Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1977/78:152 Regeringens proposition

1977/78:152

med anledning av ILO-konvention om miniminormer i handelsfar­tyg, m. m.;

beslutad den 6 april 1978.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade ut­drag av regeringsprotokoll för den åtgärd eller det ändamål som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

BO TURESSON

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner den av internatio­neUa arbetsorganisationen (ILO) antagna konventionen (nr 147) om minimuiormer i handelsfartyg. Genom propositionen bereds riksdagen tillfälle att yttra sig över den av ILO antagna rekommendationen (nr 155) om förbättring av normer i handelsfartyg.

1    Riksdagen 1977/78. I saml Nr 152

 

Prop. 1977/78:152

Utdrag KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1978-04-06

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, UUsten, Romanus, Turesson, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Asling, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo, Wirtén

Föredragande: statsrådet Turesson

Proposition med anledning av ILO-konvention om miniminormer i han­delsfartyg, m. m.

1    Inledning

Genom sm anslutning till Nationemas förbund den 9 mars 1920 in­trädde Sverige som medlem av intemationeUa arbetsorganisationen (ILO).

Organisationens beslutande församling — intemationella arbetskon­ferensen — sarmnanträder normalt i juni varje år. För behandling av frågor rörande sjöfolkets arbetsförhållanden har vid olUca tillfällen i organisationens historia sammanträtt s, k. sjöfartskonferenser. Det nion­de konferenssammanträdet ägnat sjöfartsfrågor ägde rum i oktober 1976.

Arbetskonferensen kan enligt artikel 19 i organisationens stadga be­träffande förslag, som har förts upp på dess dagordning, besluta an­tingen om en internationell konvention, avsedd att ratificeras av orga­nisationens medlemmar, eller om en rekommendation, avsedd att över­vägas vid lagstiftning eller på annat sätt men utan den bindande karak­tär som tillkommer en ratificerad konvention. Om beslutet är av mindre räckvidd eller av väsentligen formell innebörd, t. ex. då det gäller en begäran om utredning, bmkar det ges formen av en resolution.

Varje medlem skall inom ett år (undantagsvis arton månader) från avslutandet av ett konferenssammanträde underställa antagna konven­tioner och rekommendationer vederbörlig myndighet (i vårt land riks­dagen) för lagstiftning eller andra åtgärder. Varje medlem har vidare skyldighet att underrätta intemationella arbetsbyråns generaldirektör om de åtgärder, som har vidtagits för att underställa konventioner vederbör­lig myndighet, liksom om de åtgärder som har vidtagits i övrigt. Med­lem, som inte har ratificerat viss konvention, skall tid efter annan till

 

Prop. 1977/78:152                                                                   3

internationella arbetsbyråns generaldirektör avge redogörelse för såväl lagstiftning och praxis med avseende på de i konventionen behandlade frågorna som den omfattning, vari konventionens bestämmelser har ge­nomförts eller avses att genomföras genom lagstiftning, administrativa åtgärder, kollektivavtal eller på annat sätt. Redogörelse skall också läm­nas angående de omständigheter, som förhindrar eller fördröjer ratifice-ringen av konventionen. Motsvarande gäller i fråga om rekommendatio­ner med det tillägget att redovisning skall lämnas även för sådana jämk­ningar i rekommendationer, som har befunnits eller kan befinnas erfor­derliga vid antagande eller tillämpning av dem.

IJe konventioner och rekommendationer, som har beslutats av ILO, skall deponeras hos Förenta nationernas generalsekreterare. Varje rati­fikation av en sådan konventlon skall delges Förenta nationernas gene­ralsekreterare för registrering i enlighet med bestämmelsen 1 artikel 102 av Förenta nationernas stadga.

Internationella arbetskonferensens sextioandra sammanträde (ILO:s nionde sjöfartskonferens) hölls i Geneve under tiden den 13—29 okto­ber 1976. Konferensen hade föregåtts av en förberedande teknisk sjö­fartskonferens i oktober 1975. I konferensen deltog delegationer från 78 av ILO:s 132 medlemsstater samt representanter för mellanstatliga och intemationella icke statiiga organisationer. Sverige deltog i konfe­rensen med en fullständig delegatlon, dvs. två regerings-, ett arbetsgivar-och ett arbetslagarombud.1

' Genom beslut den 2 september 1976 hade regeringen utsett följande perso­ner att delta i ILO:s nionde sjöfartskonferens, nämligen

för regeringen: som ombud generaldirektören Lennari Johansson, sjöfarts­verket, och departementsrådet Bertil Voss, kommunikationsdepartementet, som experter och ersättare för ombuden hovrättsrådet Lennart Sjöstedt, kom­munikationsdepartementet, och departementssekreteraren Bengt Lidal, arbets­marknadsdepartementet, samt som experter sjösäkerhetsdirektören Per Eriks­son och avdelningsdirektörerna Bengt-Erik Stenmark och Lars Tygesen, alla hos sjöfartsverket, departementssekreteraren Jan Hyllengren, kommunikations­departementet, förste byråsekreteraren Lennart Revborn, arbetsmarknadssty­relsen, och ambassadsekreteraren Dag Ahlander, Sveriges ständiga delegation hos de internationella organisationerna i Geneve;

för redarna: som ombud verkställande direktören i Sveriges redareförening Nils Grenander, som expert och ersättare för ombudet sjökaptenen Lars Baecklund, Sveriges redareförening, och som experter sjöingenjören Sune Jo­hanson, Sveriges redareförening, sjökaptenen Hans Loven, Broströmskoncer­nen, samt ombudsmannen Ragnar Hurdén, Rederiföreningen för mindre far­tyg;

för de ombordanställda: som ombud avtalssekreteraren Per Wahlström, Svenska sjöfolksförbundel, och som experter förbundsombudsmännen Nils Martinsson och Jan Erik Olsson, båda i Svenska sjöfolksförbundet, ombuds­mannen Thorbjöm Carlsson, Landsorganisationen i Sverige, verkställande di­rektören Karl Rude, Sveriges fartygsbefälsförening, och f. d. verkställande direktören Knut Hadrup, Svenska maskinbefälsförbundet.

I konferensen deltog de utsedda personerna med undantag av Tygesen, Hyl­lengren, Grenander och Hurdén. På begäran av redarnas fungerande ombud anmäldes senare sjökaptenen Lars Cronberg, Salénrederierna ÄB, som expert i redaredelegationen. Eriksson anmäldes under sammanträdets gäng som er­sättare för regeringsombuden och Johanson som ersättare för redareombudet.

 

Prop. 1977/78:152                                                     4

Konferensens dagordning upptog följande ämnen.

I.          Generaldirektörens rapport.

II.        Revision av 1949 års konvention (nr 91) om semester för sjöfolk mot bakgmnd av bl. a, 1970 års konvention (nr 132) om semester.

III.      Skydd av sjöfarande ungdom.

IV.      Anställningstrygghet för sjöfolk.

V.        Undermåliga fartyg, i synnerhet sådana under bekvämlighetsflagg.

I de ämnen som hänför sig till punklema II—V på dagordningen an­tog konferensen intemationella instmment, vilka enligt artikel 19 i orga­nisationens stadga skall underställas riksdagen, nämligen

1.    konvention (nr 146) om semester för sjöfolk,

2.    rekommendation (nr 153) om skydd för unga sjömän,

3.    konvention (nr 145) om kontinuitet i sysselsättningen för sjöfolk,

4.    rekommendation (nr 154) i samma änme,

5.    konvention (nr 147) om miniminormer i handelsfartyg,

6.   rekommendation (nr 155) om förbättring av normer i handelsfar­
tyg-
Regeringen har i proposition 1977/78: 51 behandlat instrumenten un­
der 1—4. Riksdagen har den 15 febmari 1978 tagit ställning till dessa
(AU 1977/78: 26, rskr 1977/78:133). Instmmenlen under 5 och 6 har
krävt ett vidlyftigare remissförfarande. Jag har därför, efter samråd med
chefen för arbetsmarknadsdepartementet, utayttjat den respit som med­
ges enligt artikel 19 i ILO:s stadga. Respiten innebär att medlem skall
underställa vederbörande myndighet antagna konventioner och rekom­
mendationer för åtgärder senast inom arton månader efter avslutandet
av det konferenssaimnanträde vid vilket resp. instmment antogs.

Konventionen nr 147 antogs av internationella arbetskonferensen med 160 röster mot O och 67 nedlagda och rekommendationen nr 155 med 211 röster mot O och 15 nedlagda. För de båda instrumenten röstade samtiiga svenska ombud.

Remissbehandlingen av de båda instmmenlen har ombesörjts av ILO-kommittén, som i sitt yttrande har beaktat vad övriga remissinstanser har anfört. Kommittén har erhållit yttranden från sjöfartsverket, sta­tens järnvägar, generaltullstyrelsen, fiskeristyrelsen, arbetsmarknadssty­relsen (AMS), skolöverstyrelsen (SÖ), riksförsäkringsverket, befälsbe-mannmgsutredningen (K 1970: 29), fartygsmiljöutredningen (K 1973: 04), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareförening­en (SAF), Svenska maskmbefälsförbundet. Svenska sjöfolksförbundet och Sveriges redareförening. Statsanställdas förbund och Tjänstemän­nens centralorganisation har avstått från att yttra sig i ärendet. Yttran­den har inte heller Inkommit från Rederiföreningen för mindre fartyg, Statstjänstemannaförbundet eller Sveriges fartygsbefälsförening. Vid frågans slutiiga behandling i ILO-kommittén har deltagit företrädare för bl, a, sjöfartsverket, Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska sjö­folksförbundet och Sveriges redareförening.

 

Prop. 1977/78:152                                                     5

Texterna på engelska och svenska till konventionen nr 147 och re­kommendationen nr 155 bör fogas till regeringsprotokollet i detta ären­de som bUagor 1—2.

2   Konventionen om miniminormer i handelsfartyg

Konventionen (nr 147) om miniminormer i handelsfartyg har en, jäm­fört med andra ILO-konventioner, ovanlig konstmktion. En stor del av dess materieUa innehåll utgörs nämligen av ett åtagande att tUlämpa vissa tidigare antagna ILO-konventioner, som är uppräknade i en bUaga till konventionen. Denna kräver att ratificerande stat i sin lagstiftnmg har bestämmelser som är i huvudsak likvärdiga ("substantlally equiva­lent") med innehållet i de konventioner eller artiklar som anges i bUa-gan.

Upplysning om var texterna till bUagekonventionerna återfinns bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 3.

2.1 Konventionens huvudsakliga innehåll

Konventionen är, med vissa närmare angivna undantag, tUlämplig på varje sjögående fartyg, som för kommersiella syften används till trans­port av last eller passagerare eller nyttjas för något aimat kommersiellt ändamål. Den är också tillämplig på sjögående bogserfartyg. Undan­tagna från konventionens tUlämpning är segelfartyg, fiskefartyg, små fartyg samt oljeriggar och borrplattformar när dessa inte nyttjas till sjöfart (artikel 1).

Enligt artikel 2 åtar sig ratificerande stat alt för fartyg, som är regi­strerade inom dess territorium, föreskriva dels säkerhetsnormer — däri inbegripet normer för behörighet, arbetstid och bemanning — i syfte att trygga säkerheten för människoliv ombord, dels lämpliga åtgärder för social trygghet, dels villkor för sysselsättning och anordningar för livet ombord. Ratificerande stat skall vidare se tUl att bestämmelserna i dess lagstiftning är i huvudsak likvärdiga med de konventioner eller ar­tiklar i konventioner som anges i bilagan till konventionen nr 147. Staten skall dessutom i de avseenden som nyss har nämnts utöva effektiv juris­diktion eller kontroll över fartyg som är registrerade inom dess territo­rium. I fråga om sådana villkor för sysselsättning och anordningar för livet ombord, som inte slår under statlig jurisdiktion, skall ratificerande stat övertyga sig om att överenskommelser om åigärder för effektiv kontroll häröver träffas mellan redarna och de ombordanställdas orga­nisationer.

Artikel 2 kräver vidare följande. Ratificerande stat skall se tUl att det finns lämpliga förfaranden för rekrytering av sjömän på fartyg, som är registrerade inom dess territorium, och för prövning av klagomål, som

2t    Riksdagen 1977/78. 1 saml Nr 152

 

Prop. 1977/78:152                                                     6

uppstår i detta sammanhang (punkten (d) (i)). Det skall också finnas lämpliga förfaranden för prövning av sådana klagomål ombord på far­tyg registrerade i ett främmande land som inom det egna landet förs fram av sjömän av dess egen nationalitet. Sådana klagomål, liksom kla­gomål från utländska sjömän på utländska fartyg, skall omgående rap­porteras till behörig myndighet i det land där fartyget är registrerat (punkten (d) (ii)). Ratificerande stat skall också se till att sjömän, som är anställda på fartyg registrerade inom dess territorium, är på lämpligt sätt kvalificerade eller utbildade för sina arbetsuppgifter (punkten (e)). Genom inspektion eller på annat lämpligt sätt skall medlemsstat kon­trollera att det egna landets fartyg uppfyller bl. a. tillämpliga ILO-kon­ventioner (punkten (f)). Sjöförklaring skall anordnas beträffande varje allvarUg sjöolycka som berör det egna landets fartyg, särskilt sådana som har medfört personskada eller förlust av människoliv (punkten (g)).

I mån av möjlighet skall ratificerande medlemsstat informera sina medborgare om de problem som kan uppstå vid anställning på fartyg som är registrerat i en stat som inte har ratificerat konventionen. Denna skyldighet gäller till dess medlemsstaten har övertygat sig om att sådana normer tUlämpas som är likvärdiga med dem som fastställs genom kon­ventionen nr 147 (artikel 3).

Om en ratificerande medlemsstat i samband med fartygs besök i nå­gon av dess hamnar mottar klagomål om eller får bevis för alt fartyget inte uppfyller normerna i konventionen nr 147, sedan denna har trätt i kraft, kan medlemmen rapportera detta till flaggslatens regering samt vidta åtgärder för att rätta tUl varje förhållande ombord som uppenbart innebär risk för säkerhet eUer hälsa. När sådana åtgärder vidtas skall medlemmen omedelbart underrätta flaggstatens närmaste sjöfarts-, kon­sulära eller diplomatiska representant och om möjligt låta sådan repre­sentant närvara. Fartyget får inte kvarhållas eller fördröjas utan skäl (artikel 4).

Konventionen är öppen för ratlflkalion av medlemmar som är anslut­na tUl bl. a. 1960 års Intemationella konventlon om säkerheten för män­niskoliv till sjöss eller 1966 års internationella lastilnjekonventlon (ar­tikel 5).

Slutligen innehåller konventionen formella bestämmelser om ikraft­trädande, uppsägning, verkan av ratifikation m, m. Konventionen träder i kraft tolv månader efter det alt ratifikationer av minst tio medlemmar med en sammanlagd andel av världshandelsfloltans bruttodräktlghet av 25 procent har registrerats,

2.2 Instrument förtecknade i bUaga till konventionen

Som framgår av det föregående åtar sig ratificerande stat att i sin lagstiftning ha bestämmelser som är i huvudsak likvärdiga med innehål­let i de ILO-konventioner eller särskilda artiklar i konventioner som är

 

Prop. 1977/78:152                                                     7

angivna i bilagan. I flera fall kan en av flera konventioner i samma ämne väljas. Konventionema i bilagan är följande,

1973 års konvention (nr 138) om minimiålder, eller 1936 års kon­vention (nr 58) om miiumiålder för arbete tUl sjöss (reviderad), eller 1920 års konvention (nr 7) om minimiålder för arbete tUl sjöss;

1936 års konvention (nr 55) om redarens förpliktelser i fall sjöman drabbas av sjukdom, olycksfall eUer döden, eller 1936 års konvention (nr 56) om sjukförsäkring för sjömän, eller 1969 års konvention (nr 130) om läkarvård och kontanta sjukförmåner;

1946 års konvention (nr 73) om läkamndersökning av sjömän;

1970 års konvention (nr 134) om förebyggande av yrkesskador (sjö­folk) (artiklarna 4 och 7);

1949 års konventlon (nr 92) om besällnlngsbosläder (reviderad);

1946 års konvention (nr 68) om kosthåll och utspisning (för fartygs­besättningar) (artikel 5);

1936 års konvention (nr 53) om kompelens hos befäl å handelsfartyg (artiklarna 3 och 4);

1926 års konvention (nr 22) om sjömäns anställningsavtal;

1926 års konvention (nr 23) om hemsändning av sjömän;

1948   års konvention (nr 87) om föreningsfrihet och skydd för orga­nisationsrätten;

1949   års konvention (nr 98) om organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten.

Sverige har ratificerat de flesta av dessa konventioner. Jag redogör i det följande kortfattat för ratifikationsläget m. m.

1973 års konvention (nr 138) om minimiålder har inte ratificerats av Sverige. ILO-kommittén har i yttrande över arbelsmiljöutredningens (S 1970: 35) slutbetänkande (SOU 1976: 1) Arbetsmiljölag anhåUit att få återkomma till frågan om ratifikation av konventionen nr 138 när far­tygsmiljöutredningen har slutfört sitt arbete, Sverige har dock ratifice­rat såväl 1936 års konvention (nr 58) om minimiålder för arbete till sjöss (reviderad) som 1920 års konvention (nr 7) om minimiålder för arbete till sjöss.

Sverige har ratificerat 1969 års konvention (nr 130) om läkarvård och kontanta sjukförmåner. Däremot har Sverige inte ratificerat 1936 års konventioner (nr 55) om redarens förpliktelser i fall sjöman drabbas av sjukdom, olycksfall eller döden, eller (nr 56) om sjukförsäkring för sjö­män.

1946 års konvention (nr 73) om läkarundersökning av sjömän har ra­tificerats av Sverige. Detsamma gäller 1970 års konvention (nr 134) om förebyggande av yrkesskador (sföfolk) och 1949 års konvention (nr 92) om besättningsbostäder (reviderad).

1946 års konvention (nr 68) om kosthåll och utspisning för fartygs-besättningar har inte ratificerats av Sverige. Det åtagande, som skulle följa av en ratifikation av konventionen nr 147, är begränsat tUl "tUl-

 

Prop. 1977/78:152                                                     8

lämpning i huvudsak" av artikel 5 i konventionen nr 68. Artikeln i fråga lyder:

1.    Varje medlemsstat skall vidmakthålla en lagstiftnmg angående kost­håll och utspisning, åsyftande att säkerställa hälsa och välbefinnande för besättningarna å de fartyg, som i art. 1 sägs.

2.    Denna lagstiftning skall föreskriva:

 

a)    en proviant- och vattenförsörjning, som med hänsyn till besätt­ningens storlek samt resans varaktighet och karaktär kan anses tillfreds­stäUande i fråga om mängd, näringsvärde, kvalitet och omväxling;

b)   för en tillfredsställande utspisning erforderliga anordningar och utrustning inom intendenturavdelningen å varje fartyg.

Sverige har inte ratificerat 1936 års konvention (nr 53) om kompetens hos befäl å handelsfartyg. Konventionen nr 147 kräver bestämmelser som är i huvudsak likvärdiga med artiklarna 3 och 4 i konventionen nr 53 och att dessa bestämmelser upprätthålls. I en not i bUagan tUl konven­tionen nr 147 görs dock följande förbehåll beträffande tUlämpningen:

I fall då ett strikt iakttagande av relevanta normer i 1936 års kon­vention om kompelens hos befäl å handelsfartyg skuUe föranleda pro­blem som vållar förfång för de system och förfaranden, som fastställts av en stat för utfärdande av behörighetshandlingar, skall principen om likvärdighet i huvudsak tUlämpas så, att ingen konflikt uppkommer med de förfaranden som gäller för utfärdande av behörighetshand­lingar i den staten.

Sanunanfaltningsvis innebär artikel 3 att undanlag från krav på behö­righetsbevis för befälhavare och vakthavande fartygs- och maskinbefäl endast får förekomma i fall av force majeure. I artikel 4 anges i vilka hänseenden särskilda, genom nationell lagstiftning fastställda minimi-fordringar skall uppfyllas för erhållande av behörighetsbevis (ålder, tjänstetid, examensprov). Under en tid av tre år efler vederbörande med­lemsstats ratificering av konventionen får dock utan föregående exa­mensprov utfärdas behörighetsbevis för personer med tUlräcklig prak­tisk erfarenhet, under förulsätming att vederbörande inte har gjort sig skyldig till något allvarligare fel av teknisk mnebörd.

1926 års konvention (nr 22) om sjömäns anställningsavtal och 1926 års konvention (nr 23) om hemsändning av sjömän har inte ratificerats av Sverige. Den förstnämnda innehåUer regler om bl. a. anställningsav­tals form och innehåll, uppsägning och hävande av avtal samt avske­dande och entledigande av sjöman. Konventionen nr 23 anger under vilka fömtsättningar sjöman som lämnar ett fartyg har rätt alt bli hem­skickad. Reglema klargör vad som avses med hemförskaffnlng och ger besked om vad kostnaderna för hemförskaffnlng omfattar och när dessa inte kan läggas på sjömannen,

1948 års konvention (nr 87) om föreningsfrihet och skydd-för orga­nisationsrätten och 1949 års konvention (nr 98) om organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten har båda ratificerats av Sverige.

 

Prop. 1977/78:152                                                               9

2.3 Remissyttrandena

Såsom jag har anfört i det föregående (avsnitt 1) har frågan om rati­fikation av konventionen nr 147 behandlats av den svenska ILO-kom­mittén, som därvid har inhämtat yttranden från berörda myndigheter och organisationer.

Jag avser i det följande att först redovisa yttrandena över innehållet i konventionen nr 147 och därefter vad remissinstansema har anfört be­träffande de i bUagan förtecknade konventionerna.

2.3.1 Konventionen nr 147

Det stora flertalet remissinstanser har tUlstyrkt att Sverige ratificerar konventionen. På ett par punkter har dock från några remissinstansers sida förekommit tveksamhet eller ifrågasatts om inte ratifikationshinder föreligger.

Flera instanser uttalar sig allmänt om det positiva vär­det av konventionen.

Hit hör bl. a. generaltullstyrelsen som anför att konventionen nr 147 har betecknats som ett viktigt genombrott i kontrollen av undermåliga fartyg, särskilt de under bekvämlighetsflagg. Staterna får rätt att avlägga rapporter om undermåliga arbetsförhållanden ombord i fartyg som an-löper deras hamnar och att vidta åtgärder för att rätta tiU sådana för­hållanden som är uppenbart farliga för de ombordvarandes säkerhet och hälsa. På tullverkets kustbevakning ligger det nationella ansvaret när det gäller att bekämpa tUl sjöss löskomna miljöfarliga ämnen, såsom oljeutsläpp lill havs och i kustvatten. Tullverket skall vidare enligt la­gen (1965: 719) om säkerheten på fartyg (omtryckt 1978: 109) (sjö-säkerhetslagen) medverka vid tillsynen över sjösäkerheten. Tullverkels kustbevakning har sålunda ur såväl miljöskyddssynpunkt som sjösäker­hetssynpunkt anledning alt hålla uppsikt över undermåliga fartyg. Kon­ventionen nr 147 ger de svenska tUlsynsmyndighetema ökat folkrättsligt slöd att ingripa mot sådana fartyg och generaltuUstyrelsen finner det därför angeläget att Sverige ratificerar konventionen.

Även sjöfartsverket ger uttryck för en positiv inställning till konven­tionen. Enligt verket representerar konventionen nr 147 en säkerhets-och social standard, som svensk sjöfart i de flesta hänseenden uppfyller väl. På några punkter föreligger emeUertid ratifikationshinder. Det tor­de vara ett gemensamt svenskt redare- och sjöfolksintresse att svensk sjöfart inte får försämrade konkurrensförhållanden till följd av att vissa andra länders redare kan göra kostnadsbesparingar genom att eftersätta säkerheten och den sociala standarden. Sjöfartsverket anser därför, att existerande ratifikationshinder bör undanröjas så att Sverige genom ratifikation kan bidra tUl att konventionen träder i kraft. Eventuellt kan den nödvändiga anpassningen av vissa bestämmelser beslutas med sikte

 

Prop. 1977/78:152                                                    10

på att ändringama skall genomföras när konventionen träder i kraft för Sveriges vidkommande. För varje land finns enligt artikel 6, även sedan konventionen har trätt i kraft, en tidsfrist på tolv månader efter rati­fikation. Denna frist kan användas för anpassning av lagstiftningen. Även gentemot sjöfartsländer som inle ratificerar konventionen torde denna kunna få positiv effekt, dels genom att den ger de ratificerande staterna slöd för ett kraftfullare agerande gentemot undermåliga ut­ländska fartyg som anlöper konventionsstatemas hamnar, dels genom att konventionsstatemas efterlevnad av konventionen småningom kan bidra till att skapa en intemationell sedvanerätt i konventionens anda.

Svenska maskinbefälsförbundet anser det vara av vikt att konventio­nen snarast kan träda i kraft. Det är förbundets uppfattning att de krav som anges i bilagekonventionema redan i dag tUl största delen uppfylls inom den svenska handelsflottan och alt denna därmed också har att bära de därmed förbundna kostnadema. Ett ikraftträdande av dessa konventioner skulle innebära en utjämning av olika handelsflottors kostnader. Befintliga ratifikationshinder bör därför undanröjas. Det är förbundets åsikt alt fömtsättningama för ett sådant undanröjande i dag är goda. I flertalet fall, där svenska bestämmelser skiljer sig från dem som föreskrivs i de aktuella konventionema, torde svenska bestämmel­ser i praxis vara fullt likvärdiga med de föreskrivna.

I artikel 2 (d) (ii) förutsätts att det i ratificerande stat finns lämpliga förfaranden för att klagomål om anställningsförhål­lande på fartyg skall kunna prövas efter anmälan av sjöman. Såsom sjöfartsverket har påpekat i sitt yttrande kommer sådana ären­den i Sverige att behandlas på olika sätt beroende på vad klagomålet avser. Beträffande säkerheten ombord ger kungörelsen (1965: 908) med tUlämpningsföreskrifter till lagen den 19 november 1965 (nr 719) om säkerheten på fartyg (ändrad senast 1976: 773) (sjösäkerhetskungörel­sen) sjöfartsinspektionen möjlighet att oavsett nationalitet kontrollera fartyg i detta avseende. När det gäller andra klagomål om förhållan­dena på utländskt fartyg torde svensk myndighet inte ingripa i dag. Sjö­fartsverket kan dock ta på sig uppgiften att företa undersökning även beträffande annat förhållande enligt konventionen än sådant som gäller säkerheten. Verket förordar därför viss författningsändring som utvid­gar dess inspektionsmöjlighet. Enligt verkets uppfattning bör de klago­mål som tas upp avse i första hand — fömtom säkerhetsfrågor — so­cial trygghet, villkoren för sysselsättningen och anordningar för livet ombord, dvs. frågor som omnämns i konventionen. Det kan däremot enligt verket inte vara konventlonsstridlgt om svensk myndighet under­låter att ta upp klagomål om att t. ex. alltför låg lön har utfästs. Sådana frågor bör liksom f. n. handhas av de fackliga organisationema.

I samband med artikel 2 (d) (ii) tar sjöfartsverket också upp förbudet enligt 14 § sjömanslagen (1973: 282, ändrad senast 1976: 591) för sjö-

 

Prop. 1977/78:152                                                    H

man på svenskt fartyg att dra tvist om anställningsförhållande inför ut­ländsk myndighet. Handlande i strid mot detta förbud kan enligt 18 § 6 samma lag medföra att sjömannen skUjs från sin befattning ombord. Sjöfartsverket menar att förbudet att dra tvist inför utländsk myndighet, för att konventionens krav skall uppfyllas, bör inskränkas tUl att gälla "utländsk domstol eller exekutiv myndighet". Befälsbemanningsutred­ningen franrför som sin mening alt tillträde till konventionen torde krä­va ändring av sjömanslagens regler varvid nämnda förbud skulle upp­hävas.

ILO-kommittén instämmer i sjöfartsverkets uppfattning alt verket bör ta på sig uppgiften att utreda frågor som konventionen reglerar. Liksom verket anser kommittén alt de frågor som framstår som fackliga natur­Ugen bör lämnas utanför uppgiften. Kommittén förordar således alt er­forderliga författningsändringar görs.

Beträffande ifrågasatt bristande överensstämmelse mellan sjömans­lagens förbud mot att bringa tvist om anställningsförhåUande inför ut­ländsk myndighet och konventionens krav anmärker ILO-kommittén följande. Tillträde till konventionen medför en förpliktelse för Sverige att utreda eller rapportera klagomål som framförs i Sverige. Följaktligen berörs inte uttryckligen möjligheterna för anställd på svenskt fartyg alt framföra klagomål i utlandet. ILO-kommittén vill dock med anlednmg av vad som har framförts vid remissbehandlingen ta upp frågan. I mo­tiven till sjömanslagen (prop. 1973:40 s. 127 f) anförde föredragande departementschefen alt tvister av den art förbudet omfattar bäst löses genom kontakter mellan arbetsgivare och anställd eller dennes organisa­tion. Som ett skäl härför angavs bl. a. att kollektivavtalsregleringen ha­de byggts ut. Kommittén tolkar detta så att förbudet i sjömanslagen främst tar sikte på lönetvister och andra tvister av ekonomisk art. Så­dana frågor regleras enligt kommitténs mening inte av den nu aktuella konventionen, Äv det anförda följer att sjömanslagens förbud mot att dra tvist om anställningsförhållande inför utländsk myndighet inte utgör hinder mot alt framställa klagomål enligt konventionen. Det gäller här frågor om säkerheten på fartyg, social trygghet, viUkoren för syssel­sättningen och anordningar för livet ombord. Kommittén anser således till skillnad från befälsbemanningsutredningen att Sverige inte behöver ge upp sitt syslem enligt sjömanslagen. Sjöfartsverket har såsom nyss framgått föreslagit att man skulle ändra sjömanslagen på så sätt att "utländsk myndighet" ersätts av "utländsk domstol eller exekutiv myn­dighet". Konunittén vUl för sin del framhäva att ett eventuellt svenskt tillträde till nu aktuell konventlon inte är avgörande för den behandling ett svenskt fartyg kan bli föremål för i utlandet. Om sjöman på svenskt fartyg drar tvist inför utländsk myndighet — oavsett vUken typ av myn­dighet — kan följden bli att fartyget kvarhålls eller att beslut motsva­rande kvarstad meddelas. Över detta råder givetvis hamnstaten. Med

 

Prop. 1977/78:152                                                    12

den syn på begreppet "tvist om anställningsförhållande" som har redo­visats i det föregående menar kommittén atl sjömanslagen ger erforder­ligt utrymme för att konventionens anda skall tillvaratas. Någon ändring av sjömanslagen på det sätt sjöfartsverket har föreslagit finner kommit­tén inte påkallad. Saimnanfatmingsvis anser ILO-kommittén att 14 och 18 §§ sjömanslagen inte utgör hinder för ratifikation.

2.3.2 Konventionerna i bilagan

Remissinstansema har i sina yttranden lämnat synpunkter beträffan­de de konventioner som Sverige Inte har ratificerat.

Vad först angår 1946 års konvention (nr 68) om kosthåll och utspis­ning av fartygsbesättningar hänvisar sjöfartsverket tiU att de svenska be­stämmelserna härom finns i

1)    3 kap. 2 och 6 §§ samt 9 kap. 5 och 8 §§ sjösäkerhelslagen;

2)    3 kap. 30—33 §§ sjösäkerhetskungörelsen;

3)    sjöfartsverkets kungörelse (1970: Ä4) om bostäder och ekonomilo­kaler m, m, på fartyg;

4)    sjöfartsverkels kungörelse (1970: A15) om dricksvatten på fartyg.

Dessutom nämner verket att livsmedelslagen (1971: 511, ändrad se­nast 1976: 589) och livsmedelskungörelsen (1971: 807, ändrad senast 1976: 830) även gäUer för fartyg. Enligt 38 § livsmedelskungörelsen prö­var livsmedelsverket fråga om godkännande av livsmedelslokal i re­gistreringspliktigt fartyg. Enligt sjöfartsverkets uppfattning täcker de svenska bestämmelserna reglema i artikel 5 i konventionen. I fråga om koslens sammansättning är de visserligen allmänt hållna, men konven­tionen synes inte fordra att de nationella föreskrifterna skall specificera vilka slags produkter som skall ingå i kosten. "Likvärdighet i huvudsak" måste anses föreligga. Till samma slutsals kommer befälsbemanningsut­redningen och Sveriges redareförening.

Mer komplicerad är frågan om Sverige uppfyller kraven enligt artik­larna 3 och 4 i 1936 års konvention (nr 53) om kompetens hos befäl å handelsfartyg.

I denna fråga anför sjöfartsverket följande. Kraven i artikel 4 angå­ende villkoren för tUldelolng av behörighetsbevis täcks 1 princip av be­stämmelserna 1 sjöbefälskungörelsen (1960: 487, omtryckt 1976: 774), förordningen (1959: 425) om sjöbefälsskolor (ändrad senast 1976: 775), kungörelsen (1960: 488) om lägre nautisk och maskinteknisk utbildning (ändrad senast 1976: 776), sjöfartsverkets kungörelse (1976: A52) om rätt att tillgodoräkna viss tjänstgöring eller skolutbildning för alt erhålla behörighetsbevis som sjöbefäl samt sjöfartsverkets kungörelse (SJÖFS 1977: 15) med föreskrifter om styrd manskapspraktik och tjänstgöring som befälsassistent. Sjöfartsverket fastställer minimibesättningar för far­tyg med stöd av sjösäkerhetslagen och sjösäkerhetskungörelsen. Mini­miålderskrav för befälhavare finns i 7 § sjöbefälskungörelsen. Krav på

 

Prop. 1977/78:152                                                    13

minimiålder för fartygs- och maskinbefäl i allmänhet gäller genom exa­mens- och praktikkraven, jämförda med bestämmelserna i 45 § sjö­manslagen om minimiålder för fartygsarbete. För handelsfartyg, "enga-ged in maritime navigation", gäller enligt sjöbefälskungörelsen som vill­kor för befälsutövning dels avlagd examen, dels fullgjord praktik. I vissa fall får maskinbefäl undvaras på fartyg med en maskinstyrka om högst 550 effektiva hästkrafter, under fömtsättnmg att det ombord finns anställd personal som har avlagt fartygsmekanikerexamen. Något krav på sjöpraktik gäller inte för denna examen. Enligt 34 § sjöbefälskungö­relsen får sjöfartsverket medge undantag från vUlkoren för behörighet att vara befälhavare eller annat befäl eller för erhållande av behörig­hetsbevis (s. k. personlig dispens). Sådan dispens kan ges om särskilda skäl föreligger och det inte finns anledning anta annat än att det är för­enligt med sjösäkerhetens krav. För dispenser som avser mer än en viss resa fordras samråd med redarnas och de ombordanstäUdas organisa­tioner. Enligt sjöfartsverkets praxis medges i stor kustfart eller mer vid­sträckt fart aldrig dispens från krav på att den sökande skall ha avlagt någon form av nautisk resp. maskinteknisk examen. Detta gäller även om vederbörande har god praktik. Med hänsyn till den tolkning av "substantially equivalent", som medges i fotnoten tUl bUagan tiU kon­ventionen nr 147, anser sjöfartsverket att de svenska bestäirunelserna är i huvudsak likvärdiga med artikel 4 i konventionen nr 53.

I fråga om tillämpningen av artikel 3 anför sjöfartsverket att kravet på att fartygs- och maskinbefälet i fartygen skall vara behörigt givetvis är den huvudprincip som uttrycks i sjöbefälskungörelsen. I fråga om befälhavare får undantag från behörighetskraven inte göras i något fall utom vid dispens av sjöfartsverket. Beträffande det övriga fartygsbefä­let samt maskinbefälet finns i 38 § sjöbefälskungörelsen en bestämmelse, som medger s. k. bristmönstring av obehörigt befäl. Har de uppställda fordringarna på behörighet hos annat befäl än befälhavaren inte blivit uppfyllda för viss befattning föreligger straffrihet om förhåUandet har föranletts av att lämplig behörig person inte har kunnat erhållas i senast besökta hamn. En liknande föreskrift finns också i 10 kap. 3 § sjösä­kerhelslagen. De svenska bristmönstringsbestänunelserna, som hänger samman med den bristande tiUgången på behörigt sjöbefäl, ansågs år 1938 utgöra hinder mot ratifikation av konvention nr 53. Brislmönstrlng förekommer alltjämt och är inte inskränkt till endast force majeure-fallen. Bemanningskontroll utövas av sjöfartsverket genom dess sjö­fartsinspektion och av mönstringsförrättama. I sjöfartsverkets allmänna mönstringsanvisningar 1974-11-29 har uttalats att det vid påmönstring av obehörig person i bl. a. befälsbefattning måste framgå för mönst-ringsförrättaren dels att lämplig person med föreskriven behörighet inte kan anskaffas, dels att den tillträdande kan antas uppehålla avsedd be­fattning utan risk för fartygets säkerhet. Vid bristmönstring skall i sjö-

3t   Riksdagen 1977/78. 1 saml Nr 152

 

Prop. 1977/78:152                                                    14

mansmUan och på sjömannens tjänslgörlngsbesked antecknas: "TUls be­hörig kan anskaffas". Verket har också i mönstringsanvlsnlngama utta­lat, att mönstringsförrättare skall iaktta restriktivitet i fråga om brist­mönstring, särskilt beträffande (kvalificerade befattningar. Vid mönst­ring av dels obehörigt befäl och dels behörigt befäl, som ersätter obehö­rigt sådant, skall mönstringsförrättare sända in anmälan till sjöfartsver­ket på särskUda blanketter, I förstnämnda fall anger mönstringsförrät­tare på blanketten vad vederbörande har för meriterande praktik, som kan motivera att han tillåls bristmönstra. Med ledning av inkomna så­dana meddelanden tar sjöfartsverket i en del fall kontakt med veder­börande rederi och påtalar att förekommande behörighetsbrister måste anses oacceptabla. Det är enligt sjöfartsverkels uppfattning tveksamt, om den förekommande myndighetskontrollen över bristmönstring i svenska fartyg kan anses vara "substanliaUy equivalent" tiU det inne­hav av behörighetsbevis, som fömtsatts i artikel 3 i konventionen. På­mönstring av obehörigt befäl torde emellertid förekomma i många län­ders handelsflottor. Med beaktande av bristmönstringsproblemets inter­nationella natur och av att andra ratificerande stater torde ha samma problem, torde Sverige med tvekan kunna hävda att dess bestämmelser är "substantially equivalent" med bestämmelserna i artikel 3. Det skulle dock enligt sjöfartsverkets uppfattning vara önskvärt alt uppnå bättre överensstämmelse mellan de svenska reglema och konventionen nr 53.

Befälsbemanningsutredningen är mer tveksam beträffande Sveriges tillämpning av konventionsbestämmelsema i fråga och anför bl. a. att bristmönslrlngssystemet har kommit till vidsträckt och stadigvarande användning på grund av bristen på behörigt sjöbefäl, främst fartygsbe­fäl i lägre befattningar och maskinbefäl. Utredningen överväger olika sätt att avskaffa bristmönslringssystemet.

Sveriges redareförening uttalar — med instämmande av SAF — i fråga om konventionen nr 53 att termen "substantially equivalent" inle kan användas med tanke på svenska förhållanden, eftersom bristmönst­ringen strider mot konventionens Innehåll och mening. Föreningen mot­sätter sig därför att Sverige ratificerar konvention nr 147. Svenska ma­skinbefälsförbundet förespråkar att en utbildningssatsning görs och tUl­styrker att konventionen nr 147 ratificeras. Svenska sjöfolksförbundet ansluter sig till sjöfartsverkets ståndpunkt och menar att konventionen nr 147 bör ratificeras.

Efter att ha tagit del av övriga remlssmstansers yttranden har ILO-kommUtén uttalat att Sverige alltjämt inte uppfyller alla fordringarna i konventionen nr 53 och att hinder mot ratifikation av denna kvarstår trots att det på sin tid allvarligaste ratifikationshindret har avlägsnats (prop. 1938: 239). För en anslutning tiU konventionen nr 147 krävs dock inte mer än att svenska bestämmelser är i huvudsak likvärdiga ("sub-

 

Prop. 1977/78:152                                                    15

stantially equivalent") med de konventioner som anges i bUagan och att dessa bestämmelser upprätthålls. Konventionens uppbyggnad medger således att nationella bestämmelser och dessas tUlämpning kan avvika från den internationella normen ulan att betraktas som brott häremot. Utgångspunkten måste dock vara att den allmänna målsättningen i åbe­ropad konvention skall respekteras. När det gäller konventionen nr 53 syftar den till att ställa upp minimifordringar på yrkeskompetens hos befälhavare och vakthavande fartygs- och maskinbefäl på handelsfartyg för att säkerheten skall upprätthållas på ett betryggande sätt. Konven­tionens huvudsakliga fordringar måste anses väl tillgodosedda av gäl­lande svensk lagstiftning. Det svenska bristmönstringssystemet skulle formellt kunna anses strida mot konventionens syfte. Emellertid har systemet uite haft någon menlig inverkan på sjösäkerheten. Frånvaron av behörighet är ofta att hänföra till den rent formella sidan, eftersom vederbörande brislmönstrade befatlnmgshavare av ansvarig mönstrings­förrättare bedömts ha de kvalifikationer som krävs för befattningen. Systemet förutsätter en noggrann myndighetskontroll. Sådan utövas i första hand av mönstringsförrättaren ute på fältet. Den övergripande tillsynen sker hos sjöfartsverket som för delta ändamål har inrättat kon­troller och som styr utvecklingen genom detaljerade anvisningar. Den bristmönstrades faktiska förmåga att klara arbetsuppglftema behöver normalt inte sättas i fråga. När bristmönstrat befäl fullgör vakt- eller jourtjänstgöring, ökas det övergripande tillsynsansvar som under alla förhåUanden åligger befälhavare och maskinchef så alt betryggande sjö­säkerhet upprätthålls på normalt sätt. Mot den angivna bakgmnden an­ser ILO-kommittén att brislmönstringen inte utgör hinder för Sverige att ansluta sig till konventionen nr 147.

Sjöfartsverket har granskat gäUande svenska bestämmelsers överens­stämmelse med 1926 års konventioner (nr 22) om sjömäns anställnings­avtal och (nr 23) om hemsändning av sjömän. Verket konstaterar därvid beträffande konventionen nr 22 att vissa ratifikationshinder kvarstår men att huvudsaklig överensstämmelse råder mellan de svenska bestämmel­serna och konventionen. Beträffande konventionen nr 23 konstaterar sjöfartsverket likaledes huvudsaklig överensstämmelse mellan de svenska och de internationella bestämmelsema. Verket fäster dock ILO-kommit­téns uppmärksamhet på reglerna i bl. a. förordningen (1976: 785) med instruktion om handläggning av sjöfartsärenden vid utrikesrepresenta­tionen och föreslår, alt det får ankomma på utrikesdepartementet eller dess underslödsnämnd att bedöma om reglerna är likvärdiga med kon­ventionsbestämmelserna. Utrikesdepartementets konsulära enhet har härtUI anfört alt sjöfartsverket har indelat sjömän 1 två kategorier, näm­ligen "sjömän som är svenska medborgare" och "utländska sjömän". Sjöfartsverket tyder bestämmelsema så att sjöman som är svensk med-

 

Prop. 1977/78:152                                                    16

borgare alltid har möjlighet att av utlandsmyndighet erhåUa bistånd för resa till Sverige medan denna möjlighet inte föreligger beträffande ut­ländsk sjöman. Utrikesdepartementets föreskrifter härvidlag, AFUR-S 17 § vUken innefattar 15—16 §§ IFUR-S, gör följande uppdelning: sjö­man som är svensk medborgare och inskriven i sjömansregistret, ut­ländsk sjöman som är flykting eller statslös person och bosatt i Sverige samt utländsk sjöman som inte är flykting eller statslös men bosatt i Sverige. Nämnda kategorier sjömän kan jämlikt AFUR-S 17 § erhålla bistånd för resa till Sverige. Utiändsk sjöman, som inte är flykting eller statslös person och som skilts från svenskt fartyg i annat land än sitt hemland och därefter har råkat i nöd, kan genom utlandsmyndighet efter bemyndigande av utrikesdepartementet erhålla ekonomiskt bistånd om det finns synnerliga skäl tUl detta. Det fömtsatts dock att statsver­ket eller arbetsgivaren inte är skyldig att svara för sjömannens under­håU samt att bistånd inte har kunnat erhållas från utlandsmyndighet för sjömannens hemland, från lokala myndigheter eller på annat sätt. Bi­stånd som här avses bör enligt föreskrifterna lämnas endast i undan­tagsfaU, då det med hänsyn till särskilda omständigheter, t. ex. lång­varig tjänstgöring på svenska fartyg, avsaknad av lokal diplomatisk eller konsulär representant för sjömannens hemland eller av rent humanitära skäl skulle framstå såsom uppenbart obilligt att inte bistå sjömannen. Med sådant bistånd avses inte ekonomiskt bistånd för resa tUl veder­börandes hemland, utan en i undantagsfall tUlfällig hjälp av rent huma­nitära skäl.

ILO-kommittén kan inte finna att sjöfartsverkets eller utrikesdepar­tementets påpekanden påverkar bedömningen av möjligheterna att rati­ficera konventionen nr 147.

Sammanfattningsvis finner ILO-kommittén att Sverige i huvudsak tUlämpar de konventioner som räknas upp i bilagan tUl konventionen nr 147.

3    Rekommendationen om förbättring av normer i liandelsfartyg

Rekommendationen (nr 155) om förbättring av normer i handelsfar­tyg har ungefär samma uppbyggnad som konventionen nr 147. I själva instmmentet finns rekommendationer om vUka lagstiftningsåtgärder medlemsslatema bör vidta. En av rekommendationerna innebär att lag-stifmingen skall innehålla bestämmelser som är minst likvärdiga med bestämmelsema i de instrument som finns i en bilaga tUl rekonunen-dationen nr 155.

Upplysning om var texterna till bilageinstrumenten återfinns bör fogas till regeringsprolokollet i detta ärende som bilaga 4.

 

Prop. 1977/78:152                                                    17

3.1      Rekommendationens huvudsakliga innehåU

Rekommendationen har i punkt 1 samma tUlämpningsområde som konventionen nr 147 (jfr avsnilt 2.1).

I punkt 2 anges att medlemsstaterna bör se tUl att bestämmelserna i den lagstiftning som föreskrivs i artikel 2 (a) i konventionen nr 147 är minst likvärdiga med de konventioner som är förtecknade i bUagan till deima konvention. Medlemsstat bör också kontroUera att sådan likvär­dighet föreligger i fråga om bestämmelser som reglerar vUlkoren för sysselsättning och anordningar för livet ombord.

Dessutom bör enligt punkt 3 åtgärder vidtas — om så erfordras steg­vis — för att lagstiftning eller kollektivavtal skall innehåUa bestämmel­ser som är minst likvärdiga med bestämmelsema i de instmment som är förtecknade i bilagan tUl rekommendationen nr 155.

Slutligen ges i punkt 4 rekommendationer till medlemsstaterna att vid tUlämpningen av konventionen nr 147 och rekommendationen nr 155 beakta varje revision av de instmment som finns förtecknade i bila-goma.

3.2      Instrument förtecknade i bilaga till rekommendationen

Följande instmment är upptagna i bilagan till rekommendationen nr 155.

1936 års konvention (nr 53) om kompetens hos befäl å handelsfar­tyg;

1946 års konvention (nr 68) om kosthåll och utspisning (för fartygs-besättningar);

1970 års konvention (nr 133) om besättningsbostäder (tUläggsbestäm-melser);

1970  års konvention (nr 134) om förebyggande av yrkesskador (sjö­
folk);

1971  års konvention (nr 135) om arbetstagarnas representanter;
1949 års konvention (nr 91) om semester med bibehållen hyra (revi­
derad), eller 1976 års konvention (nr 146) om semester för sjöfolk;

1946 års konvention (nr 70) om social trygghet för sjömän;

1970 års rekommendation (nr 137) om yrkesutbildning av sjöfolk;

IMCO/ILO Document for Guidance, 1975.

Rekommendationsbilagan upptar delvis samma instrument som kon-venllonsbilagan, dock med den skUInaden att i rekommendationen hän­visas till hela instrument, medan konventionen i vissa fall enbart hän­visar tUl någon eller några artiklar. Detta gäller konventionerna nr 53, 68 och 134. Av dessa har Sverige ratificerat nr 134. De båda övriga konventionerna har berörts i det föregående.

1970 års konvention (nr 133) om besättningsbostäder (tilläggsbestäm­melser) ratificerades av Sverige 1972 men har ännu inte trätt i kraft.

 

Prop. 1977/78:152                                                    18

Sverige har även ratificerat 1971 års konvention (nr 135) om arbets­tagarnas representanter.

1949 års konvention (nr 91) om semester med bibehållen hyra (revi­derad) har inte ratificerats av Sverige. Däremot har riksdagen den 15 februari 1978 godkänt 1976 års konvention (nr 146) om semester för sjöfolk (prop. 1977/78:51, AU 1977/78:26, rskr 1977/78:133) och regeringen har den 2 mars 1978 beslutat att ratificera den.

1946 års konvention (nr 70) om social trygghet för sjömän har inte ratificerats av Sverige. Den 1 januari 1978 hade den ratificerats av sju länder (Algeriet, Frankrike, Nederländema, Pem, Polen, Spanien och Storbritannien). Den har dock inte trätt i kraft ännu.

Konventionen nr 70 avser i första hand att tUlförsäkra sjömän, som bor och vistas i fartygets hemland, samma förmåner som lagstiftningen erbjuder industriarbetare i fråga om sjukvård och kontantunderstöd vid arbetsoförmåga, arbetslöshet och hög ålder. Vissa av förmånerna skall vara tUlförsäkrade sjömännen även om de inte gäller för industriarbe­tare. Vidare ges i konventionen föreskrifter om att sjömännens anhö­riga skall vara tillförsäkrade vissa förmåner. Utöver dessa socialförsäk­ringsförmåner av allmän natur avser konventionen att tillförsäkra sjö­männen särskUda förmåner, då de tUl följd av skada eller sjukdom kvar-lämnas utomlands. I sådant fall skall sjömannen vara berättigad till sjukvård, kost och logi samt hemsändning och full hyra under minst 12 veckors tid.

1970 års rekommendation (nr 137) om yrkesutbildning av sjöfolk har underställts riksdagens prövning i prop. 1971: 158. I denna konstate­rade föredragande departementschefen att rekommendationen i slort stämmer överens med de principer efler vUka sjöpersonalulblldningen bedrivs i Sverige.

IMCO/ILO Document for Guidance, 1975, är en kortfattad handbok avsedd att tillämpas vid utbUdning av sjöfolk. Den har utarbetats ge­mensamt av den Mellanstatliga rådgivande sjöfartsorganisationen (IMCO) och ILO och innehåUer råd som, utan att vara bindande för någon stat, är avsedda alt vara till praktisk hjälp när nationella planer och fordringar för säkerhetsutbildning upprättas, ändras eller utvecklas.

3.3 Remissyttrandena

Enligt ILO-kommittén är rekommendationen nr 155 tUl stor del så utformad att dess tiUämpning utgör ett steg på vägen mot en tiUämp­ning av konventionen nr 147. I vissa fall är dock de rekommenderade normerna mer avancerade än motsvarande konventionsnormer. ILO-kommittén ansluter sig tUl rekommendationens syften och vUl för deras förverkligande föreslå, dels att möjligheterna att ratificera konventionen (nr 70) om social trygghet för sjömän tas upp tUl fömyad prövning, dels att rekommendationen av regeringen överiämnas till fartygsmUjöulred-

 

Prop. 1977/78:152                                                    19

ningen och andra berörda utredningar för beaktande i deras fortsatta arbete.

Beträffande rekommendationen nr 155 och de i bUagan tUl denna omnämnda instrumenten anför riksförsäkringsverket att medlemmarna enligt rekommendationens punkt 2 bör se tUl att bestämmelsema i den lagstiftning som föreskrivs i artikel 2 (a) i 1976 års konvention nr 147 om miniminormer i handelsfartyg är minst likvärdiga med de konven­tioner eller artiklar i konventioner som förtecknas i bUagan till nämnda konvention. Den bestämmelse i konventionen som berör verkets äm­betsområde är nämnda artikel 2 (a). Den föreskriver bl. a. att varje medlem som ratificerar konventionen skall åta sig att genom lagstiftning för fartyg, som är registrerade inom dess territorium, föreskriva lämp­liga åtgärder för social trygghet. Äv de i bUagan till konventionen för­tecknade konventionerna har bl. a. 1969 års konvention (nr 130) om läkarvård och kontanta sjukförmåner ratificerats av Sverige. Enligt riks­försäkringsverkets mening uppfyller den svenska socialförsäkringslag­stiftningen de normer som har fastställts i konventionen nr 147 och hinder synes därför inte föreligga att anta rekommendationen i fråga.

Yttrandena över konventionerna nr 53 och 68 har redovisats under avsnitt 2.3,2,

Befälsbemanningsutredningen erinrar om att rekommendationen (nr 137) om yrkesutbildning av sjöfolk har ingått i del material som har legat till gmnd för arbetet i den av SÖ tUlsatta Utredningen sjöperso­nalens utbildning (UTSJÖ), Dess förslag bearbetas f. n, inom utbild­ningsdepartementet och SÖ, Befälsbemanningsutredningen har att ta särskild ställning till vUka utbildningskrav som skall ställas upp för alt nybörjare skall få tillträda befattning till sjöss. Därvid iakttas artikel 15 i rekommendationen, I övrigt torde svensk sjömans- och sjöbefälsutbUd-ning uppfylla rekommendationen, men det bör observeras att teoretisk utbildning inte är obligatorisk för manskap i någon befattning. Docu­ment for Guidance, 1975, torde få läggas till grund för utformningen av kursplanerna i den nya sjöbefälsutbUdnlngen.

Sveriges redareförening påpekar beträffande nämnda Document for Guidance, 1975, att detta inte har remissbehandlats eller godtagits av Sverige. SÖ förklarar dock i sitt yttrande att dokumentet i tillämpliga delar beaktas vid översynen av läroplaner.

Sammanfattningsvis menar ILO-kommittén att yttrandena över kon­ventionerna i bilagan tUl rekommendationen nr 155 tyder på god, om än inte fuUständig, tillämpning av de behandlade instrumenten.

4   Föredraganden

Internationella arbetskonferensen, som är den internationella arbets­organisationens (ILO) beslutande församling, har — vid sidan av de år-

 

Prop. 1977/78:152                                                    20

liga allmänna sammanträdena — mer eller mindre regelbundet sam­manträtt för att behandla frågor rörande sjöfolkets arbetsförhållanden. Arbetskonferensens sextioandra sammanträde var samlidigt den nionde sjöfartskonferensen. Vid konferensen antogs sex instrument av sådan beskaffenhet att de skall underställas riksdagen, nämligen

1.    konvention (nr 146) om semester för sjöfolk,

2.    rekommendation (nr 153) om skydd för unga sjömän,

3.    konvention (nr 145) om kontinuitet i sysselsättningen för sjöfolk,

4.    rekommendation (nr 154) i samma ämne,

5.    konvention (nr 147) om miniminormer i handelsfartyg,

6.    rekommendation (nr 155) om förbättring av normer i handelsfar­tyg-

De fyra förstnämnda instrumenten har redan behandlats av riksdagen (prop. 1977/78: 51, AU 1977/78: 26, rskr 1977/78: 133). I det följande kommer jag därför endast att uppehålla mig vid konventionen nr 147 och rekommendationen nr 155.

Båda dessa instmment har fått en speciell utformning. Det huvud­sakliga materiella innehållet utgörs av ett åtagande resp. en rekommen­dation att tillämpa vissa tidigare antagna ILO-instmment. Dessa finns uppräknade i bilagor till konventionen nr 147 och rekommendationen nr 155,

De båda instmmenlen har remissbehandlats av ILO-kommittén, som har inhämtat yttranden från berörda myndigheter och organisationer. Remissinstanserna har i allmänhet uttalat sig poshivt om instmmenlen och förordat att konventionen nr 147 godkänns.

Konventionen nr 147 kommer genom sin konstruktion att ange mi­niminormer i många olika avseenden, bl. a. i fråga om sjukförmåner, besättningsbostäder, kompetens hos befäl, anställningsavtal, förenings­frihet och skydd för organisationsrätten. Genom sitt breda tUlämpnings­område framstår den som ett speciellt viktigt instrument i strävandena att motverka förekomsten av undermåliga fartyg, i synnerhet sådana som är registrerade under bekvämlighelsflagg. För ett land som Sve­rige, som länge i olika internationella sammanhang har arbetat för alt främja säkerheten tiU sjöss och förbättra förhållandena för de ombord­anställda, framstår det därför som angeläget att konventionen nr 147 får en så bred anslutning som möjligt. En given utgångspunkt måste vara att Sverige skall godkänna konventionen. Om ratifikationshinder föreligger bör övervägas hur dessa skall undanröjas.

Eftersom konventionens materiella innehåll huvudsakligen återfinns i bilagekonventionema finner jag det naturligt att först granska hur sven­ska bestämmelser förhåller sig till dessa. Äv de i bUagan uppräknade instrumenten har Sverige ratificerat 1936 års konvention (nr 58) om minimiålder för arbete tiU sjöss (reviderad), 1920 års konvention (nr 7) i samma ämne, 1969 års konventlon (nr 130) om läkarvård och kon-

 

Prop. 1977/78:152                                                    21

tanta sjukförmåner, 1946 års konvention (nr 73) om läkamndersöknmg av sjömän, 1970 års konvention (nr 134) om förebyggande av yrkesska­dor (sjöfolk), 1949 års konvention (nr 92) om besättningsbostäder (revi­derad), 1948 års konvention (nr 87) om föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten samt 1949 års konvention (nr 98) om organisations­rätten och den kollektiva förhandlingsrätten. Genom lagstiftning och på annat sätt har de krav som dessa konventioner ställer uppfyllts.

För att Sverige — med hänsyn tUl bUagekonventionerna — skall kunna ansluta sig tUl konventionen nr 147 krävs i svensk lagstiftning bestämmelser som är i huvudsak likvärdiga ("substantially equivalent") med reglerna i artikel 5 i 1946 års konvention (nr 68) om kosthåll och utspisning (för fartygsbesättaingar), arliklama 3 och 4 i 1936 års kon­vention (nr 53) om kompetens hos befäl å handelsfartyg samt 1926 års konventioner (nr 22) om sjömäns anställningsavtal och (nr 23) om hem­sändning av sjömän.

Enligt sjöfartsverkets uppfattning läcker de svenska bestämmelserna reglerna i artikel 5 i konventionen nr 68. I fråga om kostens samman­sättning är de enligt verket visserligen allmänt hållna, men konventio­nen synes inte fordra att de nationella föreskriftema skall specificera vilka slags produkter som skall ingå i kosten. "Likvärdighet i huvudsak" måste anses föreligga enligt verket. TIU samma slutsats har även befäls­bemanningsutredningen (K 1970: 29) och Sveriges redareförening kom­mit. För egen del instämmer jag i denna uppfattning.

Under ILO-kommitténs remissbehandling har olika meningar uttalals i frågan humvida Sverige uppfyller kraven enligt artiklarna 3 och 4 i 1936 års konvention (nr 53) om kompetens hos befäl å handelsfartyg. Sålunda anser både sjöfartsverket och befälsbemanningsutredningen det tveksamt om Sverige uppfyller fordringarna. Sveriges redareför­ening anser att det svenska bristmönstringssystemet strider mot konven­tionens Innehåll och mening. I ILO-kommitténs yttrande konstateras att det för anslutning lill konventionen nr 147 krävs alt svenska be­stämmelser är i huvudsak likvärdiga ("substantially equivalent") med de konventioner som anges i bUagan och alt dessa bestämmelser upp­rätthålls. Konventionens uppbyggnad medger således att nationella be­stämmelser och dessas tiUämpning kan avvika från den internationella normen utan att betraktas som brott häremot. Den allmänna målsätt­ningen i åberopad konvention skall dock respekteras. Det svenska brist­mönstringssystemet skulle enligt kommittén formellt kunna anses strida mot konventionens syfte. Frånvaron av behörighet är ofta att hänföra till den rent formella sidan och systemet har inte haft någon menlig inverkan på sjösäkerheten. En noggrann myndighetskontroll utövas i första hand av mönstringsförrättaren ute på fältet. Den övergripande tUlsynen sker hos sjöfartsverket. Den bristmönstrades faktiska förmåga alt klara arbetsuppglftema behöver normalt inte sättas i fråga. ILO-

 

Prop. 1977/78:152                                                    22

kommittén anser därför att bristmönstringen mte utgör hinder för Sve­rige att ansluta sig tUl konvention nr 147.

För egen del ansluter jag mig tUl den bedömning ILO-kommittén har gjort.

De svenska bestämmelsernas överensstämmelse med 1926 års båda konventioner har granskats av sjöfartsverket. Verket konstaterar beträf­fande konventionen nr 22 atl vissa ratifikationshinder kvarstår men att huvudsaklig överensstämmelse råder meUan de svenska bestämmelserna och konventionen. Beträffande konventionen nr 23 konstaterar sjö­fartsverket likaledes huvudsaklig överensstämmelse mellan de svenska och de internalionella bestämmelserna. Med hänsyn härtill och tUl vissa kompletterande upplysningar som har lämnats av utrikesdepartementets konsulära enhet finner jag att hänvisningen till 1926 års konventioner inte utgör hinder för ratifikation av konventionen nr 147.

Sedan det sålunda kunnat konstateras att konventionerna i bUagan inte lägger hinder i vägen för ett godkännande återstår att överväga innehållet i konventionen nr 147. Denna är enligt artikel 5 öppen för ratifikation av medlemmar, som är anslutna till någon av vissa uppräk­nade konventioner, bl. a. 1960 års internationella konvention om säker­heten för människoliv till sjöss och 1966 års internationeUa lastlinje-konvention. Sverige har ratificerat båda dessa konventioner. Vid remiss­behandlingen har pekats på att det i svensk lagstiftning inte finns såda­na regler för klagomål om anställningsförhållande på fartyg som avses i artikel 2 (d) (11). Sjöfartsverket har förklarat sig kunna ta på sig sådana undersökningar som konventionen kräver. För detta ändamål behövs vissa författningsändringar. Jag ber att få återkomma lUl denna fråga i annat sammanhang.

I samband med artikel 2 (d) (11) har några remissinstanser tagit upp frågan om 14 och 18 §§ sjömanslagen (1973: 282, ändrad senast 1976: 591) är förenliga med konventionens krav. I 14 § sjömanslagen för­bjuds sjöman på svenskt fartyg att dra tvist om anställningsförhållande inför utländsk myndighet. Handlande i strid mot detta förbud kan en­ligt 18 § 6 samma lag medföra alt sjömannen skUjs från sin befattning ombord. Både sjöfartsverket och befälsbemanningsutredningen menar att det blir nödvändigt med ändringar i sjömanslagen för att konven­tionens krav skall uppfyllas.

ILO-kommiltén redovisar i denna fråga en annan inställning än sjö­fartsverket och befälsbemanningsutredningen. Kommittén anger att till­träde till konventionen medför en förpliktelse för Sverige att utreda eller rapportera klagomål som framförs i Sverige. Följaktligen berörs inte uttryckligen möjlighetema för anställd på svenskt fartyg att framföra klagomål i utlandet. Kommittén tolkar förbudet i sjömanslagen så att det främst tar sikte på lönetvlsler och andra tvister av ekonomisk art. Sådana frågor regleras emellertid inte av den nu aktuella konventionen.

 

Prop. 1977/78:152                                                   23

Kommittén anser således att Sverige inte behöver ge upp sitt system en­ligt sjömanslagen. Kommittén menar också att sjömanslagen ger erfor­derligt utrymme för att konventionens anda skall tillvaratas och att nå­gon ändring av sjömanslagen inte är påkallad. Sammanfattningsvis an­ser ILO-kommittén att 14 och 18 §§ sjömanslagen mte utgör hinder för ratifikation.

För egen del instämmer jag i ILO-kommitténs uppfattning att be­stämmelserna i sjömanslagen inle utgör ratifikationshinder. Mot bak­grund av del anförda föreslår jag atl Sverige ansluter sig till konven­tionen nr 147.

Enligt min mening blir konventionen, när den träder i kraft, ett värde­fullt medel i kampen mot undermåliga fartyg. Det kan nämnas i detla sammanhang all sjöfartsmyndigheterna i Nordsjöregionen, bl. a. Sve­rige, den 2 mars 1978 har underteclcnat en överenskommelse om ge­mensamma riktlinjer för och samarbete i övrigl 1 fråga om kontroll av fartyg i regionens hamnar. Överenskommelsen bygger på bestämmel­serna i konventionen nr 147 och tar sikte på normerna i vissa av bilage­konventionerna. Den träder i kraft den 1 juli 1978 men kan bli helt effektiv först sedan konventionen nr 147 har ratificerats av alla Nord-sjöstaterna och har trätt i kraft.

I fråga om rekommendationen nr 155 utmynnar ILO-kommitténs yttrande i ett förslag att texten till rekommendationen överlämnas till fartygsmiljöutredningen (K 1973: 04) och andra utredningar för beak­tande i deras fortsatta arbete. Jag ansluter mig till förslaget att rekom-mendatlonslexlen överlämnas till fartygsmiljöutredningen och förordar dessutom alt den överlämnas till sjöfartsverket för beaktande vid ver­kets författningsarbete.

5   Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att rege­ringen

dels föreslår riksdagen att godkänna konventionen (nr 147) om

miniminormer i handelsfartyg, dels lämnar riksdagen tUlfälle att avge yttrande över vad jag har anfört om rekommendationen (nr 155) om förbättring av nor­mer i handelsfartyg.

6   Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har an­fört för den åtgärd eller det ändamål som föredraganden har hemställt om.

 

Prop. 1977/78:152

24

Bilaga 1

(Översättning)

Convention (No. 147) Conceming Minimum Standards in Merchant Ships

The General Conference of the Inter­national Labour Organisation,

Having been convened at Geneva by the Goveming Body of the Intemational Labour Office and having met in its Sixty-second Session on 13 October 1976, and

RecaUing the provisions of the Sea-farer's Engagement (Foreign Vessels) Re­commendation, 1958, and of the Social Conditions and Safety (Seafarers) Recom­mendation, 1958, and

Having decided upon the adoption of certain proposals with regard to substandard vessels, particularly those registered under flags of convenlence, which is the fifth item on the agenda of the session, and

Having determined that these proposals shall take the form of an International Convention,

adopts this twenty-nlnth day of October of the year one thousand nine hundred and seventy-six the following Convention, which may be cited as the Merchant Shipping (Minimum Standards) Convention, 1976:

Article 1

1.   Except as otherwise provided in this
Article, this Convention applies to every
sea-going ship, whether publlcly or privately
owned, which is engaged in the transport of
cargo or passengers for the purpose of
trade or is employed for any other com­
mercial purpose.

2.    National laws or regulations shall
determine when ships are to be regarded
as sea-going ships for the purpose of this
Convention.

3.  This Convention applies to sea-going lugs.

4.  This Convention does not apply to—

(a) ships primarUy propelled by sall, whether or not they are filled with aux­iliary engines;

Konvention (nr 147) om miniminormer i handelsfartyg

Intemationella arbetsorganisationens aU-mäima konferens,

som av styrelsen för intemationella ar­betsbyrån sammankallats tUl Geneve och där samlats den 13 oktober 1976 tiU sitt sextioandra sammanträde,

som hänvisar till bestämmelserna i 1958 års rekommendation om anställning på ut­ländska fartyg och 1958 års rekommenda­tion om sociala villkor och säkerhet för sjö­folk,

som beslutat anta vissa förslag avseende undermåliga fartyg, i synnerhet sådana som är registrerade under bekvämlighetsflagg, en fråga som utgör den femte punkten på sam­manträdets dagordning,

och som beslutat att dessa förslag skall la formen av en internationell konventlon,

antar denna den tjugonionde dagen i ok­tober månad år nitlonhundrasjuttiosex föl­jande konvention, som kan benämnas 1976 års konvention om handelsfartyg (minimi­normer):

Artikel 1

1.    Om inte annorlunda föreskrivs i denna artikel, är denna konventlon tillämplig på varje sjögående fartyg, vare sig det är of­fentligt eller privat ägt, som för kommer­siella syften används till transport av last eller passagerare eller nyttjas för något an­nat kommersiellt ändamål.

2.    Den nationella lagstiftningen skall be­stämma när fartyg skall betraktas som sjö­gående fartyg i denna konventions mening.

3.    Denna konvention är tiUämplig på sjö­gående bogserfartyg.

4.    Denna konventlon är inte tiUämplig på:

(a) fartyg som huvudsakligen framdrivs med segel, oavsett om de är utrustade med hjälpmaskineri eller inte;

 

Prop. 1977/78:152

25

 

(b)   ships engaged in fishlng or in whaUng or in similar pursuits;

(c)   small vessels and vessels such as oU rlgs and drilllng platforms when not engag­ed in navigation, the decision as to which vessels are covered by this subparagraph to be taken by the competent authority in each country in consultation with the most re­presentative organisations of shlpowners and seafarers.

5. Nothing in this Convention shall be deemed to extend the scope of the Con­ventions referred to in the Appendix to this Convention or of the provisions contalned therein.

(b)   fartyg som nyttjas till fiske eller till valfångst eller till liknande verksamhet;

(c)   små fartyg och fartyg sådana som ol-jeriggar och borrplattformar när dessa inle nyttjas tUl sjöfart; beslut om vUka fartyg som skall avses i detta delmoment skall fat­tas av behörig myndighet i varje land i sam­råd med de mest representativa redare- och sj öf olksorganlsatlonema.

5. Intet i denna konvention skall anses vid­ga tillämpningsområdet för de konventioner som förtecknas i bilagan tiU denna konven­tion eller för bestämmelserna i dessa.

 

Article 2

Each Member which ratifies this Con­venlion undertakes—

(a)   lo have laws or regulations laying
down, for ships registered in its territory—

(i) safety standards, including standards of competency, hours of work and man-ning, so as to ensure the safety of life on board ship;

(11) appropriate social security mea­sures; and

(iii)  shlpboard  conditions of employ­ment and shipboard living arrangements, in so far as these, in the opinion of the Member, are not covered by collective agreements or laid down by competent courts in a manner equally binding on the shlpowners and seafarers concerned; and to satisfy itself that the provisions of such laws and regulations are substantially equivalent to the Conventions or Artides of Conventions referred to in the Appendix to this Convention, in so far as the Mem­ber is not otherwise bound to give effect to the Conventions in question;

(b)   to exercise effective jurisdlctlon or
control över ships which are registered in
ils territory in respect of—

(i) safety standards, including standards of competency, hours of work and man-ning, prescribed by national laws or re­gulations;

(ii) social security measures prescribed by national laws or regulations;

(ill) shipboard conditions of employ­ment and shipboard living arrangements

Artikel 2

Varje medlem som ratificerar denna kon­ventlon åtar sig:

(a)   att genom lagstiftning för fartyg, som
är registrerade inom dess territorium, före­
skriva:

i(i) säkerhetsnormer, däri inbegripet normer för behörighet, arbetstid och be-marming, i syfte att trygga säkerheten för människoliv ombord;

(il) lämpliga åtgärder för social trygg­het;

(ill) villkor för sysselsättning och an­ordningar för Uvel ombord, i den mån de inle enligt medlemmens åsikter regleras genom kollektivavtal eller är bestämda av behörig domstol på ett för berörda reda­re och ombordanställda lika bindande sätt;

samt alt tillse att bestämmelserna i en så­dan lagstiftning är i huvudsak likvärdiga med de konventioner eller artiklar i konven­tioner som anges i bilagan till denna kon­vention, i den mån medlemmen inte på an­nat sätt är förpliktad att tillämpa ifrågava­rande konventioner;

(b)   att utöva effektiv jurisdiktion eller
kontroll över fartyg som är registrerade in­
om dess territorium, med avseende på:

(i) säkerhetsnormer, däri inbegripet normer för behörighet, arbetstid och be­manning, som föreskrivs genom nationell lagstiftning;

 

Prop. 1977/78:152

26

 

prescribed by national laws or regula­tions, or laid down by competent courts in a manner equally binding on the shlp­owners and seafarers concerned;

(c)   to satisfy itself that measures for the
effective control of other shipboard condi­
tions of employment and living arrange­
ments, where it has no effective jurisdlc­
tlon, are agreed between shlpowners or
their organisations and seafarers' organisa­
tions constituted in accordance with the
substantlve provisions of the Freedom of
Association and Protection of the Right lo
Organise Convenlion, 1948, and the Right
to Organise and Collective Bargaining Con­
vention, 1949;

(d)   lo ensure that—

(i) adequate procedures—subject to over-all supervision by the competent authority, after tripartlte consultation amongst that authoriiy and the represen­tative organisations of shlpowners and seafarers where appropriate—exist for the engagement of seafarers on ships re­gistered in its territory and for the In-vestigatlon of complaints arising in that connection;

(11) adequate procedures—subject to over-all supervislon by the competent authority, after tripartlte consultation amongst that authority and the represen­tative organisations of shlpowners and seafarers where appropriate—exist for the investigalion of any complaint made in connection with and, if possible, at the time of the engagement in its territory of seafarers of ils own nationality on ships registered in a foreign country, and that such complaint as well as any complaint made in connection with and, if possible, at the lime of the engagement in its ter­ritory of foreign seafarers on ships re­gistered in a foreign country, is promptiy reported by its competent authoriiy to the competent authority of the country in which the ship is registered, with a copy to the Director-General of the Interna­tional Labour Office;

(e)   to ensure that seafarers employed on
ships registered in its territory are properly
qualified or trained for the duties for
which they are engaged, due regard being

skrivna genom nationell lagstiftning eller bestämda genom behöriga domstolar på ett för berörda redare och ombordanställ­da lika bindande sätt;

(c)   atl, om medlemmen inte utövar effek­
tiv jurisdiktion, övertyga sig om att över­
enskommelser om åigärder för effektiv kon­
troll över andra villkor för sysselsättning och
anordningar för livet ombord träffas mellan
redarna eller deras organisationer och om­
bordanställdas organisationer, bildade i en­
lighet med de grundläggande bestämmelser­
na i 1948 års konvention om föreningsfrihet
och skydd för organisationsrätten samt 1949
års konvention om organisationsrätten och
den kollektiva förhandlingsrätten;

(d) att tillse att

(I) det existerar lämpliga förfaranden

—  underkastade en allmän övervakning
av behörig myndighet, då så är lämpligt
efter Irepartsöverläggnlngar mellan denna
myndighet och representativa redare- och
sjöfolksorganisationer — beträffande re­
krytering av sjömän på fartyg som är re­
gistrerade inom dess territorium och be­
träffande prövning av klagomål som upp­
slår 1 delta sammanhang;

(II)         det existerar lämpliga förfaranden

—  underkastade en allmän övervakning
av behörig myndighet, då så är lämpligt
efter trepartsöverläggningar mellan denna
myndighet och representativa redare- och
sjöfolksorganisalioner — för prövning av
varje klagomål som framförs i samband
med och om möjligt vid tidpunkten för
anställandet inom dess territorium av sjö­
män av dess egen natlonalilet på fartyg
registrerade 1 ett främmande land och att
sådana klagomål liksom varje klagomål
som framförs i samband med och om
möjligt vid tidpunkten för anställandet
inom dess territorium av utländska sjö­
män på fartyg registrerade i ett främman­
de land, omgående rapporteras av dess
behöriga myndighet till behörig myndig­
het i det land där fartyget är registrerat,
med kopia till internationella arbetsbyråns
generaldirektör;

(e)   att tillse att sjömän anställda på far­
tyg registrerade inom dess territorium är på
lämpligt sätt kvalificerade eller utbildade för
de uppgifter för vilka de anställs med be-

 

Prop. 1977/78:152

27

 

had to the Vocational Training (Seafarers) Recommendation, 1970;

(f)   to verify by inspection or other ap­
propriate means that ships registered in its
territory comply with applicable Internatio­
nal labour Conventions in force which it
has ratified, with the laws and regulations
required by subparagraph (a) of this Artide
and, as may be appropriate under national
law, with applicable collective agreements;

(g)   to hold an official inquiry into any
serious marine casualty involving ships re­
gistered in its territory, particularly those
involving injury and/or loss of life, the final
report of such inquiry normally to be made
public.

Article 3

Any Member which has ratified this Con­vention shall, in so far as practicable, advise its nationals on the possible problems of signing on a ship registered in a State which has nol ratified the Convenlion, until il is satisfied that standards equivalent to those fixed by this Convenlion are being applied. Measures taken by the ratifying State to this effect shall not be in conlradlctlon with the principle of free movement of workers stipulaled by the treaties lo which the two States concerned may be parlies.

Artide 4

1.    If a Member which has ratified this Convention and in whose port a ship calls in the normal course of ils business or for operalional reasons receives a complaint or obtains evidence that the ship does not conform to the standards of this Convention, after il has come into force. It may prepare a report addressed to the government of the country in which the ship is registered, with a copy to the Director-General of the In­ternational Labour Office, and may take measures necessary to reclify any con­ditions on board which are clearly hazar-dous to safety or heallh.

2.    In taking such measures, the Member shall forthwith notify the nearest maritime, consular or diplomatlc representative of the flag State and shall, if possible, have such

aktande av 1970 års rekommendation om yrkesutbUdnlng för sjöfolk;

(f) alt genom inspektion eller på annat lämpligt sätt kontrollera att fartyg registre­rade inom dess territorium uppfyUer till-lämpliga ILO-konventioner som är i kraft och som medlemmen har ratificerat, den lagstiftning som krävs enligt mom. (a) i denna artikel samt, då så är lämpUgt med hänsyn till nationeU lagstiftning, tUlämpliga koUektivavlal;

{g) alt anordna sjöförklaring beträffande varje allvarlig sjöolycka som berör fartyg registrerade inom dess territorium, särskilt sådana som har medfört personskada och/ eller förlust av människoliv; slutrapport över sådan sjöförklaring skall normalt offentlig­göras.

Artikel 3

Varje medlem som har ratificerat denna konvention skall i mån av möjlighet infor­mera sina medborgare om de problem som kan uppstå vid anställning på fartyg som är registrerade i en stat som inte har ratificerat konventionen, till dess den övertygat sig om alt normer tillämpas som är likvärdiga med dem som fastställs genom denna konven­tion. Åtgärder som vidtas av den ratifice­rande staten i detta syfte får ej strida mot principen om fri rörlighet för arbetstagare som stipuleras genom avtal till vilka de båda berörda staterna eventuellt är anslutna.

Artikel 4

1.    Om en medlem, som har ratificerat denna konventlon och vars hamn anlöps av ett fartyg under dess normala verksamhet eller av anledning som betingas av dess drift, mottar klagomål eller får bevis för alt delta fartyg ej uppfyller normerna i denna kon­vention, sedan denna har trätt i kraft, kan medlemmen utarbeta en rapport ställd tUl regeringen i det land där fartyget är registre­rat, med kopia till internationella arbetsby­råns generaldirektör, och vidta åtgärder för alt rätta lill varje förhållande ombord som uppenbart Innebär risk för säkerhet eUer hälsa.

2.    När sådana åigärder vidtas skall med­lemmen omgående underrätta närmaste sjö­farts-, konsulära eller diplomatiska repre­sentant för flaggstaten och skall om möj-

 

Prop. 1977/78:152

28

 

representative   present.   It   shall   nol   un-reasonably detain or delay the ship.

3, For the purpose of this Artide, "com­plaint" means information submitted by a member of the crew, a professional body, an association, a trade union or, generaUy, any person with an interest in the safety of the ship, including an interest in safety or heallh hazards to ils crew,

Article 5

1.   This Convention is open to the
ratification of Members which—

(a)    are parties to the Intemational Con­vention for the Safety of Life at Sea, 1960, or the International Convention for the Safety of Life at Sea, 1974, or any Con­vention subsequently revising these Con­ventions; and

(b)    are parlies to the International Con­vention on Load Lines, 1966, or any Con­venlion subsequently revising that Conven­tion; and

(c)    are parties to, or have implemented the provisions of, the Regulations for Pre-venting CoUislons at Sea of 1960, or the Convention on the International Regulations for Preventing CoUislons at Sea, 1972, or any Convention subsequently revising these intemational instruments.

 

2.   This Convention is further open to the ratification of any Member which, on ratification, undertakes to fulfil the require­ments to which ratification is made subject by paragraph 1 of this Article and which are not yet satisfied.

3.   The formål ratifications of this Con­vention shall be communicated to the Direc­tor-General of the International Labour Office for registration.

Article 6

1.    This Convention shall be binding only upon those Members of the Intemational Labour Organisation whose ratifications have been registered with the Director-General.

2.    It shall come into force twelve months after the date on which there have been registered ratifications by at least ten Mem­bers with a total share in world shipping gross tonnage of 25 per cent.

ligt låta sådan representant närvara. Den skall ej ulan skäl kvarhåUa eller fördröja fartyget.

3, I denna artikel avses med "klagomål" information som har givits av medlem av besättningen, av ett yrkesmässigt kompetent organ, förenuig, facklig organisation eller allmänt varje person som har ett intresse av fartygets säkerhet, även med hänsyn till ris­ker för besätmingens säkerhet eller hälsa.

Artikel 5

1.   Denna konvention är öppen för ratifi­
kation av medlemmar som:

(a)    är anslutna till 1960 års intemationel­la konvention om säkerheten för människo­liv till sjöss eUer 1974 års internationella konvention om säkerheten för människoliv till sjöss, eller konvention som senare kan komma alt revidera dessa konventioner;

(b)   är anslutna tUl 1966 års internalio­nella lasllinjekonvention eller konvention som senare kan komma atl revidera denna konvention;

(c)    är anslutna tUl eller tUlämpar före­skrifterna i 1960 års sjövägsregler eUer 1972 års konvention om intemationella sjövägs­regler eUer konvention som senare kan kom­ma att revidera dessa internationella instru­ment.

 

2.   Denna konvention är vidare öppen för ratifikation av medlem som vid ratifikation åtar sig att uppfylla de krav som enligt mom. 1 i denna artikel är vUlkor för ratifi­kation och som ännu ej har uppfyllts.

3.   De officiella ratifikationerna av denna konvention skall sändas tiU intemationella arbetsbyråns generaldirektör för registrering.

Artikel 6

1.   Denna konvention är bindande endast
för de medlemmar av intemationeUa arbets­
organisationen vilkas ratifikationer har regi­
strerats av generaldirektören.

2,   Den träder i kraft tolv månader efter
det alt ratifikationer av minst tio medlem­
mar med en sammanlagd andel av världs-
handelsflottans bmltodräkllghet av 25 pro­
cent har registrerats.

 

Prop. 1977/78:152

29

 

3. Thereafter, this Convention shall come into force for any Member twelve months after the date on which ils ratification has been registered.

Article 7

1.   A Member which has ratified this Con­vention may denounce it after the expiration of ten years from the date on which the Convenlion first comes into force, by an act communicated to the Director-General of the International Labour Office for registration. Such denunciation shall not take effect until one year after the date on which it is registered.

2.   Each Member which has ratified this Convenlion and which does nol, within the year following the expiration of the perlod of ten years mentioned in the preceding paragraph, exercise the right of denuncia­tion provided for in this Article, will be bound for another period of ten years and, thereafter, may denounce this Convention at the expiration of each period of ten years under the terms provided for in this Article.

Article 8

1.    The Director-General of the Inter­national Labour Office shall notify all Mem­bers of the International Labour Orga­nisation of the registration of all ratifica­tions and denunciations communicated to him by the Members of the Organisation.

2.    When the conditions provided for in Article 6, paragraph 2, above have been fulfilled, the Director-General shall draw the attention of the Members of the Or­ganisation to the date upon which the Con­venlion will come into force.

Article 9

The Director-General of the International Labour Office shall communicate to the Secretary-General of the United Nations for registration in accordance with Artide 102 of the Charter of the United Nations full particulars of all ratifications and acts of denunciation registered by him in accord­ance with the provisions of the preceding Artides.

Artide 10

Ät such times as it may consider neces­sary the Goveming Body of the Interna-

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader efter den dag då dess ratifikation har registrerats.

Artikel 7

1.   Medlem som ratificerar denna konven­tion kan, sedan tio år har förflutit från den tidpunkt då konventionen först trädde i kraft, säga upp den genom en skrivelse som sänds till internationeUa arbetsbyråns gene­raldirektör för registrering. Uppsägningen träder inte 1 kraft förrän ett år efter det den har registrerats.

2.   Varje medlem, som ratificerar denna konventlon och inte inom ett år efter ut­gången av den tioårsperiod som har nämnts i föregående moment gör bmk av den upp­sägningsrält som medges i denna artikel, skall vara bunden för ny period av tio år och kan därefter, på de i denna artikel före­skrivna villkoren, säga upp konventionen vid utgången av varje tioårsperiod.

Artikel 8

1.    InternationeUa arbetsbyråns generaldi­rektör skall underrätta samtiiga medlemmar av internationella arbetsorganisationen om registreringen av alla ratifikationer och upp­sägningar som han har tagit emot från or­ganisationens medlemmar.

2.    När de i artikel 6, mom. 2 ovan angiv­na viUkoren har uppfyllts, skall generaldi­rektören fästa medlemmarnas uppmärksam­het på den dag då konventionen kommer att ■träda i kraft.

Artikd 9

Internalionella arbetsbyråns generaldirek­tör skall, för registrering enligt artikel 102 av Förenta nationernas stadga, lämna För­enta nationernas generalsekreterare fullstän­diga upplysningar om varje ratifikation och uppsägning som har registrerats av honom enligt bestämmelserna i föregående artiklar.

Artikel 10

När helst internationella arbetsbyråns sty­relse finner att det behövs, skaU den lämna

 

Prop. 1977/78:152

30

 

tional Labour Office shall present to the General Conference a report on the working of this Convention and shall examine the desirabUity of placing on the agenda of the Conference the question of its revision in whole or in part.

Article 11

1.    Should the Conference adopt a new
Convenlion revising this Convention in
whole or in part, then, unless the new Con­
vention otherwise provides—

(a)    the ratification by a Member of the new revising Convention shaU ipso jure involve the immediate denunciation of this Convention, notwithstanding the provisions of Article 7 above, if and when the new revising Convention shall have come into force;

(b)    as from the date when the new revising Convention comes into force this Convention shall cease to be open to ra­tification by the Members.

2.    This Convention shall in any case
remain in force in its actual form and con­
tent for those Members which have ratified
it but have not ratified the revising Con­
vention.

Article 12

The English and French verslons of the text of this Convenlion are equally authori­tative.

internationella arbetsorganisationens allmän­na konferens en redogörelse för denna kon­ventions tillämpning och överväga om det finns skäl att på konferensens dagordning föra upp frågan om att revidera konventio­nen, helt eller delvis.

Artikd 11

1,     Om konferensen antar en ny konven­
tion, varigenom denna konvention helt eller
delvis revideras, och den nya konventionen
inte föreskriver annat,

(a)    skall, under fömtsättning att den nya konventionen har trätt i kraft, en medlems ratifikation av den nya konventionen i sig innefatta omedelbar uppsägning av denna konvention, utan hinder av bestämmelserna i artikel 7;

(b)    skall, från den dag då den nya kon­ventionen träder i kraft, denna konvention inte längre kunna ratificeras av medlem­mama.

2.     Denna konvention skall likväl förbli
gällande till form och innehåll för de med­
lemmar som har ratificerat den men inle
har ratificerat den nya konvention var­
igenom denna konvention revideras.

Artikel 12

De engelska och franska texterna lill den­na konvention är lika gUtiga.

 

Appendix

Minimum Age Convention, 1973 (No. 138), or Minimum Age (Sea) Convention (Revised), 1936 (No. 58), or

Minimum Äge (Sea) Convention, 1920 (No. 7);

Shipowners' LiabUity (Sick and Injured Sea-men) Convention, 1936 (No. 55), or Sickness Insurance (Sea) Convention,  1936 (No. 56), or

Medical Care and Sickness Benefits Conven­tion, 1969 (No. 130);

Medical Examination (Seafarers) Convention, 1946 (No. 73);

Prevention of Accidents (Seafarers) Convention, 1970 (No. 134) (Artides 4 and 7);

Bilaga

1973 ärs konvention (nr 138) om minimiålder, eller 1936 års konvention (nr 58) om minimi­ålder för arbete till sjöss (reviderad), eller 1920 års konvention (nr 7) om minimiålder för ar­bete till sjöss;

1936 års konvention (nr 55) om redarens för­pliktelser i fall sjöman drabbas av sjukdom, olycksfall eller döden, eller 1936 års konven­tion (nr 56) om sjukförsäkring för sjömän, eller 1969 års konvention (nr 130) om läkar­vård och kontanta sjukförmåner; 1946 ärs konvention (nr 73) om läkarundersök­ning av sjömän;

1970 års konvention (nr 134) om förebyggande av yrkesskador (sjöfolk) (artiklarna 4 och 7);

 

Prop. 1977/78:152

31

 

Äccommodalion   of   Crews   Convenlion   (Re­vised)), 1949 (No. 92); Food and Catering (Ships' Crews) Convention,

1946 (No. 68) (Article 5); Officers' Competency Certificates Convention,

1936 (No. 53) (Artides 3 and 4)i; Seamen's Artides of Agreement Convention,

1926 (No. 22); Repalrlation of Seamen Convention, 1926 (No.

23); Freedom of Association and Protection of the

Right lo Organise Convenlion, 1948 (No. 87); Right to Organise and Collective Bargaining

Convention, 1949 (Ho. 98).

1949 års konvention (nr 92) om besättningsbo­städer (reviderad);

1946 års konvention (nr 68) om kosthåll och utspisning (för fartygsbesättningar) (artikel 5); 1936 års konvention (nr 53) om kompetens hos befäl å handelsfartyg (artiklarna 3 och 4)i; 1926 års konvention (nr 22) om sjömäns an­ställningsavtal;

1926 ärs konvention (nr 23) om hemsändning av sjömän;

1948  års konvention (nr 87) om föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten;

1949  års konvention (nr 98) om organisations­rätten och den kollektiva förhandlingsrätten.

 

1 In cases where the established licensing syslem or certification structure of a State would be prejudiced by problems arising from strict ad-herence to the relevant standards of the Of­ficers' Competency Certificates Convention, 1936, the principle of substantial equivalence shall be applied so that there will be no con­flict with that Stale's established arrangements for certification.

11 fall då ett strikt iakttagande av relevanta normer i 1936 års konvention om kompetens hos befäl å handelsfartyg skulle föranleda pro­blem som vållar förfång för de system och förfa­randen, som har fastställts av en stat för ut­färdande av behörighetshandlingar, skall prin­cipen om likvärdighet i huvudsak tillämpas så, att ingen konflikt uppkommer med de förfa­randen som gäller för utfärdande av behörig­hetshandlingar i den staten.

 

Prop. 1977/78:152

32

Bilaga 2 (Översättning)

Recommendation (No. 155) Conceming the Improvement of Standards in Merchant Ships

The General Conference of the Interna­tional Labour Organisation,

Having been convened at Geneva by the Goveming Body of the International Labour Office and having met in its Sixty-second Session on 13 October 1976, and

Having decided upon the adoption of certain proposals with regard to substandard vessels, particularly those registered under flags of convenlence, which is the fifth item on the agenda of the session, and

Having determined that these proposals shall lake the form of a Recommendation supplementing the Merchant Shipping (Minimum Standards) Convention, 1976,

adopts this Iwenty-ninth day of October of the year one thousand nine hundred and seventy-six the following Recommenda­tion, which may be cited as the Merchant Shipping (Improvement of Standards) Re­commendation, 1976:

1. (1) Except as otherwise provided in this Paragraph, this Recommendation ap­plies lo every sea-going ship, whether pub­llcly or privately owned, which is engaged in the transpori of cargo or passengers for the purpose of trade or is employed for any other commercial purpose.

(2)   National laws or regulations should determine v/hen ships are to be regarded as sea-going ships for the purpose of this Recommendation.

(3)   This Recommendation applies to sea-going lugs.

(4)   This Recommendation does not ap­ply to—

(a)    ships primarUy propelled by sail,
whether or not they are filled with aux­
iliary engines;

(b)   ships engaged in fishlng or in whaling
or in similar pursuits;

Rekommendation (nr 155) om förbättring av normer i handelsfartyg

Internalionella arbetsorganisationens all­männa konferens,

som av styrelsen för internalionella arbets­byrån sammankallats till Geneve och där samlats den 13 oktober 1976 till sitt sextio­andra sammanträde,

som beslutat anta vissa förslag avseende undermåliga fartyg, i synnerhet sådana som är registrerade under bekvämlighetsflagg, en fråga som utgör den femte punkten på sam­manträdets dagordning,

och som beslutat att dessa förslag skall ta formen av en rekommendation som kom­pletterar 1976 års konvention om minimi­normer i handelsfartyg,

antar denna den tjugonionde dagen i ok­tober månad år nitlonhundrasjuttiosex föl­jande rekommendation, som kan benämnas 1976 års rekommendation om förbättring av normer i handelsfartyg:

1. (1) Om inte annorlunda föreskrivs i denna punkt, är denna rekommendation till­lämplig på varje sjögående fartyg, vare sig det är offentligt eller privat ägt, som för kommersiella syften används till transport av last eller passagerare eller nyttjas för något annat kommersiellt ändamål.

(2)    Den nationeUa lagstiftningen bör be­stämma när fartyg skall betraktas som sjö­gående fartyg i denna rekommendations me­ning.

(3)    Denna rekommendation är tUlämplig på sjögående bogserfartyg.

(4)    Denna rekommendation är inte till­lämplig på:

 

(a)    fartyg som huvudsakligen framdrivs med segel, oavsett om de är ulmstade med hjälpmaskineri eller inle;

(b)   fartyg som nyttjas till fiske eller till valfångst eller tlU liknande verksamhet;

 

Prop. 1977/78:152

33

 

(c) small vessels and vessels such as oll-rigs and drilllng platforms when not en­gaged in navigation, the decision as to which vessels are covered by this clause to be taken by the compwtenl authority in each country in consultation with the most representative organisations of shlpowners and seafarers.

(5) Nothing in this Recommendation should be deemed to extend the scope of the instruments referred to in the Appendix to the Merchant Shipping (Minimum Stand­ards) Convention, 1976, or in the Appendix to this Recommendation.

2. Members should—

(fl) ensure that the provisions of the laws and regulations provided for in Article 2, subparagraph (a), of the Merchant Shipping (Minimum Standards) Convention, 1976, and

(b) satisfy themselves that such provi­sions of collective agreements as deal with shipboard conditions of employment and shipboard living arrangements,

are at least equivalent to the Conventions or Artides of Conventions referred to in the Appendix to the Merchant Shipping (Minimum Standards) Convention, 1976.

3.   In addition, steps should be taken, by stages if necessary, with a view to such laws or regulations, or as appropriate col­lective agreements, containlng provisions at least equivalent to the provisions of the instruments referred to in the Appendix to this Recommendation.

4.   (1) Pending steps for such revision of the Merchant Shipping (Minimum Stand­ards) Convention, 1976, as may become necessary in the light of changes in the circumstances and needs of merchant ship­ping, cognisance should be taken in the ap­plication of that Convention, after consulta­tion with the most representative organisa­tions of shipowners and seafarers, of any revision of Individual Conventions referred to in the Appendix thereto that has come into force.

(2) Cognisance should be taken in the application of this Recommendation, after consultation with the most representative organisations of shipowners and seafarers, of any revision of individual Conventions referred  to in  the Appendix  thereto that

(c) små fartyg och fartyg sådana som ol­jeriggar och borrplattformar när dessa inte nyttjas tlU sjöfart; beslut om vUka fartyg som skaU avses i detta delmoment skall fat­tas av behörig myndighet i varje land i sam­råd med de mest representativa redare- och sj öfolksorganisationerna,

(5) Intet i denna rekommendation skall anses vidga tillämpningsområdet för de in­strument som förtecknas i bUagan till 1976 års konvention om miniminormer i handels­fartyg eller i bilagan tiU denna rekommen­dation,

2. Medlemmama bör:

(a)   tUlse att bestämmelsema i den lag­stiftning som föreskrivs i artikel 2 (a) i 1976 års konvention om miniminormer i handels­fartyg

(b)   kontrollera att sådana bestämmelser i kollektivavtal som reglerar villkoren för sys­selsättning och anordnmgar för livet om­bord

är minst likvärdiga med de konventioner eller artiklar i konventioner som förtecknas i bilagan till 1976 års konvention om mini­minormer i handelsfartyg.

3.    Dessutom bör åigärder vidtas, om så erfordras stegvis, för alt sådan lagstiftning eller då så är lämpligt kollektivavatal skall innehålla bestämmelser som är mmst lik­värdiga med bestämmelserna i de instrument som förtecknas i bilagan till denna rekom­mendation.

4.    (1) I avvaktan på alt åtgärder vidtas för en sådan revision av 1976 års konven­tlon om miniminormer i handelsfartyg, som kan bli erforderlig med hänsyn till föränd­ringar i handelsflottans förhållanden och behov, bör, efler samråd med de mest re­presentativa redare- och sjöfolksorganisalio-nerna, vid tiUämpningen av denna konven­tion beaktas varje revision av de konven­tioner, som förtecknas i bUagan till sagda konvention och som har trätt 1 kraft.

(2) Vid tUlämpningen av denna rekom­mendation bör, efter samråd med de mest representativa redare- och sjöfolksorganisa-llonerna, beaktas varje revision av de kon­ventioner, som förtecknas i bilagan härtUl, som har trätt i kraft, och varje revision av

 

Prop. 1977/78:152

34

 

has come into force and of any revision of other instmments therein referred to that has been adopted.

andra i  denna bUaga förtecknade instru­ment som har antagits.

 

Appendix

Officers' Competency Certificates Convenlion, 1936 (No. 53);

Food and Catering (Ships' Crews) Convention, 1946, (No. 68);

Accommodation of Crews (Supplementary Pro­visions) Convention, 1970 (No. 133);

Prevention of Accidents (Seafarers) Convention, 1970 (No. 134);

Workers' Representatives Convention, 1971 (No. 135);

Paid Vacations (Seafarers) Convention (Re­vised), 1949 (No. 91); or Seafarers' Annual Leave Convention, 1976 (No. 146);

Social Security (Seafarers) Convention, 1946 (No. 70);

Vocational Training (Seafarers) Recommenda­tion, 1970 (No. 137);

IMCO/ILO Document for Guidance, 1975.

Bilaga

1936 års konvention (nr 53) om kompetens hos befäl å handelsfartyg;

1946 års konvention (nr 68) om kosthåll och ut­spisning (för fartygsbesättningar); 1970 års konvention (nr 133) om besättnings­bostäder (tilläggsbestämmelser);

1970  års konvention (nr 134) om förebyggande av yrkesskador (sjöfolk);

1971  års konvention (nr 135) om arbetstagarnas representanter;

1949 års konvention (nr 91) om semester med bibehållen hyra (reviderad); eller 1976 års kon­vention (nr 146) om semester för sjöfolk; 1946 års konvention (nr 70) om social trygghet för sjömän;

1970 ärs rekommendation (nr 137) om yrkes­utbildning för sjöfolk; IMCO/ILO Document for Guidance, 1975,

 

Prop. 1977/78:152                                                             35

Bilaga 3

Texterna i de konventioner som är upptagna i bilagan till konventionen (nr 147) om miniminormer i handelsfartyg finns som bilagor till följande propositioner

1973 års konvention (nr 138) om minimiålder        prop, 1974: 6

bilaga 3

1936 års konvention (nr 58) om minuniålder för     prop, 1938: 223

arbele till sjöss (reviderad)                      bUaga C

1920 års konvention (nr 7) om minimiålder för       prop, 1921: 361
arbete till sjöss

1936 års konvention (nr 55) om redarens förplik-   prop. 1938: 239

telser i fall sjöman drabbas av sjukdom, olycksfall  bilaga 3
eller döden

1936 års konvention (nr 56) om sjukförsäkring för prop. 1938: 239

sjömän                                                bUaga 4

1969                                                   års konvention (nr 130) om läkarvård och   prop. 1970: 21
kontanta sjukförmåner                            bUaga 3

1946 års konvention (nr 73) om läkarundersök-     prop. 1947: 321
ning av sjömän                                      bUaga H och

prop. 1961: 163 bilaga B

1970                                                    års konvention (nr 134) om förebyggande av     prop. 1971: 158
yrkesskador (sjöfolk)                               bilaga 4

1949 års konvention (nr 92) om besältningsbostä-          prop. 1950: 207

der (reviderad)                                      bilaga B

1946 års konvention (nr 68) om kosthåll och ut-   prop. 1947: 321

spisning (för fartygsbesättningar)             bilaga A

1936 års konvention (nr 53) om kompetens hos    prop. 1938: 239

befäl å handelsfartyg                             bilaga 2

1926 års konvention (nr 22) om sjömäns anställ-  prop. 1928: 152

ningsavtal                                            bUaga 1

1926 års konvention (nr 23) om hemsändning av   prop. 1927: 152

sjömän                                                 bilaga 2

1948    års konvention (nr 87) om föreningsfrihet      prop. 1949: 162 och skydd för orgarusationsrätten      bilaga A

1949    års konvention (nr 98) om organisationsrät-   prop. 1950: 188 ten och den kollektiva förhandlingsrätten      bilaga H

 

Prop. 1977/78:152                                                              36

Bilaga 4

Texterna i de instrument som är upptagna i bilagan till rekommendatio­nen (nr 155) om förbättring av normer i handelsfartyg finns som bilagor till följande propositioner

1936 års konvention (nr 53) om kompetens hos    prop, 1938: 239

befäl å handelsfartyg                              bilaga 2

1946 års konvention (nr 68) om kosthåll och ut-   prop. 1947: 321

spisning (för fartygsbesättnuigar)             bilaga A

1970 års konvention (nr 133) om besältningsbostä-        prop. 1971: 158

der (tilläggsbestämmelser)                       bilaga 1

1970   års konvention (nr 134) om förebyggande av prop. 1971: 158 yrkesskador (sjöfolk)        bilaga 4

1971   års konvention (nr 135) om arbetstagamas    prop. 1972: 10 representanter        bilaga 1

1949 års konvention (nr 91) om semester med bi- prop. 1950: 207

behållen hyra (reviderad)                         bilaga A

1976 års konvention (nr 146) om semester för sjö-         prop. 1977/78: 51

folk                                                     bilaga 1

1946 års konvention (nr 70) om social trygghet för         prop. 1947: 321

sjömän                                                bilaga C

1970 års rekommendation (nr 137) om yrkesut-    prop. 1971: 158

bildning av sjöfolk                                  bilaga 6

IMCO/ILO Document for Guidance, 1975, An International maritune training guide har utgivits av ILO i Geneve.

 

Prop. 1977/78:152                                                             37

Innehåll

Propositionen   ................................................... .... 1

Propositionens huvudsakliga Innehåll  ...................... .... 1

Utdrag ur protokoU vid regeringssammanträde den 6 april 1978 .. 2

1   Inledning    ..................................................... .... 2

2   Konventionen om miniminormer i handelsfartyg ....... .... 5

 

2.1    Konventionens huvudsakliga innehåU  ...............      5

2.2    Instrument förtecknade i bilaga till konventionen .... 6

2.3    Remissyttrandena.......................................... .... 9

 

2.3.1    Konventionen nr 147............................... .... 9

2.3.2    Konventionerna i bilagan.......................... .. 12

3 Rekommendationen om förbättring av normer i handelsfartyg .. 16

3.1    Rekommendationens huvudsakliga innehåU ........    17

3.2    Instmment förtecknade i bilaga till rekommendationen ....   17

3.3    Remissyttrandena   ...................................... .. 18

 

4   Föredraganden  ................................................    19

5   Hemställan   .................................................... .. 23

6   Beslut   ...........................................................    23

Bilaga 1 Konventionen (nr 147) om miniminormer i handelsfartyg

i engelsk originaltext och svensk översättning .. 24

Bilaga 2 Rekommendationen (nr 155) om förbättring av normer i
handelsfartyg i engelsk originaltext och svensk översätt­
ning ....................................................... .. 32

Bilaga 3 Upplysningar om var texterna finns till de konventioner

som är upptagna i bUagan till konventionen nr 147 ....   35

BUaga 4 Upplysningar om var texterna finns tUl de instrument

som är upptagna i bUagan till rekommendationen nr 155 36

NORSTEDTS TRYCKERI   STOCKHOLM 1978 780231