Prop. 1977/78: 72

Regeringens proposition

1977/78: 72

om förfogandelag m. m.:

beslutad den 8 december 1977,

Regeringen förestår riksdagen att antaga de förslag som har upptagils i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

ERIC KRÖNMÄRK

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås en ny förfogandelag som skall ersätta rekvisitionslagen (1942:583), beredskapsförfogandelagen (1942:584) och allmänna förfogandelagen (1954:279). Den nya lagen är utformad som en fullmaktslag enligt 13 kap. 6 § regeringsformen. Det innebär att lagen kan sättas i tillämpning när riket befinner sig i krig eller krigsfara eller när det råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig etter av krigsfara som rikel har befunnit sig i. Lagen omfattar däremot inte s. k. fredskriser och skiljer sig därigenom från allmänna förfogandelagen, som kan tillämpas också när det råder utomordentliga förhållanden som har annan orsak än krig eller krigsfara. Proposilionen innebär i övrigt inga genomgripande förändringar utan syftar främst till en koncentration och förenkling av lagstiftningen inom förfoganderättens område.

1 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 72

Prop.1977/78:72

1 Förslag till Förfogandelag

Härigenom föreskrives följande.

Inledande bestämmelser

1 § Kommer riket i krig, träder 4-6 SS i tillämpning.

2 § Regeringen får föresknva att 4-6 SS helt eller delvis skall tillämpas från tidpunkt som regeringen bestämmer,

1. om riket är i krigsfara,

2. om det råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket har befunnit sig och om det till följd av dessa förhållanden föreligger knapphet eller belydande fara för knapphet inom riket på egendom av vikt för totalförsvaret eller folkförsörjningen,

3. om det befinnes nödvändigt att med hänsyn till försvarsberedskapen inkalla värnpliktiga till tiänstgöring med stöd av 27 S 2 mom. eller 28 S I mom. värnpliktslagen (1941:967).

Föreskrift enligt första stycket skall underställas riksdagens prövning inom en månad från det den utfärdades eller, om riksmöte ej pågår, från början av närmast följande riksmöte. Sker ej underställning eller godkänner riksdagen ej föreskriften inom två månader från det underställning skedde, upphör föreskriften att gälla,

3 § Föreligger ej längre förhållande som avses i 1 § eller 2 § första styckei,
skall regeringen föreskriva att tilllämpningen av 4-6 §§ skall upphöra.

Fiirfogande

4 § För att tillgodose totalförsvarets eller folkförsörjningens ofrånkomliga
behov av egendom eller tiänster, som icke utan olägenhet kan tillgodoses på
annal sätt, fär för statens eller annans räkning förfogande ske enligt denna
lag.

Förfogande får icke riklas mol staten,

5 § Genom förfogande kan

t, faslighet tagas i anspråk med nyttianderält och annan egendom tagas i anspråk med äganderätt eller nyttjanderätt,

2, nyttianderält, servitut eller liknande rätt lill egendom upphävas eller begränsas och nyttianderält i andra hand tillskapas.

Prop.1977/78:72 3

3, ägare eller innehavare av fastighet, gruva, byggnad, industrianläggning eller annan anläggning eller av transportmedel, arbetsmaskin eller liknande åläggas att utöva verksamhet för eller på annal sätl medverka till framställning av egendom för statens eller annans räkning,

4, ägare eller innehavare av lageranläggning åläggas all förvara egendom,

5, ägare eller innehavare av transportmedel åläggas att ombesörja transporter,

6, viss person åläggas tilirällig uppgift för försvarsmakten som vägvisare, budbärare, arbeismanskap eller sjukvårdspersonal.

Ägare eller innehavare av egendom som omfattas av förfogande får icke överiåta, förbruka, skada, gömma undan eller föra bort egendomen,

6 § Kan förfogande över egendom antagas bli nödvändigt, fär ägare eller
innehavare i avvaktan på beslut om förfogande förbjudas alt överlåta,
förbruka, skada, gömma undan eller föra bort egendomen (dispositionsför
bud).

Har ej beslul om förfogande meddelats och blivit gällande mot ägare eller innehavare av egendom inom en månad från det dispositionsförbud enligt första stycket beslutades, upphör förbudel att gälla mot honom. Föreligger särskilda skäl, kan dock tiden för förbudet föriängas med högst en månad.

7 § Om förfogande beslutar regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer Förfogande över egendom skall riktas mot bestämd ägare eller
innehavare av egendomen. 1 fall som avses i 1 S eller 2 § försia slycket 1 eller 2
får dock regeringen föreskriva om förfogande som avser alla eller viss krets av
ägare och innehavare av egendom av det slag som förfogandet gälter.

Dispositionsförbud och förlängning av tiden för sådant förbud beslutas av den myndighet som har rätt att beslula om förfogandet.

Om förfogande göres för annans räkning än statens, gälter vad som i denna tag sägs om staien i tillämpliga delar den för vars räkning förfogandet sker.

8 § Vid tillämpning av denna lag och med stöd av lagen meddelade föreskrifter skatt tUlses att den vars rätt beröres icke lider slörre förfång än som är nödvändigl. Egendom som oundgängligen behövs för någons förvärvsverksamhet får ej utan tvingande skäl tagas i anspråk.

9 § Har ägare eller innehavare av byggnad eller del av byggnad, som omfattas av förfogande, stadigvarande bostad i byggnaden eller skall han i händelse av utrymning inkvarteras i orten, har han rätt till det bostadsutrymme i byggnaden som han behöver. Detta gäller dock ej, om hans utnyttjande av byggnaden skulle medföra allvariigt hinder för den användning av byggnaden som åsyftas med förfogandet, 1 sådant fall skall den

Prop.1977/78:72 4

myndighet som beslutar om förfogandet tillhandahålla annat bostadsutrymme, om möjligt inom samma eller närbelägen ort.

Första slyckel har motsvarande lillämpning på medlem av ägarens eller innehavarens familj.

10 § Lös egendom som kan antagas bli förbrukad eller förstörd eller
väsentligt minska i värde tages i anspråk med äganderätt. Annan lös
egendom tages i anspråk med nyttianderält. Om den myndighet som
meddelar beslutet om förfogande finner lämpligt och ägaren medger det, får
dock egendomen tagas i anspråk i det förra fallet med nyttjanderätt och i det
senare med äganderätt,

Tages fasi eller lös egendom i anspråk med nyttianderält, skall nyitiande-rätlen gälla tills vidare, om ej särskilda skäl föranleder att den bestämmes att gälla för viss tid.

11 § Ägare eller innehavare av egendom som tages i anspråk är skyldig alt innan han avstår från egendomen se litl alt den sättes i sådant skick att den blir användbar för avsett ändamål, om åtgärden enligt vad som är brukligt skulle ha vidtagits av ägaren eller innehavaren vid frivillig överiåtelse eller upplåtelse av egendomen.

12 § Ägare eller innehavare av egendom, som tages i anspråk med nyttianderält, är skyldig att tåla eller vidtaga ändring eller förnyttning av inredning eller utrustning som hör till egendomen och att i övrigi tåla de åtgärder i fråga om egendomen vilka den myndighet som meddelar beslutet om förfogande finner nödvändiga.

13 § Ägare eller innehavare av egendom som omfattas av beslut om förfogande eller dispositionsförbud är skyldig att vårda egendomen samt att, om det påfordras, avlämna egendom som tages i anspråk genom förfogande. Tid och plats för avlämnande fastslälles av den myndighet som har meddelal beslutet eller av myndighet som regeringen bestämmer.

Den som icke tillfredsställande kan fullgöra skyldighet enligt första styckei skall utan dröjsmål anmäla detta till länsslyrelsen eller till den myndighet som har meddelat beslutet eller beslämmelse om fullgörande av det.

14 § Beslut om förfogande och om dispositionsförbud blir gällande mot
ägare, innehavare ellerannan, som avses med beslutet, när han har fått del av
detta. Gäller beslutet egendom och kommer någon först efler delfåendet i det
läget att han, om beslutet ej hade meddelats, skulle ha kunnat råda över
egendomen, blir det gällande mot honom från den senare tidpunkten.

Att beslut om förfogande i visst fall kan verkställas innan del har blivit gällande mot ägaren eller innehavaren följer av 56 ij andra stycket.

Prop. 1977/78:72 5

15 § Egendom, som enligt denna lag tages i anspråk med äganderätt eller framställes för statens räkning, övergår i statens ägo när den avlämnas eller på annal sätt kommer i statens besittning.

16 § Mot beslut om förfogande och dispositionsförbud som har meddelats av annan myndighet än regeringen får talan föras hos regeringen genom besvär. Om ej annat föreskrives i beslutet, länder det till efterrättelse utan hinder av anförda besvär.

Ersättning

17 § Vid förfogande utgår ersättning enligt de grunder som anges i 29-36 SS-
Om ersättning för skada till följd av dispositionsförbud föreskrives i 37 S-

Ersättning utges av den för vars räkning beslutet om förfogande eller dispositionsförbud har meddelats. Är denne annan än staten och fullgör han ej sin ersättningsskyldighet, skall staien på begäran utge ersätiningen. Vad staien sålunda har utgivit, lär staten kräva åter av den ersättningsskyldige.

Värderingsnämnder

18 § För handläggning av ärenden om ersäitning enligl denna lag finns en
central värderingsnämnd (riksvärderingsnämnden) samt lokala värderings
nämnder lill det anlal och med de verksamhetsområden som föreskrives av
regeringen eller myndighei som regeringen beslämmer.

För handläggning av ersättningsärenden rörande visst slag av egendom kan inrättas särskild värderingsnämnd för heta rikel. I fråga om sådan nämnd gäller vad i denna lag föreskrives om riksvärderingsnämnden.

19 § Riksvärderingsnämnden beslår av ordförande och fyra andra ledamö
ler.

För varje ledamot finns en eller flera ersättare. Bestämmelserna i 20-23 SS om ledamot gäller även ersättare,

20 § Ledamöterna i riksvärderingsnämnden utses för viss lid av rege
ringen.

Ledamot skall vara svensk medborgare. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd för ej utöva befallning som ledamot. Ordföranden och ytterligare en ledamot skall vara lagfarna och erfama i domarvärv,

21 § Innan ledamot börjar tiänstgöra i riksvärderingsnämnden, skall han ha
avlagi domared.

Prop.1977/78:72 6

22 § Bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare skall
tillämpas på ledamot i riksvärderingsnämnden.

23 § Riksvärderingsnämnden är beslutför när ordföranden och minst tre
andra ledamöter är närvarande,

I fråga om omröstning i nämnden skall 16 kap, rättegångsbalken gälla i tillämpliga delar.

24 § Regeringen kan föreskriva att nksvärderingsnämnden skall arbeta på avdelningar. Bestämmelserna i 19-23 SS gäller då i fråga om avdelning,

25 § Lokal värderingsnämnd består av ordförande och två andra ledamöler.

För varje ledamot finns en eller flera ersättare. Bestämmelserna i 26 S om ledamot gäller även ersättare.

26 § Ledamöterna i lokal värderingsnämnd utses för viss tid av regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer. Uppdrag att vara ledamot fSr
bara den undandraga sig som har fyllt sextio år eller har haft sådant uppdrag i
tre år eller har förhinder på grund av sin tjänst.

Ledamot skall ha allmän erfarenhet i ersättnings- och värdenngsfrågor. Ledamot i lokal värderingsnämnd för visst slag av egendom skall ha ingående erfarenhet av värdering av sådan egendom.

Ledamot skall vara svensk medborgare. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd för ej ulöva befattning som ledamot. Ej för någon samtidigt vara ledamot i riksvärderingsnämnden och lokal värderingsnämnd,

27 § Lokal värderingsnämnd är beslutför när nämnden är fulltalig.

I fråga om omröstning i nämnden skall 16 kap. rättegångsbalken gälla i tillämpliga delar.

28 § Statens fätl bevakas inför värderingsnämnd av ombud som utses av
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Ersättningsgrunder

29 § Tages egendom i anspråk micd äganderätt, utgår skälig ersäitning för nödvändiga kostnader vid framslällning eller återanskaffning eller, om egendomen läges i anspråk hos återförsäljare, vid återanskaffning och återförsälj-ning av sådan egendom,

30 § Tages egendom i anspråk med nyttjanderätt, ulgår skälig ersättning för förlorad avkastning eller nytta och för kostnader i samband med åtgärd som avses i 12 S samt för skada på eller avsevärd försämring av egendomen.

Prop. 1977/78:72 7

Första styckei gäller i tillämpliga delar vid förfogande som avses i 5 S försia slycket 2.

31 § Utövas verksamhet enligt 5 § första stycket 3-5, utgår ersättning med hänsyn till nödvändiga kostnader för verksamheten.

32 § För uppgift som avses i 5 S första slycket 6 och för åtgärd enligt 13 S första stycket första meningen ulgår skälig ersättning.

33 § I den mån det är möjligt och lämpligt skall på förhand föresknvas det pris som vid förfogande skall gälla såsom ersättning för egendom, åtgärd eller tjänst. Sådant pris upptages i taxa.

Taxa fastställes av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av riksvärderingsnämnden eller lokal värderingsnämnd med beaktande av 29-31 SS- Taxa kan fastställas att gälla för hela riket eller del av riket,

34 § Pris som har föreskrivits med stöd av allmänna prisregleringslagen
(1956:236) gäller vid tillämpning av förfogandetagen som taxepris.

Om riksvärderingsnämnden på grund av särskilda omständigheter finner en tillämpning av taxepris vara i visst falt obillig för den ersättningsberättigade, får nämnden bestämma ersättningen till högre belopp.

35 § Ersättning bestämmes med hänsyn lill omständighetema och gällande
laxepris vid den tid då egendomen avlämnas eller på annat sätl kommer i
statens besittning eller då ålgärden eller tjänsten utföres. Är egendomen i
färdigt skick vid den tidpunkt då beslutet om förfogande meddelas,
bestämmes ersättningen med hänsyn till omständigheterna och gällande
taxepris vid den tidpunkten.

Fastställd ersättning för jämkas efter vad som är skäligt, om ändrade förhållanden påkallar det.

36 § Har beslut om förfogande meddelats i fråga om egendom och möter ej genom förvållande av den mot vilken förfogandet riktats hinder alt taga egendomen i besittning för slatens räkning, står staten faran för att egendomen av våda förstöres, försämras eller minskas.

37 § UpphördisposUionsförbudattgältaentigl6 § andra slycket, ulgår skälig ersättning för skada, som till följd av förbudet har uppkommit på den med förbudet avsedda egendomen, och för åtgärd enligl 13 § första stycket första meningen.

Handläggning av ersättningsärenden

38 § Ersättning enligt taxa bestämmes av den myndighei som har meddelal
bestulet om förfogande eller av myndighet som regeringen bestämmer.

Prop.1977/78:72 8

Ersättning som ej utgår enligt taxa bestämmes av lokal värderingsnämnd. Om särskilda skäl föreligger, kan riksvärderingsnämnden efter ansökan av parterna omedelbart taga upp fråga om sådan ersättning. Harenligi 18 § andra styckei inrättats särskild värderingsnämnd för visst slag av egendom, bestäm mes dock i fråga om sådan egendom ersättning som ej utgår enl igt taxa av den särskilda värderingsnämnden.

Har nyttianderält till egendom upplåtits genom frivillig överenskommelse i stället för att tillskapas genom förfogande och skadas egendomen eller försämras den avsevärt, skatt ersättningsfrågan prövas av lokal värderingsnämnd, om upptåtaren begär det och skadan eller försämringen ej beaktades när överenskommelsen ingicks.

39 § Talan mot beslul av annan myndighei än lokal värderingsnämnd i
ärende som avses i 38 S första styckei får av den som begär ersättning föras
hos lokal värderingsnämnd genom besvär.

Mot lokal värderingsnämnds beslut i överklagat ärende eller i ärende om föstställande av taxa får talan ej föras. I annat fall får talan mot lokal värderingsnämnds beslut föras hos riksvärderingsnämnden genom besvär.

Vill någon med stöd av 34 S andra stycket göra anspråk på ersättning uiöver taxepris, skall han inom besvärstiden göra ansökan om del hos riksvärderingsnämnden.

40 § Mot riksvärderingsnämndens beslut enligt denna lag för talan ej
föras.

Utbetalning av ersättning

41 § Sedan beslut om ersättning har vunnit laga kraft, skall fastställt
ersättningsbelopp genasi betalas ut till den ersättningsberättigade, om ej

42 § Om någon till säkerhet för fordran har panträtt eller retentionsrätt i
egendom som tages i anspråk med äganderätt enligt denna lag, har han rätt att
utfå sin fordran ur ersättningen för egendomen, även om fordringen ej är
förfallen till betalning. I ersättning som nu nämnts inräknas även ersättning i
fall som avses i 5 § första stycket 2.

Utgår enligt denna lag ersättning för skada på eller avsevärd försämring av egendom, har första stycket motsvarande tillämpning.

Fordran, som avses i första stycket och som ej är förfallen till betalning och icke löper med ränta före förfallodagen, beräknas till det belopp som efter fem procent årlig ränta utgör fordringens värde på betalningsdagen. Motsvarande gäller om utfäst ränta är lägre än fem procent,

43 § 1 fråga om nedsättning, fördelning och utbetalning av ersättning, som
fastställts all ulgå för skada på eller avsevärd försämring av fastighet, saml

Prop.1977/78:72 9

om verkan därav gäller i lillämpliga delar expropriationslagen (1972:719),

Kan flera göra anspråk på betalning ur ersättning, som i annat fall än som avses i första stycket fastställts enligt denna lag, och enas de ej om hur ersättningen skall fördelas mellan dem, skall ersättningen nedsättas hos överexekutor. 1 fråga om nedsatt belopp skall i lillämpliga delar iakttagas lagen (1927:56) om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar.

44 § Ersättning för egendom som är utmätt skall utges lill utmätningsman
nen. Avser ersättningen egendom som är belagd med kvarstad eller ställd
under skingringsförbud, skall ersätiningen utges till överexekutor.

Uppgiftsskyldighet m. m.

45 § Den mot vilken förfogande riklas är skyldig att lämna uppgift om rätt som annan har i fråga om den med förfogandet avsedda egendomen.

46 § 1 den mån det behövs för att genomföra förfogande i fråga om egendom skall var och en på anfordran av myndighei som får besluta om förfogandet lämna uppgift om den mängd av egendomen som han innehar eller som han har tillverkat eller till vars framställning han har medverkal.

Har någon underiåtit att fullgöra skyldighet enligt första stycket, får länsstyrelse eller, enligt regeringens bestämmande, annan myndighet förelägga honom vid vile att fullgöra skyldigheten.

47 § För kontroll av att uppgift som har lämnats enligt 46 S är riktig och
fullständig skall uppgiftsskyldig på begäran av länsstyrelse eller av annan
myndighet som regeringen bestämmer tillhandahålla myndigheten handels-
böcker och andra affärshandlingar på tid och plats som myndigheten
fastställer.

Efterkommer uppgifisskyldig ej begäran enligl första stycket eller föreligger särskild anledning till kontroll, får myndighei som sägs i försia slyckel besluta om undersökning av kontor, fabrik, butik, serveringslokal, lagerlokal, ladugård eller annat utrymme eller förvaringssiälle, som den uppgiftsskyldige råder över, och om omhändertagande av hans handelsböcker och andra affärshandlingar.

Vid undersökning och omhändertagande enligt andra stycket skall bestämmelsema i 28 kap, rättegångsbalken om husrannsakan gälla i tillämpliga delar. Myndigheten utövar den befogenhet som vid husrannsakan tillkommer undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Del åligger polismyndighet all lämna den handräckning som behövs för undersökningen och omhändertagandet,

48 § Ägare eller innehavare av egendom, bettäffande vilken förberedelser
för förfogande enligt 63 § kommer i fråga, är på begäran av myndighet som

Prop.1977/78:72 10

regeringen bestämmer skyldig att lämna för sådant ändamål nödvändiga uppgifter om egendomen och att lilthandahålla den för besiktning på tid och plats som myndigheten fastställer.

Har någon underlåtit att fullgöra skyldighet enligt första stycket, får länsstyrelse förelägga honom vid vite att fullgöra skyldigheten.

Efterkommes icke föreläggande vid vite att hålla egendom tillgänglig för besiktning, får länsstyrelsen i stället för alt utsätta nytt vite besluta om handräckning för att genomföra besiktningen. Sådan handräckning lämnas av polismyndighet på den försumliges bekostnad.

49 § Skyldighet enligt 458 SS skall fullgöras utan ersättning, om ej regeringen bestämmer annal.

50 § Mot beslut om föreläggande av vite enligt denna lag får talan ej föras annat än i samband med talan mot beslut om utdömande av vitet.

Talan mol beslut om åtgärd enligt 47 S andra slycket eller mot länsstyrelses beslut om handräckning enligt 48 S tredje stycket föres hos kammarrätt genom besvär. Sådant beslut går i verkställighet utan hinder av anförda besvär, om ej annat föreskrives i beslutet.

51 § Den som på grund av bestämmelse i denna lag har fått kännedom om
yrkeshemlighet, arbetsförfarande, afrärsförhåltande, enskilds personliga eller
ekonomiska förhåltanden eller förhållande av betydelse för folkförsönningen
eller för rikets säkerhet får ej obehörigen yppa eller utnyttja vad han sålunda
har erfarit.

Ansvarsbestämmelser m. m.

52 § Titt böter eller fängelse i högst sex månader dömes, om ej gärningen är
belagd med straff i brottsbalken, den som uppsåtligen

1. bryter mot föreskrift, åläggande, förbud eller villkor som gäller enligt eller har meddelats med stöd av 5, 6, 11, 12 eller 13 §,

2. underiåter att fullgöra uppgiftsskyldighet som åligger honom enligt 45, 46 dier 48 §,

3. vid fullgörande av uppgiftsskyldighet som åligger honom enligt 45, 46 eller 48 § lämnar oriktig uppgift, orn uppgiften innebär fara i bevishänseende,

4. underiåter att efterkomma begäran enligt 47 eller 48 §,

Är brott som avses i första stycket att anse som grovt, dömes till fängelse i högsl två år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det har skett i vinningssyfte eller har avsett en betydande mängd av egendom etter eljest har varit av särskilt farlig art.

Begår någon av oaktsamhet gäming som avses i första slycket, dömes till böter eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst sex månader. I ringa fall dömes ej lill ansvar.

Prop. 1977/78:72 11

Den som har underlåtit att fullgöra skyldighet, som omfattas av vitesföreläggande enligt denna lag, får icke dömas lill straff för underlåtenheten.

53 § Näringsidkare ansvarar för gärning som avses i 52 §, om den har begåtts i hans rörelse och han har haft eller bort ha vetskap om gämingen.

54 § Har någon begått brott som avses i 52 §, skall egendom, som. han i samband med brottet har mottagit eller genom brottet har undanhållit, förklaras förverkad, om det ej är uppenbart obilligt. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

Äger den brottslige ytteriigare sådan egendom som brottet har avsett, kan även denna förklaras förverkad. Annan egendom som han äger och som omfattas av beslut om förfogande eller dispositionsförbud kan också förklaras förverkad, om särskilda skäl föreUgger.

55 § Har beslag lagts på egendom, som kan antagas bli förverkad, och är den
underkasiad förskämning eller snar förstörelse eller annan nedgång i värde,
förden genast försäljas. Sådan försäljning skall alltid ske om ägaren begärdet.
Uppskattas egendomens värde till ettusen kronor eller mera och har ej
försäljning påkallats av ägaren, skall dock tillstånd till försäljningen sökas hos
rätten, om omständigheterna medger detta, Rälten får utan att höra ägaren
meddela beslut i ärendet.

Särskilda bestämmelser

56 § Underlåter någon att behörigen eller i rätt tid tillhandahålla egendom,
som omfattas av beslut om förfogande, skall polismyndighet lämna den
handräckning som behövs för verkställighet av beslutet. Om dröjsmål kan
medföra fara och polismyndighet icke är tillgängtig, får den myndighei som
har utövat förfoganderätten själv verkställa beslutet.

Är fråga om förfogande för försvarsmaktens behov och skulle dröjsmål med verkställighet av beslutet om förfogande medföra allvarlig olägenhet, får myndighet som avses i försia stycket vidtaga åtgärd som där sägs, även om ägaren eller innehavaren icke har fått del av beslutet.

57 § När tillämpningen av 4-6 SS upphör, iakttages vad som föreskrives i 58-61 SS,

58 § Har egendom, som till följd av beslut enligt 5 S första stycket 1 skall tagas i anspråk med äganderätt, ännu ej övergått i statens ägo vid den i 57 S angivna tidpunkten, förfaller beslulel.

59 § Har beslul enligt 5 S försia stycket t eller 2 om ianspråkiagande av egendom med nyttianderält ej gått i verkställighet vid den i 57 S angivna tidpunkten, förfaller beslutet.

Prop.1977/78:72 12

Har beslutet börjat verkställas före nyssnämnda tidpunkt och avser nyttianderätten icke bestämd tid, skall den därefter icke gälla under längre lid än som erfordras för avveckling av rättsförhållandet. Delsamma gäller om nyttjanderätt avser bestämd tid och egendomens ägare påfordrar alt nyttianderätten skall upphöra.

Har beslut enligl 5 S första stycket 2 om upphävande eller begränsning av nyttianderält, servitut eller liknande rätt till egendom ej vunnit laga kraft vid den i 57 S angivna tidpunkten förfaller beslutet, dock tidigast när annan genom förfogande i stället tillskapad rätt upphör,

60 § Har beslut om förfogande enligt 5 S förstastycket 3-6 ej börjat tillämpas vid den i 57 S angivna tidpunkten, förfaller beslutet. 1 annat fall skall beslutet icke gälla under längre tid än som erfordras för avveckling av rättsförhållandet,

61 § Dispositionsförbud enligt 6 S gäller ej efter den i 57 S angivna tidpunkten,

62 § Genom denna lag inskränkes ej den rält alt ivångsvis taga i anspråk egendom eller tjänster som följer av annan lagstiftning.

63 § Under fredstid skall förfogande enligt denna lag förberedas enligt de grunder och av de myndigheler som regeringen beslämmer.

Denna lag träder i kraft den I juli 1978,

Genom lagen upphäves rekvisitionslagen (1942:583), beredskapsförfogandelagen (1942:584), rekvisitionsförordningen (1942:586) och allmänna förfo-ganddagen (1954:279).

Förekommer i tag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

Prop.1977/78:72 13

2 Förslag till

Lag om ändring i civilförsvarslagen (1960:74)

Härigenom föreskrives i fråga om civilförsvarslagen (1960:74)' dets att 70-72, 74 och 76 §§ skall upphöra att gälla, dels att 51, 62, 68, 69, 73, 75, 82 och 83 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

51 S

Har jämlikt 8 S verkskydd tagits i anspråk för uppgifter som ej röra den anläggning eller byggnad, för vilken det är avsett, skall skälig ersättning utgå av statsmedel dels för vad som utgivits till verkskyddspersonalen enligt 47 S tredje stycket, dels för skada å materiel ellerannan egendom, däresi skadan ej är ringa.

Anspråk på ersättning prövas i den Anspråk på ersättning prövas i den

ordning som är stadgad beiräffande ordning som är stadgad i förfogan-rekvisiiion jör försvarsmaktens be- delagen (1978:000). hov.

62 S

Den som med stöd av 57 S första stycket c) eller e) eller 61 S ålagts att vidtaga eller tåla åtgärd, som avses i nämnda lagmm, är berättigad till skälig ersättning av statsmedel för kostnad eller skada, som åsamkats honom. Vid ersättningens bestämmande skall hänsyn lagas till den nytta, ålgärden kan medföra för honom. Är kostnaden eller skadan ringa, utgår icke ersättning.

Anspråk på ersättning prövas i den Anspråk på ersättning prövas i den

ordning som är stadgad beträffande ordning som är stadgad i förfogan-rekvisilion jör jörsvarsmaklens be- delagen (1978:000). hov.

68 S

Civilförsvarschef och länsstyrelse Civilförsvarschef och länsstyrelse

äga under civUförsvarsberedskap äga under civilförsvarsberedskap

taga i anspråk markområden, bygg- genom förlogande sont avses i 5

nåder, utrymmen, livsmedel, Irans- forsla stycket 1 och 2 förfogandelagen

portmedel, utrustningspersedlar, (1978:000) taga i anspråk markområ-

materiel och annan egendom, som den, byggnader, utrymmen, livsme-

innehaves av annan än staten, därest del, transportmedel, utmslningsper-

det finnes erforderiigt för att statlig sedlar, materiel och annan egendom.

1 Lagen omtryckt 1975:712,

2 Senaste lydelse 1977:111,

Nuvarande lydelse

civilförsvarsuppgifl skall kunna fullgöras och överenskommelse om egendomens avstående ej kan träffas tillräckligt skyndsamt. Civilförsvars-chef och länsstyrelse äga härvid endasl taga i anspråk sådan egendom, som finnes inom deras verksamhetsområde,' dock må efter länsstyrelsens medgivande civilförsvais-chef taga motorfordon.sVåpfordon och motorredskax) i anspråk, även om de finnas inom annal till länel hörande civil försvarsområde.

Föreslagen lydelse

som innehaves av annan än staien, därest det finnes erforderligt för att statlig civilförsvarsuppgifl skall kunna fullgöras och överenskommelse om egendomens avstående ej kan träffas tillräckligt skyndsamt. Civit-försvarschef och länsstyrelse äga härvid endast taga i anspråk sådan egendom, som finnes inom deras verksamhetsområde. Om särskilda skäl föreligga, får dock länssiyrelse eller, efter länsstyrelsens medgivande, civilförsvarschef taga / anspråk motordrivna fordon, släpfordon och motorredskap utom området, om de enUgt vad därom föreskrives ha utiaglls jör civilförsvarets behov. Ianspråktagande enligt försia slycket av byggnad eller del därav för inkvartering av vårdbehövande i särskild föriäggning ävensom ianspråktagande av utrustning, som erfordras för sådan föriäggning, må bestå intill två veckor från det att driften av föriäggningen upphört att vara en civilförsvars-uppgift.

1 den mån det prövas nödigt för fullgörande av kommuns skyldigheter enligt 40 S I mom. b) och c) att egendom tages i anspråk för kommuns räkning, skall vad i första stycket sägs äga motsvarande tillämpning såvitt gälter egendom, som finnes inom kommunen. Vad sålunda stadgats skall i fråga om utförande av byggnadsanordning gälla jämväl under tid, då civilförsvarsberedskap icke råder; förfoganderätten må härvid dock endast utövas av länsstyrelsen.

73-

Har under civilförsvarsberedskap egendom tagils i anspråk jämUkt 68 § eUer ålgärd vidtagUs jämUki 72 , är egendomens ägare etter innehavare beräuigad UU ersättning enligl de grunder, som äro stadgade i fråga om rekvisUion för jörsvarsmaklens behov. Anspråk på ersäitning skall prövas I den ordning, som gäller för ersättningsanspråk i anledning av sådan rekvisUion med iakttagande av att efter taxa utgående ersänning jäsi-stäUes lill beloppet av den, som utövar förfoganderäiien. Åven om egendom, som läges i anspråk, är avsedd an tUlhandahåUas endasl vid särskilda tUlfällen. må ersättningen bestämmas en gång för alla, dock att inskränkning icke härigenom sker i rällen lill ersättningför skada, som ej föruiseiis.

Har under tid, då civilförsvars beredskap icke råder, egendom tagits i anspråk jämlikt 68 S tredje stycket andra punkien eller åtgärd vidlagits jämlikt 72 §. bestämmes ersättning med tillämpning av expropriationslagen (1972:719).

Har under lid, då civilförsvarsberedskap icke råder, egendom tagits i anspråk jämlikt 68 S tredje stycket andra meningen eller har i anslutning härtUl åtgärd vidtagits jämlikt 12 förfogandelagen (1978:000). bestämmes ersättning med tillämpning av expropriationslagen (1972:719).

83 Över beslut av civilförsvarschef etter polismyndighet i ärende, som avses i denna lag, må besvär anföras hos länsstyrelsen. / samma ordning jöres talan mot kommunal myndighets beslut enligt 27 och 32 SS-

Mot länsstyrelses beslut om kostnadsfördelning enligt 49 eller 54 S, om ersättning enligt 53 S och skyddsmmsavgifi enligl 55 S, o.m uttagande av egendom enligl 76

Över beslul av civilförsvarschef eller polismyndighet i ärende, som avses i denna lag, må besvär anföras hos länsstyrelsen, om ej annai följer av 69 if. Talan mot kommunal myndighets beslut enligt 27 och 32 SS löres hos länsslyrelsen genom besvär.

Mot länsstyrelses beslut om kostnadsfördelning enligl 49 eller 54 S, om ersättning enligt 53 S och skyddsrumsavgift enligt 55 S eller om föreläggande av vite vid underiåtenhet alt fullgöra skyldighet enligt 15 S föres talan hos kammarrätten genom besvär, 1 samma ordning föres talan mot beslut, som länsstyrelse enligt denna lag eller med stöd därav utfärdade bestämmelser i särskilt fall meddelat om föreläggande, föreskrift, tillstånd eller godkännande i vad angår inrättande, utrustning, vård eller underhåll av skyddsrum, dock ej beslut enligt 31 S-

Prop.1977/78:72 17

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

dock ej beslut enligt 31 S.

I övrigt föres talan mot länssty- 1 övrigt föres lalan mot länssty-

relses beslut enligt denna lag hos relses beslut enligt denna lag hos
regeringen genom besvär. / samma regeringen genom besvär, om ej
ordning föres talan mot civilförsvars- annatföljer av 69 i/. Deisamma gäller I
styrelsens beslut enligt lagen. .fråga om talan mol civilförsvarssty-

relsens beslut enligt lagen.

Talan må icke föras mot beslut, som meddelats enligl 19, 34, 35, 37 eller 58 S.

Under högsta civilförsvarsberedskap så ock eljest när särskilda skäl äro dättiti må myndighet, som meddelat beslut enligt denna lag, förordna att beslutet omedelbart skall tända till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den t juli 1978.

Regeringen eller myndighet som regeringen utser får bestämma alt förfoganderätt enligt 68 S första stycket första meningen får utövas av chef för undsältningskår inom civilförsvaret intill utgången av juni 1981, Över beslut av sådan chef i ärende, som avses i tagen, för talan föras hos länsstyrelsen genom besvär, om ej annat följer av 69 §.

Till och med utgången av juni 1979 tillämpas 62 S första stycket, 68 S tredje slycket och 83 S i lydelsen före den 2 juli 1975," i fråga om 83 S försia och tredje styckena dock endast om ej annal följer av 69 S-

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

"Se i fråga om 68 § 1964:65 och 83 s 1971:619, Jfr 1975:553, 2 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 72

Prop.1977/78:72 18

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd

för försvaret m. m.

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.'

dels att 11 § skall upphöra att gälla,

dels att i 1-3, 8, 10 och 10a §§ ordet "Konungen" i olika böjningsformer skall bytas ul mot "regeringen" ; motsvarande form,

dels att i 1 S ordet "krigsmaklens" skatt bytas ut mot "försvarsmaktens",

dels att 4 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4§

Länsstyrelsen äger ålägga den som driver industriell eller annan verksamhet av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen att vidtaga särskilda skyddsåtgärder inom anläggning för driften, såsom anordnande av bevakning, inhängnad, maskinskydd eller reservförråd,om sådan åtgärd med hänsyn till fara för spioneri eller sabotage eller för skada genom fientlig verksamhet finnes påkallad för all förhindra obehörig insyn eller för att säkerställa driften, 1 den mån driften avses skola fortgå även då platsen omedelbart hotas av fientligt anfall,må länsstyrelsen tillika förordna att härav betingade särskilda anordningar för personalens skydd skola vidtagas.

Om särskilda skäl äro därtill, må länsslyrelsen ålägga jämväl anläggningens ägare att vidlaga åtgärd, som avses i första stycket.

Den som ålagts vidlaga åtgärd, som avses i denna paragraf, är berättigad till skälig ersättning av statsmedel för kosinad eller skada, som åsamkas honom härigenom. Vid ersättningens bestämmande skall hänsyn tagas till den nytta, som ålgärden kan medföra för honom. Är kostnaden eller skadan ringa, utgår icke ersättning.

Anspråk på ersättning prövas i den Anspråk på ersättning prövas i den

ordning, som är stadgad beiräffande ordning, som är stadgad i jör foga n-
rekvisition jör krigsmaktens behov. delagen (1978:000).

Denna lag träder i kraft den I juli 1978,

Lagen omtryckt 1960:75, Senaste lydelse av 10a S 1971:571

Prop.1977/78:72 19

4 Förslag till

Lag om ändring i krigssjukvårdslagen (1953:688)

Härigenom föreskrives i fråga om krigssjukvårdslagen (1953:688)'

dets att 12 S skall upphöra att gälla,

dels att i 3-7, 8, 9, 9a och 10 SS ordet "Konungen" skall bytas ut mol "regeringen",

dels att i 1 och 2 SS samt 4 S 1 mom, ordel "krigsmakten" i olika böjningsformer skall bytas ut mot "försvarsmakten" i motsvarande form,

dels att 7 a S skatt ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7a                                     S
Då 3 S tillämpas skall, utan hinder Då 3 S tillämpas skall, utan hinder
av vad i allmänna förfogandelagen   av vad i förfogandelagen (1978:000)
finnes stadgat om förutsättningarna          finnes stadgat om förutsättningarna
för lagens tillämpning, nämnda lag i för lagens tillämpning, nämnda tag i
erforderiiga delar gälla för att tillgo- erforderiiga delar gälla för att tillgo
dose det allmänt civila medicinatvä-          dose det allmänt civila medicinalvä
sendets och det civila veterinärvä- sendets och del civila veterinärvä
sendets behov,                    sendets behov.

Denna tag iräder i kraft den 1 juli 1978.

' Lagen omirycki 1966:52, Senasle lydetse av lagens rubrik 1966:52 I S 1971:1112 8S 1966:419,

Prop.1977/78:72 20

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1961:655) om undanförsel och förstöring

Härigenom föreskrires i fråga om lagen (1961:655) om undanförsel och förstöring

dets att i 1, 5 och 9-11 SS ordet "Konungen" skall bytas ul mot "regeringen",

deh att i 10 S ordet "krigsmaktens" skall bytas ut mol "försvarsmaktens",

dels att 4 och 7 SS skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Förestagen lydelse

4§

För transport av egendom, som dess ägare eller innehavare verkställt till fullgörande av beslut om undanförsel, så ock för medverkan vid förberedande åtgärder eller biträde vid undanförselns genomförande utgår ersättning av statsmedel i den mån särskilda omständigheter ej annat föranleda. Har kostnad eljest åsamkats ägaren eller innehavaren till följd av undanförsel och står kostnaden i uppenbarl missförhållande lill den nytta ålgärden kan hava medfört för honom, är han för sådan kostnad berättigad till skälig ersättning av statsmedel.

Har egendom undanförls genom myndighels försorg, är ägaren eller innehavaren pliktig att återgälda myndigheten kostnaden härför i den mån han enligt vad i första stycket sägs skolat svara för kostnaden, därest han själv verkställt transporten. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om kostnad, som myndighet haft för vård av undanförd egendom.

Anspråk på ersättning enligl försia Anspråk på ersättning enligt försia

stycket prövas i den ordning som .är     siycket prövas i den ordning som är
stadgad   beiräffande rekvisition för     sladgad i lörfoganddagen
krigsmaktens behov.             (19 78:000).

7§
Har beslut om undanförsel eller Har beslut om undanförsel eller
förstöring meddelats, äger myndig- förstöring meddelats, äger myndig
het, som Konungen bestämmer, taga het, som regeringen bestämmer, taga
i anspråk markområden, byggnader, i anspråk markområden, byggnader,
utrymmen, transportmedel och utrymmen, transportmedel och
maleriet ävensom vad eljesi må materiel ävensom vad eljest må
finnas erforderiigt för fullgörande av finnas erforderiigt för fullgörande av
uppgift enligt denna lag, och skall uppgift enligl denna lag, och skall
därvid vad i allmänna jörjögande- därvid vad i förtbgandelagen
delagen stadgas äga tillämpning, (1978:000) stadgas äga tillämpning.

Denna tag iräder i kraft den 1 juli 1978,

Prop.1977/78:72 21

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:64) om skyldighet att upplåta

inkvarteringsbostad i krig m. m.

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1964:64) om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig m, m. dels att 10 S skall upphöra alt gälla,

dels alt i I och 2 S§ ordet "Konungen" skall bytas ut mot "regeringen", dels att 4, 6 och 9 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4§

För upplåtelse av inkvarteringsbostad enligl denna lag är inkvarteringsvärden berättigad lill skälig ersättning av den inkvarterade, i den mån ersättning ej utgår av statsmedel till följd av ianspråktagande med förfoganderätt.

Om inkvarteringsvärd och inkvarterad ej enas om annat, skall ersättningen beräknas efter de grunder, som fastställts vid civilförsvarets ianspråktagande av inkvarteringsbostaden med förfoganderätt. Har sådant ianspråktagande ej förekommit eller har inkvarteringsförhållandet väsentligt ändrats efter sådant ianspråkiagande, skall, om parterna ej enas om ersättningen, denna bestämmas såsom om inkvarteringsbostaden nyltiades efter ianspråktagande med civilförsvarets förfoganderätt.

t fall som avses i andra stycket 1 fall som avses i andra stycket

fastställes ersättningen, om den skall fastslälles ersättningen, om den skall
utgå efter taxa, av beredskapsnämn- utgå efter taxa, av beredskapsnämn
den och eljest av allmän lokal värde- den och eljest av lokal värderings-
ringsnämnd, som omförmäles i nämnd, som omförmäles i jörfogan-
rekvisitlonslagen. delagen (1978:000).

För skada, som uppkommit å upplåten bosiad eller utrustning lill följd av upplåtelsen, är den skadelidande, om skadan ej är att anse såsom ringa, berättigad till skälig ersättning av statsmedel.

Anspråk på ersiillning prövas och Anspråk på ersättning prövas och
ersättningen gäldas i den ordning ersättningen gäldas i den ordning
som är föreskriven i fråga om ersätt- som är föreskriven i fråga om ersätt
ning för skada å egendom, vilken ning för skada å egendom, vilken
tagits i anspråk enligt rekvisitionsla- tagits i anspråk enligt törjögandela-
gen. gen (1978:000).

9S Talan mot beslut av beredskaps- Talan mot beslul av beredskapsnämnd om ersättning, som skall utgå nämnd om ersättning, som skall utgå

Föreslagen lydelse

efter taxa, föres genom besvär hos lokal värderingsnämnd. Mot annat av kommun meddelat IdcsIuI enligt denna lag föres talan genom besvär hos länsstyrelsen; klagan må dock ej föras över anvisning av inkvarte-ringsboslad.

Talan mol beslut av lokal värderingsnämnd föres hos riksvärderingsnämnden.

Nuvarande lydelse

efter taxa, föres genom besvär hos den aUmänna lokala värderingsnämn-den. Mot annal av kommun meddelat beslut enligt denna lag föres talan genom besvär hos länsstyrelsen; klagan må dock ej föras över anvisning av inkvarteringsbostad.

Talan mot beslut av allmän lokal värderingsnämnd föres hos riksviir-deringsnämnden.

Över beslut, som meddelats av civilförsvarsmyndighei enligt denna lag, ävensom över länsstyrelsens eller riksvärderingsnämndens beslul må klagan ej föras.

Av beredskapsnämnd meddelal återkallelsebeslut enligt 2 S etter föreläggande, som meddelats med stöd av 3 S. skall, om så bestämls i beslutet eller föreläggandet, lända lill efterrättelse utan hinder av anförda besvär.

Denna tag träder i kraft den 1 juli 1978.

Prop.1977/78:72 23

Utdrag
FÖRSVARSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1977-06-16

Närvarande: statsministem Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson, Äntonsson, Olsson, Åsling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullsten, Burenstam Linder, Johansson, Friggebo

Föredragande: statsrådet Krönmark

Lagrådsremiss med förslag till förfogandelag m. m.

1 Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade chefen för försvarsdepartementet den 23 januari 1967 en sakkunnig' (Fö 1968:19) med uppdrag att se över rekvisitions- och förfogandelagstiftningen m. m. Den sakkunnige lade år 1975 fram belänkandel (SOU 1975:65) Förfogandelagstiftningen, De i betänkandet framlagda lagförslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Enligt direktiven skulle utredningen utgå från att det är önskvärt att samla nuvarande grundläggande föreskrifter om rekvisition och förfogande i en gemensam lag, som ger en allmän ram beträffande arten och innehållet i de förordnanden som regeringen får meddela med stöd av lagen. Även tillämpningsföreskrifterna till en sådan lag skutte utredningen försöka koncentrera till en författning eller ett par författningar. Utredningen skulle vidare beakta behovet av en enkel och enhetlig behandling av frågor om företrädesrätt till egendom och tjänster som i rekvisitions- och förfogandesammanhang är föremål för konkurrens mellan olika totalförsvarsmyndigheter. En prövning av värderingsförfarandet ingick också i utredningsuppdraget.

Utredningsuppdraget har således inte varit begränsat till frågor som har samband med tag utan har även innefattat uppgiften att föreslå verkslällighelsföreskrifter. Vissa frågor som skulle utredas, t. ex, frågan om företrädes-

' F,d, generaldirektören Ragnar Lundberg.

Prop.1977/78:72 24

rätten, är f. ö. av den arten att regleringen av dem hör hemma i en tillämpningsförfatlning. Att meddela verkstäUighetsföreskrifter är en uppgift som ankommer på regeringen. Med hänsyn till föreliggande samband mellan lag och verkstätlighetsföreskrifter och då vissa synpunkter berör båda slagen av författningar synes det emellertid lämpligt att i detta lagstiftningsärende behandla en del spörsmål, som närmasl är av intresse på verkstätlighetspla-net. Mot den bakgrunden bör utredningens förslag till verkslällighelsföreskrifter fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Efter remiss har yttranden över belänkandet avgetls av Svea hovrätt, kammarrätten i Göteborg, rikspolisstyrelsen, centralnämnden för fastighetsdata, överbefälhavaren (ÖB) - efter hörande av försvarsgrenscheferna -, försvarets civilförvaltning, försvarels sjukvårdsstyrelse, fortifikaiionsförvaltningen, försvarels materielverk, civilförsvarsstyrelsen, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, försvarets rationaliseringsinstitut, fartygsuttag-ningskommissionen, riksvärderingsnämnden, socialstyrelsen, televerket, statens järnvägar (SJ), statens trafiksäkerhetsverk, sjöfartsverket, luftfartsverket, transportnämnden, lantbrukssiyrelsen, statens jordbruksnämnd, kommerskoUegium, statens pris- och kartellnämnd, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, oljekrisnämnden, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens industriverk, statens vatlenfallsverk, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Örebro och Västerbottens län, civilbefälhavarna i Södra civilområdet. Västra civilområdet. Nedre Norriands civilområde och Övre Norrlands civilområde, riksnämnden för kommunal beredskap, riskdagens ombudsmän (JO), Svenska kommunförbundet. Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges Industriförbund, Sveriges Grossistförbund, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges Hantverks-och Industriorganisation (SHIO), Lantbmkarnas Riksförbund (LRF), Sveriges Fastighetsägareförbund, Sveriges Redareförening samt Svenska Petroleum Institutel.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har bifogat yttranden från Göteborgs polisdistrikt, Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap, fiera kommuner samt Göteborgs fastighelsägareförening. Till yttrandet från länsslyrelsen i Örebro län har fogats yitranden från lantbruksnämnden, länsarbetsnämnden samt flera kommuner. KommerskoUegium har ingell yitranden från Stockholms handelskammare, Gotlands handelskammare, Skånes handelskammare, handelskamrama i Göteborg och Karistad, handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, handelskammaren i Gävle samt Kalmar läns handelskammare.

Prop.1977/78:72 25

2 Gällande bestämmelser

2.1 Fullmaktslagstiftningen

Riksdagen har genom ett antal fullmaktslagar bemyndigat regeringen att under krig och andra utomordentliga förhållanden besluta om åtgärder som annars skulle kräva riksdagens medverkan. Gmnden till delta är att det skulle vara förenat med allvarliga olägenheter att avvakta riksdagens beslut i varje särskilt fall..

Bland fullmaktslagarna inom förfogandeområdet märks rekvisitionslagen (1942:583, ändrad senast 1971:610), beredskapsförfogandelagen (1942:584, ändrad 1946:65), allmänna förfogandelagen (1954:279, ändrad senasl 1975:700) och lagen (1964:64) om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig m, m. Förfogandeföreskrifter finns vidare Intagna i 8 kap. civilförsvarslagen (1960:74. omtryckt 1975:712, ändrad senast 1977:203) och i krigssjukvårdslagen (1953:688, omtryckt 1966:52, ändrad senasl 1971:1112). Enligl lagen (1961:655) om undanförsel och förstöring (ändrad 1964:217) får egendom i vissa fall föras från den plats där den finns till annan förvaringsplats (undanförsel) eller förslöras (förstöring). Lagen (1932:242)om skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter m. m. för ordningsmaktens behov är också att anse som en förfogandelag.

Inom fullmaktslagstiftningen har en gräns dragits mellan å ena sidan förfogande och å andra sidan det komplex av bestämmelser som reglerar ransonering, prisreglering och näriiggande frågor.

Bland de senare märks allmänna ransoneringslagen (1954:280, ändrad senast 1975:701), Den innehåller inte några beslämmelser om förfogande man har ändock sitt intresse i detta sammanhang. Förfogande kan nämligen i vissa situationer ingå som ett led i genomförandet av en ransonering.

Förfogandebestämmelser finns också i oljekrislagen (1975:197), som dock inte är utformad som en fullmaktslag i det hänseendet.

2.2 Rekvisitionslagen

2.2.1 Villkor och befogenheter

Den militära rekvisitionsrätlen hade före ikraftträdandet av den nya regeringsformen(RF)den Ijanuari 1975sinstatsrällsligagrundi74 S 1809års regeringsform. Enligt delta gmndlagsstadgande tillades regeringen befogenhet att låta av kommuner eller enskilda rekvirera förnödenheter och tjänstbarheter, som kan finnas på orten och som behövs för att fylla sådana försvarsmaktens behov som inte med lillräcklig skyndsamhet kan tillgodoses på annat sätt. Rekvisitionsrätten föreligger från den dag då enligt beslut av regeringen - och om riksdagssession inte pågår riksdagen blivit inkallad -rikets försvarsmakt eller någon del därav ställs på krigsfot. Detta gäller

Prop.1977/78:72 26

oavsett om åtgärden vidtas för alt upprätthålla rikels neutralitet eller för att avvärja ett befarat eller påbörjat angrepp. Befogenheten gäller till dess försvarsmaklen återgår till fredsfot. Enligt paragrafen skulle i särskild tag anges i vilken ordning, på vilket sätt och under vilka villkor rekvisitionsrätten fick utövas, 1 lagen skulle också föreskrivas statens skyldighet att utge ersättning för den egendom sorn las i anspråk. Med stöd av denna bestämmelse har rekvisitionslagen utfärdats.

Rekvisitionslagen avser i första hand försvarsmaktens mera lillfälliga och lokala behov men i andra hand också försvarsmaktens omfattande och samtidigt koncentrerade mobiliseringsanskaffning enligt uppgjorda planer. Villkoren för lagens tillämpning framgår av 1 §, där innehållet i 74 § 1809 års regeringsform har återgivits. Lagens karaktär av undantagslag kommer till ullryck i paragrafen genom föreskriften att rekvisitionsrätl inte föreligger, om egendomen kan anskaffas genom köp eller hyresavtal. Härvid kan dock endast beaktas sådana avtal som innebär för staten rimliga villkor. 1 fråga om den planenliga mobiliseringsanskaffningen för emellertid förutsättas att mobiliseringsbehovet av de förnödenheter som utgör föremål för uttagning i fredstid skall fyllas tvångsvis och att behovei därför i regel inte kan tUlgodoses på annat sätt med tillräcklig skyndsamhet. Enligt paragrafen tillkommer rekvisitionsrätten de militära myndigheter som regeringen bestämmer. Vidare föreskrivs i 1 § att ersättning skall utgå av statsmedel vid rekvisition enligt bestämmelserna i lagen.

De slag av förnödenheter och tjänster som får tas i anspråk enligt rekvisitionslagen räknas i detalj upp i 14 punkler i 2 S, Sedermera har tillkommit åtskillig teknisk materiel som inle täcks av uppräkningen.

Äv 3 § framgår att redan i fred rekvisition skall förberedas genom uttagning. Föremål föruttagningärhäslar, hundar, hästfordon, motorfordon, släpfordon, molorredskap och fartyg som uiöver dem som försvarsmaklen själv disponerar behövs för att ställa försvarsmakten på krigsfot (försvarsmaktens första behov). Regeringen kan bestämma att också luftfartyg skall omfattas av uttagning. Ägare eller innehavare av förnödenhet som nyss angavs är, om regeringen bestämmer det, skyldig att lämna uppgifter om förnödenheten, att låta den undergå besiktning och att transportera den till platsen för besiktningen. Dessa skyldigheter fullgörs i regel utan ersättning.

Rekvisition får enligt 4 § inte omfalla annat än vad som finns hos den som fullgör rekvisitionen. Hänsyn skall därvid tas till dennes lillgång på egendom som skall rekvireras och behovei av egendomen för den näring som han bedriver. 1 paragrafen slås uttryckligen fast att vad som oundgängligen erfordras för någons näring inte får rekvireras ulan tvingande militära skäl.

Äv 5 § framgår alt byggnader, markområden och anläggningar får tas i anspråk med enbart nyttjanderäti. Detsamma gäller i fråga om fartyg, om inte

Prop.1977/78:72 27

annat bestäms eller får anses överenskommet vid rekvisitionen. Övriga förnödenheter övertas med äganderätt, om inte annat föreskrivs vid rekvisitionen.

16 § har tagits in vissa regler om förfarandet vid rekvisition. Rekvisition av egendom som under fredstid har uttagits för försvarsmaktens behov sker genom skriftlig, av rekvirenlen undertecknad handling, som kallas rekvisitionsskrivelse, eller genom kungörelse eller på annat lämpligt sätl. Annan rekvisition skall göras genom rekvisitionsskrivelse, om det är möjligt. Har rekvisitionen skett på annat sätt än genom rekvisitionsskrivelse, skall rekvisitionen utan dröjsmål bekräftas skriftligen. Vidare innehåller paragrafen bestämmelser om alt begäran om rekvisition skall ställas till den som haratt fullgöra den, att kvitto skall lämnas och att uppgörelse under hand inle får träffas om ersättning för det rekvirerade sedan rekvisitionen har skett.

Enligt 7 § är ägare eller innehavare av förnödenhet som har rekvirerats med nyttianderält skyldig att tåla eller vidta ändring av inredning eller utmstning som hör till förnödenheten och att också i övrigi finna sig i de åtgärder beträffande förnödenheten som vederbörande myndigheter finner erforderliga.

2.2.2 Bestämmelser om ersättning

1 8-22 §§ ges ulföriiga regler om värderingsförfarandet.

För handläggning av ärenden rörande ersättning och ärenden som har samband med sådana ärenden skall enligt 8 § finnas dels riksvärderingsnämnden, som är gemensam för hela rikel, dels lokala värderingsnämnder, nämligen hästvärderings-, bilvärderings- och allmäna lokala värderingsnämnder inom länen samt fartygsvärderingsnämnder inom marindistrikten, dvs, numera öriogsbaserna och de marina bevakningsområdena, I 9 och 10 SS ges bestämmelser om värderingsnämndernas sammansättning.

Ersättning för förnödenhet som övertas med äganderätt skall enligt 11 § ulgå med belopp som prövas skäligi med hänsyn till nödvändiga kostnader vid produktion eller återanskaffning av förnödenheten. Om förnödenheten övertas från återförsäljare utgår ersättning med belopp som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid återanskaffning och återförsälj-ning av sådan förnödenhet. När förnödenhet tas i anspråk med nyttjanderätt skall enligt 12 § lämnas skälig ersättning för den avkastning eller nytta som upplåtaren föriorar. Skadas eller försämras förnödenheten avsevärt under nyttjandet, skall skälig ersättning lämnas för nedgången i värdel. Också i det fall då enligt 7 § ägaren har att tåla eller vidta ändringar eller andra åtgärder med avseende på förnödenheten eller vad som hör till denna, har han rält till skälig ersättning för kostnad som han har fått vidkännas och för skada eller försämring som egendomen har undergått.

1 13 S ges föreskrift om alt ersättning för transport av rekvirerad

Prop.1977/78:72 28

förnödenhet till avlämningsplats m. m, utgår enligt beslämmelser som regeringen meddelar. Andra tiänster ersätts med skäligt belopp. Därvid bör i huvudsak följas de villkor som gälter vid frivillig anställning för att utföra sådana tjänster. Enskild sakägare som inställer sig inför lokal värderings-nämnd för all lämna upplysningar i ersättningsärende för ersättning för koslnader som föranleds av inställelsen, om del föreligger särskilda skäl. Inställelse inför riksvärderingsnämnden ersätts efter vad nämnden finner skäligi,

1 den mån det på förhand lämpligen går att besiämma pris på förnödenhet eller tiänst skall enligt 14 § taxa på priset upprättas. 1 taxa skall priset bestämmas enligt de grunder som har angivits i det föregående. Hänsyn skall tas lill omsländighelerna vid lidpunkien för taxans upprättande. Taxa fastställs av riksvärderingsnämnden och gätlerefter nämndens bestämmande för hela rikel eller visst län eller viss stad eller ort, Riksvärderingsnämnden kan bestämma all de allmänna lokala värderingsnämnderna för sill verksamhetsområde skall fastställa taxa på vissa förnödenheter och tjänster. Taxa som upprättas av lokal värderingsnämnd skall underställas riksvärderingsnämnden för prövning. Gäller enligt lag om prisreglering visst pris, skall det priset anses vara upplaget i taxa. Av I5S framgår all, om laxepris finns, ersättning skall utgå efter det priset. Skulle en tillämpning av taxepriset på grund av särskilda omständigheter vara obitlig, kan riksvärderingsnämnden efter framställning bestämma ersättningen till högre belopp. Den tidpunkt som blir avgörande för ersättningens bestämmande ärenligt 16 § lidpunkien för rekvisitionens utgörande,

I 17 § föreskrivs att ersättning, som skall utgå efter taxa, till beloppet skall fastställas av den myndighei som för slatens räkning har mottagit den rekvirerade egendomen eller har uppsikt över rekvisitionens fullgörande. Mot myndighetens beslut får besvär anföras hos den allmänna lokala värderingsnämnden. Den som vill göra anspråk på ersättning utöver vad gällande taxa medger har att inom besvärstiden ansöka om detta hos riksvärderingsnämnden. Ersättning som inle skall utgå efter taxa liksom ersättning för kostnad, skada eller försämring skall enligt 18 och 19 §§ bestämmas av lokal värderingsnämnd. Över lokal värderingsnämnds beslut i ärende om ersättning kan enligl 20 S besvär anföras hos riksvärderingsnämnden,

1 21 § föreskrivs hur ersättningen skall betalas och i 22 S lämnas regler om räll för den som har panträtt i avstådd förnödenhet att uifö sin fordran ur ersättningsbeloppet.

2.2.3 Bestämmelser om siraff m. m.

t 23 och 24 §§ finns föreskrifter om handräckning, siraff och förverkande, Enligl dessa kan polismyndighet hos den som vägrar eller försummar alt behörigen fullgöra rekvisition uttaga del rekvirerade. Om dröjsmål kan

Prop.1977/78:72 29

medföra skada och polismyndighet inte finns att tillgå, tillkommer samma rätt militär myndighei. Den som gör sig skyldig lill vägran eller försummelse som nyss angavs kan dömas till böler eller fängelse. Delsamma gäller den som genom att avhända sig rekvirerad förnödenhet eller på annat sätt omöjliggör rekvisitions fullgörande. Fälls någon titt straff, kan domstolen efler vad som prövas skäligt förklara egendom som har undanhållits förverkad eller, om den inte kan tillrättaskaffas, förplikta honom att utge ersättning för egendomens värde.

2.3 Beredskapsrörfogandelagen

2.3.1 Villkor och befogenheter

Beredskapsförfogandelagen täcker i stort sett samma område som rekvisitionslagen men är tillämplig i ett lidigare skede. Dess lillämpning upphör i den mån rekvisilionslagen blir tillämplig (6 §), Dess ändamål är att under ett beredskapstillstånd, innan ännu mobilisering har anbefallts, möjliggöra tvångsanskaffning av vissa förnödenheter för försvarsmaktens behov. Detta uttrycks i 1 § så att regeringen får sätta lagen i tillämpning när så prövas nödvändigt för att tillgodose beredskapen vid sådan del av försvarsmakten som, utan att vara ställd på krigsfot, tas i anspråk för ändamål som anges i 28 § 1 mom, värnpliktslagen (1941:967, 28 § 1 mom. ändrat senast 1975:555) eller för avveckling av tidigare anbefalld beredskap. De förnödenheter som får krävas ul är enligt I § livsmedel, transportmedel, rum för personal, hästar eller fordon samt materiel och annat som är oundgängligen nödvändigt för tjänsten och inte med tillräcklig skyndsamhet kan anskaffas på annat sätt. En ytterligare fömtsättning för rekvisition enligl 1 § är att förläggningen av den militära personal som det är fråga om inte lämpligen kan ske i de lokaler som förbandet regelmässigt använder eller alt militär personal beordras lill sjötiänstgöring uianför örlogsslation eller örlogsdepå. Även om nyss angiven fömtsättning inle föreligger, kan ägare eller innehavare av hästar, fordon och fartyg som har uttagits saml av luftfartyg och hundar åläggas all ställa egendomen till försvarsmaktens förfogande. Motsvarande skyldighet kan åläggas ägare eller innehavare av markområde, byggnad eller anläggning. Rätt att göra anfordran som här avses tillkommer de militära myndigheter som regeringen bestämmer.

Av 2 § framgår att egendom som kan antas bli förbmkad eller förstörd eller komma att väsentligt minska i värde skall tas i anspråk med äganderätt. Annan egendom upplåts med nyttjanderätt, om inte vederbörande militära myndighet finner lämpligt eller ägaren påfordrar att egendomen övertas med äganderätt. Markområden, byggnader, anläggningar, fartyg och luftfartyg skall dock alllid tas i anspråk med nyttjanderätt.

Prop.1977/78:72 30

2.3.2 Bestänmielser om ersäitning

I fråga om ersättning för tillhandahållande av egendom enligt beredskapsförfogandelagen hänvisas i 4 § till rekvisitionslagen.

2.3.3 Beslämmelser om straff in. in. -j

1 likhet med vad som gäller vid rekvisition kan myndighet begära handräckning av polismyndighet om någon vägrar eller försummar att fullgöra skyldighet enligl lagen. Sådan vägran eller försummelse kan bestraffas med böler (5 S).

2.4 Allmänna förfogandelagen

2.4.1 Villkor och befogenheier

Allmänna förfogandelagen är tillämplig för hela lolalförsvaret. Dess räckvidd är begränsad lill åigärder som är nödvändiga för all tillgodose rent försörjningspolitiska intressen, dvs, åtgärder för all trygga civilbefolkningens försörjning och försvarets allmänna behov, I 2 S anges sålunda som huvudregel att föreskrift om förfogande får meddelas för att tillgodose behov av förnödenhet som erfordras för krigsbmk eller för ekonomisk försvarsberedskap eller som annars är av vikl för befolkningen eller produklionen, Dessulom kan föreskrift meddelas om upplåtelse av fastighet eller byggnad för alt bereda tiänstelokal åt offentlig myndighet eller för annat liknande ändamål. Vidare kan föreskrifi om transporter för stålens räkning meddelas för ändamål av belydelse för del allmänna.

Enligt I S är lagen avsedd att tillämpas vid krig eller krigsfara som riket befinner sig i men även vid knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på förnödenheter av den art som omfattasav nyssnämnda huvudregel. 1 sistnämnda fall skall emellertid knappheten eller faran för knapphet ha uppkommit till följd av krig som riket har befunnit sig i eller krig mellan främmande makter eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse. Även en annan begränsning finns emellertid för detta fall. Förordnande om tillämpning av lagen får nämligen meddelas endast för all tillgodose behovet av sådan förnödenhet beträffande vilken knapphet eller betydande fara för knapphet har uppstått titt följd av händelse som nyss angavs (2 S tredje styckei).

1 4 S föreskrivs att i vissa fall ägare eller innehavare av egendom som las i anspråk är skyldig att låla eller vidta ändring eller förflyttning av inredning eller utrustning som hör till egendomen. Avser upplåtelse av egendom

Prop. 1977/78:72 31

fastighet eller byggnad, är ägaren berättigad att fö sig anvisat nödigt bostadsutrymme på fastigheten eller byggnaden, om han inle disponerar över bostad på annat håll.

Enligl 5-7 SS kan förfogandet omfatta också skyldighet för ägare eller innehavare av fastighet, fabrik, gruva m. m. att upplåta egendomen och att ombesörja att förnödenhet frambringas, tillverkas, bereds, iståndsälls eller lagras för statens räkning. Av 9 S framgår att i avvaktan på beslut om förfogande ägare eller innehavare kan förbjudas att disponera över den förnödenhet som kan bli föremål för förfogande.

Förfogande kan efter förordnande av regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer ske också för annans räkning än statens (11 S).

Ägare eller innehavare av förnödenhet som skall avstås är enligt 14 och 15 SSskyldigatt upplägga, förvara och vårda förnödenheten samt att avlämna den inom tid och på ort som bestäms av regeringen eller av myndighet som regeringen förordnar.

För att säkerställa förfogande har bestämmelser om uppgiftsskyldighet m. m. tagils in i 26-30 SS- Enligt 26 S är varje medborgare, i den mån regeringen etter myndighei som regeringen bestämmer föreskriver det, skyldig att lämna uppgift om och hur mycket han innehar eller i vilken omfattning han har frambringat, tillverkat, berett eller iståndsatl förnödenhet som kan las i anspråk genom förfogande. För all de lämnade uppgifterna skall kunna kontrolleras är han vidare skyldig alt, på anfordran av länsstyrelse eller polismyndighet eller annan myndighet som regeringen bestämmer, tillhandahålla myndighelen eller dess ombud handelsböcker och andra afförshand-lingar (27 S). Nyss nämnd myndighei har rätt att för det i 27 S angivna syftet undersöka kontor, fabrik, butik, serverings- och lageriokal, ladugård och annan lägenhet, varöver den uppgiftsskyldige förfogar (28 S). De angivna skyldigheterna kan enligt 30 S framtvingas med vite. Vitet åläggs och utdöms av länsstyrelsen.

I 16 S föreskrivs all äganderätten lill förnödenhet som avstås övergår till staien när den avlämnas eller eljesi las i besittning för statens räkning,

2.4.2 Beslämmelser om ersänning

Allmänna förfogandelagen tar i 18-25 SS upp regler om ersäitning som hänvisar och anknyter liU reglerna i rekvisilionslagen. En del skiljaktigheter föreligger dock. Enligt allmänna förfogandelagen finns - i motsats till vad som gäller för vissa falt enligt rekvisitionslagen - endast två instanser för prövning av ersättningsärenden, nämligen i första instans lokal värderingsnämnd eller myndighet som regeringen bestämmer samt i andra instans riksvärderingsnämnden. När det är fråga om ersättning efter taxa har nämligendenordningsomenligt rekvisitionslagen gäller för motsvarande fall ansetts inte kunna användas vid ianspråktaganden enligt allmänna förfo-

Prop.1977/78:72 32

gandelagen. Anledningen härtill har varit, alt rekvisition alltid verkställs av underordnade myndigheter, under det att beslut om förfogande - med bortseende från viss delegationsrätt - är förbehållna regeringen. Enligt rekvisitionslagen bestäms ersättning för taxesall nyttighet av den rekvirerande myndigheten, vars beslut sedan kan prövas av allmän lokal värderingsnämnd och riksvärderingsnämnden. Denna ordning har inte ansetts kunna tillämpas, om regeringen förfogat över en taxesall förnödenhet. Ersättningen bestäms därför av myndighet, som regeringen har bemyndigat därtill.

När det gäller frågan om vilken tidpunkt eller vilka lidpunkter som är avgörande vid bestämmande av ersättning innehåller allmänna förfogandelagen betydligt utförligare regler än rekvisitionslagen. Enligt 20 S skall ersäitning beslämmas med hänsyn lill föreliggande omständigheter och gällande taxor vid följande tidpunkter.

Om förnödenheten avståtts på grund av föreskrift enligt 3 S första stycket, dvs, när regeringen eller myndighet som regeringen bestämt har föreskrivit att ägare eller innehavare av viss förnödenhet skall avstå förnödenheten till staten, är den avgörande lidpunkten när föreskriften meddelades. Det är naturligt all denna tidpunkt valts, eftersom det här gälter en förnödenhet som redan föreligger i så berett skick som behövs för att den skall kunna användas för det avsedda ändamålet.

Om delta inte är fallet ulan det, såsom anges i 3 S andra stycket, erfordras en kompletterande bearbetning eller beredning inträder enligl lagen en däremoi svarande förskjutning av den aktuella tidpunkten. Avgörande blir då den tidpunkt då bearbetningen eller beredningen har fullbordats.

Avser förfogandet förnödenhet som försl efter föreskriftens meddelande frambringas eller tillverkas eller införs till rikel eller inom riket införs lill vissl område(3 S iredje stycket)gäller- i nära anslulning lill vad som bestämls för nästföregående fall -att den avgörande lidpunkten blirden då frambringandet, tillverkningen eller införandel skedde.

När beslul om förfogande även inbegriper ett åläggande om produktion måste man givetvis vid ersättningens bestämmande ta sikte på en senare lidpunkl än den då beslul fattades. Sålunda gäller beträflände ianspråktagande av förnödenhet, som kan utvinnas från fastighet eller gruva (5 S), all tidpunkten då frambringandet skedde blir avgörande. Har förnödenheten enligt åläggandel dessutom undergått beredning, förskjutes tidpunkten till lid då beredningen fullbordades. Har ägare eller innehavare av fabrik, slarkströmsanläggning eller annan anläggning ålagts ombesörja att förnödenheten skall frambringas, tillverkas, beredas eller isiåndsätlas för statens räkning (6 S), blir det avgörande när förnödenheten färdigställdes,

I vissa fall uppkommer fråga inte endasl om upplåtelse lill staten av viss egendom (exempelvis fastighet, gruva, industriell anläggning, transportmedel, slörre arbetsmaskiner) med tillhörande inredning eller utrustning (4 S)

Prop.1977/78:72 33

utan också om skyldighet för ägaren eller innehavaren att låla eller vidla nödvändig ändring eller förflyttning av inredningen eller utrustningen. Ägare eller innehavare av transportmedel kan också - som har nämnts förut - bli ålagd att ombesörja forsling för statens räkning (8 eller 15 S)- Det kan även bli fråga om lagring (7 S) etter uppläggning, förvaring och vård av viss förnödenhet (14 S). I nu nämnda fall blir den avgörande tidpunkten när tjänsten utfördes.

2.4.3 Bestämmelser om straff m. m.

Allmänna förfogandelagen innehåller i 313 SS bestämmelser om straff och förverkande. Enligt dessa kan den som i strid mot föreskrift som har meddelats med stöd av tagen uppsåtligen förfogar över, undansticker, skadar etter förstör förnödenhet dömas till böter etter fängelse i högst sex månader. Till samma straff kan den dömas som uppsåtligen underlåter att fullgöra föreskrift etter bestämmelse som meddelas med stöd av 3-8 SS eller som uppsåtligen underlåter att fullgöra skyldighet som åvilar honom enligl 14,15 eller 26 S etter som vid fullgörande av uppgiftsskyldighet enligt 26 S uppsåtligen lämnar osann uppgift. Om brott som nyss angavs inte har förövats i yrkesmässig förvärvsverksamhet eller eljest i vinningssyfte och med hänsyn till omständigheterna är att anse som ringa är straffet enbart böter. Är brottet däremot med hänsyn till omständighetema att anse som grovt, skall dömas titt fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brott är grovt skatt särskilt beaktas om gärningen avsett betydande myckenhet av förnödenhet etter om gämingsmannen begagnat vilseledande bokföring etter gärningen eljest varit av särskilt fariig art.

De angivna gärningarna är också straffbara om de har begåtts av oaktsamhet. Del krävs dock att oaktsamheten inte är att anse som ringa. Straffet är böter. Vid grovt brott kan dock dömas till fängelse i högst ett år.

Den som uppsåtligen etter av oaktsamhet underlåter att efterkomma anfordran att tillhandahålla handelsböcker och andra affärshandlingar kan dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

I 39 S har tagits in en bestämmelse om husbondeansvar. Enligt den bestämmelsen svarar en husbonde för brott som begås av hans husfolk eller i hans arbete antagen person som om brottet hade begåtts av honom själv under förutsättning att brottet skett med hans vetskap och vilja.

Liksom rekvisitionslagen innehåller allmänna förfogandetagen bestämmelser om förverkande och handräckning.

3 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 72

Prop. 1977/78:72 34

2.5 Lagen om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig m. m.

2.5.1 ViUkor och befogenheter

Lagen om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig m. m. gäller inom verksamhetsområdet för kommunal beredskap. Lagen träder automatiskt i tillämpning i krig. Vid krigsfara som riket befinner sig i för regeringen förordna att lagen skall tillämpas. Sådant förordnande för också meddelas om bostäder har förstörts i större omfattning under krig som riket har befunnit sig i.

Enligt 2 S är ägare eller innehavare av byggnad eller del därav skyldig att för inkvartering upplåta bostad som civilförsvarsmyndighet eller i lagen (1964:63) om kommunal beredskap (omtryckt 1977:417) angiven beredskaps-nämnd har anvisat för ändamålet. Upplåtelseskyldigheten gäller endast till förmån för en bestämd kategori hemlösa, nämligen dem som lill följd av utrymning eller krigsskada etter annan krigshändelse inte får eller kan återvända till sina hem,

I normalfallet får antas att inkvarteringen kan genomföras utan att några tvångsåtgärder behöver tillgripas. Vägrar den tillämnade inkvarteringsvärden att motta den bostadsbehövande medan civilförsvaret alhjämi har ansvaret föratt han för bostad, ka:i civilförsvaret genomdriva inkvarteringen med förfoganderätt som medger omedelbar polishandräckning. Kan inkvarteringen inte komma till slånd med tillämpning av civilförsvarels förfoganderätt, har enligt 3 S beredskapsnämnden möjlighet att förelägga ägaren eller inneha våren alt upplåta inkvarteringsbostaden, eventuellt med utsättande av vile för underiåtenhet att rätta sig efler föreläggandet. I sista hand kan länsslyrelsen förordna om handräckning,

2.5.2 Beslämmelser om ersänning

För upplåtelse av inkvarteringsbostad är inkvarteringsvärden berättigad till skälig ersättning av den inkvarterade i den mån ej ersättning utgår av statsmedel till följd av att bostaden har tagits i anspråk med förfoganderätt. Om inte parterna kommer överens om annat, skall ersättningen beräknas efter de grunder som fastställts vid civilförsvarets ianspråktagande av inkvarteringsbosladen med förfoganderätt, 1 de fall då förfoganderätt inte utnyttjas, t. ex. för att inkvarleringsvärden frivilligt lar emot den hemlöse, skatt ersättningen bestämmas som om ianspråktagande med förfoganderätt hade ägt rum, dvs. den med stöd av rekvisitionslagen utfärdade taxan blir tillämplig. Ersättningen bestäms i sådani fall av beredskapsnämnden, vars beslul kan överklagas hos allmän lokal värderingsnämnd, t den mån taxan inle går att tillämpa, avgörs ersättningsfrågan av allmän lokal värderingsnämnd. Mot beslut av den lokala värderingsnämnden kan talan föras hos riksvärderingsnämnden.

Prop.1977/78:72 35

2.6 Civilförsvarslagen

2.6.1 VUlkor och befogenheter

Lagbestämmelserom förfoganderätt för civilförsvarets behov har samlats i 8 kap, civilförsvarslagen, I 68 S ges huvudregeln att civilförsvarschef och länsstyrelse får under civilförsvarsberedskap ta i anspråk viss närmare angiven egendom som innehas av annan än staten, om det behövs för all statlig civilförsvarsuppgift skall kunna fullgöras och överenskommelse om egendomens avstående inte kan träffas tillräckligt skyndsamt. Befogenheterna är så till vida begränsade att civilförsvarschefen och länsstyrelsen i princip endast för ta i anspråk sådan egendom som finns inom deras verksamhetsområde. Förfoganderätt finns också för kommuns räkning beträffande egendom som finns inom kommunen. Den rätten kan såvitt gäller uiförande av byggnadsanordning utnyttias också under tid då civilförsvarsberedskap inte är anbefalld.

Som nyss angavs förutsätter förfogande enligt civilförsvarslagen i princip alt civilförsvarsberedskap råder. Enligt 2 S ankommer det på regeringen att förordna att civilförsvaret skall inta civilförsvarsberedskap, om riket befinner sig i krig eller krigsfara.

Förfogandebeslämmelserna i civilförsvarslagen anknyter nära till reglerna i rekvisilionslagen och allmänna förfogandetagen men är också i vissa delar specifika för civilförsvaret. Enligt lagens ordalydelse innebär ett förfogande att egendom tas i anspråk. Det är således inte möjligt att med stöd av civilförsvarslagen ålägga en enskild att tillverka eller tillhandahålla vissa produkter. Genom kombination av förfoganderätt över t. ex. molorfordon och av civilförsvarsplikt kan dock en enskild fordonsägare åläggas att utföra transporter.

2.6.2 Bestämmelser om ersättning

När det gäller bestämmande av ersättning vid förfogande enligt civilförsvarslagen används två olika system beroende på om förfogandet görs under civilförsvarsberedskap eller under annan tid. Under civilförsvarsberedskap tillämpas rekvisilionslagens ersättningsregler, medan i annat fall ersättningen bestäms med tillämpning av expropriationslagen (1972:719, ändrad senast 1976:46),

2.6.3 Beslämmelser om siraff m. m.

Civilförsvarslagen innehåller i 9 kap. ansvarsbestämmelser. I dessa föreskrivs böter eller fängelse i högst ett år för vägran alt tillhandahålla egendom som har tagits i anspråk med förfogande. Samma siraff kan drabba den som avhänder sig egendom etter på annat sätl omöjliggör att egendomen las i anspråk. Egendom som har undanhållits kan förverkas.

Prop.1977/78:72 36

2.7 Krigssjukvärdslagen

Enligt krigssjukvårdslagen skall den allmänt civila hälso- och sjukvården samt den civila veterinärverksamheten i krig eller vid krigsfara, som riket befinner sig i, eller när det påkallas av andra utomordentliga förhållanden enligt särskilda bestämmelser av regeringen omorganiseras så att nämnda verksamhetsgrenar motsvarar de fordringar som i ett sådani läge ställs på dem. När lagen under sådana förhållanden tillämpas, skall allmänna förfogandelagen i erforderiiga delar gälla för att tillgodose det allmänt civila medicinalväsendets och det civila veterinärväsendets behov och detta utan hinder av vad som finns föreskrivet om förutsättningarna för förfogandelagens tillämpning.

2.8 Oljekrislagen

2.8.1 Villkor och befogenheier

Oljekrislagen tillkom föratt säkerställa fullföljandei av Sveriges åtagande i det avtal om internationellt energiprogram (lEP)som undertecknades i Paris den 18 november 1974, Avsikten med lEP-avtalei är att främja en säker oljeförsörjning på rimliga och rättvisa villkor. För att åsladkomma detta har varje medlemsland bl. a. åtagit sig att vid varje tidpunkt kunna vidta erforderliga konsumtionsbegränsande åtgärder för att i en kris begränsa förbrukningen av olja och oljeprodukter.

Oljekrislagen innehåller förfoganderegler i 3 S- Om Sverige skall fullgöra tiltdelningsskytdighet enligt artiklarna 13-15 och 17 i lEP-avtalet, får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer beslula att ägare eller innehavare av råolja eller oljeprodukter skall avstå förnödenheten till staten eller annan. Sådant beslul för också innebära att ägare eller innehavare av förnödenhet som nyss angavs eller av fastighet, anläggning, transportmedel eller annan egendom åläggs all utöva den verksamhet som har samband med produktion, iståndsättande eller användning av egendomen inom ramen för hans vanliga verksamhet eller med transport av egendomen, 1 avvaktan på att beslut hinner att meddelas för regeringen eller myndighet som regeringen beslämmer förbjuda egendomens ägare eller innehavare att överlåta, förbruka, skada eller förflytta egendomen (4 S). Oljekrislagen ålägger vidare ägare eller innehavare av egendom som avses med beslut enligl 3 eller 4 S att upplägga, förvara och vårda egendomen samt att avlämna den på bestämd tid och plats (5 S).

Oljekrislagens förfogandebestämmelser har inte konstruerats som en fullmakt för regeringen att förordna att föreskrifter avseende förfogande skall börja eller upphöra att tillämpas. Detta innebär att, om förfogande skall ske, regeringen eller myndighet som regeringen beslämmer måste fatta beslut om della för varje ägare eller innehavare av de produkter som skall omfattas av förfogandet.

Prop.1977/78:72 37

2.8.2 Beslämmdser om ersäitning

I fråga om ersättning för egendom som tas i anspråk enligt oljekrislagen hänvisas till reglerna i allmänna förfogandelagen. Vissa undantag har dock gjorts. Sålunda bestäms ersättningen enligt oljekrislagen av en särskild värderingsnämnd som är gemensam för hela landet. Nämnden består av fem ledamöter, som utses av regeringen. Statens rätt inför nämnden bevakas av ett särskilt ombud som regeringen utser. Nämndens beslut kan inte överklagas.

2.8.3 Bestämmelser om straff m. m.

Oljekristagen innehåller bestämmelser om straff för den som underlåter att efterkomma beslut om förfogande eller att fullgöra skyldighet enligt 5 S-Gärningen är slrafföar såväl i uppsåt som i oaktsamhet. Straffskalan är böter etter fängelse i högst sex månader. Företagare ansvarar för gäming som begås i hans rörelse, om han har haft eller bort ha vetskap om gärningen. Om någon vägrar eller försummar att tillhandahålla egendom som tas i anspråk får polismyndighet lämna del biträde som behövs.

2.9 Lagen om undanförsel och förstöring

Vid krig eller krigsfara för regeringen eller myndighet, som regeringen bestämmer, besluta att egendom av betydelse för försvaret etter folkförsörjningen eller eljest av betydelse för det allmänna skall föras från den plats där den finns titt annan förvaringsplats (undanförsel). Sådana beslul får också avse förfiyllning av viss industriell eller annan verksamhet av betydelse som nyss angavs. Syftet med åtgärderna är att förhindra alt sådan egendom eller verksamhet genom krigshandlingar förstörs eller på annat sätt går förlorad etter att nå en från beredskapssynpunkt mer ändamålsenlig geografisk fördelning av egendomen eller verksamheten.

Påkallas i annat falt av utomordentliga förhållanden undanförsel för nyss angivna ändamål, för regeringen besluta om delta med riksdagens samtycke.

Föreligger trängande fara för att fienden skall komma över egendom av sådan beskaffenhet att hans innehav av egendomen skulle underlätta hans krigsansträngningar väsentligt och möler hinder mol undanförsel av egendomen, får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att egendomen skatt förstöras eller eljest sättas ur brukbart skick (förstöring).

Har beslut om undanförsel eller förstöring meddelats, för markområden, byggnader, utrymmen, transportmedel och materiet tas i anspråk i den utsträckning som behövs för att fullgöra undanförseln eller förstöringen.

Prop.1977/78:72 38

Därvid skall bestämmelserna i allmänna förfogandelagen tillämpas.

För transport av egendom som ägare eller innehavare har verkställt för att fullgöra beslut om undanförsel och för medverkan vid förberedelse och genomförande av undanförseln utgår ersättning av statsmedel i den mån särskilda omständigheter inte föranleder annat. Har kostnad eljest åsamkats ägaren eller innehavaren till följd av undanförsel och står kostnaden i uppenbart missförhållande till den nytta som åtgärden kan ha medfört för honom, är han för sådan kostnad berättigad till skälig ersättning av statsmedel. Också för medverkan vid förberedande åtgärd för förstöring ulgår ersättning av statsmedel enligt de grunder som gälter vid undanförsel. Anspråk på ersättning prövas i den ordning som föreskrivs vid rekvisition,

2.10 Lagen om skyldighet i vissa fall att tillhandahålla rörnödenheter m. m. för ordningsmaktens behov

Denna lag intar en särställning på det sättet att den även gäller i fredstid. Dess tillämpning förutsätter att polisstyrka dras samman för ordningens upprätthållande. Länsstyrelsen för i sådant fall, om del påkallas av särskilda skäl, förordna att ägare och innehavare av förnödenheter, transportmedel, rum för personal, hästar, fordon och annat som oundgängligen behövs för polisverksamhetens uppehållande och inte med lillräcklig skyndsamhet kan anskaffas på annat sätt, skall på anfordran av polischefen i orten eller annat av länsstyrelsen bestämt polisbefäl mol full ersättning tillhandahålla vad som sålunda erfordras. Vid meddelande av sådani förordnande skall anges den ort och den tid för vilken förordnandet gäller,

Anfordran skall i första hand riktas till den som driver rörelse i orten eller som på annat sätt mot ersättning tillhandagår allmänheten med ifrågavarande nyttigheier.

Om begärd ersättning inte belalas ut av vederbörande polisbefäl, kan framställning om ersättning göras hos länsstyrelsen, som har alt betala vad som är skäligi. Om sökanden efter klagan över länsstyrelsens beslut inte för vad han har begärt, kan han föra talan i saken vid domstol.

Om någon vägrar eller försummar att fullgöra anfordran, kan vederbörande polisbefäl själv låta utta det begärda. Den som gör sig skyldig till vägran eller försummelse kan dömas till böler.

2.11 Allmänna ransoneringslageifi

Förutsättningarna för att tillämpa allmänna ransoneringslagen är desamma som gäller i fråga om allmänna förfogandelagen. En särskild regel finns dock i ransoneringslagen för brådskande fall. Om riksdagens beslul inte utan synnerlig olägenhet kan avvaktas, för regeringen utan samtycke av riksdagen

Prop. 1977/78:72 39

föreskriva att vissa av lagens föreskrifter om handelsreglering för tillämpas. Sådant beslut skall dock underslällas riksdagen inom en månad eller, om riksmöte ej pågår, inom en månad från början av nästkommande möle.

De ingripanden som ransoneringslagen tillåter är olika slag av handelsregleringar. Däremot saknar lagen - som har angetts i det föregående - förfoganderegler.

Enligt vad ransoneringslagsutredningen (H 1974:02), som tillkallades i mars 1974 för att se över allmänna ransoneringslagen,anför i belänkandet (Ds H 1975:3) Ny ransoneringslag behövs dock förfogande vid reglering enligt ransoneringslagen, Ransoneringslagsutredningen pekar på att igångsättningsmekanismen i allmänna ransoneringslagen och allmänna förfogandelagen från början var utformad på samma sätt och att lagarna var tänkta att vid en försöoningskris sättas i tillämpning samtidigt.

Prop.1977/78:72 40

3 Utredningen

3.1 Allmänna synpunkter

Utredningen anför att det sedan länge har stått klart, att ett samhälles omställning från freds- till krigsförhållanden och en fortsatt verksamhet inom krigssamhället kräver en reglering genom lagar och andra författningar, som harantagits redan i fred. Ensådan förhandsreglering ger myndigheter, företag och enskilda tid att överblicka ett kommande krisläge samt att planlägga och förbereda de åtgärder som kan bli nödvändiga. Omställningen måste kunna ske snabbi och effektivt men samtidigt smidigt. Tillgängliga resurser måste utan dröjsmål kunna disponeras om till områden där behovet är störst. 1 många fall är det också nödvändigt att åtgärderna inte blir kända i förväg. För att en sådan omställning skall kunna ske måste regeringen och myndigheterna ha befogenheter att i den ulsträckning som påkallas av omständigheterna i en föreliggande situation ingripa såväl i näringsliv och annan samhällsverksamhet som i enskilda medborgares rättigheter på ett annat och mera kännbart sätt än under normala förhållanden. Friktioner kan inte undvikas, men självfallet för ingreppen inte göras alltför drastiska och okontrollerade. Även om riksdagens inflytande på hithörande frågor måsle säkerställas, skulle det uppenbariigen vara förenat med allvarliga olägenheter att avvakta riksdagens beslut i varje särskilt falt.

Genom ett antal fultmaktslagar har därför riksdagen bemyndigat regeringen att under utomordentliga förhållanden besluta om ätgärdersom eljest skulle kräva riksdagens medverkan. Dessa lagar utgör grunden för vår administrativa försvarsberedskap.

Utredningen framhåller att det i den nuvarande fullmaklslagstiftningen inte har gjorts någon genomgående klar gränsdragning mellan de olika slag av behov som skatt tillgodoses. Ftera gränser har dragits inom författningskom-ptexet men på olika grunder. Vissa författningar är begränsade till militära behov, medan andra omfattar både militära och civila behov. En gräns har dragits mellan å ena sidan såväl försvarets allmänna behov som civilbefolkningens och produktionens behov samt å andra sidan försvarsmaktens mera tillfälliga och lokala behov, med vilka dock även försvarsmaktens planenliga mobitiseringsanskaffning har förts samman. Det har även satts i fråga att ha en särskild lagstiftning för krig och krigsfara samt en annan för utomordentliga, av krig föranledda förhållanden (se SOU 1952:24 s. 33). Slutligen har en skiljelinje dragits mellan å ena sidan bestämmelser, som reglerar förfoganderätten och därmed sammanhängande spörsmål, samt å andra sidan bestämmelser om ransonering och näriiggande frågor. Härtill kommer att regler om förfoganderätt - delvis likartade, delvis skiftande - finns spridda i ett flertal lagar av både altmän och mera speciell natur jämte därtill hörande tiltämpningsförfattningar.

Prop. 1977/78:72 41

Resultatet av den utveckling som ägt rum har enligt utredningen blivit en långtgående uppspaltning inom det författningskomplex, som reglerar rälten till tvångsåtgärder vid en omställning av samhället från fred till krig eller andra krislägen.

3.2 Gemensam förfogandelagstiftning

3.2.1 Fullmaklskonstruktionen

Uiredningen konstaterar att den nuvarande fullmaktslagstiftningen är uppbyggd efter ett system som är relativt svårt att överblicka och som brister avsevärt i enhetlighet. I allmänhet gäller lagarna automatiskt om landet kommer i krig. Vid krigsfara och under vissa andra utomordentliga förhållanden måste ett förordnande av regeringen tillkomma.

Med hänsyn till konstruktionen delar utredningen in fullmaklstagarna i tre olika huvudgrupper.

Till den första huvudgruppen för utredningen lagar som automatiskt tillämpas i krig och som vid krigsfara eller under andra utomordentliga förhållanden kan sättas i tillämpning efter särskilt förordnande av regeringen, 1 denna grupp finns de flesta fullmaklslagarna. Inom gmppen föreliggerdock skillnader i vissa avseenden. Vissa lagar karakteriseras av att regeringens förordnande vid krigsfara skall underställas riksdagen i efterhand - inom en månad - för prövning om förordnandet skall bestå, och att sådant förordnande vid andra utomordentliga förhållanden för ges endast med riksdagens på förhand lämnade samtycke. Andra lagar inom denna huvudgrupp skiljer sig från de nyssnämnda på det sättet, att regeringen inte i förväg behöver inhämta riksdagens samtycke vid utomordentliga förhållanden. Härvid liksom vid krigsfara räcker det med underställning i efterhand.

Den andra huvudgruppen omfattar lagar, som även vid krig förutsätter särskilt förordnande av regeringen för all träda i tillämpning. Denna konstruktion var tidigare vanlig beträffande fullmaktslagarna men har ansetts mindre lämplig från beredskapssynpunkl.

Slutligen tar utredningen som en tredje huvudgrupp upp lagar som för sin tillämpning är beroende av särskilda förhållanden. Hit för utredningen rekvisitionstagen och beredskapsförfogandelagen.

3.2.2 FuUmaklslagarnas konstitutioneUa grundval

Utredningen konstaterar till en början att rekvisilionslagsliftningen av gammalt har haft sin statsrältsliga grund i 74 S 1809 års regeringsform, Rekvisitionsrätlen har litl förutsättningar och innehåll varit strängt begränsad av detta grundlagsbud.

Beredskapsförfogandelagen, som i vissa avseenden kompletterar rekvisitionstagen, har inte samma fasta grund. Utredningen framhåller sålunda all

Prop.1977/78:72 42

Halvar G.F. Sundberg har uttalat (Förvaliningsrälislig Tidskrift 1945 s. 332) alt denna lag enligt hans mening avser en tillämpning av rekvisitionslagstifl-ningen i sådana fall, då konstitutionella förulsättningar härför brister.

Beträffande statliga regleringar av näringslivet ur statsrättslig synpunkt hänvisar utredningen till Betänkandet (SOU 1952:25) med förslag till allmän förfogandelag och allmän ransoneringslag. 1 betänkandet anförs (s. 41) alt rättsgrund för dittills vidtagna krisåtgärder har varit dels regeringens befogenheter enligt 89 S 1809 års regeringsform, dels genom samfällt beslut av regering och riksdag tillkommen lagstiftning, dels särskilda av riksdagen i annan form lämnade fullmakter. En viklig grupp inom krislagstiftningen representeras av fullmaklslagarna, som under vissa angivna förutsättningar ger regeringen mereller mindre vittgående befogenheier i olika avseenden, 1 fråga om dessa lagar erinras i betänkandet om att regeringen stundom lämnat där givna generella fullmakter outnyttiade och i stället föredragit att föranstalta om särskild lagstiftning för speciella ändamål, liggande inom ramen för fullmakterna. Dessa fall kunde betraktas som exempel på att regeringen ansett sig inte böra utnyttja fullmakterna i viktiga etter ömtåliga frågor, där riksdagens mening utan olägenhet hade kunnat inhämtas. Med den särskilda fullmaktsgivningen för krisändamåt annorledes än genom lagstiftning avsågs i belänkandet vissa uttalanden och beslut av riksdagen, vilka direkt eller indirekt innefattat bemyndigande för regeringen att vidtaga regleringsanordningar. Frågan om innebörden och omfattningen av regeringens administrativa befogenheier enligl 89 S 1809 års regeringsform belyses närmare i betänkandet (Bilaga nr 3 och kap, VIII), Utredningen hänvisar i delta sammanhang också till en tidskriftsartikel av Nils Heriitz, innefattande "Några reflexioner i anledning av krisförfattningarna" (Förvaliningsrälislig Tidskrift 1939 s, 233), i vilken bl, a. uttalas att den ganska rotfasta övertygelsen om regeringens rätt att ulfärda export- och importförbud egentligen vilade på ganska bräcklig grund.

I fråga om förfoganderätten anför utredningen att Sundberg i den förut nämnda artikeln i Förvaltningsrättslig Tidskrift 1945 framhållit (s, 330), att förfoganderätten lill sin principiella innebörd överensstämmer med rekvisitionsrätlen men att förfoganderätten är oberoende av de villkor och begränsningar, som grundlagsenligt gäller för rekvisitionsrätten. Enligt Sundbergs mening är förfoganderätten inle något annat än en utvidgad rekvisitionsrätt. Sundberg har anfört, att man inte torde undgå slutsatsen, att förfoganderätten är en skapelse utan stöd i (den tidigare) grundlagen och att den kan förenas med allmänna statsrätlsliga grundsatser endast om den konstrueras som expropriationsrätt, dvs. utgör ett led i den allmänna hushållningen och medför full ersäitning för liden förlust och skada.

Utredningen framhåller att den konstitutionella grundvalen för fullmaktslagstiftningen har kommit i ett nytt läge genom (RF).

Enligl RF skall föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det

Prop.1977/78:72 43

allmänna, som gäller åligganden för enskilda eller i övrigi avser ingrepp i enskildas personliga etter ekonomiska förhållanden, meddelas genom lag (8 kap. 3 S)- Till sådana föreskrifter hänförs bl. a. föreskrifterom rekvisition och annat sådant förfogande. Vidare skall varje medborgare vara tillförsäkrad ersättning enligt gmnder som bestäms i lag för det fall alt hans egendom tas i anspråk genom expropriation eller annat sådani förfogande (2 kap. 18 S),

Lag stiftas av riksdagen ensam. Efter riksdagens bemyndigande kan regeringen genom förordning meddela föreskrifter i vissa särskilt angivna ämnen. Sådant bemyndigande medför dock inle - på ett undantag när - rätt att meddela föreskrifter som begränsar de fri- och rätttigheter som avses i 2 kap. Undantaget gäller tystnadsplikt för sådana som är verksamma i allmän tiänst. Enligt 8 kap. 7 S RF skall föreskrifterna avse någol av följande ämnen, nämligen

1. skydd för liv, personlig säkerhel eller hälsa,

2. utlännings vistelse i riket,

3. in- eller utförsel av varor, av pengar eller av andra tillgångar, tillverkning, kommunikationer, kreditgivning, näringsverksamhet eller utformning av byggnader, anläggningar och bebyggelsemiljö,

4. jakt, fiske, djurskydd eller natur- och miljövård,

5. trafik eller ordningen på allmän plats,

6. undervisning och utbildning,

7. förbud att röja sådant som någon har erfarit i allmän tiänst eller under utövande av tiänstepliki.

Enligt 8 kap. 10 § RF kan regeringen efter bemyndigande i tag i ämne som nyss angavs bestämma att föreskrift i lagen skall börja eller upphöra alt tillämpas.

Om lagstiftningen i krig hänvisar utredningen till 13 kap.'6§ RF. Där föreskrivs alt regeringen med stöd av bemyndigande i lag kan genom förordning meddela sådana föreskrifter i visst ämne som enligt gmndlag skall meddelas genom lag, om riket är i krig eller krigsfara eller om det råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara, som riket har befunnit sig i. Enligt paragrafen kan regeringen vidare med stöd av bemyndigande i lag genom förordning bestämma att i lag meddelad föreskrift om rekvisition eller annat sådant förfogande skall börja eller upphöra att tillämpas, om det erfordras med hänsyn till försvarsberedskapen. 1 lag med bemyndigande av det här slaget skall noga anges under vilka förutsättningar bemyndigandet för utnyttjas.

Beträffande den närmare innebörden av föreskriften hänvisar utredningen till följande ultalande av dåvarande chefen för justiliedepartemeniel i prop, 1973:90 (s, 456).

Somjag har nämnt i del allmänna avsnittet om normgivningsmakten ulgår departementsförslaget Uksom de av författningsulredningen och gmndlag-beredningen framlagda förslagen från att delegation av riksdagens i grundlag

Prop.1977/78:72 44

fastslagna normgivningskompetens skall kunna ske endast i de falt som uttryckligen anges i gmndlag. Detta innebär bl. a. all grundlagssiöd krävs för de s. k. fullmaklslagarna.

Jag har i anslutning till kapitelrubriken uttalat att förevarande kapitels tillämpningsområde enligt min mening bör begränsas så mycket som möjligt. Jag anser det därför vara i princip lämpligt att, som beredningen har föreslagit, låta den nu behandlade paragrafen avse endast de fall då riket befinner sig i krig eller krigsfara etter då sådana utomordentliga förhållanden råder som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket har befunnit sig och alltså inte utomordentliga förhållanden som har annan orsak. Detta innebär visserligen att man för att finna stöd för vissa bestämmelser exempelvis i allmänna ransoneringslagen och allmänna prisregleringslagen får gå till 8 kap. Jag kan emellertid inte finna att det skulle vara några särskilda olägenheter förenade med detta. Jag vill därför inte - som har föreslagits från en del håll under remissbehandlingen - förorda att paragrafens tillämpningsområde generellt utsträcks till att omfatta även andra utomordentliga förhållanden än som anges i beredningens förslag. Däremot anser jag att man bör göra en utvidgning i ett särskilt hänseende.

1 § rekvisitionslagen innehåller att Kungl. Maj:t kan sätta lagen i tillämpning så snart förordnande enligt 74 § i nuvarande RF' har meddelats att krigsmakten eller någon del därav skall ställas på krigsfot. Sedan krigsmakten har återgått till fredsfot upphör rätten till rekvisition enligt lagen från och med den dag Kungl. Maj:t bestämmer. Beredskapsförfogandelagen ger rätt till förfogande i falt då inte någon det av försvarsmakten är ställd på krigsfot. För tillämpningav beredskapsförfogandelagen räckeratt försvarsmakten tagits i anspråk för ändamål som anges i 28 S 1 mom. värnpliktslagen (1941:967). Beredskapsförfogandelagen för inte användas, om det är möjligt att tillämpa rekvisitionslagen.

I 28 § 1 mom. värnpliktslagen föreskrivs att Kungl. Maj:t kan inkalla värnpliktiga till tiänstgöring, "då rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver". Enligt 27 § 2 mom. samma lag kan värnpUktig,om Kungl. Maj:t med hänsyn till krigsberedskapen finner del nödvändigl, åläggas att fullgöra en eller flera beredskapsövningar. Inkallelse enligt de nu återgivna bestämmelserna i värnpliktslagen har sålunda inte som nödvändig förutsättning att riket är i krig eller krigsfara. Så snart inkallelse skett med stöd av någon av de nu nämnda bestämmelserna kan dock rekvisilionslagen eller beredskapsförfogandelagen tillämpas. Eftersom de fall som avses i dessa bestämmelser i värnpliktslagen inte helt faller in under de förutsättningar som anges i de bestämmelser beredningen har föreslagit, är del enligt min åsikt nödvändigt att utvidga förutsättningarna så alt de ger stöd för tillämpning av rekvisitionslagen och beredskapsförfogandelagen även i nu avsedda situationer.

Jag finner inte anledning att i övrigt göra några sakliga avvikelser från

beredningens förslag.-- Med anledning av ett påpekande under

remissbehandlingen vilt jag framhålla att lag med sådana bemyndiganden som avses i förevarande paragraf självfallet kan tillkomma såväl under normala förhållanden som i de situationer som beskrivs i paragrafen.

'Här avses 1809 års RF,

Prop. 1977/78:72 45

3.2.3 Tidigare behandling av frågan om gemensamma regler jÖr rekvisUion och jörjögande

Utredningen framhåller att splittringen av förfogandelagstiftningen och brislen på likformighet medför ölägenheter vid tillämpningen. Den nuvarande ordningen hardock inte tillkommit av en tillfällighet. Det måste hållas i minnet att rekvisitions- och förfogandelagstiftningen vuxit fram successivt allteftersom totalförsvarsplaneringen har utvecklats och behoven av författningsmässig reglering gjort sig gällande på skilda områden. I vissa delar har lagstiftningen tillkommit under ett yttre tryck, som krävt snabba avgöranden och knappast lämnat rådrum för ingående överväganden om möjlighelen och lämpligheten av att i större utsträckning föra samman och till varandra anpassa reglerna. Praktiska skäl har ibland fällt avgörandet och önskemålet om en mera överskådlig lagstiftning på områdei har fått vika.

Enligt utredningen har emellertid också andra synpunkter gjort sig gällande. 1 vissa fall torde lagstiftaren med hänsyn lill rättssäkerheten medvetet ha undvikit att utfärda förfogandeföreskrifter med mera allmän räckvidd. Följden har blivit ett flertal föreskrifter med begränsad räckvidd, avsedda att tillgodose olika speciella intressen.

Utredningen erinrar om att frågan om ett sammanförande av förfogandebestämmelserna i en tag diskuterades i samband med tillkomsten av allmänna förfogandelagen. I det betänkande som låg lill grund för lagen framhöll utredningsmannen (SOU 1952:24 s, 65) att det kunde sättas i fråga, om inte alla bestämmelser om förfoganderätt under krig, krigsfara eller eljest utomordentliga förhållanden borde sammanföras i en författning. Ätt bestämmelserna rörande förfoganderätt är uppdelade på flera lagar - anfördes vidare - kan i praktiken medföra olägenheter, bl. a. genom att det vid verkställandet kan uppkomma konkurrenssituationer, då samma egendom med stöd av de olika tagarna kan tas i anspråk av flera myndigheter. Det kan antagas att om bestämmelsema kunde införas i exempelvis en huvudförfattning och en tillämpningsförfattning svårigheterna vid tillämpningen skulle minska. För att ett sammanförande skatt kunna ske krävdes det emellertid enligt utredningsmannen en genomgång inte bara av allmänna förfogandelagen och allmänna förfogandeförordningen utan av hela författningskomplexet. Hans uppdrag innefattade dock inte en sådan uppgift men han ansåg det angeläget att frågan logs upp till övervägande. I prop. 1954:20 s, 69 med förslag till allmänna förfogandelagen anförde dåvarande chefen för handelsdepartementet bl, a. att det skulle vara synnerligen önskvärt att den nuvarande splittringen på förfoganderättens område undanröjdes men all ett sammanförande av hithörande bestämmelser krävde ingående utredningar och överväganden.

Prop. l91inS:lt 46

3.2.4 Fördelar och nackdelar med en gemensam förfogandelagstifining

En koncentration av den vittförgrenade och komplicerade förfogandelag-stiftningen kan visserligen enligt utredningen te sig önskvärd men är uppenbarligen förenad med åtskilliga svårigheler. Såväl fördelar som nackdelar med en sådan koncentration har belysts från flera håll, när vissa totalförsvarsmyndigheter under arbetets gång till utredningen framfört preliminära synpunkler på det föreliggande uppdraget.

Flera myndigheter har stmkit under fördelarna med en koncentration och framhållit, att det lorde vara ett allmänt önskemål att samla nuvarande grundläggande bestämmelser om rekvisition och förfogande i en gemensam lag som ger en allmän ram beträffande arten och innehållet i de förordnanden som regeringen får meddela med stöd av lagen. I samband därmed har också framförts som önskvärt att koncentrera titlämpningsföreskrifterna till en eller ett par författningar. Det har framhållits att ett sådant system från formella synpunkter skulle vara tilltalande och även sakligt sett skulle ha många fördelar.

Bland fördelarna med en samlad lagstiftning som tillgodoser en vid krets av inlressen har särskill angetts, att komplexet av bestämmelser blir mera lättöverskådligt. En sådan lösning skulle sannolikt kunna medföra enkla och enhettiga bestämmelser inom heta eller i varje falt en stor det av områdei för förfogandelagstiftningen. TUlämpningen av författningarna och arbetet vid de beslutande myndigheterna skulle därmed också förenklas. Det kan enligt en sådan uppfattning knappast befordra rättssäkerheten, om gränserna mellan olika delar av förfatlningskomptexet är oklara eller dragna efter varierande grunder.

Det har vidare uttalats att det också ur planläggningssynpunkt skulle vara till fördel, om bestämmelsema om rekvisition och förfogande fördes samman, eftersom olika myndigheler måsle ta hänsyn till varandras behov.

Bland nackdelarna med en samlad lösning har nämnts, att en förfogandelagstiftning med ett vidsträckt tillämpningsområde kan inge betänkligheter genom att dess verkningar inom olika områden och på skilda nivåer kan bli svåra att överblicka. Följden kan bli övergrepp. Fasta hållpunkter för tillämpningen kan komma att saknas och lagstiftningen kan komma att åberopas såsom grund för åtgärder som strider mot dess ursprungtiga syfte eller som inte varit förutsedda av lagstiftaren och vilka alltså i själva verkei skulle vidtagas utan riksdagens godkännande. Utredningen nämner i detta sammanhang att det under båda världskrigen förekommit att en av riksdagen lämnad fullmakt för regeringen att genomföra vissa särskilt angivna åtgärder ansetts berättiga regeringen att genomföra varjehanda ingripanden av andra slag, som bedömts gå mindre långt än de i fullmakten särskilt angivna åtgärderna. Det har emellertid satts i fråga om denna uppfallning är hållbar (SOU 1952:24 s. 61),

Prop. 1977/78:72 47

Utredningen anför att det i de preliminära yttrandena till utredningen också har gjorts gällande att en förfogandelagstiftning med vidsträckt tillämpningsområde skulle kunna begagnas för onödiga och godtyckliga ingripanden. Det har i anslutning härtill antytts att sådana synpunkter torde ha varit vägledande för statsmaktema, då man hittills undvikit en förfogandelagstiftning med mera allmän räckvidd.

Det har vidare framhållits att man inte heller borde bortse från att statsmakterna i ett tidigt skede av ett skärpt läge kan vara mindre benägna att sätta en förfogandetagstiftning i tillämpning, om den har stor räckvidd. Denna omständighet kan ge statsmakterna anledning att dröja relativt länge-och under ogynnsamma omständigheter kanske alltför länge - med att sätta lagstiftningen i tillämpning.

En av de berörda myndigheterna har uttalat, att det visseriigen är en klar nödvändighet att författningsmaterialet på förevarande område koncentreras så långt det är möjligt. Tvångsanskaffning för vissa militära behov intar emellertid enligt denna myndighets mening en sådan särställning, att det torde vara förenat med svårigheter att sammanföra reglerna om delta med bestämmelser om tvångsanskaffning för andra ändamål. Delta har i varje fall ansetts gälla tillgodoseendet av sådana behov som vid planläggningen inte kan bestämmas konkret, dvs. närmast vad som brukar kallas försvarsmaktens mera tiltfölliga och lokala behov. Beträffande dessa fyller f n. rekvisitionstagen en särskilt viklig funktion, t. ex, i fråga om mark för brådskande befästningsarbeten samt byggnader för tillgodoseende av lokalbehov vid omgrupperingar. Det torde däremoi enligl samma myndighets mening kunna övervägas att inordna rekvisitionsförfattningarnas regler för den planmässiga, på uttagningsförfarande eller planläggningstillstånd grundade massanskaffningen i en för totalförsvaret gemensam ramlag med tillämpningsförfattningar. En förutsättning för detta har dock ansetts vara att man tillgodoser kravet på snabbhet vid tillhandahållandet.

3.2.5 Slällningstagande

Utredningen diskuterar olika alternativ enligt vilka frågan om en samlad förfogandetagstiftning kan lösas.

1 första hand släller utredningen två huvudalternativ mot varandra, I det ena altemativet utgår utredningen från en samlad förfogandelagstiftning med allmän räckvidd. I det andra alternativet begränsas arbetet till en allmän överarbetning av författningskomplexet utan att utredningen frångår principen om speciella och efter omständigheterna anpassade bestämmelser för skilda verksamhetsområden. I det sistnämnda alternativet blir det närmast fråga om en mera formell och mtinmässig översyn i förenklingens och enhetlighetens intresse. 1 det första alternativet blir det fråga om större och mera genomgripande omdispositioner av och förändringar i författnings-

Prop.1977/78:72 48

materiatet. Sådana omläggningar kan dock få slörre eller mindre omfattning.

Innan utredningen tar slällning lill dessa båda huvudalternativ, skisserar den några av de underalternativ som kan komma i fråga, om övervägandena leder fram till att man helt eller delvis bör arbeta samman författningsmaterialet.

Det ligger enligt utredningen nära till hands att föra samman bestämmelserna i nuvarande rekvisitionslag och beredskapsförfogandelag. Dessa författningar täcker i stort sett samma område, men sistnämnda lag är tillämplig i ell tidigare skede, I och med att 74 S 1809 års regeringsform har försvunnit föreligger inte längre skäl alt hålla isär tvångsingripanden i fall som omfattas av den ena eller den andra lagen.

Ett ytteriigare och väsentligt steg skulle enligt utredningen tas, om även beslämmelserna i den nuvarande allmänna förfogandelagen fördes samman med föreskriftema i rekvisitionslagen och beredskapsförfogandelagen till en lag. Någon klar och bestämd gräns mellan dessa olika grupper av bestämmelser finns inte. För ett samm.anförande talar också att en gemensam konstitutionell gmnd numera skapats för förfogandetagstiftningen i vidsträckt mening.

En särskild fråga vid övervägande av det första huvudalternativet är, om man bör bryta ut de särskilda förfogandebestämmelser som nu ingår i vissa mera speciella fullmaktslagar och föra också dessa bestämmelser till det samlade förfaltningskomplexet. 1 detta fall måste emellertid hänsyn tas till olikheter i de särskilda fatlen och till praktiska skäl som kan göra sig gällande.,

Utredningen anser att också mera begränsade lösningar kan övervägas, exempelvis att föra samman å ena sidan bestämmelsema i rekvisitions- och beredskapsförfogandetagarna, å andra sidan bestämmelsema i allmänna förfogandelagen och de särskilda förfogandebestämmelserna i speciella fullmaktslagar. Vinsterna med en sådan lösning skutte dock inte vara så slora.

Uiredningen går sedan in på gränsdragningen mellan förfogandetagstiftningen, å ena sidan, och det komplex av bestämmelser som reglerar ransonering, prisreglering och näriiggande frågor, å andra sidan. Utredningen framhåller alt det föreligger ålskilliga beröringspunkter mellan dessa båda gmpper av bestämmelser. Utredningen utgår dock från att den gränsdragning som redan tidigare har gjorts mellan förfogandelagstiftningen och ransone-ringslagsliftningen skall bestå även i fortsättningen. Detta ställningstagande bygger utredningen bl, a. på regeringens beslul att tillsätta en särskild ulredning avseende en allmän översyn av allmänna ransoneringslagen.

Utredningen gör därefter en genomgång av de olika lagar som innehåller förfoganderegler och börjar med tagen om skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter m. rn. för ordningsmaktens behov. Den intar

Prop.1977/78:72 49

enligt utredningen en särställning inom förfogandelagsliftningen därigenom att den gälter även i fredstid och alt för dess tillämpning inle ens förutsätts alt en fredskris har inträffat. Det räcker att en polisstyrka dras samman för ordningens upprätthållande. Med hänsyn lill att denna tag såväl i fråga om syftet som beträffande förutsättningarna för dess tillämpning väsentligt skiljer sig från övriga förfogandelagar och kan betraktas som relativt fristående, finner utredningen att tillräcklig anledning inte föreligger att föra samman denna tags bestämmelser med förfogandelagstiftningen i övrigt.

Nästa lag som utredningen tar upp till granskning är lagen om skyldighel att upplåta inkvarteringsbostad i krig m. m. Denna tag kom till år 1964 i samband med att de uppgifter inom totalförsvaret som skall fullgöras av kommunerna och som inte är specialreglerade i särskild lagstiftning fastlades i lagen om kommunal beredskap. Uppgifterna hänförde sig främst lill sådana verksamhetsområden som vid avgränsningen åren 1959 och 1960 av civilförsvarets uppgifter förts över från civilförsvaret till de ordinarie samhällsorganen. Omhändertagande i olika hänseenden av utrymd eller krisdrabbad befolkning efter det att inkvarteringen har genomförts av civilförsvaret blev därvid en kommunal beredskapsuppgift. Dåvarande departementschefen anförde (prop. 1964:4 s, 44) att han inte kunde finna det ändamålsenligt, att de inkvarterades räll att bo kvar i de av civilförsvaret anvisade inkvarteringsbostäderna säkrades genom förfoganderätt. En omfördelning av redan upplåtna utrymmen borde enligt hans mening kunna ske utan att förfoganderätt blev erforderlig. Om mindre grupper eller enstaka utrymmande eller hemlösa kom till inkvarteringskommunen efter det alt själva utrymningsrörelsen avslutats, fick civilförsvaret enligt departementschefens mening utöva förfoganderätt för att avhjälpa akuta behov av bostad. En praktisk lösning av problemet syntes kunna nås endast genom all i lag föreskrevs skyldighet för ägare eller innehavare av byggnad eller del därav alt upplåta inkvarteringsbostad, som av civilförsvaret eller kommun anvisats den som på grund av utrymning eller krigsskada eller annan krigshändelse inte fick eller inte kunde återvända till sitt hem. Bestämmelser i ämnet finns i förutnämnda särskilda lag. Vid behov kan vite eller handräckning tillgripas som tvångsmedel. För upplåtelse av inkvarteringsboslad enligt den särskilda lagen är inkvarteringsvärden berättigad till skälig ersättning av den inkvarterade i den mån ersäitning inle utgår av statsmedel till följd av ianspråktagande med förfoganderätt. Den särskilda lagens speciella karaklär och dess samhörighet med lagstiftningen om kommunal beredskap talar enligt utredningens mening mot att bryta ut lagen eller någon del av den ur dess nuvarande sammanhang. Härtill kommer all behovet av alt bereda bostad åt husvilla tidigare tillgodosågs genom beslämmelser i 1939 års allmänna förfogandelag men att föreskrifter om detta inte togs med i allmänna förfogandelagen vid dess tillkomst, I prop, 1954:20 (s, 63) anfördes att det låg närmast till hands att civilförsvarslagen eller, om denna inle skulle vara till

4 Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 72

Prop.1977/78:72 50

fyllest, särskild fullmaktslag användes för detta syfte, Uiredningen föreslår inle någon ändring i delta avseende.

1 fråga om nu gällande krigssjukvårdslag anför utredningen att den är avsedd att utgöra den författningsmässiga gmnden för den omorganisation av den allmänt civila hälso- och sjukvården saml den civila veterinärverksamheten som blir erforderlig vid krig, krigsfara och - utan närmare begränsning - andra utomordentliga förhållanden för att verksamheten då skall motsvara de fordringar som i ett sådant krisläge ställs på den. Behovet av förfoganderätt för sjukvårdsändamål kunde också i detta fall tidigare tillgodoses genom 1939 års förfogandelag. Den utredningsman som utarbetade förslag till krigssjukvårdslag anförde emellertid (se prop. 1953:222 s. 45), alt del borde räcka med ett sladgande i krigssjukvårdslagen av innebörd alt, oavsett vad allmänna förfogandelagen innehåller om förutsättningarna för dess tillämpning, förfogandelagen skall i erforderliga delar gälla för att tillgodose behov som avses i krigssjukvårdslagen, då 3 § i denna tag tillämpas, I prop. 1954:20 (s. 179) uttalades, att det inte var tillrådligt alt belasta krigssjukvårdslagen med ulföriiga bestämmelser angående hur erforderliga förfogandeåtgärder för genomföras, efter vilka grunder ersättning skall utgå och i vilken ordning ersäitning skall beslämmas m, m. Den av utredningsmannen förordade lösningen ansågs av departementschefen ändamålsenlig och återspeglas i 7 a §, som fick sin nuvarande lydelse genom SFS 1966:52. Någon återgång till det tidigare tillämpade systemet förordas inte heller i delta fall av utredningen.

Utredningen framhåller att den förut nämnda omorganisationen av civilförsvaret innebar att ansvaret för planläggning och verkställighet av undanförsel och förstöring av egendom skulle överföras från civilförsvaret till det ekonomiska försvaret (se prop, 1961:202 s, 5). Som en följd härav kom civilförsvarslagen och civilförsvarskungörelsen, vilka trädde i kraft den t juli 1960, till skillnad från motsvarande äldre författningar inte att innehålla några bestämmelserom undanförsel och förstöring, I övergångsbestämmelsema till de nya författningarna meddeladeis emellertid föreskrifter av innebörd bl. a. alt dittillsvarande regler om undanförsel och förstöring skulle gälla intill dess särskild lagstiftning i ämnel kommii till stånd. En sådan särskild lag om undanförsel och förstöring utfärdades år 1961. När förslag i ämnet lämnades till riksdagen, anförde dåvarande chefen för handelsdepartementet (prop. 1961:202 s. 20) att han delade den av dåvarande riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och flera andra myndigheter framförda uppfallningen, att behov företåg av särskilda förfoganderättsbestämmelser. Visserligen kunde i vissa lägen allmänna förfogandelagen förutsättas vara i tillämpning och således möjliggöra ianspråktaganden även för häravsett ändamål. Emellertid var enligt departementschefens mening att märka, all förfogandelagstiftningen inle täckte hela undanförselområdet - arkivalier, kulturhistoriska föremål elc. föll exempelvis utanför - och dessulom var del synnerligen

Prop.1977/78:72 51

önskvärt att undanförsel kunde ske redan innan beredskapslagarna i övrigt satts i tillämpning. Vid sådani förhållande ansåg departementschefen särskilda förfoganderegler i undanförsellagen vara erforderliga. Enligt utredningens mening är de år 1961 anförda skälen alhjämi bärande. Inte heller i fråga om lagen om undanförsel och förstöring finns alltså tillräcklig anledning att nu gå ifrån den ordning som infördes år 1961,

Vad angår bestämmelserna om förfoganderätt i 8 kap. civilförsvarslagen konstaterar utredningen att de i stor utsträckning både formellt och reellt nära stämmer överens med motsvarande regler i rekvisitions- och förfogandelagarna. Denna omständighet talar för att alla sådana allmänna bestämmelser med fördel bör kunna samlas i en gemensam lag, till vilken hänvisning kan göras i civilförsvarslagen. De reglersom är mer speciella för civilförsvaret bör däremot enligt ulredningens mening alltjämt ha sin plats i civilförsvarslagen.

På grund av vad som sålunda har anförts föreslår utredningen, att bestämmelsema i rekvisitionslagen, beredskapsförfogandelagen och allmänna förfogandelagen förs samman till en gemensam förfogandelag. Vad gäller civilförsvarslagen bör denna även i fortsättningen formellt selt läcka civilförsvarets hela verksamhel. Enligt ulredningens mening finns det emellertid inte anledning att belasta civilförsvarslagen med de utförliga förfarandebestämmelser som avses få sin plats i förfogandetagen. En koppling mellan de båda tagarna kan ske på det sättet, att i civilförsvarslagen anges att förfogandelagen gälter i fråga om förfogande för fullgörande av statlig civilförsvarsuppgift, om ej annat följer av vissa närmare angivna paragrafer i civilförsvarslagen.

Koncentrationen av lagreglerna om förfogande bör enligt utredningens mening åtminstone i nuläget inte drivas längre.

Behovet av förfoganderätt för att genomföra ransonering vid fredskriser bör enligt utredningen tillgodoses genom att en föreskrift motsvarande 7 a § krigssjukvårdslagen tas in i ransoneringslagen. Detta skulle innebära att, när ransoneringslagen tillämpas, den av utredningen föreslagna förfogandetagen skall gälla i erforderiiga delar utan hinder av vad i förfogandelagen finns stadgat om förutsättningarna för lagens tillämpning. På detta säll skutte en förfoganderätt enligt ransoneringslagen kunna lösgöras från de strängare förutsältningama enligt förfogandelagen utan att de omfatiande reglerna om förfoganderättens innebörd m, m. i sistnämnda lag behöver upprepas i ransoneringstagen. Behovet av förfoganderätt vid ransonering i samband med en fredskris skulle därigenom bli tillgodosett på ett smidigt sätt.

Skulle en ny förfogandetagstiftning i anslutning till utredningens förslag träda i kraft, innan en ny ransoneringstag föreligger, torde övergångsvis en bestämmelse av nyss angiven art kunna införas i nu gällande ransoneringslag, om det skulle behövas.

Prop.1977/78:72 52

3.3 En ny förfogandelags innehåll

3.3.1 ViUkor jör lagens tillämpning

Den föreslagna samordningen av bestämmelsema i flera lagar kräver enligt utredningen gemensamma regler om förutsättningarna för lagens tillämpning. Utredningen anser att detta underiättas av att 13 kap, 6 § RF, som utgör den statsrättsliga grunden för den föreslagna förfogandetagen, har gjort tillämpningsområdet för bemyndigandelagstiflningen snävare än området för allmänna förfogandetagen. Eielta område omfattar - utöver krig och krigsfara - endast sådana utomordentliga förhåltanden som är föranledda antingen av krig eller av krigsfara som riket har befunnit sig i. Del räcker således inte att knapphetsläget hat orsakats av annan utomordentlig händelse som har inträffat utom riket och än mindre av sådan händelse som har ägl rum inom riket.

Som första regel för att tagen skall träda i tillämpning anger utredningen krig. Lagens gmndläggande bestämmelser bör då automatiskt träda i tillämpning. I fråga om begreppel krig hänvisar utredningen till de uttalanden som har gjorts av dåvarande chefen för justitiedepartementet i prop. 1973:90 (s. 446), Utredningen erinrar om att departementschefen särskilt har framhållil att krig i regeringsformens mening alllid skall anses föreligga vid ockupation.

Vad angår det fall att riket befinner sig i krigsfara pekar utredningen på att i den nuvarande lagstiftningen olika bestämmelser gäller i olika lagar. Enligt allmänna förfogandelagen får regeringen i det fallet förordna om tillämpning av lagens gmndläggande beslämmelser. För tillämpning av rekvisitionslagen krävs även vid krigsfara, att försvarsmakten eller någon del därav ställs på krigsfot, sedan regeringen har förordnat om delta och utfärdat riksdagskallelse, Beredskapsförfogandelagen läcker i slorl selt samma område som rekvisitionslagen, men den är avsedd att möjliggöra tvångsanskaffning av vissa förnödenheter för försvarsmaktens behov underen beredskapsiillsiånd innan försvarsmakten ännu har ställts på krigsfot. En förutsättning för all beredskapsförfogandelagen skall kunna sättas i tillämpning är emellertid, att det är nödvändigt antingen för att tillgodose beredskapen vid sådan del av försvarsmakten, som las i anspråk för ändamål som anges i 28 S I mom, värnpliktslagen, eller för all avveckla tidigare anbefalld beredskap. Bestämmelsen i 28 S I mom, innebär att regeringen får inkalla lill tiiinstgöring samtliga värnpliktiga eller värnpliktiga lill behövligt antal, då rikets försvar eller dess säkerhet eljesi kräver del. Enligt 27 S 2 mom, samma lag kan värnpliktig, om regeringen med hänsyn till krigsberedskapen finnerdet nödvändigt, åläggas att fullgöra en eller flera beredskapsövningar. Inkallelse enligl de nu åiergivna bestämmelserna i värnpliktslagen har sålunda inte som nödvändig förutsätining all rikel är i krig eller krigsfara. Så snari inkallelse har skell med stöd av någon av de nu nämnda bestämmelserna kan dock

Prop.1977/78:72 53

rekvisilionslagen eller beredskapsförfogandelagen tillämpas, Enligl utredningen får man anta all del kan finnas ell vissl behov av förfoganderätt vid inkallelse lill beredskapsövning. Förutsättningarna för tillämpning av bemyndigandelagstiftning enligt 13 kap. 6 S RF omfattar också det fallet. Enligt första slyckel andra punkien kan regeringen, om det erfordras med hänsyn till försvarsberedskapen, med siöd av bemyndigande i lag genom förordning besiämma alt i lag meddelad föreskrift om rekvisition eller annai sådant förfogande skall börja eller upphöra alt tillämpas. De behov som skall tillgodoses med förfogande i här avsedda situationer är främsl de behov som de inkallade förbanden har. Det kan emellertid - menar utredningen - förutses att lägen som är likartade med de här avsedda kan uppslå utan att någon direkt koppling lill den personella lörsvarsberedskapen föreligger, Uiredningen syftar på lägen, då lörsvarsberedskapen kräver ianspråkiagande exempelvis av mark för brådskande befästningsarbeten eller av byggnader för tillgodoseende av lokalbehov som kan väntas uppkomma vid förestående omgrupperingar. Enligt utredningen föreligger knappast anledning att från den synpunkl som nu är i fråga göra skillnad mellan fall av det ena eller andra slaget.

1 enlighet med vad utredningen sålunda har anfört föreslår den som andra regel för lagens tillämpning att regeringen får föreskriva att lagen helt eller delvis skall tillämpas från tidpunkt som regeringen bestämmer, då riket befinner sig i krigsfara eller då regeringen eljest finner del nödvändigt med hänsyn till försvarsberedskapen.

113 kap, 6 § RF berörs som redan har nämnts också det läget, när det ulan att landel är i krig råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara som riket har befunnit sig i. Denna formulering ger en vidsträckt ram för utnyttjandet av ett bemyndigande. Enligt utredningens mening måste en för ett sådant läge avsedd beslämmelse närmare preciseras med beaktandeav andra slycket i nyssnämnda grundlagsparagraf som föreskriver att i lag med bemyndigande av det här slaget noga skall anges under vilka förutsättningar bemyndigandet får utnyttjas. Bestämmelsen bör därför begränsas till knapphetslägen av det slag som beskrivs i 1 § tredje stycket allmänna förfogandelagen. Detta lagrum avser enligt sin ordalydelse knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på förnödenhet som erfordras för krigsbmk eller för ekonomisk försvarsberedskap eller som eljest är av vikt för befolkningen eller produktionen. 1 vissa sammanhang har en annan terminologi använts för egendom av liknande art. Så t. ex, begagnas i 1 S första stycket lagen om undanförsel och förstöring uttrycket "egendom av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen eller eljest för det allmänna". Det är emellertid att märka, all förfogandelagsliftningen inte täcker hela undanförselområdet (se prop, 1961:202 s. 20), Bl, a, faller arkivalier, böcker, konstverk och kulturhistoriska föremål utanför förfogandelagstiftningen men under lagen om undanförsel och förstöring.

Prop. 1977/78:72 54

Vid avfattningen av en bestämmelse som avser utomordentliga förhållanden av nu ifrågavarande art ber dock en förenkling kunna ske. Totalförsvaret inbegriper bl. a. försörjning med förnödenheter och tjänster, dvs. det ekonomiska försvaret, som skall bidra till att irygga vår försörjning, om vårt land blir hänvisat till egna resurser på gmnd av konflikter i vår omvärld. Exempel på vad som hör lill del ekonomiska försvaret är i detta sammanhang livsmedelsförsörjningen, industriproduktionen, energiförsörjningen och transporterna, I anslutning titt den givna målsättningen torde de förutsättningar, under vilka bemyndigandet får utnyttjas, kunna närmare anges så, att det genom utomordentliga förhållanden skall ha uppkommit knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på förnödenheter av vikt för totalförsvaret. Ätt förfogande får ske endast om totalförsvarets ofrånkomliga behov inte utan olägenhet kan tillgodoses på annat sätt föreslår utredningen skall framgå av 4 S i utredningens förslag till förfogandelag. Detta innebär givetvis en ytterligare skärpning av de uppställda kraven, låt vara att den inle hänför sig till förutsättningarna fiir att bemyndigandet skall fö utnyttias.

1 1-3 §§ utredningens förslag till förfogandelag ges bestämmelser om förutsättningarna för lagens tillämpning helt eller delvis och om tidpunkt från vilken lagen skall tillämpas resp, inte vidare skall tillämpas. I 4-7 SS ges gmndläggande bestämmelser om innebörden av förfogande samt om dispositionsförbud i avvaktan på beslut om förfogande. Lagen har därför utformats som en fullmakislag med avseende på beslämmelserna i 4-7 SS, medan däremoi lagens övriga bestämmelser skall tillämpas permanent. Dessa övriga bestämmelser är dels sådana som utgör en närmare utveckling av förfogandebegreppet och dess rättsverkningar och som utgör en ulgångspunkl för nödvändiga förberedelser i fred men som för sin fulla betydelse först när lagens huvudregler sätts i tillämpning, dels sådana som måsie kunna tillämpas även i fredstid, nämligen regler om värderingsnämnder och ersättningsförfarandet i övrigt, uppgiftsskyldighet m, m. Till den senare gruppen hör även bl, a. ansvarsbestämmelser, som kan bli gällande även efter tidpunkt, då lagen i övrigt upphört att tillämpas. Utredningen hänvisar i sistnämnda hänseende till 5 S andra stycket lagen om införande av brottsbalken samt lill rättsfallet NJA 1973:109. En liknande lagstiftningsteknik som den utredningen använt har tidigare tillämpats i exempelvis lagen (1973:861) om lokal krislidsförvaltning.

3.3.2 Underställning

Utredningen framhåller att fultmakiskonstmktionen i vissa falt kräver att frågan om tillämpningav tagen underställs riksdagens prövning. Underställning sker emellertid efter växlande regler i olika fall. Enligt allmänna förfogandelagen skall sålunda ett lillämpningsförordnande vid krigsfara underställas riksdagen inom en månad, medan det vid andra utomordentliga

Prop.1977/78:72 55

förhållanden får ges endast med riksdagens på förhand lämnade samtycke. Ett annat exempel på samma konstmktion är allmänna tiänstepUktslagen (1959:83, ändrad senast 1973:862). Däremot räcker del enligt allmänna prisregleringslagen (t 956:236,ändrad senast 1973:301) såväl vid krigsfara som vid utomordentliga förhållanden, att underställning sker i efterhand. Allmänna ransoneringslagen har visserligen som huvudregel att förordnande om tillämpning vid utomordentliga förhållanden för ges endast med riksdagens samtycke, 1 fråga om 2S, som rör reglering av handel m.m, görs emellertid del undantaget, att regeringen även utan riksdagens samiycke för meddela sådani förordnande under förutsättning alt riksdagens beslut inte kan avvaktas ulan synnerlig olägenhet, 1 sistnämnda fall skall förordnandei dock underställas riksdagen i efterhand. Även andra varianter i fräga om fullmaklskonstruktionen finns.

Speciella regler gäller för tillämpningen av rekvisilionslagen, enligl vilken förutsätts dels riksdagskallelse, om session inte redan pågår, dels förordnande av regeringen att försvarsmakten eller del därav ställs på krigsfot. För tillämpning av beredskapsförfogandelagen är det tillräckligt all försvarsmakten eller del därav tas i anspråk för beredskapsändamål som anges i 28 S 1 mom, värnpliktslagen eller för avveckling av lidigare anbefalld beredskap, Å andra sidan är rätten all förfoga över egendom enligl sislnämnda lag mera begränsad än enligt rekvisilionslagen.

Utredningen utgår från att frågor om tUlämpning av den föreslagna förfogandelagen vid krigsfara eller sådana utomordentliga förhållanden som angetts i dess 2 § regelmässigt kräver snabb behandling. Prövning av riksdagen kan därför ofta inte avvaktas. Med hänsyn till den restriktiva inställning som kommit till uttryck i 2 § första stycket och 4 § föreslår utredningen som en altmän regel för de i 2 § avsedda fallen, alt förordnande enligt denna paragraf skall underställas riksdagens prövning inom en månad. Sker inte underställning, är förordnandei förfallet,

3.3.3 Ersättningsregler

Utredningen går först in på frågan om förtärandet vid prövning av ärenden om ersäitning. Enligt utredningens mening kan det sättas i fråga om det inte är möjligt och lämpligt att tillskapa en förenklad instansordning. Denna skulle innebära, att talan mot beslut i ersättningsfrågor av myndighet eller lokal värderingsnämnd skall föras hos riksvärderingsnämnden. Även i falt av den art som avses i den nuvarande rekvisitionslagen skulle således beslul av myndighet i första instans inte behöva prövas i ytteriigare två inslanser utan endast i riksvärderingsnämnden. Utredningen föreslår en bestämmelse av sådan innebörd. Praktiska skäl gör emellertid utredningen något tveksam inför en sådan lösning. Utredningen räknar nämligen med att risk kan uppkomma, alt en så kvalificerad instans som riksvärderingsnämnden i ett

Prop.1977/78:72 56

kritiskt läge blir överhopad med ett stort antal besvärsmål, som vart och ett för sig är av mindre krävande nalur. Utredningen finner emellertid önskvärt att möjligheterna att göra en dylik förenkling kommer under diskussion. Skulle de med förenklingen förenade svårigheterna visa sig alllför stora, kan en "säkerhetsventil" anordnas genom ett tillägg till den föreslagna bestäm-melsen av innebörd, att talan mot beslut som där avses föres hos riksvärderingsnämnden i den mån regeringen inte bestämmer annorlunda. Ett annat alternativ är givetvis att behålla nuvarande ordning.

Det har även satts i fråga, om inte systemet med värderingsnämnder borde kunna förenklas mera radikalt. Utredningen vilt i della sammanhang erinra om att 1939 års beredskapsförfogandelag (SFS 1939:297) gav militär myndighet större befogenhet, då det gällde att bestämma ersättning enligt nämnda lag än vid rekvisition. Vid rekvisition ålåg del den militära myndigheten att underställa ersättningsfrågan lokal värderingsnämnd så snart del var fråga om förnödenhet m, m,, som inte hade ett pris enligt taxa. Enligl 1939 års beredskapsförfogandelag fick emellertid den militära myndighelen besiämma ersättning även för icke taxesall förnödenhet m. m. under fömtsättning att den fann fordrat belopp vara skäligi. Om del var fråga om ersättningsbelopp över 20 000 kr,., skulle dock ersättningsfrågan liksom vid rekvisition alllid prövas av riksvärderingsnämnden.

Vid den revision av rekvisitionslagstiftningen, som gjordes i början av 1940-talel, uigick ur 1939 års beredskapsförfogandelag nyssnämnda bestämmelse om befogenhet förden militära myndighelen att besluta om ersättning. De utredningsmän som tillkallats för revisionens verkställande anförde i sitt betänkande (SOU 1941:37 s. 63), att stadgandet anseits kunna ulgå, eftersom enligt utredningens bedömning därmed inte utsädes annat än vad som efter inträdd mobilisering utan särskild bestämmelse gällde beträffande anskaffning annoriedes än med stöd av rekvisitionslagen.

Revisionen fullföljdes genom prop, 1952:201, i vilken dåvarande chefen för försvarsdepartementet i denna del framhöll (s. 68), att den befogenhet, som på sätl nyss angivils tillerkänts den militäre befälhavaren, syntes innebära att denne, ehuru anfordran skett, skulle äga träffa uppgörelse under hand om ersätiningen. En dylik befogenhet ansågs enligt propositionen inte böra tillkomma befälhavaren. Emellertid hade statens krisrevision av anförda skäl hemställt om en uttrycklig bestämmelse av innebörd, att sedan ett rekvisitionsförfarande en gång inletts detta sedermera inte fick avbrytas genom frivillig uppgörelse (s, 48). Departementschefen instämde i huvudsak i vad krisrevisionen anfört (s. 49). Med anledning härav tillkom stadgandet i 6 § femte styckei rekvisitionslagen, enligt vilket militär myndighet, sedan rekvisitionen skett, inte får träffa uppgörelse under hand om ersättning för det rekvirerade. Samtidigt fick 4 § beredskapsförfogandelagen bl, a, formen av en hänvisning lill rekvisitionstagens bestämmelser om ersättning.

När del gäller frågan om erscUtningsgrunderna erinrar utredningen om all

Prop.1977/78:72 57

det tvångsmässiga ianspråktagandet av egendom som ett förfogande innebär är av subsidiär karaktär så till vida all ell frivilligt avtal i princip skall gå före. Den grundsatsen föreslår uiredningen komma lill uttryck i lagen.

Utredningen förordar inte några mera väsentliga ändringar i de regler som nu gäller i fråga om ersätlningsgrunderna, Uiredningen föreslår att bestämmelser om ersällningsgmnderna samlas i åtta paragrafer i lagen under en gemensam rubrik. Beslämmelserna avser dels fall då ersättning skall utgå enligt fastställd taxa eller moisvarande prissättning, dels fall då visst pris inte har fastställts på förhand. Särskilda ersättningsregler ges beroende på om egendom tas i anspråk med äganderätt eller nyttjanderätt. Vidare regleras ersättning för tjänst, handräckning, transport eller omhändertagande av egendom samt ersättning i samband med erforderiiga åtgärder beträffande egendomen och ersättning vid skada eller olägenhet som har föranletts av dispositionsförbud utan efterföljande beslut om förfogande. 1 fråga om de överväganden som ligger bakom ersättningsreglerna hänvisar utredningen till vad som uttalades i förarbetena till allmänna förfogandelagen (prop, 1954:20 s. 101 f, 2LU 1954:19 s. 82 f).

På en punkt innebär ulredningens förslag en förenkling i jämförelse med allmänna förfogandelagen, som innehåller en föreskrift om all vid produk-tionsålägganden och därmed likslällda förfoganden tillämpning av laxepris alllid skall anses innefatta obillighet, om den som drabbas av åläggandet inle får ersäitning för sina nödvändiga kostnader. Föreskriften är dock inte lillämplig i det fall att tillverkningen av en vara är avslutad då beslul om dess avstående meddelas, eftersom tillverkningen här har skett utan att produk-tionsåläggande har företegat. Enligt ulredningens mening ligger det i sakens nalur alt det alttid måste anses innefatta obillighet, om den som har drabbats av ett sådant åläggande inte får ersättning för sina nödvändiga kostnader. Någon uttrycklig föreskrift härom är därför enligt utredningen inte nödvändig.

Ett särskilt spörsmål som utredningen belyser i detta sammanhang är frågan vilken lidpunkl som bör vara avgörande vid bestämmande av ersättning, Uiredningen konstaterar all de relativt ulföriiga regler som allmänna förfogandelagen innehåller i detta avseende inte är fullständiga. För vissa fall lämnas del öppet åt beslutande organ att med hänsyn till sakens natur och övriga omständigheter bestämma vilken tidpunkt som i del särskilda faltet skall vara avgörande.

Uiredningen anser alt det är önskvärt alt åsladkomma en avsevärd förenkling av de nu gällande, omständliga reglema. Med ett förenklat synsätt torde enligt utredningen de nuvarande reglerna i själva verkei innebära, alt man beträffande förnödenheter tarsikte på den tidpunkt, då viss förnödenhet som skall avstås las i anspråk här i rikel eller inom visst område i riket i så berett skick som erfordras för dess användande till det avsedda ändamålet. För sådana fall då förnödenheten redan från början föreligger i färdigt skick

Prop.1977/78:72 58

innebär det knappast någon avvikelse från huvudregeln, om man anger den akluella lidpunkten som den, då föreskrift om avslående av förnödenheten meddelas. Beträffande utförande av tjänst förefallerdet naturligt all anknyla lill den tidpunkt då tjänsten ulförs.

Med hänsyn till det nu sagda kunde del ligga nära lill hands att i lagen ge en allmän regel beträffande den avgörande tidpunkten. Enligt utredningens mening ligger emellertid här angivna principer i sakens natur. Utredningen anser därför, all det knappasl kan vara nödvändigl alt slå fast dem i en uttrycklig lagregel, 1 den mån del anses praktiskt lämpligt kan givetvis dessa principer anges i tillämpningsföresikrifter eller anvisningar.

3.4 Bestämmelsernas fördelning på olika författningar

1 ulredningens förslag lill förfogandelag ges lill en början vissa gmndläggande föreskrifter, sammanfattade under rubriken Inledande bestämmelser. Här anges fömlsätlningarna för lagens tillämpning saml innebörden av förfogande och dispositionsförbud. 1 avsnittet Särskilda bestämmelser om förfogande upptas ett flertal föreskrifter som närmare preciserar den enskildes rättsställning vid ett förfogande. Hit hör regler om hänsyn till ägare eller innehavare m, fl. enskilda, ianspråktagande med ägande- eller nyttjanderätt, skytdighei att tåla eller vidta vissa åtgärder beträffande ianspråktagen egendom, generell eller begränsad räckvidd av beslut om förfogande, tidpunkt för sådani besluts ikraftträdande, skyldighet att upplägga, förvara och vårda ianspråktagen egendom, tid för avlämnande av egendomen, äganderättens övergång, besvär, förberedelser under fredstid m, m.

En betydelsefull del av lagförslaget utgör bestämmelsema om värderings-förfarandet. Hit hör gmndläggande regler om värderingsnämnder, ersätl-ningsgmnder och handläggning av ersätlningsärenden,

1 ett särskilt avsnitt har samlats föreskrifter om uppgiftsskyldighet, vite, handräckning, tystnadsplikt m. m. Härtill ansluler sig bestämmelser om ansvar och förverkande samt vissa särskilda bestämmelser.

Till lagförslaget ansluter sig eu av utredningen utarbetat förslag till förfogandeförordning, som innehåller närmare beslämmelser i ämnel.

Del ligger enligt utredningen i sakens natur att - såsom nyss sagts - de grundläggande bestämmelserna om värderingsnämnder tas in i förslagel lill förfogandelag. 1 fråga om de lokala nämndema har vissa kompletterande föreskrifter av mera utåtriktad natur fått sin plats i förslagel lill förfogandeförordning. Dessa avser bl, a, sådana detaljer som antalet nämnder i varje län och nämndernas verksamhetsområden, utseende av ledamöler i lokal nämnd, krav på erfarenhet och sakkunskap, ålderskrav, rätt alt avsäga sig uppdrag som ledamot och länssiyretses kallelse lill sammanlräde med nämnden. Rent administrativa och interna föreskrifter om nämndernas organisation och verksamhel har utredningen bmtit ut och samlat i två

Prop.1977/78:72 59

särskilda på liknande sätt uppbyggda förordningar, den ena med instruktion för riksvärderingsnämnden, den andra med instruktion för lokal värderingsnämnd, båda utan direkt motsvarighet i det nuvarande komplexet av författningar om rekvisition och förfogande.

De grundläggande bestämmelsema om förfoganderätt för civilförsvarets behov i 8 kap. civilförsvarslagen har brutits ut ur denna och inarbetats i utredningens förslag till generell förfogandelag. Genom avfattningen av den förestagna 68 § civilförsvarslagen görs emellertid förfogandelagens bestämmelser tillämpliga även på förfogande för civilförsvarets behov. Återstående, mera speciella reglerom förfoganderätt i nämnda kapitel har omarbetats och ingår i sitt nya skick i utredningens förstag till lag om ändring i civilförsvarstagen. Även civilförsvarskungörelsen blir enligt utredningen i behov av översyn.

Följdändringar blir vidare nödvändiga i beredskapskungörelsen (1960:515, ändrad senast 1973:866), Förslag till sådana ändringar har utarbetats av uiredningen.

Förslag till förordning om förberedelser för krigsanskaffning framläggs, I detta har inarbetats väsentliga delar av nu gällande bestämmelser i kungörelsen (1952:825) om planläggning under fredstid för ianspråktagande av egendom vid krig eller krigsfara och i uttagningskungöretsen (1963:110, ändrad senasl 1977:183). Dessa kungörelser bör upphöra all gälla, när förordningen iräder i kraft. En särskild övergångsbeslämmelse får dock med lanke på de närmaste åren ges beträffande uttagning av hästar.

De delar av gällande författningar som inte återfinns i utredningens författningsförslag anser utredningen inte böra regleras av regeringen utan, i den utsträckning det behövs, av myndigheterna i deras tillämpningsföreskrifter och anvisningar. Här åsyftas t. ex. rekvisitionsförordningens många detaljrika bestämmelser om värderingsförfarandet i olika fall.

Prop.1977/78:72 60

4 Remissyttranden 4.1 AUmänt

Utredningens förslag har, setl som helhet, fött ett övervägande gynnsamt mottagande under remissbehandlingen. Många remissinsianser tillstyrker sålunda eller lämnar förslaget utan erinran. Dit hör kamnuinäiien i Göteborg, rikspolisstyrelsen, OB. försvarets civilförvcUtning, JÖrsvarets maieridverk. civil-jörsvarsstyrelsen, jönvareisrationalir.eringsiiKiitut, janygsuiiagningskomniissio-nen, televerket. SJ, sjölartsverket, lufijdrtsverkei, transportnäninden. siaiens jordbruksnämnd. konimerskoUegitiin, översiyrelsen jör ekonomiskt försvar, AMS, statens industriverk, länssiyrelserna i Siockholins, Jönköpings. Malmöhus, Hallands, Örebro och Västerbottens län, civilbefölhavarna i Västra civilområdei. Nedre Norriands civilområde och Övre Norrlands civiloinråde. Svenska koinmunjörbundet, SAF, Sveriges tndustrijörbund. Sveriges Grossist-förbund, LRF. Sveriges Eastigtietsägareförbund, Svenska Petroleutn Institutet och handelskamrama.

Svea hovräti anser att uiredningen har löst sitt uppdrag på ett förtjänstfullt sätt och finner förslagel i huvudsak vara väl ägnal alt läggas till grund för lagstiftning. Övervägande skäl lalar enligl hovrättens mening för en sammanföring av förfogandelagstiftningen så långl det är möjligt. Även om utredningens förslag medför en välkommen förenkling av ifrågavarande regelkomplex kommer också i foilsällningen en viss splittring att kvarstå. Hovrätten, som i och för sig delar utredningens uppfattning om hur långt koncentrationen av förfogandelagsliftningen r n, bör drivas, anser emellertid att det skulle ha varit värdefullt orn utredningen mera ingående hade belyst möjligheterna av en ytteriigare samordning av förfogandelagsliftningen. Det kan nämligen inte uteslutas all övriga författningar av förfogandekaraktär kan ulformas mer enhelligl och anpassas till den nya lagstiftningen utan att författningarna för den skull behöver sammanföras till en gemensam lag.

Försvarets sjuh-årdsstyrdse. som uttalar sitt gillande av den koncentration och administrativa förenkling som förslaget innebär, anser att det är viktigt alt lagen inle ulformas på ett sådant sätt att statsmakterna blir obenägna alt sätta den i tillämpning. Delta talar för en lagteknisk konstmktion som drar en bestämd gräns mellan å ena sidan kriser som hänger samman med krig och krigsfara samt å andra sidan s. k. fredskriser.

Riksvärderingsnäninden ansluter sig i princip till den allmänna uppläggningen av utredningens förslag. Uppgiften att skapa gemensamma bestämmelser för områden, som nu regleras genom olika lagar, tillkomna i skilda sammanhang har givelvis varil förenad med vissa vanskligheler. Ullryck och begrepp som nu används i en viss lag har exempelvis vid överföring lill den nya lagen måst i viss ulsträckning kompletteras med särbestämmelser, avseende de speciella förhållandena på andra områden. Helt nya uttryck och formuleringar harofta kommit till användning. Inte minst med hänsyn härtill hade det enligt riksvärderingsnämnden varil önskvärt att belänkandel hade

Prop.1977/78:72 61

innehållit fylliga kommentarer till de olika bestämmelserna. Så är emellertid inte fallel.

Oljekrisnämnden lar upp en principiell fråga som inle har behandlats av utredningen men som särskilt avser oljekrisnämndens verksamhel. Oljekrisnämnden framhåller all ransoneringslagsutredningen i sill förslag lill ny ransoneringslag har tagit upp bl. a. vissa frågor angående samordningen av bestämmelser i den föreslagna nya ransoneringslagen med bestämmelser i oljekrislagen som rör oljekrisnämndens verksamhet, Ransoneringslagsutredningen har sålunda pekat på att, då ransoneringslagen tillämpas med stöd av oljekrislagens igångsättningsmekanism, ersättning i samband med inlösen enligt ransoneringslagen inte bestäms av nämnd som anges där ulan av den i otjekrislagen angivna oljekrisnämnden. Om emellertid förfogande över t. ex, oljeprodukter sker med stöd av den föreslagna nya ransoneringslagen skall ersättning beslämmas av värderingsnämnd som anges i den föreslagna nya förfogandelagen, Ransoneringslagsutredningen har framhållit att det torde vara förenat med uppenbara olägenheter om likartade ersättningsfrågor avseende samma slag av förnödenheter skall bestämmas i skilda ordningar beroende på vilken författning som har tillämpats vid inlösen- eller förfogandeåtgärden. I sitt yttrande över ransoneringslagsulredningens betänkande har oljekrisnämnden på de sålunda anförda skälen i sak lillslyrkl ransoneringslagsulredningens förslag alt del bör skapas en möjlighel all låla nämnden handlägga även frågor om ersättning vid förfogande och inlösen enligt ransoneringslagen, såvitt de avser råolja och oljeprodukter, eller vid förfogande som i övrigt har samband med dessa produktslag. 1 och för sig kan övervägas om inte åt oljekrisnämnden på motsvarande sätt också borde anförtros att handlägga frågor om ersäitning vid förfogande enligl den föreslagna förfogandelagen, såvitt de avser råolja och oljeprodukter. Nämnden har dock stannat för att inte föreslå en sådan ordning. De avgörande skälen härför är av övervägande praktisk natur. I en situation då den föreslagna förfogandetagens bestämmelser är i krafl och det kan komma i fråga att besluta om förfogande över råolja eller oljeprodukter torde anlalet ersätlningsärenden kunna komma att bli synnerligen slort. Likaså torde ärendena såväl kvalitativt som kvantitativt komma alt vara av sinsemellan mycket varierande beskaffenhet. Det lorde också vara svårt att skilja ut grupperav ärenden som skulle lämpa sig fören prövning av oljekrisnämnden. Med tanke på de förhållanden under vilka den föreslagna förfogandelagen sålunda kan komma att tillämpas finner oljekrisnämnden därför inte anledning att förestå någon särskild ordning för prövningen av dessa ersättningsfrågor,

AMS pekar på det angelägna i att möjligheterna till och formerna för avsleg från normalt gällande bestämmelser om arbetstid, arbetsmiljö, viss förhandlingsrätt o. d, under krig, krigsfara och andra av dylikt förorsakade förhållanden klariäggs närmare. Liknande uttalanden görs av SAF. Sveriges Industriförbund, Sveriges GrossisljÖrbund och SHIÖ.

Prop.1977/78:72 62

Slatens vattenfallsverk anser att del är en praktisk fördel att behålla hittillsvarande gränsdragning mellan å ena sidan förfogandelagstiftningen och å andra sidan ransoneringslagstiftningen och de närslående författningar avseende förfogande som erfordras för ransonering. Verket har för sin del ingen erinran mol den av uiredningen föreslagna uppdelningen,eftersom det inte heller från rättssäkerhetssynpunkt synes motiverat all koncentrera alla förfogandebestämmelser till en författning.

Länsstyrelsen I Jönköpings län anser all en längre driven koncentration av förfogandelagstiftningen kan få verkningar som är svåra alt överblicka och kan därför- i vart fall tills vidare - inte tillstyrka en sådan lösning med hänsyn till risken för onödiga och godtyckliga ingripanden.

Länsstyrelsen i Hallands län framhåller att det synes principiellt rikligt att dra en grans mellan bestämmelser avsedda för kriser föranledda av krig eller krigsfara och andra fredskriser.

Länsslyrelsen i Göieborgs octi Bohus län anser att den föreslagna lagstiftningen tar alltför liten hänsyn lill den enskildes rättsliga ställning. Länsstyrelsen anserockså att det ärönskvärlatt civilförsvarets förfoganderätt försin i den föreslagna förfogandelagen.

4.2 Villkor för lagens tillämpning

Kammarrätien I Göteboig delat utredningens uppfattning att lagen bör träda i kraft ulan något särskilt förordnande, om Sverige kommer i krig. Inte heller utredningens överväganden och förslag angående krigsfara föranleder någon erinran från kammarrättens sida. Vad gäller utredningens förslag alt lagen skall fö sällas i lillämpning när det erfordras med hänsyn till försvarsberedskapen noterar kammarrätten all detta står i överensstämmelse med 13 kap. 6 S RF, Iandra stycket nämnda lagmm siadgas emellertid också att i lagen noga skall anges undei vilka förutsättningar bemyndigandet för utnyttias, Uiredningen anger att stadgandet torde bli tillämpligt inte bara när regeringen med hänsyn till krigsberedskapen finner det nödvändigl att med stöd av 27 S 2 mom. värnpliktslagen ålägga viss värnpliktig alt fullgöra en eller flera beredskapsövningar ulan även i fall där försvarsberedskapen kräver ianspråktagande av exempelvis mark för brådskande befästningsarbeten eller av byggnader för tillgodoseende av lokalbehov. Enligt kammarrättens mening är det inte helt tillfredsställande att lagtexten inte anger i vilka situationer lagen skall få sättas i lillämpning. Mot bakgrund av alt i betänkandet lämnats en redogörelse för situationer som faller in under ifrågavarande stadgande och då en fullständig uppräkning av alla situationer är utomordentligt svår att göra, tillstyrker kammarrätien emellertid ulredningens förslag även i denna del. Kammarrätten pekar i anslutning härtill också på all en belydande garanti mol all lagen i onödan sätts i lillämpning tigger i underställningsförfarandet

Försvarets materielverk anser att det i det särskilda fallet kan bereda vissa

Prop.1977/78:72 63

svårigheler all avgöra om rikel är i krig. Del hade därför i och för sig varil önskvärt med en definition av begreppel krig. När del nu inle har bedömis vara möjligt att vare sig i lag eller moliviexl närmare ange vilka slags handlingarellerhändelsersom skall anses innebära all krigstillstånd inträder, anser materielverket all en missbedömning i det särskilda fallet måste behandlas med förståelse för svårighetema.

Försvarets rationaliseringslnstittd betonar att del vid lillämpningen av lagen är nödvändigt att noggrant överväga vad som skall tas i anspråk med nyttiande- resp, äganderätt så att en begränsning av penningutflödel kan ske vid mobilisering,

Riksvärderingsnämnden konstaterar alt den av utredningen åsyftade bristsituationen som kan föranleda föreskrift om lagens lillämpning har angivits avse "förnödenheter av vikt för totalförsvaret". Brist eller fara för brist på förnödenheter av annat slag kan således enligt utredningens förslag inte medföra tillämpning av nämnda paragrafer även om siluaiionen har uppkommit till följd av krig eller av krigsfara som riket har befunnit sig i. Riksvärderingsnämnden sätter i fråga om den citerade formuleringen ger ett tillfredsställande uttryck för vad som åsyfias, t allmänhet brukar man i ullrycket totalförsvaret inlägga endasl sådan verksamhet, som direkt är inriktad på förhållandena vid krig eller krigsfara som vårt eget land råkat i. 1 förevarande paragraf åsyftas med uttrycket totalförsvaret emellertid även verksamhet med annan inriktning, varom den s, k, oljekrisen i samband med krigsförhållandena i Mellersta Östern höslen 1973 är ett exempel. Med hänsyn härtill synes det nämnden lämpligare att de förnödenheter, som bristsituationen skatt avse, beskrivs med formuleringen "förnödenheter av vikl för totalförsvaret eller folkförsörjningen". Denna formulering står i bättre överensslämmelse med motsvarande stadganden i I och 2 §S allmänna förfogandelagen, och den har även kommit till användning i 2 § av det förstag till ransoneringslag, som jämte annal framlagts av ransoneringslagsutredningen,

Kommerskollegiuni framhålleratl frågan om de förutsättningar under vilka bemyndigandet för utnyttjas är av central betydelse, Kollegiel anför att handelskamrama särskill har fäst uppmärksamheten på förslagel all förordnande om lillämpning av lagen får ges när regeringen finner del nödvändigt med hänsyn lill försvarsberedskapen. Flera handelskamrar anser att denna formulering ger möjlighel litl en myckel vid tolkning och framhåller alt villkoren för tillämpning av lagen i detta fall bör preciseras närmare, Skånes handelskammare anser vidare alt begreppet "förnödenheter av vikt för totalförsvaret" bör närmare utredas. Kollegiet delar handelskamrarnas uppfattning och finner viss oklarhet råda beträffande tolkningen av uttrycket "nödvändigl med hänsyn lill försvarsberedskapen". Av belänkandel kan inte direkl utläsas om "försvarsberedskapen" endast avser den beredskap som försvarsmakten svarar för eller om t. ex. den ekonomiska försvarsberedskapen inkluderas. Ett förtydligande i della avseende liksom vad gäller

Prop.1977/78:72 64

relationen till moisvarande punki i 13 kap, 6 § RF skulle enligt kollegiets mening behövas.

AMS anför att det åligger AMS att under regeringen handha tillämpningen av tjänstepliktslagen. AMS fömtsätter att tjänstepliktslagen kan sättas i tillämpning under samma fömtsättningar som förfogandelagen. Om man med stöd av förfogandelagen kräver att ägare eller innehavare av produktionsmedel, transportmedel eller annan egendom skall utöva viss verksamhet, bör denne också ha praktiska möjligheter att göra detta genom att ha arbetstagare tillgängliga för verksamheten. Sådana möjligheler kan ges om t.ex, bestämmelsema om arbetsförmedlingstvång, tiänsteförlängning och allmän tjänsteplikt gäller samtidigt som förfogandelagen, Tillämpningsföml-säitningarna för förfogandelagen och allmänna tiänslepliktslagen bör alltså vara desamma. Liknande ultalande gör ÖB.

Länsstyrelsen i Jönköpings län konstaterar alt den av utredningen föreslagna förfogandelagen inte lill fullo ersätter allmänna förfogandelagen, eftersom den inte är avsedd att tillämpas vid s, k, fredskriser. Länsstyrelsen har i och för sig inle något att erinra mot detta men förutsätteratt förhållandel beaktas vid den pågående översynen av den allmänna ransoneringslagen så all förfogandebestämmelser som behövs vid fredskriser las in i en omarbetad ransoneringslag, Länsslyrelsen ulgår också från alt den allmänna förfogandelagen inte upphävs förrän en sålunda omarbetad ransoneringslag kan träda i kraft.

1 fråga om fömtsättningarna föi lagens tillämpning hänvisar länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län i sitt remissyttrande till en vid yttrandet fogad promemoria som har upprättats inom länsstyrelsens juridiska enhet, t promemorian konstateras att i lag med bemyndigande som avses i 13 kap, 6 S RF noga skall anges under vilka fömtsättningar bemyndigandet för utnyttjas. Därmed ges en yttersta gräns för lagens lillämpning. Ulredningens förslag innehåller emellertid inle någol angivande av förulsättningama utöver vad som följer av 13 kap, 6 S med undantag för ett fall. Del fall som åsyfias är lillämpningen av lagen vid utomordentliga förhållanden då del som ytterligare förulsällning har uppställts krav på alt det skall råda knapphet eller betydande fara för knapphet inom landet på förnödenheter av vikt för totalförsvaret. Den bristande preciseringen i fråga om vilken egendom som får omhändertas och omfattningen därav innebär en väsentligt minskad rättssäkerhet. 1 promemorian anförs vidare att utredningsförslagets begränsning till regler som har stöd i 13 kap, 6 S RF innebär att delar av gällande förfogandelagstiftnings tillämpningsområde bortfaller. Behovet av att med stöd av 8 kap. RF inarbeta förfoganderegler för det bortfallna området borde ha utretts, 1 varje fall saknas tillfredsställande klarlägganden av denna fråga. De förfoganderegler som kan tänkas inflyta i en ny ransoneringslag läcker nämligen inle del bortfall av beslämmelser på den civila förfoganderättens område som utredningens förslag innebär,

LRF anser alt myndigheternas ullämpning av lagen bör ske restriktivt vid

Prop.1977/78:72 65

krigsfara och sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller krigsfara och att frågan om tillämpningen av lagen i sådana fall snabbt bör underställas riksdagens prövning,

4.3 Underställningen

Riksvärderingsnämnden konstaterar att i utredningens förslag verkan av utebliven underställning blirden att de meddelade föreskriftema inte gäller, 1 allmänna förfogandelagen beskrivs verkan av att underställning inte sker elleralt riksdagen inle godkänner regeringens förordnande inom viss lid efter underställningen med uttrycket att regeringens förordnande förfaller. Motsvarande formulering används i allmänna ransoneringslagen och oljekrislagen. Nämnden antar att den av utredningen nu föreslagna bestämmelsen är avsedd att ha samma innebörd eller således att regeringens föreskrifter icke längre skall tillämpas. 1 språkligt hänseende synes ulformningen av den föreslagna lagtexten inte vara fullt entydig eftersom den torde kunna ges även den innebörden att giltigheten av regeringens föreskrifter skall upphävas med retroaktiv verkan. Nämnden förordar därför alt det i nu gällande lagstiftning använda uttrycket "förfaller" behålls eller all utredningens formulering "gäller icke föreskrifterna" ersätts förslagsvis med orden "gäller föreskriftema icke längre". Liknande synpunkl för överstyrelsen jÖr ekonomiski jörsvar fram,

Länsstyrdsen i Hattands län anser alt innebörden av bestämmelsen om underställning är oklar. Osäkerhet kan uppstå om underställning har skett eller inte. En dylik osäkerhet lorde i vissa fall kunna leda till tveksamhet och försämrad handlingskraft.

4.4 Ersättningsreglerna

Vad gäller förslaget i fråga om förfarandel vid prövningen av ersättningsärenden konstaterar Svea hovrätt att utredningen själv är iveksam titt sill förslag att myndighets beslul i ell ersättningsärende skall överklagas direkt till riksvärderingsnämnden och inle som enligt nu gällande regler lill lokal värderingsnämnd. Hovrätten delar de farhågor som utredningen hyser. Det går enligl hovrätten inle att bortse från risken att riksvärderingsnämnden i ett kritiskt läge bliröverhopad med ett stort antal besvärsmål. Hovrätten förordar därför den av uiredningen antydda "säkerhetsventilen" alt bemyndiga regeringen att bestämma att lokal värderingsnämnd under vissa förutsättningar skall vara mellaninstans. Kammarrätten i Göteborg framhåller alt utredningen har föreslagit att ersättning som inte utgår efter vissl pris skall fastställas av lokal värderingsnämnd. Utredningen har emellertid också föreslagit att frågan om sådan ersättning efter ansökan av part skall kunna upptas lill prövningomedelbart av riksvärderingsnämnden.om särskilda skäl föreligger. Undantagsregeln ärenligt förslaget avsedd all öppna möjlighet att i

5 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 72

Prop.1977/78:72 66

fråga av principiell betydelse eller eljest av stor räckvidd komma fram till ett snabbt avgörande. Motsvarande regel i allmänna förfogandelagen har det innehållet att frågan om ersättning må endast på båda parternas skriftliga begäran upptagas omedelbart av riksvärderingsnämnden. Huruvida utredningen genom den ändrade lydel;>en verkligen avser all ändra förulsättningama för sådan prövning framgår inle av betänkandet. Enligt kammarrättens mening föreligger betydande risk för att den nya bestämmelsen leder litl en ytterligare ökad arbetsbelastning hos riksvärderingsnämnden. Riksvärderingsnämnden torde med den föreslagna lydelsen ha att, beträffande vane begäran om omedelbart upptagande, pröva huruvida frågan är av principiell betydelse eller eljest av stor räckvidd. Försvarets ralionaliseringsinslltut delar utredningens uppfattning att instansordningen bör förenklas. Institutet anser all del inte finns behov av någon säkerhetsventil ulan menar att man vid behov kan förstärka riksvärderingsnämndens resurser. Den förenklade instansordningen kommer enligl institutet att kräva alt ersältningstaxor fastställs och regelbundet uppdateras av riksvärderingsnämnden. Motsatt uppfattning uttalar länsstyrelsen i Örebro län som förordar en säkerhetsventil,

Riksvärderingsnämnden biträder utredningens ståndpunkt att nämnden i undantagsfall skatt ha möjlighet att la upp en ersättningsfråga till omedelbar handläggning med förbigående av lokal värderingsnämnd. Emellertid synes del ur principiell synpunkt vara ägnat att väcka betänkligheter att sådan handläggning skall kunna ske även om en av parterna inte lämnat medgivande därtill, ja t, o. m, om part motsätter sig förfarandet. Nämnden föreslår att såsom villkor för tillämpning av denna handläggningsform uppställs, i överensstämmelse med vad som nu gäller enligt allmänna förfogandelagen, all båda parter begär sådan handläggning. För en sådan bestämmelse talar f ö. även den av uiredningen gjorda jämförelsen med skiljenämndsförfarandet. Härutöver bör, såsom uiredningen föreslagit, gälla att del ifrågavarande förfarandet för tillämpas endast om riksvärderingsnämnden finner särskilda skäl föreligga. I fråga om fullföljdssyslemel ullalar nämnden den uppfattningen, alt del i och för sig ter sig obehövligt att ersätlningsärenden skall kunna prövas i tre instanser. Frågan i dessa ärenden är som regel av enkell slag och kan ju endast gälla huruvida den myndighet som bestämt ersättningen tillämpat taxan på riktigt sätt. Av motiveringen lill förslaget framgår att utredningen varit tveksam inför den föreslagna lösningen och detta närmast av prakliska skäl. Utredningen räknar nämligen med att risk kan uppkomma att riksvärderingsnämnden i ett kriliskt läge blir överhopad av ell slorl anlal besvärsmål, var för sig av mindre krävande nalur, Riksvärderingsnämnden delar dessa farhågor. Till belysning av sitt ställningstagande redovisar nämnden siffror från den senaste beredskapstiden. Under åren 1939-1946 avgjorde riksvärderingsnämnden totalt 4 845 ersätlningsärenden, varav enligl allmänna förfogandelagen 502. Siffroma visar att ersättningsärenden även med då gällande fullföljdsregler underställdes

Prop.1977/78:72 67

riksvärderingsnämnden i inte obetydlig omfattning. Om taxa i ett framtida krisläge skulle komma att fastställas för varor i samma utsträckning som skedde under andra världskrigel (se SFS 1941:931), skulle del bli fråga om ett stort antal varor av myckel varierande slag. Antalet beslut om ersättningar enligl taxa kunde då väntas bli mycket stort och överklagningarna många. All belasta den högsta värderingsmyndigheten med att som andra instans avgöra dessa mål kan befaras i hög grad snedvrida arbetet hos riksvärderingsnämnden, som i ett sådant läge rimligen måste ägna all sin kraft ål ärenden av mera kvalificerad natur. Det må vidare framhållas att ärenden, som på föreslaget sätt fullföljs direkl från myndighet till riksvärderingsnämnden, av förklarliga skäl ofta kan vara ur formell synpunkt i mindre tillfredsställande skick, vilket ytterligare skulle belasta nämnden i dess arbete. Beaktas bör vidare att vid fastställande av ersättning efter taxa svårigheter kan uppkomma närdet gäller att bestämma varans kvalitet. För avgörande av denna fråga krävs i regel besiktning. Sådan kan förekomma i samband med att myndigheten bestämmer ersättningen. Besiktning kan också ganska lätt ordnas genom lokal värderingsnämnds försorg, om egendomens ägare vid missnöje med ersättningen vänder sig dit med klagomål. Riksvärderingsnämnden å andra sidan kommer i ett sådani läge i allmänhet att befinna sig på så stort avstånd från egendomen att en besiktning, om riksvärderingsnämnden bedömer sådan behövlig, blir svåratt genomföra och i vart fall kan komma till stånd först vid en så sen tidpunkt att det då är svårt att fastställa varans ursprungliga skick. Om lokal värderingsnämnd bibehålls i instansordningen bevaras också fördelen med den personkännedom och insikt i lokala förhållanden, som är representerad i en sådan nämnd. Av nu anförda skäl förordar riksvärderingsnämnden bestämt att lokal värderingsnämnd behålls som andra instans beiräffande beslut om ersättningar efter taxa vid ianspråktaganden, som enligt nu gällande ordning sker med stöd av rekvisitionslagen. Med hänsyn till de varierande förhållandena inom övriga delar av förfogandeområdet synes däremot riksvärderingsnämnden kunna behållas som andra instans vid förfogande i övrigt. Ä andra sidan synes det inle behöva väcka några principiella betänkligheter att införa förbud mol fullföljd av talan mot lokal värderingsnämnds beslul i dessa ärenden. Som tidigare har antytts är här akluella frågor knappast av sådan natur att den enskilde inle rimligen bör få låla sig nöja med lokal värderingsnämnds beslul, Riksvärderingsnämnden framhåller slulligen att, om enskild sakägare menar att den av myndighelen med tillämpning av taxan bestämda ersättningen är obillig, han alltid har möjlighet all direkt hos riksvärderingsnämnden påkalla prövning av ersättningsfrågan,

Otjekrisnämnden anser att den i 24 S allmänna förfogandelagen intagna bestämmelsen om att faslställd ersättning i princip skall utbetalas genast bör överföras lill en ny lag med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att del bör övervägas om inte lokal värderingsnämnd kan fungera som beslutsinstans och att talan mot lokal.

Prop.1977/78:72 68

värderingsnämnds beslut förs hos länsstyrelsen. Civllbejälhavaren i Nedre Norrlands civilområde framhåller att det måsle vara ett krav all den enskilde inle fråntas sina möjligheter att bevaka och tillvarata sina rättigheter när det gäller frågor om ianspråktagande av enskilds egendom och tjänster med stöd av "tvångslagen". Den enskilde skall ha reella möjligheter att anföra besvär över de beslul som berör honom. I förslagen till förfogandelag och förfogandeförordning talas om besvär dels över förfogandebeslul, dels över beslut som behandlar ersättningsfrågan. I förslagel till förordningen föreskrivs att ett förfogandebeslut skatt förses med en besvärshänvisning, om beslutet innehåller uppgifter om ersättning efler vissl pris. Detta kan lydas som alt enbart beslut med ersäitningsuppgift kan överklagas men detta stämmer inle överens med lagförslaget. Besvärsfrågan bör därför bli föremål för förtydligande. Liknande erinringar förs fram av JO. Han framhåller således alt av förvaltningslagen torde följa att beslut om förfogande bör innehålla besvärshänvisning, Föratt inte något missförstånd skall uppslå kan eventuellt hänvisning ske till förvaltningslagen,

I fråga om ersäitningsgrunderna konstaterar Svea liovrän att utredningen skiljer mellan sådana fall då ersättning vid förfogande skall utgå enligt fastställd taxa och fall då visst pris inte har fastställts på förhand. För de senare fallen innehåller utredningens förslag beslämmelser om de gmnder enligt vilka ersättning skall utgå. Förde förstnämnda fallen framgår däremot inte av lagtexten enligt vilka grunder taxan skall fastställas. Med hänsyn till all regeringsformen föreskriver att enskild skall vara tillförsäkrad ersättning enligt grunder som bestäms i lag för det fall att hans egendom tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande, bör enligl hovrättens mening den föreslagna lagen kompletteras på denna punkt. Hovrätten konstaterar vidare all utredningen inle har ansett det vara nödvändigl med en ultrycklig föreskrift alt vid produktionsålägganden och därmed likställda förfoganden tillämpning av taxepris alttid skall anses innefatta obillighet, om den som har drabbats av åläggandet inle för ersättning för sina nödvändiga kostnader. Denna uppfattning delas inte av hovrätten. Med hänsyn lill all del här är fråga om regler lill skydd lor enskildas rättssäkerhet bör bestämmelserna ulformas så tydligt och klan som möjligt. Statens pris- och karteUnämnd anser att en viss omredigering bö;r göras av de föreslagna ersättningsbestämmelserna. 1 de situationer då förfogandelagen kan komma att träda i tillämpning torde man böra utgå Mn att en ganska omfattande prisreglering redan är eller samtidigt blir genomförd, främsl genom utfärdande av prisstopp resp, fastställande av högstprisei. Härigenom kommer vad som i gällande lagstiftning betecknas som "taxepris" -av utredningen benämnt "visst pris" -att gälla inom stora områden. Med hänsyn härtill synes det naturligtall vad man kallar normalfallen behandlas först. Som huvudregel bör enligt pris- och kartellnämnden anges att genom prisreglering gällande pris skall vara normgivande för ersätiningen och sålunda ulgöra "taxepris". Beteckningen "taxepris" synes härvid vara alt föredra framför den av utredningen

Prop. 1977/78:72 69

föreslagna beteckningen visst pris. Efter huvudregeln bör sedan följa den alternativa lösningen av ersättningsfrågan innebärande all riksvärderingsnämnden eller lokal värderingsnämnd som riksvärderingsnämnden beslämmer i samråd med pris- och karlellnämnden fastställer särskill taxepris. Denna utväg är avsedd alt begagnas i två huvudfall. Det ena fallet blir aktuellt på områden som inle omfaltas av utfärdade prisregleringsbeslämmelser, exempelvis genom all regeringen eller pris- och karlellnämnden har undantagit vissa varor från ett utfärdat allmänt prisstopp. Ätt likställa med sådana icke prisreglerade varor är varor och ijänsler för vilka prisstoppet visseriigen gäller men som av olika skäl vållar svårigheter för priskontrollen. Det andra fallel gäller sådana ersättningar, där visserligen ett taxepris föreligger i form av pris fastställt av prismyndigheten eller på annal sätt, men där riksvärderingsnämnden eller lokal värderingsnämnd finner särskilda skäl alt kräva en annan prissättning. I sådant fall bör, där så är möjligt och praktiskl lämpligt, i enlighet med utredningens förslag samråd äga rum mellan värderingsnämnderna och pris- och karlellnämnden, AMS förutsätter att ersättning skall kunna utgå för alt täcka anspråk som tredje man kan ha 1, ex, på grund av alt ett förfogandebeslul innebär att ett avtalat arbete måste avbrytas. Statens vattenfallsverk underslryker alt ersättningen måste grundas på åleranskaff-ningspriset resp, marknadsvärdet vid tidpunkten för förfogandet. När det gäller utredningens följdsynpunkler på huvudregeln, nämligen att ersättning inle skall utgå för indirekta skador eller förluster i samband med förfogande, är det enligt vattenfallsverkets uppfattning oklart vad som i sammanhanget skulle kunna betraktas som indirekta skador eller föriusler. Vad gäller elkraftområdet skulle den situationen kunna uppstå all för kraftproduktion lagrad olja "utsätts" för förfogandebeslut och måste ersättas med annat bränsle som både är dyrare att anskaffa och som medför högre produktionskostnader för elkraften. Sådan förfogandeåtgärd kan också få som följd alt kraftproduktion i en anläggning måste ersättas med produktion i andra anläggningar i elkraftsystemet, vilka har högre produktionskostnader. Om resp, anläggningar därjämte tillhör skilda ägare kompliceras ersättningsfrågan ytterligare. Här exemplifierade konsekvenser av förfogandeålgärder kan enligt vattenfallsverkets mening inte rubriceras som indirekta skador. Verket förutsätter att kostnaderna härför betraktas som "nödvändiga koslnader" vilka skall ersättas. Verket anser alt del behövs en precisering av de kostnader för vilka ersäitning skall utgå i samband med förfogande.

Utredningens förslag att inle i lagen ange vilken tidpunkt som bör vara avgörande vid bestämmande av ersättning har mött erinringar från några remissinsianser, Svea hovrätt anser alt frågan är alllför viktig för alt lämnas oreglerad. Åtminstone bör enligl hovrättens mening de grundläggande principema läggas fast i lag. 1 samma riktning uttalar sig JÖrsvarets rationaliseringsinslitut och oljekrisnämnden.

Prop. 1977/78:72 70

4.5 Övrigt

Utredningens utformning av begreppet jörjögande har berörts av några remissinstanser. Försvarets civiljbrvaltnlng pekar på all i 4 S talas om förfogande över egendom och alt i 6 S anges att därmed skall förstås också rätt att kräva vissa tjänster, vilka närmare preciseras som verksamhet, tjänster och handräckning, I 28 och 30 SS talas om egendom, åtgärd eller tjänst som omfattas av förfogande och i 33 S talas om tiänst eller handräckning som avses i 6 S. Civilförvaltningen ser det som angeläget alt en såvitt möjligt enhetlig terminologi används och föreslår att i 4 S anges att förfogande avser egendom och tiänster. Vilka tiänster som avses kan närmare specificeras i 6 S. Riksvärderingsnäninden anser att utredningens utformning av begreppet "förfoga över" inte ger ett nöjaktigt uttryck för vad som är avsett all gälla, I rekvisilionslagen beskrivs förfoganderätten så att förnödenheter m, m, får "utfordras". I allmänna förfogandelagen anges i 3 S all ägare eller innehavare av förnödenhet skall "avstå" den. Även övriga paragrafer i sistnämnda lag är uppbyggda så att någon förpliktas att göra eller tåla något. Den nu föreslagna lagstiftningen har i princip samma uppbyggnad. Innebörden av ett förfogandebeslul torde vara att ägare eller innehavare av egendom är skyldig alt avstå eller tillhandahålla egendomen eller eljest vidta etter tåla viss åtgärd. Följer den enskilde inte förfogandeföreskriften kan han dömas till siraff varjämte egendomen kan tas i anspråk med tvång. Den skyldighet som åligger den enskilde med anledning av ett förfogandebeslut har inte uttryckligen angetts någonslans i utredningens lagförslag. Enligt riksvärderingsnämnden synes så böra ske. Överstyrelsen jör ekonomiskt försvar konstaterar att utredningen i begreppel förfogande också lägger in en rält att kräva att ägaren eller innehavaren av en anläggning ulför de tiänster som har samband med produktion av vissa slags förnödenheter inom ramen för hans normala verksamhet. 1 fråga om s, k, ersättningsvaror kan tillverkningen av dessa kanske inte alltid placeras in så att de motsvarar en företagares normala verksamhet. Är produktionen av sådana varor förberedd genom förelagsplanläggning, synes emellertid förulsättningama för alt ytterst kunna kräva framtagning av varan med stöd av en fullmakislag vara oslridiga. Överstyrelsen är tveksam om della klart framgår av utredningens förslag. JO finner det Iveksami om utredningens förslag ger möjlighel alt i ett beslut om förfogande över en anläggning föreskriva tiänslgöringsskyldighet för personalen vid anläggningen uiöver vad som följerav deras slällning som anställda hos anläggningens ägare. Om utredningen har avsett denna möjlighet, bör ulredningens förslag förtydligas.

Vissa remissinstanser uttalar sig om värderingsnämndernas sammansättning. Svea hovrän anser att goda skäl talar för att även ordföranden i lokal värderingsnämnd skall vara domare eller åtminsione jurist, t samma riktning uttalar sig länsslyrelsen i Hallands län. Riksvärderingsnämnden anser att del är lämpligt att bestämmelserna all ledamot skall vara myndig och inte i

Prop.1977/78:72 71

konkurstiltstånd hålls samman och ulformas i överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i 4 kap. t S rättegångsbalken. JO anser att man inle bör ställa strängare krav för ledamolskap i värderingsnämnd än för valbarhet lill nämndeman.

t fråga om ulredningens förslag till ansvarsbestämmelser pekar Svea hovrätt på de svårigheter som kan uppstå vid en samordning av vile och straff genom att sanktionsformerna handläggs av olika myndigheter. Hovrätten ställer sig vidare tveksam till en så vittomfattande förverkanderegel som utredningen har föreslagit. Enligt hovrättens mening bör hithörande frågor övervägas ytterligare under det fortsatta lagstiftningsarbetet. Kammarrätien i Göteborg föster uppmärksamheten på att utredningens förslag lill ansvarsbestämmelser innebär en avsevärd straffskärpning, Länsstyrdsen i Göteborgs och Bohus län anser att gällande straffsatser för grova broll inle bör sänkas på sätt som utredningen har föreslagit. Beträffande frågan alt samma försumlighet kan bli föremål för såväl vites- som straffsanktion erinrar riksvärderingsnämnden om att denna konkurrensfråga behandlats vid tillkomsten av lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring och firmalagen (1974:156), För att undvika stötande dubbelsanktioner har i dessa lagar föreskrivits att den som har överträtt ett förelagt vitesförbud inte skall dömas lill ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet. Enligt riksvärderingsnämnden bör det övervägas all föra in en motsvarande bestämmelse i den föreslagna förfogandelagen, 5Xf och Sveriges Industrijörbund sätter i fråga om det inle är tillräckligt att förelägga vite i fråga om underlåtenhet alt fullgöra uppgiftsskyldighet och att tillhandahålla affärshandlingar. Enligt dessa remissinstanser finns inga motiv för den skärpning av husbondeansvaret som ulredningens förslag innebär.

Bestämmelsernas /ö/'rfe/«//(g på olika författningar kommenteras av några remissinstanser. Kammarrätten i Göteborg anser att bestämmelserna om munllig förhandling och om räll lill ersättning inle är frågor som rör nämndernas interna verksamhel och därför bör placeras i lagen och inte som utredningen har föreslagit i lillämpningsförfattningarna till lagen. Motsatt uppfattning har JÖrsvarets civilförvaltning som finner att det är önskvärt all hithörande bestämmelser i större utsträckning än som har förordats av utredningen förs från lagen till förfogandeförordningen och instmktio-nerna.

Prop.1977/78:72 72

5 Föredraganden 5.1 Allmänt

Vid krig eller krigsfara eller andra utomordentliga förhållanden kan samhällsintresset kräva att myndigheterna gör eller underlåter något som inkräktar på eller begränsar de rättigheter som under normala förhållanden lillkommer medborgarna, företag eller institutioner. Del liggeri sakens nalur att sådana åigärder ofta måsle beslutas snabbt för att få avsedd verkan. Redan av delta följer att riksdagens beslut inte kan avvaktas innan en sådan åtgärd vidtas hur önskvärt detta än i och för sig hade varit. Riksdagens inflytande på hithörande frågor måste dock säkerställas i största möjliga utsträckning. Delta har hitills skett på det sätiet att riksdagen i fred har antagit lagar som skall användas i här avsedda situationer men som ger regeringen bemyndigande att beslula om att sätta lagarna i tillämpning. Vår administrativa försvarsberedskap bygger på dessa s, k, fultmaktslagar.

I den nuvarande fullmaktslagstiftningen har inte gjorts någon klar gränsdragning mellan de olika slag av behov som skall tillgodoses. Vissa författningar är begränsade till militära behov. Hit hör först och främst rekvisitionslagen (1942:583, ändrad senasl 1971:610) som har tillkommit med konstitutionell grundval i 74 § 1809 års regeringsform. Enligt denna lag har regeringen tillagts befogenhet att under vissa förhållanden låta av kommuner och enskilda rekvirera förnödenheter och tjänstbarheter, som kan finnas i orten och som behövs för att fylla sådana försvarsmaktens oundgängliga behov som inte kan tillgodoses på annat sätt med tillräcklig skyndsamhei. Regeringens befogenheter gäller från den dag då enligt beslul av regeringen och, om riksmöte inte pågår, riksdagen blivit inkallad, rikels försvarsmakt eller någon del därav ställs på krigsfot. De slag av förnödenheter och tiänslbarheter som får tas i anspråk räknas i detalj upp i lagen. Den som avslår egendom är berättigad till ersättning. Ersättningen utgår efter taxa eller fastställs till beloppet av en särskilt inrättad lokal värderingsnämnd. För överprövning av lokal värderingsnämnds beslut finns riksvärderingsnämnden som är gemensam för hela landet.

Rent militära behov tillgodoses också genom beredskapsförfogandelagen (1942:584, ändrad 1946:65). Den lagen täcker i stort sett samma område som rekvisitionslagen men är tillämplig i ett tidigare skede. Dess ändamål är i första hand att under beredskapsiillsiånd, innan försvarsmakten ännu har ställts på krigsfot, möjliggöra tvångsanskaffning av vissa förnödenheter för försvarsmaktens behov. Lagen kan emellenid tillämpas även vid avveckling av lidigare anbefalld beredskap. Lagen ansluler nära till rekvisilionslagen. Rätten att förfoga över egendom är dock inte lika vidsträckt enligt beredskapsförfogandelagen som enligt rekvisilionslagen.

Vissa fultmaktslagar omfattar både militära och civila behov. Allmänna förfogandelagen (1954:279, ändrad senast 1975:700)gäller hela totalförsvaret. Dess räckvidd är emellertid begränsad till åtgärder som är nödvändiga för att

Prop.1977/78:72 73

tillgodose rent försörjningspolitiska intressen, dvs. åtgärder för att trygga civilbefolkningens försörjning och försvarets allmänna behov. Denna begränsning bör ses mot bakgrunden av att bestämmelserna om avstående av förnödenheter och om beslag i den lidigare förfogandelagen av år 1939 i några fall användes i prisreglerings- eller priskontrollsyfte, i vatulapolitiskt eller sysselsättningspolitiskt syfte eller för att göra det möjligt att ta ut clearing-avgiftersom inle välbehövliga från försörjningssynpunkt. Här har således en åislramning skett så att allmänna förfogandelagen har begränsats til) ett fålal för riket eller befolkningen livsviktiga intressen (se prop. 1954:20 s, 49). 1 2 S anges som huvudregel alt föreskrift om tillämpningav lagen får meddelas för att tillgodose behov av förnödenhet som erfordras för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap eller som eljest är av vikt för befolkningen eller produktionen, Dessulom kan föreskrift meddelas om upplåtelse av egendom eller del därav jämte inredning eller utrusining och om ändring eller förflyttning av inredningen eller utrustningen, allt för att bereda tiänstelokal åt offentlig myndighet eller för annat liknande ändamål. Vidare kan föreskrift om transporter för statens räkning meddelas för annat ändamål av betydelse för det allmänna än nyss är sagt.

Allmänna förfogandelagen är avsedd att tillämpas i krig eller vid krigsfara som rikel befinner sig i men även vid knapphet eller betydande fara för knapphet inom rikel på förnödenheter av den art som omfattas av nyssnämnda huvudregel. I sistnämnda fall skall emellertid knappheten eller faran för knapphet ha uppkommit lill följd av krig som riket befunnil sig i eller krig mellan främmande makter eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse. Även en annan begränsning finns emellertid för della fall. Förordnande om lillämpning av lagen får därvid meddelas endasl för att tillgodose behovet av sådan förnödenhet beträffimde vilken knapphet eller belydande fara för knapphet har uppstått lill följd av händelse som nyss angavs. Reglerna om ersättning i allmänna förfogandelagen anknyter till reglerna i i-ekvisitionslagen.

Civilförsvarets behov av föribganderätt tillgodoses genom bestämmelser i 8 kap, civilförsvarslagen (1960:74, omtryckt 1975:712. ändrad senast 1977:203), t 68 S ges huvudregeln att civilförsvarschef och länsstyrelse under civilförsvarsberedskap får la i anspråk viss närmare angiven egendom, som innehas av annan än staien, om del krävs för att statlig civilförsvarsuppgift skall kunna fullgöras och överenskommelse om egendomens avstående inle kan träffas tillräckligt skyndsamt. Kommun haren begränsad förfoganderätt beträffande egendom, som finns inom kommunen. Den rätten kan såvitt gäller utförande av byggnadsanordning utnyttjas också under tid då civilförsvarsberedskap inle är anbefalld men då endasl utövas av länsstyrelsen.

Civilförsvarslagen innehåller ett flertal bestämmelser, som svarar mol reglema i rekvisitions- och förfogandelagarna, men i lagen ingår också en del beslämmelser som är specifika för civilförsvaret. Enligl lagens ordalydelse innebär ett förfogande att egendom tas i anspråk. Del är således inte möjligt

Prop. 1977/78:72 74

alt med stöd av civilförsvarslagen exempelvis ålägga en enskild att tillverka eller bereda vissa produkter. Genom kombination av förfoganderätt över t. ex, motorfordon och civilförsvarsplikt enligt 12 S I mom, civilförsvarslagen kan dock en enskild fordonsägare åläggas att utföra transporter.

När det gäller alt besiämma ersättning vid förfogande enligl civilförsvarslagen används två olika system beroende på om förfogandet görs under civilförsvarsberedskap eller under annan lid. Råder civilförsvarsberedskap tillämpas revisitionslagens ersättningsregler medan i annat fall ersättningen bestäms med tillämpning av expropriationslagen (1972:719, ändrad senast 1976:46),

Inom verksamhetsområdet för kommunal beredskap m. m, gäller lagen (1964:64) om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig m. m,, som under något olika förutsättningar kan träda i lillämpning i krig eller vid krigsfara vari riket befinner sig eller, om bostäder har förstörts i större omfattning, under krig vari riket har varit. Enligt 2 S lagen är ägare eller innehavare av byggnad eller del därav vid tillämpning av lagen skyldig att för inkvartering upplåta bosiad, som civilförsvarsmyndighet eller i lagen (1964:63) om kommunal beredskap (omtryckt 1977:417) angiven beredskapsnämnd anvisat för sådani ändamål. Om ägare eller innehavare av byggnad eller del därav vägrar all upplåta inkvarteringsbostad enligt 2 S och inkvartering inte kan komma till stånd med tillämpning av civilförsvarets förfoganderätt, äger beredskapsnämnden enligt 3 S förelägga ägaren eller innehavarenatt upplåta inkvarteringsbostaden,eventuellt med utsättande av vite för underiåtenhet att rätta sig efter föreläggandet, I sista hand kan länsstyrelsen förordna om handräckning. För upplåtelse av inkvarteringsbostad är inkvarteringsvärden berättigad till skälig ersättning av den inkvarterade i den mån inte ersättning utgår av statsmedel.

Enligt krigssjukvårdslagen (1953:688, omtryckt 1966:52, ändrad senast 1971:1112) skall den allmäni civila hälso- och sjukvården samt den civila veterinärverksamheten i krig eller vid krigsfara, vari rikel befinner sig, eller när det påkallas av andra utomordentliga förhållanden omorganiseras enligt särskilda bestämmelser av regeringen så att nämnda verksamhetsgrenar motsvarar de fordringar som i ett sådant läge ställs på dem. När lagen under sådana förhållanden tillämpas skall allmänna förfogandetagen gälla för att tillgodose det allmänt civila medic;nalväsendels och det civila veterinärväsendets behov av förnödenheter och detta utan hinder av vad i allmänna förfogandelagen finns föreskrivet om förutsättningarna för sistnämnda lags tillämpning.

Inom försörjningsväsendet gäller lagen (1961:655) om undanförsel och förstöring (ändrad 1964:217). Enligt denna lag får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer vid krig eller krigsfara, vari rikel befinner sig, beslula att egendom av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen ellereljest fördel allmänna skall föras från den plats där den finns till

Prop.1977/78:72 75

annan förvaringsplats (undanförsel). Sådani beslul får också avse förfiyllning av viss industriell ellerannan verksamhel av betydelse som nyss sagts, Syftel med åtgärden är all förhindra all sådan egendom eller verksamhel genom krigshandlingar försiörs eller på annat sätt går förlorad eller all nå en från beredskapssynpunkl mer ändamålsenlig geografisk fördelning av egendomen eller verksamheien.

Påkallas i annal fall av utomordentliga förhållanden undanförsel för nyss angivna ändamål, får regeringen besluta om detta med riksdagens samtycke.

Föreligger trängande fara för att egendom av sådan beskaffenhet, alt fiendens innehav därav skulle underiätta hans krigsanslrängningar väsentligt, skall falla i fiendens hand och möter hinder mot undanförsel av egendomen, får enligl 5 S regeringen eller myndighet som regeringen beslämmer föreskriva, att egendomen skall förstöras eller eljesi sättas ur brukbart skick (förstöring).

Har beslut om undanförsel eller förstöring meddelats, gäller enligl 7 S att myndighet som regeringen bestämmer får ta i anspråk markområden, byggnader, utrymmen, transportmedel och materiel samt vad som i övrigt kan finnas erforderligt för att fullgöra uppgift enligt lagen. Därvid skall bestämmelserna i allmänna förfogandelagen tillämpas.

En särställning intar lagen (1932:242) om skyldighet i vissa fall alt tillhandahålla förnödenheter m, m, för ordningsmaktens behov. Denna lag gäller även i fredstid, men för dess tillämpning fömtsätts alt polisstyrka dras samman för att upprätthålla ordningen. Länsstyrelsen får i sådani fall, om del påkallas av särskilda skäl, förordna att ägare och innehavare av förnödenheter, transportmedel, rum för personal, hästar, fordon och annal, som oundgängligen behövs för polisverksamhetens uppehållande och inte med tillräcklig skyndsamhet kan anskaffas på annat sätt, skall vara skyldiga att på anfordran av polischefen i orten eller annal av länsslyrelsen bestämt polisbefäl mot full ersättning tillhandahålla vad som sålunda behövs. Vid meddelande av sådani förordnande skall anges den ort och den tid, för vilken förordnandei gäller.

t fullmaktslagstiftningen har vidare en skiljelinje dragits mellan å ena sidan besiämmelsersom reglerar förfoganderätten saml därmed sammanhängande spörsmål och å andra sidan bestämmelser om ransonering och närliggande frågor.

Till sistnämnda komplex hör allmänna ransoneringslagen (1954:280, ändrad senast 1975:701), Förulsällningarna lorattdenna lagskall tillämpas är desamma som gäller i fråga om allmänna förfogandelagen. En särskild regel finns dock i ransoneringslagen för brådskande läll. För all möjliggöra en av förhållandena påkallad hushållning med förnödenhet, som behövs för krigsbmk eller för ekonomisk försvarsberedskap eller som annars är av vikt för befolkningen eller produktionen, får regeringen enligt lagen meddela vissa slags föreskrifter om reglering av handel m. m. För att utjämna priserna på

Prop.1977/78:72 76

förnödenheter av samma eller likartat slag eller för all tillgodose behov av vissa förnödenheter får regeringen besluta om särskilda avgifter och bidrag (clearingavgift, clearingbidrag, prisutiämningsavgift), Lagen innehåller även bestämmelser om inlösen i vissa fall av förråd av viss förnödenhet, om ransoneringsbevis och om uppgiftsskyldighel m. m.

Till den grupp av bestämmelse,: som här berörs hör också oljekrislagen (1975:197), som har tillkommit för alt säkerställa fullföljandet av Sveriges åtagande enligl avtalet om ett internationellt energiprogram. Oljekrislagen innehåller särskilda förfoganderegler, 1 frågaom bestämmande av ersättning hänvisas till allmänna förfogandelagen. Oljekrislagen är inte konstruerad som en fullmaktslag vad gäller förfoganderätten.

Som framgår av vad jag nu har anfört förekommer beslämmelser om rekvisition och förfogande i ell slort anlal förlaltningar, t flera sammanhang har framhällits alt hela komplexet av bestämmelser, som avser inle bara försvarsmaktens ulan också i ålskilliga hänseenden civila myndigheters behov, borde bli föremål för en grundlig överarbetning. För all göra delta arbeie tillsattes 1967 års rekvisitions- och förfogandeutredning (Fö 1968:19), Uiredningen har avgell belänkandel (SOU 1975:65) Förfogandelagsliftningen.

Utredningsuppdraget har haft vissl samband med arbelel på den nya regeringsformen. 1 74 S 1809 års regeringsform fanns beslämmelser som rörde den militära rekvisitionsrätlen. Förfoganderätten i övrigi har däremot byggt på lagstiftning, som har tillkommit genom samfällt beslul av regering och riksdag.

Genom 13 kap. 6 S regeringsformen (RF) har nu skapats en konstitutionell grundval för förfogandelagstifining. Lagrummet avser de fall då rikel befinner sig i krig eller krigsfara eller då del råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket har befunnit sig. Däremot omfattar lagrummet inte utomordentliga förhållanden som har annan orsak. S. k. fredskriser, dvs, lägen då allvarliga störningar inom försötiningsviktiga varuområden har uppstått ulan alt det är krig eller krigsfara i vår nära omvärld-t, ex, oljekrisen vintern 1973-74- faller således utanför lagrummets räckvidd. För att finna stöd för vissa beslämmelser exempelvis i allmänna ransoneringslagen och allmänna prisregleringslagen får man därför gå lill de regler om delegation som finns i RF:s allmänna normgivningskapitel (8 kap.),

Ulredningens förslag till förfogandelagsliftning utgår från beslämmelserna i 13 kap. 6 S RF, Uiredningen har närmasl selt som sin uppgift all, utan all föreslå mera genomgripande sakliga ändringar, lägga fram förslag som syftar lill en koncentration och förenkling av förevarande förfaltningskomplex,

Ulredningens förslag innebär all de grundläggande reglerna i den nuvarande centrala lagstiftningen om rekvisition och förfogande samlas i en lag, som uiredningen benämner förfogandelagen, I samband därmed föreslås all rekvisilionslagen, beredskapsförfogandelagen och allmänna förfogandelagen

Prop.1977/78:72 77

upphävs. Utredningen föreslår vidare att 8 kap. civilförsvarslagen, som reglerar förfoganderätten för civilförsvarels behov, anpassas till den föreslagna förfogandelagen.

Utredningens förslag har i stort vunnit allmän anslulning vid remissbehandlingen. Flertalet remissinstanser tillstyrker i huvudsak förslagel eller anför all de inte har några principiella erinringar mol del. Även jag anser all belänkandel är väl ägnal all läggas lill grund för lagstiftning. Jag kommer i det följande all behandla viktigare avsnitt i utredningsförslaget. Vissa frågor kommer jag att beröra i specialmotiveringen,

5.2 En gemensam Törfogandelag

En fråga som uiredningen ingående diskuierar är hur långt en koncentration av den vittförgrenade och komplicerade förfogandelagsliftningen skall drivas. Utredningen har för sin del utgått från att den gränsdragning skall beslå som redan tidigare har gjorts mellan förfogandelagstiftningen, å ena sidan, och det komplex av bestämmelser som reglerar ransonering, prisreglering och närliggande frågor, å andra sidan,

1 fråga om förfogandebestämmelserna i lagen om skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter m. m, för ordningsmaktens behov finner utredningen att dessa bestämmelser såväl i fråga om syftel som beträffande fömlsätlningarna för lagens tillämpning skiljer sig från övriga förfogandelagar. Särskill pekar utredningen på att lagen gälleräven i fredslid. Den kan alltså betraktas som relativt fristående. Utredningen anser all del inle finns lillräcklig anledning att föra samman denna lags bestämmelser med förfogandelagsliftningen i övrigi,

Lagen om skyldighel alt upplåta inkvarteringsbostad i krig m, m, tillkom år 1964 i samband med att de uppgifter inom totalförsvaret som skall fullgöras av kommunerna och som inte är specialreglerade i särskild lagstiftning fastlades i lagen om kommunal beredskap, I samband med tillkomsten av lagen anfördes all frågan om tillhandahållande av inkvarteringsboslad inte borde lösas genom förfoganderätt. Den särskilda lagens speciella karaklär och dess samhörighet med lagstiftningen om kommunal beredskap lalar enligt ulredningens mening mot att bryta ut lagen eller någon del av den ur dess nuvarande sammanhang,

1 fråga om behovet av förfoganderätt för sjukvårdsändamål konstaterar utredningen all delta tidigare tillgodosågs genom 1939 års förfogandelag, I samband med tillkomsten av allmänna förfogandelagen uttalades (prop, 1954:20s, I79)attdet inte var tillrådligt att belasta krigssjukvärdslagen med utförliga beslämmelser om förfogande, 1 stället valdes den lösningen att i krigssjukvårdslagen infördes en beslämmelse av innebörd all, oavsell vad allmänna förfogandelagen innehållerom förutsättningarna fördess tillämpning, skall den i erforderliga delar gälla för alt tillgodose behov som avses i krigssjukvårdslagen, då sistnämnda lag är i lillämpning. Uiredningen finner

Prop.1977/78:72 78

inga skäl alt föreslå någon ändring i detta hänseende,

Lagen om undanförsel och förstöring utfärdades år 1961, När förslaget lämnades till riksdagen anfördes (prop, 1961:202 s. 20) att särskilda förfoganderättsbestämmelser behövdes för all genomföra undanförsel och förstöring, Visseriigen kunde i vissa lägen allmänna förfogandelagen förutsättas vara i lillämpning och således möjliggöra ianspråktaganden även för här avsett ändamål. Emellertid var att märka att förfogandelagsliftningen inte läckte hela undanförselområdet -arkivalier, kulturhistoriska föremål etc. föll exempelvis utanför - och dessutom var del synnerligen önskvärt att undanförsel kunde ske redan innan beredskapslagarna i övrigt satts i tillämpning. Enligt utredningens mening är de skäl som anfördes år 1961 alUjämt bärande. Någon anledning att gå ifrån den ordning som då infördes finner uiredningen alltså inte.

Vad angår bestämmelserna om förfoganderätt för civilförsvarels behov konstaterar utredningen att de i stor utsträckning både formellt och reellt nära stämmer överens med motsvarande regler i rekvisitions- och förfogandelagarna. Utredningen föreslår därför att en koppling görs lill civilförsvarslagen på del sättet alt i civilförsvarstagen anges att förfogandelagen gäller i fråga om förfogande för fullgörande av stall ig civilförsvarsuppgift, om inte annat anges i civilförsvarslagen.

Behovet av förfoganderätt vid ransonering bör enligl utredningen tillgodoses genom att en föreskrifi motsvarande 7 a § krigssjukvårdslagen tas in i ransoneringslagen. Härigenom skulle en förfoganderätt enligl ransoneringslagen lösgöras från de strängare förutsättningarna enligt förfogandelagen utan att de omfallande reglerna om förfoganderättens innebörd m, m. i sistnämnda lag behöver upprepas i ransoneringslagen.

Utredningens överväganden om samordningen av förfogandelagstiftningen godtas eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Svea hovrätt anser dock att del skulle ha varit värdefullt om utredningen mera ingående hade belysl möjligheterna av en ytterligare samordning,

Ocksåjag kan ansluta mig lill ulredningens ståndpunkt i den behandlade frågan. Jag vill särskill stryka under utredningens uttalande att endast försörjningspolitiska intressen bör få tillgodoses inom ramen för förfogandelagen. Det innebär att förfogande får omfalla endast egendom som är av vikl för totalförsvaret eller folkförsörjningen. Till gränsdragningen mellan förfogandelagstiftningen och ransoneringslagstiftningen ålerkommer jag i följande avsnitt,

5.3 Villkor för lagens tillämpnirg

Enligl RF skall föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och del allmänna som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden meddelas genom lag (8 kap. 3 S), Till sådana föreskrifter hänförs bl, a. föreskrifterom rekvisition och

Prop.1977/78:72 79

annat sådant förfogande. Enligt RF gäller vidare all varje medborgare skall vara tillförsäkrad ersättning enligl grunder som besiäms i lag för del fall all hans egendom tas i anspråk genom expropriation eller annal sådani förfogande. Lag stiftas av riksdagen ensam. När del uttryckligen anges i RF kan riksdagen lämna ifrån sig sin normgivningskompetens. t 13 kap, 6 S RF föreskrivs alt regeringen i vissa angivna föll med stöd av bemyndigande i lag kan genom förordning meddela sådana föreskrifter i vissl ämne som enligl grundlag skall meddelas genom lag. De fall som anges i paragrafen arom riket är i krig eller krigsfara eller om del råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara som rikel har befunnil sig i. Enligt paragrafen kan regeringen vidare med stöd av bemyndigande i lag genom förordning besiämma all i lag meddelad föreskrift om rekvisition eller annat sådani förfogande skall börja eller upphöra alt tillämpas, om det behövs med hänsyn till försvarsberedskapen, t lag med bemyndigande av del här slaget skall noga anges under vilka förutsättningar bemyndigandet får uinyttjas.

Utredningens förslag till förfogandelag ulgår från bestämmelserna i 13 kap. 6 S RF. Det innebär all lillämpningsområdel har begränsats till de fall som avhandlas där. Tillämpningsområdet har således gjorls snävare än områdei för allmänna förfogandelagen. Utredningen föreslår sålunda att lagen skall kunna sättas i lillämpning, då rikel befinner sig i krig eller krigsfara eller då sådana utomordentliga förhållanden råder som är föranledda av krig eller av krigsfara som rikel har befunnit sig i.

Utanför del föreslagna lillämpningsområdel faller alltså sådana utomordentliga förhållanden som har annan orsak, Lagen skall dock kunna sättas i tillämpning om regeringen - utan all krigsfara råder - finner del nödvändigl med hänsyn till försvarsberedskapen. Sislnämnda fall avser den siluation då värnpliktiga inkallas till tiänstgöring med stöd av 27 S 2 mom, eller 28 S I mom, värnpliktslagen (1941:967, omtryckt 1969:378, 27 S 2 mom, och 28 S t mom, ändrade senasl 1975:555). Bestämmelsen i 28 S I mom, nämnda lag innebäratt regeringen får inkalla till tiänstgöring samtliga värnpliktiga eller värnpliktiga till behövligt anlal, när rikets försvar eller dess säkerhel annars kräver del. Enligt 27 S 2 mom. värnpliktslagen kan värnpliktig åläggas att fullgöra en eller flera beredskapsövningar, om regeringen finner det nödvändigl med hänsyn till krigsberedskapen. Enligl utredningen får man anla all del kan finnas ell vissl behov av förfoganderätt vid inkallelse lill beredskapsövning. Förutsättningarna för lillämpning av bemyndigandelagstiftning enligt 13 kap, 6 S omfallar också del fallet. De behov som skall tillgodoses med förfogande i här avsedda situationer är främsl de behov som de in kal lade förbanden har. Utredningen menar emellertid att man också får förutse all lägen som är likartade med de här avsedda kan uppslå utan att någon direkl koppling lill den personella försvarsberedskapen föreligger. Utredningen syftar på lägen, då försvarsberedskapen kräver ianspråkiagande exempelvis av mark för brådskande befästningsarbeten eller av byggnader för tillgodoseende av lokalbehov som kan vänlas uppkomma vid förestående omgrup-

Prop.1977/78:72 80

peringar. Enligl uiredningen föreligger knappasl anledning all frän den synpunkl som nu är i fråga göra skillnad mellan fall av det ena eller andra slaget,

I fråga om lagens lillämpning under utomordentliga förhållanden anser utredningen att formuleringen ger en vidsträckt ram för all ulnyttja ell bemyndigande, Enligl ulredningens mening måste en beslämmelse som är avsedd för ell sådant läge närmare preciseras med beaktande av 13 kap. 6 S andra stycket RF, som enligl vad som nyss angavs föreskriver att i lag med bemyndigande av det här slaget noga skall anges under vilka förutsättningar bemyndigandet får utnyttjas. Enligt utredningen bör bestämmelsen därför begränsas till knapphetslägen av det slag som beskrivs i 1 S tredje stycket allmänna förfogandelagen. Detta lagmm avser enligt sin ordalydelse knapphet eller betydande fara för knapphet inom rikel på förnödenhet som behövs för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap eller som eljest är av vikt för befolkningen eller produktionen. Utredningen föreslår i sammanhanget en förenkling. Det ekonomiska försvaret ingår i totalförsvaret. Det ekonomiska försvarets uppgift är att bidra till att irygga vår försötining, om vårt land blir hänvisat lill egna försörjningsresurser på grund av konflikter i vår omvärld. Som exempel på vad som hör till del ekonomiska försvaret nämns i detta sammanhang livsmedelsförsörjningen, industriproduktionen, energiförsörjningen och transporterna, 1 anslutning till den sålunda uttalade målsättningen anser utredningen att de förutsättningar under vilka bemyndigandet får utnyttjas kan närmare anges så att det genom utomordentiiga förhållanden skall ha uppkommit knapphet eller belydande fara för knapphet inom rikel på förnödenheter av vikl för totalförsvaret. En ytteriigare skärpning av de uppställda kraven ligger i all utredningen föreslår att förfogande skall fö ske endasl om tolalförsvarets ofrånkomliga behov inte ulan olägenhet kan tillgodoses på annat sätt. Detta villkor hänför sig dock inle till förutsättningarna för att bemyndigandet skall få ulnyltias.

Utredningens förslag till uiformning av villkoren för lagens lillämpning har mölt erinringar från några remissinsianser. Kammarrätten i Göteborg anser att del inle är helt tillfredsställande att lagtexten inte anger i vilka situationer hänsynen lill försvarsberedskapen gör det möjligt all förordna om tillämpning av lagen. Kommerskollegium framhåller att frågan om de förulsällningar under vilka bemyndigandet får ulnyltias är av central belydelse och anser alt villkoret "nödvändigt med hänsyn till försvarsberedskapen" ger möjlighet till en alllför vid tillämpning av lagen. Av utredningsbelänkandel kan inie direkt utläsas om "försvarsberedskapen" endasl avser den beredskap som försvarsmakten svarar för eller om t, ex, den ekonomiska försvarsberedskapen inkluderas. Enligt kollegiets mening behövs ell förtydligande i della avseende, Länsslyrelsen i Göieborgs och Bohus län konstaterar alt ulredningens förslag inte innehåller någol angivande av rörutsällningarna för utnyttjandet av bemyndigandet uiöver vad som följer av 13 kap, 6 S RF. Delta är betänkligt från rättssäkerhetssynpunkt. Vidare efterlyser länssty-

Prop.1977/78:72 81

relsen ett klarläggande av behovei av förfoganderätt utanför tillämpningsområdet för 13 kap. 6 S RF,

Jag delar i allt väsentligt utredningens uppfattning om när lagen skall få sältas i lillämpning. Det är från rättssäkerhetssynpunkt angeläget att ramen för en bemyndigandelagstiftning inte görs vidare än omständigheterna kräver. Den naturiiga utgångspunkten för fastställande av en sådan ram utgör -som utredningen också har funnit- 13 kap, 6 S RF, Utanför det föreslagna tillämpningsområdet bor alltså falla sådana utomordentliga förhållanden som har annan orsak än krig eller krigsfara. Detta innebär en inskränkning i jämförelse med allmänna förfogandelagens tillämpningsområde. En följd härav blir att man i en bristsituation som inte har sin grund i krig etter krigsfara får finna stöd i annan lag än förfogandelagen för åigärder som innebär alt egendom fråntas enskilda. Sådana åtgärder kan behöva vidtas för att bl. a. genomföra en ransonering. Också i andra falt, t. ex. vid naturkatastrofer, kan finnas behov av att tillgripa förfogande. Mot den bakgrunden kan det sältas i fråga - vilket också har gjorts under remissbehandlingen - om inte tillämpningsområdet för den förestagna förfogandelagen bör utvidgas till all omfatta också nyss angivna situationer.

När del gälter förfoganderätt vid ransonering har ransoneringslagsutredningen (H 1974:02) i betänkandet (Ds H 1975:3) Ny ransoneringslag funnit att det föreligger behov av sådan rätt vid ransonering. Också rekvisitions- och förfogandeutredningen har förutsatt all ett effektivt genomförande av en ransonering kräver föribganderätt.

För egen det vill jag anföra följande. Som jag redan har framhållit bör en lagstiftning som lämnar regeringen fullmakt all ingripa i enskilda medborgares rältigheter ges ett så snävt tillämpningsområde som möjligt. En lagsliftning som är avsedd för krig och beredskap bör därför inle inrymma fullmakter som kan utnyttjas i fredslid. Behovet av fullmakt för regeringen att beslula om förfogande vid fredstida ransonering bör tillgodoses inom ramen för ransoneringslagstiftningen. Om i fredstid skulle uppkomma andra behov av förfogande, torde i regel finnas lid för en riksdagsbehandling av frågan om vilka åtgärder som kan behövas. Skulle så inte vara fallet, t, ex. vid en naturkatastrof av stor omfattning, har man anledning alt räkna med all myndighelerna ulan stöd av en förfogandelagstifining får tillgång till den egendom som behövs för att mildra katastrofens verkningar.

Jag vill tillägga att frågan om förfoganderätt vid ransonering och om anpassningen av oljekrislagen lill den föreslagna förfogandelagen tas upp i del lagstiftningsärende om förslag lill ransoneringslag m, m, som chefen för handelsdepartementet inom kort kommer att anmäla för regeringen.

t likhet med några remissinstanser anserjag att utredningen på en punkt inle har varit tillräckligt precis när det gäller villkoren förlagens tillämplighet. Utredningen har således gett regeringen möjlighel all utnyttia bemyndigandet när regeringen finnerdet nödvändigt med hänsyn lill försvarsberedskapen. Jag anser alt det krävs en precisering av lagen på den här punkten,

6 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 72

Prop. 1977/78:72 82

Som utredningen har anfört är de behov som skall tillgodoses med bestämmelsen främsl behoven hos de förband som kallas in med stöd av 27 S 2 mom. eller 28 S t mom, värnpliktslagen. Jag förordar därför att som villkor för lagens tillämpning i det falt som här åsyftas föreskrivs att det befinns nödvändigt att med hänsyn till försvarsberedskapen inkalla värnpliktiga till tiänstgöring med stöd av någol av de nyss angivna lagrummen.

5.4 Ersättningsreglerna

Uiredningen föreslår inte någ;:a sakliga ändringar av ersättningsreglerna utan inskränker sig här till att föreslå förenklingar.

Vad först gaWer förlärandei föreslår uiredningen att beslut om ersättning enligt taxa som meddelas av annan myndighet än lokal värderingsnämnd skall kunna överklagas hos riksvärderingsnämnden. Enligt nu gällande bestämmelser överklagas sådani beslut enligt rekvisitionslagen hos lokal värderingsnämnd medan beslut enligt allmänna förfogandelagen överklagas hos riksvärderingsnämnden.

Ulredningens förslag i den här delen har fött ell blandat mottagande under remissbehandlingen. Sålunda ställer sig riksvärderingsnämnden avvisande till förslaget. Nämnden förutser au antalet överklagningar kan bli många. Att belasta den högsta värderingsmyndighelen med att som andra instans avgöra mål av det här slaget kan befaras i hög grad snedvrida arbetet hos riksvärderingsnämnden, som i ett sådant läge rimligen måste ägna all sin kraft åt ärenden av mera kvalificerad natur, Riksvärderingsnämnden förordar besläml, alt lokal värderingsnämnd behälls som andra instans beträffande ersättningar efter taxa vid ianspråktaganden som enligt nu gällande ordning sker med stöd av rekvisitionslagen. Med hänsyn till de varierande förhållandena inom övriga delarav förfogandeområdet anser riksvärderingsnämnden, att den skulle kunna behållas som andra instans vid förfoganden i övrigi, Riksvärderingsnämnden släller sig inle heller främmande inför ett förbud mot fullföljd av talan mot lokal värderingsnämnds beslut i dessa ärenden.

Jag anser att riksvärderingsnämndens invändningar förtiänar beaktande. De ärenden som nu avses är i regel av enkelt slag och gäller endast frågan huruvida den myndighei som bestämt ersättningen har tillämpat taxan på ett riktigt sätl. Jag anser därför alt beslut om ersättning enligt taxa av annan myndighet än lokal värderingsnämnd bör överklagas till lokal värderingsnämnd. Några egentliga skäl att i det här sammanhanget skilja mellan beslut av myndighet inom försvarsmakten och annan myndighet finns enligt min mening inte.

Riksvärderingsnämnden har också satt i fråga om besvär skall fö anföras mot lokal värderingsnämnds beslut i överklagat ärende. Somjag nyss angav är ärenden av det härslaget inle särskilt invecklade. Något slörre behov av att bringa sådana ärenden under riksvärderingsnämndens prövning borde därför inte föreligga. Till detta kommer att enskild sakägare, som menar alt den av

Prop. 1977/78:72 83

myndigheten med tillämpning av taxan bestämda ersättningen är obillig, har möjlighet att direkt hos riksvärderingsnämnden påkalla prövning av ersättningsfrågan. Jag anser därför att förbud bör införas mot att fullfölja talan mot lokal värderingsnämnds beslut i ärende som har överklagats lill nämnden. Beslutar däremot lokal värderingsnämnd om ersättning enligt taxa som första instans bör beslutet kunna överklagas hos riksvärderingsnämnden,

1 fråga om ersätlningsgrunderna förordar uiredningen inle några mera väsentliga ändringar i de regler som nu gäller. Inte heller jag finner att det behövs någon ändring av de grunder som nu tillämpas i fråga om bestämmande av ersättning vid rekvisition och förfogande. Med anledning av påpekanden under remissbehandlingen bör vissa detaljusteringar övervägas. Jag återkommer titt detta i specialmoliveringen.

Utredningen har särskilt tagit upp frågan om vilken tidpunkt som bör vara avgörande vid bestämmande av ersättning. Utredningen anser att det är önskvärt alt åstadkomma en avsevärd förenkling av de nu gällande, omständliga reglerna. Enligt utredningen innebär de nuvarande reglerna med ett förenklat synsätt att man beträffande förnödenheter lar sikte på den lidpunkt, när viss förnödenhet som skall avstås tas i anspråk här i riket eller inom visst område i riket i så berett skick som krävs för att den skall kunna användas för det avsedda ändamålet. För sådana falt när förnödenheten redan från början föreligger i färdigt skick, innebär det knappast någon avvikelse från huvudregeln om man anger den aktuella tidpunkten som den, när föreskrift om avstående av förnödenheten meddelas. I fråga om utförande av tjänst förefaller det naturiigt att anknyta till den tidpunkt då tjänsten utförs. Det kunde ligga nära till hands att i lagen ge en allmän regel beträffande den avgörande tidpunkten. Enligt utredningens mening ligger emellertid här angivna principer i sakens natur. Utredningen anser därför att del knappast kan vara nödvändigt att slå fast dem i en ultrycklig lagregel.

Svea hovrätt, försvarets rationaliseringsinstitut och otjekrisnämnden anser all de av utredningen angivna principerna för bestämmande av tidpunkt rätteligen bör komma till uttryck i lagen.

Storleken av ersättning för egendom som avstås påverkas i inle ringa grad av när värderingen av egendomen sker. Särskilt under orostider kan priserna växla från en dag till en annan. Tidpunkten för bestämmande av ersättningen måste därför anses utgöra en av de grunder som påverkar prissättningen. De grundläggande principerna om lidpunkien för ersättningens bestämmande bör därför tas in i tagen.

Prop.1977/78:72 84

6 Upprättade lagförslag

I enlighel med det anförda har inom försvarsdepartementet upprättats förslag titt

t. förfogandelag,

2. tag om ändring i civilförsvarslagen (1960:74),

3. tag om ändring i lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.,

4. lag om ändring i krigssjukvårdslagen (1953:688),

5. tag om ändring i lagen (1961:655) om undanförsel och förstöring,

6. lag om ändring i tagen (1964:64) om skyldighet att upplåta inkvarteringsboslad i krig m. m.

Förslaget under 3 har upprättats i samråd med chefen för justitiedepartementet, förslaget under 4 i samråd med chefen för socialdepartementet och förstaget under 5 i samråd med chefen för handelsdepartementet.

Förslagen bör fogas titt regeringsprotokoUet i detta ärende som bilaga 3K

' Bilagan har uteslutits här. Förslagen är likalydande med dem som är fogade till propositionen.

Prop.1977/78:72 85

7 Specialmotivering till framlagda lagförslag

Som redan har framgått av den allmänna moiiveringen anser jag alt ulredningens lagförslag i allt väsentligt kan läggas litl grund för en ny förfogandelagsliftning, Ulredningens lagförslag har dock arbetats om på åtskilliga punkter.

7.1 Förslaget till förfogandelag

Inledande bestämmelser (l-li SS)

1 della inledande avsnitt anges förutsättningarna för lagens lillämpning,

I denna paragraf föreskrivs alt 4-6 SS automatiskt skall träda i tillämpning i krig. Övriga bestämmelser är däremoi lillämpliga redan i fred. Konstruktionen skiljer sig i viss mån från den som används i allmänna förfogandetagen, Enligl I S Oärde stycket nämnda lag föreskrivs att under tid när de grundläggande beslämmelserna i lagen (2-9 SS) äger tillämpning skall däremoi svarande föreskrifter i övrigi (109 SS) tillämpas. Någon motsvarighet lill denna föreskrift har alltså inle tagits in i det remitterade förslaget till förfogandelag. En sådan föreskrift skulle också vara missvisande, eftersom vissa bestämmelser i den föreslagna lagen måste kunna tillämpas i fred. Det ligger dock i sakens nalur att många paragrafer inte kan tillämpas förrän själva förfogandebestämmetsen har salts i lillämpning.

I förarbetena till regeringsformen ägnades stor uppmärksamhet ål frågan hur krig skall definieras. Föredragande departementschefen uttalade för sin del (prop, 1973:90 s, 447) att han delade grundlagberedningens uppfattning, att det inle vare sig i lag eller moliviexl är möjligt att ange vilka slags handlingar eller händelser som skall anses innebära all krigstillstånd inträder. Krig skall dock alllid anses föreligga vid ockupation. I sammanhanget kan anmärkas att regeringen enligt 15 S beredskapskungörelsen (1960:515) skatt kungöra alt krigstillstånd har inträtt.

2 i)

Som framgår av den allmänna motiveringen bör som förutsättning för att sätta lagen i tillämpning när del är nödvändigt med hänsyn till försvarsberedskapen anges, alt inkallelse av värnpliktiga sker med stöd av 27 S 2 mom. eller 28 S I mom. värnpliktslagen. Sådan föreskrift har tagits in i paragrafens försia siycke,

Begreppel "egendom" och innebörden av uttrycket "totalförsvaret etter folkförsörjningen" behandlas under 4 S-

I paragrafens andra stycke ges bestämmelser om underställning. Bestäm-

Prop.1977/78:72 86

melserna har utformats i överensstämmelse med motsvarande föreskrifter i oljekrislagen. Tiden för underställning räknas från dagen för del regeringssammanträde då regeringen beslutar föreskriften. Riksdagens godkännande av den underställda föreskriften är inte bundet till viss form (jfr prop. 1973:90 s. 309).

Enligt 1 S första slycket rekvisitionslagen upphör rätten titt rekvisition vid försvarsmaktens återgång lill fredsfol från och med den dag som regeringen bestämmer, Beredskapsförfogandelagen ärenligt I S förstastycket tillämplig när försvarsmakten eller del därav utan att vara ställd på krigsfot tas i anspråk för beredskapsändamål enligt 28 S t mom. värnpliktslagen,menockså närdet behövs för avveckling av tidigare anbefalld beredskap. Det får ankomma på regeringen att bestämma slutpunkten för tillämpningen. Enligt I S allmänna förfogandelagen skall regeringen, när krig eller krigsfara har upphört, förordna att de grundläggande bestämmelserna i lagen inle vidare skall tillämpas. För fall, när det genom utomlands inträffad utomordentlig händelse har uppkommit knapphet etter betydande fara för knapphet på vissa slags fömödenheter, gäller emellertid, att litlämpningsförordnandel endast får avse viss tid, högst ett år varje gång. Något särskilt förordnande angående slutpunkten för tillämpningen behövs givetvis inte i sistnämnda fatt.

Det tigger i sakens natur alt er förfogandelag inte skall tillämpas när de i lagen angivna förutsättningarna inte längre föreligger. Det är dock knappasl praktiskt möjligt att låta tillämpningen upphöra automatiskt. 1 denna paragraf anges därför att regeringen skall föreskriva att tUlämpningen av 4-6 §§ skall upphöra, om det inte längre föreligger förhållande som avses i 1 § eller 2 § förstastycket. Äv paragrafen följeratt regleringar som har gmndats på 4-6 §§ skatt avvecklas, när dessa paragrafer inte längre skall tillämpas.

Äv paragrafens formulering fiiljer att, om riket har varit i krig, krigets upphörande inte obetingat medför skyldighet för regeringen att sätta de gmndläggande föreskriftema ur tillämpning. Även efter det att kriget har upphört, kan det råda knapphet på varor och denna knapphet kan bero på förhållanden som har orsakats av kriget. Tillämpningen av tagen kan då fortgå tills brislen på varor har upphört.

Skulle delade meningar uppkomma mellan regeringen och riksdagen om den tidpunkt, när förfogandelagen inte vidare skall tillämpas, ger 8 kap. 14 S RF riksdagen möjlighet alt ingripa. Enligt detta lagrum utgör nämligen behörighet för regeringen att besluta föreskrifter i visst ämne inte hinder för riksdagen att genom lag meddela föreskrifter i samma ämne. 1 prop, 1973:90 (s, 210) har också strukits under all riksdagen skall ha full frihet att på eget initiativ beslula föreskrifter inom hela normgivningsområdel.

Förfogande (4-16 §§)

Detta avsnitl innehåller bestämmelser om innebörden av förfogande och dispositionsförbud saml om vem som beslular härom, 1 avsnittet har vidare

Prop. 1977/78:72 87

tagits in bestämmelser som närmare preciserar den enskildes rättställning vid förfogande. Hit hör regler om hänsyn till den vars rätt berörs av förfogandel, om ianspråkiagande med äganderätt eller nyttianderält, om skyldighet att bearbeta egendom som avstås, om skyldighet att tåla eller vidla ändring eller förflyttning av egendom, om skyldighet att vårda och avlämna egendom, om tidpunkten för förfogandebesluts giltighet och för egendoms övergång i ny ägo samt om besvär.

Denna paragraf, som i huvudsak moisvarar 1 S rekvisitionslagen och 2 S försia styckei allmänna förfogandelagen, överenstämmer i sak med 4S i utredningens förslag.

Äv första stycket framgår för vilka ändamål förfogande får ske. Liksom hittills är del befolkningens och försvarets behov som är sådana ändamål. Detta uttrycks så att förfogande får ske för att tillgodose tolalförsvarets eller folkförsörjningens ofrånkomliga behov av egendom eller tiänster, som inte utan olägenhet kan tillgodoses på annal säll. Uiredningen har ansett att totalförsvaret inbegriper bl.a. landets försörjning med förnödenheter och tiänster varför det inte är nödvändigt alt särskilt ange folkförsörjningen. För tydlighetens skull anser jag dock att folkförsörjningen uttryckligen bör nämnas.

I paragrafen har föremålen för förfogande angetts som "egendom" i stället för det i allmänna förfogandetagen använda uttrycket "förnödenhet".

Begreppet förnödenhet har inte fått någon legat definition i nu gällande beredskapsförfattningar. Enligt ett ultalande i förarbetena till allmänna förfogandetagen (prop. 1954:20 s. 147 f)är enligt den lagen fast egendom inte att hänföra till förnödenhet. Behovet av fastigheter kan därför inte tillgodoses genom allmänna förfogandetagen på annat sätt än att ägaren av en fastighet kan tvingas upplåta fastigheten om del behövs för att tillgodose de behov av förnödenheter som anges i 2 § allmänna förfogandelagen eller för att bereda tiänstelokal åt myndighet och för liknande ändamål.

Försvarsmaktens behov av fastigheter för t. ex. befästningsändamål eller inkvartering av personal kan emellertid tillgodoses genom rekvisitionslagen och beredskapsförfogandelagen, I en förfogandelag som skall ersätta sislnämnda lagar är del därför nödvändigt att utsträcka förfoganderätten lill all omfatta också fastigheter. För att nå detta syfte används ultrycket "egendom" i stället för "förnödenhet" som beleckning på de objekt som kan las i anspråk genom förfogande.

Begreppet egendom används i det remitterade förslaget till förfogandelag i den vanliga juridiska betydelsen. Det innebär att begreppet inbegriper inte bara fastigheter och lösa saker utan också alla rättigheter av ekonomisk nalur. Även om uttrycket egendom i denna mening i och för sig ger en vid ram för de objekt som kan komma i fråga, ligger det i sakens natur att förfogande över

Prop.1977/78:72 88

exempelvis värdepapper eller betalningsmedel knappast alls eller i vart fall endasl i undantagsfall blir akluelll,

1 1 § första stycket rekvisitionslagen anges att rekvisition får ske för att tillgodose sådana försvarsmaktens oundgängliga tehov som inte med tillräcklig skyndsamhet kan tillgodoses på annat sätt, exempelvis genom köp eller hyresavtal. Det tvångsmässiga ianspråktagandets subsidiära karaktär framgår också av beredskapsförfogandelagen, även om delvis andra formuleringar används där. 1 allmänna förfogandelagen träder den subsidiära karaktären inte på samma sätt : dagen men även där är grundsatsen att tvångsingripanden skall göras först när andra utvägar inte står lill buds. För att markera förfogandets subsidiära karaktär anges i den förestagna paragrafens första stycke att förfogande får ske endast om behoven inle "utan olägenhet" kan tillgodoses på annat sätt.

1 likhet med vad som gäller vid expropriation bör inte heller genom förfogande statens egendom kunna tas i anspråk. 1 andra slycket föreskrivs därför att förfogande inte får riktas mol staten.

Riksvärderingsnämnden har efterlyst ell klarläggande av vad som skall förstås med staten och anser all det finns utrymme för att till stålens egendom hänföra också vad som tillhör akiiebolag och andra juridiska personer i vilka staten har ett bestämmande inflytande. Med egendom som tillhör staten avses här liksom i expropriationslagen statsverkets egendom. Till statens fasta egendom hör exempelvis statens skogar, kraftverk och kronoegendomar i övrigt. Dit hör även egendom som disponeras för statens verksamhet eller statligt ändamål, såsom försvarsmaktens egendom, postverkets fastigheter, statliga biblioteks- och arkivbyggnader eller polis- och domstots-väsendets egendom. Skillnad måste givetvis göras mellan den egendom som disponeras av de statliga verken och egendom som ägs av statliga företag såsom självständiga juridiska personer. Den senare egendomen är inte undantagen från förfogande.

Några andra undantag än det nyss angivna har inte gjorts. Utredningen har diskuterat behovet av undantag för egendom, som tillhör konungen eller medlem av det kungliga huset, främmande makts sändebud i Sverige eller vid sådan makts beskickning eller konsulat här anställd person som inte är svensk medborgare.

Enligt RF åtnjuter konungen inte immunitet i civilrättsliga angelägenheter. I sistnämnda hänseende innefattar RF en inskränkning i förhållande till vad som har antagits gälla före dess ikraftträdande (se prop. 1973:90 s, 175). Med hänsyn till den i RF intagna ståndpunkten finns det inte anledning att införa något undantag för egendom som tillhör konungen och inte heller för egendom som tillhör medlem av det kungliga huset.

Vad angår undantag för egendom som tillhör främmande makt eller diplomater m. fl. följer av tagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall (ändrad 1977:343), att främmande stats beskickning och beskickningsmedlemmar samt konsulat och konsulatsmedlemmar jämle medlem-

Prop.1977/78:72 89

mars familjer och betjäning saml diplomatiska och konsulära kurirer, ulan hinder av beslämmelse i annan författning, åtnjuter immunitet och privilegier enligt de i Wien avslutade konventionerna den 18 april 1961 om diplomatiska förbindelser och den 24 april 1963 om konsulära förbindelser, 1 samma lag föreskrivs vidare all vissa uppräknade internationella organisationer jämte till dem anknutna, närmare angivna representanter m, fi, åtnjuter immunitet och privilegier enligl vad som bestämts i stadga eller avtal som är i kraft i förhållande till Sverige, Eftersom kravet på skydd mot förfogande över egendom, som tillhör främmande stater och utländska diplomater m. fl,, är tillgodosett genom lagen om immunitet och privilegier i vissa fall, behövs inte någon särskild bestämmelse härom i den föreslagna förfogandelagen,

1 denna paragraf anges den allmänna innebörden av förfogande. Bestämmelserna i paragrafen motsvarar i huvudsak 2 S rekvisitionslagen, 1 S beredskapsförfogandelagen saml 2 S andra slycket, 3-8 SS och 10 S första styckei allmänna förfogandelagen,

1 första slycket punkten 1 föreskrivs att genom förfogande fastighel kan tas i anspråk med nyttianderält och annan egendom kan las i anspråk med äganderätt eller nyttianderält. Att faslighet kan tas i anspråk endast med nyttianderält överensstämmer med gällande bestämmelser (jfr 5 S rekvisitionslagen, 2 S beredskapsförfogandelagen och 4 S allmänna förfogandelagen). Av 10 S framgår när ianspråktagandet av lös egendom skall ske med äganderätt resp. nyttianderält.

Ett förfogande enligt första stycket punkten t riktar sig alltid mot egendomens ägare. Egendomen kan dock vara belastad med nyttianderält, servitut eller liknande rätt. Inte sällan kan den användning av egendomen som åsyftas med förfogandet hindras, om denna rätt består. I första slycket punkten 2 har därför tagits in en bestämmelse som ger möjlighel alt genom förfogande upphäva eller begränsa nyttianderält, servitut eller liknande rält till egendom och att tillskapa nyttianderält i andra hand. Bestämmelsen saknar motsvarighet såväl i gällande rätt som i ulredningens förslag.

Förfogande som avses i försia stycket punkten 2 är att jämställa med rältighelsexpropriation. Det går dock ännu längre så lill vida att förfogandeåtgärden också kan innebära att en nyttianderält tillskapas ulan att förfogandet riktar sig mol ägaren. Vid expropriation förfar man i stället så att rättigheten tillskapas genom en mot ägaren av fastigheten riktad expropriation. Denna nya rättighet uttränger sedan den tidigare rättigheten i den mån rättigheterna inte kan utövas gemensamt. Ett tillskapande enligl förfogandelagen av nyttjanderätt i andra hand kräver inte samtycke av ägaren till egendomen och aren form av sublokation som faller utanför jordabalkens tillämpningsområde.

Prop.1977/78:72 90

Ett förfogande som innebär att en nyttianderält i andra hand tillskapas bör i allmänhet komma i fråga bara i :["all då behovei av egendomen avser en begränsad tid eller en mindre del av egendomen. Som exempel kan nämnas en tillfällig inkvartering i en utarrenderad jordbruksfastighet eller utnyttiande av en lada för förvaring på fastigheten. Om däremot behov föreligger av hela den utarrenderade fastigheten för längre lid bör förfogandet göras så att dels den tidigare nyttianderätten upphävs med stöd av första stycket punkten 2, dels en ny nyttjanderätt till fastigheten tillskapas med stöd av försia stycket punkten I.

Med begreppel liknande räll avses deisamma som särskild rält enligl expropriationslagen. Utanför begreppet faller panträtt och därmed jämställda sakrättsligt skyddade betalningsrätter. Inte heller hör dit den rätt som tillkommer säljare vid avbetalningsköp. Till egendom som sålts genom avbetalningsköp är vid tillämpning av den föreslagna förfogandetagen både säljaren och köparen att anse som ägare.

1 5 § första stycket punktema 3-5 återfinns bestämmelser som möjliggör förfogande över produktions- och transportmedel samt annan egendom som behövs för framställning eller förvaring av egendom eller för transporter.

1 punkien 3 föreskrivs att ägare eller innehavare av fastighel, gmva, byggnad, industrianläggning eller annan anläggning eller av transportmedel, arbetsmaskin eller liknande kan åläggas att utöva verksamhet för eller på annat sätt medverka litl framställning av egendom för statens eller annans räkning. Punkten 3 motsvarar 4-6 §§ allmänna förfogandelagen.

Det utmärkande för förfogande som avses med föreskriften i denna punkt är att det inte är fastigheten etc. i sig själv som är av intresse utan det ändamål som den används titt. Föreskriften gör det möjligt att ålägga en fabriksägare att upprätthålla en tillverkning sotn är betydelsefull för totalförsvaret eller folkförsörjningen. Vidare ges möjlighet att tvinga en ägare av en fabrik att tillverka andra produkter än han normalt gör, om det behövs för att tillgodose totalförsvarets eller fotkförsörjningens behov. Exempelvis kan den som tillverkar ammunition till jaktgevär åläggas att framställa ammunition för de vapen som försvarsmaklen använder. På motsvarande sätt kan ägaren av en jordbruksfastighet åläggas att frambringa andra alster än han gör vid tidpunkten för åläggandet.

Föreskriften i punkien 3 för inte tillämpas så att ägaren tvingas att frambringa eller tillverka produkter som faller utanför fastighetens eller fabrikens naturliga och tekniska förutsättningar. Som angavs i prop. 1954:20 (s. 151) får detta anses följa av den regel som motsvaras av den föreslagna 8 § och som säger att vid tillämpning av den föreslagna förfogandelagen och med stöd av tagen meddelade föreskrifter skall tillses att den vars rält berörs inte tider större förfång än som är nödvändigl.

t punkten 4 återfinns den nuvarande skyldigheten i 7 S allmänna förfogandelagen för ägare eller innehavare av lageranläggning att förvara egendom.

Prop.1977/78:72 91

Punkien 5 motsvarar väsentligen 8 S allmänna förfogandelagen.

Under punkien 6 har lagils in en beslämmelse om ianspråkiagande av personal för lillfällig uppgift för försvarsmaklen som vägvisare, budbärare, arbeismanskap eller sjukvårdspersonal. Bestämmelsen, som har sin motsvarighet i 2 S 7 rekvisitionslagen, har i utredningens förslag tagits in i 6 S 2, Uiredningen har som ytterligare krav för ianspråktagandet angeit att del skall vara fråga om ett skyndsamt behov av personal för ifrågavarande uppgifier. Detta får dock anses följa av 4 S och behöver därför inte särskilt anges under förevarande punkt.

Med anledning av ell påpekande från JO om all ulredningens förslag inte tillräckligt tydligt anger om förfogande innefattar tiänslgöringsskyldighet utöver vad som följer av den nyss angivna föreskriften vill jag framhålla att ianspråktagande av personal för andra uppgifter än som anges i 5 S första stycket 6 inte kan ske genom förfogande. Behovet av arbetskraft vid fabriker eller av förare för att ombesörja transporter för tillgodoses genom tillämpning av allmänna tjänstepliktslagen på de arbetstagare som normall är sysselsatta i den verksamhet som det är fråga om. Sistnämnda lag ger ju möjlighet för staien såväl alt hindra en arbetstagare från att lämna sin anställning som att tvinga var och en att anta och utföra sådant arbete som hans kroppskrafter och hälsotitlstånd medger.

I 5 S andra stycket har tagits in ett förbud för ägare eller innehavare av egendom som omfaltas av förfogande att överiåta, förbruka, skada, gömma undan eller föra bort egendomen. Förbudet gäller i fråga om varje slag av egendom som omfattas av förfogande. Det innebär att det också vid förfogande som avses i första styckei 3-5 i princip är förbjudet att överiåta de maskiner, transportmedel etc, som omfattas av förfogandet. Det bör dock framhållas att förbudet inte får tolkas så att t. ex, varje utbyte av maskiner skulle vara otillåtet. Inte heller föreligger hinder att överlåta egendomen, om den myndighet som har meddelat förfogandebeslutet medger del. Det är naturiigt att medgivande lämnas om ändamålet med förfogandet inte äventyras (jfr 8 S).

Denna paragraf, som motsvarar 7 S i ulredningens förslag, innehåller bestämmelser om förbud för ägare eller innehavare av egendom att disponera över egendomen i avvaktan på beslul om förfogande. Bestämmelsen överensslämmer i huvudsak med nu gällande regler i 9 S allmänna förfogandelagen. Som beleckning på förbud av det här slaget har valts dispositionsförbud i stället för den nuvarande termen förfogandeförbud,

Svea hovrätt har anmärkt på att man inte av ulredningens förslag kan avgöra vid vilken tidpunkt ett dispositionsförbud skall upphöra all gälla.

Föratt undanröja den oklarheten häri paragrafens andra siycke tagits inen föreskrift om att disposiiionsförbud skall upphöra att gälla, om ej beslul om

Prop.1977/78:72 92

förfogande har meddelats och blivi: gällande mol ägare eller innehavare inom en månad från del dispositionslorbudei beslutades. Föreligger särskilda skäl, kan dock tiden för förbudel förlängas med högst en månad. Beslul om förfogande blir enligl 14 S gällande mol ägare eller innehavare, när han har fått del av beslulel.

Denna paragraf innehåller beslämmelser om vem som får besluta om förfogande och dispositionsförbud,

t första slycket föreskrivs all regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer beslutar om förfogande. Vidare anges alt förfogande över egendom skall riktas mot bestämd ägare eller innehavare av egendomen. Genom bestämmelsen i iredje meningen ges regeringen möjlighel alt meddela generella beslut i de fall som avses i 1 S eller 2 S första slyckel I eller 2. Några generella beslut om förfogande kan däremot inte meddelas när lagen har satts i tillämpning med stöd av 2 S försia stycket 3, dvs, med hänsyn till försvarsberedskapens behov.

Generella beslut om förfogande är enligl RF att anse som normgivning. 13 kap. 6 S RF medger inte att annan myndighet än regeringen beslular om normgivning som avses där. Lagrummet tillåter inte heller att regeringen meddelar några nya normbeslämmelser när lagen har salts i tillämpning med hänsyn till försvarsberedskapens behov. Om läget förvärras efter det alt lagen har salts i tillämpning med stöd av 2 S första stycket 3 och landel kommer i krigsfara, måste regeringen, om den vill tillgripa generella förfogandebeslul, föreskriva om lagens tillämpning med åberopande av 2 S första styckei I och underställa föreskriften riksdagens prövning enligl 2 S andra stycket.

Ett generelll beslut kan ha verkan också mot den som försl efter det att beslutet har kungjorts blir ägare eller innehavare av den egendom som omfattas av beslulel Gfr 14 §). Egendom som omfattas av beslutet innefattar här liksom i övrigt vid tillämpningen av den föreslagna förfogandelagen även fastigheter, gruvor elc. som anges i 5 § första slyckel 3. Ett generelll beslut kan därför rikta sig också mot alla ägare eller innehavare av industrier med vissl slags tillverkning.

1 7 S andra stycket föreskrivs att dispositionsförbud och förlängning av tiden för sådant förbud beslulas av den myndighet som har rält att besluta om förfogandet. Del innebär att dispositionsförbud som riktar sig mol en obestämd krels av ägare eller innehavare av egendom måsle beslulas av regeringen, eftersom del endast är regeringen som har befogenhet all meddela generella förfogandebeslul..

Som framgår av 4 S och i likhei med vad som nu gäller kan förfogande ske såväl för statens som för annans räkning. Har förfogande skell för annans räkning än Slatens, bör vad som i lagen föreskrivs om staten i tillämpliga delar gälla den för vars räkning förfogandel sker. En bestämmelse härom har tagits in i tredje stycket.

Prop.1977/78:72 93

Denna paragraf som innehåller allmänna regler om skydd för den vars rält berörs av ett förfogandebeslul och åtgärder som har samband med förfogandet, motsvarar i huvudsak 9 S i utredningens förslag. Motsvarighet till dessa regler finns också i 4S rekvisitionslagen, 6S 1 rekvisilionsförordningen (1942:586, omtryckt 1951:255) och 12 S allmänna förfogandelagen.

9,sV

Denna paragraf innehåller vissa mera speciella regler om skydd för ägare eller innehavare av byggnad eller del av byggnad, som omfattas av förfogande, samt för medlem av hans familj. Reglerna har hämtats från och överensstämmer nära med bestämmelserna i 6 S 3 rekvisilionsförordningen och 4 S andra slycket allmänna förfogandelagen, I utredningens förslag återfinns motsvarande bestämmelser i 10 S-

10,1

1 första slycket, som moisvarar 11 S i utredningens förslag, anges de fall då ianspråkiagande av lös egendom skall ske med äganderätt resp, med nyttianderält. Bestämmelserna ansluter sig till nu gällande regler i rekvisitionslagen (5 S), beredskapsförfogandelagen (2 S) och allmänna förfogandelagen (4 S första stycket). Att fastighel kan tas i anspråk endast med nyttianderält framgår av 5 S första slycket I,

Andra stycket, som saknar motsvarighet såväl i gällande rätt som i utredningens förslag, innehåller en beslämmelse om nyttjanderättens längd i de fall då egendom tas i anspråk med sådan rätt. Bestämmelsen är lillämplig på både fastighet och lös egendom. Huvudregeln är att nyttianderätten skall gälla tills vidare. Om särskilda skäl föreligger, kan den bestämmas alt gälla för viss lid. Ell sådani särskilt skäl kan vara att ägaren begär att nyttianderätten skall tidsbegränsas, Hans begäran börda villfaras,om det inte är olämpligt för den för vars räkning förfogandet sker,

11 s

1 denna paragraf har tagils in en föreskrift om skyldighel för ägare eller innehavare av egendom som tas i anspråk alt se till att den sätts i sådant skick att den blir användbar för avsett ändamål, om åtgärden enligt vad som är brukligt skulle ha vidtagits av ägaren eller innehavaren vid frivillig överlåtelse eller upplåtelse av egendomen.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 3 S andra stycket allmänna förfogandelagen, t utredningens lagförslag finns beslämmelser av denna innebörd i 6 S t, Ett exempel på innebörden av paragrafen kan vara all en biltillverkare är skyldig alt utrusta bilarna, innan han avstår dem, Ell annal exempel kan vara att ägare eller innehavare av ett kafferosteri vid ianspråkiagande av del kaffe

Prop.1977/78:72 94

som finns i rosteriet är skyldig att rosta kaffet och förpacka det, om han gör det i sin normala verksamhet,

12 i)

Denna paragraf motsvarar 12 S i ulredningens förslag. Den föreslagna bestämmelsen överensstämmer i sak med bestämmelser i 7 S rekvisitionstagen och 4 S försia stycket allmänna förfogandelagen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldighet för ägare eller innehavare av egendom som omfattas av beslut om förfogande eller dispositionsförbud att vårda egendomen. Vårdnadsplikten innefattar också skyldighet att upplägga och förvara egendomen på lämpligt sätt. Vidare föreskrivs i paragrafen skyldighet för ägare eller innehavare att avlämna egendom, som tas i anspråk genom förfogande, på tid och plats som bestäms av den myndighet som har meddelat bestulet eller av myndighet som regeringen bestämmer. Ätt annan myndighet än den som har beslutat om förfogandet bestämmer när och var avlämnande skall ske kommer i första hand i fråga, när förfogandebeslutet har meddelats av regeringen. Motsvarande regler har tagils in i 14 § i utredningens förslag och finns nu i 14 resp. 15 § allmänna förfogandelagen.

14 if

1 denna paragraf har tagits in bestämmelser om när beslut om förfogande och dispositionsförbud blir gällande mol ägare, innehavare eller annan (jfr 5 S försia stycket 6) som avses med beslutet, I utredningens förslag återfinns bestämmelser i delta hänseende i I Ji S, Motsvarighet lill reglerna finns också i allmänna förfogandelagen (13 S).

Enligl huvudregeln blir beslulel gällande när vederbörande har fått del av beslutet. Vad som skall förstås med alt någon har "fått del av beslutet" får bestämmas i enlighet med vad som i allmänhet gäller inom tillämpningsområdet för förvaltningslagen (1971:290, ändrad senast 1975:672). Med ordet "beslut" avses i förevarande sammanhang således inte en fullständig expedition med besvärshänvisning utan ordel används för all beteckna det saktiga innehållet i bestulet. För att vederbörande skall anses ha föll del av beslutet gäller normalt, när delgivning enligt delgivningslagen (1970:428, ändrad 1972:725) inte har skett, all beslutet skall ha skriftligen kommit honom tillhanda genom försorg av den som har meddelat det. Beslut som är generella måste enligt lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar kungöras för att bli gällande, I sådant fall skall beslutet anses ha kommit vederbörande till det när kungörandet av beslutet har skett.

Det kan ibland inträffa att ett förfogandebeslul beiräffande visst objekt berör flera sakägare. Som exempel kan nämnas att ett fartyg, till vilket

Prop.1977/78:72 95

nyttianderält har upplåtits, tas i anspråk med äganderätt. Förfogandet måste då rikta sig inte bara mot ägaren ulan också mot nyttianderältshavaren. För den sistnämnde innebär förfogandel att nyttjanderätten upphävs enligt 5 S första stycket 2, Förfogandebeslutet måste i ett sådant fall bringas till såväl ägarens som nyujanderäitshavarens kännedom och blir inte verkställbart förrän båda har fött det av det. Bestulet blir dock gällande mot var och en från den tidpunkt, då han har fött del av beslutet. Det innebär bl. a, att 5 S andra stycket gäller mot honom.

När ett förfogandebeslut eller dispositionsförbud med stor räckvidd har meddelats, kan i vissa fall egendom som omfattas av beslutet komma någon tillhanda försl efter det beslutet har kommit honom till det. Bestulet blir då gällande fr. o, m. den tidpunkt då han skulle ha kunnal råda över egendomen om bestulet inte hade kommit emellan. En regel härom har tagits in i paragrafens försia stycke. Regeln förutsätter inte att egendomen har kommit i vederbörandes besittning,

I paragrafens andra stycke har tagits in en erinran om att enligt 56 S andra styckei beslut om förfogande i visst fall kan verkställas innan det har blivit gällande mot ägaren eller innehavaren.

Bestämmelsen i denna paragraf motsvarar 15 S i ulredningens förslag och 16 S allmänna förfogandelagen.

Enligt den föreslagna 16 Sländerbeslul om förfogande till efterrättelse utan hinder av anförda besvär, om inte annat föreskrivs i bestulet. Ätt besvär har anförls inverkar således i regel inte på äganderättens övergång,

16 if

Denna paragraf innehåller besvärsbestämmelser. Utredningen har föreslagit att beslut om förfogande som har meddelats för försvarsmaktens behov inte får överklagas. Som skäl härför har uiredningen anfört all del i sådana fall gäller tillfälliga och lokala behov som inte tål uppskov. Beslul om förfogande för försvarsmaktens behov måste därför i allmänhet gå i verkställighet omedelbart.

Utredningens slällningstagande har kritiserats av riksvärderingsnämnden, som anser att det förhållandet att verkställigheten av beslul måsle ske omedelbart inte i och för sig utgör bärande skäl för att inle rältsenligheten av bestulet skall kunna bli föremål för överprövning.

Jag anser alt vad riksvärderingsnämnden har anfört bör beaktas, 1 enlighet härmed föreskrivs att talan mot beslut om förfogande som har meddelats av annan än regeringen får föras hos regeringen genom besvär. Också beslul om disposiiionsförbud kan överklagas, I fråga om besvärstid m, m, gäller 12 S förvaltningslagen,

Kravei på skyndsamhei i verkslälligheten av beslul om förfogande och disposiiionsförbud tillgodoses genom en bestämmelse att beslutet länder lill

Prop.1977/78:72 96

efterrättelse utan hinder av anförda besvär, om inte annal föreskrivs i beslutet.

Skyldighet enligl 12 S att låla eller vidta ändring m, m, av egendom som omfattas av förfogande föreskrivs genom förfogandebeslut och kan alltså omprövas genom all besvär anförs enligt denna paragraf

Ersättning (17 S) 1 detta avsnitt fastslås rätten till ersäitning.

17s

Första slyckel motsvarar i huvudsak 5 S i utredningens förslag och slår fast alt ersättning skall utgå vid förfogande enligt grunder som närmare anges i lagen,

Äv paragrafens andra siycke framgår all ersättningen skall utges av den för vars räkning beslutet om förfogande har meddelats. Vidare innehåller paragrafen en bestämmelse fördel fall all förfogande sker för annans räkning än slatens och denne inte utger ersättningen. Då förståten på begäran träda in och betala ersättningen. Sådan begäran kan göras a den som har rätt till ersättningen eller del därav(jfr, 42 S), Vad staien sålunda har utgett, för staten kräva åter av den ersättningsskyldige. Motsvarighet till denna regel saknas i utredningens förslag men finns i 24 S andra stycket allmänna förfogandelagen,

Värderingsnäninder (18-28 SS)

t detta avsnitl har lagils in bestämmelser om värderingsnämnder som i huvudsak överensslämmer med motsvarande regler i 18-27 SS i utredningens lagförslag,

18 if

I första stycket anges att del för handläggning av ersätlningsärenden skall finnas en central värderingsnämnd (riksvärderingsnämnden) samt lokala värderingsnämnder lill det antal och med de verksamhetsområden som föreskrivs av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Något angivande av vilka slags lokala nämnder som skall finnas har inte skett. Det innebär å andra sidan inte att nuvarande system med särskilda nämnder för viss sorls egendom frångås. Om del anses praktiskt, kan även enligt den nu föreslagna ordningen inrättas t, e>;, särskilda bilvärderingsnämnder.

Genom föreskriften i andra slycket öppnas möjlighel alt för handläggning av ersättningsärenden rörande visst slag av egendom inrätta särskild värderingsnämnd för hela riket, Della kan vara en praktisk lösning när det gäller värdering av egendom som fömtsätter speciell kunskap hos värderingsnämnden, t, ex. oljeprodukter, t fråga om sådan särskild nämnd gäller vad

Prop.1977/78:72 97

som föreskrivs om riksvärderingsnämnden. Det innebär även alt beslut av den särskilda nämnden inte kan överklagas (jfr 40 S).

19if

I denna paragrafs försia stycke har tagits in reglerom riksvärderingsnämndens sammansättning.

Av andra stycket framgår att varje ledamot skall ha en eller flera ersättare. Bestämmelserna i 20-23 SS om ledamot skall gälla också för ersättare.

20 §

Enligt första styckei utses ledamöierna i riksvärderingsnämnden av regeringen.

I andra stycket har tagits in regler om behörighetsvillkor för ledamot. Av dessa framgårbl. a. alt ordföranden och ytterligare en ledamot skall vara jurist och ha erfarenhet som domare,

21 §

I överensslämmelse med vad som gäller för ledamöter av vissa andra nämnder och liknande organ med judiciella uppgifter och med hänsyn till riksvärderingsnämndens slällning som högsta instans föreskrivs i denna paragraf att ledamot i nämnden skall ha avlagt domared innan han börjar tiänstgöra i nämnden. I klarhetens intresse bör framhållas att riksvärderingsnämnden inte är en domstol.

1 paragrafen föreskrivs att bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare skall tillämpas på ledamot i riksvärderingsnämnden. F. n. finns regler om jäv mot ledamot i värderingsnämnd i 15 § rekvisitionsförordningen. Dessa regler gälter för ledamot i såväl riksvärderingsnämnden som lokal värderingsnämnd.

1 första stycket föreskrivs att riksvärderingsnämnden är beslutför, när ordföranden och minst tre andra ledamöter är närvarande. Äv föreskriften i 19 S andra styckei att bestämmelserna i 20-23 SS om ledamot skall gälla även ersättare följeratl del för beslutförhet räcker med alt ersättare för ordföranden dellar i dennes ställe.

I fråga om omröstning i riksvärderingsnämnden har i andra styckei tagits in en hänvisning till 16 kap. rättegångsbalken. I 3 S i detta kapitel föreskrivs bl. a. att den mening blir gällande som omfattas av mer än hälften av ledamöterna eller, vid lika röstelat, den mening som ordföranden biträder.

7 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 72

Prop.1977/78:72 98

Den av utredningen föreslagna föreskriften av den innebörden behöver därför inte skrivas in i förfogandelagen,

24 if

Paragrafen ger möjlighet för regeringen att föreskriva att riksvärderingsnämnden skall arbeta på avdelningar. Varje sådan avdelning är behörig att ta upp alla ärenden, som riksvärderingsnämnden handlägger.

25 §

Paragrafen innehåller regler om lokal värderingsnämnds sammansättning.

26 if

Här återfinns bl. a. bestämmelser som uiredningen har tagit in i 20 och 21 SS i sitt förslag till förfogandeförordning. Den av utredningen föreslagna regeln om att ledamot i lokal värderingsnämnd inte skall ha fyllt sjuttio år torde vara obehövlig och har därför inte tagits med i denna paragraf

Svea hovrätt har satt i fråga om inte ordförande i lokal värderingsnämnd bör vara domare eller åtminstone jurist. Enligt min mening finns det inte anledning att kräva juridisk utbildning hos ledamot i lokal värderingsnämnd.

Liksom det inte är tillåtet alt samtidigt vara nämndeman i hovrätt och tingsrätt bör inte heller någon samtidigt kunna vara ledamot i riksvärderingsnämnden och lokal värderingsnämnd. Föreskrift härom har tagils in i paragrafen.

Beträffande den som tiänstgör som ledamot i lokal värderingsnämnd innehåller del remitterade förslaget lill förfogandelag inte någon jävsbestämmelse. Detta innebär att jävsreglerna i 4 och 5 SS förvaltningslagen blir tillämpliga på ledamot i sådan nämnd.

27 §

Enligt försia stycket krävs för beslutförhet alt lokal värderingsnämnd är fulltalig.

Enligl andra stycket gäller samma omröstningsregler i lokal värderingsnämnd som i riksvärderingsnämnden.

28 §

1 paragrafen, som har motsvarighet i 19 S rekvisitionsförordningen och 27 S i utredningens förslag, föreskrivs att statens rätt bevakas inför värderingsnämnd av ombud som utses av regeringen ellerav myndighet som regeringen beslämmer. Det är inget som bind rar att samma ombud för statens lalan inför

Prop. 1977/78:72 99

lokal värderingsnämnd och riksvärderingsnämnden. Praktiska skäl tatar dock många gånger för att olika ombud utses.

Denna paragraf är endasl tillämplig vid förfogande för statens räkning. Om förfogande görs för annans räkning än statens, får denne själv bevaka sin rätt inför värderingsnämnden,

Ersäiiningsgrunder (29-37 SS)

Avsnittet innehåller bestämmelser om de grunder enligt vilka ersäitning skall bestämmas. Som framgår av vad som har anförts i den allmänna motiveringen föreslås inte några väsenttiga ändringar i gällande regler.

29 i;

Denna paragraf innehåller bestämmelser om ersättning för egendom som tas i anspråk med äganderätt. Bestämmelserna har sin motsvarighet i 31 S utredningens förslag, 11 S rekvisitionslagen och 18 S första stycket allmänna förfogandelagen.

Paragrafen innebär all ersättning för egendom som avstås ulgår med belopp, som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid framställning eller återanskaffning av sådan egendom. En måttstock vid bedömningen av ersättningsfrågan bör i princip vara vilka kostnader som skutte uppstå i ett företag som har nått en rimtig grad av rationalisering, I kostnaderna vid framställning av egendom ingår utgifter för råvaror, ersättning åt anställda för deras arbetsinsats, avskrivning på byggnader och inventarier, allmänna förvaltningskostnader och andra omkostnader. I "nödvändiga kostnader" ingår också ersättning för företagarens egen arbetsinsats samt förräntning av det av företagaren investerade kapitalet. Vad som i dagligt tal benämns företagarvinsl eller handelsvinst ersätts däremot inte särskilt ulan förs under förräniningsposten, som inbegriper ersättning bl, a, för den risk företagaren står. Härjämte bör betonas att, eftersom utgående ersättningar omfattar endasl nödvändiga kostnader, gottgörelse inte utgår för indirekta skador eller förluster. Skulle t, ex. en förfogandeåtgärd medföra att en fabriksägare måste inskränka driften, kan han inle i denna ordning erhålla vederiag förden föriust som därigenom kan tillfogas honom. Till indirekta kostnader är också att hänföra utgifter som beror på att ingångna avtal inte kan uppfyllas.

De nödvändiga kostnaderna bör beräknas med ledning av återanskaff-ningsvärdeprincipen. En varas återanskaffningsvärde moisvarar - under hänsynstagande lill slitage och dylikt - nyanskaffningsvärdel eller med andra ord vad det skulle kosta den, mot vilken förfogandeåtgärden är riktad, att anskaffa samma slags vara inom rimtig tid. Principen måsle dock, i de fall då varan inte kan åleranskaffas, tillämpas med en viss försiktighet. Skulle det sålunda med hänsyn till den allmänna prisutvecklingen framstå som obilligt att använda åleranskaffningsvärdet vid den lidpunkt, när varan senasl har

Prop. 1977/78:72 100

åleranskaffals, bör ersättningen beslämmas till vad som prövas skäligt.

Förfogandelagen är avsedd att tillämpas under speciella förhållanden. Det kan då förutsättas att statsmakteina ingriper i samhällslivet i en helt annan utsträckning än under normala förhåltanden. Bl, a. får man räkna med prisregleringar för att förhindra obitlig prisbildning till följd av knapphet på varor. Inte minst kommer regleringarna att gälla egendom som omfaltas av tvångsmässiga förfoganden. Den samordning som sålunda sker mellan prissättningen enligt förfogandelagen och prissättningen enligt prisregle-ringslagstiftningen innebär att den ersättning som utgår enligt förfogandelagen sammanfaller med det pris som kunde ha erhållits vid en frivillig försäljning. Med den utgångspunkten kan man säga all ersättningsreglerna innebär att fult ersättning utgår vid förfoganden enligt lagen,

I rekvisitionslagen föreskrivs att i de fall då egendom, som överläs med äganderätt, tidigare har tagits i anspråk med nyttjanderätt vid ersättningens bestämmande skälig hänsyn skall tas till den ersäitning som har utgått för egendomens nyttjande. Någon motsvarighet till den bestämmelsen föreslås inte. Det får anses ligga i sakens nalur alt en sådan avräkning skall göras.

I denna paragraf som moisvarar 12 S rekvisitionslagen och 18 S andra stycket allmänna förfogandelagen, ges regler om ersättning beträffande sådant förfogande som innebär att egendom tas i anspråk med nyttianderält, Reglema är också tUlämpliga vid förfogande som avses i 5 S försia slycket 2, De innebär inga ändringar i nuva:rande beräkningsgrunder. Den mot vilken förfogandet riktar sig får således ersättning för föriorad avkastning eller nytta samt för skada eller avsevärd försämring som den ianspråktagna egendomen har lidit. Vidare ersätts kostnader för åtgärder som avses i 12 S.

Ersättningen i här avsedda fall inbegriper inte gottgörelse för annat än den enskildes nödvändiga kostnader, dvs, förlorad avkastning eller nytta och i förekommande fall skada påeller avsevärd försämring av själva egendomen, I begreppel försämring inryms också normal förslitning, om egendomen därigenom har försämrats avsevtlrt. Indirekta skador eller föriusler ersätts inte. Ersättning utgår således inle för förlust som uppkommer t, ex. därigenom att företagaren till följd av förfogandet inte kan använda inneliggande lager av råvaror eller halvfabrikat. Ersättning för skada omfattar inte bara skälig ersättning för reparationskostnaderna utan också för föriorad avkastning eller nytta under reparationstiden. Delsamma gäller för tid under vilken ägaren inte kan begagna egendomen på grund av åtgärder som avses i

12 S.

Skada eller försämring skall ersättas även om den inte kan anses ha uppkommit genom själva begagnandet. Inträffar skada t. ex. av våda skall sålunda ersättning likväl utgå och det kan t. o, m. länkas fall, där ägaren får gottgörelse även om någon ringare grad av vållande ligger honom själv till last.

Prop. 1977/78:72 101

31 i!

Paragrafen motsvarar 33 S i utredningens förslag men har getts en lydelse som närmare ansluter till motsvarande bestämmelser i t3S 2 mom. rekvisitionstagen och 18 S fjärde stycket allmänna förfogandelagen.

Den verksamhet som utövas enligt 5 S första stycket 3-5 inbegriper vad som brukar kallas produktions-, lagrings- och iransportålägganden. Utredningen har inte avsett någon ändring i fråga om ersättningen förden typen av tiänster. Avfattningen av regeln i utredningens förslag ger dock inte i alla avseenden uttryck för detta. Den förestagna lagtexten har därför utformats så att den i det närmaste är likalydande med nu gällande bestämmelser i rekvisitionslagen och allmänna förfogandelagen,

1 fråga om vad som avses med nödvändiga kostnader gäller i tillämpliga delar vad som har sagts under 29 S- Som angavs där är måttstocken vid bestämmande av de nödvändiga kostnaderna i princip kostnaderna hos ett rationellt arbetande företag, 1 de fall som avses i denna paragraf bör dock nödvändiga kostnader ersättas också i den mån de överstiger kostnaderna hos ett rationellt arbetande företag. Företagaren är ju genom förfogandet tvingad att fortsätta driften.

Enligt denna paragraf utgår skälig ersättning för uppgift som avses i 5 S första stycket 6 och för åtgärd enligt 13 S förstastycket första meningen. Iden mån det finns jämförbart frivilligt arbete bör för uppgift som avses i 5 S första styckei 6 ersättningen bestämmas enligl de grunder som gälter i fråga om ersättning för del frivilliga arbetet.

33 .sV

I denna paragraf har tagils in bestämmelserom upprättande av taxor, enligt vilka ersättning skall utgå. Bestämmelserna överensstämmer i huvudsak med de nu gällande, Uiredningen har föreslagit användningen av uttryckel "visst pris" i slättet för "taxa". Flera remissinstanser har satt i fråga om det föreslagna utbytet innebär någon förbättring och föreslagit att ordet "taxa" behålls. Jag anser att remissinstansernas önskemål bör tillgodoses.

Inom ramen för sin allmänna befogenhet enligt 8 kap. 13 S RF att meddela föreskrifter om verkställighet av lag har regeringen att fastställa sådana taxor som den föreslagna bestämmelsen förutsätter. Den befogenheten kan regeringen utan särskilt bemyndigande lämna över till underordnad myndighet. Liksom hittills bör taxor i första hand fastställas av riksvärderingsnämnden. Som utredningen har föreslagit bör också lokal värderingsnämnd kunna fastställa taxor, Lagen bör innehålla en uttrycklig föreskrift om alt dessa nämnder skall fastställa taxor om regeringen väljer att delegera beslutanderätten till underordnad myndighet. Paragrafen har utformats i enlighet härmed.

Prop.1977/78:72 102

Taxa skall fastställas med beaktande av beslämmelserna i 29-31 SS och kan fastställas att gälla för hela landet eller det av landet.

Taxa har karaktären av författning och skall därför kungöras enligt lagen om kungörande av lagar och andra författningar.

34 if

1 första styckei föreskrivs att enligt allmänna prisregleringstagen fastställt pris alttid skall betrakias som taxepris vid lillämpning av förfogandelagen. Bestämmelsen motsvarar 14 S femte styckei rekvisitionslagen och 19 S andra stycket allmänna förfogandelagen.

Det ligger i sakens natur att ersättning skall utgå efter taxepris, när sådant gällerenligt första stycket eller har fastställts enligt 33 S • Skulle en tillämpning av taxan vara obitlig för den ersätt:iingsberättigade, kan dock riksvärderingsnämnden efter prövning i det enskilda fallet bestämma ersätiningen till högre belopp. Bestämmelse om detta har tagits in i andra styckei, Äv 18 S andra slyckel följer att bestämmelsen har motsvarande tillämpning på särskild värderingsnämnd för hela riket.

Bestämmelsen har moisvarighei såväl i utredningens förslag som i rekvisitionslagen och allmänna föifogandelagen. 1 nu gällande bestämmelser föreskrivs att vid produktionsålägganden och därmed likslällda förfoganden tillämpning av taxepris alltid skall anses innefatta obillighet, om den som drabbas av åläggandet inle får ersättning för sina nödvändiga kostnader. Föreskriften skall ses mot bakgrund av att vid priskontroll en i och för sig skälig prishöjning ofta inle medges, därför alt utförd lönsamhetsberäkning visar att verksamheten inom förelaget eller branschen i dess helhet ändock lämnar skälig avkastning. Utgångspunkten för en sådan beräkning är emellertid rationellt arbetande företag. Till följd härav kan fall inträffa där taxeprisel inte täcker nödvändiga kostnader. Under i övrigt fria förhållanden kan företagaren förebygga onödig förlust, t, ex, genom att lägga ned tillverkningen, men denna möjlighet står honom inte till buds vid ålägganden enligt förfogandelagen.

Enligt utredningen ligger det i sakens natur att det alttid måste anses innefatta obitlighet, om den som har drabbats av ett produktionsåläggande inle får ersäitning for sina nödvändiga koslnader. Någon uttrycklig föreskrift härom har därför av uiredningen ansetts onödig. Utredningens ställningstagande har kritiserats av Svea hovrätt, som med hänsyn till att det här är fråga om regler till skydd för enskilds riiitssäkerhet, anser att bestämmelserna bör ulformas så tydligt och klart som möjligt. Hovrätten förordar därför att en motsvarighet till det nuvarande tillägget till jämkningsregeln tas in i lagen. Jag anser i likhei med utredningen all det inte behövs någon uttrycklig föreskrift om all del alltid måste anses innefatta obillighet, om den som drabbas av ett produktionsåläggande inte får ersättning för sina nödvändiga koslnader (jfr 31 S),

Prop. 1977/78:72 103

Som har anförts i den allmänna motiveringen bör i lagen tas in en föreskrift om de tidpunkter som i olika fall skall vara avgörande vid bestämmande av ersättning enligt lagen. Denna föreskrift har fått sin plats i första siycket i denna paragraf

Huvudregeln är att ersättningen skall bestämmas med hänsyn till omständigheterna och gällande taxepris vid den tid när egendomen avlämnas eller på annal sätt kommer i statens besittning etter då verksamheten etter tiänsten utförs. Är egendomen i fördigt skick vid den tidpunkt när beslutet om förfogande meddelas, bestäms ersättningen med hänsyn till omständigheterna och gällande taxepris vid den tidpunkten.

I andra stycket föreskrivs att fastställd ersättning får jämkas efter vad som är skäligt, om ändrade förhållanden påkallar det. Ett exempel på när bestämmelsen kan bli tillämplig är del fallel då egendom har tagits i anspråk med nyttjanderätt för en längre lid och ersättningen bestämts för heta tiden eller med visst belopp för tidsenhet. Skulle därefter inträda en kraftig prisförändring, skulle det vara oskäligt att inte anpassa hyresersättningen till den nya prissituationen. Ett annal exempel kan vara det fallet att egendom är avsedd att tillhandahållas endast vid särskilda tillfällen och ersättningen bestämts en gång för alla. Om prisnivån är en helt annan vid tillhandahållandet av egendomen än den som gällde då ersättningen bestämdes, kan ersättningen jämkas med stöd av bestämmelsen i detta stycke. Det bör framhållas att inte varje förändring skall medföra jämkning utan förändringen skall vara så väsentlig att det skulle le sig oskäligt att inte beakla den.

36 s

1 paragrafen har lagils in en bestämmelse om vem som slår faran för egendom beträffande vilken beslut om förfogande har meddelats. Bestämmelsen, som i utredningens förslag finns i 34 S, moisvarar 21 S allmänna förfogandelagen.

Denna paragraf moisvarar i huvudsak 35 S i utredningens förslag och 22 S i allmänna förfogandelagen. En nyhet är alt ersättning också lämnas för kostnad för vård av egendom, som omfattas av dispositionsförbud, i den mån det är skäligt att ersättning utgår.

Handläggning av ersättningsärenden (38-40 SS)

Avsnittet innehåller bestämmelser om vem som beslutar om ersättning och om besvär mot beslut i ersättningsärenden.

Prop. 1977/78:72 104

38 if

Enligt första stycket bestäms ersättning enligt taxa av den myndighet som har meddelat bestulet om förfogande etter av myndighei som regeringen bestämmer. Det sistnämnda alternativet avser närmast fall när beslut om förfogande meddelas av regeringen. Själva ersättningsfrågan bör då bedömas av annan myndighet än regeringen, t, ex. lokal värderingsnämnd. Första stycket anknyter till reglerna i 17 S första stycket rekvisitionslagen och 23 S första stycket allmänna förfogandelagen.

I andra styckels försia mening föreskrivs att ersättning som inte utgår enligt taxa skall faslslällas av lokal värderingsnämnd. Enligt andra meningen i samma siycke kan riksvärderingsnämnden, efter ansökan av parterna, som första instans la upp frågan om sådan ersättning. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 23 S femte stycket allmänna förfogandelagen. För att markera bestämmelsens undantagskaraktiir har gjorls det tillägget att förfarandet får tillämpas endast om riksvärderingsnämnden finner alt det föreligger särskilda skäl. Härmed åsyftas ersättningsfrågor som avser belydande värden ellerspeciella förhållanden ellersom ärsärskilt invecklade. Som exempel kan nämnas förfogande över ett företag med komplicerad teknisk verksamhel. Ett annat exempel är när speciatmateriel tillverkas på olika orter. Den situationen kan då uppstå att flera lokala nämnder skall bestämma priset på samma slag av materiet. Då nämnderna inte alttid har kännedom om ifrågavarande speciatmateriel, kan samma vara komma att åsättas helt olika priser. Genom undantagsregeln finns möjlighet att fö prisfrågan prövad av riksvärderingsnämnden utan omvägen över lokal värderingsnämnd. I tredje meningen i andra stycket har lagiis in en föreskrifi om att ersättning som inle utgår enligt taxa i vissa fall skall bestämmas av särskild värderingsnämnd för hela riket i slättet för av lokal värderingsnämnd.

Bestämmelsen i tredje stycket har hämtats från 12 S fjärde stycket rekvisitionslagen. Stadgandet där lillkom år 1942, sedan chefen för armén och länsstyrelsen i Norrbottens län i remissyttranden över då föreliggande utredningsförslag tagit upp frågan om s. k. efterhandsrekvisition, I della avseende hade särskilt uppmärksammats det fatt då avtal har träffats om hyra för kvarter, som sedermera skadas. Avtalet löser då i regel inte frågan hur ersättning för skadorna skall beräknas. Om en lösning av ersättningsfrågan inte heller kan nås genom föriikning, bör i detta och liknande fall möjlighel finnas att hänskjuta frågan till lokal värderingsnämnd. Denna möjlighet bör dock endast tillkomma den enskilde. Om denne hellre vilt anlita domstol, bör den möjligheten stå öppen.

39 i)

Första och andra styckena innehåller bestämmelser om besvärsräti. Som har angetts i den allmänna motiveringen överklagas beslut av annan myndighet än lokal värderingsnämnd i ärende om ersättning enligl taxa hos

Prop.1977/78:72 105

lokal värderingsnämnd. Besvär kan anföras bara a v den som begär ersättning. Någon besvärsrätt finns alltså inte i dessa fall för staten eller annan för vars räkning förfogandet görs. Mot lokal värderingsnämnds beslut i överklagat ärende eller i ärende om fastställande av taxa får lalan inte föras. I annat fall överklagas beslut av lokal värderingsnämnd hos riksvärderingsnämnden. Vem som är behörig att för statens räkning anföra besvär för bestämmas i administrativ ordning (jfr 28 S). 1 fråga om besvärstid m. m, gäller 12 S förvaltningslagen. En ansökan med stöd av 34 S andra stycket om ersättning uiöver taxepris skall enligt tredje slycket göras inom besvärstiden, dvs. den lid som gäller för att anföra besvär till lokal värderingsnämnd resp. till riksvärderingsnämnden. 1 administrativ ordning får utfärdas föreskrifter om all beslut i ersättnings-ärende skall innehålla upplysning till den enskilde om den i 34 S andra stycket inskrivna möjligheten.

40 §

Bestämmelsen i denna paragraf moisvarar 23 S sjunde stycket allmänna förfogandetagen och återfinns i utredningens lagförslag i 38 S. Som har nämnts vid 18 S gäller vad i 40 S sägs även beslut av särskild värderings-nämnd för hela rikel.

Utbetalning av ersäitning (414 SS)

Avsnittet innehåller bestämmelserom utbetalning av ersättning och regler om tredje mans räll att erhålla betalning ur utgående ersättning.

41 ij

Paragrafen innehåller en bestämmelse om utbetalning av ersättning. Motsvarigheien till denna paragraf finns i utredningens förslag i 38 S, som föreskriveratt regeringen meddelar föreskrifter om utbetalning av ersättning. Oljekrisnämnden har ansell all den nya lagen i likhet med allmänna förfogandelagen bör innehålla en uttrycklig föreskrift om att faslslälld ersättning genast skall utbetalas till den ersättningsberättigade. Jag delar den uppfattningen, t enlighet härmed föreskrivs alt fastställt ersättningsbelopp genast skall utbetalas till den ersättningsberättigade sedan ersältningsbe-slulel har vunnit laga kraft, om inte annat följer av 42-44 SS. Om beslutet överklagas skall den del av ersättningen som inte omfattas av överklagandet genasi utbetalas.

42 if

Första stycket, som motsvarar 22 S första slyckel rekvisitionslagen, 25 S första stycket allmänna förfogandelagen och 40 S i ulredningens förslag, innehåller bestämmelser om rätt för den som till säkerhet för fordran har

Prop.1977/78:72 106

panträtt eller retentionsräll i egendom, som tas i anspråk med äganderätt, alt utfå sin fordran ur ersättningen för egendomen, även om fordringen inte är förfallen till betalning, I ersättningen skall också inräknas belopp som utges vid upphävande eller begränsning av nyttianderätt, servitut eller liknande rätt.

Om egendom tas i anspråk med nyttianderält, föreligger däremoi ingen rätt för panthavare eller reiinent att göra sin fordran gällande i den ersättning som utges. Skälet härtill är att säkerheten inte rubbas genom förfogandel. Visserligen undertrycks panträtten och retenlionsrätten så länge egendomen är ianspråktagen genom förfogande men rälten kan göras gällande igen, när förfogandet upphör. Egendomen återställs då till den varifrån egendomen togs, vilkel innebär alt situationen blirdensamma som före ianspråktagandet av egendomen.

Genom andra stycket utsträcks panträtten och retenlionsrätten till alt omfatta ersäitning som utgår för skada på och avsevärd försämring av egendomen. Under skada faller även totalförlust av egendomen.

I fråga om fördelning mellan olika rättsägare av ersättning som avses i första och andra siyckena finns regler i 43 S-

Tredje stycket som saknar motsvarighet i såväl utredningens förstag som nu gällande bestämmelser har kommit till på förslag av riksvärderingsnämnden. Bestämmelsen anger hur en fordran, som avses i paragrafens första siycke, skall beräknas, om den inte är förfallen till betalning. Bestämmelsen är utformad efter förebild av 28 S lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom och 150 S utsökningslagen (1877:31 s, 1, 150 S ändrad senast 1971:495).

43 if

Denna paragraf innehåller reglei om fördelning mellan olika rättsägare av ersättning som har fastställls att utgå vid förfogande.

När det gäller ersättning som har fastställls alt utgå för skada på eller avsevärd försämring av fastighet föreskrivs i första styckei, att expropriationslagen skall gälla i lillämpliga delar i fråga om nedsättning, fördelning och utbetalning av ersättningen samt i fråga om verkan av dessa åtgärder.

1 fråga om fördelning av ersättning i annat fall än som avses i första styckei innehåller paragrafen ingen reglering. I flertalet fall får man räkna med att enighet om fördelningen kan nås mellan rättsägarna. Sker ej delta, skall enligt andra stycket ersättningen nedsättas hos överexekutor, 1 fråga om nedsatt belopp skall i tillämpliga delar iakttas lagen (1927:56) om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar,

44 ii

Paragrafen innehåller bestämmelser för det fall alt ersättning skall utgå för egendom som är utmätt eller belagd med kvarstad eller ställd under skingringsförbud. Enligt 160 S utsökningslagen (160 S ändrad senast

Prop. 1977/78:72 107

1971:495) skall medel som har infiutit i ulsökningsmål ulan dröjsmål sättas in i bank mol ränta, om det inte kan anlagas alt medlen betalas ul inom fjorton dagar. Att moisvarande skall gälla i fråga om betalningsmedel som avses i denna paragraf torde följa utan att uttrycklig föreskrift om detta las in i paragrafen,

Uppgiftsskyldigbet m. m. (45-51 SS)

1 detta avsnitt har tagits in föreskrifter om uppgiftsskyldighet, om handräckning, om vite och om tystnadsplikt.

45 ,>,v

Paragrafen motsvarar i huvudsak 26 S i ulredningens förslag till förfogandeförordning. Eftersom det är fråga om ett åläggande för enskild, måste bestämmelsen ha sin plats i lag,

46 if

Första stycket motsvarar 26 S allmänna förfogandelagen och 42 S i utredningens lagförslag.

Andra stycket har sin moisvarighei bland bestämmelser som i allmänna förfogandelagen finns i 30 S och i utredningens lagförslag i 45 S- Enligt bestämmelserna i allmänna förfogandelagen kan vite användas - förutom vid underlåtenhet att fullgöra uppgiftsskyldighet - när någon vägrar att fullgöra de skyldigheter som i den föreslagna förfogandelagen tas upp i 47 S, dvs. tillhandahålla myndighei handelsböcker och andra affärshandlingar eller lämna myndighet tillträde till kontor och annan lokal. Den föreslagna 47 S ger länsstyrelse eller, enligt regeringens bestämmande, annan myndighet rätt alt besluta om undersökning av lokal som nyss angavs och om omhänderta-' gande av handelsböcker och andra affärshandlingar. Med hänsyn härlill finns inget behov av att förelägga vite i dessa fall. 46 S är inte tillämplig förrän 4-6 SS har satts i tillämpning.

47:

Första stycket ger länsstyrelse eller, enligl regeringens bestämmande, annan myndighei möjlighet att infordra handelsböcker och andra affärshandlingar för kontroll av all uppgift som har lämnats enligt 46 S är riktig och fullständig. Motsvarighet till denna föreskrift finns i 27 S allmänna förfogandelagen.

Enligt andra slycket, som motsvarar 28 S allmänna förfogandelagen, kan myndigheten besluta om undersökning av den uppgiftsskyldiges lokaler och om omhändertagande av hans handelsböcker och andra affärshandlingar, om han inte efterkommer begäran enligl första stycket eller om det föreligger särskild anledning till kontroll.

Prop.1977/78:72 108

I tredje slycket föreskrivs att bestämmelserna i 28 kap, rättegångsbalken om husrannsakan skall gälla i lillämpliga delar vid undersökning och omhändertagande enligt andra styckei. Vidare åläggs polismyndighet all lämna den handräckning som behövs.

Myndigheten får inte själv utöva våld för att genomföra undersökning eller omhändertagande som avses i denna paragraf I den mån den enskilde inte frivilligt upplåter lokalerna, får myndighelen begära biträde av polismyndigheten. Undersökningen skall genomföras så att skada och olägenhet inte uppstår i onödan. Handeisböcker och affärshandlingar bör om möjligt granskas på platsen och ett omhändertagande av handlingama bör inte bestå för längre tid än som är absolut nödvändigl. Det bör framhållas att 28 kap. 8 S jämförd med 27 kap. 12 S rättegångsbalken inle medgeratt polisman närmare undersöker handelsböcker och andra handlingar.

I likhet med 46 S är 47 S inte tillämplig förrän 4-6 SS har salts i tillämpning,

4S if

I första stycket ges föreskrifter om skyldighet all lämna de uppgifter som behövs för att kunna verkställa uttagning och i övrigt förbereda förfogande och att tillhandahålla egendom för besiktning. Föreskrifterna är tillämpliga redan i fred.

Ändra styckei innehåller bestämmelser om vite och tredje styckei öppnar möjlighet alt genomföra besiktning med biträde av polismyndighet.

49 .sV

I denna paragrafstås fast alt skyldighet enligt 458 SS skall fullgöras utan ersättning. Regeringen kan dock besiämma att ersättning skall ulgå,

50 s

Enligl första stycket får ett vitesföreläggande inte överklagas särskilt ulan omprövas först i ärende om vitets utdömande, Vitet utdömes av allmän domstol.

I andra stycket föreskrivs all lalan mol beslul om åtgärd enligl 47 S andra slyckel och mol länssiyretses beslut om handräckning enligt 48 S tredje stycket förs hos kammarrätt genom besvär. Effektivitetsintresset och del därav följande kravei på skyndsam handläggning bör medföra att besluten går i verkställighet utan hinder av anförda besvär. Den beslutande myndigheten bör dock kunna föreskriva annat. Föreskrift i enlighet med vad nu har sagls finns också i andra slycket.

Frågan om förhållandet mellan vite och siraff behandlas under 52 S.

Prop. 1977/78:72 109

51 'i

Enligt 2 kap, 13 S RF får yttrandefriheten begränsas endast om särskilt viktiga skäl föranleder det. Skyddet för enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden utgör ett sådant viktigt skäl. Yttrandefriheten för också begränsas med hänsyn till rikets säkerhet och folkförsönningen. Vidare får friheten att ytlra sig i näringsverksamhet begränsas. Begränsningen av yttrandefriheten måste enligt RF i princip ske genom lag. Förbud för någon att röja vad han erfarit i altmän tiänst eller under utövande av tjänsteplikt för dock efter bemyndigande i lag meddelas genom förordning.

Uppgifter som avses kunna inhämias med stöd av den föreslagna förfogandelagen angår inte sällan enskilds persontiga eller ekonomiska förhållanden och kan medföra förfång för den enskilde om de kommer till allmän kännedom. Detsamma gälter upplysningar som lämnas vid förberedelser för förfogande. Kännedom kan också vinnas om yrkeshemlighet och om sådant som är av betydelse för rikets säkerhel och folkförsörjningen.

På grund av del anförda föreskrivs i denna paragraf förbud att obehörigen yppa eller utnyttia vad som på grund av bestämmelse i lagen inhämtats om yrkeshemlighet, arbetsförfarande, affärsförhållande, enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden eller förhållande av betydelse för folkförsörjningen eller för rikets säkerhel.

En motsvarighet till den föreslagna bestämmelsen finns i 29 S allmänna förfogandelagen. Där föreskrivs, att vad som har inhämtats med stöd av föreskrifter motsvarande de i 47-49 SS upptagna inte får yppas i vidare mån än som erfordras för att vinna det med bestämmelserna avsedda ändamålet. Det nu använda ordet "obehörigen" innebär att lystnadspliktsbestämmelsen har anpassats till den utformning som är den nu vedertagna.

Med hänsyn till den lydelse som 20 kap, 3 S brottsbalken har getts genom lagen (1975:667) om ändring i brottsbalken behöver inle någon beslämmelse om straff för brott mot tystnadsplikt införas i den förestagna förfogandelagen. Vidare är frågan om allmänt åtal uttömmande reglerad i 20 kap, 5 S brottsbalken i dess lydelse enligt SFS 1975:667 (se närmare om detta i prop. 1975:78, s. 184 och 186).

Ansvarsbestämmelser m. m. (52-55 SS)

De mesl ulföriiga av de nuvarande ansvarsbestämmelserna inom rekvisitions- och förfogandelagstiftningens område ingår i allmänna förfogandelagen. De regler som föreslås i delta avsnitt överensslämmer i sak nära med dessa bestämmelser. Vid utformningen av strafföesiämmelserna har eftersträvats en avsevärd modernisering och förenkling.

52 s

De i denna paragraf intagna ansvarsbestämmelserna motsvarar 47 S i ulredningens förslag. Utredningen har inte föreslagit några särskilda regler

Prop. 1977/78:72 110

för ringa resp, grova broll, Uiredningen har inle heller gjort skillnad mellan broll som begås uppsåtligen eller av oaklsamhel. Vidare har uiredningen föreslagit en sänkning av straffmaximum från två till ett år.

Jag anser del i och för sig lillfredsslällande all ansvarsbestämmelserna förenklas. Ett sammanförande av samtliga svårhelsgrader av brotten under en strafföeslämmelse i enlighet med utredningens förslag innebäremellertid i jämförelse med vad som nu gäller all straffen skärps vid brott som är ringa eller att hänföra till normalfallen och sänks vid grova brott. Jag anser inle alt det finns anledning all göra några slörre ändringar i de siraffiatituder som nu gäller. Det framstår inle hellei' som hell invändningsfritt att hänföra obetydliga förseelser och jämförelsevis grova brott under en och samma straffskala ulan alt i lagtexten ge rättstillämpningen någon ledning för straffmätningen. Behandlingen av det grova brottet och oaktsamhetsfallet har därför brutits ut till särskilda stycken och slraffialituderna har utformats i stort sett som i nu gällande besiiimnielser.

1 första stycket har förts samman fyra grupper av brottsliga förfaranden. Sirafföestämmelserna är subsidiära till brottsbalken. Subjektivt krävs att gärningen sker uppsåtligen. Straffiatsen upptar böter etter fängelse i högsl sex månader.

1 punkt 1 upptas handlingar som innebär att någon bryter mot föreskrift, åläggande, förbud eller villkor som gäller enligt etter har meddelats med stöd av 5, 6, 11, 12 eller 13 S- Det sirafföara förfarandet kan bestå i att någon gömmer undan eller förstör egendom som omfattas av beslut om förfogande. En vägran att fullgöra uppgift enligt 5 S första stycket 6 faller också inom det straffbara områdei.

Underlåtenhet att lämna uppgifter enligt 45,46 eller 48 S har strafföelagts i punkt 2.

Punkt 3 strafföelägger lämnande av oriktig uppgift, om uppgiften innebär fara i bevishänseende.

1 punkt 4 föreskrives siraff för den som underlåter att efterkomma begäran enligl 47 S att tillhandahålla handelsböcker och andra affärshandlingar eller begäran enligt 48 S att tillhandahålla egendom för besiktning.

1 andra stycket behandlas grovt brolt. Straffet är fängelse i högst två år. Som vägledande exempel på omsländigheler som kan föranleda all brottet skall bedömas som grovt anges i lagtextenatt brottet harskett i vinningssyfte eller har avsetl en belydande mängd av egendom eller eljest har varil av särskilt fariig art,

1 iredje stycket strafföeläggs oaktsamhetsgärningar. 1 ringa fall av oaktsamhet skall dock inte dömas lill ansvar. Till sin objektiva Ijeskaffenhet skall gärningen vara sådan som avses i första stycket. Normalstraffet är böter. För grova fall är straffet fängelse i högst sex månader.

Paragrafens Ijärde stycke innehåller en bestämmelse som reglerar förhållandet mellan straff och vite. Bestämmelsen har tillkommit på förslag av riksvärderingsnämnden och innebär att den som har underiåtit att fullgöra skyldighet som omfattas av viieslöretäggande inte skall dömas lill straff för underlåtenheten. Detta innebär således att i och för sig antingen straff eller

Prop.1977/78:72 111

vite kan komma i fråga men att, om vite har förelagts, påföljden inte kan bli att straff åläggs utan endast att vitet döms ut.

53 s

Denna paragraf innehåller en bestämmelse om företagaransvar, 1 utredningens förslag har motsvarande bestämmelse tagits in i 48 S- I allmänna förfogandelagen finns föreskrift om husbondeansvar i 39 S,

1 förarbelena till allmänna förfogandelagen uttalades (prop. 1954:20 s. 143) att erfarenhelerna från tiden för andra väridskriget visade att en bestämmelse om husbondeansvar inte kunde undvaras i förevarande lagstiftning. Utredningen har anfört att det inte föreligger tillräckliga skäl att i en ny förfogandelag mönstra ut husbondeansvaret, I överensstämmelse med utredningens förslag har personkretsen gjorts någol snävare och bestämmelsen getts en modernare formulering, varjämte ansvaret har utvidgats till att omfatta också culpa. Paragrafen har utformats så att näringsidkare ansvarar för gärning som avses i 52 S, om den har begåtts i hans rörelse och han har haft etter bort ha vetskap om gärningen.

Någon bestämmelse om medverkansansvar har inle tagits in i del remitterade förslaget till förfogandelag. Enligt praxis tillämpas brottsbalkens medverkansbestämmelser analogiskt på brotl utanför brottsbalken, om fängelse ingår i straffskalan för brottet. Ansvar för medverkan kan alliså utkrävas i fråga om alla brotl enligl 52 S utom normalfallet av oaklsamhels-brottet.

54 if

I paragrafen anges vilken egendom som skall kunna förverkas och vilka typer av förverkande som kommer i fråga. Föreskrifterna anknyler till 23 S 3 mom, rekvisitionslagen och 40 S allmänna förfogandelagen, 1 fråga om hos vem förverkande för ske m. m. kan hänvisas till 36 kap. 4-12 SS brottsbalken som gäller också uianför balken.

1 första stycket första meningen ges huvudregeln, vilken innebär att egendom som den brottslige har mottagit i samband med broll som avses i 52 S eller har undanhållit genom brottet skall förklaras förverkad, om det inle är uppenbart obilligt. 1 detta sammanhang kan hänvisas till 36 kap, 4S brottsbalken, som dels anger hos vilka personer förverkande för ske, dels föreskriveratt egendom som vid brolt inte tillhörde någon av vissa angivna personer inte för förklaras förverkad, I andra meningen föreskrivs att i stället för egendomen dess värde kan förklaras förverkat.

För del fall att den brottslige äger ytterligare mängd av den egendom som brottet har avsett utsträcks enligt första meningen i andra stycket regeln om förverkande till att gälla även denna mängd. Även fördel fallet gälter givetvis all förverkande inte för ske om det är uppenbart obilligt. Enligt andra meningen i andra stycket vidgas regelns räckvidd ännu ett steg. Äger nämligen den brottslige annan egendom som omfattas av beslut om

Prop.1977/78:72 112

förfogande elterdispositionsförbud, kan också den förklaras förverkad, men i detta fall krävs därjämte alt särskilda skäl föreligger. Ett sådant skäl kan vara att gärningsmannen har grovt förbrulit sig mol gällande föreskrifter. Vid tillkomsten av allmänna förfogandelagen nämndes (prop. 1954:20 s, 165) att det också syntes naturligt att lillämpa stadgandet t.ex, mot en icke näringsidkare, som i samband med en överträdelse av meddelad föreskrifi ertappas med att inneha förråd av andra förnödenheter vilka är föremål för reglering, ehuru det inte kan till fullo styrkas att han olovligen har förvärvat dessa förnödenheter, samt del framstår som uppenbart alt han förvärvat dem för alt handha dem i strid mot meddelade beslämmelser.

Med anledning av all Svea hovrätt har anfört principiella betänkligheter mot förverkande i sist angivna fall vill jag framhålla alt sådant förverkande är lillålel i gällande rält och att det med hänsyn lill kravet på särskilda skäl inte torde komma att tillgripas annat än i undantagsfall.

41 S allmänna förfogandelagen innehåller bestämmelser om försäljning av förverkat gods och förfarandet med infiuten köpeskilling. Motsvarande bestämmelser behöver inte ingå i en ny förfogandelag, eftersom dessa frågor numera regleras i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m. m,

55 .sV

1 41 S allmänna förfogandelagen finns bestämmelser om hur man i vissa fall skall förfara med beslaglagen egendom som ännu inte är men kan anlas bli förverkad enligt 41 S allmänna förfogandelagen. Eftersom nägot beslut om förverkande ännu inte föreligger, kan lagen om förfarande med förverkad egendom och hittegods m. m. inte tillämpas. Vid sådant förhållande och för att så långt möjligt tillgodose ägarens intressen upptas i denna paragrafen regel som motsvarar nyssnämnda bestämmelse i allmänna förfogandelagen. Den nu gällande värdegränsen 100 kr. har dock med hänsyn till det förändrade penningvärdet höjts till 1 000 kr.

Tillstånd till försäljning av den beslagtagna egendomen skall sökas hos den rätt som är behörig att pröva beslagsfrågan (jfr 19 kap. 12 S rättegångsbalken), Räliens beslut i sådant ärende går genasi i verkställighet (jfr 30 kap, 12 S rättegångsbalken).

Särskilda beslämmelser (56-63 SS)

Avsnittet innehåller bestämmelser om handräckning för verkställighet av beslul om förfogande, om verkan av förfogandebeslut när lagens tillämpning upphör, om förberedelser av förfogande och vissa andra särskilda föreskrifter.

Prop.1977/78:72 113

56 if

1 första stycket föreskrivs att polismyndighet skall lämna den handräckning som behövs för verkställighet av beslut om förfogande, när någon underlåter att behörigen eller i rätt tid tillhandahålla egendom som omfattas av bestulet. Föreskriften överensstämmer med 51 S i utredningens förslag och har motsvarigheter i 23 S I mom. rekvisitionslagen, 5 S första stycket beredskapsförfogandelagen samt 44 S allmänna förfogandelagen, 1 anslutning till vad som nu gäller enligt nyssnämnda lagrum i rekvisitionstagen har tagits in en bestämmelse, enligt vilken myndighet som har utövat förfoganderätten får befogenhet att själv verkställa beslutet under förutsättning att dröjsmål kan medföra fara och polismyndighet inte är tillgänglig.

Ändra slycket innehåller en specialregel vid förfogande för försvarsmaktens behov. Enligt 14 S blir beslut om förfogande gällande mot ägare eller innehavare först sedan han har fött del av beslutet. Motsvarande regel i utredningens förslag har kompletterats med en föreskrift som säger att beslut om förfogande för försvarsmaktens behov blir gällande ulan att ägaren eller innehavaren har fött underrättelse om beslutet, om det kan befaras att genomförandet av beslulel annars skulle avsevärt försvåras. Som riksvärderingsnämnden har anfört, åsyftas med sislnämnda föreskrift den situationen att man inte kan avvakta att ägaren eller innehavaren efter vanlig underrättelse ställer sig förfogandebestutel till efterrättelse och att därför verkställighet för ske genom alt myndigheten - polismyndighet eller den beslutande myndigheten - direkt tar egendomen om hand. Nämnden har föreslagit att föreskriften, som berör lid och sätt för verkställighet, flyttas till den paragraf i utredningens lagförslag som motsvarar den nu föreslagna 56 S.

I enlighet med vad riksvärderingsnämnden har förordat har i andra stycket tagits in en bestämmelse som öppnar möjlighet för polismyndighet eller myndighet som har utövat förfoganderätten alt verkställa förfogandebeslutet även om ägaren etter innehavaren inte har fött det av det. Befogenheten gäller dock endast i fråga om förfogande för försvarsmaktens behov och behovet skall vara så trängande att det skulle medföra allvariig olägenhet att avvakta att ägaren eller innehavaren av ifrågavarande egendom hinner fö del av beslutet.

57-61 ifif

I dessa paragrafer ges bestämmelser om vad som skall iakttas när tillämpningen av 4-6 SS upphör. Viss motsvarighet till bestämmelserna finns i 45 S allmänna förfogandelagen.

Om egendom, som till följd av beslut enligt 5 S försia stycket t skall tas i anspråk med äganderätt, inte övergått i statens ägo när tillämpningen av 4-6 SS upphör, gäller enligt 58 S att bestulet förfaller.

I fråga om beslut enligt 5 S första styckei 1 eller 2 om ianspråkiagande med nyttjanderätt av egendom gällerenligt 59 S första stycket att beslutet förfaller, om det inte har gått i verkställighet när tillämpningen av 4-6 SS upphör.

8 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 72

Prop. 1977/78:72 114

Om beslutet däremot har börjat verkställas, skall nyttianderätten avvecklas så snart som möjligt, om inte nyttjanderätten avser bestämd tid. Då skall den bestå tills tiden har gått till ända. Ägaren har dock möjlighet alt påfordra att nyttjanderätten också i dessa fall avvecklas så snart det går. Föreskrifter i enlighet härmed finns i 59 S andra stycket.

Tredje stycket i 59 S tar upp regler för det fall då beslut om upphävande eller begränsning av nyttjanderätt, servitut eller liknande rätt har meddelats. Sådant beslut förfaller, om det inte har vunnit laga kraft, när tillämpningen av 4-6 SS upphör, dock tidigast när annan genom förfogande i stället tillskapad rätt upphör.

60 S behandlar beslut om förfogande enligt 5 S första stycket 3-6. Sådana beslut förfaller, om de inte har bötiat tillämpas när tillämpningen av 4-6 SS upphör. I annat fall skall bestulet inte gälla under längre tid än som behövs för avveckling av rättsförhållandet, Ävvecklingstiden måste bestämmas så att den som har utsatts för förfogandet inte drabbas av ekonomisk föriust. Om t. ex. en fabriksägare ålagts att framställa varor för statens räkning, är staten skyldig att ta emot de varor som har börjat tillverkas, när tillämpningen av ifrågavarande paragrafer upphör.

Att dispositionsförbud inte längre gäller efter det att möjligheten att tittgripa förfogande har upphört följer av 61 S-

62 §

Bestämmelsen i denna paragraf återfinns i utredningens förslag i 8 S- Den motsvarar i huvudsak bestämmelsen i 49 S allmänna förfogandelagen. Som exempel på vad som avses i lagrummet kan nämnas de bestämmelser om förfogande som enligt vad som föreslås fortfarande kommer att finnas i civilförsvarslagen. Ett annat exempel är oljekrislagen. Paragrafen syftar inte bara på förfogande utan även på tvångsåtgärder av annal slag, bl, a. undanförsel och förstöring. Expropriation är ännu ett exempel,

63 §

Denna paragraf, som motsvarar 17 S i utredningens förslag, innehåller en erinran om att förfogande måste förberedas redan under fredstid. Detta skall ske enligt de grunder och av de myndigheter som regeringen bestämmer,

7.2 Förslaget till lag om ändring i civilförsvarslagen (1960:74)

51 och 62 if§

De i nuvarande lydelse av lagrummen förekommande hänvisningarna till gällande bestämmelser om rekvisition har i förslaget bytts ut mot hänvisningar till den föreslagna förfogandelagen.

Prop.1977/78:72 115

68 if

Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 5.2) skatt behovet av förfoganderätt för civilförsvarsändamåt tillgodoses genom bestämmelser i civilförsvarslagen. I fråga om förfarandet vid fastställande av ersättning m. m. bör dock den föreslagna förfogandetagen gälla. I enlighet härmed föreslås att 68 S behålls i stort sett oförändrad.

De ändringar som framgår av sista meningen i första stycket har tillkommit på hemställan av civilförsvarsstyrelsen.

69 ii

I första stycket föreskrivs att i fråga om förfogande enligt 68 S vissa närmare angivna paragrafer i det remitterade förstaget till förfogandelag skall gälla i tillämpliga delar.

Av andra stycket följer att gärning, som är strafföelagd i civilförsvarstagen och som genom hänvisningen i första stycket till den föreslagna förfogandelagen också omfattas av straffbestämmelserna i sistnämnda lag, skall bestraffas enbart enligt civilförsvarslagen. I fråga om sådan gärning skall inte heller förverkandebestämmelserna eller bestämmelserna om företagaransvar i den föreslagna förfogandelagen tillämpas.

Nuvarande bestämmelser i 69 S har sin motsvarighet i 8 S i det remitterade förslaget till förfogandelag.

70-72 ifif

Dessa paragrafer förslås bli upphävda. I det remitterade förslaget till förfogandetag motsvaras 70 S av 9 S, 71 S av 5 S första stycket 1 och 10 S samt 72 S av 12 S.

73 §

Första stycket, som föreslås upphävt, innehåller i första och andra meningarna en hänvisning till bestämmelsema om rekvisition. Eftersom den föreslagna 69 S innehåller motsvarande hänvisning, behövs inte någon sådan i denna paragraf I fråga om bestämmelsen i tredje meningen hänvisas till 35 § andra stycket i det remitterade förslaget till förfögandelag.

I andra stycket har endast gjorts redaktionetta ändringar.

74 if

Paragrafen som förestås bli upphävd motsvaras i det remitterade förstaget titt förfogandelag av 42 och 44 SS-

Prop.1977/78:72 116

75 Ändringen är av redaktionell art,

76 if

Innehållet i denna paragraf som förestås upphävd motsvaras i det remitterade förstaget till förfogandelag av 56 S första stycket,

82 if

Denna paragraf innehåller bestämmelser om tystnadsplikt. Ändringen innebär att dessa beslämmelser ges samma uiformning som i det remitterade förslagel till förfogandelag.

83 if

I försia och tredje styckena har tagits in en erinran om att den i civilförsvarstagen föreskrivna besvärsordningen inte gäller, om annat följer av 69 S- 1 69 S hänvisas bl, a. till besvärsbestämmelserna i 39 och 50 SS i det remitterade förslaget till förfogandelag. Härav följer att beslut av civitför-svarschef om ersättning enligt 38 S första stycket i den föreslagna förfogandelagen överklagas till lokal värderingsnämnd och inte till länsstyrelsen som skulle bli fallet om besvärsregeln i 83 S första slyckel civilförsvarslagen tillämpades. Länsstyrelses beslut om handräckning enligt 48 S iredje styckei i den föreslagna förfogandetagen överklagas enligt 50 S samma lagförslag hos kammarrätt och inte enligt huvudregeln i 83 S tredje stycket civilförsvarslagen hos regeringen. Däremot är besvärsbestämmelsen i 16 S i den föreslagna förfogandelagen inte tillämplig vid förfogande för civilförsvarets räkning. Talan mot civitförsvarschefs beslul om förfogande förs därför enligl grundregeln i 83 S första stycket hos länsstyrelsen.

Ändringen i andra stycket är föranledd av att 76 S upphävs.

Ikraftträdandebestämmelserna

Genom lagen (1975:553)om ändring i civilförsvarslagen (1960:74)ändrades bl. a. 62 S (båda styckena), 68 S (tredje stycket) och 83 S (första, andra och tredje styckena). I övergångsbestämmelserna föreskrevs i punkten 1 att tagen skulle träda i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Lagen utkom från trycket den 25 juni 1975.1 punkten 2 angavs alt bestämmelserna i bl. a. 62,68 och 83 SS skulle tillämpas i den äldre lydelsen för tid till och med utgången av juni 1979, Genom lagen (1977:111) om ändring i civilförsvarslagen (1960:74) ändrades bl. a. 68 S (första slycket) och 83 S (första stycket). Lagändringen, som träder i kraft den 1 juli 1977, föranleds bl. a, av att undsätiningskårer inte

Prop.1977/78:72 117

längre skall finnas i civilförsvaret. Enligt tagens ikraftträdandebestämmelser får dock regeringen eller myndighei som regeringen utser bestämma att bl. a. 68 S i sin lydelse enligt lagen (1975:553) får tillämpas på regionala undsättningskårer intill utgången av juni 1981.

Ikraftträdandebestämmelserna titt det remitterade förstaget till lag om ändring i civilförsvarslagen innebäratt den förfoganderätt som är inskriven i 68 S första stycket första meningen för utövas av chef för undsättningskår intill utgången av juni 1981, om regeringen eller myndighet som regeringen utser så beslämmer. Vidare följer av bestämmelserna att 62 S första stycket, 68 S tredje stycket och 83 Sskall tillämpas t, o, m, utgången av juni 1979 i den lydelse tagrummen hade innan de ändrades genom lagen (1975:553).

7.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1940:358) med vissa bestämmelser
till skydd för Försvaret m. m.

Förestagna ändringar i denna lag är av rent formell natur.

7.4 Förslaget till lag om ändring i krigssjukvärdslagen (1953:688)

Även föreslagna ändringar i denna lag är av formell natur.

7.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1961:655) om undanförsel och
förstöring

Också i denna lag föreslås vissa formella ändringar,

7.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:64) om skyldighet att upplåta
inkvarteringsbostad i krig m. m.

4 och 6 §if

Föreslagna ändringar är av formell art.

9§

Också ändringarna i denna paragraf är av formell natur. Det bör dock anmärkas att paragrafens utformning medger att talan mot lokal värderingsnämnds beslut alltid kan föras och således också i ärende om besvär mot beredskapsnämnds beslut om ersättning enligt taxa.

8 Hemställan

Jag hemställer att tagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. förfogandelag,

2. tag om ändring i civilförsvarslagen (1960:74),

Prop. 1977/78:72 119

Bilaga 1 Utredningens lagförslag

Förslag till Förfogandelag

Härigenom föreskrives följande.

Inledande bestämmelser

1 § Kommer riket i krig, träder 4-7 §S i tillämpning.

2 § Befinner sig riket i krigsfara eller finner regeringen eljest det nödvändigt med hänsyn till försvarsberedskapen får regeringen föreskriva att 4-1 §§ helt eller delvis skall tillämpas från tidpunkt som regeringen beslämmer. Detsamma gälter om det råder sådana utomordentliga förhåltanden som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket har befunnil sig och det genom dessa förhåltanden uppkommit knapphet etter betydande fara för knapphet inom riket på förnödenheter av vikt för totalförsvaret.

Föreskrifter enligt första stycket understätles riksdagens prövning inom en månad från utfärdandet. Sker ej underställning, gäller icke föreskrifterna.

3 § Är riket ej längre i krig eller upphör de förhållanden som påkallat föreskrift enligt 2 S, beslutar regeringen att föreskriften icke vidare skall till-lämpas från tidpunkt som regeringen bestämmer,

4 § Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får för statens eller annans räkning förfoga över egendom som äges eller innehas av annan än staien, om totalförsvarets ofrånkomliga behov icke ulan olägenhet kan tillgodoses på annal sätt.

Om förfogande för civilförsvarets behov föreskrives dock i civilförsvarslagen (1960:74).

5 § Om ej annat särskilt föreskrives i lag, utgår vid förfogande ersättning av statsmedel enligt de grunder som anges i 28-35 SS.

6 § Med förfogande enligt 4 S förstås också rätt att kräva att

1. ägare eller innehavare av fastighet, anläggning, förnödenhet, transportmedel eller annan egendom i erforderiig omfattning utövar den verk-

Prop.1977/78:72 120

samhet och utför de tiänster som har samband med produktion av vissa slags förnödenheter eller med iståndsättande eller användning av egendomen inom ramen för hans normala verksamhet eller med transport,

2. var och en även i annat fall än som avses under 1 i mån av förmåga lämnar handräckning för att skyndsamt tillgodose försvarsmaktens tillfälliga behov av vägvisare, budbärare, arbeismanskap eller sjukvårdspersonal.

7 § Kan förfogande över viss egendom antagas bli behövligt, får myndighet som äger rätt att besluta om förfogande i avvaktan på beslutet förbjuda ägare etter innehavare av sådan egendom alt överiåta, förbmka, skada, gömma undan eller förflytta egendomen (dispositionsförbud). Meddelas ej beslul om förfogande inom 30 dagar frän det dispositionsförbudet meddelades, skatt förbudet upphöra att gälla på begäran av ägaren eller innehavaren. Om särskilda skäl föreligger, kan regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer förlänga tiden med högsl 30 dagar,

8 § Genom denna tag inskränkes ej den rätt att tvångsvis taga i anspråk egendom eller tjänster som följer av annan lagstiftning.

Särskilda bestämmelser om förfogande

9 § Vid beslul om förfogande skall tillses att den vars rält beröres av beslutet
icke lider större förföng än som är nödvändigt med hänsyn till omslän
digheterna. Egendom som oundgängligen behövs för någons näring får icke
utan ivingande skäl tagas i anspråk.

10 § Har ägare etter innehavare av byggnad eller del av byggnad som blir föremål för förfogande enligl denna tag stadigvarande bosiad i byggnaden eller skall han eller någon i hans familj i händelse av utrymning inkvarteras i orten, har han och familjen rätt till erforderiigt bostadsutrymme i byggnaden. Om detta skulle medföra allvariiga hinder för byggnadens avsedda användning, skatt bostadsutrymme om möjligt anvisas i annan byggnad inom samma eller närbelägen on,.

11 § Markområde, byggnad, utrymme och industriell anläggning samt sådana transportmedel som ej stadigvarande behövs för det med förfogandet avsedda ändamålet tages i anspråk med nyttjanderätt. Egendom som kan antagas bli förbrukad etter förstörd eller väsentligt minska i värde tages i anspråk med äganderätt. Annan egendom tages i anspråk med nyttjanderätt, om ej myndighet som meddelar beslutet om förfogande finner lämpligt och ägaren medger att egendomen tages i anspråk med äganderätt.

12 § Ägare eller innehavare av egendom som tages i anspråk med nyttjanderätt är skyldig att tåla eller vidtaga ändring eller förfiyllning av inredning eller utrustning som hör till egendomen saml alt i övrigt tåla de åtgärder beträffande egendomen vilka myndighet som meddelar beslutet om förfogande finner erforderiiga,

13 § Beslut om förfogande kan avse alla eller vissa ägare eller innehavare

Prop. 1977/78:72 121

av egendom av angivet slag.

Beslutet skall gälla mot ägare eller innehavare när han fått underrättelse om beslutet eller, om egendomen producerats, införts till riket eller inom riket överförts litl visst område efter det han mottagit sådan underrättelse, från den senare tidpunkten. Beslut om förfogande för försvarsmaktens behov blir dock gällande utan att underrättelse skett, om det kan befaras att genomförandet av beslutet annars skutte avsevärt försvåras.

14 § Ägare eller innehavare av egendom som avses med beslut om för
fogande eller dispositionsförbud är skyldig att upplägga, förvara och vårda
egendomen. Tid och plats för att avlämna egendomen bestämmes av re
geringen eller myndighet som regeringen utser.

Hinder att fullgöra skyldighet enligt första stycket skall utan dröjsmål anmälas till länsstyrelsen eller till myndighet som meddelal föreskriften.

15 § Egendom, som enligt denna tag skall tagas i anspråk med äganderätt eller som producerats för statens etter annans räkning, övergår i ny ägo när den avlämnats eller eljest tagits i besittning för den nye ägarens räkning.

16 § Mot beslut om förfogande för försvarsmaktens behov får talan ej föras. Har beslut om förfogande i annat falt än som avses i första styckei meddelats av annan myndighet än regeringen, får talan mot beslutet föras hos regeringen genom besvär. Om ej annat föreskrives i beslutet, tänder det dock omedelbart till efterrättelse,

17 § Under fredstid skall förfogande enligt denna lag förberedas enligt de grunder och av de myndigheter som regeringen bestämmer.

Värderingsnämnder

18 § För handläggning av ärenden om ersättning enligt denna lag finns riksvärderingsnämnden samt lokala värderingsnämnder titt det antal och med de verksamhetsområden som föreskrives av regeringen eller myndighei som regeringen bestämmer.

19 § Riksvärderingsnämnden består av ordförande samt fyra andra ledamöter.

Ledamot skall vara myndig svensk medborgare. Ordföranden och ytterligare en ledamot skatt vara tagkunniga och erfarna i domarvärv.

För varje ledamot finns en eller flera ersättare. Bestämmelserna om ledamot gälter även ersättare.

20 § Regeringen förordnar ledamöter och ersättare i riksvärderingsnämnden för viss tid.

21 § Innan ledamot eller ersättare börjar tjänstgöra i riksvärderingsnämnden, skall han ha avlagt domared.

Prop.1977/78:72 122

22 § Beslämmelserna i 4 kap, rättegångsbalken om jäv mot domare äger moisvarande tillämpning på den som tiänstgör som ledamot i riksvärderingsnämnden,

23 § Riksvärderingsnämnden är beslutför när ordföranden och minst tre andra ledamöter är närvarande.

Som nämndens beslut gäller den mening varom de fiesta ledamöterna förenar sig eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder.

Yppas vid omröstning flera än ivå meningar, skatt bestämmelserna i 16 kap. rättegångsbalken om omröstning i överrätt gälla i tillämpliga delar.

24 § Regeringen kan föreskriva att i riksvärderingsnämnden skall finnas flera avdelningar. På sådan avdelning äger 19-23 SS motsvarande tillämpning,

25 § Lokal värderingsnämnd består av ordförande och två andra ledamöter. Ledamöterna utses för viss tid av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Ledamot skall vara myndig svensk medborgare. För varje ledamot finns en eller flera ersättare. Bestämmelserna om ledamot gäller även ersättare.

26 § För att lokal värderingsnämnd skall vara beslutför fordras att samtliga
ledamöter är närvarande.

Som nämndens beslut gäller den mening varom de flesta ledamöterna förenar sig.

27 § Statens räll bevakas inför riksvärderingsnämnden av ombud som re
geringen utser och inför lokal värderingsnämnd av ombud som utses av
regeringen eller myndighei som regeringen bestämmer.

Ersäiiningsgrunder

28 § Riksvärderingsnämnden eller lokal värderingsnämnd som riksvärde
ringsnämnden bestämmer kan efter samråd med statens pris- och kartell
nämnd på förhand föreskriva att vissl pris skall gälla för egendom, åtgärd
eller tiänst, som omfattas av förfogande enligt denna lag. Prissättningen
kan gälla för hela landet eller del av landet.

Vissl pris som föreskrivits av lokal värderingsnämnd skall underställas riksvärderingsnämndens prövning.

Som visst pris anses även pris som gäller enligl allmänna prisregleringstagen (1956:236), dock icke för annat område eller i vidare mån än det gäller enligt nämnda lag.

29 § Har visst pris fastställts enligt 28 S, skall ersättning utgå efter detta
pris, om ej riksvärderingsnämnden efter prövning i varje enskilt fall på
grund av särskilda omständigheter flnner priset vara obilligt och bestämmer
ersättningen lill annat belopp.

Prop.1977/78:72 123

30 § Har visst pris ej fastställts för egendom, åtgärd eller tiänst som omfattas av förfogande enligt denna lag, skall ersättning utgå enligt de grunder som anges i 31-33 SS-

31 § Beträffande egendom som tages i anspråk med äganderätt utgår skälig ersättning för nödvändiga kostnader vid produktion eller återanskaffning eller, om egendomen tages i anspråk hos återförsäljare, vid återanskaffning och återförsätjning av sådan egendom.

32 § Beträffande egendom som tages i anspråk med nyttjanderätt utgår skälig ersättning för nyttiandet och för kostnader i samband med åtgärd som avses i 12 § samt för skada på eller avsevärd försämring av egendomen.

33 § För tiänst eller handräckning som avses i 6 S utgår skälig ersättning enligt de normer som gäller i fråga om ersättning för frivilligt arbete av motsvarande slag. Skälig ersättning utgår också för transport av ianspråktagen egendom litl och från mottagaren och för omhändertagande av egen-

34 § Har beslut om förfogande meddelats beiräffande viss egendom och möter ej genom ägarens eller innehavarens förvaltande hinder att laga egendomen i besittning för mottagarens räkning, står mottagaren faran för att egendomen av våda förstöres, försämras eller minskas.

35 § Upphör disposilionsförbul enligt 7 S att gälla utan att beslut om förfogande har meddelats, utgår skälig ersättning för skada eller olägenhet som förbudet medfört.

Handläggning av ersätlningsärenden

36 § Ersättning som utgår efter visst pris bestämmes av den myndighei
som beslutat om förfogande etter av myndighet som regeringen bestämmer.

Ersättning som ej utgår efter visst pris fastslälles av lokal värderingsnämnd. Om särskilda skäl föreligger, kan riksvärderingsnämnden efter ansökan av part omedelbart upplaga fråga om sådan ersättning.

Har nyttianderält till egendom upplåtits genom frivillig överenskommelse i stället för förfogande och lider egendomen skada eller avsevärd försämring, vartill hänsyn ej tagits vid överenskommelsen, för upplåtaren begära att ersättningsfrågan prövas enligt andra stycket.

37 § Talan mol beslut av myndighet eller lokal värderingsnämnd enligt 36 S föres hos riksvärderingsnämnden genom besvär. Vill någon med stöd av 29 S göra anspråk på ersättning utöver visst pris som fastställts enligt 28 S, skall han inom besvärstiden göra ansökan därom hos riksvärderingsnämnden.

38 § Mot riksvärderingsnämndens beslut enligt denna lag om ersäitning får talan ej föras.

Prop.1977/78:72 124

39 § Om utbetalning av ersättning enligl denna lag föreskriver regeringen,

40 § Har någon till säkerhet för fordran panträtt i egendom som tages i anspråk med äganderätt enligt denna lag, är han före ägaren berättigad att utfå sin fordran ur ersättningen för egendomen, även om fordringen ej är förfallen lill betalning. Detta gäller också den som har rält att hålla kvar egendomen lill säkerhet för förfallen fordran samt säljaren vid avbetalningsköp.

41 § Ersättning för egendom som är utmätt skall utges till utmätningsmannen, om borgenären begär det. Avser ersättningen egendom som är satt i kvarstad eller ligger under skingringsförbud skall, om part begär det, ersättningen utges lill överexekutor för insättande i bankinrättning enligt bestämmelserna i utsökningslagen,

Uppgifisskyldighet m. m.

42 § 1 den mån det behövs för att genomföra förfogande över egendom
som avses i 4 S första styckei skall var och en på anfordran av myndighet
som för besluta om förfogande lämna uppgift om den mängd av egendomen
som han innehar eller som han har producerat eller iståndsatl.

Ägare eller innehavare av egendom, beträffande vilken förberedelser för förfogande enligt 17 S kommeri frågaärskyldigatt lämna försådanl ändamål erforderiiga uppgifter om egendomen samt att tillhandahålla den för besiktning.

Uppgiftsskyldighet skall fullgöras utan ersäitning, om ej regeringen bestämmer annat,

43 § För kontroll av att uppgift som lämnats enligt 42 S första stycket är riktig och fullsländig skall uppgifisskyldig på begäran av länsstyrelse etter polismyndighet etter av annan myndighet som regeringen bestämmer tillhandahålla myndigheten handelsböcker och andra affärshandlingar,

44 § För det i 43 S angivna syftel får undersökning göras av konior, fabrik, butik, serverings- och lageriokal, ladugård eller annal utrymme eller förvaringssiälle som den uppgiftsskyldige förfogar över samt av hans handelsböcker och andra affärshandlingar. Vid sådan undersökning skall bestämmelserna i 28 kap, rättegångsbalken om husrannsakan gälla i lillämpliga delar. Myndighet som avses i 43 S utövar därvid den befogenhet som vid husrannsakan tillkommer undcrsökningsledaren, åklagaren eller rätlen.

45 § Har någon underiåtit att fullgöra skyldighet enligt 42 eller 43 §, för länsstyrelsen eller annan myndighet som regeringen bestämmer förelägga den försumlige att fullgöra skyldigheten vid vite eller, i fråga om besiktning, vid äventyr att åtgärden eljest ullöres på hans bekostnad.

Vite utdömes av länsstyrelsen, som också får förordnaom handräckning av polismyndighet föratt genomföra besiktning och taga ut kostnaden härför av den försumlige.

Prop. 1977/78:72 125

Mot beslut om föreläggande av vite får lalan ej föras annal än i samband med talan mot beslut om utdömande av vitet.

Talan mot beslut om utdömande av vite eller om handräckning föres hos kammarrätt genom besvär. Beslut om handräckning länder omedelbart till efterrättelse, om ej annat föreskrives i beslutet.

46 § Vad som inhämtats med stöd av 424 §§ eller vid förberedelser som
eljest avses i 17 S för ej obehörigen yppas.

Ansvarsbestämmelser m. m.

47 § Till böter eller fängelse i högst ett år dömes, om ej gärningen är belagd
med straff i brottsbalken, den som uppsåtligen eller av oaklsamhel

1. ej iakttager föreskrift som meddelats enligt 4, 6, 7 eller 12 S,

2. underiåter att fullgöra skyldighet som åligger honom enligt 14 eller

42 S,

3. underiåter att efterkomma begäran enligt 43 S,

4. vid fullgörande av skyldighet enligt 42 S lämnar oriktig uppgift, om uppgiften innebär fara i bevishänseende.

Har flera medverkat till gärning som avses i försia stycket äger 23 kap. 4 och 5 SS brottsbalken motsvarande tillämpning,

48 § Företagare ansvarar för gärning som avses i 47 S, om gärningen begås i hans rörelse och han har haft eller bort ha vetskap om gämingen,

49 § Egendom som mottagits i samband med brott som avses i 47 S eller undanhållits genom sådant brott skatt förklaras förverkad, om det ej är uppenbart obilligt. Äger gärningsmannen eller annan som medverkat till brottet ytteriigare mängd av den egendom som brottet avsett kan även denna mängd förklaras förverkad. Annan egendom som omfattas av föreskrift om förfogande eller disposiiionsförbud och som äges av gärningsmannen ellerannan som medverkat till brottet kan också förklaras förverkad, om särskilda skäl föreligger.

1 stället för egendom som avses i första stycket kan dess värde förklaras förverkat.

50 § Har beslag lagts på egendom, som kan antagas bli förverkad, och är
den underkastad förskämning eller snar förstörelse eller annan nedgång i
värde, får den genasi försäljas. Sådan försäljning skall alltid ske om ägaren
begär det. Uppskattas egendomens värde till femhundra kronor eller högre
belopp och har ej försäljning påkallats av ägaren, skall dock tillstånd till
försäljningen sökas hos rätten, om omständigheterna medger detta. Rätten
för utan all höra ägaren meddela beslut om egendomens försäljning.

Särskilda bestämmelser

51 § Vägrar etter försummar någon att behörigen eller i rätt lid tillhandahålla
egendom, som omfattas av beslut om förfogande enligt 4 och 9-13 S§, skall
polismyndighet lämna det biträde som behövs. Om dröjsmål kan medföra

Prop.1977/78:72 126

fara och polismyndighet icke är tillgänglig, tillkommer samma rält den myndighet som utövat förfoganderätten,

52 § Beslut enligt 4, 6 eller 7 S denna lag är ulan verkan efter den tidpunkt, då tillämpningen av dessa paragrafer upphör i det hänseende som föreskriften avser, om ej annat följer av 53 S- 1 fråga om ersättning, som någon enligt denna lag är berättigad till vid nämnda tid eller för upplåtelse som gäller därefter, skall lagens bestämmelser fortfarande äga tillämpning.

53 § Har fastighel tagits i anspråk genom förfogande, skall upplåtelse, om särskilda skäl föreligger, gälla under bestämd tid, dock högst fem år. Vad nu sagts om fastighel skall också tillämpas på gruva eller på byggnad, utrymme eller anläggning som ej är tillbehör lill fast egendom.

Denna lag träder i kraft den

Genom lagen upphäves rekvisitionstagen (1942:583), beredskapsförfogandelagen (1942:584) och allmänna förfogandelagen (1954:279).

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

Förslag till

Lag om ändring i civilförsvarslagen (1960:74)

Härigenom föreskrives i fråga om civilförsvarslagen (1960:74)' dels att 51, 62 och 68-74 SS skall ha nedan angivna lydelse, dels att 75 och 76 SS skall upphöra att gälla.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

51 S-

Har jämlikt 8 S verkskydd tagits i anspråk för uppgifter som ej röra den anläggning eller byggnad, för vilken det är avsetl, skatt skälig ersättning utgå av statsmedel dels för vad som utgivits till verkskyddspersonalen enligt 47 S tredje stycket, dets för skada å materiel eller annan egendom, därest skadan ej är ringa.

Anspråk på ersättning prövas i den Anspråk på ersättning prövas i den
ordning som är stadgad beiräffande ordning som är sladgad i förfogan-
rekvisition jor försvarsmaktens behov. detagen ( ).

62 S

Den som med stöd av 57 S första stycket c) eller e) eller 61 S ålagts att

' Lxigen omtryckt 1975:712,

2 Bestämmelser i avseenden som f n. regleras i 69-72, 74 och 76 SS återfinns i 9-12,

40, 41 och 51 S förslagel lill förfogandelag.

68 S (försia stycket) Civilförsvarschef och chef för undsättningskår inom civilförsvaret ävensom länsstyrelse äga under civilförsvarsberedskap laga i anspråk markområden, byggnader, utrymmen, livsmedel, transporimedet, utrustningspersedlar, materiel och annan egendom, som innehaves av annan än staten, därest det finnes erforderligt föran StaUig civilförsvarsuppgift skaU kunna fuUgöras och överenskommelse om egendomens avslående ej kan Iräffas lUlräckligl skyndsamt. Civilförsvarschef och länsstyrelse äga häivid endast taga i anspråk sådan egendom, som finnes inom deras verksamhetsområde: dock må efter länsstyrelsens medgivande ci-vilförsvarscheftaga motorfordon, släp-fordon och motorredskap I anspråk, även om de finnas inom annal litl länet hörande civilförsvarsområde.

68 S

I fråga om förfoganderän för fullgö
rande av siatlig civilförsvarsuppgift gäl
ler förfogandelagen ( ), om ej
annatföljer av andra och tredje styck
ena samt 65, 66, 69-74 och 81-83 §§.

Sådan rätt föreligger endast under civUförsvarsberedskap och lillkommer då civilförsvarschef chef tor undsältningskår saml länsstyrelse.

Civilförsvarschef och länssiyrelse få
endast laga i anspråk egendom som
finnes inom deras verksamhetsområ
de. Motorfordon, släpfordon och mo
lorredskap utom områdei, vilka uiia
gllsför civilförsvareis behov enligl för
ordningen ( ) om förberedel
ser för krigsanskaffning, få dock, när
särskilda skäl föreligga, lagas i an
språk av länssiyrelse och efler
länsstyrelsens medgivande av civilför
svarschef

Nuvarande lydelse

egendom tages i anspråk för kommuns räkning, skall vad i försia stycket sägs äga motsvarande tillämpning såvitt gäller egendom, som finnes inom kommunen. Vad sålunda stadgats skall i fråga om utförande av byggnadsanordning gälla jämväl under tid, då civilförsvarsberedskap icke rkder; förfoganderätten må härvid dock endast utövas av länsstyrelsen,

69 S Då egendom tages i anspråk, skaU såvitt möjligt hänsyn tagas lill ägarens eller innehavarens tillgång på egendom, varom fråga är, och behov därav för sin näring. Vad som oundgängligen erfordrasför någons näring må ej utan tvingande skäl tagas i anspråk.

70 S

/ mom. Har ägare eller Innehavare av byggnad som tages i anspråk stadigvarande bosiad i byggnaden, skall på anfordran nödigt bostadsutrymme där anvisas honom och hans famUj.

2 mom. Den som äger eller har nyltjandeiätt lill byggnad eller del av byggnad, vilken läges i anspråk för inkvartering av inrymmande befolkningsgrupp, skall, om han litthör denna grupp och önskar taga bostad I byggnaden, få nödigt bostadsutrymme anvisat åt sig i denna. Detsamma skaU gälla om äganderätten eller nyiljande-räiien tiUkommer någon i den ulrym-mandes famUj.

Däresi Ullämpning av vad nu sagls skulle medföra allvarligl hinder för byggnadens planenliga användning, skall bostadsutrymme i slällel anvisas inom annan byggnad i samma civilförsvarsområde.

Föreslagen lydelse

egendom tages i anspråk för kommuns räkning, skall 68 § äga motsvarande tillämpning såvitt gäller egendom som finnes inom kommunen. Vad sålunda stadgats skatt i fråga om utförande av byggnadsanordning gälla jämväl under den tid, då civUförsvarsberedskap icke råder. Förfoganderätten må härvid dock endast utövas av länsstyrelsen.

72 S Ågare eller innehavare av egendom, som tagits i anspråk med nyttjanderätt är skyldig alt, i den mån det på fordras, tåla eller vidtaga ändring eller förflyttning av inredning eller utrusining, som hör UU egendomen, saml all i övrigt tåla de åtgärder beiräffande egendomen, vilka den som utövar förfoganderätten finner erforderliga.

IS § I den mån det prövas oundgängligt för att annan civilförsvarsuppgift än som avses i 68 § skall kunna fullgöras, äger civilförsvarsmyndighet, i enlighet med vad regeringen närmare förordnar därom, under civilförsvarsberedskap taga i anspråk egendom, som innehaves av annan än staten. Härvid skola bestämmelserna i 68-74 §§ tända titt efterrättelse i tillämpliga delar.

71 S
I den mån det prövas oundgäng
ligt för att annan civilförsvarsuppgift
än som avses i 68-70 §§ skall kunna
fullgöras, äger civilförsvarsmyndig
het, i enlighet med vad regeringen
nännare förordnar därom, under ci
vilförsvarsberedskap taga i anspråk
egendom, som innehaves av annan
än staten. Härvid skola bestämmel
serna i 68-70 §§ och i förfogandelagen
( ) tända till efterrältelse i till-

lämpliga delar.

Prop.1977/78:72 131

Nuvarande lydelse Föreslagen lyddse

förbud, skaUdet, om part så begär, utgivas IiU överexekutor, som har att förfara därmed på sätl är stadgat i t86 § utsökningslagen.

76 S Vägrar eller försummar någon an behörigen eller I rätt tid tUlhandahålla egendom, som tagits i anspråk med förfoganderätt enligt denna lag, äger polismyndighet uttaga egendomen. Kan dröjsmål medföra våda och är polismyndighet icke an tillgå, lillkommer samma rätt den som utövat förfoganderätten.

Denna lag träder i kraft den

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning titt föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1940:358) med vissa bestämmelser titt skydd för försvaret m. m.'

ddsatti 1-3,8,10,10 aoch 11 SS ordet "Konungen" i olika böjningsformer skall bytas ut mot "regeringen" i motsvarande form,

dels att i 1 § ordet "krigsmaktens" skall bytas ut mol "försvarsmaktens",

dets att 4 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Förestagen lydetse

'Lagen omiryckl 1960:75, Senaste lydelse av lOaS 1971:571,

Prop.1977/78:72 132

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

säkerställa driften. 1 den mån driften avses skola fortgå även då platsen omedelbart hotas av fientligt anfall, må länsstyrelsen tillika förordna att härav betingade särskilda anordningar för personalens skydd skola vidtagas.

Om särskilda skäl äro därtill, må länsstyrelsen ålägga jämväl anläggningens ägare att vidtaga åtgärd, som avses i första stycket.

Den som ålagts vidtaga åtgärd, som avses i denna paragraf är berättigad till skälig ersättning av statsmedel för kostnad eller skada, som åsamkas honom härigenom. Vid ersättningens bestämmande skall hänsyn lagas till den nytta, som åtgärden kan medföra för honom. Är kostnaden eller skadan ringa, utgår icke ersättning.

Anspråk på ersättning prövas i den Anspråk på ersättning prövas i den

ordning, som är stadgad beträffande ordning, som är sladgad i förfogan-
rekvisition för krigsmaktens behov, delageni ).

Denna lag träder i kraft den

Förslag till

Lag om ändring i krigssjukvårdslagen (1953:688)

Härigenom föreskrives i fråga om krigssjukvårdslagen (1953:688)' dds att i 3-7, 8, 9, 9a, 10 och 12 SS ordet "Konungen" skall bytas ut

mot "regeringen",

dels alt i 1,2 och 4 SS ordet "krigsmaklen" i olika böjningsformer skall

bytas ut mol "försvarsmakten" i motsvarande form, dels att 7 a S skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7aS
Då3 S tillämpas skall, utan hinder                             Då3 S tillämpas skall, utan hinder
av vad i allmänna förfogandetagen                           av vad iförfogandetagen(         J fin
finnes stadgat om förutsättningarna                         nes stadgal om fömtsättningarna för
för lagens tillämpning, nämnda lag                            lagens tillämpning, nämnda lag i er-
i erforderiiga delar gälla för alt lill-                            forderiiga delar gälla föratt tillgodo-
godose det allmänt civila medicinal-                          se det allmänt civila medicinalvä-
väsendets och det civila veterinär-                          sendets och det civila veterinärvä-
väsendets behov.                 sendets behov.

Denna lag träder i kraft den

Lagen omirycki 1966:52,

Prop.1977/78:72 133

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1961:655) om undanförsel och

förstöring

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1961:655) om undanförsel och förstöring

dels att i 1, 5, 9, 10 och 11 SS ordet "Konungen" skall bytas ut mot "regeringen",

delsatt i 10 S ordet "krigsmaktens" skatt bytas ut mot "försvarsmaktens",

dets att 4 och 7 SS skatt ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 S

För transport av egendom, som dess ägare etter innehavare verkställt titt fullgörande av beslut om undanförsel, så ock för medverkan vid förberedande åtgärder etter biträde vid undanförselns genomförande utgår ersättning av statsmedel i den mån särskilda omständigheter ej annat föranleda. Har kostnad eljest åsamkats ägaren etter innehavaren till följd av undanförsel och står kostnaden i uppenbart missförhållande till den nytta åtgärden kan hava medfört för honom, är han för sådan kostnad berättigad till skälig ersättning av statsmedel.

Har egendom undanförls genom myndighets försorg, är ägaren eller innehavaren pliktig att återgälda myndigheten kostnaden härför i den mån han enligt vad i första stycket sägs skolat svara för kostnaden, därest han själv verkställt transporten. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om kostnad, som myndighet haft för vård av undanförd egendom.

Anspråk på ersättning enligt första Anspråk på ersättning enligt första styckei prövas i den ordning som är stycket prövas i den ordning som är stadgad beträffande rekvisition för stadgad i förfogandetagen ( ). krigsmaktens behov.

7 S
Har beslut om undanförsel etter Har beslut om undanförsel eller
förstöring meddelats, äger myndig- förstöring meddelats, äger myndig
het, som Konungen bestämmer, taga het, som regeringen bestämmer, taga
i anspråk markområden, byggnader, i anspråk markområden, byggnader,
utrymmen, transportmedel och utrymmen, transportmedel och
materiel ävensom vad eljest må fin- materiel ävensom vad eljest må fin
nas erforderiigt för fullgörande av nas erforderiigt för fullgörande av
uppgift enligt denna lag, och skall uppgift enligt denna lag, och skall
därvid vad i allmänna förfogandela- därvid vad i jörfoganddagen ( )
gen stadgas äga tillämpning, stadgas äga tillämpning.

Denna lag träder i kraft den

Prop. 1977/78:72 134

Bilaga 2 Utredningens förslag till verkstäUighetsföreskrifter

Förslag till Förfogandeförordning

Härigenom föreskrives följande.

Myndigheler som får besluta om förfogande

1 § Beslut om förfogande för försvarsmaktens behov för meddelas av de
myndigheter som anges i bilaga lill denna förordning, om ej annat följer
av 3 etter 4 §,

Kan beslut om förfogande ej inhämtas från myndighet som avses i försia slycket eller kan beslut i sådan ordning ej avvaktas, får chef för bataljon eller enhet av moisvarande storlek meddela sådant beslul i den mån det oundgängligen erfordras för tiänstens behöriga fullgörande.

2 § Beslut om förfogande för det övriga totalförsvarets behov meddelas i fråga om transportmedel av sjöfartsverket, luftfartsverket, transportnämnden, annan central statlig myndighet för vars behov uttagning av transportmedel skett etter vederbörande länsstyrelse samt i fråga om annan egendom av de myndigheler som regeringen bestämmer i särskild ordning. I fråga om de myndigheter som Rr besluta om förfogande för civilförsvarets behov finns dock bestämmelser i civilförsvarstagen (1960:74) och civilförsvarskungörelsen (1960:377).

3 § Beslut om förfogande uteslutande för försvarsmaktens behov över järnvägsanläggning, elkraftanläggning, teteanläggning, tuftfartsantäggning eller sjöfartsanläggning med lillhörande personal, utrustning och förråd får meddelas endast av överbefälhavaren, chefen för försvarsstaben och, enligt överbefälhavarens bestämmande, chef för sektion inom försvarsstaben. Sådant beslut får också meddelas i fråga om järnvägs-, elkraft- eller sjöfartsanläggning av militärbefälhavare, i fråga om teleanläggning av chefen för marinen och chefen för flygvapnet samt i fråga om luftfansanläggning av chefen för flygvapnet, sektorchef och försvarets materielverk.

Innan beslut enligt första stycket meddelas, skall samråd äga mm med den centrala myndighet som beröres av beslutet.

Med anläggning som avses i första stycket förstås anläggning av sådan art som närmare anges i kungörelserna (1970:644-647 och 649) om undanförsel och förstöring av vissa slags anläggningar,

4 § Beslut om förfogande för försvarsmaktens behov över markområde och
byggnad som erfordras för sådant befästningsarbete eller liknande arbete
som ej är av tillfätlig natur får meddelas endast av fortifikaiionsförvaltningen,
chef för fördelning, brigad och etappgmpp, militärbefälhavare, försvars
områdesbefälhavare, chef för kusiartilleriförsvar, marint bevakningsområde
och marin operationsbas samt sektorchef

Prop.1977/78:72 135

Företrädesrätt till egendom

5 § Beslut om förfogande över egendom, som genom uttagning eller på annat sätt förberetts för förfogande, för ej avse annat än det avsedda ändamålet, om ej regeringen bestämmer annat eller medgivande lämnas av den, för vars behov egendomen är avsedd, eller den myndighei som beslutat om uitagningen eller vidtagit annan förberedande åtgärd,

6 § Gör flera myndigheter anspråk på egendom, som ej är förberedd för förfogande, avgöres frågan om företrädesrätt i samråd mellan myndigheterna. Kan enighet ej nås hänskjutes ärendet till regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Kan beslut i sådan ordning ej inhämtas etter avvaktas, äger militär myndighet företrädesrätt titt egendomen i den mån den oundgängligen erfordras för tjänstens behöriga fullgörande.

Förfogande över viss egendom

7 § Beslut om förfogande över utrustning, kläder och materiel som någon behöver för att skydda sig, sin familj, sin egendom eller sina anställda mot fientlig verksamhet får meddelas endasl efter tillstånd av länsstyrelsen.

Förfogandebesluts innehåll m. m.

8 § Av beslut om förfogande skall framgå

1. dagen för beslutet och vem som fattat beslutet,

2. den för vars behov förfogandet sker,

3. egendom, åtgärd eller tiänst som beslutet avser,

4. ägaren eller innehavaren av egendomen eller annan som beröres av beslutet,

5. huruvida egendomen tages i anspråk med äganderätt eller nyttianderält,

6. i fatt då förfogandet avser annat än ianspråktagande med äganderätt den tid som förfogandet beräknas omfatta,

7. övriga omständigheter som kan vara av betydelse för att beslutet skatt kunna genomföras,

8. tid för eventuell besiktning,

9. den ersättning på grund av beslutet som ulgår efter visst pris och förfarandet vid framställande av anspråk pä annan ersättning,

10. besvärshänvisning om beslutet innehåller uppgift om ersättning efter
visst pris.

9 § Om ärendet är så brådskande att det ej finns tid att utforma skriftligt
beslut, får ärendet avgöras muntligen. Beslutet skall dock om möjligt be
kräftas skriftligen. Avskrift av skriftligt beslut skall sändas till länsstyrelsen
i det län där egendomen finns eller där den som beröres av beslutet är
bosatt.

10 § Den som mottagit den egendom, åtgärd eller tiänst som beslut om
förfogande avser skall ulfärda kvitto om mottagandet. Är mottagaren ej

Prop.1977/78:72 136

samma myndighet som meddelat beslutet, skall avskrift eller kopia av kvittot sändas till denna myndighet. Har bestulet meddelats av chef för bataljon eller annan enhet som avses i t § andra stycket, skall avskrift etter kopia av kvittot också sändas litl närmast överordnade militära myndighet som enligt 1 § första stycket för meddela sådant beslut.

11 § Avser beslut om förfogande all egendom av visst slag inom ett område eller viss del av sådan egendom, skall den myndighet som meddelat beslutet med beaktande av 13 § andra stycket andra punkien förfogandelagen ( ) se till att beslutet på lämpligt sätt kommer till allmänhetens kännedom.

12 § Myndighet som avses i 1 och 2 SS skall föra förteckning över ärenden angående beslut om förfogande. Ärendena skall upptagas i nummerföljd. För varje ärende skall antecknas beslul och annan åtgärd. Avskrift eller kopia av beslut eller annan handling i ärendet skall förses med ärendets nummer och föras samman i en akt. När akten eller handling ur denna lämnas till annan myndighet, skall detta antecknas.

Visst pris

13 § Har riksvärderingsnämnden eller lokal värderingsnämnd bestämt att visst pris skatt gälla för egendom, åtgärd etter tiänst, skall underrättelse därom sändas titt vederbörande länsstyrelser och centrala förvaltningsmyndigheter. Länsstyrelsen skall underrätta lokal värderingsnämnd om pris som bestämts av riksvärderingsnämnden.

14 § Regeringen bestämmer om och när visst pris skall kungöras offentligen. Pris som skall gälla för hda landet eller för visst område inom två eller flera län kungöres genom införande i Svensk författningssamling. Annal pris kungöres genom införande i länskungörelserna.

Visst pris gäller från den tidpunkt som anges vid kungörandet etter, om kungörande ej sker, från den tidpunkt som riksvärderingsnämnden bestämmer.

Besiktning

15 § När ersättning på gmnd av beslut om förfogande ej utgår efter visst
pris, skatt besiktning äga mm, om ej lokal värderingsnämnd i särskilda
fall bestämmer annat. Besiktning skall också äga rum om dispositionsförbud
enligt 7 § förfogandelagen ( ) upphör att gälla utan att beslut om för
fogande har meddelats. Över besiktning skall föras prolokoll. 1 protokollet
skall anges egendomens beskaffenhet och värde vid avlämnandet och i fö
rekommande fall återlämnandet, kostnad för tjänst eller handräckning som
avses i 6§ förfogandelagen, kostnad för åtgärd som avses i 12§ förfo
gandelagen, kostnad för skada etter olägenhet som dispositionsförbud med
fört samt förändring i egendomens värde på gmnd av ifrågavarande tiänst,
åtgärd eller förbud.

Prop. 1977/78:72 137

16 § Besiktning skatt om möjligt förrättas av två gode män och eljest genom försorg av den myndighet som meddelat beslutet om förfogande. Sistnämnda myndighet utser en god man och egendomens ägare eller innehavare den andre gode mannen. Om ägaren och innehavaren ej kan enas om vem som skall utse god man, utses denne av den lokala värderingsnämnden. Gode männen får i mån av behov anlita experter och sakkunniga.

17 § Protokoll över besiktning tillställes egendomens ägare eller innehavare, den som mottagit egendomen och länsstyrelsen.

Vissa bestämmelser om lokala värderingsnämnder

18 § Antalet lokala värderingsnämnder i varje län och nämndernas verk
samhetsområden fastställes av länsstyrelsen efter samråd med vederbörande
militärbefälhavare.

Regeringen kan förordna att för visst slag av egendom skall finnas lokal värderingsnämnd med större verksamhetsområde än ett län.

19 § Ledamöter i lokal värderingsnämnd och statens ombud i sådan nämnd utses av länsstyrelsen efter samråd med vederbörande militärbefälhavare. Ledamöter i lokal värderingsnämnd med slörre verksamhetsområde än ett län och statens ombud i sådan nämnd utses dock av regeringen,

20 § Ledamot i lokal värderingsnämnd skall ha atlmän erfarenhet i ersättnings- och värderingsfrågor.

Ledamot i lokal värderingsnämnd för vissl slag av egendom skall ha särskild sakkunskap i fråga om sådan egendom och ha ingående erfarenhet av värdering av egendomen,

21 § Ledamot i lokal värderingsnämnd skall ha fyllt nitton men ej sjuttio
år och får ej vara i konkurstUlstånd,

Uppdrag att vara ledamot i lokal värderingsnämnd för ej annan undandraga sig än den som fyllt sextio år eller haft sådant uppdrag under tre år etter har förhinder på grund av sin tjänst.

22 § SkatI ersättning bestämmas av lokal värderingsnämnd, sänder
länsstyrelsen beslutet om förfogande, besiktningsprotokoll och övriga hand-
tingar till vederbörande nämnd samt bestämmer tid och plats för samman
träde då ärendet skall avgöras. Länsstyrelsen underrättar enskilda sakägare
och statens ombud om tiden och platsen för sammanträdet samt om sak
ägares och ombuds rätt att begära muntlig förhandling i ärendet.

Betalning av ersättning

23 § Sedan myndighets eller lokal värderingsnämnds beslut om ersättning
vunnit laga kraft mot staten, skall i förra fallet myndigheten och i senare
fallet länsstyrelsen utanordna det fastställda ersättningsbeloppet, om ej annat
följer av 28 §.

Prop.1977/78:72 138

24 § Ersättningsbelopp som fastställts av riksvärderingsnämnden ulanordnas av länsstyrelsen i den mån ersättning ej redan betalats enligt 23 S eller om ej annal följer av 28 §,

25 § Tages egendom i anspråk med nyttjanderätt och utgår ersättning ej på vissa tider, skall den myndighet som bestämmer ersättningen på ansökan av enskild sakägare pröva om och i vilken omfattning förskott på ersättningen skall lämnas.

Särskilda beslämmelser

26 § Den som avlämnar egendom som avses med beslut om förfogande skall avge förklaring humvida annan innehar rättighet till egendomen samt, om så är fallet, rättighetens arl och innehavare. Sådan förklaring lämnas skriftligen till länsstyrelsen etter avges inför lokal värderingsnämnd.

27 § Får värderingsnämnd i annat fall än som avses i 26 S kännedom om att annan än den som avlämnat egendomen innehar rättighet till denna, skall nämnden underrätta länsstyrelsen om förhållandet, 1 förekommande fall skall länsstyrelsen, om det kan ske utan oskäligt dröjsmål, anskaffa gravationsbevis angående egendomen.

28 § 1 fråga om betalning av ersättning för egendom som avses i 40 eller 41 § förfogandelagen ( ) gälter bestämmelserna i dessa lagrum. Är rättigheten av annat slag än som avses i 40 S förfogandelagen, skall ersättningen innehållas, om ej den som avlämnar egendomen och den som innehar rättigheten enas om att ersättningen får betalas titt någon av dem. Har sådan överenskommelse ej träffats inom 30 dagar från dagen för beslutet om ersättning, skall ersättningen nedsättas hos överexekutor.

29§ Den som inställersig vid annan myndighet än värderingsnämnd med anledning av förfogande har rätt till ersättning för inställelsen enligl de gmnder som gälter för ersättning av allmänna medel till vittnen vid allmän domstol.

30 § Ersättning som länsstyrelse betalat med anledning av beslut om förfogande för försvarsmaktens behov har länsstyrelsen rätt att genom försvarets civilförvaltning få tillbaka av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet.

31 § Inskränkes järnvägs, kanals eller annan trafikanläggnings möjligheter att betjäna allmänheten på grund av beslut om förfogande, skall den som innehar anläggningen underrätta länsslyrelsen om förhållandet.

Tillämpningsföreskrifter

32 § Försvarets civilförvaltning meddelar efter samråd med försvarets mate
rielverk, civilförsvarsstyrelsen och överstyrelsen för ekonomiskt försvar när-

Prop.1977/78:72 139

mare föreskrifter om betalning och redovisning av medel som skatt utges av staten enligt förfogandelagen eller bestämmelse som utfärdats med stöd av lagen.

De övriga föreskrifter som behövs för lillämpningen av denna förordning meddelas

1. i fråga om förfogande för försvarsmaktens behov av försvarets materielverk eller - beträffande fastigheter - fortifikationsförvaltningen, i båda fallen i samråd med civilförsvarsstyrelsen och överstyrelsen för ekonomiskt försvar saml

2. i fråga om förfogande för det övriga totalförsvarets behov av överstyrelsen för ekonomiskt försvar och transportnämnden i samråd med försvarets materielverk och civilförsvarsstyrelsen.

Denna förordning träder i kraft den Genom förordningen upphäves

1. rekvisitionsförordningen (1942:586),

2. kungörelsen (1945:325) angående provisoriska begränsningar i rätten att göra rekvisition,

3. allmänna förfogandekungörelsen (1957:294),

4. kungörelsen (1951:551) med vissa bestämmelser om utnyttjande av landets transporimedet under krig eller krigsfara m. m.,

5. kungörelsen (1951:552) med vissa bestämmelser om förfogande över fastigheter under krig eller krigsfara.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna förordning, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

Bilaga

Myndigheler inom försvarsmakten som får besluta om förfogande

1. Överbefälhavaren, chefen för försvarsstaben och, enligl överbefälhavarens bestämmande, chef för sektion inom staben samt chef för högkvartersdel och chef för enhet som lyder under högkvarteret,

2. militärbefälhavare, chefen för Gollands militärkommando och försvars-om rådesbefäl ha vare,

3. chefen för armén, rikshemsvärnschefen samt chef för fördelning, säkerhetsområde, stridsgrupp, brigad och regemente,

4. chefen för marinen samt chef för kusiartilleriförsvar, marint bevakningsområde, marin operationsbas, kustartillerigrupp och fartygsförband,

5. chefen för flygvapnel, chefen för försia flygeskadern, flygslridstedare, seklorchef, basbatatjonschef och divisionschef

6. transportledare, stationsofficer och hamnchef

7. efter bemyndigande av myndighet som avses under 2-5 sådan stabs-chef, sektionschef tjänstegrenschef förvaltningschef och kommendant i stab som är underställd någon av dessa myndigheter,

Prop.1977/78:72 140

8. mobiliseringsmyndighet i fråga om uttagen egendom som är avsedd för mobiliserande förband eller enhet samt myndighet under vilken förbandet eller enheten lyder,

9. försvarets civilförvaltning, för:>varets sjukvårdsstyrelse, fonifikations-förvaltningen och försvarets materielverk.

Förslag till

Förordning med instruktion för riksvärderingsnämnden

Härigenom föreskrives följande.

Uppgifter

1 § Bestämmelserom riksvärderingisnämndens uppgifter finns i förfogande
lagen ( ) och förfogandeförordningen ( ),

Nämnden skall inom sitt verksamhetsområde med uppmärksamhet följa förhållandena inom landel. Nämnden skall hos regeringen föreslå de författningsändringar eller andra åtgärder som är påkallade eller i övrigi lämpliga.

2 § Nämnden skall varje år före den 1 september avge berättelse till chefen för försvarsdepartementet om verksamheien under det senaste budgetåret.

3 § Nämnden för meddela lokala värderingsnämnder direktiv och anvisningar för handläggning av ersättningsärenden.

4 § Nämnden skall på begäran tillhandagå andra myndigheter med de upplysningar och det biträde som den kan lämna. Äv andra myndigheter äger nämnden erhålla de upplysningar och det biträde som fordras för dess verksamhet och kan lämnas av myndigheterna.

Organisation

5 § Beslämmelser om nämndens sammansättning finns i förfogandelagen

( ).

6 § Hos nämnden finns en sekreterare.

I mån av behov och tillgång på inedet för nämnden anlita experter och sakkunniga samt arbetsbiträde.

Ärendenas handläggning

7 § Ärende avgöres av nämnden i plenum. Bestämmelser om beslutförhet
och omröstning till beslul finns i förfogandelagen ( ),

1 arbetsordning eller genom särskilt beslut får nämnden överiämna åt ordföranden eller sekreteraren att avgöra annat ärende än sådant som avses

Prop. 1977/78:72 141

i 18 S förfogandelagen, om ärendet icke är av sådan beskaffenhet att prövningen bör ankomma på nämnden i plenum.

8 § Nämnden sammanträder så ofta ordföranden finner det behövligt eller när någon av nämndens övriga ledamöter begär det. Enskilda sakägare och statens ombud skatt underrättas om tid och plats för sammanträde med nämnden.

9 § Sammanträde med nämnden håltes i Stockholm, om särskilda skäl ej föranleder att det hålles på annan ort.

10 § Ärende avgöres i den mån det erfordras efter föredragning som an
kommer på sekreteraren eller på särskilt förordnad föredragande. I arbets
ordning eller genom särskilt beslut för medges att ärende som handlägges
enligt 7 S andra slycket avgöres utan föredragning.

Ordföranden får själv övertaga beredning och föredragning av ärende.

11 § 1 ärende skall hållas muntlig förhandling med enskild sakägare och
slatens ombud, om någon av dem begär det samt förhandlingen ej är obe
hövlig och ej heller särskilda skäl tatar mot det. Vid muntlig förhandling
får höras annan som kan antagas lämna upplysningar av betydelse.

Till muntlig förhandling skall kattas enskild sakägare, statens ombud och annan som skall höras vid förhandlingen.

Enskild sakägare och annan som skall höras vid förhandlingen har rätt till ersättning för inställelsen enligt de grunder som gälter för ersättning av allmänna medel till vittnen vid allmän domstol,

12 § Vid nämndens sammanträden föres protokoll. Protokoll vid muntlig
förhandting skatt innehålla kort redogörelse för förhandlingens gång och
för den utredning som förebringas vid förhandlingen, 1 protokollet skall
också antecknas vad som förekommer vid förhandlingen i fråga om yr
kanden, medgivanden, bestridanden, invändningar och vitsordanden.

Protokollet justeras av ordföranden.

13 § Om någon som närvarit vid den slutliga handläggningen av ärende eller föredraganden har skiljaktig mening, skall denna antecknas.

14 § Ordföranden eller sekreteraren får infordra förklaring, upplysning eller yttrande i ärende hos nämnden.

15 § Om innehållet i nämndens beslut i ersättningsärende skall enskild sakägare och statens ombud saml länsstyrelsen underrättas.

Tjänstetitlsältning

16 § Nämndens ledamöter och ersättare för dem förordnas för högst tre år.

17 § Sekreterare och annan personal hos nämnden antages av nämnden.

Prop.1977/78:72 142

Övriga bestämmelser

18 § Hos nämnden föres diarier över ärenden och inkommande handlingar,

19 § Ordföranden skall övervaka att nämndens arbete bedrives i föreskriven ordning och med största möjliga skyndsamhet.

20 § I skrivelse till regeringen eller chef för departement skall anges vem som fattat det beslut som skrivelsen avser eller i övrigt närvarit vid den sluttiga handläggningen av ärendel och vem som varit föredragande. Har skiljaktig mening förekommit i ärendet, skall den anges i skrivelsen etter framgå av prolokollsutdrag som bifogas.

Denna förordning Iräder i kraft den

Förslag till

Förordning med instruktion för lokal värderingsnämnd

Härigenom föreskrives följande.

Uppgifter

1 § Bestämmelser om lokal värderingsnämnds uppgifter finns i förfogande
lagen ( ) och förfogandeförordningen ( ).

Nämnden skall inom sitt verksamhetsområde med uppmärksamhet följa förhållandena inom landet.

2 § Nämnden skatt följa de direktiv och anvisningar för handläggning av ersättningsärenden som riksvärderingsnämnden meddelar.

3 § Nämnden skatt på begäran tillhandagå andra myndigheter med de upplysningar och det biträde som den kan lämna. Äv andra myndigheter äger nämnden erhålla de upplysningar och del biträde som fordras för dess verksamhet och kan lämnas av myndighetema.

Organisation

4 § Bestämmelser om nämndens sammansättning finns i förfogandelagen ( ) och förfogandeförordningen ( ),

5 § Hos nämnden finns en sekreterare,

1 mån av behov och tillgång på medel för nämnden anlila experter och sakkunniga samt arbetsbiträde.

Det åligger central förvaltningsmyndighet att föreslå nämnden sakkunniga inom myndighetens verksamhetsområde. Förteckning över lämpliga sak-

Prop.1977/78:72 143

kunniga skall finnas tillgänglig hos länsstyrelsen och genom länsstyrelsens försorg revideras vartannat år.

Ärendenas handläggning

6 § Ärende avgöres av nämnden i plenum. Bestämmelser om beslutförhet
och omröstning titt beslut finns i förfogandetagen ( ),

I arbetsordning eller genom särskilt beslut för nämnden överiämna ål ordföranden eller sekreteraren alt avgöra annat ärende än som avses i 18 S förfogandelagen, om ärendet icke är av sådan beskaffenhet alt prövningen bör ankomma på nämnden i plenum.

7 § Vid nämnden föres statens talan av ombud som förordnas av länsstyrelsen. I nämnd med större verksamhetsområde än ett län utses dock ombudet av regeringen på förslag av försvarels materielverk och överstyrelsen för ekonomiskt försvar.

8 § Nämnden sammanträder så ofta länsstyrelsen eller ordföranden finner det behövligt.

9 § Ärende avgöres i den mån det erfordras efter föredragning som ankommer på sekreteraren etter på särskilt förordnad föredragande, 1 arbetsordning eller genom särskilt beslut för medges att ärende som handlägges enligt 6 S andra stycket avgöres utan föredragning.

Ordföranden för själv övertaga beredning och föredragning av ärende,

10 § I ärende skall hållas muntlig förhandling med enskild sakägare och
statens ombud, om någon av dem begär det samt förhandlingen ej är obe
hövlig och ej heller särskilda skäl talar mot det. Vid muntlig förhandting
får höras annan som kan antagas lämna upplysningar av betydelse.

Titt muntlig förhandting skall kallas enskild sakägare, statens ombud och annan som skall höras vid förhandlingen.

Enskild sakägare och annan som skall höras vid förhandlingen har rält till ersättning för inställelsen enligt de grunder som gäller för ersättning av allmänna medel lill vittnen vid allmän domstol.

11 § Vid nämndens sammanträden föres protokoll. Protokoll vid muntlig
förhandting skatt innehålla redogörelse för förhandlingens gång och för den
utredning som förebringas vid förhandlingen, allt i den mån detta kan an
tagas vara av betydelse i målet, 1 protokollet skall också antecknas vad
som förekommer vid förhandlingen i fråga om yrkanden, medgivanden,
bestridanden, invändningar och vitsordanden.

Protokollet justeras av ordföranden.

12 § Om någon som närvarit vid den slutliga handläggningen av ärende eller föredraganden har skiljaktig mening, skall denna antecknas,

13 § Ordföranden eller sekreteraren för infordra förklaring, upplysning etter yttrande i ärende hos nämnden.

Prop.1977/78:72 144

14 § Om innehållet i nämndens beslut i ersättningsärende skatt enskild
sakägare och statens ombud samil länsstyrelsen underrättas.

Tjänsietittsättning

15 § Nämndens ledamöter och ersättare för dem förordnas för högst tre år.

16 § Sekreterare och annan personal hos nämnden antages av länsstyrelsen.

Övriga bestämmelser

Yl § Hos nämnden föres diarier över ärenden och inkommande handlingar.

18 § Ordföranden skall övervaka att nämndens arbete bedrives i föreskriven ordning och med största möjliga skyndsamhet.

19 § I skrivelse till regeringen eller chef för departement skall anges vem som fattat det beslut som skrivelsen avser eller i övrigt närvarit vid den slutliga handläggningen av ärendet och vem som varit föredragande. Har skiljaktig mening förekommit i ärendet, skall den anges i skrivelsen etter framgå av prolokollsutdrag som bifogas.

Denna förordning träder i kraft den

Förslag till

Förordning om ändring i beredskapskungörelsen (1960:515)

Härigenom föreskrives i fråga om beredskapskungörelsen (1960:515)'

dels att i I, 3, 7, 10, 14 och 15 SS orden "Kungl, Maj:t" skall bytas ut mol "regeringen",

dels att i 3 och 14 SS ordet "krigsmakten" skall bytas ut mot "försvarsmaklen",

dets att 9 S I och 2 mom, saml 13 S skall ha nedan angivna lydelse,

dets att 9 S 3 mom, skall upphöra all gälla.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 S
/ mom.' Beredskapslarm innebär / mom. Beredskapslarm innebär-
- i den mån Kungl. Maj:i icke be- i den mån/•ege/vVigen icke bestämmer
stämmer annal beiräffande viss eller annat beträffande viss eller vissa för
vissa författningar-förordnande om fattningar-förord nande om oniedel-
lillämpning av följande författning- bar lillämpning av följande författ
ar: ningar I deras helhei:

'Senaste lydelse av 10 S 1961:460, U: S 1970:364. 2 Senaste lydelse 1973:866,

Nuvarande lydelse

lagen den 22 juni 1939 (nr 299) om förbud i vissa fall mot överiåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m,,

lagen den 21 mars 1940 (nr 176) med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg,

lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestäm melser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m,,

lagen den 30 maj 1952 (nr 269) om skyldighet för civilförsvarspliktig att tiänstgöra vid krigsmakten,

krigssjukvärdslagen den 27 november 1953 (nr 688),

aUmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 (nr 279),

allmänna ransoneringslagen den 26 maj 1954 (nr 280),

allmänna prisregleringslagen den 1 juni 1956 (nr 236),

lagen den 26 april 1957 (nr 132) med särskilda beslämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m, m.,

lagen den 20 december 1957 (nr 684) om betalningsväsendet under krigsförhållanden,

förordningen den 20 december 1957 (nr 686) om laxeringsväsendet under krigsförhållanden m, m,,

lagen den 10 april 1959 (nr 73) med vissa beslämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig m, m.

lagen den 10 april 1959 (nr 74) med vissa bestämmelserom utländsk försäkringsrörelse här i riket vid krig m, m,,

allmänna tiänstepUktslagen den 17 april 1959 (nr 83),

lagen den 26 februari 1960 (nr 22) om statlig krigsförsäkring,

lagen den 14 december 1962 (nr 627) om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m, m.,

krigshandelslagen den 28 februari 1964 (nr 19), K) Riksdagen 1977178. 1 saml Nr 72

Föreslagen lydelse

lagen den 22 juni 1939 (nr 299) om förbud i vissa fall mot överiåtelse eller upplåtelse av fartyg m, m.,

lagen den 21 mars 1940 (nr 176) med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg.

lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m.m,,

tagen den 30 maj 1952 (nr 269) om skyldighet för civilförsvarspliktig att tiänslgöra vid krigsmakten,

krigssjukvårdslagen den 27 november 1953 (nr 688),

allmänna ransoneringslagen den 26 maj 1954 (nr 280),

allmänna prisregleringslagen den I juni 1956 (nr 236),

lagen den 26 april 1957 (nr 132) med särskilda beslämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m, m,,

lagen den 20 december 1957 (nr 684) om betalningsväsendet under krigsförhållanden,

förordningen den 20 december 1957 (nr 686) om taxeringsväsendet under krigsförhållanden m. m.,

lagen den 10 april 1959 (nr 73) med vissa beslämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig m. m.

lagen den lOapril 1959(nr74)med vissa bestämmelserom utländsk försäkringsrörelse här i riket vid krig m, m.,

allmänna tiänslepliktslagen den 17 april 1959 (nr 83),

lagen den 26 februari 1960 (nr 22) om statlig krigsförsäkring,

lagen den 14 december 1962 (nr 627) om vissa åtgärder för utnyttiande av vattenkraft vid krig m, m.,

krigshandelslagen den 28 februari 1964 (nr 19),

Nuvarande lydelse

lagen den 20 mars 1964 (nr 47) om krigshjälp,

lagen den 20 mars 1964 (nr 64) om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig m. m.,

lagen (1973:861) om lokal kristids-förvaltning.

2 moni. Beredskapslarm medför-i den mån Kungl. Maj:t icke bestämmer annat beträffande viss eller vissa kungörelser - att följande kungörelser träda i omedelbar tillämpning:

kungörelsen den 3 mars 1939 (nr 73) angående enskildas innehav av brev-duvor vid krig eller krigsfara m. m.,'

kungörelsen den 2 april 1943 (nr 137) om tillämpningav lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhel vid krig eller krigsfara m, m.,

gränsövervakningskungörelsen den 20 oktober 1944 (nr 728),

kungördsen den 22 juni 1951 (nr

551) med vissa bestämmelser om ut
nyttjande av landels transportmedel
under krig eller krigsfara m. m.,

kungörelsen den 22 juni 1951 (nr

552) med vissa beslämmelser om jör
jögande över fasligheier under krig el
ler krigsfara,

kungörelsen den 16 januari 1953 (nr 21) angående tillämpning av lagen den 30 maj 1952 (nr 269) om skyldighel för civilförsvarspliktig all tiänslgöra vid krigsmakten, m, m,,

krigssjukvårdskungörelsen den 17 juni 1955 (nr 442),

kungörelsen den 21 december 1956 (nr 612) med tillämpningsföreskrifter lill allmänna prisregleringslagen den 1 juni 1956 (nr 236).

kungörelsen den 31 maj 1957 (nr

Föreslagen lydelse

lagen den 20 mars 1964 (nr 47) om krigshjälp,

lagen den 20 mars 1964 (nr 64) om skyldighet att upplåta inkvarters-bostad i krig m. m.,

lagen (1973:861) om lokal kristidsförvaltning,

jörfoganddagen ( ).

2 mom. Beredskapstarm medför -i den mån regeringen icke bestämmer annat beträffande viss eller vissa,/o/--faiiningar - att följande förfauningar träda i omedelbar tillämpning:

kungörelsen den 2 april 1943 (nr 137) om tillämpning av lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda beslämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m, m,,

gränsövervakningskungörelsen den 20 oktober 1944 (nr 728),

kungörelsen den 16 januari 1953 (nr 21) angående tillämpning av lagen den 30 maj 1952 (nr 269) om skyldighel för civilförsvarspliktig alt tjänstgöra vid krigsmakten, m, m,,

krigssjukvårdskungörelsen den 17 juni 1955 (nr 442),

kungörelsen den 21 december 1956 (nr 612) med tillämpningsföreskrifter till allmänna prisregleringslagen den 1 juni 1956 (nr 236),

kungörelsen den 31 maj 1957 (nr

Nuvarande lydelse

236) med vissa bestämmelser i anledning av tagen den 22 juni 1939 (nr 299) om förbud i vissa fall mot överiåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m.,

allmänna förfogandekungörelsen den 6 juni 1957 (nr 294).

kungörelsen den 24 januari 1958 (nr 27) angående användning inom marinen av tullverkets kustbevakning under beredskapstillstånd eller krigstillstånd,

kungörelsen den 24 april 1959 (nr 177) angående byggnads- och reparationsberedskapen ,

kungörelsen den 3 juni 1960 (nr 516) med tillämpningsföreskrifter till lagen den 21 mars 1940 (nr 176) med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg,

krigsveterinärkungörelsen den 16 december 1966 (nr 768),

kungörelsen(1973:206)om motor-reparationstiänsten,

kungörelsen (1973:863) om kristidsnämnder.

Beredskapslarm medför vidare att krigsinstruktionen för länsstyrelserna den 12 januari 1962 (nr 4) och 4-14 SS instruktionen den 5 juni 1970 (nr 363) för civilbefälhavare träda i omedelbar tillämpning.

Föreslagen lydelse

236) med vissa bestämmelser i anledning av lagen den 22 juni 1939 (nr 299) om förbud i vissa fall mot överiåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m..

kungörelsen den 24 januari 1958 (nr 27) angående användning inom marinen av tullverkets kustbevakning under beredskapstillstånd eller krigstillstånd,

kungörelsen den 24 april 1959 (nr 177) angående byggnads-och reparationsberedskapen,

kungörelsen den 3 juni 1960 (nr 516) med tillämpningsföreskrifter till lagen den 21 mars 1940 (nr 176) med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg,

krigsveterinärkungörelsen den 16 december 1966 (nr 768),

kungörelsen(I973:206)om motor-reparationstjänsten,

kungörelsen (1973:863) om kristidsnämnder.

förfogandeförordningen ( ).

Prop. 1977/78:72 148

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Beredskapslarm innebär tillika or-     Beredskapslarm innebär tillika or
der, att fariyg, motorfordon, hästar, der, att egendom, som uttagits i
hundar och annan egendom, som ut-         fredstid med stöd av förordningen
tagits i fredslid enligt utiagnings-     (        ) om förberedelser för krigs-
kungörelsen den 29 mars 1963 (nr    anskaffning, ofördröjligen skaU till-
110). ofördröjligen skola tillhanda-    handahåtlas i enlighet med tidigare
hållas i enlighet med tidigare läm-    lämnade uttagningsbesked,
nade uttagningsbesked.

Denna förordning träder i kraft den

Förslag till

Förordning om förberedelser för krigsanskaffning

Härigenom föreskrives följande.

Inledande beslämmelser

1 § Med krigsanskaffning avses anskaffning under förhållanden som avses
i 1 eller 2 § förfogandelagen ( ) från annan än staten av egendom
och tiänster som lolalförsvarsmyndighelerna behöver för att kunna fullgöra
sina uppgifter.

Krigsanskaffning sker efler överenskommelse eller genom förfogande.

2 § Krigsanskaffning förberedes i fred genom uttagning eller krigsleve-
ransplanläggning.

3 § Myndighet för vars behov krigsanskaffning förberedes kallas behovsmyndighet.

4 § Till grund för uttagning ocn krigsleveransplanläggning ligger för försvarsmakten mobiliserings- och krigsförvaltningsptaner samt för totalförsvaret i övrigi planer som fastställes av vederbörande behovsmyndighet.

5 § Genom uttagning sker urval av fasligheter, fartyg, luftfartyg, motordrivna fordon samt hundar som erfordras under förhållanden som avses i 1 eller 2 S förfogandelagen ( ).

Med faslighet förslås markområde, byggnad eller del av byggnad och annat utrymme.

Med motordrivet fordon förslås - uiöver vad som framgår av 3 S fordonskungörelsen (1972:595) - släpfordon till sådant fordon saml maskin eller arbetsredskap som drives med motor eller tryckluft men som ej är motorredskap.

Fartyg utgör antingen skepp eller båt. Med skepp avses fartyg, vars skrov har en största längd av minst tolv meter och en största bredd av minst fyra meter. Annat fartyg kallas båt.

Prop. 1977/78:72 149

6 § Genom krigsleveransplanläggning sker förberedelser för att industrier och andra förelag under förhållanden som avses i I eller 2 S förfogandelagen ( ) skall kunna tillhandahålla annan egendom än som anges i 5 S denna förordning samt tiänster.

7 § Om egendom som avses i denna förordning innehas av någon på grund av avbelalningsköp, gäller förordningens bestämmelser om ägare i stället innehavaren, fastän äganderätten ännu ej gått över på honom,

8 § I beslut om uttagning eller krigsleveransplanläggning anges för vilken tid beslutet gäller.

9 § Myndighet som prövar fråga om uttagning eller krigsleveransplanläggning skall i erforderlig utsträckning samråda med övriga berörda slalliga eller kommunala myndigheter samt söka jämka samman stridiga inlressen genom förhandlingar.

10 § Har myndighet beslutat om uttagning eller krigsleveransplanläggning eller om ändring eller upphävande av sådan ålgärd, skall myndigheten ulan dröjsmål underrätta ägaren eller innehavaren av egendom som omfaltas av ålgärden om beslutet och om hans skyldigheter på grund därav.

11 § Har egendom som avses med beslut om uttagning eller krigsleveransplanläggning skingrats, förstörts eller lidit skada som hindrar eller äventyrar dess användbarhet för avsetl ändamål eller har den eljesi i större mån förändrats eller härden hell eller delvis övergått till ny ägare eller innehavare, skall myndighet som meddelat beslutet ulan dröjsmål underrättas om förhållandet, om ej myndighelen bestämmer annal.

Anmälan enligt första stycket göres av ägare eller innehavare som enligl 10 S underrättats om uttagning eller krigsleveransplanläggning,

Uttagning

Allmänna bestämmelser

12 § Med uiiagningsmyndighei förslås myndighet som beslutar om uttagning,

13 § Uiiagningsmyndighei är för fastigheter länsstyrelsen i del län där fastigheten ligger, för fartyg fartygsuttagningskommissionen, för luftfartyg luftfartsverket samt för motordrivna fordon och för hundar försvarets materielverk,

14 § Behovsmyndighet vid uttagning är vederbörande centrala förvaltnings
myndighet.

1 den mån regeringen bestämmer att uttagning skall ske för att tillgodose kommuns, förelags eller organisations behov gäller förordningens bestämmelser om behovsmyndighet i tillämpliga delar också för kommunen, företaget eller organisationen.

Prop. 1977/78:72 150

15 § Riktlinjer för uttagning meddelas av överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen, transporlnämnden och överstyrelsen för ekonomiskt försvar i samråd. Riktlinjerna skall bland annat ange fördelning av egendom på olika behov för vilka uttagning bör ske. Innan riktlinjer meddelas för uttagning av jordbmkslraktorer, skall ytirande inhämtas från lantbruksstyrelsen och statens jordbruksnämnd,

16 § Uiiagningsmyndighei för Hirordna om besiktning av egendom som kan komma i fråga för uttagning eller som uttagits, dock ej av fartyg. Om rätt för behovsmyndighet eller militärbefälhavare att förordna om besiktning finns bestämmelser i 23 och 31 SS.

Det åligger ägare av egendom som skall besiktigas att hålla egendomen lillgänglig på lid och plats som myndigheten bestämmer. Därvid skall lillses all besiktningen föranleder minsta möjliga olägenhet och tidsutdräkt för ägaren,

17 § Ägare eller innehavare av egendom som kan komma i fråga för uttagning skall lämna de uppgifter om egendomen som utiagnings- eller behovsmyndigheten begär,

18 § Ullagningsmyndighet skall föra register över uttagen egendom och egendomens ägare.

I den mån del behövs skall dessulom finnas förteckningar över egendom som är lämplig för uttagning men som ej uttagits.

Uttagningsmyndigheten skall underrätta behovsmyndighet då egendom upptages i eller avföres ur regisler som avses i första stycket.

Uttagning av fastigheter

19 § Till grund för uttagning av fastigheter ligger uppgifter som finns i fastighetsregister hos centralnämnden för fastighetsdata eller hos länsstyrelsen i det län där fastigheten ligger.

20 § Myndighet som har behov av att under förhållanden som avses i 1 eller 2 § förfogandetagen ( ) utnyttja annan än staten tillhörig fastighet skall ansöka om tillstånd till uttagning av sådan fastighel hos länsstyrelsen i det län där fastigheten ligger. Sker ändring i fråga om behovet, skall myndigheten utan dröjsmål underrätta länsstyrelsen.

Uttagning av fartyg

21 § Beslut om uttagning av skepp och av motorbåtar som har en ma
skinstyrka över 60 hästkrafter och som är att hänföra till bogsermotorbåtar
eller yrkesmässigt brukas för fiske får meddelas endasl efter tillstånd av
regeringen.

Uiöver planer som avses i 4 S skall till grund för uttagning av fartyg enligl första stycket läggas behovsmyndighets beskrivning av de fartyg som myndighelen behöver. Om del kan ske, skall beträffande varje fariyg i be-

Prop. \91ini'.71 151

skrivningen anges avsett ändamål, tid under vilken fartyget beräknas komma alt behövas och de förhållanden i övrigt som kan inverka på uitagningen.

22 § Utöver planer enligl 4 S skall till grund för uttagning av andra båtar
än som avses i 21 S läggas förslag, som upprättas för försvarsmaklen av
militärbefälhavare och för totalförsvaret i övrigi av vederbörande behovs
myndighet.

Förslag av civil behovsmyndighel skall i fräga om båt med hemortsrätt inom visst militärområde lämnas i samråd med militärbefälhavaren.

23 § Behovsmyndighet eller, i fall som avses i 22 S, militärbefälhavare iår
förordna om besiktning av fartyg som kan komma i fråga för uttagning
eller som har uttagits för myndighetens räkning.

Vid besiktning enligl försia slycket skall företrädare för uttagningsmyndigheten och för det fartygsinspektionsdistrikt, där besiktningen skall äga rum, beredas tillfälle att närvara,

24 § Ägare av uttaget fartyg är skyldig att lämna behovsmyndigheten upp
gifter om personal som är anställd på fartyget.

Uttagning av luftfartyg

25 § Uiöver gällande riktlinjer och planer ligger lill grund för uttagning av luftfartyg

1. av överbefälhavaren, luftfartsverket och transportnämnden i samråd på förslag av uttagningsmyndigheten upprättad förteckning över de slag av luftfartyg som är lämpliga för uttagning,

2. av uttagningsmyndigheten efter hörande av behovsmyndigheterna upprättad förteckning över de fabrikat, typer, årsmodeller m, m,av luftfartyg som är lämpliga för uttagning,

3. de uppgifter som enligl särskilda beslämmelser skall lämnas lill uttagningsmyndigheten eller som denna infordrar.

26 § Myndighei som har behov av att under krig eller krigsfara utny annat än eget luftfartyg skall begära uttagning av sådant luftfartyg hos I

fil ri C\li-\f\j- rt

nyttja hos luftfartsverket.

Uttagning av motordrivna fordon

27 § Utöver gällande riktlinjer och planer ligger lill grund för uttagning av motordrivna fordon

1, av överbefälhavaren, transportnämnden och överstyrelsen för ekono
miskt försvar i samråd på förslag av uttagningsmyndigheten uppräitad för
teckning över de slag av molorredskap saml motor- eller tryckluftdrivna
maskiner eller arbetsredskap, som ej är motorredskap, vilka är lämpliga
för uttagning,

2. av uttagningsmyndigheten efter hörande av behovsmyndigheterna
upprällad förteckning över de föbrikal, årsmodeller m, m, av övriga mo-

Prop. 1977/78:72 152

tordrivna fordon som är lämpliga för uttagning,

3, de uppgifter som enligl särskilda bestämmelser skall lämnas tiil uttagningsmyndigheten ellersom denna infordrar från central bilregistrerings-myndighel eller länsstyrelse,

28 § 1 fråga om uttagning av motordrivna fordon för civila behov fastställes planer enligt 4 S av transporlnämnden och överstyrelsen för ekonomiskt försvar i samråd efter hörande av behovsmyndigheterna,

29 § Uttagningsmyndigheten skall underrätta central bilregislreringsmyn-dighet, när motordrivna fordon upptages i eller avföres ur register som avses

30 § Utlagningsmyndighetens besiktning av motordrivna fordon sker i samband med registrerings- eller typbesikining enligl fordonskungörelsen (1972:595) och iden ulslräckning som statens trafiksäkerhetsverk beslämmer på torslag av uttagningsmyndigheten.

31 § Behovsmyndighel får förordna om besiklning av ullaget motordrivei fordon, om del är nödvändigt för all bedöma fordonets fortsatta lämplighet för avsett ändamål.

32 § Länsstyrelse får efter samråd med lantbruksnämnden hos uttagningsmyndigheten påkalla de ändringar i uitagningen av traktorer som bedöms erforderliga med hänsyn till jordbruksnäringens intressen.

33 § Har central bilregistreringsmyndighel lämnat uppgift till uttagningsmyndigheten om uttaget motordrivei fordon,skall registreringsmyndigheten underrätta uttagningsmyndigheten när ändring inlräffar i fråga om fordonel.

Uttagning av hundar

34 § För uttagning av hundar indelas landel i ullagningsområden. Efter samråd med chefen för armén och övriga berörda myndigheter beslutar uttagningsmyndigheten om indelningen och fastställer inom vilka områden uttagning skall ske,

35 § Riksslambokförda hundar, som uttagningsmyndigheten bedömer vara av särskill värde för aveln, för ej ullagas. Detsamma gäller hundar som disponeras av polisväsendet och ledarhundar för blinda. Ej heller får utlagas hundar som är yngre än 18 månader eller äldre än 8 år,

36 § Till grund för uttagning av hundar gäller, utöver fastställda riktlinjer och planer, de uppgiftersom finns i hundskalleregislret. Kommunerna skall på begäran av uttagningsmyndigheten och enligl dennas närmare anvisningar åriigen före den 1 april lämna utdrag ur hundskalteregistret,

37 § Besiktning av hund förrättas av besiktningsman som ullagningsmyn-

Prop. 1977/78:72 153

digheten utser för varje uttagningsområde. Besiktningsman skall vara väl förtrogen med brukshundstiänst.

Besiktningsmannen skall upprätta besiktningsbevis med uppgift bl, a, om hundens värde. Värdering skall ske enligl grunder som uttagningsmyndigheten fastställer efter hörande av riksvärderingsnämnden,

Krigsleveransplanläggning

38 § Behovsmyndighet verkställer krigsleveransplanläggning efter tillstånd
och under överinseende av överstyrelsen för ekonomiskt försvar etter i fråga
om livsmedel, fodermedel, utsäde och fetiråvaror statens jordbruksnämnd
eller i fråga om läkemedel och sjukvårdsmateriel socialstyrelsen.

Överstyrelsen, jordbruksnämnden eller socialstyrelsen får uppdraga åt länsslyrelsen i del län där egendomen finns ellerannan myndighei all meddela lillslånd enligt första slyckel.

Ansökan om lillslånd får ej inges av myndighei inom försvarsmakten utan medgivande av överbefälhavaren eller myndighet som denne beslämmer,

39 § Inom varje län medverkar länsstyrelsen vid krigsleveransplanläggning-en i den utsträckning och enligt de anvisningar som överstyrelsen för ekonomiskt försvar respektive statens jordbruksnämnd eller socialstyrelsen meddelar i samråd med berörda myndigheter.

40 § Anser sig länsstyrelse ej kunna bifalla ansökan om tillstånd till krigsleveransplanläggning, skall handlingarna överlämnas till överstyrelsen för ekonomiskt försvar respektive statens jordbruksnämnd eller socialstyrelsen som beslular i ärendet,

41 § Berör tillståndsärende försvarsmakten, skall den myndighei som lämnar tillstånd samräda med överbefälhavaren eller myndighet som denne beslämmer. Kan samförstånd ej nås, skall ärendel underslällas regeringens prövning,

42 § Myndighei som erhållit tillstånd till krigsleveransplanläggning skall i samverkan med det företag eller annan som beröres dä ra v vidtaga de förberedande åigärder som behövs för alt anskafta och använda egendomen. Sker ändring i fråga om behovet av planläggning, skall myndigheten utan dröjsmål underrätta den myndighei som meddelat tillståndet.

Övriga bestämmelser

43 § Om lyslnadsplikt i vissa falt vid förberedelser för krigsanskaffning föreskrives i 46 S förfogandetagen ( ),

44 § Mot beslut om uttagning eller krigsleveransplanläggning för lalan ej föras.

Prop. 1977/78:72 154

45 § Anvisningar för lillämpningen av denna förordning meddelas

1. i fråga om uttagning av fasligheter av överstyrelsen för ekonomiskt försvar och i fråga om annan uttagning av utlagningsmyndigheterna efter samråd med behovsmyndigheterna samt beträffande fartyg även med sjöfartsverket och beiräffande motordrivna fordon även med transportnämnden och överstyrelsen för ekonomiskt försvar samt

2. i fråga om krigsleveransplanläggning av överstyrelsen för ekonomiskt försvar eller, i fråga om livsmedel, fodermedel, utsäde och fettråvaror, av statens jordbruksnämnd eller, i fråga om läkemedel och sjukvårdsmateriel, av socialstyrelsen, allt efter samråd med berörda myndigheter, samt i den mån lillämpningen uteslutande aviser förfarandel hos militära myndigheler av överbefälhavaren.

Denna förordning träder i kraft den då kungörelsen (1952:825)

om planläggning under fredstid för ianspråktagande av egendom vid krig eller krigsfara och uttagningskungöretsen (1963:110) skall upphöra att gälla.

Sistnämnda kungörelse gäller dock fortfarande i fråga om uttagning av hästar intill dess regeringen beslutar annat.

Egendom som vid tiden för ikniftträdandet omfattas av uttagning eller planläggning med stöd av förut gällande författningar skall titts vidare anses som omfattad av uttagning eller krigsleveransplanläggning enligt den nya förordningen.

Prop. 1977/78:72 155

Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1977-11-18

Närvarande: justitierådet Hult, regeringsrådet Simonsson, justitierådet Mannerfelt, justitierådet Welamson.

Regeringen har den 16 juni 1977 på hemställan av statsrådet Krönmark beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag titt

1. förfogandelag,

2. lag om ändring i civilförsvarslagen (1960:74),

3. lag om ändring i lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.,

4. lag om ändring i krigssjukvårdslagen (1953:688),

5. lag om ändring i lagen (1961:655) om undanförsel och förstöring,

6. lag om ändring i lagen (1964:64) om skyldighel att upplåta inkvarteringsbostad i krig m. m.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Olof Forssberg.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet.

Inom regeringens kansli har planerats att förslag lill ny förfogandelag m, m. skall föreläggas riksdagen under hösten 1977, så att ikraftträdande - sedan erforderliga verkställighelsförordningar utarbetats-skall kunna ske den Ijuli 1978. Motsvarande planläggning gäller för en ny ransoneringslagstiftning vilken i många hänseenden anknyter till förfogandelagstiftningen. Under våren 1977 var läget det att tiänstgörande ordinarie lagrådsavdelning arbetsmässigt hade uirymme att inleda granskning av lagförslag på det aktuella lagstiftningsområdel och att del från försvarsdepartementets sida var möjligt att för tagrådsgranskning presentera de tilltänkta förslagens allmänna grunder jämte föreliggande men ännu ej fastlagda lagtextförslag. För att tidsplanen skulle kunna hållas, inleddes lagrådsgranskningen i slutet av april 1977 på grundval av det material som således kunde presenteras. Eftersom det då ännu ej förelåg regeringsförslag med slutlig utformning, hade lagrådet möjlighet att i en mångfald hänseenden genom föredraganden framföra synpunkter och föreslå ändringar att övervägas under det pågående departementsarbetet med remissen.

Mot nu angivna bakgmnd har förslagen fött sin definitiva utformning. De har inkommit till lagrådet den 17 november 1977.

Lagrådet lämnar de nu föreliggande förstagen ulan erinran.

Prop. 1977/78:72 156

Utdrag
FÖRSVARSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1977-12-08

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson, Äntonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Asling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullsten, Burenstam Linder, Wikström, Friggebo

Föredragande: statsrådet Krönmark Proposition om förfogandelag vn. m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till t. förfogandetag,

2, tag om ändring i civilförsvarslagen (1960:74),

3, lagom ändring i tagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m, m,,

4, lag om ändring i krigssjukvårdslagen (1953:688),

5, lag om ändring i lagen (1961:655) om undanförsel och förstöring,

6, lag om ändring i tagen (1964:64) om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig m, m.

Föredraganden upplyser att lagrådet har lämnat lagförslagen ulan erinran och hemställer att regeringen föreslår riksdagen att antaga förslagen.

Regeringen ansluter sig till förediagandens överväganden och beslutar att genom proposition förestå riksdagen att antaga de förstag som föredraganden har lagt fram.

Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 16 juni 1977,

Prop. 1977/78:72 157

Innehåll

Proposilionen..................................................... ..... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll...................... 1

Lagförslag........................................................ 2

1 Förfogandelag.............................................. ..... 2

2 Lag om ändring i civilförsvarstagen (1960:74)..... 13

3 Lag om ändring i lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m 18

4 Lag om ändring i krigssjukvårdslagen (1953:688). 19

5 Lag om ändring i lagen (1961:655) om undanförsel och förstöring 20

6 Lag om ändring i lagen (1964:64) om skyldighet att upplåta inkvarteringsboslad i krig m.m 21

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 16 juni 1977 ... 23

1 Inledning..................................................... .... 23

2 Gällande bestämmelser................................... 25

2.1 Fullmaktslagstiftningen............................ 25

2.2 Rekvisitionslagen.................................... 25

2.2.1 Villkor och befogenheter................. 25

2.2.2 Bestämmelser om ersättning............ 27

2.2.3 Bestämmelser om straff m. m........... 28

2.3 Beredskapsförfogandelagen...................... 29

2.3.1 Villkor och befogenheter................. 29

2.3.2 Bestämmelser om ersättning............ 30

2.3.3 Beslämmelser om straff m. m........... 30

2.4 Allmänna förfogandelagen........................ 30

2.4.1 Villkor och befogenheter................. 30

2.4.2 Bestämmelser om ersättning............ 31

2.4.3 Bestämmelser om straff m. m........... 33

2.5...................................................... Lagen om skyldighet att upplåta inkvarteringsboslad i krig
m.m..................................................... 34

2.5.1 Villkor och befogenheter................. 34

2.5.2 Bestämmelser om ersättning............ .... 34

2.6 Civilförsvarslagen................................... .... 35

2.6.1 Viltkor och befogenheter................. 35

2.6.2 Bestämmelser om ersättning............ .... 35

2.6.3 Bestämmelser om straff m.m............ .... 35

2.7 Krigssjukvårdslagen................................ 36

2.8 Otjekrislagen......................................... .... 36

2.8.1 Viltkor och befogenheter................. .... 36

2.8.2 Bestämmelser om ersättning............ 37

2.8.3 Bestämmelser om straff m. m........... 37

Prop. 1977/78:72 158

2.9 Lagen om undanförsel och förstöring.......... 37

2.10 Lagen om skyldighel i vissa fatt att tillhandahålla förnödenheter m. m. för ordningsmaktens behov .... 38

2.11 Allmänna ransoneringslagen...................... .... 38

3 Utredningen................................................. .... 40

3.1 Allmänna synpunkter............................... 40

3.2 Gemensam förfogandelagstiftning.............. 41

3.2.1 Futtmaktskonstruktionen................. 41

3.2.2 Fultmaklstagarnas konstitutionetta grundval.... 41

3.2.3 Tidigare behandling av frågan om gemensamma regler för rekvisition och förfogande ................................................. 45

3.2.4 Fördelar och nackdelar med en gemensam förfogandelagstiftning 46

3.2.5 Ställningstagande.......................... 47

3.3 En ny förfogandetags innehåll................... .... 52

3.3.1 Villkor för tagens tillämpning............ .... 52

3.3.2 Underställning............................... .... 54

3.3.3 Ersättningsregler........................... .... 55

3.4 Bestämmelsernas fördelning på olika författningar 58

4 Remissyllranden............................................ .... 60

4.1 Ällmänt.............................................. ,. 60

4.2 Villkor för lagens tillämpning...................... 62

4.3 Underställningen..................................... 65

4.4 Ersättningsreglerna................................. 65

4.5 Övrigt.................................................. .... 70

5 Föredraganden.............................................. .... 72

5.1 Allmänt................................................ .... 72

5.2 En gemensam förfogaindelag.................... .... 77

5.3 Villkor för lagens tillämpning...................... .... 78

5.4 Ersättningsreglerna................................. .... 82

6 Upprättade lagförslag..................................... .... 84

7 Specialmotivering titt framlagda lagförslag.......... .... 85

7.1 Förslaget till förfogandetag...................... .... 85

7.2 Förslaget till lag om ändring i civilförsvarslagen (1960:74) 114

7.3 Förslaget titt lag om ändring i tagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.................................................... .. 117

7.4 Förslaget till lag om ändring i krigssjukvårdstagen (1953:688) 117

7.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1961:655) om undanförsel och förstöring 117

7.6 Förstaget till lag om ändring i tagen (1964:64) om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig m, m.................................................... 117

8 Hemställan................................................... 117