Prop. 1977/78: 142 Regeringens proposition

1977/78: 142

om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl.:

beslutad den 9 mars 1978,

Regeringen föreslår riksdagen att aniaga de förstag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprolokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

SVEN ROMANUS

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås en ny lag om avbetalningsköp som skall gälla för köp som sluts mellan näringsidare i deras yrkesmässiga verksamhet etter som annars faller utanför konsumentkreditlagen (1977:981). Den föreslagna tagen ersätter tillsammans med den nyligen antagna konsumentkreditlagen den nu gällande lagen (1915:219) om avbetalningsköp.

Den nya avbelatningsköptagen bygger i stor utsträckning på den nuvarande. Den innehåller en tvingande reglering som främst syftar till att ge avbetalningsköparen ett skydd mol alltför stränga påföljder om han får svårt att fullfölja köpet. Lagen begränsar säljarens möjligheter att kräva ut betalning i förtid eller att återta varan. Sådana åtgärder får vidtas endasl om köparen har gjort sig skyldig titt mera väsentligt kontraktsbrott. Köparen garanteras en rimlig ekonomisk uppgörelse med säljaren när varan måste återiämnas. Liksom f n, ställs ett smidigt handräckningsförfarande till säljarens förfogande när han har rätt att återta varan. Reglerna i den nya avbetalningsköplagen har anpassats till konsumentkreditlagens systematik och terminologi.

Lagstiftningen förestås träda i kraft samtidigt med konsumentkreditlagen, dvs. den 1 januari 1979.

I Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 142

Prop.1977/78:142

1 Förslag till

Lag om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl.

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande beslämmelser

1 § Denna lag gäller avbetalningsköp som sluts mellan näringsidkare i deras
yrkesmässiga verksamhet eller som annars faller utanför konsumentkredit
lagen (1977:981).

Med avbelalningsköp avses avtal om köp av vara, om

t, betalningen skall erläggas i särskilda poster, varav minsl en sedan varan har lämnats ut litl köparen, och

2, avtalet innehåller villkor som ger säljaren möjlighet att återtaga varan om köparen ej fullgör sin del av avtalet (förbehåll om återtaganderätt).

Har avtalet betecknats som uthyrning eller betalningen som vederiag för varans nyttjande föreligger ändå a\betatningsköp, om det är avsetl att den titt vilken varan utlämnas skatt bli ägare av denna.

2 § 1 lagen avses med

kontantpris: det pris till vilkel varan vanligen hålls till banda mol kontant betalning,

kredilbelopp: den del av kontantpriset varmed belatningsanstånd lämnas,

kreditkostnad: det sammanlagda beloppet av alla räntor, tillägg och andra kostnader som köparen har att erlägga med anledning av krediten,

kreditfordran: summan av kreditbeloppet och kreditkoslnaden.

3 § Avtalsvillkor som inskränker köparens befogenheter eller förmåner
enligt denna lag är ogiltigt.

Förlidsbeialning

4 § Köparen har alttid räll all betala sin skuld till säljaren i förtid.
Säljaren fSr kräva betalning i förtid endast om han har gjort förbehåll härom

samt

1. köparen sedan mer än Ijonon dagar är i dröjsmål med att eriägga förfallen del av kreditfordringen som uppgår litl mer än en tiondel av hela kreditfordringen etter, om dröjsmålet avser två etter flera vid olika tidpunkter

Prop. 1977/78:142 3

förfallna poster, titt mer än en tiugondel av denna, etter

2. köparen genom alt åsidosätta i förbehållet angiven förpliktelse på gmnd av avbetat ningsköpet har äventyrat säljarens säkerhet i varan.

5 § Vid förlidsbeialning enligl 4 § skall vid beräkning av säljarens fordran
den otelalda delen av kreditfordringen minskas med den del av kreditkost
naden som enligt beräkningsgmnder, som står i överensstämmelse med god
sed på marknaden, är att hänföra till den ej utnyttjade kredittiden.

Vid avräkning enligt första stycket får säljaren tillgodoräkna sig heta kostnaden för uppläggning av krediten, om denna kostnad särskilt anges i avtalet och ej är oskälig.

A yräkningsförbehåll

6 § Belopp som köparen erlägger för avräkning på säljarens fordran på gmnd
av avbetalningsköpet Hr säljaren inte först avräkna på annan fordran.

Första stycket utgör ej hinder för säljare att göra gällande förbehåll om avräkning på fordran som avser ersättning för reparation eller annan ålgärd beträffande varan.

Aieriaganderäti

7 § Förbehåll om återtaganderätt får göras gällande endast om

t. köparen sedan mer än fjorton dagar är i dröjsmål med att erlägga förfallen och ej preskriberad det av k red i t förd ringen som uppgår titt mer än en tiondel av hela kredilfordringen eller, om dröjsmålet avser två eller flera vid olika tidpunkter förfallna poster, litl mer än en tiugondel av denna, etter som utgör återstoden av kreditfordringen, etter

2, köparen genom att åsidosätta i förbehållet angiven förpliktelse på grund av avbetalningsköpel har äventyrat säljarens säkerhel i varan.

8 § Om köparen i fall som avses i 7 § t efter utgången av den där angivna
tiden men innan varan återtages erlägger belopp som inle har betalats i rätt tid
jämte dröjsmålsränia och ersättning för säljarens koslnader i anledning av
dröjsmålet, i förekommande fatt beräknade enligt de gmnder som anges i 9 §
fjärde och femte styckena, fSr säljaren ej återtaga varan på grund av
dröjsmålet. Ej heller försäljaren i sådant falt göra gällande avtalsvillkor som
avses i 4 § andra stycket.

Uppgörelse vid åleriagande av vara

9 § Vill säljaren utnyttja rätt att återtaga vara, skall avräkning göras mellan
honom och köparen.

Köparen tillgodoräknas härvid varans värde vid återtagandet. Värdet beräknas efter vad säljaren kan antagas fl ut genom att på lämpligt sätt

Prop. 1977/78:142 4

försälja varan.

Säljaren flr tillgodoräkna sig den obetalda delen av kreditfordringen efter avräkning enligt 5 §, fordran som avser ersäitning för reparation eller annan åtgärd beträffande varan och som omfattas av förbehåll som avses i 6 § andra slycket samt i förekommande fatt dröjsmålsränia.

Säljaren flr därjämte tillgodoräkna sig ersättning för följande kostnader för återtagande av varan, nämligen exekulionsavgift, skälig kostnad för transport av varan samt utgift för inställelse vid förrättning för återtagande, om inställelsen har varit påkallad för tillvaratagande av säljarens rätt. Vid bestämmande av ersättning för uigift för inställelse tillämpas bestämmelserna om beräknande av ersättning av allmänna medel till vittne.

I mål om handräckning för återtagande flr säljaren, enligt vad regeringen närmare föreskriver, tillgodoräkna sig även skälig ersättning för eget arbete med anledning av målet samt arvode till ombud eller biträde.

10 § Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett störte belopp än
säljaren, flr varan återtagas endast om säljaren betalar mellanskillnaden till
köparen etter, när varan har värderats av utmätningsman, nedsätter mellan
skillnaden hos denne.

Har säljaren för att kunna återtaga varan eller för att denna efter återtagande skall kunna bmkas på avsett sätl måst betala skuld som åvilar köparen, flr säljaren vid titlämiming av försia stycket avräkna sådan betalning mot mellanskillnad köparen till godo.

Tillgodoräknas säljaren ett större belopp än köparen, flr säljaren inte kräva ut mer än mellanskillnaden (restskulden).

Handräckning

11 § Säljaren Hr hos utmätningsman söka handräckning för varans återtagande under fömtsättning att rörande avbetalningsköpel har upprättats en av parterna underskriven handling, som innehåller förbehåll om återtaganderätt samt uppgift om kontantpriset, krediibeloppet, kreditkostnaden, kredittiden, kredilfordringen och de tidpunkter när betalning skatt eriäggas.

12 § Ansökan om handräckning skall göras skriftligen. Den skall innehålla uppgift om hur slor del av kreditfordringen som utestår obetald. Om säljaren gör anspråk på dröjsmålsränta eller, i fall då avtalet innehåller förbehåll som avses i 6 § andra stycket, ersäiming för reparation etter annan åtgärd beträffande varan, skall i ansökningen också uppges vad säljaren fordrar i den delen. Vid ansökningen skall fogas styrkt avskrift av den handting som anges

i 11 §.

Exekutionsavgift skall förskotteras av sökanden, om utmätningsmannen begär det. Betalas inte förskott inom förelagd tid, får handräckningen inställas.

I fråga om handräckning enligt denna tag tillämpas bestämmelserna om

Prop.1977/78:142 5

utmätning i 56, 59, 60 och 60 a SS utsökningslagen (1877:31 s. 1),

13 § Handräckning får beviljas endasl om det är uppenbart att säljaren enligt 7 § får göra gällande förbehållet om återtaganderätt,

14 § Lämnar säljaren anstånd med sökt handräckning och varar anståndet över sex månader från dagen för ansökningen, är denna förfallen.

Utmätningsmannen flr bevilja anstånd med handräckning, om särskilda skäl föreligger med hänsyn lill köparens förhållanden och övriga omständigheter. Anstånd får dock ej beviljas uiöver fyra månader från dagen för ansökningen om handräckning. Utmätningsmannen för föreskriva villkor för anståndet och, om anledning föekommer till del, förklara all anståndet skall upphöra att gälla,

15 § Vid handräckning skall utmätningsmannen värdera varan. Om del behövs får en eller flera sakkunniga anlitas att biträda vid värderingen.

16 § Beslut i fråga om handräckning överklagas hos överexekutor. Mot överexekutors beslut för lalan ej föras.

Är köparen eller säljaren missnöjd med värdering eller annan åtgärd vid handräckningen, är han oförhindrad att väcka talan mol den andre vid domstol.

Visar inte säljaren att han har väckt talan vid domstot inom en månad efler det att handräckningen genomfördes eller, om förrättningen inom den tiden har överklagats, inom en månad efter det att överexekutors beslut meddelades, får köparen hos utmätningsmannen lyfta belopp som har nedsatts enligt 10 § första stycket.

17 § 1 fråga om handräckning gäller iövrigl utsökningslagen (1877:31 s. I) i
tillämpliga delar.

Åleriagande genom verksiäUighei av dom

18 § Ansökan om verkstäUighet av dom varigenom köparen har förpliktats
återlämna vara som har sålts genom avbetalningsköp görs skriftligen eller
muntligen, varvid domen skall ges in.

I fråga om verkställigheten tillämpas 12 S tredje stycket, 14 S och, om ej annat följer av domen, 15 S- Beträffande talan mot utmätningsmannens värdering tillämpas 16 § andra och tredje styckena. Den tid av en månad som anges i sislnämnda stycke räknas dock i fatt då förrättningen har överklagats från den dag då beslut av högre instans vann taga kraft.

Prop. 1977/78:142 6

Utmätningsförbud

19 § Vara som har sålts genom avtietatningsköp för ej utmätas för fordran på gmnd av köpet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979. Samtidigt upphävs lagen (1915:219) om avbetalningsköp samt lagen (1977:982) om ändring i lagen (1915:219) om avbetalningsköp.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning titt eller avses annars däri lagmm som har ersatts genom föreskrift i den nya lagen skatt i stället denna tillämpas.

Äldre tag gälter fortfarande i frå.ga om köp som har ingåtts före den nya tagens ikraftträdande.

2 Förslag till

Lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977:981)

Härigenom föreskrivs alt 17, 18, 20 och 22 §§ konsumentkreditlagen (1977:981) skatt ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 §

Vill kreditgivaren utnyttja rätt alt återtaga vara, skatt avräkning göras mellan honom och köparen.

Köparen tillgodoräknas härvid va- Köparen tillgodoräknas härvid va-

rans värde vid återtagandet. Vid råns värde vid återtagandet. Värdel
beräkning av värdet äger 3 § lagen beräknas efler vad krediigivaren kan
(1915:219) om avbelalningsköp mot- anlagas få ul genom att på lämpligt
svarande lillämpning. sätl försäUa varan.

Kreditgivaren för tillgodoräkna sig den obetalda delen av kreditfordringen efter avräkning enligt 13 S samt i förekommande fall dröjsmålsränia, dock ej enligt högre räntefot än som anges i 6 S räntelagen (1975:635).

Kreditgivaren för därjämte tillgodoräkna sig ersättning för följande kostnader för återtagande av varan, nämligen exekutionsavgift,skälig kostnad för transport av varan samt utgift för inställelse vid förrättning för återtagande, om inställelsen har varit påkallad för tillvaratagande av kreditgivarens rätt. Vid bestämmande av ersättning för utgift för inställelse äger bestämmelserna om beräknande av ersättning av allmänna medel till vittne motsvarande tillämpning,

I mål om handräckning för återtagande för kreditgivaren, enligt vad regeringen närmare föreskriver, tillgodoräkna sig även skälig ersättning för eget arbete med anledning av målet samt arvode titt ombud eller biträde.

Prop. 1977/78:142 7

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 § Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett störte belopp än kreditgivaren, för varan återtagas endast om krediigivaren betalar mellanskillnaden litl köparen eller, när varan värderats av utmätningsman, nedsätter mellanskillnaden hos denne.

Har krediigivaren för an kunna återtaga varan eller för all denna efter återtagande skall kunna brukas på avsetl sätt måst beiala skuld som åvilar köparen, Jår krediigivaren vid tillämpning av första stycket avräkna sådan betalning mot mellanskillnad köparen UU godo. Tillgodoräknas kreditgivaren ett större belopp än köparen, för kreditgivaren ej kräva ut mellanskillnaden (restskulden) i annat falt än då varan har utsatts för betydande värdeminskning genom att köparen vanvårdat varan.

20 § Kreditgivaren för hos utmätningsman söka handräckning för varans återtagande, under fömtsättning att rörande kreditköpet har upprättats en av parterna underskriven handling, som innehåller förbehåll om återtaganderätt samt uppgift om kontantpriset, krediibeloppet, kreditkoslnaden, kredittiden, kreditfordringen och de tidpunkter när betalning skatt eriäggas.

Ansökan om handräckning skall Ansökan om handräckning skatt
göras skriftligen samt innehålla upp- göras skriftligen samt innehålla upp
gift om hur stor del av kreditford- gift om hur stor del av kreditford
ringen som uiestår obetald. Vid ringen som ulestår obetald. Om
ansökningen skall fogas styrkt av- krediigivaren gör anspråk på dröjs-
skrift av den handling som anges i målsränta skall i ansökningen också
första stycket. uppges vad kreditgivaren fordrar i den

delen. Vid ansökningen skatt fogas styrkt avskrift av den handting som anges i första stycket.

22 §

I fråga om handräckning och I fråga om handräckning och

verkställighet av dom, som anges i verkställighet av dom, som anges i

21 § tredje stycket, äger i övrigt 10 § 21 § tredje styckei, äger i övrigt 12 §

tredje och fjärde styckena, 12-15 §§ andra och Iredje styckena samt

och 16 § JÖrsia siycket lagen 14-18 §§ lagen (1978:000) om avbe-

(1915:219) om avbelalningsköp mot- talnlngsköp mellan näringsidkare

10 S

Vad i 8 kap. 13 S sägs om inskränkning i åklagares ålalsrätt skall äga motsvarande tillämpning beträffande annal i detta kapitel omförmält brott än grov förskringring och sådan trolöshet mot huvudman som är att anse som grov.

Olovligt förfogande över egendom, som kommit i gärningsmannens besittning genom avtal, enligt vilket äganderätten skall övergå först sedan betalning eriagts eller som innehåller förbehåU om aieriaganderäti som avses i f § lagen (1915:219j om avbetalningsköp eller 15 § konsumentkreditlagen (1977:981), må ej åtalas av åklagare, med mindre åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur atlmän synpunkt.

Olovligt förfogande över egendom, som kommit i gärningsmannens besittning genom avtal, enligt vilket äganderätten skall övergå först sedan betalning erlagts, eUer som gärningsmannen eljesi innehar på grund av kreditköp med förbehåU om återtaganderätt, må ej åtalas av åklagare, med mindre åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Prop.1977/78:142

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1978-02-16

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, statsråden Bohman, Ahlmark, Turesson, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Åsling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullsten, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo,

Föredragande: statsrådet Wikström

Lagrådsremiss med förslag till lag om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl.

1 Inledning

Efter bemyndigande den 4 juni 1971 tillkattade dåvarande statsrådet Lidbom sakkunniga för att verkställa utredning angående den rättsliga regleringen av avbetalningsköp och andra former av konsumlionskredit m, m.

De sakkunniga, som antog namnet kreditköpkommittén (Ju 1971:05), inriktade till en början sitt arbete på konsumentområdet. 1 augusti 1975 avlämnade kommittén belänkandet (SOU 1975:63) Konsumentkreditlag m. m. På grundval av betänkandet lade regeringen i mars 1977 fram proposiiion (1976/77:123) med förslag till konsumentkreditlag m. m. Förslaget antogs i november 1977 av riksdagen, med vissa av lagutskottet förordade ändringar (LU 1977/78:5, rskr 25, SFS 1977:981-984). Konsumentkreditlagen (1977:981), som träder i kraft den 1 januari 1979, innehåller bl. a. bestämmelser om kreditköp som inom konsumentområdet ersätter lagen (1915:219) om avbetalningsköp (avbetalningsköplagen) samt delarav konsu-mentköplagen (1973:877, ändrad senast 1977:983).

Efter det att kreditköpkommittén hade avlämnat det nyssnämnda betänkandet, ombildades kommittén så att återstående delar av utredningsarbetet utfördes av en utredningsman' med biträde av experter och sekreterare.

' Ordföranden i marknadsdomstolen, justitierådet Peter Wesieriind (tidigare ordförande i kreditköpkommitién). Experter: sekreteraren i Sveriges industriförbund Catharina Andréen (t. o, m, den 3 januari 1977), hovrättsassessorn Jörgen Beck-Friis. bankdirektören Sven Åke Cason, direktören i Sveriges mekanförbund Rolf Deullar (fr.o.m, den 4 januari 1977), direktören i Sveriges grossistförbund Kun Hjärpe (fr, o. m, den 20 januari 1977) och byråchefen hos konsumentverket Ursula Wallberg,

Prop. 1977/78:142 10

Utredningsmannen bedrev arbetet under beteckningen kreditköputredningen. Sedan utredningsuppdraget i sin helhet slutförts avlämnade utredningen i juni 1977 betänkandet (SOU 1977:24) Näringsidkares avbetalningsköp m, m. 1 betänkandet läggs fram förslag till en ny avbetalningsköplag som skall ha lillämpning på sådana avbelalningsköp som inte omfattas av konsumentkreditlagen. Vidare föreslås vissa följdändringar i konsumentkreditlagen och i 10 kap, 10 § brottsbalken. De lagförslag som innefattas i betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Göta hovräti, bankinspektionen, riksskatleverkel (RSV), länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, statens industriverk, kommerskollegium, statens pris- och kartellnämnd (SPK), näringsfrihetsombudsmannen (NO), konsumentverket/konsumentombudsmannen (KO), konsumenttjänstulredningen. Föreningen Sveriges kronofogdar, Sveriges advokatsamfund, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hanlverks- och induslriorganisation (SHIO), Kooperativa förbundel (KF), Svenska företagares riksförbund. Lantbrukamas riksförbund (LRF), Svenska handelskammarförbundet. Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund. Post- och kreditbanken (PKbanken), Finansieringsföretagens förening. Motorbranschens riksförbund (MRF), Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening. Svenska åkeriförbundet. Svenska taxiförbundet. Svenska busstrafikförbundet och Sveriges schaktentreprenörers riksförbund.

Remissinstanserna har bifogat yttranden,

RSV från kronofogdemyndighetema i Eslövs, Göteborgs, Haparanda, Malmö, Stockholms, Västerås och Växjö distrikt,

kommerskoUegium från Skånes handelskammare, Gotlands handelskammare och handelskammaren i Örebro och Västmanlands län.

Svenska bankföreningen och PK-banken har avgett ett gemensamt yttrande. Svenska handelskammarförbundet och Skånes handelskammare har avgett likalydande yttranden.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

2 Nuvarande förhållanden

2.1 Avbetalningsköp mellan näringsidkare

Den nyligen antagna konsumentkreditlagen (1977:98 Dskall reglera sådana avbetalningsköp som sker mellan konsument som köpare/kredittagare och näringsidkare som säljare/kreditgivare, Avbetalningsköplagen kommer till följd härav (se I S enligt SFS 1977:982) i fortsättningen att gälla för bl, a, avbetalningsköp där säljaren är privatperson och köparen näringsidkare, där

Prop. 1977/78:142 11

båda parter är privatpersoner etter där båda parter är näringsidkare. Av dessa olika situationer lorde det endast vara den senare som har praktisk betydelse.

Av utredningens betänkande framgår att redan begränsade undersökningar ger vid handen att avbetalningsköpet spelar en icke oväsenllig roll vid affärer näringsidkare emellan. Detta gälter särskilt beiräffande mindre företags anskaffning av fordon eller maskiner som kan vara av grundläggande betydelse för rörelsen.

För byggnads- och anläggningsbranschens del har uppskattats alt de medelstora entreprenadföretagen (företag med ett femtiotal maskiner) vid betydligt mer än hälften av sina maskinanskaffningar begagnar sig av avbelalningsköp. För mindre entreprenadföretag kan andelen avbetalningsköp uppgå till 90 procent,

Lantbmkarnas anskaffning av lantbruksmaskiner sker i icke obetydlig omfattning genom avbelalningsköp. Såvitt gäller traktorer och självgående skördetröskor har uppgetts att avbetalningsköpel är vanligt.

Ett annat område där avbetalningsköp ofta förekommer är skogsbmket. Köparna är då i allmänhet lantbrukare eller heltidssysselsatta skogsmaskin-förare som med egna maskiner utför uppdrag åt främst större skogägare.

Inom åkeribranschen finns en belydande andel små företag. Av landels över 20 000 åkeriföretag ulgör enbilsåkerierna omkring 70 procenl. En stor del av särskilt de mindre företagens förvärv av lastbilar för rörelsen sker genom avbetalningsköp.

Även personbilar köps av näringsidkare i beaktansvärd omfattning genom avbelalningsköp. Särskilt gälter detta taxiföretag samt andra småföretag.

Avbetalningsköp förekommer också vid mindre och medelstora förelags anskaffning av verkstadsmaskiner och kontorsutmstning.

Beträffande köparföretagens möjligheter att genomföra avbetalningsköpen framgår av utredningens betänkande att problem synes uppkomma huvudsakligen för mycket små och kapitatsvaga företag under oerfaren ledning.

En närmare redogörelse för näringsidkares avbelalningsköp lämnas i belänkandet (s. 55-70). Bl. a. lämnas där en del uppgifter om tillämpade avbetalningsvitlkor och om försäljningsföretagens finansiering av sin avbe-lalningsförsätjning. Vidare redovisas näringsidkares möjligheter att på annat sätt än genom avbetatningskredil finansiera inköp etter brukande av fömödenheter för rörelsen.

2.2 Lagstiftning

2.2.1 Lagen (1915:219) om avbelalningsköp

Avbetalningsköplagen har främsl till syfte att genom tvingande regler skydda avbetalningsköparen mol all säljaren gör gällande alllför stränga

Prop.1977/78:142 12

påföljder vid kontraktsbrott. Å andra sidan ställs ett snabbt och billigt handräckningsförfarande till säljarens förfogande i de fall då han enligt tagen har rätt alt återta försått gods. Lagen reviderades år 1953.1 samband med att konsumentkreditlagen antogs gjonles vissa ändringar i 1, 4, 11 och 15 §§ avbetalningsköplagen (SFS 1977:982). Ändringarna är avsedda alt träda i kraft den 1 januari 1979.

Lagen är tillämplig endast på avbetalningsköp. Härmed förstås enligt 1 §ett avtal enligt vilket lösöre säljs mot betalning i särskilda poster, av vilka åtminstone någon skall erläggas efter det att godset har utgetts till köparen. Dessutom krävs att säljaren har förbehållit sig antingen rätt att återta godset om köparen åsidosätter vad som åligger honom (återtagandeförbehåll) eller äganderätten till godset tills betalningen etter viss det därav har eriagts (äganderättsförbehåll eller ägareföriiehåll). Att sådani förbehåll har gjorts är det karakteristiska för avbetalningsköp och innebär att godset står som säkerhet för att köparen fullgör sina förpliktelser.

Har avtalet getts formen av hyresavtal skall avbetalningsköp ändå anses föreligga om avsikten är att den titt \ilken godset har utgetts skall bli ägare av det.

Sammanlagda beloppet av de poster som köparen har att erlägga enligt avtalet benämns i tagen avbetalningspriset. Med post avses dock inte sådan ränta eller gottgörelse för försäkringspremie som köparen skatt utge särskilt.

Med anledning av konsumentkreditlagens lillkomst upptogs i 1 § avbetalningsköplagen en erinran om att vis.sa avbetalningsköp regleras i konsumentkreditlagen.

Genom 2 § första stycket avbetalningsköplagen begränsas säljarens rätt att göra gällande särskilda påföljder om köparen råkar i dröjsmål med betalningen. Om köparen underlåteratt betala förfallen post eller eljest fullgöra sin betalningsskyldighet för säljaren återta godset, utkräva ännu inle förfallen post eller göra annan i avtalet stadgad särskUd påföljd gällande endast om belalningsdröjsmålet har viss minsta omfattning. Det krävs att köparens underlåtenhet avser belopp som uteslår obetalal minst 14 dagar utöver förfallodagen och att detta belopp uppgår till minst en tiondel av avbetat-ningsprisel eller, om i beloppet ingår två eller fiera poster, lill minst en tjugondel av avbetalningspriset eller att beloppet utgör återstoden av säljarens fordran. Med uttrycket "särskild påföljd" markeras att bestämmelserna inte begränsar säljarens rätt att i vanlig ordning driva in sin fordran.

Om köparen efter utgången av den nämnda Ijortondagarsfristen men innan godset alertas eriägger belopp som inle har betalts i rätt tid jämle ränta samt ersätter säljarens kostnader i anledning av dröjsmålet för säljaren enligt 2 § andra stycket inte göra gällande särskilda påföljder, om delta skulle vara obilligt med hänsyn till att betalningsdröjsmålet berott på att köparen till följd av sjukdom eller arbetslöshet etter av annan särskild orsak huvudsakligen

Prop. 1977/78:142 13

utan egen skuld har råkat i betalningssvårigheter.

Kan köparen inte värja sig enligt 2 § har säljaren rätt att återta godset. Vill han göra detta, skall avräkning ske mellan parterna enligt reglerna i 3-5 §§.

Köparen tillgodoräknas enligl 3 § värdel av godset, när det alertas. Värdet skall beräknas efter vad säljaren kan anlas utvinna genom att på lämpligt sätt försälja godset. Hänsyn skatt sålunda tas till omständigheter som kan höja värdet i säljarens hand, såsom att han på nytt kan sälja godset i egen rörelse och dessförinnan reparera eventuell skada på godset.

I 4 § anges vad säljaren skall tillgodoräknas. Främsl gäller det obetalda poster, för vilka i avtalet bestämd förfaltodag är inne när återtagande sker. Vidare tillgodoräknas säljaren övriga obetalda poster med en viss reduktion som syftar till att köparen inte skall behöva betala fulla avbelalningspriset med hänsyn titt att uppgörelse sker i förtid. Reduktionen innebär att säljaren av dessa poster tillgodoräknas endast så stor det som godsets kontantpris utgör i förhållande litl avbetalningspriset. Har säljaren i avtalet uppgeil del pris lill vilket han skulle ha varit vittig att sälja godset mol kontant betalning skall delta anses som godsets kontantpris, om det inte kan antas att godset kunde ha köpts till lägre pris.

Säljaren tillgodoräknas vidare ränta och gottgörelse för försäkringspremie, som säljaren har att fordra och som inte inräknats i avbetalningspriset, samt kostnad som han måste vidkännas för godsets återtagande. Ersättning för sådan kostnad utgår enligt kungörelsen (1974:812) om ersättning för kostnad i mål om handräckning enligt lagen (1915:219) om avbetalningsköp, m, m. (ändrad senast 1976:796). Om köparens rätt till godset är beroende av att han ersätter säljaren för reparation eller annan åtgärd med avseende på godset, tillgodoräknas säljaren även fordran på sådan ersättning (fömtsätter s. k. kopplingsförlsehåtl, se härom i det följande).

1 samband med antagandel av konsumentkreditlagen har gjorts vissa huvudsakligen formella ändringar i de nu berörda reglerna. Ändringama innebär väsentligen att bestämmelserna i den nyss nämnda kungörelsen överflyttas titt 4 § avbetalningsköplagen.

Om godsets värde överstiger det belopp som har tillgodoräknats säljaren, får denne enligt 5 § första stycket inte återta godset utan att han betalar överskottet till köparen etter, om värderingen gjorts av utmätningsman, nedsätter överskottet hos denne. Är godsets värde mindre än vad som lillgodoräknals säljaren, får han enligt 5 § andra styckei inte utkräva mer än del överskjutande beloppet. Denna regel innebär att säljaren definitivi går förlustig del belopp varmed avbelalningspriset enligt de nyss berörda bestämmelserna skall reduceras.

Tidigare har berörts köparens möjlighet att enligt 2 § andra stycket avvärja åleriagande vid sådant betalningsdröjsmål som berott på att han huvudsakligen ulan egen skuld har råkat i betatningssvårigheter. Enligt 6 § försia

Prop.1977/78:142 14

slycket kan köparen emellertid, oavsett orsaken till belalningsdröjsmålet, alttid avvärja att godset alertas sedan säljaren framställt yrkande om återtagande. Då fordras dock att köparen på en gång betalar vad säljaren har att fordra enligt 4 §, dvs, efter viss reduktion av säljarens fordran enligt avtalet. Köparen har enligt 6 § tredje stycket även i annat falt rätt alt fullgöra sin betalningsskyldighet i förtid, varvid säljarens fordran likaledes skall beräknas i huvudsak enligt de i 4 § angivna grunderna.

Om säljaren har återtagit godset, har köparen enligt 6 § andra stycket rätt att inom viss tid därefter lösa tillbaka godset. Denna rätt består under 14 dagar efter återtagandet. Vitt köparen utnyttja återlösningsrätten skall han betala säljaren godsets värde vid återtagandet samt vad säljaren kan ha att fordra enligt 5 § andra stycket.

Det förekommer alt flera föremål säljs genom samma avbetalningsköp. Vill säljaren i sådant fall återta godset har köparen enligt 7 § första slycket rätt att behålla de föremål han önskar. Han skall då betala säljaren de värden som har åsatts dessa varor samt vad säljaren kan ha att fordra enligt 5 § andra stycket, dvs. den eventuella skillnaden mellan vad säljaren med avseende på hela köpel har lillgodoräknals enligt 4 § och samttiga föremåls värde när återtagandet sker. Har säljaren redan återtagit föremålen, har köparen rätt att inom 14 dagar därefier återiösa de föremål han önskar mot att han ersätter säljaren enligt de nyss angivna reglerna. Köparens rält att behålla eller lösa åter något eller några av flera föremål gäller enligt 7 § andra stycket inte om nämnda föremål har sådant samband med de övriga att dessas värde påtagligt skutte minskas genom avskiljandet.

Vissa avtalsvUlkor har ansetts vara så otillböriiga vid avbetalningsköp att de förklarats ogiltiga genom bestämmelser i 8 §. Genom 8 § första stycket OgUtigförklaras s. k. kopptingsförbehåtl, dvs. förbehåll att köparens räll titt godset skatt vara Ijeroende av att han fullgör annan förpliktelse än sådan som åligger honom på grund av avlx;tatningsköpet. Till komplettering härav ogiltigförklaras i 8 § andra stycket s, k. avräkningsförbehåll, dvs, förbehåll att av köparen inbetalt belopp först skall avräknas på fordran som tillkommer säljaren av annan grund än avbetalningsköpel. Reglerna är dock inte undantagslösa. Såväl kopplings- som avräkningsförbehåll är nämligen giltiga, om de avser ersättning för reparation etter annan åtgärd med avseende på godset,

1 9 § ges en bestämmelse till köparens skydd vid tillämpning av förfalto-klausul, dvs, avtalsvillkor enligt vilket köparens underiåtenhet att fullgöra sina åligganden skatt medföra alt han inle har rält till avtalad förfaltotid. Om säljaren med åberopande av en föifattoktausut utkräver hela köpeskillingen eller del därav som annars inte skulle vara förfallen titt betalning, skatt säljarens fordran beräknas enligt reglema i 4 §, dvs. med viss reduktion.

Säljaren kan återta godset genom frivillig uppgörelse med köparen. Säljaren kan också vända sig titt domstot octi fö köparen förpliktad att utge godset. Det

Prop. 1977/78:142 15

vanligaste är emellertid alt säljaren utnyttjar det handräckningsförfarande som avbetalningsköplagen ställer till hans förfogande. Detta förfarande regleras i 10-14 SS samt 16 S första stycket avbetalningsköplagen.

Enligt 10 S för säljaren hos utmätningsman söka handräckning för godsets återtagande. En förutsättning för detta är att det om avbetalningsköpel har upprättats en av köparen underskriven handling som innehåller äganderätts-eller återtagandeförbehåll, uppgift om godsets kontantpris saml uppgift om vad köparen har att betala och när de särskilda beloppen förfaller till betalning. Ansökan om handräckning görs skriftligen och skall innehålla uppgift om den det av avbetalningspriset som är obetald. Gör säljaren anspråk på ränta, gottgörelse för försäkringspremie eller ersäitning för reparation eller annan åtgärd med avseende på godset skatt även sådan fordran anges. Köpehandlingen skall i original och bestyrkt avskrift bifogas ansökningen. Om utmätningsmannen begär det skall säljaren betala handräckningskostnaden i förskott.

Enligt 10 S tredje stycket äger 56, 59, 60 och 60 a SS utsökningslagen (1877:31 s. 1) motsvarande tillämpning vid handräckning. Detta innebär bl. a, följande. Handräckning söks där köparen har sitt hemvist eller där godset finns. Köparen skatt i regel underrättas om handräckningen i så god tid att han kan beräknas fö nödvändigt rådrum för alt bevaka sin rätt. Föreligger fara att godset göms undan etter försiörs eller är saken annars brådskande behöver köparen dock inte underrättas. Köparens frånvaro utgör inle hinder för handräckningens genomförande, om det inte anses erforderiigt att han får tilirätle alt yttra sig. Om handräckning inte genast kan verkställas för utmätningsmannen vid behov säkerställa handräckningen genom vissa säkerhetsåtgärder i avvaktan på verkställighet.

Handräckning för enligt 11 § första stycket avbetalningsköplagen beviljas endast om utmätningsmannen finner uppenbart att det föreligger sådant betat ni ngsdröjsmål som anges i 2 S första stycket eller att köparen har åsidosatt annan förpliktelse av väsentlig betydelse för säljaren. Enligt 11 S andra stycket för gång- och sängkläder som är oundgängligen behövliga för köparen, hans make och oförsörjda barn inte i något falt alertas. 1 11 § Iredje stycket föreskrivs att handräckning inte får beviljas om köparen visar sannolika skäl att varan har sålts titt oskäligt högt pris.

1 samband med konsumentkreditlagens tillkomst har 11 § andra stycket avbetalningsköplagen upphävts (beiräffande motiven härför, se prop, 1976/ 77:123 s. 150).

Utmätningsmannen har enligt 12 § vissa möjligheter att medge anstånd med verkställigheten. Detta är fallet om handräckning sökts på grund av betalningsdröjsmål samt dröjsmålet beror på att köparen till följd av sjukdom eller arbetslöshet eller av annan särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld har råkat i betatningssvårigheter som kan antas vara av tillfällig natur. Anstånd får dock inte medges om säljarens rätt litl godset äventyras etter hans

Prop. 1977/78:142 16

rätt eljest otillbörligt åsidosätts. Anstånd får medges intill tre månader från dagen för ansökningen om handrät:kning. Om synnerliga skäl löreligger kan nytt anstånd medges intill sex månader från nämnda dag. Utmätningsmannen för föreskriva villkor för anståndet och, om anledning till det förekommer, förklara att detta skall upphöra.

Även säljaren kan medge uppskov med verkställigheten av handräckning. Har på gmnd härav verkställighet inte skett när sex månader har förfiutit från ansökningen är denna enligt 16 S första stycket förfallen. Säljaren är dock oförhindrad att på nytt ansöka om handräckning.

Vid handräckning skall utmätningsmannen enligt 13 § uppteckna och värdera det gods som skall alertas. Om det behövs får utmätningsmannen vid värderingen anlita biträde av sakkunniga.

Enligt 14 § första stycket får beslul i fråga om handräckning överklagas hos överexekutor men inte i högre instans. Om köparen eller säljaren är missnöjd med värdering eller annan åtgärd som vidtagits vid handräckningen kan han dock enligt 14 § andra stycket föra saken till domstol efler stämning på den andre.

Som tidigare har nämnts kan säljaren hos domstol utverka dom, varigenom köparen förpliktas all utge gods som sålts genom avbetalningsköp. Beträffande förrättning för verkställighet av sådan dom äger i slor utsträckning reglerna om handräckning motsvarande tillämpning.

Säljarens fordringar på grund av avbelalningsköp är i princip likställda med fordringar i allmänhet. Han är alltså oförhindrad att redan före utgången av den i 2 § angivna fristen i vanlig ordning utkräva obetalda poster. Säljaren kan därvid vända sig till domstot för att fö en exekutionstitel i form av dom eller tagsökningsutslag och därefter söka utmätning hos köparen. För denna situation har dock i 16 § andra slycket uppställts en viktig regel till köparens skydd, enligt vilken det gods avbetalningsköpel avser inte för utmätas för fordran på gmnd av köpet. Skälet lill denna regel är all värderingsreglema i 3 § annars skutte sättas ur spel. Vidare skutte köparen förlora sin rätt enligt 6 och 7 §§ att behålla eller återlösa det köpta godset eller del av det.

Av 17 S första styckei framgår lagens tvingande nalur. 117 S andra slyckel finns en regel som innebär alt avtal om domstols behörighet att uppta tvist angående avbetalningsköp är ogiltigt, om avtalet har ingåtts innan tvisten uppkom.

2.2.2 Lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på Jörmögenlieis-rällens område

Genom ändringar i avtalstagen (SFS 1976:185), vilka trädde i krafl den 1 juli 1976, intogs i tagens 36 S en förmögenhetsrältstig generalklausul som ersatte bl. a. tidigare gällande generalklausuler i 8 § avbetalningsköplagen och 8 § skuldebrevslagen.

Prop. 1977/78:142 17

Generalklausulen i 36 § avtalstagen ger domstolarna möjlighet att jämka eller åsidosätta oskäliga villkor i avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. Avtalsvillkor får enligt generalklausulen jämkas etter lämnas ulan avseende, om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalels tillkomst, senare inträffade förhåltanden och omständigheterna i övrigt. Har villkoret sådan betydelse för avtalet att det inte skäligen kan krävas att delta i övrigt skatt gälla med oförändrat innehåll, för avtalet jämkas även i annat hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende. Vid prövningen skatt särskild hänsyn tas till behovet av skydd för den som intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet. Delta gäller inte bara privatpersoner som konsumenter utan även andra avtalsparter. De angivna bestämmelserna har motsvarande tillämpning i fråga om villkor vid annan rättshandling på förmögenhetsrättens område än avtal.

Generalklausulen är i princip tillämplig inom hela förmögenhetsrätten och kan tillämpas bl. a. på avtal eller andra rättshandlingar som gälter krediter av olika slag. 1 den proposition som ligger till gmnd för generalklausulen (prop, 1975/76:81) har framhållits att även om det på vissa områden, såsom vid avbelalningsköp, finns särskilda tagbestämmelser till skydd för svagare avtalspart kan generalklausulen ändå ha en viktig funktion att fylla som en kompletterande skyddsregel, bl, a, i speciella situationer som inte har kunnat regleras i den särskilda lagen (prop, s, 112).

Generalklausulen kan tillämpas på alla slags villkor, även sådana som avser vederiaget (priset) för en prestation, Iprop, 1975/76:81 påpekas att ett område där det finns särskild anledning att överväga jämkning av vederlaget är kreditköpen. Det haremellertid också understrukits, att hänsyn alltid måste tas till samttiga omständigheter i det enskilda fallet och att avsikten inte har varit att generalklausulen skatt fungera som ett medel för en atlmän priskontroll (prop. s. 138). En annan typ av avtalsvillkor som berörts i propositionen är s. k. förfalloklausuler, dvs, viltkor som innebär att ett tån etter annan kredit under vissa förhållanden skall förfalla titt betalning före avtalad förfaltodag samt avtalsvillkor som ger kreditgivare rätt att säga upp krediten titt betalning i förtid. Även sådana avtalsvUlkor kan, om de i ett enskill falt framstår som oskäliga, jämkas etter åsidosättas med stöd av generalklausulen (prop. s. 139 O-

Enligt 37 S avtalslagen i dess lydelse efter den 1 juli 1976 gäller att sådana förbehåll är ogiltiga, som innebär att pant eller annan säkerhet skall vara förverkad, om den förpliktelse för vars fullgörande säkerheten ställts inte rätteligen fullgörs.

2.2.3 Konsumentkreditlagen

Syftet med konsumentkreditlagen är att i olika hänseenden stärka konsumenternas ställning i kreditsammanhang, främst vid kreditköp. 2 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 142

Prop. 1977/78:142 18

Lagen förbättrar konsumentens beslutsunderiag genom bestämmelser som ålägger näringsidkare att vid krediterbjudande och kreditgivning lämna konsumenten viktig information om kreditvillkoren. Genom krav på normalt 20 procents konlantinsai.s vid kreditköp minskas bl.a. risken för sådan konkurrens om konsumenterna som sker genom förespeglande av skenbart förmånliga kreditvillkor. Möjligheterna för säljare att förbehålla sig rält att ta tillbaka vara som sålts på kredit begränsas titt varor som är lämpade alt utgöra säkerhet för kredit. De nu nämnda reglerna anknyts till del näringsrättstiga systemet i marknadsföringslagen (1975:1418,ändrad 1976:55) resp. lagen (1971:112) om förbud rnot oskäliga avtalsvillkor (avtalsviltkorsta-gen, ändrad senast 1977:452), Det belyder bl.a, att närmare riktlinjer för tillämpningen av dessa regler skall ulformas av konsumentverket, i första hand efter förhandting med beröida näringslivsorganisationer.

Konsumentkreditlagen innehåller vidare bestämmelser som tar sikte på den situationen att avtal om kredit har träffats. Bestämmelserna är inriktade på kreditköpet. De ger konsumenten en starkare ställning gentemot säljare eller annan kreditgivare samt ett skydd mot betungande följder av betalningssvårigheter.

Enligt 1 S är konsumentkreditlagen tillämplig beträffande varje form av kredit (belatningsanstånd etter lån) som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som erbjuds, lämnas eller förmedtas till konsument av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. Med konsument avses enskild medborgare i egenskap av privatperson. Näringsidkare är varje fysisk eller juridisk person som yrkesmässigl driver verksamhet av ekonomisk natur. Med kreditgivare avses enligl 2 S den som lämnar krediten eller övertar den ursprungliga kreditgivarens fordran.

Av de olika bestämmelserna i tagen lar bestämmelserna om informationsplikt vid marknadsföring av kredit sikte på alla krediter. Huvuddelen av tagens bestämmelser galler däremot endast krediter som lämnas för kreditköp. Härmed avses enligt 3 § köp av vara, vid vilket säljaren lämnar köparen anstånd med någon det av belatningen eller vid vilket någon del av betalningen erläggs med tielopp som köparen får låna av säljaren eller av annan kreditgivare på gmnd av överenskommelse mellan denne och säljaren. Under begreppet kreditköp faller sålunda bl. a. sedvanliga detbetatningsköp-såsom avbelalningsköp - samt s. k. låneköp och köp som sker med utnyttjande av kontokredit, allt i den mån köpet avser vara (prop. 1976/ 77:123 s. 158).

Av 4 § framgår att lagen är tvingande till konsumentens förmån. Avtalsvillkor som inskränker konsumentens befogenheter eller förmåner enligt lagen är ogiltigt. Bestämmelsen avser villkor varigenom konsumenten i förväg godtar inskränkningar i sina rättigheter enligt lagen.

5-7 S§ innehåller beslämmelser om näringsidkares informationsplikt vid marknadsföring av kredit. Enligt 5 och 6 §§ skall näringsidkare dels vid

Prop. 1977/78:142 19

annonsering, skyltning och liknande marknadsföring beträffande kredit och dels innan kreditavtal slutes lämna information om den effektiva räntan för krediten. Ärdel fråga om kredit för förvärv av särskild vara, tjänst eller annan nyttighet, skall även kreditkoslnaden och kontantpriset anges. Skyldighet alt tämna information föreligger dock inte, om krediten är av ringa omfattning eller det annars föreligger särskilda skäl (jfr prop. s. 162 f samt LU 1977/78:5 s. 17 ft). Den information som skall lämnas innan kreditavtal slutes måste vara skrifttig.

Av 2 S framgår närmare vad informationsplikten avser. Med kontantpris menas del pris till vilket vara, tjänst eller annan nyttighet vanligen hålles konsument tillhanda mot kontant betalning. Kreditkostnaden är det sammanlagda beloppet av alla räntor, tillägg och andra kostnader som konsumenten har att eriägga med anledning av krediten. I kreditkostnaden skatt inräknas föriust av sådan rabatt som säljaren regelmässigt lämnar till konsumenter som betalar kontant men som inte kommer kreditförvärvare till del. Sådan rabatt måste följaktligen dras av vid angivande av kontanpriset (prop. s. 156 O- Med effektiv ränta fören kredit avses kreditkoslnaden angiven som en åriig ränta beräknad på krediibeloppet, i förekommande falt med hänsyn tagen till att delbetalningar skatt göras under den löpande kredittiden.

Av 7 S konsumentkreditlagen framgår ati lagens bestämmelser om informationsplikt äratt betrakta som en utfyllnad av generalklausulen i 3 S marknadsföringslagen. Enligt denna kan näringsidkare åläggas att vid marknadsföring tämna information som har särskild belydelse från konsumentsynpunkt, 7 S konsumentkreditlagen innehåller en erinran att marknadsföringslagen gäller i fråga om underlåtelse att tämna information som anges i 5 och 6 S§ konsumentkreditlagen etter som annars är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Härigenom markeras även att 5 och 6 S§ konsumentkreditlagen inte uttömmande anger den information som kan krävas vid marknadsföring av kredit.

Av stor betydelse är att konsumentverket genom anknytningen till marknadsföringstagen har fött en bas för att utfärda närmare riktlinjer beträffande den information som bör lämnas titt konsumenterna i samband med marknadsföring av kredit. Det har fömtsätts att konsumentkreditlagens särskilda bestämmelser om informationsplikt skall fyllas ut och preciseras genom sådana riktlinjer. Dessa torde i allmänhet komma att utfärdas efter överiäggningar mellan konsumentverket och berörda näringsidkare etter branschorganisationer (jfr prop, 1975/76:34 s. 103-108 och 126 f samt prop. 1976/77:123 s. 85 f, 350 f och 370 O-

Konsumentkreditlagens särskilda bestämmelser om kreditköp inleds med de i 8 och 9 §§ upptagna reglerna om kontantinsats. Enligt 8 S skall säljaren vid kreditköp ta ut kontantinsats i enlighet med god sed på marknaden. Kontantinsatsen skatt motsvara minst 20 procent av varans kontantpris, om

Prop. 1977/78:142 20

inte särskilda förhållanden föranleder annal. Som kontantinsats anses inte betalning med medel som köparen får låna av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren.

Även reglerna om kontantinsats anknyter titt marknadsföringslagen. Om näringsidkare för egen eller annans räkning säljer vara utan att iaktta dessa regler, skall det enligt 9 § anses; utgöra sådan handling som avses i 2 S marknadsföringslagen, dvs. otillbörlig marknadsföring. Härav följer bl. a. att konsumentverket kan utfärda riktlinjer även för tillämpningen av kontantinsatsreglerna. Verket har härigenom möjlighet att öva inflytande på vad som skall anses utgöra god sed på marknaden när det gäller uttagande av kontantinsats. I övrigt får hänvisas till prop. 1976/77:123 s. 100-109 och 166-169.

10 § konsumentkreditlagen innehåller vikliga civilrättstiga bestämmelser om de befogenheter som vid kreditköp tillkommer köparen gentemot annan kreditgivare än säljaren. Bakgrunden till beslämmelserna är att det har blivit allt vanligare att konsument vid kreditköp engageras i ett s. k, trepartsför-håltande. Detta kan ske så att betalningen för en vara erläggs med pengar som konsumenten får låna av annan kreditgivare än säljaren på grund av överenskommelse mellan denne och kreditgivaren (j definitionen av kreditköp). Denna situation föreligger vid s, k, låneköp och vid köp med användande av de allmänt förekommande kontokortskrediterna. Konsumenten är här formellt sett part i två avtalsförhållanden, ett köpeavtal med säljaren och ell kreditavlal med den särskilde krediigivaren. Ett Ireparlsför-hållande kan också uppstå genom alt säljaren vid kreditköp ger konsumenten betalningsanstånd och därefter tiveriåter eller pantsätter sin fordran mot konsumenten till annan, som därmed inträder som kreditgivare. Delta förfarande är mycket vanligt vid avbetalningsköp. Konsumenten har efter överlåtelsen eller pantsältningen e tt beiala sin skuld på grund av köpet till den nye kreditgivaren.

1 nu berörda situationer skulle konsumenten, om särskilda lagregler saknades, vara eller kunna bli avskuren från möjligheten att gentemot den särskilde (nye) kreditgivaren göra invändningar på grund av köpel, t. ex. rörande fet i varan eller dröjsmål rned leverans (jfr prop. 1973:138 s, 150 ffoch 265 ff .samt prop. 1976/77:123 s. 111 O- Konsumentköplagen förbättrade i viss mån konsumentens ställning i detta hänseende genom de särskilda reglerna om kreditköp i lagens 15 och 16 §§. Genom 10 S konsumentkreditlagen, som ersätter 15 och 16 §§ konsumentköplagen, stärks konsumentens ställning ytteriigare. 1 10 S första stycket föreskrivs generellt all köparen vid kreditköp får mol kreditgivares krav på betalning framställa samma invändningar på gmnd av köpet som han kan göra mot säljaren. Enligt 10 S andra stycket för köparen vidare rätt att i vissa fall kräva tillbaka betalning som har erlagls lill särskild etter ny kreditgivare. Om köparen på grund av köpet har anspråk mot säljaren på återbetalning av köpeskilling, skadestånd eller annan penning-

Prop. 1977/78:142 21

prestation, svarar nämligen kreditgivaren lika med säljaren för anspråkets fullgörande. Kreditgivaren är dock inte skyldig att betala mer än vad han har mottagit av köparen med anledning av krediten. Beträffande den närmare innebörden av 10 S får hänvisas till prop, 1976/77:123 s. 113-116 och 169-172,

Till reglerna i 10 § ansluter ett i 11 § upptaget förbud för kreditgivare vid kreditköp att motta vissa fordringsbevis av köparen. Förbudet avser växel och annan skuldförbindelse som kan medföra att köparen förlorar sin rätt att mot krav på betalning göra invändning på grund av köpet, om ny borgenär i god tro förvärvar förbindelsen. Förbudet är straffsanktionerat. Bestämmelserna i 11 S ersätter liknande bestämmelser i 17 S konsumentköplagen,

12 och 13 S§ konsumentkreditlagen innehåller regler om förtidsbetalning vid kreditköp. Enligt 12 § första stycket har köparen alltid rätt att betala heta sin skuld till kreditgivaren i förtid. För att kreditgivaren skall ha rätt att påfordra betalning i förlid krävs enligt 12 S andra styckei för det första all kreditgivaren har förbehållit sig sådan rätt genom en s. k. förfalloklausul. Vidare krävs att köparen sedan merän en månad är i dröjsmål med att erlägga förfallen del av kreditfordringen och att denna del uppgår till mer än en tiondel av hela kreditfordringen (summan av kreditbelopp och kreditkostnad, se 2 S). Om dröjsmålet avser två eller flera vid olika tidpunkter förfallna poster är det emellertid tillräckligt att dessa tillsammans utgör mer än en tiugondel av heta kreditfordringen (LU 1977/78:5 s. 29 O- Enligt 12 S tredje stycket för dock bank eller annan kreditgivare göra gällande strängare förbehåll om betalning i förtid, om skyldighet därtill följer av annan författning (jfr prop. 1976/77:123 s, 119 0-

13 § innehåller regler som syftar till att köparen vid förlidsbeialning inte skall behöva betala den del av kostnaden för krediten som belöper på den återstående, icke utnyltiade kredittiden, I prop, 1976/77:123 hade regeringen i denna del föreslagit en enkel schablonregel. Riksdagen valde emellertid en annan lösning (LU 1977/78:5 s, 33 fO- Enligt denna skall den obetalda delen av kredilfordringen minskas med den del av kredilkostnaden som enligl beräkningsgrunder, som slår i överensslämmelse med god sed på marknaden, är all hänföra till den ej utnyttjade kredittiden (första stycket). Om betalning sker på annan lid än i avtalet bestämd förfallodag skall den ej utnyttjade kredittiden räknas från första förfallodagen efter betalningen. Kreditgivaren får dock enligt 13 § andra stycket tillgodoräkna sig hela kostnaden för uppläggning av krediten, om denna kostnad särskilt anges i avtalet och inte är oskälig. Bestämmelserna i 13 S är tillämpliga vare sig förtidsbelalningen sker på köparens eget initiativ eller lill följd av att kreditgivaren kan åberopa en förfalloklausut. Som kommer att framgå i det följande skall de tillämpas även vid den uppgörelse som skall ske, om kreditgivaren med stöd av förbehåll om återtaganderätt tar tillbaka vara som sålts på kredit.

Prop. 1977/78:142 22

Den i 13 S avsedda reduktionen av kreditkoslnaden kan, om krediigivaren så påfordrar, ske med användande av beräkningsmetoder som ger god matematisk rättvisa mellan parterna, 1 första hand har man här åsyftat tUlämpning av dens, k,78-regeln(seSOU 1975:63 s, 139 f, 200 f och 228 f samt LU 1977/78:5 s, 33 ft). Å andra sidan kan beräkningsmetoderna framstå som alltför komplicerade. Det har fömtsätts att konsumentverket och berörda näringslivsorganisalioner kan utarbeta råd och anvisningar samt ta fram tabeller och Uknande hjälpmedel för den praktiska tillämpningen (LU 1977/ 78:5 s. 38).

Av den tidigare lämnade redogörelsen för gällande avbetalningsköplag (avsnitt 2,2,1) framgår att s, k, kopplings- och avräkningsförbehåll vid avbelalningsköp i allmänhet är ogiltiga. Sådana förbehåll kan dock göras gällande, om de avser fordran på ersättning för reparation eller annan åtgärd med avseende på avbetalningsgodset. Genom konsumentkreditlagen utesluts även denna möjlighet. Såvitt gäller avräkningsförbehåll följer detta av 14 S. Om köparen till kreditgivaren eriägger ett belopp för avräkning på viss kreditfordran i anledning av kreditköp, för kreditgivaren enligt 14 S inte först avräkna beloppet på annan fordran som han har mot köparen. 1 fråga om kopplingsförbehåll får hänvisas till den följande redogörelsen för 15 S andra stycket konsumentkreditlagen.

15-23 §§ konsumentkreditlagen innehåller bestämmelser som endast gäller kreditköp med förbehåll om återtaganderätt, dvs. sådana kreditköp som i dag normalt faller underavbetalningsköptagen. Med förbehåll om återtaganderätt avses enligt 15 § första stycket avtalsvUlkor som ger kreditgivaren möjlighet att återta varan, om inte köparen fullgör sin del av kreditköpsavtal. Ett sådant villkor kan vara utformat som ett s. k, äganderätts- eller ägarförbehåll (prop. 1976/77:123 s. 178).

I åtskilliga fall där förbehåll om återtaganderätt har uppställts torde kreditgivaren inte kunna tillgodoföra sig något nämnvärt ekonomiskt värde genom att återta varan. Denna kan t. ex. vara av sådant slag att den har ett mycket ringa andrahandsvärde. Trots detta har varan ofta ett betydande bmksvärde för köparen. 1 denna situation utgör återtaganderäiten ett rent påtryckningsmedel, Konsumentkreditlagen bygger bl, a, på tanken att detta normalt inte bör förekomma. Som ett medel att åstadkomma delta resultat har i 15 § tredje styckei tagits upp vissa bestämmelser av näringsrättslig natur. Enligt dessa gäller att näringsidkare kan förbjudas att använda förbehåll om återtaganderätt vid försäljning av vara som med hänsyn till sin beskaffenhet eller sitt värde eller på grund av förhållandena på marknaden inte är lämpad som kreditsäkerhet. I fråga om sådant förbud tillämpas bestämmelserna i avlalsvillkorslagen. Detta innebär att fråga om förbud prövas av marknadsdomstolen etter, i falt som inte är av störte vikl, av KO. Förbud skatt normall förenas med vite. Anknytningen litl avlalsvillkorslagen medför alt konsumentverket på samma sätt som när det gäller reglerna om marknadsföring

Prop. 1977/78:142 23

och kontantinsats kan ta fram riktlinjer beträffande användningen av förbehåll om återtaganderätt, i första hand efter överiäggningar med berörda näringsidkare eller branschorganisationer (prop, s, 128 Q-

1 15 § andra stycket anges förutsättningarna för att ett förbehåll om återtaganderätt skall få göras gällande. För det första krävs att förbehållet har gjorts av säljaren i samband med köpet för att trygga säljarens rätt till betalning. Annan kreditgivare än säljaren kan alltså inle förbehållas detta slags säkerhet i varan, vilket innebär att återtaganderätt är utesluten i samband med låneköp och köp med användande av kontokort. Ett av säljaren till säkerhel för dennes egen fordran uppställt förbehåll kan däremot åberopas av annan kreditgivare titt vilken säljaren har överiåtit eller pantsatt sin rätt.

För all ett förbehåll om återtaganderätt skall fö göras gällande fordras vidare enligt nämnda stycke att köparen sedan mer än en månad är i dröjsmål med all erlägga förfallen och ej preskriberad del av kreditfordringen och att denna det uppgår till mer än en tiondel av hela kreditfordringen. Om dröjsmålet omfattar två etter flera poster är det dock tillräckligt att dessa tillsammans utgör mer än en tjugondel av heta kreditfordringen (LU 1977/ 78:5 s. 40 O- Kraven på betatningsdröjsmåtels längd och beloppsmässiga omfattning överensstämmer alltså med dem som gäller för att kreditgivaren skall kunna kräva betalning i förtid. Att endast dröjsmål med kreditfordringen kan åberopas titt stöd för återtagande innebär alt kopplingsförbehåll inte kan användas för att säkerställa annan fordran genom återtaganderäiten.

Även om köparen har råkat i sådant kvalificerat belatningsdröjsmål som avses i 15 § andra stycket kan köparen enligt 16 § avvärja återtagande. Härför krävs att köparen innan varan alertas erlägger hela del belopp som inte har betalats i rätt tid samt ev. dröjsmålsränta och ersättning för kreditgivarens kostnader enligl grunder som anges i 17 § tredje-femte styckena. 1 sådant fall får kreditgivaren inte heller göra gällande en förfalloklausut med åberopande av dröjsmålet.

Om kreditgivaren vill utnyttja rätt att återta vara och köparen inte vill eller förmår avvärja detta genom betalning, skatt förhållandet mellan dem avvecklas genom en uppgörelse som regleras i 17 och 18 SS-

Enligt 17 S första stycket skatt vid uppgörelsen göras en avräkning mellan kreditgivaren och köparen. Köparen skall härvid enligt andra stycket tillgodoräknas varans värde vid återtagandet. Vid beräkning av värdet äger 3 § avbelatningsköptagen motsvarande tillämpning (se avsnitt 2.2.1 ovan).

Kreditgivaren får enligt 17 § tredje styckei tillgodoräkna sig den obetalda delen av kreditfordringen efter sådan reduktion av kreditkostnaden som anges i 13 §. Vidare för kreditgivaren tillgodoräkna sig dröjsmålsränta, dock inte enligt högre räntefot än som anges i 6 § räntelagen (1975:635). 1 förekommande fall får kreditgivaren också tillgodoräkna sig ersättning för

Prop. 1977/78:142 24

vissa kostnader för återtagande avvaran. Detta gällerenligt 17 § fjärde stycket exekutionsavgift, skälig transportkostnad och i viss mån utgift för inställelse vid förtättning för återtagande, 1 mål om handräckning för återtagande för kreditgivaren enligt 17 § femte slycket tillgodoräkna sig även skälig ersättning för eget arbete med anledning av målel saml arvode till ombud eller biträde. I denna del kan regeringen meddela närmare föreskrifter.

Om det vid avräkningen uppkommer ett saldo till köparens förmån, för varan enligt 18 § första slycket alertas endast om kreditgivaren betalar mellanskillnaden till köparen eller, när varan värderats av utmätningsman, nedsätter mellanskillnaden hos denne. Detta motsvarar vad som gällerenligt avbetat ni ngskö plagen,

Fördel fatt att avräkningen resulterar i ett saldo till kreditgivarens förmån har hittills gällande rätt inneburit att kreditgivaren efter återtagandet har kunnat driva in köparens restskuld på vanligt sätt. Genom 18 § andrastycket konsumentkreditlagen införs nu i stället ett principiellt förbud för kreditgivaren att kräva ut restskulden. Skulden för dock krävas ut i det undantagsfallet att varan har utsatts för betydande värdeminskning genom köparens vanvård. Beträffande den närmare motiveringen för dessa bestämmelser -vilka bl. a. torde komma att få en understödjande effekt på reglerna om kontantinsats och om begränsning av återtaganderäiten till mera värdebeständiga varor-för hänvisas till prop. 1976/77:123 s. 133 f samt till LU 1977/ 78:5 s. 70-72.

Det bör påpekas att med restskuld enligt 18 § andra stycket endast avses belopp som omfattas av de tidigare berörda avräkningsregterna. Kreditgivaren är således alltid oförhindrad att även efter varans återtagande kräva ut ersättning för rättegångskostnader som hänför sig till dom varigenom köparen har förpliktats ulge varan (prop, s. 184).

Sedan en vara återtagits har köparen enligt 19 § rätt att inom fjorton dagar lösa den tillbaka från kreditgivaren. 1 så falt måste köparen emellertid betala kreditgivaren inte bara varans värde vid återtagandet utan också den restskuld som kan ha uppkommit vid avräkningen.

Ett återtagande kan komma till slånd på olika sätt (jfr avsnitt 2.2.1 ovan). Det kan ske genom en uppgörelse direkt mellan parterna, utan medverkan av myndighei. Kreditgivaren kan också vända sig lill domstol och utverka en dom som innebär att köparen förpliktas ulge varan. Domen kan sedan verkställas på vanligt sätl, med beaktande av konsumentkreditlagens regler om avräkning mellan parterna m m.

Det vanligaste förfarandet lorde emellertid även i fortsättningen bli att krediigivaren hos utmätningsman begär handräckning för återtagande av varan. Bestämmelser härom har upptagits i 20-22 S§ konsumentkreditlagen, t viss utsträckning hänvisar dessa titt handräckningsreglerna i avbetalningsköplagen. Vikliga avvikelser förekommer dock.

Enligt 20 § konsumentkreditlagen för krediigivaren hos utmätningsman

Prop. 1977/78:142 25

söka handräckning för varans återtagande. Som förutsättning härför gäller att det rörande kreditköpet har upprättats en av parterna underskriven handting, som innehåller förbehåll om återtaganderätt samt uppgift om kontantpriset, kreditbeloppet, kreditkostnaden, kredittiden, kreditfordringen och de tidpunkter när betalning skall erläggas. Denna handling skall i avskrifi bifogas handräckningsansökningen, som skall vara skriftlig och innehålla uppgift om hur slor del av kredilfordringen som utestår obetald. Saknas i nyssnämnda handting uppgift om exempelvis kontantpris skall ansökningen avstås (prop. s. 185). Detsamma gäller om köparen visar sannolika skäl att handlingen innehåller felaktig uppgift till köparens nackdel (prop. s. 185,360 och 373).

I 21 § första styckei föreskrivs att handräckning för beviljas endast om det är uppenbart att de fömtsättningar som anges i 15 § andra stycket föreligger. Enligt 21 S andra stycket får handräckning inte beviljas, om förbehåll om återtaganderätt har använts i strid mot sådant förbud som avses i 15 § tredje stycket.

Genom 21 S tredje stycket har köparens s. k. beneficium vid återtagande utvidgats väsentligt i förhållande titt vad som gälter enligt avbetalningsköplagen. Handräckning eller verkställighet av dom, varigenom köparen har förpliktats alt lämna tillbaka vara som sålts med förbehåll om återtaganderätt, får sålunda inte beviljas beträffande vara som faller under reglema om beneficium vid utmätning i 65 S utsökningslagen (1877:31 s, 1). Detta innebär att handräckning eller domsverkstältighet inte för ske med avseende på bl, a, möbler och annan utrustning som är nödvändig för ett hem och dess skötsel. Vidare undantas föremål som tjänar uteslutande till köparens personliga bmk och utrustning som fordras för köparens förvärvsverksamhet, allt lill skäligt värde, 1 denna del får i övrigt hänvisas till prop, s. 187.

Vad i övrigt angår förfarandel vid handräckning och domsverkslällighet hänvisar 22 S konsumentkreditlagen lill bestämmelserna i 10 S tredje och fjärde siyckena, 12-15 §S och 16 § första stycket avbetalningsköplagen. En redogörelse för dessa bestämmelser har tidigare lämnats (avsnitt 2,2.1 ovan).

Vid kreditköp med förbehåll om återtaganderätt är kreditgivaren oförhindrad att göra gällande sin fordringsräti i vanlig ordning. Han kan således vända sig till domstol för alt fö ett verkställbart utslag på sin fordran i stället för att göra gällande sin återtaganderätt. Med stöd av sådani utslag kan kreditgivaren begära utmätning hos köparen. För denna siluation innehåller emellertid 23 § konsumentkreditlagen den viktiga regeln, att den vara som har sålts med förbehåll om återtaganderätt inte får utmätas för fordran på grund av kreditköpet. Syftet med regeln är främsl att förhindra att konsumentkreditlagens regler om avräkning mellan partema sätts ur spel. Del i lagtexten använda uttryckel "fordran på grund av kreditköpet" inbegriper -fömtom kreditfordran - också fordran på lagsökningskostnad o. d. som

Prop. 1977/78:142 26

hänför sig till köpel. Inte heller på grund av sådan fordran kan alltså varan utmätas. Det är därvid utan belydelse om rätten att ta tillbaka varan har gått förlorad på grund av att kreditfordringen helt eller till större delen har erlagts (prop, s, 373),

Efterievnaden av konsumentkreditlagen har ställts under offentlig tillsyn. Bestämmelserna härom finns i 25-29 SS-

2.2.4 Annan tagstijining

Annan lagstiftning av intresse i detta sammanhang är bl. a, inkassolagen (1974:182,ändrad 1975:744)som i första hand syftariill att undanröja riskerna för att gäldenärer utsätts för otillböriiga inkassoåtgärder. Vidare bör nämnas förordningen (1959:575) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar (ändrad senast 1976:1074), Förordningen innehåller en konjunkturpolitiskt motiverad reglering av kontantinsats (f n. minst 40 procent) och kreditlid (f n. högst 18 månader) vid sådan bilförsäljning (se närmare prop. 1976/77:123 s. 34 f samt SOU 1977:24 s, 49 ff).

3 Utredningen

3.1 Inledande anmärkningar

Som har framgått i avsnitt 1 antog riksdagen den i prop. 1976/77:123 föreslagna konsumentkreditlagen med vissa av lagutskottet förordade ändringar (LU 1977/78:5). Ändringarna avsåg i huvudsak förutsättningarna för att kreditgivare vid kreditköp skall fö göra gällande s. k. förfalloklausut och förbehåll om återtaganderätt (12 och 15 §§), beräkningen av kreditgivarens fordran när avtal om kreditköp avslulas i förtid (13 §) samt kreditgivares rätt att efter återtagande av vara kräva ut ev. restskuld (18 S)- Då ulredningens betänkande avgavs före lagutskottets har de av riksdagen gjorda ändringarna i konsumentkreditlagen inle kunnai. beaktas av utredningen.

3.2 Allmänna utgångspunkter

Utredningen redovisar i avsnitt 4 av betänkandet sina allmänna överväganden rörande avbetalningsköplagens framtid mot bakgmnd bl, a, av förslaget till konsumentkreditlag. I avsnittet 5.1 berör uiredningen frågan om konsumentkreditlagen lämpligen kan utgöra en allmän förebild för lagstiftning rörande krediter utanför konsumentområdel.

Utredningen ställer sig avvisande till tanken att konsumentkreditlagens regler generellt skulle efterliknas utanför konsumentkreditområdet. Enligt utredningen gör sig här till slor del andra synpunkler gällande än inom konsumentområdet. Av störst intresse är kreditavtal där båda parter är

Prop. 1977/78:142 27

näringsidkare. Utredningen framhåller alt ett företag typiskt sett är beroende av krediter för att kunna driva sin rörelse och att onödiga förvärv inte utgör något framträdande inslag. Bristande jämbördighet mellan parterna förekommer men är inte tillnärmelsevis lika vanlig som i förhållandet näringsidkare-konsument. Det faller sig enligt utredningen naturiigt att ställa högre krav på den som driver näring än på en konsument bl, a. när det gälter att tillvarata de egna intressena. Kreditlransaktioner i näringsidkarförhåtlanden kan dessutom förete betydande olikheter sinsemellan,

1 konsumentkreditlagen framträder enligt utredningens mening vissa bestämmelser som viktigare än andra när del gäller att stärka kredittagarens/ köparens ställning. Utredningen syftar på reglema om informationsplikt vid marknadsföring av kredit (5-7 §§), om kontantinsats vid kreditköp (8 och 9 S§), om köparens befogenheter gentemot särskild kreditgivare vid kreditköp (10 §) och om begränsning av användningen av förbehåll om återtaganderätt till köp avseende varor som kan anses lämpade att utgöra säkerhet för kredit (15 S tredje slyckel).

Utredningen anser det inle kunna komma i fråga att utanför konsumentkreditområdet införa generellt tillämpliga beslämmelser om inforniattönspliki vid marknadsjöring av kredii. Det finns enligt utredningens mening inte heller lillräckliga skäl för en sådan informationsplikt med ett mera begränsat tUlämpningsområde, t. ex. enbart såvitt avser avbetalningsköp som faller utanför konsumentkreditlagen. Den huvudsakliga grunden för denna ståndpunkt är att informationsplikten inte skulle fö samma betydelse utanför konsumentkreditområdet som inom detta. Ändamålet med den i konsumentkreditlagen föreskrivna informationen rörande bl. a, effektiv ränta är främst att ge konsumenten möjligheter att göra jämförelser mellan olika altemativ. Den näringsidkare som överväger avbetalningsköp för sin rörelse saknar emellertid, framhåller utredningen, inte sällan annan utväg. Alternativen självfinansiering och avstående från köp har i regel inte samma aktualitet för en sådan näringsidkare som för konsumenten (jfr även betänkandet s. 55 O-

Uiredningen avvisar också ett lagstadgat konianiinsatskrav vid krediiköp utanför konsumentområdet. Utredningen framhåller att de varor som en näringsidkare köper på avbetalning normalt behövs för hans rörelse, 1 kommersiella förhåltanden är leverantörskrediier ofta ett nödvändigt led i finansieringen av en rörelse. För näringsidkaren måsle det enligt utredningen typiskt sett vara titt övervägande fördel att kunna göra ett avbetalningsköp med lågeller ingen kontantinsats. Utredningen sägersig visseriigen ha funnit att det åtminstone tidigare har förelegat vissa problem för främst mindre företag att fullfölja sina avbetalningsköp bl. a, när det gällt entreprenadmaskiner och lastbilar. Enligt utredningen skulle ett krav på hög kontantinsats ha kunnat motverka sådana problem. Under de senaste åren har emellertid skett en avsevärd förbättring. Om ett ingripande skulle behövas bör detta

enligl uiredningen i varje fall inle ha formen av en allmän konlantinsalsreg-lering. Problem inom viss bransch eller beträffande visst varuslag bör angripas med direkta medel, anpassade efter omständigheterna.

Vad angår s. k. treparisjörhållanden framhåller uiredningen att det vid avbetalningsköp näringsidkare emellan är vanligt att kreditgivningen finansieras genom att säljaren erhåller betalning av tredje man (särskild kreditgivare), som på grund av pantsättning eller överiåtelse i stället övertar säljarens rättigheter gentemot köparen. Ofta är del redan när köpeavtalet ingås fömtsätt att en särskild kreditgivare på detta sätt skall träda in (jfr betänkandet s. 56). Det förekommer i hilhörande fall alt köparen genom en bestämmelse i köpeavtalet (s. k. cui-offklausul) avskärs från möjligheten att gentemot den särskilde kreditgivarens krav på betalning framställa invändningar på grund av köpet, t. ex, rörande fel i varan. Köparen kan i trepartsförhåtlandel inte heller kräva all den särskilde kreditgivaren återbär någon del av den betalning som han redan har uppburit av köparen, t, ex, om köpet hävs. Dessa begränsningar i köparens befogenheter för betydelse främst om säljaren blir insolvent och därför inte kan tillgodose köparens ev. anspråk på grund av köpet.

Som har framgått i avsnitt 2.2.5 (jvan innebär 10 S konsumentkreditlagen en betydande förstärkning av konsumentens ställning i bl. a. den nu berörda situationen.

Enligt ulredningens mening saknas det anledning att införa motsvarande regler utanför konsumentkreditområdet. Såvitt gäller möjligheten att kräva åter redan eriagd betalning i samtiand med hävning o. d. hänvisar utredningen till att köparens situation inte förändras genom att säljaren överlåter eller pantsätter sina rättigheter enligt köpeavtalet. Enligt utredningen förhåller det sig visserligen annorlunda om överlåtelsen på grund av en cut-offklausul medför att köparen även avskärs från rätten att mot den särskilde kreditgivarens krav på betalning framställa sådana invändningar på grund av köpet som han hade kunnat åberopa mot säljaren. Utredningen framhåller emellertid att köparens slällning i denna situation är jämföriig med den som han skulle ha befunnil sig i, om han hade betalat kontant. Den risk som läggs på en kreditköpare genom en cut-offktausut kan därmed enligl utredningens mening inte betraktas som typiskt sett oskälig i näringsidkarförhåtlanden. 1 anslutning härtill påpekar uiredningen också alt bruket av växlar - som på grund av växetlagstiftningen kan medföra samma effekter som cut-offklau-suler - är allmänt godtaget i kommersiella förhållanden och knappast kan förbjudas just vid avbetalningsköp aäringsidkare emellan, så länge pålagliga missförhållanden inte har framkommit.

Utredningen finner inte heller skäl föreligga att efter mönster av konsumentkreditlagen söka begränsa användningen av JÖrbehåU om åiertagande-rätt vid kreditköp utanför konsumentkreditområdet. Enligt utredningen har det inte framkommit några olägenheter med nuvarande ordning. Förbehåll

Prop. 1977/78:142 29

om återtaganderätt används enligt utredningen här mest vid näringsidkares köp av dyra varor med betydande andrahandsvärde. I kommersiella förhåltanden kan det inte heller utan vidare anses ligga i kreditbehövande köpares intresse att stränga krav ställs på varans värde som säkerhet.

Mot bakgmnd av sina ställningstaganden i nu berörda frågor har utredningen övervägt, om del över huvud taget behövs särskild lagstiftning beträffande avbelalningsköp som inte omfattas av konsumentkreditlagen.

1 denna del framhåller utredningen bl. a. att den nu gällande avbetalningsköplagen har tillkommit med sikte inte bara på konsumenters utan också på kapitalsvaga småföretagares avbelalningsköp (betänkandet s. 75 O- Avbetalningsköpet spelar alltjämt en beaktansvärd roll när sådana näringsidkare skall skaffa nädvändig utrustning för rörelsen. Utredningen påpekar att den förmögenhetsrättstiga generalklausulen i 36 § avtalslagen visseriigen ger ökade möjligheter att komma ål avtalsvillkor som i det enskilda fallel framsiår som oskäliga Gfr avsnitt 2.2.2 ovan). Avbetalningsköparens ställning blir enligt uiredningen emellertid säkrare om man genom lagstiftning skapar ett preciserat minimiskydd. Det möter enligt utredningen också betänkligheter all i anslutning till förbättringar för konsumenterna försvaga det skydd som f n. gälter för näringsidkare som köper på avbetalning, i all synnerhet som dessa ofta är beroende av denna kreditform för sin rörelse. Enligt utredningen bör man alltså även i fortsättningen i tag reglera även sådana avbetalningsköp som faller utanför konsumentkreditlagen.

När det gäller lagstiftningstekniken berör utredningen frågan huruvida reglerna för sådana avbetalningsköp som nyss nämndes bör sammanföras med konsumentkreditlagen titt en enda lag. Enligt utredningen skulle det emellertid framstå som onaturligt med en lag som gällde för, i princip, alla krediter på konsumentområdet men som utanför detta omfattade endast en särskild form av kreditköp, nämligen avbelalningsköp. Uiredningen befarar även att en gemensam lag kan leda titt en alltför långtgående saklig samordning mellan reglema för konsumenlkreditköp och reglerna för de avbetalningsköp som utredningens överväganden avser. Enligt uiredningen är ett fiertal saktiga skillnader mellan dessa regelsystem motiverade. En särskild avbetalningsköplag vid sidan av konsumentkreditlagen blir enligt utredningen mer överskådlig och tättolkad än en gemensam lag.

Utredningen föreslår alltså att man beträffande avbelalningsköp som inte omfattas av konsumentkreditlagen behåller en särskild, tvingande lag. Denna bör enligt uiredningen ersätta den nuvarande avbetalningsköplagen, vilken bl, a, har blivit språkligt omodern, samt anpassas till konsumentkreditlagens systematik och terminologi. Enligt utredningens mening måste också en del av de materiella lösningarna i konsumentkreditlagen slå igenom i en ny avbetalningsköplag. Olikheter bör enligt utredningen i princip förekomma endast om de motiveras av de särskilda hänsyn som gör sig gällande på konsumentområdet.

Utredningen har övervägt (avsnitt 5,2 i betänkandet) huruvida särskilda regler bör gälla för sådana näringsidkare som vid upplagande av kredit för rörelsen skulle kunna anses ha samma behov av skydd som konsumenler. Som exempel nämns hantverkan;, lantbrukare och fiskare. Enligt utredningen är del emellertid praktiskt taget omöjligt att åsladkomma en hanteriig och rättvis gränsdragning mellan olika näringsidkare i detta hänseende. Utredningen finner det vidare principiellt betänkligt att låta en grupp av näringsidkare åtnjuta förmånligare regler än andra. En ev. särskild reglering avseende resurssvaga näringsidkare bör enligl utredningen i vart fatt inte gå ut på att dessa jämställes med konsumenter, då kreditgivning till företag har en delvis annan funktion än kreditgivning till konsumenter för enskilt bruk. Utredningen tror för sin det att en tillämpning av exempelvis konsumentkreditlagens bestämmelser om kontantinsats och begränsning av ålertagan-derätlen närmast skulle försämra finansieringssituationen för resurssvaga företag. De särskilda hänsyn som i näringsidkarförhåtlanden kan behöva tas titt alt en kredittagare iniaren underiägsen ställning kan enligt utredningens mening tillgodoses genom tillämpning av generalklausulen i 36 § avtalstagen. 1 sammanhanget understryker utredningen också att det är en viktig uppgift för näringsidkarnäs intresseorganisationer alt genom information och rådgivning ge stöd åt här avsedda näringsidkare.

3.3 Förslaget till ny avbetalningsköplag

3.3.1 TUlämpningsområde ni. m.

I fråga om en ny avbetalningsköplags tillämpningsområde framhåller utredningen att den nuvarande avbetalningsköplagen gäller alla avbelalningsköp som inte omfattas av konsumentkreditlagen. Sålunda inryms en del sannolikt ytterst sältan förekommande falt, exempelvis avbetalningsköp mellan två privatpersoner. Enligt utredningens mening är det dock lämpligast att också en ny avbetalningsköplag för gälla alla falt utanför konsumentkreditområdet. Den bör i likhet med den nuvarande gälla endast vid köp av varor.

1 sammanhanget tar utredningen vidare upp frågan humvida en ny avbetalningsköplag, till skillnad från den nuvarande, efter mönster av konsumentkreditlagen bör i tillämpliga delar omfatta även sådana kreditköp med förbehåll om återtaganderätt som inte är detbetalningsköp. Att fall med betalning vid ett enda förfatlotillfälle lämnades utanför den nu gällande avbetalningsköplagen synes enligt utredningen ha berott på att sådana falt antogs knappast förekomma i den handel som man hade för ögonen när lagen kom till. Utredningen uppgeratt kombinationen förbehåll om återtaganderätt och engångsbetalning inte har tilldragit sig någon uppmärksamhet. När kombinationen kommer till användning torde vanligen köpesumman vara

Prop. 1977/78:142 31

låg eller annan särskild omständighet föreligga, som gör att avtalet inte såsom det typiska avbetalningsköpel kan anses motivera en lagreglering utanför konsumentkreditområdet. Uiredningen framhåller vidare att en lagreglering av fömtsättningarna för återtaganderätt innebär ett ingrepp i annars gällande regler om hävningsrätt. Det är enligt utredningen inte givet att en för detbetalningsköp avpassad bestämmelse är lämplig i fall där hela betalningen skall erläggas på en gång efter varans utgivande. Som exempel nämner utredningen alt del uianför konsumentkreditområdet knappast kan anses skäligt att säljaren i sådana fatt vid utebliven betalning skall tvingas vänta viss tid med t. ex. återtagande. Köparens kontraktsbrott avser här hela hans prestation.

Enligt utredningens mening bör de udda fallen av engångsbetalning således kunna lämnas utanför en ny avbetalningsköplag.

Uiredningen föreslår alltså att en ny avbetalningsköplag ges tillämpning på samma slags köp som den nu gällande och att dessa även i fortsättningen betecknas avbelalningsköp. Härmed förstås enligt förslaget avtal om köp av vara mot betalning i särskilda poster, av vilka minst en skall erläggas sedan varan har lämnats ut lilt köparen, och under villkor som ger säljaren möjlighet att återta varan, om köparen inte fullgör sin det av avtalet (förbehåll om återtaganderätt). Efter mönster av gällande avbetalningsköplag och konsumentkreditlagen förestås all det i den nya lagen tas in en erinran om all avbetalningsköp föreligger även i falt då avtalet har getts formen av ett hyresavtal, om det är avsett att den till vilken varan lämnas ut skall bli ägare av denna. Beträffande vissa frågor om gränsdragningen mellan avbelalningsköp och reella hyresavtal kan hänvisas titt betänkandet (s. 78 O-

Enligt utredningen bör vissa grundläggande begrepp definieras i lagen. Med koniantpris bör enligt förslagel förslås det pris titt vilket säljaren skulle ha varit villig att sälja varan mot kontant betalning. Termen kredilbelopp förestås definierad som den del av kontantpriset varmed belatningsanstånd lämnas. Med kreditkostnad bör förstås det sammanlagda beloppet av alla räntor, tillägg och andra kostnader som köparen har att erlägga till säljaren med anledning av betalningsanståndet. Med kreditfordran avses i förstaget summan av krediibeloppet och kredilkostnaden. De sålunda föreslagna definitionerna överensstämmer i huvudsak med motsvarande begreppsbestämningar i konsumentkreditlagen.

3.3.2 Ålertaganderätlen

Enligt utredningen bör den nya avbetalningsköplagen innebära att förbehåll om återtaganderätt får göras gällande i två situationer, nämligen dels vid belalningsdröjsmåt från köparens sida och dels när köparen har äventyrat säljarens säkerhel i varan.

När det gäller betalningsdröjsmål som grund för återtagande är en av

Prop. 1977/78:142 32

utgångspunkterna för utredningens överväganden de regler som enligt prop. 1976/77:123 föreslogs gälla för konsumentköpens del. Dessa innebar att förbehåll om återtaganderätt skulle fö göras gällande endast om köparen sedan mer än en månad var i dröjsmål med förfallen det av kredilfordringen, som uppgick till mer än en tiondel av hela kreditfordringen. Vid riksdagsbehandlingen av propositionen kompletterades denna regel emellertid med en bestämmelse enligt vilken återtagande för ske även om dröjsmålsbeloppet utgör endast en tiugondel av kredilfordringen, fömtsätt att dröjsmålet omfattar flera vid olika tidpunkter förfallna poster (se avsnitt 2,2,3 ovan).

För att ett betalningsdröjsmål skall berättiga till återtagande bör enligt utredningen alltid krävas att dröjsmålet har varat mer än en månad. När det gäller dröjsmålsbeloppels storiek föreslår uiredningen att man som grundregel släller kravet alt detta belopp uppgår till mer än en tiondel av kreditfordringen. Enligt utredningen kan denna regel emellertid i vissa falt vara alltför sträng mot säljaren, eftersom det vid näringsidkares avbetalningsköp ofta rör sig om stora belopp. Om dröjsmålet överstiger två månader bör del därför räcka att dröjsmålsbeloppet uppgår till mer än en tiugondel av kreditfordringen eller utgör återstoden av denna, I del sist nämnda fallet skall dröjsmålsbeloppels sloriek sålunda enligl förslaget inte ha någon belydelse. Detta innebär en principiell avvikelse från konsumentkreditlagen. Som motivering härför åberopar utredningen att det utanför konsumentkreditområdet är naiuriigast att låta återtaganderäiten gälla så länge den fordran består som föranlett förbehållet om återtaganderätt.

Experterna Cason, Deullar och Hjärpe har avgelt ett särskilt yttrande, vari utredningens förstag rörande kraven på betatningsdröjsmåtels omfattning kritiseras. Experterna framhåller i det särskilda yttrandet, alt förslaget i förhållande till nu gällande avbetalningsköplag innebär en skärpning lill säljarens nackdel. Med hänsyn lill alt köpeobjekten i kommersiella transaktioner ofta representerar betydande värden kan enligl experterna den föreslagna förlängningen av tidsfristerna i många fall medföra avsevärda olägenheier för kreditgivarna. 1 det övervägande anlalel fall då återtagande aktualiseras har köparen inställt sina betalningar, försatts i konkurs eller på annat sätl hamnat i sådant obestånd att det kan antas all han inle kommer att kunna fullgöra sina betalningsförpliktelser, Enligl experternas mening ärdel i sådana falt motiverat att säljaren utan tidsutdräkt för återta varan. Risk föreligger annars att varans värde snabbt minskar till följd av att köparens möjligheter och intresse att underhålla varan avtar. Följden av detta kan bli all säljarens möjligheter alt tillgodogöra sig ett restvärde på varan äventyras. Experterna uppger att den vid avbetalningsköp vanliga kredittiden för olika typer av maskiner som säljs till näringsidkare ligger mellan 12 och 60 månader. För större och dyrare maskiner är motsvarande kreditlid för närvarande 36-60 månader. Experterna framhåller att den tidsfrist som en köpare kan komma i åtnjutande av till följd av tiugondelskravet därmed kan

Prop. 1977/78:142 33

uppgå till hela tre månader eller mer. Experterna förordar därför all den nu gällande avbetalningsköplagens regler om kvalificerat belalningsdröjsmåt för kvarstå i huvudsak oförändrade. Enligt experternas mening bör dock det tillägget göras, att säljare alttid skatt ha rätt att återta vara så snart förfallen del av kredilfordringen har varit utestående i mer än två månader. Enligt experterna bör motsvarande regler gälla för säljarens rält att kräva förtidsbetalning.

Enligt utredningen torde det visseriigen sällan bli aktuellt alt säljaren åberopar annan gmnd för återtagande än belalningsdröjsmåt. Uiredningen menar likväl att en ny avbetalningsköplag bör ge viss möjlighet härtill av principiella skäl och med hänsyn till att det i kommersiella förhåltanden ofta är fråga om dyra varor och slora krediter. Utredningen framhåller att hanteringen av säljarens säkerhet för krediten är en av köparens centrala förpliktelser vid avbetalningsköp. På gmnd härav föreslår utredningen alt förbehåll om återtaganderätt skall få göras gällande även vid annat kontraktsbrott än betalningsdröjsmål, om kontraktsbrottet har äventyrat säljarens säkerhet i varan.

Enligt konsumentkreditlagen för förbehåll om återtaganderätt göras gällande endast om dröjsmåtsbetoppet inte har blivit preskriberat. Detta kan sägas innebära ett undanlag från den allmänna regeln i gällande rätt, att sakrättsliga anspråk inte preskriberas (jfr prop. 1976/77:123 s, 130). Enligt utredningen bör den nya avbetalningsköplagen däremot utgå från den allmänna regeln och återtagande sålunda kunna ske även på gmnd av preskriberad fordran. Utredningen framhåller att det i de parlsretationer som här är aktuella vanligen inte kan anses oskäligt att åberopa ett förbehåll om återtaganderätt i denna situation. Som jämförelse nämner uiredningen att en sedvanlig panträtt kan utnyttjas även om den bakomliggande fordringen har preskriberats. Experten Beck-Friis har i särskilt yttrande anmält avvikande mening i den nu berörda frågan. Han anser att en ny avbetalningsköplag på ifrågavarande punkt bör ges samma innebörd som konsumentkreditlagen.

Utredningen anser att köparen liksom f n. bör ha möjlighet att avvärja ett återtagande som har aktualiserats. Om köparen har råkat i kvalificerat betalningsdröjsmål skall han enligt förstaget kunna förhindra återtagande genom att betala det belopp som inte har erlagts i rätt tid samt dröjsmålsränia och ersättning för säljarens kostnader. Till skillnad från vad som gäller enligt den nuvarande avbetalningsköplagen föreslås köparen ha denna möjlighet oavsett anledningen till att han har råkat i dröjsmål. Har köparen gjort sig skyldig till annat kontraktsbrott, som berättigar till återtagande, än belalningsdröjsmåt, skatt han enligt förslaget kunna avvärja återtagande genom betalning som i princip innebär en slutlig reglering av parternas mellanhavande.

3 Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 142

Prop. 1977/78:142 34

3.3.3 Kopplings- och avräkningsjörbehåll

Enligt utredningens mening kan del i kommersiella förhållanden inle anses vara typiskt sett oskäligt att kopptings- och avräkningsförbehåll kommer till användning i de undantagsfall som avses i nuvarande avbetalningsköplag, nämligen då förbehållen gälter fordran på ersättning för reparation eller annan åtgärd med avseende på avbetalningsgodset. Utredningen hänvisar härvid till att det normalt finns ett nära samband mellan själva avbetalningsköpel och fordringar på grund av reparation e, d. Vidare framhåller utredningen alt säljaren genom förbehåll av ifrågavarande slag inte kommer i bättre ställning än om han i stället ulnyttjar sin rätt att kvarhålla varan titt dess att reparationen betalas (retentionsrätt). Med hänsyn härtill och till frågans praktiska betydelse vid handel med bitar och maskiner bör enligt utredningen en ny avbetalningsköplag ge visst utrymme för kopplingar av det slag som avses här.

Mot bakgrund av att konsumentkreditlagen överhuvud tagel inle tillåter användning av kopptings- och avräkningsförbehåll har utredningen emellertid funnit anledning att från mera principiella synpunkler pröva i vilken ulsträckning de nuvarande kopplingsmöjligheterna bör bibehållas i en ny avbetalningsköplag. Utredningen framhåller härvid att ett direkt kopplingsförbehåll medför att säljaren kan utnyttja sin återtaganderätt för att säkerställa betalningen inte bara av sin fordran på köpeskillingen utan också av andra fordringar. Enligt uiredningen har återtaganderäiten emellertid sitt berättigande som säkerhet för att köpeskillingen betalas. Med hänsyn härlill saknas del enligt utredningens mening anledning att låta säljaren med stöd av återtagandeförbehåll fö täckning även för andra fordringar. Utredningen anser därför att en ny avbetalningsköplag inte bör ge utrymme för tillämpning av direkta kopptingsförbehåtl. Enligt utredningen saknas det däremoi skäl att hindra användningen av sådana avräkningsförbehåll som avser fordran på ersättning för reparation eller annan åtgärd beträffande varan.

Experterna Cason, Deullar och Hjärpe har i sitt särskilda yttrande redovisat avvikande uppfattning även såvitt angår tillåttigheten av kopptingsförbehåtl. Enligt experterna har utredningen inte visat, att några olägenheter av kopptingsförbehåtl avseende reparationsfordringar hittills förekommil i samband med avbetalningsköp mellan näringsidkare. De framhåller alt frågan om kopplings- och avräkningsförbehåll i dag torde vara av större praktisk betydelse än vid 1953 års revision av avbetalningsköplagen, bl, a, på grund av alt kostnaderna för underhåll och reparationer i relation till priset på varan i dag är större än tidigare. Vidare röner enligt experterna frågan om service, underhåll och reparationer i dag större uppmärksamhet i samband med köpets avslutande än vad som förul varit fallet, eftersom många produkter numera är mer komplicerade än tidigare och därför i större behov av underhåll och service. Båda parterna är därmed redan i ett tidigt skede

Prop. 1977/78:142 35

medvetna om att sådana åigärder måste vidtas och att detta många gånger medför betydande kostnader. Enligt experternas mening har således de prakliska skälen för kopplingsförbehåll efler hand förstärkts. Om kopplings-förbehåll inte tillåts i förhållandet mellan näringsidkare skutte del innebära risker för att motiverade reparations- och underhållsåtgärder uppskjuts eller underlåts. Vidare uppkommer enligt experterna risk för att säljaren tvingas att i högre grad utnyttja sin retentionsrätt i godset. Experterna säger sig inte vilja resa någon invändning mot utredningens principiella resonemang beträffande återtaganderättens karaktär av panträtt utan besittning såsom säkerhetenbart för kredilfordringen. De anser dock att praktiska skäl bör väga tyngre än de principiella invändningar som eventuellt kan anföras. Oskälig tillämpning av kopptingsförbehåtl bör enligt deras mening kunna hindras med tillämpning av 36 S avtalslagen. Under hänvisning till vad sålunda har anförts förordar de tre experterna att direkta kopplingsförbehåll i fråga om fordran för reparation eller annan åtgärd med avseende på godset även fortsättningsvis skall godlas vid avbelalningsköp mellan näringsidkare.

3.3.4 Betalning iJÖriid

Uiredningen förestår att köparen enligt den nya avbetalningsköplagen -Uksom f n. och enligt konsumentkreditlagen - skall ha rätt att när som helst betala sin återstående skuld titt säljaren.

Säljaren föreslås fö kräva betalning i förtid endasl om han gjort förbehåll om detta (förfalloklausut) samt köparen genom att åsidosätta förpliktelse enligt avtalet har äventyrat säljarens säkerhet i varan etter köparen i mer än en månad underiåtit att eriägga förfallen det av kreditfordringen som uppgår till mer än en tiondel av kreditfordringen etter, om dröjsmålet överstiger två månader, mer än en tjugondel av kreditfordringen.

Utredningens tre experter från näringslivet förordar i sitt särskilda yttrande, att kraven på betatningsdröjsmåtels omfattning ges samma utformning som dessa experter har föreslagit såvitt gälter förutsällningarna för återtagande (se avsnitt 3.3.2).

Enligt konsumentkreditlagen har köparen vid kreditköp med förtiehåU om återtaganderätt samma möjlighet att genom betalning avvärja tillämpning av förfalloklausut som all avvärja återtagande. Härför fordras enligl 16 § konsumentkreditlagen att köparen innan varan alertas eriägger belopp, som inte har betalats i rält tid, jämte ränta och kostnader enligt närmare angivna grunder.

Utredningen förestår som tidigare har framgått att den nya avbetalningsköplagen skall innehålla motsvarande regler såvitt angår köparens möjlighel att avvärja återtagande på gmnd av belalningsdröjsmåt. Utredningen anser däremot att regeln i 16 § konsumentkreditlagen närdet gäller förfatlopåföljd är alllför kategorisk för all efterbildas uianför konsumentkreditområdet.

Prop. 1977/78:142 36

Frågan i vad mån köparen skall kunna undgå förfatlopåföljd genom helt eller delvis kortigerande ålgärd, som vidtas efter det att förutsättningarna för sådan påföljd inträtt, bör lämnas oregterad i den nya avbetalningsköplagen. Det får enligt utredningen i varje enskilt fall särskilt bedömas, om del enligt 36 § avtalslagen skall anses oskäligt alt trots sådan åtgärd påfordra tillämpning av en förfalloklausut,

Enligl såväl den nuvarande avbetalningsköplagen som konsumentkreditlagen har köparen vid betalning i förtid - oavsett anledningen till att sådan betalning sker - rätt att erhålla viss reduktion av sin skuld lill kreditgivaren. Gmnden härför är all hela kredittiden inle utnyttjas, till följd varav kredilkostnaden blir lägre än den annars skulle ha blivit.

Utredningen föreslår att även den nya avbetalningsköplagen skall innehålla regler om reduktion av kreditkostnaden vid förtida betalning. Utredningens förstag i denna det har utformats med utgångspunkt från den schablonmässiga reduktionsreget som enligt regeringens förstag i prop. 1976/ 77:123 skulle tas in i konsumentkreditlagen. Enligt denna skulle vid beräkning av kreditgivarens fordran den obetalda delen av kreditfordringen minskas med så stor del av kreditkostnaden som den ej utnyttjade kredittiden utgör i förhållande litl den avtalade kredittiden. Säljaren skulle likväl alltid fö tillgodoräkna sig hela kostnaden för uppläggning av krediten, om denna kostnad särskilt angivits i avtalet och inte är oskälig. Utredningen har föreslagit alt den berörda schablonregeln skall ingå även i en ny avbetalningsköplag, dock kompletterad med bestämmelser enligt vilka särhållna kreditkostnadsbelopp alltid skall tillgodoräknas säljaren, om de uppenbarligen helt hänför sig titt utnyttiad kredittid. Experterna Cason, Deullar och Hjärpe har emellertid i sitt särskilda yttrande förordat att reduktionen av kreditkostnaden i stället sker enligt regler som tar större hänsyn lill den verktiga räntekostnaden för den utnyttjade kredittiden. De hänvisar härvid titt en avräkningsmetod som kommertill användning vid förtida betalning av banklån. Denna baseras enligt experterna på beräkning av den effektiva räntan under den tid som lånet har löpt. Experterna berör i sammanhanget vidare dens, k. 78-regeln. Experten Beck-Friis anser för sin del att denna regel bör tillämpas för att bestäma reduktionen av kreditkostnaden vid förtida betalning enligt en ny avbetalningsköplag.

Som har framgått i avsnitt 2.2.3 frångicks den i propositionen föreslagna schablonregeln vid riksdagens behandling av förstaget till konsumentkreditlag, till förmån för regler som bygger på en matematiskt mera korrekt fördelning av kreditkostnaden över kredittiden. Härvid har förutsatts att bl. a. 78-regeln skall komma till användning.

Prop.1977/78:142 37

3.3.5 Uppgörelse vid varas återtagande

Utredningen framhåller att grundtanken bakom avräkningsreglerna i gällande avbetalningsköplag och i konsumentkreditlagen är att krediigivaren i princip skall försättas i samma ekonomiska läge som om köpet hade fullföljts men inte göra någon extra vinst genom återtagandet. Enligt utredningen bör en ny avbetalningsköplag bygga på samma syslem.

Utredningen föreslår alltså till en början att köparen vid avräkning i anledning av återtagande skall tillgodoräknas varans värde vid återtagandet, beräknat efter vad säljaren kan antas utvinna genom att försälja varan på lämpligt sätt. 1 anslutning härtill tar utredningen upp ett par speciella frågor (belänkandel s. 114 O- Det förekommer att säljaren för alt kunna fö ett återtagande till stånd måste betala vissa skulder som egentligen åvilar köparen. Denne kan t. ex, ha lämnat varan för reparation under sådana förhållanden att den som verkställt reparationen har rätt att kvarhålla varan som säkerhet för reparationsfordringen. Om säljaren då för att fö ut varan Ivingas betala reparationsfordringen bör enligt utredningen hänsyn härtill tas när varans värde bestäms vid avräkningen. Detta bör gälla även när retentionsrätt utövas för andra fordringar än reparationsfordringar och säljaren därför måste beiala sådan fordran. Vidare förekommer att fordon som skall alertas inle för bmkas på gmnd av att förfallen vägtrafikskatt inte har erlagts (jfr 16 och 21 §§ vägtrafikskattelagen, SFS 1973:601). 1 sådant fall bör enligt utredningen fordonets värde vid återtagandet bestämmas med hänsyn till att inbetalning måste göras om fordonet skall fö användas omgående (jfr prop. 1974:164 s, 32), Återtar säljaren fordonet efter avräkning med avdrag för obetald skatt men blir det köparen och inte säljaren som inbetalar skattebeloppet, bör enligt uiredningen köparen anses få en däremot svarande återkravsrätl inom ramen fördel avdrag som gjorts vid värderingen av fordonet. Också om säljaren inför återtagandet betalat skatten bör enligl utredningen avdrag göras vid värderingen.

Säljaren skall enligl förslaget få tillgodoräkna sig den obetalda delen av kreditfordringen efter sådan reduktion av kreditkostnaden som tidigare berörts (avsnitt 3.3,4) samt i förekommande fall dröjsmålsränta. 1 anslutning härtill uttalar utredningen bl.a. (betänkandet s. 115) att yrkande om dröjsmålsränta, när särskild återtagandeförrätlning äger rum, måsle framställas senast vid denna. Om ett åberopat kontrakt innehåller bestämmelser om dröjsmålsränta kan enligt utredningens mening säljaren emellertid anses ha framställt sådant yrkande. Utredningen anser att någon motsvarighet titt konsumentkreditlagens regel om begränsning av räntefotens storiek inte bör gälla enligt den nya avbetalningsköplagen (jfr belänkandet s. 86).

Säljaren föreslås vidare fö tillgodoräkna sig ersättning för vissa kostnader för återtagandet enligt regler som i huvudsak moisvarar konsumentkreditlagens bestämmelser härom (17 S Oärde och femte styckena konsumentkre-

Prop. 1977/78:142 38

ditlagen, se avsnkt 2,2.3), Den olikheten i förhållande till konsumentkreditlagen föreslås dock att säljaren, om återtagandet grundas på dom varigenom köparen har förpliktats att ulge varan, för tillgodoräkna sig även obetald ersättning för rättegångskostnad enligt domen (jfr betänkandet s, 116),

Om köparen vid avräkningen til Igodoräknas ett större belopp än säljaren för varan enligt förstaget alertas endast om säljaren kompenserar köparen.

För det falt att säljaren tillgodoräknas ett större belopp än köparen - dvs. att den senare belastas med en restskuld - innebär den nuvarande avbetalningsköplagen att säljaren för kräva ut restskulden, om denna inte har blivit preskriberad. Samma ordning förestås gälla enligt den nya avbetalningsköplagen. Den inskränkning av rätten att kräva ut restskuld som följer av konsumentkreditlagen bör enligt ulredningens mening inte införas i en lag som kommer att gälla främsl avtal mellan näringsidkare.

3.3.6 Åleriagande genom handräckning eller domsverksiälUghel

Utredningen anser att nuvarande ordning för att ivångsvis genomföra ett återtagande av avbetalningsgods i huvudsak bör behållas också i en ny avbetalningsköplag.

När det gäller de formella förutsättningarna för handräckning föreslår uiredningen regler som nära anknyter till konsumentkreditlagens motsvarande bestämmelser. Enligt förslaget för handräckning beviljas endast om det är uppenbart att säljaren äger göra gällande förbehåll om återtaganderätt. Den föreslagna regeln sammanhängei' med handräckningsförfarandels summariska natur och har sin motsvarighet i konsumentkreditlagen. Utredningen föreslår emellertid vidare att handräckning inle skall fö beviljas, om köparen gör sannolikt att varan har sålts till oskäligt högt pris. En motsvarande bestämmelse finns i nu gällande avbetalningsköplag men har ansetts kunna undvaras i konsumentkreditlagen Qfr prop. 1976/77:123 s. 135).

Någon motsvarighet titt regeln i 21 § tredje stycket konsumentkreditlagen, enligt vilken handräckning etter verkställighet av dom inte för h)eviljas beiräffande vara som ingår i köpaiens s, k. beneficium enligt 65 § utsökningslagen, bör enligt utredningens mening inte upptas i en ny avbetalningsköplag. Utredningen anför bl. a. all återtaganderäiten närmast är jämförbar med panträtt. Enligt 67 § första stycket utsökningslagen utgör bestämmelserna i 65 S samma lag inte hinder mot att pant utmätes för pantfordringen. Konsumentkreditlagens samordning med 65 § utsökningslagen är betingad av sociala hänsyn. Ett motsvarande "avsteg" kan enligt utredningen inte göras utanför konsumentkreditområdet.

Som framgår av det hittiUs anförda innebär ulredningens förslag att avräknings- och handräckningsreglerna i den föreslagna nya avbetalningsköplagen på vissa punkler blir oförmånligare för köparen än motsvarande regler i konsumentkreditlagen. Del blir alltså av betydelse, vilken lag som är

Prop. 1977/78:142 39

tillämplig på ett köp. Mot den bakgmnden anser utredningen att det behövs en hanterlig regel för utmätningsmannens bedömning av frågan om den nya avbetalningsköplagens tillämplighet i det enskilda fallet. Utredningen föreslår därför att det i den nya avbetalningsköplagen föreskrivs, att handräckning enligt lagen inte får beviljas, om del finns påtaglig anledning räkna med möjligheten att avbetalningsköpel omfattas av konsumentkreditlagen.

Utredningen förestår vidare all i den nya avbetalningsköplagen tas in en rad regler om handräckningsförfarandet, vilka i sak motsvarar vad som gäller enligt den nuvarande avbetalningsköplagen. På grund av hänvisning i konsumentkreditlagen skall dessa regler tillämpas även vid handräckning enligt den tagen. Vidare föreslår utredningen alt i den nya avbetalningsköplagen skall föras in vissa bestämmelser, som f n. åierfinns i utsökningslagen och gäller för handräckningsförfarandet på grund av hänvisning i nuvarande avbetalningsköplag.

Enligl förstaget skall beslut i fråga om handräckning överklagas hos överexekutor, som härvid är sista instans. Part som är missnöjd med värdering etter annan ålgärd vid handräckningen skall emellertid vara oförhindrad att väcka talan mot den andre vid domstol, varvid för säljaren gäller vissa tidsfrister, om han vilt undvika att köparen får disponera ett vid avräkningen ev, uppkommet saldo till köparens förmån. Vidare förestås en altmän hänvisning till utsökningslagens bestämmelser i den mån dessa är lillämpliga på handräckningsförfarandet. Nu berörda regler överensstämmer med vad som gäller enligt den nuvarande avbetalningsköplagen.

De sålunda föreslagna bestämmelserna om handräckningsförfarandet skall enligt utredningsförslaget i huvudsak ha tillämpning även i fråga om verkställighet av dom, varigenom köparen har förpliktats att åleriämna vara som sålts genom avbetalningsköp,

3.3.7 Uiniätnlngsjörbud

Enligl gällande avbetalningsköplag för det gods som här sålts genom avbetalningsköp inte utmätas för fordran på grund av köpet. Detsamma gälter enligt konsumentkreditlagen såvitt angår vara som har sålts med förbehåll om återtaganderätt. Utredningen anser att ett utmätningsförbud bör gälla även enligt en ny avbetalningsköplag. Enligt förslaget för sålunda vara, som har sålts genom avbelalningsköp, inte utmätas för fordran på gmnd av köpet.

1 detta sammanhang tar utredningen emellertid upp frågan, huruvida utmätningsförbudel bör gälla även efter del att rätten att ta tillbaka varan har gått förtorad på grund av att kreditfordringen har blivit belalad. Uiredningen framhåller att det i ett rättsfall rörande tillämpningen av gällande avbetalningsköplag har anseits alt utmätningsförbudet inle gäller i den berörda siluaiionen (se NJA 1976 s. 128). 1 prop. 1976/77:123 med förslag litl

Prop. 1977/78:142 40

konsumentkreditlag m. m. har föredragande departementschefen däremot uttalat att utmätningsförbudet gäller även om rätten att återta varan har gått föriorad på grund av alt kreditfordringen helt etter till störte delen har eriagts (prop. s. 373).

Enligt utredningens mening hör man utanför konsumentkreditområdet upprätthålla den linje som kommit till uttryck i nyssnämnda rättsfall, dvs. tillåta utmätning för fordran på grund av köpet sedan återtaganderäiten upphört på grund av betalning av kredilfordringen. Det kan här vara fråga om exempelvis lagsökningskostnader. Enligt uiredningen bör uianför konsumentkreditområdet säljaren vid avbetalningsköp liksom vid andra kreditköp fö la varan i anspråk för täckning av varje fordran på gmnd av köpel.

3.3.8 Vitesklaiisuler m. tn.

Den nuvarande avbetalningsköplagens reglerom att säljaren vid köparens betalningsdröjsmål får göra gällande särskild påföljd bara om belalningsdröjsmålet är på visst sätt kvalificerat avser inte endast förfallopåföljd och återtagande ulan även annan särskild påföljd i form av 1, ex. vite. 1 konsumentkreditlagen har avtalsvillkor om sådana andra särskilda påföljder inte ansetts kräva särskilda bestämmelser, utan det har ansetts tillfyllest att villkoren kan angripas med stöd av 36 S avtalslagen (jfr avsnitt 2.2.2). Enligt utredningen kan det betraktelsesätt som sålunda ligger bakom konsumentkreditlagen anläggas även såvitt gäller en ny avbetalningsköplag.

Enligt såväl den gällande avbetalningsköplagen som konsumentkreditlagen har köparen inom fjorton dagar efler ett återtagande rält att på vissa villkor lösa tillbaka den återtagna varan. Enligl utredningen bör detta inte gälla enligt en ny avbetalningsköplag. Utredningen hänvisar härvid till de ganska stränga krav som i förslaget ställs upp för att återtagande skall få ske saml till köparens möjligheter all avväga återtagande genom betalning och att få uppskov med verkställigheten av återtagande,

I konsumentkreditlagen finns inle någon motsvarighet lill bestämmelserna i den nuvarande avbetalningsköplagen om falt där fiera föremål har sålts genom samma avbetalning:iköp. Enligl utredningen bör del även inom området för en ny avbetalningsköplag vara möjligt att undvara lagbestämmelser av detta,innehåll,

1 den nuvarande avbetalningsköplagen finns en bestämmelse om att avtal om domstols behörighet att ta upp tvist angående avbelalningsköp är utan verkan, om avtalet har ingåtts innan tvisten uppkommit. Uiredningen framhåller att konsumentkreditlagen däremoi inte innehåller några särskilda bestämmelserom sådana s. k. pn)rogationsavtal etter om skiljeavtal. Begränsningar i deras verkan kan dock följa av 11 S tagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden och av 3a S tagen (1929:145) om skiljemän. Härtill kommer enligt utredningen den spärr mot oskäliga avtalsvillkor av

Prop. 1977/78:142 41

förevarande slag, som 36 S avtalslagen utgör. Enligt utredningens mening för denna anses tillräcklig när det gäller tvister om avbetalningsköp utanför konsumentkreditområdet.

3.4 Andra frågor

Vid sidan av de frågor som hillilis har berörts har utredningen även haft att överväga frågor om de särskilda finansieringsformerna leasing och factoring och om konsumenttjänster på kredit.

3.4.1 Leasing liU näringsidkare

Uiredningen lämnar i betänkandet (s, 57-70) uppgifter angående s. k. leasing (långiidsuthyrning) och dess förekomst i näringsidkarförhåtlanden. Härav framgår i huvudsak följande.

Leasing förekommer i två huvudvarianter, finansiell och operationell leasing. Särskilt finansiell leasing är under vissa omständigheter ett lämpligt atternativ lilt köp. Vid sådan leasing är avtalets finansieringsfunktion del väsentliga för både uthyraren och hyresmannen. Uthyraren svarar i regel inte för reparationer och underhåll. Finansiell leasing kännetecknas av att hyresavtalet är ouppsägbart under en basperiod som med hänsyn till varans ekonomiska livslängd och hyresmannens önskemål normalt varierar mellan 3-8 år. Leasingavgifterna täcker tillsammans varans anskaffningskostnad (minus påräkneligt restvärde) och den särskilda kapitatkostnadsersättning som uthyraren betingar sig. Vid basperiodens slut har hyresmannen i allmänhet rätt att fortsätta hyresförhållandet mot kraftigt nedsatt avgift. Däremoi ges han sältan på förhand rätt att köpa varan vid basperiodens ulgång, eftersom hyresavtalet normalt ulformas med sikte på all klart utesluta del från avbetalningsköplagens tillämpningsområde. Vid finansiell leasing anmodar vanligen hyresmannen ett finansieringsföretag att inköpa varan för uthyming till hyresmannen (indirekt leasing). Det förekommer att leverantör av utrustning lämpad för leasing träffar överenskommelse med finansieringsföretag om att leverantören skall kunna hänvisa kunder titt finansieringsföretagel för avtal med detta om inköp för leasing. Ganska vanligt är att leverantören, efter alt själv ha ingått teasingavtal med kunden, till finansieringsföretaget överiåter eller pantsätter den uthyrda varan och sina rättigheter enligt avtalet. En leverantör kan på nu beskrivna olika sätt omgående få likvida medel för varan och i regel befrias från kreditrisken. Han kan också välja att själv finansiera leasingverksamhet.

Operationell leasing innebär i regel kortare hyrestid än vid finansiell leasing och skytdighei för uthyraren att svara för reparationer och underhåll. Såväl belåning av leasingkontrakl som självfinansierad uthyrning förekommer vid operationell leasing.

Prop. 1977/78:142 42

Ett syfte med leasing är att nyttjaren inte skall behöva binda kapital som kan få en mera givande användning. Leasingavtalet innebär ofta att hyresmannen i begynnelseskedet inte behöver betala ett så stort belopp som kontantinsatsen vid avbetalningsköp. Kraven på kundens kredilvärdighet är i allmänhel minst lika stränga vid leasing som vid avbetalningsköp. Leasing är således inte något altemativ för den som inte godtas som kund vid avbetalningsköp.

Enligt utredningen har leasing inte alls eller endast i ringa omfattning kommit till användning som finansieringsform när det gäller företags och andra näringsidkares anskaffning av enlreprenadmaskiner, tantbmksmaski-ner, skogsmaskiner, lastbitar och bussar. Däremot kan en stor det av personbilarna inom företagssektorn antas vara finansierade genom leasing (jfr betänkandet s, 68 O- Leasing är också av betydelse vid företags anskaffning av verkstadsmaskiner och dyrbarare kontorsmaskiner.

Uiredningen påpekar att lagsliftning angående leasing hittills inte har ansetts erforderiig. Utredningen har ansett sig sakna anledning att gå in på frågan om det framtida behovet av sådan lagstiftning, eftersom leasing fungerar som ett alternativ till köp över huvud taget och inte enbart till avbetalningsköp. Utredningen frainhåller vidare att leasing inte i någon nämnvärd omfattning utnyttjas av de minsta företagen. Oskäliga villkor i leasingavtal kan, framhåller utredningen, kommas åt med tillämpning av 36 § avtalslagen. Härvid kan bestämmelserna rörande avbetalningsköp indirekt få betydelse, t. ex. när det gälter att bedöma skälighelen av villkor rörande återtagande av varan före hyrestidens utgång och återtagandels ekonomiska följder för hyresmannen (jfr betänkandet s. 79 och 93),

3.4.2 Köparens ställning vid Jacloring

Beträffande kreditformen factoring (belåning eller köp av kundfordringar) lämnar utredningen följande uppgifter.

Factoring innebär att factorn - normalt ett finansieringsföretag - lämnar röretsekredit ål ett försäljningsföretag mot säkerhel i dettas fakturafordringar sedda som en helhet. Försäljningsföretaget får åtnjuta kredit motsvarande viss procent av de fordringar som factorn för tillfältet har såsom säkerhet, dock med viss beloppsbegränsning. Man brukarskilja mellan fakturabelåning och fakturaköp. Vid fakturabelåning - som är den i Sverige ojämförligt vanligaste formen - står försäljningsföretaget risken för att kunden inte betalar, medan vid fakturaköp denna risk överläs av factorn mot särskild riskpremie. Uiöver kreditgivning bmkar avtalet innebära, att factorn övertar hanteringen av försäljningsföretagets kundfordringar.

När försäljningsföretaget fakturerar en kundfordran använder det normalt formulär med tryckt uppgift om all fordran har överlåtits på factorn och alt kunden därför skall eriägga betalning till factorn. Denne för sedan till

Prop. 1977/78:142 43

försäljningsföretaget redovisa skillnaden mellan å ena sidan det belopp som kunden har eriagt till factorn (vid fakturaköp fakturabeloppet) samt å andra sidan kreditbeloppet lilt försäljningsföretaget plus ränta och annan ersättning till factorn, - Den factoring som bedrivs av de svenska factoringbolagen omfattarenligt uppgift i princip endast fakturafordringar som avser andra köp än konsumentköp.

Utredningen erinrar om att det för ett par år sedan i en riksdagsmotion (1974:653) påtalades att en köpare kunde förbise uppgift i fakturan om att betalning skall ske till ett finansieringsföretag. Om köparen på grund av sådani förbiseende betalar till säljaren, löper han risk att behöva betala fakturabeloppet en gång lilt. Enligt den i sammanhanget analogt lillämpliga 29 S skutdebrevstagen kan vid överlåtelse av enkell skuldebrev gäldenären visseriigen med befriande verkan betala titt den ursprungliga borgenären, om gäldenären inte har vetskap om eller skälig anledning misstänka att överlåtelse av skuldebrevet har skett. Motsvarande gälter enligt 10 S samma lag vid pantsättning. Motionärerna menade emellertid att detta skydd för köparen inte var lillräckligi starkt och hemställde därför att riksdagen skulle anhålla om översyn av gällande lagstiftning med hänsyn titt systemet med factoring. Motionen avstyrktes av lagutskottet, som i sitt belänkande (LU 1974:28) anförde bl. a, att risken för dubelbetalning i praktiken inte var så uttalad att den ensam kunde motivera den förordade lagöversynen, 1 sammanhanget nämndes också det inom den dåvarande kreditköpkommittén pågående arbetet. Motionen avslogs av riksdagen.

Utredningen lägger inte fram någol förslag till lagsliftning rörande factoring. Uiredningen framhåller emellertid som sin uppfattning att den allmänna princip som kommer till uttryck i 29 S skuldebrevstagen inte har mindre bärkraft vid factoring än i andra sammanhang.

3.4.3 Konsumenlkreditlagens tillämplighet på konsumenters föivärv av Uänster m. ni.

Konsumentkreditlagens bestämmelser om kreditköp är f n. tillämpliga endast vid köp av vara. Denna begränsning är emellertid inte gmndad på något slutligt Slällningstagande titt behovei av skyddsregter i tag såvitt gälter kreditförvärv av tjänster och andra nyttigheter som inte utgör varor. 1 prop. 1976/77:123 med förstag till konsumentkreditlag m. m. förklarades sålunda, att kreditköputredningen hade att återkomma med förslag rörande sådana skyddsregler, om det bedömdes som erforderiigt. Vidare framhölls bl. a. att resultatet av konsumenttjänstutredningens (Ju 1972:07)arbete fick avvaktas i detta sammanhang (prop, s, 81, jfr även s, 138).

Kreditköputredningen redovisar nu i belänkandel sina överväganden i frågan humvida lillämpningsområdel för konsumentkreditlagens bestämmelser om kreditköp bör utvidgas titt att omfatta även konsumenters

Prop. 1977/78:142 44

kreditförvärv av andra nyttigheier än varor, främst tjänster.

Utredningen framhåller att kreditgivning i samband med förvärv av annat än varor är av skiftande beskaffenhet och att man här rör sig på ett område som är svårt att överblicka. Vad angår bl. a. förfalloklausuler, kopplings- och avräkningsförbehåll, vitesklasusuler samt andra avtalsvillkor som rör frågor där parterna har stridiga intressen anser utredningen därför, att generalklausulen i 36 § avtalslagen framstår som rätt slags medel mol oskälig avtalstill-lämpning på ifrågavarande område. De skiftande förhållandena gör enligt utredningen också alt en ovillkorlig rätt för konsumenten att betala sin skuld i förtid här inte kan komma i fråga.

Utredningen tar emellertid till närmare övervägande upp frågan om en utvidgning av tillämpningsområdet för konsumentkreditlagens bestämmelser om kontantinsats och irepartsförhåtlanden vid kreditköp, främst till att omfatta även kreditförvärv av tjänster. När det gäller förvärv av andra nyttigheier, t. ex, värdepapper och fast egendom, anser utredningen alt man utan vidare kan avfärda tanken på att låta ifrågavarande regler i konsumentkreditlagen tjäna som allmän förebild,

1 fråga om tjänsteområdet framhåller utredningen till en början att detta är vida mera heterogent och svåröverskådligt än varuområdet. Som exempel på konsumenttjänster nämner utredningen uppförande av hus, reparation av bil, klädtvättning, godsförvaring, undervisning, hushållshjälp, transporter samt sällskapsresearrangemang. Utredningen anför vidare att det innebär problem att faslslälla vad som är kredii när tjänst tillhandahålls, Kredii slår i motsats till kontant betalning, dvs. betalning samtidigt med att del förvärvade objektet överiämnas. I fråga om tjänster är emellertid huvudregeln att betalning behöver eriäggas först \id anfordran, sedan tiänsten har utförts. Kreditkostnad eller moisvarande brukar härvid inte förekomma om inte parterna har kommit överens om att konsumenten skall åtnjuta särskilt anstånd med betalningen. Vid enstaka slag av tiänster är det dock vanligt att den som tilthandahålter tiänsten lietingar sig betalning i förskott.

Om en kontantinsalsreglering skall införas på tiänsleområdet torde man enligt utredningen sålunda tvingas att ställa upp regler om förskottsbetalning, vilket skulle betyda krav på tidigareläggning av betalningen i förhållande till vad som f n. vanligen tillämpas. Enligt utredningen måsle det emellertid normall anses vara till övervägande fördel för konsumenten att inte behöva betala något innan han har fått minst motsvarande del av motpartens prestation. Frånvaron av reglering beträffande tidpunkten för betalningen har såvitt utredningen känner till hittills inte skapat några pålagliga problem av del slag som konsumentkreditlagens kontantinsalsreglering avser all motverka. Risken för oöveriagda avtal om umbäriiga tiänster måsle enligt utredningens mening typiskt setl vara avsevärt mindre än moisvarande risk vid varuköp. Åtskilliga tjänster avser reparation eller annan åtgärd beträffande sak som konsumenten redan har. Endast researrangemang torde kunna

Prop. 1977/78:142 45

aktualisera det betraktelsesätt som ligger bakom konsumentkreditlagens kontantinsalsreglering.

Under hänvisning till bl. a. nu berörda förhållanden uttalar utredningen att någon atlmän kontantinsalsreglering beträffande tiänster inte kan komma i fråga. En grundläggande förutsättning för en sådan reglering måste nämligen enligt utredningen vara att ett krav på kontantinsats typiskt sett är befogal.

Utredningen framhåller att man möjligen skulle kunna länka sig att beträffande visst slag av tjänst, där ingripande anses påkallal, införa en motsvarighet titt kontantinsatsregteringen vid varuköp, Enligl utredningens mening bör dock för detta krävas att det vid ifrågavarande slag av tjänst är brukligt att konsumenten avkrävs förskottsbetalning, kanske också att medgivande till betalning i efterhand innebär debitering av kreditkostnad.

När det gäller frågan om en utvidgning av reglerna om trepartsförhållanden i 10 § konsumentkreditlagen till tjänsteområdet framhåller utredningen att det sannolikt är mycket ovanligt att den som tillhandahåller tjänst låter annan överta hans fordran på (efterhands-) betalning. Något egentligt skäl att i dessa fall tillförsäkra konsumenten en bättre ställning än som följer av nämnda allmänna regler har enligt utredningen inte framkommit. Utredningen anför att det på tjänsteområdet oftast är fråga om angelägna förvärv, vid vilka efterhandsbetatning är naturiig och fördelaktig för konsumenten. Den tredje part som övertar betalningsanspråk på grund av tiänst kan inte såsom vid varuköp typiskt sett anses underiätta användningen av kredit. Inte heller kan han bereda sig rätt att återta förvärvsobjektet. Med hänsyn litl de skiftande förhållandena på tjänsteområdet är del enligt utredningen vidare möjligt att en reglering motsvarande den som gäller vid överlagande av fordran på grund av kreditköp skulle kunna fö olämpliga konsekvenser.

Vad angår det fall att kreditgivaren redan från börian är en annan än den som tillhandahåtler tjänsten anför uiredningen att bestämmelserna i 10 S konsumentkreditlagen för motsvarande situation inte har en sådan bakgrund att de i sig uppfordrar till en likartad reglering på tjänsteområdet. Utredningen finner inle fog för synsättet att kreditgivarens ansvar måste vara detsamma oavsett vad som förvärvas med hjälp av krediten. En grundläggande förutsättning för en titt tjänsteområdet utsträckt reglering måste enligt utredningens åsikt vara att det anses åtminstone typiskt sett oskäligt mot konsumenten att kreditavtatet "hålls isär" från avtalet om Ijänst, Underiag för en sådan ståndpunkt saknas emellertid på tjänsteområdet. Beträffande särskilt krediter av typen låneköp framhåller utredningen vidare att dessa inte utgör något uppmärksammat inslag vid vanliga konsumenttjänster. 1 de fall då sådana krediter förekommer kan enligt utredningen reglema i gällande rätt mycket vät tänkas vara lämpliga.

Vad därefter angår s. k. externa kontokrediter framhålls att de kan tänkas komma till ökad användning vid konsumenters förvärv av tiänster. Liksom

Prop. 1977/78:142 46

när det gäller tåneköpsfati föreligger enligt utredningen här svårigheter all överblicka området för en eventuell reglering motsvarande den på varuområdet. Utredningen anser sig dock våga påstå, att det i fråga om extern kontokredit förefaller ännu mindre sannolikt att reglerna i gällande rätt skutte vara typiskt sett oskäliga mot konsumenten, eftersom sambandet mellan kreditavtalet och förvärvsavtalet här är mera uttunnat.

Till 10 § konsumentkreditlagen anknyter ett i 11 § samma lag upptaget straffsanktionerat förbud mol användning av växlar och andra löpande fordringshandtingar i kreditköpssammanhang. Utredningen anför att något reellt behov av ell moisvarande fijrbud på tjänsteområdet inte har framkommit. Bruk av t. ex. växel kan enligt utredningen mycket väl tänkas vara försvariigt vid sådana avtal om tjänst där det titt äventyrs förekommer.

4 Föredraganden

4.1 Allmänna utgångspunkter

4.1.1 Förstagets bakgrund

Avbetalningsköpel är föremål för särskild rättslig reglering genom lagen (t915:219) om avbetalningsköp (ändrad senast 1977:982), avbetalningsköplagen, Lagen kom titt sedan det hade visat sig att avbetatningssystemet, som introducerades under senare hälften av förra seklet, medförde åtskilliga missförhållanden. Bl. a, hade säljarna ofta utnyttiat sin i allmänhet överlägsna ekonomiska ställning lill titt påtvinga köparna oskäligt hårda avtalsvillkor. Del främsla syftet med avbetalningsköplagen var all genom tvingande regler skydda avbelalningsköparna, som ofta levde under små ekonomiska omständigheter, mot maktmissbmk från säljarens sida. Reglerna i avbetalningsköplagen går framför allt ut på att hindra all köparen drabbas av alltför stränga påföljder vid försummelse att fullgöra de skyldigheter som avtalet ålägger honom samt på att garantera honom en rimlig ekonomisk uppgörelse med säljaren om han inte förmår fullfölja köpet, Lagen reviderades år 1953, En av de mest betydelsefulla ändringar som då gjordes var att lagens tillämpningsområde utvidgades lill att omfatta alla avbetalningsköp. Tidigare hade den gällt endast för köp där avbelalningspriset ej översteg 3 000 kr. Till stöd för denna uividgning av lillämpningsområdel anfördes vid 1953 års revision bl, a, intresset av alt även kapiialsvaga småföretagare erhöll det skydd som lagen ger,

Avbetalningsköplagen gäller enbari för den form av kreditköp, avbetalningsköp, som närmare definieras i lagens t S- Där uppställs bl. a. det kravet för lagens tillämplighet att säljaren skall ha förbehållit sig ägande- eller återtaganderätt lill del försålda godset, Detbetalningsköp utan sådant förbehåll - i det följande benämnt förbehåll om återtaganderätt - faller alltså inte under lagens skyddsregler. Inte heller omfattar tagen sådana särskilda former

Prop. 1977/78:142 47

av köpkredit som har utvecklats under de senaste årtiondena, exempelvis kontokortskrediter och olika varianter av s, k, låneköp. Vidare är lagen tillämplig endast på köp av tösöre (vara).

Mot bakgrund av den utveckling av bl, a, nya kreditköpsformer som hade ägl rum tillsattes år 1971 kreditköpkommittén (Ju 1971:05) för alt utreda den rättsliga regleringen av avbelalningsköp och andra former av konsumtions-kredit m. m. Kommittén tog sig först an konsumentområdet och lade år 1975 fram betänkandet (SOU 1975:63) Konsumentkreditlag m, m. Detta har i väsentliga delar legat till gmnd för den nyligen antagna konsumentkreditlagen (1977:981),som träder i kraftden Ijanuari 1979(prop, 1976/77:123, LU 1977/78:5, rskr 25).

Konsumentkreditlagen ingår som ett led i den lagstiftning till skydd för konsumenterna som har genomförts under senare år. Genom lagen har tagils ett nytt grepp på uppgiften att ge kredittagarna ett rimligt skydd mot alltför ogynnsamma avtalsvillkor. Medan avbetalningsköplagen gäller endasl fören särskild form av kreditköp, omfattar konsumentkreditlagen alla former av kredit. 1 gengäld är lagens tillämpningsområde begränsat till konsumentkrediter, dvs. krediter som är avsedda huvudsakligen för enskill bruk och som lämnas, erbjuds eller förmedlas till konsument av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. Såviii gäller konsumentkredilerna innehåller lagen en uttömmande reglering beträffande bl. a. sådana avbetalningsköp som hittills har omfattats av avbetalningsköplagen.

Konsumentkreditlagen medför sålunda en väsenilig inskränkning av tillämpningsområdet för avbetalningsköplagen. Denna skulle i fortsättningen gälla endasl förbi, a.avbetalningsköp där säljaren är privatperson och köparen näringsidkare, där båda parter är privatpersoner - förutsatt att krediten inte förmedtas av näringsidkare som ombud för krediigivaren-eller där båda parter är näringsidkare.

Sedan kreditköpkommittén hade lagt fram sina förslag beträffande konsu-menikrediterna återstod av dess uppdrag bl. a. alt utreda behovet av en särskild avbetalningsköplag med det nyss angivna tillämpningsområdet. En fråga som därvid aktualiserades var huruvida den lagstiftning som hade föreslagits för konsumentområdet i själva verket borde utsträckas till alt gälla även utanför delta område. Kommittén hade i sitt betänkande själv pekat på att i vart fall en det näringsidkare såsom kredittagare kunde ha samma behov av skydd som konsumenterna. Vidare framhölls i proposilionen med förslag till konsumentkreditlag m. m. (prop, 1976/77:123 s. 81) att en fråga som borde övervägas i det fortsatta utredningsarbetet var humvida det fanns behov av särskilda regler till konsumenternas skydd vid förvärv på kredii av bl.a, tiänster, Konsumentkreditlagens regler om kreditköp gäller nämligen endasl vid köp av varor.

Inför arbetet med dessa och en del andra återstående delar av utredningsuppdraget ombildades kreditköpkommitién till en enmansutredning som erhöll biträde av experter och sekreterare, kreditköpulredningen. Denna har

Prop. 1977/78:142 48

nu i betänkandet (SOU 1977:24) Näringsidkares avbetalningsköp m. m, redovisat sina överväganden beiräffande bl, a, nyss berörda frågor. Utredningen har sett spörsmålet om avtjetatningsköptagens framtid som sin mest väsentliga uppgift, I belänkandel läggs fram förslag till en ny avbetalningsköplag som föreslås ersätta den nuvarande och gälla avbetalningsköp som inte omfattas av konsumentkreditlagen,

4.1.2 TUlämpning i näringsidkarförhåtlanden av vissa beslämmelser I konsumentkreditlagen

Utanför konsumentkreditområdet är det utan ivekan kreditavtal med näringsidkare på båda sidor som är av den största prakliska betydelsen. Mina överväganden i det följande kommer därför i princip att ske med utgångspunkt i denna partskonstellation. Detta överensstämmer med vad som har skell i betänkandet. Jag kommer senare att särskilt la upp frågan om behandlingen av andra partsförhållanden som tigger uianför konsumentkre-ditområdel.

Av det faktamaterial som utredningen har redovisat i betänkandet framgår att avbetalningsköpet alhjämi spelar en betydelsefull roll då näringsidkare skall skaffa utrustning för rörelsen. Delta gäller särskilt beträffande kapitalsvaga småföretagare. På grund härav finner jag det för min del klart alt det inte kan komma i fråga att för näringsidkarförhållanden avskaffa del skydd som avbetalningsköplagen f n. skänker köparen. De frågor som nu är aktuella gäller i stället om näringsidkarens slällning när han uppträder som kredittagare bör förbättras samt om det i övrigi är påkallat all i vidgad utsträckning ingripa med lagstiftning rörande kredit i näringsidkarförhållanden, 1 likhei med utredningen finner jag det ändamålsenligt att dessa frågor övervägs mot bakgrund av den nyligen tillkomna regleringen i konsumentkreditlagen,

1 konsumentkreditlagen har införts bestämmelser som föreskriver viss informationsplikt för näringsidkare vid marknadsföring av konsumentkrediter. Näringsidkare är sålunda skyldig att lämna information om den effektiva räntan för krediten. Är det fråga om kredit för förvärv av särskild vara, tjänst ellerannan nyttighet, skall även kreditkoslnaden i kronor saml kontantpriset anges. Informationen är avsedd att ge den som överväger att utnyttja kredit ett bättre beslutsunderiag. Kravet på en öppen redovisning av kostnaderna för olika krediter torde därjämte kunna medverka titt att hålla dessa kostnader nere. Bestämmelserna om informationsplikt gäller i princip för alla slags konsumentkrediter.

En annan nyhet i konsumentkreditlagen är att det för kreditköp, bl. a. sedvanliga avbetalningsköp, uppställs krav på en kontantinsats som normalt skall motsvara minst 20 procent av den köpta varans kontantpris. Kravet på kontantinsats är bl. a. avsett att moiverka osund kredithandet. Lagen innehåller vidare beslämmelser som är avsedda att begränsa användningen

Prop. 1977/78:142 49

av förbehåll om återtaganderätt vid kreditköp - dvs. användningen av det vanliga avbetalningsköpet - till köp som avser varor med ett sådant andrahandsvärde att de typiskt sett är lämpade att utgöra säkerhel för kredit. Avsikten bakom dessa bestämmelser är att återtaganderäiten skall komma till användning endast i fall då den kan fungera som en kreditsäkerhet i egentlig mening, genom att återtagandet kan tillföra kreditgivaren ett ej obetydligt ekonomiskt värde. Såväl kravet på kontantinsats som de nu senast berörda bestämmelserna underbyggs med ett principiellt förbud för kreditgivare att efter återtagande av vara kräva ut den skuld som eventuellt återstår.

Kreditköpulredningen har inte funnit skäl föreslå att de nu berörda reglerna i konsumentkreditlagen etter motsvarigheter titt dem skall ges tillämpning utanför konsumentkreditområdet. En skyldighet för kreditgivare att tämna information om effektiv ränta m. m. skulle enligt utredningen här fö en alltför begränsad praktisk betydelse. Vad angår ett krav på kontantinsats framhåller utredningen bl. a. all de krediiköp som görs av näringsidkare normalt avser varor som är nödvändiga för rörelsen. Utredningen har funnit det i allmänhet vara till fördel för en näringsidkare att kunna köpa på kredit utan etter med endast tåg kontantinsats. Förbehåll om återtaganderätt kommer enligt utredningen utanför konsumentområdet mest till användning vid näringsidkares köp på kredit av dyra varor med belydande andrahandsvärde.

Utredningens bedömningar i dessa hänseenden har biträtts av praktiskl laget samtliga remissinstanser. Även jag kan ansluta mig till utredningens slutsatser.

Det torde sålunda inte vara påkallat att införa lagbestämmelser rörande skyldighet att lämna information om effekliv ränta m. m. för kredit som lämnas etter erbjuds titt näringsidkare. Man bör enligt min mening i allmänhet kunna utgä från att den kredittagare som handlar inom ramen för en affärsmässigt organiserad verksamhet också skaffar sig kännedom om den verkliga kostnaden för en kredit. F. ö. torde informationsplikten i konsumentförhållanden få en smittande effekt, så att för framliden även mindre erfarna näringsidkare blir medvetna om vikten av korrekt och jämförbar information om kostnaderna för olika krediter. Sådan information torde därför i stor ulsträckning komma att lämnas, även om det inte påbjuds av uttryckliga lagregler. Jag avser dock att i det följande (avsnittet 4.6) förestå vissa bestämmelser som indirekt torde medföra att tydtiga upplysningar om bl. a. kreditkostnaden alttid lämnas vid avbelalningsköp.

De huvudsakliga överväganden som ligger bakom kravei på kontantinsats vid konsumentkreditköp har knappast någon bärkraft när det gäller näringsidkares kreditköp för rörelsen. Oöverlagda imputsköp, föranledda av lockande krediterbjudanden, torde här inle förekomma i någon beaktansvärd omfattning. Däremot kan det givetvis tänkas att ett krav på kontantinsats vid kreditköp i någon mån skutte kunna moiverka etablering och utbyggnad av

4 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 142

Prop. 1977/78:142 50

företag med otillräcklig ekonomisk grundval och minska antalet kreditköp som sedermera inte kan fullföljas. Såsom uiredningen har framhållit framstår emellertid ett krav på kontantinsats inte som ett lämpligt medel alt komma tillrätta med sådana problem, i alt synnerhet som de torde ha aktualitet endast inom vissa branscher. Inte heller synes det påkallat alt med giltighet för näringsidkares kreditköp införa lagbestämmelser som begränsar användningen av förbehåll om återtaganderätt titt att avse varor som är lämpade att utgöra säkerhet för kredit. Som framgår av vad utredningen har anfört torde de varor som näringsidkare köper på kredit under förbehåll om återtaganderätt vanligen vara av sådan beskaffenhet att de uppfyller det angivna villkoret.

Vad slutligen angår konsumentkreditlagens principiella förbud för säljaren att efler återtagande av vara kräva ut köparens eventuella restskuld har detta en utpräglat konsumentskyddande karaklär. Somjag har nämnt har regeln också ett visst samband med kravet på kontantinsats och strävan att begränsa användningen av förbehåll om återtaganderätt vid konsumentkreditköp. Jag delar utredningens uppfattning att ett moisvarande förbud inte bör införas när det gälter kreditköp näringsiiJkare emellan.

Till konsumentkreditlagens regler om kreditköp hör civilrältsliga bestämmelser om kredilköparens befogenheter mot annan kreditgivare än säljaren i s. k. Irepartsförhåtlanden. Bestämmelserna lar sikte dels på den situationen alt kreditgivaren redan från början aren annan än säljaren,såsom vid låneköp och vissa kontoköp, dels på del faltet att säljaren visseriigen är ursprunglig kreditgivare men sedermera överiåter etter pantsätter sin fordran mot köparen. Tidigare var det vanligl att köparen härvid genom en s. k. cut-offktausut skars av från rätten att mot den nye kreditgivaren framställa invändningar som hänförde sig till köpet. I båda dessa situationer tillförsäkras köparen genom konsumentkreditlagen rätten att mot den särskilde eller nye kreditgivarens krav på betalning göra gällande samma invändningar på grund av köpet som han skutte ha kunnat rikta mot säljaren. Köparen har också rätt alt i vissa fatt kräva tillbaka betalning som han har eriagt titt särskild etter ny kreditgivare. Till dessa regler anknyter ett straffsanktionerat förbud för kreditgivare vid kreditköp att av köparen ta emot växelförbindelse eller annat fordringsbevis som inskränker köparens rätt alt framställa invändningar på grund av köpet mot godtroende förvärvare av beviset.

Kreditköpulredningen anser att någon motsvarighet lill konsumentkreditlagens regler om irepartsförhåtlanden inte bör gälla utanför konsumentkreditområdet. Enligt utredningens mening kan det i näringsidkarförhållanden inte anses typiskt sett oskäligt att vid låneköp o, d, kreditavtatet hålls åtskilt från köpeavtalet eller att i överiåtelse- och panisältningssituationer den nye kreditgivaren skyddar sig genom en cut-offklausut. Utredningen påpekar också bl, a, all bruket av växlar är allmänt godtaget i kommersiella förhållanden.

Utredningens överväganden i den nu berörda frågan har godtagits av

Prop. 1977/78:142 51

praktiskl taget samtliga remissinsianser.

Föregen del vitt jag särskilt framhålla följande. Om en konsument ingår avtal om låneköp och han får låna medel litl betalningen för den köpta varan av en särskild kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren, lorde konsumenten vanligen uppfatta säljaren som sin enda motpart. Det skulle kunna verka både överraskande och stötande om han på grund av den formella skillnaden mellan kreditavtatet och köpeavtalet skulle kunna tvingas att betala sin skuld titt kreditgivaren även om säljaren inte fullgjorde sina förpliktelser enligt köpeavtalet. När säljaren själv ursprungligen lämnar krediten torde konsumenten ofla inte vara medveten om all en överlåtelse eller pantsättning av säljarens fordran mot honom till följd av en cut-offktausul skulle kunna försätta honom i motsvarande situation. Syftet med konsumentkreditlagens regler om kreditköpares invändningsrätt mot särskild etter ny kreditgivare är att förhindra sådana överraskande och från konsumentsynpunkt föga rimtiga effekter som nu har berörts.

De huvudsaktiga skäl som sålunda ligger bakom konsumentkreditlagens regler gör sig inte alts på samma sätt gällande när köparen är näringsidkare. Den som själv driver rörelse får förutsättas vara förtrogen med vantiga konstruktioner för kreditgivning och finansiering och kunna inrätta sitt handlande därefter. Som utredningen påpekar är också användningen av växlar allmänt godtagen näringsidkare emellan.

På grund av del anförda delar jag ulredningens uppfattning att det saknas skäl att beträffande näringsidkarförhållanden vidta någon ändring av de rättsregler som f n, gäller i fråga om kreditköpares möjlighet alt mol särskild eller ny kreditgivare framställa invändningar som gmndas på köpet. Inle heller finns det anledning att i näringsidkarförhåtlanden införa en rätt för köparen alt återkräva redan erlagd betalning från fristående kreditgivare etter att förbjuda användningen av växlar o, d,

4.1.3 En ny avbetalningsköplag

De frågor som har berörts nu har avsett sådana regler i konsumentkreditlagen som saknar motsvarighet i gällande avbetalningsköplag, Härulöver innehåller konsumentkreditlagen emellertid bestämmelser i ämnen som regleras även i avbetalningsköplagen. Dessa bestämmelser gälter köparens rätt att genom betalning i förtid avsluta ett kreditköp samt kreditgivarens rätt att med stöd av en s. k. förfalloklausut kräva betalning i förtid. Vidare regleras i båda lagarna, ehuru på olika sätt, tiltåltigheten av s. k. avräkningsförbehåll. En avsevärd det av konsumentkreditlagens bestämmelser om kreditköp gäller kreditköp med förbehåll om återtaganderätt, dvs. främst just det sedvanliga avbetalningsköpel. Härvidlag regleras i båda tagarna förutsättningarna för att ett förbehåll om återtaganderätt skall få göras gällande vid köparens belalningsdröjsmåt. Enligl konsumentkreditlagen är detta den enda grund som kan föranleda återtagande, Avbetalningsköplagen tillåter däremot

Prop. 1977/78:142 52

åleriagande även på andra grunder men reglerar inte närmare förutsällningarna härför. Båda lagarna innehåller därjämte bestämmelserom tillåtligheten av s, k, kopplingsförbehåll, regler om den ekonomiska uppgörelsen mellan parterna vid återtagande samt bestämmelser om återtagande på exekutiv väg genom bl, a, handräckning. I det senare hänseendet gäller på grund av en hänvisning i konsumentkreditlagen avbetalningsköplagens bestämmelser i avsevärd ulsträckning även för konsumentkredilköpen. Såväl i konsumentkreditlagen som i avbetalningsköplagen föreskrivs att fordran på grund av köpet inte får föranleda utmätning av vara som omfattas av återtaganderätt. Slutligen bör här nämnas att båda lagarna innehåller regler som syftar till att köparen vid uppgörelse i förtid skatt få sin skuld till kreditgivaren reducerad, detta med hänsyn till att hela kredittiden ej utnyttjas. Utöver de nu redovisade reglerna finns i avbetalningsköplagen vjssa besiämmelsersom det inte har ansetts påkallat att överföra till konsumentkreditlagen.

Som jag redan tidigare har slagit fast måste det skydd som gällande avbetalningsköplag ger åt köparen i vart fall i huvudsak behållas såvitt avser köp utanför konsumentkreditområdet, dvs. främst köp som sluts mellan näringsidkare. Det förslag till en ny avbetalningsköplag som kreditköputredningen har lagt fram uppfyller detta krav och innebär härutöver vissa förbättringar av köparens ställning vid avbelalningsköp. Förslaget innehåller bestämmelser i alla de ämnen som jag nyss berörde och som f n, regleras såväl i konsumentkreditlagen som i avbetalningsköplagen. Terminologiskt och systematiskt har förslaget anpassats litl konsumentkreditlagen.

Innanjag går närmare in på utredningens förslag vill jag ta upp en fråga som aktualiseras av konsumentkreditlagens vidsträckta tillämpningsområde såvitt gäller olika former av kreditköp. Med kreditköp avses i konsumentkreditlagen köp av vara, vid vilket säljaren lämnar köparen anstånd med någon det av betalningen eller vid vilket någon det av betalningen erläggs med belopp som köparen får låna av säljaren etter av annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren, Lagens regler om kreditköp omfattar därmed inte bara det sedvanliga avbetalningsköpel, dvs, delbetalningsköp med förbehåll om återtaganderätt, utan även andra delbe-tatningsköp, köp där heta betalningen erläggs någon gång efter det att varan har utgivits samt olika former av tåneköp och kontoköp vid vilka kreditgivaren är en annan än säljaren. Mot bakgrund härav kan ifrågasättas om reglerna utanför konsumentkreditområdet, såsom utredningen har föreslagit, bör begränsas titt att avse endasl avbetalningsköp i hittillsvarande mening. Del har emellertid inte under utredningsarbetet kommit fram att det utanför konsumentkreditområdet skulle föreligga något beaktansvärt behov av sådana regler för andra kreditköp än avbetalningsköp. Frågan har inte heller tagits upp vid remissbehandlingen av betänkandet. Jag har därför funnit mig böra godta utredningens förslag all den lagstiftning som nu är i fråga skall inriktas på sådana avbetalningsköp som regleras i den nuvarande avbetalningsköplagen.

Prop.1977/78:142 53

Förslaget till ny avbetalningsköplag bygger i huvudsak på förutsättningarna att parterna i ett avbetalningsköp utanför konsumentkreditområdel normalt är mera jämbördiga än vad som ar fallet inom konsumentområdet samt att man bör kunna ställa högre krav på den köpare som är näringsidkare än på en konsument när del gäller att ta tillvara de egna intressena. En annan omständighet som har tillmätts belydelse vid utformningen av utredningens förstag är att det vid avbetalningsköp näringsidkare emellan ofta rör sig om dyrbara varor och Stora krediter. Dessa utgångspunkter har medfört att förslaget i flera avseenden innebär en något annan avvägning mellan parternas intressen iin den som har kommii till uttryck i konsumentkreditlagen. Utredningen har emellertid samtidigt framhållit att olikheter mellan de båda regelkomplexen bör förekomma endast i den mån sådana skillnader är motiverade av särskilda hänsyn, 1 förslaget har därför tagits upp inte bara det väsentliga i konsumentkreditlagens terminologi och systematik utan även en del av de lösningar i sak som den lagen innehåller,

Förslagel har i huvudsak fött ett välvilligt mottagande under remissbehandlingen, I vart fäll det stora flertalet remissinstanser har godtagit de nyss angivna allmänna utgångspunkterna för lagförslaget. Ävenjag kan ansluta mig till all dessa bör bilda grundvalen för ny lagsliftning om avbelalningsköp utanför konsumentområdet och att utredningens förslag i det väsentliga bör genomföras. För egin det vill jag emellertid tillägga att behovet av sakliga ändringar i nu gällande avbetalningsköplag synes vara förhållandevis begränsat, Pågrund härav anserjag att de nya reglerna på vissa punkter, där en hel del remisskritik har förekommit, närmare bör anslutas till den nu gällande lagens ståndpunkt. Detta galler bl, a. förutsättningarna för att säljaren vid köparens betalningsdröjsmål skall fö göra gällande förbehåll om återtaganderätt och en eventuell förfalloklausul. I fråga om kopplingsförbehåll innebär utredningsförslaget att dessa i fortsättningen inte skall kunna komma till användning. Även på denna punkt bör de synpunkler som har framförts under remissbehandlingen föranleda närmare anslutning till nu gällande regler.

Pä andra punkter åter har jag funnit att de nya reglerna bör utformas i närmare överensstämmelse med motsvarande beslämmelser i konsumentkreditlagen. Härvidlag tänkter jag först och främst på reglema om reduktion av kreditkostnaden vid uppgörelse i förtid, där utredningens förslag får anses ha förlorat aktualitet genom deti( lösning som valdes vid riksdagens behandling av försliiget till konsumentkreditlag. Vidare bör reglerna om köparens rätt att betala i förtid och om förbud mot utmätning av vara, som köpts genom avbetalningsköp, för fordran på grund av köpet i högre grad än enligl ulredningens förslag samordnas med motsvarande regler i konsumentkreditlagen.

De nya reglersomjagsåtundaförestårbör.såsom utredningen harförordat, tas upp i en särskild lag om avbetalningsköp som ersätter den som nu gäller. Som uiredningen vidare har föreslagit bör den nya lagen göras tvingande till

Prop. 1977/78:142 54

köparens förmån. Avtalsvillkor som inskränker köparens befogenheter eller förmåner enligt lagen bör alltså vara ogiltigt,

4.1.4 Frågor om förhållandet mellan konsumentkreditlagen och en ny avbetalningsköplag

iag avser att i de följande avsnitten närmare behandla de olika spörsmål beiräffande de nya reglernas utformning somjag nu har berört. Dessförinnan vilt jag emellertid ta upp ett par mera principiella frågor som avser förhållandet mellan konsumentkreditlagen och en ny avbetalningsköplag.

Som tidigare har framgått aktualiserades redan under det utredningsarbete som tedde fram titt konsumentkreditlagen frågan huruvida vissa näringsidkare borde omfattas av samma reglersom enligl konsumentkreditlagen gäller för konsumenter. Som exempel nämndes då fiskare, hantverkare och lantbrukare, Kreditköpulredningen har nu närmare övervägt detta spörsmål men avvisat tanken på att ,särskitda regler skulle gälla för en del näringsidkare såsom kredittagare. Denna ståndpunkt har godtagits av praktiskl laget samtliga remissinstanser och jag ansluter mig för egen del till den. Jag vill härvid stryka under att de nya regler om avbelalningsköp som nu föreslås, i likhet med den gällande avbetalningsköplagen, tar sikte på att bland näringsidkarna skydda de särskill resurssvaga. Dessa torde nämligen ofla vara hänvisade till avbetalningsköpel när det gäller att finansiera inköp för rörelsen, I praktiken innebär därför den nu föreslagna lagstiftningen en särreglering på kreditköpsområdet för sådana näringsidkare som i fråga om skyddsbehov står konsumenlköparen nära,

Ytteriigare en fråga som rör lorhållandet mellan konsumentkreditlagen och en ny avbetalningsköplag gäller huruvida de falt där kredit lämnas av privatperson - utan att detta sker genom förmedling av näringsidkare som ombud för kreditgivaren - bör hänföras under den ena eller den andra lagens tillämpningsområde. Problemet gälter i realiteten huruvida vissa av konsumentkreditlagens regler om kreditköp bör utsträckas titt att omfatta sådana fall. Enligt min mening är det nämligen uppenbart att det inte kan komma i fråga att för dessa fall tillämpa konsumentkreditlagen i dess helhet, t. ex. bestämmelserna om informationsplikt, krav på kontantinsats och begränsning av användningen av förbehåll om återtaganderätt.

Utredningen har ansett att hithörande fall även i fortsättningen bör hållas utanför konsumentkreditlagens tillämpningsområde och att de sålunda, i den mån fråga är om avbetalningsköp, i stället bör falla under den nya avbetalningsköplagen. Utredningens ställningstagande har lämnats utan erinran av praktiskt tagel alla remissinstanser. En instans anser dock att den nya avbetalningsköplagen bör gälla enbart köp mellan näringsidkare i och för deras rörelser medan kreditköp mellan andra paner bör hänföras under konsumentkreditlagen.

För min del ansluterjag mig på denna punkt till utredningens förslag. Den

Prop. 1977/78:142 55

avvägning mellan säljares/kreditgivares och köpares motstående intressen som har skett i konsumentkreditlagen måste i flera hänseenden anses föga lämplig för de fall som här otvivelaktigt är av störst intresse, nämligen kreditköp direkt mellan två privatpersoner. F. ö. bör tilläggas att den av utredningen föreslagna ordningen står i överensslämmelse med vad som gäller i fråga om lillämpningsområdel för den med konsumentkreditlagen nära besläktade konsumentköplagen,

4.1.5 Leasing

Utredningen har i korthet berört frågan om s. k. leasing till näringsidkare. Leasing - som innebär långtidsuthyrning av t, ex, maskiner eller fordon -ulgör en finansieringsform som kan tjäna som ett altemativ lill avbetalningsköp och under vissa omständigheter vara mer fördelaktig. Enligt utredningen saknas det anledning alt genom någon lagstiftningsåtgärd söka begränsa användningen av leasing i näringsidkarförhållanden. 1 övrigt har utredningen inle ansett sig ha anledning att gå närmare in på frågan om behovei av särskild lagstiftning rörande leasing.

Under remissbehandlingen av betänkandet har detta spörsmål berörts av endast en remissinstans, nämligen RSV. RSV har anfört all det vid leasing synes kunna föreligga ett lika stort behov av regler till skydd för den svagare parten - hyresmannen -som vid avbetalningsköp samt antytt alt en närmare undersökning härav bör göras i nu förevarande sammanhang.

För egen del vill jag erinra om att en näraliggande fråga var aktuell under arbetet på konsumentkreditlagen. Kreditköpkommitién hade i sitt betänkande lagt fram förslag till en tag rörande uthyrning av varor lill konsumenler, vilken var avsedd bl. a. att skydda hyresmannen mot alltför ofördelaktiga avtalsvillkor särskill vid hyresavtal för längre tid. I propositionen med förslag till konsumentkreditlag intogs emellertid den ståndpunkten alt man åtminstone tills vidare borde avstå från att införa en särskild lagstiftning om uthyrning, eftersom frågorna behövde övervägas närmare och del inte fanns något som lydde på att det förelåg ell omedelbart behov av särskilda lagregler på området. Samtidigt framhölls dock att frågan fick tas upp till förnyad prövning om utvecklingen gav anledning till del (jfr prop. 1976/77:123 s. 143).

De överväganden som sålunda gjordes beträffande lagsliftning om bl, a, långiidsuthyrning av varor till konsumenter har enligt min mening tillämpning även när det gäller frågan om särskilda lagregler rörande leasing till näringsidkare, F, n, saknas skäl att vidla några åtgärder på detta område.

4.1.6 Factoring

Utredningen har vidare någol uppehållit sig vid en fråga som för några år sedan aktualiserades i en riksdagsmotion (1974:653) och som gälter köparens

Prop. 1977/78:142 56

ställning vid s. k. factoring, Factoring innebär i allmänhet all ell finansieringsförelag (factorn) lämnar rörelsekredit åt ett försäljningsföretag mot säkerhel i dettas fakturafordringar, vilka övertåts till etter pantsätts hos factorn. Försäljningsföretagets kund, dvs, köparen, för normalt ett formulär med tryckt uppgift om all fordringen har överiåtils på factorn och att kunden därför skall eriägga betalning lill denne, 1 den nyss nämnda moiionen framhölls att en köpare kunde förbise en sådan betalningsanvisning och i stället betala till försäljningsföretaget. Köparen riskerar då att behöva betala även till factorn, om köparen kan anses ha haft åtminstone skälig anledning misslänka att försäljningsföretaget inte längre var rätt betalningsmottagare, jfr 10 och 29 SS tagen (1936:81) om skuldebrev. Riksdagens tagutskott avstyrkte emellertid ett i moiionen framställt yrkande om alt gällande regler skutte ses över i syfte att eventuellt förbättra köparens ställning. I sitt belänkande (LU 1974:28) anförde utskottet bl, a, att risken för dubbelbetalning i prakliken inte var så uttalad att den ensam kunde motivera den begärda översynen. Vidare hänvisades till det arbete som pågick inom den dåvarande kreditköpkommittén, Moiionen avslogs av riksdagen.

Utredningen - som i sitt betänkande redovisar en uppgift att factoring i Sverige i princip inle omfattar fakturafordringar på gmnd av konsumentköp -har inte föreslagit någon åtgärd i den nu diskuterade frågan. Utredningen har hänvisat till det skydd för köparen som tigger i det nyss nämnda kravet på alt han, föratt riskera dubbetbetatning, skall ha haft åtminstone skälig anledning misstänka alt fordringen mot honom har överlåtits eller pantsatts. Frågan huruvida delta krav är uppfyllt skatt, påpekar utredningen, bedömas med hänsyn till omständigheterna i del enskilda fallel. Med del sisl sagda torde utredningen ha avsett all bedömningen kan påverkas av sådana omständigheter som t, ex. en bristfällig formulering etter olämplig placering av den tidigare nämnda informationen om till vem betalning skatt ske.

För egen del för jag anföra följande. Som lagutskottet antydde i sitt nyss nämnda betänkande torde det i piakliken inle föreligga någon större risk för alt den köpare som felaktigt betalar till säljaren tvingas att beiala även till factorn. Skulle detta likväl ske, har köparen naturligtvis anspråk på att säljaren återbetalar det belopp som han felaktigt har uppburit. Härmed är emellertid inte sagt att den nu berörda frågan saknar betydelse. Utredningens betänkande ger dock inte något säkrare faktiskt underiag för ett ställningstagande. Något förslag titt ändrade regler läggs därför inte fram nu. Utvecklingen på området bör emellertid uppmärksamt följas så att frågan om en lagändring vid behov på nytt kan aktualiseras,

4.1.7 KredU i samband med avtal om ijänsi m. m.

Konsumentkreditlagens regler om kreditköp gäller endasl vid köp av vara. Frågan om behovet av liknande skyddsregler även vid kreditförvärv av andra nyttigheter, bl, a, tiänster, berördes dock i propositionen med förslaget till

Prop.1977/78:142 57

konsumentkreditlag. Det framhölls där alt denna fråga, som har visst samband med konsumentljänstutredningens (Ju 1972:07) uppgifter, borde närmare övervägas av kreditköputredningen i dess fortsatta arbete. Utredningen har nu redovisat sina synpunkter i denna del. Härvid har frågeställningen begränsats lill alt i huvudsak avse huruvida kreditköpsreglerna i konsumentkreditlagen börges ett mera vidsträckt tillämpningsområde än det som nu gäller.

Enligt utredningen bör en sådan uividgning över huvud taget komma i fråga endast såvitt avser kravet på kontantinsats och reglerna om s, k, trepartsförhållanden,dvs, om köparens befogenheter mot annan kreditgivare än säljaren. Den kreditgivning som förekommer i samband med förvärv av annat än varor är enligt utredningen nämligen av så skiftande beskaffenhet och så svåröverskådlig att mera precisa regler inte bör införas i övrigt, t, ex. när det gäller köparens rätt att beiala i förtid, skydd mot oskälig tillämpning av förfalloklausuler och tUlåtligheten av avräkningsförbehåll. I sådana avseenden framstår enligt ulredningens mening den förmögenhetsrättsliga generalklausulen i 36 S lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (avtalslagen) som det lämpliga rättsliga medlet att komma åt missförhållanden.

Ett krav på kontantinsats och en utsträckning av konsumentkreditlagens bestämmelser om trepartsförhållanden bör enligt utredningen emellertid övervägas enbart när det gäller förvärv av tiänster, däremot inte i fråga om köp av andra nyttigheter såsom exempelvis värdepapper och fast egendom.

Beträffande ett krav på kontantinsats vid förvärv av tjänst framhåller utredningen att huvudregeln när det gälter betalningen för tiänst är att denna skall erläggas först i efterhand, dvs, sedan tiänsten har utförts, och då vid anfordran. En reglering motsvarande kontantinsatskravet vid kreditköp av vara måste därför på tiänsleområdet utformas som ett krav på viss betalning vid en tidigare tidpunkt. Enligt utredningen är ett sådant krav emellertid varken påkallat eller lämpligt. För konsumenten måste del normalt anses vara titt övervägande fördel att inte behöva betala något förrän han har fött minst motsvarande del av motpartens prestation. Kontantinsaiskraveis funktion att motverka oöverlagda avtal har enligt utredningen förhållandevis ringa aktualitet på tiänsleområdet, möjligen med undanlag för researrangemang.

Utredningen anser det inte heller böra komma i fråga att utvidga tillämpningsområdet för konsumenlkreditlagens regler om köparens befogenheter mot annan kreditgivare än säljaren till att omfatta även krediter för förvärv av tjänster. Enligt utredningen är det sannolikt mycket ovanligt alt den som tillhandahåller tjänster överiåter sin fordran på betalning till annan, 1 den mån detta förekommer och cut-offklausuler då kommer till användning har konsumenten enligl utredningens mening ett tillräckligt skydd i generalklausulen i 36 S avtalslagen. Sådana kreditkonstruklioner som låneköp och

Prop. 1977/78:142 58

kontoköp med annan kreditgivare än säljaren spelar enligt uiredningen en betydligt mindre roll på tjänsteområdet än på varuområdet, även om kontokrediterna kan tänkas få ett vidgat användningsområde. Enligt utredningen saknas del på tjänsteområdet underiag för ståndpunkten att det skulle vara typiskt sett oskäligt mot konsumenten/krediltagaren att kredilavtalet i sådana fall behandlas som ett rättsförhållande som är skilt från avtalet om utförande av tiänsten.

Under remissbehandlingen har de ställningstaganden av uiredningen som har återgetts nu berörts närmare endast av ett par remissinstanser. Konsumentverket/konsumentombudsmannen (KO) anser att utredningens bedömningar visserligen inte framstår som omotiverade men förordaratt det slutliga ställningstagandet i hithörande frågor för vänta till dess all konsumenttjänstutredningen har avslutat sitt arbete. Konsumenttjänstulredningen säger sig dela uppfattningen att konsumentkreditlagens besiämmelserom kontantinsats och trepartsförhållanden inte bör tjäna som förebild på tjänsteområdet samt ansluter sig i huvudsak till de skäl för denna ståndpunkt som har anförts i beiiinkandet.

Föregen del harjag funnit att frågan om en utvidgning av tillämpningsområdet för konsumentkreditlagens regler om kreditköp till alt omfatta även konsumenters kreditförvärv av andra nyttigheter än varor - eller införandet av liknande regler för sådana förvärv - bör diskuteras i detta lagstiftningsärende endast såvilt gälter tjänster. I fråga om andra kreditförvärv ger betänkandet inte underlag för något slällningstagande.

Vad kreditköputredningen och konsumenttjänstutredningen har anfört ger enligl min mening stöd för att en reglering på tiänsleområdet som skulle motsvara kravet på kontantinsats vid kreditköp av vara f n, inle bör komma i fråga. Den framtida utvecklingen bör emellertid följas så att denna fråga på nyll kan aktualiseras, om det visar sig nödvändigt.

Uiredningen har anfört beaktansvärda skäl för all särskilda skyddsregler för konsumenten i trepartsförhållanden på tiänsleområdet varken är nödvändiga eller helt lämpliga, Konsumenttiänstutredningen har anslutit sig till dessa överväganden. På grund härav bör det inte komma i fråga att nu införa sådana regler. Det slutliga ställningstagandet i denna fråga bör emellertid enligt min mening anstå litl dess konsumenttjänstulredningen har slutfört sill uppdrag. Då torde del föreligga andra möjligheter alt bedöma behovei av exempelvis bestämmelser som riktar sig mol cut-offklausuler i avtal om tjänster och att överblicka konsekvenserna av sådana bestämmelser. Vidare bör del kunna bättre bedömas om det är lämpligt att utsträcka vissa andra bestämmelser om kreditköp till att omfatta kreditavtal i samband med förvärv av tiänster.

Prop.1977/78:142 59

4.2 Återtaganderätt och förtidsbetalning

4.2.1 Inledning

Det karakteristiska för avbetalningsköpet och grunden titt dess stora utbredning är att själva den köpta varan kan utgöra säkerhet för säljarens fordran mot köparen fastän varan är i köparens besittning och kan användas av honom. Detta praktiska arrangemang är möjligt tack vare att det i avtalet tas in förbehåll om rätt för säljaren att återta varan vid exempelvis bristande betalning samt att förbehållet har verkan inte bara mellan säljaren och köparen utan i allmänhet även gentemot Iredje man, t. ex, köparens andra fordringsägare. Varan som sådan kan sålunda inte utmätas för köparens skulder och den dras inte heller in i köparens konkurs (jfr dock Eklund-Nordström, Lagen om avbetalningsköp, Stockholm 1957, s, 31-33). Nu angivna förhållanden, jämte uppdelningen av betalningen i mindre poster, gör att avbetalningsköpet aren form av kreditköp som slår öppen även förden som har en förhållandevis svag ekonomi. Någon särskild kreditsäkerhet behöver ju inle presteras, och om varan är avsedd för köparens näringsverksamhet kan dess användning tillföra köparen de medel som behövs för att betala varan.

Säljarens återtaganderätt visade sig emellertid tidigt kunna medföra oskäliga följder för avbetalningsköparna, eftersom denna rätt enligt avtalen ofta inträdde redan vid minsta belalningsdröjsmåt och köparen vid ett återtagande inle var garanterad en rimlig ekonomisk uppgörelse. Dessa omständigheter utgjorde den huvudsakliga anledningen till avbetalningsköplagens tillkomst.

I nära samband med åierlaganderälten slår de s, k, förfalloklausuler som praktiskl laget alltid förekommer i avtalen om avbetalningsköp. En sådan klausul innebär vanligen att säljaren har rätt att påfordra omedelbar betalning av hela den återstående skulden, om köparen exempelvis råkar i dröjsmål med betalningen. Då avbetalningsköparen föratt kunna fullfölja köpet i regel är beroende av att betalningen får erläggas i mindre poster är förfallopåföljden oftast liktydig med att köparen måste låta säljaren återta varan,

4.2.2 Säljarens räll att kräva betalning i förtid och återta varan

Genom 2 S första stycket i avbetalningsköplagen begränsas säljarens rätt att göra ett återtagandeförbehåll eller en förfalloklausul gällande för det fall köparen råkar i dröjsmål med betalningen. Om köparen underlåter all betala förfallen post eller eljest fullgöra sin betalningsskyldighet får säljaren återta godset eller utkräva annars ej förfallen post endast om belalningsdröjsmålet har viss minsta omfattning. Det krävs all köparens underlåtenhet avser belopp som utestår obetalal minst 14 dagar utöver förfallodagen och att detta belopp uppgår till minsl en tiondel av avbetalningspriset eller, om i beloppet ingår två etter flera poster, till minst en tiugondel av avbetalningspriset eller

Prop. 1977/78:142 60

att beloppet utgör återstoden av säljarens fordran. Med avbetalningspriset förslås sammanlagda beloppelav de poster som köparen enligt avtalet haratt eriägga,

Avbetalningsköplagen begränsar inte säljarens möjlighel att åberopa ett förbehåll om återtaganderätt eller en förfalloklausul av annan anledning än köparens belalningsdröjsmåt. Här råder alltså principiellt avtalsfrihet. Vidare bör anmärkas att enligl gällande rätt säljarens befogenhet att återta varan kvarstår även om säljarens fordran har blivit preskriberad. Delta följer av att återtaganderäiten som tidigare har berörts är ett sakrättsligt anspråk.

Genom konsumentkreditlagen fijrbättras konsumentköparens skydd mot återtagande och förfaltopåföljder. För det första är det endast köparens dröjsmål med betalningen av förfallen del av kreditfordringen som kan åberopas som grund för att återta varan eller utkräva förfallopåföljd. Med kreditfordringen avses summan av det belopp med vilket köparen ursprungligen fick betalningsanstånd (kreditbeloppet) och alla köparens koslnader med anledning av krediten (kreditkostnaden). Vidare har den tidsfrist som medges köparen fördubblats, så alt del krävs att dröjsmålet har varat under mer än en månad. Beträffande återtaganderäiten föreskrivs uttryckligen att denna ej får göras gällande på grund av preskriberad fordran.

När det gäller kraven på betalningsdröjsmålets beloppsmässiga omfattning föreslogs i propositionen angående konsumentkreditlag all del skulle fordras alt dröjsmålet omfattade ett belopp som översteg en tiondel av kreditfordringen. Vid riksdagsbehandlingen av förslagel godtogs denna bestämmelse emellertid endast som en huvudregel. För vissa fall ansågs den vara alltför sträng mot kreditgivaren, och den kompletterades därför med en regel enligl vilken det är tillräckligt att dröjsmålet omfattar ett belopp som överstiger en tiugondel av kreditfordringen, om dröjsmålet avser två eller flera vid olika tidpunkter förfallna poster. Här skedde alltså ell närmande till avbetalningsköplagens ståndpunkt. Regleringen innebär alt återtagande aldrig får ske när restskulden ulgör en tiugondel eller mindre del av kredilfordringen,

Kredilköpulredningens förslag innebär alt den nya avbetalningsköplagen i likhet med konsumentkreditlagen skall uttömmande ange i vilka läll ett förbehåll om återlaganderätt elleren förfalloklausul får göras gällande, Della börenligt utredningen få ske dels vid kvalificerat betalningsdröjsmål och dels när köparen genom avtalsstridigl förhållande har äventyrat säljarens säkerhet i varan.

Utredningens förslag i fråga om de krav som bör ställas på ett betalningsdröjsmåls omfattning i olika hänseenden lades fram innan riksdagen hade behandlat regeringens förslag till konsumentkreditlag och har utformats mot bakgrund av regeringsförslaget. Förslaget innebär att återtagande får ske om köparen sedan mer än en månad är i dröjsmål med all erlägga förfallen del av kreditfordringen som uppgår lill merän en tiondel av hela kredilfordringen eller, om dröjsmålet överstiger två månader, uppgår lill mer än en tjugondel av kredilfordringen eller utgör återstoden av denna. En förfalloklausul får

Prop. 1977/78:142 61

enligt förslaget göras gällande om köparen i mer än en månad har underlåtit att erlägga förfallen del av kredilfordringen och den uppgår lill mer än en tiondel av hela kredilfordringen eller, om dröjsmålet överstiger två månader, lill mer än en tiugondel av kreditfordringen.

Tre av utredningens experter, alla företrädare för näringslivet, har i ett särskilt yttrande förordat att man i stället bibehåller de fömtsättningar som enligt den nuvarande avbetalningsköplagen gäller för säljarens rätt att återta varan och göra en förfalloklausul gällande vid belalningsdröjsmåt. De nuvarande bestämmelserna bör enligt experterna emellertid kompletteras med en regel enligt vilken säljaren alttid skall ha rätt att återta varan och utkräva avtalad förfallopåföljd, om förfallen del av kreditfordringen har varit utestående i mer än två månader.

Enligt utredningen torde det i praktiken sällan bli aktuellt att säljaren åberopar annan grund för återtagande än köpa rens dröjsmål med betalningen. Utredningen anser emellertid av principiella skäl och med hänsyn lill att det vid näringsidkarens avbetalningsköp ofta rör sig om dyrbara varor och stora krediter att det bör finnas möjlighet för säljaren att göra gällande ett förbehåll om återtaganderätt också om köparen har äventyrat säljarens säkerhet i varan genom alt åsidosätta annan förpliktelse på grur|d av avbetalningsköpet. Även förtidsbetalning bör kunna krävas i det fallet.

Utredningens förslag innebär att ett förbehåll om återtaganderätt skall få göras gällande även om säljarens anspråk på betalning har blivit preskriberat. Enligt utredningen kan del i de pa risförhållanden som härärakiuella normalt inle anses oskäligt att ålertaganderätlen sålunda får göras gällande på samma sätl som en vanlig panträtt. En av utredningens experter har dock i särskilt yttrande förordat att en ny avbelalningsKöplag på denna punkt ges i princip samma innebörd som konsumentkreditlagen.

De förslag från uiredningen som har redovisats nu har fåll ett blandat mottagande vid remissbehandlingen. Förslaget att den nya avbetalningsköplagen i likhet med konsumentkreditlagen skall uttömmande ange de fall i vilka ell förbehåll om återtaganderätt eller en förfalloklausul får göras gällande har godtagits av remissinstanserna. Däremot råder delade meningar när del gäller vilka krav som bör ställas på omfattningen av ett betalnings-dröjsmål för alt det skall få åberopas i sammanhanget. Del stora fiertalet remissinstanser, däribland de allra flesta företrädare för näringslivsintressen, anser all kraven bör bestämmas i huvudsak på samma sätt som enligt den nu gällande avbetalningsköplagen. En majoritet av dessa instanser ansluter sig helt till det sijrskilda yttrandet av de tre experterna från näringslivet och förordar sålunda också att nuvarande bestämmelser skall kompletteras med en regel enligt vilken återtagandeförbehåll och förfalloklausul alllid fårgöras gällande vid belalningsdröjsmåt som överstiger två månader, oavsett storleken av del belopp som dröjsmålet avser.

Förslagel alt ett förbehåll om återtaganderätt elleren förfalloklausul också skall la göras gällande, om köparen genom annat kontraktsbrott än betal-

Prop. 1977/78:142 62

ningsdröjsmål har äventyrat säljarens säkerhet i varan, har lämnats utan erinran av nästan alla remissinstanser, t ett par yttranden framförs emellertid kritik som går ul på att den föreslagna bestämmelsen är alltför allmänt hållen. Några få remissinstanser har särskill berört frågan huruvida ålertaganderätlen bör få göras gällande även när fordran har preskriberats och har härvid motsatt sig detta.

För egen del vill jag till en början framhålla att ett åleriagande av varan i regel utgör en mycket allvarlig påftitjd för avbetatningsköparen. Varan kan ha ett Slort bruksvärde för honom, och inte sältan torde han få svårt att på goda villkor skaffa en liknande vara. Detta kan naturligtvis vara särskilt allvarligt, om köparen är näringsidkare och behöver varan för sin rörelse. Tillämpningen av en förfalloklausul, som vanligen innebär alt kreditavtalet hävs och alt köparens heta återstående skuld förfaller till omedelbar betalning, torde ofta leda lill att varan alertas och är även i andra fall i allmänhet till stor nackdel för köparen. Jag biträder därför utredningens förslag att den nya avbetalningsköplagen bör innehålla uttömmande besiämmelserom i vilka fall ell förbehåll om återtaganderätt eller en förfalloklausul får göras gällande.

Återtagande bör få ske och förfalloklausut göras gällande liksom nu om köparen råkar i kvalificerat dröjsmål med betalningen. När det gäller dröjsmålets omfattning anser jag att den nya avbetalningsköplagen, som i första hand tar sikte på köp mellan näringsidkare, i störte utsträckning än som följer av utredningens förslag bör beakta säljarens intresse av alt utan dröjsmål kunna återta varan eller kräva betalning i förtid, om köparen inte fullgör sin betalningsskyldighet. Den nuvarande avbetalningsköplagens regler på denna punkt har nämligen såvitt känt inte våtlat några olägenheier. Tvärtom har såväl näringslivets experter i utredningen som nerlalet remissinstanser på näringsidkarsidan ansett att bestämmelserna har fungerat lillfredsslällande. De torde sålunda innefatta en rimlig avvägning mellan säljarens och köparens intressen. På gmnd härav förordar jag att den tidsfrist som köparen har på sig innan återtagande för ske eller förfatlopåföljd för utkrävas liksom f n, bestäms till fjorton dagar.

Kraven på dröjsmålsbeloppets storlek bör i enhetlighetens intresse ulformas på samma sätt som enligt konsumentkreditlagen. Dröjsmålet bör alltså avse förfallen del av kredilfordringen som uppgår till mer än en tiondel av hela kreditfordringen etter, om dröjsmålet avser två eller flera vid olika tidpunkter förfallna poster, till mer än en tjugondel av hela kreditfordringen. Termen kreditfordran bör ges samma innebörd som i konsumentkreditlagen och sålunda beteckna summan av det belopp med vilket köparen har fåll belatningsanstånd (krediibeloppet) och kredilkostnaden. Den nuvarande avbetalningsköplagen sätter i stället det belopp som dröjsmålet avser i förhållande till avbelalningspriset. Då detta i allmänhet är högre än kreditfordringen på grund av att det inkluderar även kontantinsatsen, kan de nya reglerna te sig något strängare mot köparen. Delta bör emellertid kunna

Prop. 1977/78:142 63

godtas, bl. a, med hänsyn till alt jag i det följande kommer alt föreslå att köparen lättare än f n. skall kunna avvärja återtagande eller förfallopåföljd sedan han väl har råkat i kvalificerat belalningsdröjsmåt.

Av principiella skäl och med hänsyn lill all det vid köp mellan näringsidkare ofla är fråga om avsevärda kreditbelopp och kreditkostnader bör det inte komma i fråga alt, efter mönster av konsumentkreditlagen, låta möjligheten till återtagande upphöra sedan köparen har betalat en viss, låt vara större, del av kreditfordringen. Som utredningen har förestagit bör säljaren enligt de nya reglerna sålunda alltid, oavsett beloppets storlek, få återta varan om dröjsmålet avser återstoden av kreditfordringen.

Som tidigare berördes synes de nuvarande reglerna om återtagande m. m, vid belalningsdröjsmåt ha fungerat tillfredsställande. Vidare mildras, enligt vad jag nyss anförde, kraven på dröjsmålels beloppsmässiga omfattning någol enligt de bestämmelser som har föreslagits nu. Främsl med hänsyn härtill finns det enligt min mening inte anledning att, som de tre experterna från näringslivet har förordat, komplettera de föreslagna bestämmelsema med en regel enligt vilken återtagande alllid skutte få ske och förfatlopåföljd alltid utkrävas om ett betalningsdröjsmål har varat i mer än två månader.

För fordringar på gmnd av sådana köp som skall omfattas av den nya avbetalningsköplagen torde under överskådlig tid komma att gälla den hiltillsvarande preskriptionstiden av lio år. Även reglerna om preskriptionsavbrotl kan antas bestå i alll väsentligt. Med hänsyn härlill kan det framstå såsom en i huvudsak teoretisk fråga, om återtagande bör få ske på grund av preskriberad fordran. Enligt min mening saknas det emellertid anledning att i det här diskuterade hänseendet låta återtaganderäiten få annan innebörd enligt den nya avbetalningsköplagen än enligt konsumentkreditlagen. Jäg kan alltså inte biträda ulredningens förstag att återtagande skatt kunna ske även efter del att säljarens fordran har blivit preskriberad.

Den som säljer en vara med förbehåll om återtaganderätt får anses ha ett berättigat intresse av att köparen inte handhar varan så att den utsätts för onormal värdeminskning eller förfogar över varan så att säljarens möjligheter att återta den eller kontrollera dess skick omintetgörs, I och för sig kan det vara rimligt att säljaren förbehåller sig rätt alt för sådant fall kräva omedelbar betalning av hela den fordran för vilken återlaganderällen gälter. När delta likväl inte har medgetts på konsumentkreditområdet har grunden varil bl, a, att kreditgivarna vid konsumeniköp i allmänhet saknar praktisk möjlighet att kontrollera köparnas hantering av varorna samt faktiskt iniresse av all kräva betalning i förtid i annat fall än vid belatningsdröjsmål. Säljarens principiellt berättigade intresse av att säkerheten bevaras intakt hardärför fått stå tillbaka för konsumentens intresse av att få åtnjuta avtalade kreditvillkor så länge han fullgör sin betalningsskyldighet på ett godtagbart sätl (jfr prop. 1976/77:123 s. 119 saml LU 1977/78:5 s, 30 och 41),

Jag delar utredningens uppfattning all samma intresseavvägning inte bör göras när del gäller avbetalningsköp mellan näringsidkare. Som flera gånger

Prop. 1977/78:142 64

lidigare har framhållits rör del sig här ofta om stora krediter. Avbetalningssäljarna har därmed typiskt sett ett hell annal intresse än vid konsumentköp inte bara av alt köparen fullgör sin betalningsskyldighet utan även av all kredilsäkerhelen så långt möjligt bevaras. Som utredningen har föreslagit bör den nya avbetalningsköplagen därför lämna möjlighet åt säljaren att kräva betalning i förtid, om köparen genom alt åsidosätta förpliktelse på grund av avbetalningsköpet har ävenlyral säljarens säkerhetsrätl. Med hänsyn titt de risker för säljaren som det kan innebära om köparen trots vanvård e, d, får fortsätta all disponera över varan ulan alt ha erlagt full betalning för denna, har jag också funnit mig böra biträda utredningens förslag all även ett förbehåll om återtaganderätt skall få göras gällande direkt på grund av att säljarens säkerhetsrätl har äventyrats.

4.2.3 Köparens rält an avvärja skytdighei all betala i förtid och återtagande

Enligl 2 S andra stycket i den nuvarande avbetalningsköplagen gäller att säljaren inle får kräva betalning i förlid eier återta godset på grund av köparens betalningsdröjsmål, om köparen efter utgången av fjortondagars-fristen men innan godset alertas erlägger det belopp som han har underiåtit att betala i rätt tid jämte ränta samt ersätter alla kostnader som säljaren har måst vidkännas i anledning av dröjsmålet. Som en ytteriigare föruisättning gäller att utkrävande av sådan påföljd för belalningsdröjsmålet skulle vara obilligt med hänsyn lill att detta berott på att köparen till följd av sjukdom eller arbetslöshet eller av annan särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld har råkat i betalningssvårigheter, I konsumentkreditlagen uppställs däremot inle något sådant villkor för att köparen genom korrigerande betalning skall kunna avvärja återtagande eller förfallopåföljd. Enligt 16 S konsumentkreditlagen är det tillräckligt att köparen innan varan alertas erlägger belopp, som inte har betalats i rält lid, jämle ränta och ersättning för vissa kostnader som föranletts av ett tilltänkt återtagande.

Enligt utredningen bör i fortsättningen även utanför konsumentkreditområdet gälla att köparen genom korrigerande betalning skall kunna avvärja återtagande på gmnd av betalningsdröjsmål, oavsett orsaken litl dröjsmålet. Härför börenligt utredningen fordras all köparen innan varan alertas erlägger det belopp, som inle har betalats i rätt tid, jämte ränta och ersättning för säljarens kostnader i anledning av tilltänkt åleriagande. Det kan särskilt anmärkas alt kostnadsersättning enligt förslagel, lill skillnad från vad som gäller enligt konsumentkreditlagen, skatt innefatta även ersättning för säljarens eventuella kostnader i rättegång som har syftat till dom på säljarens rätt att återta varan.

En fråga som enligt utredningen däremot bör lämnas oreglerad i en ny avbetalningsköplag är huruvida köparen genom korrigerande betalning skall kunna avvärja även en avtalad förfatlopåföljd. Denna fråga får enligt utredningen i förekommande fall i stället bedömas med tillämpning av den

Prop. 1977/78:142 65

förmögenhetsrällsliga generalklausulen i 36 S avtalslagen.

Utredningens nu ifrågavarande förslag har lämnats ulan erinran av praktiskt taget samtliga remissinstanser.

Även enligl min mening bör den nya avbetalningsköplagen ge köparen möjlighel att avväoa påföljd av ett kvalificerat belatningsdröjsmål, oavsett vad delta har berott på. Såsom utredningen har anfört får en sådan ordning anses innebära en rimlig avvägning mellan säljarens och köparens inlressen även om de är näringsidkare. Jag kan emellertid inte biträda ulredningens förslag all de nya reglerna i denna del skall inskränkas till att avse endast rätt för köparen att hindra återtagande. Om en korrigerande betalning inte därjämte hindrar att säljaren med åberopande av en förfalloklausut kräver ut köparens heta återstående skuld enligl köpeavtalet, synes reglerna bli av ringa värde för köparen. Ett sådant krav torde nämligen oftast leda till alt ett återtagande inom kort aktualiseras på nytt.

Jag anser alltså att köparen genom en korrigerande betalning bör kunna avvärja såväl förfatlopåföljd som återtagande på grund av ett kvalificerat dröjsmål. För att säljarens berättigade intressen skatt tillgodoses föranleder detta emellertid att kraven på den korrigerande betalningen bör bestämmas på ett något annat sätl än enligl utredningens förslag. Såsom utredningen har påpekat följer nämligen av förslagel alt köparen för att avvärja återtagande inte skulle vara skyldig all ersätta t, ex, säljarens koslnader i inledd rättegång om utkrävande av förfatlopåföljd för dröjsmålet. Enligt min mening bör i stället föreskrivas att köparens korrigerande betalning för att medföra den här diskuterade verkan måste omfatta, förutom belopp som inte har betalats i räll tid jämte ränta, ersäitning för i princip säljarens alla kostnader i anledning av dröjsmålet. Detta stämmer överens med vad som gällerenligt den nuvarande avbetalningsköplagen,

4.2.4 Köparens rätt att beiala I förlid

Den nuvarande avbetalningsköplagen ger köparen en ovillkorlig rätt att fullgöra sin betalningsskyldighet mot säljaren i förlid. Bestämmelser härom finns i 6 S första och iredje styckena. Första slycket avser den situationen att säljaren har yrkat att återfå godset. Köparen kan då på en gång betala allt vad säljaren skulle kunna tillgodoräkna sig vid ett återtagande, Efler sådan betalning får godset ej alertas. Om köparen i annal fall vill betala i förtid har han rätt titt detta enligt tredje slycket.

Enligt 12 S första slycket konsumentkreditlagen gäller att köparen vid krediiköp alltid har rätt alt betala sin skuld till kreditgivaren i förtid. Med skuld avses här återstoden av kredilfordringen. Genom sådan betalning upphör rätten att återta varan med stöd av förbehåll om återtaganderätt. Det bör anmärkas att kreditgivaren enligl konsumentkreditlagen inte först får på annan fordran avräkna belopp som köparen eriägger för avräkning på kreditfordringen.

5 Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 142

Prop. 1977/78:142 66

Utredningen har föreslagit att köparen även enligl en ny avbetalningsköplag ges rätt att befria sig från säljarens återtaganderätt genom betalning i förtid. Sådan betalning föreslås kunna ske när som helst innan varan alertas. Säljaren bör enligl utredningen dock inte vara skyldig att avstå från sin säkerhet utan full kompensation. Utredningen föreslår därför alt den förtida betalningen måste avse alll som siiljaren skulle kunna tillgodoräkna sig vid ett återtagande.

Utredningens förslag har i sakligt hänseende lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. En remissinstans - RSV - har dock i sitt ytirande särskilt anmärkt alt bestämmelserna om köparens rätt till betalning i förlid bör ulformas på samma sätl som i konsumentkreditlagen.

För egen del anserjag att köparen enligt den nya avbetalningsköplagen, liksom f n., bör ha rätt att beiala .sin skuld till säljaren i förlid. Härigenom får köparen möjlighet alt när som helst förvärva definitiv äganderätt titt varan. Med hänsyn till den reduktion av kreditkoslnaden som, enligt vad jag kommeratt föreslå i det följande, skall ske vid betalning i förtid kan köparen utnyttja rätten till förlidsbeialning också för att på rimliga villkor frigöra sig från en avbetalningskredit som han anser oförmånlig i kostnadshänseende.

1 enhetlighetens intresse bör den nya avbetalningsköplagens bestämmelser om köparens rätt att betala i förtid ges samma uiformning som i konsumentkreditlagen. Det bör alltså föreskrivas att köparen alltid har rält att beiala sin skuld titt säljaren i förtid, t normalfallet, dvs. om köparen tidigare har skött sina betalningar, har säljaren inte någon annan fordran mot köparen som här är av intresse än återstoden av kreditfordringen. Om emellertid köparen skutte ha ådragit sig annan skuld till säljaren som har med köpet att göra, 1. ex, skyldighet alt beiala dröjsmålsränta eller ersättning för säljarens kostnader i anledning av betalningsdröjsmål, kan säljarens berättigade iniresse av att få betalt för sådan fordran innan ålertaganderätlen upphör tillgodoses genom alt han får möjlighet att i första hand avräkna erlagd betalning på denna fordran. Titt hithörande frågor återkommcT jag i ett följande avsnitt. Jag skall där även ta upp frågan om säljarens rätt all i första hand avräkna eriagd betalning på sådan säljarens fordran som avser ersättning för reparation av varan o. d,

4.3 Avräkning vid förtidsbetalniing

Den kredit som avbetalningsköparen erhåller medför praktiskt taget alllid kostnader för honom i form av s. k, avbelatningstiltägg, gäldränta m. m. Hur stora kostnadema blir beror bl. a. på kredittidens längd och kreditbeloppets storiek. Om köpel avslulas genom betalning i förtid, bör köparen ha anspråk på att få sin kostnad för krediten reducerad med hänsyn till alt hela den avtalade kredittiden inte utnyttjas. Regler om sådan reduktion finns både i den nuvarande avbetalningsköplagen och i konsumentkreditlagen. De skall tillämpas såväl när köparen på eget initiativ betalar i förlid som när säljaren

Prop.1977/78:142 67

med stöd av en förfalloklausul eller i samband med återtagande av varan utkräver betalning i förtid. Bl, a. i fråga om metoden att beräkna reduktionen råder emellertid väsentliga skillnader mellan de båda tagarna.

Enligt den nuvarande avbetalningsköplagen reduceras köparens skuld med tillämpning av en schablonregel. Denna innebär i huvudsak att säljaren tillgodoräknas endast så stor del av de vid avräkningstillfältel ännu ej förfallna posterna som godsets kontantpris utgör i förhållande litl avbetalningspriset. Intresset av en ekonomiskt och matematiskt mera korrekt reduktion har här fått stå tillbaka för kravet på enkla och lättiUämpade regler Gfr SOU 1950:42 s, 36 fQ.

Kreditköpkommittén påpekade i sitt betänkande (SOU 1975:63) Konsumentkreditlag m. m, att bl. a, finansieringsföretagen hade gjorl gällande att en mera genomarbetad metod för i-eduktionen skulle införas. Kommittén anslöt sig till detta önskemål och föreslog bestämmelser för avräkningen vid förtidsbetalning som till skillnad från avbetalningsköplagens schablonregel beaktade såväl kredittidens längd som kreditkostnadernas fördelning över kredittiden. Detta uttrycktes i kommitténs lagförslag så, att vid beräkning av kreditgivarens fordran från den obetalda delen av skuldbeloppet (kredilfordringen) skulle avräknas den del av kreditkostnaden som hänförde sig till den ej utnyttjade kredittiden. Kreditgivaren skutte dock få tillgodoräkna sig hela kostnaden för uppläggningen av krediten, om denna kostnad särskilt hade angetts i avtalet och inte var oskälig. Kommittén gav inte några närmare anvisningarom hur kostnadsreduktionen skutte räknas fram utan förutsatte att ändamålsenliga beräkningsmetoder skulle kunna utvecklas i samråd mellan den myndighet som skulle ha tillsyn över lagen och berörda näringsidkarorganisationer. Såsom en relativt enkel beräkningsmetod som gav godtagbara resultat angav kommittén dock den s. k. 78-regetn, Vid avräkning enligt denna regel proportionaliseras kreditkostnaderna direkt på det vid varje tidpunkt utestående krediibeloppet enligt följande formel

Rt(tf 1) r n(n+l) '

där

R = reduktionen av kredilkostnaden

t = återstående antalet amorteringar när förtidsbetalningen sker

n = ursprungtiga antalet amorteringar

C = kreditkoslnaden,

1 den proposiiion som låg till gmnd för konsumentkreditlagen framhölls bl, a, att del naturiigtvis i och för sig var önskvärt att avräkningen mellan parterna vid betalning i förtid kunde ske enligt regler som gav ett så rättvist resultat som möjligt. Det ansågs emellertid att de regler som kommittén hade föreslagit ofta kunde medföra alltför komplicerade beräkningar för att uppfylla kravei på nödvändig enkelhet. 1 propositionen föreslogs därför att

Prop. 1977/78:142 68

avräkningen i stället skulle ske enligt en schablonregel som innebar att den obetalda delen av kreditfordringen skulle minskas med så stor det av kreditkostnaden som den ej utnyttjade kredittiden utgjorde i förhållande till den avtalade kredittiden. Kreditgivaren skulle dock alltid få tillgodoräkna sig uppläggningskostnad som var angiven i avtalet och inte var oskälig (se prop, 1976/77:123 s, 120 f och 175 fO.

Vid riksdagens behandling av propositionen ansåg sig lagutskottet (LU 1977/78:5 s, 31-39) inle kunna godta förslaget om hur reduktionen av kredilkostnaden skulle gå lill, då delta inte tog hänsyn lilt förhållandet mellan amorterat och icke amorterat belopp. Resultatet blev därför enligt utskottets mening från rättvisesynpunkt mindre tillfredsställande. Från den synpunkten ansågs inte heller avbetalningsköplagens schablonregel nöjaktig. Det bör här inskjutas att såväl den bestämmelse som hade föreslagits i propositionen som avbetalningsköplagens regel praktiskt taget alltid gynnar köparen, om de jämförs med en matematiskt korrekt beräkningsmetod.

Efter att ha inhämtat lagrådets yttrande föreslog utskottet för sin del avräkningsbestämmelser som närmare anslöl till kreditköpkommitténs förslag, Utskottsförslagel bifölls av riksdagen. Bestämmelserna om avräkningen fick därmed del innehåll som numera framgår av 13 S konsumentkreditlagen. Enligt denna bestämmelse skall vid beräkningen av kreditgivarens fordran den obetalda delen av kreditfordringen minskas med den del av kreditkoslnaden som enligt beräkningsgmnder, som står i överensstämmelse med god sed på marknaden, är att hänföra lill den ej utnyttjade kredittiden. Vidare upptas i paragrafen dels en särskild regel fördel fall att förlidsbeialning sker på annan tid än avtalad förfallodag, dels den i proposilionen föreslagna bestämmelsen om kreditgivarens rätt att tillgodoräkna sig uppläggningskostnad.

Det centrala i 13 S konsumentkreditlagen är föreskriften att den del av kreditkostnaden skall avräknas som är alt hänföra till den ej utnyttjade kredittiden. Paragrafen anger här själva principen för reduktionen. Den ger emellertid vissl uirymme för an\'ändning av skilda beräkningsmetoder som kan leda lill sinsemellan olika resultat, 1 detta hänseende framgår av lagutskottets belänkande i huvudsak följande.

En avräkningsmetod som står i överensstämmelse med den i 13 S angivna principen är all reduktionen baseras på den verkliga räntekostnaden. Denna metod ger ett matematiskt exakt resultat men är komplicerad och svår att tillämpa i praktiken. Enligt utskottet är avräkning med tillämpning av den s. k. 78-regeln i allmänhet att föredra i konsumentkreditsammanhang. Utskottet underströk emellertid samtidigt att det enligt dess mening är invändningsfritt, om parterna i konkreta fall tillämpar den besvärligare men samtidigt mer korrekta räntemeioden,

Enligl utskottet synes avräkning enligt 78-regeln ge ett resultat som nära överensstämmer med det matematiskt korrekta, i vart fall vid krediter av den storiek som normalt förekominer i konsumentkreditsammanhang. En

Prop.1977/78:142 69

förutsättning för detta är emellertid alt krediten amorteras löpande med jämna lidsmellanrum och lika slora belopp under hela kredittiden. Vid avvikelser härifrån ger 78-regeln inte ett matematiskt helt tillfredsstältande resultat, och regelns användbarhet minskar ju större oregelbundenheterna blir. Bestämmelsen i 13 S ger emellertid utrymme för att i sådana fall även andra beräkningssätt används.

Eftersom 13 S konsumentkreditlagen sålunda anger endast själva principen för reduktionen av kreditkostnaden finns det behov av råd och vägledning för dess lillämpning i del praktiska affärslivet. Härom har laguiskoltet i sitt betänkande uttalat att det får ankomma på konsumentverket i dess egenskap av tillsynsmyndighet enligt lagen att i samarbete med berörda näringslivsorganisationer tillgodose detta behov. Detta kan enligt utskottet lämpligen ske genom att avräkningstabeller, grundade på 78-regeln, och andra anvisningar utarbetas. Avsikten all lillämpningen i huvudsak skall grundas på anvisningar av detta slag har kommit till uttryck genom hänvisningen i paragrafen till beräkningsgmnder som står i överensstämmelse med god sed på marknaden.

Även en ny avbetalningsköplag som skall gälla utanför konsumentkreditområdel bör ge köparen rält all få sin kostnad för krediten reducerad om uppgörelse sker i förtid. Kreditköpulredningen har också lagt fram förslag litl regler i delta ämne. Dessa bygger emellertid i huvudsak på det tidigare redovisade förslaget i propositionen angående konsumentkreditlagen. Med hänsyn till att detta förslag inle antogs av riksdagen anserjag mig här böra lämna utredningens förslag åt sidan.

De regler som har tagits upp i 13 S konsumentkreditlagen kan medföra att avräkningsmetoder, som har betecknats som komplicerade och svåra alt tillämpa, kan komma lill användning om krediigivaren begär del. Av lagutskottets lidigare nämnda betänkande framgår emellertid att riksdagen har haft sin uppmärksamhet riktad på de olägenheter som kan vara förknippade med bestämmelserna men ansett nackdelarna vara av så underordnad praktisk belydelse att intresset av att ge möjlighet lill ekono-miskt och matematiskt korrekta avräkningar har fått väga över. Detta intresse gör sig självfallel än starkare gällande vid avbelalningsköp mellan näringsidkare, bl. a, med hänsyn till att det här ofta är fråga om betydligt större krediter. Det bör därför inte komma i fråga all den nya avbetalningsköplagen, som i första hand tar sikte på köp mellan näringsidkare, i det nu diskuterade hänseendet skutte ge sämre möjligheter för säljaren än konsumentkreditlagen.

Jag anser att den nya tagen i likhet med konsumentkreditlagen endasl bör ange själva principen för reduktionen av kreditkostnaden. Denna princip ger utrymme för olika avräkningsmetoder. Hit hör avräkning som bygger på den verkliga räntekostnaden samt under vissa förutsättningar avräkning enligl 78-regeln. Med tanke på att de olika möjliga beräkningsmetoderna för många torde framstå som komplicerade och valet mellan dem svårt behövs det även

Prop. 1977/78:142 70

utanför konsumentkreditområdet anvisningar för den praktiska tUlämpningen. Jag anser mig kunna utgå från att berörda näringsidkarorganisationer kommer att ta fram avräkningstabeller och andra hjälpmedel samt utfärda rekommendationer för deras användning i olika fall. Sådana anvisningar torde bli faktiskt normbildande för köp mellan näringsidkare. Med hänsyn lilt detta bör i den nya avbetalningsköplagen, liksom i konsumentkreditlagen, anges att principen för avräkning mellan parterna får sin närmare utformning genom vad som är god sed på marknaden.

Jag föreslår alltså alt i den nya avbetalningsköplagen tas in bestämmelser om avräkningen vid förtidsbetalning, enligt vilka vid beräkning av säljarens fordran den obetalda delen av kreditfordringen skatt minskas med den del av kreditkostnaden som enligt beräkningsgrunder, som står i överensstämmelse med god sed på marknaden, är att hänföra titt den ej utnyltiade kredittiden, I överensstämmelse med vad som gäller enligt konsumentkreditlagen bör säljaren vid avräkningen dock alltid få tillgodoräkna sig hela kostnaden för uppläggningen av krediten, om denna kostnad särskilt anges i parternas avtal och inte är oskälig.

Som jag tidigare har nämnt fmns del i 13 S konsumentkreditlagen en särskild regel för det fatt att förtidsbelalning sker på annan tid än avtalad förfaltodag. Vid tillämpningen av konsumentkreditlagens regler om avräkningen vid förtidsbetalning skall i sådant fall den ej utnyttjade kredittiden räknas från första förfallodagen efter betalningen. Bestämmelsen har utformats efter förebild av 6 § tredje stycket andra meningen i den nuvarande avbetalningsköplagen. Den är föranledd av önskemålet att hindra att köparen fåren alltför förmånlig avräkning, om han förtidsbelalar sin skuld strax innan en amortering förfaller till betalning. Att bestämmelsen har tagits upp i konsumentkreditlagen, trots att den innebär ell avsleg titt konsumentens nackdel från principen om matematisk rättvisa mellan parterna, för ses mot bakgmnd av att avräkning enligt 78-regeln har avselts bli det normala förfarandet på konsumentområdel. Som framgår av den fömt redovisade formeln har nämligen vid tillämpningen av 78-regeln antalet återstående amorteringar direkt betydelse för resultatet av avräkningen.

Närdet gäller köp mellan näringsidkare finns det knappast anledning att ge något särskilt företräde åt 78-regeln. Såväl näringslivets experter i kreditköputredningen som flertalet remissinstanser på näringstivssidan har förordai att avräkningen vid förtidsbetalning i näringsidkarförhållanden i försia hand baseras på en beräkning av den verkliga eller effektiva räntan. Med en sådan beräkningsmetod behövs inte någon särskild regel beiräffande förtidsbetalning som sker på annan tid än avtalad förfaltodag.

Somjag förut antydde kan det befaras att de nu förestagna avräkningsreglerna kan komma att vålla vissa lillämpningsprobtem, inte minst vid handräckning för återtagande av vara innan kredittiden har löpt ut. Det är därför angeläget att avtalen om avbetalningsköp i fortsättningen upptar närmare bestämmelser om hur avräkningen vid förtida uppgörelse skall gå

Prop. 1977/78:142 71

till. Detta lorde kunna ske exempelvis i den formen att parterna i avtalet hänvisar till anvisningar som har utarbetats för viss bransch e, d, I sista hand går del naturligtvis ut över parterna, om handräckningsförfarandet skulle komma att fungera mindre snabbt och smidigt än f n. Jag anser mig därför kunna utgå från all parterna på olika sätt söker underlätta den prakliska lillämpningen av den nya reglerna. Jag räknar också med alt riksskatleverkel såsom centralmyndighet för kronofogdemyndigheterna kommer att biträda dessa med sammanställningar över gällande branschanvisningar och med tabeller och andra hjälpmedel för uträkningar enligt givna metoder,

I anslutning till vad som nu har anförts vill jag understryka att den nya lagen avses bli tvingande endasl på del sättet att köparens befogenheter och förmåner enligt lagen inte får inskränkas genom avtal. Det finns alltså inte något hinder mot att man t. ex, för vissa branscher, där önskemålet om enklare avräkningsreglerdominerar, utformar avtalsformulär som innehåller mera schablonartade avräkningsregler, under förutsättning all köparen inte härigenom sätts i en sämre ställning än som följer av lagens regler (jfr LU 1977/78:5 s, 38), Säljaren kan också i det enskilda fallet, genom avtalet eller i exempelvis en handräckningssiluation, till köparens förmån avstå från tillämpningen av mera invecklade avräkningsregler.

4.4 Avräknings- och kopplingsförbehåll

En särskild typ av avtalsvillkor som behandlas i den nuvarande avbetalningsköplagen är s. k. kopplingsförbehåll och avräkningsförbehåll. Med kopptingsförbehåtl avses ett viltkor enligt vitkel köparens rätt titt det köpta godset görs beroende av att köparen fullgör även annan förpliktelse än som åligger honom enligt avbetalningsköpel. Delta innebär att säljaren kan utnyttja sin rält alt återta godset om köparen åsidosätter sådan annan förpliktelse och att säljaren vid ett återtagande, oavsell på vilken grund detta sker, ur godsets värde får tillgodogöra sig ersättning även för en fordran som avses med kopplingsförbehåtlet. Med avräkningsförbehåll åsyftas ett avtals-viltkor som ger säljaren rält alt besiämma på vilken fordran en betalning från köparen skall avräknas när säljaren har mer än en fordran mot köparen.

Enligt 8 S avbetalningsköplagen förbjuds i princip att kopplingsförbehåll används vid avbetalningsköp. Undanlag görs dock för del faltet att ett kopplingsförbehåll avser ersättning för reparation eller annan åtgärd med avseende på godset. Inte heller avräkningsförbehåll får förekomma annat än då det avser ersättning för reparation e, d. Förbehåll som slrider mol dessa regler är ulan verkan.

Beträffande effekterna av att kopplings- och avräkningsförbehåll sålunda i viss omfattning tillåls vid avbelalningsköp kan framhållas följande. Enligl 2 S avbetalningsköplagen krävs det föratt säljaren skall få utkräva förfallopåföljd elleråterta varan ett kvalificerat belatningsdröjsmål från köparens sida. Dessa beslämmelser gäller inte beträffande sådan fordran på ersättning för repara-

Prop.1977/78:142 72

tion e, d, som omfattas av ett giltigt kopplingsförbehåll. I fråga om förutsättningarna för utkrävande av förfatlopåföljd eller återtagande vid dröjsmål med betalning av sådan fordran råder sålunda i princip avtalsfrihet (jfr Eklund-Nordström, Lagen om avbelalningsköp, 1957, s. 83). Detta innebär naturligtvis en viss försvagning av köparens skydd. Å andra sidan kan säljaren inte utnyttia den enkla och snabba handräckningsvägen för att återta en vara på grund av dröjsmål med betalningen av kopplad fordran. Detta följer av bestämmelsen i 11 S första stycket avbetalningsköplagen. Vill säljaren återta varan på gmnd a\' dröjsmål som nyss nämndes, måste han sålunda väcka talan vid domstot om att återfå den (jfr Eklund-Nordström, a, a., s. 83 O- Om säljaren mot köparen har både en fordran enligt själva avbetalningsköpel och en fordran för reparation etter annan åtgärd beträffande varan kan säljaren emelleitid med stöd av ett avräkningsförbehåll i första hand avräkna alla inbetalningar på den senare fordringen. Har köparen inte tillräckliga medel för att i tid betala båda fordringarna, kan säljaren härigenom åstadkomma att köparen råkar i kvalificerat dröjsmål med betalningen av fordringen enligt avbetalningsköpel och på grund härav återta varan med anlitande av handräckning. Om fordringen för reparation e. d. då inte är fullt betald kan säljaren, som tidigare nämnts, tillgodoräkna sig denna fordran vid återtagandet.

Genom konsumentkreditlagen utesluts helt användningen av kopptingsförbehåtl som innebär att återtaganderäiten kan utnyttjas som säkerhet för annan fordran än kreditfordringen. Enligt 15 S andra stycket konsumentkreditlagen gälter sålunda att endast kvalificerat dröjsmål med betalningen av kreditfordringen får åberopas som grund för åleriagande. Vid återtagande får kreditgivaren tillgodoräkna sig endast obetald del av kreditfordringen saml dröjsmålsränia och ersättning för vissa kostnader. Vidare gäller enligt 14 S konsumentkreditlagen att kreditgivaren inte får försl på annan fordran avräkna belopp, som köparen eriägger för avräkning på kredilfordringen vid kreditköp. Detta innebär att inte heller avräkningsförbehåll kan komma lill användning vid konsumentkreditköp. Beträffande motiven för alt varje möjlighet till koppling sålunda har avvisats kan hänvisas titt prop, 1976/ 77:123 s, 123-125 Gfr även LU 1977/78:5 s, 42 O-

Enligt kreditköputredningen kan del vid avbelalningsköp mellan näringsidkare inle anses typiskt sett oskäligt all säljaren får utnyttja kopptings- och avräkningsförbehåll i den utsträckning som f n, är lillålen enligt avbetalningsköplagen. Totalförbudet i konsumentkreditlagen har emellertid gett utredningen anledning att mol bakgrund av mera principiella synpunkler föreslå en inskränkning av de nuvarande kopptingsmöjligheterna vid avbelalningsköp utanför konsumentområdet. Utredningen framhåller all förbehållet om återtaganderätt har sill berättigande för att säljaren skall kunna säkerställa betalningen av köpeskillingen. Mot den bakgrunden saknas det enligt utredningens mening anledning alt låla säljaren få täckning även för annan fordran med stöd av ett återtagandeförbehåll. Utredningen har därför

Prop. 1977/78:142 73

föreslagit att ett återtagande inte skall kunna utlösas genom ett kopplingsförbehåll. Enligt utredningen finns del däremot inte skäl att hindra användningen av avräkningsförbehåll som avser fordran på ersättning för reparation etter annan åtgärd beträffande varan. Ett avräkningsförbehåll bör emellertid inte få leda titt att fordran för reparation e, d, tillgodoräknas säljaren vid återtagande av varan.

Utredningens tre experter från näringslivet anser i sitt särskilda yttrande att kopplingsförbehåll även i fortsätlningen skall tillåtas i samma omfattning som enligt den gällande avbetalningsköplagen. Enligt experterna har detta större betydelse i dag än när de nuvarande reglerna kom till, bl, a, på grund av alt kostnaderna för reparationer och underhåll numera är högre i förhållande till varornas pris. Om möjligheterna att använda kopplingsförbehåll slopas kan del enligt experterna medföra risk för att motiverade reparationer o, d, inte vidtas eller all de skjuls upp. Experterna framhåller även all utredningen inte har redovisat att några olägenheter har uppkommit i samband med avbetalningsköp mellan näringsidkare till följd av gällande reglering.

Det stora flertalet remissinstanser, främst företrädare för näringslivels inlressen, har anslutit sig till den uppfaltning som har redovisats av experterna från näringslivet. Från något håll har påpekats att det framstår som inkonsekvent alt förbjuda kopplingsförbehåll men lillåia avräkningsförbehåll beiräffande reparationsfordringar o. d.

För egen del vill jag framhålla all de skäl som vid konsumentkreditlagens tillkomst anfördes för att avskaffa användningen av kopplingsförbehåll vid konsumentkreditköp i stor utsträckning gör sig gällande även såviti avser avbetalningsköp mellan näringsidkare. Liksom utredningen anser jag del också rikligt att återtaganderäiten i princip får användas endast för att säkerställa säljarens rätt till betalning enligt själva avbetalningsköpel. Jag vill emellertid erinra om att jag i del föregående (avsnitt 4.2) har framhållit alt säljaren därmed också har ett berättigat intresse av att varan hålls i ett sådani skick att säljarens säkerhet inte äventyras. Delta kan underlättas, om säljaren får viss möjlighel alt utnyttia varans värde för att säkerställa fordringar på ersättning för reparationer, underhåll o, d. Man kan inte heller bortse från att en sådan ordning i en del fall kan vara till direkl fördel för köparen genom all han lättare än annars kan få reparationsåtgärder m, m, utförda på kredit.

Redan utredningens förstag i fråga om avräkningsförbehåll innebär en praktiskt betydelsefull inbrytning i principen att återtaganderäiten bör säkerställa endast rätten titt betalning enligt själva avbetalningsköpet. Som har framgått tidigare har delta förslag i och för sig godtagits av praktiskt taget alla remissinstanser.

Mot bakgrund av vad jag nyss anförde och med hänsyn titt remissutfallet i övrigt anserjag emellertid att man bör kunna gä ett steg längre, när man nu befinner sig utanför konsumentkredilköpens område. Enligt min mening bör säljaren sålunda inte endasl fö rält alt åberopa ett avräkningsförbehåll i den omfallning som utredningen har föreslagit, Harett sådant förbehåll uppställts

Prop. 1977/78:142 74

i fråga om fordran på ersättning för reparation eller annan åtgärd beträffande varan, bör säljaren också få tillgodoräkna sig sådan fordran när varan alertas. En sådan ordning synes mera Uiljdriklig än den som utredningen har föreslagit. Om säljaren tillåts att i första hand avräkna kontant betalning på reparalionsfordringar o, d,, kan det framstå som svårförståeligt att han inle skulle ha en motsvarande möjlighet när köparen eriägger "betalning" genom alt varan återtas.

Med den nu föreslagna lösningen finns det emellertid inte lillräcklig anledning att i fortsättningen behålla säljarens nuvarande möjlighel att förbehålla sig rätt att återta varan vid dröjsmål med betalning av reparationsfordringar o. d. Som framgår av den tidigare redogörelsen kan denna rätt f n. inte göras gällande handräckningsvis, och någon lagändring härvidlag har inte ifrågasatts. Kopplingsrälten Iramstår då som föga betydelsefull från praktisk synpunkt vid sidan av säljarens möjlighet att i första hand avräkna betalning på reparationsfordringar o, d. samt att tillgodoräkna sig sådana fordringar i samband med ett återtagande. 1 likhei med uiredningen anserjag därför att den nya avbetalningsköplagen inte bör lämna uliymme för all använda sådana direkta kopptingsförbehåtl.

4.5 Uppgörelsen vid återtagande

Både den nuvarande avbetalningsköplagen och konsumentkreditlagen föreskriveratt avräkning skatt ske mellan parterna om säljaren (kreditgivaren) vill utnyttja sin räll att återta en vara. Avräkningsreglerna är tillämpliga såväl vid uppgörelse ulan myndighels rnedverkan som när varan återtas genom handräckning eller domsverkslällighet. Bestämmelsernaom vad köparen och säljaren skall tillgodoräknas bygger i princip på tanken att säljaren (kreditgivaren) skatt försättas i samma ekonomiska läge som om köpet rätteligen hade fullgjorts vid den tidpunkt då återtagandet sker. Köparen tillgodoräknas sålunda varans värde vid återtagandet. Säljaren (kreditgivaren) tillgodoräknas den obetalda delen av sin fordran enligt köpet med viss reduktion, eventuell dröjsmålsränta- enligl konsumentkreditlagen maximerad titt viss räntesats -samt kostnader för återtagandet enligt vissa närmare föreskrifter. Enligl avbetalningsköplagen tillgodoräknas säljaren emellertid desutom fordran på ersättning för reparation e. d. beträffande godset, under förutsättning att avtalet innehåller kopplingsförbehåll avseende sådan fordran.

Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än säljaren (kreditgivaren), får varan enligt båda lagarna återtas endast om mellanskillnaden betalas lill köparen eller, om varan har värderats av utmätningsman, nedsätts hos denne.

Fördel fall att avräkningen i stället resulterar i ett saldo lill säljarens förmån får denne enligl avbetalningsköplagen kräva ut mellanskillnaden (restskulden) men inte mer. Enligt konsumentkreditlagen gäller däremot ett principiellt förbud för krediigivaren att kräva ul restskulden. Förbudel gäller dock

Prop. 1977/78:142 75

inte i det undantagsfallet att varan har utsatts för belydande värdeminskning genom vanvård från köparens sida.

Kreditköputredningens förslag till bestämmelser i en ny avbetalningsköplag om uppgörelsen mellan parterna vid återtagande innebär till väsentlig det att den nuvarande avbetalningsköplagens regler anpassas till konumentkre-ditlagen. Köparen skatt enligt förslaget tillgodoräknas varans värde vid återtagandet, beräknat efter viss gmnd. Säljaren får tillgodoräkna sig den obetalda delen av kreditfordringen efter den förut behandlade reduktionen av kreditkostnaden (se avsnitt 4.3 ovan) samt i förekommande fall dröjsmålsränta. Enligt utredningen bör utanför konsumentkreditområdet inte gälla någon särskild begränsning av räntesatsens storlek. Vidare har utredningen föreslagit att säljaren skatt få tillgodoräkna sig närmare angivna kostnader för återtagandet i huvudsaktig överensstämmelse med vad som föreskrivs i konsumentkreditlagen och i den nuvarande avbetalningsköplagen. Gmndas återtagandet på dom varigenom köparen har förpliktats att utge varan skall säljaren enligt förslaget fö tillgodoräkna sig även olselald ersättning för rättegångskostnad enligt domen. Denna bestämmelse saknar motsvarighet i konsumentkreditlagen. Ger avräkningen till resultat all en restskuld uppkommer för köparen skall säljaren enligt förslaget ha rätt att kräva ut denna men inte mer.

Utredningens förslag har i de nu berörda delarna tillstyrkts eller lämnats
ulan erinran av praktiskl taget samtliga remissinstanser, ,

För egen del harjag redan tidigare anslutit mig till ulredningens förslag i fråga om säljarens rätt all utkräva eventuell restskuld (se avsnitt 4.1 ovan). Även i övrigt kan jag i huvudsak biträda förslaget till regler om avräkningen mellan parterna när återtagande sker. Jag anser dock alt det är överflödigt att föreskriva att säljaren, när återtagandet grundas på dom, får tillgodoräkna sig fordran på rättegångskostnad enligt domen. Det är här fråga om en domfäst och exigibel fordran som säljaren kan kvitta mot ett eventuellt saldo köparen till godo. Av vad jag har anfört i det föregående avsnittet (4,4) följerå andra sidan att de av utredningen föreslagna bestämmelserna bör kompletteras med en föreskrift all säljaren också får tillgodoräkna sig sådan fordran på ersättning för reparation e. d, som omfattas av ett avräkningsförbehåll.

En särskild fråga som har tagits upp av utredningen gäller hur man bör förfara vid avräkningen, om säljaren för att kunna återta varan måste betala en skuld som köparen har titt tredje man. Köparen kan t. ex. ha lämnat varan för reparation under sådana förhållanden alt den som har verkställt reparationen har retentionsrätt, dvs, rätt att hålla kvar varansom säkerhet för sin fordran på ersättning. Måste säljaren då för att få ut varan betala köparens reparationsskuld bör detta enligt utredningen beaktas genom avdrag på varans värde vid avräkningen. Detsamma bör enligt utredningen gälla när retentionsrätt utövas för andra fordringar än reparationsfordringar och säljaren måste betala sådan fordran för att kunna återta varan. Utredningens förstag motsvarar vad som har ansetts böra gälla enligt den nuvarande

Prop. 1977/78:142 76

avbetalningsköplagen och konsumentkreditlagen (se prop. 1976/77:123 s, 181 0.

En liknande fråga kan uppkomma på grund av att fordorl inle får brukas, om förfallen vägtrafikskatt (fordonsskatt etter kilometerskatt) fot det löpande och det närmast föregående skatteåret inte har erlagts, se 16 och 21 §§ vägtrafikskattelagen (1973:601), I sådant fall bör enligt utredningen avdrag göras på fordonets värde vid återtagandet med hänsyn till att inbetalning måste göras om fordonet skall få användas Qfr prop, 1974:164 s, 32), Har säljaren återtagit ett fordon efter avräkning med avdrag för obetald skatt men blirdet sedermera köparen såsom ftimtvarande ägare av fordonet som betalar in skattebeloppet (jfr 7 S vägtrafikskattelagen), bör köparen enligt utredningen anses få en däremot svarande återkravsrätl mot säljaren inom ramen för det avdrag som skett på fordonets värde vid återtagandet.

Utredningens överväganden i dessa frågor har biträtts eller lämnats utan erinran av det stora flertalet remissinstanser. Vissa kritiska synpunkler har emellertid framförts i yttrandena från RSV och några kronofogdemyndigheter. Såvitt gälter köparens vägtrafikskatteskutder anser sålunda RSV och ett par kronofogdemyndigheter att dessa bör beaktas vid avräkningen endast om säljaren senast vid återtagandet erlägger skatten. RSV ifrågasätter dock om del inte vore rimligt att medge säljaren visst anstånd härmed men ändå beakta skatteskulden vid avräkningen, om skulden uppgår till särskilt stort belopp och köparen annars skulle fö ett saldo sig till godo. Några kronofogdemyndigheter ställer sig avvisande till att säljarens betalning av köparens reparationsskulder e, d, titt tredje man eller av köparens vägtrafikskatteskutder skall behandlas som en "dold" post vid avräkningen och anser att sådan betalning i stället bör öppel tillgodoräknas säljaren som en kostnad för återtagandet eller som en särskild avräkningspost.

För egen del harjag kommit fram titt att de frågor som här diskuteras bör lösas genom ultryckliga lagregler och inte enbart genom motivuttalanden. Under remissbehandlingen har nämligen framkommit att nuvarande praxis hos kronofogdemyndigheterna inle torde vara fullt enhetlig och att del i någon mån råder delade meningar om vad som bör gälla på de ifrågavarande punklerna.

Jag anser det vara klart att säljaren i samband med ett återtagande bör på något sätl få tillgodoräkna sig alt han har varit tvungen att betala köparens skulder lill tredje man som har retentionsrätt i varan. Detsamma bör gälla om säljaren måste beiala köparens skuld avseende t, ex, väglrafikskalt för att varan efter återtagande skall kunna brukas på avsett sätt.

De betalningar som här avses kan iblartd uppgå till betydande belopp. En reglering i avbetalningsköplagen av säljarens rätt att i samband med ett återtagande tillgodoräkna sig sådana betalningar bör emellertid begränsas till en rätt försäljaren att avräkna dem mol ell saldo köparen lill godo som annars skulle ha uppkommit. Det saknas anledning att genom avbelatningsköptagen därutöver la ställning lill frågan i vad mån säljaren genom sin betalning får en

Prop. 1977/78:142 77

motsvarande fordran mot köparen. Med hänsyn härtill bör de nu aktuella betalningarna inte regleras i bestämmelserna om den vanliga avräkningen mellan parterna såsom poster som skall tillgodoräknas säljaren. Detta skulle kräva onödigt komplicerade regler, ) stället bör frågan lösas genom ett undanlag från principen att varan får alertas endast om säljaren erlägger sådan mellanskillnad lill köparens förmån som har uppkommit vid den obligatoriska avräkningen. Enligt undantagsföreskriften bör säljaren mot köparens tillgodohavande få avräkna sådan betalning av köparens skuld, som säljaren har varit tvungen alt erlägga för att kunna återta varan eller för att denna efter återtagande skall kunna brukas p avsetl sätt.

Den nu föreslagna regeln innefattar ipte någol krav på all säljaren har betalat köparens hela skuld, t, ex, en vägtrafikskatteskuld, föratt han skall få återta varan. Det räcker att betalningen på skulden motsvarar köparens tillgodohavande. Med hänsyn härtill bör å andra sidan endast fjaktiskt fullgjord betalning kunna åberopas av säljaren. Om skulden inle hade existerat, hade ju säljaren ändock blivit tvungen att till köparen betala eller för hans räkning nedsätta ett motsvarande belopp för att kunna återta varan.

Motsvarande bestämmelser om kreditgivarens rätt att vid återtagande tillgodoräkna sig betalning av köparens skulder bör föras in i konsumentkreditlagen. Jag återkommer till della i det följande.

4.6 Förfarandet vid återtagande, förbud mot utmätning, m. m.

Den nuvarande avbetalningsköplagen innehåller bestämmelser om handräckning för återtagande av avbetalningsgods och verkställighet av dom varigenom köparen har förpliktats åleriämna vara som har sålts på avbetalning. Enligt konsumentkreditlagen får dessa bestämmelser i stor utsträckning tillämpning även på konsumentkreditköp med förbehåll om återtaganderätt, Konsumentkreditlagens regler om handräckning m, m, innebär dock en del betydelsefulla avvikelser från moisvarande regler i avbetalningsköplagen,

Kreditköpulredningen föreslår att den nuvarande avbetalningsköplagens regler om handräckning m, m, - med de ändringar däri som skett i samband med konsumenlkreditlagens lillkomsl (SFS 1977:982)-i huvudsak förs över lill den nya avbetalningsköplagen. Utredningens förslag innehåller dock vissa sakliga och formella avvikelser från de nuvarande reglerna. Sålunda föreslås, efter mönster från konsumentkreditlagen, alt ansökan om handräckning skall få göras endast om det beträffande köpet har upprättals en skriftlig handling som innehåller uppgifter om olika faktorer som har belydelse vid handräckningen, bl, a, kredilkostnaden. Vidare föreslår utredningen en regel som är avsedd alt göra del lättare all besiämma huruvida den nya avbetalningsköplagens eller konsumentkreditlagens föreskrifter om handräckning skall tillämpas i ett enskilt fall. Enligt denna regel skall handräckning enligl den nya lagen inte få beviljas, om del finns påiaglig anledning

Prop.1977/78:142 78

räkna med möjlighelen alt det ifrågavarande köpel faller under konsumentkreditlagen, 1 lagtekniskt hänseimde föreslås ati en hänvisning i den nuvarande avbelatningsköptagen lill 56, 59, 60 och 60 a SS utsökningslagen (1877:31 s, 1) ersätts med fullständiga beslämmelser i den nya lagen.

De nya reglerna föreslås i samma omfattning som reglerna i den nuvarande avbetalningsköplagen bli lillämpliga också på konsumentkreditköp med förbehåll om återtaganderätt.

För egen del kan jag i likhet med remissinsianserna ansluta mig lilt utredningens förslag i de flesia hänseenden. Beträffande vissa punkter får jag dock särskilt anföra följande.

Som utredningen har föreslagit bör det för alt säljaren skall få ulnyttja handräckning fordras, alt beträffande köpet har upprättats en av parterna underskriven handting som innehåller:bl, a, uppgifter om kreditkostnaden för köpel. Detta torde få till följd att köparen praktiskt tagel alttid kommer att erhålla skriftlig information om sin kostnad för krediten (jfr avsnitt 4,1,2 ovan).

Enligt den nuvarande avbetalningsköplagen krävs alt säljaren i ansökan om handräckning uppger bl, a. vad han fordrar i ränta, om han gör anspråk på sådan. Någon motsvarighet titt den regeln finns inte vare sig i konsumentkreditlagen etter i utredningens förslag. Utredningen uttalar (betänkandet s. 115) alt säljare som vilt göra anspråk på dröjsmålsränia bör ha möjlighet att framställa yrkande härom senast vid återtagandeförrättningen saml att sådant yrkande får anses ha blivit framstäitt, om ett åberopat kontrakt innehåller bestämmelser om dröjsmålsränia Gfr även prop. 1976/77:123 s. 182).

Vad utredningen sålunda förestagit har under remissbehandlingen kritiserats av RSV och några kronofogdemyndigheter, som befarar att onödiga praktiska problem skall uppstå. Om säljaren inte såsom f n, framställer ränteyrkande redan i ansökningen om återtagande utan gör det försl i samband med ålertagandeförätiningen kan del enligt dessa remissinstanser leda lilt alt förrättningen inte kan genomföras i ell sammanhang. Kronofogdemyndigheten kan vidare belasta:; med komplicerade ränteberäkningar trots alt säljaren i praktiken kanske saknar intresse av alt kräva ut dröjsmålsräntan eller skulle nöja sig med ett lägre och på enklare sätt beräknat räntebelopp. De ifrågavarande remissinstanserna anser därför att del enligt den nya avbelatningsköptagen bör fordras att säljaren i sin ansökan uttryckligen anger vad han fordrar i dröjsmålsränia.

Enligt min mening finns det skäl att beakta de synpunkter av praktisk art som sålunda har förts fram. Jag förordar därför att både i den nya avbetalningsköplagen och i konsumentkreditlagen införs en föreskrift om all säljaren i ansökningen skall uppgi; vad han fordrar i dröjsmålsränta,

I det föregående (avsnitt 4,4 och 4.5) har jag föreslagit att säljaren vid avräkningen i samband med återtagande skall få tillgodoräkna sig fordran på sådan ersättning för reparation e. d. beträffande varan som omfattas av ett

Prop.1977/78:142 79

avräkningsförbehåll. Del bör krävas att säljaren i ansökan om handräckning anger vad han fordrar i sådant hänseende.

Enligt den nuvarande avbetalningsköplagen gäller att handräckning inte för beviljas om köparen visar sannolika skäl att godset har sålts till oskäligt högt pris. Utredningen har föreslagit att denna regel, som saknar motsvarighet i konsumentkreditlagen (se prop. 1976/77:123 s, 135), skall föras över till den nya avbetalningsköplagen. Förslaget har godtagits av praktiskt taget samtliga remissinstanser. Föregen del anserjag emellertid att bestämmelsen är överflödig i en lag som främst skall omfatta avbelalningsköp mellan näringsidkare. Den torde också kunna vålla praktiska svårigheter för kronofogdemyndigheien. Jag förestår därför att bestämmelsen får ulgå. 1 de fall där den till äventyrs kunde aktualiseras lorde generalklausulen i 36 § avtalslagen erbjuda köparen tillräckliga möjligheter att undgå oskäliga följder Gfr prop. 1975/76:81 s. 138).

Enligt utredningens förslag får beslut i fråga om handräckning överklagas hos överexekutor, som härvid är sista instans. Part som är missnöjd med värdering eller annan åtgärd vid handräckningen skall emellertid vara oförhindrad att väcka talan mot den andre vid domstol. Förslaget överensstämmer i dessa delar med gällande rätt.

1 remissyttrandena från bl. a. RSV och Föreningen Sveriges kronofogdar har anförts alt överexekutors beslut i handräckningsärende i fortsätlningen bör kunna överklagas, åtminstone i hovrätt. Som skäl härför åberopas bl. a, intresset av vägledning för rättstillämpningen.

Jag vill i denna fråga hänvisa titt det arbeie som f n. pågår med en fullständig reformering av utsökningsrätten på grundval av förstag från tagberedningen. 1 det sammanhanget övervägs att avskaffa överexekutorsin-stitutionen. Om detta blir fallet, måste givelvis frågan om inslansordningen i handräckningsärenden enligt avbetalningsköplagen tas upp. En näraliggande lösning är härvid att hovrätt görs titt andra instans. Den nu diskuterade frågan bör emellertid övervägas i det större sammanhang som utsökningsreformen utgör. Jag är därför inte beredd att nu föreslå någon ändring i gällande besvärsbestämmelser.

Som tidigare har nämnts föreslår utredningen att hänvisningen i den gällande avbetalningsköplagen titt 56, 59, 60 och 60 a S§ utsökningslagen i den nya lagen skatt ersättas med fullständiga bestämmelser av i sak samma innehåll som de ifrågavarande paragraferna i utsökningslagen. Dessa reglerar bl. a. vilken utmätningsman som är behörig i utsökningsärende samt vissa åtgärder av utmätningsman i sådant ärende.

Det kan fömtses att utsökningsbatksreformen kommer att innebära vissa ändringar av de bestämmelser i utsökningslagen som har angetts nyss. På grund härav bör denna reform avvaktas innan frågan las upp om att föra in motsvarande bestämmelser i den nya avbetalningsköplagen. Jag förestår alltså att den nuvarande hänvisningen litl utsökningslagen behålls t. v.

Enligl 16 § andra slyckel i den nuvarande avbetalningsköplagen får det

Prop. 1977/78:142 80

gods som har sålts genom avbetalningsköp inte utmätas för fordran på grund av köpet. En moisvarande bestämmelse finns i 23 § konsumentkreditlagen beträffande vara som har sålts med förbehåll om återtaganderätt.

Utredningen anser att ett utmätningsförbud bör gälla även enligl en ny avbetalningsköplag. Enligt förslaget får sålunda vara, som har sålts genom avbetalningsköp, inte utmätas föi fordran på grund av köpet. Uiredningen framhåller emellertid att utmätningsförbudet i den nuvarande avbetalningsköplagen i ett rättsfall (NJA 1976 s. 128) inte har ansetts gälla efter det all kapitalskulden enligl ett avbetalningsköpekontrakt samt en uppkommen handräckningskostnad betalats. Utmätning av avbetalningsgodset ansågs då få ske för tagsökningskostnad på grund av köpet Gfr prop. 1976/77:123 s. 362). Enligt utredningen bördetta avgörande vara vägledande när utmätningsförbudet utformas i en ny avbetalningsköplag. Utredningen föreslår därför en uttrycklig bestämmelse om att detta förbud inte längre skall gälla, om kreditfordringen har betalats.

För egen del vilt jag erinra om att den nu berörda frågan, som uiredningen också påpekat, har diskuterats i propositionen med förslag till konsumentkreditlag (prop. 1976/77:123 s. 361-364 och 373). Det framhölls där att det i konsumentkreditlagens regel orn ulmätningsförbud använda uttrycket "fordran på gmnd av köpet" inbegriper inte bara kreditfordringen ulan också fordran på lagsökningskostnad o. d. som hänför sig till köpet. Inte heller på gmnd av sådan fordran kan alltså varan utmätas. Det är därvid utan betydelse om rätten att återta varan har gått föriorad på grund av att kreditfordringen helt eller till större delen har betalats. Dessa uttalanden föranledde inle någon erinran från riksdagens sida.

Enligt min mening bör utmätningsförbudet i den nya avbetalningsköplagen ha samma innebörd som i konsumentkreditlagen. Det ter sig föga tilltalande att säljaren, sedan ålertaganderätlen har upphört på grund av att kredilfordringen har betalats, genasi skutte kunna få utmätning i varan för betalning av andra fordringar på grund av köpet, för vilka utmätning i varan inte kan ske så länge ålertaganderätlen gäller. Härtill kommer, när det gäller köp som faller under den nya avbetalningsköplagen, att mina förslag i fråga om avräkningsförbehåll (avsnitt 4.4) innebär att säljaren med stöd av ett sådant förbehåll alltid i första hand kan avräkna köparens betalningar på andra fordringar på grund av köpet än kreditfordringen. Genom att utnyttia ett avräkningsförbehåll kan säljaren alltså vidmakthålla återtaganderäiten intill dess samtliga fordringar på grund av köpet har betalats. Från köparens synpunkt innebär detta den fördelen all han vid eventuella betalningssvårigheter är garanterad en uppgörelse enligl de tidigare berörda reglerna om avräkning mellan parterna vid ett återtagande. Mol den bakgrunden bör säljaren inte kunna genom avräkning på kredilfordringen, så att ålertaganderätlen upphör, åstadkomma all varan får utmätas för fordran på grund av köpet, med de nackdelar som della vanligen lorde innebära för köparen.

Jag föreslår därför att vara som har sålts genom avbelalningsköp inle får

Prop 1977/78:142 81

utmätas för fordran på grund av köpet och att delta skall gälla även om rätten att återta varan har upphört på grund av att kreditfordringen har betalats.

4.7 Rätt att lösa tillbaka återtagen vara, vitesklausuler m. m.

Enligt både den gällande avbetalningsköplagen och konsumentkreditlagen har köparen rätt att inom Oorion dagar efter ett återtagande på vissa villkor lösa tillbaka den återtagna varan. Utredningen har ansett att en sådan rätt att oberoende av överenskommelse med säljaren återlösa varan inte längre bör gälla utanför konsumentkreditområdet. Förstagel har godtagits av alla remissinstanser utom en, som anser att den nuvarande regeln bör föras över till den nya lagen. För egen del ansluter jag mig till utredningens åsikt. Köparens möjligheter att genom korrigerande betalning avvärja återtagande, vilka förbättras genom den nya lagen (se avsnitt 4,2 ovan), samt möjligheterna till anstånd med handräckning och domsverkslällighet bör ge köpare utanför konsumentkreditområdet ett tillfredsställande skydd. Det torde för övrigt kunna anlas att köparen i regel kan träffa överenskommelse med säljaren om att få lösa tillbaka en återtagen vara på villkor som motsvarar dem som föreskrivs i den nuvarande avbetalningsköplagen. Enligt dessa skatt köparen till säljaren betala inte bara varans värde vid återtagandet utan även den restskuld som kan ha uppkommit vid avräkningen i samband med återtagandet.

Den nuvarande avbetalningsköplagens reglerom att säljaren vid köparens betalningsdröjsmål får göra gällande särskild påföljd bara om ett betalningsdröjsmål är på visst sätt kvalificerat avser inte endast förfatlopåföljd och återtagande utan även särskild påföljd i form av t, ex, vite. Jag delar ulredningens uppfattning att sådana andra särskilda påföljder inte behöver regleras i den nya avbetalningsköplagen. Della har inte heller skett i konsumentkreditlagen (se prop, 1976/77:123 s, 122). Som utredningen har framhållil lorde det även utanför konsumentkreditområdet vara tillfyllest att avtalsvillkor om sådana påföljder kan angripas med stöd av generalklausulen i 36 S avtalslagen, om de framstår som oskäliga. Delsamma gäller enligt min mening de avtalsvillkor om domstols behörighel att uppta tvist angående avbetalningsköp som f n. regleras i 17 S andra stycket avbetalningsköplagen.

1 konsumentkreditlagen finns inle någon motsvarighet lill bestämmelserna i den nuvarande avbetalningsköplagen om fall där flera föremål har sålts genom samma avbetalningsköp. Enligt utredningen bör sådana bestämmelser kunna undvaras också i en ny avbetalningsköplag. Någon erinran mol detta har inte framställts under remissbehandlingen. Jag ansluter mig lill utredningens uppfattning.

6 Riksdagen 1977/78. 1 samf Nr 142

Prop. 1977/78:142 82

4.8 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Den nya avbetalningsköplagen bör träda i kraft samtidigt med konsumentkreditlagen, alltså den Ijanuari 1979, De nya bestämmelserna bör emellertid äga tillämpning endast på avtal som har ingåtts sedan bestämmelserna har trätt i kraft. Detta torde slå i överensstämmelse med allmänna grundsatserGfr prop. 1976/77:123 s. 149) men bör likväl komma till uttryck i en särskild övergångsbestämmelse. Som utredningen har föreslagit bör vidare i en övergångsbestämmelse anges att, om det i tag etter författning förekommer hänvisning titt eller om däri annars avses lagrum som har ersatts genom föreskrift i den nya lagen, denna i stället skatt tillämpas. Vad som har sagts nu bör självfallet gälla endast i den mån ett köp faller under den nya lagen.

4.9 Följdändringar i konsumentkreditlagen m. m.

Somjag har nämnt i avsnittet 4.5 bör i konsumentkreditlagen tas upp regler om att kreditgivaren i samband med återtagande får mot ett saldo köparen till godo, som kan ha uppkommit vid avräkningen mellan parterna, avräkna betalning på vissa köparens skulder. Detta föranleder ett tillägg till 18 S konsumentkreditlagen. Vidare bör, i enlighet med vad jag har anfört i avsnittet 4.6, bestämmelserna om handräckningsansökan i 20 S andra styckei konsumentkreditlagen kompletteras med föreskrift om att sådan ansökan skall innehålla uppgifl om vad kreditgivaren fordrar i fråga om dröjsmåls-ränta.

Utredningen har förestagit vi.ssa följdändringar av formell natur i 17 S andra .stycket och 22 S konsumentkreditlagen. Förslagen bör godtas, när det gäller 22 S dock med vissa justeringar som föranleds av mina ställningstaganden i avsnittet 4,6. Även utredningens förslag om ändring i 10 kap, 10 S andra stycket brottsbalken bör genomföras. Ändringen behövs bl, a, därför att man under en övergångstid £;fter den nya avbetalningsköplagens ikraftträdande har alt räkna med förekomsten av köp som fortfarande faller under de äldre reglerna om avbetalningsköp.

5 Upprättade lagförslag

1 enlighet med det anförda liar inom jusiiliedepartemenlei upprättats förslag till

1. tag om avbelalningsköp mellan näringsidkare m, fl,,

2. lag om ändring i konsumentkreditiagen (1977:981),

3. lag om ändring i lagen (1977:984) om ändring i brottsbalken. Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

Prop. 1977/78:142 83

6 Specialmotivering

6.1 Förslaget till lag om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl.

1 §

Paragrafen anger lagens tillämpningsområde. Den motsvarar i sakligt hänseende 1 § i utredningens förslag till avbetalningsköplag samt 1 § första, andra och fjärde styckena i den nuvarande avbetalningsköplagen.

När konsumentkreditlagen träder i kraft den 1 januari 1979 kommer det stora fiertalet av de nuvarande avbelalningsköpen, nämligen konsumentköpen, att omfattas av den lagen. Den nya avbetalningsköplagen skatt gälla endasl för avbetalningsköp som inte faller under konsumentkreditlagen. Hit hör bl. a. köp där säljaren är privatperson och köparen näringsidkare,därbåda parter är privatpersoner - fömtsätt att krediten inte förmedlas av näringsidkare som ombud för krediigivaren - eller där båda parter är näringsidkare Gfr t S konsumentkreditlagen). Köp mellan näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet har här den största praktiska betydelsen. Detta förhållande återspeglas i lagens rubrik samt i första styckei av förevarande paragraf

1 förevarande paragraf sägs alltså att lagen gäller avbetalningsköp söm sluts mellan näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhel eller som annars faller utanför konsumentkreditlagen. Beträffande den sistnämnda lagens tillämpningsområde för hänvisas titt prop. 1976/77:123 s. 152-155. Härskall endast framhållas att fysisk person som är näringsidkare är att betrakta som konsument i konsumentkreditlagens mening när han handlar uianför sin yrkesmässiga verksamhet. Konsumentkreditlagen kan alltså vara att tillämpa på ett köp som en näringsidkare ingår i sin egenskap av privatperson, fömtsätt all övriga förulsättningar för tagens tillämplighet är uppfyllda.

Den definition av avbetalningsköp som upptas i 1 § andra stycket är i sak densamma som återfinns i den nuvarande avbetalningsköplagen. Uttrycket "lösöre" har dock bytts ul mot den modernare termen "vara". Härmed avses fysiska föremål, inbegripet levande djur. Begreppet vara omfattar däremot inte byggnad på annans mark etter rättigheter av olika slag och inte heller aktier och andra värdepapper etter fast egendom Gfr prop. 1976/77:123 s. 158). Vidare talas i den föreslagna lagen inte om äganderättsförbehåll utan endast om förbehåll om återtaganderätt. Härmed avses villkor som ger säljaren möjlighet att återta varan, om köparen inte fullgör sin det av avtalet. Ett sådant viltkor kan emellertid formuleras på olika sätt, bl. a. som ett förbehåll om fortsatt "äganderätt" för säljaren Qfr prop, 1976/77:123 s. 178).

För att ett avbetalningsköp i den nya tagens mening skatt föreligga fordras liksom f n. alt betalningen skall eriäggas i två etter fiera avbetalningar, i lagen kallade poster, och att någon av posterna skall betalas sedan varan har lämnats ut titt köparen. Humvida någon post skall erläggas dessförinnan saknar däremot iDetydetse, liksom posternas antal och inbördes storiek.

Vidare fordras för att ett avbetalningsköp skall föreligga att avtalet

Prop. 1977/78:142 84

innefattar ett förbehåll om återtaganderätt titt säljarens förmån. Förbehållet måste givetvis vara giltigt mellan parterna enligt allmänna avtalsrättstiga regler. För detta krävs inte alt förbehållet har kommit titt innan varan utgavs titt köparen etter i samband därmed. Det bör nämnas att konsumentkreditlagen på denna punkt intar en strängare hållning. Ett förbehåll om återtaganderätt kan enligt 15 § konsumentkreditlagen inte göras gällande ens i förhållandet mellan kreditgivare och köpare, om inte förbehållet har gjorts i samband med köpet.

Från frågan om ålerlagandeförbehållets giltighet och verkningar mellan parterna har man att skilja frågan om säljarens möjligheter att åberopa ett sådant förbehåll mot tredje man. dvs, förbehållets sakrättsliga verkningar. Denna fråga regleras varken i den nuvarande avbetalningsköplagen eller i konsumentkreditlagen. Inte heller behandlas den i den nu föreslagna tagen, som endast avser förhållandet mellan parterna i avbetalningsköpet. Spörsmål rörande den sakrättsliga effekten av förbehåll om återlaganderätt får liksom hittills lösas med stöd av de regler som har utbildats i doktrin och genom rättspraxis. Allmänt kan här framhållas att del finns flera fall där ett förbehåll om återtaganderätt visseriigen har verkan mellan partema men inte kan åberopas av säljaren mot tredje man Gfr exempelvis prop, 1976/77:123 s. 355 med där gjorda hänvisningar).

Trots att lagens beslämmelser enligt sin ordalydelse avser endast förhållandet mellan säljare och köpare gäller de naturligtvis även mellan köparen och den som har övertagit säljarens rättigheter enligt köpeavtalet, t. ex. en bank etter ett finansieringsföretag som kan göra gällande säljarens rätt på gmnd av överiåtelse etter panlsättning.

Tredje stycket av förevarande paragraf innehåller en regel som syftar titt att under lagens tvingande bestämmelser om avbetalningsköp föra in avtal som har ktätts i nyttjanderättsavtatets form men som i själva verket måste anses utgöra köpeavtal. Det avgörande tiärvidtag är huruvida det kan anses ha varit parternas avsikt att den som har fött vara utlämnad till sig skall bli ägare av varan. Bestämmelsen har sin motsvarighet i 1 S andra slyckel av den nuvarande avbetalningsköplagen samt i 3 S andra stycket konsumentkreditlagen. Närdet gäller gränsdragnin.gen mellan köp och nyttjanderättsavtal kan i övrigt hänvisas till prop. 1976/77:123 s. 158 f och 347 f Gfr även ulredningens betänkande s. 104 I).

I paragrafen ges definitioner av vissa termer som förekommer i lagen. Bestämmelserna motsvarar titt stor del 2 § i utredningsförslaget. Definitionerna av vad som skatt avses med kontantpris och kreditkostnad har dock närmare anslutits till motsvarande bestämningar i 2 § konsumentkreditlagen.

Med kreditkostnad avs&s i lagen det sammanlagda beloppet av alla räntor.

Prop. 1977/78:142 85

tillägg och andra kostnader som köparen har att eriägga med anledning av den kredii han erhåller genom avbetalningsköpet. Vilken benämning de olika kostnadsposterna ges saknar betydelse liksom deras nalur, bara de debiteras köparen med anledning av krediten. Det kan vara fråga om t, ex. kostnader för all inhämta kreditupplysningar, olika slag av fasta eller röriiga avgifter, s. k. avbetalningstillägg, gäldräntor m. m. Till kreditkostnaden hör också ersättning till säljaren för sådana försäkringspremier avseende varan som säljaren skall erlägga enligt avtalet mellan parterna. Om det i stället, vilket torde vara det vanliga, enligt avtalet åligger köparen att hålla varan försäkrad bör de premier som han betalar till försäkringsgivaren inte betraktas som en kredilkostnad Gfr ulredningens betänkande s, 106). Med anledning av vad som har anförts i ett remissyttrande bör framhållas, att om säljaren i den senare situationen på grund av köparens försummelse att fullgöra försäkringsplikten måste träda lill och erlägga försäkringspremier för att skydda sin säkerhet, så utgör de belopp som säljaren på grund härav kan kräva ut av köparen inte kreditkostnad i lagens mening. Detta följer av det nyss sagda samt av att kreditkostnad enligt tagen självfallet omfattar endast belopp som debileras köparen även när han fullgör alla sina förpliktelser enligt köpeavtalet. Med kreditkostnad avses sålunda inte heller dröjsmåtsräntor, straffavgifter e. d,, som debiteras köparen endast för den händelse han åsidosätter sina åligganden enligt köpeavtalet Gfr prop. 1976/77:123 s, 156),

Som kreditkostnad skall enligt den nya avbetalningsköplagen också betraktas ett tillägg vid avbelalningsköp som består i att köparen helt eller delvis går miste om sådan "rabatt" som säljaren lämnar köpare vid förvärv mot kontant betalning. Titt skillnad från vad utredningen har föreslagit (betänkandet s. 106) behöver enligt departementsförslaget beaktas endast sådana rabatter som den enskilde säljaren regelmässigt lämnar lilt köpare som betalar kontant men som inte kommer avbetalningsköparen titt del. Som kreditkostnad behöver däremot inte räknas föriust av rabatt som pä grund av omsländigheterna i det särskilda fattet kunde ha utgått till köparen, om han hade betalat kontant.

Vad som nu har sagts belyses av definitionen av termen kontantpris. Kreditkoslnaden utgör ju skillnaden mellan hela den betalning som avbetatningsköparen har att erlägga enligt avtalet och varans kontantpris. Med kontantpris avses enligl tagen det pris titt vilkel varan vanligen hålls tillhanda mot kontant betalning. Härav framgår att kontantpriset inte får inrymma sådana regelmässigt lämnade "konlantrabatter" som nyss berördes. I första hand åsyftas det pris som den enskilde säljaren vanligen tar ut vid kontanlaffärer. Om något sådant pris till äventyrs inte kan fastställas, för man fatta tillbaka på det pris som får anses ulgöra det gängse marknadspriset vid kontanlaffärer beträffande varor av ifrågavarande slag. t definitionen underförstås att det skall vara fråga om det kontantpris som vanligen tillämpas gentemot den kategori av köpare som den ifrågavarande avbetatningsköparen tillhör.

Prop. 1977/78:142 86

De nu berörda reglerna, vilka i pi-incip överensstämmer med vad som gäller enligt konsumentkreditlagen, torde inte behöva vålla några tUlämpningssvårigheter, eftersom kontantpriset och kreditkoslnaden i allmänhet kommer att anges i ett av båda parter undertecknat skriftligt avtal. En sådan skriftlig dokumentation av bl. a. kontantpriset utgör nämligen en förutsättning för att säljaren skatt kunna återta varan genom handräckning (se nedan under 11§).

Bestämmandel av kreditkostnaden har betydelse bl. a. för tillämpningen av reglerna om reduktion av kreditkostnaden vid uppgörelse i förtid (se 5 § och 9 § tredje stycket). Som närmare skall beröras under 3 § skall den föreslagna lagen vara tvingande till köparens förmån, vilket innebär att köparen dock alltid kan åberopa ett avtal som ger honom slörre förmåner än lagen. Härav bör följa att avtalet skall ligga till grund för beräkningen av reduktionen även om parterna i detta har angett ett lägre kontantpris och en högre kreditkostnad än som följer av de här berörda definitionerna, t. ex. därför att de har beaktat en individuell rabatt som skutte ha beviljats köparen vid kontantaffär.

Med kredilbelopp avses i lagen den det av kontantpriset varmed betalningsanstånd lämnas. Termen kreditfordran används för att beteckna summan av kreditbelopp och kredilkostnad. Kreditfordringens storiek har avgörande betydelse vid tillämpningen av bl. a. de viktiga beslämmelserna i 4 § andra stycket och 7 § om förutsättningarna för att säljaren skall få göra gällande en förfalloklausul resp. ett förbehåll om återtaganderätt vid köparens belatningsdröjsmål.

I 6 § första Slycket och 19 § förekommer uttrycket "fordran på grund av" avbetalningsköpet. Härmed åsyftas inte endast kreditfordringen ulan även andra fordringar som säljaren har mot köparen och som är att hänföra till köpet, såsom fordran på dröjsmålsränia eller på ersättning för kostnader i lagsökningsförfarande eller vanlig rättegång rörande köpet.

Paragrafen motsvarar 17 S första slyckel i den nuvarande avbetalningsköplagen samt 3 S i utredningsförslaget och 4 S konsumentkreditlagen. Den faststår att lagen i förhållandet mellan köpare och säljare är på det sätlel tvingande till köparens förmån alt de befogenheter och förmåner som lagen tillerkänner köparen inte får inskränkas genom villkor i avtal. Avtalsvillkor är ogiltigt i den mån villkoret innebär en sådan inskränkning. Köparen för däremot alltid åberopa avtalsvillkor som för honom är förmånligare än lagens bestämmelser.

Paragrafen avser avtalsvillkor varigenom köparen i förväg godtar inskränkningar i sina rättigheterenligt lagen. Däremot hindrar paragrafen inte köparen att, när en befogenhet eller föimån som lagen tillerkänner honom har aktualiserats, i del konkreta faltet avstå från befogenheten eller förmånen

Prop. 1977/78:142 87

med giltig verkan. Det har inte ansetts behövligt alt i lagtexten särskilt utmärka detta förhållande Gfr prop. 1976/77:123 s. 348 och 369 f).

I 4 § regleras köparens rätt att betala i förtid samt säljarens rätt att kräva förtidsbetalning. Paragrafen kan jämföras med 2 S förstastycket och 6 S tredje stycket i den nuvarande avbetalningsköplagen, med 4 § och 8 § första stycket i utredningsförslaget samt med 12 § konsumentkreditlagen. Paragrafen har behandlats under 4,2 i den allmänna motiveringen.

Enligt första slycket har köparen alltid rätt att betala sin skuld till säljaren i förtid. Denna köparens befogenhet är ovillkoriig och kan som framgår av 3 § inte åsidosättas genom avtal. Med skuld åsyftas här den obetalda delen av kreditfordringen. Genom alt erlägga betalning som täcker denna kan köparen, som framgår av 7 §, befria sig från säljarens återtaganderätt. Bestämmelsen i första stycket är emellertid inte avsedd att hindra säljaren från att med stöd av ett giltigt avräkningsförbehåll i första hand avräkna en av köparen eriagd betalning på annan förfallen fordran på gmnd av avbetalningsköpet etter på fordran som avser ersättning för reparation etter annan åtgärd beträffande varan (se 6 §). Om säljaren vill utnyttja sin möjlighet lill sådan avräkning kan köparen alltså bli tvungen att betala ett högre belopp än som motsvarar den obetalda delen av kreditfordringen, om han vill befria sig från återtaganderäiten.

Andra styckei begränsar säljarens möjligheter att kräva betalning i förtid. Bestämmelserna riktar sig mot s. k. förfatloktausuler i avtal om avbetalningsköp. Av inledningen till andra stycket framgår att avtalet måste innehålla en sådan klausul, om säljaren över huvud taget mot köparens vilja skall kunna kräva betalning i snabbare takt än som framgår av den överenskomna belalningsplanen. Härutöver krävs att köparen har gjort sig skyldig till ett på angivet sätt kvalificerat betalningsdröjsmål etter att han genom avtalsbrott har äventyrat säljarens säkerhet i varan. En föruisättning för att dessa grunder skall kunna åberopas till stöd för ett krav på förtidsbetalning är självfallel att detta också följer av den ifrågavarande förfalloklausulen. Om denna uppställer strängare krav på exempelvis omfattningen av ett belatningsdröjsmål än lagen, måsle dessa krav vara uppfyllda.

Enligt lagen får en förfalloklausut göras gällande för det första, om köparen sedan mer än fjorton dagar är i dröjsmål med att eriägga förfallen del av kredilfordringen som uppgår till mer än en tiondel av hela kreditfordringen eller, om dröjsmålet avser två eller flera vid olika tidpunkter förfallna poster, till merän en tjugondel av hela kreditfordringen. De båda krav som uppställs, tidskravet och storiekskravet, måste samtidigt vara uppfyllda. Utgångspunkten för tidsberäkningen är den betalningsplan som parterna har kommit överens om. Det förtjänar dock särskilt påpekas att den i paragrafen angivna respittiden av fjorton dagar börjar löpa först när köparen är i dröjsmål med

Prop.1977/78:142 88

förfallen det av kredilfordringen som är av den storlek som krävs i paragrafen.

Kreditfordringen torde i allmänhet utgöra ett konstant belopp. 1 vissa fall kan dock kreditkoslnaden variera under avtalstiden, t, ex. därför att räntesatsen har anknutits lill diskontot. 1 sådana fall kommer kreditfordringens storiek att förändras med variationen i kreditkostnaden. Givetvis skatt hänsyn tas till delta vid tillämpningen av 4 §.

Med anledning av innehållet i ett par remissyttranden skall framhållas att det av 4 S andra stycket punkt 1 framgår att endast belopp som enligt betalningsplanen är förfallet till betalning skall beaklas när det gäller att avgöra om kraven på dröjsmålsbeloppets storiek är uppfyllda. Upplupen men ännu inte förfallen ränta får sålunda inte medräknas.

Av beslämmelserna i andra styckei punkt 1 följer att köparen kan undgå förfatlopåföljd genom att under loppet av fjoriondagarsfristen eriägga det belopp som inte har betalats i rätt t id. Säljaren kan inte vägra att ta emot sådan betalning. Han lorde dock inte vara skyldig alt acceptera betalning av endast en del av den förfallna fordringen. Sedan köparen väl har råkat i ell belalningsdröjsmåt som uppfyller både tids- och beloppskraven kan han däremot inte avvärja förfatlopåföljd genom all erbjuda betalning som endast motsvarar dröjsmåtsbeloppet. Säljaren kan då inte anses skyldig att la emot sådan betalning och därigenom hindras från all göra förfalloklausulen gällande. Om säljaren frivilligt tar emot betalningen går han emellertid miste om sin rält att kräva betalning i förtid på grund av det ifrågavarande dröjsmålet. Av paragrafens formulering framgår nämligen alt det kvalificerande dröjsmåtsbetoppet alUjämt måsle utstå obetalat när förfaltopåföljden görs gällande. Det nu sagda överensstämmer med vad som gäller enligt den nuvarande avbetalningsköplagen (se Eklund-Nordström, Lagen om avbetalningsköp, 1957, s, 42) samt enligl konsumentkreditlagen (prop, 1976/77:123 s. 173 ff, 354 och 374).

Enligt 8 § har köparen viss räll att hindra att säljaren gör gällande en förfalloklausul, även om köparen har kommii i sådant kvalificerat belalningsdröjsmåt som anges i 4 § andra stycket punkt 1.1 denna del får hänvisas till vad som anförs under 8 §.

Enligt 4 § andra stycket punkt 2 har säljaren vidare rätt att med stöd av en förfalloklausul kräva betalning i förtid, om köparen genom att åsidosätta en i klausulen angiven förpliktelse på gmnd av avbetalningsköpel har äventyrat säljarens säkerhet i varan. Här avses den säkerhet för att kreditfordringen belalas som ligger i ålertaganderätlen.

Som utredningen har framhållit (betänkandet s. 107) kan den nu ifrågavarande grunden åberopas exempelvis om köparen genom vanvård eller avtalsstridig användning av varan utsätter denna för en onormalt snabb värdeminskning. Den kan också aktualiseras om köparen inte uppfyller föreskriven skyldighet att hålla varan försäkrad. Säljarens säkerhet kan vidare

Prop. 1977/78:142 89

äventyras om köparen i strid mot avtalet frånhändersig besittningen av varan eller för denna ur landet.

Det skulle vara mindre lämpligt, om avbetatningskontrakten i fortsättningen kom att uppta endast en atlmän hänvisning titt den nya lagen av innehåll exempelvis att säljaren kan fordra förtidsbetalning om köparen genom kontraktsbrott har äventyrat säljarens säkerhet i varan. För att motverka detta har i andra stycket punkt 2 ställts upp ett krav på att köparen skall ha åsidosatt en förpliktelse som har angetts i själva förbehållet. Här avses även förpliktelse att avhålla sig från visst förfarande med varan. Givetvis kan i förbehållet göras hänvisning till annan del av avtalstexten där den åsyftade förpliktelsen har slagits fast.

När det gäller att avgöra om köparen genom visst förfarande har äventyrat säljarens säkerhet i varan måste hänsyn tas lill samtliga föreliggande omständigheter. Är det t. ex. fråga om att köparen har vanvårdat varan bör det sålunda beaklas om varan ändå, i det skick som den har, kan anses utgöra tillräcklig säkerhet förden återstående delen av säljarens fordran. Hänsyn bör också las lill humvida säljarens återtaganderätt över huvud taget kan anses ha varit ägnad att ge honom en kredilsäkerhet i egentlig mening.

Har köparen genom ett avtalsbrott tillskapat ett förhållande som, om det fick bestå, skutte äventyra säljarens säkerhet i varan, bör säljaren ändå inte kunna påkalla betalning i förtid, om köparen har vidtagit sådan rättelse att säljarens intresse av fullgod säkerhet för krediten åter kan anses tillgodosett. Köparen kan t. ex. i strid mol avtalet ha överiämnat besittningen av varan till annan men härefter ha återtagit den. I hilhörande situationer kan del dock i vissa fall bedömas att köparen genom sitt förfarande har visat en sådan brist på respekt för säljarens intressen att dennes säkerhet i varan likväl får anses äventyrad. Säljaren bör sålunda exempelvis inte behöva finna sig i uppreJDade förfaranden av nytt angivet slag från köparens sida,

Paragrafen reglerar köparens rätt att vid förtidsbetalning få sin skuld reducerad på vissl sätt med hänsyn titt all hela kredittiden inle utnyttias. Den motsvarar väsentligen 13 § konsumentkreditlagen. Beslämmelserna har utförligt behandlats under 4.3 i den allmänna motiveringen.

Med förtidsbetalning förstås betalning av belopp som enligt den avtalade betalningsplanen ännu inte är förfallet titt betalning. Det saknar betydelse om det är köparen själv som tar initiativet titt förtidsbetalning eller om det är säljaren som med stöd av en avtalsktausul påfordrar sådan betalning (se 4 S). Som framgår av 9 S Iredje stycket skall bestämmelserna i 5 S tillämpas även vid den avräkning som äger rum när säljare återtar vara.

När det gälter den närmare innebörden av första stycket kan i huvudsak hänvisas litl vad som har anförts i den allmänna motiveringen. Som där har framhåtlis ger bestämmelserna möjlighet att använda matematiskt korrekta

Prop. 1977/78:142 90

beräkningsmetoder för att bestämma den reduktion av kreditkostnaden som köparen skall ha. Av den allmänna moiiveringen framgår vidare att det finns utrymme för tillämpning av olika beräkningsmetoder, som överensstämmer med den i första stycket angivna principen för reduktionen men som i det enskilda fallet kan ge sinsemellan något olika resultat. Med anledning härav bör påpekas all tagen medger att säljaren - om inte annat har avtalats -påfordrar tillämpning av den beräkningsmetod som ger det för honom gynnsammaste resultatet, fömtsätt att metoden står i överensstämmelse med den angivna principen för reduktionen och god sed på marknaden.

1 enlighet med vad som har anförts under 2 § skatt som kredilkostnad anses även föriusten av sådana rabatter som regelmässigt lämnas lill kontantköpare men som inte kommer avbetatningsköparen titt det. En speciell form av rabatter ulgör emellertid des. k. kassarabatterna. När det gäller behandlingen av sådana rabatter i nu förevarande sammanhang bör vid tillämpningen av den nya avbetalningsköplagen gälla samma ordning som vid tillämpningen av konsumentkreditlagen. I denna det får hänvisas till LU 1977/78:5 s. 39.

Enligt paragrafens andra siycke får säljaren vid avräkningen tillgodoräkna sig hela kostnaden för uppläggning av krediten, om denna kostnad särskilt anges i avtalet och ej är oskälig. Som exempel på uppläggningskostnad kan nämnas säljarens kostnad för kreditupplysning. Hit hör också administrationskostnader som hänför sig titt avialsförhåtlandels inledande skede, men däremot inte efter hand uppkommande aviseringskostnader och liknande. Det kan vara svårt för säljaren att i det enskilda fallet ange den exakta kostnaden för uppläggningen av krediten. En schablonmässig beräkning bör därför kunna komma i fråga,

6§

Paragrafen motsvarar 6 § i utredningsförslaget och kan jämföras med 8 § i den nu gällande avbetalningsköplagen och med 14 S konsumentkreditlagen.

Den som har fiera förfallna skulder till samma borgenär har i princip befogenhet alt själv avgöra på vilken skuld avräkning skall ske vid betalning som inte läcker alll vad han är skyldig, Gäldenären kan emellertid tänkas på förhand avstå från denna befogenhet. Avtalsvillkor varigenom sådani avslående görs är i allmänhet bindande. Beslämmelserna i 6 S begränsar emellertid användningen av villkor av angivet slag, s. k. avräkningsförbehåll, i samband med avbetalningsköp.

EnUgt huvudregeln i försia stycket får belopp som köparen erlägger för avräkning på säljarens fordran på gmnd av avbetalningsköpel inle först avräknas på annan fordran. Uttrycket "fordran på gmnd av avbetalningsköpel" omfattar inte endast kreditfordringen utan även andra fordringar som säljaren har mol köparen och som är att hänföra lilt köpet, såsom fordran på

Prop. 1977/78:142 91

dröjsmålsränta eller på ersättning för kostnader i lagsökningsförfarande eller vanlig rättegång rörande köpet. Huvudregeln utgör därför inte hinder för säljaren alt avräkna belopp, som köparen betalar för avräkning på kreditfordringen, på annan fordran på grund av köpet. I enlighet med vad som nyss anfördes förutsätter delta emellertid att säljaren har förbehållit sig rätt härlill genom ett avräkningsförbehåll. Även utan sådani förbehåll torde säljaren dock ha rätt att i första hand låta betalning gälla fordran på dröjsmålsränta.

Från huvudregeln i första stycket görs emellertid ett undantag i andra styckei. Enligl detta får säljaren göra gällande förbehåll om avräkning på fordran som avser ersättning för reparation etter annan ålgärd beträffande varan. Bestämmelsen är avsedd att ha samma innebörd som motsvarande bestämmelse i den nuvarande avbetalningsköplagens 8 S- Med "annan åtgärd" beträffande varan avses närmast åtgärd som har till syfte att bevara eller öka varans värde, såsom kompletterings- etter förbättringsarbeten på denna. Även förvaring av varan åsyftas.

Del ligger i sakens natur alt säljaren bör undertätta köparen, om han med stöd av ett avräkningsförbehåll avräknar eriagd betalning på annan fordran än den som köparen har avsett, I åtskilliga avbetalningskontrakt förekommer en bestämmelse enligt vilken, om fordran på ersättning för reparation e, d. föreligger, avräkning alltid i första hand sker på sådan fordran såvida inte säljaren meddelar annat. Det finns inte anledning att ingripa mot en sådan avtalspraxis.

Även om möjligheterna att utnyttja avräkningsförbehåll enligt tagen är tämligen begränsade får de anses vara av stor praktisk betydelse för säljaren. Av 4 och 7 §§ följer nämligen att rälten att kräva tjetatning i förtid eller återta varan kvarstår endast så länge någon del av kreditfordringen utestår obetald. Genom att utnyttja ett avräkningsförbehåll kan säljaren se titt att hans återtaganderätt och rätt att kräva betalning i förtid gäller intill dess att han har erhållit täckning såväl för reparationsfordringar o, d, som för varje fordran på grund av köpet.

Enligt 9 § tredje stycket gäller att säljaren vid uppgörelse i samband med återtagande av vara för tillgodoräkna sig sådan fordran på ersättning för reparation etter annan åtgärd beträffande varan som omfattas av ett avräkningsfört)ehåll.

Paragrafen anger vissa fömtsättningar för att förbehåll om återlaganderätt skatt fö göras gällande. Den kan jämföras med 2§ första styckei i den nuvarande avbetalningsköplagen samt med 15 § andra stycket konsumentkreditlagen.

Gmndläggande förutsättningar för att en vara skall kunna återtas från köparen är naturligtvis alt förbehållet om återtaganderätt är giltigt enligt

Prop. 197)/78:142 92

allmänna avtatsrättstiga regler och att de i avtalet uppställda villkoren för att förbehållet skall få göras gällande är uppfyllda. Därjämte uppställs i 7 § vissa särskilda krav för att förbehåll om återtaganderätt skatt få göras gällande. Dessa krav är i princip desamma som enligl 4 S gäller för säljarens rätt att åberopa en förfalloklausul. Här kan därför i huvudsak hänvisas lill vad som har anförls under 4 S- I 7S punkt 1 anges dock uttryckligen alt vid betalningsdröjsmål ett förbehåll orn återtaganderätt för göras gällande endast på grund av dröjsmål med betalning av icke preskriberad del av kredilfordringen. Härav följer att man inte heller vid lillämpningen av 7 S punkt 2 skall ta hänsyn till preskriberad del av kreditfordringen när del gälleratt avgöra, om säljarens säkerhet i varan har äventyrats. Vidare föreskrivs i 7 S punkt 1 alt förbehåll om återlaganderätt fårgöras gällande oavsett dröjsmålsbeloppets siorlek, om dröjsmålet avser återstoden av kreditfordringen.

I fråga om verkan av att köparen vid betalningsdröjsmål erbjuder betalning av dröjsmålsbetoppet under respittiden av Ijorton dagar samt av att säljaren frivilligt mottar sådan betalning därefter men innan återtagande sker får jag hänvisa till vad som har anförts under 4 S- Av 7 § punkt 1 framgår att det kvalificerande dröjsmålsbeloppet alltjämt måste utestå obetalat när återtagande sker. Härav följer all säljaren går miste om sin rätt att på gmnd av ett belatningsdröjsmål återta varan, om han innan återtagandet sker mottar sådan betalning av en del av dröjsmålsbetoppet, att detta inte längre uppgår till så stor del av kredilfordringen som krävs enligt bestämmelserna i 7 S punkt 1.

Enligt 8 S har köparen viss rätt att hindra att säljaren gör gällande ett förbehåll om återtaganderätt, även om köparen har kommit i sådant kvalificerat beialningsdröjsmål som anges i 7S punkt I, 1 denna del får hänvisas lill vad som anförs under 8 S-

Del bör anmärkas all del enligl annan författning än den nya avbetalningsköplagen kan föreligga särskilda begränsningar av möjlighelen att göra gällande ett förbehåll om återtaganderätt Gfr 2 kap. 4 och 5 SS jordabalken).

Paragrafen motsvarar med vissa ändringar 8 S andra stycket i utrednings-förstaget. Den kan jämföras med 2 S andra slycket i den nuvarande avbetalningsköplagen (se även 6 § första styckei samma lag) och med 16 § konsumentkreditlagen.

Enligt 8 § kan köparen, sedan han har råkat i sådant kvalificerat dröjsmål som anges i 7 § punkt 1, hindra att varan alertas på grund av dröjsmålet genom att i efterhand erlägga det belopp som inte har betalats i rätt tid plus ränta och kostnader. Denna möjlighet har köparen så länge varan inle har återtagits, oavsett anledningen till belalningsdröjsmålet. Rättelse kan ske både före och efter det alt kreditgivaren har inlett rättegång eller exekutivt

Prop.1977/78:142 93

förfarande för att återta varan.

För att rättelse skall anses fullgjord måste köparen till en början betala allt som inte har erlagts i rätt tid enligt avtalet jämle dröjsmålsränia. Således måste köparen beiala även belopp som har varit förfallet i mindre än fjorton dagar och därför inte har haft betydelse för säljarens rätt att göra gällande förbehåll om återtaganderätt.

Vidare måste köparen ersätta säljaren för alla dennes kostnader i anledning av dröjsmålet, 1 denna del överensstämmer förevarande paragraf med moisvarande bestämmelse i den nuvarande avbetalningsköplagen. Den innefattar därmed en mot köparen strängare regel än 16 § konsumentkreditlagen, enligt vilken köparen behöver ersätta krediigivaren endast för vissa närmare angivna kostnader.

De kostnader som avses i 8 § är bl. a. sådana kostnader i ett inlett förfarande för återtagande som anges i 9 S Oärde och femte styckena. Kostnader av det slaget skall beräknas enligl de grunder som anges i sistnämnda två lagrum. Andra kostnader i anledning av dröjsmålet kan vara t.ex, kostnader i lagsökningsförfarande eller vanlig rättegång angående betalning eller återtagande. Även sådana kostnader skall ersättas för all rättelse enligl 8 S skall anses fullgjord. Paragrafen släller därmed något slörre krav på den korrigerande betalningen än motsvarande bestämmelse i utredningsförslaget, enligt vilken köparen inle skulle vara skyldig att ersätta kostnader i lagsökningsförfarande eller rättegång som syftat enbart till utkrävande av förfallopåföljd. Denna avvikelse från utredningsförslaget sammanhänger med att köparens korrigerande betalning enligt förevarande förslag avvärjer även tillämpning av en förfalloklausul.

Över huvud taget är tanken bakom 8 § att säljaren skatt försättas i samma situation som om betalningsdröjsmålet aldrig hade inträffat. Som har berörts under 4.5 i den allmänna motiveringen kan det hända att säljaren i samband med ett återtagande måste betala en skuld som åvilar köparen för att kunna återta varan, t. ex. en ersättning lill en reparatör som utövar rätt alt hålla kvar varan som säkerhet för sin fordran (retentionsrätt). Sådan betalning torde visserligen i allmänhet äga rum på ett sent stadium av återtagandeförfaran-det. Om köparen likväl efter betalningen men innan återtagandet sker erbjuder korrigerande betalning enligt 8 § måste denna omfalta även ersättning för en sådan utgift för säljaren som nu har berörts. Detsamma bör gälla om säljaren för att efter ett återtagande kunna bmka ett fordon på avsett sätt har tvingats att betala en vägtrafikskatteskuld som åvilat köparen. Det är ju här fråga om koslnader som säljaren aldrig skulle ha ådragit sig om betalningsdröjsmålet inte hade inträffat, och om han inte vore berättigad till full ersäitning för dem skutte köparens möjligheter till rättelse i efterhand uppenbarligen kunna missbrukas.

Verkan av rättelse enligt 8 § är, som redan har framgått, för det första att säljaren inte på grund av ifrågavarande dröjsmål får återta varan. Därtill kommer enligt paragrafens andra mening, att säljaren inte heller får kräva ut

Prop.1977/78:142 94

förtida betalning (se 4 S) på gmnd av dröjsmålet. Däremot är säljaren oförhindrad att vid framtida kvalificerade dröjsmål göra gällande förbehåll om återtaganderätt och förfalloklausut. Rättelse enligl 8 § inverkar självfallet inte på säljarens rätt att på grund av köparens vanvård av varan e, d. kräva betalning i förtid enligt 4 § andra stycket punkt 2 eller göra gällande förbehåll om återtaganderätt enligt 7 § punkt 2,1 sammanhanget bör dock erinras om att ett belalningsdröjsmåt aldrig bör anses utgöra ett sådant äventyrande av säljarens säkerhet i varan som avses i de båda nu nämnda lagrummen.

Som utredningen har framhållit kan säljaren inle genom vägran att la emot betalning enligt 8 § hindra verkan som anges i paragrafen. Denna inskränker emellertid inte den rält som säljaren kan ha att i första hand avräkna köparens betalning på annan fordran än sådan som avses i 8 § Gfr 6 §). Om t. ex. utmätningsman i ett anhängigt ärende om återtagande för ett meddelande från köparen att denne har eriagt korrigerande betalning, bör utmätningsmannen därför höra efter hos säljaren, om betalningen har avräknats på sådani sätt att rättelse har uppnåtts enligt 8 S- Utredningen har i detta sammanhang uttalat att säljaren dock bör fö avräkna betalning, som erläggs för rättelse enligt 8 S, på annan fordran endast under föruisättning att sådan avräkning hade kunnal ske även om betalning hade erlagts i rätt tid. Härmed lorde utredningen åsyfta bl, a, att den fordran på vilken avräkning sker måste ha varit förfallen till betalning redan när det belopp som dröjsmålet avser skutte ha erlagls enligt den avtalade belalningsplanen, Efiersom del godtas att en betalning som eriäggs för rättelse enligl 8 S över huvud taget för avräknas på annan fordran bör emellertid den av utredningen antydda inskränkningen i säljarens rätt härvidlag inte gälla. Avgörande bör i stället vara förhållandena när den korrigerande betalningen sker.

9§

Paragrafen behandlar uppgörelsen mellan parterna vid återtagande av vara (se även 10 §). Den motsvarar med vissa ändringar 9 § första-femte styckena i utredningsförslaget och kan jämföras med 3 och 4 §§ i den nuvarande avbetalningsköplagen saml med 17 § konsumentkreditlagen.

I första stycket sägs all om säljaren vill återta varan, avräkning skall göras mellan honom och köparen. Avräkningen sker på del sätt som anges i de följande styckena.

Reglema om avräkning tillämpas både vid handräckning för återtagande och vid verkställighet av dom varigenom köparen har förpliktals att lämna tillbaka en vara. Reglerna skall emellertid också tillämpas om säljaren återtar varan utan medverkan av myndighet. Av 3 § framgår att reglerna om avräkning inte kan åsidosättas genom avtal till köparens nackdel.

Enligt andra stycket skatt köparen tillgodoräknas varans värde vid återtagandet. Värdet skatt beräknas efter vad säljaren kan antas få ul genom all på lämpligt sätt försälja varan Reglerna om värderingen är avsedda att ha

Prop. 1977/78:142 95

samma innebörd som 3 S i den nuvarande avbetalningsköplagen. I denna del kan hänvisas till prop, 1953:3 och prop, 1976/77:123 s, 181, Som framgår av vad som har anförts under 4.5 i den allmänna motiveringen skall bestämmandet av varans värde dock inte påverkas av alt säljaren eventuellt har betalat eller kan anlas komma att betala vissa köparens skulder Gfr 10 S)- I övrigt bör hittillsvarande värderingspraxis kunna tillämpas.

Säljaren får enligt tredje stycket först och främst tillgodoräkna sig den obetalda delen av kreditfordringen efter reduktion enligt 5 §. Här kan hänvisas till vad som har anförts vid den paragrafen samt under 4.3 i den allmänna motiveringen.

Normalt kan avtalets uppgifter om kreditfordringens och kreditkostnadens storlek m. m. läggas till gmnd för beräkningen av vad säljaren skall tillgodoräknas enligt 9 § tredje styckei. Av 11 § framgår all del är en fömtsättning för handräckning att bl. a. dessa uppgifter har angetts i en av parterna undertecknad handting rörande köpel. Vid domsverkstältighet blir domens innehåll avgörande. Av domen kan följa att beräkningen skatt grundas på exempelvis en annan kredilkostnad än den som har angetts i kontraktet Gfr prop. 1976/77:123 s. 182),

Enligt tredje stycket får säljaren vidare tillgodoräkna sig fordran som avser ersättning för reparation eller annan åtgärd beiräffande varan och som omfattas av ett giltigt avräkningsförbehåll, 1 denna del får hänvisas till vad som har anförts under 6 §, Fordringen för tillgodoräknas även om den inte är förfallen lill betalning vid avräkningstiltfältet. Säljaren får även tillgodoräkna sig dröjsmålsränia. Av 12 § framgår att säljaren i ansökan om handräckning skatt uppge bl. a. vad han fordrar i dröjsmålsränta samt i ersättning för reparation e, d,

Enligl 9 § fjärde och femte styckena får säljaren vid avräkningen också tillgodoräkna sig ersättning för vissa kostnader som kan uppkomma vid återtagande av vara. Bestämmelserna överensstämmer med 17 § fjärde och femte styckena konsumentkreditlagen Gfr prop. 1976/77:123 s. 182 O-

10 S

Bortsett från bestämmelsema i andra slycket moisvarar paragrafen 10 § utredningsförslaget och 5 § i den nuvarande avbetalningsköplagen. Den kan jämföras med 18 § konsumentkreditiagen.

öm köparen vid avräkningen enligt 9 § tillgodoräknas ett större belopp än säljaren, får varan enligt huvudregeln i 10 § första stycket återtas endast om säljaren betalar mellanskillnaden titt köparen eller, när varan har värderats av utmätningsman, nedsätter mellanskillnaden hos denne. Säljarens möjlighet till nedsättning av mellanskillnaden motiveras av hans intresse av att inte behöva betala ut något belopp till köparen när säljaren anser att avräkningen hargett ett oriktigt resultat (se 16 § andra och tredje styckena samt 18 S andra stycket, jfr prop. 1976/77:123 s. 183 f och ulredningens belänkande s, 116),

Prop. 1977/78:142 96

Bestämmelsen i 10 S andra stycket är formellt sell en nyhel. Den har behandlats under4.5 i den allmänna motiveringen. Bestämmelsen tarsikte på den situationen att säljaren för att kunna återta varan eller för att denna efler återtagande skall kunna brukas på avsetl sätt har blivit tvungen att betala en skuld som åvilat köparen. Som framgår av den allmänna motiveringen kan det vara fråga om en skuld till tredje man som har retentionsrätt i varan. Ett annat ofta förekommande fall är att säljaren för att ett fordon skall kunna brukas måste betala väglrafikskalt (fordonsskatt och/eller kilometerskatt) som köparen har underlåtit alt eriägga. Bestämmelsen i andra stycket innebär all, om avräkningen har resulterat i ell saldo köparen lill godo, säljaren mot detta saldo för avräkna sådan betalning som nu har nämnts i stället för all beiala ul saldot till köparen eller nedsätta ett motsvarande belopp hos utmätningsmannen. Om den ifrågavarande betalningen täcker hela den mellanskillnad som tillkommer köparen kan varan sålunda återtas utan betalning eller nedsättning enligt första slycket, I annat fall behöver säljaren endast betala eller nedsätta del belopp med vilket mellanskillnaden överstiger säljarens betalning av köparens skuld.

Om återtagande sker utan medverkan av myndighet är det naturligtvis en föruisättning för avräkning enligt andra stycket att köparen går med på avräkningen. Vid handräckningellerdomsverkslältighetfårdet ankomma på utmätningsmannen att pröva om fömtsättningarna för avräkning föreligger. Del måste krävas att säljaren på ett titlförlittigt sätt styrker att betalning har skett och att den har gällt en skuld av det slag som avses i bestämmelsen. Köparen kan göra anspråk på att få ett bevis om betalningen som han kan åberopa mot den fordringsägare som har mottagit säljarens betalning. Såväl köparen som säljaren bör fö ett bevis om att avräkning har skett enligt andra stycket.

Finner utmätningsmannen att förutsättningarna för avräkning enligl 10 S andra stycket inte är uppfyllda, måste säljaren verkställa betalning eller nedsättning enligl första slycket för att få återta varan. Säljaren kan överklaga utmätningsmans beslut att inte tillåta avräkning. Är det fråga om handräckning, gäller härvid 16 §. Säljaren kan också enligt 16 § andra stycket väcka lalan mot köparen vid domstol rörande sin rätt till avräkning enligt 10 § andra slycket.

Det bör anmärkas all säljaren också har möjlighet att mot ett saldo köparen till godo kvitta exigibla fordringar som han har mot köparen. Det gäller t. ex. säljarens fordran på rätlegångsko.stnad enligt dom varigenom köparen har förpliktats att åleriämna varan, 1 denna del kan hänvisas till vad som har anförts under 4,5 i den allmänna motiveringen.

Om säljaren vid uppgörelsen mellan partema tillgodoräknas ett större belopp än köparen, dvs, om en restskuld uppkommer för köparen, får säljaren enligt 10 S iredje stycket inte kräva ut mer än mellanskillnaden (restskulden). Bestämmelsen motsvarar 5 S andra slycket i den nuvarande avbetalningsköplagen. Den avses framför alll uttrycka att säljaren definitivt går förlustig del belopp med vilket kredilfordringen har reducerats enligt 9 S tredje

Prop. 1977/78:142 97

stycket.

Det bör framhållas att 10 S iredje styckei gäller endast belopp som har ingått i avräkningen enligt 9 S- Betalning som avses i 10 S andra stycket och som inte har kunnal avräknas mot ett saldo till köparens förmån är säljaren givelvis oförhindrad att kräva ul i vanlig ordning. Detsamma gäller andra fordringar mot köparen som inte omfattas av avräkningsreglerna i 9 S-

11 S

Paragrafen uppställer som en grundläggande formell förutsättning för att säljaren skall få söka handräckning för varans återtagande att det rörande köpet har upprättats en av parterna underskriven handling, som innehåller förbehåll om återtaganderätt samt uppgift om kontantpriset, kreditbeloppet, kreditkostnaden, kredittiden, kreditfordringen och de lidpunkter när betalning skatt eriäggas. Paragrafen har samma innebörd som 20 S första slycket konsumentkreditlagen (se prop, 1967/77:123 s, 185, 360 och 373),

Det bör påpekas att kreditkostnaden och därmed kreditfordringen i vissa fall kan variera under avtalstiden, t. ex. därför att räntesatsen har anknutits till diskontot. De uppgifter om dessa faktorer som har intagits i den handting som avses i 11 § kan därmed ha blivit inaktuella när ansökan om handräckning görs. Detta hindrar självfallet inte att sådan ansökan för göras. Säljaren måsle emellertid i samband med ansökningen lämna de nya och korrekta uppgifterna. Om återtagande begärs på grund av betalningsdröjsmål har ju krditfordringens storiek i en det fall betydelse för prövningen huruvida förutsättningar för återtagande föreligger Gfr 7 § punkt 1), och kreditkostnadens storiek har betydelse för avräkningen enligt 9 § tredje stycket och 5§.

12 §

Paragrafen innehåller bl. a. bestämmelser rörande innehållet i ansökan om handräckning.

EnUgt 12 § första stycket skatt ansökan om handräckning göras skriftligen och innehålla uppgift om hur stor del av kreditfordringen som utestår obetald. Om säljaren gör anspråk på dröjsmålsränia etter, i fall då varan omfattas av giltigt avräkningsförbehåll, ersättning för reparation eller annan åtgärd beträffande varan, skatt han i ansökningen också uppge vad som fordras i den delen. Vid ansökningen skatt fogas styrkt avskrift av den i 11 S beskrivna handtingen rörande köpel. Vanligen torde del vara fråga om ett skriftligt köpekontrakt.

Några remissinstanser har ifrågasatt om inte köpehandlingen, såsom föreskrivs i den nuvarande avbetalningsköplagen, bör ges in även i original. Härigenom skutte man bl. a. bättre kunna kontrollera att sökanden är rätt fordringsägare och inle har överiåtit sina rättigheter mot köparen. Tillräckliga 7 Riksdagen 1977/78. 1 samf Nr 142

Prop.1977/78:142 98

skäl synes emellertid inle föreligga att på denna punkt gå ifrån utredningens förslag Gfr även 20 § andra styckei konsumentkreditlagen). Om del flnns anledning anta att sökanden inte är rätt borgenär kan han självfallet åläggas att styrka sin rätt exempelvis genom alt förete köpehandlingen i original.

Det bör framhållas alt 12 § inle uttömmande anger de uppgifter som bör lämnas i samband med ansökan om handräckning. Det ligger sålunda i sakens natur att sådana uppgifter måste lämnas om både sökanden och köparen att dessa kan identifieras. Köparens personnummer eller organisationsnummer torde vanligen framgå av köpekontraktet. Det bör kunna krävas att ansökan innehåller eller kompletteras med uttrycklig uppgifl om varans art, eftersom denna vanligen har betydelse för planläggningen av återtagandeförrättningen.

Med anledning av vad som har anförts i ett remissyttrande skall vidare påpekas att säljaren i samband med ansökan om handräckning kan vara skyldig att förete även andra handlingar, såsom växlar och andra löpande fordringshandlingar som har utfärdats av köparen och avser fordringar som skall beaktas vid avräkningen mellan parterna. Härvidlag kan hänvisas till uttalanden som gjordes i samband med 1953 års ändringar i den nuvarande avbetalningsköplagen (prop. 1953:3 s. 106-108 och 113, se även Eklund-Nordström, Lagen om avbelalningsköp, 1957, s, 99 O-

I 12 S andra slycket upptas bestämmelser om sökandes skyldighet att på utmätningsmans begäran erlägga exekutionsavgift i förskott, Beiräffande den närmare innebörden av dessa bestämmelser kan hänvisas lill vad utredningen har anfört i sill betänkande (s. 118). Det har inte ansetts nödvändigt att i lagtexten särskill ange alt utmätningsmannen vid sökandens underlåtenhet all betala förskott kan häva redan vidtagen ålgärd Gfr 12 S tredje slycket i föreliggande tagförslag samt 60 a S utsökningslagen).

12 S tredje styckei motsvarar 10 § fjärde styckei i den nuvarande avbetalningsköplagen. De bestämmelser i utsökningslagen titt vilka hänvisas handlar om behörig utmätningsman, underrättelse till gäldenären (denne skatt normalt underrättas), betydelsen av gäldenärens frånvaro när förrättning skall ske (frånvaro är enligt huvudregeln inte hinder för förrättningen) och provisorisk åtgärd i falt där verkställighet inte kan ske genast,

13 §

Paragrafen motsvarar i sak 13 S första och andra styckena i utredningsförslaget.

Den nu föreslagna lagens regler om fömtsättningarna för återtagande och handräckning samt om uppgörelsen mellan parterna vid återtagande skiljer sig i vissa hänseenden från motsvarande regler i konsumentkreditlagen. Den nya avbetalningsköplagen är sålunda på en det punkter mindre fördelaktig för köparen än konsumentkreditlagen. Skillnaderna kan självfallel fö betydelse i ett mål om handräckning.

Prop. 1977/78:142 99

För att handräckning enligt den nya avbetalningsköplagen skatt beviljas för fömtsättas att handräckningsansökningen kan anses innefatta ett yrkande om att denna lag skatt tillämpas. Ett sådant yrkande torde ofta kunna utläsas av omständigheterna i samband med ansökningen, om det inte har framställts uttryckligen.

Emellertid kan det ibland vara tveksamt om det aktuella köpet verkligen omfattas av den nya avbetalningsköplagen och inte i stället av konsumentkreditiagen. Köparen kan i. ex. göra gällande alt han har ori köpet i egenskap av konsument och att varan är avsedd huvudsakligen för enskilt bmk Gfr 1 § konsumentkreditlagen och prop. 1976/77:123 s. 152-154). Handräckningsprocessen är med sin summariska natur föga lämpad för en mer ingående prövning av sådana frågor. Utmätningsmannen måste likväl kunna fatta ett avgörande, och det för härvid anses önskvärt att i möjligaste mån förhindra att ett köp som omfattas av konsumentkreditlagen föranleder handräckning enligt avbelatningsköptagen.

Mot den nu angivna bakgrunden föreskrivs i 13 § första stycket, i huvudsaklig överensstämmelse med vad utredningen har förestagit, att handräckning enligt förevarande tag inle för beviljas, om det finns skälig anledning anla att avbetalningsköpel omfattas av konsumentkreditlagen. Del är inte någon formell förutsättning för tillämpning av bestämmelsen att köparen har gjort invändning om att konsumentkreditlagen gäller för köpet. Vid prövningen av om det skall anses föreligga "skälig anledning antaga" att konsumentkreditlagen är tillämplig på ett köp blir bl, a. varans art och köpekontraktets innehåll av betydelse (se vidare betänkandet s, 119).

Om en ansökan om handräckning avslås enligt 13 S första styckei kan beslutet överklagas enligt 16 S första stycket. Säljaren är vidare oförhindrad att söka utverka en dom varigenom köparen förpliktas återlämna varan enligt reglerna i den nya avbetalningsköplagen. Det kan emellertid också tänkas att handräckningsansökningen innefattar att andrahandsyrkande om handräckning enligt konsumentkreditlagen, I sådant fall kan handräckning givetvis ske enligt den lagen, om fömlsätlningarna i övrigt är uppfyllda.

Enligt 13 § andra stycket för handräckning beviljas endast om det är uppenbarl att säljaren enligl 7 § för göra gällande förbehållet om återlaganderätt. Bestämmelsen har i princip samma innebörd som 11 § första slycket i den nuvarande avbetalningsköplagen och anknyler nära till 21 § första styckei konsumentkreditlagen (se härom prop, 1976/77:123 s, 186),

14 S

Paragrafen motsvarar med en redaktionell ändring 14 S i utredningsförslaget. Den kan jämföras med 12 S och 16 S första stycket andra meningen i den nuvarande avbetalningsköplagen, vartill hänvisas i 22 S konsumentkreditlagen, Beslämmelserna i paragrafen kan sägas ulgöra en motsvarighet titt reglerna i 88 c S utsökningslagen om anstånd med utmätning och uppskov

Prop. 1977/78:142 100

med försäljning av utmätt egendom.

Säljaren kan som handräckningssökande alltid lämna köparen anstånd med sökt handräckning, Föratt en ansökan inte på grund härav skall kvarstå oavslutad under alltför lång tid föreskrivs i första styckei alt ansökningen är förfallen, om anståndet varar över sex månader från dagen för ansökningen. Som framgår av bestämmelsens formulering hindrar den inte att handräckning genomförs efter sexmånaderstidens utgång, om bara anståndet har upphört dessförinnan. Har en ansökan om handräckning däremot förfallit enligt 14 S första slycket, måste säljaren göra en ny ansökan om han därefter vill återta varan.

Enligt 7 S punkt 1 har köparen vid betalningsdröjsmål alltid en respillid av fjorion dagar på sig innan säljaren kan återta varan, t praktiken torde det vanligen förfiyta betydligt längre tid innan säljaren ansöker om handräckning för återtagande. Del för likväl anses vara befogat att utmätningsmannen liksom f n. har viss möjlighet att bevilja anstånd med sökt handräckning. Bestämmelser härom har upptagits i 14 S andra slycket. Enligt dessa för utmätningsmannen bevilja anstånd med handräckning, om särskilda skäl föreligger med hänsyn till köparens förhållanden och övriga omständigheter. Anstånd får dock inte beviljas utöver fyra månader från dagen för ansökningen om handräckning.

Anstånd som beviljas av utmätningsmannen skall ha till syfte att ge köparen möjlighet att efler rättelse fullfölja köpet. För att särskilda skäl för anstånd skall föreligga bör därför krävas att det är troligt att köparen blir i stånd att fullgöra sin betalningsskyldighet. Det bör emellertid normalt fordras att även andra skäl talar för anstånd. Ett sådani skäl kan vara att köparens betatningssvårigheter kan anses ursäkttiga. Ett annat kan vara att belalningsdröjsmålet avser endast en mindre, återstående del av kreditfordringen. Vid prövningen av humvida anstånd skatt beviljas måste utmätningsmannen emellertid ta hänsyn också litl säljarens intresse av att behålla fullgod säkerhet i varan Gfr 7 § punkt 2) etter av att återfå varan för försäljning på nytt. Utmätningsmannen bör därför normalt inhämta yttrande från säljaren innan anstånd beviljas. Om det framkommer att säljaren redan före ansökningen om handräckningen har lämnat köparen anstånd med betalningen kan detta naturiigtvis tala mot ett ylleriigan; anstånd. Andra omständigheter som kan föranleda resirikliviiel med anstånd är att belalningsdröjsmålet avser ett belydande belopp eller har varat under avsevärd tid.

Det bör påpekas att det enligt 14 § andra stycket inte är uteslutet att anstånd med handräckning beviljas även i fall då återtagande har aktualiserats på gmnd av att säljarens säkerhet i varan har äventyrats Gfr 7 § punkt 2). Det tigger dock i sakens natur att det sällan kan bli fråga om anstånd i denna situation.

14 S andra stycket ålägger inle utmätningsmannen att bevilja anstånd ulan ger honom endast en rätt att göra detta. Det föreskrivs vidare att utmätningsmannen kan ställa upp villkor för anstånd. Ett sådani villkor kan gälla t. ex.

Prop. 1977/78:142 101

att köparen gör vissa avbetalningar under anståndstiden eller att varan under denna tid inle för användas. Utmätningsmannen kan vidare, om anledning förekommer lill detta, förklara att ett beviljat anstånd skall upphöra att gälla,

15 §

Paragrafen föreskriver att utmätningsmannen vid handräckning skall värdera varan Gfr 9 § andra stycket). Om del behövs, får en eller flera sakkunniga anlitas att biträda vid värderingen. Motsvarande bestämmelser finns f n. i 13 § avbetalningsköplagen.

16 S

Paragrafen motsvarar 18 § i utredningsförslaget samt 14 § i den nuvarande avbetalningsköplagen.

Enligt första stycket får beslut i fråga om handräckning överklagas hos överexekutor, som härvid är sista instans. 1 denna del kan hänvisas till vad som har anförts under 4.6 i den allmänna motiveringen. Någon särskild tid behöver inte iakttas för överklagande.

RSV har i sitt remissyttrande tagit upp flera frågor som sammanhänger med möjligheten att överklaga beslut i fråga om handräckning. Med anledning härav kan anföras följande, Ell typiskt fall i vilket rättelse bör kunna vinnas genom överklagande hos överexekutor föreligger när handräckning över huvud taget inte borde ha meddelats Gfr Eklund-Nordström, Lagen om avbetalningsköp, 1957, s, 115), 1 ett sådant fall kan överexekutor upphäva beslutet om handräckning. På grund av hänvisningen till utsökningslagen i 17 S Gfr 16 S första stycket första meningen i den nuvarande avbetalningsköplagen) lorde överexekutor vidare med tillämpning av 208 S utsökningslagen kunna förordna alt handräckningsförfarandet tills vidare skall inställas i avvaktan på överexekutors slutliga utslag. Även om återtagandet redan har verkställts när överklagande sker bör överexekutor - åtminstone i fall då det bedöms som möjligt att återställa varan -kunna pröva, om handräckning hade bort beviljas. Besvaras frågan nekande, bör överexekutor i ett sådant fall kunna förordna att verkställigheten skall gå åter i den mandel kanske. Det bör nämnas att hithörande frågor kommer att uppmärksammas i samband med den pågående reformen av utsökningsrätten.

Om köparen etiersäljaren är missnöjd med värdering ellerannan åtgärd vid handräckning, är han enligt 16 S andra stycket oförhindrad att väcka talan mot den andre vid domstol. Som utredningen har påpekat (betänkandet s. 122) är denna möjlighet av särskild betydelse vid missnöje med värderingen av varan, eftersom ell överklagande till överexekutor i detta fall sällan kan leda till åsyftat resultat. Bevisning om varans värde kan nämligen behöva föras genom förhör med vittnen eller sakkunniga, och dessa kan endast inför

Prop. 1977/78:142 102

domstol höras under ed.

Inte heller befogenheten all stämma in saken till domstol är begränsad titt viss tid. Om emellertid säljaren inte visar att han inom en månad efter handräckningen etter, om förrättningen inom den tiden har överklagats, inom en månad efter del alt överexekutors beslut meddelades har väckt talan vid domstol, för detta enligt 16 S tredje stycket titt följd att köparen får lyfta belopp som enligt 10 S första stycket har nedsatts hos utmätningsmannen. Att köparen för lyfta beloppet hindrar inte att han senare på talan av säljaren kan förpliktas att helt etter delvis beiala tillbaka beloppet till säljaren,

17 §

Paragrafen motsvarar 19 § i utredningsförslaget och 16 § första stycket första meningen i den nuvarande avbetalningsköplagen,

I likhet med vad som är fallet enligt den nuvarande avbetalningsköplagen är de regler om handräckning som upptas i det föreliggande lagförslagel inte uttömmande. Därför anges i 17 § att i fråga om handräckning gäller i övrigt utsökningslagen i tillämpliga delar. Hänvisningen till utsökningslagen avser närmast den lagens allmänna föreskrifter (1 och 9-10 kap.) jämte de särskilda författningar som de allmänna föreskrifterna i vissa fall förutsätter. Som utredningen har framhållit bör emellertid även regler i andra kapitel av utsökningslagen kunna beaktas i situationer där den nu föreslagna tagens regler om handräckning framstår som ofullständiga.

18 S

Paragrafen innehåller bestämmelser om återtagande genom verkställighet av dom varigenom köparen har förpliktats åleriämna vara som sålts genom avbelalningsköp. Paragrafen moisvarar i sak 20 § i utredningsförslaget och kan jämföras med 15 § och 16 § första stycket försia meningen i den nuvarande avbetalningsköplagen.

Verkställighet av dom i tvistemål regleras i utsökningslagen med därtill anknyiande författningar. Denna reglering gäller i tillämpliga delar även vid verkställighet av dom som avses i förevarande paragraf

Enligt 18 S första slyckel för ansökan om verkställighet göras skriftligen eller muntligen, varvid domen skatt ges in. Närmare föreskrifter finns i Ulsökningskungörelsen (1971:1098), jfr 12 S utsökningslagen.

I fråga om verkslälligheten äger enligt andra stycket vissa av lagens föreskrifter om handräckning motsvarande tillämpning. Della gäller reglerna i 12 S tredje stycket, vilka hänvisar till vissa bestämmelser i utsökningslagen (se under 12 S)- Vidare skall beslämmelserna i 14 S om anstånd m. m. tillämpas även i fråga om verkställighet av dom. Om inte annat följer av den ifrågavarande domen, skall utmätningsmannen också vid verkställighet av dom värdera varan enligl föreskrifterna i 15 S Gfr utredningens betänkande s. 124). Utredningen har föreslagit att bestämmelserna om verkställighet av

Prop. 1977/78:142 103

dom skall uppta en hänvisning även till reglerna om sökandens skyldighet att förskottera exekulionsavgift (se 12 S andra slycket), Skyldighel härlill följer emellertid av bestämmelser i utsökningslagen som är direkt tillämpliga vid verkställighet av dom,

19 §

Paragrafen innehåller förbud mot utmätning av vara, som har sålts genom avbelalningsköp, för fordran på grund av köpet. Den motsvarar i sak 23 § konsumentkreditlagen och kan jämföras med 16 § andra stycket i gällande avbetalningsköplag. Innehåltet i paragrafen har berörts under 4,6 i den allmänna motiveringen.

Som har framhållits av utredningen torde utmätningsförbudet i 19 § innebära att inte heller köparens rält lill varan får utmätas för fordran på gmnd av avbetalningsköpet (betänkandet s. 125, jfr Eklund-Nordström, Lagen om avbetalningsköp, 1957, s, 122). Säljaren kan inte utan överenskommelse med köparen möjliggöra utmätning genom att avstå från sin återtaganderätt enligt avtalet. Självfallet kan utmätningsförbudet inte kringgås genom att säljaren överiåter sin fordran till tredje man. Förbudet avser nämligen fordran på gmnd av köpet oavsett vem som innehar fordringen Gfr Eklund-Nordström, a. st.)

Övergångsbestämmelserna

Den nya lagen om avbelalningsköp mellan näringsidkare m, fl, skatt träda i kraftden Ijanuari 1979, Samtidigt upphävs den nuvarande avbetalningsköplagen.

Om lag eller annan författning hänvisar till eller åsyftar lagrum som har ersatts genom föreskrift i den nya lagen, skall i stället denna föreskrift tillämpas,

t enlighet med allmänna rättsgrundsatser skall äldre lag fortfarande gälla i fråga om köp som har ingåtts före den t januari 1979,

6.2 Förslaget till lag om ändring i konsumentkreditlagen

1 17 § konsumentkreditlagen finns bestämmelser om vad vardera parten skall tillgodoräknas vid uppgörelse i samband med återtagande av vara. Enligt 17 S andra stycket skall köparen tillgodoräknas varans värde vid återtagandet. Vid beräkning av värdet skall 3 § i den nuvarande avbetalningsköplagen äga motsvarande tUlämpning, Denna hänvisning ersätts i förslaget med en bestämmelse av i sak samma innebörd som 9 S andra styckei andra meningen i den nya avbetalningsköplagen. Sålunda föreskrivs att värdet skall beräknas efter vad kreditgivaren kan antas fö ut genom att på lämpligt sätt försälja varan.

Prop. 1977/78:142 104

1 18 § har tagits in ett nytt andni stycke som moisvarar 10 § andra stycket i den nya avbetalningsköplagen. Har kreditgivaren för all kunna återta varan eller för att denna efler återtagande skall kunna brukas på avsett sätt måst betala skuld som åvilar köparen, för kreditgivaren i samband med att återtagande sker avräkna sådan l)etatning mot en eventuell metlanskitlnad köparen titt godo. Här kan hänvisas lill vad som har anförts under 4.5 i den allmänna motiveringen samt i specialmotiveringen till 10 S-

I enlighet med vad som har sagts under 4.6 i den allmänna motiveringen har i 20 § andra stycket lagils in en föreskrift om att kreditgivaren i ansökan om handräckning skall uppge vad han fordrar i dröjsmålsränia, om han gör anspråk på sådan ränta.

Bestämmelserna i 22 §, enligt vilka avbetalningsköplagens regler om handräckning och domsverkstältighet i vissa delar äger motsvarande tillämpning vid handräckning och domsverkstältighet enligt konsumentkreditlagen, har ändrats så att hänvisningama i paragrafen avser motsvarande bestämmelser i den nya avbetalningsköplagen.

Ändringarna i konsumentkreditlagen föreslås träda i kraft samtidigt med den nya avbetalningsköplagen, dvs. den 1 januari 1979. Samma dag iräder konsumentkreditiagen i kraft enligt SFS 1977:981.

6.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1977:984) om ändring i brottsbalken

Genom förslaget ändras den särskilda åtalsregeln i 10 kap. 10 S andra stycket brottsbalken. Lagrummets senaste lydelse framgår av SFS 1977:984, som dock ännu inte har trätt i kraft.

Enligt den föreslagna lydelsen av 10 kap. 10 § andra stycket får åklagare endasl om åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur altmän synpunkt väcka åtal beträffande olovligt förfogande över egendom, som har kommit i gärningsmannens besittning genom avtal, enligt vilket äganderätten skall övergå först sedan betalning har erlagts etter S(3m gärningsmannen eljest innehar på grund av krediiköp med förbehåll om återtaganderätt. Förstaget har utformats i enlighet med ulredningens förslag i denna del Gfr betänkandet s, 127),

7 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förstagen titt

1. tag om avbelalningsköp mellan näringsidkare m. fl.,

2. lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977:981),

3. tag om ändring i tagen (1977:984) om ändring i brottsbalken.

8 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1977/78:142 105

Bilaga 1 Ulredningens lagförslag

1 Förslag till Avbetalningsköplag

Härigenom föreskrives följande.

Inledande beslämmelser

1 § Denna lag är tillämplig på avbetalningsköp. Med avbetalningsköp förstås
avlat om köp av vara mot betalning i särskilda poster, av vilka minst en skall
erläggas sedan varan lämnats ut till köparen, och under viltkor som ger
säljaren möjlighet alt återtaga varan, om köparen ej fullgör sin del av avtalet
(förbehåll om återlaganderätt).

Avbetalningsköp skall anses föreligga utan hinder av alt avtalet har betecknats som uthyrning eller betalningen som vederiag för varans nyttjande, om det är avsetl att den litl vilken varan lämnas ut skall bli ägare av denna,

1 frågaom vissa avbetalningsköp gälter i stället fördenna lag beslämmelser i konsumentkreditlagen (1977:000),

2 § 1 lagen avses med

kontantpris: del pris till vilket säljaren skulle ha varil villig att sälja varan mot kontant betalning,

kreditbelopp: den del av kontantpriset varmed beialningsanslånd lämnas,

kreditkostnad: del sammanlagda beloppet av alla räntor, tillägg och andra koslnader som köparen har all erlägga lill säljaren med anledning av belalningsanståndet,

kreditfordran: summan av krediibeloppet och kreditkoslnaden,

3 § Avtalsvillkor, varigenom köparen på förhand avstår från befogenhet eller
förmån enligt denna lag, är ogiltigt.

Förlidsbeialning

4 § Säljaren får kräva betalning i förtid endast om han gjort förbehåll härom
samt

1, köparen genom alt åsidosätta förpliktelse på grund av avbetalnings-köpet har äventyrat säljarens säkerhet i varan eller

2, köparen i mer än en månad underlåtit att eriägga förfallen del av kreditfordringen som uppgår till mer än en tiondel av heta kredilfordringen etter, om dröjsmålet överstiger två månader, mer än en tjugondel av hela

Prop. 1977/78:142 106

kreditfordringen.

Om köparens rätt att betala i förtid gäller vad som följer av 8 S första stycket,

5 § Vid förtidsbelalning enligt 4 S skall vid beräkning av säljarens fordran
den obetalda delen av kreditfordringen minskas med så stor del av
kreditkostnaden som den ej utnyttjade kredittiden utgör i förhållande till den
avtalade kredittiden. Säljaren får dock alltid tillgodoräkna sig hela kostnaden
för uppläggning av krediten, om denna kostnad särskilt anges i avtalet och ej
är oskälig.

Utan hinder av första stycket skall särhåtlet kreditkostnadsbelopp som uppenbarligen helt hänför sig titt utnytyad kredittid tillgodoräknas säljaren, medan köparen aldrig är skyldig att betala någon det av särhåltet kreditkostnadsbelopp som uppenbarligen helt hänför sig till ej utnyttjad kredittid.

Förbud mot viss avräkning

6 § Belopp som köparen eriägger för avräkning på säljarens fordran på grund
av avbetalningsköpet för säljaren ej först avräkna på annan fordran. Utan
hinder av vad nu sagts får dock säljaren uinytGa förbehåll om avräkning på
fordran som avser ersättning för njparation eller annan åtgärd beträffande
varan.

Ålertaganderätlen

7 § Förbehåll om aieriaganderäti får göras gällande endast om

t. köparen genom att åsidosätta förpliktelse på grund av avbetalningsköpel har äventyrat säljarens säkerhel i varan etter

2. köparen sedan mer än en månad är i dröjsmål med all erlägga förfallen del av kreditfordringen som uppgåi litl mer än en tiondel av heta kreditfordringen etter, om dröjsmålet överstiger två månader, uppgår lill mer än en tjugondel av hela kredilfordringen eller ulgör återstoden av denna.

8 § Betalar köparen på en gång vad säljaren äger tillgodoräkna sig enligl
grunder som anges i 9 S, blir förbehåll om återtaganderätt utan verkan. Sådan
betalning för erläggas när som helst innan varan återtages.

Om köparen efter utgången av tid som anges i 7 S 2 men innan varan återtages erlägger belopp, som ej har betalats i rält tid, jämte dröjsmålsränia och kostnader enligt grunder som anges i 9 S, får varan ej återtagas på grund av dröjsmålet.

Uppgörelse vid varans återtagande

9 § Vill säljaren utnyttja rätt att återtaga varan, skall avräkning göras mellan
honom och köparen.

Prop. 1977/78:142 107

Köparen tillgodoräknas härvid varans värde vid återtagandet, Värdel beräknas efter vad säljaren kan anlagas utvinna genom att ombesörja varans försäljning på lämpligt sätt.

Säljaren får tillgodoräkna sig den obetalda delen av kreditfordringen efter avräkning enligl 5 S saml i förekommande fall dröjsmålsränta.

Säljaren får därjämte tillgodoräkna sig ersättning för följande koslnader för återtagande av varan, nämligen exekutionsavgift, skälig kostnad för transport av varan samt utgift för inställelse vid förrättning för åleriagande, om inställelsen har varit påkallad för tillvaratagande av säljarens räll. Vid fastställande av ersättning för utgift för inställelse äger bestämmelserna om beräknande av ersättning av allmänna medel till vittne moisvarande tillämpning,

t mål om handräckning för återtagande får säljaren, enligt vad regeringen närmare föreskriver, tillgodoräkna sig även skälig ersättning för eget arbete med anledning av målet samt arvode till ombud eller biträde.

Grundas återtagandet på dom, varigenom köparen har förpliktats utge varan, får säljaren även tillgodoräkna sig obetald ersättning för rättegångskostnad enligt domen,

10 § Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än
säljaren, får varan återtagas endast om säljaren betalar mellanskillnaden titt
köparen eller, när varan värderats av utmätningsman, nedsätter mellanskill
naden hos denne.

Tillgodoräknas säljaren ett större belopp än köparen, får säljaren ej kräva ut mer än mellanskillnaden.

Handräckning

11 § Säljaren fär hos utmätningsman söka handräckning för varans återtagande, under förutsättning alt det om avbetalningsköpel har upprättats en av parterna underskriven handting, som innehåller förbehåll om återtaganderätt saml uppgifl om kontantpriset, krediibeloppet, kredilkostnaden, kredittiden, kredilfordringen och de tidpunkter när betalning skall erläggas,

12 § Handräckning söks hos utmätningsman i den ort där köparen har sitt hemvist eller varan finns. Med köparens hemvist förstås den ort där han är bosatt samt, beträffande dödsbo, den ort där den döde senast var bosatt och, beträffande annan juridisk person, den orl som enligt 10 kap, rättegångsbalken grundar domstols behörighel i tvistemål i allmänhet.

Ansökan skatt göras skriftligen samt innehålla uppgift om den del av kreditfordringen som uiestår obetald. Vid ansökningen skall fogas styrkt avskrift av den handling som anges i 11 S.

Exekutionsavgift skall förskotteras av sökanden, om utmätningsmannen begär det. Betalas ej förskott inom förelagd tid, får förrättningen inställas. Utmätningsmannen kan i sådani fall även häva redan vidtagen åtgärd.

Prop. 1977/78:142 108

13 § Handräckning enligt denna lag får ej beviljas, om det finns påtaglig
anledning räkna med möjligheten att avbetalningsköpet omfattasav konsu-
inentkredillagen (1977:000),

Handräckning får beviljas endasl om del är uppenbarl, att säljaren äger göra gällande förbehåll om återtaganderätt.

Gör köparen sannolikl att varan sålts litl oskäligt högt pris, får handräckning ej beviljas,

14 § Lämnar säljaren anstånd med sökt handräckning och fortfar anståndet
över sex månader från dagen för ansökningen, är denna förfallen.

Utmätningsman lar bevilja anstånd med handräckning, om särskilda skäl föreligger. Anstånd får beviljas under högst fyra månader från dagen för ansökningen om handräckning,

15 § Köparen skall underrättas om handräckningsansökningen och förestå
ende förrättning i så god tid, att han kan beräknas få behövligt rådrum all
bevaka sin rält. Föreligger risk att köparen skaffar undan eller förstör varan
eller är saken eljesi brådskande behövs dock inle underrättelse. Sådan behövs
ej heller om köparen saknar känt hemvist och det ej har kunnat klarläggas var
han uppehåller sig eller var ombud för honom finns.

Handräckning får genomföras i köparens frånvaro, om det icke är erforderliga att köparen får tillfälle att yttra sig vid förrättningen. Är köparen ej närvarande men anträffas hans make, någon anställd eller annan som har hand om varan, skatt denne anmodas att närvara,

16 § Utmätningsman får vid behov Säkerslälla sökt handräckning genom att
taga vård om varan. Är denna i iredje mans besittning fär i stället förbud
meddelas innehavaren att ulan utmätningsmannens tillstånd lämna ul varan
eller vidtaga annan ålgärd därmed till men för sökanden.

Utmätningsmannen fårej längre än nödvändigt upprätthålla åtgärd enligl försia stycket. Har handräckning ej följt inom två veckor skatt åtgärden hävas.

17 § Vid handräckning skall ulrnätningmannen värdera varan. Om del behövs får en eller fiera sakkunniga anlitas att biträda vid värderingen,

18 § Beslut i fråga om handräckning överklagas hos överexekutor. Över dennes beslut får klagan ej föras.

Partsomärmissnöjdmed värdering eller annan ålgärd vid handräckningen är oförhindrad att väcka talan mol den andre vid domstol.

Visar ej säljaren alt han väckt lalan vid domstol inom en månad efter handräckningens genomförande eller, om förrättningen inom den tiden överklagats, inom en månad efter del överexekutors beslut meddelas, får köparen hos utmätningsmannen lyfta det belopp som enligl 10 S försia stycket kan ha blivit nedsatt hos denne.

Prop. 1977/78:142 109

19 § 1 fråga om handräckning gäller i övrigt utsökningslagens (1877:31 s, 1)
beslämmelser i lillämpliga delar.

Återtagande genom domsverkslällighet

20 § I fråga om verkställighet av dom, varigenom köparen har förpliktats
åleriämna vara som sålts genom avbetalningsköp, gäller vad nedan sägs och i
övrigi utsökningslagens (1877:31 s, 1) bestämmelser i tillämpliga delar.

Ansökan om verkställighet görs skriftligen eller muntligen med ingivande av domen,

12 S försia och iredje siyckena, 14-16 SS saml, om ej domen föreskriver annat, 17 S äger motsvarande tillämpning.

Part som är missnöjd med utmätningsmannens värdering är oförhindrad att väcka talan mot den andre vid domstol. Visar ej säljaren alt han väckt sådan talan inom en månad efter verkställigheten eller, om förrättningen inom den tiden har överklagats, inom en månad efter det beslul av högre instans vunnit laga kraft, får köparen hos utmätningsmannen lyfta det belopp som enligt 10 S försia slycket kan ha blivit nedsatt hos denne,

Utmätniiigsförbiid

21 § Vara som har sålts genom avbetalningsköp får ej utmätas för fordran på
grund av köpet. Vad nu sagls gäller dock ej om kreditfordringen har
betalats.

Denna lag träder i kraft den , då lagen (1915:219) om

avbetalningsköp upphör att gälla. Äldre lag gäller dock fortfarande i fråga om köp som har ingåtts före den nya lagens ikraftträdande.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till eller avses annars däri lagrum som har ersatts genom föreskrift i den nya lagen skall i stället denna tillämpas.

Prop. 1977/78:142 110

2 Förslag till

Lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977:000)

Härigenom föreskrives att 17 och 22 SS konsumentkreditlagen (1977:000) skall ha nedan angivna lydelse.

Lydelse enligt prop. 1976177:123 Föreslagen lydelse

17 S

Vill kreditgivaren utnylGa rätt att återtaga vara, skall avräkning göras mellan honom och köparen.

Köparen tilgodoräknas härvid va- Köparen tillgodoräknas härvid va-

rans värde vid återtagandet. Vid råns värde vid återtagandet. Värdet
beräkning av värdel äger 3 lagen beräknas efter vad kreditgivaren kan
(1915:219) om avbelalningsköp mol- anlagas uivinna genom alt ombesörja
svarande lillämpning. varans försäljning på lämpligi säll.

Kreditgivaren får tillgodoräkna sig den obetalda delen av kredilfordringen efter avräkning enligt 13 S samt i förekommande fall dröjsmålsränta, dock ej enligt högre räntefot än som anges i 6 S räntelagen (1975:635).

Kreditgivaren får därjämte tillgodoräkna sig ersättning för följande kostnader för återtagande av varan, nämligen exekutionsavgift, skälig kostnad för transport av varan samt utgift för inställelse vid förrättning för återtagande, om inställelsen har varit påkallad för tillvaratagande av kreditgivarens rält. Vid beslämmande av ersättning för utgift för inställelse äger beslämmelserna om beräknande av ersättning av allmänna medel titt vittne motsvarande tillämpning.

1 mål om handräckning för åleriagande får kreditgivaren, enligt vad regeringen närmare föreskriver, tillgodoräkna sig även skälig ersättning för eget arbete med anledning av målet samt arvode till ombud eller biträde,

22 S

I fråga om handräckning och I fråga om handräckning och

verkställighet av dom, som anges i verkställighet av dom, som anges i

21 S tredje stycket, äger i övrigt 10 21 S tredje slycket, äger i övrigt 12

tredje och fjärde siyckena. 12-15 \i första och tredje styckena samt

och 16 Jörsta slyckel lagen 14-20 avbeialningsköplagen

(1915:219) om avbelalningsköp mot- (1978:000) motsvarande tiUämpning.

svarande Ullämpning. Häivid skall Härvid skall hänvisningarna i 18

hänvisningen i 14 i} andra slyckel Ull iredje siyckei och 20 i Ijärde siycket

5 jörsta styckei avse 18 JÖrsia lill 10 Jörsia styckei avse 18 jörsta

Slycket denna lag. slyckel denna lag.

Denna lag iräder i kraft den

Äldre bestämmelser gäller dock i fråga om köp som har ingåtts före lagens ikraftträdande.

10 S

Vad i 8 kap. 13 S sägs om inskränkning i åklagarens åtalsrätt skall äga motsvarande tillämpning beiräffande annat i detta kapitel omförmält brott än grov förskingring och sådan trolöshet mot huvudman som är att anse som grov.

Olovligt förfogande över egendom, som kommit i gärningsmannens besinning genom avtal, enligt vilket äganderäilen skall öveigå först sedan betalning erlagls eller som innehåUer Jörbehåll om återtaganderäli som avses i 1 lagen (1915:219) om avbelalningsköp eller 15 <) konsumentkre-(Inlagen (1977:000), må ej åtalas av åklagare, med mindre åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur atlmän synpunkt.

Olovligt förfogande över egendom, som kommii i gärningsmannens besittning genom avtal, enligt vilket äganderätten skall öveigå först sedan beialning erlagts, eller som gärningsmannen eljest innehar på grund av krediiköp med Jörbehåll om återlaganderätt, må ej åtalas av åklagare, med mindre ålal av särskilda skäl finnes påkallat ur atlmän synpunkt.

Prop. 1977/78:142 112

BUaga 2 Sammanställning av remissyttranden

1 Förslaget till avbetalningsköplag

1.1 Allmänna synpunkter

1.1.1 Göta tiovräit: Hovrätten delar utredningens uppfaltning att del möter
betänkligheter att i anslutning till förbättringar för konsumentköpare
avskaffa skyddsregter för näringsidkande avbetatningsköpare, eftersom
avbetalningsköpel alltjämt spelar en beaktansvärd roll vid kapitatsvagare
näringsidkares anskaffning av nödvändig utmstning för rörelsen. Såsom
utredningen anför tatar praktiska skäl för att de bestämmelser som i
fortsättningen bör gälla för avbelalningsköp utanför konsumentkreditom
rådet får bilda en ny lag som ersätter den nuvarande. Hovrätten kan alltså i allt
väsentligt ansluta sig till det förstag lilt avlDetalningsköplag, som utredningen
lagt fram, och har endast smärte påpekanden att göra.

Enligt hovrättens mening har den föreslagna lagtexten i vissa falt fått en mindre lyckad utformning. Sålunda bör, i den mån beslämmelserna i lagen till sitt saktiga innehåll överensstäinmer med konsumentkreditlagens regler, samma uttryckssätt användas. En översyn bör därför göras i detta hänseende. Därvid bör jämväl vissa uttryck omformuleras etter utgå. Enligt hovrättens mening kan exempelvis uttrycket "särhåtlet" i 5 § med fördel ersättas av "särskilt" och "den andre" i 18 och 20 §S, ulan att missförstånd uppstår, hell utgå.

1.1.2 Bankinspektionen ansluter sig till vad utredningen anför om behovet av
den föreslagna lagregleringen och anser förstaget ägnat att läggas lilt grund för
lagstiftning. Inspektionen vill emellertid framhålla, att rättsförhållandena är
och bör vara väsentligt andra än när det gäller konsumentkrediter. Även om
många näringsidkare, som gör avbetalningsköp, är ekonomiskt svagare än
säljarna, torde det motsatta förhållandet i belydande utsträckning vara för
handen. Avbelalningsköp utgör en av fiera tänkbara former för finansiering
som i regel kan tämligen fritt övervägas som alternativ titt andra, exempelvis
leasing och banktån mot säkerhet i företagsinleckning. Intresset av att skydda
köparen får vägas mot intresset av möjligheter för säljaren och dennes
kreditgivare att skydda sin fordran, vilket i sin tur blir av betydelse för dessas
möjligheter och benägenhet att använda kreditformen i fråga. Rent allmänt
finns det knappast anledning att i den nya, för näringsidkare avsedda
avbetalningsköplagen, uppställa längre gående skyddsföreskrifter för
köparna än som finns i nuvarande avbetalningsköplag, som dock på sin tid
närmast utformades med tanke på konsumentkrediler och så sent som 1953
undergick en omfattande översyn.

Den föreslagna lagen avser liksom 1915 års lag endast avbetalningsköp betr. vilka säljaren förbehållit sig återtaganderätt. Lagens syfte är alltså att reglera denna rätt, I betänkandet diskuteras om det finns anledning alt betr. näringsidkares avbetalningsköp införa bestämmelser som ansluter titt konsumentkreditlagens föreskrifter om informationsplikt, kontantinsats och möjlighet för köparen att vid irepartsförhåtlanden göra invändningar mot annan kreditgivare än säljaren. Inspektionen delar utredningens mening att sådana bestämmelser inte erfordras,

1.1.3 RSV: Både konsumentkreditlagen och avbetalningsköplagen avser alt
reglera avtal om försäljning av vara, när betalning inte sker kontant och

Prop. 1977/78:142 113

säljaren förbehållit sig rätten att återta varan om betalningsvillkoren inte uppfylls av köparen. Förslaget till avbetalningsköplag är i materiella och andra hänseenden utformat i nära överensstämmelse med konsumentkreditlagen. Det kan därför starkt ifrågasättas om det inte vore bällre att sammanföra bestämmelserna för båda formerna av avbelalningsköp, konsument- och näringsidkarköp, i en lag. Det kan inte anses vara något onaturiigt att i samma tag ge regler om kredit endast till konsument medan lagens regler om avbetalningsköp gäller för samtliga köp, såväl försäljning lill konsument som till näringsidkare.

1.1.4 Kronofogdemyndigheien i Göteborgs distrikt: Förslaget innebär att den nuvarande avbetalningsköplagen ersätts med en ny som anpassats till konsumentkreditlagens systemalik och terminologi. En samordning har också skett i sak. Mot denna ordning finns i och för sig intet alt erinra. Härvid bör man självfallel beakta att behovet av skyddsregler för köparen inte är lika framträdande i kommersiella förhållanden. Ur kronofogdemyndighetens synpunkt innebär emellertid lagstiftningstekniken, att avbetalningsköp uppdelas i två lagar, vilket kan leda titt en oenhetlig räiistillämpning samt svåröverskådliga regler för allmänheten. Enligt kronofogdemyndighetens uppfattning hade den norska modellen med en lag för alla kreditköp varit att föredra.

1.1.5 Kronofogdemyndigheten i Haparanda distrikt: Den nya avbetalningsköplagen bör så långt del är möjligt ansluta sig titt konsumentkreditlagens systematik och terminologi. Avgörande sakliga skillnader mellan de båda lagstiftningarna bör i möjligaste mån undvikas. Denna anpassning kommer att ha sitt kanske allra största värde för den personat vid kronofogdemyndigheterna som kommer att praktiskt få tillämpa lagstiftningarna.

1.1.6 Kronofogdemyndigheien i Malmö distrikt: Den nuvarande avbetalningsköplagen är trots vissa reformeringar i viss mån otidsenlig och i behov av en förnyelse. Kronofogdemyndigheten anser därför, liksom utredningen, att behov föreligger av en ny lagstiftning.

Kronofogdemyndighetema handlägger åriigen ett stort antal återtagnings-mål. Myndigheterna har därför stor erfarenhet av såväl juridisk som praktisk tillämpning av lagen. Den föreslagna avbetalningsköplagen innehåller inte så revolutionerande nyheter att tillämpningen av den föreslagna lagen kan bereda kronofogdemyndigheterna större svårigheter än vad fallet är med nuvarande lag. Kronofogdemyndigheten har därför inte något att invända mot förslagets utformning utan anser att det kan ligga till gmnd för lagstiftning.

1.1.7 Kronofogdemyndigheten i Väsierås distriki: Såvitt kronofogdemyndig
heten kan förstå för nu gällande avbetalningsköplag anses ha fungerat i
huvudsak väl och därför torde behovet av en reformering av lagen i och för sig
böra betecknas som måttligt. Så måste särskilt anses vara fallet, om
avbetalningsköp hänföriiga titt kategorien konsumentköp kommer att
specialregleras.

Eftersom emellertid mer än sextio år förflutit från tillkomsten av avbetalningsköplagen och en omfattande lagstiftning till skydd för köparen i varierande konsumentpräglade avtalsförhållanden tillkommit, torde dock

8 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 142

Prop. 1977/78:142 114

trots allt ett visst behov av en översyn av lagens bestämmelser få anses föreUgga. Och givetvis är det angeläget, att avbetalningsköplagens terminologi och systematik anpassas titt nyare konsumentköprättslig lagsliftning.

Samtidigt som man sålunda söker anpassa avbetalningsköplagen till
sistnämnda slag av lagstiftning måste man dock ha i minnet del förhållandet,
all vid avbelalningsköp mellan näringsidkare i deras rörelser behovet av
skyddsregler till köparens förmån ter sig mindre angeläget än då köparen är
konsument.--

Enligl kronofogdemyndighetens uppfattning lorde här föreliggande förslag till avbetalningsköplag i stort sett lämpa sig väl att antas som gällande tag,

1.1.8 Kronqfogdemyndiglieien i Växjö disirikl: Den nuvarande avbetalningsköplagen har i praktiken i slort sett fungerat väl. De olägenheter som finns med lagen har visal sig vid konsumenlkreditköp. Del är exempelvis kronofogdemyndighetens skyldighel att återta vara som ingår i beneficiel. Sedan konsumentkreditköpen överförts till den föreslagna konsumentkreditlagen finns enligt myndighetens mening inte skäl att i sak göra några större ändringar i avbetalningsköplagen.

1.1.9 Statens induslriverk: Det visar sig enligl utredningen att särskilt de mindre och medelstora förelagen i stor utsträckning använder sig av avbetalningsköp när det gälter inköp av utrusining för rörelsen. Industriverket ser med tillfredsställelse att reglerna avseende återtagande av varan och krav om förtidsbelalning m. m. preciseras och utformas såatt köparen ges bättre skydd än vid nuvarande lagstiftning. Från de synpunkter industriverket har att beakta tillstyrker verket utredningens förslag om ny avbetalningsköplag.

l.l.lOGoUands handelskammare: Utredningens målsättning har varil att i enUghet med direktiven skapa rättsregler titt köparens förmån. Men att som i konsumentkreditlagen i detalj föreskriva krav på t. ex. minsta kontantinsats, vidgad upplysningsplikt o. dyl. har ansetts främmande för direkta kommersiella köp, en uppfattning som hell delas av handelskammaren.

1.1.11 SPK har efter granskning av det framlagda förslaget till avbetalningsköplag ej funnit anledning föreslå några ändringar i detsamma utan vill för sin del tillstyrka att lagstiftningen ifråga genomföres i anslutning till konsumentkreditlagen.

1.1.12 NO: Kreditköputredningens förslag all ersätta den nuvarande avbetalningsköplagen med en ny som kommer att gälla huvudsakligen för avbetalningsköp mellan näringsidkare tillstyrks av NO. Tanken att avbetalningsköpare som driver näring skutte ställas utan del skydd som avbetalningsköplagen Htlills gett medan konsumenternas skydd på förevarande område genom konsumentkreditlagen väsentligt stärks måste naturiigtvis som utredningen gjort avvisas.

Skyddsintresset när det gäller kommersiella avbetalningsköp är emellertid inte lika stort som när det gäller konsumentköp vilket leder till att man här måste använda sig av delvis andra bedömningsgrunder. Dessa olikheter i skyddsintresse gör det motiverat att, av de skäl som utredningen anför, inte

Prop. 1977/78:142 115

överföra konsumentkreditlagens bestämmelser om t. ex. minsta kontantinsats, informationsplikt för säljaren och irepartsförhåtlanden till den nya avbetalningsköplagen.

Kreditköputredningen har också övervägt frågan om särregler för krediter till sådana näringsidkare - exempelvis hantverkare, tantbrukare och fiskare -som skulle kunna anses ha samma behov av skydd som konsumenter i kreditförhållanden. Utredningen hardock av både praktiska och principiella skäl avvisat en sådan särreglering. NO ansluter sig till utredningens ståndpunkt i denna fråga.

Utredningens överväganden i övrigt leder titt att den nuvarande avbetal
ningsköplagens bestämmelser i stor utsträckning förs över titt den nya tagen
med de ändringar som föranleds av konsumentkreditlagens terminologi och
systemalik. På några viktiga punkter har emellertid konsumentkreditlagens
lösningar i sak fött genomstag i den nya avbetalningsköplagen. Dessa
ändringar innebär att köparens ställning i förhållande titt säljaren stärks
jämfört med nu gällande avbetalningsköplag.

NO har inte i och för sig några invändningar mot att köparnas ställning vid kommersiella avbetalningsköp stärks något genom dessa anpassningar till konsumentkreditlagens bestämmelser.

1.1.13 Föreningen Sveriges kronofogdar anser förslagel till avbetalningsköplag vara i väsentliga delar mycket väl underbyggt.

1.1.14 Sveriges advokalsamfund: Samfundet delar utredningens mening att det inte bör ifrågakomma att som en följd av reformer på konsumentkreditområdet avskaffa förefintligt skydd utanför detta område. Det bör följaktligen alUjämt finnas särskilda tvingande lagregler för avbetalningsköp utanför konsumentkreditområdet.

Den förestagna lagen kommer i allt väsentligt att gälla för kommersiella avbetalningsköp, dvs. transaktioner där såväl köpare som säljare är näringsidkare. Med hänsyn härtill och då konsumentens skyddsbehov blivit väl tillgodosett i konsumentkreditlagen synes det enligt samfundels mening inte finnas skäl att införa regler som i nämnvärd omfattning stärker köparens ställning utöver vad som gäller enligl nuvarande lag om avbetat ni ngs köp. Utredningen har beaktat denna allmänna synpunkt, och samfundet tillstyrker tagförslaget med de undantag som nedan anges.

Samfundet anser att samma uttryckssätt bör användas i den nya avbetalningsköplagen och konsumentkreditlagen i den mån bestämmelserna har samma sakliga innehåll.

1.1.15 Sveriges industriförbund: Förbundet vill rent allmänt ifrågasätta om avbetalningsköp mellan näringsidkare nödvändigtvis måste regleras i en särskild och så pass detaljerad lag. Måhända kan eventuella missförhållanden i avbetalningskontrakt lösas med hjälpav generalklausulen i 36 § avtalstagen. Förbundel motsätter sig emellertid inle att reglema om avbelalningsköp moderniseras genom införandet av en ny tag.

1.1.16 Sveriges grossistförbund: Vi tillstyrkeratt föreliggande förslag till ny avbetalningsköplag i huvudsak läggs till grund för lagstiftning.

1.1.17 Sveriges köpmannaförbund: 1 utredningens förslag tigger att avbetalningsköplagen skatt vara helt skild från konsumentkreditlagen. Vi anser att

Prop. 1977/78:142 116

ensådan uppdelning är riktig eftersom situationen fören fysisk person skiljer sig från en juridisk person i ganska stor omfattning. Särskilt gälter detta när den juridiska personens ekonomiska ansvar är slarkt begränsat på grund av använd företagsform.

Vi har vid bedömningen av betänkandet haft att ta ställning till på vilket sätt säljarnas och köparnas intressen skall balanseras. Detaljhandeln uppträder i denna fråga som både säljare och köpare. En konsekvens därav är att vi inte ställer högre krav och anspråk på de regler som skall gälla för näringsidkare i egenskap av avtetalningsköpare från detaljhandeln än de detaljisterna själva är beredda alt leva upp titt såsom avbetalningsköpare.

1.1.18 SHIO: Över huvud taget ftnns det anledning att förmoda att många av
de problem som utredningen har velat komma tilträtta med på ett smidigare
sätt kan lösas genom en tillämpning av 36 § avtalslagen. Den generalklau
sulen ger stora möjligheter att komma åt oskäliga villkor i avtal och andra
rättshandlingar på förmögenhetsrättens områden. På så sätt kan avtalsvillkor
jämkas etter lämnas utan avseende om villkoret är oskäligt med hänsyn till
avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade
förhåltanden och omständigheterna i övrigt. Det borde vara enklare och mer
ändamålsenligt att använda sig av den lagstiftning som finns än att stifta nya
lagar mot problem som ändå inte upplevs vara av någon större dignitet av
dem som skulle kunna tänkas drabbas av dem.

Man kan i och för sig tänka sig att en näringsidkares situation i extrema fatt kan vara jämförbar med en konsiuments och att han därför kan behöva det skydd som konsumentkreditlagen skall ge. Men i huvudsak för man utgå ifrån att näringsidkaren är insatt i ekonomiska realiteter och i övrigt har sådan vana vid ekonomiskt ansvarstagande, att likheten med konsumenten är försumbar, SHIO, som företräder de små och medelstora företagen och därmed sådana näringsidkare som skutte kunna fatta inom den kategori avbetalningsköplagen avser alt skydda, har ej ansett detta vara något problem.

Utredningens förslag innebär inte heller några större förändringar jämfört med nuvarande tag, varför vi i princip kan ansluta oss till den allmänna utformningen av förstaget.

1.1.19 AFdelar utredningens bedömning att det vid sidan av den reglering av avbetalningsköp som finns i konsumentkreditlagen alUjäml bör finnas särskilda lagregler för övriga avbetalningsköp. Tack vare att konsumentköplagen avskiljts menar dock KF att nya avbetalningsköplagen icke i alla lägen och med samma styrka som tidigare behöver ta sikte på att skydda köparen. Lagen kommer endast undantagsvis all bli lillämplig på avtal som icke är träffade mellan två näringsidkare i och för deras rörelser. På grund härav anser KF att en i och för sig önskvärd anpassning till konsumentkreditlagens systematik och terminologi icke får ske på bekostnad av säljarens berättigade intressen i kommersiella förhållanden, KF vilt därför i stort ansluta sig titt de lösningar som förordas i de särskilda yttrandena,

1.1.20 Svenska företagares riksförbund: Avbetalningsköp i den nuvarande tagens mening spelar en viktig hdII bl. a. vid mindre företags anskaffning av fordon och maskiner. Detta gäller såväl vid etablerandet av rörelse som vid expansion. Åkerier och entreprenadföretag är exempelvis ofta helt beroende

Prop. 1977/78:142 117

av denna kreditform. Det i betänkandet framlagda förslaget titt avbetalningsköplag avser att reglera sådana avbetalningsköp som faller utanför konsumenlkreditlagens tillämpningsområde. Den föreslagna lagen kommer därför att gälla för kommersiella avbetalningsköp, dvs. transaktioner där såväl köpare som säljare är näringsidkare. Enligt förbundet betyder detta alt andra bedömningsgrunder gör sig gällande än vad som är fallet vid konsumentköp, varför förbundet ansluter sig till utredningsmannens förstag titt allmän utformning av avbetalningsköplag,

1.1.21 /./?/■'tillstyrkerenuppdelningavavbetatningsköpenpåtvålagarenligt förslagel. Härigenom ges såväl konsumenter som näringsidkare möjUgheter att i ett sammanhang och i en lag överblicka ett avbelalningsköps legala konsekvenser. Dessutom förbättras fömtsättningarna fören mer överskådlig rättstillämpning. Vad nu sagts utgör inte något hinder föratt regelsystemen i stor utsträckning, som också förestås, materiellt är identiska, Särtegler för konsumentkrediter bör förankras i speciella, påtagliga konsumentintressen. Utredningen har vidare i förslaget anknutit titt konsumentkreditlagens terminologi och systematik. Även detta synes LRF ändamålsenligt och tillstyrkes. LRF kan i princip ansluta sig till den allmänna utformningen av förslaget till ny lag om avbetalningsköp. Det kan dock på några punkter diskuteras huruvida den gjorda avvägningen mellan säljarens och köparens intressen är den lämpligaste.

1.1.22 Svenska handelskammarförbundet och Skånes handelskammare: Handelskammarförbundet/handelskammaren kan titt en början konstatera att den av utredningen valda tekniken för reglering av förevarande område innebär att avbetalningsköpen kommer att regleras av två separata och fullständiga lagar, en för konsumentområdet och en för övriga avbetalningsköp. Den ena tagen blir således icke supplementär litl den andra, såsom fallet för närvarande kan sägas vara i förhållandet mellan konsumentköplagen och köplagen. För avbetalningsköpens vidkommande synes en tagreglering uppdelad på separata lagar skapa störst klarhet och bäst fömtsättningar för lätthanterlighet i rättstillämpningen, Handelskammarförbundel/handels-kammaren vill därför för sin del tillstyrka att avbetalningsköpen regleras genom två olika lagar såsom utredningen förutsatt. Vid valet mellan att låla konsumentkreditlagen kompletteras av den nuvarande avbetalningsköplagen elleralt införa nya regler för avbelalningsköp utanför konsumentområdel vill handelskammarförbundet/handetskammaren förorda del senare atternativet. Handetskammarförbundel/handetskammaren får således förorda att det nu framlagda förslaget blir föremål för lagstiftning.---------------------------------

Genom att konsumentkreditlagen och den nya avbetalningsköplagen utformas som fristående och fullständiga lagar, uppkommer inte i någon nämnvärd grad fråga om analogitillämpning av lagama på det område som inte omfattas av respektive tag. Likväl är givetvis frågan om förhållandet mellan de materiella reglerna i de båda lagarna av stort intresse. Handets-kammarförbundet/handetskammaren noterar härvid med lillfredsställelse att reglerna i de falt de behandlar samma problem i stor utsträckning är identiska i de båda lagförslagen. Handelskammarförbundel/handelskam-maren vilt betona vikten av att reglerna på konsumentområdet inte avviker från de regler som gäller i övriga fall annat än då klart påvisbara och preciserbara konsumentintressen tatar härför. Så långt det är möjligt, med

Prop. 1977/78:142 118

beaktande av sådana konsumentintressen, bör regler om avbetalningsförhållanden, liksom andra förmögenhetsrättsliga förhåltanden, vara generellt giltiga. Det torde vara av betydande intresse för såväl näringsidkare som konsumenter att oklarhet i rättstillämpningen inte skapas i onödan genom dubbet uppsättning regler av olika innehåll där så inte är oundgängligen påkallat.

1.1.23 Svenska sparbanksföreningen: Mot bakgmnd av de intressen som föreningen har att tillvarata för sparbankernas räkning finner föreningen betänkandet väl avvägt och lillstyikerdet därför, dock med de ändringar som föranleds av experterna Casons, Deullars och Hjärpes särskilda yttrande.

1.1.24 MRF: Nuvarande avbetalningsköplag är i vissa delar svårpenetrerad. Genomgripande ändringar i lagen har inverkat menligt på dess systematik. Det kan på grund härav finnas skäl all göra en altmän översyn av lagen för att erhålla en mer systematiskt riktig tagtext. Härtill kommer alt det är lämpligt all eftersträva en samordning beträffande terminologi och systematik mellan avbetalningsköplagen och konsumentkreditlagen.

Dessa synpunkter får i allt vä<;enttigt anses tillgodosedda genom det nu remitterade förslaget till ny avbelalningsköplag.

Även om det i och för sig är lämpligt att eftersträva en samordning mellan avbetalningsköplagen och konsumentkreditlagen, så följer inte härav att det är nödvändigt att ändra de materiella reglerna i avbetalningsköplagen för att skapa likhet med konsumentkreditlagen. Ändringar av nu angivet slag torde ovillkoriigen kräva att det finns ett bestämt reformbehov, dvs. att vissa av bestämmelserna i den nuvarande avbetalningsköplagen i den praktiska tillämpningen visat sig medföra uppenbara nackdelar för endera eller båda parterna i ett avtalsförhållande. Vid denna bedömning måste beaktas att avbetalningsköplagen huvudsakligen kommer att reglera förhållandena vid avbelalningsköp mellan näringsidkare. Vid sådana avbetalningsköp gör sig andra bedömningsgmnder gällande än som har relevans vid konsumentköp. MRF:s överväganden skatt ses mol denna bakgrund.

1.1.25 Svenska akeriförbundet och Svenska laxiförbundet tillstyrker de av utredningen framlagda förslagen.

1.1.26 Svenska busstrajikförbundet: Några närmare uppgifter om i vilken omfattning avbetalningsköp förekommer inom den verksamhet förbundet företräder föreligger inte. På rent erfarenhetsmässiga grunder finner förbundel dock den bedömning som utredningen redovisat i avsnitt 3,6 vara realistisk.

På samma gmnder, vilka i sin tur bl. a. kan relateras titt förbundets återkommande kontakter med företrädare för tillverkare och leverantörer av produkter till trafik- och terminalföretagen, kan konstateras alt avbetalningsköpen hittills inle kommit att framstå som något väsentligt problemområde för inblandade parter.

Något uttalat önskemål av kreditköpsregler med avseende på de transporttjänster som busstrafikföretagen själva ulför har inte förekommit, Förbundel har därför inga anspråk på att utredningen borde ha tagit upp frågan om utvidgning av reglemas tillämplighet till detta område.

Prop. 1977/78:142 119

Då det vid granskningen i övrigt av utredningens förslag inte framkommit något som skulle kunna bli till nackdel för medlemsföretagen har förbundet med dessa kommentarer inget att erinra mot att förslagen läggs titt grund för ny lagstiftning på området.

1.1.27 Sveriges schaktenireprenörers riksjörbund: Den kategori näringsidkare
vårt förbund företräder är i stor utsträckning beroende av de krediter de kan
erhålla genom avbetalningsköp. Mer än 50 % av de verksamma schaklen-
treprenörerna är enmaskinägare, tekniskt yrkeskunniga men ifråga om köp
och avtal jämställda med konsumenter. 1 förhållande till kreditgivarna är de
beroende av samma skydd som föreslås för köparna i konsumentkreditlagen.
Då avbetalningsköplagen avser alla kategorier av näringsidkare, och en
gränsdragning skulle vara svår att åstadkomma, är det motiverat med en
separat lag, men den bör enligt vår uppfattning samordnas med konsument
kreditlagen i större utsträckning än som skett. I något fall anser vi att lydelsen
i nuvarande avbetalningsköplag bör bibehållas.

Informaiionspllkl vid marknadsföring av kredit

1.1.28 Sveriges schaktentreprenörers riksförbund: Med hänsyn till att många
mindre näringsidkare är oförmögna att rätt beräkna sina räntekostnader bör
den effektiva räntan anges under 2 § i likhet med i konsumentkreditla
gen.

Kontantinsats

1.1.29 Sveriges schaktenireprenörers riksförbund: Enligt de för vår bransch
utarbetade standardvittkoren (Maskin 75) skall minst 20 % av köpeskillingen
eriäggas före leverans. Vårt förbund har under många år med skärpa hävdat
att kravet på en kontantinsats av viss storleksordning förhindrar oöveriagda
nyanskaffningar och medför att den nyetablerade maskinägaren känner ell
större ansvar för sin verksamhet. Vi kan ej ansluta oss litl utredningens
synpunkter att bestämmelser om kontantinsats skulle försämra finansie
ringssituationen försvaga företag. En huvudregel bör medtagas sorn anger en
lägsta kontantinsats för att förbehåll om återtaganderätt skatt kunna åbero
pas. Bestämmelsen bör kompletteras med förbud mot lån av säljare eller
annan kreditgivare i likhet med vad som anges i konsumentkreditlagen.

Treparislörhåtlanden

1.1.30 Kronofogdemyndigheien i Västerås distriki: En fråga, som då och då
komplicerar handläggningen av återtagningsmåt hos kronofogdemyndig
heten är den, huruvida äganderättsfdrbehållet gått föriorat genom att säljaren
utnyttjat av köparen utfärdad växel eller annan löpande förbindelse och
därigenom skall anses ha fött likvid för köpeskillingen. Med det komplicerade
kreditsystem, som numera existerar, förekommer en mångfald variationer,
som kanske endast obetydligt skiljer sig från varandra men som kan föranleda
motsatta svar på frågan om äganderältsförbehållets bestånd. I direktiven för
utredningen ålades de sakkunniga att överväga de frågor, som kunde
aktualiseras av det s. k. trepartsförhållandet. Dessa överväganden har också

Prop. 1977/78:142 120

lett till att man i regeringens proposition 1976/77:123 föreslagit förbud mot användande av vissa fordringsbevis - främst växel och andra löpande skuldebrev.

I betänkandet framhåller kreditköputredningen att det faller sig naturligast all allljämt låta allmänna regler om trepartsförhållanden gälla utanför konsumentkreditområdet. Denna uppfattning torde man tveklöst kunna ansluta sig till. Det skulle emellertid ha varit av stort värde för de rättstillämpande myndigheterna om utredningen vetat verkställa en pro-bteminventering inom del aktuella rättsområdet och kanske med utgångspunkt i denna inventering dra upp de riktlinjer för den fortsatta rättstillämpningen, som berörda undersökning möjligen skutte ha kunnat ge underiag för.

1.1.31 Sveriges föreningsbankers förbund: Enligt förbundets uppfattning kan ifrågasättas om inte förbudet mol dubbla betalningshandtingar med fördel skulle kunna tillämpas även på kommersiella avbelalningsköp, i vart fall som en särtegel för sämre ställda näringsidkare. Skyddsaspekterna gör sig även gällande här om än inte med samma styrka som på konsumentsidan. En viktig faktor är att bruket av dubbla betalningshandtingar ofta inte är raiionelli ens för säljarna. Säljarnas möjligheter att överiåta avbetalningsfordringar på bank underiättas inte genom innehav av fordringsbevis vid sidan av avbelalningskontrakl. Snarare medför detta komplikationer ur administrativ synpunkt för både köpare och säljare men framförallt för banken. Förbundet vill med det anförda inte påyrka införandet av ett straffsanktionerat förbud mot betingande av dubbla betalningshandtingar vid kommersiella avbetalningsköp. Däremot kan möjligen ifrågasättas att regler med diskuterad innebörd kan införas om man i framtiden skulle komma fram titt alt särregler för sämre ställda näringsidkare ändock erfordras.

1.1.32 Sveriges schaklenlreprenöivrs riksjörbund: Enligt den i betänkandet gjorda materialredovisningen har vårt förbund ej haft någon erinran mot att växelförbindelse lämnas på krediibeloppet. Det hardock förekommil all del varit till uppenbar nackdel för köparen. Med hänsyn härtill skutte en bestämmelse i likhet med 11 § i konsumentkreditlagen------------------------ vara befogad.

Skatterättsliga synpunkter

1.1.33 /?5F anförde i sitt remiss\'ar över betänkandet Konsumentkreditlag
(SOU 1975:63) vissa skatterällsliga synpunkter såvitt avsåg räntans behand
ling vid kreditköp. Titt komplettering av dessa synpunkter kan här upplys
ningsvis anföras:

Inkomstbeskattningen

I rättsfallet RÅ 1968 ref 54 medgavs avdrag i form av åriiga värdeminskningsavdrag för ränta, expeditionskostnader och avbetatningstittägg som inräknats i det i köpekontraktet angivna inköpspriset för en i åkerirörelse på avbetalning inköpt lastbit. Rättsfallet har kommenterats i Skattenytt 1969 s. 190 och 243. Härefter kom 1970 regeringsrättens pleniavgörande, RÅ 1970 ref 9, där räntan förklarades avdragsgill även om den ingick i avbetalningspriset. Avbetalningstillägg och expeditionskostnader ansågs inte avdrags-

Prop. 1977/78:142 121

gilla. I detta mål var dock fråga om köp på avbetalning av personbit för privat bruk. Näringsidkares köp på avbetalning av rörelseinventarier får i skattehänseende bedömas mot bakgrund av dessa båda rättsfall. För näringsidkaren kan dock räntan även betraktas som en direkt avdragsgill kostnad medan övriga nämnda kostnader för räknas in i värdeminskningsunderia-get.

Mervärdeskatt

Enligt nu gällande regler i andra stycket av anvisningarna till 14 § lagen om mervärdeskatt skall avbetalningstillägg, finansieringstiltägg, ränta och annat pristillägg som skall eriäggas av köparen enligt avtalet räknas in i det vederiag som utgör gmnd för det beskattningsvärde på vilket skatten beräknas. Det kan upplysas att mervärdeskatteulredningen i betänkandet (Ds B 1977:6) Översyn av mervärdeskatten. Del 111, föreslår den ändringen av nu gällande regler att det i vederlaget skall räknas in avbetalningstillägg och varje annat pristillägg som skall eriäggas av köparen enligt avtalet utom ränta, se bet. s. 125-127 och 207. Slatsmaktema har ännu inte tagit slällning lill förslaget. Om det genomförs ankommer det på RSV att ge erforderlig vägledning i fråga om vad som bör inrymmas under begreppet ränta.

1.2 Tillämpningsområde m. m.

1.2.1 RSV: Avbelalningsköp förekommer dets mellan näringsidkare och konsument och dels mellan näringsidkare. Vidare kan förekomma köp mellan konsumenter och köp där konsument säljer till näringsidkare. Sistnämnda typer av köp är relativt fö till antalet. Det bör ges så enkla, entydiga och lättiUämpade regler som möjligt om vilkendera av lagarna som är tillämplig. Detta är väsentligt såväl för avtalsparterna som för kronofogdemyndigheterna. Dessa skall i ett återtagningsmåt snabbt och enkelt kunna bedöma situationen och handlägga målet på ett korrekt sätt. Enligt konsumentkreditlagen och föreliggande förslag titt avbetalningsköplag skall konsumentkreditlagen gälla beträffande - något förenklat uttryckt - köp där näringsidkare säljer en vara till konsument huvudsakligen för privat bmk medan avbetalningsköplagen skall omfatta alla övriga falt. Enligt RSV:s mening kan det diskuteras om inte lagarnas tillämpningsområde borde bestämmas på annat sätt.

Det torde vara lättare att konstatera alt del är fråga om ett köp mellan näringsidkare i och för deras rörelser än att stå fast att avtalet avser annat slags köp. Redan uppgift om parterna-firmanamn, kontorsadress-gerofta besked om köpets art i detta avseende. Näringsidkarköp torde som regel avse dyrare varor vilka också titt sin art skiljer sig från varor som köps av konsumenter för privat bruk. Av kontraktet torde alltså regelmässigt klart framgå alt båda parterna är näringsidkare. Skutte detta inte vara fallet bör det vara enkelt för parterna - vilka båda oftast är bokföringsskyldiga -att visa detta förhållande i en tvist. Man kan utgå ifrån alt avtal mellan två jämställda parter, som båda är vana vid affårsmässiga uppgörelser, mer exakt ger uttryck för avtalels verktiga innehåll och även beaklar de omständigheter som kan bli betydelsefulla vid inträffat kontraktsbrott e. d.

Om man anser all det generellt setl är enklast att konstalera om ett avtal ingåtts mellan två näringsidkare borde konsekvensen bli att denna grupp för

Prop. 1977/78:142 122

utgöra ena lagens tillämpningsområde och alla övriga avbetalningsköp hänvisas till den andra lagen. För kronofogdemyndigheternas del torde en sådan ordning minska gränsdragningsproblemen vid den praktiska tillämpningen.

Genom en sådan ändring skutte avbelalningsköp där både säljare och köpare är konsumenter eller där näringsidkare köper av konsument komma att regleras av konsumentkreditlagen och inte av avbetalningsköplagen. 1 och för sig torde varken konsumentkreditlagen eller avbetalningsköplagen vara lämplig för dessa udda situationer fär vilka ingen av lagarna ärdirekl avsedd. Del är emelleriid inte uteslutet att den generellt mer köparväntiga konsumentkreditlagen i vissa avseenden skutte vara att föredra. 1 vart fall är ju ena parten samma som i "normalt" avbelalningsköp som hör under konsumentkreditlagen. Enligt RSV:s mening lorde det vidare vara en fördel om sådana näringsidkarköp där varan delvis - kanske titt stor del - är avsedd att användas för privatbmk reglerades av avbetalningsköplagen. Det är oftast fråga om bilar, bålar, husvagnar och liknande. I dessa fall har köparen som regel förvärvat egendomen i rörelsen med utnyttjande av de förmåner han därigenom kunnat få. Eftersom han är näringsidkare behöver man ej heller utgå ifrån att han inle kan ta tillvara sin rätt gentemot säljaren och han bör därför anses tillräckligt skyddad genom avbetalningsköplagens bestämmelser.

1.2.2------------------------------------ Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Enligt lagförslagets första
paragraf är lagen tillämplig på avbetalningsköp som inte omfattas av
konsumentkreditlagen. Detta innebär att avbelatningsköptagen avses inne
fatta bl. a, avbelalningsköp mellan privatpersoner.

Vad angår frekvensen av avbetalningsköp mellan privatpersoner finns i utredningen inte redovisat något underiag för bedömning. Ett sådant underiag bör kunna tas fram genom exempelvis förfrågningar hos kronofogdemyndigheter om förekomsten av ansökningar om handräckning för återtagande av avbetalningsgods i fall där parterna utnyttjat avbetalnings-köpsformen i egenskap av privatpersoner. Visar det sig då att sådana avbetalningsköp förekommer i en icke obetydlig utsträckning, anmäler sig frågan humvida de avsteg som lagförslagets bestämmelser om avle-latningsköp innebär i förhållande till konsumentkreditlagens motsvarande bestämmelser är acceptabla i det icke kommersiella förhållandet mellan två privatpersoner. Här aktualiseras fnimför allt skillnaderna när del gäller krav på kontantinsats och h>egränsning av återtaganderätt med hänsyn titt varan.

1.2.3 Kronojbgdemyndigtieten i Haparanda distrikt: I 2 § lämnas en definition
på termer som förekommer i tagen. I specialmoliveringen till denna paragraf
(sidan 106) anges all till kreditkostnad hör bl. a. försäkringspremier som
erläggs av säljare. Enligt nuvarande avbetalningsköplag för säljare tillgodo
räkna sig försäkringspremie som en särskild post i vidräkning i samband med
återtagning. Någon motsvarighet finns inte i den föreslagna lagen i annan
mån än att försäkringspremien upptas som kreditkostnad och på så sätt
räknas säljare tillgodo. Emellertid konstaterar utredningen alt kreditkostnad
ulgör som regel ett av framtida faktorer oberoende belopp. Alt uiredningen
använt begreppet "som regel" torde sammanhänga med att kredilkostnaden i
vissa fall icke kan exakt beräknas i förväg då den kan vara knuten till det vid

Prop. 1977/78:142 123

varje lillfälle gällande diskontot. 1 de fall säljare redan vid köpet tar på sig betalningsansvaret för försäkringspremier bör dessa självfallet kunna hänföras till kreditkostnad. Nu är det väl ändock ytterst sällan säljaren tar på sig att hålla godset försäkrat för köpares räkning. Del ankommer på köpare alt hålla godset försäkrat i enlighet med de särskilda kreditvillkoren. F. n. lorde det vara först i de fatt köpare försummat försäkringsplikten som säljare får träda till och skydda sin egendom genom att erlägga oguldna förfallna premier. Om en sådan av säljare eriagd premie skatt läggas titt kreditkostnad kan det - förutom att delta icke överensstämmer med definitionen på kreditkostnad - vid återtagning ge anledning titt svåriösta problem. Försäkringspremier, särskilt inom bilhandeln, kan uppgå titt belydande belopp och avse årslånga perioder framåt i tiden, SkatI sådan försäkringspremie gollskrivas säljaren i sin helhet, skall den gollskrivas endast lill den del premien avser utnyttiad kredittid och hur skall förfaras om premien täcker tid utöver avtalad kreditlid. Storleken på premierna kan också medföra alt det belopp som ej inbetalts i rätt tid lätt påverkas på ytterst kännbart sätt. Den nuvarande avbetalningsköplagens regler om beaktande av eriagda försäkringspremier har fungerat bra, varför kronofogdemyndigheten inte är beredd lillslyrka förestagen ändring. Skutte försäkringspremierna likväl med hänsyn till konsumentkreditlagen böra hänföras till kreditkostnad bördetta klart framgå av definitionen, varjämte av 5 S närmare bör framgå hur stor det av premien säljare för tillgodoräkna sig.

1.3 Återtaganderätt och betalning i förtid

Köparens rätt alt beiala i förtid

1.3.1 RSV: Köpare skall enligt förstaget - liksom enligt konsumentkredit
lagen - alttid ha rätt att betala sin skuld till kreditgivaren i förlid, (Något
missvisande formulering på s, 108, andra stycket, försia meningen).

För att få enhetlighet mellan konsumentkreditlagen och avbetalningsköplagen och undanröja tvekan bör andra stycket ändras så att där liksom i 12 § konsumentkreditlagen direkt anges att köparen alttid har rätt att beiala sin skuld i förtid. Hänvisning till 8 § kan då utgå.

Förutsättningarna Jör återtaganderätt och rätt all kräva betalning i Jöriid

1.3.2 Göta hovräti: 14 § finns bestämmelser om förtidsbetalning. Säljaren för
kräva sådan endast om han gjort förbehåll härom samt köparen genom att
åsidosätta förpliktelse på grund av avbetalningsköpel har äventyrat säljarens
säkerhet i varan eller om köparen på visst sätt är i dröjsmål med betalningen.
Rätten titt förtidsbetalning då köparen äventyrar säljarens säkerhel i varan
utgör, i förhållande titt nuvarande lag, en nyhet. Enligt hovrättens mening
kan det i praktiken uppstå svåra tillämpningsproblem när det skatt bedömas
huruvida en köpare skall anses ha äventyrat säljarens säkerhel i varan.
Avsaknaden av en sådan regel har, enligt hovrättens erfarenhet, icke våtlat
olägenheter hittills. Skulle behov av en sådan bestämmelse ändå anses
föreligga, bör fömlsättningen för dess tiltämplighel preciseras. Det bör enligt
hovrättens mening icke finnas utrymme alt tillämpa bestämmelsen i andra
falt än när beaktansvärda skäl ger anledning därtill. Detta kan exempelvis
uttryckas så att köparen genom att åsidosätta förpliktelse på grund av

Prop. 1977/78:142 124

avbetalningsköpet uppenbart har äventyrat säljarens säkerhet i varan. Delsamma bör gälla ifråga om ålertaganderätlen enligt 7 S.

1.3.3 Kronojögdeniyndigheien i Göieborgs distriki: Beträffande förstagets 4 § 2
och 7 § 2 kan bestämmelsen om en tiondel respektive tjugondel av heta
kreditfordringen som utgångspunkt för kvalificerat dröjsmål ifrågasättas.
Kreditfordringsbeloppet torde regelmässigt vara ett lägre belopp än det belopp
som motsvaras av gällande avbetalningsköplags avbetatningspris. På grund
härav uppstår kvalificerat dröjsmål vid ett lägre belopp än enligt nu gällande
tag, vilket innebär en skärpning som minskar köparens skydd. Ifrågasättas
kan om inte avbetalningspriset bör lagas som utgångspunkt i nu berörda
avseende.

Den i samma paragrafer till en respektive två månader föreslagna lidsgränsen anser kronofogdemyndigheten böra möjliggöra fler frivilliga uppgörelser och därmed måhända nedbringa antalet återtagningsansök-ningar och därigenom öka köpaiens skydd. Utredningsmannens förslag tillstyrks därför.

1.3.4 Kronofogdemyndigheten i Vä.xjö disiriki: Den obetalda delen av kredit
fordringen som är förfallen enligt avbetalningsplanen sätts i relation till
kredilfordringen i stället för i den nuvarande lagen till avbetalningspriset. Det
belopp som måste vara förfallet för rält alt kräva förlidsbetalning eller begära
återtagande blir lägre enligt förslagel än enligt den nuvarande tagen. Häremot
har myndighelen inte funnit något att erinra. Man har föreslagit samma
bestämmelse i konsumentkreditlagen och del bör vara lämpligt - inte minst
vid kronofogdemyndigheternas handläggning - att man har samma regler i
båda lagarna.

Däremot kan man ställa sig betänksam lilt den ökning av tidsfristen för betatningsförsummelse som föreslagits. Det måste föreligga kvalificerat belatningsdröjsmål då säljaren inger målet för återtagande. Tid för förrättning skall utsättas och köparen skall om inte särskilda undantagsfall föreligger tillstältas underrättelse om förrättningen. Han skall fö behövligt rådmm att bevaka sin rätt. Det kommer således att förflyta ganska lång lid från förfallodagen innan återtagande kommer till slånd. Detta kan vara titt nackdel för säljaren, särskilt om köparen är på obestånd eller upphört med sin näringsverksamhet och inte längre har något intresse av varan. Han kanske t. o. m, vidtar åigärder för att sälja den, 1 många av dessa fall kan säljaren emellertid tänkas kunna åberopa åt(irtaganderätl genom att köparen på gmnd av kontraktsbrott har äventyrat säljarens säkerhel i varan. Med hänsyn härtill och till det lämpliga i att härvidlag ha samma regler i konsumentkreditlagen och avbetalningsköplagen bör förslaget -ehuru med en viss tvekan - kunna accepteras.

1.3.5 Bankinspektionen: Utredningens förslag om vad som skall kvalificera
för krav på förtidsbelalning etter återtagande innebär en lindring för köparen i
förhållande lilt nuvarande tag om avbelalningsköp. Förslaget innebär
väsentligt minskad möjlighet för säljföretag att tiltvarata sina intressen om
köparen brister i betalning på grund av obestånd. Därmed försämras också
säkerheten för kreditinstitut som finansierar sätjföretagens krediter. Detta
kan inverka på företagens möjligheler att med oförändrade viltkor refinan
siera sig i kreditinstituten och därmed också oförmånligt påverka kreditkost-

Prop. 1977/78:142 125

naderna för avbetalningsköpare i allmänhet. Inspektionen får i denna fråga ansluta sig till det vid betänkandet fogade särskilda yttrandet. -14 § 2 och 7 § 2 uttrycks samma sak på olika sätt. Ett likartat ordval lorde vara ägnat all underlätta förståelsen av beslämmelserna och förordas.

1.3.6 Svenska företagares riksjörbund: Förbundel vilt här anföra att köpobjekten i kommersiella transaktioner ofta representerar betydande värden och att den förestagna förlängningen av tidsfristerna kan medföra slora olägenheter för kreditgivarna. Den vid avbetalningsköp vanliga kredittiden för olika typer av maskiner som säljs till näringsidkare ligger mellan 12 och 60 månader. För större och dyrare maskiner är motsvarande kredittid för närvarande 36-60 månader. Därmed kan den tidsfrist som en köpare kan komma i åtnjutande av uppgå till heta tre månader eller mer. Med hänvisning härtitt instämmer förbundet i experterna Cason, Deullar och Hjärpes förslag att bestämmelsen i nu gällande lag om avbelalningsköp kvarstår med tillägget att säljare alltid skall ha rätt att kräva förtidsbetalning eller att återta vara så snart förfallen del av kreditfordringen har varit utestående i mer än två månader.

1.3.7 Även Gotlands handelskammare, handelskammaren Jör Örebro och Västmanlands län, Sveriges Industrijörbund, Sveriges grossistförbund, SHIÖ, Svenska sparbanksföreningen och Sveriges Jareningsbankers förbund ansluter sig i denna det lill det särskilda yttrande som avgetts av experterna Cason, Deullar och Hjärpe.

1.3.8 LRF: Utredningens förstag innebär en begränsning i förhållande till gällande regler av säljarens rätt att då köparen dröjer med betalningen kräva förtida iDetalning respektive återtagande. I regel torde köparen, då återtagande blir aktuellt, redan ha inställt sina betalningar, försatts i konkurs etter eljest kommit på obestånd. Säljaren bör då utan större tidsutdräkt kunna återta varan, som annars riskerar att snabbt minska i värde genom köparens minskade möjligheter och intresse av att ta hand om den. På denna punkt har experterna i utredningen förordat att gällande återtagarregel bibehålls kompletterad med en rätt för säljaren att återta varan om förfallen del av kreditfordringen ulestått mer än två månader. LRF finner i och för sig goda skäl för denna ståndpunkt. Möjligen skulle dock en kanske lämpligare avvägning stå att finna i en kompromiss mellan utredningens förslag och expertförslaget. Återtaganderätt skulle t. ex. kunna knytas till att en större del av kreditfordringen, t. ex, en tiondel varit obetald kortare tid än två månader, t. ex, en månad, Samma rätt skutte kunna gälla om förfallen del av fordringen utestått mer än två månader, LRF hemställer att frågan övervägs ytteriigare.

1.3.9 Svenska bankföreningen och PK-banken: Experterna Cason, Deullar och Hjärpe har föreslagit att nuvarande regel om återtaganderätt skatt bibehållas dock med det tillägget att sådan rätt alltid skatt finnas om förfallen det av kreditfordringen har utestått längre tid än två månader. Bankföreningen och PK-banken anser att starka skäl har anförts för en sådan regel. Skutte emellertid denna regel anses alltför sträng, skulle en rimtig mellan-lösning kunna vara en rätt för säljaren att återtaga varan om t/10 av kredilfordringen har utestått obetald minst en månad och alltid om en

Prop.1977/78:142 126

förfallen del av kreditfordringen utestått mer än två månader. Teoretiskt skutte en sådan regel kunna grunda återtaganderätt även om belalningsför-summelsen i det särskUda fallet avsåg endast ett hett obetydligt belopp. I prakliken borde dock köparen då oftast kunna åberopa den nya generalklausulen i 36 § avtalslagen.

1.3.10 Svenska handelskammarförbundel och Skånes handelskammare: Förstaget innebär en begränsning i förhållande till nu gällande regler av säljarens rätt att vid köparens betalningsdröjsmål kräva förtida betalning respektive återtagande. Handetskammarförbundet/handetskammaren ställer sig för sin del tveksam litl den av utredningen förordade konstruktionen. Som framhålls i ett särskilt ytirande av experterna Cason, Deullar och Hjärpe har köparen i det övervägande anttitet falt då återtagande aktualiserats instäitt sina betalningar, försatts i konkurs etter på annat sätt hamnat i obestånd. I en sådan situation ter det sig rimligt att låta säljaren utan onödig tidsutdräkt kunna återta den på kredit sålda varan. Handelskammarförbundet/handels-kammaren vill således förorda alt förevarande regel ges en sådan utformning att säljarens krav på reell säkerhet i den sålda varan vid köparens belatningsdröjsmål icke åsidosätts. Detta synes mera angeläget än att tillerkänna säljaren en principiellt icke oantastlig och litl sin utformning något diffus rätt litl återtagande i fatt då köparen liar "äventyrat säljarens säkerhet" genom annal kontraktsbrott. Handetskammarförbundet/handelskammaren vilt avslutningsvis beträffande detta stadgande ifrågasätta om inte förevarande regel borde ulformas lika i konsumentkreditlagen och avbetalningsköplagen.

1.3.11 Föreningen Sveriges kronofogdar: Föreningen bedömer det tveksamt om tillräckliga skäl framlagts i betänkandet för att konstruera det kvalificerade betalningsdröjsmålel på ett sätt, som avviker från motsvarande bestämmelse i konsumentkreditlagen. I kronofogdepraktiken lär det knappast ha iakttagits, att säljare av t. ex. lastbitar och maskiner yrkat återtagning i andra fatt än då större tietopp än en tiondel av avbetalningspriset utestått obetalt sedan en längre tid.

Föreningen vill också peka på att det för den praktiska rättstillämpningen uppenbariigen är betydelsefullt, att likartade frågor i de båda närbesläktade lagama för en gemensam lösning, om inte synneriigen starka skäl kan tas fram för en avvikande reglering,

1.3.12 Kommerskollegium: Av utredningen framgår alt avbetalningsköp
spelar en icke oväsentlig roll vid särskilt mindre näringsidkares anskaffning
av maskiner och annan utmstning som ofta är av grundläggande betydelse för
rörelsen. Detta lalar för att näringsidkande avbetalningsköpare kan ha ett vät
så starkt behov av skyddsregler som konsumentköpare. Kollegiet delar
utredningens uppfattning att konsumentkreditlagen och avbetalningsköp
lagen bl.a. i fråga om varans återtagande bör innehålla ungefär likartade
regler och finner det mot bakgmnd härav rimligt att köparen, oavsett om han
är konsument eller näringsidkare, har minsl en månads lidsfrist innan
säljaren kan tillgripa återtagande. Däremot synes förslaget, alt under viss
fömtsättning tillåta en dröjsmålstid överstigande två månader, vara alltför
långtgående mot bakgrund av de ökade risker för värdeföriuster för säljaren
som delta kan innebära. Enligl kollegiets mening bör därför den senare delen

Prop. 1977/78:142 127

av 4 § 2 och 7 § 2 utformas så att säljaren alltid får rätt alt kräva förtidsbetalning etter att återta varan så snart förfallen det av kredilfordringen har varit utestående i mer än två månader.

1.3.13 KF: KF anser det riktigt att lagen innehåller spärrar mot krav på förlidsbetalning etter återtagande på grund av kortvariga och obetydliga betatningsförsummelser. Tidsfrister och beloppsgränser bör också såsom utredningen förestagit vara desamma för rätt litl förtidsbelalning och återtagande. KF biträder även ulredningens mening, att köpare alltid skatt kunna undvika återtagande genom alt innan återtagande faktiskt sker erlägga samtliga förfallna poster, dröjsmålsränta och övriga kostnader säljaren haft på grund av dröjsmålet, men att det vore ett alltför stort avsteg från allmänna kreditprinciper om köparen på motsvarande sätt skulle kunna undgå krav på förtida betalning. Med hänsyn titt dessa överväganden beträffande rätten titt förlidsbetalning anser KF nu gällande 14-dagarsfrist alltför kort. De av uiredningen förestagna tids- och beloppsgränserna anser dock KF vara alltför generösa mot köpare i kommersiella förhållanden där det ofta är fråga om stora belopp och många avbetalningsposter. KF förestår att förtidsbetalning respektive återtagande skatt kunna utkrävas om köparen är i dröjsmål i mer än en månad med att erlägga förfallen del av kreditfordringen som uppgår till en tiugondel av heta kreditfordringen etter om förfallen del av kreditfordringen har varit utestående i mer än två månader.

1.3.14 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Som utredningsmannen närmare redovisat är i kommersiella förhåltanden avbelalningsköp i stor utsträckning den enda utvägen för kapitatsvaga näringsidkare att anskaffa utmstning för rörelsen. Kreditrisken för säljaren får då bedömas vara mycket betydande. Mot bakgrund härav och med beaktande av de synpunkter experterna Cason, Deullar och Hjärpe anfört i sitt särskilda yttrande ifrågasätter länsstyrelsen om de försämringar för säljaren som lagförslagets bestämmelserom kvalificerat belatningsdröjsmål som förutsättning för rätt titt återtagande innebär i förhållande titt nu gällande ordning är acceptabla. Den speciella karaktären hos avbetalningsköp i kommersiella förhållanden synes motivera en lösning som närmare ansluter sig titt nu gällande lag.

1.3.15 Kronofogdemyndigheten i Väsierås distrikt: Kronofogdemyndigheten vilt för sin del starkt ifrågasätta det lämpliga i den föreslagna föriängningen av betalningsfristen. Köpeobjekten i de kommersiella transaktioner, som del ju i detta sammanhang är fråga om representerar ofta betydande värden och en förlängning av tidsfristen torde i många fatt kunna medföra avsevärda olägenheter för säljarna, som dessa vät kan tänkas på ett eller annal sätl försöka kompensera sig för i sina köpeavtal titt nackdel för den seriösa delen av kundkretsen. Det vitt mol bakgrund härav synas som om nuvarande lagbestämmelser på området för anses mera välfunna än de föreslagna.

1.3.16 Sveriges köpmannaförbund: Utredningen föreslår att fömlsätlningarna för säljarens rätt att kräva förtidsbetalning och återtagande av den sålda varan skall skärpas titt förmån för köparen. Vad vi känner titt finns del ingen kritik mot de nuvarande reglema i avbetalningsköplagen. Det fungerar således på ett tillfredsställande sätt. Vi anser därför att det inte finns någon anledning att frångå nuvarande bestämmelser.

Prop. 1977/78:142 128

1.3.17 FlnansieringsföreiagensJÖrening: Förslaget innebär att köparens dröjs
mål kan vara tre månader eller längre. Om köparen är i dröjsmål i början på
kredittiden kan bestämmelserna innebära att kreditgivaren kan agera först
sedan köparen dröjt i mer än en tjugondel av kredittiden vid vilken tidpunkt
förfallen det av kredilfordringen uppgår titt mer än en tjugondel av heta
kreditfordringen.

Enligt föreningens mening kan bestämmelsema leda titt obitliga resultat. Detta särskilt i fall när köparen vid upprepade fall varit i dröjsmål och vid längre kredittider än 60 månader.

Under åberopande av samma skäl och omständigheter som anförts av näringslivets experter är det föreningens uppfattning att säljaren i kommersiella förhållanden skall ha möjligheter att genast kunna kräva förtidsbetalning eller återtagande. Det finns enligt föreningens mening ingen orsak att ge köparen ett bättre skydd än vad gällande tag om avbetalningsköp, som idag även gäller konsumenter, ger. Föreningen hemställer därför att bestämmelsen i nuvarande lag om avbetalningsköp kvarstår oförändrad med de språkliga ändringar som föranledes av lagförslaget i övrigt.

1.3.18 MRF: Nuvarande regler om fömtsättningarna för säljarens rätt att
kräva förtidsbetalning och återtagande av den sålda varan har fungerat
tillfredsstältande i den praktiska tillämpningen. De tidsfrister som finns
föreskrivna i gällande lag utgör en skälig och rimlig avvägning mellan
parternas intressen i avtalsförhållandet. Vid denna bedömning bör beaktas att
de varor som säljs på avbetalning ofta representerar betydande värden, t. ex.
lastbilar, lantbruks- och entreprenadmaskiner etc. Om köparens betalnings
förmåga försämras i sådan grad att denne inte kan fullgöra sina amorteringar,
ärdel ett berättigat intresse för säljaren alt så skyndsamt som möjligt kunna fö
återta varan. Vid försäljning av lastbit på avbetalning inträffar det ofta att
köparen vid obestånd inte bara underiåter att fullgöra sina amorteringar till
säljaren, ulan även brister i sin belalningsskyldighel titt staten för förfallen
kilometerskatt, försäkringspremier och andra utskylder. Visseriigen för
köparen i en sådan siluation enligt vägtrafikskattetagen inte bruka fordonet,
men della hindrar emellanåt inte denne från att fortsätta alt bruka fordonet.
De årliga vägtrafikskatlerna för en tung tastbitskombination kan uppgå till
50 000 kr. Ofta är det fråga om åkare, som är helt beroende av det köpta
fordonet försin försörjning. Polisens kontrollverksamhet i angivet hänseende
är begränsad. En föriängning av tidsfristen för återtagning av ett fordon kan
således medföra att detta är belastat med förfallen kilometerskatt för tiden
från uppkommet obestånd till återtagningsförrättningen. För att fordonet
efter återtagningen skall få brukas måste den förfallna skatten betalas. Detta
medför att avbetatningssäljaren - för den händelse denne önskar bmka
fordonet eller sälja detta vidare - indirekt blir tvungen att betala den förfallna
skatten. Förbundet har hos statsmakterna i tidigare sammanhang hemställt
om att reglerna i vägtrafikskattetagen ändras så att säljaren inte drabbas av
den indirekta skattskyldighet som följer av förbudet att bruka fordonet.
Förbundets hemställan har hitinlitts icke villfarits av statsmakterna.

Utöver vad som ovan anförts är det förbundets erfarenhet att en köpare som befinner sig i en insolvenssituation icke vinnlägger sig att vårda och underhålla avbetalningsgods på ett tillfredsställande sätt. Följden härav kan bli att säljarens möjligheter att tillgodogöra sig ett restvärde på varan kan komma att äventyras.

Prop. 1977/78:142 129

I enlighet med det anförda anser förbundet att reglema i nuvarande avbetalningsköplag om rätt för säljaren att vid köparens belatningsdröjsmål kräva förtidsbetatning eller att återta varan i huvudsak bör kvarstå oförändrade.

1.3.19 Även Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening anser att den gällande avbetalningsköplagens regler i denna del bör bibehållas i huvudsak oförändrade,

1.3.20 FinansieringsJÖrelagens förening: Föreningen utgår ifrån att i 4 § 2 och 7 § 2 skall förstås så att i förfallen det av kreditfordringen även ingår upplupen ej förfallen ränta fram titt den dag kreditgivaren får kräva betalning i förtid resp. får göra gällande förbehåll om återtaganderätt. Om så ej är faltet får föreningen hemställa att ändring sker i enlighet med föreningens utgångspunkt. Reglerna skulle annars leda titt att kreditgivare som tillämpar låneränta (= ränta i efterskott) måste avvakta åtgärder under en längre tid än kreditgivare som tillämpar förskottsränla för alt uppnå kravet på en tiondel eller en tjugondel.

MRF instämmer i dessa synpunkter.

1.3.21 Kronofogdemyndigheten i Haparanda distrikt:! S 2 lagförslaget reglerar frågan om i vilka falt återtaganderätt för göras gällande i händelse av kvalificerat belalningsdröjsmåt. Del är av utomordentlig vikt att frågan om tidpunkten för belalningsdröjsmålet nu genom det klara uttalandet i motiveringen (sidan 112) äntligen lösts. Av detta uttalande framgår, att det kvalificerade belalningsdröjsmålet alltiämt skall föreligga vid återtagandetilt-fältet. Enligt den nuvarande avbetalningsköplagen har rått två olika tillämpningar av bestämmelsen. Vissa myndigheter har fullt riktigt i enlighet med kommentaren titt gällande avbetalningsköplag ansett att det avgörande för frågan om återtagande skutte vara belalningsdröjsmålet vid tidpunkten för godsets återtagande. Andra har hävdat att tidpunkten för målets ingivande titt utmätningsmannen vore avgörande, även om köpare sedermera gjort avbetalningar titt säljare, som denne inte avvisat. Den senare uppfattningen har även detatsav såväl RSV som JO(seJO:s beslut 3145/75,1976-05-13, RIC 39/76). Med hänsyn till de olika uppfattningarna vore det värdefullt att det av 7 S 2 klart skulle framgå att förbehållet endast fick göras gällande om det belopp som konstituerar kvalificerat betalningsdröjsmål alltiämt utestår oguldet när återtagande skatt ske.

1.3.22 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Lagförslaget anger i försia paragrafen som kriterium för avbelalningsköp bl. a. förbehåll om återtaganderätt. Utredningsmannen betonar (sid. 104) att för alt ett avbetalningsköp i lagens mening skatt föreligga fordras att förbehållet enligt allmänna rättsregler är giltigt åtminstone mellan parterna och enligt sådana regler möjliggör för säljaren att återta varan vid kontraktsbrott från köparens sida. Ett enligt tagen giltigt återtagandeförbehåll kan alltså sakna sakrätlslig verkan och därmed värde som kreditsäkringsmedet. Utredningsmannen anger (sid. 80) som krav för att återtagandeförbehåll skall tillerkännas sakrätlslig verkan bl. a. att förbehållet gjorts av säljaren före varans utgivande. Länsstyrelsen ifrågasätterom inle undantag från kravet kan vara befogal i det fatt där varan utgivits titt den andra parten i anledning av hyresavtal som senare ersattes av

9 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 142

Prop. 1977/78:142 130

avtal om avbetalningsköp beträffande varan. Anledning synes inte finnas att för sakrättsligt skydd i detta fall kräva alt säljaren återtar besittningen till varan, som därefter ånyo lämnas ut till den andra parten, sedan avtal med återtagandeförbehåll upprättats.

Återtagande på grund av preskriberad fordran

1.3.23 Bankinspektionen: 1 de i 7 S föreslagna bestämmelserna om ålertagan
derätlen föreskrivs inte såsom i motsvarande beslämmelser i 15 S konsu
mentkreditlagen alt fordran för vilken återtaganderätt tas i anspråk inte för
vara preskriberad. Enligt det nu föreliggande tagförslaget beträffande närings
idkarens avbetalningsköp skutte alltså komma att tillämpas vad som gäller i
fråga om panträtt och som innebiir all pant kan las i anspråk, även om den
fordran för vilken panten gällei är preskriberad. Orsaken till alt avsteg
härifrån skedde betr, återtaganderätt enligt konsumentkreditlagen var att det
ansågs otillfredsstätlande att förbehåll om äganderätt etter återtaganderätt
kunde utnyttjas, även om själva fordringen preskriberats. Starka skäl ansågs
därför tala för att bestämmelser infördes om preskription av rätten att ta
tillbaka avbelatningsgods. Den effekten uppnåddes genom att såsom villkor
för ålertaganderätlen stipulerades att det ifrågavarande fordringsbetoppet ej
var preskriberat.

Återtaganderäiten kan enligt inspektionens uppfattning liksom panträtten betraktas såsom en säkerhetsrätt. Den ger en grund för sakrätlsliga anspråk om kredit inte infrias. Från den utgångspunkten finns ej anledning anlägga en annan syn på återtaganderäiten än på panträtten. Väsentligt i sammanhanget är emellertid enligt inspektionens uppfattning att innebörden av en säker-heisrätt som ålertaganderätlen inte skiftar beroende på kategori av kredittagare. Därför anser bankinspektionen att samma regel som i konsumentkreditlagen bör gälla näringsidkares kredit enligl det nu föreliggande förslaget,

1.3.24----------------------------------- Kronofogdemyndigheien i Västerås distrikt: Såsom framgår av utta
landen i betänkandet kan återtagning av vara, som sålts på avbetalning, äga
rum även om den som grund för återtagningen åberopade betalningsförsum
melsen avser fordringsbelopp, som preskriberats. Detta måste enligt

kronofogdemyndighetens uppfattning anses vara högsl otillfredsställande.Visserligen torde frågan med f n. gällande tioårig preskriptionstid ha

begränsad praktisk beiydele, men med en förkortad preskriptionstid,

varom förslag redan föreligger, kan ju situationen helt förändras.

1.3.25 Sveriges schaktentreprenörers riksjörbund: I likhei med experten Beck-
Friis anser vi att del i 7 § bör anges att återtaganderätt endast för göras
gällande beträffande ej preskriberad det av fordran.

Köparens möjlighet att avvärja åleriagande

1.3.26 RSV: Köparen har möjlighet att genom betalning av vissa poster
förhindra att återtagning sker trots att lilt återtagning berättigande betalnings-
dröjsmål inträffat. Sådan betalning kan ske ända till dess återtagning sker.
Köparen skatt i förekommande fall betala även reparationsfordran och
liknande för vilken avräkningsförbehåll enligt 6 § gjorts. Uppgift om sådan

Prop. 1977/78:142 131

fordran bör därför - om såsom förestagits kopplingsförbehåll inte får ske -inflyta i återtagningsansökningen, även om den i och för sig inte är av betydelse för handräckningens verkställighet,

1.3.27 Kronofogdemyndiglteten I Växjö disiriki: Förslaget till ny lag ger köparen möjlighet alt - oavsett orsaken till dröjsmål - avvärja återtagande genom att betala allt som inte erlagts i rätt lid jämte dröjsmålsränia samt säljarens kostnader i samband med återtagande. Om köparen betalar den angivna skulden förekommer det ytterst sällan att säljaren vidhåller sitt krav på återtagande. Det finns därför inte några invändningar att göra mot den föreslagna ändringen.

1.3.28 Kronofogdemyndigheten i Haparanda disiriki: Enligt 8 § andra stycket kan köpare, sedan han råkat i sådant kvalificerat belalningsdröjsmåt som anges i 7 § 2, hindra att varan alertas på grund av dröjsmålet genom att eriägga det belopp, som ej betalats i rätt tid jämte dröjsmålsränia och kostnader. Denna möjlighet synes köpare ha oavsett anledningen till belalningsdröjsmålet under hela kredittiden. Kronofogdemyndigheien är mycket tveksam titt denna utvidgning av köparens möjligheter att vid upprepade tillfällen få hindra ett återtagande ulan alt särskilda skäl för belalningsdröjsmåt föreligger etter ens behöver redovisas. Visserligen bör de särskilda dröjsmåtsräntorna jämte kostnaderna som - fömtom i 9 § angivna kostnader - även skall omfatta eventuella reparationsfordringar och vägtrafikskatter, vara av sådan betydelse att dessa kan leda till viss återhållsamhet från köparens sida. Likväl torde bestämmelsen komma att medföra att en viss grupp näringsidkare/ köpare kommer att utnyttja denna möjlighet. En motsvarighet till nuvarande avbetalningsköplagens 2 § andra slycket med vissa ökade möjligheler för utmätningsmannen att pröva frågan om belalningsdröjsmålet skatt leda till ett återtagande eller ej hade varit att föredra. En sådan utformning av bestämmelsen hade gett utmätningsmannen möjlighet att vägra godtaga delbetalning om ej särskilda skäl till belatningsdröjsmål företåg.

Köparens rän all lösa lillbaka vara som återtaglis

1.3.29 Sveiiges sctiakienireprenörers riksförbund: Oavsett att kraven för
återtagande skärps i den nya lagen bör köparens rätt all inom fjorton dagar
lösa tillbaka varan bibehållas, i likhet med nuvarande tag och konsument
kreditlagen. För köpare som tillfälligt kommit på obestånd bör denna tidsfrist
medges att återiösa varan och för säljaren innebär Ijorton dagars dröjsmål
ingen väsentlig nackdel. Eventuellt kan krav ställas att köparen, så snart han
fått vetskap om att utmätning skett, begär denna frist för att få lösa tillbaka
varan.

Prop. 1977/78:142 132

1.4 Reduktion av kreditkostnaden vid betalning i Förtid

1.4.1 Bankinspektionen: Vid beräkning av säljarens fordran vid förtidsbetalning måste den obetalda delen av kreditfordringen minskas med kredilkostnad som belöper på den ej utnyttjade kredittiden. För beräkning av denna kreditkostnad anvisas i 5 § lagförslaget en schablonregel enligt vilken relationen mellan ej utnyttjad kredittid och avtalad kredittid läggs till grund för beräkningen. Med en sådan beräkning får man emellertid inte ett ullryck för den verktiga kreditkostnaden för den nyttjade resp. icke nyttjade kredittiden. Tillämpad på större avbetalningskrediler ger den ifrågavarande schablonmetoden resultat som så väsentligt avviker från de verkliga kreditkostnadsbeloppen alt metoden enligt inspektionens uppfattning inle bör föreskrivas i tagen. Det synes tillräckligt all i lagen anges att kreditkostnad som avser icke utnyttjad kredittid skall frånräknas, varvid kan förutsättas att rättstillämpningen normalt kommer att använda den av kreditköpkommittén (SOU 1975:63) diskuterade formeln (78-regetn).

1.4.2 RSV: Reduceringsregeln bör vara praktiskt inte alltför komplicerad att tillämpa och ge ett materiellt rimligt resultat. Enligt RSV:s mening bör avvägningen mellan dessa intressen i fråga om köp mellan näringsidkare la större hänsyn till att resultatet blir tillräckligt rättvist än att regeln är lätt all

tillämpa.-- RSV vitt därför ifrågasätta om inte den s. k. 78-regeln borde i

stället göras lillämplig. Såsom anförs i särskilt yttrande lilt betänkandet

(s. 132 O innebär 78-regetn att reducering sker "med en nära nog matematiskt korrekt beräkning med hänsyn till utnyttjat kreditbelopp och utnyttiad

kredittid".-- Formeln för 78-regeln kan utan större svårigheter tillämpas

av kronofogdemyndighet vid återtagningsförrättningar. ---

1.4.3 Även kronofogdemyndigheien i Göteborgs distrikt, kommerskollegium, Skånes handelskammare, Gotlands handelskammare, handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, NO, Sveriges advokatsamfund. Sveriges Industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, SHIO, K.F, Svenska företagares riksförbund, LRF, Svenska handelskammarförbundel, Svenska bankföreningen, PK-banlcen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankersförbund, Finansieringsföretagensförening, MRF samt Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening anser att reglerna rörande reduktion av kreditkostnaden vid betalning i förtid bör utformas så att de ger god matematisk rättvisa mellan parterna. Flertalet av dessa remissinstanser ansluter sig litl det särskilda yttrande som i denna del avgetts av experterna Cason, Deullar och Hjärpe samt hänvisar litl 78-regetn som en hjälpregel. Svenska handelskammarförbundet och Skånes handelskammare förordar sålunda en matematiskt korrekt reduktion, vilket enligt dem inte hindrar användning av 78-regeln som hjälpregel. Svenska bankföreningen, PK-banken och Sveriges föreningsbankers förbund föreslär att reduktionsregeln utformas så att säljaren för ersättning för den verkliga räntekostnaden. Finansieringsföretagens förening hänvisar till det nyss nämnda särskilda yttrandet samt framhåller att reduktionen bör ske enligt de regler som tillämpas vid förtida betalning av lån i bank och som baseras på beräkning av den effektiva räntan under den tid lånet löpt.

1.4.4 Sveiiges schakienireprenörers riksförbund: Under förutsättning att den effektiva räntan anges kan avräkning ske enligt de regler som tillämpas vid banktån.

Prop. 1977/78:142 133

1.4.5 Föreningen Sveriges kronojbgdar: För samtliga avbetalningsköp skulle införas en hett ny nomenklatur. Avräkningssystemet skulle avvika från vad som nu gäller. Föreningen, som fömtser att den förestagna ordningen kommeratt vålla tillämpningsproblem, vilt ifrågasätta om inte de nu gällande och allmänt intränade avräkningsnormerna med utgångspunkt från kontantpris och avbetalningspris bör tillämpas även i fortsättningen. Det måste bedömas som mycket sannolikt att många avt)etalningskonlrakt under lång tid framåt inte skulle komma att uppfylla de föreslagna reglernas krav på exakthet, t. ex. vad gäller redovisning av uppläggningskostnad. Nuvarande regler kan också från köparens synpunkt betecknas som fördelaktiga.

.4.6 Kronofogdemyndigheien i Eslövs distrikt: Reglerna om förtidsbetatning skall såvitt avser reducering av kreditfordringen tillämpas även vid den avräkning som äger rum, om säljaren återtar varan. Då vissa kreditkostnader uppenbarligen kan vara svåra att exakt ange, finns fog för antagande att lagregeln kan vålla lolkningssvårigheier för den exekutiva personaten vid återtagningsförrättningar. Anvisningar från centralmyndigheten om beräkningen av kreditkostnader torde därför vara erforderiiga.

1.4.7 Göta hovrätt: Det kan finnas anledning uppmärksamma frågan huruvida de föreslagna reglema om avräkning vid förtidsbetalning skall beaktas av domstolarna i lagsökningsmål när gäldenären inte inkommit med svar. Motsvarande problem uppstår när betalningsskyldighet åläggs genom tredskodom. 1 6 § lagsökningstagen föreskrivs att, om gäldenären erhållit del av lagsökningshandtingarna men inte inkommer med svar, rätten skall avgöra målet på de skäl borgenären företett. Tredskodom skall enligt 44 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken gmndas på kärandens framställning av omständigheterna i målet, såvitt svaranden erhållit del av framställningen och den ej strider mot förhållande som är allmänt veterligt. I den mån framställningen ej innefattar laga skäl för käromålet etter del eljest uppenbart framgår, att käromålet är ogrundat, skall det ogillas. Med hänsyn till avräkningsregetns tvingande karaktär anser hovrätten att den bör tillämpas i lagsökningsmål, när gäldenär inte inkommit med svar. Detsamma börgälla vid tredskodom, om borgenären åberopar ett kontrakt till stöd för sin talan. Har reduktion enligt 15 S inte gjorls när borgenären bestämt sitt yrkande, skall sålunda rätteri i sådana fall tillämpa reduklionsregeln. Eftersom det är tikviddagen som skall vara bestämmande för vilka avbetalningsposter som skall underkastas reduktion, kan rätlen inte fixera det belopp som gäldenären har att erlägga ulan för nöja sig med att i sitt avgörande ange de gmnder efter vilka reduktionen skatt ske. Uträkningen för sedan ankomma på kronofogdemyndigheten.

1.5 Kopplings- och avräkningsförbehåll

1.5.1 Föreningen Sveiiges kronofogdar: I konsumentkreditlagen införs ett väl motiverat absolut förbud mot koppling och avräkningsförbehåll. De starka skäl, som anförts mot att lillåia sådana förbehåll vid konsumentköp, gör sig gällande även i fråga om övriga avbetalningsköp. I praktiken måste de näringsidkare, hos vilka återtagning enligt den nya lagen kan komma att verkställas, vara att jämställa i allt väsentligt med konsumenter. Det finns i sammanhanget skäl att erinra om att tagstiftaren i 36 § avtalslagen stadgat ett

Prop. 1977/78:142 134

särskilt skydd även för den som utan att vara konsument intar en underiägsen ställning i avtalsförhållandet. Föreningen anser följaktligen att den föreslagna tagen bör innehålla förbud mot alla former av avräkningsförbehåll.

1.5.2 Svenska åkeriförbundet: På en punkt innehåller den föreslagna nya avbetalningsköplagen en nyhet, nämligen avskaffandet av säljarens kopplingsrätt av säkerheten i den sålda varan lill även reparationer m, m. på densamma under avbetalningstiden. Även om genomförandet av detta förslag lorde leda till en annan kreditvärdering än för närvarande vid reparationskrediter hos säljaren, synes olägenheterna härav inte vara så stora, att förslaget bör avstyrkas.

1.5.3 RSV anser att den f n. föreliggande möjligheten titt koppling för ersättning för reparation etter annan åtgärd med godset bör finnas kvar.. Nämnda förbehåll har anseits vara till fördel för både säljare och köpare och några nackdelar med de gällande bestämmelserna har inte redovisats i betänkandet. Redogörelsen för förekommande avtalstyper i olika branscher visar också att kopptingsförbehåtl för reparationsfordringar m. m. allmänt förekommer. Enligt RSV:s mening bör man-såsom skett närdet gäller andra frågor - även i detta fall hellre utgå ifrån de faktiska konsekvenserna än teoretiska resonemang. Det kan vidare anmärkas att situationen för säljaren, om han har reparationsfordran, blir sämre än annan reparatörs om kopptings-förbehåll inte fårgöras. Säljaren kan knappast använda sig av retenlionsrätten som påtryckningsmedel eftersom godsets användning ofta är en förutsättning för köparen alt kunna fullfölja sina betalningar.

1.5.4 Kronofogdemyndigheten i Västerås distrikt: Givelvis får sådana förbehåll generellt sett anses otiltt)öriiga med lanke på såväl köparen själv som tredje man och de bör därför i princip inte fö förekomma, Enligl kronofogdemyndighetens uppfattning talar emellertid med betydande styrka omständigheterna för att man även framdeles tillåter - förutom avräkningsförbehåll -kopplingsförbehåll i fråga om ersäitning för reparation ellerannan åtgärd med avseende på avbetalningsgodsel. Såvitt myndigheten kan förstå, anfördes vid införandet av ifrågavarande kopplingsförbehåll i f n, gällande avbetalningsköplag beaktansvärda skäl härför, som allljämt synes äga fult giltighet. Några egentliga olägenheter med tillålli.gheten av kopplingsförbehåtlet i fråga har heller inte försports och utredningens motivering för avskaffandet av detta förefaller inte övertygande. Enligl myndighetens uppfattning framstår det som en klar inkonsekvens att såsom utredningen tänkt sig (6 § tagförslaget) tillåta avräkningsförbehåll i fråga om fordringar av här berört slag men däremoi ställa sig helt avvisande till kopplingsförbehåll beträffande samma slag av fordringar. Myndigheten anser sig därför böra föreslå, att även i fortsättningen kopptingsförbehåtl, som avser fordran på ersättning för reparation e. d. med avseende på varan, tillerkänns verkan.

1.5.5 Kronofogdemyndigheten i Växjö distrikt:

Kopplingsförbehåll

Utredningen anser att man av principiella skäl inte bör tillåta kopptingsförbehåtl. Del saknas enligt utredningen anledning all låla säljaren med stöd av

Prop. 1977/78:142 135

återtagandeförbehåll fö täckning för annan fordran än köpeskillingen. Myndigheten anser att praktiska synpunkter bör väga över detta av principiella skäl föranledda ståndpunktstagande.

Det saknar så gott som helt praktisk betydelse för tredje man att säljaren får ett sakrättsligt skydd i varan för sin reparationsfordran. Varan sjunker i regel i värde i snabbare takt än avbetalning sker. Det är ovanligt att köparen har ett övervärde i varan. Om ett övervärde för köparen föreligger och tas i anspråk för tredje mans fordran kommer ytterst sällan en kopplad reparationsfordran in i bilden. Man bör därför i praktiken kunna bortse från att kopplingsförbehållen kan leda till en konkurrenssituation mellan säljaren och köparens övriga borgenärer. Den av principiella och sakrättsliga skäl föranledda kritiken mot kopplingsförbehåll för reparationsfordran avvisades på gmnd av praktiska överväganden vid 1953 års revidering av avbetalningsköplagen. Kopplingsförbehållen har i dag större praktisk betydelse såväl för säljaren som köparen än vid tiden för 1953 års lagändringar. Kopptingsförbehålten har såvilt myndigheten kunnal finna i sin exekutiva verksamhet inte medfört några olägenheter. Man bör därför bibehålla kopptingsförbehåtlen för fordran på reparation eller annat åtgärd beträffande godset.

Avräkningsförbehåll

Köparen har möjlighet att freda sig från åtagande genom förtida betalning. Anvisningar vad han behöver betala finns i 8 §. Skyldighet att betala kostnad för reparation eller annan åtgärd med varan föreligger inte enligt förslaget. Genom det av uiredningen föreslagna avräkningsförbehåltet äger emellertid säljaren rätt all tillgodoräknas ersättning för reparationsfordran i första hand. Reglema om förtida betalning mbbas därmed.

Avräkningsförbehåltet lorde kunna göras gällande också då handräckning begärts hos kronofogdemyndigheten. Della kan medföra praktiska svårigheter vid handläggningen. 1 målet hos myndighelen får säljaren p. g. a. kopplingsförbudel inte åberopa reparationsfordran. Myndighelen kan därför vara ovetande om en sådan fordrans existens. Om köparen utnyttjar sin fredningsräll och eriägger betalning lill kronofogdemyndigheten enligt 8 § 2 st. kan myndigheten bara konstatera alt hinder för återtagande föreligger och redovisar målet. Säljaren gör emellertid, när han får medlen i sin hand, avräkning mot reparationsfordran och konstaterar att han fortfarande har en upplupen fordran enligt avbetalningsköpel, som berättigar till återtagande. Köparens fredningsräll har då satts ur spel, trots att köparen följt spelreglerna så som de presenteras i handräckningsmåtet.

I och för sig kan problemet lösas genom förbud att tillämpa avräkningsförbehåll, när handräckning begärts hos kronofogdemyndighet. Riktigare synes dock vara endera att tillåta både avräkningsförbehåll och koppting etter att förbjuda både avräkningsförbehåll och koppting.

t.5.6 MRF: Enligt gällande avbetalningsköplag är kopptingsförbehåtl tillåtet om det avser ersättning för reparation eller annan åtgärd beträffande godset (8 § 2 st,). Bestämmelsen tar enligt förarbetena lill 1953 års ändringar i lagen sikte bl. a. på bilbranschen. Del ansågs vara till belydande fördel för den avbetalningsköpare som inte kan betala en reparation kontant, om säljaren -reparatören - med hänsyn till uppstäitt förbehåll var vittig att avslå från retenlionsrätten och omedelbart efter utförd reparation tämna ut fordonet elleralt över huvud åtaga sig en reparation på kredii. Inle minst tänkte man på

Prop. 1977/78:142 136

fordon som brukas i yrkesmässig irafik eller eljest i köparens näringsverksamhet. Köparens förmåga all fullgöra avbetalningarna på köpeskillingen och därmed behålla biten är i sådana fall ofta beroende av de inkomster som han kan få genom att använda den. Vid 1953 års revision av lagen var de organisationer som företräder säljar- och köparintressena angående fordon för yrkesmässig trafik ense om lämpligheten av kopptingsförbehåtl för reparationer o. dyl.

Enligt MRF:s erfarenheter har regeln om kopplingsförbehåll i den praktiska tillämpningen fungerat tillfredsställande och några olägenheter har inte kunnat noteras. Tvärtom har denna möjlighet att ställa säkerhet uppfattats som positiv bland både säljare och köpare samt medfört alt köparna erhållit en smidig, snabb och biltig kreditform ulan att några som helst rättssäkerhetsmässiga etter administrativa skadeverkningar uppstått för den berörda delen av företagsamheten. Den har också bidragit titt ökad trafiksäkerhet. Det torde ofta vara svårt för köpare att erhålla kredit hos annan än säljaren för att fö nödvändiga reparationer till stånd. Detta gäller särskilt beträffande sådana köpare som är att anse som småföretagare, t. ex. en åkare som bedriver verksamhet med endast en eller ett par lastbilar. För denna kategori av köpare skulle ett avskaffande av kopplingsförbehåtlet kunna medföra betydande ölägenheter om ett reparalionsbehov uppkommer, särskilt om detta är plötsligt och ofömtsett. Att i en sådan siluation kunna finansiera erforderiiga reparationer genom upptagande av lån hos bank el. dyl. torde ofta bli svårt inle minst i lider med kreditrestriktioner. Även om anknytningar till finansieringssystem skulle kunna medföra en lösning av finansieringsfrågan i gynnsammti tider, så kan problemet kvarstå för de köpare som saknar sådana möjligheter eller under perioder med penningknapphet. Ett avskaffande av kopptingsrätten får enligt förbundets mening en negativ effekt för främst småfiretagare. Önskemål om stmkturrationali-sering inom kundkategorierna bör enligt MRF:s mening befrämjas med andra medel än att försvåra trafiksäkerhetsmässigl etter transportekonomiskt betingade reparationer. Effekten av ett borttagande av kopptingsrätten blir oivelydigi alt reparatörerna vid utebliven kontant likvid tvingas utnyttja retentionsrätten, vilket är negativt förde kundersom är omedelbart beroende av fordonel för sin försönning.

Utredningen har enligt förbundets mening inte redovisat att några ölägenheter av kopplingsförbehåll avseende reparationsfordringar hittills har förekommit i samband med avbe;tatningsköp mellan näringsidkare. Därtill kommer att frågan om kopptingsförbehåtl i dag lorde vara av större praktisk betydelse än tidigare, bl, a. på grund av att kostnaderna för underhåll och reparationer i relation till priset på varan i dag är större än tidigare.

Mot bakgrund av det anförda hemställer förbundet om att kopplingsförbehåll beträffande fordringar för reparationer eller liknande åtgärder med avseende på godset skatt tillåtas i samma omfattning som enligt nu gällande avbetalningsköplag.

Det må tilläggas att nu anförda synpunkter har relevans ej blott för åkare och annan yrkesmässig trafik, utan i minst lika hög grad för andra företagargrupper för vilka kopptingsrätten enligt MRF:s mening har lika stor betydelse. Hos en mycket stor andel av de små och medelstora företagen är motorfordon nödvändiga inventarier i rörelsen. Detta kan gälla grupper som handel, service, entreprenörer, tantbrukare, småindustri osv. Under 1950-talet,då övervägandena till nu gällande regler gjordes, var företagsamhetens

Prop. 1977/78:142 137

motorfordonsinnehav på ett avgörande sätt koncentrerat till åkare etc. I dag har motorismen kommit att fö generell spridning hos förelagen i gemen som firmabitar av olika slag. Denna betydande förändring i strukturen måste enligt MRF återspeglas i lagstiftningen. Det som lidigare var ett mer isolerat problem för den yrkesmässiga trafiken har i dag generell räckvidd för stora delar av näringslivet,

1,5.7 Även bankinspektionen, kronofogdemyndigheten i Göteborgs distrikt, kommerskollegium, Skånes handelskammare. Gollands handelskammare, handelskammaren för Örebro och Västmanland, Sveriges advokatsamfund, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund. Sveriges köpmannaförbund, SHIO, Svenska företagares riksförbund, KF, LRF, Svenska handelskammarförbundel. Svenska bankföreningen, PK-banken, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund, Finansleringsföreiagens förenitig samt Sveriges biUndustri- och bilgrossistförening anser att kopplingsförbehåll enligt en ny avbetalningsköplag bör tillåtas i samma begränsade utsträckning som enligt gällande lag. Flertalet av dessa remissinstanser hänvisar härvid till det av experterna Cason, Deullar och Hjärpe avgivna särskilda yttrandet eller anför synpunkler liknande dem som upptagits i detta.

1.6 Uppgörelsen vid återtagande av vara

1.6.1 Sveiiges grossistförbund: I andra stycket anges att återtagen varas värde skatt beräknas efter vad säljaren kan antagas utvinna genom att ombesörja varans försäljning "på lämpligt sätt". Detta uttryck bör i en proposition närmare klargöras. Enligt vår uppfaltning bör värdet beräknas på grundval av det värde, som kan utfås vid kontanlförsäljning av objekt inom den rimtiga tid som kan vara erforderiig för att exempelvis göra en maskin funktionsduglig och förbereda försäljning. Detta torde innebära att försäljning skall kunna ske inom 1-3 månader. Ett värde på en större maskin är helt beroende av det aktuella konjunkturiäget och tittgången på iDegagnade maskiner av likartat slag samt formen för försäljning - kontantförsäljning eller försäljning mot avbetalning under ett eller flera år.

1.6.2 RSV: Enligt specialmotiveringen (s. 114 O skatt förfallen, obetald vägtrafikskatt tillgodoräknas säljaren oavsett om han betalat skatten eller inte.

RSV anser att skatten inte bör avräknas annat än om den eriagts av säljaren. Det inträffar att säljaren efter ett återtagande inte avser att bruka fordonel. 1 stället avregistreras eller avställs det eller utförs ur riket. 1 sådant fatt underiåter säljaren att betala skatten och den bör då inte heller ha tillgodoräknats honom vid avräkningen. Räknar säljaren däremot med att bmka fordonet eller avyttra det såsom regislreringspliktigt fordon här i riket bör han, för att skatten skatt tillgodoräknas honom vid avräkningen, senast vid återtagningstitlfältet eriägga skatten. - Det medges dock att det i vissa lägen kan vara orimligt att kräva att säljaren senast vid återtagnirigen skatt betala skatten för att den skall tillgodoräknas honom. Speciellt kilometerskatten kan uppgå till stora belopp, kanske till flera 10 000-tals kronor när det är fråga om lunga lastbilar. Säljaren borde då ha möjlighet att få betala skatteskulden med de medel han erhåller när han på nytt säljer fordonet.

Prop. 1977/78:142 138

Speciellt om avräkning skulle resultera i ett saldo köparen tillgodo är det rimligt all säljaren även i sådana fall får tillgodoräkna sig skatten. Del är möjligt att frågan inte kan lösas fullt tillfredsställande utan att beslämmelserna om brukningsförbud bättre anpassas till återtagningssiluationer,

1.6.3 Kronojögdeniyndigheien i Eslövs distrikt: Kronofogdemyndigheten
hälsar med tillfredsställelse att i specialmotiveringen till 9S uttryckligen
anges, att sådan reparalionsersättning saml väglrafikskalt som säljaren
nödgats eriägga skatt beaktas vid varans värdering.

Liknande synpunkter anförs av föreningen Sveriges kronofogdar.

1.6.4 Kronofogdemyndigheten i Göteboigs distrikt: En regel bör införas om att säljaren får tillgodoräkna sig betalning av reparationsfordran hos tredje man som hävdat retentionsrätt titt godiset. Vidare bör 9 § kompletteras med en uttrycklig regel om att säljaren får tillgodoräkna sig ullägg för köparen avseende förfallen vägtrafikskatt, under förutsättning att skatten är betald etter att motsvarande belopp deponerats hos kronofogdemyndighet.

1.6.5 Kronojbgdemyndlghelen i Haparanda distrikt: Utredningen berör även frågan hur förfallna icke eriagda vägtrafikskalter för det innevr.rande och det närmast föregående skatteåret skatt beaktas. Här kan först anmärkas, att numera även kilometerskalter intar samma inskränkande särställning och därför bör beaktas på samma sätt som vägtrafikskalter. Utredningen har tyvärr åberopat föredragande departementschefens enligt myndighetens uppfattning hett felaktiga uttalanden i frågan i prop, 1974:164, Kronofogdemyndigheten är av den bestämda uppfattningen att oguldna vägtrafik- och kilometerskalter skall beaktas vid återtagande endast i de fall säljaren vid återtagandeförrättningen styrker att skatten erlagts eller då eriägger skatten Det kan inte vara rimligt att säljare får beakta restförda skatter i andra fall. Det inträffar bl, a, ej sällan att säljare efter ett återtagande icke kommer att nyttia etter avyttra återtagel fordon såsom registreringsptiktigt fordon här i riket. Fordonet avförs eller ulförs ur riket. Räknar säljaren med att nyttia fordonet eller att avyttra detta såsom registreringsptiktigt fordon så erlägger han senast vid återtagandetillfället sådana skatter som hindrar fordonels bmkande. Sådan betalning beaktas vid återtagningen, 1 motsatt falt underlåter säljaren att eriägga skatterna och del finns då ej heller anledning beakta dessa vid återtagandet. Betalningsansvaret för sådana skatier kvarligger ju hos den försumlige köparen. Skutte säljare mot förmodan efter att ha erlagt skatterna efter återtagandet besluta att avföra ett återtaget fordon från registret bör han i vanlig ordning kunna söka och eriiåtta restitution på den ännu ej utnyttjade delen av väglrafikskatten. Att i något fall gå den motsatta vägen med återkravsrätl för köpare finner kronofogdemyndigheten mindre lämpligt,

1.6.6 Kronofogdemyndigheien i Väsierås distrikt: För den händelse köparen lämnat varan för reparation under sådana förhållanden att den som verkställt reparationen har rätt att kvarhålla varan som säkerhet för reparalionsford-ringen (retentionsrätt) och säljaren då för att fö varan återtagen tvingas betala reparalionsfordringen, förestår utredningen, att hänsyn härtill tas, när varans värde bestäms vid avräkningen (s, 114). Varan får alltså under angivna fömtsättningar åsättas ett fiktivt värde och detta kan enligt kronofogdemyndighetens mening inte anses tUlfredsställande. Värderingen bör nämligen ske

Prop. 1977/78:142 139

utifrån rent objektiva kriterier och sålunda endast baseras på varans substansvärde. Kronofogdemyndigheten anser därför för sin del, att det måste vara riktigare att Ijehandta en fordran av ifrågavarande slag som en kostnad för varans återtagande, som hett öppet tillgodoräknas säljaren.

Samma synsätt i fråga om värderingen torde f ö. böra tillämpas, när avbetalningsköpet avser fordon som inte får bmkas därför att köparen försummat att betala förfallen väglrafikskalt. Även i sådant falt föreslår uiredningen, att fordonets värde vid återtagandet bestäms med hänsyn lill all förfallen skatt måsle betalas föratt fordonet skall få användas. Det förefaller dock som om utredningen tagit allt för tätt på problemet med den obetalda vägtrafikskatten, som efter återtagningen lätl kan komma att vålla svåriösta förvecklingar. Som bekant är del ju köparen som gentemot staten svarar för den debiterade vägtrafikskatten, som ju kan indrivas hos honom även efter återtagningen, om säljaren nu inte skutte "lösa" skatten. I linje med vad som tidigare sagts vad gäller reparationsfordran, kan kronofogdemyndigheten inte finna annat än att vid återtagningen som värde på det fordon, för vilket skatten för innevarande etter föregående skatteår inte erlagts, anges fordonets substansvärde och att säljaren vid återtagningen tillgodoräknas summan av den obetalda skatten, detta under fömtsättning dock att han senast vid återtagningsförtätlningen betalar skatten i fråga.

1.6.7 Kronofogdemyndigheten i Växjö distrikt: Vid återtagande kan den situationen uppstå - fallen är i förhållande till antalet handräckningsmåt ringa - att varan finns hos en annan reparatör än säljaren som méd åberopande av retentionsrätt vägrar att utlämna varan. För att återtagandet skall kunna genomföras tvingas säljaren betala denna reparationsfordran. Kronofogdemyndigheten har då ställts inför frågan hur lösenbeloppel skall behandlas vid avräkningen mellan säljaren och köparen. En det myndigheter lär ha tillgodoräknat säljaren beloppet i avräkningen. Andra myndigheter har ansett att avbetalningsköplagen utesluter möjligheten alt ta med en sådan fordran i avräkningen. Skälet är att tagen inte reglerar förhållandet mellan köpare och en utomstående reparatör. Myndigheterna har måhända vidare ansett att denna säljarens fordran - så som koslnadsbegreppet är utformat i avbetalningsköplagen - inle utgör någon kostnad för återtagandet. Ett uteslutande av säljarens kostnad av detta slag i avräkningen har tett till att köparen gynnas eftersom denne tillgodoräknas värdet av varan efter reparationen,

1 samband med en revidering av avbetalningsköplagen måsle frågan få en definitiv lösning.

Följande lösningar kan länkas.

a) Man bortser vid avräkningen från lösenbeloppet,

b) till lösenbeloppet tas när varans värde bestämmes,

c) Lösenbeloppet tillgodoräknas säljaren som antingen en kostnad för varans återtagande etter en särskild post i avräkningen!

BeträtTande de olika alternativen kan anföras:

a) 1 detta fall får säljaren utkräva lösenbetopf)el i annan ordning. Lösningen
har den nackdelen att den gynnar köparen, som tillgodoräknas godsels värde i
reparerat skick. Lösningen bör inle accepteras.

b) Denna lösning innebär i realiteten att man "bakvägen" vid själva
återtagandet medger en koppting. Detta stämmer dåligt överens med

Prop. 1977/78:142 140

utredningens förstag att kopplings förbehåll inte skall medges. Öm man tar bort kopptingsförbehåtlen torde denna lösning dock vara den enda länkbara.

c) Om man låter kopplingsförbehålten vara kvar bör denna lösning införas. Lösenbeloppet är inte någon kostnad i egentlig mening för godsets återtagande. Lösenbeloppel bör därför inte tas upp bland kostnaderna. Det blir klarast om man tar upp den som en särskild post som säljaren får tillgodoräkna sig i avräkningen. 1 lagtexten bör intas att belopp för reparationsfordran som säljaren tvingas betala för att få återtagande genomfört skatt räknas säljaren litl godo.

Om kopptingsförbehåtlen kvarstår bör köparen för att avvärja varans återtagande om säljaren yrkar det betala även reparationskostnad som kan kopplas till kontraktet. Säljarens betalning av lösenbeloppet måste ske i själva återtagningsögonblicket. Dessförinnan har köparen möjlighet att betala sin skuld enligt 8 § 2 st, och låta varan vara kvar hos reparatören. Del kan således inle bli aktuellt för köparen att betala lösenbeloppet lill kronofogdemyndigheten.

Det kan i sammanhanget framhållas att man i finsk praxis i avräkningen räknar säljaren till godo även reparationsräkningens belopp, som säljaren har att betala innan han får fordonel i sin besittning (SJT 1966 sid, 305),

1.6.8 Sveriges schakienireprenörers riksjörbund: I 9§ artges att säljaren för tillgodoräkna sig bland annat dröjsmålsränta, men där är ej i likhet med i 17 S i konsumentkreditlagen denna begränsad titt bestämmelserna i 6 § i räntelagen. Enligt vår mening föreligger ifråga om dröjsmålsränta ej de principiella skäl som åberopas i utredningen att särskilja näringsidkare och övriga konsumenter. Vi anser att 9 § tredje stycket bör kompletteras tiied hänvisning till 6 § i räntelagen,

1.6.9 Kronojögdemyndtgheten i Eslövs distriki: I 9 § anges bland annat vissa kostnader som säljaren får tillgodoräkna sig vid varans återtagande. Reglerna är överförda från nuvarande lag om avbetalningsköp. Vid lillämpningen härav har uppstått tvekan hur "ersättning för utgift som säljaren åsamkats för inställelse vid återtagandeförrätlning, om inställelsen har varil påkallad för tillvaratagande av hans rätt" skatt tolkas. Erfordras exempelvis kallelse från kronofogdemyndighet till förrättningen för att säljaren skall kunna tillgodoräknas denna kostnad?

1.6.10 Föreningen Sveriges kronofogdar: De motiv som för konsumentkredit
köpens del medfört att säljaren inle efter återtagning får kräva ut mellan
skillnad, bör medföra ett liknande förbud i den nya avbetalningsköplagen.

1.7 Återtagande genom handräckning eller verkställighet av dom

1.7.1 /?SFanseratlavbelalningskonirakt skall inges i original när handräckning söks hos kronofogdemyndighet. Detta krav-som överensstämmer med vad som nu gälter - motiveras av att kronofogdemyndighet därigenom säkrare kan kontrollera alt sökanden är saklegilimerad (att kontraktet inte har överlåtits) och all anteckning om verkställd återtagning kan ske på originalkontraktet. Kronojbgdemyndigheten i Göteborgs distrikt delar denna uppfattning.

Prop. 1977/78:142 Ht

1.7.2 Kronofogdemyndigheien i Stockholms distriki: Enligt 12 § andra stycket behöver säljaren endast inge styrkt avskrift av köpehandlingen och inte som nu köpehandlingen i huvudskrift och bestyrkt avskrift. Trots alt myndighelen på gmnd av erfarenhet hyser vissa tvivel beträffande lillföriitlighelen hos bestyrkta avskrifter, vilt myndighelen inte motsätta sig förslaget i denna det. Däremot bör eventuella växlar och andra löpande handlingar, som har utfärdats av köparen i anslutning till köpet, inges i original samtidigt med ansökan om handräckning. Dessa fordringsbevis bör av utmätningsmannen förses med anteckning om alt de har föreletts i mål om handräckning för återtagande. Risk finns annars för missbruk genom att ett sådant fordringsbevis kan överlåtas lill någon som förvärvar det i god tro och kräver köparen trots att fordringen har blivit helt eller delvis betald genom återtagandet,

1.7.3 /Sl-anseraltdet i 12 S skatt anges att ansökningen även bör innehålla uppgift om köparens person- eller organisationsnummer. Uppgiften underlättar identifieringen inför återtagandet och bör finnas för registreringen hos kronofogdemyndigheien, speciellt sedan REX-systemet införts. Även kronojbgdemyndigheten i Stockholms distrikt anser att köparens personnummer bör anges, om köparen är fysisk person.

1.7.4 Kronofogdemyndigheten i Eslövs distrikt: Det är inte sältan förekommande att en vara i avbetatningskontraklet beskrives med enbart typ- och tillverkningsnummer. Varans art framgår inte av köpehandlingen. Kronofogdemyndigheten ifrågasätter därför om inte uppgift om varans art bör krävas i ansökan.

1.7.5 RSV: Enligl belänkandel (s. 115 m) skulle dröjsmålsränta inte behöva yrkas särskilt om åberopat kontrakt innehåller bestämmelser om sådan ränta eller dom, som begärs verkställd, innehåller föreskrift om att säljaren skall tillgodoräknas dröjsmålsränta vid avräkning. RSV vitt dock försin del hävda att dröjsmålsränta inte skatt tillgodoräknas säljaren i någol falt u|an att denne särskilt yrkat därom. Till stöd fördenna uppfattning för RSV åberopa vad som anförts i saken av kronofogdemyndigheten i Haparanda, RSV hemställer att lagförslaget ändras så att dröjsmålsränta tillgodoräknas endast på särskilt yrkande av säljaren, I yrkandet bör anges räntesats och den lid för vilken ränta yrkas. Sådant yrkande bör framställas redan vid ansökningens ingivande till kronofogdemyndighet,

1.7.6 Kronojbgdemyndlghelen i Haparanda distrikt: Av 9 S 3 framgår att säljare i förekommande fall får tillgodoräkna sig fömtom den obetalda delen av kreditfordringen även dröjsmålsränta. Utredningen menaratt yrkande om sådan ränta skall framställas senast vid återtagandeförrättningen men tillägger att säljaren anses ha yrkat ersättning för dröjsmålsränta om åberopat kontrakt innehåller bestämmelser om detta. Kronofogdemyndigheten anser det olämpligt att yrkande om dröjsmålsränta skall beaktas enbart på grund av innehållet i de särskilda kontraktsvillkoren. Yrkande om dröjsmålsränia bör alltid ske och delta yrkande bör icke ske vid återtagandeförrättningen utan redan vid handräckningsansökans ingivande till kronofogdemyndigheten. Anledningen härtill är följande.

De flesta avbetalningssäljare underiåter f n. att yrka särskild dröjsmålsränta från varje posts förfaltodag. De begränsar sitt ränteyrkande till tidpunkten från sista förfallodagen etter i vissa fall från dagen för ansökans

Prop. 1977/78:142 142

ingivande. Härigenom förenklas heta handräckningsförfarandet. Säljaren slipper undan med en summarisk uppställning om storleken av förfallna resp. icke förfallna poster. Kronofogdemyndigheten för ett myckel förenklat ränteulräkningsförfarande. Förestagen automatisk bevakning av dröjsmålsränta skulle medföra omfattande merarbete för såväl kronofogdemyndighet som säljare. Näringsidkare emellan kan kredittiden i vissa fall uppgå titt 48-60 månader. En utföriig specifikation av de skilda delbetalningarna blir erforderiig. Sådana delbetalningar kan omfatta regelrätta avbetalningsposter men även reparationskostnader, försäkringspremier och liknande poster. Även krediteringar kan förekomma. Är dröjsmålsräntan knuten titt diskontot eller utgörs av en viss procentenhet per månad kan ränteulräkningen bli väl så komplicerad. Om säljare dessutom får komma med detta ränteyrkande först vid själva återtagandeförtättningen så bör del för envar som behärskar det praktiska exekutiva handräckningsförfarandel framstå som helt uteslutet att återtagandet kan genomföras i ett sammanhang. Vid återtagandeförrättningen är som regel parterna närvarande, säljare bl. a. för att identifiera och omhänderta godset men också för att kunna hos utmätningsmannen nedsätta eventuellt belopp, som vid vidräkningen kan komma köparen tillgodo. Av denna anledning måste förrättningsmannen ha vidtagit långtgående förberedelseåtgärder i fråga om vidräkningen. Han skatt strängt taget i normalfallet endast behöva komplettera vidräkningen med av säljare yrkade instätletse-och transportkostnader, särskilda värderingskostnader i förekommande fatt och uppgift om godsets värde. Godset får, som av 10 § framgår, icke utlämnas lill säljare med mindre denne hos utmätningsmannen nedsatt eventuellt belopp köparen tillgodo. En återtagandeförrätlning medger icke utrymme för komplicerade ränieberäkningar men ett återtagande bör enligt kronofogdemyndighetens uppfaltning genomföras vid en och samma förrättning. Av denna anledning bör det klart framgå av 9 S 3 att säljare i förekommande fatt får tillgodoräkna sig dröjsmålsränia, dock endast om han senasl vid ansökans ingivande yrkal della.

1.7.7 Kronofogdemyndigheten i Göteborgs distrikt: 1 specialmoliveringen, sidan 115, återfinns följande mening: "Innehåller åberopat kontrakt bestämmelser om dröjsmålsränta kan säljaren anses ha yrkat sådan ränta". Kronofogdemyndigheien anser uttalandet stå i strid mot 17:3 RB och bör inte föranleda att nuvarande praxis som uttryckligt yrkande frångås. Ett tUlrälta-täggande motivutlalande bör därför införas.

1.7.8 Kronojögdeniyndigheien i Västerås disiriki: Ofta torde räntebelopp, som tillkommer säljaren, vara relativt obetydligt och denne kanske därmed ha ringa intresse att utkräva beloppet i fråga. Att under sådana förhållanden ålägga utmätningsmannen att praktiskt selt alltid efter mer eller mindre invecklade räkneoperationer fastställa upplupen ränta förefaller knappast motiverat. Utredningens förslag kan också i vissa fall tänkas vålla säljaren olägenheter i form av komplettering med uppgifter om köparens inbetalningar och därmed förknippad risk för fördröjning av återtagningen. Kronofogdemyndigheten förestår därför, alt nuvarande bestämmelser om att säljaren har att framställa formligt yrkande om dröjsmålsränta för alt fö tillgodoräkna sig sådan vid återtagningen bibehålls.

1.7.9 Kronofogdemyndigheien i Siockholms (Usiriki: Enligt avbetalningsköplagen gäller i fråga om vissa avbetalningsköp i stället konsumentkreditlagen

Prop. 1977/78:142 143

(1 § sista stycket). Handräckning enligt avbetalningsköplagen får inte beviljas, om det finns påtaglig anledning att räkna med möjligheten att avbetalningsköpet omfattas av konsumentkreditlagen (13 S första stycket).

Som myndigheten redan i annal sammanhang har påtalat kommer nödvändigheten att pröva vilken lag, som är tillämplig, att medföra olägenheter, som inte borde förekomma i en summarisk process. För att undanröja dessa bör beträffande köpehandlingens innehåll som ytterligare fömtsättning för handräckning uppställas krav på sådana uppgifter om köparen och säljaren samt ändamålet med köpet att det av handlingen klart framgår att den gäller ett avbetalningsköp enligt avbetalningsköplagen. I annat fatt får konsumentkreditlagen tillämpas om villkoren därför är uppfyllda,

1.7.10 Konsumeniverkel I KO: Den föreslagna avbetalningsköplagen innehåller vissa beslämmelser som ger köparen ett sämre skydd än motsvarande regler i konsumentkreditlagen. Detta medför att gränsdragningen mellan tillämpningsområdena förde två lagama måste ägnas särskild uppmärksamhet. Avgörande för om konsumentkreditlagen är tillämplig i ett visst falt skall enligt förarbetena till lagen vara vad den köpta varan skall användas till. I sista hand bör köparens syfte med förvärvet vara avgörande (prop. 1976/77:123 s. 153 f). Då det inom ramen för ett ordinärt domstolsförfarande uppstår tveksamhet om ett vissl köp har samband med konsumenlkredit eller ej, bör frågan normalt kunna utredas på ett tillfredsställande sätt, Annoriunda förhåller det sig däremot då bedömningen skall göras i samband med att kreditgivaren begär handräckning för varans återtagande. Avgörande för om handräckning skall beviljas kan vara alt det inte är fråga om konsumentköp,

1 fall dådet inte är fråga om konsumeniköp för handräckning ske- förulom om köparen kommii i dröjsmål med betalning av mer än en tiondel av kredilfordringen - om dröjsmålet överstiger två månader och avser mer än en tjugondelav kreditfordringen eller ulgöråterstodenavden(13 S2st.och7 § 1 st. förslaget). Till skillnad från vad som gäller för krav mot konsument för också preskriberad fordran ligga till grund för handräckning (s. 82). Vidare kan handräckning enligl förslaget ske om köparen genom att åsidosätta förpliktelse på grund av avbetalningsköpet -1, ex. genom vanvård av varan, genom att använda den på ett avtalsstridigl sätt eller genom att underlåta att hålla den försäkrad (s. 107 och 111) - har "äventyrat säljarens säkerhet i varan". Vid konsumentkredit är detta inte möjligt. Också i vissa andra falt då handräckning inte för ske om det är fråga om konsumentköp är handräckning möjlig i de avtalssituationer som förstaget avser Gfr 21 § andra stycket och tredje stycket konsumentkreditlagen).

Det är således fömtsätt att en säljare kan komma alt begära handräckning i ett sådant fatt då fömtsättningarna för handräckning är uppfyllda enligt avbetalningsköplagen men däremot inte enl igt konsumentkreditlagen. Det är av rättssäkerhetsskäl viktigt att handräckning då sker bara under fömtsättning att avtalet verkligen avsåg annal än konsumentköp. 1 vissa fall kan någon tvekan om avtalets karaktär knappast råda, t. ex. då avtalet avser egendom som en person normalt saknar anledning att förvärva annat än för yrkesmässig användning. Många produkter - såsom personbilar, möbler och vissa hushållsapparater - kan dock lika väl användas privat som i näringsverksamhet. Som utredningen också framhåller (s. 119) kan gränsdragningsproblem uppkomma. För att handräckning inte av misstag skall ske enligt

Prop. 1977/78:142 144

avbetalningsköplagen i fall när denna inte borde tillämpas föreslår utredningen att handräckning skall vägras om det finns "påtaglig anledning räkna med möjligheten att avbetalningsköpel omfattas av konsumentkreditlagen" (13 S första slycket). Enligl verkets mening finns det emellertid med en sådan avfattning av regeln stor risk för att handräckning felaktigt kommer att ske med tillämpning av avt)etatningsköptagen. Ordet "påtaglig" måste anses innebära all köparen för att avvärja handräckning tvingas förebringa förhållandevis stark bevisning om ätt en vara förvärvals för huvudsakligen enskilt bruk. En så utformad regel anser verket mindre lämplig. Regeln synes i stället böra utformas så att handräckning inte skatt beviljas om det finns anledning räkna med att avbetatningsköpet omfattas av konsumentkreditlagen.

1.7.11 Sveriges advokatsamjund: 13 § försia slycket i förstaget har erhållit en

formulering som enligt samfundets mening inte är tillfredsställande. Då

det klart bör framgå i vilka falt handräckning kan beviljas enligt tagen, bör 13 § i stället innehålla en regel av innebörd att handräckning skatt beviljas om det inte är uppenbart att konsumentkreditlagen skatt tillämpas.

1.7.12 Göia hovräti: Vad som uttrycks i 13 S första stycket följer av allmänna principer. Bestämmelsen bör därför utgå.

1.7.13 Finansleringsföreiagens Jörening: I 13 § iredje stycket anges att handräckning för varans återtagande ej får beviljas om köparen gör sannolikl att varan sålts till oskäligt högt pris. Föreningen anser att denna konsekvens är alltför långtgående. Enligt föreningens mening bör handräckning kunna beviljas i de fall förutsättningar för återtagande föreligger med utgångspunkt från samma varas beräknade skäliga pris.

1.7.14 Sverigesgrosslsijörbund: Eftersom lagen avser avbelalningsköp mellan näringsidkare, som båda måste fömtsättas ha kännedom om marknaden och priser, ifrågasätts om inte 13 § tredje stycket kan utgå.

I 14 § andra stycket anges att utmätningsman får bevilja anstånd med handräckning om särskilda skäl föreligger. Det kan ifrågasättas om inte sådant anstånd bör kunna medges först efter medgivande etter hörande av den som sökt förrättningen. Bestämmelserna angående handräckning m. m. i den föreslagna avbetalningsköplagen bör generellt synkroniseras med motsvarande regler i utsökningsrätten.

1.7.15 Kronofogdemyndiglteten i Haparanda distrikt: Kronofogdemyndig
heten vilt framhålla betydelsen av att anståndsregeln nu utformats motsva
rande 88 c § UL. Den nuvarande anståndsbestämmelsen i 16 § avbetalnings
köplagen har visat sig i vissa falt omöjlig i sin praktiska tillämpning. Där
stadgas nämligen att om säljare medgivit uppskov med sökt förrättning och
på grund därav verkställighet ej har skett då sex månader förflutit från dagen
för ansökningen, ansökningen är förfallen. 1 vissa fall har säljare återkallat
anståndet senast dagen etter någon dag före sexmånadersfristens utgång.
Med hänsyn till alt själva verkställigheten skall ha skett innan fristens utgång
skulle en strikt tillämpning av anståndsregeln ha medfört att ansökan fött
förklaras förfallen på grund av att erforderiiga förberedelseåtgärder såsom
underrättelse om utsatt förrättning m. m. svåriigen hunnit vidiagas. Utmät
ningsmannen torde dock i de flesia fatt ha tillämpat anståndsregetn enligt
88 c § UL.

Prop. 1977/78:142 145

1.7.16 Sveriges schaktenireprenörers riksjörbund: 117 § anges att utmätningsmannen för anlita sakkunnig att biträda vid värderingen. Vid värdering av entreprenadmaskiner kan med fog antas alt utmätningsmannen i allmänhet ej besitter den kunskap som erfordras för värdering. De sakkunniga som anlitas är ofta knutna till säljföretag i branschen. I specialmoliveringen anges alt utmätningsmannen måste ha tillgång titt kvalificerade och opartiska värderingsmän. Del kan ifrågasättas om kravet på opartiskhet blir helt tillgodosett när värderingsmän anställda hos säljföretag i branschen uppträder som sakkunniga och värderar maskiner åt varandra. Det vore önskvärt att kravet på kvalifikation och opartiskhet också framkom i lagtexten.

1.7.17 RSV: Enligt RSV:s mening bör handräckningsbeslut kunna överklagas vidare från överexekutor till hovrätt.

För att rättstillämpningen i handräckningsmål skall kunna bli enhetligare är det nödvändigt att målen kan komma under hovrättens prövning och utmynna i utslag som får publicitet. Också dessa mål kan innebära ställningstaganden titt svåriösta rättsfrågor och det är inte rimligt att de tillämpande myndigheterna lämnas utan den vägledning överinstansernas avgöranden ger. Att målen i princip alltid kan komma även under allmän domstols prövning hjälper föga. Sådan prövning sker inte i någon nämnvärd omfattning och avgörandena ger inte svar på frågan hur man bort förfara i handräckningsförfarandet.

I förarbelena borde vidare diskuteras hur besvär skall handläggas när det överklagade beslutet inneburit att återtagning beviljats, verkställighet skett och varan återiämnats till säljaren. Praxis varierar för närvarande. Vissa överexekutorer anser sig - eftersom lagstöd härför saknas i nuvarande avbetalningsköplag - förhindrade alt då längre pröva frågan i sak och än mindre kunna förordna om att varan skatt återställas till köparen. Del har emellertid förekommit att överexekutor, ibland under åberopande av gmnderna till 50 § utsökningslagen, förordnat att verkställighet skall gå åter i den mån detta kan ske. Genom alt återiösningsrätlen utgått ur lagförslaget kan säljaren genast efter återställandet förfoga över godset. Har man tänkt sig att överprövande myndighet ändå skulle kunna meddela ett inhibitionsbeslut i den tänkta situationen (med verkan mot säljaren)? Eller kan det på annat sätt, t. ex. genom alt anknyta säljarens fulla förfoganderätt titt att kronofogdemyndighetens beslut vinner laga kraft, säkerställas att köpare genom ett överklagande i handräckningsväg kan komma till sin rält även sedan återtagningsbeslutei verkställts? I betänkandet (s. 122 m) nämns den situationen, att köpare menar att handräckning över huvud taget inte bort meddelas, som exempel på fall när rättelse kan sökas genom att talan fullföljs till överexekutor. Naluriigen bör även ett sådant beslut kunna överprövas och ändras efter överklagande. Det är inte tillräckligt att part genom skadeståndsprocess kan komma till sin rätt.

I sammanhanget bör också i förarbetena sägas något om överinstansens befogenhet att ingripa i förfarandet redan innan kronofogdemyndigheten verkställt handräckningen (särskilt beslut meddelas som regel inte). Det kan inträffa att köparen inför kronofogdemyndigheten framställer invändningar mot ansökningen som myndigheten emellertid inte finner utgöra skäl för att vägra handräckning. Viss tveksamhet lycks råda huruvida köparen då -innan verkställighet sker - kan erhålla interimistiskt beslut av överexekutor. Överexekutorernas praxis varierar också beträffande frågan, om besvärspröv-

Prop. 1977/78:142 146

ningen förutsätter att kronofogdemyndigheien meddelat ett fonnligt beslut med anledning av köparens invändningar. Det kan av rättssäkerhetsskäl ifrågasättas om inte köparen bör ha möjlighet all få verkställigheten stoppad i avvaktan på överinstansens slutliga beslut.

1.7.18 Kronofogdemyndigheien i Malmö disiriki: Enligt 18 S första stycket får
klagan över överexekutors beslut, liksom nu är fallet, inte föras. 1 special
moliveringen till denna beslämmelse sägs (sid. 122) att del, med hänsyn lill
handräckningsmålens typiskt sett enkla b)eskaffenhet och till den oinskränkta
möjligheten alt väcka talan vid domstot, inle är tillåtet att klaga i högre
instans.

Kronofogdemyndigheten vilt till en början bestämt påstå att dessa handräckningsmål inte alttid ärenkla, I åtskilliga mål har utmätningsmannen att ta slällning till myckel besväriiga och svårlösta spörsmål, vilka många gånger kan vara minsl lika intrikata som de, som förekommer i utsöknings-målen. Delta utgör skäl nog för att klagorätt över överexekutors beslut bör tillskapas. Därtill kommer alt den prövning som sker hos överexekutor inte är mer kvalificerad än den som utmätningsmannen kan åsladkomma. Utmätningsmännens formella och reella kompetens är i dagens läge inte mindre än överexekutors. Denne hardärför inte större möjlighet än utmätningsmännen att ulföra en kvalificerad bedömning. Överexekutor utgör därför numera inte en reell överinstans utan är i praktiken mera av formell natur. För parterna i återlagningsmålen måste det därför vara angeläget att klagan i högre instans kan föras. För utmätningsmännen är det också av intresse att hovrätt skall kunna pröva handräckningsmål. Hovrättens avgöranden kan på ett hell annat sätt bli normgivande för utmätningsmannens praxis än vad överexekutors beslul kan bli.

1.7.19 Kronofogdemyndigheien i Väsierås disiriki: Utredningen föreslår i 18 S första styckei att - i likhet med vad som f n. gäller - överexekutor skatt vara högsta instans vad beträffar klagan över utmätningsmannens beslut i fråga om handräckning. Ulan att på något säll överdriva betydelsen av den inskränkning av besvärsmöjligheten, som berörda stadgande innebär, vitt dock kronofogdemyndigheten för sin del ifrågasätta, om det ändock inte skulle fö anses vara befogat att tillåta besvär åtminstone i hovrätt. Detta skulle nämligen enligt myndighetens förmenande slarka berörda parters tilltro lilt förfarandet och säkeriigen även bättre uppfylla krav på likformig rättstillämpning än vad förfarandet med en till överexekutor begränsad klagorätt kan tillgodose. Dessutom förhåller det sig ju så, att vid klagomål mot återtagande genom domsverkställighet besvärsräiien inle är inskränkt till överexekutor. Det föreligger alltså beroende på gru nden för återtagandet en klar diskrepans i besvärsordningen, som vät knappasl kan påstås vara sakligt motiverad.

1.7.20 Föreningen Sveriges kronofogdar: En särskild fråga är om överexekutor även fortsättningsvis bör vara sisla instans för prövning av mål om besvär över kronofogdemyndighets förfärande i handräckningsmål. I dessa besvärsmål förekommer många gånger komplicerade frågor av både utsök-ningsrätlstig och civilrättslig karaktär. Det är t. ex. inte realistiskt att åberopa, att parterna har möjlighet att alltid väcka talan vid atlmän domstol i fråga om godsets värde. 1 praktiken vill inte säljare eller köpare anlita domstotsvägen. Erfarenhetsmässigt kan påstås att man regelmässigt föredrar att få sin sak prövad genom den exekutiva besvärsprocessen. Det bör också framhållas att

Prop. 1977/78:142 147

erfarenheten visar att de olika överexekutorerna kommit fram titt skiljaktiga lösningar i rättsfrågor. I själva verkei lorde det sedan många år föreligga ett behov att kunna föra vissa av dessa besvärsmål under hovrätts prövning. Föreningen finner för sin del besvärsbestämmelsen föråldrad och att det är svårförståeligt att besvär över handräckningsförfarande inte kan prövas av högre instans under det att den stora massan av okomplicerade utmätnings-besvär utan inskränkning kan överklagas lilt hovrätterna.

1.8 Förbud mot utmätning

1.8.1 RSV: TUI skillnad från vad som föreslagits i konsumentkreditlagen skall avbetalningsgods enligt avbetalningsköplagen få utmätas för fordran på gmnd av köpel sedan kreditfordringen slulbelalats. Detta torde vara principiellt riktigt och överensstämmer också med gällande rätt enligt rättsfallet NJA 1976 s. 128.

De fordringar för vilka utmätning i här tänkta situationer skall kunna ske enligt avbetalningsköplagen men inte enligt konsumentkreditlagen (dvs. fordringar på grund av köpel som återstår sedan kredilfordringen slulbelalats) avser närmast dröjsmålsränta och rättegångs/tagsökningskostnader, som är hänföriiga till kreditfordringen. Det är vidare att beakta att om köpare i förtid, gör slutbetalning enligt förslagets 8 S han också skall betala eventuell dröjsmålsränia.

De belopp del här är fråga om uppgår uppenbarligen ytterst sällan -jämförda med kontraktsbeloppet - till annat än helt små summor och om utmätning för dessa belopp sker kommer föremålet för förtättningen naluriigen alt väljas med hänsyn härlill.

Med hänsyn till den ringa betydelsen bestämmelsen i andra punkten således skulle få anser RSV att den bör utgå. Som tidigare sagts bör skillnad mellan avbetalningsköplagen och konsumentkreditlagen inte göras om inte sakliga skäl talar härför,

2 Andra frågor

2.1 Leasing till näringsidkare

2.1.1 RSV: S. k. finansiell leasing medför för köparen praktiskt tagel samma faktiska konsekvenser som ett ordinärt avbetalningsköp, dock med den skillnaden att han efter hyrestidens utgång inte blir ägare till varan och normalt inte heller för rätt att köpa varan. Hyrestiden vid denna typ av leasing är ouppsägbar och bestäms med hänsyn till bl, a, varans ekonomiska livslängd. Hyresavgifterna täcker - fömtom eventuell vinst - varans anskaffningskostnad (minus påräknat restvärde). Hyresmannen kan efler hyrestidens utgång i allmänhet fortsätta förhyra varan mot avsevärt lägre pris. Att han inte ges rätt att köpa varan anges i t)elänkandet (s, 57) bero på att "hyresavtalet normalt utformas med sikte på att klart utesluta det från avbetalningsköplagens tillämpningsområde,"

Det förefaller som om det i ett avtalsförhållande av nämnda slag kan föreligga lika starka behov av skyddsregler för den svagare parten -hyresmannen - som i fråga om avbetalningsköp. 1 belänkandel redogörs inte närmare för vad kontrakten normalt stadgar t. ex. om betalningsdröjsmål ellerändra kontraktsbrott. Även om denna typ av leasing i vart fall ännu inte vunnit större utbredning ifrågasätter RSV om det inte i detta sammanhang

Prop. 1977/78:142 148

borde närmare undersökas om tehov föreligger att göra vissa av avbetalningsköplagens regler - eller liknande - lillämpliga på sådana avtal. Generalklausulen i 36 § avtalslagen ger visseriigen skydd mot de mest uppenbara orättvisorna. Det torde emellertid inte vara åsyftat att generalklausulen skall behöva tillämpas i ofta förekommande, fömtsägbara situationer. Sådana fatt bör regleras direkt i speciallagarna.

2.2 Köparens ställning vid factoring

2.2.1 Konsumeniverkel I KO: Utredningen har i korthet beröri frågan om köparens ställning vid factoring (s. 93 O- Bakgrunden är den risk som kan finnas att en köpare betalar sin skuld på gmnd av köpet till säljaren utan att få tillgodoräkna sig betalningen eftersom säljaren överlåtit eller pantsatt sin fordran lill ett factoringförelag och köparen anses vara i ond tro beträffande överlåtelsen. Även om den factoring som förekommer idag såsom utredningen påstår(s, 93) i princip inte omfattar konsumentfordringar kan det dock tänkas inträffa att en näringsidkaie som har träffat avtal om fakturabetåning (eller fakturaköp) felaktigt bedömer att en viss fordran inte avser konsumeniköp och att han därför pantsätter (eller säljer) den. En konsument kan därför komma att göra en sådan rättsföriust som anges ovan. Som framgår av riksdagsbehandlingen av motion 1974:653 borde visserligen risken för detta vara liten (se lagutskottels utlåtande 1974:28), Med tanke på den omfattning och ekonomiska betydelse som faktoring har idag och till att riksdagsutskottet 1974 avstyrkte initiativ i frågan från riksdagens sida bl.a. med hänvisning till det inom kreditköpkommittén pågående arbetet hade det varit önskvärt att utredningen mer ingående utrett hithörande problem och övervägt i vad mån särskilda regler - i form av en ändring av 29 § skuldebrevslagen eller av annat slag - kan anses erforderliga.

2.3 Konsumentkreditlagens tilliimplighet på konsumenters förvärv av
tjänster m. m.

2.3.1 A'o«i(/wenn'e;A:e?/A'0.-Bestämmelsernaom kreditköp i konsumentkre
ditlagen avser varor men däremot inte Gänster och andra nyttigheier.
Utredningen berör denna begränsning. Till vad uiredningen i delta samman
hang anför om fristående lån (s. 96) vill konsumentverket anmärka att
villkoren för sådana lån i vissa fall kan komma att bedömas med stöd av lagen
(1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor (avtalsvill korstagen). Det kan
således bli fallet med sådana lån som lämnas av långivare som inte står under
tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen. Verket kommer
inom kort att ta ställning till frågan vilka åtgärder som kan vara motiverade på
detta område.

Utredningen avvisar tanken att utvidga tillämpningsområdet för bestämmelsema om kreditköp i konsiimentkreditlagen till Gänster och andra nyltigheter. Även om flera av de omständigheter utredningen anför som stöd för sin uppfattning inte kan frånkännas betydelse, anser konsumentverket att ett slutligt ställningstagande till frågan inte bör tas nu utan först sedan konsumenlGänstutredningen avslutat sitt arbete.

2.3.2 Konsumenttjänstulredningen: KonsumenlGänstutredningen delar kre
ditköputredningens uppfattning att konsumentkreditiagens bestämmelser

Prop. 1977/78:142 149

om kontantinsats och trepartsförhållanden inte bör tjäna såsom förebild för en reglering på Gänsternas område. Konsumenttjänstutredningen kan också i huvudsak ansluta sig titt de i betänkandet anförda skälen för denna ståndpunkt. Några omständigheter förtjänar dock att framhållas särskUt.

Vid avtal om Gänster skall som regel betalning ske i efterskott, dvs. först när Gänsten är utförd. Enligt utredningens mening är det av största betydelse för konsumenten att inte behöva betala förrän näringsidkaren utfört sin prestation. Om konsumenten redan har betalt, torde han i allmänhet ha svårt att framtvinga fullgörande vid dröjsmål eller avhjälpande vid fel. Rätten titt hävning och prisavdrag lorde också vara svår alt genomdriva om näringsidkaren skall betala tillbaka allt etter något av vad han erhållit. Utredningen kommer därför att förestå att principen om betalning i efterskott skatt lagfästas. Bestämmelsen föreslås visserligen inte bli tvingande men missbruk fömtsätts kunna stävjas med stöd av avlalsvillkorslagen och den nya generalklausulen (36 § avtalstagen). Bestämmelsen kompletteras vidare genom regler som ger konsumenten rält att innehålla betalningen (deten-tionsrätt) för att förmå näringsidkaren till prestation etter avhjälpande och för att framtvinga specificerad räkning, när konsumenten ifrågasätter prisets skälighet.

I betänkandet (s. 97) ställs frågan om konsumenten skatt anses få kredit, om betalning inte krävs innan den avtalade Gänsten börjar utföras. Eftersom priset som regel inte förfaller titt betalning förrän efter Gänstens utförande, måste svaret bli nekande. Den omständigheten att det vid enstaka slag av Gänster är vanligt alt den som tillhandahåller Gänsten betingar sig betalning i förskott saknar härvid betydelse för den principiella frågeställningen. Detta kan lämpligen belysas med en jämförelse från köprättens område. Huvudregeln är där att säljarens och köparens prestationer skatt utväxlas samtidigt, dvs. köparen skatt betala när han får varan (14 § köplagen). Härigenom tillgodoses ett säkerhetsintresse hos vardera parten Gfr Heltner, Köprätt s. 59). Det kan dock förekomma att säljaren betingar sig betalning dessförinnan. Vid bestältningsavtal t. ex. kan det vara naturiigt att säljaren vitt ha betalt - helt etter delvis - redan vid avtalets ingående. Att betalning ibland sker i förskott (i förhållande titt avlämnandet) medför inte att köparen skall anses få kredit när han i andra falt inte behöver betala förrän vid mottagandet av varan. Att betalning skall ske i efterskott (i förhållande lill avtalets ingående) innebär med andra ord inte någon kredit så länge avtalet inte ger avkall på principen om att betalning skatt äga rum i samband med prestationens avlämnande. Principiellt sett föreligger det alltså här inte någon skillnad mellan köp och tiänst.

Konsumentkreditlagens kontantinsalsreglering tar främst sikte på köp där säljarens prestation - avlämnandet av varan - äger rum i omedelbar anslutning till avtalet. Om köparen utan motprestation genasi kan få en åtråvärd vara i sin hand kan han frestas att göra förhastade eller onödiga köp. På Gänsternas område torde det endast vara vid avtal av ringa ekonomisk betydelse som konsumenten kan få näringsidkarens prestation i omedelbart samband med avtalet. Det vantiga är i stället att den beställda prestationen tar viss tid. När den väl är utförd kan konsumenten inte göra mycket åt sin betalningsskyldighet. Vare sig han då skall betala kontant eller får anstånd med betalningen, har han ådragit sig en skuld till näringsidkaren. En reglering moisvarande den om kontantinsats vid varuköp skulle - som också sägs i betänkandet (s, 97) - beträffande Gänster därför få ske i form av krav på förskottsbetalning.

Prop. 1977/78:142 150

Som utredningen redan anfön har förskottsbetalning sådana betydande nackdelar för konsumenten alt varje krav på annat än en partiell förskottsbetalning bör vara uteslutet. Enligt utredningens mening skulle det emellertid vara i hög grad obefogat alt uppställa ett generellt krav på partiell förskottsbetalning vid avtal om Gänster, Detta beror bl, a, på att marknadsföringen av Gänster typiskt sett skiljer sig markant från marknadsföringen av de konsumentkapilalvaror vilka kontantinsatsregleringen främst tar sikte på.

Detta gäller med undantag för researtangemang. Kreditköputredningen är också inne på tanken att researrangemang skulle kunna särbehandlas (s. 98). KonsumenlGänstutredningen vänder sig emellertid mot uttalandet i betänkandet alt en förutsättning för krav på partiell förskottsbetalning skulle vara att det vid ifrågavarande Gänst är brukligt att konsumenten avkrävs förskottsbetalning. Om det är brukligt att konsumenten avkrävs förskottsbetalning - vilket hillilis varit fallet på reseområdet - finns det inte någon rimtig anledning att genom lagstiftning uppställa krav på förskottsbetalning. Om utvecklingen går mot att konsumenterna tillåts betala hela priset efter hemkomsten och detta visar sig medföra olägenheter av något slag, skulle man däremoi kunna överväga ett lagstadgat krav på partiell förskottsbetalning.

Enligt konsumenttjänstutredningens mening kan man diskutera om det från konsumentsynpunkt är godtagbart att konsumenten, som hittills i stor utsträckning, skall behöva betala heta priset före avresan. Detta är dock en fråga som inte faller in under kreditproblematiken. Däremot kommer den att uppmärksammas under konsumenlGänstutredningens fortsatta arbete. Uiredningen har enligt sina direktiv att överväga införandet av konsumentskyddande lagstiftning om sältskapsresor.

Vad kreditköpulredningen anfört om trepartsförhåltanden på Gänsteom-rådel (s. 98-101) föranleder inte någon ytteriigare anmärkning från konsumenttjänstutredningens sida.

2.3.3 Svenska bankjöreningen och PK-banken: I ett särskill kapitel diskuierar utredningen bl. a. lämpligheten av att - utöver vad som skutte ske genom den föreslagna lagen om avbelalningsköp - överföra konsumentkreditlagens regler och principer även till vissa närmare berörda områden utanför sistnämnda lag. Utredningen finner inte tillräckliga skäl för en sådan utvidgning. Bankföreningen och PK-banken delar denna uppfattning.

Prop. 1977/78:142 151

Bilaga 3 De remitterade förslagen

1 Förslag till

Lag om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl.

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna tag gäller avbelalningsköp som sluts mellan näringsidkare i deras
yrkesmässiga verksamhet eller som annars faller utanför konsumentkredit
lagen (1977:981).

Med avbetalningsköp avses avtal om köp av vara, om

1. betalningen skall eriäggas i särskilda poster, varav minst en sedan varan har lämnats ut litl köparen, och

2. avtalet innehåller viltkor som ger säljaren möjlighet att återtaga varan om köparen ej fullgör sin det av avtalet (förbehåll om återtaganderätt).

Har avtalet betecknats som uthyrning eller betalningen som vederiag för varans nyttjande föreUgger ändå avbetalningsköp, om del är avsett att den till vilken varan utlämnas skall bli ägare av denna.

2 § I lagen avses med

kontantpris: det pris till vilket varan vanligen hålls titt hända mot kontant betalning,

kreditbelopp: den del av kontantpriset varmed betalningsanstånd lämnas,

kreditkostnad: det sammanlagda beloppet av alla räntor, tillägg och andra kostnader som köparen har att eriägga med anledning av krediten,

kreditfordran: summan av krediibeloppet och kreditkostnaden.

3 § Avtalsvillkor som inskränker köparens befogenheier etter förmåner
enligt denna lag är ogiltigt.

Förtidsbelalning

4 § Köparen har alltid rätt att betala sin skuld lill säljaren i förtid.
Säljaren får kräva betalning i förtid endast om han hargjort förbehåll härom

saml

1. köparen sedan mer än Qorton dagar är i dröjsmål med att eriägga förfallen del av kreditfordringen som uppgår lill mer än en tiondel av hela kreditfordringen eller, om dröjsmålet avser två eller flera vid olika tidpunkter

Prop. 1977/78:142 152

förfallna poster, titt mer än en tiugondel av denna, etter

2. köparen genom att åsidosätta i förbehållet angiven förpliktelse på gmnd av avbetalningsköpet har äventyrat säljarens säkerhel i varan.

5 § Vid förtidsbelalning enligt 4 § skatt vid beräkning av säljarens fordran
den obetalda delen av kredilfordringen minskas med den det av kreditkost
naden som enligt beräkningsgmnder, som står i överensstämmelse med god
sed på marknaden, är att hänföra lill den ej utnytGade kredittiden.

Vid avräkning enligt första stycket får säljaren tillgodoräkna sig hela kostnaden för uppläggning av kiediten, om denna kostnad särskilt anges i avtalet och ej är oskälig.

A yräkningsförbehåll

6 § Belopp som köparen erlägger för avräkning på säljarens fordran på grund
av avbetalningsköpet får säljaren inte först avräkna på annan fordran,

Försia stycket utgör ej hinder för säljare alt göra gällande förbehåll om avräkning på fordran som avser ersättning för reparation eller annan åtgärd beträffande varan.

Aieriaganderäti

7 § Förbehåll om återtaganderätt får göras gällande endast om

1, köparen sedan mer än fjorton dagar är i dröjsmål med all erlägga förfallen och ej preskriberad del av kredilfordringen som uppgår till mer än en tiondel av heta kreditfordringen etter, om dröjsmålet avser två etter flera vid olika tidpunkter förfallna poster, ull merän en tiugondel av denna, eller som utgör återstoden av kreditfordringen, eller

2, köparen genom att åsidosätta i förbehållet angiven förpliktelse på grund av avbetatningsköpet har äventyrat säljarens säkerhet i varan,

8 § Om köparen i falt som avses i 7 S 1 efter utgången av den där angivna
tiden men innan varan återtages eriägger belopp som inte har betalats i rätt tid
jämte dröjsmålsränia och ersättning för säljarens kostnader i anledning av
dröjsmålet, i förekommande fatt beräknade enligt de gmnder som anges i 9 §
Ijärde och femte siyckena, för säljaren ej återtaga varan på grund av
dröjsmålet. Ej heller får säljaren i sådant falt göra gällande avtalsvillkor som
avses i 4 § andra stycket.

Uppgörelse vid åleriagande av vara

9 § Vill säljaren utnyttja rätt att återtaga vara, skatt avräkning göras mellan
honom och köparen.

Köparen tillgodoräknas härvid varans värde vid återtagandet. Värdet beräknas efter vad säljaren kan antagas fö ul genom att på lämpligt sätt

Prop. 1977/78:142 153

försälja varan.

Säljaren för tillgodoräkna sig den obetalda delen av kreditfordringen efter avräkning enligt 5 §, fordran som avser ersättning för reparation eller annan åtgärd beträffande varan och som omfattas av förbehåll som avses 16 § andra stycket samt i förekommande fall dröjsmålsränta.

Säljaren får därjämte tillgodoräkna sig ersättning för följande kostnader för återtagande avvaran, nämligen exekutionsavgift, skälig kostnad för transport av varan samt utgift för inställelse vid förrättning för återtagande, om inställelsen har varit påkallad för tillvaratagande av säljarens rätt. Vid beslämmande av ersättning för utgift för inställelse tillämpas bestämmelserna om beräknande av ersättning av allmänna medel till vittne.

I mål om handräckning för återtagande får säljaren, enligt vad regeringen närmare föreskriver, tillgodoräkna sig även skälig ersättning för eget arbete med anledning av målet samt arvode titt ombud etter biträde.

10 § Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett störte belopp än
säljaren, för varan återtagas endast om säljaren betalar mellanskillnaden titt
köparen eller, när varan har värderats av utmätningsman, nedsätter mellan
skillnaden hos denne.

Har säljaren för att kunna återtaga varan eller för att denna efter återtagande skall kunna brukas på avsett sätt måst betala skuld som åvilar köparen, för säljaren vid tillämpning av första stycket avräkna sådan betalning mot mellanskillnad köparen till godo.

Tillgodoräknas säljaren ett större belopp än köparen, för säljaren inte kräva ut mer än mellanskillnaden (restskulden).

Handräckning

11 § Säljaren för hos utmätningsman söka handräckning för varans återtagande under fömtsättning att rörande avbetalningsköpet har upprättats en av parterna underskriven handling, som innehåller förbehåll om återtaganderätt samt uppgift om kontantpriset, krediibeloppet, kreditkostnaden, kredittiden, kreditfordringen och de tidpunkter när betalning skall eriäggas.

12 § Ansökan om handräckning skall göras skriftligen. Den skatt innehålla uppgift om hur stor del av kreditfordringen som uiestår obetald. Om säljaren gör anspråk på dröjsmålsränta eller, i fall då avtalet innehåller förbehåll som avses i 6 § andra stycket, ersättning för reparation etter annan åtgärd beträffande varan, skatt i ansökningen också uppges vad säljaren fordrar i den delen. Vid ansökningen skall fogas styrkt avskrift av den handling som anges i 11 S.

Exekutionsavgift skall förskotteras av sökanden, om utmätningsmannen begär det. Betalas inte förskott inom förelagd tid, för handräckningen inställas.

I fråga om handräckning enligt denna lag tillämpas bestämmelserna om

Prop. 1977/78:142 154

utmätning i 56, 59, 60 och 60 a SS utsökningslagen (1877:31 s, 1).

13 § Handräckning enligl denna lag får ej beviljas, om del finns skälig anledning aniaga alt avbetalningsköpet omfattas av konsumentkreditlagen (1977:981).

Handräckning för beviljas endast om det är uppenbart att säljaren enligt 7 S får göra gällande förbehållet om återtaganderätt.

14 § Lämnar säljaren anstånd med sökt handräckning och varar anståndet
över sex månader från dagen för ansökningen, är denna förfallen.

Utmätningsmannen för bevilja anstånd med handräckning, om särskilda skäl föreUgger med hänsyn titt köparens förhållanden och övriga omständigheter. Anstånd för dock ej beviljas utöver fyra månader från dagen för ansökningen om handräckning. Utmätningsmannen för föreskriva viltkor för anståndet och, om anledning föekommer till del, förklara att anståndet skall upphöra att gälla.

15 § Vid handräckning skatt utmätningsmannen värdera varan. Om det behövs för en etter flera sakkunniga anlitas att biträda vid värderingen.

16 § Beslut i fråga om handräckning överklagas hos överexekutor. Mot överexekutors beslut för lalan ej föras.

Är köparen eller säljaren missnöjd med värdering etter annan åtgärd vid handräckningen, är han oförhindrad att väcka talan mot den andre vid domstol.

Visar inte säljaren att han har viickl talan vid domstol inom en månad efter det att handräckningen genomfördes eller, om förrättningen inom den tiden har överklagats, inom en månad efter det att överexekutors beslut meddelades, får köparen hos utmätningsmannen lyfta belopp som har nedsatts enligt 10 § första stycket.

17 § I fråga om handräckning gäller i övrigt utsökningslagen (1877:31 s. 1) i
tillämpliga delar.

Åleriagande genom verkstäUighet av dom

18 § Ansökan om verkställighet av dom varigenom köparen har förpliktats
återlämna vara som har sålts genom avbelalningsköp görs skriftligen eller
muntligen, varvid domen skatt ges in,

I fråga om verkställigheten tillämpas 12 S tredje stycket, 14 S och, om ej annat följer av domen, 15 S- Beträffande talan mot utmätningsmannens värdering tillämpas 16 S andra och tredje styckena. Den tid av en månad som anges i sistnämnda stycke räknas dock i falt då förrättningen har överklagats från den dag då beslut av högre instans vann laga krafl.

Prop. 1977/78:142 155

Utmätningsförbud

19 § Vara som har sålts genom avbetalningsköp får ej utmätas för fordran på grund av köpet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979, då lagen (1915:219) om avbetalningsköp upphör att gälla.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till etter avses annars däri lagmm som har ersatts genom föreskrift i den nya lagen skatt i stället denna tillämpas.

Äldre tag gäller fortfarande i fråga om köp som har ingåtts före den nya lagens ikraftträdande.

2 Förslag till

Lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977:981)

Härigenom föreskrivs att 17, 18, 20 och 22 §§ konsumentkreditlagen (1977:981) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 §

Vill kreditgivaren utnylGa rätt att återtaga vara, skall avräkning göras mellan honom och köparen.

Köparen tillgodoräknas härvid va- Köparen tillgodoräknas härvid va
rans värde vid återtagandet. Vid råns värde vid återtagandet. Värdet
beräkning av värdel äger 3 § tagen beräknas efler vad kreditgivaren kan
(1915:219) om avbelalningsköp mol- anlagas få ul genom all på lämpligi
svarande tillämpning. sätt försälja varan.

Kreditgivaren för tillgodoräkna sig den obetalda delen av kreditfordringen efter avräkning enligt 13 Ssamt i förekommande fall dröjsmålsränta, dock ej enligt högre räntefot än som anges i 6 S räntetagen (1975:635).

1 mål om handräckning för återtagande för kreditgivaren, enligt vad regeringen närmare föreskriver, tillgodoräkna sig även skälig ersättning för eget arbete med anledning av målet samt arvode titt ombud eller biträde.

Prop. 1977/78:142 156

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 § Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett störte belopp än kreditgivaren, för varan återtagas endast om kreditgivaren betalar mellanskillnaden lill köparen eller, när varan värderats av utmätningsman, nedsätter mellanskillnaden hos denne.

Har kreditgivaren för alt kunna återtaga varan ellerföratt denna efter återtagande skatt kunna brukas på avsetl sätt måst beiala skuld som åvilar köparen, får krediigivaren vid i il lämp -ning av första styckei avräkna sådan betalning mot mellanskillnad köparen UU godo. Tillgodoräknas kreditgivaren ett större belopp än köparen, för kreditgivaren ej kräva ut mellanskillnaden (restskulden) i annat fall än då varan har utsatts för betydande värdeminskning genom att köparen vanvårdat

20 S Kreditgivaren för hos utmätningsman söka handräckning för varans återtagande, under förutsättning att rörande kreditköpet har upprättats en av parterna underskriven handling, som innehåller förbehåll om återtaganderätt samt uppgift om kontantpriset, krediibeloppet, kreditkostnaden, kredittiden, kreditfordringen och de tidpunkter när betalning skatt eriäggas.

Ansökan om handräckning skall Ansökan om handräckning skall

göras skriftligen samt innehålla upp- göras skriftligen samt innehålla upp
gift om hur slor del av kreditford- gift om hur stor del av kreditford
ringen som utestår obetald. Vid ringen som utestår obetald. Om
ansökningen skall fogas styrkt av- krediigivaren gör anspråk på dröjs-
skrifl av den handling som anges i målsränta skall i ansökningen också
första stycket. uppges vad krediigivaren fordrar i den

delen. Vid ansökningen skatt fogas styrkt avskrift av den handling som anges i försia slycket.

22 §

I fråga om handräckning och I fråga om handräckning och

verkställighet av dom, som anges i verkställighet av dom, som anges i

21 § tredje stycket, äger i övrigt 10 § 21 § tredje stycket, äger i övrigt 12 §

tredje och Jjärde siyckena, 12-15 §§ andra och tredje styckena samt

och 16 § första slyckel lagen 14-18 §§ lagen (1978:000) om avbe-

(1915:219) om avbetalningsköp mot- talningsköp mellan näringsidkare

10 S

Vad i 8 kap. 13 S sägs om inskränkning i åklagares åtalsrätt skall äga motsvarande tillämpning beträffande annat i detta kapitel omförmält brott än grov förskringring och sådan trolöshet mot huvudman som är att anse som grov.

Olovligt förfogande över egendom, som kommit i gärningsmannens besittning genom avtal, enligt vilket äganderätten skatt övergå försl sedan betalning eriagts eller som Innehåller förbehåU om återiagande-rält som avses I 1 § lagen (1915:219) om avbelalningsköp eller 15 § konsumentkreditlagen (1977:981), mä ej åtalas av åklagare, med mindre åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur atlmän synpunkt.

Olovligt förfogande över egendom, som kommit i gärningsmannens besittning genom avtal, enligt vilket äganderätten skatt övergå först sedan betalning erlagts, eller som gärningsmannen eljest innehar på grund av kreditköp med förbehåll om återtaganderätt, mä ej åtalas av åklagare, med mindre åtal av särskilda skäl finnes påkallal ur atlmän synpunkt.

Prop. 1977/78:142 158

Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1978-03-08

Närvarande: f d, justitierådet Brunnberg, regeringsrådet Petrén, justitierådet Sven Nyman, justitierådet Knutsson,

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 16 februari 1978 har regeringen på hemställan av statsrådet Wikström beslutat inhämta lagrådets yttrande över förstag titt

1, lag om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fi,, .

2, lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977:981),

3, lag om ändring i lagen (1977:984) om ändring i brottsbalken. Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ove Sköller-

hotm. Förstagen föranleder följande yttranden:

Förslaget till lag om avbetaliningsköp mellan näringsidkare m. fl.

1 §

Lagrådet:

1 specialmotiveringen titt denna paragraf anges tre kategorier av avbetalningsköp på vilka lagen blir lillämplig, nämligen köp där säljaren är privatpersonoch köparen näringsidkare, köp därbåda parter är privatpersoner - förutsatt att krediten inte förmedlas av näringsidkare som ombud för säljaren - och köp där båda parter är näringsidkare. Del förtjänar framhållas att denna uppräkning inte är uttömmande. Sålunda kommer lagens tillämpningsområde också att omfatta falt där köparen inte är privatperson men inte heller kan betecknas som näringsidkare. Som exempel på sådana köpare kan nämnas icke näringsutövande dödsbon, stiftelser och ideella föreningar samt statliga och kommunala myndigheter. Vad gälter köp som ingås av enskilda fysiska personer kommer lagen att omfatta fall då varan inte är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk utan exempelvis för köparens yrkesverksamhet. Frågan om köparen i denna verksamhet har ställning som arbetstagare etter självständig företagare torde härvidlag vara utan betydelse. Lagen lorde sålunda bli tillämplig exempelvis; om en enskild arbetstagare på avbetalning köper en maskin som han skall använda i sin yrkesverksamhet.

Prop. 1977/78:142 159

5§

Lagrådei:

Enligt denna paragraf skall vid förtidsbelalning säljarens fordran minskas med den del av kreditkostnaden som är att hänföra till den ej utnytGade kredittiden. Reduktionen skatt ske enligt beräkningsgrunder "som står i överensstämmelse med god sed på marknaden". Av denna regel jämförd med 3 § följer, att en mellan parterna avtalad beräkningsmetod skatt gälla, om den inte litl köparens nackdel avviker från vad som kan anses överensstämma med sådan god sed. För det falt att avtal inte har träffats om beräkningsmetoden och parterna är oense om hur reduktionen skatt ske synes specialmoliveringen till paragrafen innebära att den av säljaren hävdade metoden skatt ges företräde, om den står i överensstämmelse med den i paragrafen angivna principen. Lagtexten ger emellertid inte täckning för en sådan tillämpning. Det synes tigga närmare titt hands att, om parterna åberopar skilda beräkningsmetoder som båda är förenliga med god sed på marknaden, välja den metod som leder till det matematiskt mest korrekta resultatet,

6§

Lagrådei:

Första stycket av denna paragraf innehåller ett förbud mot användning av avräkningsförbehåll. I andra slycket stadgas att första stycket ej utgör hinder för säljare alt göra gällande förbehåll om avräkning på fordran som avser ersättning för reparation eller annan åtgärd beträffande varan. Härmed torde avses fordran som tillkommer säljaren på gmnd av att han själv etter något företag som han äger vidtagit reparation eller annan åtgärd beträffande varan, möjligen också fordran av dylikl slag som säljaren förvärvat genom universatfång, men däremot inte fordran som han förvärvat genom singu-tarfång. Det syners nämligen inte förenligt med stadgandets syfte Gfr här NJA 11 1953 s. 296 fl) att säljaren skulle kunna avräkna betalning mot reparations- eller liknande fordringar som han - kanske mot underpris - köpt upp hos andra.

Brunnberg:

I femte stycket av denna paragraf ges en regel om att i mål om handräckning för återtagande säljaren får, enligt vad regeringen närmare föreskriver, tillgodoräkna sig skälig ersäitning för eget arbete med anledning av målet samt arvode till ombud eller biträde.

I materiellt avseende föreskriver regeln alltså att ersättning i angivei hänseende skall utgå med belopp som är skäligt. Avsikten är emellertid att

Prop. 1977/78:142 160

regeringen skall utfärda föreskrifler om vad som härvidlag skall anses ulgöra skälig ersättning. Man torde ha utgått ifrån att föreskrifler av detta slag är att anse som sådana föreskrifter om verkställighet av lag som regeringen har befogenhet att besluta om enligl 8 kap. 13 § regeringsformen.

Det måste dock betecknas som i viss mån tveksamt om det nämnda grundlagssiadgandel verkligen har avseende på föreskrifter av den art varom nu är fråga. Kompetens att lagstifta om enskildas ekonomiska förhållanden inbördes tillkommer enligt 8 kap. 2 § regeringsformen riksdagen ensam och får inte delegeras till regeringen. Det är därför i allmänhet uteslutet att regeringen kan meddela verkstäUighetsföreskrifter enligt 8 kap, 13 S regeringsformen rörande lagstiftning av sådan natur. Enligt min mening är det emellertid i förevarande fall inte fråga om en egentlig civilrättslig bestämmelse utan om skyldighet att betala kostnad som står rättegångskostnad nära. Regleringen har alltså ett visst processrättsligt inslag, och med hänsyn härtill synes kunna godtagas att regeringen skall meddela föreskrifter om med vilket belop ersättningen skatt utgå i normalfall. En förutsättning härför synes dock böra vara att en föreskrift i arnnet avfattas så att det klart framgår att domstolen har principiell rätt att bestämma ersätiningen i fall då det föreligger utredning om vad som kan anses utgöra skälig ersättning. En sådan föreskrift kan lämpligen avfattas så, att skälig ersättning, i fall då utredningen ej ger stöd för annat bedömande, skall anses utgöra visst i föreskriften angivei belopp.

I övrigi åberopar jag det av dåvarande lagråd, vari jag ingick, avgivna yttrandet över förstaget lill 17 § konsumentkreditlag (prop. 1976/77:123 s, 357 0),

Peirén:

1 9 § femte stycket föreslås att i mål om handräckning för återtagande säljaren får tillgodoräkna sig skälig ersättning för eget arbete med anledning av målet samt arvode till ombud eller biträde, allt enligl vad regeringen närmare föreskriver. Genom stadgandet avses skola faststås att regeringen har befogenhet att reglera storleken av den säljaren vid avräkningen i samband med handräckningen tillkommande ersättningen för egna kostnader och utlägg. Bestämmelsen har en motsvarighet i gällande rätt, nämligen i 4§ tredje stycket lagen (1915:219) om avbetalningsköp. Enligt denna 4 S får säljaren vid återtagande av gods tillgodoräkna sig kostnad som han måst vidkännas vid återtagande av godset. Jämlikt nämnda tredje stycke utgårsådan ersättning enligt besiämmelsersom Konungen meddelar. Sådana bestämmelser har också meddelats i kungörelse (1974:482). Enligt denna utgår exempelvis ersättning till säljare för eget arbeie och för arvode lill ombud och biträde med skäligt belopp dock högst 130 kronor(fr, o, m. 1978-04-01) om ej särskilda skäl föreligger.

Bestämmelser av liknande innebörd har meddelats av Kungl. Maj:l eller regeringen beträffande ersättning för inkassokostnad och kostnad i mål om

Prop. 1977/78:142 161

lagsökning och om betalningsföreläggande. En bestämmelse identisk med den nu föreslagna har införts i 17 S konsumentkreditlagen (1977:981), vilken träder i kraft den 1 januari 1979,

I samband med sistnämnda lags antagande upptog lagrådet frågan om grundlagsenligheten av föreskrifter genom vilka det lämnades titt regeringen att besluta om storleken av den ersättning vilken borgenär kan vara berättigad erhålla av gäldenär för kostnader han haft i samband med att han gjort gällande sitt krav. De invändningar, som lagrådet framförde ur grundlagssynpunkt (prop, 1976/77:123 s. 357-359) mot att regeringen utfärdade föreskrifter av detta slag, vann icke regeringens eller riksdagens beaktande (se samma prop, s, 372),

De tre regler i regeringsformen (RF) om vilkas tillämpning det kan vara fråga är följande. Enligt 8 kap, 2 § RF skall föreskrifter om enskildas ekonomiska förhållanden inbördes meddelas genom lag. Riksdagen har icke lillagis rätt att delegera denna beslutskompetens till annan utan har själv att utöva den. Enligt 8 kap, 13 § RF är regeringen tillagd en omedelbar kompelens att genom förordning besluta föreskrifter om verksiäUighei av lag. Enligt 11 kap. 4 § RF skall föreskrivas om rättegången i lag. Del konstitutionetia spörsmålet som föreligger i förevarande sammanhang är av vilket slag sådana normer är som reglerar mettanhavandet mellan två enskilda vad gäller gäldenärens skyldighet att betala borgenärens kostnader i samband med att statlig rättslig myndighet på ett eller annal sätt bistår borgenären med att få sill huvudkrav realiserat.

Huvudregeln om parts rätt till ersättning av motparten för rättegångskostnad finns i 18 kap. t § rättegångsbalken och innebäratt part som tappat målet skall ersätta motparten hans rättegångskostnad. Hur ersättningen skatt beräknas anges närmare i 18 kap. 8 § nämnda balk. Stadgandet förutsätter att domstolen har att med ledning av de normer som rättegångsbalken uppställer frilt bedöma ersättningens storiek. I denna fria prövningsrätt görs i det ifrågavarande lagmmmet den inskränkningen att, då det gäller inkassoåtgärd som vidtagits före rättegången, domstolen är bunden att följa de bestämmelser som regeringen meddelal angående storleken av ersättningen för sådan kostnad. Bestämmelser härom finns i kungörelse (1974:811),

Den ifrågavarande regeln i rättegångsbalken har tillkommit under 1809 års regeringsforms giltighetstid. Den kan därför icke omedelbart belysa huru de grundlagsregler i 1974 års RF om vilka nu är fråga skatt tillämpas i ell fatt av enahanda natur.

Följande huvudalternativ erbjuder sig vid grundlagsreglernas lolkning. Regler om storleken av den säljaren eller borgenären tillkommande ersättningen utgör sådana föreskrifter om enskildas ekonomiska förhållanden inbördes som endast kan bestämmas genom lag och om vilka riksdagen icke kan överiåta till annan att lagstifta. Reglema om denna ersättnings sloriek är en föreskrift till verkställighet av lagen om avbetalningsköp. Sådan föreskrift får regeringen utfärda som förordning med stöd av 8 kap. 13 § RF. Lagen om

Prop. 1977/78:142 162

avbetalningsköp kan ses som en lag som innehåller regler både om enskildas inbördes ekonomiska förhållanden och om det handräckningsförfarande varigenom säljare kan återfå försålt gods, dvs. som sådan lagregel om rättegången som avses i 11 kap, 4 S RF, En av regeringen till avbetalningslagen meddelad verkslällighetsföreskrifl kan avse verkställighet till lag om antingen parternas privaträttsliga mellanhavanden eller handräckningsförfarandet.

Enligt sakens natur saknas det i princip utrymme för föreskrifler titt verkställighet av tag, som reglerar enskildas ekonomiska förhåltanden inbördes. VaGe föreskrift härvidlag som innehåller något materiellt nytt utöver lagen skutte nämligen i sig inkräkta på riksdagens exklusiva normgivningskompetens inom detta område. Att normer, som bestämmer storleken i krontal av ersättningsbelopp som en enskild är skyldig en annan enskild, skulle kunna utfärdas som föreskrift till verkställighet av en lag som reglerar dessa förhållanden mera generellt får anses uteslutet. Ej heller kan det anses som en verkslällighetsföreskrifl att till utfyllnad av ordet "skälig" ersättning utfärda en detaljerad författning om vad som är skäligt i olika lägen.

Skäl kan tala för att regeringens behörighet att meddela verkställighetsföreskrifter till en tag om rättegång också skatt innefatta kompetens att normera hur mycket en enskild part som anlitar det statliga rättsväsendet får lov att ta ul av en annan enskild i kostnadsersättning. Om den enskilde begär att det offentliga rätlsmaskineriei skall sättas i rörelse för hans skutt, får han därmed anses ha överiåtit åt det allmänna att bestämma storieken av den ersättning han kan erhålla av sin motpart fiir de kostnader han haft att via rättsmaskineriet göra sig betald. Det föreligger också ett belydande praktiskl behov av att kunna enkell reglera ersättningsfrågorna i de summariska processuella förfaranden varom är fråga och för vilka standardisering aren förutsättning. En sådan standardisering erhålles bekvämt genom att regeringen utfärdar föreskrifter som förenhelligar eisättningsbeloppen i dessa förfaranden. Att beslämmelser av denna art i verkligheten fyller ell belydande praktiskt behov framgårav föredragande statsrådets anförande vid antagande av inkassolagen (se prop. 1974:42 s. 83-86).

En grundsals av delta slag för dock mycket långl. Av bestämmelsen i 18 kap, 8 S andra stycket rättegångsbalken framgår att det icke bara är kostnaden v/W domstolen ulan även kostnaderna,/Ö/-e rättegång som regeringen tillagt sig kompetens att reglera över huvudet på de berörda enskilda parterna. Någon riktig gräns för hur långt della resonemang för synes icke finnas. Godtas det, torde i och för sig konstiiutionetta hinder icke möta mol alt regeringen exempelvis utfärdar föreskrifter till verkställighet av 18 kap, rättegångsbalken, vari regeringen normerar vad part skall äga uppbära av motpart i ersättning för rättegångskostnad i olika situationer. Någon principiell skillnad mellan del slag av kostnader som nu regleras genom de tidigare nämnda

Prop. 1977/78:142 163

administrativa kungörelserna och rättegångskostnad som vid tvist mellan två enskilda parter ännu enligt 18 kap, rättegångsbalken bestäms av domstol finns icke.

Bakom de uttalanden som hittills gjorts i denna fråga kan spåras den tankegången att här är fråga om ett mellanting mellan tillämpningsföreskrifter titt en lag om enskildas ekonomiska förhållanden inbördes och en lag om rättegång. Eftersom det område om vilkel är fråga har betydande inslag av lag'om rättegång, vore det i och för sig rimligt att föreskrifter till verkställighet av tag finge utfärdas och, då föreskrifterna gäller ett ganska snävt fält av enskildas ekonomiska förhållanden inbördes och den verkställighet det gälter blott avser att uttolka ordet "skäligt" inom denna snäva ram till belopp i kronor och ören, skulle föreskrifterna kunna godlas som föreskrifter till verkställighet av lag enligt 8 kap. 13 S RF. Enligt min mening ger regeringsformen icke stöd föratt man vid dess tillämpning av praktiska skäl inför "korsningsprodukter" av denna art. Regeringsformen har sina olika kategorier och man tvingas, även om det kan vara praktiskt olägligt, att hänföra olika förekommande företeelser under dessa kategorier. Det är icke möjligt att efter någon glidande skata konstruera mellanformer. Jag kan i detta sammanhang ansluta mig titt professor Håkan Strömbergs i just detta ämne uttalade mening (Förvaltningsrättslig Tidskrift 1977 s. 195): Inför valet att antingen omarbeta grundlagsreglerna eller låta konstitutionell praxis gå sin egen väg mer eller mindre vät camoufierad genom omtolkning av grundlagen tvekar jag inte all rekommendera del förra atternativet.

Vid en avvägning av de olika faktorer som inverkar på denna fråga ser jag ingen annan utväg än alt hålla fast vid gmndprincipen all här är fråga om normer för att reglera enskildas inbördes ekonomiska förhållanden. Denna bedömning leder titt att önskvärda regler för standardisering av ersättningsbeloppen måste antas av riksdagen i form av lag,

1 den mån en normgivningskompetens på detta område skulle lillkomma regeringen, måste den vita direkt på grundtagsregeln i 8 kap. 13 § RF. Det är icke riksdagens sak att genom lag närmare uttolka den regeringen omedelbart i grundtag givna kompetensen.-Om tvekan skulle uppkomma om vidden av denna kompetens är det i sisla hand domstolarna som i sin rättstillämpning har all uppdraga gränserna förden, Kompelensen kan bli varken slörre eller mindre än vad regeringsformen i sig anger genom en av riksdagen anlagen lagregel. Om en sådan lagregel skulle ge regeringen en vidare kompetens än den har omedelbart enligt regeringsformen, skulle den i själva verket utgöra en regel om delegation av riksdagens kompetens. En sådan delegation på det fält varom nu är fråga, vore i sin tur grundlagsstridig.

Under hänvisning till det anförda får jag förorda att orden "enligl vad regeringen närmare föreskriver" måtte utgå ur förevarande paragrafs femte stycke.

Prop.1977/78:142 164

13 §

Lagrådei:

Första stycket av denna paragraf innehåller en regel som tar sikte på fall där det i ett handräckningsärende uppkommer tvekan huruvida konsumentkreditlagen etter den nya avbetalningsköplagen är tillämplig på köpet. I många situationer är det inle för prövningen av handräckningsärendet nödvändigt att ta ställning titt denna fråga, eftersom utgången skulle bli densamma oavsett vilken av de båda lagarna som tillämpades. Ibland får emellertid valel av tillämplig lag avgörande betydelse, exempelvis om fömtsättningarna för handräckning är uppfyllda enligl den ena men inte enligt den andra av de båda lagarna eller om avräkningen mellan parterna leder lill olika resultat beroende på vilken av lagama som tillämpas.

Det får anses ankomma på säljaren, som ansöker om handräckning, att hos utmätningsmannen visa att titt grund för hans ansökan ligger ett avbelalningsköp som är hänföriigt under lagen. Det kan förhålla sig så att på avbetalningskontraktet är direkt angivet att det gäller mellan näringsidkare, kontraktsformutären i vissa braniicher är så ulformade. Säljaren kan även på annat sätt visa att köparen förvärvat varan i och för sin yrkesverksamhet. Förmår inte säljaren visa att fråga är om ett avbetalningsköp av detta slag skall ansökningen om handräckning enligt denna tag inte upptagas utan avvisas. Skulle det klariäggas, att fråga är om ett avbelalningsköp enligt konsumentkreditlagen kan sökanden givetvis begära att i stället få ansökningen behandlad enligt den tagen.

Enligt allmänna principer ankommer det alttid på utmätningsmannen som myndighet att ex officio pröva sin behörighet att fatta beslut om de åtgärder som begäres av honom. Stadgandet i 13 S första stycket tar sikte på en enda av många olika tänkbara situationer, inför vilka utmätningsmannen kan ställas i ärenden av detta slag. Det kan verka missvisande att särskilt lagstifta om detta fall. Den föreslagna regeln säger icke heller något utöver vad som följer av allmänna rättsgrundsatser. Föreskriften synes lämpligen böra utgå.

Övergångsbesiämmdserna

Lagrådei:

Enligt första stycket skall den nya tagen träda i kraft den 1 januari 1979, då 1915 års tag om avbelalningsköp skall upphöra att gälla. 1 1915 års tag har genom lag den 1 december 1977 (nr 982) vidtagits vissa ändringar, som skall träda i kraft den 1 januari 1979, därvid dock föreskrivits att äldre bestämmelser skatt gälla i fråga om köp som har ingåtts före ändringslagens ikraftträdande. De nu förevarande övergångsbestämmelserna innehåller ingen regel om upphävande av 1977 års lag. Denna kommer alltså att formellt kvarstå och av de däri meddelade reglerna kommer f. ö. den nyss nämnda övergångsbestämmelsen om äldre köp att få även reell giltighet efter den 1

Prop. 1977/78:142 165

januari 1979, detta trots att en motsvarande övergångsbestämmelse nu intagits i den nya lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m, fl. Lagrådet föreslår att, för tydlighets skull, även lagen 1977:982 om ändring i 1915 års lag om avbetalningsköp upphäves med verkan från och med den 1 januari 1979. Att i de fall, då 1915 års lag alUjämt skatt tillämpas efter sislnämnda datum, detta skall ske utan beaktande av 1977 års ändringar kommer då att uttryckligen utsägas av stadgandet i iredje stycket i de nya övergångsbestämmelserna.

Förslaget till lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977:981)

17 S

Brunnberg:

Jag hänvisar lill vad jag anfört vid 9 S förslaget till lag om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl,

Petrén:

Under hänvisning titt vad jag anfört under 9 S lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl, föreslårjag att i femte stycket orden "enligt vad regeringen närmare föreskriver" utgår.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1977:984) om ändring i brottsbalken

Lagrådet:

Förslaget lämnas utan erinran.

Prop. 1977/78:142 166

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1978-03-09

Närvarande: statsministern Fältdin, ordförande, och statsråden UUsten, Romanus, Turesson, Gustavsson, Antonsson, Olsson, Dahlgren, Åsling, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo, Wirtén

Föredragande: statsrådel Romanus

Proposition om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl.

Föredraganden anmäler tagrådets yttrande' över förslag till lag om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl, och till lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977:981), m, m.

Föredraganden redogör för tagrådets yttrande och anför.

Med anledning av vad två av tagrådets ledamöter har uttalat i anslutning till 9 S femte styckei i förslaget till lag om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl. och 17 S femte stycket konsumentkreditlagen vill jag framhålla alt det varken av regeringsformen eller av dess förarbeten Gfr SOU 1972:15 s. 162) kan utläsas att regeringens befogenhet all meddela föreskrifier om verkställighet av lag skulle vara begränsad litl vissa kategorier av tag och inte kunna gälla t, ex, civilrältsliga lagbestämmelser. Min ståndpunkt är alltså densamma som den jag gav uttryck för i ärendet angående konsumentkreditlagen. Jag kan också i övrigt hänvisa till mina uttalanden i det ärendet (prop. 1976/77:123 s. 372), vilka riksdagen får anses ha godtagit. Jag finner således inte skäl att föreslå någon ändring av 9 S femte styckei i förslagel lill lag om avbetalningsköp mellan näringsidkare m, fl. etter av 17 S femte slyckel konsumentkreditlagen.

Jag kan biträda vad lagrådet haranfört i anslutning till 1,5,6 och 13 SS iden förestagna lagen om avbelalningsköp mellan näringsidkare m. fl. saml beiräffande övergångsbestämmelserna litl lagen. Med anledning därav föreslårjag att 13 S första stycket för utgå samt att i övergångsbestämmelserna föreskrivs att såväl lagen (1915:2 lS')om avbetalningsköp som lagen (1977:982) om ändring i den lagen upphävs när den föreslagna lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl, träder i kraft den 1 januari 1979.

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 16 februari 1978,

Prop. 1977/78:142 168
Innehåll

Proposition....................................................... I

Propositionens huvudsakliga innehåll...................... ...... I

Propositionens lagförslag..................................... ...... 2

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 16 februari 1978 9

1 Inledning..................................................... 9

2 Nuvarande förhållanden.................................. 10

2.1 Avbetalningsköp mellan näringsidkare......... 10

2.2 Lagstiftning.......................................... II

2.2.1 Lagen (1915:219) om avbetalningsköp II

2.2.2 Lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område ................................................. 16

2.2.3 Konsumentkreditlagen.................... .... 17

2.2.4 Annan lagstiftning......................... .... 26

3 Utredningen................................................. .... 26

3.1 Inledande anmärkningar........................... .... 26

3.2 Allmänna utgångspunkter......................... .... 26

3.3 Förslaget till ny avbetalningsköplag............ .... 30

3.3.1 Tillämpningsområde m, m................. 30

3.3.2 Ålertaganderätlen ......................... .... 31

3.3.3 Kopplings- och avräkningsförbehåll.... 34

3.3.4 Betalning i förtid............................ 35

3.3.5 Uppgörelse vid varas återtagande .. i .... 37

3.3.6 Återtagande genom handräckning eller domsverkställighet 38

3.3.7 Utmätningsförbud.......................... .... 39

3.3.8 Vitesklausuler m.m......................... .... 40

3.4 Andra frågor......................................... .... 41

3.4.1 Leasing till näringsidkare................. .... 41

3.4.2 Köparens ställning vid factoring........ .... 42

3.4.3 Konsumentkreditlagens tillämplighet på konsumenters förvärv av Gänster m, m 43

4 Föredraganden............................................. .... 46

4,1 Allmänna utgångspunkter..................... .... 46

4.1.1 Förslagets bakgrund....................... .... 46

4.1.2 Tillämpning i näringsidkarförhåtlanden av vissa bestämmelser i konsumentkreditlagen 48

4.1.3 En ny avbetalningsköplag................ .... 51

4.1.4 Frågor om förhållandet mellan konsumentkreditlagen och en ny avbetalningsköplag 54

Prop. 1977/78:142 169

4.1.5 Leasing....................................... 55

4.1.6 Factoring..................................... 55

4.1.7 Kredit i samband med avtal om Gänst m. m,,,, 56

4.2 Återtaganderätt och förtidsbetatning......... 59

4.2.1 Inledning...................................... 59

4.2.2 Säljarens rätt att kräva betalning i förtid och återta varan 59

4.2.3 Köparens rätt att avväga skyldighet att betala i förtid och återtagande 64

4.2.4 Köparens rätt att betala i förtid........ 65

4.3 Avräkning vid förtidsbetalning................... .... 66

4.4 Avräknings- och kopplingsförbehåll............ .... 71

4.5 Uppgörelsen vid återtagande.................... .... 74

4.6 Förfarandet vid återtagande, förbud mot utmätning

m, m................................................... .... 77

4.7 Rätt alt lösa tillbaka återtagen vara, vitesktausuler

m. m................................................... .... 81

4.8 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser .... 82

4.9 Följdändringar i konsumentkreditlagen m, m. .... 82

5 Upprättade lagförslag ................................... i82

6 Specialmotivering.......................................... 83

6.1 Förslaget lill lag om avbelalningsköp mellan näringsidkare

m, fl.................................................... 83

6.2 Förstaget titt lag om ändring i konsumentkreditlagen ,., 103

6.3 Förslaget lill lag om ändring i lagen (1977:984) om ändring i brottsbalken 104

7 Hemställan.................................................. 104

8 Beslut......................................................... 104

Bilagor............................................................. 105

1 Ulredningens lagförslag.................................. 105

2 Sammanställning av remissyttranden ............... 112

3 De remitterade förstagen............................... 151

Utdrag av lagrådets protokoll den 8 mars 1978........ 158

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 9 mars 1978 , ,. 166