Prop. 1977/78: 57 4

blivit ekonomiskt utbyggnadsvärd. Det hänger främst samman med ökad efterfrågan på elenergi, teknisk utveckling och rationaliseringar inom såväl elöverförings- som vatfenbyggnadssektorn samt — under de senaste åren — kraftigt ökade kostnader för alternativa energislag. Denna utveckling har bl. a. inneburit att även mindre vattendrag och fallhöjder blivit intressanta för utbyggnad.

Enligt kraftindustrins senaste bedömning, som gjordes år 1974, uppgår de ekonomiskt utbyggnadsvärda vattenkraftsresurserna tUl totalt 95 TWh. Det är tre gånger mer än vad man ansåg vara värt att bygga ut är 1930. Av dessa 95 TWh har 60 TWh redan utnyttjats i befinttiga anläggningar. Därtill kommer ca 1 TWh i beslutade anläggningar som ännu inte har tagits i drift. De återstående utbyggnadsvärda vattenkraftresurserna är således ca 34 TWh. Se figur 1.1.

De återstående vattenkraftresurserna finns till större delen i Norrland samt norra Svealand. Utbyggnadsmöjligheterna i södra Sverige är nästan fuUständigt utnyttjade för elproduktion. Vatfenkraftresursernas fördelning på olika delar av landet framgår av figur 1.2.

1.2 Gällande rätt

TUlstånd riU vattenkraftutbyggnad lämnas enligt vattenlagen (1918: 523, ändrad senast 1977: 670), VL, av vattendomstol. Enligt VL kan emellerdd regeringen förordna att rillåtlighefsprövningen av företag som är av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet skall göras av regeringen.

I vattenrättskungörelsen (1971:789) meddelas bestämmelser om de vattenföretag som är underkastade regeringens prövning. Regeringen skall enligt kungörelsen alltid pröva bl. a. tillåtligheten av vattenkraftanläggningar med en generatoreffekt av minst 20 000 kVA. Regeringen skall också avgöra tillåtligheten av vattenregleringar, om amplituden är större än 2 meter under året eller 1 meter under veckan, eller om det magasin som utnyttjas under året är minst 100 miljoner kubikmeter (Mm) eller under veckan minst 10 Mm'. Bestämmelsen gäller även företag som märkbart kan inverka på vattenståndet eller avrinningen avseende någon av landets sex största insjöar.

Även i andra fall kan regeringen förbehålla sig prövningsrätten genom särskUt beslut. Kammarkollegiet har enligt kungörelsen ålagts en särskild skyldighet att till regeringen anmäla sådana företag — utöver de obligatoriska — som enligt kollegiets bedömning bör komma under regeringens prövning. I sådana fall skall regeringen ha förbehållit sig prövningen innan vattendomstolen avgjort frågan om företagets tUlåtlighet.

Vattenlagsutredningen (Ju 1969: 58) har nyligen avlämnat sitt slutbetänkande (SOU 1977: 27) Revi.sion av vattenlagen 4 med förslag rill ny vattenlag. Betänkandet remissbehandlas för närvarande. En eventuell ly rattenlag torde kimna träda i kraft tidigast i början av 1980-talet.

Prop. 1977/78: 57 6

1.3 Tidigare beslut och överenskommelser

Innan regeringens prövningsrätt den 1 januari 1972 utvidgades tUl att omfatta även allmänna planeringssynpunkter kunde prövningen av vattenkraftutbyggnader formellt bara omfatta det aktuella projektet och inte utbyggnadssituationen i stort. Det hade emellertid vuxit fram en stark opinion för att vissa älvsträckor en gång för alla borde undantas från utbyggnad. Detta ledde till särskilda överenskommelser mellan företrädare för naturvårds- och utbyggnadsintressena och till vissa förhandsbeslut av regering och riksdag om undantagande av vissa älvsträckor.

Ar 1961 träffades en överenskommelse mellan en "samarbeisnämnd för natur- och landskapsvård i samband med vattenkraftens utnyttjande" och statens vattenfallsverk. Överenskommelsen innebar att VattenfaUsverket förklarade sig berett att avstå från utbyggnad av vissa vatten, medan andra utbyggnader sköts upp i fem resp. tio år. Överenskommelsen har aldrig bekräftats av riksdagen. Vissa områden som berördes av överenskommelsen ingår numera i Padjelanta nationalpark, som tillkom år 1962.

Av Vindelälven undantogs i överenskommelsen år 1961 endast vissa källsjöar från utbyggnad. 1 övrigt skulle Vindelälven med Laisälven få byggas ut. Statens vattenfallsverk redovisade är 1962 en plan för Vindel-älvens utbyggnad. Riksdagen uttalade emellertid under år 1967 (ABU 1967: 55) att en utbyggnad inte borde komma till stånd.

Regeringen tillsatte år 1969 en arbetsgrupp för att utreda frågan om vattenkraftutbyggnad i de fyra outbyggda huvudälvarna, dvs. Torne älv, Kalix älv, Pite älv och Vindelälven. Arbetsgruppen fann att det förelåg starka skäl för att bevara älvarna outbyggda, men att, om sysselsättningssynpunkterna gavs stor vikt, i första hand Vindelälven borde komma i fråga för utbyggnad.

I samband med att regeringen i april år 1970 meddelade att den inte skulle komma att föreslå riksdagen en utbyggnad av Vindelälven fick statens vattenfallsverk i uppdrag att redovisa statens outnyttjade vattenkrafttillgångar i de större norrlandsälvarna. En utgångspunkt för arbetet skulle vara att Torne och Pite älvar samt Vindelälven inte borde byggas ut.

Vattenfallsverket presenterade under år 1970 tolv utbyggnadsprojekt. Sedan ett stort antal myndigheter och organisationer hade yttrat sig över vattenfallsverkets inventering gjorde regeringen en preliminär avvägning. Enligt denna borde vattenfallsverket fortsätta förberedelserna för en utbyggnad av det ekonomiskt lönsamma Kaitumprojektet, som skulle innebära en överledning av vatten frän Kaitumälven till Stora Lule älv. Framför allt av sysselsäftningspolitiska skäl borde verket vidare fortsätta förberedelserna för utbyggnad av kraftstationerna Vittjärv i Lule älv, Rebnisluspen i SkeUefteälven, Juktan och Björkfors i Umeälven samt

Prop. 1977/78: 57 7

Vojmån-Stalon och Stenkullaforsen i Ängermanälven. I fråga om Karats i Pärlälven samt Tärnaby och Forsbäck i Umeälven ansåg regeringen däremot att så starka naturvårdsskäl talade mot utbyggnaderna att de inte borde komma till stånd.

En utbyggnad av Kalixälven (projekten Parakka och Mestoslinkka) beräknades inte på lång tid få någon effekt på sysselsättningen i Norr-botfen. Också lönsamheten bedömdes vara otillräcklig, och regeringen ansåg därför att man fUls vidare inte borde ta ställning till en utbyggnad.

Kraftstationerna Vittjärv och Rebnis är numera utbyggda och Juktan är under byggnad. Kaitumprojektet däremot avfördes i samband med riksdagsbeslutet om utbyggnad av Ritsems kraftstation i Luleälven (rskr 1971:226).

1.4 Riktlinjer i den fysiska riksplaneringen

Förarbeten för en fysisk riksplanering påbörjades år 1967. Arbetet redovisades i rapporten (SOU 1971: 75) Hushållning med mark oeh vatten, som efter remissbehandling lades tUl grund för prop. 1972: 111, bilaga 2. I denna proposition, som antogs av riksdagen i december 1972 med vissa smärre ändringar, anges vissa riktlinjer för användningen av mark och vatten i olika delar av landet. Regeringen föreslog i propositionen att Torne älv, Pite älv och Vindelälven skulle bevaras men att i fråga om Kalix älv ytterligare överväganden borde göras innan statsmakterna tog ställning fill om älven borde bevaras i sin helhet eller om någon utbyggnad borde få komma till stånd. Riksdagen uttalade dock att övervägande skäl talade för att inte heller Kalix älv borde byggas ut för kraftproduktion. De fastlagda riktlinjerna för fjällområdena innebär vidare att vissa väglösa områden skall undantas från all tyngre exploatering såsom t. ex. vägdragning och vattenkraftutbyggnad. För älvdalarna innebär riktlinjerna bl. a. att av vattenkraftutbyggnader opåverkade huvudälvar och källflöden i norra Norrland skall bevaras opåverkade.

I samband med besluten år 1972 om den fysiska riksplaneringen tillkallades en utredning för att närmare studera vattenkraftutbyggnader i södra Norrland och norra Svealand (sehlsfedfska utredningen). Utredningen följdes sedan upp med en likartad utredning rörande vattenkraftutbyggnader i norra Norrland (ekströmska utredningen).

1.5 Beslut av 1975 års riksdag angående energihushållning m. m.

1 regeringens proposition 1975: 30 om energihushållning m. m. behandlades vattenkraftens roll i försörjningen med elektrisk energi fram fiU år 1985. 1 avvaktan på ett nytt samlat stäUningstagande till energipolitiken år 1978 föreslog regeringen att den totala vattenkraftutbyggnaden i landet borde begränsas till en utbyggnadsnivå motsvarande 66 TWh/år.

Prop. 1977/78: 57 8

Energibalansen år 1985 skulle därmed kunna tUlföras ytterligare ca 5 TWh från vattenkraft. Riksdagen konstaterade att det rådde viss tveksamhet om möjligheterna att fram till år 1985 öka vattenkraftproduktionen med 5 TWh, men godtog ändå regeringsförslaget. Civilutskottet anförde (CU 1975: 28), att slutgiltiga beslut rörande vattenkraftens roll i försörjningen med elenergi fram till år 1985 borde grundas på det ytterligare underlag som sedermera har lagts fram i betänkandet (SOU 1976: 28) Vattenkraft och miljö 3. Utskottet förutsatte att regeringen, sedan det tUlkommande utredningsmaterialet hade remissbehandlats, skulle förelägga riksdagen en redovisning därför jämte därav föranledda förslag fill kompletterande riktlinjer för vattenkraftutbyggnader fram till år 1985.

I propositionen framhölls att sammanhängande älvsträckor av stort bevarandevärde bör undantas från utbyggnad genom riktlinjer i den fysiska riksplaneringen, medan övriga projekt bör vara öppna för prövning enligt VL. Eft slutligt ställningstagande till vilka älvsträckor som på detta sätt borde undantas kunde emellertid inte göras vid denna tidpunkt. I stället angavs en rad älvsträckor i södra Norrland och norra Svealand där full handlingsfrihet borde bibehållas inför en senare prövning, och där inga beslut om utbyggnad således borde fattas tills vidare. Det gällde:

Övre Klarälven (Strängsforsen och Klarabro) Övre och mellersta Västerdalälven (Hälla-Äppelbo) Nedre Västerdalälven (Kvarnholsforsen och Fänforsen) Nedre Dalälven (Tyttbo och Gysinge) Härjedalsljusnan (Broforsen och Linsellborren) Mellanljusnan (Kasteln-Edänge) Mellersta Ljungan (Havern och KölsiUre) I Indalsälven:

Areälven

Hosjö och Dammän

Övre Hårkan (Ulen-Rengen och Tosksfrömmen)

Nedre Hårkan utom Högfors

Ammerån

Vid behandlingen av propositionen (NU 1975: 30, CU 1975: 28, rskr 1975: 202—203) godtog riksdagen alltså regeringens förslag om utbyggnadsnivå. Riksdagen lade emellertid till ytterligare ett antal enskUda projekt som tUIs vidare borde undantas från slutliga beslut, nämligen:

I Klarälven Värsjö

I Dalälven Djurforsen

I Ljusnan Hamreskans, Härjeåsjöns och Vemåns reglering

I Ljungan Sölvbacka och Viforsen

Prop. 1977/78: 57 9

I Indalsälven Mattmar, Granboforsen, Långforsen, Lifsnäset,

Abervattnets, Kingarnai och Häggsjöns reglering samt Högfors.

De undantagna älvsträckorna redovisas bl. a. på separatkarta 1 till prop. 1975/76: 1.

För norra Norrland fanns inte underlag för att göra motsvarande urval av älvsträckor. För detta område innebär riksdagsbeslutet att beslut om utbyggnad tills vidare bör begränsas till projekt som innebär ringa intrång på motstående intressen.

2 Utredningsförslag 2.1 Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 november 1972 tillkaUade dåvarande chefen för civildepartementet en sakkunnig, f. d. landshövdingen Ossian Sehlstedt för att studera förutsättningarna för och konsekvenserna av ytterligare vattenkraftutbyggnad i Indalsälven. Ljungan, Ljusnan, Dalälven och Klarälven. 1 direktiven för utredningen hette det bl. a. att den sakkunnige borde beskriva de berörda älvsträckornas värden från såväl miljö- och naturvårdssynpunkter som kraftekonomisk synpunkt. Han borde söka bedöma hur resp. miljö- och naturvårdsintressen, främst olika former av friluftsliv, fiske, kulturminnesvård, landskapsbild och forskning, skulle påverkas av tilltänkta vattenkraftutbyggnader och lägga fram förslag tUl avvägning mellan de olika intressena genom att göra en prioritering av olika eventuella vattenkraftutbyggnader. Bedömningar av sysselsättningsfrågan mäste emeUertid inordnas i ett större sysselsättnings- och regionalpolitiskt sammanhang än vad som kan ske inom ramen för den sakkunniges uppdrag. Han borde emellertid belysa olika tänkbara utbyggnaders sysselsättningseffekter pä kort och lång sikt.

Utredningsmannen överlämnade i maj 1974 betänkandet (SOU 1974: 22) Vattenkraft och miljö.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av överbefälhavaren (ÖB), statens vägverk, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI), kammarkollegiet, riksantikvarieämbetet, naturhistoriska riksmuseet, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens planverk, statens industriverk, Sveriges geologiska undersökning (SGU), statens vattenfallsverk, domänverket, Kungl. Vetenskapsakademien (KVA), länsstyrelserna i Uppsala, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län, vattenlagsutredningen. Svenska kraftverksföreningen. Centrala Driftled-

Prop. 1977/78: 57 10

ningen (CDL), Bergvik och Ala AB, Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Svenska samernas riksförbund (SSR), Sveriges fiskares riksförbund, Sveriges fritidsfiskares riksförbund (fritidsfiskarna), Svenska kommunförbundet, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Svenska turistföreningen (STF), Svenska naturskyddsföreningen (SNF), Sveriges fältbiologiska ungdomsförening (fältbiologerna). Friluftsfrämjandet, Vattenvämet, Svenska kanotförbundet. Sjösportens samarbetsdelegarion, Norrlands naturvärn, Älvräddamas samorganisation, Akttonsgruppen för Härjedalsljusnan och Kommittén för Rädda Väsferdalälven.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 maj 1974 tillkallade dåvarande chefen för bostadsdepartementet en sakkunnig, informationssekreteraren, numera kanslirådet i jordbruksdepartementet Sören Ekström, att för området norr om Indalsälven — med undantag för Torne älv, Pite älv och Vindelälven — göra motsvarande utredningsarbete som gjorts för älvarna i södra Norrland och norra Svealand. I direktiven till utredningen hette det bl. a. att den sakkunnige borde knyta an fUl de förslag fill rangordning som utarbetats av den föregående utredningen, på ett sådant sätt att de tänkbara utbyggnadsprojekten i norra Sverige kunde bedömas i ett sammanhang.

Utredningen publicerade i oktober 1974 lägesrapporten (Ds B 1974: 4) Vattenkraft och miljö 2. Huvudsyftet med rapporten var att redovisa preliminära bedömningar av den återstående utbyggnadsvärda vattenkraften, som underlag för regeringens förslag beträffande energipolitiken i prop. 1975:30, Energihushållning m.m. Lägesrapporten remissbehandlades infe formellt, men den skickades fill de remissinstanser som skulle ge synpunkter på betänkandet (SOU 1974:22) Vattenkraft och miljö eller energiprognosutredningens betänkande (SOU 1974: 64—65) Energi 1985/2000. Eft tjugotal remissinstanser har kommenterat lägesrapporten.

1 augusti 1976 överlämnades utredningens slutbetänkande (SOU 1976: 28) Vattenkraft och miljö 3.

Efter remiss har yttranden över befänkandet lämnats av överbefälhavaren (ÖB), statens vägverk, Sveriges meteorologiska oeh hydrologiska institut (SMHI), kammarkollegiet, riksantikvarieämbetet, naturhistoriska riksmuseet, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, fiskeristyrelsen, statens naturvärdsverk, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens planverk, statens industriverk, Sveriges geologiska undersökning (SGU), nämnden för energiproduktionsforskning, statens vattenfallsverk, domänverket. Nordiska museet, Sveriges turistråd, Kungl. Vetenskapsakademien (KVA), länsstyrelserna i Uppsala, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Svenska kraftverksför-

Prop. 1977/78: 57 11

eningen. Centrala Driftledningen (CDL), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisatton (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Svenska handelskammarförbundet, handelskammaren i Karlstad, Norrbottens handelskammare. Svenska samernas riksförbund (SSR), Sveriges fiskares riksförbund, Sveriges fritidsfiskares riksförbund (fritidsfiskarna). Svenska kommunförbundet. Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Svenska turistföreningen (STF), Svenska naturskyddsföreningen (SNF), Sveriges fältbiologiska ungdomsförening (fältbiologerna). Svenska fjällklubben. Friluftsfrämjandet, Friluftsfrämjandets lokalavdelning i Arvidsjaur, Vattenvärnet, Miljöförbundet, Svenska jägareförbundet, Svenska kanofförbundet, Kiruna långfärdspaddlare. Sjösportens samarbetsdelegation, Norrlands naturvärn. Älvräddarnas samorganisation. Stockholmsgruppen Rädda Ljusnan, Arvidsjaurs fornminnesförening, Arvidsjaurs allmänningsförvaltning, Arvidsjaurs fiskenämnd, Fällfors fiskevårdsförening, Jörns sportfiskeklubb och Skellefteå fiskevårdsklubb. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges industriförbund samt Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO) har lämnat gemensamt yttrande genom Näringslivets energidelegation. Statens vattenfallsverk. Centrala Driftledningen och Svenska kraftverksföreningen har till sina resp. yttranden fogat en promemoria från Vattenregleringsföretagens samarbetsorgan (VASO).

Flera av remissinstansema har bifogat yttranden från underavdelningar, olika lokala och regionala organ etc. Det gäller bl. a. lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, fiskeristyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna, LO, Svenska naturskyddsföreningen. Svenska samernas riksförbund och Älvräddarnas samorganisation. Vidare har skrivelser inkommit från flera företag, organisationer och enskilda.

Den 17 april 1975 tillkallades fastighetsrådet Sven Holmström som sakkunnig med uppdrag att utreda frågan om översvämningsskydd i Västerdalälven. I direktiven tUl utredningen hette det bl. a. att syftet med utredningen borde vara att ange om def finns realisfiska alternativ till Hällaprojektet med hänsyn till såväl kostnads- som miljöaspekterna. Alternativ till Hälladammen som borde undersökas var bl. a. rensningar i Västerdalälven, skyddsreglering av Vanan samt invallningar av känsliga partier.

Utredningsmannen överlämnade i november 1976 befänkandet (Ds Jo 1976: 8) Översvämningsskydd i Västerdalälven.

Efter remiss har yttranden över sistnämnda betänkande avgetts av statens järnvägar (SJ), statens vägverk, Sveriges meteorologiska och hydrologiska insdtut (SMHI), kammarkollegiet, lantbrukssiyrelsen, som inhämtat yttranden från lantbruksnämnderna i Kopparbergs och Gävleborgs län, fiskeristyrelsen, som inhämtat yttrande från fiskeriintendenten i mellersta distriktet, statens naturvårdsverk, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), som inhämtat yttrande från länsarbetsnämnden i Kopparbergs

prop. 1977/78: 57 12

län, statens planverk, statens industriverk, statens vattenfallsverk och Svenska kraftverksföreningen i gemensamt yttrande genom Vattenregleringsföretagens samarbetsorgan (VASO), domänverket, länsstyrelserna i Uppsala, Västmanlands, Gävleborgs och Kopparbergs län, som inhämtat vttranden från Gagnefs, Vansbro och Malungs kommuner, Kommittén för Rädda Västerdalälven och Älvräddarnas samorganisation i gemensamt yttrande. Svenska skogsarbetareförbundet. Lantbrukarnas riksförbund (LRF) med åberopande av yttrande från Lantbrukarnas länsförbund i Dalarna, Lantbrukarnas lokalavdelning i Nås, Sjösportens samarbetsdelegation. Stora Kopparbergs bergslags AB och Vesterdalelfvens kraft AB (VKAB) i gemensamt yttrande. Svenska kanotförbundet genom Borlänge kanotklubb, Svenska naturskyddsföreningen (SNF), Sveriges fiskares riksförbund, som inhämtat yttrande från Svenska insjöfiskares centralförbund, Sveriges fritidsfiskares riksförbund (fritidsfiskarna), Sveriges fältbiologiska ungdomsförening (fältbiologerna), Sveriges industriförbund, Sveriges turistråd, Vattenvämet och Korsnäs-Marma AB.

2.2 Utredningen rörande vattenkraftutbyggnad i södra Norriand och norra Svealand

2.2.1 Inledning

Befänkandet (SOU 1974: 22) Vattenkraft och miljö behandlar vattenkraftutbyggnad i Indalsälven, Ljungan, Ljusnan, Dalälven och Klarälven med biflöden. I betänkandet beskrivs förutsättningarna för och konsekvenserna av ytterligare utbyggnad i dessa älvar. Vidare lämnas ett förslag tUl rangordning av olika tänkbara vattenkraftutbyggnader med hänsyn till deras värde från kraffekonomisk synpunkt och till deras inverkan på motstående intressen.

2.2.2 Utbyggnadsmöjligheter

Kraftindustrin har till utredningen redovisat 52 förslag tUl nya kraftverk, 20 förslag till om- och tillbyggnader samt 35 regleringsprojekt. Dessa förslag representerar tUlsammans ett årligt energitillskott av 6,3 TWh.i

De redovisade projekten har klassificerats frän lönsamhetssynpunkt i en fyragradig skala (om- och tillbyggnadsprojekt har dock inte klassificerats) (se tabell 2.1). I regel har projekten bedömts ett oeh ett, oberoende av varandra. I vissa fall finns dock ett så starkt samband från produktionssynpunkt mellan närliggande objekt att de bedömts som en produktionsenhet. Förutom till kraftmängden och den uppskattade kostnaden har utredningen tagit hänsyn tiU kraftens reglerbarhet samt an-

11 SOU 1974: 22 angavs summan 7,1 TWh. Denna siffra byggde till en del på felaktiga beräkningar och har korrigerats efter kontroll med kraftindustrin.

forsen t. o. m. Djurforsen	200	Halasjöns reglering	2
Avesta Lillfors	110	Springhällarna	41
KLARÄLVEN:		LJUNGAN:
Klarabro	190	Havern. Kölsillre	65
Summa ca	1 600	LJU.SNAN:
		Smedjemorasjöns reglering	17
KLASS 111		Olingsjön	7
INDALSÄLVEN:		Härjeäsjön	14
Landverk med Anns reglering	95	DALÄLVEN;
Torrön, Juveln, Anjan	147	Malungsfors 11	40
Långforsen-Litsnäset	194	Malung I	45
Ulen-Rengen reglering	55	Malung II	40
ÄbervaUnet	3	Äppelbo	60
Edsox forsen	73	Eldforsen	30
Högfors	53	Skivsforsen	45
Borgforsen	90	Gysinge	105
LJUNGAN:		Summa	ca 900
Viforsen	55
LJUSNAN-
Halvfari Vemåns reglering	90 84	EJ VÄRDERAT Effektutbyggnader	ca 900
Hamreskans	69	Totalt	ca 6 300

Projekt

Energitillskott GWh/är

KLASS I

INDALSÄLVEN:

Handöl med Blåhammarmyrens
reglering 355

Ammeråns överledning MO

LJUSNAN:

Broforsen-Linsellborren med
Vikarsjösystemets reglering 302

Mellanljusnan 740

KLARÄLVEN:

Strängsforsen 205

Summa ca I 700

KLASS II

INDALSÄLVEN:

Gevsjösirömmcn med Gevsjöns
reglering 185

Ristafallen 187

Hosjö med Anasjön-Bredsjöns
reglering 145

Mattmar 100

Granboforsen 100

LJUNGAN:

Sölbacka 77

DALÄLVEN:

Hälla 260

Bysjöns reglering, Kvarnhols-

Projekt	Energi-
	till	skott
	GWh/år
DALÄLVEN:
Malungsfors I		78
Tyttbo		105
KLARÄLVEN:
Värsjö		40
Summa	ca	1 300
KLASS JV
INDALSÄLVEN:
N och S Rensjöns reglering		10
Kölsjöns reglering		4
Medstuguån med Skals-
vattnets reglering		68
Häggsjöns reglering (Areälven)		7
Tegefors		.MJ
Korsvattenån		.'.1
Rönnöforsen		11
Toskströmmcn med Valsjöns
reglering		48
Ringarnas reglering		4
Häggsjöns reglering (Härkan)		5
Sjättvattnets reglering		1
.Storfulvurn, Lillfulvurn		38
Lakavattnel		44
Hökvattnet		.1?
Gåxsjöns reglering		6
Älggårdsvattnels reglering		2
Hammerdalssjöns reglering		2
Solbergsvattnet		0
Halasjöns reglering		2
Springhällarna		41

Prop. 1977/78: 57 14

läggningens läge i förhållande till avsättningsområdena. 1 värdet av ett projekt har också inräknats den ökade möjlighet till effekfreglering vid befintliga närliggande kraftverk, som kan bli en följd av utbyggnaden.

2.2.3 Vetenskaplig naturvård

Genom statens naturvårdsverks försorg har flera naturvetenskapliga undersökningar utförts för utredningens räkning. Älvdalarnas vetenskapliga värden har dokumenterats genom undersökningar av professor Hugo Sjörs, Uppsala universitet (botanik), professor Ake Sundborg, Uppsala universitet (geovetenskaplig naturvärd), fiskeriintendenten Sten Berg, Härnösand (fiskeribiologi) och fU. lic. Jan Höjer, statens naturvårdsverk (zoologi). Dessutom har fiskeförutsättningarna behandlats i ett yttrande från de fre berörda fiskeriintendenterna Sten Berg, Carl Puke och Tage Ros. Dokumentation och värdering av älvdalarnas landskapsbild har sludigen utförts genom resp. länsstyrelses försorg.

Utgångspunkten för bedömningarna av eventuella utbyggnaders inverkan på naturvetenskapliga värden har varit att den viktigaste uppgiften inte är atf förutse den omedelbara inverkan på väldefinierade geovetenskapliga objekt eller på förekomsten av mer eller mindre sällsynta växt- och djurarter. Artförekomsterna som sådana anger bara en del av skyddsvärdet. I stället gäller det att söka förutse de mer långsiktiga effekterna på älvlandskapet som helhet.

De geovetenskapliga bedömningarna har omfattat älvavsnitfens kvalitet från vetenskaplig synpunkt, betydelsen för samhället i övrigt och känsligheten för påverkan vid olika ingrepp. Som särskilt värdefulla områden från geovetenskaplig synpunkt anges Ammerån, Areälven och Storån-Damman i Indalsälvens vattensystem samt Klarälvens meander-lopp. Även Hällaområdet i Västerdalälven och Mellanljusnan betecknas som intressanta och värdefulla.

Kravet på ekologisk mångfald har utgjort grundval för de botaniska värdeomdömena. De grundar sig normalt inte på förekomster av mer eller mindre sällsynta växtarter. Det som fiUmäts stort värde är förekomsten av välutvecklade orörda sfrandmUjöer. SärskUt värde har tillmätts större oreglerade vattendrag. Även oskadade våtmarker, speciellt deltaland, har värderats högt. De älvsträckor som angetts vara mest skyddsvärda från botanisk synpunkt är Ammerån, Areälven, Sölvbacka-sträckan i Ljungan, sträckan från Hede viken tUl Linsellborren i Ljusnan, Hällaområdet och Bysjön i Västerdalälven samt nedre Dalälven. Också forsarna i den övre delen av Mellanljusnan, i nedre Västerdalälven och övre Klarälven har tUlmäffs stort botaniskt skyddsvärde.

Den allmän-zoologiska bedömningen har främst utgått från egenskaperna orördhet, raritet, representativitet, mångformighet, artrikedom, tUlgänglighet och utnyttjande. För att kunna bedöma ett visst områdes värde för djurarter som kanske bara tidvis eller tUlfälligtvis uppehåller sig inom området krävs vidare en bedömning av områdets funktionella

Prop. 1977/78: 57 15

roll för olika djurförekomster inom en större region. Som särskilt angelägna skyddsobjekt från zoologisk synpunkt anges Areälven och Ammerån samt områdena kring Broforsen och Linsellborren med Vikarsjösystemet, Mellanljusnan, Hälla, Kvarnholsforsen, Fänforsen, nedre Dalälven och Övre Klarälven.

I den fiskeribiologiska undersökningen har gjorts en gradering med hänsyn till det vetenskapliga värdet hos vissa vattenbiotoper i outbyggda älvavsnitt. Som mest värdefulla från denna synpunkt anges Areälven, .Ammerån och Hällaområdet.

Utifrån de värderingar som redovisats i de enskilda naturvetenskapliga undersökningarna har utredningen gjort en samlad bedömning av älvarnas skyddsvärden, där även länsstyrelsernas värderingar av landskapsbilden vägts in (se tabell 2.2).

TUl klass 4 har de från naturvårdssynpunkt värdefullaste och mest skyddsvärda älvavsnitfen förts.

Till klass 3 har förts älvavsnitt av stort skyddsvärde. Vidare ingår ej närmare undersökta älvavsnitt där dock indikationerna är starka för att det skall finnas skyddsvärden av hög eller högsta rang.

Klass 2 innefattar skyddsvärda älvavsnitt samt älvavsnitt där det, för ett slutligt ställningstagande till vattenkraftutbyggnad, fordras ytterligare vetenskapliga undersökningar och/eller modifieringar av föreslagen utbyggnad.

Klass 1 omfattar älvavsnitt som bedömts sakna eller endast äga obetydliga naturvårdsvärden. Ytterligare utredningar från naturvårdssynpunkt kan vara påkallade även beträffande dessa objekt.

2.2.4 Kulturminnesvård

Inom utredningens sekretariat har gjorts en bedömning av vilka konflikter med kulturminnesvården som kan väntas uppkomma vid en eventueU utbyggnad av de olika projekten (se tabell 2.3). Bedömningen följer i allt väsentligt den som på utredningens uppdrag presenterats av riksantikvarieämbetet i skriften Kulturlandskap i älvdalar (Rapport D3 1973).

Värderingen har gjorts med utgångspunkt i kulturminnenas betydelse från vetenskaplig synpunkt vartUI fogats överväganden om deras sociala betydelse. Den vetenskapliga grundsynen innebär en strävan att urskUja ett representativt urval av orörda referensområden, dvs. områden där fornlämningar och andra kulturminnen är bevarade i en så vitt möjligt ursprunglig miljö, bl. a. för att tillgodose kommande forskningsbehov. Det sociala motivet för bevarande syftar tUl att möjliggöra upplevelsen av kontinuitet och rotfasthet i en under lång tid och genom mänskliga ansträngningar framvuxen miljö. För undervisning och turism ställs SärskUda krav på ett vetenskapligt underbyggt urval av kulturminnen, på upplysningsverksamhet kring detta och på tillgänglighet. Be-

KLASS 4

INDALSÄLVEN:

Areälven i sin helhet

Hosjö

Ammerån i sin helhet

LJUSNAN:

Broforsen

Linsellborren

Kasteln

Forsänge

DALÄLVEN:

Hälla

Kvarnholsforsen

Fänforsen

Tyttbo

Gysinge

KLARÄLVEN:

Strängsforsen

Klarabro

KLASS 3

INDALSÄLVEN:

Långforsen

Lifsnäset

Hårkan i sin helhet

LJUNGAN: Sölvbacka

LJUSNAN:

Vemån

Ångra

DALÄLVEN: Malungsfors I Malungsfors II Malung I

Malung II Äppelbo

KLASS 2

INDALSÄLVEN:

Mattmar

Storsjötunneln med Hissmofors-

Kattstrupeforsen Granboforsen

LJUNGAN: Havern Kölsillre Viforsen

LJUSNAN:

Härjeån

Edänge

DALÄLVEN:

Mockfjärd Djurforsen

KLARÄLVEN:

Värsjö Edsforsen

KLASS 1

INDALSÄLVEN: Torrön, Juveln, Anjan Korsvattenån Rönnöforsen

LJU.SNAN: Halvfari

DALÄLVEN:

Eldforsen Skivsforsen Avesta Lillfors

Tabell 2.9 Värdering frän kulturminnesvårdssynpunkt (klass 4 anger högsta värde)

KLASS 4	Högfors
INDALSÄLVEN: Landverk	Lakavattnet Hökvattnet
Gevsjöströmmen	LJUNGAN:
Ristafallen	Viforsen
Lifsnäset Edsoxforsen	LJUSNAN: Härjeån
DALÄLVEN:	Vemån
Gysinge	DALÄLVEN:
KLASS 3—1	Eldforsen Skivsforsen
INDALSÄLVEN:	Mockfjärd
Handöl	Avesta Lillfors
Medstuguån
Tännforsen	KLASS 1
Tegefors	INDALSÄLVEN:
LJUSNAN:	Torrön, Juveln, Anjan
Broforsen	Hosjö
Linsellborren	Granboforsen
Edänge	Korsvattenån
DALÄLVEN: Malungsfors II Malung I Malung II Äppelbo	Ulen-Rengen Tosksfrömmen Abervattnet Kingarna Häggsjön (Hårkan)
Kvarnholsforsen	Sjättvattnet Storfulvurn
	Lillfulvurn
KLASS 3	Älggårdsvattnet
INDALSÄLVEN:	Hammerdalssjön
N och S Rensjön	Solbergsvattnet
Kölsjön	Halasjön
Häggsjön (Areälven)	Springhällarna
LJUSNAN:	Borgforsen
Ångra	LJUNGAN:
	Sölvbacka
KLASS 2—3	LJUSNAN:
INDALSÄLVEN:	Halvfari
Rönnöforsen	Kasteln
Långforsen	Forsänge
Gåxsjön	DALÄLVEN:
Ammeråns överledning	Hälla
LJUNGAN:	Malungsfors 1
Havern	Fänforsen
Kölsillre	Djurforsen
	Tyttbo
KLASS 2	KLARÄLVEN:
INDALSÄLVEN:	Strängsforsen
Mattmar	Klarabro
Storsjötunneln med Hissmofors-	Värsjö
Kattstrupeforsen	Edsforsen

2.2.5 Friluftsliv och rekreation

Värderingen frän friluftslivets synpunkt bygger bl. a. pä rapporten "Utbyggnad av älvsystem" av docent Ingmar Norling och på en gemen-

2 Riksdagen 1977178.1 saml. Nr 57

Prop. 1977/78: 57 18

sam rapport av de tre berörda fiskeriintendenterna. Fiskeriintendenterna har gjort följande prioritering bland de berörda fiskevattnen:

Med hänsyn till fiskebeståndens och fiskets värde placeras Areälven och Ammerån främst. Vissa älvavsnitt utgör de enda återstående sträckor, där självreproduktion med naturligt genetiskt urval förekommer. Av dessa prioriteras Klarälven mellan Höljes och Vingängsjön samt Damman i Jämtland. Slutligen har det fritidsfiske på havsöring och lax som bedrivs nedanför nedersta kraftverken i Dalälven, Ljusnan, Ljungan och Indalsälven värderats mycket högt av fiskeriintendenterna.

En värdering av varje aktuellt utbyggnadsområdes betydelse från rekreationssynpunkt har gjorts av utredningens expert på turism och friluftsliv. Ett skäl för att värdera ett objekt högt ar att det ligger inom något av de områden som naturvårdsverket under arbetet med den fysiska riksplaneringen angivit som riksobjekt för det rörliga friluftslivet. Ett annat starkt vägande skäl har varit att objektet ligger inom eller i omedelbar anslutning till något av de s. k. primära rekreationsområdena. Vidare har fiskeriintendenternas rapport tillmätts stor vikt p. g. a. fritidsfiskets avgörande betydelse som rekreationsaktivitet längs älvarna.

I tabell 2.4 redovisas den av utredningens expert samlade bedömningen av eventuella utbyggnaders konsekvenser för friluftslivet. Objekten är klassificerade från 1 till 4, där 4 innebär att en utbyggnad hotar mycket starka rekreationsinfressen. Vid klassificeringen gäller vissa reservationer (se noter i tabell 2.4).

2.2.6 Samlade bedömningar

Utredningen har gjort en samlad bedömning från bevarandesynpunkt i form av en rangordning med fyra klasser, se tabell 2,5. Av avgörande betydelse för utredningens överväganden har varit älvens eller områdets orördhet och möjligheten att bevara större sammanhängande områden. Vidare har närheten till befolkning och projektens inverkan på kulturlandskap, liksom påverkan av betingelserna för friluftsliv, särskilt fiske, tillmätts stor betydelse.

Enligt direktiven har en avvägning därefter gjorts i syfte att få fram en slutlig rangordning, där hänsyn tagits tUl såväl bevarande- som kraftintressen. Utgångspunkten för utredningen har därvid varit den sammanvägda bevarandevärderingen, eftersom den slutliga rangordningen främst förutsatts komma att ligga till grund för beslut av regering och riksdag om undantagande från utbyggnad av vissa älvsträckor. Bevarandevärderingen har ställts mot den värdering som gjorts från kraftsynpunkt, och därvid har bedömningar gjorts av vUka förskjutningar i förhållande till bevarandelistan som kan anses motiverade med hänsyn till utbyggnadsintresset. Hänsyn har då tagits även till möjligheterna att modifiera projekten eller föreskriva särskilda vill-

KLASS 4

INDALSÄLVEN:

Areälven i sin helhet Hosjö

Ulen-Rengen Tosksfrömmen Ammerån i sin helhet

LJUNGAN:

Havern

KölsiUre

LJUSNAN:

Broforsen

Linsellborren

Forsänge

Ångra

DALÄLVEN: Hälla Tyttbo Gysinge

KLARÄLVEN:

Strängsforsen Klarabro

KLASS 3

INDALSÄLVEN:

ÄbervaUnet Högfors

LJUNGAN: Sölvbacka

LJUSNAN:

Kasteln

DALÄLVEN: Malungsfors II Malung I Malung II Äppelbo Kvarnholsforsen

Fänforsen

KLASS 2

INDALSÄLVEN:

Mattmar'

Korsvattenån

Rönnöforsen

Långforsen

Lifsnäset

Edsoxforsen

LJUSNAN:

Halvfari

Edänge

DALÄLVEN: Malungsfors I Eldsforsen Skivsforsen

KLARÄLVEN:

Värsjö

KLASS 1

INDALSÄLVEN:

Torrön, Juveln, Anjan Granboforsen Kingarna Häggsjön

LJUNGAN: Viforsen'

LJUSNAN:

Härjeån

Vemån

DALÄLVEN:

Mockfjärd Djurforsen Avesta Lillfors

KLARÄLVEN:

Edsforsen

KLASS 4

INDALSÄLVEN:

Åreälven i sin helhet

Hosjö

Ammerån i sin helhet

LJUSNAN:

Broforsen

Linsellborren

Forsänge

Ångra

DALÄLVEN: Hälla Tyttbo Gysinge

KLARÄLVEN:

Strängsforsen Klarabro

KLASS 3

INDALSÄLVEN:

Långforsen

Litsnäset

Ulen-Rengen

Tosksfrömmen

Edsoxforsen

LJUNGAN:

Sölvbacka

Havern

Kölsillre

LJUSNAN:

Kasteln

Edänge

DALÄLVEN: Malungsfors II Malung I Malung II Äppelbo

Kvarnholsforsen

Fänforsen

Djurforsen

KLARÄLVEN:

Värsjö

KLASS 2

INDALSÄLVEN:

Mattmar

Granboforsen

Abervattnet

Kingarna

Häggsjön

Högfors

LJUNGAN: Viforsen

LJUSNAN: Hamreskans Härjeåsjön Vemån

DALÄLVEN: Malungsfors I Mockfjärd Avesta LiUfors

KLASS 1

INDALSÄLVEN: Torrön, Juveln, Anjan Korsvattenån Rönnöforsen

LJUSNAN: Halvfari Smedjemorasjön Olingsjön

DALÄLVEN:

Eldforsen

Skivsforsen

Tabell 2.6 Slutlig rangordning

KLASS 4

INDALSÄLVEN: Areälven i sin helhet Ammerän ovan överledningen Hosjö med reglering av Anasjön-Bredsjön

DALÄLVEN: Hällaområdet Tyttbo-Gysinge

KLASS 3 grupp 3b

INDALSÄLVEN: Ulen-Rengen reglering Tosksfrömmen med Valsjöns

reglering Edsoxforsen Ammeråns överledning till Gesunden

LJUNGAN: Havern-Kölsillre

LJUSNAN:

Broforsen med Vikarsjösystemets

reglering Linsellborren

DALÄLVEN: Malungsfors II Malung 1 Malung II Äppelbo

KLARÄLVEN: Klarabro

KLASS 3 grupp 3a

LJUSNAN:

Mellanljusnan (Kasteln—Edänge)

DALÄLVEN: Kvarnholsforsen med Bysjöns

reglering Fänforsen

KLARÄLVEN:

Strängsforsen

KLASS 2

INDALSÄLVEN:

Mattmar

Långforsen

Lifsnäset

Abervattnets reglering

Kingarnas reglering

Häggsjöns reglering (Härkan)

Högfors

LJUNGAN:

Sölvbacka, befintlig regleringsdamm utnyttjas

LJUSNAN: Hamreskans reglering Härjeåsjöns reglering Vemåns reglering

DALÄLVEN: Djurforsen

KLARÄLVEN: Värsjö

KLASS 1

INDALSÄLVEN:

Torrön, Juveln, Anjan, befinUiga regleringsdammar utnyttjas

Granboforsen

Korsvattenån, befintlig regleringsdamm utnyttjas

Rönnöforsen, ersätter damm

LJUNGAN:

Viforsen, Marmens reglering

LJUSNAN: Halvfari

Smedjemorasjöns reglering Olingsjöns reglering

DALÄLVEN: Malungsfors 1 Eldforsen Skivsforsen Mockfjärd tillbyggnad Avesta Lillfors

KLASS O

INDALSÄLVEN: Storsjötunneln med Hissmofors-

Katlstrupeforsen tillbyggnad Krångede-Stadsforsen tillbyggnad

LJUNGAN:

Nederede-Skallböle tillbyggnad Matfors, befintligt kraftverk utrivs eventuellt

DALÄLVEN;

Forshuvud-Domnarvet tillbyggnad Avesta Storfors tillbyggnad Näs tillbyggnad Untra, Älvkarleby tillbyggnad

KLARÄLVEN: Edsforsen tillbyggnad Letten tillbyggnad

Prop. 1977/78: 57 23

ledes befogad vid bedömningen av ytterligare vattenkraftutbyggnad i dessa områden. Utredaren har under sitt arbete infe funnit motiv för någon annan uppfattning än den som redovisas i direktiven. Mot denna bakgrund skall också förslaget till rangordning ses, liksom den bestämda rekommendationen beträffande projekt och älvsträckor i klass 4.

Inom utredningsområdet finns källflöden och biflöden som är helt orörda av kraftverksutbyggnader och regleringar. Vidare finns ett antal outbyggda älvsträckor som dock är berörda av ärsregleringar och i många fall också av korttidsregleringar från ovanförliggande kraftverk. Utredarens klassificering innebär att de orörda vattendrag för vilka utbyggnadsintresse anmälts i de flesta fall hänförts till klass 4. Om klass 4 undantas från utbyggnad kommer alltså de helt orörda vattendragen att i stort sett förbli intakta, och eventuella nya kraftverksutbyggnader berör i huvudsak enbart tidigare av vattenkraftutbyggnader mer eller mindre påverkade älvsträckor, av vilka mänga dock ofta upplevs som orörda.

Utredaren betonar bestämt att också en utbyggnadsnivä omfattande samtliga klasser i den av honom föreslagna rangordningen utom klass 4 skulle innebära en för bevarandeintressena ytterst allvarlig utbyggnad. Målsättningen bör därför enligt utredaren vara en betydligt lägre utbyggnadsnivå i de fem älvarna,

2.3 Utredningen rörande vattenkraftutbyggnad i norra Norrland

2.3.1 Inledning

Betänkandet (SOU 1976:28) Vattenkraft och miljö 3 behandlar frågan om fortsatt vattenkraftutbyggnad i området norr om Indalsälven, med undantag av Torne älv, Pite älv och Vindelälven. Utredningen har inventerat de möjligheter till ytterligare vattenkraftutbyggnader som kraftföretagen bedömt som ekonomiskt utbyggnadsvärda inom överskådlig tid. Vidare har utredningen sökt beskriva konsekvenserna av redovisade utbyggnadsprojekt för olika motstående intressen. Projektens kraftekonomiska förtjänster och deras effekter på de motstående intressena har vägts mot varandra i en rangordning för att visa vilka utbyggnadsmöjligheter som vid eventuell ytterligare vattenkraftutbyggnad i första hand bör tas i anspråk och vilka som är minst lämpade för utbyggnad. Därutöver har utredningen diskuterat tänkbara handlingsalternativ för en framtida utbyggnad av vattenkraften i landet som helhet.

I enlighet med sina direktiv har utredningen sökt utforma sina slutsatser och förslag så atf resultatet så väl som möjligt skall vara jämförbart med den nyss refererade utredningen om vattenkraftutbyggnad i södra Norrland och norra Svealand. Även för utredningen om norra Norrland gäller vidare att uppdraget inte innefattat någon bedömning

Tabell 2.7 Vattenkraftresurser i norra Norrland

Vattendrag	Befintlig	eller	Återstående		Totalt ut-
	beslutad	ut-	utbyggnads	-	byggnads-
	byggnad TWh/år	/o	värt		värt
	byggnad TWh/år	/o	TWh/år	/o	TWh/år	%
Behandlas av utredningen
Kalix älv	—	—	4,5	18	4,5	7
Lule älv	14,0	39	2,9	12	16,9	28
Skellefte älv	3,8	11	0,5	2	4,3	7
Ume älv	7,2	20	0,6	2	7,8	13
Ängermanälven	10,5	30	1,3	5	11,8	19
Skogsälvar'	0,1	—	2,7	11	2,8	5
Summa	35,6	100	12,5	50	48,1	79
Behandlas ej av utredningen:
Torne älv (svensk del)	—	—	4,0	16	4,0	7
Pite älv	—	—	4,6	18	4,6	8
Vindelälven	—	—	3,9	16	3,9	6
Summa	—	—	12,5	50	12,5	21
Totalt	35,6	100	25,0	100	60,6	100

' Inkl. Vapstälven som rinner ut i Norge.

av hur mycket som skall byggas ut, liksom att effekterna på sysselsättning och kommunal ekonomi har belysts men inte vägts in i utredarens rangordning och övriga slutsatser.

2.3.2 Utbyggnadsmöjligheter

Vattenkraften i norra Norrland har av kraftindustrin år 1974 bedömts kunna ge ytterligare ca 25 TWh i årlig produktion. Det motsvarar närmare fre fjärdedelar av den återstående utbyggnadsvärda vattenkraften i landet. Utbyggnadsmöjligheterna sammanfattas i tabell 2.7.

Med ledning av från kraftindustrin inkommet material och under hand lämnade uppgifter har utredningen sammanställt en rangordning av de aktuella projekten från kraftekonomisk synpunkt (se tabell 2.8).

Projekten är värderade med hänsyn till främst deras storlek, regleringsmöjligheter och kostnader. De olika klasserna har av statens vattenfallsverk och Svenska kraftverksföréningen definierats på följande sätt:

Prop. 1977/78: 57 25

Jämfört med oljebaserad kondenskraft är kostnaden ungefär densamma men vattenkraft med goda regleregenskaper eller lokal anknytning är att föredra.

Klass 2

Dessa objekt framstår för dagen som dyrare än såväl kärnkraft som oljebaserad kraft. Konkurrensförmågan kan dock förbättras på sikt, speciellt jämfört med oljekraft.

Klass 1

Objekt i denna klass är som regel ofullständigt utredda men har inte bedömts vara ekonomiskt intressanta som alternativ tUl kärnkraft eller oljebaserad kraft. Blir alternativen i stället kraft baserad på andra fossUa bränslen eller ännu dyrare kraffslag förändras dock situationen.

Värderingen bygger på dagens kosfnadssituation och på den kunskap som finns om projekten. Med ny kunskap kan värderingen komma att förändras. Osäkerheterna i underlagsmaterialet är uppenbara och detta gäller främst de lägre klasserna. Objekten i klass 4 är dock som regel relativt väl utredda. Effektutbyggnader har, liksom i den sehlstedtska utredningen, infe bedömts från kraftekonomisk synpunkt.

Det bör påpekas att de båda utredningarnas kraftvärderingar inte är helt jämförbara. Medan klassgränserna i den eksfrömska utredningen bygger på kostnadsjämförelser med andra kraftslag, var den sehlstedtska utredningens klassgränser valda så att varje klass skulle omfatta ungefär lika mycket möjlig energiproduktion.

2.3.3 Naturvård

Genom statens naturvårdsverks försorg har flera naturvetenskapliga undersökningar utförts för utredningens räkning. Älvdalamas geovetenskapliga värden har undersökts och beskrivits av professorerna Ake Sundborg och Sten Rudberg, de botaniska av professor Hugo Sjörs och de zoologiska av professor Perarvid Skoog. De fiskerivefenskapliga värdena har därutöver behandlats av bl. a. sötvattenslaboratoriet.

De naturvetenskapliga bedömningarna utgår från uppfattningen att det är viktigare att försöka förutse de långsiktiga effekterna på älvlandskapet som helhet, än att förutse den omedelbara inverkan på geovefenskapliga objekt eller mer eller mindre sällsynta växt- och djurarter.

Vid bedömningen har älvarna oeh älvsträckorna betraktats som helheter.

Från geovetenskaplig synpunkt har företeelser eller landskapselement som tydligt visar landskapets utvecklingshistoria getts högt värde. Tyngdpunkten vid bedömningen ligger alltså på processer och landskapsutveckling. Härav följer bl. a. atf man i allmänhet hellre vill bevara hela

Tabell 2.8 Värdering av älvsträckor från kraftsynpunkt (klass 4 anger högsta värde)

Projekt	Energi-	Projekt	Energi-
	tillskott		tiUskott
(	GWh/år		GWh/år
KLASS 4		GIDEÄLV:
KALIX ÄLV:		Uppströms Björnafallet	40
Kaitumjaure	110	VAPSTÄLVEN	143
Vuotnakoski-Jokkfall	3 140	ÄNGERMANÄLVEN:
RÄNE ÄLV:		Fatsjö (med överledning från	200
Missjöträsk-Bredträsk	295	Vojmsjön)
(överledning till Lule älv)		Vojmå (alternativ till före-	135
LULE ÄLV: Vuojat	960	gående) Flåsjöån Lejarälven	35 49
ÅBYÄLV: Överledning till Byske älv	100	Summa	ca 4 000
BY SKE ÄLV: Kikkejaur-Skogfors	507	KLASS 2
GIDEÄLV: Björnafallef-Nybyggeforsen	230	KALIX ÄLV: Saarenpää-Sistkost (Ängesån-Lina älv)	265
ÅNGERMANÄLVEN: Saxåns överledning	25	LULE ÄLV: Tniirpknska	45
övre Åseleälven Hocksjö	430 80	J a Ul Clvctsiva - " Flarkån (pumpningsalfernativet) 30
Storån	44	ÄBY ÄLV:
Helgumsjön	14	(konventionell utbyggnad)	230
Ledingeån	30	SKELLEFIEÄLV:
Summa	ca 6 000	Bergnäs-Slagnäs Malån	80
KLASS 3		Petikån Karsbäcken	100
KALIX ÄLV:
Orrfors-Långfors	920	RICKLEÅN: Nedom Robertsfors	28
RÅNE ÄLV:
Randafräsk-Mårdselet	235	UME ÄLV:
(konventionell utbyggnad)		Tärna	55
LULE ÄLV:		ÅNGERMANÄLVEN:
Kamajokk-Tarraätno	395	Ransarluspen-Fatmomakke	46
Tjäkovarats	280	övre Vojmån	120
Peuraure-Pärlälven	250	Borga	45
Flarkån	30	Meåforsen	40
(konventionell utbyggnad]	(	Summa	ca 1 100
BYSKE ÄLV:
Ovan Nyselet	150	KLASS 1
Hakamyrforsen-Ytferstforsen	100	KALIX ÄLV:
SKELLEFTE ÄLV:		Sakakoski, Längforsen	75
Storselet	130	(Ängesån-Lina älv)
Sädvajaure Barfaure	98 85	RÅNE ÄLV: Ruodnejaure, Muorka	40
RICKLEÅN:		Livas, Skajtefors	70
Bygdsiljum-Isakfäbodforsen	77	LULE ÄLV:
UME ÄLV:		Stalojokk, Huorso	275
Klippen	90	Petsaure	80
Forsbäck-Fjällnäs	405	Pasta	65
LÖGDE ÄLV:		Rapaätno	255
Storforsen-Hyngelsböle	180	KÅGE ÄLV	40

Prop. 1977/78: 57 27

35	EJ VÄRDERAT:
200	Effektutbyggnader	275
	MOÄLVEN	90
50 200	NÄTRAÅN: Bullerforsen, Långseleän (Ängermanälven)	50 110
39	Summa ea 500

BURE ALV

SÄVARÅN

UME ÄLV: Överstjuktan

ÖRE ALV

LÖGDE ÄLV: Lögda

ÅNGERMANÄLVEN:

Fatsjö 40

(konventionell utbyggnad) Vojmsjö, Bäsksele, Vilhelmina 81

Summa ca 1500 Totalt ca 12 800

11 den geografiska sammanställningen, bilaga 1. finns värderingarna ordnade efter älvsträcka frän norr till söder.

2 Tabellen omfattar flera alternativa projekt. Energibeloppen kan därför inte utan vidare summeras.

älvar eller större sammanhängande älvsträckor än enstaka objekt.

Motsvarande syn har präglat ocksä den botaniska bedömningen. Botaniska skyddsvärden är inte bara, eller ens huvudsakligen, förekomsten av sällsynta arter eller s. k, utpostbestånd. Stort värde har tillmätts bl, a, välutvecklade orörda sfrandmUjöer och oskadade våtmarker, specielll deltaland.

Från zoologisk synpunkt har värderingarna skett utifrån tio olika kriterier där orördheten fått en särskild tyngd. Bedömningen har inte omfattat projekt inom nationalparkerna.

De olika vetenskapliga bedömningarna har resulterat i skilda rangordningar av älvens och älvsträckornas värde. Som geovetenskapligt mest intressanta har utpekats Kaitumsjöarna i Kalixälven, Vuojatätno, Tarradalen, Kamajokk och Rapadalen i Luleälven, Övre Umeälven vid Hemavan, övre Vojmån i Angermanälvens vattensystem, Vapstälven samt skogsälvarna Öre och Lögde älvar. Till detta kommer enstaka topp-objekt i olika älvar, bl, a. Jokkfallef i Kalix älv och Linafallef i Lina älv. Som mest värdefulla i botaniskt avseende anges Kalixälven, Luleälvens källflöden, Storselet i övre SkeUefteälven, Tärnaån och Girjesån i Umeälven samt övre Vojmån. Från zoologisk synpunkt framstår som mest intressanta Kalixälven, Luleälvens källflöden, Pärlälven, övre Skel-lefteälven, Övre Vojmån och Helgumsjön i Ängermanälven samt skogsälvarna Byske och Öre älvar.

Med utgångspunkt i dessa skilda värderingar samf lidigare bedömningar har naturvårdsverket presenterat en sammanvägd bedömning av norrlandsälvarnas naturvärden. 1 tabell 2.9 anger klass 4 mest värdefull, klass 1 minst värdefull.

KLASS 4

KALIX ÄLV: inkl. Ängesån-Lina älv

LULE ÄLV:

Vuojatätno

Petsaure

Lilla Lule älvs källflöden

Peuraure-Päriälven

BYSKE ÄLV

SKELLEFTE ÄLV:

Storselet Bergnäs-Slagnäs

UME ÄLV: Klippen, Tärna Forsbäck, Fjällnäs

ÖRE ÄLV

LÖGDE ÄLV

VAPSTÄLVEN

ÅNGERMANÄLVEN: Övre Vojmån Övre Åseleälven

KLASS 3

RÅNE ÄLV

LULE ÄLV:

Lermejaure

Flarkån

SKELLEFTE ÄLV:

Sädvajaure

Barfaure

Malån

Petikån

RICKLEÅN

UME ÄLV: Överstjuktan

GIDE ÄLV

MOÄLVEN

ÅNGERMANÄLVEN:

Lejarälven

Storån

Meåforsen-Helgumsjön

KLASS 2

ÄBY ÄLV KÅGE ÄLV

SKELLEFTE ÄLV:

Karsbäcken

BURE ÄLV SÄVARÅN NÄTRAÅN

ÄNGERMANÄLVEN:

Saxån

Ransarluspen-Fatmomakke

Fatsjö

Nedre Vojmån

Långseleån-Rörströmsälven

Borga

KLASS 1

ÅNGERMANÄLVEN:

Bullerforsen

Flåsjöån

EJ BEDÖMT

Effekfutbyggnader

Prop. 1977/78: 57 29

Värdet av fritidsfisket har uppskattats med hänsyn bl. a. till fiskets inriktning (strömfiske, sjö- eller havsfiske), artsammansättningen, tillgängligheten (röjningar, vägar) och frekvensen av användbara fritidsfiskevatten inom en region eller i anslutning till fätort.

Styrelsens tidigare undersökningar av fritidsfisket har visat att ström-vatten är mest attraktiva. En beräkning av sfrömvattnens andel av berörda älvsträckor har därför gjorts i vissa vatten. Ett områdes orördhet eller vildmarkskaraktär har i vissa fall poängterats.

Övrigt fiske omfattar yrkesfiske, övrigt avsalufiske och husbehovsfiske. Redan uppkomna skador begränsar enligt fiskeristyrelsen starkt möjligheterna tiU övrigt fiske, och på många håll kvarstår endast ett s. k. restfiske av obetydligt värde. Vid värderingen av husbehovs- och avsalufiske har hänsyn tagits till de fiskesvårigheter (grumlingar, stubbar, rötter m. m.) som uppstår vid de olika typer av ingrepp i vattenmiljön som är aktuella.

En biologisk värdering har gjorts av objekten och av effekterna av planerade utbyggnader både vad gäller fritidsfisket och övrigt fiske. I denna värdering ingår beräkning av bl. a. reproduktionsarealer för t. ex. lax och öring, artsammansättning, tillväxtförhållanden (fördvärg-ning m. m.), parasitangrepp och utbredningsbiologi (spridning av eller kraftig tillväxt av icke önskade bestånd).

En arbetsgrupp på sötvattenslaboratoriet har ställt samman en översikt över de fiskbestånd, som bör skyddas på grund av sitt vetenskapliga värde. Som allmän riktlinje har angivits att referensvatten, storöringvat-ten och rinnande vatten bör ges högre vetenskaplig prioritet än vatten med bestånd utvisande originell ekologi eller utpostbesfånd. Vid den vetenskapliga värderingen har områden där fiskeribiologisk forskning pågår eller har pågått under lång tid särskilt beaktats. Varken vid den vetenskapliga eller den övriga bedömningen har planerade intrång i nationalparker behandlats. Fiskeristyrelsen har förutsatt att dessa utbyggnader inte kommer till utförande.

Utredningen har vidare diskuterat möjligheterna till kompensationsåtgärder, t. ex. ersäffningsfiske i andra vattendrag. Fisket i närliggande vattendrag är i regel annans egendom och kan med nuvarande regler i VL inte med tvångsrätt disponeras av utbyggaren. Från biologisk synpunkt är det dessutom enligt fiskeristyrelsen omöjligt att i ett mindre vattendrag skapa ett fiske av samma karaktär som det som går förlorat i en större älv, eftersom produkrionskapacifefen är en annan. Genom insättning av fångstbar fisk kan viss kompensation åstadkommas, men tillväxtmöjligheterna är begränsade. Fiskens storlek och artsammansättningen i de mindre vattendragen är, likaväl som i de större, anpassade tUl miljön och för att ge fisket en ändrad karaktär måste kontinuerliga inplanteringar göras. Genom rofenonbehandling av sjöar och tjärnar och därpå följande inplanfering av ädelfisk kan att-

KLASS 4

KALIX ÄLV: inkl. Ängesån-Lina älv

LULE ÄLV:

Vuojatätno

Lilla Lule älvs källflöden

Peuraure-Pärlälven

BYSKE ÄLV

SKELLEFTE ÄLV:

Bergnäs-Slagnäs

RICKLEÅN

UME ÄLV: Forsbäck-Fjällnäs

MOÄLVEN

VAPSTÄLVEN

ÄNGERMANÄLVEN: Övre Vojmån Övre Åseleälven Lejarälven

KLASS 3

RÅNE ÄLV

ÄBY ÄLV

SKELLEFTE ÄLV:

Sädvajaure

Barfaure

BURE ÄLV

SÄVARÅN

UME ÄLV:

Tärna

överstjuktan

ÖRE ÄLV

LÖGDE ÄLV

GIDE ÄLV

ÅNGERMANÄLVEN:

Fatsjö (med överledning från

Vojmsjön) Storån

KLASS 2

LULE ÄLV: Petsaure Flarkån Effektutbyggnader

KÅGE ÄLV

SKELLEFTE ÄLV:

Storselet

Malån

UME ÄLV: Klippen

NÄTRAÅN

ÅNGERMANÄLVEN:

Saxån

Ransarluspen-Fatmomakke

Fatsjö (konventionell utbyggnad)

Nedre Vojmån

Långseleån-Rörströmsälven

Borga

KLASS 1

LULE ÄLV: Lermejaure

SKELLEFTE ÄLV:

Petikån

Karsbäcken

Effektutbyggnader

UME ÄLV: Effektutbyggnader

ÅNGERMANÄLVEN:

Bullerforsen

Flåsjöån

Meåforsen-Helgumsjön

Prop. 1977/78: 57 31

främst lokala eller regionala behov, Turistfiskaren torde enligt fiskeristyrelsen i regel söka sig tUl andra vatten,

I fiskeristyrelsens rangordning (se tabell 2.10) omfattar klass 4 älvar och älvsträckor som helt bör undantas från vidare kraftutbyggnad med hänsyn till fiskets värde och beräknad skada. Klass 3 utgörs av vattendrag med havsvandrande fisk och befintligt eller potentiellt stort fritidsfiske. I klass 2 återfinns älvsträckor som redan är skadade vad gäller fisket men som alltjämt har viss betydelse för fritids- och husbehovsfiske. Klass 1, slutligen, innehåller vatten som är hårt skadade. Fisket bedöms där inte kunna utvecklas till belydelse för en större allmänhet.

2.3.5 Friluftsliv och rekreation

I samband med att utredningen tillsattes gavs slatens naturvårdsverk i uppdrag att värdera de berörda älvarna från rekreationssynpunkt. Naturvårdsverkets bedömningar grundar sig i huvudsak på rapporten "Rekreation och friluftsliv vid älvar i norra Norrland" som på verkets uppdrag har utarbetats vid geografiska institutionen vid Umeå universitet. Dessutom har verket använt sig av fiskeristyrelsens yttrande (1975-10-13) till utredningen med avseende på fritidsfisket samt material som har tagits fram tidigare, främst i samband med den fysiska riksplaneringen.

Naturvårdsverkefs uppdrag till Umeå universitet innebar dels utveckling av en metod för värdering av älvsträckorna, dels tillämpning av metoden på dessa. Uppdraget omfattade inte fritidsfisket. För att möjliggöra genomförandet gav utredningen de fyra berörda länsstyrelserna i uppdrag att förse naturvårdsverket och Umeå universitet med vissa erforderliga grunddata om t. ex. befintliga turistanläggningar, reservat och förordnanden enligt naturvårdslagen samt landskapsvårdande åtgärder.

Naturvårdsverket har vid sin bedömning utgått från att vattenkraftutbyggnad i regel innebär övervägande negativa effekter för turism och friluftsliv. Det avgörande argumentet har varit att vattenkraftutbyggnad medför förlust av en för friluftslivet särskilt attraktiv naturtyp som förekommer sparsamt till följd av tidigare utbyggnad av älvarna.

Naturvårdsverket har först utarbetat en rangordning utan hänsyn tagen till fiskets intressen. Stor vikt har lagts vid längre och sammanhängande älvsträckor med goda naluriiga förulsättningar för turism och friluftsliv.

Bedömningen av älvarnas tillgänglighet har i detta sammanhang utgått från i det befintliga vägnätet, omfatiande såväl allmänna vägar som skogsbilvägar. Vid delaljbedömning av tillgängligheten är det också av intresse att känna till framkomligheten vid vandring till fots i terrängen. Detta har dock inte varit möjligt inom ramen för denna utredning.

Prop. 1977/78: 57 32

Vidare har landskapsbilden varit en viktig faktor vid bedömningen av älvarnas rekreationsvärden. Bedömningen har gjorts dels översiktligt med hjälp av flygbilder och ett omfattande kartmaterial, dels genom utförliga fältkontroller. Det finns emellertid inga enkla normer för bedömning av landskapsbilden. Enskilda individers uppfattning om vad som är värdefullt eller intressant varierar. Vid bedömningen har det högsta värdet åsatts storartade landskap, ibland i form av kombinerade natur- och kulturlandskap. Lägsta värde har åsatts monotona landskap, ibland påverkade av kraftiga ingrepp såsom kalhyggen, grustäkter etc.

För att få fram en total bedömning av älvsträckornas värde från rekreationssynpunkt har i efterhand fritidsfiskets intressen vägts in i bedömningen. Samråd har under detta arbete skett med företrädare för fiskeintressena.

Fritidsfisket utgör den viktigaste enskilda friluftsaktivifeten längs älvarna och är dessutom den aktivitet som i regel lider störst skada vid en utbyggnad. På grund härav har verket ansett del vara motiverat att ge fisket en avsevärd tyngd vid totalbedömningen av älvarnas rekreationsvärde. Den sammanvägda rangordningen återfinns i tabell 2.11, där klass 4 anger högsla och klass 1 lägsta värde från rekreationssynpunkt.

2.3.6 Kulturminnesvård

Inför utredningens lägesrapport gjorde riksantikvarieämbetet en sammanställning av känt material om älvdalarnas kulturhistoriska värden. Med utgångspunkt i denna första sammanställning gjordes därefter nya översiktliga inventeringar och besiktningar, dels där def tidigare underlaget hade särskilda brister, dels där det bedömdes som särskilt troligt att det fanns kulturhistoriskt värdefulla miljöer. En försöksverksamhet med intervjuer av samer gav värdefulla resultat, och flera forskningsprojekt har också utnyttjats. På grundval av detta underlag har riksantikvarieämbetet avgränsat en rad kulturmiljöer av särskilt värde, vid sidan av de miljöer av riksintresse som ämbetet tidigare avgränsat under arbetet med den fysiska riksplaneringen,

Def är viktigt för upplevelsen att en äldre tids lämningar inte rycks ur sitt sammanhang, utan att den omgivande miljön fär bidra till att belysa ursprung och funktion. Av särskilt värde för kulturminnesvården är således större områden som inom ett avgränsat landskapsrum återspeglar en särpräglad kulturutveckling. Vissa områden kan representera en kontinuerlig kulturutveckling. Andra områden ger prov på en enhetlig bygd tillkommen under ett begränsat skede. Områdenas betydelse är inte alltid beroende av de enskilda elementens kvalitet utan ofta av det helhetsinnehåll som de kan erbjuda. Mycket talar för ett bevarande av större sammanhängande mUjöer, där kulturformens samspel med de naturgivna förutsättningarna kan studeras. En vattenkraftutbyggnad kan därför i en del fall vara ett hot mot kulturhisto-

KLASS 4

KALIX ÄLV: inkl. Ängesån-Lina älv

LULE ÄLV:

Vuojatätno

Lilla Lule älvs källflöden

Peuraure-Pärlälven (3)

BYSKE ÄLV

BURE ÄLV

SÄVARÅN

UME ÄLV:

Klippen

Tärna

Forsbäck, Fjällnäs

ÖRE ÄLV

MOÄLVEN

VAPSTÄLVEN (3)

ÄNGERMANÄLVEN: Övre Vojmån Lejarälven (3)

KLASS 3

RÄNE ÄLV (2)

LULE ÄLV: Petsaure

ÅBY ÄLV

SKELLEFTE ÄLV:

Storselet Sädvajaure Barfaure (2) Bergnäs-Slagnäs (2) Malån

RICKLEÅN (2)

UME ÄLV: Överstjuktan (2)

LÖGDE ÄLV

GIDE ÄLV

NÄTRAÅN

ÅNGERMANÄLVEN: Övre Åseleälven (2) Storån (2)

KLASS 2

LULE ÄLV: Lermejaure (3) Flarkån

KÅGE ÄLV

SKELLEFTE ÄLV: Petikån (3)

ÄNGERMANÄLVEN:

Saxån

Fatsjö

Bullerforsen

Nedre Vojmån

Långseleån-Rörströmsälven

Borga

Meåforsen-Helgumsjön (3)

KLASS 1

LULE ÄLV:

Effektutbyggnader

SKELLEFTE ÄLV:

Karsbäcken Effektutbyggnader

UME ÄLV: Effekfutbyggnader

ÄNGERMANÄLVEN: Ransarluspen-Fatmomakke Flåsjöån (2)

KLASS 4

KALIX ÄLV:

Kalix och Kaitum älvar

LULE ÄLV:

Vuojatätno

Lilla Lule älvs källflöden

BYSKE ÄLV

SKELLEFTE ÄLV: Petikån

UME ÄLV: Tärna

ÖRE ÄLV

LÖGDE ÄLV (u)

KLASS 3

KALIX ÄLV: Ängesån-Lina älv (u)

RÅNE ÄLV (u)

LULE ÄLV: Petsaure (u) Peuraure-Pärlälven (u)

ÄBY ÄLV (u)

SKELLEFTE ÄLV: Storselet (u) Malån

BURE ÄLV (u)

UME ÄLV: Forsbäck-Fjällnäs (u)

GIDE ÄLV (u)

MOÄLVEN

VAPSTÄLVEN (u)

ÄNGERMANÄLVEN: Övre Vojmån (u) Långseleån-Rörströmsälven utom Ormsjön (u)

Lejarälven

KLASS 2

KÅGE ÄLV (u)

SKELLEFTE ÄLV: Barfaure (u) Bergnäs-Slagnäs Karsbäcken (u)

RICKLEÅN (u)

SÄVARÅN (u)

UME ÄLV: Överstjuktan

NÄTRAÅN (u)

ÅNGERMANÄLVEN: Saxån (u) Fatsjö (u) Nedre Vojmån Övre Åseleälven Flåsjöån (u) Storån (u)

KLASS 1

LULE ÄLV: Lermejaure (u) Flarkån (u) Effektutbyggnader

SKELLEFTE ÄLV:

Sädvajaure Effektutbyggnader

UME ÄLV:

Klippen

Effektutbyggnader

ÄNGERMANÄLVEN:

Ransarluspen-Fatmomakke

Bullerforsen

Ormsjön

Borga

Meåforsen-Helgiunsjön

KLASS 4

KALIX ÄLV:

Kalix och Kaitum älvar* Ängesån-Lina älv

RÅNE ÄLV

LULE ÄLV:

Vuojatätno* Lermejaure* Lilla Lule älvs källflöden*

ÅBY ÄLV

BYSKE ÄLV

SKELLEFTE ÄLV:

Storselet*

Sädvajaure*

Barfaure*

Petikån

Karsbäcken

UME ÄLV:

Tärna*

Forsbäck-Fjällnäs*

VAPSTÄLVEN

ÅNGERMANÄLVEN: Övre Vojmån

KLASS 3

LULE ÄLV:

Petsaure* Peuraure-Pärlälven*

SKELLEFTE ÄLV:

Bergnäs-Slagnäs* Malån

UME ÄLV:

Klippen* Överstjuktan*

ÅNGERMANÄLVEN:

Saxån*

Fatsjö

Nedre Vojmån

Övre Åseleälven

Långseleån-Rörströmsälven

Lejarälven*

Storån*

KLASS 2

KÅGE ÄLV BURE ÄLV RICKLEÅN SÄVARÅN ÖRE ÄLV LÖGDE ÄLV

ÅNGERMANÄLVEN:

Ransarluspen-Fatmomakke*

KLASS 1

LULE ÄLV:

Flarkån

GIDE ÄLV

MOÄLVEN

NÄTRAÅN

ÅNGERMANÄLVEN:

Bullerforsen

Borga*

Flåsjöån

Meåforsen-Helgumsjön

EJ BEDÖMT

Effektutbyggnader

KLASS 4

KALIX ÄLV:

Kalix och Kaitum älvar

RÅNE ÄLV

KLASS 3

KALIX ÄLV:

Ängesån-Lina älv

LULE ÄLV:

Flarkån Effektutbyggnader

KÅGE ÄLV

SKELLEFTE ÄLV:

Bergnäs-Slagnäs

BURE ÄLV

RICKLEÅN

SÄVARÅN

ÖRE ÄLV

MOÄLVEN

NÄTRAÅN

ÅNGERMANÄLVEN: Helgumsjön

KLASS 2

ÅBY ÄLV

BYSKE ÄLV

SKELLEFTE ÄLV: Sädvajaure

UME ÄLV: Klippen, Tärna Forsbäck, Fjällnäs

LÖGDE ÄLV

GIDE ÄLV

ÄNGERMANÄLVEN: Nedre Vojmån Övre Åseleälven Långseleån-Rörströmsälven

KLASS 1

LULE ÄLV:

Vuojatätno

Petsaure

Lermejaure

Lilla Lule älvs källflöden

Peuraure-Pärlälven

SKELLEFTE ÄLV:

Storselet

Bartaure

Malån

Petikån

Karsbäcken

UME ÄLV: Överstjuktan

VAPSTÄLVEN

ÅNGERMANÄLVEN:

Saxån

Ransarluspen-Fatmomakke

Fatsjö

Bullerforsen

Övre Vojmån

Borga

Flåsjöån

Lejarälven

Storån

Meåforsen

EJ BEDÖMT

Effektutbyggnader i Skellefte älv, Ume älv och Ångermanälven

Prop. 1977/78: 57 38

att företagsstrukturen påverkas. Oftast är det endasf delar av eft jordbruksföretags mark som direkt går förlorad eller skadas, men det medför sämre förutsättningar för en rationell produktion vid de kvarvarande delama. En efterföljande anpassning av företagsstrukturen till de nya förutsättningarna tar ofta lång tid och kan medföra betydande företagsekonomiska och samhällsekonomiska övergångskostnader. Redan gjorda investeringar kan antingen direkt gå förlorade genom överdämning eller bli företagsekonomiskt olönsamma genom att de blir överdimensionerade i krympande företag.

Det stora flertalet projekt skulle dock enligt lantbruksnämndernas bedömning kunna genomföras utan allvarligare svårigheter för jordbruket. Svåra skador kan vänfas inträffa främst i nedre delen av Kalix älvdal men också vid Vuotnakoski och Parakkakurkkio i övre delen av Kalixälven och vid Sädva i SkeUefteälven.

Utbyggnad av en älv kan under vissa förutsättningar också få positiv inverkan på jordbruket. Lantbruksnämnden i Norrbottens län redovisar att en reglering av Råne älv troligen skulle få positiva effekter för jordbruket i vissa områden kring älvens nedre del, som nu påverkas kraftigt av älvens vår- och höstflöden. En utjämnad vattenföring skulle medföra att stora åkerarealer skulle kunna brukas säkrare och mer intensivt.

2.3.9 Skogsbruk

Skogsstyrelsen har för utredningens räkning studerat risken för minskad skogsproduktion på grund av att skogsmark dams över. Även försämrad produktion till följd av lokalf ändrade grundvaffenförhållanden har dock betydelse, liksom bortfallet av produktiv skogsmark för ledningsgator o. d.

Skogsvårdsstyrelsema i de fyra nordligaste länen har beräknat de arealer skogsmark som kan bli överdämda vid en utbyggnad och särskilt uppskattat arealer med skog i åldersklasserna 10—60 år. I flera fall har dock underlagsmaterialet inte medgett någon arealberäkning. Speciellt gäller detta för behovet av nya ledningsgator. Skogsvårdsstyrelserna har bedömt de långsiktiga skadeverkningarna efter en fyrgradig skala där 1 motsvarar minsta skada och 4 största skada. Skogsstyrelsen har sedan justerat skogsvårdsstyrelsens värderingar för att få större enhetlighet. Skogsstyrelsens lista framgår av tabell 2.15.

Vattenkraftutbyggnad innebär ofta att god skogsmark tas i anspråk. Skogsstyrelsens inventering har visat att sammanlagt ca 30 000 ha skogsmark går förlorad enbart genom överdämningar, om samtliga tänkbara projekt byggs ut. Produktionsförmågan hos dessa marker är ca 80 000 msk årligen. De största produktionsförlusterna uppkommer vid Kalixälven, Ängesån, Råneälven och Rörströmsälven. De flesta projekten har å andra sidan bedömts orsaka endast små skador på skogliga intressen.

KLASS 4

KLASS 3

KALIX ÄLV:

inkl. Ängesån-Lina älv

RÅNE ÄLV

LULE ÄLV: Peuraure-Pärlälven

ÄBY ÄLV

BYSKE ÄLV

SKELLEFTE ÄLV: Malån

GIDE ÄLV:

Skinnmuddselet

ÅNGERMANÄLVEN: Hocksjö

KLASS 2—3

ÅNGERMANÄLVEN: Övre Åseleälven

KLASS 2

ÅNGERMANÄLVEN:

Nedre Vojmån Meåforsen-Helgumsjön

KLASS 1—2

ÅNGERMANÄLVEN: Fatsjö

KLASS 1

LULE ÄLV:

Vuojatätno

Petsaure

Lermejaure

Lilla Lule älvs källflöden

1 Flera regleringsmagasinsarealer

relativt god skogsmark.

Flarkån Effektutbyggnader

SKELLEFTE ALV:

Storselet

Sädvajaure

Bartaure

Bergnäs-Slagnäs

Effektutbyggnader

BURE ÄLV

UME ÄLV

ÖRE ÄLV

LÖGDE ÄLV

GIDEÄLV:

utom Skinnmuddseleli

VAPSTÄLVEN

ÅNGERMANÄLVEN:

Saxån

Ransarluspen-Fatmomakke

Övre Vojmån

Borga

Flåsjöån

Lejarälven

Storån

EJ BEDÖMT

KÅGE ÄLV

SKELLEFTE ÄLV;

Petikån

Karsbäcken

RICKLEÅN

SÄVARÅN

MOÄLVEN

NÄTRAÅN

ÅNGERMANÄLVEN:

Bullerforsen Effektutbyggnader

är inte redovisade. Dessa kan tänkas beröra

Prop. 1977/78: 57 40

väl utarbetade. Def gäller t. ex. Byske älv och Kalix älv. I flertalet fall har det inte varit möjligt atf göra några detaljerade skadebedömningar beroende på att projekten i vissa fall endast förelegat som skisser, i andra fall enbart som tänkbara resurser.

TUl detta kommer att inventeringen av miljövärden sannolikt i mycket stor utsträckning har koncentrerats till de älvsträckor där kraftföre-fagen ligger långt framme med sin ufbyggnadsplanering. Miljövärdena i dessa älvsträckor har därigenom blivit bättre kartlagda än vad som är faUet i älvsträckor där en utbyggnad kan vänfas bli aktuell först långt fram i tiden eller där kraftförefagen hittills inte redovisat några konkreta utbyggnadsplaner.

Liksom i den sehlstedtska utredningen utgår den slutliga rangordningen från en bevaranderangordning, där främst de olika myndigheternas värderingar vägts samman. Utredaren har eftersträvat att i första hand värdera älvsträckor, inte projekt. Bedömningen har dock gjorts mot bakgrund av de miljöingrepp som de redovisade utbyggnaderna skulle medföra. Detta innebär att utredarens rangordning inte alltid kan tillämpas om det i ett vattendrag blir fråga om en utbyggnad av annat slag än den nu aktueUa, t. ex. småkraftverk av den typ som nu håller på att utvecklas av kraffindustrin.

Givetvis kan infe rangordningen utformas genom en enkel matematisk bearbetning av de värderingar som gjorts från olika fackmyndigheter. Att det på många håll i fjällvärlden knappast existerar något jord- eller skogsbruk, och resp, myndighet alltså satt ettor i sina värderingslistor, betyder t, ex. inte att älvsträckor i fjällen skulle vara mindre värdefulla eller skyddsvärda. Utredaren har för varje älvsträcka bedömt vilka intressen som bör tillmätas betydelse för placeringen i rangordningen (se bilaga 1).

Älvsträckorna har ordnats i fyra klasser efter sitt värde för de olika bevarandeintressena. Det som värderats är i möjligaste mån sådana egenskaper hos älven och dess närmaste omgivning som skulle kunna påverkas vid en utbyggnad. I den högsta klassen — klass 4 — ingår älvsträckor med mycket stora bevarandevärden. I den lägsta klassen — klass 1 — ingår älvsträckor där en utbyggnad skulle kunna beröra små eller måttliga bevarandevärden. Dessa älvsträckor är i regel starkt påverkade av tidigare vattenkraftutbyggnad. Rangordningen av älvsträckornas bevarandevärden framgår av tabell 2.16.

Vid den slutliga rangordningen (se tabell 2.17) har bevaranderangordningen ställts mot kraftnyttan, formulerad främst genom den rangordning som är resultatet av Svenska kraftverksföreningens och statens vattenfallsverks genomgång av den företagsekonomiska nyttan av de olika projekten.

Så långt möjligt har därvid de principer som tUlämpades i den sehlstedtska utredningen följts. Det har främst inneburit atf den slutliga

Tabell 2.16 Bevaranderangordning (klass 4 anger högsta värde)

KLASS 4

KALIX ÄLV: inkl. Ängesån-Lina älv

LULE ÄLV:

Vuojatätno

Lilla Lule älvs källflöden

Peuraure-Pärlälven

BYSKE ÄLV

SKELLEFTE ÄLV:

Storselet

Bartaure

UME ÄLV:

Tärna

Fjällnäs

ÖRE ÄLV

LÖGDE ÄLV

VAPSTÄLVEN

ÄNGERMANÄLVEN: Övre Vojmån Lejarälven

KLASS 3

RÄNE ÄLV

LULE ÄLV: Petsaure

ÄBY ÄLV

SKELLEFTE ÄLV:

Sädvajaure

Bergnäs-Slagnäs

Malån

Petikån

Karsbäcken

BURE ÄLV

RICKLEÅN

UME ÄLV: Klippen

Forsbäck Överstjuktan

GIDE ÄLV

MOÄLVEN

ÄNGERMANÄLVEN: Övre Åseleälven Hocksjö Helgiunsjön

KLASS 2

LULE ÄLV:

Flarkån

KÅGE ÄLV

SÄVARÅN

NÄTRAÅN

ÅNGERMANÄLVEN:

Saxån

Fatsjö

Nedre Vojmån

Långseleån

Storån

KLASS 1

LULE ÄLV: Effektutbyggnader

SKELLEFTE ÄLV: Effektutbyggnader

UME ÄLV: Effektutbyggnader

ÄNGERMANÄLVEN:

Ransarluspen-Fatmomakke

Bullerforsen

Borga

Flåsjöån

Meåforsen

Effektutbyggnader

Tabell 2.17 Slutlig rangordning

KLASS 4	ÄNGERMANÄLVEN:
KALIX ÄLV: Kaitumjaure	Lejarälven Helgumsjön
Voutnakoski Jokkfall-Långfors	KLASS 3a
Ängesån-Lina älv	KALIX ÄLV:
	Parakkakurkkio-Narkenfors
LULE ÄLV:
Vuojatätno	BYSKE ÄLV
Lilla Lule älvs källflöden
Peuraure-Pärlälven	KLASS 2
UME ÄLV:	RÅNE ÄLV (exkl. Rörån-Livas älv)
Tärna	KÅGE ÄLV
Fjällnäs
	SKELLEFTE ÄLV:
ÖRE ÄLV	Sädvajaure
	Malån
VAPSTÄLVEN
ÅNGERMANÄLVEN:	SÄVARÅN
Övre Vojmån	UME ÄLV:
	Klippen
	GIDE ÄLV
KLASS 3b	NÄTRAÅN
RÅNE ÄLV:	ÅNGERMANÄLVEN:
Rörån-Livas älv	Fatsjö
LULE ÄLV:	Nedre Vojmån Övre Åseleälven
Petsaure	Långseleån
ÄBY ÄLV	Hocksjö
SKELLEFTE ÄLV:	KLASS 1
Storselet
Bartaure	LULE ÄLV:
Bergnäs-Slagnäs	Flarkån
Petikån	ÄNGERMANÄLVEN:
Karsbäcken	Saxån
BURE ÄLV	Ransaren-Fatmomakke
	Bullerforsen
RICKLEÅN	Borga
UME ÄLV:	Flåsjöån
Forsbäck	Storån
Överstjuktan	Meåforsen
LÖGDE ÄLV	KLASS 0
MOÄLVEN	Effektutbyggnader

1,8	5,7	7,5
1,0	1,4	2,4
1,1	2,8	3,9
0,8	2,0	2,8
0,7	0,3	1,0
0,9	0,3	L2

Summa 6,3 12,5 18,8

Utanför utredningsarbetet har framför allt legat fre av de fyra outbyggda huvudälvarna, som tillsammans skulle kunna ge ett energifill-skott av ungefär 12,5 TWh/år. Vidare saknas mer omfattande utredningar i främst tre avseenden:

— I södra Norrland och norra Svealand behandlades utbyggnadsmöjligheter i de fem huvudälvarna. De möjligheter ttll utbyggnader som finns i smärre vattendrag är således infe redovisade. Det bör observeras att inventeringen av ufbyggnadsvärd vattenkraft för den sehlstedtska utredningen väsentligen gjordes före oljekrisen. Intresset för utbyggnader i de mindre vattendragen var då inte särskilt stort.

— Vattendragen i landets södra delar, dvs. söder om Dalälven—Klarälven, har inte varit föremål för utredning.

— Möjligheter att bygga ut standardiserade småkraftverk genom att bl. a. utnyttja äldre dammar har inte bedömts. Sådana anläggningar har på mycket lång sikt ansetts kunna ge ca 1,5 TWh/år i energi-tUlskott.

Prop. 1911 nS: 51 45

Enligt utredaren talar båda utredningarnas underlagsmaterial för återhållsamhet när det gäller den fortsatta vattenkraftutbyggnaden. Landshövding Sehlstedt framhöll att en utbyggnad av projekten i klass 4 i det södra området inte borde komma fill stånd och att man även i övrigt borde vara restriktiv när det gäller utbyggnad. I det norra området är de outnyttjade vattenkraftresurserna avsevärt större. Landsdelen är också glesare befolkad, utom vid kusten och vissa större orter i inlandet. De slutsatser som dras beträffande norra Norrlands älvar är emellertid i huvudsak desamma som de som redovisas i den sehlstedtska utredningen. Projekten i klass 4 bör således inte heller i detta fall komma i fråga för utbyggnad. 1 övrigt bör observeras de stora bevarandevärden som de mindre vattendragen har. Främst gäller detta de s. k. skogsälvarna, som ofta ligger nära de större orterna vid kusten. Ofta är kraftnyffan samtidigt förhållandevis låg. Beträffande de mindre vattendrag som har påtagliga eller stora bevarandevärden bör därför enligt utredaren en betydande återhållsamhet iakttas.

Vid rangordningen har inte hänsyn tagits till tidsplanerna för de olika projekten. Denna faktor är emellertid av stor betydelse vid ett ställningstagande till vilken utbyggnadsnivå som skall eftersträvas vid en angiven tidpunkt. Med utgångspunkt i rangordningarna och tidplaner för de olika projekten skisseras några olika handlingsalternativ.

Med förhållandevis begränsade skadeverkningar torde def vara möjligt atf genomföra en ytterligare utbyggnad med 4 å 5 TWh/år på lång sikt och 2 å 3 TWh/år på kort sikt, dvs. fram fill mitten av 1980-talet, Med förhållandevis begränsade skadeverkningar har här avselts en utbyggnad av älvsträckor i klasserna O och 1 samt vissa större projekt i klass 2. Vidare förutsätts då utbyggnad ske av projekt med motsvarande karaktär i de vattendrag i landet som inte varit föremål för utredning.

För atf uppnå det av riksdagen i det energipolifiska beslutet år 1975 angivna Ullskottet 5 TWh/år på kort sikt, dvs. fill mitten av 1980-falef, krävs förutom utbyggnader av projekt i klasserna O—2 också utbyggnad av projekt i klass 3 och 4. Detsamma gäller om man på längre sikt vill uppnå ett avsevärt större vattenkrafttillskott än 5 TWh/år. I båda dessa fall, varigenom betydande skador skulle tillfogas de motstående intressena, är det angeläget att diskutera huruvida inte ett fåtal ingrepp i större älvar är att föredra framför ett stort antal ingrepp i småvatten-drag. En sådan handlingslinje vore avgjort atf föredra från kraffsyn-punkt, och kan också vara skonsammare från miljösynpunkt.

Utredningen anser vidare att en jämförelse bör göras med olika utbyggnadsmöjligheter i framför allt Torne älv, Pite älv och Vindelälven innan beslut fattas som kan innebära utbyggnad av projekt i klass 3.

De restriktioner som riksdagen beslutade om i avvaktan pä denna utredning innebär att i stort endast projekt i klasserna O och 1 kan kom-

Prop. 1977/78: 57 46

ma i fråga för utbyggnad. En sådan utbyggnad skulle medföra mycket små konflikter med de motstående intressena men skulle samtidigt också ge relativt obetydliga energitillskotf. Om de angivna restriktionerna skall gälla också i fortsättningen kan energifillskoftef på kort sikt, dvs. tiU mitten av 1980-talet, beräknas till drygt 1 TWh/år, på längre sikt mellan 2 och 3 TWh/år. Smärre ytterligare tillskoft torde på längre sikt kunna fås genom utbyggnader av småkraftverk och utbyggnader motsvarande klass O och I i vattendrag som inte varit föremål för utredning.

2.4 Utredningen rörande översvämningsskydd i Västerdalälven

Utredningen rörande översvämningsskydd i Västerdalälven tillsattes av jordbruksministern våren 1975. Utredningens uppgift har varit att undersöka omfattningen av de skadeverkningar som översvämningarna i Västerdalälven förorsakar och med ledning därav bedöma skyddsverkan hos def projekt vid HäUa som redovisats i den sehlsfedfska utredningen samt undersöka vilka rimliga skyddsåtgärder som kan komma i fråga som alternativ fill Hällaprojekfef.

För att erhålla en så god kunskap som möjligt om flödenas storlek, förlopp och återkomstinfervall har utredningen låtit undersöka vatfen-förings- och vatfenståndsförhållandena längs Väsferdalälven under olika flödessituafioner. Denna undersökning har bl. a. visat att den fr. o. m. 1928 genomförda regleringen av Venjansjön i Vanan haft en ej obetydligt dämpande inverkan på flödena i Västerdalälven nedströms Vanåns inflöde. Utförda rensningar i Skivsforsen i början av 1930-talet har dessutom verkat sänkaiide på högvattensfånden inom Vansbroområdef. Vid bedömning av flödesskador samt olika skyddsåtgärders utformning och skadeförebyggande effekt har utredningen därför utgått från de vatfenståndsförhållanden som blir rådande om flödena inträffar i dagens situation.

Utredningen har inventerat de objekt längs älven som skadas vid översvämningar samt med ledning därav beräknat direkta kostnader för de översvämningsskador som drabbar bebyggelse m. m., jordbruk och allmänna vägar. Till grund för uppskattningen har legat översvämningsbilden under de flöden som inträffat 1916, 1959 och 1966. Med ledning av för olika älvavsnitt upprättade kurvor över skadekostnadernas variation med vattenståndet (skadekurvor) och flödenas beräknade återkomstinfervall (frekvenskurvor) har det kapitaliserade värdet av sannolika flödesskador (skadornas kapitalvärde) beräknats. För hela Väsferdalälven har detta kapitalvärde beräknats till 18 milj. kr. För flöden av 1916, 1959 och 1966 års storlek har engångsskadorna, om dessa flöden skulle inträffa under nuvarande förhållanden i älven, uppskattats tUl resp. 18, 7 och 8 milj. kr. Utöver beräknade direkta kost-

Prop. 1977/78: 57 47

nåder för översvämningsskador medför höga flöden intrång och olägenheter av olika slag såsom tvånget för länsstyrelse och kommuner att hålla beredskap inför eventuella flöden, den oro älvdalens befolkning känner inför hotet om flöden av katastrofnatur ävensom olägenheter för en del begravningsplatser i älvens närhet. Härtill kommer vissa indirekta kostnader bl. a. till följd av att vägar, vatten och avlopp, tele-och elnät, bostäder m. m. infe kan brukas under längre eller kortare tid, om de skadas av Översvämningar. Vidare må påpekas att def även i den förenade Dalälven (sträckan Djurås—havet) uppkommer översvämningsskador främst på industrier i Falun, Domnarvet, Kvarnsveden och Långshyffan. Denna älvsträcka omfattas emellertid infe av utredningsuppdraget, varför några skadeinventeringar inte utförts där.

Utredningen har granskat ett av Vesterdalelfvens kraft AB (VKAB) utarbetat förslag fill skyddsreglering vid Hälla och funnit att dar föreslagna tappningsbestämmelser vid flöden är alltför schematiska för att kunna läggas till grund för en bedömning av denna reglerings skyddseffekt. Utredningen har därför arbetat om Hällamagasinets tappningsbestämmelser under flödesperioder. Med ledning härav har bedömts att Hällaregleringen kan komma att sänka de högsta vattenstånden i älven vid Transfrand med 2,5 m, inom Malungsområdet med 1,6 m, inom Vansbroområdef med 0,7 m, inom Nåsområdet med 0,6 m, inom Björboområdef med 0,9 m och inom Dala-Flodaområdet med 0,9 m. Hällaregleringens flödessänkande effekt innebär att de ovan angivna kapitaliserade flödesskadorna, 18 milj. kr. för Västerdalälven, kommer att reduceras med 85 % till 3 milj. kr.

Möjligheten att ersätta Hällamagasinet med andra skyddsregleringar nedströms Hälla har undersökts av utredningen. Härvid har framkommit att realistiska förutsättningar saknas för att enbart för skyddsändamål anlägga nya eller utvidga befintliga magasin. Vilka möjligheter som står fill buds om en samordning av skydds- och vattenkraffintressena skulle ske har inte utretts, då det bedömts ligga utanför utredningsuppdraget att aktualisera ytterligare vattenkraftutbyggnader. Däremot visar undersökningen att eft mera målmedvetet handhavande av tappningen från befintliga magasin i sidovattendragen under flödesperioder bör kunna medföra en viss flödesdämpning i Västerdalälven, Denna dämpning blir dock av begränsad omfattning och bedöms kunna sänka flödestopparna med endasf någon dm. Utredningen har vidare undersökt möjligheten att för sänkning av älvens högvattenstånd utföra rensningar i vissa forsar, nämligen Hovaforsen nedströms Malung, Skivsforsen nedströms Vansbro, Kvarnholsforsen nedströms Nås. Hagelängs-forsen nedströms Björbo och Hagforsen nedströms Dala-Floda. Vid Skivsforsen och vid Kvarnholsforsen har flera större och mindre rens-ningsalfernativ undersökts. På övriga ställen omfattar undersökningen ett större och ett mindre alternativ. Rensningsalternativen siktar till en

Prop. 1977/78: 57 48

sänkning av högvattenståndet med i storleksordningen 0,5 resp. I m. Med hänsyn till förhållandet mellan å ena sidan kostnader, miljöpåverkan och andra olägenheter samt å andra sidan inbesparade skadekostnader och övriga fördelar med de olika rensningsallernativen har utredningen funnit atf def endasf är de mindre rensningsalternativen vid Skivsforsen, Kvarnholsforsen och Hagelängsforsen som framstår som realistiska. Sänkning av högsta högvattenstånd (inom resp. skadeområde), kostnad och båtnad för dessa tre rensningar har beräknats enligt följande:

Plats för Högsta hög- Kostnad Båtnad

rensningsätgärd vattenav- Mkr Mkr

sänkning m'

Skivsforsen 0,5 3,4 2,8

Kvarnholsforsen 0,4 1,5 1,0

Hagelängsforsen 0,4 0,6 0,6

' Vid läge för avbördningskurva

I kostnadsdelen har inte medräknats kostnader till följd av möjliga fiske- och erosionsskador. Ej heller belastar eventuella nackdelar från naturvårdssynpunkt denna post.

Båtnaden har beräknats som minskning av de direkta flödesskadorna. Som tidigare framhållits innebär en sänkning av högvattensfånden härutöver fördelar som infe kunnat uppskattas i pengar. Även om kostnaden något överstiger den beräkningsbara båtnaden anser utredningen åtgärderna vara realistiska setf ur allmän synpunkt.

Utredningen har också undersökt möjligheterna att utföra invallningar m. m. till skydd mot högvatten. Härvid har vissa åtgärder inom Malungs och Vansbro samhällen framstått som realistiska. Kostnad och båtnad av åtgärderna har beräknats enligt följande:

Plats för	Kostnad	Båtnad
invallningsåtgärd	Mkr	Mkr
Malung
nya invallningar samt upp-
fyllnad	0,8	0,7
förbättring av befintlig
invallning	0,2	0,2
Vansbro
invallning	2,6	2,5

Kortfattat visar resultatet av utredningen att det inom Malungs-, Vansbro-, Nås- och Björboområdena finns alternativ fill Hällaprojektet i form av rensnings- eller invallningsåtgärder. Sammanlagt har de som realisfiska ansedda åtgärderna beräknats ge en minskning av de direkta flödesskadorna med 5 milj. kr. och dra en kostnad av 6 milj. kr. Åtgärderna ger dock infe samma skyddseffekt som Hällaregleringen vilken

Prop. 1977/78: 57 49

sänker högvattnen längs hela älven och har beräknats ge en minskning av de direkta flödesskadorna med 15 milj. kr. DärtUl skall läggas den minskning av flödesskadorna som Hällaregleringen åstadkommer i förenade Dalälven.

Vidare framstår det som uppenbart för utredningen att man vid bebyggelseplaneringen längs älven i fortsättningen måste ta ökad hänsyn till vatfenståndsförhållandena.

Flödesprognoser är behövliga oberoende av om Hällaregleringen eller alternativa skyddsåtgärder kommer fill stånd eller ej. De av utredningen framtagna tappningsbestämmelserna för Hällaregleringen bygger till väsentlig del på flödesprognosering. Om Hällaregleringen inte kommer till stånd är prognoserna ändå nödvändiga för att dels handha tappningen från befintliga regleringsmagasin bättre, dels underlätta den beredskap som måste hållas inför väntade flöden. Utredningen förordar därför att den moderna flödesprognosfeknik som utarbetats av Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) tillämpas på Västerdalälven i samarbete mellan det allmänna, SMHI och kraffintressen-terna.

3 Remissyttranden över betänkandena Vattenkraft och miljö

3.1 Inledning

Betänkandet (SOU 1974: 22) Vattenkraft och miljö remissbehandlades under år 1974. Ungefär en tredjedel av remissinstanserna kommenterade i def sammanhanget eller separat även rapporten (Ds B 1974:4) Vattenkraft och miljö 2. Betänkandet (SOU 1976: 28) Vattenkraft och miljö 3 remissbehandlades under år 1976. Samtliga instanser som haft det första betänkandet på remiss gavs då tillfälle att ge synpunkter även pä def sista. Den sammanställning av remissinstansernas synpunkter som nu följer utgår huvudsakligen från den senaste remissomgången, där instanserna haft möjlighet atf kommentera hela utredningsmaterialet. Synpimkter i de tidigare remissvaren som inte täcks av senare yttranden har dock inarbetats. En strikt åtskillnad mellan de olika remissomgångarna har ansetts mindre viktig än den samlade bilden av utfallet.

I detta avsnitt behandlas sådana frågor som inte har direkt anknytning till någon speciell älv eller älvsträcka. Synpunkter på enskilda älvar, älvsträckor och projekt har samlats i anslutning till en geografisk sammanställning tillsammans med utredningarnas bedömningar, som redovisas i bilaga 1. Remissynpunkter på betänkandet (Ds Jo 1976: 8) Översvämningsskydd i Västerdalälven sammanfattas i avsnitt 4.

4 Riksdagen 1977178.1 saml. Nr 57

Prop. 1977/78: 57 50

3.2 Allmänt om utredningarna

Remissinstanserna är överlag positiva tUl att utredningarna har kommit till stånd. Bl. a. fiskeristyrelsen, statens planverk, statens naturvårdsverk, statens industriverk, statens vattenfallsverk, Svenska kraftverksföreningen, CDL, naturhistoriska riksmuseet och Friluftsfrämjandet menar atf man genom utredningsarbetet fått eft värdefullt grundmaterial och en god överblick. Flera instanser, t. ex. riksantikvarieämbetet, domänverket och KVA framhåller också att fakta presenterats på ett överskådligt, lättfattligt och intresseväckande sätt.

3.3 Avgränsningen

Bl. a. Nordiska museet, statens planverk, domänverket, statens vattenfallsverk, länsstyrelsen i Norrbottens län och Näringslivets energidde-gation anser att def främst från översiktlig synpunkt är olyckligt att Torne älv, Pite älv och Vindelälven har undantagits frän utredningsarbetet. Flera remissinstanser, t. ex. Umeå universitet, anser å andra sidan att nationalparkerna, lUcsom av riksdagen tidigare undantagna älvar, borde ha lämnats utanför utredningsarbetet. Bl. a. länsstyrdsen i Gävleborgs län påpekar bristen på ett motsvarande beslutsunderlag för de mindre vattendragen i Svealand och södra Norrland. Fiskeri-konsulenten vid lantbruksnämnden i Jämtlands län anser att det vore önskvärt med en bevarandevärdering även av de vattenkraftresurser som f. n. inte är ekonomiskt utbyggnadsvärda för att få eft rättvisande jämförelsematerial.

3.4 Angreppssättet

I huvudsak godtar remissinstanserna utredningarnas utgångspunkter och angreppssätt. Kammarkollegiet, statens naturvårdsverk, statens industriverk. Näringslivets energidelegation m. fl. understryker dock bristen på bedömningar av utbyggnadernas betydelse för samhällsekonomi och energiförsörjning. Umeå universitet framhåller att för en riktig rangordning krävs att man analyserar både alternativa energikällor och alternativa sätt att tillgodose bevarandeinfressef och pekar på välutvecklade ekonomiska modeller för sådana analyser. LO menar atf även miljöeffekterna av alternativ energiproduktion måste beaktas vid avvägningen mellan miljöeffekt och kraftnytta. Bl. a. länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län anser att betydelsen för sysselsättning och regionalpolitik borde ha vägts in i utredningarnas slutresultat.

Nordiska museet anser att utredningarna har lagt för liten vikt vid utbyggnadernas sekundära effekter, som t. ex. hur många som tvingas flytta, vilka effekterna blir på servicestruktur, befolkningssammansättning och livsmönster. Även Älvräddarnas samorganisation och Gävle-

Prop. 1977/78: 57 5\

borgs naturvårdsförbund efterlyser etnologiska studier. Älvräddarna anser att utredningarna har tagit för lite hänsyn till lokal expertis och sakkunskap. Vettasjärvi intresseförening anser att utredningen inte har tagit hänsyn till lokalbefolkningens intressen.

Bl. a. SNF påpekar att det inte framgår av utredningarna hur stora värden som redan har tagits i anspråk för vattenkraftändamål, medan bl. a. länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att det är viktigt att få belyst vad som utöver vattenkraftutbyggnaden spelar in i uvecklingen för olika aktiviteter i älvdalarna. LO anser att utredningarna har varit för ensidigt inställda på vattenkraftutbyggnadens skadeverkningar och därigenom underlåtit att väga in förbättringar genom utbyggnad.

3.5 Rangordningsmetoden

Många remissinstanser instämmer i utredarens reservationer beträffande den tillämpade tekniken att rangordna de olika älvsträckorna i klasser, meii de flesta menar samtidigt att def är svårt atf finna en bättre metod. KVA anser således att klassindelningen är för grov men att det knappast fanns möjligheter att göra den finare. KVA anser dock att det är en olycklig metod att väga ihop olika bevarandevärderingar, dels i den naturvetenskapliga bedömningen, dels i bevaranderangordningen. Länsstyrelsen i Norrbottens län menar att det är logiskt ohållbart att väga ihop ojämförbara företeelser och anser också att det vore viktigt att klara ut vad som under olika betingelser är dimensionerande för en viss aktivitet och vilka tröskelvärden som finns i stället för att ge bara en allmän värdesiffra. Statens industriverk anser att def finns flera fundamentala brister i rangordningsmefodiken. Det gäller dels kraffvärderingen (se vidare nedan), dels bevaranderangordningen, där frånvaron av skadebedömning anges som den allvarligaste bristen. Sammanvägningen av bevarandevärderingen och kraftvärderingen fill en slutlig rangordning anser industriverket vara alltför subjektiv och beklagar atf def inte framgär klart hur olika intressen har vägts mot varandra. Verket anser det också principiellt fel atf rangordna enskilda projekt. Endast projektpaket omfattande aUa projekt som påverkar varandra borde rangordnas. Bl. a. länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län framhåller att de olika värdena inte har nivågrupperats (värden för individ, by, kommun osv.); man kan inte utgå från att nackdelar på en nivå kan kompenseras med fördelar på en annan nivå. Även den regionala fördelningen av värdena borde ha diskuterats mera.

3.6 Värdering från kraftsynpunkt

KVA m. fl. anser att utredningarna ger en god översikt över utbygg-nadsinfressena. Flera remissinstanser framhåller dock att underlaget för bedömningarna är otillräckligt, och man understryker bl. a. den av

Prop. 1977/78: 57 52

utredaren påtalade bristen på övergripande kraftekonomiska synpunkter i förhållande till de företagsekonomiska värderingarna. Sådana åsikter framförs av kammarkollegiet, naturhistoriska riksmuseet, statens naturvårdsverk, KVA, Fältbiologerna, SACO/SR, Älvräddarnas samorganisation m. fl. Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter def meningsfulla i att bygga kraffrangordningen på en kostnadsjämförelse med kärnkraft, eftersom utbyggnaden av kärnkraftverk inte styrs främst genom ekonomiska avvägningar. Vattenvärnet och Älvräddamas samorganisation anser att underlaget för kraftvärderingen särskilt i den sehlstedtska utredningen är bristfälligt. Älvräddarna vänder sig framför allt emot beskrivningarna av vattenkraftens roll och betydelse i en framtida energipolitik, som man menar far alltför liten hänsyn fill möjligheterna att sänka energikonsumtionen. Vattenvärnet anser att kraftrangordningen bygger på alltför generella slutsatser utifrån ett ofullständigt underlag.

Länsstyrelsen i lämtlands län och Norrlands naturvärn påpekar att kraftnyffan har beräknats före de inskränkningar av hänsyn fill motstående intressen som i regel blir följden av vattendomstolens prövning och att den därför innebär en överskattning. Älvräddarnas samorganisation anser att vattenföringen generellt är överskattad oeh atf energiproduktionen därför bör räknas ned 10 %. Man anser vidare atf klass 1 och vissa projekt i klass 2 infe är ekonomiskt utbyggnadsvärda, medan möjligheterna atf höja verkningsgraden i befintliga anläggningar har underskattats. Totalt anser älvräddarna att ca 90 TWh/år bör räknas som ekonomiskt utbyggnadsvärt snarare än 95 TWh/år.

Statens induslriverk anser att def kraftekonomiska värdet bör beräknas i eft optimalt, färdigbyggt system, eftersom def vikrigaste problemet är att bedöma älvarnas framtida värde i utbyggt resp. outbyggt skick. Med en sådan beräkningsgrund skulle även effektutbyggnaderna ha kunnat inordnas i rangordningen. Verket framhåller vidare vikten av att hela älvsystem bedöms på en gång, så att inte en för utbyggnad olämplig älv byggs ut helt och hållet med för varje steg separat hållbara motiveringar.

Flera remissinstanser framhåller atf underlaget för bedömningarna är otillräckligt. Naturhistoriska riksmuseet bedömer atf endasf klass 4 i kraftrangordningen innehäller mer genomarbetade projekt och att rangordningen därför måste användas försiktigt vid sammanvägningen med bevaranderangordningen. Bl. a. Skellefteå och Åsele kommuner anser att det finns risk att kraftvärderingen snabbt blir inaktuell.

3.7 Behandlingen av de motstående intressena

Remissinstanserna är i allmänhet positiva till utredningarnas sätt att behandla de motstående intressena och hur de påverkas av vattenkraftutbyggnad. Exempelvis SNF anser att de allmänna beskrivningarna av

Prop. 1977/78: 57 53

vattenkraftutbyggnadernas skadeverkningar är föredömligt gjorda och att detta i huvudsak gäller även redovisningen projekt för projekt, även om brister i underlagsmaterialet gör dessa beskrivningar mer ojämna. Statens vattenfaUsverk, Svenska kraftverksföreningen, CDL m. fl. vitsordar också de allmänna beskrivningarna av olika intressen i älvdalarna men framhåller atf mer detaljerade studier av lokala förhållanden och möjligheter till modifieringar av projekten måste till innan man kan avgöra i vilken utsträckning de olika värdena skulle komma att skadas vid en utbyggnad. LO påpekar atf utredningarna har utgått från att en utbyggnad ger skadeverkningar och därför kommit att förbise olika positiva verkningar av en utbyggnad.

3.8 Värdering från naturvårdssynpunkt

Länsstyrelsen i Västernorrlands län understryker att en ekologisk grundsyn bör vara vägledande och ansluter sig till utredningarnas angreppssätt på naturvårdens område, där naturtyper och helhetsmiljöer har betonats mer än enskildheter.

Flera remissinstanser understryker underlagsmaterialets ojämnhet, främst beroende av den tidspress som undersökningen har måst göras under. Naturvårdsverket påtalar behovet av undersökningar över flera vegetarionsperioder och anser att naturvärdena kan vara för lågt angivna. Naturhistoriska riksmuseet och Umeå universitet beklagar svårigheterna att utläsa hur geovetenskap, botanik och zoologi har vägts samman till vetenskaplig naturvård. Västerbottens länsförbund av SNF anser att kunskapsunderlaget om utbyggnadernas biologiska miljöeffekter behöver förbättras avsevärt före beslut om utbyggnader, lokk-mokkskretsen av SNF understryker delfabildningarnas känslighet för vattenkraftutbyggnad och framhåller att bevarandevärdet är beroende av atf hela avrinningsområdet uppströms får förbli opåverkat. SMHI framhåller att de ekologiska effekterna av grumlingen under byggnadstiden inte har beaktats och anför också att isförhållandena har uppmärksammats alltför litet; i vissa fall kan issituafionen komma att förändras så kraftigt att det borde fått påverka rangordningen. SMHI framhåller vidare atf konsekvenserna för Östersjöns/Bottniska vikens salthalts- och temperaturförhållanden bör utredas innan man genomför ytterligare regleringar. Älvräddarnas samorganisalion anser atf klimatet och den försämrade vatfenkvalifén p. g. a. minskad syresättning har fått för liten uppmärksamhet. Svenska jägarförbundet anser att underlaget har stora brister när def gäller den ferrestra faunan. Man understryker älvsträndernas betydelse för t. ex. fågellivet, uttern och älgstammen. Naturhistoriska riksmuseet anser att kraftledningarnas inverkan på landskapet borde ha getts större uppmärksamhet.

Naturhistoriska riksmuseet och KVA understryker att de ekologiska

Prop. 1977/78: 57 54

förändringarna är irreversibla och sträcker sig långt utanför den akva-tiska zonen och att även små ingrepp kan få vittgående följder. SMHI understryker vikten av att stora sammanhängande referensområden bevaras och framhåller också atf referenssfationer med långa mätserier bör tUlmätas mycket stort värde. Sötvattenslaboratoriet anser att de fiskerivefenskapliga värdena har undervärderats i förhållande till fisket som resurs. Fältbiologerna framhåller atf def är viktigt att så många älvsträckor sparas att de räcker både för den vetenskapliga naturvårdens behov och för fiske och rekreation, eftersom dessa intressen delvis står i motsats till varandra. Naturvårdsverket anser att överledning av vatten från ett avrinningsområde fill ett annat bör ifrågasättas generellt, då det kan ge från limnologisk synpunkt mycket betänkliga följdverkningar.

Statens vattenfallsverk. Svenska kraftverksföreningen och CDL anför i gemensamt yttrande 1974 att beskrivningen av skador och förändringar i alltför hög grad är låst till de presenterade projekten, som tycks ha uppfattats som slutgiltiga. Trots uttalade ambitioner om motsatsen saknas i stor utsträckning de långsiktiga perspektiven. Redovisningen ger en överdriven uppfattning om knappheten på outbyggda vattendrag och omfattningen av bestående, oreparabla skador genom utbyggnad. Det är vidare enligt dessa remissinstanser orimligt att tänka sig att forskningsresurserna skall kunna öka så mycket atf de räcker till allt det som forskarna vill slå vakt om.

VASO och Jokkmokks arbetarekommun anser att det ekologiska synsättet blir för snävt om det inte innefattar också människor och natur även på långt avstånd från utbyggnadsprojekten. Man måste räkna in även dem som får fördelarna av utbyggnaden, liksom t. ex. försurning genom den oljebaserade energiproduktion som kan vara alternativet, VASO anser att även vid en fortsatt vattenkraftutbyggnad kommer variationsrikedomen hos olika morfologiska och ekologiska system att förbli så riklig att den är omöjlig att överblicka. VASO ifrågasätter också om större vattendrag av den typ som ingått i utredningarnas material är lämpliga för den ekologiska forskningen. Svenska handelskammarförbundet ser svårigheterna att konkret precisera olägenheterna från ekologisk synpunkt som ett tecken på att nackdelarna av en utbyggnad är relarivt små. Detta kan enligt förbundet också ha varit ett motiv för att väga ihop de geovetenskapliga, botaniska och zoologiska bedömningarna, för att sammanlagt ge intryck av större tyngd.

3.9 Värdering från fiskesynpunkt

Fiskeristyrelsen anser, med insfämmande av Sveriges fiskares riksförbund, att fiskets intressen i stort har blivit väl sammanfattade. I vissa avseenden hade det emellertid varit önskvärt med en mer uttömmande

Prop. 1977/78: 57 55

behandling av fiskets intressen i befänkandefexten. Avsalu- och husbehovsfisket, främst i fjällområdet men också i isolerade delar av skogsregionen, är av väsentlig betydelse för bosättningen och som komplement till rensköfseln. Detta påpekas också av Norrlands naturvärn, som menar att fisket kan betyda mycket för befolkningens kvarsfan-nande. Ytterligare begränsningar av avsalufisket i fjällområdet hotar fiskeflygefs omfattning, med vad def innebär av försämrad service. Fiskarnas riksförbund understryker det betydande antal yrkesfiskare (omkring 100) som skulle beröras av utbyggnaderna i norra Norrland, förutom det omfattande husbehovs- och binäringsfiskef. Förbundet framhåller ocksä betydelsen för laxfisket i Östersjön av atf referens-vatten och nuvarande naturliga reproduktionsområden för lax bibehålls. Man påpekar också utbyggnadernas betydelse för ålfisket, som inte har kompenserats på samma sätt som laxfisket. Fiskeristyrelsen menar att def är ett oeftergivligt krav atf Kalix och Byske älvar sparas för framtiden och att den ekologiska variation som är typisk för det oskadade nordsvenska landskapet skyddas och bibehålls. Styrelsen framhåller att landefs totala smolfproduktion får stor betydelse för möjligheterna att byta till sig ett svenskt nordsjöfiske och påpekar att odlingen av smolt för utsättning brottas med stora svårigheter som inte tenderar att minska. Även Sveriges fritidsfiskares riksförbund understryker vikfen av att outbyggda älvar kan behållas både som referens-områden och reproduktionsområden och framhåller att havsöringen i det sammanhanget är undervärderad i förhällande till laxen. Fritidsfiskarna framhåller vidare atf undersökningar av statistiska centralbyrån tyder på att intresset för fiske i norra Sverige är ännu större än man tidigare trott. KVA och Norrlands naturvärn pekar på fritidsfiskets växande sociala betydelse för kontakt och utjämning mellan olika befolkningsgrupper. Älvräddarnas samorganisation framhåller att de naturliga sfrömvattnens popularitet stiger bland fritidsfiskarna, Fiskeristyrelsen påpekar att utrymmet för ett ökat fritidsfiske efter öring, röding och barr i Norrland är begränsat.

Möjligheterna att på olika sätt kompensera skadorna på fisket diskuteras av flera remissinstanser. VASO medger att skadekompenserande åtgärder i utbyggda strömsträckor nu inte kan åstadkommas men anser att infensivvårdade sjöar i närheten kan få stor betydelse. Man påpekar också att de naturliga bestånden i regel inte skulle tåla ett utvecklat turistfiske utan utsättning av odlad fisk. Vidare framhåller VASO att fiskbeståndet ofta kan bibehållas i reglerade sjöar, från vilka det ibland förekommer ett betydande avsalufiske (t. ex. Suorvamagasi-net, som svarar för 1/4 av hela avsalufångsten ovan odlingsgränsen i Norrbottens län). Norsjö kommun karaktäriserar kraftverkens utloppskanaler som "livligt frekventerade eldoradon för fritidsfiskarna" men anser att utbyggnadstillstånd bör förknippas med viUkor om att de

Prop. 1977/78: 57 56

första årens fina ädelfiskbestånd upprätthålls genom utsättning. Även Svenska byggnadsarbetarejörbiindet anser att skadorna på fisket har överdrivits och delvis kan kompenseras. Fiskeristyrelsen hävdar å andra sidan att hela fiskeriadministrationen, med 50 års erfarenhet och med stöd av enkätundersökningar, är enig om att kompensationsåtgärder i stort sett saknar förutsättningar att lyckas. Även fritidsfiskarna anser att man, trots relativt intensiv forskning sedan 40-talet, inte lyckats kompensera strömfiskef och i stort sett inte heller sjöfisket. Naturhistoriska riksmuseet stryker under svårigheterna atf kompensera skadorna och menar att dessa svårigheter kan väntas öka vid ytterligare utbyggnad i redan påverkade vatten. KVA menar atf även om kompensationsåtgärder ibland ger goda resultat blir fisket ändå alltid försämrat. Liksom riksmuseet anser KVA att de åtgärder som ibland vidtas i små sidovattendrag inte förtjänar namnet kompensation, särskilt som de skulle kunna vidtas oberoende av en utbyggnad i huvudfåran. Fiskeriintendenten i övre norra distriktet påpekar att fångst av de återstående fiskbestånden i reglerade vatten ofta ställer sig svår och dyrbar. SMHI påpekar att grumling under byggnadstiden kan ge skador på fisket som infe har uppmärksammats av utredningarna.

Sveriges fritidsfiskares riksförbund. Fältbiologerna, Älvräddarnas samorganisation m. fl. stryker under naturupplevelsens betydelse för fri-fidsfiskaren. Fångstens storlek är med detta synsätt ett ointressant mått på fiskets kvalitet. Enligt älvräddarna tenderar rotenonvatfnens popularitet att sjunka trots en ibland intensiv marknadsföring. Att de utbyggda älvarnas nedre delar skulle höra till landets förnämsta fiskevatten anser älvräddarna vara absolut fel. Några kilometer längst ned i en älv kan aldrig kompensera 20—30 mil förstörda fiskevatten. Enligt älvräddarnas mening finns det nu inte utrymme för ytterligare ingrepp i värdefulla fiskevatten.

3.10 Värdering från rekreationssynpunkt

lämtland-Härjedalens naturvårdsförbund framhåller att bedömningen av älvarna måste utgå från rekreafionslivefs ökande betydelse; i dag föga utnyttjade områden kan bli betydelsefulla i framtiden. Statens naturvårdsverk menar att rekreationsbedömningen då och då måste ses över i takt med förändringar i befolknings- och kommunikafionsmönsf-ret. STF menar att Norrlands orörda natur är ett turistiskt grundkapital, som ännu inte kan uppskattas till sitt fulla värde. Vattenkraftutbyggnaden har visserUgen gett vissa fördelar för turismen, men ju mindre som finns kvar av orörd natur, desto mer negativt upplevs förändringar. Även Friluftsfrämjandet pekar på den omfattande friluftsverksamheten kring utbyggda älvar och på regleringsmedlens betydelse, men understryker att def är den orörda naturen som är basen för fri-

Prop. 1977/78: 57 57

luffslivef. Svenska byggnadsarbetareförbundet anser att skadeverkningarna har överdrivits och att de delvis kompenseras. Statens vattenfallsverk anser att erfarenheten visar att utbyggnad i regel är positiv för friluftsliv och rekreation. Svenska kraftverksföreningen anser att utredningarnas bedömningar från social och rekreativ synpunkt är alltför pessimistiska och att möjligheterna att förebygga eller kompensera skador har underskattats. VASO m. fl. anser atf naturvårdsverket har gjort en alltför grov förenkling när man har utgått från förlusterna av strömmande vatten och därmed sett allt som skador. Def saknas en systematisk analys av de rekreativa värdenas förändring vid utbyggnad och därmed ett viktigt underlag för att modifiera projekten. Betoningen av den orörda naturen stämmer dåligt med erfarenheterna att det är anordningar som stugbyar, liftar, fiskestigar m. m. som drar turism. Man måste för varje projekt också bedöma de positiva verkningarna. En riktig bedömning kan enligt VASO göras först i vattendomstol. Den sehlstedtska utredningens rekreationsvärdering betecknas som ogenomtränglig och dåligt motiverad. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att det är alltför dåligt utrett hur friluftslivet i en älvdal ser ut. Det är sannolikt atf utbyggnadens fördelar har undervärderats. Norsjö kommun framhåller att vägbyggen i samband med vattenkraftutbyggnad har betytt mycket för friluftslivet, jakten och fisket.

Även Jokkmokks arbetarekommun understryker att utbyggnader underlättar rekreationslivet. Man anser också atf turismen skadar naturen mer än vattenkraftutbyggnader. Näringslivets energidelegation framhåller atf naturupplevelsen inte bara är kvantitativ och att även utbyggda älvar har positiva värden. Vidare bör man enligt delegationens mening endast ta hänsyn fill den bofasta befolkningens rekreationsbehov och inte till de mer rörliga turisternas. Friluftsfrämjandet anser att kompensationsåtgärder borde genomföras även vid de vattendrag som lämnas outbyggda och framhåller att åtgärder för friluftsliv och turism kan få slor betydelse för ortsbefolkningen.

Naturhistoriska riksmuseet och KVA anser att förlusten av forsar och fall har överbefonats på bekostnad ay mer lugnflytande delar av älvarna och särskilt övergångszonerna. Omväxlingen är av stor betydelse. Naturliga lugnvatten har också betydande kvaliteter som inte finns i regleringsmagasinens sfrandzoner. Svenska kanotförbundet vänder sig mot nedvärderingen av "def monotona landskapet", som ofta innehåller de mest spännande och framkomliga vattenvägarna. Man framhåller att kanoting är ett färdsätt med lång tradition. Det drabbas ofta hårdare än fisket av vattenkraftutbyggnad och borde vägas in med större tyngd i bedömningarna. Kiruna långfärdspaddlare menar att naturuppfattningen i rekreationsbedömningen över huvud taget förefaller atf vara åskådarens snarare än deltagarens. Kanotförbundet understryker atf en utbyggnad innebär att älvens helhet går förlorad och

Prop. 1977/78: 57 58

sammanhanget bryts vilket enligt förbundets mening inte går att kompensera. Kanoringens karaktär kan inte upplevas på ett reglerings-magasin. Intresset för forspaddling ökar också starkt, infe minst genom trycket från kontinentens paddlare. Med hänsyn fill vattenföringens variationer i kombination med kontinentens semestertider kan man vänta atf skogsälvarna blir alltmer attraktiva för en internationell kanoting. Med flottningens upphörande har skogslandets älvlandskap blivit ett av världens bästa kanotområden. Kiruna långfärdspaddlare framhåUer att det också kan finnas anledning att spara vissa forsar nära tätorter för teknikträning.

Riksantikvarieämbetet beklagar att analysen av kulturlandskapets betydelse för landskapsbildsupplevelsen infe förts vidare. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att klassningsfaktorerna i Umeå universitets rekreationsbedömning och deras inbördes värde är diskutabla. Det är enUgt länsstyrelsens mening inte rimligt atf t. ex. Bure älv och Sävarån har placerats i klass 4, men Rickleån i klass 1. Den låga värderingen av övre Juktan och Vapstälven sfämmer inte heller med gängse bedömningar. Umeå universitet å sin sida anser att den av naturvårdsverket företagna ändringen i universitetets rekreationsrangordning är dåligt motiverad. Man framhåller vidare att det är oklart hur fiske och rekreation vägts samman.

Älvräddarnas samorganisation framhåller behovet av en social analys av vilka som drabbas hårdast vid en utbyggnad. Man anser att utredningarna har tagit för liten hänsyn till befolkningens behov av när-rekreationsområden och påpekar att särskilt låginkomsttagare ofta har svårt att utnyttja mer avlägsna vatten. Sportfisket utövas av förhållandevis stor andel låginkomsttagare och bör därför ges stor vikt.

3.11 Värdering från kulturminnesvärdssynpunkt

Riksantikvarieämbetet anser att utredningens sammanfattning av underlagsmaterialet är rättvisande och förtjänstfull.

LRF delar riksantikvarieämbetets och utredningens uppfattning om sambandet mellan miljö och kultur .och betonar de areella näringarnas betydelse, särskUt kombinationsnäringarna. VASO m. fl. bestrider infe heUer sambandet mellan miljö och kulturtyp men ifrågasätter varför just vattenkraftutbyggnader skall hindras medan jordbruk, skogsbruk, bebyggelse osv. får fortsätta atf förändra landskapet. LO anser att def är inkonsekvent att hindra dagens kulturpåverkan i form av kraftverk för att skydda gårdagens. VASO anser det överdrivet att tala om så många miljöer av oersättlig karaktär. Många borde med nu tillgänglig teknik kunna dokumenteras, vilket även från kulturminnesvårdens synpunkt måste'vara att föredra framför en långsam utplåning genom en serie mindre förändringar. Dessutom är det ju ofta möjligt att genomföra

Prop. 1977/78: 57 59

utbyggnaden så att kulturmiljön inte skadas nämnvärt. VASO anser att kulturminnesvårdens värderingar är för höga, bl. a. mot bakgrund av att tre stora älvar redan i direktiven undantagits från utbyggnad.

Norrlands naturvärn framhåller atf def i och för sig är värdefullt att vattenkraftutbyggnaden har gett anledning och ekonomiska möjligheter tiU undersökningar i älvdalarna, men att de ständigt haft karaktären av brandkårsutryckningar och tagit resurser från andra, kanske mer angelägna forskningsuppgifter.

Länsantikvarien i Jämtlands län påpekar att kulturminnesvårdens insfällning har ändrats till ett mångsidigare intresse som kräver mer omfattande inventeringar och dokumentation. Han framhåller vidare atf 30 års vattenkraftutbyggnad har berört kulturlämningar från mer än 6 000 års mänskligt boende, som delvis har gått förlorade för all framtid. Återstående allt knappare orörda älvsträckor måste därför prövas alltmer restriktivt. Fritidsfiskarna i Jämtlands län menar att lika väl som man lägger ner stora summor på att bevara bebyggelse borde man skapa skyddsbestämmelser för forssträckor som genom sekler präglat folkets liv.

3.12 Värdering från rennäringssynpunkt

VASO m. fl. och länsstyrelsen i Norrbottens län instämmer i den allmänna beskrivningen av rennäringens kulturbärande funktion men framhåller att vattenkraftutbyggnad också kan få positiva följder för renskötseln. Länsstyrelsen menar således att rennäringen för sin existens är beroende av en fungerande samhällsservice och att en utbyggnad som är nödvändig för hela kvarboendesituationen kan vara'positiv på längre sikt för den sameby som drabbas, VASO anser det överdrivet att påstå atf renarna skulle sväUa ihjäl utan tillgång till låglänta marker i älvdalarna och menar att rennäringens fortbestånd inte torde behöva utesluta fortsatt vattenkraftutbyggnad,

Norrlands naturvärn framhåller att intrången inte får bedömas bara efter areal; i regel är kvaliteten avgörande. Möjligheterna att skaffa ersättning för förlorade betesmarker och flyttvägar är i det närmaste obefintliga resp. begränsade. Ytterligare betydande ingrepp skulle göra en lönsam renskötsel omöjlig i stora områden. Detta vore ett otillbörligt ingrepp i en etnisk minoritets livsföring och mänskliga rättigheter. Även mycket stor ekonomisk vinst bör inte kunna uppväga stora och allvarliga skador på rennäringen. Västerbottens länsförbund av SNF anser att den ekologiskt väl anpassade rennäringen torde komma att få ökad betydelse i framtiden.

SSR ansluter sig i allt väsentligt till utredningens beskrivningar men framhåller bristen pä bedömningar för varje sameby för sig, SSR har i anslutning tiU sitt yttrande redovisat sådana bedömningar. Man me-

Prop. 1977/78: 57 60

nar också att utredningen på ett allmänt plan bejakat vad som sägs i sameutredningens befänkande (SOU 1975: 99—100) Samerna i Sverige, samtidigt som det knappast tillmätts någon betydelse i rangordningen. Enligt SSR måste rennäringen i fortsättningen beaktas på ett helt annat sätt än hittills, både när det gäller tillåtlighets- och ersättningsfrågor. Gränsen är nu nådd, där fortsatt exploatering rycker undan grunden för samernas möjligheter att leva vidare som en ursprunglig, ekologiskt anpassad etnisk minoritet med eget bosättningsområde. Rennäringen kan förändras och utvecklas, men den kan efter redan gjorda intrång inte föda en växande samisk befolkning. Det måste därför finnas utrymme för atf utveckla nya samiska näringar i Sameätnam. Vattenkraftutbyggnad skulle ytterligare försvåra denna process.

3.13 Värdering frän jord- och skogsbrukssynpunkt

Lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen anser att utredningarna väl har sammanfattat def underlagsmaterial som verken överlämnat. Skogs-vårdsslyrdsen i Västernorrlands län anser att slutsatser och förslag är väl avvägda och att utredningen på ett förtjänstfullt sätt har belyst förhållandet skogsbruk—vattenkraft och de intressen som finns.

Domänverket instämmer i värderingen från skogsbrukssynpunkt. LRF framhåller att def är otillräckligt att bedöma varje näring för sig; jordbruk, skogsbruk och fiske bör ses som en helhet. Betydelsen av de kombinerade jord- och skogsbruksförefagen betonas av lantbruksnämnden i Jämtlands län. Länsarbetsnämnden i Västerbottens län delar uppfattningen att även mindre intrång i enskilda kombinationsföretag kan betyda sysselsäftningssvårigheter, ,och Umeå universitet anser att kom-binationsförefagen är särskilt känsliga vid den många gånger svåra anpassningen till en ny situation efter vattenkraftutbyggnad. Anpassning av förelagsstrukturen är ofta omöjlig, då ersättningsmarker saknas. Det blir då inte bara övergångsproblem för de norrländska jordbruken utan en fråga om deras fortsatta existens. Lantbruksstyrelsen efterlyser en diskussion om konflikten mellan de energipolifiska målen och de jordbrukspolitiska målsättningarna för Norrlands del. LRF anser att vattenkraftutbyggnad i de allra flesta fall innebär nackdelar för de areella näringarna, som i regel har sammanfallande intressen med kulturminnesvården, friluftslivet osv. Arronderingen i älvdalarna är ofta otillfredsställande redan före utbyggnad varför det är svårt att hitta kompensationsmöjligheter. Varje överdämning minskar därmed möjligheterna att upprätthålla en rationell produktton.

Skogsstyrelsen och domänverket understryker att bristen på fiberråvara är påtaglig och att även måttliga ingrepp i produktiv skogsmark därför får allvarliga följder för råvaruförsörjning och sysselsättning, inte minst om man beaktar summan av många var för sig marginella

Prop. 1977/78: 57 61

ingrepp. Åtminstone lokalt kan def bli stora svårigheter att ersätta överdämd skogsareal. Domänverket anser att det beräknade sysselsättningsbortfallet på 210 årsarbefande i skogsbruk och förädlingsindustri bör ökas med 100 årsarbefande i transporter och service. Skogsstyrelsen anger följdsysselsäffningen i förädlingsindustrin till 2,5 gånger sysselsättningen i skogsbruket och kanske det dubbla om man räknar med transporter, service och andra indirekta effekter. Både skogsstyrelsen och domänverket påpekar också att inverkan av kraftledningsgator har uppmärksammats för litet, Skogsvårdssiyrelsen i Värmlands län, som ifrågasätter om infe kraffledningsgaforna skulle kunna utnyttjas för Särskilt lågvuxen skog, anser att utredningen har gjort en alltför ensidig arealbedömning av skogsbrukets förluster på bekostnad av olika indirekta effekter.

Skogsstyrelsen framhåller att den ändrade hydrologins inverkan pa skogen bör vägas in, liksom framtvingade tekniska förändringar och kompensationskosfnader.

Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län påpekar att om alternativet till vattenkraftutbyggnad är elproduktion i fossileldade kraftverk torde skogsbruket drabbas hårdare av försurningen än av överdämningarna. Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att en fortsatt avfolkning av skogsbygderna blir ett hot mot skogsproduktionen i perifera delar. Det är därför viktigt att på olika sätt upprätthålla sysselsättningen. I den mån detta blir följden av en vattenkraftutbyggnad är det alltså ttll fördel för skogsbruket, VASO m. fl. anser att skogsbrukets förluster har överskattats. Om produktionsbortfallet beräknas efter det diskonterade värdet framstår skadorna som mindre,

3.14 Övrigt underlag för bedömningarna

Norsjö kommun framhåller att vägbyggen i samband med vattenkraftutbyggnad inte bara har haft stor betydelse för friluftslivet utan ofta också betytt förkortade vägavsfånd mellan orter. Man påpekar också att grundvatfennivån har förbättrats på många håll. SMHI anser att utbyggnadernas konsekvenser för samfärdseln över isarna har studerats för litet. Älvräddarnas samorganisation konstaterar atf utredningarna förbigått forsarnas renande och syregivande funktion och exemplifierar med Granboforsen, som skulle motsvara ett reningsverk för 300 000 personer.

3.15 Sammanvägningen till en bevaranderangordning

Norra Norrland

Bl. a, sötvattenslaboratoriet och fiskeriintendenten i övre norra distriktet betecknar bevaranderangordningen som väl avvägd. Svenska byggnadsarbetareförbundet anser att utredningen utifrån sina begrän-

Prop. 1977/78: 57 62

sade direktiv har lagt ned ett förtjänstfullt arbete i de mycket känsliga avvägningsproblem man haft atf ta sfällning till. Statens industriverk framhåUer bristen på skadebedömningar, som gör det svårt att avgöra om rätt egenskaper hos älvsträckorna har värderats och ifrågasätter det riktiga i att ta hänsyn fill utbyggnadssifuafionen i andra vattendrag. Man understryker också sammanvägningens subjektiva karaktär. Flera remissinstanser, bland dem Sorsele naturvårdsförening och Storuman-Tärnakreisen av SNF samt SACO/SR och SSR, påpekar att dåligt kända älvsträckor fått låga värden i rangordningen, vilket måste vara helt felaktigt.

Statens naturvårdsverk ifrågasätter det berättigade i atf i bevaranderangordningen ge en älvsfräcka lägre klass än den fått i någon sektorsrangordning. Verket anser att i varje fall sådana älvsträckor som från någon synpunkt har bedömts ha högsta skyddsvärde bör placeras i högsta klass även i bevaranderangordningen.

Svenska byggnadsarbetareförbundet konstaterar atf naturvård, fiske och rekreation förefaller ha getts större tyngd i sammanvägningen än rennäring och jord- och skogsbruk. Skogsstyrelsen anser atf skogsbruket borde ha getts större vikt i den slutliga sammanvägningen och SSR anser atf rennäringen borde ha tillmätts större betydelse.

Södra Norrland och norra Svealand

Riksantikvarieämbetet framhåller att principerna för sammanvägningen är oklara. Naturvård och rekreation förefaller ha getts större tyngd än kulturminnesvården. Även Sveriges industriförbund utläser att Utredningen tagit stor hänsyn fill naturvårds- och rekreationsintressena och möjligen övervärderat de negativa följderna av en utbyggnad. LRF anser att fritidsintressena har överbetonats. Gävleborgs naturvårdsförbund anser att bristen på gemensamma värderingsnormer har getts onödigt stor subjektivitet, och länsstyrelsen i Kopparbergs län menar att de olika rangordningarna är sä subjektiva atf de måste ifrågasättas.

3.16 Sammanvägningen till en slutlig rangordning

Flera remissinstanser anser atf utredningarna på eft förtjänstfullt sätt har redovisat olika värderingar och sökt sammanväga dessa till en slutlig rangordning. Bl. a. SMHI, statens planverk, domänverket och länsstyrelsen i Västernorrlands län tillstyrker i huvudsak den slutliga rangordningen.

Naturhistoriska riksmuseet m. fl. framhåller att både kraft- och bevaranderangordningarna är så osäkra att det i ännu högre grad måste gälla för sammanvägningen av dem. Statens industriverk anser att den slutliga rangordningen är resultatet av att en bristfällig kraftvärdering på ett subjektivt sätt ställts mot en subjektiv bevarandevärdering.

Prop. 1977/78: 57 63

Sveriges fritidsfiskares riksförbund anser att den slutliga rangordningen är betydligt mer diskutabel än bevaranderangordningen. Uppgiften är närmast olöslig, vilket bl. a. visas av den tillgripna konstruktionen med klass 3 a. Älvräddarnas samorganisation anser att den slutliga sammanvägningen till sin natur är en uppgift som bör överlåtas till politikerna och tar avstånd från konstruktionen med klass 3 a, liksom bl. a, fiskeristyrelsen. Fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, SSR och Älvräddarnas samorganisation m. fl. anser att fortsatta beslut om utbyggnad bör utgå från bevaranderangordningen och inte från den slutliga rangordningen. Bl. a. kammarkollegiet. Älvräddarnas samorganisation och Fältbiologerna framhåller att de företagsekonomiska intressena genom kraftrangordningens konstruktion får för stor tyngd i den slutliga sammanvägningen. Vattenvärnet och Västerbottens länsförbund av SNF påpekar att uppdelningen i klass 3 a och 3 b måste ses som ett tillmötesgående av kraftintresset. Vattenvärnet anser att det klart framgår av utredningen att älvsträckorna i klass 3 a egentligen hör hemma i högsta klass.

SNF och Svenska fjällklubben m. fl. anser att alla projekt i nationalparker och obrutna fjällområden bör ligga i klass 4, SNF anser också atf alla objekt i klass 4 i bevaranderangordningen bör ligga i klass 4 även i den slutliga rangordningen. Fältbiologerna anser att det bör räcka med ett enda starkt bevarandeintresse för att uppväga utbyggnadsintresset.

Lantbruksstyrdsen ifrågasätter om rennäringen har getts vederbörlig tyngd ifråga om Kalix älv och Storån. Skogsstyrelsen anser att skogsbruket borde ha getts större vikt; nu återfinns endast 25 % av den överdämningshotade skogsmarken i högsta klassen i den slutliga rangordningen. Statens naturvårdsverk anser liksom slatens industriverk att den slutliga rangordningen är oacceptabel. Naturvårdsverket anger ett stort antal älvsträckor som enligt verkets mening klassats för lågt. Svenska kraftverksföreningen anser att det naturvetenskapliga önskemålet om orörd natur har fått väga för tungt.

Bl. a. SNF understryker att objekt i samma klass infe behöver vara likvärdiga och framhåller liksom naturhistoriska riksmuseet atf det krävs noggrann granskning och jämförelse mellan olika objekt för att inte bevarandeintressena skall drabbas ojämnt av utbyggnadsbeslut.

3.17 Resultatets värde och användbarhet

Ett stort antal remissinstanser, t. ex, jiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, statens vattenfallsverk. Svenska kraftverksföreningen, CDL och Friluftsfrämjandet, framhåller att utredningarna har gett ett mycket värdefullt grundmaterial och en god överblick. Bl. a, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, domänverket, Sveriges fritidsfiskares riksför-

Prop. 1977/78: 57 64

bund och Vattenvärnet anser att materialet väl bör kunna tjäna som underlag för de närmaste årens översiktliga beslut. Domänverket anser att de båda utredningarna utgör ett mycket bra underlag, då det gäller att väga in vattenkraften i den totala energibilden. Här finns underlag för prioritering både totalt, i jämförelse med andra energikällor, och mellan olika vattendrag.

Samtidigt framhåller många remissinstanser att resultaten måste användas med försiktighet. Den kritik mof kraffvärderingen som tidigare har refererats gäller således i stor utsträckning även slutresultat. På samma sätt gör bristen på skadebedömningar och den ofullständighet som ligger i att tre älvar undantagits från utredningsarbetet, att många instanser framhåller att rangordningarna inte ensamma får läggas till grund för planering och beslut. Naturhistoriska riksmuseet, länsstyrelsen i Västerbottens län, Åsele kommun m. fl. framhåller att materialet snabbt kan förlora i aktualitet och delvis redan har gjort det genom ändringar i energiförsörjningssituationen och nya kunskaper och värderingsgrunder. Vattenlagsutredningen understryker att förändringar i de samhälleliga värderingarna måste medföra ändringar i rangordningen. Riksmuseet anser att forskningsprojektet "Vattenkraftutbyggnadens miljöeffekter" i avsevärd utsträckning kan komma att ändra perspektivet på åtskilliga av utredarens slutsatser. Statens vattenfallsverk anser att utredningens största svaghet är att man måst grunda sig på bevarandevärderingar utan att säkert veta vilket värde de skall tillmätas eller hur mycket som verkligen skulle skadas av utbyggnad. VASO anser att fortsatt bearbetning av projekten sannolikt kommer att kullkasta mycket av förutsättningarna. Rangordningen bör därför enligt VASO infe läggas fill grund för beslut vare sig om utbyggnadsnivå eller om ordningsföljd.

Fiskeristyrdsen, Älvräddarnas samorganisation. Stockholmsgruppen Rädda Ljusnan, SSR m. fl. framhåller att utredningarna övertygande har visat vilka stora bevarandevärden som är knutna till outbyggda älvar och älvsträckor, liksom vilka små energimängder som kan utvinnas utan stora skador på motstående intressen. Bl. a. Norrlands naturvärn och Miljöförbundet anser att de ekologiska effekterna är otillräckligt undersökta. Vilhelmina sportfiskeklubb anser att utredningen har tagit för liten hänsyn till att viktiga effekter på ingrepp i naturen f. n. inte kan mätas på ett tillfredsställande sätt.

Näringslivets energidelegation anser att utredningarna ger en bild av älvarnas naturvärden i outbyggt skick samt i viss mån den kraffekono-miska nyttan av utbyggnad. Vad som framför allt saknas är övergripande kraftekonomiska synpunkter, sysselsäftningsbedömningar och samhällsekonomiska kalkyler. De motstående intressena har enligt delegationens bedömning getts större vikt än utbyggnadsintressef. LO ser utredningsmaterialet som en partsinlaga, med en överdriven kon-

Prop. 1977/78: 57 65

centrafion på de negativa effekterna. Materialet kan tjäna som en varningssignal inför utbyggnad av vissa älvsträckor men inte ensamt läggas tUl grund för avvägningen mellan olika elproduktionssätt eller mellan olika älvsträckor.

Kommittén för Kalix och Kaitums älvars bevarande anser att inverkan på den kommunala ekonomin har blivit bristfälligt belyst, och bl. a. länsstyrdsen i Norrbottens län poängterar vikfen av att materialet sätts in i ett bredare regionalpolitiskt sammanhang. Svenska kommunförbundet vill kraftigt betona att beslutsunderlaget måste kompletteras med synpunkter från de berörda kommunerna. Norrlands naturvärn understryker att materialet inte kan användas för beslut om utbyggnad, endasf för beslut om undantag från slutlig prövning. Älvräddamas samorganisation pekar på att materialet för flera objekt är ofullständigt och bör kompletteras innan man fatfar beslut.

3.18 Vattenkraftutbyggnadens betydelse för energiförsörjningen

VASO framhåller att redogörelsen för vattenkraften i energiförsörjningen på ett verklighetstroget sätt beskriver vattenkraftens egenskaper, betydelse och roll i nuvarande kraftsystem. VASO gör därutöver ett försök till analys och beskrivning av vattenkraftens roll i kraftsystem där nya energislag ingår.

Bl. a. statens naturvårdsverk, länsstyrelsen i Gävleborgs län. Ljusdals kommun, Vattenvämet, Älvräddarnas samorganisation och Miljöförbundet anser att de möjliga tillskotten från vattenkraften både på kortare och längre sikt är så små att de infe får någon väsentlig betydelse för vår energiförsörjning. Stockholmsgruppen Rädda Ljusnan påpekar att en total utbyggnad av vattenkraften med ytterligare 30 TWh endast motsvarar 1/10 av oljeimporten. Miljöförbundet påpekar att 5 TWh endast motsvarar eft års förväntad ökning av energiförbrukningen och framhåller atf vi måste diskutera hur mycket energi som skall förbrukas och för vilka ändamål, innan vi offrar oersättliga värden. Kraven på fortsatt vattenkraftutbyggnad bottnar mer i företagsekonomiska intressen än i verklig omsorg om vår energiförsörjning. SNF framhåller att vattenkraftens långa projekterings- och byggnadstid gör den mindre lämpad att lösa de akuta problemen. Pä längre sikt, i ett samhälle utan växande energibehov, är nuvarande vattenkraftprodukfion tillräcklig. Vattenvärnet påpekar atf de vattenkraftresurser som nu återstår är de som är minst lämpade för utbyggnad både när det gäller kostnader och skador på motstående intressen.

Några remissinstanser, bl. a. statens vattenfallsverk, länsstyrelsen i Västerbottens län. Näringslivets energidelegation. Svenska skogsarbetareförbundet och Svenska handelskammarförbundet framhåller å andra sidan vattenkraftens fördelar gentemot andra kraftslag. ÖB och över-

5 Riksdagen 1977/78.1 saml. Nr 57

Prop. 1977/78: 57 66

styrelsen för ekonomiskt försvar pekar på vattenkraftens oberoende av yttre konflikter, driftsäkerhet och övriga egenskaper som är av värde från försvars- och beredskapssynpunkt. Statens industriverk framhåller att det är en central målsättning för den svenska energipolitiken att trygga energiförsörjningen fill rimliga priser. Det är därvid fördelaktigt att kunna basera produktionen på inhemska energikällor, vilket också ger gynnsamma återverkningar på den svenska energiindustrin. Sverige far därigenom på sig en rättvisare del av det globala ansvaret och reserverar de fossila bränslena för andra och mer väsentliga framtida behov. Handelskammaren i Värmland påpekar att summan av ett stort antal vatfenkraffprojekt kan ge betydande effekter på oljeförbrukningen, även om de var för sig kan framstå som marginella. Statens vattenfallsverk. Svenska kraftverksföreningen och CDL understryker att vattenkraften får en tung roll i ett framtida elkraftsystem, oberoende av om detta baseras på kärnkraft eller t. ex. vindkraft.

Svenska handelskammarförbundet framhåller att def är tveksamt om en höjd elproduktion är nödvändig för sysselsättningen; däremot är el-tillgången en förutsättning för företagens rationalisering och produkti-vitefshöjning, som i sin fur är nödvändig för standardhöjning och reformer. Fram till sekelskiftet är endasf vattenkraft, kärnkraft och oljekraft realistiska alternativ. Kärnkraft och oljekraft framstår på flera sätt som tveksamma. Det är nödvändigt att så långt som möjligt ersätta oljan, och kärnkraften är om inte annat en dyrbar form för energiproduktion. Kraffekonomiska, miljömässiga, handelspolitiska, bered-skapspolifiska och sysselsättningspolitiska skäl talar enligt förbundets mening entydigt fill vattenkraftens fördel i jämförelse med tillgängliga alternativ. Detta motiverar en radikalt ändrad inställning från statsmakterna till vattenkraftutbyggnad, anser handelskammarförbundet. Svenska byggnadsarbetareförbundet konstaterar att en viss ökning av energiförbrukningen tills vidare är ofrånkomlig och menar atf detta måste tillgodoses genom utbyggnad av både vattenkraft och kärnkraft.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att både kraft- och bevarandeaspekterna bör underordnas möjligheterna att förbättra levnadsbetingelserna i inlandet. Norrlandskraffens fortsatta utbyggnad ger marginella tillskott i förhållande till landefs energiförsörjning, men de regionala effekterna kan bli betydande. Elkraffstillgången kan vara av fundamental betydelse i en långsiktig näringspolitisk strategi för området. Länsarbetsnämnden i Norrbottens län anser att det är uppenbart att en industriell utveckling i länet kräver mer energi, trots alla sparåtgärder.

Prop. 1977/78: 57 67

3.19 Vattenkraftutbyggnadens betydelse för sysselsättningen

Bl. a. Norsjö kommun. Näringslivets energidelegation och Bergvik och Ala AB stryker under vattenkraftens betydelse för sysselsättningen. Sveriges fritidsfiskares riksförbund, Jämtlands-Härjedalens naturvårdsförbund. Vattenvärnet m. fl. framhåller å andra sidan att sysselsättningseffekterna inte får övervärderas. Svenska kommunförbundet menar att sysselsättningsaspekten inte ensam utgör motiv för vattenkraftutbyggnad men att den kan bli av intresse vid avvägning mellan två i övrigt likvärdiga projekt. Stockholmsgruppcn Rädda Ljusnan påpekar att fortsatt utbyggnad inte ger sysselsättning åt fler än dem som redan är engagerade, vilket är mindre än 1 % av samtliga sysselsatta i de fyra nordligaste länen. Lägre energiförbrukning borde för övrigt snarare skapa arbetstillfällen än avskaffa dem. Norrlands naturvärn framhåller att bygder som haft mycket vattenkraftutbyggnad inte är rikare utan ofta fattigare än förut.

Flera remissinstanser, t. ex. länsstyrelsen i Västerbottens län, menar att man måste fa hänsyn till konsekvenserna för sysselsättningen av en allmän kraftbrist, när vattenkraftens utbyggnadsnivå skall bestämmas, Länsstyrdsen i Västernorrlands län framhåller att det tillfälliga syssel-sätfningstillskottet från vattenkraftutbyggnad måste vägas mot sysselsättningseffekter av en attraktiv, outbyggd miljö, men att en tryggad energiförsörjning för processindustrin har stor betydelse för sysselsättningen. Där måste vattenkraften ses i samband med andra energislag. Länsstyrelsen i Gävleborgs län pekar på betydelsen för den nord- och mellansvenska industrin av hittillsvarande fördelar när det gäller bl. a. kraffförsörjningen. Fortsatta utbyggnader bör främst komma skogslänen rill del.

Umeå universitet anser det tveksamt om man kan påstå att bortfallet av arbetstillfällen i t. ex. de areella näringarna på grund av vattenkraftutbyggnad är förhållandevis begränsat och till en del kompenseras genom nytillkommande arbetsuppgifter. Man anser att def i utredningen saknas en helhetsbedömning av sysselsättningseffekten från lokal och regional arbetsmarknadssynpunkf. Det är enligt universitetet tveksamt om den studie som gjordes för den sehlstedtska utredningen är relevant för norra Norrland.

AMS anser att vattenkraftutbyggnaden skulle kunna ge ett värdefullt bidrag fill en utjämning av de regionala sysseLsättningsskillnaderna i norra Norrland under ett flertal år. Länsarbetsnämnden i Norrbottens län pekar på den direkta sysselsättningen i utbyggnaden, som är viktig i alla inlandskommuner, men också på den industriella expansion som en ökad energiproduktion skulle ge utrymme för. Länsarbetsnämnden i Västerbottens län framhåller också utbyggnadernas betydelse för bygg-arbefskraften, särskilt i inlandskommunerna. Liksom nämnden i Norr-

Prop. 1977/78: 57 68

bottens län anser man infe atf några rekryteringssvårigheter skulle behöva uppstå. Man delar utredarens uppfattning atf det är angeläget att behålla sysselsättningen för dem som nu är engagerade i vattenkraftutbyggnad, eller åtminstone åstadkomma en långsam nedtrappning. Länsarbetsnämnderna i Jämtlands och Väslernorrlands län framhäller att man i fortsatt utbyggnadsplanering bör fa större hänsyn till den lokala sysselsättningssituationen så att åtgärder sätts in i rätt ögonblick; detta kan dock bäst bedömas i ett regionalf perspektiv.

Umeå universitet riktar stark kritik mot utredningen för att den inte krafrigare påpekat behovet av en sysselsättningsplanering, och bl. a. länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller att en fast plan för vattenkraftutbyggnaden snarast bör upprättas. Det är utomordentligt angeläget att energifrågorna löses på ett sätt som inte motverkar en aktiv regionalpolitik. Länsstyrelsen påpekar att def behövs 4 000 nya arbetstillfällen i länet fram till 1980 för atf nå rikets genomsnittliga förvärvsfrekvens. Vindelälven åberopas som ett exempel på hur den lokala och regionala befolkningen genom sin arbetslöshet har fått betala ett bevarande av riksintressena, medan Umeälvens utbyggnad har haft stor positiv betydelse.

Även länsstyrelsen i Norrbottens län betonar atf det är angeläget att utbyggnaderna planeras utifrån lokala behov. Länsstyrelsen beskriver utbyggnaderna i Jokkmokks kommun som exempel. Man menar att utbyggnaden skulle ha sett helt annorlunda ut, om omsorgen om lokalbefolkningen fått vara styrande. Fortsatt utbyggnad skulle vara bra men den skulle inte vara nägon långsiktig lösning. Länsstyrelsen framhåller dock att def är för enkelt att säga att arbetskraften i liten utsträckning rekryteras lokalt. Även om de första kommer utifrån får man stora följdeffekter och det är rimligt att tänka sig att antalet lokalt rekryterade successivt växer under en lång utbyggnadsperiod. Länsstyrdsen i Jämtlands län anser att även små tillskott kan ha betydelse för sysselsättningen i de norra delarna av länet. Det är önskvärt att eventuella utbyggnader sprids över tiden. Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att en utbyggnad av Kalixälven skulle betyda mycket för Pajala och Överkalix kommuner, men då bör utbyggnaden läggas över en längre tid än som planerats. Arjeplogs kommun anser atf med en långsiktig planering skulle fortsatt utbyggnad vara bra för sysselsättning, service och näringsliv i kommunen. LRF anser atf def väsentligaste är att bedöma möjligheterna för den bofasta befolkningen inom varje bygd att leva kvar. Kommiiién jör Kalix och Kultums älvars bevarande anser att den lokala arbetskraften bör sysselsättas med om- och tillbyggnader som är lättare atf planera för en mjuk avtrappning.

Prop. 1977/78: 57 69

3.20 Utbyggnadsnivå

Ett stort antal remissinstanser uttrycker uppfattningen att utrymmet för ytterligare vattenkraftutbyggnad är litet om man inte skall skada mycket stora bevarandevärden. Man framhåller att ett tillskott på 5 TWh/år till 1985 inte skulle kunna nås utan svåra förluster för de motstående intressena. Sådana åsikter framförs av bl. a. fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, länsstyrelserna i Värmlands och Västmanlands län, Ljusdals kommun, Umeå universitet, KVA, SNF, Fältbiologerna, Svenska turistföreningen, Kiruna långfärdspaddlare, Sveriges fiskares riksförbund, Sveriges frUidsfiskares riksförbund och Norrlands naturvärn.

Ett flertal remissinstanser delar utredarens uppfattning att det är befogat med återhållsamhet när det gäller fortsatt utbyggnad. Bl. a. naturhistoriska riksmuseet, statens naturvårdsverk och Norrlands naturvärn anser att bevarandesynpunkterna under nästan hela utbyggnadsepoken fått stå tillbaka för utbyggnadsintresset. Naturvärnet påpekar att hittillsvarande utbyggnader bl. a. tagit i anspråk sådana områden som man med nutida betraktelsesätt skulle bevara, medan naturvårdsverket menar att de flesta av de från olika bevarandesynpunkter värdefullaste områdena redan har gått förlorade. Med den ringa tillgång på älvsträckor med naturligt rinnande vatten och vattenfall av någon betydelse som återstår i landet och de relativt marginella kraftvinster som står att få, anser naturvårdsverket att def i fortsättningen är motiverat alt låta naturvårdens och friluftslivets intressen komma i första hand. Def av utredningarna framlagda materialet är ett mycket starkt stöd för kraven på återhållsamhet i fråga om fortsatt utbyggnad i de berörda älvarna.

Bl. a. Älvräddamas samorganisation. Stockholmsgruppen Rädda Ljusnan och Fältbiologerna anser att utbyggnadsepoken bör betraktas som avslutad. Slatens naturvårdsverk kan acceptera huvudsakligen effekfutbyggnader i befintliga anläggningar. SSR anser att endasf effekt-utbyggnader o. d. bör fillåtas i avvaktan på en bedömning samebyvis av följderna av en ytterligare utbyggnad. Fältbiologerna anser att så mycket redan är utbyggt att ett bevarandeintresse bör få väga upp utbyggnadsintresset. Endasf vissa utbyggnader i klass 1 kan accepteras utöver effektutbyggnader. Älvräddamas samorganisalion anser atf klasserna 2—4 i bevaranderangordningen bör undantas från utbyggnad, medan Svenska naturskyddsföreningen. Ljusdals kommun och Miljöförbundet anser att klasserna 2—4 i den slutliga rangordningen bör undantas.

Riksantikvarieämbetet anser att man i första hand bör pröva utbyggnader i klasserna O—2; dock bör alla älvsträckor som från kulfur-minnesvårdssynpunkt placerats i klass 3 eller 4 bevaras för framtiden.

Prop. 1977/78: 57 70

Någon utbyggnad av de fyra stora outbyggda älvarna bör infe komma i fråga ens på längre sikt. Under förutsättning att vissa projekt i klass 1 och 2 undantas kan fiskeristyrelsen acceptera en utbyggnad av 2—3 TWh/år på kort sikt och 4—5 TWh/år på lång sikt. Klasserna 3 och 4 bör helt undantas. Statens planverk anser också att klasserna 3 och 4 bör undantas, i varje fall tills en jämförelse med de fre undantagna älvarna har gjorts. Krokoms kommun anser att projekt i klasserna O—2 bör kunna tillåtas, under förutsättning att berörd kommun inte motsätter sig. KVA anser att i norra Norrland 10 av 12,5 TWh/år helt bör undantas, i södra Norrland och norra Svealand 4 av 6,3 TWh/år. Man understryker att utbyggnader i klass 2 måste föregås av en ingående prövning. Den yttersta gränsen för en acceptabel utbyggnad går enligt KVA vid 3 TWh/år. Fritidsfiskarna anser att det vore rimligt att alla återstående orörda älvsträckor skonas. I andra hand bör alla med bevarandevärde 3 och 4 undantas. Vattenvärnet anser att eft större tillskott än 10 TWh/år är otänkbart även på längre sikt, och Älvräddarnas samorganisation betonar att def måste vara projektens skadeverkningar som är utgångspunkten och infe en viss utbyggnadsnivä.

Statens vattenfallsverk, Svenska kraftverksföreningen, CDL, länsstyrelsen i Västerbottens län, Norsjö kommun, Näringslivels energidelegation, LO, Svenska byggnadsarbetareförbundet. Svenska skogsarbetareförbundet. Svenska handelskammarförbundet m. fl. anser å andra sidan att det finns utrymme för en avsevärd ytterligare utbyggnad av vattenkraften. Slatens vatlenfallsverk framhåller atf tidigare beslut om bevarande har fatfats i tron att vattenkraften enkelt skulle kunna ersättas. Med nuvarande osäkerhet beträffande kärnkraften måste alla andra resurser tillvaratas för att klara 1980-talets elförsörjning. VattenfaUsverket anser atf 15 å 20 TWh/år ytterligare borde kunna accepteras Svenska kraftverksföreningen anser att ytterligare 20— 25 TWh/år borde byggas ut, i en takt av ungefär 1 TWh varje år. Endast en av huvudälvarna och delar av klass 4 bör undantas från utbyggnad genom förhandsbeslut. VASO framhåller att energibalansen för år 1985 innehåller stora osäkerheter, vilket ses som ett argument för största möjUga andel vattenkraft. Utredningens bedömningar av vilka energi-tillskott som kan uppnås vid olika tidpunkter anser VASO realistiska. Näringslivets energidelegaiion anser att man i dag måste lägga betydligt större vikt vid utbyggnadsintresset än år 1975. Sysselsättningen och de ekonomiska intressena måste väga tyngre än överdrivna bevarande-synpunkter. Fram till år 1985 borde 15 TWh/år byggas uf, därefter ytterUgare minst 10 TWh/år. Norsjö kommun ser som ett oeftergivligt krav att en stor del av den norrländska vattenkraften tas i anspråk för att tillgodose det ökade behovet av energi. Länsstyrelsen i Västerbottens län menar också att utvecklingen på energiområdet talar för största möjliga ökning av vattenkraftutbyggnaden och anser, liksom länsstyrd-

Prop. 1977/78: 57 71

sen i Norrbottens län, att def är rimligt att tänka sig att en betydande del av tillskottet 5 TWh/år fill 1985 åstadkoms genom utbyggnader i norra Norrland.

3.21 Utbyggnadsstrategier

Uppfattningen att utbyggnad av eft större objekt kan vara fördelaktigare än utbyggnad av många små även från bevarandesynpunkt får stöd av flera remissinstanser, t.ex. naturhistoriska riksmuseet, SGU, länsstyrelserna i Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län, KVA och LO. Älvräddamas samorganisation å sin sida anser detta resonemang vara helt irrelevant. Det är enligt Älvräddarna fel att utgå från en bestämd energiproduktion och därefter bestämma vad som måste byggas ut för atf uppnå den nivån. I stället måste skadenivån vara utgångspunkten, och då är storleken betydelselös. Statens vattenfallsverk framhåUer att det högre utbytet av större utbyggnadsprojekt gör att de kan bära större kompensationsåtgärder.

Flera instanser instämmer också i rekommendationen att man bör göra jämförelser med de undantagna älvarna innan man beslutar om utbyggnad av Kalix eller Byske älv. Detta betonas bl. a. av kammarkollegiet, riksantikvarieämbetet, fiskeriintendenten i övre norra distriktet, länsstyrelsen i Gävleborgs län, LO och Svenska skogsarbetareförbundet. Bl. a. SNF far dock avstånd från en omprövning av de undantagna älvarna.

Statens naturvårdsverk, SGU, SNF och Fältbiologerna anser atf alla älvsträckor i nationalparker bör betraktas som redan undantagna. Bl. a. statens planverk, SNF, Fältbiologerna och Svenska fjällkliibben anser att alla älvsträckor i obrutna fjällområden bör undantas. Svenska kraftverks-jöreningen anser att undantag bör göras främst i fjällområdet, där orördheten finns. Vikten av att vissa referensområden av olika karaktär undantas under alla förhållanden framhålls bl. a. av SGU och länsstyrelserna i Värmlands och Gävleborgs län. Även kraftindustrin anser atf vissa älvsträckor bör undantas definitivt genom förhandsbesluf.

Fiskeristyrelsen anser att återstående opåverkade vattensystem bör sparas i första hand. Redan påverkade vatten betraktas som svårt skadade. Liknande synpunkter framförs bl. a. av Åsele kommun. Fältbiologerna, Svenska fjällklubben. Svenska turistföreningen, Miljöförbundet och Svenska jägarförbundet med Norrbottens läns jaktvårdsförening. Flera remissinstanser, t. ex. Härjedalens kommun, reservanter i länsstyrelsen i Västerbottens län, SNF, Fältbiologerna, LRF, Älvräddarnas samorganisation och Miljöförbundet, pekar på möjligheterna till effektiviseringar i befintliga anläggningar och anser atf dessa möjligheter bör utnyttjas innan nya älvsträckor fas i anspråk.

Fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, SACOtSR, Älvräddarnas

Prop. 1977/78: 57 72

samorganisation och Stockholmsgruppen Rädda Ljusnan anser att utbyggnadsbeslut bör grundas på bevaranderangordningen och inte på den slutliga rangordningen. Lycksele kommun anser att mycket talar för att en fortsatt utbyggnad bör koncentreras till de stora älvarna så att de små kan sparas för rekreationsändamål. Länsstyrelsen i Västemorrlands län framhåller att länet är ett bra exempel på de mindre vattendragens betydelse för de mångas rekreation. Även Robertsfors kommun betonar de små vattendragens förtjänster. Heby kommun anser att man bör utgå från en mer omfattande utbyggnad i norra Sverige än i de mer fätfbefolkade södra delarna,

Norrlands naturvärn framhåller att samernas existens måste tryggas. Stora skador på rennäringen bör därför infe accepteras. Varje bygd måste därutöver tillförsäkras nära tillgång till outbyggda vatten. Bl. a. SNF poängterar att samma klass i rangordningen inte betyder likvärdighet. Vid beslut om utbyggnader är det därför nödvändigt att gå tillbaka till källmaterialet, så att infe ett intresse drabbas oproportionerligt mycket.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att rangordningarna inte får uppfatfas som ett slutligt ställningstagande eller förslag till utbyggnadsordning. Beslut bör fattas i ett bredare regionalpolitiskt sammanhang. Bedömningar av för- och nackdelar för den berörda landsdelen bör tillmätas den helt avgörande betydelsen vid den totala sammanvägningen. Det blir obetydliga välfärdsförändringar annat än i de närmaste kommunerna. Utbyggnader i områden med stor arbetslöshet och låg ekonomisk aktivitet har helt annan betydelse än objekt i områden med relativt goda sysselsättningsmöjligheter. Om en region ligger under välfärdsgenomsnittet bör en eventuell utbyggnad helt komma regionen tillgodo. En långsam, jämn utbyggnadstakt bör eftersträvas. Även statens vattenfallsverk och Jokkmokks arbetarekommun stryker under betydelsen av en kontinuerlig och jämn utbyggnadstakt. VattenfaUsverket anser att minst ca 1 TWh årlig produktionsökning bör eftersträvas.

3.22 Planerings- och beslutsprocessen

Bl. a. statens industriverk understryker uppfattningen att ständiga delbeslut och justeringar är olyckliga sett både från utbyggnads- och bevarandesynpunkt.

En rad remissinstanser, bl. a. statens vattenfaUsverk, Svenska kraftverksföreningen, CDL och LO samf länsstyrdsen, länsarbetsnämnden och FCO-distriktet i Norrbottens län betonar vikten av att beslut fattas snabbt om en fortsatt utbyggnad. Norrlands naturvärn anser det viktigt att få ett snabbt beslut om undantag av vissa älvsträckor. Älvräddarnas samorganisation menar att beslut om undantag av älvsträc-

Prop. 1977/78: 57 73

korna i klass 2—4 i bevaranderangordningen bör kunna fattas under

1977. Även statens planverk understryker behovet av klara ställnings
taganden så snart som möjligt men påpekar atf de bör föregås av en
diskussion om lämpliga bevarandeformer för älvar som skall lämnas
orörda. SACOtSR föreslår eft tidsbegränsat skydd för dåligt kända
älvar.

Från flera håll framförs synpunkter på angelägna kompletteringar av beslutsunderlaget. Som tidigare refererats anser eft antal remissinstanser att utredningsmaterialet bör kompletteras beträffande Torne älv, Pite älv och Vindelälven. Länsstyrelserna i Värmlands, Västmanlands och Kopparbergs län pekar pä behovet av kompletteringar beträffande de mindre vattendragen i def södra utredningsområdet och söder därom, Lantbruksnämnden i Västmanlands län anser det dock knappast meningsfullt att utreda vidare utbyggnader söder om Dalälven— Klarälven, då de i regel redan på förhand kan bedömas ge alldeles för stora skador. Bl. a. Krokoms och Härjedalens kommuner anser att man bör inventera möjligheterna till ombyggnad, tillbyggnad och modernisering, utnyttjande av äldre dammar osv. Bl. a. Norrlands naturvärn anser det nödvändigt med en utredning om de ekologiska effekterna. Svenska jägareförbundet förordar en utredning om faunan, och Svenska kanotförbundet anser att man bör avvakta naturvärdsverkets kanot-ledsinventering, för att sedan göra en planering av samma typ som tidigare gjorts i USA (Wild and Scenic Rivers Act). Jokkmokks arbetarekommun anser atf det finns behov av en helt ny allsidig utredning.

Näringslivets energidelegation förordar bestämt atf riksdagen avstår från att fatta beslut som försvårar en vidare utbyggnad av vattenkraften. Nämnden för energiproduktionsforskning anser att man bör undvika långsiktiga, bindande beslut och formella restriktioner nu, då vattenkraften får olika men alltid betydelsefulla roller beroende på val av energisystem. Bl. a. LO och TCO anser att beslut om vattenkraftutbyggnad måste fatfas i samband med beslut om den framtida energiförsörjningen i stort, dvs. i ett större energipolitiskt ställningstagande år

1978. Svenska byggnadsarbetareförbundet framhåller atf det, oberoen
de av energipolitikens inriktning, krävs en planeringsberedskap både
för energiförsörjning och för sysselsättning. Bl. a. länsstyrelserna i Väs
terbottens och Norrbottens län, Umeå universitet, Arjeplogs kommun,
LO och LRF betonar att vattenkraftutbyggnaden bör inordnas i en
långsiktig sysselsätlningsplanering och samlad utvecklingsstrategi.

Statens industriverk föreslår ett nytt prövningsförfarande för vattenkraftutbyggnad efler mönster av 136 a § byggnadslagen. Alla projekt på minst 50 MW samt övriga projekt som är så värdefulla för bevarandeintressena att de inte bör komma fill stånd utan särskild prövning bör handläggas direkt av regeringen, medan övriga bör prövas av vattendomstol i vanlig ordning. Förslaget syftar närmast till att finna eft

Prop. 1977/78: 57 74

sätt att infe genom förhandsbesluf omöjliggöra sådana projekt i högt värderade älvsträckor som efter en mer ingående prövning skulle kunna visa sig godtagbara från miljösynpunkt. Åsele kommun, Västerbottens länsorgan för vattenkraftfrågor, Jokkmokks arbetarekommun m. fl. betonar att alla projekt bör kunna prövas av vattendomstol, oavsett plats i rangordningen, och även statens vattenfallsverk, Svenska kraftverksföreningen och CDL anser att de flesta projekt bör bli föremål för vattendomstolens mer ingående prövning. Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att utredningsförslaget inte får tas som ett paket som omöjliggör fortsatta individuella bedömningar.

Svenska kommunförbundet betonar att beslutsunderlaget måste kompletteras med synpunkter från berörda kommuner. Fältbiologerna, Älv-räddarnas samorganisation och Miljöförbundet anser att kommunalt veto bör kunna gälla mot vattenkraftutbyggnader. LRF framhåller att man bör fästa utomordenttigt stor vikt vid berörda kommuners och lokalbefolkningens synpunkter i kombination med åtgärder för att tillgodose lokalbefolkningens behov av sysselsättning. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att statsmakterna måste garantera insatser för att mildra effekterna när utbyggnad inte tillåts. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att ett tillstånd till utbyggnad av en del av Kalix älv borde förknippas med villkor atf kommunerna tillförs bestående arbetstUlfällen minst motsvarande den genomsnittliga arbetsstyrkan under utbyggnaden. Arjeplogs kommun menar att det vore rimligt att kommunen kompenseras för miljöförlusterna i en värdebeständig form.

Lantbruksstyrelsen och SSR anser att sökanden bör åläggas att redovisa driffplaner och eventuella följdverkningar för berörda samebyar. Vägverket betonar att skador på det allmänna vägnätet bör fas med i exploaferingskostnaderna. Verket bör få information i så god tid att nödvändiga åtgärder kan projekteras och genomföras innan utbyggnaderna påbörjas. Svenska kanotförbundet framhåller att även kanoffri-luftslivet bör kompenseras på olika sätt vid en utbyggnad. Norrlands naturvärn anser att handläggningen av äldre vattenmål måste påskyndas. Tillstånd till nybyggnad bör inte gå före reglering av gamla skade-ersäftningsfrågor. Älvräddarnas samorganisalion anser att de älvsträckor som inte undantas genom förhandsbeslut bör prövas enligt den nya vattenlag som nu förbereds.

Prop. 1977/78: 57 75

4 Remissyttranden över betänkandet översvämningsskydd i Västerdalälven

4.1 Allmänt omdöme

Det av utredningen presenterade materialet har i huvudsak fått ett positivt mottagande. Sålunda framhåller SMHI, som har studerat befänkandet enbart från hydrologisk synpunkt, att utredningens slutsatser är riktiga i alla avseenden och att de utgör en god grund för uppbyggandet av ett framtida översvämningsskydd i Västerdalälven. VASO m. fl. menar att betänkandet ger en god bild av översvämningsproblemafiken längs Västerdalälven. Länsslyrelsen i Kopparbergs län finner att det av utredningen nedlagda arbetet på att beräkna skadekostnaderna är särskilt värdefullt, då def ger en god grund vid jämförelsen av olika skyddsåtgärder. Stora Koppurbergs bergslags AB och Vesterdalelfvens kraft AB framhåller att del i betänkandet görs en noggrann genomgång av hydrologi vid flöden, allmän skadeöversikt, områdesvis redovisning av skador och undersökta åtgärder för flödessänkning, Vailenvärnet karakteriserar betänkandet som eft utmärkt arbete, som ger en innehållsrik dokumentation och en effektiv sakprövning klart inriktad på uppgiften att redovisa översvämningarnas skaderisker, storlek och frekvens. Kommittén för rädda Västerdalälven och Älvräddamas samorganisalion anser att styrkan i utredningen ligger i det omfattande material som utredningen har tagit fram. Speciellt värdefulla är de förslag till åtgärder som föreslås, då de verkar tekniskt sett väl genomtänkta.

Allmän kritik mot betänkandet riktas bl. a, från SNF, som anser att utredningsuppdraget har avgränsats alltför snävt. Utredningen borde ha fått i uppdrag att belysa översvämningarnas betydelse för älvdalens natur, hittillsvarande bosättning, odlingsformer m. m. och med detta som bakgrund föreslå åtgärder som förhindrar att översvämningarna vållar allvarligare skador utan atf för den skull elirainera översvämningarna i sädana terrängavsnitt, där de är av godo från bl. a. naturvårdssynpunkt. Vattenvämet påpekar att det förekommer en del luckor i betänkandet och att det föreligger obalans i behandlingen av de olika fackområdena.

4.2 Värdering av skador

Beträffande utredningens allmänna skadeöversikt och områdesvisa redovisning av skadorna vill länssiyrden i Kopparbergs län särskilt peka på de indirekta skadorna, dvs. sådana skador som infe kan värderas i pengar. Det är enligt länsstyrelsen viktigt att vid bedömningen av behovet av insatser för att hindra översvämningsskador komma ihåg atf sådana indirekta kostnader och olägenheter finns. Särskilt förtjänar att påpekas den begränsning i markanvändningen som föreligger genom atf

Prop. 1977/78: 57 76

viss för industri och annan bebyggelse lämplig mark inte kan utnyttjas för sådant ändamål eller kan nyttjas endast i begränsad omfattning. Statens planverk. Stora Kopparbergs bergslags AB, Vesterdalelfvens kraft AB, statens vattenfallsverk. Svenska kraftverksföreningen och domänverket påpekar att de betydande skador som översvämningarna kan förorsaka i förenade Dalälven inte är belysta i betänkandet. Slatens industriverk menar att kapitaliseringen av skadekostnaderna bort ske med hänsyn tagen till att variationer i räntenivån starkt kan påverka skadeberäkningarna. Statens vägverk påpekar att skador på vägar är svåra att uppskatta, då inte bara översvämningarna inverkar, utan även vägkroppens tillstånd vid översvämningstillfället. Sveriges fältbiologiska ungdomsförening. Kommittén för rädda Västerdalälven och Älvräddarnas samorganisalion anser att det är en brist i utredningen att man inte har redovisat de verkliga skador som uppstod vid de senaste översvämningarna. Trots en till synes ingående redovisning av skador och kostnader för dessa lämnar utredningen mycket övrigt att önska i fråga om styrkandet av de påstådda skadorna. Avsnittet om skador på jordbruksmark innehåller sålunda enligt dessa remissinstanser en del felaktiga antaganden. Bl. a. ifrågasätts om man verkligen kan tillmäta nedlagd åkermark ett värde om 40 % av skadevärdet hos den sämsta åkermarken. Sammantaget anses alt utredningens bedömningar inte utan revidering kan ligga tiU grund för en objektiv bedömning.

4.3 Bedömning av skadeförebyggande åtgärder

Beträffande de av utredningen föreslagna åtgärderna för flödessänkning anser statens naturvårdsverk, Kominittén för rädda Västerdalälven och Älvräddarnas samorganisalion att utredningen har klargjort att skyddsåtgärder i Västerdalälven kan komma till stånd utan att Hällaprojektet kommer till utförande. Statens naturvårdsverk säger sig i stort dela utredningens uppfattning beträffande de områden och åtgärder som kan komma ifråga. Vid en eventuellt kommande detaljplanering bör man inte binda sig vid av utredningen undersökta åtgärder, utan söka lösningar som ger bästa förhållande mellan båtnad och kostnad. Beträffande det för översvämningar mest utsatta området, Vansbroområdef, framhålls att frågan om en kombination mellan rensning och invallning bör bli föremål för fortsatt prövning, trots ett något ofördelaktigt förhållande mellan båtnad och kostnad. En sådan kombination ger också möjligheter att bli av med rensningsmassor, som annars måste deponeras i terrängen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför att den alltjämt hyser den förut framförda uppfattningen atf åtgärder måste vidtas för att åstadkomma eft bestående översvämningsskydd för dem som bor längs älven eller som för sin utkomst är beroende av atf stora översvämningsskador inte in-

Prop. 1977/78: 57 77

träffar. Samhällsbyggande och samhällsplanering skulle väsentligt underlättas av eft verksamt översvämningsskydd. Från renodlad skyddssynpunkt är sålunda en utbyggnad av ett flödesdämpande magasin vid HäUa och reglering av detta med hänsyn till skyddsaspekten överlägsen övriga skyddsåtgärder. Begränsningen av översvämningsskadorna blir med de föreslagna åtgärderna förhållandevis måttliga. Särskilt vissa delar av Vansbro samhälle, Grönalids bebyggelseomräde exempelvis, måste bedömas få ett ofullständigt skydd. Innan några skyddsåtgärder genomförs bör en överarbetning av åtgärdsförslagen ske i samarbete med berörda kommuner, bl. a. för att fastställa kostnaderna. Ett ställningstagande till av utredningen föreslagna skyddsåtgärder måste förenas med ett ställningstagande till hur de skall betalas. Om åtgärderna skall kunna komma till utförande inom rimlig tid måste de enligt länsstyrelsen i första hand bekostas av statsmedel. Det praktiska genomförandet av åtgärderna synes böra ankomma på vederbörande kommun. Det är också nödvändigt atf fa ställning till vem som skall svara för underhållskostnaderna. Länsstyrelsen konstaterar också att någon jämförelse inte har gjorts mellan Hällaprojekiets inverkan på miljön i förhållande till den miljöpåverkan som de av utredningen föreslagna alternativa skyddsåtgärderna får. Frågan om ytterligare reglering och utbyggnad av Västerdalälven bör enligt länsstyrelsens mening också ses i relation till samhällets utnyttjande av vattenkrafttillgångarna. Denna fråga är i sin tur beroende av hur landets energiförsörjning i stort skall lösas. Först sedan regering och riksdag har tagit ställning till den framtida energipolitiken torde ett säkrare underlag föreligga för ett slutligt ställningstagande fill en eventuell fortsatt älvutbyggnad. Som statlig regional myndighet vill därför länsstyrelsen infe nu ta ställning till Hällaprojektet. För att inte onödigtvis fördröja genomförandet av ett översvämningsskydd föreslår länsstyrelsen att de av utredningen föreslagna alternativa åtgärdsförslagen ytterligare bearbetas, varvid även finansieringsfrågan bör utredas.

De berörda kommunerna, Gagnej, Vansbro och Malung, uttalar sig alla för alternativa åtgärder framför ett genomförande av Hällaprojekfef. Malungs kommun anser atf de av utredningen föreslagna invall-ningsåtgärderna bör utredas ytterligare, innan anordningarna kan utföras. Alternativen framstår dock som realistiska frän såväl kostnads- som miljösynpunkt. Vansbro kommun förordar det alternativ som innebär begränsade rensningar i Skivsforsen och förfinad skötsel av regleringsdammen i Venjansystemet. Gagnefs och Malungs koiuintiner anser att statliga medel bör utgå till åtgärdernas genomförande.

Även kammarkollegiet, statens planverk och statens industriverk föreslår ytterligare utredning av alternativen m. m. Sålunda anför kammarkollegiet att Hällaprojektet visserligen är en bra lösning på översvämningsproblemen i Västerdalälven men att def inte är den enda lösningen. De av utredningen skisserade invallnings- och rensningsåtgärderna bör

Prop. 1977/78: 57 78

närmare undersökas, bl. a. från finansieringssynpunkt. Kammarkollegiet föreslår att regeringen utan att avvakta statsmakternas kommande beslut om Västerdalälven föranstaltar om den ytterligare utredning som erfordras för en allsidig bedömning av de i betänkandet föreslagna skyddsåtgärderna.

Planverket framhåller atf de besvärande problem som uppstår längs Västerdalälven vid höga flöden innebär att motåtgärder förr eller senare måste sättas in. Ett genomförande av Hällaprojektet medför emellertid stora negativa återverkningar i ett område som är väl värt att bevara. Det hade varit intressant om utredningen även hade klarlagt konsekvenserna av en utbyggnad av befinttiga vattenmagasin i skyddssyfte. Vidare vore det intressant att studera möjligheterna att tillskapa tillfälliga magasin där terrängen är låglänt och i övrigt lämpad. Utredningen bör enligt verket kompletteras med utgångspunkt i bl. a. ovan anförda synpunkter. Vid en bedömning av vad som kan anses realistiskt anser verket att det från allmän synpunkt kan vara rimligt att kostnaden för en åtgärd i översvämningsskyddande syfte kan få överskrida båtnaden, i vissa fall t. o. m. i högre grad än vad utredningen har räknat med.

Statens industriverk anser atf def är naturligt att man närmare undersöker möjligheterna att minska riskerna för översvämningar genom konventionell vattenkraftutbyggnad. Utredningen hade vidare bort belysa och värdera även miljöaspekterna av de olika föreslagna åtgärderna. Verket delar utredningens uppfattning att det är orealistiskt att enbart för skyddsändamål skapa stora magasin. Utredningen visar att ett gott skydd mot översvämningar kan skapas utan Hällamagasinet. Utredningen bör dock kompletteras för att det skall bli möjligt att bedöma vilket alternativ för Västerdalälvens användning som är bäst med beaktande av samtliga samhällsintressen. Mycket tyder på att en kombination av olika skyddsåtgärder för att förebygga översvämningar och en för skyddsändamål anpassad, försiktig kraffutbyggnad på särskilt utsatta ställen är det från såväl kostnads- som miljösynpunkt mest realisfiska alternativet. En sådan skonsam utbyggnad av vissa delar av älven skulle uppskattningsvis kunna ge en elenergiproduktion — inkl. regleringsvinster i den förenade Dalälven — på upp fill 400 GWh/år.

Statens vägverk anser att de föreslagna rensnings- och invallnings-åtgärderna inte torde medföra några förbättrade förhållanden för vägarna. En reglering vid Hälla synes däremot medföra att översvämningsskador på allmänna vägar nedströms Hälla i stort sett kan undvikas. Emellerttd torde vägskadorna i allmänhet bli mättliga. De bör därför tillmätas relativt liten betydelse vid bedömningen av frågan om Hällaanläggningen eller andra översvämningsskydd bör komma till stånd.

Länsstyrelserna i Uppsala, Västmanlands och Gävleborgs län framhåller att avsaknaden av uppgifter rörande Hällaregleringens och de föreslagna alternativa åtgärdernas effekter på vattenföringen m. m. i Dal-

Prop. 1977/78: 57 79

älvens nedre lopp försvårar en bedömning av respektive företags inverkan på den känsliga miljön i dessa delar. Generellt sett vill länsstyrelserna undvika åtgärder som ytterligare minskar flödena i nedre Dalälven.

Fiskeristyrelsen, Sveriges fritidsfiskares riksförbund och Svenska insjöfiskares centralförbund anser att utredningens strikt ekonomiska resonemang ger en mycket ofullständig bild av de olika alternativens nettoeffekter eftersom utredningens kalkyler inte tar hänsyn fill skadorna av olika åtgärder för fiske, naturvård och allmänna rekreationsintressen. Speciellt olyckligt är det att skyddsåtgärdernas inverkan på fiske och andra bevarandeintressen helt förbigås. Fiskeristyrelsen avstyrker bestämt ett genomförande av Hällaprojektet och förordar begränsade rensningar i kombination med invallningar om skyddsåtgärder befinns nödvändiga. Vid åtgärdernas genomförande måste största hänsyn tas til! fisket.

Lantbrukssiyrelsen, domänverket, statens vattenfallsverk. Svenska kraftverksföreningen, Sveriges industriförbund. Stora Kopparbergs bergslags AB, Vesterdalelfvens kraft AB och Svenska skogsurbelureför-biindet ställer sig posiliva fill en utbyggnad av Hällaprojektet. Stora Kopparbergs Bergslags AB och Vesterdalelfvens kraft AB framhåller att utredningen i och för sig har visat att det är möjligt att genom andra åtgärder än vaftenreglering åstadkomma en dämpning av översvämningarna. Eft långt effektivare översvämningsskydd kan dock åstadkommas till lägre kostnad om arbetet kombineras med reglering för kraffutbyggnad. I betänkandet angivna kostnadsbedömningar förefaller i flera avseenden alltför låga. Vid byggande i vatten tillkommer bl. a. avsevärda kostnader för utredningar, för skadevärderingar, för fiske-ersättningar m. m. Rensningar i älven minskar bl. a. älvens naturliga magasineringsförmåga med minskad kraftproduktion i nedanföriiggande kraftstationer till följd. Produktionsminskningen kan väntas uppgå till betydande belopp. Def förefaller inte osannolikt att värdet av produktionsbortfallet kan vara av samma storleksordning som värdet av de översvämningsskador, som det analyserade atgärdspaketet avses eliminera. Med de föreslagna åtgärderna får man en oroligare älv med större skillnader mellan hög- och lågvattenstånd och med snabbare växlingar. Av betänkandet framgår vidare att man med Hällaprojektet får en större vattenståndssänkning i hela älvsystemet än de som realistiska bedömda åtgärderna kan ge ens lokalt. Detta vinner man utan att man behöver göra något ingrepp i fallsträckorna nedströms. Därutöver ger Hällaprojektet ökad kraftproduktion i nedanför liggande kraftverk, vilkel bör ställas mot det produktionsbortfall som rensningarna medför.

De nämnda remissinstanserna har tillsammans med Dalälvens vattenregleringsföretag, Gränges AB och Korsnäs-Marma AB lagt fram en studie angående Västerdalälvens reglering för kraftproduktion och över-

Prop. 1977/78: 57 80

svämningsskydd. Studien har bifogats remissyttrandet. Enligt studien är vattenkraftpotentialen i Västerdalälven betydande. Totalt ytterligare mer än 1 000 GWh/år skulle kunna utvinnas. Vidare konstateras att översvämningarna skulle kunna förebyggas så att Västerdalälven även under stora vårflöden håller sig inom sin fåra. Sysselsättningseffekten av en sådan utbyggnad av Västerdalälven har i studien beräknats till lägst 5 000 årsarbeten eller ca 300 årsarbeten i 15 år (se vidare bilaga 1).

Lantbruksstyrelsen förordar att Hällaprojektet genomförs framför de av utredningen föreslagna skyddsåtgärderna, eftersom skyddsverkan på jordbruksmark av Hällaprojektet är mycket större och sträcker sig längs hela älven.

Domänverket framhåller att vissa uppgifter i utredningen visar att en sänkning av högvattennivån enligt Hällaalternativei skulle få stor betydelse även för älvsträckan nedanför Djurås. Det är utomordentligt svårt att väga ett bevarande av dokumenterade stora naturvärden mot de fördelar ett genomförande av Hällaprojektet skulle innebära. Hällaprojektet tillstyrks dock, då alternativa åtgärder trots höga kostnader ger ett så mycket sämre översvämningsskydd än en regleringsdamm vid Hälla. Dagens och framtidens energisituafion talar också för en utbyggnad av HäUa.

VASO m. fl. framhåller i ett gemensamt yttrande att erfarenheterna visar atf de skador som kan bli följden av höjda nedströmsvaftenstånd på grund av vidtagna rensningar kan bli betydande. I beloppet 6 milj. kr. för alternativa skyddsåtgärder ingår inte flera betydande poster, bl, a. produktionsbortfall i nedströms rensningar liggande kraftsfalioner. åtgärder mof erosions- och fiskeskador, projekterings- och domsfolskosf-nader. Sammanfattningsvis konstateras att inte ens ett genomförande av samtliga de åtgärder som betecknats som realistiska medför att ett tillfredsställande översviiinningsskydd erhålls. Hälladammen innebär däremot ett sådant skydd för såväl Viisterdalälven som förenade Dalälven.

4.4 Prognosverksamhet

Flera remissinstanser — däribland -statens naturvård.sverk, statens induslriverk, länsstyrdsen i Kopparbergs län, Gagnejs och Malungs kommuner — tillstyrker ulredningens förslag om ianspråktagandet av den typ av hydrologiska prognoser som har arbetats fram vid SMHI. SMHI säger härom att användningen av hydrologiska prognoser ännu befinner sig i ett inledningsskede. Vid SMHl vidtagna simuleringar visar dock att, vid en 100% riktig meteorologisk prognos, modellen skulle ha kunnat förutsäga de kraftiga vårflödena 1966 och 1967. Om hydrologiska prognoser skall utföras i allmänhetens intresse, är det lämpligt atf dessa utförs centralt hos SMHI.

Statens naturvårdsverk menar att det är synnerligen angeläget atf

Prop. 1977/78: 57 81

bättre möjligheter skapas för att kunna förutsäga flödessituafionen i älven, oavsett vilka åtgärder som slutligen väljs för atf skapa skydd mot översvämningarna. Den av SMHI framtagna prognosmodellen i förening med eft utbyggt sysfem för hydrologiska observationer inom riilrinningsområdet bör härvid kunna bli ett effektivt instrument. Med ledning av de förutsägelser om rillrinningen som en utvecklad prognosverksamhet kan prestera finns bl. a. möjlighet till avgörande regleringsåtgärder under kritiska dygn även i små vattendrag. Ett tillvaratagande av dessa marginella möjligheter är klart att föredra framför en ökning av regleringsamplituden i Venjansjön och förbättring av sjöns avbördningsförmåga, vilka åtgärder är klart negativa från naturvårdssynpunkt. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför att utredningens förslag om en förbättrad prognosverksamhet enligt den modell SMHI har utarbetat är intressant. En sådan verksamhet kan få stor betydelse bl. a. för kommunernas och länsstyrelsens beredskapsplanläggning av räddningsåtgärder vid höga flöden. Länsstyrelsen har för avsikt att undersöka förutsättningarna för att i samarbete med berörda kommuner och sä snart som möjligt förbättra prognosverksamheten i enlighet med SMHLs modell.

4.5 övrigt

Statens naturvårdsverk, fiskeristyrelsen, SNF, Kommittén för Rädda Västerdalälven, Älvräddamas samorganisation och Sveriges fältbiologiska ungdomsförening påpekar nödvändigheten av att planeringen av den framrida markanvändningen längs Väsferdalälven sker med ökat beaktande av översvämningsriskerna.

Kommittén för Rädda Västerdalälven, Älvräddarnas samorganisation och Vattenvärnet för fram förslag om en stödfond som komplement till lokala skyddsåtgärder. Avkastningen skulle på ett enkelt sätt användas fill ersättningar till dem som drabbas av översvämningar och som inte har kunnat skyddas på annat sätt.

Sjösportens samarbetsdelegation och Sventka kanotförbundet har yttrat sig över utredningens förslag från båtsportsynpupnkf. Samarbet.sdde-gationen anser att de föreslagna åtgärderna inte kan anses medföra några men för fritidsbåtarna. Kanotförbundet menar att åtgärder i älven bör genomföras restriktivt och älvens naturliga förlopp om möjligt bibehållas så att farbarhefen i forsarna infe minskas.

6 Riksdagen 1977/78.1 saml. Nr 57

Prop. 1977/78: 57 82

5 Föredraganden 5.1 Bakgrund

Landefs försörjning med elektrisk energi var fram till mitten av 1960-talet till största delen baserad på vattenkraft. F. n. svarar vattenkraften för ungefär tre fjärdedelar av elproduktionen. Övrig elenergi kommer från olje- och kärnkraftverk.

Den redan utbyggda och den i övrigt tekniskt utbyggbara vattenkraften i landet har uppskaffats ge en sammanlagd effekt av 130 TWh i årlig produktion. En allt större del av den tekniskt utbyggbara vattenkraften har också blivit ekonomiskt utbyggnadsvärd efter hand som de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för vattenkraftutbyggnader har ändrats. Modern tunnelsprängningsfeknik och dammbyggnadsteknik samt kraftöverföring med höga spänningar över långa avstånd har t. ex. bidragit till väsentligt ökade möjligheter att utnyttja vattenkraftresurserna. Vad som från en tid till annan kan betraktas som utbyggnadsvärd vattenkraft beror vidare i hög grad på kostnader för alternaUv kraftproduktion, den befintliga kraftproduktionsapparatens sammansättning etc.

Enligt kraffföretagens senaste bedömning (år 1974) uppgår de ekonomiskt utbyggnadsvärda vattenkraftresurserna Ull fotalt ca 95 TWh/år. Av dessa utnyttjas 60 TWh/år i befintliga anläggningar. Ca 1 TWh/år kan tas ur anläggningar för vilka tillstånd har bevUjats men som ännu inte har tagits i drift. De återstående utbyggnadsvärda vattenkraftresurserna är således ca 34 TWh/år. Härav faller ca 17 TWh/år på de fyra outbyggda huvudälvarna i Norrland, dvs. Torne älv, Kalix älv, Pite älv och Vindelälven. Av återstående 17 TWh/år beräknas ca 8 TWh/år kunna utvinnas i området norr om Indalsälven, medan ca 9 TWh/år faller inom södra Norrland och Svealand.

Innan regeringens prövningsrätt i vattenmål den 1 januari 1972 utvidgades till att omfatta även allmänna planeringssynpunkfer var prövningen av vattenkraftutbyggnader formeUt begränsad till def aktuella projektet och inte utbyggnadssituationen i stort. Det förekom emellertid särskilda överenskommelser mellan företrädare för dem som ville bevara och dem som ville bygga ut älvarna. Vidare fattade regering och riksdag vissa förhandsbeslut om undantagande av vissa älvsträckor. Sålunda uttalade riksdagen år 1967 (ABU 1967: 55) att en utbyggnad av Vindelälven med hänsyn till det material som då förelåg infe borde komma fill stånd.

Regeringen tillsatte år 1969 en arbetsgrupp med uppdrag att utreda frågan om vattenkraftutbyggnad i de fyra outbyggda huvudälvarna, Torne älv, Kalix älv, Pite älv och Vindelälven. Sedan denna utredning hade avslutats, meddelade regeringen att den inte skuUe komma att föreslå riksdagen utbyggnad av Vindelälven. Samtidigt gav regeringen i uppdrag åt statens vattenfallsverk att redovisa statens outnyttjade vaftenkrafttill-gångar i de större norrlandsälvarna. Som utgångspunkt för arbetet an-

Prop. 1977/78: 57 83

gavs att förutom Vindelälven även Torne älv och Pite älv borde undantas från utbyggnad. Sedan VattenfaUsverket under år 1970 hade lämnal den begärda redovisningen och presenterat sina förslag fill utbyggnadsprojekt, beslutade regeringen att man t. v. inte skulle ta ställning till en utbyggnad av den fjärde av de outbyggda huvudälvarna, nämligen Kalixälven.

Under år 1971 tog riksdagen, i samband med budgetbehandlingen, ställning till en rad utbyggnadsprojekt som hade föreslagits av statens vattenfallsverk (NU 1971: 26, rskr 1971: 226). Riksdagsbeslutet innebar bl. a. att Ritsems kraftstation skulle byggas. Det s. k. Kaitumprojektet, innebärande bl. a. överledning av vatten från Kaitumälven rill Luleälven, skulle däremot infe genomföras.

I december 1972 tog riksdagen ställning tiU regeringens proposition om regional utveckling och hushållning med mark och vatten (prop. 1972: 111, CU 1972: 35, rskr 1972: 348). Genom propositionen bereddes riksdagen tillfälle att avge yttrande över bl. a. riktlinjer för hushållningen med mark och vatten. Riktlinjerna för fjällområdena innebar att vissa, t. v. preliminärt avgränsade, väglösa områden skulle undantas från all tyngre exploatering såsom t. ex. vägbyggnad och fortsatt vattenkraftutbyggnad. För älvdalarna innebar riktlinjerna att huvudälvar och källflöden i norra Norrland som inte påverkats av vattenkraftutbyggnader också skulle bevaras opåverkade. Riksdagen anslöt sig i huvudsak till regeringens förslag men uttalade att övervägande skäl talade mot en utbyggnad av, förutom Torne älv, Pite älv och Vindelälven, även Kalix alv.

I anslutning rill riksdagens beslut om den fysiska riksplaneringen tillkallades efter regeringens bemyndigande en utredning med uppdrag att närmare studera frågan om vattenkraftutbyggnader i södra Norrland och norra Svealand. Senare tillkallades ytterligare en utredning som på motsvarande sätt skulle studera vattenkraftutbyggnader i norra Norrland.

Är 1975 fattade statsmakterna beslut om energihushåUning m.m. (prop. 1975: 30, CU 1975: 28, NU 1975: 30, rskr 1975: 202 och 203). Därvid behandlades bl. a. vattenkraftens roU i försörjningen med energi. i propositionen framhölls att ställningstaganden från riksdagens sida angående utnyttjandet av våra vattendrag i första hand borde avse hela, hittUls orörda älvar eller relativt omfattande älvsträckor av nationell betydelse från bevarandesynpunkt, medan övriga projekt borde prövas utan ställningstagande på förhand från statsmakterna. I proposiUonen angav regeringen — på grundval av betänkandet (SOU 1974: 22) av utredningen rörande vattenkraftutbyggnader i södra Norrland och norra Svealand — vissa älvsträckor i södra Norrland och norra Svealand för vilka t. v. inga beslut beträffande utbyggnad borde fattas. Civilutskoftet uttalade att full handlingsfrihet borde bibehållas för ytterligare ett antal älvsträckor Ull dess ett samlat förslag, baserat

Prop. 1977/78: 57 84

på det slutliga utredningsmaterialet från utredningen om vattenkraftutbyggnad i norra Norrland, kunde läggas fram (CU 1975: 28). Enligt nu återgivna uttalanden bör således regeringen inte fatta slutligt beslut beträffande utbyggnadsprojekt som berör följande älvsträckor i södra Norrland och norra Svealand:

I Klarälven Strängsförsen, Klarabro och Värsjö

I Dalälven Hälla—Äppelbo, Kvarnholsforsen, Fänforsen,

Djurforsen och Tyttbo—Gysinge
I Ljusnan Broforsen, Linsellborren, Hamreskans, Härjeåsjöns

och Vemåns reglering samt Kasteln—Edänge
I Ljungan Sölvbacka, Havern, KölsUlre och Viforsen

I Indalsälven Areälven, Hosjö och Damman, Mattmar, Granbo-

forsen, Långforsen, Litsnäset, Hårkan och Ammerån

För norra Norrland fanns inte underlag för att göra motsvarande urval av älvsträckor. Civilutskottet uttalade emellertid atf även projekt i älvsträckor i norra Norrland med motsvarande bevarandevärden som de nyss angivna t. v. borde undantas från slutliga beslut beträffande utbyggnad.

Riksdagens beslut innebar inte något ställningstagande till aktualiserade projekt inom andra älvsträckor än de nyss angivna. När det gäller sådana projekt behöver ett samlat förslag beträffande vattenkraftutbyggnad inte avvaktas. Dessa projekt har, med vissa undantag, placerats i klass O och 1 i den gradering av olika utbyggnadsprojekt som har utförts av de båda utredningarna om vattenkraftutbyggnad.

Energibalansen år 1985 skulle enligt regeringsförslaget (prop. 1975: 30) kunna innehålla ytterligare 5 TWh elkraft producerad i vattenkraftverk. Näringsutskottet konstaterade att det rådde viss tveksamhet om möjligheterna att fram till år 1985 öka vattenkraftprodukfionen med 5 TWh/år, men godtog ändå förslaget. Civilutskottet anförde att slutliga beslut rörande vattenkraftens roll i försörjningen med elenergi fram till år 1985 borde grundas på det ytterligare underlag som skulle komma fram genom utredningen om vattenkraftutbyggnad i norra Norrland. Utskottet förutsatte atf regeringen, sedan det tillkommande utredningsmaterialet hade remissbehandlats, skulle förelägga riksdagen en redovisning av detta jämte förslag UU kompletterande riktlinjer för vattenkraftutbyggnader fram Ull år 1985. Denna redovisning med åtföljande förslag borde enligt utskottet föreläggas riksdagen redan innan riksdagen under år 1978 skall ta sfällning fill förslag fill huvuddragen i energihushållningen under senare delen av 1980-talet.

De båda utredningarna om vattenkraft som jag tidigare har nämnt har presenterat sina överväganden i betänkandena (SOU 1974: 22 och 1976: 28) Vattenkraft och miljö resp. Vattenkraft och miljö 3. Betänkandena ger tillsammans en bild av förutsättningarna för och konsekvenserna av en fortsatt vattenkraftutbyggnad i landet. Utredningarna har in-

Prop. 1911118: 57 85

venterat de möjligheter fill ytterligare kraffutbyggnader i norra Svealand samt i Norrland som de berörda kraftföretagen bedömer som ekonomiskt utbyggnadsvärda inom överskådlig tid. Utredningarna har behandlat utbyggnadsmöjligheter motsvarande ca 19 av de 34 TWh/år som har bedömts vara ekonomiskt utbyggnadsvärda. Utanför utredningsarbetet har legat de outbyggda älvarna Torne älv, Pite älv och Vindelälven, vilka tUlsammans skulle kunna ge ett energitillskott av ungefär 12,5 TWh/år.

Vidare har utredningarna låUt samla in och ställt samman material som beskriver konsekvenser av redovisade utbyggnader för olika motstående intressen, främst naturvård, friluftsliv, fiske, kulturminnesvård, rennäring samt jordbruk och skogsbruk. På grundval av underlagsmaterialet från dem som företräder utbyggnadsintressena resp. bevarandeintressena har utredningarna genom en rangordning .sökt ange vilka älvsträckor som vid ytterligare vattenkraftutbyggnad i första hand bör komma i fråga och vilka älvsträckor som är minsl lämpade för utbyggnad. Härvid har man försl bedömt älvsträckornas värde från bevarandesynpunkl. Det som i möjUgaste mån har värderats är sädana egenskaper hos älven och dess närmaste omgivning som skulle kunna påverkas vid en \n-byggnad. Därefter har bevarandevärderingen ställts mol en motsvarande rangordning av utbyggnadsprojekten efter deras värde från kraftekonomisk synpunkt. Dessa båda rangordningar har vägts samman tUl en slutUg rangordning. I den högsta klassen i den slutliga rangordningen — klass 4 — ingår älvsträckor med mycket stora bevarandevärden. I den lägsta klassen — klass 1 — ingår älvsträckor där en utbyggnad skulle beröra små eller måttliga bevarandevärden. Sistnämnda älvsträckor är i regel starkt påverkade av tidigare vattenkraftutbyggnad. 1 en särskild klass O återfinns om- och tillbyggnadsprojekt i befintliga kraftstationer som inte har undersökts närmare av utredningarna.

Enligt utredningarna talar det material som de har lagt fram för åter-håUsamhet när det gäller den fortsatta vattenkraftutbyggnaden. Utredningarna förordar att en utbyggnad av projekten i klass 4, som rymmer älvsträckor med mycket höga bevarandevärden, inte bör komma till stånd och atf stor restriktivitet bör iakttas när def gäller fortsatt vattenkraftutbyggnad. Utredningen om vattenkraftutbyggnad i norra Norrland förordar bl. a. särskild återhållsamhet i fråga om utbyggnad av mindre vattendrag som Ugger nära de större orterna vid Norrlandskusten, eftersom dessa vattendrag ofta har stor betydelse för friluftslivet. Det har inte ingått i utredningarnas uppgifter att bedöma hur mycket vattenkraft som bör byggas uf och infe heller att lämna förslag om utbyggnad i enskilda faU. Utredningen om vattenkraftutbyggnad i norra Norrland har dock diskuterat tänkbara handlingsalternativ för en framtida utbyggnad av vattenkraften i hela landet. Med förhållandevis begränsade skadeverkningar torde det enligt utredningen vara möjligt att genomföra en utbyggnad som ger ytterligare 2 å 3 TWh/år på kort sikt, dvs. fram till

Prop. 1977/78: 57 86

mitten av 1980-talet, och på lång sikt 4 ä 5 TWh/år. Utredningen avser därvid utbyggnad av älvsträckor i klasserna O och 1 samt vissa större projekt i klass 2.

Om man skall kunna åstadkomma det av riksdagen angivna tillskottet till energibalansen av 5 TWh/år fram tUl mitten av 1980-talet krävs enligt utredningen förutom utbyggnad av projekt i klasserna O—2 också utbyggnad av projekt i klasserna 3 eller 4. Om man på längre sikt vill uppnå ett avsevärt större tillskott av vattenkraft skuUe enligt utredningarna betydande skador åsamkas bevarandeintressena. Utredningen om vattenkraftutbyggnad i norra Norrland anser att det i båda fallen är angeläget att diskutera huruvida inte ett fåtal ingrepp i större älvar är atf föredra framför ett stort antal ingrepp i små vattendrag. En sådan handlingslinje kunde enligt utredningen vara till fördel från både kraffsynpunkt och miljösynpunkt.

De restriktioner för vattenkraftutbyggnaden som riksdagen angav år 1975 innebar att i stort setf endast projekt i klasserna O och 1 t. v. skulle kunna komma i fråga för utbyggnad. Enligt utredningen om vattenkraftutbyggnad i norra Norrland skulle en sådan utbyggnad medföra små konflikter med de motstående intressena men samtidigt också ge endast mindre energitillskotf.

Om de angivna restriktionerna skall gälla också i fortsättningen, kan energitUlskottet fram till mitten av 1980-talet beräknas bli drygt 1 TWh/år, på längre sikt mellan 2 och 3 TWh/år. Vissa ytterligare tUlskott torde man kunna få genom utbyggnad av små kraftverk och utbyggnad av projekt motsvarande dem i klass O och I i vattendrag som infe har varit föremål för utredning.

Remissinstanserna anser i allmänhet att man genom utredningsarbetet har fått ett värdefullt grundmaterial och en god överblick över förutsättningarna för och konsekvenserna av en fortsatt vattenkraftutbyggnad. 1 huvudsak godtar remissinstanserna utgångspunkterna för utredningsarbetet och utredningarnas arbetssätt. Många remissinstanser instämmer emellertid i utredningarnas reservationer beträffande den till-lämpade metoden att rangordna de olika älvsträckorna i klasser. De flesta menar dock att det är svårt att finna en bättre metod. Utredningarnas värdering av ohka älvsträckor från kraffsynpunkt kommenteras av flera remissinstanser. Dessa anför bl. a. att de huvudsakligen företagsekonomiska värderingarna av utbyggnadsprojekten borde ha kompletterats med mer övergripande kraftekonomiska synpunkter.

Remissinstanserna är i allmänhet positiva fUl utredningarnas sätt att behandla de motstående intressena och till bedömningarna av hur dessa påverkas av vattenkraftutbyggnad. Flera remissinstanser anser emellertid att underlagsmaterialet är ofuUständigt.

Utredningarnas sammanvägningar av de oUka intressen som berörs av eventueUa vattenkraftutbyggnader fill en rangordning av olika älv-

Prop. 1977/78: 57 87

sträckor har mött invändningar från flera remissinstanser. Många remissinstanser, som företräder särskilda intressen, anser att dessa intressen borde ha givits större tyngd i den slutliga rangordningen. Naturvårdsverket anser sålunda atf bevarandeintressena bör tillmätas stor betydelse och att bevaranderangordningen skall gälla som slutlig rangordning. Industriverket anser att den slutliga rangordningen är resultatet av atf en bristfällig kraffvärdering på ett subjektivt sätt har ställts mof en subjek-Uv bevarandevärdering. Planverket tillstyrker i huvudsak den slutliga rangordningen.

Remissinstansernas uppfattningar om vattenkraftutbyggnadens betydelse för energiförsörjningen går starkt isär. Bl. a. naturvårdsverket, länsstyrelsen i Gävleborgs län, Vattenvämet och Älvräddarnas samorganisation anser att de möjliga tillskotten från vattenkraften på både kort och lång sikt är så små att de infe får någon väsentlig betydelse för energiförsörjningen. Några remissinstanser, bl. a. vattenfallsverket, industriverket, länsstyrelsen i Västerbottens län och Svenska skogsarbetareförbundet framhåller å andra sidan vattenkraftens fördelar gentemot andra kraftslag.

Ett stort antal remissinstanser anser att utrymmet för ytterligare vattenkraftutbyggnad är litet, om man inte skall skada mycket stora bevarandevärden. Man framhåller att ett tiUskott på 5 TWh/år fram fill år 1985 infe kan åstadkommas utan allvarliga skador för bevarandeintressena. Speciellt naturvårdens och friluftslivefs företrädare delar utredningarnas uppfattning att det är befogat med återhållsamhet när det gäller fortsatt utbyggnad. Företrädare för kraftförefagen, vissa fackliga sammanslutningar m. fl. anser å andra sidan att det finns utrymme för en avsevärd ytterligare utbyggnad av vattenkraften.

Den uppfattning som redovisas av utredningen om vattenkraftutbyggnad i norra Norrland, nämligen att utbyggnad av ett större objekt kan vara fördelaktigare från miljö- och kraffsynpunkt än utbyggnad av många små projekt, får stöd av flera remissinstanser. Bland dessa finns företrädare for såväl bevarande- som utbyggnadsintressen. Flera remissinstanser instämmer också i rekommendationen att man bör göra jämförelser med de älvar som har undantagits från utredningsarbetet innan man beslutar om utbyggnad av projekt i klass 3.

När det galler frågan om vilka älvsträckor som bör undantas från utbyggnad framförs olika förslag. Naturvårdsverket m. fl. anser att alla älvsträckor i nationalparker bör betraktas som undantagna. Planverket, Svenska naturskyddsföreningen m. fl. anser att alla älvsträckor i s. k. obrutna fjällområden bör undantas. Några remissinstanser, däribland fiskeristyrelsen och Svenska turistföreningen, anser att återstående opåverkade vattensystem bör sparas i första hand. Även företrädare för kraffindustrin anser att vissa älvsträckor bör undantas från utbyggnad, nämligen någon fjällälv och ett mindre antal av de älvsträckor som har

Prop. 1977/78: 57 88

placerats i klass 4. Ett stort antal remissinstanser anser att de älvsträckor som har placerats i klasserna 3 och 4 bör undantas.

En rad remissinstanser, bl. a. VattenfaUsverket och FCO-distriktet i Norrbottens län, betonar vikten av att ställningstagande till fortsatt utbyggnad av vattenkraften sker snabbt.

Vissa företrädare för bevarandeintressena anser det viktigt att få ett snabbt beslut om undantag av vissa älvsträckor. Bl. a. LO, TCO och nämnden för energiproduktionsforskning anser däremot atf beslut om vattenkraftutbyggnad bör fattas först i samband med beslut om den framtida energiförsörjningen i stort. Flera remissinstanser anser även att beslutsunderlaget bör kompletteras bl. a. beträffande Torne älv, Pite älv och Vindelälven samt de mindre vattendragen söder om Ängermanälven.

5.2 Riktlinjer för vattendragens utnyttjande

1 likhet med flertalet remissinsianser anser jag att utredningarna har redovisat ett värdefullt beslutsunderlag. Genom utredningsarbetet har tagits fram ett material som ger grund för översiktliga bedömningar av förutsättningarna för och konsekvenserna av en fortsatt vattenkraftutbyggnad i landet.

De riktUnjer som jag nu kommer att förorda är avsedda att utgöra underlag för regeringens handläggning av valtenkraftfrågorna fram till mitten av åttiotalet. De kompletterande utredningar beträffande vissa överledningsprojekt, beträffande möjlighet att effektivisera utnyttjandet av befintliga kraftverk och beträffande möjligheterna att bygga ut småkraftverk som jag längre fram kommer att föreslå torde leda tUl att bedömningsunderlaget successivt kan vidgas. Vidare har energikommissionens bedömningar av vattenkraftens roll i landets energibalans betydelse för framtida ställningstaganden. De förslag som jag nu lägger fram innebär atf 1975 års beslut i sin helhet ersätts av riktlinjer grundade på den kunskap som för närvarande är tiUgänglig. Jag har därvid tillämpat det normala arbetssättet för den fysiska riksplaneringen som innebär en redovisning av de restriktioner som bör gälla i form av översiktliga riktlinjer. I likhet med utredningarna och flera remissinstanser anser jag atf sådana rikUinjer bör undanröja en besvärande oklarhet och utgöra ett betydelsefullt underlag såväl för kraftföretagens planering som för planeringen på lokal och regional nivå. Särskilt angeläget är det att undanröja den osäkerhet om sysselsättningen som för närvarande råder för dem som direkt eUer indirekt har sin försörjning genom vattenkraftutbyggnad. Också de som vill bevara vattendragen torde genom mitt förslag få önskad klarhet.

De flesta remissinstanserna anser att utredningarnas beskrivningar av

Prop. 1977/78: 57 89

vattenkraftutbyggnadernas effekter är rättvisande. Detta gäller i huvudsak även utredningarnas beskrivningar av de olika projekten, även om brister i underlaget gör dessa beskrivningar mer ojämna. Jag vill här påpeka att den prövning enligl vattenlagen (VL) som måste föregå varje beslut om utbyggnad medför att underlaget kompletteras och preciseras. Härigenom kommer konsekvenserna för olika motstående intressen av utbyggnader att kunna behandlas mer fullständigt än vad som nu har varit möjligt. När det gäller de älvsträckor som, enligt vad jag kommer att föreslå, bör undantas från utbyggnad gör jag emellerUd den bedömningen, att redan det befintliga utredningsmaterialet väl har dokumenterat de bevarandevärden som finns i dessa älvsträckor. En komplettering av underlaget skulle visserligen ge en mer nyanserad uppfattning om dessa älvsträckors bevarandevärde, men den grundläggande bedömningen skulle med stor sannolikhet inte förändras.

Jag övergår nu till att ge min syn på hur vattenkraftfrågorna bör handläggas och vilka frägor som det bör ankomma på riksdagen att ta ställning fUl.

De riktlinjer i den fysiska riksplaneringen som hittills har lagts fast beträffande våra vattendrag är av översiktlig karaktär. Riksdagens ställningstagande angående utnyttjandet av våra vattendrag bör, i enlighet med det synsätt som ligger till grund för den fysiska riksplaneringen, i första hand avse hela, hittills orörda älvar och relativt omfattande älvsträckor av nationell betydelse från bevarandesynpunkf. Detta synsätt låg också till grund för det regeringsförslag beträffande vattenkraftutbyggnad som lades fram i samband med 1975 års energipolitiska beslut (prop. 1975: 30, bilaga 2). Riksdagen (CU 1975: 28, rskr 1975: 203) fann inte anledning till erinran mot den i propositionen förordade formen för riksdagens medverkan i beslut om vattenkraftutbyggnad, nämligen att vissa älvsträckor undantas från slutlig tillåtlighetsprövning enligt VL. Civilutskottet anförde vidare: "När det uttrycket används att viss älvsträcka skall undantas från tillåtlighetsprövning innebär detta inte krav på ändring av VL eller dess tillämpning. Riktlinjebeslutets praktiska innebörd är självfallet inte den att domstol kan avvisa ansökan. Däremot kvarstår regeringens möjlighet — och skyldighet — att bevaka att riktlinjerna följs. 1 den mån ansökan inte avser ett kungörelsefall har sålunda regeringen atf, genom att förbehålla sig prövningen, bevaka att de av riksdagen godtagna planeringsriktlinjerna beaktas."

De riktlinjer för vattenkraftutbyggnaden som jag förordar i def följande är avsedda att ersätta dem som riksdagen år 1975 beslöt skulle gälla i avvaktan på att den då pågående utredningen om vattenkraftutbyggnad i norra Norrland slutfördes. De nya riktlinjerna far sikte på att undanta vissa älvsträckor från utbyggnad. Jag vill emellertid framhålla att dessa riktlinjer inte får tolkas så att alla de projekt som inte omfattas av riktlinjerna är tillåUiga eller kan komma till ständ. Dessa utbyggnads-

Prop. 1977/78: 57 90

projekt skall naturligtvis, om de aktualiseras, prövas enligt VL i vanlig ordning.

Regeringen har tidigare denna dag beslutat att förelägga riksdagen förslag om riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för vissa s. k. obrutna fjällområden. Förslaget innebär bl. a. att älvsträckor inom dessa fjällområden skall undantas från vattenkraftutbyggnad. Därmed tillgodoses också det krav som några remissinstanser har framfört, nämligen att utbyggnad inte skall ske inom nationalpark.

Utöver älvsträckor i obrutna fjällområden bör undantas sådana där flera bevarandeintressen medverkar till att göra älvsträckan skyddsvärd ur nationell synvinkel. Däremot bör riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen vad gäller utnyttjandet av våra vattendrag i regel inte omfatta älvsträckor där i första hand lokala eller regionala bevarandeintressen be-, rörs eller där modifieringar av planerade utbyggnadsprojekt kan väsentligt mildra de för bevarandeinfressena negativa konsekvenserna av en utbyggnad.

Utredningarnas metod att upprätta en rangordning av olika älvsträckors värde från kraft- resp. bevarandesynpunkf har mött invändningar från flera remissinstanser. Jag är medveten om alt metoden i vissa avseenden är bristfällig. Rangordningen ger emellertid en god överblick över de skilda älvarnas och älvsträckornas bevarandevärden och den kraftnytta som erhålls vid olika utbyggnadsnivåer. Eftersom rangordningen infe är gjord med speciell hänsyn till intresset att inom ramen för den fysiska riksplaneringen undanta vissa större, sammanhängande älvsträckor från utbyggnad har det inte varit möjligt att enbart lägga utredningarnas klassindelningar av olika älvsträckor fill grund för urvalet av älvsträckor som bör undantas från vattenkraftutbyggnad. Sålunda kommer det förslag fill undantag av älvsträckor som jag skall redovisa att innehålla älvsträckor ur alla de klasser som utredningarna har arbetat med.

Jag kommer i det följande atf närmare precisera vilka älvsträckor som bör undantas från vattenkraftutbyggnad. I sammanhanget vill jag emellertid framhålla att sådant undantag inte bör innebära atf smärre åtgärder som hänför sig t. ex. till redan företagen reglering helt skall förhindras. Tillåtligheten härav bör prövas av regeringen i varje enskilt fall.

Riksdagen har tidigare uttalat att de fyra outbyggda huvudälvarna Torne älv, Kalix älv, Pite älv och Vindelälven bör undantas från utbyggnad. Def nu föreliggande utredningsmaterialet och remissyttrandena däröver ger inte anledning att ändra detta beslut. Jag anser det emellertid inte fullständigt klarlagt om överledning av vatten från dessa älvar till redan utbyggda älvar är att jämställa med en utbyggnad vad gäller skadeverkningar i älvarna och deras omgivningar. Sådana överledningar kan vara skonsamma för miljön om de sker i rimlig omfattning samtidigt som de kan ge väsentliga kraftfillskott. Denna fråga bör utredas ytterli-

Prop. 1977/78: 57 91

gare. Jag kommer senare att begära regeringens bemyndigande att tillkalla en särskUd utredare som skyndsamt bör utreda kraftnyffan och skadeverkningama av överledning av vatten från Piteälven till SkeUefteälven, från Laisälven fill SkeUefteälven och från Vindelälven Ull Umeälven. Om denna utredning ger till resultat att bevarandevärdena i de outbyggda huvudälvarna åsamkas betydande skador av vatfenöverledningarna bör de inte komma till stånd.

I likhet med utredningarna och ett stort antal remissinstanser anser jag att de älvar och älvsträckor som har placerats i klass 4 i utredningarnas slutliga rangordning bör undantas från kraffutbyggnad.

Till dessa älvsträckor hör bl. a. Hällaområdet i Västerdalälven. 1 detta område har aktualiserats ett utbyggnadsprojekt, det s. k. Hällaprojektet, vars syfte skulle vara att dels producera elkraft, dels åstadkomma ett skydd mot översvämningar. Frågan om alternativa åtgärder till utbyggnad av Hällaprojektet för att åstadkomma översvämningsskydd har utretts av en särskild utredning som har avgett betänkandet (Ds Jo 1976: 8) Översvämningsskydd i Västerdalälven. Som alternativ till utbyggnad har utredningen föreslagit att bl. a. invallningar och rensningar i älvfåran görs. Likaså har utredningen pekat på möjligheterna att genom förbättrad prognosteknik bedöma flödena i älven. De remissinstanser sorri företräder bevarandeintressena, liksom berörda kommuner, anser att utredningens förslag bör genomföras. De remissinstanser som i huvudsak företräder kraftintressena menar däremot att Hällaprojekfef bör komma till stånd. Länsstyrelsen i länet anser sig inte kunna ta slutlig ställning i frågan.

För egen del anser jag att def finns förutsättningar för att genom andra åtgärder än vattenkraftutbyggnad motverka översvämningar i Västerdalälven. Vidare vill jag peka på behovet av begränsning av ny bebyggelse inom översvämningshofade områden. När det gäller att åstadkomma skadeförebyggande åtgärder i enlighet med utredningens förslag förutsätter detta närmare utredning och planering av i första hand de berörda kommunerna. Också länsstyrelsen bör medverka i detta arbete. Chefen för jordbruksdepartementet har meddelat mig att han avser att återkomma fill regeringen i denna fråga när resultat av sådan utredning och planering föreligger.

Utöver de outbyggda huvudälvarna och älvsträckor i klass 4 bör också undantas sådana älvar och älvsträckor i övriga klasser som det från översiktliga planeringssynpunkter finns särskilda skäl att bevara. Som jag tidigare har nämnt innebär det atf från utbyggnad bör undantas bl. a. alla älvsträckor i obrutna fjällområden samt större sammanhängande, i huvudsak opåverkade älvsträckor som har stor betydelse för den vetenskapliga naturvården, kulturminnesvården, friluftslivet, fisket, rennäringen samf jordbruket och skogsbruket.

Mof denna bakgrund föreslår jag att, utöver de fyra outbyggda huvudälvarna, följande älvar och älvsträckor f. n. undantas från utbyggnad:

Prop. 1977/78: 57 95

innebära omfattande förstörelse av bl, a. våtmarker som är utomordentligt värdefulla för växt- och djurlivet. De skulle troligen också medföra skador på rennäringen av större och allvarligare slag än någon tidigare vattenkraftutbyggnad. Det beror på att stora arealer blir överdämda och på att det här är fråga om förluster av vinferbete, som är den begränsande faktorn för samebyarnas renantal. Dessutom skulle för Norrkaitums sameby samtliga flyttningsvägar till vinferbefesland dämmas över genom Vuotnajärvis reglering. Motsvarande inverkan ger Vetfasjärvi-magasinet för Laevas sameby.

Genom att Kalixälven är den enda huvudälv som är helt opåverkad av vattenkraftutbyggnad har den ett särskilt värde bl. a. för den ekologiska forskningen och som naturligt laxreproduktionsvatten. Efter tillkomsten av en laxtrappa vid Jokkfall kan älven väntas förstärka sin sfällning som den viktigaste laxälven.

Den nedre delen av älven, nedströms Jokkfall, karakteriseras av gammal och livskraftig jordbruksbygd, av högsta värde för både jordbruket och kulturminnesvården. En utbyggnad av denna del av älven bedöms medföra svåra skador för dessa intressen.

Det finns alltså mycket starka skäl att bevara Kalixälven outbyggd. Men det finns från kraftförsörjningssynpunkt också mycket starka skäl att bygga ut någon hittills outnyttjad huvudälv för kraftproduktion.

Varje placering av Kalix älv i rangordningen tillsammans med övriga projekt är på sätt och vis missvisande. Bevarandevärdena motiverar utan tvekan en placering i högsta klass, men å andra sidan är det infe orimligt att låta den betydande kraftnyttan påverka placeringen i rangordningen.

Om en utbyggnad av Kalix älv skulle bli aktuell, bör i första hand projekten Parakkakurkkio-Narkenfors komma ifråga. Denna del av älven har placerats i klass 3 a, medan övriga delar av älven placeras i klass 4. En sådan utbyggnad skulle innebära att Vuotnajärvimagasinet inte behöver komma till och atf kulturbygden i älvens nedre del påverkas relativt Utet. Laxreproduktionen borde kunna fortsätta i Ängesån och Kalixälven nedanför Jokkfall, även om det innebär minskad produkUon frän älvsystemet som helhet. Dock skulle även en sådan utbyggnad bli ytterst allvarlig bl. a. för naturvården och för rensköfseln i Laevas sameby genom inverkan av Vetfasjärvimagasinet.

I syfte att minska skadeverkningarna av en utbyggnad kan det finnas anledning atf studera möjligheterna atf bygga ut en del av älven med kraftigt reducerade magasin. Förutom att dämningsskadorna minskar starkt blir också nedströmsverkningarna mindre kännbara, t. ex. vid laxrepro-duktionsområdena i älvens nedre delar. Företagsekonomiskt torde en sådan utbyggnad vara mindre attraktiv, vilket inte hindrar att den skulle kunna vara samhällsekonomiskt intressant.

En reglering av Kaitumsjöarna bör inte genomföras ens om hela Kalixälven i övrigt skulle byggas ut, främst med hänsyn fill den vetenskapliga

Prop. 1977/78: 57 96

naturvården, för vilken Kaitumsjöarna är ett område av högsta intresse även för internationell forskning.

Remissutfallet i korthet

En rad remissinstanser delar utredningens uppfattning att Kalixälven är fuUt jämförbar med övriga outbyggda huvudälvar och atf den från bevarandesynpunkt står i något av en särklass i utredningens material. Man framhåller att denna särställning i stor utsträckning hänger ihop med älvens egenskap av hel, outbyggd huvudälv och att älven alltså bör behandlas som en enhet. Så mycket skulle skadas redan vid en partiell utbyggnad att det finns anledning att placera hela älven i klass 4 och undanta den från all utbyggnad.

Sådana synpunkter framförs av bl. a. naturhistoriska riksmuseet, fiskeristyrdsen och fiskeriintendenten i övre norra distriktet, Umeå universitet, KVA, SNF, fältbiologerna. Svenska fjällklubben. Vattenvärnet, Sveriges fritidsfi.ikares riksförbund, Norrlands naturvärn samt Älvräddarnas samorganisation med Vettasjärvi intresseförening och Kommittéen för KiUix och Kaitum älvar. Fiskeintressenterna understryker att man inte delar utredningens uppfattning att en partiell utbyggnad skuUe spara några väsentliga värden för fisket. Kommittéen för KaUx och Kaitum älvar framhåller att utredningens underlag inte innehåller några värderingar av effekterna av en partiell utbyggnad och att det alltså saknas underlag för en uppdelning av älven. Även överbefälhavaren, kammarkollegiet, riksantikvarieämbetet, naturvårdsverket, lantbruksnämnden i Uppsala län, SSR med Laevas och Norrkaitums samebyar samt Kiruna långfärdspaddlare anser att hela älven bör undantas från utbyggnad. Lantbruksstyreben och lantbruksnämnden i Norrbottens län ifrågasätter om rennäringen getts vederbörlig tyngd när en del av älven placerats i klass 3a. Kammarkollegiel anser att Vettasjärvi- och Vuotna-järvimagasinen enligt 2 kap. 3 § 2 st. vattenlagen är icke tiUåUiga (näring av större betydenhet lider väsentligt förfång). Domänverket och SGU framhåller de stora skador pä bl. a. skogsbruket resp. mineralprospekte-ringsmöjligheterna som skulle bli följden av Vetfasjärvimagasinet. SMHI påpekar att älven från issynpunkt bör värderas som en helhet.

Ä andra sidan förordas en partiell utbyggnad, omfattande etapp I i vattenfallsverkets redovisning, av länsstyrelsen och länsarbetsnämnden i Norrbottens län, Gällivare och Pajala kommuner samt Norrbottens FCO-distrikt. Kammarkollegiet och Umeå universitet, som båda i första hand avstyrker utbyggnad, understryker att en partiell utbyggnad måste förknippas med sådana villkor att de stora bevarandevärdena i resten av älven så långt möjligt kan bevaras. Utbyggnad av hela älven tillstyrks av Svenska handelskammarjörbundel och Norrbottens handelskammare samt av Kiruna och Överkalix kommuner.

Motiven för tillstyrkande Ull utbyggnad är i huvudsak sysselsättningens

Effekt, MW	77
Energi, GWh/år	345
Kraft väidering	1

60 GWh/år tillkommer vid överledning till Lule älv

Ruodnejaure, Muorka, Livas, Skai-tefors

	4
Vetenskaplig naturvård	3
Fiske	3
RekreaUon exkl. fiske	2
inkl. fiske	3
Kulturminnesvård	3u
Rennäring	A
Joidbiuk	4
Skogsbruk	3
Bevarandevärdering	3
Sluihg rangordning	3b
	2

Randaträsk-Mårdselet, konventionell utbyggnad Missjöträsk-Bredträsk, överledning

u Utredningsområde, preliminär klassning

Rörån-Livas älv (Livas, Skaitefors) Råne älv, huvudgrenen

Utredarens bedömning

Liksom i Kalixälven förutsätter en raUonell utbyggnad av Råneälven att man skapar konstgjorda magasin i älvens övre delar. Det innebär bl,a. ingrepp i vikliga renskoiselområden för Gällivare sameby, som tidigare drabbats av svära störningar i samband med skogsavverkning.

Utbyggnad av Livas och Skajtefors i Rörån-Livasån ger liten kraftnytta och skulle bl. a. skada Lappträskets hydrologiska forskningsområde, som är helt beroende av att vattendraget är oreglerat. Älvsträckan har därför placerats i klass 3b,

Bäde en konventionell utbyggnad av Råneälyven och en överledning av vattnet från Randaträsk (Aimojokkmagasinet) tiU Lule älv skulle ge relativt gott energiutbytc. Överledningen ger något mer energi än en konventionell utbyggnad och skulle fä bättre lönsamhet. I båda fallen uppstår skador på växt- och djurliv, rennäring och skogsbruk. För jordbruket skulle en utbyggnad troligen innebära en förbättring genom att regleringarna skulle minska risken för översvämningar, som nu är besvärande framför allt i älvens nedre delar.

En överledning lorde innebära ett allvarligare ingrepp än en konven-Uonell utbyggnad. Skadorna är dock delvis beroende av vilka villkor i

Prop. 1977/78: 57 99

fråga om minimivattenföring nedströms överledningen m. m. som knyts fill ett tillstånd. Den större kraftnyttan hos överledningsalternativet har emellertid motiverat en placering i samma klass som den konventionella utbyggnaden, dvs. klass 2. Till älvsträckan har också räknats de övre delarna av Råneälven.

Remissutfallet i korthet

Länsarbetsnämnden i Norrbottens län och Norrbottens FCO-distrikt förordar utbyggnad. Naturhistoriska riksmuseet, KVA, Svenska kanotför-bundel med Kiruna långfärdspaddlare samt Norrlands naturvärn anser att hela älven bör föras till klass 3, medan riksantikvarieämbetet anser utredningens klassning rimlig. SMHI, SGU och länsstyrelsen i Norrbottens län anser det mycket angeläget atf Rörån-Livas älv undantas från utbyggnad, men länsstyrelsen är därutöver tveksam till både regleringsmagasin i myrområden och överledning till annat vattendrag och anser att hela älven bör undantas från tillåtlighetsprövning. Även överbefälhavaren avstyrker utbyggnad. GäUivare kommun förordar konventionell utbyggnad framför överledning. SSR med GäUivare sameby bedömer en utbyggnad som mycket allvarlig från renskötselsynpunkt och anser att älven bör föras till klass 4. Kiruna långfärdspaddlare menar att rekrealionsvärdet är underskattat och att även den samlade bevarandevärderingen därmed bör vara ett steg högre.

3. Lule älv

Vuojatätno, Lule älv (SOU 1976: 28 s. 154) (Omfattar projekten Stalojokk, Huorso och Vuojat)

Effekt, MW	523	Varav Vuojat 400 MW
Energi. GWh/år	1 235	Varav Vuojat 960 GWh/år
Kraftvärdering	1	Stalojokk, Huorso
	4	Vuojat
Vetenskaplig naturvård	4
Fiske	4
Rekreation	4
Kulturminnesvård	4
Rennäring	4*	* Fiske av stor betydelse för same-
Jordbruk	1	by
Skogsbruk	1
Bevarandevärdering	4
SluUig rangordning	4

Berör Sarek och Padjelanta nationalparker samt obrutet fjällområde.

Prop. 1977/78: 57 100

Utredarens bedömning

I Stora Lule älvs käUområde finns möjligheter till relativt omfattande utbyggnader i Vuojatätno och dess tillflöden. Vuojat-projekfet skulle ensamt ge i det närmaste I TWh/år och är därmed del näst största projektet i utredningsmaterialet, tillika ett av de ekonomiskt mest fördelaktiga. Det förutsätter dock omfattande regleringar i ett område som faller inom nationalpark och som från samtliga berörda bevarandeintressen angetts ha högsta skyddsvärde. Det finns en stark enighet i underlagsmaterialet om att Vuojatätno-området från bevarandesynpunkt bör ses som enastående och av internationellt intresse. Alvsträckan har därför trots den stora kraftnyttan placerats i klass 4.

Remissutfallet i korthet

Flera remissinstanser, bl. a. naturvårdsverket, anser att utbyggnader i nationalpark bör vara uteslutna. Länsstyrelsen i Norrbottens län, Jokkmokks kommun och Vattenvärnet avstyrker också utbyggnad. SSR med Sirkkas, Tuorpons och Jåkkåkaska samebyar stryker under de katastrofala verkningar för renskötseln som en utbyggnad skulle medföra. SMHI påpekar att även isfrafiksynpunkter talar för högsta bevarandeklass, och sötvattenslaboratoriet pekar på det stora fiskevetenskapliga värdet. Vattenfall å sin sida menar att Vuojat är ett av de allra bästa projekten i utredningen från kraftsynpunkt och skulle kunna tåla betydande modifieringar Ull förmån för bevarandevärdena. Verket ger också exempel på sädana modifieringar utan att direkt förorda en utbyggnad. Jokkmokksarheiarc-kommun anser att ett modifierat utförande skulle ge minimala skadeverkningar och förordar förutom Vuojat även ett kraftverk i Seukojaure.

Petsaure, Lule älv (SOU 1976: 28 s. 156)

Effekt, MW	60	Alternativt pumpkraftverk pä 1 000 MW, ej bedömt
Energi. GWh/är	80
Kraftvärdering	1
Vetenskaplig naturvård	4
Fiske	2
Rekreation	3
Kulturminnesvård	3u	u Utredningsområde, preliminär klassning
Rennäring	3*	* Fiske av stor betydelse för same-by
Jordbruk	1
Skogsbruk	1
Bevarandevärdering	3
Slutlig rangordning	3b

Berör Stora Sjöfallets nationalpark och obrutet fjällområde.

Prop. 1977/78: 57 101

Utredarens bedömning

Petsaure har högt värde från bevarandesynpunkt främst genom sitt läge i en förhållandevis orörd och redan delvis skyddad del av fjällvärlden. Den låga kraftekonomiska nyttan gör det naturligt att placera sträckan i klass 3 b.

Remissutfallet i korthet

Ingen remissinstans talar för utbyggnad. En rad instanser anser att Petsaure borde rangordnats i högsta klass och undantas från utbyggnad med hänsyn till bl. a. läget i nationalpark och obrutet fjällområde, skadorna på för nationalparken väsentliga geovetenskapliga företeelser och skadorna på fisket, renskötseln och vintersamfärdseln över Langas vid Saltoluokta. Synpunkter av denna innebörd framförs av SMHI, riksantikvarieämbetet, naturhistoriska riksmuseet, domänverket, SGU, länsstyrelsen i Norrbottens län och Jokkmokks kommun, KVA, SNF med Jokkmokkskretsen, Svenska fjällklubben, Vattenvämet samt SSR med Sirkas sameby.

Lermejaure, Lule älv (SOU 1976: 28 s. 157)

Effekt, MW I 000

Energi — Pumpkraftverk

Kraftvärdering —

Vetenskaplig naturvård 3

Fiske 1

Rekreation exkl. fiske 3

inkl. fiske 2

Kulturminnesvård Iu u Utredningsområde, preliminär

klassning

Rennäring 4* * Fiske av stor betydelse för sameby

Jordbruk 1

Skogsbruk 1

Bevarandevärdering —

SlufUg rangordning —

Berör marginellt Stora Sjöfallets naUonalpark. Ligger inom Sjaunja fågelskyddsområde och i obrutet fjällområde.

Utredarens bedömning

Frånvaron av en kraftekonomisk värdering gör att älvsträckan inte kunnat inordnas i den slutliga rangordningen. Pumpkraftverk torde från kraftsynpunkt närmast vara jämförbara med effektutbyggnaderna i klass O, men en utbyggnad av Lermejaure förutsätter ingrepp i hittills opåverkat vatten i ett område av relativt högt skyddsvärde.

Prop. 1977/78: 57 103

Rennäring	4*	* Fiske av stor betydelse för same by
Jordbruk	1
Skogsbmk	1
Bevarandevärdering	4
SluUig rangordning	4

Rapaätno faUer inom Sareks nationalpark. Samtliga projekt berör obmtet fjäUområde.

Utredarens bedömning

Lilla Lule älvs källflöden är i flera avseenden jämförbara med Stora Lule älvs käUområde. En utbyggnad skulle beröra områden som från bevarandesynpunkt genomgående värderats mycket högt och som i stor utsträckning redan skyddats som nationalpark. Vissa delar är av unik och internationellt betydande karaktär, t. ex. för den geovetenskapliga och kulturhistoriska forskningen, samt för turismen. Trots att ett par av projekten skulle ge betydande energitillskott har älvsträckan därför placerats i klass 4.

Remissutfallet i korthet

I stort sett råder enighet om att området har så stora värden att det bör undantas från utbyggnad. Denna ståndpunkt omfattas av SMHI, naturvårdsverket, SGU, Bodens kommun. Jokkmokkskretsen av SNF, Vattenvärnet och SSR med Sirkas, Tuorpons och Jåkkåkaska samebyar.

Beträffande projektet Tjäkovarats med Sitojaures reglering och i viss mån överledningen från Tarraätno-Kamajokk finns dock även andra meningar. Jokkmokks arbetarekommun anser således att Tarraätno-Kamajokkprojektet skulle kunna modifieras så att man enbart tar in vårflödet i Tjaktjajauremagasinet och att skadorna därmed blir godtagbara. Vattenfallsverket anser att Tjäkovarats-projektet berör mindre bevarandevärden än övriga och ger exempel på tänkbara modifieringar för att minska skadorna. Man framhåller också betydelsen för sysselsättningsplaneringen av detta projekt om det kan komma till stånd snabbt. Läns.styrelsen i Norrbottens län menar att Tjäkovarats möjligen kan accepteras om endast Sitojaures naturliga vatfenståndsvariationer utnyttjas och föreslår att den möjligheten utreds närmare. Jokkmokks kommun motsätter sig infe Tjäkovarats under förutsättning att kommunen får tillfälle att diskutera den framtida varaktiga sysselsättningen. Jokkmokks arbetarekommun tillstyrker utbyggnad av Tjäkovarats. Flera remissinstanser framhåller dock vikten av att Sitojaure bevaras outbyggd. SGU pekar på väsentliga geovetenskapliga företeelser. Jokkmokkskretsen av SNF framhåller den enastående faunan i bl. a. Sitojaures-Sitoätnos dalgång och Sitojaures betydelse som rastplats för sjöfågel. Sirkas sameby pekar på att en utbyggnad skulle skada samisk bosättning, isflyttning,

Prop. 1977/78: 57 104

betesområden, alla byns kalvningsland, fiske, älg- och ripjakt. Man understryker att hänsyn måste tas till tidigare stora intrång (15 kraftverk på byns marker).

Pärlälven, Lule alv (SOU 1976:28 s. 161)

Effekt, MW	60
Energi, GWh/år	250
Kraftvärdering	3
VetenskapUg naturvård	4
Fiske	4
RekreaUon exkl. fiske	3
inkl. fiske	4
Kulturminnesvård	3u

u Utredningsområde, preliminär
klassning
Rennäring 3* * Fiske av stor betydelse för same-

by O Bedömt av utredningen

Jordbruk	(1)
Skogsbruk	3
Bevarandevärdering	4
SluUig rangordning	4

Berör obrutet fjällområde.

Utredarens bedömning

Pärlälven har delvis samma karaktär som källflödena, även om den rinner in relativt långt ner i Lilla Luleälvens huvudgren och dess bevarandevärde inte framstår som lika enastående. Den har dock värderats högt från bevarandesynpunkt, mycket högt från fisket och den vetenskapUga naturvården. Med hänsyn till detta, de stora skadorna vid en överledning och UU älvens stora betydelse för Jokkmokksbornas rekreation, i en kommun som i hög grad berörts av tidigare vattenkraftutbyggnad, har älvsträckan trots den relativt stora kraftnyttan med viss tvekan placerats i klass 4.

Remissutfallet i korthet

Jokkmokks kommun anser att det är nödvändigt att bevara Pärlälvens vattensystem, vilket understryks även av Jokkmokkskretsen av SNF och Aktionsgruppen för Pärlälvens bevarande i likalydande yttranden. Även länsstyrelsen i Norrbottens län anser att ett ingrepp vore ytterst tveksamt. Vattenvärnet avstyrker, liksom Svenska fjällklubben, som anser att alla älvsträckor i obrutna fjällområden bör placeras i klass 4. Tuorpons sameby framhåller att en utbyggnad skulle bidra till att göra sommarren-skötseln omöjlig för byn. Jokkmokks arbetarekommun anser dock att Peuraure borde byggas ut och den floffningsskadade Pärlälven restaureras.

Prop. 1977/78: 57 105

Man pekar också på möjligheten att göra en överledning frän Tjeggelvas i Piteälven till Peuraure.

Flarkån, Lule älv (SOU 1976: 28 s, 163)

Effekt, MW	10
Energi, GWh/år	30
Kraftvärdering	3	Ett alternativ med pumpning UU Svanisträsk har bedömts som klass 2
Vetenskaplig naturvård	3
Fiske	2
Rekreation	2
Kulturminnesvård	Iu	u Utredningsområde, preliminär klassning
Rennäring	1
Jordbruk	3
Skogsbruk	1
Bevarandevärdering	2
Slutlig rangordning	1

Utredarens bedömning

De bedömningar av Flarkån som gjorts från bevarandesynpunkt har angett relativt måttliga värden. Bedömningarna har utgått frän en utbyggnad i Bredträskån-Flarkån. Senare har även en mer omfattande utbyggnad diskuterats. Rangordningen i klass 1 utgår dock från den kraftekono-niiskt förmånligare utbyggnad som inte omfattar pumpning.

Remissutfallet i korthet

Kammarkollegiet anser att energiutbytet är för litet för att motivera en nedklassning i den slutliga rangordningen. Kanotförbundet med Kiruna långfärdspaddlare anser att rekreationsvärdet underskattats och att även bevarandevärderingen borde vara ett steg högre. Slutlig klass borde vara 2 eller 3. Bodens kommun motsätter sig inte utbyggnad. Länsslyrelsen i Norrbottens län anser att Flarkån tUlhör den grupp av projekt som bör vara öppen för tillåtlighetsprövning.

Effektutbyggnader i Lule älv

Till utredningen har redovisats effektufbyggnadsmöjligheter i Vietas. Porjus, Harsprånget, Ligga, Messaure, Porsi, Laxede, Seitevare, Akkats och Letsi. Sammanlagt skulle dessa utbyggnader ge:

Prop. 1977/78: 57 108

Det finns alltså skäl som talar för att Byske älv placeras i klass 4 i den slutliga rangordningen. Liksom i fråga om en del av Kalix älv har utredaren dock ansett att kraftnyttan är så stor att älven bör kunna komma i fråga vid en hög utbyggnadsnivå. Trots sina stora bevarandevärden har älven således placerats i klass 3a.

Om en sådan utbyggnad skulle genomföras måste man utgå från att betydelsen ökar av att bl. a. Äbyälven och Kågeälven kan bevaras outbyggda med hänsyn till rekreationsintresset. Man bör också beakta att projektet Storselet i SkeUefteälven skulle innebära ett svårt ingrepp för samma sameby, Semisjaur-Njarg, som drabbas hårdast av en utbyggnad av Byskeälven.

Utbyggnadsmöjligheterna i Byskeälven har indelats i två grupper med olika lönsamhet. För den mest lönsamma gruppen, delen Nyfors-Skogfors med regleringar i älvens övre del, är ansökan ingiven till vattendomstol. Så mycket av bevarandevärdena skulle dock skadas redan vid en partiell utbyggnad att det inte finns skäl att i den slutliga rangordningen dela upp älven, i synnerhet som kraftnyttan också i den övriga delen är stor.

Remissutfallet i korthet

I stort sett finns en fullständig enighet om älvens höga bevarandevärden. Riksantikvarieämbetet anser att älven skiljer sig både från skogsälvarna och från fjäUälvarna i så många avseenden att den framstår som unik och bör tillhöra klass 4. Naturhistoriska riksmuseet och KVA anser att väsentliga geovetenskapliga, floristiska och faunistiska värden skulle gå förlorade vid en utbyggnad och förordar klass 4, liksom fiskeristyrelsen, som anser det vara ett oeftergivligt krav att älven sparas som referensområde och genbank för produktion av natursmolt. Kammarkollegiet har i vattenmålet bestritt företagets tillåtlighet med hänvisning till bl, a. fiskeri- och rennäring, väsenUigt minskad trevnad för närboende och betydande förlust från naturvårdssynpunkt samt att allmänna intressen förnärmas, här främst kulturminnesvården. Kammarkollegiet anser att älven bör placeras i klass 4. SGU menar att en utbyggnad är i hög grad tveksam, och Umeå universitet anser placeringen i klass 3a olycklig. Svenska naturskyddsföreningen med Västerbottens länsförbund och Skel-leftekretsen anser liksom fältbiologerna att klass 4 vore den rätta klassen och att utredningens klassning innebär en långtgående och ej acceptabel kompromiss till fördel för kraftinfresset. Sveriges fritidsfiskares riksförbund anser nedklassningen omotiverad och menar att Byskeälven, tillsammans med Kalix älv, representerar de ojämförligt största värdena. Kommittén för Byske och Aby älvars bevarande anser att det är fullt klart att Byske älv är landets förnämsta skogsälv, som under alla förhållanden bör undantas. Kommittén anser att älven är en central rekreationsresurs, med 80 000 mäniuskor bosatta inom 1 timmes reseavstånd, och påminner om den starka lokala opinionen mot utbyggnad, bl. a. ut-

Prop. 1977/78: 57 109

tryckt i en namninsamling som 1973 samlade 10 000 namn på fre månader. Man citerar också fiskeristyrelsens uttalande att älven representerar "en för landet unik, starkt begränsad tUlgång som attraherar fritidsfiskare från stora delar av landet". KommUtén understryker också en utbyggnads svåra konsekvenser för rennäringen och menar att utredningens klassning innebär aUtför stor hänsyn till kraftintresset. SSR med Semisjaur-Njargs, Mausjaurs, Östra och Västra Kikkejaurs samebyar anser att älven hör hemma i klass 4. Semisjaur-Njargs sameby beräknar att det återstående vinterbefet efter en utbyggnad skulle räcka fill endast 500—1 000 renar. Även Mausjaurs sameby framhåller att byns renantal måste minskas om dämningarna i Svärdälven blir av. Kikkejaur-byarna framhåller bl. a. det för samerna betydelsefulla fisket i KUver och Västra Kikkejaur. Svenska kanotförbundet framhåller att det är helt fel att en utbyggnad skulle vara positiv för kanotsporten. Andra remissvar som tar ställning mot utbyggnad har lämnats av bl. a. Friluftsfrämjandets lokalavdelning i Arvidsjaur, Norrlands iiaturvärn, Arvidsjaurs fornminnesförening, FäU fors fiskevårdsförening, Jörns sporlfiskeklubb, Arvidsjaurs allmänningsförvaltning, Arvidsjaurs fiske nämnd och Skellefteå fiskevårdskluhb.

Bålforsens krafl AB och Skellefteå kraftverk medger också älvens höga bevarandevärden men anser att dessa inte ger något mått på vad som skulle gå förlorat vid en utbyggnad. Man framhåller att utbyggnaden under projekteringens gång modifierats till förmån för motstående intressen och att ytterligare modifieringar gjorts sedan utbyggnaden först presenterades för utredningen. Företagen anser det infe troligt att den botaniska artrikedomen skulle minska och menar att det skulle bli obetydlig påverkan på den geovetenskapligt mest intressanta älvsträckan Aselet—Fällfors. Infe heller de samiska kulturlämningarna inom Kåta-selet-Storforsområdet, boplatserna mellan Fällfors och Byske eller sten-åldersboplafsen vid Bjurselet skulle påverkas. Det är därför enligt företagens mening felaktigt att säga att älvdalens egenskap av referensom-räde för den kulturhistoriska forskningen skuUe spolieras. De bestrider också utredningens slutomdöme att så mycket går tiU spillo redan vid en partiell utbyggnad att det inte finns skäl att dela upp älven i den slutliga rangordningen. Bland argumenten för en utbyggnad pekar man särskilt på betydelsen för sysselsättning och kommunal ekonomi. Även länsarbetsnämnden i Norrbottens län och Norrbottens FCO-distrikt tillstyrker en utbyggnad, som bedöms som viktig av sysselsättningsskäl.

Länsstyrelsen i Västerbottens län godtar rangordningen i 3a. I en reservation framförs dock att älven bör bevaras. I en annan reservation föreslås att sträckan nedströms Bjurselet placeras i klass 4, vilket även Skellefteå kommun förordar. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att en utbyggnad av älven framstår som tveksam. Arvidsjaurs kommun påminner om att kommunen tagU initiativet Ull att älven klassats som riksintressant för friluftsliv och naturvård och att man redan tidigare tagit ställning mot utbyggnad. Kommunen anser att älven bör placeras i klass 4.

Utredarens bedömning

En utbyggnad av Kåge älv skulle ge litet energitillskott och dålig lönsamhet. Bevarandevärdena har genomgående bedömts som måttliga. Fri-Udsfisket och rekreationsvärdet i övrigt ökar dock i betydelse genom närheten till en stor befolkning, vUket måste uppmärksammas särskilt om Byske älv skulle komma atf byggas ut. Älven har placerats i klass 2.

Remissutfallet i korthet

Kåge älv behandlas inte särskilt av någon remissinstans.

7. Skellefte älv

Storselet, Skellefte älv (SOU 1976: 28 s. 176)

Effekt, MW	44
Energi. GWh/år	130
Kraffvärdering	3
Vetenskaplig naturvård ■pjcL-Q	4 -1
riSKe Rekreation	3
Kulturminnesvård	3u	u Utredningsområde, preliminär klassning
Rennäring	4*	* Fiske av stor betydelse för same by
Jordbmk	1
Skogsbruk	1
Bevarandevärdering	4
SluUig rangordning	3b

Ligger inom obrutet fjällområde.

Prop. 1977/78: 57 111

Utredarens bedömning

Fallen i Rånikjokk är en del av en storslagen utsikt över Sädvajaure från mellanriksvägen, Alvsträckan ligger i ett väglöst område men relativt tillgängligt från Graddisvägen och Vuoggatjålme och med förutsättningar för en utvecklad fjällturism. Den bedöms ha högt bevarandevärde från flera synpunkter. En utbyggnad skulle bl. a. innebära ett mycket allvarligt intrång för Semisjaur-Njargs sameby, som skulle få sin enda flyttningsväg Ull sommarlanden överdämd. Älvsträckan har i valet mellan klasserna 4 oeh 3b med viss tvekan placerats i den senare klassen.

Remissutfallet i korthet

Svenska naturskyddsföreningen och Svenska fjällklubben anser atf Storselet bör ligga i klass 4, bl. a. med hänsyn till läget i obrutet fjällområde. Även SSR anser att objektet hör hemma i klass 4, oeh länsstyrelsen i Norrbottens län anser att det bör undantas från tillåtlighetsprövning.

Sädvajaure, Skellefte älv (SOU 1976:28 s. 178) (Ersätter Ringsele kraftstation på 4 MW, 29 GWh/år)

Effekt, MW	44	Tillskott 40 MW
Energi, GWh/år	127	Tillskott 98 GWh/år
Kraftvärdering	3
Vetenskaplig naturvård	3
Fiske	3
Rekreation	3
Kulturminnesvård	1
Rennäring	4*	* Fiske av stor betydelse för same- by
Jordbruk	2
Skogsbruk	1
Bevarandevärdering	3
SluUig rangordning	2

Berör marginellt Peljekaise nationalpark och obrutet fjällområde.

Utredarens bedötnning

Den föreslagna utökade regleringen av Sädvajaure skulle medföra ett marginellt intrång i Peljekaise nationalpark. Flera viktiga bevarandeintressen skulle beröras, bl. a. värdefull flora och rensköfseln i Semisjaur-Njargs sameby, som också berörs av flera andra utbyggnadsprojekt. Sädva-projektet har dock uppfattats som det minst allvarliga för samebyn. Även skadorna på övriga intressen bedöms som måtUiga, med hänsyn UU att sjön redan är reglerad. Projektet har därför placerats i klass 2.

Prop. 1977/78: 57 112

Remissutfallet i korthet

Kammarkollegiet erinrar om att vattendomstolen funnit tillåtlighets-hinder mot företaget, dels med hänsyn till att bofasta berövas sina bostäder, vilket kollegiet anser vara tillräckligt skäl för en placering i klass 3b, dels med hänsyn till fiskeintressef nedströms. Även SSR anser att projektet bör placeras i klass 3. Fiskeristyrelsen och Älvräddarnas sani-organisation med Aktionsgruppen Rädda Arjeplogsströmmarna anser att utredningen infe tillräckligt beaktat skadorna på öringsreproduktionen och fritidsfisket i Arjeplogssfrömmarna, som anges vara så betydelsefulla att projektet bör ligga i klass 3b. Fiskeristyrelsen anser atf en utbyggnad skulle kunna godtas om minimivatfenföringen sätts Ull minst 50 m/s. Länsarbetsnämnden i Norrbottens län framhåUer att en utbyggnad är viktig av sysselsätfningsskäl.

Bartaure, Skellefte älv (SOU 1976: 28 s. 180)

Effekt, MW	27
Energi, GWh/år	85
Kraftvärdering	3
Vetenskaplig naturvård	3
Fiske	3
Rekreation exkl. fiske	2
inkl. fiske	3
KuUurminnesvård	2u	u Utredningsområde, preliminär klassning
Rennäring	4*	* Fiske av stor betydelse för same by
Jordbruk	1
Skogsbruk	1
Bevarandevärdering	4
Slutlig rangordning	3b

Ligger inom obrutet fjällområde.

Utredarens bedömning

Bl. a. stor betydelse för renskötseln och stora vetenskapUga värden ger Bartaure högt bevarandevärde, som understryks av läget i en central del av väglöst område. Älvsträckan har i valet mellan klasserna 4 och 3b med någon tvekan placerats i den senare klassen.

Remissutfallet i korthet

Svenska naturskyddsföreningen och Svenska fjällklubben anser att Bartaure bör ligga i klass 4, bl. a. med hänsyn till läget i obrutet fjällområde. Även länsstyrelsen i Norrbottens län hänvisar till def obrutna

Prop. 1977/78: 57 113

fjällområdet och anser att utbyggnad inte bör komma i fråga utan starka skäl. Man avstyrker tillåUighefsprövning. SSR med Semisjaur-Njargs och Luokta-Mavas samebyar anser att projektet med hänsyn till rennäringen bör placeras i klass 4. För Semisjaur-Njarg skulle en utbyggnad skada höst- och vinterbete, reservvinterbete och flyttningsled. För Luokta-Mavas skulle en utbyggnad skada bosättning, vår- och höstbete och en viktig flyttningsväg. Renantalet skulle behöva minskas trots mer arbete för renskötarna.

Bergnäs-Slagnäs, SkeUefte älv (SOU 1976: 28 s. 181)

Effekt, MW	19	Varav Bergnäs 10 MW
Energi, GWh/år	80	Varav Bergnäs 40 GWh/år
Kraftvärdering	2
Vetenskaplig naturvård	4
Fiske	4
Rekreation exkl. fiske	2
inkl. fiske	3
Kulturminnesvård	2
Rennäring	3*	* Fiske av stor betydelse för sameby
Jordbruk	3
Skogsbruk	1
Bevarandevärdering	3
SluUig rangordning	3b

Utredarens bedömning

Vid Bergnäs-Slagnäs finns en outnyttjad fallhöjd i Udigare redan starkt påverkat vatten. Där tillämpas nu en minimifappning genom Bergnäs-dammen med syfte att bibehålla den värdefulla storöringsfam som har sitt lekområde i strömmarna nedanför dammen. Främst med hänsyn till denna öringstam och fritidsfisket i övrigt, som spelar stor roll för turistnäringen i området, har älvsträckan placerats i klass 3b.

Remissutfallet i korthet

Fiskeristyrelsen och Sveriges fritidsfiskares riksförbund anser att älvsträckan bör tillhöra klass 4 i bevaranderangordningen. Fiskeriintendenten i övre norra distriktet anser att även den slutliga rangordningen bör vara 4. Sötvattenslaboratoriet påpekar att det inte framgår av betänkandet hur få storöringstammar som återstår. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att utbyggnad inte bör komma i fråga utan starka skäl och förordar att projektet undantas från tillåUighetsprövning. Älvräddarnas samorganisation med Slagnäsgruppen noterar placeringen i klass 3b med tillfredsställelse och framhåller att den företagna ökningen av minimifappningen

8 Riksdagen 1977178.1 saml. Nr 57

Prop. 1977/78: 57 116

Rekreation exkl. fiske	2
inkl. fiske	1
Kulturminnesvård	2u	u Utredningsområde, preliminär klassning
Rennäring	4
Jordbmk	(1)	0 Bedömt av utredningen
Skogsbruk	—
Bevarandevärdering	3
SluUig rangordning	3b

Utredarens bedömning

En utbyggnad av Karsbäcken ger liksom PeUkån ett litet energitillskott men berör betydligt mindre bevarandevärden, med undantag för Maskaure samebys vinterbete. Främst med hänsyn till detta vinterbete har älvsträckan placerats i klass 3b. Om utbyggnad kan ske utan dämningar som allvarligt skadar rennäringen, kan älvsträckan placeras i lägre klass.

Remissutfallet i korthet

Skelleftekretsen av Svenska naturskyddsföreningen framhåller att kunskaperna om framför aUt de botaniska värdena är bristfälliga. Karsbäcken är faunistiskt intressant, spteciellt fågelfaunan. Den låga kraft-nyttan talar snarast för en placering i klass 4. En allsidig biologisk inventering bör göras före ställningstagande till utbyggnad. SSR med Mala och Maskaure samebyar anser att Karsbäcken med hänsyn UU rennäringen bör placeras i klass 4. Mala pekar på det för byn viktiga vinterbetet på södra sidan av Karsbäcken. Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län anser dock att Karsbäcken bör kunna byggas ut. Norsjö kommun anser att den del som faller inom kommunen bör kunna placeras i klass 2 och atf kommunen inte har skäl att motsätta sig utbyggnad.

Effektutbyggnader i Skellefte älv

Till utredningen har redovisats effektutbyggnadsmöjligheter i Gallejaur, Vargfors och Finnfors. Sammanlagt skulle dessa utbyggnader ge:

Effekt, MW	152
Energi, GWh/år	25
Kraftvärdering	—
Vetenskaplig naturvård	—
Fiske	1
Rekreation	1
Kulturminnesvård	1
Rennäring	—
Jordbmk	—
Skogsbmk	1

Utredarens bedömning redovisas ej särskilt.

Remissutfallet i korthet

Effektutbyggnaderna, som endast kommenteras av ett fåtal remissinstanser, tillstyrks av länsarbetsnämnden i Norrbottens län, Norsjö kommun och Norrbottens FCO-distrikt.

8. Bure älv (SOU 1976: 28 s. 186)

Effekt, MW	10
Energi, GWh/år	35
Kraftvärdering	1
Vetenskaplig naturvård	2
Fiske	3
Rekreation	4
Kulturminnesvård	3u	u Utredningsområde, preliminär klassning
Rermäring	(2)	() Bedömt av utredningen
Jordbruk	(3)	() Bedömt av utredningen
Skogsbruk	1
Bevarandevärdering	3
Slutlig rangordning	3b

Utredarens bedömning

Bureälven är ett av de tydligaste exemplen i utredningens material på en skogsälv i nära samspel med kulturbygd. Det finns också ett flertal lämningar i älven efter tidigare utnyttjande av vattenkraften. Nu är älven en utmärkt kanoUed och har stor betydelse för rekreaUonslivet, bl. a. genom närheten till SkeUefteå. Den utbyggnad som redovisats skulle ge relativt litet energi och troUgen inte vara lönsam. Älven har placerats i klass 3b.

Remissutfallet i korthet

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att älvens rekreationsvärde överskattats, och därmed det samlade bevarandevärdet. Sötvattenslaboratoriet framhåller älvens fiskerivefenskapliga värde, främst knutet till den intressanta artsammansättningen, och påpekar att Bodaträsket avsatts som referenssjö.

Uppströms Robertsfors Nedströms Robertsfors

u Utredningsområde, preliminär

klassning

() Bedömt av utredningen

Effekt, MW Energi, GWh/år Kraftvärdering

25 105 3 2 3 4 2 3 2u

Vetenskaplig naturvård Fiske

RekreaUon exkl. fiske inkl. fiske Kulturminnesvård

Rennäring Jordbruk Skogsbmk Bevarandevärdering

(2) (3)

SluUig rangordning 3b

Utredarens bedömning

Rickleån utmärks bl.a . av att sträckan mellan Robertsfors och havet aldrig har rensats för flottning och skiljer sig därmed från andra flott-ningsdugliga vattendrag i Norrland. På denna sträcka har sedan 1960 först Laxforskningsinstitutet, senare avdelningen för ekologisk zoologi vid Umeå universitet bedrivit forskning som skulle påverkas mycket negativt av en utbyggnad, även i älvens övre del. I övrigt har älven stort värde främst från fiskesynpunkt, där den nedre delen erbjuder ett laxfiske med mycket gamla traditioner.

Älven har placerats i klass 3b. Klassningen förutsätter att den kulturhistoriskt värdefulla miljön i Robersfors inte skulle påverkas av en utbyggnad.

Remissutfallet i korthet

Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län anser att Rickleån bör kunna byggas ut. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att sträckan nedom Robertsfors bör rangordnas i klass 4, medan ån uppströms bör kunna placeras i klass 2 och byggas ut, under förutsättning att regleringarna kan skötas sä att nuvarande vatfenståndsvariationer över året bibehålls nedströms Robertsfors. Rickleå fältstation, knuten tUl Umeå universitet, framhäller att än har synnerligen stort bevarandevärde från vetenskaplig synpunkt och att någon nedläggning eller flyttning av stationen inte är aktuell. Man anser, liksom Norrtands naturvärn, att ån inte bör byggas ut. Svenska kanotförbundet anser att ån bör placeras i klass 4 i rekreations-och bevarandevärderingarna. Rickleåns gemensamma fiskevårdskommitté framhåller att projektet Älglund skulle spoliera den från fiske- och miljö-

Prop. 1977/78: 57 121

Utredarens bedömning

Vid Klippen skulle en forssfräcka i eft viktigt turistområde torrläggas vid en utbyggnad. Denna älvsträcka är dock redan nu påverkad av Över-umans reglering.

De värdefulla deltabildningarna vid Hemavan och i Laisan kan också komma att påverkas vid en utbyggnad. En särskild sakkunnig studerar f. n. möjligheterna att undvika allvarliga skador på deltabildningarna. Placeringen i den slutliga rangordningens klass 2 utgår från att sådana möjligheter visar sig finnas, samt att utbyggnaden inte berör de kulturhistoriskt värdefuUa översilningsängarna vid Hemavan.

Remissutfallet i korthet

Storumans kommun tillstyrker utbyggnad, under förutsättning att natur och miljö inte utsätts för alltför kraftig skadeverkan. Särskilda åtgärder bör vidtas Ull skydd för deltalandet vid uUoppet i Ahasjön. Statens vattenfallsverk anser att den tillsatta sakkunniges arbete tyder på att deltabildningarna vid Hemavan och i Laisan i stort sett skulle kunna skyddas, medan kammarkollegiet anser det helt orealistiskt att tro att korttids-regleringarna inte skulle bli förödande för deltabildningarna, som bör ligga i högsta bevarandeklass. Kammarkollegiet anser att kraftnyffan är för Uten för att motivera en nedflyttning och menar att älvsträckan bör ligga i klass 3b i den slutliga rangordningen. SGU understryker Laisans höga skyddsvärde, och Storuman-Tärnakretsen av SNF anser att ytterligare skador på deltabildningama inte kan accepteras. Redan nu skadas fågellivet av tappningar under häckningsperioden. SNF:s Vindelnkrets motsätter sig all ytterligare utbyggnad i Umeälven. Umbyns sameby framhåller att byns flyttningar till och från byns enda höstbetesområde i JoefjäU skulle förlängas med ca 10 mil. Man motsätter sig alla nya regleringar inom byns område. Svenska samernas riksförbund anser att älvsträckan bör placeras i klass 4 i den sluUiga rangordningen. Föreningen Rädda Övre Umeälven pekar på de befintliga naturreservaten på Artfjället och Norra Storfjället på ömse sidor om kraftverksläget och påminner om läget i primärt rekreationsområde och länsstyrelsens förslag från 1973 om att bilda naturreservat kring Ahasjön. Man bedömer det som sannolikt att en utbyggnad skulle påverka Laisan och Tärna negativt och att det är stor risk för ökad dimbUdning kring tunnelutloppet, vilket vore negaUvt för turistanläggningar, fritidsbebyggelse och planerat flygfält. Man påpekar att sysselsättningen 400 årsverken i kraftverksutbyggnaden endast motsvarar två års sysselsättning i turistnäringarna och menar att Klippen bör placeras i lägst klass 3b och inte byggas ut. Svenska naturskyddsföreningen och Svenska fjällklubben anser att läget i kanten av ett obrutet fjällområde gör att älvsträckan hör hemma i klass 4. Svenska kanotförbundet anser att Klippen bör placeras i klass 4 i bevaranderangordningen.

Fiske	3
Rekreation	4
Kulturminnesvård	4
Rennäring	(4)*	() Bedömt av utredningen * Fiske av stor betydelse för same by
Jordbruk	(2)	() Bedömt av utredningen
Skogsbruk	1
Bevarandevärdering	4
Slutlig rangordning	4

Utredarens bedömning

Vid Tärna skulle en för fiske och rekreation betydelsefull fors försvinna. Vidare förutsätter projektet reglering av Laisan med dess känsliga deltaland och värdefulla kulturminnen. Mycket höga bevarandevärden och relativt låg kraftnytta gör att detta projekt har placerats i klass 4.

Remissutfallet i korthet

Sötvattenslaboratoriet påpekar att Laisan föreslagits som referenssjö. En utbyggnad skulle betyda ingrepp i ett öring-röding-område med rikt differentierad oeh delvis ovanlig ekologi. Även SGU understryker Laisans höga skyddsvärde. Statens vattenfallsverk framhåller att det finns goda möjligheter att anpassa utbyggnaden efter Laisans bevarandevärden och att kraftnyttan blir påtaglig om Tärnaåns vatten inte får utnyttjas på annat sätt. Storumans kommun avstyrker dock utbyggnaden med hänvisning till områdets betydelse för landskapsbild, sportfiske, närrekreation och camping. Vindelnkretsen av SNF motsätter sig ytterligare utbyggnader i Umeälven.

Jordbmk	(2)	O Bed(
Skogsbmk	1
Bevarandevärdering	4	Fjällnäs
	3	Forsbäck
Slutlig rangordning	4	Fjällnäs

Effekt, MW		65	Fjällnäs
	15-	—25	Forsbäck utan resp. med Tärnaåns vatten
Energi, GWTi/år		250	Fjällnäs
	85-	-155	Forsbäck utan resp. med Tärnaåns vatten
Kraftvärdering		3	Avser båda anläggningarna inkl. överledning
VetenskapUg naturvård		4
Fiske		4
Rekreation		4
Kulturminnesvård		3u	u Utredningsområde, preliminär klassning
Rennäring		(4)*	() Bedömt av utredningen * Fiske av stor betydelse för same by
Jordbmk		(2)	() Bedömt av utredningen

3b Forsbäck Projektet Fjällnäs berör obrutet fjällområde.

Utredarens bedömning

Projektet Fjällnäs skulle utnyttja vattnet i Tärnaån genom omfattande ingrepp. Mycket höga bevarandevärden har redovisats från alla relevanta bevarandesynpunkter. Särskilt Tärnasjön och Forsavan, som skulle påverkas vid naturligt låga vattenstånd, är av utomordentligt stor betydelse även i ett internationellt perspektiv. Def gäller säväl från naturvårdens som fiskets och friluftslivets synpunkt. Älvsträckan (Tärnasjön—Tärnaån) har därför placerats i klass 4.

Även projektet Forsbäck förutsätter stora ingrepp även om en överledning av Tärnaåns vatten utesluts. Bevarandevärdena vid Girjesån är mindre än för Tärnaån, men bl. a. fritidsfisket har stor betydelse i ett område där Ullgången på fiskevatten genom tidigare vattenkraftutbyggnad är knapp. Projektet berör vidare Umbyns sameby, som enUgt lantbruksstyrelsens mening inte bör utsättas för ytterligare intrång. Eftersom en utbyggnad av Forsbäck med Tärnaåns vatten inte bör komma ifråga och en utbyggnad för endast Girjesåns vatten ger relativt liten kraftnytta har älvsträckan placerats i klass 3b.

Prop. 1977/78: 57 124

Remissutfallet i korthet

Riksantikvarieämbetet anser att utredningens klassning är riktig, men framhåller att värderingen från kulturminnesvårdssynpunkt kan komma att höjas. Sötvattenslaboratoriet påpekar att man har ett forskningsprojekt i Biellojaur och att det finns "dubbla rödingar", dvs. två olika rödingarter vid sidan av varandra, i Boksjöarna. En utbyggnad skuUe medföra ingrepp i ett öring-röding-område med rikt differentierad och delvis ovanlig ekologi. SGU betonar angelägenheten att bevara Tärnasjön och Tärnaån, och Sorsele naturvårdsförening anser att Tärnasjön-Tärnaån-Ankadalen-Biellojaur har så stora bevarandevärden att de helt kan avföras från utbyggnadsdiskussionen. Västerbottens läns jaktvårdsförening pekar bl. a. på Änkadalens betydelse som sommar- och vinterbefesom-råde för älg. SSR anser att även Forsbäck bör placeras i klass 4, och Umbyns sameby framhåller att projekten berör flyttningsmöjligheter som inte kan avvaras. Man motsätter sig ytterligare intrång i byns område. Storuman-Tärnakretsen av SNF framhåUer att redovisningen av Girjesåns bevarandevärden är alltför knapp. Vindelnkretsen av SNF motsätter sig ytterligare utbyggnad i Umeälven. Statens vattenfallsverk framhåller att projekten kan modifieras på olika sätt med hänsyn till de motstående intressena. Forsbäck kan byggas utan Fjällnäs men med bibehållen överledning av Tärnaån. Det kan också byggas utan Tärnaån, vilket ger mindre energi men kraft av högt värde (stor andel vinterdagkraft). Storumans kommun anser att projekten bör ses i ett sammanhang men är inte beredd att ta definiUv stäUning.

Överstjuktan, Ume älv (SOU 1976: 28 s. 201)

Effekt, MW	15
Energi, GWh/år	50
Kraftvärdering	1
Vetenskaplig naturvård	3
Fiske	3
RekreaUon exkl. fiske	2
inkl. fiske	3
Kulturminnesvård	2
Rennäring	(3)*	O Bedömt av utredningen * Fiske av stor betydelse för sameby
Jordbrak	(1)	() Bedömt av utredningen
Skogsbmk	1
Bevarandevärdering	3
Slutlig rangordning	3b

överstjuktan ligger inom obmtet fjällområde.

Prop. 1977/78: 57 125

Utredarens bedömning

Överstjuktan skulle ge relativt liten kraftnytta med dålig lönsamhet. En utbyggnad skulle bl. a. innebära ingrepp i väglöst land i eft område med flera viktiga vandringleder för fjällturismen och goda fiskemöjligheter. Älvsträckan har, i valet mellan klasserna 3b och 2, med viss tvekan placerats i den förstnämnda klassen.

Remissutfallet i korthet

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att rekreationsvärdet underskattats och att de botaniska och zoologiska värdena är ofullständigt kända. Älvsträckan bör ligga i klass 4, en uppfattning som delas även av Svenska naturskyddsföreningen med Sorsele naturvårdsförening och Svenska fjällklubben, bl. a. med hänvisning till läget i obrutet fjällområde. Storuman-Tärnakretsen av SNF anser att bevarandevärdena är dåligt belysta och menar att en naturvårdsinventering skulle vara av stort värde. Man påpekar också att den unika kyrk- och gravplatsen vid sjön inte nämnts i utredningen. Norrlands naturvärn anser att Överstjuktan bör undantas från utbyggnad, Vindelnkretsen av SNF motsätter sig ytterligare utbyggnad av Umeälven och Umbyns sameby framhåller att inga ytterligare intrång i byns område kan tålas.

Effektutbyggnader i Ume älv

Till utredningen har redovisats effektufbyggnadsmöjligheter i Ajaure, Gardikfors, Umluspen, Stensele, Grundfors, Bålforsen, Betsele och Hall-forsen. Sammanlagt skulle dessa utbyggnader ge:

Effekt, MW	310
Energi, GWh/år	?
Kraftvärdering	—
Vetenskaplig naturvård	—
Fiske	1
RekreaUon	1
Kulturminnesvård	1
Rennäring	—
Jordbmk	—
Skogsbruk	1
Bevarandevärdermg	1
Slutlig rangordning	0

Utredarens bedömning redovisas ej särskilt.

Remissutfallet i korthet

Lycksele kommun tillstyrker effektutbyggnaden.

Prop. 1977/78: 57 127

13. Lögde älv (SOU 1976: 28 s. 207)

(Älven kan byggas ut konventionellt eller ledas över Ull öreälven och eventuellt vidare till Umeälven. Se Öre älv)

Effekt, MW	39
Energi, GWh/år	219	Avser konventionell utbyggnad
Kraftvärdering	1	Lögda
	3	Storforsen-Hyngelsböle
Vetenskaplig naturvård	4
Fiske	3
Rekreation	3
Kulturminnesvård	4u	u Utredningsområde, preUminär klassning
Rennäring	(2)	() Bedömt av utredningen
lordbruk	(2)	() Bedömt av utredningen
Skogsbruk	1
Bevarandevärdering	4
Slutlig rangordning	3b

Utredarens bedömning

Lögdeälven har bevarandevärden i klass med öreälven, ur geovetenskaplig synvinkel ännu större värde. För den kulturhistoriska forskningen bedöms de båda älvarna vara värdefulla komplement UU varandra. För andra intressen, främst naturvård, fiske och friluftsliv, kan man utgå från att en utbyggnad i den ena av de båda älvarna medför att den andra älven ökar i värde. En utbyggnad av Lögdeälven skulle vara betydligt förmånligare från kraftsynpunkt. Lögdeälven bör därför kunna komma ifråga för utbyggnad före öre älv. Älvens värde i outbyggt skick är dock även här stort i förhållande till kraftnyffan. Den har därför placerats i klass 3b.

Remissutfallet i korthet

Vännäs och Nordmalings kommimer tillstyrker rangordningen, medan bl. a. riksantikvarieämbetet anser nedklassning till klass 3b omotiverad. Länsstyrelsen i Västerbottens län stryker under kulturminnesvårdens argument och anser atf mycket talar för ett bevarande. Sötvattenslaboratoriet framhåller att öre eller Lögde älv bör avsättas som referensområde för fiskforskningen. Vilhelmina norra sameby framhåller att en utbyggnad skulle beröra byns knappa vinterbete, men SSR anser att älven från rennäringens synpunkt skulle kunna placeras i klass 2. Svenska kanotförbundet anser att älven bör ha värdet 4 från rekreaUonssynpunkt, och bl. a. Svenska naturskyddsföreningen, SACO7SR och Sveriges fritidsfis-

Prop. 1977/78: 57 129

ligga i klass 3b, bl. a. med hänsyn till dess goda tillgänglighet för friluftslivet i ett tätbefolkat och starkt industrialiserat kustområde. I avvaktan på en samlad energipolitisk bedömning bör älven inte byggas ut. En liknande ståndpunkt omfattas av majoriteten i Örnsköldsviks kommun, som framhåller att ett bevarande förutsätter utbyggnad av kärnkraften. Om kärnkraften skall ersättas måste älven i sin helhet byggas uf. Reservanter i kommunen anser att man redan nu kan fatta beslut om utbyggnad i de delar av älven där skadorna blir begränsade i förhåUande tiU nyttan. Sveriges frUidsfiskares riksjörbund framhåller att fisket kan förbättras i älven, som iir den enda av betydelse i en region med stora industrier. Man anser att älven bör ligga i klass 4 i bevaranderangordningen och att nedklassningen i den sluUiga rangordningen är omotiverad. Fiskeristyrelsen anser atf älven bör Ugga i klass 3 b och undantas frän utbyggnad. Svenska kanotförbundet anser att älven bör ligga i klass 4 såväl i rekrea-Uons- och bevarandevärderingarna som i den sluUiga rangordningen. Även SACO7SR talar för klass 4. En lokal krets av SNF motsätter sig reglering av Skinnmuddselet, Vilhelmina norra sameby framhåller att en utbyggnad berör byns knappa vinterbete och Västemorrlands läns jaktvårdsförening framhåller bl. a. att ytterligare reglering av Gissjön och Bodumsjön skulle hota nuvarande rina sjöfågelbiotoper, förutom att en utbyggnad skulle ge stark påverkan på djuriivel även på vissa andra sträckor.

15. Moälven (SOU 1976: 28 s. 214)

Effekt, MW	?
Energi, GWh/år	90	Uppskattat värde
Kraftvärdering	—
Vetenskaplig naturvård	3
Fiske	4
Rekreation	4
Kulturminnesvård	3
Rennäring	(1)	() Bedömt av utt
Jordbruk	3
Skogsbruk	—
Bevarandevärdering	3
Slutlig rangordning	3b

Utredarens bedömning

Moälven har värderats högt från bevarandesynpunkt, särskilt från fiskets och friluftslivets håll, vilket bl. a. beror på närheten till Örnsköldsvik. Moälvens betydelse i detta sammanhang skulle ytteriigare komma att öka vid en utbyggnad av Gideälven eller Nätraån. Bevarandevärdena i kombination med svag kraftnytta gör att älven placerats i klass 3b.

9 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 57

Remissutfallet i korthet

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att Moälven, i avvaktan på ett samlat energipolitiskt ställningstagande, inte bör byggas ut. En liknande ståndpunkt intas av Örnsköldsviks kommun, som anser att det blir nödvändigt att bygga ut Moälven nedom Anundsjön om kärnkraften skall ersättas. Svenska kanotförbundet anser att Moälven bör ligga i klass 4 i bevaranderangordningen, medan SSR anser atf älven kan placeras i klass 2 i den slutliga rangordningen.

16. Nätraån (SOU 1976: 28 s. 216)

Effekt, MW	?
Energi, GWh/år	50	Uppskattat värde
Kraftvärdering	—
Vetenskaplig naturvård	2
Fiske	2
Rekreation	3
Kulturminnesvård	2u	u Utredningsområde, preliminär klassning
Rennäring	(1)	() Bedömt av utredningen
Jordbruk	(3)	() Bedömt av utredningen
Skogsbruk	—
Bevarandevärdering	2
SluUig rangordning	2

Utredarens bedömning

Nätraån har ännu lägre kraftnytta än Moälven men också påtagligt lägre bevarandevärden. Några konkreta utbyggnadsplaner finns dock inte redovisade. Vid bedömning av Nätraåns utbyggnad bör hänsyn fas även fill de beslut som kan komma att fattas beträffande utbyggnad av Moälven och Gideälven. Älven har placerats i klass 2.

Remissutfallet i korthet

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att Nätraån, i avvaktan på ett samlat energipoliUskt ställningstagande, inte bör byggas ut. En liknande ståndpunkt intas av Örnsköldsviks kommun, som anser att ett bevarande av Nätraån fömtsätter utbyggnad av kärnkraft. Svenska kanotförbundet anser att ån bör ligga i klass 4 såväl i rekreations- och bevarandevärderingarna som i den sluUiga rangordningen.

Jordbruk	(1)
Skogsbruk	1
Bevarandevärdering	2
SluUig rangordning	1

Rekreation	2
Kulturminnesvård	2u	u Utredningsområde, preliminär klassning
Rennäring	(3)*	0 Bedömt av utredningen * Fiske av stor betydelse för sameby
Jordbruk	(1)	0 Bedömt av utredningen

Ligger inom obrutet fjällområde.

Utredarens bedömning

En överledning av en del av Saxåns vatten till Ransarån skulle vara ett mycket lönsamt projekt men ge relativt litet energitillskotf. Det skulle innebära små ingrepp men i viss grad dock beröra två skyddsvärda vattendrag, ett väglöst område av värde för fjällturismen och rensköfselområdef för Vilhelmina södra sameby. Förutsättningen för Saxåns placering i klass 1 är därför att utbyggnaden kan genomföras med de marginella ingrepp som redovisats och att renhjordarnas flyttning inte allvarligt försvåras. Viss tvekan har rått i valet mellan klasserna 2 och 1.

Remissutfallet i korthet

Kammarkollegiet anser att det pågående vattenmålet visar att företaget är mer kontroversiellt och av mer ingripande beskaffenhet än utredningen visar. De villkor som utredaren anger kan inte uppfyllas. Särskilt med hänsyn till renskötseln bör Saxån placeras i klass 3b. Kraftnyttan är för liten för att motivera en nedklassning. Lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnden i Västerbottens län, liksom SSR och Vilhelmina södra sameby, anser att Saxån från rennäringssynpunkt har värde 4. Projektet berör centrum i samebyns barmarksbetesområde, som tidigare drabbats av en rad intrång. Lantbruksnämnden bedömer projektet icke tUlåUigt och ifrågasätter om rennäringen getts vederbörlig tyngd vid sammanvägningen. Även länsstyrelsen i Västerbottens län och Vilhelmina kommun anser att mycket talar för att Saxåns bevarandevärde är högre än utredningen bedömt. Både länsstyrelse och kommun har avstyrkt projektet i vattendomstolen. Svenska naturskyddsföreningen, med Vilhelminakretsen och Storuman-Tärna-kretsen, Svenska fjällklubben, Norrlands naturvärn och Vilhelmina sportfiskeklubb talar också emot en utbyggnad. Förutom till rennäringen hänvisar man också fill områdets värde för fiske och rekreation, läget i obrutet fjällområde och risken för problem med avloppsvattnet från Stekenjokkgruvan. Man anser att skadorna underskattats av utredningen.

Prop. 1977/78: 57 133

Ransaren-Fatmomakke, Ängermanälven (SOU 1976: 28 s. 226)

Effekt, MW	14
Energi, GWh/år	46
Kraftvärdering	2
Vetenskaplig naturvård	2
Fiske	2
RekreaUon	1
Kulturminnesvård	1	Den kulturhistoriska miljön vid Fatmomakke kyrkstad förutsätts bli opåverkad av företaget
Rennäring	(2)*	() Bedömt av utredningen * Fiske av stor betydelse för same- by
Jordbruk	(1)	() Bedömt av utredningen
Skogsbruk	1
Bevarandevärdering	1
Slutlig rangordning	1

Utredarens bedömning

En utbyggnad i den redan starkt regleringspåverkade Ransarån mellan Ransaren och Kultsjön skulle skada måtUiga bevarandevärden. En mycket bestämd förutsättning för placeringen i klass 1 är dock att anläggningarna utformas så att den kulturhistoriskt utomordenttigt värdefulla miljön vid Fatmomakke inte påverkas menligt.

Remis.sutfallet i korthet

Länsstyrelsen i Västerbottens län understryker kravet på att miljön vid kyrkstaden infe påverkas men ifrågasätter om detta är möjligt. Vilhelmina kommun avstyrker utbyggnad i avvaktan på en noggrann konsekvensbedömning och väcker frågan om en alternativ utformning med tunnel till Fatmomakkeviken och minimifappning i Ransarån. Vilhelmina sportfiskeklubb motsätter sig klassningen och anser att projektet måste övervägas mer noggrant. Svenska samernas riksförbund anser att älvsträckan bör ligga i klass 3. Norrlands naturvärn och Vilhelminakretsen av SNF motsätter sig utbyggnad.

Marsån med Fatsjön, Ängermanälven (SOU 1976: 28 s. 227)

(Fatsjö kan byggas antingen för enbart Marsåns vatten eller för en överledning från Vojmsjön, vilket är ett alternativ UU utbyggnad av nedre Vojmån)

Effekt, MW Energi, GWh/år Kraftvärdering

10—50

40—200

3 2 2—3 2 2u

VetenskapUg naturvård

Fiske

Rekreation

Kulturminnesvård

Rennäring Jordbruk Skogsbruk Bevarandevärdering SlutUg rangordning

(3)

(1)

1—2

50 avser överledningsaltemativ 200 avser överledningsaltemativ Konventionell utbyggnad Vid överledningsalternafivet

3 avser överledningsalternativet

u Utredningsområde, preliminär

klassning

() Bedömt av utredningen

Utredarens bedömning

De från bevarandesynpunkf värdefullaste delarna av Marsån torde ligga ovanför Fatsjön. Sjön och sträckan ner till Malgomaj har måttliga bevarandevärden. Skadorna vid en utbyggnad blir dock relativt stora genom torrläggning av en lång älvsträcka och, särskilt vid en utbyggnad för enbart Marsåns vatten, kraftig dämning av Fatsjön.

En överledning av vatten från Vojmsjön skulle ge betydligt mer energi och bättre lönsamhet. Överledningen måste ses i sammanhang med nedre Vojmån, som med ungefär samma energiutbytc skulle kunna byggas ut konvenUonellf. Om en överledning förknippas med villkor om en tiUräckligt hög minimivattenföring i Vojmån bör detta alternativ kunna vara att föredra med hänsyn Ull fritidsfisket i Vojmån. Med hänsyn tiU de relativt stora ingreppen vid båda utbyggnadsalternativen har Marsån inkl. Fatsjön trots de måttliga bevarandevärdena placerats i klass 2. Beträffande Fatsjö utan överledning har dock viss tvekan rått meUan klasserna 2 och I,

Remissutfallet i korthet

Vilhelmina kommun, Vilhelmina sportfiskeklubb och Norrlands naturvärn kan godta alternativet med överledning från Vojmsjön, om det kopplas med krav på en minimifappning pä minst 10 mVs genom Vojmsjö-dammen. Svenska samernas riksförbund med Vilhelmina norra sameby framhåller dock att byns betesområden och flyttningsvägar skulle påverkas mycket negativt, varför Fatsjön med Marsån bör ligga i klass 4. Även Vilhelminakretsen av SNF motsätter sig utbyggnad, med hänvisning bl. a.

Prop. 1977/78: 57 135

till friluftslivet, fisket, rennäringen och det förordnande enligt 19 § Naturvårdslagen (NVL) som finns vid den berörda sträckan av Marsån.

Bullerforsen, Ängermanälven (SOU 1976: 28 s. 229)

Effekt, MW	5
Energi, GWh/år	25
Kraftvärdering	—
Vetenskaplig naturvård	1
Fiske	1
Rekreation	2
Kulturminnesvård	1
Rennäring	(1)	() Bedömt av utredningen
Jordbmk	(1)	() Bedömt av utredningen
Skogsbmk	—
Bevarandevärdering	1
Slutlig rangordning	1

Utredarens bedömning

Området är torrt och utan naturUg växtlighet. Fisket är svårt skadat av tidigare regleringar. En utbyggnad bedöms inte orsaka ytterUgare skador av allvarligt slag på några motstående intressen. Bullerforsen har därför placerats i klass 1.

Remissutfallet i korthet

Vilhelmina kommun tillstyrker utbyggnad. Även Vilhelmina sportfiskeklubb tillstyrker på villkor att man samtidigt bygger en fisktrappa mellan Volgsjön och Malgomaj.

Graningeverken anger i en senare inlaga att Bullerforsen skulle kunna ge en effekt på 9 MW och en energiproduktion på ca 35 GWh/år.

Övre Vojmån, Ängermanälven (SOU 1976: 28 s. 229) (Omfattar projekten Fäffjaure, Borka och Bergsjön)

Prop. 1977/78: 57 136

Utredarens bedömning

övre Vojmån hör fill Angermanälvens outbyggda källflöden. Älvsträckan är av stort intresse för den vetenskapliga naturvården, främst geovetenskapligt. Många av de mest intressanta enskilda objekten skulle dock behålla en stor del av sitt värde även efter utbyggnad. Däremot måste man räkna med totalskada i fråga om fisket, som är av mycket hög kvalitet och ger älvsträckan en unik ställning i Västerbotten. Även för friluftslivet har älvsträckan stor betydelse, med en redan utbyggd turistservice. Värdet är i hög grad knutet till den outbyggda älven.

Riksantikvarieämbetet anser att det är troligt att ytterligare inventeringar skulle ge resultat som moUverar högsta klass från bevarandesynpunkt. Skadorna bedöms bli mycket allvarliga. Framför allt projektet Fäffjaure skulle vidare innebära svåra intrång i renskötseln i Vilhelmina norra sameby. De höga bevarandevärdena förstärks genom älvsträckans samband med Vapstälven genom "Sagavägen". Detta i kombination med en relativt låg kraftnytta har gjort att älvsträckan placerats i klass 4 i den slutliga rangordningen.

Remissutfallet i korthet

Vilhelmina kommun avstyrker bestämt utbyggnad. Bl. a. SMHI och Vilhelmina norra sameby uttrycker Ullfredsställelse med utredarens klassning. Sötvattenslaboratoriet påpekar att man har ett forskningsprojekt i Fättjaur och att det fiskerivefenskapliga värdet hos älven ovanför Fättjaur inte framgår av utredningen.

Nedre Vojmån, Ängermanälven (SOU 1976: 28 s. 231) (Omfattar projekten Vojmsjö, Vojmå, Bäsksele och Vilhelmina. Utbyggnad utesluts om Vojmsjöns vatten leds över fill Marsån-Fatsjön.)

Effekt, MW	55	Varav 30 MW i Vojmå
Energi, GWh/år	216	Varav 135 GWh/år i Vojmå
Kraftvärdering	3 1	Vojmå Vojmsjö, Bäsksele och Vilhelmina
Veteoskaplig naturvård Fiske	2 2
Rekreation	2
Kulturminnesvård	2
Rennäring Jordbruk	(3) (2)	() Bedömt av utredningen () Bedömt av utredningen
Skogsbmk Bevarandevärdering SlutUg rangordning	2 2 2

Prop. 1977/78: 57 137

Utredarens bedömning

Nedre Vojmån är redan starkt påverkad av Vojmsjöns reglering. Fallhöjden kan utnyttjas anUngen genom en överledning från Vojmsjön fill Fatsjön eller genom konvenfioneU utbyggnad. Strömfiskef i Vojmån, som trots Vojmsjöns reglering har betydelse som fritidsfiske, skulle försvinna vid en konventionell utbyggnad. Om överledningsalterna-Uvet förknippas med villkor om en tUlräcklig minimivattenföring i Vojmån bör detta alternativ kunna vara atf föredraga från fiskesynpunkt. Fisket i nedre Vojmån bör tillmätas stor betydelse, särskilt om Volgsjö-fors i övre Åseleälven skulle komma att byggas ut. Vidare bör flytf-ningssvårigheterna för Vilhelmina norra sameby uppmärksammas. Älvsträckan har i valet mellan klasserna 2 och 1 med viss tvekan placerats i den förstnämnda klassen.

Remissutfallet i korthet

Vilhelmina kommun, Vilhelmina sportfiskeklubb och Norrlands natur-värn anser att en överledning av Vojmsjöns vatten till Marsån är att föredra framför en konventionell utbyggnad av nedre Vojmån, om den förknippas med en minimifappning på minst 10 m'''/s genom Vojmsjödam-men. Sportfiskeklubben framhåller att överledning är det enda acceptabla alternativet (Vilhelmina kraftverk bör dock kunna byggas ut); nedre Vojmån har fortfarande, trots regleringsskador, eft stort bestånd av harr och stor laxöring samt sik, abborre och gädda. Utredningens klassning av älvsträckan bedöms som för låg. SMHI påpekar att en överledning till Fatsjö skulle minska nuvarande isdämningar, medan en konventionell utbyggnad skuUe undanröja dem helt. SGU har inga allvarliga invändningar mot en utbyggnad, medan Vilhelmina norra sameby framhåller att såväl betesområden som flyttningsvägar skulle påverkas mycket negativt. De redan nu utomordentligt svåra flytfningsförhållandena innebär att en utbyggnad av nedre Vojmån skulle skära av samebyn från nedanföriiggande vinterbetesmarker. Samebyn anser att alvsträckan med hänsyn tiU rennäringen bör placeras i klass 4 i den slutliga rangordningen.

Övre Åseleälven, Ängermanälven (SOU 1976: 28, s. 232) (Omfattar projekten Volgsjöfors, StenkuUa och Åsele)

Prop. 1977/78: 57 138

Rennäring	(3)	0 Bedömt av utredningen
Jordbruk	(2)	0 Bedömt av utredningen
Skogsbmk	2—3
Bevarandevärdering	3
Slutlig rangordning	2

Utredarens bedömning

Övre Åseleälven är den längsta outbyggda älvsträckan i Angermanälvens huvudgren. Den är påverkad av regleringar uppströms men har bl. a. genom sin storlek kvar mycket av den orörda älvens egenskaper.

Den översta anläggningen, Volgsjöfors, skulle utnyttja fallhöjden i en fors som i dag har stor betydelse för fritidsfiskare främst från det näraliggande Vilhelmina men också för en viss fisketurism. En eventuell utbyggnad av Volgsjöfors bör kombineras med sådana åtgärder i nedre Vojmån att ett tillfredsställande fiske kan skapas och upprätthållas där. De båda övriga anläggningarna. Stenkulla och Asele, skulle beröra relativt stora bevarandevärden från främst den vetenskapliga naturvårdens och fiskefs synpunkt. Den stora kraftnytta som en fullständig avtrappning av älven skulle innebära har dock gjort att älvsträckan placerats i klass 2.

Remissutfallet i korthet

Fritidsfiskarnas riksförbund anser nedklassningen omotiverad. Norrlands naturvärn anser att utbyggnad inte bör ske, med tanke på vad bygden redan förlorat. Även en regional krets av Svenska naturskyddsföreningen avstyrker utbyggnad. Fiskeristyrelsen anser att bevarandevärdet bör vara 4, med 3b som slutlig klass. Volgsjöfors bör i alla händelser undantas. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser def motiverat att höja Volgsjöfors till 3b. Vilhelmina kommun avstyrker bestämt utbyggnad av Volgsjöfors. Vilhelmina sportfiskeklubb anser att Volgsjöfors ej bör kopplas till de båda övriga projekten; bedömt för sig har Volgsjöfors större bevarandevärde än kraftnytta. Man hänvisar till en stark lokal opinion mot utbyggnad. VattenfaU understryker att en utbyggnad av alla tre projekten är bättre än en utbyggnad utan Volgsjöfors, bl. a. för atf korttidsregleringen skulle ge betydligt större effekter på Stenkullas dämnings-område än i Malgomaj. Åsele kommun framhåller att en utbyggnad förutsätter att bygden kompenseras på annat sätt. SSR anser att älvsträckan med hänsyn till rennäringen bör rangordnas i klass 4. Vilhelmina norra sameby framhåller att Stenkulla berör en knutpunkt i byns flyttningsleder och dämmer över det enda naturliga återsamlingsområdet, medan Vilhelmina södra sameby påpekar att projektet Asele innebär att byns naturliga och nödvändiga flyttningsled till vinterbetet skärs av.

Graningeverken åberopar i en senare inlaga en utredning av Vattenfalls fiskesakkunniga enligt vilken Volgsjöfors spelar en relativt blygsam roU för sportfisket i Vilhelmina kommun, och att goda möjligheter finns att ordna kompensationsfiskevatten.

Prop. 1977/78: 57 139

Långseleån-Rörströmsälven, Ängermanälven (SOU 1976: 28 s. 234)

(I Långseleån har inga projekt presenterats, i Rörströmsälven projektet

Hocksjö)

Effekt, MW	42	Varav Hocksjö 25 MW
Energi, GWh/år	165	Varav Hocksjö 80 GWh/år
Kraftvärdering	4	Hocksjö
	—	Långseleån
Vetenskaplig naturvård	2
Fiske	2
Rekreation	2
Kulturminnesvård	1	Ormsjön
	3u	u I övrigt utredningsområde, preli minär klassning
Rennäring	3
Jordbruk	(2)	() Bedömt av utredningen
Skogsbruk	3	Avser Hocksjö
Bevarandevärdering	3	Hocksjö
	2	Långseleån
Slutlig rangordning	2

Utredarens bedömning

Långsele-Rörströmsälven är påverkad genom överledningen från Korp-ån till Saxälven och av Ormsjöns reglering. Bevarandevärdena vid Långseleån är troligen måttliga, samtidigt som den kraftekonomiska nyttan är liten. För Hocksjöprojektet i Rörströmsälven redovisas något större bevarandevärden, och skador skulle vid en utbyggnad uppkomma främst på skogsbruket och det vetenskapliga naturvårdsintresset. Samtidigt är den kraftekonomiska nyttan god. Hocksjö har därför placerats i klass 2 tillsammans med övriga delar av älven. Klassningen förutsätter dock att utbyggnaden inte innebär någon höjning av vattenståndet i Rörsfrömssjön utöver medelvattenstånd. Beträffande Långseleån har vid bedömningen viss tvekan rått mellan klasserna 2 och 1.

Remissutfallet i korthet

Kammarkollegiet anser atf kraftnyttan hos projektet Hocksjö är för liten för att motivera en nedflyttning och framhåller att skadorna på mark, landskapsbUd och renskötsel blir mycket betydande i förhållande till storleken. Riksantikvarieämbetet och länsantikvarien i Jämtlands län framhåller att de rika fångstkulturlämningarna vid Rörströmsälven gör att den bör räknas till älvar med högt bevarandevärde. Ämbetet förordar klass 3 med dragning mot klass 4. Lantbruksnämnden i Jämtlands län påpekar att projektet Hocksjö kan skada bärkraftiga kombinationsföretag, och skogsvårdssysterelsen i länet framhåller att ett 20-tal privatägda re-

Prop. 1977/78: 57 140

gisterfastigheter berörs av projektet, som hotar existensen hos flertalet av dem. Projektet måste bedömas som allvarligt också med hänsyn till produktionsbortfallet för skogsbruket. Svenska samernas riksförbund med Vilhelmina norra. Frostvikens norra och Frostvikens mellersta samebyar framhåller att Rörströmsälven och framför allt området vid Hocksjö är av stor betydelse för renskötseln. Projektet Hocksjö skulle innebära att Frostvikens norra samebys enda utnyftjningsbara vinferbefesland helt förstördes. Regleringsmagasinet skulle skära av samebyn över hela dess bredd. Samebyn ifrågasätter om utredningen varit medveten om dessa skador och anser det i så fall synnerligen anmärkningsvärt att skadorna inte redovisats och fått påverka rangordningen. Enligt SSRs och samebyarnas mening bör Hocksjö av hänsyn till rennäringen placeras i klass 4 i den slutliga rangordningen. Jämtlands läns jaktvårdsförening understryker att Hocksjö också skulle medföra avsevärd skada för jaktintresset. Strömsunds kommun anser det klart att Hocksjö medför övervägande negativa följder och menar atf projektet bör placeras i klass 4 och inte byggas ut. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att det för älvsträckan som helhet finns för dåliga kunskaper om effekterna på motstående intressen och att de behöver konkretiseras före eft sluUigt ställningstagande. En lokal krets av SNF avstyrker, med hänsyn främst fill vilt och fiske, sådan utbyggnad av Långseleån som skulle avsevärt skada stränderna och vattnen.

Borga, Ängermanälven (SOU 1976: 28 s. 236)

Effekt, MW	18
Energi, GWh/år	45
Kraftvärdering	2
Vetenskaplig naturvård	2
Fiske	2
Rekreation	2
Kulturminnesvård	1
Rennäring	1*	* Fiske av stor betydelse för same-by
Jordbruk	1
Skogsbruk	1
Bevarandevärdering	1
SluUig rangordning	1

Utredarens bedömning

En utbyggnad av projektet Borga skulle beröra måttliga bevarandevärden och knappast innebära någon nackdel för landskapsbilden i området, som emellertid är av stor betydelse för friluftsUvet kring BorgafjäUs turistanläggning. Alvsträckan har placerats i klass 1.

Prop. 1977/78: 57 141

Remissutfallet i korthet

Strömsuruls kommun och länsstyrelsen i Jämtlands län anser att Borga bör kunna byggas ut. Infe heller lantbruksnämnden eller Fritidsfiskarna i Jämtlands län motsätter sig en utbyggnad trots att ett relativt omfattande sportfiske i Saxån skulle skadas. Fritidsfiskarna utgår från att detta fiske kan kompenseras genom åtgärder i näraliggande smååar. Vilhelmina södra och Frostvikens norra sameby framhåller att området nedströms Borgadammen fortfarande är användbart för renskötseln och att en utbyggnad skulle innebära förlust av renbetesmark och försvårad flyttning/ strövning. Svenska samernas riksförbund anser att Borga bör placeras i klass 3 i den sluUiga rangordningen.

Flåsjöån, Ängermanälven (SOU 1976: 28 s. 236)

Effekt, MW	8
Energi, GWh/år	35
Kraftvärdering	3
Vetenskaplig naturvård	1
Fiske	1
Rekreation exkl. fiske	2
inkl. fiske	1
Kulturminnesvård	2u	u Utredningsområde, preUminär klassning
Rennäring	1
Jordbruk	(1)	() Bedömt av utredningen
Skogsbruk	1
Bevarandevärdering	1
Slutlig rangordning	1

Utredarens bedömning

En utbyggnad av den redan starkt regleringspåverkade alvsträckan skulle knappast skada några väsentliga bevarandevärden, under förutsättning atf dämningen av Flåsjön inte ökas. Riksantikvarieämbetet anser sig dock inte ha underlag för en slutlig bedömning. Älvsträckan har placerats i klass 1.

Remissutfallet i korthet

Strömsunds kommun och länsstyrelsen i Jämtlands län tillstyrker utbyggnad, oeh inte heller Frostvikens mellersta sameby finner anledning att motsätta sig en utbyggnad. Riksantikvarieämbetet framhåller att bedömningen från kulturminnesvårdens synpunkt är så osäker att det motiverar en placering i klass 2. Länsantikvarien i Jämtlands län anser att man inte bör ta ställning innan utbyggnadsprojekfet preciserats.

Varav 30 GWh/år regleringsnytfa i nedanföriiggande kraftverk

Effekt, MW	13
Energi, GWh/år	44
Kraftvärdering	4
Vetenskaplig naturvård	3
Fiske	3
Rekreation exkl. flske	2
inkl. fiske	3
Kulturminnesvård	2u

u Utredningsområde, preliminär

klassning
Rennäring 3* * Fiske av stor betydelse för same-

by
Jordbruk 1

Skogsbmk 1

Bevarandevärdering 2

SluUig rangordning I

Projektet berör obrutet fjällområde.

Utredarens bedömning

En utbyggnad av Storån skulle skada påtagliga bevarandevärden, främst fiske och rennäring, men den skulle samtidigt vara kraft ekonomiskt mycket fördelaktig. Storån har därför i valet mellan klasserna 2 och 1 med viss tvekan placerats i den senare klassen.

Remissutfallet i korthet

Kammarkollegiet anser att kraftnyttan är för liten för att motivera en nedflyttning. Dessutom är bevarandevärderingen för låg. Rennäringens och friluftslivets intressen motiverar enligt kollegiet en placering i klass 3 i bevaranderangordningen och i klass 3b i den slutliga rangordningen. Lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnden i Jämtlands län ifrågasätter

Prop. 1977/78: 57 144

om rennäringens intressen tUlgodosetts i rimlig utsträckning. Lantbruksnämnden och Svenska samernas riksförbund med Rattevare och Frostvikens mellersta sameby anser att Storån med hänsyn till rennäringen bör ligga i klass 3. Bl. a. fiskeristyrelsen, sötvattenslaboratoriet och länsstyrelsens naturvårdsenhet framhåller åns fiskevetenskapliga värde. Fiskeristyrelsen anser att ån från bevarandesynpunkt bör värderas minst som klass 3 och i den slutliga rangordningen placeras i klass 3b och undantas från utbyggnad. Sötvattenslaboratoriet pekar på pågående forskningsprojekt och förslag till referensområde. Naturvårdsenheten framhåller att undersökningar visat på tre särskilt skyddsvärda naturliga vattendrag i länet, nämligen Rogensystemet, Storån och Lejarälven. Äv dessa står Storån i en klass för sig som den limnologiskt mest intressanta. Unika vattenkemiska förhållanden, eventuellt utan motsvarighet i landet, ger en ovanlig artsammansättning och gör Storån till en oskattbar tillgång för den limnologiska, hydrologiska och fiskebiologiska forskningen. Sveriges fritidsfiskares riksförbund, Norrlands naturvän och Aktionsgruppen för Storåns bevarande framhåller betydelsen för fritidsfisket och menar att utredningens uppgifter om att fisket skulle vara föga utnyttjat är felaktiga. Fritidsfiskarna anser atf delar av ån är av riksintresse från fritidsfiskesynpunkt och att den från bevarandesynpunkt hör hemma i klass 4. Även områdets vildmarkskaraktär och värde för friluftslivet, bl. a. kanoting, framhålls från flera håll. Aktionsgruppen för Storåns bevarande anser att en utbyggnad skulle vara ett hot mot turismens utveckling och protesterar mot rangordningen. BI. a. Svenska naturskyddsföreningen och Svenska fjällklubben menar att läget i obrutet fjällområde motiverar en placering i klass 4.

Bl. a. länsstyrelsen i Jämtlands län och Strömsunds kommun anser att faktaunderlaget behöver fördjupas innan man kan ta definitiv ställning. Kommunen efterlyser ytterligare utredningar om vildmarkskaraktären, vegetationen, rennäringen, fågelUv och övrigt vilt men betonar att kommunen godkänt den avgränsning av obrutet fjällområde som skulle påverkas av utbyggnaden. Man betonar att det är angeläget att kompletteringarna kan göras så snabbt att beslut kan fattas under 1977. Riksantikvarieämbetet och länsantikvarien i Jämtlands län framhåller att det är nödvändigt med ytterligare kulturhistoriska inventeringar, medan Jämtland-Härjedalens naturvårdsförbund pekar på brister när det gäller inventering av floran och viU placera Storån i klass 2 eller 3b. Även Aktionsgruppen för Storåns bevarande anser att det krävs ytterligare utredningar och att beslutet bör anstå till 1978.

I en skrivelse i maj 1977 påtalar kraftintressenterna genom Angermanälvens vattenregleringsföretag att fiskeristyrelsen i sitt remissyttrande felaktigt uppger att Storån har en unik storöringsfam. Efter ytterligare undersökning medger fiskeristyrelsen att uppgiften troligen är felaktig men franihåller att man infe ser sig föranlåten att ändra värderingen av

Prop. 1977/78: 57 145

vattendraget. Bl. a. understryker man på nytt åns fiskevetenskapliga värde och dess potentiella betydelse för storöringstammen i Ströms vatfudal.

Nedre Faxälven, Ängermanälven (,SOU 1976: 28 s. 239) (Omfattar Meåforsen och Helgumsjön)

Effekt, MW	9	Meåforsen
	3	Helgumsjön
Energi, GWh/år	40	Meåforsen
	14	Helgumsjön
Kraftvärdering	2	Meåforsen
	4	Helgumsjön
VetenskapUg naturvård	3
Fiske	1
Rekreation exkl. fiske	3
inkl. flske	2
KuUurminnesvård	1
Rennäring	1
Jordbruk	1	Meåforsen
	3	Helgumsjön
Skogsbruk	2
Be varandevärderi ng	1	Meåforsen
	3	Helgumsjön
SluUig rangordning	1	Meåforsen
	3b	Helgumsjön

Utredarens bedömning

En utbyggnad i Meåforsen ger relativt litet energitillskott men skulle skada måtUiga bevarandevärden. Denna sträcka har därför placerats i klasss 1. AUvarligare skador skuUe bli följden av en höjning av dämnings-gränsen i Helgumsjön och åtföljande korttidsreglering, som skulle vara av förhållandevis stor betydelse från kraftekonomisk synpunkt. Framför allt fågellivet i sjöns delta skulle skadas. Sjön är en viktig rastplats för flyttfågel och mycket få alternaUv torde finnas i Norrlands inland. Främst med hänsyn Ull fågellivet och Ull den lilla energivinsten vid en utbyggnad har Helgumsjön i valet mellan klasserna 3b och 2 med viss tvekan placerats i den förstnämnda klassen.

Remissutfallet i korthet

SMHI påpekar att en utbyggnad av Meåforsen skulle fä positiv effekt på nuvarande isdämningsförhållanden, liksom en dämning av Helgumsjön. Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller att Helgumsjöns delta är ett naturvetenskapligt riksintresse och menar att def är tveksamt om energivinsten uppväger skadorna. Man bör inte fatta beslut om uf-

10 Riksdagen 1977178. 1 saml. Nr 57

Prop. 1977/78: 57 146

byggnad förrän i samband med ett större energipolitiskt ställningstagande. Sollefteå kommun hänvisar fill att man motsatt sig projektet i vattendomstolen, och även Norrlands natiirvärn anser att Helgumsjön bör sparas i nuvarande skick. Västernorrlands läns jaktvårdsförbund framhåller att det redovisade projektet skulle medföra obotliga skador på växt- och djurlivet men menar att modifieringar skulle kunna göra skadorna betydligt mindre. Vattenregleringsföretagens samarbetsorgan (VASO) framhåller också att projektet kan modifieras så att våtmarkerna bibehålls.

Ledingeån, Ängermanälven (SOU 1976: 28 s. 240)

Effekt, MW »

Energi, GWh/är 30

Kraffvärdering 4

Bevarandevärdering — Motstående intressen ej bedömda

SluUig rangordning — Ej placerad i rangordningen

Utredarens bedömning

Någon värdering av motstående intressen har inte gjorts, då projektet inte var känt vid de inventeringar som utförts av berörda myndigheter. Utredningen har inte heller klassat projektet.

Remissutfallet i korthet

Länsslyrelsen i Västernorrlands län bedömer inte Ledingeån som särskilt bevarandevärd. Lantbruksnämnden i länet anger att en dämning av Ledingesjön skulle kunna medföra vissa skador på ett mindre bärkraftigt jordbruk men anser inte att en utbyggnad av Ledingeån skulle medföra nämnvärda skador för jordbruket. Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet uppskattar åns värde från fiskesynpunkt fill klass 1 eller 2. Västernorrlands läns jaktvårdsförbund påpekar att Ledingeån har en god älgstam och en mycket kraftig bäversfam samt att Ledingesjön är en infe oäven sjöfågellokal. Svenska samernas riksförbund med Frostvikens mellersta sameby finner inte anledning atf motsätta sig utbyggnad av nedre Faxälven och Ledingeån.

Effektuibyggnader i Ångermanälven

TUl utredningen har redovisats effekfutbyggnadsmöjligheter i Sfalon på 100 MW. Detta skiUle inte ge något energitillskotf. Utbyggnaden har inte bedömts av de motstående intressenas företrädare, inte heUer av utredaren eller remissinstanserna.

Prop. 1977/78: 57 147

19. Indalsälven

Åreälven, Indalsälven (SOU 1974: 22 s. 173)

Effekt, MW	183
Energi, GWh/år	961
Kraftvärdering	I—IVi. 2
Vetenskaplig naturvård	4
Kulturminnesvård	31
Rekreation	4
Bevarandevärdering	4
SluUig rangordning	4

Varav 115 i andra anläggningar

Utredarens bedömning

Areälven är helt outbyggd för kraftändamål fränsett några obetydliga stationer, vilka endast ger lokala effekter på miljön.

Av de projekt som redovisats tUI utredningen anges Handölsprojektet vara mycket betydelsefullt, inte bara genom dess stora energiUllskoft utan även lokalt för försörjningen av en eventuellt expanderande industri. Äv övriga projekt torde Gevsjöströmmen med Gevsjöns reglering samt RistafaUen vara de mest betydande från kraffsynpunkt.

Beträffande Areälven är alla bevarandeintressen eniga och starkt negativa mot utbyggnad i varje form. Områdets centrala och traditionella betydelse för turismen, dess kontakt med vildmark samt det faktum att älven är outbyggd innebär utomordentligt starka argument för att bevara älven i sin helhet.

Utredningsmannen har därför funnit det vara av högsta angelägenhet att Areälven i dess helhet undantas från vattenkraftutbyggnad. Handölsprojektet innebär kraftiga ingrepp i sådana delar av älven som betecknats som synnerligen värdefulla att bevara. Utbyggnadsintresset har infe ansetts kunna påverka bedömningen.

Remissutfallet i korthet

Utredarens bedömning delas av lantbruksnämnden i Jämtlands län, domänverket, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SGU, Are kommun, Jämtlands läns museum. Svenska samernas riksförbund, fritidsfiskarna och länsstyrelsen i Jämtlands län. Handöls täljstens AB talar i sitt yttrande för en utbyggnad av Handöl med regle-

' I: Handöl

II: Gevsjöströmmen, Ristafallen III: Landverk

IV: N och S Rensjön, Kölsjön, Medstuguån, Häggsjön, Tegefors. För Indalsälven, Ljungan, Ljusnan, Dalälven och Klarälven har Ullämpats en annan kraftrangordning än i övrigt. Klass I motsvarar högsta värde och klass IV lägsta värde. Se vidare avsnitt 2 i propositionen.

Prop. 1977/78: 57 149

anläggningen. Projektet är från utbyggnadssynpunkt värdefullt. Det innebär emellertid kraftiga ingrepp i ett opåverkat källflöde beläget i det stora väglösa vildmarksområdet mellan OviksfjäUen och Sylarna. Det medför också skador på fisket och fiskprodukUonen, Det kan vidare ge verkningar längre ner i Damman. Utredningsmannen avstyrker en utbyggnad av Hosjöprojektet.

Remissutfallet i korthet

Länsstyrelsen och lantbruksnämnden i Jämtlands län, SGU, Are kommun och Jämtlands läns museum avstyrker utbyggnad. Sveriges fiskares riksförbund anger att en utbyggnad skulle påverka fisket i Storsjön och betonar betydelsen av Ans källsjöar kring Hosjöbottnarna.

Mattmar, Indalsälven (SOU 7974: 22 s. 182)

Effekt, MW	24
Energi, GWh/år	100
Kraftvärdering	II
Vetenskaplig naturvård	2
Kulturminnesvård	2
Rekreation	2
Bevarandevärdering	2
Slutlig rangordning	2

Utredarens bedömning

Älvsträckan är redan nu starkt påverkad av vattenkraftutbyggnader. Den föreslagna utbyggnaden skulle innebära att den sista outbyggda fallhöjden i Indalsälvens huvudflöde uppströms Storsjön togs i anspråk. Projektet anses från utbyggnadssynpunkt angeläget atf genomföra, men skulle innebära konflikter främst med de fiskeintressen som hör Ull området. Sökanden har dock föreslagit åtgärder som bl. a. innebär att storsjööringens vandring upp i Damman inte hindras. Projektets placering i utredningsmannens rangordning utgår också från att det ges en utformning som tryggar storsjööringens vandring och som även i övrigt bevarar ett gott fiske i området samt att åtgärder vidtas som mildrar verkningarna från landskapsbildsynpunkt.

Remissutfallet i korthet

En placering av projektet i högre klass förordas, framför allt med hänsyn till älvsträckans betydelse från fiskesynpunkt, av fiskeristyrelsen, fiskeriintendenten i nedre norra distriktet, lantbruksnämnden i Jämtlands län, kammarkollegiet, Åre kommun och fritidsfiskarna. Även Sveriges fiskares riksförbund påpekar skadeverkningarna för fisket. Kammarkollegiet framhåller att det är tveksamt om de förbehåll för klassningen som

Prop. 1977/78: 57 150

utredaren anger kan uppfyllas. Projektet har tidigare prövats och befunnits otillåUigf.

Länsstyrelsen i Jämtlands län betecknar projektet som relativt okon-froversiellt. Mot den uppfattningen står reservanter i länsstyrelsen. Östersunds kommun anser inte att klassningen utgör något hinder för utbyggnad och Krokoms kommun tillstyrker en utbyggnad. Riksantikvarieämbetet delar utredarens uppfattning, under förutsättning att Ockesjön infe dams sä att kulturlandskapet skadas. Även Jämtlands läns museum framhåller betydelsen av kulturlandskapet kring Ockesjön.

Siorsjötimneln, Hissmofors — Kattstrupeforsen, Indalsälven (SOU 1974: 22 s. 183)

Effekt, MW	167
Energi, GWh/år	60
Kraft värdering	—
Kulturminnesvärd	—
Bevarandevärdering	—
Slutlig rangordning	0

Utredarens bedömning redovisas ej särskilt.

Remissutfallet i korthet

Läns.styrelsen i Jämtlands län betecknar projekten som okonfroversiella. De tillstyrks av Krokoins kommun och Östersunds kommun. Jämtlands läns niiiseum framhåller att ytterligare reglering av Storsjön inte kan tillåtas medföra skador på kuUurmiljön eller försämra isläggningen på Storsjön, p. g. a. isens betydelse som kommunikationsled vinterUd. Riksantikvarieämbetet anser atf en ombyggnad bör föras till klass 2 med hänsyn lill anläggningens teknik- och arkitekturhistoriska intresse. Enligt LRF <länsförbund i Jämtland) finns en stark lokal opinion mot förslaget p. g. a. skador på strömflskef.

Granbojorseii, Indalsälven (SOU 1974: 22 s. 183)

Effekt, MW	24
Energi, GWh/år	100
Kraftvärdering	II
Vetenskaplig naturvård	2
Kulturminnesvård	1
RekreaUon	1
Bevarandevärdering	2
Slutiig rangordning	1

Prop. 1911118:57 151

Utredarens bedömning redovisas ej särskilt.

Remissutfallet i korthet

Med hänsyn till älvsträckans betydelse för fisket anser fiskeristyrelsen, lantbruksnämnden i Jämtlands län (fiskerikonsulenten) samt fritidsfiskarna att projektet bör föras till en högre klass. Samma uppfattning har uttryckts av Älvräddarnas samorganisation i senare skrivelser. Enligt Svenska samernas riksförbund är älvens omgivningar värdefull vinterbetesmark för Offerdals sameby.

Länsstyrelsen i Jämtlands län betecknar projektet som relativt okontroversiellt. Östersunds och Krokoms kommuner tillstyrker projektet.

Korsvattenån, Rönnöfors, Indalsälven (SOU 1974: 22 s. 185)

Effekt, MW	15
Energi, GWh/är	44
Kraftvärdering	IV
Vetenskaplig naturvård	1
Kulturminnesvård	1, 2—3	Korsvattenån 1
Rekreation	2
B evarande v ärdering	1
Slutlig rangordning	I

Utredarens bedömning redovisas ej särskilt.

Remissutfallet i korthet

Enligt Svenska samernas riksförbund skulle en utbyggnad av Korsvattenån ge negativa konsekvenser, då ån utgör gräns mellan Offerdal och Sösjö samebyar. Ett stängsel skulle enligt förbundet inte få avsedd effekt, eftersom det skulle leda till att strövningarna inte kommer att kunna ske som tidigare.

Beträffande Rönnöfors kan en utbyggnad godtas av riksantikvarieämbetet och Jämtlands läns museum under förutsättning att bruksmiljön infe skadas. Ämbetet föreslår dock att projektet förs till klass 2. Krokoms kommun tillstyrker projektet även om man anser det diskutabelt med hänsyn till den negativa miljöpåverkan och det ringa kraftutbytet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län betecknar båda projekten som okontroversiella.

Långforsen, Litsnäset, Indalsälven (SOU 1974: 22 s. 185)

Effekt, MW 44

Energi, GWh/år 194 Varav 7 i andra anläggningar

Kraftvärdering III

Prop. 1977/78: 57 152

Vetenskaplig naturvård 3

Kulturmiimesvård 2—3, 4 Litsnäset 4
Rekreation 2

Bevarandevärdering 3

Slutlig rangordning 2

Utredarens bedömning

Långan är redan nu starkt påverkad av regleringar för kraftändamål, särskilt i det övre loppet. Den nedre delen är outbyggd, med undantag av ett mindre bygdekraftverk.

De föreslagna projekten Långforsen och Litsnäset skulle genom omfattande uppdämningar samt torrläggning av långa sträckor avsevärt förändra landskapsbilden. En utbyggnad innebär dock konflikter främst med den vetenskapliga naturvården och kulturminnesvården. Konflikterna med kulturminnesvården bör emellertid vara möjliga att delvis lösa genom lämpliga modifieringar av projekten, främst vad beträffar Litsnäset. Utredningsmannens rangordning av de nämnda projekten i nedre Långaån har gjorts under förutsättning att sådana modifieringar med hänsyn UU motstående intressen görs.

Remissutfallet i korthet

En utbyggnad av Långforsen tillstyrks av Krokoms kommun.

Projektet Lifsnäset bör enligt riksantikvarieämbetet och lantbruksnämnden i Jämtlands län (fiskerikon.sulenten) placeras i högre klass. En utbyggnad skulle beröra en fångstgropsmiljö av riksintresse, där omfattningen och anpassningen till landskapet är av stort vetenskapligt och pedagogiskt värde. Även Jämtlands läns museum betonar värdet av fångstgropsmiljön. Reservanter i länsstyrelsen i Jämtlands län betecknar Litsnäset som kontroversiellt. Östersunds kommun anser dock att projektets placering i rangordningen inte innebär något hinder mot utbyggnad.

Fiskeristyrelsen betecknar hela älvsträckan som riksintresse och fritidsfiskarna anser att en placering i klass 3a är motiverad. Svenska samernas riksförbund framhåller att Offerdals sameby skulle drabbas av svåra skador på vinterbetesmark och flyttningsvägar. Länsstyrelsen i Jämtlands län betecknar dock de bägge projekten som relativt okontroversiella. Bålforsens kraft AB framhåUer i yttrande 1976 över betänkandet (SOU 1976: 28) Vattenkraft och miljö 3 att projekten nu modifierats så att en utbyggnad inte medför någon torrläggning av älven och så att den möjliga kraftproduktionen något ökas.

Ulen-Rengen, Toskströmmcn, Indalsälven (SOU 1974: 22 s. 188)

Effekt, MW 9

Energi, GWh/år 103 Varav 60 i andra anläggningar

Prop. 1977/78: 57 153

Kraftvärdering	III-	-IV	Ulen-Rengen III
Vetenskaplig naturvård		3	Avser hela Hårkan
Kulturminnesvård		1
Rekreation		4
Bevarandevärdering		3
Slutiig rangordning		3b

Utredarens bedömning

En utbyggnad innebär att man tar i anspråk en nu opåverkad älvsträcka där rekreationsintressena är starkt uttalade. Projekten anges från utbyggnadssynpunkt inte vara av högsta angelägenhet, varför utredningsmannen med hänsyn till de starka bevarandeintressena placerat projektet högt i rangordningen.

Remissutfallet i korthet

Projekten föreslås placerade i högsta klass av fiskeristyrelsen, Friluftsfrämjandet, Vattenvärnet och fritidsfiskarna. Länsstyrelsen i Jämtlands län betecknar projekten som kontroversiella. En utbyggnad avstyrks av Krokoms kommun. Fritidsfiskarna framhåller bl. a. att en fiskeskola startats i Råvatfnet för vilken de outbyggda älvsträckorna är av stor betydelse.

Abervattnet, Kingarna, Häggsjön, Indalsälven (SOU 1974: 22 s. 188)

Effekt, MW —

Energi GWh/år 12 I andra anläggningar

Kraftvärdering III—IV Abervattnet III

Vetenskaplig naturvård 3 Avser hela Hårkan

Kulturminnesvård 1

Rekreation 1, 3 Abervattnet 3

Bevarandevärdering 2

Slutlig rangordning 2

Utredarens bedömning

En utbyggnad innebär att man tar i anspråk opåverkade sjöar och älvsträckor.

Remissutfallet i korthet

Reservanter i länsstyrelsen i Jämtlands län anger Abervattnet som kontroversiellt medan majoriteten anser en utbyggnad relativt okontroversiell. Friluftsfrämjandet anser att projektet bör föras till högsta skyddsklass. Enligt Svenska samernas riksförbund skulle betesmarkerna för Offerdals sameby skäras av, vilket bl. a. skulle resultera i ökat bevakningsarbete och stora omvägar vid flyttningar. Vidare överdäms

Prop. 1977/78; 57 155

Vetenskaplig naturvård 3 Avser hela Hårkan

Kulturnunnesvård 2

Rekreation 3

Bevarandevärdering 2

Slutiig rangordning 2

Utredarens bedömning

Placeringen i utredningsmannens rangordning av den föreslagna nybyggnaden vid Högfors bygger på förutsättningen att tillräcklig minimifappning sker genom kanjonlandskapet nedströms det gamla kraftverket.

Remissutfallet i korthet

En placering i högsta klass förordas av Friluftsfrämjandet och Vattenvärnet. Svenska samernas riksförbund framför att en idag svår passage över älven helt skulle omöjliggöras i händelse av utbyggnad.

Projektets placering i rangordningen är inget hinder för utbyggnad, anser Östersunds kommun. Krokoms kommun tiUstyrker utbyggnad och länsstyrelsen i Jämtlands län bedömer projektet som relativt okontroversiellt. Domänverket framhåller att en utbyggnad, om än i ringa utsträckning, skulle beröra kronoparken Hårkaskogen. Verket har ingen erinran mot projektets placering i klass 2, men betonar att man vid en eventuell utbyggnad bör ställa som krav att den nuvarande älvfåran nedom kraftverket inte torrläggs. Även Älvräddarnas samorganisation kan acceptera utbyggnad om dämningsnivån bUr oförändrad och minimifappningen tillräcklig.

Ammerån utom överledning, Indalsälven (SOU 1974: 22 s. 192)

Effekt, MW		61
Energi, GWh/år		259	Varav 25 i andra anläggningar
Kraftvärdering	III	—IV	Borgforsen III
Vetenskaplig naturvård		4
Kulturminnesvård 1,	,2,	2—3	Hökvattnet, Lakavattnet 2, G sjön 2—3
RekreaUon		4
Bevarandevärdering		4
Slutlig rangordning		4

Utredarens bedömning

Ammerån är helt oreglerad för kraftändamål. Älven har väldokumenterade och mycket höga värden från vetenskaplig naturvårdssynpunkt. Särskilt starka intressen har knutits till sjösystemet kring Hammerdal. Från rekreationssynpunkt är Ammerån värdefull främst genom det mycket goda fisket.

Prop. 1977/78: 57 156

De projekt som redovisats till utredningen har, med undantag för Borgforsen, angetts tillhöriga den lägsta angelägenhetsgraden frän kraftsynpunkt.

Det är enligt utredningsmannens mening av högsta angelägenhet att de bevarandevärden som redovisats beträffande Ammerån skyddas.

Remissutfallet i korthet

Utredarens bedömning, som inneburit att älvsträckan placerats i högsta klass, delas av domänverket, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI), Sveriges geologiska undersökning (SGU), Strömsunds kommun och Ragunda kommun. En utbyggnad bedöms vidare som mycket kontroversiell av länsstyrelsen i Jämtlands län och avstyrks av Krokoms kommun och Jämtlands läns museum. SMHI anser bedömningen tillfredsställande, bl. a. med hänsyn till behovet av referenssfationer och risken for isdämningar.

Lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnden i Jämtlands län anger att konflikter med jordbruksintresset kan uppstå vid bl. a. Gåxsjön och Hammerdalssjön. Svenska samernas riksförbund (SSR) framhåller att Hotagens sameby utnyttjar ett flertal sjöar och vattendrag som flyttningsleder. Betesområdena skulle vidare, enligt SSR, försämras avsevärt. Frost-vikens södra sameby utnyttjar området vid Borgforsen, där betes- och snöförhållandena är goda.

Bålforsens Kraft AB (Båkab) anser att Borgforsen från kraftsynpunkt borde ha hamnat i klass II, och i konsekvens med detta borde projektet återfinnas i klass 3b i den slutliga rangordningen.

Ammeråns överledning, Indalsälven (SOU 1974: 22 s. 192)

Effekt, MW	—
Energi, GWh/år	90	I andra anläggningar
Kraftvärdering	I
Vetenskaplig naturvård	4	Avser hela Ammerån
Kulturminnesvård	2—3
Rekreation	4	Avser hela Ammerån
Bevarandevärdering	4	Avser hela Ammerån

SlutUg rangordning 3b

Utredarens bedömning

Det s. k. överledningsprojektet i nedre delen av Ammerån är av mycket stort intresse från utbyggnadssynpunkt, överledningsprojektet medför lokala skadeverkningar i den nedersta delen av Ammerån före utflödet i Indalsälven, men påverkar däremot inte nämnvärt förhållandena i Ammerån i övrigt. Det ingrepp som görs kan också från landskapsbildsynpunkt mildras genom att den minimifappning som släpps förbi överled-

Prop. 1977/78: 57 158

förutsätter att nedre Indalsälven inte blir föremål för ytterligare korttids-regleringar.

Länsstyrelsen i Jämtlands län bedömer projekten som okontroversiella. Ragunda kommun är positiv till utbyggnad, liksom också Svenska byggnadsarbetareförbundet, avd. 28.

20. Ljungan

Sölvbacka, Ljungan (SOU 1974: 22 s. 168)

Effekt, MW	17
Energi, GWh/år	77
Kraffvärdering	II
Vetenskaplig naturvård	3
Kulturminnesvård	1
RekreaUon	3 3 2
Bevaranuevaraering Slutlig rangordning	3 3 2

Utredarens bedömning

Den föreslagna Sölvbackaanläggningen är värdefull från utbyggnadssynpunkt. En utbyggnad enligt de planer som redovisats till utredningen innebär emellertid synnerligen kraftiga miljöförändringar i området, som dels är av stort intresse för fritidsfisket och dels har stora vetenskapliga naturvärden. Utredningsmannen har bedömt det vara möjligt att mildra skadorna av projektet genom modifieringar av de planer kraftintresset redovisat. En sådan modifiering, som bl. a. skulle kunna innebära att den omfattande torrläggningen av Övre Grucken undviks, skuUe främst ha betydelse för landskapsbilden. Vid rangordningen har utredningsmannen utgått från att en sådan modifiering kommer UU stånd.

Remissutfallet i korthet

De remissinstanser som talar mot en utbyggnad eller för en placering av projektet i högre klass är lantbruksnämnden i Jämtlands län, kammarkollegiet. Bergs kommun. Svenska naturskyddsföreningen och Jämtland-Härjedalens naturvårdsförbund. Bergs naturvårdsförening, Friluftsfräm-fandet, fritidsfiskarna, naturgeografiska institutionen vid Uppsala universitet samt Älvräddarnas samorganisation. Bergs kommun motiverar sitt ställningstagande med atf en utbyggnad skulle medföra bortfall av värdefullt husbehovs- och fritidsfiske samt stark förfulning av landskapet. Om en utbyggnad ändå skulle komma att tillåtas har kommunen bl. a. ställf som villkor att minimifappning i älvfåran skall vara sådan att den tryggar fiskefs bestånd. Uppsala universitet, naturgeografiska institutionen, under-

Prop. 1977/78: 57 159

stryker att en utbyggnad av den planerade omfattningen inte bör komma till stånd.

Länsstyrelsen i Jämtlands län betecknar projektet som kontroversiellt. Jämtlands läns museum tar inte ställning, men anger att projektet inte torde ge större påverkan på den kulturhistoriska miljön.

Havern - Kölsillre, Ljungan (SOU 1974: 22 s. 170)

Effekt, MW	15
Energi, GWh/år	65
Kraftvärdering	IV
Vetenskaplig naturvård	2
Kulturminnesvård	2—3
Rekreation	4
Bevarandevärdering	3
SlutUg rangordning	3b

Utredarens bedömning

Området kring Havern och Kölsillre är påverkat av uppströms belägna regleringar. Projekten ger liten kraftvinst och är dessutom relativt oberoende av andra regleringar och utbyggnader. Området är samtidigt värdefullt från rekreationssynpunkt och äger betydande landskapsbildsmässiga värden. Projektet KölsUlre medför kraftiga förändringar av de nuvarande förhållandena. Sjön Havern är reglerad och regleringsdammen i behov av ombyggnad. Skulle en sådan ombyggnad komma till stånd, måste den ske med största hänsyn till den omgivande miljön.

Remissutfallet i korthet

Utredarens bedömning och projektets placering i rangordningen godtas av skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län, länsstyrelsen i Västernorrlands län. Ange kommun och LRF (provinsförbund i Medelpad). Länsstyrelsen och Ange kommun talar uttryckligen för ett bevarande av strömmarna. Ange kommun har föreslagit skydd för området enligt 15 § NVL. Det betecknas av kommunen som ett av de områden i regionen som har de främsta förutsättningarna att utvecklas till ett fritidsområde av allra yppersta klass. Kommunen är beredd att medverka till att området bevaras för sitt avsedda syfte. Lantbruksnämnden i Västernorrlands län betonar områdets värde i outbyggt skick och föreslår i likhet med Friluftsfrämjandet att projekten placeras i klass 4.

Länsarbetsnämnden i Västernorrlands län anger att en utbyggnad vid rätf tidpunkt skulle ge en värdefull utjämnande inverkan på sysselsättningen i Ange kommun.

Prop. 1977/78: 57 160

Nederede - Skallböle, Matfors, Ljungan (SOU 1974: 22 s. 172)

Effekt, MW	47
Energi, GWh/år	165
Kraftvärdering	—
Bevarandevärdering	—
Slutiig rangordning	0

Utredarens bedömning redovisas ej särskilt.

Remissutfallet i korthet

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Sundsvalls kommun, LRF (pro-virisförbund i Medelpad) och Klingsta arbetarekommun har inga erinringar mot själva anläggningsarbetena. Däremot befarar Sundsvalls kommun och LRF att skador kan uppstå p. g. a. utökade regleringar. Av detta skäl är LRF:s provinsförbund negativt fUl en om- och tillbyggnad av kraftverken.

Viforsen med Marmens reglering, Ljungan (SOU 1974: 22 s. 172)

Effekt, MW	9
Energi, GWh/år	55
Kraftvärdering	III
Vetenskaplig naturvård	2
Kulturminnesvård	2
Rekreation	1
Bevarandevärdering	2
SlutUg rangordning	1

Utredarens bedömning

Det nu outbyggda älvavsnitfet från Viforsen tiU havet är av mycket stort värde från rekreationssynpunkt genom sina särpräglade kvaliteter och sin närhet Ull Sundsvall. Ett ingrepp i denna miljö måste därför betraktas som ytterst allvarligt. Projektet Viforsen har dock till utredningen presenterats utan ytterligare dämning av Marmen och med de direkta ingreppen i miljön begränsade till området uppströms Svartedet. Denna begränsning har varit en förutsättning för projektets placering i utredningsmannens rangordning. Utrediungsmannen har vidare förutsatt att en för fiskeintressena tillfredsställande tappningsplan kan fastställas.

Remissutfallet i korthet

Ett stort antal remissinstanser framför att det aktuella projektet inte motsvarar det som utredaren har utgått från vid sin placering av projektet i klass 1. Enligt statens planverk bör projektet placeras i någon av kläs-

Prop. 1977/78: 57 161

serna 2—4 Ull dess full säkerhet råder om att def uppfyller de förutsättningar för projektets utförande, exempelvis vad gäller fisket, som utredaren utgått från, Fiskeristyrelsen, fiskeriintendenten i mellersta distriktet. Svenska naturskyddsföreningen och fritidsfiskarna anser att projektet bör föras till högsta klass. Kammarkollegiet, länsstyrelsen i Västernorrlands län, Sundsvalls kommun och Klingsta arbetarekommun anser det befogat att föra projektet, med den utformning Båkab presenterat, fill klass 3. Lantbruksnämnden i Västernorrlands län an.ser att bevarandevärdena bör tillmätas större tyngd. Regleringen av Marmen bör med hänsyn till fisket och jordbruket föras till klass 3 medan ombyggnaden av Viforsen bör föras tiU klass 4 om inte tappningsplanen blir tiUfredsställande för fisket. Även lantbruksstyrelsen anger att en reglering av Marmen skuHe leda Ull konflikt med jordbrukets intressen.

Sundsvalls kommun säger i sitt yttrande bl. a. att älvavsnittet nedströms Viforsen inte får påverkas mer än att dess funktion som naturlig fortplantnings- och uppväxtmiljö för de havsvandrande fiskarna bibehålls oförminskad och dess stora värde för friluftsliv och fritidsfiske bevaras. Marmenbäckenet och Ljungan nedströms Viforsen har i kommunens program för fysisk riksplanering betecknats som en zon inom vilken en detaljerad områdesplanering skall utgöra grund för bevarandeåtgärder för områdets specifika naturfiUgångar. Kommunen framför vidare att Ljungan är den enda av de av Sehlstedt bedömda älvarna som har en outbyggd fallhöjd nedströms def sista kraftverket, som utgör en naturlig reproduktionsmiljö för de havsvandrande fiskarna. Vikten av att bevara denna egenskap hos älvsträckan betonas även av Sveriges fiskares riksförbund.

Bålforsens krafl AB (Båkab) anger att man vid två tillfällen under utredningens gång upplyst om att projektet även innefattar rensning av den s. k. Krokforsen, vilket enUgt företaget är ekonomiskt försvarbart och torde ge begränsade miljöskador. Båkab framför dock i sitt yttrande år 1976 över betänkandet (SOU 1976: 28) Vattenkraft och miljö 3 att projektet numera fått en utformning som bl. a. innebär atf de föreslagna rensningarna heh slopas. Vidare inskränks regleringsamplituden för sjön Marmen till 0,6 m under tiden 1.10—15.5 och 0,3 m under resten av året. Under Uden 16.5—31.8 skall inga korttidsvariationer förekomma nedströms Viforsen. Bolaget anser atf man därmed har uppfyUt kravet på en tappningsplan som tUlgodoser fiskets intressen. Sundsvalls kommun (i vattenmålet) och Älvräddarnas samorganisation (i särskilda skrivelser) anser dock atf projektet kan accepteras endast om kortfidsvaria-tionerna uppströms Viforsen åferregleras fullständigt under hela året så att inga nedsfrömsverkningar uppstår.

11 Riksdagen 1977178.1 saml. Nr 57

Prop. 1977/78: 57 163

Remissutfallet i korthet

Projektet avstyrks av Härjedalens kommun, Jämtlands läns museum, Gävleborgs naturvårdsförbund, Jämtland-Härjedalens naturvårdsförbund och Aktionsgruppen för Härjedalsljusnan. Motsvarande innebörd har remissvaren från riksantikvarieämbetet. Friluftsfrämjandet, Vattenvärnet, lantbruksnämnden i Jämtlands län och fritidsfiskarna i vUka projekten föreslås flyttade UU klass 4.

Härfedalens kommun anger att naturreservafbestämmelser bör upprättas för området. Förekomsten av fornfynd och stenåldersboplatser har genom 1974 års fornminnesinventering visat sig vara betydande, vilket framhålls av bl. a. riksantikvarieämbetet. Enligt lantbruksnämnden i Jämtlands län skulle en höjning av Vikarsjöarna skada jordbruket vid Hedeviken. Området bör vidare enligt nämnden placeras i högsta klass med hänsyn till renskötseln. Länsstyrelsen i Jämtlands län samt domänverket betraktar projekten som kontroversiella, dock utan att uttryckligen motsätta sig dem. En dämning av Vikarsjöarna skulle enligt domänverket skada stora arealer skogsmark på kronoparken Hede. Kammarkollegiet anger tveksamhet inför den höga klassningen från kraftsynpunkt. Bergvik och Ala AB och Ljusnans och Voxnans regleringsföretag är för utbyggnad och hävdar bl. a. att skadeeffekterna har överdrivits. Bl. a. anges att inga kulturhistoriskt värdefulla byggnader skadas, att förhållandena för friluftslivet blir lika bra efter en utbyggnad och att skadorna på fisket uppvägs genom aktiv fiskevård i biflöden. Beträffande rennäringen framförs att det nedströms Hede på Ljusnans vänstra sida infe finns någon mark där samerna har rätt att uppehålla sig med sina renar. I yttrande år 1976 från de berörda kraftintressenterna anges vidare att def värdefulla deltat i Vikarsjön kan skyddas genom invallningar, varigenom skadeverkningar från ovanförliggande regleringar minskas. Kraftföretagen anser det befogat att föra projekten till en lägre klass, då skälen för den höga placeringen numera delvis är eUminerade.

Härjeån, Ljusnan (SOU 1974: 22 s. 161)

(Omfattar regleringar i Smedjemorasjön, Hamreskans, Olingsjön och

Härjeåsjön)

Prop. 1977/78: 57 164

Utredarens bedömning

Härjeåns reglering omfattar förslag till fyra magasin, av vilka främst projektet Hamreskans berör omfattande markarealer. De föreslagna projekten är inte detaljstuderade från vare sig kraftsynpunkt eller bevarandesynpunkt. Ett genomförande av projekten förutsätter ytterligare bearbetning av förslagen i samråd med berörda intressen varvid särskilt problem som berör återfyllningen av Svegssjön och de föreslagna magasinen bör beaktas.

Remissutfallet i korthet

Remissvaren påpekar i flera fall att området är otillräckligt inventerat. Ytterligare inventeringar efterlyses av riksantikvarieämbetet, Jämtlands läns museum, Gävleborgs naturvårdsförbund samt Aktionsgruppen för Härjedalsljusnan. Aktionsgruppen tillsammans med Jämtland-Härjedalens naturvårdsförbund motsätter sig en utbyggnad i Härjeån. Härjedalens kommun går emot en utbyggnad av Härjeåsjön och Hamreskans. Vid Härjeåsjön skulle enligt kommunen de vackra stränderna, där en omfattande fritidsbegyggelse finns, skadas. Dämningen vid Hamreskans skulle spoUera ett byggnadsminnesmärke av stort historiskt värde. Kommunen motsätter sig ej projekten Olingsjön och Smedjemorasjön. Älvräddarnas samorganisation hävdar i senare skrivelser att klassningen av Smedjemorasjön och Olingsjön är för låg med hänsyn till områdets vildmarkskaraktär och betydelse för turism, friluftsliv och ett omfattande fritidsfiske.

Länsstyrelsen i Jämtlands län betecknar projektet Härjeåsjön som kontroversiellt, medan reservanter i länsstyrelsen vill beteckna också Hamreskans som kontroversiellt. Enligt Svenska samernas riksförbund (SSR) skulle Tännäs sameby beröras av projekten Smedjemorasjön och Hamreskans, där byn har vinterbetesmarker med riklig lavfUlgång och som dessutom utgör trivselland.

Enligt Ljusnans och Voxnans regleringsföretag skulle projektet Hamreskans infe innebära någon förfulning. Vidare skulle skansen vid en eventuell utbyggnad kunna bevaras. För att mildra verkningarna på landskapsbilden har företaget utarbetat förslag till åtgärder vid Lillhärdal. Vidare anger företaget att samerna här inte har någon s. k. sedvanerätt. Beträffande Härjeåsjön anges att dämningen inte skulle överstiga vad som tidigare tillämpats för flottning. Regleringen skall utövas med den befintliga flottningsdammen. Enligt yttrande år 1976 skall magasinsnivån sänkas, varigenom företaget anser att tillräckliga sandplager för bad blir tillgängliga även då sjön är fulldämd.

Vemån, Ljusnan (SOU 1974: 22 s. 163)

Effekt, MW —

Energi, GWh/år 84

Prop. 1977/78: 57 165

Kraftvärdering	111
Vetenskaplig naturvård	3
Kulturminnesvård	2
Rekreation	1
Bevarandevärdering	2
Slutiig rangordning	2

Utredarens bedömning

Vemåns reglering innebär överdämning av mycket stora markarealer, främst myrmark. Området anges vara av riksintresse för den vetenskapliga naturvården. Svårigheter att vidta tillräckliga miljövårdande åtgärder i samband med detta projekt medför risk för allvarliga effekter från landskapsbildssynpunkt. Ett genomförande av projektet förutsätter ytterligare bearbetning av förslagen i samråd med berörda intressen, varvid särskilt problem som berör återfyllningen av Svegsjön och de föreslagna magasinen i Vemån och Härjeån bör beaktas.

Remissutfallet i korthet

Området är enligt riksantikvarieämbetet, Jämtlands läns museum, Gävleborgs naturvårdsförbund och Aktionsgruppen för Härjedalsljusnan otillräckligt inventerat. Aktionsgruppen samt Härjedalens kommun och Jämtland-Härjedalens naturvårdsförbund anser att en utbyggnad inte bör komma till stånd. Härjedalens kommun befarar allvarliga effekter på landskapsbilden. Vattenvärnet anser att områdets vetenskapliga värde moUverar en placering i högre klass.

Ljusnans och Voxnans regleringsföretag är för projektet. Företaget anger att magasinet under flertalet år inte torde vara fyllt förrän en bit in på sommaren.

Mellanljusnan, Ljusnan (SOU (1974: 22 s. 163) (Kasteln, Forsänge, Ångra och Edänge)

Effekt. MW 132

Energi, GWh/år 740

Kraftvärdering I

Vetenskaplig naturvård 2—4 Edänge 2, Ångra 3
Kulturminnesvård I, 3, 3—4 Edänge 3—4, Ångra 3

Rekreation 2—4 Edänge 2, Kasteln 3

Bevarandevärdering 3—4 Edänge och Kasteln 3
Slutiig rangordning 3a

Prop. 1977/78: 57 166

Utredarens bedömning

Från kraftsynpunkt finns mycket starka utbyggnadsinfressen. Dels är de ingående projekten stora, dels ger de ökade möjligheter till korttids-regleringar i andra kraftverk.

Älvavsnitfet har emellerUd stora värden från bevarandesynpunkt. När-miljön för en stor lokalbefolkning påverkas direkt av de föreslagna utbyggnaderna, i första hand projekten Ångra och Edänge. SamUiga delar av Mellanljusnan är dessutom av riksintresse från någon synpunkt.

Älvsträckan har sålunda så betydande bevarandevärden, atf en placering i klassen närmast de högst värderade projekten är motiverad. Den stora kraftnyttan har medfört att projektet placerats i klass 3a.

Remissutfallet i korthet

Ett stort antal remissinstanser motsätter sig utbyggnad, uttryckligen eller genom att vilja föra projekten tiU klass 4. En placering i högsta klass förordas av riksantikvarieämbetet, fiskeristyrelsen, fiskeriintendenten i mellersta distriktet, reservanter i länsstyrelsen i Gävleborgs län, Ljusdals kommun, Gästrike-Hälsinge hembygdsförbund. Friluftsfrämjandet, Vailenvärnet, fritidsfiskarna och Aktionsgruppen Rädda Ljusnan. Emot utbyggnad men utan att projektens placering i rangordningen föreslås ändrad är reservanter i Ljusdals kommun. Bollnäs kommun, Gävleborgs naturvårdsförbund Och Norrlands naturvärn.

Enligt riksantikvarieämbetei är kulturlandskapet i den nedre älvsträckan och indikationer om rika fynd efter primitiv järnhantering i den övre delen skäl för att placera hela Mellanljusnan i klass 4. Ljusdals kommun betonar i sitt ställningstagande mot utbyggnad områdets tiUgänglighet. den stora lokala och regionala befolkningen, de goda kommunikationerna och närheten till södra Sverige. Vidare poängteras att området är av riksintresse från olika synpunkter samt primärt rekreationsområde. Liknande synpunkter framförs, av bl.a. BoUnäs kommun, Vattenvärnet och Aktionsgruppen Rädda Ljusnan.

Utan att ta ställning anger lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnden i Gävleborgs län samt LRF (länsförbundet i Gävleborg) atf konflikter med jordbruksintresset skuUe uppstå vid en utbyggnad. Lantbruksnämnden anser dock infe att konsekvenserna för jordbruket vid Edänge är av avgörande betydelse. Man framhåller emellertid liksom LRF betydelsen av atf undersöka om ett eller flera invallningsföretag kan begränsa skadorna på jordbruksmark. Vidare understryker nämnden sambandet mellan jordbmkets intresse och def allmänna intresset att behålla odlingslandskapet öppet.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län tar infe sfällning men anför bl. a. att angelägenheten att undanta Edänge bedöms något mindre än för övriga tre projekt. Länsarbetsnämnden i Gävleborgs län anser att en utbyggnads effekter på arbetsmarknaden blir marginella.

Prop. 1977/78: 57 167

En eventuell utbyggnads fördelar framhålls av statens industriverk, skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI), socialdemokratiska reservanter i Ljusdals kommun samt de berörda kraftföretagen Bergvik och Ala AB, Hälsingekraft AB och Voxnans Kraft AB, Statens industriverk ifrågasätter om bevarandeaspekterna, mot bakgrund av den stora kraftnyffan (ersätter årligen 150—200 000 fon olja), borde ha fillmäffs så stor betydelse. Reservanter i Ljusdal anser def allmänna intresset av en utbyggnad så starkt att def lokala intresset att lämna bygden orörd förr eller senare måste vika. De berörda kraftföretagen anser att inverkan på vetenskaplig naturvård oeh jordbruk blir marginell, att en utbyggnad infe får någon negativ inverkan på turismen samt att de eventuella skadeverkningarna kan motverkas genom olika åtgärder eller kompenseras på annat sätt. Kraftförefagen säger i sitt yttrande år 1976 att dämningen vid Ångra oeh Edänge föreslås minskad med 0,5 resp. 0,25 meter.

Genom flskevård i bivaffendrag oeh sjöar kan man, enligt kraftföretagen, skapa fiskemöjlighefer av minst samma värde som de som går förlorade. Högvattensfånden vid Ljusdal och Färila skulle sänkas varigenom översvämningar skulle undvikas. Elkraffprodukfionen motsvarar 10 gånger elbehovet i någon av Hälsinglands städer. En utbyggnad skulle ge sysselsättning åt 200 människor under en period av 5 år.

Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län anger bortfallet av skogsmark till totalt 677 ha, vilket enligt styrelsen kan accepteras med tanke på de värden som skapas.

Enligt SMHI skulle en utbyggnad ge positiv inverkan på rådande is-dämningsförhåUanden, vilket skulle kunna motivera en lägre klass. Års-regleringar uppströms Mellanljusnan bör från isdämningssynpunkt inte genomföras om inte samUdigt kraftverk uppförs i Mellanljusnan.

22. Dalälven

Västerdulälven

I SOU 1974: 22 behandlas i Väsferdalälven projekten Hälla, Malungsfors I och II, Malung I och II, Äppelbo, Eldforsen, Skivsforsen, Kvarnholsforsen, Fänforsen, Mockfjärd och Djurforsen. Tillsammans skulle dessa projekt (av vilka Eldforsen, Skivsforsen och Mockfjärd är tillbyggnadsprojekt) ge ett energitillskotf på ca 800 GWh/år, inräknat vissa regleringsvinster i kraftverken i huvudälven. Projekten behandlas närmare i det följande.

År 1976 presenterade kraftinfressenterna ett nytt oeh mer omfattande utbyggnadsförslag för Västerdalälven. Det innebar en delvis annorlunda profilreglering än det tidigare förslaget men framför allt en betydligt ökad årsreglering i älvens övre del. Totalt skulle man i 9 nya magasin få en

Prop. 1977/78: 57 168

magasinsvolym på 715 Mm mot 175 Mm- i enbart Hälla-magasinet. Förutom att regleringarna är kraftekonomiskt motiverade skulle de ge ett bättre översvämningsskydd än enbart Hälla. Fallhöjden mellan Hälla och sammanflödet med österdalälven (252 m) skulle utnyttjas till 93 % genom utbyggnad av 11 nya kraftverk (enligt tidigare förslag till 90 % genom 9 nya kraftverk), och energitillskottet, inkl. vinster i huvudälven, skulle bli ca 1 090 GWh/år.

Förslaget har inte behandlats i utredningsarbetet eller blivit föremål för remissbehandling. Hällaprojektet är dock detsamma som ingick i den sehlsfedfska utredningens material. Projekten Megrinnsforsen-Malungs-forsen-Edsforsen-Krabbforsen-Äppelbo berör samma älvsträcka som projekten Malungsfors I och II, Malung I och II och Äppelbo i SOU 1974: 22. Projekten Eldforsen. Skivsforsen, Kvarnholsforsen, Fänforsen, Mockfjärd och Djurforsen är i huvudsak lika i båda förslagen. De nytillkomna projekten är Limedsforsen, som gäller en älvsträcka mellan Hälla och Lima, och Flöda, som berör en del av sträckan mellan Fänforsen och Mockfjärd. De nyUUkomna magasinen i Fuluälven faller inom primärt rekreationsområde och till största delen inom ett område som är av riksintresse för det rörliga friluftslivet. De föreslagna magasinen i Görälven skulle ligga i Norge, i ett område som genom stortingsbeslut år 1973 har undantagits från utbyggnad. Därutöver föreslås magasin i Feman, Äran och vid Vansbro.

Under år 1976 publicerades också betänkandet (Ds Jo 1976: 8) översvämningsskydd i Västerdalälven, där alternativa möjligheter att minska översvämningsriskema diskuteras. Se avsnitt 2.4 samt under Hälla nedan.

Hälla, Dalälven (SOU 1974: 22 s. 143)

Effekt, MW	45
Energi, GWh/år	260
Kraftvärdering	II
Vetenskaplig naturvård	4
Kulturminnesvård	1
Rekreation	4
Bevarandevärdering	4
Slutiig rangordning	4

Varav 105 i andra anläggningar

Utredarens bedömning

Hällaprojektet skulle, om det genomfördes, starkt påverka ett område med utomordentligt stora vetenskapliga värden som därutöver utgör en stor resurs från rekreationssynpunkt.

För Hällaprojektets del kompliceras bilden av frågan om skyddsreglering i avsikt att minska översvämningsrisker i de nedre delarna av älven. Äv utredningen initierade provstudier ger, enligt utredningsmannens me-

Prop. 1977/78: 57 169

ning, vid handen att godtagbara alternativa lösningar troligen finns. Vid rangordningen har därför utgångspunkten varit att möjligheterna fill alternativa skyddsåtgärder bör prövas innan översvämningsrisken ges en avgörande betydelse vid bedömningen av Hällaprojekfef.

Remissutfallet i korthet Remissbehandlingen av SOU 1974: 22

Utredarens bedömning delas av fiskeriintendenten i mellersta distriktet, domänverket. Vattenvärnet, LRF (Dalarnas länsförbund), fritidsfiskarna och Kommittén för Rädda Västerdalälven. Enligt domänverket skulle 100 ha skogsmark samt områdets värde från rekreationssynpunkt gå förlorade. LRF framhåller att Hälladammen skulle lösa problemen för jordbruket men att skälen emot bedöms så starka att förbundet inte erinrar mot rangordningen. Flera remissinstanser påpekar atf Hällaprojektet inte borde ha hänförts till någon klass så länge översvämningsfrågan inte klarlagts. Det gäller lantbruksnämnden i Kopparbergs län. Svenska kraftverksföreningen och Statsanställdas förbund. Det är också vanligt att man infe är beredd att ta stäUning utan att översvämningsfrågan noga utretts. Denna innebörd har remissvaren från länsstyrelsen i Kopparbergs län samt Gagnefs och Vansbro kommuner. Vattenlagsutredningen antyder att det kan finnas skäl fill en placering i lägre klass med hänsyn till skyddet mot översvämningar. Malungs kommun anser att frågan om översvämningsskydd noga bör utredas och ansluter sig i övrigt fill utredarens bedömning.

Remissbehandlingen av Ds Jo 1976:8 Översvämningsskydd i Västerdalälven. (Se även avsnitten 2.4 och 4)

Enligt statens industriverk tyder utredningen på att det finns alternaUv tUl Hälladammen för att hindra översvämningar. Verket anser dock att utredningen behöver kompletteras för att man ska kunna bedöma vilket alternativ som är bäst med beaktande av samtliga samhällsintressen. Liknande åsikter framförs av statens planverk och kammarkollegiet.

Flera remissinstanser förordar en kombination av åtgärder såsom rensningar, invallningar och förutseende samhällsplanering framför en utbyggnad av Hälla. Det gäller Sveriges fältbiologiska ungdomsförening, Sveriges insjöfiskares centralförbund och Sveriges fiskares riksförbund. Svenska naturskyddsföreningen, LRF genom länsförbundet i Dalarna, statens naturvårdsverk. Malungs kommun. Vansbro kommun. Gagnefs kommun, Kommittén för Rädda Västerdalälven, länsstyrelserna i Västmanlands och Uppsala län, fiskeristyrelsen och fiskeriintendenten i mellersta distriktet.

Vattenvärnet och Borlänge kanotklubb avstyrker Hälla utan att ange alternativa åtgärder som skydd mot översvämningar. Det gäller i huvudsak även fritidsfiskarna, som även avstyrker rensningar i för fisket viktiga forsar. Länsstyrelsen i Gävleborgs län avstyrker med motiveringen att

Prop. 1977/78: 57 170

man från naturvårdssynpunkt bör undvika åtgärder som kan ytterligare minska flödena i nedre Dalälven.

För en utbyggnad av Hälla talar Svenska kraftverksföreningen, Vattenregleringsföretagens samarbetsorgan (VASO), Svenska skogsarbetareförbundet, domänverket, lantbruksstyrelsen, lantbruksnämnderna i Kopparbergs och Gävleborgs län samt statens vattenfallsverk. Skälen för utbyggnad av HäUa är främst att det skuUe medföra ett bättre skydd för hela älvdalen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att utredningen funnit Hällaprojektet överlägset andra lösningar. Länsstyrelsen tar dock infe sfällning med hänsyn till bl. a. riksdagens beslut i energifrågan. Statens vägverk anser att Hälla, i jämförelse med alternativa åtgärder, skulle innebära bättre förhållanden. Dock anser vägverket att vägskadorna är relativt små och att denna fråga bör tillmätas relativt liten betydelse vid en bedömning av HäUa.

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) framhåller betydelsen av en bättre prognostisering av flödena. Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) betonar atf sysselsättningsplanering m. m. bör ske, i händelse av utbyggnad, i nära samråd med arbetsmarknadsmyndigheterna. Enligt länsarbetsnämnden i Kopparbergs län torde rekryteringen vid en utbyggnad i huvudsak få ske regionalt. Om Hälla byggs vore det därför från sysselsättningssynpunkt fördelaktigt med en fortsatt utbyggnad av Dalälven, detta för atf underlätta avvecklingen av den arbetsstyrka som Hällaprojektet skulle kräva.

Malungsfors 1, Dalälven (SOU 1974: 22 s. 146)

Effekt, MW	15
Energi, GWh,/är	78
Kraftvärdering	III
Vetenskaplig naturvård	3
Kulturminnesvård	1
Rekreation	2
Bevarandevärdering	2
Slutiig rangordning	1

Utredarens bedömning

Undantag från den i huvudsak höga värderingen av Västerdalälven är bl. a. Malungsfors 1 som ligger i direkt anslutning till det befintiiga kraftverket i Lima och endast berör måttliga bevarandeintressen.

Remissutfallet i korthet

Samtliga instanser som yttrat sig angående Malungsfors I föreslår en flyttning av projektet till rangordningens klass 3 tillsammans med projekten

Prop. 1977/78: 57 171

Malungsfors II - Äppelbo. Det gäller Malungs kommun. Svenska kanotförbundet, fritidsfiskarna. Vattenvärnet och Kommittén för rädda Västerdalälven.

Malungsfors H - Äppelbo, Dalälven (SOU 1974: 22 s. 146) (Malungsfors II, Malung I, Malung II, Äppelbo)

Effekt, MW	38
Energi, GWh/år	185
Kraftvärdering	IV
VetenskapUg naturvård	3
Kulturminnesvård	3—4
Rekreation	3
Bevarandevärdering	3
Slutlig rangordning	3b

Utredarens bedömning

De föreslagna utbyggnaderna är av begränsat värde från kraffsynpunkt. Projekten i mellersta Västerdalälven berör områden med mycket stora och samverkande bevarandevärden. Älvsfräckans läge i landet och dess goda åtkomlighet är därvid också av betydelse.

Remissutfallet i korthet

Malungs kommun, fritidsfiskarna och KommUtén för Rädda Västerdalälven ansluter sig till utredarens bedömning. Vattenvämet anger strömflskef vara i särklass och avstyrker utbyggnad. Friluftsfrämjandet och riksantikvarieämbetet förordar klass 4 för projekten. Riksantikvarieämbetet framför i sitt yttrande att en större förståelse för kulturmiljöemas rekreativa värden skulle ha motiverat klass 4 och betecknar området som ett omistligt kulturlandskap.

Eldforsen, Skivsforsen, Dalälven (SOU 1974: 22 s. 146)

Effekt, MW	13
Energi, GWh/år	75
Kraftvärdering	IV
Vetenskaplig naturvård	1
Kulturminnesvård	2
Rekreation	2
Bevarandevärdering	1
SlutUg rangordning	1

Utredarens bedömning

Inverkan av tillbyggnadsprojekten Eldforsen och Skivsforsen blir måttlig-

Prop. 1977/78: 57 172

Remissutfallet i korthet

Kommittén för Rädda Västerdalälven anför att en eventueU utbyggnad inte får göras så att dämningsgränsen höjs inom Vansbro samhälle.

Kvarnholsforsen - Fänforsen, Dalälven (SOU 1974: 22 s. 149)

Effekt, MW	27
Energi, GWh/år	135
Kraftvärdering	II
Vetenskaplig naturvård	4
Kulturminnesvård	3—4, 1	Fänforsen 1
Rekreation	3
Bevarandevärdering	3
Slutlig rangordning	3a

Utredarens bedömning

De föreslagna utbyggnaderna är av stort värde från kraffsynpunkt. En utbyggnad ger möjligheter till kortfidsreglering och bättre effektutnyttjande i den förenade älven ner till sjön Runn. De förtjänster projekten har från kraftsynpunkt har emellertid inte kunnat förhindra en hög värdering. En utbyggnad står i konflikt med starka motstående intressen. Såväl vetenskapliga som rekreaUonsmässiga aspekter är här tungt vägande samtidigt som eft bevarande för bygdens och lokalbefolkningens del är viktigt. Älvsträckans läge och åtkomlighet är av stor betydelse.

Remissutfallet i korthet

Gagnefs kommun betecknar en utbyggnad av Fänforsen som förödande för landskapsbilden och negativ för friluftslivet. En torrläggning av Fänforsen skulle innebära att den omfattande bebyggelse som finns längs forssträckans norra strand förlorar i värde och attraktivitet.

Lantbruksstyrelsen påpekar konflikten med jordbruksintresset. Lantbruksnämnden i Kopparbergs län anser, beträffande projektet Kvarnholsforsen med Bysjöns reglering, att även en måttlig höjning av vattennivån skulle ge betydande skador för jordbruket. Samma åsikt framförs av LRF (Dalarnas länsförbund) som dessutom anser att det finns risk för ökad frost- och dimbildning. Förbundet kräver att en opartisk utredning tillsätts för att utreda konsekvenserna av en utbyggnad.

Negativa till en utbyggnad är även Vattenvärnet, Friluftsfrämjandet, fritidsfiskarna, riksantikvarieämbetei och KommUtén för Rädda Västerdalälven. Vattenvärnet betonar konsekvenserna för vetenskaplig naturvård och rekreation av en utbyggnad av Kvarnholsforsen. Friluftsfrämjandet, riksantikvarieämbetet och Kommittén för Rädda Västerdalälven anser att projekten bör placeras i klass 4. KommUtén för Rädda Västerdalälven motiverar sitt förslag med bl. a. följande: en dämning av By-

Prop. 1977/78: 57 173

sjön skulle skada Vansbro kommuns enda friluftsbad av betydelse. Höjning av grundvattennivån medför enligt kommittén att Nås nya kyrkogård blir oanvändbar. Vidare menar kommittén att lantbruksnämndens täckdikningsförefag i Nås skulle spolieras vid en permanent högvatten-nivå. Fritidsfiskarna vill ha Kvarnholsforsen i klass 4 och Fänforsen i klass 3b.

Kraffindustrin genom Svenska kraftverksföréningen talar för en placering av projekten i klass 2. Motiven för detta torde enligt kraftverksföreningen framstå klarare då den lämpliga dämningshöjden för Kvarnholsforsen närmare utretts.

Mockfjärd, Dalälven (SOU 1974; 22 s. 149)'

Effekt, MW	5
Energi, GWh/år	30
Kraftvärdering	11
Vetenskaplig naturvärd	2
Kulturminnesvård	2
Rekreation	1
Bevarandevärdering	2
Slutlig rangordning	1

Utredarens bedömning Inverkan av projektet blir måttlig.

Remissutfallet i korthet Gagnefs kommun har inget att erinra mot en utbyggnad,

Djurjorsen, Dalälven (SOU 1974: 22 s. 149)

Effekt, MW	8
Energi, GWh/år	35
Kraftvärdering	11
Vetenskaplig naturvård	2
Kulturminnesvård	1
Rekreation	1
Bevarandevärdering	3
Slutlig rangordning	2

Utredarens bedömning

Älvsträckans läge och ätkomlighet är av stor betydelse. Motiven för bevarande gäller dock främst älvsträckan uppströms Mockfjärd.

' Utbyggnad pågår, efter Ullständ av vattendomstol.

Prop. 1977/78: 57 174

Remissutfallet i korthet

Gagnefs kommun är negativ fill utbyggnad och betecknar projektet som förödande för landskapsbilden och negativ för friluftslivet. Klassningen från rekreafionssynpunkt är enligt kommunen för låg beroende på ett alltför dåligt underlagsmaterial. Fritidsfiskarna vill flytta projektet fiU klass 3b.

For.shiivud - Domnarvet, Dalälven (SOU 1974: 22 s. 149)

Effekt, MW	55
Energi, GWh/år	168
Kraft värdering	—
Bevarandevärdering	—
SluUig rangordning	0

Utredarens bedömning redovisas ej särskilt.

Remis.sutfallet i korthet

Riksantikvarieämbetet anger Forshuvud och Bullerforsen som teknik-och arkitekturhistoriskf intressanta anläggningar, vilket skulle motivera en placering i klass 2.

Avesta Storfors, Dalälven (SOU 1974: 22 s. 153)

Effekt. MW		22
Energi, GWh/är		105
Kraftvärdering		—
Bevarandeväidering		—
Slutiig rangordning		0
Utredarens bedömning	redov	isas ej särskilt.

Remissutfallet i korthet

Kommunerna längs nedre Dalälven, Hedemora, Sala, Heby, Sandviken, Tierp, Älvkarleby och Gävle, ser inga nämnvärda hinder mot utbyggnad.

Avesta Lillfors, Dalälven (SOU 1974: 22 s. 153)

Effekt, MW	20
Energi, GWh/år	110
Kraftvärdering	II
Vetenskaplig naturvård	1

Prop. 1977/78: 57 175

Kulturminnesvård 2

Rekreation 1

Bevarandevärdering 2

Slutiig rangordning I

Utredarens bedömning redovisas ej särskilt.

Remissutfallet i korthet

Sala, Heby, Sandviken, Tierp, Älvkarleby och Gävle kommuner instämmer i utredarens bedömning men förutsätter att den arkitekturhisfo-riskt intressanta kraftverksbyggnaden bevaras samt att hänsyn tas till möjligheterna att befara älvsträckan nedströms kraftverket med mindre båtar. Hedemora kommun har ingen erinran mot projektet. Riksantikvarieämbetet anser att den teknik- och arkitekturhisforiskt intressanta kraftverksbyggnaden motiverar en placering av projektet i klass 2.

Näs, Dalälven (SOU 1974: 22 s. 153)

Effekt. MW 15

Energi, GWh/år 62

Kraftvärdering —

Be varande värdering —

Slutiig rangordning O

Utredarens bedömning redovisas ej särskilt.

Reinissuifallet i korthet

Sala, Heby, Sandviken, Tierp, Älvkarleby och Gävle kommuner samt Gävleborgs naturvårdsförbund insfämmer i utredarens bedömning men förutsätter att hänsyn tas UU den nuvarande kraftstationens teknikhisfo-riska intresse och fill de medeltida grundläggningar som finns nära forsen. Vidare kräver kommunerna att man ordnar så att mindre båtar kan passera kraftverket. LRF (Dalarna) befarar atf det kan bli fråga om att något sänka Bysjön, vilket skulle få negativa effekter för landskapsbilden och jordbruket. En sådan avsänkning avstyrks av förbundet.

Tyttbo - Gy.singe, Dalälven (SOU 1974: 22 s. 153)

Prop. 1977/78: 57 176

Tyttbo I

Kulturminnesvård	L 4
Rekreation	4
Bevarandevärdering	4
Slutlig rangordning	4

Utredarens bedömning

Projekten skulle, om de aktualiserades, beröra den sista för kraffända-mål outnyttjade delen av ett större sammanhängande och värdefullt natur-komplex. Det har från såväl vetenskaplig naturvårdssynpunkt som rekreationssynpunkt synnerligen höga värden. Utredningen flnner def därför vara av högsta angelägenhefsgrad att den resterande outbyggda delen av det mycket värdefulla området i nedre Dalälven bevaras.

Remissutfallet i korthet

Enigheten kring projektens placering i högsta skyddsklass är stor. Läns-styrd.serna i Upp.sala, Västmanlands och Gävleborgs län instämmer i utredarens bedömning, liksom också Sala, Heby, Sandviken, Tierp, Älvkarleby och Gävle kommuner, lantbruksnämnden i Gävleborgs län, länsarbetsnämnden i Gävleborgs län, skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län, Gästrike-Hälsinge hembygdsförbund, Gävleborgs naturvårdsförbund, LRF genom länsförbundet i Gävleborg samt fritidsfiskarna.

Lantbruksnämnden i Gälveborgs län anför bl. a. att en höjning av Färnebofjärden med bara någon decimeter allvarligt skulle påverka torrläggnings- och odlingsmöjligheterna. Länsstyrelsen i Uppsala län påpekar i sitt yttrande år 1976 att betydelsen av området kring nedre Dalälven ytterligare styrkts genom att det klassificerats som primärt rekreationsområde. Skog.svårdsstyrelsen i Gävleborgs län framför att en utbyggnad p. g. a. de flacka stränderna kan komma att påverka stora skogsarealer.

Untra, Älvkarleby, Dalälven (SOU 1974: 22 s. 153)

Effekt, MW	22
Energi, GWh/år	125
Kraffvärdering	—
Bevarandevärdering	—
Slutlig rangordning	0
Utredarens bedömning	redovisas ej särskilt.

Remissutfallet i korthet

Utredarens bedömning accepteras av Sala, Heby, Sandviken, Tierp, Älvkarleby och Gävle kommuner, men de förutsätter att hänsyn tas till

Prop. 1977/78: 57 177

kraftstationernas arkitektoniska och teknikhistoriska värde. Denna synpunkt framförs även av Gävleborgs naturvårdsförbund och riksantikvarieämbetet. Ämbetet anser dessutom att detta värde motiverar en placering i klass 2. Kommunerna förutsätter vidare att man vid en eventuell utbyggnad av Untra inte förändrar forsområdefs karaktär. Fiskeristyrelsen, fiskeriintendenten i mellersta distriktet och Sveriges fiskares riksförbund understryker betydelsen av att förutsättningarna för fisket nedom Älvkarleby kraftstation inte försämras. Fiskeristyrdsen framhåller denna älvsfräcka som ett riksintresse, där för svenska förhållanden ett unikt fiske efter havsvandrande laxartad fisk bedrivs. Sträckan bör enligt flskeri-styrelsen ovillkorligen skonas från extrem korttidsreglering. Fiskeriintendenten betonar starkt att en eventuell ombyggnad av Älvkarleby infe fär medföra rensningar av älven nedströms kraftverket.

23. Klarälven

Övre Klarälven (SOU 1974: 22 s. 138) (Omfattar projekten Strängforsen och Klarabro)

Effekt. MW	86
Energi, GWh/år	395
Kraffvärdering	L 11	Strängsförsen 1
Vetenskaplig naturvård	4
KuUurminnesvård	1
Rekreation	4
Bevarandevärdering	4
Slutiig rangordning	3 a	Strängsforsen
	3b	Klarabro

Utredarens bedömning

Älven är, med undantag av den sträcka som omfattar det berömda meanderloppet och den långa forssträckan mellan Höljes och Vingängsjön, helt utnyttjad för kraftändamål. Även dessa avsnitt är dock påverkade och kommer i än högre grad att bli det fr. o. m. hösten 1974 då den redan tillåtna korttidsregleringen från Höljes fas i bruk.

De föreslagna utbyggnaderna. Strängsforsen och Klarabro, anges vara värdefulla från kraffsynpunkt. Strängsforsen ger förutom mycket kraft även möjlighet till ökat uttag av korttidseffekter i Höljes.

Som framgår av rangordningen har utredningsmannen fäst belydande vikt vid de argument för bevarande av övre Klarälven som framlorts, För båda de aktuella projekten — Strängsforsen och Klarabro — gäller atf en utbyggnad skulle spoliera viktiga bevarandevärden. Emellertid har utredningsmannen funnit skäl atf i rangordningen markera det faktum

12 Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 57

Prop. 1977/78: 57 178

att Strängsforsen har större fördelar från kraftsynpimkt, samtidigt som en utbyggnad av Klarabro skulle förorsaka något större skador än en utbyggnad av Strängsforsen.

Del främsta motivet för en hög värdering frän bevarandesynpunkt av Strängsforsen och Klarabro är det redan nu stora, och av allt atf döma växande, intresse från rekreationssynpunkt som riklas mot den långa forssträcka som berörs av de båda projekten. Vidare bör hänsyn tas till atf den outbyggda sfrömsträckan är den enda kvarvarande reproduktions-lokalen på svenska sida för klarälvslaxen. Dessa skäl talar lör att den aktuella älvsträckan bör bedömas i ett sammanhang.

Utredningsmannen har, vad gäller del berömda meanderloppet, vid sin bedömning utgått från att tillfredsställande garantier för skydd av detta under alla förhållanden skapas.

Remissutfallet i korthet

Länsstyrelsen i Värmlands län, Torsby kommun. Svenska naturskyddsföreningen (ombud i Värmland), Arbetsgruppen Rädda Klarälven, Värmlands kuUiirhistoriska förening, Arvikabygdens naturvårdsförening och Sällskapet för naturskydd i KrisUnehamn talar för att älvsträckan skall undantas trän utbyggnad. Samma innebörd har remissvaren från fiskeristyrelsen och fiskeriintendenten i östra distriktet. Friluftsfrämjandet, vat-lenlagsuiredningen, Vailenvärnet, Svenska kanotförhundei och fritidsfiskarna, vilka föreslår en uppflyfining fill klass 4 i den slutliga rangordningen. Från fiskesynpunkt framhävs älvens betydelse som reproduk-tionsomräde för lax och öring. Lantbruksnämnden i Värmlands län anser att utredningen närmare borde ha redogjort för konsekven.serna för Vänerns lax- och öringbestånd. Liknande synpunkter framförs av Sveriges fiskares riksförbund. Övriga argument för bevarande är främst älvens betydelse i outbyggt skick för turism och frUuftsliv. Torsby kommun anser att bevarandevärdena måste anses större än samhällsnyttan av en utbyggnad, som menligt skulle påverka rekreationsmöjligheterna. Länsstyrelsen i Värmlands län anser att älvsträckan bör undantas från utbyggnad med hänsyn till principerna i den fysiska riksplaneringen, de marginella krafttillskotten och de höga bevarandevärdena. En förutsättning för fortsatt satsning på turismen i norra Värmland är, enligt länsstyrelsen, att man inte berövar älvdalen de attraktioner som nu finns, främst landskapets särpräglade utseende med forsarna och fisket. En utbyggnad kan vidare, enligt länsarbetsnämnden i Värmlands län, inte motiveras av sysselsättningsskäl.

En utbyggnad tillstyrks av Munkfors kommun och kraffindustrin genom Svenska kraftverksföreningen. Kraffindustrin anser att utredningen tagit alltför stor hänsyn till synpunkler rörande naturvård och rekreation. Den lax som leker på svensk sida är enligt kraftindustrin fåtalig, medan det på norsk sida. framför allt ovan Lutufallef, finns utmärkta möjligheter

Prop. 1977/78: 57 179

för naturlig återväxt. Vidare anses kanotsporfen ha fått alltför stor betydelse vid utredningens bedömning. Norra Värmlands betydelse som rekreationsområde är inte i så hög grad beroende av älven och sommarturismen.

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institui iSMHl) anser att en utbyggnad skulle få positiv inverkan pä nu rådande isdämningsförhållanden och detta skulle enligt institutet kunna motivera en lägre klass.

Enligl Hagfors kommun bör i första hand Strängsforsen byggas vid en eventuell fortsatt utbyggnad av Klarälven, medan Klarabro bör undantas från utbyggnad.

Värsjö, Klarälven (SOU 1974: 22 s, 142)

Effekt, MW	41
Energi, GWh/år	85
Kraftvärdering	III
Vetenskaplig naturvård	2
Kulturmin nesvård	1
Rekreation	2
Bevarandevärdering	3
Slutiig rangordning	2

Utredarens bedömning

Utredningsmannen har vid sin bedömning utgått från att tillfredssfällande garantier skapas för skydd av del berömda meanderloppet.

Remi.ssutfullet i korthet

Fiitidsfiskarna, Svenska naturskyddsföreningen (ombud i Värmland) och Arbetsgruppen Rädda Klarälven motsätter sig utbyggnad, fritidsfiskarna och Arbetsgruppen Rädda Klarälven med hänsyn till områdets betydelse för turism och friluftsliv, de mänga goda fiskevatten och de säregna naturavsnitt, bl. a. kanjonpartier, som där finns.

Länsstyrelsen i Värmlands län är inte beredd att ta sfällning utan en noggrannare prövning av projektet. Tvekan finns också hos Torsby kommun som "i yttersta nödfall" kan tillstyrka en utbyggnad. Hagfors och Munkfors kommuner anser att en utbyggnad kan tillåtas.

Edsforsen, Letten, Klarälven (SOU 1974: 22 s. 143)

Prop. 1977/78: 57 181

Bilaga 2

Sammanfattning av Älv-kraft-miljö. Slutrapport från forskningsprojekt Vattenkraftutbyggnadens miljöeffekter. Åke Sundborg/Naturvårdsverket 1977

Naturvårdsverkets forskningsnämnd beviljade den 24 juni 1974 ett anslag för att starta en utredning rörande vattenkraftutbyggnadens miljöeffekter. Senare beslutade kraftintressenterna genom Centrala driftledningen (CDL) att stödja projektet genom att svara för hälften av kostnaderna. Projektledare har varit professor Äke Sundborg vid naturgeografiska institutionen vid Uppsala universitet och biträdande projektledare fil. kand. Agneta Peterson vid samma institution. Vid sidan av projektledaren har professor Hugo Sjörs vid Uppsala universitet svarat för det biologiska ämnesområdet och professor Erik Bylund vid Umeå universitet för det samhällsvetenskapliga.

Projektets målsättning kan kort sammanfattas i tre punkter:

1. Att sammanställa och utvärdera vår kunskap om vattenkraftutbyggnadens miljöeffekter med hänsyn till såväl naturvetenskapliga som kultur- och samhällsvetenskapliga synpunkter.

2. Att söka precisera vilka miljöelement och miljöeffekter ,som är de mest väsentliga och att ange metoder för deras värdering och inbördes sammanvägning.

3. Att föreslå program för undersökningar och inventeringar och ange särskilt angelägna forskningsuppgifter.

Det existerar fortfarande väsentliga luckor i vårt vetande, trots ett rikligt material. I syfte att komplettera kännedomen om utbyggnadens miljöeffekter beslöts atf ett vattendrag skulle väljas ut för specialstudier. Efter noggrant övervägande utvaldes Umeälven för denna fall-studie. Resultaten av studien av Umeälven och data från den allmänna material-sammanställningen har samlats i en serie underlagsrapporter.

Projektets slutrapport kan ses som ett försök fill en övergripande analys av vattenkraftutbyggnadens miljöeffekter. Den bygger i viktiga avsnitt på det nyssnämnda underlagsmaterialet men behandlar i åtskilliga avseenden problem också utanför dettas räckvidd. Rapporten har i sin helhet författats av Ake Sundborg, som är ansvarig för värderingar och åsikter. I rapporten påpekas inledningsvis att den svenska vattenkraftens utbyggnadsgrad är hög internationellt sett. Drygt 60 % av den ekonomiskt utbyggnadsvärda vattenkraften är idag utnyttjad. Motsvarande siffra för Europa (utom Sovjetunionen) är ca 55 %, för Norge 64 % och för hela världen endast ca 15 %. Rapporten ger exempel på drastiska effekter som kan uppträda vid vattenkraftutbyggnad i andra klimat-miljöer. I eft internationeUt perspektiv är miljöeffekterna i Sverige relativt måttUga, vilket har flera orsaker: vattendragens och därmed också

Prop. 1977/78: 57 182

projektens dimensioner är relativt små i Sverige, klimatet är fuktigf-tem-pererat utan utpräglade extremer, de geomorfologiska processerna kontinuerUga men ganska långsamma, växt- oeh djurliv väl anpassade till den fysiska naturmiljön, näringsliv, bebyggelse och social struktur moderna men byggda på långvarig tradition. A andra sidan uppträder ändå påtagliga miljöeffekter som fordrar speciell uppmärksamhet. I princip krävs självfallet lika stor hänsyn tUl miljön här som i varje annat klimatområde. Väsentligt är att bedömningen av effekterna vilar på en grundlig kännedom om det dynamiska landskapet, om hur ingrepp och åtgärder i detalj ändrar förutsättningarna för landskapets utveckling och om vilka miljöeffekter som dessa ingrepp och åtgärder medför. Samtliga led måste vara kända i kedjan dynamisk miljö — yttre ingrepp — miljöelfekter.

De hydrologiska och geomorfologiska förloppen länkar samman älvdalarnas och sjösystemens olika delområden. Älvdalarna fungerar ock,sä som växt- och djurgeografiska spridnings- och kommunikationsvägar. Bland viktiga älv- och strandfyper med samhöriga biotoper behandlas särskilt fall- och forsslräckor, brink- och ravinlandskap, meanderiopp, översvämningsmarker, flätade fåror och deltaland. Med bilden av det levande naturlandskapet som bakgrund skildras effekterna av de vanligaste ingreppen och åtgärderna på fysisk miljö (klimat, vatten och mark) och på levande miljö (vegetation, djurliv och ekologisk balans). Framställningen avslutas med en tabellarisk sammanfattning av utbyggnadens effekter på naturmiljön i olika typmiljöer: regleringsmagasin, älvmagasin, nedströmssträckor och byggnads- och anläggningsplatser.

I rapporten diskuteras också förutsättningarna för vår upplevelse av landskapet och hur landskapsvårdande åtgärder kan påverka landskapsbilden, bl.a. vid vattenkraftutbyggnad. Vattenkraftutbyggnadernas samband med ekononu, näringar och fritid behandlas. Därefter redovisas en delstudie inom Umeälvens vattenområde med huvudsyfte att undersöka de enskilda människornas attityder till vattenkraftutbyggnad. De ekonomiska följderna för den enskilde har som väntat haft stor betydelse. Bland enskilda faktorer är effekten på fisket den klart viktigaste. Förlusten av def naturliga landskapet nämns också ofta som en bidragande orsak fill människornas inställning. På lång sikt anser man inte att vattenkraftutbyggnaden längs Umeälven haft någon avgörande betydelse för människa och samhälle, även om den lokalt inneburit genomgripande och ofta svåra omställningar för enskilda människor.

I ett avslutande kapitel betonas, att steget ofta är långt vid vattenkraftens utbyggnad från kunskap till värdering och beslut. Det är viktigt att man fattar beslut enligt klara principer och på tillräckligt kunskapsunderlag i fråga om de förväntade miljöeffekterna. En noggrann beskrivning och värdering av miljöeffekterna bör ingå i projekteringen av varje större företag.

Beskrivningen och bedömningen av de sannolika miljöeffekterna bör

Prop. 1977/78: 57 183

ge svar på frågorna:

1. Vilka miljöelemenf, naturprocesser och samhällsfunktioner påverkas vid en utbyggnad?

2. Vilka människor eller kategorier av människor och vilka allmänna intressen berörs?

3. Kan miljöeffekterna bedömas vara av övervägande positiv eller negativ karaktär?

4. Vilken styrka eller omfattning har varje enskild typ av miljöeffekt i förhållande tUl motsvarande effekt vid liknande ingrepp i andra älvar eller på andra avsnitt i vattendraget?

5. Vilken vikt bör en förutsedd typ av effekt tiUmätas i förhållande tiU andra miljöeffekter inom projektet?

6. Hur utvecklas miljöeffekterna i kortsiktigt och långsiktigt perspektiv?

7. Kan en negativ effekt helt eller delvis kompenseras genom särskilda åtgärder?

För att möjliggöra en översiktiig presentation av de viktigaste miljöeffekterna har konstruerats eft miljöeffektschema, där påverkan på de skilda miljöelementen, naturprocesserna och samhällsfunktionerna kan illu,streras genom miniafyrdiagram avseende nationella ekonomiska intressen, nationella vetenskapliga (ideella) intressen, regionala intressen, resp. enskilda människor.

En procedur skisseras för hur de önskvärda miljöeffektundersökningarna skuUe kunna inordnas i handläggningen. Denna procedur har så nära som möjligt anknutits Ull nu gällande praxis vid vattendomstolsbehandlingen. Förslag ges också till konkreta undersökningsprogram för studium av miljöeffekterna och för dokumentation och kontroll. Slutligen ges några exempel på angelägna forskningsuppgifter.

Slutsatser

Det är inte möjligt att för närvarande göra en sammanfattande värdering av de samlade verkningarna av vattenkraftens utbyggnad på miljö och samhälle. Verkningarna växlar med de lokala förhållandena och med åtgärdernas art och omfattning. En viss typ av miljöeffekter kan vara dominerande i ett projekt men betydelselös i ett annat. Varje projekt eller utbyggnadsalternativ måste därför i första hand bedömas separat för senare jämförelse med andra projekt.

Vissa effekter har dock regelbundet visat sig ha en betydande vikt i flertalet projekt. Bland de positiva inslagen är självfallet det ekonomiska värdet av elkraffproduktionen den klart viktigaste effekten. Den stimulerande effekten på näringslivet i allmänhet är ocksä betydelsefull. Eventuella posiUva effekter på regional ekonomi, turism och möjligheter för rekreation och rörligt friluftsliv kan ofta återföras på de kompensationsåtgärder kraftförefagen själva vidtar eller åläggs atf genomföra. De balanserar därför i viss utsträckning en del av elkraffprodukfionens ekonomiska

Prop. 1977/78: 57 184

utbyte och minskar nettointäkterna, i varje fall ur företagsekonomisk synpunkt. Effekterna av det enskilda företaget på sysselsättningsläget i den berörda bygden är ofta relativt begränsade och av kort varaktighet.

Bedömningen av fiskprodukfionen och därmed också både nytto- och fritidsfisket spelar en stor roll i de flesta projekt. Effekterna på fisket och inverkan av eventuella kompensationsåtgärder måste därför tillmätas stor betydelse. Effekterna på jord- och skogsbruk och på rennäringen kan ibland vara av betydande vikt för bygd och individ, men är ofta av underordnad betydelse.

Betydelsen av övriga effekter varierar starkt frän fall till fall. Förlusten av fors- och fallsfräckor väger i regel tungt. Strandmiljöerna i regleringsmagasin och på reglerade älvsträckor påverkas ofta i hög grad genom erosion, vilket i sin tur ger ändrade betingelser för vegetation och högre och lägre djurliv. Vattendragens långsiktiga naturliga utveckling bryts. Lokalf kan is- och grundvatfenproblem uppträda. Landskapsbilden ändrar karaktär.

Det helt avgörande problemet för def slutliga beslutsfattandet är den avslutande sammanvägningen av de olika effekterna. I princip är detta teoretiskt sett ett olösligt problem. Man kan inte vänta sig att någonsin finna rationella metoder att jämföra ekonomiska vinster med estetiska kvaliteter, med vetenskapliga eller ideella värden eller med enskilda människors attityder. Jämförelsen kommer aldrig att kunna återges i definierbara, kvantitativa termer utan måste också i framtiden grundas på bedömarnas mer eUer mindre subjektiva värderingar — värderingar som kommer att variera både i tid och rum.

En öppen redovisning av de sannolika miljöeffekterna bör dock vara av värde både för den intresserade lekmannen, för fackmannen och för beslutsfattaren. En bedömning och värdering av de olika effekternas relativa betydelse, t. ex. genom en eller tiera testgrupper, kan tjäna som en del i underlaget för senare beslut och åtgärder.

Miljöeffektbeskrivningarna kan i första hand tillämpas för enstaka projekt eller vid jämförelser meUan alternativa utbyggnadsprojekt inom samma område. De kan dock med mindre modifikationer utsträckas att omfatta sammanhängande älvsträckor och hela vattensystem.

Erfarenheten visar, att resultaten av bedömningar och sammanvägningar av t. ex. ekonomiska, estetiska och vetenskapliga värden varierar beroende på vilka individer eUer kategorier som ansvarar för bedömningarna. Men också utvecklingen med tiden är betydelsefull. Det är därför rimligt att man infe vid en tidpunkt fattar beslut som helt binder kommande generationer i eft energiproduktionsmönster som senare kan visa sig olämpligt och svårt att ändra. Bevarad handlingsfrihet bör eftersträvas så långt detta är möjligt.

Prop. 1911118: SI 187

Innehållsförteckning

Sid.

Propositionens huvudsakliga innehåll I

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 3 november 1977 1

1 Inledning ...................................................... 3

1.1 Vattenkraften i energiförsörjningen .................. ... 3

1.2 Gällande rätt ........................................... ... 4

1.3 Tidigare beslut och överenskommelser ............ ... 6

1.4 Riktlinjer i den fysiska riksplaneringen .............. ... 7

1.5 Beslut av 1975 års riksdag angående energihushållning m. m. 7

2 Utredningsförslag .......................................... ... 9

2.1 Inledning .................................................. ... 9

2.2 Utredningen rörande vattenkraftutbyggnad i södra Norrland

och norra Svealand ...................................... 12

2.2.1. Inledning ....................................... . 12

2.2.2 Utbyggnadsmöjligheter ........................... . 12

2.2.3 Vetenskaplig naturvård ........................ . 14

2.2.4 Kulturminnesvård ................................. . 15

2.2.5 FrUuftsliv och rekreation ...................... . 17

2.2.6 Samlade bedömningar ....................... 18

2.3 Utredningen rörande vattenkraftutbyggnad i norra Norrland 23

2.3.1 Inledning .......................................... 23

2.3.2 Utbyggnadsmöjligheter ........................ . 24

2.3.3 Naturvård ........................................... . 25

2.3.4 Fiske ................................................ 28

2.3.5 Friluftsliv oJn rekreation ....................... 31

2.3.6 Kulturminnesvård ............................... 32

2.3.7 Rennäring ....................................... 35

2.3.8 Jordbruk ............................................ 36

2.3.9 Skogsbruk .......................................... . 38

2.3. to Utredarens analys och förslag .............. . 39

2.4 Utredningen rörande översvämningsskydd i Västerdalälven 46

3 Remissyttranden över betänkandena Vattenkraft och miljö 49

3.1 Inledning ................................................. . 49

3.2 Allmänt om utredningarna ............................ . 50

3.3 Avgränsningen .......................................... . 50

3.4 Angreppssättet .......................................... . 50

3.5 Rangordningsmetoden................................... 51

3.6 Värdering från kraftsynpunkt ......................... 51

3.7 Behandlingen av de motstående intressena ..... 52

3.8 Värdering från naturvårdssynpunkt .............. 53

3.9 Värdering från fiskesynpunkt ....................... .. 54

3.10 Värdering från rekreationssynpunkt .............. 56

3.11 Värdering från kulturminnesvårdssynpunkt ........ 58

3.12 Värdering från rennäringssynpunkt ............... 59

3.13 Värdering från jord- och skogsbrukssynpunkt..... 60

3.14 Övrigt underlag för bedömningarna.................. .. 61

3.15 Sammanvägningen till en bevaranderangordning 61

3.16 Sammanvägningen till en slutlig rangordning...... 62

3.17 Resultatets värde och användbarhet .............. .. 63

3.18 Vattenkraftutbyggnadens betydelse för energiförsörjningen 65

Prop. 1977/78: 57 188

3.19 Vattenkraftutbyggnadens betydelse för sysselsättningen .... 67

3.20 Utbyggnadsnivå .................................................... 69

3.21 Utbyggnadsstrategier ............................................ ... 71

3.22 Planerings- och beslutsprocessen........................... ... 72

4...................................................................................... Remissyttranden över betänkandet Översvämningsskydd i Väster
dalälven ......................................................................... ... 75

4.1 Ällmänt omdöme........................................................ ... 75

4.2 Värdering av skada ................................................... ... 75

4.3 Bedömning av skadeförebyggande åtgärder ........... ... 76

4.4 Prognosverksamhet ................................................ ... 80

4.5 Övrigt ................................................................... ... 81

5 Föredraganden .......................................................... ... 82

5.1 Bakgrund .............................................................. ... 82

5.2 Riktlinjer för vattendragens utnyttjande ................. 88

6 HemstäUan ................................................................. ... 93

7 Beslut .......................................................................... ... 93

Bilaga 1. Geografisk sammanställning. Utredningsförslag och

remissynpunkter ......................................................... ... 94

1 Kalix älv...................................................................... ... 94

2 Råne älv..................................................................... ... 98

3 Lule älv ................................................................... ... 99

4 Aby älv .................................................................... . 106

5 Byske älv ................................................................... 107

6 Kåge älv..................................................................... 110

7 Skellefte älv............................................................... . 110

8 Bure älv .................................................................... . 117

9 Rickleån ................................................................... . 118

10 Sävarån ................................................................. 119

11 Ume älv...................................................................... . 120

12 Öre älv....................................................................... 126

13 Lögde älv................................................................... . 127

14 Gide älv ..................................................................... . 128

15 Moälven .................................................................... . 129

16 Nätraån .................................................................. . 130

17 Vapstälven .............................................................. 131

18 Ängermanälven ....................................................... . 131

19 Indalsälven ............................................................... 147

20 Ljungan .................................................................. . 158

21 Ljusnan ................................................................... . 162

22 Dalälven .................................................................... . 167

23 Klarälven .................................................................. 177

Bilaga 2. Sammanfattning av Älv-kraft-miljö...................... . 181

BUaga 3. Karta över vattendrag som i propositionen föreslås un
dantagna från vattenkraftutbyggnad............................. 185

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1977 770584

Effekt, MW Energi, GWh/är	87 320
Kraftvärdering	1—2
Vetenskaplig naturvård Fiske Rekreation Kulturminnesvård	4 4 4 3u
Rennäring Jordbruk Skogsbruk Bevarandevärdering Slutlig rangordning	4 (3) 3 4 4

Effekt, MW Energi, GWh/år Kraftvärdering	50 270 4 3 3 3 3 3u
Vetenskaplig naturvård Fiske Rekreation Kulturminnesvård	50 270 4 3 3 3 3 3u
Rennäring Jordbruk Skogsbruk	(1) (2) 1—3
Bevarandevärdering SluUig rangordning	3 2

Klass	Södra Norrland och norra Svealand	Norra Norrland	Totalt
	TWh/år	TWh/är	TWh/år

Effekt, MW	2 505
Energi, GWh/år	255
Kraftvärdering	—
Vetenskaplig naturvård	—
Fiske	2
Rekreation	1
Kulturminnesvård	1
Rennäring	—
Jordbruk	(3)
Skogsbruk	1
Bevarandevärdering	1
SluUig rangordning	0

Effekt, MW	ca 25
Energi, GWh/år	ca 80
Kraftvärdering	2
Vetenskaplig naturvård	3
Fiske	2
Rekreation	3
Kulturminnesvård	3
Rennäring	(3)
Jordbruk	(1)
Skogsbruk	3
Bevarandevärdering	3
SluUig rangordning	2

Effekt, MW	ca 3
Energi, GWh/år	ca 10
Kraftvärdering	2
VetenskapUg naturvård	3
Fiske	1
RekreaUon exkl. fiske	3
inkl. fiske	2
Kulturminnesvård	4
Rennäring	4
Jordbruk	(1)
Skogsbmk	—
Bevarandevärdering	3
SlutUg rangordning	3b

Prop. 1977/78: 57
21. Ljusnan
Halvfari, Ljusnan (SOU 1974:	22 s. 156)'
Effekt. MW	31
Energi, GWh/år	90
Kraftvärdering	111
Vetenskaplig naturvård	1
Kulturminnesvärd	1
Rekreation	2
Bevarandevärdering	1
Slutiig rangordning	1