
helt i enlighet med RB 23:4 1 st., besparats onödig kostnad för
ett besök hos polisen i Järfälla. Som positiv effekt av de tillämpade
handläggningsrutinerna torde även få räknas avsevärda kostnadsbesparingar
som förfarandet inneburit för statsverket.

Vid ärendets avgörande den 28 september 1976 anförde JO Uhlin följande.

Värnpliktig som inställer sig till tjänstgöring och vägrar att fullgöra denna
gör sig i allmänhet skyldig till lydnadsbrott. Bestraffningsberättigad befattningshavare
skall, när han erhåller kännedom om sådant brott, genast
hänskjuta målet till åklagaren, eftersom straff för brottet ej må åläggas i
disciplinmål (5 kap. 22 § militära rättegångslagen). Av 26 § andra stycket
vapenfrikungörelsen följer, att den värnpliktige efter viss utredning omedelbart
skall hemförlovas.

Sedan målet anhängiggjorts hos åklagaren inledes förundersökning enligt
reglerna i rättegångsbalken (RB). Härvid gäller bl. a. följande. Den
misstänkte skall vid förhör underrättas om att han är misstänkt för brottet
(23 kap. 18 § RB). Förhör skall, såvida icke därigenom förundersökningens
behöriga gång motverkas eller polisens eller åklagarens arbete avsevärt
försvåras, hållas å tid och plats, som antagas medföra minsta olägenhet för
den som skall höras. Förhör skall även i övrigt anordnas så att onödig tidsspillan
för den hörde undvikes.

Den som skall höras bör, där det kan ske och det ej finnes olämpligt med
hänsyn till utredningen, i god tid kallas till förhöret (5 § förundersökningskungörelsen).
Den misstänkte skall vid förhöret erhålla underrättelse om

150

att han är berättigad att redan under förundersökningen anlita biträde av
försvarare samt att offentlig försvarare kan förordnas under vissa förutsättningar.
Så snart det kan ske utan men för utredningen äger den misstänkte
och hans försvarare taga kännedom om vad vid undersökningen
förekommit, ange den utredning de anse önskvärd och eljest anföra vad de
akta nödigt. Underrättelse härom skall lämnas eller sändas till den misstänkte
och hans försvarare, varvid skäligt rådrum skall beredas dem. Åtal
må ej beslutas innan så skett (23 kap. 18 § RB).

Vill åklagare väcka åtal skall han hos rätten göra skriftlig ansökan om
stämning å den som skall tilltalas; rätten äger dock i den omfattning som
finnes lämplig uppdraga åt åklagare att själv utfärda stämning (45 kap. 1 §
RB). I stämningen skall åklagaren bl. a. förelägga den tilltalade att inom
viss tid muntligen eller skriftligen hos rätten uppge de bevis han vill åberopa
vid huvudförhandlingen och vad han vill styrka med varje särskilt bevis.
Finner åklagaren på grund av den tilltalades erkännande eller annan
omständighet uppenbart att bevis ej kommer att av den tilltalade uppgivas
och att ej heller annan förberedande åtgärd erfordras må dock åklagaren
omedelbart i stämningen kalla den tilltalade till huvudförhandling (45 kap.
16 § RB).

Av utredningen framgår, att det vid I 1 i förevarande fall av respektive
myndighet tillämpade handläggningsförfarandet - ehuru det i vissa avseenden
avvikit från det ovan beskrivna vanligen tillämpade och mera tidskrävande
förfarandet - i allt väsentligt stått i överensstämmelse med gällande
bestämmelser. Förfarandet synes ha varit rationellt ur flera synpunkter
och har enligt min mening — särskilt som den enskildes deltagande
varit frivilligt - ej medfört någon olägenhet för den enskilde vapenvägraren
eller i övrigt inneburit någon fara ur rättssäkerhetssynpunkt. Jag skall
därför i det följande endast något kommentera ett av de framförda motiven
för ifrågavarande handläggningsförfarande och i övrigt beröra några detaljer
beträffande handläggningen.

Utgångspunkten synes ha varit, att man velat förkorta handläggningstiden
för militära brottmål av förevarande art. Därvid har särskilt åberopats
Kungl, cirkulär den 11 maj 1951 till domstolarna, åklagarna och polismyndigheterna
om vikten av att särskild skyndsamhet iakttages vid behandlingen
och avgörandet av vissa militära brottmål. Jag vill i sammanhanget
endast erinra om ett av MO gjort uttalande av innebörd att när — såsom i
förevarande fall — den misstänkte vid brottets hänskjutande till åklagaren
inte längre fullgör tjänstgöring vid försvarsmakten, det i allmänhet inte torde
vara erforderligt att målet erhåller förtursbehandiing (MO:s ämbetsberättelse
1951 s. 106, jfr JO:s ämbetsberättelse 1974 s. 171).

Vad därefter gäller de militära befattningshavarnas åtgärder vid ifrågavarande
tillfälle vill jag anföra följande. Som ovan nämnts skall vapenvägraren,
sedan han vägrat fullgöra tjänstgöringen och viss utredning verkställts,
omedelbart hemförlovas. I förevarande fall meddelades också be -

151

slut om hemförlovning sedan den militära utredningen avslutats. Beslutets
verkställighet gjordes emellertid beroende av att vapenvägraren uppsökte
åklagaren och av denne fick en namnunderskrift på en blankett. Enligt min
mening var detta felaktigt och ägnat att inge vapenvägraren föreställningen
att han hade skyldighet att uppsöka åklagaren. Någon sådan skyldighet
torde inte ha förelegat och än mindre var det den militära myndighetens
uppgift att säkerställa att vapenvägrama uppsökte åklagaren.

Vad gäller polismyndighetens åtgärder antecknas följande. Som ovan
nämnts gäller som huvudregel, att den som skall höras i god tid skall kallas
till förhöret. Det föreskrivs också, att förhör skall hållas å tid och plats som
antages medföra minsta olägenhet för den som skall höras. Av utredningen
synes framgå, att man från polisens sida uttryckligen klargjort att deltagande
i förhör var frivilligt och att flertalet vapenvägrare funnit det fördelaktigt
eller i vart fall ej haft något att invända mot att underkasta sig förhör
vid tillfället. Några betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt mot att under
de former som förevarit anordna förhör kan ej anses föreligga.

Man bör dock upplysa vapenvägraren att han har rätt att bli kallad till
förhör, att han har möjlighet att anlita försvarare och att han har rätt till
skäligt rådrum för att yttra sig över vad som framkommit vid förundersökningen.
Det torde visserligen i denna typ av mål vara mera ovanligt, att en
vapenvägrare har anledning att begagna sig av dessa möjligheter, men å
andra sidan är det enligt min mening viktigt att handläggningen ej uppfattas
som alltför expeditionell. I ärendet har också understrukits, att huvudsyftet
varit att ernå för vapenvägrama smidig och serviceinriktad handläggning.
Därför bör man ej heller enligt min mening framtvinga förhör med
åberopande av 23 kap. 8 § RB, vilken bestämmelse visserligen formellt torde
vara tillämplig, men vars huvudsakliga syfte är att säkerställa förhör i
andra än här behandlade situationer.

Vad som i övrigt förekommit föranleder inget uttalande från min sida.

Felaktigt åläggande av straff i disciplinmål

Vid inspektion av Vaxholms kustartilleriregemente (KA 1) i november
1976 antecknades i inspektionsprotokollet bl. a. följande.

4.1.2. Disciplinmål 28/76. I en den 10 februari 1976 till den bestraffningsberättigade
chefen inkommen anmälan uppgav fanjunkaren Kent-Ove Ahlberg
att värnpliktige Arne Rober den 9 februari 1976 vid kasernvakten varit
påverkad av alkoholhaltiga drycker så att det framgick av åtbörder och
tal. Vid militärförhör den 10 februari 1976, hållet av kaptenen John Boman,
uppgav Rober enligt protokollet följande: ”Han hade druckit två mellanöl
och tror det är möjligt att han luktat av detta. Rober har intet i övrigt att
tillägga."

152

Genom beslut av regementschefen, kontrasignerat av vederbörande auditör
(numera avliden), den 16 februari 1976 ålades Rober, ”för det att han
den 9.2.1976 inom KA l:s kasernområde uppträtt berusad av alkoholhaltiga
drycker så att det framgått av hans åtbörder och tal”, jämlikt 21 kap. 15
§ brottsbalken för fylleri disciplinstraff av disciplinbot åtta dagar å nio kronor.

JO beslöt att från regementschefen och auditören inhämta yttrande angående
de skäl som föranlett att Rober ålagts straff för fylleri (jfr MO ämbetsberättelse
1962 s. 51 och 1965 s. 105).

Regementschefen översten Sven Åke Adler och auditören anförde i ett
den 9 februari 1977 till JO inkommet yttrande i huvudsak följande.

Vid ifrågavarande rapporteringstillfälle hade fem värnpliktiga som färdats
i bil från Vaxholm omhändertagits i vakten. Fyra av dessa rapporterades
som misstänkta för fylleri. Tre av dessa som även begått andra förseelser,
har av Södra Roslags tingsrätt dömts för fylleri.

Rober har av det närvarande dagbefälet (Kn Hådding, Fk Jyllig) rapporterats
misstänkt för fylleri. Dagbefälet har därvid angivit att det klart och
tydligt framgick av Robers tal och åtbörder. Tjänstgörande vaktchef har
konstaterat vacklande gång, tydlig spritlukt, otydligt tal, onormala åtbörder
och blanka ögon.

Dagbefälet har uppenbarligen vinnlagt sig om att bedöma de värnpliktiga
efter individuella grunder.

Robers berusningsgrad har bedömts lägre än de ovan tre nämnda. Den
femte inblandade värnpliktige rapporterades icke som misstänkt för fylleri.

Det förelåg under denna tidsperiod stor oro bland den kontingent värnpliktiga
som skulle utrycka i mars månad. Förseelser begicks ofta under
påverkan av berusningsmedel. Härvid kan bl. a. konstateras så grava förseelser
att tingsrätten utmätt tre fängelsestraff bland kontingenten värnpliktiga.
Två av dessa tillhörde för övrigt de tre som ovan omtalats och
som sedermera dömdes av tingsrätten. Vi har bedömt det som ytterst angeläget
att stävja dessa orostendenser.

Rober har vidgått att han druckit öl före avfärden från Vaxön (15 minuters
resa). På grund härav och då av promemorian av tjänstgörande vaktchefen,
fanjunkare Ahlberg, klart framgick att Rober vid tillfället var berusad,
ansåg vi - med hänsyn tagen jämväl till förutnämnda orostendenser
vid regementet — att Rober kunde i disciplinär ordning dömas för fylleri
(Jfr även anmälan). Särskilt i betraktande av det knapphändiga disciplinmålsprotokollet
synes målet i stället ha bort handläggas så att antingen
kompletterande förhör med Rober beordrats eller saken hänskjutits till
åklagaren. Då tingsrätten efter överklagande från Robers sida fastställt regementschefens
beslut, har Rober emellertid inte lidit någon rättsförlust
genom detta beslut.

Vi konstaterar också att ett upprepande icke är aktuellt sedan fylleriförseelser
från 1977-01-01 avkriminaliserats.

Som nämnts i yttrandet fastställde Södra Roslags tingsrätt genom beslut
den 15 juni 1976 regementschefens beslut. Vid förhandlingen inför tingsrätten
hördes på åklagarens begäran två vittnen rörande Robers berusningsgrad
vid brottstillfället.

153

JO Uhlin anförde i beslut den 7 mars 1977 följande.

Vittnesförhör under edsansvar får ej anställas i disciplinmål och indiciebevisning
får ej heller förekomma däri. Straff i sådant mål kan därför praktiskt
sett åläggas endast om den misstänkte erkänt brottet eller medgivit de
faktiska omständigheter som konstituerar detta (se Handbok i militär rättsvård
s. 77 och MO 1965 s. 118).

Ett minimikrav på utredningen i disciplinmål är därför att det såvitt möjligt
blir klarlagt, vilken inställning den misstänkte själv har till gärningen.
Detta från rättssäkerhetssynpunkt självklara förhållande framgår av Anvisningar
rörande den militära rättsvården, mom. 8, vari uttalas att av protokoll
över militärförhör skall bl. a. framgå, huruvida den anmälde vidgår
det straffbara förfarande som lagts honom till last. Vidare sägs däri, att
protokoll över militärförhör skall utformas med sådan noggrannhet att det
utan komplettering kan ligga till grund för auditörens yttrande och den bestraffningsberättigade
chefens beslut.

I förevarande fall innehöll förhörsprotokollet mycket knapphändiga
uppgifter och Robers inställning till gärningen framgick ej. Adler borde i
det läget i första hand ha föranstaltat om kompletterande militärförhör.
Om det därvid visat sig att Rober bestred att han begått brottet borde målet
omedelbart ha hänskjutits till åklagaren enligt 5 kap. 22 § 4 p. militära rättegångslagen.
Eftersom den bestraffningsberättigade chefen inte får anställa
förhör under edsansvar med vittnen och målet, när sådant förhör erfordras,
följaktligen måste prövas av domstol, bör nämligen även brottsutredningen
övertas av civil myndighet så snart det visat sig att den misstänkte
bestrider brottet (se Handbok i militär rättsvård s. 77).

Enär Rober, enligt den utredning som låg till grund för straffbeslutet,
varken erkänt brottet eller vitsordat de faktiska omständigheter som
konstituerade brottet förfor Adler och auditören fel när Rober ålades straff
för fylleri. Ehuru det begångna felet är av principiellt allvarlig beskaffenhet,
har dock Rober som tidigare nämnts ej lidit någon rättsförlust. På
grund härav låter jag bero vid det ovan anförda.

Sjukskriven värnpliktigs rätt till fritid
I

I en skrivelse, som kom till JO den 21 april 1975, klagade en kompaniassistent
på följande bestämmelser i regementsinstruktionen vid Livregementets
grenadjärer (I 3).

Den sjukredovisade i grupp 2 äger rätt att mellan kl. 20.00—21.00 vistas
på marketenteriet, soldathemmet eller i fritidshuset. Under övrig fritid får
han inte lämna komp. lokaler utom för måltider i matsalen.

154

Kompanichef må i undantagsfall — efter samråd med förbandsläkare —
bevilja permission. Permissionssedel erfordras härvid.

Klaganden ansåg att bestämmelserna inte överensstämde med de i
Tjänstereglemente för försvarsmakten (TjRF) intagna bestämmelserna om
värnpliktigas rätt till fritid.

Sedan sekundchefen för I 3 på begäran inkommit med yttrande och påminnelser
avgivits av klaganden, remitterades ärendet till chefen för
armén. Denne inkom med, förutom eget yttrande, yttranden från sekundchefen
och militärbefälhavaren för Bergslagens militärområde. Yttrande
inhämtades därefter från försvarets sjukvårdsstyrelse.

JO Uhlin anförde vid ärendets avgörande den 30 september 1976 följande.

Bestämmelser om fritid för värnpliktiga återfinns i TjRF kap. 11 mom.
37-42. De innebär i princip att fritid medför rätt att vistas var som helst
inom och utom riket.

I TjRF kap. 21 mom. 33 föreskrivs: Sjukredovisad får icke utan läkarens
tillstyrkan beviljas ledighet eller vistas utanför kasemområde eller lämna
fartyg.

Sjukskriven personal är antingen helt eller delvis arbetsoförmögen. Helt
arbetsoförmögen personal deltar ej''i någon form av tjänst. Delvis arbetsoförmögen
personal deltar i tjänst med viss inskränkning. Grupp 1 kan delta
i tjänstgöring med viss särskilt angiven inskränkning. Grupp 2 kan delta i
teoretisk undervisning, expeditions-, vakt- eller motsvarande tjänst, allt
inomhus. Delvis sjukskriven i grupp 2 får inte utföra tyngre tjänst. (Mom.
102 i Handbok för medicinalpersonal inom krigsmakten, H Med K).

De kritiserade bestämmelserna i regementsinstruktionen har under remissbehandlingen
fått följande ändrade lydelse.

Den sjukredovisade i gr. 2 äger rätt att mellan kl. 20.00-21.00 vistas på
marketenteriet, soldathemmet eller i fritidshuset. Under övrig fritid får han
inte lämna komp. lokaler utom för måltider i matsalen. Om läkare tillstyrkt
vistelse utanför kasemområde må fritid utnyttjas i likhet med för övrig personal.
Om läkare ej tillstyrkt vistelse utanför kasemområde må kompanichef
i undantagsfall - efter samråd med förbandsläkaren — medge att den
sjukredovisade vistas på annan plats. Skriftligt tillstånd erfordras härvid.

Sekundchefen har anfört bl. a. följande. Vid sjukskrivning i grupp 2 anses
vederbörande av läkaren ej kunna fullgöra någon form av tjänstgöring
utomhus. Enligt sekundchefens mening innebär detta att den sjukskrivne
så långt möjligt bör hålla sig inomhus och beredas de möjligheter till vila
som betingas av hans skada eller sjukdom. Vaktpersonalen kan inte kon -

155

trollera varje värnpliktig som ut- eller inpasserar genom kasernvakten för
att fastställa om han är sjukskriven eller ej. Därför hade sekundchefen infört
de angivna bestämmelserna om var den i grupp 2 sjukskrivna fick vistas
inom kasemområdet. Alternativet härtill vore att ålägga den sjukskrivne
anmälningsskyldighet för dagbefälet varje eller varannan timme från
tjänstens slut till klockan 24.00.

Såsom tidigare framhållits av MO och JO är rätten till fritid tillförsäkrad
personalen direkt genom tjänstereglementet och någon prövning, motsvarande
den som äger rum vid ansökan om ledighet, skall inte förekomma.
Om läkarens tillstyrkan föreligger enligt 21: 33 TjRF äger den sjukskrivne
utan vidare prövning åtnjuta rätten till fritid. Har sådan tillstyrkan inte
lämnats är den sjukskrivne förhindrad att utnyttja rätten till fritid. MO uttalade
också att det i och för sig inte fanns något att invända mot att den
som erhållit läkarens tillstyrkan att under fritid lämna kasernområde eller
fartyg försågs med bevis härom, men att man för det ändamålet inte borde
använda permissionssedel som ju avsåg bevis om ledighet beviljad efter
prövning i det särskilda fallet (MO:s ämbetsberättelse 1968 s. 185 — 188 och
JO:s ämbetsberättelse 1973 s. 143-147). På grund av MO:s uttalande förordnade
överbefälhavaren att permissionssedel inte skulle användas som
bevis om sjukskrivens rätt att vistas utanför kasemområde eller lämna fartyg
(TKG 150:680077).

Till den del bestämmelserna i regementsinstruktionen rör sjukskrivnas
rätt att under fritid vistas utanför kasemområdet synes ingen anmärkning
kunna riktas mot dem i deras ändrade lydelse.

Emellertid inskränker bestämmelserna rörelsefriheten för de sjukskrivna
inom kasernområdet. Såväl MO som sjukvårdsstyrelsen har tidigare
förklarat att sådana generella inskränkningar inte bör göras (MO:s ämbetsberättelse
1961 s. 150—154). Styrelsen har även nu uttalat att erforderliga
inskränkningar av rörelsefriheten inom kasemområde för värnpliktiga,
sjukskrivna i grupp 2, endast bör ske i de enskilda fall då inskränkning av
medicinska skäl befunnits motiverad efter särskild prövning.

Jag delar ovannämnda uppfattning och anser alltså att man inte, såsom
skett i ifrågavarande regementsinstruktion, bör utfärda generella bestämmelser
som inskränker rörelsefriheten för i grupp 2 sjukskrivna under deras
fritid.

I ett annat ärende anförde två värnpliktiga, vilka fullgjorde värnpliktstjänstgöring
vid Skånska luftvämsregementet (Lv 4), klagomål av i huvudsak
följande innehåll. Den 26 mars 1976 blev ett antal värnpliktiga vid
femte kompaniet, vilka var sjukskrivna i grupp 20 med läkares tillstyrkan
om permission, av kompanichefen majoren Torbjörn Ljungström ålagda
att vid uppställning och visitation vid tjänstens slut och inför förestående
helgledighet bära viss civil klädsel. Eftersom kompanichefen antecknade

156

på permissionssedlama hur den civila utrustningen skulle bäras uppfattades
detta som en order och en förutsättning för permissionens giltighet.
Klagandena ifrågasatte om Ljungström haft rätt att vidta dessa åtgärder.

Efter remiss inkom chefen för Lv 4 med utredning och yttrande. Hörd
under utredningen vitsordade Ljungström att han vid det påtalade tillfället
i huvudsak förfarit på sätt klagandena gjort gällande samt framhöll att syftet
med åtgärderna varit omtanke om truppen.

Av infordrat utdrag ur regementsinstruktionen för Lv 4 framgick att den
som var sjukskriven i grupp 20 inte fick lämna kasemområdet utan kompanichefs
tillstånd, varvid också krävdes tillstyrkan av läkaren. Med anledning
av MO:s och JO:s tidigare uttalanden om att sjukredovisad, för det
fall sådan tillstyrkan av läkare föreligger, under fritid får lämna kasernområdet
utan att saken vidare prövats av t. ex. kompanichefen (se MO:s
ämbetsberättelse 1968 s. 185-188 och JO:s ämbetsberättelse 1973 s.
143—147) beslöts att inhämta förnyat yttrande från regementschefen. Regementschefen
yttrade därvid bl. a. att man höll på med att utarbeta en reviderad
regementsinstruktion och att man i samband därmed skulle utforma
ovannämnda bestämmelse så att den överensstämde med vad MO och
JO uttalat. - Ny regementsinstruktion fastställdes sedermera den 26 juli
1976.

Klagandena bereddes tillfälle att inkomma med påminnelser men lät sig
ej avhöra.

Vid ärendets avgörande den 30 september 1976 anförde JO Uhlin följande.

Av utredningen framgår, att sjukredovisningsbestämmelsema i ovan
angivet hänseende numera överensstämmer med vad MO och JO tidigare
uttalat. Jag finnér ej skäl till ytterligare åtgärd i denna del.

Ljungström har genom att på de värnpliktigas permissionssedlar föreskriva
viss sammansättning av den civila klädseln m.m. överskridit sina
befogenheter. Då Ljungströms förfarande synes ha haft sin grund närmast
i omtanke om de värnpliktiga, finnér jag ej felet vara av beskaffenhet att
föranleda vidare åtgärd från min sida.

Fråga om ålagt utegångsförbud omfattar även lunchtid och annan tid
som ej är fritid enligt bl. a. tjänstereglemente för försvarsmakten

En värnpliktig (B) klagade på att man vid ett regemente hade tillämpat
bestämmelserna om utegångsförbud så att förbudet omfattade all annan tid
än direkt tjänstgöringstid.

157

I anledning härav upprättades inom ombudsmannaexpeditionen en promemoria
i ämnet, varefter hemställdes om utredning och yttrande från
chefen för armén.

JO Uhlin anförde vid ärendets avgörande den 13 maj 1977 bl. a. följande.

Jag har i olika sammanhang erfarit att viss tveksamhet förelegat bland
militär personal angående tillämpningen av ålagt utegångsförbud (landgångsförbud).
Man synes på vissa håll ha tolkat begreppet fritid på det i
och för sig näraliggande sättet att det avsett all annan tid av dygnet än direkt
tjänstgöringstid.

Med anledning härav vill jag anföra följande.

Tillrättavisningsformen utegångsförbud - som, med den utformning
den i huvudsak har i dag, infördes 1948 — innebär för den som är förlagd
inom kasernområde, läger eller motsvarande område förbud att under bestämd
tid, högst sju dagar, på fritid vistas utom sådant område eller del
därav som är upplåten åt viss avdelning. För den som är förlagd ombord på
fartyg gäller motsvarande förbud att under viss tid på fritid lämna fartyget
(landgångsförbud). Nu gällande bestämmelse finns i 17§ lagen (1973: 18)
om disciplinstraff för krigsmän; äldre bestämmelse fanns i 14 § lagen
(1948: 449) om disciplinstraff för krigsmän.

Enligt det från 1945 till 1960 gällande tjänstereglementet för krigsmakten
kap. 9 § 41 mom. 469 avsågs med fritid sådan tid då tjänstgöring för vederbörande
icke förekom.

Genom det år 1960 fastställda tjänstereglementet för krigsmakten infördes
en ny definition av begreppet fritid, som med smärre ändringar alltjämt
är gällande. I tjänstereglemente för försvarsmakten (TjRF) kap. 11 mom.
37 är således fritid för meniga och gruppbefäl av lägre än furirs tjänstegrad
(-klass), alla dagar från tjänstens slut till kl. 24.00 dagen före närmast följande
tjänstgöringsdag. Härtill kommer att enligt de generella bestämmelser
som gäller för försöksverksamheten med s. k. ständig nattpermission
tiden kl. 00.00 - 06.00 skall betraktas som fritid. I lokal regementsinstruktion
kan dessutom viss ytterligare utsträckning av fritiden ske.

Huruvida det är den i bl. a. TjRF sålunda angivna innebörden av begreppet
fritid som skall tillämpas när det gäller bestämmandet av fritidsbegreppet
vid tillrättavisningsformen utegångsförbud (landgångsförbud) kan möjligen
ha vållat viss tvekan.

Det kan därför vara av intresse att redogöra för vad som uttalades i motiven
vid införandet av fritidsstraffet.

Efter mönster av tillrättavisningsformen utegångsförbud (landgångsförbud)
infördes den 1 juli 1973 fritidsstraffet som en ny form av disciplinstraff.
Fritidsstraffet utgöres, enligt 32 kap. 6§ brottsbalken, för den som
är förlagd inom kasernområde, läger eller motsvarande område förbud att

158

under bestämd tid, minst åtta och högst femton dagar, på fritid vistas utom
sådant område eller del därav som är upplåten åt viss avdelning. För den
som är förlagd ombord på fartyg utgöres fritidsstraffet av förbud att under
bestämd tid, minst åtta och högst femton dagar, eller under visst antal särskilda
dagar, minst fem och högst åtta, på fritid lämna fartyget.

I motiven till 32 kap. 6§ brottsbalken anförde föredragande departementschefen
bl. a. följande (prop. 1972: 138 s. 65 och s. 67).

Fritidsstraff utgör en begränsning under bestämd tid eller under visst
antal särskilda dagar i den straffskyldiges möjligheter att fritt förfoga
över sin fritid genom att han inte får förflytta sig utanför visst område eller
del därav eller utanför viss lokal. Vad som generellt utgör fritid bestäms av
Kungl. Maj:t i kommandoväg. Bestämmelser härom finns i tjänstereglementet
för krigsmakten (TjRK). Därav framgår att tiden efter tjänstens slut
och till klockan 24 dagen före närmast följande tjänstgöringsdag i regel räknas
som fritid för meniga och gruppbefäl av lägre än överfurirs tjänstegrad.
Fritid för övriga krigsmän är alla dagar från tjänstens slut till tjänstens början
närmast följande tjänstgöringsdag (TjRK 11:37). Den tid varunder
krigsman åtnjuter tjänstledighet eller annan ledighet räknas inte som fritid i
nu angiven bemärkelse.

För de grupper av värnpliktiga som på grund av generella föreskrifter åtnjuter
ständig nattpermission gäller att hela tiden från tjänstens slut till
klockan 6 f. m. närmast följande tjänstgöringsdag är fritid. Fritidsstraffet
kommer under denna förutsättning att omfatta även nattimmarna.

När det gäller fritidsstraff har således i motiven entydigt angivits vad
som skall förstås med fritid.

Särskilt med hänsyn till att fritidsstraffet endast är en vidareutveckling
av tillrättavisningsformen utegångsförbud (landgångsförbud) måste man
enligt min mening utgå ifrån att innebörden av fritidsbegreppet skall vara
detsamma oavsett om det är fråga om fritidsstraff eller tillrättavisning i
form av utegångsförbud (landgångsförbud).

Härav följer att såväl fritidsstraff som utegångsförbud (landgångsförbud)
ej omfattar exempelvis lunchtid eller annan tid som enligt vad ovan sagts ej
är fritid. Ej heller den tid varunder krigsman åtnjuter exempelvis permission
räknas som fritid i nu angiven bemärkelse.

Fråga om motivering av beslut i ersättningsmåi

Vid inspektion av ett regemente uppmärksammades att beslut i ersättningsmåi
varigenom ersättningsskyldighet ålagts värnpliktiga ej hade motiverats.

159

Yttrande inhämtades från regementschefen och auditören. Vidare inhämtades
yttrande från försvarets civilförvaltning angående bl. a. utformningen
av formulär till protokoll i ersättningsmål.

JO Uhlin anförde vid ärendets avgörande den 7 mars 1977 följande.

Har egendom som tillhör eller nyttjas av förs vajs makten gått förlorad eller
blivit skadad må under vissa förutsättningar ersättningsskyldighet åläggas
av befattningshavare vid försvarsmakten. Behörighet att ålägga ersättningsskyldighet
i dessa s. k. ersättningsmål tillkommer den som i disciplinmål
äger bestraffningsrätt över den ersättningsskyldige. Innan ersättningsskyldighet
ålägges skall auditörens yttrande hämtas angående frågan om
sådan skyldighet föreligger samt om ersättningens belopp. Beslut om åläggande
av ersättningsskyldighet skall undertecknas av den befattningshavare
som meddelat detsamma samt kontrasigneras av auditören. Civilförvaltningen
har meddelat föreskrifter och anvisningar angående förfarandet i
ersättningsmål m. m. (AFSE) och har fastställt formulär till protokoll, som
skall användas i ersättningsmål.

De materiella förutsättningarna för åläggande av ersättningsskyldighet
anges ej i de militära författningarna utan följer av 4 kap. 1 § skadeståndslagen.
Ersättningsskyldighet må endast åläggas om synnerliga skäl föreligger
med hänsyn till handlingens beskaffenhet, skadevållarens ställning,
den skadelidandes intresse och övriga omständigheter. (Rörande skadeståndslagens
tillämpning i militära förhållanden se vidare JO:s ämbetsberättelse
1975 s. 161-169.)

Med hänsyn till de snäva förutsättningar som sålunda föreligger för åläggande
av ersättningsskyldighet och då sådant beslut ju går den enskilde
emot (jfr. 17 § förvaltningslagen) ligger det i sakens natur att beslut härom
skall innehålla de skäl som bestämt utgången. Omvänt gäller att beslut om
avskrivning ej behöver innehålla särskild motivering.

Motiveringskravet bidrar bl. a. till en omsorgsfull och saklig prövning av
ett ärende innan beslut meddelas. Genom motiveringen har den enskilde
också lättare att förstå beslutet och vid ett eventuellt överklagande lättare
att argumentera mot detsamma. Även för besvärsinstansen, som har att
överpröva beslutet, är motiveringen givetvis av intresse.

Inte minst ur den ersättningsskyldiges synpunkt är det således väsentligt
att beslut om åläggande av ersättningsskyldighet är motiverat. Motiveringen
bör redovisas på ett klart och otvetydigt sätt. Det är därför tillfredsställande
att formulären till protokoll i ersättningsmål numera utformats så att
det klart framgår att i beslutet skall angivas de skäl som föranlett åläggande.

Det föreligger givetvis dock inget hinder mot att därvid hänvisa till de
skäl som anförts i auditörens eller förhörsledarens yttrande. (Däremot

160

förefaller det mindre lämpligt att åberopa det medelst kryssmarkering ifyllda
utredningsbladet.)

Beträffande auditörens yttrande är att märka att detta, enligt 63 § militära
rättegångslagen jämförd med 41 § samma lag, skall antecknas i protokollet.
Anteckningsskyldigheten gäller formellt även i de fall då beslutsfattaren
(den bestraffningsberättigade chefen) och auditören är ense om åläggande
av ersättningsskyldighet och auditören kontrasignerar beslutet. I förarbetena
till militära rättegångslagen uttalades emellertid att det i många fall
torde vara fullt tillräckligt att av handlingarna klart framgår att beslutet tillkommit
i överensstämmelse med vad auditören tillstyrkt. Dennes yttrande
synes då behöva särskilt protokollföras, endast om hans förslag ej följts.

Ett i många fall lämpligt förfarande — liknande i det som rekommenderats
i disciplinmål (se Handbok i militär rättsvård s. 89) — är därför att auditören,
i stället för att avge särskilt yttrande, efter underhandsdiskussion i
en eller annan form med beslutsfattaren ifyller beslutet med angivande av
skäl och kontrasignerar detsamma innan det, givetvis utan ändringar, underskrivs
av beslutsfattaren.

Jag vill slutligen erinra om att, enligt 63 § militära rättegångslagen, beslut
varigenom ersättningsskyldighet ålagts jämte, där auditören ej biträtt beslutet,
besked härom skall skriftligen delges den ersättningsskyldige. Av
skäl som anförts ovan är det givetvis av betydelse att också motiveringen
till beslutet kommer till den ersättningsskyldiges kännedom. Enligt AFSE
sker delgivningen bl. a. genom att en blankett (Meddelande 1 om ersättningsskyldighet)
tillställs den ersättningsskyldige. Häri skall ifyllas bl. a.
utdömt ersättningsbelopp och vad "ersättningsskyldigheten avser”.

Däremot framgår ej av blanketten att skälen för åläggandet skall anges.
Jag anser mig kunna utgå ifrån att civilförvaltningen kommer att överväga
utformningen även av denna blankett.

Felaktiga inkallelser av vapenvägrare

I en skrivelse, som kom in till JO den 28 april 1976, klagade Göran Johnson
på att han vid tre tillfällen i strid med gällande bestämmelser hade inkallats
till värnpliktstjänstgöring.

Efter remiss inkom chefen för kustartilleriets truppregistreringsmyndighet
med upplysningar och yttrande.

Johnson inkom med påminnelser, varvid han hemställde bl. a. att JO
måtte undersöka hur vanligt det var med felaktiga inkallelser av vapenvägrare.

161

Vid ärendets avgörande den 14 oktober 1976 anförde JO Uhlin följande.

Enligt 26 § andra stycket vapenfrikungörelsen gäller, att om den som
fullgör värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst vägrar eller underlåter
att fullgöra vad som åligger honom och åberopar sådana skäl att det kan
antagas att han inte kommer att fullgöra tjänstgöringen skall han omedelbart
hemförlovas, varefter myndigheten skall göra anmälan om förhållandet,
förutom till åklagare eller polismyndighet, till regeringen. Kallelse till
ny tjänstgöring får ej ske förrän regeringen meddelat beslut i anledning av
anmälningen.

Av utredningen i förevarande ärende framgår bl. a. att Johnson, som vid
två tidigare tillfällen — sist den 9 september 1974 - hade vägrat att fullgöra
värnpliktstjänstgöring, inkallades till tjänstgöring med inryckning den 5
maj 1975, trots att regeringen ej dessförinnan hade meddelat beslut i anledning
av anmälan rörande vapenvägran den 9 september 1974. Johnson inställde
sig och vägrade även denna gång att fullgöra tjänstgöringen, varför
ny anmälan enligt 26 § andra stycket vapenfrikungörelsen sändes till åklagare
och regeringen. Under förundersökningen konstaterades, att Johnson
blivit felaktigt inkallad, varför åklagaren beslöt att ej väcka åtal mot honom
för lydnadsbrott. Den 15 maj 1975 meddelade regeringen beslut i anledning
av anmälan rörande vapenvägran den 9 september 1974. Den 13
november 1975 utsändes rekommenderad försändelse till Johnson med
kallelse till tjänstgöring den 7 januari 1976, oaktat regeringen ännu inte hade
meddelat beslut i anledning av anmälan rörande vapenvägran den 5 maj
1975. Johnson löste ej ut försändelsen. Efter ansökan från Johnson beslöt
truppregistreringsmyndigheten den 29 december 1975 att undanta Johnson
från tjänstgöring under sex månader på grund av medicinska skäl. Ehuru
regeringen fortfarande ej hade meddelat beslut i anledning av anmälan rörande
vapenvägran den 5 maj 1975 och trots att Johnson dessutom var undantagen
från tjänstgöring, inkallades Johnson i april 1976 åter till tjänstgöring
med inryckning den 28 juni 1976. Efter påpekande från Johnson om att
han var undantagen från tjänstgöring återkallades ordern. Regeringens beslut
i anledning av anmälan rörande vapenvägran den 5 maj 1975 meddelades
den 6 maj 1976.

Av utredningen framgår således, att kustartilleriets truppregistreringsmyndighet
vid tre tillfällen i strid med gällande bestämmelser utsänt inkallelseorder
till Johnson. Chefen för kustartilleriets truppregistreringsmyndighet
har förklarat den felaktiga handläggningen med bl. a., att man under
1974 övergick till vämpliktsverkets datorsystem för redovisning av värnpliktig
personal, att ovanan med de nya rutinerna medförde problem och
att redovisningsrutinerna i vissa avseenden var bristfälliga.

I detta sammanhang vill jag nämna, att jag i ett annat ärende (se JO:s ämbetsberättelse
1976/77 s. 122-124) upptagit frågan om felaktiga inkallelser
av vapenvägrare till behandling sedan det framkommit att det skett flera
fall av inkallelser i strid med bestämmelsen i 26 § andra stycket vapenfri -

II Riksdagen 1977178. 2 sami. Nr I

162

kungörelsen. I de av mig upptagna fallen hade också vapenvägrama av
domstol dömts till fängelse för lydnadsbrott. Jag har i det ärendet begärt,
att värnplikts verket skall utreda om ytterligare fall förekommit, där värnpliktiga
inkallats i strid med ifrågavarande bestämmelse och där rättelse av
meddelade domar bör ske. Vämpliktsverket har också anmodats att avge
yttrande om orsaken till de felaktiga inkallelserna och att upplysa om de åtgärder
som vidtagits för att förhindra sådana inkallelser.

De felaktiga inkallelser, som Johnson klagat på, har väl berett Johnson
både obehag och besvär men dock inte föranlett någon rättsförlust för honom.

På grund härav och med hänsyn till de åtgärder jag redan vidtagit i det
ovan nämnda ärendet nöjer jag mig i detta ärende med att konstatera, att
kontrollen vid kustartilleriets truppregistreringsmyndighet i samband med
de tre ifrågavarande inkallelserna varit anmärkningsvärt bristfällig. Jag utgår
ifrån att man från truppregistreringsmyndighetens sida gjort vad på den
ankommer för att förhindra ett upprepande.

Vissa övriga ärenden

Vid inspektion upptaget ärende angående beskaffenheten avförläggningslokaler Vid

en av JO Uhlin den 21 september 1976 företagen inspektion av Berga
örlogsskolor antecknades i inspektionsprotokollet bl. a. följande.

JObesåg kasernerna Oden, Thor och Balder samt Freja och Hugin. Beträffande
Oden, Thor och Balder antecknades därvid följande uppgifter och
iakttagelser. Kasernerna var av trä och uppförda 1946 att användas som
provisoriska förläggningsbyggnader. Vaije kasern hade två våningar och
inrymde fyra logement om vartdera 40 sängplatser. Den övre våningen användes
inte på grund av brandfaran. Under åren hade ett visst underhåll av
byggnaderna skett, men någon egentlig upprustning och modernisering hade
inte ägt rum trots flera påstötningar hos ansvariga myndigheter. Logementen
var hårt nedslitna. Britsarna var endast cirka 175—180 cm långa.
Tvättrummen innehöll endast två duschar att användas av 80 personer.
Lokalerna föreföll allmänt otrivsamma, svårskötta och förfallna. Hälsovårdsmyndigheter
och läkare hade dömt ut lokalerna. Enligt planerna skulle
två nya förläggningsbyggnader ersätta de tre nämnda kasernerna, vilka
skulle göras om till bl. a. fritidslokaler. Endast en ny kasern, Hugin, hade
kommit till stånd. Den var inflyttningsklar vid årsskiftet 1975/76. Den andra
planerade kasernen torde inte komma att vara klar före 1980. Till dess
tvingades man använda de nedslitna, ohygieniska och brandfarliga kasernerna
huvudsakligen för värnpliktiga m. fl. som i regel bodde en till två månader
i logementen. Vissa värnpliktiga bodde dock upp till ett år i lokalerna.

163

Efter remiss inkom fortifikationsförvaltningen den 25 november 1976
med yttrande. Till detta hade fogats ett av chefen för marinen avgivet yttrande
och en promemoria, som upprättats inom fortifikationsförvaltningens
kasemvårdsbyrå.

Remissen härifrån föranledde fortifikationsförvaltningen att i skrivelse
till chefen för marinen den 15 oktober 1976 förorda att vissa förbättringsåtgärder
vidtogs i berörda kaserner i avvaktan på att ytterligare en ny kasern
kom till stånd. Sålunda borde britsar och skåp utrivas och ersättas med
nya sängar och skåp. I samband härmed skulle utföras byggnadsarbeten
(rivning, golvbeläggning, skärmväggar, duschkabiner och målning) som
uppskattades till ca 100000 kr. per våning. Arbetena borde begränsas till
en eller en och en halv byggnad dit erforderlig förläggning kunde koncentreras.

Chefen för marinen ansåg att en skyndsam uppsnyggning enligt fortifikationsförvaltningens
förslag var ofrånkomlig.

Fortifikationsförvaltningen förklarade sig därefter skola vidtaga förenämnda
förbättringsåtgärder.

I beslut den 17 januari 1977 förklarade JO Uhlin att efter vad sålunda
förekommit ärendet inte påkallade någon ytterligare åtgärd från hans sida
och att han ville uttala sin tillfredsställelse över att en förbättring av förläggningsförhållandena
kom till stånd.

Tolkning av betygsbestämmelser

En officer B. klagade på att han efter en avslutad vidareutbildningskurs
fått sänkt uppförandebetyg från 10 till 9. B. ifrågasatte om inte sänkningen
stod i strid med bestämmelserna i Skolregemente för kustartilleriet
(SRKA).

JO Uhlin anförde vid ärendets avgörande den 27 maj 1977 bl. a. följande.

Enligt SRKA 1 mom. 11 gäller bl. a. följande. Betyg i uppförande grundas
på elevens uppträdande såväl i som utom tjänsten. Utgångsvärdet för
varje kurs är 10. Betyget bestäms enbart av under kursen ådagalagt uppträdande.
Uppförandebetyget sänks för vaije disciplinstraff, tillrättavisning
och lagakraftvunnen dom i militärt brottmål enligt vissa riktvärden. Sifferbetygen
9 och 10 betyder när det gäller uppförande att detta är ”mycket
gott”.

B. har hävdat att nämnda bestämmelser innebär att en sänkning av uppförandebetyget
endast kan ske om disciplinstraff, tillrättavisning eller lagakraftvunnen
dom i militärt brottmål föreligger mot vederbörande. Eftersom
B. ej erhållit någon sådan påföljd ansåg han att uppförandebetyget i
hans fall felaktigt sänkts från 10 till 9.

Chefen för marinen (CM) anförde i sitt yttrande bl. a. följande.

I SRKA 1 punkt 11:2 anges att uppförandebetyget sänks för vaije disciplinstraff
etc. enligt i samma avsnitt givna normer, men att en skälighetsbedömning
skall göras när slutbetyget fastställs (11:2 e).

164

CM avsikt har inte varit att detta skall utesluta sänkning av andra skäl än
disciplinstraff etc. Inte heller är en höjning utesluten vid fastställande av
slutbetygen.

Inga tidigare händelser har fäst CM uppmärksamhet på att bestämmelserna
kan tolkas olika. Det nu inträffade tyder dock på att så är fallet och
CM avser att överarbeta ifrågavarande avsnitt i SRKA 1.

Genom vad sålunda framkommit kan jag ej finna att uppförandebetyget
för B. satts i strid mot gällande bestämmelser.

165

III. Vårdområdet

Kriminalvård

Klagomål från fackligt håll mot kriminalvårdsstyrelsen angående
uteblivna åtgärder inför befarat rymningsförsök

Den 19 november 1975 försökte sex intagna i kriminalvårdsanstalten
Kumla, vilka var placerade på anstaltens s. k. specialavdelning (H2V), att
avvika från anstalten. Vid rymningsförsöket utsattes personal vid anstalten
för hot och våld samt togs personal som gisslan.

I skrivelse, som den 28 november 1975 inkom till JO, begärde lokalavdelningen
vid anstalten av Statsanställdas förbund utredning av JO mot
bakgrund av det inträffade. Förbundet anförde därvid bl. a. följande. Överfallet
på personalen i samband med rymningsförsöket hade aldrig behövt
inträffa om kriminalvårdsstyrelsen vidtagit de åtgärder som begärts av personal
på avdelningen, fackliga representanter, skyddsombud och anstaltsledning.
Begärda åtgärder var placering i enrum jämlikt 20 § lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt (kriminalvårdslagen) och/eller förflyttning
av minst en av de intagna till annan anstalt. I vaije fall två av de
intagna på avdelningen bedömdes av personalen som ”livsfarliga” vid vistelse
i gemenskap med andra intagna. Vid visitation företagen blott ett par
veckor före händelsen hade gjorts fynd som entydigt pekade på att våld
förbereddes. - Personal vid anstalten hade för kriminalvårdsstyrelsen vid
åtskilliga tillfällen sedan 1972 framhållit att det fanns ett behov av skyddsutrustning
men någon sådan utrustning hade ännu inte framtagits. - Förbundet
önskade mot bakgrund av det sagda att JO skulle utreda om kriminalvårdslagen
var så bristfälligt utformad att den inte var praktiskt tillämpbar
i syfte att förebygga och förhindra våld. Om kriminalvårdslagen inte
var behäftad med någon sådan brist önskade förbundet utredning av JO av
frågan varför inga åtgärder som hade kunnat förebygga det inträffade vidtogs
och vilken eller vilka tjänstemän som i så fall kunde lastas härför
ävensom åtgärder av JO i syfte att förhindra en upprepning av det inträffade.

Yttrande inhämtades från kriminalvårdsstyrelsen. Vid den utredning
styrelsen företog avgavs yttranden av tillsynsmännen vid Kumlaanstalten
Rune Östh och Rolf Fransson, inspektören vid anstalten Åke Perselli samt
anstaltens styresman, anstaltsdirektören Lennart Wilson. Handlingar rörande
en på anstalten gjord utredning rörande det inträffade bifogades också
styrelsens yttrande.

Av den sålunda tillgängliga utredningen framgick i huvudsak följande.
Bland de intagna på avdelningen fanns tre, här kallade H., J. och L., vilka

166

tidigare använt våld mot personal vid rymning och rymningsförsök. Två av
dessa bedömdes vara utpräglade ”ledartyper”. Den 7 november hade vid
visitation ett parti svavel påträffats på avdelningen. På grund av förändringar
i de intagnas på avdelningen beteende under november månad misstänkte
personalen att ett utbrytningsförsök var förestående. Fransson,
som tjänstgjorde på specialavdelningen, framförde farhågorna till anstaltens
t. f. bevakningsföreståndare och begärde förflyttning av en av de två
”ledartyperna”. Styresmannen kontaktades, vilket resulterade i ett telefonsamtal
den 12 november till kriminalvårdsstyrelsen med en begäran om
förflyttning. Östh kontaktade på begäran av personal vid anstaltens centralvakt
Perselli, vilken ordnade en sammankomst med Wilson, bevakningsföreståndaren
vid anstalten S. Bemerdahl och Östh. Bemerdahl fick i
uppdrag att kontakta kriminalvårdsstyrelsens bevakningssektion, dåvarande
bevakningsinspektören Arthur Carlsson, i saken. Carlsson lämnade
blott det svaret att avdelningen var avsedd för 12 av landets svåraste förbrytare
och personaltätheten avpassad därefter samt att kriminalvårdsstyrelsen
bestämde vilka intagna som skulle vara placerade på avdelningen.
Fransson tog upp personalens farhågor vid anstaltskollegium den 17 november
och fick då till besked av styresmannen att denne inte kunde göra
något eftersom kriminalvårdsstyrelsen var beslutande i förflyttningsfrågorna.
Den 18 november nekade Fransson en av anstaltens assistenter att beträda
specialavdelningen eftersom han bedömde att det fanns risk för tagande
av gisslan.

Wilson anförde i sitt yttrande till kriminalvårdsstyrelsen följande.

Det är riktigt att jag tog kontakt med kriminalvårdsstyrelsen, närmare
bestämt Carlsson, om förflyttning av intagne L. på specialavdelningen här.
Jag försökte få L. till Norrköpingsanstalten som var den enda tänkbara anstalten
ur säkerhetssynpunkt. Skälet varför L., enl. kriminalvårdsstyrelsen,
ej kunde förflyttas var att dels fanns ej plats och dels väntade man utbrytningsförsök
och förberedelse till detta av en mera prominent intagen
på Norrköpingsanstalten. Vidare ansåg man att Kumla borde kunna klara
av situationen ändå på grund av sin specialavdelning och den rikliga tilldelningen
av folk till avdelningen samt att det för närvarande var 7 intagna på
12 platser. Personalen var också speciellt utplockad och några mera påtagliga
saker för utbrytning eller våld kunde inte påvisas mer än man normalt
kunde vänta sig på en avdelning av denna karaktär.

Möjligheten att sätta L. på § 20 fanns ingen täckning för, som lagen är utformad.
Att tillgripa denna paragraf enbart på känslan av att något är på
gång men utan konkreta bevis härför synes inte godtagbart.

Kriminalvårdsstyrelsen anförde i sitt yttrande följande.

Styrelsen har ej före rymningsförsöket den 19 november under oktober
eller november månad 1975 fått någon formell begäran om förflyttning eller
placering jämlikt 20 § lagen om kriminalvård i anstalt beträffande någon av
de intagna som då försökte avvika.

167

Från kriminalvårdsdirektören Arthur Carlsson, som vid tidpunkten för
rymningsförsöket var chef för styrelsens bevakningsenhet, har styrelsen
inhämtat följande. Bevakningsföreståndaren vid kriminalvårdsanstalten
Kumla Sven Bemerdahl omtalade för Carlsson vid telefonsamtal några
veckor före rymningsförsöket att det var oroligt på avdelningen H2V i anstalten
och att han ansåg att någon eller några intagna borde förflyttas därifrån.
Carlsson rådde Bemerdahl att föranstalta om förhör med personal
och intagna för att få ett underlag för eventuella åtgärder. Några dagar före
rymningsförsöket tog Bemerdahl kontakt med Carlsson. Bemerdahl förklarade
åter att han ansåg att någon eller några intagna måste förflyttas från
avdelningen på grund av att utbrytningsförsök befarades. Någon utredning
hade ej företagits på avdelningen. Carlsson anmodade Bemerdahl att omedelbart
med Wilson ta upp frågan om eventuell placering jämlikt 50 § lagen
om kriminalvård i anstalt av någon eller några av de intagna på avdelningen.
Carlsson förklarade också vid samtalen med Bemerdahl att det under
rådande omständigheter var orealistiskt att tänka sig en förflyttning av någon
av de intagna.

Beslut om placering på och förflyttning från avdelningen samt placering
jämlikt 20 § andra stycket lagen om kriminalvård i anstalt av intagen där
meddelas av chefen för styrelsens vård- och tillsynsavdelning.

Av de av styrelsen den 15 maj 1975 fastställda reglerna för specialavdelningen
framgår att avdelningen i första hand är avsedd för sådana dömda
som avses i 7 § tredje stycket lagen om kriminalvård i anstalt och sådana
dömda som eljest på grund av stor rymningsbenägenhet eller av säkerhetsskäl
måste stå under särskild tillsyn. Personaltätheten och säkerhetsanordningarna
på avdelningen har anpassats till dessa kategorier intagna. Det
finns ingen annan anstaltsavdelning inom kriminalvården som har så stor
personaltäthet eller så hög säkerhet som specialavdelningen. Det ligger
därför i sakens natur att intagna på grund av förmodade rymningsförsök ej
skall förflyttas från avdelningen. Skulle det däremot visa sig att viss intagen
måste avskiljas från övriga intagna på avdelningen får frågan om förutsättningar
för tillämpning av 20 § lagen om kriminalvård i anstalt prövas.
Såsom framgår av Wilsons yttrande förelåg dock ej sådana förutsättningar
vid tiden för rymningsförsöket såvitt avsåg den intagne Wilson önskade
förflyttad.

När det gäller särskild skyddsutrustning för personalen på avdelningen
har styrelsen ej tagit slutlig ställning till frågan om skyddshjälmar. Vid tidpunkten
för ifrågavarande rymningsförsök hade anstalten tillgång till batonger
och tårgaspistoler. Styrelsen har i årets anslagsframställningar begärt
medel för inköp av skyddsvästar. Enligt styrelsens mening har i så
stor utsträckning som möjligt åtgärder vidtagits för att skydda personalen
vid eventuella rymningsförsök och överfall. Vissa typer av säkerhetsåtgärder
kan ha en provocerande effekt på de intagna och därigenom minska säkerheten
för personalen.

1 påminnelser anförde förbundet bl. a. följande. Genom att alla beslut rörande
placering av intagna på specialavdelningen fattas centralt i kriminalvårdsstyrelsen
hade möjligheterna för den personal som dagligen har kontakten
med de intagna och märkbart känner av de ändringar i atmosfären
på avdelningen som signalerar att något ”är på gång” att aktivt handla i förebyggande
syfte begränsats. - Två av de intagna på avdelningen hade

168

placerats där efter förhör den 11 oktober 1975 med anledning av ett rymningsförsök
med personalövergrepp. Att placera dessa två intagna tillsammans
med fyra kvalificerade rymmare, varav minst en nyligen hade brukat
våld i samband med rymningsförsök, var helt felaktigt. Fyndet av svavel
på avdelningen den 7 november utgjorde en omständighet som hade kunnat
åberopas till stöd för ett tillämpande av 20 § kriminalvårdslagen. - Det
var en brist i kriminalvårdsstyrelsens sätt att fungera om de initiativ som
togs på anstalten och de påpekanden som gjordes för kriminalvårdsstyrelsen
inte kunde godtagas som en ”formell begäran” om förflyttning.

JO Wigelius anförde följande i beslut den 19 november 1976.

Enligt förbundet hade således det inträffade kunnat förebyggas genom
en förflyttning av en eller två av de intagna från avdelningen, antingen då
för enrumsplacering jämlikt 20 § kriminalvårdslagen eller för placering på
annan anstalt. Även om det kan vara vanskligt att med säkerhet uttala sig
härom förefaller det sannolikt att en dylik åtgärd i vart fall hade varit ägnad
att minska risken för en aktion från de intagnas sida som den nu inträffade.
I vad mån andra förebyggande åtgärder främst på lång sikt kunde ha vidtagits
lämnar jag i stort åsido och går in på bedömningar rörande en omedelbar
förflyttning, vilken framstår som den mest näraliggande åtgärden för
att förebygga en förväntad våldsaktion.

Enligt 7 § tredje stycket kriminalvårdslagen skall intagen ådömd fängelse
i lägst två år eller internering med en minsta tid för förvaring i anstalt av
två år eller mer placeras i sluten anstalt om det med hänsyn till att han saknar
fast anknytning till riket eller eljest kan befaras att han är särskilt benägen
att avvika och fortsätta en brottslig verksamhet, vilken på grund av
omfattning och inriktning är av särskilt allvarlig karaktär. Såsom framgår
av kriminalvårdsstyrelsens yttrande är specialavdelningen på Kumlaanstalten
avsedd för intagna tillhörande denna kategori ävensom för andra
som på grund av stor rymningsbenägenhet eller av säkerhetsskäl måste stå
under särskild tillsyn.

I 20 § kriminalvårdslagen ges möjlighet till avsteg från den eljest gällande
huvudregeln i 17 § kriminalvårdslagen om gemensamhet för intagna under
arbete och fritid. För intagen som avses i 7 § tredje stycket kriminalvårdslagen
och på skäl som där anges placerats i sluten anstalt gäller således
enligt 20 § andra stycket att förordnande om avskildhet får meddelas
om det kan befaras att den intagne planlägger rymning eller att annan planlägger
fritagningsförsök och avskildheten är nödvändig för att hindra att
sådan plan sätts i verket. För alla kategorier av intagna gäller enligt första
stycket i samma lagrum att avskiljande från andra intagna får ske om det är
nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet, föreliggande fara för intagens
egen eller annans säkerhet till liv eller hälsa eller för allvarlig skadegörelse

169

på anstaltens egendom eller för att hindra att intagen utövar menligt inflytande
på andra intagna.

Huvudsyftet med en avdelning av specialavdelningens vid Kumlaanstalten
typ är att man vill ha tillgång till anstaltsplatser där man har särskilda
möjligheter att hindra intagna som är särskilt rymningsbenägna att avvika.
Det ligger i sakens natur att intagna som placerats där normalt sett inte
skall förflyttas från avdelningen på grund av väntade rymningsförsök.
Emellertid måste även för specialavdelningen, främst då med tanke på personalens
säkerhet, gälla att placering samtidigt där av vissa intagna kan
framstå som mindre lämpligt även med beaktande av den större personaltätheten
m.m. Om ett sådant förhållande kan misstänkas föreligga måste
noga övervägas om placering på annan anstalt eller, när förutsättningar
därtill föreligger, placering jämlikt 20 § kriminalvårdslagen inte bör i första
hand övervägas. När det gäller möjligheten att enrumsplacera en intagen
jämlikt 20 § andra stycket kriminalvårdslagen på grund av befarad rymning
kan konstateras att som förutsättning måste gälla att påtagliga omständigheter
och icke blott en allmän känsla av att ”något är på gång” föreligger.
Att preciserat slå fast vilka krav som bör ställas på styrkan eller omfattningen
av dessa omständigheter är inte möjligt. Jag vill dock som min uppfattning
uttala, att även ett material omfattande enbart indicier kan tänkas
godtagas under förutsättning att dessa tillsammantagna har viss styrka.
Det måste också hållas i minnet att som förutsättning för enrumsplacering
med stöd av stadgandet gäller att föreliggande omständigheter pekar på någon
eller några av de intagna. Ett skönsmässigt val av person när konkreta
misstankar om rymningsförberedelser föreligger men dessa inte pekar i någon
bestämd riktning bör inte ske. En annan sak är att omständigheterna
kan vara sådana att misstanken kan anses omfatta samtliga intagna på en
avdelning.

I 50 § kriminalvårdslagen i dess lydelse vid den nu aktuella tidpunkten
angavs att intagen fick hållas avskild från andra intagna under utredning av
disciplinärende eller i avbidan på beslut i sådant ärende. Numera har stadgandets
användningsområde begränsats på så sätt, att enrumsplacering får
ske enbart under utredning av disciplinärende och blott om det är oundgängligen
nödvändigt med hänsyn till utredningen. Som förutsättning för
beslut om sådan avskildhet gäller liksom vid enrumsplacering enligt 20 §
kriminalvårdslagen att föreliggande omständigheter pekar i riktning mot
viss eller vissa intagna. Kravet på beslutsunderlagets beskaffenhet vid tilllämpning
av 50 § kriminalvårdslagen får i vart fall inte sättas lägre än vid
tillämpning av 20 §. Det förutsätts att det finns anledning till antagande att
en åtgärd vilken kan bli föremål för disciplinär bestraffning förekommit.
Den situation som är aktuell i detta ärende torde inte ha varit av beskaffenhet
att 50 § kriminalvård slagen kunde tillämpas. Fråga var närmast om antingen
enrumsplacering enligt 20 § andra stycket, i den mån detta stadgande
ägde tillämpning på ifrågavarande intagna, eller eventuellt 20 § första

170

stycket sista punkten. Ett alternativ härtill var förflyttning från avdelningen
utan enrumsplacering. Inför den aktuella händelseutvecklingen var således
situationen synbarligen den, att personalen med sin särskilda kännedom
om de intagna ansåg sig ha anledning förmoda att någon form av aktion
var förestående, under det att handläggande personal på kriminalvårdsstyrelsen
inte fann att ett tillräckligt underlag för beslut om att förflytta
någon av de intagna från avdelningen hade presenterats.

Vidkommande frågan om kriminalvårdsstyrelsen med hänsyn till de
uppgifter som framkommit hade bort vidtaga någon åtgärd vill jag till att
börja med slå fast, att det ingalunda kan uppställas något krav på en formell
begäran om förflyttning från anstalten eller om placering jämlikt 20 §
kriminalvårdslagen för att kriminalvårdsstyrelsen skall kunna vidtaga åtgärd
i nu berört hänseende. Styrelsen leder enligt 2 § kriminalvårdslagen
kriminalvården i anstalt. Den har till yttermera visso uttryckligen förbehållit
sig beslutanderätten i ärenden om förflyttning av intagna från specialavdelningen.
Därmed följer också en skyldighet att, när omständigheter som
kommit till styrelsens kännedom påkallar det, på eget initiativ utan någon
formell framställning besluta i dessa frågor. Styrelsen kan också sägas i någon
mån ha agerat i ärendet genom att Carlsson klargjort att ytterligare underlag
behövdes för att åtgärder skulle kunna vidtagas.

Wilson gjorde så att säga lokalt den bedömningen, att förefintligt beslutsunderlag
inte var tillräckligt för en tillämpning av 20 § kriminalvårdslagen
med avseende å den av de intagna på avdelningen som synbarligen i första
hand borde förflyttas. Denna uppfattning delar kriminalvårdsstyrelsen i
sitt yttrande. Vad som framkommit i ärendet härom kan, även om skilda
meningar kan råda om riktigheten av denna bedömning, i vart fall inte föranleda
någon kritik från min sida.

Den andra föreliggande möjligheten var att förflytta någon eller några av
de intagna till annan avdelning, som ur säkerhetssynpunkt kunde godtagas,
utan att därför någon isoleringsåtgärd vidtogs, en lösning som också
Wilson i första hand var inriktad på. Enligt vad som upplysts i Wilsons yttrande
fanns dock vid den aktuella tidpunkten inte någon möjlighet till sådan
förflyttning, en förklaring som jag för min del är beredd att acceptera.
Kriminalvårdsstyrelsen synes emellertid närmast ha den uppfattningen, att
de enda föreliggande handlingsalternativen i en situation som denna är att
låta den intagne kvarstanna på avdelningen eller att placera honom i enrum
enligt 20 § kriminalvårdslagen. Till detta vill jag blott säga att jag för min
del inte vill utesluta att den situationen kan uppkomma, att en förflyttning
av någon eller några intagna till annan avdelning med en i och för sig något
lägre grad av säkerhet som slutresultat kan ge en högre grad av säkerhet.
Eftersom emellertid det enda tänkbara förflyttningsaltemativet här synes
ha varit uteslutet lämnar jag frågan.

Den nuvarande ordningen för verkställighet av frihetsstraff har utformats
med utgångspunkt i att intagna skall vistas i inbördes gemenskap.

171

Största vikt har lagts härvid och möjligheterna att tillgripa åtgärder av isoleringskaraktär
har undan för undan beskurits. Möjligheterna att ytterligare
minska utrymmet för isoleringsåtgärder är föremål för utredning. Verkställigheten
skall vidare från början vara utformad med tanke på den kommande
frigivningen. Det är givet att det finns en särskilt uttalad risk för aktioner
av skilda slag hos de grupper av intagna som av olika skäl inte i full
utsträckning kan få del av de olika lättnader i avskildheten från samhället
m. m. som skall komma andra intagna till del. Ett skäl till att ha en avdelning
som specialavdelningen är just att åstadkomma en gemenskap för vissa
intagna beträffande vilka olika skäl i och för sig talar för en placering i
avskildhet från andra intagna med hänsyn till bl. a. personalens och omvärldens
säkerhet, utan att man därför skall behöva göra avkall alltför
mycket på säkerhetsaspekterna. Det rör sig här om avvägningar mellan olika
intressen där inte någon tänkbar bedömning går helt fri från invändningar.
Det torde vara ofrånkomligt att den balansgång som här måste ske understundom
leder till oönskade resultat.

Vad gäller koncentrerande till kriminalvårdsstyrelsen av beslutsfunktionen
i ärenden rörande placering på eller förflyttning från specialavdelningen
vill jag blott konstatera att olika skäl talar både för och emot en sådan
ordning. Sannolikt bör dock omdömen av personal som är knuten till avdelningen
tillmätas särskild vikt, när fråga är om att förebygga händelser
som den inträffade. Med hänsyn till innehållet i 2 § kriminalvårdslagen kan
emellertid kriminalvårdsstyrelsens rätt att förbehålla sig beslutanderätten i
dessa ärenden på intet vis ifrågasättas.

Vad slutligen gäller frågan om säkerhetsutrustning kan följande sägas.
Från kriminalvårdsstyrelsens bevakningssektion har inhämtats att styrelsen
numera inköpt ett antal hjälmar, utrustade med visir och nackskydd,
av samma typ som används av motorcykelpolis. Kumlaanstalten har tilldelats
10 sådana att användas som skyddsutrustning. En prototyp till skyddsväst
har framtagits men måste vidareutvecklas innan den kan tas i bruk.
Styrelsen saknar för närvarande medel för en sådan vidareutveckling.

Med insikt om att det saknas möjligheter att inom ramarna för det förefintliga
straffverkställighetssystemet helt förebygga händelser som den förevarande
är det givet att man också måste söka vidta åtgärder som är ägnade
att på olika sätt begränsa skadeverkningarna av sådana händelser. En
tänkbar sådan åtgärd är då anskaffande av skyddsutrustning för personalen.
Frågan har aktualiserats för Kumlaanstaltens del redan 1972 och har
även därefter varit föremål för upprepade framställningar. Ett flertal händelser
med våld mot personal på anstalten i samband med främst rymningsförsök
har inträffat. Utvecklingen av tekniska hjälpmedel i bevakningen
har minskat utrymmet för mera ”traditionella” rymningar. Det sagda
måste anses utgöra ett tillräckligt underlag för bedömningen att det
finns en uppenbar risk för fortsatt våldsanvändning i framtiden. I likhet
med förbundet anser jag det därför vara angeläget att ett fortsatt framtagande
av lämplig skyddsutrustning inte låter vänta på sig.

172

Beviljande av särskild korttidspermission för intagen i kriminalvårdsanstalt Efter

beslut av kriminalvårdsstyrelsen beviljades en intagen på kriminalvårdsanstalten
Hall, här kallad E., särskild korttidspermission fr. o. m. den
9 augusti 1975 kl. 12.30 t. o. m. den 10 augusti kl. 01.30. E. hade dömts av
Svea hovrätt för försök till mord m. m. till internering med en minsta tid av
åtta år. Verkställigheten av påföljden påbörjades den 7 november 1974.
Under den nu aktuella permissionen, som var E:s tredje bevakade särskilda
korttidspermission sedan den 2 juni 1975, avvek E. från de två vårdare
som bevakade honom. De två tidigare permissionerna hade avlöpt friktionsfritt.
Avvikandet ägde rum under ett besök på en festplats i Österbybruk.
E. greps därefter i Stockholm den 25 september 1975.

I klagomål till JO anfördes i huvudsak följande. E., som är dömd för
bl. a. försök till mord på en polisman, beviljades den aktuella permissionen
för att besöka en familj i Österbybruk och för att närvara vid den s. k. eldfesten
där, en tillställning som brukar besökas av omkring 6000 personer.
Personalen vid Hallanstalten var medveten om att en kamrat till E., som tidigare
avvikit från anstalten, kunde förväntas komma till samma festplats
och att det därför förelåg stor rymningsrisk. Trots detta och trots att polisen
i Tierp, som underrättats om permissionen och om den befarade rymningsrisken,
avstyrkte besöket vid eldfesten, beviljades permissionen.
Klagandena ifrågasatte om inte ansvariga befattningshavare handlade felaktigt
genom att bevilja E. permission med hänsyn till de rådande förhållandena
och hemställde om JO:s utredning av saken.

Efter remiss inkom kriminalvårdsstyrelsen med utredning och yttrande.
Till styrelsens yttrande hade fogats ett yttrande från styresmannen vid kriminalvårdsanstalten
Hall. Utredningen i övrigt bestod bl. a. dels av rapporter
som lämnats av de vårdare som bevakade E. under permissionen, B.
och L., och av assistenten S. dels av PM över samtal som ägt rum mellan
företrädare för kriminalvårdsstyrelsen och berörd personal vid anstalten.

Enligt angivna rapporter och enligt de promemorior som upprättats hade
den berörda personalen i huvudsak uppgivit följande.

B. och L.: De hade bevakat E. vid den permission som föregick den nu
aktuella. E. hade inför permissionen uppträtt påtagligt nervöst och oroligt,
vilket även personal på den avdelning där E. vistades hade observerat.
Ingen av dem hade dock framfört sina iakttagelser till anstaltsledningen. B
hade flera dagar före permissionen uppmanat assistenten L. att se till att
polisen i berörda polisdistrikt underrättades om permissionen. Det var enligt
deras uppfattning ett bestämt villkor att polisen skulle finnas tillgänglig
och vara informerad. Strax innan de skulle lämna anstalten med E. ringde
de till polisdistrikten i Södertälje, Stockholm, Uppsala och Tierp. Det visade
sig då att samtliga distrikt utom Stockholms inte var informerade om
E:s permission. Jourhavande styresmannen S. lovade dem att ta ytterliga -

173

re kontakter med polisen. När de sedan besökte E:s bostad i Farsta stod en
civil polisbil utanför med två polismän. E. var påtagligt nervös och irriterad
över detta. Härefter fortsatte de till Österbybruk där de först besökte
familjen W. De hade då inte sett några poliser sedan de lämnat Stockholm.
Vid 20.30-tiden anlände de till festplatsen, där mellan 3000 och 5 000 personer
samlats. Varken B. eller L. visste i förväg något om vilken omfattning
”eldfesten” hade; detta visade sig först då de anlände till festplatsen.
De släppte inte E. ur sikte och förutsatte hela tiden att civil polis fanns i
närheten, vilket de blivit informerade om. Plötsligt rusade E. ifrån dem
rakt in i folkmängden. De försökte genskjuta honom men misslyckades på
grund av den enorma folkträngseln. Enligt B:s och L:s uppfattning var E:s
rymning exakt planerad. B. ringde till Tierpspolisen och meddelade vad
som inträffat. Jourhavande polisman upplyste då att man inte haft någon
polisbevakning av E. B. ringde också till Uppsalapolisen, vilken ställde sig
helt oförstående till E:s permission. B. och L. riktade skarp kritik mot de
ansvariga på Hallanstalten för deras sätt att förbereda den aktuella permissionen.

S.: Han tjänstgjorde som jourhavande styresman den 9 augusti 1975.
Strax innan E:s permission skulle börja ringde han - förmodligen på begäran
av B. och L. — till Stockholmspolisen, som förklarade sig inte känna till
något om E:s permission. De lovade ändå att ordna bevakning under färden
genom Stockholms polisdistrikt. Detta meddelade han till B. och L.
och lät dem sedan lämna anstalten med E. Eftersom han redan tidigare,
troligen på fredagen, fått veta att samtliga berörda polisdistrikt var underrättade
om permissionen ansåg han det i och för sig inte nödvändigt att
ringa till polisen i Tierp. Som en extra kontrollåtgärd ringde han dit i alla
fall och fick då besked om att Tierpspolisen inte hade personal att avdela
för bevakning av E. S. rådgjorde med byråassistenlen Holm från kriminalvårdsstyrelsen,
som befann sig på anstalten vid tillfället, om vad som kunde
göras i den uppkomna situationen. Det visade sig dock ogörligt att arrangera
ytterligare bevakning. S. ansåg det inte heller möjligt att stoppa
den påbörjade permissionen.

T.f. inspektören M.: Hon hade som assistent på den avdelning där E.
var intagen regelbunden kontakt med E:s hustru. Vid planeringen av den
aktuella permissionen hade E:s hustru nämnt något i förbigående om en
fest med brasa hos familjen W., som de skulle besöka. Som M. uppfattade
saken var det fråga om en helt privat fest som skulle hållas i samband med
att E. och E:s hustru skulle hämta sin dotter. Någon dag före den aktuella
permissionen, då hon tjänstgjorde som t. f. inspektör, anmälde assistenten
L. att han av E. fått veta att ”eldfesten” var en offentlig tillställning i samband
med en lokal simskoleavslutning. M. anmodade L. att anmäla detta
för styresmannen vilket han också gjorde. - Enligt M:s åsikt tydde ingenting
i E:s uppträdande före permissionen på att rymningen var planerad.

Assistenten L.: Någon dag före permissionen talade han med E. och fick

174

då klart för sig att ”eldfesten” var en offentlig tillställning. Han fic‘- dock
inte intrycket att festen skulle samla 5 000 människor. Han rapporterade
vad han fått veta till M. och till styresmannen. Denne fann emellertid ej
skäl att vidta någon ytterligare åtgärd utan förklarade att permissionen
skulle äga rum enligt tidigare beslut. L. uppmanade därefter ett kanslibiträde,
som var sommarvikarie, att underrätta polisen i Stockholm och Tierp
om den förestående permissionen och därvid anhålla om polisbevakning.
L. fick först påföljande vecka veta att Tierpspolisen vid telefonsamtalet
med kanslibiträdet talat om att ”eldfesten” var en stor folkfest och att man
ansåg det olämpligt att låta E. få permission för att besöka festen. Kanslibiträdet
hade inte vidarebefordrat Tierpspolisens upplysningar vare sig till
L. eller till någon i anstaltsledningen.

Styresmannen anförde i sitt yttrande bl. a. följande.

Anledningen till att E. fick permission till Österbybruk var att den 6-åriga
dottern sedan flera år vistats där på somrarna hos en familj V., och det
var ett uttryckligt önskemål från samtliga medlemmar i Ers familj att permissionen
skulle förläggas till Österbybruk i samband med den årligt återkommande
eldfesten. Familjen V. hade intet att anmärka mot arrangemanget.
Att eldfesten var så välbesökt, som uppges i anmälningarna, har
jag ingen anledning betvivla, men när jag beviljade E. vistelse på festplatsen
bibringades jag den uppfattningen att festligheten var av betydligt
mindre omfång, närmast att likna vid en begränsad lokal festlighet i form
av simkursavslutning. Om jag känt till de verkliga förhållandena skulle jag
ha rådgjort med kriminalvårdsstyrelsen i ärendet. Då nu E. fick besöka
festplatsen var det flera faktorer som talade för att även det skulle gå bra,
nämligen att de båda tidigare permissionerna skötts, att E:s bevakare var
särskilt utvalda för uppdraget och att de hade ett gott förhållande till E., att
E. var tillsammans med familjen och dotterns sommarföräldrar samt att
man kunde räkna med ett rikligt uppbåd av poliser och ordningsvakter vid
ett dylikt evenemang. Detta var Ers tredje permission och han hade en
fastställd permissionsplan framför sig. Varken mina medarbetare eller undertecknad
misstänkte att E. umgicks med rymningsplaner. Om rymningen
var planerad går inte att få klarhet i men vid samtal med fru E. har hon
försäkrat att hon inte kände till makens planer - ett uttalande som emellertid
inte överensstämmer med innehållet i rapporten från vårdarna som bevakade
E.

Vad beträffar underrättelse till polismyndigheterna finns viss redogörelse
härför i vårdarnas rapport. Före permissionen, 1975-08-08, underrättades
polisen i Stockholm och Tierp om den förestående permissionen och
den tjänsteman (sommarvikarie med visat gott omdöme) som skötte telefonkontakten
med polisen rapporterade inte till undertecknad eller vederbörande
assistent om de invändningar mot permissionen som framkommer
i anmälningarna. Avsikten med polisens underrättande var naturligtvis att
polismyndigheten skulle ha vetskap om den förestående permissionen och
vara förberedda på att något kunde inträffa.

Såväl kriminalvårdsstyrelsen som undertecknad har så gott som dagligen
att ta ställning till bevakade permissioner och säkerhetsföreskrifterna
kring dessa. Ibland förläggs dylika permissioner till något idrottsevenemang
med stor publik eller till Skansen. Det förekommer också permissio -

175

ner till Stockholm med den folkträngsel och det trafikvimmel som där förekommer.

Det måste stå helt klart att varje bevakad permission är en risktagning
och fara för missbruk kan aldrig helt uteslutas. I det aktuella fallet synes
anmälarna enbart ha reagerat för det förhållandet att E. hade tillstånd besöka
festplatsen. Ansvaret för detta är undertecknads, men jag vill påstå
att en planerad rymning kunde ha iscensatts när som helst under den bevakade
permissionen.

Vad slutligen beträffar de vårdare som medföljde E. kan ingen som helst
anmärkning riktas mot dem.

I kriminalvårdsstyrelsens yttrande anfördes följande.

E. tillhör den kategori intagna beträffande vilka beslut om korttidspermission
enligt 33 § Kungl. Maj:ts kungörelse med vissa föreskrifter rörande
tillämpningen av lagen om kriminalvård i anstalt meddelas av kriminalvårdsstyrelsen.
Genom beslut den 25 juni 1975 beviljades E. särskild bevakad
permission bl. a. i början av augusti 1975. Det ankom därefter på styresmannen
vid anstalten att närmare bestämma om tid och plats samt att
ställa erforderliga villkor i övrigt för permissionen.

Som framgår av handlingarna i ärendet var syftet med permissionen att
hämta E:s dotterfrån hennes sommarvistelse hos familjen W. och att i samband
därmed delta i en ”eldfest”. Eldfestens karaktär av stor folkfest uppdagades
först när permissionen påbötjats den 9 augusti. Anledningen härtill
synes, såsom framgår av de upplysningar som de olika inblandade befattningshavarna
lämnat, vara att ingen från början haft anledning tro annat
än att eldfesten var en tillställning av närmast privat karaktär. När styresmannen
av L. fått veta att så icke var fallet fann han trots detta ej skäl
att företa någon ytterligare utredning om festens omfattning och karaktär.

Vårdarna B. och L., som tjänstgjorde som bevakning under permissionen,
har i sin rapport bl. a. uppgett att E. före permissionen uppträtt på ett
sådant sätt att det fanns ”sannolika skäl att misstänka att en rymning var
förestående”. Utredningen har visat att dessa iakttagelser, som möjligen
kunnat ha viss betydelse vid bedömningen av huruvida permission skulle
komma till stånd beklagligt nog ej vidarebefordrats till styresmannen eller
någon annan ansvarig tjänsteman.

Enligt 35 § kriminalvårdsstyrelsens cirkulär 2/1975, det så kallade anvisningscirkuläret,
skall, där så anses erforderligt genom styresmannens försorg
underrättelse om permission lämnas till polismyndigheten i den ort,
där den permitterade huvudsakligen skall vistas under permissionen. Sådan
underrättelse skall alltid lämnas bl. a. vid korttidspermission för den
som vistas i anstalt för att undergå internering och är dömd för brott mot
annans personliga säkerhet.

Vid kriminalvårdsanstalten Hall ankommer det enligt praxis på kanslipersonalen
att ombesörja föreskriven underrättelse om permission till polisen.

I enlighet härmed kontaktades polisen i Stockholm och Tierp den 8 augusti
på L:s anmodan av ett kanslibiträde, som var tillfälligt anställd som
vikarie över sommaren. Som framgår av utredningen vidarebefordrade
hon inte Tierpspolisens negativa inställning till den kommande permissionen
och grunden därför till L. eller någon i anstaltsledningen.

Styresmannen har för avsikt att erinra kanslipersonalen vid anstalten om

176

vikten av att sådana upplysningar och andra informationer som lämnas av
polisen vid t. ex. underrättelse från anstalten om permission omgående anmäls
för ansvarig tjänsteman eller anstaltsledningen.

Som styresmannen anfört i sitt yttrande innefattar även en bevakad permission
ett visst mått av risktagande. Fara för missbruk av permissionen
kan självfallet aldrig helt uteslutas. Styresmannen har uppgett att han, om
han känt till eldfestens storlek och karaktär hade rådgjort med kriminalvårdsstyrelsen
i ärendet.

Av utredningen synes framgå att främst två omständigheter samverkat
till att frågan om den aktuella permissionen inte kom att tas upp till förnyad
prövning. Den ena omständigheten är det faktum att anstaltsledningen alltför
sent erhöll kunskap om eldfestens omfattning. Anstaltsledningen borde
enligt styrelsens uppfattning, särskilt med hänsyn till de olikartade uppgifter
som av olika personer lämnades om festens karaktär, i god tid före permissionen
ha kontrollerat dessa uppgifter för att själv bilda sig en uppfattning
därom. Den andra samverkande omständigheten är att Tierpspolisens
upplysningar inte vidarebefordrades till anstaltsledningen, vilket uppenbarligen
berott på bristande rutin hos den sommarvikarie som på L:s uppdrag
ombesörjde underrättelsen till polisen.

Enligt styrelsens mening bör det ankomma på handläggande tjänsteman
och inte kanslipersonal att ombesörja sådan underrättelse till polisen varom
talas i 35 § anvisningscirkuläret.

Genom styrelsens utredning kan dock ej anses ha framkommit att någon
befattningshavare vid kriminalvårdsanstalten Hall gjort sig skyldig till
tjänstefel i samband med handläggningen av det aktuella permissionsärendet.

En av klagandena inkom med påminnelser och anförde härvid bl. a. följande.

I utredningen framkommer vikten av att civilklädd polis skulle biträda
under permissionen. Undertecknad ställer sig frågande om polisen vid liknande
permissioner är skyldig att på begäran av någon kriminalvårdsanstalt
biträda kriminalvårdspersonal med bevakning. I det aktuella fallet erhölls
ej någon hjälp med bevakning av permissionen av bl. a. polisen i Uppsala
och Tierp. Vakthavande befäl i Tierps polisdistrikt uppger enligt
KVS’ utredning att man endast hade fyra polismän i tjänst den aktuella
permissionsdagen, och kunde således ej avdela någon av dem för bevakning.
Då personalläget inom vissa polisdistrikt är starkt begränsad, torde
liknande situationer uppkomma i framtiden. Undertecknad vill att JO utreder
om polisen är skyldig att vid permissioner biträda kriminalvårdspersonal
med bevakning.

Ärendet remitterades härefter till rikspolisstyrelsen för yttrande i frågan
huruvida polisen är skyldig att biträda kriminalvårdens personal med bevakning
av intagna under bevakade permissioner från kriminalvårdsanstalt.

Rikspolisstyrelsen anförde följande.

Någon lagstadgad skyldighet för polismyndighet att biträda i sådant avseende
föreligger inte. Ej heller i övrigt torde någon sådan skyldighet kun -

177

na anses finnas. Härtill kommer att polisväsendets resurser är så ansträngda
att de inte skulle räcka till för att sköta en sådan uppgift på ett godtagbart
sätt. Det ankommer på kriminalvårdsmyndighet att besluta om permission
och om de villkor som eventuellt bör förknippas med permission.
Det måste också - enligt rikspolisstyrelsens mening - ankomma på kriminalvården
att ställa de resurser till förfogande som krävs för bevakning av
permission. Däremot är det självklart att polisen är skyldig att lämna den
hjälp som erfordras om oförutsedda och riksfyllda situationer uppkommer
under bevakade permissioner.

JO Wigelius anförde följande i beslut den 12 oktober 1976.

För att underlätta anpassningen i samhället kan intagen i kriminalvårdsanstalt
enligt 32 § första stycket kriminalvårdslagen (1974:203) beviljas
tillstånd att lämna anstalten för viss tid (korttidspermission), om ej avsevärd
fara för missbruk föreligger. Korttidspermission får också ges, om annan
särskild anledning föreligger därtill. I samma paragrafs andra stycke
stadgas, att vissa intagna får beviljas korttidspermission endast om synnerliga
skäl föreligger därtill. Denna bestämmelse gäller intagen i sluten anstalt
som dömts till fängelse i lägst två år eller till internering med en minsta
tid av två år eller mer, om det med hänsyn till att han saknar fast anknytning
till riket eller eljest kan befaras att han är särskilt benägen att avvika
och fortsätta en brottslig verksamhet, vilken på grund av omfattning och
inriktning är av särskilt allvarlig karaktär. Enligt paragrafens tredje stycke
får för korttidspermission ställas de villkor som kan anses erforderliga beträffande
bl. a. vistelseort. Där stadgas också att det, om noggrann tillsyn
är behövlig, kan ges föreskrift om bevakning.

Enligt 108 § kriminalvårdsstyrelsens cirkulär nr 1/1974, vårdcirkuläret,
skall återkommande korttidspermission vid längre anstaltstid regelmässigt
ingå som ett led i behandlingen (regelbunden permission). Oavsett anstaltstidens
längd kan dock korttidspermission förekomma, om särskild
anledning till permission föreligger (särskild permission).

Innan kriminalvårdslagen trädde i kraft den 1 juli 1974 fanns bestämmelser
om korttidspermission i 36 § behandlingslagen. Där föreskrevs att om
fara för missbruk inte kunde anses föreligga intagen kunde få tillstånd att
besöka närstående som var svårt sjuk eller att bevista närståendes begravning.
Han kunde också i annat fall, då det med hänsyn till anstaltstidens
längd eller eljest fanns starka skäl för det, få lämna anstalten för viss kort
tid. Även enligt då gällande vårdcirkulär kunde korttidspermission vara av
två slag, regelbunden permission som ett led i behandlingen och särskild
permission om starka skäl förelåg.

Bestämmelserna om korttidspermission i 36 § behandlingslagen hade
varit i sak oförändrade sedan 1945. Som anförts i justitiedepartementets
promemoria (Ds Ju 1973:9 s. 181) angående ny lagstiftning om kriminalvård
i anstalt m. m. hade trots detta antalet korttidspermissioner ökat av -

12 Riksdagen 1977178. 2 sami. Nr I

178

sevärt under årens lopp. Denna utveckling hade sin grund i det förhållandet
att kriminalvårdsstyrelsens praxis fortlöpande hade utvidgats när det
gäller att bedöma vad som skulle anses vara ”starka skäl” för att en intagen
skulle få lämna anstalten för viss kortare tid.

Kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården (KAIK) framhöll
i sitt betänkande (SOU 1971:74 s. 154) att det stora antalet permissioner
i och för sig medförde vissa risker för missbruk men att frågan huruvida
permissionsinstitutet ytterligare borde utvidgas borde bedömas enbart
med hänsyn till de fördelar från behandlingssynpunkt som ett ökat antal
permissioner kunde föra med sig. Beträffande de regelbundna permissionerna
anförde KAIK vidare bl. a. följande.

Enligt kommitténs åsikt får den hittillsvarande utvecklingen anses ge vid
handen att de behandlingsmässiga fördelarna av systemet med regelbundna
permissioner vida överväger nackdelarna därav. Varje permission bör
dock föregås av en individuell noggrann bedömning av den säkerhetsrisk
som kan föreligga.

I anslutning till redan förekommande praxis föreslår kommittén att lagtexten
utformas på ett sådant sätt att den gör det möjligt att ytterligare utvidga
användningsområdet för korttidspermissionema, såväl de regelbundna
som permissionerna av särskild anledning. Då det gäller de regelbundna
permissionerna som avses utgöra ett led i behandlingen anser kommittén
att det inte är nödvändigt att uppehålla ett formellt krav på att ingen
eller ringa fara för missbruk skall föreligga. Kommittén förutsätter dock att
en bedömning av eventuell fara för missbruk sker innan sådan permission
beviljas. Det bör inte vara uteslutet att permission beviljas även om en viss
sådan fara föreligger. Det bör kunna ske om de behandlingsmässiga skälen
för permission är starka och det missbruk man har att räkna med inte är av
allvarligare art.

Angående de särskilda korttidspermissionema anfördes följande.

Enligt kommitténs uppfattning har denna permissionsform fyllt en stor
uppgift - även ur behandlingssynpunkt - och kommer att behövas även i
fortsättningen. Det är givet att den särskilda permissionen kan innebära
avsevärda risker för permissionsmissbruk. En sådan permission kan bli
aktuell redan i böljan av antaltstiden innan man haft möjlighet att bilda sig
en uppfattning om den intagne. Omständigheterna kan vidare vara så ömmande
att man av humanitära skäl inte anser sig kunna vägra en sådan permission
även om en intagen tidigare gjort sig skyldig till permissionsmissbruk.
Även om dessa svårigheter i viss mån kan lösas genom en bevakad
permission kan syftet med permissionen i vissa fall förfelas om permittenten
inte kan sammanträffa enskilt med sina anhöriga.

Då de förhållanden som kan inverka på en eventuell bedömning av frågan
om särskild permission bör ges är så skiftande bör det enligt kommitténs
mening överlämnas till kriminalvårdsstyrelsen att närmare ange
vilka synpunkter som bör beaktas vid denna prövning. Kommittén anser
dock att det alltjämt bör gälla att ingen eller ringa fara för missbruk får
föreligga.

179

Mot bakgrund av det anförda föreslog KAIK en bestämmelse som innebar
att intagen som ett led i behandlingen kunde beviljas tillstånd att lämna
anstalten för viss tid (korttidspermission) och att sådan permission också
fick ges, om särskild anledning fanns och faran för missbruk var ringa. Kriminalvårdsberedningen
instämde med vissa reservationer i KAIK:s synpunkter
rörande korttidspermissionema (SOU 1972:64 s. 212).

I den ovan nämnda promemorian angående ny lagstiftning om kriminalvård
i anstalt m. m. anfördes att de regelbundna korttidspermissionema utgör
ett led i kriminalvårdens åtgärder för att underlätta den intagnes anpassning
i samhället. Deras värde från angivna synpunkt torde vara så betydande
att avgörande hinder inte bör föreligga mot en ordning som innebär
att intagen kan få komma i åtnjutande av sådana permissioner även om
det föreligger en viss risk för missbruk. I regel bör permission vägras endast
om faran för missbruk är avsevärd.

Beträffande särskild korttidspermission anfördes i promemorian följande
(s. 189).

Bestämmelsen härom i behandlingslagen (36 §) föreskriver att sådan permission
får ges endast om fara för missbruk inte kan anses föreligga. Denna
begränsning kan i förevarande fall synas särskilt motiverad eftersom
permissionen kan bli aktuell på ett mycket tidigt stadium av anstaltsvistelsen
innan man fått möjlighet att bilda sig en uppfattning om den intagnes
pålitlighet. Å andra sidan bör beaktas att det kan föreligga speciellt starka
skäl för permission i nu åsyftade fall och att risken för missbruk kan neutraliseras
genom att den intagne ställs under bevakning. Frånvaro av risk
för missbruk torde därför knappast behöva uppställas som en förutsättning
för sådan korttidspermission som kan ges av särskild anledning.

I propositionen (1974:20) som låg till grund för kriminalvårdslagen
konstaterade departementschefen (s. 93 f) att regelbunden korttidspermission
så småningom kommit att bli ett normalt inslag i anstaltsvård för flertalet
intagna som inte tillhör det s. k. korttidsklientelet. Departementschefen
anförde vidare bl. a. följande

Som framgår av vad förut anförts utgör de regelbundna korttidspermissionema
ett viktigt led i kriminalvårdens åtgärder för att underlätta den intagnes
anpassning i samhället. Deras värde från angivna synpunkt är enligt
min mening så betydande att avgörande hinder inte bör föreligga mot en
ordning som innebär att en intagen skall kunna få komma i åtnjutande av
sådana permissioner även om det föreligger en viss risk för missbruk. Som
föreslagits i promemorian bör därför i regel permission vägras endast om
faran för missbruk är avsevärd. När det härefter gäller korttidspermission
av annan särskild anledning, t. ex. för att den intagne skall kunna besöka
närstående som är svårt sjuk eller närvara vid närståendes begravning, bör
beaktas att det kan föreligga speciellt starka skäl för permission i nu åsyftade
fall och att mera påtagliga risker för missbruk i regel bör kunna neutraliseras
genom att den intagne ställs under bevakning. Jag ansluter mig därför

180

till promemorieförslaget att frånvaro av risk för missbruk inte bör uppställas
som en uttrycklig förutsättning för sådan korttidspermission som kan
ges av särskild anledning.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår att korttidspermission kommit
att beviljas i allt större omfattning. Innan kriminalvårdslagen trädde i
kraft var dock en förutsättning för sådan permission - både regelbunden
och särskild — att fara för missbruk inte kunde anses föreligga. Härvidlag
skedde en väsentlig förändring när kriminalvård slagen infördes: korttidspermission
kan nu beviljas om ej avsevärd fara för missbruk föreligger.
Vilken grad av risk för missbruk som kan accepteras kan givetvis inte generellt
anges. Det ankommer på vederbörande beslutsfattare att i vaije enskilt
fall avgöra den saken; vaije permission bör, såsom KAIK uttalade i
det ovan citerade betänkandet, föregås av en individuell noggrann bedömning
av den säkerhetsrisk som kan föreligga.

Av handlingarna i det nu aktuella ärendet framgår att E. påbörjade verkställigheten
av den påföljd han nu avtjänar den 7 november 1974. Han beviljades
sedan särskild korttidspermission för första gången den 2 juni
1975. Genom beslut den 25 juni fastställde kriminalvårdsstyrelsen en permissionsplan
för E. För år 1975 innebar den att han beviljades särskilda bevakade
dagspermissioner, sex timmar jämte restid, i början av augusti, oktober
och december och därefter särskild beledsagad permission under jul
eller nyår. Enligt beslutet ankom det på vederbörande styresman att närmare
bestämma tid och plats samt att ställa erforderliga villkor i övrigt för
respektive permission. Beslutet ändrades sedan på det sättet att den permission
som E. skulle ha haft i december ägde rum i juli i stället. Både från
denna permission och från den tidigare återkom E. utan anmärkning. Såvitt
framgår av tillgängliga handlingar var det huvudsakliga syftet med permissionerna
att E. skulle få tillfälle att träffa sin hustru och sin dotter. Mot
bakgrund av det anförda finner jag inte anledning till kritik mot kriminalvårdsstyrelsen
för dess beslut den 25 juni 1975. När det sedan gäller den
närmare utformningen av den aktuella permissionen, som enligt beslutet
skulle bestämmas av anstaltsledningen, har man enligt vad som framkommit
vid utredningen på anstalten inte haft klart för sig att den fest som E.
tillåtits besöka hade karaktären av en stor folkfest. Även om man känt till
”eldfestens” omfattning och inte tillåtit E. att besöka den torde dock, som
styresmannen anfört, en planerad rymning kunnat iscensättas när som
helst under permissionen. Det är således inte alldeles säkert att rymningen
kunde ha undvikits om E. inte fått besöka festen. Frågan är då om permissionen
överhuvudtaget borde ha kommit till stånd den aktuella dagen. De
vårdare som bevakade E. hade, liksom annan personal, lagt märke till att
E. var orolig och nervös inför permissionen. Detta tillsammans med vissa
andra iakttagelser gjorde att de hade skäl misstänka att en rymning planerades.
Dessa iakttagelser framfördes dock inte till anstaltsledningen. Med

181

beaktande av vad som nu anförts kan jag inte finna att anstaltsledningen
handlade felaktigt genom att låta permissionen komma till stånd i planerad
omfattning.

Jag vill i detta sammanhang tillägga följande. De vårdare som tjänstgör
som bevakare under permissioner har en svår uppgift, och de kan under
permissionens gång ställas inför situationer som gör uppdraget svårare än
vad som kunnat förutses från början. Det kan exempelvis vara så att den
permitterade skall besöka lokaler eller andra platser som bevakningspersonalen
inte sett tidigare och som visar sig vara sådana att ett besök där avsevärt
skulle försvåra bevakningsuppdraget. Det kan ifrågasättas om inte de
bevakande tjänstemännen i sådana oförutsedda situationer borde ges möjlighet
att besluta om att inskränka permissionen. I det aktuella fallet skulle
man alltså kunna tänka sig att B. och L. kunde ha beslutat att inställa besöket
på ”eldfesten” när de kom till platsen och fick en uppfattning om arrangemangets
omfattning. Jag är medveten om att sådana beslut skulle
ställa stora krav på de tjänstemän som utför bevakningen; det torde dessutom
vara nödvändigt att den befattningshavare som fattat permissionsbeslutet
underlättar bevakningsuppdraget genom att i förväg gå igenom permissionens
förlopp med dem som skall utföra bevakningen och i möjlig
mån ge instruktioner för hur de skall agera i olika situationer. Jag vill med
det sagda inte på något sätt kritisera någon befattningshavare när det gäller
E:s permission utan jag vill endast peka på en möjlighet att göra bevakning
under permission effektivare och kanske också försvåra att rymningar under
permission planeras.

Vad angår polisens roll i samband med permission kan följande sägas.
Enligt 35 § andra stycket anvisningscirkuläret skall vid korttidspermission
för den som vistas i anstalt för att undergå internering och som dömts för
brott mot annans personliga säkerhet underrättelse alltid lämnas till polismyndighet
på den ort, där den permitterade huvudsakligen skall vistas under
permissionen. Som styresmannen anfört är avsikten med sådan underrättelse
att polisen skall vara förberedd på att något kan komma att inträffa.
Någon skyldighet för polismyndighet att biträda vid bevakning föreligger
däremot inte. Det måste således, som rikspolisstyrelsen anfört, ankomma
på kriminalvården att ställa erforderliga resurser till förfogande för
bevakning.

I frågan om vem på anstalten som skall underrätta polisen delar jag kriminalvårdsstyrelsens
uppfattning. Det bör således ankomma på handläggande
tjänsteman att ombesöija sådan underrättelse.

Slutligen vill jag tillägga följande. Frågan om permission från kriminalvårdsanstalt
har särskilt på senare tid varit föremål för debatt bl. a. i massmedia.
Det har därvid gjorts gällande att intagna som erhållit permission i
allt större utsträckning missbrukar permissionerna och begår nya brott under
den tid de är avvikna. Mot bakgrund av den förda debatten kunde det
måhända vara befogat med en undersökning från min sida av de problem

182

som onekligen är förknippade med permissionerna. Jag har emellertid erfarit
att en arbetsgrupp med representanter från justitiedepartementet, kriminalvårdsstyrelsen
och rikspolisstyrelsen tillsatts för att utreda bl. a. problemen
med rymningar i samband med permission. Eftersom de aktuella
frågorna sålunda kommer att utredas finner jag inte anledning att i detta
sammanhang ta något initiativ i saken.

Avvikande under bevakad permission från kriminalvårdsanstalt

Den 20 december 1976 hemställde JO Wigelius att kriminalvårdsstyrelsen
ville inkomma med upplysningar och yttrande angående omständigheterna
vid Karl Paucksch’ flykt den 16 december under en bevakad permission
från kriminalvårdsanstalten Norrköping.

Kriminalvårdsstyrelsen inkom den 11 februari 1977 med yttrande, till
vilket var fogat dels av styresmannen vid Norrköpingsanstalten verkställd
utredning, dels Paucksch’ behandlingsjournal.

Av den av Norrköpingsanstalten företagna utredningen framgick bl. a.
följande.

Genom beslut den 28 april 1976 beviljade kriminalvårdsstyrelsen
Paucksch tills vidare, under förutsättning av välförhållande, särskilda bevakade
permissioner sex timmar inklusive restid varannan månad med
böljan i juni 1976. Paucksch hade därefter fram till den 27 november fyra
permissioner som avlöpte utan anmärkning. Den 6 december ansökte han
hos styresmannen om permission ”under vecka 51”. Enligt anteckning i
behandlingsjournalen beviljades ansökan av styresmannen, anstaltsdirektören
Torsten Rundblom, vid behandlingskollegiet den 8 december, varvid
uppdrogs åt centraltillsynsmannen att ordna permissionen. Följande dag
underrättades denne om beslutet av inspektören Gunilla Arnerdal genom
ett skriftligt meddelande, i vilket även angavs att permissionen skulle äga
rum på dag under vecka 51 då personal fanns tillgänglig, att permissionen
skulle planläggas av tillsynsmannen och att denne skulle meddela polisen i
Norrköping om permissionen.

T.f. tillsynsmannen Gösta Lindahl uppgav vid förhör bl. a. följande.
Han fick den 9 december skriftligt besked av inspektören om Paucksch’
permission. Den 13 eller 14 december meddelade han Norrköpingspolisen
att Paucksch skulle ha permission den 16 december. Lindahl uppdrog åt
vårdarna Strömberg och Ahlgren att bevaka Paucksch, vilken informerades
om permissionen den 14 eller 15 december. Beträffande planeringen av
permissioner brukar Lindahl höra med den intagne om vad han har för önskemål
och därefter jämka ihop, så att bestämmelserna följs. Han talade
därför med Paucksch, som inte ville ange om han skulle äta ute under per -

183

missionen eller vilka affärer han skulle besöka. Någon preciserad plan var
därför inte möjlig att göra upp. Lindahl gav alltså inga speciella instruktioner
till vårdarna annat än att de skulle vistas i Norrköping och handla julklappar.
Ingen av vårdarna frågade heller något. Ibland har det hänt att
styresmannen kallat in vårdarna för instruktioner före en permission. Lindahl
vet inte om vårdarna var inkallade denna gång. — Paucksch är känd
för att uppträda så korrekt under sina permissioner, att personalen nästan
erbjudit sig att ställa upp som bevakare. Det är en väldig skillnad mellan att
skaffa folk till hans permissioner och till andra intagnas. Paucksch uppträdde
före permissionen på samma sätt som han brukar.

De vårdare som bevakade Paucksch, Staffan Strömberg och Bo Ahlgren,
uppgav vid förhör bl. a. följande.

Strömberg: Han fick inga instruktioner om permissionen annat än att
den skulle tillbringas i Norrköping. Då permissionen, under vilken Strömbergs
privatbil användes, påbörjades körde de först till en blomsteraffär.
Efter att ha besökt en frisör begav de sig sedan till hotell Standard för att
dricka kaffe. Där fick de flytta sig flera gånger mellan olika bord innan de
kunde slå sig ned. Efter att ha druckit kaffe bestämde de sig för att äta.
Strömberg ansåg att restaurang Palace var ett bevakningstekniskt bättre
ställe än en lunchbar och de begav sig därför dit. Efter måltiden uträttade
Paucksch en del ärenden, varefter de körde till varuhuset Domus’ parkering.
Strömberg och Ahlgren, som satt i framsätet, gick ur bilen samtidigt.
Sedan Strömberg låst bildörren och skulle gå runt bilen hörde han Ahlgren
skrika. Han tittade över biltaket, varvid Paucksch såg helt normal ut. Ahlgren
syntes inte till. Strömberg gick runt bilen, såg Ahlgren stå dubbelvikt
och hann precis få upp armen och blunda då Paucksch kastade peppar på
honom, vilket fick till följd att han hade svårt att se under omkring en och
en halv minut. Han såg emellertid Paucksch försvinna mot hissdörrarna.
Från varuhuset ringde Strömberg därefter till polisen. Efter omkring 30 minuter
återvände han och Ahlgren till anstalten. - Strömberg känner
Paucksch ganska väl men hade inte tidigare bevakat denne under någon
permission eller transport. Paucksch uppträdde som vanligt under permissionen.
Han var inte nervös utan välbalanserad och ”flöt lite ovanpå”.
Ingenting som tydde på att han tänkte avvika inträffade innan han avvek,
utom möjligen att en bil av okänd anledning tutade på dem vid Rådstugugatan.
Beträffande pepparinnehavet anser Strömberg att Paucksch’ enda
möjlighet att få tag på peppar borde ha varit under besöket på Standard,
där de flyttade mellan flera olika bord.

Ahlgren: När de stannat på Domusparkeringen gick han och Strömberg
ur bilen samtidigt. När Strömberg låst sin bildörr fällde Ahlgren fram ryggstödet
så att Paucksch kunde komma ut. När Paucksch rätade på sig efter
att ha klivit ur bilen sträckte han fram sin halvöppna hand - snabbt så att
det nästan blev ett slag - och ”mosade” in peppar i ögonen på Ahlgren,
som inte hann reagera utan skrek till och böjde ned ansiktet när ögonen

184

började svida. Han blev förblindad och såg varken Paucksch eller Strömberg.
— Ahlgren visste att polisen alltid meddelades om Paucksch’ resor,
men han had° också hört att polisen inte alltid ställde upp med bevakning.
Både han och Strömberg hade gärna sett att polisen varit med, men ingenting
tydde på att så var fallet. Paucksch såg sig några gånger om efter polisen
och berättade om vilken ”uppvaktning” han haft tidigare. Paucksch
uppträdde trevligare under permissionen än han brukar göra på anstalten.
Han var mera lättpratad och visade inga tecken på nervositet eller annan
förändring. - Ahlgren anser sig inte ha fått den information han borde ha
fått före permissionen. Det hade t. ex. varit värdefullt att veta huruvida polisen
var med eller ej. Han borde också fått reda på om något var förbjudet
att göra. Permissionen kunde då ha lagts upp så att den blev lättare för vårdarna
att genomföra.

Rundblom uppgav som komplettering till utredningen bl. a. följande.

Vid kollegiet 1976-12-08 bifölls Paucksch i enlighet med Kriminalvårdsstyrelsens
beslut bevakad permission under vecka 51. Inspektören vid anstalten,
som handlägger ärenden rörande fängelsefångar, uppdrog åt centraltillsynsmannen
att planlägga denna permission. Tillsynsman Gösta
Lindahl som hörts i utredningen, uppger att han 1976-12-14 sedan han fastställt
dag för permissionen underrättade inspektören om detta och om vilka
vårdare som skulle medfölja. Någon underrättelse om detta lämnades
dock inte av någon anledning till mig, utan jag underrättades först strax innan
permissionen och skrev då på permissionssedeln. Av den anledningen
lämnades heller inga instruktioner om permissionen till vårdarna av mig.
Nämnas bör att detta var Paucksch nionde permission inom loppet av ett
år.

Vad beträffar mera allmänna synpunkter på Paucksch permission och
hans rymning vill jag anföra följande.

Vid en granskning av denna permission framgår det att smärre fel kan ha
begåtts både vad gäller planläggningen och genomförandet av den. Dessa
fel torde dock inte på något sätt kunna sättas i samband med hans rymning.
I och med att Paucksch bifölls förflyttning från östra avdelningen på anstalten
till gemensamhetsavdelningen och bifölls bevakade permissioner
varannan månad måste han ha bedömts som mindre rymningsbenägen och
samhällsfarlig än tidigare.

Jag vill framhålla att jag delade denna bedömning och hade under
Paucksch vistelse här på anstalten ingen anledning ändra uppfattning.
Paucksch hade under hela sin vistelse på anstalten uppfört sig oklanderligt
och skött alla vistelser utanför anstalten - permissioner och läkarbesök -helt utan anmärkning. Min uppfattning var således den att Paucksch hade
för avsikt att klara av sin återstående strafftid fram till den villkorliga frigivningen
i juni 1978. Han hade visserligen gjort enträgna framställningar
om att få byta miljö och få vistas under mer öppna former för behandling
av sin sjukdom, tbc, men han bedömdes för den skull inte som rymningsbenägen.

Avslutningsvis vill jag framhålla att något fel eller någon försummelse
från anstaltens sida som möjliggjort Paucksch rymning torde inte ha begåtts.

185

I kriminalvårdsstyrelsens yttrande anfördes följande.

Enligt 32 § lagen om kriminalvård i anstalt får intagen som avses i 7 §
tredje stycket och på skäl som där anges är placerad i sluten anstalt beviljas
korttidspermission endast om synnerliga skäl föreligger. Vidare gäller
att det, därest noggrann tillsyn är behövlig, kan föreskrivas att den intagne
under permissionen skall vara ställd under bevakning.

I prop. 1974: 20 med förslag till ny lagstiftning om kriminalvård i anstalt
m. m. utvecklar departementschefen närmare bakgrunden till bestämmelserna
i detta lagrum (s. 95). Departementschefen framhåller sålunda att avsikten
med förevarande särbestämmelser givetvis inte är att intagna som
tillhör ifrågavarande kategori av brottslingar i praktiken skall vara helt avskurna
från möjligheten att få permission samt pekar i detta sammanhang
på möjligheten att låta korttidspermission äga rum under bevakning. Det
betonas vidare uttryckligen i departementschefsanförandet att denna möjlighet
bland annat kan utnyttjas då korttidspermissioner ifrågakommer för
de kategorier lagöverträdare som bör vara underkastade särskilda restriktioner
ifråga om sådan permission och att en bevakad permission i dylika
fall kan framstå som det enda tänkbara alternativet.

Karl Reinhard Paucksch, 381227, västtysk medborgare, dömdes 1973-06-21 av Stockholms tingsrätt för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling
till fängelse 8 år med avräkning 210 dagar för häktningstid. Domen
fastställdes av Svea Hovrätt 1973-08-30. Kungl. Maj: t meddelade i
beslut 1973-11-19 ej prövningstillstånd. Efter att ha varit häktad sedan
1973-02-02 böljade Paucksch verkställigheten 1973-11-19. Två tredjedelar
av verkställighetstiden skulle enligt den strafftidsresolution som gällde före
nu aktuellt avvikande inträffa 1978-06-01.

Verkställigheten av Paucksch’ påföljd kännetecknades under mycket
lång tid av osedvanlig restriktivitet. Från verkställighetens början fram till
september 1975 vistades Paucksch på kriminalvårdsanstalten Kumla, till
en början placerad i enrum jämlikt 20 § andra stycket lagen om kriminalvård
i anstalt. Senare, sedan läkare konstaterat att psykosomatiska hinder
förelåg för sådan placering (doktor B Lindgren i intyg 1974-10-31), i gemensamhet
med ett fåtal andra intagna på en så kallad specialavdelning, även
där med långt gående restriktioner, särskilt ifråga om kontakter utåt.

1975-09-23 överflyttades Paucksch till kriminalvårdsanstalten Norrköping
och placerades på dess specialavdelning, vilken till funktion och utnyttjande
i stort sett svarar mot specialavdelningen på Kumla. Först 1976-06-08 medgavs Paucksch överflyttning till normal gemensamhetsavdelning
på Norrköpingsanstalten.

Fram till slutet av 1975 medgavs ej permission i någon form för
Paucksch. En första bevakad permission, omfattande fyra timmar, ägde
rum 1975-12-15. Därefter har Paucksch kommit i åtnjutande av ytterligare
åtta kortvariga permissioner, samtliga bevakade. Permissionerna har kommit
till stånd efter prövning av kriminalvårdsstyrelsen för vaije särskilt tillfälle
eller med stöd av principbeslut av styrelsen.

Från läkarhåll har vid olika tillfällen under Paucksch’ verkställighet
gjorts gällande att ur medicinsk-psykiatrisk synpunkt risker förelegat med
den långvariga och hårt slutna anstaltsvistelse som Paucksch varit underkastad.
Härtill kommer att vid röntgenundersökning konstaterats en fläck
på Paucksch’ ena lunga vilken diagnostiserats som misstänkt tuberkulos.
Fläcken, som vid upprepad kontrollröntgen varit oförändrad, har behand -

186

lats medicinskt. Thoraxkirurgisk expertis har inte ansett operativt ingrepp
vara påkallat. Det har inte kunnat uteslutas att sjukdomstillståndet varit
psyko-somatiskt betingat. Ett erbjudande om placering på den slutna riksanstalten
Österåkers särskilda sjukavdelning för tbc-patienter avvisades
av Paucksch.

Den allvarliga arten av Paucksch’ brottslighet samt hans av långt straff
och internationell bakgrund presumerade rymningsbenägenhet har kriminalvårdsstyrelsen
haft att väga mot den av en samlad läkarexpertis klart
ådagalagda regressionen av Paucksch’ fysiska och psykiska status. Härvid
har kriminalvårdsstyrelsen av allmänhumanitära skäl och för att om möjligt
förhindra bestående skador av frihetsberövandet efterhand ansett sig
böra medge vissa lättnader i den mycket restriktiva regim som Paucksch
under lång tid varit föremål för. Överflyttandet till gemensamhetsavdelning
på Norrköpingsanstalten och de under senaste året medgivna ”lufthålspermissionema”
under bevakning är att uppfatta som uttryck för denna
inställning.

Beträffande permissionen 1976-12-16, varifrån avvikande skedde, kan
konstateras att densamma grundar sig på ett principbeslut av kriminalvårdsstyrelsen
1976-04-28, varigenom Paucksch medgavs att tills vidare
erhålla permission sex timmar inklusive restid varannan månad med början
i juni månad 1976. (Beslutet återfinns i kopia i bilagda utredning.) Före
den här närmast aktuella permissionen hade Paucksch haft ett flertal väl
skötta bevakningspermissioner. Han hade vidare under bevakning fått företa
ett femtontal besök hos läkare och tandläkare. Även dessa vistelser
utom anstalt hade förlöpt utan anmärkning. Av Paucksch’ strafftid återstod
vid rymningstillfället endast ca halvtannat år.

I kriminalvårdsstyrelsens rundskrivelse nr 75/1976 har styrelsen lämnat
anvisningar beträffande handläggningen av bland annat bevakade permissioner.
Härav framgår att, innan bevakad permission äger rum, skall den
noga planeras, varvid medföljande bevakare såväl som berörd intagen
skall informeras om ändamålet med permissionen samt om de villkor som
skall gälla. Också frågan om intagande av måltid under permissionen regleras
i rundskrivelsen. Permission får således ej beviljas, om huvudändamålet
är restaurangbesök. Om permissionen förlagts till sådan tid, att måltid
ej kan intagas på anstalten, skall förtäring intas på lämpligt näringsställe.

Vid den nu aktuella permissionen uppdrog styresmannen åt tillsynsmannen
i anstaltens centralvakt att planlägga permissionen. I planeringen ingick
skyldighet att i förväg underrätta polisen.

Polisen i Norrköping var underrättad i förväg om den aktuella permissionen.
Härifrån har man underhand uppgivit, att man meddelat att personella
resurser inte fanns tillgängliga för särskild uppsikt vid det aktuella tillfället.

Permissionens förlopp fram till avvikandet har återgivits i rapport från
vårdarna Strömberg och Ahlgren samt i protokoll avseende förhör på anstalten
med nämnda vårdare. Det har därvid framkommit bland annat att
vårdarna tillsammans med Paucksch besökte restaurant Palace i Norrköping
och där intog förtäring. Valet av näringsställe kan i och för sig diskuteras.
Vårdarna har uppgivit att vid tidpunkten för måltidens intagande andra
näringsställen än den aktuella restaurangen var så fullsatta att de för att
undvika uppmärksamhet och kunna utöva god tillsyn valde denna. Styrelsen
menar att den avgivna förklaringen bör kunna under omständigheterna
accepteras. Inte heller har styrelsen anledning ifrågasätta riktigheten av

187

vårdarnas uppgift om att de hade för avsikt att stå för förtäringen var och
en för sig, ehuru Paucksch vid notans betalande lade ut för de båda andra.

Under hand har inhämtats att Paucksch kände till datum för permissionen
några dagar i förväg. Det kan konstateras att denna omständighet möjliggjort
för honom att eventuellt planera och vidtaga erforderliga förberedelser
för en flykt i samband med permissionen. Av en anteckning i
Paucksch’ behandlingsjournal framgår att avdelningschefen Amilon i kriminalvårdsstyrelsen
den 13 augusti 1976 bestämt att dagen för permission
inte får meddelas Paucksch ”i god tid”. Denna föreskrift synes inte ha
iakttagits i det aktuella fallet.

Enligt styrelsens mening kan det vidare ifrågasättas om tidpunkten för
permissionen var särskilt välvald. Dagarna före jul är trafiken på stadens
gator livlig och möjligheterna att vid en rymning försvinna i folkvimlet -såsom i verkligheten skedde - betydande.

Under alla förhållanden borde de bevakande vårdarna fått instruktioner
- i varje fall i huvuddrag - om vilka platser och lokaler som skulle få besökas
under permissionen. Att i julbrådskan förlägga del av permissionen
till ett i staden centralt beläget varuhus måste betecknas som klart olämpligt.

Med hänsyn till vad sålunda framkommit anser kriminalvårdsstyrelsen
att de båda vårdare som medföljde Paucksch under ifrågavarande permission
inte kan i avsaknad av närmare instruktioner bedömas ha brustit i sin
bevakningsskyldighet.

Enligt styrelsens uppfattning borde emellertid vårdarna ha blivit mera i
detalj instruerade om hur permissionen skulle närmare utformas, vilka lokaler
som fick besökas osv. Styrelsen menar vidare att permissionen -med tanke särskilt på att Paucksch, även om han tidigare iakttagit god
skötsamhet, ändå hela tiden utgjorde en rymningsrisk - även i övrigt borde
ha av anstaltsledningen planerats med större omsorg och med ett mer
realistiskt hänsynstagande till föreliggande omständigheter.

Samma skäl som i enlighet med vad i det föregående anförts varit av avgörande
betydelse för kriminalvårdsstyrelsens principiella ställningstagande
att medge Paucksch bevakade korttidspermissioner kan emellertid ha
färgat även anstaltsledningens bedömning av permissionernas uppläggning
och genomförande. Styrelsen vill därför inte göra gällande att de brister
som kan ha förekommit vid handläggningen av det ifrågavarande permissionsärendet
är av beskaffenhet att för någon enskild böra medföra särskilt
ansvar.

JO Wigelius uttalade följande i beslut den 11 maj 1977.

Enligt 7 § tredje stycket kriminalvårdslagen skall den som dömts till
fängelse i lägst två år eller till internering med en minsta tid av två år eller
mer placeras i sluten anstalt, om det med hänsyn till att han saknar fast
anknytning till riket eller eljest kan befaras att han är särskilt benägen att
avvika och fortsätta en brottslig verksamhet, vilken på grund av omfattning
och inriktning är av särskilt allvarlig karaktär. Intagen som avses i
denna bestämmelse och som på skäl som där anges är placerad i sluten anstalt
får enligt 32 § andra stycket kriminalvårdslagen beviljas korttidsper -

188

mission endast om synnerliga skäl föreligger därtill. Som framgår av kriminalvårdsstyrelsens
yttrande framhöll departementschefen i propositionen
som låg till grund för kriminalvårdslagen att avsikten med dessa särbestämmelser
inte är att de intagna som avses skall vara helt avskurna från
permissioner. Vidare anförde departementschefen följande (prop. 1974: 20
s. 95).

Avsikten är främst att skapa garantier för att frågan om permission i
dessa fall alltid blir föremål för en mycket noggrann och allsidig prövning. I
den mån hänsynen till samhällsskyddet i det enskilda fallet tillmäts betydelse
i en utsträckning som medför påtagliga risker för negativa följdverkningar
bör man självfallet i görligaste mån söka motverka detta genom andra
särskilda åtgärder inom anstaltsvårdens ram.

Jag vill i detta sammanhang också peka på den möjlighet som alltid föreligger
att låta korttidspermission äga rum under bevakning.

Visserligen kan en bevakad permission svårligen anordnas på ett sådant
sätt att den inte vållar ett visst obehag för permittenten. Möjligheten torde
likväl bl. a. kunna utnyttjas då korttidspermission ifrågakommer för de kategorier
lagöverträdare som enligt det anförda bör vara underkastade särskilda
restriktioner i fråga om sådan permission. Ibland kan en bevakad
permission utgöra det enda tänkbara alternativet.

I avvaktan på detaljerade anvisningar som kriminalvårdsstyrelsen håller
på att utarbeta har styrelsen i rundskrivelsen nr 75/1976 utfärdat vissa direktiv
för beviljande och genomförande av bevakade och beledsagade permissioner.
Denna rundskrivelse innehåller bl. a. följande.

4. ”Lufthålspermissioner” m.m.

Så kallad lufthålspermission är en form av bevakad permission, som i
undantagsfall kan beviljas intagen som avses i 7 § tredje stycket lagen om
kriminalvård i anstalt, då starka mentalhygieniska skäl för en kortvarig vistelse
utom anstalt bedöms föreligga i det enskilda fallet.

För intagen som av säkerhetsskäl under lång tid inte kunnat medges regelbunden
permission men som i ett senare skede av verkställigheten bedöms
böra ifrågakomma för sådan permission, kan som en förberedelse
härför beviljas en eller flera dagspermissioner under tillsyn. I sådana fall
torde beledsagade permissioner vanligen vara att föredra framför bevakade.

5. Gemensamma bestämmelser

Permission skall alltid föregås av en noggrann planering. I händelse permission
är tänkt att ske till privat bostad, i vilket fall särskild försiktighet
erfarenhetsmässigt är påkallad, vilket bör leda till yttersta restriktivitet
med permission för sådant ändamål, skall styresmannen låta kontrollera
bostadens karaktär, förslagsvis genom den lokala polismyndigheten, om
detta inte uppenbarligen är obehövligt.

I fall fråga är om permission som avses i punkt 4 ovan eller som eljest ej
beviljas för särskilt ändamål skall en permissionsplan upprättas i samråd
med den intagne med angivande av vart permissionen skall gå, de aktiviteter
som planeras och de villkor som i övrigt skall iakttas. Av säkerhetsskäl

189

kan det dock i vissa fall finnas anledning att den intagne ej informeras om
detaljplaneringen. I sammanhanget bör framhållas att permissioner vars
huvudändamål är restaurangbesök ej får beviljas. Ifall permissionen förläggs
till tid som omöjliggör intagande av måltid i anstalten skall förtäring
intas på lämpligt näringsställe. Alkoholhaltiga drycker får ej förtäras.

Tiden för permissionen skall inte sträckas utöver vad som är nödvändigt
för att tillgodose syftet.

Det åligger styresmannen att i god tid före bevakad eller beledsagad permission
noggrant informera åtföljande bevakningspersonal eller beledsagare
om ändamålet med permissionen samt om de villkor som skall gälla.
Också den intagne skall informeras härom. Ifall beledsagningen endast avser
del av permissionen skall detta dessutom anges i permissionssedeln.

Paucksch, som bedömts tillhöra den kategori intagna som avses i 7 §
tredje stycket kriminalvårdslagen, häktades den 2 februari 1973 och påbörjade
verkställigheten av det aktuella fängelsestraffet den 19 november
samma år. Behandlingen av Paucksch kännetecknades som kriminalvårdsstyrelsen
anfört under lång tid av osedvanlig restriktivitet. Sålunda hölls
han avskild från andra intagna enligt 20 § kriminalvårdslagen till den 11 november
1974, och han överfördes inte till normal gemensamhetsavdelning
förrän den 8 juni 1976. Han beviljades sin första permission den 17 december
1975, då han under bevakning fick vistas fyra timmar i Norrköping.
Därefter medgavs han fram till april 1976 ytterligare tre bevakade permissioner,
vilka liksom den första avlöpte utan anmärkning. Med ett undantag
- en permission som avsåg besök hos advokat — rörde det sig om s. k.
lufthålspermissioner som beviljades Paucksch av mentalhygieniska skäl.
Även beslutet den 28 april 1976, som låg till grund för den aktuella permissionen,
avsåg att ge Paucksch sådana permissioner varannan månad från
juni 1976 tills vidare. Med hänsyn till vad kriminalvårdsstyrelsen anfört om
bakgrunden till detta och tidigare permissionsbeslut finner jag inte anledning
till kritik mot att styrelsen beviljat Paucksch permission i angiven omfattning.

När det sedan gäller genomförandet av den aktuella permissionen vill jag
till en böljan säga att jag inte kan frigöra mig från det intrycket att
Paucksch’ flykt kunde ske på ett alltför lättvindigt sätt. Den främsta orsaken
härtill synes enligt min mening ha varit bristfällig planering, vilken
medfört att det brustit vid bevakningen under permissionens gång.

Kriminalvårdsstyrelsen har i sitt principbeslut den 28 april 1976 inte närmare
reglerat permissionernas utformning. Även om det enligt min mening
inte är ur vägen att styrelsen i ett fall som detta lämnar viss ledning för hur
permissionerna skall genomföras, t. ex. i fråga om vilka platser som får besökas,
måste det alltid åligga vederbörande styresman att enligt föreskrifterna
i den citerade rundskrivelsen svara för planeringen av vaije permission.

Av utredningen i ärendet framgår att Rundblom vid kollegiet den 6 december
1976 biföll Paucksch’ ansökan om permission under vecka 51, var -

190

vid uppdrogs åt centraltillsynsmannen att ordna permissionen. Därefter
synes Rundblom inte ha tagit befattning med permissionen förrän han
strax innan den skulle äga rum skrev på permissionssedeln. Rundblom har
sålunda inte sett till att en permissionsplan gjordes upp och han har inte
gett de bevakande vårdarna någon som helst instruktion om hur permissionen
skulle genomföras. Jag finner det anmärkningsvärt att Rundblom på
angivet sätt åsidosatt gällande föreskrifter. Att Rundblom på anförda skäl
fått den uppfattningen att Paucksch kunde anses som mindre rymningsbenägen
och samhällsfarlig än tidigare ändrar inte min inställning härvidlag.
Vid en samlad bedömning av vad som framkommit i ärendet har jag emellertid
inte funnit anledning överväga vidare åtgärd mot Rundblom. Jag låter
det stanna vid den kritik som ligger i vad jag anfört.

Som permissionen nu kom att utformas var den såsom kriminalvårdsstyrelsen
anfört bristfällig i flera avseenden. Sålunda kan man ifrågasätta om
tidpunkten för permissionen var lämplig. Det kan också ifrågasättas om inte
Paucksch underrättats om dagen för permissionen för långt i förväg. Enligt
min mening torde det vid detta slag av permissioner vara tillräckligt att
meddela vederbörande intagen tidigast kvällen före permissionsdagen.
Vidare vill jag i likhet med kriminalvårdsstyrelsen beteckna det som klart
olämpligt att under permissionen låta Paucksch besöka ett centralt beläget
varuhus under julruschen. Med hänsyn till att det helt saknades direktiv
från anstaltsledningen om hur permissionen skulle utformas vill jag dock
inte kritisera den personal som planerade och genomförde permissionen
för dessa brister.

Beträffande bevakningsuppdraget i övrigt vill jag anföra följande. Genom
Paucksch’ uppträdande tidigare och under den aktuella permissionen synes
de bevakande vårdarna, Ahlgren och Strömberg, ha invaggats i en obefogad
känsla av säkerhet när det gäller hans rymningsbenägenhet. Det får
väl antagas att det förhållandet bidragit till att deras uppmärksamhet slappats
och att Paucksch’ flykt härigenom underlättats. Enligt min mening
finns det också vissa tecken som tyder på att Ahlgren och Strömberg fallit
ur bevakarrollen under permissionens gång: bland annat har de låtit
Paucksch betala deras förtäring vid restaurangbesöket. Oavsett att de hade
för avsikt att själva stå för sin förtäring, finner jag det förfarandet mindre
lämpligt.

I fråga om bevakningen vill jag tillägga att det inte finns någon skyldighet
för polismyndighet att biträda med bevakning under permission från kriminalvårdsanstalt
(se ovan sid. 181). Som framgår av utredningen i ärendet
synes dock polisen vid tidigare tillfällen ha biträtt med bevakningen av
Paucksch. Om Ahlgren och Strömberg först fått den uppfattningen att polisen
skulle ställa upp med bevakningen även denna gång, hade det funnits
anledning för dem att skärpa sin bevakning när de under permissionens
gång märkte att så inte var fallet. Mot bakgrund av att Strömberg och Ahlgren
helt saknade instruktioner för bevakningen vill jag emellertid inte rik -

191

ta någon skarpare kritik mot deras sätt att sköta sitt uppdrag. Det sätt på
vilket bevakningen av Paucksch genomfördes ger mig dock anledning att
än en gång understryka vikten av att anstaltsledningen ger berörd personal
noggranna instruktioner för bevakningsuppdragets fullgörande.

Slutligen konstaterar jag att kriminalvårdsstyrelsen enligt vad som framgår
av rundskrivelsen nr 75/1976 har för avsikt att utfärda detaljerade anvisningar
för bevakade permissioner. Jag finnér det utomordentligt angeläget
att sådana anvisningar snart utfärdas.

Vissa övriga ärenden

’ ''Missnöjesförklaring ’ ’

I ett klagoärende, som bland annat rörde situationen då häktad skall beredas
tillfälle att förklara sig nöjd med dom, uttalade JO Wigelius den 11
oktober 1976 följande.

Om den dömde inte förklarar sig nöjd med domen, behöver detta inte innebära
att han är missnöjd därmed. Han kan anse sig behöva ytterligare
rådrum för sitt ställningstagande och det står honom fritt att vänta med att
avge nöjdförklaring intill fullföljdstidens utgång. Den i nöjdförklaringsliggaren
i förevarande fall angivna rubriken ”Missnöjd” finner jag därför vara
mindre lämplig, enär den dömde därav kan få den uppfattningen att han,
om han inte förklarar sig nöjd, avkrävs ett definitivt besked att han vill föra
talan mot domen. Det sätt på vilket stämpeln ifyllts ger inte stöd för att P.
skulle ha avkrävts ”missnöjesförklaring”. Det är dock möjligt att P. i liggaren
observerat rubriken ”Missnöjd” och därav fått uppfattningen att
”missnöjesförklaring” var alternativet till nöjdförklaring.

Intagens närvaro vid brevöppning

I klagomål till JO anförde B. följande. Enligt direktörsorder nr 2/1977
skall vid Tidaholmsanstalten stickprovskontrollen på brev till de intagna
ske på administrationen av tjänsteman i de intagnas frånvaro. B. anser att
detta beslut är kränkande. Han har inte gett sitt tillstånd till någon att öppna
brev i hans frånvaro. Beslutet är en form av brevcensur. De öppnade
breven kan läsas eller kopieras utan hans vetskap. B. hemställde att JO
prövade lagligheten av beslutet.

Efter remiss inkom styresmannen vid Tidaholmsanstalten med yttrande
vari anfördes följande.

Tidigare har den intagne alltid varit närvarande vid öppnandet av brev
eller paket, adresserat till honom. Syftet med denna brevcensur, som tagit
sig uttryck i stickprovskontroll, har varit att förhindra insmuggling av narkotiska
preparat. Vid upprepade tillfällen har också påträffats narkotika i
brev adresserade till intagna på anstalter.

192

Genom skrivelse 1977-01-31 beslutade Kriminalvårdsstyrelsen att vid
kriminalvårdsanstalten Tidaholm undantag får göras från bestämmelserna
i vårdcirkuläret § 86 tredje stycket. Undantaget från kravet på den intagnes
närvaro vid brevöppning gällande anstaltens samtliga avdelningar.

Från kriminalvårdsstyrelsen inhämtades under hand att undantag från
bestämmelserna om den intagnes närvaro vid brevöppning av styrelsen
medgivits beträffande Tidaholmsanstalten och ytterligare några anstalter
och avdelningar av anstalter samt att anledningen härtill är de stora praktiska
svårigheter som på vissa stora anstalter är förknippade med att låta
intagna vara närvarande vid brevöppning.

JO Wigelius uttalade den 31 mars 1977 följande.

Enligt 27 § andra stycket kriminalvårdslagen bör intagen i kriminalvårdsanstalt,
om det lämpligen kan ske, vara närvarande vid öppning av brev,
som enligt 26 § samma lag får granskas. I propositionen 1974: 20 som låg till
grund för kriminalvårdslagen anförde departementschefen (s. 139), att man
genom denna bestämmelse framhåller det angelägna i att den intagne i så
stor utsträckning som möjligt bereds tillfälle till närvaro vid brevöppning
samtidigt som ordalagen i bestämmelsen öppnar möjlighet att beakta de
praktiska svårigheter som kan föreligga på vissa stora anstalter när det gäller
att låta intagna vara närvarande vid brevöppning.

I 86 § tredje stycket kriminalvårdsstyrelsens vårdcirkulär stadgas att den
intagne skall vara närvarande vid öppnande av brev, om styrelsen ej för
viss anstalt eller avdelning av anstalt bestämt annorlunda.

Jag har förståelse för att narkotikasituationen på vissa anstalter gjort det
nödvändigt att i ökad omfattning företa stickprovskontroll av brev till intagna,
och jag vill mot den bakgrunden inte rikta någon kritik mot att man
beträffande Tidaholmsanstalten medgivit undantag från kravet på den intagnes
närvaro vid brevöppning. Jag vidtar därför inte någon ytterligare åtgärd
i saken utan avskriver ärendet från vidare handläggning.

Intagens rätt till samtal med styresman eller annan tjänsteman på kriminalvårdsanstalt JO

Wigelius har den 11 augusti 1976 i ett klagoärende uttalat följande.

Vid anstalt, där de intagna ej har daglig kontakt med styresman eller assistent,
skall enligt 4§ kriminalvårdsstyrelsens vårdcirkulär (nr 1/1974)
dessa tjänstemän bestämma särskild tid, då de är tillgängliga för samtal
med intagna. Tiderna skall tillkännages genom anslag eller på annat lämpligt
sätt. Kan intagen, som anmält sig till samtal, ej mottagas eller uppsökas
på angiven tid, skall han hänvisas till annan tjänsteman eller, om han
så önskar, få annan tid för samtal. Gäller intagens samtal brådskande ärende
skall han snarast mottagas eller uppsökas av styresman eller annan
tjänsteman.

Mot bakgrund av de uppgifter styresmannen lämnat i förevarande fall
har uppenbarligen utrymme saknats för personliga samtal med denne un -

193

der den med klagomålen i första hand avsedda tiden. Av klagandens påminnelser
i ärendet framgår att han haft fortsatta svårigheter att få personlig
kontakt med styresmannen. Denne har också lämnat förklaring härtill.
Jag har viss förståelse för att det ibland kan vara ofrånkomligt att väntetiderna
för samtal med styresmannen personligen blir betydligt längre än
normalt. För det fall styresmannen på grund av tjänsteresa eller annan orsak
under längre tid ej kan vara tillgänglig för personliga samtal på därför
avsedd tid, bör dock styresmannen, som jag ser det, utöver att låta hänvisa
samtalen till vikarie eller annan tjänsteman försöka motta särskilt angelägna
samtal på icke ordinarie mottagningstid. 1 vad mån det av klaganden begärda
samtalet varit att betrakta som så angeläget, låter sig inte bedömas
på föreliggande utredning.

Med hänsyn till att åtgärder vidtagits för att förbättra samtalsservicen
finnér jag ej skäl att vidta något ytterligare i saken.

Besökande, som kommer till kriminalvårdsanstalt 10 — 15 minuter före den
ordinarie besökstidens slut, har avvisats

S. - intagen på en kriminalvårdsanstalt — uppgav följande i klagomål till
JO. Han skulle få besök en söndag. Besökstiden var kl. 08.30-10.30. Besökaren
kom kl. 10.15 men nekades att komma in på anstalten med motivering
att denne kom för sent. Besökaren hade dock åkt 14 mil.

I yttrande från anstalten hävdades bl. a. att det var skäligt att avvisa besökanden,
eftersom det åtgår ungefär 10 minuter för att få ned en intagen
till mottagningsavdelningen. Besökaren hade kommit till anstalten först kl.
10.20.

JO Wigelius uttalade den 13 september 1976 följande.

Det är angeläget, vilket också understrukits i förarbetena till kriminalvårdslagen,
att intagen får tillfälle att motta besök i den utsträckning praktiska
möjligheter medger det. Det är givetvis nödvändigt att anstalterna av
hänsyn till lokala förhållanden uppställer kompletterande regler och meddelar
föreskrifter kring besök som besökstider och liknande. Dylika ordningsregler
bör enligt min mening tillämpas med den smidighet situationen
i det enskilda fallet kan kräva. Om en långväga besökare, som det enligt
S:s uppgift i klagoskrivelsen var fråga om i det här fallet, av kanske oförutsedd
anledning inte lyckas passa besökstiden bör man enligt min uppfattning
i princip sträva efter att undvika en sträng tillämpning av anstaltens
ordinarie besökstider. I vad mån man från anstaltens sida försökt hjälpa till
att om möjligt förlägga besöket till eftermiddagen i stället framgår ej av infordrade
upplysningar. Jag kan inte frigöra mig från intrycket att det borde
ha varit möjligt att tillåta besökaren att någon kort stund sammanträffa
med S. Jag vill inte beteckna åtgärden att avvisa besökaren som felaktig,
men jag anser den stå i mindre god överensstämmelse med den besöksordning
som bör eftersträvas.

13 Riksdagen 1977/78. 2 sami. Nr 1

194

Anonymitetsskydd för intagen på kriminalvårdsanstalt

Förtroenderådet på en anstalt klagade över att utomstående personer
vid ett flertal tillfallen besökt anstalten utan att de intagna i förväg blivit
underrättade om besöken, vilket haft till följd att de intagna inte haft någon
möjlighet att skydda sin anonymitet. Vidare uppgav förtroenderådet att
under en nyårshelg hade en religiös grupp utan förvarning kommit in på
bostadspaviljongema. Gruppen gick runt till bostadsrummen, knackade på
och delade ut julgåvor. De intagna hade inte någon möjlighet att undvika
en konfrontation med gruppen. Även vid aktivitet i fritidshallen hade vid
ett antal tillfällen de intagna konfronterats med utomstående utan att de intagna
haft möjlighet att skydda sig. Dessa utomstående hade kommit till
anstalten för att idrotta och bada bastu.

JO Wigelius uttalade följande i beslut den 16 juni 1977 efter att först ha
lämnat en kort redogörelse för 95 och 97 §§ i kriminalvårdsstyrelsens cirkulär
nr 1/1974, vårdcirkuläret, samt styrelsens rundskrivelse nr 76/1967.

När det gäller besök på anstalt av utomstående personer är det viktigt att
de intagnas anonymitetsskydd tillgodoses så långt det är möjligt. Innan
man tillåter besökare utifrån att komma in på bostadspaviljongema skall
naturligtvis — även om det är fråga om underhållning - de intagna tillfrågas.
En intagen som inte önskar vara med om besöket har då möjlighet att
under den tid besöket varar uppehålla sig i sitt bostadsrum. Har en intagen
valt att vistas på bostadsrummet, skall det givetvis inte tillåtas att besökare
knackar på och går in till honom för att exempelvis dela ut gåvor. Dessa
kan ju i stället lämnas till personalen som senare kan dela ut dem till intagna
som inte är med om besöket.

Om utomstående personer tillåtes att använda en anstalts idrottshall och
bastu, bör man tillse att förhållandena är sådana att intagna inte utan eget
samtycke behöver sammanträffa med de utomstående.

Intagen på kriminalvårdsanstalt har rätt att ostört och utan avlyssning få
tala i telefon med advokat

JO Wigelius har den 12 oktober 1976 i ett klagoärende uttalat följande.

Enligt 107 § andra stycket kriminalvårdsstyrelsens cirkulär nr 1/1974,
vårdcirkuläret, får intagen ej förvägras telefonsamtal med advokat eller annan
jurist på advokatbyrå. Sådana samtal skall expedieras så snart det kan
ske utan olägenhet för anstaltsarbetets behöriga gång samt får ej avlyssnas
i vidare mån än som erfordras för att fastställa att fråga är om rätt abonnent.

Styresmannen har i förevarande fall uppgivit att endast tjänstetelefoner
placerade i tjänsterum kan användas för intagnas telefonsamtal och att det
är mindre lämpligt att lämna den intagne helt ensam i ett sådant rum.

Även om det inte är fråga om ”planerad” avlyssning medför emellertid
en sådan ordning att den intagne inte får tillfälle att tala ostört, vilket inte

195

kan anses överensstämma med de citerade bestämmelserna i kriminalvårdslagen
och vårdcirkuläret. Jag är medveten om att det kan innebära
vissa olägenheter för anstaltsarbetets behöriga gång att lämna en intagen
ensam i ett tjänsterum. Om det — i de fall avlyssning enligt gällande bestämmelser
ej skall ske - inte är möjligt att på annat sätt åstadkomma avskildhet
vid telefonsamtal och om den intagne inte medger att någon tjänsteman
är närvarande, torde det emellertid inte kunna undvikas att låta den
intagne telefonera utan att någon annan är närvarande i rummet.

Fråga om polisanmälan bör göras från kriminalvårdsanstalt rörande brott
eller förseelse som någon på anstalten intagen misstänkes ha förövat där

JO Wigelius har den 23 september 1976 i ett klagoärende uttalat följande.

Vissa förseelser är av den art att de kan beivras såväl efter allmänt åtal
som i disciplinär ordning enligt lagen om kriminalvård i anstalt. Så är fallet
med t. ex. innehav av narkotika, som utgör dels ett brott mot anstaltsreglema,
dels ett brott, som är straffbelagt i narkotikastrafflagen. Det finns inte
någon skyldighet föreskriven för kriminalvårdens personal att i fall som
nu nämnts göra anmälan om det inträffade till polismyndigheten. Huruvida
så skall ske får närmast ankomma på vederbörande styresman att avgöra.
Ofta torde förhållandet vara sådant att en mera omfattande utredning erfordras,
t. ex. för att klarlägga smugglingsvägar, och att anstalten av det
skälet måste vända sig till polisen och begära utredning och hjälp. Men
även i många andra fall när det är fråga om brott såväl mot anstaltsordningen
som enligt t. ex. brottsbalken eller narkotikastrafflagen finnér jag det
naturligt att styresmannen anmäler saken till polisen. Är det fråga om rena
bagatellförseelser eller förhållandevis ringa brott torde det inte sällan -särskilt med hänsyn till längden av det straff som den intagne undergår -vara tämligen uppenbart att åtal inte kommer att väckas. I sådana fall då
styresmannen alltså på goda grunder kan utgå från att åtal inte kommer att
anställas, bör han kunna avstå från att göra polisanmälan. Självfallet finns
det många gränsfall där styresmannen knappast kan bedöma sannolikheten
för ett åtal. Vill han då inte utan vidare polisanmäla saken, kan det enligt
min mening vara lämpligt att han tager telefonkontakt med polis och åklagare
och efterhör hur man ser på frågan om ett åtal.

Om en förseelse av nu förevarande slag inte polisanmäles, står det naturligtvis
styresmannen fritt att ålägga den intagne disciplinär bestraffning.
Sker polisanmälan är dock förhållandet annorlunda. En ledande princip är
att en förseelse inte skall bli föremål för dubbelbestraffning. Det ligger då i
sakens natur att frågan om disciplinär bestraffning får falla, när polisanmälan
göres. Däremot kan förseelsen givetvis få behandlingsmässiga följder
som att den intagne förflyttas till en mera sluten anstalt.

Socialvård

Klagomål mot socialförvaltning angående underlåtenhet att ingripa
vid misstänkt barnmisshandel

1 en anmälan anförde rättsläkaren Sven-Olof Lidholm följande. Han hade
i sin egenskap av rättsläkare undersökt en 11-årig pojke S., vilken blivit
misshandlad. Misstänkt för misshandeln var den man, A. K., som han
bodde tillsammans med och som uppgav sig vara pojkens far. Enligt Lidholms
informationer skulle socialförvaltningen i Stockholm vid ett flertal
tillfällen ha fått informationer om att pojken utsatts för misshandel av ”fadern”
men detta till trots helt underlåtit att vidta åtgärder. Denna underlåtenhet
hade medfört att pojken under ett helt år i onödan kommit att bli
svårt misshandlad. Lidholm hemställde därför att JO skulle utreda huruvida
någon eller några tjänstemän inom Stockholms socialförvaltning begått
tjänstefel.

Lidholm hemställde också på i anmälningen närmare utvecklade grunder
att JO skulle utreda polisens handlande i anledning av att en granne
den 4 september 1975 genom sitt fönster iakttagit hur mannen misshandlat
pojken och larmat polisen.

Slutligen anförde Lidholm att han till medicinalväsendets ansvarsnämnd
anmält två läkare och en sjuksköterska, för att de under närmare 8 månader
haft kännedom om att pojken misshandlats utan att i enlighet med gällande
instruktion göra anmälan till socialförvaltningen, vilket bidragit till
att pojken i nära 8 månader onödigtvis utsatts för svår misshandel. Lidholm
hemställde att JO skulle utreda om läkarna och sjuksköterskan gjort
sig skyldiga till tjänstefel.

I anledning av samma barnmisshandel inkom också en anmälan från Berit
Hedeby som hemställde att JO skulle undersöka de närmare omständigheterna.

Sedan pojkens bamavårdsakt och A. K.:s socialregisterakt inlånats till
riksdagens ombudsmannaexpedition upprättades här en promemoria, vari
anfördes bl. a. följande.

Av handlingarna i bamavårdsakten i ärendet framgår bl. a. följande.

Den 20 mars 1974 anmälde en invandrarkurator, att fyra barn från Ghana,
bland dem S. född den 2 maj 1964, som bodde hos A. K., enligt egna
uppgifter blivit slagna och hotade av A. K. Vid en konferens lovade A. K.
att förändra sitt agerande mot barnen och dessa accepterade då att försöka
leva tillsammans med honom.

I mitten av april förklarade A. K. att barnen — utom S. — måste återvända
till Ghana. Förhållandet mellan A. K. och de tre äldsta barnen bedöm -

197

des vara så konfliktfyllt, att barnen ej längre borde stanna i hemmet utan
erbjöds annan bostad. Förhållandet mellan A. K. och S. var ej så klarlagt
att man kunde bedöma om och i så fall vilka åtgärder som krävdes beträffande
honom.

Vid sammanträde den 15 maj 1974 beslöt Stockholms barnavårdsnämnds
II avdelning bl. a. att utredningen skulle fortsätta. Vid sammanträde
den 26 juni 1974 beslöt samma avdelning att bevilja ekonomiskt bidrag
till de tre äldsta barnens hemresa till Ghana. Beträffande S. skulle utredningen
fortsätta.

Därefter inkom till socialförvaltningen ett odaterat brev från en kvinna i
Ghana, som skrev att hon är mor till S. och bad att få S. sänd till sig. I brevet
berättade hon att A. K. slår S. och att han skrämt S., som därför inte
vågar berätta för någon att han blir slagen. De hemvändande barnen hade
berättat att A. K. slog S. med en elektrisk sladd. Hon fruktade att han kunde
slå ihjäl S. och bad att hennes brev inte skulle visas för A. K. för hon
befarade att han då i hemlighet skulle slå S. ännu mer. - I svarsbrev den
19 juli 1974 uppgavs bl. a. att utredning pågick beträffande S:s förhållanden.

Den 16 oktober 1974 beslöt Stockholms barnavårdsnämnds II avdelning
att till stor nämnd rapportera ärendet beträffande både de barn som sänts
hem och S.

Vid sammanträde den 5 november 1974 beslöt Stockholms barnavårdsnämnd
att lägga ärendet till handlingarna.

Under hösten 1974 och 1975 har socialförvaltningen haft kontakt med A.
K. främst på grund av socialhjälpsbehov.

På eftermiddagen den 5 september 1975 inkom till socialförvaltningen en
anmälan om barnmisshandel. Befattningshavare vid socialförvaltningen
kunde samma dag konstatera att anmälan avsåg S. Kontakt nåddes med S.
den 8 september 1975.

Under utredningen har två personer uppgivit att de tidigare under 1975
gjort anmälan till Stockholms socialförvaltning om S:s förhållanden: En
anmälan skulle ha skett ”för ett halvt år sedan” om att skrik hörts inifrån
A. K:s lägenhet och försök till ingripande gjorts. En anonym anmälan skulle
ha skett i juni 1975 att S. hade ett stort ärr nära ögat. Sistnämnda anmälan
sägs ha upprepats i juli 1975.

Med anledning av ovanstående torde uppgifter inhämtas från Stockholms
sociala centralnämnd dels om hur den fortsatta utredning beträffande
S:s förhållanden, varom beslut fattades den 26 juni 1974 och som omtalades
i svarsbrev till S:s anförvanter i Ghana i juli 1974, bedrevs, dels om
vilket resultatet blev av utredningen och hur det redovisades, dels ock om
vilken uppmärksamhet man under hösten 1974 och år 1975 ägnade S:s levnadsförhållanden,
särskilt vilka åtgärder de anmälningar om misstänkt
misshandel som uppges ha skett, har medfört. Vidare torde upplysningar
inhämtas om anledningen till att befattningshavare från socialförvaltningen
inte fick direktkontakt med S. förrän den 8 september, dvs. tre dygn efter
det att anmälan om misshandel inkom.

Klagomålen remitterades därefter till sociala centralnämnden i Stockholm
för yttrande i enlighet med promemorian.

I yttrande från nämnden anfördes bl. a. följande.

Nedan anges vad olika befattningshavare inom dåvarande barnavårds -

198

och socialförvaltningarna och den från och med 1975-01-01 integrerade socialförvaltningen,
vilka deltagit i handläggningen av nu förevarande ärende,
uppgivit.

Socialinspektören Kerstin Ekström, tillika gruppledare, och dåvarande
vik. socialassistenten Jan-Olov Thomsgård, båda vid dåvarande barnavård
sbyrå V:

Enligt vad som framgår av utredning 1974-05-09 jämte tillägg 1974-06-24
förelåg inte vid dessa tillfällen några omständigheter som motiverade barnavårdsnämndens
tvångsingripande. En av olika anledningar uppkommen
konflikt mellan de tre äldsta barnen och fadern resulterade i att dessa inackorderades
i enskilt hem och därefter — intill hemresan - på institution.

De tre äldsta barnen framförde vid diskussioner i Vårbergsskolan och
även senare att fadern aldrig var aggressiv mot S. utan snarare favoriserade
och skämde bort denne. Vid den fortsatta utredningens början fanns således
inga grundade skäl att anta att misshandel beträffande S. skulle förekomma.

Efter barnavårdsnämndens beslut 1974-06-26 hade tjänsteman vid barnavårdsnämnden
upprepade kontakter med fadern och S., huvudsakligen i
samband med deras besök vid servicecentralen för att söka socialhjälp.
Därvid förekom också samråd om och kontroll av S:s förhållanden genom
assistenten vid socialnämnden. Härutöver hade Kerstin Ekström under
hösten 1974 minst tre telefonsamtal med skolsköterskan vid Adolf Fredriks
skola för att kontrollera S:s utveckling och hans övriga förhållanden.
Från personalen vid skolan meddelades att S. anpassat sig bra till skolgången
och att hans relationer till fadern syntes goda.

Inte i något sammanhang kunde således konstateras eller misstänkas att
S:s förhållanden var sådana att ingripanden enligt bamavårdslagen var påkallade.

Efter barnavårdsnämndens beslut 1974-11-05 företogs i enlighet med beslutsformuleringen
inget i ärendet. I mitten av november då man från skolan
aktualiserade behov av kläder för S. hänvisades till servicecentral 1,
Rehnsgatan 20.

Socialassistenten Janna Flodén, social servicecentral 12, som handlagt
A. K:s socialhjälpsärende i Skärholmen:

Någon anledning till misstanke om att A. K. skulle ha misshandlat eller
hotat S. har inte förekommit. Ej heller har någon anmälan om misshandel
inkommit till servicecentralen.

Socialinspektören Björn Sandin, sektionschef, som tillsammans med socialassistent
Kerstin Lund (sjukskriven och därför ej hörd i ärendet) handlagt
socialhjälpsärendet vid social servicecentral 1:

Några anmälningar anonyma eller öppna beträffande misshandel av S.
har inte inkommit till servicecentralen före den nu aktuella anmälningen
1975-09-05. Det förekom att A. K. vid sina besök på servicecentralen hade
S. i sällskap. Några tecken på att S. skulle ha misshandlats kunde därvid
inte iakttagas.

På eftermiddagen fredagen 1975-09-05 inkom misshandelsanmälan till
servicecentralen. Sandin och Kerstin Lund begav sig då omedelbart därefter
till A. K:s bostad, där allt föreföll stängt och tyst. Oroade därav kontaktade
de polisen för att få hjälp med att bereda sig tillträde till bostaden.
Polisen anlände och började genom att knacka dörr förhöra sig om S. och
A. K. Sedan därvid konstaterats att båda varit synliga under dagen lämna -

199

de polisen platsen. Sandin och Kerstin Lund fortsatte efterforskandet av
S. och A. K., vilka de slutligen upptäckte tillsammans på gatan i riktning
mot bostaden. Sandin och Kerstin Lund, som inte ville störa dem på gatan,
tog telefonkontakt med servicecentralen för närmare instruktioner. Sedan
besökte de åter A. K:s bostad. S. hade då hunnit lämna hemmet. A. K.
ställde sig helt oförstående till Sandins och Kerstin Lunds ärende. Sandin
fortsatte sedan förgäves efterforskningarna av S. i bl. a. Vasaparken och
kring Stadsbiblioteket till omkring kl. 20.30, då han efter telefonsamråd
med distriktschefen for till sin bostad. Det bedömdes, på grund av att S. inte
hade visat några synbarliga tecken på misshandel utan förefallit frisk, inte
påkallat med några åtgärder förrän på måndag morgon.

Sammanfattning

Av utredningen i ärendet framgår att i barnavård särendet mellan A. K.
och de fyra barnen inte framkommit något som styrkt att misshandel förekommit.
Vidkommande S. förekom inte någon för vare sig barnavårdens
eller socialvårdens befattningshavare känd anledning till omhändertagande.
Bortsett från brevet från Ghana har det ej heller kunnat konstateras att
någon anmälan om misshandel av S. gjorts till Stockholms socialvård förrän
1975-09-05 då omhändertagande beslöts. Stöd för att i brevet uttalade
misstankar skulle vara riktiga kunde inte konstateras.

Visserligen har Stockholms barnavårdsnämnds II avdelning (delegation
av nämnden) 1974-06-26 bl. a. beslutat ”. — . — att utredningen skulle fortsätta
beträffande S. — ”men har Stockholms barnavårdsnämnd, dvs. fullsutten
nämnd och inte en delegation av nämnden 1974-11-05 bl. a. beslutat”
. - . — att lägga ärendet till handlingarna”. Sistnämnda beslut, som
tog över delegationsbeslutet 1974-06-26, innehåller ingenting om att utredningen
skulle fortsätta beträffande S. Ärendet avslutades därmed för barnavårdens
del, varför vidare åtgärder ej vidtogs förrän med anmälan 1975-09-05.

I A. K:s socialhjälpsärende fortsatte emellertid kontakten med socialvården.
Denna gav ingen anledning till några ingripanden. De socialarbetare,
som såg och/eller träffade S. i tiden november 1974-september 1975,
har inte uppmärksammat spår efter misshandel.

Inte heller efter anmälan eftermiddagen 1975-09-05 har de socialarbetare,
som iakttagit S. kunnat konstatera misshandel. Detta utgjorde skäl till
att ingripande inte skedde förrän morgonen 1975-09-08.

Härefter upprättades ännu en promemoria inom riksdagens ombudsmannaexpedition,
vari anfördes följande.

Under utredningen som föregick beslutet om omhändertagande den 3
oktober 1975 (= sociala distriktsnämndens nr 1 i Stockholm beslut att omhänderta
S. för samhällsvård) har två personer uppgivit att de tidigare under
1975 gjort anmälan till Stockholms socialförvaltning beträffande S. En
anmälan skulle ha skett ”för ett halvt år sedan” dvs. troligen någon gång i
mars 1975. Den andra personen uppger sig ha ringt anonymt till sociala
centralnämnden, Vasagatan, i juni 1975 och sedan ytterligare en gång i juli
1975.

Av yttrandet hit framgår inte om man på socialförvaltningen gjort något
försök att undersöka hur det förhåller sig med ovannämnda anmälningar.

200

Eftersom det rör sig om påstådda anmälningar från två olika personer, vilka
till synes inte föranlett någon som helst dokumentation eller reaktion
från förvaltningens sida, bör nytt yttrande inhämtas, vari förklaring bör
ges till att ovannämnda anmälningar inte föranlett några anteckningar och
utredning på samma sätt som anmälningen den 5 september 1975, vilken
dokumenterats på en särskild blankett och förvaras i akten. I yttrandet bör
också redogöras för de rutiner som är gällande beträffande mottagande av
och anteckning om anmälningar - även anonyma sådana — och om deras
vidarebefordran till rätt handläggare.

Härpå anförde nämnden i yttrande bl. a. följande.

Under den utredning, som föregick upprättandet av socialförvaltningens
tidigare tjänsteutlåtande i ärendet, gjordes särskilda förfrågningar om de
uppgivna telefonsamtalen i mars, juni och juli 1975 hos såväl handläggare
som kontorspersonal, både vid sociala avdelningens centrala förvaltning
vid Vasagatan 23-25 och sociala servicecentralerna 12 och 1.

Efter ombudsmannaexpeditionens andra remiss har ånyo förfrågningar
om de uppgivna telefonsamtalen gjorts hos handläggare, kontorspersonal
och telefonväxeln vid Vasagatan 23-25 utan att samtalen har kunnat spåras.

Förvaltningen har även varit i telefonkontakt med den ene av anmälarna
vilken uppgav att han, då han ringde till socialförvaltningen, ”kopplades
från kvinna till kvinna” men att han slutligen trott sig ha fått framföra sitt
ärende, därvid han säger sig ha lämnat uppgift om sitt namn. Han kunde
dock inte uppge namnet på någon av dem med vilka han uppger sig ha talat.
Med den andre anmälaren har förvaltningen under denna utredning inte
kunnat få kontakt, då han enligt uppgift för närvarande befinner sig i Afrika.

Anledningen till att någon notering om nu ifrågavarande telefonsamtal
inte gjorts i akten är således att telefonsamtalen, såvitt utredningen ger vid
handen, inte är kända för någon inom socialförvaltningen.

Vidkommande rutinerna för mottagande av anmälningar får förvaltningen
upplysa att det betraktas som en självklarhet att anmälningar oavsett
om anonyma omedelbart skall vidarebefordras till rätt handläggningsställe
inom förvaltningen. Vanligtvis används den blankett, som omnämnts i ombudsmannaexpeditionens
promemoria men det kan - för att undvika tidsutdräkt
- även förekomma att en anmälan vidarebefordras inom förvaltningen
per telefon. Vid sådant förhållande noterar mottagaren antingen på
nyssnämnd blankett eller i akten innehållet i anmälningen.

Telefonisterna i växeln vid Vasagatan 23-25 är instruerade att — förutom
självklarheten att koppla samtal till begärd anknytning - hänvisa uppringande
personer till rätt handläggningsställe, dvs. till antingen centralt
placerad personal eller den servicecentral, till vilken den sökande och/eller
ärendet hör.

A. K. dömdes av Stockholms tingsrätt den 17 februari 1976 för grov
misshandel av S. och överlämnades till sluten psykiatrisk vård. Tingsrätten
fann styrkt att misshandeln pågått ”vid upprepade tillfällen och troligen
varje vecka” från april 1974 till och med den 4 september 1975 då miss -

201

handeln ”kulminerat i ren tortyr”. Tingsrättens akt inlånades till ombudsmannaexpeditionen.

Vidare inlånades vissa handlingar ur det av Lidholm hos medicinalväsendets
ansvarsnämnd anhängiga ärendet mot de två läkare och den sjuksköterska
som påståtts ha haft kännedom om misshandeln.

I den av ansvarsnämnden gjorda utredningen uppgav en av de anmälda
läkarna, som vid tiden för sina kontakter med S. tjänstgjorde på Roslagstulls
sjukhus, att han vid undersökning av S. den 17 januari 1975 iakttog
bl. a. märken som efter käpp- eller piskslag på pojkens rygg samt att han i
samband med pojkens återbesök den 20 februari 1975 talade med en socialassistent,
vars namn han tyvärr inte noterat i sin journal. Assistenten hade
emellertid omtalat ”att man har mycket kontakt med familjen med anledning
av frågeställning om barnmisshandel”. Det var enligt läkaren bl. a.
den uppgiften som var orsak till att han inte gjorde någon formell anmälan
till socialförvaltningen om sina misstankar, att S. hade misshandlats.

Med anledning av ovannämnde läkares uppgifter inhämtade ombudsmannaexpeditionen
vissa kompletterande upplysningar från några av de
tjänstemän hos socialförvaltningen som i olika skeden handlagt ärendet.
Vem som kan ha talat med läkaren och lämnat ifrågavarande upplysning
till denne har emellertid inte gått att utreda.

JO Ekberg anförde följande i beslut den 28 juli 1976.

Med hänsyn till att Lidholms klagomål mot läkarna och sjuksköterskan
är föremål för utredning av medicinalväsendets ansvarsnämnd finnér jag
inte tillräckliga skäl föreligga att JO skall göra en särskild utredning angående
deras handlande. Beträffande Lidholms klagomål mot polismyndigheten
i Stockholm antecknas att JO Wigelius i beslut den 24 mars 1976 har avgjort
ett på JO:s eget initiativ upptaget ärende angående samma sak1. Jag
har därför i förevarande ärende bara utrett de mot Stockholms socialförvaltning
riktade klagomålen.

Av uppgifter som lämnats av skolsköterska och skolkurator och ovan
nämnde läkare på Roslagstulls sjukhus framgår att samtliga trott att socialförvaltningen
höll på med utredning angående S:s hemförhållanden eller i
vart fall att man hade dessa under uppsikt. Enligt min mening borde med
hänsyn till omständigheterna så också ha varit fallet.

Den 26 juni 1974 beslöt Stockholms barnavårdsnämnds II avdelning att
pågående utredning rörande S. skulle fortsätta. På de frågor angående denna
fortsatta utredning, vilka ställdes i den första promemorian som upprät -

1 Se ämbetsberättelsen 1976/77 s. 100.

202

tades på ombudsmannaexpeditionen, har socialförvaltningen i sitt yttrande
endast lämnat följande uppgifter. Tjänstemännen vid barnavårdsnämnden
hade fram till den 5 november 1974, då barnavårdsnämnden beslöt att lägga
ärendet till handlingarna, upprepade kontakter med A. K. och S. huvudsakligen
i samband med deras besök vid servicecentralen för att söka
socialhjälp. Därvid förekom också samråd om och kontroll av S:s förhållanden
genom assistenten vid socialnämnden, varjämte socialinspektören
Kerstin Ekström under hösten 1974 hade minst tre telefonsamtal med skolsköterskan
vid Adolf Fredriks skola för att kontrollera S:s utveckling och
hans övriga förhållanden. Från skolan hade då meddelats att S. anpassat
sig bra till skolgången och att hans relationer till A. K. syntes goda. Någon
anledning till misstanke att A. K. skulle misshandla S., eller att dennes förhållanden
var sådana att ingripande enligt bamavårdslagen var påkallat,
fanns — om man bortser från brevet från Ghana — under denna tid inte. Efter
barnavårdsnämndens beslut den 5 november 1974 betraktades barnavårdsärendet
som avslutat, fastän viss kontakt med A. K. och S. förekom
genom deras besök på servicecentral 1 för att få socialhjälp.

Av förvaltningens yttrande kan sålunda inte utläsas att någon egentlig
utredning i bamavårdslagens mening skulle ha bedrivits efter den 26 juni
1974. Än mindre framgår hur resultatet av en sådan utredning blev redovisat.
Man får endast veta att Stockholms barnavårdsnämnd, dvs. fullsutten
nämnd, den 5 november 1974 beslutat att lägga ärendet till handlingarna.

Av protokollet jämte bifogade handlingar från nämndens ifrågavarande
sammanträde framgår inte heller att någon särskild utredning beträffande

S. skulle ha föredragits, innan nämnden fattade sitt beslut.

Några joumalanteckningar från tiden före den 5 november 1974 finns inte
heller i bamavårdsakten. Man kan därför inte med hjälp av sådana utläsa
om några och i så fall vilka utredningsåtgärder som vidtagits under hösten
1974.

Socialinspektör Kerstin Ekström som var ansvarig för bamavårdsärendet
under hösten 1974 har under hand upplyst, att hon ansåg sig ha hållit på
med en utredning enligt bamavårdslagen under hösten 1974 och att hon hade
fört daganteckningar över sina kontakter med skolsköterskan m.fl.
Dessa anteckningar hade emellertid kommit bort i samband med beslutet
den 5 november 1974 att lägga hela ärendet till handlingarna. Hon fick då
lämna ifrån sig allt material hon hade inklusive sina daganteckningar, vilka
hon förvarade i en särskild mapp tillsammans med själva akten. Hon hade
inte, då hon lämnade ifrån sig akten, trott att ärendet skulle avgöras i sin
helhet den 5 november 1974 på sätt som skedde, utan utgått från att hon
skulle få tillbaka ärendet för att fortsätta sin utredning beträffande S. Eftersom
hon vid tiden för nämndens beslut inte ansåg att någon åtgärd beträffande
S. var aktuell, accepterade hon emellertid nämndens beslut. Hon
informerade inte heller servicecentral 1, dit ärendet på grund av mannens
flyttning sedan kom att höra, särskilt beträffande bamavårdsdelen, efter -

203

som ärendet avskrivits som bamavårdsärende.

Vad sålunda framkommit ger mig anledning att framhålla följande.

Enligt 14 § bamavårdslagen skall erforderlig utredning inledas utan
dröjsmål bl. a. i det fall barnavårdsnämnd genom anmälan eller på annat
sätt får kännedom om fall, där åtgärd som ankommer på nämnden kan antas
vara påkallad. Utredningen skall enligt samma lagrum åsyfta att allsidigt
klarlägga de omständigheter som är av betydelse för ärendets bedömning.
Den skall genomföras så skyndsamt som förhållandena betingar och
bedrivas på sådant sätt att obehag, olägenhet eller kostnad icke i onödan
vållas någon. Vidare stadgas uttryckligen att vad som framkommit i utredningen
av betydelse i ärendet skall upptecknas i protokoll eller tillvaratas
på annat betryggande sätt.

I detta fall var utan tvekan förhållandena så alarmerande att utredning
enligt 14 § barnavårdslagen var påkallad för att utröna hur S. hade det hos
A. K. Sådan igångsattes också i mars 1974 och beslut om fortsatt utredning
fattades den 15 maj och den 26 juni 1974. Såsom ärendet sedan kom att utveckla
sig, kan jag emellertid inte finna annat än att sistnämnda beslut aldrig
blev verkställt och att nämnden i vart fall inte haft någon färdigställd utredning
som underlag för sitt beslut den 5 november 1974 att lägga ärendet
beträffande S. till handlingarna.

Om en utredning överhuvudtaget kan anses ha bedrivits under hösten
1974 har den såvitt jag förstår inte bedrivits med tillräcklig omsorg och effektivitet
och föreskriften om betryggande dokumentation av gjorda utredningsrön
har i så fall blivit åsidosatt. Enligt min mening kan man emellertid
knappast anse att det gjorts någon egentlig utredning i ärendet efter den 26
juni 1974. Sådan kom inte till stånd förrän den svåra misshandeln den 4
september 1975 uppdagades. Att någon egentlig utredning enligt barnavårdslagen
inte verkställdes under hösten 1974 innan nämnden den 5 november
fattade sitt beslut att lägga ärendet till handlingarna finner jag mycket
anmärkningsvärt. En målmedveten och effektivt bedriven utredning
hade kanske kunnat avslöja A. K:s psykiska särart och hans upprepade
misshandel av S. redan då. Troligen skulle en undersökning av en läkare,
som hade vetat om alla de uttalade misstankarna om och anklagelserna
mot A. K. för misshandel, ha kunnat fastställa att sådan faktiskt hade ägt
rum. även om S. själv — liksom vid senare tillfällen - till en början skulle
ha förnekat detta. Jag finner det därför mycket beklagligt att inte brevet
från Ghana i juli 1974, som talade om misshandel med konkreta detaljer
vilka senare visat sig vara riktiga, t. ex. beträffande elsladden och S:s
rädsla att själv avslöja misshandeln, föranledde en sådan läkarundersökning.
I förvaltningens yttrande säges om de i brevet uttalade anklagelserna
gentemot A. K. för misshandel endast att ”stöd för att i brevet uttalade
misstankar skulle vara riktiga kunde inte konstateras”. På vad sätt man
försökt konstatera detta framgår dock inte av yttrandet. Någon läkarundersökning
eller undersökning av annat slag synes emellertid inte ha gjorts

204

med anledning av brevet.

Vad sedan angår själva beslutet av nämnden den 5 november 1974 kan
nu i efterhand konstateras att nämnden gjort en klar felbedömning av S:s
situation. Även om något omhändertagande för samhällsvård vid den tidpunkten
inte skulle ha varit motiverat, måste det betecknas som mycket
anmärkningsvärt att ärendet bara avskrevs. Någon form av förebyggande
åtgärder enligt barnavård slagen synes med hänsyn till de vid den tidpunkten
för nämnden kända omständigheterna klart ha varit indicerad. Ett beslut
om sådana hade åtminstone medfört att handläggande tjänstemän på
social servicecentral 1 redan från böljan hade fått klart för sig, att man hade
att göra med ett barnavårdsärende och inte endast ett socialhjälpsärende.

Beslutet fick nu i stället till följd att bamavårdsärendet ansågs avslutat
och att ingen information, varken muntlig eller skriftlig, lämnades till
handläggarna på social servicecentral 1 angående vad som förevarit i barnavårdsärendet.
Bamavårdsakten sändes sålunda till socialregistret såsom
rutinen är för icke aktuella ärenden och inte till social servicecental 1. Till
denna överlämnades endast mannens socialregisterakt där det, på grund
av att socialvården i Stockholm före den 1 januari 1975 inte var integrerad,
endast fanns anteckningar och utredningar angående A. K:s socialhjälpsbehov
och ingenting om bamavårdsproblematiken i ärendet.

Det förefaller mig visserligen egendomligt att handläggarna på servicecentral
1 inte förrän den svåra misshandeln den 4 september 1975 blev
känd på eget initiativ efterhörde om det fanns någon bamavårdsakt och såg
till att man fick tillgång till denna. En av fördelarna med integrationen av
socialvården skulle ju bl. a. vara, att en och samma assistent skulle ha
hand om både socialhjälps- och bamavårdsdelen av ett ärende och att assistenten
därigenom skulle få en helhetssyn på den hjälpbehövandes sociala
situation. Hade emellertid inte nämnden fattat sitt beslut att lägga ärendet
till handlingarna, hade bamavårdsakten vid årsskiftet 1974/75 liksom
A. K:s socialakt automatiskt gått till servicecentral 1 och förmodligen hade
eventuellt ytterligare erforderlig information lämnats vid direkta kontakter
mellan den tidigare handläggaren på bamavårdsbyrån V och handläggarna
på servicecentral 1. Enligt min mening är det därför främst nämndens beslut
som förorsakat den bristande informationen och därmed även den anmärkningsvärt
bristande kännedomen hos handläggarna på servicecentral
1 om vad som tidigare förevarit i ärendet. Som exempel på det sistnämnda
kan nämnas att man från nämnda servicecentral, i anledning av förfrågan
från föredraganden i detta ärende angående påståendet av läkaren på Roslagstulls
sjukhus att han talat med en socialassistent den 20 februari 1975
som sagt att ärendet var aktuellt på grund av frågeställning om barnmisshandel,
uppgett att man vid den tidpunkten inte visste om att det fanns något
barnavårdsärende överhuvud taget.

Sammanfattningsvis kan om denna del av ärendet sägas att någon egent -

205

lig utredning enligt 14 § barnavårdslagen, sorn beslutades om den 26 juni
1974 och som blev än mera angelägen efter brevet från Ghana, inte kommit
till stånd, och att därmed nämnden fattat sitt beslut den 5 november 1974
på ett helt otillräckligt beslutsunderlag. Beslutet måste enligt min mening
dessutom anses materiellt felaktigt och har varit en bidragande orsak till
att bamavårdsproblematiken i ärendet inte ägnats tillräcklig uppmärksamhet
på social servicecentral 1.

Beträffande förvaltningens förklaring till att ingripandet efter den svåra
misshandeln torsdagen den 4 september 1975 inte kom att äga rum förrän
på måndagen den 8 september 1975, dvs. fyra dagar efter förövandet av
misshandeln och tre dagar efter anmälningen därom till socialförvaltningen,
vill jag framhålla följande.

I socialstyrelsens Råd och Anvisningar nr 14/1970 s. 19 angående åtgärder
mot misshandel av barn säges för det fall att barnavårdsnämnden får
kännedom om något fall av misstänkt misshandel, där barnet inte förts till
sjukhus, att nämnden bör tillse att läkarundersökning omedelbart sker.
Detta är nödvändigt dels för att barnet skall få hjälp, dels för att möjligheterna
att fastställa hur skadorna har uppkommit är större om dessa är färska
än om märkena av skadorna har börjat utplånas.

1 detta fall hade en svår misshandel faktiskt ägt rum. Någon anledning
att betvivla detta fanns med hänsyn till anmälningen och omständigheterna
i övrigt inte. De två socialarbetare som skulle undersöka saken tog ju också
så allvarligt på anmälningen att man tillkallade polis. Det ter sig mot
bakgrund av dessa omständigheter då mycket anmärkningsvärt, att man
inte ingrep mera kraftfullt för att få tag i S. och omedelbart föra honom till
läkare för undersökning och vård. Att man inte ville göra sitt ingripande på
gatan, då man fick syn på A. K. och S., kan i och för sig vara förståeligt,
men att man sedan lät S. försvinna ur sikte och godtog A. K:s besked att S.
var utgången, då man kommit in i dennes lägenhet, måste enligt min mening
anses felaktigt. Den ene av socialarbetarna fortsatte visserligen att
själv leta efter S. i bostadens omgivning, men utan att genomleta bostaden
i dess helhet, till omkring klockan 20.30, då han efter telefonsamråd med
distriktschefen for hem till sin bostad. Enligt min mening borde man dock
med hänsyn till anmälningens allvarliga karaktär ånyo ha begärt polishjälp,
om det inte gick på annat sätt att få tag i S. Man hade visserligen sett S. på
avstånd på gatan tillsammans med A. K. och tyckt att han såg välbehållen
ut. Eftersom S. hade kläder på sig och iakttagelsen gjordes på avstånd,
kunde emellertid denna knappast läggas till grund för ett konstaterande att
anmälningen var felaktig och att någon misshandel inte hade ägt rum. Det
var därför inte försvarligt att uppskjuta ingripandet till måndagen. Bortsett
från att S. kunde behöva vård kunde risken för fortsatt misshandel under
helgen inte uteslutas.

Vad slutligen angår de tidigare under 1975 gjorda anmälningarna om
misstänkt misshandel av S., vilka inte föranlett någon åtgärd eller doku -

206

mentation från socialförvaltningens sida, har de för ärendet ansvariga
handläggarna förnekat all kännedom om dessa, och förvaltningen har inte
trots upprepad begäran från ombudsmannaexpeditionens sida kunnat spåra
dessa eller ge någon förklaring till vad som kan ha hänt med dem. Man
har redogjort för de rutiner som gäller för mottagande av och anteckning
om anmälningar och om deras vidarebefordran till rätt handläggare.

Att driva utredningen längre i denna del är uppenbarligen inte möjligt.
Jag kan endast konstatera att förvaltningens rutiner av okänd anledning inte
fungerat på avsett sätt i dessa fall. Att anmälningarna verkligen gjorts
torde med hänsyn till omständigheterna inte med fog kunna sättas ifråga.
Jag förutsätter att socialförvaltningen har vidtagit eller kommer att vidta
alla de åtgärder som är möjliga för att eliminera riskerna för att en anmälare
kopplas bort i telefonväxeln och inte får kontakt med någon behörig person,
som kan ta emot anmälningen och vidarebefordra den till ansvarig
handläggare. Hur angeläget det är att vaije anmälan verkligen når fram till
en ansvarig handläggare för bedömning och utredning och inte kommer
bort någonstans på vägen harju med all önskvärd tydlighet illustrerats av
vad som förevarit i detta ärende.

Sammanfattningsvis kan sägas att detta ärende under olika skeden har
kommit att handläggas på ett klart otillfredsställande sätt av flera olika befattningshavare
vid berörda förvaltningar, varjämte barnavårdsnämnden
den 5 november 1974 fattade ett tvivelaktigt beslut på såvitt jag förstår helt
otillräckligt beslutsunderlag. Det sätt varpå ärendet handlagts vid förutvarande
barnavårdsnämnden och därefter av socialförvaltningen har troligen
medverkat till att misshandeln har kunnat pågå så länge utan att avslöjas.

Samarbete mellan socialförvaltning och polis

I en anmälan ifrågasattes bl. a. socialförvaltningens vilja till samarbete
med den lokala polisen i fråga om vissa ungdomars missbruksproblem
m. m.

Vid ärendets avgörande den 25 april 1977 anförde JO Ekberg bl. a. följande.

Vad som förevarit ger mig anledning framhålla att det organiserade s. k.
BPS-samarbetet (reglerat genom cirkulär till socialstyrelsen m.fl., SFS
1970: 513, och kommenterat i Råd och anvisningar från socialstyrelsen nr
23) syftar till att säkerställa ett visst minimum av nödvändiga kontakter
mellan barnavård, skola och polis. Av naturliga skäl har denna form av

207

samarbete sin begränsning genom att det främst är ett allmänt informationsutbyte
som där kan komma ifråga. Frågor rörande exempelvis de äldre
ungdomarnas problem går inte heller naturligt in under detta särskilda
samarbete. Självfallet har inte avsikten varit att andra mera informella
kontakter de berörda myndigheterna emellan skall upphöra. Att polisens
åtgärder i förekommande fall kan vidtagas efter visst samråd med socialförvaltningen
framstår i allmänhet som en fördel och utgör en garanti för
att polisingripanden mot bl. a. ungdomar bara sker då andra åtgärder inte
står till buds eller är otillräckliga. Enligt min mening bör man i klienternas
intresse inte avstå från den möjlighet till fördjupad kunskap och smidigare
arbetsmetoder som kan uppnås genom en positiv samverkan mellan bl. a.
polis och socialvård.

Det tycks mig dessutom att framgång i det sociala behandlingsarbetet
förutsätter inte bara att klienterna har en positiv inställning till socialvården
utan även att deras förtroende för samhällets övriga organ inte går förlorat.
I socialvårdens uppgifter måste därför ingå att lämna andra myndigheter
viss vägledning i sådana frågor där man har särskild sakkunskap.
Detta kan självfallet inte ske om man inom socialvården tror sig böra undvika
närmare kontakter med exempelvis polisen. Av naturliga skäl måste
det bedömas från fall till fall i vad mån samarbetet bör ske eller ej. Särskilt
uppgiftslämnandet måste ske med omdöme och varsamhet. I den mån man
emellertid finner att få eller inga diskussionskontakter förekommer mellan
polis och socialvård bör man enligt min mening undersöka förutsättningarna
för att utveckla ett sådant utbyte av information och synpunkter i frågor
av gemensamt intresse. Detta kan ske såväl inom ramen för det organiserade
BPS-samarbetet som på andra mera informella sätt, beroende på vilka
klienter och på vilka typer av problem som är ifråga.

Socialförvaltnings registrering av barn som varit vittne till men ej
misstänkt för brott

I en anmälan till JO anförde makarna P. bl. a. att deras son J., född 1964,
den 15 augusti 1975 av en polisman förhörts såsom vittne med anledning av
en gräsbrand den 20 juli 1975, som troligen orsakats av två kamrater till sonen.
Polisen hade därefter sänt ett meddelande om gräsbranden till socialförvaltningen.
Där hade polisens meddelande diarieförts på sådant sätt att
sonens namn nu finns registrerat hos socialförvaltningen. En socialassistent
hade sedan kontaktat makarna på grund av meddelandet från polisen.
Makarna ifrågasatte bl. a. det berättigade i att sonen blivit registrerad, då
han bara förhörts som vittne.

208

Frågan togs upp vid JO Wennergrens inspektion av socialförvaltningen i
Västerås den 9-10 februari 1976. Från socialförvaltningen ställdes därvid
till JO bl. a. frågan hur man skulle göra med utredningar rörande barn under
15 år som gjort sig skyldiga till brottslig gärning, då anmälan om gärningen
översändes till förvaltningen från polisen men anmälan till följd av
att polisen inte hade utrett saken fullständigt kunde vara uppenbart ogrundad
eller i vart fall inte av beskaffenhet att böra föranleda någon åtgärd enligt
bamavårdslagen. JO Wennergren lät då till protokollet anteckna bl. a.
följande.

I övrigt vill jag i anledning av frågan om hur man bör handlägga dessa anmälningar
från polisen och även i anledning av ett ärende hos JO, vari polisen
i Västerås till socialförvaltningen översänt en promemoria över ett
samtal med en 11-årig pojke som blivit vittne till en gräsbrand som två 6-åriga lekkamrater åstadkommit genom lek med tändstickor, vilken promemoria
föranlett registrering och vissa kontakter med 11-åringens föräldrar
m. m. från förvaltningens sida, anföra följande.

Enligt 14 § bamavårdslagen åligger det socialförvaltningen att bl. a. i de
fall man genom anmälan eller på annat sätt fått kännedom om fall där åtgärd
som ankommer på socialförvaltningen kan antas vara påkallad, inleda
erforderlig utredning utan dröjsmål. Denna utredning skall enligt samma
lagrum åsyfta att allsidigt klarlägga de omständigheter som är av betydelse
för ärendets bedömning.

Av lagtexten framgår sålunda att en anmälan inte alltid och inte utan
vidare ger fog för antagande att någon åtgärd från socialförvaltningens sida
skulle vara påkallad. Så behöver inte heller alltid vara fallet då anmälningarna
utgörs av utredningar från polisen beträffande brottsliga gärningar
som begåtts av barn under 15 år. En prövning huruvida åtgärd kan antas
vara påkallad måste därför ske vid varje underrättelse från polisen liksom
vid andra anmälningar. Är det uppenbart att anmälningen inte kan eller bör
föranleda någon åtgärd från förvaltningens sida, bör enligt min mening inte
heller någon utredning inledas, och någon registrering i personregister av
ett barn som inte tidigare är känt för förvaltningen bör då heller inte göras
på grund av anmälningen. Förslagsvis skulle likväl själva anmälningarna
kunna förvaras i pärmar efter något system som förvaltningen finner lämpligt
och utgallras efter föreskriven tid.

I de fall man inte direkt av polisutredningen kan fastställa vem som är
gärningsman eller — om flera barn är inblandade - vars och ens delaktighet.
bör man kanske också vara försiktig och avvakta med registrering i
personregister, till dess man genom viss egen utredning kunnat fastställa
beträffande vilka åtgärd kan antas vara påkallad. Att barn kommer att bli
föremål för utredning enligt bamavårdslagen och även registrerade hos socialförvaltningen
i ”onödan” torde emellertid inte helt gå att undvika, då
den brottsliga gärning som föranlett polisutredningen inte blivit fullständigt
utredd hos polisen, som i allmänhet inte har någon skyldighet att utreda
brott som begåtts av personer under 15 år.

Jag vill i detta sammahang även hänvisa till vad jag anförde i ett beslut i
ett ärende angående registrering av narkotikamissbrukare intaget i JO:s
ämbetsberättelse 1974 s. 280, där även mera allmänna frågor om personregistrering
hos socialförvaltning från synpunkten av den enskildes skydd
för sin integritet behandlades.

209

Klagomålen remitterades till sociala centralnämnden i Västerås för yttrande
med beaktande av vad som enligt ovan anförts i inspektionsprotokollet.

I yttrandet från nämnden anfördes bl. a. följande.

Nämnden har i annat yttrande till JO denna dag redogjort för de rutiner
som gäller betr registrering och fördelning på handläggare av denna typ av
ärenden. Som framgår av detta yttrande har fr. o. m. hösten 1975 polisen i
större omfattning än tidigare böijat översända anmälningar betr. barn under
15 år, där fullständig utredning om deras deltagande i brott inte gjorts. I
och med att det för såväl polisen som socialförvaltningen då var fråga om
nya principer för arbetsfördelningen myndigheterna emellan, var det
ofrånkomligt att det på båda håll rådde oklarheter om tillvägagångssättet.

Betr. det här aktuella ärendet har sociala centralnämnden sålunda den
uppfattningen att promemorian inte hade bort översändas till förvaltningen,
enär ingenting framkommit vid samtalet med pojken, som talar för att
han deltagit i eldsanläggelsen. Uppgifterna rapporterades av allt att döma
för att ge förvaltningen underlag för bedömning av kamraternas delaktighet,
men eftersom gärningen är bagatellartad och nämndens uppgift inte i
egentlig mening är att klarlägga skuldfrågan har pojkens berättelse ingen
funktion att fylla i det sammanhanget.

Det fanns naturligtvis då inte heller anledning för socialförvaltningen att
utreda ärendet i enlighet med bestämmelserna i 14 § barnavård slagen.
Handläggande socialassistent uppger att det inte var hennes avsikt att inleda
en sådan utredning, men att hon ändå ansåg sig böra underrätta föräldrarna
om att promemorian inkommit till förvaltningen. Vid samtalet med
föräldrarna hade man då kommit att diskutera på vilket sätt promemorian
diariefördes och förvarades här.

Med hänvisning till ovanstående och det förhållandet att förvaltningen
numera utfärdat anvisningar rörande handläggningen av ärenden av här
aktuell typ får sociala centralnämnden härmed hemställa att föräldrarnas
skrivelse till JO inte måtte föranleda vidare åtgärd.

I det andra yttrandet till JO uttalade nämnden bl. a. att någon registrering
av J. hos socialförvaltningen inte borde ha gjorts, eftersom den från
polisen inkomna promemorian inte kunde anses innehålla någon påstådd
misstanke mot J. om brottslig gärning.

JO Leif Ekberg uttalade i beslut den 13 september 1976 bl. a. följande.

Nämnden har numera förklarat att någon registrering av J. inte borde ha
gjorts och att den kontakt som togs med makarna P. inte utgjorde något led
i en utredning enligt 14 § bamavårdslagen utan endast togs för att underrätta
föräldrarna om att promemorian från polisen kommit socialförvaltningen
till handa.

Vad först angår själva registreringen har denna i enlighet med vad som
upplysts angående de vid socialförvaltningen tillämpade registreringsrutinerna
gjorts i ett särskilt diarium för ärenden i vilka man vill undvika upp -

14 Riksdagen 1977178. 2 sami. Nr 1

210

rättande av socialregisterakt. I detta diarium förs anmälningar och liknande
handlingar in i kronologisk ordning, därvid endast anges namn och personnummer
på den ärendet rör, ankomstdatum, datum för utlämnande av
ärendet till utredare och datum för ärendets återkomst från denne.

Så som diariet är uppbyggt kan det inte anses utgöra något egentligt personregister.
Att J. kommit att registreras där har därför ringa praktisk betydelsejämfört
med om han hade blivit registrerad i ett register i bokstavsordning
eller uppbyggt på personnummer. Risken att själva registreringen
som sådan skulle kunna aktualiseras senare och därigenom eller på annat
sätt skada honom torde — även med tanke på sekretessbestämmelserna för
handlingar i bamavårdsärenden — vara ytterst liten.

Det sagda innebär emellertid inte att man kan helt ignorera den känsla av
olust som makarna P. likväl känner över att deras son blivit införd i diariet
med namn och personnummer. Såsom diariet är upplagt kommer det framför
allt att innehålla uppgifter om personer som misstänks ha gjort sig skyldiga
till eller på något sätt varit inblandade i brottslig gärning. Man kan
därför inte utesluta att redan införingen i diariet kan komma att kasta en
skugga över de i diariet intagna personernas vandel. Eftersom den översända
promemorian inte utpekade J. som på något sätt misstänkt för att ha
haft med gräsbranden att göra, borde den inte heller ha föranlett att J:s
namn angavs i diariet såsom den person ärendet rörde. Detta har nu också
medgetts av socialförvaltningen.

Vad sedan angår den från polisen översända promemorian har denna i
enlighet med socialförvaltningens rutiner satts in i en pärm i bokstavsordning.
Handlingarna i denna pärm bevaras i princip hos socialförvaltningen
i tre år, varefter de avses skola flyttas över till stadsarkivet. Under tre år
har alltså förvaltningen tillgång till handlingen och kan omgående ta fram
den, om J. skulle få någon ny kontakt med förvaltningen.

Även om det med hänsyn till promemorians innehåll och gällande sekretessbestämmelser
inte heller här kan sägas föreligga någon risk för skada
för J. på grund av att promemorian förvaras under hans namn, är det likväl
förståeligt om makarna P. upplever även detta förhållande som olustigt.

Om man därför nu är helt klar över att promemorian översänts från polisen
som underlag för bedömning av kamraternas åtgärder och J. endast
hörts som vittne, borde diarieföringen korrigeras på något sätt och promemorian
tas bort ur pärmen under J:s namn.

Socialförvaltningen har själv angett ett sätt att lösa problemet med själva
promemorian, nämligen att skicka tillbaka den till polisen. Med hänsyn till
omständigheterna skulle i detta fall knappast heller några vägande invändningar
kunna resas mot att promemorian helt enkelt gallrades ut och kastades.

Även beträffande införingen i diariet torde flera möjligheter finnas att
genom tillägg eller ändringar korrigera denna, så att det otvetydigt framgår
att J. inte varit misstänkt för brott. Ingenting hindrar heller såvitt jag för -

211

står att förvaltningen helt enkelt stryker införingen om den skulle finna
detta lämpligast.

Jag utgår från att socialförvaltningen kommer att vidta någon eller några
av de diskuterade åtgärderna för att korrigera den missvisande registreringen
och för att promemorians förvaring hos socialförvaltningen skall
upphöra, i vart fall under J:s namn. I övrigt anser jag inte att handläggningen
av ärendet hos socialförvaltningen motiverar vidare uttalande av JO.

Omplacering av fosterbarn

I början av november 1976 förekom i ett stort antal tidningar uppgifter
om att sociala centralnämnden i Hylte beslutat att omplacera en snart tvåårig
flicka, S., från ett fosterhem till ett annat i syfte att nedbringa kommunens
kostnader för barnet.

Nämndens agerande gentemot S. ledde till en intensiv pressdebatt, varvid
bl. a. från många håll hävdades att barnets bästa och ej ekonomiska
skäl måste vara avgörande för om byte av fosterhem skulle få ske. Sociala
centralnämnden i Hylte beslutade den 15 november 1976 att upphäva sitt
tidigare beslut om att omplacera S.

Med anledning av pressuppgiftema beslöt JO Ekberg att infordra upplysningar
i ärendet från sociala centralnämnden i Hylte. Sedan svar inkommit
från nämnden upprättades inom JO-expeditionen en promemoria av
följande lydelse.

Sociala centralnämnden har i ärendet lämnat bl. a. följande upplysningar.

Den 29 april 1976 omhändertogs S. enligt 31 § barnavårdslagen, dvs. i
samförstånd med modern, och placerades därvid i ett fosterhem i Rydöbruk.
Omhändertagandet upphörde genom att modern hämtade hem barnet
efter ca tre veckor. Under sommaren 1976 fattade nämnden vid två tillfällen
beslut om att S. skulle omhändertagas för utredning enligt 30 § barnavårdslagen.
Besluten kunde inte verkställas på grund av att modem inte
kunde anträffas. Den 3 augusti 1976 omhändertogs S. enligt 30 § och placerades
samma dag i ett tillfälligt fosterhem i Torup. Den 17 augusti flyttades
hon till det nuvarande fosterhemmet i Varberg. Sociala centralnämnden
beslutade härefter den 20 augusti 1976 att S. skulle omhändertagas enligt
25 a) och 29 §§ bamavårdslagen med placering i det angivna fosterhemmet i
Varberg. I samband med fosterhemsplaceringen diskuterades fosterlegans
storlek och ett avtal upprättades och skickades till fosterföräldrarna. Den
30 september 1976 godkände sociala centralnämnden överenskommelse
om fosterlegans storlek. Samtidigt beslutade nämnden att undersöka möjligheterna
att omplacera barnet i närheten av hemorten. I skrivelse den 14
oktober 1976 till sociala centralnämnden avstyrkte vederbörande bamavårdskonsulent
den tilltänkta omplaceringen av S., varvid bl. a. framhölls

212

att flickan under sina första levnadsår levt under mycket otrygga förhållanden
med många byten av bostad och vårdare. Enligt barnavårdskonsulentens
uppfattning borde nämnden ha tungt vägande skäl för att medverka till
att S. på nytt måste byta miljö och vårdare. Nämnden beslutade dock den
18 oktober att omplacering av barnet skulle ske. Fem ledamöter av nämnden
reserverade sig mot beslutet. Härefter begärde nämnden i samråd med
bamavårdskonsulenten att läkarintyg skulle företes innan flyttning verkställdes.
Läkarintyg utfärdades den 20 oktober 1976 av överläkaren vid en
barnmottagning. Enligt läkarintyget vore det synnerligen olämpligt att förflytta
S. till ytterligare ett fosterhem. Nämnden beslutade dock den 4 november
1976 att omplaceringen skulle verkställas. Den 11 november beslutade
nämnden vidhålla sitt tidigare fattade beslut angående omplaceringen.
Den 15 november 1976 beslutade slutligen nämnden under hänvisning till
framställning från modem att upphäva sitt tidigare fattade beslut och att
någon omplacering alltså inte skulle ske.

Med anledning av vad som framkommit kan ifrågasättas om nämnden
vid sina beslut om omplacering av S. i vederbörlig grad beaktat barnets
bästa med hänsyn till att tillfrågad sakkunskap bestämt avstyrkt omplaceringen
under hänvisning till den negativa inverkan denna kunde antagas få
på barnet. Särskilt kan ifrågasättas om inte nämnden bort fästa större avseende
vid det av nämnden inhämtade läkarintyget. Vidare kan ifrågasättas
om planeringen av omhändertagandet av S. skett med den omsorg som
varit påkallad, då inte endast fosterhemmet i Torup utan även fosterhemmet
i Varberg tycks ha betraktats som en tillfällig lösning av nämnden.

Efter remiss inkom yttrande från sociala centralnämnden i vilket nämnden
anförde bl. a. följande.

Vid tidpunkten för omhändertagandet planerades utbildning för modern
i Halmstad. Daglig bussförbindelse finnes mellan Halmstad och Hylte förbi
Oskarström. Kontakten mellan modem och hennes barn hade då kunnat
lösas på ett enkelt och praktiskt sätt. JO:s förmodan att båda hemmen (i
Torup och Varberg) av nämnden betraktades som tillfälliga är riktig.

Vid arbetsutskottets sammanträde 09-09 beslutades föreslå nämnden att
fastställa begärda fosterlega 2.500 kronor per månad med hänsyn till att
vistelsen bedömdes som tillfällig. 09-30 beslöt nämnden i enlighet med au:s
förslag, samt att undersöka möjligheten till en omplacering i närheten av
Hylte, förslagsvis en familj i Oskarström, ett hem som tidigare var godkänt
av Hylte socialnämnd. Nämnden beklagar den ensidiga koppling till
fosterlegans storlek som blev följden och där nämnden saknade möjlighet
att klargöra orsakerna till att så blev fallet. Nämnden vill dock bestämt
hävda både sin rättighet och skyldighet till ekonomiskt ansvar, men är lika
bestämd i sin uppfattning att detta ej får äventyra barnets bästa.

Vid sammanträde 10-18 meddelade ordf. att han till fostermodern framfört
att summan var hög men fått till svar ”att det blir sannerligen ingenting
över”. Svaret måste betraktas som ultimatum.

Vidare hade nämnden att taga ställning till om förflyttningen till hemmet
i Oskarström kunde ske utan att vara till skada för barnet. Nämndens majoritet
ansåg, med stöd av de uppgifter som förelåg, att så var fallet under
förutsättning att förflyttningen kunde verkställas under lugna och naturliga
former. Den fortsatta utvecklingen visar att dessa förutsättningar aldrig
kom att föreligga. I nämndens direktiv till tjänstemännen ingick att beslu -

213

tet skulle verkställas utan dröjsmål. På grund av gällande regler för fosterhemstillstånd
kunde så ej ske omedelbart.

Vid nämndens sammanträde 11-04 förelåg läkarintyg, begärt av socialchefen
i Hylte. Intyget är allmänt formulerat i läkarens bedömning. ”Man
kan helt enkelt inte flytta små människor på detta grymma sätt”. I stället
rekommenderas allt stöd som tänkas kan ”ekonomiskt och på annat sätt”.
Av intygets utformning framgår att läkaren tagit intryck av den allmänna
debatt som pågick vid denna tidpunkt, där ekonomin framstod som den enda
bakgrunden till nämndens beslut.

Sammanfattning:

Av föreliggande läkarintyg kunde ej utläsas att medicinsk eller psykisk
fara skulle föreligga vid en förflyttning av barnet S. Placering av S. i Torup
och Varberg var tillfälliga och den som bestående avsedda placeringen i
Oskarström var mycket noggrant förberedd och hemmet var positivt inställt
till nämndens önskan om kontakter mellan moder och barn. Något
skriftligt avtal betr. fosterlegan har ej behandlats av SCN. Den begärda
fosterlegan bedömde nämnden för hög i jämförelse med vad övriga fosterföräldrar
i kommunen erhåller och S. bedömdes ej vara ett ”fall” där en så
kraftig förhöjd fosterlega var berättigad. Läkarintyg begärdes ej av nämnden.

I beslut den 23 maj 1977 anförde JO Ekberg följande.

Den första fosterhemsplaceringen av S. avsåg tre veckor under aprilmaj
1976, vilken genomfördes med moderns samtycke och upphörde på
hennes initiativ. Denna placering saknar samband med de fosterhemsplaceringar
som sociala centralnämnden planerat efter det tvångsvisa omhändertagandet
av S. och föranleder därför inget uttalande från min sida.

S. omhändertogs härefter för utredning den 3 augusti 1976 och placerades
hos en familj i Torup. Denna vistelse avsågs från början att bli tillfällig
eftersom familjen inte kunde åtaga sig en långvarig vårdnadsuppgift. Två
veckor därefter, den 17 augusti 1976, kom S. till fosterhemmet i Varberg.
Sociala centralnämnden i Hylte beslutade den 20 augusti 1976 att omhänderta
henne för samhällsvård enligt 25 § a) och 29 § bamavårdslagen och
att placera henne i enskilt hem hos makarna i Varberg. 1 beslutet angavs
inte att denna placering var tidsbegränsad eller eljest avsågs att bli tillfällig.
Sociala centralnämndens arbetsutskott beslutade den 2 september 1976 att
föreslå nämnden att fosterlegan fastställdes till 2.500 kr/månad. Sociala
centralnämnden beslutade den 30 september 1976 i enlighet med arbetsutskottets
förslag, samt att snarast undersöka möjligheterna till omplacering
av barnet i närheten av hemorten.

Utredningen visar att S., som vid omhändertagandet i augusti 1976 var
19 månader gammal, kom från instabila och oroliga hemförhållanden. Hon
hade redan hunnit bo på flera ställen och hemmiljön hade präglats bl. a. av
att många olika personer uppehöll sig i hemmet. S. bör därför rimligen, så -

214

väl med hänsyn till sin ålder vid omhändertagandet som till sina bakgrundsförhållanden,
ha varit i påtagligt behov av att få komma till en lugn
miljö med en fast vårdarrelation.

Enligt 35 § första stycket barnavårdslagen skall den som omhändertagits
för samhällsvård erhålla god vård och fostran och den utbildning som hans
personliga förutsättningar och övriga omständigheter påkallar. Enligt andra
stycket i samma § skall den som omhändertagits för utredning också erhålla
sådan behandling, i den mån förhållandena medgiver det och med beaktande
av skälen för ingripandet. Enligt 39 § skall barnavårdsnämnden
noggrant följa den omhändertagnes utveckling och uppmärksamma om
kraven i 35 § är uppfyllda. Om så erfordras skall nämnden bereda den omhändertagne
ny placering i samma eller annan vårdform.

Av lagens föreskrifter följer att en nämnd som omhändertagit ett barn
för samhällsvård eller utredning har en aktiv skyldighet att tillse att barnet
erhåller god vård och fostran. Häri ligger bl. a. att nämnden måste planera
behandlingen så att den sker på ett konstruktivt sätt. En viss skillnad finns
härvid mellan omhändertagande för utredning och omhändertagande för
samhällsvård, vilket beror på att omhändertagande för utredning många
gånger är en tillfällig åtgärd som betingats av särskilda omständigheter.
Omhändertagande för samhällsvård är däremot en åtgärd som är avsedd
att pågå tillsvidare och som därför ställer högre krav på nämndens långsiktiga
planering för barnet.

Barnavårdslagen saknar föreskrifter rörande tillfälliga placeringar av omhändertagna
barn. Lagstiftaren tycks ha förutsatt att barn som placeras av
en barnavårdsnämnd skall placeras permanent och bara omplaceras om
detta erfordras för att bereda barnet den goda fostran och vård som påbjuds
i 35 §. Emellertid kan det i akuta situationer givetvis inte alltid undvikas
att omhändertagna barn måste placeras tillfälligt i ett enskilt hem eller
på en institution i avvaktan på att placeringsfrågan skall kunna ordnas på
ett mera varaktigt sätt. Under förutsättning att vederbörande nämnd under
tiden gör sitt bästa för att försöka ordna barnets förhållanden på ett för barnet
mera lämpligt sätt kan i allmänhet ingen kritik riktas häremot. Det bör
emellertid hållas i minnet att den tillfälliga placeringen skall komma i fråga
endast i en undantagssituation.

I detta sammanhang bör även uppmärksammas reglerna i 50 § barnavårdslagen,
vilka dock inte avser barn som omhändertagits för samhällsvård
och placerats av en barnavårdsnämnd. Enligt detta lagrum kan barnavårdsnämnden
i den kommun där fosterhemmet finns förbjuda föräldrarna
eller annan som har vårdnaden om barnet att ta barnet från fosterhemmet,
om det föreligger risk som ej är ringa för barnets kroppsliga eller själsliga
hälsa om det skiljes från fosterhemmet. Det är alltså fråga om att förbjuda
vårdnadshavaren att vidta en åtgärd som han eller hon i princip har rätt att
vidta. För detta krävs att risk föreligger för att denna vårdnadshavarens åtgärd
kan vara till skada för barnet. 50 § bamavårdslagen kan däremot ald -

215

rig tillämpas gentemot en annan barnavårdsnämnd som önskar omplacera
ett för samhällsvård omhändertaget barn till nytt fosterhem (se Råd och
anvisningar från socialstyrelsen nr 6, s. 71 och 73; jfr Romander-Grönlund:
Barnavårdslagen 4 uppl., s. 199—200). Inte heller kan detta lagrum
tjäna till ledning vid en barnavårdsnämnds bedömning av om ett för samhällsvård
omhändertaget barn kan eller bör omplaceras från ett fosterhem
till ett annat. Den barnavårdsnämnd som omhändertagit ett barn för samhällsvård
har som tidigare nämnts skyldighet att tillse att barnet får god
vård och fostran, vilket innebär att ett eventuellt byte av fosterhem måste
stå i överensstämmelse med detta krav. Barnavårdsnämnden får således inte
pröva frågan om omplacering enbart med hänsyn till om det är risk för
skada på barnet om det flyttas. Nämndens skyldigheter gentemot ett för
samhällsvård omhändertaget barn sträcker sig betydligt längre än så.

Den här redovisade skillnaden har måhända inte stått klar för sociala
centralnämnden i Hylte, som i ett av sina båda beslut den 4 november 1976
uttalat bl. a. att någon uppenbar risk för barnets hälsa vid den av sociala
centralnämnden beslutade flyttningen ej torde föreligga. Nämndens ordalag
ger vid handen att man trott sig böra pröva omplaceringen efter samma
grunder som man prövar ett mot vårdnadshavaren riktat förbud att flytta
barn från fosterhem. Nämnden har i så fall förbisett den i 35 § och 39 § barnavårdslagen
påbjudna skyldigheten för nämnden att vara aktivt verksam
för att ett omhändertaget barn får en med hänsyn till barnets behov tillfredsställande
vård.

Av nämndens skyldighet att bevaka att ett omhändertaget barn får god
vård följer självfallet också att man bara om mycket starka skäl föreligger
bör gå emot en enig expertis angående vad som är till barnets bästa (jfr
ovannämnda kommentar till bamavårdslagen s. 198). Vidare kan önskemål
om att barnet skall placeras närmare hemorten i allmänhet inte anses vara
av den betydelsen att de skulle kunna väga över exempelvis bestämda
medicinska utlåtanden som går i annan riktning, särskilt inte när som i förevarande
fall den biologiska modern motsatt sig en förflyttning i detta syfte.
Överväganden angående fosterlegans storlek anser jag över huvud taget
inte höra hemma i en diskussion rörande byte av fosterhem. Fosterlegan
bör övervägas innan barnet placeras i ett fosterhem. Anses den begärda
fosterlegan då oacceptabelt hög, måste annan fosterhemsplacering väljas.
Om man i en akut nödsituation måste placera barnet någonstans och
endast ett fosterhem som anses alltför dyrt går att anskaffa, kan möjligen
en tillfällig placering ske där. I så fall måste det klargöras att placeringen är
avsedd att bli tillfällig och att nämnden avser att snarast anskaffa annat
fosterhem. En omplacering får därefter i allmänhet accepteras, under förutsättning
att den inte dröjer så lång tid att barnet hunnit fästa sig vid det
första fosterhemmet. Att efter längre tid omplacera ett barn därför att man
funnit ett ur ekonomiska synpunkter lämpligare fosterhem bör givetvis inte
komma ifråga. Nämndens skyldighet att tillse att barnet får god vård med -

216

för i det fallet att nämnden inte kan undgå att svara för de högre kostnaderna.
Inte heller bör det förekomma att ett barn omplaceras mer än en gång,
annat än om omplacering är motiverad av att barnet inte längre får stanna i
fosterhemmet, inte trivs där eller annan liknande omständighet.

Det anförda leder mig till slutsatsen att sociala centralnämnden i Hylte
inte handlagt omplaceringen av S. på ett sätt som står i överensstämmelse
med barnavårdslagens intentioner. I den mån nämnden grundat sin bedömning
enbart på en prövning av frågan huruvida omplaceringen kunde innebära
risk för skada på barnets hälsa har man handlat felaktigt genom att
man förbisett att nämndens skyldigheter mot barnet enligt 35 § och 39 §
barnavårdslagen sträcker sig betydligt längre. Nämnden skulle alltså ha
frågat sig, inte om det var risk för skada på S:s hälsa, utan hur man skulle
lämna S. god vård genom samhällets försorg. Enligt min mening borde
nämnden dessutom ha fäst betydligt större avseende vid alla de uttalanden
mot omplaceringen som gjorts av olika personer med särskild sakkunskap
på området. Att nämnden ansett sig kunna gå emot ett bestämt uttalande
av en kvalificerad barnläkare utan förnyad läkarundersökning av barnet
finner jag särskilt anmärkningsvärt och knappast förenligt med den av barnavårdslagen
påbjudna skyldigheten att tillse att barnet får god vård. Inte
heller anser jag det godtagbart att ett för utredning och senare för samhällsvård
omhändertaget barn placeras inte endast i ett utan i två tillfälliga fosterhem
till följd av nämndens bristfälliga planering. Särskilt beträffande så
små barn som S. bör det vara möjligt att snabbt ordna en varaktig fosterhemsplacering.

Då sociala centralnämnden i Hylte ändrat sitt beslut att omplacera S. avslutar
jag ärendet med den kritik som ligger i vad jag ovan anfört.

Enskild ledamots yttranderätt i social centralnämnd vid muntligt förhör
inför nämnden

I en skrivelse uppgav en klagande, som var ledamot i en social centralnämnd,
följande: När nämnden efter därom gjord framställning skulle hålla
muntligt förhör enligt 19 § barnavård slagen med sökandena i ett ärende,
uttalade ordföranden i nämnden, innan sökandena fick tillträde, att han inte
gillade ett sådant förfarande, eftersom det kunde gynna personer som
hade förmåga att muntligt framställa sin sak inför det beslutande organet.
Ordföranden framhöll vidare vid tillfället att han förväntade sig att ingen
av ledamöterna i nämnden skulle ställa några frågor till sökandena eller
diskutera med dem samt att ledamöterna skulle vara överens härom.

217

Vid ärendets avgörande den 26 april 1977 anförde JO Ekberg bl. a. följande.

I 3 kap. 19 § barnavårdslagen (1960:97, 1971:308) stadgas bl. a. följande:
”Begär någon, som enligt 15 § förvaltningslagen (1971: 290) skall beredas
tillfälle att yttra sig, att bli muntligen hörd inför nämnden, skall förhör
med honom anordnas, om ej särskilda skäl föranleda annat. Den som beredes
tillfälle att yttra sig skall erinras om rätten att påkalla sådant förhör”.

I propositionen 1960: 10 med förslag till barnavårdslagen uttalade föredragande
statsrådet om dessa bestämmelser bl. a. att det var fråga om en
rätt att visa sig, göra ett personligt intryck och lägga fram sin sak direkt inför
dem som har avgörandet i sin hand. Statsrådet framhöll vidare att det
inte borde stå fritt för nämnden att uppdraga förhöret åt någon eller några
av sina ledamöter, utan förhöret borde hållas inför nämnden samfällt.

Bestämmelserna i 19 § bamavårdslagen ger part eller sökande en ytterligare
möjlighet att komma till tals utöver förvaltningslagens regler om kommunicering
och bamavårdslagens regler om förebringade av bevisning, om
utvecklande av talan m. m. Dessa föreskrifter får ses mot bakgrund av att
myndigheterna på bamavårdsområdet ofta har att fatta för den enskilde
ingripande beslut.

Som ordförande i en social centralnämnd har man att följa dessa bestämmelser
oavsett vilken uppfattning man kan ha om bestämmelsernas lämplighet.

Någon befogad erinran kan inte göras mot att en ordförande erinrar ledamöterna
i social centralnämnd om att olika parter har olika förmåga att
uppträda och uttrycka sig inför nämnden. En sådan erinran avser ju egentligen
bara att uppmärksamheten vällovligt riktas på bevisvärderingsproblemen.
Erinran härom får dock ej ske på sådant sätt att risk uppstår att ledamot
förleds att få en negativ inställning redan till att part inställer sig och
yttrar sig inför nämnden. Då får ordförandens uttalande en icke accepterad
verkan.

Enskild ledamot i social centralnämnd har självfallet rätt att vid parts inställelse
inför nämnden låta ställa frågor till parten i den sak, som sammanträdet
gäller. Överläggning och däri inbegripen diskussion måste emellertid
anstå till dess parterna avträtt. Ordföranden äger inte, annat än vid uppenbara
ordningsfel, begränsa ledamöternas yttranderätt. Det kan alltså
inte tillgå så att ledamöterna förhindras att framställa frågor som inte anmälts
i förväg. Däremot föreligger i och för sig inget hinder mot att ordföranden
hos ledamöterna, innan parterna företräder, efterhör om det är några
speciella frågor som nämnden inledningsvis vill få framförda genom ordföranden.
Ett sådant förfarande kan tvärtom vara lämpligt för att underlätta
för parterna - särskilt om de saknar ombud eller biträde — att företräda
inför den månghövdade skara personer, som nämnden utgör, och att i början
åtminstone inte bli överraskade av att bli tilltalade från olika personer.

Någon skyldighet för enskild ledamot att anmäla frågor i förväg förelig -

218

ger dock inte och oavsett vilket förfarande som tillämpas är ledamot inte
betagen att senare, medan inställelsen pågår, få till ärendet hörande frågor
framställda. Det ligger ju också i sakens natur att anledning till att ställa
viss fråga kan uppkomma just med anledning av vad part uppger under inställelsen
eller med anledning av vad annan ledamot frågat om.

Av det sagda framgår att jag ställer mig kritisk till ordförandens uttalande
inför nämnden om sin synpunkt på parternas lagstadgade inställelserätt.

Tillvägagångssätt vid återkrav av bidragsförskott

I en anmälan uppgavs bl. a. följande. Klaganden hade hösten 1974 fått
eftergift för en större skuld avseende tidigare utgivna bidragsförskott. Då
beslutet om eftergift meddelades återstod endast fem månader till dess
hans underhållsskyldighet upphörde. Klaganden hade trott att han genom
beslutet fått eftergift för alla bidragsförskott, alltså även för de resterande
fem månaderna. Han styrktes i sin uppfattning genom att han inte hörde
något ifrån någon bamavårdsmyndighet på nästan två år. Sommaren 1976
tog emellertid polisen kontakt med honom angående en av barnavårdsnämnden
begärd utredning om hans ekonomiska förhållanden. Det visade
sig gälla återkrav av bidragsförskott som utgivits efter beslutet om eftergift
och fram till dess underhållsskyldigheten upphörde. Då klaganden tog kontakt
med den tjänsteman som handlade ärendet hos barnavårdsnämnden,
påstod denna att klaganden blivit underrättad om sin betalningsskyldighet.
Så var dock inte fallet. Senare ansökte barnavårdsnämnden om utmätning
i klaganden tillkommande överskjutande skatt för det ifrågavarande kravet.

Barnavårdsnämndens handlingar utvisade följande. Nämnden hade den
10 december 1973 beslutat att bidragsförskott skulle utgå från och med januari
1974. Den 20 december 1973 hade undertecknats en underrättelse till
klaganden om det fattade beslutet i enlighet med vad som stadgas i 7 § andra
stycket bidragsförskottslagen. En till klaganden ställd rekommenderad
försändelse hade lämnats in på posten den 28 december 1973. Försändelsen
var ställd till viss adress i Umeå. Den retumerades under hänvisning
till att adressaten avflyttat från den angivna adressen. - Länsstyrelsen i
Malmöhus län beslutade den 17 september 1974 om eftergift av återkravsrätten
för bidragsförskott som utgivits t. o. m. september 1974. Länsstyrelsens
beslut var ställt till klaganden under en annan adress i Umeå, vilken
är densamma som hans nuvarande adress. — Den 3 mars 1976 begärde vederbörande
befattningshavare hos barnavårdsnämnden att polismyndigheten
i Umeå skulle företa förhör med klaganden angående hans arbets- och
inkomstförhållanden. Polismyndigheten redovisade den 23 juni 1976 den
av nämnden begärda ekonomiska utredningen. - Härefter hade flera brev

219

utväxlats mellan klaganden och vederbörande tjänsteman hos nämnden.
Av breven framgick bl. a. att tjänstemannen gjorde gällande att klaganden
när bidragsförskottet beviljades fått meddelande om att underhållsbidraget
skulle inbetalas till nämnden. Klaganden hävdade däremot att han aldrig
tidigare hört något från barnavårdsnämnden. Vidare framgick att utmätning
i klaganden tillkommande överskjutande skatt begärts i slutet av
augusti 1976. Tjänstemannen hade trots uppmaning från klaganden vägrat
att återkalla ansökan om utmätning under hänvisning till att klaganden inte
bevisat att underhållsbidraget erlagts till barnavårdsnämnden.

I beslut den 24 februari 1977 anförde JO Ekberg bl. a. följande.

Enligt 7 § andra stycket bidragsförskottslagen skall beslut om bidragsförskott
skriftligen delges den underhållsskyldige. Har förskott beviljats
skall den underhållsskyldige därvid underrättas om stadgandet i 16 §. Enligt
16 § skall den underhållsskyldige, sedan han erhållit underrättelse enligt
7 § andra stycket, så länge bidragsförskott utgår erlägga det fastställda
underhållsbidraget till den barnavårdsnämnd som utger förskottet. Gentemot
barnavårdsnämnden får inte åberopas betalning av underhållsbidrag
som skett på något annat sätt.

Klaganden har gjort gällande att han aldrig erhållit underrättelse om barnavårdsnämndens
beslut den 10 december 1973. Denna uppgift styrks av
det faktum att försändelsen till honom kommit i retur. Nämnden har inte
heller bestritt klagandens uppgift om att han inte fått underrättelse om beslutet.
Vid sådant förhållande får antagas att klaganden aldrig fått någon
sådan underrättelse som anges i 7 § andra stycket bidragsförskottslagen.

Jag finner det anmärkningsvärt att nämnden inte synes ha gjort något ytterligare
försök att delge klaganden underrättelsen. Denne har uppenbarligen
bott på samma adress i ett flertal år, varför en enkel kontroll torde ha
kunnat ge omedelbar upplysning om vart försändelsen rätteligen bort sändas.
Dessutom har nämnden fått klart besked om klagandens nya adress i
samband med ärendet om eftergift av återkravsrätt 1974. Bidragsförskottslagen
innehåller en bestämd föreskrift om att delgivning skall ske i hithörande
fall, en formföreskrift som bl. a. är av grundläggande betydelse för
möjligheterna att gentemot den underhållsskyldige åberopa 16 §. En sådan
formföreskrift skall givetvis uppfyllas där så över huvud taget är möjligt.
Det måste anses klart otillfredsställande att nämnden låtit sig nöja enbart
med att postförsändelsen kommit i retur av det skälet att vederbörande avflyttat.
Självfallet borde man ha sökt ta reda på den underhållsskyldiges
aktuella adress och sända underrättelsen dit.

Som ovan framgått kan inte 16 § bidragsförskottslagen åberopas av bar -

220

navårdsnämnden med mindre den underhållsskyldige erhållit sådan underrättelse
som föreskrivs i 7 § andra stycket. (Se t. ex. RÅ 1969 s. 472, refererat
i Socialvårdsmål 1969 ref. 19.) Detta sammanhänger med att den underhållsskyldige
först i och med underrrättelsen får besked om att underhållsbidraget
i princip måste erläggas till barnavårdsnämnden. Av detta
följer att, om den underhållsskyldige inte erhållit sådan underrättelse, han
kan åberopa även andra invändningar mot barnavårdsnämndens krav. (Jfr
8 § tredje stycket bidragsförskottslagen samt Råd och anvisningar från socialstyrelsen
nr 174 s. 26 och 38). Det är således inte självklart att barnavårdsnämnden
haren fordran mot den underhållsskyldige motsvarande det
belopp som utgetts i bidragsförskott. Betalning kan ha erlagts i annan ordning
och måste i så fall beaktas av nämnden, eftersom 16 § förutsätter att
den underhållsskyldige genom erhållen underrättelse fått meddelande om
innehållet i 16 §.

När man försummat att delge den underhållsskyldige underrättelse om
beslutet är det således inte givet hur stort belopp som barnavårdsnämnden
kan återkräva av denne. Därav följer bl. a. att återkrav i ett sådant fall bör
ske med stor försiktighet. Ett minimikrav bör vara att den underhållsskyldige
anmanas att betala beloppet och bereds tillfälle att framställa eventuella
invändningar. Att en barnavårdsnämnd omedelbart vänder sig till polismyndigheten
utan att ens först framställa ett krav direkt mot den underhållsskyldige
anser jag över huvud taget vara mindre lämpligt. Även i de
fall där delgivning skett i föreskriven ordning bör man kunna begära att
nämnden i första hand själv klarar upp sina mellanhavanden, åtminstone
med sådana underhållsskyldiga som man inte har anledning att misstänka
för att försöka hålla sig undan. I ett så tveksamt fall som det förevarande
borde enligt min mening hänvändelse till polismyndigheten ha undvikits.

Nämnden har vidare begärt utmätning i överskjutande skatt, ett förfarande
som i allmänhet får godtagas beträffande återkrav av bidragsförskott.
Som jag ovan framhållit var emellertid storleken av nämndens fordran
mot klaganden inte självklar, eftersom han i princip hade rätt att åberopa
även andra underhållsbetalningar än till nämnden. Det bör observeras
att 17 § bidragsförskottslagen, där det talas om att nämnden skall söka indriva
fordringen, enligt sin lydelse endast avser det fallet att den underhållsskyldige
inte fullgör sin betalningsskyldighet enligt 16 §. Till följd av
att underrättelsen inte delgivits klaganden, var ju här 16 § inte tillämplig.
Vid sådant förhållande borde nämnden ha utrett i vad mån klaganden kunde
ha invändningar mot kravet innan man vidtog indrivningsåtgärder.
Självfallet får varken utmätning eller införsel komma ifråga beträffande
ännu oklara eller tvistiga fordringar. Klaganden har emellertid uttryckligen
förklarat att han inte erlagt något underhållsbidrag över huvud taget. Jag
låter därför saken stanna vid mitt uttalande i denna del.

221

Socialhjälp eller utbetalning av pensionsmedel?

I en anmälan uppgavs bl. a. följande. Klaganden var intagen på en statlig
vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Vid vissa tillfällen när hans pension
inte utgått hade han fått socialhjälp. När han sedan på nytt fick pension hade
den erhållna socialhjälpen dragits av från pensionsbeloppet.

Under hand inhämtades vissa upplysningar från socialförvaltningen.
Därav framgick att socialförvaltningen uppbar klagandens pension efter
beslut av försäkringskassan enligt 16 kap. 12 § lagen om allmän försäkring.
Klaganden vistades i stor utsträckning på vårdanstalten och brukade bara
ha kortare permissioner. Pensionsutbetalningama från försäkringskassan
var oregelbundna. Under sommaren 1976 hade det blivit ”underskön i
pensionen och det hade uppkommit minus” på kontot. Detta skulle rättas
till vid nästa pensionsutbetalning. Om man slog ut klagandens pensionsinkomster
under året, hamnade han aldrig under den i kommunen tillämpade
socialhjälpsnormen.

Med anledning av klagandens anmälan och vad som framkommit vid
kontakten med socialförvaltningen infordrades yttrande från sociala centralnämnden.
Därvid ställdes även följande fråga: Utgör de medel som synes
ha utbetalats till klaganden sedan pensionsmedlen tagit slut socialhjälp
i form av förskott på kommande pension och rör det sig i så fall om obligatorisk
eller frivillig socialhjälp?

I svaret lämnades frågan obesvarad. Socialförvaltningen specificerade
däremot klagandens utgifter och inkomster under tiden januari—november
1976 enligt följande. Folkpension hade inte utgått för månaderna april, juni,
juli och augusti, för vilka endast ATP utbetalats. Övriga månader hade
det utgått såväl folkpension som ATP. ATP utbetalades varje månad till
socialförvaltningen, medan folkpensionen utbetalades varannan månad.
Klagandens utgifter utgjordes huvudsakligen av hyra samt uppehälle under
försökspermissioner från vårdanstalten. Under tiden den 3 juni-14 september
hade utbetalningar skett ehuru medel därtill saknats på kontot. Utbetalningarna
under denna tid avsåg hyra, inhandlad mat, fickpengar samt
kontant uppehälle dels utan samband med försökspermission, dels under
försökspermission. Vid pensionsutbetalningama i september hade de
tidigare utbetalningarna till klaganden kvittats mot pensionsbeloppet. Ett
nytt underskott på kontot uppkom därefter under tiden den 7 oktober-8
november. Under denna tid gjordes utbetalningar för hyra, kontant uppehälle
vid försökspermission, vårdavgift och fickpengar. Vid pensionsutbetalningen
den 8 november kvittades dessa utbetalningar mot pensionsbeloppet.
Härefter hade det funnits tillräckliga medel på kontot.

I beslut den 2 juni 1977 anförde JO Ekberg bl. a. följande.

222

Frågan huruvida de utbetalningar, som gjorts till klaganden under tid då
pensionsmedel saknats, utgjorde socialhjälp i form av förskott på kommande
pension har inte uttryckligen besvarats av sociala distriktsnämnden.
Utredningen ger emellertid vid handen att nämnden inte anser utbetalningarna
utgöra socialhjälp. Enligt min mening måste dock dessa utbetalningar
betraktas som socialhjälp, eftersom något annat alternativ knappast
står till buds när klagandens egna medel tagit slut. Något lån från socialförvaltningens
sida kan det ju inte vara fråga om. Självfallet är inte socialhjälp
utesluten enbart av det skälet att årsinkomsten överstiger den i
kommunen tillämpade socialhjälpsnormen. I den mån någon på grund av
sjukdom eller därmed jämförlig omständighet faktiskt saknar medel till det
nödvändiga livsuppehället, är denne lagligen berättigad till socialhjälp,
även om vederbörande i och för sig har haft inkomster tidigare eller kan
påräkna inkomster i framtiden.

Socialhjälp kan återkrävas endast i de fall som anges i socialhjälpslagen.
Obligatorisk socialhjälp kan över huvud taget inte återkrävas annat än i
vissa undantagsfall. De utbetalningar som här är ifråga har huvudsakligen
gällt uppehälle under tid då klaganden saknat egna medel härtill. Då klaganden
är förtidspensionerad och följaktligen torde vara hänförlig under
sådana hjälptagare som anges i 12 § socialhjälpslagen får antagas att utbetalningarna
utgjort obligatorisk socialhjälp. Vid sådant förhållande har den
lämnade socialhjälpen i princip bara kunnat återkrävas av klaganden i den
mån hjälpen utgjort förskott på förmån som senare erhållits. En grundläggande
förutsättning är härvid att socialhjälpen belöper sig på samma tid
som förmånen. I förevarande fall har det inte utgått någon folkpension för
månaderna juni, juli och augusti, under vilken tid huvuddelen av utbetalningarna
gjordes. Endast en obetydlig ATP utgick för denna tid, vilken vida
understeg utbetalningarna. Utbetalningarna under sommaren kan därför
inte anses utgöra förskott på klagandens pension. Något återkrav fick
därför inte ske. Utbetalningarna i oktober skulle möjligen kunna hävdas
utgöra förskott på folkpension, vilken utgick för oktober månad men inte
utbetalades förrän i november. Oavsett om så varit fallet får emellertid inte
återkrav enligt socialhjälpslagen gå till på det sättet att socialförvaltningen
trots bestridande helt enkelt tillgodoför sig pensionsmedel som man av annat
skäl förvaltar för socialhjälpstagarens räkning. Det kan tilläggas att det
i detta hänseende inte spelar någon roll om utbetalningen avsett obligatorisk
eller frivillig socialhjälp. Även om den utgivna socialhjälpen varit frivillig
och hjälptagaren alltså principiellt varit ersättningsskyldig, hade återkrav
måst ske i den ordning som anges i socialhjälpslagen, dvs. med beaktande
bl. a. av föreskrifterna i 39 §.

Det inträffade visar att det är angeläget att göra klart för sig om det gäller
att utbetala pensionsmedel som finns till förfogande eller om det är fråga
om att lämna socialhjälp till följd av att pensionsmedel saknas. I den mån
man lämnar socialhjälp måste återkrav härav hållas isär från pensionsredo -

223

visningen och tillgå på det sätt som föreskrivs i socialhjälpslagen. Det är
inte i överensstämmelse med socialhjälpslagen att helt enkelt debitera pensionskontot
beloppet när det råkar finnas pengar där, särskilt inte när som i
förevarande fall socialhjälpstagaren bestrider återkravet.

Felaktigt återkrav av socialhjälp

I en anmälan mot socialförvaltningen i Göteborg anförde Majken Wendel
bl. a. att Sara G., som vänt sig till föreningen Nike, inte kunnat få ut av
kronofogden indrivna underhållsbidrag från hennes frånskilde make eftersom
socialförvaltningen hade krav på ersättning för tidigare utgivna sociala
bidrag till Sara G. Det hade inte gått att få klarhet i med vilken rätt man
innehöll belopp som tillkom Sara G. och inte heller hur stora hennes ekonomiska
förpliktelser och rättigheter var. Wendel hemställde därför om
JO:s granskning av ärendet.

Inom JO-ämbetet upprättades härefter en den 18 december 1975 dagtecknad
promemoria av följande lydelse.

Av från kravavdelningen på socialförvaltningen i Göteborg och kronofogdemyndigheten
i Göteborg inhämtade uppgifter framgår bl. a. följande.

Sara G. erhöll socialhjälp från förvaltningen från 1969 fram till november
1974, då hon erhöll förtidspension.

Den 12 juni 1970 begärde socialförvaltningen hos kronofogdemyndigheten
införsel i Sara G:s före detta makes, Herbert G:s, lön. Som grund för
denna begäran låg dels en den 12 december 1969 avkunnad dom om äktenskapsskillnad
mellan makarna G., vari mannen förpliktades att till hustrun
utge underhållsbidrag med 500 kr./mån., så länge hon levde ogift, dels en
den 30 december 1969 daterad fullmakts- och överlåtelsehandling av följande
lydelse.

”Av mig tillkommande underhåll från min frånskilde man Herbert G. i
enlighet med vederbörlig dom eller ingånget avtal överlåter jag härmed till
Göteborgs socialförvaltning så stort belopp som socialförvaltningen utgivit
eller kommer att utgiva till mig under underhållstiden. Samtidigt befullmäktigas
socialförvaltningen att utan mitt vidare hörande företaga erforderliga
åtgärder för underhållets indrivande.”

På grund av mannens sjukskrivningar m. m. gav införseln ringa resultat
och stora skulder för oguldna underhållsbidrag under den tid Sara G. erhöll
socialhjälp har därför uppstått. Införseln till socialförvaltningen för dessa
underhållsbidrag har även fortsatt efter oktober 1974, trots att Sara G. då
inte längre uppbar socialhjälp.

I maj 1975 ändrades införseln på så sätt att man lade upp två olika införslar.
På den ena skulle vad som inflöt gå till socialförvaltningen för täckande
av den socialhjälp som utgetts till Sara G. i enlighet med fullmakts- och
överlåtelsehandlingen. På den andra skulle vad som inflöt gå till Sara G.
själv för täckande av i första hand de löpande underhållsbidragen, vilka efter
träffad förlikning mellan makarna jämkats till 225 kr./mån. och för närvarande
uppgår till 249 kr./mån.

224

I anledning av vad som anförts i anmälningen hit och vad som upptagits
ovan i denna promemoria bör yttrande inhämtas från sociala centralnämnden
i Göteborg, därvid särskilt följande frågor bör besvaras:

Hur mycket socialhjälp har utgått till Sara G. under den tid fullmaktsoch
överlåtelsehandlingen gällt?

Hur mycket av nämnda hjälp är enligt nämndens mening att anse som
obligatorisk och hur mycket är frivillig socialhjälp?

Hur mycket har på grund av införseln betalats ut från kronofogdemyndigheten
till socialförvaltningen fram till dess socialhjälpen upphörde att
utgå?

Hur mycket har därefter betalats ut från kronofogdemyndigheten till socialförvaltningen
respektive Sara G.?

Hur fungerar införseln för närvarande?

Vidare bör nämnden redogöra för sin uppfattning, huruvida den i ärendet
använda fullmakts- och överlåtelsehandlingen är i enlighet med socialhjälpslagens
bestämmelser om att obligatorisk socialhjälp överhuvudtaget
inte kan återkrävas utom i 33 § angivna fall, och att frivillig socialhjälp
skall återkrävas genom det i socialhjälpslagen särskilt reglerade förfarandet,
om inte vederbörande godvilligt erlägger betalning. Nämnden bör vid
denna redogörelse särskilt ange vilken betydelse man tillmäter det faktum
att Sara G. uppenbarligen inte längre vill att fullmakts- och överlåtelsehandlingen
skall gälla.

Efter remiss inkom utredning och yttrande från sociala centralnämnden i
Göteborg varvid nämnden åberopade ett den 25 mars 1976 inom socialförvaltningen
upprättat tjänsteutlåtande.

Av tjänsteutlåtandet med bilagor framgick bl. a. följande. Sara G. hade
under tiden den 12 februari 1969—24 september 1974 uppburit socialhjälp
med sammanlagt 53 395 kr. Av detta belopp hade 4 139 kr. utbetalats under
1969 och alltså före fullmaktens utfärdande. Av beloppet avsåg vidare
6678 kr. förskott på Sara G. tillkommande förtidspension för tiden
april—september 1974, vilket belopp återbetalats såvitt avsåg 6236 kr. genom
att den på denna tid belöpande pensionen tillförts socialförvaltningen.
Socialhjälp hade upphört att utgå den 1 oktober 1974, från vilken tidpunkt
Sara G. fått fortlöpande utbetalning av sin förtidspension. All till Sara G.
utbetalad socialhjälp fick anses vara obligatorisk hjälp och hänförlig till
12 § socialhjälpslagen. Av det belopp som utgått i socialhjälp under tiden
januari 1970-mars 1974, vilket uppgick till 42578 kr., hade sammanlagt
6348 kr. återbekommits genom införsel i Herbert G:s lön. Därav hade
2868 kr. återbekommits under tid då fortlöpande socialhjälp utgick och
3480 kr. efter det att socialhjälpen upphört och Sara G:s förtidspension
börjat utgå. Förvaltningen hade den 7 januari 1976 fått ett brev från Sara
G. vari fullmakten återkallats med omedelbar verkan. Man hade därför till
Sara G. överfört 1 197 kr. som erhållits på grund av införseln den 30 januari
1976 och således efter det att fullmakten återkallats. Av de underhållsbidrag
som kunnat uttagas genom införseln hade Sara G. själv erhållit sammanlagt
1 585 kr., vilket i första hand avsåg löpande underhållsbidrag från
maj 1975.

225

I tjänsteutlåtandet anfördes fortsättningsvis följande.

Efter vad som tidigare anförts får det anses klart att all den hjälp, som
lämnats Sara G. är hänförlig till 12 § socialhjälpslagen.

Enligt 33 § samma lag är hjälptagaren ersättningsskyldig för socialhjälp,
som lämnats enligt 12 § socialhjälpslagen under förutsättning att socialhjälpen
utgjort förskott å förmån, vartill han eljest varit berättigad och efter
hjälpens beviljande kommer i åtnjutande av denna förmån.

I Råd och anvisningar nr 41-1974 exemplifierar socialstyrelsen förmåner
som socialnämnd kan förskottera med socialförsäkringsförmån, t. ex.
pension. Socialstyrelsen fortsätter: ”Andra exempel på förmåner, som social
nämnd kan tänkas förskottera är yrkesskadelivränta, skadeståndslivränta
och intjänad lön. Endast periodiska förmåner torde kunna komma
ifråga för förskottering. Vidare krävs för att återbetalningsskyldigheten
skall kunna göras gällande, att hjälpen belöper sig på den tid som rätt till
förmån förelegat. Det skall alltså vara frågan om fall, då förmånen beviljats
retroaktivt eller utbetalas i efterskott, såsom t. ex. lön”.

Fru G:s underhållsbidrag från frånskilde maken är en periodisk förmån
som kan förskotteras enligt 33 § socialhjälpslagen. Såväl enligt förarbetena
till socialhjälpslagen som enligt rättsfall (KÅ II 1969 ref. 3) är en förutsättning
för återkrav att det vid socialhjälpens lämnande klargjorts för
hjälptagaren att hjälpen utgivits såsom förskott på förmån. Sådant klarläggande
har skett i samband med att fru G. skrev den fullmakts- och överlåtelsehandling,
som daterats den 30 december 1969. Redan formuleringen i
texten anvisar att fråga är om förskottering av underhållsbidraget, vilket
också förklarats för fru G.

Vad avser frågan om fru G. under den tid förvaltningens kravsektion drivit
kravåtgärdema uttalat vilja att fullmaktshandlingen inte längre skall
gälla må framhållas att hon ej givit uttryck häråt förrän i skriftlig form den
6 januari 1976. Dessförinnan har fru G. genom sitt ombud fru Wendel den
13 maj 1975 begärt att löpande underhållsbidrag skulle sändas till fru G.
Vid detta samtal med fru Wendel var icke tal om att fullmakten skulle återkallas.
Tvärtom gick samtalet ut på att kravåtgärdema med stöd av fullmakten
skulle intensifieras; ett förhållande som på visst sätt också framgår
av skrivelsen till JO. Samtalet med fru G:s ombud ledde till att kravsektionen
den 15 maj 1975 hos kronofogdemyndigheten begärde att löpande underhållsbidrag
skulle redovisas till fru G. och förvaltningens fordran till
och med oktober 1974 (avser i själva verket september eftersom fordran
icke finnes för oktober) skulle täckas före fru G:s fordran för perioden november
1974-april 1975. Införselmedlen har efter den 15 maj 1975 fördelats
efter denna princip genom att kronofogden lagt upp två införselärenden,
ett avseende fru G:s fordran från och med november 1974 och ett avseende
förvaltningens fordran till och med oktober 1974.

Den fråga, som väckts av JO huruvida den i ärendet använda fullmaktsoch
överlåtelsehandlingen är i enlighet med socialhjälpslagens bestämmelser
om återkrav enligt 33 § måste på grund av det anförda besvaras jakande.

Däremot måste den metodik, som använts för återkrav genom kronofogden
efter det att fru G. fr.o.m. oktober 1974 inte längre fick socialhjälp,
anses oriktig. Alla indrivningsbelopp, som åstadkommits från och med oktober
1974 borde i första hand ha gått i avräkning på fru G:s fordran på underhållsbidrag
från sin frånskilde make för samma tidsperiod, dvs. från

15 Riksdagen 1977/78. 2 sami. Nr 1

226

och med oktober 1974. Först sedan fru G. fått denna fordran på sin make
täckt borde återstoden av indrivna belopp ha gått i avräkning på den fordran
socialförvaltningen haft på grund av fru G:s fullmakt.

Den tidrymd, under vilken fru G. ej uppburit socialhjälp fram till tiden
för hennes återkallande av fullmakten utgör oktober 1974-december 1975.
Härunder har hennes fordran på frånskilda maken på grund av dennes underhållsskyldighet
kommit att utgöra:

Oktober 1974 475 kronor

November 1974 475”

December 1974—mars 1975,4x225 900”

April-december 1975, 9 x 247 2 223 ”

SUMMA 4 073 kronor

Av detta belopp har fru G. genom införsel till sig själv erhållit 1 585 kronor.
Dessutom har det belopp, som influtit till kravsektionen efter det att
fullmakten återkallades, eller 1 197 kronor vidarebefordrats till fru G. Hennes
återstående fordran utgör sålunda 1 291 kronor. Beloppet har överförts
från kravsektionen till fru G. och minskar vad socialförvaltningen under
den avsedda tiden tillgodoförts genom indrivningsåtgärder från 2 283 kronor
till 992 kronor.

Avslutningsvis kan framhållas att nu verkställd korrigering medför att av
53 395 kronor, som fru G. erhållit i socialhjälp, 6236 kronor återbetalats
som förskott på henne tillkommande förtidspension och 3 860 kronor återbetalats
som förskott på henne tillkommande underhållsbidrag från frånskilda
maken.

Wendel kom in med svar och bestred bl. a. att hon vid sin förfrågan i maj
1975 skulle ha begärt att kravåtgärdema med stöd av fullmakten skulle intensifieras.
Hon hade inte fått reda på fullmaktens existens. Så snart hon
fått veta detta hade fullmakten återkallats.

JO Ekberg uttalade följande i beslut den 15 december 1976.

Av utredningen framgår således att Sara G. under tiden den 12 februari
1969-den 31 mars 1974, eller fram till dess att hon fått förskott på förtidspension,
uppburit socialhjälp med sammanlagt 46 717 kr., varav 4 139 kr.
under 1969 före fullmaktens utfärdande och 42 578 kr. under tiden därefter.
Hela beloppet har utgjort obligatorisk socialhjälp. Socialförvaltningen har
återkrävt 6348 kr. och efter verkställda överföringar till Sara G. behållit
sammanlagt 3 860 kr. av den socialhjälp som belöpt på sistnämnda tid. Det
fastställda underhållsbidraget skulle enligt tillgängliga uppgifter inte ha utgått
med mer än ca 25 000 kr. under tiden efter fullmaktens utfärdande och
fram till dess Sara G. erhöll socialhjälp i form av förskott på pension.

För att obligatorisk socialhjälp skall kunna återkrävas enligt reglerna om
förskott fordras principiellt att hjälpen redan vid utgivandet betecknats
som förskott på förmån (se t. ex. JO 1972 s. 242). Det får anses åvila en socialförvaltning
som vill återkräva obligatorisk socialhjälp att utreda att er -

227

forderliga betingelser för återkrav är uppfyllda. Socialförvaltningen bör
alltså kunna visa att det från böljan klargjorts för socialhjälpstagaren i vad
mån den lämnade socialhjälpen utgjort förskott på förmån och därigenom
kunde komma att återkrävas om socialhjälpstagaren senare fick tillgång till
förmånen ifråga. Att så blivit klargjort bör med hänsyn till personalbyten
m. m. lämpligen finnas skriftligt dokumenterat. Enligt lagen om allmän försäkring
gäller delvis avvikande bestämmelser beträffande sådan socialhjälp
som avser förskott på pension. Enligt 17 kapitlet 4 § kan en socialförvaltning
under vissa förutsättningar få ersättning ur retroaktiv pension för
tidigare utgiven socialhjälp. Härvid har inte uppställts något krav på att
den lämnade socialhjälpen skall ha betecknats som förskott på pensionen.

Den fullmakts- och överlåtelsehandling som man låtit Sara G. underteckna
1969 utvisar enligt min mening inte med önskvärd tydlighet att det
är fråga om att lämna socialhjälp i form av förskott på förmån. Av socialförvaltningens
tjänsteutlåtande framgår inte heller att socialhjälpen vid utbetalandet
helt eller delvis betecknats som förskott. Det får därför antagas
att så inte varit fallet. Särskilt med hänsyn till den långa tid varunder Sara
G. regelbundet uppburit socialhjälp måste det därför betraktas som tveksamt
om det stått klart för henne att socialhjälpen delvis utgjorde förskott
på underhållsbidrag och därför i princip kunde komma att återkrävas. Redan
av dessa omständigheter torde följa att återkrav inte bör komma ifråga
gentemot Sara G.

Principiellt torde inte heller reglerna om förskott vara tillämpliga i ett fall
som det förevarande. Det kan visserligen inte anses uteslutet att använda
sig av förskott i fråga om underhållsbidrag, ehuru tillämpningsområdet är
begränsat med hänsyn till att förskottet måste avse samma tid som förmånen,
dvs. det måste vara fråga om en förväntad utbetalning som sker i efterskott
(jfr Råd och anvisningar från socialstyrelsen nr 41 s. 43). Underhållsbidrag
utgår däremot oftast månadsvis i förskott. Förskottering av underhållsbidrag
blir därför framförallt aktuell då man kan vänta en större retroaktiv
utbetalning av tidigare inte erlagda underhållsbidrag. Emellertid
bör man under alla omständigheter ha grundad anledning antaga att viss
närmare bestämd förmån kommer att utfalla för att socialhjälpen skall kunna
betecknas som förskott på förmånen ifråga. När det som i Sara G:s fall
rör sig om ett stadigvarande och flerårigt behov av socialhjälp ter det sig
främmande att beteckna hjälpen som förskott på ett underhållsbidrag, om
vilket man vet att det i allmänhet inte betalas. Att i dylikt fall göra gällande
att den lämnade obligatoriska socialhjälpen är att anse som förskott måste
närmast ses som ett försök att ersätta den principiellt återbetalningsfria obligatoriska
socialhjälp, vartill Sara G. varit berättigad, med återbetalningspliktig
sådan. Detta tillvägagångssätt måste anses oförenligt med socialhjälpslagen.

Även om man accepterar socialförvaltningens förklaring att ifrågavarande
socialhjälp till Sara G. är att anse som förskott på underhållsbidrag kan

228

emellertid den typ av fullmakt att inkassera underhållsbidraget som kommit
till användning knappast försvaras. Över huvud taget måste fullmakter
och säkerhetsöverlåtelser av olika slag avvisas då fråga är om obligatorisk
socialhjälp. Avlämnandet av sådan handling kan annars lätt av den hjälpsökande
uppfattas som ett villkor för den hjälp vartill han under alla omständigheter
är lagligen berättigad. Även beträffande återbetalningspliktig,
s.k. frivillig socialhjälp, bör fullmakter användas restriktivt och endast i
fall där man efter en individuell prövning funnit detta lämpligt med hänsyn
till hjälptagarens särskilda omständigheter. Dessa frågor behandlas utförligt
i Råd och anvisningar från socialstyrelsen nr 41 (1974), vilka i annat
sammanhang åberopats av socialförvaltningen. Handlingens karaktär av
fullmakt ter sig dessutom tveksam, eftersom det ingalunda varit fråga om
att socialförvaltningen uppburit medel för Sara G:s räkning. I stället har
socialförvaltningen själv tillgodogjort sig de belopp som kunnat utfås med
hjälp av fullmakten, varigenom dennas karaktär av överlåtelsehandling
klart framträder. Handlingens ordalydelse är vidare ägnad att ge intryck av
att det därigenom skett en definitiv överlåtelse av Sara G:s rätt till ifrågavarande
i framtiden förfallande underhållsbidrag. En dylik överlåtelse torde
inte vara möjlig, ens om erforderliga betingelser för att begära utfästelse
om återbetalning av socialhjälp i övrigt föreligger. Handlingens utformning
får därför anses mycket vilseledande för socialhjälpstagaren. Utformningen
är även vilseledande ur den synpunkten att man därigenom förtiger att
socialförvaltningens krav också i detta fall kan mötas med invändningar
om att återbetalning inte får ske bl. a. då hjälptagarens ekonomiska omständigheter
inte tillåter detta. Att sådan social prövning alltid måste ske
före återkrav av socialhjälp bör framgå av fullmaktshandlingen, uttryckligen
eller genom hänvisning till lagtexten, se ovannnämnda Råd och anvisningar
från socialstyrelsen. Som tidigare påpekats kan det emellertid knappast
anses förenligt med socialhjälpslagen att begagna ens en korrekt utformad
fullmakt när fråga är om obligatorisk socialhjälp.

I socialhjälpslagen anges inte när socialnämnden bör medge eftergift
från ersättningsskyldighet för socialhjälp. En vägledning ger dock föreskriften
i 39 § sista stycket socialhjälpslagen, enligt vilken länsstyrelsen inte
får bifalla anspråk på ersättning för socialhjälp om den ersättningsskyldige
genom återbetalning av hela kostnaden eller någon del därav kan antagas
komma att sakna erforderliga medel till underhåll för sig och de sina eller
eljest synnerliga skäl talar mot ersättningsanspråket. Enligt socialstyrelsens
råd och anvisningar (s. 42) skall nämnden innan den utnyttjar en
fullmakt alltid pröva om skäl för eftergift föreligger enligt 39 § sista stycket.

I förevarande fall har enligt vad handlingarna utvisar knappast någon
skälighetsprövning ägt rum innan socialförvalningen med hjälp av fullmakten
tillgodofört sig ersättning för den lämnade socialhjälpen. Detta har
bl. a. fått till följd att man inkasserat ersättning för tidigare lämnad social -

229

hjälp under tid då Sara G. fortfarande uppburit löpande obligatorisk socialhjälp,
vilket synes stå i klar strid med bestämmelsen i 39 § sista stycket socialhjälpslagen.
Jag vill därför särskilt framhålla att den omständigheten att
nämnden anser sig ha utgivit socialhjälp i form av förskott på förmån inte
befriar nämnden från skyldigheten att vid eventuellt återkrav beakta de sociala
skäl som enligt nämnda lagrum kan tala för eftergift av kravet.

Återkravsverksamheten med stöd av fullmakten har även fortsatt efter
det att Sara G. upphört att få socialhjälp, varvid socialförvaltningen till och
med kommit att konkurrera med Sara G. själv om de underhållsbidrag som
kunde indrivas genom införseln. Under tiden oktober 1974-maj 1975 gick
sålunda förvaltningens krav på ersättning före Sara G:s rätt till löpande underhåll,
vilket strider bl. a. mot grunderna för 15 § andra stycket införsellagen.
Under tiden därefter och fram till dess att fullmakten återkallades fick
Sara G. visserligen ut det löpande underhållet men fick konkurrera med
förvaltningen beträffade sin fordran på tidigare inte erlagda bidrag. Av förvaltningens
tjänsteutlåtande synes dessutom framgå att man i den fordran
man angav för införsel inräknade socialhjälp som Sara G. uppburit t. o. m.
oktober 1974, dvs. delvis sådant belopp som utgjorde förskott på hennes
pension och som saknade samband med underhållsbidraget. Att denna indrivning
kunnat fortgå i över ett år och först upphöra genom att Sara G.
skriftligen återkallat fullmakten i januari 1976 är synnerligen anmärkningsvärt.
Det är dessutom ägnat att inge allvarlig oro att återkrav av socialhjälp
över huvud taget kan komma att handläggas på sådant sätt, att socialhjälpstagaren
helt kan gå miste om den sociala prövning av återkravets
skälighet som garanterats henne. Ytterligare en försvårande omständighet
är att man tydligen ställt sig avvisande till Sara G:s begäran om närmare redogörelse
för ärendet, så att grunden för att förvaltningen uppburit hennes
underhållsbidrag inte framkommit förrän i samband med att anmälan gjorts
till JO. Hade Sara G. genast fått erforderliga upplysningar hade fullmakten
kunnat återkallas avsevärt tidigare än vad som skett.

Socialförvaltningen har medgivit felaktig handläggning endast såvitt avser
den omständigheten att man i viss utsträckning före Sara G. tillgodogjort
sig hennes löpande underhållsbidrag. Jag vill därför framhålla att hela
den handläggning av återkrav som här varit för handen får anses oförenlig
med socialhjälpslagen genom att ingen social prövning skett före indrivningen
och genom att Sara G. inte lämnats tillfälle att framställa invändningar
mot de successiva kraven och eventuellt få dessa invändningar prövade
av högre instans. Jag finner det betänkligt att socialförvaltningen, sedan
missförhållandena uppdagats, inte tagit klart avstånd från dylik indrivning
av socialhjälp. I förevarande fall har dessutom uteslutande varit fråga
om obligatorisk socialhjälp. I enlighet med vad jag ovan anfört vill jag som
min mening uttala att den lämnade socialhjälpen inte till någon del kan anses
ha utgjort förskott på underhållsbidrag. Vid sådant förhållande har hela
det belopp som socialförvaltningen tillgodofört sig med stöd av fullmakten
utgjorts av återbetalningsfri obligatorisk socialhjälp.

230

Jag utgår från att sociala centralnämnden i Göteborg ser över sina rutiner
till förebyggande av liknande fall och i övrigt vidtar de åtgärder som är
påkallade med hänsyn till detta mitt uttalande.

Vissa övriga socialhjälpsärenden

Socialnämnds ansvar för att socialhjälpsbehov tillgodoses

I en skrivelse till JO anförde en klagande bl. a. följande. Klaganden hade
nyligen flyttat från en kommun till en annan tillsammans med tre av sina
barn. Han var i stort sett medellös vid inflyttningen till kommunen. Bostaden
där var otillräcklig med hänsyn till att klaganden saknade särskilt kontor
och därför måste utföra allt förvärvsarbete i hemmet. Vidare var bohaget
mycket nedslitet. Under dessa svåra yttre förhållanden hade han sökt
försörja sig och barnen. Vid två tillfällen hade han fått obligatorisk socialhjälp.
Socialförvaltningen hade hela tiden känt till familjens oacceptabla situation
men ändå underlåtit att lämna hjälp till exempelvis nödig arbetsutrustning.

Vid ärendets avgörande den 7 februari 1977 anförde JO Ekberg bl. a.
följande.

Vad gäller frågan om kommunens skyldighet att sörja för att den som
vistas i kommunen får erforderlig omvårdnad och hjälp är att märka att
klaganden inte fått avslag på någon framställning om socialhjälp. Det åligger
visserligen principiellt en socialnämnd att hjälpa och bistå den som vistas
i kommunen oavsett om denne begär socialhjälp eller inte. Nämnden
kan emellertid inte tvinga någon att ta emot socialhjälp och eventuella åtgärder
måste ha formen av erbjudanden om hjälp eller service (jfr Råd och
anvisningar från socialstyrelsen nr 41 s. 14). I fråga om vuxna och fullt friska
personer får därför i allmänhet förutsättas att socialhjälp beslutas endast
efter framställning från den som saken rör. I vart fall ter det sig främmande
att hävda, att socialnämndens allmänna plikt att sörja för dem som
vistas i kommunen skulle innebära en sådan positiv skyldighet för nämnden
att erbjuda hjälp, oberoende av ansökan, att en underlåtenhet därvidlag generellt
skulle vara felaktig eller olämplig. Enligt min mening bör nämnden i
de flesta fall kunna utgå från att en person som är vuxen och fullt frisk ansöker
om socialhjälp i den utsträckning han behöver och önskar sådan
hjälp. (Jfr Råd och anvisningar från socialstyrelsen nr 2 angående socialvårdens
uppsökande verksamhet för handikappade m.fl.) Det faktum att
ansökan om socialhjälp inte görs innebär sålunda visst stöd för antagandet
att vederbörande inte önskar socialhjälp, naturligtvis under den förutsättningen
att han kan antagas känna till sin rätt och möjlighet att erhålla socialhjälp.
Det anförda leder till slutsatsen att jag inte anser mig kunna
klandra nämnden för att den inte utöver klagandens framställningar om so -

231

cialhjälp sökt erbjuda honom ytterligare sådan hjälp avsedd för honom
själv.

1 detta fall har det emellertid i hemmet också funnits tre minderåriga
barn, vilka i och för sig kunnat vara berättigade till obligatorisk socialhjälp
och gentemot vilka kommunen haft en mera långtgående skyldighet att
sörja för att de inte saknade vård eller medel till sitt uppehälle. Vad i ärendet
förekommit ger mig därför anledning att göra vissa allmänna uttalanden
i denna fråga.

Enligt 12 § socialhjälpslagen äger bl. a. minderårig erhålla socialhjälp till
sitt livsuppehälle och till den vård som finnes erforderlig, i den mån han
själv saknar medel och hans behov inte tillgodoses på annat sätt. Av bestämmelsens
formulering följer att det är fråga om ett faktiskt konstaterande
av att medel saknas och av att den minderåriges behov inte blir tillgodosett
på annat sätt. Att behovet i och för sig skulle kunna tillgodoses på annat
sätt inverkar sålunda inte på den minderåriges principiella rätt till socialhjälp.
Om ett par föräldrar inte fullgör sin underhållsskyldighet gentemot
ett minderårigt barn, kan underlåtenheten därför grunda en rätt till
obligatorisk socialhjälp för barnet. Samtidigt kan föräldrarnas försummelse
att fullgöra underhållsplikten medföra ersättningsskyldighet för dem enligt
36 § socialhjälpslagen för den socialhjälp som måst utbetalas till barnet.

Som jämförelse bör observeras bestämmelserna i 2 § bidragsförskottslagen.
Enligt detta lagrum utgår icke bidragsförskott bl. a. i det fallet att
vårdnadshavaren utan giltigt skäl underlåter att vidtaga eller medverka till
åtgärder för att få underhållsbidrag till barnet fastställt.

Bidragsförskott kan alltså i vissa fall vägras om en förälder, som inte
sammanbor med barnet, inte fullgör sin principiella underhållsskyldighet
därför att vårdnadshavaren underlåtit att begära underhållsbidrag. Annorlunda
förhåller det sig med barnets eventuella rätt till socialhjälp. Som
ovan nämnts kan man vid bedömningen av socialhjälpsfrågan i princip bara
beakta faktiska ekonomiska möjligheter och inte några hypotetiska sådana.
Är barnet i så stort behov av hjälp att förutsättningar för beviljande
av socialhjälp enligt 12 § socialhjälpslagen föreligger, kan därför inte socialhjälp
till barnet vägras av det skälet att vårdnadshavaren har möjlighet
att kräva underhållsbidrag för barnet men av någon anledning inte gör detta.
I stället får kommunen kräva ersättning för utgiven socialhjälp av den
underhållsskyldige enligt 36 § socialhjälpslagen. För detta ersättningsanspråk
saknar det betydelse att underhållsbidrag inte finns fastställt. Däremot
bör en social centralnämnd i och för sig kunna verka för att underhållsbidrag
till barn blir fastställt, särskilt som detta kan grunda rätt till bidragsförskott
för barnet.

Kommunen har sålunda skyldighet att tillse att en minderårig som vistas
i kommunen får tillfredsställande omvårdnad, även om hans hjälpbehov
föranletts av att vårdnadshavaren underlåtit att begära underhållsbidrag

232

för hans räkning. Det kan t. o. m. vara så att barnet, just till följd av att något
underhållsbidrag inte utgår, löper särskild risk att bli beroende av socialhjälp.
Har kommunen, genom ansökan från vårdnadshavaren eller på annat
sätt, i ett sådant fall fått kännedom om ett socialhjälpsbehov av annat
än rent tillfällig natur kan det därför vara motiverat att söka hålla sig fortlöpande
underrättad om familjens situation även om inte vårdnadshavaren
återkommer och självmant begär mer socialhjälp. Om anledning förekommer
till antagande att barnets behov inte vederbörligen tillgodoses, bör utredning
göras. Det bör emellertid framhållas att det självfallet i första hand
är vårdnadshavaren som skall tillse att barnet får vad det behöver. I allmänhet
bör därför vårdnadshavaren göra de framställningar om socialhjälp
till barnet som han bedömer erforderliga.

Socialhjälp till förbättring av bostad

I ett annat ärende anfördes klagomål över att socialförvaltningen vägrat
lämna bidrag till omfattande förbättring av klagandens undermåliga bostad.
Klaganden, som var ålderspensionär och ensamstående, ansåg sig inte
kunna acceptera de andra bostadsalternativ som föreslagits av kommunen.

Vid ärendets avgörande den 23 februari 1977 anförde JO Ekberg bl. a.
följande.

Det åvilar visserligen sociala centralnämnden att tillse att de som vistas i
kommunen får den hjälp och omvårdnad de behöver. Detta kan dock inte
tolkas som att sociala centralnämnden måste uppfylla varje önskemål från
en hjälpbehövande oavsett den ekonomiska omfattningen.

Vaije kommun har rätt att själv bestämma efter vilka grunder det skall
utgå s. k. frivillig socialhjälp. Självfallet måste sociala centralnämnden ha
rätt att i enlighet med kommunens normer för socialhjälp pröva skäligheten
i de framställningar som görs. Klagandens önskemål förefaller vara av
sådan ekonomisk storleksordning att det är tveksamt om de ens kan sägas
rymmas under begreppet frivillig socialhjälp.

Sociala centralnämndens skyldighet att lämna klaganden nödvändig
hjälp får därför i denna del närmast anses bestå i att nämnden bör erbjuda
henne annan mera acceptabel bostad. Så har även skett. Sociala centralnämnden
är däremot inte skyldig att låta utföra omfattande förbättringsarbeten
o. dyl. om man i stället anvisar andra lösningar som bör kunna godtas
av den enskilde och som ter sig mera rimliga ur ekonomisk synpunkt.
Att klaganden trots de yttre förhållandena vidhållit sitt beslut att bo kvar i
stugan anser jag inte gärna kunna läggas sociala centralnämnden eller dess
tjänstemän till last. Under dessa omständigheter tycks mig klagomålen
mot sociala centralnämnden vara obefogade.

233

Sjukvård m.m.

Nedlagt åtal mot läkare för vållande till annans död1

Anna-Lena Johansson, född den 10 januari 1949, avled den 20 januari
1972 på Malmö allmänna sjukhus i samband med att hon undergick en allergitestning,
som utfördes av legitimerade läkaren Ingvar Frenander.

Styresmannen för sjukhuset anmälde dödsfallet till socialstyrelsen, som
överlämnade anmälningen till medicinalväsendets ansvarsnämnd.

Ansvarsnämnden fann efter utredning klarlagt att Anna-Lena Johansson
hade fått en anafylaktisk chock, att chocken lett till hennes död och att
den berott på att hon vid hudtestningen tillförts vissa allergen i en för henne
alltför hög koncentration. Enligt nämndens mening borde Frenander
från hudtestningen ha uteslutit i vart fall de vid testningen använda djurepitelextrakten.
Genom att underlåta detta hade Frenander enligt nämnden
åsidosatt den honom enligt 3 § 1) allmänna läkarinstruktionen åvilande
skyldigheten att i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet
meddela patient de råd och, såvitt möjligt, den behandling som patientens
tillstånd fordrade.

Genom skrivelse den 25 april 1974 till åklagarmyndigheten i Malmö
överlämnade ansvarsnämnden ärendet för prövning om åtal skulle väckas
mot Frenander för vad han låtit komma sig till last. Om åtal för vållande till
annans död inte väcktes mot Frenander var enligt nämndens bedömande
den förseelse mot allmänna läkarinstruktionen Frenander i tjänsten gjort
sig skyldig till av så svår beskaffenhet att åtal härför borde väckas mot honom.

Kammaråklagaren i Malmö åklagardistrikt Sven Rignell beslutade den
13 januari 1975 att åtal inte skulle väckas mot Frenander för vållande till
annans död eller tjänstefel.

Dåvarande överåklagaren i distriktet Erik Gamstedt fann den 12 februari
1975 vid överprövning inte skäl till ändring av Rignells beslut.

Genom beslut den 4 juli 1975 fann riksåklagaren vid överprövning inte
skäl till ändring av Gamstedts beslut vad gällde frågan om vållande till annans
död men förordnade om åtal mot Frenander för tjänstefel i visst närmare
angivet hänseende och anmodade överåklagaren i Malmö åklagardi
strikt att väcka åtalet.

Chefsåklagaren Thorvald Eliasson väckte den 29 augusti 1975 vid
Malmö tingsrätt åtal mot Frenander för tjänstefel, varvid han anförde i hu -

1 Jfr ärendet som redovisas på s. 55.

234

vudsak följande: Frenander utförde den 20 januari 1972 allergitestning å
Anna-Lena Johansson. Vid testningen tillfördes hon vissa allergen i en för
henne alltför hög koncentration. Till följd härav uppstod hos henne en
överkänslighetsreaktion som ledde till hennes död. Anna-Lena Johansson
hade uppgivit för Frenander, att hon misstänkte att hennes besvär utlöstes
bl. a. vid kontakt med hund. Frenander borde därför från testningen ha
uteslutit i vart fall de vid testningen använda djurepitelextrakten. Genom
att underlåta detta hade Frenander av försummelse åsidosatt den honom
enligt 3 § allmänna läkarinstruktionen åvilande skyldigheten att i överensstämmelse
med vetenskap och beprövad erfarenhet meddela en patient de
råd och, såvitt möjligt, den behandling som patientens tillstånd fordrade.

Den 16 januari 1976 nedlade överåklagaren Åke Sandberg åtalet mot
Frenander. Som skäl härför anförde han att gärningen, rubricerad som
tjänstefel, enligt de i brottsbalken företagna ändringarna, vilka trätt i kraft
den 1 januari 1976, icke längre var underkastad straffrättsligt ansvar.

Sedan Anna-Lena Johanssons fader, fabrikören Bror Johansson, dragit
åtalsfrågan under JO:s prövning, beslöt dåvarande JO Bertil Wennergren
den 9 april 1976, med övertagande av åklagaruppgiften i målet, återupptaga
åtalet. Efter justering av åtalet yrkade han ansvar å Frenander för vållande
till annans död. Som bevisning åberopade Wennergren bl. a. sakkunnigförhör
med personer beträffande vilka namnuppgifter skulle komma att lämnas
senare.

Sedan Wennergren avgått från justitieombudsmannaämbetet övertog JO
Ulf Lundvik Wennergrens befattning med saken och uppdrog i skrivelse
den 18 maj 1976 åt chefsåklagaren Sten Malmström vid åklagarmyndigheten
i Ystads distrikt att vid Malmö tingsrätt utföra åtalet.

Efter samråd med socialstyrelsen bestämde JO Lundvik att såsom sakkunniga
borde anlitas professorn Gunnar Dahlström och docenten Björn
(Nalle) Lindholm.

Sedan Dahlström och Lindholm avgivit skriftliga sakkunnigutlåtanden,
daterade Dahlströms den 2 september och Lindholms den 10 november
1976, beslöt JO Lundvik i skrivelse till Malmö tingsrätt den 14 december
1976 att nedlägga åtalet. Till stöd härför anförde han följande: Den bevisning
som kan åberopas till styrkande av åtalet för vållande till annans död
har alltifrån början varit svag. De utlåtanden som Dahlström och Lindholm
numera avgivit stöder inte åtalet utan talar fastmer i motsatt riktning.
Dahlström säger sammanfattningsvis, att dödsorsaken med stor sannolikhet
varit en anafylaktisk chock men att förändringar i hjärtats blodkärl varit
av avsevärd betydelse för den dödliga utgången. Dahlström säger vidare,
att Frenander i sitt handlande vägletts av rekommendationer om förfarandet
vid hudtestning, som var gällande vid undersökningstillfället, men
att han brustit i uppmärksamhet vid tolkningen av anamnesen. Denna var
dock, framhåller Dahlström, svårtolkad framförallt genom den återkommande
uppgiften att astmabesvär inte varit aktuella på senare år och ge -

235

nom att patienten ej synes ha varit klart medveten om sin överkänslighet
mot vissa djurepitel. Lindholm säger bl. a. att han finnér alla data tala för
att dödsorsaken var en anafylaktisk chock efter en för hög allergentillförsel
i relation till patientens grad av känslighet. Lindholm finner Frenanders
ställningstagande ha berott på bristande kunskaper i allergidiagnostik och
atopikemas reaktionssätt. Lindholm kan inte finna att slarv eller försummelse
förevarit eller att Frenander frångått gällande praxis. Sannolikt skulle
samtliga vid kliniken anställda läkare ha utfört hudprövningen på likartat
sätt.

Vid övervägande av vad sålunda förevarit och då ytterligare utredning
inte kunde antagas bringa klarhet, fann JO Lundvik tillräckliga skäl inte
längre föreligga för antagande att Frenander var skyldig till det brott för
vilket han var åtalad. Han nedlade därför åtalet.

Genom dom den 18 mars 1977 ogillade Malmö tingsrätt åtalet mot Frenander
på framställning av denne, varvid tingsrätten hänvisade till att vederbörande
åklagare återkallat de mot Frenander framställda ansvarsyrkandena
och till att målsäganden icke övertagit åtalen.

Tingsrättens dom vann laga kraft.

Befogenheten för läkare på socialpsykiatrisk avdelning vid sjukhus
att på eget initiativ företa undersökning av vårdtagare på ålderdomshem
m. m.

I ett ärende framgick följande.

B. var född 1894. B. och hennes make hade betydande förmögenhetstillgångar,
däribland jordbruksfastigheter. De testamenterade 1968 i ett inbördes
testamente sin egendom till en ideell förening. Sedan mannen avlidit
1971 upprättade B. ett nytt testamente. Enligt detta skulle B:s egendom tillfalla
hennes kusin och dennas make. Den 2 augusti 1974 försålde B. sina
fastigheter till makarna för ett pris motsvarande taxeringsvärdet. Den 4 augusti
1974 flyttade B. till ett ålderdomshem. På anmodan av vederbörande
överförmyndare utfärdades ett läkarintyg för omyndighetsförklaring av B.
Enligt intyget var B. på grund av psykisk sjukdom ur stånd att vårda sig
och sin egendom. Vid förberedelse inför vederbörande tingsrätt motsatte
sig B. omyndighetsförklaring. Sedan B:s ombud införskaffat ett nytt läkarintyg
återtogs ansökan om omyndighetsförklaring och den 16 januari 1975
avskrevs målet från vidare handläggning. Den 19 februari 1975 uppsökte
överläkaren vid socialpsykiatriska avdelningen vid ett sjukhus på eget initiativ
ålderdomshemmet. Han undersökte B. och utfärdade därefter dels ett
läkarintyg för omyndighetsförklaring, dels ett vårdintyg för intagning av B.
på sjukhus enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
(LSPV).

236

Överläkaren anmälde till tingsrätten att B. var i behov av förmyndare
och överlämnade det läkarintyg för omyndighetsförklaring som han utfärdat.
Tingsrätten återsände läkarintyget och meddelade att rätten inte kunde
behandla saken utan ansökan från överförmyndaren. Överläkaren meddelade
tingsrätten att B. var i trängande behov av vård på mentalsjukhus
och att han utfärdat vårdintyg för intagning. Man hade emellertid inte omedelbart
kunna bereda B. vård på grund av platsbristen på sjukhuset. Härefter
anmälde överläkaren till överförmyndaren att B. var i behov av förmyndare.
Samma dag utfärdade ålderdomshemmets läkarkonsult, en underläkare,
en ansökan om intagning av B. på sjukhus enligt 4 § LSPV. Underläkarens
ansökan godtogs ej på sjukhuset då behörighet saknades att göra en
sådan ansökan. En socialassistent i kommunen utfärdade härefter ansökan
om intagning av B., vilken ansökan sedermera godkändes av vederbörande
sociala centralnämnd. Härefter ansökte överförmyndaren hos tingsrätten
om omyndighetsförklaring av B. Den 2 juni 1975 togs B. in på sjukhus. Genom
dom den 6 november 1975 förklarade tingsrätten B. omyndig.

I en klagoskrivelse hemställde B:s kusin att JO skulle pröva huruvida
överläkaren haft befogenhet att gripa in och undersöka B. Klaganden ansåg
att B:s integritet kränkts genom överläkarens ingripande.

Vid ärendets avgörande den 31 mars 1977 anförde JO Ekberg bl. a. följande.

Enligt 18 § socialhjälpslagen åligger det kommun att anordna och driva
hem för åldringar och andra personer, vilka är i behov av vård och tillsyn
som icke eljest tillgodoses.

Kommunens sociala centralnämnd har som regel ansvaret för kommunens
ålderdomshem. Den direkta ledningen av verksamheten vid hemmet
åvilar dess föreståndare. Läkare som är anställd vid ålderdomshemmet eller
läkare med vilken nämnden träffar avtal om regelbundna besök på hemmet
har ansvaret för sjukvården. Tillsyn över ålderdomshemmens hälsooch
sjukvård utövas av bl. a. länsläkarorganisationen.

Socialstyrelsen har i Råd och anvisningar (194/1967) rörande de kommunala
ålderdomshemmens uppgifter och verksamhet framhållit bl. a. att ett
ålderdomshem är lika litet en offentlig plats som ett vanligt bostadshus eller
ett pensionärshem, att hemmets styrelse och närmast föreståndaren har
ansvar för att pensionärerna har skydd för sina intressen och får vara i fred
på hemmet samt att pensionärernas rum är deras hem.

Skyldighet att bereda sjukvård åvilar enligt sjukvårdslagen landstingen.
Dessa är huvudmän för sjukvårdsanstalter och har en allmän skyldighet att
ställa sjukvårdsplatser till förfogande både för akut sjuka och för långvarigt
sjuka. I socialstyrelsens nämnda anvisningar framhålls angelägenheten av
att de som är ansvariga för vården på ålderdomshem ser till att sjuka som

237

behöver kvalificerad sjukvård också erhåller sådan. Ansökan bör göras till
vederbörlig institution inom sjukvårdsorganisationen eller i fråga om långtidsvården
till den centrala intagning som kan vara ordnad. Det betonas
som särskilt viktigt att sjuka som behöver behandling och vård på akutsjukhus
samt patienter med psykiska symtom av störande art snabbt förhjälps
till lämplig vård.

Enligt 63 § socialhjälpslagen skall sociala centralnämnden göra anmälan
hos överförmyndaren, om nämnden finner att hjälptagare bör förklaras
omyndig. Beträffande den som är intagen på sjukhus åligger det enligt 31 §
sjukvårdskungörelsen överläkaren att anmäla till överförmyndaren när intagen
person kan antas behöva förmyndare eller god man. Skyldigheten
åvilar den överläkare som har vårdansvaret för patienten.

Enligt 20 kap. 16 § första stycket föräldrabalken kunde sinnessjuk som
var intagen för vård på sinnessjukhus förklaras omyndig på anmälan av
den som, enligt särskilda bestämmelser meddelade av Konungen, tillagts
rätt att göra anmälan. Några sådana bestämmelser har inte funnits sedan
åtskilliga år tillbaka. Stadgandet i föräldrabalken har också upphört att gälla
från den 1 januari 1976. Ansökan om omyndighetsförklaring kunde därför
vid den i ärendet aktuella tiden göras endast av den som avsågs med ansökningen,
av make och närmare fränder samt av överförmyndaren.

Överläkaren har hävdat att han — även utan anmodan från föreståndarinnan
eller annan — hade befogenhet att undersöka B. Enligt hans uppfattning
ingår nämligen i hans åligganden som överläkare vid den socialpsykiatriska
avdelningen att lämna länets ålderdomshem psykiatrisk service och
att på eget initiativ bedriva uppsökande verksamhet och utfärda vårdintyg
och andra intyg.

Någon av huvudmannen utfärdad arbetsbeskrivning för verksamheten
vid den socialpsykiatriska avdelningen finns inte. Överläkaren har emellertid
själv gjort en sammanställning över avdelningens verksamhet. Redogörelsen
har av huvudmannen i en skrivelse till socialstyrelsen betecknats
som en god beskrivning av de uppgifter som åvilar avdelningen. Den socialpsykiatriska
avdelningen betecknas i redogörelsen som en vidareutveckling
av den psykiatriska hjälpverksamhet som enligt 1929 års sinnessjukvårdsstadga
skulle finnas vid de statliga mentalsjukhusen. Enligt redogörelsen
ankommer det på avdelningen att fungera som en förbindelselänk
mellan intagna på psykiatriska sjukhus och anhöriga, att hjälpa psykiskt
sjuka som inte är i direkt behov av sjukhusvård till annan lämplig vård
samt att bevaka sjukhuspatienternas ekonomiska intressen. Avdelningen
skall vidare tillvarata patienternas intressen vid utskrivning samt hjälpa till
med bostad, anställning, kläder och kontakt mellan patienterna och socialvårds-
och arbetsmarknadsmyndigheter m.m. I redogörelsen uttalas vidare
bl. a. följande.

238

Den socialpsykiatriska avdelningens huvudfunktion är dock att fungera
sorn utredningsinstans, således företages en lång rad utredningar
för försäkringskassorna i försäkringstekniska frågor, för länsstyrelsen
vad angår skjutvapen, körkortsärenden, för militära myndigheter i
tjänstduglighetsärenden, en lång rad förmynderskapsärenden, äktenskapsärenden,
abort- och steriliseringsfrågor, miljöundersökningar och
ordnande av hemförhållanden. Undersökningar på uppdrag av polismyndigheter,
frågor beträffande bamavårdsärenden, speciellt vårdnadsfrågor,
uppdrag för landstingets hemsjukvårdsdelegation, rådgivning åt socialvårdsbyråer
över hela länet, psykiatriska konsultationer på ålderdomshem
och andra institutioner, sjukhem etc.

Ordalydelsen i det angivna ger enligt min mening närmast vid handen att
utredningar av ifrågavarande slag förutsätter att avdelningen erhållit uppdrag
av därtill behörig person. Jag kan inte finna att redogörelsen inrymmer
någon uppgift för avdelningen att bedriva någon självständig uppsökande
verksamhet bland människor i länet med psykiska problem. Som socialstyrelsen
framhåller har hjälpverksamhetsöverläkaren i länet ingen officiell
befattning med de kommunala ålderdomshemmen i annat fall än när
det gäller försöksutskrivna LSPV-patienter, varom här inte är fråga. Något
stöd i författning eller på annat sätt för att socialpsykiatrisk verksamhet av
uppsökande slag skulle kunna bedrivas i den formen att landstingets läkare
på eget intiativ uppsöker ett kommunalt ålderdomshem och utan särskild
anmodanföretarläkarundersökningavendärboendeperson finns inte. Den
omständigheten att det i socialstyrelsens anvisningar betonas att de som
vistas på ålderdomshem och som har psykiska symtom av störande art
snabbt skall förhjälpas till lämplig vård kan inte medföra någon rätt för
landstingets läkare att ingripa. Anvisningen riktar sig i stället till dem som
svarar för verksamheten vid ålderdomshemmet, dvs. i första hand till hemmets
föreståndare och läkarkonsult. Den praxis, som enligt överläkaren
sedan länge varit rådande i länet, att socialpsykiatriska avdelningens överläkare
på eget initiativ uppsöker ålderdomshem och därvid undersöker där
intagna och utfärdar olika intyg grundar sig därför på en överskattning av
de befogenheter som tjänsten som överläkare ger honom.

Jag finner således att överläkaren överskridit sina befogenheter när han
utan anmodan av B. eller ålderdomshemmets föreståndarinna eller läkarkonsult
uppsökt B. och undersökt henne och därefter utfärdat intyg för
omyndighetsförklaring och intagning för sluten psykiatrisk vård. Även
överläkarens åtgärder för att få B. omyndigförklarad med stöd av det av
honom utfärdade intyget får anses ligga utanför de uppgifter som tillkommer
honom i anledning av hans tjänst.

Vid bedömande av hur allvarlig överläkarens överträdelse är bör följande
omständigheter beaktas. Vård på ålderdomshem är frivillig. Den som
vistas på hemmet måste självfallet underkasta sig vissa ordningsregler och
anpassa sig till de förutsättningar som gäller för hemmets verksamhet. Han
måste samtidigt vara tillförsäkrad lika stort skydd för sin integritet som om

239

han bodde i egen bostad. Att en läkare utan att vara därtill behörig genomför
en undersökning och utfärdar intyg, som sedan leder till fortsatta åtgärder
gentemot den undersökte, får i och för sig anses vara ett betydande intrång
i den enskildes integritet. I det särskilda fallet kan dock omständigheter
föreligga som gör att intrånget bör bedömas som mindre allvarligt, t. ex.
om undersökningen och de utfärdade intygen objektivt sett gagnar den undersöktes
sak.

Av utredningen i förevarande ärende framgår att B. vid ifrågavarande tid
var indragen i ett uppmärksammat testamentsärende. Hon hade också
gjort omfattande omdispositioner av sin och sin tidigare avlidne makes
egendom. I ortspressen hade antytts att B. var utsatt för påtryckningar i
ekonomiska angelägenheter. Det torde inte råda något tvivel om att B. i februari
1975 var psykiskt sjuk och vållade ålderdomshemmet påtagliga
vårdproblem. Den medicinska bedömning som överläkaren gjorde av B. i
de av honom utfärdade intygen har befunnits riktig vid den prövning härav
som företagits såväl i ärendet om omyndigförklaring av B. som i ärendet
angående hennes intagning för sluten psykiatrisk vård. Det får också anses
klarlagt att B. var i behov av stöd och hjälp i sina ekonomiska angelägenheter.
Reglerna om omyndighetsförklaring bygger på tanken att personer
som har nedsatt psykisk hälsa kan komma att ingå rättshandlingar till skada
för sig själv eller för tredje man. Mot bakgrund härav kan det inte generellt
göras gällande att en omyndighetsförklaring av den som verkligen är i
behov av skydd innebär en kränkning av integriteten. Jag kan mot bakgrund
härav inte finna att överläkarens åtgärder rent faktiskt lett till skada
för B.

Jag anser mig vidare böra väga in det förhållandet att överläkarens arbetsuppgifter
som hjälpverksamhetsöverläkare inte styrdes av någon tydlig
instruktion och att verksamhetsområdet till följd därav inte hade tillagts
några skarpare gränser. Detta hade bl. a. lett till att överläkaren sedan lång
tid — utan att någon reagerat häremot — bedrivit en självständig uppsökande
verksamhet. Man kan inte heller bortse från att överläkaren enligt egen
uppfattning handlade för att skydda en person som var ur stånd att välja
sig och tillvarata sina intressen.

Jag finner således sammanfattningsvis att överläkaren i och för sig handlat
felaktigt och att felet inneburit ett intrång i B:s integritet men att med
hänsyn till omständigheterna det inte är påkallat med annan åtgärd än den
kritik som ligger i det anförda.

240

Omhänderhavandet av utskriven patients tillhörigheter

En klagande, som varit patient på Långbro sjukhus och som utskrivits
därifrån den 23 december 1975, anförde klagomål mot sjukhusets personal
över att hans tillhörigheter, som efter utskrivningen förvarats i ett källarutrymme
på sjukhuset, ställdes ut så att vem som helst kunde komma åt
dem. Detta hade inträffat när han den 1 juli 1976 inventerat sina tillhörigheter.

I ärendet skedde remiss till sjukhuset. I remissvaret lämnades bl. a. följande
upplysningar.

Under vistelsen här bebodde patienten ett enkelrum, som under mesta
tiden var så fullproppat med hans tillhörigheter, att det vållade svårigheter
under städning. Han uppmanades upprepade ggr utav avdelningspersonalen
att ta hem sina tillhörigheter. Detta hade dock ingen större effekt och
vid utskrivningen den 23.12.1975 lämnade patienten efter sig på avdelningen
dels en bandspelare, dels en mycket stor kartong full med trycksaker,
böcker, broschyrer, brevkopior, smutsiga kläder och fisknät. Bandspelaren
hade han, under den tid han var här, placerat fritt i avdelningens dagrum.
Efter utskrivningen stod den under närmare ett halvår i avdelningens
olåsta korridor, utan att patienten under sina besök fann anledning att anmärka
på denna disposition. Bandspelaren finns numera deponerad i en
garderob på sjukhuset.

Den stora pappkartongen med patientens tillhörigheter stod under en
period kvar på avdelningen, men placerades sedan i avdelningens låsta källarutrymme.
Redan vid utskrivningen hade avdelningspersonalen inträngande
bett patienten att ta hem sina ägodelar och när han i böljan av år 1976
vid upprepade tillfällen besökte avdelningen blev han återigen tillsagd att
ta hand om sina saker. Han vägrade dock att ta hem någonting under hänvisning
till att det inte fanns plats i hans bostad och att sjukhuset därför,
enl. hans uppfattning, var skyldig att härbärgera vad han hade lämnat här.

Vid ärendets avgörande den 22 september 1976 anförde JO Ekberg följande.

Frågan om vilka möjligheter sjukhus har att bli av med tillhörigheter som
patient efter utskrivning vägrar att ta med sig får - i brist på särskilda bestämmelser
därom — bedömas utifrån allmänna rättsgrundsatser.

Har avtal träffats mellan patienten och sjukhuset om förvaring av patientens
egendom kan vägledning erhållas i 12 kap. handelsbaden. Om den
som mottagit tillhörighetema inte längre vill förvara dessa, skall han i sådant
fall meddela ägaren att tillhörighetema skall hämtas. Om ägaren inte
gör detta får han själv stå faran för egendomen.

Ett exempel som liknar det aktuella uppkommer när hyresgäst flyttar
och lämnar kvar egendom i den förhyrda lägenheten. I sådant fall tillfaller
enligt 12 kap. 27 a § jordabalken egendomen hyresvärden utan lösen, om

241

hyresgästen ej inom tre månader från anmaning eller inom sex månader
från det han avträdde lägenheten avhämtat egendomen. Av förarbetena till
denna bestämmelse (prop. 1973:23 s. 141) framgår att, om egendomen inte
är värdelös och därför utan vidare kan bortskaffas, hyresvärden är skyldig
att ta vård om egendomen om han väljer att flytta den. Han står emellertid
inte faran för att egendomen av olyckshändelse skadas eller försämras
medan den är i hans besittning.

Ett annat mera näraliggande exempel kan hämtas från kriminalvården
och gäller anstaltsintagens kvarlämnade egendom. I denna fråga finns särskilda
bestämmelser som tagits in i kriminalvårdsstyrelsens cirkulär nr
1/1974 med föreskrifter i anslutning till lagen om kriminalvård i anstalt. I
16 § andra och tredje styckena nämnda cirkulär föreskrivs att då intagen,
som har avvikit och därefter inom sex månader ej blivit återintagen i anstalt,
kvarlämnat pengar eller annan egendom och inte omhändertar denna,
man skall förfara med egendomen enligt bestämmelserna i lagen om
hittegods. Om intagen i annat fall kvarlämnar pengar eller annan egendom
efter det anstaltsbehandlingen upphört, skall han skriftligen anmodas att
inom en månad avhämta egendomen, vid äventyr att med denna eljest förfars
enligt lagen om hittegods. Enligt lagen om hittegods skall fynd anmälas
till polismyndighet och eventuellt överlämnas till myndigheten.

Av intresse att nämna i sammanhanget är också bestämmelsen i 6 § lagen
om hittegods som föreskriver att då någon tillvaratager hos honom
kvarglömd sak reglerna om hittegods skall äga motsvarande tillämpning,
dock att hittelön ej skall utgå.

I förevarande fall lämnade klaganden vid utskrivningen i december 1975
kvar vissa tillhörigheter på sjukhuset. Något avtal om förvaring hade inte
träffats. Trots upprepade påstötningar tog han inte hand om egendomen
och den 1 juli 1976 sökte personalen överlämna denna till honom i samband
med hans besök på sjukhuset. Mot bakgrund härav och av de regler
jag redogjort för finner jag inte anledning att klandra sjukhusets personal
för förfaringssättet även om andra möjligheter stått till buds. Jag tänker
därvid särskilt på möjligheten att skriftligen ha anmanat klaganden att avhämta
egendomen inom viss tid och om så ej skett ha förfarit enligt lagen
om hittegods.

16 Riksdagen 1977/78. 2 sami. Nr 1

242

IV. Förvaltningen i övrigt

JO:s tillsynskompetens m.m.

Såsom anmärktes i den senast avgivna ämbetsberättelsen (JO 1976/77 s.
205 ff) gjordes, såsom en konsekvens av reformen av ämbetsansvarssystemet
per den 1 januari 1976, ändringar jämväl beträffande JO:s tillsynskompetens.
Denna bestämdes genom en av riksdagen antagen ny instruktion
för justitieombudsmännen (SFS 1975:1057) vars huvuddrag i nu aktuell del
återgavs i ämbetsberättelsen, där också redovisades ombudsmännens avgöranden
på området under första halvåret 1976.

Här nedan lämnas en motsvarande redogörelse för perioden den 1 juli
1976-den 30 juni 1977.

Ett antal klagomål riktade mot regeringen, enskilda statsråd och riksdagen
har liksom tidigare avvisats, då dessa ej står under JO:s tillsyn. Detsamma
är förhållandet med justitiekanslern och riksdagens valprövningsnämnd
(2 § instruktionen för JO). Klagomål mot en ordförande i kommunfullmäktige
har av JO Uhlin avvisats, enär ledamöter av beslutande
kommunala församlingar ej står under JO:s tillsyn (se JO 1976/77 s. 206).

Borgarråd i Stockholm står självfallet under JO:s tillsyn.

I klagoärende angående förhållanden i konkurs har JO Wigelius i sak prövat
klagomål mot konkursdomare och rättens ombudsman men fastslagit
att konkursförvaltare och god man samt skiljenämnd vid skiljemannaförfarande
i samband med konkurs ej är underkastade JO:s tillsyn.

Klagomål som anförts mot en av domstol anlitad grekisk tolk samt
mot en delgivningsman vid ett polisdistrikts delgivningscentral har upptagits
till prövning. Så är även fallet med klagomål mot statens trafiksäkerhetsverksförrättningsmän
vid avläggande av förarprov.

Privatpraktiserande advokater och jurister står ej under tillsyn av JO.
Sveriges Advokatsamfunds handläggning av disciplinärende mot advokat
har däremot sakligt prövats.

Förmyndare, övervakare, boutredningsman och testamentsexekutör
står ej under JO:s tillsyn, medan däremot klagomål mot överförmyndare
prövats i sak.

I ett ärende med klagomål mot Industritjänstemännens erkända arbetslöshetskassa
uttalade JO Lundvik följande.

Området för JO:s tillsyn sammanföll tidigare i stort sett med gränsen för
det straffrättsliga ämbetsansvaret. Endast sådana befattningshavare som
hade fullständigt ämbetsansvar stod under tillsyn av JO. Det antogs att be -

243

fattningshavare hos erkänd arbetslöshetskassa inte var underkastad ämbetsansvar
och som en konsekvens härav har erkända arbetslöshetskassor
ansetts icke stå under JO:s tillsyn (jfr JO:s ämbetsberättelse 1973 s. 305).

I samband med den omläggning av ämbetsansvaret som trädde i kraft
den 1 januari 1976, har området för JO:s tillsyn bestämts på annat sätt.
Tillsynen omfattar numera (se 2 § instruktionen för justitieombudsmännen,
SFS 1975: 1057) med vissa här icke aktuella undantag:

1. statliga och kommunala myndigheter,

2. tjänstemän och andra befattningshavare vid dessa myndigheter, samt

3. annan som innehar tjänst eller uppdrag, varmed följer myndighetsutövning,
såvitt avser denna hans verksamhet.

Beträffande myndighetsgreppet anförde konstitutionsutskottet i motiven
till den nya instruktionen (KU 1975/76: 22 s. 69) bl. a. följande.

Till uttrycket statliga eller kommunala myndigheter räknas ej bolag, stiftelser
eller andra organ, som är organiserade i privaträttsliga former, även
om staten eller kommunen äger eller har ett avgörande inflytande över
dem. Huvudregeln är därför att de inte skall stå under JO:s tillsyn. Enligt
11 kap. 6 § RF kan emellertid förvaltningsuppgift överlämnas till bolag,
förening, samfällighet eller stiftelse. I den mån förvaltningsuppgift har
överlämnats till sådant organ och därmed följer myndighetsutövning blir
de befattningshavare som utövar denna befogenhet underkastade tillsyn.

De erkända arbetslöshetskassornas verksamhet och organisation är reglerad
i lagen 1973: 370 om arbetslöshetsförsäkring. Kassorna framstår som
självständiga juridiska personer med stadgar, styrelse, föreningsstämma
m. m. De regler som gäller för kassorna är delvis identiska med dem som
gäller för ekonomiska föreningar. Jag kan därför inte finna att kassorna
kan hänföras till statliga eller kommunala myndigheter i JO-instruktionens
mening.

Återstår då frågan om den verksamhet som kassorna utövar kan betecknas
som myndighetsutövning och om befattningshavarna vid kassorna på
denna grund skall anses inbegripna under JO:s tillsyn.

I propositionen (1972:5) med förslag till skadeståndslag m.m. anförde
departementschefen bl. a. följande angående innebörden av begreppet
myndighetsutövning (s. 498 f).

Ett av de utmärkande dragen för myndighetsutövningen är

att det är fråga om beslut eller åtgärder som har rättsverkningar för
den enskilde, vilka ytterst inträder i kraft av samhällets makt över
medborgarna. Men det behöver inte vara fråga om beslut eller åtgärder
som har formen av maktspråk riktade mot den enskilde. Myndighetsutövning
kan föreligga också när rättsverkningar inträder till den
enskildes förmån. Karakteristiskt är emellertid att den enskilde medborgaren
på visst sätt befinner sig i ett tvångsläge. - — - När det
återigen gäller ett beslut som gynnar den enskilde, t. ex. avser en ekonomisk
förmån eller ett tillstånd av något slag, kommer tvångssituationen
till uttryck i den monopolställning som det allmänna intar och
som innebär att den enskilde för att komma i åtnjutande av rättigheten
är tvungen att vända sig till samhällsorganen och är helt beroende av
att dessa på ett riktigt sätt tillämpar de offentligrättsliga författningsbestämmelser
som gäller på det aktuella området. Det rör sig med
andra ord också här ytterst om en maktutövning från det allmännas sida.

Vidare anförde departementschefen (s. 507).

244

Andra svårbedömda situationer avser fall då skada har vållats i den
verksamhet som bedrivs av allmänna försäkringskassor och erkända
arbetslöshetskassor. Särskilt i fråga om försäkringskassorna kan det
med hänsyn bl. a. till den i viss mån självständiga finansförvaltningen
synas tveksamt om staten bör svara för fel eller försummelse i verksamheten.
Å andra sidan innefattar både försäkrings- och arbetslöshetskassornas
verksamhet otvivelaktigt myndighetsutövning i här
angiven mening. Deras verksamhet har mycket nära anknytning till
den statliga verksamheten på socialförsäkringens område, vartill kommer
att kassornas beslut kan överklagas direkt till statliga myndigheter.
Enligt min mening bör därför staten svara för skada som funktionärer
vid kassorna vållar i sin tjänst.

I sin bok Skadestånd vid myndighetsutövning I, s. 121, hävdar Bertil
Bengtsson att icke all kassornas verksamhet torde kunna betecknas som
myndighetsutövning:

För arbetslöshetskassornas del bör observeras att det inte är något
tvång att tillhöra sådan kassa. Liksom då det gällde advokatsamfundet
bör reglerna om myndighetsutövning här sannolikt inte avse beslut enbart
grundade på stadgarna, t. ex. när medlem uteslutes på den grund
att han försummat avgiftsbetalning, brutit mot styrelsens föreskrifter
eller lämnat oriktig uppgift om sina förhållanden. Det skulle bara vara
handhavandet av arbetslöshetsersättning som kan anses anförtrott
kassan som myndighetsutövning. Vid beslut som grundas på stadgarna
torde möjligheten till skadestånd bero av allmänna associationsrättsliga
principer; det är då kassan som blir ansvarig.

Det bör ytterligare framhållas, att begreppet myndighetsutövning antages
inte ha exakt samma innebörd i de olika sammanhang vari det förekommer.
I propositionen 1975:78 angående ansvar för funktionärer i offentlig
verksamhet m. m. säger t. ex. departementschefen (s. 142) att det
måste beaktas att bestämmelserna om myndighetsutövning i förvaltningslagen
och i skadeståndslagen både sinsemellan och i förhållande till det föreslagna
straffstadgandet om myndighetsmissbruk företer stora skillnader i
fråga om tillämpningsområde och syfte. Det har också antagits, att begreppet
myndighetsutövning kommer att tolkas restriktivt när det gäller tilllämpning
av brottsbalken (jfr SOU 1975:23 s. 149 och Bengtsson a.a. s.
59).

I förevarande fall gäller det tillämpning av JO-instruktionen och inte av
brottsbalken. Eftersom JO inte är att betrakta främst som en åklagare utan
har befogenheter vilka sträcker sig vida längre än till att påtala fall som
skulle kunna föranleda straff eller disciplinpåföljd, synes det mig varken
påkallat eller naturligt att vid bestämmande av tillsynskompetensen tolka
begreppet myndighetsutövning alltför snävt. När nu enligt uttryckliga uttalanden
i förarbetena till skadeståndslagen verksamheten hos de erkända
arbetslöshetskassorna hänförts till myndighetsutövning, finnér jag det rimligt
att JO också låter denna verksamhet — i vart fall i den mån den hänför
sig till handhavandet av arbetslöshetsersättningen - komma under sin tillsyn.

Jag är medveten om att vissa problem av praktisk och teoretisk art kan
uppkomma, om JO:s tillsyn över arbetslöshetskassorna skulle få samma
karaktär och inriktning som den tillsyn JO utövar över rent statliga myndigheter.
Kassorna är många och arbetar med viss självständighet. När det
gäller rent kommunala organ har JO, alltsedan de kommit under hans till -

245

syn, iakttagit återhållsamhet med ingripanden. I 3 § andra stycket av nu
gällande JO-instruktion är för övrigt utsagt att ombudsman vid tillsyn över
kommunala myndigheter skall beakta de former i vilka den kommunala
självstyrelsen utövas. Det synes mig naturligt att iakttaga liknande återhållsamhet
när det gäller organ sådana som de erkända arbetslöshetskassorna.
Jag kan för övrigt här i någon mån anknyta till ett uttalande i motiven
till lagen om arbetslöshetsförsäkring. Enligt 97 § i lagen får talan mot
beslut av erkänd arbetslöshetskassa föras genom besvär hos arbetsmarknadsstyrelsen.
Departementschefen anförde härom (prop. 1973:56 s. 252):

I den mån det överklagade beslutet är förenligt med givna lagbestämmelser,
AMS’ anvisningar och kassans egna stadgar bör överprövningen av
beslutet normalt begränsas till frågan om beslutet tillkommit i behörig ordning
och inte avse lämpligheten av beslutet.

I den senast avgivna ämbetsberättelsen (JO 1976/77 s. 207) återgavs ett
beslut, i vilket JO Lundvik ingick på frågan i vad mån allmänna reklamationsnämnden
stod under JO:s tillsyn. I ett i januari 1977 avgjort ärende utvecklade
JO Lundvik - efter att ha redogjort för sitt tidigare beslut i frågan
- sin ståndpunkt enligt följande.

Frågan om allmänna reklamationsnämndens ställning och verksamhet
utreds för närvarande av särskilda sakkunniga. Enligt vad jag inhämtat kan
resultat av utredningen väntas framlagda i början av år 1978. Vilka slutsatser
och rekommendationer utredningen kan komma fram till kan ännu inte
överblickas. Än mindre kan bedömas i vad mån eventuella rekommendationer
kommer att accepteras av statsmakterna.

Som jag framhöll i mitt beslut av den 19 januari 1976 kan frågan om allmänna
reklamationsnämndens ställning tänkas bli prövad av regeringsrätten.
Någon sådan prövning har dock mig veterligt hittills inte påkallats.
Vid sådant förhållande och då nu nya klagomål framförts mot nämnden anser
jag mig inte längre kunna lämna frågan om JO:s tillsynskompetens över
nämnden öppen. Skulle regeringsrätten framdeles till äventyrs komma till
en ståndpunkt som är oförenlig med den jag nu intar, kan frågan om JO:s
kompetens omprövas. Inte heller har jag anledning att avvakta resultatet
av pågående utredning om nämndens ställning. De förändringar i fråga om
nämndens sammansättning, uppgifter och befogenheter som eventuellt
kan bli en följd av utredningens förslag inverkar ju inte på frågan om JO:s
tillsynskompetens i nuvarande läge.

1 mitt beslut av den 19 januari 1976 framhöll jag. att allmänna reklamationsnämnden
utan tvivel uppvisar drag som kännetecknar en myndighet i
JO-instruktionens mening. Jag redovisade där också i korthet de skäl som
talar för och emot att anse nämnden som en statlig myndighet. Till de skäl
som jag anförde/or ett sådant antagande kan läggas, att nämndens existens
är förutsatt i lagen (1974: 8) om rättegången i tvistemål om mindre värden.
Enligt 2 § är sålunda lagen tillämplig, oavsett värdet av vad som yrkas, om
tvisten huvudsakligen rör fråga varöver utlåtande avgivits av reklamationsorgan
som Konungen bestämmer. Enligt KK 1974:465 är allmänna
reklamationsnämnden det reklamationsorgan som här avses. Vidare är i
7 § av lagen stadgat, att rätten i vissa tvister skall inhämta yttrande från reklamationsorgan
som avses i 2 § om det är till gagn för utredningen.
Nämnden har alltså fått ett slags officiell ställning, jfr prop. 1973: 87 (ang.
rättegången i tvistemål om mindre värden) s. 132, där departementschefen

246

säger att det nya domstolsförfarandet inte bör överta allmänna reklamationsnämndens
uppgifter; nämnden och domstolarna borde i stället fungera
som komplement åt varandra. - Ytterligare kan tilläggas att allmänna
reklamationsnämnden genom den nyligen genomförda omorganisationen
av konsumentverket knutits än fastare till verket (jfr prop. 1975/76:159 s.
18 och 27).

Då jag nu väger de skäl som talar för och de skäl som talar emot att allmänna
reklamationsnämnden bör bedömas som en statlig myndighet, kan
jag inte finna annat än att skälen som talar för ett sådant bedömande väger
tyngre än skälen emot. Jag stannar alltså för att räkna nämnden som en
statlig myndighet. Därmed är också sagt att jag anser nämnden stå under
JO:s tillsyn.

För att förebygga missförstånd vill jag göra ett tillägg. Att JO har tillsyn
över allmänna reklamationsnämnden innebär inte att JO har att sätta sitt
bedömande i nämndens ställe. Man skall inte kunna vända sig till JO för att
av honom utverka en rekommendation av annat innehåll än den rekommendation
nämnden gett. Och om nämnden förkastat klagomål, skall man
inte kunna vända sig till JO i hopp att han skall pröva klagomålen i nämndens
ställe. Endast om innehållet i ett nämndens beslut uppenbart strider
mot gängse värderingar eller fast domstolspraxis eller det eljest är klart felaktigt
kan man tänka sig utrymme för JO:s ingripande i någon form. Därutöver
kan utrymme finnas för JO-ingripanden i fråga om nämndens arbetsformer
eller i andra handläggningsfrågor.

En legitimerad läkare anlitades ibland i egenskap av psykiatrisk konsult
av en kommun och uppbar därvid ingen annan ersättning än arvode för de
uppdrag som lämnades henne. Sedan klagomål anförts mot läkaren rörande
ett utlåtande som hon utfärdat i ett vapenärende, konstaterade JO Ekberg,
att läkaren ej stod under JO:s tillsyn och att klagomålen alltså ej kunde
upptas till prövning.

Överläkare vid kriminalvårdsanstalt förordnades av domstol att avge läkarintyg
enligt 7 § lagen om personundersökning i brottmål. Läkaren
uppgav att hon åtagit sig uppdraget och räknat med att utöver ordinarie
tjänst hinna med saken. Enligt vad läkaren vidare uppgav var det inte ett
tjänsteåliggande för henne att utföra en sådan undersökning som det här
var fråga om. Den görs i princip utom tjänsten. JO Wigelius fann - med
hänsyn till vad överläkaren uppgivit om de förhållanden varunder hon åtagit
sig uppdraget att i det aktuella målet avgiva ett läkarintyg — att hon såvitt
avsåg ifrågavarande uppdrag inte stått under JO:s tillsyn.

I ett ärende anfördes klagomål mot en kurator för det sätt på vilket hon
fullgjort uppdrag som medlare jämlikt 21 kap. 2 § föräldrabalken i mål rörande
verkställighet av umgängesdom och mot den redogörelse för uppdraget
som hon lämnat till en länsrätt. JO Ekberg anförde följande i sitt beslut.

Under JO:s tillsyn står statliga och kommunala myndigheter, tjänstemän
och andra befattningshavare vid dessa myndigheter samt annan som innehar
tjänst eller uppdrag, varmed följer myndighetsutövning, såvitt avser
denna hans verksamhet. N. har inte fullgjort uppdraget som medlare i sin
tjänst som kurator. Med uppdrag enligt 21 kap. 2 § föräldrabalken kan inte

247

anses följa myndighetsutövning. N. stod således inte under JO:s tillsyn vid
uppdragets fullgörande. Jag tar därför inte upp anmälan till prövning.

Statens biografbyrå, styrelsen för teknisk utveckling, handelsflottans
välfärdsråd och statens utvecklingsfond är givetvis underkastade JO:s tillsyn.
Vidare har upptagits till prövning klagomål mot en tjänsteman vid
Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd för fel vid handhavandet av statsmedel
till invandrarkyrkor.

Tre ärenden har avsett folkhögskolor. I det ena ärendet riktades klagomål
mot uppläggningen av en kurs vid Eslövs folkhögskola. Skolöverstyrelsen,
som enligt folkhögskoleförordningen är tillsynsmyndighet för folkhögskolor,
yttrade sig i ärendet. I beslutet yttrade JO Ekberg, att skolöverstyrelsens
befattning med saken ej gav anledning till något ingripande från
hans sida, samt anförde.

JO:s tillsyn omfattar enligt numera gällande instruktion för justitieombudsmännen
statliga och kommunala myndigheter, tjänstemän och andra
befattningshavare vid dessa myndigheter samt annan som innehar tjänst
eller uppdrag varmed följer myndighetsutövning såvitt avser denna hans
verksamhet.

Eslövs folkhögskola är inte en statlig eller kommunal myndighet och
dess huvudman, som uppgivits vara Eslövs folkhögskolas garantiförening,
utgör inte heller sådan myndighet. Klagomålen och vad som framkommit
genom utredningen i ärendet ger ej anledning att bedöma den påtalade
kursuppläggningen såsom myndighetsutövning.

Klagomålen avser således ej någon på det lokala planet som står under
min tillsyn. De kan därför i det hänseendet ej upptas av JO.

Det andra hithörande ärendet gällde klagomål mot rektor vid Finska
folkhögskolan i Haparanda för underlåtenhet att kalla vald representant
för elevkåren till styrelsesammanträde. JO Ekberg yttrade i beslutet.

Finska folkhögskolan, vars huvudman är Riksförbundet Finska föreningar
i Sverige, utgör inte statlig eller kommunal myndighet.

Det påtalade förfarandet att inte kalla klaganden till styrelsesammanträdet
utan i stället en suppleant kan inte anses utgöra myndighetsutövning.
Jag finnér därför att klagomålen riktar sig mot person, som inte står under
min tillsyn såvitt avser det klandrade förfarandet och att jag således inte
kan uppta klagomålen till prövning.

Klagomål mot rektor vid Södra Vätterbygdens folkhögskola angående
tjänstgöringsschema vid hemteknisk kurs togs inte upp till prövning. Folkhögskolan
drivs av en andelsförening.

En klagande hade anmält Svenska akademien för vissa förhållanden i Illustrerad
Svensk Ordbok år 1970.1 sitt beslut anförde JO Wigelius följande.

Illustrerad Svensk Ordbok är utgiven av bokförlaget Natur och Kultur.
Detta står ej under JO:s tillsyn. Ansvar för innehållet i tryckt skrift kan endast
utkrävas i den i tryckfrihetsförordningen stadgade ordningen. Prövning
av sådan fråga ankommer ej på JO. Anmälan kan därför ej föranleda
någon åtgärd.

248

Ett institutionskollegium vid anatomiska institutionen, medicinska fakulteten
vid Lunds universitet hade avgett yttrande om en kurslitteraturlista
för ämnet anatomi. I anledning av klagomål över beslutet anförde JO
Ekberg.

H. har kritiserat studentrepresentanternas åtgöranden vid samråd i institutionskollegium
rörande förslag till kurslitteraturlista. Jag vill i anslutning
härtill erinra om att JO:s tillsyn omfattar statliga och kommunala myndigheter,
tjänstemän och andra befattningshavare vid dessa samt annan som
innehar tjänst eller uppdrag, varmed följer myndighetsutövning, såvitt avser
denna hans verksamhet. Institutionskollegium kan inte anses utgöra
myndighet och dess ledamöter ej i den egenskapen befattningshavare vid
myndighet. Den rådgivande funktion som samråd om kurslitteraturlista innebär
kan ej anses utgöra myndighetsutövning. Studerande, som utsetts av
studentkåren som representant för de av ett sådant ärende berörda studerande,
kan därför ej heller anses vara uppdragstagare under min tillsyn.
Jag är på grund av vad nu sagts förhindrad att ingå i prövning av de påtalade
åtgörandena på kollegienivå av studentrepresentanterna och kan därför
inte heller göra något uttalande i denna del.

I ett ärende behandlades vissa frågor angående vården på Karolinergården
i Duved. Karolinergården är en enskild vårdanstalt för alkoholmissbrukare
med Stockholms socialförvaltning som huvudman. I sitt beslut uttalade
JO Ekberg följande.

Den verksamhet som bedrivs vid enskilda vårdanstalter för alkoholmissbrukare
och andra enskilda nykterhetsvårdsinstitutioner står inte som sådan
under JO:s tillsyn. När, som i förevarande fall, en primärkommun är
huvudman för verksamheten ställer sig saken visserligen annorlunda. JO
kommer då genom sin tillsyn över den kommunala myndigheten och dess
befattningshavare att även få ta ställning till den verksamhet som bedrivs
vid kommunens nykterhetsvårdande institutioner. Denna del av en kommuns
nykterhets- och socialvård faller dock i allmänhet inom området för
den s. k. kommunala självstyrelsen. Kommunen har med andra ord rätt att
själv bestämma omfattning, inriktning och närmare föreskrifter för vården.
JO:s tillsyn är begränsad inom området för den kommunala självstyrelsen.
Bara om det förekommit allvarliga fel vid ett ärendes handläggning eller om
det föreligger andra särskilda skäl har JO anledning att ingripa.

Klagomål mot Tärnaby pingstförsamling föranledde ej någon JO:s åtgärd,
enär församlingen befanns inte stå under JO:s tillsyn.

I ett ärende riktades klagomål mot olika myndigheter i Canada och i ett
annat mot en utländsk makts generalkonsulat i Göteborg. Klagomålen avvisades,
enär utländska myndigheter inte står under JO:s tillsyn.

Politiska partier och deras funktionärer är ej underkastade JO:s tillsyn,
och mot dem anförda klagomål har ej upptagits till prövning.

Ett stort antal klagomål mot stiftelser, föreningar och förbund av olika
slag m.fl. har sakligt ej prövats såsom ej liggande inom området för JO:s
tillsyn. Korrosionsinstitutet - som är ett organ vilket handhar viss av
svenska staten och Stiftelsen för korrosionsteknisk forskning gemensamt

249

finansierad forsknings- och utvecklingsverksamhet - kunde ej anses som
sådan myndighet, som avses i den för JO gällande instruktionen och stod
följaktligen ej under JO:s tillsyn. I ett ärende med klagomål mot Stiftelsen
Svenska institutet uttalade JO Lundvik att institutet inte kan uppfattas som
en statlig myndighet och står därför under JO:s tillsyn endast i den mån
stiftelsen eller dess organ betrotts med s. k. myndighetsutövning. Klagomål
mot kommunala bostadsstiftelser, Stiftelsen Församlingshus på Söder
och Stiftelsen Studentstaden i Uppsala har inte upptagits till prövning.
Vidare har klagomål avvisats mot enskild hyresgästförening, Stor-Stockholms
hyresgästförening, Statsanställdas förbund, SSU och FCO i Vännäs
och Robertsfors, Svenska Målareförbundet, Svenska Musikerförbundet,
ordförande i arbetarekommun, Handelstjänstemannaförbundet, Medelpads
fornminnesförening, Scandinavian Airlines System, Landstingens
Inköpscentral, Kommunernas Pensionsanstalt och AMF-Arbetsmarknadsförsäkringar.
Likaså har ett flertal klagomål mot aktiebolag och ömsesidiga
försäkringsbolag avvisats. Som exempel kan nämnas AB Sandvikens
Energiverk, Malmö kommunala bostadsaktiebolag, AB Svenska Bostäder,
Garanti AB Anticimex, AB Girokredit, Köpkort AB, AB NK-konto,
PAB Parkeringskontroll AB, Luossavaara-Kirunavaara AB, AB Storstockholms
lokaltrafik, Täby Galopp AB, PK-banken, Försäkringsbolaget
Trygg-Hansa, Länsförsäkringar Stockholm, Landsbygdens försäkringsbolag,
Försäkringsbolaget Skandia och Lokala Telefonkatalogen i Västerbotten
AB.

Slutligen må nämnas, att anmälningar avseende förhållanden som ligger
mer än två år tillbaka numera som regel ej upptas till utredning av JO. Detta
överensstämmer med den nya instruktionens 20 §, där det heter att ombudsman
ej bör till utredning upptaga förhållanden, som ligger mer än två
år tillbaka i tiden, om det ej är från allmän synpunkt väsentligt att saken utredes.
Bakgrunden härtill är som bekant de nya reglerna om tvåårspreskription
beträffande disciplinpåföljder och för vissa brott i tjänsten, t. ex.
oaktsamhet i myndighetsutövning. - Vidare avvisas ofta klagomål under
hänvisning till att de ordinarie besvärsmöjligheterna ännu ej utnyttjats i
den sak varom fråga är. I ett ärende om vuxenstudiestöd, vari upplysts att
besvär var anhängiga hos centrala studiestödsnämnden, anförde JO Ekberg.

I konstitutionsutskottets betänkande (1975/76:22) angående JO-ämbetets
uppgifter m. m. underströks (s. 53) att JO inte bör utnyttja sin rätt att
göra uttalanden i rättstillämpningsfrågor innan ett ärende slutligt avgjorts
av ordinarie besvärsinstans, men att JO givetvis är skyldig att ingripa om
en myndighet förfarit direkt olagligt eller på annat sätt kränkt enskilds rätt.

Vad L. anfört i skrivelsen hit ger inte anledning till någon åtgärd eller ytterligare
uttalande.

250

Offentlighet och sekretess m. m.

Förfarandet när någon vill ta del av offentliga handlingar
sorn förvaras i lokal dit allmänheten ej har tillträde

Myndighet har låtit besökande ta del av handlingar ute på gatan. I
samband därmed fotograferades den besökande som önskade vara anonym

Föreningen för ett bättre samhälle anförde i en anmälan till JO bl. a. följande.
På föreningens uppdrag sökte en journalist den 23 september 1976 att
få ta del av offentliga handlingar hos flygtekniska försöksanstalten i Bromma.
Journalisten hänvisade till gällande bestämmelser i tryckfrihetsförordningen.
Trots detta uppställdes från försöksanstaltens sida som villkor att
journalisten skulle uppge sitt namn och redogöra för syftet för sin begäran.
Journalisten fick inte kontakt med registraturen men fick del av dagens inkomna
post och ett av diariema. När han därefter begärde få del av olika
akter meddelades att vidare service inte lämnades. Försöksanstaltens generaldirektör
vägrade träda i förbindelse med journalisten. Han beordrade
dock att denne skulle hemligen avfotograferas. Syftet var uppenbarligen
att söka identifiera journalisten och överlämna fotografiet till den militära
säkerhetstjänsten.

Med anledning av anmälningen begärdes yttrande från flygtekniska försöksanstalten
(FFA). I ett av generaldirektören vid anstalten, Å. Sundén,
undertecknat yttrande anfördes bl. a. följande.

Registratom vid FFA blev på morgonen den 23 september 1976 uppringd
av en person, som meddelade att han ämnade besöka FFA med ankomst
kl 1030 för att ta del av dagens öppna post. På registratorns fråga
vem hon talade med svarade vederbörande, att han enligt bestämmelserna
i tryckfrihetsförordningen inte behövde uppge sitt namn och att han därvid
åberopade sina grundlagsenliga rättigheter. Registratom kopplade därefter
samtalet till säkerhetschefen, avdelningsdirektör B. Sedin. Vid samtal med
säkerhetschefen upprepade personen sitt tidigare framförda meddelande
och delgavs då den informationen, att FFA beträffande tillträdesskydd faller
under de bestämmelser som gäller vid militärt skyddsföremål och att legitimationskontroll
obligatoriskt måste göras, innan inpassering kan medgivas.

Omkring kl 1130 samma dag ankom en manlig person till FFA:s port och
begärde att få inpassera för att ta del av dagens öppna post. Då portvakten
frågade om personens namn svarade besökaren, att han inte ville och inte
heller behövde uppge sitt namn. Personen avvisades då från entréhallen till
gatan utanför FFA:s grind. Den konflikt, som härigenom uppkom, mellan
för FFA gällande bestämmelser för tillträde och besökarens rätt till anonymitet
enligt tryckfrihetsförordningen löstes genom att besökarens önskemål
tillgodosågs vid entrén utanför grinden. Vid för ändamålet utplacerat
bord och stol delgavs besökaren av registratom dagens öppna post. Vackert
väder rådde.

251

För att dokumentera huru FFA under förevarande omständigheter kunnat
arrangera begärd delgivning av öppen post (diarium) lät säkerhetschefen
med mitt godkännande en tjänsteman vid fotosektionen ta fotografi av
besökaren. Fotografiet visar, att delgivning förekom och huru denna ordnats.
Negativet förvaras vid FFA. Besökarens provocerande uppträdande
mot vaktpersonalen i samband med att han delgavs gällande bestämmelser
om tillträdesskydd var sådant, att fotografering dessutom syntes befogad
såsom en förebyggande säkerhetsåtgärd.

Med mitt godkännande meddelade säkerhetschefen sedan besökaren,
att av honom förtecknade handlingar, som i flera fall måste uppsökas hos
respektive handläggare, inte skulle komma att utlämnas under innevarande
dag och att FFA-personalen för dagen inte kunde ägna honom mera tid.

Påföljande dag (24/9) omkring kl 1430 återkom samma person till FFA:s
port och bad att få tala med säkerhetschefen. Till säkerhetschefen framförde
han frågan, om han kunde fortsätta med att ta del av de handlingar han
förtecknat föregående dag. Som svar meddelade säkerhetschefen, att han
var upptagen av veckosammanträde och att registratom höll på att samla
ihop ifrågavarande handlingar men att detta ännu inte var klart. Fortsatt
delgivning kunde därför inte ske under fredagen.

Härutöver lämnades i remissvaret ytterligare redogörelse för journalistens
framställningar att få del av handlingar och den korrespondens som
förekommit mellan föreningen och försöksanstalten. Vidare inhämtade JO
under hand uppgifter från Sedin. Av vad sålunda upplysts framgår huvudsakligen
följande. Vid besöket hos försöksanstalten den 23 september 1976
begärde journalisten även att få ta del av anstaltens öppna diarium. Detta
fick han på samma sätt som han fått del av posten. Senare mottog Sedin
två förteckningar över handlingar som journalisten vid genomgång av det
öppna diariet valt ut och önskade få del av. Med uttrycket att journalisten
ej ”serverades” ytterligare handlingar hade Sedin velat ge uttryck för att
journalisten ej omedelbart kunde få del av de handlingar han upptagit i
överlämnade förteckningar. Journalisten upplystes vid sitt besök vid försöksanstalten
den 23 september att de handlingar han begärt i vissa fall
fanns ute hos olika handläggare och att man måste pröva i vilken utsträckning
de kunde vara sekretesskyddade, varför han inte omedelbart kunde få
de begärda handlingarna. Vid journalistens besök följande dag på försöksanstalten
var detta ännu ej klart och Sedin kunde inte själv medverka enär
han satt i sammanträde. Sedan de handlingar som kunde lämnas ut framtagits,
förvarades de någon tid samlade på försöksanstalten, men journalisten
återkom aldrig.

JO Lundvik avgjorde ärendet den 11 februari 1977 och anförde då i huvudsak
följande.

Regeringen harden 1 april 1976 utfärdat förordning om utlännings tillträde
till militära skyddsföremål m. m. I 1 § i denna förordning stadgas att utlänning
icke utan tillstånd har tillträde till militära skyddsföremål. I 2 §
uppräknas som militära skyddsföremål bl. a. flygtekniska försöksanstal -

252

tens anläggningar. Bl. a. till följd härav tillämpas legitimationskontroll för
inpassering till anstaltens anläggningar.

Närmare föreskrifter och anvisningar för tillämpningen av nämnda förordning
utfärdas av överbefälhavaren. Av 4 § säkerhetsskyddskungörelsen
(1966:273 med senare ändringar) framgår även att överbefälhavaren
för bl. a. flygtekniska försöksanstalten meddelar allmänna föreskrifter om
tillämpningen av denna kungörelse samt råd och anvisningar om säkerhetsskydd.
Till säkerhetsskydd räknas bl. a. skydd mot obehörigs tillträde
till anläggning, där hemlig handling eller annat av betydelse för landets säkerhet
förvaras eller verksamhet av sådan betydelse drivs. Överbefälhavaren
har den 30 november 1976 - alltså efter den nu ifrågavarande tilldragelsen
— i tjänstemeddelanden för försvarsmakten (TFG nr 760346) utfärdat
föreskrifter om tillträde till militärt skyddsföremål av följande innehåll.

Undantag från legitimationskontroll

1. Enligt gällande lag äger envar (även utlänning) rätt att ta del av allmän
handling i den mån denna ej är sekretesskyddad. Legitimation behöver
inte företes om uppgiftstagaren önskar vara anonym. Ej heller får efterforskning
göras om uppgiftstagarens identitet.

2. Person, som enbart för att ta del av allmän handling önskar tillträde
till myndighet vid vilken förbud har utfärdats enligt lagen med vissa bestämmelser
till skydd för försvaret m. m. (1940: 358), skall medges tillträde
utan legitimationskontroll till lämplig lokal som disponeras av myndigheten.

Med lämplig lokal förstås i detta sammanhang lokal där eller varifrån inblick
i eller åtkomst av sekretesskyddad information är utesluten. Tillträde
får inte medges till befästning (befästningsområde).

Uppgiftstagare får inte lämnas utan uppsikt (bevakning) under vistelse
inom myndighets område.

Av 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen framgår att envar skall äga fri tillgång
till myndigheternas allmänna och offentliga handlingar. Härav följer
rätt att ta del av sådan handling utan att vederbörande behöver uppge sitt
namn eller syftet med sin begäran att få ta del av handlingen (jfr JO:s ämbetsberättelse
1971 s. 348).

Konflikten mellan å ena sidan säkerhetsföreskrifter med krav på legitimationskontroll
för tillträde till myndighets anläggningar och å andra sidan
rätten till fri tillgång till allmänna och offentliga handlingar hos samma
myndighet får enligt min mening lösas på sådant sätt att den som önskar ta
del av dylik handling utan att vilja uppge sin identitet kan få tillfälle härtill
utan att säkerhetsskyddet eftersätts t. ex. genom att ta del av handlingar i
någon lokal i anslutning till ingången till anläggningen. Hur detta skall lösas
i det enskilda fallet ser jag som en rent praktisk fråga. Det sätt på vilket
saken löstes i förevarande fall hos flygtekniska försöksanstalten kan inte
rubriceras som felaktigt ehuru det onekligen framstår som egendomligt att
allmänheten skall behöva ta del av offentliga handlingar ute på gatan. Med
hänsyn till att överbefälhavaren numera utfärdat föreskrifter i ämnet sak -

253

nas dock anledning för mig att närmare diskutera tänkbara praktiska lösningar.

Av utredningen framgår att journalisten fotograferades utanför försöksanstalten
och att åtgärden skedde med Sundéns godkännande. Någon lagregel
som direkt förbjuder myndighet att fotografera en besökande finns
inte. Anstaltens åtgärd att fotografera en besökande som utövade sin
grundlagsfästa rätt att taga del av allmänna och offentliga handlingar framstår
inte desto mindre som uppseendeväckande. Som skäl för åtgärden har
angetts dels att man ville dokumentera hur vederbörande fick del av begärda
handlingar, dels att fotograferingen syntes befogad såsom en förebyggande
säkerhetsåtgärd. Det förstnämnda skälet finner jag inte bärande.
Om nu dokumentation ansågs nödvändig, hade den kunnat ske i andra, för
vederbörandes integritet mindre kränkande former än fotografering. Det
borde rimligen ha räckt med att en promemoria upprättades om vad som
förevarit. Någon egentlig motivering till att man ansåg fotografering befogad
ur säkerhetssynpunkt har inte lämnats i remissvaret. Anstalten hänvisar
endast till journalistens provocerande uppträdande mot vaktpersonalen.
Jag betvivlar inte att det förekom ett animerat meningsutbyte. Men att
detta skulle föranleda ett behov av att fotografera vederbörande synes mig
svårförståeligt. Fotograferingen framstår för mig som en onödig och med
hänsyn till omständigheterna i fallet - därvid jag särskilt tänker på det
uppgivna ändamålet med besöket - också olämplig åtgärd. Jag kan här
anknyta till vad jag förut sagt om att den som vill ta del av offentliga handlingar
inte behöver uppge sitt namn. Denna grundsats får inte sättas åsido
genom att man fotograferar vederbörande och därmed möjliggör hans
identifierande (jfr också överbefälhavarens ovan citerade föreskrifter).
Sammanfattningsvis vill jag alltså säga att vad som i denna del förekommit
inte undgår kritik från min sida.

Vad angår klagomålen över att efterfrågade akter inte framtogs och tillhandahölls
journalisten framgår av utredningen, att det av angivna skäl tog
viss tid innan akterna kunde ställas till förfogande och att journalisten, som
ju var anonym, därefter ej återkom. Jag finner i denna del ej fog för någon
kritik.

Framställning till regeringen om klargörande bestämmelser, vilka bl. a. inskärper
att den som vill ta del av offentliga handlingar inte behöver uppge
sitt namn

I skrivelse den 2 mars 1977 till regeringen anförde JO Lundvik.

Enligt gällande lag (2 kap. 1 § och 14 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen)
äger envar, svensk medborgare eller utlänning, fri tillgång till allmänna
handlingar. Vissa handlingar skall dock hållas hemliga enligt vad som är
särskilt stadgat.

254

Av att tillgången skall vara fri följer att den som vill taga del av allmän
och offentlig handling inte behöver ange något skäl härför och att han inte
behöver uppge sitt namn utan får uppträda anonymt. Även hemliga handlingar
kan stundom ställas till förfogande, förutsatt att det intresse som
motiverat sekretessregeln inte sätts i fara (jfr t. ex. 14 § sekretesslagen).
Prövningen får därvid ske mot bakgrund bl. a. av det ändamål för vilket
handlingen begäres utlämnad och omständigheterna i övrigt. För att prövning
skall kunna utföras måste den som vill ha del av handlingen uppge vad
han vill använda handlingen till. Som regel måste fordras att han också
uppger sitt namn.

Från sådana fall då efterfrågad handling faller in under de särskilda sekretessreglerna
bortses i det följande. I övrigt gäller, som jag redan framhållit,
att den som vill ta del av handling inte behöver röja sin identitet och
följaktligen inte heller kan avkrävas legitimation. Tillämpningen av denna
grundsats kan vålla svårigheter i de fall då handlingen förvaras i lokal dit
utomstående normalt inte har tillträde.

Till belysning av problemet redogjorde JO härefter i korthet för omständigheterna
i det ovan under I återgivna ärendet, där en journalist önskat taga
del av handlingar hos flygtekniska försöksanstalten. JO citerade de av
överbefälhavaren den 30 november 1976 meddelade föreskrifterna samt redogjorde
för de slutsatser JO kommit till i sitt beslut. JO fortsatte.

Den händelse som behandlades i mitt beslut tilldrog sig vid en myndighet
som hör till försvarsdepartementet. Även vid civila myndigheter kan liknande
problem uppkomma. Ökad uppmärksamhet har under senare år ägnats
säkerhetsproblem och flera myndigheter har utfärdat bestämmelser
som reglerar inpasseringen till lokalerna, stundom i förening med föreskrifter
om legitimationskontroll. Det förefaller som om man härvid inte alltid
observerat att den som önskar ta del av diarier eller andra allmänna och offentliga
handlingar har rätt att vara anonym. Det är också tänkbart att
eventuella instruktioner härom inte trängt igenom till dem som har att ta
emot besökande. Enligt vad jag inhämtat förekommer det nämligen att besökande,
som velat ta del av handlingar, avkrävts uppgift om sitt namn,
stundom också legitimation, och vägrats tillträde om kravet inte efterkommits.

Det anförda visar att det också inom den civila förvaltningen finns behov
av föreskrifter, liknande dem som överbefälhavaren utfärdat. Av vikt är
först och främst att det inskärpes att tillgången till allmänna och offentliga
handlingar skall vara fri även i den meningen att vederbörande inte skall
behöva uppge sitt namn eller syftet med sin begäran. Hur denna grundsats
skall förverkligas i de enskilda fallen är en praktisk fråga, som förmodligen
får lösas på olika sätt för skilda myndigheter, beroende på graden av säkerhetsrisk,
lokalernas utformning, frekvensen av besök m.m. Enklast är

255

kanske att ordna det så att den som vill ta del av handlingar åtföljs till registratom
och där får fram vad han önskar. Om antalet besökande är stort
kan detta dock medföra olägenheter. En utväg är att avdela ett särskilt
rum, nära ingången, för ändamålet. Den som vill se handlingar får ta plats i
rummet och där ta del av handlingarna som hämtas dit. Erforderlig uppsikt
kan ske genom bevakningspersonalen. Det är naturligtvis tänkbart att också
andra lösningar kan vara ändamålsenliga. Det viktigaste är enligt min
mening att myndigheterna får sin uppmärksamhet fäst på problemet och i
förväg planerar hur handlingar skall ställas till förfogande för den som efterfrågar
dem. Det får inte bli så att myndigheten står handfallen inför problemet
den dag det dyker upp.

Jag har med denna skrivelse velat fästa Regeringens uppmärksamhet på
det berörda problemet.

Byggnadsnämnd har anlitat en utomstående arkitekt för att upprätta
en planskiss i ett stadsplaneärende. Fråga om handlingen kunde anses
utarbetad inom myndigheten och därmed tills vidare endast ha
karaktär av arbetsmaterial. Tillika fråga om tillämpligheten av 8 §
sekretesslagen

I klagomål till JO anförde An Wennberg bl. a. följande. Byggnadsnämndens
ordförande Jan Hjertsson gav den 12 september 1975 arkitekten Börje
Wehlin i uppdrag att utarbeta en alternativ plan för Aspberget i Botkyrka
kommun, enligt riktlinjer, som uppdragits av arkitekten Nils Häggström
vid länsstyrelsen i Stockholms län under ett möte i kommunen. Den beställda
planskissen lämnades till kommunen fredagen den 19 september
och måndagen den 22 september sammanträdde byggnadsnämndens ordförande
med en ledamot av byggnadsnämnden och beslöt att sekretessbelägga
planen. Samma kväll hade kommunen efter påpekande från länsstyrelsen
ordnat ett informationsmöte med den lokala befolkningen. Den alternativa
planen nämndes inte på grund av sekretessbeläggningen. På torsdagen
i samma vecka skulle kommunfullmäktige ta slutgiltig ställning i
stadsplaneärendet. Ledamöterna i gemen kände emellertid inte till att det
fanns en alternativ plan, som byggnadsnämnden ännu inte tagit ställning
till, men som byggnadsnämndens ordförande anslagit medel för. Denna
uteblivna och vilseledande information bidrog till att fullmäktiges majoritet
antog kommunstyrelsens förslag angående ifrågavarande stadsplaner.
Trots att stöd för sekretessbeläggning saknades gick det under en månad
framåt inte att få se den alternativa planen. Planskissen var en handling
som inkommit till byggnadsnämnden. När ärendet ansågs avslutat skulle
denna handling under alla omständigheter vara offentlig. Flera besök gjordes
av personer som efterfrågade skissen. En person ringde flera dagar i

256

följd men nekades få tillgång till planen. Han besökte därefter kommunalhuset
och påpekade för byggnadsnämndens sekreterare att hemlighållandet
saknade stöd i lag. Denne medgav att så var fallet, varefter personen
fick se planen. Däremot nekades han en kopia av densamma. Samma erfarenheter
gjorde andra kommuninvånare som var intresserade av planen.
Först torsdagen den 18 februari 1976 då byggnadsnämndens ordförande informerade
om ytterligare en alternativ plan gick det att få en kopia.

Under hänvisning till det anförda begärde Wennberg att JO skulle utreda
saken.

Med anledning av anmälan begärdes yttrande från byggnadsnämnden.
Byggnadsnämnden åberopade som svar ett yttrande av nämndens ordförande,
vari denne anförde bl. a.

För västra delen av Eriksbergsåsen har kommunfullmäktige antagit fyra
stadsplaneförslag, nämligen Eriksberg XI (antaget 1975-06-12), Eriksberg
XII och Eriksberg XIII (antagna 1975-09-25) samt Eriksberg XX (antaget
1975-03-20).

Vid överläggningar den 27 augusti 1975 mellan företrädare för länsstyrelsen
och kommunen presenterade länsstyrelsens planenhet ett utkast till alternativ
markdisposition inom stadsplaneområdena. Det framhölls att utkastet
ej var underbyggt med studier av bebyggelsens utformning men att
överslagsberäkningar gav vid handen att samma antal lägenheter skulle
kunna rymmas om bebyggelsen förtätades.

Hur stora möjligheterna att förtäta bebyggelsen var kunde ej avgöras
utan särskilda studier av det aktuella området. Eftersom stadsarkitektkontoret
ej hade personella resurser att omgående utföra sådana studier uppdrogs
åt arkitekt Börje Wehlin, Wehlin & Carlsson Arkitektkontor AB, att
verkställa en planutredning på grundval av de intentioner som visats i länsstyrelsens
utkast.

Arkitekt Wehlins utredning är daterad 19 september 1975. Utredningen
består endast av en färglagd plankarta i formatet 80 x 120 cm.

Wehlin & Carlsson Arkitektkontor AB har under en lång följd av år biträtt
byggnadsnämnden med upprättande av planförslag. Ifrågavarande
planutredning måste jämställas med en inom byggnadsnämnden — stadsarkitektkontoret
gjord utredning och kan således ej betraktas som allmän
handling förrän myndigheten behandlat ärendet.

Konsultfirman har i detta ärende icke intagit någon självständig ställning
utan i princip arbetat under samma förutsättningar som om utredningen
gjorts på stadsarkitektkontoret.

Byggnadsnämnden behandlade ärendet den 30 september 1975. Nämnden
fann att utredningen ej kunde läggas till grund för vidare planstudier
med hänsyn främst till att gångavstånden till tunnelbanan skulle bli oacceptabla.

Stadsplaneärendena Eriksberg XI-XIII och Eriksberg XX är ej avslutade
förrän frågan om fastställelse av planerna slutligt prövats. Skulle de antagna
planförslagen ej fastställas torde nya planförslag komma att upprättas.
Även om arkitekt Wehlins utredning i och för sig ej ansetts kunna ligga
till grund för vidare planarbete bör utredningen ingå som arbetsmaterial i
ett eventuellt ärende rörande ny stadsplan (nya stadsplaner) för området.
Jag anser därför att 8 § sekretesslagen är tillämplig på utredningen.

257

Sedan framställningar om att få ta del av utredningen gjorts tog jag upp
frågan om utlämning av handlingen vid sammanträde med byggnadsnämndens
arbetsutskott den 27 oktober 1975. Jag anmälde då att jag hade för avsikt
att lämna ut handlingen och någon erinran mot detta framfördes ej.

Wennberg inkom därefter med yttrande över remissvaret.

JO Lundvik anförde vid ärendets avgörande den 18 augusti 1976 bl. a.
följande.

Vad som förekommit i ärendet ger anledning till följande uttalande från
min sida.

Bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet ges i 2 kap. tryckfrihetsförordningen.
I 1 § stadgas att till främjande av ett fritt meningsutbyte
och en allsidig upplysning vaije svensk medborgare skall i den ordning förordningen
stadgar äga fri tillgång till allmänna handlingar. I denna rätt får
gälla allenast sådana inskränkningar som påkallas av vissa i tryckfrihetsförordningen
angivna intressen. I särskild lag skall noga anges de fall då
enligt dessa grunder allmänna handlingar får hållas hemliga. Bestämmelser
om inskränkningar i allmänhetens rätt att få ta del av myndigheternas
handlingar återfinns i lag (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar, den s. k. sekretesslagen. Om en allmän handling
inte faller under bestämmelserna i sekretesslagen är den offentlig.

Med allmänna handlingar avses enligt 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen
alla hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade handlingar, vare sig
de till myndigheten inkommit eller blivit där upprättade. Bestämmelserna
om allmänna handlingars offentlighet gäller således endast handlingar som
förvaras hos myndighet.

Vad som avses med inkommen respektive upprättad handling anges i
5 §. Där sägs att handling anses inkommen till myndighet, då den avlämnats
till denna eller till befattningshavare som har att motta handlingen eller
eljest ta befattning med mål eller ärende till vilket handlingen hör. Beträffande
begreppet upprättad handling sägs att diarier, journaler och andra
liknande handlingar är upprättade, då de färdigställts för anteckning eller
införing. Protokoll och därmed jämförliga anteckningar anses upprättade
då de justerats eller eljest blivit färdigställda. Andra handlingar anses
upprättade, då de expedierats, eller om expedition inte äger rum, då målet
eller ärendet blivit slutbehandlat hos myndigheten. Härav följer således
att, frånsett diarier, protokoll och handlingar som expedieras, hos myndigheterna
utarbetade handlingar inte anses upprättade och således ej är att
betrakta som allmänna handlingar, förrän myndigheten slutbehandlat ärendet.

Avgörande för frågan, om en handling av nu aktuell art är att betrakta

17 Riksdagen 1977178. 2 sami. Nr I

258

som en allmän handling i tryckfrihetsförordningens mening, är således om
den kan anses ha inkommit till myndigheten eller blivit där upprättad. En
handling som utarbetats inom myndigheten anses upprättad och därmed
allmän först när myndigheten slutbehandlat ärendet. En handling som utarbetats
av en tjänsteman hos myndigheten anses inte inkommen till myndigheten.
Intill dess ärendet slutbehandlats tillhör handlingen myndighetens
arbetsmaterial och räknas inte som någon upprättad allmän handling.
Om en myndighet anlitar någon utomstående, t. ex. en konsult, för att göra
en utredning, kan även den handling vari utredningen dokumenteras bli att
anse som en inom myndigheten utarbetad handling. Avgörande för frågan
om handlingen skall anses inkommen till eller utarbetad inom myndigheten
är här närmast att bedöma ur synpunkten om den som gör utredningen intar
en från myndigheten fristående ställning eller ej.

Såsom framgår av byggnadsnämndens remissvar har nämnden ansett att
i förevarande fall arkitekten inte intagit någon självständig ställning utan i
princip arbetat under samma förutsättningar som om utredningen gjorts på
stadsarkitektkontoret, till följd varav nämnden betraktat handlingen såsom
arbetsmaterial och inte såsom allmän handling förrän nämnden behandlat
ärendet. Man står här inför en tveksam rättslig bedömning. För egen del är
jag närmast böjd för att dela nämndens uppfattning om handlingens tryckfrihetsrättsliga
status och i vart fall anser jag inte anledning finnas till kritik
mot nämndens bedömning härvidlag.

Sedan byggnadsnämnden behandlat ärendet vid sammanträdet den 30
september 1975, torde emellertid knappast kunna hävdas att planskissen
längre skulle vara att anse som arbetsmaterial hos nämnden. Om handlingen
då blev att bedöma som allmän handling och tryckfrihetsförordningens
bestämmelser således blev tillämpliga, kan dock diskuteras om den kunde
ha hemlighållits med stöd av 8 § sekretesslagen, vari stadgas att hos myndighet
upprättad handling i ärende angående uppgörande av ny eller ändrad
stadsplan ej utan tillstånd av den myndighet, som handlägger ärendet
får utlämnas förrän förslag till stadsplan blivit tillgängligt för granskning
enligt vad därom är särskilt stadgat. Såvitt framgår av byggnadsnämndens
remissvar har nämnden på anförda skäl tydligen bedömt att detta skulle
vara möjligt.

Frågan om handlingen varit allmän och offentlig kan slutligt endast avgöras
av regeringsrätten i den i tryckfrihetsförordningen stadgade besvärsordningen.
Enär handlingen sedermera utlämnades efter beslut av byggnadsnämndens
ordförande och frågan om utlämnande sålunda numer saknar
aktualitet finner jag ej anledning att för egen del göra vidare uttalanden
så mycket mindre som bestämmelsen om sekretess för handlingar i stadsplaneärende
enligt föreliggande förslag av offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén
(SOU 1975:22) skall avskaffas.

259

Stockholms gatukontor har tillställt polisen en förteckning över de
kommunala trafik vakterna. Förteckningen har ansetts vara allmän
handling varur uppgift på begäran bort lämnas till allmänheten. Tilllika
fråga om skyldighet för trafikvakt att på fråga uppge sitt namn

Jan Bagge anförde i en skrift till JO huvudsakligen följande. Sedan han
den 3 december 1975 medföljt en bil till Stockholm observerade han att en
parkeringsvakt faste en anmaning att betala parkeringsbot på bilen. Bilen
var korrekt uppställd och avgiften betald. Han begärde därför att få se parkeringsvaktens
legitimation, vilket hon vägrade efterkomma. Parkeringsvakten
uppgav att Bagge kunde kontrollera hennes identitet genom att
ringa det telefonnummer som stod noterat på anmaningen. Telefonnumret
tillhörde Stockholmspolisens parkeringskontor. Sedan han ringt detta
nummer och talat med registratorn fröken Sandqvist, bekräftade hon att
det fanns en handling där, vilken angav det namn som motsvarade parkeringsvaktens
nummer, 7306. Hon meddelade dock att kontorets chef, kriminalkommissarien
Eric Carlgardt, sagt att denna handling inte skulle visas
för utomstående. Sandqvist uppgav att titeln på handlingen var ”Förteckning
över samtliga trafikvakter i nummerordning den första april
1974”. Bagge förklarade då att han skulle besöka parkeringskontoret och
begära skriftlig motivering för avslaget samt besvärshänvisning. Då han
anlänt till parkeringskontoret hänvisades han till Carlgardt, vilken vägrade
lämna ut handlingen. Carlgardt förklarade att handlingen inte existerade
och hänvisade till de kommunala myndigheterna. Carlgardt förklarade
vidare att det var polisvaktdistrikten som kunde lämna ut de önskade upplysningarna.
Dessa hade de aktuella tjänstgöringslistorna på de kommunala
trafikvaktema. Den trafikvakt det gällde stod ifrågavarande dag under
befäl av tredje polisvaktdistriktet. Bagge ringde då tjänstgörande polisbefäl
i detta distrikt (polisinspektören Bo Gustav Forsell) och frågade efter namnet
på parkeringsvakt nummer 7306. Han fick då till svar att han ”var enligt
parkeringskontoret en bråkstake och skulle inte ha något svar alls”.

Under hänvisning till det anförda och till att han inte kunnat få uppgift
om namnet på parkeringsvakten hemställde Bagge att JO skulle utreda saken.

Med anledning av anmälan begärdes utredning och yttrande från polisstyrelsen
i Stockholm.

I ett av polismästaren Kurt Lindroth undertecknat yttrande från polisstyrelsen
anfördes följande.

I Stockholm är de kommunala trafikövervakarna administrativt underställda
parkeringsbyrån, en enhet inom kommunens gatukontor. I sin
tjänsteutövning är de direkt underställda befälet inom de polisvaktdistrikt
inom vilka de är indelade till tjänstgöring. Utredningarna av oklara parkeringsärenden
sker vid polisdistriktets parkeringskontor, en enhet inom kriminalavdelningens
allmänna utredningssektion. Trafikvakternas verksam -

260

het regleras av rikspolisstyrelsens anvisningar ”Föreskrift angående tilllämpning
av parkeringsbot” i dess lydelse fr. o. m. 1975-10-01 samt polisdistriktets
tjänsteföreskrifter C AB/1 (330) och CAB/2 (262), ”Kommunal trafikövervakning”
och ”Tillämpning av föreskrifterna om parkeringsbot”.

Av i ärendet inhämtade upplysningar framgår att ”Förteckning över
samtliga trafikvakter den första april 1974 i nummerordning” ursprungligen
utarbetats av en befattningshavare vid kommunens parkeringsbyrå
och var avsedd att fungera såsom en kodlista där man kunde översätta trafikvaktemas
tjänstenummer till namn samt placering i tjänstgöringsdistrikt.
Exemplar av förteckningen har under hand överlämnats till polisvaktdistriktet
och till polisens parkeringskontor. Med hänsyn till formen för
förteckningens avfattning och till dess användningssätt i polistjänsten bör
den enligt min uppfattning anses såsom allmän handling i varje fall när den
förvaras inom polisdistriktet. Anledning saknas att sekretessbelägga förteckningen.

Även om Bagge i och för sig ej gjorde gällande att beslutet i parkeringsfrågan
berörde honom personligen borde han därför ha fått ta del av förteckningen
med upplysning om att den i vissa avseenden kunde vara otillförlitlig.
Att så icke blev fallet torde ha berott dels på att kriminalkommissarien
Eric Carlgardt ansåg handlingen såsom icke offentligt arbetsmaterial
dels på att Carlgardt uppfattade Bagges yrkanden som en begäran att
utfå en förteckning över trafikvaktema såsom läget var den 1 april 1974.
Carlgardt har kompletteringsvis upplyst att han även hyste vissa misstankar
att Bagge skulle använda förteckningen i trakasseringssyfte.

Enligt min uppfattning har varje befattningshavare i offentlig tjänst i
princip skyldighet att på förfrågan uppge sitt namn när han är i tjänsteutövning.
Undantag från denna regel bör endast medges när anledning finnes
att anta att frågan är ställd i trakasseringssyfte eller helt utan grundad anledning.
I princip bör även motsvarande gälla angående överordnades
skyldighet att uppge underställd befattningshavares namn. Trafikvakten
Elly Margareta Kedebäck vägrade visserligen att direkt omtala sitt namn
för Bagge, men hon lät honom få del av sitt tjänstenummer och av numret
på tjänstebrickan varjämte hon hänvisade till parkeringskontoret. Med
hänsyn därtill och till omständigheterna i övrigt kan enligt min åsikt ingen
erinran riktas mot hennes vägran att på platsen uppge sitt namn.

Även om Bagges uppträdande i och för sig var sådant att viss anledning
fanns att anta att hans begäran att utfå förteckningen och trafikvaktens
namn kunde ha skett i trakasseringssyfte hade enligt min uppfattning varken
kriminalkommissarien Eric Carlgardt eller polisinspektören Bo Gustav
Forsell tillräckliga skäl för sina beslut.

Vid polisstyrelsens yttrande var fogat ett protokoll över gjord utredning
i ärendet.

Av vad Carlgardt uppgett framgår följande. Parkeringskontoret erhöll
förteckningar över trafikvakter från gatukontoret. På grund av stora personalomsättningar
måste dessa förteckningar förnyas två eller tre gånger per
år. I samband med att en ny förteckning kommer parkeringskontoret tillhanda
makuleras vanligen den gamla eftersom den då är inaktuell. Då Bagge
vid sitt besök på parkeringskontoret den 3 december 1975 begärde att få
se en förteckning från den 1 april 1974 var det således fråga om en gammal

261

förteckning som enligt nämnda rutiner skulle ha makulerats. Carlgardt var
därför då av den uppfattningen att den begärda handlingen inte längre
fanns kvar på parkeringskontoret varom han upplyste Bagge. Vid en senare
företagen genomgång av gamla handlingar anträffades dock ett exemplar
av nämnda förteckning.

Carlgardt lämnade vidare en redogörelse för handläggningen av ärenden
hos parkeringskontoret och vad som förevarit vid Bagges besök hos honom
den 3 december 1975.1 samband härmed ifrågasatte Carlgardt i sitt yttrande
om de av Bagge begärda uppgifterna borde utlämnats även om de varit
tillgängliga på parkeringskontoret. Han framhöll att den aktuella förteckningen
visserligen inte på något sätt var hemligstämplad men avsåg förhållanden
som enbart rörde hos annan myndighet anställd personal samt att
risk förelåg för att denna personal kunde bli föremål för trakasserier i samband
med sin tjänsteutövning. På grund härav hemställde Carlgardt att JO
skulle göra ett vägledande uttalande i saken.

Forsell uppgav vid polisstyrelsens utredning att han inte lämnade ut
namnet på trafikvakten till Bagge, enär denne vägrade uppge anledningen
till sin förfrågan. Forsell sade vidare att han rådfrågat en av sina chefer i
saken innan han avvisade Bagges begäran.

Kedebäck vitsordade att hon vägrat uppge sitt namn till Bagge och hänvisat
honom till parkeringskontoret. Av utredningen framgår vidare att trafikvaktens
nummer finns angivet på den anmaning att betala parkeringsbot,
som fästs på vederbörande fordons vindruta.

JO Lundvik anförde i beslut den 26 augusti 1976.

Vad som förevarit i ärendet ger mig anledning till följande uttalanden.

I 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen stadgas att till främjande av ett fritt
meningsutbyte och en allsidig upplysning varje svensk medborgare skall, i
den ordning i förordningen sägs, äga fri tillgång till allmänna handlingar. I
denna rätt får gälla allenast sådana inskränkningar som påkallas av vissa i
lagrummet angivna hänsyn. I särskild lag skall noga anges de fall då enligt
nämnda grunder allmänna handlingar skall hållas hemliga. Sådana bestämmelser
återfinns i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar, den s. k. sekretesslagen.

Av 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen framgår att allmänna handlingar
är alla hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade handlingar vare sig
de inkommit till myndigheten eller blivit där upprättade. I 5 § sägs vidare
bl. a. att handling skall anses inkommen till myndighet, när den avlämnats
till myndigheten eller till befattningshavare, som har att mottaga handlingen
eller eljest ta befattning med mål eller ärende, till vilket handlingen hänför
sig.

Av polisstyrelsens utredning framgår att hos parkeringskontoret och

262

tredje polisvaktdistriktet i Stockholm fanns exemplar av förteckningen
över de kommunala trafikvakterna, vilka översänts dit från kommunens
gatukontor.

Av vad tidigare sagts framgår att de sålunda till polismyndigheten inkomna
handlingarna var allmänna handlingar och att de endast kunde hemlighållas
med stöd av bestämmelse i sekretesslagen. Någon tillämplig sådan
bestämmelse finns inte. Förteckningarna var därför offentliga. I 2 kap.
8 § tryckfrihetsförordningen stadgas att allmän handling, som ej skall hållas
hemlig, skall på begäran genast eller så snart ske kan utan avgift tillhandahållas
den som för läsning eller avskrivning på stället önskar ta del därav.
Till följd härav skulle således tillfälle genast ha beretts Bagge att få se
den av honom begärda förteckningen.

Såvitt framgår av Carlgardts yttrande har han uppfattat saken så att Bagge
skulle ha begärt att få se en icke längre aktuell förteckning, som enligt
gällande rutiner borde ha kasserats. Carlgardt trodde därför att denna förteckning
inte längre fanns tillgänglig på parkeringskontoret. Man kan måhända
säga att Carlgardt borde ha förstått att vad Bagge ville se var, inte en
föråldrad förteckning utan en ny där han kunde finna namnet på den trafikvakt
varom nu var fråga. Att döma av Carlgardts yttrande lämnade emellertid
Bagge inte vid något tillfälle under besöket hos Carlgardt upplysning
om vad Bagge ville mer än att få se förteckningen per den 1 april 1974. Jag
vill därför inte klandra Carlgardt för vad som förevarit och det så mycket
mindre som Carlgardt i ett brev, avlåtet till Bagge dagen efter besöket, talade
om att det fanns en förteckning, utgiven i december 1975.

Beträffande Forsell har, såvitt framgår av utredningen, Bagge till honom
inte framställt någon begäran att få ta del av viss handling utan endast att få
uppgifter ur förteckningen rörande trafikvakter. Tryckfrihetsförordningens
bestämmelser om allmänna handlingars utlämnande var sålunda inte
direkt tillämplig. Enligt servicecirkuläret till statsmyndigheterna
(1972:406) skall dock myndighet på begäran lämna ut upplysningar från register
och andra handlingar som är tillgängliga för allmänheten i den mån
det kan ske med hänsyn till arbetets behöriga gång. Eftersom Bagges begäran
avsåg uppgifter ur en handling som var offentlig och då jag inte kan finna
att utlämnande av den begärda uppgiften bort vägras med hänsyn till arbetets
behöriga gång, finner jag att den begärda uppgiften bort lämnas till
Bagge.

Vidkommande klagomålen mot Kedebäck får jag anföra följande. I ett
flertal tidigare av JO avgjorda ärenden har det ansetts att polisman i princip
är skyldig att på förfrågan uppge sitt namn. Sådan skyldighet har dock
inte ansetts föreligga i bl. a. sådana fall där någon i trakasseringssyfte eller
eljest utan grundad anledning begär att få veta polismannens namn (se JO:s
ämbetsberättelse 1974 s. 53). I ett annat av JO avgjort ärende (dnr 1235/75)
som gällde anmälan mot byggnadsstyrelsens parkeringsvakter för att de
vägrat legitimera sig har uttalats att motsvarande skyldighet fick anses
föreligga för sådan parkeringsvakt.

263

I det nu aktuella fallet hade Kedebäck antecknat en bil för felparkering.
Bagge, som nu säger sig ha medföljt bilen som passagerare men vid tillfället
synes ha framställt saken så att bilen tillhörde honom, bad att få veta Kedebäcks
namn. En diskussion uppstod varunder Kedebäck vägrade att
uppge sitt namn men i stället hänvisade till sitt tjänstgöringsnummer vilket
stod antecknat på den anmaning att betala parkeringsbot som hon fäst på
bilen.

Metoden att hänvisa till tjänstgöringsnumret i stället för att säga namnet
var uppenbarligen inte något Kedebäcks eget påhitt utan synes praktiseras
ganska allmänt bland trafikvaktema. Via numret är det möjligt för polisen
och gatukontoret att identifiera trafikvakten t. ex. om han eller hon behöver
kallas såsom vittne eller för att höras i anledning av en framställd anmärkning.
Med en korrekt tillämpning från myndigheternas sida av reglerna
om allmänna handlingar är det också möjligt för den enskilde bilägaren
eller annan berörd person att spåra trafikvakten via tjänstgöringsnumret.
Hänvisningen till numret kan därför inte rubriceras som en tom eller meningslös
gest. Likväl kan jag inte finna det korrekt att i en situation som
den förevarande hänvisa till numret men vägra att uppge namnet. Det må
vara att själva anmaningen att betala parkeringsbot undertecknas enbart
med nummer och signatur. (Metoden kan försvaras bl. a. med att ett nummer
är lättare att avläsa än en kanske otydlig namnteckning.) I de förmodligen
ganska få fall där trafikvakt och bilist sammanträffar i nära anslutning
till att parkeringsanmärkning framställs och bilisten då frågar efter trafikvaktens
namn bör vakten rimligen säga sitt namn om inte alldeles särskilda
skäl talar häremot. Att i stället hänvisa till tjänstgöringsnumret och möjligheten
att på denna väg få fram namnet gör inte något gott intryck. Om trafikvakten
överhuvud inlåter sig i diskussion med bilisten - såsom i det nu
aktuella fallet — kan jag inte se någon godtagbar anledning för vakten att
inte också ge den önskade upplysningen om namnet.

Såsom framgår av det redan sagda utgår jag från att Kedebäck följt en
praxis som på något sätt uppstått bland trafikvakterna och jag vill därför
inte rikta anmärkning mot henne personligen. Själva metoden att hänvisa
till numret och förtiga namnet finner jag däremot olämplig.

Med dessa uttalanden är ärendet för min del slutbehandlat.

Omfattningen av tystnadsplikten inom socialvårdsområdet

Socialassistenten Kristina Ahlmark begärde i ett brev till JO svar på vissa
frågor rörande omfattningen av tystnadsplikt för dem som arbetar inom
socialvården.

264

JO Lundvik svarade i skrivelse den 21 september 1976.

I 64 § socialhjälpslagen stadgas att den som är eller varit verksam vid behandlingen
av frågor enligt denna lag ej får obehörigen yppa vad han därvid
erfarit rörande enskilds personliga förhållanden. Bestämmelser av
motsvarande slag för barnavården och nykterhetsvården finns intagna i
barnavårdslagen resp. nykterhetsvårdslagen. Då det gäller utlämnande av
uppgifter rörande enskilds personliga förhållanden och fråga inte är om
upplysningar i tjänsten till befattningshavare vid annan myndighet, har
man i första hand att söka ledning i bestämmelserna i sekretesslagen, som
innehåller förbud mot utlämnande i vissa fall av allmänna handlingar till
enskilda, varmed avses såväl enskilda fysiska och juridiska personer i allmänhet
som representanter för massmedia.

1 14 § sekretesslagen stadgas bl. a. att handlingar rörande uppsökande
verksamhet som enligt lag åligger socialnämnd samt handlingar i ärenden
rörande socialhjälp, samhällets barnavård och ungdomsskydd eller eljest
barnavårdsnämnds verksamhet samt behandling av alkoholister eller eljest
nykterhetsnämnds verksamhet i vad de angår enskilds personliga förhållanden
icke utan hans samtycke får till annan utlämnas tidigare än 70 år efter
handlingens datum. Även utan sådant samtycke skall dock handling
som nyss sagts utlämnas, om, med hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande
åstundas och omständigheterna i övrigt, trygghet anses vara för
handen, att det ej kommer att missbrukas till skada eller förklenande för
den vilkens personliga förhållanden i handlingen avses eller för hans nära
anhöriga.

Härav följer således att från socialvården i princip inte får utlämnas uppgifter
i socialvårdsärende rörande de enskildas personliga förhållanden.
Sådant utlämnande kan dock få ske om trygghet är för handen att det inte
kommer att missbrukas på sätt tidigare sagts. Denna undantagsbestämmelse
tillämpas bl. a. då det gäller utlämnande av uppgifter för forskningsändamål.

Eftersom tystnadsplikten på socialvårdsområdet är inskriven i lag bryter
tystnadsplikten den rätt som eljest finns enligt tryckfrihetsförordningen
och radioansvarighetslagen att fritt lämna meddelanden till tidningar, radio
och TV. Tystnadsplikt gäller dock endast enskilds personliga förhållanden.
Det föreligger därför intet hinder för socialvårdens företrädare att i
massmedia eller annorstädes diskutera socialvårdens förhållanden så länge
man därmed inte röjer enskildas personliga förhållanden.

Som framgår av innehållet i den tidigare återgivna 14 § sekretesslagen
gäller förbud mot utlämnandet bara om den uppgiften rör inte lämnat sitt
samtycke till utlämnandet. Därav följer således att uppgift får lämnas ut
om han samtycker härtill (även härifrån kan dock undantag tänkas, se 14 §
andra och fjärde styckena). Det bör dock i sammanhanget observeras att
sådant samtycke endast kan lämnas för uppgifter rörande honom själv. Ett

265

sådant samtycke undanröjer därför inte tystnadsplikten rörande eventuella
uppgifter som kan finnas rörande andra i ärendet förekommande personer.
En fråga som Ni särskilt ställt är, om samtycke kan anses föreligga redan
därför att vederbörande vänt sig till en tidning och där framlagt sin sak så
som han ser på den. Såvitt jag kan förstå måste svaret på frågan bli nej.
Något avgörande i högsta instans föreligger dock, mig veterligt, inte.

Avslutningsvis vill jag nämna att inom justitiedepartementet och socialutredningen
pågår överväganden rörande nya bestämmelser ifråga om
handlingssekretess och tystnadsplikt inom socialvården.

Fråga om skyldighet för länsstyrelse att för vederbörande uppge
namnet på den som anmält honom för förment underlåtenhet att erlägga
mervärdeskatt

1 en anmälan till JO anförde Otto Lingtorp huvudsakligen följande. Han
var en förtidspensionerad tjänsteman och inte någon företagare. Trots detta
hade han från mervärdeskatteenheten vid länsstyrelsen i Stockholms län
erhållit en skriftlig förfrågan huruvida han bedrev skattepliktig verksamhet.
Då han hos länsstyrelsen efterhört anledningen till denna förfrågan hade
han fått till svar att hinder förelåg att utlämna uppgift härom. Eftersom
uppgifterna om Lingtorp tydligen lämnats av någon som ville skada honom,
hemställde Lingtorp att JO skulle tillse att namnet på den person som
lämnat uppgifter om honom till länsstyrelsen utlämnades för att Lingtorp
skulle kunna vidtaga vidare åtgärder.

Vid Lingtorps anmälan var fogad kopia av en skrivelse från länsstyrelsens
mervärdeskatteenhet. I denna angavs bl. a. att Lingtorp enligt inkomna
uppgifter skulle bedriva skattepliktig verksamhet.

Med anledning av anmälan begärdes yttrande från länsstyrelsen.

Länsstyrelsen svarade: Till länsstyrelsen hade inkommit skriftliga uppgifter
som tydde på att Lingtorp under 1975 skulle utfört eller medverkat
till att utföra målningsarbeten på fastighet. För att utröna det faktiska förhållandet
härvidlag hade Lingtorp tillställts skriftlig förfrågan angående
eventuell skattskyldighet till mervärdeskatt. Av hänsyn till skyddet för den
personliga integriteten hade länsstyrelsen i förekommande fall ansett sig
inte böra röja källan till inkomna uppgifter avseende skattepliktsfrågor.

Lingtorp bemötte länsstyrelsens remissvar. Härefter begärdes yttrande
från riksskatteverket, som svarade bl. a. följande. Handling som upprättats
av myndighet vid skattekontroll (jfr rubriken före 25 § mervärdeskattelagen)
åtnjöt sekretesskydd. Om en muntlig anmälan dokumenterades av
mervärdeskatteenheten och om den föranledde kontrollåtgärder kunde
den komma att anses som en handling upprättad av myndighet vid skatte -

266

kontroll. Däremot fanns inte i 17 § sekretesslagen beträffande skattekontroll
på mervärdeskatteområdet någon bestämmelse motsvarande regeln i
17 § första stycket sista meningen om att handlingar kunde undanhållas
part under pågående utredning. Riksskatteverket menade alltså att en
skriftlig eller muntlig anmälan av det slag varom i ärendet var fråga borde
anses åtnjuta sekretesskydd gentemot utomstående oberoende av om den
ingivits till resp. upprättats av myndighet men att handlingen inte kunde
hemlighållas i förhållande till den skattskyldige utom i de fall där förundersökningssekretess
enligt 10 § sekretesslagen kunde bli tillämplig.

Till sist anförde riksskatteverket (RSV).

Avslutningsvis vill RSV endast hänvisa till det pågående reformarbetet
på sekretesslagstiftningens område. Det kan förmodas att detta arbete
kommer leda till mer enhetliga sekretessregler på beskattningsområdet.
Av offentlighets- och sekretesskommitténs förslag (SOU 1975: 22) Lag om
allmänna handlingar framgår bl. a. att sekretessreglerna avses generellt
omfatta ”handling som inkommit till myndighet eller där upprättats i ärende
om beskattning” samt att skyddet mot partinsyn enligt 17 § första stycket
sista meningen SekrL bör ersättas med en regel som innebär att handling
som avser utredning om skatt under vissa förutsättningar kan temporärt
hemlighållas även gentemot den skattskyldige.

Med anledning av innehållet i riksskatteverkets utlåtande infordrades
förnyat yttrande från länsstyrelsen. Länsstyrelsen förklarade sig därvid ej
ha något i sak ytterligare att anföra utan instämde i de synpunkter som anförts
i riksskatteverkets yttrande. Länsstyrelsen uppgav vidare att åtgärder
vidtagits för att i framtida liknande fall tillämpa ett förfaringssätt, som
överensstämde med dessa synpunkter.

I beslut den 30 november 1976 anförde JO Lundvik.

Den av Lingtorp efterfrågade uppgiften framgår av innehållet i skriftliga,
till länsstyrelsen inkomna handlingar. Såsom riksskatteverket anfört ger
17 § sekretesslagen ej stöd för en vägran att till Lingtorp utlämna handlingarna
vilka, väl att märka, rör skyldighet att erlägga mervärdeskatt. Någon
annan sekretessbestämmelse har ej kunnat åberopas i förevarande fall.
Enligt 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen hade handlingarna alltså skolat
utlämnas till Lingtorp om han framställt begäran därom och enligt servicecirkuläret
(1972:406) hade upplysning om det efterfrågade sakförhållandet
bort lämnas Lingtorp.

Riksskatteverket nämner i sitt yttrande även det fall att en muntlig uppgift
nedtecknats av myndigheten. I den mån sådan anteckning är att betrakta
som allmän handling (jfr 2 kap. 5 § andra stycket tryckfrihetsförordningen)
gäller vad nyss sagts även om anteckningen. Redan innan anteck -

267

ningen fått denna karaktär, har part rätt att få del därav enligt 14 § förvaltningslagen,
förutsatt att saken avancerat så långt att ett ärende i förvaltningslagens
mening föreligger. Jag går ej närmare in på dessa problem som
saknar aktualitet i förevarande fall.

JO kan inte ålägga en myndighet att utlämna uppgifter eller handlingar.
Mot bakgrund av vad som anförts i länsstyrelsens förnyade yttrande i
ärendet förutsätter jag att någon svårighet ej skall föreligga för Lingtorp att
från länsstyrelsen erhålla den efterfrågade uppgiften.

Militär befattningshavares rätt att lämna upplysningar till massmedierna I

en skrivelse, som kom in till JO den 11 februari 1976, anhöll 119-P5
Plutonsofficersförening på begäran av fanjunkaren Lars-Erik Lundberg att
JO skulle pröva regementschefen översten Jan Wickboms handlande mot
Lundberg. Lundberg hade uppgivit att Wickbom hade beskyllt honom för
tjänstefel. Till skrivelsen var fogad en av Lundberg lämnad redogörelse för
det inträffade.

Efter remiss inkom chefen för armén med utredning och yttrande. I utredningen
ingick yttranden av Wickbom, Lundberg och militärbefälhavaren
för Övre Norrlands militärområde.

Föreningen avgav påminnelser.

Enär en del värnpliktiga uppträtt berusade före jul- och nyårsuppehållet
1975/76 hade regementschefen förbjudit mellanölsförsäljning på marketenteriet
och beordrat förstärkning av kasemvakten. Förstärkningen drogs in
den 16 januari 1976 men försäljningsförbudet kvarstod. Regementschefen
bestämde vidare att stickprovskontroll av ordningsföreskrifternas efterlevnad
skulle ske vid samtliga kompanier onsdagen den 21 januari 1976 och
onsdagen den 28 januari 1976. Kontrollen skulle utföras av befäl - ”daghavande
befäl” - som skulle anmäla sig för regementsdagbefälet respektive
dag kl. 21.00. Den 21 januari tjänstgjorde Lundberg som biträdande regementsdagbefål.
Löjtnanten K. Wikman varregementsdagbefäl. På eftermiddagen
den 21 januari besöktes Wickbom av en kvinnlig reporter från
Sveriges Radio i Boden, som önskade information om mellanölsförsäljningen
på marketenteriet för att kunna rapportera härom i regionalkvarten
samma dag kl. 18.15. Sedan Lundberg enligt order följt reportern till marketenteriet
återvände han till kasemvakten. När reportern efter en stund
skulle passera genom kasemvakten stoppades hon av Lundberg, som informerade
henne om den av regementschefen beslutade bevakningen av
kompanierna genom daghavande befäl. Reportern gick för att intervjua regementschefen.
Av Wikman fick regementschefen reda på att det var

268

Lundberg som lämnat uppgifterna om kontrollen till reportern. Några dagar
senare erhöll Lundberg av Wickbom en skarp tillsägelse om att han förfarit
olämpligt. Wickbom sade att Lundberg begått tjänstefel genom att avslöja
en kontroll, som borde komma överraskande, och genom att lämna ut
uppgifter, som han fått del av i egenskap av biträdande regementsdagbefäl.
Enligt Lundberg hade Wickbom sagt att det inträffade egentligen skulle leda
till disciplinära åtgärder men att han lät udda vara jämnt.

Wickbom har uppgivit bl. a. följande. Enligt regementsinstruktionen för
119/P5 tjänstgör regementsdagbefälet tillfälligt som presschef under icke
tjänstgöringstid. Lundberg var inte regementsdagbefäl. Lundberg och regementsdagbefälet
visste att regementschefen fanns kvar på regementet
vid aktuell tidpunkt. Någon annan än regementschefen och hans presschef
skulle ej handlägga myndighetens presstjänst. Dagbefälen är myndighetsrepresentanter.
Som privatman ägde Lundberg inte att före visitationen offentliggöra
den sekreta upplysning han fått del av i samband med sin tjänst
som biträdande regementsdagbefäl.

Militärbefälhavaren har anfört följande. Wickbom måste anses ha haft
fog för sin inställning att Lundberg inte ägde att i förväg avslöja en planerad
överraskningskontroll. Lundberg tycks å andra sidan ej ha haft klart
för sig att kontrollen skulle komma överraskande, varför hans uttalande till
radioreportern kan anses ursäktligt.

Chefen för armén har anfört följande. Enligt 5 § försvarets sekretesskungörelse
kan myndighet uppskjuta offentliggörande av bl. a. planerad inspektionsverksamhet
om ett tidigt offentliggörande skulle motverka syftet.
Chefen för armén anser att Wickbom haft rätt i sin uppfattning att planerad
kontroll inte i förväg bort avslöjas. Lundberg var medveten om att kontrollen
gällde ordningen på kompanierna, varför han borde ha iakttagit tystlåtenhet.
Lundberg har emellertid uppfattat sig ha oinskränkt meddelandefrihet
enligt tryckfrihetsförordningen. Mot denna bakgrund är han tillerkänd
anonymitet och får inte ställas till ansvar för sin information. Förfrågningar
om uppgiftslämnare till massmedierna får inte göras. Detta gäller
även i fråga som avses i 5§ försvarets sekretesskungörelse. Kännedom
härom finns numera vid 119/P5.

I beslut den 16 maj 1977 anförde JO Uhlin följande.

I den nya regeringsformen som trädde i kraft den 1 januari 1975, stadgas
att vaije medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrande- och
tryckfrihet, innebärande frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt
meddela uppgifter och framföra åsikter (2 kap. 1 §). Inskränkning i offentliga
funktionärers yttrandefrihet gäller endast på grund av tystnadspliktsbestämmelse,
som utfärdas i lag eller efter bemyndigande i lag eller som
finns i annan föreskrift som till följd av övergångsbestämmelserna till regeringsformen
fortfarande äger giltighet (8 kap. 7 §).

269

Beträffande friheten att informera pressen stadgas i tryckfrihetsförordningen
att det skall stå envar fritt att, i alla de fall då ej annat är föreskrivet
i tryckfrihetsförordningen, meddela uppgifter eller underrättelser i vad ämne
som helst för offentliggörande i tryckt skrift till dess författare eller utgivare
(1 kap. 1 §). Offentlig funktionärs frihet att informera pressen är enligt
tryckfrihetsförordningen inskränkt endast såvitt gäller förhållande vars röjande
skulle innefatta brott mot rikets säkerhet eller varom han eljest enligt
lag haft att iaktta tystnad (7 kap. 3 §).

Enligt ovannämnda bestämmelse i 5 § försvarets sekretesskungörelse
må handlingar upprättade för inspektionsverksamhet, som bedrives av
myndighet som ingår i försvarsmakten, inte utlämnas före handlingens begagnande
för det avsedda ändamålet, såvitt syftet med inspektionen skulle
motverkas därav. Denna bestämmelse har uppenbarligen inte varit tillämplig
på Lundbergs uttalande till radioreportern.

Meddelare till pressen åtnjuter anonymitetsskydd (3 kap. 4 och 5 §§
tryckfrihetsförordningen). Myndighet får inte efterfråga eller eljest undersöka
vem som lämnat meddelande till pressen, såvida inte hemlig handling
lämnats ut eller meddelandet utgör brott mot landets säkerhet eller eljest
lämnats i strid mot stadgande i lag.

Enligt radioansvarighetslagen har meddelare till radio samma meddelandefrihet
och rätt till anonymitet som meddelare till pressen.

Vid regemente är chefen ansvarig för presstjänsten. För att biträda chefen
utses presschef. Bestämmelser för presstjänsten utfärdas av överbefälhavaren
(16 kap. 13 och 14 mom. Tjänstereglemente förförsvarsmakten).

I Provisorisk Handbok för presstjänst i fred (HPf) anges bl. a. följande.
Presschefen är i tjänsten förbandets kontaktman med publicitetsorganen.
Efter hänvisning från presschefen kan annan befattningshavare lämna upplysningar
i tjänstefrågor till publicitetsorganen. Presschefen är förmedlaren
mellan förbandschefen och publicitetsorganen. Hans meddelanden är
uttryck för myndighetens (chefens) uppfattning. Presschefen har inte ensamrätt
till uttalanden för publicitetsorganen, men han har skyldighet att
lämna myndighetens uppfattning. Om publicitetsorganen vänder sig direkt
till annan befattningshavare finns det inte hinder för denne att uttala sig. I
tjänstefrågor bör dock som första åtgärd hänvisas till presschefen. I alla
händelser skall denne omgående orienteras.

Vid 119/P5 skall myndighetens pressinformation i första hand lämnas av
regementschefen eller presschefen såsom företrädare för myndigheten.
Lundberg synes alltså vid ifrågavarande tillfälle inte ha varit behörig att
bedriva aktiv pressinformation på myndighetens vägnar. Uppenbarligen
har han inte heller gjort det utan lämnat upplysningarna såsom privatman.

Det har inte förelegat någon i lag stadgad skyldighet för Lundberg att
iaktta tystnad om ifrågavarande förhållande.

Av ovanstående framgår att Lundberg haft rätt att lämna upplysningarna
till radioreportern. Wickbom förfor alltså felaktigt när han anmärkte på
Lundbergs handlingssätt.

270

Genom utredningen har inte helt klartlagts hur det gick till när Wickbom
fick reda på att det var Lundberg som lämnat upplysningarna till radioreportern.
Jag anser inte heller att det är nödvändigt att ytterligare utreda
denna fråga utan nöjer mig med att framhålla skyldigheten att iaktta det tidigare
nämnda förbudet mot efterforskning av meddelare till massmedierna.

Vad i övrigt förekommit i ärendet föranleder inte något uttalande från
min sida.

Vissa övriga ärenden

Inkommen post bör diarieföras och vara åtkomlig även om adressaten ej
hinner ta befattning med posten

Hos JO påtalades, att en till ett kommunkansli den 2 juni 1976 inkommen
skrivelse inte blivit diarieförd och inte kunde återfinnas när en journalist
påföljande dag bad att få del av handlingen.

Av verkställd utredning framgick, att skrivelsen var ställd till kommunalrådet
A. och överlämnats direkt till denne utan att passera kanslichefen
R. A. hade sett skrivelsen den 2 juni klockan 16 men eftersom han omedelbart
därefter skulle resa bort hade han låtit skrivelsen ligga på sitt arbetsbord
och låst dörren till rummet. Den 4 juni (en fredag) hade A. återkommit
och överlämnat skrivelsen till R.

JO Lundvik anförde vid ärendets avgörande den 2 november 1976 följande.

Företagen utredning ger ej stöd för att A. eller R. avsiktligen skulle ha
undanhållit journalisten skrivelsen. Däremot synes rutinerna för postbehandlingen
vara otillfredsställande såtillvida att en offentlig handling kunde
bli liggande på en befattningshavares tjänsterum utan att den diariefördes
och utan att någon annan befattningshavare fick i uppgift att tillse att
den vid begäran kunde utlämnas.

R. har i sitt yttrande anfört att den för kommunförvaltningen gällande
postbehandlingsrutinen inte kunde anses ur alla aspekter fullt tillfredsställande
och därvid förklarat att rutiner borde införas, som förhindrade att offentliga
handlingar blev liggande på arbetsrum under tiden tjänstemän var
frånvarande av skilda skäl. Vidare har R. i sitt yttrande förklarat att han
hade för avsikt att efter vederbörligt samråd med cheferna för kommunens
övriga förvaltningar föreslå erforderliga åtgärder vad gällde postbehandlingsrutinerna.

271

Då frågan om rutinerna för behandling av inkommande post till kommunkansliet
således där redan blivit föremål för överväganden anser jag
för egen del ej föreligga anledning till vidare uttalanden.

Fråga om handling var att anse som upprättad

En journalist klagade hos JO över att statens industriverk vägrat att till
honom utlämna en utskriven version av en utredning. Man hade sagt att
handlingen ännu var att betrakta som arbetsmaterial.

Från industriverket upplystes: Utredningen var utförd på uppdrag av industridepartementet.
Industriverkets utredningar föredrogs normalt inte i
styrelsen och blev inte heller i övrigt föremål för någon form av slutjustering
eller formellt godkännande. De betraktades som upprättade då de
tryckts och expedierats till uppdragsgivaren. Det förekom i viss utsträckning
att ändringar i de färdigställda manuskripten vidtogs även under
tryckningsförfarandet och det hade även förekommit att utredningar omarbetats
på detta sena stadium. Man ansåg därför inom verket att utredningarna
var att betrakta som arbetsmaterial intill dess de färdigställts genom
tryckning. Den nu aktuella utredningen var ännu ej överlämnad för tryckning
vid tiden för journalistens begäran att få ta del av den. Det hade därefter
skett vissa smärre ändringar i utredningen.

JO Lundvik anförde den 1 mars 1977 i brev till journalisten.

Myndigheternas allmänna handlingar är offentliga om de inte skall hållas
hemliga till följd av särskild lagbestämmelse. Med allmänna handlingar avses
alla hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade handlingar, vare sig
de till myndigheten inkommit eller blivit där upprättade. I förevarande fall
gäller frågan huruvida den av Er efterfrågade utredningen var upprättad eller
inte vid tiden för Er begäran att få ta del av den. I 2 kapitlet 5 § andra
stycket tryckfrihetsförordningen anges vad som skall avses med upprättad
handling. Däri lämnas vissa bestämmelser rörande diarier, journaler och
liknande handlingar samt för protokoll och därmed jämförliga anteckningar.
Vidare sägs följande. Andra handlingar, som hänför sig till visst mål eller
ärende, skall anses upprättade, då de expedierats eller, om expedition
ej äger rum, då målet eller ärendet blivit av myndigheten slutbehandlat.

Mot bakgrund av de upplysningar som lämnats från industriverket, varav
framgår att ifrågavarande utredning, vid tiden för Er begäran att få ta
del av den, varken var expedierad eller slutbehandlad hos industriverket,
anser jag inte att den kunde betraktas som allmän handling vid ifrågavarande
tidpunkt. Den var därför att betrakta som myndighetens interna arbetsmaterial.
Någon skyldighet för en myndighet att utlämna sådant material
till följd av bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen föreligger inte.

272

År memorialanteckningar och koncept till dom allmänna handlingar?

Svea hovrätt meddelade den 30 juni 1976 dom i mål mellan Björn W. och
Birgitta W. angående vårdnad om barn m. m. Björn W. fullföljde talan mot
domen och begärde hos hovrätten att få ut ”aktbilaga 35 samt memorialanteckningar
samt koncept för domen vid instickningar”. Hovrätten uttalade
i beslut den 23 juli 1976, att kopia av hovrättens aktbilaga 35 jämte protokollförarens
memorial fick mot stadgad avgift utlämnas till Björn W. medan
övriga handlingar ej var offentliga.

Björn W. klagade hos JO bl. a. över att han ej fått ut alla begärda handlingar.
JO Wigelius anförde vid ärendets avgörande den 17 januari 1977,
såvitt nu är i fråga.

I 2 kap. tryckfrihetsförordningen finns bestämmelser om allmänna handlingars
offentlighet. Enligt 1 § har vaije svensk medborgare rätt att ta del
av allmänna handlingar. Denna rätt är dock inte undantagslös. I sekretesslagen
anges de fall då — enligt de grunder som anges i tryckfrihetsförordningen
- allmänna handlingar skall hållas hemliga.

Begreppet allmän handling definieras i 2§. Allmänna handlingar är alla
hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade handlingar, vare sig de till
myndigheten inkommit eller blivit där upprättade. I 4 § första stycket föreskrives
att minnesanteckning eller annan uppteckning, som hos myndighet
verkställts allenast för måls eller ärendes föredragning eller beredande till
avgörande, ej skall hos myndigheten anses som allmän handling, om ej
uppteckningen, sedan målet eller ärendet hos myndigheten slutbehandlats,
omhändertagits för förvaring.

4 § är tillämplig på bl. a. memorialanteckningar samt utkast och förslag
till domar och beslut. Sådana uppteckningar anses som allmänna handlingar
endast om de omhändertagits för förvaring. Om inte skyldighet att omhänderta
en sådan uppteckning för förvaring är föreskriven - som i fråga
om protokollsmemorial - får den befattningshavare som gjort uppteckningen
fritt disponera över denna. Att uppteckningen ligger i akten efter
målets avgörande innebär i och för sig inte att den har blivit omhändertagen
för förvaring. Först när en sådan handling arkiveras tillsammans med
de egentliga akthandlingarna blir den i allmänhet att anse som allmän handling.
Sänds handlingen tillsammans med akten till en annan myndighet är
handlingen regelmässigt att betrakta som inkommen hos den myndigheten
och därigenom allmän.

De handlingar som Björn W. inte fått utlämnade till sig är sådana som avses
i 4 § första stycket. De kan enligt min mening inte anses ha varit omhändertagna
för förvaring den 23 juli 1976 och har då inte varit att betrakta
som allmänna handlingar. Björn W. har därför inte haft rätt att ta del av dem
och hovrätten har alltså inte förfarit felaktigt genom att inte lämna ut dem.
Grunden för hovrättens beslut framgår emellertid inte klart av beslutet.
Hovrätten har angett att övriga handlingar ej var offentliga. Begreppet offentlig
brukar i detta sammanhang användas som motsats till hemlig och

273

som beteckning på allmän handling som inte omfattas av sekretesslagens
bestämmelser om hemliga handlingar. I och för sig synes därför den tolkningen
av hovrättens beslut ligga närmast till hands att hovrätten funnit de
ifrågavarande handlingarna hemliga enligt sekretesslagen. Å andra sidan
har hovrätten inte åberopat någon bestämmelse i sekretesslagen till stöd
för sin vägran att lämna ut handlingarna, något som tyder på att hovrätten i
beslutet avsett att uttrycka att handlingarna inte var att anse som allmänna.
Även om beslutet sålunda är något oklart till avfattningen vill jag utöver
det sagda inte rikta någon kritik mot hovrätten på denna punkt.

Ordningen för prövning av framställning om att utfå allmän handling

En journalist begärde att få del av material rörande den s. k. kommunöversikten
vilket utarbetats hos kommunens fastighetskontor. Enligt meddelande
från kanslichefen i kommunen kunde framställningen inte bifallas.
Journalisten besvärade sig hos länsstyrelsen men fick under hand det beskedet
att skrivelsen inte innefattade något överklagbart beslut. Journalisten
tog ånyo kontakt med kommunen. Därpå togs saken upp i kommunstyrelsens
arbetsutskott som beslöt avslå framställningen att utfå handlingarna.
Journalisten översände beslutet till länsstyrelsen. Denna översände
samtliga handlingar i ärendet till kommunen för yttrande inom 14 dagar.

Journalisten klagade hos JO över ärendets behandling hos länsstyrelsen.
JO Lundvik svarade den 24 november 1976 i brev till journalisten.

Bestämmelser om utlämnande av allmän handling ges i 2 kap. 9 § tryckfrihetsförordningen.
Där sägs bl. a. följande. Framställning om allmän
handlings utbekommande skall göras hos den myndighet, där handlingen
finns. Frågan om utlämnande prövas av den myndighet där framställning
gjorts. Är vården om handlingen enligt arbetsordning eller givet uppdrag
anförtrodd viss befattningshavare, har han att själv besluta i fråga om
handlingens utlämnande. Vägrar befattningshavaren att utlämna handling,
skall om sökanden begär det, frågan hänskjutas till myndigheten. 1 2 kap.
10 § tryckfrihetsförordningen ges vidare bestämmelser om besvär. Där
framgår följande. Har myndighet avslagit framställning om utbekommande
av allmän handling och anser sökanden att beslutet icke är lagligen grundat,
äger han i den ordning i tryckfrihetsförordningen sägs, söka ändring i
beslutet.

Det är således myndighetens beslut som kan överklagas och inte en vägran
från den som i första hand har att pröva en begäran om en handlings utlämnande.

Vid Er skrivelse har Ni fogat kopia av den skrivelse från kanslichefen,
vilken Ni överklagade hos länsstyrelsen. Kanslichefens skrivelse har rubriken
”Äng. arbetsmaterial till kommunöversikten”. I skrivelsen sägs inledningsvis
följande. ”Massmediarepresentanter har i dag, 29 oktober
1976, begärt att få ta del av det arbetsmaterial rörande kommunöversikten

18 Riksdagen 1977/78. 2 sami. Nr 1

274

som upprättas inom fastighetskontoret. Kommunstyrelsen har, genom
ordföranden, beslutat att inte lämna ut materialet eftersom någon upprättad
handling i tryckfrihetsförordningens mening ännu inte föreligger. Det
finns med andra inte någon allmän handling som skall hållas offentlig.”

Såvitt framgår av innehållet i kanslichefens skrivelse hade kommunstyrelsens
ordförande beslutat att ej utlämna de efterfrågade handlingarna.
Tidningen kunde då begära att framställningen hänsköts till myndigheten i
den sammansättning som slutligt skulle pröva frågan. I detta fall var det
tydligen kommunstyrelsens arbetsutskott.

Mot bakgrund av tryckfrihetsförordningens bestämmelser rörande förfarandet
vid prövning av begäran att utbekomma allmän handling och vad
som upplysts i Er skrivelse och genom därvid fogade bilagor kan jag inte
finna att länsstyrelsen skulle bedömt saken felaktigt då den, enligt vad som
framgår av Er skrivelse hit, ansåg att det inte fanns något beslut som var
överklagbart. Ej heller finner jag motiverat att företa närmare utredning
rörande omständigheterna i ärendet.

Enligt 2 kap. 13 § tryckfrihetsförordningen skall mål eller ärende angående
utlämnande av allmän handling alltid behandlas skyndsamt. Det torde
emellertid i besvärsmål ofta vara nödvändigt att inhämta yttrande från den
myndighet, vars beslut överklagats. Det kan naturligtvis diskuteras hur
lång remisstiden i ett sådant fall bör vara. Jag kan dock inte finna någon
som helst anledning att rikta kritik mot länsstyrelsen förden i detta besvärsärende
utsatta remisstiden. Jag vill i sammanhanget särskilt framhålla att
skäligt rådrum måste finnas för att sammankalla vederbörande kommunala
nämnd, som har att avge yttrandet.

Tystnadsplikt i ärende om utseende av kommunal barndagvårdare

G. hade anmält att hon ville bli kommunal barndagvårdare. En tjänsteman
från vederbörande bamtillsynsbyrå kom med anledning härav hem till
G. Senare klagade G. hos JO över att tjänstemannen skulle, i närvaro av
G:s make, ha diskuterat en fylleriförseelse som G. begått fem år tidigare.

JO Lundvik anförde vid ärendets avgörande den 15 april 1977 bl. a. följande.

I 91 § barnavårdslagen stadgas att den som är verksam inom samhällets
barnavård ej får obehörigen yppa vad han därvid erfarit rörande enskilds
personliga förhållanden. Många gånger kan en meningsfull utredning inte
genomföras utan att enskilds personliga förhållanden uppges. Huruvida ett
yppande av personliga förhållanden under sådana omständigheter kan rubriceras
som obehörigt är ett spörsmål som jag här inte går in på i hela dess
vidd.

I förevarande fall kan G. sägas själv ha tagit initiativet till utredning genom
att anmäla sitt intresse för uppdraget som dagbarnvårdare. I en sådan
situation bör det enligt min mening i princip få ankomma på sökanden själv

275

att avgöra om utredningen skall få drivas så långt att utredningsmannen
diskuterar med utomstående personer även sådana saker som omfattas av
hans tystnadsplikt. Om sökanden inte går med på att undersökningen utvidgas
på sätt utredningsmannen anser nödvändigt för att få saken tillräckligt
belyst, får detta vägas in vid prövningen av ansökningen.

Jag menar därför att en tjänsteman vid en socialförvaltning i ett ärende
om utseende av dagbarnvårdare inte bör diskutera sökandens sekretessbelagda
förhållanden med hennes make eller i dennes närvaro utan att sökanden
först själv lämnat sitt medgivande härtill.

276

Exekution

Kritik dels mot Stockholms gatukontor för flyttning av en bil utan laga
grund, dels mot länsstyrelsen i Stockholms län för beviljande av
handräckning enligt 191 § utsökningslagen för bilens återställande
till ägaren

Bilmekanikern Sixten Lööv förhyrde av AB Pripps Bryggerier lokaler i
det s. k. Hamburgsbryggeriet i Stockholm med tillhörande gårdsutrymmen.
I sin tur upplät han mot avgift parkeringsplatser på gården till ett antal
personer, bland dem Magdalena Nordenson. Sedan fastigheten övergått
i Stockholms kommuns ägo, sade kommunens fastighetskontor upp
Lööv till avflyttning den 1 februari 1976. På ansökan av fastighetskontoret
beslöt Stockholms gatukontor den 9 februari 1976 att Nordensons bil skulle
flyttas från tomten. Till stöd för åtgärden åberopades 2 § 3. lagen
(1967:420) om flyttning av fordon i vissa fall. Beslutet verkställdes samma
dag kl. 17.30, därvid bilen fördes till särskild uppställningsplats. Samtidigt
flyttades från tomten även vissa andra fordon. Nordenson underrättades
per brev om var bilén kunde återfås och att flyttnadskostnaderna uppgick
till 235 kr. Det sades i brevet vidare, att skyltar den 2 februari 1976 uppsatts
vid alla infarter till bryggeritomten med uppmaning till ägarna att föra
bort bilarna.vid äventyr att de eljest borttransporterades på ägarens bekostnad.

I en den 17 februari 1976 till länsstyrelsen i Stockholms län (överexekutorsenheten)
inkommen skrivelse anhöll härefter Nordenson genom jur.
kand. Christian Åhlund såsom ombud att Nordensons rubbade besittning
till bilen måtte återställas jämlikt 191 § utsökningslagen. Till stöd för ansökningen
anfördes, att Nordenson använt bilen senast den 1 februari 1976
och därefter under tiden den 2 - den 9 februari inte besökt parkeringsplatsen,
i följd varav hon inte sett de uppsatta skyltarna. Det uppgavs vidare
att Nordenson inte kände till att Lööv blivit uppsagd, att hon betalat hyra
för parkeringsplatsen t. o. m. mars månad 1976 samt att hon inte mottagit
något brev med förvarning om flyttningen. Det bestreds att bilen varit
övergiven.

Genom utslag den 7 april 1976 biföll länsstyrelsen ansökningen. Länsstyrelsen
anförde i utslaget.

Av utredningen framgår att Lööv grundat sin rätt att utnyttja ifrågavarande
parkeringsplats på hyresavtal mellan honom och Stockholms fastighetskontor
och att Lööv i andra hand upplåtit parkeringsplatsen till Nor -

277

denson. Sedan avtalet mellan fastighetskontoret och Lööv upphört att gälla
den 1 februari 1976 har jämväl Nordenson varit skyldig att samma dag
avträda parkeringsplatsen. Om Lööv, som i förhållande till fastighetskontoret
ansvarat för att hon gjort detta, likväl inte kunnat förmå henne därtill
lär hon ha kunnat tvångsvis skiljas från parkeringsplatsen endast genom
ett, på grund av dom eller annan exekutionstitel, mot Lööv verkställt avhysningsförfarande
enligt därom i utsökningslagen gällande bestämmelser.
Länsstyrelsen finner därför att lagen om flyttning av fordon i vissa fall inte
varit tillämplig gentemot Nordenson och att gatukontoret på denna grund
bort avslå fastighetskontorets begäran om flyttning av fordonet. I allt fall
borde gatukontoret vid sin prövning av framställningen ha funnit att den
särskilda förutsättning för flyttningen, varom sägs i 2 § 3 nämnda lag och
som gatukontoret åberopat till stöd för flyttningsbeslutet, inte varit för
handen med hänsyn till den korta tid som förflutit sedan avtalet mellan fastighetskontoret
och Lööv upphört att gälla.

På grund av vad sålunda anförts finner länsstyrelsen uppenbart att gatukontoret
inte kan undgå att utan krav på ersättning för flyttningskostnaden
utlämna fordonet till Nordenson.

Länsstyrelsen prövar enligt 191 § utsökningslagen lagligt ålägga gatukontoret
att genast återlämna fordonet till Nordenson vid äventyr av handräckning
på gatukontorets bekostnad efter anmälan av Nordenson till vederbörlig
kronofogdemyndighet.

Bilen återlämnades till Nordenson den 14 april 1976.

Klagomål anfördes hos JO dels av Åhlund mot Stockholms gatukontor
för dess handläggning av flyttningsärendet, dels av journalisten Jan Göransson
mot länsstyrelsen för dess åtgärd att bevilja handräckning.

Yttranden inhämtades från Stockholms gatunämnd och från länsstyrelsen.
Gatunämndens yttrande bemöttes av Åhlund.

JO Lundvik anförde vid ärendets avgörande den 6 augusti 1976 följande.

Marken där bilen stod uppställd - det s.k. Hamburgerbryggeriets tomt
- tillhörde Stockholms kommun. Sedan Löövs nyttjanderätt till marken
upphört, saknade Nordenson, som hyrt parkeringsplatsen av Lööv, rätt att
ha bilen kvar där. Kommunen ägde därför påfordra att Nordenson förde
bort bilen. Kommunen, som i ärendet företräddes av fastighetskontoret,
hade kunnat vända sig till domstol eller överexekutor för att utverka dom
eller utslag på att bilen skulle föras bort. Fastighetskontoret valde att gå
fram på annat sätt, genom att påkalla tillämpning av lagen (1967:420) om
flyttning av fordon i vissa fall. För ändamålet vände sig fastighetskontoret
till Stockholms gatukontor som erhållit Kungl. Maj:ts bemyndigande att
besluta om flyttning av fordon i vissa av de i lagen angivna fallen.

Flyttningslagen medger flyttning av fordon i tre situationer (se 2 §),
nämligen

278

1. när uppställningen vållar fara för trafikolycka eller medför betydande
hinder i trafiken,

2. när fordonet uppställts i strid mot gällande föreskrift så att renhållning,
snöröjning eller annat arbete på väg avsevärt försvåras och

3. om fordonet, med hänsyn till sitt skick, den tid under vilken det stått
uppställt på samma plats eller annan omständighet, måste anses övergivet.

Länsstyrelsen har i sitt utslag funnit att flyttningslagen överhuvud inte
var tillämplig gentemot Nordenson. Jag kan inte dela denna uppfattning.
Av förarbetena till lagen (prop. 1967:107 s. 49) framgår att den ovan under
1. upptagna förutsättningen för flyttning (att uppställningen vållar fara för
trafikolycka eller medför betydande hinder i trafiken) kan vara uppfylld
även om fordonet inte står på en väg eller gata. I dessa fall kan det vara
nödvändigt att fordonet flyttas genast och det synes mig oantagligt att den
omständigheten att flyttning kan åvägabringas på annat — och långsammare
— sätt skulle få inverka. Antages lagen kunna åberopas i nu angivna situation,
torde den i princip vara tillämplig också i andra fall, oavsett möjligheten
att få verkställighet i annan ordning genom utmätningsman. Jag
vill därför inte klandra gatukontoret för att det fann flyttningslagen i och
för sig tillämplig.

Gatukontoret har i sitt beslut som skäl för åtgärden att flytta bilen åberopat
att bilen måste anses vara övergiven. Annan grund kunde, redan av
formell anledning, inte heller åberopas. Bemyndigandet för gatukontoret
att besluta om flyttning omfattade inte fordon som uppställts så att de medförde
fara för trafikolycka eller hinder i trafiken (jfr. 3 § andra stycket i lagen)
och punkt 2 förutsätter bl. a. att uppställningen hindrar arbete på väg,
varom icke var fråga i detta fall. Emellertid kan, såsom också länsstyrelsen
sedermera fann, inte heller punkt 3 (att bilen var övergiven) anses ha varit
tillämplig. Nordenson uppger, att hon använt bilen senast den 1 februari
1976 (en söndag). Anslag med uppmaning till bilägarna att ta bort bilarna
sattes upp vid infarterna till tomten i fråga den 2 februari och den 4 februari
klistrades lappar med samma innehåll på bilarna. Det uppges att anmaning
att flytta bilarna också sändes till ägarna i brev med mottagningsbevis. Gatukontoret
har åberopat ett av Nordenson undertecknat, den 14 februari
1976 dagtecknat mottagningsbevis. Om beviset avser det nyssberörda brevet,
har det kommit fram först efter det bilen bortfördes, vilket skedde den
9 februari. Gatukontoret har till stöd för antagandet att bilen var övergiven
inte åberopat annan omständighet än att bilen stod kvar trots nu nämnda
uppmaning till ägaren att flytta den. Gatukontoret har inte kunnat utgå från
att Nordenson i tid mottagit något brev med uppmaning att flytta bilen. Inte
heller har kontoret haft särskild anledning räkna med att hon måste ha
sett skyltarna eller den på bilen klistrade lappen; det kunde ju mycket väl
- som hon själv senare säger - ha förhållit sig så att hon inte varit på platsen.
Till stöd för antagandet att bilen var övergiven återstår därmed endast
det faktum att bilen stått på platsen alltsedan den 2 februari (eller tidigare)

279

till dess den flyttades den 9 februari. Att en bilägare låter sin bil stå minst
åtta dagar på en av honom förhyrd parkeringsplats utan att särskilt se till
den kan emellertid inte anses särskilt anmärkningsvärt och får rimligen inte
tagas till intäkt för påstående att bilen skulle vara övergiven. Jag kan
därför, liksom länsstyrelsen, inte komma till annan slutsats än att laga
grund saknades för gatukontorets beslut att bilen skulle flyttas.

Jag övergår till att granska länsstyrelsens beslut.

Jag utgår från att den reella anledningen till att Nordenson vände sig till
länsstyrelsen i dess egenskap av överexekutor var, inte att kommunen
vägrade att utlämna bilen till henne, utan att den som villkor för utlämnandet
satte att hon betalade flyttningskostnaden, 235 kr.

Som jag redan framhållit kan jag inte dela länsstyrelsens uppfattning att
flyttningslagen överhuvud inte kunnat åberopas gentemot Nordenson.
Även med motsatt antagande (dvs. om lagen antogs vara i princip otillämplig
i ett fall som det förevarande) har jag svårt att förstå hur länsstyrelsen
ansåg sig kunna bevilja handräckning. Beslut om flyttning av fordon fattas
enligt lagens huvudregel (3 §) av polismyndighet. Om polismyndighet av
misstag eller oförstånd skulle besluta om flyttning av ett fordon i ett fall där
lagen till äventyrs inte kan vara tillämplig, så torde man ändå inte kunna
påstå att myndigheten ”tagit sig själv rätt” så som förutsättes för tillämpning
av 191 § utsökningslagen. Än mindre kan man påstå att den som begärt
flyttningen därigenom handlat egenmäktigt. Det sagda synes mig klart
nog när det gäller beslut av polismyndighet. Att beslutet i detta fall fattats
av kommunens gatukontor ställer saken inte i principiellt annat läge eftersom
gatukontoret har Kungl. Maj:ts bemyndigande till åtgärden och alltså
får anses utöva en myndighetsfunktion.

Med min tolkning har lagen visserligen varit i princip tillämplig och gatukontoret
behörigt att fatta beslut men beslutet grundades på en oriktig tolkning
av vad lagen säger om förutsättningarna för flyttning och beslutet blev
därför felaktigt. Att 191 § utsökningslagen inte kan åberopas för handräckning
i en sådan situation följer med styrka av vad jag nyss anfört. Även
länsstyrelsen synes numera vara inne på denna linje. I ett utslag av den 14
juli 1976 har länsstyrelsen sålunda avslagit en ansökan om handräckning
för återställande av en bil som efter beslut av Stockholms gatukontor flyttats
från en avgiftsfri P-märkt parkeringsplats under antagande att bilen
var övergiven. Länsstyrelsen anförde, att åtgärden vidtagits under myndighetsutövning
enligt lagen om flyttning av fordon i vissa fall och således
inte i och för sig var egenmäktig. Anledning saknades enligt länsstyrelsen
att bedöma förfarandet annorlunda för den händelse den i 2 § 3. i lagen
stadgade förutsättningen för flyttningen ej varit för handen. Den i detta utslag
intagna ståndpunkten överensstämmer med min uppfattning.

Jag kan alltså inte finna annat än att länsstyrelsen överskred sin befogenhet
i det fall som nu är föremål för min prövning. Samtidigt som jag konstaterar
detta vill jag dock säga, att länsstyrelsen med sitt beslut otvivelaktigt

280

skapat materiell rättvisa. Av vad jag här ovan sagt följer nämligen, att Nordenson
enligt mitt bedömande var berättigad att återfå bilen utan att ersätta
kommunen för flyttningskostnaden.

281

Taxering och uppbörd

Olämpligt tillvägagångssätt vid taxeringsrevision

I en skrift till JO uppgav Georg Bothén bl. a. följande.

Enligt granskningsförordnande den 24 januari 1975 undertecknat av revisionsdirektör
Gustaf Löfgren vid länsstyrelsen i Örebro län, förordnades
om taxeringsrevision å Georg Bothén AB därvid angavs att revisionen skulle
verkställas av förste byråsekreterare Jan Kan vik.

Taxeringsrevisionen är numera avslutad, men det har numera framkommit
att taxeringsrevisionen uppenbarligen genomförts på sådant sätt att
den hos utomstående väckt viss uppmärksamhet.

Till min kännedom har kommit att revisionsdirektören varit telefonledes
i kontakt med en granne till mig och därvid ingående förhört sig om mina
personliga levnadsvanor. Därjämte har under våren 1975 en tjänsteman vid
Länsstyrelsen i Örebro län, Lars Tisell, besökt mitt privata fritidshus och
via samtliga fönster inspekterat detsamma och på platsen gjort vissa anteckningar.

Förfarandet har enligt mitt förmenande väckt sådan uppmärksamhet att
mitt rykte kommit i fara därigenom att utomstående som dels fått telefonkontakt
dels ock sett förfarandet vid besiktningen av mitt fritidshus kunnat
komma att tro att jag gjort mig skyldig till brottslig gärning.

Taxeringsrevisionen som sådan har icke på något sätt givit anledning till
ifrågasättande av brottsligt förfarande från min sida.

I och för sig motsätter jag mig icke att lämna upplysningar vid en taxeringsrevision
och i den händelse man begärt att i min bostad företaga syn
hade man kunnat be mig att förevisa bostaden ifråga i stället för att på sätt
som skett allvarligt kränka min integritet och företaga skatterevision på sådant
sätt att det närmast påminner om en polisutredning och därjämte väcker
för utomstående stor uppmärksamhet.

Klagoskriften remitterades till skattechefen i Örebro län för utredning
och yttrande. Löfgren och Tisell skulle höras under utredningen. Till remissvaret
fogades särskilda yttranden från Löfgren (pensionerad sedan
den 1 augusti 1975) och Tisell.

Löfgren anförde.

Vid taxeringsrevisionen, som utfördes av förste byråsekreterare Jan
Kan vik, visade det sig svårt att få fram fullständiga svar på framställda frågor
samt verifikationer från Bothén, så att granskningsmannen kunde bedöma
kostnaderna för uppförandet av Bothéns fritidshus och hans levnadskostnader.
Jag tog därför per telefon kontakt med en bekant, som jag visste
hade fritidsbostad i närheten av Bothén. Jag omtalade att Bothén anfört
besvär över sin taxering och att taxeringsrevision pågick samt frågade

282

grannen om han ville lämna några upplysningar om Bothéns fritidshus samt
vad han kände till om Bothéns levnadsvanor. Vad som kom fram vid detta
samtal var i huvudsak positivt för Bothén.

Sedan jag fått taga del av Bothéns anmälan har jag ånyo per telefon tagit
kontakt med grannen. Denne har därvid uppgivit, att Bothén vid ett tillfälle,
då några grannar inom fritidsområdet stod och samtalade, själv uppgivit
att han varit föremål för taxeringsrevision. Grannen hade då sagt att han
själv fått förfrågan från taxeringsmyndigheterna om sin deklaration och att
någon från taxeringsmyndigheterna ringt och frågat honom om Bothéns fritidshus
och levnadsvanor. Någon uppgift om vem som frågat honom lämnades
ej. Vid ett senare tillfälle uppgav Bothén för grannen att han nu kände
till vem som gjort förfrågan. Grannen var förvånad över att Bothén själv
tagit upp sin skattefråga och taxeringsrevisionen, då saken härigenom blev
känd av flera utomstående. Om förfarandet enligt Bothéns förmenande
väckt sådan uppmärksamhet, att hans rykte kommit i fara beror detta i så
fall på Bothén själv, då min förfrågan till hans granne endast var känd av
denne, innan Bothén själv berättade om sin taxering och taxeringsrevisionen.

Att någon genom mitt telefonsamtal och Lars Tisells besök vid fritidshuset
i egenskap av ordförande i fastighetstaxeringsnämnden kunnat komma
att tro att Bothén gjort sig skyldig till brottslig gärning anser jag mindre troligt.
Jag anser ej heller att Bothéns integritet allvarligt kränkts och att taxeringsrevisionen
utförts på sådant sätt att den kan sägas påminna om en polisutredning.

Tisell yttrade.

Jag hade vid 1975 års allmänna fastighetstaxering förordnande som fastighetstaxeringsnämndens
ordförande i Hällefors 2:a distrikt. I samband
med fastighetstaxeringsnämndens sammanträden förekom vid flertal tillfällen
att nämnden utvändigt besiktade fritidsfastigheter. Nämndens avsikt
med dessa besiktningar var att få en bättre uppfattning om byggnadens
standard och dess utrustning än enbart vad som framgick av fastighetsdeklarationen.
Vid dessa besök som skedde hösten 1974 och våren 1975 gick
nämnden runt byggnaderna och gjorde även viss inspektion genom fönstren
för att se vilken utrustning som fanns i form av öppen spis, köksstandard
m. m. Vid samtliga dessa besök konstaterades först att ingen person
uppehöll sig i eller i närheten av fastigheten (om så var fallet tillfrågades
personen ifråga samt förklarades avsikten med besöket). Nämnden besökte
vid dessa besiktningar det planområde där Bothéns fritidsfastighet är belägen
vid två tillfällen. Det första skedde hösten 1974 då samtliga fastigheter
inom planområdet besågs. Det andra skedde våren 1975 i samband med
att erinringar framförts av planområdets ägare över åsatt värde på skog
och mark samt en mindre byggnad på området. Vid ifrågavarande besök
fanns inga personer i någon av fritidsfastighetema. Några inhägnader
fanns inte heller, som nämnden behövde gå igenom. Då jag vid det senare
tillfället i egenskap av taxeringsnämndens ordförande var tillfrågad om
skäligheten i åsatt värde å Bothéns fastighet vid beräkningen av behållen
förmögenhet vid 1975 års inkomsttaxering, över vilket Bothén besvärat sig,
inspekterade jag åter hans fastighet varvid jag gjorde vissa minnesanteckningar.
De iakttagelser som jag dessutom gjorde, utöver de för fastighetstaxeringen
aktuella, redovisade jag sedan till förste byråsekreterare Jan

283

Karlvik då jag hade vetskap om att han förordnats att utföra taxeringsrevision
på Bothén. Då markägaren till planområdet var med vid nämndens besiktning
av hans mark och fastighet kan han ha omtalat för Bothén att jag
tillsammans med nämnden besökt planområdet våren 1975, då vissa spår i
snön efter besöket troligen lämnats.

Skattechefen, länsrådet Erik Nilsson, anförde för egen del följande.

Anledningen till den vidtagna taxeringsrevisionen var att den närmare
granskning av makarna Bothéns deklarationer till 1974 års taxering som företogs
i anledning av mannens besvär över förmögenhetstaxeringen samma
år gav vid handen att det enligt deklarationerna tillgängliga kontantöverskottet
syntes väl lågt för bestridande av familjens levnadskostnader
inkl. investering i nytt fritidshus. I samband härmed tillfrågades Tisell i
dennes egenskap av fastighetstaxeringsnämndsordförande om skäligheten
av det vid 1974 års särskilda fastighetstaxering åsätta taxeringsvärdet å fritidsfastigheten.

Såsom framgår av Tisells yttrande har denne i sin egenskap av ordförande
i fastighetstaxeringsnämnd under hösten 1974 besiktat bl. a. Bothéns fritidsfastighet
utvändigt för att få ett bättre underlag för taxeringsbeslutet.
Dylika besiktningar förekommer normalt i de flesta fritidsområden på
grund av att nämndledamöterna i regel inte har kännedom om storlek och
standard på alla fritidshus och deklarationsuppgifterna härom ofta är bristfälliga.
Sedermera har Tisell under våren 1975 i anledning av erinringar
från markägaren ånyo besiktigat detta fritidsområde, varvid han också
gjort en värdering av Bothéns fastighet på grund av dennes besvär över det
av taxeringsnämnden upptagna värdet på denna. Enligt länsstyrelsens mening
har ingenting otillbörligt förekommit vid dessa besiktningar som kan
läggas Tisell till last.

Vid taxeringsrevisioner och annan taxeringskontroll är det ofta nödvändigt
att försöka få uppgift om en skattskyldigs levnadsvanor och andra
ekonomiska förhållanden, som inte alltid kan utläsas av deklaration om sådan
lämnats. Förfrågningar i detta avseende blir särskilt aktuella då fråga
uppkommer om åsättande av skönstaxering, framförallt då det gäller personer
på större orter där personkännedomen av naturliga skäl är bristfällig.
I regel görs dock förfrågningar härom endast inom en begränsad krets av
myndigheter o. d. såsom lokal skattemyndighet, kronofogdemyndighet,
taxeringsnämndsledamot eller annat organ med viss anknytning till beskattningsväsendet.
Förfrågningar hos grannar eller andra personer utanför
denna krets bör enligt länsstyrelsens uppfattning normalt inte förekomma.

I förevarande fall har Löfgren i sin tjänst som revisionsdirektör tagit
kontakt med ”en bekant” som han antagit kunna lämna vissa upplysningar
beträffande makarna Bothéns levnadsvanor och investering i fritidshus.
Dessa uppgifter har varit av betydelse för bedömning av om det framräknade
kontantöverskottet enligt deklarationerna ansetts vara tillräckligt.
Lämpligheten av Löfgrens agerande härvidlag kan i och för sig ifrågasättas.
Något direkt hinder att göra förfrågan hos person utanför nämnda
krets torde inte föreligga. Enligt vad som framgår av Löfgrens yttrande har
hans förfrågan gjorts diskret och inga sekretessbelagda uppgifter har lämnats.
Med hänsyn härtill och då inhämtandet av upplysningarna inte kan ha
inkräktat på Bothéns integritet eller i övrigt vållat honom någon skada, an -

284

ser länsstyrelsen inte att Löfgrens informella inhämtande av vissa uppgifter
om Bothéns levnadsvanor m. m. skett på sådant sätt att försummelse i
tjänsten kan ifrågasättas.

Bothén fick del av vad som sålunda tillförts ärendet. I påminnelser anförde
Bothén därefter följande.

Såvitt avser Lars Tisells yttrande så kan jag inte se att det förhåller sig
på det viset att enbart i anledning av fastighetsdeklarationen han skulle ha
besökt min fritidsbostad.

Enligt uppgift från grannar har en mycket ingående undersökning skett
av byggnaden därvid Tisell uppehållit sig vid samtliga fastighetens fönster
och nogsamt vidtagit vissa noteringar. Att så skett kan styrkas av den förfrågan
jag den 7 april 1975 av l:e byråsekreterare Jan Kanvik erhöll avseende
inventarier och därav framgår att skattemyndigheterna av någon anledning
haft mycket god kännedom om vad som funnits i fastigheten.

Tisell säger också att de iakttagelser som han dessutom gjorde utöver de
för fastighetstaxeringen aktuella redovisade han till l:e byråsekreterare
Kanvik.

Mig förefaller synnerligen anmärkningsvärt att Tisell skulle ha sådant
minne av en fastighetstaxering att hans minnesbild skulle kunna bli så detaljerad
att han sedermera till Kanvik utan vidare kan lämna uppgift om
vad som var nytt och inte av lösöret i fastigheten.

Jag finner det troligt att han haft direkt uppdrag att undersöka innehållet
i huset och detta har enligt mitt förmenande tillgått på sådant sätt att det
väckt allmän uppmärksamhet.

Såvitt avser Löfgrens yttrande framgår med önskvärd tydlighet det
olämpliga i förfarandet och än mer olämpligt torde vara att Löfgren sedan
ärendet numera blivit anmält han återigen tagit kontakt med grannar.

Bothén bifogade Kanviks förfrågan av den 7 april 1975. Denna hade följande
lydelse.

Betr. kontanta utgifter för möbel- och inventarieköp under 1973 och 1974
avseende Jeppetorp 1:422.

Kompletteringar önskas i följande avseenden beträffande avlämnade
uppgifter om rubr. utlägg.

1) Tidpunkten för anskaffning av sängarna i makarnas sovrum och den i
storstugan befintliga mattan.

2) Anskaffningskostnad, anskaffningstidpunkt och inköpsställe för följande
inköp

a) lösa garderober i sovrum

b) skinn på väggar

c) hallmatta

d) furuspegel i hall och jalusiskåp i badrum

e) möbler (förutom snurrfåtöljerna) i gäststugan.

Ert svar emotses tacksamt snarast möjligt.

Vid ombudsmannaexpeditionen upprättades därefter en promemoria,
vilken avslutningsvis innehöll följande.

285

Vid telefonsamtal den 19 maj 1976 med Kanvik uppgav denne till föredraganden
bl. a. att han ifrågasatt om upprättad kontantberäkning skulle
räcka till för Bothéns levnadskostnader. Det var icke från Bothén han erhållit
upplysningar om lösöret m. m. i fastigheten utan från Tisell.

På grund av vad som framkommit synes förnyad remiss böra företagas,
dels till Tisell för yttrande angående de närmare omständigheterna vid besöken
på fastigheten, vad som därvid antecknades, hur besöken tillgick
(skedde en formlig besiktning genom fastighetens fönster?) och om anledningen
till att vissa upplysningar inhämtades för Kanviks räkning samt
slutligen om omfattningen och arten av dessa upplysningar, dels till Kanvik
för yttrande angående vad som föranledde förfrågan den 7 april 1975 till
Bothén, om hur Kanvik fått upplysningar om lösöret m. m. i Bothéns fastighet
samt vad dessa upplysningar kunde ha för betydelse för Bothéns taxering.

Remisser företogs i enlighet med promemorian. Numera byrådirektören
Kanvik svarade bl. a. att vid taxeringsrevisionen, som avsåg George
Bothén AB, upprättades på sedvanligt sätt en kontantsammanställning utvisande
familjen Bothéns kontanta inkomster och utgifter under inkomståret
1973. Därvid framräknades ett kontantöverskott men det kunde ifrågasättas
om detta överskott var tillräckligt för bestridande av familjens privata
levnadskostnader med hänsyn till att driftkostnader för vissa bilar och fastigheter
ej medräknats i sammanställningen. Ej heller utgifterna för inredning
(möbel- och inventarieköp) av fritidsfastigheten i Saxhyttan beaktades.
Kanvik fortsatte.

Med anledning av ofullständigheten i den upprättade kontantsammanställningen
infordrades per brev 1975-02-12 upplysningar från Bothén angående
storleken på de kontanta utgifterna under 1973 avseende driftkostnader
för bilarna och fastigheterna samt inredningen av fritidsfastigheten.
Förfrågan besvarades av Bothén 1975-02-26 och innehöll jämna belopp till
synes avrundade. Detta förhållande föranledde en begäran per brev 1975-03-03 om underlaget för uppgivna driftkostnader. I svaret, vilket inkom
1976-03-11, lämnades ånyo uppgift om storleken på ifrågavarande utgifter
med undantag för reparationskostnad avseende fastigheten i Örebro och
inredningskostnader avseende fastigheten i Saxhyttan. Efter det att revisionsdirektören
Löfgren lämnat vissa allmänna uppgifter om kvaliteten på
fritidshuset och dess inredning den 13 mars 1975, begärdes 1975-03-19
ånyo att underlaget för uppgivna driftkostnader för bilarna och fastigheterna
skulle företes. Underlaget presenterades (tillsammans med att i deklarationen
ej medtagna låneskulder styrktes) av Bothén 1975-03-26 och kompletteringsuppgifter
om reparationskostnad avseende fastigheten i Örebro
och inredningskostnader avseende fritidsfastigheten i Saxhyttan lämnades
av Bothén vid personligt besök hos undertecknad 1975-04-07. Dessförinnan,
den 21 mars 1975, hade dock uppgifter om fritidsfastighetens möblering
erhållits av byrådirektören Lars Tisell. Denne hade i egenskap av ordförande
i fastighetstaxeringsnämnden företagit besiktningar av fastigheter i
det område där fastigheten Jeppetorp 1:422 är belägen och i samband därmed,
och mot bakgrund av att Tisell var medveten om att undertecknad
förordnats att utföra taxeringsrevision, inhämtat vissa uppgifter om

286

Bothéns fritidsfastighet. Vid jämförelse mellan de av Bothén och de av Tisell
lämnade uppgifterna konstaterades skiljaktigheter, varför kompletteringar
rörande inredningskostnaderna infordrades per brev 1975-04-07. Begärda
upplysningar lämnades under vecka 16 1975.

Tisell anförde följande i sitt förnyade yttrande.

Vid fastighetstaxeringsnämndens besiktning av fritidsfastigheter gjordes
dels en allmän syn av husets yttre, såsom väggmaterial, grundläggning
m. m., dels en inspektion genom fönstren för att få en uppfattning om husets
standard i form av köksinredning, uppvärmningsanordning och så
vidare.

Till det aktuella planområdet företog fastighetstaxeringsnämnden dels
en resa på hösten 1974 då hela nämnden företog besiktning enligt vad som
ovan relaterats, dels en resa i mars 1975 som enbart var föranledd av att erinran
förelåg från planområdets ägare över åsatt preliminärt taxeringsvärde
på mark och skog jämte en mindre byggnad på planområdet. Då jag således
var på platsen och jag vid detta senare tillfälle var tillfrågad om skäligheten
i åsatt värde på Bothéns fastighet vid beräkningen av behållen förmögenhet
avseende 1975 års inkomsttaxering gjorde jag själv en besiktning
av huset på samma sätt som tidigare. Jag gick således runt huset och tittade
samtidigt in genom fönstren. Jag förde vid detta tillfälle vissa minnesanteckningar
om husets grundläggning, väggbeklädnad m.m. samt dess invändiga
utrustning i form av köksinredning, öppen spis samt sanitära standard.
Inspektionen gick snabbt och understeg fem minuter.

Jag hade vid detta senare tillfälle även vetskap om att Kanvik var förordnad
att utföra taxeringsrevision av Bothéns bolag. Kanvik hade tillfrågat
mig om jag i egenskap av fastighetstaxeringsnämndens ordförande kunde
lämna uppgift om hur Bothéns fritidsfastighet var inredd. Då jag har lätt att
minnas detaljer hade jag inga svårigheter att efter besöket omtala för Kanvik
hur huset var inrett.

Bothén säger i sitt yttrande i anledning av anmälan till Justitieombudsmannen
att ”Enligt uppgift från grannar har en mycket ingående undersökning
skett av byggnaden därvid Tisell uppehållit sig vid samtliga fönster
och nogsamt vidtagit vissa noteringar”. Ifrågavarande planområde för fritidsfastigheter
ligger avskilt på en udde beväxt med skog. Permanent bebyggelse
finns inte inom området. Vid besöket fanns enligt vad jag kunde
se inte någon av fritidsfastighetema bebodd. Att någon i området dessutom
skulle känna igen mig till utseende och namn förefaller osannolikt då
jag inte vid något tillfälle träffat någon av husägarna. Bothéns uppgift att
grannar till honom inom fritidsområdet sett mig synes därför helt sakna
grund.

Bothén fick del av ovannämnda promemoria samt av Kanviks och Tisells
remissvar.

Vid ärendets avgörande den 30 september 1976 anförde JO Ekberg följande.

287

Det kan ibland vara svårt för en taxeringsrevisor att bilda sig en uppfattning
om den skattskyldiges ekonomiska förhållanden enbart på grundval
av företett räkenskapsmaterial eller andra handlingar. En granskning av lokaler
och maskiner m. m. kan många gånger vara av betydelse. En skattskyldig
torde sällan motsätta sig en begäran om sådan granskning. Skulle
den skattskyldige ändock göra detta kan revisorn utverka tillträde till lokalerna
genom utnyttjande av de tvångsmedel som står en taxeringsrevisor
till buds - förr genom 1961 års lag om handräckning vid taxeringsrevision,
nu genom 1975 års bevissäkringslag för skatte- och avgiftsprocessen.

1 förevarande fall har Bothéns fritidsfastighet blivit föremål för en uppenbarligen
ingående besiktning, icke genom taxeringsrevisorn Kanvik utan
genom fastighetstaxeringsnämndens ordförande Tisell, som varit på platsen
i denna egenskap. Bothén har inte i förväg underrättats om granskningen.
Enligt Bothén har tillvägagångssättet väckt uppseende bland grannarna
i området. Jag har inte någon anledning att betvivla Bothéns påstående härom.
Om det vid taxeringsrevisionen ansågs värdefullt att få reda på hur
Bothéns fritidsfastighet var inredd, borde man i första hand ha uppmanat
Bothén själv att upplåta fastigheten för en besiktning och samtidigt berett
honom tillfälle att närvara. Tisells yttranden på denna punkt begränsar sig
huvudsakligen till ett bestridande av att han kunde ha blivit iakttagen vid
sina besök på platsen. Denna attityd är enligt min mening ägnad att inge
starka betänkligheter. En myndighet och dess tjänstemän skall uppträda
öppet och icke låta sitt agerande styras av möjligheten att undgå upptäckt
eller att ej lämna spår efter sig.

Vad sedan gäller Löfgrens åtgärd att inhämta upplysningar från en granne
till Bothén om dennes levnadsförhållanden anför jag följande. Skattemyndigheterna
kan ibland rikta förfrågningar till enskilda personer eller institutioner
för kontroll av annans taxering. Man kan t. ex. fråga näringsidkare,
fastighetsägare, banker, försäkringsbolag m. fl. Vidare kan man, som
skattechefen säger i sitt yttrande hit, inhämta upplysningar från andra
myndigheter, t. ex. kronofogdemyndighet, lokal skattemyndighet samt
från ledamot i taxeringsnämnd. 1 vilken omfattning förfrågningar skall göras
till enskilda får bedömas från fall till fall och det bör därvid göras klart
för den tillfrågade att besvarandet är frivilligt. Enligt min mening bör denna
väg utnyttjas restriktivt och begränsas till att blott avse konkreta frågor.

Löfgrens åtgärd att vända sig till en granne till den skattskyldige för att
förhöra sig om den senares levnadsvanor faller enligt min mening klart
utanför vad som kan anses lämpligt. Förutom att förfarandet kan ställa den
skattskyldige i dålig dager hos den tillfrågade - detta hur försiktigt förfrågningen
än göres — kan det starkt ifrågasättas om upplysningar av detta slag
kan ha något som helst värde för en taxeringsrevision. Skattemyndigheten
kan ju aldrig säkert veta om den tillfrågade är helt objektiv i sina uppgifter
om den skattskyldige.

Med det anförda har jag inte avsett att ifrågasätta taxeringsrevisorns väl -

288

lovliga strävan att söka få in så mycket material och så många upplysningar
som möjligt om en skattskyldig. Vad jag reagerat mot är de olämpliga
genvägar för att uppnå detta mål som begagnats i Bothéns fall. Så får en
taxeringsrevision inte bedrivas.

1975 års fastighetstaxering. Otillfredsställande beslutsmotivering i
vissa fall

I en klagoskrift till JO uppgav Lennart Hagelqvist följande. Hans bolag
hade fått underrättelse om preliminärt åsatt taxering av fastigheten Degerbyn
6: 26. I underrättelsen hade byggnadens totala yta angivits till 315 kvm
och åsatts ett värde om 30000 kr. Bolaget hade avgivit erinringar och bl. a.
påpekat att ytan endast uppgick till 105 kvm. I underrättelse om slutligt beslut
hade den felaktiga uppgiften ej ändrats. Det preliminära beslutet hade
fastställts med följande motivering. ”Nämnden har med anledning av Edra
erinringar omprövat preliminärt beslut men ej funnit skäl till ändring. Beslutet
har fastställts.” Hagelqvist ifrågasatte om nämnden över huvud taget
behandlat erinringarna.

Från fastighetstaxeringsnämndsordföranden Lindström infordrades yttrande
angående underlåtenheten att närmare motivera fastighetstaxeringsnämndens
slutliga beslut. I sitt remissvar anförde Lindström bl. a. följande.

Automatisk databehandling (ADB) används vid framställning av fastighetslängder
m. m. Fastighetstaxeringsnämndernas (FTN) beslut registreras
vid länsstyrelsernas dataenheter och uppgifterna bearbetas därefter i
dator. För att registreringen skall bli korrekt måste besluten redovisas fullständigt
och på ett enhetligt sätt. Riksskatteverket har därför utfärdat instruktioner
till fastighetstaxeringsnämnderna i syfte till att få en enhetlig
beslutsredovisning. Enligt ifrågavarande instruktion skall FTN:s beslut redovisas
på s. k. fastighetstaxeringsavi (FTavi), som framställs för samtliga
fastigheter. FTavi utgör det enda underlaget för längdföringen och är dessutom
den enda handling där FTN redovisar och genom signum bekräftar
sitt beslut (såväl preliminärt som slutligt).

Enligt riksskatteverkets instruktion skall när inkomna erinringar inte
föranlett FTN till ändrat ställningstagande - endast kryssmarkering ske i
ruta 18 på FTavi. Länsstyrelsens dator skriver därefter ut slutligt beslut
med texten ”Nämnden har med anledning av Edra erinringar omprövat
preliminärt beslut men ej funnit skäl till ändring. Beslutet har fastställts”.

Av det anförda får anses framgå, att det av riksskatteverket utformade
systemet för beslutsredovisning inte möjliggör någon närmare motivering
till FTN:s slutliga beslut. Någon underlåtenhet vad gäller motivering av

289

FTN:s beslut kan därför enligt mitt förmenande inte anses föreligga i det
av L Hagelqvist Aktiebolag åberopade fallet.

Riktigheten av åsatt taxeringsvärde skall visserligen prövas av fastighetstaxeringsrätten.
Med hänsyn till vad som anförts från bolagets sida
kan emellertid omnämnas, att värderingen av den aktuella industrifastigheten
Degerbyn 6:26 skett enligt den s.k. anläggningskostnadsmetoden. I
fastighetsdeklarationen eller erinringarna lämnade uppgiften angående
byggnadens yta har därför inte legat till grund för nämndens beslut utan
har värderingen skett med utgångspunkt från uppgiven faktisk byggnadskostnad.
Däremot blev av misstag uppgiften om byggnadens yta inte ändrad
efter inkomna erinringar.

Slutligen vill jag skarpt tillbakavisa bolagets antagande, att erinringarna
inte skulle ha föredragits i fastighetstaxeringsnämnden. Vid särskilt sammanträde
1975-03-19 behandlades samtliga inkomna erinringar avseende
Skellefteå 10:e fastighetstaxeringsdistrikt, även den från L Hagelqvist Aktiebolag.

Yttrande infordrades från riksskatteverket (RSV) angående fastighetstaxeringsnämndens
praktiska möjligheter att motivera sina beslut med
hänsyn till innehållet i avgivna erinringar. I sitt remissvar anförde verket
att enligt reglerna i taxeringslagen, taxeringskungörelsen och RSV:s egna
anvisningar någon skyldighet inte förelåg för nämnden att lämna uppgifter
utöver dem som lämnades i underrättelse om åsatt taxering. RSV anförde
vidare.

På förslag av föredragande departementschef utnyttjades vid 1970 års
allmänna fastighetstaxering ADB vid framställning av fastighetslängder.
Enligt riksskattenämndens anvisningar skulle ADB även användas vid
framställningen av de preliminära besluten.

Vid de särskilda fastighetstaxeringarna 1971 — 1974 framställdes underrättelserna
i huvudsak datamässigt. De innehöll då samtliga längdförda
uppgifter. Påförslag av 1971 års fastighetstaxeringsutredning genomfördes
samma system till 1975 års allmänna fastighetstaxering.

Några hinder vad gäller fastighetstaxeringsnämndens praktiska möjligheter
att motivera sina beslut, utöver den uppgiftsskyldighet som finns reglerad
i TL, TK och RSVs anvisningar, finns inte. Det skulle emellertid
uppstå stora praktiska problem om datamässigt framställda underrättelser
inte kan anses som tillräcklig motivering för åsatt taxeringsvärde. ADB infördes
i fastighetstaxeringen som nämnts på förslag av regeringen. Användningen
av ADB inom fastighetstaxeringen har sedan utökats. I framtiden
kommer även inkomsttaxeringen att i allt större utsträckning ta ADB i
anspråk (se Rationalisering av skatteadministrationen, Delrapport 1976:1,
RS-projektet). Det torde mot denna bakgrund inte finnas någon möjlighet
eller anledning till att frångå systemet med datamässigt framställda underrättelser
vid fastighetstaxeringen. Det kan naturligtvis ifrågasättas om inte
ytterligare uppgifter borde finnas med i underrättelsen. Detta gäller kanske
speciellt industrifastigheter. Denna fråga får emellertid tas upp av den utredning
som skall se över reglerna till 1980 års allmänna fastighetstaxering.

I detta sammanhang kan nämnas att en del skattechefer vid 1975 års allmänna
fastighetstaxering föreslog att ordföranden i fastighetstaxeringsnämnd
i vissa fall, utöver själva underrättelsen närmare borde motivera si -

19 Riksdagen 1977/78. 2 sami. Nr 1

290

na beslut. Sådan motivering ansågs önskvärd då fastighetsägare uppenbarligen
misstolkat anvisningar m. m. Kontakten med fastighetsägaren kunde
tas formlöst t. ex. genom brev eller per telefon.

Ärendet avgjordes av JO Ekberg den 19 november 1976. JO uttalade
därvid till en början att Hagelqvists klagomål i vad de gällde värderingen
av fastigheten inte togs upp till prövning med hänsyn till att det tidigare
stadgandet i 20 kap. 12 § andra stycket brottsbalken angående begränsat
ämbetsansvar för ledamöter i beskattningsnämnd alltjämt gällde vid tidpunkten
för fastighetstaxeringsnämndens beslut. Beträffande frågan om
nämndens beslut blivit tillfredsställande motiverat anförde JO därefter följande.

Av förarbetena till den aktuella lagstiftningen (prop. 1973:162) framgår
att fastighetsägaren anses underrättad om taxeringen och grunderna därför
genom att tillställas underrättelser som innehåller alla de uppgifter om fastigheten
som skall längdföras.

Fastighetstaxeringsnämndens beslut redovisas på en i förväg framställd
fastighetstaxeringsavi. Denna avi utgör underlag för längdföring. Utskrift
av underrättelse till ägaren sker datamässigt.

När det gäller industrifastigheter av ifrågavarande slag beräknas byggnadsvärdet
vanligen enligt anläggningskostnadsmetoden. För längdföringen
erfordras inte redovisning av hur beräkningen gjorts. Förfarandet vid
utskrift av underrättelse ger heller inte praktisk möjlighet till sådan redovisning
i underrättelserna. I underrättelse om slutligt beslut angående sådana
fastigheter ges besked endast om att ändring inte gjorts eller, om ändring
gjorts, resultatet därav. Någon möjlighet till förklaring med anledning
av vad som anförts i erinringar ges inte.

RSV har anfört att nämndernas uppgiftsskyldighet ökat med varje fastighetstaxering
och att det skulle uppstå stora praktiska problem om datamässigt
framställda underrättelser inte skulle kunna anses lämna tillräcklig
motivering för åsatt taxeringsvärde. Enligt min mening ger också de datamässigt
framställda underrättelser som använts vid 1975 års fastighetstaxering
i de flesta fall fastighetsägarna tillfredsställande motivering till åsätta
taxeringsvärden. Någon anledning att frångå systemet med datamässigt
framställda underrättelser vid fastighetstaxeringen kan jag inte se. De klagomål
som inkommit till JO visar emellertid att det tillämpade systemet
varit alltför stelt för att tillgodose samtliga fastighetsägares behov av motivering.

Riksskatteverket har i sitt yttrande hänvisat bl. a. till de förslag angående
ADB-användning vid inkomsttaxering som framlagts i RS-projektets
delrapport 1976: 1. Beträffande just frågan om beslutsmotivering har i rapporten
föreslagits ett system med standardiserade, kodsatta avvikelser, så -

291

ledes ett system liknande det vid 1975 års fastighetstaxering tillämpade. I
mitt yttrande över rapporten ställde jag mig tveksam till det föreslagna systemet
och uttalade farhågor för att standardtexter, även om de utformades
med stor omsorg, skulle av de skattskyldiga komma att uppfattas som alltför
allmänt hållna för att ge vägledning vid ett överklagande och även skulle
kunna ge intryck av att invändningar behandlats lättvindigt. Även om
taxeringsbesluten angående fastigheter på ett helt annat sätt än inkomsttaxeringens
mera in casu-betonade avgöranden lämpar sig för standardunderrättelser
är resonemanget tillämpligt även i nu förevarande sammanhang.

I Hagelqvists fall var den preliminära underrättelsens uppgift om lokalyta
felaktig. Att uppgiften trots att felaktigheten påpekats i erinringarna inte
ändrades fick till följd att fastighetslängden blev felaktig och att Hagelqvist
bibragtes den uppfattningen att hans erinringar alls ej behandlats av
nämnden. Lindström kan inte undgå kritik för sin underlåtelse att rätta
uppgiften. - Jag har från lokala skattemyndigheten i Skellefteå inhämtat
att fastighetslängdens uppgift om lokalyta numera är korrekt.

I Hagelqvists fall hade emellertid enbart en korrigering av uppgiften om
lokalytan enligt mitt förmenande inte varit tillräcklig. En ändring av denna
uppgift utan någon motivering till varför inte taxeringsvärdet påverkades
därav, skulle inte ha gett Hagelqvist möjlighet att förstå beslutet. Enligt
min mening hade någon form av förklaring till nämndens slutliga beslut
därför varit naturlig.

RSV nämner i sitt yttrande hit att det kan ifrågasättas om inte ytterligare
uppgifter borde finnas med i underrättelsen, kanske speciellt beträffande
industrifastigheter. Hagelqvists fall visar ett klart behov därav. Att behovet
av ordentliga motiveringar till myndigheternas, inte minst skattemyndigheternas,
beslut är stort är ett allmänt omvittnat faktum. Lika viktigt för
framtiden som att ytterligare förutbestämda uppgifter redovisas är därför
att praktiska möjligheter införs att komplettera dessa uppgifter med motiveringar
utformade med hänsyn till vad som anförts i de särskilda fallen.
Man kan fråga sig varför RSV:s mycket utförliga anvisningar inför 1975 års
allmänna fastighetstaxering överhuvudtaget inte berörde problemet med
att personligt utformad förklaring kunde bli nödvändig i vissa fall. Frågan
kan också ställas varför verket inte följde upp och gav allmän tillämplighet
åt det av vissa skattechefer väckta föreslaget att ordförande i fastighetstaxeringsnämnd
i vissa fall skulle närmare motivera sina beslut, utöver
själva underrättelsen, genom brev eller per telefon. Jag ugår emellertid
från att verket nu kommer att ta upp motiveringsfrågan till fortsatt behandling.

292

I ett annat samma dag avgjort ärende rörande denna fråga var omständigheterna
följande.

Ulla Malmgren ägde fastigheterna Yngsjö 11:184 och 11: 27. I erinringar
över fastighetstaxeringsnämndens preliminära beslut beträffande fastigheterna
anförde hon bl. a. beträffande Yngsjö 11: 184 att beslutet skulle innebära
en större höjning än för omkringliggande fastigheter och beträffande
Yngsjö 11: 27 att hänsyn inte tagits till att större delen av fastighetens areal
utgjordes av mark avsedd för fritidsområden. Hon avslutade med att begära
en klar motivering till nämndens beslut med hänsyn till ett eventuellt
överklagande. Nämnden avvek inte från sina preliminära beslut och i underrättelserna
om slutligt beslut lämnades följande motivering. ”Nämnden
har med anledning av Edra erinringar omprövat preliminärt beslut men ej
funnit skäl till ändring. Beslutet har fastställts.”

Efter remiss inkom fastighetstaxeringsnämndsordföranden Andersson
med yttrande vari han utförligt redogjorde för nämndens beräkning av fastighetsvärdena.
Beträffande fastigheten Yngsjö 11: 27 anförde han följande.

Denna fastighet som är stamfastighet, ligger utspridd på olika ställen, efter
verkställda avstyckningar. Fastigheten har i likhet med Yngsjö 11:184
värderats till 25 000 kronor — 4000 kronor för ej kommunal vatten- och avloppsanslutning.
Därutöver har emellertid i enlighet med fastställd markvärdekarta,
tillägg skett med 2 kronor per nf x 9 000m2 = 18000 kronor för
värde på allmänt område. Summa taxeringsvärde 39000 kronor.

Med hänsyn till det sätt på vilket taxeringsvärdet på denna fastighet beräknats,
torde den skattskyldiga haft ett meddelande om hur värdet beräknats,
oaktat taxering skett i enlighet med fastställda värden på markvärdekarta.

Yttrande inhämtades även från riksskatteverket (RSV).

JO Ekberg uttalade bl. a. följande.

I Ulla Malmgrens fall har uppgivits att markvärdet beräknats i enlighet
med markvärdekartan. Vid sådant förhållande synes någon uttrycklig skyldighet
att närmare förklara hur värdet beräknats inte föreligga. Något formellt
fel har således inte gjorts.

I ärendet är emellertid fråga om en, trots att markvärdekartan följts,
komplicerad värdering. Den av Ulla Malmgren gjorda invändningen att
höjningen var större än den som drabbade omkringliggande fastigheter är
vidare en av fastighetsägarna ofta åberopad grund för yrkande om nedsättning.
Jag har en känsla av att många taxeringsprocesser skulle vinna betydligt
på att sakliga svar kunde ges av nämnden om hur dylika erinringar
bedömts.

293

RSV nämner i sitt yttrande hit att det kan ifrågasättas om inte ytterligare
uppgifter borde finnas med i underrättelser om nämndens beslut. Förslag
om formlös information redovisas också. Malmgrens fall visar att det föreligger
behov av dylika förbättringar av det nuvarande systemet.

Med hänsyn till vad som uttalats angående behov av förbättrade praktiska
möjligheter till och anvisningar för motivering av fastighetstaxeringsnämndemas
beslut sändes avgörandena till 1976 års fastighetstaxeringskommitté.

Fråga om arbetstagare har besvärsrätt när lokal skattemyndighet
fastställt att arbetsgivaren är jämte arbetstagaren ansvarig för betalning
av belopp som borde ha innehållits på lönen såsom preliminär
skatt

(Jfr JO:s ämbetsberättelse 1976/77 s. 239)

Ladugårdsförmannen Börge Raskh uppgav i sin år 1973 avlämnade självdeklaration
att han under år 1972 haft löneförmåner som uppgått till 18480
kr. Hans arbetsgivare hade för 1972 inbetalat 1000 kr. i preliminär A-skatt
för Raskh. Vid debiteringen av slutlig skatt enligt 1973 års taxering påfördes
Raskh kvarstående skatt med 4902 kr. vartill kom ränta 420 kr.

Raskh klagade hos JO över att myndigheterna, trots flera hänvändelser
från Raskhs sida, inte ingripit mot Raskhs arbetsgivare, som underlåtit att
inleverera tillräckligt mycket preliminär skatt för Raskh.

Av den utredning som med anledning härav gjordes framgår bl. a. följande.

Den 18 december 1974 meddelade lokala skattemyndigheten i Karlshamns
fögderi ett beslut varigenom Raskhs arbetsgivare jämte Raskh med
stöd av 75 § numera uppbördslagen förklarades ansvarig för ett skattebelopp
å 4 856 kr. Restavgift tillkom. Arbetsgivaren befanns ha brustit i sin
skyldighet att göra avdrag för preliminär A-skatt för Raskh under tiden januari-december
1972.

Såväl Raskh som arbetsgivaren anförde besvär över beslutet hos länsskatterätten
i Blekinge län, som i beslut den 30 september 1975, §§ 189 och
190, avgjorde ärendena. I ärendet rörande arbetsgivaren yttrade allmänna
ombudet i uppbördsfrågor bl. a. att om det av utredningen kunde anses
framgå att Raskh tillförsäkrats en netto\ön på 18480 kr., så fick den preliminära
skatt som belöpte på sådan nettointäkt anses innehållen av arbetsgivaren.
Ansvarighet borde därvid fastställas för arbetsgivaren ensam en -

294

ligt 77 § uppbördslagen. Allmänna ombudet yrkade därefter alternativt avslag
på både Raskhs och arbetsgivarens besvär med motiveringen att om
18480 kr. kunde anses vara den överenskomna brutto\önzn enligt anställningsavtal,
så måste Raskh ha varit medveten om att skatteavdrag inte
gjorts med tillräckligt belopp och under sådana omständigheter var lokala
skattemyndighetens beslut om gemensamt ansvar riktigt.

Länsskatterätten yttrade i sitt beslut rörande arbetsgivaren bl. a. att denne
underlåtit att i erforderlig omfattning verkställa de avdrag för preliminär
A-skatt, som det ålegat honom att göra. Beloppet 18 480 kr. sades utgöra
Raskhs fcrw/tolöneförmåner. Länsskatterätten lämnade arbetsgivarens besvär
utan bifall.

Raskh hade i sina besvär till länsskatterätten bl. a. begärt ”rättegång om
vem som brustit i betalningsskyldighet”. Vid muntlig förhandling inför
länsskatterätten uppgav Raskh, enligt protokollet, att han ej hade andra yrkanden
än att arbetsgivaren skulle åläggas betalningsskyldighet för skatten
och att Raskh själv befriades från sådan skyldighet. Allmänna ombudet invände
att det närmast torde ankomma på länsstyrelsens uppbördsenhet att
pröva vad Raskh yrkat. Länsskatterätten meddelade därefter, i Raskhs
närvaro, följande beslut.

Lokala skattemyndighetens beslut berör inte Raskhs rätt, varför Raskh
följaktligen inte äger föra talan mot detsamma. Ej heller är Raskh berättigad
att hos länsskatterätten väcka talan om åläggande för arbetsgivare att
svara för arbetstagares skatt.

Raskhs hos länsskatterätten framställda yrkande upptas därför inte till
prövning.

Emellertid beslutar länsskatterätten att överlämna handlingarna i målet
till länsstyrelsens uppbördsenhet för eventuell prövning huruvida skäl till
avkortning jämlikt 65 § tredje stycket uppbördslagen föreligger.

Redan innan länsskatterätten meddelade detta beslut hade indrivning
påböljats hos Raskh av restförd kvarstående skatt enligt 1973 års taxering.
Bl. a. hade den överskjutande skatt, 427 kr., som tillkom Raskh på grund
av 1974 års taxering kvittats mot del av ovannämnda restförda skatt. Vidare
hade beslut fattats om införsel i Raskhs pension.

Den 23 mars 1976 meddelade JO Lundvik beslut i ett vid inspektion av
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län upptaget ärende, dnr 2637/75 (se
JO:s ämbetsberättelse 1976/77 s. 239). Detta rörde arbetstagares rätt att
anföra besvär över beslut om fastställande till betalning av preliminär Askatt.
JO nämnde därvid att man kan urskilja tre olika typsituationer där
beslut kan meddelas om arbetsgivaransvarighet för skatt. Beslutet kan gälla
kvarstående skatt. Det kan vidare avse preliminär skatt, som ej dragits
av, men däransvarighetsfrågan kommer upp först efter det att taxering och

295

debitering verkställts. Slutligen kan det röra sig om preliminär skatt, som
ej dragits av, men där beslutet meddelas antingen under själva inkomståret
eller i så nära anslutning därtill att någon avräkning mellan preliminär och
slutlig skatt ej ägt rum. Inspektionsärendet rörde det sistnämnda typfallet.
De två förstnämnda fallen lämnades obehandlade.

I Raskhs ärende aktualiseras det andra typfallet, dvs. beslutet om ansvarighet
för preliminär skatt har meddelats först efter det att taxering och debitering
ägt rum. Som nämnts sökte JO ej besvara frågan om arbetstagarens
besvärsrätt i ett dylikt fall vid avgörandet av inspektionsärendet. I
samband därmed föredrogs emellertid Raskhs ärende, varefter JO beslöt
inhämta yttranden från länsskatterätten och länsstyrelsens uppbördsenhet
i enlighet med en av föredraganden upprättad promemoria, vilken utmynnade
i följande.

Visserligen talar länsskatterätten i beslutet angående arbetsgivaren om
att arbetsgivaren icke dragit skatt på Raskhs bruttolön men åtgärden att
överlämna Raskhs besvärsskrift till uppbördsenheten för prövning av frågan
om avkortning enligt 65 § tredje stycket uppbördslagen synes tala för
att länsskatterätten möjligen haft tanken på att Raskhs ifrågavarande inkomster
utgjordes av nettolön.

Yttrande bör inhämtas från länsskatterätten om hur man resonerat vid
handläggningen av Raskhs besvär. Yttrandet bör ge besked om hur länsskatterätten
ser på frågan om arbetstagares rätt att anföra besvär över lokal
skattemyndighets beslut enligt 75 § uppbördslagen i det fall arbetstagare
gör invändning om att lokala skattemyndigheten i stället borde ha fattat
beslut jämlikt 77 § uppbördslagen, dvs. arbetstagaren påstår att han fått ut
sin nettolön.

Yttrande bör vidare inhämtas från länsstyrelsens uppbördsenhet om vad
som nu hänt i ärendet där.

Handlingarna i Raskhs ärende jämte JO:s beslut i ovannämnda ärende
dnr 2637/75 remitterades i enlighet med promemorians förslag.

Från uppbördsenheten svarades, i ett av tf uppbördsdirektören Börje
Edén avgivet yttrande, att ärendet där handlagts på följande sätt med anledning
av innehållet i sista stycket av länsskatterättens beslut avseende
Raskh.

1) Kontroll verkställdes, huruvida åtgärder vidtagits för avkortning av
uppkommen kvarstående skatt avseende Raskh till belopp, som motsvarades
av i lokala skattemyndighetens fastställelsebeslut den 18 december
1974, granskningsrapport 1003-158-74 angivet skattebelopp, 4856 kronor.

2) Sedan konstaterats att så skett lades handlingarna ad acta.

Åtgärder motsvarande de, som omnämnes under 1) här ovan, vidtas rutinmässigt
å uppbördsenheten på grund av stadgandet i 27 § 2 mom. uppbördslagen.

Länsskatterätten beslöt beträffande Raskhs besvär bl. a. att handlingarna
i målet skulle överlämnas till länsstyrelsens uppbördsenhet för eventu -

296

eli prövning huruvida skäl till avkortning jämlikt 65 § 3 st uppbördslagen
förelåg.

För att avkortning enligt nämnda lagrum skall äga rum av arbetstagares
skatt fordras, att arbetsgivare verkställt avdrag å lön avseende skatten ifråga
men trots anmaning underlåtit inbetala beloppet. I målet har inte gjorts
gällande, att Raskh fått vidkännas löneavdrag hos arbetsgivaren i anledning
av lokala skattemyndighetens beslut den 18 december 1974, eller för
kvarstående skatt, som är hänförlig till inkomståret 1972, varför angivna
lagrum inte kan vara tillämpligt.

Anledning föreligger i stället att anta, att länsskatterätten med sitt beslut
velat ifrågasätta om inte ytterligare undersökningar bort inledas hos arbetsgivaren
för klarläggande av huruvida Raskh hos arbetsgivaren har tillgodohavande
i form av på berörda inkomstår belöpande preliminär skatt.

Innehållet i länsskatterättens protokoll, § 190, med där intagen redogörelse
för hos arbetsgivaren företagen revision ger emellertid inte vid handen,
att denne för inkomståret 1972 verkställt avdrag för preliminär skatt
med högre belopp än 1000 kronor. Detta belopp har tillgodoförts Raskh
vid den slutliga skattens debitering. Av samma protokoll framgår, att
Raskh inte i sin självdeklaration för angivna inkomstår upptagit högre inkomst
från arbetsgivaren än 18480 kronor och sålunda indirekt verifierat,
att detta belopp utgjorde den på inkomståret belöpande bruttolönen.

Angivna förhållanden ävensom innehållet i övrigt i nämnda protokoll talar
direkt emot, att uppbördsenheten haft anledning till eller nu skulle på
grund av Raskhs obestyrkta och allmänt hållna påståenden initiera ytterligare
undersökningar hos arbetsgivaren för att söka tillvarata Raskhs intressen.
Även arbetsgivare har berättigade krav att inte i oträngt mål besväras
av myndighets agerande. Uppbördsenheten är med andra ord inte
beredd att i anledning av vad hittills förekommit vidta ytterligare åtgärder i
ärendet.

Av länsskatterättens beslut sådant detsamma intagits i § 189 i protokollet
ävensom i samma protokoll refererat yttrande från allmänna ombudet,
att vad Raskh yrkat ”närmast torde ankomma på länsstyrelsens uppbördsenhet
att pröva”, kan Raskh möjligen ha bibringats den uppfattningen, att
uppbördsenheten eventuellt skulle komma att agera till hans förmån. Att
förutsättningar för ett sådant agerande enligt uppbördsenhetens uppfattning
saknas, bör enligt min mening meddelas Raskh. Detta har nu skett genom
att till Raskh för kännedom översänts fotokopior av detta yttrande
med bilagor.

Länsskatterättens yttrande avgavs av tf förste länsassessom Torsten
Antonsson, som varit ordförande i skatterätten då ifrågavarande besvärsmål
behandlades. I yttrandet anförde Antonsson till en böljan att det belopp
för vilket solidarisk ansvarighet fastställts understeg den kvarstående
skatten. Den kvarstående skatten hade förfallit till betalning. Lokala skattemyndighetens
beslut innebar för Raskhs del inte annat än att han på
grund av regressbestämmelsen i 76 § uppbördslagen kunde bli skyldig att
ersätta arbetsgivaren för vad denne erlagt till statsverket på grund av beslutet.
Antonsson fortsatte.

297

I förevarande fall medförde inte lokala skattemyndighetens beslut att
Raskh försattes i sämre läge än tidigare. För honom förelåg redan betalningsskyldighet
för skatten. Enligt 11 § förvaltningslagen, som gäller för
beslut fattade bl. a. av lokal skattemyndighet, får talan mot överklagbart
beslut föras av den som beslutet angår, om det gått honom emot. Lokala
skattemyndighetens beslut kan inte anses ha gått Raskh emot eller beröra
hans rätt. Raskh saknade därmed saklegitimation. På grund därav avvisade
länsskatterätten Raskhs talan. Vad han invänt och yrkat i materiellt
hänseende kunde inte prövas i målet. Länsskatterättens beslut har inte
överklagats.

Frågan om en arbetstagares rätt att anföra besvär över ett jämlikt 75 §
uppbördslagen fattat fastställelsebeslut är inte en fråga om besvärsprövningsinstansens
kompetens utan om arbetstagarens saklegitimation. Beslutet
är som tidigare nämnts riktat mot arbetsgivaren och meddelat i det allmännas
intresse. Även arbetstagaren drabbas, åtminstone när fråga är om
preliminär skatt under löpande inkomstår, av rättsverkningar av beslutet.
Vad som besvärsvägen kan angripas är inte beslutets rättsverkningar utan
grunden för beslutet. Besvärsinstansen kan inte av billighetsskäl undanröja
beslutets rättsverkningar såvitt angår arbetstagaren. Besvären måste angripa
förutsättningarna för den solidariska ansvarigheten och ändringsyrkandet
bör då bli att beslutet undanröjs på grund av brister i förutsättningarna
att ålägga arbetsgivaren ansvar för skatten.

JO frågar nu hur länsskatterätten ser på frågan om arbetstagares rätt att
anföra besvär över lokal skattemyndighets beslut enligt 75 § uppbördslagen
i det fall arbetstagaren gör invändning om att lokala skattemyndigheten
i stället borde ha fattat beslut jämlikt 77 § uppbördslagen, dvs. arbetstagaren
påstår att han fått ut sin nettolön. En sådan invändning riktar sig
mot grunden för beslutet och inget synes hindra att besvären prövas därest
beslutet medfört att arbetstagaren försatts i sämre läge än tidigare och arbetstagaren
därmed har ett beaktansvärt rättsskyddsintresse. Så är fallet
därest beslutet avser preliminär skatt och fattats innan taxering och debitering
för inkomståret ägt rum. Därest arbetstagares invändning i sådant fall
visar sig riktig blir då utgången den att länsskatterätten undanröjer det
överklagade beslutet och återförvisar målet till lokala skattemyndigheten.
En arbetstagares yrkande att arbetsgivaren ensam skall åläggas ansvarighet
jämlikt 77 § uppbördslagen torde inte kunna bifallas av länsskatterätten,
då en besvärsprocess rimligen inte kan föras hos länsskatterätten med
två enskilda som motparter.

Allmänna ombudet kan inom sin besvärstid föra talan mot ett jämlikt
75 § uppbördslagen meddelat beslut med yrkande att ansvarighet för arbetsgivaren
ensam fastställs enligt 77 § samma lag. I målet rörande arbetsgivarens
besvär framställde också allmänna ombudet alternativt ett sådant
yrkande. Länsskatterätten fann emellertid utrett att fråga varit om bruttolön,
varför utgången blev den att lokala skattemyndighetens beslut stod
fast. Om länsskatterätten däremot funnit att fråga varit om nettolön hade
det måst utredas huruvida allmänna ombudet framställt sitt yrkande inom
besvärstiden och om så var fallet hade yrkandet om ansvarighet för arbetsgivaren
jämlikt 77 § uppbördslagen bifallits.

Vidkommande beslutet att överlämna handlingarna till uppbördsenheten
för eventuell prövning huruvida skäl till avkortning jämlikt 65 § tredje
stycket uppbördslagen förelåg så kan följande anföras. Beslutet grundar sig
på den missuppfattningen att en skattskyldig själv genom framställning till

298

länsstyrelsen kan påkalla tillämpning av avkortningsinstitutet och att 65 §
tredje stycket uppbördslagen ger länsstyrelsen möjlighet att diskretionärt
pröva om avkortning kan ske. Länsskatterättens uppfattning var, som
framgår av beslutet angående arbetsgivaren, att fråga var om bruttolön.
Oaktat detta ansågs det riktigt och i Raskhs intresse att handlingarna överlämnades,
eftersom länsskatterätten då felaktigt utgick från att detta var en
möjlig väg för Raskh att få frågan om brutto-nettolön prövad. Därest länsskatterättens
uppfattning varit riktig hade ju i och för sig inget hindrat att
länsstyrelsen vid sin bedömning kommit till en annan uppfattning än länsskatterätten.

Därefter upprättades vid ombudsmannaexpeditionen en promemoria av
följande lydelse.

När lokala skattemyndigheten i det nu aktuella fallet meddelade sitt beslut
om ansvarigheten för Raskhs skatt, hade taxering och debitering för
det år som skatten avsåg ägt rum och den kvarstående skatt som uppkom
för Raskh förfallit till betalning.

Länsskatterätten menar, att beslutet inte försatte Raskh i sämre läge än
tidigare eftersom han ändock var betalningsskyldig för beloppet (här och i
det följande bortses från att beloppet av tekniska skäl avkortats sedan lokala
skattemyndigheten meddelat sitt beslut).

Rent principiellt och utan avseende särskilt på det nu förevarande ärendet
kan sägas följande.

Det belopp som borde ha avdragits på arbetstagares lön kan mycket väl
vara större än den kvarstående skattens belopp. Redan skattetabellernas
konstruktion gör att den preliminära A-skatt som skall tas ut ofta är något
för hög. Härtill kommer att den skattskyldige kan ha rätt till avdrag, vartill
hänsyn inte tagits vid beräkningen av den preliminära A-skatten, att han
kan ha gjort fyllnadsbetalning osv. Sedan avstämning gjorts mellan slutlig
skatt och gjorda inbetalningar (eller möjligen vid den senare tidpunkt då
den eventuella kvarstående skatten förfallit till betalning) torde ansvarigheten
för arbetsgivaren och arbetstagaren enligt 75 § uppbördslagen inte
kunna omfatta högre belopp än den kvarstående skatten. Skulle taxeringen
senare höjas, kommer frågan kanske i annat läge men det problemet lämnas
här åt sidan.

Ett påstående om att lokala skattemyndighetens beslut inte försätter den
skattskyldige i sämre läge än tidigare (när beslutet meddelas så sent som i
förevarande fall) kan nog vara riktigt under förutsättning att lokala skattemyndigheten
inte fastställer till betalning högre belopp än det vartill den
kvarstående skatten uppgår. Härav följer att länsskatterätten måste ingå i
viss prövning av saken i händelse av besvär. Redan på grund härav kan
ifrågasättas riktigheten av att avvisa den skattskyldiges besvär.

I det förevarande fallet tillkommer följande. Raskh synes mena, att den
uppgivna löneinkomsten, 18480 kr., utgjorde nettolön, dvs. lön efter skatteavdrag.
(Strängt taget kan inte hela beloppet, 18480 kr., ha haft denna
karaktär eftersom 1000 kr. ostridigt avdragits i skatt. Den möjligheten
återstår dock att huvudparten var nettolön.) Med Raskhs inställning var
77 § och inte 75 § i uppbördslagen tillämplig och ansvaret för skatten drabbade
arbetsgivaren allena. Länsskatterätten har, i sitt beslut på arbetsgivarens
besvär, sagt att beloppet, 18 480 kr., utgjorde bruttolön. Att Raskhs

299

påstående sålunda ogillats betyder emellertid inte att det var så helt grundlöst
att det kunnat lämnas utan varje avseende. Om Raskh haft rätt i sak
(helt eller delvis), borde rimligen något ha gjorts för att rätta till förhållandet.
Visserligen var Raskh betalningsskyldig för den kvarstående skatten.
Men debiteringen av denna var - fortfarande förutsatt att Raskh hade rätt
i sitt påstående om nettolön — felaktig. Ett belopp, motsvarande vad arbetsgivaren
fick anses ha avdragit men ej inbetalat, borde ha krediterats
Raskh. Också taxeringen var med Raskhs ståndpunkt fel. Taxeringsnämnden
hade tydligen — därutinnan följande Raskhs uppgifter i deklarationen
— utgått från att det rörde sig om bruttolön. Taxeringen borde, om lönen
varneMolön, ha blivit högre och därmed också den slutliga skatten högre.
Men härtill torde lokala skattemyndigheten och länsskatterätten inte ha
kunnat ta hänsyn i förevarande sammanhang. De torde ha varit bundna av
den taxering som förelåg.

Om lokala skattemyndigheten vid sin undersökning före beslutet funnit
att det rörde sig om nettolön, borde myndigheten med stöd av 77 § uppbördslagen
ha ålagt arbetsgivaren allena ansvarigheten för skatten. Vidare
borde myndigheten ha vidtagit åtgärd för att få den Raskh påförda kvarstående
skatten avkortad jämlikt 65 § tredje stycket uppbördslagen.

Om länsskatterätten funnit att Raskh haft rätt i sitt påstående om att det
rörde sig om nettolön, borde länsskatterätten rimligen, genom att visa målet
åter till lokala skattemyndigheten eller möjligen på annat sätt, vidtagit
åtgärder för att få saken tillrättalagd. En prövning av Raskhs påstående
måste därför ske - och skedde också ehuru inte i det med anledning av
Raskhs besvär meddelade beslutet utan i beslutet med anledning av arbetsgivarens
besvär. Det kan därför starkt ifrågasättas om det var riktigt att avvisa
Raskhs besvärstalan.

I ärendet uppkommer också följande spörsmål. Länsskatterätten har
meddelat två beslut, ett i anledning av arbetsgivarens besvär och ett i anledning
av Raskhs besvär. Samma metod tillämpades av länsskatterätten i
Göteborgs och Bohus län i det ärende som redovisas i JO:s beslut den 23
mars 1976, dnr 2637/75. Metoden medför åtskilliga olägenheter. I fallet
Raskh kan ifrågasättas om dennes besvär verkligen skulle ha blivit avvisade
därest målen företagits till avgörande i ett och samma beslut. Under alla
förhållanden medför metoden förvirring. De för arbetstagaren relevanta
omständigheterna redovisas inte i det till honom riktade beslutet utan i beslutet
på arbetsgivarens besvär. Beslutet på arbetstagarens besvär blir därför
ofullständigt och nästan obegripligt. Det ifrågasättes om metoden har
något som helst berättigande. Vore det inte mycket naturligare att meddela
endast ett beslut i saken? Intet hindrar att i ett beslut en klagandes besvär
avvisas och en annan klagandes besvär prövas.

Promemorian remitterades för yttrande till riksskatteverket (RSV), som
anförde följande.

I början av promemorian tas principiellt upp fall då lokal skattemyndighet
fastställer högre belopp till betalning än det som den kvarstående skatten
uppgår till. RSV vill framhålla att lokal skattemyndighet alltid torde begränsa
ansvarigheten till det belopp som den kvarstående skatten uppgår
till om endast en arbetsgivare - jämte arbetstagaren — görs ansvarig. Detta
gäller även om arbetsgivaren enligt utredningen i ärendet rätteligen bort
innehålla mera. Högre belopp torde endast fastställas i de fall då mer än en

300

arbetsgivare — jämte arbetstagaren — görs ansvarig för den kvarstående
skatten (jfr RSV Du 1972:5 s. 13). Enligt RSVs uppfattning kommer arbetstagaren
härigenom inte i sämre läge än tidigare eftersom kronofogden
bara driver in ett belopp av kvarskattens storlek jämte den restavgift som
belöper på detta. Inflyter större belopp återbetalas den överskjutande delen.

Därefter behandlas Raskhs besvär till länsskatterätten i Blekinge län.

Raskhs skrivelse den 9 januari 1975 har av länsskatterätten upptagits
som besvär över lokala skattemyndighetens i Karlshamns fögderi beslut
den 18 december 1974 om solidariskt ansvar enligt 75 § uppbördslagen
(UBL). Av protokollsutdraget från länsskatterättens sammanträde den 25
september 1975 framgår att Raskh vid muntlig förhandling uppgett att han
inte har andra yrkanden i målet än att arbetsgivaren åläggs betalningsskyldighet
för skatten och att han själv befrias från sådan skyldighet.

Om ett sådant yrkande gjorts i erinringar mot granskningsrapporten,
som han i anledning av lokala skattemyndighetens beslut den 18 december
1975 tillställts, borde detta ha upptagits som en ansökan om rättelse enligt
84 § UBL (skattereklamation).

Ev. besvär över lokala skattemyndighetens beslut i anledning av skattereklamationen
skulle Raskh ha anfört hos länsskatterätten. (Vid bifall till
skattereklamationen bör arbetsgivaren ha tillställts rapport avseende innehållet
skatteavdrag i stället för den tidigare avseende underlätet skatteavdrag
samt ha delgivits beslut om ansvar för innehållen skatt. Vidare bör lokala
skattemyndigheten ha anmält saken till länsstyrelsens skatteavdelning
enär fråga om eftertaxering uppkommit.)

I stället för att ansöka om rättelse har Raskh - enligt RSVs mening -anfört besvär över den slutliga debiteringen (avräkningen) direkt hos länsskatterätten.
Hans skrivelse den 9 januari 1975 synes således ha bort upptagas
som besvär enligt 85 § 1 mom, 1 st UBL och bort prövas av rätten.
Om rätten funnit att Raskh haft rätt borde målen (såväl arbetsgivarens som
Raskhs) ha visats åter till lokala skattemyndigheten.

RSV delar den i promemorian framförda åsikten att endast ett beslut
bort meddelas.

RSV har i anledning av JOs beslut den 23 mars 1976, dnr 2637/75, hittills
vidtagit den åtgärden att beslutet intagits i RSVs rättsinformation, serie B,
som distribueras till bl. a. samtliga länsstyrelser och lokala skattemyndigheter.

Ifråga om beslut som gäller ansvarighet för underlätet skatteavdrag för
kvarstående skatt eller för preliminär skatt varigenom kvarstående skatt
uppkommit är RSVs uppfattning den att sådana beslut inte är överklagbara
på talan av arbetstagaren. Beslutet bör dock tillställas arbetstagaren för att
han skall få kännedom om utgången.

Om arbetstagaren hos lokal skattemyndighet eller länsskatterätt gör gällande
att det är fråga om innehållen skatt i stället för underlätet skatteavdrag
bör han anses ha sökt rättelse enligt 84 § UBL resp. anfört besvär
över lokal skattemyndighets beslut om debitering eller avräkning.

I JOs beslut, dnr 2637/75, berörs frågan om besvärshänvisning i det beslut
som tillställs arbetstagaren. Av praktiska skäl och för att begränsa
blankettfloran meddelas samtliga de tre typfall av beslut om arbetsgivaransvar
enligt 75 § UBL som JO omnämner på samma blankett, RSV 4421.
Besvärshänvisning finns förtryckt på blanketten. Beslutet utskrivs i regel i
sju exemplar (även länsstyrelsen, kronofogdemyndigheten och allmänna

301

ombudet tillställs beslutet). Den rutin som används medför att arbetstagaren
kan komma att tillsändas beslut med förtryckt besvärshänvisning i fall
när han inte kan anses ha besvärsrätt. En lösning vore att arbetstagaren i
sådana fall erhåller ett beslut (meddelande) utan besvärshänvisning. Metoden
kan dock innebära att arbetstagaren tillställs ett sådant beslut även när
han bör anses ha besvärsrätt, vilket RSV anser allvarligare än det omvända
förhållandet. Frågan om arbetstagarens besvärsrätt över beslut om arbetsgivares
ansvar för underlätet skatteavdrag synes inte klarlagd i alla situationer.
Vidare innebär metoden av ovan angivna skäl praktiska svårigheter
för lokal skattemyndighet (risk finns också att arbetsgivaren/arbetstagaren
erhåller fel beslutsblankett). RSV anser därför att nuvarande rutiner
tills vidare är att föredra.

Ärendet avgjordes den 30 mars 1977 av JO Lundvik, som därvid anförde
följande.

Raskhs klagomål riktar sig främst mot att myndigheterna ej ingripit mot
att hans arbetsgivare underlåtit att inleverera preliminär skatt för Raskh.
Vad jag kan finna har myndigheterna dock sökt utreda Raskhs löneförhållanden
så långt det gått. Myndigheterna har sedan på grundval av denna utredning
fattat beslut om solidariskt betalningsansvar för skatten för Raskh
och arbetsgivaren. Jag vill upplysa Raskh om att JO ej kan ändra eller upphäva
myndighets beslut eller ge myndigheten direktiv härom. JO kan heller
inte ingripa i tvister mellan enskilda, t. ex. såsom i detta fall rörande anställningsvillkor.
Vad Raskh anfört föranleder därför ej något ingripande
av mig. Däremot har jag i ärendet tagit upp vissa frågor som väckts vid min
granskning av handlingarna i Raskhs ärende.

Jag har tidigare hänvisat till mitt beslut i ärendet dnr 2637/75 och sagt att
man kan urskilja tre olika typsituationer där beslut kan meddelas om arbetsgivaransvarighet
för skatt. I nyssnämnda ärende behandlades det fall
där betalningsansvaret avsåg preliminär skatt, som ej dragits av, men där
ansvarighetsbeslutet meddelas antingen under själva inkomståret eller i så
nära anslutning därtill att någon avräkning mellan preliminär och slutlig
skatt ej ägt rum. Jag sade i mitt beslut att beslut om arbetsgivaransvarighet
i ett sådant fall fick betydande rättsverkningar för arbetstagaren, som därför
borde kunna besvära sig däröver.

I Raskhs ärende aktualiseras ett annat typfall, nämligen det att ansvarighetsbeslutet
meddelas först efter det att taxering och debitering ägt rum
och arbetstagaren sålunda hunnit bli påförd kvarstående skatt. I Raskhs
fall hade denna kvarstående skatt för övrigt också förfallit till betalning innan
beslutet om arbetsgivaransvarighet meddelades.

I den promemoria som remitterades till riksskatteverket sades bl. a. att
ett påstående, om att beslut i dylikt fall av lokal skattemyndighet inte försatte
den skattskyldige i sämre läge än tidigare, nog kunde vara riktigt under
förutsättning att lokala skattemyndigheten inte fastställde till betalning
högre belopp än det vartill den kvarstående skatten uppgick. Riksskatteverket
har i sitt svar framhållit att lokal skattemyndighet alltid torde be -

302

gränsa ansvarigheten till det belopp som den kvarstående skatten uppgår
till om endast en arbetsgivare jämte arbetstagaren görs ansvarig. I den mån
detta iakttages menar även jag att arbetstagaren inte kan anses hamna i
sämre läge genom beslutet än tidigare. Man får dock inte blint lita på att lokala
skattemyndigheten alltid gör rätt och en viss kontroll måste länsskatterätten
därför göra.

I Raskhs fall tillkommer en sak. Raskh framförde i sina besvär det påståendet
att den uppgivna löneinkomsten utgjorde nettolön, dvs. lön efter
skatteavdrag. Riksskatteverket har i denna del hänvisat till de rättelsemöjligheter
som stått Raskh till buds enligt 84 § och 85 § 1 mom. första stycket
uppbördslagen. Raskh hade således hos lokala skattemyndigheten, t. ex.
när han sett granskningsrapporten rörande arbetsgivaren, kunnat göra
skattereklamation enligt 84 § uppbördslagen och då fått sina påståenden
om lönens art prövade. Ett bifall till Raskhs ansökan hade då resulterat i
att lokala skattemyndigheten meddelat beslut jämlikt 77 § uppbördslagen
med ansvarighet för arbetsgivaren allena.

Riksskatteverket menar vidare att Raskhs besvär borde ha upptagits av
länsskatterätten såsom besvär över den slutliga debiteringen (avräkningen)
enligt 85 § 1 mom. första stycket uppbördslagen. För den händelse Raskhs
påståenden befunnits riktiga borde såväl hans som arbetsgivarens mål ha
återförvisats till lokala skattemyndigheten. Ifrågavarande bestämmelse,
som i och för sig också är tillämplig i fråga om besvär över beslut enligt
75 § uppbördslagen, har följande lydelse.

Den, som icke åtnöjes med beslut enligt denna lag av lokal skattemyndighet,
äger i beslutet söka ändring hos länsskatterätten genom besvär.

Riksskatteverket säger däremot i sitt yttrande hit att lokal skattemyndighets
beslut om ansvarighet för underlätet avdrag för kvarstående skatt eller
för preliminär skatt, varigenom (såsom i Raskhs fall) kvarstående skatt
uppkommit, inte är överklagbart på talan av arbetstagaren. För denna
ståndpunkt kan anföras, att arbetstagaren inte kommit i ett sämre läge genom
ansvarighetsbeslutet. Skatten är redan förfallen till betalning och kan
utkrävas genom indrivningsåtgärder. Beslutet innebär då för arbetstagaren
väsentligen inte annat än att han på grund av regressbestämmelsen i 76 §
uppbördslagen kan bli skyldig att erlägga skattebeloppet till arbetsgivaren i
stället för till uppbördsmyndigheten, nämligen om arbetsgivaren avkrävts
och betalt beloppet.

Även om goda skäl sålunda kan anföras för att arbetstagaren ej har besvärsrätt
i egentlig mening i de fall som här särskilt berörs — något avgörande
i högsta instans föreligger dock inte — kan det likväl inte undantagslöst
påstås att arbetstagaren ej på något sätt skulle kunna få lokala skattemyndighetens
beslut ändrat. Frånsett vad tidigare sagts om att ansvarigheten
måste begränsas så att den inte överstiger den kvarstående skattens be -

303

lopp har arbetstagaren, såsom riksskatteverket påvisat, en möjlighet att indirekt
angripa lokala skattemyndighetens beslut genom att göra skattereklamation
eller begära rättelse av den slutliga debiteringen. Arbetstagaren
kan t. ex. påstå att arbetsgivaren visst har dragit skatt på lönen (men ej levererat
in den). Länsskatterätten, om han vänt sig dit, kan då upptaga besvären
som besvär över den slutliga debiteringen (avräkningen) vilken, om
arbetstagarens påstående visat sig riktigt, ju blivit felaktig eftersom arbetstagaren
borde ha krediterats ett belopp motsvarande vad arbetsgivaren
fick anses ha dragit av men ej levererat in.

Denna möjlighet har länsskatterätten förbisett i Raskhs fall.

Samtidigt som länsskatterätten avvisade besvären i det till Raskh meddelade
beslutet tog man emellertid upp hans påståenden till prövning i beslutet
med anledning av arbetsgivarens besvär. Såsom framhölls i den till
riksskatteverket remitterade promemorian medför metoden med två beslut
både olägenheter och förvirring. De för arbetstagaren relevanta omständigheterna
redovisas inte i det till honom riktade beslutet utan i beslutet på
arbetsgivarens besvär. Beslutet på arbetstagarens besvär blir därför ofullständigt
och nästan obegripligt. I promemorian ifrågasattes om metoden
hade något som helst berättigande och om det inte vore mycket naturligare
att meddela endast ett beslut. Riksskatteverket har instämt i åsikten att endast
ett beslut borde ha meddelats på Raskhs och arbetsgivarens besvär.

Länsskatterätten har vidgått att det var felaktigt att överlämna handlingarna
i Raskhs ärende till länsstyrelsens uppbördsenhet för eventuell prövning
av huruvida skäl till avkortning jämlikt 65 § tredje stycket uppbördslagen
förelåg. Jag pekar här blott på det förhållandet att ifrågavarande bestämmelse
avser det förhållandet att arbetsgivaren dragit av men ej inlevererat
skatt för arbetstagaren, dvs. det handlar om ett sådant fall som kan
föranleda beslut om ansvarighet för arbetsgivaren enligt 77 § uppbördslagen
(men icke enligt 75 § samma lag som ju av länsskatterätten befunnits
tillämplig i besluten rörande Raskh och dennes arbetsgivare).

Länsskatterättens handläggning av Raskhs ärende har som framgått ej
varit invändningsfri. Jag stannar vid detta påpekande och nöjer mig med
att i detta ärende ha fått ytterligare principfrågor rörande arbetsgivaransvarsprocessen
belysta.

Mot länsstyrelsens uppbördsenhets handläggning av det dit hänskjutna
ärendet vill jag inte rikta någon kritik. Uppbördsenheten har numera underrättat
Raskh om vad som hänt i ärendet där. Jag finnér denna åtgärd
välbetänkt.

I mitt beslut i ärendet dnr 2637/75 riktade jag viss kritik mot att besvärshänvisning
fanns förtryckt också på det beslutsexemplar som tillställdes
arbetstagaren. Riksskatteverket har förklarat sig av övervägande praktiska
skäl anse att nuvarande rutiner tills vidare är att föredra. Verket har vidare
framhållit att frågan om arbetstagarens besvärsrätt över beslut om arbetsgivares
ansvar för underlätet skatteavdrag inte synes klarlagd i alla situa -

304

tioner. Även om det, som jag påpekade i ovannämnda beslut, kan te sig
förbryllande för arbetstagaren att ett åtföljande av en given besvärshänvisning
inte leder någonstans, får det med hänsyn till just den oklarhet som
alltjämt får anses råda i fråga om arbetstagarens besvärsrätt kanske anses
lämpligt att jämväl arbetstagaren - för säkerhets skull - också får en besvärshänvisning.
Förhållandet är emellertid inte helt tillfredsställande och
får närmast betraktas som en nödlösning i avvaktan på att rättsläget klarnat
ytterligare.

Vissa övriga ärenden

Bristfällig motivering till beslut av taxeringsnämnd

Ett flertal ärenden har förekommit vari JO riktat kritik mot taxeringsnämnder
för bristfällig eller missvisande beslutsmotivering. Nedanstående
exempel lämnas därpå.

N., som var byrådirektör vid ett statligt verk, yrkade bl. a. avdrag för
kostnader för facklitteratur. I preliminärt beslut yttrade taxeringsnämnden
att det i N:s verk såväl som i andra statliga verk torde gälla att för tjänstens
behöriga upprätthållande behövliga hjälpmedel tillhandahölls kostnadsfritt.
Till sina erinringar mot denna avvikelse fogade N. ett intyg som utfärdats
av chefen för verkets personaladministrativa enhet. I intyget anfördes
att den av N. angivna facklitteraturen syntes vara i tjänsten behövlig litteratur.
Vidare upplystes att verket på grund av begränsade anslag tyvärr inte
kunde ställa facklitteratur till förfogande i önskvärd utsträckning. I slutlig
avvikelse anförde taxeringsnämnden följande.

Den omständigheten att en i Ert statliga verk anställd person lämnat sitt
personliga omdöme, att litteraturen i fråga ”synes” vara i tjänsten behövlig,
har icke påverkat nämndens uppfattning.

Vid ärendets avgörande den 17 december 1976 anförde JO Ekberg följande.

Med den lydelse taxeringsnämndens preliminära beslut hade beträffande
avdraget för kostnad för facklitteratur reagerade N. följdenligt då han införskaffade
och till taxeringsnämnden ingav intyg från sin arbetsgivare.
Nämnden synes inte ha avsett att ifrågasätta om den tjänsteman som utfärdat
intyget varit därtill behörig. Med hänsyn till innehållet i intyget om arbetsgivarens
begränsade möjligheter att bekosta inköp av facklitteratur
borde nämnden - för det fall nämnden vidhöll sitt beslut i frågan - lämpligen
ha omprövat den lämnade motiveringen. Då så ej skedde blev följden
att N. även här fick en oklar och ofullständig motivering för det vägrade
avdraget.

305

I ett ärende hade den skattskyldige kommit in med utförliga erinringar
mot taxeringsnämndens preliminära beslut. Nämndens underrättelse om
slutlig avvikelse från deklarationen innehöll emellertid inte någon uppgift i
frågan om nämnden tagit del av erinringarna.

Vid ärendets avgörande den 8 mars 1977 anförde JO Ekberg följande
härom.

Även om en taxeringsnämnd finnér sig inte till någon del böra frångå sin
tidigare redovisade uppfattning, bör av den slutliga underrättelsen framgå
att en skattskyldigs inkomna erinringar prövats.

Också i ett annat fall framfördes klagomål hos JO över bristfällig motivering
av taxeringsbeslut. I sitt beslut den 12 oktober 1976 sade JO Ekberg
bl. a. följande.

Anledningen till att taxeringsnämnd inte anser sig kunna godta en skattskyldigs
uppgifter skall kunna utläsas av taxeringsnämndens beslut. Om
den skattskyldige anför nya uppgifter och synpunkter i sitt svar på underrättelsen
om ifrågasatt avvikelse från deklarationen kan den ursprungliga
motiveringen många gånger inte längre användas. Finner taxeringsnämnden
att den skattskyldiges talan trots innehållet i erinringarna inte kan bifallas
i berört hänseende - men nämnden stöder sitt beslut på annan eller
delvis annan grund än tidigare - skall i underrättelsen om nämndens definitiva
beslut anges de nya slutliga skälen för beslutet. Därvid skall skälen
anges på ett sådant sätt att den skattskyldige ges vägledning vid eventuell
fullföljd av talan mot beslutet.

1 underrättelse till B. om ifrågasatt avvikelse från självdeklaration vägrade
taxeringsnämnden avdrag för resekostnader som uppkommit i samband
med kommunala uppdrag. I erinringar åberopade B. att länsskatterätten
medgivit honom sådant avdrag vid föregående års taxering. I underrättelse
om slutlig avvikelse anförde taxeringsnämnden därefter följande.

Taxeringsnämnden har behandlat Er erinran mot ifrågasatt avvikelse
men ej funnit skäl att ändra sitt tidigare beslut. Ni kan genom överklagande
hos länsskatterätten möjligtvis få Era yrkanden beviljade.

B. hemställde att JO måtte pröva om taxeringsnämnden handlade rätt
när den vägrade honom avdrag av samma slag som vid föregående års
taxering prövats och godkänts av länsskatterätten. Om detta och om innehållet
i nämndens underrättelse om slutlig avvikelse anförde JO Ekberg
följande vid ärendets avgörande den 17 december 1976.

Prejudikat är inte i och för sig bindande för lägre myndighet. JO har
emellertid tidigare uttalat, att lägre instans i största möjliga utsträckning
bör rätta sig efter de bedömningar som gjorts av högre myndighet för att

20 Riksdagen 1977/78. 2 sami. Nr 1

306

därmed främja en likformig och rättvis taxering och undvika onödiga och
kostnadskrävande besvärsprocesser. Länsskatterättens beslut att medge

B. avdrag för resekostnader i samband med vissa kommunala uppdrag vid
1975 års taxering innehöll inte någon annan motivering än en hänvisning
till taxeringsintendentens tillstyrkan.

Intendenten hade inte heller i sitt yttrande till länsskatterätten utvecklat
skälen för sitt ställningstagande. När nämnden vid efterföljande års taxering
hade att fatta beslut i samma fråga hade den därför inte någon avgörande
vägledning av länsskatterättens beslut. Någon kritik torde därför inte
kunna riktas mot nämnden för att den kom till annat resultat i avdragsfrågan
än länsskatterätten. Enligt min mening hade emellertid taxeringsnämnden
bort på ett klart sätt motivera varför den frångick länsskatterättens
bedömning. Detta var särskilt påkallat med hänsyn till att B. direkt
åberopat skatterättens beslut i sina erinringar mot nämndens ifrågasatta
avvikelse. Nämndens uttalande om B:s möjligheter att genom överklagande
få sina yrkanden beviljade får anses synnerligen olämpligt.

Underlåtenhet av taxeringsnämnd att fullgöra sin underrättelseskyldighet

Taxeringsnämnden begärde att G. skulle styrka bl. a. vissa ränteutgifter,
för vilka han yrkat avdrag i deklarationen. G. lämnade in verifikationer.
Eftersom G. vid en hopsummering av räntebeloppen funnit att han yrkat
avdrag med för lågt belopp påpekade han detta för taxeringsnämndens ordförande,
Ö., såväl per telefon som skriftligen. Då G. fick debetsedeln på
slutlig skatt fann han dock att avdraget ej rättats.

Vid ärendets avgörande den 29 april 1977 anförde JO Ekberg, efter att ha
påpekat att taxeringsnämnd skall ändra felaktighet i deklaration även till
skattskyldigs fördel, följande.

I nu förevarande fall påpekade G. i brev till taxeringsnämnden att han i
deklarationen förbisett vissa räntor och således yrkat avdrag för räntekostnader
med för lågt belopp. Han preciserade inte det högre beloppet men
uppgav att ”yrkat avdrag skall ligga avsevärt högre än som angivits” i deklarationen.
Han hänvisade också till verifikationer beträffande räntorna.
Taxeringsnämnden medgav avdrag med det belopp som angivits i deklarationen.
G. underrättades inte om beslutet.

Oavsett om de av G. under skriftväxlingen med nämnden angivna räntekostnaderna
sammantagna uppgick till högre belopp än som angivits i
själva deklarationen - Ö. och G. synes ha olika uppfattning härom - måste
taxeringsnämndens beslut anses innebära en avvikelse från vad G. yrkat
hos nämnden, jfr Hermanson m.fl. Taxeringshandbok, s. 307 punkt 2. G.
borde därför ha tillställts underrättelser enligt 65 och 69 §§ taxeringslagen.

I ett annat fall var förhållandena följande. T:s deklaration hade lånats ut
till länsstyrelsen med anledning av att taxeringsrevision pågick rörande
T:s tidigare taxeringar. Taxeringsnämnden fick därför tillgång till deklara -

307

tionen först i ett sent skede av taxeringsperioden och kunde inte ta upp
deklarationen till behandling förrän vid sitt sista sammanträde. Nämnden
vägrade då T. ett avdrag för resekostnader. T. klagade hos JO över att han
inte fått tillfälle att bemöta denna avvikelse.

Vid ärendets avgörande den 14 december 1976 anförde JO Ekberg.

Enligt min mening var det här inte fråga om ett fall då yttrande av den
skattskyldige uppenbarligen inte var erforderligt för frågans bedömande.
Att taxeringsnämnden råkat i tidsnöd utgör inte giltig ursäkt för att underlåta
kommunicering med den skattskyldige. Om skriftlig kommunicering
inte medhinnes bör taxeringsnämnden söka nå den skattskyldige per telefon.
Kan kommunicering överhuvudtaget inte ske på grund av tidsbrist bör
taxeringsnämnden följa deklarationen varefter denna överlämnas till länsstyrelsen
för eftergranskning. Under här rådande omständigheter framstår
detta förfaringssätt som särskilt lämpligt eftersom utredning om T:s taxeringar
redan pågick hos länsstyrelsen. Deklarationen sändes ju också dit
för eftergranskning sedan taxeringsnämnden beslutat om taxeringen. Jag
anser således att nämnden förfor felaktigt då den vidtog ändring i T:s deklaration
utan att först bereda honom tillfälle att yttra sig över avvikelsen.

Taxeringsnämnds bedömning av kontrollmaterial

R. redovisade inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga
grunder. Taxeringsnämnden ifrågasatte att påföra honom ytterligare inkomst
med 1 013 kr. avseende en älgskadeersättning som utbetalats enligt
kontrolluppgift från länsstyrelsen. R. invände att han redovisat ersättningen
som intäkt vid föregående års taxering och då som kundfordran. I underrättelse
om slutlig avvikelse uppgav nämnden att det ifrågasatta beslutet
vidhölls. Deklarationsändringen medförde att skattetillägg påfördes R.

I klagomål hos JO anförde R. bl. a. att C., som var ordförande i nämnden,
enkelt hade kunnat kontrollera R:s uppgift genom att se i föregående
års deklaration. I yttrande över klagomålen sade C. bi. a. att kontrolluppgift
utgjorde en av de få möjligheter som taxeringsnämnden hade att kontrollera
inkomsterna, varför en ersättning som enligt kontrolluppgift uppburits
måste taxeras. C. uppgav att man gjort en jämförelse mellan de båda
ifrågavarande deklarationerna men att det då inte kunde utläsas om älgskadeersättningen
redovisats. C. påpekade även att R. ej medsänt någon förteckning
över sina kundfordringar och framhöll att nämnden saknade möjlighet
att kontrollera uppgiftens riktighet genom granskning av R:s bokföring.

JO Ekberg anförde bl. a. följande vid ärendets avgörande den 24 maj
1977.

C. synes mena att taxeringsnämnden är bunden av inkomna kontrolluppgifter.
Jag vill i anslutning härtill påpeka att kontrolluppgifter, även sådana
från myndigheter, kan vara felaktiga eller ofullständiga. Man kan därför
inte obetingat påstå att en kontrolluppgift alltid skall vara bindande för

308

taxeringsnämnd. Det gäller också för en nämnd att tillgodogöra sig innehållet
i en kontrolluppgift på ett riktigt sätt. I förevarande fall redovisade
R. inkomsten av jordbruksfastigheten enligt bokföringsmässiga grunder.
Han uppgav också för nämnden att han hade tagit upp ersättningen för älgskador
som kundfordran i 1975 års deklaration. Frågan när ersättningen utbetalats
var vid sådant förhållande inte lika intressant som frågan när kravet
på ersättning uppkommit. Någon ledning i sistnämnda hänseende gav
kontrolluppgiften inte.

C. har förklarat att R:s uppgift om hur älgskadeersättningen redovisats
inte kunde verifieras vid jämförelse mellan 1975 och 1976 års deklarationer,
eftersom kundfordringarna inte specificerats. C. har också uppgivit,
att frågan inte heller kunde utredas genom kontroll av bokföringen, eftersom
taxeringsnämnd saknar möjlighet att företa sådan granskning. Jag kan
inte godta dessa förklaringar. Om taxeringsnämnd finnér taxeringsrevision
vara erforderlig kan nämnden jämlikt 57 § taxeringslagen göra framställning
därom till skattechefen. I fall där det inte är påkallat med en så omfattande
kontrollåtgärd som taxeringsrevision, har taxeringsnämnden möjlighet
att med stöd av 31 § taxeringslagen fordra in de handlingar som är nödvändiga
för kontroll av deklarationen, t. ex. kontoutdrag. Underrättelsen
om ifrågasatt avvikelse från R:s deklaration sändes ut den 5 juni 1976 och
besvarades av R. den 8 juni 1976. Om taxeringsnämnden på sätt C. uppgivit
ansåg R:s svar ofullständigt, torde det således ha funnits tid att bereda
R. tillfälle att lämna kompletterande upplysningar. Hade en sådan kontakt
tagits, hade nämnden haft ett bättre underlag för sitt slutliga ställningstagande.

Beslutsförhet i taxeringsnämnd

Sedan den skattskyldige G. fått underrättelse om ifrågasatt avvikelse
från deklarationen, gav han in erinringar däremot. Vid den tidpunkt erinringarna
kom in till nämndens ordförande, L., hade denne avrest till sin
sommarbostad och medtagit G:s deklaration, som var den enda kvarvarande
hos nämnden. I underrättelse daterad ”1976-06-31” om slutlig avvikelse
angav L. att han ej funnit skäl sammankalla nämnden för slutsammanträde
i G:s fall eftersom det ej förelåg några uppgifter att bedöma.

Vid ärendets avgörande den 28 januari 1977 anförde JO Ekberg härom
bl. a. följande.

Av L:s yttrande hit framgår att L. ansett taxeringsnämndens arbete avslutat
trots att G:s deklaration ännu inte var slutbehandlad. L. har alltså
ensam fattat slutligt beslut om G:s taxeringar, varvid han medgivit ett avdrag
för representationskostnader som nämnden enligt den ifrågasatta avvikelsen
tidigare vägrat godtaga. Jag finner detta förfarande anmärkningsvärt
eftersom taxeringslagens föreskrifter om beslutsförhet är entydiga och
absoluta. Enligt 63 § taxeringslagen får beslut om taxering och annat beslut
som innefattar avgörande i sak inte fattas av taxeringsnämnd såvida inte

309

ordföranden och minst två — i vissa fall minst tre - andra ledamöter är tillstädes.

L. överskred således sina befogenheter då han ensam fattade

slutligt beslut om G:s taxeringar.

Underlåtenhet att påföra förseningsavgift bör skiljas från eftergift av sådan
avgift

B. som i sin självdeklaration till 1976 års taxering redovisade inkomst av
rörelse ansåg sig skyldig föra räkenskaper och gav därför ej in sin deklaration
förrän den 31 mars 1976 (34 § 1 mom. tredje st. taxeringslagen). Vid de
två föregående årens taxeringar hade B:s deklarationer kommit in vid
motsvarande tidpunkt. Förseningsavgift syntes ej ha påförts dessa år. I underrättelse
till B. i augusti 1976 anförde lokala skattemyndigheten följande.

Ni torde ha varit skyldig att lämna årets självdeklaration senast 15 februari
men den har kommit in senare. S. k. förseningsavgift skulle därför
rätteligen ha uttagits.

Med hänsyn till omständigheterna har lokal skattemyndighet dock beslutat
att i år inte påföra Er förseningsavgift. Sådan eftergift kan inte påräknas
ett kommande år under motsvarande förhållanden.

I klagomål hos JO hävdade B. att lokala skattemyndighetens beslut att
efterge förseningsavgift saknade laga grund eftersom han inte var skyldig
att avge deklaration förrän den 31 mars 1976. Han ansåg det felaktiga beslutet
allvarligt eftersom beslut om förseningsavgift antecknades på baksidan
av taxeringsavin och således fanns kvar år efter år.

Vid ärendets avgörande den 25 april 1977 anförde JO Ekberg bl. a. följande.

Reglerna om eftergift av förseningsavgift är ett komplement till bestämmelserna
om påförande av förseningsavgift. För att reglerna om eftergift
skall kunna tillämpas förutsättes att rekvisiten för att påföra förseningsavgift
är uppfyllda. Saknas grund för att påföra förseningsavgift kan inte bestämmelserna
om eftergift bli tillämpliga. Om förseningsavgift har påförts,
men det senare visar sig att förutsättningarna härför inte var uppfyllda,
skall avgiften inte efterges utan undanröjas. Har myndigheten övervägt att
påföra förseningsavgift men ändrat mening sedan det framkommit att förutsättningar
härför saknas, skall myndigheten inte meddela beslut om eftergift
utan helt underlåta att påföra avgift.

I förevarande fall framgår inte av lokala skattemyndighetens beslut på
ett klart sätt vad myndigheten egentligen beslutat. Det sägs visserligen att
myndigheten ”beslutat att i år inte påföra Er förseningsavgift”. Men det
framhålls fortsättningsvis att ”sådan eftergift kan inte påräknas ett kommande
år under motsvarande förhållanden”. På taxeringsavin görs också
en anteckning att förseningsavgift eftergivits på grund av ”annan omständighet”
varvid det hänvisas till en PM med visst nummer. Man torde där -

310

för närmast böra tyda lokala skattemyndighetens beslut så att förseningsavgift
påförts men eftergivits.

Den uppgift om förseningsavgift som upptagits i B:s taxeringsavi bör genom
lokala skattemyndighetens försorg kompletteras med en hänvisning
även till myndighetens yttrande i detta ärende.

Förfarande vid taxeringsrevision

En bilskola klagade hos JO över att en taxeringsrevisor, H., till vissa av
skolans förutvarande elever utsänt en förfrågan bl. a. rörande vilka belopp
de erlagt till skolan för körundervisning. Bilskolan ansåg att ett dylikt förfarande
var ägnat att misstänkliggöra skolan hos kunderna.

Vid avgörandet av ärendet, vari bl. a. riksskatteverket avgivit yttrande,
anförde JO Ekberg följande i beslut den 14 december 1976.

Bilskolans kunder tillhör ej någon i taxeringsförfattningarna angiven
krets av uppgiftsskyldiga. De har därför inte kunnat tvingas att lämna några
uppgifter till taxeringsrevisorn. Att i ett sådant fall ändock framställa
frågor kan inge vederbörande den föreställningen att han är skyldig besvara
dem, om det inte samtidigt meddelas honom att någon upplysningsplikt
ej föreligger. Om en taxeringsrevisor ser sig nödsakad att i sitt kontrollarbete
gå utanför kretsen av uppgiftsskyldiga - det bör påpekas att taxeringsförfattningarna
ej reser något hinder häremot - bör han således uttryckligen
ange i sin förfrågan att besvarandet är frivilligt. H. kan inte sägas
ha gjort detta på ett tillräckligt klarläggande sätt i förevarande ärende.
Jag stannar för H:s del vid detta påpekande.

Jag vill därutöver tillägga följande. Taxeringsförfattningarna anger klart
den krets av personer och institutioner som är skyldiga att lämna uppgifter
för kontroll av annans taxering. Något hinder mot att gå utanför denna
krets finns som nämnts inte men denna väg bör enligt min mening utnyttjas
restriktivt. Mot bakgrund härav delar jag skattechefens i yttrandet hit
framförda uppfattning att förfrågan från taxeringsrevisor till annan än
uppgiftsskyldig inte bör göras utan en kvalificerad förhandsbedömning,
lämpligen då av den som utfärdat revisionsförordnandet.

Länsstyrelses handläggning av kilometerskatteärende. Fråga om myndighets
utredningsansvar

Den som använder kilometerskattepliktigt fordon utomlands äger rätt till
avräkning eller återbetalning av kilometerskatt under vissa förutsättningar.
Bl. a. skall såväl vid utresa som vid inresa en särskild blankett avstämplas
i fordonets kilometerräknare så att uppgift om mätarställningen erhålles.
Tullmyndigheten förser sedan blanketten med uppgift om datum och
plats för gränspasseringen och vidarebefordrar blanketten till trafiksäkerhetsverket
där automatisk avräkning sker. Göres inte sådan avräkning
äger fordonsägaren ansöka hos länsstyrelsen om återbetalning.

H. ansökte hos en länsstyrelse om återbetalning av kilometerskatt för

311

sträcka hon tillryggalagt utomlands. I ansökningen angav hon datum för
gränspasseringama och bilens mätarställning dessa båda dagar. Länsstyrelsen
rekvirerade mikrofilmshandlingar från centrala bilregistret men någon
blankett avseende H:s inresa kunde inte återfinnas däribland. 1 beslut
anförde länsstyrelsen därefter att såvitt framgick av rekvirerade handlingar
hade föreskriven körlängdsuppgift ej lämnats i samband med inresan.
H:s ansökan lämnades därför utan bifall.

Under den utredning som företogs vid ombudsmannaexpeditionen i anledning
av H:s klagomål framkom att H. vänt blanketten fel vid avstämplingen
vid inresan med påföljd att den blivit svårläsbar och inte kunnat ligga
till grund för automatisk avräkning. Det visade sig också att H. hade sin
kopia av blanketten i behåll och att hon insänt denna till kammarrätten
med sina besvär över länsstyrelsens beslut.

1 remiss till länsstyrelsen ställdes frågan om inte länsstyrelsen borde ha
givit H. tillfälle att yttra sig över det material som tillförts ärendet där och
därigenom givit henne möjlighet att visa upp sin kopia av avstämplingskortet.
I sitt remissvar ifrågasatte länsstyrelsen bl. a. om förvaltningslagens
bestämmelser om kommunikation just tog sikte på den databehandling det
här var fråga om.

Vid avgörandet av ärendet den 22 december 1976 anförde JO Ekberg
följande därom.

Länsstyrelsen rekvirerade, i och för sig föredömligt, mikrofilmade handlingar
från den centrala registreringsmyndigheten. Av någon anledning
som ej kan lastas länsstyrelsen uppmärksammades inte H:s avstämplingskort,
avseende inresan, vilket kort enligt vad man numera vet hade kommit
in till centralmyndigheten från tullen. I ärendet har ställts frågan om inte
länsstyrelsen med hänsyn till innehållet i H:s ansökan till länsstyrelsen
borde ha underrättat H. om resultatet av rekvisitionen och därigenom öppnat
möjlighet för henne att förete sin kopia av avstämplingskortet.

Länsstyrelsen har i sitt yttrande hit ansett frågan gälla huruvida förvaltningslagens
kommunikationsregler är tillämpliga i fall liknande det förevarande.
Enligt min mening är det dock inte dessa bestämmelser som tilldrar
sig det främsta intresset utan principen om myndighets utredningsansvar,
dvs. principen att myndigheten skall tillse att ärende blir så utrett som dess
beskaffenhet kräver.

H. lämnade i sin framställning till länsstyrelsen detaljerade uppgifter rörande
instämplingsdag och mätarställning vid återkomsten från utlandet.
Någon anledning att utan närmare prövning ifrågasätta riktigheten av
dessa uppgifter torde inte ha förelegat. Mot bakgrund härav kan man undra
varför länsstyrelsen beslöt att omgående avgöra ärendet enbart i förlitan
på de negativa uppgifter som inhämtades från centrala bilregistret. Varför
valde länsstyrelsen inte i stället att fråga H., t. ex. formlöst per telefon,
varpå hon grundade de uppgifter som hon åberopade till stöd för sin framställning?
Om så skett hade H. redan hos länsstyrelsen kunnat inge kopian

312

av sitt avstämplingskort och länsstyrelsen kunnat fatta ett materiellt riktigt
beslut. Nu har länsstyrelsens handläggning enligt min mening varit alltför
summarisk och förorsakat en onödig kammarrättsprocess.

313

Tjänstemannafrågor

Anställd, som beskyllts för brott mot tystnadsplikt, har själv sagt
upp sig. JO rekommenderar att myndigheten i sådant fall låter den
anställde tänka över sin situation och tala med företrädare för facket
innan uppsägningen accepteras

I en skrift som kom in till JO den 23 juli 1976 anförde Sonja Lanemar i
huvudsak följande.

Den 15 juni 1976 fick Krister Lanemar, som är 20 år gammal och sedan
en kortare tid tillbaka anställd som skötare på S:t Lars sjukhus, lämna
sjukhuset efter anmälan mot honom för brott mot tystnadsplikten. Vid förhör
påföljande dag sade han upp sig med omedelbar verkan. Bakgrunden
var att Krister vid samtal med en kamrat hade verifierat vad denne praktiskt
taget redan förstod, nämligen att en gemensam kamrat till dem var intagen
på sjukhuset som patient; kamraten hade själv sett patienten på sjukhusområdet.
Kamraten hade sedan diskuterat patienten med dennes flickvän
och då omtalat sitt samtal med Krister. Vid förhöret hade sedan påståtts
att patientens förhållande till sina föräldrar skulle ha ventilerats vid
samtalet mellan Krister och hans kamrat. Detta hade dock inte skett. Önskemål
från Krister om att man kunde höra med kamraten om vad som hade
diskuterats hade avvisats med hänvisning till att det inte var sjukhusets
utan polisens sak. Vid förhöret hade vidare talats om polisförhör och ev.
fängelse i högst sex månader. Krister hade då valt att själv säga upp sig,
vilket ”råd” han också hade fått. I vanliga fall brukade den anställde företrädas
av representant för facket och den som hade brutit mot tystnadsplikt
fick en varning. Så hade alltså inte skett när det gällde Krister.

Efter remiss avgav sjukhusdirektören Bertil Persson yttrande i ärendet. I
detta uttalade han bl. a.:

På e. m. 15/6 76 kom till min expedition överläkare Arne Sandahl, för
avd. 46 a vårdansvarig läkare, bitr. överläkare Sten Nordström, tf. överskötaren
på avd. 46 a Astor Nilsson, patienten på avd. 46 a KHB (född
1956) och patientens fästmö IB.

Läkarna och tf. överskötaren lämnade en redogörelse för det aktuella
fallet av följande innehåll; Skötare Krister Lanemar (född 20/2 1956 och
anställd vid sjukhuset sedan 22/3 1976) hade för en person, som är gemensam
bekant till patienten och Lanemar, berättat detaljer beträffande patientens
intagning, bakgrund till intagningen och hans vård på sjukhuset.
Dessa uppgifter hade sedan av den gemensamme bekante vidarebefordrats
till patientens fästmö, som därav blivit djupt skakad och kontaktat patienten
och tf. överskötaren.

Sjukhusdirektören, läkarna och tf. överskötaren förklarade för patienten

314

och fästmön att de djupt beklagade det skedda och framförde sjukhusets
ursäkt.

Vid samtalet närvarande patient och fästmö upprepade vad läkarna och
tf. överskötaren sålunda berättat, dvs. att förtroliga uppgifter blivit spridda
och att de var djupt kränkta. Båda tyckte det var förskräckligt att förtroliga
uppgifter rörande förhållandet son-fader och fästman—fästmö kommit i
omlopp på detta sätt; de visste ej heller till hur många uppgifterna lämnats.
Båda sade — efter vårt beklagande och vår ursäkt — att de fordrade 100-procentig garanti för att något sådant inte kunde upprepas. De ville helst
slippa polisförhör. De hade inget önskemål att Lanemar skulle bestraffas,
bara garantin mot upprepande blev 100-procentig. Det skedda kunde ju ändå
inte göras ogjort. Vi skildes åt under överenskommelse att sjukhusets
representanter nästa dag skulle tala med Lanemar om saken. Tf. överskötaren
upplyste att arbetskamraterna på avd. 46 a idag kommit överens om
att t. v. överta Lanemars tjänstgöringsturer så att man slapp se honom på
avd. 46 a; han kunde genom sin närvaro göra ont värre.

Följande dag kl. 08 kom till min expedition överläkaren, bitr. överläkaren,
tf. överskötaren, personalintendenten Sven Dovsjö och skötaren
Krister Lanemar. För Lanemar redogjordes i korta drag för vad som förekommit
vid gårdagens sammanträffande. Lanemar bestred inte att han fört
uppgifter vidare beträffande patienten KHB till en gemensam bekant till
honom och fästmön. Lanemar ville dock göra gällande att han inte gått in
på detaljer såsom fästmön påstått. Han medgav att han brutit mot tystnadsplikten.
Särskilt diskuterades om Lanemar fått del av reglerna om
tystnadsplikt och vikten av att de noga följdes. Han medgav att han fått veta
detta, både skriftligen och muntligen. Han hänvisade till att vad han sagt
om patienten var allmänt hållet och i stort sett en bekräftelse av vad den
andre redan visste.

På fråga av Lanemar hur ett ärende av detta slag handlägges, svarade vi
att det finns två modeller, antingen utredning/åtgärd i disciplinär ordning
eller utredning genom polis och prövning av domstol. Jag hade därvid
framme boken Sjukvårdsförfattningar etc. av Håkan Rahm och läste valda
delar av lagen 1975 med bestämmelser för personal inom hälso- och sjukvård,
bl. a. stadgandet i 4 § om ”fängelse i högst sex månader” såsom anmälaren
säger i sin skrivelse till JO. Jag upplyste att en direktion har begränsade
möjligheter att höra andra än anställda och att eftersom Lanemar
och fästmön hade olika versioner, en utredning genom polis var sannolik.
Vid efterföljande diskussion upplyste vi att i liknande fall (identiska fall
saknades) man avstått från att ta upp ärendet om det gällt tillfälligt anställd
personal och garanti förelåg för att upprepande var uteslutet, t. ex. genom
att den felande ej längre var kvar i tjänst. På fråga upplyste vi Lanemar om
att nästa direktionssammanträde var om ca en vecka. Under diskussionen
sade vi oss vara beredda att låta frågan om disciplinärende falla om Lanemar
inte längre fanns kvar i tjänst. Vi hade redan återberättat fästmöns och
patientens uttalande igår att de ej eftersträvade straff utan endast garanti
för att sådant ej upprepades. Vid diskussionen framhöll både personalintendenten
och läkarna att det för dem var svårt/omöjligt att placera Lanemar
i arbete inom sjukvård där han accepterades.

Lanemar ställde därefter frågan om han skulle tolka vad vi sagt så att saken
för hans del kom ur världen om han omedelbart slutade. Vi sade då
mot bakgrund av fästmöns och patientens uttalande att det var så. Vi ansåg
i detta läge alltså ej motiverat att anmäla ärendet för direktionen om Lanemar
inte längre fanns kvar i tjänst.

315

Lanemar förklarade att han i så fall omedelbart efter detta sammanträffande
ville gå bort till personalavdelningen (en annan byggnad på sjukhusområdet)
och begära entledigande. Så skedde också, när vi brutit upp en
stund senare. Han slutade på egen begäran 16/6 76.

Sedan Lanemar förklarat sig vilja sluta, diskuterade vi alla en stund
lugnt och avslappat hans framtidsplaner. För honom var sjukvårdsarbete
bara en tillfällig syssla. Hans avsikt var att studera vidare. Vi var alla överens
om att den överenskomna lösningen av denna obehagliga sak var den
för honom bästa. Vi önskade honom bättre lycka i annan verksamhet.

Viktigt är att dessa båda samtal ej betraktades som disciplinförhör. Det
var förberedande samtal och inga protokoll fördes såsom fallet alltid är i
disciplinärende. Vi har överenskommelse med lokalavd. av SKAF att
fackföreningen om den anställde så önskar skall få ha representant närvarande
vid förhör i disciplinärende. Enligt överenskommelse därefter med
ordföranden i SKAF:s lokalavd. skall vid ev. nya fall av detta slag - om
den anställde så önskar - tillfälle beredas facklig företrädare att närvara
också vid förberedande samtal även om, såsom i detta fall, vederbörande
ej är med i fackföreningen.

Sonja Lanemar bemötte Perssons yttrande.

Vid ärendets avgörande den 20 oktober 1976 anförde JO Lundvik.

Jag vill till en början framhålla, att envar som arbetar inom sjukvården är
underkastad tystnadsplikt enligt vad som stadgas i 3 § lagen (1975:100)
med vissa bestämmelser för personal inom hälso- och sjukvård m.fl. Den
anställde får sålunda inte yppa något som meddelats honom i förtroende i
verksamheten eller obehörigen uppenbara vad han däri erfarit om enskildas
hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt. Brott häremot
straffas - efter en den 1 januari 1976 ikraftträdd lagändring (SFS 1975: 750)
- enligt 20 kap. 3 § brottsbalken. (Inom parentes kan inskjutas att straffet
såväl enligt brottsbalken som enligt det numera upphävda andra stycket i
4 § av 1975 års lag är böter eller fängelse i högst ett år.) Jag vill också nämna,
att allmän åklagares rätt att åtala brott mot tystnadsplikt är underkastad
vissa inskränkningar, se 20 kap. 5 § brottsbalken.

I förevarande fall föreligger olika uppgifter om vad Krister Lanemar
egentligen sagt. Enligt Sonja Lanemars version skulle Krister vid samtal
med en kamrat endast ha bekräftat vad denne ”praktiskt taget redan förstod”
nämligen att en gemensam bekant till dem var intagen på sjukhuset.
Jag vill lämna öppet om ett sådant yttrande överhuvud kan medföra straff
för brott mot tystnadsplikt. Under alla förhållanden skulle det passerade
inte ha betraktats som något särskilt allvarligt och jag har svårt att föreställa
mig att reaktionen från sjukhusets sida skulle ha blivit annat eller mera
än en tillrättavisning eller varning.

Sonja Lanemars version stämmer emellertid inte i allo med vad Krister
skulle ha berättat vid samtalet med Persson m. fl. Vidare har en helt annan

316

version av händelseförloppet lämnats av patientens fästmö enligt vad Persson
yttrat. Enligt fästmön skulle Krister ha gett sin kamrat detaljerade
uppgifter om patientens intagning, bakgrunden till intagningen och hans
vård på sjukhuset. Ett utspridande av sådana förtroliga uppgifter innefattar
självfallet ett allvarligt åsidosättande av tystnadsplikten.

Läget var alltså det att påstående framförts om ett allvarligt tystnadsbrott
från Kristers sida och att Krister i väsentliga delar tillbakavisat påståendet.
Att sjukhusledningen då inte var beredd att utan vidare dra ett
streck över det passerade förefaller mig både naturligt och riktigt. Det
lämpligaste hade väl varit att söka utreda saken närmare på ett eller annat
sätt. Nu blev emellertid ytterligare utredning enligt ledningens bedömande
obehövlig då Krister sade upp anställningen med omedelbar verkan.

Det förekommer, kanske inte så sällan, att en konflikt på arbetsplatsen
löses upp genom att den anställde själv säger upp sig. Situationen kan naturligtvis
stundom vara sådan att denna lösning framstår som den för alla
parter lyckligaste. Icke desto mindre finns det anledning att här varna mot
förhastade åtgärder. Genom att själv säga upp sig går den anställde miste
om viktiga rättssäkerhetsgarantier. Han, eller hon, befinner sig i en pressande
situation, ofta starkt känsloladdad. Det är svårt eller omöjligt för
den anställde att under sådana omständigheter bedöma vad som är bäst att
göra. Ett misstag kan få vittgående följder för vederbörandes hela framtid.
Enligt min mening bör arbetsgivaren därför inte utan vidare acceptera en
uppsägning utan se till att den anställde får möjlighet att tänka över sin situation
och tala med sin facklige representant. Inte minst gäller detta, när
- såsom i förevarande fall - tanken på en uppsägning väckts från arbetsgivarens
sida. Den anställde ställs då i en kanske helt oförutsedd situation
och risken är stor för att han med uppsägningen begår en dumhet som han
senare får bittert ångra.

För att återgå till Kristers fall konstaterar jag att han var endast 20 år
gammal och enligt uppgift saknade tidigare erfarenhet av arbetslivet. Det
hade därför enligt min mening funnits all anledning att ge honom tid för eftertanke
och samråd innan han eventuellt skildes från anställningen. Å
andra sidan kan jag inte bortse från att det tydligen rörde sig om en tillfällig
anställning och att följaktligen den förlust som Krister led inte var så stor
som eljest skulle blivit fallet.

Något direkt brott mot gällande bestämmelser har inte förekommit från
sjukhusledningens sida och jag avslutar därför detta ärende med endast
den rekommendationen att man framdeles i liknande fall går fram mindre
brådstörtat. Enligt Perssons yttrande avser man, i eventuella nya fall, att
bereda facklig företrädare tillfälle att närvara vid förberedande samtal om
den anställde så önskar. Jag noterar detta med tillfredsställelse men tillägger
att, oavsett om facklig företrädare är närvarande eller inte, den anställde
bör få nödig tid att besinna sig.

317

Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet har i visst fall vid bedömande
av sökandes lämplighet för lagmanstjänst tagit hänsyn till
hans alkoholvanor. JO har ej funnit anledning taga avstånd härifrån

I ett brev till JO omtalade en chefsrådman L. att tjänsteförslagsnämnden
för domstolsväsendet vid ett sammanträde våren 1976 upprättat förslag i
tillsättningsärenden avseende bl. a. tjänst som lagman i Varbergs tingsrätt
och tjänst som rådman tillika avdelningsordförande i Göteborgs tingsrätt.
L. hade sökt båda tjänsterna och därvid ursprungligen angivit att han i
första hand önskade komma i fråga till lagmanstjänsten. Sedermera hade
han emellertid ändrat uppfattning och till regeringen skriftligen meddelat,
att han i första hand önskade komma i fråga till chefsrådmanstjänsten.
Hans ändrade prioritering av sina önskemål hade sin grund i andra omständigheter
än den att tjänsteförslagsnämnden inte uppsatt honom på förslag
till lagmanstjänsten. Regeringen hade utnämnt honom till chefsrådman i
Göteborg. Han hade därför inte lidit någon skada genom det sätt, på vilket
tjänsteförslagsnämnden behandlat hans ansökan beträffande lagmanstjänsten.

Enligt vad L. vidare uttalade hade emellertid nämndens handläggning av
sistnämnda ärende enligt hans och mångas uppfattning varit sådan, att det
kunde ifrågasättas om den var förenlig med de rättsprinciper som rådde i
vårt land. Frågan hade stort intresse, särskilt mot bakgrunden av den sista
tidens offentliga debatt om skyddet för de medborgerliga fri- och rättigheterna.
Hans anmärkningar mot handläggningen framgick av en bilagd
skrift, vari han utvecklat sin sedermera återkallade besvärstalan i Varbergsärendet.

I den åberopade besvärsskriften till regeringen anförde L. bl. a.:

Av tjänsteförslagsnämndens protokoll, vilket här bilägges, framgår att
nämnden vid vägning av de sökandes skicklighet uppsatt mig på första förslagsrum
beträffande tjänst som rådman tillika avdelningsordförande i Göteborgs
tingsrätt men ej alls uppsatt mig på förslag till tjänst som lagman i
Varbergs tingsrätt. Nämndens skäl för ställningstagandet i fråga om sistnämnda
tjänst framgår av en utav nämndens ordförande, generaldirektören
Mats Börjesson, undertecknad aktanteckning, varav här bilägges en
kopia.

Vid det i aktanteckningen omnämnda personliga samtalet mellan Börjesson
och mig anförde Börjesson till en början, att nämnden vid behandlingen
i september 1975 av min ansökan om tjänst som lagman i Mjölby tingsrätt
ansett att jag var en mycket god jurist och en mycket god domare samt att
jag på grund av mina personliga egenskaper var mycket lämpad som chef
för en tingsrätt. Någon av nämndens ledamöter hade t. o. m. uttalat att jag
var ”ett ankare” i hovrätten. Vissa ledamöter hade emellertid ifrågasatt
om inte min ”personliga livsföring” — därvid tydligen avsågs mitt förhållande
till alkoholhaltiga drycker — borde föranleda att mig ej anförtroddes
tjänst som lagman på en så liten ort som Mjölby. Vid det sammanträde
med tjänsteförslagsnämnden, då förslag upprättades beträffande lagmans -

318

tjänsten i Mjölby, var även suppleanterna i nämnden, bl. a. presidenten i
min hovrätt, närvarande. Enligt Börjesson skulle vid detta sammanträde de
bland de närvarande, som bäst kände till mina förhållanden i tjänsten, ha
anfört att jag skötte min tjänst utomordentligt väl och att de anmärkningar
som framförts mot mig beträffande ”personlig livsföring” ej avsåg mitt
uppträdande i tjänsten och ej borde påverka tillsättningsärendet. Tjänsteförslagsnämnden
beslöt också - enhälligt - att trots att det fanns två sökande
med längre tjänstetid än jag själv hade uppsätta mig på första förslagsrum
till tjänsten i Mjölby.

Vid mitt samtal med Börjesson vitsordade jag, att jag ibland på juristfester
och andra slutna fester i alkoholpåverkat tillstånd ”slagit över” men
framhöll, att jag inte burit mig illa åt offentligen. Jag framhöll också, att jag
alltid skött min tjänst samt att jag knappast någonsin under mitt yrkesverksamma
liv varit sjukskriven. Därmed ville jag, ehuru jag inte uttryckligen
sade det, antyda att, om en tjänsteman har alkoholproblem, detta förr eller
senare tar sig uttryck i sjukskrivning. Jag bilägger här ett intyg, av vilket
framgår att jag sedan den 1 maj 1970, då jag återinträdde som hovrättsråd
varit sjukskriven endast tre dagar (den 13-den 15 december 1971). Under
min tjänstgöring på domarbanan före den 1 maj 1970 har jag relativt sett
varit sjukskriven under ännu färre antal dagar - sammanlagt omkring åtta
dagar på tjugo år - än under tiden därefter.

Jag har på små orter uppehållit häradshövdingstjänster, bl. a. i Eksjö under
drygt två år och i Säffle under sju månader.

Min ståndpunkt i frågan om min ”personliga livsförings” betydelse i utnämningsärendet
kan sammanfattas sålunda, att jag vitsordar att jag vid
några tillfällen i alkoholpåverkat tillstånd uppträtt olämpligt på juristfester
och andra slutna fester, varför jag i och för sig förstår att nämnden till behandling
upptagit frågan, men att - eftersom jag aldrig varit spritpåverkad
i tjänsten eller offentligen uppträtt berusad och då jag dessutom, enligt vad
allmänt vitsordas, sköter min tjänst, liksom mina övriga uppdrag, utomordentligt
väl - nämnden vid prövningen av min lämplighet som lagman bort
överse med de ”övertramp” ifråga om ”personlig livsföring” som förekommit.

Skälen till att jag inte fick tjänsten i Mjölby kan mycket väl vara att den i
tredje förslagsrummet uppsatte sökanden, som fick tjänsten, hade samma
allsidiga domartjänstgöring som jag själv och därtill var ett år äldre än jag i
tjänsten. Någon anledning för tjänsteförslagsnämnden att mot bakgrund av
utgången i Mjölbyärendet nu intaga annan ståndpunkt än tidigare i fråga
om betydelsen av min ”personliga livsföring” föreligger enligt min mening
inte, i all synnerhet som tjänsteförslagsnämnden - enligt vad Börjesson
uppgav för mig vid vårt samtal - inte från regeringen erhåller eller söker
införskaffa besked om regeringens skäl i de utnämningsärenden, i vilka regeringen
ej följer tjänsteförslagsnämndens förslag.

Om jag sålunda i och för sig inte motsätter mig att tjänsteförslagsnämnden
till behandling upptagit frågan om min ”personliga livsföring”, måste
jag på det bestämdaste protestera mot att nämnden vid sin prövning av min
lämplighet som lagman numera funnit sig böra beakta mina inlägg i ett par
debatter, nämligen dels en debatt hösten 1970 i Södra Roslags domsaga
med justitieminister Lennart Geijer som inledare och dels en debatt vid
Nordiska Juristmötet i Helsingfors år 1972 rörande den då nyligen beslutade
rättshjälpsreformen.

319

Vid minsta eftertanke framstår det som självklart att en tjänsteförslagsnämnd
inte äger ta hänsyn till vad en sökande må ha yttrat i samhällsdebatten.
Yttrandefriheten är garanterad i grundlag och inskränkningar i yttrandefriheten
får enligt grundlagen ske endast genom lag (i vissa fall t. o. m.
endast genom grundlag). I lag är reglerat hur missbruk av yttrandefriheten
skall beivras.

Den i besvärsskriften omnämnda aktanteckningen av Börjesson hade
följande innehåll:

Vid personligt samtal med L. den 12 mars 1976 har jag informerat denne
om att hans personliga livsföring blivit föremål för diskussion i nämnden i
anledning av hans ansökan beträffande tjänsten som lagman i Mjölby (Dnr
20/1975). Mot bakgrund av utgången i det ärendet kunde det hållas för visst
att frågan skulle tas upp på nytt.

Samtalet anmält vid nämndens sammanträde.

Vid sammanträdet berördes även L.:s framträdanden vid häradshövdingeföreningens
årsmöte i Södra Roslags domsaga för ett antal år sedan
och vid Nordiska Juristmötet i Helsingfors 1972.

Nämnden ansåg L. böra f. n. ej komma i fråga som lagman.

Efter remiss avgav tjänsteförslagsnämnden yttrande, som löd på följande
sätt:

L. sökte i augusti 1975 den då ledigförklarade tjänsten som lagman i
Mjölby tingsrätt. Hans ansökan blev föremål för nämndens behandling vid
dess sammanträde i september 1975. Nämnden fann att L. var väl meriterad
för tjänsten. Det var emellertid känt för nämnden att L. ej sällan utom
tjänsten brukat alkohol till övermått och därvid uppträtt på ett sätt som
väckt negativ uppmärksamhet. Förutom klart dokumenterade fall av sådant
uppträdande hade också förekommit situationer, då hans uppträdande
förefallit kunna förklaras endast av att han efter alkoholförtäring ej varit
helt i balans. En samlad värdering av vad som var känt om L. gav emellertid
inte nämnden tillräckliga skäl att förbigå honom och han fördes upp i
första förslagsrummet. Regeringen utnämnde en medsökande till innehavare
av tjänsten.

L.:s ansökan om bland annat lagmanstjänst i Varbergs tingsrätt föranledde
nämnden att i mars 1976 ånyo ingående pröva L.:s lämplighet för sådan
tjänst. På grund av den ytterligare information om L.:s spritbruk som
nämnden vid detta tillfälle ägde tillgång till ansåg sig nämnden inte böra
förorda honom till tjänsten. Vid samma tillfälle förde nämnden emellertid
upp L. i första förslagsrummet till en tjänst som chefsrådman i Göteborgs
tingsrätt. Farhågorna för att L.:s alkoholvanor skulle skada domstolens
anseende bedömdes här som betydligt mindre än när det gäller lagmanstjänst
på en mindre ort. Huruvida nämndens bedömning var riktig får framtiden
utvisa.

L.:s framträdanden vid häradshövdingeföreningens årsmöte 1970 och
Nordiska Juristmötet 1972 har berörts vid båda de tillfällen nämnden haft
att handlägga ärenden rörande L. Detta har ingått som ett led i nämndens
strävan att bilda sig en uppfattning i fråga om L. med hänsyn till sin personliga
livsföring kunde föreslås till en lagmanstjänst eller ej. L.:s uttalade

320

åsikter i de ämnen som behandlats vid ifrågavarande sammankomster har
över huvud taget inte varit uppe till diskussion och har sålunda ej påverkat
nämndens bedömning.

Börjesson gjorde följande tillägg till yttrandet:

Det samtal jag hade med L. före nämndens sammanträde anmäldes vid
detta. Anteckningen om samtalet utformades senare. Något beslut av
nämnden att tillföra akten någon anteckning hade ej meddelats.

L. nämner i sin anmälan det samtal han hade med mig efter nämndens
sammanträde. Han uppger att jag därvid fällt vissa yttranden som givit honom
stöd för uppfattningen att nämnden fäst avseende vid hans i angivna
sammanhang uttalade åsikter. L.:s ”citat” ger en helt felaktig bild av vad
som förekom vid vårt samtal. L. uttryckte i allmänna ordalag sin förvåning
över innehållet i aktanteckningen. Vi talade om hans framträdanden vid de
aktuella juristsammankomstema och vilket intryck han gjort på de närvarande.
L. tog emellertid inte upp saken från den infallsvinkel han sedermera
anlagt, nämligen att nämnden på ett otillbörligt sätt befattat sig med vad
han yttrat i den offentliga debatten. Tanken var mig så fjärran att jag i vart
fall inte uppfattade hans eventuella intentioner i den riktningen. Någon annan
förklaring till L.:s version av vårt samtal än att vi talat förbi varandra
kan jag inte ge.

L. bemötte tjänsteförslagsnämndens yttrande och inkom senare med ytterligare
skrifter, vari han bl. a. riktade kritik mot tjänsteförslagsnämndens
behandling av frågan om tillsättande av lagmanstjänsten i Växjö tingsrätt.

JO Lundvik avgjorde ärendet den 28 januari 1977 och anförde då i vad
gällde L.:s klagomål rörande tillsättningen av tjänsten som lagman i Varbergs
tingsrätt och vad i samband därmed förekommit följande.

Tjänsteförslagsnämnden har framhållit att de åsikter L. uttalat vid de
omförmälda sammankomsterna (häradshövdingeföreningens årsmöte 1970
och Nordiska Juristmötet 1972), över huvud taget inte varit uppe till diskussion
i nämnden och således ej påverkat dess bedömning. Börjesson har
förnekat att han vid samtal med L. fällt yttranden, som gett L. stöd för
uppfattningen att nämnden fäst avseende vid hans i angivna sammanhang
uttalade åsikter. Mot nämndens och Börjessons bestridande kan jag inte
finna det styrkt att L.:s i nämnda olika debatter framförda åsikter åberopats
mot honom i tjänstetillsättningsärende.

Däremot har nämnden vidgått att L.:s framträdanden vid de angivna juristmötena
berörts vid de båda tillfällen nämnden haft att handlägga ärenden
rörande L. Detta hade emellertid enligt nämnden ingått som ett led i
dess strävan att bilda sig en uppfattning i frågan, om nämnden med hänsyn
till L.:s personliga livsföring kunde föreslå honom till en lagmanstjänst eller
ej. Nämnden synes med detta uttalande vilja anknyta till vad den sagt
inledningsvis i remissyttrandet hit, nämligen att ”det var känt för nämnden
att L. ej sällan utom tjänsten brukat alkohol till övermått och därvid upp -

321

trätt på ett sätt som väckt negativ uppmärksamhet” samt att det, ”förutom
klart dokumenterade fall av sådant uppträdande,” också hade ”förekommit
situationer, då hans uppträdande förefallit kunna förklaras endast av
att han efter alkoholförtäring ej varit helt i balans”.

Frågan är då i vad mån förekomst av alkoholbruk till övermått och onyktert
uppträdande får läggas någon till last i tjänstetillsättningsärenden, då
det hänt utom tjänsten.

Tjänst som domare ställer otvivelaktigt - med hänsyn till den dömande
verksamhetens karaktär och till angelägenheten av att allmänheten har förtroende
för verksamheten - speciella krav på innehavarens uppträdande
även utom tjänsten. Det måste antas att upprepat alkoholbruk till övermått
av en domare under omständigheter som gör saken känd på orten i längden
måste skada domstolens anseende.

Jag vill härutöver framhålla, att alkoholbruk till övermått lätt nog kan inverka
också på tjänsteutövningen även om förtäringen inte sker under
tjänstetid eller på sådan tid dessförinnan att vederbörande är märkbart påverkad
i tjänsten. Ett långvarigt bruk av alkohol till övermått sätter sin prägel
på vederbörandes hela personlighet. Omdömet och även arbetsförmågan
går ned.

Mot bakgrund av vad här anförts kan jag inte finna anledning till kritik
mot att tjänsteförslagsnämnden vid bedömningen av en sökandes lämplighet
för domartjänst, särskilt tjänst som chefsdomare, tar rimlig hänsyn
även till hans alkoholvanor, i vart fall om de är av mera avancerat slag.

Att nämnden i de ifrågavarande tillsättningsärendena tog upp och diskuterade
frågan om L.:s alkoholbruk utom tjänsten föranleder i och för sig inte
någon reaktion från min sida.

Inte heller vill jag kritisera nämndens uppfattning, att den negativa betydelsen
av en domares eventuella spritbruk till övermått får anses större när
det gäller en tjänst som lagman på en mindre ort än då fråga är om en chefsrådmansbefattning
i en storstad.

Det material på vilket nämnden byggde sitt ställningstagande finns endast
ofullständigt redovisat i handlingarna och har ej blivit närmare belyst i
nämndens yttrande till mig. L. vidgår dock själv att han vid några tillfällen
på juristfester och andra slutna fester i alkoholpåverkat tillstånd ”slagit
över”. Vad som förekom vid Nordiska juristmötet i Helsingfors finns belyst
i de tryckta handlingarna från mötet.

Jag kan efter vad som framkommit väl förstå att nämnden tvekade om
L.:s lämplighet. Vilka slutsatser som materialet berättigade till kan naturligtvis
diskuteras. Nämndens beslut att icke uppsätta L. på förslag till lagmanstjänsten
i Varbergs tingsrätt hade kunnat överprövas av regeringen
efter besvär. L. vidhöll dock ej de besvär han anfört. Jag finner för egen
del ej anledning till annat uttalande än att nämndens ställningstagande inte
föranleder mig till något ingripande mot nämnden.

21 Riksdagen 1977178. 2 sami. Nr 1

322

Underrättelse om tillsättning av lärartjänst

I en skrift som kom in till JO den 19 februari 1976 uppgav fil. kand. Leif
Runeson att han hade sökt tjänst som lärare i Skurups kommun, varvid
han hade använt sig av en av arbetsmarknadsstyrelsen för ändamålet utfärdad
blankett A 332. Först efter besvärstidens utgång fick han från skolstyrelsen
meddelande om att tjänsten tillsatts med annan person. Skolstyrelsen
använde därvid den talong till förutnämnda blankett, som var speciellt
avsedd för dylika meddelanden. Denna var ofullständigt ifylld på så
sätt att underskrift och datum härför samt besvärshänvisning saknades.
Runeson anhöll att JO utredde fallet.

Efter remiss avgav skolstyrelsen genom förste rektorn Lago Grönvall
yttrande över Runesons klagoskrift. Grönvall uppgav däri att skolstyrelsen
den 5 december 1975 anmälde en ledig tjänst för lärare 4 - speciallärare för
undervisning i årskurserna 4-9 - till arbetsförmedlingen och att annonsen
infördes i Lärarlistan nr 35 den 19 december 1975. Ingen behörig sökande
anmälde sig. Tjänsten kunde därför enligt Grönvalls mening inte tillsättas.
I det uppkomna läget anställde skolstyrelsen en folkskollärare, lärare 2, för
denna undervisning. Lärare 2 är nämligen, enligt vad Grönvall vidare
framhöll, enligt skolförordningen (1971:235) 15 kap. 25 § 3 p. skyldig att
meddela specialundervisning. Eftersom den av Runeson sökta tjänsten
som lärare 4 inte blev tillsatt utsändes enligt Grönvall inte något meddelande
om tjänstetillsättning och besvärshänvisning. Ansökningsformuläret
återsändes, enligt vad Grönvall avslutningsvis anförde, senare till Runeson
med namngivande av den lärare 2, som svarade för specialundervisningen,
vilket dock var onödigt och kunde ha bidragit till missförstånd beträffande
ärendets handläggning.

Ärendet remitterades därpå till skolöverstyrelsen, som i avgivet yttrande
anförde bl. a. följande:

Den i detta sammanhang relevanta bestämmelsen är skolförordningen
(1971:235) 17 kap. 48 § andra stycket, vilken lyder: ”Tillkännagivande om
beslut angående tillsättning av icke-ordinarie tjänst som lärare anslås genast
i styrelsens kansli med uppgift om den dag när anslaget skedde. Meddelande
om tillsättningen och uppgift som nämnts nu sändes samma dag
med posten till vaije sökande och, i fall som avses i 44 §, till arbetsförmedlingen.
”

I av SÖ 1971-12-17 efter samråd med AMS utfärdat cirkulär ges följande
kommentar till den nämnda bestämmelsen: ”Det är av synnerlig vikt att
styrelsen iakttar dessa föreskrifter. För att underlätta styrelsens rapportering
i förevarande hänseende har arbetsmarknadsstyrelsen gett blanketten
för lärares ansökan en sådan utformning, att den nedtill upptar en talong
för meddelande från styrelsen till arbetsförmedlingen om tillsättningsbeslutet.
Talongen kan även användas för att underrätta de sökande som ej
erhållit tjänst om tillsättningsbeslutet.”

Lediganmälan av lärartjänst till arbetsförmedlingen avser i allmänhet
visst tjänsteunderlag (undervisning) för anställning som icke-ordinarie lärare,
och inte en viss bestämd tjänst, t. ex. e. o. tjänst med visst nummer.

323

För specialundervisning i grundskolans årskurser 4-9 skall i första hand
inrättas tjänst som lärare 4. För behörighet till sådan tjänst fordras examen
från folkskoleseminarium eller lärarhögskolas mellanstadielärarlinje samt
därutöver specialutbildning två terminer vid lärarhögskola. Om efter lediganmälan
ingen till tjänst 4 behörig sökande anmält sig beslutas i allmänhet,
att undervisningen skall bestridas av lärare med nyss nämnd grundexamen
- lärare 2. För sådan lärare gäller nämligen enligt skolförordningen 15
kap. 25 § skyldighet att meddela specialundervisning och till en del tjänstgöra
på högstadiet. I det här aktuella fallet har en sökande med grundexamen
nyanställts och en tjänst som lärare 2 har inrättats för honom. Enligt
SÖ:s mening har den genom lediganmälan inledda tillsättningen således
fullföljts.

Texten på ansökningsblankettens talong stöder sig, som framgår av
ovan citerade bestämmelse, på skolförordningen. Enligt 17 kap. 48 § andra
stycket skall till varje sökande av icke-ordinarie tjänst samma dag, som beslutet
i tillsättningsärendet offentliggörs genom anslag, meddelande skickas
om tillsättningen. Undantag görs inte för sökande, som ej har fullständig
eller adekvat utbildning och inte heller för det fall, att tillsättningsförfarandet
avbryts. Givna föreskrifter har således inte följts vid den aktuella
tjänstetillsättningen i Skurups kommun. Med den utformning den använda
ansökningsblanketten fått, har den som söker tjänst anledning att förvänta
sig, att besvärstiden inte skall hinna löpa ut, innan har får besked om tillsättningen.

Med anledning av vad skolöverstyrelsen anfört i sitt remissvar remitterades
ärendet på nytt till skolstyrelsen, som även denna gång yttrade sig
genom Grönvall. Denne vidhöll och vidareutvecklade sin tidigare redovisade
uppfattning. Han uttalade därvid bl. a.:

I det aktuella fallet har en tjänst som lärare 4 lediganmälts, men då ingen
behörig sökande anmälde sig kunde tjänsten icke tillsättas. Skolstyrelsen
har härefter anställt en lärare 2 och därefter förlagt dennes tjänstgöring till
specialundervisning. Det rör sig således här om två olika tjänster och det
förhållandet att vid denna tidpunkt endast de två här berörda tjänstetillsättningarna
var aktuella kan icke tas till intäkt för att det skulle röra sig
om samma tjänstetillsättning, vilket synes vara skolöverstyrelsens uppfattning.
Skolöverstyrelsen har dock icke kunnat anföra något stöd för sin
uppfattning. Skolstyrelsen vill här framhålla att i en större kommun än
Skurups kommun torde det vid många samtidiga tjänstetillsättningar stundom
vara omöjligt att - såsom skolöverstyrelsen hävdar - knyta en viss
tjänstetillsättning till ett visst tjänsteunderlag.

Skolöverstyrelsen har vidare i sitt yttrande - med hänvisning till 17
kap.48 § andra stycket skolförordningen - hävdat att undantag från offentliggörande
av beslut i tillsättningsärende icke görs för det fall att tillsättningsförfarandet
avbryts. Enligt skolstyrelsens uppfattning behandlas i
nämnda lagrum endast tillsättning av icke-ordinarie tjänst. I det här aktuella
fallet har tjänsten som lärare 4 icke tillsatts, varför nämnda lagrum icke
här kan åberopas.

Runeson bemötte skolstyrelsens yttranden.

324

Vid ärendets avgörande den 19 januari 1977 anförde JO Wigelius.

I likhet med skolöverstyrelsen anser jag att den genom lediganmälan inledda
tillsättningen i realiteten fullföljts genom att en medsökande till Runeson
anställts som lärare 2 för fullgörande av ifrågavarande specialundervisning.
Skolstyrelsen borde därför ha underrättat Runeson om beslutet
inom tid och på sätt som anges i 17 kap. 48 § skolförordningen och skolöverstyrelsens
ovannämnda cirkulär den 17 december 1971. Dessa bestämmelser
är emellertid på denna punkt oklara och svårtolkade. Jag vill
därför beteckna skolstyrelsens underlåtenhet härvidlag som ett ursäktligt
misstag.

Med dessa uttalanden avslutar jag ärendet.

325

Byggnads- och planväsendet

Ofullständig ansökan om byggnadslov till byggnadsföretag, som omfattas
av det allmänna tätbebyggelseförbudet, bör ej handläggas som
begäran om förhandsbesked utan som ansökan om dispens därest företedda
handlingar utgör tillräckligt underlag för dispensprövning

I en den 19 maj 1976 till JO inkommen skrift anförde Arne Wiklund bl. a.
följande. Om han hos byggnadsnämnden i Kramfors kommun sökte byggnadstillstånd
att gälla viss fastighet, fick han endast ett s. k. förhandsbesked.
Förfarandet medförde att han ej kunde få saken prövad i högre instans
då ett förhandsbesked ej gick att överklaga. Wiklund fann det mycket
underligt att man kunde sätta rätten att överklaga ur spel genom att meddela
förhandsbesked och anhöll att JO skulle ta upp saken till undersökning.

Efter remiss inkom byggnadsnämnden med yttrande, vari anfördes bl. a.
följande.

Vid förfrågan om möjligheterna att uppföra helt ny byggnad utanför detaljplan
tillämpas s. k. förhandsförfrågan. Det innebär att byggnadsnämnden
prövar lämpligheten av bebyggelse ur allmän plansynpunkt på ansökningshandlingar
som begränsar sig till ansökan och enkel situationsplan.
Syftet är att bespara den sökande tid och kostnader för upprättande av huvudritningar
och teknisk beskrivning i ärenden där byggnadsrätten ej är
klarlagd.

Den ansökan som inlämnades av Wiklund omfattade ansökan och situationsplan.
I ansökan angavs att "fullständiga handlingar kommer att insändas
vid ett positivt svar”. Detta uppfattades vid registrering av ärendet så
att sökanden önskade få ärendet prövat som förhandsförfrågan. Eftersom
dispens från tätbebyggelse jämlikt § 56 byggnadsstadgan erfordrades, begärdes
komplettering med berörda fastighetsägares medgivande, som inkom
den 15 mars 1976, varefter ärendet behandlades i byggnadsnämndens
arbetsutskotts sammanträde den 28 april 1976. Arbetsutskottets förslag till
beslut expedierades till sökanden den 7 maj 1976 för att denne skulle få
möjligheter att lämna ytterligare synpunkter i ärendet. I protokollet var
tydligt angivet att ärendet behandlats som förhandsförfrågan.

Redan den 4 maj 1976 inlämnades en skrivelse från sökanden som fått
kännedom om arbetsutskottets förslag till beslut. Skrivelsen redovisades
för nämnden vid beslut i ärendet den 12 maj 1976.

Den 2 juni 1976 inkom en skrivelse från Wiklund av vilken framgår att
Wiklund avsett att få ärendet behandlat som byggnadslovsärende. Detta är
första gången saken förs på tal.

Med anledning av Wiklunds skrivelse den 2 juni 1976 återupptogs ärendet
i byggnadsnämnden den 9 juni 1976 varvid nämnden avslog tätbebyggelsedispens
och lämnade besvärshänvisning.

326

Vid ärendets avgörande den 16 september 1976 anförde JO Uhlin.

Att byggnadsnämnden i ett fall som det förevarande - där fråga var om
uppförande av helt ny byggnad inom område som omfattades av det allmänna
tätbebyggelseförbudet - icke påfordrade fullständiga byggnadslovshandlingar
utan endast begärde sådana handlingar (ansökan och situationsplan),
som kunde anses till fyllest för att pröva lämpligheten av bebyggelse
ur allmän synpunkt, föranleder ingen kritik från min sida. En sådan
ordning är ju, såsom byggnadsnämnden framhållit, ägnad att bespara
den sökande tid och kostnader. Det ligger f. ö. i sakens natur att byggnadslovsfrågan
ej kan bli föremål för någon meningsfull prövning innan man tagit
ställning till frågan om dispens.

Jag kan ej finna annat än att byggnadsnämnden redan vid sammanträdet
den 12 maj 1976 tog klar ställning i dispensfrågan och att det därvid meddelade
beslutet, oaktat det utformades som svar på förhandsförfrågan, i
själva verket innebar ett avgörande om vägrad dispens. Härav följer att beslutet
var av beskaffenhet att kunna överklagas av Wiklund. Detta mitt resonemang
har stöd i rättspraxis och jag vill som exempel härpå hänvisa till
ett av regeringen den 5 februari 1976 meddelat beslut (bostadsdepartementet,
Pl 672/75).

Jag vill med anledning av det anförda rekommendera byggnadsnämnden
att i fortsättningen handlägga ärenden av hithörande slag såsom avseende
ansökan om dispens samt utforma sina beslut i enlighet härmed. Vad angår
Wiklunds ärende så har byggnadsnämnden när ärendet sedermera återupptogs
den 9 juni 1976 iakttagit detta samt meddelat besvärshänvisning. Jag
finner ej skäl att företa någon ytterligare åtgärd utan avför klagomålen från
vidare handläggning.

327

Skolärenden

Fråga om lämpligheten av gymnasieelevers besök på pornografisk
föreställning m. m. som ett led i undervisningen i ämnet socialkunskap I

en den 23 februari 1976 till JO inkommen skrivelse anfördes, med hänvisning
till ett reportage i tidningen Evangelii Härold nr 8 1976, klagomål
över undervisningen vid en skola i Jakobsberg, Järfälla kommun. Enligt reportaget
hade en gymnasieklass fått i uppdrag att genomföra ett grupparbete
avseende erotiska minoriteter. Eleverna, som var under 18 år, hade fått
besöka ett förlag för pornografiska tidningar och under kvällstid en pornografisk
klubb i Stockholm. De hade fått öl på klubben. Då arbetet redovisades
i skolan i närvaro av lektorer i metodik från lärarhögskolan hade
pornografisk litteratur spridits i klassrummet och fått medföras därifrån.
Eleverna hade gjort en dramatisering av besöket på klubben, varvid en
elev delvis klätt av sig.

Remiss skedde till skolstyrelsen i Järfälla kommun för yttrande efter hörande
av rektor och vederbörande lärare.

Läraren hänförde sig i sitt yttrande bl. a. till läroplanen för gymnasieskolan
(Lgy 70, s. 14, 15, 128 och 193 f). Om vad som förekommit anförde han
bl. a. följande.

I klassen fanns 31 elever, 29 flickor och 2 pojkar. De var 17 och 18 år
gamla.

Arbetet om erotiska minoriteter var från böljan till slut en produkt som
formats av eleverna själva. Klassen valde själv att bland en rad problemområden
behandla just detta, klassen deltog själv mycket aktivt i utformningen
av problemställningar, klassen själv tog de flesta initiativ till grupparbetsuppgifter,
eleverna själva valde sätt för redovisning av sina uppgifter.
Själv fungerade jag som samordnare, ”serviceman”, idégivare, bromsare
(mycket litet). Under hela arbetet hade jag dessutom stor hjälp av en
lärarkandidat från lärarhögskolan i Stockholm.

Jag har hela tiden varit medveten om att erotiska minoriteter är ett avsnitt
som av moraliska och etiska skäl kan kännas jobbigt för vem som
helst och alltså även för eleverna att arbeta och resonera kring. Gång på
gång betonades därför, att ingen elev skulle känna sig tvingad att delta i något
som hon/han inte ville. Klassen skulle självfallet respektera en sådan
tvekan, likaså jag. Vi hade också uppe till diskussion, om elevernas föräldrar
skriftligen borde informeras om arbetet, men eleverna föredrog att
själva tala med dessa (jag tror inte någon förälder undanhölls denna information).

Här är några förslag på grupparbetsuppgifter som framkom under grupparbetsuppgifterna: 1.

Hur arbetar ett porrtidningsförlag? Kundkrets? Vilka minoritetsbeteenden
kommersialiseras? En grupp tar kontakt med H-sons förlag.

328

2. Med samma avsikter kunde en porrklubb granskas.

3. Vilka möjligheter har tvångsmässigt omhändertagna människor att
utöva ett ”normalt” samliv? En grupp tar kontakt med fångar, fängelser
och andra vårdanstalter.

4. Att vara homosexuell. Vilka fördomar, hinder, problem möter dessa i
samhället? Gruppen tar kontakt med föreningen för homosexuella i Stockholm.

5. Vilka är allmänhetens attityder till sexuellt avvikande personer?
Gruppen gör en attitydundersökning.

6. Vilken är svenska kyrkans syn på erotiska minoriteter? Skulle t. ex.
en svensk präst kunna tänkas viga ett homosexuellt par? Vad säger bibeln
om sexuella avvikelser?

7. En grupp intervjuar Maj-Britt Bergström-Walan, hennes åsikter och
hennes arbete i Svenska sexualforskningsinstitutet.

Ur dessa förslag (som till största delen var elevernas egna) valdes nummer
1, 2, 3, 5 och 7. Arbetet med gruppuppgifterna pågick under drygt två
veckor. Det var roligt och inspirerande för mig och min lärarkandidat att se
elevernas engagemang (med läroplanens terminologi skulle man kunna säga
att motivation fanns i överflöd). Fritid, håltimmar och kvällar utnyttjades.
Varje besök förbereddes noga: Eleverna tog själva kontakter, gjorde i
förväg upp listor med frågor som de ville ha besvarade och valde själva redovisningssätt.
Jag skall i det här sammanhanget göra två tillrättalägganden: a)

Som framgår av uppgifterna, var porrkiubbsbesöket bara en av
många uppgifter. Publiciteten har blivit groteskt snedvriden.

b) Porrklubbsgruppen var där för att intervjua ägaren, gäster och medverkande.
I praktiken intervjuades bara ägaren. Eleverna blev inte bjudna
på starka drycker utan på kaffe eller lättöl. Klubben har varken vin- eller
spriträttigheter. Eleverna betalade inte entréavgift (90 kronor). Klubben
accepterade att ställa upp på elevernas villkor, i praktiken svara på frågor.
Mot denna bakgrund kan knappast någon artonårsgräns hävdas (eleverna
var 17 och 18 år).

En hel dag hade reserverats för klassen att redovisa sina uppgifter. Vid
detta tillfälle deltog eleverna, jag själv och min lärarkandidat, även en metodiklektor
och fem andra lärarkandidater från Lärarhögskolan i Stockholm
samt ett par andra lärare på skolan. I praktiken hade lärarhögskolan
reserverat förmiddagen för att på skolan få möjlighet att diskutera detta
moment och grupparbetsmetodik över huvudtaget. För detta uppbar jag
arvode.

Redovisningen pågick alltså en stor del av dagen. Också här är det på
plats med ett par tillrättalägganden:

a) Porrklubbsgruppen valde att delvis dramatisera sin redovisning, men
en väl så lång tid ägnades åt kompletterande berättelse, åt frågor, åt diskussion
där många närvarande deltog.

b) Det förekom inga ”omoraliska övertramp”. Ingen av eleverna uppträdde
ens i sina egna underkläder. Avsikten kan bara ha varit att antyda —
med stora inslag av humor - vad som händer på porrklubben.

c) Porrförlagsgruppen spred inte tidningar åt var och en att ta för sig.
Man hade fått med sig exempel på porrlitteratur. Samtliga dessa tidningar
tog jag efteråt hand om.

d) Det väsentliga med hela redovisningen — och med hela arbetet — var
att samla fakta kring erotiska minoriteter och utifrån dessa diskutera problemet.
Redovisningen var till största delen sådana diskussioner och resö -

329

nemang med samtliga gruppuppgifter som utgångspunkt. Redovisningen
gav samtliga närvarande goda möjligheter att testa sina egna attityder till
erotiska minoriteter.

Skolstyrelsen uppgav att lärarens redogörelse för vad som förekommit
bekräftats överensstämma med de verkliga förhållandena. Styrelsen anförde
vidare följande i sitt yttrande.

Huvudfrågan gäller om man inom ramen för gällande föreskrifter äger
att i ämnet socialkunskap i gymnasieskolan behandla arbetsområdet erotiska
minoriteter och om man får genomföra uppgiften på sätt som skett i
förevarande fall.

Skolstyrelsen finner, att arbetsområdet inte strider mot några bestämmelser
och anvisningar. Styrelsen anser det både riktigt och väsentligt, att
också företeelser som finns i samhället och som av enskilda personer eller
grupper av människor betraktas som svåra och ömtåliga studeras och diskuteras
i skolan.

Planeringen och genomförandet av arbetsuppgiften är enligt skolstyrelsens
mening föredömlig och helt i linje med läroplanens intentioner.

Härefter skedde remiss till skolöverstyrelsen, som i avgivet yttrande anförde
i huvudsak följande.

De objektiva rekvisiten för angivna lagrum (brottsbalken 16 kap. 11 §) är
att någon på eller vid allmän plats genom skyltning eller annat liknande förfarande
förevisar pornografisk bild på sätt som är ägnat att väcka allmän
anstöt, eller med posten sänder eller på annat sätt tillställer någon pornografisk
bild utan föregående beställning. SÖ kan inte av utredningen finna
att dessa rekvisit på något sätt uppfyllts i det aktuella ärendet.

1. Någon 18-årsgräns finns inte uppställd för studiebesök av något slag.
Enligt vad SÖ under hand inhämtat från stockholmspolisens tillståndsbyrå
har polisen såsom en särskild föreskrift för meddelande av tillstånd att
anordna s. k. pornografisk föreställning förordnat att personer under 15 år
inte skall äga tillträde till föreställningen.

2. Om ett studiebesök är lämpligt eller ej beror, enligt SÖ:s uppfattning,
på de aktuella omständigheterna, vart det syftar etc. Porrklubbsbesök är
inte något som generellt kan rekommenderas som studiebesök för en större
grupp såsom en hel klass. I detta speciella fall, då inom ämnet socialkunskap
några elever - i form av ett grupparbete - önskat studera porrklubbsverksamheten
och dess följdverkningar för individ och samhälle,
kan däremot ett sådant studiebesök anses försvarligt.

3. Grupparbetets ämne var helt självvalt (som en del av ett mera omfattande
moment inom socialkunskapen) av sju elever, som enligt lärare och
skolledning underrättat föräldrarna, vilka enligt SÖ:s mening alltid skall
underrättas, då eleverna är omyndiga. Generellt kan sägas att SÖ finner
det angeläget att föräldrarna hålls underrättade om skolans arbete. Speciellt
i ett känsligt fall som det anmälda bör föräldrarna känna till syftet med
ett dylikt studiebesök. Ingen elev får tvingas att delta i ett studiebesök,
som strider mot elevens personliga integritet, vilket i detta fall uppenbarli -

330

gen ej skett. Skolledningen bör också alltid vara underrättad om de studiebesök
som olika klasser gör.

4. Pornografiska tidskrifter kan i Sverige fritt köpas och distribueras.
Ungdom kan alltså inte skyddas mot påverkan från sådana. SÖ kan inte
finna att det i det aktuella fallet var olämpligt att i sammanhanget ta upp
dylika tidskrifter till diskussion. En sådan behandling kan bidra till att stärka
elevernas kritiska inställning t. ex. till utnyttjande av kvinnor som sexualobjekt,
vilket helt är i linje med läroplanens intentioner beträffande undervisning
om könsroller.

5. Eleverna har tydligen redovisat grupparbetet i form av rollspel, vilket
är ett sätt att levandegöra ett problem eller ett fall, som kanske kunde ha
varit svårt att framställa i mer traditionell form. Här har man tydligen genom
spelet fått en viss distans till ämnet, som kunde vara riktig vid behandling
av ett så känsligt ämne. Att den svåra redovisningen gjorts med
humor är enligt SÖ:s uppfattning snarare en förtjänst än ett fel.

SÖ har tagit del av de yttranden som avgivits av undervisande läraren,
rektor och skolstyrelsen i Järfälla kommun, vilkas uppfattning SÖ helt kan
biträda.

Sammanfattningsvis kan sägas:

1. att det studieområde, vari grupparbetet om porrindustrin ingick, inte
strider mot läroplanens allmänna inriktning eller mot bestämmelser i skolförordningen 2.

att ämnet för det aktuella grupparbetet ligger inom socialkunskapens
område och alltså kan studeras

3. att arbetsuppgiften haft en klar målsättning och en för ämnet lämplig
planering

4. att genomförandet av arbetsuppgiften synes ha skett enligt läroplanens
intentioner med utnyttjande av moderna undervisningsmetoder utgående
från elevernas initiativ och undersökande intresse. Redovisningen
genomfördes seriöst och under ämneslärares ledning i närvaro av andra lärare,
metodiklektor och lärarkandidater.

SÖ instämmer därför i skolstyrelsens i Järfälla kommun avståndstagande
från den anmälan som gjorts med anledning av artikeln i Evangelii Härold
och föreslår, att den inte föranleder någon JO:s åtgärd.

Vid ärendets avgörande den 29 juli 1976 anförde JO Ekberg.

Med de under senare år företagna ändringarna (SFS 1970:225 och
1973: 561) i brottsbalken och i allmänna ordningsstadgan är nuvarande
rättsläge det att någon åldersgräns för bevistande av pornografisk föreställning
inte föreligger och att den som anordnar sådan föreställning i allmänhet
inte står straffrättsligt ansvar för att ungdom bevistar föreställningen
(jfr prop. 1970:125 s. 40 f och 74 f). Om behov av åldersgräns i något fall
skulle föreligga kan polisstyrelse i tillståndsärendet meddela föreskrift härom
(jfr prop. 1973:115 s. 109) och ett åsidosättande av sådan föreskrift kan
självfallet medföra påföljd för anordnaren av föreställningen. Av det sagda
följer att inte heller ansvar för medverkan till något allmänt brott och ej
heller självständigt gärningsmannaansvar för sådant brott kan ifrågakomma
för den som låter ungdom bevista - ej medverka i - en i och för sig tilllåten
pornografisk föreställning.

331

När det gäller en lärare, som låter elever bevista en pornografisk föreställning
som ett led i undervisningen, kan således ansvar för allmänt brott
ej förekomma.

Klaganden har ifrågasatt en tillämpning av straffstadgandet i 16 kap.

11 § brottsbalken om otillåtet förfarande med pornografisk bild på vad som
förekommit. Om därvid avsågs förfarandet att vid redovisningen av grupparbetet
låta pornografiska tidningar gå runt bland dem som var närvarande
i klassrummet kan sägas (jfr prop. 1970:125 s. 72 och 79 f) att det av klaganden
åberopade stadgandet inte torde vara tillämpligt. Som skolöverstyrelsen
anfört är stadgandets rekvisit inte uppfyllda. Detsamma gäller f. ö.
också stadgandet i 16 kap. 12 § brottsbalken om brottet förledande av ungdom.
som avser straffansvar för den som bland barn eller ungdom sprider
skrift eller bild, som genom sitt innehåll kan verka förråande eller eljest
medföra allvarlig fara för de ungas sedliga fostran. Det påtalade förfarandet
att låta de pornografiska skrifterna gå runt bland eleverna i klassrummet
i syfte att exemplifiera det som undervisningen rörde kan således enligt
min bedömning ej anses innebära sådant spridande som lagrummet avser
(jfr prop. 1948: 230 s. 165 och 1962:10 s. 236 ff) och straffansvar enligt
lagrummet kan redan på grund härav inte ifrågakomma. Lagrummet kan
däremot vara tillämpligt i andra fall, när distribution sker av pornografiska
tidskrifter till ungdom. Skolöverstyrelsens yttrande att pornografiska tidskrifter
fritt kan köpas och distribueras och att ungdom alltså inte kan
skyddas mot påverkan från sådana är således inte uttömmande. Även om
t. ex. ett inköp av en sådan ung person över en försäljningsdisk inte föranleder
straff för säljaren, är det nämligen förbjudet t. ex. att i närheten av en
skola yrkesmässigt eller mera planenligt distribuera pornografiska skrifter.
Lagrummet avser att träffa framför allt förfaranden, där ungdomen inte
själv initierar spridningen utan där kommersiella intressen styr denna.
Lagrummet har tillkommit i anslutning till ett undantagande i tryckfrihetsförordningen
från envars rätt att sprida tryckt skrift och straffansvar kräver
att spridning ägt rum. Det är dock uppenbart att skälen för stadgandet
inte kan ses blott ur tryckfrihetsrättslig aspekt såsom ett med straffansvar
sanktionerat undantag från den tryckfrihetsrättsliga huvudregeln om
nämnda rätt. Stadgandet, som tillkom genom brottsbalkens införande, uttrycker
fastmera lagstiftarens värdering att ungdom och barn skall skyddas
mot vad som kan verka förråande eller eljest medföra den allvarliga fara
som lagrummet anger. Även om kriminaliseringen i brottsbalken inte gått
vidare än som detta och föregående lagrum anger, är därmed inte givet att
förfaranden, som kan medföra sådana resultat som lagrummen avser att
förhindra men som faller utanför lagrummen, skulle kunna anses invändningsfria.

Med det sagda vill jag ge uttryck för att en myndighet, som har att ta
ställning till lämpligheten av ett förfarande där pornografisk framställning
förekommer, inte kan undgå att också beakta de allmänna överväganden

332

som lagstiftaren haft vid den, låt vara begränsade, kriminaliseringen av sådan
framställning i 16 kap. 11 och 12 §§ brottsbalken.

Frågan om lämpligheten av vad som förekommit i det påtalade fallet borde
således enligt min mening besvaras inte enbart utifrån skolförordningen
och gällande läroplan, utan också med beaktande av lagstiftarens allmänna
inställning till förfaranden som kan angripa skyddet för barn och ungdom.
Det är uppenbart att en läroplans allmänna inriktning måste läsas under sådant
hänsynstagande.

Skolstyrelsen i Järfälla kommun har som sin mening anfört att valet av
arbetsområdet "erotiska minoriteter” inom ämnet socialkunskap inte strider
mot några bestämmelser och anvisningar för gymnasieskolan samt att
planeringen och genomförandet av arbetsuppgiften varit föredömlig och
helt i linje med läroplanens intentioner. Skolöverstyrelsen har på anförda
skäl förklarat sig helt biträda skolstyrelsens mening.

I bedömningsfrågan om lämpligheten av undervisningen i det påtalade
fallet finns enligt min mening utrymme för olika värderingar. Med beaktande
av de begränsningar som i olika hänseenden angivits för bedrivande av
sådan undervisning, t. ex. att eleverna lämnat sitt samtycke och föräldrarna
underrättats, kan jag inte anse att den av skolmyndigheterna hävdade
uppfattningen saknar skäl. Vidare uttalanden vid sidan av skolmyndigheternas
egna bedömningar finner jag mig då inte böra göra och någon anledning
till ingripande från min sida förekommer inte.

Förvägrad upplåtelse av gymnasieskolas tryckeriresurser för framställning
av skoltidning med ifrågasatt pornografiskt innehåll

I en den 8 oktober 1975 till JO inkommen skrivelse anförde fyra skolelever
- av vilka en uppgav sig vara redaktör och de övriga medarbetare - i
huvudsak följande. Under tre års tid hade eleverna vid Stagneliusskolan —
gymnasieskola i Kalmar - fått utge elevtidningen IQ, i vilken alla elever
haft rätt att skriva. Redaktionens enda uppgift hade varit att sammanställa
och renskri va materialet. För framställningen av tidningen hade redaktionen
fått begagna skolans maskinella utrustning. Vid slutet av vårterminen
1975 hade emellertid skolans kollegium beslutat att dra in anslagen för
tryckningen av tidningen, vilket beslut gått vidare till skolstyrelsen för
slutligt avgörande. Skolstyrelsen hade återremitterat frågan till samarbetsnämnden
vid skolan, vilken ännu ej tagit ställning. När höstens första nummer
hade lämnats in för tryckning, granskade rektorn en del av innehållet
innan det trycktes och släpptes ut till eleverna. Han försökte stoppa tidningen
eftersom han ansåg att omslagsbilden var sedlighetssårande och

333

oanständig. Klagandena uppgav vidare att de mot bakgrund av det inträffade
ringt till en skolinspektör vid länsskolnämnden och påpekat att någon
förhandsgranskning av skoltidning enligt läroplanen för gymnasieskolan
inte fick förekomma. Skolinspektören hade svarat att det inte var fråga om
rätt eller fel utan om omdöme och sunt förnuft, att det inte spelade någon
roll vad som stod i läroplanen och att de inte fick något stöd ”härifrån”.
Klagandena förklarade att de var medvetna om att skoltidningar inte lydde
under tryckfrihetsförordningen. De ifrågasatte om rektorns och skolinspektörens
förfaringssätt stod i överensstämmelse med den åsiktsfrihet
som enligt deras mening borde tillkomma eleverna.

Med anledning av klagomålen skedde remiss till länsskolnämnden i Kalmar
län för yttrande efter hörande av skolstyrelsen i Kalmar och rektor vid
Stagneliusskolan.

I anledning av remissen inkom yttranden av länsskolnämnden och, därtill
bifogat, yttranden till JO av skolstyrelsen och skolinspektören samt yttrande
till skolstyrelsen av t.f. rektorn vid Stagneliusskolan, Sigvard Olsson.

I sitt yttrande anförde Olsson, utöver kommentarer och frågor i anslutning
till ett bifogat utlåtande från kommunförbundet, bl. a. följande.

Elevkåren anhöll under vårterminen 1974 hos skolstyrelsen om ekonomiskt
bidrag för tryckning av elevtidningen IQ. Skolstyrelsen beslöt den 20
augusti 1974 efter att ha studerat några nummer av tidningen att ”bemyndiga
rektor vid Stagneliusskolan att överskrida sitt anslag för skrivmateriel
m. m. i den utsträckning som är nödvändig för att täcka de kostnader för
tidningen IQ som elevkåren ej kan klara”.

Vid kollegiesammanträde den 2 april 1975 redogjorde undertecknad för
de höga papperskostnader som uppstått på skolan och vädjade till lärama
om en viss återhållsamhet vad det gäller kopiering. Detta föranledde inlägg
om denna kopierings värde i förhållande till papperskostnaderna för elevtidningen
IQ. Kollegiet fattade beslut att sända ett exemplar av vaije nummer
av tidningen till skolstyrelsen med hänsyn till tidningens tvivelaktiga
värde.

I början av vecka 40 inlämnade redaktionen manuskript till IQ nr 2. Liksom
tidigare hade vaktmästaren för avsikt att kombinera utförandet av detta
arbete med övrigt inlämnat arbete från lärare, kansli och övrig personal.
Första sidan drogs upp i en upplaga på 1 100 ex. Lärare och elever, som hade
ärenden till vaktmästarexpeditionen, hade möjlighet att se denna sida.

Undertecknad uppsöktes på rektorsexpeditionen av en uppretad elev,
som undrade, om icke tidningen kunde stoppas. Jag svarade eleven, att sådana
befogenheter hade jag inte, då det i så fall skulle bli fråga om censur
av tidningen. Eleven råddes i stället att ta upp frågan med redaktionen.
Samma dag kontaktades undertecknad av lärare med en förfrågan om tidningen
inte kunde stoppas. Även här blev svaret, att någon censur inte fick
förekomma. Både från elev- och lärarhåll lät man förstå, att ev. åtgärder
mot tidningen kunde vara tänkbara, då tidningen kommit ut. Jag gjordes
därvid uppmärksam på att redaktionen i marginalen skrivit ”Red tar inget
som helst ansvar för illustrationen”.

För undertecknad uppstod därvid frågan vem som bär ansvaret för tid -

334

ningen vid ett ev. tryckfrihetsrättsligt åtal. Är det rektor, som ger vaktmästaren
order att trycka tidningen, eller skolstyrelsen, som bemyndigar rektor
att vara eleverna behjälplig vid tryckningen?

I detta läge kontaktades skoldirektören och bitr. skoldirektören vid skolstyrelsen
i Kalmar för rådfrågning. Båda var överens med undertecknad
om att någon censur icke fick förekomma. Undertecknad råddes att kontakta
stadssekreteraren vid stadskansliet i Kalmar kommun för att få undersökt
vem som är att anse som ansvarig utgivare för tidningen. Denna
kontakt togs i slutet av vecka 40. Då tidningsredaktionen fick vetskap om
att en utredning angående ansvarsfrågan gjordes, togs manuskriptet till tidningen
tillbaka.

Vid samtal med en redaktionsmedlem den 20 oktober ansåg denne, att
undertecknad icke givit order om att tidningen skulle stoppas utan endast
föranstaltat om en undersökning i ansvarsfrågan vad beträffar utgivningen.
Det är denne elev, som svarat för manuskriptets inlämning och återtagande.

Skolstyrelsen anförde följande i sitt yttrande.

Av rektors här bilagda yttrande jämte till detsamma hörande bilagor
framgår enligt skolstyrelsens mening att rektor icke företagit en sådan förhandsgranskning
mot vilken förbud stadgas i tryckfrihetsförordningen.
Rektor har tvärt om utgått från den principen att censur ej skulle få förekomma,
och denna inställning till sakfrågan verifieras av de kontakter han
haft med chefstjänstemännen på skoldirektionen i denna fråga. Vad som
tydligen inträffat är att elevtidningens redaktion i medvetande om att en utredning
i ansvarsfrågan skulle företas har tagit tillbaka redan inlämnat material
och att den nu i avvaktan på utredningens resultat och begärda åtgärder
av JO håller inne med materialet till tidningen. Om de klagande uppfattat
rektors åtgärd att föranstalta om en utredning som ett försök att stoppa
utgivningen har de felbedömt situationen. Rektors önskan att i det aktuella
läget utreda ansvarsförhållandena är högst motiverad och har skolstyrelsens
fulla stöd.

Skolstyrelsen vill i övrigt anföra, att styrelsen hittills understött elevtidningen
vid Stagneliusskolan på så sätt att den bemyndigat rektor att ur anslaget
för skrivmateriel m. m. tillhandahålla medel för att täcka de kostnader
för tidningen IQ som elevkåren ej själv kan klara.

En underförstådd förutsättning för att utgivningen av en elevtidning på
detta sätt skall understödjas och prioriteras är att verksamheten förutom
att präglas av kravet på det tryckta ordets frihet också i fråga om innehåll
och redigering fyller de krav Lgy ställer och formulerar så: ’ ’På den som
arbetar med skoltidningar ställs därför starka krav på ansvar inför det
skrivna och tryckta ordet och verksamheten ligger sålunda helt i linje med
skolans personlighetsutvecklande uppgifter för övrigt.” Skolstyrelsen finner
det tveksamt om de postulerade kraven i det aktuella fallet har fyllts av
dem som redigerat IQ. Styrelsen kan inte förbise det förhållandet att utgivandet
av denna elevtidning sker inom ramen för ett anslag som avser att
tillgodose undervisning och personlighetsutveckling. Skulle elevtidningsverksamhetens
inriktning och resultat alltför starkt ifrågasättas kommer
skolstyrelsen att förbehålla sig rätten att lägga större vikt vid andra aktiviteter
av undervisande och personlighetsutvecklande natur.

Sammanfattningsvis vill skolstyrelsen uttala att den har full förståelse

335

för de av rektor vidtagna åtgärderna, vilka enbart syftar till att klarlägga ett
ansvarsförhållande och sålunda enligt styrelsens mening ej ens oavsiktligt
kan kränka vare sig tryckfriheten eller elevernas åsiktsfrihet.

Länsskolnämnden anförde följande.

Av rektors utförliga yttrande i ärendet framgår att denne till följd av en i
manuskriptet till det aktuella numret av elevtidningen intagen pornografisk
bild, som väckt anstöt bland lärare, vissa elever och föräldrar, föranstaltat
om en utredning för att klarlägga det tryckfrihetsrättsliga ansvaret, då det
gäller utgivandet av elevtidningar. I anledning av denna utredning togs manuskriptet
till tidningen tillbaka av tidningsredaktionen.

Rektors åtgärd att försöka utreda frågan om elevtidningens rättsliga
ställning ur tryckfrihetssynpunkt måste enligt länsskolnämndens uppfattning
i det aktuella fallet vara mer än väl motiverad och icke innebära något
intrång i ”den åsiktsfrihet som borde tillkomma eleverna”.

Skolinspektören har i sitt yttrande redovisat innehållet i det telefonsamtal,
som utväxlats mellan honom och en av anmälarna. Innehållet i detta
telefonsamtal föranleder inget uttalande från länsskolnämndens sida.

Utredningen i ärendet om skoltidningen IQ vid Stagneliusskolan i Kalmar
visar med all tydlighet att utgivandet av skoltidningar inrymmer en rad
problem och att oklarhet råder hur myndigheter, skolledning, lärare och
elever skall bete sig, när tveksamhet uppstår angående skoltidningsverksamheten.

I läroplan för gymnasieskolan Lgy 70 Allmän del, under Allmänna anvisningar
och kapitlet Samverkan uttalas bl. a. följande:

”Skoltidningsverksamhet i övrigt.”

Dessa anvisningar är allmänt hållna rekommendationer från skolöverstyrelsen
och ger i det konkreta fallet föga ledning för skolmyndigheternas
handlande.

Tryckfrihetsförordningens bestämmelser - i den mån de är tillämpliga
på elevtidningar - kan tolkas på olika sätt som framgår icke minst av kommunförbundets
yttrande till Kalmar kommun i detta ärende.

Då länsskolnämnden förmodar, att bifogade bidrag till skoltidningsfloran
icke är unikt och att flera skolledare än de vid Stagneliusskolan i Kalmar
känner osäkerhet inför ärenden av sådant slag, hemställer länsskolnämnden
att Justitieombudsmannen hos utbildningsdepartementet och
skolöverstyrelsen aktualiserar frågan om konkreta och allsidiga anvisningar
för skoltidningar. Länsskolnämnden vill vidare framhålla att dessa anvisningar
bör utformas på så sätt att ansvaret för innehållet i elevtidningarna
klarlägges. I dagens läge betraktas skolledningen - rektor och studierektor
- av såväl föräldrar som en bredare allmänhet som ansvarig för
elevtidningamas innehåll, trots att skolledningen har mycket små - om
ens några — möjligheter att öva inflytande på nämnda innehåll.

Upplysningsvis kan meddelas att skolstyrelsen i Kalmar ännu icke tagit
ställning till kollegiets framställning 1975-06-04 om att skolstyrelsen i fortsättningen
icke måtte lämna bidrag till tryckningskostnaderna för elevtidningen.

Klagandena bereddes tillfälle att avge påminnelser och inkom med yttrande
jämte bilagor. I yttrandet anfördes att rektor stoppat tryckningen.

336

Bland bilagorna ingick, förutom olika skrivelser med påståenden om innebörden
av gällande rätt avseende det inträffade, en kopia av en skrivelse
från den elev, som enligt vad Olsson uppgav i sitt yttrande inlämnat och
återtagit ifrågavarande manuskript. I den skrivelsen, som var ställd till
elevpressens samarbetsorganisation, anfördes bl. a. följande.

Vaktmästaren som skulle handha tryckningen ifrågasatte emellertid inför
rektor om det var hans sak att trycka en sådan publikation där omslaget
hade en sådan form som kunde verka ”sedlighetssårande”. Rektorn beslutade
att man skulle uppskjuta tryckningen till dess att direktiv anlänt från
skolstyrelsen om hur man skulle handla. När eleverna fick besked om detta,
tog tidningsredaktionen tillbaka sitt manuskript.

Vid ärendets avgörande den 23 augusti 1976 anförde JO Ekberg.

Det är svårt att på grundval av klagomålen och avgivna yttranden bilda
sig en alldeles bestämd uppfattning om vad som förekommit.

Enligt Olssons yttrande skulle ej mera ha förekommit än att eleverna
drog tillbaka inlämnat material, sedan Olsson beslutat att företa utredning
om ansvarsförhållandena. Skedde tillbakadragandet av materialet fullt frivilligt
utan påverkan av rektorns åtgärd synes dennes förfarande inte vara
av beskaffenhet att föranleda något ställningstagande från JO:s sida, ty
själva befogenheten att företa utredning synes ej kunna ifrågasättas.

Klagomålen, avgivna påminnelser och även det material som åberopats i
skolmyndigheternas yttranden ger emellertid stöd för den bedömningen att
— även om något direkt tryckningsförbud ej meddelats - eleverna i allt fall
bibragts den uppfattningen av rektorns åtgärder att ytterligare tryckning
med tillhandahållande av skolans materiel ej tilläts, innan ansvarighetsförhållandena
prövats. Jag utgår i min prövning av klagomålen från att sakförhållandet
var det sistnämnda.

Fråga är då om rektor ägt att förfara på sådant sätt eller om hans förfarande
kan klandras.

I klagomålen och i yttranden har uppmärksamheten riktats på tryckfrihetsförordningens
regler om att myndighet inte äger företa någon förhandsgranskning
av tryckt skrift eller utfärda förbud mot eller hindra
tryckning (1 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen). Eftersom den aktuella
skoltidningen synes ha utförts i offset-tryck är det i och för sig riktigt att
denna, om den utgivits, skulle ha utgjort tryckt skrift i tryckfrihetsförordningens
mening, men det klandrade förfarandet att rektorn inte ställde skolans
tryckeriresurser till omedelbart förfogande är icke sådant att det omfattas
av tryckfrihetsförordningens berörda regler.

Vad saken i stället gäller är vilka begränsningar en skolstyrelse kan föreskriva
- direkt eller indirekt - för sitt stöd av en skoltidningsverksamhet
och vilka problem som kan uppstå på verkställighetsplanet beträffande
tolkningen av sådana begränsningsbeslut.

337

Bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen innefattar ingen allmän skyldighet
för myndighet eller annat allmänt organ att åt enskilda upplåta
tryckpress för framställning av tryckalster (jfr. prop. 1948: 230 s. 34).

Emellertid kan det ingå i myndighets uppgifter att bistå med tillhandahållande
av materiel för dylik framställning. Den uppgiften följer då inte av
tryckfrihetsförordningens bestämmelser utan av vad som gäller beträffande
myndighetens verksamhet. I fråga om upplåtande av materiel för framställning
av elevtidning är det uppenbart att ett beslut härom måste få fattas
med beaktande av många olika faktorer, däribland - förutom att beslutet
anses kommunalekonomiskt motiverat och kommunalrättsligt befogat
— att verksamheten ligger inom ramen för pedagogiska målsättningar och
att ordningen vid en skola inte äventyras.

När det gäller framställning av en elevtidning på gymnasienivå har i läroplan
för gymnasiet (Lgy 70), allmänna delen, lämnats bl. a. följande anvisningar.

Skoltidningsverksamhet kan innebära en från många synpunkter värdefull
fritidssysselsättning och bör uppmuntras av skolan på lämpligt sätt. En
skoltidning är ofta en effektiv väg för opinionsbildning och kan därigenom
verksamt bidra till debatten om skolan.

Någon förhandsgranskning av skoltidningar får inte förekomma. Principen
om det tryckta ordets frihet gäller också i skolan. På den som arbetar
med skoltidningar ställs därför starka krav på ansvar inför det skrivna och
tryckta ordet och verksamheten ligger sålunda helt i linje med skolans personlighetsutvecklande
uppgifter i övrigt.

Ett lämpligt sätt att uppmuntra skoltidningsverksamhet kan vara att skolan
ställer sådan materiel till förfogande för eleverna, som är nödvändig för
framställning av tidningen.

Skolstyrelsens i Kalmar beslut den 20 augusti 1974 - att på begäran av
redaktionen för tidningen om ekonomiskt bidrag bemyndiga rektor vid
Stagneliusskolan att överskrida sitt anslag för skrivmateriel m. m. i den utsträckning
som var nödvändig för att täcka de kostnader för tidningen IQ
som elevkåren ej själv kunde klara - får anses ligga i linje med läroplanens
intentioner om främjande av skoltidningsverksamhet.

Även om skolstyrelsens beslut inte direkt angav under vilka förutsättningar
medgivandet för rektorn gällde, är det uppenbart att beslutet inte
kunde anses ha avsett vilken framställning av elevtidningen som helst. Sålunda
borde det utan vidare kunna anses att medgivandet inte omfattade
tryckalster, vars spridande är kriminaliserat i brottsbalken (jfr 16 kap. 12 §
brottsbalken om straffansvar för förledande av ungdom avseende den som
bland barn eller ungdom sprider skrift eller bild, som genom sitt innehåll
kan verka förråande eller eljest medföra allvarlig fara för de ungas sedliga
fostran), eller vars innehåll skulle stå i så flagrant strid mot de pedagogiska
mål som skollagen och gällande läroplan uttrycker att ordningen i skolan
kunde anses äventyrad (jfr JO:s ämbetsberättelse 1970 s. 297 ff och även

22 Riksdagen 1977178. 2 sami. Nr 1

338

prop. 1948:230 s. lil). En motsatt innebörd av medgivandet hade krävt
stöd i något uttalande av skolstyrelsen. Någon som helst anledning till antagande
att skolstyrelsens beslut haft sistnämnda innebörd föreligger inte.
Vid verkställigheten av skolstyrelsens beslut har rektor således haft att tolka
innebörden av beslutet utifrån den rätt självklara utgångspunkten att
skolstyrelsen inte främjade kriminaliserade gärningar eller verksamhet
som äventyrade ordningen i skolan.

Såsom länsskolnämnden anfört och kommunförbundet beskrivit i den
utredning, som rektorn berört i sitt yttrande till skolstyrelsen, synes rektorns
åtgärder ha föranletts av en illustration, som bedömdes vara pornografisk.
Även om det, vilket ej torde vara min uppgift, skulle kunna diskuteras
huruvida ordet pornografisk verkligen var det rätta ordet för beskrivningen
av den ytterligt smaklösa och obscena illustrationen, är det dock
uppenbart att skolstyrelsens bemyndigande den 20 augusti 1974 inte rimligen
avsåg att omfatta framställningar av dylika illustrationer. Någon erinran
kan således enligt min mening inte göras mot att rektorn inte ställde
skolans tryckeriresurser till förfogande för framställning av elevtidningen
med dylikt innehåll.

Klagomålen mot skolinspektören, vilka tycks grundade på klagandenas
egen uppfattning om innebörden av tryckfriheten och uttalanden därom i
läroplanen för gymnasieskolan, ger inte anledning till någon åtgärd från
min sida.

Länsskolnämndens hemställan att JO hos utbildningsdepartementet och
skolöverstyrelsen skulle aktualisera fråga om konkreta och allsidiga anvisningar
för skoltidningar finner jag ej skäl att tillmötesgå i vidare mån än att
jag för kännedom översänder ett exemplar av detta beslut till skolöverstyrelsen.

Jag finner inte heller skäl att ingå på prövning av de frågor i övrigt som
upptagits i yttrandena över klagomålen.

Felaktigt förfarande av rektor att omhänderta stencilerat material,
som framställts av en lärare för undervisning på mellanstadiet i
grundskolan

I klagomål begärdes att JO skulle utreda om rektor Nils Rådström vid
Stureskolan i Hedemora förfarit felaktigt genom att ”beslägta” ett av en
lärare vid skolan framställt ”bredvidläsningsmateriel”.

Samtidiga remisser i ärendet skedde till Rådström, skoldirektören Stig
Almstedt och till skolstyrelsen i Hedemora kommun.

Ifrågavarande stene ilerade handling var, jämte andra handlingar, bifogad
Rådströms yttrande. Handlingen, som omfattade sju sidor, innehöll

339

teckningar och handskriven text. Texten började på första sidan med följande
ord. ”De STORA BOLAGEN och de STORA BANKERNAjobbade
alltmer tillsammans och hjälpte varann att bli STÖRRE och STÖRRE och
STÖRRE (Särskilt i USA och Tyskland) och de har såna fantastiskt högeffektiva
massutsprutande jättefabriker att de kan tillverka så enastående
oöverskådligt jättemycket VAROR att..

1 avgivet yttrande anförde Rådström att han den 8 september 1975, då
han befann sig på väg till annan ort, av ett ombud för en förälder fått ett exemplar
av den stencilerade handlingen med uppgift att den skulle komma
att användas i undervisningen i klass 5 B. Han tog del av dess innehåll, blev
betänksam över framställningssättet och konfererade därför med några
kolleger och en skolinspektör. Dessa var eniga om att stencilen var olämplig
att använda i undervisning på mellanstadiet. Den 12 september 1975 besökte
han Stureskolan. Dessförinnan hade ett par lärare påpekat för honom
att en bunt av de stencilerade handlingarna låg på bordet i lärarrummet.
Innehållet hade, uppgav Rådström, blivit uppmärksammat och läst
samt vållat oro och irritation. För att inte vålla ännu mera uppmärksamhet
hade han tillfälligt tagit hand om stencilbunten. Efter kontakt med läromedelscentralen
hade han fått besked om att mångfaldigandet av stencilen beställts
av klassläraren i klass 6 B, Magnus Edvardson. Detta bekräftades
vid samtal med denne den 15 september. Edvardson uppgav att stencilen
beställts av honom för att användas i undervisningen ett stycke längre fram
på terminen. Edvardsons tvärsäkerhet om hur rätt han hade att som lärare
använda vilka läromedel som helst och hur fel det var att Rådström sökte
hindra honom, övertygade Rådström om det riktiga i att tills vidare tå hand
om stencilen. Edvardson råddes att, om han trots Rådströms anvisning
önskade använda materialet, göra framställning till skolstyrelsen. Rådströms
förhoppning var att Edvardson, som uppgav att han inte rådgjort
med sina kolleger, skulle inse — efter några dagars eftertanke och ny överläggning
dem emellan - att stencilen inte borde användas. Den tillgodosåg
inte objektivitetskravet, enär den, åtminstone från början, utgjorde enda
komplettering till det av skolstyrelsen antagna huvudläromedlet i ämnet
och dess lämplighet kunde ifrågasättas med hänsyn till elevernas åldersstadium,
där förmågan till kritiskt tänkande var outvecklad. Språket var onyanserat
och vulgärt. Bilderna i stencilen motsvarade inte läroplanens krav.
Till stöd för sina åtgöranden åberopade Rådström, förutom innehållet i gällande
läroplan, bestämmelserna i 12 kap. 7-9 §§ skolförordningen om rektors
åligganden.

Almstedt hänförde sig i sitt yttrande, efter en kronologisk redogörelse av
vad som förevarit i frågan om stencilerna, till bestämmelserna i 2 kap. 27 §,
5 kap. 13 §, 11 kap. 6-9 §§ och 12 kap. 7-9 §§ skolförordningen, i 1 kap.
1 § och 2 kap. 9§ skollagen samt i läroplanen för grundskolan (Lgr 69) s.
16, 41—42, 81 och 107. Han menade på anförda skäl att stencilerna inte var
lämpliga för avsedd undervisning.

340

Beträffande stencilemas vidare öden uppgav Almstedt att kvarvarande
exemplar av stencilema återlämnats till Edvardson, sedan skolstyrelsen
fattat beslut att förklara undervisningsmaterialet icke lämpligt.

Med anledning av remissen till skolstyrelsen med begäran om yttrande
inkom från skolstyrelsen utdrag ur skolstyrelsens sammanträdesprotokoll
den 20 oktober 1975, § 289, jämte 3 bilagor till protokollet samt skolstyrelsens
akt i ärendet.

Enligt protokollet beslutade skolstyrelsen dels med 5 röster mot 4 att undervisningsmaterialet
skulle förklaras icke lämpligt, dels med 5 röster mot
4 att uttala att Rådström överträtt sina befogenheter, dels ock enhälligt att
protokollet skulle utgöra skolstyrelsens yttrande till JO. Skriftliga reservationer
avgavs och Almstedt fogade ett särskilt yttrande till protokollet.

Härefter anmodades skolöverstyrelsen att avge yttrande till JO. Skolöverstyrelsen
anförde i huvudsak följande.

Rektors ingripande

Av handlingarna i ärendet framgår att stencilerna tillhörde Edvardsson.
Vidare framgår att Edvardsson ännu inte använt dem i sin undervisning,
varken vid det tillfälle då de först omhändertogs av rektor eller vid tiden
för samtalet mellan rektor och honom 1975-09-15, då rektor omhändertog
stencilen tills vidare.

SÖ finnér att Edvardsson inte tagit stencilen i bruk för sin undervisning.

Av handlingarna framgår vidare, att stencilen vållat oro och irritation i
lärarrummet. För att undvika att den skulle vålla än mer uppmärksamhet
hade rektor tillfälligt omhändertagit den, då han inte visste vem den tillhörde.
SÖ finner inte att någon erinran bör riktas mot ett sådant förfaringssätt.
Det hade emellertid varit lämpligt att rektor så snart som det varit möjligt
för honom tagit reda på vem stencilen tillhörde för att återställa den till
ägaren. SÖ vill i detta sammanhang också peka på de möjligheter som förelegat
att enligt 3 kap 10 § skolförordningen diskutera frågan om läromedels
användning i ämneskonferensen.

Stencilens lämplighet

Det är uppenbart att innehållet i stencilen ”De stora bolagen och de
stora bankerna” är ensidigt och starkt ideologiskt präglat.

Om ett sådant material används i undervisningen måste beskrivningen
av fakta kompletteras och eventuellt korrigeras. Vidare måste i omedelbar
anslutning till användande av ett så ensidigt material som det här är fråga
om, värderingar med annan ideologisk inriktning presenteras.

I frågan om det aktuella materialets lämplighet vill SÖ dock understryka
följande. För att eleverna skall kunna sätta sig in i komplicerade förhållanden,
som rör t. ex. näringsliv och arbetsmarknad, bör krav ställas på väl
tillrättalagda läromedel. Serier av den typ som förekommer i stencilen ”De
stora bolagen och de stora bankerna” är en form, som kan ha pedagogiska
fördelar. Sådana serier måste emellertid då självfallet till innehåll och utformning
svara mot krav, som kan ställas med utgångspunkt i läroplanens
mål och riktlinjer.

Skolan får i sin undervisning inte väja för kontroversiella frågor, som utgör
en naturlig del av dagens samhälle. Skolan måste emellertid sträva ef -

341

ter att presentera och diskutera dessa frågor objektivt och på ett sådant
sätt att elevernas kritiska förmåga utvecklas. I det aktuella stencilmaterialet
saknas helt inslag i form av diskussionsfrågor eller annat, som kan ge
eleverna sådana möjligheter. Härigenom kommer mycket stora krav att
ställas på läraren, när det gäller att skapa sådana möjligheter för eleverna.
Dessa krav förstärks ytterligare genom att stencilmaterialet förmedlar information
om mycket komplicerade begrepp och förhållanden.

Enligt läroplanens mål för undervisningen i svenska bör elevernas ”sinne
för språket” odlas. Undervisningen bör vidare väcka elevernas ”intresse
för sitt eget språk och lust att vårda det” (Lgr 69 s. 128). Detta ställer
vissa krav på de läromedel som kommer till användning. Självfallet kan
skolan inte helt utestänga svordomar och liknande uttryck, eftersom sådana
faktiskt förekommer och används i det talade och skrivna språket. Skolan
måste emellertid iaktta återhållsamhet på den punkten med hänsyn till
sin uppgift att stimulera eleverna att vårda språket. Det språk, som används
i det aktuella stencilmaterialet, kan under inga förhållanden anses
bidra till att nå skolans mål på denna punkt.

Av det ovan anförda framgår, att SÖ finnér stencilmaterialet ”De stora
bolagen och de stora bankerna” ha påtagliga brister, vilka rör såväl sättet
att förmedla komplicerade begrepp och förhållanden som den språkliga utformningen.
Dessa brister är så påtagliga att de skulle ge även en erfaren
lärare avsevärda svårigheter att i en undervisning, vari materialet ingår,
bedriva denna i rimlig överensstämmelse med skolans mål.

Härefter begärdes förklaring från Edvardson om denne ville yttra sig i
ärendet, främst om samtalet den 15 september 1975 mellan honom och
Rådström. Med anledning härav inkom en skrivelse jämte bilagor från Edvardson.
Han uppgav beträffande samtalet med Rådström att detta hade
utgjorts av en ganska häftig diskussion om innehållet i den stencilerade
handlingen och att han gjort en del försök att förklara för Rådström hur
han tänkt att använda den. Edvardson hade härvid hänvisat till en del material
som redan låg färdigt i klassrummet och i övrigt till sina intentioner
att i allmänhet ta fram så mycket källmaterial och synpunkter som möjligt
för att belysa ett utvalt skeende eller en historisk etapp. Undervisningen
skulle ha ägt rum först i slutet av terminen och han hade därför inte kunnat
i detalj redovisa hur han skulle gå tillväga. Han hade delgivit Rådström sin
allmänna inställning till hur man borde arbeta med material utifrån olika
värderingar och ståndpunkter och hade hänvisat till det, som han redan
haft klart. ”Historieboken”, varur den stencilerade handlingen utgjorde
utdrag, kom till användning i många skolor i landet och den rekommenderades
som bredvidläsningslitteratur i läroboken Vi och vår värld (en i centrala
läromedelsregistret registrerad lärobok).

JO Ekberg anförde följande vid ärendets avgörande den 19 januari 1977.

1 5 kap. 13 § skolförordningen ges bestämmelser om antagande av läromedel.
Sålunda stadgas att läromedel antages av skolstyrelsen, men att lä -

342

rare dock har rätt att själv framställa läromedel som behövs till komplettering
av de läromedel som Skolstyrelsen antagit.

En lärare kan på olika sätt komplettera ett antaget läromedel, först och
främst naturligtvis genom den muntliga undervisningen men också genom
att framställa och begagna skrivet eller tryckt material, bredvidläsningsmaterial.
En bedömning av dylika kompletterande läromedel kan svårligen
företas självständigt utan utredning om vad undervisningen i övrigt går ut
på. Först då går det att se t. ex. om ett dylikt läromedels innehåll, som eljest
kan uppfattas vara ensidigt och språkligt primitivt, uppvägs av en god
undervisning, som förmedlar bl. a. de krav på objektivitet och saklighet
som förutsätts i läroplan.

När det gäller samhällsorienterande ämnen, i vilka tillåtna centrala läromedel
skall undergå särskild granskning av skolöverstyrelsens läromedelsnämnd
som förutsättning för registrering, är det uppenbart att det krävs
stor undervisningsskicklighet av en lärare som väljer att själv framställa
kompletterande läromedel. Det krävs naturligtvis också att dylik undervisning
utövas på ett åldersstadium, där eleverna är mottagliga för undervisningsmetoden
och innehållet i undervisningen.

I fråga om undervisningens utövande har rektor den omedelbara tillsynen
och kan därvid, om så erfordras, använda sig av de befogenheter som i
ett givet fall främst skolförordningen medger.

Rådströms åtgärd att omhänderta de i lärarrummet utlagda stencilerade
handlingarna har främst förklarats med att Rådström velat undvika att ytterligare
oro och irritation uppstod hos de lärare som tog del av innehållet i
handlingarna och med att han ej visste vem dessa tillhörde. Det måste enligt
min mening, särskilt med den information Rådström tidigare hade fått,
ha framstått som uppenbart för honom att handlingarna skulle komma att
disponeras av någon lärare i undervisningssammanhang. På grund härav
och då det inte kan anses ankomma på en rektor att ingripa mot att vuxna
personer får tillgång till dylika handlingar, kan jag ej finna att det åberopade
skälet utgjort godtagbar grund för omhändertagandet.

Emellertid talar mycket, framför allt Rådströms beskrivna reaktion då
han först tog del av stencilmaterialet, för att det egentliga skälet för omhändertagandet
var att han bedömde handlingarnas innehåll som olämpligt.

Såsom framgår av skolöverstyrelsens yttrande fanns det i och för sig fog
för uppfattningen att stencilmaterialet hade påtagliga brister. Rådström hade
dock, för att kunna rättvist bedöma om stencilmaterialet var lämpligt
för undervisningsändamål och om han hade anledning att handla i saken,
behövt underrätta sig om på vad sätt materialet skulle komma att begagnas
i undervisningen. Rådström vidtog emellertid ej någon sådan åtgärd
för att skaffa sig information om den tillämnade undervisningen. Även om
omhändertagandet grundat sig på Rådströms bedömning av handlingarnas
innehåll, måste det således anses som felaktigt.

343

Om Rådström vid tillfället önskat komma i kontakt med den som låtit
placera handlingarna i lärarrummet för att med denne dryfta frågor om undervisningens
genomförande, synes detta ha kunnat genomföras utan att
handlingarna omhändertogs. En lämplig åtgärd torde ha varit att helt enkelt
fästa ett meddelande på handlingarna, men låta dessa ligga kvar där de
placerats.

Vad så gäller förfarandet att låta omhändertagandet bestå framgår att
Rådström och Edvardson haft ett samtal om stencilmaterialet. Självfallet
är det svårt att nu i efterhand utröna exakt vad som förekom vid detta.
Rådströms och Edvardsons yttranden hit tyder på att motsättningarna i deras
uppfattning kom till klart uttryck. Som framgår av skolöverstyrelsens
yttrande medförde stencilmaterialets innehåll i olika hänseenden att mycket
stora krav behövde ställas på en lärare avseende hans undervisning så
att denna kunde bedrivas i rimlig överensstämmelse med skolans mål. Det
är uppenbart att Rådström, sedan han uppmärksammats på handlingarna,
inte saknade skäl att med Edvardson dryfta hur denne avsåg att bedriva sin
undervisning med användande av stencilmaterialet. Enligt 12 kap. 8 § skolförordningen
skall rektor sålunda främja pedagogiska försök, tillse att
mindre erfarna lärare får handledning, samråda med lärare om de förhållanden
han iakttagit samt lämna råd och anvisningar.

Ett ingripande i form av omhändertagande av undervisningsmaterial eller
liknande förfarande som berövar läraren faktisk möjlighet att bedriva
undervisning kan emellertid inte, såsom i detta fall, komma i fråga när det
gäller en undervisningssituation som ligger i framtiden.

I skyldigheten enligt 12 kap. 7 § skolförordningen att tillse att verksamheten
i skola fortgår enligt gällande bestämmelser inryms sålunda inte någon
generell befogenhet för rektor att företa mera ingripande åtgärd än
som förhållandena kräver och han har självfallet härvid i första hand att söka
samråda och lämna råd och anvisningar.

Mot bakgrunden av vad jag nu uttalat kan jag inte finna att det förelegat
godtagbara skäl för Rådström att låta det oriktigt företagna omhändertagandet
bestå.

Jag finner således att Rådström handlat felaktigt genom förfarandet att
omhänderta stencilmaterialet och att under rådande förhållanden låta omhändertagandet
bestå. Det inträffade är inte av beskaffenhet att föranleda
till någon ytterligare åtgärd från min sida.

344

Ansvaret för tillsyn över elever på skolgård omfattar också tid före
och efter själva skoldagen

En dag under hösten 1975 strax före första lektionens början fördes en
lastbil tillhörig en kommuns fastighetskontor på en skolgård i kommunen.
Lastbilschaufförens uppgift var att fylla gropar på skolgården med stenmjöl
och makadam. När bilen flyttades från ett arbetsställe på skolgården
till ett annat försökte en nioårig skolpojke ta sig upp på bilens flak. Pojken
föll ner under bilens högra bakhjul och avled till följd av de skador han
ådrog sig när bilen körde över hans kropp. Polisutredning företogs. Något
åtal väcktes inte mot chauffören eller annan.

I saken anfördes klagomål hos JO.

Yttranden inhämtades från skolstyrelsen i kommunen och från skolöverstyrelsen
samt från statens trafiksäkerhetsverk.

Skolstyrelsen anförde bl. a. att det i skolöverstyrelsens skriftserie nr 20,
Skolbyggnader (Tomtens planering, § 16), erinrades om att motorfordonstrafik
över lekplaner icke fick förekomma under skoltid. Genom anslag eller
på annat lämpligt sätt skulle klart anges var trafik med motorfordon fick
förekomma inom skolans område och var motorfordonstrafik icke fick
förekomma. Med skoltid (skoldag) avsågs tiden mellan den dagliga undervisningstidens
böljan och slut. Förläggningen av den dagliga undervisningstiden
bestämdes av skolstyrelsen. För kommunens del var det tiden
08.00—15.30, på mindre skolor slutade skoldagen oftast en timme tidigare.
Enligt skolförordningen hade skolstyrelsen ansvaret för eleverna under
skoldagen. I lärares åligganden ingick enligt 14 kap. 10 § att vaka över elevernas
uppförande och ordning under lektioner, raster och i övrigt när eleverna
stod under skolans omedelbara tillsyn, som medverkan i skolans friluftsverksamhet.
Vad som menades med raster reglerades i 5 kap. 29 §.
Där talades om korta raster mellan lektioner och arbetspass men även om
längre måltidsraster. Vid kommunens skolor beordrades lärare i enlighet
med skolförordningen att utöva tillsyn under raster genom ett av rektor eller
tillsynslärare fastställt vaktschema. Den aktuella olyckan inträffade
strax före skoldagens början i samband med anbringandet av ytterligare
lekanordningar på skolgården, ett krav som föräldraföreningen hade ställt.

Skolöverstyrelsen yttrade bl. a. följande.

Enligt 9 § skollagen åvilar det skolstyrelsen att tillse att verksamheten
vid skolorna fortgår enligt gällande föreskrifter.

1 5 kap. 26 § skolförordningen föreskrivs omfattningen av den dagliga
undervisningstiden. Begreppen skoltid och skoldag förekommer dock inte i
skolförordningen.

Under den tid eleverna inställer sig till skolan för att fullgöra sin skolplikt
enligt 30 § skollagen får skolan anses ha skyldighet att utöva tillsyn
över eleverna. Det yttersta ansvaret härför åvilar skolstyrelsen enligt 9 §
skollagen. I 14 kap. 10 § skolförordningen stadgas om lärares skyldighet i

345

detta avseende. Där föreskrivs nämligen att det åligger lärare att vaka över
elevers uppförande och ordning under lektioner, raster och i övrigt när eleverna
står under skolans omedelbara tillsyn. Enligt normalinstruktion för
tillsynslärare 8 § p 2 har tillsynslärare att uppgöra erforderliga vaktscheman
för lärarens övervakning av elev.

Skolans skyldighet att utöva tillsyn över eleverna torde omfatta såväl
lektions- och rasttid som tid i omedelbar anslutning till elevernas skoldag.
Hur tillsynen skall utformas måste med nödvändighet vara en kommunal
ansvarsfråga. Utformningen är nämligen i hög grad beroende av bl. a. skolans
storlek och läge, elevernas ålder, rast- och lektionstider samt de lokala
resursmässiga förutsättningarna. Det statliga regelsystemet är mot denna
bakgrund begränsat.

Efter ny remiss till skolstyrelsen anförde denna bl. a. följande.

Överstyrelsen uppehåller sig också vid frågan huruvida skyldighet föreligger
för skolstyrelsen att ha tillsyn över eleverna på tid ”i omedelbar anslutning
till elevernas skoldag”. Om detta är överstyrelsen tydligen mycket
tveksam eftersom man två gånger i skrivelsen säger att skolan ”torde”
ha skyldighet att öva tillsyn även omedelbart före och efter den dagliga undervisningstiden.
Vid skolorna i kommunen, i första hand beträffande lågoch
mellanstadieskolorna, har vaktmästarna enligt gammal praxis uppsikt
över skola och skolgård före skoldagens början i samband med att de ser
över hela anläggningen. Vid skoldagens slut föreligger i allmänhet inte sådan
uppsikt eftersom eleverna då regelmässigt omedelbart lämnar skolanläggningen
med undantag för dem som är kvar i våra fritidshem. Här är det
personalen på dessa hem som har tillsyn över eleverna.

Statens trafiksäkerhetsverk yttrade bl. a. följande.

Även om beslut fattats om förbud mot ej tillåten trafik på skolgården
åligger det skolstyrelsen att tillse att kontroll sker av de transporter som
godtas och att säkerheten tillgodoses. Detta synsätt har tagit sig uttryck i
skolöverstyrelsens anvisningar.

För att säkerhetssynpunkterna skulle kunna tillgodoses i tillräcklig grad
hade enligt verkets mening behövts mer detaljerade bestämmelser och mer
bestämda åtgärder av den omfattning skolstyrelsen numera föranstaltat
om.

Vid ärendets avgörande den 27 april 1977 anförde JO Ekberg bl. a. följande.

Vad först gäller frågan om omfattningen av skolans tillsynsansvar för
eleverna föreskrivs i 14 kap. 10 § skolförordningen att det åligger lärare att
vaka över elevernas uppförande och ordning under lektioner, raster och i
övrigt, när eleverna står under skolans omedelbara tillsyn. Yttersta ansvaret
för elevernas tillsyn får anses åvila skolstyrelsen enligt 9§ skollagen.

Jag delar skolöverstyrelsens uppfattning, att skolans skyldighet att utöva
tillsyn över eleverna omfattar inte bara den egentliga schemabundna

346

skoltiden utan också viss tid före dagens första lektion och efter dagens
sista lektion. Hur vidsträckt denna tid skall anses vara kan inte anges generellt.
Här torde lokala förhållanden i huvudsak få bli utslagsgivande. Tiden
torde dock kunna vara ganska lång. Om exempelvis ett färdmedel med
skolbarn regelmässigt ankommer till skolan 15 minuter före den första lektionen
får skolan anses ha ansvar för barnens tillsyn under denna tid.

I förevarande ärende inträffade olyckan fem minuter före den första lektionens
början. Det är mot bakgrund av vad jag ovan anfört uppenbart att
det då ålåg skolan att ha tillsyn över de elever som uppehöll sig på skolgården.
Av utredningen i ärendet framgår inte exakt hur tillsynen var anordnad
vid olyckstillfället. Skolstyrelsen framhåller i sitt förnyade yttrande hit
att enligt gammal praxis vid skolorna i kommunen vaktmästarna har uppsikt
över skola och skolgård före skoldagens böljan i samband med att de
ser över hela anläggningen. Denna ordning synes ha fungerat dåligt vid
olyckstillfället. Med en effektiv övervakning av grustransporten på skolgården
hade man bort kunna förhindra att elever försökte ta sig upp på
lastbilen medan denna var i rörelse.

Vad gäller åtgärder för att skydda elever mot trafikskador på skolgård
gäller skolöverstyrelsens anvisningar härom (Anvisning 4/74).

För att olyckan i september 1975 skulle ha kunnat undvikas hade inte åtgärder
enligt skolöverstyrelsens anvisningar varit tillräckliga. Lastbilen i
fråga fördes mellan olika platser på skolgården där grus lastades av. Den
skyddsåtgärd som sannolikt skulle ha varit mest effektiv hade varit att en
vuxen person uppehöll sig utanför fordonet och hade uppsikt över skoleleverna
och fordonet. De av skolstyrelsen numera utfärdade reglerna för fordonstrafik
innehåller bestämmelse härom och är även i övrigt väl ägnade
att förebygga olycksfall. Det måste starkt beklagas att motsvarande regler
inte fanns utfärdade vid tiden för olyckan på skolan. Med hänsyn till att
skolöverstyrelsens anvisningar synes ha följts av skolstyrelsen kan emellertid
detta förhållande inte läggas skolstyrelsen eller någon tjänsteman till
last. Då det enligt min mening är angeläget att skolöverstyrelsens anvisningar
kompletteras med rekommendationer om regler liknande dem som
numera gäller för skolorna i kommunen, överlämnar jag kopia av detta beslut
till skolöverstyrelsen för kännedom.

347

Övrigt

Åtal mot kyrkoherde dels för underlåtenhet att pålysa och upptaga
föreskrivna kollekter, dels för kränkande uttalande under högmässopredikan
m. m.

A. Underlåtenhet att pålysa anbefallda kollekter

1 en skrivelse, som inkom till JO den 29 mars 1973, framhöll byggnadsarbetaren
Essen V. Persson att domkapitlet i Luleå stift handlagt ett ärende
angående kollektvägran av kyrkoherden Lars Engquist i Råneå församling.
Enligt Perssons mening hade domkapitlet varit för milt i sin bedömning
av det inträffade, särskilt med hänsyn till att underlåtenhet att pålysa
kollekt för anbefallt ändamål förekommit vid tolv tillfällen. Persson begärde
JO:s utredning.

Domkapitlets handlingar infordrades. Av dessa framgick att domkapitlet
vid genomgång av uppgifter, som inkommit från postbanken avseende redovisning
av riks- och stiftskollekter upptagna år 1972 observerat att nio
rikskollekter och tre stiftskollekter ej redovisats från Råneå församling.
Enligt församlingens redogörelser över församlingskollekter syntes kollekt
under ifrågavarande dagar ha upptagits för helt andra ändamål. Domkapitlet
hade upprättat en sammanställning över de ifrågavarande kollekterna
enligt följande.

Datum Fastställt ändamål I församlingen upptagna

kollekter

6 feb stifts Rekrytering av medar betare

i Luleå stift
13 feb riks Svenska kyrkans centralråd
för evangelisation
och församlingsarbete
9 juli riks Kristna studentrörel sen

i Sverige
13 aug riks Svenska ekumeniska

nämnden, för bekämpande
av rasism
20 aug riks Stockholms teologiska

institut

3 sept stifts Luleå stiftsråd

Söndagsskolan

Lutherhjälpen Bangladesh -

Svenska kyrkans

mission

Bangladesh

Bangladesh
Stift. Biblicum
Stift. Strömsundshemmet

Stift. Biblicum
Missionen i Aselia

24 sept riks Svenska kyrkans

missionsstyreise, för
sjukvårdsarbete

348

Datum	Fastställt ändamål	I församlingen upptagna kollekter
1 okt	riks	Svenska kyrkans cen-tralråds söndagsskol-nämnd	Studentmissionen Stift. Biblicum Bokspridning
8 okt	riks	Svenska kyrkans cen-tralråd för evangeli-sation och församlings-arbete	Flykt, i Bangladesh Stift. Biblicum
4 nov	riks	Svenska ekumeniska nämnden	Nord. östmissionen Stift. Biblicum
26 nov	riks	Lutherska världsför-bundets svenska sek-tion, för internatio-nell och mellankyrklig verksamhet	Stift. Biblicum Lutherhjälpen- Bangladesh
3 dec	stifts	Luleå stifts ungdoms-förbund	Söndagsskolarbetet Dito Stift. Biblicum

I förklaringar till domkapitlet hade Engquist framhållit att han den 9 juli
1972 haft semester och därför ej tjänstgjort samt i huvudsak uppgivit följande
angående de ändamål till vilka kollekt upptagits och om anledningen
till att fastställda kollekter icke pålysts och upptagits.

1) Den 6 februari 1972 firades barn- och familjegudstjänst, varvid kollekt
upptogs till söndagsskolans verksamhet. Ordinarie kollekt till rekrytering
av medarbetare i Luleå stift upptogs ej eftersom det är oförenligt med
Guds ord och Svenska kyrkans bekännelseskrifter att stödja rekryteringen
av kvinnliga präster. Redan den 9 juni 1967 hade Engquist kallats till
biskopen i Luleå för att avge förklaring varför han ej då hade tagit upp kollekter
till bl. a. Katharinastiftelsen och Svenska kyrkans centralråd. Han
hade då avgivit förklaringen att det inte varit möjligt för honom att handla
mot Guds ord som uttryckligen förbjöd prästerna att stödja kvinnliga präster.
Han hade vid prästvigningen lovat att följa och lyda vad Gud befallt.

2) Den 13 februari 1972 upptogs kollekt till hjälp åt flyktingarna i Bangladesh.
Ordinarie kollekt till Svenska kyrkans centralråd för evangelisation
och församlingsarbete upptogs ej. Anledningen var densamma som i fallet
1.

3) Den 13 augusti 1972 upptogs kollekt till hjälp åt flyktingarna i Bangladesh.
Ordinarie kollekt till Svenska ekumeniska nämnden, för bekämpande
av rasism upptogs ej eftersom nämndens arbete strider mot Guds ord
och Svenska kyrkans bekännelse.

4) Den 20 augusti 1972 upptogs kollekt till hjälp åt flyktingarna i Bangladesh.
Ordinarie kollekt till Stockholms teologiska institut upptogs ej, eftersom
detta institut arbetar för att rekrytera och utbilda kvinnliga präster
och i sin undervisning på ett upprörande sätt förnekar Bibelns sanning och
tillförlitlighet.

349

5) Den 3 september 1972 upptogs kollekt till Stiftelsen Strömsundshemmet,
vars ekonomi var trängd sedan stiftstinget inställt alla anslag till denna
ungdomsgård. Ordinarie kollekt till Luleå stiftsråd upptogs ej eftersom
stiftsrådet stöder rekryteringen av kvinnliga präster och nyttjar kvinnliga
präster i sin verksamhet.

6) Den 24 september 1972 upptogs kollekt till missionsskolan i Aselia.
Ordinarie kollekt till Svenska kyrkans missionsstyrelse för sjukvårdsarbete
upptogs ej. Detta som protest mot missionsstyrelsens nya teologi som
förnekar eller ifrågasätter Bibelns lära om att den som inte tror evangelium
går förlorad.

7) Den 1 oktober 1972 upptogs kollekt för spridande av religiös litteratur
och till söndagsskolans verksamhet. Ordinarie kollekt till Svenska kyrkans
centralråds söndagsskolnämnd upptogs ej, enär nämnden sprider grovt bibelfientlig
litteratur bland kyrkans barn.

8) Den 8 oktober 1972 upptogs kollekt till hjälp åt flyktingarna i Bangladesh.
Ordinarie kollekt till Svenska kyrkans centralråd för evangelisation
och församlingsarbete upptogs ej av ovan angiven anledning.

9) Den 4 november 1972 upptogs kollekt till Nordisk östmission. Ordinarie
kollekt till Svenska ekumeniska nämnden upptogs ej av ovan angiven
anledning.

10) Den 26 november 1972 upptogs kollekt till hjälp åt flyktingarna i
Bangladesh. Kollekten inlevererades direkt till Lutherhjälpen. På talongen
begärdes att kollekten skulle gå till flyktingarna i Bangladesh. Biskopen hade
rekommenderat denna väg. ;

11) Den 3 december 1972 upptogs kollekt till söndagsskolarl^etet. Ordinarie
kollekt till Luleå stifts ungdomsförbund upptogs ej, enär ungdomsrådet
bedriver en del av sin verksamhet genom kvinnliga präster och under
1972 anordnat idrottstävlingar under högmässotid.

Engquist framhöll vidare att församlingsbor och tillresta Luleåbor nästan
varje söndag avlämnade offerkuvert till Stiftelsen Biblicum i kollekthåvarna.
Dessa gåvor redovisades även av pastor, varför de flesta söndagar
uppvisade två eller flera kollekter. Engquist angav ett flertal exempel på
fall då de kyrkliga myndigheterna underlåtit att ingripa mot präster som offentligen
förnekat kyrkans läror. Engquist anförde vidare följande.

Jag vill med detta försäkra för Domkapitlet samma sak som jag 1967 försäkrade
för stiftets biskop, att jag vill vara trogen mot Guds Ord och inte
kommer att pålysa några kollekter som står i uppenbar strid med Guds vilja,
den som är uppenbarad för oss i Hans evigt giltiga Ord. Jag vill också
med Guds hjälp förmana församlingsborna att inte heller i fortsättningen ge
några pengar till bibelstridiga ändamål.

Med anledning av domkapitlets begäran om avskrift av kyrkorådets beslut
om upptagande av de ifrågavarande kollektema hade Engquist uppgivit,
att han såsom kyrkorådets ordförande ej funnit det vara riktigt att kyrkorådet
fattade beslut om att församlingskollekter skulle ersätta stifts- och
rikskollekter. Han hade därför ej uppfört detta som ärende på kyrkorådets
föredragningslista. Ett beslut av kyrkorådet i den riktningen skulle enligt
Engquists mening vara olagligt. Engquist påtog sig hela ansvaret.

350

I skrivelse till Engquist den 21 februari 1973 anförde domkapitlet följande.

Vid genomgång av från postbanken inkomna uppgifter avseende redovisning
av riks- och stiftskollekter har domkapitlet observerat, att ett antal
föreskrivna kollekter ej redovisats från Råneå församling. Då Ni är huvudansvarig
härför, har domkapitlet för Eder påpekat förhållandet, vilket Ni
vitsordat under åberopande att Ni på grund av samvetsbetänkligheter underlåtit
pålysa kollekterna.

Domkapitlet är medvetet om att vissa kollektändamål kan för den enskilde
prästen vara kontroversiella. Som biskopsmötet i januari 1964 uttalat,
”har den enskilde prästen icke skyldighet att mot sin övertygelse rekommendera
en viss kollekt men däremot är han icke befriad från skyldigheten
att tillgodose församlingens rätt att erhålla kännedom om kollektändamålet”.

Domkapitlet ifrågasätter emellertid icke, att vissa kollektändamål av
pastor upplevts som en samvetskonflikt, men måste likväl konstatera, att
fel begåtts av tjänstgörande präst genom att ett antal fastställda kollekter
icke blivit pålysta.

Felen skulle i och för sig kunna medföra åtgärder enligt 13 § 2 mom. lagen
om domkapitel.

Några felaktigheter rörande kollektupptagning i Råneå församling har
icke tidigare påtalats av domkapitlet. Med hänsyn härtill och till att domkapitlet
har skälig anledning anta att rättelse kommer till stånd, vill domkapitlet
med en allvarlig erinran låta vid saken bero.

Sedan JO Lundvik funnit misstanke föreligga att Engquist gjort sig skyldig
till tjänstefel, översände han med skrivelse den 29 maj 1973 en inom
riksdagens ombudsmannaexpedition upprättad promemoria jämte handlingarna
i ärendet till länsåklagaren i Norrbottens län med uppdrag att
verkställa förundersökning.

Engquist anförde vid polisförhör i huvudsak följande. Han påtog sig ensam
ansvaret för de kollekter, som upptagits i den av domkapitlet upprättade
sammanställningen med undantag av söndagen den 9 juli 1972, vid vilket
tillfälle han haft semester. Han hade avsiktligen icke följt kollektlista
för år 1972, vilken han erhållit som bilaga till domkapitlets cirkulär nr 3/71,
utan pålyst eller låtit pålysa kollekter för andra ändamål än de i kollektlistan
anbefallda riks- och stiftskollekterna. Det var han som under veckorna
upprättat kungörelserna, dvs. skrivit in kungörelserna och pålysningarna
av kollekter i den kungörelsebok, som vid högmässor använts som dagordning
vid uppläsning av kyrkliga meddelanden. När han vid upprättandet av
kungörelserna kommit till punkten, där kollekterna skulle upptas, hade
han, när han funnit att den i kollektlistan fastställda kollektens ändamål
varit i strid mot hans samvete, fört in eller anbefallt andra kollekter med
ändamål som passade honom bättre. Vid uppläsning av kyrkliga meddelanden
hade endast pålysts den kollekt, som Engquist inskrivit i kungörelseboken.
När kollekten avvikit från de i kollektlistan anbefallda kollekterna,
har dessa inte på något sätt pålysts eller nämnts vid uppläsningen. Eng -

351

quist erkände att han avsiktligen avvikit från kollektlistan. I domkapitlets
sammanställning över vissa i Råneå församling år 1972 upptagna kollekter
hade under rubriken ”1 församlingen upptagna kollekter” för vissa dagar
upptagits två eller flera ändamål för kollekterna. Detta berodde på att i
samband med upptagandet av pålysta kollekter hade besökarna givit personliga
gåvor och därvid angivit ändamålet. Vid vissa högmässor hade
andra präster medverkat och även predikat. I samband därmed hade dessa
präster i vissa fall läst upp kyrkliga meddelanden och de hade därvid även
pålyst de i kungörelseboken inskrivna kollekterna. - Till förundersökningsprotokollet
hade fogats fotokopior av predikoturer, införda i tidningen
Norrbottens-Kuriren. Av dessa framgick att präster, ej tillhörande församlingen,
medverkat vid högmässorna i Råneå kyrka den 20 augusti, 24
september och 26 november 1972.

I yttrande till JO anförde länsåklagaren Ingemar Bäärnhielm, att utredningen
visat att nio rikskollekter och tre stiftskollekter inte redovisats från
Råneå församling. Skyldighet hade förelegat att pålysa dessa kollekter i
Råneå moderkyrka och i ett fall — kollekten den 13 februari 1972 till Svenska
kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete - jämväl i
Jämtö småkyrka. I samtliga fall, utom den 9 juli 1972, hade Engquist tjänstgjort
i moderkyrkan, vid två tillfällen dock tillsammans med gästande
prästmän. Engquist hade vidgått att han underlåtit införa kollekterna i pålysningsboken.
Detta gällde jämväl den kollekt som skolat upptagas i
Jämtö småkyrka vid högmässan den 13 februari. Bäärnhielm ansåg att Engquist
gjort sig skyldig till tjänstefel i elva fall (moderkyrkan i Råneå) samt
beträffande kollektdagen den 13 februari 1972 jämväl genom underlåtenhet
att i pålysningsboken upptaga föreskriven kollekt för Jämtö småkyrka.
Den omfattning i vilken Engquist underlåtit pålysa föreskrivna kollekter,
ehuru han inte varit främmande för risken av påföljder, gjorde enligt Bäärnhielms
förmenande att åtal näppeligen kunde underlåtas.

Med översändande av samtliga handlingar i ärendet anmodade JO Lundvik
domkapitlet att inkomma med yttrande enligt kungörelsen den 6 november
1964 om inhämtande av myndighets yttrande i vissa mål rörande
brott av ämbetsmän m.fl.

I yttrande den 6 februari 1974 anförde domkapitlet bl. a. följande.

Domkapitlet har i sitt beslut 21 februari 1972 allvarligt påtalat den försummelse
kyrkoherde Engquist gjort sig skyldig till och erinrat om att denna
i och för sig kan medföra åtgärder enligt 13 § 2 mom. lagen om domkapitel.
Inom ramen för dessa åtgärder ingår också åtal.

Domkapitlet har i sin bedömning av ärendet lagt stor vikt vid den samvetskonflikt
som varit grund för de påtalade felen. Domkapitlet är medvetet
om att vissa kollektändamål kan av den enskilde prästen upplevas som
kontroversiella men att han, även om han icke är skyldig att ge sin rekommendation
till viss kollekt, är skyldig att tillgodose församlingens rätt
att få kännedom om kollektändamålet, som sålunda i enlighet med kyrko -

352

handbokens föreskrifter bör pålysas. Engquist har sålunda brustit ifråga
om sin skyldighet att låta församlingen få kännedom om de fastställda kollektändamålen.

Domkapitlet har också lagt största vikt vid att Engquist, mot vilken
domkapitlet icke tidigare haft anledning att påtala felaktigheter rörande
kollektupptagning, vid samtal med biskopen förklarat sig beredd att fortsättningsvis
kungöra de fastställda kollektändamålen, därest han finge vid
insändande av kollekterna till vederbörande kollektmottagares postgirokonto
göra anteckning på talongen att kyrkorådet i Råneå hade vissa
önskemål rörande dispositionen av församlingens kollekt inom det angivna
allmänna ändamålet, t. ex. att kollekter till Svenska Kyrkans Mission från
Råneå församling icke användes till vissa för församlingen icke acceptabla
projekt, att kollekt till Rekrytering av medarbetare i Luelå stift icke användes
till stöd åt kvinnliga prästkandidater osv., något som biskopen godtagit
som en kompromisslösning.

Domkapitlet anser ärenden av detta slag som grundar sig på en samvetskonflikt
vara utomordentligt tragiska. De bör så långt någonsin är möjligt
få handläggas som en inomkyrklig angelägenhet. I detta fall rör det sig om
en mycket dugande prästman som på ett allvarligt och nitiskt sätt vill förvalta
sitt prästämbete. När domkapitlet sålunda ansett sig ha funnit ett modus
vivendi och då det visat sig - såsom domkapitlet vid sitt beslut utgick
ifrån - att efter domkapitlets allvarliga erinran ingen vidare försummelse
rörande kollektupptagning i Råneå kyrka förekommit, vill domkapitlet allvarligt
hemställa att något åtal mot Engquist icke måtte väckas. Det vore
orimligt för domkapitlet att gå med på att en präst i en kontroversiell fråga
av detta slag skulle straffas för att han enligt sin samvetsövertygelse följt
den trohet mot Guds ord som han i sitt prästlöfte förbundit sig att följa,
även om domkapitlet icke kan draga samma konsekvenser rörande vissa
kollektändamål som han gjort.

Engquist bereddes tillfälle att yttra sig över förundersökningsprotokollet
och domkapitlets yttrande och därvid under alla förhållanden bekräfta vad
domkapitlet i sitt yttrande uttalat om att Engquist vid samtal med biskopen
förklarat sig beredd att fortsättningsvis under viss förutsättning kungöra de
fastställda kollektändamålen.

Som svar på den av JO ställda frågan anförde Engquist bl. a. följande.

Jag hävdar att det vore ett brott mot givet prästlöfte och mot vad i kyrkolagen
stadgas om jag lovade att reservationslöst pålysa alla fastställda
kollektändamål. Justitieombudsmannen skulle då på denna grund kunna
låta väcka åtal för brott mot prästlöftena och kyrkolagen. Då jag vill undvika
att ev. dömas till avsättning på denna grund måste jag klart framhålla,
att jag endast lovat biskopen i Luleå att pålysa sådana kollekter som icke
strider mot Guds Ord och gällande kyrkolag. (Se min skrivelse till Domkapitlet.
) Vi kristna kan absolut inte nöja oss med att få framföra ”vissa
önskemål” om att våra offergåvor ej skall användas till bibelstridiga ändamål.

I ett yttrande med anledning av den nedan under B behandlade frågan
upplyste domkapitlet att det haft anledning att behandla ett nytt fall (den 3
november 1973, kollekt till Svenska ekumeniska nämnden) angående ur -

353

aktlåtenhet att upptaga föreskriven kollekt. I beslut den 16 oktober 1974
hade domkapitlet anfört följande.

Domkapitlet har tidigare haft anledning att påtala att ett flertal föreskrivna
kollekter icke upptagits i Råneå församling. Till det yttersta har domkapitel
och biskop velat finna vägar att bereda Engquist möjlighet att i respekt
för sin samvetsövertygelse få insända ifrågavarande kollekter till någon
för honom och församlingens kyrkoråd acceptabel deluppgift inom vederbörande
kollektmottagares verksamhetsområde. Domkapitlet är väl
medvetet om att kapitlet därvid för att hjälpa Engquist tillskapat en särbestämmelse
för honom som eventuellt kunde ifrågasättas. Detta har dock
skett i övertygelsen om att domkapitlet vill i det längsta undvika ett ingripande
för tjänstefel i en sådan fråga som denna.

Det sätt, varpå Engquist nu yttrat sig rörande den senast påtalade försummelsen
att upptaga i laga ordning föreskriven kollekt, gör det dock
klart för domkapitlet att det är utsiktslöst att genom kompromisser och tillmötesgåenden
söka undvika ett ingripande för tjänstefel.

Engquists uraktlåtenhet att upptaga den föreskrivna kollekten utgör en
försummelse i tjänsten. I anledning av vad sålunda förekommit tilldelar
domkapitlet Engquist varning jämlikt 13 § 2 mom. lagen om domkapitel.

I anslutning till en redogörelse för vad som förekommit i ärendet anförde
JO Lundvik följande i en den 25 november 1974 dagtecknad åtalsinstruktion.

I 3 § 1 mom. kungörelsen (SFS 1953 nr 739) angående kollekter föreskrivs,
att Kungl. Maj:t bestämmer om upptagande av rikskollekt, dvs. sådan
kollekt som upptas i rikets samtliga församlingar eller vissa angivna
församlingar tillhörande skilda stift. Kungl. Majit fastställer även kollektändamålet
och antalet dagar för kollektens upptagande. Om Kungl. Majit
icke tillika fastställt dag och gudstjänsttillfälle, då kollekten skall upptas,
bestämmes detta av domkapitlet för de underlydande församlingarna.
Domkapitlet meddelar enligt 3 § 2 mom. nämnda kungörelse bestämmelser
om stiftskollekts upptagande, avsett ändamål, dag och gudstjänsttillfälle
samt i vilka stiftets församlingar kollekten skall upptas. I 3 § 4 mom. stadgas
att det tillkommer pastor i vederbörande församling att, med beaktande
av kyrkohandbokens anvisningar, bestämma ordningen för kollekts
upptagande vid de offentliga gudstjänsterna. Enligt 8 § första stycket avses
med pastor kyrkoherden i församlingen eller den präst, som har självständigt
ansvar för annexförsamling eller annat särskilt tjänstgöringsområde. I
första kapitlet avd. 1 A punkt 13 i kyrkohandboken föreskrivs om pålysning
vid högmässogudstjänst av det ändamål, för vilket kollekt kommer att
upptas. I samband med kollektpålysningen föreläses inkommet kollektcirkulär
i den utsträckning, som kan befinnas ändamålsenligt.

Domkapitlet i Luleå stift utsände till församlingarna inom stiftet som bilaga
till domkapitlets cirkulär nr 3/71 en kollektlista för år 1972 innehållan -

23 Riksdagen 1977178. 2 sami. Nr 1

354

de en förteckning över anbefallda riks- och stiftskollekter med angivande
av de dagar å vilka kollektema skulle upptagas. Beträffande ordningen för
upptagande av riks- och stiftskollekter hade domkapitlet beslutat följande:
Kollekterna skall å vederbörande kollektdagar upptagas vid samtliga ordinarie
högmässogudstjänster, som hålles i församlingskyrka eller därmed i
gudstjänsthänseende likställd lokal eller annan behörigen bestämd plats,
dit gudstjänsten i stället förlagts. I kyrka, som helt eller delvis underhålles
av stiftelse eller enskilda, må kollekt upptagas till kyrkans underhåll, utom
på de dagar då de av Kungl. Maj:t fastställda kollekterna till de fyra centrala
styrelsernas allmänna verksamhet upptages. Därest församling önskar
att vid visst gudstjänsttillfälle på grund av särskilda skäl upptaga annan
kollekt än den för dagen bestämda riks- eller stiftskollekten, skall frågan
härom underställas domkapitlet.

Jämtö småkyrka är en s. k. stiftelsekyrka, där enligt domkapitlets tjänstgöringsföreskrifter
högmässa skall hållas en gång i månaden. Av domkapitlets
kollektcirkulär följer, att på de dagar, då de av Kungl. Maj:t fastställda
kollekterna till de fyra centrala styrelsernas allmänna verksamhet skall
upptagas, sådan kollekt skall upptagas också i stiftelsekyrka. Den 13 februari
1972 var sådan kollekt föreskriven.

Av kollektkungörelsens och kyrkohandbokens föreskrifter följer, att det
är en tjänsteplikt för tjänstgörande präst att på lämpligt sätt vid högmässa
underrätta kyrkobesökarna om den kollekt som anbefallts.

Biskopsmötet har i januari 1964 beslutat följande uttalande om prästs
skyldighet att vid föreskriven gudstjänst pålysa visst kollektändamål: Föreskriven
i domkapitlets cirkulär angiven kollekt skall upptagas vid därför
bestämda gudstjänsttillfällen. Därvid skall kyrkohandbokens föreskrift om
pålysning följas. Om ett visst kollektändamål är kontroversiellt för den ena
eller andra riktningen, så har den enskilde prästen icke skyldighet att mot
sin övertygelse rekommendera en viss kollekt men däremot är han icke befriad
från skyldighet att tillgodose församlingens rätt att erhålla kännedom
om kollektändamålet.

I Råneå församling, liksom på många andra håll, används i vaije kyrka
en pålysningsbok, förd av pastor, vari angives bl. a. för vilket ändamål kollekt
skall upptagas. Med ledning av denna bok pålyser sedan tjänstgörande
präst kollekten och lämnar andra kyrkliga tillkännagivanden. Några föreskrifter
om pålysningsbokens förande har mig veterligt inte meddelats. Det
ligger emellertid i sakens natur att pastor inte får däri införa kollekt till annat
ändamål än det anbefallda. Gör han det, blir han medansvarig om kollekten
sedermera pålyses till det otillåtna ändamålet.

Den 26 november 1972 skulle kollekt upptagas till Lutherska världsförbundets
svenska sektion för internationell och mellankyrklig verksamhet.
Engquist lät upptaga kollekt till flyktingarna i Bangladesh och översände
medlen till Lutherhjälpen med begäran att de skulle gå till flyktingarna i
Bangladesh. Även om förfarandet inte överensstämmer med vad som anbe -

355

fallts, finner jag, med hänsyn till att ändamålen delvis sammanföll och till
vad Engquist anfört till sitt försvar, vad som i denna del förevarit inte ge
mig anledning till ingripande.

Utredningen i övrigt visar, att Engquist under år 1972 vid tio andra tillfällen
underlåtit att införa anbefallda kollekter i pålysningsboken för Råneå
moderkyrka. När Engquist funnit att den i kollektlistan anbefallda kollektens
ändamål stred mot hans samvete har han fört in andra kollektändamål,
som passade honom bättre. Vid därefter följande högmässogudstjänster
har Engquist - utom den 20 augusti och den 24 september, då annan
synes ha predikat - underlåtit att pålysa anbefallda kollektändamål utan i
stället tillkännagivit de av honom i pålysningsboken införda ändamålen.
Vid ett tillfälle - den 13 februari 1972 — då rikskollekt skolat upptagas för
Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete har
Engquist i pålysningsboken för Jämtö småkyrka (stiftelsekyrka), infört annat
kollektändamål, ehuru detta stred mot vad domkapitlet föreskrivit. Pålysningen
utfördes i Jämtö av annan präst i enlighet med vad Engquist inskrivit
i boken. Likaledes skedde pålysningarna i Råneå moderkyrka den
20 augusti och den 24 september i enlighet med vad Engquist skrivit.

Engquist har genom sina åtgärder förhindrat kyrkobesökarna från att
själva fritt avgöra om de ville lämna bidrag till de fastställda ändamålen
och därigenom åsidosatt vad som ålegat honom.

Engquist har genmält att han av samvetsskäl ansett sig tvingad att förfara
på sätt som skett och lämnat en redogörelse för de särskilda samvetsbetänkligheter
som hindrat honom från att pålysa de anbefallda kollektema.
Jag är väl medveten om att vissa kollektändamål kan upplevas som kontroversiella
av den enskilde prästen. Även om denne enligt uttalande på
biskopsmötet i januari 1964 icke är skyldig att mot sin övertygelse rekommendera
en viss kollekt, är han ändock skyldig att tillgodose församlingens
rätt att få kännedom om kollektändamålet. Denna skyldighet framgår av
kyrkohandbokens föreskrifter. Kravet på respekt för religiös övertygelse
kan enligt min mening icke ursäkta handling varigenom annans rätt åsidosättes.
Jag ansluter mig i denna del till uttalandena i denna fråga, återgivna
i JO.s ämbetsberättelse 1964 s. 236ff.

Domkapitlet har i sitt yttrande den 6 februari 1974 upplyst att Engquist
vid samtal med biskopen förklarat sig beredd att fortsättningsvis kungöra
de fastställda kollektändamålen, om han vid insändande av kollektema till
vederbörande kollektmottagares postgirokonto fick göra anteckning på talongen
att kyrkorådet i Råneå hade vissa önskemål rörande dispositionen
av församlingens kollekt inom det angivna allmänna ändamålet. Biskopen
hade godtagit en sådan kompromisslösning. På särskild fråga av mig har
Engquist dock hävdat att det vore ett brott mot givet prästlöfte och mot
vad som stadgas i kyrkolagen om han lovade att reservationslöst pålysa alla
fastställda kollektändamål. Han hade endast lovat biskopen att pålysa
sådana kollekter som icke strider mot Guds ord och gällande kyrkolag.

356

Kristna kunde absolut inte nöja sig med att få framföra ”vissa önskemål”
om att deras offergåvor inte skulle användas till bibelstridiga ändamål. Av
domkapitlets yttrande den 16 oktober 1974 framgår att domkapitlet genom
beslut samma dag tilldelat Engquist varning jämlikt 13 § 2 mom. lagen om
domkapitel för underlåtenhet att den 3 november 1973 upptaga föreskriven
kollekt till Svenska ekumeniska nämnden.

Mot bakgrund av det anförda anser jag mig ej kunna underlåta att genom
åtal draga saken inför allmän domstol. Jag finner att Engquist i sådan mån
åsidosatt vad som ålegat honom i tjänsten att han ej bör undgå ansvar för
tjänstefel.

B. Kränkande uttalande i högmässopredikan.

I en skrivelse, som inkom till JO den 21 mars 1974, anförde föreståndaren
Ragnar Bladfors i huvudsak följande. Dagarna före söndagen den 17
mars 1974 lät Engquist på Råneå kyrkas anslagstavlor och allmänna affischplatser
inom församlingen sätta upp en affisch med rubriken ”Kyrknytt”
och försedd med följande text: ”NSD ljög om kyrkoherden. Mer om
det på söndag i Högmässan, Råneå.” Anledningen till affischeringen var
en notis i tidningen Norrländska Socialdemokraten den 11 mars. I notisen
uppgavs att Engquist avvisat en man från aftongudstjänsten i Råneå kyrka
den 9 mars. Före publiceringen av notisen hade kyrkoherden beretts tillfälle
att kommentera uppgifterna men avböjt. I egenskap av tidningens lokalombud
hade Bladfors till tidningsredaktionen ringt in de av gudstjänstbesökare
erhållna uppgifterna om episoden i kyrkan. Utformningen av text,
rubrik och löpsedel svarade redaktionen för. I högmässan den 17 mars ägnade
Engquist 17 minuter av sin predikan på 40 minuter åt kritik av notisen
i NSD med tyngdpunkten av klandret riktad mot Bladfors. Engquist tillät
sig därvid att stämpla NSD:s lokalredaktör som ”hatisk mot prästen, hatisk
mot kyrkan och hatisk mot Gud”. Bladfors var närvarande vid högmässan
och upplevde Engquists angrepp som orättvist och djupt kränkande.
Detta intryck förstärktes av att Bladfors på grund av sin verksamhet
och ortens litenhet var allmänt känd i församlingen. Bladfors begärde JO:s
prövning om Engquist missbrukat sin ställning och sitt ämbete dels genom
den nämnda affischeringen, dels genom att i högmässan på sätt som skedde
behandla en tidningsnotis, dels genom att offentligt utpeka en församlingsbo
som hatisk mot prästen, kyrkan och Gud.

Sedan JO Lundvik funnit misstanke föreligga att Engquist gjort sig skyldig
till tjänstefel vid högmässan den 17 mars i Råneå kyrka, uppdrog han
den 27 mars åt länsåklagaren i Norrbottens län att verkställa förundersökning.
Vid denna borde även utredas vad som hänt vid aftongudstjänsten
den 9 mars.

357

Länsåklagaren Bäärnhielm inkom 4 oktober med förundersökningsprotokoll
jämte eget yttrande, varefter domkapitlet i Luleå stift och Engquist
avgav yttranden.

Efter redogörelse för utredningen i nedannämnda tre delavsnitt anförde
JO Lundvik i dessa följande.

1. Aftongudstjänsten den 9 mars 1974

Utredningen visar att Engquist avvisat S. A. från aftongudstjänsten den
9 mars i Råneå kyrka. S. A. har vid detta tillfälle varit spritpåverkad men
icke hunnit uppträda störande. Med hänsyn till Engquists kännedom om S.
A:s tidigare störande uppträdanden i samband med gudstjänster och andakter
etc. finnér jag att någon kritik icke kan riktas mot Engquists åtgärd
att - trots att S. A. icke uppträtt störande vid detta tillfälle - avvisa S. A.
från aftongudstjänsten den 9 mars och mot det sätt på vilket avvisningen
ägt rum. Jag företar därför ej vidare åtgärd i denna del.

2. Uppsättande av affischer i Råneå samhälle

Engquists förfarande att uppsätta affischer i Råneå samhälle får närmast
ses mot bakgrunden att NSD icke efterkom Engquists begäran att få införd
en rättelse i tidningen om händelseförloppet vid aftongudstjänsten den 9
mars. Lämpligheten av att sätta upp dylika affischer kan förvisso diskuteras.
Jag finner dock icke att Engquists åtgärd att sätta upp affischerna kan
läggas honom till last som straffbar gärning.

3. Högmässopredikan den 17 mars 1974

Bladfors har uppgivit i sin anmälan till JO att Engquist i sin predikan den
17 mars i Råneå kyrka tillät sig att stämpla NSD:s lokalredaktör som ”hatisk
mot prästen, hatisk mot kyrkan och hatisk mot Gud”. Bladfors upplevde
kyrkoherdens angrepp som orättvist och djupt kränkande och detta intryck
förstärktes av att Bladfors på grund av sin verksamhet och ortens litenhet
var allmänt känd i församlingen. Vid polisförhör har Bladfors uppgivit
att Engquist klart och tydligt sagt att ”Norrländskans lokalredaktör var
hatisk mot prästen, hatisk mot kyrkan och hatisk mot Gud”. Bladfors stödde
sin uppgift på anteckningar från predikan, vilka överlämnats vid förundersökningen.
Bladfors har antecknat följande ”Genom att skriva på detta
sätt har lokalredaktören visat att han är hatisk mot prästen hatisk mot kyrkan
hatisk mot Gud”. I en på anteckningarna den 24 april 1974 dagtecknad
kommentar har Bladfors anfört följande ”Sorn synes har jag endast antecknat
det jag upplevde som mest kränkande mot mig personligen, dvs. det
trefaldiga hatet”.

358

Engquist å sin sida har uppgivit att han vid predikan följt det manuskript,
vilket han efter predikan under beteckningen ”Information II.
1974” lät distribuera till samtliga hushåll i Råneå församling. I detta manuskript
återfinns bl. a. följande text: ”Man kan undra varför tidningen skriver
så här. Lokalredaktören hade mycket noga tagit reda på vad som hände.
Han hade haft en kvarts förhör med en av de anställda i kyrkan. Det
måste vara hat mot kyrkan och prästen och kanske rentav mot Gud själv
som gör att man skriver på detta sätt.”

Av Bladfors’ anteckningar under predikan och den kommentar till anteckningarna
som Bladfors ingav i samband med polisförhör framgår att anteckningarna
icke ordagrant återger innehållet i predikan i aktuell del. Anteckningarna
återger i stället hur Bladfors upplevde innehållet. Vid utredningen
har icke heller styrkts att Engquist skulle i sin predikan ha använt
de av Bladfors påstådda orden. Jag finner därför anledning att endast uppehålla
mig vid ordalydelsen i det såsom gruppkorsband utsända manuskriptet
till predikan.

En granskning av denna text ger vid handen att Bladfors icke nämnts vid
namn. I texten har inte heller tidningens lokalredaktör direkt utpekats som
författare till artikeln. Formuleringen är dock sådan att en åhörare, som
inte var mycket uppmärksam, lätt nog kunde få den uppfattningen att lokalredaktören,
dvs. Bladfors, hade skrivit artikeln. I realiteten torde också
artikeln ha byggt på Bladfors’ uppgifter. Jag hyser därför förståelse för att
Bladfors upplevt predikan i denna del såsom kränkande. Även bortsett
härifrån framstår de använda orden som olämpliga när de, använda i egen
sak, brukades i en predikan.

Engquist har såsom illustration till sin predikan använt sig av ett plakat
med texten ”Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot Din nästa”. Budordet
hade angivits med siffran 8. På plakatet fanns placerat NSD:s löpsedel
och artikel angående händelserna vid aftongudstjänsten den 9 mars. Predikotexten
närmast före det ovan intagna citatet har byggts upp kring det åttonde
budet.

Vid en samlad bedömning av vad som förevarit finnér jag det oförenligt
med en prästs tjänsteplikt att i en högmässopredikan uttrycka sig på sätt
som skett och härtill illustrera sina ord så som Engquist gjorde.

Med hänsyn till det anförda finner jag att Engquist i sådan mån av förstånd
åsidosatt vad som åligger honom enligt tjänstens beskaffenhet att
han ej kan undgå ansvar för tjänstefel.

JO Lundvik uppdrog åt länsåklagaren att föranstalta om åtal enligt följande
gämingsbeskrivning.

A. Engquist har under år 1972 vid tio tillfällen underlåtit att i pålysningsboken
för Råneå moderkyrka och vid ett tillfälle, den 13 februari,
jämväl i pålysningsboken för Jämtö småkyrka införa anbefallda riks- och
stiftskollekter och i stället där infört kollekter för andra ändamål enligt följande
sammanställning.

359

Datum	Kollekttyp	Fastställt ändamål	Kollekt pålyst och upptagen till
6.2	Stiftskollekt	Rekrytering av medar-betare i Luleå stift	Söndagsskolans verksamhet
13.2	Rikskollekt	Svenska kyrkans cen-tralråd för evangeli-sation och försam-lingsarbete	Flyktingarna i Bangladesh
13.8	Rikskollekt	Svenska ekumeniska nämnden, för bekäm-pande av rasism	Bangladesh
20.8	Rikskollekt	Stockholms teologiska institut	Flyktingarna i Bangladesh
3.9	Stiftskollekt	Luleå stiftsråd	Stiftelsen Strömsundshemmet
24.9	Rikskollekt	Svenska kyrkans mis-sionsstyrelse, för sjukvårdsarbete	Missionsskolan i Aselia
1.10	Rikskollekt	Svenska kyrkans cen-tralråds söndagsskol-nämnd	Söndagsskolans verksamhet, spridande av religiös litteratur
8.10	Rikskollekt	Svenska kyrkans cen-tralråd för evangeli-sation och för-samlingsarbete	Flyktingarna i Bangladesh
4.11	Rikskollekt	Svenska ekumeniska nämnden	Nordisk östmission
3.12	Stiftskollekt	Luleå stifts ungdoms-förbund	Söndagsskolans verksamhet

Engquist har härefter vid högmässogudstjänsterna i Råneå moderkyrka
— utom vid två tillfällen (den 20 augusti och den 24 september) då annan
predikat - själv pålyst kollekt i enlighet med vad som införts i pålysningsboken.
Även vid nyssnämnda två tillfällen och vid högmässan i Jämtö småkyrka
den 13 februari följdes pålysningsboken vid angivandet av kollektändamålet.

Genom sitt förfarande, som förhindrat kyrkobesökarna från att själva
fritt avgöra om de ville lämna bidrag till de fastställda ändamålen, har Engquist
utan att kunna ursäktas av samvetsskäl åsidosatt vad som enligt författning
och särskilda föreskrifter ålegat honom i tjänsten.

B. Sedan tidningen Norrländska Socialdemokraten (NSD) i en artikel
den 11 mars 1974 beskrivit vissa vid aftongudstjänst i Råneå kyrka den 9
mars inträffade händelser, har Engquist i högmässopredikan i kyrkan den
17 mars kommenterat händelserna och därvid bl. a. gjort följande uttalande:
” Man kan undra varför tidningen skriver så här. Lokalredaktören
hade mycket noga tagit reda på vad som hände. Han hade haft en

360

kvarts förhör med en av de anställda i kyrkan. Det måste vara hat mot kyrkan
och prästen och kanske rentav mot Gud själv som gör att man skriver
på detta sätt.”

Engquist har såsom illustration till sin predikan använt sig av ett plakat
med texten ”Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot Din nästa”. Budordet
hade angivits med siffran 8. På plakatet fanns placerat NSD:s löpsedel
och artikel angående händelserna vid aftongudstjänsten den 9 mars. Texten
i predikan närmast före det ovan intagna citatet har byggts upp kring
det åttonde budet.

Genom detta förfarande har Engquist av oförstånd åsidosatt vad som
ålegat honom enligt tjänstens beskaffenhet.

Ansvar skall yrkas för tjänstefel jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken. Åtalet
skall väckas vid Luleå tingsrätt.

Länsåklagaren yrkade vid tingsrätten ansvar å Engquist i enlighet med
åtals instruktionen.

Tingsrätten meddelade dom i målet den 4 juni 1975. Tingsrätten ogillade
åtalet under A avseende rikskollekten den 13 februari 1972 (Jämtö småkyrka)
och dömde, med bifall till åtalet i övrigt, Engquist jämlikt 20 kap. 4 §
brottsbalken för tjänstefel till femtio dagsböter å tjugo kronor.

I tingsrättens dom antecknades beträffande åtalet under A att Engquist
vitsordat de faktiska omständigheterna, dock att han beträffande åtalet
den 13 februari avseende Jämtö småkyrka anfört att pålysningsbok icke
förekom vid nämnda kyrka. Engquist hade vidare bestritt att åtalat förfarande
var av beskaffenhet att kunna för honom medföra ansvar för tjänstefel.
Beträffande åtalet under B hade Engqvist vitsordat de av åklagaren angivna
faktiska omständigheterna men bestritt att det åtalade förfarandet
var av beskaffenhet att kunna medföra ansvar för tjänstefel för honom.

Efter att ha redogjort för länsåklagarens utveckling av åtalet och för innehållet
i ett yttrande till tingsrätten från domkapitlet i Luleå stift anförde
tingsrätten i domskälen följande.

Åtalet under A

Av kollektkungörelsens och kyrkohandbokens stadganden måste anses
följa att det är en tjänsteplikt för pastor att på lämpligt sätt vid högmässa
underrätta kyrkobesökarna om den kollekt som enligt vederbörligt beslut
skall upptagas för att därigenom möjliggöra för kyrkobesökarna att lämna
bidrag till det föreskrivna ändamålet.

Engquist har vidgått att han vid samtliga tillfällen utom 13.2.1972 förfarit
på sätt åklagaren påstått. Genom Engquists egna uppgifter och vad i övrigt
förekommit i målet är utrett, att Engquist, vid de tillfällen han själv predikat,
endast pålyst kollekt för det ändamål han själv infört i pålysningsboken
samt att vid tillfällena 20.8 och 24.9.1972 endast de av Engquist i pålysningsboken
införda kollektändamålen kommit att pålysas av gästande
präster.

361

Vad avser kollektupptagningen 13.2.1972 i Jämtö småkyrka har Engquists
uppgifter icke vederlagts och åklagarens påstående i denna del kan
därför icke anses styrkt.

Genom sitt förfarande har Engquist, såsom åklagaren anfört, förhindrat
kyrkobesökarna från att själva fritt avgöra om de ville lämna bidrag till de
fastställda ändamålen och Engquist har härigenom åsidosatt vad som enligt
kollektkungörelsens och kyrkohandbokens stadganden ålegat honom i
tjänsten. Att Engquists handlande haft sin grund i djup trosövertygelse kan
icke lända honom till befrielse från ansvar för vad han i målet låtit komma
sig till last.

Åtalet för tjänstefel, utom såvitt avser tillfället 13.2.1972, skall därför bifallas.

Åtalet under B

Genom Engquists egna uppgifter och vad i övrigt förekommit i målet finner
tingsrätten utrett, att Engquist i sin predikan 17.3.1974 gjort det av
åklagaren citerade uttalandet samt i övrigt förfarit på sätt angivits i gärningspåståendet.

Väl synes Engquist, enligt vad som framkommit, ha haft goda skäl för
att reagera mot och försöka tillrättalägga tidningens framställning av händelsen
vid gudstjänsten 9.3.1974. Även om Engquist med sitt uttalande
åsyftat endast tidningen NSD och dess ansvarige utgivare, är dock det sätt
varpå Engquist valt att uttrycka sig i förening med den av honom begagnade
illustrationen uppenbarligen sådant, att uttalandet för åhörarna måste
ha uppfattats såsom riktat mot en bestämd person, nämligen lokalredaktören.

Genom detta sitt förfarande måste Engquist anses ha av oförstånd åsidosatt
vad som ålegat honom enligt tjänstens beskaffenhet.

Åtalet för tjänstefel skall därför bifallas.

I hovrätten yrkade Engquist ogillande av åtalet.

Hovrätten för Övre Norrland, som meddelade dom i målet den 18 december
1975, ogillade dels åtalet under åtalspunkt A beträffande tillfällena
den 20 augusti och den 24 september 1972 och dels åtalet under B samt
dömde Engquist för tjänstefel vid de under åtalspunkt A angivna tillfällena
den 6 februari, den 13 februari (församlingskyrkan), den 13 augusti, den 3
september den 1 och 8 oktober, den 4 november och den 3 december 1972
till tjugofem dagsböter å tjugo kronor.

Hovrätten anförde följande i sina domskäl.

Åtalet under A

Lika med tingsrätten finner hovrätten det utgöra tjänsteplikt för pastor
att på lämpligt sätt vid högmässa underrätta kyrkobesökarna om den kollekt
som enligt vederbörligt beslut skall upptagas, för att därigenom möjliggöra
för kyrkobesökarna att lämna bidrag till det föreskrivna ändamålet.
Sådan skyldighet kan emellertid endast avse den vid tillfället ifråga tjänstgörande
prästen. Enär Engquist vid tillfällena 20.8 och 24.9 icke själv officierat,
kan han följaktligen ej göras ansvarig för att anbefalld kollekt därvid
ej blivit pålyst. Åtalet i denna del skall därför ogillas.

362

I fråga om övriga till prövning föreliggande tillfällen finner hovrätten —
som lämnar utan avseende vad Engquist gjort gällande om möjlighet för
kyrkobesökare att i annan ordning få kännedom om fastställda kollektändamål
och om tyst samtycke från domkapitlet till hans handlande - att vad
Engquist i övrigt härstädes anfört ej föranleder till annan bedömning än
den tingsrätten gjort.

Åtalet under B

Såsom tingsrätten funnit har Engquist i sin predikan 17.3.1974 gjort det
av åklagaren påstådda uttalandet samt i övrigt förfarit på sätt angivits i gärningspåståendet
i denna del.

Vid bedömandet av i vad mån Engquist härigenom åsidosatt vad som
ålegat honom enligt tjänstens beskaffenhet finner hovrätten till en böljan,
att Engquist haft fullt fog för sin uppfattning, att ifrågavarande artikel och
dess uppläggning rubrik- och löpsedelmässigt icke blott innefattat ett ohemult
angrepp mot honom själv i och för hans prästämbete utan även kunnat
inge allmänheten den uppfattningen, att icke vatje städad människa vore
välkommen i Råneå kyrka. Det kan därför icke i och för sig läggas Engquist
till last såsom tjänstefel, att han tagit upp artikeln till kritisk granskning
i sin predikan. Om än hans åtgärd att illustrera predikan med det av
åklagaren angivna plakatet må synas anmärkningsvärd, kan dock detta förfarande
icke rimligen medföra ansvar för honom. Emellertid har Engquist
otvivelaktigt brustit i sans och måtta genom att uttala sig i de av åklagaren
påtalade ordalagen. Vid bedömningen av huruvida detta Engquists förfarande
är straffbart måste beaktas, att tidningen utsatt honom för ett angrepp,
som han med fog uppfattat såsom både kränkande och orättfärdigt,
samt att tidningen sedan flera år tillbaka kritiserat honom på sådant sätt,
att han fått intrycket av personlig förföljelse. Mot denna bakgrund och då
det icke är styrkt, att Engquist med uttalandet åsyftat tidningens lokalredaktör
i Råneå, samt uttalandet ej heller med nödvändighet måste uppfattas
så, finner hovrätten, att Engquist icke kan anses ha i sådan mån överskridit
gränsen för det tillbörliga, att hans förfarande bör föranleda ansvar
för honom.

Åtalet i denna del skall alltså ogillas.

Engquist ansökte om revision av hovrättens dom med yrkande om befrielse
från ådömt ansvar för tjänstefel.

I beslut den 13 september 1976 fann Högsta domstolen ej skäl att meddela
prövningstillstånd, i följd varav hovrättens dom skulle stå fast.

363

Inför de allmänna valen i september 1976 utarbetade statens invandrarverk
en informationsbroschyr, avsedd för invandrare. Broschyren
utgavs på svenska och i översättning till 14 av de största invandrarspråken.
Kritik mot utformningen av broschyren i vissa hänseenden I

prop. 1975/76: 23 om kommunal rösträtt för invandrare, s. 103 ff, anförde
chefen för kommundepartementet statsrådet Gustafsson bl. a. följande.

I anslutning till en reform som innebär att invandrarna ges rösträtt och
valbarhet i kommunala val behövs, som utredningen och remissinstanserna
har funnit, tämligen omfattande informationsinsatser. Informationen
bör avse det svenska samhällets organisation och arbetssätt i allmänhet,
valförfarandet samt de politiska grupperingarna och meningsriktningarna i
Sverige. Den allmänna samhällsinformationen bör främst förmedlas av staten.
Den mera politiskt inriktade informationen bör ankomma på de politiska
partierna och på organisationer som står dem nära.

Som utredningen framhåller måste informationsåtgärderna samordnas.
När utredningen lade fram sitt betänkande på våren 1975 stod det klart att,
under förutsättning att riksdagen beslutar om kommunal rösträtt och valbarhet
för invandrare fr. o. m. 1976 års val, vissa informationsåtgärder
kunde behöva sättas in kort tid efter riksdagens beslut och att det förberedelsearbete
som kunde göras utan att riksdagens ställningstagande föregreps
borde påbörjas omedelbart. Den 7 maj 1975 tillkallade jag med stöd
av regeringens bemyndigande den 24 april 1975 en ledningsgrupp för att
samordna arbetet med att förbereda de informationsåtgärder som bör ankomma
på centrala statliga myndigheter och för att biträda myndigheterna
med råd och anvisningar i fråga om utformning av informationsmaterial
m. m. I denna ledningsgrupp ingår företrädare för regeringens kansli, RSV,
nämnden för samhällsinformation, SIV, Landstingsförbundet och Svenska
kommunförbundet. Till gruppen har knutits en företrädare för vart och ett
av de partier som är representerade i riksdagen. Ledningsgruppen bör svara
för den övergripande samordningen av den informationsverksamhet i
anslutning till reformen som finansieras av staten.

En grundläggande information om samhället, kommunerna och rösträtten
bör ställas samman i en broschyr som översätts till de 14 största icke
skandinaviska invandrarspråken - vilket innebär att man kan nå ca 95 %
av invandrarna — och distribueras till alla utlänningar i Sverige som har
fyllt 18 år. Broschyren bör kostnadsfritt hållas tillgänglig för bl. a. kommunernas
invandrarbyråer, studieförbund, invandrarorganisationer och fackliga
organisationer. Det bör ankomma på ledningsgruppen att ansvara för
utarbetandet av broschyren. Broschyren bör framställas i en upplaga av
1 000000 exemplar. Kostnaderna härför beräknar jag till 750000 kr.

Konstitutionsutskottet anslöt sig till de allmänna riktlinjer för informationsverksamheten
som föreslogs i propositionen (KU 1975/76: 25 s. 5,
rskr 1975/76:78).

I en den 19 mars 1976 till JO inkommen skrift framhöll Kristen Demokratisk
Samling (KDS) bl. a. följande.

364

För den grundläggande informationen om samhället, kommunerna och
rösträtten har ledningsgruppen utarbetat en broschyr, som översatts till de
14 största icke skandinaviska invandrarspråken. Denna broschyr har distribuerats
till alla utlänningar i Sverige som fyllt 18 år och ges ut av Statens
Invandrarverk med titeln ”ABC om VAL”. På sidan 20 i broschyren
står att texten i häftet är neutral - den tar inte ställning för något parti. De
fem riksdags partierna har därefter fått var sin spalt att presentera sig själva
och sina underorganisationer. Med hjälp av en speciell beställningskupong
i häftet kan sedan invandrarna beställa material direkt från dessa partier.
Adress och telefonnummer finns angivet.

Kristen Demokratisk Samling är representerat i 148 av landets kommuner
och i 4 landsting men omnämns endast på följande sätt i broschyren:

Det finns småpartier som ställer upp i de kommunala valen men inte når
riksdagen. Två partier av det slaget är Kristen Demokratisk Samling
(kds) och Sveriges Kommunistiska parti (skp).

Upprörda invandrare har vänt sig till vårt kansli och påpekat att vid
översättningen till andra språk har innehållet i texten ändrats så att det inte
längre kan betecknas som partipolitiskt neutralt. I den tyska upplagan står
exempelvis följande:

Es gibt Splitterparteien, die in Kommunalwahlen Mandate erringen, in
den Reichstag jedoch nicht einziehen konnten. Zu ihnen gehören beispielsweise
Kristen Demokratisk Samling (kds, stark rechts) und Sveriges
Kommunistiska Parti (skp, stark links).

I den engelska upplagan står:

There are small parties which stand for election and gain seats in municipal
elections but never get into the Riksdag.

Kristen Demokratisk Samling finner det helt oacceptabelt att Statens Invandrarverk
i en broschyr, som anges vara partipolitiskt neutral, tillåter
översättare att göra egna värderingar av partier och deras eventuella möjlighet
att nå riksdagen. Då invandrarnas rösträtt endast gäller kommunalvalen,
anser vi det vara ren diskriminering att jämställa Kristen Demokratisk
Samling med lokala partier som endast deltar i kommunfullmäktigevalet
i en kommun och i flera fall endast driver speciella frågor, typ Planskilda
korsningspartiet i Vaxholm. Sveriges kommunistiska parti är inte heller
jämförbart med KDS, då det endast har ett fullmäktigemandat i Gällivare
kommun.

Då vi inte har resurser att själva granska samtliga upplagor av broschyren
”ABC om VAL”, hemställer vi att JO låter göra detta och att de upplagor
dras in som innehåller politiska värderingar av liknande slag som den
tyska upplagan. Genom invandrarverkets försorg bör dessutom samtliga
invandrare som erhållit broschyren erhålla upplysning om vart de kan vända
sig för att få programmaterial från Kristen Demokratisk Samling.

Av officiell valstatistik framgår, att Vänsterpartiet Kommunisterna saknar
kommunfullmäktigerepresentation i 75 av landets kommuner och att
Kristen Demokratisk Samling är representerat i 44 av dessa 75 kommuner.
Det borde därför ha varit självklart för ledningsgruppen att ge vårt parti
samma möjlighet till information som övriga partier med riksomfattande

365

organisation. Av broschyren framgår att vpk endast har ca 16000 medlemmar.
Kds’ medlemsantal är ca 23 000.

Efter hänvändelse till ledningsgruppen har denna meddelat Invandrartidningen
att KDS skall erhålla 40 procent av en tidningssida för egen presentation
av partiet, medan riLsdugspartierna skall erhålla 80 procent av
en sida vardera. Inte heller detta finner vi acceptabelt ur demokratisk synpunkt
och ännu mindre acceptabelt då vi redan tidigare diskriminerats vid
den av ledningsgruppen styrda informationen till invandrarna. Till detta
kommer att vi endast får ett framträdande i TV och därför har mycket
svårt att nå ut med information.

KDS begärde att JO snarast vidtog lämpliga åtgärder för att rätta de påtalade
missförhållandena.

Klagomålen remitterades för yttrande till ledningsgruppen för information
om kommunal rösträtt och valbarhet för invandrare samt till statens
invandrarverk, varvid borde beaktas en inom riksdagens ombudsmannaexpedition
upprättad promemoria. I denna anfördes följande.

Redan den svenska texten (s. 18 höger spalt) framstår knappast som
opartisk. Borde det inte snarare ha stått: Det finns småpartier som ställt
upp och erövrat mandat i kommunala val men hittills inte nått riksdagen.

I den engelska översättningen kommer tempusfrågan ännu starkare fram
genom tillägget av ordet ”never”.

Den tyska översättningen är genom användningen av imperfektum-formen
”konnten” något bättre än den svenska, men har i en senare mening
omotiverade tillägg.

Den franska texten ansluter sig nära till den svenska.

Övriga texter har inte här granskats.

Ledningsgruppen anförde bl. a. följande i sitt yttrande.

Översättningen

Ledningsgruppen har utarbetat ett manuskript på svenska till informationsbroschyren.
Det har därvid varit en strävan att ge en så opartisk information
om samhället som möjligt. Enligt gruppens mening kan det inte
med fog hävdas att den svenskspråkiga versionen av ABC om VAL ej skulle
vara opartisk. Inte heller Kristen Demokratisk Samling tycks ha invändningar
på denna punkt. I anmälan framhålls tvärtom att det är vid översättningen
till andra språk som innehållet i texten ändrats ”så att det inte längre
kan betecknas som partipolitiskt neutralt”.

Det har ankommit på statens invandrarverk att framställa och översätta
informationsbroschyren. Ledningsgruppen har mot denna bakgrund inte
ansett sig ha anledning att särskilt granska de utländska versionerna av informationsbroschyren.
Ledningsgruppen har inte heller haft kompetens
härför.

Med anledning av vissa påtalade brister i översättningen till tyska och
engelska har på ledningsgruppens uppdrag invandrarbyrån i Uppsala med
hjälp av andra kvalificerade översättare låtit granska samtliga upplagor av
broschyren ABC om VAL. Som framgår av bifogade granskningsrapport
anses översättningen genomgående vara av mycket god kvalitet. Utöver
de av Kristen Demokratisk Samling påpekade bristerna är det endast på

366

några få punkter, där alternativa ordval på något av de främmande språken
hade kunnat övervägas.

Beträffande den tyska versionen delar ledningsgruppen uppfattningen att
beskrivningen av bl. a. Kristen Demokratisk Samling ej ger ett partipolitiskt
neutralt intryck. På gruppens inrådan har statens invandrarverk därför
låtit trycka en ny korrigerad upplaga av broschyren på tyska. Den nytryckta
upplagan av broschyren har tillsammans med följebrev distribuerats
till samtliga beställare av broschyrens tyska version. Vidare har Invandrartidningens
tyskspråkiga edition ”Wochenspiegel” den 2 april 1976
tillrättalagt felet. Tidningen har distribuerats till samtliga tyskspråkiga hushåll
i landet. Dessutom har en artikel om den tyska översättningen införts i
följande språkeditioner av Invandrartidningen: italienska, serbo-kroatiska
och grekiska samt på lätt svenska.

Beträffande övriga versioner av broschyren har det enligt gruppens mening
ej funnits anledning att överväga nytryckning.

Information om partierna

Ledningsgruppen har ansett det vara naturligt att i broschyren även lämna
uppgifter om de fem riksdagspartiernas storlek och organisation liksom
adressuppgifter. Sådan närmare information om partistrukturen i Sverige
får enligt gruppens mening anses höra hemma i en skrift, som avses ge en
grundläggande information om samhället.

Enligt riksdagens beslut i anledning av prop. 1975/76: 23 erhåller de tre
studieförbund - ABF, Medborgarskolan och Vuxenskolan - som har de
inom riksdagen representerade politiska partierna som medlemsorganisationer
statsbidrag för att bl. a. framställa eget studiematerial på olika
språk. Departementschefen framhåller i prop. att det är angeläget att det
ges utrymme för en på politiska värderingar grundad information i anslutning
till reformen.

Upplysningarna om riksdagspartierna i den allmänna informationsbroschyren
syftar bl. a. till att informera om till vilket av de nämnda studieförbunden
som resp. politiskt parti är anslutet. De fem riksdagspartierna är
också i kommuner och landsting de helt dominerande partierna. De erhöll i
1973 års val tillsammans närmare 97 % av alla kommunfullmäktigemandat
och 99,4 % av landstingsmandaten. I valet 1973 erhöll därtill ytterligare ett
50-tal partibildningar representation i kommunerna. Av dessa partier är
Kristen Demokratisk Samling (kds) och Sveriges Kommunistiska Parti
(skp) riksomfattande.

Vilket utrymme en information om partierna skall ges i en broschyr som
den nu aktuella kan självfallet bedömas på olika sätt. Helt klart är emellertid
att det vore omöjligt att ge samma utrymme åt samtliga partier, som
ställer upp i de kommunala valen. Ledningsgruppen är inte heller övertygad
om att det vore mest förenligt med en opartisk framställning att ge
samma utrymme åt samtliga partier med riksorganisation. Skillnaden i
representation i kommuner och landsting mellan dessa partier är betydande.
Det minsta av partierna med riksorganisation erhöll i 1973 års val sammantaget
1 kommunfullmäktigemandat medan det största partiet erhöll
6516 mandat i kommuner och landsting. I flera kommuner och landsting
erhöll lokala partibildningar större representation i den beslutande församlingen
än de minsta partierna med riksorganisation.

Ledningsgruppen har därför funnit det naturligt att i informationsbroschyren
lämna särskilda upplysningar endast om de fem politiska partier

367

som är representerade i riksdagen. Ledningsgruppen har därvid utgått
ifrån att information om övriga partier, som har representation i vissa kommuner
utan att vara företrädda i riksdagen, kommer att ges på annat sätt.
Det är känt att ett antal kommuner och landsting avser att framställa broschyrer,
som syftar till att informera om förhållandena i den egna kommunen
och landstingskommunen.

Invandrarverket anförde bl. a. följande i sitt yttrande.

Den svenska grundtexten tillkom på så sätt att verket vid ett flertal tillfällen
föreläde ledningsgruppen textförslag som genomgicks och förändrades
i enlighet med de synpunkter gruppen anförde både vad gäller dess
formuleringar och den innehållsliga fördelningen mellan olika avsnitt.

I KDS’ anmälan av broschyren förekommer kritik av att riksdagspartierna
fått större utrymme än vissa kommunala partier mot bakgrund av att invandrarna
endast får delta i de kommunala valen. Verket ansåg att de politiska
partier skulle nämnas vid namn som dels hade en riksorganisation,
dels var företrädda i någon kommunal församling, dvs de fern riksdagspartierna
samt KDS och SKP. I verkets manus ingick den text om partierna
som framgår av sid. 18-19 i broschyren. Inget särskilt utrymme hade givits
riksdagspartierna.

Vid ett sammanträde den 15 september krävde emellertid företrädarna
för de i ledningsgruppen representerade riksdagspartierna ett eget uppslag
med en särskild presentation av dessa. De krävde också att en kupong
skulle införas i broschyren, med vilken invandrare kunde beställa information
från dessa partier. Ledningsgruppen beslöt också tillfoga partiuppslaget
på sid. 20-21 i broschyren, där även kupongen återfinns. Genom denna
åtgärd kom broschyren att utrymmesmässigt prioritera riksdagspartierna.

För att kunna på ett betryggande sätt svara för kvalitetsöversätt ningar

på ett 30-tal språk har invandrarverkets språksektion utvecklat en
organisationsform med dels en inre krets av översättare för de större invandrarspråken
och dels en yttre översättarkrets för de stora världsspråken
och andra i översättningssammanhang mindre frekventa språk. Val av
översättare sker alltid med stor omsorg. För varje enskilt uppdrag tas särskild
hänsyn till översättarens lämplighet för den aktuella uppdragstypen.
Så är fallet i regel när det gäller större översättningsuppdrag som är avsedda
för en bredare mottagargrupp.

För att ytterligare trygga kvaliteten kopplar språksektionen in en granskare
på varje större uppdrag. Granskaren, som också är översättare eller
språkexpert, kontrollerar den färdiga översättningen, gör rättelser och
föreslår ändringar. Först när den delen av arbetet är slutförd lämnas översättningen
över till uppdragsgivaren.

Förfarandet tillämpades konsekvent i fallet ABC om val. Dessutom, och
med hänsyn till att broschyren var utomordentligt viktig, beslöt verket hålla
en förkonferens med alla inblandade översättare och granskare samt
tjänstemännen på språksektionen och verkets rösträttsgrupp. Den ägde
rum under senvåren 1975. Översättarna/granskarna informerades om projektet,
produktionsplanen, samarbetsformer m. m.

Val av översättare respektive granskare för detta konkreta uppdrag gjordes
särskilt omsorgsfullt. De utvalda är genomgående översättare/granska -

368

re som specialiserat sig på svenskt samhällsliv, som invandrarverket har
mångårig och god erfarenhet av. De har bl. a. översatt SIV:s informationspaket
och andra samhällsinformerande skrifter för invandrare, inklusive
invandrartidningen. De har i övrigt gjort sig namn i Sverige som pålitliga
och bra översättare. Invandrarverkets ansvar för översättningsarbete består
nämligen just i valet av översättare och granskare.

I det i sammanhanget mest aktuella fallet med den tyska översättningen
är både översättaren och granskaren dessutom auktoriserade translatorer,
vilket är den högsta yrkeskvalifikation en översättare kan uppnå i Sverige.

I den ursprungliga tyska översättningen var även partiernas namn översatta.
På önskemål från ledningsgruppen rådde verkets arbetsgrupp för
rösträttsfrågor översättaren att låta partiernas namn stå på svenska. Det
var inte svårt på sidorna 20 och 21 i broschyren då partiernas namn där
stod överst i texten och utgjorde ett slags rubriker. Svårare var det på sidan
19 där KDS’ och SKP:s svenska namn kom mitt i en helt tysk text. I
denna situation var översättarens behov att komma med ett förtydligande
motiverat och delvis framkallat av det brytande mot tyskans språknorm,
vilket inblandningen av de svenska orden otvivelaktigt innebar. Inom invandrarverket
observerades den misslyckade förklaringen av KDS’ och
SKP:s politiska målsättning och man talade med översättaren om att denna
måste bort. Översättaren och SIV var överens i sakfrågan men ett missförstånd
inträffade. Översättaren trodde, att invandrarverket skulle stryka
orden stark rechts och stark links medan man på SIV var övertygad om att
översättaren skulle sköta om den saken. Resultatet därav blev det
”olycksfall i arbetet” som invandrarverket självfallet beklagar.

Uttrycket Splitterparteien betyder inte splittrarpartier eller något liknande
utan är en i Tyskland vedertagen benämning på små partier. Ordet
Splitter i detta sammanhang innebär endast något litet, en flisa.

Om den engelska översättningen hävdar KDS att den säger att KDS aldrig
ska bli representerad i riksdagen. Den engelska meningen ”There are
small parties which stand for election and gain seats in municipal elections
but never get into the Riksdag” är enligt översättaren en innehållsmässigt
riktig och språkmässigt idiomatisk översättning av den svenska originalmeningen.
Ordet never i detta sammanhang saknar all futural innebörd.

Då verket upptäckte felet i den tyska versionen, ungefär en vecka före
KDS’ JO-anmälan, hade broschyren distribuerats på huvudsakligen två
sätt. Dels hade den gått ut till samtliga vuxna tyska medborgare i landet genom
den distribution som ägt rum under februari månad, dels hade den distribuerats
genom beställningar från kommuner, landsting, invandrarbyråer,
partier etc för lokala depåer ute i landet. Cirka 13 000 ex var då distribuerade
av den tyska upplagan, som i sin helhet utgör 3,5 % av totalupplagan.

Efter upptäckten togs kontakt med invandrartidningens redaktion för att
genom ett kommande nummer av Wochenspiegel (invandrartidningens tyska
edition) kunna rätta de felaktiga uppgifterna om KDS och SKP. I ett
s. k. stomummer av tidningen som gick ut till samtliga invandrarhushåll redan
den 2 april berättades om felaktigheten i den tyska broschyren. På så
sätt underrättades de som erhållit broschyren genom februaridistributionen.

Samtidigt stoppades all beställningsdistribution av broschyren i avvak -

369

tan på ett beslut i ledningsgruppen om ytterligare åtgärder. Ledningsgruppen
sammanträdde därefter den 22 april och beslöt då att den existerande
tyska versionen skulle kasseras och att en ny skulle tryckas där karaktäristiken
av de två partierna skulle utgå. Trots att Splitterparteien är ett i sammanhanget
adekvat ord beslöt verket att det skulle ersättas med orden
kleine Parteien för undvikande av eventuella ytterligare missförstånd.

Direktus, det företag som verket anlitat för distributionen, har därefter
instruerats att upprepa utskickningen till samtliga beställare av den tyska
broschyren, som med ett följebrev uppmanas att kassera sina lager och ersätta
dem med den nya korrigerade upplagan.

På så sätt har således båda distributionskategorierna fått kännedom om
det misstag som uppstått i den tyska versionen av ABC om Val.

Verket anser härmed att alla rimliga åtgärder har vidtagits för att tillgodose
KDS’ krav på insatser i korrigerande syfte.

Invandrarverket citerade i sitt yttrande även några av de utlåtanden från
de språkexperter, som granskat de 14 språkversionerna (tyska, engelska,
serbokratiska, polska, franska, finska, turkiska och italienska).

KDS inkom med påminnelser.

JO Lundvik anförde i beslut den 14 juli 1976.

Av utredningen framgår att ledningsgruppen - efter att ha fått sig förelagt
diverse textförslag utarbetade inom invandrarverket — haft att ta ställning
till formuleringar och den innehållsmässiga fördelningen mellan olika
avsnitt i den svenska grundtexten.

På s. 18 (höger spalt) i den svenska broschyren (ABC om VAL) står att
läsa följande.

Ett parti kan vara starkt i ett område och svagt i andra. Det finns småpartier
som ställer upp och erövrar mandat i de kommunala valen, men
inte når riksdagen. Två partier av det slaget är Kristen Demokratisk
Samling (kds) och Sveriges Kommunistiska Parti (skp).

Ledningsgruppen har framhållit att det vid utarbetandet av det svenska
manuskriptet till informationsbroschyren varit gruppens strävan att ge en
så opartisk information om samhället som möjligt. Enligt gruppens mening
kunde det inte med fog hävdas att den svenskspråkiga versionen av ”ABC
om VAL” ej skulle vara opartisk.

Vid läsning av den svenska broschyren har jag funnit att den på ett lätttillgängligt
sätt ger information om det svenska samhället med inriktning
på invandrarnas möjligheter att deltaga i de svenska kommunal- och landstingsvalen
1976. Jag har emellertid även funnit att ordval och satsbildningar
ibland kan ge utrymme för olika tolkningar — såsom i det ovan återgivna
citatet. Ledningsgruppen har icke anfört något som ger mig anledning att
frångå den i remisspromemorian framförda ståndpunkten att den andra

24 Riksdagen 1977/78. 2 sami. Nr 1

370

meningen i citatet knappast framstår som opartisk. Det hade således varit
lämpligare om meningen fått exempelvis följande utformning: ”Det finns
småpartier som ställt upp och erövrat mandat i de kommunala valen men
hittills inte nått riksdagen.” Att den ifrågavarande meningen kan misstolkas
synes f. ö. framgå av den engelska översättningen. Vederbörande
översättare har använt sig av ordet ”never” i stället för lämpligen ”do
not”.

Av invandrarverkets yttrande framgår att de i den ursprungliga tyska
versionen införda uttrycken ”stark rechts” och ”stark links” berott på ett
missförstånd mellan översättaren och invandrarverket. I ett s. k. stornummer
av ”Wochenspiegel” (invandrartidningens tyska edition), som utkom
den 2 april 1976, har felaktigheterna påtalats. En ny rättad upplaga har därefter
utsänts även till tidigare beställare. I den nya upplagan har ordet
Splitterparteien ersatts med annan översättning för undvikande av eventuella
ytterligare missförstånd.

Invandrarverket har låtit göra en expertgranskning av de 14 språkeditionerna
av broschyren och har därvid - med ett undantag - anlitat experter,
som inte är knutna till verkets organisation. Verket har i sitt yttrande redovisat
vissa utlåtanden, vilka sammantaget ger vid handen att översättningarna
är av god kvalité. Beträffande den finska versionen har dock framhållits
att vid översättningen av partibeteckningen Kristen Demokratisk Samling
borttagits ordet Demokratisk, till följd varav likhet uppstått med namnet
på ett finländskt parti. Jag utgår från att ett påpekande om detta görs -om det redan inte har skett - i exempelvis Invandrartidningen.

Det förhållandet att ledningsgruppen funnit lämpligt att i broschyren
lämna särskilda upplysningar (s. 20-21) om de fem politiska partier, som
är representerade i riksdagen, ger ej anledning till kritik från min sida.

KDS har såväl i klagomålen som i påminnelserna begärt att sådana åtgärder
vidtas att samtliga invandrare, som erhållit broschyren, genom invandrarverkets
försorg skall få information om vart de kan vända sig för
att få programmaterial från KDS. Med anledning av yrkandet får jag upplysa
om att JO icke har befogenhet att ingripa i eller ge direktiv beträffande
myndigheters handläggning av pågående ärenden eller lämna enskilda biträde
i rättstvister. Yrkandet har för övrigt nära anknytning till den i föregående
stycke omnämnda frågan om informationsutrymmet för olika politiska
partier.

På grund av det anförda och då vad i övrigt förekommit icke ger anledning
till särskilt uttalande från min sida avförs ärendet från vidare handläggning.

371

I samband med handläggning av ärenden om byggnadstillstånd för
icke statligt belånade bostadshus har införts en form av köpeskillingskontroll.
Prövning av systemets rättsenlighet m. m.

Jämlikt 1 § lagen (1971:1204) om byggnadstillstånd m. m. har regeringen
uppställt krav på byggnadstillstånd. Tillståndsprövningen beträffande här
aktuella ärenden har - via bemyndigande av arbetsmarknadsstyrelsen -uppdragits åt länsarbetsnämnderna. Kommunerna erhåller under handläggningen
tillfälle att yttra sig över den ordning i vilken ansökningarna
skall bifallas inom fördelad ram.

Med hänvisning till väntad efterfrågan på byggnadstillstånd för icke statligt
belånade bostadshus och uppställd ram för sådan tillståndsgivning föreslog
Stor-Stockholms planeringsnämnd i april 1975 kommunerna i området
bl. a. att för grupper av småhus, där enligt kommunens bedömande
statlig långivning inte kunde komma i fråga, skulle tillämpas ett särskilt
s. k. turordningskriterium, innebärande att krav ställs på byggherren att
denne underkastar sig en köpeskillingskontroll anordnad på så sätt att särskild
överenskommelse träffas mellan kommunen och byggherren om försäljningspriset.
I Stockholms kommun, där systemet införts, har fastighetskontoret
utarbetat ett formulär till överenskommelse, så lydande:

Mellan Stockholms fastighetskontor, (å ena), samt

nedan kallad byggherren,
(å andra sidan) träffas följande

ÖVERENSKOMMELSE

Fastighetskontoret förbinder sig att i yttrande till Stor-Stockholms planeringsnämnd
rörande icke statligt belånade gruppbyggda småhus turordna
det av byggherren planerade objektet... omfattande ... hus.

Turordningen sker i överensstämmelse med arbetsmarknadsstyrelsens
och bostadsstyrelsens föreskrifter om handläggning av ärenden avseende
beslut om byggnadstillstånd för bostadsbyggande utan statliga lån (Slä nr
4/72).

Byggherren förbinder sig att vid försäljning av husen i ovannämnda objekt
till de boende icke utta högre försäljningspris än vad fastighetskontoret
bedömt skäligt på basis av de av byggherren ingivna handlingarna. Priserna
har förtecknats på bilaga 1 till denna överenskommelse.

Vid byggnadernas färdigställande skall fastighetskontorets kontrollant
beredas tillfälle att besikta husen. Befinnes därvid att husen inte uppförts i
enlighet med tidigare ingivna och granskade handlingar skall det förtecknade
försäljningspriset justeras i skälig omfattning.

372

Denna överenskommelse har upprättats i två lika lydande exemplar varav
parterna tagit var sitt.

Stockholm 197 Stockholm 197

För fastighetskontoret

Bevittnas Byggherre

I klagomål till JO anhöll Stockholms byggmästareförening, biträdd av
professorn i offentlig rätt Ole Westerberg, att JO skulle pröva rättsenligheten
av det sålunda införda systemet för köpeskillingskontroll.

Yttranden avgavs av Stor-Stockholms planeringsnämnd och, efter hörande
av länsarbetsnämnden i Stockholms län, av arbetsmarknadsstyrelsen.

I ärendet förelåg utlåtanden av professorn Westerberg (klagandesidan)
och stadsadvokaten Dag Löwbeer (den kommunala sidan). Argumenteringen
var å ömse sidor tämligen omfattande. I det följande återges endast
delar därav.

I ett vid klagomålen fogat utlåtande av den 1 juli 1975 anförde Westerberg.

I. Den 9 april 1975 avgav Stor-Stockholms planeringsnämnd en skrivelse
”Till kommunerna inom Stor-Stockholms bostadsförsöijningsområde”
under rubriken ”Angående fördelning och turordning av projekt inom ramen
för det icke statligt belånade bostadsbyggandet 1975”. I skrivelsen
framhålles, att nämnda ärende har behandlats i planeringsnämnden på
grundval av två kanslipromemorier (varom nedan). Vidare anföres, att
Stor-Stockholms planeringsnämnd i olika sammanhang har påpekat de negativa
effekter som det icke statligt belånade byggandet kan få vad gäller
bl. a. prisbildning på mark och hus. Kommunerna och planeringsnämnden
kan påverka vilka projekt som skall erhålla byggnadstillstånd, eftersom
planeringsnämndens yttrande fordras innan länsarbetsnämnden kan bevilja
tillstånd.

Planeringsnämnden anser för sin del att följande kriterier bör ligga till
grund för fördelningen och turordningen av icke statligt belånade flerfamiljshus
och grupper av småhus: ... 2. För grupper av småhus, där kommunen
bedömt att statlig långivning ej kan komma i fråga, ”bör en överenskommelse
om försäljningsvillkoren träffas mellan kommunen och
byggherren” (s. 4). Planeringsnämnden rekommenderar kommunerna att
träffa överenskommelse om försäljningsvillkoren (a. st.). Det säges, att
”självfallet är det varje kommun obetaget att som villkor för turordning
exempelvis kräva, att exploateringsavtal träffas, vari ... föreskrives hur
mycket husen får kosta vid försäljning, hur försäljningskontraktet skall se
ut etc.” (a. st.). Vidare säges, att det är ”kommunens sak att avgöra enligt

373

vilken metod ett skäligt försäljningspris skall beräknas” (a. st.). Slutligen
säges, att ”då särskilda skäl föreligger må kommunen bestämma att försäljningsvillkoren
skall undantagas från förutsatt prövning” (s. 6).

Ovannämnda skrivelse till kommunerna följdes av en skrivelse den 14
april 1975 från kansliet vid planeringsnämnden till bostadsföretagen. 1 sistnämnda
skrivelse anföres, att ”först sedan planeringsnämndens kansli erhållit
besked från kommunen om att byggherren uppfyllt de krav (angående
försäljningsvillkoren) som kommunen vill ställa i samband med turordningen
av det aktuella projektet, kan kansliet definitivt meddela länsarbetsnämnden,
som har att fatta det slutliga beslutet om byggnadstillstånd,
att projektet är turordnat” (s. 2).

Ovannämnda skrivelser från planeringsnämnden angående turordningen
bygger som nämnts på två kanslipromemorier. I kanslipm från den 13 februari
1975 ställes frågan ”Varför har man byggt utan statliga lån?” Ett av
skälen anses vara att ”Statlig belåning medför köpeskillingskontroll. Medan
köpeskillingen eller försäljningspriset fastställs av länsbostadsnämnden
vid statlig belåning förekommer ingen priskontroll om projektet byggs
utan statliga lån” (s. 5). Enligt kansliets mening bör därför ”det tredje turordningskriteriet
för grupper av småhus vara att en överenskommelse har
träffats mellan kommunen och byggaren om försäljningspriset” (s. 10).
Det säges, att ”förslaget om att införa en köpeskillings-kontroll för icke
statligt belånad grupproduktion har diskuterats i förortsnämndens styrelse
som för sin del godkände förslaget” (s. 11). Slutligen anföres, att "kansliet
har varit i kontakt med bostadsstyrelsen för att utröna om några författningsmässiga
hinder föreligger för ett beslut från planeringsnämndens sida
att införa en köpeskillingskontroll för icke statligt belånade grupper av
småhus. Enligt bostadsstyrelsen är det dock varje kommuns ensak att bestämma
enligt vilka kriterier de olika projekten skall turordnas” (s. 11 f).

Till det sist sagda må jag redan här göra den kommentaren, att vid den
diskussion jag haft med planeringsnämndens kansli (varom mera nedan)
framkom, att det icke var någon jurist i bostadsstyrelsen som yttrat sig i
fråga om författningsmässigheten av priskontrollen.

Som framgår av ovanstående genomgång grundar sig den införda priskontrollen
icke på några juridiska överväganden om dess tillåtlighet. Man
har utgått såsom ”självfallet” från att kommunerna kan införa priskontroll
och att länsarbetsnämnden kan grunda sitt beslut därpå. Är detta i överensstämmelse
med lagstiftningen om byggnadstillstånd?

II. I lagen om byggnadstillstånd m. m. 1971 § 1 föreskrivs att Konungen
kan förordna, att byggnadsarbete ej får påbörjas utan särskilt tillstånd
(byggnadstillstånd), om sådant förordnande behövs ”med hänsyn till samhällsekonomiska
förhållanden eller läget på arbetsmarknaden eller andra
väsentliga allmänna intressen”. De tre sålunda angivna ändamålen synes
enligt ordalydelsen ge en nästan obegränsad ram för de syften, som kan
tillgodoses. Redan av propositionen framgår emellertid att detta icke är
meningen. Departementschefen anför: ”En väl balanserad byggnadsverksamhet
utgör en stabiliserande faktor inom samhällsekonomin. Balansrubbningar
inom byggnadsindustrin kan å andra sidan få betydande verkningar
på andra sektorer. Byggnadsinvesteringarnas geografiska fördelning
har en avgörande betydelse som en del i en aktiv regionalpolitik. Vidare
har valet av byggnadsobjekt ett långsiktigt inflytande på bebyggelsen och
på produktionsinriktningen. Det är mot denna bakgrund nödvändigt att
omfattningen och inriktningen av byggnadsinvesteringarna kan bli föremål

374

för påverkan från samhällets sida. Om detta torde också allmän enighet råda.
” (Prop. 1971: 177 s. 27).

Departementschefen fortsätter: ”1 sin bedömning av de olika medlens
lämplighet och effektivitet har utredningen tagit fasta på de omedelbara
syftena med en styrning av byggnadsverksamheten. Dessa syften har sammanfattningsvis
förutsatts vara att motverka säsongsvängningar i byggnadsaktiviteten
i överensstämmelse med samhällets sysselsättningspolitiska
mål (säsongstyrning), att påverka byggnadsinvesteringarna i konjunkturstabiliserande
riktning i överensstämmelse med allmänt stabiliseringspolitiska
mål (konjunkturstyrning), att påverka byggnadsinvesteringarnas
geografiska fördelning i överensstämmelse med målen för samhällets regionalpolitik
(regional styrning) samt att påverka byggnadsinvesteringarnas
fördelning på skilda byggnadssektorer i överensstämmelse med samhällets
ekonomiska och allmänt välfärdspolitiska mål (sektorstyrning)”,
(s. 28 f). Departementschefen ansluter sig i allt väsentligt därtill (s. 30).

I § 3 st. 2 av lagen finns en bestämmelse om att byggnadstillstånd får förenas
med villkor i fråga om ”den arbetsstyrka” som skall utföra byggnadsarbetet
och om ”tidpunkten” för arbetets påbörjande. Nämnda bestämmelse
är man benägen att tolka motsättningsvis så, att andra villkor än de
nämnda icke får stipuleras (jfr även arbetsmarknadsstyrelsens cirkulär 12
januari 1972 s. 12). Detta framgår även av § 5: ”Bedrives byggnadsarbete
... i strid mot villkor som föreskrivits med stöd av 3 § andra stycket kan
myndighet ... föreskriva förbud vid vite att fortsätta arbetet.”

Genom KK om byggnadstillstånd 1971 har K. Maj:t begagnat sig av det i
lagen givna bemyndigandet och uppställt krav på byggnadstillstånd, dock
utan ytterligare angivande av syftemålen därmed. I § 3 stadgas att frågan
om byggnadstillstånd prövas (i här aktuella fall) av arbetsmarknadsstyrelsen
eller, efter dess bemyndigande, av länsarbetsnämnd. I § 4 föreskrives
att arbetsmarknadsstyrelsen meddelar närmare föreskrifter om ansökningshandlingens
innehåll och länsarbetsnämndens handläggning av tillståndsärenden.
Som synes av bl. a. dessa bestämmelser är det arbetsmarknadsmyndigheterna,
som handhar tillämpningen av lagstiftningen. Detta
ger en bekräftelse - utöver departementschefens yttrande i propositionen
- på syftet med regleringen: arbetsmarknadspolitisk, icke t. ex. prispolitisk.

III. Arbetsmarknadsstyrelsen har i cirkulär den 12 januari 1972 meddelat
”Allmänna föreskrifter angående tillämpningen av författningarna om
byggnadsreglering”. Ås. 15 f under rubriken ”Bedömningsgrunder vid tillståndsprövning”
anför arbetsmarknadsstyrelsen (kurs. av mig): ”Bakgrunden
till förordnandet om tillståndstvång är att resurserna i form av kapital
totalt sett är otillräckliga i förhållande till önskemålen om investeringar i
byggnader och anläggningar. Syftet är således att begränsa investeringarna
för vissa slag av arbeten och därigenom bereda utrymme för arbeten
som ej omfattas av förordnandet.” Arbetsmarknadsstyrelsen fortsätter:
”De faktorer som är avgörande härvidlag (vid tillståndsprövningen) är
emellertid så skiftande att några klara och entydiga anvisningar inte kan
lämnas, utan de får bedömas från fall till fall. Den allmänna bakgrunden
vid denna prövning är självfallet den arbetsmarknadsmässiga bedömningen.
Som huvudregel i övrigt, utom vad gäller de ramstyrda arbetena för vilka
särskilda regler angetts, bör gälla att arbetena får komma till utförande i
den tidsordning de aktualiserats hos nämnden. Undantag härifrån måste
dock kunna medges om särskilda skäl föreligger. Hänsyn bör vidare tas till

375

projektens storlek och arbetskraftsbehov och till sådana förhållanden som
att ett projekt måste komma till stånd för att man skall få ut full effekt eller
tillfredsställande funktion av någon tidigare utförd prioriterad investering.
Detsamma gäller projekt som när de färdigställts möjliggör betydande rationalisering
och väsentlig arbetskraftsbesparing inom den verksamhet
som investeringen avser. Möjligheterna att anpassa byggnadsarbetets
igångsättning och bedrivande till övrig byggnadsverksamhet inom området
liksom användandet av särskilt arbetskraftsbesparande konstruktion eller
byggnadssätt bör också beaktas.” Senare framhålles: ”Kontroll över efterlevnaden
av lagstiftningen skall utövas av arbetsmarknadsverket” (s.
19).

Som synes av ovanstående, ganska utförligt återgivna bedömningsgrunder
nämnes därvidlag ingenting om kontroll av försäljningsvillkoren. Regleringen
är i stället av arbetsmarknadsmässig art. Likaså har i de av bostadsstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen gemensamt utfärdade ”föreskrifterna
om handläggning av ärenden avseende beslut om byggnadstillstånd
för bostadsbyggande utan statligt lån” (Slä nr 4/1972) ingenting
nämnts om kontroll av försäljningsvillkoren, ehuru nämnda föreskrifter eljest
är utförliga.

Arbetsmarknadsstyrelsen har senare i skrivelse den 25 november 1974
föreskrivit: Så snart ansökan om byggnadstillstånd inkommit till länsarbetsnämnden
skall nämnden kostnadspröva projektet. Finner länsarbetsnämnden
då att byggnadskostnaden överstiger 200000 kronor för lägenhet
(vilket belopp fastställts av Kungl. Maj:t) skall ansökan avslås (blad 23.
36). Enär en dylik kostnadsgräns stadgats, men ingenting föreskrivits om
någon annan kostnadskontroll, synes mig ganska tydligt, att det icke vid sidan
av 200000 kr-gränsen skall vara möjligt för lägre myndigheter att införa
en egen priskontroll.

IV. Arbetsmarknadsstyrelsen har framhållit, att kommunerna skall beredas
tillfälle att yttra sig över den ordning i vilken ansökningarna skall bifallas
inom fördelad ram (blad 23. 36). Härmed aktualiseras en viktig fråga.
Bostadsstyrelsen och Stor-Stockholms planeringsnämnd har - såsom ovan
angivits - ansett, att kommunerna har frihet att införa priskontroll (”självfallet
är det varje kommun obetaget”, resp. ”varje kommuns ensak”). Sedan
kommunerna infört priskontroll, skulle frågan därom icke vara något
länsarbetsnämndens problem. Nämnda uppfattning måste anses felaktig
på två sätt.

Dels är kommunerna, liksom andra myndigheter och enskilda, bundna
av de begränsningar som ligger i lagstiftningen om byggnadstillstånd. Även
den som - liksom i detta fall kommuner och Stor-Stockholms planeringsnämnd
- avger ett remissyttrande såsom förberedelse för ett ärendes
handläggning, är ansvarig för sitt yttrande lika väl som den beslutande sedan
blir ansvarig för sitt beslut. Och dels tager länsarbetsnämnden, när den
beslutar, över ärendet i hela dess vidd, med alla de aspekter som varit aktuella
hos kommunen. Detsamma gör, om länsarbetsnämndens beslut
överklagas, arbetsmarknadsstyrelsen och i sista hand regeringen. Den gällande
principen i besvärsinstitutet är att högre instans, om intet annat uttryckligen
stadgats, tar över ett ärende i alla dess delar.

V. Ovanstående genomgång har visat, hurusom prispolitiska synpunkter
använts vid tillämpning av lagstiftningen om byggnadstillstånd. Därmed
har ett främmande element förts in i byggnadsregleringen, eftersom
denna i stället bygger på arbetsmarknadspolitiska skäl. Nämnda prisregle -

376

ring är desto mindre godtagbar, som den införts vid sidan om en i kraft varande,
allmän prisregleringslag av 1956, som för sin del ger särskilda rättssäkerhetsgarantier
angående när och hur prisreglering får införas. Sådan
laglig prisreglering har f. ö. funnits beträffande vissa trädetaljer till byggnad
men är nu avskaffad.

Att åter det statligt belånade bostadsbyggandet är på lagligt sätt prisreglerat
i form av lånebeslut, medför ej rätt för myndigheterna att tillämpa lagen
om byggnadstillstånd på ett sätt, som ligger utanför lagens syften. Man
måste fasthålla att det är just denna lag om byggnadstillstånd - och icke
allmänna bostadspolitiska synpunkter eller program, i vilka priset är en
viktig faktor - som tillämpas då frågor om byggnadstillstånd handlägges.

Därest vissa kommuner och i anslutning därtill länsarbetsnämnder redan
byggt på prisreglering vid tillämpning av lagen om byggnadstillstånd, är
detta en felaktig rättspraxis. En sådan praxis kan inte ändra på vad som är
rätta innebörden i lagstiftningen om byggnadstillstånd.

Man kan sålunda konstatera, att vad som förevarit är en lags användning
för obehöriga syften, på fackspråk benämnt illojal maktanvändning eller
détournement de pouvoir.

VI. Några allmänna uttalanden i litteraturen angående illojal maktanvändning
må återges. Jägerskiöld skriver: ”1 andra fall är myndighetens
möjlighet att handla inom ramen för ”fria skönet” större. Men även om
myndigheten har skönsmässig prövning, får denna ej innebära godtycke.
Myndigheten får i vart fall ej låta sig vägledas av andra syften än de av lagstiftaren
avsedda; i annat fall kan den göra sig skyldig till illojal maktanvändning
eller maktmissbruk” (Offentlig rätt 1973 s. 67). Strömberg:
”Men även i sådana fall, där lagen inte klart anger vilka ändamål en myndighet
har att befrämja, är det uppenbart, att myndigheten inte har någon
obegränsad frihet att bestämma ändamålen för sina beslut. Det är här nödvändigt
att skilja mellan respektabla och illojala syften. ... Man talar i sådana
fall om illojal maktanvändning, varmed förstås användande av en
formellt fri beslutanderätt i ett syfte, som är främmande för det författningsbemyndigande,
varpå beslutanderätten grundar sig” (Allmän förvaltningsrätt
1974 s. 83 f). Westerberg: ”Fritt skön innefattar icke tillstånd till
godtycke vid tillämpningen. Myndigheten har att tillvarataga just de intressen
som ligger till grund för vederbörande författning, icke några andra allmänna
eller privata intressen. Om myndigheten använder sin maktbefogenhet
formellt inom rättsreglernas ram men i ett annat syfte än reglerna
avser - t. ex. för att gynna en släkting eller en partimedlem eller för att tillgodose
statens ekonomiska intresse i ett fall, där så ej är avsett - föreligger
en form av godtycke, som benämnes illojal maktanvändning. Sådan illojal
maktanvändning är enligt sakens natur svår att leda i bevis men utgör
i och för sig en grov felaktighet i beslutet. (Allmän förvaltningsrätt 1973 s.
44). Även Herlitz och Sundberg har i sina, något äldre skrifter understrukit
otillåtligheten att tillgodose syften, som ligger utanför den aktuella lagens
ram.

Regeringsrätten och Justitieombudsmännen har i sin praxis åtskilliga
gånger fastslagit att främmande syften icke får tillgodoses vid lagtillämpning.
Det torde icke vara erforderligt att här närmare relatera sådan praxis
(t. ex. RÅ 1933 ref. 2, 1940 ref. 4, 1959 ref. 17, JO 1970 s. 446). Men särskilt
må nämnas, att vid tillkomsten av den nya lagstiftningen om myndighets
skadeståndsansvar, skadeståndslagen 1972 kap. 3, fastslogs att tagande av
hänsyn som ligger utanför en lags ram är ett så allvarligt fel att skadeståndsansvar
för det allmänna kan ifrågakomma.

377

Vid klagomålen var även fogat ett av stadsadvokaten Dag Löwbeer avgivet
utlåtande, benämnt ”Synpunkter på professor Ole Westerbergs utlåtande
1.7.1975 angående fråga om tillåtligheten av prisreglering vid tillämpning
av lagen om byggnadstillstånd”. Däri anfördes till att börja med följande.

I. Inom Stor-Stockholms bostadsförsörjningsområde ankommer det på
Stor-Stockholms planeringsnämnd att avge yttranden till länsarbetsnämnden
över den ordning i vilken ansökningar om byggnadstillstånd för bostadsbyggande
utan statliga lån skall bifallas inom fördelad ram. På planeringsnämnden
ankommer också, i allt fall i praktiken, att yttra sig rörande
fördelningen av denna ram på flerfamiljshus, grupper av småhus och s. k.
styckebyggda småhus. Planeringsnämnden följer härvid i sin tur yttranden
över turordning för byggnadstillstånd som avges av envar kommun inom
området.

I skrivelse till kommunerna 9.4.1975 framhåller planeringsnämnden (sid.
3-4) att trycket mot den icke statligt belånade ramen blir stort under 1975
och att det därför är viktigt att klargöra enligt vilka kriterier turordningen
av projekten bör ske. Enligt skrivelsen anser planeringsnämnden för sin
del att såsom kriterium bl. a. bör gälla följande.

2. För grupper av småhus, där kommunen bedömt att statlig långivning
ej kan komma ifråga, bör en överenskommelse om försäljningsvillkoren
träffas mellan kommunen och byggherren.

Med anledning av detta kriterium rekommenderar planeringsnämnden
kommunerna att träffa överenskommelser rörande försäljningsvillkoren
med byggherrarna. 1 samband härmed anföres följande.

Självfallet är det varje kommun obetaget att som villkor för turordning
exempelvis kräva, att exploateringsavtal träffas, vari förutom bidrag till
kommunen för va och gator m. m. även föreskrivs hur mycket husen får
kosta vid försäljning, hur försäljningskontraktet skall se ut etc.

Av skrivelsen och övriga handlingar i ärendet framgår att den åsyftade
regleringen av försäljningsvillkoren i första hand avser försäljningspriset.

Utgående från bl. a. förarbetena till lagen (1971: 1204) om byggnadstillstånd,
KK (1971: 1205) om byggnadstillstånd samt med hänvisning till vissa
cirkulär och skrivelser från arbetsmarknadsstyrelsen (och bostadsstyrelsen)
gör Westerberg i ovannämnda utlåtande gällande, att den genom
ifrågavarande lagstiftning införda regleringen är av arbetsmarknadsmässig
art och bygger på arbetsmarknadsmässiga skäl. Genom den av planeringsnämnden
rekommenderade priskontrollen (förbindelse rörande köpeskilling
såsom villkor för turordning) har enligt Westerberg ett främmande element
införts i regleringen. Lagen om byggnadstillstånd kommer därigenom
att tillämpas på ett sätt som ligger utanför lagens syften. Enligt Westerberg
kan man konstatera att vad som förevarit är en lags användning för obehöriga
syften - illojal maktanvändning eller détournement de pouvoir. Westerberg
hänvisar avslutningsvis till olika uttalanden i doktrin och praxis,
vari understrykes otillåtligheten i att vid lagtillämpningen tillgodose för
den aktuella lagstiftningen främmande syften, samt till att sådan illojal
maktanvändning kan föranleda skadeståndsansvar för myndighet enligt
den nya skadeståndslagstiftningen.

Westerbergs sålunda redovisade synpunkter är enligt min uppfattning
alltför onyanserade i två väsentliga hänseenden, nämligen dels såvitt avser

378

antagandet att byggnadstillståndslagstiftningen endast har arbetsmarknadsmässiga
syften, dels såvitt gäller fördömandet av vaije hänsynstagande
vid lagtillämpningen till andra syften än just dem som den ifrågavarande
lagen vill tillgodose. Beträffande byggnadstillståndslagens syften synes
dessa sträcka sig vida utöver de rent arbetsmarknadsmässiga. Beträffande
tillgodoseende av främmande syften torde det, alldeles bortsett från svårigheten
att avgöra vilka syften som är ”främmande” för en lag, inte kategoriskt
kunna sägas att sådant förfarande i ettvart fall är att anse som otillbörligt.
Ehuru det inte kan uteslutas att Westerbergs uppfattning vid en
rättslig prövning skulle besannas, förefaller saken åtskilligt mer tveksam
och svårbedömd än som framgår av dennes promemoria, och något uppenbart
fall av illojal maktanvändning kan enligt min mening inte anses föreligga.

II. Beträffande ändamålet med lagstiftningen om byggnadstillstånd
framgår det klart av lagtexten och även av de uttalanden från dess förarbeten
som citeras av Westerberg, att denna, direkt eller såsom biverkningar,
avsetts som ett styrinstrument även i andra än arbetsmarknadsmässiga
hänseenden. Den förordningsmakt som regeringen ges i lagens 1 § får sålunda
uttryckligen tagas i anspråk även när det behövs ”med hänsyn till
samhällsekonomiska förhållanden” eller ”andra väsentliga allmänna intressen”.
Under förarbetena betonades också, såsom Westerberg noterat,
att valet av byggnadsobjekt har ett långsiktigt inflytande på bebyggelsen
och produktionsinriktningen, och tillståndsgivningens effekt såsom styrmedel
i flera andra hänseenden berördes. Sålunda framhölls även det regionalpolitiska
syftet och, vilket här är av särskilt intresse, syftet ”att påverka
byggnadsinvesteringarnas fördelning på skilda byggnadssektorer i
överensstämmelse med samhällets ekonomiska och allmänt välfärdspolitiska
mål /sektorstyrning/” (prop. 1971:177 sid. 29 jfr även sid. 16 och 26).
I sistnämnda hänseende framhölls särskilt ramläggningens betydelse (sid.
31). Vid riksdagsbehandlingen synes f. ö. huvudvikten ha lagts vid regleringen
såsom regionalpolitisk! styrmedel (InU 1971: 38 sid. 6).

Även andra omständigheter pekar på att de arbetsmarknadsmässiga syftena
icke är de enda som avses med regleringen ifråga, och att dessa i vissa
fall t.o.m. är sekundära. Ramläggningens bibehållande för bostadsbyggande
utan statliga lån oavsett arbetsmarknadsläget är t. ex. ett indicium
på bl. a. bostadspolitiska syften. Även det förhållandet att kommunerna
beredes tillfälle till yttrande rörande turordning inom givna ramar är ett sådant
indicium. När kommunen väl erhållit sin kvot torde sysselsättningsfrågan
vara av mindre intresse. Syftet med att kommunerna beredes yttranderätt
rörande turordningen måste rimligen vara att, då antalet ansökningar
om tillstånd överskrider ramen, hänsyn vid tillståndsgivningen skall
kunna tagas till vad som är mest angeläget ur bl. a. bostadspolitiska och
samhällsbyggnadsmässiga synpunkter. Detta är ju också naturligt. Under
tider då antalet ansökningar om tillstånd överstiger ramen, och arbetsmarknadsmässiga
synpunkter är av underordnad vikt, är det ju likväl nödvändigt
att vissa kriterier måste gälla för turordningen. Det är inte antagligt
att en sådan ofta slumpartad omständighet som t. ex. tiden för ingivande av
ansökan avsetts utgöra ett sådant kriterium, eller att turordningen avsetts
bli reglerad genom lottdragning bland de sökande. I sådant fall hade kommunernas
yttranden ej varit erforderliga. Syftet med föreskriften att berörda
kommuner eller kommunala samarbetsorgan skall beredas tillfälle att
yttra sig ”rörande den ordning i vilken inneliggande och väntade ansök -

379

ningar bör bifallas”, senast veterligen given i Kungl. Maj:ts skrivelse till
arbetsmarknadsstyrelsen 20.12.1974, kan med fog antagas vara att kommunerna
skall få tillfälle anlägga de synpunkter på turordningen som är betingade
av allmänna kommunala intressen. Att ej endast arbetsmarknadsmässiga
synpunkter skall beaktas av tillståndsmyndighetema framgår klart
just av Kungl. Maj:ts ovannämnda skrivelse, som bl. a. innehåller följande: 2.

I övrigt skall vid tillståndsgivningen beaktas den väntade effekten av
vaije arbete på arbetsmarknaden, möjligheterna att få krediter för byggnadsarbeten
som kan påbörjas utan byggnadstillstånd eller som ryms inom
någon av ovannämnda ramar samt arbetenas angelägenhet från allmän
synpunkt.

Det anförda leder till slutsatsen att kommunernas och de kommunala
samarbetsorganens prövning vid utnyttjande av sin yttranderätt rörande
turordning för byggnadstillstånd icke är inskränkt till rent arbetsmarknadsmässiga
hänsyn, utan att de därvid även äger beakta lämplighetssynpunkter
inom en betydligt vidare ram.

Hur vid denna ram är, kan vara vanskligt att avgöra. Det synes dock åtminstone
finnas fog för antagandet att kommunerna i viss utsträckning får
beakta bostadsförsörjningsaspekter och bostadspolitiska hänsyn i övrigt
liksom även stadsbyggnadsmässiga lämplighetssynpunkter av olika slag.
En ram utöver byggnadsregleringens syften utgöres härvidlag av reglerna
om den kommunala kompetensen.

III. Även om således kommunerna, och deras samarbetsorgan, i yttranden
om byggnadstillstånd får anses äga beakta bostadspolitiska hänsyn
och andra intressen rörande byggandet i kommunen, är därmed inte sagt
att de får använda sin yttranderätt för att tillgodose dessa syften med vilka
medel som helst. Genom att kommunernas yttranden (i detta fall via Storstockholms
planeringsnämnds yttranden) blir av avgörande betydelse för
länsarbetsnämndens tillståndsgivning, blir kommunernas verksamhet med
dessa yttranden i realiteten en form av maktutövning. Även om därvid beaktande
av mer allmänna bostadspolitiska hänsyn - såsom t. ex. intresset
av att förhindra höga boendekostnader, markprisstegring eller uppkomsten
av segregerande effekter - i och för sig torde få anses lovligt, finns det
skäl för tvekan om i vad mån denna makt får användas för att tillgodose
nämnda intressen genom att, såsom uttryckligt villkor för tillstyrkande yttrande
(turordning) eller i form av skenbart frivilliga avtal, förmå den enskilde
till prestation eller underlåtenhet av visst slag. Särskilt känslig blir
frågan när det såsom här i realiteten gäller en priskontroll dvs. ett direkt
ingrepp i den enskildes ekonomiska intressesfär. I detta sammanhang kan
erinras om 8 kap. 3 § nya regeringsformen, vari stadgas att föreskrifter om
förhållandet mellan enskilda och det allmänna, som gäller åligganden för
enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska
förhållanden, meddelas genom lag. Om en priskontroll av den typ som här
är i fråga inte kan repliera på lag finns det onekligen risk för att förfarandet
vid en rättslig prövning skulle befinnas icke rättsenligt såsom befogenhetsöverskridande.

Efter att ha redogjort för bl. a. några av regeringsrätten 1973 och 1974
avgjorda kommunalbesvärsmål angående borgensansvar enligt gällande
bostadslånekungörelse samt ett av JO den 4 april 1975 (dnr 917/73) avgjort
ärende angående villkor som kommun uppställt i samband med upplåtelse
av allmän plats för kioskändamål anförde Löwbeer vidare:

380

IV. Av det föregående har framgått dels att byggnadsregleringens ändamål
och syftet med den kommunerna i tillståndsärendena tillerkända yttranderätten
otvivelaktigt är åtskilligt vidare än vad Westerberg gjort gällande,
dels att det i själva verket är mycket vanskligt att avgöra exakt var
gränsen går mellan syften som regleringen är avsedd att tillgodose och de
syften som uppenbart faller utanför området för regleringens avsedda styrningsfunktioner.
Vidare har av ovan redovisade praxis framgått, att även
om ändamålen med viss reglering någorlunda låter sig preciseras, det icke i
alla fall kan uteslutas att kommunerna, vid sin hantering av regleringen,
äger tillgodose även andra intressen inom kommunernas kompetensområde.
Med hänsyn härtill kan man enligt min mening inte, såsom Westerberg,
kategoriskt hävda att förfarandet med köpeskillingskontroll som förutsättning
för turordning för byggnadstillstånd är otillåtet såsom illojal maktanvändning.
Frågan är tvärtom i hög grad svårbedömbar och kan inte besvaras
med säkerhet. Visserligen finns det skäl som talar för att förfarandet
vid en rättslig prövning inte skulle anses rättsenligt. Med hänsyn å andra
sidan till vad som i det föregående anförts beträffande regleringens sektorstyrande
ändamål samt kommunernas uppgifter och befogenheter inom
bostadsförsörjningen, sammanställt med syftena med den aktuella priskontrollen,
finns det även skäl för en motsatt uppfattning. De invändningar
som kan resas mot förfarandet synes inte vara så odiskutabla att kommunerna
och planeringsnämnden kan sägas sakna fog för att vidhålla detsamma
intill dess en rättslig prövning eventuellt ger annat vid handen.

Till bemötande av Löwbeers utlåtande anförde Westerberg bl. a.

I korthet anges det omdiskuterade läget klart av Stor-Stockholms planeringsnämnd
i skrivelse till bostadsföretagen, att ”först sedan planeringsnämndens
kansli erhållit besked från kommunen om att byggherren uppfyllt
de krav (angående försäljningsvillkoren) som kommunen vill ställa i
samband med turordningen av det aktuella projektet, kan kansliet definitivt
meddela länsarbetsnämnden, som har att fatta det slutliga beslutet om
byggnadstillstånd, att projektet är turordnat” (skriv. 14.4.1975 s. 2). Jag
har i rättsligt utlåtande 1.7.1975 hävdat, att den sålunda i praxis och utan
lagstöd införda prisregleringen är otillåten. Stadsadvokaten Löwbeer har
knappast bestritt men ifrågasatt riktigheten av min uppfattning. De sålunda
omstridda och avgörande punkterna tas i detta mitt nya utlåtande upp till
behandling så kort som möjligt.

Detta utlåtande riktar sig särskilt till ledamöterna i det beslutande organet,
Länsarbetsnämnden, som enligt min mening bör taga upp frågan om
prisreglering till diskussion i nämnden. Tidigare torde frågan allenast ha legat
dold i kommunernas yttranden. Det är emellertid Länsarbetsnämnden
som genom sina beslut — även om besluten tidigare fattats på delegation —
tager ansvaret för de motiv som besluten grundar sig på, även om motiven
ytterst kommer från kommunerna.

Det är huvudsakligen tre argument som Löwbeer anför när han hävdar,
att ”ehuru det inte kan uteslutas att Westerbergs uppfattning (om prisregleringens
otillåtlighet) vid en rättslig prövning skulle besannas, förefaller saken
åtskilligt mer tveksam och svårbedömd än som framgår av dennes promemoria,
och något uppenbart fall av illojal maktanvändning kan enligt
min mening inte anses föreligga” (s. 3, kurs. av mig). Man kan sålunda inledningsvis
observera, att Löwbeer långt ifrån helhjärtat stöder prisregleringen.
Hans tre argument hänför sig till

381

1. Syftena med lagstiftningen om byggnadstillstånd,

2. Regeringsrättens domar rörande kommuns borgensåtagande enligt
bostadslånekungörelsen,

3. JO:s beslut angående upplåtelse av allmän plats för kioskändamål.

I. 1 fråga om syftena med lagstiftningen om byggnadstillstånd anför
Löwbeer, att dessa synes sträcka sig vida utöver de "rent” arbetsmarknadsmässiga
(s. 2, kurs. av mig). Ja, jag har också i mitt förra utlåtande citerat
departementschefen som bl. a. åberopar ”säsongstyrning”, ”konjunkturstyrning",
”regionalstyrning” och ”sektorstyrning”. Alla dessa
delfaktorer har arbetsmarknadsstyrelsen själv i sina tillämpningsföreskrifter
sammanfattat sålunda: ”Den allmänna bakgrunden vid denna prövning
(tillståndsprövningen) är självfallet den arbetsmarknadsmässiga bedömningen”
(cirkulär 12.1.1972 s. 16, kurs. av mig).

När Löwbeer nu kritiserar mitt förra utlåtande såsom alltför onyanserat,
enär jag skulle ha påstått att byggnadstillståndslagstiftningen "endast” har
arbetsmarknadsmässiga syften, (Löwbeer s. 2), är denna kritik obefogad
på två sätt: Dels har jag aldrig använt ordet ”endast” eller liknande, utan
tvärtom framhållit ”sektorstyrningen” m. m. Dels kan Löwbeers kritik lika
gärna riktas mot arbetsmarknadsstyrelsens tillämpningsföreskrifter,
som uttryckligen sammanfattar de olika delsyftena såsom den ”arbetsmarknadsmässiga”
bedömningen. Löwbeer försvarar prisregleringen genom
att kritisera det ingen påstått - nämligen att byggnadsregleringen
skulle vara ”rent” arbetsmarknadsmässig - vilket synes mig icke vara något
annat än en förvillande lek med ord.

Vad som däremot är viktigt — och för hela ärendet avgörande- är att både
sakkunnigutredningen och departementschefen och arbetsmarknadsstyrelsen
i tillämpningsföreskrifterna uttryckligen anger en stor mängd
synpunkter, som skall eller får beaktas: förutom ovannämnda ”sektorstyrning”
etc. även mera detaljerat ”tidsordningen” mellan ansökningarna,
”projektens storlek”, möjligheten att få ut ”tillfredsställande funktion av
någon tidigare utförd prioriterad investering”, ”rationalisering”, hänsyn
till ”övrig byggnadsverksamhet”, ”särskilt arbetskraftsbesparande konstruktion”
m. m. För att läsaren själv skall kunna förvissa sig om förarbetenas
innehåll, bifogas här vederbörliga utdrag ur sakkunnigutredningen,
propositionen och tillämpningsföreskrifterna såsom bilagor 1, 2 och 3; särskilt
bil. 3 är av intresse. Kommunerna har i sina yttranden rätt att tillgodose
sina intressen av vilka projekt som på grund av ovanstående och likartade
arbetsmarknadsmässiga skäl bör förverkligas och bör prioriteras.
Länsarbetsnämnden har att besluta inom samma, av högre myndigheter
givna ram.

På inget ställe i ovannämnda utförliga anvisningar nämns något om priskontroll
eller något om försäljningsvillkor eller något som liknar dylikt.
Priskontroll är en så principiellt viktig och särskild faktor, att den måste
vara omnämnd om den skall vara avsedd inom byggnadsregleringen.

Jag har därför i mitt förra utlåtande sammanfattande sagt, att ”syftet
med regleringen är arbetsmarknadspolitisk, icke t. ex. prispolitisk” (s. 4).
Detta är enligt min mening klart riktigt. Det är märkligt att Löwbeer icke -såsom man annars gör vid lagtolkning - citerat och diskuterat ovannämnda
viktiga ställen ur förarbeten och ur tillämpningsföreskrifterna.

Om man skall införa prisreglering, kräver detta ett klart lagligt stöd. Med
fog erinrar Löwbeer om nya regeringsformen 8 kap. 3 §: Föreskrifter om
förhållandet mellan enskilda och det allmänna, ”sorn avser ingrepp i en -

382

skildas personliga eller ekonomiska förhållanden, meddelas genom lag”.
Därunder faller bl. a. priskontroll. Detta påbud i grundlagen måste tillmätas
betydelse, såsom också blivit fallet t. ex. genom lagen om prisreglering.

Pk ett ställe i byggnadsregleringen finns prisfrågan nämnd. Arbetsmarknadsstyrelsen
meddelar följande: I fråga om bostadshus utan statligt stöd
föreskriver Kungl. Maj:t i allmänhet att byggnadskostnaden ”inte får överstiga
en viss angiven summa” (skriv. 25.11.1974). Arbetsmarknadsdepartementet
har därefter föreskrivit: Tillstånd får ej lämnas om byggnadskostnaden
för lägenhet ”överstiger 300.000 kr” (skriv. 20.12.1974). Det kan inte
vara riktigt att lokala myndigheter inför en egen prisreglering vid sidan
av den av departementet valda 300.000 kr-gränsen.

IV. Avslutningsvis anför Löwbeer, att det visserligen finns skäl som talar
för att förfarandet med priskontroll vid byggnadstillstånden vid en
rättslig prövning inte skulle anses rättsenligt. Men de invändningar som
kan resas mot förfarandet ”synes inte vara så odiskutabla” att kommunerna
och planeringsnämnden kan sägas sakna fog för att vidhålla detsamma
intill dess en rättslig prövning eventuellt ger annat vid handen, slutar Löwbeer
(s. 12).

Läget har från byggmästareföreningens sida angivits vara det, att byggandet
idag regleras av så många bestämmelser, som till kommunerna
överlämnar en diskretionär prövningsrätt, att ingen företagare med hänsyn
till sin rörelse är beredd att genom besvär till högre myndigheter ådraga sig
kommunernas ogillande. För egen del skulle jag vilja tillägga att det kanske
är svårt att få ett besvärsmål till arbetsmarknadsstyrelsen och regeringen,
där endast prisregleringsfrågan är satt på sin spets, och där en vägrad turordning
alltså inte låter sig motiveras med både priskontroll och något annat,
tillåtet argument. Vid en sådan dubblering är det inte säkert att man i
besvärsmålet får en uttrycklig prövning av priskontrollfrågan. Däremot
kan JO efter anmälan pröva priskontrollfrågan i och för sig, sådan den
framträder i planeringsnämndens åtgärder och kommunernas förslag eller
ligger innesluten i länsarbetsnämndens beslut.

Prisregleringen vid byggnadstillstånden infördes utan att någon jurist i
förväg hade granskat systemet. Man utgick från att prisreglering ”självfallet”
kunde införas genom praxis (Planeringsnämndens skriv. 9.4.1975 s.
4). Även enligt Löwbeer är självfallenheten felaktig.

Jag anser att så övertygande skäl ovan anförts för denna prisreglerings
otillåtlighet - och att så litet, om ens något kvarstår till stöd för dess tillåtlighet
- att särskilt Länsarbetsnämnden såsom det beslutande organet
icke bör vidmakthålla prisregleringen. Det sagda gäller i och för sig också
Stor-Stockholms planeringsnämnd och kommunerna såsom förslagsställare.

Vid ärendets avgörande den 31 maj 1977 anförde JO Uhlin.
Arbetsmarknadsmyndigheternas ansvar

Innan själva prisregleringsfrågan behandlas måste arbetsmarknadsmyndigheternas
ansvar för handläggningen klarläggas. Olika meningar har här
framförts. Redan i klagomålen framfördes den uppfattningen (Westerberg)
att den beslutande myndigheten hade oinskränkt ansvar.

383

Som förut sagts är länsarbetsnämnden beslutande myndighet. Beträffande
handläggningen skall bemärkas, att det enligt 4 § sista stycket kungörelsen
(1971:1205) om byggnadstillstånd ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen
att meddela närmare föreskrifter om ansökningshandlingens innehåll
och länsarbetsnämndens handläggning av tillståndsärenden.

Länsarbetsnämnden har i sitt yttrande i anledning av klagomålen anfört
bl. a. följande.1

Enligt arbetsmarknadsstyrelsens föreskrifter om handläggning av ärenden
avseende beslut om byggnadstillstånd för ifrågavarande bostadsbyggande
skall länsarbetsnämnderna tillse att kommunen, respektive de kommunala
samarbetsorganen, bereds tillfälle att yttra sig över den ordning i vilken ansökningarna
skall bifallas inom de ramar som årligen fastställes av regeringen.
Dessa bestämmelser har funnits sedan länge.

Länsarbetsnämnden har redan tidigare under hand inhämtat arbetsmarknadsstyrelsens
tolkning av länsarbetsnämndens roll när det gäller att
bestämma turordningen. Arbetsmarknadsstyrelsen har därvid meddelat,
liksom i skrivelsen till Stockholms Byggmästarförening att: ”turordningen
skall göras med beaktande av de intressen av här ifrågavarande byggande
som kommunerna företräder”. Länsarbetsnämnden har aldrig funnit skäl
att frångå eller ifrågasätta denna princip. Kommunerna, eller deras företrädare,
Stor-Stockholms planeringsnämnd, har således ensamma fått bestämma
i vilken ordning de privatfinansierade bostäderna skall byggas.

Länsarbetsnämnden kan slutligen endast konstatera att de skriftliga instruktioner
som utfärdats av arbetsmarknadsstyrelsen har följts. Detta gäller
för övrigt också de muntliga underhand givna besked avseende tolkning
av länsarbetsnämndens roll när det gäller att fastställa turordningen för
uppförande av icke statligt belånade bostadshus. Dessa underhand givna
besked har för övrigt konfirmerats i arbetsmarknadsstyrelsens skrivelse
till Stockholms byggmästarförening.

Arbetsmarknadsstyrelsen har i yttrande till JO anfört bl. a. följande.

1 de föreskrifter om byggnadstillstånd för bl a bostadshus utan statliga
lån, som regeringen årligen meddelar arbetsmarknadsstyrelsen, säges att
berörda kommuner eller kommunala samarbetsorgan innan byggnadstillstånd
lämnas skall beredas tillfälle yttra sig om den ordning i vilken inneliggande
och väntade ansökningar om byggnadstillstånd bör bifallas. Denna
regeringens anvisning till arbetsmarknadsstyrelsen medför att andra än arbetsmarknadsmässiga
skäl får betydelse när det gäller frågan om vilka enskilda
ansökningar om byggnadstillstånd som bör bifallas inom det utrymme
som bestämts genom de av regeringen fastställda ramarna.

För kommunernas ställningstaganden i turordningsfrågoma spelar
mark- och prispolitiska överväganden av naturliga skäl en avgörande roll.

Att beslutande myndighet i princip har självständigt ansvar för sitt avgörande
är närmast en självklarhet. Det är emellertid också klart att myndig -

1 En av nämndens ledamöter har avgivit särskilt yttrande.

384

hetens ”ansvar” för att avgörandet är i allo rättvist och riktigt kan vara i
viss mån begränsat med hänsyn till beslutsunderlagets beskaffenhet2 eller
på grund av någon speciell handläggningsregel. Som ett typexempel på det
senare kan nämnas ärenden om upplåtelse av allmän plats för försäljningsändamål.
Enligt 2 § allmänna ordningsstadgan gäller här att polismyndigheten
såsom tillståndsmyndighet skall inhämta yttrande från vederbörande
kommunala nämnd och att tillstånd ej får meddelas om denna avstyrker
(s. k. kommunalt veto). I sådana avslagsfall är det alltså det kommunala organet
- ej tillståndsmyndigheten - som i verkligheten avgör saken.

Arbetsmarknadsstyrelsen har i förevarande fall hänvisat till att det i vissa
av regeringen årligen meddelade föreskrifter sägs, att kommunerna eller
deras samarbetsorgan skall beredas tillfälle att yttra sig om turordningen.
Föreskrifterna innehåller inte något stadgande som medför att beslutsmyndigheten
är formellt bunden av det kommunala yttrandet. Ett sådant stadgande
skulle för övrigt inte rimma särskilt väl med det förut nämnda i 4§
kungörelsen om byggnadstillstånd intagna bemyndigandet för arbetsmarknadsstyrelsen
att meddela för länsarbetsnämnderna bindande handläggningsföreskrifter.
Slutsatsen måste bli att det kommunala yttrandet rörande
sökt byggnadstillstånd inte - på liknande sätt som vid utövande av
kommunal vetorätt enligt allmänna ordningsstadgan — formellt binder arbetsmarknadsmyndigheterna
och därigenom avlyfter tillståndsmyndigheten
dess beslutsansvar i motsvarande mån.

En annan sak är att länsarbetsnämnden i förevarande fall känt sig bunden
av riktlinjer som utfärdats av arbetsmarknadsstyrelsen och på den
grund förhindrad att ingå på någon prövning av de kommunala yttrandena
om turordningen. Med hänsyn till den föreskriftsrätt som tillagts arbetsmarknadsstyrelsen
och vad som förekommit i frågan synes det under alla
förhållanden rimligt att — oavsett hur sakfrågorna är att bedöma - godta
länsarbetsnämndens ståndpunkt härvidlag.

Det anförda har lett fram till slutsatsen, att något formellt eller sakligt
hinder — utom arbetsmarknadsstyrelsens egna föreskrifter — inte möter
mot att tillståndsmyndigheten sakligt prövar giltigheten av de grunder enligt
vilka de kommunala yttrandena utformats.

Priskontrollens rättsenlighet

Till en början kan antecknas, att ingen invändning gjorts beträffande
själva utgångspunkten för klagomålen, nämligen att den införda ordningen

1 praktiken fungerar som ett priskontrollsystem. Det är vidare värt att notera,
att ingen berörd part i klagoärendet hävdat att systemet skulle utgöra
en legal prisreglering i strikt mening.

2 Man kan väl tänka sig exempelvis en situation där en besvärsmyndighet med hänsyn
till vad som framkommit i besvärsprocessen ändrar överklagade beslutet utan
att beslutsmyndighetens handläggning för den skull framstår som klandervärd.

385

På den kommunala sidan har man genom Löwbeer framfört tanken att
den tillämpade ordningen kan komma i konflikt med 8 kap. 3 § nya regeringsformen,
där det stadgas att föreskrifter om förhållandet mellan enskilda
och det allmänna, som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser
ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden, meddelas genom
lag. Löwbeer har i sitt utlåtande härtill sagt bl. a.: ”Om en priskontroll
av den typ som här är i fråga inte kan repliera på lag finns det onekligen
risk för att förfarandet vid en rättslig prövning skulle befinnas icke
rättsenligt såsom befogenhetsöverskridande.”

Grundlagsbudets betydelse i förevarande fall synes svår att bedöma. Så
mycket torde kunna sägas som att uttryckligt lagstöd i byggnadstillståndslagen
för införande av prisreglering saknas. Om den ifrågavarande priskontrollen
är att betrakta som sådan prisreglering i egentlig mening, som berörs
av grundlagsbudet, och i vad mån grundlagsbudet innefattar ett krav
på uttryckligt lagstöd för andra prisreglerande anordningar är frågor som
är betydligt vanskligare att besvara.

Klagandesidan (Westerberg) har emellertid främst argumenterat efter linjen
att priskontroll ligger utanför byggnadstillståndslagens syften sådana
de angivits i lagens 1 § och dess förarbeten. Den etablerade priskontrollen
skulle därför innebära s. k. illojal maktanvändning från de tillämpande
myndigheternas sida.

När det gäller kommunens förfarande är till att boija med att anteckna,
att den kommunala kompetensen på bostadsförsörjningens område är förhållandevis
vidsträckt.3 Det är obestridligt, att ett betydande samhälleligt
ansvar för bostadsförsörjningen bärs av kommunerna. Det är alldeles
klart, att kommun har rätt att ge subventioner i syfte att nedbringa kostnaderna
för anskaffande och behållande av en fullvärdig bostad. Med hänsyn
härtill synes inte någon invändning av principiell art kunna resas mot att en
kommun på olika sätt verkar för att hålla fastighetspriserna nere, exempelvis
genom att beakta prisaspekterna när kommunen avger yttrande till en
statlig myndighet angående byggnadstillstånd. Även om något direkt stöd
för köpeskillingskontroll inte kan hämtas ur byggnadstillståndslagen och
dess förarbeten4 kan man alltså inte gärna säga att prisfrågan ligger utanför
den legitima kommunala intressesfären. Att viss köpeskillingskontroll
förekommer eller kan förekomma i någorlunda jämförbara situationer vid
beviljande av förmåner såsom kommunal borgen5 eller statligt bostadslån6
talar vidare emot att betrakta företeelsen som helt främmande för de allmänna
intressen som här framträder och som alldeles oförenlig med tilllämpningen
av byggnadstillståndslagen.

3 Se framställningen i Kaijsers kommunallagskommentar 1975 s. 90 ff.

4 Se 1 § lagen samt prop. 1971:177 och InU 38 (frågan behandlas inte där). Jfr allmänna
prisregleringslagen (1956:236).

5 Jfr de av Löwbeer åberopade rättsfallen, av vilka ett refererats i Kommunal tidskrift
1974 s. 323 f.; se i övrigt RÅ 1973 not C 192, 193 och 1974 not A 343.

6 Se 45 § andra stycket bostadsfinansieringsförordningen (1974:946).

25 Riksdagen 1977/78. 2 sami. Nr 1

386

Om enligt det nu sagda ingen anmärkning bör riktas mot kommunen för
att den beaktar prisaspekterna när den avger yttrande till den statliga myndigheten,
är dock kommunens tillvägagångssätt i övrigt anmärkningsvärt.
Det förhåller sig ju så att kommunen använder sin yttranderätt - med den
praktiska betydelse denna har - till att förmå den enskilde byggherren till
en prestation, nämligen att underteckna en förbindelse att iaktta ett på
visst sätt bestämt högsta försäljningspris. I utbyte avger kommunen ett för
byggherren förmånligt yttrande. Detta arrangemang saknar som sådant
författningsstöd. Det måste också betecknas som klart olämpligt, inte
minst med tanke på att den rättsliga innebörden av förbindelsen är högst
diskutabel. Som saken formellt ligger till synes kommunens handlande
dock inte kunna betraktas som myndighetsutövning i den mening som avses
i 20 kap. 1 § brottsbalken. Myndighetsutövningen sker först då tillståndsmyndigheten
fattar beslut i saken.

Skyddet för enskilds åsiktsfrihet vid kontroll i ärende om kommunalt
bidrag till ungdomsorganisation

Lunds kommun lämnar under vissa förutsättningar bidrag till organisationer
som driver ungdomsverksamhet. Grundbidrag utgår med visst belopp
per bidragsberättigad medlem i organisationen. Aktivitetsbidrag utgår
för sammankomster med visst antal deltagare i viss ålder.

Föreningen Kommunistisk Ungdom - Lund ansökte i december 1975
om aktivitetsbidrag och i januari 1976 om grundbidrag. Ansökningarna behandlades
av fritidsnämnden i Lund. Nämnden uppmanade föreningen att
komplettera ansökningarna på visst sätt. Föreningen efterkom inte fullt ut
nämndens önskemål. Med anledning därav beslöt nämnden den 12 maj
1976 avslå föreningens ansökningar.

1 en den 14 juni 1976 till JO inkommen anmälan klagade föreningen över
nämndens beslut och påtalade särskilt att nämnden begärt att få del av föreningens
medlemsmatrikel och närvarokort från sammankomsterna, försedda
med gruppledarnas underskrifter.

Med anledning av klagomålen infordrades yttranden från fritidsnämnden
och från statens ungdomsråd. Föreningen yttrade sig ånyo.

Sammanfattningsvis framgick av utredningen följande.

Vad gäller grundbidraget begärde fritidsnämnden att föreningens ansökan
skulle kompletteras med företeende av kassaboken. Föreningen inkom
med en kassaberättelse och medlemsantalsbevis, undertecknade av
en förbundsrevisor och en föreningsrevisor, samt revisionsberättelsen.
Nämnden ansåg sig inte kunna godta kassaberättelsen eftersom man i denna
inte kunde särskilja medlemsavgifter och bidrag. Föreningen hävdade
att det inte var möjligt att uppvisa själva kassaboken, enär föreningen inte

387

hade något särskilt medlemskonto. Eftersom bidrag, anslag och medlemsavgifter
fördes under ett gemensamt konto med uppgivande av vem som
lämnat bidrag resp. medlemsavgifter gick det inte att visa kassaboken utan
att röja medlemmarnas identitet. Det var därför föreningen föredragit att
lämna kassaberättelse, revisionsberättelse och medlemsantalsbevis.
Nämnden uppgav i sitt yttrande till JO att nämnden för föreningen förklarat
att den endast var intresserad av att granska de på medlemskontot redovisade
sifferuppgifterna och att textdelen kunnat täckas över så att den
var otillgänglig vid granskning. Integritetsskyddet skulle på så vis inte trädas
för när.

Beträffande aktivitetsbidraget begärde fritidsnämnden att få ta del av föreningens
närvarokort. Föreningen ingav närvarokort som, enligt vad nämnden
uppgett, saknade uppgifter om födelseår, närvaroantal, gruppledarens
underskrift samt andra uppgifter rörande tid och plats för sammankomsterna.
Föreningen ingav ytterligare ett intyg från revisorerna, som nämnden
inte ansåg sig kunna godta eftersom det endast verifierade att korten var
korrekt förda. Nämnden uppgav i sitt yttrande till JO att den rekommenderade
de organisationer som blev föremål för dylik kontroll att klippa bort
deltagarnas namn på närvarokorten och att nämnden endast begärde att de
kort som uppvisades skulle vara undertecknade av gruppledaren. Föreningen
anförde å sin sida att anledningen till att den inte ville visa upp närvarokorten
var att man inte ville röja gruppledarnas identitet och att man
ansåg att det endast var namnen på styrelsens ordinarie ledamöter som
borde vara offentliga. Föreningen hänvisade vidare till att uppgifter om
närvaroantal, antal sammankomster, huvudsaklig typ av aktivitet och uppgift
om lokaler fanns angivna på bilagan till ansökningen om aktivitetsbidrag.

Ärendet avgjordes av JO Lundvik den 8 juni 1977. Han anförde därvid
följande.

Regeringsformen upptog vid den tid som nu är ifråga under 2 kap. 2 §
stadgande, att varje medborgare var skyddad mot att myndighet tvingade
honom att ge sina åsikter till känna. Genom den grundlagsändring som
trätt i kraft den 1 januari 1977 har stadgandet omformulerats. Det sägs numera
att vaije medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot tvång
att giva till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat
sådant hänseende. I det sammanhang som nu är aktuellt saknar omformuleringen
större betydelse.

Grundlagen förbjuder alltså det allmänna att tvinga någon att röja sin
åskådning. Räckvidden av detta förbud framgår inte tillfullo av lagtexten.
Att direkt tvång inte får förekomma är klart. Men kan som villkor för åtnjutande
av någon förmån krävas att vederbörande lämnar uppgifter om

388

sin åskådning? Jag saknar anledning att här gå in på problemet närmare
men vill dock betona att exempelvis författningarna om vapenfri tjänst ger
vid handen att en sökande i särskilda fall kan få finna sig i att lämna ganska
ingående uppgifter om sin åskådning (jfr motivuttalanden härom i prop.
1975/76: 209 s. 145).

I förevarande fall är det emellertid inte fråga om uppgifter från en enskild
medborgare om hans eller hennes personliga åskådning utan fråga om
skyldighet för en politisk förening att lämna uppgifter som röjer vilka som
är medlemmar eller aktiva som gruppledare i föreningen. Det rör sig med
andra ord om en situation som inte direkt faller in under ordalagen i 2 kap.
2 § regeringsformen. Därmed är emellertid inte sagt att det skulle stå myndighet
fritt att kräva sådana uppgifter. Snarare kan det hävdas att det förhåller
sig tvärtom. Här är det inte den enskilde sökanden som kan bestämma
om han eller hon vill ta emot en förmån mot eftergivande av något av
sin personliga integritet. Valet har i stället överlämnats till föreningen och
dess inställning behöver ingalunda överensstämma med varje enskild medlems.
JO Bertil Wennergren har tidigare i liknande sammanhang (se JO:s
ämbetsberättelse 1974 s. 604) uttalat att ett krav på ingivande av en politisk
eller religiös ungdomsorganisations medlemsmatrikel kan ses som exempel
på avkrävande av uppgifter som röjer enskilds åsikter och att ett sådant
krav inte står i överensstämmelse med den syn på skyddet för enskilds
åsiktsfrihet som kommit till uttryck i den nya grundlagen. Jag instämmer i
vad sålunda anförts.

Även om jag alltså tar avstånd från tanken att krav skulle få uppställas
på företeende av medlemsmatrikel eller dylikt som förutsättning för erhållande
av bidrag, är jag dock inte blind för att viss kontroll kan vara nödvändig.
Hur långt myndighet får gå i kontrollsyfte är vanskligt att säga och får
bedömas i varje särskilt fall. Som min mening vill jag dock framhålla att
myndighet bör iaktta stor återhållsamhet så snart risk kan uppkomma att
åsiktsskyddet trädes för när.

De krav som i förevarande fall uppställts är inte av den karaktär att jag
utan vidare vill hävda att de var olagliga. Om fritidsnämnden haft laga fog
för sitt beslut är en fråga som kunnat avgöras efter kommunalbesvär i därför
stadgad ordning. Besvärstiden har för länge sedan utgått i detta fall.
Men frågan kan komma upp på nytt om nämnden framdeles i ett liknande
fall skulle avslå en bidragsansökan. Jag vidtar därför ej ytterligare åtgärd
utan avslutar ärendet med här lämnad redovisning för min principiella uppfattning.

389

Felaktig handläggning i länsstyrelse av ärende angående förordnande
av revisorer i ekonomisk förening

På framställning av Gunnar Sandström meddelade länsstyrelsen i Norrbottens
län den 12 september 1975 beslut av följande innehåll.

Framställning om förordnande av revisorer jämlikt 47 § lagen om ekonomiska
föreningar (SFS 1951:308)

Styrelsen för bostadsrättsföreningen Fjällripan, Kiruna, har vid styrelsesammanträde
den 2 april 1975 beslutat att för granskning av föreningens
räkenskaper år 1974 ersätta tidigare valda revisorer med Allan Jakobsson
och Per Arne Sjölund.

Gunnar Sandström, medlem i föreningen, har i skrivelse till länsstyrelsen
den 16 april 1975 yrkat att länsstyrelsen måtte utse ersättare för sistnämnda
revisorer, och därvid åberopat att Jakobsson är suppleant för Kiruna
stads ombud i föreningen.

Svante Johansson, ordförande i föreningen, har avgivit yttrande varefter
Sandström i inkomna påminnelser vidhållit sin talan.

Enligt 58 § bostadsrättslagen jämfört med 47 § lagen om ekonomiska
föreningar skall länsstyrelsen efter anmälan förordna revisorer om bestämmelserna
i 46 § 1 mom. sistnämnda lag ej följts eller om föreskrivet antal
revisorer ej utsetts.

Vid styrelsesammanträdet den 2 april 1975 valdes två nya revisorer,
kamrererna Per Arne Sjölund och Allan Jakobsson. Sandström har inte visat
att dessa revisorer intager en sådan ställning till föreningen att de jämlikt
58 § bostadsrättslagen jämfört med 46 § 1 mom. andra stycket lagen
om ekonomiska föreningar ej får vara revisorer eller att de på annan grund,
varom omförmäles i 46 § 1 mom. första stycket sistnämnda lag skulle vara
olämpliga.

Länsstyrelsen lämnar framställningen utan bifall.

Sandström överklagade beslutet hos kammarrätten i Sundsvall.

1 en skrift som inkom till JO den 1 december 1975 anförde Sandström,
att länsstyrelsen förfarit felaktigt genom att ej beakta att föreningens styrelse
varit obehörig att utse de nya revisorerna, något som ankom på föreningsstämman.
Sandström anhöll om JO:s prövning av frågan. Sandström
hemställde tillika att JO skulle uttala sig om handläggningstiden.

Länsstyrelsen avgav yttrande till JO i anledning av klagomålen.

Kammarrätten avgjorde besvärsmålet den 14 september 1976 och yttrade
därvid:

Kammarrätten — som antecknar att länsstyrelsen för tid efter år 1974
förordnat ny revisor i Sjölunds ställe - beslutar som följer.

Av handlingarna framgår att ordinarie föreningsstämma med bostadsrättsföreningen
Fjällripan den 13 maj 1975 beviljat styrelsen ansvarsfrihet

390

för 1974 års förvaltning som bl. a. inneburit anlitande av Sjölund som revisor.
Även om Sjölund på grund av annan befattning hos föreningen varit
jävig enligt 46 § 1 mom. andra stycket lagen om ekonomiska föreningar
kan vid sådant förhållande Sandströms yrkanden om åtgärder beträffande
1974 års förvaltning inte prövas i förevarande ordning.

Sandströms talan föranleder inte någon kammarrättens vidare åtgärd.

Vid ärendets avgörande den 20 oktober 1976 anförde JO Uhlin följande.

Sandströms huvudsakliga anmärkning är att länsstyrelsen lämnat obeaktat
det förhållandet att de nya revisorerna ej utsetts i vederbörlig ordning.
Länsstyrelsen, som i sitt yttrande till mig hänvisat bl. a. till sitt yttrande till
kammarrätten i besvärsmålet, har i sistnämnda yttrande förklarat sin
ståndpunkt på följande sätt.

Enligt 24 § lagen om ekonomiska föreningar har styrelsen för en bostadsrättsförening
vissa åligganden, bl. a. att tillse att behörig kontroll över
medelsförvaltningen finns. Vidare åligger det styrelsen enligt 45 § samma
lag att föranstalta om val av ny revisor, om förhållanden som avses i 46 § 1
mom. uppträder. Styrelsen skulle, i stället för att själv välja revisorer den 2
april 1975, ha anmält förhållandet till länsstyrelsen.

Sandström har i besvärsskrivelsen till kammarrätten ansett att länsstyrelsen
skulle äga befogenhet att ingå i prövning huruvida styrelsen för bostadsrättsföreningen
Fjällripan handlat rätt då den själv utsett nu ifrågavarande
revisorer. Mot bakgrund av bostadsrättsföreningens privaträttsliga
karaktär och den begränsade offentliga kontrollen som sker i administrativ
ordning anser länsstyrelsen att det, i vaije fall efter föreningsstämmans beslut
den 13 maj 1975, inte utan ett uttryckligt lagstadgande härom finns
stöd för en sådan prövning av lagligheten i styrelsens beslut.

Jag kan inte dela denna länsstyrelsens uppfattning. Härom vill jag närmare
anföra följande.

Bestämmelser om revision upptas i 45—51 §§ lagen om ekonomiska föreningar.
I 45 § stadgas att styrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper
skall granskas av en eller flera revisorer. Vidare stadgas där att revisor
utses å föreningsstämman, såframt ej enligt stadgarna revisor skall tillsättas
i annan ordning. Genom den sista punkten möjliggörs t. ex. att revisor
utses av centralorganisation (jfr Hagbergh—Nisell, Lagen om ekonomiska
föreningar 4:e upplagan 1970 s. 123 f.). I paragrafen regleras också revisors
mandattid. Denna har bestämts till högst två år och revisorsuppdraget
skall fortvara intill slutet av den ordinarie föreningsstämma, där redovisningshandlingar
för räkenskapsåret framläggs och frågan om ansvarsfrihet
för styrelsen avgörs.

1 46 § upptas allmänna kvalifikationskrav för revisor och olika hinder av
jävskaraktär.

Enligt den nyss nämnda 45 § gäller att, om revisor som är vald å föreningsstämma
entledigas eller eljest avgår eller avlider eller hinder, som i

391

46 § 1 mom. avses, att vara revisor för honom uppkommer och suppleant
ej finnes, det åligger styrelsen att ofördröjligen föranstalta om val av ny revisor.
Har revisorer ej utsetts till föreskrivet antal eller har revisorer utsetts
utan iakttagande av bestämmelserna i 46 § 1 mom. åligger det enligt

47 § styrelsen och styrelseledamot att ofördröjligen anmäla förhållandet
för länsstyrelsen. Anmälan får göras även av föreningsmedlem, röstberättigad,
som ej är medlem, eller borgenär. Enligt samma lagrum åligger det
länsstyrelsen att, i fall då revisorer icke utsetts till föreskrivet antal, förordna
revisorer eller, i fall då hinder förelegat, förklara personen i fråga
entledigad och förordna revisor i hans ställe. Förordnande av revisor skall
enligt lagrummet avse tid till dess annan revisor blivit i föreskriven ordning
utsedd.

I de nu återgivna bestämmelserna är föreningsstyrelsens uppgifter såvitt
gäller revisorsval klart angivna. Till dem hör inte att utse revisorer. Av
länsstyrelsens förut citerade uttalande framgår för övrigt att länsstyrelsen
är införstådd med att föreningsstyrelsen saknade behörighet att utse revisorer.

Den befogenhet som tillagts länsstyrelsen i 47 § avser att säkerställa att
revision verkligen kommer till stånd inom en ekonomisk förening och att
revisionen sker på ett objektivt och opartiskt sätt. I kravet på att revisorer
skall finnas utsedda ligger att de skall vara utsedda i föreskriven ordning
(jfr lagkommentaren av Hagbergh-Nisell s. 127 f). Härav följer, att länsstyrelse,
då anledning därtill förekommer, först måste pröva om de revisorer
som kan finnas är behörigt utsedda, innan den ingår på någon bedömning
om hinder föreligger enligt 46 § 1 mom.

Vad beträffar det av Sandström anhängiggjorda ärendet synes vissa
oklarheter och missförstånd ha bidragit till den uppkomna situationen. Sålunda
har länsstyrelsen uppenbarligen uppfattat Sandströms framställning,
däri inget påpekande gjordes om att de nya revisorerna skulle vara obehöriga,
som att den avsåg jävsprövning beträffande dem. Sandström har
emellertid senare - i förevarande klagoärende — förtydligat sig och förklarat
att han avsåg att påkalla jävsprövning beträffande de ursprungliga revisorerna.
Sandström har tydligen ansett att de bibehållit sina uppdrag medan
länsstyrelsen utgått ifrån att de lämnat sina uppdrag. I alla händelser
borde länsstyrelsen, om ärendet upptagits utan tidsutdräkt, först ha funnit,
att de ifrågavarande revisorerna inte var behörigen utsedda och därefter —
om de ursprungliga revisorerna funnits vara jäviga eller ha avgått - ha föranstaltat
om att revisorer utsetts antingen av föreningen i behörig ordning
eller av länsstyrelsen själv. Frågan om jävshinder för de av styrelsen utsedda
revisorerna saknade i detta läge intresse. Såsom kammarrätten
konstaterat kunde dock, efter föreningsstämmans beviljande av ansvarsfrihet,
inte längre några åtgärder vidtas av länsstyrelsen beträffande det aktuella
räkenskapsåret.

Med hänsyn till det anförda kan jag inte finna att länsstyrelsen handlagt

392

det av Sandström anhängiggjorda ärendet på ett korrekt sätt. Ärenden av
detta slag torde vara tämligen ovanliga hos de flesta länsstyrelser, varför
länsstyrelserna i allmänhet torde sakna större erfarenhet av tillämpningen
av ifrågavarande bestämmelser. Jag låter det därför stanna vid vad jag
ovan anfört.

Vad sedan gäller handläggningstiden har länsstyrelsen utförligt redogjort
för handläggningen och omständigheterna i ärendet. Sandström har fått del
därav och även inkommit med genmäle.

För egen del vill jag säga följande. Även om Sandströms framställning
inkom på ett sent stadium synes länsstyrelsen ha haft möjlighet att fatta beslut
i tid. Med hänsyn till omständigheterna vill jag dock inte särskilt kritisera
länsstyrelsen på denna punkt utan nöjer mig med att rent allmänt
framhålla vikten av att ärenden av förevarande art, för att det skall vara
någon mening med länsstyrelsens ingripande, handläggs utan onödigt
dröjsmål så att inte frågan förlorar aktualitet innan länsstyrelsen företar
ärendet till avgörande.

Fråga om föreläggande enligt 48 § körkortskungörelsen i ärende rörande
s. k. villkorat körkort

Den 20 januari 1977 meddelade länsstyrelsen i Stockholms län (avdelningsdirektören
Hans Lindesvärd) följande till Britta S. ställda beslut.

Föreläggande att inkomma med läkarintyg

Då Ni inte inkommit med sådant läkarintyg som angivits i bifogade
handling finns anledning att anta att Ni på grund av sjukdom inte längre
uppfyller de förutsättningar som gäller för att erhålla körkort.

Ni föreläggs därför enligt 48 § körkortskungörelsen att inom två månader
efter det Ni mottagit detta föreläggande till länsstyrelsen inkomma med
intyg utfärdat av neurologiskt skolad läkare.

Av intyget skall framgå om Ni ur trafiksäkerhetssynpunkt fortfarande
bör betros med körkort. Vidare skall av intyget framgå att vederbörande
läkare tagit del av detta föreläggande jämte därvid fogade handlingar.

Ni erinras om att återkallelse av körkortstillståndet/körkortet kan ske
enligt 51 § första stycket 8 körkortskungörelsen om föreläggandet ej följs.

I en den 24 januari 1977 dagtecknad skrivelse till JO sade S. att hon anmälde
Lindesvärd därför att han utan saklig grund anser att det finns anledning
anta att hon på grund av sjukdom inte längre uppfyller de förutsättningar
som gäller för att erhålla körkort. I skrivelsen anförde S. vidare
bl. a. Hon har sedan 1964 regelbundet inkommit med läkarintyg till länsstyrelsen.
Intygen har på hennes begäran sänts direkt till länsstyrelsen från

393

neurologen på Karolinska sjukhuset. I nu förevarande fall hade hon sedan
ett år tillbaka haft tid beställd på neurologen till den 1 december 1976. Hon
hade inställt sig på sjukhuset på avtalad tid och fått besked att hennes hälsotillstånd
var oförändrat och att intyg härom omgående skulle insändas
till länsstyrelsen. Av någon anledning hade dock intyget, vilket daterats
den 3 december 1976, inte blivit postat utan låg fortfarande kvar på sjukhuset.
Detta berodde kanske på något fel från en överansträngd sekreterare,
vilket är ointressant. Betydligt mer intressant är Lindesvärds reaktion. Något
annat alternativ än att S. på grund av sjukdom inte uppfyller de förutsättningar
som gäller för att erhålla körkort är tydligen otänkbart för Lindesvärd.
Hon kunde dock ha varit utomlands eller rentav ha glömt att gå
till Karolinska.

I anledning av klagomålen upprättade föredraganden i ärendet följande
promemoria.

Det synes förståeligt att klaganden har den uppfattningen att enbart den
omständigheten att läkarintyg inte inkommit inom föreskriven tid ej utan
vidare kan grunda ett sådant antagande som angivits i föreläggandet. Det
kan för övrigt diskuteras om inte länsstyrelsen i ett fall som det förevarande
borde i första hand ha tillställt klaganden en påminnelse, särskilt som
ärendet av den väl tilltagna tiden för fullgörande av föreläggandet att döma
inte bedömdes som särskilt brådskande. Yttrande bör inhämtas från länsstyrelsen.

Ärendet remitterades härefter till länsstyrelsen för yttrande därvid innehållet
i ovannämnda promemoria borde beaktas.

Vid länsstyrelsens remissvar var fogad en av Lindesvärd upprättad promemoria
av följande innehåll.

Britta S. erhöll körkort den 21 januari 1965. För körkortsinnehavet gäller
enligt beslut den 22 december 1972 att fortsatt innehav av körkort skall
omprövas i december månad vaije år då S. skall förete läkarintyg från neurologiskt
skolad läkare. Då sådant läkarintyg inte inkom under december
månad 1976 förelädes S. genom beslut den 20 januari 1977 att inom två månader
efter delfåendet av föreläggandet inkomma med intyg. Detta inkom
till länsstyrelsen redan den 27 januari. - Av intyget framgår att det var utfärdat
den 3 december 1976 men på grund av på intyget angivna skäl ej blivit
avsänt i rätt tid. - Länsstyrelsen meddelade den 3 februari, efter hörande
av länsläkarorganisationen i Stockholms län, nytt villkorsbeslut.

I de fall där körkortsinnehavet är förbundet med villkor att innehavaren
skall inkomma med läkarintyg vid viss i beslutet angiven tidpunkt är länsstyrelsens
handläggningsrutin följande. I det centrala bil- och körkortsregistret
inmatas med dataterminal uppgift om vid vilken tidpunkt läkarintyg
skall inges. Om det, såsom i förevarande ärende, är under december månad
1976 inmatas 761231 som datum för ingivande av nästa intyg. Från det
centrala registret erhålls vaije månad bevaknings- och påminnelselistor
över villkor. I påminnelselistan upptas sjukvillkor och föreläggandevillkor
vars intygsdatum infaller inom två månader efter listans framställningsda -

394

tum. Med stöd av denna lista utsänder länsstyrelsen därefter en påminnelse
till körkortshavaren där denne erinras om skyldigheten att inkomma
med läkarintyg. Nämnda påminnelseblankett bifogas som bilaga till denna
promemoria. — Av den promemoria som upprättats av föredraganden vid
riksdagens ombudsmannaexpedition framgår att föredraganden inte varit
medveten om att länsstyrelsen alltid påminner om att läkarintyg skall inges.
- Om läkarintyg oaktat påminnelsen inte inkommer inom föreskriven
månad samt körkortshavaren inte låtit sig avhöra med begäran om uppskov
med ingivande av intyg förelägger länsstyrelsen körkortshavaren i
mitten av nästkommande månad att inkomma med intyget. Om föreläggandet
ej följs överlämnas handlingarna till länsrätten för åtgärd. Länsrätten
kommunicerar då körkortshavaren och först därefter, om denna fortfarande
inte låtit sig avhöra, återkallas körkortet.

Vid länsstyrelsen i Stockholms län handläggs vaije år omkring 2000
ärenden där körkortshavarens körkort är förbundet med villkor att denne
skall inkomma med läkarintyg. På grund av den stora ärendemängden bara
för denna typ av körkortsärenden måste enhetliga rutiner tillämpas för
handläggningen. Oavsett att i villkorsbeslutet angivits när intyg skall ingivas
får körkortshavaren, såsom förut framhållits, en påminnelse härom.
Någon möjlighet att därutöver i vaije enskilt fall ta reda på anledningen till
att intyg inte inkommit finns inte med hänsyn till den stora arbetsbelastningen
på körkortsdetaljen. I avsaknad av uppgifter från körkortshavaren
företar länsstyrelsen då utredning härom genom att med stöd av 48 § körkortskungörelsen
förelägga vederbörande körkortshavare att inkomma
med föreskrivet intyg. Den av länsstyrelsen använda formuleringen i föreläggande
har samma utformning som lagtexten. Oaktat att S. inkommit
med läkarintyg tidigare år anser jag med beaktande av vad som förut angivits
om antal ärenden och arbetsbelastning, att möjlighet inte finns att ta
reda på orsaken till att intyg inte ingivits. Att den tid inom vilken S. förelagts
inkomma med intyg har angivits till två månader beror på att det regelmässigt
är nästan omöjligt för körkortshavaren att inkomma med intyg
på kortare tid. Detta sammanhänger med de långa väntetiderna hos läkarna.
I de fall körkortshavaren skall inkomma med läkarintyg redan efter 6
månader sänks tiden i föreläggandet till en månad.

Sammanfattningsvis anser jag att länsstyrelsen handlagt S:s ärende helt
korrekt samt att hennes påstående om att hon utsatts för hot och misstanke
om kriminell gärning saknar allt fog.

Den vid promemorian fogade påminnelseblanketten har följande text.

Härmed erinras Ni om Er skyldighet att före utgången av ... till länsstyrelsen
inkomma med läkarintyg enligt föreskrift i samband med beslut om
Ert körkort.

Om Ni inte inkommer med sådant intyg kommer frågan om Er rätt att i
fortsättningen inneha körkort ändå att upptas till omprövning.

Länsstyrelsen yttrade.

Såsom framgår av promemorian, ingår i länsstyrelsens rutiner att i sådana
ärenden om villkorade körkort, varom här är fråga, utsända en påminnelse
ett par månader före den tidpunkt då villkoret - i detta fall företeende
av läkarintyg - skall vara uppfyllt. Sådan påminnelse som ifrågasättes i

395

den inom JO:s expedition upprättade promemorian sker sålunda regelmässigt.
Av bifogade kopia av datalista med därå gjord notering framgår, att
klaganden erinrades om villkoret genom ett meddelande 1976-10-11. Läkarintyg
utfärdades redan 1976-12-03 men blev genom förbiseende ej insänt
till länsstyrelsen förrän 1977-01-26. Föreläggande hade då utfärdats
1977-01-20.

Att påminnelsen skickas ut en tid i förväg har den fördelen, att körkortsinnehavaren
får tid på sig att uppfylla villkoret före aktuellt datum. Inkommer
inte begärd handling före den bestämda tidpunkten trots att sådan påminnelse
gjorts, anser sig länsstyrelsen ha anledning anta, att svårigheter
uppkommit att uppfylla föreskrivet villkor. Föreläggande enligt 48 § körkortskungörelsen
måste därvid anses motiverat.

I det nu föreliggande fallet har visserligen klaganden vidtagit sådana åtgärder
att hon haft anledning räkna med att intyget skulle komma länsstyrelsen
till handa i tid. Länsstyrelsen har emellertid å sin sida inte gärna
kunnat göra annat än att utgå från de vid föreläggandetillfållet kända förhållandena,
nämligen att intyg trots utsänd påminnelse ej inkommit. I föreläggandet
har använts kungörelsens formulering (”finns anledning att anta
Ni på grund av sjukdom inte längre uppfyller de förutsättningar som gäller
för att erhålla körkort”). Detta synes inte kunna ge anledning till erinran,
eftersom den återgivna delen av författningsbestämmelsen anger förutsättningen
för att föreläggande skall komma i fråga.

Med hänsyn till den starka arbetspressen på körkortsregistrets personal
och det stora antalet ärenden - enbart av nu aktuell typ ca 2 000 - synes
tillräckliga skäl inte finnas att lägga in ytterligare ett påminnelseförfarande
i rutinerna. Det kan påpekas, att innehavarna av villkorade körkort är
skyldiga att opåmint fullgöra villkoren och att utsändandet av de nu brukliga
meddelandena ur denna synpunkt alltså kan ses som en serviceåtgärd.

Länsstyrelsen är medveten om att påminnelsemeddelandena trots sin
servicekaraktär i vissa fall kan vålla irritation hos mottagarna, som ofta lider
av sjukdom. Värdet av påminnelserna synes emellertid vara så stort att
denna olägenhet får tas. Dock avser länsstyrelsen att överväga slopandet
av det avsnitt i påminnelsemeddelandet, i vilket sägs att frågan om körkortsinnehavet
kommer att upptas till omprövning, om intyg inte inkommer.
Meddelandet torde även utan sådant påpekande böra tillerkännas den
verkan, att länsstyrelsen, om intyg trots påminnelsen ej inkommer, är befogad
att meddela föreläggande enligt 48 § körkortskungörelsen.

JO Uhlin anförde i beslut den 26 maj 1977.

Jag noterar med tillfredsställelse att länsstyrelsen i ärenden av hithörande
slag rutinmässigt utsänder påminnelse i god tid och att så även skett i
detta fall. Jag finnér det vidare tacknämligt att länsstyrelsen avser att överväga
slopandet av andra stycket i den för påminnelse avsedda blanketten.

Underlåtenhet att iakttaga villkor av här förevarande art medför ej att
körkortet automatiskt förlorar sin giltighet (jfr Regeringsrättens årsbok
1968 ref. 12). Underlåtenheten utgör ej heller i sig skäl till återkallelse.
Däremot kan den ge anledning att ta upp frågan om särskild utredning enligt
48 § körkortskungörelsen, vilket stadgande har följande lydelse.

396

Finns anledning antaga, att körkortshavare ej uppfyller de förutsättningar
som gäller för erhållande av körkort, utreder den länsstyrelse som
meddelat körkortstillståndet skyndsamt frågan om hans lämplighet. Länsstyrelsen
får förelägga honom att inkomma med lämplighetsintyg, läkarintyg
eller bevis om godkänt förarprov. I föreläggandet får föreskrivas, att
undersökning eller prov skall verkställas av viss person eller av person
med viss sakkunskap eller avse visst förhållande. Länsstyrelsen får också
själv eller genom polismyndighet skaffa utredning som behövs.

Beslut om föreläggande enligt första stycket skall innehålla erinran om
att återkallelse kan ske enligt 51 § första stycket 8, om föreläggandet ej
följs.

Stadgandet bör dock enligt min mening ej tillämpas med mindre länsstyrelsen
känner till eller åtminstone sökt utröna anledningen till att läkarintyg
ej företetts. Enbart den omständigheten att intyg ej inkommit inom föreskriven
tid kan ju rimligtvis ej utgöra tillräckligt skäl för antagande att
körkortshavarens hälsotillstånd undergått sådan förändring att han ej längre
uppfyller de förutsättningar som gäller för att erhålla körkort.

Jag har visserligen förståelse för att den stora mängden ärenden samt
körkortsdetaljens arbetsbelastning nödvändiggör att ärendena i största
möjliga utsträckning behandlas efter enhetliga rutiner. Att schablonmässigt
meddela föreläggande enligt 48 § körkortskungörelsen så snart ett läkarintyg
ej inkommit trots påminnelse anser jag dock vara att driva denna
handläggningsmetod för långt.

Vad slutligen gäller utformningen av länsstyrelsens föreläggande har i
länsstyrelsens yttrande uppgivits att formuleringen har samma utformning
som författningstexten. Detta är dock inte helt korrekt. Orden ”på grund
av sjukdom” finns inte i 48 § körkortskungörelsen. Tillägget i länsstyrelsens
formulär är onödigt och att det kan te sig sårande för den grupp medborgare
det här är fråga om visar ju den anmälan som föreligger i detta
ärende. Länsstyrelsen bör enligt min mening överväga formuleringen även
av denna blankett.

Länsstyrelse har vid utfärdande av pass ej ägt att, utöver föreskriven
expeditionsavgift, uttaga särskild ersättning för visst översättningsarbete I

klagomål till JO anförde Arvid Mossberg, att han till rikspolisstyrelsen
och länsstyrelsen i Älvsborgs län framfört begäran om att erhålla pass utskrivet
på franska som andra språk i stället för engelska och därvid erbjudits
att få viss text på franska mot att han erlade särskild avgift. Mossberg
vände sig särskilt mot att han inte kunde erhålla pass med fransk text på
samma villkor som gäller för vanligt pass med engelsk text.

397

Sedan rikspolisstyrelsen och länsstyrelsen hörts i ärendet remitterades
handlingarna, jämte en inom ombudsmannaexpeditionen upprättad PM,
till riksskatteverket för yttrande. Riksskatteverket anförde:

Av utredningen i ärendet synes framgå bl. a. följande.

Länsstyrelsen har utfärdat ett pass för Mossberg. Därvid har länsstyrelsen
- på Mossbergs begäran - sett till att texten i passet i vissa delar skrivits
ut på franska i stället för, som vanligen sker, på engelska. Länsstyrelsen
har i passärendet av Mossberg tagit ut dels stadgad expeditionsavgift,
50 kr, och dels ett belopp om tio kr, som begärts av den översättare länsstyrelsen
anlitat för översättningen till franska. Sistnämnda belopp har
länsstyrelsen sedan överlämnat till översättaren.

Riksskatteverket (RSV) anför följande i saken.

Av 2 § passkungörelsen (1940:471) framgår att pass skall utfärdas enligt
formulär, som fastställs av rikspolisstyrelsen.

Expeditionskungörelsen (1964:618) är tillämplig i fråga om utfärdande
av pass.

Myndighet som har att utfärda pass eller varje annan expedition måste
se till att expeditionen blir felfri, 14 § expeditionskungörelsen.

Enligt expeditionskungörelsen utgår expeditionsavgift i den ordning och
med det belopp som anges i kungörelsen och den därtill fogade avgiftslistan.
En expedition får avgiftsbeläggas endast i den mån så skall ske enligt
kungörelsen och avgiftslistan. 1 annat fall finns inget stöd för ett uttag av
avgift. För pass skulle enligt avgiftslistan i dess lydelse före den 1 juli 1976
i normalfallet tas ut 50 kr i expeditionsavgift.

Rikspolisstyrelsen synes i förevarande fall ha medgivit att passet — med
avvikelse från det vanligen använda formuläret — fick utfärdas med text på
franska i vissa delar. RSV anser sig därför i detta ärende kunna förutsätta
att det utfärdade passet — inklusive de genom länsstyrelsens försorg intagna
anteckningarna på franska - utgjort en expedition av pass som varit
korrekt enligt passkungörelsen och felfri enligt expeditionskungörelsen.
Eljest hade länsstyrelsen inte haft skyldighet att och inte heller bort medverka
till att det i passet togs in text på franska.

Från denna utgångspunkt har länsstyrelsen enligt RSVs mening saknat
rättsligt stöd för att ta ut annan avgift i ärendet än den i avgiftslistan stadgade
expeditionsavgiften 50 kr. Denna avgift är avsedd att utgöra den enda
kostnad den enskilde skall ha för att få ut ett pass utfärdat i författningsenlig
ordning. Avgiften är också, åtminstone principiellt sett, avsedd att ge
statsverket kostnadstäckning för arbetet med att utfärda en expedition i
passärendet.

RSV delar alltså den uppfattning rörande expeditionskungörelsens innebörd
som uttalats i den inom riksdagens ombudsmannaexpedition upprättade
promemorian i ärendet.

RSV anser sig inte ha anledning att här gå närmare in på frågan om den
”extra avgiften” om tio kr i förevarande fall kan bli föremål för återbetalning
inom ramen för ett besvärsförfarande enligt 26 § expeditionskungörelsen.
1 det sammanhanget kan dock konstateras, att passet faktiskt försågs
med och löstes mot en expeditionsavgift om 50 kr, medan den ”extra avgiften”
betalades i annan ordning. Om Mossberg i stället vägrat betala den
sistnämnda avgiften hade länsstyrelsen endast haft möjlighet att göra ett
krav rörande beloppet gällande på vanligt sätt, i sista hand inför allmän
domstol.

398

Mossberg har inte anfört besvär enligt expeditionskungörelsen hos RSV
i ärendet.

Vid ärendets avgörande den 8 november 1976 anförde JO Uhlin följande.

Expeditionskungörelsen är så utformad att den uttömmande reglerar vilka
avgifter som får och skall uttas för expedition som där avses oavsett den
faktiska kostnaden för statsverket i det enskilda fallet. Något utrymme för
myndigheten att ställa särskilda avgiftsvillkor ger inte kungörelsen.

Jag delar riksskatteverkets uppfattning att erforderligt stöd i författning
saknades för uttagande av någon extra avgift i förevarande fall. Även om
arrangemanget tillkom mer eller mindre på frivillighetens väg kan länsstyrelsens
åtgärd att medverka till uttagande av särskild ersättning av sökanden
för översättningsarbetet inte gå fri från anmärkning från min sida.

Det kan i sammanhanget vara anledning att erinra om att enligt den nya
regeringsformen alla offentliga avgifter — även sådana som avser en för
den enskilde kanske umbärlig service, t. ex. järnvägstransport — fordrar
författningsstöd i någon form, vare sig detta stöd faller tillbaka på riksdagens
lagstiftningsrätt eller regeringens egen förordnandemakt (se 8 kap. 3,
9, 11 och 13 §§ regeringsformen; jfr prop. 1973:90 s. 212, 213, 218-220,
316, 317).

Med hänsyn till omständigheterna i fallet finnér jag inte anledning till någon
åtgärd mot länsstyrelsen utöver den erinran som innefattas i det sagda.

Omfattningen av folkbokföringsmyndighets prövning av anmälan
om utflyttning från riket

Enligt 34 § folkbokföringsförordningen skall den, som har för avsikt att
bosätta sig stadigvarande i utlandet, anmäla detta till pastorsämbetet i kyrkobokföringsorten
(i Stockholm sker anmälan till lokala skattemyndigheten
enligt 54 § folkbokföringskungörelsen). Anmälan göres före utresedagen
och skall innehålla uppgift om denna dag. Om utresan inställes eller
uppskjutes skall detta anmälas till folkbokföringsmyndigheten senast den
tidigare uppgivna utresedagen. Enligt 28 § folkbokföringsförordningen avregistreras
från kyrkobokföringen den, som vid prövning av anmälan enligt
34 § anses ha flyttat till utlandet. Kyrkobokföringen upphör då att gälla
från och med utresedagen. Anmäles sådan flyttning efter utresedagen upphör
kyrkobokföringen att gälla från och med den dag anmälan inkom, 9 §
folkbokföringsförordningen. Slutligen bör nämnas att enligt 56 § samma

399

förordning dömes den, som underlåter att göra anmälan enligt 33-35 §§,
om förseelsen ej är ringa, till böter, högst femhundra kronor.

Riksskatteverket har utgivit en blankett för anmälan om flyttning till utlandet,
RSV 7102. På denna ges bl. a. upplysningen att folkbokföringsmyndigheten
enligt 28 § folkbokföringsförordningen skall pröva om anmälan
skall föranleda avregistrering från folkbokföringen. För att underlätta denna
prövning anmodas den flyttande att fylla i uppgifter om avsikten med
vistelsen m. m. Han skall också med kryssmarkering bl. a. ange om han efter
utresan alltjämt kommer att äga eller förhyra bostad i Sverige, om denna
bostad är permanentbostad eller fritidsbostad, i vilken typ av bostad
han kommer att bo i utlandet samt om några familjemedlemmar kommer
att kvarbo i Sverige.

Den 9 mars 1976 anmälde två makar flyttning till utlandet på nämnda
blankett till lokala skattemyndigheten i Stockholms fögderi. Utresedagen
angavs till den 15 april 1976. Makarna uppgav att de ämnade bo i egen lägenhet
eller villa på en viss adress i Frankrike samt att de avsåg att efter utresan
äga eller förhyra en fritidsbostad i Sverige. Avsikten med vistelsen i
Frankrike angavs sålunda: Stadigvarande bosättning av hälsoskäl.

Den 17 mars 1976 beslöt lokala skattemyndigheten att ej avregistrera
makarna från kyrkobokföringen i Engelbrekts församling. Som motivering
anfördes följande.

Då Ni fortfarande har bostad i Sverige och vistas i Frankrike endast på
grund av hälsoskäl finnér lokala skattemyndigheten att Ni ej kan anses stadigvarande
bosatt i Frankrike.

Makarna klagade hos JO och anhöll om besked huruvida utresa kunde
vägras på anförda grunder.

Klagomålen remitterades till lokala skattemyndigheten för yttrande. I
sitt yttrande redogjorde myndigheten bl. a. för de inledningsvis nämnda
författningsbestämmelserna. Därutöver anfördes följande.

Makarna har anhållit ”om besked om utresa kan vägras på anförda
grunder för svenska medborgare”. Det ligger givetvis ej inom myndighetens
kompetensområde att hindra en svensk medborgare att resa till ett annat
land eller att bosätta sig utomlands. Så har ej heller skett.

Vid flyttning till utlandet stadgar FBF att personen skall vara stadigvarande
bosatt i utlandet för att avregistrering skall ske från kyrkobokföringen.
Om prövningen visar att avregistrering skall ske upphör kyrkobokföringen
enligt 9 § FBF från och med utresedagen.

Vid tolkning av nämnda lagrum vacklar praxis. I kammarrättens årsbok
1952 (ref. 3) återges ett rättsfall där personen ifråga ”icke kan anses hava
övergivit riket under sådana förhållanden att hennes bortovaro bort föranleda
hennes avförande ur församlingsboken”. Det framgår vidare att personen
ägde fastighet i Sverige och även besökt Sverige. Stadigvarande bosättning
i utlandet synes sålunda innebära att personen övergivit Sverige
och icke längre har någon anknytning till Sverige.

400

Riksskatteverket har i sin handbok för folkbokföringen ej angivit någon
tid för bosättning utomlands vilken skall anses stadigvarande. I sin skrift
Det skatterättsliga bosättningsbegreppet 1975, sid. 38, framhåller dock
verket följande.

Vid utflyttning från Sverige sker anmälan härom till ovan angiven
myndighet. Om avsikten inte är att stadigvarande bosättning utomlands
skall ske skall den ”utflyttade” inte anmäla avflyttning. Även om han,
under åberopande av en avsikt att stadigvarande bosätta sig utomlands, i
sin anmälan begär utflyttning, bör dock hans anmälan inte bifallas i fall
där folkbokföringsmyndigheten har grundad anledning anta att avsikten
är annan än den uppgivna eller finner sig böra anse att bosättningen
utomlands inte är stadigvarande. Bedömningen får ske under hänsynstagande
till de omständigheter som föreligger eller är kända vid den tidpunkt
då anmälan om utflyttning görs.

Även om inte skattelagarnas bosättningsbegrepp skall vara avgörande
vid prövning om avregistrering från folkbokföringen kan dessa regler ändå
vara vägledande. Enligt 53 § kommunalskattelagen skall t. ex. en svensk
medborgare som vistas utomlands för hälsans vårdande och som har bo i
Sverige anses bosatt i Sverige.

Vid prövning av den nu aktuella flyttningsanmälan har alltså lokala skattemyndigheten
funnit att makarna vistas utomlands för hälsans vårdande,
att de har bostad här och äger fastighet. Slutsatsen har blivit att de inte kan
anses stadigvarande bosatta utomlands och därför fortfarande vara kyrkobokförda
i Sverige.

Därefter upprättades inom ombudsmannaexpeditionen en promemoria,
som bl. a. innehöll följande.

I förevarande ärende har fråga uppkommit hur ingående folkbokföringsmyndigheten
skall pröva en utflyttningsanmälan och på vilka grunder avregistrering
kan vägras. Ett flertal ärenden, vari lokala skattemyndigheten i
Stockholms fögderi vägrat avregistrering, har fullföljts till länsskatterätten
i Stockholms län som undanröjt överklagade besluten. Akterna i dessa
ärenden har inlånats till ombudsmannaexpeditionen. Det framgår av dessa
akter bl. a.att lokala skattemyndigheten inte synes nöja sig med den enskildes
uppgift i flyttningsanmälan att bosättningen i utlandet skall bli stadigvarande.
Lokala skattemyndigheten har bl. a. gått in på frågan om utflyttningen
betingats av hälsoskäl. Vidare har innehav av fritidsfastighet i Sverige
ansetts utgöra skäl mot avregistrering. I ett av de senare fallen, länsskatterättens
dnr 71.071-213-75, yttrade länsskatterätten i sitt beslut att
rätten fann det uppenbart att det var tal om stadigvarande bosättning i utlandet.

Lokala skattemyndigheten har avgivit yttrande i ärendet och därvid
bl. a. hänvisat till rättsfallet Kammarrättens Årsbok 1952 ref. 3 och till
Riksskatteverkets skrift Det skatterättsliga bosättningsbegreppet 1975, s.
38.

Innan ärendet avgöres bör yttrande inhämtas från riksskatteverket i frågan
om hur ingående prövningen av en utflyttningsanmälan skall vara.

Riksskatteverket, folkbokföringssektionen, yttrade följande.

401

Verket har inte utfärdat några närmare anvisningar beträffande sättet för
prövning av anmälan om flyttning till utlandet. En särskild blankett för sådan
anmälan (RSV 7102) har dock fastställts av vilken framgår vilka uppgifter
som enligt verkets mening regelmässigt bör ligga till grund för prövningen.
Hur dessa uppgifter sedan bör bedömas varierar naturligtvis från
fall till fall.

Prövningen, som förutsätts ske enligt 28 § 1 stycket FBF, innefattar enligt
RSVs mening två moment. Dels en bedömning av om den anmälda
flyttningen med hänsyn till den uppgivna varaktigheten av vistelsen, det
uppgivna syftet med vistelsen och övriga omständigheter skall föranleda
avregistrering, dels en prövning av om de uppgifter som lämnats i anmälan
med beaktande av kända omständigheter bör godtas.

Den senare delen av prövningen är en grannlaga uppgift. Det kan i sammanhanget
nämnas att erfarenheten visat att oriktiga utflyttningsanmälningar
förekommit förhållandevis ofta särskilt i de stora städerna. Exempel
på omständigheter då den anmälandes uppgift om stadigvarande bosättning
i utlandet bör kunna ifrågasättas är då denne bibehåller permanent
bostad här samt det är känt att den anmälande driver rörelse eller har verksamhet
här. Enbart innehav av fritidsfastighet i Sverige torde däremot enligt
verkets mening inte böra utgöra något hinder mot avregistrering.

Att en prövning av anmälan skall verkställas antyds redan av författningens
ordalydelse. Ett stöd för en materiell prövning av anmälan om
flyttning till utlandet torde även finnas i 36 § FBF där pastorsämbete (motsvarande)
tilläggs rätt att besluta om kyrkobokföring efter anmälan eller
när annat skäl föreligger. Detta stadgande är grundvalen för s. k. tredskoskrivning.
Det torde vara uppenbart att en anmälan om flyttning till utlandet
inte bör godtas under sådana omständigheter då tredskoskrivning av
den som ej är kyrkobokförd i riket kan komma ifråga.

Nödvändigheten av att anmälaren ges tillfälle att yttra sig över de omständigheter
som framkommit under myndighetens utredning av ärendet
innan definitivt beslut i ärendet fattas (jfr 15 § förvaltningslagen) har framgått
vid genomgång av de besvärsärenden som bilagts remissakten. Med
anledning härav överväger RSV att fastställa anvisningar och blanketter
för regelmässig kommunikation av ifrågasatt beslut om vägrad avregistrering,
trots anmälan om flyttning till utlandet, i samma ordning som nu råder
beträffande taxering i första instans.

I den materiella frågan om vilka omständigheter som skall föreligga beträffande
en vistelse utomlands för att denna skall kunna medföra avregistrering
kan följande anföras.

Vilken längd en vistelse utomlands skall ha för att kunna anses som stadigvarande
har inte fastställts i praxis. Vid rådgivning till folkbokföringsmyndigheterna
har RSV ansett att frågan bör bedömas på samma sätt som
vid invandring. 1 en förhållandevis fast praxis har ansetts att hemvist i Sverige
grundas vid en vistelse med beräknad varaktighet av minst ett år. Reglerna
om rätt kyrkobokföringsort i folkbokföringsförordningen 11 -24 och
27 §§ kan naturligtvis medföra att även en längre vistelse inte skall medföra
avregistrering.

I JO:s promemoria nämns särskilt frågan om avregistrering bör kunna
vägras med anledning av att vistelse utomlands föranleds av hälsoskäl.

Vistelse av hälsoskäl i utlandet under några vintermånader årligen eller
längre tid på sjukhus bör inte bedömas som bosättning utomlands om personen
ifråga bibehåller permanent bostad i Sverige. Att flyttning skett på

26 Riksdagen 1977178. 2 sami. Nr I

402

grund av att den flyttandes hälsa förbättras av vistelse i ett annat klimat
och att denne därför önskar tillbringa sitt liv i ett annat land är däremot enligt
verkets mening i och för sig utan betydelse som självständigt skäl för
att vägra avregistrering.

RSV går här inte in på någon bedömning av behovet av lagstiftningsändringar
på området då denna fråga aktualiseras i samband med den materiella
översynen av folkbokföringsförfattningama som torde bli följden av det
betänkande som hemvistsakkunniga inom en snar framtid kommer att avge.

Under tiden hade makarna anfört besvär över lokala skattemyndighetens
beslut hos länsskatterätten i Stockholms län. Sedan viss ytterligare utredning
företagits meddelade länsskatterätten den 21 april 1976 beslut av
följande innehåll.

Rätten finner att makarna har för avsikt att bosätta sig i Frankrike.

Om makarna inte före 30.4.1976 inkommit till lokala skattemyndigheten
med anmälan om inställd resa skall myndigheten avregistrera dem från
kyrkobokföringen i Engelbrekts församling sistnämnda dag.

Vid ärendets avgörande den 8 november 1976 anförde JO Ekberg följande.

I ärendet har fråga uppkommit om hur ingående och omfattande kyrkobokföringsmyndighetens
prövning av en utflyttningsanmälan skall vara.
Rörande bakgrunden till nuvarande ordning kan följande anföras.

Enligt 1915 års kyrkobokföringsförordning avfördes den, som erhöll
flyttningsbetyg till utlandet, omedelbart ur kyrkobokföringen. Detta system
hade, enligt vad departementschefen anförde vid tillkomsten av 1946
års folkbokföringsförordning, se prop. 1946:255 s. 191, dock den svagheten
att en person kunde kvarstanna i riket med flyttningsbetyget ”på fickan”.
Av denna anledning infördes ordningen att den, som hade för avsikt
att stadigvarande bosätta sig på utrikes ort, skulle hos pastor uttaga ett utvandringscertifikat.
Detta skulle sedan vid avresan från riket överlämnas
till polismyndigheten på gränsorten, varefter certifikatet återsändes till
pastor med påtecknat utvandringsbevis. Den flyttande avfördes därefter
från församlingsboken. Sedan passkontrollen vid de inomnordiska gränserna
upphävts uppkom problem med uppsamlingen av utvandringscertifikaten
vid utresa. Man återgick därför i nu gällande 1967 års folkbokföringsförordning
i viss mån till det system som fanns i 1915 års kyrkobokföringsförordning,
dvs. att anmälan om utflyttning föranleder avregistrering.

I sitt förslag (SOU 1966:16) till ny folkbokföringsförordning yttrade
centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (CFU) bl. a. att bestämmelserna
om anmälningsskyldighet borde avfattas företrädesvis med tanke
på den lojala majoriteten av de anmälningsskyldiga. Oegentligheter torde
ej kunna fullständigt förebyggas. Nämnden yttrade också att man tills

403

vidare borde utgå från den dåvarande definitionen av utvandringsbegreppet
vilken förutsatte avsikt att stadigvarande bosätta sig på utrikes ort.
Nämnden sade ej något särskilt om omfattningen av den prövning som
skulle göras av en flyttningsanmälan.

Hemvistsakkunniga har i ett nyligen avgivet betänkande, SOU 1976: 39,
behandlat bosättningsbegreppet och därvid föreslagit vissa ändringar bl. a.
i folkbokförings- och skatteförfattningarna. I 34 § folkbokföringsforordningen
föreslås uttrycket ”bosätta sig stadigvarande i” bli ersatt med det i
allmänt språkbruk vanligare ”flytta till”. Någon ändring i 28 § föreslås ej.

Redan av ordalydelsen i 28 § i 1967 års folkbokföringsförordning framgår
att det skall ske en prövning av utflyttningsanmälan. I 1946 års folkbokföringsförordning
saknades motsvarande uttryck men det får antas att
pastor ägde vägra att utfärda utvandringscertifikat om det fanns grundad
anledning att antaga att avsikten var annan än att bosätta sig utomlands eller
att bosättningen utomlands ej var stadigvarande. Alltför ingående synes
dock denna prövning ej ha kunnat vara med tanke på att folkbokföringsmyndighetens
bedömanden måste ske under hänsynstagande till de omständigheter
som förelåg och var kända just vid den tidpunkt, då utvandringsanmälan
gjordes. (Jfr SOU 1965:73 angående utlandssvenskars registrering,
s. 122.) Jag vill också hänvisa till Hammarberg, Folkbokföring
och folkbokföringsprocess, 1961, s. 40, där i en kommentar till 24 § 1
mom. 1946 års folkbokföringsförordning följande sägs: ”Pastor torde icke
ha att ingå i någon prövning, huruvida vistelsen å den utrikes orten är av
den natur, att den kan anses grunda bosättning därstädes. Den tillkännagivna
avsikten att stadigvarande bosätta sig utrikes torde berättiga till erhållande
av det begärda certifikatet. Pastor torde dock, där av omständigheterna
uppenbarligen framgår, att avsikt att bosätta sig utrikes icke föreligger,
äga vägra utställa utvandringscertifikat.”

Såväl i ovannämnda betänkande om utlandssvenskars registrering som i
hemvistsakkunnigas betänkande hänvisas till rättsfallet Kammarrättens
Årsbok 1952 ref. 3 som ett stöd för uppfattningen att pastor skall pröva om
det verkligen är fråga om en utflyttning. Även lokala skattemyndigheten
åberopar rättsfallet i sitt yttrande hit. Enligt min mening bör rättsfallet tolkas
med försiktighet. Frågan däri rörde nämligen mantalsskrivning, dvs.
en prövning i efterhand av om kyrkobokföringen var riktig. Då som nu var
kyrkobokföringen kompetensgrund för mantalsskrivningen. Var och en
mantalsskrivs sålunda där han rätteligen skall vara kyrkobokförd. Den faktiska
kyrkobokföringen antas vara riktig om det inte finns någon anledning
till omprövning. I det åberopade rättsfallet fann kammarrätten med formuleringen
”enär enligt vad numera i målet förekommit A.L. icke kan anses
hava övergivit riket under sådana förhållanden att hennes bortovaro bort
föranleda hennes avförande ur församlingsboken ...” anledning till sådan
omprövning. Kammarrätten hade således vid sin prövning tillgång till facit
och kunde med ledning därav bestämma att personen rätteligen skulle vara

404

kyrkobokförd i Sverige. Därigenom erhölls underlag för mantalsskrivningen.
Rättsfallet ger viss belysning åt frågan om vad som skall anses som stadigvarande
bosättning i utlandet (kammarrätten använde sig dock av det
äldre uttrycket ”övergivit riket”) men kan knappast reservationslöst tas
till utgångspunkt för bedömande av arten och omfattningen av folkbokföringsmyndighetens
prövning av en flyttningsanmälan.

Givetvis bör folkbokföringsmyndigheten direkt vägra avregistrering när
det framstår som uppenbart att det är tal om en s. k. skenskrivning men i
övrigt anser jag att myndigheten skall godtaga de uppgifter som lämnas i
flyttningsanmälan. Framför allt gäller detta vad den flyttande uppger såsom
avsikten med vistelsen i utlandet. I de fall utflyttningen beror t. ex. på
kontraktsanställning för viss tid i utlandet kan det vara värdefullt för myndigheten
att redan från början få veta anställningstidens längd och kvarvarande
anknytning till Sverige men i det stora flertalet fall bör myndigheten
inte fordra någon närmare utredning. Det räcker med att det uttalas en avsikt
till stadigvarande bosättning. Frågor som att vistelsen betingas av hälsoskäl
el. dyl. torde sakna intresse för folkbokföringsmyndigheten. Sådana
frågor kan skattemyndigheten möjligen få ta ställning till vid bedömning av
den utflyttades skattskyldighet här i riket, se 53 § kommunalskattelagen.
Kravet på ordning och reda i folkbokföringen får inte drivas så långt att
förfarandet vid utvandring upplevs besvärande eller rent av kränkande av
den som utvandrar.

Som nämndes i remisspromemorian till riksskatteverket infordrades ett
flertal akter i folkbokföringsmål från länsskatterätten i Stockholms län.
Riksskatteverket har tagit del av dessa akter. Genomgången har givit verket
anledning påpeka nödvändigheten av kommunikation av ifrågasatt beslut
om vägrad avregistrering. Verket överväger nya anvisningar och blanketter
för detta ändamål. Jag gör samma bedömning som verket i kommuniceringsfrågan
och utgår från att verkets planerade åtgärder kan väntas
nedbringa antalet folkbokföringsprocesser.

Makarna fick framgång med sina besvär till länsskatterätten. Jag har ej
funnit anledning att närmare uppehålla mig vid detta enskilda fall utan ansett
det vara av större intresse att behandla den principfråga som makarnas
klagomål givit upphov till. Vad som framkommit i ärendet bör tillställas finansdepartementet
för eventuellt beaktande i samband med den kommande
behandlingen av hemvistsakkunnigas betänkande.

405

Vid folk- och bostadsräkningen år 1975 utsändes förtryckta personblanketter.
Beträffande äkta makar, vilka fick lämna personuppgifter
på gemensam blankett, ledde utsändningsförfarandet och den information
som gavs till missuppfattningen att det ankom på mannen
att besvara formuläret för både sig själv och sin hustru. Kritik av statistiska
centralbyrån för missvisande information

Enligt lagen (1975:55) om folk- och bostadsräkning år 1975 skulle vid
räkningen lämnas bl. a. personuppgift och bostadsuppgift. Båda dessa uppgifter
skulle lämnas på en personblankett, personuppgift av den som var
född år 1959 eller tidigare och som var bosatt här i riket under tiden 20-26
oktober 1975 och bostadsuppgift av den som under samma tid innehade
och stadigvarande bebodde bostadslägenhet eller enfamiljshus här i riket.
Sammanboende makar fick lämna personuppgifter gemensamt på en personblankett.
Om bostadslägenhet eller enfamiljshus innehades och beboddes
av två eller flera personer tillsammans fick också bostadsuppgift lämnas
gemensamt på en blankett. Uppgifterna skulle underskrivas av den
som lämnat uppgiften. Denne svarade för uppgifternas riktighet. Om uppgifter
inte lämnats inom föreskriven tid fick den uppgiftsskyldige anmanas
och även föreläggas vid vite att lämna föreskrivna uppgifter.

Förtryckta personblanketter användes. På blanketten fanns plats endast
för en namnunderskrift. Beträffande äkta makar förtrycktes bådas namn på
blankettens avdelning för personuppgift. Angående bostadsuppgift sades i
anvisningarna i blanketten att sådan uppgift för bostadslägenhet lämnades
på endast en blankett, nämligen bostadsinnehavarens. Av blankettens text
framgick att bostadsinnehavare var den person som bodde i bostaden och
som hyrde, ägde eller på annat sätt förfogade över bostaden.

I ett tillsammans med blanketten utsänt meddelande upplystes att samtliga
personer som bodde i landet och var födda år 1959 eller tidigare enligt
lag var skyldiga att lämna uppgifter. I en tidigare utsänd broschyr hade
upplysts att gifta par som enligt folkbokföringen bodde på samma adress
fick gemensam blankett. I det nämnda följebrevet uppmanades folk att i
första hand använda den bifogade, delvis ifyllda blanketten. 1 broschyren
sades vidare att om man var sjuk, bortrest eller av annan anledning inte hade
möjlighet att själv fylla i blanketten fick man göra det genom ombud.

I skrifter till JO ifrågasatte Eva Sjödin, Annika Ortmark m. fl. om inte
statistiska centralbyrån (SCB) diskriminerat de gifta kvinnorna vid genomförandet
av räkningen. De anförde att den personblankett som var förtryckt
för sammanboende makar ställts endast till mannen i respektive
hushåll. Mannen skulle således svara för såväl sig själv som för sin hustru.
Eva Sjödin omtalade att hon tillsammans med sin man stod som hyresgäst i
deras våningskontrakt. Annika Ortmark att hon ensam stod för sådant
kontrakt. Eva Sjödin frågade vidare bl. a. vem som skulle bötfållas om det
lämnades felaktiga uppgifter om henne.

406

I anledning av klagomålen upprättades inom ombudsmannaexpeditionen
en promemoria vari anfördes bl. a. följande.

I skrivelse den 30 september 1974 till Konungen med förslag till lag om
folk- och bostadsräkning år 1975 anförde SCB att det av en provundersökning
framgått att äkta makar borde beredas möjlighet att lämna uppgifter
på gemensam blankett. I kommentar till lagförslaget sades vidare: ”Det är
icke erforderligt att definitionsmässigt fastställa att någon person är föreståndare
för hushållet och därmed gå in på interna förhållanden inom ett
hushåll. Det är icke heller nödvändigt att ålägga en bestämd person inom
hushållet att både skaffa fram uppgifter om andra personer i hushållet och
svara för dessa uppgifters riktighet.” - ”Sorn framhållits skall emellertid
möjlighet finnas för makarna att lämna separata uppgifter med hjälp av de
blanka blanketter som skall kunna hämtas.” — ”Lämnas uppgifterna gemensamt
på en blankett är det tillräckligt att en av de uppgiftsskyldiga undertecknar
blanketten.”

Den enda remissinstans som tog upp frågan var offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén
som konstaterade att man överlät åt hushållet
att bestämma vilken medlem därav som med sin underskrift skulle påtaga
sig ansvaret för uppgifternas riktighet och att en sammanställning av reglerna
om uppgiftsskyldighet och ansvar sammanställda med sanktionsreglerna
gjorde ett något förvirrande intryck. Kommittén ifrågasatte om eventuella
sanktioner skulle drabba den som med sin underskrift ansvarade för
uppgiften eller om denne till sitt fredande skulle kunna åberopa att uppgiften
härrörde från annan. Kommittén beklagade att inte makar som lämnade
personuppgifter på gemensam blankett också gemensamt skulle underteckna
blanketten.

I prop. 1975: 5 s. 34-35 uttalade föredragande statsrådet att man borde
se praktiskt på frågan om underskrift. ”Det får anses tillräckligt att en av
makarna resp. en i hushållet skriver under uppgifterna. Undertecknaren
bör då kunna ses som ett slags ombud för de andra uppgiftslämnama. Det
skulle skapa onödiga svårigheter om man begärde underskrift av samtliga
personer som lämnar gemensamma person- och bostadsuppgifter. Uppgifterna
i fråga har inte heller sådan karaktär att egen underskrift kan anses
nödvändig. Det får anses rimligt att den som undertecknar gemensamma
uppgifter i görligaste mån ser till att dessa är riktiga. Detta innebär inte att
han straffrättsligt svarar för uppgifterna eller att han kan föreläggas vite i
fråga om uppgifter som inte avser honom själv. Vite kan endast föreläggas
den som är uppgiftsskydlig. Jag förordar att SCB:s förslag även på denna
punkt genomförs.”

Att SCB genomgående adresserat blanketterna till männen i hushållen
synes av många ha uppfattats så att det endast är dessa som får underteckna
blanketten. Detta gäller även för det fall att hustrun ensam är bostadsinnehavare.
Att även hustrun äger och i vissa fall skall underteckna blanketten
samt i vilken utsträckning den som undertecknar blanketten ansvarar
för uppgifterna framgår ej klart av anvisningarna i formuläret. Intet nämns
heller härom vare sig i den folder som utsändes i samband med räkningen
eller den skrivelse som medföljde formuläret. Icke heller framgick att hustrun
kunde lämna sina uppgifter på ett blankt formulär.

Med hänsyn till vad sålunda anförts kan ifrågasättas dels om det icke
varit möjligt att adressera formuläret, då det gällt hushåll bestående av gifta
makar, till båda makarna gemensamt, dels om inte tydlig information

407

bort lämnas om vem som hade rätt eller eventuellt skyldighet att underteckna
formuläret och i vilken utsträckning vite kunde ifrågakomma.

Från SCB infordrades yttrande med beaktande av innehållet i promemorian.
SCB svarade bl. a. följande.

Beträffande utsändning av förtryckta personblanketter vill SCB framhålla
att förfarandet prövats i olika provundersökningar inför FoB 75. Provundersökningen
1974 gjordes i tre områden med sammanlagt 29 000 invånare.
Vid denna undersökning skickades en blankett till varje vuxen person. Erfarenheterna
från provet visade bl a att uppgiftslämnarna önskade erhålla
så många personer som möjligt förtryckta på samma blankett. I en särskild
intervjuundersökning i anslutning till provundersökningen 1974 ställdes
bl a frågan om hur man såg på personliga blanketter jämfört med en gemensam
för hushållet. Mer än hälften av de intervjuade sade sig därvid föredra
gemensam blankett.

En förutsättning för en direktutsändning är att tillgängliga uppgifter i
folkbokföringen utnyttjas. Den möjlighet som därvid står till buds för att
upprätta en gemensam blankett är att bygga på folkbokföringens samhörighetsbegrepp.
SCB har därvid följt samma princip som gäller för bl a upprättande
av mantalslängd i vilken mannen markeras som huvudman för gifta
makar.

Av ekonomiska och rationalitetsskäl har SCB stannat för att utnyttja
den i folkbokföringen befintliga markeringen av huvudman som
hjälpmedel vid direktutsändning. Något alternativt tillvägagångssätt aktualiserades
ej under riksdagsbehandlingen av FoB 75.

När det gäller frågan om varför sammanboende ej gifta par får varsin
blankett kan endast konstateras att det i folkbokföringen inte registreras
någon samhörighet mellan dessa personer.

Utsändningen av förtryckta personblanketter var avsedd att underlätta
uppgiftslämnandet. Den som inte fick någon förtryckt blankett skulle själv
skaffa en personblankett. För detta ändamål fanns därför blanketter, som
ej var förtryckta, hos granskningsorganen i kommunerna samt hos postanstaltema.

Det kan också påpekas att utsändning av påminnelse och anmaning (det
senare med ny förtryckt blankett) till dem som ej avregistrerats hos SCB,
främst med hänsyn till ansvarsfrågan, sker individuellt, även för gifta par.

Om SCB inte skulle följt folkbokföringens huvudmannabegrepp vid utsändningen
finns som huvudalternativ till detta förfarande att både man
och hustru anges som adressat. Ett dylikt förfaringssätt är visserligen tekniskt
möjligt, men är förenat med praktiska svårigheter. Det kan bl a nämnas
att postverket f n utreder frågan om sådan gemensam adressering just
på grund av de praktiska problem som denna ger upphov till.

I den mån felaktiga uppgifter lämnats tar granskningsorganet (GO) kontakt
med uppgiftslämnaren eller den person uppgifterna avser för att rätta
till uppgifterna. Vägran att lämna kompletterande upplysningar om förhållanden
som omfattas av FoB-lagen kan enligt denna leda till vitesföreläggande.

1 vilken utsträckning vite kan ifrågakomma om uppgifter till FoB

75 inte lämnas påverkas av flera faktorer. Det måste bli en prövning från
fall till fall vilket inte gör det möjligt att generellt besvara frågan. SCB vill
dock peka på att det i broschyren (sid 5) anges att vite kan tillämpas om

408

man trots påminnelser inte lämnar uppgifter till FoB 75.

Avslutningsvis får SCB i fråga om informationens innehåll kring en folkoch
bostadsräkning framhålla att den är resultatet av en avvägning mellan
en mängd olika intressen och en prioritering av relevanta budskap. SCB
har dock på flera ställen klart angivit vem som är uppgiftsskyldig och att
undertecknande av blankett görs av den som svarar för uppgifternas riktighet.
SCB kan i efterhand konstatera att informationen rörande de alternativa
möjligheter som finns för att lämna i räkningen efterfrågade uppgifter
kunde ha varit mer utförlig.

Ärendet avgjordes av JO Ekberg den 30 november 1976, varvid JO anförde
följande.

Personblankettens utformning har godkänts av riksdagen och faller därför
utanför min prövning. SCB:s åtgärder beträffande utsändande av de
förtryckta blanketterna och utformning av information ger mig däremot
anledning till följande uttalande.

Av förarbetena till lagstiftningen - inte minst SCB:s egen skrivelse den
30 september 1974 till Konungen - framgår klart att makar skulle kunna
välja mellan att lämna uppgifter på gemensam blankett och att lämna dem
var för sig och att, om de valde den gemensamma blanketten, det stod dem
fritt att själva bestämma vem som skulle underteckna den. Mot denna bakgrund
var det olyckligt att den med båda makarnas namn förtryckta och i
följebrevet särskilt anbefallda blanketten genomgående adresserats till
mannen i familjen. Med hänsyn till vad SCB anfört i denna del finner jag
emellertid inte skäl att uttala direkt kritik mot förfarandet. Trots blankettens
utformning och adressering hade missuppfattningen att endast mannen
fick underteckna blanketten kunnat undvikas om blott tillfredsställande
information lämnats härom.

Som redovisats i den här upprättade promemorian framgick emellertid
inte klart av anvisningarna i formuläret att även hustrun kunde underteckna
blanketten. Det nämndes vidare ingenting härom i vare sig foldern eller
den skrivelse som medföljde blanketten. Det framgick inte heller att hustrun
kunde lämna sina uppgifter på ett särskilt icke förtryckt formulär. Man
torde knappast kunna begära att allmänheten skulle kunna utläsa detta av
meningen ’ ''Sammanboende äkta makar får lämna personuppgifter på gemensam
blankett” (s. 2 i blanketten) särskilt som hustruns namn var förtryckt
i den mannen tillställda blanketten och rekommendation medföljde
att använda just denna förtryckta blankett. Att i detta sammanhang åberopa
uppgiften om möjlighet att anlita ombud, som SCB synes vilja göra, finnerjag
inte relevant.

Jag vill för egen del beteckna den givna informationen i dessa frågor som
missvisande. Jag kan inte finna annat än att klagandena haft fog för sin
uppfattning att mannen skulle besvara frågeformuläret både för sig själv
och för sin hustru. Att många kvinnor känt sig diskriminerade härigenom

409

och utsatta för en förmyndarmentalitet som borde höra till gången tid är
fullt förståeligt. Med tanke på senare års omfattande lagstiftningsarbete
och den nyligen beslutade satsningen inom den statliga sektorn för att skapa
ökad jämställdhet mellan könen är detta resultat av SCB:s genomförande
av folk- och bostadsräkningen beklagligt. Jag kan därför inte underlåta
att kritisera SCB för dess underlåtenhet att låta intentionerna bakom lagen
om folk- och bostadsräkning i nu aktuella hänseenden komma till klart uttryck
i sin information.

Hälsovårdsnämnd har underlåtit att lämna motivering till avslagsbeslut
i ärende rörande dispens från förbud i lokal hälsovårdsordning
för fastighetsägare att slutligt behandla orenlighet och avfall

I klagomål rörande renhållningsväsendet i Norrtälje kommun anmärkte
Åke Knuutila bl. a. på hälsovårdsnämndens handläggning av olika frågor.
En anmärkning avsåg att nämnden underlåtit att lämna motivering till ett
den 5 maj 1975 meddelat beslut varigenom nämnden avslagit en framställning
från en fastighetsägare om medgivande till kompostering av latrin på
sätt som tidigare skett på fastigheten i fråga. Beslutet hade sedermera på
besvär ändrats av länsstyrelsen i Stockholms län.

Hälsovårdsnämnden hördes i ärendet. I den här berörda frågan om bristande
motivering av beslut anförde nämnden huvudsakligen att Åke Knuutila,
som företrätt fastighetsägaren i ärendet, väl kände till de normer som
tillämpades av kommunen i dylika fall och att specialmotiveringar i varje
enskilt ärende skulle fördröja handläggningen av dessa ärenden på ett otillfredsställande
sätt.

Vid ärendets avgörande den 27 september 1976 uttalade JO Uhlin i fråga
om den bristande motiveringen följande.

Enligt 17 § förvaltningslagen (jfrd med 3 §) gäller, med vissa undantag,
skyldighet för hälsovårdsnämnden att motivera beslut som innefattar myndighetsutövning
mot enskild. Bland de undantagsfall som upptages i lagrummet
kan här komma i betraktande endast det fallet (punkt 1) att beslutet
icke går part emot eiler det eljest är uppenbart obehövligt att upplysa
om skälen och det fallet (punkt 4) att ärendet är så brådskande att det inte
finns tid att utforma skälen. För min del kan jag inte finna att någon undantagsregel
var tillämplig. Nämnden förfor således enligt min mening felaktigt
när den inte lämnade motivering.

Jag vill dock i sammanhanget säga att jag har viss förståelse för nämn -

410

dens synpunkter så tillvida att jag menar att man i frekventa ärenden av
dispensnatur - dvs. rörande undantag från ett gällande förbud - som regel
bör kunna nöja sig med en ganska enkel, kanske standardiserad motivering.
Det väsentliga är ju att sökanden får klart för sig hur myndigheten resonerat.
Vid besvär har även överinstansen nytta därav. Motiveringsskyldigheten
är dessutom ägnad att i sin mån trygga en omsorgsfull prövning. I
det aktuella fallet kan erinras om att omständigheterna - som jag här går
förbi - inte var av allra vanligaste slag och att länsstyrelsen sedan ändrade
nämndens beslut.

Fråga om skyldighet för statens järnvägar (SJ) att meddela besvärshänvisning
i vissa fall

I klagomål till JO anförde ingenjören Bengt Fernström, att SJ underlåtit
att i enlighet med förvaltningslagens bestämmelser meddela besvärshänvisning
i ett ärende om ersättning för en Fernström tillhörig cykel som förkommit
under järnvägsresa. Fernström hänvisade till två vidfogade beslutsunderrättelser
i ärendet, den ena från Örebro trafikområde den 18 december
1975 och den andra från SJ:s centralförvaltning den 23 januari 1976
där ersättningsfrågan överprövats. Fernström, som upplyste att han vid telefonkontakt
med vederbörande befattningshavare muntligen erhållit besvärshänvisning,
ansåg att det var av vikt att SJ i fortsättningen självmant
meddelade besvärshänvisning, då brevmottagaren annars kanske fick uppfattningen
att beslutet inte gick att överklaga.

Genom remiss infordrades yttrande från SJ:s centralförvaltning. I svaret
anfördes huvudsakligen följande. Såsom framgår av klagoskriften och de
två vid denna fogade av klaganden såsom ”beslutsmeddelanden” betecknade
skrivelserna innefattar de båda senare tillkännagivanden av SJ:s
ståndpunkt i tvist med klaganden om beloppet av denne tillkommande ersättning
för en cykel som gått förlorad vid befordran med tåg såsom inskrivet
resgods. Fråga är således om ett i fraktavtal grundat privaträttsligt förhållande
mellan SJ och klaganden. SJ:s ställningstagande innefattar med
andra ord icke myndighetsutövning eller eljest förvaltningsakt av beskaffenhet
att föranleda fullföljdshänvisning. Det står klaganden öppet att väcka
talan mot SJ vid allmän domstol med yrkande om den ytterligare ersättning
vartill han må finna sig berättigad.

Vid ärendets avgörande den 28 september 1976 anförde JO Uhlin följande.

411

I fråga om beslut som fattas inom SJ:s förvaltning på lägre nivå finns
möjlighet att anföra besvär internt. Denna besvärsrätt grundar sig på 34 §
instruktionen för SJ (1965: 843), där det stadgas, att talan mot beslut som
meddelats av regional eller lokal chef vid SJ föres genom besvär hos styrelsen
eller överordnad chef som styrelsen bestämmer. Därefter tar den ordinarie
besvärsordningen vid. Sålunda kan enligt 1 § instruktionen för SJ
och 18 § andra stycket allmänna verksstadgan (1965:600) besvär över
myndighetens beslut anföras hos regeringen. Så skedde också i det här aktuella
fallet.

De nu nämnda författningarna, som alltså reglerar klagovägarna, upptar
inga närmare bestämmelser om själva besvärsförfarandet. Detta regleras i
stället — såsom klaganden utgått ifrån — av förvaltningslagen, som i 18 §
upptager bestämmelser om beslutsunderrättelse och besvärshänvisning.

Det är emellertid att märka att samtliga förvaltningslagens bestämmelser
inte är tillämpliga i alla slags ärenden. Enligt 3 § gäller att bestämmelserna
i 14-20 §§ är tillämpliga endast i ärenden som innefattar vad som i förarbetena
sammanfattande betecknats som myndighetsutövning mot enskild.
Själva lagtexten lyder: Bestämmelserna i 14-20 §§ gäller endast i den mån
fråga är om utövning av befogenhet att för enskild bestämma om förmån,
rättighet, skyldighet, disciplinpåföljd, avskedande eller annat jämförbart
förhållande.

Det är inte alldeles lätt att dra en skarp gräns mellan myndighetsutövning
och vad som faller utanför. SJ torde ha rätt i att det i det aktuella fallet
är fråga om beslut i ett ärende av privaträttslig natur, varför beslutet faller
utanför förvaltningslagens formella tillämpningsområde, såvitt nu är i fråga.
Det kan emellertid framhållas, att även om en regel i förvaltningslagen
inte är formellt tillämplig, skäl kan tala för att myndigheten ändå söker ledning
i förvaltningslagens bestämmelser. Föredragande departementschefen
uttalade (prop. 1971:30 del 2 s. 289) vid förvaltningslagens tillkomst
härom.

Jag vill också understryka att lagen representerar en minimistandard i
fråga om handläggningen av förvaltningsärenden. Åtskilliga förfarandefrågor
lämnas sålunda olösta i lagen. Det förhållandet att ett spörsmål reglerats
i denna bör å andra sidan inte utan vidare tolkas så, att det skulle vara
uteslutet att tillämpa lagen även i ärenden som formellt faller utanför en regels
giltighetsområde eller i situationer där lagen medger undantag från regelns
tillämpning. De principer som lagen ger uttryck åt kan i många fall
med fördel vara vägledande i fall av nu berört slag.

I yttrandet till mig har SJ inte alls gått in på vilka lämplighetsskäl som
kan tala för eller mot att meddela besvärshänvisning i fall av förevarande
slag.

För egen del vill jag i detta hänseende erinra om att ehuru det är möjligt
att föra talan vid allmän domstol rörande krav mot SJ denna väg är både

412

dyrare och omständligare än besvärsförfarandet. Det är väl därför sannolikt,
att den som anser sig ha ersättningskrav mot SJ först försöker att få
sitt krav prövat besvärs vägen, om han blir upplyst att denna väg står till
buds, innan han anlitar domstols vägen. Besvärsförfarandet bereder ju också
det allmänna mindre kostnader än domstolsprövningen.

Mot bakgrund av det anförda synes SJ ha skäl att överväga om inte besvärshänvisning
bör lämnas till beslut av det slag, varom fråga är i detta
ärende.

Fråga om utkvitterande av försändelse ställd till viss tjänsteman

I en skrivelse, som kom till JO den 22 mars 1976, uppgav Fritz Hansson
att han den 20 december 1975 hade avsänt en rekommenderad skrivelse
med mottagningsbevis till tjänstemannen hos arbetsförmedlingen i Malmö
Lars Nerup, som emellertid inte utkvitterat skrivelsen. Hansson anförde
att Nerup härigenom handlat felaktigt och att han borde åläggas att i framtiden
utan dröjsmål mottaga de skrivelser, som Hansson kunde komma att
sända till honom.

Efter remiss inkom Nerup med följande yttrande.

Det är helt riktigt att jag underlåtit att lösa ut det brev, som Fritz Hansson
den 20/12 -75 sände mig. Anledningen härtill var att brevet var personligen
riktat till mig, men under arbetsförmedlingens adress och jag hade anledning
tro att detta innehöll diverse tillmälen och anklagelser. Hansson
har i många år haft för vana att skriva kränkande brev till olika tjänstemän
på arbetsförmedlingen och de sista åren har även jag blivit en i denna skara.

Jag bifogar kopior av brev och kuvert (i vissa fall förekommer endast kuvert
med påklistrade bilder och kränkande ord) som sänts till mig under
min privata adress eller till arbetsförmedlingen, Malmö.

Vid besök på arbetsförmedlingen söker Hansson efter tillfällen att till
tjänstemännen få vräka ur sig tillmälen av olika slag där ord som svin och
nazistdjävul hör till vanligheten. Senast den 30/3 -76 kom han utan anledning
fram till mig och yttrade: ”När skall jag bli av med dig ditt djävla vråläckel”
och försvann ut genom dörren.

Varken Arbetsmarknadsstyrelsen, Länsarbetsnämnden eller våra fackliga
förtroendemän har lyckats finna ett sätt att hjälpa oss tjänstemän mot
dessa personliga angrepp och det synes mig därför inte orimligt om jag försöker
att själv skydda mig genom att underlåta att läsa de brev som Hansson
skickar.

Att det var min skyldighet att lösa ut brev ställda till mig under adress arbetsförmedlingen,
Malmö, fick jag först den 12/3 -76 telefonledes besked
om från Arbetsmarknadsstyrelsen.

I påminnelser anförde Hansson att hans skrivelse till arbetsförmedlingen
den 20 december 1975 bl. a. innehöll en begäran att få läsa några handlingar

413

hos arbetsförmedlingen och att han använt sig av rekommenderad försändelse
med mottagningsbevis för att ha bevis för att skrivelsen kom fram.

Vid ärendets avgörande den 22 oktober 1976 anförde JO Leif Ekberg
bl. a. följande.

Med tjänsteutövningen hos en myndighet får anses följa att tjänsteman
utkvitterar försändelser ställda till honom under myndighetens adress. Det
får i sådant fall, såvida inte särskilda omständigheter tyder på annat, presumeras
att försändelsen rör myndighetens verksamhet. Man kan också
tänka sig att exempelvis chefstjänsteman, som ofta får sådana försändelser,
utfärdar fullmakt för annan tjänsteman att utkvittera försändelserna.

Sedan Hansson hos arbetsmarknadsstyrelsen anmält att Nerup inte utkvitterat
den angivna försändelsen har styrelsen, som är chefsmyndighet
för länsarbetsnämnden och arbetsförmedlingen, meddelat Nerup att han
hade skyldighet att mottaga skrivelser ställda till honom under myndighetens
adress. Nerup har uppgivit att han inte tidigare fått sådant direktiv.
Han har vidare uppgivit att Hansson de senaste åren tillställt Nerup brev
med för honom kränkande innehåll, vilket hit insända brevkopior ger vittnesbörd
om. Nerup har också anfört att Hansson vid besök på arbetsförmedlingen
vid flera tillfällen riktat grova tillmälen mot Nerup. Mot bakgrund
av dessa trakasserier framstår Nerups underlåtenhet att utkvittera
Hanssons försändelse som högst ursäktlig. Jag förutsätter att man hos arbetsförmedlingen
efter arbetsmarknadsstyrelsens förenämnda uttalande
har klart för sig gällande regler härvidlag och företar i den delen ej någon
vidare åtgärd.

Radionämndens arbetsformer

En klagande, som var missnöjd med radionämndens behandling av inkomna
anmälningar mot vissa TV-program, begärde att JO skulle granska
radionämndens arbetsmetoder.

Efter att ha inhämtat yttrande från radionämnden anförde JO Lundvik i
beslut den 3 november 1976 bl. a. följande.

Allmänheten följer med uppmärksamhet och engagemang programmen i
radio och TV. Engagemanget tar sig stundom uttryck i protester, delvis i
form av anmälningar till radionämnden.

Radionämnden har till uppgift att övervaka att Sveriges radio utövar sin
ensamrätt opartiskt och sakligt samt efter de riktlinjer för företagets programverksamhet
som fastställts genom avtal mellan regeringen och företaget.

414

Antalet anmälningar till radionämnden är stort, vilket medför svårigheter
för nämnden i dess arbete. För att komma till rätta med arbetsbördan
tillämpar nämnden den ordningen att vissa anmälningar inte föranleder till
att nämnden i dess helhet tar del av det kritiserade programmet. Programmet
spelas upp inför föredraganden och denne ger senare nämnden del av
sina iakttagelser. I sådana fall utformas nämndens beslut mera kortfattat. I
andra fall åter tar nämnden i dess helhet del av programmet och beslutet
blir då mera utförligt. Den sålunda tillämpade ordningen kan svårligen föranleda
någon principiell kritik från min sida, helst som det står klart för
mig att nämnden annars skulle ställas inför oöverkomliga praktiska svårigheter
med den organisation som statsmakterna gett den.

Jag vill tillägga att radioutredningen, tillkallad år 1974 för utredning av
radions och televisionens fortsatta utveckling, enligt sina direktiv har att
pröva vissa frågor rörande radionämnden, bl. a. en förbättring av nämndens
reaktionsmöjligheter. Redan mot bakgrund härav finner jag inte att
vad klaganden i detta JO-ärende anfört ger mig anledning att gå in på rent
principiella frågor.

Vissa andra ärenden

Dröjsmål med förberedande åtgärd vid handläggning av bostadslåneärende A.

hade till förmedlingsorganet i en kommun gett in en ansökan om bostadslån.
Han klagade hos JO över att förmedlingsorganets handläggning
av ärendet tog för lång tid. Vid den utredning som JO vidtog uppgav förmedlingsorganet
att A:s ansökan varit ofullständig i väsentliga avseenden
och behövt kompletteras med vissa uppgifter och handlingar.

I beslut över klagomålen den 11 februari 1977 anförde JO Uhlin bl. a.

Om förfarandet i låne- och bidragsärenden stadgas i bostadsfinansieringsförordningen,
såvitt nu är i fråga, följande. Fråga om bostadslån, räntebidrag
och vinterbidrag prövas av länsbostadsnämnden. Ansökan ges in
till förmedlingsorganet (48 §). Är ansökningshandlingarna ofullständiga eller
på annat sätt bristfälliga, skall förmedlingsorganet bereda sökanden tillfälle
att avhjälpa bristen (49 §). Förmedlingsorganet skall med eget yttrande
och med uppgift i fråga om byggnadslov sända handlingarna i ärendet
till länsbostadsnämnden (50 §).

Det är inte uttryckligen föreskrivet hur snabbt det i 49 § angivna åliggandet
skall fullgöras. Det ligger emellertid i sakens natur att sådan förberedande
åtgärd som det här gäller skall vidtagas utan dröjsmål.

415

Det kan visserligen inte undvikas att ärendebehandlingen hos en myndighet
då och då blir tillfälligt fördröjd till följd av t. ex. sjukdom, semester
eller extra stor tillströmning av ärenden. Sådana förhållanden bör dock inte
få medföra, att inledande beredningsåtgärder, såsom de nu berörda, underlåtes
under någon längre tid. Ifrågavarande åtgärder tar normalt liten
tid i anspråk. Om inte just dessa åtgärder vidtages utan dröjsmål, kan konsekvenserna
av nämnda belastningar på verksamheten förvärras genom att
handläggningstiden förlängs i de ärenden där handlingarna är ofullständiga.

A:s ansökan om lån har enligt den av förmedlingsorganet hit insända kopian
dagtecknats den 12 april 1976 och inkommit till kommunen (fastighetskontoret)
den 15 april. Vid min bedömning tar jag fasta på dessa tidsuppgifter.
Vidare utgår jag ifrån att A. lämnades tillfälle att fullständiga ansökningshandlingarna
genom att förmedlingsorganet upplyste honom om
bristerna däri vid ett telefonsamtal i böljan av juni. Detta dröjsmål, omkring
en och en halv månad, finner jag otillfredsställande, så mycket mer
som det - av skriftväxlingen här att döma - var A. som påkallade samtalet.

Förfarandet vid beslut om inhibition i brådskande fall

Polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt, Arlanda vaktdistrikt, som den
24 januari 1977 beslutat att med stöd av utlänningslagen avvisa tre personer,
verkställde avvisningen genom att sätta dem ombord på ett flygplan
med avgångstid samma dag. Avvisningsbeslutet hade emellertid överklagats
hos statens invandrarverk, varjämte inhibition begärts. Invandrarverket
beslöt kort före den avgångstid som polismyndigheten uppgivit att med
verkställigheten skulle anstå tills vidare. Polismyndigheten underrättades
härom, men då hade verkställigheten redan ägt rum. Det sammanhängde
med att den verkliga avgångstiden låg femton minuter före den uppgivna.

JO Uhlin, som med anledning av uppgifter i pressen tagit upp saken till
utredning, anförde vid ärendets avslutande den 30 mars 1977 bl. a.

För att invandrarverkets prövning av inhibitionsfrågan skulle bli meningsfull
hade verket att beakta vad polismyndigheten bestämt om verkställigheten.
Med hänsyn härtill borde ett beslut om inhibition meddelas
icke alltför kort tid före tidpunkten för det ifrågavarande flygplanets avgång.
Jag utgår från att invandrarverket inte hade anledning ifrågasätta att
den av polisen lämnade uppgiften härom, kl. 13.25, kunde vara osäker.

Återstår emellertid frågan om meddelandet (kl. 13.15) om inhibitionsbeslutet
kan anses ha skett i tillräcklig tid även om avgången antogs äga
rum kl. 13.25. Denna marginal om tio minuter förefaller i förstone knapp,
om den än, såsom invandrarverket förklarat, kan anses tillräcklig. Det är
givetvis önskvärt att underrättelse om inhibitionsbeslut sker så snart som

416

möjligt och i god tid före planerad verkställighet. ljust detta fall förelåg enligt
invandrarverkets redogörelse omständigheter som fördröjde själva beslutet
i frågan om inhibition. Verket avvaktade sålunda vissa uppgifter från
pågående förhör för att få ett enligt verkets bedömning godtagbart beslutsunderlag.
Att verket med hänsyn härtill dröjde in i det sista med sitt beslut
— jag utgår från att det fattades kort före meddelandet kl. 13.15 - synes
med beaktande av omständigheterna försvarligt.

Så långt kan det ifrågavarande missödet synas ha väsentligen berott på
olyckliga omständigheter utanför myndigheternas kontroll. Det är emellertid
inte enbart ett utslag av efterklokhet om jag konstaterar att verkställigheten
säkerligen hade förhindrats, om invandrarverket — som ärendet nu
utvecklade sig - i tid varslat polismyndigheten om att inhibition var aktuell.
Det förefaller nämligen osannolikt att det i så fall inte skulle ha skapats
klarhet i frågan om avgångstiden för flygplanet. Beslutsprocessen hade fått
anpassas efter vad som då kommit fram.

Enligt min mening är det över huvud taget naturligt och lämpligt att
myndighet, som beslutar om inhibition, i brådskande fall genom telefonsamtal
eller på annat sätt förbereder verkställande myndighet på att pågående
handläggning kan resultera i förordnande att överklagat beslut tills
vidare inte skall gälla.

417

Remissyttranden

Yttrande över RS-projektets delrapport 1976:1, ”Rationalisering av
skatteadministrationen’ ’

Genom skrivelse den 27 juli 1976 översände finansdepartementet till
riksdagens ombudsmän rubricerade delrapport för kännedom.

Med anledning härav avgav JO Ekberg den 14 oktober 1976 följande yttrande
till departementet.

Med anledning av riksskatteverkets och statskontorets i maj 1974 avlämnade
rapport ”Rationalisering av skatteadministrationen” avlät JO Lundvik
en skrivelse till statsrådet och chefen för finansdepartementet, i vilken
han redovisade vissa erfarenheter från sin tillsyn över skatteväsendet, se
JO:s ämbetsberättelse år 1975 s. 353 ff. Sedan RS-projektet därefter utarbetat
en delrapport 1976:1 ”Rationalisering av skatteadministrationen”
har denna den 27 juli 1976 överlämnats hit för kännedom. De förslag som i
delrapporten lämnas rörande taxeringsarbetet i första instans är i många
fall nya och framför allt mera ingående än de tidigare. Jag har därför funnit
lämpligt att även med anledning av delrapporten redovisa JO:s erfarenheter
och synpunkter i vissa förekommande frågor.

Nämndledamöternas befogenheter

De kommun- eller landstingsvalda ledamöterna i taxeringsnämnden har
för närvarande inte en given rätt att få ta del av självdeklarationerna. Endast
de som utses därtill av nämnden får enligt 50 § taxeringslagen verkställa
granskning av deklarationerna. Inskränkningen kritiserades redan av
1949 års besvärssakkunniga i deras yttrande över skattelagssakkunnigas
betänkande (SOU 1954: 24). Besvärssakkunniga framhöll att det stred mot
gängse grundsatser för ett riktigt utformat förvaltningsförfarande att
nämndledamöterna inte ägde full tillgång till deklarationerna. Begränsningen
bibehölls emellertid och departementschefen uttalade i prop. 1955:160
bl. a. att en förutsättning för den vidsträckta rätten att få inblick i olika förhållanden,
som tillkommer taxeringsmyndigheterna, förutsätter att kretsen
av de personer som erhåller del av materialet blir så liten som möjligt. I
den förevarande rapporten föreslås inte någon ändring.

Hos JO är för närvarande anhängigt ett ärende som rör just frågan hur
långt en taxeringsnämnds ordförande kan sträcka sig för att ge nämndledamöterna
ett fullgott beslutsunderlag. En taxeringsnämndsordforande hade
inför en muntlig förhandling låtit fotokopiera sidan 2 i den aktuella själv -

27 Riksdagen 1977/78. 2 sami. Nr I

418

deklarationen och delat ut kopiorna till nämndens ledamöter. Deklaranten
som själv är taxeringsnämndsordförande har i klagomål hos JO med skärpa
reagerat mot förfarandet.

Rent allmänt torde man kunna konstatera att ett förfarande i enlighet
med det nämnda i många fall skulle vara till gagn för att skapa bästa möjliga
beslutsunderlag. Det förekommer t. ex. fall, där deklarationen är så
bristfälligt eller rörigt ifylld att det är tveksamt vad den skattskyldige
egentligen yrkar. För nämndledamöterna måste det i sådana fall vara en
fördel att själva kunna kontrollera hur berörda del av deklarationen ser ut.
Även för den tveksamme granskaren och ordföranden måste det kännas
som ett stöd att flera personer ges möjlighet att tolka deklarationen. När
fråga är om olika avdrag, som har samband med varandra, kan det vidare
vara svårt att föredraga ärendet så att de som inte sett eller ser deklarationen
kan följa med. Även här skulle kopior av berörda handlingar kunna underlätta
nämndledamöternas bedömning av ärendet.

I framtiden kommer taxeringsnämnderna även att ställas inför frågor om
påförande av skattetillägg. Behovet av insyn i deklarationshandlingarna
gör sig då starkare gällande. Ett exempel härpå är det fall då befrielsegrunden
bristande erfarenhet skall tillämpas beträffande utlänning som har ingen
eller ringa kunskap i svenska språket. Enligt riksskatteverkets anvisningar
kan själva taxeringsmaterialet bli utslagsgivande för om eftergift av
skattetillägg skall ske. Det säger sig självt att var och en som skall besluta
om befrielse i ett sådant fall skall kunna ta del av deklarationen.

Såväl förvaltningsrättsliga grundsatser som rent praktiska skäl talar för
att den nuvarande begränsningen av ledamöternas rätt att ta del av självdeklarationerna
omprövas. Jag kan för min del inte finna något vägande
skäl mot att den nuvarande begränsningen slopas. En ordförande torde
kunna förhindra att deklarationer granskas av ren nyfikenhet även utan uttryckligt
lagstöd.

Protokollföring

Av de protokoll som för närvarande förs i taxeringsnämnderna går inte
att utläsa vilka ledamöter som deltagit i beslut rörande viss skattskyldigs
taxering. Utredningen finnér en ändring härvidlag medföra ett omständligt
och i onödan tyngande arbete. Även en enklare dokumentation - datumanteckning
på deklarationen som via protokollets uppgifter om närvaro
upplyser om vilka som deltagit i beslutet — förkastas av utredningen.

Jag kan inte dela utredningens uppfattning. Den nya regeringsformen
och instruktionen för JO medför att taxeringsnämnderna numera står under
JO:s tillsyn. Det blir därför i framtiden nödvändigt att dokumentation
finns om vilka ledamöter som deltagit i beslut rörande viss skattskyldig.

419

Kontrollkort

Tillgång till så utförliga uppgifter som möjligt om en skattskyldig är ägnad
att medföra större säkerhet för att beslutet blir materiellt riktigt. Att
vid granskning framkomna uppgifter och gjorda utredningar dokumenteras
och finns lätt tillgängliga även vid senare års taxeringar är därför av värde.
Det föreslagna kontrollkortet är emellertid mycket omfattande. Om endast
överslagsvis gjorda beräkningar av t. ex. kontantöverskott skulle komma
att redovisas på kontrollkortet innebär det risk för senare felbedömningar
och extra arbete för de skattskyldiga. Kontrollkortet bör därför tillföras i
stort sett endast sådana uppgifter och utredningar som kan härledas direkt
ur deklarationen eller över vilka den skattskyldige givits tillfälle att yttra
sig.

Beslutsmotivering

I dagens läge kan med hänsyn till den tidspress under vilken taxeringen i
första instans bedrivs alltför höga krav inte ställas på utförligheten i taxeringsnämndernas
beslut. Med hänsyn härtill har JO ofta underlåtit kritik
mot även ganska allmänt hållna avvikelser. Att de skattskyldiga får adekvata
och preciserade upplysningar om skälen för avvikelser är emellertid
av största betydelse. Bättre beslutsmotiveringar är ett krav som måste ställas
när taxeringsnämnderna i framtiden kommer att ha bättre utbildad personal.
fullständigare beslutsunderlag och längre tid till sitt förfogande.

Den utförlighet med vilken en avvikelse skall motiveras skiftar från fall
till fall. Har den skattskyldige presterat ett omfattande utredningsmaterial
och utförlig argumentering måste större krav ställas på motiveringen då en
taxeringsnämnd avser att avvika från deklarationen. En allmänt hållen avvikelse
kan medföra att den skattskyldige tror att hans uppgifter och synpunkter
behandlats lättvindigt eller alls inte beaktats av taxeringsnämnden.
Alltför ofta har anmälningar hit grundats just på sådana farhågor. Att
misstanke om bristande kapacitet och noggrannhet hos taxeringsnämnderna
alltmer synes breda ut sig är olyckligt för upprätthållandet av respekt
och förtroende för myndigheterna.

Taxeringsnämndens beslut utgör grunden för en ev. process. En allmänt
hållen motivering ger ofta inte den skattskyldige tillräcklig vägledning vid
ett överklagande. Den möjlighet till tillrättalägganden och förklaringar som
skulle kunna ges i intendentsyttrandena tillvaratas på grund av tidsbrist
alltför sällan. Om underinstansens beslut i sak står sig motiverar överinstansen
oftast inte heller sitt beslut utförligare. För den i skattelagstiftningen
insatte torde det inte möta några större hinder att förstå vilka resonemang
som döljer sig bakom lakoniska motiveringar. För den enskilde, som
dessutom i regel förutsätts kunna sköta sina taxeringsärenden utan juridisk
expertis, är förhållandet emellertid annorlunda. Till JO har människor kla -

420

gat som drivit sina ärenden ända till regeringsrätten utan att förstå vad som
brister i deras utredningar. De är övertygade om att deras uppgifter aldrig
tagits på allvar. Jag har den bestämda känslan av att åtskilliga onödiga
överklaganden skulle elimineras om de skattskyldiga från början upplystes
om hur deras uppgifter bedömts och vad som erfordras för bifall till deras
yrkanden. Hela processordningen skulle vinna på bättre beslutsmotiveringar
i första instans.

Jag vill mot denna bakgrund uttrycka tveksamhet mot det i rapporten föreslagna
systemet med standardiserade kodsatta avvikelser. Även om
standardtexterna utformas med stor omsorg måste de med nödvändighet
bli generella. Jag befarar att de av de skattskyldiga ofta kommer att uppfattas
som alltför allmänna och inte tillräckligt tydliga för att vägleda dem vid
ett överklagande. I rapporten har visserligen förutsatts att nämnden vid
behov skall komplettera den standardiserade texten med egna motiveringar.
Man har anledning befara att så tyvärr inte kommer att ske i alla de fall
där en generell text i och för sig täcker saken men motiveringen ändock blir
otillfredsställande med hänsyn till vad just i det enskilda fallet åberopats av
en skattskyldig. Ofta förekommande avdrag, såsom för ökade levnadskostnader,
för kostnad för användande av egen bil vid resor mellan bostad
och arbete och för kostnad för facklitteratur, kan tas som exempel. Redan i
nuläget motiveras avvikelser i dessa frågor för det mesta generellt. Kodsatta
standardtexter torde leda till en ytterligare försämring.

Att motiveringarna i dagsläget blir otillfredsställande torde som nämnts
oftast bero på tidsbrist. När klagomål hit angående just bristfällig motivering
remitteras till taxeringsnämndsordföranden kommer inte sällan en utförlig
förklaring från denne. Att förklaringen inte gavs redan i underrättelsen
om avvikelse beror merendels på att tidsbristen framtvingat ett rutinbetonat
skrivsätt.

I en framtid där nämnderna kommer att ha längre tid till sitt förfogande
är det enligt min mening ett bestämt krav att beslutsmotiveringarna förbättras.
I stället för dagens slentrianmässiga skrivsätt borde man för framtiden
kunna kräva utförlighet och specificering. Med hänsyn till det stora
inslaget av in casu-avgöranden inom skatterätten lämpar sig egentligen få
frågor för standardiserad motivering. Blotta förekomsten av en bekväm
kod kan locka granskaren att välja denna i stället för att själv författa en
avvikelse grundad på utredningen i just det aktuella fallet. För en välutbildad
granskare som gått igenom ärendena ordentligt borde det inte innebära
så mycket merarbete att formulera en specificerad motivering till sina förslag
om beslut.

Information och service till allmänheten

Utredningen har på ett förtjänstfullt sätt diskuterat olika möjligheter till
ökad information och service åt allmänheten. Jag vill med hänsyn till vik -

421

ten av dessa frågor förorda att service- och informationsskyldigheten
skrivs in i taxeringslagen.

I rapporten behandlas frågan i vilken omfattning direkt deklarationshjälp
skall ingå i myndigheternas serviceskyldighet. Här föreligger f. n. begränsade
möjligheter som en följd av bristande tillgång på kunnig personal. De
tjänstemän som finns hos myndigheterna är redan hårt ansträngda i den
nuvarande organisationen och har dessutom ofta bisysslor som taxeringsnämndsordförande
eller kronoombud. I och med att den befintliga personkretsen
är så begränsad har redan åtskilliga jävsproblem uppstått.

Sedan det uttryckliga förbudet för taxeringsintendenter m.fl. befattningshavare
på länsstyrelserna att inneha uppdrag som taxeringsnämndsordförande
upphävdes 1971 har sådana förordnanden tenderat att öka. Till
JO har inkommit flera klagomål i saken, orsakade främst av de skattskyldigas
misstro mot att en person, som förekommer i olika instanser omväxlande
som motpart och som beslutsfattare, verkligen skall kunna fullgöra
sina uppdrag på ett tillfredsställande sätt.

I en dom av regeringsrätten år 1975 har inrättande av deklarationsbyrå
för deklarationer av enklare natur förklarats utgöra en kommunal angelägenhet.
Efter hand torde alltfler kommuner tillhandahålla sådan service. I
RS-projektets rapport anses dessa byråer vara en lämplig lösning av problemet
med efterfrågan på deklarationshjälp.

Vilka personer kommer då att tjänstgöra på dessa byråer? Utredningen
nämner i första hand kommunalt anställda tjänstemän, som först får genomgå
viss utbildning för ändamålet. Vidare sägs att skattemyndigheternas
tjänstemän mot ersättning från kommunerna också bör kunna biträda
med denna service.

I dagsläget är behovet av ökade resurser för att möta utbildningsbehovet
mycket stort. De i taxeringsarbetet redan verksamma tjänstemännen måste
få utbildning i de nya regler som skall tillämpas i framtiden. Vidare beräknas
omkring 800 personer behöva nyanställas för att man skall kunna
klara den nya organisationen. Att tänka sig att utbildning de närmaste åren
skulle kunna ordnas också för kommunalanställd personal med avsedd
tjänstgöring på en kommunal deklarationsbyrå förefaller mig något optimistiskt.

Det är emellertid av vikt att så sker. Lösningen med att låta redan i skatteadministrationen
verksam personal fungera som kommunala deklarationsupprättare
är nämligen långt ifrån problemfri. Hos JO har redan frågan
om taxeringsnämndsordförandes engagemang i sådana sammanhang
varit uppe till prövning. Fallet finns refererat i ämbetsberättelsen 1975/76
s. 355ff. Fråga var om en taxeringsnämndsordförande som hade biträtt socialförvaltningen
med deklarationshjälp åt pensionärer. Deklarationerna
var av mycket enkel beskaffenhet. Deklaranterna var bosatta såväl utanför
som i ordförandens eget lokala taxeringsdistrikt. Deklaranterna betalade 5
kr. i ersättning direkt till ordföranden. Denne inlevererade pengarna till so -

422

cialförvaltningen, från vilken han fick timlön för arbetet. JO ansåg att ordföranden
blivit jävig enligt 4 § 4. förvaltningslagen och därför förfarit felaktigt
genom att ändock behandla berörda deklarationer i taxeringsnämnden.
JO ansåg också att taxeringsordförandens förfarande principiellt sett måste
betraktas som betänkligt.

Anmärkningsvärt i detta fall är även det sätt på vilket ärendet anmäldes
till JO. En tidningsartikel med den uppseendeväckande rubriken ”Pensionärerna
får rena samveten för en femma av Frans” översändes hit tillsammans
med ett anonymt brev.

I den framtida taxeringsorganisationen kommer tjänstemän på lokala
skattemyndigheter och länsstyrelser att i stor omfattning arbeta med deklarationsgranskning.
Att ha uppdrag som taxeringsnämndsordförande
kommer även i fortsättningen att vara en fritidssysselsättning. Risk finns
för att det i dagens läge utbredda systemet med länsstyrelsetjänstemän
som extraknäckande taxeringsnämndsordförande kommer att fortsätta så
länge det råder brist på annan välutbildad personal. Jag kan inte mot denna
bakgrund finna att man kan rekrytera kommunala deklarationsupprättare i
någon nämnvärd utsträckning bland skattemyndigheternas personal. De
komplicerade jävsforhållandena och allmänhetens svårighet att skilja mellan
olika funktioner hos skattemyndigheternas tjänstemän talar också mot
att dessa hjälper till med upprättandet av deklarationer. Den personal som
behövs härför måste sökas på annat håll.

Tidsfrister för besvarande av skrivelser. Slopandet av regeln rörande erinran
om deklarationsskyldighet

I rapporten berörs inte frågan om tidsfrister för besvarande av skrivelser
m. m. för de skattskyldiga. Det ligger emellertid i sakens natur att det framtida
system som eftersträvas, där största möjliga förutsättningar för ett
gott samarbete mellan myndigheter och enskilda skall skapas och bästa
möjliga beslutsunderlag skall tas fram, fordrar att man i större utsträckning
än i dagens läge beaktar de skattskyldigas behov av tillräckligt rådrum för
att avge deklarationer, utredningar och yttranden. Frågan har betydelse
även för allmänhetens respekt för myndigheterna. Får den enskilde en
knappt tilltagen tidsfrist för att efterkomma anmaningar och kompletteringskrav,
besvara förfrågningar och inkomma med erinringar väcker det
blott alltför ofta irritation när sedan myndigheten själv dröjer med att behandla
frågan. Alltför korta svarsfrister är också ägnade att ge enskilda det
felaktiga intrycket att vad de har att komma med inte tillmätes någon större
betydelse. JO Lundvik har i sitt yttrande över RS-utredningens betänkande
närmare behandlat just frågan om skäligt rådrum för de skattskyldiga.

I nu föreliggande rapport föreslås att nuvarande regel om att en anma -

423

ning att deklarera skall, om detta kan ske utan olägenhet, föregås av en erinran
om deklarationsskyldighet tages bort.

Detta innebär i praktiken en förkortad tid att inkomma med självdeklaration
för dem, som inte tillställts förtryckt deklarationsblankett men ändock
bedöms böra lämna självdeklaration.

För deklarationsanmaning används i dag en förtryckt blankett enligt vilken
den skattskyldige inom åtta dagar skall inkomma med självdeklaration.
För den som inte tillställts förtryckt deklarationsblankett och inte heller
på annat sätt uppmärksammats om sin deklarationsskyldighet förefaller
tidsfristen alltför knapp. Bland dem som kan komma ifråga för sådan anmaning
finns bl. a. personer som med hänsyn till dubbelbeskattningsavtal kan
vara befriade från skattskyldighet här i riket och juridiska personer som inte
anser sig skattskyldiga. För dessa innebär anmaningen inte blott att de
måste upprätta en självdeklaration, för vilken de eventuellt inte har underlag
i ordning; den innebär vidare att de måste ange grunderna för sin uppfattning
att de inte skall taxeras, en ofta nog så arbetskrävande uppgift.
Bland de personer som visserligen tillställts förtryckta blanketter men som
ändå inte inkommit med deklaration torde många befinna sig som på grund
av bristande erfarenhet och av liknande skäl har svårt för att avge självdeklaration.
En alltför kort tidsfrist kan för dessa medföra att de finner det
lönlöst att ens försöka upprätta en deklaration.

Taxeringsperioden kommer i framtiden att utsträckas t. o. m. november
månad taxeringsåret. Det är av betydande vikt att förlängningen även
kommer de skattskyldiga till godo i form av längre tidsfrister i här berörda
fall än de som tillämpas i dagens läge.

Ambitionsnivå i granskningsförfarandet

Att ambitionen vid deklarationsgranskningen skall inriktas på att upptäcka
fall av väsentligt skatteundandragande och att undvika bagatelländringar
är positivt. Rättelse av småbelopp torde inte ha någon fiskal betydelse
och vållar ofta onödig irritation hos de skattskyldiga.

Utredningen föreslår att riksskatteverket i anvisningar eller rekommendationer
sätter ut vissa beloppsgränser för de fall när taxeringsnämnderna
kan underlåta att avvika från deklarationen. Utredningen uttalar som sin
uppfattning att fel understigande 500 kr. till den skattskyldiges nackdel och
300 kr. till den skattskyldiges fördel skall kunna anses som ringa och icke
föranleda rättelse. ADB-rutinerna för granskning och rättelse synes skola
utformas med hänsyn till dessa beloppsgränser.

Om förslaget genomförs löper man emellertid enligt min mening stor risk
för att de i anvisningarna utsatta beloppen uppfattas som en generell frigräns.
Detta gäller beträffande såväl de skattskyldiga som taxeringsnämnderna.
En enbart maskinell kontroll torde också svårligen klara av att upptäcka
sådana systematiska undandraganden av i och för sig ringa belopp

424

sorn även utredningen anser bör rättas.

Med den ADB-kontroll av deklarationerna som i allmänhet föreslås, där
avvikelser antecknas på taxeringsavin och således finns tillgängliga för
granskaren, synes det mig vara ett ringa merarbete för denne att överslagsvis
även konstatera vilka slags avvikelser som är i fråga och med stöd av
allmänt hållna rekommendationer föreslå eventuella rättelser.

Att riksskatteverket ger ut anvisningar i frågan är att rekommendera.
Dessa skulle kunna vara till stor hjälp för granskare och nämnder när det
gäller att uppmärksamma vilka mindre fel som bör rättas.

Delgivning av revisionspromemoria

Utredningen föreslår att skriftlig promemoria upprättas över samtliga revisioner.
Promemorian bör föregås av en muntlig genomgång med den
skattskyldige. I flertalet fall bör promemorian sedan kunna sändas till den
skattskyldige som bilaga till underrättelse om taxeringsnämndens preliminära
beslut. I mera kontroversiella fall och då muntlig genomgång inte
skett skall promemorian tillställas den skattskyldige för yttrande redan innan
taxeringsnämnden fattar sådant beslut.

En muntlig genomgång är av stort värde och bör eftersträvas i samtliga
fall. Att en promemoria senare skall sändas ut får inte tas till intäkt för att
underlåta muntlig genomgång.

Jag kan emellertid inte se någon anledning till varför inte samtliga promemorior,
som om de följs skulle innebära en avvikelse från de skattskyldigas
deklarationer, skall kommuniceras före nämndens preliminära beslut.
Utredningen tar inte upp den av JO Lundvik påpekade svårigheten
med att sända promemorian som bilaga till en underrättelse, nämligen att
underrättelsen synes vara offentlig handling, medan promemorian är sekretessbelagd.
Även andra skäl kan andragas för att promemoria, som innehåller
förslag till taxeringsändring, regelmässigt sänds ut.

En muntlig genomgång, hur värdefull den än är, ger inte den skattskyldige
möjlighet att närmare undersöka alla aktuella frågor och efter eventuellt
hörande av medarbetare och utomstående expertis avfatta sina svar. Det
kan i och för sig sägas att tillfälle till detta ges i och med att den skattskyldige
får del av den preliminära avvikelsen. Det framstår dock som betydligt
mera tilltalande att den skattskyldige får möjlighet att komplettera utredningsmaterialet
redan innan taxeringsnämnden prövat ärendet. Något större
merarbete för myndigheten skulle detta inte behöva innebära.

Ombud och biträde vid muntlig förhandling

Muntlig förhandling inför taxeringsnämnden begärs i allt större utsträckning.
I rapporten berörs sådan handläggning endast i samband med föredragning
av revisionspromemoria. Det erinras om möjligheten att vid mera

425

invecklade revisionsärenden inkalla revisorn som sakkunnig. Det anses
också lämpligt att den skattskyldige i dessa fall alltid upplyses om sin rätt
att personligen företräda inför taxeringsnämnden för att meddela upplysningar.
Frågan huruvida han därvid kan åtföljas av ombud eller biträde eller
företrädas av ombud berörs däremot inte.

I revisionsärenden av invecklad natur är det oftast inte med den skattskyldige
personligen eller med den legala ställföreträdaren för denne som
revisorn haft kontakt. Fråga är här om företag där bokföring och deklaration
ombesörjes av särskild personal eller av utomstående medhjälpare.
För det mesta torde det vara med dessa och med bolagens revisorer som
kontakt tagits under revisionen. Oavsett om den skattskyldige är en fysisk
person eller en juridisk person som kommer tillstädes genom legal ställföreträdare
torde en inställelse utan biträde av i bokförings- och taxeringsfrågorna
väl insatta medhjälpare eller experter medföra att den skattskyldige
kommer i underläge vid förhandlingen. Det kan även ifrågasättas om personlig
närvaro utan sådant biträde är till något gagn för utredningen.

Frågor om ombud och biträde i första instans har vållat många taxeringsnämnds
ordförande svårigheter. Saken har varit uppe hos JO ett flertal
gånger. Senast i JO:s ämbetsberättelse 1975/76, s. 363 ff, har problemställningarna
utförligt belysts. För endast en månad sedan avgjordes ytterligare
ett ärende rörande dessa frågor. En advokat som önskade biträda en
skattskyldig vid inställelse inför taxeringsnämnd hade vägrats närvara.

De klagomål som inkommit hit visar tyvärr genomgående en restriktiv,
för att inte säga negativ inställning hos taxeringsnämndsordförandena när
det gäller att låta de skattskyldiga genom ombud och biträden på bästa sätt
tillvarataga sin sak. Ett felaktigt avslag i dessa frågor kan få allvarliga konsekvenser
för de skattskyldiga.

Mot bakgrund av det sagda vore det önskvärt att frågan om skattskyldigs
rätt att anlita biträde och ombud i ärenden hos taxeringsnämnden reglerades
i lag. I sådana fall, som anförs i föreliggande rapport, där den
skattskyldige bör upplysas om sin rätt att personligen företräda inför
nämnden, bör han också upplysas om sin rätt att anlita biträde och ombud.

Skyldighet att förete viss utredning

Arbetsgruppen för skatte- och taxeringsrevision har i promemorian ”Effektivare
revision” föreslagit att i 58 § taxeringslagen införs följande bestämmelse.
”Den hos vilken taxeringsrevision skall äga rum må anmanas
av den som beslutat revisionen att förete särskilt angiven utredning som
skall grundas på räkenskaper eller andra handlingar som företetts vid revisionen.
”

1 arbetsgruppens motivering till förslaget uttalas att den föreslagna anmaningsrätten
avser rättelse av vid granskningen konstaterade felaktigheter.
Den nu förevarande rapporten ansluter sig till förslaget. Lagtextens ut -

426

formning behandlas dock inte.

Det är här fråga om att på de skattskyldiga överflytta arbete som i dag
ankommer på taxeringsrevisorn. Jag delar utredningens mening att detta
kan vara befogat i det uttryckligen nämnda fallet, att ett konstaterat fel
förekommer genomgående i bokföringen. Den föreslagna lagtexten ger
emellertid revisorn betydligt större befogenheter. Beaktas bör att revisorerna
kommer att arbeta under stark tidspress och att det många gånger
kommer att röra sig om tidsödande arbete. Förslaget om att en anmaning
skall kunna överklagas synes mig mot denna bakgrund inte vara ett tillräckligt
skydd för de skattskyldiga. Lagtexten har en alltför generell utformning
och förarbetena erbjuder inte tillräckligt tolkningsstöd. De fall
där en skattskyldig får anmanas att själv utreda och sammanställa uppgifter
ur räkenskaperna bör därför enligt min mening specificeras i lagtexten.

Utbildningsbehov

I dagens läge fattas det alltför många materiellt felaktiga taxeringsbeslut
i första instans. Att även kunskapen om den formella processen ofta är
bristfällig visar inte minst det stora antal JO-anmälningar som lett till kritik
av handläggningen. I det föreslagna systemet kommer taxeringsnämnderna
i allmänhet att ha fler komplicerade deklarationer att behandla än vad
fallet är nu. Därtill kommer helt nya uppgifter, bl. a. tillämpning av förordningen
om beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst, att
överföras till nämnderna, uppgifter som kan innebära besvärliga rättstilllämpningsproblem.

För att den nya skatteadministrationen skall kunna fungera tillfredsställande
måste den förses med välutbildad personal. Inte minst gäller detta
för att administrationen skall kunna möta de krav som kommer att ställas
på den i ett längre tidsperspektiv. Som utredningen berört kommer i framtiden
de skattskyldiga att kunna göra anspråk på information och service i
ökad utsträckning. Massmedias intresse för hithörande frågor kommer
också att växa. Jag vill understryka vikten av att hithörande frågor beaktas
i samband med den planerade, ökade utbildningen.

Många klagomål till JO avser relativt bagatellartade fel. Att anmälan ändå
görs beror blott alltför ofta på att de skattskyldiga uppfattat berörda
tjänstemän som ovänliga och ovilliga att förklara sig och lämna den skattskyldige
hjälp. Det hör tyvärr inte heller till ovanligheten att de remissvar
som avges hit präglas av en överdriven ambition att till vaije pris försvara
förfaranden som uppenbarligen lett till onödigt besvär och även kostnader
för de skattskyldiga. Jag har en känsla av att denna obenägenhet att gå i
närmare svaromål med de skattskyldiga och den restriktiva inställningen
till information och service dessvärre ofta bottnar i osäkerhet, förorsakad
av bristfälliga kunskaper.

Den nya organisationen kräver en omfattande utbyggnad av ADB-syste -

427

met. Denna utbyggnad kommer att kräva stora såväl ekonomiska som personella
insatser. Samtidigt skall det stora utbildningsbehovet mötas. Jag
vill mot den bakgrunden avslutningsvis framföra att man inte skall forcera
fram den föreslagna organisationen om man inte är helt säker på att utbildningen
är tillfredsställande hos berörd personal.

Yttrande över betänkandet ”Försäkringsrätt och försäkringsöverdomstol”
(SOU 1976: 53) avlämnat av utredningen angående översyn
av besvärsorganisationen inom socialförsäkringen m. m.

Genom remiss den 17 september 1976 anmodade socialdepartementet
riksdagens ombudmannaexpedition att avge yttrande över rubricerade betänkande.

Med anledning härav avgav JO Ekberg, åt vilken det överlämnats att besvara
remissen, den 30 november 1976 följande yttrande till departementet.

Redan när besvärsorganisationen på socialförsäkringsområdet fick sin
nuvarande utformning i början på 1960-talet utgick man från att den beslutade
ordningen kunde behöva ses över när erfarenhet efter en tid vunnits
av systemet. Sedan dess har till socialförsäkringsorganens funktioner förts
över en rad nya arbetsuppgifter framför allt på familjestödets område. Decentralisering
av administrationen av yrkesskadeförsäkringen/arbetsskadeförsäkringen
från riksförsäkringsverket till försäkringskassorna har
beslutats tidigare i år och förslag har i höst lagts fram om ytterligare decentralisering
av liknande ärenden. En genomgripande reform av helaförvaltningsprocessen
har genomförts från och med år 1972 och inneburit en kraftigt
breddad domstolsbehandling av förvaltningsärenden. Uppenbarligen
är detta omständigheter som talar för att besvärsorganisationen på socialförsäkringsfältet
nu är mogen för en genomgripande reformering. Enligt
min mening har utredningen på ett förtjänstfullt sätt genomfört sitt uppdrag
och de förslag som läggs fram i betänkandet till ny förvaltningsrättskipning
på området är väl ägnade att läggas till grund för lagstiftning.

Mot den nuvarande ordningen kan i huvudsak riktas den kritiken att försäkringsdomstolen
till följd av det stora antalet inkommande mål haft svårigheter
att på ett effektivt sätt genomföra sin roll som prejudikatbildande
instans. Vidare är mellaninstansen uppdelad på två olika organ, riksförsäkringsverkets
besvärsavdelning och försäkringsrådet. Rådet har genom arbetsskadeförsäkringens
administrativa utformning kommit att bli överflödigt.
Verkets uppgift som besvärsprövande organ kan vidare sägas kollidera
med verkets tillsynsskyldighet över försäkringskassorna. Mot ett sådant
system - som finns även inom andra delar av förvaltningen, t. ex. social -

428

hjälpen - kan principiella invändningar riktas. Det är också givet att verkets
arbetsformer inte på samma sätt som en domstols ger garantier för insyn
och öppenhet och att bristen på ett genomtänkt tvåpartsförfarande kan
medföra mindre grundligt och objektivt beslutsunderlag. Jag vill dock tilllägga
att klagomålen hos JO - som på socialförsäkringsområdet liksom på
andra områden successivt ökar i antal - inte i och för sig givit anledning
till någon misstro mot verkets verksamhet som besvärsorgan. Tvärtom har
det som regel framkommit att verket på ett omsorgsfullt sätt löst sina uppgifter.

Inte desto mindre anser jag i likhet med utredningen att man bör sträva
efter en förstärkning och förbättring av besvärsprövningen i mellaninstansen.
Den utgångspunkt utredningen haft att anpassa besvärsprövningen till
samma standard som gäller för förvaltningsrättskipningen i övrigt finnér
jag helt riktig. Socialförsäkringsärendena är i åtskilliga fall av livsviktig
ekonomisk betydelse för den enskilde. Det kan visserligen sägas att många
ärenden är av enkel och mindre betydelsefull beskaffenhet, t. ex. sjukpenningärenden
för kortare perioder, sjukreseersättning och läkarvårdsersättning,
men bland ärendena återfinns många som är av invecklad och svårbedömbar
natur. Dit hör bl. a. pensionsärenden samt arbetsskadeärenden
grundade på yrkessjukdomsbegreppet. Införandet av en domstolsprövning
i ledet mellan försäkringskassa och försäkringsdomstolen i kombination
med ett tvåpartsförfarande framstår därför som en riktig åtgärd i strävandena
mot största möjliga rättssäkerhet för den enskilde.

Utredningens förslag innebär att den nuvarande specialdomstolen — försäkringsrådet
- slopas och att i stället tre nya specialdomstolar - försäkringsrätter
— inrättas. Rent allmänt kan sägas att specialdomstolar bör tillskapas
endast i sådana fall där tunga skäl talar för det. Utredningen har inte
närmare redovisat och analyserat sådana skäl. Inte heller utvecklar utredningen
närmare om redan befintliga domstolar skulle kunna utnyttjas
för ändamålet. Enligt min mening hade det varit på sin plats om utredningen
prövat huruvida länsdomstolarna skulle kunna användas för besvärsprövningen.
Det torde finnas länsrätter som för dagen besitter viss överkapacitet
och det finns andra som med mindre förstärkning skulle kunna åta
sig nya arbetsuppgifter. Det framstår för mig också som motiverat att utredningen
hade bort pröva i vad mån kammarrätterna skulle kunna helt eller
till någon del överta besvärsprövningen från riksförsäkringsverket och
försäkringsrådet. Jag är å andra sidan ganska övertygad om att utredningen
vid sådan prövning skulle komma till det resultatet att ingetdera av alternativen
skulle vara lämpat. Mot länsrätterna talar framför allt att det ur
rättsbildningssynpunkt inte kan vara lyckligt att ha en mellaninstans till
varje underinstans. För kammarrätternas del torde deras redan nu stora arbetsbörda
och allmänt kända svårigheter att i alla lägen erbjuda en snabb
process utgöra hinder mot övertagandet av en mängd nya besvärsmål där
kravet på kort handläggningstid ofta är framträdande. Jag är därför beredd

429

att anse att förslaget om införande av en ny socialförsäkringsdomstol som
mellaninstans kan genomföras utan ytterligare utredning. De goda erfarenheter
man haft av kammarrättens uppdelning på regionala kammarrätter
talar för att försäkringsrätten redan från början bör regionaliseras. Jag ser
ett värde i att den enskilde rättssökande skall ha praktisk möjlighet att utnyttja
tillfälle till muntlig förhandling inför domstolen för att vid sådan närmare
kunna utveckla sin talan. Detta främjas uppenbarligen om avståndet
till försäkringsrätten inte är för stort. De skäl som utredningen i övrigt anfört
för regionala försäkringsrätter finnér jag övertygande.

Försäkringsrätten skall enligt förslaget vara domför med tre lagfarna ledamöter.
I vissa särskilt angivna mål skall även två nämndemän ingå i rätten.
Utredningen föreslår vidare att nämndemän skall ingå i rätten även i
andra mål, om part begär det. Förslaget innebär att mål av samma beskaffenhet
kan bli handlagda med olika sammansättning beroende på parts
ställningstagande. Tanken på en sådan ordning har diskuterats tidigare i
fråga om de allmänna underrätterna men avvisats. Enligt min mening är
förslaget även beträffande här diskuterade domstolar ägnat att inge betänkligheter.
Jag finner det vidare inkonsekvent att man i försäkringsrätterna
begränsar lekmannainflytande till mål av mera komplicerad natur,
medan man samtidigt avstår från sådan begränsning av lekmannainflytandet
i försäkringsöverdomstolen. Även om jag har förståelse för de argument
som utredningen för fram för en begränsning av lekmannadeltagandet
i försäkringsrätten finner jag dock övervägande skäl tala för att nämndemän
skall delta i samma utsträckning som nu föreslås gälla för försäkringsöverdomstolen.
Detta skulle innebära att nämndemän deltar i alla mål
som prövas i sak och i vilka saken icke är uppenbar.

Utredningens förslag att införa ett tvåpartsförfarande i ärenden av större
vikt kan jag ansluta mig till. Förslaget är väl ägnat att främja ökad likformighet
och rättvisa vid tillämpningen av socialförsäkringslagstiftningen.
Man åstadkommer också därigenom att utredningen i målen blir bättre och
att domstolarna får ett fylligare och objektivare beslutsunderlag. Erfarenheten
har också visat att det kan finnas skäl att få ärenden prövade i högre
instans även i sådana fall då utgången i underinstansen inte gått den försäkrade
emot och möjligheterna till överprövning således f. n. är begränsade.
Som utredningen framhåller underlättas härigenom möjligheterna att skapa
en tillförlitlig och vägledande praxis.

Funktionen att föra talan i socialförsäkringsmål skall enligt utredningens
förslag handhas av en särskild enhet inom riksförsäkringsverket, kallad
ombudsmannaexpeditionen, till vilken skall knytas tre å fyra försäkringsombudsmän.
Jag delar utredningens uppfattning att ombudsmannaexpeditionen
skall ges en från verket i övrigt fristående ställning. Det är viktigt att
ombudsmannen i sitt arbete inte känner sig bunden av lojalitet till verket i
sådan omfattning att han förlorar i handlingskraft och självständighet.
Även om han i sin verksamhet måste etablera ett nära och ingående samar -

430

bete med verkets tillsynsavdelning måste förutsättningarna för hans arbete
vara sådana att han med oräddhet och kraft kan agera även för uppfattningar
som inte delas av verket. Riktmärket för hans verksamhet måste
alltid vara att främja likformighet och rättvisa i det enskilda fallet. Då praxis
är vacklande och uppfattningarna skiftar måste man ställa särskilt stora
krav på ombudsmannen och genom att garantera en fri ställning för honom
ge honom möjligheter till agerande. Jag ser gärna att ombudsmannens fria
ställning markeras eftertryckligt i den instruktion som torde utfärdas för
hans verksamhet.

Avslutningsvis vill jag framhålla att beteckningen försäkringsombudsman
och ombudsmannaexpedition inte lämpligen bör användas. I de sammanhang
där liknande beteckningar hittills utnyttjats har de som regel
åsyftat tjänstemän som i främsta rummet har att opartiskt utreda och pröva
bestämda ärenden och som endast i mindre omfattning uppträder som part
i ett tvåpartssystem.

Yttrande över 1973 års vapenfriutrednings betänkande ”Rätten till
vapenfri tjänst”

Genom remiss den 17 mars 1977 beredde försvarsdepartementet riksdagens
ombudsmän tillfälle att yttra sig över rubricerade betänkande (SOU
1977:7).

Med anledning härav avgav JO Uhlin den 11 maj 1977 följande yttrande
till departementet.

/. Förutsättningar för vapenfri tjänst

I direktiven till vapenfriutredningen uttalade departementschefen bl. a.
att det ej fanns anledning att ompröva de gällande principerna för tillstånd
till vapenfri tjänst. Däremot borde utredningen mot bakgrund av erfarenheterna
av vapenfrilagens tillämpning undersöka om det var lämpligt eller
möjligt att ytterligare precisera de formuleringar av förutsättningarna för
vapenfri tjänst som finns i 1 § vapenfrilagen.

Utredningen har sökt åstadkomma denna precisering av förutsättningarna
för vapenfri tjänst främst genom att införa bestämningen ”övervägt”
vad gäller bruk av vapen mot annan och genom att utmönstra uttrycket
”djup samvetsnöd”.

För att taga det sista först måste det hälsas med stor tillfredsställelse, att
uttrycket ”djup samvetsnöd” försvinner ur lagtexten med tanke på de
tolknings- och tillämpningssvårigheter begreppet har vållat.

Förslaget att införa bestämningen ”övervägt” bruk av vapen mot annan

431

är på ett sätt väl funnet. Det kan emellertid invändas, att uttrycket är
språkligt tungt trots dess korthet och inte alldeles lättförståeligt. Även om
verbet överväga förekommer i vanlig prosa torde dock formen ”övervägt”
använd som attribut vara ovanlig. Risk föreligger att innebörden av uttrycket
”övervägt bruk av vapen mot annan” inte förstås av den grupp människor
som är mest intresserad av lagens innehåll.

Det är också att observera, att införandet av bestämningen ”övervägt”
bruk av vapen mot annan i viss mån innebär en utvidgning av de nu gällande
förutsättningarna för erhållande av vapenfri tjänst. Enligt utredningen
syftar uttrycket till att klargöra, att avgörandet av frågan om vapenfri
tjänst skall grundas på sökandens principiella inställning till våld. Härigenom
upplöser man den begränsning som hittills legat däri att sökanden
måst redovisa sin inställning till användandet av våld i personliga, akuta
nöd- eller hotsituationer. Jag delar alldeles utredningens förslag i detta
hänseende.

Emellertid vill det synas som om utredningen vill gå ytterligare ett steg
mot utvidgning av förutsättningarna för vapenfri tjänst. Jag tänker därvid
på det resonemang utredningen för på s. 97 i betänkandet rörande den förskjutning
som på många håll ägt rum från en individualetisk till en socialetisk
inställning till våldet. Utredningen avslutar sina tankar med följande
uttalande:

Det finns enligt utredningens mening anledning att uppmärksamma dem
som har vunnit en på klart ideella skäl grundad övertygelse om krigets och
våldets meningslöshet, orättvisa och inhumanitet som social företeelse
men hos vilka tanken på det enskilda människolivet och dess okränkbarhet
framträder mindre starkt.

För egen del finner jag det synnerligt värdefullt vad utredningen här anfört.
Jag skulle till och med vilja ifrågasätta om det ens är möjligt att i dagens
läge komma något så när till rätta med problemen med vapenvägrarna
utan att de av utredningen anförda synpunkterna vinner tillbörligt beaktande.

Den grupp vapenvägrare det här är fråga om är alltså sådana som av
klart ideella skäl över huvud taget inte vill inordna sig i det militära systemet.
De vill med andra ord inte göra värnplikt.

Delar man den uppfattning som utredningen härutinnan givit uttryck åt,
vilket jag förordar, menar jag att detta också bör avspegla sig i lagtexten.
Utredningens förslag såvitt gäller lydelsen i 1 § lagen om vapenfri tjänst
synes alltför bundet till de individualetiska skälen för att också ge uttryck
åt att även socialetiska bevekelsegrunder skall beaktas. Om man å andra
sidan vill i lagtexten täcka dessa två skilda etiska motiv för vapenfri tjänst
och samtidigt få en kort och lättbegriplig formulering synes knappast återstå
annat än att på något sätt föra in ordet värnplikt. Jag skulle därför vilja
förorda att 1 § formuleras på följande sätt:

432

”Är det oförenligt med värnpliktigs personliga allvarliga övertygelse att
fullgöra värnplikt, äger han erhålla tillstånd till civiltjänst.”

Den av mig föreslagna formuleringen avviker i väsentlig grad från den
nuvarande. I viss mån anknyter den emellertid till tidigare lagstiftning på
området. Den synes mig också stå i något bättre överensstämmelse med
den skrivning som finns i 1967 års resolution av Europarådets parlamentariska
församling.

Med den föreslagna utformningen av stadgandet förefaller det mest logiskt
att byta ut uttrycket ”vapenfri tjänst” mot civiltjänst, om den som
befrias från värnplikt i enlighet med utredningens förslag i fortsättningen
benämnes civiltjänstepliktig.

I förarbetena får sedan närmare klarläggas vilka motiv som godtas m. m.
Jag vill understryka att jag naturligtvis delar utredningens uppfattning att
sökande med selektivt godtagande av deltagande i krig eller övervägt våld
för egen del liksom hittills inte bör erhålla vapenfri tjänst.

Det vore vidare värdefullt om man i motiven kunde ytterligare precisera
innehållet i uttrycket personlig allvarlig övertygelse genom att närmare redogöra
för de olika etiska motiv som kan grunda rätt till civiltjänst.

En sådan uppgift hade underlättats om man närmare analyserat dels de
motiv som vapenfrisökandena anfört i de senaste årens vapenfriärenden,
dels ock vilka motiv eller däri ingående delar som vapenfrinämnden i sin
praxis funnit ej grunda rätt till vapenfri tjänst. Jag är dock medveten om att
det är förenat med stora svårigheter att göra en sådan analys bl. a. beroende
på att vapenfrinämnden i allmänhet ej närmare motiverat sina avslagsbeslut.
Man har i de enskilda fallen ofta ej kunnat avgöra om vapenfrinämndens
avslag berott på att vapenfrisökandens motiv helt eller delvis
fallit utanför vapenfrilagens område eller om avslaget haft sin grund i att
sökanden ej förmått övertyga nämnden om allvaret i sin övertygelse. Enskilda
sökande har därför också haft svårt att förstå varför deras ansökan
avslagits, vilket inte minst visats i de klagomål som inkommit till JO i denna
fråga. JO har i beslut den 28 oktober 1975 i ärende rörande skyldighet
för vapenfrinämnden att motivera sina avslagsbeslut framhållit bl. a. att i
lagtext eller förarbeten närmare angivna kriterier för tillstånd till vapenfri
tjänst skulle underlätta för nämnden att motivera sina avslagsbeslut på ett
mera klargörande sätt.

Jag återkommer till frågan om den närmare prövningen av vapenfriärenden
och vilka principer som därvid böra gälla under rubriken ”Prövningsförfarandet”.

2. Tjänstgöringsalternativ

Med vidgade möjligheter att erhålla vapenfri tjänst följer också behov av
fler tjänstgöringsalternativ. Så långt möjligt bör tjänstgöringsalternativ erbjudas
även de civiltjänstepliktiga som vägrar att fullgöra någon uppgift

433

som enligt deras mening hör till totalförsvarsfunktioner. Vad som också är
viktigt är att tilldelningen av tjänster blir mer flexibel.

Jag delar därför utredningens förslag, att man bör öppna möjlighet att
fullgöra vapenfri tjänst som inte leder till krigsplacering i totalförsvaret.

Genom vidgade tjänstgöringsalternativ borde man kunna väsentligt
minska den grupp av totalvägrare som f. n. ej ens ansöker om vapenfri
tjänst. Härtill behövs givetvis också bl. a. ordentlig information om de nya
möjligheterna.

Genom en ökad flexibilitet och större hänsynstagande till den civiltjänstepliktiges
egna önskemål borde man i stort sett kunna helt eliminera den
grupp av vägrare - ca 50 stycken under år 1976 — som erhållit vapenfri
tjänst men som ej kunnat acceptera erbjudna tjänstgöringsalternativ.

3. Tjänstgöringstidens längd

Jag instämmer i och för sig i vad utredningen angett om de principer som
bör gälla vid avpassningen av tjänstgöringstidens längd för de vapenfria.
Med hänsyn till den mera generösa behandling av vapenfrisökande i andra
avseenden som jag redan förordat och nedan kommer att ytterligare utveckla
kan ifrågasättas om inte tjänstgöringstiden borde förlängas något,
t. ex. med 30 dagar.

4. Prövningsförfarandet

Jag delar utredningens principiella uppfattning att någon form av prövning
alltjämt måste förekomma i vapenfriärenden.

Jag tillstyrker också utredningens förslag till förenklat utredningsförfarande.
Beträffande det förslag till formulär som skall användas i vapenfriärenden
vill jag bara påpeka följande.

I formuläret finns bl. a. utrymme för uppgift om förenings- eller samfundstillhörighet.
Uppgift härom kan givetvis ofta vara av värde. Det framgår
inte närmare om utredningen tänkt sig att detta skall vara obligatoriska
eller frivilliga uppgifter. Jag anser mig därför böra erinra om stadgandet i 2
''kap. 2~§~ regeringsformen enligt vilket varje medborgare är gentemot det
allmänna skyddad mot tvång att giva till känna sin åskådning i politiskt, religiöst,
kulturellt eller annat sådant hänseende.

I prop. 1975/76:209 s. 145 uttalades visserligen om detta stadgande, att
bestämmelsen inte utgör något hinder mot regler som innebär att någon för
att komma i åtnjutande av en särskilt förmånlig behandling, t. ex. att få
fullgöra vapenfri tjänst eller helt befrias från värnplikt, måste lämna vissa
uppgifter om sin inställning t. ex. i religiöst hänseende. Den närmare innebörden
av denna begränsning i stadgandet i 2 kap. 2 § regeringsformen är
dock måhända ej helt klar. Utan att för egen del taga bestämd ställning i
frågan anser jag mig böra förorda, att utformningen av formuläret i denna
del beaktas särskilt.

28 Riksdagen 1977/78. 2 sami. Nr 1

434

Vad gäller formuläret i övrigt kan det ifrågasättas om det ej vore lämpligt
att i anslutning till utrymmet i blanketten för önskemål om typ av vapenfri
tjänst anges att vederbörande bör uppge om han accepterar krigsplacering
eller ej.

Vad gäller prövningsförfarandet i övrigt vill jag mot bakgrund av vad jag
anfört under 2. tillägga följande.

Utredningen anger på olika ställen i betänkandet vad som åligger sökanden
att visa för att han skall berättigas till vapenfri tjänst. Därvid används
dock något olika termer. På s. 95 upptill i betänkandet anges således att det
åligger den sökande att "styrka” att han uppfyller villkoren. På s. 97 upptill
används uttrycket ”styrka eller göra sannolikt”. Vid beskrivningen av
gällande rätt, s. 88 nedtill, sägs att det ankommer på den enskilde sökanden
att göra sannolikt att han uppfyller de i lagen ställda villkoren. Som
framgår av s. 93 i betänkandet har vapenfrinämnden i PM den 1 april 1971
beskrivit beviskravet för den enskilde så att man får låta sig nöja med antaganden
av mer eller mindre stor sannolikhet.

Det vore otvivelaktigt av värde om man i förarbetena närmare kunde utveckla
och precisera beviskravet i vapenfriärenden. När det gäller bedömningen
av om sökandens övertygelse är av ”erforderlig fasthet”, s. 127,
borde — enligt min mening - sökandens under utredningen lämnade uppgifter
i förening med uppgifter lämnade av personer som sökanden åberopat
som referenser i allmänhet ha sådan tyngd att de bör kunna grunda rätt
till vapenfri tjänst, om man ej kan påvisa särskilda omständigheter som ger
anledning till annat bedömande. Av en sådan inställning följer att vapenfrinämnden
vid avslag har att motivera beslutet med angivande av dessa omständigheter.

Det är givet att utredningsmannens samtal med sökanden kommer att ha
en stor betydelse. Det är därför nödvändigt att — särskilt i de fall utredningsmannen
avstyrkt bifall på grund av att erforderlig fasthet ej anses
föreligga - det grundas rätt för sökanden att få bli muntligen hörd inför
nämnden. Utredningens förslag i den delen vill jag därför tillstyrka.

5. Sanktionsformer vid vägran

Det hittillsvarande sanktionssystemet vid vapenvägran har varit ägnat
att inge olust. Jag tänker då särskilt på förfarandet att upprepade gånger inkalla
vatje vapenvägrare och att efter vaije inställelse med åtföljd vägran
ådöma vederbörande fängelsestraff.

Utredningen har närmare analyserat de olika vägranskategorierna och
funnit att de föreslagna ändringarna vad gäller förutsättningar för vapenfri
tjänst och tjänstgöringsaltemativ kommer att reducera antalet vägransfall.
Utredningen utgår emellertid ifrån att det sannolikt ändock kommer att finnas
de som vägrar att fullgöra värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst.
Utredningen har därför, i syfte att begränsa fängelsestraffets användning,

435

framlagt förslag om särskild samhällstjänst i stället för fängelse.

Jag delar helt och hållet uppfattningen att man skall begränsa användningen
av fängelsestraffet. Det är nog också troligt, att hur man än bestämmer
förutsättningarna för erhållande av civiltjänst och hur många tjänstgöringsaltemativ
som än erbjuds vid sådan tjänstgöring kommer det ändå att
finnas en grupp som inte kan eller vill inordna sig i någon form av värnplikt
eller civiltjänst. Även om denna grupp i framtiden bör kunna bli mycket liten
kan man dock inte bortse från den. Och av inte minst rättviseskäl torde
det vara ofrånkomligt att ha kvar någon sanktionsform för denna grupp av
totalvägrare.

Det förslag till sanktionssystem som utredningen lagt fram är emellertid
ägnat att inge stora betänkligheter av både principiellt och praktiskt slag.

Ur principiell synpunkt kan man peka på att den föreslagna samhällstjänsten
är en form av påföljd för brott som påtagligt avviker från de
gängse påföljderna inom svensk strafflagstiftning. Vi har tidigare haft sociala
sanktionsformer av denna typ. Jag kan erinra om den form av tvångsarbete
som ålades s. k. lösdrivare. Denna sanktionsform lever i någon liten
mån kvar i lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet - en lag som
dock sällan eller aldrig tillämpas och för övrigt torde stå inför sitt avskaffande.
För mig ter det sig alldeles främmande att på nytt införa i svensk
lagstiftning en sanktionsform av det slag utredningen tänkt sig. De praktiska
svårigheter som är förenade med förslaget är iögonfallande.

Hur har man tänkt sig att praktiskt genomföra tvångsarbete av detta
slag? Behövs det inte inhägnade och bevakade arbetsläger för att hålla ihop
skaran av tvångsarbetande för att något meningsfullt arbete skall bli uträttat?
Man kan också fråga sig om det inte är så, att många av de vägrare
som skulle komma i fråga redan av fysiska skäl är mindre väl lämpade för
arbete av den typ som kan bli aktuell.

Sanktionssystemet är också komplicerat och svåröverskådligt. Den
värnpliktige eller vapenfrie tvingas först till inställelse till sådan tjänstgöring,
varefter - om han vägrar - han så småningom skall tvingas inställa
sig till samhällstjänst. Först därefter kan han ådömas fängelse om han
vägrar fullgöra tjänsten. För den som redan från början vägrar delta i
någon form av samhällstjänst innebär förfarandet en onödig omgång. I vart
fall borde den som inför domstol uppger att han vägrar fullgöra samhällstjänst
ej tvingas till sådan tjänst. Systemet torde också kunna missbrukas.
Med de möjligheter som enligt förslaget skall finnas till avbrytande av samhällstjänst
och fängelsestraff för alternativ tjänstgöring finns det risk för att
verkställigheten förhalas.

Med hänsyn till vad jag ovan anfört finnér jag det för min del inte möjligt
att tillstyrka genomförandet av utredningens förslag i denna del.

Frågan är då hur man skall komma till rätta med denna restgrupp av totalvägrare.
På den tid som stått till förfogande för avgivande av remissvaret
har det naturligen inte varit möjligt att nå fram till ett helt genomtänkt

436

motförslag. Det följande är avsett endast att antyda några synpunkter.

Gruppen totalvägrare har hittills i stort bestått av tre kategorier, nämligen
sådana som sökt men ej fått vapenfri tjänst, sådana som fått vapenfri
tjänst men vägrat tjänstgöra på grund av för få tjänstgöringsalternativ samt
slutligen sådana som vägrat att fullgöra värnplikt och ej heller ansökt om
vapenfri tjänst.

Den första kategorien, sådana som sökt men ej fått vapenfri tjänst, bör
enligt min mening reduceras betydligt om förutsättningarna i vapenfrilagen
anges på det sätt jag föreslagit och prövningen av ansökningarna sker enligt
de normer som förut angivits. Av de få som får avslag torde man kunna
räkna med att flertalet fullgör sin värnplikt eller blir hemförlovade av olika
skäl. Denna kategori bör kunna reduceras nästan till noll.

Den andra kategorien, de som beviljats vapenfri tjänst men ej gillat något
av de nuvarande tjänstgöringsalternativen, bör även den kunna försvinna
om utredningens förslag till utökade tjäntgöringsmöjligheter godtas.

Den tredje kategorien slutligen, bestående av sådana som vägrar att göra
värnplikt och som ej heller ansökt om vapenfri tjänst, bör även den minska
om tjänstgöringsalternativen i civiltjänst utökas och informationen förbättras.
Här måste man emellertid räkna med en grupp som trots allt är helt negativt
inställd. Gruppen måste antagas bli liten och av olika skäl vara av föga
betydelse för försvaret. Denna grupp bör kunna åläggas att fullgöra civiltjänst,
gärna med någon månads förlängning av tjänstgöringstiden för att
markera att det är fråga om en sanktion. Tjänstgöringsalternativet bör få
väljas av vägraren. Underlåter han det bestämmes arten av tjänstgöringen
av myndigheten med iakttagande av att det inte får vara sådan tjänstgöring
som leder till krigsplacering. Åläggandet bör beslutas av administrativ
myndighet, möjligen vapenfrinämnden, därvid dock måhända åklagare och
polismyndighet måste anlitas av utredningsmässiga skäl. Först vid vägran
att fullgöra ett sådant åläggande inträder fängelsestraffet som sanktionsform.
Brottet blir vägran att fullgöra civiltjänst. Fängelsestraff bör utdömas
endast en gång. Straffet bör inte vara längre än de sex till åtta månader utredningen
föreslagit.

Även med detta förenklade förfarande synes den tanken beaktas att ingen
skall ådömas fängelsestraff för gärningar som är betingade av djupt religiösa
eller moraliska betänkligheter (jfr JuU 1973:16 s. 6).

Yttrande över Skattetilläggsutredningens betänkande ”Översyn av
det skatteadministrativa sanktionssystemet 1. Eftergift och besvär”

Genom remiss den 3 mars 1977 beredde budgetdepartementet riksdagens
ombudsmän tillfälle att yttra sig över rubricerade betänkande (SOU
1977:6).

437

I sitt yttrande, som avgavs till departementet den 17 juni 1977, konstaterade
JO Ekberg till en början att utredningen tagit upp de påpekanden JO
gjort angående tillämpningen av reglerna om sanktionsavgifterna (JO:s ämbetsberättelse
år 1975) och i de flesta avseenden gått JO:s kritik till mötes.
JO Ekberg framhöll emellertid att de uttalanden som JO då gjorde främst
avsåg rättstillämpningsfrågor och inte lämpligheten av lagstiftningen som
sådan eller frågan huruvida avgifternas storlek kunde anses rimlig.

JO Ekberg fortsatte. Utredningen har valt att skjuta upp den principiella
frågan om relationen mellan avgifterna och de förseelser de är tänkta att
träffa till en senare utredningsetapp. Enligt min mening kan det diskuteras
om de av utredningen föreslagna nyanseringsreglerna bör läggas till grund
för lagstiftning redan innan man har tagit ställning till frågan om skattetilläggets
storlek från principiell synpunkt. Uppenbarligen skulle en icke
obetydlig generell sänkning av avgiftsuttaget rubba förutsättningarna för
det föreslagna nyanseringssystemet. Det bör av olika skäl inte komma ifråga
att införa ett system som man från början vet kommer att få en till tiden
mycket begränsad giltighet. Endast för det fall att man i gällande regler ser
en så påtaglig brist att omedelbara förändringar är påkallade bör man föregripa
en lösning av huvudfrågan.

Att det är väsentligt att principfrågan bringas till en snar lösning framgår
inte minst av de opinionsyttringar som kommit till uttryck i olika riksdagsmotioner.
Gemensamt för dessa motioner kan sägas vara att det skatteadministrativa
sanktionssystemet bedöms som i vissa fall obilligt och stötande
för rättsmedvetandet. Det efterlyses en rimligare proportion mellan påföljd
och förseelse och en ökad medvetenhet om att sanktionerna drabbar i
och för sig lojala medborgare utan uppsåt men med bristande erfarenhet.

Det kan i detta sammanhang sägas att det tyvärr inte synes ha trängt igenom
hos de skattskyldiga att uppsåtsfrågan är helt utan betydelse för avgiftsfrågans
bedömning. Det stora flertalet av dem som påföres avgift gör,
enligt vad jag flera gånger iakttagit, invändningar av följande slag: ”felet
har ej gjorts medvetet”, ”jag har ej haft något uppsåt”, ”felet beror på felräkning
eller felskrivning” (då oftast från kontrolluppgift) eller ”taxeringsnämnden
hade ju kopia av kontrolluppgiften. Ett försök var därför dömt
att misslyckas”.

Det kan vidare konstateras att sanktionssystemet inte fått den mjuka
och generösa inkörningsperiod som förutskickades av lagstiftaren. I och
för sig kan vissa av utredningens nu framlagda förslag ses som ett senkommet
lagfästande av denna mjuka linje.

Avgiftsberäkning efter tjugofem procent i vissa fall

Utredningen föreslår att skattetillägg på grund av oriktig uppgift skall
beräknas efter tjugofem procent i stället för femtio procent då den oriktiga
uppgiften har eller hade kunnat rättas med ledning av visst kontrollmateri -

438

al, som i princip skall ha varit tillgängligt för taxeringsnämnden. Skattetilllägget
skall dock beräknas efter den högre procentsatsen om det av omständigheterna
får anses uppenbart att den skattskyldige lämnat den oriktiga
uppgiften i syfte att undandraga skatt. 1 utredningens förslag anges kontrollmaterialet
till taxeringsavi, föregående årets självdeklaration, för taxeringen
tillgänglig underrättelse från annan taxeringsnämnd samt kontrolluppgift
från arbetsgivare. Den sistnämnda uppgiften skall ha kommit in till
myndigheten.

Som ovan nämnts har denna del av utredningens förslag redan blivit
föremål för lagstiftning, låt vara att den förklarats vara ett provisorium i
avvaktan på remissbehandlingen av betänkandet. I den utformning 116 a §
andra stycket taxeringslagen därvid fått har underrättelse från annan taxeringsnämnd
undantagits från det kontrollmaterial, varpå det lägre skattetilllägget
skall kunna grundas. Vidare har den förtydligande ändringen gjorts
att det uttryckligen angivits att kontrolluppgift från arbetsgivare för att beaktas
skall ha kommit in till myndigheten innan den årliga taxeringen avslutats.

Jag delar utredningens principiella inställning att reaktionen bör mildras
i de fall där någon väsentlig risk för att den oriktiga uppgiften skall förbli
oupptäckt inte föreligger, därför att kontrollmaterial automatiskt skall vara
tillgängligt vid taxeringen. Genom en sådan ändring kommer man i viss
mån till rätta med de skattetilläggsfall som de skattskyldiga i dag har svårast
att acceptera. De hänvisar just i dessa fall till den obetydliga risken för
feltaxering med hänsyn till tillgängligt kontrollmaterial. Bland sådant material
bör man kunna beakta allt material som taxeringsnämnd regelmässigt
har tillgång till. Jag finner det därför omotiverat att - som skett vid lagändringen
— undanta underrättelse från annan taxeringsnämnd. De underrättelser
enligt 22 § taxeringskungörelsen som det här är fråga om avser oftast
skattskyldiga som utbotaxerats (jfr 66 § andra stycket taxeringslagen) eller
som gjort avdrag för periodiskt understöd. Jag kan inte se något hinder mot
att låta dylika underrättelser ingå i det kontrollmaterial som motiverar det
lägre skattetillägget.

För att inte göra den skattskyldiges möjligheter att få ett lägre tillägg beroende
av att taxeringsnämnd fullgör sin underrättelseskyldighet enligt
22 § taxeringskungörelsen borde det dessutom övervägas att jämställa dylika
underrättelser med handlingar som taxeringsavi och föregående års
deklaration. Något krav på att underrättelsen skall ha varit tillgänglig vid
taxeringen bör sålunda ej ställas upp. Av deklarationsakter jag ser i skatteärenden
hos JO framgår det att taxeringsnämnderna dessvärre ibland försummar
att fullgöra sina skyldigheter att underrätta andra nämnder.

Utredningen har föreslagit att den lägre avgiften ej skall komma i fråga
om det kan anses uppenbart att den skattskyldige lämnat den oriktiga uppgiften
i syfte att undgå skatt. Denna uppsåtsprövning är en nyhet i det skatteadministrativa
sanktionssystemet. Enligt min mening hör den inte hem -

439

ma där. Det får ankomma på andra myndigheter att pröva huruvida någon
avsiktligt sökt undandra sig skatt. Förekomsten av ett skatteadministrativt
sanktionssystern utesluter ju inte möjligheten av att taxeringsnämndens
ordförande eller lokala skattemyndigheten vidtar åtgärder enligt 43 §
taxeringskungörelsen, dvs. anmäler vissa fall till åtal. Att göra jämkning av
skattetillägg beroende av den skattskyldiges uppsåt borde däremot vara
helt uteslutet.

Eftergift med del av avgiften

Utredningen anser det väsentligt att en avgift skall kunna minskas när en
oreducerad avgiftspåföring skulle te sig uppenbart stötande. I annat fall
skulle skattetillägget enligt utredningens åsikt motverka sitt syfte. I betänkandet
föreslås i anslutning härtill att skattetillägg skall kunna efterges
med hälften i vissa fall.

Jag ansluter mig till tanken att ett system där alternativet står mellan hel
avgift eller ingen avgift alls i vissa fall lämnar otillfredsställande resultat.
Även om en hel del av kritiken mot nuvarande avgiftssystem kan hänföras
till en njugghet att utnyttja föreliggande möjligheter till eftergift, kan man
inte frigöra sig från att nuvarande regelsystem är stelt och onyanserat.
Skattetilläggets anknytning till den ”undanhållna” skatten gör att sanktionen
många gånger kan drabba väldigt hårt. Sanktionen kommer därigenom
att stå i disproportion till den brist eller det fel som den skattskyldige gjort
sig skyldig till vid deklarationens upprättande. Man kan inte bortse från att
förutsättningarna för att fullgöra deklarationsplikten på ett korrekt sätt
varierar kraftigt mellan olika skattskyldiga. Uppgiften att fylla i en vanlig
löntagardeklaration kan vara en enkel sak för de flesta men framstå som en
ytterligt komplicerad sak för andra. Kunskap, erfarenhet och omdöme
växlar. Men till sådana förhållanden tar nuvarande eftergiftsgrunder mycket
liten hänsyn. En genomgång av de skattetilläggsbeslut som en lokal
skattemyndighet utfärdar under ett år visar att många beslut grundar sig på
att den skattskyldige inte förstått deklarationsblanketten eller sina kontrolluppgifter,
att han missförstått deklarationsanvisningarna, att han saknat
förmåga att värdera vilka uppgifter som är väsentliga för bedömning av
en skattefråga eller att han inte har innebörden klar för sig av skilda juridiska
och ekonomiska termer. Många skattskyldiga gör nog så gott de kan
men inte desto mindre blir deras deklaration oriktig och förutsättningar för
skattetillägg inträder. Det kan därför sägas att skattetillägg drabbar den
”lilla människan” oftare och hårdare än den som står bättre rustad i samhället.

Mot bakgrund av vad jag nu sagt är jag därför beredd att tillstyrka ett
system där man medger eftergift av tillägget till hälften. Visserligen bör ett
administrativt sanktionssystem kännetecknas av enkelhet och till sin
grundlösning vara schabloniserat. Ett införande av möjlighet till halv eftergift
innebär i och för sig en komplicering men inte i sådan utsträckning att

440

några principiella invändningar bör kunna resas mot det. Jag delar däremot
utredningens uppfattning att en jämkning med flera olika steg skulle medföra
omotiverade komplikationer.

Enligt utredningen skall hälfteneftergift kunna ske dels i de fall som omfattas
av nuvarande befrielsegrunder men där grunderna inte är så uttalade
att hela tillägget bör efterges, dels i de fall där fullt tillägg skulle få obilliga
verkningar på grund av den skattskyldiges ekonomiska och sociala situation.
Mot båda reglerna kan den invändningen göras att de är vaga och
obestämda och inte följs upp i betänkandet av några mer preciserande motivuttalanden.
Vad gäller den första regeln torde den dock kunna kompletteras
med vägledande anvisningar av riksskatteverket. För den tillämpande
myndigheten torde den inte behöva bereda större problem att tillämpa
än liknande jämkningsregler i andra sammanhang, jfr 37 c § lagen om förfarande
vid viss konsumtionsbeskattning. Den andra regeln som innebär
tillskapandet av en ny befrielsegrund torde dock inte, ens med uppföljande
anvisningar, kunna få en tillfredsställande avgränsning. Risk för betydande
svårigheter vid tillämpningen och oenhetliga bedömningar skulle uppstå.
Förslaget torde därför inte kunna läggas till grund för lagstiftning i denna
del.

Eftergift av hela avgiften

JO har vid tidigare tillfälle framhållit skyldigheten för tillämpande myndighet
att söka göra en samlad bedömning av samtliga kända omständigheter
av betydelse för eftergiftsprövningen. Flera ursäktande omständigheter
av mindre tyngd kan tillsammans ha sådan styrka att eftergift bör ske. Jag
konstaterar att utredningen understrukit denna i och för sig självklara bedömningsprincip.
Med hänsyn till att den haft vissa svårigheter att slå igenom
i tillämpningen kan det enligt min mening övervägas, om principen inte
bör komma till uttryck i lagen.

Utredningen skall i sitt fortsatta arbete behandla spörsmålet om sanktionernas
rimlighet. Jag vill redan nu framföra önskemålet att man då tar upp
frågan om eftergift inte bör kunna ske i ett fall där skattetillägg framstår
som uppenbart obilligt men där någon av de nu gällande befrielsegrunderna
inte är för handen. Jag tänker här i första hand på att man möjligen skulle
kunna applicera det s. k. ”ägnadrekvisitet” i gamla skattestrafflagen på
vissa skattetilläggsfall. Man kan t. ex. praktisera ett sådant resonemang på
rättsfallet RRK R 76 1: 34, där en skattskyldig deklarerat lön som enda inkomst
med 2 900 kr, i stället för rätteligen 29002 kr, men erlagt preliminär
skatt med 10 418 kr. Någon större risk för att taxeringsnämnden skulle låta
deklarationen godkännas utan ändring torde ej föreligga. 1 sammanhanget
vill jag dessutom framhålla det önskvärda i att frågan om skattetillägg på
grund av periodiceringsfel tas upp till nya överväganden. Det kan knappast
vara rimligt att bokslutsdispositioner, med all den valfrihet den skattskyldige
där har, skall kunna leda till betydande sanktioner, i något fall på ett

441

underlag överstigande en miljon kr, oaktat förfarandet inte varit ägnat att
på sikt leda till för låg skatt.

Utredningen föreslår att eftergiftsbestämmelsema skall beaktas ex officio.
Även tidigare fanns det fall där beslutsmyndigheten självmant borde
undersöka om det fanns ömmande skäl. Jag hänvisar till JO 1975 s. 394 och
ansluter mig till utredningsförslaget i denna del.

Skattetillägg för oriktig uppgift i skattemål

Bestämmelserna i nuvarande 116 a § taxeringslagen omfattar inte lämnandet
av oriktig uppgift i besvärsprocess, (jfr rättsfallen RRK R 76 I: 89
och RRK K 74 1:46 samt även RRK K 76 1:60). Området för avgiftspåföring
föreslås nu utvidgat till att avse även dylika fall. Såväl skriftliga som
muntliga uppgifter skall kunna föranleda skattetillägg.

Vad gäller oriktiga skriftliga uppgifter under processens gång innebär
förslaget att bestämmelserna om de administrativa sanktionerna närmar
sig vad som gäller för skattebrott, (se SOU 1969:42, s. 225 och Thornstedt-Eklund,
Skattebrott och skattetillägg, s. 20 och där gjorda hänvisningar).
I och för sig framstår det som konsekvent att skattetillägg skall
kunna påföras i fall där den oriktiga skriftliga uppgiften i ett taxeringsmål
skapat en risk för felaktig taxering. Jag ser därför inget vägande skäl mot
utredningens förslag att täppa till de brister i lagstiftningen som föreligger
här.

Däremot är jag främmande för tanken att skattetillägg skall kunna påföras
även på grundval av oriktiga muntliga uppgifter till skattedomstol. Jag
vill först erinra om att liknande förslag framlades av skattestrafflagutredningen,
(SOU 1969:42, s. 236) men att detta förslag, som för övrigt också
omfattade oriktiga muntliga uppgifter till taxeringsnämnd, inte vann något
gehör hos lagstiftaren. Det ansågs att sanktioner för oriktiga muntliga uppgifter
skulle komplicera systemet i hög grad, (prop. 1971:10, s. 205). De invändningar
som då kunde göras, bl. a. rörande riskerna för fara i bevishänseende
på grund av dålig dokumentation av muntliga uppgifter, har visserligen
inte samma styrka sedan förvaltningsrättsreformen genomförts. Det
kan dock inte uteslutas, att problem med dokumentation av vad som förekommit
vid en muntlig förhandling alltjämt kan uppstå och det även om fonogram
upptages. Ett sådant ärende har förekommit hos JO. Någon skyldighet
för domstolarna att ta upp partsutsagor fonetiskt föreligger för övrigt
inte och torde knappast böra införas endast av det skälet att skattetilläggsanktionen
sträcks ut. Inte heller torde det vara motiverat att införa
en protokollföringsskyldighet på annat sätt så att inte endast yrkanden
utan även lämnade sakuppgifter blir nedtecknade.

Det avgörande skälet mot att rikta sanktioner mot oriktiga muntliga uppgifter
i skattemål är dock den muntliga förhandlingens ställning i förvaltningsprocessen.
Den muntliga handläggningen är inte ett alternativ till den
skriftliga utan ett komplement till denna. Den skiljer sig därigenom från

442

den allmänna processens muntliga huvudförhandling som utgör ett exklusivt
underlag för avgörandet i målet. Oftast äger muntlig förhandling rum
på framställning av den skattskyldige, som önskar komplettera såväl sin
sakframställning som sin plädering. Uppgifterna går ofta ihop och svårigheter
kan uppstå att skilja påståenden och argumentation. Det torde därför
innebära påtagliga svårigheter att avgöra vilka uttalanden av den skattskyldige
som skall vara föremål för sanktionen. Det kan inte heller uteslutas att
taxeringsintendenten skulle kunna utnyttja den föreslagna regeln så att han
vid en muntlig förhandling skulle kunna påverka en skattskyldig genom att
”hota” med skattetillägg i likhet med när allmän åklagare ibland erinrar
vittnen om påföljderna för mened. Detta i förening med de begränsade biträdesmöjligheterna
för de skattskyldiga kan vara ägnat att hos den skattskyldige
framkalla en känsla av att myndigheterna har ett markant övertag
i processen. Samtidigt öppnar förslaget också vägen för den situationen att
den skattskyldige, när hans uppgifter vid förhandlingen betvivlas, kan
framhålla att han väl vet att oriktiga muntliga uppgifter kan föranleda skattetillägg
och att hans uppgifter just därför är riktiga. Bevisvärdet av den enskildes
utsaga skulle därigenom förstärkas och man har närmat sig något
som liknar partsförhör under sanningsförsäkran, ett institut som är främmande
för förvaltningsprocessen. Jag kan på anförda skäl inte ansluta mig
till förslaget att muntliga uppgifter i taxeringsprocessen skall kunna föranleda
skattetillägg.

Skattetillägg i samband med skönstaxering

Utredningen föreslår bl. a. att avgiftsunderlaget i fortsättningen skall delas
upp på oriktig uppgift och övrig del av den skönsmässiga uppskattningen
och inte som nu är fallet på endast ett underlag. Jag har inga invändningar
mot en sådan regel men vill i likhet med utredningen framhålla vikten av
att beslutsmyndigheten vid påföring av skattetillägg klart skiljer mellan underlaget
för oriktig uppgift och underlaget för skönsmässigt tillägg. För att
reglera innehållet i ett skattetilläggsbeslut bl. a. i detta hänseende har utredningen
föreslagit ett särskilt stadgande, 116 q §, om vad ett avgiftsbeslut
skall innehålla. I och med denna senare bestämmelse torde man också
kunna räkna med att fall, såsom det i JO:s ämbetsberättelse 1976/77 s. 228
redovisade, inte skall behöva uppkomma. JO framhöll där betydelsen av
att taxeringsnämnd och skattedomstol klargör om ett deklarationsfrångående
grundar sig på en skönsuppskattning enligt 21 § taxeringslagen eller
endast innefattar ett rättande av oriktig uppgift.

Genom utredningens förslag sätter man stopp för den spekulation som
ligger i att oriktig uppgift i ej undertecknad självdeklaration — efter skönstaxering
— kan rättas i senare ingiven undertecknad deklaration med undanröjande
av skattetillägg som följd.

Som förutsättning för att påföra skattetillägg i skönstaxeringsfallen föreslår
utredningen att anmaning att lämna självdeklaration skall ha sänts ut

443

till den skattskyldige. Fram till våren 1974 gällde som förutsättning för
skattetillägg att deklarationsanmaning delgivits den skattskyldige. Regeln
togs emellertid bort på initiativ av skatteutskottet (SkU 1974: 36) för att
komma åt de skattskyldiga, som avsiktligt underlät att lösa ut deklarationsanmaningen.
Utredningens förslag innebär således en halv återgång till de
tidigare bestämmelserna. Förslaget grundar sig bl. a. på JO:s uttalande att
deklarationsanmaning regelmässigt bör sändas ut till den skattskyldige innan
nämnden beslutar om skönstaxering (JO 1975 s. 386). Jag har i och för
sig inget att invända mot förslaget. Jag ser mig dock föranlåten att framhålla
betydelsen av att anmaningen verkligen sker i enlighet med taxeringslagens
bestämmelser. Brister i anmaningens innehåll, t. ex. utelämnandet av
viss tidsfrist, torde innebära att försändelsen ej kan anses som en anmaning
i taxeringslagens mening och medföra att skattetillägg ej kan påföras.
Man får vidare komma ihåg att skönstaxering ofta blir aktuell för personer
med ambulerande tillvaro och som därför är svåra att nå med post. Det kan
möjligen bli ett tillämpningsproblem vid bedömningen av om anmaning
verkligen utsänts till den skattskyldige om den ställts till sådan adress att
han inte haft rimlig chans att nås av anmaningen. Det bör i sammanhanget
också uppmärksammas att anmaning skall ställas till den deklarationsskyldige
och ej till den skattskyldige, jfr 47 § taxeringslagen.

Med tanke på att taxeringsperioden i framtiden kan antagas bli avsevärt
förlängd samtidigt som taxeringsnämnderna får större resurser kan det enligt
min mening finnas fog för att man i en framtid diskuterar en återgång
till det gamla systemet med delgivning av anmaning som förutsättning för
skattetillägg i skönstaxeringsfallen. Man kan inte utesluta att det bland
personer som inte deklarerar finns åtskilliga som med rätta anser sig inte
vara deklarationspliktiga eller tämligen ursäktligt missuppfattat reglerna
om deklarationsplikt.

Nedsättning av skattetillägg vid utebliven deklaration

Jag har ingen erinran mot vad utredningen föreslår i denna del.

Skattetillägg vid avvikelse från öppet angivet yrkande

I betänkandet föreslås att skattetillägg ej skall utgå vid avvikelse från öppet
angivet yrkande eller angivet värde av naturaförmån eller tillgång, såvida
det ej är uppenbart att den skattskyldige i fråga om detta lämnat oriktig
uppgift i sak. Bevisbördan för att uppgiften är oriktig skall alltså vila på
det allmänna. Förslaget i denna del innebär den preciseringen att skattetillägg
för oriktigt yrkande inte kan påföras skattskyldig enbart för att denne
inte vill eller kan specificera eller styrka ett avdragsyrkande sedan han
uppmanats göra detta.

Under detta stadgande kommer att falla bl. a. de inte så ovanliga fallen
då skattskyldig inte vill eller förmår styrka avdrag för periodiskt understöd
eller underhåll till barn, (jfr JO 1975 s. 379) och de fall då skattskyldig gjort

444

avdrag för ränteutgifter som ej kunnat styrkas, (jfr RRK R 76 1:108). Beträffande
fall såsom det sistnämnda har jag nyligen vid en inspektion av en
lokal skattemyndighet sett att skattetillägg påförts i ett påfallande stort antal
fall på ett underlag som utgjordes av skillnaden mellan yrkade ränteavdrag
och faktiskt styrkta. Det kan naturligtvis sättas i fråga om denna
praxis ansluter sig till de anvisningar som riksskatteverket utfärdat, där det
bl. a. sägs. ”Förmår den skattskyldige inte styrka avdrag kan förutsättning
för skattetillägg föreligga bl. a. då det är uteslutet att han haft kostnaden
ifråga”. Föreskriften är dock svårtolkad och det kan därför inte klart sägas
att lokala skattemyndigheten förfarit fel. Utredningens förslag innebär
emellertid ett välgörande klarläggande av vem som har bevisbördan i ärenden
av förevarande slag.

Besvärsreglerna

Yrkande om undanröjande eller nedsättning av ett skattetillägg skall enligt
förslaget kunna prövas så länge den taxering som avgiften avser inte
har vunnit laga kraft. Man har sålunda här åstadkommit en viss koppling
mellan taxeringsprocessen och avgiftsprocessen, (jfr JO 1975 s. 405—407).
Den föreslagna regeln har den fördelen att ett beslut om skattetillägg kan
justeras om man under pågående ordinarie taxeringsprocess upptäcker att
någon dittills förbisedd befrielsegrund varit för handen. Detta har hittills
inte varit möjligt. Jag ser regeln som en klar förbättring ur rättvisesynpunkt.

Utredningen föreslår vidare särskilda bestämmelser rörande besvär i
extra ordinär väg. Enligt min mening har utredningen här gått väl långt i sin
strävan att åstadkomma regler till de skattskyldigas fördel. För att ett lagakraftvunnet
beslut skall kunna ändras bör det i princip krävas mer kvalificerade
förhållanden än ny omständighet eller nytt bevis.

Utredningen har - möjligen för att balansera de fördelar den skattskyldige
tillagts - också föreslagit kraftigt utsträckta besvärsmöjligheter för
taxeringsintendenten. Sålunda har intendentens ordinarie besvärstid utsträckts
till att omfatta hela året efter det taxeringsår som avgiften avser.
Vidare föreslås att intendenten skall kunna framställa yrkande om skattetillägg
i taxeringsprocess så länge hans yrkande om taxeringen ännu inte
prövats. Som skäl för att taxeringsintendentens besvärstid skall utsträckas
anger utredningen att ett tyngre ansvar för enhetlig rättstillämpning kommer
att vila på intendenten när avgiftsbesluten lägges på taxeringsnämnderna.
Jag kan för min del inte finna någon anledning att göra åtskillnad på
besvärsreglerna för taxeringsbesluten å ena sidan och för skattetilläggsbesluten
å andra sidan. Ett lika stort ansvar för enhetlig rättstillämpning har
ju sedan länge legat på intendenten vad gäller taxeringsbesluten. Besvärstiden
bör därför vara densamma i båda fallen och tills vidare begränsas till
den 30 april året efter taxeringsåret (jfr RS-projektets författningsförslag i
delrapporten 1977:1, s. 120).

445

Jag kan inte heller ansluta mig till förslaget att taxeringsintendenten skall
få en besvärstid på fem år om lokal skattemyndighet ej prövat frågan om
tillägg ehuru så bort ske. Enligt utredningen skall intendenten ha denna talerätt
oavsett vilken omständighet som har föranlett att lokala skattemyndigheten
inte har prövat avgiftsfrågan. Jag kan inte se någon anledning till
att det allmänna skall ha förlängd besvärstid i fall där fråga om skattetillägg
antingen av misstag ej prövats eller där skattetillägg blivit oriktigt på grund
av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende. Det allmänna
bör enligt min mening stå risken för att riktiga beslut fattas från början
och den skattskyldige skall efter en viss tid kunna utgå från att så varit fallet.

Utredningens förslag i sistnämnda del bygger på att lokala skattemyndigheten
är beslutande myndighet i första instans. Regeln avses emellertid
ha motsvarande tillämpning sedan taxeringsnämnderna tagit över uppgiften
att besluta om skattetillägg. Detta skulle såvitt jag kan finna innebära
att nämnden måste uttala sig i fråga om skattetillägg vid varje beslut om
deklarationsavvikelse liksom i varje annat läge där tillägg teoretiskt kan
ifrågakomma.

En regel av innebörd att taxeringsnämnd i varje avvikelsebeslut skulle
vara tvungen att redovisa ett ställningstagande i avgiftsfrågan inger mig
farhågor. Den skattskyldiges yrkanden — även öppna sådana — kommer
nämligen då att mötas med en påminnelse om att skattetilläggsfrågan varit
uppe i ärendet. Detta kan leda till den konsekvens som beskrivits i JO 1975
s. 383.

Om skattetilläggssanktionen skulle tillämpas på detta sätt skulle den få
till följd att de skattskyldiga inte vågade för taxeringsnämnden öppet framlägga
t. ex. avdragsyrkanden som de önskade att nämnden skulle pröva.
Det skulle vara olyckligt om allmänheten bibringades den föreställningen
att det är förenat med risker för ekonomiskt kännbara sanktioner att hos
taxeringsmyndigheterna, även med en fullt korrekt redovisning av fakta,
yrka att en viss inkomst inte skall beskattas eller att ett visst avdrag skall
medges. En sådan föreställning skulle säkerligen medföra att många taxeringar
skulle bli för höga och således komma att strida mot kravet på likformighet
och rättvisa.

Vissa övriga frågor

I detta sammanhang vill jag avslutningsvis ta upp en fråga om påförande
av skattetillägg på dödsbo. Vid min nyligen företagna inspektion av länsstyrelsen
i Värmlands län påträffades nedanstående fall vid granskningen
av handlingar hos länsskatterätten.

En kvinnlig folkpensionär underlät att redovisa vissa ränteintäkter i sina
deklarationer till 1971 — 1974 års taxeringar. Hon avled den 17 juni 1974. I
september 1976 yrkade taxeringsintendenten att dödsboet skulle eftertaxeras
och att skattetillägg skulle påföras vid 1973 och 1974 års taxeringar.
Dödsboet medgav eftertaxering men bestred skattetillägg under åberopan -

446

de av vissa befrielsegrunder. Skatterätten biföll eftertaxeringsframställningen
och yttrade att förutsättningar för att påföra skattetillägg förelåg
eftersom kvinnan lämnat oriktiga uppgifter. Skatterätten fann dock att
befrielsegrunden ålder var tillämplig och eftergav skattetilläggen.

Jag lät anteckna följande till inspektionsprotokollet.

Ett av syftena med att införa en sanktionsavgift som skattetillägget var
att genom ett ekonomiskt tryck förmå de skattskyldiga att fullgöra föreskriven
deklarationsskyldighet och att hos dem inskärpa vikten av noggrannhet
vid deklarerandet. Med hänsyn härtill kan man fråga sig om lagstiftaren
avsett att skattetillägg skulle påföras i ett fall där den skattskyldige
avlidit innan avgiftsfrågan aktualiserades. Avgiften kommer ju därigenom
att oförskyllt drabba de efterlevande. I förevarande fall ansåg såväl
taxeringsintendenten som länsskatterätten att förutsättningar fanns för att
eftertaxeringsvis påföra dödsboet skattetillägg. Det kan enligt min mening
diskuteras om taxeringslagens avgiftsbestämmelser ger utrymme för en sådan
åtgärd. Att skattetillägg kan påföras eftertaxeringsvis framgår visserligen
av 116 g § taxeringslagen men vid en jämförelse mellan eftertaxeringsbestämmelsen
i 115 § taxeringslagen och avgiftsbestämmelsen i 116 a §
samma lag framgår att skattetillägg kan påföras den skattskyldige medan
eftertaxering kan åsättas den skattskyldige, eller om han avlidit, hans
dödsbo. Om denna skillnad i lagtexten är medveten låter sig inte bestämt
sägas. För uppfattningen att skattetillägg bara kan påföras en alltjämt levande
skattskyldig på grund av felaktigheter i en av denne avgiven deklaration,
talar främst det ovan angivna syftet med sanktionsbestämmelsema
men också det stötande i att det allmänna utkräver påföljd av de efterlevande
till någon som gjort sig skyldig till en förseelse. I fråga om eftertaxering
för inkomst eller förmögenhet anses det allmänna däremot kunna göra
gällande krav mot de efterlevande men detta anspråk riktar sig ju ytterst
mot det undanhållna skattebeloppet och inte mot den skattskyldiges person.

Någon anledning att göra skillnad på eftertaxeringsfall och fall då den
skattskyldige avlider innan taxeringsintendentens ordinarie besvärstid gått
ut den 30 april året efter taxeringsåret finns enligt min uppfattning ej. Det
måste i båda fallen betonas att de skatteadministrativa sanktionerna generellt
har funktionen att understryka vikten av omsorg och noggrannhet vid
fullgörande av uppgiftsplikten. Det är direkt stötande om denna avsikt med
sanktionerna skulle komma att träffa mer eller mindre närstående efterlevande
till en skattskyldig som brustit i dessa hänseenden vid deklarerandet.
Avlider den skattskyldige innan särskild avgift påförts bör enligt min
mening frågan om sådant påförande förfalla. Införandet av en sådan bestämmelse
bör övervägas i det fortsatta utredningsarbetet.

Organisationsplan för JO-ämbetet

Bilaga I

CJO Lundvik

JO Wigelius

JO Uhlin

JO Ekberg

2 tillsynsbyråer
2 byråchefer
I byråassistent
1 kontorsass.
(halvtid)

■ Kanslichef—

■ Adm. enhet
1 enhetschef (avd -

dir.)	2 tillsynsbyråer	2 tillsynsbyråer	2 tillsynsbyråer
	2 byråchefer	2 byråchefer	2 byråchefer
Till enhetschefens	2 byrådir./avd.dir.	2 byrådir./avd.dir.	2 byrådir./avd.dir.
förfogande	4 arvodesanställda	3 arvodesanställda	4 arvodesanställda
1 förste byråass.	föredragande	föredragande	föredragande
1 assistent
1 kontorsass.	Avdelningskansli	Avdelningskansli	Avdelningskansli
(telefonist)	1 byråassistent	1 byråassistent	1 byråassistent
	1 assistent	1 assistent	1 assistent
Tjänstemän med sär-	1 kontorsass.	1 kontorsass.	1 konstorsass.
skilda uppdrag	(1 kontorsass.)
1 utredningsman
(avd.dir.)
1 redaktör
(byrådir.)
Registratorsexp.
1 registrator
1 assistent
2 kontorsass.
(1 kontorsass.)

Expeditionsass. m.fl.
1 intendent
4 exp.ass.

447

448

Bilaga 2

Arbetsordning för riksdagens ombudsmannaexpedition, fastställd
den 27 oktober 1976 och ändrad den 29 april 1977
1 §

Ombudsmännens tillsynsområden omfattar:

1) Allmänna domstolar, arrendenämnder, hyresnämnder, åklagarväsendet,
polisväsendet, rättshjälpsnämnderoch allmänna advokatbyråer, överförmyndare,
bostadsdomstolen, exekutionsväsendet, statlig lönegaranti
vid konkurs,

kriminalvård, samhällsfarlig asocialitet.

2) Social omvårdnad, såsom vård av barn och ungdom, barnbidrag och
bidragsförskott, förskoleverksamhet, åldringsvård, handikappvård, nykterhetsvård
och socialhjälp, sjukvårds väsendet, omsorger om psykiskt utvecklingsstörda,
rehabiliteringsverksamhet, rättsmedicinska undersökningsväsendet,
rättspsykiatriska undersökningsväsendet, folktandvård,
allmän försäkring, arbetsskadeförsäkring, sociala frågor i övrigt,

skolväsendet, studiesociala frågor,

arbetsmarknaden, arbetslöshetsförsäkring, arbetsmiljö, arbetstid,
skatteväsendet, folkbokföringen.

3) Utrikesförvaltningen, internationellt utvecklingsarbete,
allmän hälsovård,

kommunikationsväsendet,
de affärsdrivande verken,

arkiv, bibliotek, museer, kulturella frågor i övrigt, vuxenutbildning, högre
utbildning och forskning, vetenskaplig verksamhet i övrigt, svenska
kyrkan,

veterinärväsendet, livsmedelskontroll, tillämpning av jordförvärvslagen,
skogsvårdslagen, naturvård, miljövård,

konsumentvaruforskning, konsumentupplysning, konsumentskydd, patent,
pris- och konkurrensförhållanden inom näringslivet, tullväsendet,
förvärv och förlust av svenskt medborgarskap, utlänningar,
bostadsväsendet, bostadstillägg utom socialförsäkringens ram, planläggning
av bebyggelse, byggnadsväsende!, lantmäteriväsendet, kartväsendet,
länsstyrelserna, kommunerna, landstingskommunerna,
industri och hantverk,
riksdagsförvaltningen, riksdagens verk,

övriga till den civila statsförvaltningen hörande ärenden utom ärenden

449

som nämns under 1), 2) eller 4),

försvarsväsendet, vapenfri tjänst,

oklara framställningar.

4) Tryckfrihet, allmänna handlingars offentlighet, tillämpning av datalagen,

arbets- och anställningsvillkor för arbetstagare i allmän tjänst, personaladministrativ
planering, personalhälsovård, personalsocial verksamhet,
förvaltningsdemokrati, förslagsverksamhet och utbildning av arbetstagare

1 allmän tjänst, tillämpning i fråga om allmän tjänst av lagen om medbestämmande
i arbetslivet, allt med undantag dock för militära förhållanden,

allmänna val,

övriga frågor som ej hör under l)-3).

2 §

Ärende, som berör mer än ett tillsynsområde, handläggs av den justitieombudsman
till vars tillsynsområde ärendet huvudsakligen hör. I tveksamma
fall bestämmer den justitieombudsman som är administrativ chef (i
fortsättningen av denna arbetsordning benämnd chefsombudsmannen)
vem som skall handlägga ärendet. Har ärenden, som tillhör olika tillsynsområden,
nära samband med varandra, bestämmer chefsombudsmannen
vem som skall handlägga ärendena.

Ärende, som upptagits vid inspektion, handläggs, om ej chefsombudsmannen
annorlunda bestämmer, av den justitieombudsman som förrättat
eller beordrat inspektionen.

När ärende, som hör till visst tillsynsområde, på grund av jäv eller av annan
anledning ej kan handläggas av den justitieombudsman som förestår
tillsynsområdet, bestämmer chefsombudsmannen vem som skall övertaga
ärendet.

Om befogenhet för chefsombudsmannen att föreskriva att visst ärende
eller grupp av ärenden skall hänskjutas till honom eller viss annan ombudsman
oberoende av de fastställda tillsynsområdena, därom stadgas i 15 § instruktionen
för justitieombudsmännen.

3 §

När chefsombudsmannen är frånvarande på grund av sjukdom, semester
eller av annan anledning inträder i hans ställe den justitieombudsman
som sägs i 16 § av instruktionen för justitieombudsmännen. Vid ledighet
för annan justitieombudsman förestås hans tillsynsområde av chefsombudsmannen
eller den justitieombudsman som chefsombudsmannen utser.

29 Riksdagen 1977/78. 2 sami. Nr 1

450

4 §

Tillsynsområdena fördelas mellan ombudsmännen sålunda: för 1) svarar
justitieombudsmannen Anders Wigelius, för 2) justitieombudsmannen Leif
Ekberg, för 3) justitieombudsmannen Karl-Erik Uhlin och för 4) justitieombudsmannen
Ulf Lundvik.

5 §

Kanslichefen verkställer särskilda utredningar, bereder ärenden av särskilt
betydelsefull natur samt biträder justitieombudsmännen i övrigt med
sin sakkunskap, allt efter chefsombudsmannens bestämmande.

Kanslichefen är vidare personalchef och arkivansvarig. Han svarar för
expeditionens lokaler och inventarier.

Ytterligare uppgifter tilläggs kanslichefen genom bemyndiganden enligt
15 § instruktionen för justitieombudsmännen.

6 §

För beredning av klago- och initiativärenden finns under varje justitieombudsman
två tillsynsbyråer. Hos varje justitieombudsman finns inrättat
ett avdelningskansli.

Under chefsombudsmannen lyder däijämte en administrativ enhet. Till
denna hör dels personal till enhetschefens förfogande, dels en utredningsman,
dels en redaktör, dels registratorsexpeditionen, dels ock intendenten
och expeditionsassistenterna.

7 §

Chef för tillsynsbyrå åligger

att antingen själv bereda och föredraga eller att till annan tjänsteman
överlåta att bereda och föredraga de ärenden som tillförts hans byrå samt

att vaka över att ärendena på byrån företas till behandling utan onödig
tidsutdräkt.

8 §

Åtgärd för ärendes beredande, såsom remiss för upplysning, utredning
eller yttrande, beslutas av vederbörande justitieombudsman, kanslichefen
eller byråchef. Överlämnande av handlingar till klagande för yttrande får
även beslutas av föredraganden.

Utgående expedition av beslut som nu sagts undertecknas av den som
fattat beslutet eller av annan enligt den beslutandes uppdrag.

Efter vederbörande justitieombudsmans bestämmande i varje särskilt
fall förrättar kanslichefen, byråchef eller annan tjänsteman sådan inspektion
som sägs i 15 § instruktionen för justitieombudsmännen.

451

9 §

Ombudsmans slutliga beslut skrivs ut i ett exemplar, som undertecknas
av honom och ingår i registraturet. Utgående expeditioner framställes genom
fotokopiering. Expedition skall alltid sändas till klaganden och, i förekommande
fall, till myndighet eller tjänsteman som yttrat sig i ärendet eller
som beslutet särskilt rör. Fullständig adress anges på beslutet. En fotokopia
av beslutet fogas till akten i ärendet.

10 §

Avdelningskansli förestås av en byråassistent. Kansliet åligger
att föra ärendeförteckning och dagboksblad över inkomna ärenden,
att fordra in handlingar från domstolar och andra myndigheter,
att ombesörja beslutade remisser och remissvars utsändande till klagande
för yttrande,

att skicka ut underrättelse till klagande om att klagomål upptagits till utredning,

att föra protokoll vid muntliga förhandlingar,

att biträda föredragande med upprättande av förslag till brev eller beslut
i ärenden av enklare beskaffenhet,
att vidtaga eventuella delgivningsåtgärder,
att besvara förfrågningar angående ärendenas handläggning,
att ombesörja de praktiska arrangemangen inför inspektionsresor,
att ombesöija utskrifter av beslut och skrivelser samt
i övrigt fullgöra de uppgifter vederbörande justitieombudsman bestämmer.

Avdelningskansliet hos chefsombudsmannen för därjämte särskilt diarium
över utrikes korrespondens.

11 §

Chefen för administrativa enheten åligger

att bereda och för chefsombudsmannen eller kanslichefen föredraga personalärenden
och övriga administrativa ärenden,
att föra särskilt protokoll i administrativa ärenden,
att svara för expeditionens tjänstematrikel samt

att föra förteckning över ärenden som föranlett åtgärd som sägs i 6 § andra-fjärde
styckena och 7 § första stycket instruktionen för justitieombudsmännen.

12 §

Redaktören åligger

att svara för redigeringen av ämbetsberättelsen,

452

att upprätta förslag till erforderliga presskommunikéer, upplysningsbroschyrer
o. d. och svara för produktion och distribution av desamma,
att biträda ombudsmännen i vad gäller kontakten med massmedierna
samt

att förmedla kännedom om JO-ämbetets verksamhet till andra myndigheter
och institutioner.

13 §

En förste byråassistent och en assistent biträder chefen för administrativa
enheten och — efter kanslichefens bestämmande - även redaktören.

14 §

Registratorsexpeditionen förestås av registratorn. Expeditionen åligger

att upprätta och fora huvuddiariet jämte inkommande postbok,

att lägga upp akter,

att expediera slutliga beslut,

att ordna akter i avgjorda ärenden för arkivering,

att svara för avstämplingen av avgjorda ärenden,

att utfärda diariebevis samt

att tillhandagå myndigheter, massmedier och allmänhet med utlämnande
av handlingar och med de upplysningar som utan särskild efterforskning
kan lämnas med ledning av registratur, protokoll och övriga på expeditionen
tillgängliga handlingar.

Vid diarieföringen iakttages, att om inkommande ärende har gemenskap
med annat ärende, anmärkning härom görs för båda ärendena.

15 §

Framställning om utbekommande av allmän handling prövas av registratorn.
I tveksamt fall skall dock frågan hänskjutas till vederbörande justitieombudsmans
avgörande.

16 §

Intendenten är arkivvårdare och svarar för arkivhandlingarnas förvaring
och för bindningen av registratur, diarium, tidskrifter m. m.

Det åligger vidare intendenten

att ansvara för vården av skrivmateriel, blanketter, kuvert m.m. och
öva kontroll över förbrukningen,
att föra förteckning över innehavare av nycklar till expeditionens lokaler,

att indela lokalvårdarna till tjänstgöring samt vaka över städning och
rengöring av expeditionens lokaler, tvätt av mattor, gardiner och handdukar -

453

samt tillse att uppkommande reparations- och underhållsbehov i fråga
om lokaler och inventarier blir tillgodosedda.

17 §

Expeditionsassistent åligger efter intendentens bestämmande
att avhämta och avlämna expeditionens post och handlingar,
att föra utgående postbok,

att biträda med fotokopiering, stencilering, arkivering och framtagning
ur arkivet,

att befordra interna försändelser mellan expeditionens befattningshavare,

att i övrigt utföra de sysslor som anvisas honom.

Den av expeditionsassistenterna som utses därtill svarar särskilt för ordningen
i ombudsmannaexpeditionens bibliotek.

18 §

Justitieombudsmännen har mottagningstid för allmänheten tisdagar mellan
klockan 10 och klockan 12.

Registratorsexpeditionen hålls öppen för allmänheten måndag-fredag
mellan klockan 9 och klockan 15 om ej annat bestämts i särskilt fall.

Denna arbetsordning träder i kraft

Intill dess ytterligare lokalutrymme erhållits har chefsombudsmannen och
justitieombudsmannen Uhlin gemensamt avdelningskansli.

454

Bilaga 3

Redogörelse för justitieombudsmännens tjänstgöring samt för personalorganisationen Justitieombudsmännens

semestrar m.m.

Justitieombudsmannen Lundvik

1-9 juli, 18-19 oktober, 8-12 november 1976, 10-20 januari, 20-23
maj, 20-30 juni 1977.

Justitieombudsmannen Wigelius

12-17 juli, 19-21 juli (tjänstledighet för flyttning), 22 juli—6 augusti
1976, 7-11 mars, 6-7 april 1977.

Justitieombudsmannen Uhlin
5—6 juli, 19 juli—13 augusti, 24 augusti, 22-23 december, 27—28 december
(sjukledighet) 1976, 14 februari, 6-7 april 1977.
Justitieombudsmannen Ekberg

1 — 16 juli, 2—3 augusti, 18 oktober, 22 november, 24-26 november
(tjänstledighet för flyttning) 1976, 21 januari, 4-12 april, 16-18 maj,
27-30 juni 1977.

Riksdagens ombudsmäns kansli
Kanslichefen Ulf Hagström
Byråchefen Karl Åke Lundin
Byråchefen Carl Carlsson Norström
Byråchefen Lars Levin
Byråchefen Torsten Johansson
Byråchefen Hans Sandberg
Byråchefen Sten Englund

Byråchefen Per-Håkan Bondestam (fr. o. m. 1 november 1976)

Byråchefen Jörgen Bengtsson (fr. o. m. 1 november 1976)
Avdelningsdirektören Hans Lindberg (t. o. m. 31 augusti 1976)
Avdelningsdirektören Charlotte Meyer
Avdelningsdirektören Tore Samuelsson

Avdelningsdirektören Arne Schöldström (fr. o. m. 1 oktober 1976)
Avdelningsdirektören Bengt Carlsson (fr. o. m. 1 november 1976)
Avdelningsdirektören Hans-Erik Jonasson (fr. o. m. 1 november 1976; byrådirektör
t. o. m. 31 oktober 1976)

Avdelningsdirektören Ulla Erlandsson (fr. o. m. 1 november 1976)
Avdelningsdirektören Marja Regner (fr. o. m. 1 november 1976)
Avdelningsdirektören Lars Kinnander (fr. o. m. 10 januari 1977)
Byrådirektören Birgitta Hallström (fr. o.m. 15 september 1976).

Såsom föredragande med heltidstjänstgöring har vidare under 1976/77
tjänstgjort:

455

Hovrättsfiskalen Olof Egerstedt, hovrättsassessorn Bo Lövén (t. o.m.
23 januari 1977), kammaråklagaren Per-Håkan Bondestam (t. o. m. 31 oktober
1976; byråchef fr. o. m. 1 november 1976, se ovan), hovrättsassessorn
Ulla Erlandsson (t. o. m. 31 oktober 1976; avdelningsdirektör fr. o. m. 1 november
1976, se ovan), hovrättsassessorn Marja Regner (t.o.m. 31 oktober
1976; avdelningsdirektör fr. o. m. 1 november 1976, se ovan), hovrättsfiskalen
Urban Sandén, hovrättsfiskalen Christer Haraldsson Fallenius
(fr.o.m. 1 mars 1977), hovrättsfiskalen Hans Schedin (fr.o.m. 1 mars
1977), regeringsrättssekreteraren Sven Börjeson (t.o.m. 31 december
1976), länsassessorn Bo Konradsson (t. o. m. 24 april 1977), hovrättsfiskalen
Håkan Rustand (fr. o. m. 27 juni 1977), byrådirektören Bengt Carlsson
(t.o.m. 31 oktober 1976; avdelningsdirektör fr.o.m. 1 november 1976, se
ovan), kammarrättsfiskalen Jörgen Bengtsson (t. o. m. 31 oktober 1976; byråchef
fr.o.m. 1 november 1976, se ovan), kammarrättsfiskalen Gunnar
Stegard (t.o.m. 31 augusti 1976), kammarrättsfiskalen Margareta Sahlström,
kammarrättsfiskalen Annette Hansson (fr.o.m. 1 augusti 1976),
kammarrättsfiskalen Susanne Stegard (fr.o.m. 20 september 1976) och
kammarrättsfiskalen Bengt Gustavsson (fr.o.m. 1 oktober 1976). Som
föredragande med deltidstjänstgöring har tjänstgjort sekreteraren hos
Stockholms socialförvaltning Lena Sandström (t. o. m. 16 maj 1977).

456

Bilaga 4

Förteckning

över de ärenden, som varit anhängiga hos regeringen under tiden den 1 juli
1976 — den 30 juni 1977 genom skrivelser från justitie- och militieombudsmännen
före den 1 juli 1976.

1. 1958 den 22 november (JO nr 331/1956), angående förtydligande av
stadgandet i 22 § andra stycket lagsökningslagen om rätt för borgenär
till ersättning för kostnad i mål om betalningsföreläggande.

Frågan övervägs inom justitiedepartementet. En departementspromemoria
(Ds Ju 1977:5) med bl. a. förslag till ny lagsökningslag är under remissbehandling
(Justitiedepartementet).

2. 1963 den 21 november (JO nr 998/1961, 1032/1961 och 108/1962), angående
behovet av att i samband med polisväsendets förstatligande
inom polisväsendets ram i brottsförebyggande syfte inrätta särskilda
rådgivningsbyråer utan personellt samröre med enskilda organ.

Rikspolisstyrelsen har under en följd av år i sin petita fört fram tanken
(utan att begära medel) att de polistekniska rådfrågningsbyråerna borde ingå
i polisväsendet. Dessa drivs av Svenska stöldskyddsföreningen, vars
verksamhet huvudsakligen finansieras av försäkringsbolagen.

Under de senaste åren har rikspolisstyrelsen inte fört fram någon begäran
om övertagande. Rikspolisstyrelsen har uppgett, att anledningen härtill
bl. a. är att något intresse numera inte finns från rådfrågningsbyråemas sida.
En svårighet vid ett övertagande är bl. a. den kommersiella sidan av
verksamheten. Inom polisen har man under senare år böijat en speciell
satsning på brottsförebyggande verksamhet i samtliga 118 polisdistrikt.
Särskild personal har avdelats för uppgiften. Dessa polismän har bl. a. till
uppgift att ge allmänheten råd och anvisning i brottsskyddsfrågor såsom
lås och märkning av gods m. m.

Något initiativ från regeringens sida är ej aktuellt (Justitiedepartementet).

3. 1964 den 18 december (JO nr 425/1962), angående ändring av 6 §
passkungörelsen avseende passmyndighets prövningsrätt i vissa fall,
då misstanke om brott föreligger mot passökande.

Frågan är behandlad i promemorian (Ds Ju 1977: 3) med förslag till passlag.
Promemorian är under remissbehandling (Justitiedepartmentet).

4. 1966 den 18 februari (MO nr 586/1963), angående rättsskipningen vid
de svenska FN-kontigenterna.

I samband med tillsättande av utredningen (Ju 1977:9) om översyn av det
militära ansvarssystemet har justitiedepartementet avskrivit ärendet.
Handlingarna har därefter överlämnats till utredningen för beaktande vid
fullgörande av utredningsuppdraget (Justitiedepartementet).

457

5. 1967 den 15 februari (MO nr 5/1966), angående fråga huruvida gällande
bestämmelser om den militära straffregistreringen bör överses.

I samband med tillsättande av utredningen (Ju 1977: 9) om översyn av det
militära ansvarssystemet har justitiedepartementet avskrivit ärendet.
Handlingarna har därefter överlämnats till utredningen för beaktande vid
fullgörande av utredningsuppdraget (Justitiedepartementet).

6. 1970 den 13 mars {nr 2022/1969), angående protokollföring i taxeringsnämnd.

Frågan torde komma att behandlas i proposition angående den nya taxeringsorganisationen,
avsedd att föreläggas riksdagen under hösten 1977
(Budgetdepartementet).

7. 1970 den 30 november {nr 2809/1970), angående oberättigade krav på
skatt.

På grundval av RS-projektets väntade rapport angående uppbörd av skatt
avses proposition angående ändringar i uppbördslagen föreläggas riksdagen
under våren 1978 (Budgetdepartementet).

8. 1973 den 29 januari (nr 3233/71), angående rätt för suppleant i taxeringsnämnd
att närvara vid sammanträde i nämnden utan att vara kallad
att tjänstgöra i ordinarie ledamots ställe.

Frågan torde komma att behandlas i proposition angående den nya taxeringsorganisationen,
avsedd att föreläggas riksdagen under hösten 1977
(Budgetdepartementet).

9. 1975 den 12 februari (nr 395/75), angående tillägg till vallagen.
Ärendet är beroende på regeringens prövning (Justitiedepartementet).

10. 1975 den 24 oktober (nr 2836/75), angående översyn av reglerna rörande
kungörande och delgivning av beslut som rör en större persongrupp.

Efter remissbehandling övervägs framställningen inom justitiedepartementet
(Justitiedepartementet).

11. 1976 den 21 januari (nr 1569/75), angående vissa kostnader i ärenden
om återtagande av avbetalningsgods.

Ärendet övervägs i samband med arbetet på en ny utsökningsbalk. Lagrådsremiss
av förslag till utsökningsbalk väntas omkring årsskiftet 1977/78
(Justitiedepartementet).

12. 1976 den 6 maj (nr 1245/76), angående skydd för allmän ordning och
säkerhet vid domstolsförhandlingar.

Framställningen övervägs inom justitiedepartementet (Justitiedepartementet).

13. 1976 den 29 juni (nr 2475/73), angående nöjdförklaring vid villkorlig
dom och skyddstillsyn (38 kap. 1 § brottsbalken).

Framställningen övervägs inom justitiedepartementet (Justitiedepartementet).

458

Bilaga 5

Sakregister

till

Justitieombudsmännens ämbetsberättelser 1976/77-1977/78

Ett alfabetiskt sakregister till JO:s ämbetsberättelser 1967—1975/76 finns
fogat såsom bilaga 3 till ämbetsberättelsen 1975/76 och har även tryckts separat.
1 ingressen till detta register har lämnats upplysningar om register
till tidigare ämbetsberättelser.

Aktiebolag, betydelsen av att aktiebolag anmäler fullständig adress till aktiebolagsregistret,
76/77: 289.

Allmanna handlingar, förfarandet när någon vill ta del av offentliga handlingar
som förvaras i lokal dit allmänheten ej har tillträde; besökande har
fått ta del av handlingar ute på gatan och fotograferats oaktat han önskat
vara anonym. Framställning till regeringen om klargörande bestämmelser,
vilka bl. a. inskärper att den som vill ta del av offentliga handlingar
inte behöver uppge sitt namn, 77/78:250, 253; - fråga om planskiss i
stadsplaneärende hos byggnadsnämnd — upprättad av en utomstående
arkitekt — kunde anses utarbetad inom myndigheten och därmed t. v.
endast ha karaktär av arbetsmaterial; tillika fråga om tillämplighet av 8 §
sekretesslagen, 77/78:255; — förteckning över kommunala trafikvakter,
som av Stockholms gatukontor tillställts polisen, har ansetts vara allmän
handling, varur uppgift på begäran bort lämnas till allmänheten,
77/78: 259; — fråga om skyldighet för länsstyrelse att för vederbörande
uppge namnet på den som anmält honom för förment underlåtenhet att
erlägga mervärdeskatt, 77/78:265; — inkommen post bör diarieföras och
vara åtkomlig även om adressaten ej hinner ta befattning med posten,
77/78:270; - fråga om handling var att anse som upprättad, 77/78:271;
— fråga om memorialanteckningar och koncept till dom är allmänna
handlingar, 77/78: 272; - ordningen för prövning av framställning om att
utfå allmän handling, 77/78: 273.

Anhållande, kritik mot anhållningsbeslut, 77/78: 83; - se även Tvångsmedel.

Anonym anmälan, se Husrannsakan, Polismyndighet.

Anonymitetsskydd, se Kriminalvård.

Avbetalningsköp, framställning angående vissa kostnader i ärenden om
återtagande av avbetalningsgods, 76/77: 216; - fråga om förutsättningar
förelegat för återtagande av avbetalningsgods; betydelsen av delbetalning
från köparens sida, 76/77:222.

Avskrivningsbeslut, se Rättegångskostnad.

459

Barnavård, polisingripande vid anmäld barnmisshandel, 76/77: 100; — fråga
om underlåtenhet av socialförvaltning att ingripa vid misstänkt barnmisshandel,
77/78:196; — barnavårdsnämnds hjälp- och stödåtgärder
beträffande unga lagöverträdare, 76/77: 140; - samarbete mellan socialförvaltning
och polis, 77/78:206; — socialförvaltnings registrering av
barn som varit vittne till men ej misstänkt för brott, 77/78: 207; - omplacering
av fosterbarn, 77/78: 211; — tillvägagångssätt vid återkrav av bidragsförskott;
betydelsen av att beslut om bidragsförskott delges den
underhållsskyldige, 77/78:218; - motivering vid avstyrkan av kraveftergift
beträffande bidragsförskott, 76/77: 146; - förlust av plats i förskolekö
när förfrågan från kommunal myndighet inte besvarats, 76/77:148; —
muntligt förhör inför social centralnämnd och enskild ledamots yttranderätt
vid sådant förhör, 77/78: 216; - se även Domstolsärende.

Beslag, frågor om beslag eller kvarstad vid omhändertagande av pengar
från person som gripits för brott, 77/78: 90; - utlämnande av beslagtagen
egendom, 77/78: 128.

Besvär, se Fullföljd av talan.

Besök, se Kriminalvård.

Betyg, tolkning av militära betygsbestämmelser, 77/78: 163.

Bostadslån, dröjsmål med förberedande åtgärd vid handläggning av bostadslåneärende,
77/78:414.

Brottmål, redovisning av viss utredning i brottmål, 76/77:94; — dröjsmål
med handläggning av brottmål, 77/78: 55.

Byggnadslov, ofullständig ansökan om byggnadslov till byggnadsföretag,
som omfattas av det allmänna tätbebyggelseförbudet, bör ej handläggas
som begäran om förhandsbesked utan som ansökan om dispens därest
företedda handlingar utgör tillräckligt underlag för dispensprövning,
77/78:325; - fråga om rättsenligheten av ett system, varigenom införts
en form av köpeskillingskontroll i samband med handläggning av ärenden
om byggnadstillstånd för icke statligt belånade bostadshus, 77/78:
371.

Delgivning, genom uniformerad polisman, 77/78:137.

Demonstrationer, omhändertagande av demonstrationsplakat, 77/78:93.

Disciplinansvar, se Tvångsmedel.

Disciplinmål, felaktigt åläggande av straff i disciplinmål, 77/78: 151. Jfr
Tillrättavisning.

Dom, frångående av beslut om dom och förordnande om fortsatt handläggning,
77/78: 121; - avfattning av dom i förenklad form, 77/78:122.

Domstolsförhandlingar, felaktigt föreläggande för part att inkomma med läkarintyg,
77/78: 120; — framställning angående skydd för allmän ordning
och säkerhet vid domstolsförhandlingar, 76/77: 26; — legitimationskontroll
vid domstolsförhandling, 76/77:28; - se även Dom, Vittne, Vittnesförhör.

Domstolsverket, se Rättshjälp.

Domstolsärende, tingsrätts handläggning av vårdnadsärenden, 77/78:124.

460

Dröjsmål, se Bostadslån, Brottmål, Åtal.

Dödsfall, se Polismyndighet.

Entledigande, i fall där anställd, som beskyllts för brott mot tystnadsplikt,
själv sagt upp sig har JO rekommenderat att myndigheten låter den anställde
tänka över sin situation och tala med företrädare för facket innan
uppsägningen accepteras, 77/78: 313.

Ersättningsmål, motivering av beslut i ersättningsmål, 77/78: 158.

Exekutiv auktion, vid exekutiv auktion å andel i kommanditbolag skall
iakttagas reglerna om försäljning av utmätt rättighet, 76/77: 225.

Flyttningsanmälan, handläggning av flyttningsanmälan från omyndigförklarad,
76/77: 296.

Flyttningslagen, tillämpning av lagen (1967:420) om flyttning av fordon,
77/78: 276.

Folkbokföringen, omfattningen av folkbokföringsmyndighets prövning av
anmälan om utflyttning från riket, 77/78: 398; — se även Flyttningsanmälan.

Folk- och bostadsräkning, kritik av information beträffande äkta makars
uppgiftslämnande vid folk- och bostadsräkningen 1975, 77/78:405.

Fotokonfrontation, genomförande och redovisning av, 76/77: 114.

Fritid, sjukskriven värnpliktigs rätt till fritid, 77/78: 153.

Fullföljd av talan, fråga om skyldighet för SJ att meddela besvärshänvisning
i vissa fall, 77/78:410.

Förläggning, beskaffenheten av förläggningslokaler, 77/78:162.

Förpassning, se Polismyndighet.

Förseningsavgift, se Taxeringsprocess.

Försäkringsrätt, se Socialförsäkring.

Förundersökning, i kopplerifall, 77/78: 80; - se även Brottmål, Fotokonfrontation,
Personlig integritet, Polismyndighet.

Förvisning, bristfällig förberedelse vid försök att verkställa förvisningsdom,
77/78: 110.

Grundlagarna, yttranden över 1973 års fri- och rättighetsutrednings betänkande
”Medborgerliga fri- och rättigheter; regeringsformen”,
76/77: 298.

Handläggning, felaktig handläggning i länsstyrelse av ärende angående förordnande
av revisorer i ekonomisk förening, 77/78: 389; - statlig myndighet
har remitterat utredningar till kommun för yttrande. Remisserna
har besvarats av kommunstyrelsen, ej kommunfullmäktige. Fråga om
riktigheten härav, 76/77: 265; — fråga om tjänstemans skyldighet att
mottaga och utkvittera skrivelser ställda till honom under myndighetens
adress, 77/78: 412; — se även Byggnadslov, Domstolsärende, Flyttningsanmälan,
Vapenvägrare.

Handräckning, kritik mot länsstyrelse för handräckning enligt 191 § UL för
flyttad bils återställande till ägaren, 77/78:276.

461

Hastighetskontroll, se Polismyndighet.

Helikopter, se Polismyndighet.

Hittegods, se Polismyndighet.

Husrannsakan, för eftersökande av efterlyst person 76/77:112; - i personbils
motor- och bagageutrymmen efter anonym anmälan om förmodat
stöldgods i bilen; protokoll över åtgärden ej upprättat, 77/78:129; — se
även Provokation, Tvångsmedel.

Häktning, se Tvångsmedel.

Häktningstid, avräkning av, 76/77: 40, 77/78: 60.

Identitetskontroll, se Polismyndighet.

Indrivning, kronofogdemyndighets indrivningsåtgärder beträffande skattskyldig
som blivit dubbeltaxerad och besvärat sig häröver samt betalat
den skatt som debiterats med anledning av den ena taxeringen,
76/77: 220.

Införsel, framställning angående ändring i 15 § andra stycket införsellagen,
76/77:211.

Inhibition, förfarandet vid beslut om inhibition i brådskande fall,
77/78:415.

Inkomstbringande åtgärder, myndighets befogenhet att vidta inkomstbringande
åtgärder (medverka vid medaljutgivning), 76/77: 292.

Invandrare, se Val.

JO, tillsynskompetens, 76/77: 205, 76/77: 263 (taxering), 77/78: 242.

Kollekt, åtal mot kyrkoherde för underlåtenhet att pålysa och upptaga föreskrivna
kollekter, 77/78: 347.

Kommunal självstyrelse, se Handläggning.

Konfrontation, se Fotokonfrontation.

Koppleri, se Förundersökning.

Kriminalvård, våldsanvändning på kriminalvårdsanstalt, 76/77: 125; - klagomål
från fackligt håll angående uteblivna åtgärder inför befarat rymningsförsök,
77/78: 165; - beviljande av särskild korttidspermission för
intagen, 77/78: 172; — avvikande under bevakad permission från anstalt,
77/78:182; - intagens rätt till telefonsamtal med advokat, 76/77:129,
77/78:194; - intagens rätt till samtal med styresman eller annan tjänsteman,
77/78:192; - anonymitetsskydd för intagen, 77/78:194; - avvisande
av besökande, 77/78:193; — brevgranskning vid kriminalvårdsanstalt,
76/77:131; 77/78:191; — tillämpningen av bestämmelserna om
disciplinär bestraffning av intagen, 76/77: 134; — fråga om polisanmälan
från kriminalvårdsanstalt rörande där förövat brott, 77/78: 195; - besvärshänvisning
i disciplinärende på kriminalvårdsanstalt, 76/77: 138; -”missnöjesförklaring”, 77/78: 191.

Kränkande eller eljest olämpligt yttrande, åtal mot kyrkoherde för kränkande
uttalande under högmässopredikan, 77/78: 347.

462

Kvarstad, se Beslag.

Körkort, föreläggande enligt 48 § körkortskungörelsen i ärende rörande
s. k. villkorat körkort, 77/78: 392; - trafiksäkerhetsverkets krav att förrättningsavgift
för förnyat körkortsprov skall vara inbetald senast en
vecka före omprövningen, 76/77:286.

Lagsökning, handläggning av lagsökningsmål, 76/77: 108.

Legitimation, se Polismyndighet, Trafikvakt.

Läkarintyg, jfr Domstolsförhandlingar.

Mervärdeskatt, kompensation har felaktigt utbetalats för mervärdeskatt
på bostadsbyggande. Fråga om återbetalningsskyldighet för mottagaren,

76/77: 280.

Missbruk av förmanskap, åtal mot löjtnant för missbruk av förmanskap,
76/77:117.

Missfirmelse, mot underordnad krigsman, 77/78: 138.

Morjärvsfallet, 77/78:62.

Motivering av beslut, motivering vid avstyrkan av kraveftergift beträffande
bidragsförskott, 76/77: 146; — underlåten motivering av hälsovårdsnämnd
i avslagsbeslut i dispensärende, 77/78:409; — se även Ersättningsmål.

Målsägande, hörande av målsägande i mål angående rån, 77/78: 123.

Nykterhetsvård, omhändertagande av rusdrycker på vård- och rehabiliteringshemmet
Skarpnäcksgården, 76/77: 150.

Nåd, betydelsen av nådeansökan vid avsedd förpassning för straffverkställighet,
77/78: 106.

Nöjdförklaring, framställning angående nöjdförklaring vid villkorlig dom
och skyddstillsyn, 76/77: 19; — se även Kriminalvård.

Omyndig, Omyndighetsförklaring, se Flyttningsanmälan.

Oskickligt beteende, mot underlydande krigsman, 77/78: 138.

Parkering, se Flyttningslagen, Handräckning.

Pass, länsstyrelse har vid utfärdande av pass ej ägt att, utöver expeditionsavgift,
uttaga särskild ersättning för visst översättningsarbete,
77/78: 396.

Permission, se Kriminalvård.

Personlig integritet, yttrande över utredningens om telefonavlyssning betänkande
”Telefonavlyssning”, 76/77:321; — se även Åsiktsfrihet.

Polisanmälan, se Kriminalvård.

Polismyndighet, transport av skadad person med polishelikopter,
76/77: 104; - frihetsberövad har under busstransport till polisstation fått
sitta på golvet, 76/77: 116; - klagomål mot polis angående förfarande vid
dödsfall, 76/77: 110; — dödsfall i polisarrest, 77/78: 134; — hastighetskontroller
med radar, 77/78:97; - landning med polishelikopter på parkeringsplats
i bebyggt område, 77/78: 106; - handhavande av ärende

463

angående förpassning för verkställighet av fängelsestraff, 77/78: 106; -handläggning av hittegodsärenden, 77/78:115, 132; - ingripande mot
bussförare efter anonym anmälan om misstänkt onykterhet, 77/78: 131;

- polisrazzia har företagits i fel lokal, 77/78: 131; - utlåning av s. k. spaningsfoto
på misstänkt, 77/78: 127; — utredning i anledning av ansökan
om anställning som vaktman, 77/78: 137; — anteckningar om medicin till
den som är omhändertagen av polisen, 77/78; 137; - mindre tillfredsställande
identitetskontroll hos polismyndighet, 76/77:113; - jourhavande
befäl skyldig att uppge namn på polismän som vidtagit ingripande,
77/78; 135; - polismän i tjänst skall kunna styrka sin identitet,
77/78:136; - se även Beslag, Delgivning, Demonstrationer, Fotokonfrontation,
Förvisning, Husrannsakan, Valuta, Vapentillstånd.

Provokation, polisman har under husrannsakan företagit åtgärd som ansetts
böra bedömas på ungefär samma sätt som provokation, 77/78: 101;

- fråga om provokation till brott, 77/78: 126.

Psykiatrisk vård, åtal mot överläkare för beviljande av frigång för person,
som varit att bedöma som farlig för annans personliga säkerhet,
76/77:156.

Radionämnden, dess arbetsformer, 77/78:413.

Reseförbud, 76/77: 108.

Rese- och traktamentsersättning, behandlingen hos statens vattenfallsverk
av reseräkningar, 76/77:277.

Rymning, se Kriminalvård.

Rättegångskostnad, mål har avskrivits utan att biträde enligt rättshjälpslagen
tillfrågats angående kostnadsyrkande, 76/77: 105.

Rättshjälp, underlaget för bedömning av ansökan om rättshjälp, 77/78; 126.

Rättshjälpsnämnd, se Rättshjälp

Sjukvård, sjukvårdspersonals skyldighet att medverka vid abort,
76/77: 165; — utlämnande av förvarstagen patient från sjukhus för verkställighet
av utvisning 76/77: 183; - socialstyrelsens befogenhet att ingripa
mot läkares användning av akupunktur, 76/77: 193; - nedlagt åtal
mot läkare för vållande till annans död, 77/78:233; - befogenheten för
läkare på socialpsykiatrisk avdelning vid sjukhus att på eget initiativ företa
undersökning av vårdtagare på ålderdomshem m. m., 77/78:235; -omhänderhavandet av utskriven patients tillhörigheter, 77/78: 240.

Skogsvård, skogsvårdsstyrelse kan icke bemyndiga länsjägmästaren att utfärda
slutligt avverkningsförbud, 76/77:284.

Skolan, fråga om lämpligheten av gymnasieelevers besök på pornografisk
föreställning som ett led i undervisningen i socialkunskap, 77/78:327; —
vägrad upplåtelse av tryckeriresurser för framställning av skoltidning
med ifrågasatt pornografiskt innehåll, 77/78: 332; - felaktigt förfarande
av rektor att omhänderta stencilerat material, som framställts av en lärare
för undervisning på mellanstadiet i grundskolan, 77/78: 338; — ansvaret
för tillsyn över elever på skolgård omfattar också tid före och efter
själva skoldagen, 77/78: 344.

464

Socialförsäkring, yttrande över betänkandet ”Försäkringsrätt och försäkringsöverdomstol”
(SOU 1976: 53), 77/78: 427.

Socialhjälp, fråga om socialhjälp eller utbetalning av pensionsmedel,
77/78: 221; - socialnämnds ansvar för att socialhjälpsbehov tillgodoses,
77/78: 230; - socialhjälp till förbättring av bostad, 77/78: 232; - felaktigt
återkrav av socialhjälp, 77/78:223.

Straff, betydelsen av att kommande lagstiftning medför att åtalad gärning
blir straffri, 77/78: 55.

Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder, se Domstolsförhandlingar.

Säkerhetspolisen, säkerhetspolisen och sjukvårdsförvaltningen i Göteborg;
fråga om åsiktsregistrering m. m., 76/77:49.

Taxering, delgivning av anmaning såsom förutsättning för påförande av
dubbel förseningsavgift vid underlåtenhet att avlämna arbetsgivaruppgift,
76/77: 249; - betydelsen av att taxeringsnämnd och skattedomstol
klargör om ett frångående av självdeklaration grundar sig på en skönsuppskattning
enligt 21 § taxeringslagen eller endast innefattar ett rättande
av oriktig uppgift; jfr reglerna om skattetillägg, 76/77: 228; — misstag
från taxeringsmyndighetens sida bör rättas snabbt och inte först sedan
den skattskyldige vänt sig till JO, 76/77: 254; - yttrande över RS-projektets
delrapport 1976: 1, ”Rationalisering av skatteadministrationen”,
77/78:417; — yttrande över skattetilläggsutredningens betänkande (SOU
1977:6), 77/78:436.

Taxeringsnämnd, bristande underrättelse om ifrågasatt avvikelse från
självdeklaration m. m., 76/77: 262, 77/78: 306; - taxeringsnämndsordförande
har i en deklaration inlagt ett tidningsurklipp med en bild av deklaranten
- som begärt skattelindring på grund av sjukdom — spelande
golf. Kritik av taxeringsnämndsordförandens åtgärd och av lokala skatteyndighetens
vägran att ge deklaranten begärd fotokopia av bilden
m.m., 76/77:236; - 1975 års fastighetstaxering: otillfredsställande beslutsmotivering
i vissa fall, 77/78:288; - bristfällig motivering,
77/78: 304; - bedömning av kontrollmaterial, 77/78: 307; - beslutförhet,
77/78: 308.

Taxeringsprocess, formerna för expediering av länsskatterätts beslut,
76/77: 256; - befogenheten att granska deklarationer för skattskyldiga,
som anfört besvär till länsskatterätt över sin taxering, 76/77: 246; - utformning
av föreläggande för klagande att fullständiga besvärsinlaga,
76/77:263; - underlåtenhet att påföra förseningsavgift bör skiljas från
eftergift av sådan avgift, 77/78: 309.

Taxeringsrevision, olämpligt tillvägagångssätt vid taxeringsrevision,
77/78:281; - förfarande vid taxeringsrevision, 77/78:310; - fråga om
taxeringsmyndighet får ta del av läkares patientkort, 76/77: 259.

Tillfälligt omhändertagande, omhändertagande enligt 3 § LTO i ett fall av
djurplågeri, 77/78: 134; - prövning om omhändertagande enligt 3 § LTO
skall bestå och om förutsättningar för frigivning förelegat, 77/78: 133.

Tillrättavisning, fråga om utegångsförbud omfattar även lunchtid och annan
tid som ej är fritid, 77/78: 156.

Tjänstebrev, jfr Handläggning.

465

Tjänstetillsättning, fråga om dokumentation av muntliga upplysningar i
tjänstetillsättningsärenden, 76/77: 268; - fråga om hänsynstagande vid
bedömande av sökandes lämplighet till hans alkoholvanor, 77/78: 317; -underrättelse om tillsättning av lärartjänst, 77/78: 322.

Trafikvakt, skyldighet för trafikvakt att på fråga uppge sitt namn,

77/78: 259.

Tvångsmedel, befogenheten av beslutade tvångsåtgärder mot advokat sorn
misstänkts för brott; fråga om disciplinär påföljd för åklagare och domare,
77/78:19.

Tystnadsplikt, yttrande över tystnadspliktskommitténs betänkande ”Tystnadsplikt
och yttrandefrihet”, 76/77:307; — omfattningen av tystnadsplikten
inom social vårdsområdet, 77/78:263; - tystnadsplikt i ärende
om utseende av kommunal barndagvårdare, 77/78: 275.

Undertryckande av urkund, se Tvångsmedel.

Uppbörd, lokal skattemyndighet har i visst fall jämlikt 75 § uppbördslagen
fastställt att arbetsgivare är jämte arbetstagaren betalningsansvarig för
visst belopp som bort innehållas av lönen såsom preliminär skatt. Fråga
om arbetstagaren äger besvära sig över beslutet, 76/77: 239, 77/78: 293;
— ansökan om jämkning av skatteavdrag på lön bör behandlas skyndsamt.
Göres ansökan långt före inkomstårets början kan dock hinder
möta häremot, 76/77: 253.

Uppsägning, se Entledigande.

Utegångsförbud, se Tillrättavisning.

Utredning, myndighets utredningsansvar (länsstyrelses handläggning av
kilometerskatteärende), 77/78: 310; — se även Brottmål, Polismyndighet.

Val, kritik av informationsbroschyr för invandrare, utarbetad av invandrarverket
inför valen 1976, 77/78: 363.

Valuta, handläggning hos polis och åklagare av ärende rörande försök till
valutasmuggling, 77/78:64.

Vapenfri tjänst, yttrande över 1973 års vapenfriutrednings betänkande
”Rätten till vapenfri tjänst”, 77/78:430.

Vapentillstånd, frågor vid omhändertagande av vapen och återkallelse av
vapenlicens, 76/77: 109.

Vapenvägrare, felaktiga inkallelser och bestraffningar av vapenvägrare,
76/77: 122, 77/78: 160; - klagomål mot åtgärder vidtagna av regemente
och domstol samt polis- och åklagarmyndigheter för skyndsam handläggning
av mål mot vapenvägrare, 77/78:144; — värnpliktigs vapenvägran
bör inte föranleda att den värnpliktige tillfrågas om han tillhör vapenvägrarorganisation
eller politisk förening, 76/77: 122.

Vittne, Vittnesförhör, ordförande i tingsrätt har efter huvudförhandlings
slut haft telefonkontakt med vittne som hörts vid förhandlingen,
76/77: 107.

Vägtrafikskatt, se Utredning.

Yttrandefrihet, militär befattningshavares rätt att lämna upplysningar till
massmedierna, 77/78:267.

30 Riksdagen 1977/78. 2 sami. Nr 1

466

Åklagare, skyldighet att även taga fram omständigheter som talar till tilltalads
förmån, 77/78: 123; - se även Valuta.

Ålderdomshem, se Sjukvård.

Åsiktsfrihet, skyddet för enskilds åsiktsfrihet vid kontroll i ärende om
kommunalt bidrag till ungdomsorganisation, 77/78: 386.

Åsiktsregistrering, se Säkerhetspolisen.

Åtal, dröjsmål med väckande av åtal, 77/78: 55.

467
Bilaga 6

THE SWEDISH PARLIAMENTARY OMBUDSMEN

Report for the period July 1, 1976 to June 30, 1977

Summary in English

Holders of the offlce of Parliamentary Ombudsman during the current
period havé been Mr. Ulf Lundvik, Mr. Anders Wigelius, Mr. Karl-Erik
Uhlin and Mr. Leif Ekberg.

Mr. Ulf Lundvik, who is also Administrative Director of the Office, is in
charge of matters conceming the access of the general public to official documents,
problems caused by data processing, and the way State and municipal
authorities treat their personnel. He also deals with matters of principle
or of political interest, e.g. cases concerning general elections. Mr.
Anders Wigelius supervises the courts of justiee, the public prosecutors,
the police, the prisons, and the execution of judgments. Mr. Karl-Erik Uhlin
supervises the armed forces and all matters concerning civil administration
not supervised by the other Ombudsmen. Mr. Leif Ekberg handles
taxation cases and supervises the field of social welfare.

Since the election of the present Ombudsmen, in May 1976, the Office
has been reorganized. The staff now comprises about 60 (of whom 27 lawyers,
the remainder being registrars, typists, ushers etc.). The technical
equipment has been modemized. A Computer is used for registering cases
and for rapid retrieval of information.

The present Report was preceded by an Interim Report, published on
February 1, 1977 and accounting for some cases of particular interest
completed by the Ombudsmen during the latter part of 1976. These cases
are also accounted for in the present Report. No separate summary has
been issued of the Interim Report.

During the period July 1, 1976 to June 30, 1977, 3170 new cases were registered
with the Ombudsmen; 2933 of them were complaints received and
204 were cases initiated by the Ombudsmen themselves on the basis of information
contained in newspaper articles, observations made during inspections
or on other grounds. The remaining cases related to organizational
matters.

One proposal has been presented to the Government.

Legal proceedings havé been taken against a lieutenant-colonel for insulting
a member of the forces and for incompetent behaviour.

Measures havé been taken for the imposition of disciplinary punishment
in one case, that of a prosecutor who had arrested a lawyer without just
cause.

468

Schedule of cases initiated by the Ombudsmen and finished during the period July 1, 1976 — June 30,

1977

Activity concemed	Result
Closed without final criticism	Admoni-tions or other criticism	Prosecu-tions or discipli-nary pro-ceedings	Proposals to Parla-ment or the Government	Total
Courts	i	6			7
Public prosecutors	2				2
Police authorities	2	2			4
Armed forces	15	2			17
Prison administration	4	5			9
Child welfare	14	19			33
Social and medical care	3	3			6
Execution
Taxation		3			3
Miscellaneous	4	4		i	9
Total	45	44		i	90

Schedule of complaint cases	finished during the period July 1, 1976	-June 30, 1977
Activity concemed	Dismissed without investi- gation	Referred to other agencies or state organs	No criti-cism after investiga-tion	Admoni-tions or other criticism	Prosecu-tions or discipli-nary pro-ceedings	Proposals to Parlia-ment or the Government	Total
Courts	77		121	14			212
Public prosecutors	32	14	62	8	i		117
Police	90	8	164	47			309
Armed forces	32	2	47	11	i		93
Prison administration	33	5	173	21			232
Child welfare	36		68	14			118
Social welfare	33		34	12			79
Care of alcoholics	7		9	3			19
Medical care	126	11	120	11			268
Social insurance	33	8	45	11			97
Labour märket etc	13		9	2			24
Plänning	51		21	6			78
Execution	25	1	50	11			87
Local govemment	60		29	5			94
Communications	59		37	10			106
Taxation	110		95	47			252
Education, eulture,
State Church	50		44	18			112
Agriculture, environmental
management, public health ..	50	1	31	3			85
Civil service	. 54	3	41	16			114
Publicity of official
documents	. 55	1	39	6			101
Miscellaneous	. 63		37	15			115
Complaints outside juris-
diction and complaints of
obscure meaning	137						137
Total	1226	54	1276	291	2		2849

It should be noted that the schedule shows cases completed during the
period, not ali complaints lodged.

469

In 9 of the cases initiated by the Ombudsmen and 43 of the complaint
cases the authority concerned rectified the matter after the case had been
entered but before the Ombudsman’s decision.

The following are some of the cases dealt with by the Ombudsmen.

Supervision över the courts

The Ombudsmen also exercise supervision över the courts. It is only exceptionally,
of course, that an Ombudsman is concerned with the material
decisions of a court. Formal questions, on the other hand, are dealt with
fairly often. Of the cases mentioned in the year’s report, one related to the
question whether a court may direct that the trial of a case shall continue
when the court has declared the hearing to havé been concluded and has
appointed a date for pronouncement of judgment. In the present case the
court, after further consideration, had found the material in the case to be
insufficient for issue of a judgment. Ombudsman Wigelius’ opinion was
that the procedure, which has no support in the Rules of Procedure, must
be accepted in special cases, specifically in criminal cases and in civil
cases that are not amenable to out of court settlement. A case in which a
material judgment was criticized related to detention of a lawyer. Both the
prosecutor and the judge issuing the detention order had put a wrong interpretation
on the import of a definition of crime in the Penal Code. The
case is here presented by giving the decision thereon of the State Disciplinary
Board, which exercises disciplinary jurisdiction över judges and certain
other higher civil servants.

Late in 1976 a case of suspected espionage attracted great interest from
the general public. A man was arrested and kept in custody for about one
month, after which he was released and the case against him cancelled.
The attention aroused by the case and the accounts of it in the massmedia,
but also the fact that the circumstances to a great extent had to be kept secret,
caused the Ombudsman to make an inquiry comprising, inter alia, a
study of the full police reports as well as conferences with the State prosecutor
in charge of the case and with the police officers who had been involved
in its investigation.

In his report Ombudsman Wigelius could of course not go into details,
but he gave the public an outline in abstract terms of the grounds for the
suspicion against the man. Furthermore the Ombudsman established that
the total evidence obtained was not sufficient for binding the man to espionage
or any other criminal act. It was therefore correct that no action was
brought against him in court.

Summing up the case the Ombudsman said that the evidence existing
when the man was arrested had without any doubt been such in quantity
and quality that a closer scrutiny of the man’s doings by the security police
was justified. According to the Ombudsman no criticism could be directed

470

against the prosecutor or the court for their handling of the case. Finally
the Ombudsman observed that the man in question had made the application
necessary in order to obtain the financial compensation to which he
was legally entitled o wing to the restraints put upon him.

The postman who found 300 bicycles

According to Swedish law a person who has found a löst object can become
the owner of the object if he has reported the finding to the police
and some time has thereafter elapsed without the proper owner claiming
the object. A postman in a town had more or less professionally engaged in
taking charge of abandoned bicycles. During a single year he had reported
more thån 300 bicycles to the police. A large number of them passed into
the postman’s possession and he then repaired and sold them. Complaints
of the police’s assent to this were received from the public. Ombudsman
Wigelius requested statements on the matter from the Local and National
Police Boards. In his summing up the Ombudsman stated that he could find
nothing objectionable in principle to the activity complained of. In his report
he dwelt especially on the question whether the Löst Property Act
was applicable when it might be assumed that an object found had been abandoned
by someone who had stolen it. The Ombudsman maintained that
the decisive point was whether the object was considered to havé been in
anyone’s possession when found; the question whether it had been in the
possession of the proper owner or of a thief was irrelevant as regards the
right which might accrue to the reporter of the find. The Ombudsman also
made a number of statements with a view to promoting a uniform application
of the regulations in question.

Unrepaired barracks at a naval college

During an inspection of a naval college the Ombudsman found some barracks
of very low standard. The barracks had been built in 1946 as a temporary
arrangement, but were still used as cantonments. The chief of the
college had tried - in vain — to get grants for repair of the barracks while
waiting for new barracks to be built, which could not be done before 1980.
Ombudsman Uhlin took contact with the Fortifications Administration.
After some investigations that agency promised to make a grant to improve
the condition of some of the barracks.

Supervision of the prisons

In the sphere of the penal system, numerous questions havé been the
subject for investigation and expression of opinion by the Ombudsmen. An
investigation has been made of the circumstances relating to the escape of
an internationally notorious drugs wholesaler during leave under guard
from a prison. Ombudsman Wigelius directed criticism against the head of
the prison on the grounds that he did not give the guards the necessary instructions
concerning the arrangements for the leave.

471

Another matter pertaining to the penal system was the attempted escape
of several prisoners, in which prison staff were taken as hostages. The trade
union (the local branch of the Government Employees Union) made a
complaint to the effect that the event need not havé occurred if the National
Correctional Administration had taken certain measures, effected
transfers, etc., requested by the prison staff and their trade union representatives.
Ombudsman Wigelius investigated the premises for measures of
the kind requested and, with an eye to the future, advised the Administration
- which has the right of decision concerning prisoners who may be
expected to attempt to escape - to attach special importance to the opinions
of the prison staff who havé a direct knowledge of such prisoners.

In several cases Ombudsman Wigelius has made statements as a guide
concerning the rights of prisoners, e.g. the right of a prisoner to be present
when letters to him are opened under the censure rules, the right of anonymity
and integrity of a prisoner in relation to visitors to the prison, and the
right of a prisoner to speak on the telephone to his lawyer without being
overheard or disturbed.

The parsimonius Child Care Committee

In 1976 a large number of newspapers reported that a Child Care Committee
had decided to transfer a nearly 2-year-old girl from one fosterhome
to another in order to reduce the costs for the local authority. The
child had already been in other foster-homes and had now adapted herself
well in the present home. The foster-parents, as well as her biological
mother, wished that the girl should remain where she was. All experts consulted
had advised against moving the child to yet another foster-home.
The Child Care Committee, however, considered that the cost in the present
home was too dear. They had found another suitable home which cost
less and therefore wished to transfer the child to it.

The Committee’s action led to an intense debate in the press and the opinion
was expressed from many quarters that the interests of the child, and
not economic considerations, must decide whether a changé of fosterhome
should take place.

Ombudsman Ekberg stated that a Child Care Committee which has taken
charge of a child for social care has an active duty to ensure that the
child is well cared for and receives a good upbringing. This entails plänning
of the child’s future on constructive lines. Taking in charge for social
care is a long-term measure and therefore places certain requirements on
the Committee’s long-term plänning for the child.

There are no regulations relating to the temporary placing of children
taken in charge. The legislator seems to havé assumed that the placing of a
child by a Child Care Committee shall be permanent and that the child
shall be transferred to another foster-home only if required to provide the
child with a good upbringing and good care. In acute situations, of course,

472

it cannot always be avoided that children must be temporarily placed in a
private home or institution until a more permanent arrangement can be
made. Provided that the Child Care Committee does its best in the meantime
to make more suitable arrangements for the child, no criticism can generally
be directed against it. But it should be remembered that temporary
placement should be adopted only in exceptional circumstances.

The condition for a changé of foster-home must be that the child shall receive
good care and a good upbringing. The Child Care Committee mav
thus not examine the question of transfer solely on the grounds of whether
there is a risk of injury to the child if it is transferred to another home.

Arising out of the Committee’s duty to ensure that a child taken in charge
receives good care, it follows as a matter of course that the unanimous
opinion of experts as to what is best for the child should be contravened
only if there are very strong grounds for doing so. The question of cost has
no part in a discussion concerning changé of foster-home. The cost should
be considered before the child is placed in a foster-home. If at that time the
amount requested is unacceptable, another home must be chosen. If, in an
emergency, a child must be placed somewhere and only an unduly expensive
foster-home is available, it might be necessary to place the child there
temporarily. In such case it must be made clear that the arrangement is only
temporary and that the Committee intends to find another home as soon
as possible. One transfer may thereafter be accepted in general, provided
that the lapse of time is not so great that the child has become attached to
its first foster-home. The transfer of a child after a lengthy period because
a less expensive home has now been found should, of course, be out of the
question. The Committee’s duty to ensure good care for the child entails
that it cannot evade the responsibility for the higher costs. Nor should a
child be transferred more thån once except in the case that the child can no
longer remain in its foster-home, that the child is not happy there, or in
other similar circumstances.

The man who was invited to read officia! documents in the Street and was
there photographed

Under Swedish law all official documents are open to the public if an exception
is not expressly made in a statute. Anybody has thus free access to
official papers except those which must be kept secret. It has been held
that a person who wants to see a document need not state his name nor the
purpose for which he wants to see the document.

In September 1976 a man camé to a state agency and demanded to see its
diaries and some other documents. Now, this agency was subordinate to
the Ministry of Defence and, as it dealt with matters of a secret nature, only
authorized persons were allowed admittance. The man who wanted to
see the documents was therefore informed that admittance could only be
granted if he gave his name and the purpose of his visit. When he refused to

473

State his name, admittance was denied him. Howe ver, he insisted that he
had a legal right to see the documents (at least the diaries were open to the
public). Finally a table and a chair were placed on the pavement outside
the agency and the man was invited to sit there and read such documents
as could be shown him. White he was thus seated, the agency had him photographed.

Complaints were lodged about what had happened and the case was investigated.

In his decision Ombudsman Lundvik referred to the rules, already mentioned,
about access to official documents. There exists - he remarked -a potential conflict between security measures restricting admittance to
State agencies’ premises and the public’s right to free access to official documents.
The conflict should be solved in a way which makes it possible
for a person to read documents without revealing his identity but does not
jeopardize security. The way in which the agency concemed had solved
the problem could not be said to be wrong, yet it seemed somewhat odd
that the public should havé to read documents in the Street. After the
complaints had been lodged, the Commander in Chief had issued rules for
all establishments under the Ministry of Defence that they must havé
rooms where visitors, who wish to be anonymous, can be admitted and
where documents can be brought for their perusal. The Ombudsman found
these rules satisfactory. As there seemed to be a need for similar rules for
agencies belonging to the civil administration, the Ombudsman wrote to
the govemment and brought the problem to their attention.

As regards the fact that the visitor had been photographed, Ombudsman
Lundvik said that he could not see any acceptable reason for the agency to
do so. The rules which give anyone a right to see official documents without
stating his name must not be circumvented by methods, such as photography,
which enable the agency to identify the applicant.

Improper ways to conduct a tax check

During a tax check an official twice visited a taxpayer’s summer-residence
where he inspected and recorded the furniture by examining it
through the Windows of the house. The taxpayer was not present at these
inspections and did not get to know about them until afterwards. The visits
and the inspection procedure had caused a sensation in the surroundings.
Furthermore, information about the taxpayer’s way of living was gathered
by telephone enquiry to a neighbour. Ombudsman Ekberg stated that the
authorities must act with openness. Therefore this way of carrying out a
tax check was unacceptable. The taxpayer should havé been informed in
advance that his summer-residence was to be inspected and thus havé had
the opportunity to be there at the time. The Ombudsman also considered it
improper that an inspector of taxes tried to get information about a taxpayer’s
way of living and circumstances from another private person, on
whose objectivity vis-å-vis the taxpayer one could not rely with sureness.

474

The hospital orderly who was induced to quit his job

A lad of twenty who worked temporarily as an orderly in a hospital was
accused of having told other people things about a patient which should
havé been kept secret. When the lad denied the charge, the director of the
hospital said he would ask the police to investigate the matter. The accusation
was for a grave crime, the director said, and a sentence of severa!
months imprisonment could be passed if the lad was found guilty. However,
the director added, if the lad agreed to hand in his resignation immediately,
the director would take no further action. And so the matter was
settled. The lad asked for his dismissal and left the hospital.

The matter was brought to the Ombudsman’s attention. After having investigated
the case. Ombudsman Lundvik stated that the accusation
against the lad was indeed a serious one and the Ombudsman agreed that
things should not havé been left as they were. The best way seemed to
havé been to havé the case investigated in some way. As the lad voluntarily
left his job, however, the director had found further investigation needless.
It happens, Ombudsman Lundvik went on, that conflicts at work are
solved by the employee tendering his resignation. By doing so, however,
the employee loses the protection of the law. (Under Swedish law an employee
is protected against dismissal without due cause.) As the employee
is often in an emotional situation in which he has difficulty in determining
what action is best, the employer should not make häste to accept a resignation.
The employee should be given time to consider the matter and consult
a representative of his trade union. In the case that had been brought
to the Ombudsman’s attention there had been every reason to give the lad
time for reflection, as he was only 20 years old and lacked experience of
work conditions. On the other hand the job had been only a temporary
one, which made the loss suffered not so great. Ombudsman Lundvik
concluded by recommending the director not to be so hasty in the future.
Ombudsman Lundvik also said that he was pleased to leam that the director
had expressed his willingness to let a trade union representative be present
on similar occasions in the future.

Pornography as a subject at school

A dass in a Swedish upper secondary school with 17— 18-year-old pupils
of both sexes had chosen, in the subject of sociology, to study the question
of ”erotic minorities”. Complaints were received from religious organizations
that the pupils had visited a publishing-house for pomographic magazines
and, in the evening, a pomographic club in Stockholm; furthermore
that pomographic literature had been distributed in the classroom in conjunction
with the presentation of the results of the study, which had been
performed by a group of the pupils. A dramatic presentation was given of
the visit to the pomographic club and one pupil had partly stripped in front
of the pupils and teacher.

475

The school authorities were asked to make a statement. They emphasized
that there had been no ”overstepping of morally accepted practice” in
the presentation. The field for study was not contrary to any regulations
for the school. It was considered both proper and important that phenomena
which individuals or groups of people regarded as dubious and delicate
matters should be studied and discussed in the school. A visit to av pornographic
club could not be generally recommended for an entire schoolclass,
but was considered defensible in this case as it formed part of a
group-task for some pupils in the subject of sociology.

Ombudsman Ekberg presented an account of the rules of law in the Penal
Code and stated that no åge limit existed for attending pornographic
performances except when the police issued special regulations to that effect.
He also stated that a penalty in the Penal Code for distribution of immoral
publications or pictures among children or young people could not
be applicable in the classroom. The Ombudsman declared that, even if the
definition of criminal offence in the Penal Code did not extend beyond the
provisions of the law concerned, it was not therefore evident that proceedings
which might havé results that the law intended to prevent, but which
fell outside the provisions of the law, could be regarded as unobjectionable.
An authority which had to decide on the suitability of proceedings
entailing a pornographic performance could not avoid taking note also of
the general considerations the legislator had had in mind when making
such performance an, admittedly minor, criminal offence in the Penal
Code.

The question of the suitability of what had occurred in the present case
should therefore, in the Ombudsman’s opinion, be considered not only on
the basis of the school statutes and the current curriculum, but also of the
legislator’s general attitude to proceedings which might undermine the
protection of children and young people. Manifestly the general aim and
direction of a curriculum must take such considerations into account.

In judging the suitability of the teaching in the present instance, the Ombudsman^
opinion was that different valuations might be placed on it. In
view of the circumstances attaching to the teaching, e.g. that the pupils
had given their consent and that the parents had been informed, he considered
that the opinion expressed by the school authorities was not without
ground. He therefore considered there to be no reason to make any further
statement beyond the opinion of the school authorities themselves, nor for
any action on his part.

Improper condition for building permits

According to a special law, building-contractors are not permitted to
start building houses, especially dwelling-houses, without permission of
the County Employment Board. Before such permission is granted, an
application from a building-contractor should be remitted to the Municipal

476

Board in order to give that board the opportunity to express its opinion as
to what applications should be granted. The basic intention of the law is to
make it possible for the authorities concemed — in case of shortage of
building resources, labourers, capital and so on - to direct the resources
to those building operations which are most essentia! from the public point
of view.

In a complaint from the Master-Builders’ Association in Stockholm the
Association criticized the municipal authority in Stockholm because of the
manner in which it had applied the law. The Association stated that the
authority had used the law to establish a pricecontrol system. This was done
in the following way. When a building-contractor had applied for permission
to start a building project (the case had reference only to building
of one-family-houses) the municipal authority took contact with the contractor
and stated that he could expect a positive opinion from the municipal
authority in its answer to the County Employment Board only if the
contractor promised not to sell the houses, when completed, above a fixed
price for each house. The price was determined by the municipal authority.
If the building-contractor agreed to this he was given a draft contract to
be signed by him and the local authority. In that contract the local authority
bound itself to grant the contractor’s application and the contractor
bound himself not to sell the houses above the fixed prices.

This was, said the Association, a misuse of the law. The law was intended
to make it possible for the authorities to make the most rational use of
the available building resources, not to obtain control of prices in the housingmarket.
This was an example of what is called détoumement de pouvoir.

The municipal authority denied that it had misused the law and maintained
that it was entitled to take also the price aspect into consideration when
giving precedence to contractors’ applications.

In his pronouncement Ombudsman Uhlin stated briefly the following: It
is beyond dispute that the municipalities (in Sweden) are in a high degree
responsible for housing. They are, for example, entitled to grant subsidies
in order to bring down housing costs for the residents in the municipality.
For this reason no objection in principle can be raised against a municipality
which tries in different ways to keep down property prices, and the municipality
must be entitled to pay attention to the price aspect when giving
precedence to contractors’ applications. In the present case it cannot be
asserted that the municipal authority has misused the law in question.

But, the Ombudsman went on, even if the municipality is in principle in
its rights to pay regard to the price aspect, the way in which the municipal
authority did so is remarkable. It uses its right to give precedence to contractors’
applications to induce contractors to sign a contract binding them
not to sell houses above a fixed price. In exchange the municipal authority
promises to give a favourable answer to the County Board. There is no le -

477

gal authority for such an arrangement. The arrangement must be considered
improper also on the ground that the legal effect of the contracts is in a
very high degree uncertain.

The political youth association which refused to reveal the identity of its
members

A municipal council had granted money to be allocated by a special
board as subsidies to associations that were engaged in youth activities.
Subsidies were to be given in proportion to the number of the members
and the number of meetings of the association.

A communist youth association applied for such subsidies. The board
told the association to produce its accounts to show how many members
there were. The board also wanted reports from the meetings, signed by
the leaders. The association refused to comply with these requests, saying
that it could not do so without revealing the identity of its members and of
the leaders of meetings. The board then rejected the application.

After receiving complaints from the association Ombudsman Lundvik,
having investigated the case, stated that the Constitution of Sweden contained
a provision that nobody should be forced to reveal his opinions. It
was not quite clear what should be understood by ”forced”. In some cases
it was permissible for an authority to require, as a condition for obtaining a
favour, that the applicant answered questions about his opinions (e.g.
when a man wanted exemption from military service because of conscientious
objection, he could be asked for his opinion on religious matters). In
this case, however, it was not one or more individuals who were asked
about their personal opinions, but a political association that was demanded
to reveal the names of its members and its leaders of meetings. Ombudsman
Lundvik referred to a decision pronounced by former Ombudsman
Wennergren in which he stated that a demand that a political youth association
should disclose the names of its members was not in harmony
with the niles in the Constitution about the protection of an individuafs
opinion. Ombudsman Lundvik concurred with Ombudsman Wennergren’s
statements. He added that he could understand that the board felt a need
for control. However the board should take great care not to encroach
upon the freedom of opinion.

Sex discrimination in letters concerning the 1975 census

In a census of people and their residences in 1975, the forms were distributed
in advance to those who had to answer. To married couples who Hved
together, only one form was sent, addressed to the husband for practical
reasons associated with drawing up of the official registers. This led to
the misunderstanding that it was for the husband to answer both for himself
and his wife, and several women complained to the Ombudsman of
being discriminated. Ombudsman Ekberg first stated that the intention be -

478

hind the investigation was that everyone should answer for himself and
that the possibility for married people to answer together on one form was
meant as a service to säve them extra work. It was up to each couple to decide
whether they would use one form or two and, if they used one,
whether the husband or the wife should sign it. This, howe ver, was not
dearly mentioned in the information about the investigation. The Ombudsman
criticized the responsible authority. He said that he fully understood
that married women had felt themselves injured and he regretted this
result of the misleading information, especially with regard to the great efforts
now being made by the Government to ensure equality between the
sexes.