Nuvarande lydelse

Föreslagen tydelse

33 r

VärnpUktig är i samband med tjänstgöring berättigad till dagersättning eller dagpenning, särskilda ersättningar för tjänstgöring av särskilt slag eller i viss befattning, ulryckningsbidrag, reseförmåner, fri förplägnad, fri inkvartering, fri utrustning, fri hälso- och sjukvård samt särskih olycksfallsskydd. Värnpliktig som med godkänt betyg har genomgått utbildning till militär befattning för kompanibefäl erhåller utbildningspremie. Avlider värnpliktig under lid då han är berättigad till fri sjukvård, utgår begravningshjälp lill hans dödsbo. Staten meddelar grupplivförsäkring för dödsfall åt värnpliktig under tjänstgöring.

Om värnpliktigs rätt till familjebidrag och ersättning för skada eller sjukdom som han ådrager sig under tjänstgöring föreskrives i familjebidragslagen (1946:99) och mlliiärer-säliningsförordningen (1950:261).

Värnpliktig är i samband med tjänstgöring berättigad till dagersättning eller dagpenning, särskilda ersättningar för tjänstgöring av särskilt slag eller i viss befattning, ulryckningsbidrag, reseförmåner, fri förplägnad, fri inkvartering, fri utrustning samt fri hälso- och sjukvård. Värnpliktig som med godkänt betyg har genomgått utbildning lill militär befattning för kompanibefäl erhåller ulbildningspremie. Avlider värnpliktig under tid då han är berättigad lill fri sjukvård, utgår begravningshjälp till hans dödsbo. Staten meddelar grupplivförsäkring för dödsfall ål värnpliktig under tjänstgöring.

Om värnpliktigs räll till familjebidrag och ersättning för skada eller sjukdom som han ådrager sig under tjänstgöring föreskrives i familjebidragslagen (1946:99), lagen (1977: 265) om statligt personskadeskydd och lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideeH skada. Vid Inkallelse till vämpllklsljänslgöring enligl 28 § må föreskrivas, alt värnpliktig skall medföra proviant för högst tre dagar saml förse sig med beklädnad, intill dess sådan anskaffats. Skälig ersättning härför skall beredas honom av staten.

Regeringen eller myndighet som regeringen utser får besluta att värnpliktig Ulls vidare eller för viss lid icke skall åläggas tjänstgöring enligt denna lag, om den värnpliktige

1. vägrar eller underlåter att fuUgöra vad som åligger honom eller olovUgen avviker eUer uteblir från

Senaste lydelse 1976:308.

Förutvarande 46 § upphävd genom 1975:555.

Prop.1977/78:159

Utdrag
FÖRSVARSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1978-02-09

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson, Åsling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullslen, Burenslam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo

Föredragande: stalsrådet Krönmark

Lagrådsremiss med förslag till lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst, m. m.

1 Inledning

Med slöd av bemyndigande den 13 september 1973 tillkallade chefen för försvarsdepartementet sex sakkunniga' (Fö 1973:01) för all se över lagen om vapenfri tjänst och sanktionerna vid vägran all fullgöra värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst. Utredningen har i mars 1977 lämnai betänkandet (SOU 1977:7) Rätten till vapenfri tjänst. Vissa av de i betänkandet framlagda lagförslagen bör fogas till protokollet i detla ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksåklagaren, Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, brottsförebyggande rådet, styrelsen för iniernationell utveckling (SIDA), biståndsutbildningsnämnden, överbefälhavaren (ÖB), chefen för armén, chefen för marinen,chefen för flygvapnet, försvarels civilförvaltning, värnpliktsverkel, civilförsvarssiyrelsen, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, försvarets rationaliseringsinstitut, vapenfrinämnden,socialstyrelsen, postverket, televerket, statens järnvägar (SJ), statens vägverk, sjöfartsverket, luftfartsverket, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHl), statskontoret, riksrevisionsverket, riksantikvarieämbetet och statens historiska museer (riksantikvarieämbetet), domkapitlen i Uppsala, Göteborgs, Härnösands och Stockholms stift, skolöverstyrelsen, universi-

' Justitierådet Carl Holmberg, ordförande, riksdagsledamöterna Georg Andersson och Cad-Eric Norrby samt dåvarande riksdagsledamöterna Stig Gustafsson, Birger Möller och Mårten Werner. Som experter har i utredningsarbetet deltagit avdelningsdirektören vid vapenfrinämnden Eric Sjöholm och byrådirektören vid arbetsmarknadsstyrelsen Karl-Henrik Suneson.

Prop.1977/78:159 10

tets- och högskoleämbetet, lantbmksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, skogsstyrelsen, statens naturvårdsverk, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens vattenfaUsverk, domänverket, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Västmanlands län, civilbefälhavaren i Östra civilområdet, riksdagens ombudsmän (JO), Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorgansation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska Freds- och skiljedomsföreningen, Vapenfrifdreningen, Sveriges Fredsråd, Svenska Väridsfredsmissionen, Broderskapsrörelsen, Svenska Ekumeniska nämnden, Sveriges Frikyrkoråd, Riksförbundet kyrkans ungdom,Sveriges kristna ungdomsråd. Svenska missionsförbundets ungdom, Moderata ungdomsförbundet. Centerns ungdomsförbund. Folkpartiets ungdomsförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, Svenska Röda Korset, Sveriges Förenade Studentkårer, Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund. Föreningen Sveriges åklagare, Föreningen Sveriges auditörer saml Lantbrukarnas Riksförbund (LRF).

Riksåklagaren har bifogat yttranden från överåklagarna i Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardislrikt samt länsåklagarna i Östergötlands län, Jönköpings län samt 1 Västernorrlands län och Jämtlands län. Till yttrandet frän vapenfrinämnden har fogals yttranden från nämndens 1 tjänst varande fast anställda ulredare. Domkapitlet i Stockholms stift har ingelt yttrande från S:t Görans församling. Universitets- och högskoleämbetet har bifogat yttrande från teologiska fakulteten vid Lunds universitet. Länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län har ingelt yttrande från länsarbetsnämnden och länsstyrelsen i Skaraborgs län från socialkonsulenlerna. Till yttrandet från LO har bifogals yttrande från Svenska Kommunalarbetareförbundet.

Vidare har yttranden avgetts av värnpliktiga arbetsgmppen, de vapenfrias fackliga organisation, STAM-klubben vid riksantikvarieämbetet saml enskilda.

2 Nuvarande ordning 2.1 AUmänt

Det svenska militära försvaret bygger på allmän värnplikt. Enligt 1 § värnpliktslagen (1941:967, omtryckt 1969:378, ändrad senast 1976:308) är svensk man värnpliktig från och med det kalenderår under vilket han fyller arton år lill och med det år under vilket han fyller fyrtiosju år.

Skyldigheten alt fullgöra värnpliktstjänstgöring enligt värnpliktslagen är emellertid inte undantagslös. Sedan länge har vi i vårt land en lagstiftning som medger att den som hyser samvetsbetänkligheter mot sådan tjänstgöring i stället flr fullgöra vapenfri tjänst.

Den nu gällande lagen (1966:413) om vapenfri tjänst (ändrad senast

Prop.1977/78:159 H

1976:604) bygger på ett belänkande av 1964 års utredning rörande vapenfria tjänslepliktiga (SOU 1965:71) och antogs av 1966 års riksdag (prop. 1966:107, 2 LU 1966:45, rskr 1966:269). Lagen trädde i kraft den 1 oktober 1966 och ersatte lagen (1943:121) om vapenfria värnpliktiga, som i sin tur föregicks av lagar åren 1920 och 1925 i ämnet.

Enligt gällande vapenfrilag kan värnpliktig fä tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst i stället för värnpllklsljänslgöring om bruk av vapen mot annan inle är förenligt med den värnpliktiges allvariiga personliga övertygelse och skulle medföra djup samvetsnöd för honom. Den som har fått sådant tillstånd kallas vapenfri tjänslepliktig (1 §).

Vapenfri tjänstepliktig skall fullgöra tjänst som är betydelsefull för samhället, såsom a) brandijänsl inom civilförsvaret, b) reparalionsljänst vid järnvägarna, statens vattenfaUsverk eller televerket, c) hälso- och sjukvårdstjänst inom del allmänt civila medicinalväsendel, d) ekonomi- eller expeditlonsljänst vid statlig eller kommunal förvaltning.

Vapenfri tjänstepliktig får inle åläggas alt tjänstgöra inom försvarsmakten, om han inle har förklarat sig villig lill delta (2 S).

Vapenfri tjänstepliktig fär inte övas i bruk av vapen eller åläggas bära vapen eller ammunition (3 S). Arbetsmarknadsstyrelsen bestämmer vilket slag av tjänstgöring som vapenfri tjänslepliktig skall fullgöra. Styrelsen har också tillsyn över vapenfria tjänsteplikligas utbildning och tjänstgöring (4 ij). De vapenfria tjänsteplikligas utbildningstid är f. n. minsl 395 och högst 420 dagar. Tjänstgöringen kan fördelas i omgångar över hela värnpliktstiden (5 S). De vapenfria tjänslepliktiga tjänstgör 420 dagar, dvs. ungefär lika lång tjänstgöring som gruppbefälsultagna värnpliktiga inom armén f. n. fullgör i form av grund- och repetilionsutbildning.

Ansökan om tillstånd all fullgöra vapenfri tjänst prövas av vapenfrinämnden efter utredning i varje särskilt fall (I0>;). Nämnden kan återkalla tillstånd till vapenfri tjänst och kan också utan ansökan besluta att värnpliktig skall fullgöra vapenfri tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring (13 §). Beslul av nämnden får överklagas hos regeringen (22 ij).

Föreskrifter för tillämpningen av lagen om vapenfri tjänst finns i kungörelsen (1966:414) med vissa bestämmelser om vapenfria tjänslepliktiga (ändrad senast 1977:285).

Värnpliktig som inte erhållit tillstånd lill vapenfri tjänst är atl anse som krigsman när han är ijänslgöringsskyldig vid försvarsmakten. Enligl 21 kap. 1 v; brottsbalken dömes krigsman som bl. a. vägrar eller underlåter all lyda förmans befallning för lydnadsbrott till disciplinstraff eller fängelse i högst ett år om det inle är uppenbart att befallningen inle angår tjänsten. Är brottet grovt kan dömas till fängelse i högst fyra år. Vid bedömande av huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om befallningen avsett ijänsleåtgärd av större vikt eller om brottet begåtts inför samlad trupp eller förövats av flera i samråd. Om någon befallning inte getts men krigsmannen inför förman förklarar atl han vägrar fullgöra värnpliktstjänstgöring eller bära vapen eller

Prop. 1977/78:159 12

utrustning, kan han bli fälld lill ansvar för grovt tjänstefel enligl 21 kap. 18 S brottsbalken. För sådant brott föreskrivs fängelse i högst ell år. För tjänstefel som inle är grovt är påföljden disciplinstraff.

Straffbestämmelserna i 21 kap. brottsbalken är inle tillämpliga på vapenfria tjänsteplikliga, efiersom dessa inle är att anse som krigsmän. Ansvarsbestämmelser för de vapenfria har i stället lagils in i lagen om vapenfri tjänst. Lagen saknar motsvarighet lill brottsbalkens bestämmelse om lydnadsbroll men upptar 1 16 § ett stadgande om ansvar för tjänstefel. Normalslraffel är böter. Är brottet grovt, skall dömas lill fängelse 1 högst ell år. 1 praxis har vägran av vapenfri ijänslepllklig atl fullgöra den vapenfria tjänsten bedömts som grovt tjänstefel.

Vid val av påföljd i mål om vägran att fullgöra värnplikt eller vapenfri tjänst görs i praxis ingen skillnad mellan krigsmän och vapenfria tjänslepliktiga. I regel bestäms påföljden lill fängelse. Är omständigheterna vid brottet mildrande, kan böter komma 1 fråga. Villkoriig dom eller skyddstillsyn tillämpas av hänsyn till allmän laglydnad endasl i undantagsfall. När någon ite gånger dömts till påföljd för vägran brukar regeringen förordna all han inte vidare skall kallas in lill tjänstgöring. För medlemmar tillhörande sekten Jehovas vittnen gäller sedan år 1967 den ordningen alt regeringen från fall till fall beslutar huruvida vederbörande t. v. skall kallas in till tjänstgöring eller inle.

2.2 Förutsättningar för vapenfri tjänst

Den utredning som föregick tillkomsten av 1966 års vapenfrilag gick, lill skillnad från tidigare utredningar, inle in på grunderna fören lagstiftning av förevarande art.

Allmänna synpunkter på lagstiftningens grund redovisade emellertid dåvarande departementschefen i kortfattad form 1 propositionen (prop. 1966:107). Han anförde, liksom också gjordes i 1943 års proposition (prop. 1943:18), alt del svenska militära försvaret bygger på allmän värnplikt och all den allmänna värnpliktens bärande idé är all försvaret utgör en hela folkels angelägenhet och all försvarsbördan skall fördelas om möjligt likformigt och även i övrigt rättvist. Den särskilda lagstiftningen till förmån för dem som hyser samvetsbetänkligheter mot den egentliga värnpliktstjänstgöringen angavs innebära ett undanlag från denna princip och var betingad av respekten för individens åsiktsfrihet. Det fortsalla behovet av en sådan lagstiftning kunde enligl hans mening inle sättas i fråga.

1964 års utredning ansåg att del totala försvaret i krigstid omspänner alla samhällsområden och atl det i ell sådant läge knappast var möjligt alt fmna tjänstgöringsuppgifler som inle på ett eller annal sätt, direkt eller indirekt, kunde anses ingå i del totala försvaret.

I fråga om villkoren för medgivande av vapenfri tjänst anförde utredningen att den vid samtal med vapenfria inte sällan mött uppfattningen, atl uttrycket samvetsnöd enbart förknippades med betänkligheter av religiös natur och

Prop.1977/78:159 13

därför inte täckte den konfliktsituation som föranleddes av s. k. etiska skäl. 1 de senare inrymdes exempelvis förnuflsmässiga, allmänmoraliska, pacifistiska eller politiska motiv.

1964 års utredning underströk all en påenbarl eliska och andra värderingar byggd övertygelse kunde vara lika ärlig och djupgående som ett trosmässigl accepterande av uppsatta bud eller moralregler. Den borde därför också respekteras av samhället i lika grad. Övertygelsen om all man inle kunde bruka vapen mot annan måste emellertid vara av så allvariig och personlig karaktär och uppfattas så förpliktande, atl fullgörandet av värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning skulle leda till en konfilklsiluation, vilken kunde karaktäriseras som samvetsnöd. Om så var fallel ansåg utredningen atl de orsaksmässlga bevekelsegrunderna betydde mindre än den övertygelse de konstituerade.

Genom formuleringen allvarlig personlig övertygelse ville 1964 års utredning ge uttryck för sin uppfattning all det väsentliga var övertygelsen i sig själv, medan de motiv som föranlett övertygelsen kunde vara av skiftande natur. Samtidigt underströk man atl det endasl var i avseende på reaktionen mot militärtjänstgöringens yttersta konsekvenser - alt tvingas bruka vapen mot annan -som en särbehandling borde komma 1 fråga. Enbart en allmänt negaliv inställning till landels försvar kunde inle godtas som grund för vapenfrihel.

1964 års utredning föreslog alt del i 1943 års lag använda uttrycket djup samvetsnöd skulle bytas ul mot enbart samvetsnöd. Därmed avsågs enligl utredningen inte någon ändring i sak. Ordet samvetsnöd angavs i sig självt vara uttryck fören så djupgående konniktsituallon all någon gradering i djup eller mindre djup logiskt sell inle var möjlig.

Departementschefen uttalade i denna fråga i propositionen bl. a. atl en av de viktigaste uppgifterna för vapenfrilagsllftningen var atl på ell för både samhället och den enskilde medborgaren tillfredsställande sätt ge uttryck åt de krav som måste uppfyllas för llllslånd lill vapenfri tjänst.

Han fann vidare inle anledning alt i princip frångå den lösning som anvisats i 1943 års lag. Liksom dittills borde således både religiösa och etiska betänkligheter mot vapentjänst kunna medföra befrielse från sådan tjänstgöring. För vapenfrihel borde också krävas all vederbörande på gmnd av sin klart dokumenterade övertygelse inle var beredd att för något ändamål bruka vapen mot annan. Givelvis borde också förutsättas att den som erhöll befrielse från vapenbruk var villig att i annan form än genom den vanliga värnpliktsljänslgöringen tjäna samhället och förbereda sig för en uppgift inom något av krigssamhällets olika verksamhetsområden.

Mot den av utredningen föreslagna formuleringen av förutsättningarna för vapenfri tjänst hade han ingen annan erinran än alt han inle fann skäl alt ersäUa det i 1943 års lag använda uttrycket djup samvetsnöd. Del borde, ansåg departementschefen, fordras all den som sökte vapenfri tjänst kunde åberopa synneriigen starka skäl föratt få bifall lill sin ansökan. Allvaret och

Prop.1977/78:159 14

djupet i sökandens övertygelse kom enligt hans mening klarast lill uttryck om samvetsnöden alltjämt betecknades som djup. Han föreslog därför, all tillstånd till fullgörande av vapenfri tjänst gavs i sådana fall då bmk av vapen mot annan inte var förenligt med sökandens allvariiga personliga övertygelse och skulle medföra djup samvetsnöd för honom.

Sammanfattningsvis kan gmndema i den gällande vapenfrilagen uttryckas på följande sätt.

Vapenfri tjänst uppfattas som ett undanlag från värnplikt,och det reglerade undantaget är betingat av samhällets respekt för individens åsiktsfrihet, i detta fall en viss närmare angiven övertygelse hos den värnpliktige. Vapenfrilagen lar sikte på atl befria den värnpliktige från "bruk av vapen mot annan" inom ramen för värnplikten.

Befrielsen leder till att en annan och frislående ijänsteförpliklelse konstitueras, den vapenfria tjänsten. Befrielse från bruk av vapen mot annan leder alltså lill befrielse ävenfrån all övrig plikt som inryms i värnplikten. Ett tillstånd alt fl fullgöra vapenfri tjänst kan dock återkallas.

Kravet på den enskilde sökande för atl få bli befriad frän värnplikten är att vapenbruk mot annan inle för något ändamål är förenligt med den värnpliktiges allvariiga personliga övertygelse och skulle medföra djup samvetsnöd för honom.

Det ankommer på den enskilde sökanden atl göra sannolikt att han fyller de i lagen uppställda kraven och del ankommer på en särskilt förordnad nämnd, vapenfrinämnden, att pröva om dessa villkor i varje särskilt fall uppfylles. Del fömtsatts vidare all den som erhåller tillstånd alt fullgöra vapenfri tjänst är villig att i annan form än genom vapentjänst tjäna samhället och förbereda sig för en uppgifi inom något av krigssamhällels olika verksamhetsområden. Den vapenfria tjänsten utförs 1 princip såväl i fred som i krig utanför försvarsmakten.

Antalet inkomna ansökningar till vapenfrinämnden ökade under slutet av 1960-talet från något över I 000 år 1967 till nära 3 000 år 1970. Utvecklingen därefter har inneburit en långsam successiv nedgång lill ca 2 200 är 1976. Ar 1977 inkom ca 2 700 ansökningar till nämnden. Beträffande motiven för ansökningarna skedde en tydlig omsvängning under 1960-lalets sista år från huvudsakligen religiösa motiveringar till icke-religiösa. Av nämndens beslul sådana de statistiskt redovisas framträder relativt klart bilden av en högre andel bifall för sökande med huvudsakligen religiös motivering.

Den myckel kraftiga uppgången av antalet ansökningar från år 1967 till år 1970 (från I 112 lill 2 956) har också gell utslag sett i relation lill försvarsmaktens gmndutbildningskontingent (från 2,3 96 lill 5,0 %). Utvecklingen av antalet bifall i vapenfrinämnden är svårare atl bedöma sett i relation till grundutbildningskontingenten, eftersom besluten i fråga om de inkomna ärendena har förskjutits framåt i tiden. År 1973 avgjorde nämnden del högsta antalet ärenden (3 705) och redovisar dessutom en relativt hög bifallsprocent (58,9). Sell i relation lill försvarsmaktens grundutbildningskontingent delta år blir del 3,8 % bifall.

Prop. 1977/78:159 15

2.3 Tjänstgöringsalternativ m. m.

Allmänt

I direktiven till 1964 års utredning anförde departementschefen bl. a. atl utredningen i första hand borde undersöka möjligheterna att vidga området för de vapenfria värnpliktigas tjänstgöring och lägga fram förslag hur utbildningen för dessa värnpliktiga borde anordnas.

Därvid skulle enligt direktiven målet för utbildningen vara all de vapenfria värnpliktiga skulle kunna fylla en uppgift Inom totalförsvaret.

1964 års utredning fann vid sina överväganden om möjligheterna all vidga området för de vapenfria värnpliktigas tjänstgöring atl man borde utgå från de förhållanden, som kunde komma all råda under krigslid inom ett för totalförsvar organiserat samhälle. Utredningen ansåg därvid atl del totala försvaret i krigslid omspänner alla samhällsområden och all del i ett sådant läge knappast var möjligt all finna tjänstgöringsuppgifler som inte på ett eller annat sätl, direkt eller indirekt, kunde anses ingå i det totala försvaret.

Vidare uttalade utredningen all om "samhället hotas av krig eller utsattes för krigshandling kan en medborgare logiskt sett inte uraktlåta göra en insats, såvida han inte helt vill ställa sig utanför samhällsgemenskapen. Räiten atl av samvetsskäl erhålla befrielse från att bruka vapen eller utföra tjänst inom krigsmakten innebär en undantagsställning, som enligt uiredningens uppfattning måste motsvaras av beredvillighet från de vapenfrias sida all inte driva sina krav utöver de gränser som förnuft och etik uppställer".

Mot bakgrund av dessa principiella synpunkter angav utredningen vissa riktlinjer som skulle gälla för tjänstgöringens art saml föreslog konkret inom vilka områden tjänstgöringen borde föriäggas.

Vidare föreslog utredningen, vilket var en nyhet, att vapenfri tjänstgöring i fortsättningen inte skulle äga rum vid försvarsmakten.

Utredningen var däremot inte beredd att biträda de förslag som från olika håll framförts om atl u-lands- eller fredskårsljänsl skulle godkännas som alternativ för vapenfria. En sådan tjänst ansågs inle realistisk med hänsyn lill de höga ulbildningskrav som måste ställas i fråga om sådan tjänstgöring. Dessa krav, menade utredningen, torde myckel sällan vara uppfyllda vid tiden för första tjänstgöringens fullgörande.

Regeringen och riksdagen godtog i alll väsentligt vad utredningen anfört i nu nämnda frågor. I fråga om biståndsarbete avvisades tanken bl. a. med motivering, atl myckel höga utbildningskrav måste ställas på sådan personal bl. a. vad beträffar språkkunskaper och alt tjänslgöringsområdet var sekundärt ur svensk totalförsvarssynpunkl saml knappast aktuellt vid den normala tidpunkten för de vapenfrias och värnpliktigas första tjänstgöring.

Som allmänna riktlinjer för den vapenfria tjänstgöringen utgick regering och riksdag vid 1966 års lagstiftning från de förhållanden, som kan råda under krigslid inom ett för totalförsvar organiserat samhälle. Vidare fastslogs

Prop.1977/78:159 16

närmare vilka förutsättningar som bör ligga lill grund för tjänstgöringen. Dessa förutsättningar kan sammanfallas i följande fem punkter

1. Uppgifterna i såväl freds- som krigslid skall vara sådana alt samvetsskäl mot all fullfölja dem inle rimligen kan åberopas av någon.

2. Tjänstgöringen under krigslid bör avse för samhället betydelsefulla uppgifter.

3. Uppgifterna bör väljas inom områden där personalförslärkning erfordras eller där personal frigöres för andra väsentliga uppgifter i samhället.

4. Fredstjänstgöringen används lill en effektiv och ändamålsenlig utbildning för uppgifterna under krigstid och meningsfylld tjänstgöring inom ifrågavarande eller näriiggande områden.

5. De utlagningsprinciper och tjänstgöringsvillkor, som gäller för värnpliktiga, bör i huvudsak tillämpas även för de vapenfria.

Vidare skulle de vapenfrias tjänstgöring i princip inle äga rum vid försvarsmakten.

1 2 S vapenfrilagen sägs all vapenfri tjänstepliktig skall fullgöra tjänst som är betydelsefull för samhället, såsom

a) brandijänsl Inom civilförsvaret,

b) reparalionsljänst vid jämvägarna, statens vattenfaUsverk eller televerket,

c) hälsovårds- eller sjukvårdstjänst inom del allmänt civila medicinalväsendel,

d) ekonomi- eller expedilionsljänsl vid statlig eller kommunal förvalt
ning.

Vapenfri Ijänslepllklig flr inte åläggas atl tjänstgöra inom försvarsmakten om han inle har förklarat sig villig därtill.

13 § anges all vapenfri inte får övas 1 bmk av vapen eller åläggas bära vapen eller ammunition.

1 10 S kungörelsen (1966:414) med vissa bestämmelser om vapenfria tjänsteplikliga anges alt vapenfri tjänstepliktig skall fullgöra sådant slag av tjänstgöring för vilket han med hänsyn lill sin utbildning och allmänna fallenhet kan anses bäst lämpad. Hänsyn skall i möjlig mån tas lill tjänstepliktigs önskemål.

Med ledning av protokoll från den militära inskrivningen, vapenfrinämndens utredning i ärendet saml ell frågeformulär där den vapenfrie uttalar önskemål om tjänslgörlngsallernaliv gör arbetsmarknadsstyrelsen en preliminär uttagning. Därefter bereds de organ, där han skall utbildas och tjänstgöra (ulblldnlngsorganen), tillfälle all gå Igenom de preliminära ullag-ningarna och därvid godkänna eller underkänna vederbörande. När denna procedur är klar, sker slutlig uttagning och inkallelse lill tjänstgöring. Arbetsmarknadsstyrelsen eftersträvar atl ge den vapenfrie fem lill sex månaders marginal mellan tiden för erhållande av inkallelseorder och inryckningsdagen.

Tjänstgöringstiden är f. n. fastställd lill 420 dagar, varav 345 som regel las ul i en första omgång och resterande dagar disponeras för repetilionsutbildning fram lill 47 års ålder.

Arbetsmarknadsstyrelsen har kommit fram lill all ett Ijänslgöringsaller-naliv måste antingen ha egen dokumenterad krigsuppgift med möjlighet atl krigsplacera den vapenfrie efter grundutbildningen eller, om Ijänslgöringsal-lernalivelsaknaregen krigsuppgifl, kombineras medclvilförsvarsulbildning i fyra till fem veckor. Med dokumenterad krigsuppgift menas i delta sammanhang alt del i fredstid är planerat fören viss verksamhet i händelse av krig och atl denna planering har kommit lill ullryck i upprättade planer och krigsljänstgöringsorder.

Mot en sådan tolkning talar dock all man i lagens exemplifiering av Ijänslgöringsallernativ finner gruppen ekonomi- eller expedilionsljänsl i statlig eller kommunal förvaltning, varvid i alla händelser expeditlonsljäns-ten i flertalet fall saknar dokumenterad möjlighet till krigsplacering.

GrundutbUdning för vapenfria tjänstepUktiga enligt tjänstgöringstabeU för budgetåret 1977/78

Grundutbild-	Typ av tjänst	Krigsplacering	Antal utbild-	Central ut-
ningsmyn-			ningsplatser	bildningstid
dighet
Clviirdrsvars-	Lednings-Zexpe-	Civilförsvars-
styrelsen	dilionstjänst	styrelsen	10	5 veckor
Civilförsvars-	Undsättnings-	Civilförsvars-
styrelsen	/ekonomitjänst	styrelsen	12	5 veckor
Domänverket	Ekonomitjänsl	Civilförsvars-
		styrelsen	28	1 vecka"
Primärkommu-	Vårdtjänst	Civilförsvars-
ner		styrelsen	370	2-8 veckor*
Kriminlavärds-	Expeditions-	Civilförsvars-
styrelsen	tjänst	styrelsen	18	2 veckor*"
Luftfartsverket	Brandtjänst	Civilförsvars-
		styrelsen	300	7 veckor*
Riksantikvarie-	Expeditions-	Civilförsvars-
ämbetet	/ekonomi-	styrelsen
	tjänst		63	1 vecka"
Sv. Kristna	Vårdtjänst	Civilförsvars-
Ungdomsråd		styrelsen	66	4 veckor"
AMS, Vapenfri-	Expeditionstjänst Civilförsvars-
nämnden m. fl.		styrelsen	5	1 vecka"
Socialstyrelsen	Sjukvårdstjänst	Socialstyrelsen	40	23 veckor
Socialstyrelsen	Expeditionstjänst Socialstyrelsen		30	2 veckor
Statens Vatten-	Reparationstjänst Siatens Vatten-
fallsverk		fallsverk	40	8 veckor
Sv. Röda Korset	Vårdtjänst	Socialstyrelsen /Sv. Röda
		Korset	58	3 veckor
Televerket	Reparationstjänst Televerket		32	24 veckor
SIDA	Expeditionstjänst Civilförsvars-
		styrelsen	15	1 vecka"
Sjöfartsverket	Räddningstjänst	Civilförsvars-
		styrelsen	4	8 veckor

"Grundutbildningen inleds med 5 veckors civilförsvarsutbildning. * Repetitionsutbildning fullgörs som civilförsvarsutbildning.

2 Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 159

105

144

188

100

127

315

124

Statens järnvägar Statens vattenfallsverk Stockholms teleområde Luftfartsverket Civilförsvarsstyrelsen SIDA

Riksantikvarieämbetet Arbetsmarknadsstyrelsen Vapenfrinämnden Värnpliktsnämnden Domänverket Sjöfartsverket Kriminalvårdsstyrelsen Sv. Kristna Ungdomsråd Sv. Röda Korset Bollnäs kommun Göteborgs kommun Haninge kommun Järfälla kommun Katrineholms kommun Kristianstads kommun Malmö kommun Norrköpings kommun Stockholms kommun Sundsvalls kommun Täby kommun Upplands-Bro kommun Uppsala kommun Vallentuna kommun Västerviks kommun Örebro kommun Socialstyrelsen Lantbruksstyrelsen Mililärpsykologiska inst. SMHl

Uppsala universitets skogsförvaltning

66 61

139

3 4

98 72 25 186 76 16 45 10 3

138 126 18

5 5

127

223

141

298

22 16 13 26

4 4 4 5

14 27 16 14

13 17 10

50 20

150

315

110

16 16

20 21 18 23 17 17 15 1

316

21 62

31 23 16 14

28 19 13 22 31 29 18 19 19 27 59

330

22 51 59 17 26 22 10 15

19 20 12 22

21 21

172

348

22 13 15 13

30 20 20 23

24 26 82

Prop.1977/78:159 19

Myndighet 1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975 1976 1977

Postverket 10 10 ---------

Tekniska museet 26---------

Statens sjöhistoriska

museum 2 3____-_---

Försvarsdepartementet 2 1-1-------

Sv. FN-förbundet 131--------

Etnografiska museet 1 22--------

Drottningholms slotts-
förvaltning --13 10 1 __-__-
Öriogshemmet 43__-_-----

Sv. Filminstitutet -2-2-------

KuUurhist.föreningen

för södra Sverige _)__-__----

Länsarbetsnämnder -124 25 6------

Försvarets sjukvårds
styrelse 7_-_-_-----

Summa 521 701 737 772 702 796 896 1018 1068 1123 1089

U-landstjänst m. m.

De alll starkare kraven pä alt biståndsarbete i u-land borde kunna utgöra ett alternativ inom den vapenfria tjänsten föranledde Kungl. Maj:l all år 1968 tillkalla en sakkunnig, som fick 1 uppgift alt utreda möjligheten alt ordna en bistånds- och kalaslrofutbildning, som gick atl förena med den allmänna värnpliktens princip.

Den sakkunnige avgav år 1970 ell belänkande (stencil Fö 1970:8), vari föreslogs all värnpliktiga m. fi. som hade särskilda fömtsättningar och fyllde vissa gmndläggande krav bereddes tillfälle atl inom ramen för värnplikten och den vapenfria tjänsten genomgå en särskild bistånds- och kalaslrofutbildning. Utbildningen skulle slå öppen även för kvinnor på frivillighelens väg och föreslogs omfatta inledande utbildning, allmän blslåndsulbildning, kalaslrofutbildning och fortsatt tjänstgöring. Målet för utbildningen var enligt utredningen att skapa en reserv för rekrytering av personal för bilateralt och multilateralt utvecklingssamarbete samt för katastrofhjälp. Rekryteringen föreslogs inriktas främst på de yrkesgmpper som dominerade inom SIDAis verksamhetsområde. De som hade genomgått utbildningen föreslogs bli sammanförda i en särskild kår, beredskapskåren för biståndsinsatser Utredningen föreslog vidare alt den fullständiga militära gmndutbildningen för värnpliktiga och motsvarande tjänst för vapenfria tjänsteplikliga som togs ut lill den nya utbildningen ersattes av en utbildningsgång som var inriktad på utvecklingssamarbete och katastrofinsatser och så utformad all den kunde utgöra grund för krigsplacering inom totalförsvaret, främst civilförsvaret.

Prop.1977/78:159 20

Omfattningen av bistånds- och kalaslrofutbildning borde enligl utredningen totalt hållas inom de utbildningstider som förekom inom värnpliklsulbild-nlngssyslemel.

1 proposition (prop. 1970:162) om bistånds- och kalaslrofutbildning av värnpliktiga m. fl. biträdde departementschefen 1 huvudsak uiredningens förslag. Propositionsförslaget godtogs år 1970 av riksdagen (SU 1970:221, rskr 1970:436).

Krav på all tjänstgöring i internationellt utvecklingsarbete skall godtas som alternativ lill värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst har på senare tid återigen väckts bl. a. 1 några riksdagsmotioner.

Med anledning av motionen 1975/76:402 i denna fråga anförde försvarsutskottet den 24 febmari l976(FöU 1975/76:23)bl. a. följande. Molionermed samma syfte har avslagils av riksdagen åren 1970-1974. Utskottet har därvid bl. a. anfört atl utvecklingsländerna efterfrågar kvalificerad biståndspersonal med god skolunderbyggnad och lång yrkeserfarenhet samt all sådan erfarenhet är sällsynt bland dem som ännu inte har uppnått den ålder då de normall har fullgjort sin grundläggande vämpllklsutblldnlng. I motionen uttalas alt motionärerna är medvetna om all relativt fl vapenfria och andra värnpliktiga skulle komma 1 fråga för tjänstgöring i internationellt biståndsarbete och atl utvecklingsländernas egna behov måste vara avgörande. Motionärerna fömtsätter att SIDA skulle göra en prövning av bisländsbehov och av sökandenas kvalifikationer som vore lika noggrann som för fredskårister m. fl. och kan tänka sig en betydligt längre tjänstgöringstid 1 dessa fall, t. ex. två år. BiståndsutbUdningsnämnden har 1 sin anslagsframställning för budgetåret 1976/77 anfört, all myckel få sökande har hunnit erhålla den yrkespraktik som erfordras för all kvalificera sig för u-landsuppdrag samt all möjlighetema för eleverna all arbeta 1 u-land direkt efler avslutad bislånds-och katastrofulbildning är små.

Ulskotlel fann inle anledning all frångå sitt tidigare ställningstagande och hemställde all riksdagen skulle avslå motionen. Ulskotlel påpekade för övrigl all viss möjlighet finns alt i del enskilda fallet tillgodoräkna tjänstgöring i fältarbete utomlands som del av bistånds- och kalaslrofutbildning. Utskottels hemställan bifölls ulan debatt av riksdagen den 5 mars 1976.

Kostnadsfördelningsfrågan

Allt sedan är 1962 då riksdagens revisorer aktualiserade frågan om fördelning av kostnaderna för vapenfrias utbildning och tjänstgöring, har man på olika sätt sökt nå en rimlig lösning av denna fråga. Frågan om de vapenfrias ekonomiska förhållanden såsom Inkvartering, uppehälle och förmåner m. m. las Inte upp till behandling i detla sammanhang. Kostnadema härför bestrids f. n. av arbetsmarknadsstyrelsen genom anslag över tolfte huvudtiteln.

Några närmare bestämmelser om fördelningen av utbildningskostnader

Prop.1977/78:159 21

och myndigheternas ersättning lill statsverket för vapenfrias insatser har inle utfärdats. De bestämmelser som arbetsmarknadsstyrelsen följer är föreskrifterna i regleringsbreven.

Fr o. m. budgetåret 1970/71 belastar kostnaderna för vapenfriverksamhet - med undanlag för kostnaderna för vapenfrinämndens verksamhet - tolfte huvudtiteln.

Enligl bestämmelserna skall ersättning utgå för a) arvoden, reseersättningar och traktamenten ål föreläsare och lärare, b) lokalkostnader, c) kostnader för anskaffning och underhåll av undervisningsmaterial, allt under förutsättning alt kostnaderna är direkt föranledda av vapenfriverksamheten och hänger samman med kursbunden utbildning.

Särskild långvarig eller eljest kostnadskrävande utbildning som föranleds främst av myndighels krlgsorganisaloriska behov ersätts dock inte. Ersättningens storiek bestäms av arbetsmarknadsstyrelsen. Statiig myndighet som har tilldelats vapenfri skall erhålla ersättning enligl arbetsmarknadsstyrelsens bestämmande för skäliga kostnader som myndigheten visar sig ha för avlöningsförmåner ål personal som handlägger ärenden rörande vapenfria och vilka inle är av ringa omfattning.

Myndighet eller annan, hos vilken vapenfri under sin första tjänstgörings-omgång tjänstgör efler all ha genomgått grundläggande utbildning, skall utge vederiag lill statsverket motsvarande värdet av den vapenfries arbetsinsats. Vederlagels storlek bestäms av arbetsmarknadsstyrelsen med hänsyn till den faktiska nytta ulbildnlngsmyndighelen bedöms ha av den vapenfrie. Vid vedertags bestämmande bör beaktas den lärlings- eller asplrantlön som förekommer inom myndighetens verksamhetsområde eller de kostnader som myndigheten skulle ha fltt vidkännas för atl anställa personal om vapenfria inte utnyttjas. Om vedertaget är ungefär lika stort som sådan ersättning för utbildningskostnader som tillkommer utbildningsmyndigheten, flr arbetsmarknadsstyrelsen jämka beloppen så alt de lar ut varandra.

2.4 Tjänstgöringstidens längd

I direktiven till 1964 års utredning fastslog departementschefen att vapenfria skulle tjänstgöra längre tid än övriga värnpliktiga. Något motiv till delta angavs emellertid inle.

1964 års utredning anförde i betänkandet bl. a. följande: "Även tjänslgö-rlngsuppglflerna förde vapenfria börenligt utredningens mening väljas så, alt den enskildes personliga kvalifikationer och lämplighet kan lillvaralas på ell för både honom och samhället lämpligt sätl. Ett tillgodoseende av önskemålet all de vapenfria skall beredas en meningsfylld tjänstgöring i fredstid inom samhällsområden, där ell ullalat behov av reservpersonal föreligger under krigstid, begränsar dock i praktiken valet av tjänstgöringsuppgifler. Då de angivna önskemålen knappast kan tillgodoses, om inte relativt kvalificerade

Prop. 1977/78:159 22

ijänslgöringsuppglfter erbjudes, följer därav all utbildningstiden inle heller kan sällas alll för kort. Från rättvisesynpunkt kan hävdas, atl ijänslgörings-tiden för den vapenfrie inle bör undersliga den längsta tjänstgöringstid, som han hade kunnat åläggas som värnpliktig i vapentjänst".

Utredningen föreslog atl tjänstgöringstiden bestämdes lill 540 dagar, dvs. samma lid som gällde för värnpliktiga uttagna till specialtjänsl. Utbildningstiden borde enligl utredningen uppdelas på grundutbildning och repetitions-utbildning.

11966 års proposition anförde departementschefen bl. a. följande: "Beträffande tjänstgöringstiden för de vapenfria ansluter jag mig lill ell uttalande av utredningen all denna tid i huvudsak måste avpassas så atl den medger en effektiv utbildning till merendels tämligen kvalificerade tjänstgöringsuppgifler under krigsförhållanden. Med hänsyn härtill anser jag uiredningens förslag att fredsljänstgöringen skall ha en längd av 540 dagar vara väl avvägt. Detta daganlal motsvarar utbildningstiden för specialljänsluttagna värnpliktiga och överensstämmer nära med den lid som jag inom kort kommer alt föreslå som den längsta möjliga för värnpliktiga i allmänhet".

I samband med ändringar i värnpliklslagen år 1971, varvid tjänstgöringstiden för specialljänsluttagna värnpliktiga förkortades från 540 dagar lill 450 dagar, ändrades också de vapenfrias tjänstgöringstid. Departementschefen anförde i prop. (1971:88) 1 huvudsak följande: "Del är enligl min mening nu lämpligt all i samband med omläggningen av specialljänsluttagna värnpliktigas utbildning åter ta upp frågan om tjänstgöringstidens längd för de vapenfria tjänslepliktiga. Erfarenheterna efler år 1966 har visat all en slor del av de vapenfria kan ges tillräcklig utbildning utan atl man lar i anspråk hela den nuvarande liden. Jag vill därför förorda all utbildningstiden generellt minskas till 450 dagar, ett dagantal som nära överensstämmer med den utbildningstid som gäller för underbefälsutlagna värnpliktiga".

Propositionen godtogs av riksdagen och vapenfrilagen ändrades i enlighet härmed (SFS 1971:167).

I proposition (1972:75) angående försvarels fortsatta inriktning m. m. upptogs förslag bl. a. om avkortad utbildning för värnpliktiga m. fl. Beträffande de vapenfrias tjänstgöringstid anförde departementschefen i huvudsak alt med anledning av atl liden för grundutbildningen av värnpliktiga föreslogs reducerad också de vapenfria tjänsteplikligas utbildningslid borde minskas. Departementschefen föreslog att tiden minskades för huvuddelen av de vapenfria lill 420 dagar, dvs. ungefär lika lång utbildningstid som huvuddelen av de underbefälsuttagna värnpliktiga skulle fullgöra i form av

grundutbildning och repetilionsutbildning.

Riksdagen godtog lagförslagen. Genom lagen (1972:335) om ändring i vapenfrilagen ändrades 5 § på så sätl att där angavs all "vapenfri tjänslepliktig är skyldig alt för sin utbildning tjänstgöra minst fyrahundra och högst fyrahundrafemlio dagar". I kungörelsen (1972:347) om ändring i vapenfri kungörelsen infördes i 12 § en bestämmelse om att tjänstgöringstiden för

Prop.1977/78:159 23

vapenfri tjänstepliktig var 420 dagar Vapenfria som uttagits lill tjänst för läkare och landläkare skulle dock tjänstgöra 440 dagar.

1 proposition (1975/76:199) om ändring av värnpliklslagen upptogs även förslag lill ändring av de vapenfrias tjänstgöringstid. Ändringsförslaget föranleddes av grundlagsreformen. Departementschefen anförde 1 propositionen bl. a. atl de i lagen om vapenfri tjänst angivna utbildningstiderna måste preciseras mera än vad som var fallel. Tiden för de vapenfria borde därför i 5 § vapenfrilagen preciseras så all den anger att vapenfri Ijänslepllklig är skyldig all för sin utbildning tjänstgöra minsl 395 och högst 420 dagar. Samtidigt föreslogs att utbildningstiden för vapenfria som uttagits lill tjänst för läkare och landläkare skulle vara lika lång som för andra vapenfria.

Riksdagen godtog propositionen och vapenfrilagen ändrades 1 enlighet med förslaget (SFS 1976:306).

Genom förordning (1976:524) ändrades 12 § vapenfrikungörelsen. I första stycket stadgas atl tjänstgöringstiden för vapenfri tjänstepliktig är 420 dagar och alt utbildningen utgöres av grundutbildning och repetitionsutbUdning.

F. n. fullgör de vapenfria i regel 345 dagars grundutbildning. Till detta kommer tre repetitionsövningar om vardera 25 dagar.

2.5 Prövningsförfarandet

Del ansöknings- och prövningsförfarande som gällde enligl 1943 års lagstiftning utsattes av 1964 års utredning för kritik. Svårigheter atl uppfylla de dittillsvarande inlygskraven redovisades. Likaså riktades kritik mot det förhållandet att i realiteten en enda utredningsmans ullålande kunde bli avgörande för om de anförda betänkligheterna skulle respekteras eller inte. Detla förhållande betecknades som otillfredsställande såväl från rättssäkerhetssynpunkt som av psykologiska skäl. Det ansågs angelägel alt förtroendet för utredningsinstitutet upprätthölls.

Utredningen föreslog alt del omfattande systemet med intyg togs bort och alt i stället en enkel ansökan, en hänvisning lill sökandens skäl mot all fullgöra vämplikisljänslgöring i vanlig ordning saml referenser lill minsl två trovärdiga personer som väl kände sökanden och hans personliga förhållanden borde räcka.

Vidare föreslog utredningen, för alt bästa möjliga förutsättningar för en allsidig, objektiv och enhetlig prövning skulle åstadkommas, alt ell centralt organ för prövning av ansökningarna inrättades.

Uiredningens synpunkter och de förslag utredningen framlagt godtogs i huvudsak under det fortsalla lagsllftningsarbetel.

Enligl nu gällande ordning inges ansökan om tillstånd all fullgöra vapenfri tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring till truppregisireringsmyndigheten. Fullgör sökanden värnpliktstjänstgöring, inges dock ansökningen till förbandschefen, som vidarebefordrar ansökningshandlingarna till truppregi-

Prop.1977/78:159 24

slreringsmyndighelen. Ansökan skall vara skriftlig och innehålla de skäl sökanden vill åberopa saml önskemål om typ av vapenfri tjänst. Intyg o. d. som sökanden vill åberopa skall bifogas ansökningen.

Truppregisireringsmyndigheten skall ulan dröjsmål sända ansökningshandlingarna lill vapenfrinämnden. Är sökanden inte inskriven som värnpliktig, skall dock truppregisireringsmyndigheten först falla beslul om sökandens Ijänslduglighel. Vid frikallelse från värnpliktens fullgörande eller undantag från tjänstgöringsskyldighet enligl 4 § värnpliklslagen återlämnas ansökningshandlingarna till sökanden.

Den sökande tillställs ett informationsblad som ell slags kvitto från vapenfrinämndens kansli 1 samband med all ansökningen kommer in dll. I detla informationsblad underrättas den sökande om möjligheten atl yttra sig över utredarens referat av samtalet med sökanden saml senare över hela utredningen innefattande även utredarens bedömning av den sökandes möjligheter alt fl vapenfri tjänst.

110 § vapenfrilagen föreskrivs all ansökan om tillstånd atl fullgöra vapenfri tjänst skall prövas av vapenfrinämnden.

Enligl 13 § vapenfrilagen llr nämnden återkalla tillstånd lill vapenfri tjänst, när den tjänslepUktlge ansöker därom eller ändrade förhållanden annars föranleder del. Nämnden fär även ulan ansökan besluta all värnpliktig skall fullgöra vapenfri tjänst i stället för värnpiiklsljänstgöring

Talan mot vapenfrinämndens beslul förs hos regeringen genom besvär, som skall ha kommit in till regeringen inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av nämndens beslul.

Beträffande utredningsförfarandet föreskrivs 1 5 § vapenfrikungörelsen följande. Vapenfrinämnden skall göra den utredning om sökandens personliga förhållanden och övriga omständigheter som behövs för prövning av ansökningen. Nämnden flr kalla sökanden och annan alt höras muntligen inför nämnden. Nämnden flr förordna särskild utredningsman all biträda vid utredningen. Utredningsman flr kalla sökande och annan för samtal. Nämnden flr i mån av behov och tillgång på medel anlita experter och sakkunniga.

I praktiken har nämnden utnyttjat möjligheten atl använda experter och sakkunniga på följande sätl. Den vanligaste användningen av experter utanför nämnden sker genom remisser till medicinsk/psykiatrisk expertis hos iruppreglslreringsmyndlghelerna, då det 1 samband med utredningen framkommer omständigheter som bedöms kunna påverka sökandens tjänst-duglighet. Sådana remisser görs i omkring 100 fall per år. Nämnden har också i enstaka fall - 2-3 gånger per år - anlitat annan särskild psykiatrisk expertis för bedömning och yttrande rörande vapenfrisökande. Experter på t. ex. leologiska eller filosofiska problemställningar anlitas i några fall per år I samband med utbildningsverksamheten för nämndens ulredare.

Med myckel fl undantag förordnas särskild utredare i ansökningsärendena.

Prop.1977/78:159 25

1 början av sin verksamhet på hösten 1966 fömtsatle vapenfrinämnden all utredarna skulle ha verksamheten som fritidsuppdrag. Utredningsmännen rekryterades företrädesvis från yrkeskategorierna präster, socialtjänslemän, personalkonsulenter, lärare, skolpsykologer och jurister. Efterhand, särskilt när ärendelillströmningen ökade kraftigt, visade det sig all tillgången på lämpliga utredningsmän var alldeles för liten. Tillströmningen av ansökningar om vapenfri tjänst tvingade nämnden atl engagera ell visst anlal personer som ulredare på heltid. Fr. o. m. den 1 november 1974 disponerar nämnden tjänster för elva utredningssekreterare. Dessa är placerade i Stockholm (4 st.), Malmö(2 st.), Göteborg(2 st.), Örebro(1 st.), Sollefteå(I st.) och Luleå (1 st.).

Slörsla delen av nämndens utredningar utförs dock alltjämt av fritidsul-redare. Under år 1977 tjänstgjorde ca 100 personer som fritidsulredare åt nämnden. Dessa har hämtats från arbetsområden där man kan förvänta sig god praktisk erfarenhet av all utreda enskildas personliga förhållanden.

Under senare år har nämndens hellldsulredare svarat för omkring 800 utredningar saml frilidsulredarna för ca I 500 utredningar per år. Medeltalet för de senaste fyra årens inkomna ansökningar ligger på 2 300. Nämnden har under de senasie förflutna åren successivt byggt upp en utbildningsverksamhet för såväl sina fasta ulredare som för frilidsulredarna. Kostnaderna per är för nuvarande utredningsverksamhet beräknas lill omkring 2,5 milj. kr.

Sedan en ansökan inkommit lill nämnden utses en ulredare som tillställs ansökningen. Utredaren kallar sökanden till samtal. Han lar även kontakt med uppgivna referenser eller andra personer, om utredaren bedömer detta nödvändigt.

1 nämndens anvisningar till utredaren anges all frågor om sökandens allmänna anpassning och förmåga alt möta svårigheter i hemmet, skolan, arbetsplatsen och kamratkretsen bör las upp. Dessutom anges atl vissa persondata skall tas med i utredningen. Utredaren sammanfattar vad som har förekommit under utredningen i ell ullålande. Delta Innehåller säledes en redogörelse för samtalet med sökanden och andra personer, som hörts 1 ärendet. I allmänhet omfattar samtalet 1-3 limmar och referatet 6-10 maskinskrivna sidor.

Del har vid enstaka tillfällen förekommit all en sökande begärt atl någon anhörig skulle fl närvara vid samtalet. Detta torde i de flesta fall ha medgetts, varvid förutsatts all den anhöriges medverkan inneburit blott en lyst närvaro.

Försök från sökandens sida all fl mera aktivt slöd under ett samtal av t. ex. andra vapenfrisökande eller av företrädare för vissa åsiktsriktningar 1 vapenfrifrågan har däremot alllid avvisats.

När utredaren har skrivit sill referat över samtalet med sökanden, skickar han ett exemplar av samialsredogörelsen till sökanden för atl denne skall fl

Prop. 1977/78:159 26

tillfälle att granska den och göra eventuella korrigeringar eller tillrättalägganden. Utredaren har således möjlighet au beakta sådana synpunkter från sökanden innan han gör sitt utlåtande färdigt. När utlåtandet är helt färdigt skickas del in till nämnden. Då bifogas även de eventuella synpunkter på samtalsredogörelsen, som sökanden kan ha lämnat utredaren.

Normalt förekommer vid varje utredning endasl ell sammanträffande med en utredare efler ansökan om vapenfri tjänst.

I enstaka fall begär en sökande efter del första sammanträffandet med utredaren alt få uppskjuta samtalet för att få tillfälle alt tänka över frågor som ställts eller för all ompröva sin inställning. Sådana önskningar bifalles regelmässigt av utredaren och redovisas i utredningen.

I andra fall finner kansliets beredande tjänstemän att utredningen - kanske efter inkommet yttrande från sökanden - måste kompletteras. Del kan också förekomma alt intervjusituationen har varit sådan alt utredaren inle har kunnat göra sökanden rättvisa. Även i dessa fall kompletteras utredningen genom atl sökanden av kansliet hänvisas lill annan ulredare.

Utredningen innehåller som avslutning en sammanfattning med utredarens ullålande i ärendet. Utredaren är dock inle skyldig atl avge ett preciserat förslag. Nämnden bereder den sökande tillfälle alt yttra sig över hela utredningen med utredarens utlåtande i ärendet. Den sökande tillställs således handlingar för yttrande vid två tillfällen i samband med utredningen.

Om del befinnes nödvändigt kan nämnden skaffa sig ett säkrare bedömningsunderlag genom alt förordna att ytteriigare utredning skall verkställas genom ny utredningsman antingen genast eller efter del att ärendet har förklarats vilande under viss tid. Nämnden kan också kalla sökanden föratt personligt höras inför nämnden. I enstaka fall förekommer det all en sökande själv begär att personligen il inställa sig inför nämnden.

Tiden för registrering, förordnande av ulredare m. m. uppgår till en månad. Tiden för kallelse till samtal, referat, delgivning av referat m. m. är ca två månader. Handläggningstiden för delgivning av den färdiga utredningen, beredning, föredragning, beslul och expediering uppgår också till ca två månader. Detta ger en total genomsnittlig handläggningslid på omkring fem månader.

Nämndens kansli har också studerat handläggningstiden för vapenfriansökningar innan de når nämndens kansli, dvs. hos resp. tmppregisirerings-myndighet. I genomsnitt ligger handläggningstiden i normalfallen på omkring tio dagar. Ärendena blir således inte fördröjda hos truppregisireringsmyndigheten.

Följande tabell visar antalet ansökningar om vapenfri tjänst och nämndens avgöranden åren 1966-1977.

Ar	Inkom-	Av vapenfrinämnden avgjorda ansökningar om vapenfri tjänst
	mande ansök-
	mande ansök-	Summa	Kvar-	Bifall		EJ bifall		Avskrivna
	ningar	avgjorda	stå-
	ningar	avgjorda	stå-
	(ill	ären-	ende	Antal	%	Antal	%	Antal	%
	vapen-	den	ba-
	fri-		lans
	nämn-
	den
1966	835	123	712	116	94,30	7	5,70	0	0
1967	1 112	1 210	614	1081	89,34	100	8,26	29	2,40
1968	2033	1122	1525	791	70,50	245	21,84	86	7,66
1969	2 077	1378	2 224	715	51,89	541	39,26	122	8,85
1970	2 956	1576	3 604	405	25,70	977	61,99	194	12,31
1971	2 622	1691	4 535	564	33,36	790	46,71	337	19,93
1972	2 346	3 637	3 244	1864	51,25	1 181	32,47	592	16,28
1973	2 301	3 705	1840	2 183	58,92	1083	29,23	439	11,85
1974	2 258	2 689	1409	1332	49,54	1049	39,01	308	11,45
1975	2 203	2 481	1 131	1306	52,64	951	38,33	224	9,03
1976	2 243	2 331	1043	1219	52,30	906	38,87	206	8,84
1977	2 735	2 180	1 598	1 205	55,28	780	33,78	195	8,94

Under åren 1971-1976 har varje år ca 300 besvärsärenden avgjorts av regeringen. Regeringen har bifallit besvären i ca 10-15 ärenden varje år.

2.6 Sanktionsformer vid vägran

Antalet fall av totalvägran, dvs. vägran alt fullgöra varje form av värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst, har ökal kraftigt sedan 1966 års lag trädde i kraft. Från att år 1964 ha uppgått till ca 80 per år, där 1 slort sett samtliga fall synes ha varit medlemmar av Bibel- och traktatsällskapet Vakttornet (Jehovas vittnen), har antalet lolalvägransfall ökal från 55 år 1967 till 843 år 1970,903 år 1974,1 032 år 1975 och 1 067 år 1976.1 dessa siffror har inräknats såväl värnpliktiga som vapenfria vägrare medan Jehovas vittnen inle ingår då de inte längre inkallas. Del verkliga antalet personer som tolalvägrar är dock lägre,efiersom deovan angivna siffroma inkluderar fall av flergångs vägran.

Ett beslul alt vägra värnplikt av den som har sökt men inte har fält vapenfri tjänst eller den som inle har sökt vapenfri tjänst aktualiseras i regel i samband med all den värnpliktige rycker in till militärtjänstgöring. Beslutet lar sig i regel uttryck i en vägran att lyda order. Innan order ges skall den som inte har sökt vapenfri tjänst tillfrågas huruvida han vill söka vapenfri tjänst och lämnas tillfälle till betänketid.

Praktiskt tillgår vägran så atl den värnpliktige, sedan han har inställt sig vid sill förband, beordras att i vittnes närvaro ulföra en order, t. ex. la ett vapen, ta på sig uniform e. d. Ordern kan upprepas för att missuppfattning skall undvikas. Vägrar då vederbörande att fullgöra ordern, hemföriovas han omedelbart och ärendet anmäls till åtal. Brottet torde i de flesta fall för värnpliktiga rubriceras som lydnadsbrott jämlikt 21 kap. 1 ij brottsbalken. En

Prop.1977/78:159 28

viss diskussion har tidigare förekommit om brottet skall anses som grovt enligt 21 kap. 2 § brottsbalken. En bristande enhetlighet i rälistillämpningen i detta hänseende synes ha förekommit under den första delen av 1960-lalel. Brottet torde numera bedömas som lydnadsbroll såvida inte gärningen har ägt rum inför samlad trupp eller eljest har skett på ell flagrant sätt syftande till mer än all markera den värnpliktiges egen vägran.

För de vapenfria gäller de ansvarsbestämmelser som finns i 16 § vapenfrilagen, vari bl. a. hänvisas lill vad som åligger vederbörande enligl reglemente, instruktion eller annan allmän bestämmelse, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet.

Vägrar den som har fltt vapenfri tjänst all fullgöra tjänstgöringen, kan han dömas för grovt tjänstefel enligl 16 § vapenfrilagen. För sådant broll föreskrivs fängelse i högst ell år

Uteblir värnpliktig från tjänstgöring, kan han hämtas genom polismyndighets försorg enligt hämlnlngskungörelsen (1942:840). Vägrar han alltjämt alt fullgöra värnpliktstjänstgöring, förfar man på samma sätt som med värnpliktig som har inställt sig vid förbandet och vägrar ulföra värnpllklsljänsl-göringen. Kan hämtning inte ske, kan den värnpliktige ådömas straff för rymning enligt 21 kap. 12*! brottsbalken. För sådant broll föreskrivs disciplinstraff eller fängelse i högst två år.

Uteblir vapenfri ijänslepllklig från tjänstgöring, skall han hämtas på egen bekostnad genom polismyndighets försorg enligt 211) vapenfrilagen.

Det förekommer all tolalvägran kan la sig ullryck även i vägran all inställa sig till inskrivningsförrällning. En sådan vägran är dock atl bedöma på annal sätt än vägran all lyda order på resp. Ijänstgöringsplals. Också här tillämpas 1 stället hämlnlngskungörelsen. Efterspaning sker genom polisens försorg och den vägrande kan fl svara för eflerspanlngskosinaderna. Kan hämtning inle ske, kan den värnpliktige dömas till böter enligl 36 § värnpliklslagen.

Domstolarna bedömer som tidigare har nämnts numera regelmässigt vägran av värnpliktig all fullgöra ålagd tjänstgöring som lydnadsbroll enligt 21 kap. 1 § brottsbalken. Påföljden kan bestämmas lill disciplinstraff eller fängelse i högst ell år. Om brottet är grovt, kan fängelse i högst fyra år utdömas (21 kap. 2 5). Om någon befallning inte har getts,, men den värnpliktige inför förman förklararall han vägrar all fullgöra värnpllklsljänslgöring, kan han fällas lill ansvar för tjänstefel enligt 21 kap. 18 § brottsbalken. Påföljden kan därvid, om brottet är grovt, bestämmas till fängelse i högst ett år. För tjänstefel som Inte är grovt är påföljden disciplinstraff

Angående rättspraxis kan följande anföras. INJA 1966 s. 123 bedömdes en ordervägran enligl den gängse "ritualen" som enkelt lydnadsbroll, medan 1 NJA 1968 s. 294 en ordervägran av en vapenfri inför andra vapenfria vid en uppställning bedömdes som grovt tjänstefel. Högsta domstolen eftergav påföljd för lydnadsbroll av värnpliktig som uppgelt sig sympatisera med Jehovas vittnen utan alt dock ännu vara medlem av sekten (NJA 1970 s. 447). Högsta domstolen ogillade i ett fall åtal för lydnadsbroll med den motivering

Prop.1977/78:159 29

att eftersom den värnpliktige inte lämnats en redogörelse för bestämmelserna om vapenfri tjänst ordervägran inte borde medföra ansvar (NJA 1975 s. 703). I ett annal fall ogillade högsta domstolen åtalet för lydnadsbroll, efiersom Inkallelse skett i strid med 26 § andra slyckel vapenfrikungörelsen och Inkallelseonlern därigenom inte medfört tjänstgöringsskyldighet för den värnpliktige (NJA 1974 s. 217).

Vid bestämmandet av påföljd i mål angående tolalvägran görs 1 praxis inle någon skillnad mellan krigsmän och vapenfria tjänslepliktiga. I regel ådöms en månads fängelse för tolalvägran första gången, två månader för andra gången och två eller tre månader för tredje gången. Om omständigheterna vid brottet av olika skäl är mildrande, kan böter komma i fråga. I ett av högsta domstolen avgjort mål bestämdes påföljden för lydnadsbroll lill böter, med hänsyn till all vederbörande efter sin värnpliktsvägran erhållit vapenfri tjänst (NJA 1977 s. 332). 1 tre fall 1 december 1976 dömde högsta domstolen till böter för vägransbrott. 1 ett av fallen (DB 50/76) hade den värnpliktige vid tidpunkten för högsta domstolens dom frikallals av hälsoskäl. I ell annat fall (DB 47/76) hade den värnpliktige fltt tillstånd lill vapenfri tjänst efter del alt tingsrätten dömt i målet. I det tredje fallet (DB 46/76) hade den värnpliktige vid tidpunkten för högsta domstolens förhandling ändrat inställning så till vida atl han efler brottet fullgjort värnpllklsljänslgöring. Av hänsyn lill allmän laglydnad tillämpas endasl undanlagsvis påföljderna villkorlig dom eller skyddstillsyn.

När någon har dömts till påföljd för vägran atl fullgöra värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst tre gånger, föreskriver regeringen enligl rådande praxis vanligen all han tills vidare inte skall kallas in lill tjänstgöring.

För medlemmar av sekten Jehovas vittnen gäller den ordningen all, sedan del i varje enskilt fall har gjorts utredning om vederbörandes anslutning lill sekten och sådan anslutning fastställts, föreskriver regeringen atl vederbörande tills vidare inle skall inkallas lill vämpllklsljänslgöring. Ell sådant beslul innebär inte någon mbbning av vederbörandes egenskap av atl vara värnpliktig enligt värnpliklslagen. Beslutet innebär endasl all inkallelse lill vämplikisljänslgöring förhindras och därigenom omöjliggör all den värnpliktige blirkrigsmanochsom sådan begär ett lydnadsbroll jämllkl2l kap. I § brottsbalken.

Regeringens beslut omprövas vart femte år, och framkommer då alt vederbörande har lämnai sekten förklarar regeringen all hinder inte möter mot inkallelse. Detta har skett i några fall. Vid nästa inkallelselldpunkl sänds då inkallelseorder ut. Regeringen har hittills omprövat sina beslul fattade åren 1967-1971, och omprövningarna visar all utomordentligt fl har ullrätt eller uteslutits ur samfundet.

Statistik för åren 1967-1976 visar en successivt ökande grupp Jehovas vittnen bland de värnpliktiga. År 1967 uppgick antalet till regeringen anmälda fall lill 175 och åren 1975 och 1976 till 244 resp. 226. Del kan här nämnas alt antalet Jehovas vittnen i hela landet har ökal enligl Religionssociologiska

Prop.1977/78:159 30

institutets uppgifter från 10 330 år 1967 till 16 444 år 1976. För år 1977 har dock antalet anmälda fall resp. antalet Jehovas vittnen i hela landet gått ned till 161 resp. 16 127.

3 Utredningen

3.1 Allmänt

Utredningen har enligl direktiven i huvudsak haft till uppdrag atl dels utan att ompröva de nu gällande principerna för tillstånd till vapenfri tjänst undersöka om del är lämpligt och möjligt atl ytterligare precisera de formuleringar av förutsättningarna för vapenfri tjänst som finns i 1 S vapenfrilagen, dels när det gäller de vapenfria tjänsteplikligas tjänstgörings-områden undersöka möjlighetema alt finna flera eller andra tjänstgöringsal-ternaliv inom sådan samhällsnyllig verksamhet som kan anses höra till totalförsvaret i allmän mening, dels undersöka möjligheterna att ytterligare förbättra utrednings- och prövningsförfarandet hos vapenfrinämnden samt dels överväga samhällsreaktionen vid fall av tolalvägran.

Utredningen lämnar i betänkandet inledningsvis en översikt över den historiska utvecklingen av vapenfrilagstiflningen i Sverige.

Vidare redovisas kortfattat gällande lagsliflning på ifrågavarande område i Danmark, Finland och Norge samt i Belgien, Frankrike, Nederiänderna, Schweiz, Förbundsrepubliken Tyskland och Österrike.

Utredningen tar i bilagor till betänkandet också in en omfattande statistik i ämnet.

Vad gäWer förulsättningarna för vapenfri tjänst gör utredningen en analys av innebörden av det nuvarande stadgandet och dess tillämpning. Det framhålls att uttrycket "djup samvetsnöd" vållar tvekan och kan lydas på flera sätt. Utredningen pekar även på atl svårigheter föreligger atl utreda frågan om framlida bruk av vapen skulle medföra djup samvetsnöd för den sökande. Utredningen föreslår, all uttrycket "skulle medföra djup samvetsnöd för honom" utgår ur lagtexten. Förutsättning för tillstånd för vapenfri tjänst bör enligt förslaget vara, att övervägt bruk av vapen mot annan icke ärförenllgi med värnpliktigs personliga allvarliga övertygelse.

Utredningen anser anknytningen till bruk av vapen vara så väsentlig i nuvarande lag alt man inte kan överge denna anknytning utan att grunderna för lagstiftningen ändras. Vad bestämmelsen får anses la sikte på är inte den sökandes inställning till bruk av vapen i varje länkbar situation utan hans inställning till övervägt bruk av vapen. Därvid skall krävas alt sökanden lar avstånd från ett övervägt bruk av vapen för vilket ändamål som helsl.

Utredningen anser vidare att till skillnad från vad som nu gäller möjlighet lill vapenfri tjänst bör finnas även fördem,som har vunnit en på klart ideella skäl grundad övertygelse om krigels och våldets meningslöshet, orättvisa och inhumanitet som social företeelse men hos vilka tanken på del enskilda människolivet och dess okränkbarhet framträder mindre starkt. Det måste

Prop.1977/78:159 31

dock förutsättas alt uppfattningen om eget deltagande i våld inte har en selektiv prägel, dvs. att eget dellagande i våldshandlingar företagna för vissa politiska syften är godtagbara men andra inte. Med uttrycket allvariig övertygelse förslås enligt utredningen att övertygelsen har en sådan fasthet att den rimligen vidhålls även inför socialt tryck i en krissituation för samhället.

Utredningen uttalar all förslaget medför vidgade möjligheter till vapenfri tjänst.

När det gäller tjänslgörlngsområdena bör enligl utredningen huvudalternativet vara utbildning och tjänstgöring vid civilförsvaret. Denna utbildning bör fördjupas och ges en utformning som möjliggör utbildning och tjänst inom civilförsvarets ram under hela grundulbildningsliden och kunna leda till befälsbefattningar. För vissa bör utbildningen omfatta utbildning vid civilförsvaret i sex månader och under resten av liden ske i form av sådan praklikljänslgöring som är till nytta för civilförsvarstjänslen. I övrigt bör de nuvarande tjänslgöringsallernaliven behållas och utökas. Utredningen föreslår också vissa ytteriigare tjänstgöringsmöjligheler.

Utredningen föreslår vidare all möjlighet öppnas för vapenfria atl fullgöra tjänst som inte leder till krigsplacering i totalförsvaret. Rätt lill sådan tjänstgöring bör föreligga för den som begär det före tjänstgöringens början. Utredningen anser alt den nuvarande längden av tjänstgöringstiden är väl avvägd. De som erhåller en tjänstgöring som inte leder till krigsplacering bör fullgöra tjänstgöringen i en följd. Utredningen föreslår alt vissa lämpliga ulbildningsmyndigheler skall vara skyldiga atl anordna utbildning och tjänstgöring för vapenfria. Ersättning bör därvid ulgå av statsmedel för utbildnings- och administrationskostnader.

Enligl uiredningens mening bör det bli möjligt atl fullgöra vapenfri tjänst i form av u-landstjänstgöring. En förutsättning bör vara atl den vapenfrie vid prövning i vanlig ordning av SIDA har antagits lill biståndsarbete utomlands och fullgör u-landstjänst under två år.

1 fråga om prövningsförfarandet utgår utredningen från att den nuvarande ordningen i sina huvuddrag behålls. Utredningen anser det inte möjligt att godta en ordning som innebär att den sökande utan särskild prövning kan befria sig från värnplikten genom egen förklaring att han uppfyller villkoren. Detta skulle enligt utredningen strida mot principerna för den allmänna värnplikten. Någon form av prövning måste alltjämt förekomma. En av utredningens ledamöter, Birger Möller, har i denna fråga i reservation uttalat en annan mening.

Enligt utredningens mening bör förfarandet förenklas. Det bör vara möjligt atl begränsa utforskandet av en sökandes hela motivområde. Man fär i huvudsak bygga på den sökandes egen förklaring. Prövningen flr främst inriktas på att utröna om del är fråga om en övertygelse av erforderiig fasthet. En viss standardisering av utredningsförfarandel bör kunna ske genom att ett formulär inriktat på de för prövningen mest väsentliga avsnitten utnyttjas.

Prop. 1977/78:159 32

När det gäller sanktionerna mot vägran har utredningen strävat efter all begränsa användningen av fängelsestraff Uiredningens förslag beträffande förutsätlningarna för vapenfri tjänst och tjänslgöringsallernaliven bör leda till all fall av vägran väsentligt minskar. För del fall alt vägran ändock förekommer föreslär utredningen alt straff inte skall utdömas ulan alt domstol 1 stället skall förordna om samhällstjänst. Utredningens förslag om samhällstjänst innebär atl ingen ådöms fängelse pä grund av vapenvägran. Samhällstjänsten skall fullgöras under 450 dagar och anordnas av arbetsmarknadsstyrelsen. Om viss tids värnpiiklsljänstgöring eller vapenfri tjänst har fullgjorts, skall tiden för samhällstjänsten bli i motsvarande mån kortare. Fullgörandet av denna tjänst skall avse arbele som är betydelsefullt för samhället, såsom beredskapsarbete för specialanvisade eller uppgifter som ulföres inom områden som avses för vapenfria som inle krigsplaceras. Återgång till värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst skall kunna ske.

Om någon vägrar eller underiåter all ulföra samhällstjänsten föreslås som yttersta medel, all den som vägrar skall kunna dömas lill fängelse i högst ett år. Tiden skall bestämmas med beaktande av den tid som återstår atl fullgöra av samhällstjänsten. I normalfallet torde fängelsestraffet bestämmas så all det straff som den dömde llr avtjäna Inte blir högre än vad som f n. sammanlagt brukar ådömas dem som vägrar upprepade gånger, dvs. högst 5- månader. Frigivning skall kunna ske om den dömde förklarar all han önskar fullgöra värnpliktstjänstgöring eller samhällstjänst eller vapenfri tjänst, om han har fltt tillstånd till sådan tjänst. Viss avräkning av lid kan därvid ske. Den som har fullgjort samhällstjänst eller avtjänat straff flr enligt förslaget inle utan eget medgivande inkallas lill värnpllklsljänslgöring eller vapenfri tjänst.

3.2 Förutsättningar för vapenfri tjänst

Utredningen söker inledningsvis klargöra den närmare innebörden av de i 1 S vapenfrilagen angivna fömtsättningama för vapenfri tjänst. Redovisningen bygger på uttalanden under förarbetena till gällande vapenfrilag och på vad utredningen har inhämtat angående utvecklingen i praxis. Redogörelsen har vidare gmndats på vad utredningen har inhämtat genom sin expertis, sill sekretariat, besök vid vapenfrinämnden, genomgång av ansökningar och utredningar i vapenfriärenden saml samtal med såväl nämndle-damöler och utredningsmän som sökande.

Om man utgår från atl den vapenfria tjänsten är ett undantag från värnplikten och vidare förutsätter all den vapenfrie skall vara villig all tjäna samhället och förbereda sig inom något av krigssamhällets olika verksamhetsområden, kan enligl utredningen en vapenfriansökan 1 allmänhet inte bifallas om det av ansökningen framkommer all den sökande endasl vill fullgöra en viss tjänstgöring och vägra annan tjänstgöring som kan komma all tilldelas honom.

Med ullrycket bruk av vapen mot annan, som infördes i vapenfrilagstifl-

Prop. 1977/78:159 33

ningen år 1943, förslås enligt utredningen del vapenbruk mot annan som en krigslida värnpliktstjänstgöring kan vara nödvändigt förbunden med. Men kravet för erhållande av vapenfri tjänst ställs högre än en övertygelse om avståndstagande till vapenbruk i denna situation. Kravet ställs så att vederbörande inle är beredd atl för något ändamål bruka vapen mot annan. Därmed är enligl utredningen området för prövning av vederbörandes övertygelse vidgat lill alt gälla 1 princip alla sådana situationer där våld i form av vapenbruk mot annan som ändamål kan tänkas förekomma.

Till ytterligare belysning anför utredningen atl andra lagutskottet år 1943 yttrade all tvekan angående lagens innebörd kunde uppstå i fall då en person, som av samvetsskäl inte ansåg sig kunna fullgöra värnpliktstjänstgöring med vapen, kände sig i stånd all bmka vapen för alt rädda en värnlös från angrepp frän en våldsverkare. En sådan person skulle ansåg utskottet med en rigorös tolkning av paragrafens ordalydelse aldrig kunna beviljas tillstånd lill vapenfri tjänst och ulskoltel ansåg därför atl lagen i tillämpningen skulle ges en sådan tolkning atl dylika nödvärnssitualioner godtogs.

Denna situation berördes inte särskilt vid 1966 års lagstiftning. Utredningen framhåller alt 1966 års lag dock torde inta samma ståndpunkt som 1943 års lag i delta hänseende. I tillämpningen har under ulredningssamlalen för den vapenfrisökande framställts hypotetiska situationer av ovannämnda karaktär, varvid utredningsmännen sökt utröna om del enligt sökandens uppfattning kan finnas tillfallen där tillgripande av våld kan anses försvarbart med hänsyn lill allmänna religiösa eller etiska normer. Ett svar från den sökande all han, i den av utskottets uttalande från år 1943 åsyftade situationen, varit beredd tillgripa vapen har inle i sig varit diskvalificerande för den sökande. Hans svar på hur man ur samvets- eller skuldsynpunkt skulle ha upplevt ell sådant handlande har enligl utredningen däremot i kombination med svar på andra frågor varit relevant för bedömningen av om sökanden uppfyllde kraven på djup samvetsnöd. Utredningsmän harockså i några utlåtanden avstyrkt ansökningar med bl. a. motiveringen all vederbörande inte har kunnat ge konkreta svar på en dylik fråga och därför inle synts ordentligt ha tänkt Igenom den.

Om man bortser från våld i denna speciella situation, har paragrafen i praxis enligt utredningens mening tillämpats så att den sökande, för all fl bifall, inle för något ändamål flr anse vapenbruk för egen del berättigat eller motiverat. Den som inte vill försvara sitt land men väl är beredd alt för annat ändamål bruka vapen mot annan omfattas inte av lagen. Enligl uiredningens mening torde ändamål här förslås som övervägt eller organiserat vapenbruk med något syfte.

Av en genomgång av utredningsmaterial från vapenfrinämnden framgår enligt utredningen atl de vanligaste frågoma de sökande ställs inför under utredningsförfarandel avser krigs- och stridssiluationer, många gånger med anknytning till skydd av kamrater eller värnlös civilbefolkning, där ett ingripande med vapen till synes skulle ha lett till ett mindre våld än om

3 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 159

Prop. 1977/78:159 34

fiendens våld fritt fltt utövas. Revolutionära situationer, befrielsekamp, "rättfärdiga krig", polisiärt våld etc. har ofta också utgjort bakgrund lill de olika situationer den sökande flr ta ställning till, och förutom att svara på hur han principiellt ser på vapenbruk i den aktuella situationen flr han redogöra för hur han, om han brukat vapen,efteråt skulle uppleva detta. Situationerna har stundom framställts som hypotetiska, stundom hämtats från en historisk och social verklighet. Medgivande från den sökandes sida om att han för egen del kunnat medverka med vapenbruk torde enligt utredningen i dessa fall ha varit diskvalificerande.

Lagtexten torde enligl utredningen inle kunna ges innebörden atl del ställs krav på att den sökande skall anse även andras vapenbruk principiellt förkastligt. Om den sökande förklarar sig i den angivna situationen inte själv kunna medverka med vapenbruk men hyser förståelse för andras deltagande med vapen, synes man i praxis inle anse hinder mot bifall föreligga. Synen på bruk av vapen mot annan är enligt utredningen tydligt individualistisk.

Vapenfrisökande förklarar sig stundom vara beredda alt bruka våld enligt sina kroppsliga förutsättningar, i några fall också bmka tillhyggen, förutom i rent civila nödvärnssitualioner, även i krigssituationer där de t. ex. förutsatts ha till uppgift alt skydda barn i en skola som utsätts för slridshandlingar. Ofla framhåller de sökande, ställda inför en sådan situation, atl deras våld skulle komma all utövas först sedan all möjlighet lill flykt funnits vara utesluten och något eller nägra barn akut hotades av skada från en fiende som var direkt inom räckhåll för den sökande och att våldet endasl skulle utövas så att den fientlige soldaten fasthölls, fråntogs sill vapen eller på annal lindrigt sätt förhindrades åstadkomma skada på barnen. Utredningen framhåller därvid att del torde inte kunna anses alt det mycket begränsade fysiska våld som den sökande i sådana fall förklarat sig beredd använda diskvalificerar honom.

Gällande rätts ståndpunkt i frågan om uppsåt lill skada torde enligt uiredningens mening vara följande. Bruk av vapen innebär inte nödvändigt att det skall ha dödande verkan. Det förekommer att vapenfrisökande förklarar sig i vissa krigssituationer kunna bruka skjulvapen mot annan men endast så att skottet träffar t. ex. ett ben. Syftet anges då ofta uttryckligen vara alt inle allvariigt skada motståndaren och i vart fall aldrig döda honom. En sådan principiell hållning hos den sökande anses vara oacceptabel för bifall. Han har nämligen gett uttryck för ell uppsåt lill skada hos annan i en för vapenfrifrågan relevant krigssituation.

Beträffande innebörden av uttrycket allvarlig personlig övertygelse anför utredningen, all både religiösa och etiska betänkligheter mot vapentjänstgöring kan medföra befrielse från sådan tjänstgöring. Utredningen hänvisar lill alt vapenfrinämnden har i "Handledning för utredningsmän", utgiven den 12 september 1968, lämnai synpunkter på lagens tillämpning och bl. a. uttalat all sökande av vapenfri tjänst, som åberopar eliska skäl lill stöd för sin ansökan,synneriigen ofta argumenterar utifrån rent politiska värderingarom världssiluationen i stort, avvägningen mellan u-landsbiståndet och försvars-

Prop.1977/78:159 35

kostnaderna, del svenska försvarels organisation o, d. Nämnden framhåller att det inte torde ha varit lagstiftarens mening, att rätt lill vapenfri tjänst kan grundas enbart på del förhållandel, alt den värnpliktige har en annan uppfattning än statsmakterna i frågan om landet skall ha ett väpnat försvar -den värnpliktige må vara än så övertygad om riktigheten av sin uppfattning. Härvidlag torde den värnpliktige, anför nämnden, fl nöja sig med atl försöka fl sina synpunkter beaktade av statsmakterna i vanlig demokratisk ordning. Nämnden framhåller att politiska värderingar av olika slag i och för sig inte är av beskaffenhet atl kunna grunda rätl lill vapenfri tjänst och atl den med vapenfrilagstiflningen avsedda särbehandlingen av värnpliktiga endast har avseende på den värnpliktiges reaktion mot militärtjänstgöringens yttersta konsekvenser, nämligen all tvingas bruka vapen i händelse all - trots allt -Sverige skulle råka i krig. Del framhålls emellertid samtidigt atl en värnpliktig, som hyser en uppfattning om landels säkerhetspolitik av förut beskrivet slag, naturiiglvis även kan ha den inställning till bruk av vapen mot annan som åsyftas med lagen om vapenfri tjänst. Nämnden fäster också uppmärksamheten på atl av sökanden uppgiven övertygelse beträffande bruk av vapen ibland mera kan vara ullryck för uppfattningen inom sökandens kamrat- eller familjekrets eller eljest inom hans miljö än en - såsom lagen kräver för medgivande lill vapenfri tjänst - allvarlig personlig övertygelse hos sökanden själv. Men nämnden framhåller vidare atl del ofla kan vara så, all en sökandes inställning till vapenfrågan kan utgöra hans allvarliga personliga övertygelse även om övertygelsen i stor utsträckning är ett resultat av miljöpåverkan.

Uttrycket allvarlig personlig övertygelse anger enligl uiredningens mening vad lagstiftaren ställer för särskilda krav på sökandens uppfattning om alt vapenbruk mot annan är omöjligt för hans del. Lagens förarbeten lämnar enligt utredningen tydligt besked om all det saknar betydelse om övertygelsen är grundad på religiösa, etiska, moraliska, humanitära, filosofiska eller andra principer.

Utredningen framhåller atl med uttrycket "allvariig personlig" avses det självklara förhållandet atl övertygelsen skall med allvar omfattas av den sökande personligen. Den llr enligl utredningen inle främst vara uttryck för meningar och åsikter i den sökandes kamratkrets, familj eller i någon ideell organisation som den sökande är medlem i eller sympatiserar med. Delta flr inte förslås så att sådana åsikter är diskvalificerande för den vapenfrisökande utan så att han med personligt allvar själv måste omfatta dem. 1 uttrycket "allvarlig personlig" torde enligl utredningen också ligga att sökanden omfattat övertygelsen någon tid. För bedömningen av allvaret i övertygelsen har liden stundom betydelse. Utan atl några särskilda lidskrav uppställs torde avses ett krav på alt vederbörandes övertygelse hunnit fl en sådan fasthet och integrering i hans länkande atl den rimligen vidhålls även inför socialt tryck i en krissituation för samhället. Utredningen pekar också på atl, för förståelsen av begreppet, i lagen och dess förarbeten finns en anknytning

Prop. 1977/78:159 36

mellan uttrycket "allvariig personlig övertygelse" och den konfliktsituation som beskrivs som samvetsnöd.

Uttrycket djup samvetsnöd infördes också i vapenfrilagstiftningen år 1943.1 den dessförinnan gällande lagstiftningen hade villkoren för vapenfri tjänst uttryckts så alt den värnpliktige skulle hysa "allvariiga samvetsbetänkligheter" mot värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning. Den utredning som föregick 1943 års lagstiftning uttalade, att en människa som ställdes inför utsikten all nödgas handla mot vad samvetet absolut bjöd upplevde inle bara allvariiga betänkligheter utan även en samvetskonflikt; om vederbörande i denna situation handlade mot sitt samvete uppstod enligl utredningen samvetsnöd. Avsikten med vapenfrihelen borde enligl nämnda utrednings mening vara all förhindra, all sådan samvetskonflikt eller samvetsnöd uppkom och inle endast all undanröja betänkligheter.

I anslutning till detla förklarade föredragande departementschefen (prop. 1943:18) atl befrielse från värnpliktstjänstgöring i vanlig bemärkelse borde kunna erhållas, om vapenljänsten för vederbörande skulle föranleda uppkomsten av en samvetskonflikt, vars tvångsvisa lösande skulle medföra samvetsnöd.

I lagförarbetena inför 1943 års lag delades den nyss beskrivna konflikt- och samvetsnödssiluationen upp i två led. Ell första led beskriver uppkomsten av konflikten. Härmed avsågs den situationen atl vederbörande ser sig tvungen eller har ålagts alt bmka vapen mot annan men ännu inle har gjort det. Ett nästa led beskriver uppkomsten av samvetsnöd. Här avsågs tydligen den situationen all vederbörande i strid med sin övertygelse brukat vapen mot annan. Departementschefens uttalande kan enligt utredningens mening tolkas som att vederbörande i den uppkomna konfliktsituationen tvångsvis förmatts bruka vapen mot annan. 1 båda yttrandena måste dock med uttrycket samvetsnöd åsyftas vad vederbörande upplever sedan han i strid med sin övertygelse faktiskt brukat vapen mot annan.

1964 års vapenfriulredning uttalade all övertygelsen måste uppfattas så förpliktande all fullgörande av värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning skulle leda till en konfliktsituation, som kunde karaktäriseras som samvetsnöd.

Enligt lagtexten skall bruk av vapen mot annan ej vara förenligt med den sökandes övertygelse. Oförenligheten framstår som principiell medan kravet "skulle medföra djup samvetsnöd" flr ses kopplat lill ell tänkt genomfört bruk av vapen mot annan, enligt vad utredningen närmare utvecklar i det följande.

1964 års vapenfriutredning föreslog, atl uttrycket "djup samvetsnöd" skulle utbytas mot enbart "samvetsnöd". 1964 års utredning avsåg därmed inte någon ändring i sak av tidigare lag men ansåg, atl ordet samvetsnöd i sig självt gav uttryck fören så djupgående konniktsiluation,alt någon gradering i djup eller mindre djup logiskt sett inle var möjlig. Några remissinstanser ville emellertid ha kvar den gamla formuleringen. 1 anslutning härtill uttalade föredragande departementschefen bl. a. alt del borde fordras alt den som söker vapenfri tjänst kunde åberopa synneriigen starka skäl för att fl bifall till

Prop. 1977/78:159 37

sin ansökan. Allvaret och djupet i sökandens övertygelse kom enligl hans mening klarast till uttryck om samvetsnöden alltjämt betecknades som djup.

Lagtexten i 1966 års lag kan enligl utredningens mening inte språkligt tolkas på annal sätl än all djup samvetsnöd uppslår genom själva bruket av vapen mot annan och sedan det faktiskt har ägt rum.

Utredningen framhåller atl vapenfrinämnden i sin Handledning för utredningsmän anför att den värnpliktiges övertygelse skall vara så stark och förutsättas medföra - om han skulle tvingas atl bruka vapen mot annan - en så svår inre konfliklsitualion atl den kan beskrivas med uttrycket djup samvetsnöd.

Nämndens uttryckssätt är enligl utredningen på denna punkt inte helt entydigt. Formuleringen "skulle tvingas" ger möjlighet till tolkningen såväl all tvånget som sådant som atl bruket av vapen, låt vara under tvång, medför en sådan svår inre konflikt alt den kan karaktäriseras som samvetsnöd.

Utredningen anser att gällande rätt torde 11 tolkas så all inle tvånget i sig utan den fullbordade handlingen medför djup samvetsnöd. Samvetsnödens djup låter sig, enligl vad 1964 års utredning anförde, inte graderas eller mätas. Djup samvetsnöd karaktäriseras som en inre personlig konflikt av allvariig beskaffenhet.

För de rällslillämpande myndigheterna föreligger enligl utredningen uppgiften all bedöma hur en individ efler ett antaget framlida handlande kommer att uppleva detla handlande. Utredningen framhåller all del därvid måste föreligga svårigheter alt få en tillräcklig bild av den sökande i delta avseende liksom för den sökande all själv klargöra vad han skulle uppleva.

Utredningen pekar pä alt enligt lagstiftarens mening torde sådana psykiska reaktioner som kan ha sin grund i skräckupplevelser, situationens och handlingens direkta hemskheter m. m. fl anses vara ovidkommande för bedömningen av om djup samvetsnöd har uppkommit som en följd av handlandet.

Utredningen anför att de grundläggande reglerna, nämligen att vapenfri tjänst är ell undanlag från värnplikt, all samhället genom lagstiftningen visar respekt för den värnpliktiges övertygelse och all befrielsen från värnplikt leder till en ny frislående ijänsteförpliklelse, i och för sig inle kräver någon ytteriigare precisering.

Del åligger den sökande all styrka att han uppfyller villkoren. Delta behöver enligt uiredningens mening inle närmare uttryckas 1 lagtexten.

Utredningen framhåller att för flertalet manliga medborgare torde gälla all det föreligger en konflikt, som uppstår genom att samhället genom värnplikten med sill Ivångsmässiga krav på vapenbruk mot andra människor i krig ställer dem inför ell personligt ställningstagande. Å ena sidan föreligger vikten av atl värt samhälle flr överieva i frihet och därmed skyldigheten atl solidariskt medverka i värnandel av denna frihet vilket bl. a. värnpliklslagen

Prop. 1977/78:159 38

ger uttryck för. Å andra sidan finns den hos människor självklara och djupt förankrade etiska regeln att inle döda eller skada sina medmänniskor. För de flesta människor torde emellertid inte någon av dessa storheter upplevas som absoluta.

Utredningen framhåller atl de flesta människor inte torde finna del orimligt alt göra avkall på den eliska regeln alt inle döda, när detla dödande ler sig som ell mindre ont i förhållande lill del onda som uppslår om man inte dödar.

För den som enligl uiredningens uppfattning bör befrias från att bruka vapen bör de eliska inslagen i den nyss angivna konflikten vara satta i ett sådant förhållande till varandra att en värdering av våldet som mer eller mindre ont för hans del leder lill att våldet alllid framstår som det mer onda.

Vapenfrilagstiftningen flr, såsom utredningen tidigare anfört, anses ha i främsta rummet till syfte alt förhindra all den värnpliktige skall tvingas bruka vapen mot annan i strid mot denna sin allvarliga personliga övertygelse. Anknytningen lill "bruk av vapen mot annan" är så väsentlig i den nuvarande lagen, all man enligl utredningens mening inle kan överge denna anknytning ulan atl gmndema för lagstiftningen ändras. Förutsättningen bör därförallljämt vara atl bruk av vapen mot annan är principiellt oförenligt med den sökandes övertygelse. Enligl uiredningens mening är det emellertid påkallat att söka närmare klargöra vad denna förutsättning för vapenfri tjänst innebär.

Vad bestämmelserna väsentligen får anses ta sikte på är enligt utredningens uppfattning inte den sökandes inställning lill bruk av vapen i varje länkbar situation utan hans inställning till ett övervägt bruk av vapen. Därvid skall enligl utredningen krävas atl han tar avstånd från ell övervägt eget bruk av vapen för vilket ändamål som helst.

Utredningen framhålleratt del är väsentligt all upprätthålla distinktionen mellan, å ena sidan, vad man kallar reflexmässigt eller instinktivt försvar eller våld i akut hotsituation och, å andra sidan, deltagande i försvar eller våld som sker efter övervägande om våld bör användas och om det egna deltagandet däri.

Frågan är enligt uiredningens uppfattning alltså huruvida den värnpliktige är beredd alt använda våld med vapenbruk inför möjliga framtida hot mot det svenska samhället. Del gäller den vanliga situationen för den som tar ställning lill sill eget deltagande i värnpliktsförsvarei med de yttersta konsekvenser delta i någon framlid kan komma att föra med sig i krig, nämligen vapenbruk mot fienden.

Enligt utredningens mening torde de flesta människor reflexmässigt -instinktivt - försvara sig i akuta hotsituationer där hotet riktar sig mot dem själva, någon nära anhörig osv. och där flyktmöjligheten är utesluten. Utredningen hävdaratt detta reflexmässiga, instinktiva,oöveriagda försvar inte bör föras in som ell moment vid bedömningen av frågan om tillstånd

Prop.1977/78:159 39

skall ges till vapenfri tjänst.

Avgörandet skall grundas på den sökandes principiella hållning till våldsfrågan. För alt delta klart skall framgå av lagtexten föreslår utredningen att ordet "övervägt" Införs 1 lagtexten såsom en precisering av det bruk av vapen som avses.

Utredningen föreslår all liksom f n. bör de fl vapenfri tjänst som på en tydlig etisk grund vunnit övertygelsen att del är omöjligt för dem atl medverka i våldshandlingar. Det centrala för dem är etiken kring människolivet, medan samhällsskick, sociala, politiska och ekonomiska ordningar, nationernas inbördes förhållanden och väridssamfundets olika problem träder i bakgrunden.

Huvuddelen av ansökningama från år 1968 och framåt har utgjorts av sökande med huvudsakligen ickereligiös motivering. Detta förhållande utgör enligt utredningen en viktig faktor vid bedömning av om nuvarande formulering av I !j vapenfrilagen sakligt och språkligt är lämplig.

Utredningen pekar på alt svårigheterna för sökande all styrka eller göra sannolikt de ickereligiösa övertygelsernas allvariiga och personliga karaktär antyder alt de känsloupplevelser som är förknippade med ullryck med religiöst språkbruk kan te sig svårupplevda för ungdomar som i dag konfronteras med dem.

Utredningen hävdar all sedan år 1966 kritik vid flera tillfällen har framförts mot alt vapenfrilagen bygger på en alllför individualistisk uppfattning av samvetet. Individualeliska och emotionella reaktioner har enligl kritiken tillmätts större betydelse än allvariiga socialellska och intellektuella övertygelser. Uppmärksamheten har också riklats mot den förskjutning, som pä många håll har ägt rum från individualelik lill socialetik. Del framhålls bl. a. att en markant förskjutning har ägt rum från individualistiska motiveringar med tonvikt på individens samvetsnöd i riktning mot konstruktiva rationellt underbyggda socialetiska motiveringar. En genomanalyserad socialetisk motivering framhålls i detla sammanhang av kritikerna som överiägsen en mera individualetisk. Nuvarande rättspraxis anses därför vara oantagbar som fullvärdigt etisk. Uttrycket "allvariig personlig övertygelse" anses utgöra ell tillräckligt kriterium för vapenfri tjänst.

Det finns enligl utredningens mening anledning all uppmärksamma dem som har vunnit en på klart Ideella skäl grundad övertygelse om krigets och våldets meningslöshet, orättvisa och inhumanitet som social förteelse men hos vilka tanken på det enskilda människolivet och dess okränkbarhet framträder mindre starkt.

Också denna kategori börenligt utredningens uppfaUning ha möjlighet att få vapenfri tjänst men endasl under förutsättningen all uppfattningen om eget deltagande i våld och krig inte har en selekliv prägel, dvs. atl eget dellagande i slridshandlingar eller våldshandlingar företagna för vissa politiska syften är godtagbara men andra inte.

Utredningen anser atl sökande med selektivt godtagande av dellagande i

Prop.1977/78:159 40

krig eller övervägt våld för egen del liksom hittills inle bör fa vapenfri tjänst. Men om en sökandes avståndstagande till krig och våld som social företeelse grundas på allvarlig personlig övertygelse, bör enligl utredningen en sådan socialetisk hållning kunna ge möjlighet lill vapenfri tjänst även om etiken kring människolivet inte har den helt dominerande platsen i vederbörandes övertygelse.

Den sökandes allvariiga övertygelse skall vara personlig. Däri flr inläggas såsom f n. alt han själv omfattar övertygelsen. Med uttrycket allvarlig övertygelse skall enligl utredningens mening förslås all den har en sådan fasthet all den rimligen,vidhålls även inför socialt tryck i en krissituation för samhället. Det är alltså frågan om en övertygelse i detta ords egentliga mening, varvid de två orden "allvariig övertygelse" skall uppfattas som ell begrepp. Utredningen anser atl denna tanke kommer lill klarare ullryck om ordet "personlig" placeras före ordet "allvariig" i lagtexten.

Gällande lag anger som förutsättning, atl bruk av vapen mot annan icke skall vara förenligt med den värnpliktiges allvariiga övertygelse och skulle medföra djup samvetsnöd för honom. Utredningen har i det föregående sökt klariägga vad lagen avser med nämnda uttryck. Utredningen harockså pekat på de svårigheter som föreligger atl utreda om den sökandes inställning är sådan alt han uppfyller förutsättningarna för vapenfri tjänst.

Utredningen framhåller alt innebörden av begreppet djup samvetsnöd i gällande vapenfrilag kan mot bakgrund av motiven lill lagtexten ses som kvalificering av övertygelsen (tilläggskrav), med andra ord markera all ordet övertygelse inle ensamt kan ha den innebörden all del berättigar lill vapenfri tjänst även om övertygelsen är personlig och allvariig. Begreppet kan enligl uiredningens mening också uppfattas som ell språkligt uttryck för vad vederbörande subjektivt upplever sig ha brutit emot (sitt eget samvete), alltså ett eliskt-moraliskl brott och en individs inre subjektiva upplevelse av detta eliskl-moraliska brott. Djup samvetsnöd kan slutligen ses som en beskrivning av det tillstånd som vederbörande enligt lagen skall uppleva efler ell sådant brott (nöd eller samvete i nöd) för atl fl vapenfri tjänst och en beskrivning av ett psykiskt tillstånd som inle är vanligt förekommande bland värnpliktiga i allmänhet i krig (djup till skillnad från vanlig samvetsnöd).

Enligl utredningens mening innebär delta atl begreppet djup samvetsnöd kan ha flera betydelser och därför också kan användas 1 flera syften. Begreppet torde därför för en konsekvent och rättvis tillämpning förutsätta en bestämning av övertygelsen som sådan, ett klariäggande av atl brott mot den av vederbörande ses som elisk-moralisk fråga (samvetsfråga), att en förulbe-slämning kan göras av vederbörandes upplevelse efter den eliskt-moraliska (samvets-) förbrytelsen och atl en klar föreställning finns om flertalet värnpliktigas upplevelse i motsvarande situation.

Utredningen har tidigare angett sin syn på innebörden av uttrycket övertygelse och sökt precisera detta. Utredningen ser däremot oöverstigliga svårigheter atl i lagsliflning precisera begreppet samvete.

Prop. 1977/78:159 41

Utredningen pekar på atl såväl etikens historia som den socialpsykologiska vetenskapen uppvisar skiftande tolkningar av samvetet. Enligl en uppfattning är samvetet en självständig moralisk makt, en inre övertygelse om rätt eller orätt. Mot denna mening har riktats olika anmärkningar, t. ex. alt samvetsövertygelsens innehåll varierar hos olika individer och inom olika miljöer, atl i ell och samma samvete kan uppslå konflikt mellan olika normer samt atl samvetets normer ofta kan vara vaga och ges olika tolkningar. Enligt en mera socialpsykologiskt betonad tolkning uppfattas samvetet som en i den sociala miljön inlärd moralisk övertygelse, och empiriska undersökningar anges peka på 1 hur hög grad vår moraliska attityd, våra etiska principer och värderingar är bestämda av vår individuella och sociala miljö. Del anses i ljuset av dessa undersökningar vara ytterst svårt all tala om t. ex. "samvete" i klassisk mening. Moralens innehåll synes enligt denna uppfattning i hög grad vara bestämd av andra faktorer.

Utredningen framhåller all gällande lagtext synes förutsätta ett samvels-begrepp, tolkat i subjektivt individualistiskt-känslomässiga termer. Det råder en dislans mellan denna uppfattning och de synsätt, som anlägges av flertalet nutida etiker. Den nära relationen mellan samvete och sociala, miljöbe-tingade faktorer träder enligt utredningen i bakgrunden i lagtexten.

Utan tvekan, hävdar utredningen, är begreppet samvete subjektivt en klar realitet för de flesta enskilda människor, men utredningen kan inte se del möjligt atl språkligt och juridiskt objektivt precisera delta så att del går all vinna allmän anslutning till en sådan precisering. Samvete som individuell psykisk upplevelse har så skiftande fömtsättningar, innehåll och betydelse för olika individer att del enligl uiredningens uppfattning inle bör läggas lill grund för språkbruk len lagtext, om denna skall kunna tillämpas konsekvent och rättvist.

Den formulering av lagtexten som utredningen föreslår ger, enligt utredningens mening, med hänsyn till de överväganden som utredningen redovisar i anslutning härtill, tillräcklig precisering av den kvalifikation hos övertygelsen som möjligen kan ha varit avsikten med tillägget "och skulle medföra djup samvetsnöd". I uttrycket "inte förenligt med" finns tydligt uttalat att övertygelsen inte kan förenas med vapenbruk. Varje ytterligare språkligt förtydligande är ägnat all leda lill försök atl mäta individens känsloupplevelse, vilket enligl utredningens mening bör undvikas.

Till den del syftet med ullrycket "djup samvetsnöd" är atl markera den vapenfrisökandes reaktion efter ett tänkt vapenbruk, en reaktion som påtagligt antas avvika från hur flertalet värnpliktiga fömtsatts reagera i motsvarande situation, anför utredningen följande.

Det är här fråga om att göra en bedömning av en människas framlida upplevelse. En sådan förulbestämning förutsätter omfattande undersökningar av psykologisk och psykiatrisk natur rörande människors reaktioner, handlingar och upplevelser före, under och efter siridshändelser samt också rörande sådana mönster hos en vapenfrisökandes personlighet, som före-

Prop.1977/78:159 42

ligger redan vid prövningssituaiionen och är sådana, all del om honom kan sägas alt han efter tänkt vapenbruk i framtiden inte kan bemästra sin personlighet på samma sätl som övriga värnpliktiga. En sådan prövningsverksamhet är både som hypotes och praktisk verklighet orealistisk om lagstiftningen skall vinna respekt.

Uttrycket djup samvetsnöd ärenligt utredningens mening oklart och del är svårt, nära nog omöjligt atl mäta den sökandes samvetsnöd. Uttrycket torde i realiteten knappast innebära något ytteriigare i fråga om övertygelsens allvar. Uttrycket skulle kunna tolkas som atl den som inte kan lösa sin "inre konfliktsituation" kan få vapenfri tjänst, medan den, som har samma övertygelse men är psykiskt starkare, vägras. En sådan tolkning bör enligt uiredningens mening inle godtas.

Med hänsyn till vad som har anförts föreslår utredningen alt uttrycket djup samvetsnöd utgår. Avgörande för ell bifall lill ansökan om vapenfri tjänst blir då enligt utredningen om sökandens ansökan och framställning är seriös och om han har tänkt igenom konsekvenserna av sin inställning och är beredd all la dem, inle vad han förmodas uppleva i en tänkt framtida situation.

Utredningen föreslår följande lydelse av I Jj första slyckel vapenfrilagen: "Om övervägt bruk av vapen mot annan ej är förenligt med värnpliktigs personliga allvarliga övertygelse äger han erhålla tillstånd att i stället för värnpliktstjänstgöring fullgöra vapenfri tjänst."

Utredningen hävdar atl förslaget innebär en förenkling och en precisering av lagtexten. Begreppet djup samvetsnöd, som vållat svårigheter atl utreda, utgår. Delta bör leda till ökade möjligheter att nå jämnhet och rättvisa i tillämpningen. Utredningen anser också alt förslaget medför vidgade möjligheter till vapenfri tjänst,

11 vj andra stycket vapenfrilagen föreskrivs f. n. atl värnpliktig som erhållit tillstånd till vapenfri tjänst benämnes vapenfri tjänslepliktig. Enligl utredningen har från flera håll i skilda sammanhang framförts, atl del av bl. a. psykologiska skaf är lämpligt atl ändra denna benämning. Utredningen föreslår atl den som har erhållit tillstånd till vapenfri tjänst i fortsäuningen benämnes civllljänsiepllklig. Härigenom uttrycks bättre enligt utredningen atl del mera är fråga om en särskild samhällsnyllig tjänstgöring än om undantag från skyldigheten att fullgöra vapentjänst.

3.3 TjänstgöringsaUernativ m. m.

Allmänt

Utredningen framhåller att det totala försvaret i krigstid torde omspänna alla samhällsområden. Det omfattar de samlade åtgärder, som måste vidtas för att värna vårt lands självsländighet och skydda befolkningens liv och egendom. I ett sådant läge är del enligl uiredningens mening knappast möjligt au finna tjänstgöringsuppgifter som inte på ett eller annat säu, direkt

Prop.1977/78:159 43

eller indirekt, kan anses ingå i del totala försvaret. Varje individ som sålunda fullgör en uppgift inom angivna ramar och som i fred utbildas för sådan tjänst skall i händelse av ofred vara beredd atl gå in i dessa uppgifter vilket kan leda lill krigsplacering. Del synes därför finnas myckel vida fäll inom vilka de vapenfrias tjänstgöring kan anordnas. En viss begränsning av placeringsmöjligheterna åsladkommes generellt på grund av samhällets behov av prioritering. Enligt utredningens uppfattning är det nämligen rimligt alt samhället äger möjlighet att tillse att de viktigaste funktionerna inom totalförsvaret tillgodoses i första hand.

Om man kräver att varje Ijänslgöringsallernativ skall ha en dokumenterad krigsuppgifl, innebär det enligl uiredningens mening en alltför snäv ram för de områden inom vilka ijänstgöringsallemaliv kan sökas. En så snäv ram kan knappast anses gälla f. n. och synes - hävdar utredningen - i varje fall inle vara åsyftad i de direktiv som har gällt för uiredningens arbele.

Enligl utredningen bör liksom hittills huvudalternativet för de vapenfria vara utbildning och tjänstgöring vid civilförsvaret. Utredningen har utgått från atl huvuddelen av de vapenfria kommer att bidra till atl fylla totalförsvarets personalbehov inom olika områden. Totalförsvaret i allmän mening torde därvid tolkas så att det inle är nödvändigt att del för tjänstgöringen föreligger dokumenterat beredskapsinnehåll i dagens läge men att tjänstgöringen klart kan bedömas som angelägen ur samhällets synpunkt. Placeringsmyndighetens bestämmande av tjänstgöringsområdena bör ske med hänsyn till tjänstgöringens angelägenhetsgrad inom totalförsvaret. Vid uttagning och godkännande av tjänslgöringsalternaliv bör enligl utredningen i det enskilda fallel vad nu sagts vägas mot den vapenfries utbildning, allmänna fallenhet och önskemål. Utredningen framhåller att flertalet av de vapenfria torde - med arbetsmarknadsstyrelsens tillämpning hittills - acceptera alt bidra till atl fylla totalförsvarels personalbehov inom vissa områden. En mindre del av dem har emellertid under den tid som nuvarande ordning har tillämpats reagerat mot den enligt deras uppfattning hårda knylningen lill totalförsvaret. Dessa vapenfria kan exempelvis acceptera vårdtjänst vid primärkommunal förvaltning men vägrar inför kombinationen civilförsvarsutbildning och vårdtjänst. Det förekommer således atl en del vapenfria nekar att fullgöra någon uppgift som enligt deras mening hör lill lotalförsvarsfunklioner. Dessutom finns en del vapenvägrare som av liknande skäl inte söker vapenfri tjänst. Utredningen anser all man bör öppna möjlighet all fullgöra tjänst som inle leder till krigsplacering i totalförsvaret. Därigenom bör antalet fall av totalvägran kunna minskas. Dessa vapenfria bör enligt utredningen fullgöra all sin tjänstgöring på en gång. Därefter bör den vapenfrie inle kallas in till repetitionsutbildning. Någon form av krigsplacering bör inte heller ske.

För den vapenfria tjänsten föreslår utredningen främst följande Ijänslgöringsallernativ.

Prop.1977/78:159 44

1. CIvilförsvarstjänsi.

2. Reparatlonstjänsl vid statens järnvägar, statens vattenfallsverk och televerket.

3. Sjukvårdstjänst vid statens eller landslingens sjukvårdsinrättningar.

4. Jordbrukstjänst.

5. Brandtjänst vid luftfartsverket.

6. Socialvårds-, fritids- och skoltjänsi vid kommuner och vissa organisationer.

7. Expedilionsljänsl vid statlig och kommunal förvaltning samt vissa organisationer.

8. Ekonomi- och underhållsijänsi vid statlig och kommunal förvaltning.

9. Naiurvårdsljänst vid naturvårdsverket och domänverket.

1 fråga om civilförsvarsutbildningen anför utredningen följande. Civilförsvarsutbildningen för de vapenfria bör fördjupas och ges en utformning som möjliggör utbildning och tjänst inom civilförsvarels ram under hela gmnd-utbildningstiden. Totalförsvarets effektivitet är till stor del beroende av ett starkt civilförsvar. Civilförsvarels normala rekrytering har sådan konstruktion all organisationen skulle förslärkas både kvalitativt och kvantitativt om vapenfria tillfördes den. Civilförsvarets motto "atl skydda och rädda liv" är en målsättning som torde rimma väl med vapenfrias övertygelse. Vad nu nämnts torde enligt utredningen motivera all vapenfria utbildas vid civilförsvarets organisation.

En allmän strävan efter samordning av resurser gör enligt utredningen atl civilförsvarssiyrelsen är väl lämpad som myndighet för vapenfrias utbildning. Styrelsen har en fungerande utbildningsorganisation. Vidare har styrelsen en utbyggd fältorganisation och kan som utbildnlngsmyndlghel verka både regionalt och centralt, dels genom länsstyrelserna, dels genom de centrala utbildningsanläggningarna.

Vidare framhåller utredningen alt de vapenfrias utbildningstid är avsevärt längre än tiden för de civilförsvarspliktiga, vilket medför all de kan ges en mer kvalificerad utbildning. De vapenfria är också användbara under längre lid och är betydligt yngre vilket har slor betydelse för sådana arbetsuppgifter som är fysiskt krävande och tar lång lid alt lära.

Utredningen pekar på atl civilförsvarsulbildningen för vapenfria hittills i allmänhet har bestått av fem veckors utbildning i brand-, räddnings-, sjukvårds- eller stabs- och sambandsijänsl eller kombinationer av några av dessa Ijänsiegrenar. Utbildningen har i huvudsak varit inriktad på manskapsbefattningar. Större delen av vapenfrias grundutbildning (ca 40 veckor) har hittills utnyttjats av andra samhällsfunktioner, huvudsakligen inom arbetsområden utan dokumenterat beredskapsinnehåll.

Enligl utredningens mening bör huvuddelen av de vapenfria som placeras inom civilförsvaret fullgöra hela sin vapenfria tjänst vid civilförsvaret, vilket medför en omfattande utbildning för kvalificerade befattningar inom civil-

Prop.1977/78:159 45

försvarets organisation. Detta bör bl. a. i flera fall leda till olika befälsbefallningar. För vissa vapenfria kommer utbildningen alt omfatta ca sex månader vid civilförsvaret. Under resterande grundulbildningstld anordnas sådan praklikljänslgöring som är lill nytta för civilförsvarstjänslen. Denna praktik-tjänstgöring bör ske inom områden såsom sjukvård, ambulanstjänsl, brandijänsl, socialvård m. m. Därutöver bör för vissa vapenfria den nuvarande utbildningen om sex veckor behållas. Resterande tjänstgöring kan föriäggas till andra utbildningsmyndigheter inom socialvårds-, sjukvårds-, expeditions- och ekonomitjänsl. DeUa utbildningsalternativ bör i huvudsak reserveras för de vapenfria som har fullgjort så lång tid av annan tjänstgöring all endasl kort lid återstår för den vapenfria tjänsten.

Utredningen betonar all del ur beredskapssynpunkl är angelägel all utbildningen i reparationstjänst vid statens järnvägar återupptas samt atl utbildningen vid statens vattenfaUsverk och televerket bedrivs 1 ökad omfattning. En sådan ökning skulle också tillgodose del behov av flera tjänster med teknisk inriktning som föreligger med hänsyn lill vapenfrias lämplighet, fallenhet och önskemål. De senare årens expansion inom tjänslgöringsområdena har i huvudsak skett inom sjuk- och socialvårdsområdel.

Ullagnlngen till sjukvårdstjänsten avser atl tillgodose personalbehovet i krigslid inom sluten och öppen sjukvård, bl. a. vid beredskapssjukhus. Sjukvårdsutbildningen av vapenfria har minskat i omfattning under senare år. Främsta anledningen har enligt utredningen varit all arbetsmarknadsstyrelsen inte har haft medel anvisade för all ersätta landslingen för utbildningskostnader saml all de fackliga företrädarna har ansett atl utbildningen och tjänstgöringen för de vapenfria inkräktat på möjligheterna därtill för den ordinarie personalen. Till delta kommer all den nya gymnasieskolans vårdlinjer har tagit i anspråk myckel av de utbildningsresurser som finns all tillgå. Del är därför enligl uiredningens uppfattning angelägel alt resurser ställs lill förfogande, så atl utbildning inom olika vårdområden utökas. En sådan utökning kommer alt belasta socialstyrelsen som ulbildnlngsmyn-dighel och del är därför nödvändigt med resursförstärkning för all trygga en utökning. Sjukvårdsutbildningen bör omfatta en gmndutbildning samt därutöver en till den avsedda tjänstgöringen under krigstid anpassad ijänslegrensulbildning. Endasl vapenfria med särskilt intresse och personliga förutsättningar för sjukvård bör enligt utredningen tas ut till sådan tjänst.

I jordbrukstjänsi föreslår utredningen all de vapenfria utbildas för tjänstgöring inom jordbmkets blockorganisation, dvs. den organisation som jordbmksnäringen under överinseende av statens jordbmksnämnd har förberett för atl under beredskap och krig kunna verka för alt tillgängliga produktionsmedel inom jordbruket fördelas och utnyttjas på sådant sätl all bästa möjliga produktionsresultat uppnås. Utredningen pekar på alt del f. n. råder brist på personal i denna blockorganisalion samtidigt som det är stor efterfrågan i fredslid på s. k. avbytartjänst för jordbmket. För utbildningen av

Prop.1977/78:159 46

de vapenfria bör lämpligen en lantbruksskola kunna utnyttjas. Eventuellt kan viss praktisk tjänstgöring 1 fredslid komma i fråga i samband med nämnda avbytartjänst. Som ansvarig ulbildningsmyndighet bör enligl utredningen lantbmksstyrelsen fungera.

Vad gäller brandijänsien är fredstjänstgöringen f n. föriagd lill de civila flygplatserna medan repetilionsutbildning och krigsplacering sker hos civilförsvaret. Luftfartsverket, som ansvarar för den fredstida utbildningen och tjänstgöringen, har räknat med all den inneliggande brandstyrkan - i händelse av krig - skall bli kvar som brandmän. Utredningen antar atl en del vapenfria kan neka sådan tjänst med tanke på all i en krigssituation de civila flygplatserna i stor utsträckning används för militära ändamål och kan komma att ställas under militärt befäl. Utredningen föreslår därför atl luftfartsverket i fredslid gÖr uttagning av vapenfria som bedöms lämpade och förklarat sig villiga alt fullgöra tjänst under krigstid vid flygplatsernas brandkårer. De bör också kunna krigsplaceras där.

Vid primärkommuner och vissa organisationer bör enligt uiredningens mening tjänstgöringen kunna ske inom socialvården, fritidssektorn och skolans områden. I händelse av utrymning och omflyttning är del främst barn under sexton år, sjuka, handikappade och åldringar som behöver särskilt bistånd. Det är enligt utredningens mening ändamålsenligt atl vapenfrias arbetskraft utnyttjas i sådant sammanhang. På grund härav bör de vapenfrias utbildning och tjänstgöring i huvudsak inriktas på nu nämnda grupper. De vapenfria bör kunna medverka i skolsocial verksamhet såsom gruppaktiviteter under skoldagen saml allmän fritidsverksamhet före och efler skoldagen i enlighet med vad som har beslutats om skolans inre arbete. Utredningen anser atl denna verksamhet torde vara särskilt värdefull som förberedelse för insatser bland barn och ungdom som behöver bistånd på grund av krigsskador eller utrymning.

Utredningen erinrar om alt i fråga om tjänstgöring vid organisationer finns f. n. vissa möjligheter för ideella organisationer att fungera som utbildnings-organ, bl. a. Svenska Röda Korset och Sveriges kristna ungdomsråd. Röda korset utbildar f. n. ca 40 vapenfria per år för placering centralt och lokalt vid distriklskontoren. Ungdomsrådet utbildar och placerar f n. ca 50 vapenfria per år. Tjänstgöringen sker inom olika kristna organisationer, kommunal socialvård eller inom skolväsendet. Utredningen föreslår, att även andra organisationer med humanitär, religiös, kulturell och social inriktning skall kunna antas som utbildningsorgan.

Utredningen anser att inom expedlilonstjänsien bör till skillnad mot vad som nu gäller en ändamålsenlig utbildning ske av de vapenfria som placeras inom detta område. Utöver förvaltningsanpassad utbildning bör enligt utredningen utbildningen omfatla maskinskrivning och konlorsteknik. Placeringen bör ske främst inom statlig eller kommunal förvaltning men i särskilda fall bör placering kunna ske även vid organisationer. De myndigheter som enligt nuvarande ordning haft vapenfria i expeditionstjänst är

Prop.1977/78:159 47

främst SIDA och riksantikvarieämbetet, och det är enligt utredningens mening angeläget att utbildning och tjänstgöring hos dessa myndigheter prioriteras.

Inom ekonomi- och underhållsijänsi föreslår utredningen atl del - förutom vad som nu gäller-skapas utrymme för utbildning av personal alt tillgodose det ekonomiska försvarets behov av beredskapspersonal. Det kan förslagsvis gälla dels transporter av drivmedel och förnödenheter för folkförsörjningen, dels reparation och underhåll av motorfordon, arbetsmaskiner och transport-materiel etc. Utbildning och tjänstgöring bör enligt utredningen ske genom arbetsmarknadsstyrelsens försorg.

Utredningen pekar på att naturvårdsarbele har under liden för utredningsarbetet anordnats förde vapenfria i form av försöksverksamhet i samråd med naturvårdsverket/domänverket. Enligt vad som har uppgetls av arbetsmarknadsstyrelsen är erfarenheterna hittills goda, och utredningen föreslår därför alt del sker en utökning av antalet vapenfria som placeras inom detta område. Detla Ijänslgöringsallernativ synes särskilt väl lämpat förde vapenfria som önskar fullgöra tjänst som inte leder lill krigsplacering.

Utöver de i det föregående uppräknade ijänslgöringsalternativen nämner utredningen bland möjliga ijänslgöringsallernativ tjänstgöring inom postverket. I händelse av krig torde nämligen mycket av posthanteringen bli manuell och av sådan art att vapenfria med fördel kan utbildas och användas för delta ändamål. Andra länkbara områden är enligt utredningen väderlekstjänsten som bedrivs av Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHl). Vid väderslationema bedrivs året runt väderobservationer. Utbildning bör anordnas av SMHl 1 central regi. Viss praktisk tjänstgöring ute på väderstationer torde vara lämplig tjänstgöring för de vapenfria. Tjänstgöring inom sjöfartsverkels områden anser utredningen innehålla arbetsuppgifter som är väl lämpade förde vapenfria, exempelvis sjöräddning. Ytteriigare arbetsuppgifter som enligt utredningens mening bör kunna vara lämpliga för de vapenfria är rensning av floltningsleder m. m.

De vapenfria som skall fullgöra tjänst som Inte leder till krigsplacering kan enligt utredningen tjänstgöra inom ett flertal av de områden som har uppräknats, med undantag för de alternativ som har egen dokumenterad tolalförsvarsuppgift. För dem är därför sådan utbildning och tjänstgöring såsom exempelvis sjukvårdstjänst utesluten. Utredningen pekar på all utbildningskapaciteten där är så ansträngd all det inle är försvarbart alt utnyttja resursema lill något som inle kommer totalförsvaret tillgodo. De utbildnings- och ijänslgöringsområden som kan komma i fråga för dessa vapenfria blir då i huvudsak kulturminnesvård, naturvård saml expeditions-tjänst.

För atl undvika atl den vapenfrie av olika skäl ställs inför en sådan situation, all han finner alt del endast återstår för honom att vägra fullgöra tjänsten, bör enligt utredningens mening så långt möjligt den vapenfries eget önskemål om tjänslgöringsslag tillgodoses. Utredningen föreslår att, sedan

Prop. 1977/78:159 48

arbetsmarknadsstyrelsen på tillgängligt material har gjort uttagning lill viss ljänslgöringsuppgift,den vapenfrie bereds tillfälle att före inkallelsen lämna synpunkter på sin uttagning.

Om den vapenfrie framför vägande skäl fören ändrad ijänslgöringsuppgift, bör enligt utredningen arbetsmarknadsstyrelsen tillgodose detta i den mån det är möjligt. Den vapenfrie bör ha räll alt fl ell Ijänslgöringsallernativ som inie leder lill krigsplacering, om han uttrycker önskemål därom. Denna rätl bör dock endasl gälla intill dess tjänstgöringen har påbörjats. FramstäUes därefter önskemål om omplacering till tjänst ulan krigsplacering, bör omplacering vara möjlig men endasl om arbetsmarknadsstyrelsen finner atl det lämpligen kan ske.

Utredningen har övervägt huruvida den vapenfrie skulle ges möjlighet all tjänstgöra på den arbetsplats där han vid liden för inkallelsen har sill arbele. Utredningen anser all detta inte bör ske, främst av rättviseskäl. Däremot bör del inte föreligga hinder mot alt placera den vapenfrie till tjänstgöring som ligger inom hans eget yrkesområde.

F. n. får den vapenfrie inte åläggas alt tjänstgöra inom försvarsmakten, om han inle har förklarat sig villig lill del. Utredningen finner inle skäl all föreslå någon ändring av nuvarande ordning.

Utredningen anser all förslaget om olika Ijänstgöringsallemaliv bör kunna ge ell totalt antal tjänslgöringsplalser om minsl 3 000 per år. Huvuddelen eller minsl I 500 platser kan åstadkommas inom civilförsvarsulbildningen under förutsättning alt civilförsvaret tillförs ökade resurser för vapenfriulblld-nlng.

Enligl vad utredningen har erfarit föreligger f n. vissa hinder för arbetsmarknadsstyrelsen att ordna de vapenfrias tjänstgöring rationellt. Dessa hinder har främst varit dels nuvarande ordning för fördelningen av kostnaderna för de vapenfrias utbildning och tjänstgöring, dels bristande utbildningsresurser, dels svårigheten all i vissa fall fl de fackliga organisationerna all acceptera utbildning för vapenfria i den form som hittills har tillämpats.

Utredningen konstaterar alt statliga och kommunala organ inte har skyldighet atl ta emot vapenfria för utbildning och tjänstgöring och att arbetsmarknadsstyrelsen därför måste förhandla sig fram lill placering av dem som skall fullgöra vapenfri tjänst. En sådan ordning är enligt utredningens uppfattning inle tillfredsställande. Utredningen föreslåratl lämpliga utbildningsmyndigheter bör vara skyldiga all anordna utbildning och tjänstgöring för vapenfria. Detta bör gälla såväl statliga myndigheter (inkl. affärsdrivande verk) som kommunala och landslingskommunala myndigheter.

Utbildningen och tjänstgöringen bör vidare enligt utredningen vara så utformad atl den upplevs som meningsfylld av de vapenfria. Utredningen föreslår alt ersättning ulgår av statsmedel för utbildnings- och administrationskostnader.

Prop.1977/78:159 49

För atl utredningens förslag 1 hela dess vidd skall kunna genomföras ärdet enligt uiredningens mening nödvändigt all de fackliga organisationerna medverkar till all vapenfria utbildas och tjänstgör inom de områden som utredningen har föreslagit. Utredningen ulgår emellertid ifrån alt detta kan ske. För atl undvika konkurrens med den allmänna arbetsmarknaden bör de vapenfrias tjänstgöring förläggas utanför myndighetens ordinarie personal-plan. Utredningen anser vidarealt särskilda resurser börslällas till förfogande för de vapenfrias utbildning så alt denna inle inkräktar på de resurser som eljest står till förfogande Inom de områden där vapenfria tjänstgör.

U-landstjänst m. m.

Utredningen konstaterar all del under åren i skilda sammanhang har gjorts en rad framställningar om all biståndsarbete i u-land borde kunna utgöra ell allernativ inom den vapenfria tjänsten. Utredningen har därför undersökt förhållandena i Danmark för all se om ett liknande syslem kan Införas i vårt land. Utredningen pekar på all de motiv som har anförts för atl u-landstjänst kan ersätta vapenfri tjänst också har åberopats som skäl för alt värnpliktiga skall kunna byta ul sin tjänst mot arbele i u-land. Utredningen framhåller emellertid all den inle har haft i uppdrag atl väga skälen för eller mot all värnpliktiga skall fl en sådan möjlighet ulan har begränsat sina överväganden lill den vapenfria tjänsten.

Utredningen föreslår all den som har erhållit tillstånd till vapenfri tjänst skall kunna ansöka hos SIDA om all bli anlagen lill biståndsarbete utomlands. Prövningen hos SIDA fömtsälles ske enligl de normer som f. n. tillämpas. De som här kan komma i fråga är t. ex. fredskårister och volontärer vid enskilda organisationer efler prövning av SIDA. Tjänstgöringstiden utomlands bör enligl utredningen uppgå till minst två år. I avvaktan pä atl SIDA beslutar om antagning till denna tjänst får den vapenfrie anstånd med fullgörande av den vapenfria tjänsten. Anståndet bör dock omfatta högst ett år. Antages vederbörande lill tjänst utomlands, flr inkallelse lill vapenfri tjänst inle ske förrän u-landsljänsten har fullgjorts. U-landsljänslen bör dock slutföras inom tre år från det att SIDA har beslutat om antagning till tjänstgöring. Fullgöres tjänst utomlands i minst två år, skall arbetsmarknadsstyrelsen kunna besluta all den vapenfria tjänsten anses fullgjord. Avbryles u-landsljänslgöringen innan två år har förflutit, beslutar arbetsmarknadsstyrelsen om och i sådant fall hur lång lid tjänstgöringen skall tillgodoräknas som vapenfri tjänst. Ekonomiska förmåner och andra förhållanden för u-landstjänsten bör enligt utredningen bestämmas av SIDA.

Genom atl SIDA fattar beslut om antagning i varje enskilt fall enligl vanliga normer blir del enligt utredningen klariagt all den vapenfrie behövs 1 biståndsarbetet. Kravet på två års tjänstgöring ökar vidare värdet av den vapenfries arbetsinsats. Utredningen vill också framhålla all åtskilliga vapenfria har en utbildning, praktik eller läggning som gör atl de kan arbeta

4 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 159

Prop.1977/78:159 50

effektivi också i u-land. Från totalförsvarssynpunkl torde erfarenhet av u-landsljänsl, som regelmässigt Innebär improvisation och arbete under svåra yttre förhållanden, vara värdefull. Efler fullgjord u-landsljänstgöring bör enligl utredningen den vapenfrie föras över lill civilförsvaret.

Utredningen vill i detta sammanhang nämna all inom ramen för vad utredningen har föreslagit om expeditlonsljänst möjlighet torde finnas att i något eller några fall anordna den vapenfria tjänsten såsom tjänstgöring vid SIDA:s bislåndskonlor i vissa utvecklingsländer.

Kostnadsfördelningsfrågan

Utredningen pekar lill en början på alt koslnadsfördelningsfrågan har varit föremål för ell flertal utredningar. Den ordning som f. n. gäller enligl regleringsbrev har visat sig svår atl genomföra. I praktiken har arbetsmarknadsstyrelsen blivit tvingad all vid sina överenskommelser med andra myndigheter tillämpa en ordning som är baserad på ell kviitningsförfarande mellan utbildningskostnader och vederiag förde vapenfrias arbetsinsatser för alt någon form av utbildning och tjänstgöring skall kunna genomföras. Svagheten med en sådan ordning har erfarenhetsmässigt visat sig vara svårigheten atl hävda en kvalitativt och kvantitativt acceptabel utbildning. Arbetsmarknadsstyrelsen har enligl utredningen även märkt atl myndigheternas intresse för alt taga emot vapenfria har växlat alll efter rådande arbetsmarknadsläge.

Utredningen anser all del är nödvändigt atl få en lösning av delta problem. Utgångspunkten bör vara all de vapenfria till övervägande del får en utbildning och tjänstgöring som syftar till placering inom något av totalförsvarets verksamhetsområden och i övriga fall utför andra väsentliga tjänster för samhället. Om denna målsättning är vägledande, är det enligt utredningens uppfattning rimligt all staten svarar för samtliga kostnader, som är föranledda av den lagstadgade tjänstgöringsskyldigheten och atl samma principer tillämpas som gäller för värnpliktigas utbildning. Detta skulle Innebära atl statlig myndighet (inkl. affärsdrivande verk), som åläggs alt anordna utbildning och tjänstgöring för vapenfria, har att begära medel för utbildnings- och administrationskostnader hos resp. fackdeparlement. Kommunala myndigheter som åläggs all anordna utbildning bör enligt utredningen få ersättning för utbildnings- och administrationskostnader av medel, som ställs till förfogande av arbetsmarknadsstyrelsen. För de kostnader som de vapenfria orsakar landstingskommunerna i egenskap av huvudmän för sjukvården bör ersättning ulges av medel, som socialstyrelsen får begära hos socialdepartementet.

Övriga utbildningsorgan, dvs. enskilda organisationer, bör i princip själva svara för kostnaderna. Om särskilda skäl föreligger, bördock dessa organ efter särskild framställning lill arbetsmarknadsstyrelsen kunna fl viss ersättning.

Prop. 1977/78:159 51

Utredningen framhåller att enligt vad som nu har föreslagils kommer vederiag förde vapenfrias arbetsinsats inte all utkrävas i något sammanhang. Däremot bör del ställas krav på atl myndigheter och andra organ, som erhåller medel för verksamheten av statsverket, anordnar en effektiv utbildning till merendels tämligen kvalificerade tjänstgöringsuppgifler under krigsförhållanden.

Genom ett syslem där vapenfrlljänslen i huvudsak inriktas på totalförsvar i allmän mening och där statsverket betalar utbildnings- och administrationskostnaderna tillskapas enligl uiredningens mening ell instrument som gör det möjligt för ulbildningsmyndighelerna atl genomföra en effektiv och ändamålsenlig utbildning. Myndighetema bör ges tillräckliga resurser för all genomföra en sådan utbildning. Arbetsmarknadsstyrelsen, som har hand om placeringen av de vapenfria, bör också ges sådana resurser atl myndigheten i framtiden skall kunna finna nya Ijänslgöringsområden och därvid avpassa volymen efler det aktuella tillflödet av vapenfria.

Utredningen har beräknat utbildningskostnaden över statsbudgeten till i genomsnitt 10 000 kr. per tjänstepliktig. Vid ell fullt utnyttjande av del anlal platser, som de föreslagna tjänstgöringsalternativen skulle innebära, kan den totala kostnaden enligl utredningen beräknas till ca 30 milj. kr. per år. F. n. föreligger en kraftig eftersläpning hos arbetsmarknadsstyrelsen vad gäller placering av vapenfria i utbildning. Utredningen anser därför atl det är angeläget att arbetsmarknadsstyrelsen snarast möjligt ges sådana resurser all de vapenfria som f. n. inte har placerats i utbildning kan påbörja sin utbildning.

Utredningen lägger här Inte fram något förslag lill organisatorisk förstärkning. Utredningen framhåller emellertid att del är angeläget all en arbetsgrupp snarast tillsätts för all överväga erforderiiga förändringar.

3.4 Tjänstgöringstidens längd

I fråga om tjänstgöringstidens längd har utredningen gjort jämförelser med tjänstgöringstiden för vissa kategorier värnpliktiga vid armén. Vid den åriiga fördelningen av värnpliktiga vid inskrivningsförrätlningar tilldelas armén ca 39 000 värnpliktiga av totalt ca 53 000. Ca 20 000 uttas till menig kategori G och F, ca 8 000 uttas lill gruppbefäl samt ca 4 000 till plutonsbefäl. Enligl värnpliklsutbildningsförordnlngen (1976:394) skall menig kategori G och F fullgöra gmndutbildning om 227 dagar. Därjämte skall han fullgöra fem krigsförbandsövningar om vardera 18 dagar. Den totala tjänstgöringstiden utgör således 317 dagar. Värnpliktiga som har uttagits till gruppbefäl skall fullgöra grundutbildning om 297 dagar jämte 1 regel fem krigsförbandsövningar om vardera 25 dagar eller totalt 422 dagar. Värnpliktiga uttagna lill plutonsbefäl skall i regel fullgöra 360 dagars grundutbildning. Därtill kommer fem krigsförbandsövningar om vardera 32 dagar samt i regel tre särskilda övningar om elva dagar. Totalt ulgör tjänstgöringstiden för de flesta

Prop. 1977/78:159 52

plulonsbefälsullagna 553 dagar. Vissa små avvikelser kan dock ske från nu angivna dagantal. En mindre del plulonsbefälsullagna tjänstgör längre tid. Här kan ocksä nämnas all bistånds- och kataslrofulbildningen omfattar grundutbildning under 360 dagar saml repetilionsutbildning under minsl 90 dagar och högst 160 dagar.

Utredningen finner inle skäl alt frångå nuvarande principer för avpass-ningen av tjänstgöringstidens längd för de vapenfria. Tjänstgöringstiden bör anpassas så all man kan ge de vapenfria en meningsfylld utbildning som leder lill ell sådant ulblldningsresullat alt de väl skall kunna fullgöra en avsedd samhällsuppgift. Längden av tjänstgöringen bör vidare enligt utredningen inte vara sådan all den kan anses utgöra eller för de vapenfria framstå som ell straff för deras övertygelse. Tiden bör därför vara jämförbar med den tjänstgöringstid som vissa kategorier värnpliktiga fullgör. Tjänstgöringen bör å andra sidan ha en sådan längd atl den inle inbjuder lill s. k. simulation. Utredningen har vid sina överväganden funnit all den nuvarande tjänstgöringstiden är väl avvägd.

Med hänsyn lill del anförda föreslår utredningen, all tjänstgöringstiden för de vapenfria tjänsteplikliga bestäms till 420 dagar. 1 5 § vapenfrilagen föreskrivs f. n. all vapenfri tjänstepliktig är skyldig alt tjänstgöra minsl 395 och högst 420 dagar. Regeringen har i vapenfrikungörelsen bestämt tjänstgöringstiden lill 420 dagar. Utredningen har som nämnts ansett den nuvarande tjänstgöringstiden vara väl avvägd. Enligl uiredningens mening ulgör emellertid 420 dagar den kortaste lid som kan godtas för all de angivna syftena skall uppnås. Regeringen bör enligt utredningen alltså inle ha möjlighet alt bestämma en tiänslgöringslid som är kortare än f n. Däremot bör regeringen om det befinnes lämpligt ha möjlighet all föriänga tjänstgöringstiden. 5 S vapenfrilagen bör därför ändras på så sätt all vapenfri tjänstepliktig förklaras vara skyldig atl för sin utbildning tjänstgöra minsl 420 och högst 450 dagar. I vapenfrikungörelsen bör tiden som nu bestämmas till 420dagar. Tjänstgöringen bör omfatta grundutbildning och repetilionsutbildning. För de vapenfria som erhåller en tjänstgöring som inte leder lill någon krigsplacering bör tjänstgöringen fullgöras i en följd, dvs. ulan uppdelning på grundutbildning och repetilionsutbildning.

3.5 Prövningsförfarandet

Utredningen konstaterar all den nu gällande ordningen för utrednings- och prövnlngsförfarandel med vissa ändringar har tillämpats i ca tio år. Under åren har på olika sätt framkommit viss kritik mot del nuvarande förfarandet. I riksdagsmotioner (bl. a. mot. 1969:346 och 393, 1971:95, 1971:688, 1971:692 och 1971:700), JO-anmälningar, enkla frågor 1 riksdagen, massmediadebatter etc. har kritiken gällt den långa handläggningstiden i fråga om ansökningar om vapenfri tjänst. Kritiken har enligt utredningen i vissa fall riktats mot alt det nuvarande förfarandet inle har kunnat garantera all tillämpningen blivit

Prop.1977/78:159 53

tillräckligt jämn och rättvis.

Utredningen finner alt handläggningstiden för ansökningar om vapenfri tjänst, som tidigare kunde uppgå till ett år och mera, numera är ca fem månader. Tiden torde därmed ha nedbringats så långt som detta är möjligt med nuvarande utrednings- och prövningsförfarande.

Utredningen framhåller atl utformningen av utrednings- och prövnings-förfarandet givetvis påverkas av hur förutsättningarna föratt erhålla vapenfri tjänst anges i 1 i! vapenfrilagen. Utredningen föreslår-som nämnts tidigare-att 1 § flr en ändrad lydelse. Enligl utredningen innebär den nu föreslagna lydelsen att förutsättningarna för bifall till ansökan om vapenfri tjänst vidgas. Enligt utredningens mening bör det bli möjligt all med hänsyn lill vad som har anförts i motiveringen lill ändringarna av I § begränsa penetreringen av en sökandes hela molivområde och därmed förenkla utredningsförfarandel.

Utredningens förslag lill lydelse av I i; innebär, liksom gällande rätl, atl vissa särskilda förutsättningar skall vara uppfyllda för atl ansökan om all fl fullgöra vapenfri tjänst i stället för värnplikt skall kunna bifallas. 1 förslaget har dessa förutsättningar angetts vara all övervägt bruk av vapen mot annan icke är förenligt med den värnpliktiges personliga allvariiga övertygelse.

Utredningen har i motiveringen lill förslaget bl. a. utvecklat detta så atl man visseriigen bör ställa kravet, all vapenbruk principiellt är oförenligt med den sökandes personliga övertygelse och atl grunden för övertygelsen är en pliktmässig etik om människolivets heIgd och människans rätt lill fysisk integritet, men all del inte är den sökandes inställning till bmk av vapen i varje tänkbar situation som är avgörande utan hans inställning lill ett övervägt bmk av vapen.

I ullrycket personlig allvariig övertygelse flr, såsom utredningen har framhållit tidigare bl. a. Inläggas, att den sökande personligen själv omfattar övertygelsen och all den har sådan fasthet all den rimligen vidhålls även inför socialt tryck i en krissituation för samhället, alltså en övertygelse i detta ords egentliga mening.

Utredningen betonar all del svenska försvaret är uppbyggt på den allmänna värnpliktens idé och att detla innebär atl män i viss ålder är pliktiga all fullgöra ålagd militärtjänst. Vapenfrilagstiflningen medger undanlag från denna plikt under vissa förutsättningar. Värnpliktiga som inte uppfyller de angivna förulsällningarna skall inle befrias från värnplikt och ansökningar som inte är tillräckligt grundade skall alltså inte leda till befrielse. Del är enligl uiredningens mening vanskligt all finna en lämplig ordning, varigenom endast sökande som uppfyller de i lagen noggrant angivna villkoren erhåller vapenfri tjänst. Som utredningen ser del är del inte möjligt alt godta en ordning som innebär, atl den sökande utan särskild prövning kan befria sig från värnplikten genom egen förklaring au han uppfyller villkoren. Enligl uiredningens mening måste någon form av prövning alltjämt förekomma.

Prövningsförfarandet bör emellertid enligl utredningens mening kunna

Prop.1977/78:159 54

förenklas i förhållande till vad som nu sker. Av vad utredningen har anfört angående innebörden av förulsättningarna för vapenfri tjänst framgår atl förfarandet främst bör inriktas på atl utröna den sökandes inställning till övervägt bruk av vapen mot annan. 1 denna fråga får man enligl utredningen huvudsakligen bygga på den sökandes egen förklaring. Prövningen torde främst fl inriktas på att utröna om del är fråga om en övertygelse av erforderiig fasthet. För atl denna övertygelse skall kunna utrönas bör den sökande ha ell samtal med en utredningsman. Utredningsmannen föreslås få ha till uppgifi all för den sökande klargöra innebörden av lagens fömtsättningar och att låta den sökande pröva sin uppfattning mot denna bakgmnd. Utredningsmannen skall sedan bedöma om den sökandes uttalade uppfattning är ullryck för en allvariig övertygelse.

Förfarandet bör med dessa utgångspunkter enligl uiredningens förslag anordnas på följande sätl. Vapenfri nämndens beslutsfunktion bör kvarstå. Ansökan om vapenfri tjänst bör ske enligl nuvarande principer. Den bör som f. n. vara skriftlig och innehålla de skäl den sökande vill åberopa samt önskemål om slag av tjänstgöring. Intyg och andra handlingar som den sökande önskar åberopa skall bifogas ansökningen. Sedan ansökningen kommit in till vapenfrinämnden, kallas den sökande till en utredning. Utredningen i ärendet bör göras av en särskild utredare.

Utredningen betonar emellertid all ulredningsorganisationen därvid bör ändras så, att enbart heltldsljänslgörande ulredare anlitas, eftersom de gångna årens erfarenhet ger vid handen atl kapaciteten hos anlitade fritidsutredare varit växlande. Utredningen bedömer att ca 20 ulredare kommer all krävas.

Utredningssamtalel bör enligt utredningen koncentreras kring frågan om övervägt bruk av vapen och arten av den sökandes övertygelse. Utredaren bör vidare - fömtom själva utredningssamtalel - ha lill uppgifi alt informera sökanden om förutsättningarna förden vapenfria tjänsten och dess innebörd. Genom utredningsförfarandel bör dessutom skapas visst underiag för bedömning av vilket slag av tjänstgöring den sökande kan vara lämpad för. Samtalet bör inte redovisas på del sätt som sker f n. Utredningen framhåller all en viss standardisering av utredningsförfarandel bör kunna ske genom atl ell formulär inriktat på de för prövningen mest relevanta avsnitten utnyttjas.

Formuläret bör Innehålla utredarens anteckningar. Den sökandes skäl och motivering bör anges, liksom en kort redovisning av utredningssamtalel (korta data om uppväxttiden, den sökandes etik beträffande vapenbruk och inställning till försvar). Den sökandes önskemål om typ av vapenfri tjänst bör även anges. I formuläret bör notering göras av utredarens rekommendation (bifall, avslag m. m.) och motiveringen lill denna.

Utredningen pekar på all vissa sökande kan känna sig osäkra inför samlalsintervjun. De kan känna svårigheter all göra sig själv rättvisa och klart ge ullryck för sin övertygelse. Enligt utredningens mening bör det därför

Prop.1977/78:159 55

såsom f. n. kunna medges den enskilde all la med en anhörig eller annan lill samtalsintervjun, om inte något speciellt hinder för detla föreligger. Del måste dock vara helt klart att den sökande själv och inte genom ombud skall lägga fram sina motiv för ansökningen.

Sedan utredningen i vapenfriärendel har verkställts, skall vapenfrinämnden avgöra ärendet. Utredningen betonar alt det är angeläget att varje ärende blir föremål för ett noggrant övervägande med hänsyn till de allvarliga konsekvenser som nämndens beslut kan få för den enskilde. Utredningen anser att ökad möjlighet för sökande att bli muntligen hörd av nämnden bör skapas. Enligl uiredningens mening bör med del föreslagna förfarandet nämnden i de flesta fall finna ärendet klart för avgörande genom den verkställda utredningen i ärendet. I några fall kan dock nämnden finna ärendet vara mer svårbedömt. För atl den sökande - om han så önskar - skall kunna lägga fram sina motiv för nämnden bör han beredas den möjUgheten. Om den sökande begär atl bli muntligen hörd av nämnden, föreslås all tillfälle skall beredas honom därtill om inte nämnden finner all del är uppenbart obehövligt. I sådana fall där det av handlingarna exempelvis klart framgår att sökanden uppfyller kraven på vapenfri tjänst eller all ansökan är uppenbart ogrundad kan del enligl utredningen vara obehövligt all låta sökanden fl företräde inför nämnden.

Utredningen vill 1 delta sammanhang beträffande vapenfrinämndens sammansättning framhålla som sin mening att det skulle vara en fördel för nämnden om del 1 denna ingick någon person med förankring inom fredsrörelsen.

Utredningen konstaterar att f n. gäller olika regler för sökande som tidigare inle har ansökt om vapenfri tjänst och andra sökande. Förslagångssökande får inle övas i bruk av vapen eller åläggas alt bära vapen eller ammunition. I regel får han inte åläggas atl fullgöra värnpllklsljänslgöring och skall hemföriovas, om han redan är i tjänst. Enligl utredningens mening finns anledning att vidga tillämpningen av de bestämmelser som gäller för förslagångssökande. När lång lid har förflutit sedan en tidigare ansökan prövades och nya förhållanden därför ofta kan tänkas föreligga, kan det vara skäl alt behandla en ny ansökan såsom en förslagångsansökan. Utredningen föreslår alt så skall ske i fråga om sökande som inger ny ansökan om vapenfri tjänst, sedan han har fullgjort grundutbildning som värnpliktig.

Utredningen pekar på atl sekretessfrågor i vapenfriärenden har tagils upp och behandlats av offentlighets- och sekretesslagsliftningskommittén (OSK) i betänkandet Lagom allmänna handllngar(SOU 1975:22 s. 126och 127). OSK fann bl. a. visseriigen all vikliga skäl kunde anföras för en sekretess 1 dessa ärenden men ansåg med hänsyn lill del starka intresset av insyn i vapenfrinämndens verksamhet att någon sekretess inte borde Införas. OSK:s förslag är f n. under behandling i justitiedeparlementel. Enligt utredningens mening är de skäl som talar för sekretess när det gäller utredningarna i vapenfrinämnden så starka all de bör väga över motstående intressen. Ett

Prop.1977/78:159 56

förnyat övervägande av frågan är därför påkallat.

I fråga om prövnlngsförfarandel har en av uiredningens ledamöter, Birger Möller, avgett reservation som i huvudsak Innebär följande. Den som önskar vapenfri tjänst anmäler detta till vapenfrinämnden. Sökanden kallas sedan obligatoriskt till ell Informationssamtal om lagens krav och om tjänslgöringsallernaliven. Därefter får sökande, efter en viss betänketid t. ex. en månad, avge en skriftlig förklaring enligt fastställd lydelse. Till förklaringen skall fogas ell intyg som bekräftar alt ansökan är avgiven i uppriktigt syfte. Ansökan skall formellt beviljas av vapenfrinämnden, som föreslås bestå av tre personer, exempelvis chefen för kansliet, en jurist samt en person från lämplig Ideell sammanslutning. Om kontraindikationer finns, såsom massansökningar av uppenbart organiserat slag från viss ort e. d. och del personliga 1 övertygelsen kan sällas 1 fråga, företar nämnden en reell prövning med personlig inställelse för sökanden. Reservanten föreslår också en föriängning av tjänstgöringstiden lill 450 dagar.

3.6 Sanktionsformer vid vägran

Utredningen tar inledningsvis upp frågan om vilka möjligheter som finns all ersätta de traditionella frihetsstraffen med andra påföljder. Utredningen hänvisar lill två rapporter från brottsförebyggande rådet år 1974 (nr 1 och 3). Utredningen framhåller all enligl dessa rapporter synes strävanden finnas all begränsa del korta frihetsstraffets användning främst genom all ersätta det med bötesstraff eller annan icke frihetsberövande påföljd.

Böter, villkoriig dom eller skyddstillsyn kan enligt utredningen emellertid knappast vara lämpliga alternativ lill korta frihetsstraff när det gäller vapenvägran. Man torde enligl utredningen vara hänvisad lill att söka finna en ny påföljdsform.

Utredningen har därför kortfattat redovisat den i England och Nya Zeeland nyligen införda påföljdsformen "samhällstjänst".

Utredningen finner att del inte är lämpligt atl som alternativ lill fängelsestraff införa en påföljd av nämnt slag för vägran att fullgöra värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst. Syftet med denna påföljd är nämligen närmast att försöka återanpassa den dömde i samhället efter brott av annan karaktär än vapenvägran. Ett sådant behov kan enligl utredningens mening inte föreligga för totalvägran grundad på en principiell inställning.

I sina fortsalla överväganden gör utredningen först en indelning i olika vägrarkategorier enligt följande. 1. Jehovas vittnen, 2. värnpliktig som har beviljats tillstånd atl fullgöra vapenfri tjänst, 3. värnpliktig som har sökt men inte beviljats tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst, 4. värnpliktig som inte vill söka vapenfri tjänst.

Enligt utredningen är kategori 1 lättast alt skilja ut. Den utgörs av värnpliktiga anslutna till den starkt särpräglade religiösa sekten Jehovas vittnen. Enligt utredningen har Jehovas vittnen sedan sekten uppstod utgjort en källa till problem i vapenfrisammanhang.

Prop. 1977/78:159 57

Utredningen framhåller aU från rättvisesynpunkt kan den väg som beträddes i 1966 års lagstiftning anses vara tvivelaktig. Utredningen finner emellertid - i likhet med 1964 års utredning -all del inle finns möjlighet atl fl medlemmarna av sekten Jehovas vittnen all acceptera någon som helsl tjänst, hur den än utformas, om den avses träda i stället för värnpliktstjänstgöring.

Utredningen betonar alt efiersom ett av uiredningens mål har varit all så långt del kan anses möjligt begränsa antalet lolalvägrare har utredningen -som inle funnit någon annan lösning på frågan om Jehovas vittnen - slutligen stannat för all föreslå all den nuvarande ordningen alltjämt behålls. Svårighet har inte förelegat atl utreda anslutning lill sekten. Det bör enligt utredningen som f. n. från fall till fall beslutas huruvida medlem av sekten Jehovas vittnen skall kallas in lill tjänstgöring.

Utredningen pekar på all del kan ifrågasättas om inle vissa andra religiösa grupper kan ställa krav på atl behandlas på liknande sätt. Enligl utredningens mening synes del f. n. inte finnas andra religiösa grupper i vårt land som kan jämställas med Jehovas vittnen.

Den nuvarande ordningen, som Innebär atl prövningen av dessa frågor ankommer på regeringen, bör enligl utredningen behållas.

Utredningen konstaterar då det gäller kategori 2, dvs. de värnpliktiga som har beviljats tillstånd atl fullgöra vapenfri tjänst men som vägrar atl utföra anvisad tjänst, atl antalet fall av sådan vägran har varierat under den tid då vapenfrilagen har varit i kraft. Under åren 1967-1969 redovisas siffror från 6 till 29 fall medan under åren 1970-1976 antalet varierar från 27 till 84, År 1976 redovisas 50 fall av sådan vägran. Det avgörande motivet för vägran för en slor del av denna grupp synes enligt utredningen vara all man inle har ansett sig kunna godta de tjänslgöringsalternaliv som f. n. finns.

Det bästa sättet att reducera denna grupp av vägrare är enligt utredningens mening att skapa fler ijänslgöringsallernativ och vara mer flexibel vid tilldelningen av Ijänstgöringsallemaliv, varigenom enskilda önskemål kan tillgodoses i större utsträckning. För atl möjliggöra delta bör enligl utredningen den vapenfrie före Inkallelsen få ell förhandsmeddelande om sin uttagning. Önskemål om annan placering bör så långt möjligt kunna tillgodoses före inryckningen. Försök till omplacering bör också ske innan den vapenfrie ställs inför den situationen atl del endasl återstår för honom atl vägra utföra tjänsten. Med hänsyn lill vad utredningen föreslagit om utökade möjligheter till olika ijänslgöringsallernativ har utredningen ansett sig kunna utgå från all denna grupp av vägrare kan reduceras kraftigt.

Då del gäller kategori 3, dvs. de värnpliktiga som har sökt men inle beviljats tillstånd all fullgöra vapenfri tjänst och då har vägrat vid inställelse till värnpliktstjänstgöring, finns enligt uiredningens mening anledning uppmärksamma all flertalet av dem som har fltt avslag på sin ansökan om vapenfri tjänst såvitt statistiken ulvisar inle återkommer som vägrare. Medeltalsberäkningarna för åren 1968-1975 visar atl av antalet sökande som

Prop.1977/78:159 58

inte har fltt bifall till sina vapenfriansökningar har ca 30 % sedermera vid inkallelse vägrat medan ca 70 % inte har återkommit som vägransfall. Utredningen framhåller atl sistnämnda procenttal får ses mot bakgrund av all för denna kategori - liksom för övriga värnpliktiga - i viss utsträckning förekommer anstånd, uppskov, frikallelse etc. När det gäller det absoluta antalet vägrare inom denna kategori är tendensen stigande, och även denna grupps procentuella andel av samtliga fall av vägran stiger. År 1975 uppgick antalet vägrande med bakomliggande avslagen vapenfriansökan till 401.

Kategori 4 ulgör enligt utredningen den övervägande delen av vägrarna. Medeltalsberäkningarna för åren 1968-1975 visar all ca 70 % av vägrarna vid försvarsmakten har vägrat ulan att först söka vapenfri tjänst. År 1975 uppgick antalet lill 568. Tendensen är emellertid sjunkande från över 70 % under åren 1968-1972 lill ca 60 % under åren 1973-1975.

Atl de som har anmälts för vägran inle har ingetl ansökan om vapenfri tjänst kan enligt utredningen ha berott på bristande information om den vapenfria tjänsten eller på att vederbörande inte har ansett sig ha anledning atl begära tillstånd lill vapenfri tjänst, då han kanske haft den uppfattningen all han inle skulle få detla eller all han över huvud taget inle har ansett sig kunna acceptera något av de ijänstgöringsallemaliv som f n. finns för vapenfri tjänst.

Utredningen konstateraratl bland såväl vapenfria som värnpliktiga vägrare förekommer första-, andra- och iredjegångsvägrare. Sedan år 1970, då antalet fall av anmälda förstagångsvägrare var högst (697), har antalet förstagångs-vägrare avtagit och var 508 år 1976, medan antalet andra- och iredjegångsvägrare samtidigt har ökal. Andragängsvägran har ökat från 67 fall år 1970 lill 370 fall år 1976. Delta torde enligt utredningens mening förklaras av att del förhållandevis slora antalet förstagångsvägrare under åren efler 1970 successivt återkommer som andra- resp. iredjegångsvägrare under åren därefter i takt med inkallelseryimen.

För alt kunna bedöma hur nuvarande ordning, som har tillämpats sedan år 1966, fungerar, har utredningen utnyttjat den statistik rörande de värnpliktiga lotalvägrarna som förs i försvarsdepartementet.

Av denna statistik framgår bl. a. följande. Ca 35 % av dem som vägrar första gången återkommer som andragångsvägrare. Ca 38 % av andragångs-vägrarna vägrar också en tredje gång. Detla innebär alt ca 62 % av andragångsvägrarna inte har återkommit som Iredjegångsvägrare. Ca 14 % av förslagångsvägrarna återkommer alltså som iredjegångsvägrare. Delta innebär alt ca 86 % av dem som vägrade första gången inte har återkommit som Iredjegångsvägrare. Vidare kan utläsas av statistiken atl ca 90 % av vägrarna har inkallats inom tre år från vägranstilirällel.

Ulan alt dra några bestämda slutsatser av nämnda statistiska underiag vill utredningen peka på all fängelsestraffet kan ha haft den effekten atl en större del av förslagångsvägrarna efler avtjänat fängelsestraff inte har återkommit som vägrare.

Prop.1977/78:159 59

I fråga om val av påföljd har i direktiven för utredningen sagts, att det inle kan komma i fråga all helt slopa påföljden för tolalvägran eller alt endasl tillämpa lindriga påföljder som t. ex. bötesstraff Enligl direktiven kunde del ifrågasättas om fängelsestraff utgjorde en lämplig påföljd. Utredningen konstaterar all f n. finns, om bötesstraff eller fängelse inle skall tillämpas, endast möjlighet all ådöma en lolalvägrare villkoriig dom eller skyddslillsyn. Mot alt använda dessa påföljder talar enligl utredningens mening atl mer ingripande påföljd får anses påkallad med hänsyn lill allmän laglydnad. Inom påföljdssystemeis ram återfinns också påföljderna ungdomsfängelse, internering, överlämnande lill särskild vård och disciplinstraff för krigsmän. Del torde enligl utredningen inte komma i fråga atl använda dessa påföljder vid totalvägran.

Utredningen framhåller all den nu gällande ordningen, som innebär att efter lagföring och avtjänande av straff värnpliktiga som har vägrat en eller två gånger ånyo inkallas, har utsatts för kritik framför allt från två utgångspunkter. Dels har framhållits all gärningen inte bör betraktas som ell lydnadsbrott, innebärande atl vägran avser viss order, ulan som en vägran alt delta i det organiserade värnpliktsförsvaret, alltså en sorls tjänstepliktsvägran, vilket borde medföra all lagföring och eventuell påföljd endasl verk-ställes en gång. Dels har, från främst kriminalpoliliska utgångspunkter, framhållits all upprepade fängelsestraff innebär enallvariig nedbrytningsprocess för den individ vars gärning har allvarliga åslklsmässiga (religiösa eller etiska) bevekelsegmnder.

Uiredningens förslag till ny formulering av 1 i; vapenfrilagen och de därmed ändrade förutsättningarna för att erhålla vapenfri tjänst, förenklat prövningsförfarande och utökade möjligheter lill olika slag av tjänstgöring måste enligl utredningens mening fl till följd atl antalet vägransfall kommer alt reduceras. Utredningen räknar nämligen med att den förändring av lagstiftningen som har föreslagits kommer atl medföra en minskning av de ansökningar som avslås av vapenfrinämnden. Det kan också antas, all man reducerar den kategori av vägrare som f n. vägrar utan all dessförinnan söka vapenfri tjänst. Om möjligheterna att få vapenfri tjänst ökar, kommer enligl utredningens mening sannolikt en del av denna kategori att ansöka om vapenfri tjänst. En del av dessa värnpliktiga kommer sannolikt också all fl tillstånd till vapenfri tjänst.

Utredningen utgår emellertid från att det ändock kommer att finnas de som vägrar att fullgöra värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst. När del gäller alt söka finna en lämplig sankiionsform för dessa har utredningen strävat efter att - i enlighet med utredningsdirektiven - begränsa fängelsestraffets användning. Utredningen lägger därför fram ett förslag lill en särskild samhällstjänst i stället för fängelse.

Principerna för denna samhällstjänst bör enligt utredningen i huvudsak vara följande. Samhällstjänsten bör hållas skild från den vapenfria tjänsten men administreras av samma organ som sköter denna. Tjänsten bör fullgöras

Prop. 1977/78:159 60

ulan repetilionsutbildning under tid som överstiger den totala tiden för vapenfri tjänst med en månad. Tjänsten bör vara meningsfull. Den bör kunna ske på liknande sätt som arbetsmarknadsstyrelsens beredskapsarbeten för specialanvisade. De arbetsobjekt som kan bli aktuella är exempelvis väg- och anläggningsarbeten, skogsvård, landskapsvård, naturvård, kulturminnesvård, fornminnesvård och vallen- och avloppsarbeten. Som regel har arbetsplatserna för de specialanvisade egna förläggningar samt arbelsledande personal och förläggningsföreståndare. Utredningen framhåller atl det f n. finns planer på att avveckla flertalet beredskapsarbeten av det nyss angivna slaget under den närmaste femårsperioden. Utredningen föreslår atl de fasta anläggningar och resurser i övrigt som kommer alt frigöras efler hand förs över och utnyttjas för samhällstjänst. Del bör emellertid också vara möjligt att anordna tjänstgöring inom liknande områden och under samma former som utredningen tidigare har föreslagit för de vapenfria vars tjänstgöring inle leder lill krigsplacering. Återgång lill värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst bör vara möjlig. Efter fullgjord tjänst inkallas vederbörande inte längre. Någon form av krigsplacering bör enligt utredningen inle ske.

Utredningen framhåller atl för de få fall där någon inle vill fullgöra denna tjänst och inle låter sig tillrätlaföras genom disciplinära åigärder bör fängelsestraff ådömas. Någon påföljd som är kännbar måste enligl utredningens mening ytterst finnas. Annars kan envar vägra alt fullgöra någon uppgift och därmed undandra sig värnplikt och vapenfri tjänst. Utredningen betonar atl delta inte kan godtas i ett land som bygger sitt försvar på allmän värnplikt, då grunden för denna i så fall skulle raseras. Del skall inte vara möjligt all någon av t. ex. rena bekvämlighetsskäl undandrar sig alternativa uppgifter. Förslaget beträffande samhällstjänst innebär enligt utredningens mening alt ingen ådöms fängelse på grund av vapenvägran.

Enligl uiredningens mening bör lagföring av den som vägrar fullgöra samhällstiänsl ske endasl en gång och påföljden bör bestämmas till fängelse. Vid slraffmälningen bör hänsyn tas till återstående tjänstgöringslid. Efter avtjänat straff bör den värnpliktige eller den vapenfrie inle längre inkallas och någon krigsplacering bör inte heller ske. Villkoriig frigivning bör kunna ske -förutom den normala frigivningen - när som helsl under strafftiden under förutsättning atl den dömde återgår lill någon form av tjänstgöring.

1 enlighet med nu angivna principer föreslår utredningen en ordning som utformas på följande sätt.

Förordnande om samhällstjänst bör meddelas av domstol. Utredningen anför alt man har övervägt ell förenklat förfarande, innebärande all vederbörande i administrativ ordning förs över till den särskilda samhällstjänsten. Rättsliga grunder och rättssäkerhetsskäl för den enskilde gör emellertid enligt utredningen ett domstolsförfarande nödvändigt. Talan bör inför domstolen föras av åklagare. Utredningen anser all samhällstjänsten inte är någon straffrätlslig påföljd och anteckning 1 kriminalregistrel bör därför inte ske.

Prop.1977/78:159 61

En vägran aktualiseras regelmässigt först vid inställelsen vid vederbörande förband. Om den värnpliktige inle inställer sig lill grundutbildning, hämtas han i de flesta fall till förbandet. Om hämtning inle kan ske, hemförlovas den värnpliktige, dvs. inkallelseordern hävs. I allmänhet åtalas den värnpliktige och döms lill straff för rymning. Utredningen anser atl hämtning bör kunna ske i större utsträckning än f n. Skulle hämtning ändock inle kunna ske, bör den värnpliktige hemföriovas och anmälan göras till åklagare.

Utredningen föreslår alt om åtal sker och den värnpliktige vid domstolsförhandlingen lämnar sådana uppgifter all del klart framgår all hans rymning gmndar sig på hans avsikt all vägra fullgöra tjänsten, skall domstolen förordna all den värnpliktige skall överföras lill den särskilda samhällstjänsten. Vad nu sagts bör enligt utredningen äga tillämpning också på den som Inte Infinner sig till vapenfri tjänstgöring.

Utredningen framhåller all den som inställer sig vid förbandet eller redan är 1 tjänst och förklarar all han inte ämnar fullgöra militärtjänsten bör först informeras om den vapenfria tjänsten, om han inte tidigare har sökt sådan tjänst, och beredas tilirälle atl söka sådan tjänst. Han bör också informeras om konsekvenserna av sin vägran. Ansöker han om vapenfri tjänst, bör han som i nuvarande syslem hemföriovas. Förklarar den värnpliktige all han inle avser alt ansöka om vapenfri tjänst, bör han åläggas alt fullgöra tjänsten. Vägrar han fullgöra tjänsten bör han hemföriovas och anmälan bör göras till åklagare. Vidhåller den värnpliktige sin inställning vid domstolsförhandlingen, bör domstolen förordna all han skall överföras till den särskilda samhällstjänsten.

Har den värnpliktige tidigare sökt vapenfri tjänst och fått avslag saml vidhåller han alltjämt sin inställning alt vägra fullgöra tjänsten vid förbandet, bör enligl utredningen anmälan ske till åklagare. Även i detta fall bör hemföriovnlng ske.

Förklarar den som harerhållll llllslånd lill vapenfri tjänst vid sin inställelse till tjänstgöring att han ämnar vägra all fullgöra den vapenfria tjänsten, bör först försök till omplacering ske. Vägrar den vapenfrie all godta något av de tjänstgöringsalternativ som arbetsmarknadsstyrelsen kan erbjuda, bör anmälan ske till åklagare. Den vapenfrie bör hemföriovas i avvaktan på domstolsprövning.

Utredningen föreslår inle någon ändring av bestämmelserna i 21 kap. brottsbalken om brott av krigsmän eller slranbestämmelserna i vapenfrilagen. Befinnes vid utredning om vägran, rymning eller dylikt all de bakomliggande förhållandena inle är all hänföra lill tolalvägran, föreslås all lagföring och straff skall ske enligl gällande ordning. 1 första hand bör det ankomma på åklagaren atl pröva detta.

Finner domstolen all någon skall överföras till samhällstjänsten, skall enligt utredningen straff inle ådömas för del lydnadsbroll, tjänstefel m. m. som vederbörandes beteende kan innefatta. Rätten bör kunna besluta alt förordnande om samhällstjänst skall gä i verkställighet utan hinder av atl

Prop.1977/78:159 62

domen inte har vunnit laga kraft.

Den särskilda samhällstjänsten bör enligl utredningen vara skild från den vapenfria tjänsten men administreras av arbetsmarknadsstyrelsen. Styrelsen bör också bestämma vilket slag av tjänstgöring som skall fullgöras av den som har överförts till samhällstjänst. Tjänstgöringen bör påbörjas så snart detta kan ske med hänsyn till arbetsmarknadsstyrelsens möjligheter att placera vederbörande till lämplig tjänstgöring. Samhällstjänsten föreslås få en längd av 450 dagar, dvs. en månad längre tid än den vapenfria tjänsten. Har vederbörande fullgjort viss tids värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst, bör liden för samhällstjänsten nedsättas i motsvarande mån. Del bör enligt utredningen ankomma på domstolen atl i förordnandet om samhällstjänst ange antalet dagar som samhällstjänsten skall fullgöras.

Utredningen föreslår alt det skall finnas möjlighet för den som fullgör samhällstjänst all återgå till värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst, om han tidigare har fått tillstånd alt fullgöra sådan tjänst. Förklarar någon alt han vill återgå till sådan tjänst, bör samhällstjänsten villkoriigi avbrytas senast trettio dagar efler del atl förklaring har avgelts. Förordnandet om samhällstjänst bör därvid förfalla om vederbörande påbörjar annan tjänstgöring inom två år. Om så inte sker, bör samhällstjänsten ålempplas. Om särskilda skäl föreligger, bör emellertid möjlighet finnas alt inle återuppta samhällstjänsten.

Utredningen föreslår att den som återgår till värnpliktstjänstgöring bör fl tillgodoräkna sig en viss tid av samhällstjänsten som fullgjord värnpliktstjänstgöring. Delsamma bör gälla den som återgår till vapenfri tjänst. Med hänsyn till de speciella krav som ställs på värnpliktsutbildningen måste enligt uiredningens mening en viss begränsning göras vid tillgodoräkning av tjänstgöringstid. Utredningen föreslår att högst nittio dagar bör få avräknas om den värnpliktige återgår till tjänstgöring i form av grundutbildning. Om del för den värnpliktige återstår repetilionsutbildning, bör högst trettio dagar få avräknas. Samma begränsning behöver inte göras om vederbörande återgår till vapenfri tjänst. Utredningen anser emellertid att för att utbildningen skall bli meningsfylld behövs en viss lids tjänstgöring. Utredningen föreslår därför all vid återgång lill vapenfri tjänst denna tjänstgöring inte bör vara kortare än sjuttiofem dagar. Den som har fullgjort samhällstjänsten bör inte ulan eget medgivande inkallas lill värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst. Inte heller bör någon form av krigsplacering ske.

Utredningen anser all den som vägrar atl fullgöra samhällstjänsten bör dömas lill fängelse. Åtalsanmälan bör lämpligen ske genom arbetsmarknadsstyrelsen. Fråga om ådömande av fängelse bördock inte väckas förrän försök har gjorts att komma till rätta med den vägrande genom omplacering där sådan är möjlig eller genom disciplinära åigärder. Den vägrande bör inte hemföriovas i avvaktan på domstolsprövningen. Lagföring börenligt utredningen ske endasl en gång. Det föreslås ett straffmaximum av ett år. Fängelsestraffet bör bestämmas med beaktande av den tid som återstår att

Prop.1977/78:159 63

fullgöra av samhällstjänsten. Om någon vägrar ulan att ha fullgjort någon tjänstgöring, synes enligt utredningen normall ett straff om 6-8 månaders fängelse vara lämpligt, vilket med hänsyn lill villkoriig frigivning torde innebära i slort sell lika lång fängelsepåföljd som man enligt nuvarande principer totalt brukar ådöma en lolalvägrare, dvs. högst 5-6 månader. Om endast kort lid återstår all tjänstgöra, exempelvis vid en vägran som har skett först vid den sista repetitionsövningen och vederbörande även vägrar all fullgöra ålagd samhällstjänst, bör straffet kunna bestämmas lill böter.

Enligl uiredningens mening bör i princip i fråga om verkställigheten av fängelsestraffet gälla vad som eljest är föreskrivet om fängelsestraff. Utredningen anser emellertid att möjlighet bör finnas för den dömde alt kunna återgå till någon form av tjänstgöring innan straffet helt har avtjänats. Del föreslås därför alt villkorlig frigivning skall kunna ske, fömtom i enlighet med vad som eljest gäller, om den dömde förklarar atl han önskar fullgöra värnpiiklsljänstgöring eller samhällstjänst eller, om han har erhållit tillstånd därtill, vapenfri tjänst. Påbörjas nämnda tjänstgöring inom två år, bör resten av fängelsestraffet förfalla. 1 annal fall bör den villkoriigi medgivna friheten förklaras förverkad. Om det emellertid föreligger särskilda skäl, bör möjlighet finnas all underiåla alt förverka den villkoriigi medgivna friheten. Om fängelsestraff verkställs samtidigt för annal brott, bör delta straff avtjänas innan den särskilda villkorliga frigivningen bör komma i fråga. Sådan villkoriig frigivning kan således inte ske förrän del andra straffet lill fullo har verkställts eller tiden för normal villkoriig frigivning från detla har inträtt. Beslul i här nämnda frågor bör enligl utredningen meddelas av kriminalvårdsstyrelsen. Återgår någon som har avtjänat viss tids straff lill tjänstgöring, bör liden för tjänstgöringen nedsättas i motsvarande mån.

Utredningen framhåller alt med hänsyn lill vad som har anförts om fängelsestraff för vägran atl fullgöra samhällstjänst brottsbalkens bestämmelser i 1 kap. 6 5 om gemensam påföljd för flera brott inte bör tillämpas i fall då straff skall bestämmas för vägran. Utredningen föreslår alt om fängelsestraff skall ådömas för vägransbroitet straffet ådömes särskilt vid sidan av påföljd för annal brott. För annan brottslighet bör, om lagföring sker samlidigt, påföljden också kunna bestämmas lill fängelse. Utredningen konstaterar alt delta visseriigen innebär atl vederbörande kan komma att avtjäna två särskilda fängelsestraff Del bör emellertid inte möta några svårigheter vid tillämpningen.

Om någon har återgått till någon form av tjänstgöring antingen från samhällstjänsten eller fängelsestraffet och ånyo vägrar att fullgöra sin tjänstgöring, bör enligt utredningen fängelsestraff ådömas vederbörande. Någon ny möjlighet alt erhålla samhällstjänst bör inte finnas, med hänsyn lill risken för missbruk av del föreslagna systemet. Om brottet emellertid är att betrakta som ringa, bör påföljden kunna stanna vid ett bötesstraff

Då straff som någon har ådömts för vägran att ulföra samhällstjänsten till fullo verkställts, bör enligt utredningen förordnandet om samhällstjänst

Prop. 1977/78:159 64

förfalla. Då någon till fullo har undergått fängelsestraff som nämnts, bör han inte utan eget medgivande få inkallas till tjänstgöring. Inte heller bör någon form av krigsplacering ske.

Utredningen finner all vad som nu har föreslagits i fråga om samhällstjänst bör kunna tillämpas vid vägran som sker i samband med såväl gmndutbildning som repelitionsutbildning. Tiden för samhällstjänsten bör nämligen, som tidigare nämnts, kunna nedsättas i förhållande lill vad som har fullgjorts av värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst.

3.7 Övriga frågor

Utredningen tar inledningsvis upp frågan om prövningsförfarande m. m. under beredskap och krig. Utredningen utgår ifrån atl möjligheten all ansöka om och erhålla tillstånd till vapenfri tjänst skall finnas kvar även under beredskaps- och krigsförhållanden.

Utredningen konstaterar atl erfarenheterna från beredskapstiden åren 1939-1945 visar dels att antalet vapenfrisökande minskade, dels alt ett slorl anlal vapenfria begärde all få återgå till vapentjänst. Del torde enligl utredningen inte vara självklart atl man kan ulgå från att samma förhållande skulle uppkomma vid en krissituation nu som under beredskapsåren. Hänsyn lill en förändrad reaktion bör därför las med i beräkningen vid planläggning för beredskaps- och krigsförhållanden.

F. n. finns inle någon krigsorganisation för vapenfrinämnden. Någon planläggning för vapenfrinämndens verksamhet under beredskap och krig har inle heller skett. Utredningen anser atl den myndighet som handhar verksamheten i fred, dvs. vapenfrinämnden, också under beredskap och krig bör vara den myndighet som handlägger vapenfrifrågor. Detla är enligl uiredningens mening en grundläggande princip inom lolalförsvarsverksam-helen. Besvärsmöjligheterna bör också kvarstå. Med utgångspunkt från den fredstida organisationen börenligt utredningen vapen fri nämnden krigsorga-niseras under beredskap och krig.

Utredningen harockså närmare skisserat ett förfaringssätt vid ansökan om vapenfri tjänst m. m. under beredskaps- och krigsförhållanden.

Utredningen har vidare tagit upp vissa organisationsfrågor. Inledningsvis framhåller utredningen alt i vart fall bör arbetsmarknadsstyrelsens resurser förslärkas för atl styrelsen på ett tillfredsställande sätt skall kunna genomföra vad utredningen har föreslagit i det föregående.

Utredningen har diskuterat vissa utgångspunkter för ett organisationsförslag och anser atl organisationen av vapenfri verksamheten bör vara sådan att den ger regeringen en god överblick över verksamheten. Organisationen bör vidare vara sådan att den ger möjligheter lill en god kontakt i vapenfrifrågor med vapenfriorganet för såväl den enskilde som andra myndigheter. Möjligheter bör också kunna ges till en god sammanbindning av utredningsförfarandel, uttagning av vapenfria lill viss tjänst och placering på utbild-

Prop. 1977/78:159 65

ningsmöjligheler. Allmänhet, massmedia, organisationer och föreningar m. fl. bör vidare kunna få goda möjligheter all få insyn i och information om vapenfriverksamhelen.

Utredningen anser all de vapenfrias utbildning och tjänstgöring bör i huvudsak betraktas som en angelägenhet för totalförsvaret. Utredningen har därvid inte främst sell vapenfrlulbildningen som en "arbelsmarknadsange-lägenhet".

Den nu delade departemenlsllllhörigheten för olika delar av vapenfri verksamheten framstår enligl utredningen som mindre lämplig. Utredningen vill särskilt peka på uppdelningen av budgetfrågor och de skilda vägarna för olika besvär och klagomål från värnpliktiga och vapenfria. Vapenfrinämnden och arbetsmarknadsstyrelsens vapenfrisekllon har ofla kontakt med samma myndigheter, bland vilka kan nämnas värnpllklsnämnden, värnpliktsverkel, civilförsvarssiyrelsen, försvarets civilförvaltning och rätlsvårdsmyndighe-ler.

Kontakt med och upplysning till allmänheten, enskilda, massmedia, organisationer och föreningar är en omfattande verksamhet för både vapenfrinämnden och arbetsmarknadsstyrelsens vapenfrisekllon, var och en inom sitt område.

Enligt utredningen bör en organisation för vapenfriverksamheten kunna skapas som undanröjer del dubbelarbete som nuvarande kontakllinjer innebär.

För utredningen framstår det som väsentligt atl hela verksamheten sköts direkt under ell departement - som härigenom blir ensam besvärsinslans för alla vapenfrifrågor - all sammankoppling av utredning, uttagning och utbildning av vapenfria åsladkommes saml all budget- och kostnadsfördelningsfrågorna löses slutligt.

Att av psykologiska skäl låta vapenfrifrågorna handläggas av annal departement än försvarsdepartementet finner utredningen inte bärande. Utredningen framhåller all från vapenfria och deras organisationer har också erfarits all del som är väsentligt för dem är hur sakfrågorna löses och all erforderiig samordning sker ulan all äventyras av onödig organisatorisk uppdelning. Civilförsvarssiyrelsen beräknas utbilda huvudparten av de vapenfria och med det förslag utredningen nu lägger fram kommer också den övervägande delen av de vapenfria all placeras inom civilförsvaret. Utredningen anser för sin del all samtliga vapenfrifrågor bör läggas under försvarsdepartementet.

En ändrad organisation av vapenfriverksamhelen enligl de riktlinjer som här har angetts kan åstadkommas på olika sätt. Utredningen anser sig inte böra lägga fram och förorda ett konkret förslag lill ny organisation av vapenfriverksamheten. Utredningen anser dock alt del finns sådana nackdelar med den nuvarande organisationen alt andra lösningar bör övervägas. Delta bör lämpligen göras av en särskild arbetsgrupp med företrädare för de berörda myndigheterna och med tillgång till särskild organisatorisk expertis.

5 Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 159

Prop. 1977/78:159 66

Enligt utredningens mening är del angelägel all dessa frågor tas upp till överväganden snarast efler del alt utredningen har avlämnat sitt betänkande.

Utredningen lar slutligen upp vissa medinflytandefrågor och informationsproblem.

Enligt utredningens uppfattning är det viktigt alt de vapenfria i likhet med de vämpliktiga och andra grupper i samhället har möjlighet alt föra fram sina uppfattningar och synpunkter. De former för medinflytande som nu tillämpas försöksvis och som i avgörande delar också förordas av en särskild arbetsgmpp, som varit sammansatt av företrädare för både arbetsmarknadsstyrelsen och de vapenfria, synes vara en lämplig grund all bygga ell fortsatt medinflytande för de vapenfria på. Liksom hittills bör de vapenfria ha möjlighet atl samverka med de värnpliktiga vid värnpliktskonferenserna. Utredningen vill peka på atl särskilda medel kan behöva ställas till arbetsmarknadsstyrelsens förfogande för alt medinflylandet skall kunna utvecklas på det sätt som är önskvärt. Formerna för medinflylandet behöver också regleras författningsmässigt. Det bör ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen att utfärda bestämmelser i frågan i sina tillämpningsbestämmelser till vapenfrilagstiflningen.

Utredningen vill starkt understryka angelägenheten av atl information ges om den kommande lagstiftningen och dess övergångsbestämmelser.

Utredningen pekar på atl del kan ha berott på bristande information all vissa av dem som hittills har anmälts för vägran inte har ansökt om vapenfri tjänst. Behovet av information både om den nya lagstiftningen om vapenfri tjänst och om sanktionerna vid vägran - främst samhällstiänsl - ökar vid genomförandet av de nya reglerna på dessa områden. Erforderiiga resurser måste enligt utredningen ställas till förfogande för detta ändamål.

Målsättningen vid utformningen av informationen börenligt utredningens mening vara all skapa sådan orientering om och sådana insikter i den nya lagstiftningen atl sökande lill vapenfri tjänst och värnpliktiga som inle vill göra tjänst inom totalförsvaret är medvetna om de nya reglerna för vapenfri tjänst och för sanktionerna vid vägran.

Kurser angående lagstiftningen torde enligt utredningen även behöva anordnas för personal vid värnpliktsverkel, vapenfrinämnden, arbetsmarknadsstyrelsen och militära ulbildningsmyndigheler.

4 Remissyttrandena

4.1 Allmänt

Vapenfriulredningens förslag har fåll ett blandat mottagande under remissbehandlingen. Åtskilliga remissinstanser godtar förslagets huvudprinciper och lillslyrkerellerlämnardet utan erinran. Flera remissinstanser ställer

Prop. 1977/78:159 67

sig emellertid avvisande lill vissa delar av förslaget och avstyrker att del läggs till grund för lagstiftning. Vissa remissinstanser intar en mellanställning. Från en del håll framhålls atl del är tveksamt om förslaget medför någon förbättring.

De flesta remissinstanser godtar uiredningens förslag till vidgade möjligheter till vapenfri tjänst. I slort sett är del endasl ÖB, cheferna för armén, marinen ochfiygvapnet samt Sveriges domareförbund och Moderata ungdomsförbundet som vill alt de nuvarande principerna behålls.

De flesta remissinstanserna anser i likhet med utredningen, atl Ijänslgö-ringsmöjlighelerna bör utvidgas kraftigt.

1 fråga om prövningsförfarandet är remissopinionen delad. Även om flera av remissinstanserna vill avskaffa prövningsförfarandet, är det ändock en övervägande majoritet som vill behålla någon form av prövningsförfarande.

Uiredningens förslag till sanktionsformer vid vägran har lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Förslaget lill införande av samhällstjänst som sanktionsform avstyrks av riksåklagaren, överåklagaren i Stockholms åklagardislrikt, länsåklagarna i Östergötlands län, Jönköpings län saml / Västernorrlands län och Jämtlands tån, Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, brottsförebyggande rådet, statskontoret, JO, Svenska Freds- och skiljedomsföreningen, Sveriges domareförbund saml Föreningen Sveriges åklagare. Flera av de remissinstanser som har tillstyrkt uiredningens förslag har dock lämnai vissa erinringar.

4.2 Förutsättningar för vapenfri tjänst

Riksåklagaren anser utredningens förslag välmotiverade. Vilka skäl man skall godta för en särbehandling är en politisk fråga. Man bör enligl riksåklagaren emellertid alltjämt uppställa krav pä samvetsnöd i traditionell mening. Vid denna bedömning framhåller riksåklagaren att han har utgått från dels all kravet på allmän värnplikt måste uppfyllas, dels all man inle kan godta någon rälisolikhei, gmndad på alt de som konfronteras med problemet värnplikt tillhör olika grupper 1 samhället. Överåklagaren I Stockholms åklagardislrikt finner att förslaget kan förväntas ge till resultat atl antalet lolalvägrare minskar. Överåklagaren i Malmö åklagardislrikt finner förslaget i denna del vara väl ägnat att ligga till gmnd för ny lagstiftning. Länsåklagaren i Östergötlands län finner all de ändringar som har föreslagits i vapenfrilagen är i stort sett välbetänkta. Länsåklagaren anser dock att uttrycket "övervägt bruk av vapen" borde kunna återges mera lättfattligt och föreslår i stället "om bruk av vapen mot annan i vilken situation och för vilket ändamål som helsf'. Länsåklagaren I Jönköpings län tillstyrker de av utredningen föreslagna vidgade möjligheterna lill vapenfri tjänst, men finner uttrycket "övervägt bruk av vapen" vara språkligt mindre lyckat och till sin innebörd tveksamt och svårtolkat. Länsåklagaren i Västernorrlands län och Jämtlands län

framhåller atl ur åklagarsynpunkt synes uiredningens huvudtanke, nämligen förhoppningen alt del genom vidgade möjligheter till vapenfri tjänst skall vara möjligt atl avsevärt nedbringa antalet vägransfall, angelägen. Förslagen synes också så utformade alt eventuellt återstående fall vid lagföring knappast ges utrymme all framstå som offer på allmänpreventionens altare.

Svea hovrätt finner all genom atl utforma förutsättningarna på föreslaget sätt har utredningen väsentligt vidgat möjligheterna för den enskilde att erhålla vapenfri tjänst. Detla bör enligl hovrättens mening vara till fördel både när det gäller den principiella lösningen av vapenfriproblemet och när del gäller utformningen av hela rättssystemet på området. Hovrätten finner emellertid alt valet av ordet "övervägt" inte närmare har diskuterats av utredningen. Enligl hovrättens mening kan del ifrågasättas om det täcker vad som åsyftas. Man kan diskutera om inte detta sker bällre genom att anknyta till själva värnpliktstjänstgöringen och som kriterium uppställa att "övning i bruk av vapen mot annan ej är förenligt med värnpliktigs allvariiga personliga övertygelse". I varje fall bör man enligt hovrätten söka finna en formulering som tydligare än den föreslagna klargör bestämmelsens innebörd. Enligl hovrättens mening leder ett genomförande av dessa delar av reformen uppenbarligen till dels atl fler blir berättigade till vapenfri tjänst, dels atl fler finner det möjligt och meningsfullt att söka dylik tjänst. Antalet presumtiva lolalvägrare kommer redan genom dessa åigärder atl nedbringas.

Hovrätten för Västra Sverige anser all utredningen på ett förtjänstfullt sätl har omarbetat 1 i? vapenfrilagen angående villkoren för befrielse från värnplikt men framhålleratt den föreslagna lydelsen av lagrummet inte ger tillräcklig ledning vid prövningen om tillstånd till vapenfri tjänst skall beviljas. Enligt hovrättens mening kommer liksom f n. en prövning enligt förslaget all innebära alltför mycket av tillfälligt och osäkert. Hovrätten kan godta utredningens förslag lill 1 S vapenfrilagen om prövningsförfarandet slopas.

Rikspolisstyrelsen konstaterar med tillfredsställelse atl utredningen har ersatt rekvisitet "djup samvetsnöd" i 1 J; lagen om vapenfri tjänst med den mera tidsenliga och för rättstillämpningen sannolikt mera lättolkade formuleringen "övervägt bruk av vapen mot annan" ävensom alt benämningen "vapenfri tjänstepliktig" bytts ut mot del mindre värdeladdade uttrycket "civiltjänslepliktig". SJ däremot förordar all benämningen vapenfri tjänstepliktig behålls.

Brottsförebyggande rådet ansluter sig till utredningens grundsyn, enligt vilken vapenvägran bör ses som en personlig konflikt som i första hand bör lösas genom vidgade möjligheter till vapenfri tjänst. Utredningens förslag visar dock alt problemet med vapenvägran inte kan mötas på tillfredsställande sätl ulan alt principerna för erhållande av vapenfri tjänst omprövas. En sådan omprövning låg inte inom utredningens direktiv men har ändå blivit en yttersta konsekvens. BroUsförebyggande rådet anser från denna utgångs-

Prop.1977/78:159 69

punkt atl förslaget atl införa en icke-slraffrällslig sanktion (samhällstjänst), som skall tillgripas mot den som vägrar värnplikt och inle har erbjudils vapenfri tjänst, utgör en halvmesyr. I stället bör man spela med öppna kort och bredda förulsällningarna för vapenfri samhällstjänst så all den som förklarar sig av allvarlig övertygelse vägra värnplikt kan åläggas sådan tjänst. Härvid torde del danska systemet erbjuda en tänkbar lösning. Enligl rådet bör den vapenfria samhällstjänsten alltjämt framstå som ett undanlag från regeln alt värnplikt är en medborgerilg skyldighet. 1 den allmänna opinionen bör denna skyldighet understrykas och den värnpliktiges samhällsfunktion betonas. Man bör också med olika medel söka stimulera den värnpliktige atl fullgöra värnpliktsljänsl.

SIDA anser atl utredningen genom sitt förslag till utformning av I § vapenfrilagen har skapat en förutsättning för all uppnå ett av utredningsuppdragets huvudsyften, nämligen likhet och rättvisa vid tillämpningen av lagen. SIDA ser det som positivt all föreslagen utformning av lagtexten vidgar möjligheterna lill ett större hänsynstagande lill den enskildes personliga övertygelse.

ÖB kan i princip dela utredningens resonemang i vad mån detta utmynnar i slutsatsen alt "liksom f n. bör de fl vapenfri tjänst som på en tydlig etisk grund vunnen övertygelse all det är omöjligt för dem atl medverka i våldshandlingar. Del centrala för dem är etiken kring människolivet, medan samhällsskick, sociala, politiska och ekonomiska ordningar, nationernas inbördes förhållanden och väridssamfundets olika problem träder i bakgmnden". Enligl ÖB:s uppfattning vill emellertid utredningen vidga förulsällningarna för tillstånd till vapenfri tjänst lill all omfatta även "dem som vunnit en på klart ideella skäl grundad övertygelse om krigets och våldets meningslöshet, orättvisa och inhumanitet som social företeelse, men hos vilken tanken på det enskilda människolivet och dess okränkbarhet framträder mindre starkt". ÖB menar att uiredningens förslag i detta avseende skulle innebära alt allmänt politiska värderingar skulle kunna godtas som grund för tillstånd till vapenfri tjänst. Med den nyss angivna definitionen borde de flesta normall reflekterande människor kunna anse sig uppfylla kriterierna för vapenfri tjänst. Även om utredningen förutsätter all sökande med selektivt godtagande av deltagande i krig eller övervägt våld för egen del inle bör medges tillstånd till vapenfri tjänst, torde enligl ÖB:s mening gränsdragningen i det enskilda fallel mellan individualeliska och emotionella reaktioner saml socialetiska (allmänpolitiska) och intellektuella övertygelser framstå såsom synneriigen svårbedömd. ÖB vidhåller sin uppfattning alt för tillstånd till vapenfri tjänst måste fordras synnerliga skäl. Med hänsyn härtill bör alltjämt endast starkt personligt förankrade individualeliska skäl kunna godtas som grund för tillstånd till vapenfri tjänst. ÖB motsätter sig därför utredningens förslag att utvidga rätten lill vapenfri tjänst även på politiska eller socialetiska värderingar och lill dem för vilka tanken på del enskilda människolivet och dess okränkbarhet framträder mindre starkt. Chefenför

Prop. 1977/78:159 70

flygvapnet delar ÖB:s uppfattning.

Chefen för armén motsätter sig utredningens förslag och föreslår att nuvarande förutsättningar för vapenfri tjänst i allt väsentligt behålls.

Chefenför marinen anser det inte vara riktigt atl medge vapenfri tjänst för den som tar avstånd från användning av vapen endast då frågan är om "övervägt bruk av vapen", t. ex. för den som endast förklarar alt han inle är beredd all som värnpliktig i krig döda en annan människa. En sådan sökande kan alltså inle tänka sig atl i en för nationen och därmed i princip för alla invånare aldrig så akut hotsituation med vapen i hand övervägt medverka lill skyddet av landsmän. Men vederbörande kan i en annan kanske mera civilt betonad hotsituation acceptera tanken atl använda vapen för att döda i avsikt alt t. ex. skydda sig själv eller sina närmaste. Enligt chefens för marinen uppfattning bör villkoret för alt medge vapenfri tjänst vara att den personliga allvarliga övertygelsen att inte bruka vapen för all döda skall vara åtminstone teoretiskt allmängiltig. Ordet "övervägt" bör inte införas i lagtexten. Chefen för marinen finner heller inle skäl att ändra det vedertagna begreppet "vapenfri tjänstepliktig".

Värnpliktsverket avstyrker att "övervägt bruk av vapen" ges den av utredningen uttalade vidgade innebörden men biträder i övrigl vad utredningen har anfört för den precisering av fömtsäiiningarna, som har kommit till uttryck i förslaget lill ändring av 1 § vapenfrilagen. Förslaget om ändrad benämning till civiltjänslepliktig avstyrks av värnpliktsverkel.

Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar finner atl utredningens förslag innebär en viss liberalisering av vapenfrilagen. Nämnden är medveten om all en sådan förändring kan innebära all problem vid handläggningen ökar. Den föreslagna formuleringen torde emellertid bättre än den nu gällande svara mot en allmänt omfattad syn på denna fråga. En modifiering av formuleringen är motiverad inle minsl av den principiella synpunkten all samhället i en demokrati som vår bör gå medborgare med en avvikande mening till mötes så långt det med hänsyn till omständigheterna är rimligt och möjligt. Nämnden tillstyrker därför förslaget till ändrad formulering.

Vapenfrinämnden är angelägen alt framhålla atl nämnden genom sitt remissvar inle lar ställning till frågan huruvida, med bibehållande av den allmänna värnplikten, undanlag från denna plikt i form av tillstånd lill vapenfri tjänst kan eller bör göras i större uisträckning än som sker enligl nu tillämpad praxis. Delta är en avvägningsfråga, i vilken vapenfrinämnden inte har anledning atl uttala någon mening. Uiredningens förslag innebär och syftar till en väsentlig utvidgning av möjligheterna för värnpliktiga att 11 tillstånd till vapenfri tjänst. Utredningens lagförslag ger i och för sig föga ledning för frågan vad som fordras för att en värnpliktig skall kunna 11 tillstånd lill vapenfri tjänst. I delta hänseende måste man främst lita till de motivutlalanden, vari förulsättningarna närmare behandlas. Enligt vapenfrinämnden är det oklart vad utredningen egentligen åsyftar med distinktionen "övervägt" bruk av vapen. Nämnden vill beträffande uttrycket "övervägf'

Prop.1977/78:159 71

framföra som sin uppfattning atl ordet ur lagteknisk synpunkt synes föga vägledande och atl del i lagtexten knappast kan ges annan innebördan del har rent språkligt. Ett våld, som förutsattes stå i strid med den värnpliktiges personliga allvariiga övertygelse, kan svåriigen syfta på annat våld än sådant som den värnpliktige har övervägt. Och ell icke övervägt våld synes inle rimligen kunna betecknas som ett våld som slår i strid med någon övertygelse. Utredningen uttalar vidare alt vapenfri tjänst bör ges även sådana värnpliktiga, "som har vunnit en på klart ideella skäl grundad övertygelse om krigets och våldets meningslöshet,orättvisa och inhumanitet som social företeelse men hos vilka tanken på det enskilda människolivet och dess okränkbarhet framträder mindre starkt". Vapenfri tjänst bör i sådana fall dock erhållas endasl under förutsäuning alt uppfattningen om eget dellagande 1 våld och krig inle har selektiv prägel. De förutsättningar för tillstånd till vapenfri tjänst, som utredningen sålunda har föreslagit, Innebär enligt nämnden en förändring 1 förhållande till nu gällande bestämmelser. Enligl nämndens uppfattning låter sig utredningens förslag i detta hänseende inte förenas med principen om allmän värnplikt. Såsom nämnden har anfört tidigare följer av denna princip, all undantagsbestämmelserna skall vara så utformade all de kan vänlas vara uppfyllda endasl av ell fåtal av de vämpliktiga. Att hysa "en på klart ideella skäl grundad övertygelse om krigets och våldets meningslöshet, orättvisa och inhumanitet som social företeelse" torde inie vara ovanligt bland de värnpliktiga. Tvärtom förhåller det sig säkerligen så all de som hyser en annan inställning hör till undantagen. Nämnden vill här framhålla all värnpliktiga, som har den i betänkandet beskrivna övertygelsen om våldels meningslöshet etc, mycket ofla flr sina ansökningar om vapenfri tjänst beviljade. Deras inställning till personligt våldsbruk och till människolivets okränkbarhet är nämligen ofta sådan atl de kan anses uppfylla vapenfrilagens villkor för vapenfri tjänst. Frågan om tillstånd lill vapenfri tjänst har i svensk lagsliflning hittills alltid varit avhängig av all bruk av vapen ulgör en samvetsfråga för den värnpliktige. Även de i betänkandet redovisade utländska lagarna på området bygger med några fl undantag på atl bruk av vapen skall strida mot den värnpliktiges samvete. Genom användande av uttrycket samvete eller sammansättning med detta ord 1 lagtexten, framhåller nämnden, betonas onekligen lagstiftarens mening, all den inställning till bmk av vapen, som kan godtas som befrielseskäl, skall vara av djupt personlig art. Att vapenbrukel anges utgöra en samvetsfråga för den värnpliktige synes, enligt nämnden, utesluta all andra värderingar än etiken kring del enskilda människolivet och dess okränkbarhet tillmäles avgörande betydelse. Till utredningens uppfattning att samvetet inte bör läggas till grund för språkbruk i en lagtext om denna skall kunna tillämpas konsekvent och rättvist, må enligl nämnden anmärkas all del ligger 1 sakens natur atl vilken formulering man än vill välja för all beskriva den som bör kvalificeras lill vapenfri tjänst, formuleringen måste vara så allmänt hållen att den ger föga utrymme för någon exakt bestämning

Prop. 1977/78:159 72

om en värnpliktig i det enskilda fallet uppfyller de angivna fömtsättningama. Vad nu sagts gäller således även den av utredningen föreslagna lagtexten. En ulmönslring av samvelsbegreppet bland villkoren för vapenfri tjänst skulle enligt nämndens mening förmodligen komma alt bland allmänheten uppfattas som en ändring av reellt Innehåll. Med hänsyn till den sakliga Innebörd, som enligl vad nämnden har anfört kan tillmätas ett sådant begrepp, vill nämnden för sin del förorda all anknytningen lill samvelsbegreppet behålls 1 någon form. Enligl nämnden skulle I § vapenfrilagen förslagsvis kunna ges följande lydelse: "Om bruk av vapen mot annan på gmnd av värnpliktigs personliga allvariiga övertygelse strider mot hans samvete, äger han erhålla tillstånd all 1 stället för värnpliktstjänstgöring fullgöra vapenfri tjänst".

Socialstyrelsen, televerket, luftfartsverket, skolöverstyrelsen, länsstyrelserna i Skaraborgs och Västmanlands län, civilbefålhavaren i Östra civilområdet, LO, SACO/SR, Sveriges Frikyrkoråd, Riksförbundet kyrkans ungdom, Sveriges kristna ungdomsråd. Svenska missionsförbundets ungdom, Sveriges Förenade Studentkårer, Sveriges advokatsamfund och Föreningen Sveriges åklagare har Inte något atl erinra mot uiredningens förslag 1 denna del.

Domkapitlet i Uppsala stift Instämmer i utredningens förslag all låta begreppet djup samvetsnöd ulgå ur lagtexten. Enligl domkapitlet är begreppet som objektivt kriterium oprecist och tillåter en alltför skiftande tolkning. Därtill kommer, att del som beskrivning av en persons inställning närmast svarar mot en religiös livshållning och inte tillräckligt lar hänsyn lill de mycket skiftande motiveringar, som kan ligga bakom en ansökan om vapenfri tjänst. Även begreppet "värnpliktigs personliga allvarliga övertygelse" tillåter olika tolkningar, men kan anses brukbart, då det sannolikt bättre svarar mot flertalets sätt atl uttrycka sin Inställning. Domkapitlet i Stockholms stift anser all borttagande av begreppet "djup samvetsnöd" och införandel av ordet "övervägt" före bmk av vapen gör villkoren klarare för alla parter.

Domkapitlet i Härnösands stift finner det tillfredsställande att uttrycket djup samvetsnöd föreslås ulgå. Domkapitlet i Göteborgs stift finner Inte atl utredningens förslag i denna del leder till någon avgörande förbättring i nuvarande system.

Universitets- och högskoleämbetet välkomnar alt utredningen framlägger förslag lill en ny formulering av I § vapenfrilagen och all förslaget bl. a. syftar till alt utöka möjligheterna alt fl vapenfri tjänst.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner uttrycket "övervägt bruk av vapen" vara en klar och önskvärd precisering av den övertygelse som bör gälla enligt lagen. Enligt länsstyrelsen flr man bort tveksamheten inför spontana och behjärtade handlingar för alt avvärja våld. Inställningen lill handlandet i en sådan situation skall inle vara diskriminerande. Den är något helt annal än en djup personlig övertygelse mot all bruka vapen på del sätt som krigets villkor nödvändiggör. Länsstyrelsen finner det också riktigt all villkoret om "djup samvetsnöd" ulgår. Begreppet samvete hör så intimt samman med del egna.

Prop. 1977/78:159 73

personliga jaget och är så nära villkorat av delta, atl det varken kan beskrivas eller fastställas eller ännu mindre bedömas av en utomstående. Del är därför mer eller mindre omöjligt all värdera som ell något så när objektivt eller analyserbart kriterium. Det bör därför inte heller vara med bland villkoren som uppställs för alt göra en avvägning i en känslig och för både samhället och vederbörande person viktig fråga.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner alt utredningens förslag lill formulering av I S vapenfrilagen är en påtaglig förbättring. Länsstyrelsen accepterar också all förslaget medför vidgade möjligheter till vapenfri tjänst.

Länsstyrelsen I Malmöhus län anser i likhet med utredningen atl del är viktigt alt kräva alt sökande, som vill erhålla vapenfri tjänst, i alla avseenden klart lar avstånd från bruk av vapen mot människor för vilket ändamål som helsl. Länsstyrelsen delar även uiredningens uppfaUning att vapenfri tjänst skall vara möjlig all fl för den, som har en på klart ideella skäl grundad övertygelse om krigets meningslöshet.

JO hälsar med slor tillfredsställelse atl uttrycket "djup samvetsnöd" försvinner ur lagtexten med tanke på de tolknings- och lillämpningssvårig-heierbegreppel har vållat. Förslagelall införa bestämningen "övervägt" bruk av vapen mot annan är på ett sätt väl funnet. Det kan emellertid invändas, atl uttrycket är språkligt tungt trots dess korthet och inle alldeles lätlförslåellgl. EnUgt utredningen syftar uttrycket lill att klargöra all avgörandet av frågan om vapenfri tjänst skall grundas på sökandens principiella inställning lill våld. Härigenom upplöser man enligl JO den begränsning som hittills legat däri att sökanden måst redovisa sin inställning lill användande av våld i personliga, akuta nöd- eller hotsituationer. JO delar uiredningens förslag i detta hänseende. JO framhåller emellertid att del vill synas som om utredningen vill gå ytteriigare ett steg mot utvidgning av förutsätlningarna för vapenfri tjänst och tänker då närmast på det resonemang utredningen för i betänkandet rörande den förskjutning som på många håll har ägt mm från en individualetisk lill en socialetisk inställning lill våldet. JO finner del synneriigen värdefullt vad utredningen har anfört i denna fråga. Utredningens uppfattning bör emellertid avspegla sig i lagtexten. Uiredningens formulering synes alltför bunden lill de individualeliska skälen för all också ge ullryck ål atl även socialellska bevekelsegmnder skall beaktas. Om man å andra sidan i lagtexten vill läcka dessa två skilda etiska motiv för vapenfri tjänst och samtidigt fl en kort och lättbegriplig formulering synes del enligl JO knappast återstå annat än all på något sätt föra in ordet värnplikt. JO skulle därför vilja föreslå atl I i; formuleras, "är det oförenligt med värnpliktiges personliga allvariiga övertygelse all fullgöra värnplikt, äger han erhålla tillstånd lill civilijänst". I förarbetena flr närmare klariäggas vilka motiv som godtas m. m. JO delar utredningens uppfattning alt sökande med selektivt godtagande av dellagande 1 krig eller övervägt våld för egen del liksom hittills inte bör erhålla vapenfri tjänst.

Prop.1977/78:159 74

TCO anser att förslaget i denna del fordrar ytteriigare preciseringar och förtydliganden.

Broderskapsrörelsen godtar i huvudsak utredningens förslag lill utformningen av en ny I § i vapenfrilagen men vill understryka behovet av ett klarläggande vad gäller paragrafens tillämpning i ell centralt hänseende, nämligen den vapenfrisökandens syn på befrielserörelser. Enligt broderskapsrörelsen framstår det inle som särskilt märkligt om en sökande som skäl för sin ansökan anger ett avståndslagande från våld samtidigt som han säger sig inte vela hur han skulle ställa sig lill dellagande i en befrielserörelse om han befinner sig 1 den situationen. Broderskapsrörelsen har tidigare krävt atl denna kategori skall beviljas vapenfri tjänst. Enligl broderskapsrörelsens uppfaUning ärdet nödvändigt aU man vid en bibehållen prövning för undan frågor om befrielserörelser i tredje väriden och liknande hypotetiska situationer från bedömningen av den sökandes inställning. Detta bör skrivas in i riktlinjerna för provningsverksamheten om den behålls. Denna synpunkt delas av Svenska Ekumeniska nämnden.

Svenska Freds- och skiljedomsföreningen har i och för sig noterat vissa detaljförändringar till det bättre i utredningens förslag. Någon grundläggande förbättring har inle skett då prövningsförfarandet alltjämt kvarstår. Utredningens förslag till ny formulering av 1 »; vapenfrilagen kommer inte all 11 någon praktisk betydelse i dess tillämpning, då del fortfarande är en nämnd som skall avgöra den personliga allvarliga övertygelsen. Vapenfriföreningen noterar med tillfredsställelse atl utredningen föreslår alt begreppet "djup samvetsnöd" avskaffas. Föreningen underkänner däremot "bruk av vapen mot annan" som kvalifikalionsgrund för atl erhålla vapenfri tjänst. Vad som enligt föreningens mening borde vara en relevant definition av "övervägt bruk av vapen" är värnpliktstjänstgöringen som sådan och del är detta som villkoret borde gälla.

Moderata ungdomsförbundet anser att utredningen inte har preciserat utan urholkat den nuvarande lagens formulering. Förbundet delar utredningens uppfattning atl ordet "övervägt" bör införas i lagtexten. Däremot är formuleringen personlig allvarlig övertygelse otillräcklig som kriterium för vapenfri tjänst. Förbundet motsätter sig att begreppet "djup samvetsnöd" las bort ur lagen men menar därmed inte atl begreppet "djup samvetsnöd" är det mest adekvata. Ell tilläggskrav av denna innebörd måste dock finnas. Slopas tilläggskravet innebär detla enligt förbundet en klar förändring av hela vapenfrilagens innebörd och en olycklig urholkning av den allmänna värnplikten.

Centerns ungdomsförbund anser att den nuvarande värnplikten skall ersättas med en allmän samhällsplikt. Som en reform inom del nuvarande systemet menar dock förbundet att utredningens förslag i huvudsak kan ligga till grund för lagsliflning. Uiredningens förslag att del avgörande för bedömningen av vapenfriansökningar skall vara alt den sökande tar avstånd från "överiagl" bruk av vapen är en väsentlig förbättring av lagstiftningen.

Prop. 1977/78:159 75

Uiredningens förslag om alt "djup samvetsnöd" ulgår ur lagtexten tillstyrks av förbundet.

Folkpartiets ungdomsförbund biträder uiredningens förslag all begreppet "djup samvetsnöd" försvinner ur lagtexten men ställer sig tveksamt till om det i praktiken kommer atl bli någon förändring om enbart nämnda begrepp försvinner. Ell bibehållande av prövnlngsförfarandel i en vapenfrinämnd kommer ofelbart alt leda till orättvisor och godtycke.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund hälsar uiredningens förslag om avskaffande av samvetsnödsbegreppel med tillfredsställelse. Som grund för vapenfri tjänst måste kunna godtas atl bruk av vapen mot annan strider mot den allvariiga personliga övertygelsen. Ell prövningsförfarande bör dock finnas kvar. Förbundet anser dock all, i förhållande till nuläget, en generösare bedömning måste ske av ansökningarna.

Sveriges domareförbund anser all utredningen har överdrivit svårigheterna att tolka vad som kan inläggas i begreppet "samvetsnöd". All man med nu gällande regel tvingas göra en bedömning av en människas framtida upplevelse ligger ju i sakens natur och det är svårt all se all man inte skulle bli tvungen all göra samma sorts förhandsbedömning med utredningens skrivning av förutsättningen för vapenfri tjänst. Mot uiredningens formulering kan dessutom anföras atl den är så vid atl den förmodligen stämmer in på uppfattningen hos nästan alla människor 1 detta land. Förbundet ifrågasätter om del verkligen är lämpligt att tunna ul kraven på all del skall föreligga en verklig konfliktsituation för den enskilde för atl han skall äga utbyta värnpliktstjänstgöringen mot vapenfri tjänst. Utredningen ulgår från all den nya lydelsen kommer all reducera antalet vägransfall. Enligl förbundels mening är resonemanget hållbart endast under förutsättning atl inte nya grupper sökande anmäler sig. Förbundet anser del finns anledning anta motsatsen. Därest lagmmmet ges en vidare ram torde dessutom tolkningssvårigheterna öka. Förbundet vill förorda all del av lagtexten alltjämt skall framgå alt del för tillstånd till vapenfri tjänst kräves all bmk av vapen mot annan för sökanden skulle medföra samvetsnöd. Ordet "djup" bör däremot ulgå.

Sveriges Fredsråd hänvisar i första hand till den alternativulredning som utförts av Fredsrörelsen med titeln "Atl vägra värnplikt .... en mänsklig rättighet". Fredsrådel ställer sig i övrigt klart avvisande lill uiredningens formulering "övervägt bmk av vapen mot annan" och föreslår i stället "mot värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning".

Svenska Världsfredsmissionen anser det enda sättet all från statens sida lösa frågan om vapenfri tjänst är all överlåta ål vederbörande atl avgöra vilken ställning han vill ta inför militär värnplikt. Liknande synpunkter framförs av de vapenfrias fackliga organisation.

Värnpliktiga arbetsgruppen anser all man som grund för vapenfri tjänst måste kunna godta, alt bruk av vapen mot annan person strider mot individens allvarliga personliga övertygelse. Övertygelsen kan vara av etisk, politisk eller religiös karaktär.

Prop. 1977/78:159 76

4.3 Tjänstgöringsalternativ m. m.

Allmänt

Uiredningens förslag om all bredda utbudet av ijänslgöringsallernativ tillstyrks i allt väsentligt av flertalet remissinstanser. Civilförsvarssiyrelsen anser dock att del finns behov av hårdare styrning till olika tjänslgöringsalternaliv för all fl stadga i utbildningsplaneringen. Bl. a. försvarets rationali-serlngsinsUtut betonar atl utbildnings- och tjänstgöringsalternativen bör utformas på sådant sätt att de inte ler sig påtagligt attraktiva i förhållande lill värnpliktstjänstgöringen. Institutet framhåller vidare all effektiv planmäs-sighet i verksamheten bör eftersträvas. I en åriigen rullande flerårsplan bör behovet av utbildnings- och tjänstgöringsplatser fastställas och fördelas så att rationella lösningar av utbildning och förläggning kan åstadkommas. Detta torde innebära ett vid varje lidpunkt begränsat urval av möjliga alternativ vad avser såväl utbildnings- och tjänslgöringsmyndigheter som stationeringsorter. Civilbefälhavaren i Östra civilområdet pekar på alt breddning av verksamhetsområdena medför ökad risk för kollision med fackliga intressen. Del är därför av slor vikt all planeringsfrågorna ägnas fortlöpande uppmärksamhet. Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anser del vara självklart atl berörda fackliga organisationer skall kunna påverka huruvida vapenfria skall placeras på en viss arbetsplats.

Vad gäller förslaget all huvudalternativet för vapenfria skall vara utbildning och tjänstgöring i civilförsvaret instämmer flertalet remissinstanser i vad utredningen anfört. Civilförsvarsstyrelsen vill därutöver anföra atl - om förslaget genomförs -det innebär ett stort kvalitativt och kvantitativt tillskott i civilförsvarels krigsorganisation. En fömtsättning för genomförandel av förslaget är dock alt antalet vapenfria i civilförsvarsulbildning med någorlunda säkerhet kan anges i förväg. Föratt utbildningsresurserna skall kunna utnyttjas effektivt och rationellt måste samma krav på femårsplaner gälla vid rekryteringen av vapenfria som vid rekryteringen av civilförsvarspliktiga. Styrelsen framhåller vidare all uiredningens förslag kräver införande av ett särskilt utbildningssystem vid sidan av civilförsvarets nuvarande syslem. Arbete pågår f. n. inom styrelsen med all ta fram förslag till utformning av ett sådant utbildningssystem, vilket enligl styrelsens mening i stort bör ha följande huvuddrag. Alla vapenfria genomgår i detta system sex veckors grundläggande civilförsvarsulbildning, som möjliggör krigsplacering i civilförsvaret. Motivet till detta är enligl styrelsens mening alt de vapenfria i allmänhet saknar yrkeserfarenhet och förutsättningar 1 övrigt atl fullgöra civilförsvarsuppdrag. Efter genomförd grundutbildning krigsplaceras de i olika civilförsvarsenheter och genomför övningar tillsammans med resp. enhet. Vapenfria som avses placeras i befattningar som kräver längre utbildningslid än sex veckor, t. ex. sjukvårdare, rökdykare, alarm- och teletekniker och stabspersonal, fortsätter sin utbildning inom resp. område.

Prop.1977/78:159 77

Utbildningen bör kunna varvas med praklikljänslgöring utanför civilförsvarets anläggningar under uppskattningsvis hälften av utbildningstiden. Övriga vapenfria genomför - efler sex veckors grundutbildning - resterande tjänstgöring inom något av de föreslagna övriga områden. Enligl civilför-svarsslyrelsens uppfattning krävs atl styrelsen ges ökade resurser om förslaget skall kunna genomföras. Styrelsen framhåller även behovet av nya anläggningar för all klara utbildning och föriäggning av vapenfria och pekar i det sammanhanget på möjligheten all utnyttja befintliga utbildningsanlägg-ningar, som frigörs i samband med avveckling av militära fredsförband. Det fordras emellertid ytterligare utredning för att klariägga de ekonomiska och organisatoriska konsekvensema av utredningens förslag. Styrelsen är därför beredd att inom relativt kort lid och vid nuvarande utbildnings- och förrådsanläggningar genomföra erforderiig försöksverksamhet. Styrelsen föreslår även att möjligheten prövas att använda vapenfria vid fredslida katastrofer.

Vapenfriföreningen avstyrker däremot utredningens förslag atl huvudalternativet för vapenfria bör vara civilförsvarstjänst. De starka militära associationer som f n. präglar civilförsvaret har enligt föreningen upplevts negativt av de vapenfria och i vissa fall medfört tolalvägran. Moderata ungdomsförbundet anser att vapenfria först i andra hand skall fullgör sin tjänsteplikt inom civilförsvaret och i första hand 1 icke stridande befattningar inom försvarsmakten, t. ex. i expeditions- eller sjukvårdstjänst.

När det gäller uiredningens förslag lill reparationstjänst vid siatens järnvägar, statens vattenfaUsverk och televerket har några remissinstanser framfört särskilda synpunkter. SJ delar utredningens uppfattning alt del från beredskapssynpunkl är angelägel att utbildning av vapenfria vid SJ återupptas. Dessförinnan krävs emellertid omfattande förberedelser såsom frigörande av lärarkrafter, aktualisering av utbildningsplaner saml renovering och komplettering av utbildningsmaterial och förläggningsulrymmen. Erforderliga medel måste ställas till SJ:s förfogande utanför nuvarande ramar för försvarsberedskapen. Vidare måste de fackliga organisationernas medverkan lill verksamheten säkerställas, SJ framhåller vidare atl utbildningen av de vapenfria vid SJ uteslutande är ett led i företagels försvarsförberedelser och atl de vapenfria inte ersätter annan arbetskraft i fred. Såsom fallel är med övriga försvarsåtgärder bör därför samtliga de med vapenfrias utbildning förenade kostnaderna kompenseras i enlighet med de av riksdagen fastställda riktlinjerna för statlig trafikpolitik.

Statens vattenfaUsverk framhåller all om verket i ökat omfattning skall bedriva utbildning för vapenfria i reparatlonstjänsl krävs avsevärda investeringar för förläggning och utbildning. Utbildningen sker under medverkan från kraflindusirin för att säkerställa behovet av ledningsreparatörer i kraftförelagels krigsorganisation, och redan vid en måttlig ökning förutses problem med placering av vapenfria hos kraftföretagen. Förelagens möjlighet atl ta emot vapenfria begränsas av brist på lämpliga arbetsuppgifter, av

Prop.1977/78:159 78

arbetsmarknadsskäl och av fackliga intressen. Verket framhåller vidare att -med hänsyn lill den begränsade kapaciteten vid utbildningsfältel i Åsbro -utbildningen endasl kan omfatta de vapenfria som erfordras från beredskapssynpunkt och som är villiga atl acceptera krigsplacering. Om utredningens uttalande om ökad utbildning i reparalionsljänst dikteras av en önskan alt öka möjligheterna till teknisk utbildning för vapenfria, bör det enligt verkets mening vara lämpligt atl inrätta en utbildningslinje med maskinist/ moniörijänst för bemanning av krafl- och iransformalorstationer. Verket förutsätter därvid alt utbildningskostnaderna bestrids på samma sätt som utredningen föreslår för övriga ulblldningsgrenar.

Beträffande sjukvårdstjänsten är LandsUngsförbundet positiv till en utökning av utbildningen inom olika vårdområden men understryker atl detla är beroende av att utbildningsresurser finns tillgängliga och att överenskommelse kan träffas med berörda fackliga organisationer. Socialstyrelsen, som r n. ansvarar för utbildning av vapenfria inom hälso- och sjukvården samt socialvården inom landstingskommuner, anser det vara olyckligt att den inte kan ansvara för hela den sociala sektorn, dvs. även för socialvården inom kommuner. Styrelsen är beredd alt överta denna uppgift från AMS, om den tillförs betydande administrativa resurser. Bl, a. har hänsyn lill fackliga intressen varit hämmande för möjligheten alt ge vapenfria vårdutbildning. Denna fråga är -enligt styrelsen -av så slor betydelse alt den bör lösas genom överenskommelse mellan departement och centrala fackliga organisationer. Socialstyrelsen är f n. inle beredd atl ange utbildningskostnadernas storlek men anmäler att medel måste tillskjutas utanför i prop. 1976/77:74 angivna planeringsram, om ersättning ska utges till sjukvårdshuvudmännen. Centerns ungdomsförbund och Vapenfriföreningen anser sjukvärdsulbildning vara en av de viktigaste sektorerna för vapenfri tjänst.

Vad angär Jordbruksljänslen anför lanlbruksstyrelsen att det inte är lämpligt atl styrelsen utses lill ansvarig myndighet för vapenfrias utbildning. Styrelsen saknar numera både personalresurser och särskild kompetens för att kunna verka som sådan ulbildningsmyndighet. Styrelsen är dessutom tveksam till om genomförande av utredningens förslag kan få någon nämnvärd betydelse för alt avhjälpa blockorganisationens brist på personal inom djurskölselns område eller brist på kvalificerade avbytare inom jordbmket. Enligl styrelsens mening erfordras nämligen tidigare erfarenhet av jordbruksarbete och regelbunden fortbildning på området. Statens jordbruksnämnd framhåller all avsedd utbildning i jordbrukstjänsi bör leda till krigsplacering Inom block-organisationen. Enligt nämndens mening kan man knappast räkna med alt genom utbildning av vapenfria tillgodose blockorganisationens personalbehov. Innan beslul fallas, bör dock utredning ske angående såväl kostnader för som organisation av sådan utbildning. LRF anser atl vapenfria bör tjänstgöra inom avbytarverksamheten och inom blockorganisationen endasl i undanlagsfall, om det inte är fråga om personer som redan är verksamma inom lantbruket på orten eller som avbytare. Förbundels Inställning motiveras av

Prop.1977/78:159 79

de slora krav som måste ställas på dem som i krigslid ska la över samordning och skötsel av lantbruket. Ett myckel begränsat anlal vapenfria torde uppfylla kraven på god lokalkännedom och god lantbmks- och husdjursutbildning och på att kunna följa utvecklingen i lantbruket och härigenom upprätthålla sina kunskaper.

Luftfartsverket pekar på att utredningen inte har angett brandstjänsien som huvudalternativ. Om utredningen härmed har önskat ändra inriktningen av vapenfriljänstgöringen, kan del fl viltgående konsekvenser, då verkels utbildning och materielanskaffning baseras på tillgången av vapenfria. Verket önskar därför alt regeringen i blivande proposition anger att brand-och räddningstjänst ska utgöra huvudalternativet. Vad gäller bemanningen av flygplatsbrandkårer i krigstid har verket hittills löst frågan så att inneliggande omgång vapenfria kvarstår 1 tjänst vid flygplatsen. Verket förordar att detla system formellt godkänns. Den lösning som utredningen föreslår kan emellertid också accepteras fömtsatt all den vapenfrie krigsplaceras högst 1 sex år och atl han under den tiden fullgör en repelilionsulblld-ning. Detta innebär all den vapenfrie sex år efter gmndutbildning överförs lill civllförsvarsljänsl för krigsplacering.

När del gäller tjänstgöring vid kommuner och vissa organisationer inom socialvården, fritidssektorn och skolans område har skolöverstyrelsen inget att Invända mot atl praxis lagfästs. Förslaget om ökade insatser av vapenfria på det kommunala området biträds av AMS, som pekar på alt den skolsoclala verksamheten fömtsätter medverkan av Ideella organisationer. Centerns ungdomsförbund anser det väsentligt all definitionen av lämpliga organisationer inte görs alllför snäv. Förbundet skulle t. ex. kunna länka sig atl ta emot ett anlal vapenfria för utbildning. Om uiredningens förslag genomförs, är det enligl Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund angelägel all del uttalas klart atl även politiska organisationer skall ges möjlighet all tjänstgöra som ulbildningsorgan.

Beträffande expeditionstjänsien anmäler riksantikvarieämbetet all det är förenat med vissa svårigheter alt förlägga vapenfrias tjänstgöring utanför myndighetens personplan. SACO/SR anser atl vapenfria hos riksantikvarieämbetet utgör en konkurrens på arbetsmarknaden. Deras tjänstgöring Innebär nämligen en merilering för museimän, en praktlkmöjllghel de skulle haft svårt alt fl, om de inle hade varit vapenfria. Risk föreligger också för all vapenfriverksamhelen fördröjer inrättande av fasta tjänster hos kullurmln-nesvårdande myndigheter och organ. Bl. a. Sveriges Frikyrkoråd uttalar tillfredsställelse med utredningens förslag att vissa organisationer ska beredas tillfälle att anordna utbildning av vapenfria. Rådet önskar atl urvalet inle görs alltför snävt och föreslår vissa av utredningen ej nämnda organisationer, såsom fredsorganisalioner, FN-förbundet, Rädda Barnen, Lutherhjälpen, Frikyrkan hjälper och Pingströrelsens u-landshjälp. Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund stäUer sig tveksamt lill en utvidgning av antalet organisationer. Om uiredningens förslag genomförs, är del dock angelägel alt

Prop.1977/78:159 80

del även 1 del här sammanhanget uttalas klart att politiska organisationer skall ges möjlighet all tjänstgöra som ulbildningsorgan.

Beträffande ekonomi- och underhållsljänsien anför överstyrelsen för ekonomiskt försvar alt skyddade oljelagringsanläggningar har utbyggts för atl tillgodose behovet av drivmedel och bränsle under beredskap och krig. Vissa anläggningar är inte föremål för kommersiell drift och är därför inte bemannade i fred. Det finns emellertid behov av viss tillsyn och för detta ändamål bör vapenfria kunna tas i anspråk. Utbildning bör kunna anordnas vid såväl styrelsens egna som oljebranschens skyddade oljelagringsanläggningar, och utbildnings- och administrationskostnader bör 1 sin helhet bestridas av styrelsen 1 egenskap av utbildnlngsmyndlghel.

Domänverket tillstyrker all antalet vapenfria i naturvårdsarbele Inom verket utökas, givetvis under fömtsättning all möjligheter finns atl skaffa fram objekt och ledning för verksamheten och all full kostnadstäckning ulgår. Enligl statens naturvårdsverks mening bör en tjänstgöring med praktiska, landskapsvårdande insatser kunna komma 1 fråga. Den vapenfrie bör placeras vid den regionala eller lokala organisation som på fallet har atl svara för arbetets genomförande, t. ex. domänverkets revirförvallning, länsstyrelse, skogsvårdsslyrelse, lanlbmksnämnd eller kommunall organ. Länsstyrelsen I Stockholms län anmärker alt - för att undvika missförstånd - begreppet "naturvårdstjänsf' bör bytas ut mot begreppet "skogsvårds- och landskaps-vårdande åigärder", vilket omfattar del praktiska arbelel vid naturvårdsverket och domänverket. Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller atl naturvårdsarbele hör till de områden som 1 första hand nedläggs 1 krig. Placering av vapenfria inom områden som inle kommer all upprätthållas i krig, bör ske endast om behovet av personal för "krigsnytllga" uppgifter är tillgodosett. SACO/SR påpekar atl personalsituationen på länsstyrelsernas naturvårdsenheter är otillfredsställande. Vissa löpande arbetsuppgifter utförs av tillfälligt anställd personal, huvudsakligen akademiker med naturvetenskaplig examen, och projektanställningar förekommer. Så länge del ordinarie personalbehovet inle är tillgodosett, avstyrker SACO/SR bestämt atl vapenfria bereds tjänstgöring med handläggande uppgifter och utredningsarbeten Inom nalurvårdsseklorn. Moderata ungdomsförbundet avvisar bestämt naturvårdsarbele, eftersom varje tjänst för vapenfria enligl förbundet skall ha dokumenterad totalförsvarsuppgift. LRF ser naturvårdsarbele som en form av beredskapsarbete, som bör förbehållas den lokalt bundna arbetskraften och 1 övrigt personer som anvisas beredskapsarbete av arbelsmarknadsskäl. Delsamma gäller upprensningar av floltningsleder och liknande exempel som utredningen föreslår. Skogsstyrelsen informerar om all förberedelse pågår vid skogsvårdsslyrelserna i Örebro saml 1 Göteborgs- och Bohus län för alt anordna vapenfri tjänst inom skogsvårdsorganisationens ram. Bortsett från all sådan utbildning inte kan leda till krigsplacering inom skogsvårdsorgani-salionen, som Inte kommer alt vara verksam i krig, ställer sig skogsstyrelsen positiv till denna utbildning.

Prop.1977/78:159 81

Postverket påpekar att verket tillhör det ekonomiska försvaret inom totalförsvaret och alt utbildning av vapenfria Inom postverkel måste syfta till krigsplacering i verket. Verket bedömer det emellertid som omöjligt all utanför den ordinarie personalplanen organisera en utbildning som fyller den vapenfries hela tjänstgöringstid och samlidigt upplevs som meningsfylld av denne. Om postverket kommer atl åläggas skyldighet alt ta emot vapenfria, föreslår verket ett tjänstgöringsallernativ med civilförsvarstjänsl under 24 veckor och därefter praktikljänstgöring inom postbehandlingsområdel med tilläpgsuppgift som verkskyddsbefäl.

Sjöfartsverket accepterar inle uiredningens förslag att myndighet skall åläggas atl anordna utbildning av vapenfria. Verket måste förbehålla sig rätlen all - på grund av sin specifika verksamhet - få uppställa krav på vilka vapenfria som skall kunna komma i fråga för tjänstgöring. Tjänstgöring inom sjöräddningen bör också om möjligt ske efter frivilligt åtagande. Sjöfartsverket upplyser alt verket önskar starta försöksverksamhet med vapenfria inom sjöräddningsområdet. Behovet är säsongsmässigt och innebär alt tjänstgöringen måste delas upp i två perioder under två på varandra följande sommarhalvår. Verket påpekar dock all placering bör ske inom civilförsvarels ram och atl tjänsten bör vara av sådan art alt krigsplacering sker inom civilförsvaret.

SMHl ställer sig i princip positivt till vapenfri utbildning och tjänstgöring som väderobseivaiör men pekar på svårigheten alt lösa bostadsfrågan. Väderslationema är nämligen i slor uisträckning belägna på små orter och inrymda i observatörens privatbostad. Några av de fyrplatser som sjöfartsverket avser atl avbemanna är så värdefulla från observalionssynpunkl att SMHl kan länkas ålerbemanna dem med vapenfria observatörer. Vidare är SMHl berett att anordna expeditionstjänst för vapenfria.

Uiredningens förslag all möjlighet bör skapas all fullgöra tjänst som inte leder till någon form av kiigsplacering välkomnas av bl. a. universitets- och högskoleämbetet, länsstyrelsen i Stockholms län, JO, Svenska Freds- och skiljedomsföreningen. Centerns ungdomsförbund, Sveriges Förenade Studentkårer, Sveriges Fredsiåd och Värnpliktiga arbetsgruppen. Sveriges kristna ungdomsråd och Svenska missionsförbundets ungdom är positiva till förslaget men understryker vikten av alt den sökande informeras om att han vid krigstillstånd kan nås av andra pliktlagar. Svea hovrätt anser det vara alltför kategoriskt all ge den vapenfrie en ovillkoriig räll all erhålla en tjänstgöring som inte leder till krigsplacering. Det bör vara tillfyllest all utlagnlngsmyn-dighelen i möjlig mån tillgodoser den vapenfries önskemål på den punkten. Enligl civilföisvaisstyielsens uppfaUning bör möjligheten alt välja tjänst som inte leder till krigsplacering inom totalförsvaret begränsas och beviljas endast då synneriiga skäl föreligger. Överstyrelsen for ekonomiskt försvar ställer sig tveksam lill utredningens förslag och anför att del synes rimligt all utbildningen inriktas mot en viss funktion 1 del för verksamheten under krig organiserade samhället.

6 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 159

Prop.1977/78:159 82

Utredningens nämnda förslag avstyrks av ett flertal remissinstanser bl. a. ÖB, chefen for armén, chefen för marinen, värnpliktsverkel, skogsstyrelsen, länsstyrelsen i Skaraborgs län, SAF, Moderata ungdomsförbundet och Svenska Röda Korset. ÖB framhåller alt det såväl inom del allmänna civilförsvaret som inom den kommunala beredskapen finns uppgifter av så utpräglad humanitär karaktär alt fullgörandet av dem inte rimligen bör kunna strida mot vare sig gängse etiska moralbegrepp eller allmän medmänsklighet. Liknande synpunkter förs fram av Röda Korset. Skogsstyrelsen betonar att den vapenfrie bör fullgöra en tjänst som är betydelsefull för samhället i krig. AMS föreslår atl civiltjänsleplikliga inkallas till repetilionsutbildning inom del ijänslgöringsområde där de har erhållit grundutbildning. De kan därefter vid behov inkallas i de funktioner där de har fullgjort sin tjänstgöring.

Utredningens förslag att den vapenfries eget önskemål om tjänslgöringsslag så långt möjligt bör tillgodoses kommenteras särskilt av flera remissinstanser. Förslaget flr uttryckligt slöd av riksrevisionsverket. Svenska Freds- och skiljedomsföl eningen, Centeins ungdomsförbund. Folkpartiets ungdomsförbund och Sveriges Fredsiåd. JO uttalar all ökad flexibilitet och större hänsynstagande lill egna önskemål borde kunna eliminera den grupp som vägrar vapenfri tjänst. AMS anser atl egna önskemål bör kunna tillgodoses i större utsträckning än vad som sker i dag.

Flera remissinstanser bl. a. brottsförebyggande rådet, skogsstyrelsen, länsstyrelsen i Skaraborgs län och civilbefälhavaren i Östra civilområdet är av den uppfattningen all verksamheten bör utövas under samma tvång som militärtjänstgöringen och att den vapenfrie inte bör ges ett fritt val bland en mängd tjänstgöringsallernativ. Han skulle därigenom kunna skaffa sig ett gynnsammare utgångsläge för sin framlida yrkesverksamhet än den som fullgör vapentjänst. Civilförsvarsstyrelsen pekar även på svårigheten att planera utbildningsverksamheten om den vapenfrie ges stor frihet i val av tjänslgöringsslag.

U-landstjänst m. m.

Utredningens förslag att en tvåårig tjänstgöring inom SlDA:s faltverksamhet skall anses som fullgjord vapenfri tjänst avstyrks bl. a. av ÖB och Moderata ungdomsförbundet. Värnpliktsverkel pekar på alt om förslaget genomförs, bör möjligheten inte vara öppen exklusivt för vapenfria. SIDA tillstyrker uiredningens förslag och anför att den vapenfrie som i konkurrens med andra sökande erhåller anställning som fredskårisl får i alla avseenden bedömas som med övriga fredskårister likvärdig arbetskraft. SIDA ställer sig däremot mycket tveksam lill förslaget att vapenfri, som har uttagits lill expeditionstjänst hos SIDA, skall kunna fl sin tjänstgöring föriagd till något av SIDA:s biståndskonlor. De kunskaper som krävs fören sådan tjänstgöring medför atl utbildningstiden före utresa inte kommer all slå i rimlig proportion tUl tjänstgöringstidens längd. Svenska Röda Korset uttrycker tveksamhet till

Prop.1977/78:159 83

förslaget om u-landsijänsl och anser atl - om förslaget genomförs - tjänsten bör kombineras med annan utbildning för all medge krigsplacering i Sverige. Röda Korset är f. n. av flera skäl inle berett alt ansvara för sådan tjänst utomlands. Förslaget flr ett positivt mottagande bl. a. av domkapitlet i Uppsala stifi, Broderskapsi öreisen, Vapenfri föreningen, Sveriges kristna ungdomsråd, Svenska missionsförbundels ungdom och Centeins ungdomsförbund. Svenska Väridsfredsmissionen och Sveriges Frikyrkoråd, vilka också är beredda att stödja förslaget, förutsätter alt u-landstjänstgöring inom trossamfunden och andra ideella organisationer skall kunna accepteras ulan all tjänstgöringen är direkt underställd SIDA. Sveriges kristna ungdomsråd och Svenska missionsförbundets ungdom framför Uknande synpunkter.

Koslnadsfördelningsfrågan

Uiredningens förslag vad gäller kostnadsfördelningen får i allmänhet ett mycket positivt mottagande. Förslaget har i sin helhet godtagits av bl. a. Svea hovrätt, SIDA, socialsiyrelsen, postverket, luftfartsverket, statskontoret och skolöverstyrelsen. Flertalet instanser betonar viklen av att myndigheter skall kunna åläggas att ta emot vapenfria för utbildning. Centerns ungdomsförbund och Landstingsförbundet anser däremot att skyldighet inte skall åläggas kommunal myndighet, då det skulle äventyra den kommunala självstyrelsen. Hithörande frågor bör i stället lösas genom överiäggningar mellan berörda parter.

Flera remissinstanser finner det anmärkningsvärt alt enskilda organisationer - enligt utredningens förslag - skulle själva stå för uppkomna utbildnings- och administrationskostnader. ErsäUning bör utgå även till enskilda företag och ideella organisationer, vilka har godkänts som ulbildningsmyndigheler, anser bl. a. riksrevisionsverkel, AMS, siatens vattenfalls-verk, Sveriges kristna ungdomsråd, Svenska Röda Korset, LO och Broderskapsrörelsen. Vissa instanser, bl. a. LO, understryker viklen av att särskilda resurser ställs till myndighetens förfogande för de vapenfrias utbildning, så att de vapenfria inte konkurrerar med den ordinarie personalen. LO föreslår alt del i den lag som skall reglera siatens och kommuns åligganden medtas att godkännande måste inhämtas från de fackliga organisationerna. Landstingsförbundet m. fl. framför liknande synpunkter.

De flesta remissinstanserna anser atl full kostnadsläckning bör ulgå för utbildningen av vapenfria och administrationen av verksamheten. Föreslagna finansieringsvägar möter dock vissa invändningar. Försvarets rationaliseringsinstitut föreslår atl kostnadsregleringen sköts av det organ som utplacerar de vapenfria. Placeringsmyndigheten blir också budgetansvarig, vilket underiättar den långsikliga planeringen samtidigt som möjligheten atl uppnå flerårsavtal avseende utbildnings- och tjänslgöringsplalser ökar. SJ och domänverket delar denna uppfaUning. Försvarets rationaliseringsinstilui framhåller vidare atl utredningen endasl ofullständigt har penetrerat de eko-

Prop.1977/78:159 84

nomiska konsekvensema vid genomförandet av förslaget. Genomarbetade kalkyler måste tas fram innan beslut fallas. Enligl inslilulets mening borde utredningen ha redovisat 1 vad mån förslagen medför ökade kostnader för statsverket och diskuterat humvida eventuella merkostnader är motiverade. Riksrevisionsverkel finner del angeläget all översyn sker av AMS:s organisation och all uiredningens principförslag konkretiseras innan de nya principerna träder i kraft.

4.4 Tjänstgöringstidens längd

Utredningens förslag om tjänstgöringstidens längd tillstyrks eller lämnas utan erinran av flera remissinstanser, däribland biotisförebyggande rådet, SIDA, ÖB, chefen för armén, värnpliktsverkel, socialstyrelsen, överstyrelsen for ekonomiskt försvar, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, LO och Moderata ungdomsförbundet.

Brottsförebyggande rådet framhåller atl vapenfri samhällstjänst kan locka vissa ungdomar som hoppas på en bekvämare och mindre obehaglig tjänstgöring ulan atl de i grunden motsätter sig värnpliktsljänsl. Om den vapenfria samhällstjänsten sätts längre än värnpliktsliden kan man motverka en sådan tendens. Domkapitlet I Göteborgs stift anser att vapentjänst bör prioriteras genom kortare tjänstgöringslid med hänsyn till vikten av att behålla ett effektivt totalförsvar. AMS har inget atl invända mot uiredningens förslag att den nuvarande tjänstgöringstidens längd behålls. Styrelsen föreslår dock atl civiltjänslepliktig som är avsevärt äldre än övriga i grundutbildningen och som har starka sociala skäl, bör kunna medges kortare tjänstgöringslid. Vapenfriföreningen kräveratt de vapenfrias tjänstgöringstid jämställs med värnpliktigas av lägsta manskapsRrad. Föreningen kan dock tänka sig en differentiering av tjänstgöringstidens längd beroende på tjänstens art. Även Broderskapsrörelsen, Svenska Ekumeniska nämnden och Riksförbundet kyrkans ungdom förordar flexibilitet vad gäller tjänstgöringstiden. Svenska Freds- och skiljedomsföreningen ser ingen anledning all som utredningen föreslår höja den maximala tjänstgöringstiden lill 450 dagar ulan rekommenderar att nuvarande högsta tid 420 dagar kvarstår.

Flera remissinstanser anser atl Ijänslgöringsliden bör föriängas. I samtliga fall sker därvid en koppling till krav på aU prövningsförfarandet slopas. Hovrätten för Västra Sverige anser atl den vapenfria tjänsten bör fullgöras under så lång tid att den framstår som mindre eftertraktad. Hovrätten föreslår att tiden görs en och en halv gång så lång som värnpliktstjänstgöringen, dock minst 450 dagar. För de vapenvägrare, som vill underkasta sig krigsplacering, bör - enligt hovrätten - tjänstgöringen uppdelas på grundutbildning och repetilionsövningar. För dem, som motsätter sig krigsplacering, bör tjänstgöringen fullgöras i ett sammanhang; och denna förmån bör uppvägas genom en förlängning av tjänstgöringstiden lill minst 480 dagar. Svea hovrätt framhåller att redan en måttlig föriängning av tjänstgöringstiden torde ha en

Prop.1977/78:159 85

simulationshämmande effekt. Mot bakgmnd av nuvarande lid för värnpliktstjänstgöring synes en tjänstgöringstid för vapenfria om upp till 500 dagar kunna övervägas. Broderskapsrörelsen och Svenska Ekumeniska nämnden ifrågasätter om reservantens förslag till föriängning av tiden med 30 dagar är tillräckligt föratt ha den åsyftade verkan. 1 utbyte mot avskaffande av prövningsförfarandet kan en omfattande förlängning av liden godtas. I relation till tiden för värnpliktstjänstgöring bör tiden för vapenfri tjänst kunna förlängas med tre månader utöver nuvarande 420 dagar.

Några remissinstanser har berört utredningens förslag om möjlighet all få tillgodoräkna sig viss lid av påbörjad tjänstgöring vid övergång mellan de olika systemen. Hovrätten för Västra Sverige anför atl del med hänsyn lill all värnpliktstjänstgöringen innebär en utbildning förefaller tvivelaktigt all någon skulle kunna fl tillgodoräkna sig viss tid av den vapenfria tjänsten som fullgjord värnpliktstjänstgöring. I likhet med utredningen anser brottsförebyggande rådet att den som har påbörjat vapenfri samhällstjänst när som helst bör kunna övergå 1 värnpliklstjänst och fl tillgodoräkna sig tiden för samhällstjänst. De praktiska problem detla kan medföra från militär synpunkt kan rådet inte bedöma. Rådet understryker dock vikten av alt systemet inte missbrukas så alt den som har fullgjort 317 dagar samhällstjänst och övergår i värnpliktsljänsl omedelbart blir fri. Han bör alltjämt räkna med minst 420 dagars tjänstgöring. BiståndsutbUdningsnämnden kan inle tillstyrka utredningens förslag att den som har avbrutit samhällstjänst skall få tillgodoräkna sig viss tid, om han antas till biståndsutbildning. Sådana elever skulle därigenom erhålla en utbildning av sämre kvalitet än övriga elever. Värnpliktsverkel bedömer liden för tillgodoräknande av samhällstjänst som alltför lång med hänsyn till kravet på att värnpliklsutbildningen skall vara meningsfylld och leda till krigsplacering. Vid grundutbildning bör högst 45 dagar fl tillgodoräknas och vid repeiilionsövning högst två krigsförbandsövningar.

4.5 Prövningsförfarandet

I fråga om prövningsförfarandet råder delade meningar. Majoriteten av remissinstanserna ställer sig emellertid bakom någon form av prövning. Utredningens förslag om atl behålla ett prövningsförfarande enligl nuvarande ordning men i något förenklad form tillstyrks eller lämnas ulan erinran av många remissinstanser, däribland riksåklagaren, kriminalvårdsstyrelsen, ÖB, chefen för armén, värnpliktsverkel, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, socialstyrelsen, domkapitlet I Uppsala stift, universitets- och högskoleämbetet, länsstyrelsen i Stockholms län, civilbefälhavaren I Östra civilområdei, JO. LO, Moderata ungdomsförbundet. Centerns ungdomsförbund och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.

BroUsförebyggande rådet anför all, om möjligheter skall erbjudas alla all få vapenfri samhällstjänst, kan det ifrågasättas om någon formell prövning blir

Prop.1977/78:159 86

erforderiig. En förklaring bör dock ges under vissa former för alt markera allvaret i ställningstagandet. Att utan vidare godta en ansökan om vapenfri tjänst ulan att motiven därför klarläggs och penetreras vore att gå för långt. Domkapitlet I Uppsala stift anser alt ett prövningsförfarande är värdefullt, inte enbart av det skälet att del erbjuder samhället möjlighet atl skydda sig mot missbruk av rätten till vapenfri tjänst, utan också därför alt del ger sökanden själv anledning alt noga tänka igenom sin Inställning. Liknande synpunkter förs fram av universitets- och högskoleämbetet, som anser alt en prövning framtvingar verbalisering av övertygelsen och underiättar förståelsen för den. Länsstyrelsen I Stockholms län framhåller att det skulle le sig stötande för flertalet medborgare, om en sökande skulle kunna befria sig från värnplikten endasl genom en egen förklaring all han uppfyller villkoren. Frestelse till och i vart fall misstankar om missbruk skulle inte kunna uteslutas. Civilbefälhavaren i Östra civilområdet anser att rätlvisekravei gentemot dem, som i vanlig ordning fullgör värnplikt, gör en noggrann prövning nödvändig. Även LO betonar kravet på en noggrann prövning, men vill inle motsätta sig all försök görs med viss förenkling av prövningsförfarandet. Om del skulle äventyra principerna bakom den allmänna värnplikten, får man återgå till en ordning som inte stör tankarna bakom ett folkförsvar. Centerns ungdomsförbund framhåller betydelsen av atl vapenfri nämnden gör en frikostig bedömning och alt därmed normalfallet leder lill bifall, men instämmer i att en prövning av ansökningarnas "fasthet" är nödvändig. Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund påpekar atl värnpliklslagen är generell och omfattar all manlig befolkning i vissa åldrar. Varje person som vill undantas från denna lag bör således få sina skäl prövade av ett särskilt samhällsorgan. Förbundet understryker dock vikten av tolerans vid bedömningen av vapenfriansökningar.

Sveriges domareförbund ställer sig tveksamt till huruvida det utrednings-förfarande som de sakkunniga skisserar kan vara tillräckligt för alt klarlägga den viktiga rättvisefrågan, om sökanden skall få inta en undantagsställning i förhållande till andra unga män. Vapenfrinämnden delar inle utredningens uppfattning alt en förenkling av prövningsförfarandet och en standardisering av utredningsredovisningen bör ske. Hur ulredningssamial skall utformas måste anpassas efter sökandens person, och del bör ankomma på utredningsmannens eget omdöme atl avgöra hur samtalet skall läggas upp i detalj. Nämnden uttalar vidare all det vid penetreringen av sökandens övertygelse är ofrånkomligt alt sälla in sökanden i olika tänkta situationer där våld förden sökande kan framstå som en möjlig lösning. Om det inte blir möjligt alt på detta sätt s. a. s. gå sökanden in på livet, får utredaren nöja sig med mer eller mindre allmänna deklarationer från sökanden, och sådana kan i allmänhet inte ge ledning för hur allvariig och personlig den uppgivna övertygelsen är. Enligl nämndens mening kan det av utredningen föreslagna utredningssamtalel inle anses innefatta ett godtagbart underlag för utredarens bedömning, och därmed blir nämndens möjlighet att göra en verklig sakprövning i ärendet

Prop.1977/78:159 87

i lika mån begränsad. Härtill kommer att - enligt förslaget - utredarens rapport skall vara kortfattad och därmed minskar ytteriigare nämndens möjligheter att göra en självständig prövning. TCO framhåller att utredningens förslag till prövningsförfarande inle uppfyller kravet på en rimlig redovisning av de individuella särdrag i motivkretsen som kan ge rätt lill vapenfri tjänst.

Vad gäller utredningens förslag till formulär atl användas i vapenfriärenden pekar yO på att vid utformningen av formuläret särskilt bör beaktas stadgandet i 2 kap. 2 ij regeringsformen enligt vilket varje medborgare gentemot det allmänna är skyddad mot tvång att ge tillkänna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annal sådant hänseende.

Utredningens förslag om heltidsanställda ulredare vinner gillande av flera remissinstanser. Rikspolisstyrelsen betonar all undersökningsuppgifterna kräver ulredningsrutin, med såväl tillfredsställande kunskaper om gällande lagstiftning som förståelse för människor med avvikande syn på samhällels funktioner och även andra moraliska värderingar än de vanligast förekommande. Systemet torde även medföra kortare handläggningslid och ell bättre beslutsunderiag. StDA pekar på alt åtgärden bör främja likformighet och rättvisa vid prövning.

Försvarels rationaliseringsinstitut anser däremot att nuvarande ordning med både fast anställda ulredare och fritidsutredare bör gälla. Vapenfrinämnden delar den uppfattningen men förordar en ökning av antalet heltidsulredare. En organisation med enbart fast anställda ulredare är olämplig med hänsyn till sökandenas bosättningsorter och svår atl anpassa efler skilda förhållanden. Nämnden erinrar vidare om alt fast anställda vanligen rekryteras från kretsen av fritidsulredare och anser det vara beklagligt om den möjligheten inte skulle slå öppen i fortsättningen. 7"C0 välkomnar förslaget och anser att heltidsutredare i huvudsak bör anlitas. Det förefaller emellertid vara olämpligt alt avhända nämnden möjligheten all vid tillfälliga loppar i ansökningsvolymen få anlita kvalificerade fritidsutredare.

Broderskapsrörelsen och Svenska Ekumeniska nämnden pekar på värdet av utredarnas folkrörelseförankring och orientering om de olika kulturella och andliga miljöer varifrån olika vägrargrupper kommer. Erfarenhet är atl föredra framför utbildning i religionskunskap och etik. Del finns även risk för att utredare hårdnar i sin attityd gentemot sökande och uppdragen bör därför tidsbegränsas för att därigenom uppnå en viss omsättning. Broderskapsrörelsen förordar även viss koncentration av utredningsuppdragen, men inle längre än till halvtidsanställning. Sveriges kristna ungdomsråd och Svenska missionsförbundels ungdom påpekar att rekryteringen av utredare och annan personal från försvarets personalvårdsbyrå till vapenfrinämnden bör avbrytas.

Uiredningens förslag om rätt för sökanden atl få bli muntligen hörd inför nämnden tillstyrks av JO, Broderskapsrörelsen, Svenska Ekumeniska nämnden, Sveriges kristna ungdomsråd, Svenska missionsförbundets ungdom och

Prop.1977/78:159 88

Sveriges domareförbund. Förbundet framhåller dock alt nämndens sammanträdeslid kommer atl belastas och att resurser måste ställas lill förfogande för all möta denna väsentliga ändring i nämndens rutiner. Försvarets rationaliseringsinstitut pekar på ökade risker för fördröjd handläggning och ökade kostnader ulan motsvarande vinster i fråga om rättssäkerheten. Del bör -enligl inslilulets mening - vara tillfyllest alt sökanden får tillfälle atl bli personligen hörd om han begär det och om nämnden finner del lämpligt. Liknande synpunkter framförs av vapenfrinämnden och TCO.

Uiredningens förslag all sökande som känner sig osäkra inför samtalet med utredaren skall ha möjlighet att ta med en anhörig eller annan, om inte speciellt hinder mot del föreligger, hälsas med tillfredsställelse av Broderskapsrörelsen och Svenska Ekumeniska nämnden. Vapenfrinämnden anser däremot atl förslaget inle ändrar något i sak. Eftersom den anhörige inle får yttra sig, förstärks del onaturliga i situationen och inverkar i stället negativt på den sökande.

Om prövningsförfarandet skall vara kvar, föreslår bl. a. Broderskapsrörelsen och Svenska Ekumeniska nämnden att handlingarna sänds ut till ledamöterna i vapenfrinämnden före sammanträdet i samtliga ärenden där föredraganden eller ordföranden förordar avslag. Vidare föreslås atl ny utredning regelmässigt sker i samband med besvär över avslagsbeslui. Vid avslag bör nämnden så långt del är möjligt ange på vilka grunder den har kommit fram lill uppfattningen alt sökanden inte uppfyller villkoren för vapenfri tjänst. JO anser alt sökandens egna uppgifter i förening med uppgifter lämnade av sökandens referenser i allmänhet bör ha sådan tyngd alt de bör grunda rätt till vapenfri tjänst, om särskild omständighet inte ger anledning till annat bedömande. Därav följer enligl JO att vapenfrinämnden vid avslag bör motivera beslutet med angivande av dessa omständigheter.

Uiredningens förslag om vapenfrinämndens sammansättning biträds av Svenska kommunförbundet. Broderskapsrörelsen, Svenska Ekumeniska nämnden och Centerns ungdomsförbund. Förslaget avstyrks däremot bl. a. av ÖB, chefenför marinen, värnpliktsverkel, vapenfrinämnden, domkapitlet I Uppsala stift. Moderata ungdomsförbundet, Sveriges domareförbund och Sveriges advokatsamfund. Samfundet menar att del finns större fog för alt sökanden -om man vill stärka hans rättsställning - tillförsäkras rätl till sakkunnigt, juridiskt bistånd i förfarandet inför nämnden. ÖB, chefenför marinen och värnpliktsverket anser alt företrädare för det militära försvaret bör ingå i nämnden, om utredningens förslag genomförs. Vapenfrinämnden framhåller atl nämnden är ell organ med domstolsliknande funktioner. Nämnden har all strikt hålla sig till gällande lagstiftning och dess intentioner. Varje ledamot bör sträva efler alt nå fram till ett objektivt riktigt avgörande i varje enskilt ärende. Om ledamot i nämnden skulle företräda viss åsiktsinriktning och därmed ha en förhandsinslällning i ärendena, skulle karaktären av ett objektivt och opartiskt bedömande organ gå förlorad.

Utredningens förslag i fråga om sekretess för utredningar i vapenfri-

Prop.1977/78:159 89

nämnden biträds av vapenfrinämnden och Sveriges domareförbund (majoriteten). Två skiljaktiga ledamöter I förbundet ansluter sig till offentlighels- och sekretesslagstiftningskommilténs uppfattning att någon (generell) sekretess inle bör införas i nämndens verksamhet. Vapenfrinämnden såsom enda organ i sitt slag i landet har att bedöma framställningar från människor, som ofta kan länkas driva ståndpunkter av en sådan natur, all de bara delas av minoriteter. Det måste därför vara mycket betydelsefullt att all möjlig insyn ges för atl undvika obefogad kritik och vantolkning av nämndens ställningstaganden. Svenska Ekumeniska nämnden förordar atl nuvarande ordning får bestå. En sekretessbeläggning skulle med rätl eller orätt uppfattas som ett försök lill mörkläggning av vapenfrilagens tillämpning. Den redan existerande misstron mot myndigheterna skulle ytteriigare fördjupas. Broderskapsrörelsen förordar, om prövningsförfarandet behålls, att nuvarande ordning får beslå.

Många remissinstanser föreslår all prövningsförfarandet slopas och flera instanser ansluter sig i alll väsentligt lill reservantens i utredningen förslag, däribland domkapitlen i Göteborgs, Härnösands och Stockholms stift, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Svenska Freds- och skiljedomsföreningen. Broderskapsrörelsen, Svenska Ekumeniska nämnden. Riksförbundet kyrkans ungdom, Sveriges kristna ungdomsråd. Svenska missionsförbundets ungdom. Folkpartiets ungdomsförbund och Sveriges Förenade Studentkårer.

Hovrätten för Västra Sverige anser all alla som avger en försäkran på heder och samvete bör anvisas vapenfri tjänst. Det ärenligt hovrätten meningslöst att motvilliga och lill försvaret negativa personer blir föremål för en dyrbar militärutbildning. Länsstyrelsen I Göteborgs och Bohus län understryker reservantens konstaterande att den verbalt tränade har ell automatiskt försprång vid ett ingående utredningsförfarande. Del kan ifrågasättas om vapenfrinämnden inte ställs inför en omöjlig uppgifi om prövningen behålls i nuvarande omfauning. Vid ett prövningsförfarande måste vidare åtskilligt förekomma som kan uppfattas som kränkande av sökandens personliga integritet. Länsstyrelsen betonar även fördelen med att resurser frigörs från utredningsverksamheten och atl dessa kan användas i syfte alt komma fram lill ett både från den enskildes och från samhällets synpunkt riktigt tjänstgöringsallernativ. Liknande synpunkter framförs av statskontoret.

Broderskapsrörelsen hävdar alt prövningsförfarandet bör avskaffas på grund av dels svårigheten att entydigt definiera de kriterier som skall gälla för tillstånd till vapenfri tjänst, dels svårigheten alt objektivt konstatera om kriterierna är uppfyllda eller inte, dels svårigheten alt förebygga att lagtill-lämpningen skiftar med politiska eller andra konjunkturer. Rörelsen vill dock starkt ifrågasätta reservantens tanke på en slags sistahandsspärr mot missbruk genom en tremannanämnd, som skulle kunna ingripa i undanlagsfall. Liknande synpunkter framförs av Sveriges Fredsråd, som hänvisar till den alternalivutredning om svensk vapenfrilagsliftning som har utförts av Fredsrörelsen. Enligt förslaget skall en försäkran på heder och samvete vara

Prop. 1977/78:159 90

tillfyllest för atl beviljas vapenfri tjänst. Om misstanke föreligger aU vederbörande har farit med osanning, bör hans fall göras lill föremål för prövning i domstolsliknande form, varvid det efter gällande processrältsliga regler åligger åklagarmyndighet all framlägga bevis och domstolen alt företa bevisprövning. Formerna för en sådan juridisk prövning i stället för ett administrativt prövningsförfarande bör enligt Fredsrådets mening göras lill föremål för en expertutredning. Vapenfriföreningen föreslår alt prövningsförfarandet i sin nuvarande form avskaffas och alt nämnden endast får en registrerande funktion för atl avgöra om ansökan har skett i vederbörlig ordning och om sökanden har haft ett obligatoriskt informalionssamtal för alt tjänslgöringsplaceringen skall bli den bästa tänkbara.

Svea hovräii instämmer i den mening som reservanten i utredningen har gett uttryck för, nämligen att prövningsförfarandet i dess nuvarande form bör avskaffas. Hovrätten anser emellertid inte att den sökandes egna uppgifter utan vidare skall godtas utan föreslår alt ett mer "objektivt" prövningsinslitut inrättas. Förslaget innebär i huvudsak följande. Prövningen bör beslå i en objektiv granskning av allvaret i sökandens önskan att befrias från vapentjänst. Ansökan bör göras på fastställt formulär där sökanden får motivera sin önskan samt avge en förklaring på heder och samvete angående sina motiv. Sökanden bör vidare få avge en förklaring atl han är villig all fullgöra vapenfri tjänst. Rimligen bör också någon eller några personer med kännedom om den sökandes inställning få avge någon form av intyg beträffande denna. Obligatoriskt bör också vara ett samtal med särskild ulredare som har alt informera den sökande om den militära resp. den vapenfria tjänsten saml om konsekvenserna av hans eget ställningstagande. Några övertalningsförsök att avslå bör inte förekomma. Sedan sökanden har mottagit informationen bör han ha viss obligatorisk betänketid. Efter utgången av denna får han la ställning till om han slår fast vid sin ursprungliga ansökan eller inle. Gör han del, bör han skriftligen få bekräfta sin önskan om vapenfri tjänst. En sökande som på angivet sätt bekräftar sin önskan bör beviljas vapenfri tjänst om inte särskilda skäl lalar emot. Ett sådant prövningsförfarande kan enligl hovrätten i första hand anförtros åt ulredare inom sökandens hemkommuner eller län. Härav följer dock inle att vapenfrinämnden blir onödig. Den bör enligl hovrättens mening behållas men i första hand få uppgift som ett samordnande organ för utredarna med uppgift att centralt leda verksamheten, utfärda anvisningar m. m. samt utöva kontroll. Vidare bör nämnden la ställning till de - rimligen fåtaliga -vapenfriansökningar, där utredaren inte har funnit den sökande ha gett godtagbara motiv för sin önskan.

4.6 Sanktionsformer vid vägran

Riksåklagaren kan inte biträda utredningens förslag om samhällstjänst. Systemet synes enligt riksåklagaren alllför svårbemästrat från administrativ synpunkt, inle minst när det gäller åklagarna.

Prop.1977/78:159 91

Överåklagaren i Stockholms åklagardislrikt anser atl, efiersom man torde kunna räkna med alt de som vägrar fullgöra värnplikt och vapenfri tjänst utgörs av lolalvägrare som inle heller kommer atl fullgöra någon altemativ tjänstgöring, det inte kan finnas något behov av all för sådana fall inrätta ett nytt institut, samhällstjänst. Införandel härav skulle inte medföra några påtagliga förbättringar utan endast utgöra en belastning på både de administrativa och judiciella myndigheterna och försena utdömandet av ett oundvikligt fängelsestraff. Utredningens förslag om särskild villkoriig frigivning torde kunna Införas som ell tillägg 1 brottsbalken. Skulle utredningens förslag om samhällstjänst införas, bör domstolarna beredas möjlighet atl välja någon saktionsform i stället för all förordna om samhällstjänst. Framkommer vid domstolsförfarandel alt vederbörande inle kommer alt fullgöra sådan tjänst, synes obligatoriskt förordnande om samhällstjänst vara helt meningslöst.

Överåklagaren I Göteborgs åklagardislrikt ifrågasätter om inle förordnande om samhällstjänst, som inte är en brottspåföljd, bör beslutas av länsrätt. Åklagarlnträde bör i regel ske först då fråga uppkommer atl inleda förundersökning och yrka ansvar för brott enligt gängse principer. Sanktionssystemet verkar enligt överåklagaren tungrott. En blankellprocess fram lill vägran att göra samhällstjänst och först därefter ell muntligt förfarande med brotlsmålsprocessens regler är kanske smidigare.

Länsåklagaren i Östergötlands län finner utredningens förslag om samhällstjänst inte vara helt lyckat. Sannolikt kommer åtskilliga atl vägra utföra tjänsten, eftersom del är klariagt alt personer i aktuellt hänseende inte vill underkasta sig någon form av tvång. Länsåklagaren anser vidare att bestämmelsema om särskild villkoriig frigivning bör ulgå.

Länsåklagaren I Jönköpings län anser atl frågan om införande av påföljdsreformen samhällstjänst bör prövas i ett större sammanhang än delta. Med det förslag utredningen i övrigl har framlagt torde antalet vägransfall minska väsentligt. För de fall som likväl vägra synes åläggande av samhällstjänst föga meningsfyllt. Samhällstjänsten är till sin karaktär lik den tjänstgöring som vederbörande har vägrat ulföra om han har erhållit vapenfri tjänst. Bland dem som inte har erhållit vapenfri tjänst torde finnas de som skulle acceptera samhällstjänsten. Del kan då enligl länsåklagaren ifrågasättas om inte del vore mera logiskt all vidga möjlighetema lill vapenfri tjänst.

Länsåklagaren i Väsiernorrlands län och Jämtlands län avstyrker utredningens förslag om samhällstjänst.

Svea hovrätt vill starkt instämma i önskemålet atl antalet fängelsestraff nedbringas. Enligl hovrättens mening kan del emellertid ifrågasättas om man uppnår delta med del föreslagna systemet. 1 den mån samhällstjänst åläggs den som vägrar vapenfri tjänst kan man utgå från att vägran fortsätter och omedelbart leder vidare till fängelsestraff Om samhällstjänst åläggs den som har vägrat värnplikt efter avslagen ansökan om vapenfri tjänst, måste man enligt hovrätten med skäl fråga sig varför vederbörande då inte i stället kunde

Prop. 1977/78:159 92

ha fltt den önskade vapenfria tjänsten. Därest slutligen samhällstjänst åläggs den som vägrar värnplikt utan att först ha sökt vapenfri tjänst har man alt räkna med två skilda situationer. Antingen rör del sig om en person som medvetet vill avslå från au söka vapenfri tjänst därför han avser all lotalvägra. För det fallel gäller vad som sagts om den som vägrar fullgöra vapenfri tjänst. Eller också gäller det en person som av okunnighet, tröghet, misströstan eller annat skäl inte har kommit sig för att söka vapenfri tjänst. Beträffande en sådan värnpliktig ler del sig enligt hovrättens mening rimligare att behandla honom som en presumtiv vapenfrisökande än som lolalvägrare. Hovrätten ifrågasätter också om en samhällstjänst av föreslagen typ är väl förenlig med Europarådskonventionen angående de mänskliga rälligheterna. Den är ju inte utformad som ell substitut för värnpliktstjänsten och omfattas därför knappast av undantaget i konventionens artikel 4. Hovrätten avstyrker förslaget om samhällstjänst. Enligt hovrättens mening bör, som nämnts tidigare, möjligheterna lill vapenfri tjänst vidgas och en ny typ av prövning införas. Genom detta bortfaller huvuddelen av den vägrarkategori som har sökt men förvägrats vapenfri tjänst. För övrigl delar hovrätten utredningens grundsyn alt man bör undvika att döma lill fängelse direkt för vapenvägran. Beträffande den kategori som vägrar den vapenfria tjänsten förutsäus att arbetsmarknadsstyrelsen vid sin uttagning liksom hittills handlar smidigt och i möjlig mån lar hänsyn lill de vapenfrias önskemål. Redan härigenom kan antalet vägrare nedbringas. Men eftersom inte alla vapenfria - lika litet som de värnpliktiga - kan fl sina önskemål tillgodosedda, kan vägrarsituationer fömtses. Utbildningsmyndighelen bör då i första hand efter att ha klariagt alt en vägrarsitualion föreligger- utan alt genom ordergivning ställa vägran på sin spets - hänskjuta frågan till arbetsmarknadsstyrelsen som har atl pröva om ändrad uttagning kan ifrågakomma. Vägrar den vapenfrie även efter en ny uttagning att fullgöra sin vapenfria tjänst bör straffsanktioner kunna följa. I fråga om den som vägrar värnplikt ulan att ha sökt vapenfri tjänst kan någon prövning av frågan huruvida han skulle komma all underkasta sig sådan inte förekomma. Då en vägrare som har fått avslag på sin ansökan om vapenfri tjänst genom sin vägran ytterligare manifesterar sin önskan om befrielse från vapentjänst, tillkommer ett nytt moment till den ansökan som redan har prövats och lett till avslag. För båda fallen finns anledning att uppta frågan om vapenfri tjänst till prövning resp. förnyad prövning. Hovrätten föreslår, att den militära myndigheten i dessa situationer utan all framtvinga en ordervägran överlämnar saken till vapenfrinämnden, som har att föranstalta om prövning. Blir det i dessa fall bifall kommer vederbörande därefter alt behandlas som dem som på normall sätl har fill vapenfri tjänst. Vägrar vederbörande alt medverka eller får han avslag och fortsätter atl vägra vapentjänst får straffrättsliga sanktioner inträda. Förde vägrarfall som kan bli aktuella anser hovrätten det uppenbart all man bör undvika den nuvarande ordningen med upprepade, alltmer skärpta fängelsestraff Utredningen föreslår för motsvarande situation ett slutligt fängelsestraff av en längd som motsvarar de enligt

Prop.1977/78:159 93

nuvarande praxis utdömda tre straffen tillsammans. Mot bakgrund av de vidsträckta möjligheter, som ges till en acceptabel vapenfri tjänst, bör man inte vara främmande för all vid totalvägran på sätl utredningen föreslår en gång för alla sälta punkt för förfarandet medelst ell kännbart frihetsstraff. Det bör emellertid också övervägas, om man möjligen skall göra ytterligare ett "försök" t. ex. genom all första gången utdöma en villkorlig dom med relativt stränga böter och först vid en andra vägran döma ut fängelsestraff Under alla omständigheter bör enligl hovrätten dock inte mer än två lagföringar få komma i fråga. Del bör 1 sammanhanget uppmärksammas att en del vapenfria och värnpliktiga väljer all tillkännage sin vägran genom atl utebli från tjänstgöringen. Svårigheter torde inle föreligga alt i samband med fömndersökningen klariägga om uteblivandet är föranlett av vägran atl tjänstgöra. Det fömt föreslagna överiämnandel av saken till arbetsmarknadsstyrelsen resp. vapenfrinämnden torde i dessa fall fl ankomma på åklagarmyndigheten. Hovrätten vill slutligen framhålla att hovrätten bygger sill förslag på förutsättningen all merparten av de värnpliktiga har uppfattningen, alt vårt land bör ha ett militärt försvar byggt på allmän värnplikt eller i varje fall godtar i laga ordning fattade beslul därom samt är beredda atl underkasta sig den tjänst delta försvar kräver av dem. Redan ett genomförande av utredningens förslag torde komma all leda till en ökning av antalet vapenfria.

Hovräiien för Västra Sverige anser att del inte finns något alt vinna genom alt införa en ordning med samhällstjänst medan praktiska ölägenheter otvivelaktigt uppstår. Hovrätten har, som tidigare nämnts, föreslagit alt prövningsförfarandet avskaffas. Med den generösa behandling kommer antalet tolalvägrare all reduceras till ett ringa fåtal. För dem bör enligt hovrättens mening annan påföljd än fängelsestraff inte komma i fråga. Straffet bör inte sällas så lågt som utredningen antyder. Del kan inte vara riktigt att vägraren skall villkoriigi frigivas redan efter fyra-fem månader. Vad angår verkställigheten av fängelsestraffet kan vad utredningen anger i 16 § i förslaget till lag om samhällstjänst i huvudsak godtas. Enligt hovrättens mening är särbehandlingen av Jehovas vittnen oacceptabel från rättvisesynpunkt.

Rikspolisstyrelsen tillstyrker utredningens förslag till sanktionsformer mot värnpliktsvägrare. Delta innebär att ansvaret för förundersökningen skall åvila polisen. Rikspolisen vill framhålla atl styrelsen i andra sammanhang har framhållit betydelsen av all polisväsendets utredningsresurser inriktas på bekämpning av den mera allvarliga brottsligheten i samhället. 1 och för sig kan det förundersökningsförfarande som måste föregå domstols förordnande om överförande till samhällstjänst knappast anses ha den angelägenhetsgraden att polisväsendets utredningsresurser bör tas i anspråk för dessa ändamål. Rikspolisstyrelsen är emellertid medveten om atl formella hinder möter mot en annan ordning. Därtill kommer enligt rikspolisstyrelsens mening att samhället f n. knappast har tillgång till någon annan lämplig uiredningsorganisalion för ändamålet.

Prop.1977/78:159 94

Kriminalvårdsstyrelsen ställer sig positiv till att fängelsestraffets användning begränsas när del gäller sanktionerna mot den som vägrar fullgöra värnplikt eller vapenfri tjänst och tillstyrker uiredningens förslag.

Brottsförebyggande rådet anser att förslaget att införa samhällstjänst utgör en halvmesyr. I stället bör man bredda förutsättningarna för vapenfri samhällstjänst så atl den som förklarar sig av allvarlig övertygelse vägra värnplikt kan åläggas sådan tjänst. Rådet har härvid funnit det danska systemet erbjuda en tänkbar lösning. Brottsförebyggande rådet tillstyrker all straffet för den som vägrar såväl värnplikt som vapenfri samhällstjänst sätts till fängelse i högst ett år. Normalslraffel bör bestämmas till fängelse i fyra-sex månader. Rådet har inle heller någon erinran mot alt medlemmar av sekten Jehovas vittnen särregleras på samma sätl som nu sker.

SIDA, biståndsutbUdningsnämnden, ÖB, chefen för armén, chefen för fiygvapnet, domkapitlen i Uppsala och Härnösands stift, länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län, civilbefålhavaren I Östra civilområdei, Svenska kommunförbundet, LO, SACO/SR, Sveriges kristna ungdomsråd. Riksförbundet kyrkans ungdom. Svenska missionsförbundets ungdom, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund och Sveriges advokatsamfund tillstyrker utredningens förslag till sanktionsformer vid vägran.

Chefenför marinen, som tillstyrker uiredningens förslagom inskränkning i användning av fängelsestraffet, anser det ur rättvisesynpunkt felaktigt om medlemmar ur sekten Jehovas vittnen undantas från den föreslagna samhällstjänsten.

Värnpliktsverkel ansluter sig lill uiredningens uttalande att ingen skall behöva dömas till fängelse enbart av skälet att han vägrar bära vapen. Lösningen bör enligt värnpliktsverkel i första hand sökas i en utökning av ijänstgöringsalternaliv och behandling av ansökningar enligt den föreslagna nya lydelsen av 1 ij vapenfrilagen. Verket ställer sig tveksamt lill utredningens förslag att samhällstjänsten skall åläggas av domstol. Det skulle kunna övervägas att skyldigheten all fullgöra samhällstjänst inträdde, utan domstolsförfarande, i och med konstaterad vägran och atl ärendet därefter överiämnades lill arbetsmarknadsstyrelsen för handläggning i övrigt enligt förslaget. De som på delta sätt fullgör samhällstjänst förutsätts få tjänstgöringens resultat - användbarheten - noterad hos arbetsmarknadsstyrelsen i likhet med vapenfria tjänstepliktiga. De bör med ledning härav i en krigssituation kunna bli ianspråklagna enligt samma grunder som övriga medborgare, dvs. med stöd av lagen om allmän tjänsteplikt. Om förslaget om samhällstjänst genomförs vore det mer ändamålsenligt alt domstolen i de fall, där hemförlovning och anmälan sketl på sakligt riktig grund, direkt beslutade om överförande till samhällstjänst, men med hänsyn till vad den värnpliktige har anfört om sin ändrade inställning lill värnpliktstjänstgöring (tjänstgöring som vapenfri tjänstepliktig) medgav uppskov med verkställigheten vad avser samhällstjänst. Den värnpliktige skulle därefter, om han trots ändrad avsikt ånyo vägrade, jämställas med sådana värnpliktiga som avses i 18 S i förslaget

Prop.1977/78:159 95

till lag om samhällstjänst. Värnpliktsverkel finner vidare att den i 12 S i förslaget till lag om samhällstjänst angivna tiden för tillgodoräkning av samhällstjänst vid återgång till värnpliktstjänstgöring är för lång.

Vapenfrinämnden framhåller att den nödgas konstatera atl om reglerna för samhällstjänsten utformas på sätt utredningen har föreslagit, den prövning av vapenfriansökningar, som fömtsatts skola göras av nämnden och - efter besvär - av regeringen kommer atl sakna reell mening. Socialstyrelsen är positiv till att straffrättsliga påföljder i största möjliga utsträckning begränsas. Statskontoret ifrågasätter vad det gäller den föreslagna samhällstjänsten om del är rimligt atl under fred driva en administrativ apparat av den föreslagna utformningen och storleksordningen. Riksantikvarieämbetet framhåller att ämbetets möjligheter atl ta hand om dem som ådöms samhällstjänst f n. är begränsade. Skolöversiyrelsen finner all utredningens förslag vad gäller lagen om samhällstjänst underiättar en utveckling i riktning mot ökad jämställdhet mellan könen.

AMS tillstyrker förslaget alt samhällstjänsten bör vara åtskild från civiltjänsten. Styrelsen är dock inle beredd atl åta sig del administrativa ansvaret för samhällstjänsten. Styrelsen anser atl denna tjänst avsevärt skiljer sig från arbetsmarknadsverkets övriga uppgifter och innebär konsekvenser som är helt främmande för arbetsförmedling och andra delar av arbetsmarknadspolitiken.

Länsstyrelsen I Göteborgs och Bohus län har i princip inle något att erinra mot utredningens förslag om samhällstjänst men ställer sig tveksam till lämpligheten av all sammanföra den som åläggs denna tjänst med de ofta svårt socialmedicinskt handikappade personer som vistas på arbetsplatser för specialanvisade. Länsstyrelsen fömtsätter atl fängelsestraff som yttersta sanktion kommer atl tillgripas bara i rena undanlagsfall och alt möjligheten till nåd kommer all användas generöst.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller att om förslaget om samhällstjänst genomförs verkar förfarandet med anmälan lill åklagare och domslolsförfa-rande knappast erforderiigt. Behandling i administrativ ordning borde vara tillräcklig.

Länsstyrelsen I Västmanlands län, som inte har något att erinra mot förslaget om samhällstjänst, föreslår att 13 S i förslaget till lag om samhällstjänst ändras så atl inle heller civilförsvarstjänsl kan åläggas den som har fullgjort samhällstjänst om han inte själv medger del samt att det inom liden för samhällstjänsten skapas möjlighet till utbildning inom totalförsvarets civila del för sådana som vägrar värnplikt trots atl deras ansökan om vapenfri tjänst har avslagits.

JO framhåller alt förslaget till sanklionssystem som utredningen har lagt fram är ägnat atl inge stora betänkligheter av både principiellt och praktiskt slag. Ur principiell synpunkt kan man peka på att den föreslagna samhällstjänsten är en form av påföljd för broll som påtagligt avviker från de gängse påföljdema inom svensk strafTlagstiftning. Det har tidigare funnits sociala

Prop.1977/78:159 96

sanktionsformer av denna typ. En sådan sanktionsform lever i någon liten mån kvar i lagen om åtgärder vid samhällsfariig asocialitet - en lag som dock sällan eller aldrig tillämpas och för övrigl torde stå inför sitt avskaffande. Det ter sig alldeles främmande att på nytt införa i svensk lagstiftning en sanktionsform av det slag utredningen tänkt sig. De praktiska svårigheter som är förenade med förslaget är iögonfallande. Sanktionssystemet är komplicerat och svåröverskådligt. Den värnpliktige eller vapenfrie tvingas först till inställelse till sådan tjänstgöring, varefter - om han vägrar - han så småningom skall tvingas inställa sig lill samhällstjänst. Först därefter kan han ådömas fängelse om han vägrar fullgöra tjänsten. För den som redan från början vägrar delta i någon form av samhällstjänst innebär förfarandet enligl JO en onödig omgång. I vart fall borde den som inför domstol uppger all han vägrar fullgöra samhällstjänst inte tvingas till sådan tjänst. Systemet torde också kunna missbrukas. Med de möjligheter som enligt förslaget skall finnas lill avbrytande av samhällstjänst och fängelsestraff för alternativ tjänstgöring finns det risk för atl verkställigheten förhalas. JO vill därför avstyrka utredningens förslag i denna del. Enligt JO:s mening börden kategori vägrare som har sökt men inte fill vapenfri tjänst, reduceras betydligt om förutsättningarna i vapenfrilagen anges på det sätl JO har föreslagit och prövningen av ansökningarna sker enligl de normer som förut har angetts. Av de få som flr avslag torde man kunna räkna med atl flertalet fullgör sin värnplikt eller blir hemföriovade av olika skal. Denna kategori bör kunna reduceras nästan till noll. Den vägrarkategori som har beviljats vapenfri tjänst men inte har gillat något av de nuvarande tjänstgöringsalternativen, bör även den kunna försvinna om utredningens förslag till utökade tjänstgöringsmöjligheler godtas. Den kategorien slutligen, beslående av sådana som vägrar alt göra värnplikt och som inte heller har ansökt om vapenfri tjänst, bör även den minska om tjänstgöringsalternativen i civiltjänst utökas och informationen förbättras. Här måste man emellertid räkna med en grupp som trots allt är helt negativt inställd. Gruppen måste antagas bli liten och av olika skäl vara av föga betydelse för försvaret. Denna grupp bör kunna åläggas alt fullgöra civilijänst gärna med någon månads föriängning av tjänstgöringstiden föratt markera att det är fråga om en sanktion. Tjänstgöringsalternativet bör fl väljas av vägraren. Underlåter han del bestämmes arten av tjänstgöringen av myndigheten med iakttagande av atl del inte flr vara sådan tjänstgöring som leder till krigsplacering. Åläggandet bör beslutas av administrativ myndighet, möjligen vapenfrinämnden, därvid dock måhända åklagare och polismyndighet måste anlitas av uiredningsmässiga skäl. Först vid vägran au fullgöra ett sådant åläggande inträder fängelsestraffet som sankiionsform. Brottet blir vägran att fullgöra civiltjänst. Fängelsestraff bör enligt JO utdömas endast en gång. Straffet bör inte vara längre än de sex lill åtta månader utredningen har föreslagit.

Broderskapsrörelsen framhåller alt den föreslagna samhällstjänsten kan fungera i praktiken endast om vapenfriprövningen blir generös. Med

Prop. 1977/78:159 97

förhållandevis hög avslagsfrekvens kommer tillströmningen till samhällstjänsten snart alt nå en sådan nivå att systemet i praktiken bryter samman. Liknande synpunkter framförs av Svenska Ekumeniska nämnden.

Svenska Freds- och skiljedomsföreningen framhåller atl många efler avslag hos vapenfrinämnden kommer alt vägra även samhällstjänsten. Föreningen finner del anmärkningsvärt alt utredningen i fråga om fängelsestraffet har föreslagit en straffskärpning.

Vapenfriföreningen ställer sig positiv till utredningens förslag att behålla behandlingen av Jehovas vittnen, men anser all liknande behandling bör kunna ske av andra grupper vägrare. Vapenfriföreningen anser att det positiva med förslaget om samhällstjänst är atl del slentrianmässiga fängelsestraffet tas bort. Föreningen kan dock inte godta att man som yttersta sanktion skall kunna ådömas fängelsestraff.

Sveriges Frikyrkoråd framhåller alt rådet inte vill ifrågasätta uiredningens generositet mot Jehovas vittnen, men frågar sig om inte övriga grupper skall få åtnjuta den mänskliga rättigheten all utan krångel med utredningsmän och hot om fängelse få sin rätt till annat samhällsarbete respekterad. Liknande synpunkter framförs av Svenska Världsfredsmissionen.

Moderata ungdomsförbundet tillstyrker utredningens förslag till sanktions-former vid tolalvägran. Förbundet avstyrker däremot atl specialbehandling sker av vissa grupper av medborgare och menar atl medlemmar av sekten Jehovas vittnen skall undergå samma behandling som andra medborgare. Nuvarande system är enligl förbundet stötande för rättskänslan.

Centeins ungdomsförbund, som accepterar förslaget om samhällstjänst, anser atl domstolsförfarandet är onödigt. Del torde i stället kunna räcka med ett "strafföreläggande" som ges till de vägrande för erkännande. Erkännandet kan sedan översändas lill arbetsmarknadsstyrelsen.

Folkpartiets ungdomsförbund anser all påföljd vid tolalvägran är nödvändig, men att tanken på frihetsberövande är frånstötande. Fängelsestraffet kan ersättas med frivård 1 olika former. Det nuvarande systemet med upprepade och gradvis skärpta fängelsestraff för lolalvägrare måste ersättas med en kort tidsbestämd påföljd. Denna påföljd bör kunna innebära samhällstjänst.

Sveriges Förenade Studentkårer påpekar alt samhällstjänsten är en straff-rättslig påföljd av väsentligen samma karaktär som t. ex. böter och fängelse. För att inle samhällstjänsten alllför mycket skall påminna om straffarbete -eller åtminstone om vistelse vid någon av kriminalvårdens öppna anstalter -måste utredningens förslag till uppläggning av samhällstjänsten kraftigt modifieras.

Sveriges domareförbund anser atl samhällstjänsten framstår som en onödig konstruktion. Även om den principlösning utredningen vall framstår som konstlad, vill förbundet inte ställa sig avvisande. Tiden för samhällstjänsten bör emellertid vara längre. Förbundet anser vidare alt del är svårt att inse varför förordnandet om samhällstjänst skall behöva ges av domstol. Konstaterande av vägran atl fullgöra värnplikt eller civilijänst bör kunna ske på

7 Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 159

Prop.1977/78:159 98

enklare sätt än all saken avhandlas inför rätta. Förbundet avstyrker del avsteg från utformningen av brottspåföljden fängelse som förslaget innebär. Del saknas anledning att som anges i 16 ij förslaget till lag om samhällstjänst meddela villkoriig frigivning, när den dömde förklarar sig önska fullgöra värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst. Även 15 S i samma förslag avstyrks.

Föreningen Sveriges åklagare anser all endasl en mindre del av kvarstående lolalvägrare skulle komma all fullgöra samhällstjänsten. Övervägande skäl talar för atl huvuddelen av dem som vägrar även skulle vägra samhällstjänst. Föreningen är därför tveksam till lämpligheten av att införa en helt ny Ijänstgöringsform. Föreningen finner vidare all förslaget till lag om samhällstjänst inle är invändningsfritt. En viss löslighet i fråga om processföremålel kan bil följden om förslaget genomförs. Vidare har föreningen erinran mot den slraffskala 1 form av enbart böter som i 14 § lagförslaget har stadgats för del fall att vägran atl fullgöra samhällstjänst avser kort återstående tjänstgöringstid. Blev del känt atl man kunde klara sig undan med böter för vägran att fullgöra samhällstjänst som har samband med vägran att fullgöra repetitions-övning föreligger enligl föreningens mening risk för ökal anlal vägransfall. Föreningen anser vidare alt de i 16 § lagförslaget upptagna reglerna om villkoriig frigivning kan komma all medföra lillämpningssvårigheter. Föreningen ifrågasätter slutligen om inte del lämpligaste vore alt genomföra utredningens förslag lill vidgade möjligheter all erhålla vapenfri tjänst saml lill utökade möjligheter all anordna sådan tjänst och all direkt tillämpa sanktionsformen fängelse på kvarstående fall av tolalvägran, således ulan omvägen över vägran all ulföra samhällstjänst. Även vid ett sådant förfaringssätt bör fängelsestraffet ådömas endasl en gång och medföra att den dömde inte därefter inkallas ånyo.

Sveriges Fredsråd ansluter sig till utredningens ambitioner all utforma lagstiftningen på ett sådant sätt, all fängelsestraff inle längre flr förekomma som påföljd för vapenvägran, men avstyrker bestämt uiredningens förslag om samhällstjänst.

4.7 Övriga frågor

Några av remissinstanserna berör vad utredningen i övrigl har föreslagit.

ÖÄoch chefen för armén tillstyrker uiredningens förslag lill prövningsförfarande i krig. Svenska Väridsfredsmissionen och Sveriges Frikyrkoråd framhåller att vapenfri tjänst skall beviljas under lika förutsättningar i krig som i fred. Vapenfriföreningen menar dessutom alt ansökningsproceduren i fredstid och under beredskaps- eller krigstillstånd skall vara identiskt lika för att inte riskera rättsövergrepp.

Värnpliktsverket lar upp utredningens förslag atl vissa beslut som har samband med sökandens resor för samtal med utredare skall fallas av

Prop.1977/78:159 99

truppregistreringsmyndighet. Värnpliktsverkel föreslår all sådana beslul fallas av vapenfrinämnden.

Civilförsvarssiyrelsen delar utredningens uppfattning alt del är angelägel alt en arbetsgrupp snarast tillsätts för all la fram förslag till organisationsförändringar som är anpassade till utredningsförslaget. Liknande synpunkter framförs av statskontoret, riksrevisionsverkel, LO, TCO och Broderskapsrörelsen.

Försvarets rationaliseringsinstitut delar utredningens uppfattning alt en enhetlig organisation för vapenfriverksamhelen bör tillskapas. Institutet anser all del i första hand bör eftersträvas alt sammanföra vapenfrisektionen vid arbetsmarknadsstyrelsen med vapenfrinämnden under försvarsdepartementet. Utöver rent administrativa fördelar med bl. a. gemensam kansliorganisation bör nuvarande handläggningsmliner kunna förenklas och av utredningen påtalat dubbelarbete kunna elimineras. Den personalförslärkning, som eljest skulle erfordras för såväl vapenfrinämnden som vapenfriseklionen, bör genom en sådan åtgärd kunna åstadkommas inom ramen för en i stort totalt oförändrad personalstyrka.

Vapenfrinämnden framhåller all del har varit av slorl psykologiskt värde under den lid som har gått sedan vapenfrinämnden inrättades all nämnden haft denna fristående och oberoende ställning. Del skulle vara olyckligt med en organisationsförändring, som skulle medföra atl denna ställning för nämnden skulle gå till spillo. Vilka vinster som skulle erhållas genom en närmare samordning mellan eller rent av sammanslagning av vapenfrinämnden och vapenfrisektionen inom arbetsmarknadsstyrelsen har nämnden för sin del svårt all inse. Nämnden kan för sin del inle se alt några rationaliseringsvinster all tala om slår atl vinna genom en sammanslagning, och i vart fall är de av ytterst marginell betydelse i jämförelse med vad som skulle gå föriorat genom en sammanslagning. Nämnden avstyrker en sådan sammanslagning.

Socialstyrelsen finner uiredningens motiv för all hänföra vapenfriverksamhelen till en organisation under försvarsdepartementet vara berättigade. Liknande synpunkter framförs av statens vattenfaUsverk och Sveriges Förenade Studentkårer.

SJ anser del fördelaktigt all samtliga vapenfrifrågor läggs under ell departement men ifrågasätter lämpligheten av atl överföra de ärenden som nu åvilar arbetsmarknadsstyrelsen lill en av ulbildningsmyndighelerna.

AMS ansluter sig till utredningens uppfattning all vapenfriverksamhelen inte främst är en arbelsmarknadsangelägenhel. En sammanslagning av styrelsens vapenfrisektion och vapenfrinämnden till en myndighet bör kunna medföra klara fördelar. Exempel härpå är del omfattande handhavande av personakler och personregister som f. n. sker vid båda myndigheterna. Vid ell samgående skulle vapenfrinämndens utredare kunna ge ett utföriigare underiag fören adekvat ijänsleplacering. AMS föreslår att vapenfriverksamhelen vid styrelsen sammanslås med annan myndighet, lämpligen vapenfri-nämnden. En överflyttning av verksamheten blir särskilt angelägen om

Prop.1977/78:159 100

utredningens förslag om samhällstjänst genomförs. Styrelsen vill betona vikten av att den nya organisationen är fastställd vid civil- och samhällsljäns-telagarnas ikraftträdande. De förutsätts därför atl den av utredningen föreslagna organisationen snarast tillsätts och kan framlägga förslag i sådan lid att del kan beaktas i proposilionsskrivningen om civilijänst.

Vapenfriföieningen menar att vapenfrifrågorna bör handhas av ett departement, dock inte försvarsdepartementet.

Sveriges Frikyrkoråd anser alt kommande civiltjänsleplikliga inle skall lyda under försvarsdepartementet utan under arbetsmarknadsstyrelsen. Liknande synpunkter framförs av Svenska Väridsfredsmissionen.

5 Föredraganden 5.1 Allmänt

Del svenska militära försvaret bygger på allmän värnplikt. Enligl värnpliktslagen (1941:967, omtryckt 1969:378, ändrad senast 1976:308) är svensk man värnpliktig från och med det år under vilket han fyller 18 år till och med det år under vilket han fyller 47 år.

Skyldigheten atl fullgöra värnpliktstjänstgöring enligt värnpliklslagen är emellertid inle undantagslös. Sedan länge har Sverige en lagsliflning som medger alt den som har samvetsbetänkligheter mot att tjänstgöra med vapen i stället Hr fullgöra vapenfri tjänst.

Den nu gällande lagen (1966:413) om vapenfri tjänst (ändrad senast 1976:604) trädde i kraft den 1 oktober 1966. Enligt lagen kan värnpliktig fl tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring om bruk av vapen mot annan inle är förenligt med den värnpliktiges allvariiga personliga övertygelse och skulle medföra djup samvetsnöd för honom. Den som har fått sådant tillstånd benämns vapenfri tjänstepliktig.

Vapenfri tjänslepliktig skall fullgöra tjänst som är betydelsefull för samhället, såsom brandijänsl, reparationstjänst, hälso- och sjukvårdstjänst samt ekonomi- eller expeditionstjänst.

Vapenfri tjänstepliktig flr inte åläggas att tjänstgöra inom försvarsmakten, om han inte har förklarat sig villig till detta. Han flr inle heller övas i bmk av vapen eller åläggas bära vapen eller ammunition. Ansökan om tillstånd atl fullgöra vapenfri tjänst prövas av vapenfrinämnden efter utredning i varje särskilt fall. Beslut av nämnden flr överklagas hos regeringen. Arbetsmarknadsstyrelsen bestämmer vilket slag av tjänstgöring som den vapenfrie tjänstepliklige skall fullgöra. Styrelsen har också tillsyn över vapenfria Ijänstepliktigas utbildning och tjänstgöring. De vapenfria ijänstepliktigas tjänstgöring kan fördelas i omgångar över hela värnpliktstiden. De vapenfria Ijänstepliktigas tjänstgöringstid enligt kungörelsen (1966:414) med bestämmelser om vapenfria tjänslepliktiga (ändrad senast 1977:285) är bestämd till 420 dagar, dvs. ungefär lika lång tjänstgöring som gruppbefälsuttagna

Prop. 1977/78:159 101

värnpliktiga inom armén f n. fullgör i form av grund- och repetilionsutbildning.

Värnpliktig är krigsman när han i egenskap av värnpliktig är tjänstgörings-skyldig vid försvarsmakten. Krigsman som vägrar eller underlåter alt lyda förmans befallning döms enligl brottsbalken för lydnadsbroU till disciplinstraff eller fängelse i högst ett år, om det inte är uppenbart atl befallningen inle angår tjänsten. Om någon befallning inle har getts men krigsmannen inför förman förklarar atl han vägrar fullgöra vämplikisljänslgöring eller bära vapen eller utrustning, kan han bli fälld lill ansvar för grovt tjänstefel. För sådant broll föreskrivs fängelse i högst ett år.

Straffbestämmelserna i brottsbalken rörande brott av krigsmän är inle tillämpliga på vapenfria tjänslepliktiga, eftersom dessa inte är krigsmän. Ansvarsbestämmelser för de vapenfria har i stället lagils in i lagen om vapenfri tjänst. Lagen innehåller i 16 § en föreskrift om ansvar för tjänstefel. Normalstraffet är böter. Är brottet grovt, kan dömas till fängelse i högst ell år. I praxis har vägran att fullgöra vapenfri tjänst bedömts som grovt tjänstefel.

Vid val av påföljd i mål om vägran att fullgöra värnplikt eller vapenfri tjänst görs i praxis ingen skillnad mellan krigsmän och vapenfria tjänslepliktiga. 1 regel bestäms påföljden lill fängelse. Villkoriig dom eller skyddslillsyn används endasl i undantagsfall. När någon har blivit dömd tre gånger till påföljd för vägran, brukar regeringen förordna atl han tills vidare inle skall kallas in till tjänstgöring. För medlemmar tillhörande sekten Jehovas vittnen gäller sedan år 1967 försöksvis den ordningen all regeringen från fall lill fall beslutar humvida vederbörande skall kallas in lill tjänstgöring eller inle.

Genom beslut den 13 september 1973 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för försvarsdepartementet atl tillkalla sex sakkunniga (Fö 1973:01) med uppdrag atl se över lagen om vapenfri tjänst och sanktionerna vid vägran att fullgöra värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst. Utredningen har i mars 1977 avlämnat betänkandet (SOU 1977:7) Rätlen lill vapenfri tjänst.

Utredningen lämnar i betänkandet inledningsvis en översikt över den historiska utvecklingen av vapenfrilagsllftningen i Sverige. Vidare redovisas kortfattat gällande lagstiftning på detla område i Danmark, Finland, Norge, Belgien, Frankrike, Nederländerna, Schweiz, Förbundsrepubliken Tyskland och Österrike.

Utredningen konstateraratl vapenfrilagsllftningen i den form den har fåll i vårt land inte strider mot europarådskonventionen angående skydd för de mänskliga rälligheterna och de grundläggande friheterna. Inte heller strider lagstiftningen mot några bestämmelser i gällande grundlag.

Tlllsiånd till vapenfri tjänst kan som tidigare har redovisats f n. ges om bruk av vapen mot annan inte är förenligt med den värnpliktiges allvariiga personliga övertygelse och skulle medföra djup samvetsnöd för honom.

Utredningen anser alt anknytningen lill bruk av vapen är så väsentlig i nuvarande lag alt man inle kan överge denna anknytning utan alt grundema

Prop. 1977/78:159 102

för lagstiftningen ändras. Vad bestämmelsen lar sikte på är enligl utredningen inte den sökandes inställning till bruk av vapen i varje länkbar situation ulan hans inställning till övervägt bruk av vapen. Därvid skall krävas all sökanden lar avstånd från ett övervägt eget bruk av vapen för vilket ändamål som helst. Med uttrycket allvarlig övertygelse förstås enligt utredningen alt övertygelsen har en sådan fasthet all den rimligen vidhålls även inför socialt tryck i en krissituation för samhället.

Utredningen framhålleratt ullrycket "djup samvetsnöd" vållar tvekan och kan lydas på flera sätt. Utredningen pekar även på all svårigheter föreligger all utreda frågan om framlida bmk av vapen skulle medföra djup samvetsnöd för den sökande. Utredningen föreslår därför, atl ullrycket "skulle medföra djup samvetsnöd för honom" utgår ur lagtexten.

I förhållande lill vad som nu gäller anser utredningen atl möjlighet att fullgöra vapenfri tjänst bör finnas även för den som har vunnit en på klart ideella skäl grundad övertygelse om krigels och våldels meningslöshet, orättvisa och inhumanitet som social företeelse men hos vilka tanken på del enskilda människolivet och dess okränkbarhet framträder mindre starkt. En fömtsättning måste dock vara all uppfattningen om eget dellagande i våld inle har en selektiv prägel, dvs. all våldshandlingar företagna för vissa politiska syften är godtagbara men andra inle.

Förutsättningen för tillstånd för vapenfri tjänst bör enligl utredningens förslag uttryckas så all övervägt bruk av vapen mot annan icke ärförenllgi med värnpliktigs personliga allvarliga övertygelse. Delta förslag medför enligl utredningens mening vidgade möjligheter till vapenfri tjänst.

Utredningen föreslår vidare all den som har erhållit tillstånd till vapenfri tjänst benämns civiltjänslepliktig.

1 fräga om tjänstgöringsområden m. m. anser utredningen alt huvudalternativet bör vara utbildning och tjänstgöring vid civilförsvaret. Utbildningen här bör ges en utformning som medför utbildning och tjänst inom civilförsvaret under hela grundulbildningsliden. I övrigl bör de nuvarande ijänslgöringsalternativen behållas och utökas. Vissa ytterligare tjänstgörings-möjligheter föreslås.

Utredningen föreslår alt vapenfria i viss utsträckning skall kunna fullgöra tjänst som inte leder lill krigsplacering i totalförsvaret. Denna tjänstgöring bör fullgöras i en följd. Utredningen anser atl den nuvarande tjänstgöringstidens längd är väl avvägd. För vissa ulbildningsmyndigheler bör Införas skyldighet att anordna utbildning och tjänstgöring. Ersättning bör då ulgå av statsmedel för utbildnings- och administrationskostnader.

Utredningen föreslår att någon form av u-landstjänslgöring skall få ersätta den vapenfria tjänsten, om den vapenfrie av SIDA har antagils till biståndsarbete utomlands och fullgör u-landstjänst under två år.

1 fråga om prövningsförfarandet utgår utredningen från att den nuvarande ordningen i sina huvuddrag behålls. Utredningen anser det inle möjligt all godta en ordning som innebär, att den sökande utan särskild prövning kan

Prop. 1977/78:159 103

befria sig från värnplikten genom en förklaring atl han uppfyller villkoren. Detta skulle enligl utredningen strida mot principema för den allmänna värnplikten. En av utredningens ledamöter har 1 denna fråga uttalat en annan mening.

Förfarandet bör dock enligt utredningens mening förenklas. En sökandes alla motiv bör Inte behöva utforskas. I huvudsak bör prövningen kunna gmndas på den sökandes egen förklaring och främst inriktas på alt utröna om del är en övertygelse av erforderiig fasthet. Utredningen föreslår en viss standardisering av utredningsförfarandel genom ell formulär som är inriktat på de för prövningen mest väsentliga avsnitten.

Vad gäller sanktionerna mot vägran anser utredningen att dess förslag beträffande fömtsättningama för vapenfri tjänst och tjänslgöringsallema-liven bör leda till att fall av vägran väsenlligl minskar. I fall av vägran föreslår utredningen att domstol skall kunna förordna om samhällstjänst. Därigenom skulle ingen dömas lill fängelse på grund av vapenvägran. Samhällstjänsten skall enligl utredningen fullgöras under 450 dagar och anordnas av arbetsmarknadsstyrelsen. Om viss tids värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst har fullgjorts, skall samhällstjänsten minskas i motsvarande mån. Arbetet bör vara betydelsefullt för samhället, som beredskapsarbete för specialanvisade eller uppgifter som utförs inom områden som avses för vapenfria som inle krigsplaceras. Återgång till värnpllklsljänslgöring eller vapenfri tjänst bör kunna ske.

Som yttersta medel föresläs all den som vägrar all fullgöra samhällstjänsten skall kunna dömas till fängelse 1 högst ell år. Tiden skall bestämmas med beaktande av den tid som återstår att fullgöra av samhällstjänsten. I normalfallet börenligt utredningen fängelsestraffet inte bli längre än vad som f n. sammanlagt brukar ådömas dem som vägrar upprepade gånger, dvs. högst fem-sex månader. Frigivning skall kunna ske om den dömde förklarar att han önskar fullgöra värnpliktstjänstgöring eller samhällstjänst eller, om han fält tillstånd därtill, vapenfri tjänst. En viss tid bör därvid kunna avräknas. Den som har fullgjort samhällstjänst eller avtjänat straff flr enligt förslaget inte ulan eget medgivande inkallas lill värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst.

Utredningen har också lagt fram förslag, som avser all reglera förhållandena under beredskap och krig, vissa organisationsfrågor och medinflytandefrågor för de vapenfria, saml förslag lill övergångs- och ikraftträdandebestämmelser.

Utredningens förslag har fltt ell blandat mottagande hos remissinstanserna.

I fråga om förslaget lill formulering av förutsättningama all fl vapenfri tjänst tillstyrker de flesta remissinstanser atl uttrycket "djup samvetsnöd" ulgår. Flera remissinstanser anser dock all någon form av anknytning till ordet samvete bör finnas kvar. Åtskilliga instanser välkomnar att vidgade möjligheter ges all erhålla vapenfri tjänst. De militära remissinstanserna

Prop. 1977/78:159 104

anser dock i stort sett genomgående att nuvarande principer bör behållas. Särskilt vänder man sig här mot alt en mer socialeliskt inriktad övertygelse bör kunna ge rätl till vapenfri tjänst.

Del föreslagna uttrycket "övervägt bmk av vapen" orsakar delade meningar bland remissinstanserna. Några instanser finner atl ordet "övervägt" är svårförståeligt eller tveksamt medan andra anser alt det är godtagbart eller väl funnet för det som det avser atl täcka.

Några remissinstanser, bl. a. Svea hovrätt, JO och broUsförebyggande rådet, vill ha en anknytning lill ordet värnpliktstjänstgöring för all bredare läcka in vad övertygelsen vänder sig emot.

De flesta remissinstanser godtar eller välkomnar utredningens förslag till vidgade tjänslgöringsalternaliv.

Förslaget om samhällstjänst vid vägran avstyrks av flertalet av de hörda jurislinstanserna. Några instanser kan dock godta förslaget men har erinringar mot olika detaljer.

Innan jag övergår lill alt närmare redogöra för del förslag till förändringar 1 vapenfrilagstiflningen som enligl min mening bör genomföras vill jag här kortfattat beröra vissa beslul som regeringen har fattat under år 1977 i avvaktan på statsmakternas beslul om ändringar i denna lagstiftning.

Regeringen har utgått från aU, oavsett hur en ny lagstiftning på området utformas i detalj, möjligheterna till vapenfri tjänst kommer atl utökas och all användningen av frihetsstraff för vägransbrotl starkt inskränks.

Förordningen (1977:79) med vissa bestämmelser om värnpliktiga och vapenfria tjänslepliktiga, som gäller fr. o. m.den 1 april 1977 tills vidare, dock längst intill utgången av juni 1978 (SFS 1977:1012), innebär i princip att den som på grund av sin övertygelse förklarar sig inle vilja fullgöra vapentjänst eller vapenfri tjänst omedelbart hemföriovas. De fall där delta inträffar skall enligt förordningen anmälas till regeringen i vanlig ordning. Avsikten är att den fortsatta prövningen skall kunna ske efter de nya lagreglerna.

Vidare har inom regeringskansliet tillfälligt gjorts ett avbrott i handläggningen av anmälningar lill regeringen enligl vapenfrikungörelsen och av besvär över beslut av vapenfrinämnden all inte bifalla ansökningar om vapenfri tjänst.

Genom särskilda beslul har regeringen, när särskilda skäl har förelegat i det enskilda fallel, av nåd medgett befrielse från återstoden av straffet för den som har påbörjat fängelsestraff för vägran all fullgöra värnplikt eller vapenfri tjänst. När det gällt personer som har dömts lill fängelse men ännu inie har börjat avtjäna straffet, har regeringen i det enskilda fallel, om den individuella prövningen inle har talat däremot, av nåd meddelat villkoriig dom. Frågan om påföljd vid eventuell förnyad vägran har förutsatts bli prövad enligt nya principer.

Jag övergår nu till att närmare redogöra för den helhetssyn på vapenfrifrågan och de förslag i lagstiftningsärendet som jag slutligen har stannat för.

Prop. 1977/78:159 105

Jag vill i delta sammanhang till en början erinra om all utredningen har funnit all den svenska värnplikts- och vapenfrilagstiftningen inte står i strid med europarådskonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, såsom konventionen hittills har tillämpats. Utredningen har vidare kommit fram lill alt regeringsformen inte utgör något rättsligt hinder för alt vapenfrifrågorna regleras enligl de gmnder som hittills har tillämpats. Jag finner utredningens analys värdefull. De slutsatser som utredningen redovisar finner jag vara välgrundade.

I prop. 1976/77:74 om inriktningen av säkerhetspolitiken och totalförsvarets fortsaUa utveckling, som godtogs av riksdagen (FöU 1976/77:13, rskr 1976/77:311), uttalade jag (bil. 1 s. 47 och 120 f) bl. a. alt totalförsvaret bör vara så uppbyggt all del är en hela folkets angelägenhet saml atl en grundläggande förutsättning för detta är atl varje medborgare alll efter sin förmåga bereds tillfälle att bidra till landets försvar. Jag anslöt mig vidare lill bedömningen all delta bäst tillgodoses om vårt totalförsvar även i fortsättningen bygger på den allmänna värnplikten, civilförsvarsplikten och andra former av tjänstgöringsskyldighet. Jag anförde vidare alt det militära försvaret liksom hittills bör grundas på allmän värnplikt. Endasl därigenom kan krigsorganisationen ges en bredd som svarar mot de uppgifter vi ställer upp för vårt försvar. Den allmänna värnplikten har också en avgörande betydelse för försvarels förankring i samhället och för alt försvaret skall vara hela folkets angelägenhet.

Enligt min mening innebär det förhållandel alt värnplikten är en tung personlig börda för den manliga befolkningen I fred och - framför allt - under krigstid, atl kraven på likformighet och rättvisa i fördelningen av de personliga försvarsbördorna måste inta en framskjutande plats när vapenfri-frågan behandlas. Den särskilda lagstiftningen till förmån för de vapenfria är ett undantag från principen om den allmänna värnplikten. Delta undanlag är betingat av samhällets respekt för individens åsiktsfrihet.

Det är knappast möjligt att i vapenfrifrågan finna en slutgiltig och för alla lider gällande lösning. Till detta kommer alt de olika uppfattningar som finns om hur vapenfriproblemen skall lösas självfallet ofta präglas av starka personliga engagemang. Vapenfri frågan inrymmer enligl min mening svåra avvägningsproblem, som hänger samman med å ena sidan vår säkerhels- och försvarspolitik med dess krav på uppoffringar från medborgarna och å andra sidan del svenska samhällets syn på värdet av att slå vakt om skyddet av den enskildes integritet och åsiktsfrihet. Den lösning som väljs måste ge en rimlig balans mellan nämnda krav.

5.2 Förutsättningar för vapenfri tjänst

Mot bakgrund av vad jag har anfört inledningsvis blir en av de viktigaste uppgifterna för vapenfrilagstiftningen att på ell för både samhället och den enskilde medborgaren tillräckligt tydligt sätl uttrycka de villkor, som måste

Prop. 1977/78:159 106

uppfyllas för att tillstånd till vapenfri tjänst skall kunna ges. Jag vill dock framhålla all del är förenat med slora svårigheter atl logiskt och exakt formulera villkoren inom ett så personligt område som en människas inställning till bruk av vapen mot annan och till vapenljänstgöring.

Respekten för människolivet är central i vårt samhälle och dess syn på människan. En sådan inställning torde i allmänhet omfattas av de flesta medborgare. När det gäller så speciella sammanhang som undantag från den medborgeriiga skyldigheten alt med vapen fullgöra den allmänna värnplikten och försvara vårt samhälle måste man därför ställa krav på alt respekten för människolivet är så villkorslös alt den inle kan förenas med denna skyldighet. Med denna utgångspunkt och med hänvisning till vad utredningen har anfört 1 detta ämne anser jag, all villkoren för tillstånd till vapenfri tjänst alltjämt skall anknyta till del i vapenfrilagen använda uttrycket bruk av vapen mot annan.

Den som skall fl vapenfri tjänst bör ta avstånd från att själv bruka vapen mot annan, oavsett ändamålet. Om tillstånd lill vapenfri tjänst görs beroende av ändamålet med vapenbmkel, skulle detta enligl min mening kunna medföra alt behandlingen av tillståndsfrågan domineras av en diskussion om den av slalsmakterna fastlagda försvarspolitiken. I dessa hänseenden börden värnpliktige, liksom alla andra medborgare, verka för sin uppfattning i politisk ordning.

Enligl utredningen är del emellertid väsenlligl all upprätthålla skillnaden mellan, å ena sidan, vad man kallar reflexmässigt eller instinktivt försvar eller våld i en akut hotsituation och, å andra sidan, dellagande 1 försvar eller våld som sker efler övervägande om man bör använda våld och delta i försvaret. Enligl utredningens mening torde de flesta människor reflexmässigt eller instinktivt försvara sig i vissa akuta holsilualioner. IDelta reflexmässiga, instinktiva, oöveriagda försvar bör enligl utredningen inte föras in som ell moment vid bedömningen av frågan om tillstånd skall ges lill vapenfri tjänst. Utredningen har försökt all språkligt precisera detta genom atl föra in ordet "övervägf i lagtexten som en precisering av det bruk av vapen som avses.

Jag ansluter mig i princip lill utredningens överväganden i denna del. Min ståndpunkt innebäratt en sökande, som av övertygelse inte anser sig kunna fullgöra värnpiiklsljänstgöring med vapen men inte helt kan utesluta all han i en nödvärnssiluation skulle kunna bruka vapen för all rädda en värnlös från en våldsverkares angrepp, inte enbart av detta skäl bör vägras vapenfri tjänst. Jag anser emellertid i likhet med några remissinstanser, alt ordet "övervägf' kan leda lill missuppfattningar om vad som avses. Ordet övervägt bör därför inle ingå i lagtexten.

Enligl utredningen skall den sökandes allvarliga övertygelse vara personlig. Med uttrycket allvariig övertygelse skall enligt utredningen förstås atl den har en sådan fasthet all den rimligen består även inför socialt tryck i en krissituation för samhället. Utredningen anser alt del är frågan om en

Prop. 1977/78:159 107

övertygelse i detta ords egentliga mening, varvid de två orden "allvariig övertygelse" skall uppfattas som ell begrepp. Denna tanke kommer enligl utredningen till klarare uttryck om ordet "personlig" placeras före ordet "allvariig" i lagtexten. I princip delar jag utredningens uppfattning om innebörden i uttrycket "allvariig personlig övertygelse". Jag anser dock alt den föreslagna omkastningen av orden allvariig och personlig inte klarare uttrycker nyssnämnda uppfattning. Enligt min mening finns det därför inte anledning att ändra lagtexten 1 denna del.

Utredningen föreslår atl uttrycket "och skulle medföra djup samvetsnöd för honom" utgår ur lagtexten. Utredningen har ingående analyserat vad som avses med detta uttryck och hur det har tillämpats. Utredningen framhåller atl uttrycket vållar tvekan och kan tydas på flera sätt. Utredningen pekar även på all svårigheter föreligger atl utreda frågan huruvida framlida bruk av vapen moi annan skulle medföra djup samvetsnöd för den sökande.

Åtskilliga remissinstanser, bl. a. flertalet kyrkliga instanser, välkomnar alt ullrycket utgår. Några myndigheter, bl. a. de militära, vapenfrinämnden och några organisationer, vill dock i någon form ha kvar ordet samvete i lagtexten.

Jag delar i allt väsentligt utredningens uppfattning på denna punkt och förordar därför alt begreppet utgår ur lagtexten. Delta innebär självfallet inte att bruk av vapen mot annan inte kan eller får upplevas som en samvetsfråga. Men det synes mig omöjligt all i detta sammanhang finna ett språkligt uttryck för detla. Enligl min mening har den villkorsformulering som jag förordar i det följande tillräcklig tyngd för att uttrycka de krav som bör ställas på den som söker vapenfri tjänst.

Utredningen anför att också de som har vunnit en på klart ideella skäl grundad övertygelse om krigets och våldets meningslöshet, orättvisa och inhumanitet som social företeelse men hos vilka tanken på det enskilda människolivet och dess okränkbarhet framträder mindre starkt bör ha möjlighet atl fl vapenfri tjänst. En ytteriigare förutsättning skall enligl utredningen vara atl uppfattningen om eget dellagande i våld och krig inle har en selektiv prägel, dvs. all slridshandlingar eller våldshandlingar företagna för vissa politiska syften är godtagbara men andra inte.

Också i denna fräga har remissinstanserna olika uppfattningar. Några remissinstanser har uppfatlat uiredningens uttalande som en myckel långtgående uppmjukning av villkoren för vapenfri tjänst och har därför motsatt sig en sådan i mollven uttalad uppfattning om lagens tillämpning. Andra remissinstanser har välkomnat att också mer socialeliskt präglade övertygelser kan ligga lill grund för bifall till en ansökan om vapenfri tjänst.

För egen del vill jag till en början hänvisa lill vad utredningen i detta sammanhang har anfört om förändringen av huvudmotiven för ansökningar om vapenfri tjänst. Sålunda har frän år 1968 och framåt en förskjutning skett från sökande med huvudsakligen religiös motivering till sökande med huvudsakligen Icke-religiös motivering.

Prop.1977/78:159 108

Det är naturiigt att flertalet av dem som ansöker om vapenfri tjänst alltjämt har den etiska regeln om människolivets okränkbarhet som ett helt dominerande motiv. Om vederbörandes inställning till bruk av vapen mot annan väsentligen grundas på hans övertygelse om krigets och våldets absoluta meningslöshet och orättfärdighet, anser jag i likhet med utredningen alt en sådan övertygelse också skall kunna ge honom möjlighet atl få vapenfri tjänst. Förutsättningen bördock självfallet vara att inställningen inte haren selektiv prägel. En värnpliktig skall sålunda inte kunna få vapenfri tjänst, om han anser atl vissa krig eller vissa slag av våld - eller krig och våld för vissa ändamål - är godtagbara för honom och alt han därför skulle kunna delta i kriget eller utöva våldet.

Som jag förut har sagt måste man ställa kravet atl den som skall få vapenfri tjänst har en så stark övertygelse mot att bruka vapen mot annan att den inte kan förenas med skyldigheten att fullgöra den allmänna värnplikten. Det är inte alla de med värnpliktstjänstgöringen förbundna uppgifterna som gör det oinöjligl att fullgöra den utan det med tjänstgöringen i krig nödvändigt förbundna bruket av vapen mot annan.

Sammanfattningsvis förordar jag, alt de grundläggande förutsättningarna för tillstånd lill vapenfri tjänst formuleras så att värnpliktig äger erhålla tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring, om det kan antas att bruk av vapen mot annan är så oförenligt med den värnpliktiges allvarliga personliga övertygelse alt han inte kommerati fullgöra värnpliktstjänstgöring.

1 förhållande till vad som nu gäller bör detta medföra att möjligheterna att erhålla tillstånd till vapenfri tjänst blir större.

Utredningen har i detta sammanhang också föreslagit atl benämningen vapenfri tjänslepliktig ersätts med uttrycket civiltjänslepliktig.

Denna fråga är enligl min uppfattning av mindre betydelse. I likhet med några remissinstanser finner jag emellertid atl den nuvarande benämningen bättre än den föreslagna svarar mot vad som är del faktiska förhållandet, nämligen undantaget från vapentjänsten. Vidare bör man undvika en sammanblandning med benämningen civilförsvarspliklig. Jag ser därför inget skäl att ändra den nuvarande benämningen.

5,3 Tjänstgöringsalternativ m. m.

Jag övergår nu lill att behandla frågan om tjänstgöringsalternativen för dem som har beviljats tillstånd till vapenfri tjänst.

I prop. 1976/77:74 om inriktningen av säkerhetspolitiken och totalförsvarets fortsatta utveckling uttalade statsministern (s. 7 och 8) bl. a. att vårt

Prop. 1977/78:159 109

totalförsvar har en väsentlig roll redan i fred och all dess fredsbevarande förmåga alltjämt främst vilar i styrkan hos det militära försvaret. Samhällsutvecklingen i alla industrialiserade länder gör emellertid att känsligheten för andra slags hot och påtryckningar ökar. Härtill kommer all framtida krig och kriser kan i ökad utsträckning och på annat sätt drabba hela samhället och hela befolkningen. Därav följer, anförde statsministern, atl totalförsvaret skall ses som en del av samhället och alt samhällsutvecklingen även fortsättningsvis skall ske så all rimlig hänsyn tas till totalförsvarets behov. Vårt totalförsvar är ett uttryck för vår vilja alt slå vakt om nationens säkerhet och oberoende. Totalförsvaret är därför, uttalade statsministern, en hela folkets angelägenhet och bygger på att varje medborgare efler förmåga bidrar till landets försvar. Detta tillgodoses bl. a. genom den allmänna värnplikten, civilförsvarspliklenoch andra formerav tjänstgöringsskyldighet. De frivilliga försvarsorganisationerna och våra folkrörelser har också slor betydelse för totalförsvarsidéns förankring i samhället. Med en sådan syn på totalförsvaret blir det naturligt att i största möjliga utsträckning samordna militära och civila funktioner. Ett led i denna strävan är atl civila myndigheter som har ett ansvar i fred behåller detla i kris- eller krigslägen. Genom en sådan samordning förankras totalförsvaret ytteriigare 1 samhället.

Den redovisade synen på totalförsvaret och medborgarnas dellagande i detta måste enligt min mening vara grundläggande också för synen på de vapenfria tjänstepliktigas utbildning och tjänstgöring.

Med ett sådant synsätt är del inte möjligt alt dra skarpa gränser mellan totalförsvarsverksamhei och annan verksamhet eller ens mellan militära och civila funktioner på ett sådant sätt atl varje vapenfri tjänstepliktig flr en utbildning och tjänstgöring som stämmer överens med vederbörandes uppfattning om vad han anser sig kunna medverka i. Också för de vapenfria måste därför finnas någon form av krigs- eller beredskapsplacering i vid bemärkelse. För den vapenfrie själv torde del enligt min mening dessutom vara väsentligt att han känner till de uppgifter som han skall fullgöra under beredskap och krig. Han riskerar annars, vilket också har framhållits av några remissinstanser, att nås av andra pliktlagar som kräver att han då kan vara tvungen fullgöra tjänst som han inte är beredd på eller har räknat med.

För vapenfri tjänstgöring inom totalförsvaret i allmän mening har utredningen anfört atl del inle är nödvändigt att det föreligger ett dokumenterat beredskapsinnehåll men att tjänstgöringen skall anses som angelägen ur samhällels synpunkt. Utredningen har också föreslagit atl möjligheter öppnas för tjänstgöringsallernativ som inte leder lill krigsplacering. Enligt min mening kan de vapenfria inte undandra sig deltagande i krigssamhällels verksamhet. Det finns dessutom ett klart behov av de vapenfrias deltagande i totalförsvaret i allmän mening. Utredningens förslag - att den som beviljas vapenfri tjänst skall göra en tjänst som är betydelsefull för samhället - bör därför enligl min mening preciseras till all den vapenfrie skall fullgöra tjänst i verksamhet som är betydelsefull för samhället under beredskap och krig.

Prop.1977/78:159 110

Denna grundläggande principiella syn på den vapenfria tjänsten som sådan kan enligt min mening väl förenas med en angelägen utökning och breddning av tjänslgöringsallemaiiven 1 förhållande lill nuvarande ordning.

Enligt min mening bör huvudalternativet för den vapenfria tjänsten alltjämt vara utbildning och tjänstgöring inom civilförsvaret. Nya placerings-alternativ bör dock skapas inom olika vårdsektorer m. m. i samband med kommunal och landslingskommunal beredskapsplanläggning. Placering 1 tjänst under beredskap och krig bör om möjligt ske inom del område där utbildning och tjänstgöring har sketl i fred.

Med anledning av vad flera remissinstanser har anfört vill jag uttala all all utbildning och tjänstgöring för vapenfria bör läggas upp så all del klart framgår atl den syftar lill alt skapa en personalresurs för beredskaps- och krigssituationer och inle lill all ge en myndighet eller organisation ett personaltillskott i fredstid. Del är därvid oundvikligt atl de vapenfria inom vissa områden flr en utbildning och erfarenhet som de i jämförelse med värnpliktsutbildning kan ha större nytta av i sin civila verksamhet. Jag kan emellertid inle se hur detta skall undvikas om strävan är atl utöka de vapenfrias ijänslgöringsområden.

Den nu angivna inriktningen och utformningen av den vapenfria tjänsten kan enligt min mening förenas med de synpunkter som har framförts i denna fråga från fackligt håll.

1 syfte atl undvika fall av vägran har utredningen föreslagit all den vapenfries eget önskemål om tjänslgöringsslag så långt del är möjligt bör tillgodoses. Remissopinionen har i denna fråga varit delad. Enligl min mening bör uttagning av vapenfria lill olika tjänslgöringsslag i princip ske enligt samma grunder som gäller för värnpliktiga. I 6S värnpliklslagen föreskrivs alt värnpliktig så vilt möjligt skall uttas för den utbildning för vilken han kan anses bäst lämpad samt alt i den mån del kan ske hänsyn skall las lill den värnpliktiges önskemål. Jag förordar därför all samma gmnder skall gälla för de vapenfria, men vill betona alt liksom hittills största möjliga hänsyn bör tas vid uitagningen för att undvika fall av vägran.

För au åstadkomma rättvisa mellan och lika behandling av värnpliktiga och vapenfria i detla hänseende bör möjlighet skapas för de vapenfria all i likhet med de värnpliktiga anföra besvär över ullagnlngen hos värnplikts-nämnden, som sedan många år i sista instans avgör besvär från värnpliktiga över beslut om uttagning.

Jag anser vidare i likhet med utredningen atl det är principiellt fel all låta den vapenfrie fullgöra den vapenfria tjänsten på sin civila arbetsplats. Det bör dock inte föreligga hinder mot en uttagning för tjänstgöring som ligger inom den vapenfries eget civila yrkesområde.

I likhet med utredningen anserjag inte heller att någon ändring bör göras i nuvarande bestämmelse atl den vapenfrie inte får åläggas att tjänstgöra inom försvarsmakten om han inte har förklarat sig villig till del.

Vad gäller uiredningens förslag om all olika myndigheter skall åläggas att

Prop. 1977/78:159 III

anordna utbildning och tjänstgöring för vapenfria anserjag till en början alt detla inle bör gälla det kommunala och landstingskommunala området. Jag hardärvid uppmärksammat vad Landsiingsförbundei och socialstyrelsen har yttrat om vårdtjänst och vårdutbildning för vapenfria och finner all ell åläggande skulle kunna medföra negativa konsekvenser vad gäller administrationskostnader och fackliga intressen.

Enligt min mening är det svårt all nå kontinuitet och planmässighet för den vapenfria tjänsten om inle arbetsmarknadsstyrelsen kan utgå från att utbildning och tjänstgöring förde vapenfria kan anordnas inom ett givet antal olika Ijänslgöringsområden.

Statlig myndighet bör därför som utredningen har föreslagit vara skyldig att anordna utbildning för vapenfria. Omfattningen av denna skyldighet flr dock närmare klariäggas allteftersom arbetsmarknadsstyrelsen inför och påbörjar utbildning och tjänstgöring för de vapenfria inom de olika områdena.

F. n. finns vissa utbildningsmöjligheter hos Svenska Röda Korset och Sveriges kristna ungdomsråd. Utredningen föreslår alten utökning sker inom detta område. I likhet med utredningen anserjag atl utbildningsmöjligheter bör skapas även hos andra föreningar eller stiftelser. Jag kan däremot inte godta att vapenfria genomgår utbildning eller tjänstgör inom politiska föreningar. Del är inte rimligt atl med stöd av en lagstiftning tvinga vapenfria att tjänstgöra inom någon politisk förening, oavsett om vederbörande sympatiserar med dess åsikter eller inte. Det får ankomma på regeringen att bestämma vilka föreningar och stiftelser som kan komma i fråga.

Jag kommerati längre fram i min framställning redogöra för mina förslag i fråga om kostnadsfördelning m. m. för vapenfriverksamhelen.

Jag övergår nu lill all mera 1 detalj beröra de olika tjänslgöringsalternaliv som utredningen har föreslagit och som också remissinstanserna i olika hänseenden har haft anledning alt närmare ta ställning lill.

I enlighet med vad jag tidigare har uttalat bör flertalet vapenfria fullgöra sin utbildning och hela tjänstgöringen eller delar av den inom civilförsvaret.

Det av utredningen och civilförsvarssiyrelsen föreslagna utbildnings- och tjänslgöringssyslemet inom civilförsvaret kräver dock införande av ell särskilt utbildningssystem vid sidan av civilförsvarels nyligen beslutade allmänna utbildningssystem. Därutöver torde inle oväsentiiga investeringar i utbildningsanläggningar behövas. Mot denna bakgrund är jag f n. inte beredd all tillstyrka all förslaget genomförs i sin helhet.

Jag anser atl civilförsvarssiyrelsen i samarbete med arbetsmarknadsstyrelsen försöksvis och i etapper bör finna former för en utökad och kvalificerad utbildning och tjänstgöring inom civilförsvaret för de vapenfria. Omfattningen av och lidsplanen för en sådan utökning flr övervägas efter kontakler mellan regeringen och berörda myndigheter.

I likhet med utredningen och SJ finner jag det vara väsentligt atl utbildningen i reparalionsljänst vid statens järnvägar kan återupptas snarast möjligt.

Prop.1977/78:159 112

Antalet vapenfria för utbildning i lednlngsreparationsijänsi Inom statens vaiienfallsverk kan enligl utredningen utökas endast obetydligt, men verket anvisar en ny utbildning med inriktning på maskinist- och montörtjänst vid kraft- och transformatorstationer. Enligt min mening bör ledningsrepara-lionstjänslen kunna fullgöras av fler vapenfria än hiuills. Vidare bör också den av verket anvisade utbildningen i maskinist- och montörtjänst försöksvis komma till stånd.

Även utbildningen och tjänstgöringen i llnjereparaiionsijänsi inom televerket bör enligl min mening kunna fullgöras av fler vapenfria än hittills.

Under beredskap och krig torde det finnas ett stort behov av vapenfria tjänslepliktiga inom sjukvårds- och socialvårdsområdel saml skolväsendet. I likhet med utredningen och flera remissinstanser anser jag, att sådana Ijänslgöringsområden iJr väsentliga allernativ för de vapenfria. Jag delar också utredningens uppfattning alt endast vapenfria med särskilt intresse och personliga förutsättningar förarbete inom dessa områden bör tas ul lill sådan tjänst.

Inom sjukvårdsområdet bör liksom f. n. tjänsten inriktas på sjukvårdsutbildning och tjänstgöring inom medicinalväsendel. De vapenfria bör bered-skapsplaceras inom den landslingskommunala beredskapsorganisationen. Socialstyrelsen bör i samverkan med arbetsmarknadsstyrelsen och berörda landsting vara huvudansvarig för tjänstgöringens uppläggning och genomförande.

Socialtjänsten bör vara inriktad på utbildning och tjänstgöring som gör den vapenfrie tjänstepliklige lämpad atl under beredskap och krig ta hand om och sysselsätta barn och ungdom samt äldre och handikappade. Inom detta område torde också finnas utrymme för att utbilda vapenfria för tjänstgöring inom socialvårdens uppsökande verksamhet. Efter grundutbildning skall den vapenfrie kunna placeras inom den kommunala eller landstingskommunala beredskapsorganisationen. Inom detla tjänsteområde bör arbetsmarknadsstyrelsen alltjämt anförtros huvudansvaret för tjänstgöringen.

Med anledning av vad några remissinstanser har anfört vill jag understryka atl utbildning och tjänstgöring inom vissa föreningar och stiftelser under del av tjänstgöringstiden kan vara en värdefull erfarenhet för dem som är uttagna för tjänstgöring inom socialtjänstområdel.

När del gäller tjänstgöring inom skolväsendel skall den vapenfrie utbildas så atl han kan placeras inom den kommunala beredskapsorganisationen för att under beredskap och krig bidra till en så långt det är möjligt normal verksamhet inom skolan. Uppbyggnaden av verksamheten inom detta område bör i huvudsak anförtros ål arbetsmarknadsstyrelsen i samverkan med kommunala myndigheter. Jag vill i detta sammanhang understryka att den vapenfrie under fredstjänstgöringen inte flr tas i anspråk för undervisningsuppgifter som inkräktar på den ordinarie lärarpersonalens kompetensområden.

Utredningen har föreslagit att vapenfria skall utbildas för tjänstgöring inom

Prop. 1977/78:159 113

jordbrukets blockorganisation. Utredningen har också pekat på att viss tjänstgöring i fredstid eventuellt skulle kunna komma i fråga i samband med s. k. avbytarverksamhel. De remissinstanser som förelräder jordbruksnäringen har ställt sig tveksamma lill om vapenfria, utom i undantagsfall, har den lokalkännedom och kompetens i övrigl som behövs för atl tjänstgöra inom blockorganisationen eller avbytarverksamheten. För min del anserjag atl, även om antalet vapenfria i7'orc/ö/-M/cs(/'an5r blir begränsat, delta tillskott till blockorganisalionen dock har värde. Det synes mig också vara möjligt att genom en lämplig gmndutbildning och praktiktjänstgöring och genom utnyttjande av tjänslgöringsdagar för repetilionsutbildning ge de vapenfria en sådan kompelens all de kan tjänstgöra inom jordbrukels blockorganisalion. Jag förordar därför att arbetsmarknadsstyrelsen 1 samverkan med berörda myndigheter flr undersöka hur och 1 vilken omfattning utbildning och tjänstgöring kan ordnas inom jordbmkets blockorganisation. I fråga om avbytarverksamhel anserjag, med den uppläggning som denna verksamhet f. n. har, all del Inte är möjligt all åstadkomma tjänstgöring för vapenfria inom detla område.

Som utredningen har anfört bör brand- och räddningstjänsten vid de civila flygplatserna alltjämt vara ett av huvudalternativen inom den vapenfria tjänsten. Inom denna verksamhet utför de vapenfria en betydelsefull tjänst för samhället och ger totalförsvaret ell viktigt personaltillskott i händelse av beredskap eller krig. Jag vill förorda den lösning i fråga om tjänstgöring och krigsplacering som utredningen har föreslagit och som luftfartsverket har godtagit. Detta innebär all den vapenfrie las ut lill ifrågavarande tjänst, fullgör den vid civil flygplats och därefter under ca sex års tid kvarstår i beredskapsorganisationen och under denna tid också fullgör en repetilionsutbildning innan han förs över till civilförsvaret för placering i dess krigsorganisation.

Utredningen har föreslagit att expeditionstjänsien till skillnad mot vad som nu gäller bör sy fra till en ändamålsenlig utbildning. Placeringen bör ske inom statlig eller kommunal förvaltning men placering bör kunna ske även vid organisationer. De myndigheter som har haft vapenfria i expeditlonsljänst är främst SIDA och riksantikvarieämbetet. Enligl uiredningens mening bör utbildning och tjänstgöring hos dessa myndigheter prioriteras.

Expeditionstjänsten är enligl min mening ett värdefullt utbildnings- och tjänstgöringsallernativ. Jag förordar atl utbildningen i enlighet med utredningens förslag fördjupas och ges ett sådant Innehåll all den vapenfrie kan krigsplaceras inom statlig eller kommunal förvaltning. Utbildningen bör också kunna äga mm vid föreningar och stiftelser.

Inom ekonomi- och underhållsijänsi föreslår utredningen alt del. skapas utrymme för utbildning av personal för det ekonomiska försvarets behov av beredskapspersonal. Del kan gälla transporter av drivmedel och förnödenheter för folkförsörjningen, reparation och underhåll av motorfordon, arbetsmaskiner och iransporlmateriel etc. Utbildning och tjänstgöring bör

8 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 159

Prop.1977/78:159 114

enligt utredningen ske genom arbetsmarknadsstyrelsens försorg.

1 slor omfattning skulle enligl min mening de föreslagna tjänstgöringsupp-giflerna närmast komma att fullgöras hos civila, privata transportföretag och verkstadsförelag, som skall fortsätta sin verksamhet i krig. Personal i sådana företag flr f n. i viss utsträckning uppskov med värnpliktstjänstgöring. De vapenfria torde därför mera sällan kunna ges utbildning och tjänstgöring inom dessa områden. Jag anser emellertid atl arbetsmarknadsstyrelsen närmare bör undersöka om det är möjligt att finna utbildnings- och tjänstgöringsuppgifler av detta slag för de vapenfria hos statliga och kommunala myndigheter.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar pekar i sitt remissvar på möjligheten att överstyrelsen flr ansvaret för utbildningen av vapenfria som tillsynspersonal vid skyddade oljelagringsanläggningar. Jag tillstyrker atl ell sådant utbildningsalternativ, eventuellt kombinerat med viss civilförsvarsulbildning, närmare undersöks och att regeringen därefter flr ta ställning till dess utformning.

Jag vill i detta sammanhang också uttala all inom ramen för del ekonomiska försvaret 1 framtiden kan bli nödvändigtall utbilda vapenfria för uppgifter inom områden som är vikliga för försörjningen.

Naturvårdsarbele har under utredningsarbetet anvisats för vapenfria i form av försöksverksamhet anordnad av arbetsmarknadsstyrelsen 1 samråd med naturvårdsverket och domänverket. Erfarenheterna är hittills goda, och utredningen föreslår all fler vapenfria placeras inom detta område. Delta tjänstgöringsallernativ anges vara lämpligt för de vapenfria som önskar fullgöra tjänst som inte leder lill krigsplacering. Ytteriigare arbetsuppgifter inom detta område som enligl utredningen kan vara lämpliga för de vapenfria är rensning av floltningsleder m. m.

Med den grundläggande syn på den vapenfria tjänsten som jag inledningsvis har redogjort för är naturvårdsarbele ett mindre lämpligt tjänstgöringsallernativ med hänsyn lill alt en sådan utbildning och tjänstgöring i sig inte torde kunna ligga lill grund för någon beredskaps- eller krigsplacering. Jag vill likväl förorda alt ett sådant alternativ prövas under den förutsättningen alt de vapenfria antingen genomgår sådan tilläggsulbildning inom något annal tjänstgöringsallernativ atl de kan beredskaps- eller krigsplaceras inom denna verksamhet eller kan ingå i den kommunala beredskapsplanläggningen som allmän arbetskraftsfdrstärkning. Jag anser sålunda alt arbetsmarknadsstyrelsen i samverkan med naturvårdsverket och domänverket bör fortsätta försöksverksamheten med den nyss angivna inriktningen.

Utredningen nämner bland övriga möjliga tjänslgöringsalternaliv tjänstgöring inom postverket. 1 händelse av krig torde nämligen en del av posthanteringen bli manuell och vapenfria borde därför kunna utbildas och användas för detta ändamål. Även postverket anser atl viss utbildning och tjänstgöring kan anordnas för vapenfria inom postbehandlingsområdel med tilläggsupp-

Prop. 1977/78:159 115

gifter som verkskyddsbefäl. Jag förordar all ell sådant tjänslgöringsalternaliv införs och alt det fär ankomma på berörda myndigheter all finna former för tjänstgöringens uppläggning.

Sjöfartsverkets förslag om försöksverksamhet med vapenfria inom sjöräddningen bör enligl min mening genomföras. Verkels krav på atl endasl lämpliga vapenfria tas ut för sådan tjänstgöring och att tjänstgöringen skall ha samband med civilförsvaret bör enligt min mening kunna tillgodoses med beaktande av de principer för uttagning som jag tidigare har redogjort för.

Enligl utredningen kan SMHl i viss utsträckning anordna utbildning och tjänstgöring för vapenfria som väderobservatörer. Jag förordar att också delta alternativ prövas försöksvis och all del flr ankomma på berörda myndigheter atl finna godtagbara former härför.

Under åren har i skilda sammanhang gjorts framställningar om alt biståndsarbete i u-land borde utgöra ell allernativ Inom den vapenfria tjänsten. Utredningen pekar på all de motiv som har anförts för u-landstjänst också har åberopats som skäl för att värnpliktiga skall kunna byta ut sin tjänst mot arbele i u-land. Utredningen framhålleratt den inte har haft i uppdrag all väga skälen för eller mot all värnpliktiga skall fl en sådan möjlighet utan har begränsat sina överväganden till den vapenfria tjänsten.

Utredningen föreslår all den som har erhållit tillstånd lill vapenfri tjänst skall kunna ansöka hos SIDA om all bli antagen till biståndsarbete utomlands som fredskårisl och volontär. Prövningen hos SIDA fömtsatts ske enligl de normer som f n. tillämpas. Den vapenfria tjänsten skulle anses fullgjord efter minst två års tjänstgöring utomlands.

Förslaget att en tvåårig tjänstgöring inom SIDA:s faltverksamhet skall anses som fullgjord vapenfri tjänst avstyrks eller ifrågasätts av flera remissinstanser. Om förslaget genomförs anser remissinstanserna att möjligheten inte skall gälla endast för vapenfria. SIDA tillstyrker uiredningens förslag men ställer sig mycket tveksam lill förslaget atl vapenfria skall kunna få tjänstgöra vid biståndskonlor. Svenska Röda Korset är inle berett att ansvara för en sädan u-landstjänst. Förslaget får ett positivt mottagande av vissa remissinstanser, varav några förutsätter atl u-landstjänst skall accepteras också inom trossamfunden och andra ideella organisationer.

Riksdagen har under åren 1970-76 upprepade gånger avslagit motioner med förslag alt u-landstjänst eller fredskårsljänsl skulle godkännas som alternativ för vapenfria. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av vad jag tidigare har anfört om inriktningen av den vapenfria tjänsten kan jag inte biträda utredningens förslag på denna punkt. Möjlighet bör dock finnas att 1 enskilda fall u-landsljänslgöring flr tillgodoräknas som någon del av den vapenfria tjänsten.

Jag vill i detta sammanhang erinra om all både vapenfria och värnpliktiga sedan flera år har goda möjligheter alt förbereda sig för biståndsarbete i u-länder genom den särskilda bistånds- och katastrofulbildning som kan fullgöras som en form av värnplikt eller vapenfri tjänst. Möjlighet finns

Prop. 1977/78:159 116

därvid också att 1 viss utsträckning tillgodoräkna u-landstjänst som fullgjord allmän bistånds- och kalaslrofutbildning. Antalet antagningar till denna utbildning är helt naturiigt beroende av såväl u-ländernas och biståndsprojektens behov som de sökandes bakgrund, kompelens och fömtsättningar för all fylla de högt ställda kraven på sådan utbildning och tjänstgöring.

5.4 Tjänstgöringstidens längd

I 5 § vapenfrilagen föreskrivs f n. alt vapenfri tjänslepliktig är skyldig all tjänstgöra minst 395 och högst 420 dagar. Regeringen har i vapenfrikungörelsen fastställt tjänstgöringstiden till 420 dagar. Denna kan jämföras med den lid som gruppbefälsultagna värnpliktiga vid armén i regel har alt fullgöra, dvs. grundutbildning om 297 dagar och fem krigsförbandsövningar om vardera 25 dagar eller totalt 422 dagar.

Jag finner 1 likhet med utredningen inle anledning all förorda avsteg från nuvarande principer för avpassnlng av tjänstgöringstidens längd. Jag vill särskilt understryka vad jag tidigare har anfört all de vapenfria bör ges en utbildning som leder lill all de kan fullgöra en samhällsuppgift under beredskap och krig.

Enligl utredningens mening utgör den nuvarande tjänstgöringstiden om 420 dagar den kortaste tid som kan godtas. För egen del anser jag alt utbildningsmålen bör kunna nås på ett fullt tillfredsställande sätl med nuvarande tjänstgöringstid om minsl 395 dagar och högst 420 dagar. Utredningens förslag atl regeringen skall ha möjlighet att förlänga tjänstgöringstiden till högst 450 dagar finner jag därför inle skäl att biträda.

5.5 Prövningsförfarandet m. m.

Den nu gällande ordningen för utredning och prövning av ärenden om tillstånd till vapenfri tjänst har med vissa mindre ändringar tillämpats i ca elva år. Under denna lid har på olika säu framförts viss kritik mot det nuvarande förfarandet. Kritiken har gällt handläggningstiden som har ansetts vara alltför lång. Man har också menat atl del nuvarande förfarandet inle har kunnat garantera aU tillämpningen har blivit tillräckligt jämn och rättvis.

Vapenfriulredningen har ansett atl någon form av prövning alltjämt måste förekomma men har funnit att själva prövningsförfarandet borde kunna förenklas. Remissinstanserna har i fråga om prövningsförfarandet haft delade meningar. Majoriteten av instanserna har emellertid ställt sig bakom någon form av prövning.

Även om prövningsförfarandet har ifrågasatts både inom utredningen och bland remissinstanserna, konstaterar jag att fiertalet har uppfattningen alt tillstånd till vapenfri tjänst inte skall kunna beviljas ulan att det genom någon form av prövning klariäggs atl sökanden uppfyller de av statsmakterna uppställda villkoren för att få tillstånd till denna tjänst. Jag ansluter mig till

Prop. 1977/78:159 117

denna uppfattning.

Vårt militära försvar bygger på allmän värnplikt och dess bärande idé all försvaret är en hela folkels angelägenhet. Den särskilda lagstiftningen lill förmån för de vapenfria är ell undanlag från denna princip. Denna lagstiftning bör innebära alt personer som på grund av allvarlig personlig övertygelse inte är beredda all bruka vapen mot annan och fullgöra vanlig värnplikt efler beslut av vapenfrinämnden ges en utbildning som är lill nytta inom andra delar av totalförsvaret. En klar åtskillnad bör upprätthållas mellan tolalvägran och vapenvägran.

Ansökan om vapenfri tjänst skall alltjämt vara skriftlig och innehålla de skäl som sökanden vill åberopa saml hans önskemål om slag av tjänstgöring. Intyg och andra handlingar som den sökande önskar åberopa kan bifogas ansökningen.

Om en värnpliktig t. ex. vid inskrivningsförrältningen anmäler all bruk av vapen mot annan inte är förenligt med hans allvariiga personliga övertygelse och alt han därför vill fullgöra vapenfri tjänst 1 stället för värnplikstjänslgö-ring, skall den militära myndigheten vidarebefordra hans ansökan om vapenfri tjänst till vapenfrinämnden.

När vapenfrinämnden har fått in en ansökan, bör den sökande kallas lill obligatoriskt samtal med en särskild utredningsman. Utredningsmannen bör därvid klargöra innebörden av vapenfrilagens förutsättningar för vapenfri tjänst. Den sökande bör vidare få information om den vapenfria tjänsten saml om konsekvenser av hans ställningstagande, bl. a. längre tjänstgöringstid och skyldighet att fullgöra för samhället nyttig verksamhet Inom totalförsvaret. Under samtalet bör också klargöras den sökandes lämplighet och intresse för olika alternativ av vapenfri tjänst. Vidare bör den sökande ges möjlighet all redogöra för skälen till all han inte vill bruka vapen.

Efter delta samtal bör den sökande ges viss obligatorisk betänketid. Om han efter betänketiden slår kvar vid sin uppfattning, bör han skriftligt bekräfta alt bruk av vapen mot annan är så oförenligt med hans allvarliga personliga övertygelse att han inte kommer all fullgöra värnpliktstjänstgöring. Han bör också bekräfta att han är villig all fullgöra vapenfri tjänst. Han bör om möjligt också förete intyg från person, som kan antas ha god kännedom om den sökandes förhållanden. 1 intyget bör anges all den sökande inför denna person har upprepat sin övertygelse enligt lagens villkorsparagraf.

Vid prövningen bör man enligt min mening utgå från atl ansökan är allvarligt menad. En sökande som på nyss angivet sätt har bekräftat sin ansökan bör därför beviljas vapenfri tjänst såvida inte påtagliga skäl talar mot delta. Sådana skäl kan vara uppenbart organiserade massansökningar eller att det av omständigheterna klart framgår all vad sökanden egentligen eftersträvar är ell anstånd med militärtjänstgöringen. Den närmare avvägningen i dessa fall ankommer på vapenfrinämnden. Om nämnden därvid efler utredningen 1 ärendet beslutar all avslå ansökan skall, liksom hittills, finnas

Prop. 1977/78:159 118

möjlighet atl anföra besvär hos regeringen. Vad jag nu har sagt om prövningen bör minska de risker för misstag som nu kan föreligga, bl. a. beroende på skillnader i förmågan all uttrycka sip i tal och skrift,och som flera remissinstanser har pekat på.

Justitieombudsmannen har i sill remissyttrande anfört alt vid utformningen av formulär för vapenfriprövning bör beaktas den föreskrift i 2 kap. 2 § regeringsformen, enligt vilken varje medborgare gentemot det allmänna är skyddad mot tvång att ge tillkänna sin åskådning i politiskl, religiöst, kulturellt eller annal sådant hänseende. I denna fråga vill jag hänvisa till vad dåvarande chefen för justitiedepartementet yttrade i prop. 1975/76:209, Fri-och räuigheler i grundlag, om den föreskrift i regeringsformen som justitieombudsmannen har berört. Departementschefen framhöll, atl bestämmelsen inte utgör något hinder mot regler som innebär atl någon för alt komma i åtnjutande av en särskilt förmånlig behandling, t. ex. alt få fullgöra vapenfri tjänst eller hell befrias från värnplikt, måste lämna vissa uppgifter om sin inställning t. ex. i religiöst hänseende.

Utredningen och några remissinstanser har också berört frågan om sekretess i vapenfriärenden. Denna fråga är f n. under beredning i justitiedepartementet i samband med behandlingen av offentlighels- och sekretess-lagsliftningskommilléns belänkande. Jag tar därför inle upp frågan i detta lagstiftningsärende. Jag har i delta hänseende särskilt samrått med chefen för justitiedepartementet.

I likhet med vad som gäller f. n. bör en sökande vid samtalet med utredningsmannen få ta med en anhörig eller kamrat, om hinder inle möter mot delta. Del måste dock slå klart att den som följer med endasl skall vara åhörare vid samtalet och inle aktivt föra den sökandes talan.

Vad gäller utredningens förslag i fråga om heltidsanställda utredare är del enligl min mening inte möjligt alt la närmare ställning till omfattningen av vapenfrinämndens utredningspersonal förrän den nya lagstiftningen har varit i kraft någon tid.

Utredningen har föreslagit alt den som ansöker om vapenfri tjänst skall ha större möjligheter än hittills att bli muntligen hörd Inför vapenfrinämnden. Jag förordar alt 1 de fall där nämnden är tveksam 1 sin bedömning, den sökande bör beredas tillfälle all bli muntligen hörd av nämnden.

Vapenfrinämndens uppgifter blir genom den föreslagna lagstiftningen och del förenklade prövningsförfarandet förändrade. Vad gäller nämndens sammansättning och organisation förordar jag emellertid f n. inte någon ändring. Först sedan de nya principerna har tillämpats någon tid kan det göras en välgrundad bedömning av nämndens behov.

Jag ansluter mig lill vad utredningen har föreslagit om all en värnpliktig, som har avslutat militär grundutbildning efter del att ansökan om vapenfri tjänst har lämnats ulan bifall och som ånyo ansöker om vapenfri tjänst, i likhet med en förslagångssökande inle får övas i bruk av vapen eller åläggas atl bära vapen eller ammunition.

Prop. 1977/78:159 119

Utredningen har också tagit upp vissa frågor om prövningsförfarande m. m. under beredskap och krig. Enligl min mening finns inle behov av att föra in särskilda föreskrifter härom i vapenfrilagen. Däremot kan viss planering och annan administrativ särreglering med hänsyn till förhållandena under beredskap och krig övervägas i huvudsaklig överensstämmelse med de tankegångar som utredningen har fört fram. Del får ankomma på regeringen all i annat sammanhang besluta om detla.

Som jag nämnt tidigare har regeringen under en övergångsperiod vidtagit vissa åigärder i avvaktan på statsmakternas beslut om ändringar i vapenfrilagstiftningen. Bl. a. har handläggningen av s. k. anmälningsärenden tillfälligl avbrutits. Vidare har i ett antal fall vämpliktiga och vapenfria tjänsteplikliga genom nåd befriats från straff utdömda för vägran alt fullgöra värnplikt eller vapenfri tjänst. Enligt min mening bör de värnpliktiga och vapenfria, som omfattas av dessa åtgärder och för vilka ny inkallelse blir aktuell, ges möjlighet alt få sin sak bedömd enligl den nya lagstiftningen. Del är angeläget atl de föreslagna ändringarna i vapenfrisystemel inte försenas. Ändringarna bör därför genomföras redan fr. o. m. 1 juli 1978. Jag återkommer senare lill andra övergångsfrågor.

De förändringar som föreslås i vapenfrisystemel och särskilt 1 fråga om prövningsförfarandet är betydande. Den praktiska tillämpningen och verkningarna av förslagen måste därför noga följas, så all alla som är berättigade till vapenfri tjänst får sådan tjänst och samtidigt den allmänna värnplikten upprätthålls.

5.6 Sanktionsformer vid vägran

Som jag tidigare har nämnt, har antalet fall av vägran all fullgöra värnplikt och vapenfri tjänst ökat kraftigt sedan 1966 års lag trädde 1 krafl. År 1964 uppgick antalet vägransfall lill ca 80 per år. Huvuddelen av dessa fall utgjordes av medlemmar tillhörande sekten Jehovas vittnen. Antalet fall av vägran har ökal från 55 är 1967 lill 1 067 år 1976. I dessa siffror har inle Jehovas vittnen tagits med, efiersom dessa inle längre kallas in. Antalet anmälda fall av Jehovas vittnen var 226 år 1976.

Enligt direktiven skulle uiredningens överväganden utgå från all del inle kunde komma i fråga all hell slopa påföljden för vägransbrotl eller all endasl tillämpa lindriga påföljder i form av t. ex. bötesstraff Å andra sidan kunde det sältas i fråga om fängelsestraff utgjorde en lämplig reaklionsform mot gärningar som berott på djupt religiösa eller moraliska betänkligheter.

Utredningen avvisar tanken på all böter, villkoriig dom eller skyddslillsyn skulle vara lämpliga alternativ lill fängelsestraff när det gäller vägransbrotl. Enligt utredningens mening torde man vara hänvisad till alt söka finna en ny påföljdsform. Utredningen har närmare undersökt den i England och Nya Zeeland nyligen införda påföljdsformen "samhällstjänst" (Community Service). Utredningen anser emellertid atl del inte är lämpligt all införa en sådan påföljd för vägransbrotl efiersom denna närmast har lill syfte all

Prop. 1977/78:159 120

återanpassa den dömde i samhället. Ell sådant behov torde enligl utredningen knappast föreligga förden som har dömts för tolalvägran grundad på en principiell inställning.

I sina överväganden delar utredningen in vägrarna i fyra olika kategorier.

Kategori 1 utgörs av värnpliktiga medlemmar av sekten Jehovas vittnen. Utredningen anför au den väg som beträddes genom 1966 års riksdagsbeslut från rättvisesynpunkt kan anses tvivelaktig. Utredningen finner emellertid att det inle finns någon möjlighet alt fl medlemmarna av samfundet Jehovas vittnen atl fullgöra någon som helsl tjänst. Utredningen föreslår därför atl den nuvarande ordningen behålls. Utredningen framhåller vidare all del inle synes finnas andra religiösa grupper 1 vårt land som kan jämställas med Jehovas vittnen.

Till kategori 2 hänför utredningen värnpliktiga som har beviljats tillstånd all fullgöra vapenfri tjänst men som vägrar alt ulföra anvisad tjänst. År 1976 redovisas 50 fall av sådan vägran. Enligl utredningen torde orsaken till vägran i slorl sell vara atl de vapenfria inte har ansett sig kunna godta de tjänstgöringsallernativ som finns f. n. Enligl utredningens mening kan denna grupp av vägrare minskas kraftigt om flera tjänslgöringsalternaliv skapas och om atl man vid tilldelningen av dessa alternativ i större utsträckning än f n. tillgodoser enskilda önskemål. Vidare bör försök till omplacering ske innan den vapenfrie ställs inför den situationen att del endast återstår för honom atl vägra ulföra tjänsten.

Till kategori 3 hänför utredningen de värnpliktiga som har sökt men inle beviljats tillstånd atl fullgöra vapenfri tjänst och har vägrat vid inställelse till värnpliktstjänstgöring. Kategori 4 ulgör övriga vägrare, dvs. de värnpliktiga som vägrar utan att först söka vapenfri tjänst.

Då det gäller kategori 3 framhåller utredningen all flertalet av dem som har fått avslag på sin ansökan såvitt statistiken utvisar inte återkommer som vägrare. Då del gäller absoluta tal är dock tendensen stigande. År 1976 uppgick antalet vägrare som hade fåll avslag på sin vapenfriansökan lill 425.

Den största delen vägrare tillhör kategori 4. År 1976 uppgick antalet fall till 591. Enligl utredningen torde orsaken till alt den som vägrar inte först har ansökt om vapenfri tjänst bero på bristande kännedom om den vapenfria tjänsten eller på att vederbörande inte har ansett sig ha anledning att ansöka om vapenfri tjänst då han kan ha haft den uppfattningen alt han inte skulle beviljas sådan tjänst. Han kan också, enligt utredningen, ha ogillat de tjänslgöringsalternaliv som f n. finns.

Utredningen har närmare analyserat den statistik som finns över första-, andra- och iredjegångsvägrare. År 1970 var antalet anmälda förstagångsvägrare högst, nämligen 697. Därefter har antalet förstagångsvägrare minskat och var 508 år 1976. Antalet andragångsvägrare har ökal från 67 år 1970 till 370 år 1976 och antalet iredjegångsvägrare från 12 år 1970 till 139 år 1976.

Prop. 1977/78:159 121

Utredningen konstaterar också all enligl statistiken återkommer endast en mindre del av förslagångsvägrarna som andra- resp. Iredjegångsvägrare.

Utredningen ulgår från att dess förslag till formulering av 1 i? vapenfrilagen och de därmed ändrade fömtsäiiningarna för att erhålla vapenfri tjänst, förenklat prövningsförfarande och utökade möjligheter lill olika slag av tjänstgöring flr lill följd atl antalet vägransfall minskar. Enligl utredningens mening kommer det likväl alllid atl finnas de som vägrar all fullgöra värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst. Utredningen, som har strävat efter all begränsa fängelsestraffets användning, lämnar därför förslag till en särskild samhällstjänst som skulle ersätta fängelsestraffet.

Utredningens ambition all söka nedbringa antalet vägransfall och begränsa fängelsestraffels användning hälsas med tillfredsställelse av så gott som samtliga remissinstanser. Flertalet av dem lämnar utredningens förslag till sanktionsformer ulan ennran. Förslaget all Införa samhällstjänst avstyrks emellertid av flera remissinstanser, bl. a. riksåklagaren, Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, broUsförebyggande rådet, statskontoret, JO, Sveriges domareförbund samt Föreningen Sveriges åklagare. Flera av de remissinstanser som tillstyrker uiredningens förslag om samhällstjänst, bl. a. rikspolisstyrelsen, värnpliktsverkel och arbetsmarknadsstyrelsen, gör dock vissa erinringar. Endasl några 11 remissinstanser finner utredningens förslag om att behålla den ordning som f. n. gäller för medlemmar av sekten Jehovas vittnen vara oacceptabelt.

Jag anser i likhet med utredningen och de flesta remissinstanserna att del är nödvändigt alt försöka nedbringa antalet vägransfall och begränsa fängelsestraffets användning. Mina förslag i del föregående måste få till följd all antalet vägransfall minskar. Jag räknar nämligen med att de ändrade förutsättningar för tillstånd lill vapenfri tjänst som jag har förordat kommer att medföra ett jämförelsevis litet anlal avslag av ansökningar hos vapenfrinämnden. Sannolikt kommer också en del av den kategori som nu vägrar värnplikt utan all först ansöka om vapenfri tjänst att ansöka om sådan tjänst. En del av dessa värnpliktiga kommer troligen också atl fl tillstånd lill vapenfri tjänst. Den kategori som anser all den inle kan fullgöra den vapenfria tjänsten måste enligl min mening minska väsentligt med de nu föreslagna utökade möjligheterna till olika slag av tjänstgöring.

Vad gäller medlemmarna av sekten Jehovas vittnen har utredningen funnit atl dessa inle vill fullgöra någon som helsl tjänst, hur den än utformas, om den träder i stället för värnpliktstjänstgöring.

Atl nu genomföra en genomgripande ändring av vad som under mer än elva år har gällt för Jehovas vittnen skulle endasl medföra att antalet vägransfall ökar. Ytterst fl remissinstanser har i detta avseende funnit nuvarande ordning oacceptabel. Övervägande skäl lalar förall den nuvarande principen behålls. Del finns inte anledning alt behandla andra religiösa grupper på liknande sätt. Beslul i dessa frågor bör alltjämt fallas av regeringen. Hinder torde emellertid inle möta att uppdra avgörandet ål

Prop. 1977/78:159 122

underordnad myndighet. Regleringen av den ordning jag nu har förordat måste numera ske i form av lag. Jag återkommer till denna fråga i specialmoliveringen.

I likhet med utredningen utgår jag frän alt det alltid kommer atl finnas några som vägrar atl fullgöra värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst. Utredningen har lagt fram ett förslag till en särskild samhällstjänst som sanktionsform för dessa. Åtskilliga remissinstanser avstyrker emellertid att en sådan ny reaktion införs. Som skäl anförs bl. a. atl det föreslagna sanktionssystemet är svårbemästrat och tungrott från administrativ synpunkt. Några remissinstanser anser det föga meningsfullt alt ålägga någon samhällstjänst då tjänsten till sin karaktär är lik den vapenfria tjänst som vederbörande har vägrat utföra. Från några håll anförs atl flertalet av dem som skulle åläggas samhällstjänst sannolikt kommer alt vägra även denna tjänst, vilket endasl skulle innebära en belastning på både de administrativa och judiciella myndigheterna och försena utdömande av ett oundvikligt fängelsestraff. Några pekar också på atl systemet skulle kunna missbrukas. Arbetsmarknadsstyrelsen har i sill remissvar anfört alt styrelsen inle är beredd all åta sig det administrativa ansvaret för samhällstjänsten, efiersom denna tjänst avsevärt skiljer sig från arbetsmarknadsverkels övriga arbetsuppgifter. Andra remissinstanser pekar också på atl påföljdsformen samhällstjänst bör prövas i ell större sammanhang.

Jag delar den kritiska synen på uiredningens förslag till sanklionssystem. Som jag tidigare har anfört bör vad som har föreslagits i övrigl reducera antalet vägransfall väsentligt. Alt för ett begränsat antal återstående fall av vägran införa en för svenskt rättsväsen främmande påföljdsform som samhällstjänst är enligl min mening inte lämpligt. Förslaget är, som JO har framhållit i sitt remissvar, ägnat atl inge stora betänkligheter av både principiellt och praktiskt slag. Del föreslagna systemet synes enligt min mening alltför komplicerat och förenat med praktiska svårigheter. Samhällstjänst som påföljdsform skulle möjligen kunna övervägas som ett allernativ vid en samlad översyn av brottsbalkens hela påföljdssystem. Enligt min mening bör därför en sådan ny sanktionsform inte införas för denna typ av broll.

Att helt slopa påföljd för totalvägran eller att endast tillämpa lindriga påföljder som t. ex. bötesslraffanserjagförmindel vara hell uteslutet. I likhet med utredningen och flertalet remissinstanser anser jag all någon kännbar påföljd ytterst måste finnas för den som vägrar att fullgöra värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst. Inom del nuvarande påföljdssystemet återstår endasl fängelsestraff, villkoriig dom och skyddstillsyn som möjliga påföljds-former.

F. n. sker ny inkallelse av värnpliktiga och vapenfria, som har lagförts och avtjänat straff för vägransbrott. Denna ordning har kritiserats starkt. Flera remissinstanser anser att förfarandet med flera upprepade inkallelser och därmed nya vägransfall bör upphöra och att straff endast skall ådömas en gång. Utredningen föreslår ett slutligt fängelsestraff av en längd som

Prop. 1977/78:159 123

motsvarar de enligl nuvarande praxis utdömda tre straffen tillsammans.

Svea hovrätt anser i sitt remissvar alt man - om vidsträckta möjligheter finns till en acceptabel vapenfri tjänst - inle bör vara främmande för alt vid totalvägran sätt punkt för förfarandet genom ell kännbart frihetsstraff på del säu som utredningen föreslår. Hovrätten anser emellertid vidare att del bör övervägas, om man möjligen skall göra ytterligare ett "försök" t. ex. genom alt första gången döma till en villkoriig dom med relativt stränga böler och först vid en andra vägran döma till fängelse. Under alla omständigheter bör enligt hovrätten inte mer än två lagföringar fl komma i fråga.

Jag kan i alll väsentligt ansluta mig lill vad Svea hovrätt har anfört i denna fråga. Atl vid fall av vägran första gången tillämpa villkoriig dom med ell kraftigt bötesstraff innebär enligl min meningen tillräckligt allvariig påföljd. Samtidigt erinras den dömde om all frihetsstraff kan följa vid ny lagföring. Erfarenheterna från nuvarande ordning visar också atl man i viss utsträckning kan räkna med all vederbörande, som vid första vägranslillfället oftast är ganska ung, efter lagföringen och under den tid som hinner förflyta innan ny inkallelse sker, av olika skäl ändrar uppfattning och inle upprepar sin vägran. Jag anser därför atl en villkoriig dom förenad med ell kraftigt bötesstraff bör kunna vara en tillräcklig reaktion vid fall av förslagångsvägran. Enligl 27 kap. 1 § andra slyckel brottsbalken flr i fråga om brott av krigsman villkorlig dom inle användas med mindre del finnes kunna ske ulan fara för krigslydnaden och ordningen inom försvarsmakten. Enligl min mening har denna bestämmelse väsentligen sin betydelse vid bestraffningen av de traditionella brotten av krigsmän. I fråga om de ganska speciella vägransbrotl som har samband med den värnpliktiges principiella inställning till alla former av värnpliktstjänstgöring bör däremot villkoriig dom kunna användas ulan all del innebär fara för krigslydnaden och ordningen inom försvarsmakten. Jag är medveten om all det kan finnas en viss risk för all en sådan ordning missbrukas, exempelvis av en värnpliktig som, genom vägran all fullgöra den tjänstgöring till vilken han kallals in, vill skaffa sig en form av anstånd med tjänstgöringen som han annars inte skulle ha fltt. Utvecklingen måste därför följas med stor uppmärksamhet.

Sedan någon har dömts för vägran första gången bör som f. n. hinder inle möta att på nytt kalla in vederbörande till tjänstgöring. Vägrar vederbörande även andra gången han kallas in bör påföljden bestämmas till fängelse. I normalfallet bör fängelsetidens längd bestämmas lill minst fyra månader. Hänsyn bör dock las lill återstående Ijänslgöringslld, t. ex. om vägran har skett vid repelitionsutbildning. Straffet bör därvid kunna sättas lägre än vad som nyss har sagts. Vid slraffmälningen bör 1 princip inle göras någon skillnad beroende på vilket skäl som ligger bakom vägran. Sedan någon har dömts för vägran andra gången bör han inte vidare kallas in lill tjänstgöring.

De riktlinjer i fråga om påföljden för vägransbrott som jag nu har förordat bör avse vägran i samband med såväl värnpliktstjänstgöring som vapenfri

Prop.1977/78:159 124

tjänst. Vidare bör vad som nu har sagts gälla om vederbörande olovligen avviker eller uteblir från tjänstgöringsstället och det kan antas all han inle kommerati fullgöra tjänstgöringen. Det torde inle föreligga några svårigheter att i samband med förundersökningen klariägga om uteblivandet är föranlett av vägran alt tjänstgöra.

Beslul om alt någon efter vägran skall kallas in lill tjänstgöring eller inte bör liksom hittills fattas av regeringen. Hinder bör dock inte möta all uppdra avgörandet till underordnad myndighet. Detla bör emellertid inte ske förrän tillräcklig erfarenhet har vunnits av den nya ordningen. Regleringen av vad jag nu har förordat måste numera ske i form av lag. Jag återkommer till denna fråga i specialmotiveringen.

5.7 Kostnadsfördelnings- och organisationsfrågor

Föreskrifter om utbildningskostnader och utblldningsmyndigheiernas ersättning lill statsverket för de vapenfrias arbetsinsatser finns i regleringsbreven. Enligt föreskrifterna skall ersättning utges för utbildningskostnader som är direkt föranledda av vapenfriverksamheten och som sammanhänger med kursbunden utbildning. Särskilt långvarig eller kostnadskrävande utbildning föranledd av myndighetens eget krigsorganisalionsbehov ersätts dock inte. Ersättningens storlek bestäms av arbetsmarknadsstyrelsen och bestrids genom anslag över tolfte huvudtiteln. Myndighet eller annan hos vilken vapenfri tjänstgör skall utge vederiag lill statsverket som motsvarar värdet av den vapenfries arbetsinsats. Vederiagels storlek bestäms av arbetsmarknadsstyrelsen.

Koslnadsfördelningsfrågan har varit föremål för flera utredningar. Enligl vad vapenfriulredningen anför har den nuvarande ordningen varit svår au genomföra. Arbetsmarknadsstyrelsen har i praktiken vid sina överenskommelser med andra myndigheter fltt tillämpa ett kviitningsförfarande mellan utbildningskostnader och vederlag för de vapenfrias arbetsinsatser.

Som jag i del tidigare har framhållit bör de vapenfria fullgöra tjänst i verksamhet som är betydelsefull för samhället under beredskap och krig. Jag delar utredningens uppfattning all del, med nuvarande ordning för reglering av kostnaderna för de vapenfrias utbildning, blir svårt atl kräva en med avseende på såväl kvalitet som kvantitet godtagbar utbildning. Intresset för all ta emot vapenfria riskerar även alt växla efler rådande arbetsmarknadsläge.

Som jag tidigare har anfört bör statlig myndighet vara skyldig all anordna utbildning för vapenfria. 1 fråga om andra utbildningsorgan anserjag del vara rimligt, atl staten tar ett visst ekonomiskt ansvar för sådana kostnader för utbildning och administration som är föranledda av de vapenfrias lagstadgade tjänstgöringsskyldighet. Även de statliga affärsverken bör enligt min mening, om särskilda skäl föreligger, kunna fl viss kompensation, om vapenfriverksamheten i något fall skulle medföra merkostnader.

Prop. 1977/78:159 125

Jag har låtit närmare utreda nuvarande kostnader för utbildning och administration såvitt avser de kommuner och organisationer som bedriver vapenfriutbildning. Kostnaderna varierar med hänsyn lill utbildningens omfattning och inriktning. 1 vissa fall har uppskattningar fltt tillgripas för atl fl fram en så rättvisande kostnadsbild som möjligt.

F. n. utbildas åriigen drygt I 000 vapenfria. Kommuneroch organisationer svarar för utbildningen av ca hälfien. Utbildnings- och administrationskostnaden för detla antal vapenfria beräknar jag lill ca 1,5 milj. kr. Om den proportionella fördelningen av vapenfria tjänstepliktiga mellan de olika ulblldnlngsorganen antas vara oförändrad, kommer säledes en fördubbling av antalet utbildningsplatser all medföra en beräknad ersättning om ca 3 milj. kr., för 3 000 utbildningsplatser blir ersättningen ca 4,5 milj. kr., osv. Jag bedömer all även de eventuella merkostnaderna för de statliga affärsverken bör kunna rymmas inom ramen för nyss angivna belopp.

Det kan 1 detla sammanhang nämnas atl övriga kostnader, dvs. de som motsvarar värnpllklsförmäner, har beräknats lill ca 25 milj. kr. för I 000 vapenfria.

F. n. hör vapenfrinämnden lill försvarsdepartementet, medan arbetsmarknadsstyrelsen, där vapenfrifrågorna handläggs inom vapenfriseklionen, hör lill arbetsmarknadsdepartementet. Enligl utredningen bör del för vapenfriverksamhelen skapas en enda organisation för all undanröja det dubbelarbete som nuvarande konlakllinjer innebär. Utredningen anser alt hela verksamheten bör läggas under försvarsdepartementet.

Även om jag delar uiredningens uppfattning atl administrativa fördelar kan uppnås vid en gemensam departementstillhörighet för hela vapenfriverksamhelen, är jag inle beredd att förorda genomförandel av den organisationsmodell som utredningen har skisserat. 1 likhet med vad vapenfrinämnden har anfört i sill remissvar anserjag, all det skulle kunna medföra vissa nackdelar om samma myndighet både prövar vapenfriansökningar och administrerar vapenfriutbildningen.

Vapenfriverksamheten kan 1 och för sig inle anses höra till arbetsmarknadsstyrelsens fredslida uppgifter. Emellertid vill jag hänvisa lill 1963 års riksdagsbeslut (prop. 1963:1, SU 1963;4, rskr 1963:4) om totalförsvarets personaltjänst. Genom detta beslut fastställdes atl överbefälhavaren ansvarar för den militära personal tjänsten och arbetsmarknadsstyrelsen för den civila personalljänslen men att ledningen skall ske i samverkan mellan dessa myndigheter. Jag anser all denna princip alltjämt bör gälla. I enlighet därmed ansvarar arbetsmarknadsverket för bl. a. den översiktliga planeringen av arbetskraftsbehov och arbelstillgång under avspärrning och krig. Denna uppgift hör samman med placeringen av de vapenfria tjänsteplikliga i Ijänslgöringsområden som är betydelsefulla för totalförsvarssamhället. Nuvarande uppdelning på departement bör därför t. v. bestå.

1 likhet med bl. a. försvarels rationaliseringsinstitut anser jag att också koslnadsreglering m. m. av vapenfriverksamheten bör skötas av den myndighet som placerar de vapenfria inom olika ijänslgöringsområden, dvs.

Prop.1977/78:159 126

arbetsmarknadsstyrelsen, och alt denna myndighet bör vara budgelansvarig. Genom all arbetsmarknadsstyrelsens vapenfrisekllon åläggs alt sköta kostnadsregleringen underlättas också långsiktsplaneringen och erhålls en enhetlig bedömning av kostnadsutvecklingen för de vapenfrias utbildning. Jag vill i sammanhanget erinra om att det i arbetsmarknadsstyrelsens budget för lolalförsvarsverksamhelen redan i dag finns medel upptagna till ersättning för utbildningskostnader m. m. I 1978 års budgetproposition (1977/ 78:100, bil. 15 s. 95) har chefen för arbetsmarknadsdepartementet beräknat medel för dessa ändamål med hänsyn till vad jag nyss har anfört.

Med utgångspunkt i vad jag har förordat om vapenfrisektionens arbetsuppgifter m. m. och med hänsyn lill de krav och förväntningar som de föreslagna reformerna ställer, finner jag del angeläget all den framlida administrationen inom arbetsmarknadsstyrelsen av de vapenfrias tjänstgöring m. m. och behovet av personal härför närmare övervägs.

I de frågor jag här har behandlat har jag samrått med chefen för arbetsmarknadsdepartementet.

6 Upprättade lagförslag

1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom försvarsdepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring 1 lagen (1966:413) om vapenfri tjänst,

2. lag om ändring i värnpliklslagen (1941:967),

3. lag om ändring i civilförsvarslagen (1960:74).

Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i delta ärende som bilaga 2K

1 Specialmotivering

7.1 Förslaget tiU lag om ändring i vapenfrilagen

/ §

I paragrafens första slyckel anges de grundläggande förutsättningarna för atl värnpliktig skall erhålla tillstånd till vapenfri tjänst. Motiven lill ändringama av dessa förutsättningar harjag utföriigt redovisat under avsnilt 5.2.

Som framgår närmare av den allmänna motiveringen, avsnitt 5.3, skall den vapenfrie fullgöra tjänst i verksamhet, som är betydelsefull för samhället under beredskap och krig. Paragrafens Inledning har ändrats i enlighet härmed. F. n. anges i paragrafen exempel på de viktigaste tjänstgöringsalternativen. Enligt min mening bör i stället anges att tjänstgöringen skall ske hos statiig, kommunal eller landstingskommunal myndighet eller hos förening eller stiftelse som regeringen bestämmer. Det flr ankomma på regeringen alt närmare ange de områden inom vilka de vapenfria skall tjänstgöra. Liksom hittills flr vapenfria som har antagits till bistånds- och katastrofulbildning 1 Bilagan har uteslutits här. Förslagen är likalydande med dem som är fogade till propositionen.

Prop. 1977/78:159 127

fullgöra vapenfri tjänst 1 sådan utbildning. En föreskrift om delta har förts in som ett andra stycke i denna paragraf. Den hänvisning till bistånds- och kalaslrofutbildning som nu finns i 4 § kan därför ulgå. Den nuvarande bestämmelsen om all vapenfri tjänstepliktig inle får åläggas alt tjänstgöra inom försvarsmakten, om han inte har förklarat sig villig därtill, har förts över liU4§.

3 §

De föreslagna ändringarna i vapenfrilagen torde, som har framhållits tidigare, innebära all möjligheterna att erhålla vapenfri tjänst blir större än enligl nuvarande ordning. Det är därför sannolikt atl flera av de värnpliktiga, som har fltt en tidigare ansökan avslagen, kommer att (1 bifall till en ny ansökan om vapenfri tjänst. Det är därför rimligt all en sådan ansökan anses som förslagångsansökan oberoende av hur många gånger den sökande har ansökt om vapenfri tjänst enligt äldre bestämmelser. Som framgår av den allmänna motiveringen under avsnilt 5.5 föreslås att en värnpliktig, som har avslutat militär gmndutbildning efler det alt ansökan om vapenfri tjänst har lämnats ulan bifall och ånyo ansöker om vapenfri tjänst, i likhet med en förslagångssökande inle får övas i bmk av vapen eller åläggas bära vapen eller ammunition. Med hänsyn till vad som nu har sagts har enligl ett nytt tredje stycke i paragrafen bestämmelserna i andra stycket gjorts tillämpliga också på den som tidigare har ansökt om tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst under fömtsättning att ansökningen avgjorts slutiigt före den I juli 1978 eller alt han har avslutat gmndutbildning efter det atl den tidigare ansökningen lämnats utan bifall.

4 s

Som framgår av den allmänna motiveringen under avsnitt 5.3 föreslås att uttagning av vapenfria för olika slag av tjänstgöring i princip skall ske enligt samma grunder som gäller för värnpliktiga. För de värnpliktiga regleras ullagnlngen i 6 S värnpliktslagen. F. n. finns vissa bestämmelser i 10 i; vapenfrikungörelsen om vilka grunder som gäller för de vapenfrias uttagning lill olika tjänslgöringsslag. Dessa bestämmelser har med viss anpassning till de motsvarande bestämmelserna i värnpliklslagen förts in som ett nytt första stycke i denna paragraf Som framgår av motiveringen till 2 i; har bestämmelsen om alt vapenfri tjänstepliktig inte flr åläggas all tjänstgöra inom försvarsmakten, om han inte förklarat sig villig därtill, förts över från 2 5; lill första slycket i 4 ij.

Det som f n. stadgas i första och andra slyckel av denna paragraf har förts samman till ett nytt andra stycke. Del nuvarande tredje slycket kan, som tidigare angetts, utgå.

5 §

I likhet med vad som gäller för värnpliktiga har i lagen angetts att tjänstgöringen för de vapenfria utgörs av grundutbildning och repetitionsut-

Prop.1977/78:159 128

bildning. Hur fördelningen i lid mellan grundutbildning och repetitionsutbildning skall ske flr bestämmas genom verkslälligheisföreskrifter lill lagen. Övriga ändringar är av formell natur.

8a §

Ändringen i denna paragraf är av formell natur.

2la §

I denna nya paragraf har tagits in en hänvisning lill 46 § värnpliklslagen. Överväganden om detta redovisas i specialmotiveringen lill förslaget om ändring 1 värnpliklslagen.

22 §

I ett nytt första stycke i denna paragraf har tagils in bestämmelser om möjlighet att överklaga arbetsmarknadsstyrelsens beslul om uttagning enligt 4 §. Denna talan förs i likhet med vad som gäller för värnpliktiga hos värnpllklsnämnden, mot vars beslul talan inte flr föras. I fråga om besvärslid m. m. gäller 12 § förvaltningslagen (1971:290).

Övergångsfrågor

Som jag tidigare har angett bör lagändringama träda i kraft den 1 juli 1978. De nya bestämmelsema om förutsättningama för vapenfri tjänst och om prövningsförfarandet skall tillämpas omedelbart efler ikraftträdandet beträffande alla ansökningar om tillstånd all fullgöra vapenfri tjänst som Inte är avgjorda slutligt. Särskilda bestämmelser om detta behövs inte. Humvida redan gjorda utredningar bör kompletteras får bestämmas av vapenfrinämnden med hänsyn till utredningsmaterialets Innehåll. Uttagning lill tjänstgöring som arbetsmarknadsstyrelsen har gjort före de nya bestämmelsernas ikraftträdande bör bestå. Någon allmän omprövning med hänsyn till de nya ijänslgörlngsallemaliven bör således inle ske.

Jag vill i detla sammanhang också la upp några övergångsfrågor utöver dem som jag fömt har redogjort för under avsnitt 5.5.

Som jag tidigare har anfört är det angeläget alt så långt del är möjligt inskränka användningen av fängelsestraffet vid vägran. Det är då rimligt all de principer om sanktioner vid vägran som jag har förordat också skall tillämpas i fall då någon före lagens ikraftträdande har begått ett vägransbrolt, som har haft samband med hans inställning lill vämpllklsljänslgöring eller vapenfri tjänst, men brottmålet ännu inte har avgjorts. 1 ett sådant fall bör den värnpliktige lämnas tillfälle att ansöka om vapenfri tjänst enligt de nya bestämmelsema innan målet avgörs av domstolen. Sökes inte vapenfri tjänst, fullföljs målet i vanlig ordning. Om ansökan sker, avvaktas prövningsären-del. Skulle ansökan bifallas, bör påföljden kunna sältas lägre än vad brottet annars skulle ha förskyllt. I fall där någon tidigare har dömts och ålagts straff

Prop.1977/78:159 129

bör, oavseti om regeringen genom nåd har befriat vederbörande från det tidigare ådömda straffet eller inte, de nya principerna om sanktioner, som jag har förordat, tillämpas vid nytt vägransbrotl. Blir fängelsestraff aktuellt, bör domstolen kunna la viss hänsyn till tidigare avtjänat fängelsestraff.

Jag har inle funnit anledning all följa utredningens förslag om viss avräkning av liden för fängelsestraff för brott, som har haft samband med vederbörandes inställning lill vapenfri tjänst eller vämpllklsljänslgöring, från liden för vapenfriljänstgöringen.

7.2 Förslaget till lag om ändring i värnpliktslagen

17 och 33 §§ Ändringarna i dessa paragrafer är av formell natur.

46 §

I 26 § andra stycket vapenfrikungörelsen finns bl. a. bestämmelser om atl myndighet skall göra anmälan till regeringen om någon vägrar eller underlåter all fullgöra värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst saml alt kallelse till ny tjänstgöring inle flr ske förrän regeringen har meddelat beslul i anledning av anmälningen. Som tidigare har nämnts brukar regeringen, när någon har dömts lill påföljd för vägran tre gånger, förordna all han inte vidare skall kallas in till tjänstgöring.

I 27 S vapenfrikungörelsen föreskrivs bl. a. all, om någon inför viss myndighet förklarar att han inte kommer all fullgöra värnpllklsljänslgöring eller vapenfri tjänst och del med hänsyn till hans anslutning till religiöst samfund finns anledning all anta all han inte kommer att fullgöra någon form av tjänsteplikt, skall anmälan göras till regeringen. Kallelse till tjänstgöring flr inle ske förrän regeringen har meddelat sill beslul. Som tidigare nämnts har bestämmelsen i praktiken endasl tillämpats på medlemmar av sekten Jehovas vittnen på så sätt all regeringen från fall till fall har beslutat om vederbörande t. v. skall kallas in lill tjänstgöring eller inle.

Som har anförts i den allmänna motiveringen under avsnitt 5.6 bör hittillsvarande ordning i princip finnas kvar vid fall av vägran och för medlemmar av sekten Jehovas vittnen. Den förändring som jag har förordat innebär i huvudsak att anmälningsförfarandel vid vägran begränsas lill högst två gånger saml all även fall av olovligt avvikande eller uteblivande från tjänst anmäls lill regeringen.

1 8 kap. regeringsformen anges ell anlal ämnen där normgivnlngskompe-tensen i första hand skall ligga hos riksdagen och utövas genom lagstiftning. De viktigaste bestämmelserna om detta finns såvitt gäller den offentliga rätten i 8 kap. 3 §. Bestämmelserna innebär bl. a. att lill lagområdel räknas föreskrifter som begränsar rörelsefriheten. Dit räknas bl. a. värnplikt. Även

9 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 159

Prop. 1977/78:159 130

en föreskrift, som t. ex. i något hänseende begränsar omfattningen av ett redan föreliggande ingrepp i enskildas förhållanden och därför kan sägas gå i "berättigande" riktning, omfattas av kravet på lagform.

Med hänsyn till vad jag nu har sagt bör i lag tas in de föreskrifter som gör del möjligt att bestämma att en värnpliktig eller vapenfri Ijänslepllklig, som har vägrat att tjänstgöra eller som har avvikit eller uteblivit från tjänstgöringsstället, inle skall åläggas atl tjänstgöra. Detsamma gäller vad som har sagts om behandlingen av medlemmar av sekten Jehovas vittnen. Som framgår av den allmänna motiveringen avgörs ifrågavarande ärenden av regeringen eller myndighet som regeringen utser. Bestämmelser om vad som gäller för värnpliktiga har lagils in i en ny paragraf 46 §, i värnpliktslagen. Bestämmelser som rör vapenfria har tagits in i en ny paragraf i vapenfrilagen.

7.3 Förslaget till lag om ändring i civilförsvarslagen

12 § 5 mom. Ändringama i delta moment är av formell natur.

14 §

Enligl denna paragraf kan f n. civilförsvarspliklig under vissa fömtsättningar som anknyter till I § vapenfrilagen i dess nuvarande lydelse befrias från tjänstgöring inom ordnings- och bevakningstjänsten.

Regeringen har den 26 maj 1977 beslutat all tillkalla en särskild ulredare med uppdrag atl utreda frågan om överföring av vissa av civilförsvarels ordnings- och bevakningsuppgifier till andra myndigheter. Detta torde kunna innebära alt denna paragrafefler en sådan i direktiven (Dir 1977:61)1111 utredningsmannen förutsedd reform kan utmönstras. I avvaktan på en sådan förändring av lagstiftningen har lydelsen av paragrafen anpassats lill den föreslagna ändringen av 1 § vapenfrilagen.

8 Hemställan

Jag hemställer atl lagrådels yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst,

2. lag om ändring i värnpliklslagen (1941:967),

3. lag om ändring i civilförsvarslagen (1960:74).

9 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1977/78:159 138

Förslag till

Lag om samhällstjänst

Härigenom föreskrives följande.

1 § Vägrar eller underlåter den som fullgör vämpliktsljänstgöring eller
vapenfri tjänst all ulföra vad som åligger honom och kan det antagas atl han
icke kommer att fullgöra tjänstgöringen, skall han överföras lill samhälls
tjänst.

Detsamma gäller den som olovligen avvikereller uteblir från tjänstgöringsstället, om det kan antagas att han icke kommer atl fullgöra tjänstgöringen.

2 § Förordnas att någon skall överföras lill samhällstjänst, skall straff ej ådömas honom för brott som avses i 21 kap. 1,2,11,12 eller 18 § brottsbalken eller 14 eller 16 § lagen (1966:413) om vapenfri tjänst, vartill han kan ha gjort sig skyldig, om brottet har samband med hans inställning till fullgörande av värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst.

3 § Har ansökan om vapenfri tjänst ingivits av den som icke tidigare sökt sådan tjänst, får fråga om förordnande om samhällstjänst icke prövas innan ansökan slutligen avgjorts.

Detsamma gäller värnpliktig som fullgjort grundutbildning efter det alt ansökan om tillstånd senast lämnats utan bifall och ånyo ansökt om tillstånd till vapenfri tjänst.

Bifalles ansökan om vapenfri tjänst, förfaller frågan om förordnande av samhällstjänst.

4 § Om överförande till samhällstjänst förordnar domstol på talan av allmän
åklagare.

Angående utredning och förfarande 1 mål om överförande till samhällstjänst skall vad i allmänhet är föreskrivet om mål som rör allmänt åtal för brott, för vilket är stadgal fängelse i ett år, äga motsvarande tillämpning.

Om förhållandena påkallar del, äger rätten besluta all förordnande om samhällstjänst skall gå i verkställighet ulan hinder av alt domen icke vunnit laga kraft.

5 § Samhällstjänst fullgöres under 450 dagar.

Har den som överföres till samhällstjänst fullgjort viss lids värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst, skall tiden för samhällstjänsten nedsättas i motsvarande mån. Beslut härom meddelas i förordnandet om samhällstjänst.

Förordnandet om samhällstjänst förfaller vid utgången av del år under vilket den som förordnandet avser fyller fyrtiosju år.

Prop.1977/78:159 139

6 § Samhällstjänsten anordnas av arbetsmarknadsstyrelsen. Under fullgörandet av tjänsten skall ulföras arbele som är betydelsefullt för samhället. Styrelsen bestämmer vilket slag av tjänstgöring den som överförts till samhällstjänst skall fullgöra. Tjänstgöringen skall påbörjas så snart ske kan.

7 § Den som överförts lill samhällstjänst skall efterkomma kallelse lill tjänstgöring. Är han av laga förfall hindrad alt inställa sig, skall han så snart det kan ske anmäla förfallet till den som utfärdat kallelsen.

Uteblir den som överförts lill samhällstjänst ulan anmält laga förfall från tjänstgöring, som ålagts honom, eller avviker han olovligen därifrån, skall han på framställning av myndighet, som kallat honom till tjänstgöring, omedelbart hämtas på egen bekostnad genom polismyndighetens försorg.

8 § Tjänstgöringstiden räknas från den dag samhällstjänsten påbörjas.

Som tjänstgöringstid tillgodoräknas tid under vilken den som fullgör samhällstjänst varit frånvarande från tjänstgöring till följd av sjukdom eller skada vartill tjänstgöringen kan ha varit orsak.

Regeringen flr bestämma, att lid för frånvaro från tjänstgöring av annan anledning än som avses i första slycket flr tillgodoräknas som tjänstgöringstid.

9 § Den som fullgör samhällstjänst skall ställa sig till efterrättelse de
ijänstgöringsföreskrifler som meddelas av arbetsmarknadsstyrelsen eller
myndighet hos vilken han tjänstgör.

10 § Den som fullgör samhällstjänst är berättigad lill samma förmåner i
samband med tjänstgöring som enligt 33 § första stycket vämpliktslagen
(1941:967) tillkommer värnpliktig i samband med värnpliktstjänstgöring.
Regeringen äger dock bestämma annan beräkning av dagersättning.

Om rätt för den som fullgör samhällstjänst till familjebidrag och ersäUning för skada eller sjukdom som han ådrager sig under Ijänslgöring föreskrives i familjebidragslagen (1946:99) och militärersäitningslagen (1950:261).

11 § Förklarar den som fullgör samhällstjänst atl han önskar fullgöra
värnpliktstjänstgöring eller, om han är civilljänslepliktig, vapenfri tjänst,
skall samhällstjänsten villkoriigi avbrytas senast trettio dagar efter förkla
ringen.

Påbörjas värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst inom två år från del samhällstjänsten avbrutits, förfaller förordnandet om samhällstjänst. I annat fall skall samhällstjänsten återupptagas, om ej särskilda skäl är däremot.

Beslul enligt första och andra styckena meddelas av arbetsmarknadsstyrelsen.

Prop.1977/78:159 140

12 § Värnpliktig äger vid beräkning av tiden för värnpliktstjänstgöringen
tillgodoräkna sig den lid han fullgjort samhällstjänst, dock högst nittio dagar
av grundulbildningstlden och trettio dagar av tiden för repelilionsljänslgö-
ring.

Civiltjänstepliklig äger tillgodoräkna den tid han fullgjort samhällstjänst som tid för vapenfri tjänst. Tiden för den vapenfria tjänstgöringen flr dock icke bli kortare än sjuttiofem dagar.

13 § Den som fullgjort honom ålagd samhällstjänst flr icke utan eget medgivande inkallas lill värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst.

14 § Vägrar eller underiåter den som överförts lill samhällstjänst atl utföra vad som åligger honom eller avviker han eller uteblir olovligen från tjänstgöringsstället och kan del antagas alt han icke kommer att fullgöra tjänstgöringen, dömes lill fängelse i högst ell år eller, om endast kort tid återstår all fullgöra, till böler.

Fängelsestraffet skall bestämmas med beaktande av den tid som återstår alt fullgöra av samhällstjänsten.

Straff enligt denna paragraf flr ådömas endasl om åigärder som arbetsmarknadsstyrelsen äger vidtaga visat sig gagnlösa.

15 § Gemensamt straff 1 fängelse flr icke avse broll varom stadgas i 14 §.

16 § I fråga om verkställigheten av fängelse som ådömts enligl 14 § gäller vad eljest är stadgat angående fängelse 1 den mån nedan icke stadgas annat.

1. Villkoriig frigivning skall ske, fömtom 1 fall som avses 1 26 kap. brottsbalken, om den dömde förklarar atl han önskar fullgöra värnpllklsljänslgöring eller, om han är civiltjänstepliklig, vapenfri tjänst. Detsamma gäller den som önskar fullgöra samhällstjänst.

2. Påbörjas värnpliktstjänstgöring, vapenfri tjänst eller samhällstjänst inom två år från del villkoriig frigivning skett enligl 1, bortfaller återstoden av fängelsestraffet. I annal fall skall den villkoriigi medgivna friheten förklaras förverkad, om ej särskilda skäl är däremot.

3. Verkslälles fängelsestraff enligt 14 § samtidigt med annat fängelsestraff, skall vid tillämpning av I så anses som om det andra straffet fullgöres först. Villkoriig frigivning enligl 1 kan i sådant fall äga mm tidigast när del andra straffet till fullo verkställts eller, om villkoriig frigivning kunnat ske om det straffet verkställts för sig, när sådan frigivning skolat ske.

4. Beslut om villkorlig frigivning enligl 1 och förverkande därav enligt 2 meddelas av kriminalvårdsstyrelsen.

17 § Har den som fullgör värnpliktstjänstgöring, vapenfri tjänst eller
samhällstjänst undergått fängelse viss lid enligl 14 §, skall tiden för
tjänstgöringen nedsättas i motsvarande mån.

Prop. 1977/78:159 141

18 § Vägrar eller underlåter den som i fall som avses i II eller 16 § fullgör vämplikisljänslgöring eller vapenfri tjänst atl ulföra vad som åligger honom eller avviker han eller uteblir olovligen från tjänstgöringsstället, skall vad 11 § sägs icke äga tillämpning. 1 stället skall i fall som där avses dömas till fängelse 1 högst ell år eller, om brottet är ringa, lill böter.

19 § När straff enligt 14 § är till fullo verkställt förfaller förodnandei om samhällstjänst.

Den som lill fullo undergått straff enligl 14 eller 18 § får Icke ulan eget medgivande inkallas till värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst.

20 § Åsidosätter den som fullgör samhällstjänst vad som åligger honom 1
tjänsten meddelas tillrättavisning i form av

1. varning,

2. åläggande för visst antal gånger, högst fyra, eller för viss bestämd tid, högst sju dagar, atl utom vanlig ordning utföra handräckningsarbele eller annan särskild uppgifi (extratjänst),

3. förbud all under viss bestämd tid, högst sju dagar, på frilid vistas utom föriäggningsområde eller, om han icke är föriagd Inom sådant område, utom bostaden (utegångsförbud).

Tillrättavisning flr ej åläggas den som åtalats för brott enligt 14 §.

21 § Befogenhet att meddela den som fullgör samhällstjänst tillrätlavisning
tillkommer hos staten eller kommun anställd arbetschef i fråga om under
ställd personal.

Innan någon meddelar lillrällavisning, skall han vid förhör med den felande lämna denne tilirälle atl förklara sig.

22 § Den som fullgör samhällstjänst och som meddelats tillrättavisning äger
begära omprövning av tillrättavisningen. Omprövning skall begäras hos
arbetsmarknadsstyrelsen.

Meddelad lillrällavisning skall omedelbart gå i verkställighet.

23 § Talan mot beslul som meddelats enligl denna lag av arbetsmarknads
styrelsen eller kriminalvårdsstyrelsen föres hos regeringen genom besvär.

Mot beslut i ärende om omprövning av tillrätlavisning får talan ej föras.

1. Denna lag träder i kraft

2. Förordnande all någon skall överföras till samhällstjänst meddelas även
i fall då vägran alt fullgöra värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst skett
innan lagen trätt i kraft.

Innan fråga om sådant förordnande prövas, skall åklagaren eller, om talan

Prop.1977/78:159 142

anhängiggjorts, domstolen bereda vägrande, som ej erhållit tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst, tillfälle att söka sådan tjänst. Söker han vapenfri tjänst, skall målet vila. Bifalles ansökningen, är fråga om överförande till samhällstjänst förfallen. Avslås ansökningen, åtempptages förfarandet.

3. Har den som överföres till samhällstjänst undergått viss tids fängelse för brott som avses i 2 § och som har samband med hans inställning lill fullgörande av värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst, skall tiden för samhällstjänsten nedsättas i motsvarande mån. Beslul härom meddelas i förordnandet om samhällstjänst.

4. Har den som med tillämpning av 14 § dömes lill fängelse tidigare undergått fängelse för brott som avses i 2 § och som har samband med hans inställning till fullgörande av värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst, skall vid straffets bestämmande hänsyn tagas lill vad han undergått.

Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrives all i brottsbalken skall införas en ny paragraf 21 kap. 18 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 kap.

18 a

Om åläggande för värnpliktig all utföra samhällstjänst finns stadgat I lagen (1977:00) om samhällstjänst.

Denna lag träder i krafl

Förslag till

Lag om ändring i värnpliktslagen (1941:967)

Härigenom föreskrives all 44 § värnpliklslagen (1941:967) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

44§i

Regeringen äger föreskriva, att bestämmelserna i denna lag icke skola tillämpas å personal, som på annan grund än värnpliktig är tjänstgörings-skyldig vid försvarsmakten.

'Senaste lydelse 1975:555.

Prop. 1977/78:159 144

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §

Om befrielse för vissa befattningshavare eller yrkesgrupper från fullgörande av civilförsvarsplikl äger regeringen meddela bestämmelser.

Förklarar civilförsvarspliklig alt Förklarar clvilförsvarspllktig atl
bruk av vapen mot annan skulle för öveiyägi bruk av vapen mot annan ej
honom medföra djup samvetsnöd och är förenligt med hans personliga
gör han genom intyg av minsl två allvariiga övertygelse och gör han
trovärdiga personer sannolikt, alt genom intyg av minst två trovärdiga
hans samvetsbetänkligheter äro all- personer sannolikt, all hans instäU-
varligt grundade, må Ijänslgöring ning UU vapenbruk är allvarligt grun-
Inom ordnings- och bevaknings- dad, må tjänstgöring inom ordnings
tjänsten Icke åläggas honom. och bevakningstjänsten icke åläggas

honom.

Då civilförsvarspliklig första gången gjort framställning, som avses 1 andra slycket, skall han intill dess ärendet slutligt avgjorts vara fri från skyldighet att tjänstgöra inom ordnings- och bevakningstjänsten.

Denna lag träder i kraft

Förslag till

Lag om ändring i allmänna tjänstepliktslagen (1959:83)

Härigenom föreskrives i fråga om allmänna Ijänslepliktslagen (1959:83)'

dels all i 2 § ordet "krigsmaklens" skall bytas ul mot "försvarsmak-lens",

tp/s aU i 1,3-5,8,9,14,16,18-21,23,26 och 27 §§ ordet "Konungen" i olika böjningsformer skall bytas ut mot "regeringen" i motsvarande form,

dels att 11 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Den som på gmnd av värnplikt Den som på gmnd av värnplikt

ellercivilförsvarsplikl tages i anspråk ellercivilförsvarsplikt tages i anspråk

för Ijänslgöring vid krigsmakten är för tjänstgöring vid,/orsvfl/swafcre« är

undantagen från tjänsteplikt, så ock undantagen från tjänsteplikt, så ock

civilförsvarspliklig under lid då civilförsvarspliklig under tid då

tjänstgöring i civilförsvaret utgör tjänstgöring i civilförsvaret ulgör

hinder för tjänstepliktens fullgöran- hinder för tjänstepliktens fullgöran-

' Senaste lydelse av

2 § 1966:53

3 § 1973:862

Senaste lydelse 1966:420.

Prop. 1977/78:159 146

Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1978-03-10

Närvarande: f d. justitierådet Brunnberg, regeringsrådet Petrén,justitierådet Sven Nyman, justitierådet Knutsson.

Enligl protokoll vid regeringssammanträde den 9 februari 1978 har regeringen på hemställan av statsrådet Krönmark beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst,

2. lag om ändring i värnpliktslagen (1941:967),

3. lag om ändring i civilförsvarslagen (1960:74).

Förslagen har inför lagrådet föredragils av hovrättsassessorn Björn Janson. Förslagen föranleder följande yttranden:

Förslaget till lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst

Petrén:

Del ankommer icke på lagrådet all uttala någon mening i politiska värderingsfrågor. Om emellertid de politiskl ansvariga angivit de gmndsatser enligl vilka en fråga skall lösas och i sådant syfte utarbetat lagförslag, ligger del inom lagrådels kompetensområde atl undersöka huruvida lagförslagen förverkligar den angivna målsättningen. Det är sålunda icke lagrådets sak alt yttra sig om ordningen för rikets försvar, t. ex. om Sverige skall ha ett värnpliklsförsvar eller ett försvar byggt på yrkesanställda. Däremot finns utrymme för en bedömning från lagrådets sida om de remitterade lagförslagen kan anses tillgodose de principer för försvaret som läggs fast i remissprolokollet.

I remissprotokollet anges alt Sveriges militära försvar nu bygger på allmän värnplikt. Departementschefen understryker alt denna aren tung personlig börda för den manliga befolkningen i fred och särskilt under krigslid. Enligt departementschefen är målsättningen atl den allmänna värnplikten skall upprätthållas och förbli grunden för det militära försvaret. Samtidigt skall enligt remissprotokollet alla som är berättigade till vapenfri tjänst få sådan tjänst. Genom de föreslagna lagreglerna skall det nu bli lättare än förut att få värnpliktstjänstgöring utbytt mot vapenfri tjänst.

Departementschefen ulgår från den vid 1976/77 års riksmöte godtagna principen atl varje medborgare skall fl tillfälle bidra till landels försvar och att

Prop. 1977/78:159 147

vårt totalförsvar skall bygga på värnplikt, civilförsvarsplikl och andra tjänstgöringsskyldigheter. Del är inom denna ram som värnpliktsljänsl skall kunna bytas mot vapenfri tjänst. Den senare avses i huvudsak komma all fullgöras utanför försvarsmakten. Alt erhålla vapenfri tjänst i stället för värnpliktsljänsl betecknas i remissprolokollet som en förmån.

De remitterade lagförslagen avser inte alt formelll Införa valfrihet mellan all göra tjänst som värnpliktig och atl göra vapenfri tjänst. Emellertid sägs atl var och en som begär vapenfri tjänst bör erhålla sådan, såvida icke påtagliga skäl lalar däremot. Som enda förutsättning för tillstånd lill utbytet gäller all bruket av vapen mot annan icke är förenligt med sökandens allvariiga personliga övertygelse, dock alt övertygelsen skall vara av viss styrka. Den väsentliga bevisningen om all sökanden har en sådan övertygelse tankes hans eget påstående härom skola utgöra. Uppenbariigen kan det lägel inträffa alt alla eller i vart fall en slor del av männen i värnpliktig ålder tillägnar sig den ifrågavarande övertygelsen. Gruppen värnpliktiga minskar i motsvarande mån och kan helt försvinna.

De två principerna, den ena om allmän värnplikt och den andra om full frihet för dem som molsäller sig bruket av vapen mot annan att icke behöva göra värnplikt, är logiskt sell oförenliga. Del är så självklart alt del kan synas onödigt alt påpeka. Departementschefen är väl medveten härom. Han avslutar den allmänna delen av sitt anförande med atl uttala atl den lösning som väljs måste ge en rimlig balans mellan å ena sidan säkerhels- och försvarspolitikens krav på uppoffringar av medborgarna och å andra sidan behovet av skydd för den enskildes integritet och åsiktsfrihet.

Den rimliga balans som gör att systemet trots de inbyggda motsättningarna kan praktiskt fungera åsladkommes emellertid knappast genom reglerna i vapenfrilagen. 1 stället är balansen en funktion av vissa yttre faktorer, från vilka lagstiftaren lyst utgått såsom varande permanenta. Sålunda förutsätts att de som önskar vapenfri tjänst är en numerärt obetydlig grupp och all den består av personer som avviker från det normala beteendemönstret hos landets värnpliktiga. Del är därför möjligt alt bortse från gruppen när det gäller det militära försvarets utformning på värnpliktens gmnd. Hela anordningen står och faller med alt hittills rådande förhållanden i dessa avseenden beslår i stort sell oförändrade. Förhoppningarna härom synes emellertid utgöra en utomordentligt bräcklig grund för den eftersträvade balansen.

Först måste påpekas atl vapenfrilagen är utformad så gott som hell med tanke på fredslida förhållanden. Av hänvisningen i 5 § vapenfrilagen lill 28 § värnpliktslagen framgår alt lagen gäller oförändrad även under beredskapsförhållanden och krig. Under dessa förhållanden blir värdet av förmånen all fl göra vapenfri tjänst särskilt påtagligt. De värnpliktiga sänds då till en krigsskådeplats, medan de som är vapenfria ijänslpliktiga flr stanna kvar i hemorten, kanske i sina vanliga sysslor, eller i vart fall göra tjänst under

Prop. 1977/78:159 148

mindre riskfyllda förhållanden än sina vämpliktiga kamrater. Alternativet vapenfri tjänst kan då fl slor dragningskraft. Reaktionsmönstren i sådana utsatta lägen kan dock komma att variera och även växla snabbt. Å ena sidan kan förhållandena vara sådana atl bruket av vapen mot annan för de allra flesta framstår som en uppenbar nödvändighet. Å andra sidan kan för många önskemålen om atl under rådande omständigheter för egen del undvika de personliga offer som krävs helt väga över. Vilka strömningar som i olika situationer får Övertaget är omöjligt atl förutse och beror på en rad faktorer helt utanför vapenfrilagens räckvidd. Vapenfriulredningen har kort berört frågan (se SOU 1977:7 s. 147-148).

Med vilket ensidigt hänsynstagande till fredstida förhållanden lagen utformats visar stadgandet i 3 § vapenfrilagen. Enligl denna bestämmelse blir värnpliktig, som ansöker om vapenfri tjänst, därmed frilagen från vapenövningar och skyldighet atl bära vapen eller ammunition. Tillämpad vid mobilisering eller eljest vid någon form av beredskapsinkallelser sätter bestämmelsen, om en mera betydande del av dem som inställer sig för tjänstgöring omedelbart begär vapenfri tjänst, hela vårt försvar ur funktion.

Vad gäller fredstida förhållanden har på sitt sätt ett nytt läge inträtt i och med 1974 års regeringsforms ikraftträdande. Enligl den bygger vår folksly-relse på fri åsiktsbildning (1 kap. 1 § regeringsformen). Båda de tvål och för sig oförenliga principerna, den ena om allmän värnplikt och den andra om skydd för åsiktsfriheten vad gäller bruk av vapen, är likvärdiga. Den ena kan icke anses representera en avvikelse i förhållande lill den andra. Vinner de krafter i opinionsbildningen som motsätter sig varje bruk av vapen mot annan vidsträckt gehör bland de värnpliktiga, kan värnpliktsförsvarei icke bestå. Begränsas åter antalet av dem bland de värnpliktiga, som hyser denna övertygelse, lill alt som hittills utgöra blott några H procent av samtliga, fortsätter värnplikten all kunna vara underiag för vårt militära försvar.

En snabbi fortskridande förskjutning i opinionsbildningen lill förmån för den grupp som anser bmk av vapen mot andra personer föregen del olillålligt ler sig icke osannolik. Motviljan mot all bruka vapen mot andra människor torde vara myckel allmänt spridd och djupt rotad hos huvuddelen av vår befolkning. Gränslinjen mellan vapenvägrare och andra synes gå vid om man anser vapenvåld i sista hand tillålligt för skydd av vissa värden - 1. ex. det egna livet eller anhörigas liv - mot dem som icke hyser några betänkligheter atl bruka vapenvåld föratt nå sina syften. Svenskarna lever i dag i ett samhälle där fråga om personligt bruk av vapen mot annan för de flesta aldrig blir något praktiskt problem. Frågan om vapenvåld blir därför lätt overklig och teoretisk. Det behövs ej så myckel för all uppfattningen om vapenvåldets olillållighel under alla omständigheter blir godtagen i alll vidare kretsar. I vilken omfattning samhället kan ingripa i och söka påverka opinionsbildningen på delta fäll synes ovisst.

Prop. 1977/78:159 149

Konklusionen blir alt den balans mellan principen om allmän värnplikt och respekten för den enskildes åsiktsfrihet, som departementschefen flr förmodas anse vara uppnådd i de remitterade förslagen, måste betraktas som en chimär. Nu existerande balans är resultatet icke av lagreglernas uppbyggnad och inbördes sammanhang utan av den synnerligen tillfälliga relationen som jusl nu råder mellan antalet av dem som är beredda all medverka i ett försvar med vapen och antalet av dem som för egen del motsätter sig detta. Denna balans kan förutses komma atl rubbas, i varje fall i det ögonblick då det verkligen blir fråga om all i krig bruka vapen mot andra människor.

Från lagrådels horisont kan det vara befogat atl varna lagstiftaren för atl tro att man genom de remitterade lagförslagen på sikt bidragit till den sökta balansen mellan principen om allmän värnplikt och respekten för enskilds åsiktsfrihet.

1 § Lagrådet:

11 § vapenfrilagen föreskrivs atl värnpliktig under vissa angivna förutsättningar äger erhålla tillstånd atl fullgöra vapenfri tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring. Enligl 10 § prövas ansökan om tillstånd av vapenfrinämnden. Några mera ingående bestämmelser om prövningen ges inte i lagen och upptas inle heller i det remitterade förslaget. Såväl den gällande som den föreslagna lagtexten måste emellertid anses innebära all tillstånd lill vapenfri tjänst förutsätter alt nämnden vid sin prövning finner atl villkoren för sådant tillstånd enligl I § är uppfyllda. Departementschefen slår också i remissprotokollet fast att tillstånd lill vapenfri tjänst inte heller i fortsättningen skall kunna beviljas utan atl del genom någon form av prövning klariäggs all sökanden uppfyller villkoren för sådant tillstånd.

Enligl nuvarande ordning grundas vapenfrinämndens prövning på en utredning, innefattande bl. a. en tämligen utföriig redogörelse för vad sökanden vid samtal med utredaren har uppgivit om sin person och sin inställning till bruk av vapen samt ell sammanfallande utiåtande, som i regel upptar utredarens förslag lill beslut i ärendet. Även i det förfarande som enligt remissprolokollet skall tillämpas i fortsättningen ingår ell samtal mellan sökanden och en särskild utredningsman. Vid detla samtal skall sökanden ges möjlighet att redogöra för skälen till all han inle vill bruka vapen. Däremot är del lämnai öppet om utredaren skall försöka förmå honom atl lämna en redogörelse för del fall att han inle självmant gördel. Efler samtalet och sedan viss betänktelld har gått till ända skall sökanden, om han vidhåller sin ansökan, skriftligen bekräfta alt han har sådan inställning som fordras för bifall till ansökningen. Om möjligt bör också företes intyg från person, som

Prop. 1977/78:159 150

kan antas ha god kännedom om sökandens förhållanden, vilket ulvisar att sökanden inför denne har upprepat sin övertygelse. Något obligatoriskt krav på sådant intyg uppställes emellertid inle.

Del i remissprolokollet beskrivna prövningsförfarandet kan synas leda lill aU vapenfrinämnden i vissa fall tvingas la ställning lill en ansökan om tillstånd lill vapenfri tjänst utan annal underlag än ansökningen och sökandens efler vederbörlig betänketid avgivna skriftliga bekräftelse av sin inställning. Departementschefens uttalande atl en ansökan bör bifallas, om inle påtagliga skäl talar mot detla, torde avse även sådana fall. Huruvida sökandens ovillighet att närmare redovisa skälen för sin ståndpunkt inför utredaren eller avsaknaden av särskilt intyg skall innebära att påtagliga skäl mot bifall anses vara för handen framgår ej av remissprolokollet.

Del ligger i sakens natur alt man, när det gäller alt bedöma en så djupt personlig fråga som någons inställning till bruk av vapen mot andra människor, 1 allmänhet är hänvisad till att bygga på vad han själv uppger. Den prövning del kan bli fråga om Hr i regel gå ut på all söka klargöra om den inställning sökanden deklarerar är så djupt förankrad i hans person atl man kan tala om en allvarlig personlig övertygelse. Det utredningsförfarande som f n. tillämpas syftar till all ge underlag för en sådan prövning. Med del förfarande som anvisas i remissprolokollet blir utrymmet för en reell prövning mera begränsat än del nu är. Man synes dock eftersträva all få fram mera material för prövningen än enbart den skriftliga ansökningen och bekräftelsen, vilka ju kan vara tämligen intetsägande. Osäkerhet vållas emellertid av uttalandet all vapenfrinämnden vid prövningen bör utgå från atl ansökan är allvarligt menad och all den bör beviljas om inle påtagliga skäl talar mot detta. Skulle därmed avses att sökandens nakna påstående om alt bruk av vapen är oförenligt med hans allvariiga personliga övertygelse i allmänhet bör godtagas utan någon prövning av påståendets sannolikhet, måste uttalandet sägas slå i strid mot såväl lagtexten i 1 § (märk särskilt uttrycket "om del kan antagas etc") som den på flera ställen i remissprolokollet uttryckta tanken all ansökningen skall prövas i sak.

Lagrådet anser sig emellertid kunna utgå ifrån atl en verklig sakprövning av ansökningen åsyftas och skall komma till stånd, låt vara atl sökandens bevisbörda för styrkan av den övertygelse han hävdar inle böra vara tung. Utredaren, som ju skll sammanträffa med sökanden, har möjlighet all skaffa sig ett intryck av om dennes påstådda övertygelse är äkta eller ej. Icke minsl på denna väg kan ell bredare underiag för prövningen erhållas.

Under fömlsätlning att paragrafen är avsedd att ha den innebörd som lagrådet nu angivit har lagrådet inle någon erinran mot förslaget i denna del. Skulle däremot avsikten vara att binda vapenfrinämndens prövningsfrihet på visst sätl, torde detla böra komma lill klart uttryck i lagen.

Prop. 1977/78:159 151

3§ Petrén:

1 lagrådsremissen föreslås en utbyggnad av stadgandet 1 nuvarande 3 § andra stycket lagen om vapenfri tjänst. Enligt denna regel gäller all den, som första gången ansöker om vapenfri tjänst och då är i värnpiiklsljänstgöring, icke vidare flr övas i bruk av vapen eller åläggas bära vapen eller ammunition.

Som jag påpekat inledningsvis, är denna regel tillämplig inte endast vid sådan värnpliktstjänstgöring som ingår i utbildningstiden ulan även vid beredskapsövning och vid tjänstgöring under sådana förhållanden som anges i 28 S VpIL, dvs. då rikets säkerhet är hotad eller 1 ett krigsläge. Denna aspekt av regeln synes icke ha blivit närmare berörd vid paragrafens tillkomst. Av motiven (prop. 1966:107 s. 52) alt döma har lagstiflaren haft i tankarna hur man skall förfara om någon i fredslid under den i 27 § 1. VplL angivna utbildningstiden ansöker om vapenfri tjänst. Däremot har 1973 års vapenfriutredning behandlat paragrafens tillämpning även 1 krig (SOU 1977:7 s. 148-150). Utredningen ulgår emellertid i sina förslag från atl del i krig eller under beredskap blott blir fråga om några enstaka personer som ansöker om vapenfri tjänst.

Del förefaller som om man icke velat uppmärksamma de konsekvenser som bestämmelsen kan föranleda exempelvis vid inkallande lill tjänstgöring enligl 28 § VpIL. Del har redan nämnts all, om vid mobilisering inkallade värnpliktiga i större eller mindre antal omedelbart ansöker om vapenfri tjänst, en påbjuden mobilisering i själva verket omintetgörs. Följderna av bestämmelsen, därest de värnpliktiga under krig i stort anlal helt lagligt begär vapenfri tjänst, är svåra all överblicka. Ell totalt sammanbrott kan inträda. En regel, som har denna Innebörd, stämmer icke överens med den 1 remissprotokollet uttalade målsättningen om värnpliktens fortsalla upprätthållande som gmndval för det militära försvaret.

Nu föreslås en utvidgning av stadgandets tillämpningsområde. Del synes rimligt att, innan så sker, de allmänna konsekvenserna av stadgandet förden allmänna värnpliktens upprätthållande närmare granskas.

Sanktioner

Brunnberg, Sven Nyman och Knutsson:

Under rubriken Sanktionsformer vid vägran gör departementschefen vissa uttalanden om påföljd för vägransbrolt, vilka han själv betecknar som riktlinjer. Del kan förtjäna påpekas all dessa uttalanden givetvis inte kan vara bindande för domstolarnas rättstillämpning. Sanktionssystemet vid värnpliktsvägran utgörs emellertid av en kombination av straffrättsliga påföljder

Prop. 1977/78:159 152

och beslul av regeringen i frågor om förnyad inkallelse av den som har vägrat Ijänslgöring. Domstolarnas straffmälning är nu anpassad lill atl vägrare normall kallas in ytterligare två gånger. Ändras denna praxis, vilket departementschefen finner motiverat, måste del fl återverkningar på straff-rättstillämpningen. Del är därför naturiigt all ta upp sanktionssystemet till diskussion i detta lagstiftningsärende, och man bör kunna räkna med alt domstolarna tar intryck av en sådan diskussion.

Enligl den ordning departementschefen anvisar bör vägransbrotl första gången bestraffas med villkoriig dom jämte böler. Härefter bör ny inkallelse kunna äga rum. Om den inkallade även denna gång vägrar all tjänstgöra bör han dömas till ett kännbart fängelsestraff, normalt minst fyra månader. Efler en sådan dom bör han inle vidare inkallas.

Del är ulan tvivel en fördel om man kan komma ifrån systemet med upprepade inkallelser och flera korta frihetsstraff. Del är önskvärt alt nuvarande slentrianmässiga bedömning kan ersättas av ell mera nyanserat påföljdsval. I många fall, kanske särskilt då del första vägransbroitet begås i samband med Inställelse till grundutbildning, framstår den av departementschefen anvisade ordningen som lämplig. Det kan emellertid också länkas situationer då del knappast finns anledning all välja villkorlig dom som påföljd för en förslagångsvägran. Omständigheterna kan exempelvis vara sådana atl det helt saknas anledning räkna med all den tilltalade kommer alt ändra inställning i händelse av en ny inkallelse, eller det kan slå klart all vägran inte bottnar i något principiellt betingat motstånd mot tjänstgöringen utan endast är ett sätt all skaffa sig anstånd med denna. Del är ingalunda uteslutet all även i fortsättningen redan en första vägran bör leda till dom på fängelse. Åtminstone om ell jämförelsevis långt sådant straff döms ut kan detta ge regeringen anledning alt bestämma atl någon ytteriigare inkallelse inte skall äga rum.

Petrén:

För den som underiåter att fullgöra värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst finns slraffregler för krigsman i 21 kap. brottsbalken och för vapenfri tjänstepliktig 1 14 § lagen om vapenfri tjänst. 1 dessa straffbestämmelser har angivits vissa påföljder, t. ex. i nämnda 14 § böter eller fängelse i högst sex månader. Strafflatituderna för brott som innefattar vägran att fullgöra värnpliktsljänsl, l. ex. lydnadsbrott, undanhållande och rymning, omfattar böter, disciplinstraff och fängelse i högst två år. Totalvägran är sålunda icke något enhetligt broll.

1 lagrådsremissen anges precist vilka påföljder föredragande departementschefen anser atl domstolarna skall utdöma vid tillämpning av dessa olika straffbestämmelser. Vid förstagångsbrott föreslås vägraren, oavseti vilket brott det gäller, skola ådömas villkoriig dom och andra gången bör i

Prop. 1977/78:159 153

normalfallen ådömas fängelse 1 minsl fyra månader.

Som lagrådets övriga medlemmar framhåller, är här fråga om ett samspel mellan domstolarnas ådömande av straff och regeringens beslutande om suspension av tjänsteplikt. Jag har för min del funnit mig icke kunna tillstyrka alt regeringen ges befogenhet atl besluta härom (se yttrande vid 46 § VpIL). Förden händelse regeringen fårdenna befogenhet, kan jag ansluta mig till vad lagrådels övriga ledamöter yttrat i förevarande del.

Härutöver vill jag erinra om föreskriften i II kap. 2 § regeringsformen alt ingen myndighet, ej heller riksdagen, flr bestämma hur domstol skall döma i del enskilda fallel eller hur domstol i övrigl skall tillämpa rättsregel i enskilt fall. I remissprolokollet föreslås icke att riksdagen skall bestämma hur domslolama skall förfara vid straffuimälningen vid tillämpning av de aktuella lagmmmen i fall av vägran all göra värnplikt eller vapenfri tjänst. Emellertid åsyftar uttalandena 1 protokollet att söka binda domstolarna vid en viss önskad rättstillämpning.

Regering och riksdag måste självfallet kunna anföra synpunkter av generell natur beträffande domstolarnas straffmälning i samband med slraftbesläm-melsers anlagande och nya kriminaliseringar. Om regering och riksdag 1 andra fall beträffande gällande räll i myckel preciserad form anger lämplig straffmälning för typfall, om än ulan nämnande av ell visst verkligt fall, kan dessa organ komma all fariigt närma sig del för dem enligl 11 kap. 2 § regeringsformen förbjudna området.

21 a §

Petrén:

Beträffande denna paragraffårjag hänvisa till vad jag anför beträffande 46 § VpIL.

Förslaget till lag om ändring i värnpliktslagen (1941:967)

Brunnberg, Sven Nyman och Knutsson: Vi lämnar detta förslag ulan erinran.

Petrén:

I remissprolokollet förutsattes all den befolkningsgrupp som omfattas av den allmänna värnplikten skall medverka i totalförsvaret, i första hand som värnpliktiga i det militära försvaret men i andra hand - om fömtsättning därför föreligger - som vapenfria tjänsteplikliga. Del är här fräga om personliga tjänsteplikter, vilkas fullgörande det knappast går all framtvinga mot den berördes vilja. Del går inte alt genomföra Ivångsverkslälllghet pä

Prop. 1977/78:159 154

samma sätl som beträffande ekonomiska prestationer. Lagstiflaren har därför som påtryckningsmedel främst måst lita till kriminalisering av underlåtenhet att fullgöra förpliktelserna. Vägran att medverka i värnpliktstjänstgöring av den som är skyldig att fullgöra sådan eller i vapenfri tjänst av den som fltt tillstånd till sådan tjänst, s. k. tolalvägran, föranleder därför straffpåföljder.

Denna metod har vid del praktiska utförandet visat sig ha begränsningar. Det beror bl. a. på atl tjänsigöringspliklen är perdurerande under en lång följd av år, medan kriminaliseringen knyter an lill varje enstaka tillfälle av vägran. Dessa tilirällen kan i och för sig bli talrika och ofla återkommande. Problemet har i förslaget lösts på så sätt att antalet tillfällen då vägran kan ske inskränkes. Detta åstadkommes genom alt myndighet ges rätt all administrativt bestämma all viss värnpliktig eller vapenfri tjänslepliktig tills vidare eller för viss tid icke skall kunna åläggas tjänstgöra. Tjänstgöringsplikten suspenderas därmed för hans del. I syfte alt undvika ytteriigare vägransbrotl borttages helt enkelt förpliktelsen, formellt temporärt men i realiteten - i vart fall i fredstid - definitivt.

Lagförslaget anvisar denna utväg för två situationer. 1 ena fallet räcker del för befrielse från plikten all personligen medverka i totalförsvaret att avge en deklaration om sin avsikt all icke fullgöra tjänstgöringen och atl genom anslutning till religiöst samfund styrka all man menar allvar därmed. Bestämmelsen tar sikte på framför alll medlemmar av gmppen Jehovas vittnen. 1 andra fallel skall plikten att tjänstgöra suspenderas, om vederbörande visat sin avsikt att icke fullgöra tjänst genom gärning som innefattar straffbar vägran och om han kan antas fortsatt ha denna avsikt, Annoriunda uttryckt: har han en gång vägrat, beredd att taga konsekvenserna härav, och håller han fast vid sin ståndpunkt, bortfaller förpliktelsen tills vidare. Av motiven framgår att de föreslagna lagreglerna fömtsälles skola begagnas så att lagföring för vägransbrott helt undvikes beträffande värnpliktiga tillhörande vissa religiösa gmpper och att i övrigt lagföring för vägran skall Ifrågakomma högst två gånger.

Del får betecknas som en mycket ovanlig metod att komma till rätta med brott, bestående i underiålenhet att efterkomma en skyldighet, alt upphäva förpliktelsen för dem som icke vill fullgöra den. Det säger sig självt att ett mera allmänt bruk av delta tillvägagångssätt är omöjligt i ett rättssamhälle. Har det allmänna i laga ordning påbjudit en viss skyldighet för medborgarna, kan inte de som vägrar atl fullgöra den systematiskt befrias från skyldigheten. Frågan i förevarande sammanhang är om metoden ens går atl i längden tillämpa på ett så begränsat område som det här gäller, trots alt motiveringen är ett klart uttalat hänsynstagande lill ett så centralt värde som åsiktsfriheten. Klart är exempelvis alt den som av stark personlig övertygelse ogillar vårt nuvarande samhälle icke kan åberopa denna övertygelse för att underlåta alt lämna de ekonomiska bidrag lill detta, vilka i vederböriig ordning ålagts honom att utgiva.

Prop. 1977/78:159 156

Utdrag
FÖRSVARSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1978-03-16

Närvarande: statsministem Fälldin, ordförande, statsråden Bohman, Ullsten, Romanus, Turesson, Gustavsson, Anionsson, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Burenslam Linder, Wikström, Johansson, Wirtén

Föredragande: statsrådet Krönmark

Proposition om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst, m. m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag lill

1. lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst,

2. lag om ändring i värnpliktslagen (1941:967),

3. lag om ändring 1 civilförsvarslagen (1960:74). Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

I anslutning till I § förslaget om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst (vapenfrilagen) har lagrådet bl. a. anfört atl osäkerhet vållas av uttalandel all vapenfrinämnden vid prövningen bör utgå från att ansökan är allvarligt menad och alt den bör beviljas om inle påtagliga skäl lalar mot delta. Skulle därmed avses all sökandens nakna påslående om alt bruk av vapen är oförenligt med hans allvariiga personliga övertygelse i allmänhet bör godtas utan någon prövning av påståendets sannolikhet, måste enligt lagrådet uttalandet sägas slå i strid med såväl lagtexten i 1 § som den på flera ställen i remissprotokollet uttryckta tanken atl ansökningen skall prövas i sak. Lagrådet anser sig emellertid kunna utgå ifrån alt en verklig prövning av ansökningen åsyftas och skall komma till stånd, låt vara alt sökandens bevisbörda för styrkan av den övertygelse han hävdar inte bör vara tung. Under förutsättning atl paragrafen är avsedd all ha den innebörd som lagrådet har angett har lagrådet inle någon erinran mot förslaget i denna del. Skulle däremot avsikten vara att binda vapenfrinämndens prövningsfrihet på visst sätl, torde detta enligl lagrådet böra komma till klart uttryck i lagen.

Jag vill med anledning härav framhålla alt vad jag i denna del har anfört i remissprotokollet innebär att en prövning av ansökningen skall ske men att sökandens bevisbörda för styrkande av den övertygelse han hävdar inte bör

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 9 februari 1978.

Prop. 1977/78:159 158

Innehållsförteckning

Propositionen..................................................... j

Propositionens huvudsakliga innehåll....................... 1

Lagförslag......................................................... 2

1 Lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst 2

2 Lag om ändring i vämpliktslagen (1941:967)....... 5

3 Lag om ändring i civilförsvarslagen (1960:74)...... 7

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 9 februari 1978. 9

1 Inledning..................................................... ...... 9

2 Nuvarande ordning......................................... 10

2.1 Allmänt................................................. 10

2.2 Förutsättningar för vapenfri tjänst............. 12

2.3 Tjänstgöringsallernativ m. m..................... .... 15

Allmänt ............................................. .... 15

U-landsljänsl m. m.................................. .... 19

Kostnadsfördelningsfrågan .................... .... 20

2.4 Tjänstgöringstidens längd ...................... .... 21

2.5 Prövningsförfarandet ............................ 23

2.6 Sanktionsformer vid vägran ................... 27

3 Utredningen .............................................. 30

3.1 Allmänt .............................................. .... 30

3.2 Förutsättningar för vapenfri tjänst............. .... 32

3.3 Tjänstgöringsallernativ m.m...................... .... 42

Allmänt ............................................. .... 42

U-landsljänsl m. m.................................. .... 49

Koslnadsfördelningsfrågan ..................... .... 50

3.4 Tjänstgöringstidens längd ..................... .... 51

3.5 Prövningsförfarandet ............................ 52

3.6 Sanktionsformer vid vägran ................... 56

3.7 Övriga frågor ....................................... .... 64

4 Remissyttrandena.......................................... .... 66

4.1 Allmänt .............................................. .... 66

4.2 Förutsättningar för vapenfri tjänst............. .... 67

4.3 Tjänslgöringsalternaliv m. m...................... .... 76

Allmänt ............................................. .... 76

U-landstjänst m.m.................................. .... 82

Kostnadsfördelningsfrågan .................... .... 83

4.4 Tjänstgöringstidens längd ...................... 84

4.5 Prövningsförfarandet ............................ 85

4.6 Sanktionsformer vid vägran ................... 90

4.7 Övriga frågor ....................................... 98