Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1911/1S:61 Regeringens proposition

1977/78:67

med förslag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, m. m.;

beslutad den 10 november 1977.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll denna dag.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

SVEN ROMANUS

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i lagen (1974:8) om rättegången i tvis­temål om mindre värden (småmålslagen) för att möjliggöra tredskodom i samband med skriftlig handläggning.

Vidare föreslås ändringar i rättegångsbalken och jordabalken i syfte att undanta tvist om parkering på enskild mark, i parkeringshus e.d. från fas­tighetsdomstolarnas kompetensområde. Därigenom blir småmålslagen i princip tillämplig på sådana tvister.

I   Riksdagen 1977178. I saml. Nr 67

 

Prop. 1977/78:67                                                                  2

1    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om

mindre värden

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1974: 8) om rättegången i tviste­mål om mindre värden

dels att i 2. 8, 17 och 20 §§ ordet "Konungen" skall bytas ut mot "rege­ringen",

dels att 5, 14 och 15 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 14 a §, av nedan angivna ly­delse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

5                                                §

Mål beredes för avgörande vid   Mål beredes för avgörande vid
sammanträde eller genom skriftlig sammanträde eller genom skriftlig
handläggning. Med iakttagande av handläggning. Med iakttagande av
15 och 27 §§ bestämmer rätten efter 15 § första stycket och 27 § bestäm-
omständigheterna i vilken mån mer rätten efter omständigheterna i
handläggningen skall vara muntlig vilken mån handläggningen skall
eller skriftlig.                                       vara muntlig eller skriftlig.

Dom skall grundas på vad som förekommit vid sammanträde och vad handlingarna innehåller.

14        §

Utfärdas stämning, skall svaranden föreläggas att yttra sig över käromå­let. Yttrandet får göras skriftligen eller muntligen. Muntligt yttrande skall upptecknas genom rättens försorg.

Rätten jår förelägga svaranden att yttra sig vid påföljd att tredsko­dom annars kan meddelas mot ho­nom.

14 a § Har mäl om betalningsfördäg-gande hänskjutits till rättegång en­ligt denna lag eller har mäl uppta­gits efter ansökan om återvinning, får rätten förelägga svaranden att yttra sig över käromålet vid påföljd att tredskodom annars kan medde­las mot honom.

15        §

Sammanträde skall hållas, om ej enbart skriftlig handläggning med hän­syn till målets beskaffenhet finnes lämpligare.

Efterkommer ej svaranden före­läggande enUgt 14 § andra stycket eller 14 a §, får rätten meddela tredskodom. Beträffande sådan dom tillämpas bestämmelserna i 44

 

Prop. 1977/78:67

Nuvarande lydelse

Föreslagen lyddse

kap. rättegångsbalken om tredsko­dom med anledning av .svarandens utevaro. Tredskodom får dock meddelas ulan hinder a\' att käran­den ej har framställt yrkande där­om.

Denna lag träder i kraft den I mars 1978.

2    Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrives att 10 kap. 10 § rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

10 kap. 10 §'

Tvist om äganderätt eller nytt­janderätt till fast egendom, om rätt till servitut eller annan särskild rätt till egendomen eller om besittning av egendomen skall upptagas av rätten i den ort, där fastigheten är. Lag samina vare, om tvisten rör skyldighet för ägare eller innehava­re av egendomen att fullgöra någol. som åligger honom i denna egen­skap, eller, då nyttjanderäti eller annan särskild rätt till egendomen upplåtits, fråga är om vederlag för upplåtelsen, byggnads underhåll el­ler annat dylikt. Vad som sägs i denna paragraf gäller dock ej arren­de-, hyres- eller bostadsrättstvist.

Tvist om äganderätt eller nytt­janderätt till fast egendom, om rätt till servitut eller annan särskild rätt till egendomen eller om besittning av egendomen skall upptagas av rätten i den ort, där fastigheten är. Lag samma vare, om tvisten rör skyldighel för ägare eller innehava­re av egendomen att fullgöra något, som åligger honom i denna egen­skap, eller, då nyttjanderätt eller annan särskild rätt till egendomen upplåtits, fråga är om vederlag för upplåtelsen, byggnads underhåll el­ler annat dylikt. Vad som sägs i denna paragraf gäller dock ej arren­de-, hyres- eller bostadsrättstvist.

Trist med anledning av tillfällig upplåtelse av nyttjanderäti lill mark eller hus eller del av has för uppställning av fordon skall vid till­lämpning av paragrafen ej anses som arrende- eller hyrestvist.

Ligger fastigheten under flera domstolar eller gäller tvisten flera fastig­heter under skilda domstolar, skall tvisten upptagas av den rätt, under vil­ken huvuddelen ligger.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1978. 1 mål som har anhängiggjorts före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser.

Senaste lydelse 1971:480.

 

Prop. 1977/78:67                                                                 4

3    Förslag till

Lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrives all 8 kap. 32 § och 12 kap. 71 § jordabalken' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lyddse

8 kap.

32 §

Arrendetvist som ej enligt 30 § ankommer på arrendenämnds prövning

skall upptagas av den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är

belägen. Även klandertalan som avses i 31 § och ärende enligt 9 kap. 24 §

upptages av denna domstol.

Om laga domstol i tvist med an­ledning av tillfällig upplåtelse av mark för uppställning av fordon finns bestämmelse i 10 kap. 10 § rättegångsbalken. Tvist som efter klander mot arrendenämnds beslut är anhängig vid dom­stol får återförvisas till nämnden.

12 kap. 71 § Hyrestvist som ej enligt 69 § ankommer på hyresnämnds prövning och ej heller rör kollektivavtal skall upptagas av den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen.

Om laga domstol i tvist med an­ledning av tilljällig upplåtelse av hus eller del av hus för uppställning av fordon finns bestämmelse i 10 kap. 10 § rättegångsbalken. Besvärstalan som avses i 70 § upptages, om den rör kollektivavtal, av ar­betsdomstolen och i annat fall av bostadsdomstolen. Besvärshandlingen skall inges till den domstol som har att upptaga besvären.

Denna lag träder i kraft den I mars 1978.

Omtryckt 1971:1209. 12 kap. omtryckt 1974:1083.

 

Prop. 1977/78:67

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET               PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1977-10-20

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus. Gustavsson, Äntonsson, Mogård. Olsson, Dahlgren. Åsling, Troedsson, Mundebo, Ullsten, Wikström, Johansson

Föredragande: statsrådet Romanus

Lagrådsremiss om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, m.m.

1    Inledning

1 anslutning till det arbete som inom justitiedepartementet bedrivs på en ny utsökningsbalk har upprättats departementspromemorian (Ds Ju 1977:5) Summarisk process. I promemorian föreslås att vissa mål om handräckning enligt utsökningslagen flyttas från överexekutor till domstol och samordnas med den summariska betalningsprocessen där i en ny lagsökningslag. Den nya lagen föreslås träda i kraft samtidigt med utsök­ningsbalken, dvs. tidigast den 1 januari 1980.

1 promemorian behandlas också frågan om en utvidgning av fömtsätt­ningama för att meddela tredskodom i mål enligt lagen (1974:8) om rätte­gången i tvistemål om mindre värden (småmålslagen, ändrad senast 1974:387). F.n. kan tredskodom meddelas endast vid utevaro från sammanträde. Promemorian innehåller förslag till ändringar i småmåls­lagen sotn gör det möjligt att meddela tredskodom även vid skrifilig hand­läggning.

I skrivelser till justitiedepartementet den 21 januari resp. den 11 febmari 1977 har Kungl. Äutomobilklubben (KÄK) och Sveriges domareförbund riktat uppmärksamheten på vissa olägenheter med nuvarande ordning för behandling av tvister rörande parkering på enskild mark. Tvist med anledning av upplåtelse av parkeringsplats torde på de flesta håll anses som artendetvist enligt 8 kap. jordabalken (JB). Detta för med sig att målet skall prövas av fastighetsdomstol samt att småmålslagen inte är tillämplig. Den nyssnämnda departementspromemorian innehåller förslag till ändring i JB i syfte att undanta de berörda parkeringstvisterna från tillämpning av reglerna om handläggning av arrendetvist.

 

Prop. 1911118:61                                                                     6

1 denna lagrådsremiss behandlas enbart promemorieförslagen om ändringar i småmålslagen och JB. Dessa ändringar har inle någol omedel­bart samband med reformerna på utsökningsrättens område och kan därför genomföras redan nu. Förslagen bör fogas lill protokollet i delta ärende som bilaga I. De lidigare berörda skrivelserna från KAK och domare­förbundet bör fogas till protokollet som bilaga 2 och 3.

Departementspromemorian har remissbehandlats. Såvitt gäller förslagen om ändringar i småmålslagen och i JB har yttranden avgetls av justitiekanslern (JK), domstolsverket, datainspektionen, Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norriand, rätlegångsutredningen (Ju 1977:06), Sveriges domareförbund. Svenska bankföreningen, Svenska sparbanks­föreningen. Svenska kommunförbundet. Handels- & Jurist-lnkasso AB. Svenska handelskammaiförbundet, HSB:s riksförbund, Sveriges allmän­nyttiga bostadsföretag (SABO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) och Sveriges industri­förbund.

Svea hovrätt har bifogat yitranden från Falu. Sollentuna, Stockholms, Uppsala läns norra och Örebro tingsrätter. Hovrätten för Nedre Norrland har bifogat yttranden från Gävle, Sundsvalls och Örnsköldsviks tings­rätter.

2    Utvidgad tillämpning av tredskodom

2.1 Nuvarande ordning

Småmålslagen innehåller vissa regler som avviker från den vanliga proceduren enligl rättegångsbalken (RB) och som gäller mål där tvisle-föremålet är av begränsat värde. Syftet med lagen är att skapa större möjligheter för den enskilde att genom rättegång ta till vara sin rätt, främst genom all nedbringa parternas rättegångskostnader. Förfarandet är så utformat att part skall kunna föra sin talan utan juridiskt biträde.

Som huvudregel gäller att småmålslagen skall tillämpas i alla dispositiva tvistemål där värdet av vad som yrkas inte överstiger ett halvt basbelopp. Talan i del förenklade förfarandet väcks liksom i den vanliga civil­processen genom ansökan om stämning. Utfärdas stämning, skall svaranden föreläggas att yttra sig över käromålet (14 §). Yttrandet får avges skriftligen eller muntligen. Målet bereds för avgörande antingen vid sammanlräde inför rätten eller genom skriftlig handläggning. Samman­träde skall hållas, om inte skriftlig handläggning anses lämpligare med hänsyn till målels beskaffenhet (15 §). Rätten bestämmer i vad mån proce­duren skall vara muntlig eller skriftlig.

När mål om lagsökning eller betalningsföreläggande har hänskjutits till rättegång eller när sådani mål har upptagits efter ansökan om återvinning, skiljer sig förfarandet enligt småmålslagen från det nyss beskrivna huvud-

 

Prop. 1977/78:67                                                                     7

sakligen endasl därigenom all stämning inle utfärdas. Svaranden brukar föreläggas all ytlra sig över framställning om hänskjutande till rättegång av mål om betalningsföreläggande, om framställningen innehåller uppgifier som inte redan finns i målet. Vid ansökan om återvinning i mål om lag­sökning eller betalningsföreläggande ärdel i stället käranden som föreläggs att yttra sig. Ofta förekommer, särskilt i mål om betalningsföreläggande, att svaranden inle har anfört någon grund för bestridande av motpartens lalan. Han kan då sedan målet har upptagits till handläggning enligl småmålslagen föreläggas att ange grunden för bestridandet. Det före­kommer också att målet i fall som nu avses sätts ul lill sammanträde direkt.

Vad nu har sagls gäller i huvudsak även vid handläggning av mål som upptagits efter ansökan om återvinning av tredskodom.

Part skall kallas alt inställa sig till sammanträde vid påföljd att tredsko­dom annars kan meddelas mot honom. Om särskilda skäl föreligger kan han dessutom kallas att inställa sig vid påföljd all målet kan komma att avgöras utan hinder av hans utevaro (16 §). Uteblir båda parter från sammanträde, skall målet som regel avskrivas. Om ena parten uteblir, får rätten på yrkande av närvarande part antingen meddela tredskodom enligt reglerna i 44 kap. RB eller avgöra målet utan hinder av hans utevaro (19 §). I båda fallen förutsätts att föreläggandet om inställelse innehåller uppgift om dessa påföljder. Framställer inle närvarande part yrkande om tredsko­dom eller avgörande ulan hinder av parts utevaro, bestämmer rätten om den fortsatta handläggningen.

Liksom i vanliga tvistemål gäller i mål som handläggs enligt småmåls­lagen att den som förlorar målet i princip skall ersätta motparten dennes rättegångskostnader. 1 enlighet med syftet bakom småmålslagen är emel­lertid ersättningsskyldigheten begränsad till absolut nödvändiga kostna­der. Vad som ersätts är kostnad för rådgivning enligt rätlshjälpslagen (1972:429) vid ett tillfälle för varje instans, ansökningsavgifi, resa och uppehälle i samband med sammanträde, vittnesbevisning, översättning av handling och inkassoåtgärd som har vidtagits före rättegången (8 §). Däremot ersätts inte kostnad för biträde. Part får inte heller ersättning för eget arbete eller tidsspillan.

2.2 Promemorian

I promemorian erinras om att tredskodom enligt RB kan meddelas endast vid utevaro från muntlig förhandling. Någon särreglering av förutsält­ningama för tredskodom finns inte i småmålslagen, utan bestämmelserna i RB gäller även i sådana mål. Tredskodom synes därför kunna meddelas bara mot part som uteblir från sammanträde. Käranden måste alltså åsamka sig kostnad för inställelse även i fall där svaranden obstruerar genom att utebli. Särskilt om käranden är bosatt långt från tingsrätten kan

 

Prop. 1917118:67                                                                    8

hans inställelsekostnad bli ganska betydande. Detta leder enligt pro­memorian ibland till alt käranden inte kan ta till vara sin rätt på ett till­fredsställande sätt.

För att motverka den angivna olägenheten tillämpar en del domstolar, enligt vad som upplyses i promemorian, den ordningen att svaranden i stämning med föreläggande alt inkomma med skriftligt eller muntligt yttrande över käromålel i vissa fall får en uttrycklig erinran om att rätten vid uteblivet svar kan komma all avgöra målel i befintligt skick till kärandens favör. Vid uteblivet svar meddelar man sedan i uppenbara fali vanlig dom på materiell grund. Somliga domstolar är emellertid tveksamma om denna metod är förenlig med grunderna för lagstiftningen. Man har från underrältshåll uttryckt önskemål om en lagändring som tillåter tredskodom utan att målet behöver sättas ut till sammanträde.

1 promemorian erinras om att det i en diskussionspromemoria (Ds Ju 1976:8) Översyn av rättegångsförfarandet vid allmän domstol pekas bl.a. på möjligheten att knyta tredskodomspåföljd till föreläggande att avge inlaga som ett sätl att effektivisera den skriftliga handläggningsformen (s. 75). I sina "preliminära synpunkler" på promemorians förslag har domareförbundet godtagit tanken på en restriktivt utformad möjlighet att meddela tredskodom vid skrifilig handläggning (se förbundets årstryck 1976 nr 4 s. 15-16). Tanken härpå har även mottagits positivt vid en av justitiedepartementet anordnad hearing med domare, advokater, åklagare m.fl. rörande de i diskussionspromemorian berörda frågorna. En sådan ordning överensstämmer fö. med vad som sedan länge gäller i Norge. Enligl den norska tvistemålsloven (S 315) kan sålunda uteblivelsesdom, dvs. tredskodom, meddelas vid underlåtenhet att inkomma med svaromål.

Mot denna bakgrund förordas i promemorian att förutsättningarna för meddelande av tredskodom i mål som handläggs enligt småmålslagen vidgas, så att del blir möjligt alt meddela sådan dom inte bara vid utevaro från sammanträde utan även i vissa fall vid underlåtelse att svara skrift­ligen. Reformen bör dock enligt promemorian ges en restn'ktiv utform­ning, så att risk för rättsföriust undviks. Det föreligger, framhålls det, en viss skillnad mellan parts försummelse att åtlyda något så påtagligt som en kallelse att inställa sig till förhandling vid viss tidpunkt samt en under­låtelse att avfatta och ge in en juridisk inlaga, något som för en enskild part ibland torde vara förenat med svårigheter.

Som utgångspunkt bör enligt promemorian gälla att tredskodom vid skriftlig handläggning får meddelas endast mot part som inte alls visat någon aktivitet i rättegången. Detta innebär att tredskodomspåföljd bara bör knytas till försummelse att avge yttrande enligt 14 § småmålslagen, inte till underlåtenhet att avge annan inlaga. Som framgår av paragrafen får sådant yttrande avges skriftligen eller muntligen. Muntligt yttrande skall upptecknas genom rättens försorg. 1 konsekvens med den nyss angivna ståndpunkten bör tredskodom inte kunna meddelas mot svarande som väl

 

Prop. 1977/78:67                                                                     9

har försummat att avge svaromål i sak men som inom svarsfristen har begärt att målet i stället skall sättas ul lill muntlig förhandling (samman­lräde). Parten får ändå anses ha yttrat sig.

Tredskodom vid skriftlig handläggning bör vidare enligt promemorian inskränkas till klara fall där den av käranden förebragla utredningen inle ger anledning lill ivekan. Eljest får målet sättas ut till sammanlräde på samma sätt som f n. Liksom tredskodom vid utevaro från sammanträde bör sådan dom vid skriftlig handläggning kunna meddelas endast på yrkande av motparten, dvs. i detta fall käranden. Har denne inte redan i sin stämningsansökan yrkat alt tredskodom skall meddelas om svaranden skulle försumma att avge yttrande, får rällen bereda käranden tillfälle all ange sin inställning i frågan. Delta kan göras brevledes eller per telefon och lorde inle innebära näinnvärt besvär för domslolen.

1 fråga om rättsverkningar, rättsmedel etc. bör enligl promemorian tredskodom vid försummelse att avge ytirande över stämningsansökan följa samma regler som tredskodom vid utevaro från sammanlräde.

I enlighet härmed föreslås i promemorian att i 14 S småmålslagen las in en bestämmelse enligt vilken föreläggande för svaranden att ytlra sig över käromålet förknippas med påföljden att tredskodom annars kan komma all meddelas mot honom. Vidare föreslås att de närmare förutsättningarna för alt tredskodom skall kunna meddelas utan sammanträde anges i ett nytt andra stycke lill 15 §. Där sägs bl.a. att tredskodom inte får meddelas om det finns anledning all befara att käromålel är ogrundat. Möjligheten lill tredskodom "på handlingarna" föreslås alltså bli mer inskränkt än möjligheten till tredskodom vid utevaro från förhandling (44 kap. 2 § RB). Det är. framhålls det, inte meningen att rätten skall göra annat än en summarisk bedömning av utsikterna för bifall till käromålet. En kon­sekvens av den valda ordningen är att det inte vid skriftlig handläggning blir möjligt all iredskovis ogilla kärandens talan. 1 ett sådant fall skulle ju uppenbarligen anledning finnas att befara att käromålet är ogrundat. Av bestämmelsens avfattning framgår att det ligger i rättens hand att bedöma om tredskodom bör meddelas.

Som nämnts föreslås i promemorian att tredskodom skall få meddelas endast pä yrkande av den aktiva parten, dvs. i detta fall käranden. Avstår denne från att begära tredskodom trots att sådan i och för sig hade kunnat meddelas, lorde rälten få sälta ul målet till sammanträde. Detsamma gäller som regel sådana fall där förutsättningarna för tredskodom på hand­lingarna inte är för handen. Undantagsvis kan dock fortsatt skriftväxling vara lämpligare. I enlighet med det anförda föreslås avslutningsvis i det nya andra stycket i 15 § en bestämmelse enligl vilken det ankommer på domstolen alt bestämma om den fortsatta handläggningen när tredskodom inle meddelas.

Det är enligt promemorian inte nödvändigt all tynga 13 § småmålslagen med en föreskrift om att käranden bör "reservationsvis" yrka tredsko-

 

Prop. 1977/78:67                                                                   10

dom redan i sin stämningsansökan. Det synes emellertid lämpligt all en erinran om den nya möjligheten lill tredskodom las in i en kommande upplaga av de anvisningar lill ansökan om stämning och yttrande över stämningsansökan som domstolsverket har utarbetat (se verkets publika­tion nr 5). Del förefaller vidare prakliskl om formulären till stämnings­ansökan förses med särskill utrynune för eventuellt yrkande om tredsko­dom, därest svaranden skulle försutnma alt yttra sig.

Ändringen i småmålslagen bör enligl promemorian kunna sällas i krafl den I januari 1978. Det kan alltså inte anses påkallat alt koppla samman dess genomförande med den nya lagsökningslagens ikraftträdande. Någon särskild övergångsbestämmelse torde inte vara nödvändig. Det innebär att tredskodom på handlingarna i och för sig kan meddelas även i mål där talan har väckts före ikraftträdandet. En förutsättning är dock att svaranden har erinrats om tredskodomspåföljden när stämning har utfärdats och han har förelagts att yttra sig. Eftersom slämning torde utfärdas kort tid efter det att ansökan därom har kommit in till rätten, blir utrymmet i praktiken mycket lilel för tillämpning av reformen på äldre mål.

2.3 Remissyttrandena

Förslaget att utvidga möjligheterna till tredskodom i förfarandet enligt småmålslagen har godtagits av samtliga remissinstanser som yttrat sig över promemoneförslaget i den delen. Några remissinstanser har dock framfört synpunkter på vissa enskildheter i förslaget eller gjort andra reservationer.

Till dem som tillstyrker förslaget utan erinringar hör domstolsverket, datainspektionen, Svea hovrätt, samtliga tingsrätter som yttrat sig över förslaget. Svenska bankföreningen. Svenska handelskammarförbundet, HSB:s riksjörbund och SAF. Flera remissinstanser framhåller att ändringen är angelägen och bör träda i kraft snarast. Enligt vad data­inspektionen anför har från inkassobranschens sida påtalats att småmåls­lagen ger vissa försumliga gäldenärer en förstärkt förhandlingsposition. I vetskap om att borgenärerna inte får sina rättegångskostnader tillfullo täckta har gäldenärema kunnat öva press på borgenärerna att godta för dem ofördelaktiga föriikningar. För att motverka sådana tendenser är det enligt inspektionen viktigt att borgenärernas faktiska kostnader kan hållas nere, bl.a. genom användning av skriftlig handläggning. Förslaget leder till en effektivisering av den skriftliga handläggningen.

Enligt rätlegångsutredningen kan det visserligen synas mindre lämpligt att en delreform nu görs beträffande småmålsförfarandet, medan utred­ningen enligt sina direktiv utreder grundläggande frågor rörande detta för­farandes kommande utformning. Med hänsyn till de starka skäl som kan åberopas tillstyrker emellertid utredningen förslaget. Utredningen fram­håller, liksom Svea hovrätt, att erfarenheterna av reformen kan bli värde­fulla vid bedömningen av möjlighelerna att rationalisera förfarandet i övriga tvistemål.

 

Prop. 1977/78:67                                                                11

Svenska sparbanksjpreningen har i och för sig inle någon erinran mol förslaget om ändring i småmålslagen. Föreningen menar dock att förslaget knappast kan anses påkallal av mera trängande behov. Enligt föreningen borde därför förslaget lämpligen vila i avvaktan på resultatet av rättegångs-utredningens arbete.

Förslaget att tredskodom vid skriftlig handläggning skall kunna meddelas endast när käranden har framställt yrkande därom tas upp av hovrälien jör Nedre Norriand. Enligt vad som anförs i promemorian bör domstolen, när käranden inle redan i sin stämningsansökan har yrkal tredskodom. brevledes eller per telefon kontakta käranden och bereda honom tillfälle att ange sin inställning i frågan. Enligt hovrättens mening kan del - närmasl från principiella utgångspunkter- ifrågasättas om det är lämpligt all domstolen tar underhandskontakt med käranden och s.a.s. framlockar ett yrkande om tredskodom. Ett sådani förfarande synes vara ägnat att minska svarandens tilltro till domstolens opartiskhet och bör därför undvikas.

Hovrätten anser vidare att om käranden skall ha möjlighet att i efterhand framställa yrkande om tredskodom bör detta klart framgå av lagtexten. Därvid bör enligt hovrätten svaranden beredas tillfälle att yttra sig över detta yrkande.

Domareförbundet tar upp den i tillägget till 15 S upptagna förutsätt­ningen för tredskodom att det inte finns anledning att befara att käromålet är ogrundat. Enligt förbundets mening innefattar denna bestämmelse en alltför hård officialprövning. Förutsättningarna för tredskodom bör inte begränsas i vidare mån än vad som gäller för meddelande av tredskodom vid parts utevaro.

Svea hovrätt understryker vikten av all svaranden får ett lättbegripligt besked om påföljden av en eventuell försummelse att avge yttrande. Svaranden bör också upplysas om att yttrande även kan avges muntligen - kanske rent av per telefon - och att redan ell krav på att målet utsätts till muntlig förhandling är tillräckligt för att hindra tredskodom i den aktuella situationen.

3   Handläggningen av vissa mål om parkering 3.1 Nuvarande ordning

1 10 kap. 10 § RB finns bestämmelser om s.k. allmänt fastighetsfomm. Enligt första stycket i paragrafen skall tvist om äganderätt eller nytt­janderätt till fast egendom, om rätt till servitut eller annan särskild rätt till egendomen eller om besittning av egendomen tas upp av rätten i den ort där fastigheten är. Detsamma gäller bl.a. i fall då nyttjanderätt eller annan särskild rätt till egendomen har upplåtits och fråga är om vederiag för upp­låtelsen. Paragrafen gäller dock ej arrende-, hyres- eller bostadsrättstvist.

 

Prop. 1977/78:67                                                                   12

8 kap. 29-33 S§ JB innehåller besläinmelser om förfarandet i arrende­tvister. Enligl 30 § skall vissa tvister prövas av arrendenämnd. Övriga arrendetvister skall enligt 32 S las upp av den fastighetsdomstol inom vars område fasligheten är belägen. Föifarandet i hyreslvister regleras i 12 kap. 68-73 SS JB. Enligl 71 S skall hyrestvist som inie enligl 69 S ankommer på hyresnämnds prövning och inte heller rör kollektivavtal tas upp av den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen.

För varje län finns en fastighetsdomstol, i allmänhet tingsrätten i residensstaden. Fastighetsdomstolen består i mäl eller ärende angående bl.a. arrende och hyra som regel av två lagfarna ledamöter och tre nämndemän, se 1 och 3 §§ lagen (1969:246) om domstolar i fastigheismål.

Enligt 3 § småmålslagen gäller inte den lagen i fråga om mål som av tingsrätt handläggs i särskild sammansättning, dvs. bl.a. mål som tas upp av tingsrätt i egenskap av fastighetsdomstol.

3.2 Promemorian

Del är. sägs del i promemorian, ganska vanligt att enskilda markägare anordnar parkeringsplatser som sedan upplåts mot betalning lill allmän­heten. De av markens innehavare uppställda villkoren för parkeringsupp-lålelsen brukar finnas anslagna i anslutning till parkeringsplatsen. Bland villkoren märks som regel en beslämmelse om skyldighel för fordons­föraren att erlägga en särskild kontrollavgift, uppgående lill 35-50 kr., om han åsidosätter något av de uppställda villkoren. Tvist om skyldighelen att beiala sådan kontrollavgift är av civilprocessuell natur. Vägrar fordons­föraren all betala får han som regel först ett krav att betala avgiften jämte inkassokostnad. Betalar han ändå inle. ansöker markinnehavaren om betalningsföreläggande. vilket om det bestrids kan hänskjutas till rätte­gång.

Enligt promemorian torde tvister otn parkering pä enskild mark i rätts­tillämpningen på de fiesta håll anses utgöra tvist om arrende enligt 8 kap. JB. Ätt målen hänförs till kategorin arrendetvist får konsekvenser i flera avseenden för handläggningen. För det första får målet inle tas upp vid allmänt fastighetsforum enligt 10 kap. 10 § RB utan måste prövas av den tingsrätt som är fastighetsdomstol för länet. För det andra utesluts lillämp­ningen av småmålslagen. De för bagatellmål avsedda bestämmelserna om ersäitning för rättegångskosinad i 8 S nämnda lag gäller alltså inte i parke-ringsniäl, ulan de allmänna reglerna om rättegångskostnad i tvistemål enligt 18 kap. RB blir tillämpliga. Det innebär att fordonsföraren kan drabbas av kännbara kostnader om han förlorar målet.

1 skrivelser till justitiedepartementet har KÄK och Sveriges domare­förbund var för sig framhållit all den nuvarande ordningen för handlägg­ning av mål om parkering på prival mark är förenad med olägenheter. Den kritik som dessa organisationer har riktat mot nuvarande regler har enligt

 

Prop. 1977/78:67                                                     13

promemorian fog för sig. De mål som det här gäller är så gott som alltid av enkel beskaffenhet. Tvisteföremålel torde sällan överstiga 50 kr. Mot­svarande slags förseelse på allmän parkeringsplats beivras lill en för den enskilde låg kosinad i enkla former också i de fall där frågan bringas under domstols prövning. 1 sammanhanget erinras i promemorian om att sådana parkeringsförseelser avkriminaliserats och all del i slällel införls ett system med uttagande av en s.k. administrativ avgift, se lagen (1976:206) om felparkeringsavgifi. Att handlägga mål om parkering på enskild mark med den kvalificerade sammansättning som fastighetsdomstol har är enligt promemorian inle sakligt motiverat. Det finns ingen anledning all inte de civilprocessuellt behandlade "felparkeringarna" skulle kunna prövas av alla tingsrätter på samma sätt som de parkeringsförseelser som alltjämt skall beivras i straffprocessueU ordning. Parkeringstvisterna bör i enlighet med det sagda las undan från fastighetsdomstolarnas kompetens.

Enligt promemorian kan del från civilrättslig synpunkt anföras skäl för att karakterisera tvisterna om parkering på enskild mark som arrende­tvister. För att råda bot på de olägenheter som en sådan uppfattning för med sig i processuellt hänseende bör övervägas att uttryckligen frånkänna tvisterna denna karaktär. Ur lagieknisk synvinkel är detta det enklaste sättet att moiverka olägenheterna. Någon negaliv konsekvens av alt lösa det uppkomna problemet på detta sätt synes inte vara all befara. 1 prome­morian föreslås därför att en lagbestämmelse som klart visar alt parke­ringsmål inte skall betraktas som arrendetvist tas in i 8 kap. 32 § JB.

Som en följd av alt parkeringsmålen inte ulgör arrendetvist kommer fommfrågan att regleras av 10 kap. 10 § RB, dvs. inålet kommer att tas upp av rätten i den ort där fastigheten (parkeringsplatsen) är belägen. Vidare kommer, som en konsekvens av att några särskilda sammansättningsregler inte skall gälla, parkeringsmålen automatiskt att handläggas enligt småmålslagen. Härmed ges fömtsättningar för en smidig och efter målens enkla beskaffenhet avpassad rättegång. Den väsentliga olägenheten med den nuvarande ordningen är att rättegångskostnaderna kan bli opropor­tionerligt höga med tanke på det blygsamma belopp tvisten gäller. Med småmålslagens regler kommer rättegångskostnaderna att bli mer jämför­bara med dem som står på spel i brotlmålsprocessen i moisvarande situa­tioner.

I enlighet härmed föreslås att som ett andra stycke i 8 kap. 32 S JB tas in en bestämmelse att som arrendetvist anses ej tvist med anledning av till­fällig upplåtelse av mark för uppställning av fordon. Ändringen syftar på sådan kortvarig uppställning av fordon som vanligen innefattas i begreppet "parkering" (jfr 2 § vägtrafikkungörelsen 1972:603). Även sådan kortvarig uppställning som inte räknas som parkering i väglrafikkungörelsens meninggår i och för sig in under beskrivningen. Genom uttrycket "tillfällig upplåtelse" markeras att bestämmelsen syftar på vad som i dagligt tal brukar kallas "felparkering". Däremot hör inte hit upplåtelse av parke-

 

Prop. 1977/78:67                                                                14

ringsplats för kontinuerligt bruk under längre tidsperiod. Om t.ex. en bilägare mot betalning årsvis eller för annan längre tid får disponera utrymme på grannens tomt för uppställning av sin bil, lorde en eventuell tvist om upplåtelsen bli alt anse som arrendetvist. Tillräcklig anledning att låta uppställning i garage e.d. omfaltas av den nu föreslagna särregleringen torde enligt promemorian inte föreligga.

Liksom den tidigare berörda ändringen i småmålslagen bör ändringen i JB kunna sältas i kraft den I januari 1978. Med hänsyn lill ändringens kon­sekvenser har en övergångsbestämmelse funnits påkallad enligt vilken äldre beslämmelser skall tillämpas i fråga om mål, som har anhängiggjorts före ikraftträdandet.

3.3 Remissyttrandena

Förslagel att från faslighetsdomstolarnas kompetensområde ta undan mål om parkering på enskild mark tillstyrks av domstolsverket, daia­inspekiionen. Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, samtliga tingsrätter som yttrat sig över förslaget i den delen, rätlegångsutred­ningen. Sveriges domareförbund, Svenska sparbanksföreningen och HSB:s riksförbund. Sparbanksföreningen förordar dock i fösta hand att en ändring inte görs nu utan får anstå till dess resultatet av rällegångsutred-ningens arbete föreligger. Denna har ju att överväga bl.a. olägenheterna i nuvarande strikta kompetensfördelning mellan olika domstolar i närbe­släktade mål. Enligl föreningen kan fö. göras gällande att lagstiftning inte bör tillgripas när samma resultat måhända kan uppnås genom ett avgörande av högsla domstolen.

Svea hovrätt påpekar att om avsikten är att tillfällig upplåtelse av mark för uppställning av fordon inle heller civilrättsligt skall betraktas som arrende, bör den föreslagna ändringen i 8 kap. 32 § JB ersättas med ett nytt stycke i 8 kap. 1 § JB av den innebörden. Är meningen endast att göra undanlag i forumhänseende, bör 8 kap. 32 § ulformas så att detta klart framgår. Uttrycket "som arrendetvist anses ej" kan enligl hovrätten möjligen inge osäkerhet i detta hänseende. Enligt Falu tingsrätt framstår det, med hänsyn till att tvist av ifrågavarande slag utgör arrendetvist, såsom oegentligt att föreskriva att tvisten ej skall anses som arrendetvist. Bestämmelsen bör i stället utformas som ett undantag från forumregle­ringen i 8 kap. 32 S första styckei JB.

Flera remissinstanser förordar att även tillfällig upplåtelse av plats i parkeringshus, på parkeringsdäck o.d. tas undan från handläggning vid fastighetsdomstol. Till dessa hör hovrätten för Nedre Norriand. Gävle tingsrätt och sparbanksföreningen. Även Handels- & Jurist-lnkasso AB, som i och för sig avstyrker förslaget, ifrågasätter om inte även tvister angående andra former av upplåtelse bör tas med. Som exempel nämns tillfällig förhyrning av båtplats, upplagsplats, torgplats eller tältplats.

 

Prop. 1977/78:67                                                                    15

Enligt hovrälien för Nedre Norrland framgår inle klart huruvida tvister i anledning av upplåtelse av parkeringsplatser vid flygplatser, fiirjelägen e.d. för nägon eller några veckor är alt anse som arrendetvister eller inte. Hovrätten efterlyser ett klarläggande tnotivuttalande i den frågan. Räitc-gångsiitredningen gör ett liknande påpekande. Eftersom del av motiven till förslagel framgår all det inte bara är tillfälliga upplåtelser utan även till­fälliga uppställningar som avses bör lagtexten förtydligas pä den punkten. Då den föreslagna regeln inte i första hand är utformad som en fommregel kan del enligl utredningen vidare ifrågasättas om den inle i stället bör ha sin plats i 8 kap. 30 S JB.

Förslaget avstyrks av koniiniinförbiindei. Enligl förbundels mening är förslagel ur kommunal synpunkt av belydelse inle bara med hänsyn till upplåtelser av egen tomtmark för tillfällig parkering utan även med hänsyn till parkeringsförhållandena i allmänhet. Upplåtelser av tomliTiark för parkering är vanliga inom åtskilliga större primärkommuner. Man har därvid inom många bostadsområden kunnal konstatera alt olovlig köming och otillåten uppställning av motorfordon förekommil i belydande om­fattning, vilket medfört olägenheter för där boende hyresgäster. Enligt förbundel är det därf'ör angelägel all sådana företeelser kan beivras pä ett effektivt säll.

Det kan visserligen, fortsätter förbundet, synas principiellt riktigt att hänföra tvister om så ringa belopp som här är i fråga till småmålslagen. Bl.a. ernås den rationaliseringsvinsten alt tingsrätten vid handläggningen kommer alt bestå av endasl en lagfaren dotnare. Den största praktiska betydelsen av en tillämpning av småmålslagen beslår emellertid av den be­gränsning av rätten till ersättning för rättegångskostnader som följer därav. Bestrids krav på kontrollavgift, kommer markägaren att få kostnader som inte blir täckta även om han vinner målel. Detta kan i sin tur leda till att markägarna vid ett systematiskt bestridande från fordonsägarnas sida upphör med att beivra felparkeringar på sin tomtmark. Följdverkningarna kan bli betänkliga för såväl parkering på tomtmark som parkeringsförhål­landena som helhet. Allvarlig risk föreligger enligt förbundets mening för att betalnings- och därmed också parkeringsmoralen försämras.

Handels- och Jurist-lnkasso AB är inne på liknande tankegångar. Enligt della förelag kan det med hänsyn till parkeringsavgifternas storlek, numera 50-75 kr. i och för sig synas riktigt all tvistemål härom handläggs enligl småmålslagen. Detta kan emellertid befaras medföra negativa kon­sekvenser för upplåtare av parkeringsområden. Enligt förelaget finns stor anledning att befara all fordonsförare i mindre utsträckning kommer att respektera skyltade parkeringsvillkor när del blir känt alt felparkering knappast alls eller i vart fall i liten omfattning kommer att beivras. För markägaren kommer ju kostnaderna för ett rättsligt förfarande alt mångfall överskrida de debiterade parkeringsavgifiema. även om han själv skall föra sin talan i mål av della slag. Följden kommer att bli ökad otillåten

 

Prop, 1977/78:67                                                                16

parkering, större och dyrare kontrollorganisation, sannolikt medförande höjda parkeringsavgifier, saml fler okynnesbestridanden. Nu rådande ordning, vilken innebär risk för fordonsföraren all drabbas av betydande kostnader, har en god preventiv effekt. Endast ett mycket ringa antal felparkeringsärenden blir föremål för fastighetsdomstols prövning.

Nämnda remissinsians påpekar vidare all även parkering på allmän plats kan medföra belydande ölägenheter och kostnader för fordonsägaren, om så lång tid hinner förflyta all fordonet borttransporteras och måste avhämtas mot erläggande av parkeringsavgift, transportkostnader m.m. Enligt förelagets bestämda uppfaltning är fastighetsdomstol rätt forum för handläggning av ivislemål av nu ifrågavarande slag. 1 slällel för den före­slagna lagändringen vore del lämpligare att överväga en förenklad hand­läggning vid fastighetsdomstolen av mål om parkeringsavgifter.

Även SABO avstyrker förslaget på liknande gmnder. SABO framhåller särskilt att det hos hyresgäster i många bostadsområden är ett starkt önskemål all parkeringsöverträdelser inom området beivras effektivt.

4    Föredraganden

4.1 Utvidgad tillämpning av tredskodom

Lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmåls­lagen) innehåller regler om ett förenklat förfarande i dispositiva tvistemål där värdet av vad som yrkas är av begränsad storlek. Lagen syftar till att förbättra den enskildes rättsskydd, främst genom att nedbringa parternas kostnader i sådana mål. Förfarandet är därför utformat så att det skall vara möjligt förden enskilde att föra sin talan utan juridiskt biträde. 1 kon­sekvens härmed är rätten för vinnande part all få ersättning av motparten för rättegångskostnader starkt begränsad. Det är särskilt att märka all er­sättning för kostnad för biträde i rättegången inte kan utdömas.

Talan i mål enligt småmålslagen skall väckas genom ansökan om stämning. Utfärdas stämning, skall svaranden föreläggas alt yttra sig skriftligen eller muntligen över käromålet. Målet skall sedan beredas för avgörande vid sammanträde eller genom skriftlig handläggning. Målet kan alltså avgöras i sak på enbart skriftligt material. Tredskodom kan meddelas endast mot part som uteblir från sammanträde. Som förut­sättning härför gäller dels all den uteblivna parten har kallats att inställa sig till sammanlrädet vid påföljd att tredskodom annars kan meddelas mot honom, dels att den närvarande parten yrkar tredskodom.

I departementspromemorian (Ds Ju 1977:5) Summarisk process föreslås att möjlighet införs att meddela tredskodom vid skriftlig handläggning enligt småmålslagen. Bakgrunden till förslaget är att det f n. är förenat med vissa olägenheter att tredskodom kan meddelas endast vid utevaro från sammanträde. 1 många mål som handläggs enligl småmålslagen föreligger

 

Prop. 1977/78:67                                                                   17

inte någon egentlig tvist mellan parterna. Detta kan vara fallet t.ex. när ett betalningsföreläggande har bestritts därför att gäldenären inte anser sig ha medel till betalning av fordringen och målet med anledning av bestridandet har hänskjutits till rättegång. Även i andra fall kan saken i och för sig vara ostridig mellan parterna, ehuru gäldenären av slarv eller kanske ren obslmktion underlåter att svara på föreläggande all inkomma med yttrande över käromålel. Målet måste då utsättas till sammanträde. För sin inställelse åsamkas käranden kostnader, för vilka han endasl i begränsad omfattning kan få ersättning även om han vinner målet. Det har framkommit att även borgenärer med klara fordringar på grund av dessa omständigheter anser sig böra avstå från rättegång.

För att motverka dessa ölägenheter förekommer på sina håll alt svaranden föreläggs all inkomma med yttrande vid äventyr att målet kan komma att avgöras i befintligt skick. Del innebär att rätten uppfattar ett uteblivet svar som ett medgivande av käromålel och meddelar dom i enlighet därmed. Småmålslagen lägger inte uttryckligen hinder i vägen för ett sådant förfaringssätt. Det synes emellertid tveksamt om förfarandet är förenligt med grundema för lagstiftningen.

Regeringen har under våren 1977 tillsatt en kommitté (Ju 1977:06) för översyn av rättegångsförfarandet vid allmän domstol (rättegångsutred­ningen). 1 utredningens uppdrag ingår bl.a. alt undersöka möjligheterna att knyta tredskodomspåföljd till föreläggande att inge skriftlig inlaga. Utred­ningen skall också studera erfarenheterna av tillämpningen av småmåls­lagen och se om det finns behov av jämkningar på någon eller några punkter (se Dir 1977:10 och departementspromemorian Ds Ju 1976:8). Frågan om en utvidgad tillämpning av tredskodom i mål enligt småmåls­lagen faller alltså i och för sig inom ramen för rättegångsutredningens uppdrag.

Äv vad jag nyss har anfört framgår att det finns ett klart behov av att kunna meddela tredskodom vid skriftlig handläggning enligt småmåls­lagen. Förslaget härom har också tillstyrkts av samtliga remissinstanser som yttrat sig över promemorieförslaget i den delen. För egen del anserjag att en reform är så angelägen att den bör genomföras redan nu och inte först när resultatet av rättegångsulredningens arbete föreligger.

De riktlinjer som har angivits i promemorian bör tas som utgångspunkt för reformen. På ett par punkter vill jag emellertid förorda delvis andra lös­ningar.

Den första gäller tillämpningsområdet. Enligt promemorieförslaget skall tredskodomsföreläggande komma till användning endast i samband med föreläggande för svaranden att yttra sig över kiiromålet, dvs. i mål där stämning utfärdas. För att reformen skall få den avsedda effekten bör emellertid enligt min mening tredskodomsföreläggande kunna användas även i vissa andra liknande fall. Jag tänker då särskilt på den situationen att svaranden har bestritt ansökan om betalningsföreläggande och målet på 2 Riksdagen 1977178. 1 saml. Nr 67

 

Prop. 1977/78:67                                                                   18

motpartens begäran har hänskjutits lill rättegång. Om svaranden har angivit grunden för bestridandel, kan rätten i allmänhet genast ta ställning lill hur handläggningen bör ske i fortsättningen. Ofla lorde målel kunna avgöras på handlingama efter föreläggande för parterna all slutföra sin lalan. 1 andra fall får målet utsättas till sammanlräde. Del är emellertid vanligl alt svaranden har bestritt betalningsföreläggande utan att ange några grunder. Syftet kan t.ex. vara att vinna uppskov med betalningen. I sådana fall är det ofta lämpligt att svaranden föreläggs att uppge grunden för sitt bestridande, innan rätten tar ställning lill den fortsalla handlägg­ningen. Hör inte svaranden av sig, torde målet med nuvarande ordning böra sättas ul till sammanlräde. För alt detta skall undvikas vid rena okynnesbestridanden bör enligt min mening föreläggande att ange grunden för bestridande kunna meddelas vid äventyr av tredskodom.

Motsvarande behov av föreläggande vid äventyr av tredskodom kan uppkomma även efter återvinning av lagsökningsutslag eller slutbevis i mål om betalningsföreläggande eller efter återvinning av tredskodom som har meddelats enligt småmålslagen. Har mål om lagsökning hänskjutits till rättegång lorde däremot svarandens inställning vara klar (jfr 10- 12 §§ lag­sökningslagen 1946:808). I del fallel finns i allmänhel inte anledning att. förelägga svaranden att ange grunilen för bestridande av kärandens talan och än mindre alt förena eventuellt föreläggande med tredskodoms­påföljd.

Även när det gäller förutsättningarna för tredskodomsföreläggande och för meddelande av tredskodom vid skrifilig handläggning bör enligt min mening gälla en delvis annan ordning än vad som har föreslagits i prome­morian. Enligl förslagel där skall tredskodomsföreläggande alllid användas vid föreläggande för svaranden att ytlra sig över stämnings­ansökan. Har svaranden inte efterkommit föreläggandet, får enligt pro­memorieförslaget tredskodom meddelas om det inte finns anledning all befara att käromålet är ogrundat. Mot denna beslämmelse har domare­förbundet anmärkt att den innebär en alltför hård officialprövning. Enligt förbundets mening bör förutsättningarna inte begränsas i vidare mån än vad som gäller för meddelande av tredskodom vid parts utevaro.

Enligt min mening finns skäl som lalar för att del befogade i käromålet prövas mer ingående vid tredskodom i samband med skriftlig handläggning än i andra fall. Det finns en viss risk för alt käranden frestas att framställa yrkanden som inte är tillräckligt underbyggda så länge förfarandet är skriftligt. När käranden däremot lar på sig kostnader och besvär för en inställelse, finns slörre anledning alt aniaga att käromålet är välgrundat. Prövningen av del befogade i käromålel bör emellertid i försia hand ske innan tredskodomsföreläggande utfärdas. Ett föreläggande för svaranden att yttra sig över käromålet bör sålunda inte förenas med äventyr av tredskodom, om kärandens framslällning ger anledning till antagande alt käranden inte har fog för sin talan. Detsamma bör gälla föreläggande för

 

Prop. 1977/78:67                                                                   19

svaranden all i mål, som har hänskjutits till rättegång eller upptagits efler ansökan om återvinning, ange grunden för sitt bestridande av motpartens yrkande eller för sin återvinningstalan. Det synes emellertid inte nöd­vändigt alt i lagtexten precisera under vilka förulsättningar tredsko­domsföreläggande får komma till användning. Det lorde vara lämpligast att domstolen ges befogenhet att använda sådant föreläggande efter prövning från fall till fall.

Har svaranden inle efterkommit föreläggandel får enligt förslaget i pro­memorian tredskodom meddelas endast på yrkande av käranden. Detta överensstämmer med vad som enligt både rättegångsbalken (RB) och småmålslagen gäller beträffande tredskodom mot svarande som har uteblivit från förhandling resp. sammanträde. Framställs inte yrkande om tredskodom, blir i vanlig rättegång följden i allmänhet att målet avskrivs (44 kap. 2 § första slyckel RB). 1 mål enligt småmålslagen skall rätten i stället bestämma om den fortsatta handläggningen (19 S småmålslagen). En anledning för part att inte yrka tredskodom i mål enligl småmålslagen kan vara alt en återvinningstalan med säkerhet kan väntas. Det kan då vara fördelaktigare för parten att handläggningen förs vidare till ett avgörande i sak (prop. 1973:87 s. 194).

När det gäller tredskodom vid skrifilig handläggning ligger saken någol annorlunda till. Eftersom käranden knappasl riskerar några ökade kostnader genom att yrka tredskodom. har han inte någon anledning alt avstå från ett sådant yrkande. Om nämligen sammanträde ändå måste hållas, är det fördelaktigare för käranden att sammanträdet hålls med anledning av talan om återvinning mot tredskodomen. Inställer sig inle svaranden lill det sammanträdel och meddelas ny tredskodom mot honom, har han försuttit vidare möjligheter till återvinning (jfr 44 kap. 10 S andra stycket RB). Tredskodomen står alliså fast. Eftersom käranden sålunda med största sannolikhet skulle yrka tredskodom om han görs uppmärksam på möjligheten att erhålla sådan dom, framstår ett krav på yrkande som en formalitet utan sakligt innehåll.

Som hovrätten för Nedre Norrland har påpekat kan vidare ett sådant krav medföra komplikationer i fall då yrkandet inte reservationsvis har framställts redan i stämningsansökningen. Domslolen skulle i så fall behöva ta kontakt med käranden på ett senare stadium av handläggningen för att ta reda på om tredskodom yrkas eller inte. En sådan kontakt skulle tynga förfarandet och skulle av svaranden kunna uppfattas som ett handlande i motpartens intresse.

På grund av det anförda anser jag att yrkande från kärandens sida inte bör ställas upp som förutsättning för tredskodom vid skriftlig hand­läggning. Eventuella betänkligheter mot att slopa kravet på yrkande torde också minska om rätten, såsom föreslås i promemorian, ges befogenhet att avgöra humvida tredskodom skall meddelas eller inte. En sådan prövning kan enligt min mening knappasl avvaras med hänsyn lill för-

 

Prop. 1977/78:67                                                                   20

farandeis karaktär. Bl.a. förutsätts att parterna skall kunna föra sin talan själva. Härigenom läggs ett särskilt ansvar på rätten att genom aktiv processledning verka för all ett i sak rikligt avgörande träffas. Som jag tidigare har förordat bör visserligen den huvudsakliga prövningen göras redan i samband med att föreläggande utfärdas. Ibland kan det emellertid vara oklart huruvida föreläggandet har iakttagits eller inle. Det kan också tänkas alt föreläggandet visseriigen inte formellt har efterkommits men att svaranden likväl har anfört skäl sorn gör att del befogade i kärandens talan kan ifrågasättas. Rälten bör däri"ör ha möjlighet att underlåta att meddela tredskodom om den skulle finna del lämpligare att sälla ul målet till sammanträde. Lika litet som i fråga om förutsättningarna för föreläggande bör i lagtexten preciseras under vilka förutsättningar tredskodom skall få meddelas. Jag skall strax återkomma till frågan hur den föreslagna befogenheten enligl min uppfattning bör användas i praktiken.

De riktlinjer för reformen somjag nu har angett bör komma till uttryck på följande sätt. 1 ett nytt andra siycke till 14 § småmålslagen bör anges att föreläggande enligt första styckei får ske vid påföljd all tredskodom annars kan meddelas mot svaranden. I en ny 14 a § bör sägas att om mål om betalningsföreläggande har hänskjutits till rättegång enligt denna lag eller mål har upptagits efler återvinning, rätten får förelägga svaranden att ange grunden för sin talan vid påföljd att tredskodom annars kan meddelas mol honom. Efterkommer svaranden inle föreläggande enligt 14 § andra slyckel eller 14 a §, bör rätten få meddela tredskodom. En föreskrift härom bör föras in i första punkten av ett nytt andra stycke i 15 §.

1 mål enligt småmålslagen gäller i princip bestämmelserna i RB, om inte uttryckligt undantag gjorts eller bestämmelserna där strider mot bestäm­melse i småmålslagen (4 §). Bestämmelserna i 44 kap. RB om bl.a. tredsko­dom gäller sådan dom som meddelas med anledning av utevaro från för­handling. En analogisk tillämpning när tredskodom har meddelats vid skriftlig handläggning enligt småmålslagen är i och för sig naturlig. För att förebygga tvekan bör i en andra punkt av 15 § andra stycket anges att beträffande sådan dom skall bestämmelsema i 44 kap. RB om tredsko­dom med anledning av svarandens utevaro tillämpas. I enlighet med vad jag tidigare har anfört bör dock i en tredje punkt göras det undantaget alt tredskodom får meddelas utan hinder av att käranden inte har framställt yrkande därom.

Avsikten är att föreläggande enligt 14 § normalt skall ske vid äventyr av tredskodom. Ger redan stämningsansökningen anledning till tvekan om det befogade i kärandens talan, kan det dock, somjag tidigare har berört, vara lämpligare med ett vanligt föreläggande. Målet får då sannolikt sättas ut till sammanträde. Till detta skall partema enligt 16 § första stycket kallas vid äventyr av tredskodom och, om särskilda skäl föreligger, även vid äventyr att målet kan komma att avgöras i sak utan hinder av partens utevaro. Svaranden kan kallas till sammanträde samtidigt med att han

 

Prop. 1977/78:67                                                                   21

föreläggs all yttra sig över käromålet (jfr prop. 1973:87 s. 188). Del bör emellertid inte komma i fråga att svaranden samtidigt föreläggs att yttra sig över käromålet vid äventyr av tredskodom och att inställa sig till sammanlräde vid äventyr av samma påföljd. Vid tredskodomsföre­läggande enligt del föreslagna andra slycket i 14 § bör alltså rätten inte ta ställning lill den fortsatta handläggningen förrän yttrande har kommit in från svaranden eller tiden härför gått ut.

På moisvarande sätt bör rätlen innan sammanträde sätts ut avvakta resultatet av föreläggande i fall som avses i den föreslagna 14 a §.

Föreläggande enligl 14 a S kan, när mål om betalningsföreläggande har hänskjutits till rättegång, lämpligen ges samtidigt med att svaranden föreläggs alt yttra sig över vad motparten anfört i framställningen om hän­skjutande till rättegång. Det bör emellertid understrykas alt det endast är föreläggande för svaranden all ange grunden för sin talan som får förenas med tredskodomspåföljd. Har svaranden redan i målet om betalningsföre­läggande angetl sina skäl för bestridandet, blir det över huvud taget inte aktuellt alt lillämpa 14 a §. Det kan också påpekas att den nya paragrafen inte utgör hinder för rätten all förelägga svaranden att ange grunden för sin talan ulan att föreläggandet förenas med tredskodomspåföljd.

Har svaranden inte hört av sig inom tid som angetts i föreläggande enligt 14 S andra slycket eller 14 a S, skall rätlen självmant ta upp frågan om tredskodom. Vid bedömningen huruvida tredskodom skall meddelas eller inle, bör i enlighet med vad som sägs i promemorian avseende fästas vid om svaranden har visat någon aktivitet i målet. Enbart en begäran från svarandens sida alt målet skall sättas ut till sammanträde bör dock inte hindra tredskodom, om svaranden inte anför något skäl för sin begäran. Har föreläggande skett enligt 14 a §. bör tredskodom i allmänhet meddelas om inte föreläggandet har iakttagits. Jag vill emellertid understryka att det inte får ställas några stora krav på den aktivitet som svaranden skall ha visal för all undgå tredskodom. Som jag tidigare har framhållit kan svaranden ha kommit in med yttrande som inte uppfyller vad som avsetts med föreläggandet men som ändå gör det tveksamt om kärandens talan har fog för sig. Vidare bör påpekas att vad svaranden har anfört i telefon­samtal till rätlen skall beaktas på samma sätt som om han har kommit in med skriftlig inlaga.

Pör tredskodom som nu avses gäller på grund av hänvisningen i 15 § andra stycket andra punkten vad som sägs i 44 kap. 8 § andra stycket RB. Del innebär att kärandens talan kan komma att ogillas, nämligen om kärandens framställning inte innefattar laga skäl för käromålet eller det eljest uppenbart framgår att käromålet är ogmndat. Utrymmet för att meddela tredskodom varigenom kärandens talan ogillas torde emellertid vara ytterst begränsat. Skulle det undantagsvis bli aktuellt bör rätten först bereda käranden tillfälle att komplettera sin framställning.

De nu föreslagna ändringarna bör föranleda att även hänvisningen i 5 § 3 Riksdagen 1977178. I .saml. Nr 67

 

Prop. 1977/78:67                                                                   22

första styckei till 15 § ändras till att avse 15 § första styckei.

Ändringarna i småmålslagen bör träda i kraft så snart som möjligt. Med hänsyn till att ell visst förberedelsearbete behövs bl.a. från domstols­verkets sida föreslår jag att ändringarna skall träda i kraft den I mars 1978. Någon särskild övergångsbestämmelse torde inte behövas.

4.2 Handläggningen av vissa mål om parkering

Enligt 8 kap. 32 § jordabalken (JB) skall artendetvist som inte enligt 30 § ankommer på arrendenämnds prövning tas upp av den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen. Till sådan arrendetvist - med fastighetsdomstol som behörig instans - torde av de flesta domstolar hänföras tvist om parkering på enskild mark. Vägrar fordonsföraren att betala den avgift på 50-75 kr (kontrollavgift), som i allmänhet utgår vid överträdelse av villkoren för parkeringen, skall alltså talan om utfående av avgiften väckas vid den tingsrätt som är fastighetsdomstol. Detta gäller vare sig målet anhängiggörs genom ansökan om betalningsföreläggande eller genom ansökan om stämning. I sistnämnda fall. liksom när mål om betalningsföreläggande till följd av bestridande hänskjuts till rättegång, skall målet prövas av fastighetsdomstolen i den särskilt kvalificerade sammansättning som är föreskriven för fastighetsmål. Detta förhållande för med sig alt småmålslagen inte blir tillämplig. Småmålslagen skall nämligen inte tillämpas i fråga om mål som av tingsrätt handläggs i särskild sammansättning.

I skrivelser till regeringen har Kungl. Äutomobilklubben (KAK) och Sveriges domareförbund påtalat vissa olägenheter som följer av att tvist om parkering på enskild mark anses som arrendetvist. Målen måste hand­läggas i en för denna typ av mål olämplig ordning. Bl.a. erfordras huvudförhandling och om denna inte kan hållas i förenklad form får rätten en alltför stor och kvalificerad sammansättning. Ätt målen handläggs av fastighetsdomstol medför vidare extra resor och kostnader för inställelse. Det framhålls också att målen är ofta förekommande och att tviste­föremålel alltid uppgår till mycket ringa belopp. Målen skiljer sig även i övrigt från de tvister som annars tas upp av fastighetsdomstol.

1 den tidigare behandlade departementspromemorian föreslås att tvist om parkering på enskild mark tas undan från fastighetsdomstolarnas kompetensområde. Sådana mål skall i fortsättningen tas upp av samUiga tingsrätter och handläggas på samma sätt som andra tvistemål. Detta medför bl.a. att småmålslagen blir tillämplig. Ändringen bör enligt prome­morian lagtekniskt genomföras på det sättet att i 8 kap. 32 § JB föreskrivs att tvist med anledning av tillfällig upplåtelse av mark för uppställning av fordon inte skall anses som arrendetvist.

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de flesta remiss­instansema.   Kommunförbundet  avstyrker emellertid  förslaget.   Enligt

 

Prop. 1977/78:67                                                                   23

förbundet kan det visseriigen synas principiellt riktigt att tvister om så ringa belopp som det här är fråga om handläggs enligt småmålslagens regler. I så fall får emellertid markägaren kostnader som inte blir läckta även om han vinner målet. Detta kan medföra att markägarna vid systematiskt bestridande från fordonsägarnas sida upphör att beivra felparkeringar på sin tomtmark. Enligl förbundet kan detta få menliga följder för parkeringsförhållandena i stort, alltså även beträffande felparkeringar på allmän plats. Även Sveriges allmännyttiga bostads­företag (SABO) och Handels- & Jurist-lnkasso ÄB avstyrker på liknande skäl förslaget.

För egen del får jag anföra följande. Den ståndpunkt många domstolar har intagit angående fastighetsdomstols kompetens i mål av förevarande slag gmndar sig på uppfattningen att den som parkerar på enskild mark som har upplåtits för parkeringsändamål får anses ha ingått ell avtal om arrende på de villkor som gäller för upplåtelsen. Dessa finns som regel anslagna vid infarten till parkeringsplatsen. Utan tvivel finns skäl som talar för denna uppfattning. Den för fastighetsmålen stadgade process­ordningen kommer därmed att tas i bruk för en kategori mål som rör för­hållandevis obetydliga belopp och som normalt är av sådan beskaffenhet att de kan handläggas i enklare former. Det finns knappast några sakliga skäl till att tvisten skall prövas av en domstol med den särskilda kompetens och sammansättning som fastighetsdomstolen har. Det finns i allmänhet endast en fastighetsdomstol i varje län, vilket för med sig ökade inställelsekostnader för dem som bor på långt avstånd från domstolsorten. Jag vill också erinra om att i fråga om parkering på allmän mark gäller enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgifi att talan vid domstol skall föras hos den tingsrätt inom vars domkrets överträdelsen har ägt mm. Det finns visserligen betydande skillnader mellan sättet för uttagande av felparkeringsavgifi på den ena sidan och s.k. kontrollavgift på den andra. Det är likväl svårt att motivera att tvisten i det ena fallet handläggs av tingsrätt och i det andra fallet av fastighetsdomstol. Därtill kommer att det i tillämpningen har visat sig råda olika uppfattningar mellan domstolarna humvida tvist om parkering på enskild mark skall anses som arrendetvist eller inte. Mot bakgrund av det anförda förordar jag att tvister om parkering på enskild mark uttryckligen tas undan från fastighetsdom­stolamas kompetensområde.

Om målen inte handläggs av fastighetsdomstol, blir småmålslagen i princip tillämplig. Några remissinstanser är av det skälet negativa till för­slaget. Enligt dem kan den starkt begränsade rätten till ersättning för rätte­gångskostnader enligt småmålslagen föra med sig att markägarna upphör med att beivra parkeringsöverträdelser. Jag vill i anledning härav erinra om att den föreslagna ordningen saknar betydelse för merparten av krav på kontrollavgifter, nämligen dem som avgörs genom betalningsföre­läggande. De nya reglema blir alltså bara aktuella för den del som till följd

 

Prop. 1977/78:67                                                                   24

av bestridande hänskjuts lill rättegång. I det föregående harjag föreslagit att möjlighel öppnas till all meddela tredskodom i samband med skriftlig handläggning enligt småmålslagen. Härigenom lorde även en slor del av de hänskjutna målen komma att avgöras utan sammanträde, dvs. utan nämnvärda kostnader för käranden.

Det kan einellertid inte uteslutas att en lillämpning av småmålslagen i återstående fall kan få de konsekvenser som de angivna remissinstanserna har angivit. Allmänt sett måsle del emellertid vara till fördel för båda parter att i de fall då en verklig tvist föreligger denna kan lösas i enklare former än vad som fn. är möjligt. Det är bl.a. den tanken som ligger bakom tillkomsten av småmålslagen. Del får också beaktas all med den nya ordningen den som felaktigt har påförts kontrollavgift kommer till sin räll på ett enkelt och billigt sätt.

Sammanfattningsvis anserjag att det inle finns lillräckliga skäl för att i mål av förevarande slag göra undantag från principen om småmålslagens tillämplighet på enkla tvister. Jag vill emellertid erinra om all rättegångsut­redningen har fått i uppdrag att undersöka i vad mån småmålslagen kan behöva jämkas, bl.a. närdet gäller frågan om rättegångskostnader.

Det förtjänar att påpekas att den föreslagna ändringen för med sig alt även mål om betalningsföreläggande med anledning av krav som nu avses skall tas upp av tingsrätten i den ort där parkeringen har skett och inte av fastighetsdomstol.

Några remissinstanser har ifrågasatt om inte även vissa andra tvister av liknande beskaffenhet bör las undan från fastighetsdomstolarnas kompe­tensområde. Särskilt har pekats pä tvister rörande tillfällig uppställning av fordon i parkeringshus, på parkeringsdäck o.d. Det kan hävdas att sådana tvister utgör hyrestvist. som enligt 12 kap. 71 S JB skall tas upp av fastig­hetsdomstol. Sådana tvister är visserligen inte lika vanliga som tvister om parkering på enskild mark. Delta torde sammanhänga med att parkerings­avgiften vanligen erläggs vid en spärr i samband med att bilen lämnar parkeringshuset. Det förekommer emellertid också syslem med biljett­automater e.d. på samma sätt som vid parkeringsplatser anordnade på enskild mark. Med hänsyn härtill och av systematiska skäl anserjag alt även tvist angående parkering i parkeringshus e.d. bör undantas från faslighetsdomstolarnas kompetensområde.

Från något håll har ifrågasatts om inte regleringen även borde omfatta andra tillfälliga upplåtelser av fast egendom mol vederiag. t.ex. upplåtelse av bålplats, upplagsplals eller tältplats. Något behov av en reform i den riktningen har emellertid inte framkommit. En sådan reform skulle vidare kräva en närmare undersökning av bl.a. den rättsliga karakiären hos varje sådan upplåtelse och de gränsdragningsproblem som uppkommer i för­hållande till andra avtalstyper, t.ex. deposilionsavtal. En sådan under­sökning skulle komma att bli tidsödande och bör därför inte göras i detta sammanhang.   Jag  förordar därför  att  sistnämnda  upplåtelser  lämnas

 

Prop. 1977/78:67                                                     25

utanför den nya regleringen. Denna bör alltså omfatta endast tvister rörande parkering av fordon på enskild mark och i parkeringshus o.d.

Den lagtekniska lösning av frågan som har föreslagits i promemorian har i allmänhet lämnats utan erinran av remissinstansema. Från en remiss­instans har dock ifrågasatts om inte den föreslagna bestämmelsen borde ha sin plats i 8 kap. 30 § JB. För egen del anserjag alt placeringen i 8 kap. 32 S är att föredra ur redaktionell synpunkt. Vidare förordar ett par remiss­instanser att bestämmelsen direkt utformas som en forumregel. Med hänsyn till att ifrågavarande tvisters karaktär av arrendetvist inte är oomstridd anserjag det lämpligare att ange att sådan tvist ej skall anses som arrendetvist i detta sammanhang. Den angivna regleringen utesluter alltså inte all upplåtelsen i andra sammanhang blir att betrakta som en upp­låtelse av arrende. Även i fråga om bestämmelsens utformning i övrigt anserjag att promemorieförslaget bör följas. Den nyss förordade utvidg­ningen av regleringen till tvist om parkering i parkeringshus o.d. bör föranleda alt en motsvarande bestämmelse tas in i 12 kap. 71 § JB.

Uttrycket "tillfällig upplåtelse" utesluter enligt min mening inte att även uppställning av fordon för en eller ett par veckor kan gå in under de före­slagna bestämmelsema. De bör alltså vara tillämpliga även vid s.k. långtidsparkering i anslutning till flygplats, färjeläge o.l. Även vid sådan långtidsparkering är upplåtelsen regelmässigt tillfällig i den meningen att avgiften skall erläggas senast när fordonet förs från platsen och att en ny avtalsperiod börjar att löpa när fordonet åter ställs upp där. Vid bedöm­ningen bör avseende fästas vid om förhållandena, frånsett parkerings­tidens längd, är jämförbara med dem som bmkar råda vid korttidsparke­ringar, t.ex. att parkering får ske på de villkor som finns angivna på platsen utan att ägaren dessförinnan behöver kontaktas.

De nya reglerna bör träda i kraft den 1 mars 1978. I enlighet med vad som har angetts i promemorian bör en övergångsbestämmelse meddelas med tanke på mål som är anhängiga vid tiden för ikraftträdandet.

5   Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upp­rättats förslag till

1.    lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden.

2.    lag om ändring i jordabalken.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

 

Prop. 1977/78:67                                                               26

6   Hemställan

Jag hemställer all lagrådets yttrande inhämias över lagförslagen.

7   Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

 

Prop. 1977/78:67                                                                   27

Bilaga I Promemorieförslagen

1    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om

mindre värden

Härigenom förordnas att 14 och 15 §§ lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

14       §

Utfärdas stämning, skall svaran- Utfärdas stämning, skall svaran­
den föreläggas att yttra sig över kä- den föreläggas att yttra sig över kä­
romålet. Yttrandet får göras skrift- romålet vid påföljd att tredskodom
ligen eller muntligen. Muntligt ytt- annars kan meddelas mot honom.
rande skall upptecknas genom rät- Yttrandet får göras skriftligen eller
tens försorg.                          muntligen. Muntligt yttrande skall

upptecknas genom rättens försorg.

15 §

Sammanträde skall hållas, om ej enbart skriftlig handläggning med hän­syn till målels beskaffenhet finnes lämpligare.

Har ej svaranden efterkommit föreläggande enligt 14 §, får rätten på yrkande av käranden meddela tredskodom, om det ej finns anled­ning befara att käromålet är ogrun­dat. Meddelas ej tredskodom, be­siäminer rälten om den fortsatta handläggningen.

Denna lag träder i kraft den I januari 1978.

2   Förslag till

Lag om ändring i jordabalken

Härigenom förordnas att 8 kap. 32 § jordabalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

8 kap.

32 §

Arrendetvist som ej enligt 30 § ankommer på arrendenämnds prövning

skall upptagas av den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är

belägen. Även klandertalan som avses i 31 § och ärende enligt 9 kap. 24 §

upptages av denna domstol.

 

Prop. 1977/78:67                                                     28

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Som arrendetvist anses ej tvist med anledning av tillfällig upplåtel­se av mark för uppställning av for­don.

Tvist som efter klander mot artendenämnds beslut är anhängig vid dom­stol får återförvisas till nämnden.

Denna lag träder i kraft den Ijanuari 1978.1 mål som anhängiggjorts före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser.

 

Prop. 1977/78:67                                                                   29

Bilaga 2

Till Justitiedepartementet

Angående rättegångskostnader i mål beträffande parkeringsförseelse på enskill markområde

Under senare år har det blivit allt vanligare att enskilda markägare reglerar uppställningen av fordon på speciellt iordningställda parkerings­platser genom olika former av föreskrifter. För det fall att bestämmelserna överskrids anges, all den parkerande har att erlägga en extra parkerings­avgift - ibland kallad kontrollavgift - på 35-50 kr. Markägaren har ofta uppdragit åt ett bolag att sköta övervakningen av parkeringen samt ta upp avgifterna.

1 rättspraxis har fastslagits, att den som parkerar på ovan nämnt område skall anses ha ingått ett arrendeavtal. Detta faktum medför i sin tur, att om bilisten anser sig ha anledning all bestrida en betalningsanmaning på gmnd av brolt mol bestämmelserna, detta mål icke som sedvanliga parke­ringsmål handläggs i tingsrätt utan i fastighetsdomstolen. Förfarandet innebär, att parkeringsbolagel inger ansökan om betalningsföreläggande och om detta bestrids hänskjuts målet till rättegång. Denna rättegång inleds på sedvanligt sätt med en förberedelse, varefter fastighetsdomstolen vid ett senare tillfälle företar målet lill huvudförhandling på samma sätt som ett stort tvistemål. Lagen om rättegång i tvistemål om mindre värden, som skulle medföra ett enklare förfarande, är inte tillämplig.

För det fall bilisten nu döms att betala den urspmngliga "parkerings­boten" åläggs han samtidigt att ersätta parkeringsbolaget dess kostnader i målet. För dessa brukar ofta begäras 1.000 kr eller mer. Även om Rätten skulle jämka ersättningen synes det stötande, alt jämte avgiften på kanske 35 kr - som ju målet gällde - behöva erlägga ytteriigare 1.000 kr i rätte­gångskostnader.

Med hänvisning till vad ovan anförts och i beaktande av att parkerings­platser av här relaterad typ blir allt vanligare hemställer KÄK, att en utredning skyndsamt igångsattes med inriktning på att dessa typer av mål måtte kunna handläggas enligt lagen om rättegång i tvistemål om mindre värden eller på annal sätt som är likarlat med övriga parkeringsmål.

Stockholm den 21 januari 1977

KUNGL AUTOMOBIL KLUBBEN

J-0 Lysell Generalsekreterare

4 Riksdagen 7977/78. / saml. Nr 67

 

Prop. 1977/78:67                                                                   30

SVERIGES DOMAREFÖRBUND                                           Bilaga 3

11.2.1977

Herr Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Enligt 10 kap 10 5 rättegångsbalken skall bl.a. tvist om nyttjanderäti eller annan särskild rält till fast egendom och om vederlagför upplåtelse av sådan rätt handläggas av rätten i den ort där fastigheten är. Detta gäller dock inte arrende-, hyres- eller bostadsrättstvist. Sådan tvist skall upptagas av den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen.

Enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden gäller särskilda regler för handläggningen av tvistemål, i vilka tvisteföremålets värde inte överstiger hälften av det basbelopp som gällde för oktober månad året innan det då målet anhängiggjordes. Lagen har från rättegångsbalken avvikande regler beträffande handläggningen och ger vinnande part rätt lill ersättning för rättegångskostnad i mycket liten omfattning. Lagen är inte tillämplig på handläggning vid fastighetsdomstol. En arrende-eller hyrestvist, som gäller endast ett ringa belopp, handlägges således enligt rättegångsbalkens regler och vinnande part har rätt till full ersättning för sina rättegångskostnader. Efter tillkomsten av mindremälslagen har det alltså ur kostnadssynpunkt blivit av stor betydelse om ett mål som gäller mindre än ett halvt basbelopp skall handläggas vid fastighetsdomstol eller inte.

Under senare år har det blivit allt vanligare med tvister rörande parkering på privat mark, som iordningställts som parkeringsplats och pä vilken enligl uppsatta anslag parkering medges mot avgift och på särskilda villkor. Dessa innehåller i allmänhet att bilföraren skall betala viss "straffavgift" om han parkerar utan att betala parkeringsavgift eller eljest bryter mot villkoren. Tvisten rör oftast om bilföraren erlagt parkeringsavgift och yrkandet i målet gäller i allmänhet betalning av "straffavgiften". Denna uppgår lill ett ringa belopp 35-50 kr.

Dessa mål handläggs på olika sätt i domstolarna. Vid vissa domstolar, så vid Stockholms tingsrätt, handläggs målen som arrendetvister vid fastig-helsdomstolen. Det anses att ett avtal om lägenhetsarrende träffats mellan markägaren och bilföraren då den senare parkerar bilen på parkerings­platsen. Han har därigenom accepterat de av markägaren uppställda villkoren för parkering och det föreligger en upplåtelse av jord till nyttjande mot vederlag. Svea hovräti har i dom 17.12.1976 anslutit sigtill Stockholms tingsrätts uppfattning. Även Göteborgs tingsrätt handlägger numera, efter ett avgörande av hovrätten för Västra Sverige, parkeringsmålen vid fastighetsdomstolen. Tingsrätten hade i dom 4.9.1975 ogillat vid fastig­hetsdomstolen förd talan om utfående av "straffavgift" på den grund att

 

Prop. 1977/78:67                                                                   31

avtal om lägenhetsarrende inte kunde anses ha kommit till stånd genom att bilföraren parkerat på parkeringsplatsen. Hovrätten för Västra Sverige biföll kärandens talan och utdömde full rättegångskostnad. Hovrättens dom innebär att domstolen funnit tvisten vara att anse som arrendetvist.

Hovrätten över Skåne och Blekinge samt Malmö tingsrätt har motsatt uppfattning. 1 beslut 12.11.1973 i ett från Malmö tingsrätt, fastighetsdom­stolen, fullföljt mål fann hovrätten lika med tingsrätten att tvist om parkeringsavgift inte var att anse som arrende- eller hyrestvist utan som sådan tvist om nyttjanderäti till fast egendom som enligt 10 kap. 10 S rättegångsbalken skall upptagas av rätten i den ort där fastigheten är. Malmö tingsrätt har så sent som 14.9.1976 ogillat vid fastighetsdomstolen väckt talan om utfående av parkeringsavgift, enär arrendeavtal ej ansågs ha träffats mellan parterna. Tingsrättens dom har vunnit laga krafl.

Högsta domstolen har 1958 avgjort ett mål om utfående av parke­ringsavgift för uppställning av bil på parkeringsplats som av luftfarts­styrelsen iordningställts vid Bromma flygplats, NJA 1958 s 177. Frågan i målet gällde emellertid inte parkeringsupplåtelsens rättsliga natur. Visser­ligen gjorde luftfartsstyrelsen gällande att styrelsen genom de på parke­ringsplatsen uppsatta anslagen lämnat anbud om parkering på angivna villkor och att den som parkerade därigenom accepterade anbudet och blev bunden av avtal om arrende av mark för annat ändamål än jordbruk. Högsta domstolens dom visar dock inte att HD godtagit styrelsens påstående eller över huvud ingått i prövning av parkeringsupplåtelsens rättsliga natur. Någon ledning i denna fråga kan således inte fås av rättsfallet.

Det synes i hög grad otillfredsställande att parkeringsmål av nu berört slag handläggs i olika former på skilda håll i landet. Det är dessutom ovisst om ett vägledande avgörande i högsta instans kan komma inom överskådlig tid. Och om det genom ett avgörande av högsta domstolen skulle fastslås att innebörden av gällande lag är, att dessa parkeringsmål skall handläggas vid fastighetsdomstol, medför detta en för mål av denna typ olämplig handläggningsordning. Målen måste handläggas antingen där fastighets­domstolen har sitt säte, vilket kan föranleda resor och kostnader för parternas inställelse, eller också på den ort, där parkeringen ägt rum, vilket i sin tur kan medföra resor och kostnader för domstolen. Målen måste avgöras efter huvudförhandling och om denna inte kan hållas i förenklad form blir det en för mål av denna kvalité alltför stor och kvalificerad sammansättning. Uppenbarligen har det inte varit tvister av detta slag som lagstiftaren haft i tankarna, då fastighetsdomstolsmål undantagits från tillämpning av lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden. Parke­ringsmålen är ofta förekommande och tvisteföremålet uppgår alltid till mycket ringa belopp. Även i övrigt skiljer sig parkeringsmålen frän de tvister, som skall upptagas av fastighetsdomstol. Starka skäl synes sålunda tala för att parkeringsmålen bör handläggas som förenklade tvistemål. Det

 

Prop. 1977/78:67                                                                   32

synes därför böra övervägas, om inte småmålslagen skall göras lillämplig på dessa tvister, även om de är att anse som arrendetvister.

Domareförbundet har ansett sig böra fästa Herr Statsrådels uppmärk­samhet på del berörda spörsmålet för eventuella lagstiftningsåtgärder.

Deltagare:   Björling (ordf),   Hans   B   Andersson.  Gad.  Grotander. Heuman, Ordqvist (ref) och Tillinger.

Johan Björling

 

Prop. 1977/78:67                                                                   33

Bilaga 4 Reinit te rade förslagen

1    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om

mindre värden

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1974: 8) om rättegången i tviste­mål om mindre värden

dels att i 2, 8. 17 och 20 §§ ordet "Konungen" skall bytas ut mol "rege­ringen",

dels att 5, 14 och 15 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf. 14 a S. av nedan angivna ly­delse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

5                                                                                               §
Mål beredes för avgörande vid   Mål beredes för avgörande vid
sammanlräde eller genom skriftlig sammanlräde eller genom skriftlig
handläggning. Med iakttagande av handläggning. Med iakttagande av
15 och 27 §§ bestämmer rätten efter 15 § jörsta styckei och 27 S bestäm-
omständigheterna i vilken mån mer rätlen efter omständigheterna i
handläggningen skall vara muntlig vilken mån handläggningen skall
eller skriftlig.                                      vara muntlig eller skriftlig.

Dom skall grundas på vad som förekommit vid sammanträde och vad handlingarna innehåller.

14 S Utfärdas stämning, skall svaranden föreläggas att yttra sig över käromå­let. Yttrandet får göras skriftligen eller muntligen. Muntligt yttrande skall upptecknas genom rätlens försorg.

Rätten får förelägga svaranden alt yttra sig vid påföljd all tredsko­dom annars kan meddelas mot lio­nom.

14 a §

Har mål om betalningsjördäg-gande hänskjutits lill rättegång en­ligl denna lag eller har mål uppta­gits efler ansökan om återvinning, får rätten förelägga svaranden att ange grunden för sin talan vid på­följd att tredskodom annars kan meddelas mol honom.

 

Prop. 1977/78:67                                                                   34

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

15 § Sammanträde skall hållas, om ej enbari skriftlig handläggning med hän­syn till målets beskaffenhet finnes lämpligare.

Efterkommer ej svaranden före­läggande enligt 14 § andra stycket eller 14 a §, får rätten meddela tredskodom. Beiräffande sådan dom tillämpas beslämmelserna 144 kap. räiiegångsbalken om tredsko­dom med anledning av svarandens utevaro. Tredskodom får dock meddelas utan hinder av att käran­den ej liar framställt yrkande där­om.

Denna lag träder i kraft den I mars 1978.

2    Förslag till

Lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrives att 8 kap. 32 S och 12 kap. 71 § jordabalken' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lyddse

8 kap.

32 §

Arrendetvist som ej enligt 30 § ankommer på arrendenämnds prövning

skall upptagas av den fastighetsdomstol inom vars område fasligheten är

belägen. Även klandertalan som avses i 31 § och ärende enligt 9 kap. 24 §

upplages av denna domstol.

Som arrendetvist anses ej tvist rned anledning av tillfällig upplåtel­se av mark för uppställning av for­don.

Tvist som efter klander mot arrendenämnds beslut är anhängig vid dom­stol får återförvisas till nämnden.

12 kap. 71  S Hyrestvist som ej enligt 69 § ankommer på hyresnämnds prövning och ej heller rör kollektivavtal skall upptagas av den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen.

' Omtryckt 1971:1209. 12 kap. omtryckt 1974:1083.

 

Prop. 1977/78:67                                                                   35

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

Som hyrestvist anses ej tvist med anledning av tillfällig upplåtelse av utrymme för uppställning av for­don.

Besvärstalan som avses i 70 § upptages, om den rör kollektivavtal, av ar­betsdomstolen och i annat fall av bostadsdomstolen. Besvärshandlingen skall inges till den domstol som har att upptaga besvären.

Denna lag träder i kraft den I mars 1978. 1 mål som har anhängiggjorts före ikraftträdandet tillämpas äldre beslämmelser.

 

Prop.  1977/78:67                                                                  36

Utdrag
LAGRÅDET                                                           PROTOKOLL

vid sammanträde 1977-11-09

Närvarande: f. d. justitierådet Brunnberg, justitierådet Hesser, regerings­rådet Petrén, justitierådet Hessler.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 20 oktober 1977 har regeringen på hemställan av statsrådet Romanus beslutat inhämta lag­rådets yttrande över förslag till

1.   lag om ändring i lagen (1974: 8) om rättegången i tvistemål om mindre värden,

2.   lag om ändring i jordabalken.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, har inför lagrådet före­dragits av hovrättsassessorn Peter Löfmarck. Förslagen föranleder följande yttranden.

Förslaget till lag om ändring i lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden.

Petrén:

Institutet tredskodom bygger på presumtionen att den, som fått mot­taga ett krav och som kallats till en förhandling hos domstol för be­handling av kravet, medger detta genom att utebli från förhandlingen. Tanken är att en betalningsskyldig icke skall kunna genom att hålla sig undan förhindra att den som är berättigad till betalning erhåller en verkställbar dom beträffande sitt tillgodohavande. I lagrådsremissen föreslås nu att bruket av denna presumtion skall vidgas. Även under­låtenhet att inkomma med ett ytirande över ett genom stämning an-hängiggjort krav eller underlåtenhet att närmare utveckla ett blankt be­stridande av ett krav skall få uppfattas som ett medgivande av kravet och kunna föranleda tredskodom.

Man har att räkna med att underlåtenhet att svara på ett skriftligt krav i många fall kan bero på allmän oföretagsamhet att fatta pennan eller låta höra av sig muntligen och över huvud på den osäkerhet som många människor känner inför uppgiften att avge svar till myndigheter. Man måste också betänka att många har språkliga svårigheter — var åttonde person i Sverige är i dag född utomlands. Oförmågan att kunna rätt uppfatta innebörden av ett framställt krav är också stor. Under­låtenhet att svara kan ha föranletts av dylika omständigheter. Jag kän-

 

Prop. 1977/78:67                                                                   37

ner därför från rättssäkerhetssynpunkt en viss tvekan att, som nu,före­slås, ganska drastiskt vidga användningsområdet för institutet tredsko­dom.

Enligt tillgänglig statistik meddelas tredskodom för närvarande i cirka 10 % av de mål som handlägges enligt småmålslagen. Det synes sanno­likt att denna andel i och för sig kan ökas utan att för den skull grup­pen av i realiteten icke betalningsskyldiga som felaktigt drabbas av tredskodom skulle öka mer än proportionellt. En förutsättning härvid­lag är givetvis att de nya kriterierna för bruket av tredskodom slår lika väl till som de hittillsvarande.

Avgörande betydelse för mitt ställningstagande till förslaget anser jag mig böra tillmäta det förhållandet att huvuddelen av de instanser som har erfarenhet från detta speciella rättsområde tillstyrkt lagändringar av denna art. Inför denna sakkunskap får betänkligheterna vika, särskilt som en prövning förutsätts skola ske i varje särskilt fall av om under­låtenheten att svara skall föranleda tredskodom eller ej. Jag finner mig därför icke ha grund för verkligt vägande invändningar mot det fram­lagda lagförslaget.

14 och 14 a §§ Lagrådet:

Innebörden av de föreslagna ändringarna är att påföljd av tredsko­dom kan knytas till underlåtenhet att avge yttrande, sålunda ej såsom nu endast till underlåtenhet att inställa sig vid sammanträde. I 14 § med det nya andra stycket sägs endast, att svaranden kan föreläggas — even­tuellt vid tredskodomspåföljd — att "yttra sig" över käromålet. Enligt 14 a § kan svaranden föreläggas — eventuellt vid tredskodomspåföljd — att "ange grunden för sin talan".

Uttrycket "ange grunden för sin talan" synes något oklart. Det kan uppfattas såsom innefattande avsevärt mer än vad som vore erforderligt i förevarande sammanhang. I motiven skiljes mellan angivande av grun­den för svarandens talan och yttrande över vad motparten i samband med begäran om hänskjutande till rättegång anfört. Det kan emellertid ifrågasättas om det inte för ett angivande av grunden för svarandens talan är nödvändigt att just yttra sig över vad käranden anfört vid fram­ställningen om hänskjutande till rättegång (jfr 29 § lagsökningslagen). Stadgandet kan därför komma att tolkas så att man nödgas ställa myc­ket långtgående krav på svaranden för att möjligheten av tredskodom skall uteslutas.

Oavsett vilken innebörd man emellertid vill tillägga berörda uttryck, saknas enligt lagrådets mening fog för att ange kravet på svaranden olika i 14 §:ns och 14 a §:ns fall. Även i 14 a § bör sålunda siadgas att rätten får förelägga svaranden "att yttra sig över käromålet" vid på­följd av tredskodom.

 

Prop. 1977/78:67                                                                38

Förslaget till lag om ändring i jordabalken

Lagrådet:

I förslaget till ändrad lydelse av 8 kap. 32 § sägs att som arrendetvist ej skall anses tvist med anledning av tillfällig upplåtelse av mark för uppställning av fordon. Motsvarande regel ges i 12 kap. 71 § beträffan­de viss annan tillfällig upplåtelse för parkering. Meningen är att dessa tvister i stället skall följa huvudregeln i 10 kap. 10 § rättegångsbalken beträffande nyttjanderätt till fast egendom. De skall alltså tas upp av den tingsrätt där fastigheten är belägen. Helt klart framgär detta emel­lertid knappast genom de föreslagna bestämmelserna. Den tolkningen vore i och för sig tänkbar att tvist av ifrågavarande art skulle hand­läggas vid svarandens personliga forum.

En möjlighet vore att man intog en materiell bestämmelse i 8 kap. 1 § (12 kap. 1 §) jordabalken av innebörd att nu ifrågavarande rättsförhål­landen över huvud ej skulle vara att betrakta som arrende (hyra). Be­stämmelsen i arrendekapiUet kunde förslagsvis lyda: "Som arrende be­traktas icke tillfällig upplåtelse av nyttjanderätt till mark för uppställ­ning av fordon."

Sakliga skäl kan tala för en sådan anordning. Arrende- och hyresreg-lerna passar genomgående inte särskilt bra för de tillfälliga upplåtelser varom nu är fråga. Om i något fall behov skulle föreligga, kan ju såsom väl kan bli fallet beträffande andra nyttjanderätter som ej är arrende eller hyra en analog tillämpning komma i fråga.

Genom att man sålunda uttryckligen uttalade att fråga är om nytt­janderätt torde någon tvekan om att forumbestämmelsen i 10 kap. 10 § rättegångsbalken skall tillämpas ej kunna uppkomma. Någon ytterligare föreskrift härom skulle då inte bli erforderlig.

Om man emellertid nu vill begränsa sig till frågan om forum, synes lämpligast att i ett stadgande direkt utsäga, att 10 kap. 10 § rättegångs­balken skall tillämpas. Ett sådant stadgande synes systematiskt höra hemma i det nämnda lagrummet. I princip behandlar detta alla tvister om nyttjanderätt till fast egendom. I första stycket tredje meningen an­ges dock ett undantag från principen: vad som sägs i paragrafen gäller ej arrende-, hyres- oeh bostadsrättstvist. Det stadgande som nu kommer i fråga är närmast att se som en inskränkning i detta undantag, som innebär att huvudregeln i paragrafen är tillämplig på hithörande fall, oavsett om målet i och för sig kunde vara att betrakta som arrende-eller hyrestvist.

Med syftning på det nämnda undantaget synes som tillägg till 10 kap. 10 § första stycket rättegångsbalken böra fogas en bestämmelse av för­slagsvis följande lydelse: "Tvist med anledning av tillfällig upplåtelse av nyttjanderätt till mark eller hus eller del av hus för uppställning av for­don skall vid tillämpning av paragrafen ej anses som arrende- eller hyres-

 

Prop. 1977/78:67                                                     39

tvist". Det kan övervägas att därjämte i 8 kap. 32 § och 12 kap. 71 § jordabalken införa bestämmelser med erinran om att stadgande angåen­de laga domstol för här avsedda fall finns i 10 kap. 10 § rättegångs­balken.

 

Prop. 1977/78:67

40

 

JUSTITIEDEPARTEMENTET

Utdrag

PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1977-11-10

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark. Romanus, Turesson, Gustavsson, Äntonsson, Olsson, Dahl­gren, Åsling, Söder, Troedsson, Krönmark, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo.

Föredragande: statsrådet Romanus

Proposition om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mind­re värden, m. m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1.    lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden,

2.    lag om ändring i jordabalken.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

I anslutning till 14 och 14 a §§ förslaget om ändring i småmålslagen har lagrådet anmärkt att uttrycket "ange gmnden för sin talan" i sistnämnda paragraf är något oklart lill sin innebörd och skulle kunna tolkas så att långtgående krav ställs på svaranden för att möjligheten av tredskodom skall uteslutas. Jag vill med anledning härav framhålla att 14 a § är avsedd att användas endast i fall då svaranden inte under det tidigare domstolsför­farandet har angett några skäl för sitt bestridande av motpartens talan. Be­stämmelsen syftar till att ge rätten möjlighet att vid äventyr av tredskodom förelägga svaranden att ange skälen för bestridandet så att ställning kan tas till frågan om målets fortsatta handläggning. Det är alltså inte meningen att svaranden skall behöva lämna en iner utföriig motivering än vad som be­tingas av det angivna syftet.

Oavsett vilken innebörd som bör tilläggas berörda uttryck saknas enligt lagrådet fog för att ange kravet på svaranden olika i de fall som avses i 14 resp. 14 a §§. 1 sak torde den av lagrådet förordade lydelsen inte innebära någon skillnad i förhållande till det uttryck som har använts i det remittera­de förslaget till 14 a §. Det får emellertid ses som en fördel om samma ut­tryck används i de båda aktuella paragraferna. Med lagrådets förslag till ly­delse är måhända risken mindre för att det ställs mer långtgående krav på svaranden än vad som är avsett. Jag godtar alltså lagrådets förslag på den punkten.

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 20 oktober 1977.

 

Prop. 1977/78:67                                                    41

När del gäller ändringarna i jordabalken är jag inle beredd att i detta sanunanhang la ställning till frågan huruvida de avsedda parkeringsupplå-lelserna i andra sammanhang kan vara alt bedöma som arrende resp. hyra. Om man sålunda i enlighet med vad jag harförordat i remissprotokollet be­gränsar sig till forumfrägan kan. säsom lagrådet har framhållit, systematis­ka skäl anföras för att en bestämmelse i ämnet placeras i 10 kap. 10 § rätte­gångsbalken. Jag ansluter mig till lagrådets ståndpunkt i den frågan och godtar även lagrådets förslag till lagtext. Med en sådan reglering bör i 8 kap. 32 § och 12 kap. 71 § jordabalken tas in hänvisningar till 10 kap. 10 § rättegångsbalken.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att antaga

1)   lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden,

2)   lag om ändring i rättegångsbalken,

3)   lag om ändring i jordabalken.

Regeringen ansluler sig lill föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen alt antaga de förslag som föredra­ganden har lagt fram.

Norstedts Tryckeri, Stocktiolm 1977