Prop. 1977/78:111 Regeringens proposition

1977/78:111

om statens stöd till teknisk forskning och industrielit utvecklingsarbete m. m.

beslutad den 23 februari 1978.

Regeringen föreslår riksdagen alt antaga de förslag som har upplagils i bifogade utdrag ur regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar PER AHLMARK

OLOF JOHANSSON

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till åtgärder för alt frän\ja den tekniska förnyelsen inom industri och olika samhällssektorer. Åtgärderna avser huvudsakligen verksamhetsområdet för styrelsen för teknisk utveckling (STU).

Förslag läggs fram i propositionen lill vissa riktlinjer för STU:s stöd lill teknisk forskning och utveckling. Riktlinjerna ulgår från de tre roller som statsmakterna tidigare har angivit för STU, nämligen att främja den tekniska utvecklingen inom olika samhällssektorer, att främja industrins innovationsnivå och tekniska kvalitet samt att höja den tekniska forskningens nivå och öka kunnandet inom skilda områden. En samordning av STU:s sektor- och industripolitiska insatser avses ske genom att insatserna inom dessa roUer sammanförs till ell program för tekniskt utvecklingsarbete. Insatser for den allmänt inriktade tekniska forskningen skall enligt förslaget göras inom ett särskilt program för kunskapsutveckling.

EtUigt riktUnjerna skall, för att möjliggöra en mer målinriktad styming av STU:s verksamhet från statsmakternas sida, s. k. insatsområden inrättas för större, konkret målinriktade insatser som sträcker sig över flera år. Liksom hittills avses dock avsevärda resurser finnas tillgängliga för projekt som faUer utanför insatsområdena. Finansiering av instilutionsforskningen avses delvis ske genom att särskilda ramprogram upprättas.

1 propositionen föreslås vidare att förhandlingar inleds om särskilda ramprogram för teknisk utveckling inom de primär- och landstingskommunala onuådena med anknytning till den kommunala upphandlingen. Vidare föreslås all STU skall kunna dels biträda offentliga organ vid teknikupphandling, dels medfinansiera upphandlingsförberedelser.

1 Riksdagen 1977178. 1 saml. Nr 111

Prop. 1977/78:111 3

Utdrag
INDUSTRIDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1978-02-23

Närvarande: statsrådet Ahlmark, ordförande, och statsråden Bohman, Turesson, Antonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Åsling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullsten, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo

Föredragande: stalsrådet Johansson

Proposition om statens stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete m. m.

1 Inledning

I prop. 1977/78: 100 (bil. 17 s. 203) har regeringen föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1978/79 beräkna lill Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling ett reservationsanslag av 280500000 kr., till Styrelsen för teknisk utveckling: Drift av forskningsstalioner ett förslagsanslag av 1 000 kr. samt till Styrelsen för teknisk utveckling: Utrustning ett reservationsanslag av 10800000 kr. Jag anhåller att nu få ta upp dessa frågor.

STU-kommittén (I 1974:06) tillkallades med stöd av regeringens bemyndigande den 15 november 1974 för att utreda framtida organisation och verksamhetsformer för styrelsen för teknisk utveckling (STU).

STU-kommittén avlämnade i december 1975 delbetänkandet (Ds I 1975:7) STU:s organisationsform, i vilken kommittén belyser för- och nackdelar vid utövandet av statlig verksamhet genom myndighet, i stiftelse eller i aktiebolag, huvudsakligen urformeli och juridisk synvinkel.

STU-kommittén avlämnade i september 1977 sill betänkande (SOU 1977:64) STU:s stöd lill teknisk forskning och innovation', innehållande utredning och diskussion av problem i samband med STU:s verksamhet samt principförslag till hur STU bättre skall kunna anpassas till omständigheterna i den tekniska utvecklingsprocessen.

' Betänkandet har avgetts av generaldirektör Lennart Holm, ordförande, informationschef Hans Almryd, riksdagsledamot Sven G. Andersson, riksdagsledamot Olle Göransson, utredningssekreterare Lars Ljung, generaldirektör Eric Pettersson, riksdagsledamot Lennart Pettersson,-direktör Ingvar Petzäll, riksdagsledamot Bo Siegbahn, riksdagsledamot Bengt SjöneU och avdelningschef Turid Ström.

Prop. 1977/78:111 4

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av försvarets materielverk, försvarets forskningsanstalt (FOA), sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri), televerket, statens järnvägar (SJ), transportforskningsddegationen (TFD), sjöfartsverket, luftfartsverket, statskontoret, riksrevisionsverkel (RRV), universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) efter hörande av universiteten och de tekniska högskolorna, statens naturvårdsverk (SNV), konsumentverket, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens råd för byggnadsforskning (BFR), statens planverk, statens industriverk (SIND), Sveriges geologiska undersökning (SGU), nämnden för enelgiproduktionsforskning (NE), statens vattenfallsverk, STU, statens utvecklingsfond (SUFO), statens råd för vetenskaplig information och dokumentation (SINFDOK), statens provningsanstalt (SP), statens skeppsprovningsanstalt (SSPA), naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR), forskningsrådsnämnden (FRN), Norrlandsfonden, Stiftelsen Industriellt utvecklingscentrum i övre Norrland (lUC), Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sveriges Civilingenjörsförbund (CF-STF), Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisalion (SHIO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige (LO) efter hörande av Svenska Metallindustriar-betareförbundel. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Företagareföreningarnas förbund. Svenska uppfinnareföreningen (SUF), Sveriges Investeringsbank AB, delegationen för energiforskning (1 1975:02, DFE) samt Svensk industriförening.

Yttranden över betänkandet har inkommit från patent- och registreringsverket, medicinska forskningsrådet (MFR), standardiseringskommissionen i Sverige (SIS), korrosionsinstitutet, AB Atomenergi, Kollektiv-forskningsinstitutens samarbetsorgan (SAMKO), Livsmedelstekniska nämnden vid STU samt enskilda personer.

Teknikupptmndlingskoininitlén (1 1973:05, TUK) tillkallades med slöd av regeringens bemyndigande den 14 september 1973 för att utreda frågor om offentlig upphandling och teknisk utveckling.

TUK avlämnade i december 1976 sitt betänkande (SOU 1976:69) Teknikupphandling'.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av försvarets me-terielverk, försvarets forskningsanstalt (FOA), sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri), postverket, televerket, siatens järnvägar (SJ), statens vägverk, sjöfartsverket, luftfartsverket, statskontoret, generallullstyrelsen, byggnadssstyrelsen, riksrevisionsverket (RRV), statens personalulbildningsnämnd, utrustningsnämnden för

' Betänkandet har avgetts av verkställande direktören Bo Aler, ordförande, avdelningschefen Åke Gustafsson, kanslirådet Gunnar Ribrant och planeringsdirektören Jan Uhler.

Prop. 1911fl8:111 5

universitet och högskolor, statens råd för byggnadsforskning (BFR), statens industriverk (SIND), statens vattenfaUsverk, STU, Göteborgs kommun. Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), Svenska kommunförbundei. Landstingsförbundet, Sveriges Civilingenjörsförbund (CF-STF), Sveriges industriförbund. Svenska brandförsvarsföreningen. Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska uppfinnareföreningen (SUF), STU-kommittén, Svensk industriförening. Svenska lokaltrafikföreningen. Svenska vatten- och avloppsverksföreningen (VAV) samt Svenska värmeverksföreningen.

Genom regeringsbeslut den 22 december 1976, uppdrogs åt statens industriverk att utreda frågor om regional produktutvecklingsservice till mindre och medelstora företag och enskilda uppfinnare m. m.

Statens industriverk avlämnade i december 1977 sin rapport (SIND 1977: 14) Regional produktutvecklingsservice — till mindre och medelstora förelag samt enskilda uppfinnare.

Efter remiss har yttranden över rapporten avgetts av riksrevisionsverkel (RRV), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), STU, statens utvecklingsfond (UFO), siatens provningsanstalt (SP), Norrlandsfonden, Stiftelsen Industriellt utvecklingscentmm i övre Nortland (lUC), Landstinget i Västerbollens län. Landstinget i Norrbollens län. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisalion (SHIO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) samt Expolaris.

Därutöver har synpunkter på stöd till teknisk forskning och utvecklingsarbete inkommit från vissa organisationer och enskilda personer.

1 det följande redovisas även ell antal frågor som inle behöver underställas riksdagen, men som bör tas med för överskådlighetens och sammanhangets skull.

2 Teknisk utveckling, forskning och innovationer

STU-kommittén lämnar i sitt betänkande en redogörelse för de verksamheter som det är STU:s uppgift att stödja. Av redogörelsen framgår i huvudsak följande.

2.1 Teknisk utveckling och ekonomisk tillväxt

1 alla industrialiserade länder betraktas den tekniska utvecklingen som en betydelsefull källa till ekonomisk tillväxt och därigenom som en central nationell angelägenhet. Av främst denna anledning satsar också staten slora resurser på teknisk forskning och utvecklingsarbete, vars bidrag till ekonomin och samhället emellertid är svårt att exakt ange.

Hälften av tillväxten i bmttonalionalprodukten kan förklaras av volymmässiga ökningar i arbetskraft och realkapilal. Den resterande delen beror

Prop. 1977/78:111 6

på den s. k. teknikfaktorn, som är en sammanfattande beteckning för alla de faktorer som anses förklara den del av den ekonomiska tillväxten, som inte är att hänföra till volymförändringar. Teknikfaktorn är emellertid en analytisk och statistisk restpost och innehåller ett mycket brett speklmm av företeelser och effekter, av vilka endast en del är direkt relaterade till vad man vanligen lägger in i begreppet teknisk utveckling. Det anses dock enligt kommittén fullt klarlagt all teknisk utveckling i denna mer begränsade bemärkelse ger ett av de största enskilda bidragen till den ekonomiska tillväxten.

Det är de mänga små innovationerna och anpassningarna av existerande teknik, som i första hand bidrar till de tekniska förändringarna och den ekonomiska tillväxten. Även om de stora genombrotten ofta väcker större uppmärksamhet, har de enligt kommittén sannolikt relativt sett mindre ekonomisk betydelse.

1 alla västeuropeiska länder utförs merparten av forsknings- och utvecklingsarbetet inom industrin, även om staten beräknas finansiera nära 50% av verksamheten.

Studier av ekonomisk tillväxt och satsningar på forskning och utvecklingsarbete visar atl sambanden dem emellan är myckel svaga på den nationella nivån. Uppfinningar och innovationer är resultatet av ett komplicerat samspel mellan en rad faktorer - ekonomiska, sociala och tekniska. Sambandet mellan nedlagda kostnader för forskning och utvecklingsarbete och innovationsaktivitet är därför myckel svårt alt precisera. Betydelsen av tekniska innovationer för den ekonomiska tillväxten på nationell nivå kan enligt kommitténs uppfattning bara förslås i mycket allmänna termer.

För enskilda industribranscher och enskilda företag är däremot sambandet mellan ekonomisk expansion och satsningar på forskning och utvecklingsarbete starkare. De studier som gjorts indikerar att förelag som satsat stora resurser på forskning och utvecklingsarbete också har växt snabbi i omsättning. Styrkan i delta samband är dock beroende på fördelningen av resurser mellan grundforskning, tillämpad forskning och utvecklingsarbete. Sambanden är enligt några studier starkare ju större andel av kostnaderna som ligger på tillämpad forskning och utvecklingsarbete. Stora skillnader kan dock noteras mellan olika industribranscher.

2.2 Teknisk forskning och innovationsverksamhet

Forskning och utvecklingsarbete är ett relativt mångtydigt begrepp som i dagligt tal brukar användas som samlingsbeteckning på alla forsknings-och utvecklingsaktiviteter. Forskning och utvecklingsarbete kan emellertid ha olika karaktär och syften samt bedrivas under olika betingelser. Både grundforskning och tillämpad forskning gäller sökandet efter ny kunskap med olika grad av tillämpning i sikte. Utvecklingsarbete syftar enligl de gängse definitionerna till all åstadkomma nya eller förbättrade produkter

Prop. 1977/78:111 7

och processer och har således ett annat primärt syfte än forskningen. Kopplingen dem emellan utgörs av att man i utvecklingsarbetet utnyttjar forskningsresultatet, anser kommittén.

Eftersom STU stöder olika kategorier av utförare är det viktigt att göra en åtskillnad mellan den i huvudsak kunskapsuppbyggande/oriA:/?//! som bedrivs vid universitet, högskolor, statliga forskningsstationer och branschforskningsinstitul saml del i huvudsak utvecklingsinriktade arbetet som bedrivs vid eller i nära anslutning till företagen. För den senare verksamheten använder kommittén begreppet innovationsverksamhei. Delta begrepp inrymmer alla de tekniska, organisatoriska, kommersiella och finansiella åtgärder, som är nödvändiga för ett företag i syfte alt föra en ny produkt eller process från idéstadiet fram lill ianspråktagandet. Innovationsprocessens beroende av industriell teknisk forskning är uppenbar. Forskningens roll i innovationsprocessen är dock av indirekt natur. Teknisk forskning producerar en pool av teknisk kunskap, ur vilken ut-vecklarna väljer den kunskap de tycker är lämplig utifrån någon föreställning om behov och vad som är ekonomiskt utvecklingsbart. Den tekniska forskningens ekonomiska betydelse är odiskutabel, anser kommittén. Forskningens bidrag till innovationsverksamheten inom industrin ärfyrfal-dig:

- Den utvecklar ny kunskap och undersökningsmetodik.

- Den utbildar forskare och tekniker och ger därmed tillgång lill personal med hög teknisk kompetensnivå.

- Den producerar ibland banbrytande teknisk kunskap, vilken relativt snabbt kan leda till innovationer.

- Den ökar förutsättningarna för att kunna utnyttja utländska forskningsresultat.

Förverkligandet av en innovation innebär vanligen att ett marknadsbehov förs samman med en teknisk möjlighet för att möta detta behov. Det är ofta mer avgörande att identifiera det behov som kan mötas än att realisera den potentiella användbarheten i en teknisk möjlighet. Intresset för atl utnyttja ny teknisk kunskap baseras på ekonomiska motiv och/eller på en stark medvetenhet om ett icke tillfredsställt behov. När teknisk kunskap saknats, har dessa drivkrafter inte kunnat göra sig gällande. Forskningsresultaten är ett nödvändigt villkor för innovationer, men kunskapen i sig leder inle till några innovationer. Innovationer uppkommer som en syntes av marknadsbehov och tekniska möjligheter samt skapas oftast av personer i eller i nära anlutning lill industrin.

2.3 Innovationsprocessen och dess faser

Följande figur försöker schematiskt visa det vanligaste synsättet på innovationsprocessen i facklitteraturen.

Prop. 1977/78:111

innovations- spridning

MODELL FOR iNNOVATIONSPROCESSEN OCH DESS FASER

Kommittén påpekar att modeUen inte avser orsakssamband mellan innovationsverksamhet och ekonomisk tillväxt, utan anger endast några viktiga faser i ett enskilt innovalionsprojekl. Verkligheten är dock myckel mer komplicerad och projekten utvecklas inte alltid som en välordnad sekvens av förutbestämda faser. Tillkomsten av en innovation är i själva verket ofta en betydligt mer sammansatt företeelse.

De få stora innovationerna synes oftare baserade på tekniska möjligheter medan de många mindre innovationerna vanligen är baserade på behov.

STU:s verksamhetsområde omfattar endast idégenereringsfasen och delar av utvecklingsarbetet. Större delen av utvecklingsarbetet och innovationsspridningen kräver oftast stora kapitalresurser och marknadsmässig kompetens, varför STU normalt inte har förutsättningar för att stödja dessa faser.

Forskningen om innovationer har visat att identifiering av behov, marknads- eller produktionsbehov, är den absolut vanligaste förutsättningen för tillkomsten av innovationsidéer. Däremot är behovsidenlifikalionen knappast ett tillräckligt villkor för att innovationer skall bli bärkraftiga och framgångsrika. Forskningen visar att skillnaden mellan lyckade och misslyckade innovalionsprojekl är ganska liten. Graden av behovsmedvetenhel kan dock vara en signifikant faktor härvidlag.

Man bör särskilja olika former av idéstimulans. Ibland stimuleras idé-genereringen av specificerade behov i termer av produklpreslanda, ibland av en strävan att förändra tekniska lösningar och ibland av kravet på kostnadssänkningar. Både innovationsfrekvensen för produkt- och processinnovationer samt slimulansformerna varierar med ett produktområdes utvecklingsstadium.

Prop. 1977/78:111 9

Ett flertal studier visar atl majoriteten av betydelsefulla uppfinningar görs av enskilda uppfinnare eller små företag. Uppfinningen är emellertid bara första steget på vägen mot en framgångsrik innovation och ofta inte det mest kostnadskrävande. Enligt kommitténs uppfattning kan mindre företag antas ha vissa fördelar i tidiga skeden av innovationsprocessen och när det gäller mera radikala innovationer, som inte är så kostnadskrävande. Större företag har däremot fördelar i de senare skedena av utvecklingsarbetet och vid senare förbättringar av nya produkter. Det finns också stora skillnader mellan olika branscher i dessa avseenden. Undersökningar visar att den stora volymen av innovationer produceras i de större företagen, men det tycks som om de små företagen under vissa förhållanden skulle vara mera effektiva innovalörer än slora företag i så motto all de producerar fler innovationer för varje satsad krona.

Både små och slora förelag är nödvändiga för industrins långsiktiga utveckling, anser kommittén. Innovaliva småföretag har en viktig uppgift att fylla för utveckling och förändring av olika industrigrenar, men det är en orealistisk tanke att småföretagen skulle kunna svara för huvuddelen av all teknisk utveckling i dagens samhälle. Tröskelkoslnaderna för en innovation i tekniskt avancerade branscher är höga och de ökar också mycket snabbt, vilket har lett lill en starkare företagskoncenlration inom dessa branscher. Ju högre utvecklingskostnaderna och andra innovationskostnader är, desto större blir fördelama för det stora företaget.

Delta innebär också att exempelvis utformningen av statligt industri-eller innovationsstöd inte kan frikopplas från frågan om vilka produktområden eller industrigrenar man vill utveckla. Om man exempelvis väljer att koncentrera stödet till mindre företag med argumentet att utbytet per satsad krona skulle bli större på detta sätt, innebär det också att man väljer att stödja den sorts innovationer, som kan utvecklas inom ett mindre företag.,

Studier visar atl det huvudsakliga antalet innovalionsidéer skapas av enskilda personer såsom fristående individer eller som anställda i industriföretag. Som organisationer spelar universitet, högskolor och forskningsinstitut en mycket underordnad roll i innovationssammanhang. Vid dessa institutioner sker väsentligen utveckling av ny teoretisk kunskap och utbildning av forskare och tekniker.

De idéer som utvecklas till innovationer i industriförelag bygger oftast pä impulser från externa kontakler av personlig natur.

Den allra största andelen av innovationskostnaderna återfinns i de tekniska utvecklingsfaserna. Den absoluta nivån på dessa kostnader är mycket starkt beroende på arten av den teknik som innovationen berör. Delta medför enligt kommittén att stora resp. små företag såsom moderorganisationer är bäst länripade för helt olika typer av innovationer.

Innovationers spridningstakt påverkas av mycket komplexa mekanismer. Spridningen är beroende av egenskaper hos den som introducerar

Prop. 1977/78:111 10

innovationen, hos innovationen i sig och hos den potentiella användaren och dennes omgivning.

Stora resursslarka organisationer har bättre möjligheter alt påverka sina innovationers spridningstakt än små företag.

2.4 Misslyckande och framgång i innovationsverksamhet

Studier som har gjorts visar atl de största barriärerna mot innovationer finns på icke-lekniska områden. Det är marknadsföring, finansiering (speciellt startkapital för nyföretagande) och organisationsfrågor, som uppfattas såsom särskilt stora hinder. Även om en innovation bygger på kvalificerad teknik är det ändå med vissa undantag andra faktorer än tekniken som avgör var gränsen mellan framgång och misslyckande går. Speciellt påvisar STU-kommittén behovet av marknadsanalyser såväl beträffande allmänna marknadsförhållanden som beträffande egenskapsspecificering av behov.

Ett nödvändigt villkor för framgångsrika innovationsprojekt är alt det finns ett slags projektpådrivare, dvs. en individ som identifierar sig med utvecklingsprojektet och som ser till att det förs framåt. Denne projektpådrivare är en person med förmågan att koppla samman marknadsbehoven med de tekniska lösningarna. Det blir ofta den personen, som ger innovationen dess detaljutformning och profil, menar kommittén.

Smålöretagets fördelar framför det stora företagel består i den flexiblare och mindre byråkratiska organisationen. Utveckling av en innovation i stora organisationer innebär ofta i realiteten atl de interna maktförhållandena i organisationen förändras. Härigenom hotas maktpositioner och det uppstår motstånd mot teknisk förnyelse eller ulstötning av eventuella projektpådrivare som tvingas starta egna företag. Innovaliva förelag kännetecknas av goda informella relationer mellan individerna.

3 Internationell översikt

1 de industrialiserade länderna betraktas den tekniska utvecklingen som en betydelsefull källa lill ekonomisk tillväxt och därigenom som en nationell angelägenhet. 1 alla industriländer satsas därför stora såväl privata som statliga resurser på teknisk forskning och utvecklingsarbete. Samtidigt är sambanden mellan dessa satsningar och effekterna på den ekonomiska tillväxten inte särskilt väl kända. Detta beror bl. a. på stora orsaks-analys- och mätproblem för att fastställa såväl insatsernas storlek som utfallet av dessa. Slor osäkerhet råder därför om resurserna utnyttjas effektivt. Tillgänglig statistik visar dock entydigt att det är de ledande industrinationerna som satsar mest på teknisk forskning och utvecklingsarbete. Följande sammanställning visar för ett urval av länder bl.a. den

Prop. 1977/78:111 11

totala satsningen under år 1973 på teknisk forskning och utvecklingsarbete i belopp (miljarder Skr) och som andel (%) av bruttonationalprodukten (BNP). Sammanställningen bygger på den insamling av uppgifter som görs av OECD om kostnader m. m. för forskning och utvecklingsarbete i medlemsländerna.

Belopp Miljarder Andel Företagssektorns Tillväxt

miljarder Skr av BNP andel i % i BNP

nationell i % finansie- utföran- % per är

valuta ring de 71-76

Västtyskland	18,2	29,8	2,0	51	65	2,6
USA	30,4	133,1	2,3	42	69	2,9
Frankrike	19,4	19,0	1,7	39	59	3,9
Japan	1981,0	31,6	1,7	66	66	5,6
England	1,3	14,3	2,1	44	63	2,0
HoUand	3,1	4,9	1,9	54	59	3,3
Sverige	3,6	3,6	1,6	54	67	2,2
Danmark	1,5	M	0,9	-	51	2,4
Norge	1,1	0,7	1,1	38	50	4,7
Finland	0,5	0,6	0,8	—	60	3,3

Av sammanställningen framgår att de svenska insatserna för forskning och utvecklingsarbete ligger på en relativt hög nivå. Vi satsar dock något mindre i förhållande lill BNP än USA, som intar en ledande ställning i västvärlden, England, Västtyskland och Holland, men Ugger på ungefär samma nivå som Frankrike och Japan.

Förutom genom egna satsningar kan ny teknik även erhållas genom att den importeras från andra länder som redan har utvecklat den. Det är därför av intresse att i detla sammanhang vela något om omfattningen av denna teknikhandel. I följande tablå redovisas för år 1973 såväl import som export av teknik (miljoner dollar).

Land	Import	Export	Relation
	milj. $	milj.S	Import/Export
Västtyskland	619	216	2,9
USA	385	3 238	0,1
Frankrike	741	844	0,9
Japan	637	187	3,4
England	326	341	1,0
Sverige	27	26	1.0

Japan och Västtyskland importerar teknik i betydande utsträckning, medan USA svarar för den i särklass största exporten.

Formerna för och inriktningen av satsningarna på forskning och utvecklingsarbete skiljer sig ål i olika länder. I det följande redovisas i korthet situationen i några länder av särskilt intresse i detta sammanhang.

Utgifterna till forskning och utvecklingsarbete i Västtyskland har i relation till biuttonationalprodukten ökat kraftigt från en mycket blygsam nivä på 1950-talet till en tätposition i Västeuropa. De totala satsningarna upp-

Prop. 1977/78:111 12

gick år 1973 till ca 18 miljarder DM, varav industrin och staten (federalt och delstatligt) vardera svarade för ca hälften.

Bland de federala organen är forsknings- och leknologiministeriet (BMFT) den mest betydelsefulla finansiären av forskning och utvecklingsarbete. Från delta ministerium finansieras bl. a. alla federala fackprogram. De största är inriktade på energi-, rymd- och dataområdena. För projekt inom de olika fackprogrammen kan stöd erhållas med mellan 50 och 100% av projektkostnaden. Formen för stöd är bidrag med eller ulan villkorlig återbetalningsplikt.

Av de övriga ministei"ierna stöder försvarsministeriet forskning och utvecklingsarbete inom del militära området. Ekonomiministeriel inriktar sitt slöd på flygindustri (bl. a. Airbus), kollektiv forskning och främjande av introduktion av tekniska innovationer. Utbildningsminisleriel är inriktat på forskning vid högskolor. Jordbruksministeriets utgifter går i stor utsträckning till närings- och livsmedelsforskning samt traditionell jord-och skogsbraksforskning. Inrikesministeriet svarar för miljöskyddet.

Delstaterna stödjer även de forskning och utvecklingsarbete. Satsningama går till övervägande del till forskning vid högskolor samt i övrigt lill olika forskningsinstitut.

För atl stödja exploatering av tekniskt färdigutvecklade innovationer bildades år 1975 av sex västtyska banker med stöd av BMFT ett särskih utvecklingsbolag, Wagnisfinanzierungs-Gesellschaft (WFG). WFG deltar i investeringar i produktionsutrustning och utgifter för marknadsintroduktion. Avsikten är atl WFG på lång sikt skall bära sina egna kostnader. Verksamheten är inriktad på små och medelstora företag.

I USA svarar i huvudsak den federala regeringen och industrin för stödet till forskning och utvecklingsarbete. Den federala andelen har sedan mitten av 1960-talet successivt sjunkit och utgjorde år 1977 ca 53% av lolalstödet eller ca 24 miljarder dollar. Det federala stödet kanaliseras via departementen och ett stort antal organ som sorterar under dessa. De största utgörs av Department of Defence, National Aeronaulics and Space Administration (NASA), Energy Research and Development Administration (ERDA), Department of Health, Education and Welfare (HEW), National Science Foundation (NSF), Department of Agriculture, Department of Transportation, Department of Interiör och Environmenlal Protection Agency (EPA).

Karakteristiskt för det federala stödet är dess kraftiga inriktning på försvar och rymd. 51 % av resurserna går till forskning och utvecklingsarbete på försvarsområdet, 12% till rymdområdet och resterande 37% till civila områden, främst medicin (ca 10%) och energi (ca 9%). I nästan samtliga västeuropeiska länder är förhållandel det motsatta.

Finansieringen av forskning och utvecklingsarbete i Frankrike sker på tre olika sätt. För del första finansierar staten forskning och utvecklingsarbete över en gemensam forskningsbudget som sedan fördelas lill olika ministerier. Hämtöver sker viss statlig finansiering av forskning och ul-

Prop, 1977/78:111 13

vecklingsarbete utanför forskningsbudgeten, såsom militär forskning, vissa civila flygplansprojekt och viss telekommunikationsforskning. För det tredje satsar industrin resurser som i huvudsak går till dess egen forsknings- och utvecklingsverksamhet samt lill branschforskningsinstitul. Under år 1973 uppgick de totala kostnaderna lill ca 19 miljarder F, varav staten svarade för inemot 60% och industrin för nära 40%.

Det finns två modeller för organisationen av siatens slöd till forskning och utvecklingsarbete. Den ena, minisleriemodellen, innebär att allt statligt stöd samlas lill ett speciellt ministerium, den andra, sektorsmodeUen att varje minister ansvarar för forskning och utvecklingsarbete inom sill fackområde. Frankrike har valt ett mellanting där varje minister ansvarar sitt område men med en interministeriell samordning av stödet till forskning och utvecklingsarbete. Denna samordning, som innebär utarbetande av en forsknings- och utvecklingspolitik, samordning av budget och kontroU samt vissa punktvisa stödformer sköts i huvudsak av forskningsstyrelsen. Denna sorterar under en särskild minister, som direkt under premiärministern har ansvaret för samordningen av statens stöd lill forskning och utvecklingsarbete. Den sekloriella verksamheten sköts av resp. fackministerium.

Forskningsstyrelsens roll är speciellt viktig inför varje femårsplan, där målen för forsknings- och utvecklingspolitiken under de närmaste fem åren formuleras. F. n. löper den sjunde femårsplanen som omfattar åren 1976-1980. I denna skall satsningarna på forskning och utvecklingsarbete ökas snabbare än övriga statsutgifter i genomsnitt och särskilt skall stödet till gmndforskning höjas. Prioriterade områden i denna plan utgör dels insatser för minskat beroende av importerad energi och råvaror, dels upprustning av produktionsmetoderna i industri och jordbruk, dels förbättring av levnadsvillkoren innebärande bl. a. ökat samarbete mellan biologer och läkare, satsning på förebyggande hälsovård och arbetsmiljö, dels tekniskt-vetenskapligt samarbete med utvecklingsländer.

Huvudmålen i forskningsplanen bryts ned till program på olika nivåer. Det finns därför ett flertal program på lägre nivå för all stödja teknisk forskning och utvecklingsarbete. Några exempel härpå utgör följande. Actions Concertées stödjer forskning inom framför alll nya teknikområden där universitet och industri går samman i gemensamma program. Staten finansierar dessa program som är tidsbegränsade och i huvudsak avser gmndforskning och tillämpad forskning. Aide au Développement gäller däremot industriellt utvecklingsarbete såsom framtagning av prototyper och utveckling av processer och material som är av intresse för den ekonomiska och tekniska utvecklingen. Stödet sträcker sig fram till marknadsintroduktion. Vanligen bidrar staten med 50% av kostnaden. Bidraget betalas sedan tillbaka om det går bra för projektet.

Agence Nationale pour la Valorisation de le Recherche (ANVAR) är en kommersiell statlig organisation som bildats för att föra fram innovationer

Prop. 1977/78:111 14

och forskningsresultat från universitet och forskningsinstitut till industriell exploatering. ANVAR sluter kontrakt med dessa organisationer som innebär att ANVAR dels sköter palenlering och teknisk vidareutveckling, dels för ut innovationer till industriell exploatering mot en mindre andel av eventuella framtida inkomster som till största delen går tillbaka till resp. organisation. ANVAR kan bara göra en relativt liten egen kapilalsatsning varför dess betydelse främst ligger i värdering och förmedling.

Japan har successivt ökat sina satsningar på forskning och utvecklingsarbete och närmar sig nu de ledande industrinationerna i västvärlden. Totalt avsatte man drygt 30 miljarder Skr under år 1973, varav industrin finansierade ca två tredjedelar.

För organisationen av statligt slöd lill forskning och utvecklingsarbete tillämpas en liknande modell som den i Frankrike. Varje ministerium svarar således för sitt fackområde medan ett särskilt organ, Science and Technology Agency (STA), sköter samordningen mellan ministerierna. Ministeriet för internationell handel och industri (MlTl) utgör det viktigaste instrumentet för stöd till tekniskt utvecklingsarbete. MlTI stöder dels industriella utvecklingsprojekt, dels svarar man för genomförandel av merparten av de s. k. nationella projekten.

När det gäller inriktningen av insatser är tre områden av ungefär samma storleksordning, nämligen miljövård, informationsbehandling och kärnkraft. På miljövårdsområdet är företagens egna satsningar helt dominerande, medan staten har motsvarande ställning på kärnkraftsområdel. Efter dessa tre stora områden följer rymdteknologi och havsteknik. Av industrins utgifter pä forskning och utvecklingsarbete faller de största andelarna på elektrisk, kemisk och transportindustri.

Research Development Corporation of Japan (JRDC) är ett utvecklingsbolag som utgör Japans motsvarighet till det brittiska NRDC och det franska ANVAR. Syftet är alt främja utveckling av ny teknologi av nationell ekonomisk betydelse och att föra ut teknologi i industriell tillämpning. JRDC lämnar bl. a. lån med villkorlig återbetalning och förmedlar licenser.

England har sedan lång tid tillbaka varit det land i Västeuropa som satsat störst andel av BNP på teknisk forskning och utvecklingsarbete. Under senare år har dock som jag tidigare nämnt de västtyska satsningarna ökat kraftigt och är numera i nivå med de engelska. Av de totala kostnaderna på ca 14 miljarder Skr under år 1973 svarade den engelska industrin för knappt 45% och staten för inemot hälften.

Det statliga stödet kanaliseras via de olika departementen. Dessa svarar var och en för sitt fackområde. Huvudansvaret för stöd till industriell forskning och utvecklingsarbete ligger hos industridepartementet. Sedan år 1972 tillämpas den s.k. konsument-producent-principen, som innebär att organ som företräder konsumenter av forsknings- och utvecklingsresultat, formulerar behov av forskning och utvecklingsarbete, medan industrin, universiteten och forskningsinstituten som producenter bedömer

Prop. 1977/78:111 15

möjligheterna att tillgodose dessa behov och svarar för genomförandet. För planering av dessa stödåtgärder har man inrättat ett antal behovsnämnder (Requirements Boards). Nämnderna fungerar som beställare av forsknings- och utvecklingsinsatser. Slöd till flyg- och rymdindustrin är dock undantagna från system med behovsnämnder och handläggs i särskild ordning. De största satsningarna sker inom områdena civila flygplan, rymd och dala.

För utveckling av nya produkter och processer kan industridepartementet lämna slöd i form av gemensamma utvecklingskontrakt och av förproduktionsorder. Utvecklingskontrakten är en form av riskdelning mellan staten och företaget. Staten ställer vanligen upp med 50% av de totala utvecklingskostnaderna. 1 gengäld betingar sig staten en avgift på försäljningsintäkterna om projektet blir framgångsrikt. Förproduktionsorder innebär att staten köper en produkt från ett företag och lånar ut den till användare för utprovning. År 1977 utvidgades slödel lill utveckling av produkter och processer. Tidigare sträckte sig stödet endast fram t. o. m. prototypstadiet, men omfattar nu samtliga steg fram till kommersiell produktion. Vidare har man som alternativ till den tidigare finansieringsformen infört ett bidrag med 25% av kostnaderna utan återbelalningsplikt.

Det finns ett slort antal branschforskningsinstitut (Research Associations) i England. Dessa finansierades från början till 50% genom anslag från staten och till 50% genom bidrag från industrin. De statliga anslagen har under senare år successivt minskals och instituten får i stället finansiera sin verksamhet genom uppdragsforskning. År 1975 upphörde de statliga anslagen helt och instituten får i stället statliga bidrag för enskilda projekt via de olika behovsnämnderna.

För att främja utvecklingsarbete och kommersiellt utnyttjande av nya produkter och processer finns del ett statligt utvecklingsbolag. National Research Development Corporation (NRDC). Företaget arbetar på kommersiell basis och skall på lång sikt balansera sina kostnader med intäkter från verksamheten. För första gången under sin nästan 30 år länga historia gick NRDC med vinst år 1974, främst p.g.a. licensintäkler från läkemedelssidan. NRDC arbetar bl. a. med att erbjuda licenser i utbyte mot royalty på framtida försäljning och med atl delta i s. k. joint venlures med industrin där man delar kostnaderna för utvecklingsarbetet.

4 Teknisk forskning och utveckling i Sverige

Forskning och utvecklingsarbete bedrivs i Sverige främst inom industrin samt vid universitet och högskolor. Den totala forsknings- och utvecklingsverksamheten i Sverige år 1975 uppgick enligt SCB:s statistik till 5 005 milj. kr. Härav utfördes ca 61 % inom industrin, ca 22% vid universitet och högskolor samt resterande 18% vid myndigheter, affärsverk, privata insti-

Prop. 1977/78:111 16

tut och organisationer. Industrin finansierade ca 55% av de totala kostnaderna, medan resten föll på statens lott.

Den statliga organisationen för stöd till forskning och utvecklingsarbete kan karakteriseras som sektoriserad, decentraliserad och pluralistisk. Sek-toriseringen innebär att forskning och utvecklingsarbete ses som ett medel att uppnå de samhälleliga målen och atl insatserna inom olika sektorer avvägs mot andra möjligheter alt uppnå resp. sektors mål. Decentraliseringen innebär att besluten i stor utsträckning fattas under regeringsnivån, hos de självständiga myndigheterna och de forskningsutförande organen. Pluralismen innebär alt finansieringen sker genom beslut i många olika organ och atl resurserna kanaliseras på många vägar till de utförande organen.

Utbildningsdepartementet har ansvaret dels för den dominerande delen av universitets- och högskoleorganisationen, dels för forskningsråden som sköter den rörliga finansieringen av grundforskningen. Industridepartementet har del centrala ansvaret för stöd till teknisk forskning och utvecklingsarbete, medan övriga departement svarar för resp. fackområde.

Universiteten och högskolorna är landets största resurs för teknisk-vetenskaplig forskning. En successiv utbyggnad av den sekloriella organisationen har dock skett som en följd av att forskning och utvecklingsarbete har tillmätts allt större betydelse för samhällsutvecklingen.

STU utgör statens centrala organ för stöd till teknisk forskning och utvecklingsarbete. STU:s verksamhet i förhållande till de sekloriella organen är av kompletterande natur. STU:s insatser är koncentrerade till industriella utvecklingsprojekt. Slöd ulgår vanligtvis som bidrag med villkoriig återbelalningsplikt. Vidare finansierar STU olika kollektiva forskningsprogram tillsammans med industrin. Den statliga andelen uppgår vanligtvis till 50%.

För atl stödja industriella utvecklingsprojekt förbi protolypstadiet och fram till kommersiell produktion finns statens utvecklingsfond. Denna lämnar bidrag med villkoriig återbetalningsskyldighet. Bidrag utgår vanligen med 50% av projektkostnaden. En förstärkning och regionalisering av den stödform som fonden representerar kommer atl ske under år 1978. Vid sidan av fonden lämnar bl. a. Sveriges Investeringsbank lån till industriella utvecklingsprojekt som inte kan finansieras på den vanliga kreditmarknaden.

Av följande tablå framgår fördelningen av kostnaderna för industrins forsknings- och utvecklingsverksamhet inom olika branscher. Vidare anges verksamhetens intensitet i förhållande till förädlingsvärdet (%). Tablån visar atl tyngdpunkten i industrins forsknings- och utvecklingsverk samhet ligger på transportmedelsindustri utom skeppsvarv och båtbyggeri (25 %), eleklroinduslri (23 %), maskinindustri (19 %) och läkemedelsindustri (7 %). Vidare framgår alt läkemedelsindustrin är den i särklass mest intensiva branschen när det gäller forskning och utvecklingsarbete. Däref-

Bransch

Transportmedelsindustri utom skeppsvarv och båtbyggeri Elektroindustri Maskinindustri Läkemedelsindustri Metall varuindustri Järn-, stål- och ferrolegeringsverk

Massa-, pappers- och pappers-varuindustri

Livsmedels-, dryckesvaru- och tobaks varuinsustri Kemikalie-, gödselmedels-, plastindustri samt annan kemisk industri utom läkemedelsindustri Tegel-, cement- och annan mi-neralvaruindustri Skeppsvarv, båtbyggeri Industri för instrument, foto-och optikvaror, ur Ickejärnmetallverk Petroleumraffinaderier, smörjmedels-, asfalt- coh kolprodukt-industri

Oummivaru- och plastindustri Textil-, beklädnads- och läder-varuindustri

Gruvor och mineralbrott Tävaruindustri Porslins-, lergods-, glas- och glasvaruindustri Grafisk industri, förlag Annan tillverkningsindustri Samtliga branscher

FoU	FoU-kostnader
kostnader	% av förädlings-
milj.kr.	värde
754,6	13,5
707,7	12,2
589,1	6,5
208,2	30,0
117,4	2,0
112,9	1,8
109,0	1,3
102,8	1,6

3,9

91,2

46,0 44,8	3,0 1,9
40,3 34,2	7,8 4,1
19,2 19,0	5,7 1,6
15,5 14,5 13,0	0,6 0,7 0,3
9,1 4,2 7,0 3 059,2	1,4 0,1 2,1 4,4

Prop. 1977/78:111 18

Verksamhetsgrupp FoU-koslnad

milj. kr.

Försvar 235,7

Kämenergiforskning 147,7
Väg och vatten 71,2

Jordbruk 61,5

Trävaror, massa, papper 46,8

Medicin 43,6

Elektroteknik 37,1

Järn, stål och metall 34,9

Livsmedel 28,6

Matematik, fysik 26,3

Transportmedel 24,6

Byggnad 20,8

Skogsbruk 20,5

Veterinärmedicin 6,2

Beklädnad 6,2

Kemiska produkter 4,1

Byggnadsämnen 3,2

Kombinerad verksamhet 72,9

Totalt 892,0
varav

Offentiig sektor (exkl. universitet och högskolor) 410,1

Affärs verksamhet, privata institut och organisationer 481,9

Forskning och utvecklingsarbete i Sverige bedrivs som nämnts främst vid universitet och högskolor saml inom industrin. Forsknings- och utvecklingsverksamheten vid lärosätena domineras dock klart av utpräglade forskningsaktiviteter medan insatserna inom industrin lill myckel stor del består av utvecklingsarbete. Mycket grovt kan forskningsdelen inom industrins forsknings- och utvecklingsverksamhet anges till 10%. Motsvarande andel för myndigheter uppgår till ca 70% och för affärsverk, privata institut och organisationer till ca 40%. För universitet och högskolor antas forskningen utgöra ca 90% av forsknings- och utvecklingsverksamheten.

Tillgänglig statistik täcker f.n. inte alla områden där forskning och utvecklingsarbete förekommer varför de verkliga kostnaderna beräknas vara högre än de som redovisats. Framför allt gäller detla utvecklingsarbete då mer eller mindre kvalificerat utvecklingsarbete förkommer inom alla sektorer i samhället och vid ett stort anlal organisatoriska enheter som nu inte omfattas av forsknings- och ulvecklingsstatistiken. Bristerna i nuvarande statistik tyder på att insatserna för forskning och utvecklingsarbete är påtagligt underskattade.

5 STU:s nuvarande verksamhet

5.1 Uppgifter

STU inrättades den 1 juli 1968 (prop. 1968:68, SU 1968:131, rskr 1968:304). STU är enligt sin instruktion (1968:404, omtryckt 1977:232) central

Prop. 1977/78:111 19

förvaltningsmyndighet för initiativ och stöd till samt för planläggning och rådgivning rörande teknisk forskning och industrieUt utvecklingsarbete i den män sådana uppgifter ej ankommer på annan statlig myndighet. Del åligger STU särskilt att:

- följa den tekniska utvecklingen och därvid hålla kontakt med forskare, institutioner och förelag,

- organisera och stödja samarbete inom teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete samt främja kontakler mellan myndigheter, näringsliv och forskningsinstitutioner,

- ta initiativ till teknisk forskning av betydelse för näringsliv och samhälle samt främja sådan forskning och dess utnyttjande,

- planera och fördela statligt stöd i form av lån och bidrag till teknisk forskning, industriellt utvecklingsarbete och uppfinnarverksamhet,

- följa verksamheten vid och utöva tillsyn över branschforskningsinstitul och andra kollekliva forskningsinstitutioner, vid vilka forskningsverksamheten bedrivs med statligt stöd,

- ge råd åt uppfinnare samt förmedla forskningsresultat till kommersiellt utnyttjande,

- främja internationellt tekniskt samarbete och därvid samverka med utländska institutioner och internationella organisationer,

- planera och svara för förvaltningen av statliga forskningsstationer. STU har av statsmakterna ålagts tre huvuduppgifter (prop. 1972: I bil.

15, NU 1972:15, rskr 1972:90):

1. STU skall med hjälp av tillgänglig eller ny teknik främja den tekniska
utvecklingen inom olika samhällssektorer i den mån särskilda organ för
stöd lill forskning och utvecklingsarbete inle finns upprättade. Inom områ
den där resurser finns för planering och ledning av forskning skall STU:s
insatser koncentreras till industriellt utvecklingsarbete (STU:s samhälls
sektorroll, S-rollen).

2. STU skall främja industrins innovationsnivå och tekniska kvalitet. STU:s resurser skall därvid även kunna användas för stöd till sådant utvecklingsarbete, där det tekniska risktagandet är stort utan att direkt samband med omedelbara svenska samhälleliga behov föreligger, men där resultaten bedöms bli kommersiellt värdefulla i internationell konkurrens inom och utom landet (STU:s industriroll, 1-rollen).

3. STU skall verka för att höja den vetenskapliga nivån och öka kunnandet inom skilda områden genom insatser inom den tekniska forskningen (STU:s forskningsroll, F-rollen).

1 de allmänna riktlinjerna för STU:s verksamhet fastslås att STU skall ses som ett viktigt medel i statsmakternas långsiktiga näringspolitik. Betoningen ligger därmed på industriellt inriktat utvecklingsarbete. De mindre och medelstora företagens behov av stöd till tekniskt utvecklingsarbete skall ägnas särskild uppmärksamhet.

Prop. 1977/78:111 20

5.2 Programstruktur

Följande programindelning gäller för verksamheten vid STU:

1. Finansiellt slöd till teknisk forsknings- och utvecklingsverksamhet.

2. Planerings-och utredningsverksamhet.

3. Rådgivningsverksamhet.

4. Drift av forskningsstalioner.

Dessa program delas upp i delprogram och underprogram. Program 1 har delats upp i följande tre delprogram:

la. Stöd till behovsområden.

Ib. Informations- och dokumentationsverksamhet.

le. Internationellt kontaktverksamhet.

Programstrukturen är utformad främst med hänsyn till de olika faserna inom administrationen för teknisk utveckling. Dessa faser är planering och prioritering av insatser (program 2), finansiering och administration av projekt (program 1) samt rådgivning och förmedling (program 3).

Några program och delprogram kan också uppfattas som stödfunktioner i förhållande till bl.a. den egentliga produktionen under program 1 och 3. Hit hör t.ex. program 2. Planerings- och utredningsverksamhet, saml teknikbevakning och myndighetsservice under delprogram le. Internationell kontaktverksamhet. Övriga stödfunktioner som administration saml ekonomi och personalfunktioner behandlas som interna omkostnader och redovisas under del program som avser den egentliga produktionen. Omkostnaderna uppdelade på koslnadsslag och fördelade på resp. organisatorisk enhet redovisas regelmässigt i STU:s anslagsframställning. Fördelning av omkostnader på STU:s olika anslag och program framgår också av anslagsframställningen.

Uppdelningen mellan program 1 och 3 kan också uppfattas som en indelning med avseende på moltagarkategorier. Del finansiella stödet under program 1 är huvudsakligen riklat mot forskare vid olika forskningsinstitutioner medan stödet under program 3 är riktal mot enskilda innovalörer och uppfinnare saml mindre förelag.

Finansiellt domineras programstmkturen nästan helt eller till ca 90% av delprogram la, Slöd till behovsområden. Huvudintresset i budgetdialogen med statsmakterna kommer därmed att gälla prioriteringen av medel mellan delprogrammets behovsområden, som är en blandning av teknik-, bransch- och sektorperspektiv.

5.3 Organisation

Under verksstyrelse och verksledning är STU organiserat på följande

fyra enheter:

- Utvecklingsenheten (U-enheten) med huvuduppgift att bereda och följa upp bidragsärenden rörande teknisk forskning och utveckling. U-enheten är uppdelad i 11 behovsområden.

Prop. 1977/78:111 21

- Rådgivnings- och förmedlingsenheten (R-enheten) med uppgift att ge råd och hjälp i uppfinnar- och förmedlingsfrågor samt att bereda bidragsärenden rörande slöd lill uppfinnare.

- Internalionella enheten (1-enheten) med uppgift att bereda ärenden som rör kontakter med främmande länder.

- Administrativa enheten (A-enheten) för administrativ service till övriga enheter.

STU:s planerings- och utredningsverksamhet är i första hand knuten till verksledningen.

För att tillhandahålla erforderligt experlkunnande inom olika teknikområden har ett antal nämnder (f. n. 12) inrättats. Nämnderna har en rådgivande funktion vid planering av stöd till teknisk forskning och industriell UtveckUngsverksamhet.

Tablå över STU:s nuvarande organisation bifogas lill protokollet i detta ärende som bilaga I. 1 tablån är antalet tjänster i juli 1977 angivet vid resp. enhet.

För att fördela ledningen av arbetet inom utvecklingsenheten på lagom slora block, har denna enhet under år 1977 indelats i fyra projektenheter.

5.4 Arbetsformer

Av STU handlagda ärenden initieras huvudsakligen genom ansökningar om finansiellt slöd lill projekt. Årligen kommer ca 2 000 ansökningar till STU. De kommer från forskare vid universitet och högskolor, från branschforskningsinstitul, statiiga organ, uppfinnare, förelag m.fl.

STU skall också ta egna initiativ till forsknings- och utvecklingsprojekt.

Oavsett vilken roll STU haft vid initieringen av ett projekt lämnas en ansökan in till STU. Inom STU behandlas alla ansökningar i slort sett i samma administrativa former. Projektanslag fördelas i princip under hela året. Sedan ansökningarna registrerats och klassificerats fördelas de på resp. behovsområden och sektioner för beredning. Sektionschefen gör en preliminär projektbedömning, utser handläggare samt vidtalar eventuella remissinstanser och experter.

Ärendet och förslag till beslut föredras sedan i behovsområdesnämnden. Om denna har en från sektionschefen avvikande mening, överiämnas ärendet till chefen för utvecklingsenheten för beslut. Berör en ansökan flera behovsområdesnämnder, fattas beslut av chefen för utvecklingsenheten liksom då det gäller stödbeslut mellan 500000 och 750000 kr. Ärenden av större ekonomisk omfattning avgörs av verksslyrelsen. Beslut om bidrag överstigande 2500000 kr. underställs regeringen för godkännande.

Den helt övervägande delen av ansökningarna lill STU ligger inom de planer och ramar som fastställts av styrelse och verksledning och gäller ansökningsbelopp under 500000 kr.

Prop. 1977/78:111 22

Projekten följs upp bl. a. genom alt bidragsmottagaren åläggs rapporteringsskyldighet till STU.

STU:s finansiella projektstöd sträcker sig "från idé till prototyp" och slutrapport inlämnas lill STU då det finansiella stödet upphör. Senare utvecklingsfaser fram mot tillverkning och nyttiggörande kan finansieras av andra organ som l.ex. statens utvecklingsfond (SUFO) och Sveriges Investeringsbank AB. Genom förmedlingsinsatser strävar STU efter att bl.a. föra över projekt till dessa. R-enhetens förmedlingssektion arbetar med dessa frågor, men även handläggaren av det finansiella projektstödet gör insatser i avsikt att föra projektet vidare. I de flesta fall är dock handläggarna inte involverade i projekten efter STU-fasen.

5.5 Det finansiella stödets fördelning och villkor

Om projektstödets fördelning betraktas mot bakgrund av STU:s tre roller, så kan konstateras en tendens mot ökande andelar för sektor- och i viss mån induslrirollen. Ca 50% av projektstödet faller på F-rollen, 25% vardera på S- och 1-rollen.

Kommittén noterar en viss ökning av stödandelen lill uppfinnare, innovalörer m.fl. samt mindre företag, och en viss minskning av stödandelen till universitet och högskolor. Uppfinnare, innovalörer m.fl., utvecklingsbolag saml tillverkande företag får i huvudsak stöd till utvecklingsinsatser, medan universitet och högskolor samt hel- och halvstatliga organ får stöd till forskningsinsatser.

STU:s finansiella stöd till projekt kan ges på olika villkor. Följande två stödformer är dock helt dominerande:

—Projekt vars resultat inte kan antas bli kommersiellt eller privalekono-miskt lönsamma stöds med bidrag. Dessa behöver som regel inte återbetalas.

—Projekt som kan förväntas resultera i kommersiellt användbara produkter, metoder eller processer stöds med bidrag med villkorlig återbetalning. Återbetalning av bidrag blir aktuell först när projektets resultat exploateras och leder lill intäkter.

Finansiellt stöd i form av lån förekommer också. Denna stödform har dock STU utnyttjat ytterst sparsamt.

5.6 Resultat av hittillsvarande verksamhet

STU har nyligen presenterat en utvärdering av stödet lill uppfinnare, Resultat av STU:s uppfinningsslöd 1968—1975. Sammanställningen baseras på en enkät som utsändes lill samtliga bidragsmottagare av uppfinningsslöd åren 1968-1975. Av sammanställningen framgår följande.

Under åren 1968-1975 lämnades bidrag till 475 projekt. Enkäten utsändes till samtiiga bidragsmottagare och 370 (78 %) inkom med svar. Vid

Prop. 1977/78:111 23

enkättillfället hade 61 projekt resulterat i produktion och marknadsföring. År 1975 genererade dessa 52 milj. kr. i omsättning. 1 11 av dessa projekt hade uppfinnarna upplåtit licens. Dessa projekt genererade 36 milj. kr. i omsättning, säledes merparten av den av uppfinningarna totalt genererade omsättningen. Upplåtelse av licenser resulterade alltså snabbt i hög omsättning beroende på atl uppfinnaren själv ej behövt bygga upp produktions- och marknadsföringsresurser.

Projekt som erhöll slöd åren 1968-71 har haft goda möjligheter alt resultera i produktion och marknadsföring. Undersökningen omfattar 67 uppfinningar som erhöll stöd under denna period. Till dessa anslog STU 1,6 milj. kr. 15 (22%) av dem genererade 29 milj. kr. i omsättningar 1975, dvs. 18 gånger större än det sammanlagda stödbeloppet.

De största problemen i utvecklingsarbetet var atl lösa finansieringsfrågorna och alt bedöma försäljnings- och marknadsförutsättningar. Även i de senare skedena, som tillverkning, marknadsföring och försäljning av uppfinningarna, var bristande ekonomiresurser det största problemet.

STU har även påbörjat en utvärdering av STU:s stöd till tekniskt industriella innovationsprojekt. Jag har under hand tagit del av de preliminära resultaten.

Atl komma från STU-fasen till ett nyttiggörande kan enligl utvärderingen ta från två till kanske tio år eller mer. De allra flesta projekt som fåll slöd sedan STU bildades år 1968 befinner sig f. n. i en fortsall utveckling. Under perioden 1968-1976 har STU satsat sammanlagt 350 milj. kr. på ca I 400 tekniskt industriella innovalionsprojekl. Stödet har successivt ökats varför huvuddelen av projekten initierats under den senare delen av perioden.

Efler hand som projekten mognar lar STU upp ålerbetalningsfrågan med anslagsmottagarna. Utvärderingen omfattar 148 industriella innovationsprojekt där äterbetalningsförhandlingar hade avslutals vid slutet av år 1977. Det innebär att dessa projekt bedömts vara så pass färdiga all slutresultaten någorlunda säkert kan överblickas.

Följande sammanställning visar hur projektens resultat fördelar sig.

Antal

STU-finan-siering

Projekt som ej lyckats i STU-fasen

varav pä grund av

Tekniska svårigheter

Andra skäl Projekt som lyckats i STU-fasen

varav

Senare misslyckande

F. n. i osäkert läge

S-projekt

I industriell produktion

35 113

15 10

14 milj. kr. 21 milj. kr.

148

100

35 milj. kr.

Prop. 1977/78:111 24

Tabellen kan användas för att belysa en del erfarenheter från den hittillsvarande verksamheten.

STU:s tekniska bedömning av projekten har i de flesta fall visat sig vara riktig. Endast 19 av 148 projekt misslyckades i STU-fasen på grund av tekniska svårigheter. Övriga 16 projekt som inte klarade STU-fasen lades ned på grund av t.ex. marknadsförändringar, omprioriteringar inom företagen och företagsnedläggelser.

Av de 113 projekt som efter STU-fasen bedömdes som tillräckligt lovande för fortsall utvecklingsarbete har 38 misslyckats medan 25 befinner sig i ett osäkert läge, bl.a. till följd av marknadsförändringar. Huvuddelen av de 38 projekten har lagts ned därför att den tekniska lösningen senare visat sig orimligt dyrbar eller svår att anpassa för serieproduktion.

I tabellen särredovisas de 7 projekt som nått fram till produktion men där det krävts ett aktivt beslut från samhällsorgan för alt tillverkningen skulle komma till stånd och bli lönsam (S-projekt). Det kan gälla såväl direkta köpbeslut som ändrade normer eller bidragsregler. Som exempel på områden där sådana projekt är vanliga kan nämnas handikapphjälpmedel och miljövård. Här domineras ofta det företagsekonomiska värdet av de samhälleliga aspektema i projektet. Gemensamt för de 7 projekten är också atl tillverkning och försäljning nu pågår och alt försäljningsvärdet är litet.

Av de totalt redovisade 148 projekten hade år 1977 43 projekt lett till industriell verksamhet. 3 av dessa har startats av forskare vid landets högskolor.

Av de 43 lyckade projekten, dvs. de som nått ända fram till tillverkning och marknad gällde 26 helt nya eller väsendigt förbättrade produkter medan 7 avsåg förbättrade processer. I anslutning till projekten har ny-etablerats 13 tillverkande förelag varav 2 med processteknisk inriktning. De nyetablerade företagen har visat en mycket snabb tillväxttakt. I några fall har detta lett till problem och till att företagen köpts upp av större företag.

Följdinvesteringarna efter eller i samband med stödet från STU är ofta mycket slora, i synnerhet inom processindustrin. STU har för de 43 projekten uppskattat följdinvesteringarna lill ca 300 milj. kr., som bör jämföras med STU:s slöd på 35 milj. kr.

Följande tabell visar uppskattad omsättnings- och sysselsättningseffekt av projekten.

Omsättningen som redovisas för enskilda personer, konsult- eller utvecklingsbolag avser tillverkningen i de företag till vilka licensrättigheter såhs.

Preliminärt visar alltså undersökningen att STU-slöd på 35 milj. kr. efler 3-9 år resulterat i en omsättning på 85 milj. kr. per år och en sysselsättning för 315 personer. Efter ytterligare några år kan sysselsättningseffekten väntas vara 520 arbetstillfällen.

Prop. 1977/78:111 25

	Antal	Uppskattad om-			Uppskattad syssel-
	projekt	sättning per år		i	sättning
		milj.	kr.		Antal
		74	77	80	74	77	80
Enskilda personer.
konsult-eller ut-
vecklingsbolag	19	1	30	50	5	125	200
Små Ullverkande företag
(<50anst.)	13	1	30	65	5	110	200
Större tillverkande
företag (> 50 anst.)	11	10	25	80	30	80	120
	43	12	85	185	40	315	520

6 STU-kommitténs förslag

6.1 Allmänna synpunkter

Enligt kommittén bör STU:s allmänna mål ligga fast, dvs. STU bör främja teknisk utveckling genom finansiellt slöd, rådgivning och förmedling. Slalsmakterna har inte fömtskickal några avgörande förändringar och kommittén finner heller inte anledning atl föreslå sådana. Inte desto mindre är det enligt kommittén svårt att entydigt och säkert ange hur målen bäst skall uppnås. Mot denna bakgrund ställs slora krav på STU:s flexibilitet och förmåga till erfarenhetsålervinning och inlärning. Kravet på flexibilitet innebär både att STU skall ha flera olika medel/kompetenser och att dessa kan utnyttjas olika alltefter de skiftande betingelserna.

Kommitléns intryck av STU:s hittillsvarande verksamhet är emellertid all flexibiliteten motverkas av arbets- och stödformerna. Dessa är i alltför stor utsträckning präglade av STU:s forskningsstödjande roll. Den i huvudsak tekniska projeklbedömningen har varit ett mycket centralt moment i STU:s verksamhet och har styrt utformningen både av arbets- och stödformerna och av den interna kompetensuppbyggnaden. Nackdelarna härav är störst för innovationsslödets del.

STU:s verksamhet skär över ett flertal olika områden - vetenskapliga, tekniska, samhällssekloriella, kommersiella, industriella, juridiska etc. STU förfogar över viss egen kompetens inom de flesta av dessa områden. Tyngdpunkten ligger dock på del teknisk-vetenskapliga fältet, här är både bredden och djupet störst. Samtidigt gäller dock av naturliga skäl att STU inte är kompetensledande inom något enskilt område.

Det unika med STU är, enligt kommittén, möjligheten lill kombination av två särdrag som följer av STU:s breda verksamhetsområde. För det första läcker STU nästan hela fältet av ovannämnda kompetenser. För det andra, och än viktigare, har STU ett enastående potentiellt kontaktnät med myndigheter, förelag, forskarvärld och andra offentliga och privata organ med sakkunskap på skilda områden.

Det är kommitténs uppfattning att man bör ta fasta pä dessa två särdrag för att formulera STU:s verksamhetsidé, dvs. vad STU bättre än något annat organ kan erbjuda.

Kommittén rekommenderar att STU utvecklas ifrån ett ansökningsmottagande och projektbedömande organ till ett mera aktivt, planerande, initierande och pådrivande organ samt från ett i huvudsak teknikkompetent organ till ett organ med stor förmåga att tillhandahålla och förmedla även utomteknisk kompetens. När det gäller STU:s program och organisation är kommitténs utgångspunkt att STU stöder två olika grundprocesser och ett särskiljande ger bättre möjligheter att ta hänsyn lill grundprocessernas särart.

1 tidigare överlämnat delbetänkande "STU:s organisationsform" (Ds I 1975: 7) har STU-kommittén anmält att den inte har för avsikt att föreslå någon ändrad organisationsform för STU. Myndighetsformen ulgör enligl kommittén inget hinder för STU:s verksamhet men garanterar en öppen offentlig insyn och kontroll samt ger tillfredsställande förutsättningar för STU:s samverkan med andra statliga myndigheter.

6.2 Programstruktur

STU-kommittén föreslåren programindelning efter STU :s verksamhetsgrenar - stöd till teknisk forskning och stöd till teknisk innovationsverksamhet.

Den programstruktur som kommittén förordar framgår av följande figur.

Program	Delprogram	Underprogram
P 1 Teknisk iorskning	1 A- Insittunons- (orsknmg	Projekt
	1 A- Insittunons- (orsknmg	Program
	1 B. Kollektiv forskning	Branschprogram
		Kommuntekniska forskningsprogram
		Övriga ramprogram
P2. Teknisk innovationsverksamhei	2 A. Initiativ-projekt	Prioriterade insatsområden
P2. Teknisk innovationsverksamhei	2 B Andra projekt	Behovsområden

STUKOMMITTENS PRINCIPFÖRSLAG TILL STUs FRAMTIDA PROGRAMSTRUKTUR

Kommitténs val av indelning av forskningsprogrammet hänger samman med kommitténs syn på den kollektiva stödformen. Bl. a. förordar kommittén ett mer flexibelt och aktivt omprövande förhållningssätt från STU:s sida samt att STU bör eftersträva en mindre ensidig koppling mellan institut och program så atl instituten i större uisträckning kommer att utnyttjas inom flera program. Mot den bakgrunden är det enligt kommittén naturligt att samla allt stöd till kollektiv forskning inom ett delprogram.

Prop. 1977/78:111 27

När det gäller indelningen av innovationsprogrammel, är ställningstagandet i första hand en markering av den stora vikt kommittén vill fästa vid STU:s initierande insatser. Genom att dessa insatser särskiljs redan pä delprogramnivå skapas förutsättningar för en för båda parter mer klargörande budgetdialog mellan STU och statsmakterna om en av STU:s viktigaste arbetsuppgifter.

Statsmakternas styrning bör enligt kommittén i princip kunna koncentreras till program- och delprogramnivåerna.

Den vidare indelningen i behovs-, insats- eller teknikområden på underprogramnivå bör i princip överlåtas på STU och bl. a. följa av diskussioner mellan STU och dess olika rådgivande organ.

6.3 Stöd till tekniskt utvecklingsarbete

1 avsikt atl STU:s framåtblickande och utredande verksamhet skall förstärkas och intensifieras föreslår kommittén all STU arbetar med ett flexibelt system av planerings-juiredningsgrupper som i detta avseende ersätter de hittillsvarande nämnderna. Grupperna bör vara tillfälliga och arbetande samt ha till uppgift alt belysa problem, behov och möjligheter inom avgränsade områden i syfte att ta fram underlag och utforma rekommendationer för STU:s framtida insatser. Genom detta system med flexibla planeringsgrupper bör STU:s initierande verksamhet kunna intensifieras.

Det är kommitténs uppfattning atl STU kan och bör göra mer för atl initiera innovalionsprojekl. STU bör t.ex. genom behovsanalyser och sektorstudier kunna identifiera orsaker till att den tekniska utvecklingen är eller upplevs vara långsam inom vissa områden. Ett led härvidlag är de ovan föreslagna planerings-/utredningsgrupperna. STU bör också allmänt bygga ut kontakterna och samarbetet med statliga och kommunala myndigheter. Dessa kontakler är nödvändiga med tanke på dels sektormyndighe-ternas roll som marknad/marknadsskapare, dels deras allmänna sakkunskap inom sina resp. områden. Kommittén föreslår atl samverkan med industripolitiska organ kontinuerligt fortlöper i samma informella former som under kommitténs utredningsarbete. STU bör därvid kunna medverka till att kontakterna utvecklas även på handläggarplanet.

Vid sidan av ett allmänt informationsutbyte vill STU-kommittén emellertid föreslå alt STU försöker få myndigheterna atl medverka i projektarbetet på ett så tidigt stadium som möjligt. Erfarenheten visar nämligen att en sådan tidig medverkan ofta är den enda garantin för att S-rollsprojektet skall fullbordas och resultaten nyttiggöras.

STU bör medverka till en ökad effektivitet inom den offentliga sektorn genom atl finansiellt stödja tekniskt utvecklingsarbete inom statliga organ och privat industri eller genom alt påverka lagstiftningsarbete som inverkar korrigerande på den använda existerande tekniken eller genom att

Prop. 1977/78:111 28

verka som ett medel för eller allernativ till de offentliga organens planering.

När väl problem och behov är identifierade, kan STU aktivt initiera insatser för problemens lösning och behovens tillgodoseende. Detta kan t. ex. ske genom direkta utvecklingsuppdrag, idétävlingar eller demonstration av tekniska möjligheter.

Enligt kommitténs mening bör STU-handläggarna i ökad omfattning ges möjligheter att fatta självständiga beslut om finansiellt stöd till idé- eller förundersökningsprojekl utan alltför ingående projektbedömningar. Utvecklingen av en innovationsidé är trots allt relativt sett utomordentligt billig i jämförelse med de senare stadiernas utvecklingskostnader.

STU:s kapacitet bör enligt kommittén ökas genom all STU får möjlighet att även suga upp relativt outvecklade projektidéer. Kommittén föreslår i detla syfte att STU sluter långsiktiga samarbetsavtal med ett antal utvalda konstruktörer, formgivare, patentrådgivare, provningsanstalter, marknadsundersökare etc. som kan hjälpa en anslagssökare alt specifiera sitt projekt och ta fram ett beslutsunderlag på STU:s bekostnad. Fördelen med ett sådant syslem är bl. a. alt de av STU konlraklerade serviceföretagen, genom att de känner till STU:s krav på beslutsunderiag, snabbare och billigare kan bistå de anslagssökande jämfört med ett syslem där STU ger visst finansieUl slöd som den anslagssökande fritt kan disponera.

Projeklgenomförandet är det avgjort svåraste och stäUer stora krav på rörlighet i STU:s organisation genom att ständigt nya problem, ny kunskap och nya samarbetspartner måste föras samman. Kommittén föreslår all STU bygger upp ett syslem med insatsgrupper av tillfällighetskaraktär och representerande olika kompetensområden. Insalsgrupperna skapas genom alt STU lånar in, upphandlar eller träffar avtal med specialister. Denna arbetsform bör möjliggöra skapandet av den speciella kompetens och den stimulans som varje innovationsidé kräver.

De kompetensområden där förstärkningar av STU ler sig angelägna är enligt kommitléns mening främst de industriella och affärsmässiga.

Förutom ett fördjupat samarbete med SUFO och Invesleringsbanken bör en betydligt bättre samverkan med komplementära privata och statliga utvecklingsbolag och kreditinstitut komma till stånd. En modell för samverkan kan även här tänkas vara att sluta långsiktiga samarbetsavtal. Härigenom skulle STU i projeklhanteringen kunna tillgodogöra sig den professionella erfarenhet som finns vid ett trots allt fåtal organisationer utanför STU.

6.4 Stöd till forskning

Enligt kommittén behövs en allmän förstärkning och intensifiering av STU:s planeringsinsaiser. Den hittillsvarande nämndbaserade och

Prop, 1977/78:111 29

behovsområdesvisa planeringen har varit alltför blygsam och alltför splittrad, dvs. nämndernas planering har inle i tillräcklig utsträckning balanserats av samlade planeringsinsatser från verksledningens sida. Det har vidare bedömts angeläget att STU effektivare fångar upp och nyttiggör avnämar- eller tillämpningsbehov inom samhälls- och näringslivet.

Kommitténs förslag innebär atl STU framdeles bör arbeta med en flexibel organisation för den långsiktiga områdesvisa planeringen av stödet till teknisk forskning. Det mest effektiva sättet atl föra in långsiktiga närings-och samhällspolitiska behov i planeringen är att engagera de potentiella avnämarna av forskningsresultaten i planeringsarbetet. Del bör ske genom alt STU arbetar med ett syslem av planeringsgrupper, som tillsätts för att planera forskningsinsatser inom av STU bestämda områden. Grupperna bör ha tillfällighetskaraktär och deras sammansättning får bero av det valda planeringsområdet.

Det nuvarande stödet till den tekniska institutionsforskningen, dvs. den forskning som bedrivs utanför företagssektorn, ges huvudsakligen i form av relativt små och vanligen ettåriga bidrag. Denna ordning synes inle anpassad vare sig lill hur teknisk forskning faktiskt bedrivs eller till den tänkta rollfördelningen mellan det forskningstödjande organet och forskarna.

Kommittén föreslår därför atl stödet till instilutionsforskningen ges formen av ramprogram, som i finansiell omfattning och varaktighet påminner om programslödet till den kollektiva forskningen. För all underlätta avveckling av stödet, vilket måste ses som ett naturiigt inslag i verksamheten, måste STU ägna stor uppmärksamhet åt utvärderingen av genomförda ramprogram. Genom ramprogram nedbringas STU:s arbete med den traditionella värderingen av projektansökningar. Både STU och forskarna kan ägna större intresse ät att planera sina insatser. De administrativa fördelarna för forskarna torde också kunna bli betydande. STU bör därför sträva efter att så långt möjligt ersätta del projektvisa stödet med ramprogram. Övergången till ramprogramstöd torde få ske successivt och det dröjer sannolikt några år innan stödformen kan svara för en mer betydande del av STU:s stöd till teknisk insiitutionsforskning.

6.5 Kollektiv forskning

STU har under senare år strävat efter all inte bygga upp nya forskningsinstitut och att sä långt möjligt lägga ut nya kollektiva forskningsinsatser på t.ex. högskolorna. Kommittén vill starkt förorda denna princip samt peka på möjligheten att åstadkomma en lösare koppling emellan institut och program och på så sätt kunna använda befintliga kollekliva forskningsinstitut för nya program. STU bör framgent använda den kollektiva stödformen mer aktivt och flexibelt samt tillmäta företagens finansieringsvilja större betydelse vid bedömningen av angelägenheten av de kollektiva forskningsinsatserna.

Prop. 1977/78:111 30

För nya program bör STU i inledningsskedet kunna finansiera en merpart av programmen. Dä verksamheten inom programmet stabiliseras och företagen bättre kan bedöma nyttan av insatserna, bör dessa ta över en större del av finansieringen än vad som nu är fallet. Är företagen obenägna härtill, bör STU tolka detta som att intresset för verksamheten är lågt. Progi-ammet bör då utvärderas särskilt ingående och STU:s engagemang omprövas. Allmänt sett har värderingar av den kollektiva forskningen hittills förekommit endast i begränsad utsträckning. Kommittén föreslår därför att STU regelmässigt genomför utvärderingar inför förhandlingar om förnyade ramavtal. Med en sådan policy kan kollektiva forskningsinsatser initieras inom flera områden utan alt statens finansiella insatser behöver ökas.

Slutligen vill kommittén starkt stryka under alt inslaget av projektstöd vid sidan av ramavtalen framdeles bör nedbringas. Därigenom upprätthålls grundidén med stödet till den kollekliva forskningen.

6.6 Stödformer och stödvillkor

Enligl STU-kommittén är bidragsformen klart överlägsen låneformen med hänsyn till såväl skatte- som solidiletseffekter för stödmollagaren. Med hänsyn lill låneformens ringa utnyttjande och de negativa effekter som lån kan innebära för en stödmottagare, anser kommittén alt låneformen fortsättningsvis slopas och att STU framgent enbart arbetar med anslag med resp. utan villkorlig äterbetalningsskyldighet.

Kommittén lämnar också förslag till förenkling av STU:s siödvillkor. Kommittén skiljer härvid på forskningsprojekt och innovationsprojekt. Eftersom den förra projekttypen normalt inte ger något ekonomiskt utbyte för mottagaren, bör enligt kommittén sådana projekt stödjas med bidrag utan återbetalningsplikt. Innovationsprojekl syftar normalt till kommersiellt utbyte och bör därför stödjas med bidrag som är förenade med villkorlig återbetalningsskyldighet.

Enligt kommittén bör STU:s stödvillkor baseras på principen om strikt krav på publicering av stödmoltagarens projektresuliat. Forskningsprojektens syfte är all skapa kunskaper som för all kunna utnyttjas av andra bör ges en vid och lättillgänglig spridning. Det är därför naturligt att STU har rätt att publicera alla projektresuliat, anser kommittén. Innovationsprojek-ten däremot måste av patentskäl eller andra kommersiella motiv kunna tillförsäkras en långt gående sekretess, vilket f. n. redan sker på STU. Vill stödmollagaren emellertid inte publicera sina projektresuliat, kan på goda grunder antas att det är fråga om ett projekt som kan bli privalekonomiskl lönsamt. Om stödmottagaren av olika skäl motsätter sig omedelbar publicering av projektresultaten, vill STU-kommittén därför förorda atl införa en automatik som innebär att publiceringskravet avlöses av en omedelbar tillämpning av de särskilda villkoren om återbetalning.

Prop. 1977/78:111 31

Beslut i ålerbetalningsfrågan skall fattas senast sex månader efter godkännande av slutrapport, anser kommittén. Ett återbetalningsärende kan förklaras vilande i högst fem år efter godkänd slutrapport, varvid frågan dock måste prövas minst en gång årligen av STU. 1 återbetalningsfrågor är det stödmottagaren som skall visa vilket ekonomiskt utbyte som uppkommit eller förväntas uppkomma inför varje beslut. Om stödmottagaren brister i detta avseende eller underlåter underrätta STU i äterbetalningsfrågan, kan del medföra att STU föreskriver om återbetalning jämte ränta av hela det utbetalade beloppet.

Kommittén anser alt de avtal enligt vilka exploateringsrätten och återbetalningsskyldigheien helt eller delvis överförs från stödmoltagaren till utomstående exploatör bör godkännas av STU. Erfarenheten visar att framför aUt enskilda innovalörer och mindre företag omedvetet och oavsiktligt har träffat avtal som för dem själva är klart otillfredsställande. För all undvika detta och de rättstvisler som kan bli en följd av oklart utformade avtal, är det önskvärt alt stödmollagaren i större utsträckning än nu utnyttjar utomstående och neutral sakkunskap i avialsfrågor eller de motsvarande tjänster som STU i dag och framgent kan erbjuda.

Kommittén lämnar också förslag till förbättrad informationsöverföring och informationsspridning. Genom alt dramatisera ett identifierat behov kan STU skapa intresse för och stimulans till teknikutveckling inom ett område. Genom att läggga ul direkta utvecklingsuppdrag eller utiysa idétävlingar kan STU medverka lill alt konkurrerande tekniklösningar inom ett område las fram. Enligl kommittén bör STU ocksä i kraft av sin tekniska sakkunskap demonstrera tekniska möjligheter och aktivt medverka till överföring av teknik mellan branscher eller andra områden.

Kommittén menar att STU som centralt organ för teknisk utveckling bör kunna göra slora insatser för att stimulera till utredningar och forskning om innovalionsprocessen: kreativitet, uppfinningsaklivitet, innovalionsbenä-genhet etc. STU bör även vidareutveckla innovalionsstödet genom stipendier, pristävlingar etc.

6.7 Uppföljning och utvärdering

STU-kommittén betonar vikten av en förbättrad erfarenhetsåterföring i STU:s verksamhet. STU bör därför bygga upp ett resultalsyslem som medger både inbyggd uppföljning av gjorda insatser inom resp. delprogram och speciella utvärderingar genom sakkunnigbedömningar för alt belysa konsekvenserna av gjorda insatser.

Eftersom STU i den förmedlande verksamheten måste koppla samman olika samarbetsparler på ell snabbt och smidigt sätt, föreslår kommittén att STU också inrättar en förmedlingsbank som ett internt sök- och dokumentationssystem förprojektsamordning. I en sådan förmedlingsbank kan de enskilda handläggarnas erfarenheter om forskningsresultat, innovationsidéer och tillverkningsresurser samlas och lagras.

Prop. 1977/78:111 33

enheten. Uppskattningarna av personalbehovet på ca 230 personer inkluderar inte den personalförstärkning, som kan bli följden av STU-kommitténs förslag om en utbyggd regional representation.

Enhelsindelning

Huvuddelen av STU:s R-enhet och delar av U-enhelen bör enligt kommittén sammanföras till en enda slagkraftig innovationsenhet (1-enhet) med huvuduppgift att initiera och koppla samman innovationsidéer med forsknings- och tillverkningsresurser i syfte atl utveckla innovalionsprojekl. Det betyder att inom 1-enheten kommer atl finnas såväl teknisk som annan nödvändig kompetens för innovalionsstödet. Behovet av bredd i kompetens och kontakter måste få avgörande betydelse för hur arbetet organiseras inom I-enheten. Den bärande principen för arbetets organisation bör vara lagarbete inom tillfälliga insats- eller projektgrupper och med en huvudansvarig handläggare för varje projekt. Arbetet inom insatsgrupper ställer krav på en flexibel organisation.

Forskningsenheten (F-enheten) ansvarar för allt forskningsstöd under program 1. F-enhetes huvuduppgift bör vara att initiera och sluta avtal om långsiktiga ramprogram med olika målgrupper inom högskolor och universitet samt för kollekliv forskning. Inom enheten bör handhas även det projektvisa forskningsstödet. Personalen lill F-enhelen bör i första hand kunna rekryteras från STU:s nuvarande U-enhet.

Planerings- och utvärderingsenheten (PU-enheten) har tre uppgifter: övergripande planering, resultatvärdering och verksamhetsutveckling. PU-enheten skall i första hand ses som ett organ för verksledningens styrning av STU. Genom bl. a. sektorstudier och behovsanalyser kommer PU-enheten också atl bli serviceorgan lill de producerande F- och I-enheterna.

Informationsenheten (Info-enheten) bör enligt kommittén ha två uppgifter. En första uppgift bör vara atl demonstrera och dramatisera angelägna behov och tekniska möjligheter i syfte att stimulera det allmänna intresset för innovationer. En andra uppgift är internationell kontaktverksamhet. Info-enhetens personal kan initialt rekryteras från nuvarande R-enhets informationssektion samt från internationella enheten.

Administrativa enheten (A-enheten) bör vid sidan av nuvarande uppgifter också från U-enheten överta dokumentation, insatsredovisning och återbetalningsuppföljning.

Nämnder

STU-kommittén förslår inrättandet av en forskningsnämnd och en innovationsnämnd som ersättning för STU:s nuvarande nämnder och kommit--teer. Nämnderna bör vara rådgivande till verksledningens policy- och planeringsfrågor saml allmänt kontaktskapande organ. Nämndens hittiUs-varande roll vid enskilda slödbeslut bör upphöra. De nuvarande nämnder-

3 Riksdagen 1977178. 1 saml. Nr 111

Prop. 1977/78:111 34

nas planeringsuppgifter överförs till särskilda planerings- och utredningsgrupper med bred allmän representation.

Regional verksamhet

Vid sidan av STU:s nuvarande kontaktsekretariat bör STU bygga ut en regional verksamhet med uppgift att förmedla idéer lill produktiva resurser, inventera och informera om lokala tillverkningsmöjligheter, introducera och koppla samman innovalörer med företag etc. Den regionala representationen bör således utgöra ett komplement till kontaktsekreterarna vid de tekniska högskolorna i syfte att förstärka den omedelbara kontakten med framför allt små och medelstora företags problem och behov.

Enligl kommitténs mening är en förstärkt och aktiverad regional verksamhet en av de viktigaste organisatoriska utbyggnader som ett innova-tionsorienteral STU kan vidta. Kommittén föreslår alt ett tiotal regionala STU-representanter försöksvis placeras vid några företagarföreningar.

6.9 Reservationer och särskilda yttranden

Ledamöterna Ingvar Petzäll och Bo Siegbahn reserverar sig mot kommitténs förslag beträffande främst organisationens utforming. Reservanterna anser att erforderlig omorganisation av STU kan begränsas till modifikationer av den nuvarande verksamheten. Ytterligare samordning av handläggningen av stöd till kunskapsutveckling resp. innovationsverksamhet bör då eftersträvas. Vidare bör nämndsystemet i dess nuvarande form bibehållas men vidareutvecklas.

Experten Lennart Båveryd anser i ett särskilt yttrande att kommittén i sitt tänkande utgått från en felaktig uppfattning av den tekniska forskningens innebörd. Han anser att kommittén stannat för atl rekommendera en olycklig gränsdragning mellan STU:s slöd till forskning och till innovationsverksamhei. Han förordar en lösning där STU:s verksamhet delas upp ämnesvis i ett antal enheter, vilka var och en stöder forskning genom projektanslag, ramprogramanslag och bidrag till kollekliv forskning enligt ramavtal, samt lämnar stöd till innovationsverksamhet. För mindre företag och enskilda uppfinnare, som har svårigheter att finna sig tillrätta i STU:s arbetsformer, bör inrättas en särskild mottagningsenhet med uppgift att i samverkan med STU:s regionala kontaktmän ta hand om och hjälpa fram innovationer från sådana källor.

Prop. 1977/78:111 35

7 Remissyttranden över STU-kommitténs förslag

7.1 Allmänna synpunkter

Grundtankarna bakom kommitténs förslag får slöd av en bred majoritet av remissinstanserna. Således är det en utbredd uppfattning alt teknisk utveckling måste stimuleras genom olika former av slöd från samhällets sida. Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) understryker vikten av att omfattande resurser avsattes för teknisk forskning och innovationsverksamhet. Forskning och utveckling är nödvändiga inslag för en framgångsrik industripolitik. Ur facklig synpunkt är det enligt TCO angeläget att den minskade sysselsättningen i tillbakagående näringar kan kompenseras med expansion på nya områden. TCO anser vidare alt de resurser som avsattes för framtidsinriktade åtgärder får till omfattningen jämföras med t. ex. kostnaderna för arbetsmarknadspolitiken. Ett flertal remissinstanser, däribland Landsorganisationen i Sverige (LO) och riksrevisionsverkel (RRV), delar också kommitténs uppfattning alt för atl effektivisera STU:s stöd till innovationsverksamhet bör STU ges en aktivare roll och möjlighet atl arbeta under flexibla former.

Meningarna är dock delade om vilka förändringar i programstruktur och organisation som bäst befrämjar en effektivisering av STU:s verksamhet. Sålunda är tr\\\g{ naturvetenskapliga forskningsrådet (fiFR),RRV, Svenska uppftnnareföreningen (SUF) och statens råd för byggnadsforskning (BFR) kommitténs uppfattning alt en klarare uppdelning bör göras mellan STU:s två huvudsakliga och artskilda verksamhetsgrenar teknisk forskning och innovationsverksamhet riklig. Denna indelning bör gälla både programstruktur och organisation, anser dessa remissinstanser. En majoritet av remissinstanserna, däribland forskningsrådsnämnden (FRN), statens industriverk (SIND), statens utvecklingsfond (SUFO), statskontoret och STU, förordar likaledes en tudelning av programstrukturen. En sådan programindelning är mer anpassad till STU:s roller och skapar bättre styrmedel för statsmakterna. De avvisar däremot en uppdelning av organisationen i en forskningsdel och en innovalionsdel eftersom en sådan uppdelning försvårar den nödvändiga samordningen mellan forsknings- och innovationsprogrammen och kan medföra risk för dubblering av teknisk kompelens på vissa poster. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) och Sveriges industriförbund anser inte atl några stora förändringar är nödvändiga. Omfattande organisatoriska experiment kan därtill äventyra STU:s i stort sett väl fungerande administration och är inte acceptabla med hänsyn till den svära situation som de svenska företagen f. n. befinner sig i.

7.2 Programstruktur

En majoritet av remissinstanserna delar kommitléns uppfattning att programstrukturen bör delas i ett innovationsprogram och ett forsknings-

Prop. 1977/78:111 36

program. Meningarna är dock delade om den exakta utformningen av programmens innehåll.

SIND, RRV, STU m.fl. remissinstanser förordar en tudelning av programmet för att ge statsmakterna möjlighet till styrning av fördelningen mellan innovationsinriktad verksamhet och forskning. SIND anser atl det måste ankomma på statsmakterna och inte på en enskild myndighet hur medel skall fördelas mellan dessa två verksamheter. Genom den föreslagna programdelningen skapas möjligheter för denna styrning.

RRV konstaterade vid revisionen av STU år 1975, alt STU upplevde stora svårigheter att föra budgetdialogen med statsmakterna i termer av STU:s roller samt att operationalisera dessa i planering och projektbedömning. RRV föreslog därför att programstrukturen skulle ses över för att åstadkomma en bättre överensstämmelse mellan STU:s huvuduppgifter och programstrukturen. Med hänsyn till dels erfarenhetema från revisionen, dels kommitténs fördjupade analys av alternativa programstrukturer förordar RRV den av kommittén föreslagna programindelningen efter verksamhetsgrenar, nämligen stöd till teknisk forskning och stöd till innovationer.

STU anser att målen för verksamheten bör bilda utgångspunkt för programstrukturen. STU instämmer i kommitténs bedömning att nuvarande programindelning ej gör det möjligt för statsmakterna att göra meningsfulla avvägningar mellan olika program. Enligt STU bör STU:s roller (industripolitiska, sektorpolitiska och forskningspolitiska rollerna) väljas som utgångspunkt för en målinriktad programindelning. STU förordar ett program för Innovationer för industri och samhällssektorer. För kunskapsutvecklande och kompetensuppbyggande teknisk forskning förordar STU ett särskilt program. Kunskapsutveckling. Forskningsinstitutioner vid bl.a. universitet och högskolor liksom kollektiva forskningsinstitut förutsätts dels få stöd till kunskapsutvecklande och kompetensuppbyggande teknisk forskning under sistnämnda program, dels medverka i genomförande av målinriktade insatser under del ovan föreslagna innovationsprogrammel, motiverade utifrån samhälleliga och industriella behov av förnyelse och utveckling. Stöd till teknisk forskningsverksamhet vid kollektiva forskningsinstitut förutsätts sålunda kunna lämnas under såväl innovationsprogrammet som programmet för kunskapsutveckling.

Enligt STU kan den del av den internalionella kontaktverksamheten som har ett omedelbart samband med STU:s övriga verksamhet i och för sig ses som en serviceverksamhet. Kostnaderna härför skulle kunna bestridas på samma sätt som kostnadema för övrig serviceverksamhet och något särskilt program vore inte nödvändigt. Den intemationella kontaktverksamheten inrymmer emellertid även attachéverksamheten och biträde lill regeringskansliet, vars omfattning i hög grad påverkas av myndigheter och organisationer utanför STU. Särskilt anspråken på biträde i internationella överläggningar tenderar alt växa snabbare än STU:s resurser ökar. STU

Prop. 1977/78:111 37

anser därför att det vore till fördel om statsmakterna genom ett särskilt program, Internationell kontaktverksamhet, kunde lägga fast en ram för nyss nämnda aktiviteter.

Delegationen för energiforskning (DFE) och Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) anser inte att det går att göra någon enkel åtskillnad mellan forskning och innovation. Mellan dessa begrepp råder, som även kommittén påpekar, ett komplicerat samspel. Den naturliga konsekvensen av ett sådant synsätt borde vara alt på alla sätt underlätta detta samspel, inte att bygga barriärer mellan forskning och innovation. Stödet till forskning och innovation måste ses i ett sammanhang. DFE finner inte alt den föreslagna ändringen av programindelningen kommer att kunna medföra några väsentliga förbättringar när det gäller statens styrning av verksamheten.

7.3 Stöd till tekniskt utvecklingsarbete

En bred majoritet av remissinstanserna stöder kommitténs förslag att STU bör utvecklas till ett mer aktivt och initierande organ saml atl STU:s kompetens bör breddas. Del är också en vanlig uppfattning att STU skall beakta hela innovationsprocessen vid projektbedömning även om det finansiella stödet liksom hittills begränsas lill de första faserna fram till dess atl prototyp tagils fram. Vad gäller indelningen av programmet i del- och underprogram är remissopinionen splittrad.

Försvarets forskningsanstalt (FOA), RRV m.fl. remissinstanser biträder kommitténs mening atl STU bör utvecklas från ett ansökningsmotla-gande och projektbedömande organ lill ett mer aktivt, planerande, initierande och pådrivande organ samt från ell i huvudsak teknikkompetenl organ till ett organ med stor förmåga att tillhandahålla och förmedla även utomteknisk kompetens. FOA påpekar samtidigt att en sådan utveckling redan har inletts genom egna initiativ av STU.

IVA anser dock atl det finns starka begränsningar i STU:s möjligheter atl spela en sådan roll. Den erfarenhet som nu börjar samlas mer systematiskt om innovationsförloppet pekar entydigt pä betydelsen av personligt engagemang hos en drivande kraft i projektledningen. Entreprenörinsatser av detta slag är svåra atl administrera fram, och en mera rimlig uppgift för STU torde vara att identifiera entreprenörer där de räkas finnas, och pä olika sätt hjälpa dem med råd och finansiellt stöd, som måste sträcka sig långt fram i innovationsprocessen. Om STU engagerar sig i "egna" uveck-lingsprojekt riskerar man atl av sina slödmottagare uppfattas som en konkurrent. För alt bibehålla förtroendet för STU som en opartisk instans är del viktigt alt STU:s egna initiativ begränsas så att blotta misstanken om en intressekonflikt undvikes.

STU framhåller i detla sammanhang följande. Fördelarna med en samlad handläggning av det statliga stödet till utveckling av innovationer från idé till finansiering av exploatering av den utvecklade idén, dvs. till en färdig

Prop. 1977/78:111 38

innovation, är uppenbara. Det enskilda företaget eller innovatören kan få allt slöd och allt biträde från ett och samma organ och t. o. m. av samma handläggare. Samtidigt bidrar en sådan samlad handläggning och ökad kontakt med marknadssidan till all ge STU ett säkrare grepp om innovationsprocessen och därmed sammanhängande prioriteringar. Möjligheten atl lämna sådant fullständigt stöd och biträde är en fråga dels om kompelens och arbetssätt, dels om ekonomiska resurser.

1 fråga om kompetens och arbetssätt vill STU framhålla alt en framgångsrik innovationsstödjande verksamhet förutsätter ett omfattande kontaktnät och förmåga att skapa och stimulera samarbete mellan enskilda företag, forskare, innovalörer, uppfinnare, institutioner och avnämare av skilda slag. STU har byggt upp ett kontaktnät som torde vara unikt och STU har förvärvat slor erfarenhet av alt skapa samarbete kring stora och små projekt. STU har således både kompelens och ett lämpligt arbetssätt för vidgade uppgifter.

Vad beträffar de ekonomiska möjligheterna för STU all åtaga sig väsenlligl ökade uppgifter framhåller STU följande. STU:s hittillsvarande uppgifter har legat huvudsakligen i början av innovationsprocessen, där kostnaderna är lägst, såväl för själva utvecklingsarbetet som för STU:s rådgivning. Efterfrågan på dessa insatser är redan nu betydligt större än tillgängliga resurser varför en resursförstärkning behövs även inom ramen för oförändrade uppgifter. Kostnaderna för de efterföljande stegen i innova-lionskedjan är väsentligt högre. Om STU skall medverka i en större del av innovationsprocessen krävs därför att STU tillförs ekonomiska resurser av en helt annan storlek än STU nu förfogar över. Dessa förhållanden kan ingen ny programstruktur eller organisationsform ändra.

Flera remissinstanser, däribland IVA, instämmer i kommitténs förslag atl ökade möjligheter bör ges att anlita sakkunskap utanför STU. Ibland kräver innovalionsstödet till mindre företag och enskilda uppfinnare tillgång lill högt specialiserad kompetens, t.ex. för marknadsbedömningar eller patent- och licensieringsfrågor, som rimligen inle kan finnas inom STU.

STU och Svensk industriförening ställer sig tveksamma till kommitléns förslag att långsikliga samarbetsavial skall kunna träffas mellan STU och privata innovations- och exploateringsförelag. STU påpekar atl man sedan länge samarbetar med ett antal förmedlare och exploatörer, varvid samarbetet är knutet till enskilda STU-projekl. Ett ökat utnyttjande av expertis av ifrågavarande slag skulle säkert vara till gagn vid exploateringen av såväl forsknings- och utvecklingsresultat som uppfinningar. STU bedömer emellertid att långsiktiga överenskommelser med förmedlings- och exploateringsföretag, eventuellt med koppling till ekonomiskt slöd, skulle vara förenat med vissa problem. Om överenskommelser ingås med vissa förmedlare, som anses särskilt kvalificerade, skulle förmedlarna delas upp i två kategorier, en "STU-auktoriserad" och en "icke STU-auktoriserad".

Prop. 1977/78:111 39

Om STU lill följd av långsiktiga överenskommelser skulle försöka påverka de anslagssökande vid val av förmedlare skulle farhågor om bristande objektivitet snart uppslå i STU:s omgivning. Liknande synpunkter förs fram av Svensk industriförening.

STU påpekar vidare alt inga som helst hinder föreligger för en stödmottagare att efter eget val anlita en förmedlare som i egenskap av konsult hjälper fram det enskilda projektet till nyttiggörande. Kostnaderna härför kan bestridas av STU inom ramen för projektstödet. STU kan också bistå genom att lämna information om tillgängliga förmedlare och deras kompetensområden.

Vad gäller programindelningen, anser FOA atl denna bör bygga på en pragmatisk indelning i verksamhetsområden med teknik- eller branschan-knylning. Vissa programelemenl bör ha en förhållandevis permanent karaktär men de behöver inte läcka STU:s hela verksamhetsområde utan kan kompletteras av programelemenl för mer tidsbegränsade insatser. Därigenom kan krav pä såväl kontinuitet som förnyelse i STU:s programstruktur tillgodoses.

Centralorganisationen SACO/SR och Sveriges CivUingenjörsförbund (CF/STF) avstyrker kommitténs förslag lill programindelning och förordar i stället att STU i huvudsak får bygga vidare på den områdesindelning som gäller f, n. En sådan indelning efter behovsområden bör göras på olika nivåer dels en översiktlig tiU ledning för statsmakternas prioritering, dels en mera detaljerad teknikinriktad för forskare, innovalörer och lillämpare.

STU delar kommitténs uppfattning alt programindelningen måste ge uttryck för rörligheten i STU:s målinriktade insatser. STU har i sina förslag lill regeringen inför budgetåret 1978/79 redovisat förslag om ett antal sådana mälinriktade och konkreta insatser. Sådana insatser bör samlas under ett delprogram benämnt Insatsområden. De förutsätts genomförda under en bestämd tid för att därefter ersättas av andra. Slöd till tekniskt utvecklingsarbete torde emellertid även framgent behöva lämnas lill begränsade projekt med målet att utveckla en bestämd produkt, metod eller system. Sådant stöd bör lämnas under ett delprogram benämnt Teknikområden. Dessa bör liksom de hittillsvarande behovsområdena vara permanenta i högre grad än insatsområdena. Indelningen av Teknikområden bör hänga samman med indelningen av STU:s operativa organisation. STU föreslår följande indelning av delprogrammet Teknikområden:

a) Processteknik

b) Tillverkningsteknik

c) Socialteknik

d) Informations- och systemteknik

e) Övrig produktutveckling och uppfinningsutveckling samt rådgivning.
Teknikområdet Övrig produktutveckling etc. bör inbegripa den rådgiv
ning som behövs i anslutning främst lill stödet lill uppfinningsulveckling.
Stödet lill uppfinningsutveckling får då en bestämd plats i den operativa.

Prop. 1977/78:111 40

programgenomförande organisationen, samtidigt som ökad samverkan med övriga målgrupper och aktiv koppling till verksamheten under hela innovationsprogrammel borde uppnås.

Övriga delprogram under innovationsprogrammet skulle enligl STU:s förslag vara Industriservice, FörmedUng och Kollektiv forskning. De två förstnämnda har av STU förutsatts få i huvudsak samma innehåll som f. n. STU motiverar förslaget om ett speciellt delprogram för kollektiv forskning med att de kollektiva forskningsinstituten även förutsätts medverka i genomförandet av målinriktade insatser under innovationsprogrammel vid sidan av sin kunskapsutvecklande och kompetensuppbyggande verksamhet.

7.4 Stöd till forskning

Kommitténs förslag om ökad användning av ramprogram vid forskningsstöd får ett brett stöd bland remissinstansema. Däremot har förslaget till indelning av forskningsprogrammet, i den mån det kommenteras, inte väckt någon entusiasm bland remissinstanserna.

BFR, NFR, IVA, Sveriges industriförbund, STU, m.fl. remissinstanser tillstyrker kommitténs förslag om att ramprogram i ökad utsträckning används för teknisk forskning vid universitet, högskolor och fristående forskningsinstitut. Man framhåller dock allmänt vikten av alt en del av STU:s slöd även framgent ges till enskilda forskningsprojekt utanför ramprogrammen. IVA anser att del föreslagna systemet bör leda lill bättre förhåUanden för forskarna, till effektivisering av forskningen och till högre kvalitet på forskningsresultaten. Liknade synpunkter framförs från universitets- och högskolehåll, vars yttranden inhämtats av universitets- och högskoleämbetet (UHÄ).

Både/VA, Sveriges industriförbund och några av de tekniska högskolorna påpekar dock att ramprogramformen måste användas med försiktighet så atl inte enstaka forskningsprojekt får sämre finansieringsmöjligheter. Ramprogrammen skall inte ses som en arbetsbesparande åtgärd från STU:s sida utan som en möjlighet atl tillgodose de sökandes krav på projektsamverkan mellan flera parter under en längre tidsperiod. Sannolikt bör därmed merparten av STU:s stöd lill högskolan även framgent utgå till enskilda projekt. Från tekniskt högskolehåll framhålls också att initiering av ramprogram i allmänhet bör komma från forskarna själva, inte från STU.

IVA och BFR vill också fästa uppmärksamheten på den svåra men nödvändiga utvärderingen av ramavtalen. Efiersom inrättandet av ramprogram kommer atl binda avsevärda resurser under lång tid måste den vetenskapliga prövningen i motsvarande grad göras grundligare.

IVA påpekar att vi i dag inte helt kan fömtse vilka forskningsområden som kommer atl vara angelägna om tio år. För att bibehålla vår handlings-

Prop. 1977/78:111 41

frihet måste vi därför upprätthälla en viss miniminivå på forskningen även inom områden som i dag bedöms ha låg prioritet. Liknande synpunkter framförs av NFR och STU.

STU instämmer i princip i kommitténs synpunkter att ett mera långsiktigt stöd behövs till den kunskapsutvecklande tekniska forskningen under mer varaktiga former. STU vill dock framhålla att en flexibilitet i uppläggningen bör förekomma. För att nå kompetensuppbyggande effekter kan exempel tas från de s. k. tyngdpunktsprogrammen i Västtyskland. För att få kunskapsutvecklande effekter av tvärvetenskaplig natur kan särskilda forskningsområdesprogram komma i fråga enligt likaledes västtyskt möns-ler. För kunskapsmässig samordning och främjande av insatser på angelägna områden kan temaområdesverksamhel enligt fransk modell tillämpas. 1 dessa fall kan även andra forskningsfinansierande organ medverka. En samordning är också möjlig av kunskapsuppbyggande insatser vid kollektiva tekniska forskningsinstitut med dem som pågår vid högskoleinstitutioner. STU tillstyrker alt ledningsgrupper och refrensgrupper av i huvudsak det slag kommittén föreslår medverkar i genomförandet av sådant stöd.

STU föreslår att kunskapsutvecklingsprogrammel indelas i tre delprogram, nämligen Kunskapsområden, Ramprogram för teknisk forskning och Kollektiv forskning. Delprogrammet Kunskapsområden bör indelas i vetenskapsområden, exempelvis materialvetenskap, mätteknik, livsmedelsteknik etc. Ramprogram för teknisk forskning omfattar den av kommittén förordade grundläggande forskningen. Delprogrammet Kollektiv forskning omfattar under denna rubrik kunskapsutvecklande forskning vid de kollektiva forskningsinstituten.

STU förutsätter att under programmet stöd utgår till enskilda projekt och till ramprogram avseende såväl forskning vid forskningsfronten som forskning för att fylla kunskapsluckor.

Medicinska forskningsrådet (MFR) oroas av den föreslagna utformningen av stödet till teknisk forskning. Det kan enligt rådets mening inte vara i vare sig forskningens eller samhällets intresse att styra teknisk forskning i sä hårt reglerade former som utredningens ramprogram måste innebära.

7.5 Kollektiv forskning

Kommitténs förslag har i stort sett mötts med tveksamhet från de remissinstanser som kommenterat dem. De kollektiva forskningsinstitutens karaktär av både forskningsorgan och organ för innovationsverksamhei framhålls, liksom nödvändigheten av en bedömning från fall lill fall vad gäller finansieringsavial och stöd till enskilda projekt vid sidan om ramavtalen.

Kolleklivforskningsinstitutens samarbetsorgan (SAMKO) och STU avvisar kommitténs förslag, som bygger pä föreställningen att de kollektiva forskningsinstituten ej bedriver innovationsinriktad verksamhet.

Prop. 1977/78:111 42

SAMKO påpekar kolleklivforskningsinstitutens stora värde för överföring av ny teknik till företagen. De olika organen vid instituten möjliggör även en teknikspridning mellan företagen, som är av stor betydelse för den tekniska utvecklingen. Instituten är oftast den enda organisation inom en viss bransch, som kan samla tekniker och specialister med likartad intresseinriktning. Genom institutens halvstatliga karaktär öppnas även möjligheter för myndigheter och statliga organ att knyta kontakter med företrädare för en viss bransch.

STU räknar också med att instituten skall medverka i innovaliva projekt och har därför som tidigare nämnts föreslagit att stödet till den kollektiva forskningen lämnas från såväl innovationsprogrammel som från programmet för kunskapsutveckling. Speciella delprogram har föreslagits för delta ändamål.

Statens skeppsprovningsanstcUl (SSPA,) STU, m. fl. remissinstanser ställer sig tveksamma till den av kommittén uttalade uppfattningen att den kollekliva forskningens värde skall relateras till företagens finansieringsvilja. Andra slödkriterier baserade på samhällsekonomiska effekter kan vara mer relevanta, påpekar SSPA.

STU menar att i ett läge då kraftfulla insatser på teknisk forskning och utveckling är angelägna är det viktigt alt institutens grundläggande kompetens inte urholkas. Den är väsentlig inte minst för industrins långsiktiga planering. STU har vid förhandlingarna konstaterat ett klart ökal intresse från företagen för denna kompetens. Industrin har dock haft begränsade möjligheter att kunna öka sin satsning på den långsiktiga kunskapsutvecklingen. Detta grundas inte på bristande intresse, utan sammanhänger med nödvändigheten att i första hand satsa på kortsiktig lönsamhet och sysselsättning,

SSPA. SAMKO, STU, m.fl. remissinstanser anser ej alt kommitléns förslag om att projektstöd vid sidan av ramavtal skall nedbringas, kan ges generell tillämpning. SSPA anser atl prövning måste ske i de enskilda fallen med tillämpning av de prövningskriterier som gäller för projekt.

SAMKO menar att dessa särskilda projektanslag har stor betydelse genom att de ger en möjlighet atl göra extra insatser då utvecklingen vid företagen medför oförutsedda behov. De ger också möjligheter all genomföra projekt som riktar sig mot målgrupper utanför institutens medlemskrets. Initiativen kommer i det senare fallet ofta från STU och bidrar på del sättet till atl ytterligare öka den önskvärda flexibiliteten hos instituten.

Liknande synpunkter förs fram av STU, som påpekar att det är särskilt viktigt atl de mindre företagen i ökad omfattning kan intresseras för all utnyttja de kollekliva instituten.

Sveriges industriförbund och SAMKO betonar att genomgripande förändringar av kollektivforskningen inle bör genomföras innan ett bällre faktaunderlag framtagils. STU framhåller också alt en fortsatt uppföljning och utvärdering av stödet lill den kollektiva tekniska forskningen har initierats men all resultatet av detta arbete ännu inte föreligger.

Prop. 1977/78:111 43

7.6 Internationell kontaktverksamhet

Denna verksamhet behandlas myckel översiktligt i kommitléns betänkande. Flera remissinstanser framhåller dock betydelsen av denna verksamhet.

Televerket menar att STU har en viktig roll vad gäller alt organisera, stödja och hålla samman såväl nationellt som internationellt samarbete. Således är televerket positivt till att STU även i framliden ges en samordnande roll beträffande de s. k. COST-projekten.

IVA anför att all forskning, även den tekniska, är för sin kvalitet beroende av fortlöpande kontakter med den internatonella forskningen inom området, dels för atl ta del av andras forskningsresultat, och dels för att få en måttstock på kvalitén på den egna forskningen. Om man vill ligga i forskningsfronten räcker det inte att följa litteraturen på området. Velen-skapssociologiska studier har visat atl kunskapsutbytet inom ell område i snabb utveckling i huvudsak sker genom personliga kontakler, medan publiceringen släpar efter. Mycket intressant information, t.ex. om misslyckade ansatser, publiceras över huvud taget aldrig. Det är,därför angeläget alt slödel lill sådant kontaklutbyte, i form av resebidrag, och medel för att ta hit gästforskare, kraftigt förstärks.

STU har som tidigare nämnts föreslagit ett särskilt program för denna verksamhet. Bakgrunden är den speciella karaktär som präglar denna verksamhet och de därmed sammanhängande svårigheterna för STU atl själv balansera den internationella kontaktverksamhetens omfattning mot andra aktiviteter.

7.7 Stödformer och stödvillkor

Remissinstanserna har i allmänhet reagerat positivt på kommitléns förslag.

RRV och STU instämmer med kommittén att låneformen bör upphöra. STU framhåller dock alt delta inte bör gälla STU:s särskilda anslag för dyrbar utrustning.

Vad gäller ålerbelalningsvillkoren, anser STU att det vore en omotiverad konkurrensfördel om en bidragsmottagare med ensamrätt finge utnyttja projektresultat som tagits fram med statligt stöd. STU förordar därför att återbetalningsskyldigheten för utvecklingsprojekt bibehåUs i nuvarande omfattning.

RRV delar kommitténs uppfattning all bidrag lill projekt för vilka resultaten publiceras genom STU inte skall behöva återbetalas, medan återbetalningsskyldighet skall föreligga för övriga projekt.

Enligt STU:s bedömning innehåller kommitténs förslag lill stödvillkor i många stycken goda förslag. STU:s roll vid överlåtelse av projektresultat och vid bidragsmottagarens konkurs eller obestånd bör dock närmare

Prop. 1977/78:111 44

utredas. Vad gäller avtal som bidragsmottagaren ingår med annan part bedömer STU att skäl föreligger för STU att förbehålla sig rätten atl godkänna samtliga avtal som berör projektet. Grunderna härför är bl. a. alt STU bör ha möjlighet all dels stärka bidragsmottagaren i avtalssituationen, dels bevaka STU:s intressen i avtalssituationer där STU-projekt är inblandade. STU:s intresse i det senare fallet gäller såväl angelägenheten av att projektet pä ett riktigt sätt kommer till ett industriellt nyttiggörande som alt återbetalningsvillkoren till STU uppfylles.

SUF anser att STU:s nuvarande viUkor, att bidrag omedelbart förfaller lill återbetalning vid anslagsmottagarens dödsfall, i hög grad är obefogat. Likaså bedömer SUF alt föreskrifterna om STU-konlroll och godkännande av avtal exempelvis rörande exploatering av ett STU-slött projekt innebär ett omotiverat förmyndarskap över bidragsmottagare.

STU avvisar kommitténs förslag atl beslut om återbetalning skall fattas sex månader efler godkänd slutrapport. STU finner all mellan slutrapport och den föreslagna tidpunkten framkommer normalt ingen information som skulle vara vägledande för beslutet. Del bör i stället från fall tiU fall kunna bedömas när nödvändig information föreligger för beslut. STU förordar vidare att den 10-åriga tidsperioden inom vilken frågorna om återbetalning kan tas upp bör kvarstå.

Flera remissinstanser, däribland SUF och CF-STF, framhåller att det allmänna innovalionsklimatet måste förbättras. Således anser 5t/F liksom STU-kommittén att åtgärder för att förbättra arbetsförutsättningar m. m. för yrkesinnovatörerna (de enskilda uppfinnarna) hittills varit blygsamma i jämförelse med den omsorg som från statens sida visas andra grupper med betydelse för innovationsprocessen - t. ex. institutionsforskare. Del förefaller helt rimligt och genomförbart atl skapa sådana anställningsförhållanden för professionella innovalörer som gäller för forskare. Föreningen delar bedömningen att sannolikheten för positiva resultat av sådana insatser är hög.

CF-STF menar att skattepolitik, finanspolitik, socialpolitik, krav på planering och uppgiftsskyldighet samverkar lill det allmänna innovations-klimatet. Förbundet hävdar alt det enda långlivade och verkningsfulla stödet lill innovationsverksamhet ligger i atl skapa ett klimat för idéer och personer att utvecklas i. Kan man visa samhällsuppskattning av innovationsverksamhet och entreprenörskap och kan man främja initiativ och kreativitet och ge incitament lill människor att agera, då minskar självfallet behovet av särskilda former för innovationsslöd. Alt forma en allmän politik som befrämjar en sådan utveckling anser förbundet vara det viktigaste bidraget statsmakterna kan ge till innovationsverksamhet. CF-STF anser vidare att mot bakgrund av sysselsättningsläget i landet och atl ny teknologi främst finns alt tillgå internationellt bör STU:s insatser för atl biträda företagen med förvärv av utländsk teknologi påskyndas.

I detla sammanhang vill Svenska kommunförbundei erinra om att det

Prop. 1977/78:111 45

pågår en betydande förslagsverksamhet inom kommunala förvaltningar. Det borde vara ett samhälleligt intresse att en mera samlad genomgång och utvärdering av dessa förslag gjordes så att utvecklingsbara idéer kom till mera allmän kännedom. Ett samarbete mellan STU och förbundet inom detla område bör inledas.

En annan angelägenhet som delas av flertalet remissinstanser gäller informationsöverföring och informationsspridning.

Således ar\ser Svenska kommunförbundet atl det förslag som framföres i betänkandet om alt det bör vara obligatoriskt med lättillgängliga populärversioner av lämnade forskningsrapporter bör kunna bidra till alt sprida kännedom om ny teknik till avnämarna. Även från UHA framhålls vikten av ökade informationsinsatser. En av de tekniska högskolorna varnar dock för en obligatorisk skyldighet att göra populärrapporler om forskningsresultat. Forskarna skulle härigenom belastas med många gånger onödigt arbete, framhåller man. Man anser vidare att rapporlsystemet bör ses över. Rapporteringen bör ske vid tidpunkter som passar publiceringen och inle knytas till bidragsperioder.

BFR instämmer i utredningens påpekande atl forskaren i ökad omfattning bör delta i informationsarbetet. 1 allmänhet saknar forskaren emellertid de speciella kunskaper om medier och metoder som är nödvändiga fömtsättningar för ett effektivt genomslag. Lika nödvändigt för ett gott resultat är forskarens ämneskunnande. Delta talar för alt informations-planeringen bör ske i samarbete mellan forskaren och STU:s informationsenhet redan under projektets gång, anser BFR. Det är knappast realistiskt alt utgå från atl maximala informationsinsatser kan knytas till hela den slora mängd av kunskaper som utvecklas med stöd av STU. De befintliga resurserna bör därför, enligt BFR, koncentreras lill sådana projekt och ämnesområden där STU bedömer behoven särskilt stora. Även detla kräver en utvecklad planering av informationsinsatserna — och en planering som sker tidigt i forsknings- och utvecklingsprocessen.

Statens råd för vetenskapUg information och dokumentation (SINFDOK) anser att ett effektivi informationssystem även måste innehålla dalorbaserad informationsöverföring.

7.8 Uppföljning och utvärdering

Det är en utbredd uppfattning bland remissinstanserna all större vikt måste fästas vid resultatutvärdering och erfarenhetsåterföring så atl konsekvenserna av gjorda STU-insalserna blir belysta.

RRV anser dels all STU inle genomfört resultatuppföljningen i tillräcklig utsträckning, dels att STU:s system för resultatuppföljning inte är av tillräckligt hög kvalitet. RRV vill därför understryka kommitténs uppfattning om behovet av utvidgade utvärderingsinsatser inom STU.

Sveriges industriförbund och Sveriges hantverks- och industriorganisa-

Prop. 1977/78:111 46

tion (SHIO) tillstyrker förslaget till selektiv ålerbelalningsuppföljning, dvs. den villkorliga återbetalningsskyldigheten slopas för alla bidrag upp lill 75 000 kr.

STU och RRV avstyrker dock förslaget. STU menar alt det är bidrags-mollagaren som besitter den information som behövs såväl för atl utvärdera projektet som för all kunna falla beslut om återbetalning. Informationen för båda ändamålen las som regel fram i ett annat sammanhang. En selekliv återbetalningsuppföljning blir därmed kopplad lill en selekliv utvärdering. STU anser vidare att ökade skyldigheter bör läggas på anslagsmottagaren alt efter projektets avslutande lämna STU nödvändig information för utvärdering och ålerbelalningsbeslut och alt denna skyldighet ytterligare kan preciseras i stödvillkoren. Den aktiva återbetalningsbevak-ningen skulle därigenom kunna göras mindre administrativt betungande och selektiv. Även om STU i normalfallet särskilt bevakar de större projekten tror STU att det vore olyckligt att fastställa en beloppsgräns för aktiv uppföljning.

SUF anser att STU:s samlade tjänstemannakår utgör en viktig kunskapskälla som lätt kan rubbas, vid t. ex. avgångar ur tiänst, om inle tjänstemännens samlade erfarenheter successivt lagras i databaserad kunskaps- eller idébank. SUF vill rekommendera att utredning härom med del snaraste genomförs.

7.9 Organisation

Enhetsindelning

Remissinstanserna ställer sig i klart övervägande antal negativa lill kommitténs förslag. Endast ett fätal remissinstanser tillstyrker den föreslagna uppdelningen i en forskningsenhet och en innovationsenhet.

Sveriges industriförbund, SHIO, statens järnvägar (SJ), SIND, DFE, STU, m.fl. remissinstanser avstyrker kommitténs förslag.

Sveriges industriförbund menar att den föreslagna organisatoriska ludel-ningen i en innovations- resp. forskningsenhet baseras främst på en teoretisk analys men saknar praktiskt stöd. Tvärtom eftersträvar flertalet tekniskt ledande företag en samordnad bevakning av forskning och produktutveckling. För STU skulle en tudelning innebära två avgjorda nafkdelar. Den skulle motverka en av STU:s viktigaste uppgifter, att initiera och stimulera kontakter mellan forskning och näringsliv. Den skulle vidare verka kompetensbegränsande för STU:s tjänstemän. För att rätt kunna bedöma en produktidé är det nödvändigt att veta ifall överiägsna lösningar är på väg inom den tekniska forskningen. För att kunna bedöma ett forskningsprojekts lämpliga industrikontakter måste man känna till vilken produktutveckling som pägår i företagen. En omorganisation som skulle styra den enskilda handläggarens kontakler enbart i endera riktningen skulle innebära en uppenbar kompetensurholkning jämfört med dagsläget. Liknande synpunkter läggs fram av SHIO.

Prop. 1977/78:111 47

SJ menar att arbete av säväl forsknings- som innovationskaraktär förekommer i stor uisträckning vid samma institutioner, verk och företag och ofta i samarbete dem emellan och detta samarbete mellan högskolor och förelag är mycket viktigt för den tekniska utvecklingen. Det förefaller också svårt att definiera begreppen forskning och innovation så all i praktiken en tydlig gränsdragning dem emellan blir möjlig. Även detla talar för all det är olämpligt alt enligt STU-kommitténs förslag i STU:s organisation införa skilda enheter för forskning och innovation.

SIND anser att en funktionell uppdelning i en forskningsdel och en innovalionsdel bör kunna uppnås med en organisation som mera liknar den nuvarande. Frågan hur STU:s verksamhet bäst skall organiseras är också beroende av interna förhållanden inom STU, vilket gör det svårt för utomstående att inta en bestämd hållning i frågan. Industriverket vill understryka vikten av att den framtida organisationen av STU väljs på ett sådant sätt att lösningen blir acceptabel för STU:s egen ledning och personal. CF-SFT framhåller liknande synpunkter.

DFE anser att den strikta organisatoriska uppdelningen i en forsknings-och en innovationsenhet är olycklig. DFE anser alt del finns förutsättningar att organisera de tillgängliga resurserna vid U- och R-enheterna pä ett sätt som bättre tillgodoser de uppgifter STU skall fylla. Det är därvid lämpligt att särskilda gmpper svarar för de direkta kontakterna med småföretag, uppfinnare, forskare m. m., sä atl dessa inle har några svårigheter att hitta rätt i organisationen. Delegationen kan tänka sig en indelning i ett antal "block" som är färre än nuvarande behovsområden. För vaije block bör finnas ett rådgivande organ. Teknisk forskning och innovationsverksamhet med inriktning pä industriell utveckling kan t.ex. delas in i 3-4 block med anknytning till teknik och produktion av olika slag. STU:s "ställföreträdande" roll pä viktiga samhällsområden bär kunna behandlas i ett eller två block, eftersom det här i stor uisträckning gäller att initiera verksamhet. På motsvarande sätt som i energiforskningsprogrammet (SOU 1977: 56) föreslår DFE alt verksamheten kompletteras med ett program för sädan grundläggande teknisk forskning som ej täcks av ovanstående block. Detla program utgör alltså endast ett komplement till den tekniska forskning som bedrivs inom övriga program. För detta bör en tredje typ av block kunna inrättas inom STU:s organisation. En fjärde typ av block bör enligt DFE utgöras av sådan verksamhet som administreras av STU, men som inte ligger inom STU:s budget.

STU kan i huvudsak biträda vad kommittén anfört beträffande de verksledande, planerande och utredande samt administrativa funktionema. STU avstyrker emellertid kommitténs förslag rörande organisation av de operativa enheterna. Indelningsgrunden bör således inte vara forskningsstöd resp. innovationsslöd. De operativa enheterna bör i stället ha en struktur som gör dem lämpade atl genomföra ständigt förändrade uppgifter med inriktning på såväl forskning som utvecklingsarbete. En viss fast

Prop. 1977/78:111 48

indelning är likväl nödvändig, främst med hänsyn till organisationens storlek. STU förordar att de personella resurser som skall genomföra de båda programmen. Innovationer för industri och samhälle resp. Kunskapsutveckling, får en indelning efter teknikområden. Dessa enheter bör dels vara tillräckligt stora för atl skapa möjligheter till såväl praktisk arbetsfördelning som personlig utveckling, dels vara tillräckligt små för att medge en nära personlig kontakt inom enheten. Indelningen bör därtill vara sådan att huvudinriktningen utgör en gemensam nämnare för resp. enhet.

RRV och BFR anser att kommitténs förslag till organisation är en logisk konsekvens av den valda programindelningen och tillstyrker därför förslaget. Som ytterligare skäl anför BFR erfarenheter av den egna verksamheten. Det har visat sig vara praktiskt svårt för en liten organisationsenhet alt bereda två eller flera typer av ärenden, som skall bedömas i helt olika perspektiv och efter ibland vill skilda regler. De skilda spelreglerna komplicerar beredningen och kan leda till misstolkningar. Den föreslagna indelningen av STU:s organisation är därför enligt dessa remissinstansers mening en praktisk nödvändighet, men den måste kompletteras så att organisationen inle får vattentäta skott mellan de båda verksamheterna.

RRV vill i detta sammanhang erinra om alt revisionen av STU visade att indelningen av U-enhelen i tretton sektioner hade medfört, atl lednings-, samordnings- och kommunikationskraven på enhetschefen blivit så stora alt utrymmet för t.ex. policyfrågor begränsats allvariigt. Vidare blev sektionerna så små atl de blev mycket känsliga för tillfälliga förändringar i arbetsbelastning. 1 fråga om bl. a. STU:s serviceinriktade funktioner, fann RRV i revisionen tendenser till avdelningslänkande på så sätt atl de direkt producerande enheterna byggde upp egna servicefunktioner. RRV föreslog därför att servicefunktioner så långt som möjligt borde organisatoriskt skiljas från producerande enheter för att bl.a. förhindra dubblering av mtiner och funktioner. Kommittén har förordat i princip samma synsätt i fråga om planerings- och utvärderingsenheten, informationsenheten och administrativa enheten. RRV tillstyrker kommitléns förslag i dessa avseenden. Revisionen av STU var särskilt inriktad mot planerings- och utvärderingsfunklionerna saml administrativ service. Mot bakgrund av revisionens resultat och förslag lill åtgärder inom nu nämnda funktioner, finner RRV kommitléns närmare precisering av uppgifterna för planerings-och utvärderingsenheten och administrativa enheten vara väl underbyggda.

Några remissinstanser framför farhågor för atl en centraliserad planering kan skapa en klyfta mellan långsiktig planering och verksamhetsplanering.

Televerket anför följande. Behovet av förstärkt planerings- och utvärderingsverksamhet betonas i belänkandet. Den lösning med en kraftigt förstärkt planerings- och utvärderingsenhet som föreslås kan medföra atl 1-och F-enhelernas ansvar begränsas att praktiskt främst innefatta ärendehandläggning. För att undvika en sådan länkbar utveckling, borde övervä-

Prop. 1977/78:111 49

gas att som ett alternativ klart uttala 1- och F-enheternas ansvar för exempelvis seklorstudier och behovsanalyser och även tilldela enheterna resurser för sådan verksamhet. Denna markering av 1- och F-enheternas ansvar för den strategiska och taktiska planeringen borde resultera i en mera effektiv och motiverande operativ verksamhet (ärendehandläggning). 1 detla altemativ kvarstår sannolikt ett behov av en mytket begränsad stabsresurs till verksledningens förfogande för exempelvis utveckling och uppföljning av verksamheten.

FOA delar uppfattningen att långsiktiga planeringsuppgifler lätt åsidosätts vid enheter som har att handlägga många löpande ärenden. Samtidigt är del enligt FOA':s erfarenheter viktigt att det långsiktiga planeringsarbetet bedrivs inom hela organisationen. Härigenom förankras långsiktspla-nerna i organisationen så att de får avsedd inverkan på inriktningen av den löpande verksamheten. En förstärkning av resurserna för långsiktig planering bör därför fördelas mellan centrala stabsenheter och linjeenheter. Syftet bör vara att personalen i linjeenheterna ges möjlighet atl avsätta erforderlig tid för långsikliga planeringsuppgifler, bl. a. i form av medverkan i centralt sammanhållna planeringsgrupper. De centrala stabsenheterna bör å sin sida förfoga över erforderliga metodkompetens och led-ningskapacilet för de studier och utredningar - ofta av systemanalylisk karaktär - som bör läggas till grund för planeringen av STU:s insatser. Detta gäller inte minst inför starten av s. k. initiativprojekt, syftande till att få fram nya tekniska lösningar inom olika branscher eller samhällssektorer.

Nämnder

Vad beträffar remissinstansernas syn på STU:s nämndsystem kan två huvudkategorier urskiljas. Den ena kategorin tillstyrker kommitténs förslag som i huvudsak innebär atl nuvarande nämndsyslem avvecklas för att ersättas med insats- och projektgmpper av mer ad hoc-karaktär. Härigenom hoppas man uppnå en större flexibilitet och därmed en bättre anpassning till STU:s verksamhet. Den andra kategorin vill bygga vidare på nuvarande nämndsyslem. Härigenom tror man atl bättre kontakter med omgivningen erhålls samtidigt som kontinuiteten i verksamheten bibehålls, hålls.

RRV och Svenska kommunförbundei tillstyrker kommitténs förslag. SHIO och STU biträder i huvudsak vad kommittén anfört om nämnderna.

RRV gjorde i samband med 1975 års revision en, om än begränsad, analys av nämndorganisalionen inom STU. Den visade atl nämndernas medverkan i planeringen hade haft den inriktning och varit av den omfattning som kunde förväntas med hänsyn till STU:s uppgifter. Nämndorganisationen visade sig också ha konserverande effekter bl. a. genom att införande av nya områden och avveckling av gamla försvårades. Mot bakgmnd av RRV:s förslag lill organisatoriska förändringar och åtgärder för

4 Riksdagen 1977178. I saml. Nr 111

Prop. 1977/78:111 50

förbättrad planering ansåg RRV, alt STU borde överväga atl förändra nämndernas funktion och organisation.

Med hänsyn till de planeringsgrupper och utredningsgrupper som kommittén föreslär anser RRV, atl de nuvarande nämnderna och kommittéerna kan avvecklas. STU-kommittén föreslär att en forskningsnämnd och en innovationsnämnd inrältas. Dessa bör enligt kommittén vara rådgivande lill verksledningen i policy- och planeringsfrågor. RRV:s revision av STU visade att ingen av planeringsformerna var STU-orienterad i den bemärkelsen att de gav myndigheten underiag för kvantitativa och kvalitativa prioriteringar mellan uppgifter, program, behovsområden, stödformer o. d. Revisionen visade vidare att väsentiiga delar i STU:s mål-, roll-, miljö- och intressentbeskrivningar var ofullständiga. Den av kommittén föreslagna inriktningen på de nu föreslagna nämnderna torde utgöra ett värdefullt slöd vid främst den övergripande planeringen och utvärderingen. Detla kan förväntas medföra en bättre balans mellan planerings- och ulredningsgmp-pemas områdesvisa planering och verksledningens samlade planering.

Svenska kommunförbundet tror atl förslaget om fler tillfälliga planerings- och arbetsgrupper, i vilka ingår utom forskare även representanter för näringsliv, myndigheter, löntagare och konsumenter, liksom att till det direkta arbetet knyta referensgrupper, bör bidra till en god förankring av de projekt som STU engagerar sig i.

Det föreslagna systemet är enligt SH10:s uppfattning i slorl sett tillfredsställande. Organisationen anser emellertid atl planeringsgrupperna bör få en större livslängd än den föreslagna. 1 samband med uppföljningen av planerna kommer STU nämligen att få behov att knyta till sig referensgrupper. Kommittén föreslår även inrättandet av sådana referensgrupper i samband med ramprogram. Enligt SHIO:s uppfattning bör planeringsgmp-pen för ett visst insatsområde vara identisk med referensgruppen. På detta sätt uppnår man bl. a. en bättre kontinuitet i verksamheten genom alt varje planeringsgrupp får en verksamhetstid på tre till fem år i stället för föreslagna ett till två år.

Enligt STU har de hittillsvarande nämnderna haft stor betydelse för uppbyggnaden av STU:s kompetens, särskilt sedan deras arbele riktades in på planering av de s. k. behovsområdena. STU vill stryka under alt behovet av extern expertis kommer alt öka om STU skall kunna genomföra den verksamhet kommittén föreslär och som STU biträder. STU vill emellertid framhålla att extern expertis måste kunna knytas till STU i en mångfald former och för skilda uppgifter. STU behöver sålunda kunna knyta referensgrupper till planeringen av de ovan under programstrukturen förordade teknik- och kunskapsområdena. STU behöver vidare kunna knyta planeringsgrupper, styrgrupper och referensgrupper till planering och genomförande av föreslagna insatsområden. Formerna för hur extern kompetens skall knytas till STU och den organisatoriska strukturen härför

Prop. 1977/78:111 51

måste vara en funktion av det med tiden varierande innehållet i STU:s verksamhet och av det därav följande behovet av kompetens.

FOA, televerket m.fl. remissinstanser anser ej att de långtgående nedskärningar av den permanenta nämndorganisationen som kommittén föreslår är nödvändiga eller önskvärda. Från universitets- och högskolehåll framhålls att nuvarande nämndsystem måste bevaras. FOA anser att nämnderna har en väsentlig uppgift genom att de svarar för bredd och kontinuitet i STU:s kontakter med omvärlden. Nämndsystemet bör dock effektiviseras. Detta kan ske genom en viss minskning av antalet permanenta nämnder. Nämndernas uppgift bör väsentiigen vara atl ange inriktning och ramar i stort för arbetet inom sina verksamhetsområden. De mer permanenta nämnderna kan sedan kompletteras av särskilda styrkommittéer inom avgränsade områden.

Televerket påpekar alt STU:s egen unika kompetens ligger snarare i dess bredd och överblick, medan man när det gäller fördjupade kontakter har behov av atl nyttiggöra andras mer direkta erfarenheter. Därav följer att STU kan ha behov också av mer permanent nämndrepresentation även i fortsättningen, liksom atl ge ledamöterna någon form av motivation alt delta i arbetet. Även om det säkert kan finnas behov också av ad hoc-grupper för atl täcka in annars obevakade områden, finns risker med att helt föriila sig på tillfälliga och ad hoc-belonade samverkansformer. Om de tilltänkta deltagarna är svagt motiverade atl mer långsiktigt engagera sig i uppgiften, kan STU förlora den förankring man nu har i de industriella utvecklingsprocesserna.

Regionala representanter

Remissinstanserna delar i allmänhet kommitténs uppfattning att regionala kontakter är väsentliga för STU:s verksamhet. Flera remissinstanser anser dock att detta behov bör kunna tillgodoses genom de nyligen beslutade regionala utvecklingsfonderna (prop. 1977/78:40, NU 1977/78:34, rskr 1977/78: 110) samt en utbyggd koniaktsekretarialverksamhet.

RRV m. fl. remissinstanser anser att de länsvisa utvecklingsfonderna väl svarar mot STU:s behov av en regional organisation.

STU, IVA och UHÄ, med en närmast enhällig remissopinion bland universiteten och de tekniska högskolorna bakom sig, anser all den regionala kontaktorganisationen i första hand skall förstärkas genom en utökad kontaktsekretariatverksamhet.

STU förordar atl den regionala verksamheten utvecklas på i huvudsak följande sätt. Personal från sektionen för industriell ulvecklingssservice bör arbeta kontinuerligt i permanenta grupper med representanter från regionala utvecklingsfonder och andra intressenter på regional nivå. STU kan då, i likhet med vad som f. n. görs i de län där produklinventeringar genomförs, ställa begränsade medel lill förfogande för snabba och enkla beslut. Erfarenheter från inventeringsarbelel visar att regionall arbete som

Prop. 1977/78:111 52

genomförts pä detta sätt effektivt säkerställer kontakten med STU. Tjänstemän vid STU kan alternera mellan tjänstgöring hos en regional utvecklingsfond och vid STU. Den regionala uppsökande verksamheten i form av kontakter med enskilda projklidégivare och mindre företag kan lätt systematiseras och effektiviseras. Produktidé- och behovsinventeringsarbetet liksom licensförmedlingsverksamheten får en naturlig förankring i den regionala verksamheten. Nuvarande iRriktning mot atl göra resurser vid högskolor och universitet tillgängliga för mindre förelag och enskilda innovalörer bör utvecklas. Eftersom kontaktsekrelarialverksamhelen även är av stor betydelse för STU:s regionala aktiviteter finner STU det nödvändigt atl öka antalet kontaktsekreterare till två på varje ort där kontaktsekretariat nu är etablerade. Genom detta arrangemang säkras en bällre kontinuitet inom det enskilda sekretariatet. Vidare anser STU det nödvändigt att etablera kontaktsekretariat även på nya högskoleorter.

IVA menar att det är värdefullt för den regionala kontaktorganisationen att kunna repliera på kompetensbasen vid en högskola.

IVA anser att en utbyggnad av STU:s regionala kontaktnät i första hand bör ske genom en förstärkning av nuvarande kontaktsekretariat. En lämplig organisationsenhet kan beslå av tvä kontaktsekreterare, en hemmahandläggare (kompelens motsvarande gymnasieingenjör) och ett skrivbiträde. Därigenom frigörs kontaktsekreterarna från rutingöromål, kontinuiteten förbättras, kompetensen kan breddas och personalen får en mindre isolerad arbetssituation. I ett andra steg bör en utbyggnad övervägas med nya kontaktsekretariat, knutna exempelvis tiH de yrkestekniska högskolorna, branschforskningsinstitut e. d.

Landsiingsförbundei, FOA och LO tillstyrker kommitléns förslag om en förstärkt regional organisation.

Landstingsförbundet och FOA ser positivt på kommitténs förslag om en förstärkning av STU:s resurser för regional kontaktverksamhet för att förbättra och förenkla kontakterna med mindre och medelstora företag liksom med enskilda uppfinnare. FOA anser alt del bör överlämnas åt STU att i samverkan med berörda parter utveckla de lämpligaste formerna för detla. Man bör därvid pröva avvägningen mellan behovet av lokalt/ regionall placerade konlaktfunktioner och behovet av konlaktfunklioner med speciell bransch- eller teknikkompetens. Del senare behovet torde bara kunna tillgodoses genom centralt placerade tjänstemän vilka vid behov kan förstärka lokala kontaktorgan, t. ex. genom besök.

LO finner förslaget om försöksverksamhet med regionala STU-representanter intressant. LO framhåller vikten av att STU får en bred kontaktyta såväl regiopalt som lokalt mot olika intressegrupper. STU:s organisation måste ha beredskap och förmåga att möta även den tekniska kunskap och de idéer som finns hos människor i arbetslivet.

AMS menar att med tanke på nödvändigheten för svenskt näringsliv av teknisk utveckling och förnyelse och betydelsen i detta sammanhang av

Prop. 1977/78:111 53

nära kontakter och samverkan med de mindre och medelstora företagen får den föreslagna förstärkningen av STU:s regionala kontaktyta anses som helt otillräcklig. Denna bedömning får även ses mot bakgrundert av de utomordentligt stora resurser som f. n. satsas på defensiva åtgärder i syfte att begränsa nedskärningarna av sysselsättningen i tillbakagående branscher.

8 Teknikupphandlingskommitténs betänkande

8.1 Allmänna överväganden och rekommendationer

Det finns enligt teknikupphandlingskommiltén (TUK) två huvudmotiv för att undersöka sambanden mellan offentlig upphandling och teknisk utveckling. Allmänna raiionaliseringsmoiiv talar för att offentliga organ utnyttjar och initierar teknisk utveckling i samband med upphandling. För företagen utgör den offentliga upphandlingen eh viktig avsättningsmarknad som påverkar både näringslivets inriktning av sin produktutveckling och dess konkurrensförmåga på exportmarknaden. Ett industripolitiskt motiv föreligger därför atl undersöka hur offentlig upphandling kan påverka produktförnyelsen i näringslivet.

Den offentliga upphandlingen uppgick år 1974 lill ca 35 miljarder kr. Härav kan antas atl primärkommunerna svarade för ca hälften, statliga myndigheter för ca en tredjedel och landslingen för ca en sjättedel.

Teknisk utveckling kan komma till stånd inom alla steg i den process som leder fram lill slutlig leverans. Processen anknyter sålunda till planeringsverksamhet inom myndigheten, innehåller utredningar, tekniskt utvecklingsarbete, prototypframställning m. m. saml omfattar de direkta upphandlingsmomenten specifikation, kontraktstecknande, leveranskontroll och provning. Föratt i ett samlat begrepp innefatta hela den beskrivna processen har TUK använt termen leknikupphandUng. Därmed avses alla de steg som ingår i processen och termen begränsas sålunda inte till den egentliga upphandlingen av en slutprodukt. 1 begreppet ingår vidare att processen skall innehålla moment av teknisk utveckling.

TUK bedömer en riktigt bedriven teknikupphandling vara ett verksamt hjälpmedel för att öka effektiviteten i den offentliga produktionen och möjliggöra nya och förbättrade offentliga tjänster. Samtidigt initierar en sådan upphandling teknisk utveckling inom industrin. En förbättrad och utökad teknikupphandling kan uppnås genom åtgärder både på upphandlar- och leverantörssidan. De förslag som TUK framlägger koncentreras dock till upphandlarsidan eftersom möjligheterna till verksamma åtgärder bedöms vara störst där.

TUK har betraktat teknikupphandling som en successiv anskaffningsprocess. Denna process innehåller flera arbetsmoment. Det första momentet, anskaffningsplaneringen, resulterar i preliminära funktionskrav och

Prop. 1977/78:111 54

kostnadsramar. Förstudier och utredningar syftar till att ange ett antal alternativa tekniska lösningar samt preliminära uppskattningar av dessas tekniska prestanda, totala kostnader och effekter. Det tredje momentet innehåller specifikation, upphandling och ledning av utvecklingsprojekt. Utvecklingsarbetets syfte är atl klarlägga osäkra faktorer i olika alternativa utföranden och möjliggöra alt kvarstående alternativ kan värderas och jämföras. Arbetet omfattar vanligen framtagning av prototyp saml försöksverksamhet. Efter beslut om val av alternativ genomförs processens fjärde moment som innefattar specifikation, upphandling och kontroll. Detta moment i anskaffningsprocessen skiljer sig inte pä något avgörande sätt från upphandling i allmänhet.

TUK anser att åtgärder för alt främja teknikupphandling kan vidtas inom ramen för gällande upphandUngsregler. Teknikupphandling är därför en verksamhet som det enskilda upphandlande organet ansvarar för. Upphandling skall ske under utnyttjande av förefintliga konkurrensmöjligheter och med iakttagande av affärsmässighet. Begreppet affärsmässig kan inrymma alla de hänsynstaganden som måste göras för att upphandlingen skall bli så ekonomisk och ändamålsenlig som möjligt. Vid teknikupphandling får dock avvägningar mellan investerings-, drifts- och andra kostnader ökad tyngd.

TUK understryker att vad som nyss sagts avser upphandlingsreglernas principer men inte nödvändigtvis deras tillämpning i praktiken. Reglerna ger sålunda möjligheter att genomföra en motiverad teknikupphandling. De lämnar å andra sidan inte några garantier för alt en prövning av nya tekniska möjligheter kommer lill stånd under anskaffningsprocessen. Åtgärder för att befrämja en sådan prövning behöver dock enligl TUK:s mening inle avse ändringar i regelsystemet.

I allmänhet ligger enligt TUK:s mening ett affärsmässigt agerande från de enskilda myndigheternas sida i linje med det industripoUiiska målet. 1 enskilda fall kan emellertid detla mål ha sådan uppenbar betydelse atl det bör väga över vid bedömning.

Den nuvarande beslutsordningen med anmälan från myndighetens sida om sådana förhållanden och beslut av regeringen anser TUK vara tillfyllest från formella utgångspunkter.

Samhället stöder från mera allmänna utgångspunkter teknisk forskning och utveckling inom industri- och forskningsorgan, bl.a. vid STU. Ett av motiven för detta stöd är den offentliga sektorns behov av ny teknik. Projektstöd från STU till upphandlande organ i samband med anskaffningsförberedelser förekommer och har i enskilda projekt inneburit relativt stora insatser från STU:s sida. Antalet sådana projekt är dock litet. TUK framlägger därför förslag som avses stärka sambanden mellan STU och upphandlande organ för att främja teknisk utveckling inom olika samhällssektorer.

Samverkan mellan myndigheter är enligt TUK ett väsentligt medel för

Prop. 1977/78:111 55

att effektivisera teknikupphandling och är i vissa fall en förutsättning för alt den skall komma lill stånd. Samverkan kan innebära ett gemensamt utnyttjande av expertkunskap, gemensamma utrednings- och utvecklingsprojekt, gemensam upphandling samt fördelning av kostnader för anskaffning och anskaffningsförberedelser.

Genomförande av teknikupphandling kräver enligt TUK att myndigheterna disponerar expertkunnande inom olika områden, speciellt teknisk kompetens. Teknikupphandling genomförs som regel med en kombination av expertis inom myndigheten och extern expertis. Tekniskt utvecklingsarbete utförs vanligen inom industri- eller forskningsorgan och endast i undantagsfall inom myndigheten. Utomstående experter utnyttjas i varierande utsträckning även under övriga faser av anskaffningsprocessen. För en enskild myndighet betingas avvägningen mellan extern och intern expertis givetvis av hur ofta teknikupphandling i allmänhet eller av en viss inriktning aktualiseras. Även då krav pä expertkunskap i stor utsträckning kan tiUgodoses med extern kompetens är betingelserna för atl teknikupphandling skall komma till stånd beroende av den enskilda myndighetens ställningstaganden och därmed också av dess egna personella resurser.

TUK anser att ett gemensamt utnyttjande av expertis inom den offentliga sektom är betydelsefullt. Inom den statliga sektorn är ömsesidigt bistånd i och för sig en formell skyldighet för myndigheterna. Bistånd av teknikupphandlingskaraktär torde i många fall fordra mera omfattande insatser. Del kan då vara svårt för en myndighet som har erforderlig expertis atl prioritera sådana tjänster gentemot de egna uppgifterna. En väg atl underiätta ett gemensamt utnyttjande av expertis är enligt TUK:s mening atl utvidga myndigheternas möjligheter att utföra sådana tjänster i form av betalda uppdrag.

Trots de starkt skiftande betingelser som råder beträffande såväl personella resurser som erfarenhet av teknikupphandling inom olika delar av den offentliga sektorn anser TUK att det finns utrymme för åtgärder av en mera generell inriktning. För alt utnyttja extern kompetens krävs kännedom om det nationella och internationella utbudet av de ofta starkt specialiserade tjänster som ingår i anskaffningsprocessen. En sädan kännedom kan vara svår för myndigheter att upprätthålla och således utgöra ell hinder för alt teknikupphandling kommer lill stånd. Vidare kan en bristande spridning av kunskaper om teknikupphandlingsmetodik utgöra hinder. Flera av de värderingsmetoder som används är inle alltid lätt tillgängliga inom det ordinarie utbildningsutbudet. En förstärkt utbildning framstår därför som önskvärd. TUK framlägger på dessa båda punkter förslag som redovisas senare.

Förutsättningarna för ytterligare effektivitetsvinster genom en ökad samordning av den offentliga teknikupphandlingen bedömer TUK allmänt sett vara bättre under dess förberedelseskeden än vid den slutliga upphandlingen. Behov av utredningar och förstudier har ofta en gemensam

Prop. 1977/78:111 56

bakgrund. Specifikationer av en slutprodukt från olika myndigheter skiljer sig däremot inle sällan åt i fråga om prestandakrav, lokalt betingade miljökrav, leveranstid etc. Samordnade inköp kan således leda till administrativa svårigheter som inte alltid uppvägs av samordningsvinster.

Den nuvarande inköpssamordningen tar sig uttryck i centraliserad upphandling och avropsavtal. Den omfattar huvudsakligen standardvaror och vissa tjänster vilka inrymmer en inte oväsentlig utvecklingspotential. TUK rekommenderar därför att leknikupphandlingsaspekter beaktas vid den fortsatta utvecklingen av den offentliga inköpssamordningen.

TUK anser inte skäl föreligga för en mera långtgående samordning av den statliga upphandlingen än som ryms inom nuvarande former. Behovet av ytterligare samverkan som avser teknikupphandlingens förberedande stadier är enligt TUK:s mening störst inom de primär- och landstingskommunala sektorerna. TUK lämnar därför vissa förslag med denna inriktning vilka redovisas senare.

TUK framhåller atl anskaffning av ny teknik innebär ett visst risktagande både för upphandlare och leverantör. Teknikupphandling genomförd som en successiv process på det sätt som nyss beskrivits syftar bl. a. till att reducera detta risklagande. Osäkerheter i olika hänseenden kan ändå utgöra hinder för att en önskvärd teknikupphandling skall komma till stånd. TUK har därför behandlat frågan om eventuella ekonomiska garantier för myndigheter som vill pröva ny teknik.

TUK anser att externt finansiellt stöd i vissa fall kan vara motiverat för utvecklingsarbetet och utredningar som föregår en anskaffning. Riskavlyf-tet bör dock enligt TUK begränsas till själva framtagandet av ny utrustning och bör inte omfatta indirekta följdkostnader vid eventuella misslyckanden, även om risken för sådana kostnader ofta kan vara den mest återhållande faktorn för den upphandlande myndigheten. Sädana garantier skulle snarare motverka atl anskaffningsförberedelser genomförs i erforderlig utsträckning. De skulle också reducera myndigheternas direkta ansvar för upphandlingen. TUK lämnar därför förslag på denna punkt innebärande att STU skall kunna medfinansiera utvecklings- och utredningsprojekt som initieras av den uppdragsgivande myndigheten.

De inledande momenten i en anskaffningsprocess karaktäriseras enligt TUK av inventering, problemdefinition, miljöprognoser m. m. Utredningsverksamheten inriktas pä framtida tidpunkter och händelseförlopp då den aktuella utrustningen tas i bruk. Myndighetens långtidsplanering utgör härvid en nödvändig informationskälla. Teknikupphandling aktualiseras bl.a. i samband med reformer, dvs. nya eller påtagligt förbättrade offentliga tjänster, men ingår också som en väsentlig del i den löpande rationaliseringsverksamheten vid myndigheterna. Den kan vidare aktualiseras vid återanskaffning av befintling utrustning och befintliga anläggningar.

När det gäller reformer framhåller TUK att de ofta baseras på en omfattande utredningsverksamhet, t.ex. i form av offentliga utredningar.

Prop. 1977/78: 111 57

Dessa har i regel en mera allmän karaktär där olika övergripande frågor analyseras genom behovsanalyser och avvägningar mot offentliga aktiviteter m.m. Teknikproblem som uppträder vid själva genomförandet av reformerna analyseras och åtgärdas emellertid inte förrän reformen skall genomföras av den myndighet som utses till ansvarig. Denna kan dä komma att tvingas till ett betydande mått av risklagande vid utnyttjande av ny teknik. Idealt borde därför inför varje sådan reform en teknikupphandlingsprocess övervägas så att när reformen genomförs, sådana utredningar och förstudier har utförts och nödvändigt utvecklingsarbete kommit lill stånd, atl reformen kan genomföras med utnyttjande av effektiv och lämplig teknik.

En anskaffningsprocess föranledd av de tre orsaker som nämnts kan enligl TUK karaktäriseras som invesleringsplanering på medellång sikt baserad på ett långsiktigt planeringsunderlag. Myndigheternas uppföljnings- och redovisningssystem kan härvid användas för atl indikera brister i produkter, utpeka rationaliseringsbehov som kan tillgodoses med tekniska hjälpmedel. Den tekniska överblick och utredningsverksamhet som ingår i anskaffningsprocessen kan i sin lur utgöra ett underlag för myndighetens allmänna planeringsverksamhet.

TUK betonar därför vikten av atl leknikupphandlingsaspekter beaktas i den fortsatta utvecklingen av planeringssystem inom offentlig förvaltning. Delta innebär bl. a. alt material av teknisk prognoskaraklär får utgöra en del av underlaget för långsiklplanering.

En förbättrad information från myndigheterna om framtida behov och förväntad teknikupphandling har utgjort ett samstämmigt önskemål vid de kontakler som TUK haft med industrier m.fl. Enligl TUK:s mening är detta en åtgärd som ligger både i upphandlarnas och leverantörernas intresse. Information av detta slag utgör också ell väsentligt underlag för statligr insatser rörande teknisk utveckling via STU.

Erf'arenheterna från de planeringskonferenser som TUK anordnat tillsammans med STU antyder atl information av intresse för planering av tekniska utvecklingsinsatser kan erhållas med en förhållandevis begränsad insats frän myndigheternas sida. Informationen kan bl.a. baseras på att myndigheterna i större uisträckning dokumenterar probleminvenleringar som föregår mera definitiva investerings- och rationaliseringsplaner. De berörda företagens informationsbehov bör i görlig omfattning kunna tillgodoses vid utformningen av dokumentationen.

8.2 Stöd till offentlig teknikupphandling

Under en anskaffningsprocess behöver en myndighet ha tillgång till tekniska prognoser och alternativa lösningar samt genomföra eventuellt utvecklingsarbete som erfordras för alt värdera dessa i kort- och långsiktiga perspektiv. De flesta myndigheter har härvid behov av att helt eller

Prop. 1977/78:111 58

delvis repliera på externa tjänster. Detta förutsätter en kännedom om det nationeUa och internationella utbudet av dessa, ofta starkt specialiserade tjänster. Sådan kännedom finns inte alltid hos myndighetens egen personal.

Enligt TUK:s bedömning har STU inom sin nuvarande organisation förutsättningar atl biträda och ge råd inför upphandling av konsulttjänster av detta slag. TUK föreslår därför att STU ges möjlighet atl på basis av uppdrag från offentliga organ biträda vid sådana upphandlingar. Uppdragen bör som regel vara avgiftsfinansierade.

De konsultuppdrag, som STU skulle förmedla på detla sätt, skulle ofta få en karaktär som överensstämmer med innehållet i STU:s nuvarande planerings- och projektverksamhet. Den föreslagna uppdragsfunktionen bör därför även kunna innebära atl STU självt deltar i finansieringen av sådana uppdrag som är förenliga med inriktning och intentioner i STU:s program.

Förslaget innebär att myndigheterna har full frihet alt välja mellan att lägga uppdrag på STU och att tillgodose sitt behov av externa tjänster på annal sätt. När uppdraget till STU enbart medför rådgivningsinsatser från STU bör den uppdragsgivande myndigheten ha beställaransvar för de konsultuppdrag som rådgivningen avser. När STU bidrar till finansieringen av sådana uppdrag bör beställaransvar regleras genom en uppgörelse mellan STU och den uppdragsgivande myndigheten.

Behovet av den föreslagna uppdragsfunktionen vid STU är inle möjligt att exakt beräkna. TUK uppskattar atl tjänsten på sikt kommer att omsluta ca 1 milj. kr. per år. Eftersom den föreslagna uppdragsfunktionen utgör en ny tjänst bör STU dessutom ges resurser att i ett initialskede sprida kännedom om dess möjligheter, utforma taxor m. m.

Den kompetens som STU skulle förvärva genom den föreslagna uppdragsverksamheten borde kunna nyttiggöras för att ge statsmakterna och företagen en förbättrad överblick över och information om utvecklingsbehoven i anslutning till offentlig anskaffning. TUK anser det angeläget att STU i ökad utsträckning fortsätter kartiäggningar och inventeringar av utvecklingsbehoven och håller sig underrättad om utvecklingsbeställningar som läggs ut av andra myndigheter. Vidare är betydelsen av offentliga behov och av utvecklingsbeställningar särskilt stor inom vissa teknikområden och industribranscher. Med hänvisning till de branschmässiga effekterna syns det angeläget all sådana kartläggningar genomförs i nära samarbete med statens industriverk.

Beträffande det tidigare relaterade förslaget om medfinansiering från STU av utvecklings- och utredningsprojekt i vissa fall menar TUK att kriteriet för detta bör vara att projektels genomförande resulterar i ett mervärde utöver att tillfredsställa uppdragsgivarens behov. Detta innebär att projektet kan förväntas medföra ett väsentligt kunskapslillskott av allmänt intresse, atl resultatet kan förväntas vara av betydelse för upphandlingen inom andra offentliga organ eller att det kan förväntas ha

Prop. 1977/78:111 59

betydelsefulla industriella effekter t.ex. leda till exploalerbara produkter på en större marknad. Projekt bör vidare ha en karaktär av anskaffningsförberedelse och sålunda avse tidiga led i en teknikupphandling. Den slutliga upphandlingen bör utom i undanlagsfall helt finansieras av den ansvariga myndigheten.

Till skillnad från de upphandlande organen har STU både möjlighet och skyldighet att beakta de industriella effekterna på kort och lång sikt av ett utvecklingsprojekt vid sina överväganden inför en eventuell medfinansiering. Härigenom blir det i dessa fall möjligt att beakta de industriella aspekterna pä ett sätt som är förenligt med de industripolitiska strävandena.

TUK betonar att förslaget om medfinansiering från STU i sig inte innebär någon förändring i nuvarande möjligheter för offentliga organ alt erhålla bidrag för projekt av teknikupphandlingskaraktär.

8.3 Kommunal teknikupphandling

Den kommunala teknikupphandlingen omfattar bl.a. sjukvård, energiförsörjning, vatten- och avlopp, kollektivtrafik, avfallshantering och skolväsende. Omfattning av verksamheten uppgår lill betydande sammanlagda belopp över hela landet. Den enskilda primärkommunen eller landstinget bedriver självständigt upphandlingen. Anskaffningen förbereds och de anskaffade tekniska systemen förvaltas av lokala fackorgan. Den lokala organisationen har en likartad struktur i flertalet kommuner och landsting för varje delområde i form av tekniska verk, energiverk, sjukvårdsförvaltningar etc. och är alltså relaterad till specifika behov och teknikområden. Den uppvisar dock betydande storleksskillnader dels meUan enskilda kommuner, dels mellan olika landsting. Enskilda upphandlingsobjekt är vanligen för små för att var för sig motivera utvecklingsinsatser från upphandlarnas sida. Enskilda upphandlare ställer ofta skilda krav på tekniskt likartad utmstning beroende på olika lokala betingelser som bestämmer utförandet av ett visst tekniskt system/objekt. Sådana lokala skillnader utesluter dock inte att fömtsättningar kan finnas för gemensamma utredningar, förstudier och utvecklingsprojekt som avser likartad teknik i anskaffningsobjekt.

Gemensamma organ och samarbetsformer med anknytning lill teknikupphandling har av naturliga skäl främst byggts ut inom de sedan länge etablerade kommunala teknikområdena. Organisationsbilden innehåller också exempel på att vissa problemområden föranlett projektsamarbete mellan befintliga organisationer eller uppbyggnad av särskilda organ av gemensam natur. Detta gäller l.ex. inom avfallshanteringen.

Trots delta kan enligt TUK konstaleras att för flera typer av anskaffningsförberedelser såsom förstudier, utredningar och utvecklingsprojekt är möjligheterna otillräckliga att i samarbete formulera gemensamma krav.

Prop. 1977/78:111 60

prioritera bland olika behov saml all specificera och beställa projekt. TUK anser därtör att förstärkta funktioner erfordras för alt få till stånd gemensamma program för förberedande insatser inför förväntad anskaffning. TUK understryker den inriktning mot framtida behov och nya problemområden som ligger i sådana program. Ett ytterligare syfte är all uppnå en ökad behovsanknylning av del statliga slödel till teknisk utveckling inom de kommunallekniska områdena. Detta stöd lämnas i väsentlig grad via STU. Förstärkta gemensamma funktioner bör därför innefatta en form för samverkan med STU.

TUK föreslår att en liknande ramprogramkonstruklion, som används vid statligt stöd lill s. k. kollektiv forskning, tillämpas för teknisk utveckling i anslutning till förväntad kommunalleknisk anskaffning inom såväl del primär- som det landstingskommunala området. Resp. samarbetsprogram bör därvid bygga på ett antal delprogram som vardera svarar mot ett avgränsat teknikområde såsom medicinsk teknik, energiförsörjning, vatten- och avloppsteknik, avfallshantering etc. Varje sådant delprogram bör bestå av utvecklingsplaner i form av projekt där gemensamma intressen föreligger hos ett antal kommuner. Projektverksamheten förutsätts till stor del innebära atl uppdrag läggs ul på befintliga företag och institutioner. För somliga projekt torde sådana uppdrag bli fleråriga.

Inom den primärkommunala sektorn bör Svenska kommunförbundei, eventuellt genom ett särskilt organ, vara den avtalspart som svarar för ramprogrammets behovsanknytning lill enskilda delområden saml för den inbördes avvägningen mellan dessa delområden. Inom den landslingskommunala sektorn, vars upphandling domineras av sjukvården, bör motsvarande funktioner fyllas av sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri). Med förstärkningar inom den tekniskt inriktade verksamhetsgrenen bör Spri kunna svara både för programunderlag och för genomförandet av vissa projekllyper. Med hänsyn till sina nuvarande uppgifter bör STU i båda fallen vara den statliga avtalsparten samt svara för översiktliga aspekter av teknisk och industriell natur under programarbetet.

De föreslagna ramavtalen är i nu nämnda avseenden analoga med avtalen rörande kollektiv forskning. Däremot avser förslaget inle atl särskild FoU-kapacilet skall tillskapas för dessa ändamål. Ramprogrammen avses sålunda utföras genom projektvisa beställningar hos företag och institutioner.

Förslaget avser att tillgodose behov som föranletts av primär- och landslingskommunal upphandling och dess framlida utveckling. Programmen kan dock i vissa fall komma atl inrymma projekt av en forskningskaraktär som staten har ansvar för. Båda parter bör därför svara för finansieringen av resp. program. Fördelningen dem emellan bör ske på basis av förhandlingar. En lämplig avtalsperiod torde vara ca fem år.

Kostnaderna för de två ramprogrammen är svåra all uppskatta. De

Prop. 1977/78:111 61

nuvarande statliga insatserna till sådan verksamhet som tänks ingå i programmen utgörs lill stor del av STU:s stöd till liknande projekt. Detta stöd kan uppskattas till ca 15 milj. kr. åriigen. TUK anser att en rimlig uppskattning för båda programmen torde vara en årlig omfattning av 20—30 milj. kr. sammanlagt vid slutet av en första femårig avtalsperiod.

Programkostnaderna utgörs väsentligen av kostnader för beställningar till forskningsinstituioner och företag. En mindre del åtgår därutöver för administrativa kostnader hos de avtalsslutande parterna. En uppskattning av dessa senare kostnader fördelade på olika parter låter sig inte göras på detla stadium. En total administrativ kostnad om ca 5% av programkostnaden syns dock vara en rimlig uppskattning enligt TUK. Detta skulle innebära 1-1,5 milj. kr. beräknat på den uppskattade årskostnaden vid den första avtalsperiodens slut. En sådan omfattning torde dock vara erforderlig redan under förberedelserna för ett första avtal.

8.4 Utbildning i teknikupphandling

Teknikupphandling berör såväl skilda planeringssituationer som flera funktioner inom myndigheten. Detta medför i sin tur att det sannolikt krävs utbildningsinsatser av flera slag och riktade lill olika personalkategorier inom myndigheterna.

Schematiskt kan tre olika målgmpper urskiljas. Driftpersonalen svarar för den viktiga återföringen av erfarenhet av olika tekniska lösningar. Särskilt viktig är dess roll vid bedömningen av de förväntade driftskonst-naderna för olika tekniska lösningar. Även inköpspersonalen behöver kunskaper om metodik för teknikupphandling med hänsyn till de speciella upphandlingstekniska krav som denna kan ställa. Myndighetens personal för långtidsplanering spelar ocksä en viktig roll. Teknikupphandling innebär ofta längre tidsutdräkter än upphandling av standardprodukter. Det är väsentligt för realismen i de värderingar som görs under anskaffningsprocessen atl de tar hänsyn till förändringar i myndighetens miljö, fömtsättningar och inriktning.

En genomgång av nuvarande utbildning som berör teknikupphandling visar att det saknas allmänna kurser med den helhetssyn på anskaffningsprocessen som erfordras. Däremot finns det ett flertal exempel pä kurser som omfattar intressant metodik för delar av anskaffningsprocessen. Denna metodik tillämpas dock vanligen på områden som ligger utanför den offentliga sektorn. TUK anser därför alt det är angeläget att en ökad utbildning kommer till stånd om teknikupphandling. Utbildningen bör dels omfatta allmänna avsnitt om metoder som kan utnyttjas i skilda faser under en anskaffningsprocess, dels tillämpningar av metodiken på lämpliga offentliga områden. Delar av de allmänna avsnitten kan sannolikt hämtas frän befintligt kursutbud. Den mer praktiska delen kan bygga på medverkan från externa experter och på deltagarnas egna erfarenheter.

Prop. 1977/78:111 62

TUK föreslår atl statens pesonalutbildningsnämnd får i uppdrag atl anordna utbildning i teknikupphandling i samarbete med STU och RRV. 1 första hand utgörs målgruppen av ett 30-tal statliga myndigheter. Ett motsvarande utbildningsbehov torde även finnas inom den kommunala sektorn. Inför ett genomförande av utbildningen bör därför möjligheterna undersökas till närmare samarbete och samordning mellan stal och kommun.

Kostnaderna för utbildning i teknikupphandling kan uppdelas i två led, nämligen dels för utarbetande av ett utbildningsprogram, dels för administration och genomförande av själva kursverksamheten. Utredningar och planering i samband med utarbetandet av en kurs föreslås ske i samarbete mellan siatens personalulbildningsnämnd, RRV och STU. Kostnadema för detta bör belasta dessa myndigheters anslag. Kostnaderna för resp. myndighet torde bli måttliga.

Kostnaderna för genomförandet beror på målgruppens omfattning. Antas denna till en början vara ett 30-tal myndigheter som i genomsnitt sänder två personer tiU en utbildning skulle den sammanlagda kostnaden för en veckokurs överslagsmässigt komma att uppgå till ca 100000 kr. Då inräknas inte kostnader för kursdeltagarnas arbetstid.

9 Remissyttranden över teknikupphandlingskommitténs betänkande

9.1 Allmänna synpunkter

Remissinstanserna anser genomgående all en riktigt bedriven teknikupphandling är viktig både för en rationell utveckling av den offentliga förvaltningen och för en teknisk utveckling inom industrin. STU framhåller att upphandling av teknik främjar en ökad behovsanknytning av industriella och institutionella insatser för teknisk utveckling. Svenska uppfinnare-föreningen (SUF) anser att teknikupphandling enligt föreslagen modell är väl ägnad att öka förutsättningarna för en mer behovsinriktad uppfinnings-och utvecklingsverksamhet av större betydelse och omfattning än f. n. Teknikupphandling kan enligt statskontoret vara ett värdefullt industripolitiskt instrument och pekar på dalasektorn som ett lämpligt tillämpningsområde.

Över lag delar remissinstanserna TUK:s grundsyn att i begreppet teknikupphandling inbegripa alla de aktiviteter som föregår den slutliga upphandlingen. Riksrevisionsverket (RRV) anser att det är fruktbart alt studera hela anskaffningsprocessen och att avgörande insatser för anskaffningens ändamålsenlighet bör göras och ofta görs i samband med alt de funktionella kraven preciseras. En viss oklarhet om begreppets innebörd i praktisk tillämpning framförs av postverket, som önskar klara riktlinjer för vad som bör iakttas då en enskild myndighet gör teknikupphandling som är

Prop. 1977/78:111 63

till gagn ej enbart för myndigheten utan ocksä för andra intressenter.

Flertalet remissinstanser delar TUK:s bedömning att teknikupphandling också i fortsättningen bör bedrivas pä ett från de upphandlade organens synpunkt affärsmässigt sätt. Beträffande frågan hur långsiktiga perspektiv som bör anläggas anför RRV att myndigheten bör kunna göra något mer långsiktiga bedömningar än vad som motiveras av den enskilda upphandlingen, men att motiven härför enbart skall utgå från den enskilda myndighetens affärsmässighet. Ett exempel härpå är åigärder påkallade av att en ogynnsam monopolsituation håller pä att växa fram. 1 de fall avvägningar mellan industripolitiska hänsyn och ett affärsmässigt agerande från den enskilda myndighetens sida kan behöva göras bör detta ske antingen genom att ärendet underställs regeringens prövning eller genom att industripolitiskt motiverade insatser görs inom ramen för anslag som står lill STU:s förfogande. 1 normalfallet bör de statiiga utgifterna för ändamålet finansieras över STU:s anslag. Ett sådant tillvägagångssätt ligger i linje med strävandena all åstadkomma en klarare redovisning av resursernas fördelning på olika ändamål inom statsförvaltningen. LO anser dock att samhällets upphandling i ökad utsträckning bör göras utifrån bredare samhällsekonomiska bedömningar som går utöver det rent affärsmässiga agerandet från enskilda myndigheter. Prövning av regeringen i upphandlingsärende är i dag sällsynt. Ett ökat engagemang från STU:s sida vid myndigheternas teknikupphandling skapar visseriigen förutsättningar för en bättre samverkan mellan industripolitiska strävanden och samhällets upphandling av avancerade produkter men är knappast tillräckligt. LO anser därför att den nuvarande upphandlingsordningen bör ses över utifrån bredare samhällsintressen.

Siatens råd för byggnadsforskning (BFR) påpekar att drift- och underhållskostnaderna ökar kraftigt för byggnadsbeståndet och att årskostnaderna blir det allt relevantare kriteriet vid upphandling i stället för investeringskostnaderna. Rådet menar atl utredningen borde ha diskuterat hur teknikupphandling kan påverka utvecklingen på detta område. För sin del anser rådet att inget av TUK:s förslag är särskilt effektivt för att påverka en bättre utveckling inom byggandet. BFR för fram krav på längre garantiåtaganden som en lämplig åtgärd.

Statens industriverk (SIND), Sveriges industriförbund och Ingenjörsve-tenskapsakudemien (IVA) anser att teknikupphandlingens induslripolitis-ka aspekter inte har uppmärksammats i tillräckligt hög grad. SIND menar att en industripolilisk analys skulle ha krävt en kartläggning indelad efter branscher, produkter och teknikområden samt att frågan om vilka effekter den offentliga teknikupphandlingen har haft borde ha studerats genom ett par s.k. fallstudier. Efterfrågan i Sverige inom l.ex. sjukvård, miljövård och tillämpning av administrativa datorsystem i den offentliga förvaltningen torde vara exempel på områden där svensk industri skulle kunna bygga upp ett tekniskt kunnande som på längre sikt skulle kunna ge underlag för

Prop. 1977/78:111 64

export. Enligt SlND:s mening har TUK ej närmare behandlat frågor av detta slag vartör SIND förordar en utredning för ett urval av varor inom olika teknikområden.

Mot bakgmnd av alt teknikupphandling från industrins synpunkt är ett mycket viktigt slimulansmedel framhåller Industriförbundet alt det hade varit önskvärt atl TUK noggrannare hade penetrerat upphandlingens betydelse och möjligheter på företagsnivån. Man borde i så fall ha kunnat finna djärvare och mer effektiva former för att stimulera teknikupphandling än vad som nu föreslås. Industriförbundet rekommenderar att man i större utsträckning utnyttjar företagens kunnande för att snabbt bygga upp myndighetskompetensen.

IVA framhåller atl teknikupphandling kan stärka en industrigrens konkurrenskraft genom att definiera behov som kan bilda utgångspunkt för utveckling av nya produkter, genom att minska risktagandet i utvecklingsarbetet och genom att tillhandahålla referensanläggningar som ofta är en förutsättning för senare exporlförsäljning av avancerade tekniska system. Härutöver har teknikupphandling en långsiktig kompetenshöjande effekt som ej är begränsad till den aktuella produkten utan ofta kan nyttjas av företag som helhet och på sikt spridas lill en hel industrigren. Denna kompetens kan inle förvärvas på annal sätt än genom utveckling och produktion av färdiga tekniska system. Allmänt stöd lill forskning och utvecklingsarbete är i detta avseende inget alternativ till ett målmedvetet utnyttjande av teknikupphandling. IVA beklagar därför alt kommittén inte mera utförligt har behandlat teknikupphandlingsfrågorna ur industripolilisk synvinkel.

Remissinstanserna är i allmänhet positiva till TUK:s rekommendationer att vidga möjligheterna till samverkan mellan myndigheterna och att utnyttja extem kompetens för teknikupphandling. Försvarets materielverk betonar dock vikten av alt samordningsslrävandena utformas så att berörda myndigheters ordinarie verksamhet inte försvåras.

RRV konstaterar i en utvärdering av den statliga inköpssamordningen att denna inneburit stora ekonomiska fördelar för staten. Som en följd av utvärderingen föreslås atl vissa s. k. funklionsansvariga myndigheter får till uppgift all utveckla inköpssamordningen inom olika produktområden och svara för samordningslösningar med övriga myndigheter. RRV framhåller samtidigt vikten av alt myndigheterna gör avvägningar som tar hänsyn till den samlade statliga kompetensen inom ett specifikt teknikområde och att myndigheterna samverkar med varandra för alt tillgodose statens intressen. 1 regel kräver detta atl någon myndighet får ett samordnande ansvar inom resp. teknikområde. SIND ansluter sig i dessa frågor lill RRV:s bedömningar.

BFR är, mot bakgmnd av erfarenheterna på byggområdet, inle berett att stödja utvecklingen mot en ytterligare allmän samordning i professionella upphandlingsorgans regi. Förbundet anser atl en sådan utveckling riskerar

Prop. 1977/78:111 65

att förstärka en teknisk utveckling utan tillräcklig brukarkontakt och vill i stället prioritera forskning om processers och organisationsformers betydelse för brukarinflytandet.

Sveriges industriförbund framhåller atl behovet av direktkontakt mellan upphandlare och leverantör är så slort atl samordningsåtgärder genom t.ex. ställföreträdarskap inte kan ersätta den egna kompetensen. Förbundet menar i stället alt myndigheter som är ovana vid teknikupphandling har mycket atl vinna på alt utnyttja företagens kunnande och lägga ut beställningar där man överlåter en stor del av problemdefinitionen till leverantören. Dä denna normalt är intresserad av att få väl fungerande referensanläggningar och alt inleda ett långsiktigt arbete med den upphandlande myndigheten är risken för atl myndigheten ska bli missledd inle så stor. Förbundet vill ha starkare direktiv från regering och riksdag till myndigheter att bedriva teknikupphandling. Man önskar över huvud taget åtgärder som får effekt på kortare sikt än vad som gäller i TUK:s förslag.

Sveriges Civilingenjörsförbund (CF-STF) anser alt kunskap bör tas fram eller införskaffas där de bästa förutsättningarna finns. Det finns ingen orsak atl tro atl jusl myndigheter på flertalet områden skulle besitta den bästa kunskapen. När så är fallet bör givetvis kunskaper hämtas där, men i övrigt är förbundet tveksamt till en utökad uppdragsverksamhet myndigheterna emellan.

Remissinstanserna instämmer i TUK:s bedömning av betydelsen av ett nära samband mellan myndigheternas långtidsplanering och leknikupphandUng samt rekommendationen att detta särskilt skall beaktas vid utvecklingen av planeringssystem i den offentliga sektorn. Någon tveksamhet till att myndigheterna i större utsträckning dokumenterar probleminventeringar som föregår definitiva investerings- och rationaliseringsplaner synes inte föreligga. Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri) anför att på sjukvårdsområdet finns förutsättningar alt införskaffa sådan information men alt man f. n. inte har resurser att bearbeta den. RRV anser atl den upphandlande myndigheten har det primära informationsansvaret men atl STU och SIND kan ges en roll all sammanställa och förmedla sådan information omrädesvis. SIND påpekar att nuvarande sammanställningar av statliga upphandlingsplaner behöver utsträckas till att också gälla den kommunala sektorn. Sveriges industriförbund är positivt till den nämnda informationsöverföringen men anser att förbundet självt och dess branschföreningar är minst lika effektiva kanaler.

RRV anför alt vissa problem av sekretessnatur kan uppstå om affärsverk lämnar sekretessbelagd information om sina egna affärsförhållanden m.m. till andra myndigheter.

Flera remissinstanser delar TUK:s rekommendation att de offentliga utredningar som föreslår förändringar med inslag av teknikupphandling skall utvärdera olika tekniska lösningar under utredningsarbetets gång.

5 Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 111

Prop. 1977/78:111 66

Härigenom torde dessa enligt RRV kunna bli mer målinriktade samt resultera i att verkställande myndigheter får en bättre handlingsberedskap och i atl större överensstämmelse åstadkoms mellan de politiska inlenlionema och det tekniska förverkligandet av utredningsförslagen.

9.2 Stöd till ofTentlig teknikupphandling

TUK:s förslag atl STU skall erbjuda offentliga organ biträde och service inför teknikupphandlingar upptas i stort positivt av flertalet remissinstanser. RRV betonar all genom en sådan förmedlingsfunktion kan STU:s erfarenheter av teknisk utveckling komma den offentliga upphandlingen lill del. Sveriges industriförbund befarar dock alt förslaget kan komma atl ikläda STU ett ställföreträdarskap som går tvärtemot förbundets argument om direktkontaktens betydelse. Man anser också att en myndighet med STU:s breda ansvarsområde endast undantagsvis kan utveckla sådant detaljkunnande och avsätta resurser för kontakter med den mångfald leverantörer som krävs för upphandling. IVA anser inte att den föreslagna förmedlingsfunktionen är en tillräckligt verkningsfull åtgärd. 1 den mån förvaltningsenheter inte förmår hålla tillräcklig teknisk kompelens måste en samordning komma till stånd genom tekniskt kompetenta gemensamma organ. Byggnadsstyrelsen anser atl det inte finns behov av de föreslagna STU-uppgifterna på byggnadsområdet. Ett uppdrag till STU behöver därför preciseras mera än vad utredningen gjort. BFR förklarar sig vara villigt all medverka lill den överblick som utredningen anser att STU bör ha beträffande förväntade utvecklingsbehov inom den offentliga sektom. Då sådana kartläggningar ingår som ell stående element i BFR:s planeringsarbete kan onödigt dubbelarbete undvikas.

Beträffande möjligheten till en särskild registerföring av teknisk kompelens för teknikupphandling anför 57" vissa svårigheter och föreslår i stället atl verket utnyttjar en bredare referensbas för ett sådant register. STU förordar alt den nämnda uppdragsfunktionen inrättas och prövas under en treårsperiod.

RRV instämmer i TUK:s förslag att de erbjudna tjänsterna avgiftsfinansieras och anför atl detta leder till en riktigare kostnadsfördelning och ett ökal kostnadsmedvelande hos myndigheterna. STU förordar däremot att funktionen först behöver finna sin form innan detta är lämpligt och föreslår att den finansieras över STU:s budget under försöksperioden. Kostnaderna beräknas till mellan 1/2 och 1 milj. kr. per år, vilket är något lägre än vad TUK beräknat.

TUK:s ställningstagande till riskavlyft genom medfinansiering från STU delas av flertalet remissinstanser. RRV och CF-STF framhåller atl handläggningen av sådant stöd och förmedlingen av konsulttjänster bör ske oberoende av varandra så att myndigheterna inte uppfattar det som en fömtsättning för STU-finansiering att man först anlitat konsultservicetjänsten.

Prop. 1977/78:111 67

STU föreslår en modell för riskavlyft. 1 ett trepartssamarbete mellan en upphandlande myndighet, STU och en tillverkare skulle STU och tillverkaren stå för uppkomna utvecklingskostnader medan myndigheten skulle förplikta sig att köpa viss utrustning om uppställda funktioner uppnås. Därvid skulle återbetalning från leverantör till STU ske. STU framhåller att modellen i regel fömtsätter flerärsbemyndiganden för den upphandlande myndigheten och att svårigheten att få sådana är ett fundamentalt hinder för teknikupphandling.

TUK anförde att ett av skälen mot ett generellt riskavlyft genom ekonomiska garantier var svårigheten att genomdriva tillfredsställande garantiåtaganden gentemot leverantören. BFR vill ställa krav på längre garantiåtaganden för alt på så sätt främja en årskostnads- och inte investeringskostnadsstyrd teknisk utveckling.

Svensk industriförening och Sveriges industriförbund hävdar atl det krävs ett särskilt finansiellt stöd under utrednings- och utvecklingsarbetet. Industriförbundet anser atl idealt borde varje upphandlande myndighet ha en särskild medelsram för teknisk utveckling vid teknikupphandling, men föreslår av kontroll- och dimensioneringsskäl ett centralt anslag förvaltat av STU. Svensk industriförening vill komplettera stödet med långivning till generösa villkor.

9.3 Kommunal teknikupphandling

Flertalet remissinstanser, såväl statliga som kommunala, är positivt inställda till atl främja kommunal teknikupphandling. Behovet av gemensamma kommunala funktioner för teknikupphandling framhålls frän flera håll. Svenska kommunförbundet tillstyrker förslaget och pekar på alt det inom det kommunaltekniska området föreligger många förslag till tekniska lösningar där den enskilda kommunen har mycket svårt att bedöma vilken som är mest fördelaktig. Enligt STU har den kommunala teknikupphandlingen sannolikt en alltför blygsam omfattning varför samhälleliga insatser pä detta område är särskilt välmotiverade.

TUK:s förslag om samverkansformerna för kommunal teknikupphandling har föranlett ett antal synpunkter. Landstingsförbundet, Spri och STU anser all förbundet och inte Spri bör vara avtalspart för ett ramprogram. Förbundet påpekar också att det kan vara värt att pröva om inle staten genom STU gemensamt med de båda kommunförbunden försöker skapa ett särskilt organ för det samarbetsprograrri för teknikupphandling som är aktuella. RRV anser dock att frislående kansliresurser inte bör byggas upp utan att man i stället bör utnyttja befintliga organs resurser. TCO är orolig för att de föreslagna ramprogrammen efler en tid kan medföra låsningar av resurser lill initierade verksamheter och en sämre behovsanknylning. För TCO framstår del som angeläget atl samarbetet byggs upp på ett sådant sätt att leknikutvecklingsinsalserna blir starkt mälrelaterade och tidsbe-

Prop. 1977/78:111 68

gränsade så att man uppnår den flexibilitet som är nödvändig för att kunna göra omprioriteringar. CF-STF argumenterar för en mindre framadmini-slrerad samordning, dels i form av den typ av planeringskonferenser som TUK och STU genomfört, dels genom att en servicefunktion inrättas inom de båda kommunala områdena. SIND uttrycker en osäkerhet om hur de föreslagna ramavtalen ställer sig till samordningslösningar som läggs pä statliga myndigheter med funktionsansvar. Verket anser därför att de föreslagna ramavtalen bör prövas teknikområdesvis och i vissa fall även underställas de funklionsansvariga myndigheterna. RRV anser att berörda statliga myndigheter nära bör följa ramprogramverksamheten för atl bl. a. få underlag till succesiva normanpassningar.

Beträffande inriktningen av ramprogrammen anser flera remissinstan.ser alt de bör få en selektiv karaktär och lämnar förslag på lämpliga områden. Man påpekar dock samtidigt atl man på del underlag som TUK redovisar inle kan bedöma möjligheter och behov inom olika kommunala områden och förordar därför ingående analyser och konkretiseringar inför ramprogrammens tillkomst.

Endast ett par remissorgan har kommenterat finansieringen av de kommunala ramprogrammen för teknikupphandling. STU instämmer i vad TUK föreslagit om alt fördelningen av kostnadena för ett ramprogram fastställs efter förhandlingar, men anser dock alt för projekt som avser att på relativt kort sikt ta fram lösningar på kommunala problem bör kommunerna slå för huvuddelen av programkoslnaderna, medan STU:s kostnader främst bör ha karaktär av riskkostnader för utvecklingsarbete eller avse medverkan vid planering och rådgivning. Kommunförbundet hänvisar till tidigare uttalanden alt forsknings- och utvecklingsverksamhet som erfordras inom olika samhällsområden bör betraktas som en gemensam samhällelig angelägenhet och därför finansieras av staten. Dessutom hänvisar förbundet till att det ena huvudmotivet för utredningens förslag är industripolitiskt och innebär att aktualiserade projekt skall medverka lill en produktförnyelse inom näringslivet. Förbundet anser därför att det är berörda företag och staten som tillsammans skall svara för dessa utvecklingsinsatser.

9.4 Utbildning i teknikupphandling

Remissinstanserna är i stor utsträckning positiva lill ökade insatser för utbildning i teknikupphandling. Flera remissinstanser framhåller dock att förslaget till utbildning måste konkretiseras mera och framför ett antal synpunkter på den närmare utformningen. Bl. a. anser RRV alt utbildningen bör ge en helhetssyn på anskaffningsprocessen och genomföras i form av kortare kurser och seminarier avpassade till specifika målgrupper. RRV undersöker f. n. i ett särskilt projekt vilka utbildningsbehov som finns på det statliga upphandlingsområdet. Statens personalutbildningsnämnd an-

Prop. 1977/78:111 69

för att utbildning i teknikupphandling inte kan behandlas vid ett tillfälle eller genom en typ av utbildning utan kräver flera olika slag av utbildningsinsatser vid återkommande tillfällen.

10 Statens industriverks rapport Regional produktutvecklingsservice till mindre och medelstora företag samt enskilda uppfinnare

Industriverket redovisar i sin rapport en kartläggning av det befintliga utbudet av olika typer av produktulvecklingssiöd till främst mindre och medelstora förelag och en översiktlig analys av behovet av ytterligare insatser på området. Verket redovisar vidare förslag till vissa produktul-vecklingsfrämjande insatser.

10.1 Stöd till regional produktutveckiingsservice

1 sin rapport delar industriverket upp produktuivecklingsprocessen i företagen i tvä delar.

Den första delen omfattar enligl verkets synsätt fömtom de rent "ul-vecklingsinitierande" verksamheterna, som egentligen föregår själva produktutvecklingsarbetet, även produktöversyn, idéanskaffning och idégallring, dvs. de aktiviteter där del privata tjänsteutbudet av olika anledningar är outvecklat och där en fungerande privat konsultmarknad knappast kan uppkomma. Den andra delen omfattar produktutvecklingens senare faser, framför allt konstmktion av prototyp, uppläggning av produktionslinje och introduktion av produkten på marknaden. Inom denna del finns ett mer utvecklat utbud av privata tjänster. I vissa regioner kan enligt verket utbudet visserligen vara tunt, men utvecklingen hindras inte av de principiella svårigheter som gäller för tjänsterna inom den första delen av utvecklingsarbetet. Någon exakt gräns mellan de två delarna av produktutvecklingsprocessen går enligt verket givelvis inte att dra, men den principiella skillnaden torde ändå vara klar.

Vad gäller utbudet av produktutveckiingsservice till småföretagen i innovationsprocessens första fas, dvs. den utvecklingsinitierande fasen, anser industriverket att detta, genom den förestående utbyggnaden vid de regionala utvecklingsfonderna, är någorlunda tillfredsställande. De regionala utvecklingsfonderna kommer enligl verket alt ha resurser atl bl.a. klargöra för förelagarna vinsterna med produktutveckling, all hjälpa dem med en analys av företagens produktbehov, att göra Inledande marknadsbedömningar och att knyta kontakter med lämpliga konsuUer, dvs. all fungera som samordnare. Mest väsentligt i sammanhanget är enligt verket att ge teknisk och ekonomisk information t. ex. om ny teknik eller utvecklingstendenser på eflerfrågesidan.

Industriverket anser att det f. n. inte finns anledning atl tillföra de

Prop. 1977/78:111 70

regionala utvecklingsfonderna några ytterligare resurser till produktutvecklingsarbete utöver vad som har beslutats. Fonderna bör enligt verket få tid att anpassa sin organisation till de uppgifter de fåll och del bör också klarläggas hur slort tillskottet till produktutvecklingsstöd i realiteten blir. Efter hand som del bedöms önskvärt kan de olika fonderna tillföras ökade resurser för produktutvecklingsverksamhet.

Utbudet av produktutvecklingsservice i innovationsprocessens senare del är enligt industriverket huvudsakligen sådant atl ett privat utbud existerar eller kan utvecklas. Detta utbud består i bl. a. ritarbete, beräkningar, patentundersökningar och protolyptillverkning. Här gäller enligt verket principen all det statliga produktutvecklingsstödet ges i finansiell form, dvs. som lån eller subventioner direkt till företagen, vilka sedan själva kan upphandla de önskade tjänsterna på den privata marknaden. Staten bör undvika ett direkt utbud av tjänster i konkurrens med privata företag.

Verket anser alt om det regionala serviceutbudet är otillräckligt så kan del i vissa fall finnas anledning att samhället kompletterar den privata marknaden. Delta bör då i första hand ske via användning av redan existerande men outnyttjad kapacitet. På den tekniska sidan finns sådan kapacitet främst inom skolväsendet, t. ex. vid de tekniska gymnasierna och de yrkestekniska högskolorna samt i vissa regioner vid universitet och högskolor. Industriverket pekar därvid på en försöksverksamhet med projektledningsservice vid Soltorgsskolan i Borlänge, som arrangeras av Kopparbergs läns företagareförening.

Tanken bakom försöksverksamheten vid Soltorgsskolan är att lärarna och i viss mån eleverna på konsultbasis skall kunna utföra tekniska tjänster som t.ex. ritnings- och konstruktionsservice, tillverkning av prototyper saml provning och mätning av olika slag. Både den tekniska utrustningen och den personella kompetensen vid skolan har enligl verket bedömts vara i de flesta avseenden jämförbar med den som finns vid t. ex. Industriellt utvecklingscentrum i övre Norrland (lUC) som är lokaliserat till Skellefteå. Några omfattande investeringar anses inte behövliga, utan verksamheten skall bygga på redan existerande resurser. Det är främst den utrustning som finns vid skolan som på detla sätt blir effektivare utnyttjad, men man räknar också med att kunna använda viss specialapparalur från närliggande storföretags laboratorier. Företagareföreningen påtar sig ansvaret för atl marknadsföra tjänsterna och kanalisera uppdrag till skolan. Kunderna debiteras marknadsmässiga priser för det utförda arbetet, men det står givetvis företagareföreningarna fritt att finansiellt stödja de företag som utnyttjar servicen i den mån man anser detta befogat. Någon subventionering av priserna är del dock inle fråga om.

Sammanfattningsvis anser industriverket alt staten om möjligt bör undvika att utveckla en egen konsultverksamhet för de i huvudsak tekniska produktulvecklingstjänster som är aktuella i produktutvecklingsarbetets senare delar. Industriverket avstyrker därför tills vidare uppbyggnaden av

Prop. 1977/78:111 71

flera industriella utvecklingscentra av den typ som representeras av lUC i Skellefteå. I den utsträckning som ett finansiellt stöd i vissa regioner är otillräckligt och ett ökal tekniskt serviceutbud därför anses nödvändigt bör detta bygga på en successiv utbyggnad av redan existerande resurser. Sådan teknisk service bör enligt verket organiseras i samarbete med berörda kommuner och landsting men bör ha den regionala utvecklingsfonden som bas.

Industriverket tar i sin utredning också upp frågan om outnyttjade produktidéer inom näringslivet.

Många företag, och då i synnerhet de större, har tillgång till ett antal mer eller mindre utvecklade produktidéer som av olika anledningar inte tagits upp till produktion. Till en stor del kan detla bero på att kostnaderna för att finna köpare till sådana idéer tett sig oöverstigligt stora. Någon fungerande marknad för "begagnade produklidéer" existerar inte. 1 några fall har man med viss framgång försökt lösa detla problem på regional nivå, l.ex. vid företagareföreningen i Värmland i samarbete med Uddeholms AB och vid Norrbottens Järnverk AB via AB NJA-lnvest.

Ett sätt att i praktiken organisera ell system för spridning av idéer är enligt verket att de regionala utvecklingsfonderna genom besök på företagen - både slora och små - kan la reda på ett anlal produklidéer eller halvulvecklade produkter som av någon anledning är outnyttjade. De kan sedan erbjuda sig atl göra en granskning av idéerna för alt utröna deras tekniska och marknadsmässiga möjligheter. Detla sker med en relativt begränsad insats från fondens sida och debiteras inte företaget. Om en produkt sedan visar sig värd att satsa på kan förelaget välja en av två vägar. Antingen börjar man själv tillverka produkten och betalar då fondens utlägg, eller också uppdrar man ål fonden att försöka sälja produkten till något annat företag. Lyckas detta får företaget betalt för idén med avdrag för fondens kostnader. Lyckas det inte står fonden för kostnaden.

Industriverket föreslår att ifrågavarande verksamhet tas upp i programmen för produktutvecklingsservice vid de regionala utvecklingsfonderna. Verksamheten bör kunna drivas inom ramen för de anslag som redan finns föreslagna och någon ytterligare resursförstärkning till utvecklingsfonderna föresläs därför ej.

Slutligen föreslår industriverket att de regionala utvecklingsfonderna ges möjlighet att ge finansiellt stöd till mindre och medelstora förelag för inköp av licenser. Fonderna bör också i samarbete med STU kunna medverka till en effektivare förmedUng av licenser. Det bör enligt verket uppdras åt verket att närmare utreda formerna för en licenssubvenlionerande och licensförmedlande verksamhet vid utvecklingsfonderna.

Prop. 1977/78:111 72

10.2 Finansiering av Industriellt utvecklingscentrum i övre Norrland (lUC)

Stiftelsen Industriellt utvecklingscentrum i övre Norrland (lUC) gmndades i maj 1971. Huvudmän och grundare av stiftelsen var dåvarande statens institut för företagsutveckling (SIFU), statens provningsanstalt, STU, Norrbottens läns landsting, Västerbottens läns landsting samt Norrlandsfonden. Då SIFU numera organisatoriskt inordnats i industriverket står verket som en av huvudmännen.

I stadgarna anges som lUC:s huvudsakliga uppgift atl erbjuda tjänster inom produklulvecklingsområdet, i första hand till de befintliga mindre och medelstora företagen i Västerbollens och Norrbottens län. 1 detta syfte stadgas alt lUC skall tillhandahålla tekniska och personella resurser för marknadsanalys, konstruktions- och beräkningsarbete, provning, kvalitetskontroll och utbildning. lUC skall även bevaka det forsknings- och utvecklingsarbete som är av intresse för verksamheten.

Av den gmndfond på 12,8 milj. kr. som avsattes vid stiftandet bidrog Norrlandsfonden med 12 milj. kr., Västerbottens läns landsting med 520000 kr. samt Norrbottens läns landsting med 270000 kr.

Avsikten med grundfonden var att garantera finansieringen under en uppbyggnads- och igångsältningsfas där full kostnadstäckning för utförda uppdrag inle krävdes samt all under samma period möjliggöra en viss kostnadsfri allmän service till företagen i form av kortare konsultationer, mätuppdrag, bibliotekstjänster etc.

Det bedömdes emellertid redan då som oundvikligt all driftsunderskott skulle uppkomma även efter inkörningsperiodens slut, särskilt som lUC älades att tillhandahålla vissa typer av service utan kostnad för företagen.

F. n. arbetar 40 personer vid lUC, varav 10 personer är deltidsanställda. Därutöver är 3 tjänster vakanta. 28 av de anställda är tekniker. Verksamheten är organiserad i fyra operativa avdelningar (maskinkonstruktion, reglerteknik, provning och kvalitetsstyrning) samt en stabsfunktion.

Vad gäller IUC:s kunder konstaterar industriverket att efter år 1974, då verksamheten i nya lokaler kom igång, har de mindre och medelstora företagen samt enskilda uppfinnare svarat för 60—70 % av antalet uppdrag, medan större företag (fler än 200 anställda) svarat för 30-35 %.

Ser man till intäktssidan står uppfinnare och småföretag för ca 75 % medan storföretagen bidrar med ca 25 % av det fakturerade värdet.

När det gäller efterfrågan på lUC:s olika tjänster konstaterar industriverket att denna varierar i hög grad.

Ser man till de olika avdelningarna har maskinkonstmklionsavdelningen den högsta beläggningen, ca 90 %. Den reglertekniska avdelningen har även den en hög beläggning varierande mellan 55 och 60 % på årsbasis. Avdelningarna för provning och kvalitetsstyrning visar betydligt sämre utfall, vilket sammanhänger med att man inom lUC haft slora svårigheter

Prop. 1977/78:111 73

att sälja dessa avdelningars tjänster bland de norrländska företagen. Provningsverksamheten hade år 1976 endast 30 % beläggning och väntades under år 1977 möjligen komma upp till 40 %. Vid avdelningen för kvalitetsstyrning har beläggningen stadigt ökat genom åren, men ändå inte nått upp till mer än ca 50 %.

Till följd av den varierande beläggningen pä IUC:s tjänster och att vissa tjänster är av ren förelagsservicekaraktär, som inle är avgiftsbelagda, har lUC visat årliga driftsunderskott. Dessa har sedan år 1974 pendlat mellan 1,5 och 2 milj. kr. i löpande priser. För år 1978 budgeteras ell underskott på 1,8 milj. kr.

lUC:s urspmngliga fondkapital på 12,8 milj. kr. har använts för atl täcka de årliga driftsunderskotten. Vid årsskiftet 1977-1978 uppgick IUC:s likvida tillgångar sålunda till ca 1 milj. kr. Vid normal drift kommer tillgångarna (likvida medel) enligl industriverket atl vara helt tömda någon gång mnl halvårsskiftet 1978.

Industriverket konstaterar rent allmänt atl lUC:s verksamhet har haft stor betydelse för att främja utvecklingen bland de mindre och medelstora förelagen i övre Norrland. Verket anser därför all lUC skall ges möjlighet att fortsätta sin verksamhet i stort sett efler de linjer som gäller i dag Verket anser att det är särskilt viktigt att ersätta sen nuvarande provisoriska finansieringsformen med en lösning av mer permanent karaktär.

Verket slår fast principen att IUC:s fyra operativa avdelningar skall bära sina kostnader. Dessa avdelningar skall i princip fungera som konsulter på den fria marknaden. Verket framhåller att avdelningarna för provning och kvalitetsstyrning i dagsläget ännu inte kan belastas med kravet på full kostnadstäckning. Verket påpekar dock att lUC:s ledning menar att man inom en treårsperiod skall kunna uppnå kostnadstäckning åtminstone inom avdelningen för kvalitetsstyrning. Det finns planer på vissa förändringar av verksamheten både beträffande provning och kvalitetsstyrning. Industriverket anser därför att lUC bör ges resurser för att under en period intensifiera marknadsföringen av dess avdelningars tjänster i deras nya profil. Man bör dock inom båda avdelningarna försöka anpassa verksamheten till den efterfrågan som finns på marknaden. Efter tre år bör detla arbete utvärderas så att man kan ta ställning till om verksamheten över huvud taget bör fortsätta och i så fall under vilka former. Det kan i sammanhanget noteras att provning och kvalitetsstyrning var just de verksamheter för vilka man vid lUC:s bildande ansåg att det största behovet förelåg i övre Norrland. Har man efter ytterligare tre års arbete inte lyckats påvisa någon efterfrågan finns det anledning att betvivla att någon sådan verkligen föreligger.

Industriverket framhåller vidare atl det med det inslag av företagsservice som finns i IUC:s verksamhet slår klart att en fullständig självfinansiering aldrig kan uppnås. Bidrag till de löpande driftskostnaderna kommer alltid att vara nödvändiga. Vid lUC:s start var del i det närmaste omöjligt

Prop. 1977/78:111 74

att överblicka vilka former verksamheten skulle få efter några år och vilka behov av statligt stöd som skulle uppkomma och därför föreföll del naturligt att ordna de första årens finansiering via en grundfond.

Industriverket föreslår atl lUC i fortsättningen ges åriiga driftsbidrag över statsbudgeten. Eftersom de speciella tjänster som produceras vid lUC tiU subventionerade priser i huvudsak är att karakterisera som förelagsservice är det enligt verket önskvärt atl samordna finansieringen av lUC med finansieringen av övrig statlig företagsservice. Detta bör enligt industriverket ske genom att bidraget till lUC kanaliseras över det anslag lill regionala utvecklingsfonder som administreras av verket. Storleken på detta bidrag bör bestämmas av statsmakterna på basis av programförslag från lUC som sedan ingår i industriverkels anslagsäskanden. En sådan konstruktion utesluter dock inte möjligheten atl de ursprungliga stiftarna även i fortsättningen bidrar lill finansieringen av lUC:s verksamhet.

Verket framhåller att eftersom ett driftsbidrag av ovanstående typ inte kan bli aktuellt förrän budgetåret 1979/80 bör lUC få eU särskilt anslag för budgetåret 1978/79. Detla skall läcka dels förelagsserviceverksamheten, dels uppbyggnaden och marknadsföringen av avdelningarna för provning och kvalitetsstyrning. Ett belopp på 2 milj. kr. bör enligt verket räcka för att finansiera dessa verksamheter.

Vidare anser verket att ett visst eget kapital bör återupprättas hos lUC genom ett engångsanslag. Delta bör vara slorl nog all dels täcka nödvändiga avskrivningar av olönsam utrustning, dels ge en likviditet som är nödvändig för en i huvudsak affärsdrivande verksamhet. Industriverket bedömer ett belopp på 4 milj. kr. som tillräckligt för dessa ändamål.

11 Remissyttranden över statens industriverks rapport

11.1 Stöd till regional produktutveckiingsservice

Flertalet remissinstanser delar i stort industriverkets synsätt när det gäller samhällels stöd till regional produktutveckiingsservice. Samtidigt har vissa remissinstanser av tidsskäl inte haft möjlighet till en närmare granskning av verkets rapport.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) finner industriverkets utredning väl teoretisk och finner del önskvärt alt verket initierar en kompletterande undersökning, som lämpligen kan utföras i samarbete med de regionala utvecklingsfonderna, om behov av och former för stöd till företagen, innan man beslutar om stöd till utbyggnad av regionala tekniska produktutvecklingstjänster. 1 en sådan utredning skulle även motiv för utförsel av patent och licenser studeras.

Riksrevisionsverket (RRV) påpekar att närmare riktlinjer torde behövas

Prop. 1977/78:111 75

för vad som skall anses vara allmän rådgivning i ett första stadium och vad som skall anses som mer projektinriklad service, eftersom den senare avses bli avgiftsfinansierad.

Statens utvecklingsfond (SUFO) framhåller vikten av atl konsulter inom eller utom de regionala utvecklingsfonderna inte är för starkt specialiserade, utan har en helhetssyn på projekten. Expolaris anser att marknadsfrågor bör ges en framträdande roll i produktutvecklingsarbetet. STU lämnar vissa synpunkter på utformningen av stödet till licenshandel.

LO framhåller atl statsmakternas beslut i anledning av prop. 1977/78:40 om åtgärder för att främja de mindre och medelstora förelagens utveckling kommer alt skapa betydande problem vad gäller bl.a. samordning och överblick över det samlade produktutvecklingsarbetet. LO förutsätter att samhället inom en relativt snar framtid åter tvingas ta upp till prövning de institutionella formerna för produktulvecklingssiöd.

Landstingsförbundet finner del angeläget att den regionala organisationen för produktutvecklingsstödet blir enkel och enhetlig, då framför allt mindre och medelstora förelag i dag har svårigheter att orientera sig bland olika stödformer och organ. Enligt förbundels uppfattning bör stödet kanaliseras via de regionala utvecklingsfonderna.

Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och Sveriges industriförbund anser i ett gemensamt yttrande alt industriverket i alltför liten utsträckning tagit hänsyn till alt många småförelag är specialiserade som legotillverkare och licensutnyttjare. Organisationerna förordar även en viss försiktighet vid beslut om servicecentra vid de regionala utvecklingsfonderna, eftersom det privata utbudet av dylika tjänster tenderar alt öka. Man påpekar att den föreslagna verksamheten med licensförmedling, utnyttjande av lokala resurser m. m. mer bör ses som exempel på stödformer än som obligatoriska uppgifter för fonderna. Den föreslagna servicen i produklut-vecklingsprocessens senare skede, som bl.a. skulle utföras av tekniska gymnasier och högskolor, bör enligt organisationerna utformas så att tekniska gymnasier inle blir den enda vägen till service, eftersom dessas resurser är ganska begränsade.

Svenska kommunförbundet framhåller att man saknar en inventering för att kartlägga del reella behovet av och förelagens önskemål om ell produktutvecklingsstöd. Förbundet anser dessutom att den statliga servicen borde vara mer omfattande än vad industriverket har fömtsatt även i utvecklingsarbetets senare skeden, och betonar vikten av atl produktförnyelse från utvecklingsfondernas sida sker i samverkan med berörda kommuner.

Vad gäller frågan om behovet av ytterligare industriella utvecklingscentra av lUC-typ ansluter sig bl. a. SUFO, Norrlandsfonden, SAF, Sveriges industriförbund och Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO) till industriverkets uppfattning att fler sådana centra inte behövs. Landstinget i Västerbottens län, landstingsförbundet saml Svenska kommunför-

Prop. 1977/78:111 76

bundet anser det däremot inte tillräckligt styrkt atl verkels slutsals är riktig. Så anser t. ex. landstinget i Västerbottens län att utnyttjandet av IUC:s tjänster visaratt verksamheten i central motsvarar ett reellt behov hos många förelag, och alt detta behov knappast kan vara unikt för den region som central betjänar. Landstingsförbundet påpekar risken för att utvecklingscentra spontant växer fram utan att ha tillräckliga resurser och Kommunförbundet erinrar om alt flera produklutvecklingscenlra planeras i kommunal och/eller landstingskommunal regi på olika håll i landet.

11.2 Finansiering av Stiftelsen Industriellt utvecklingscentrum i övre Norrland (lUC)

Remissinstanserna ansluter sig i stort lill industriverkels förslag när del gäller lUC:s försatta verksamhet. RRV anser dock att ställningstagande i denna fråga bör tas först när riktlinjer för den framtida verksamheten utarbetats. Enligt RRV ger industriverkets utredning inte tillräckligt underlag för att bedöma den fortsatta verksamheten och finansieringen av denna. RRV tillstyrker emellertid att lUC får ett särskilt anslag för budgetåret 1978/79 i syfte att läcka underskottet och förbättra IUC:s likviditet.

lUC ser det som viktigt alt betona att avdelningarna för provning och kvalitetsteknik inte avses läggas ned efter de tre åren av statsstöd. Enbart ett rykte om nedläggning skulle enligl organisationen omöjliggöra en verklig satsning på gmnd av personalflykt och svårigheter all anstäUa folk. Norrlandsfonden anser att behovet av provning och kvalitetsstyrning aUtjämt torde existera efter tre år, och att därför en mjukare anpassning torde vara att föredra. SAF och Sveriges industriförbund ser det som tveksamt om provningsverksamheten kan uppnå företagsekonomisk lönsamhet ens på sikt. Därför skulle man enligt organisationerna betrakta denna rörelsegren som en regionalpolitisk kompensation för att det statiiga provningsnätet inte är lika väl utbyggt i Norrland som i övriga landet. Däremot föreligger enligt organisationerna inte regionalpolitiska skäl för att fortsätta atl stödja kvalitetstekniken om denna inte skulle visa sig kunna bli självbärande efter tre år.

Landstinget i Norrbottens län och SHIO ser del som viktigt att i fortsättningen satsa på utökad marknadsföring för lUC. Så anser t. ex. landstinget i Norrbottens län all okunnigheten om centrals verksamhet fortfarande är stor bland företagare i Norrbotten. Sveriges hantverks- och industriorganisalion föreslår alt i nämnda syfte centrals styrelse utökas med företrädare för de organisationer som speciellt representerar de mindre och medelstora företagen. Organisationen är själv beredd inkomma med lämpliga förslag. Norrbottens läns landsting poängterar dämlöver vikten av ett intensifierat samarbete med Tekniska högskolan i Luleå.

Landstinget i Västerbottens län anser att ett intimt samarbete mellan företagareföreningarnas produktionstekniker och centrals kvalitetslek-

Prop. 1977/78:111 77

niker, som hittills har saknats, i fortsättningen är helt nödvändigt för att uppnå den bästa effekten av insatserna. Landstinget föreslår dessutom alt IUC:s produktutveckiingsservice för den melallbearbetande sektorn bör kompletteras med en liknande service för den trätekniska sektorn. Siatens provningsanstalt önskar få klarlagt om provningsanstaltens resurser kan utnyttjas som komplettering lill lUC:s egna resurser.

TCO framhåller att ett villkor för IUC:s fortsatta verksamhet i planerad form måste vara atl stiftelsen snarast utformar såväl kort- som långsiktig plan över sin verksamhet. Därutöver erfordras en strategisk planering som i första hand ulgår från de resurser lUC kan erbjuda men som i andra hand beskriver den samverkan i form av uppdrag och på annat sätt som bör finnas mellan de i lUC:s styrelse ingående enheterna.

Slutligen påpekar Norrbottens läns landsting vikten av att beslutet om statsstöd till lUC i Skellefteå fattas snabbi, eftersom de likvida medlen vid normal drift kommer att vara helt förbrukade någon gång runt halvårsskiftet 1978.

12 Anslagsframställning från STU för budgetåret 1978/79

STU har lill uppgift bl. a. atl följa den tekniska utvecklingen, att initiera samarbete, all ta initiativ till och stödja teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete, att ge råd och stöd åt uppfinnare saml att förmedla forskningsresultat till kommersiellt utnyttjande.

STU svarar även för medelsförvaltning och administration åt statens råd för vetenskaplig information och dokumentation (SINFDOK) samt för administration ål statens utvecklingsfond (SUFO). SINFDOK ansvarar för planering och samordning av verksamheten inom området information och dokumentation i Sverige samt för internationellt samarbete på detta område. SINFDOK fördelar stöd till projekt inom dels allmän information och dokumentation, som inle kan hänföras lill visst ämnesområde, dels teknisk information och dokumentation.

Vid STU fanns den 1 juli 1977 205 anställda, varav 142 utgjorde handläggande personal.

STU tillhör de myndigheter som deltat i utrednings- och försöksverksamheten med programbudgetering inom statsförvaltningen. Följande programindelning gäller t. v. för verksamheten vid STU.

1. Finansiellt stöd till teknisk forsknings- och utvecklingsverksamhet

2. Planerings- och utredningsverksamhet

3. Rådgivnings- och förmedlingsverksamhet

4. Drift av forskningsstalioner

Programmet Finansiellt slöd till teknisk forsknings- och utvecklingsverksamhet indelas i följande delprogram, a. Stöd till behovsområden

Prop. 1977/78:111 78

b. Informations- och dokumentationsverksamhet

c. Internationell kontaktverksamhet

STU:s verksamhet under programmen 1-3 finansieras från reservationsanslaget Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling.

Stöd till energileknisk forskning lämnas över särskilda program från anslaget Energiforskning och från anslaget Grundläggande forskning för energiområdet.

Program 4 finansieras från förslagsanslaget Styrelsen för teknisk utveckling: Drift av forskningsstalioner. Detta anslag får i princip inte belastas. För att lösa tillfälliga eller säsongmässiga likvidetetsproblem för driften av forskningsstalioner disponerar STU en rörlig kredit i riksgäldskonlorel på 100000 kr.

För finansiering av investeringar i utrustning anvisas medel under reservationsanslaget Styrelsen för teknisk utveckling; Utrustning.

Indelningen av STUrs verksamhet i program har alltsedan STU:s tillkomst varit utformad med hänsyn lill de tre på varandra följande faserna inom administrationen för teknisk utveckling. Dessa faser är planering och prioritering av insatser, finansiering och administration av utvecklingsprojekt samt rådgivning och förmedling.

De enskilda projekten inom ell behovsområde (motsvarar teknik- och tillämpningsområde) saknar som regel gemensamt mål på annal sätt än alt de allmänt förväntas befordra utvecklingen inom resp. område.

Målen för den verksamhet STU genomför eller stödjer skall kunna anges på ett sätt som är meningsfyllt för dem som skall fatta stalsmaklernas beslut.

Statsmakterna har angivit tre huvuduppgifter för STU. Den första innebär all med hjälp av tillgänglig eller ny teknik främja utvecklingen inom olika samhällssektorer - samhäUssektorrollen. En andra huvuduppgift är atl främja industrins innovationsverksamhei och tekniska kvalitet - industrirollen. STU:s tredje huvuduppgift är att inom den tekniska forskningen höja den vetenskapliga nivån och öka kunnandet inom skilda områden -forskningsstödjande rollen. STU bedömer att en kvantitativ fördelning av insatsema på dessa huvuduppgifter inle skapar en meningsfull grund för statsmakternas prioriteringar. Genom alt i stället i ökad utsträckning ange sammanhängande mål för mer omfattande insatser kan statsmaktema få ett konkret underlag för sina beslut om avvägningar mellan olika ändamål.

Huvuddelen av STU:s förslag till ökade insatser har därför av STU förts samman till större sammanhängande insatsområden, vilka vart och ett för sig har anknytning till flera av behovsområdena. Insatsområdena omfattar större målinriktade och konkreta insatser. De fömtsatts genomförda under bestämd tid för atl därefter ersättas av andra.

Ökningsförslagen utgörs dels av tekniska, branschvisa eUer sekloriella insatser grundade på konstaterade behov saml på tekniska möjligheter och

Prospekteringsteknik	2,0	10	5
Grundläggande teknisk forskning	4,5	20	3-5
Storkök	1,0	8	6
Brandteknisk forskning	1,2	4	3
Arbetsmiljö	1,5	8	5
Teknik för äldre och långvarigt sjuka	2,0	10	5
Kollektivtransporter och trafiksäkerhet	5,0	30	5
Massa- och pappersteknik	2,3	7	3-5
Havsteknik	3,0	20	3
Skogsvårdsteknik och sågverksindustri	3,1	17	5
Ökat uppfinningsstöd	14,0	40	5
Elektronik/automatisering	8,0	75	5
Järn och stål	8,0	41	4-5
Uppsökande regional verksamhet
Produktförnyelse vid mindre förelag	9,0	60	5
Summa	64,6

forskningsförslag (redovisas under delprogrammet Slöd till behovsområden), dels utökning av uppfinningsstödet (redovisas under programmet Rådgivnings- och förmedlingsverksamhet) samt ökade insatser för uppsökande regional verksamhet och projektstöd inriktade på produktförnyelse vid mindre företag (behandlas både under Rådgivnings- och förmedlingsverksamhet och under Stöd till behovsområden).

STU föreslår också en vidare utveckling av den egna organisationen, framför allt avseende systemanalys och långsiktig planering och utredningsverksamhet, utvärdering samt nyttiggörande av forsknings- och utvecklingsresultat och förmedling tiU exploatering.

Följande sammanställning ger en ekonomisk översikt av STU:s verksamhet under anslaget Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling (milj. kr.).

		1976/77	1977/78	1978/79
		Utfall	Budget	STU:s förslag
Kostnader
Program 1
Finansiellt stöd till teknisk
forsknings- och utvecklings-
verksamhet		ZSS.O"	261,9	333.2
Rymdverksamhet		6,2	6,8	10,9
Program 2
Planerings- och utrednings-
verksamhet		1,5	2,3	3,4
Program 3
Rådgivnings- och förmedlings-
verksamhet		19,9	28,1	48,3
Summa kostnader		260,6'	299,1	395,8
Avgår flnansiering utöver anslag
Återbetalningar		12.8'	9,2	10,0
Minskning av reservation		-3,7'	9,5	-
Summa	anslag	251,5'	280,4	385,8

'Inkl. anslaget Styrelsen för teknisk utveckling: Skeppsteknisk forskning och utveckling.

Program 1. Finansiellt stöd till teknisk forsknings- och utvecklingsverksamhet

Programmet är indelat i tre delprogram, varav delprogram la inrymmer huvuddelen av STU:s insatser för atl stödja och la initiativ lill teknisk forskning och utveckling. Delprogram Ib täcker verksamheten som bedrivs av SINFDOK. Delprogram le utgör den av STU bedrivna eller understödda internationella kontakt- och samarbetsverksamheten. Inom ramen för årliga avtal mellan STU och Ingenjörsvelenskapsakademien (IVA) bedriver IVA en kontaktverksamhet med kontaktmän i Bonn, Moskva, Ottawa, Paris, Peking, Tokyo och Washington, vilka tillika är förordnade som teknisk-vetenskapliga attachéer vid resp. ambassader. För verksamheten finns en av chefen för industridepartementet tillsatt beredningsgrupp med företrädare för utrikes- och industridepartementen samt IVA och STU.

Delprogram la. Stöd till behovsområden

Inom delprogrammet planeras, genomförs och uppföljs huvuddelen av STU:s insatser för atl la initiativ till och stödja teknisk forskning och utveckling. Stöd kan ulgå dels som projektanslag, dels som anslag till kollektiva forskningsprogram. Projektanslag lämnas i regel som bidrag med krav på återbetalning i de fall projekten leder till kommersiellt exploalerbara produkter eller metoder. Stöd lill industriella utvecklingsprojekt

Prop. 1977/78:111 81

Följande sammanställning ger en ekonomisk översikt av verksamheten underprogram 1 (milj. kr.).

Summa

1976/77 Utfall

1977/78 Budget

1978/79 STU:s förslag

Program 1

Delprogram

la. Stöd till behovsområden

Ib. Informations-och doku-

mentadonsverksamhet le. Intemationella kontakter

217,0'

8,4

7,6

233,0

245,8

7,2 8,9

261,9

314,2

8,6 10,4

333,2

'Inkl. anslaget Styrelsen för teknisk utveckling: Skeppsteknisk forskning och utveckling.

kan lämnas även som lån. Enligt särskilt bemyndigande kan flerårigt stöd lämnas dels till forsknings- och utvecklingsprojekt, dels till fleråriga kollekliva forskningsprogram enligt avtal med företrädare för industribranscher eller grupper av företag.

Statsmakternas styrning av insatserna sker genom anvisningar om hur medlen skall fördelas. STU analyserar behoven inom målområdet, de tekniska möjligheterna att nä målen, liksom andra väsentliga förutsättningar. Insatserna kan inledningsvis vara av utredande, inventerande och analyserande karaktär. Arbetet kan därefter övergå i att initiera olika insatser och bedöma förslag lill projekt. Ett urval av dessa projektförslag ges stöd. De förslag till verksamhet som planeringen utmynnar i beskrivs i detaljerade program för resp. behovsområde. 1 sin anslagsframställning redovisar STU utförligt programförslagen för de olika behovsområdena under kommande budgetår.

Inom detta delprogram föreslår STU ökade insatser inom följande insatsområden:

- Prospekteringsteknik. Utveckling av teknik för framför allt djuppro-
spektering.

Genom utveckling av effektivare prospekteringsteknik skapas bättre förutsättningar för den omfattande prospekleringsverksamhet som är nödvändig för att på sikt uppnå en bärkraftig mineral- och gruvindustri.

- Grundläggande teknisk forskning. STU har bedömt det som särskilt
angeläget med ökade insatser för kunskapsuppbyggnad inom områdena
Nötning, Y tbe läggningar, Polymera material och Elektrokemi, Metall-
organisk kemi och Katalys.

Kostnaderna för materialförslitning beräknas vara av samma storleksordning som den som korrosionen förorsakar. Trots detta har forskningsinsatserna på nötningsområdet hittills varit mycket begränsade. Stora besparingar skulle kunna göras om ett övergripande program för nötningsforskning kopplades samman med nu förekommande slitageprovning.

6 Riksdagen 1977/78. I .uiml. Nr 111

Prop. 1977/78:111 82

Ytbehandlingstekniken är av myckel stor ekonomisk betydelse för näringsliv och samhälle, då värdet av de byggnader, konstruktioner, fartyg, transportmedel och varor som skyddas genom någon form av ytbeläggning eller ytbehandling uppgår till många tiotals miljarder kronor. Inom vissa områden, som t. ex. galvano- och varmförzinkningsom-rådet, tillämpar man fortfarande till slor del empiriskt kunnande. Den låga kunskapsnivån har i flera fall visat sig genom tillsynes oförklarliga produktionsstörningar inom de industrier för ytbehandling som ligger inom sådana områden. STU planerar därför en ökad satsning på kunskapsuppbyggnad rörande ytbehandling med inriktning på ytors karak-tärisering och rengöring, ytbeläggningars anbringande genom galvan-och varmdoppningsteknik, industriell produkllackering samt provning av färger och läcker.

Komplicerade produkter i korta serier kan ofta med fördel tillverkas av polyuretaner. Då de mekaniska egenskaperna dessutom kan varieras inom vida gränser är polyuretanerna utmärkt väl lämpade som konstruktionsmaterial, bl. a. inom verkstadsindustrin för komponenter i avancerade produkter som tillverkas i begränsade serier. Ett slort framtida behov föreligger därför inom landet av kunskaper rörande polyure-tanernas kemi saml process- och användningsteknologi. STU anser det vara synnerligen angelägel alt få till stånd en kunskapsuppbyggnad i Sverige kring polyuretaner med en snar inriktning på industriella utvecklingsprojekt, som kan skapa förutsättningar för en inhemsk pro-duktlillverkning.

STU ser som en väsentlig uppgift atl initiera och stödja sådana samverkansprojekt där angelägna och väl identifierade behov angrips på ett allsidigt sätt genom en organiserad projektsamverkan mellan parter som var för sig är väl ägnade att lösa en del av den aktuella problematiken. Inom områdena elektrokemi, metallorganisk kemi och katalys föreligger omedelbara och klart formulerade behov av att vidareutveckla ett baskunnande. - Storkök 90. Utveckling av kunskaper, metoder, processer och utrustningar för produktion i storhushåll.

Cirka 15% av landets totala livsmedelskonsumlion sker via storhushåll (inkl. restauranger) och denna siffra väntas öka. Samtidigt föreligger stora problem alt tillgodose krav på god och nyttig mat till rimligt pris och på en bra arbetsmiljö för personalen. För att åstadkomma väsentliga resultat fordras en helhetsbild av del totala systemet från anskaffning av varor till avfallshantering. Sådan helhetsbild saknas i dag. De myckel stora problemen fordrar koordinerade insatser av flera slag. STU kan verksamt bidra till denna koordinering genom de nära kontakler STU har med branschen och med forsknings- och utvecklingsresurser inom livsmedelsteknik och arbelsmiljöteknik. STU kan slutligen ekonomiskt stödja lämpliga projekt.

Prop. 1977/78:111 83

- Brandieknisk forskning. Undersökning av snabba brandförlopp i bostä
der, vårdinrättningar och transportmedel och de förutsättningar som
därvid finns för skydd, räddning och släckning.

Skador pä människor och material orsakade av bränder har ökat oroväckande under senare år. En väl planerad och genomförd forskning inom området utgör en verksam del av de åtgärder som krävs för att bryta denna utveckling. STU avser att tillsammans med berörda intressenter gemensamt utforma och finansiera ett nationellt brandtekniskl forsknings- och utvecklingsprogram.

- Arbetsmiljö. Stöd lill utveckling av arbetsmiljövänliga metoder, pro
cesser, utrustningar och redskap med särskild inriktning på småföreta
gens arbetsmiljö, beklädnadsfrågor samt ventilations- och luflförore-
ningsproblem.

Väsentliga förbättringar av arbetsmiljön kräver ny teknik som redan från början utvecklats med hänsyn till människans krav och förutsättningar. STU har därvid särskilda möjligheter att påverka den framtida arbetsmiljön genom alt påverka och stödja utvecklingen av morgondagens metoder, processer, utrustningar och redskap.

- Teknik för äldre och långvarigt sjuka. Utveckling av utrustning och
hjälpmedel anpassande för äldre och långvarigt sjuka.

Befolkningens ålderssammansättning och förändringar i samhällets sociala struktur har skapat svåra problem för de äldre och för de långvarigt sjuka saml deras anhöriga och vårdpersonal. Målet för STU:s insatser är att skapa en sådan teknisk miljö vad gäller utrustning och hjälpmedel, så att äldre och långvarigt sjuka ges ökade möjligheter alt leva självständigt och tryggt - helst i sin hemmiljö — och så alt fysiskt och psykiskt mindre påfrestande förhållanden skapas för såväl patienter som vårdare i olika vårdsituationer.

- Kollektiva persontransporter. Utveckling av bussyslem och järnvägs-
teknik.

Ökad utnytljandegrad av kollektiva transportmedel och en god sysselsättning inom fordonsindustrin är angelägna samhällsmål. STU:s roll härvidlag är att främja sådan teknisk utveckling som kan bidra till att dessa mål uppfylls.

- Trafiksäkerhet. Olycksförebyggande teknik har prioriterats inom detta
område.

På Irafiksäkerhetsområdet har sektoransvariga organ mycket begränsade medel för tekniska utvecklingsinsatser. Det stora antalet irafikska-dor indikerar emellertid ell behov av åigärder för att minska verkningarna av dessa. STU föreslår ökade insatser inom områdena: olycksförebyggande teknik, skadeverkningsminskande teknik, registrerande teknik, utbildningsbefrämjande teknik och komponenlprovningsteknik. Förutom huvudmålet förbättrad trafiksäkerhet, förväntas insatserna kunna leda till omfattande industriell verksamhet, speciellt lämplig för mindre och medelstora företag.

Prop. 1977/78:111 84

— Massa- och pappersteknik. Utvecklingsarbete med inriktning på högför-
ädlade cellulosafiberprodukter och cellulosaderivat samt förbättring av
processtyrningen av massafabriker.

Med hänsyn till massa- och pappersindustrins betydelse för Sveriges ekonomi är det angeläget att branschen genom produktutveckling och produktförnyelse ges möjlighet att försvara sin internationella marknadsposition som f n. försämras. Den nuvarande förädlingsgraden för svensk fiberråvara är alltför låg med hänsyn till den väntade utvecklingen bland konkurrenterna på den internalionella marknaden. STU planerar därför ökade insatser för faktiskt utvecklingsarbete med inriktning på högförädlade cellulosafiberprodukter och cellulosaderivat.

Den nuvarande processtyrningen av massafabriker beslår av ett stort antal i regel rent empiriskt grundade delstyrningssystem. Såväl processkunskap som hårdvara och mjukvara för styrning krävs för alt nå ett totaloplimerat system, utan nuvarande suboptimering och brist på precision. STU:s insatser syftar till bättre samordnade styrfunktioner i ett totalt samverkande reglersystem.

— Havsteknik. Projektinitierande och projektstödjande verksamhet för ut
veckling av teknik för resursutnyttjande av havet och havsbotten.

I ett längre perspektiv är med största sannolikhet offshoremarknaden, dvs. marknaden för varor och tjänster som används för olje- och gasul-vinning till havs, växande. Den utrustning som används såväl i prospek-teringsfasen som i utvecklingsfasen av olje/gasfält är ofta ulvecklingsin-lensiv. Detta innebär alt en stor del av slutproduktens pris utgörs av utvecklingskostnader, vilket är en fördel för ett land som vill kombinera ett högt kostnadsläge med internationell konkurrenskraft. De totala utvecklingskostnaderna för ett enskilt projekt är inte heller nödvändigtvis av en sådan storleksordning atl möjligheterna för ett litet land atl konkurrera försvåras. Vidare är produktionen av offshore-ulruslning inte särskilt kapitalintensiv, eftersom det ofta rör sig om korta serier. STU:s initierande verksamhet har för denna typ av projekt medfört ett ökat incitament hos företagen atl starta nya projekt. Mot bakgrund av detla och med hänsyn lill den expanderande marknaden bedöms ell ambitiösare STU-deltagande i potentiella utvecklingsprojekt kunna bidra till ökade exportintäkter.

— Skogsvårdsteknik och sågverksindustri. Utveckling av metoder för
markberedning, plantering och gallring för atl trygga ålerväxl och
råvaruförsörjning på sikt. Utveckling av ny teknik för sågverksindustri
för att bättre utnyttja virkesråvaran och för att förbättra arbetsmiljön.

Skogen utgör grunden för en av Sveriges basnäringar. Behovet av forskning och utveckling är trängande för att trygga ålerväxt och råvarutillgång, öka den internationella konkurrenskraften och skapa goda arbetsmiljöförhållanden. För sågverksindustrin inriktas insatserna på ny torkteknik och utveckling av integrerade sågverk som i en och samma

Prop. 1977/78:111 85

maskin gör hela sönderdelningen från stock till färdig virkesdimension. Inom skogsvårdstekniken inriktas insatserna på mekaniseringen av skogsvården.

- Produktförnyelse vid mindre företag. 1 första hand projektstöd till till
verkande företag med mindre än 100 anställda för att ge företagen bättre
möjligheter att genom förnyelse möta marknads- och konkurrensmäs
siga förändringar.

Forsknings- och utvecklingsverksamheten hos de mindre företagen är vanligtvis av en annan karaktär än hos de stora. Ofta kan de mindre företagen inte engagera sig i alltför riskfyllda och långsiktiga projekt. Den tekniska nivån är därför ofta lägre än för motsvarande projekt vid de större företagen. Ett mindre företags möjligheter att la fram relevant beslutsunderlag före projektstart och planera genomförandet av projektet är självklart begränsade. Vidare är behovet av extern finansiering myckel större vid de mindre företagen och ofta avgörande för projektidéns genomförande. De bedömningskriterier som därvid måste tillämpas lägger inte tyngdpunkten på teknisk ulvecklingshöjd och paienter-barhel utan på projektets specifika betydelse för företagel. Eftersom de mindre företagen själva satsar förhållandevis lite på forsknings- och utvecklingsverksamhet (drygt 2 % av totala forsknings- och utvecklingssatsningar inom tillverkningsindustrin) är STU:s stöd av slor betydelse för förnyelseprocessen inom denna företagskategori. Del sammanlagda direkta stödet till mindre företag under delprogram 1 a budgetåret 1978/79 beräknas av STU kunna uppgå till ca 25 milj. kr. Till detta kommer stöd till uppfinningsutveckling under program 3, vissa delar av de kollektiva forskningsprogrammen och övrigt projektstöd vars resultat är inriktat pä nyttiggörande inom mindre och medelstor industri. Småföretagen påverkas även gynnsamt av flertalet satsningar från STU på projekt hos de större företagen till vilka de mindre företagen arbetar som underleverantörer samt av den kunskapsutveckling som sker vid våra universitet och högskolor.

- Elektronik och automatisering. Inalser för atl stödja dels sådan industri
som tillverkar och marknadsför produkter baserade på elektronik, och
dels stödja den industri som utnyttjar elektronik/datateknik som hjälp
medel i sin produktion, företrädesvis representerad av verkstadsindu
strin. För elektronikindustrin berör insatserna frågor kring produkt- och
teknologiutveckling samt provningsverksamhet och komponentrekom
mendationer. För verkstadsindustrin är insatserna inriktade mot auto
matisering och datorslödda produktionssystem.

Del är uppenbart att den strukturomvandling som sker inom industrin även påverkas av utvecklingen på elektronikområdet. Svensk industri måste vara observant på denna utveckling, eftersom fler och fler produkter och produktionsprocesser kommer alt bli beroende av elektronik/datateknik för sin konkurrenskraft. Det finns således skäl för svensk

Prop. 1977/78:111 86

industri att i ännu högre grad utnyttja elektronikens fördelar och för STU att främja denna utveckling. Dessutom kan noteras alt den traditionella exportindustri som baserar sig på vårt lands naturtillgångar har börjat få och i ännu högre grad torde få vidkännas konkurrens från utvecklingsländerna, samtidigt som dessa länder under lång tid kan komma att utgöra en expanderande marknad för såväl tekniskt kunnande som apparater och system med påtagliga inslag av elektronik.

Elektronikindustrin domineras starkt av ett fåtal stora fpretag. 1 jämförelse med liknande förelag i ullandel har dock dessa företag ofta små möjligheter till egen teknologiutveckling. Dataindustrin har exempelvis mycket begränsade självgenererande resurser för den nödvändiga produktutvecklingen. STU:s roll visavi de större företagen har varit alt svara för den framförhållande teknikutvecklingen. Målsättningen med insatsprogrammet är att utveckla de funktioner som är nödvändiga för såväl framförhållande teknologiutveckling som för utvecklingsservice på elektronikonjrådet och direkt produktutveckling, speciellt för mindre företag och traditionellt icke elektronikanvändande företag som behöver integrera modern elektronik i sina produkter.

Produktionstekniken inom verkstadsindustrin är redan på en så hög nivå atl ytterligare effektivisering kräver mycket avancerad teknik. Målsättningen med de föreslagna utökade insatserna är långsiktig och syftar till alt uppnå flerskiftsproduktion med enbart dagtidbemanning med beaktande av krav på arbetsmiljö och arbetsinnehåll för den enskilde. Denna inriktning medför behov av tekniskt avancerade och kostnadskrävande utvecklingsinsatser. - Järn och stål. Förbättring av masugnsprocessen samt framtagning av alternativa processer för råjärnsframställning, bl.a. med avseende på utnyttjande av de stora inhemska tiUgångama av fosforrik järnmalm. Planeringsstudie avseende utformningen av framtida jämverk baserad på nu känd och fömtsedd ny teknik. Insatser för att stimulera material-och produktutvecklingen för gjuljärnsprodukter.

Dessa insatser sträcker sig över en längre tidsrymd med en ökad medels-ram under några år. De största insatserna gäller insatsområdena Elektronik och automatisering. Järn och slål samt Produktförnyelse vid mindre företag.

Under detla program har budgetåret 1977/78 medel anvisats för viss nationell rymdverksamhet. STU föreslår atl medel för rymdverksamhet anvisas under annat anslag fr. o. m. budgetåret 1978/79.

Delprogram 1 b. Informations- och dokumentationsverksamhet

Delprogrammet omfattar den verksamhet som sker inom SINFDOK, vilket som centralt organ på området skall verka för ett effektivt ulnytljan-

Prop, 1977/78:111 87

de av den samlade kunskapen inom vetenskap och teknik. För atl på längre sikt kunna bedriva en nationell självständig informations- och dokumentationspolilik, garantera alla svenska informationsbmkare tillgång till informations- och dokumentationssystem samt upprätthålla en fortsatt hög kunskapsnivå, önskar SINFDOK nu resurser för väsentligt ökade forsknings- och utvecklingssatsningar på dalanät för information och dokumentation med nordisk och internationell anknytning, på behovsanalys och brukaranpassning, pä effektiviserad marknadsföring av informations- och dokumentationstjänster, på systemutvecklingsarbete och ökat kunnande på området, på utbildning av potentiella användarkategorier samt på förbättrade värderingsmetoder.

Delprogram 1 c. Internalionella kontakter

Delprogrammet omfattar med teknisk forskning och utveckling förbunden internationell kontaktverksamhet. Denna beslår av teknisk bevakning, myndighetsservice och internationell projektsamverkan.

Teknisk bevakning innefattar information om och uppföljning av den tekniska utvecklingen i andra länder. Huvuddelen av medlen för teknisk bevakning går till den teknisk-vetenskapliga altachéverksamheten som bedrivs genom avtal med IVA.

Myndighetsservice innefattar att lämna biträde åt regeringen vid upprättande och uppföljning av avtal avseende tekniskt samarbete med andra länder.

Internationell projektsamverkan innebär att STU samverkar med institutioner och forskare utomlands. Härigenom underlättas identifiering av sektorer av gemensamt intresse samtidigt som STU fär inblick i och del av andra länders forsknings- och produktionsmetoder.

Med hänsyn till förväntade insatsökningar för inriktning av delar av svensk forskning och industri mot u-ländernas problem, föreslår STU en utökning av myndighetsservicen. STU föreslår också ökad projektsamverkan med länder i väst, där insatserna alltjämt är små.

Program 2. Planerings- och utredningsverksamhet

Verksamheten under programmet ligger till grund för dels STU:s avvägning av insatser mellan och inom STU:s program, dels STU:s förslag till regeringen rörande omfattningen av och formerna för samhällets stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete.

STU:s förslag för budgetåret 1978/79 innebär en fortsatt utveckling av rutiner för planering saml redovisningen av verksamhetens resultat. Vidare föresläs genomförande av mera målinriktade problemsludier inriktade mot väsentliga samhällsproblem för vilka teknisk forskning och industriell utveckling har betydelse.

Prop. 1977/78:111 88

Program 3. Rådgivnings- och förmedlingsverksamhet

STU:s program för rådgivnings- och förmedlingsverksamhet syftar dels till att skapa bättre fömtsättningar för nyskapande av teknik, dels till effektivare utnyttjande av känd teknik. Förstnämnda ändmål främjas bl. a. genom atl uppfinnare lämnas råd samt ekonomisk och administrativ hjälp. Det senare ändamålet främjas genom olika förmedlande åtgärder, genom biträde vid exploatering av forskningsresultat samt genom åtgärder för att förbättra kontakten mellan universitet, högskolor och forskningsinstitutioner å ena sidan och näringslivet å andra sidan. Under programmet faller även utrednings- och försöksverksamhet syftande till åtgärder för att göra modern teknik och produktionsutveckling lättare tillgänglig för mindre och medelstora industriföretag. Härvid beaktas även möjligheterna att förvärva utländsk teknik. Genom uppsökande regional verksamhet ökar STU sina kontakter med enskilda och företag som har utvecklingsbara idéer, varigenom STU kan stimulera och stödja dessa. Programmets målgrupper är enskilda uppfinnare, forskare, andra idégivare samt mindre och medelstora företag med liknande behov som den enskilde uppfinnaren.

STU:s förslag innebär ett fortsatl kraftigt utbyggt stöd till uppfinnare och uppfinningsutveckling. En sådan ökning motiveras både av den ökade efterfrågan och av resultat från tidigare insatser. Förslaget innebär såväl att det projektbundna stödet ökar som atl resurserna för rådgivning och förmedling kompletteras. Styrelsen föreslår även ett ökat stöd till industriell utvecklingsservice för regionala uppsökande aktiviteter inriktade mot produktförnyelse för mindre företag.

STU lägger slutligen fram vissa förslag i personalfrågor. Bl.a. föreslås en extra tjänst i lönegrad F 26, en extra tjänst som överingenjör i lönegrad F 25, två extra tjänster som överingenjör i lönegrad F 23/24 och två extra tjänster som avdelningsdirektör i lönegrad F 23/24 bli utbytta mot extra ordinarie tjänster.

Program 4. Drift av forskningsstationer

Detta program redovisas under anslaget Styrelsen för teknisk utveckling: Drift av forskningsstationer som tas upp med formelll 1 000 kr. och avser drift och förvaltning av forskningsstationer.

En forskningsstations uppgift är att ställa lämpliga forskningslokaler och därtill anknuten service till förfogande för mindre forskargrupper och institut. Programmet omfattar f.n. endast forskningsslationen i Stockholm, vars drift handhas av en särskild stiftelse.

Prop. 1977/78:111 90

13 Föredraganden

13.1 Inledning

Den tekniska omvandlingen i samhället har präglat hela 1900-talet och i särskilt hög grad liden efter andra världskriget. Vår tillvaro har i allt högre grad kommit alt uppfyllas av och baseras på tekniska produkter. Vi ägnar knappast längre en tanke åt de vardagliga tekniska hjälpmedel som vid seklets början var okända eller en lyx för ett litet fåtal. Ändå har tekniken förändrat vår tillvaro under del senasie seklet på ett sätt som saknar motstycke i mänsklighetens historia. Detta framstår än klarare i jämförelse med förhållandena i den s. k. tredje världen, i utvecklingsländerna. För dem är uppgiften att tillgodose befolkningens basbehov det allt överskuggande problemet.

Den tekniska utvecklingen harockså utgjort en av grundförutsättningarna för den ekonomiska utvecklingen i den industrialiserade världen. Den industriella revolutionen byggde på bl. a. ångmaskinen och jämvägen som gav möjligheter till en produktion i större skala i de länder där sociala och ekonomiska faktorer medgav detta. Utvecklingen på materialområdet, nya, noggrannare verktygsmaskiner, en avancerad mätteknik och tillgången till kompakta kraftkällor som den elektriska motorn gav möjligheter till massproduktion av standardiserade varor i långa serier. Delta medförde en kraftigt ökad produktivitet och eti ökande genomsnittiig arbetsiiikomst.

Under 1900-lalet har i allmänhet den tekniska och organisatoriska utvecklingen i industrin gått mot en ökad automatisering och specialisering. Många produkter som tidigare har varit förbehållna vissa befolkningsgrupper har genom en rationaliserad produktionsprocess kunnat tillverkas lill en bråkdel av det tidigare priset. Tillgången på råvaror och energi har utgjort viktiga förutsättningar för utvecklingen.

Automatiseringen inleddes med det löpande bandet och fortsatte med en allt noggrannare organisering av varje enskilt arbetsmoment. Som en logisk följd kom avancerade verktygsmaskiner som automatiskt utförde vissa arbetsmoment eller en hel serie av arbetsmoment. Införande av automatisk förflyttning av arbetsstycken möjliggjorde helautomatiska tillverkningslinjer. Under det senaste decenniet har slutligen numeriskt styrda verktygsmaskiner och industrirobotar medgivit en automatiserad tillverkning av alll kortare serier och automatisering av arbeten av typen svetsning och målning. Nya metoder för materialbearbetning, som hårdmetallverktyg, och nya ytbehandlingsmetoder har även de medverkat till en kraftigt ökad produktivitet.

Ytterligare ett moment i den tekniska utvecklingen är värt att uppmärksamma. Utvecklingen på elektronikområdet har revolutionerat data- och teletekniken och har under senare lid även lett lill alt elektroniken i allt

Prop. 1977/78:111 91

högre grad utnyttjas i olika typer av maskiner och där ersätter finmekaniska konstruktionei' eller utför helt nya funktioner. Svåra omställningsproblem har uppstått för företag som inte i lid har observerat denna utveckling. Elektroniken utnyttjas också i styrning av komplicerade produktionsförlopp och processer och medger där en hittills okänd grad av optimering av produktionen. Detta har vidare bidragit till alt industrin nu i alll högre grad arbetar med hela system i stället för de enskilda komponenterna i systemet.

Den beskrivna utvecklingen har inte fortgått utan djupgående sociala förändringar. Till en del är de positiva, som det ökade välståndet, en förbättrad sjukvård, en högre utbildningsnivå och en minskning av antalet tunga och fariiga arbetsuppgifter. Men andra aspekter på utvecklingen är negativa, som ett i många fall mer monotont eller stressande arbete, en avfolkning av vissa mindre orter, miljöförstöring och risker för förödande kärnvapenkrig. Orsaken till många av dessa nackdelar är att en ny tekniks konsekvenser för samhället är komplicerade och ofta myckel svåra att beräkna på förhand.

Produktivitet eller bruttonationalprodukt per person är sålunda ett i många avseenden otillräckligt mått på värdet av de insatser som tekniken gör för människan. Vi måste också la med i beräkningen kvaliteten på de tjänster som tekniken ger oss och de biverkningar som den får på människan och hennes omgivning.

13.2 Den tekniska omvandlingen i svensk industri

Under efterkrigstiden har svenskt näringsliv ökat sin produktion med i genomsnitt drygt 4% per år i fasta priser. Något mer än hälften av denna ökning kan förklaras av ökade insatser av arbetskraft och kapital. Resten förklaras av den s.k. teknikfaktorn eller produktivitetstillväxten, som dock ingalunda består enbart av den tekniska utvecklingen. Förutom teknikförändringar utgör, som jag tidigare har antytt, en effektivare organisation av arbetet och en förbättrad utbildning av arbetskraften vikliga delar av förklaringen till stegringen i produktivitet. En undersökning, som refereras av STU-kommittén (I 1974:06), antyder alt kanske hälften av produktivitetstillväxten kan hänföras till den tekniska utvecklingen.

Del ökade internationella varuutbytet har i huvudsak varit till fördel för Sverige. Svenska företag - framför alll inom verkstadsindustrin - har i hög grad inriktat sin tillverkning mot relativt specialiserade produkter som har ett avsevärt innehåll av avancerad teknologi. Produktionsinriktning och höga utvecklingskostnader kräver ofta längre tillverkningsserier än hemmamarknaden medger. Produkterna måste därför lill slor del avsättas på utiandsmarknader. Den svenska industriproduktionens sammansättning medför att andra industriländer är de viktigaste marknaderna.

Inom svensk industri ökade takten i stmkturomvandlingen under 1960-

Prop. 1977/78:111 92

talet. Tillväxten i de tunga, kapitalintensiva basnäringarna var betydande. Strukturomvandlingen har under 1970-talets första hälft fortgått i en något långsammare takt. Samtidigt har produktivitetsutvecklingen för industrin varit långsammare under 1970-talel än tidigare. Statens industriverk visar i sin höstrapport för år 1977 att förädlingsvärdet per arbetad timme åren 1970-1976 i genomsnitt ökat med 4,1% per år mot 7,3% per år åren 1960-1969. Särskilt markant har den avtagande ökningstakten varit inom basnäringarna, massa- och pappersindustri samt jäm-, stål- och metallverk. En större volymexpansion och produktivitetstillväxt har i stället, vid sidan av den kemiska industrin, ägt rum i branscher av mindre kapitalintensiv karaktär, bl.a. maskinindustrin, eleklroindustrin och transportmedelsindustrin.

I industriverkets bedömningar av industribranschutvecklingen fram lill år 1982 antas tendensen i riktning mot en ökad verksamhet inom framför allt verkstadsindustrin och den kemiska industrin kvarstå. Mönstret i den svenska industriutvecklingen är långt ifrån entydigt. Man kan dock urskilja en trend mot ett ökat inslag av verksamheter där man finner en kombination av grundläggande teknologisk kompetens och en yrkesskicklig, välutbildad personal. I mindre grad kan stora, kapitalkrävande verksamheter förväntas expandera sin andel av produktionen.

Sedan några år har således den snabbaste tillväxten av förädlingsvärdet i industrin och också en icke obetydlig sysselsättningsökning kommit alt äga rum i maskinindustri och elektroteknisk industri samt till viss del i den kemiska industrin. Denna utveckling väntas fortsätta. En sådan utveckling är emellertid karakteristisk även för andra länder i den industrialiserade världen, framför alll de slora exportländerna Västtyskland, Japan och Frankrike. Detta innebär alt även Sveriges traditionella konkurrenter kommer att söka stimulera denna del av industrisektorn till ytterligare expansion för att kompensera nedgången inom andra delar av näringslivet.

F.n. står den svenska ekonomin inför svåra problem. Resursutnyttjandet inom industrin är lågt. Industrin måste på sikt uppvisa en förbättrad konkurrenskraft genom produktförnyelse och rationellare tillverkningsmetoder: härigenom uppnås en återgång till tillväxttal för industriproduktionen och industriinvesteringarna som är nödvändiga för den fortsatta utvecklingen. Som chefen för ekonomidepartementet tidigare redovisat (se prop. 1977/78:10 bil. 1) måste en rad olika åigärder tillgripas för att vända den negativa utvecklingen. Stödet till forskning och utveckling utgör tillsammans med bl. a. omläggningar i kapitalbeskattningen för de mindre företagen stimulansåtgärder med detta syfte.

1 ett internationellt perspektiv ligger de resurser som staten och industrin i Sverige satsar pä teknisk forskning och utvecklingsarbete på en relativt hög nivå. Av vår bruttonationalprodukt (BNP) avsätter vi ca 1,6% till denna verksamhet. Därmed satsar vi i förhållande till BNP något mindre än de största industrinationerna i västvärlden såsom t.ex. USA, England,

Prop. 1977/78:111 93

Västtyskland och Holland. Vi håller oss dock på ungefär samma nivå som l.ex. Japan och Frankrike och ligger avsevärt högre än våra nordiska grannländer. Skillnaderna kan förklaras av två faktorer. Dels satsar de stora industriländerna relativt sett mer statliga medel på forskning och utvecklingsarbete inom försvars-, rymd- och flygindustriområdena än de mindre industriländerna, dels satsar stora förelag, som är vanligare i de slora industriländerna, relativt sett mer medel på forsknings- och utvecklingsverksamhet.

Insatserna för teknisk forskning och utveckling finansieras i stor utsträckning av statliga medel. I flertalet industriländer svarar staten för omkring hälften av kostnadema medan näringslivet satsar den resterande delen. Uttryckt i andel av BNP satsar den svenska industrin ca 0,9% på forsknings- och utvecklingsinsatser. Delta är mindre än vad industrin i Västtyskland, Japan och USA satsar, men lika mycket som engelsk industri och mer än vad fransk industri satsar. Karakteristiskt är också att forsknings- och utvecklingsarbetet till största delen utförs av industrin. Ofta uppgår denna del till ca två tredjedelar. Situationen i Sverige avviker inte på denna punkt från den allmänt rådande bilden.

Jag vill nu beröra begreppen forskning, utvecklingsarbete och innovation. Forskning definieras vanligen som ett metodiskt sökande efter ny kunskap och nya idéer. Utvecklingsarbete definieras som metodiskt utnyttjande av kunskap och nya idéer för att åstadkomma nya produkter, processer och system eller väsentliga förbättringar i existerande sådana. Begreppet innovation innebär en ny teknik eller metod som kommit i praktisk användning.

I vid mening kan ordet innovation användas för att beteckna nyheter såväl på det tekniska som på det organisatoriska och andra områden. I fortsättningen kommer jag alt med innovation avse endast de tekniska nyheterna, vilket också är den vanligaste betydelsen i industriella sammanhang. Detta får dock inte tolkas som att andra former av innovationsverksamhet är mindre betydelsefulla.

Innovationsprocessen innehåller moment av både teknisk och kommersiell utvecklingsverksamhet. På grund av processens komplexitet är det inte möjligt att göra en allmängiltig uppdelning av den i ett antal olika, av varandra oberoende steg. Det går emellertid att urskilja ett antal varandra överiappande steg. som förekommer i de flesta innovationsprocesser. Först kommer i allmänhet ett idéskede, där uppfinningsidén uppkommer och specificeras med hänsyn till tekniska och marknadsmässiga aspekter. Därefter följer ett utvecklingsarbete som i början övervägande består av tekniska moment och i slutet av ekonomiska och marknadsmässiga överväganden. Med en viss generalisering kan början kallas det tekniska utvecklingsarbetet och slutet det kommersiella utvecklingsarbetet. 1 alla de nämnda skedena kan forskning utgöra en mer eller mindre betydelsefull del av arbetet. Slutligen kommer produktion och marknadsföring av den

Prop. 1977/78:111 94

utvecklade produkten eller fullskaleutnyttjande av den utvecklade processen.

Ett viktigt led i nyttiggörandet av en innovation är innovationsspridningen. Denna kan ske på alla stadier i innovationsprocessen. Uppfinningsidén kan spridas till andra företag som utnyttjar den i sin egen utvecklingsverksamhet, färdiga utvecklingsresultat kan spridas till ett antal producerande enheter och slutligen kan den färdiga produkten erövra marknadsandelar frän produkter som bygger på en äldre teknik. Erfarenheter visar atl tiden innan en ny teknik har fåll en dominerande del av marknaden kan variera från mindre än ett år till flera decennier beroende bl. a. på teknikens nyhetsvärde och lönsamhet samt på nyinvesteringstakten inom branschen.

13.3 Motiv för innovationsstimulans

Som jag tidigare har framhållit svarar den tekniska utvecklingen för en inte obetydlig del av den ekonomiska tillväxten. Det är ocksä ställt utom tvivel att en fortgående teknisk utveckling är nödvändig för alt vår industris internationella konkurrenskraft skall kunna bibehållas. Därför är det viktigt att innovationsverksamheten inom industrin ligger på en hög nivå. En bibehållen levnadsstandard och en positiv handelsbalans på sikt kräver att nya produkter och processer kommer fram inom svensk industri i minst samma takt som i våra konkurrentländer.

Ekonomisk satsning på innovationer har för det enskilda industriföretaget karaktären av långsiktiga investeringar. I tider med dålig lönsamhet och ett lågt kapacitetsutnyttjande fär investeringar i allmänhet, och kanske speciellt investeringar i forskning och utvecklingsverksamhet, svårt att hävda sig gentemot utgifter inriktade på företagets omedelbara överlevnad. .Avkastningen av en investering i forskning och utvecklingsarbete är osäker, svår att beräkna och ligger långt fram i tiden. Det kan därför inträffa att ett företag, framför allt när kapitalknapphet råder, i strävan att bevara en tillfredsställande likviditet och handlingsfrihet antingen skjuter en sådan investering på framliden även om den förväntade avkastningen är hög eller gör en mer kortsiktig investering som snabbt ger pengarna tillba-Detta ger en tendens till för låga investeringar i innovationsverksamhet.

Denna tendens förstärks av att ett företag ibland kan ha svårt att dra den fulla nyttan av en innovation. Det kan exempelvis vara omöjligt att patentera uppfinningsidén, vilket leder lill att en framgångsrik innovation snabbt kopieras av konkurrenter. Ur samhällels synvinkel behöver delta inle vara någon nackdel, men fördel enskilda förelaget innebär det att den förväntade avkastningen påverkas.

Ytterligare ett fall där samhällets intresse av en innovation kan vara större än det enskilda företagets gäller innovationer med t. ex. sociala eller miljömässiga konsekvenser. Exempel på detta är utveckling av handikapphjälpmedel och bilavgasrenare. Det kan till och med vara så att företagets

Prop. 1977/78:111 95

förväntade avkastning är negativ, även om samhällets avkastning är positiv.

Alla dessa faktorer leder lill all industrins företagsekonomiska överväganden inte alllid kan förväntas medföra en samhällsekonomiskt riktig satsning pä innovationsverksamhet. Samhället, och främst då staten, bör när så är erforderligt ingripa med olika stimulerande och reglerande åtgärder för att lä viss innovationsverksamhei till stånd.

1 den mån en nedgång i innovationsverksamheien beror på en svag lönsamhet till följd av en tillfällig lågkonjunktur bör samhället i första hand sträva efter atl förbättra förelagens lönsamhet och därmed deras möjligheter att själv salsa på en erforderlig teknisk förnyelse. Om däremot nedgången beror på en långsiktig strukturell förändring i näringslivet är det nödvändigt med mer direkta insatser. Detsamma är fallet om en utökad satsning på samhällsangelägna projekt är önskvärd. Enligt min mening är situationen inom svensk industri idag sådan alt åtgärder av båda slag är önskvärda. Jag kommer dock nu alt begränsa mig lill att beröra åtgärder som mer direkt påverkar innovationsverksamheten i företagen.

Den tekniska utvecklingens regionala konsekvenser bör också uppmärksammas på ell systematiskt sätt. Slora resurser är nedlagda i den existerande regionala strukturen i form av bebyggelse, kommunikationssystem och övrig infrastruktur. Investeringarna i denna struktur är i de flesta regioner mångdubbelt större än industriinvesteringarna.

Det finns vidare inle enbart ekonomiska värden i den existerande regionala strukturen. Även värden — delvis av kvalitativ natur — av existerande och välfungerande sociala system måste vägas in. Det bör därför vara väsentligt, inle minsl i ett litet men höginduslrialiseral land som Sverige, alt särskilt uppmuntra en teknisk utveckling som medger produktion i mindre enheter än vad som är fallet i de stora industriländerna.

Möjligheterna att som ett alternativ till en egen teknikutveckling köpa teknik utifrån bör naturligtvis också beaktas. Del är omöjligt för en litet land som Sverige alt helt pä egen hand utveckla all erforderlig ny teknik. De svenska satsningama pä teknisk utveckling utgör endast en procent av vad som satsas i hela världen. Parallellt med ett stöd till den svenska industrins innovationsverksamhet bör därför möjligheterna till teknikimport noga undersökas. Jag återkommer i det följande till denna fråga.

Målet för samhällets insatser kan med ledning av det sagda sägas vara att

- stärka svensk industris internationella konkurrenskraft för att därmed långsiktigt säkra sysselsättning och välstånd,

- medverka till att ta fram ny teknik och ny kunskap som förbättrar människornas omgivning och levnadsförhållanden,

- ta fram ny teknik som bidrar till lösning av viktiga nationella och internationella problem, t. ex. energiförsörjning eller lagring och distribution av livsmedel.

Prop. 1977/78:111 96

Det bör betonas att dessa mål i vissa fall kan råka i konflikt med varandra. En avvägning mellan dem måste ske på allmänpolitiska grunder. För att insatserna skall bli så effektiva som möjligt bör de vidare enligt min mening inriktas så atl de kompletterar industrins egna, företagsekonomiskt motiverade satsningar. Jag avser nu all närmare diskutera de möjligheter som samhället har att påverka den industriella innovationsprocessen och därmed främja teknisk förnyelse för industrins och samhällets behov.

13.4 Former för innovationsstimulans

Del är en viktig fråga för vår internationella konkurrenskraft och vårt framtida välstånd hur de innovationer kan stimuleras som spontant uppkommer inom näringslivet. Lika viktigt är emellertid frågan hur innovationer kan frambringas som löser väsentliga samhällsproblem. Båda typerna av innovationer kan stimuleras med likartade metoder.

Utgångspunkten för ett tekniskt innovationsarbete utgörs av en idé, en uppfinning. För att uppfinningen skall kunna utvecklas till en framgångsrik innovation räcker det inte med alt uppfinningen är bra. Tillgången på kunskap och på personella och materiella resurser måste vara tillräcklig för utvecklingsarbetet. Det måste också föreligga ell behov av den nya tekniken. Vidare är gynnsamma riskförhållanden och dugande projektledare betydelsefulla. Slutiigen är det viktigt att innovationen kommer i rätt tid med hänsyn till utvecklingen inom angränsande områden. Om bara en av de här uppräknade faktorerna är särskilt ogynnsam kan det resultera i att en i övrigt lovande uppfinning stoppas i sin utveckling.

Staten bör därför, om det bedöms önskvärt atl stödja innovationer inom ett visst område, ha ett anlal olika stimulansmetoder till sin hjälp. Dessa kan antingen verka genom att direkt påverka innovationsprocessen eller också genom att påverka tillgången av de resurser som behövs för innovationsverksamhet. Syftet kan vara att mer allmänt stödja innovationer eller att få fram en lösning på ett samhälleligt problem. Jag kommer nu att något närmare gå in på några av de metoder som kan tillämpas.

Ett av de mest effektiva sätten för staten att stödja innovationer är att påverka marknaden, sä att innovationen blir mer efterfrågad. Del är ocksä en verksam metod att söka lösningar på ett visst problem. Ett sätt är att genom föreskrifter kräva tillämpning av en viss teknik. Ett annat sätt är att utnyttja den offentliga upphandlingen i syfte att uppnå en teknisk utveckling. Erfarenheter frän upphandlingen av försvarsmateriel visar att en upphandling av tekniskt avancerad materiel medför en avsevärd stimulans till tekniskt utvecklingsarbete i industrin, inte bara inom det direkt berörda teknikområdet utan även inom angränsande teknikområden. Teknikupphandlingskommittén, TUK. (1 1973: 05) har föreslagit ett antal åtgärder för att ge även andra delar av den offentliga uphandlingen samma stimulanseffekt. Jag återkommer i det följande till dessa frågor.

Prop. 1977/78:111 97

Svensk hemmamarknad är ofta för liten för att medge en lönsam och inlemalionellt konkurrenskraftig produktion av teknologiskt avancerade produkter. En förutsättning för lönsamhet kan vara alt en del av produktionen kan avsättas pä utlandsmarknaderna. Givetvis ligger huvudansvaret för att den internationella marknadsföringen av en ny produkt eller process sköts på rätt sätt på de berörda företagen själva, men statliga exportfrämjande åtgärder kan i viss mån påverka utvecklingen. Därmed kan sådana åtgärder bli ett stöd för teknisk utveckling inom svensk industri.

Sveriges Exportråd är centralt organ för uppgiften att planera, samordna och genomföra åtgärder för all främja Sveriges export. Exportrådet leder den kommersiella verksamheten vid de 27 handelssekreterarkontoren och de handelskamrar i utlandet som slutit samarbetsavtal med rådet. Handelssekreterarkontoren och handelskamrarna bedriver sin exportfrämjande verksamhet genom rådgivning, uppdragsverksamhet och projektverksamhet. Även Sveriges ambassader och konsulat i främmande länder svarar för en omfattande exportservice och projektbevakningsverksamhet.

Flera av de projekt som Sveriges Exportråd bedriver tillsammans med den statliga exportfrämjandeorganisationen i utlandet berör teknikintensiva branscher, vilket indirekt blir ett stöd åt svenska innovationer. Handelssekreterarna har också flera uppdrag som direkt rör marknadsföring av svenska innovationer i utlandet.

Sannolikt finns behov av ökade insatser inte minst vad gäller atl uppmuntra export av patent och licenser. Många företag har svårigheter att klara marknadsföringen av sin teknik utomlands. Eftersom de ofta saknar resurser att exportera sina produkter mer än till ett fåtal marknader, kan försäljningen av deras utvecklingsresultat och kunnande till övriga marknader vara intressant. De royaltyn eller engångsbelopp som följer av en sådan försäljning kan vara mycket värdefulla bidrag till att täcka utvecklingskostnaderna. Ett licensavtal kan också leda till ett värdefullt kunskapsutbyte mellan svenska och utländska företag med betydelse för den fortsatta teknikutvecklingen.

Inom handelsdepartementet studeras f.n. hur de exportfrämjande aktiviteterna på detta område skall kunna göras effektivare. Ett utökat samarbete mellan handelssekreterare och teknisk-vetenskapliga attachéer bör enligt min mening komma till stånd på de platser där detta är möjligt. En bevakning på viktiga marknader genom tekniskt kunnig personal av utrymmet för teknologiexport och insatser för atl underiätta sådan export från Sverige framstår som en intressant väg atl effektivisera exporten av patent, licenser och teknologiskt avancerade produkter.

Åtgärder för att minska kostnaderna för innovationsaktivilelerna utgör en annan viktig och ofta använd stödmetod. Genom olika typer av direkta bidrag, lån på fördelaktiga villkor eller avdragsmöjligheler vid beskattning försöker staten göra det mer lönsamt för företagen alt salsa på utveckling av ny teknik. Direkta finansiella bidrag till forskningsavsnitt inom ett stör-

7 Riksdagen 1977178. 1 saml. Nr 111

Prop. 1977/78:111 98

re industriellt utvecklingsarbete lämnas i Sverige av bl. a. styrelsen för teknisk utveckling (STU), Norrlandsfonden och de olika forskningsråden.

En annan möjlighet atl minska företagens kostnader för utvecklingsarbete är som nämnts att medge företagen särskilda skattereduktioner. Stöd av denna typ är det särskilda forskningsavdraget vid taxering till statlig inkomstskatt, som f.n. gäller lill utgången av år 1980. Riksrevisionsverket har gjort en särskild utvärdering av detta avdrags storlek och effekter. Verket redovisar där att ca hälfien av den totala skatlelindringen ett visst år har resulterat i utökad forskning. Samma år utnyttjades 82% av forskningsavdraget av företag med mer än 500 anställda. Denna företagsgrupp svarade samtidigt för 42% av induslrisysselsätlningen, vilket alltså utgör en betydligt mindre andel än andelen av forskningsavdragel. Jag anser att del finns skäl att nu göra en översyn av det särskilda forskningsavdraget. Enligt vad jag har erfarit avser chefen för budgetdepartementet att inom kort låta göra en sådan översyn. Därvid kommer även alternativa möjligheter atl skattevägen främja förelagens innovationsverksamhei atl prövas.

Ytterligare ett sätt att främja den tekniska innovationsprocessen är att minska risken för ett ekonomiskt misslyckande. De bidrag eller lån med villkorlig återbetalning som lämnas av STU och statens utvecklingsfond har denna effekt. Genom all stödet inte behöver betalas tillbaka om projektet misslyckas minskas risken för all ett innovalionsprojekl blir förlust-bringande för företaget.

För alt ytterligare stimulera produktutvecklingen i de mindre och medelstora företagen har statsmakterna nyligen beslutat atl under år 1978 regio-nalisera produktutvecklingsstödet och föra över statens utvecklingsfonds medel lill 24 nybildade regionala utvecklingsfonder (prop. 1977/78: 40, NU 1977/78:34, rskr 1977/78:110). De regionala utvecklingsfonderna får jämfört med siatens utvecklingsfond förbättrade möjligheter att stödja innovationer. Dessa förändringar berör huvudsakligen den kommersiella utvecklingsdelen av innovationsprocessen. För att förbättra stödet lill den tekniska utvecklingsdelen kommer jag senare att föreslå ett antal åtgärder avseende STU:s programstruktur, organisation och stödformer.

Stödet från STU och de regionala utvecklingsfonderna lill industriellt utvecklingsarbete kommer huvudsakligen all avse projekt mindre än 10 milj. kr. En stor del av dessa projekt finns vid mindre och medelstora förelag. Finansieringssiluationen för de större företagen gör det nu nödvändigt all överväga vilka möjligheter som kan finnas atl stödja utvecklingsarbetet även inom dessa företag. De slora och tekniskt avancerade projekt, som huvudsakligen förekommer vid de större företagen kan ofta vara av strategisk betydelse för industrins långsiktiga konkurtenskrafl. Jag återkommer i det följande till denna fråga.

Ett sätt att öka motivationen för enskilda personer och företag alt bedriva innovationsverksamhei är att förbättra avkastningen av framgångsrika innovationer. En grundläggande åtgärd i detta avseende är upprätthållande

Prop. 1977/78:111 99

av patentsystem. Sådana system är alltför välkända för att behöva beskrivas och förekommer i de flesta länder i väriden. Innebörden är all upphovsmannen till en uppfinning medges ensamrätt till denna under en bestämd tid, i Sverige 17 år.

Trots den ensamrätt som patentet medger är det för en enskild person mycket svårt atl helt livnära sig på innovationsverksamhei. Det kan finnas anledning atl bl. a. överväga möjligheterna att genom ändring i nuvarande beskattningsregler underlätta för kreativa personer atl på heltid ägna sig åt innovationsverksamhet. I detla sammanhang vill jag erinra om att föreiagsskalleberedningen (Fi 1970:77) i sitt nyligen avgivna slutbetänkande (SOU 1977: 86) Beskattning av företag har föreslagit genomgripande ändringar i reglerna för beskattning av rörelseinkomster. En viktig del av förslaget avser ändringar i bestämmelserna om skattemässig resultatutjämning. Dessa ändringar kan om de genomförs få stor betydelse för den som bedriver innovationsverksamhet. Beredningen har dessutom föreslagit regler som ökar möjlighetema till avdrag för vissa kostnader för utvecklings-och försöksverksamhet. Belänkandet remissbehandlas f n. Remisstiden går ut den 15 maj 1978. Frågan om det finns behov av att vid sidan av de allmänna reglerna för rörelsebeskattning ha särskilda bestämmelser som kan underlätta innovationsverksamhet bör övervägas i samband med alt ställning tas till beredningens förslag.

Undersökningar antyder att en allt större del av framgångsrika innovationer kommer fram inom redan etablerade företag. Detta är naturligt med tanke på de mycket höga kostnaderna för innovationsverksamhet. Andra undersökningar pekar emellertid också på alt en stor del av de verkligt viktiga innovationerna har gjorts utanför de stora företagen. Det är därför viktigt att uppmuntra till nyetablering avföretag, som kan ge de redan etablerade företagen inom en bransch ökad konkurrens när det gäller tekniskt avancerade produkter. Statsmakterna har nyligen fattat beslut om ett antal åtgärder för att främja nyföretagande (prop. 1977/78:40, NU 1977/78:34, rskr 1977/78:110), bl. a. inrättande av två regionala investmentbolag speciellt inriktade mot nyetablering. Den kommande utvecklingen får visa om ytterligare stimulans behövs för dem som vill starta nya företag kring nya produktidéer.

Ytterligare ell sätt att stimulera innovationsverksamhei är atl påverka innovalionsprojektensorö/7/jfl//o/7 och ledning. Som jag tidigare nämnt är det av stor betydelse att innovationsprojekten får en duglig och målmedveten ledning. Denna ledning måste vara väl orienterad om tekniska och ekonomiska problem och dessutom ha en god kunskap om marknadens behov. Större företag har ofta möjlighet att internt inom företagel finna den kompetens som behövs för en sådan projektledning. För mindre företag och enskilda uppfinnare är det av naturliga skäl mycket svårare. Dessa tvingas ofta förlita sig på extern hjälp för atl kunna genomföra ett projekt. Samhället har via bl.a. företagareföreningar och STU möjlighet att ge råd och hjälp i juridiska, ekonomiska och tekniska frågor.

Prop. 1977/78:111 100

En annan möjlighet för ett företag som önskar hjälp med att utveckla en produktidé är att sluta avtal med ett s. k. exploateringsföretag. Sådana företag har specialiserat sig på att föra fram mer eller mindre utvecklade uppfinningsidéer lill kommersiell exploatering. STU har nyligen givits möjlighet att genom ett finansiellt stöd till sådana exploateringsföretag öka dessas möjlighet alt hjälpa andra företag och enskilda uppfinnare i deras produktutveckling (prop. 1977/78: 40. NU 1977/78: 34, rskr 1977/78:110).

Statens industriverk har i samarbete med STU genomfört en utredning om regional produktutvecklingsservice till mindre och medelstora förelag saml enskilda uppfinnare. Utredningen har remissbehandlats. Industriverket pekar i utredningen på bl.a. all del privata utbudet av vissa samordnande tjänster av projektledningskaraklär är outvecklat. Jag anser för egen del att förulsättningarna alt få igång en sådan service på några platser i landet bör studeras. Jag återkommer i det följande till denna fråga.

De hittills omnämnda metoderna har varit inriktade på att direkt påverka innovationsprocessen. Jag vill även ta upp några metoder som är ägnade att påverka tillgången på de resurser som behövs för innovationsverksamhet.

Jag vill först beröra utbildning och utnyttjande av personal. En viktig faktor är naturligt nog den högre tekniska utbildningen. Inom den statliga högskolan finns i dag fasta resurser för högre teknisk utbildning och forskning i Stockholm, Uppsala, Linköping, Lund, Göteborg och Luleå. Den kraftiga utbyggnaden de senaste femton åren har inneburit dels en regional spridning av ulbildningsmöjlighetema, dels bättre förutsättningar för kontakter mellan industri och högskola. Chefen för utbildningsdeparlemenlet bedömer därför att några nämnvärda utökningar av civilingenjörsutbildningen inte är aktuella de närmaste åren. De senaste åren har studerande-tillströmningen till civilingenjörsutbildningen sviktal vilket resulterat i att åtskilliga nybörjarplatser har varit vakanta. Åtgärder för att förbättra rekryteringen övervägs f n. bl.a. av en arbetsgrupp inom regeringskansliet. Under 1970-talet har dessutom en minskad studieeffektivitet inom den högre tekniska utbildningen utgjort ett problem. Genom insatser lokalt och genom resursförstärkningar torde den nedåtgående trenden i studieeffektiviteten kunna vändas. Till detta skall läggas att fr. o. m. innevarande budgetår tillämpas nya behörighetskrav för tillträde till bl. a. civilingenjörsutbildning, vilket innebär högre förkunskapskrav i för utbildningen centrala ämnen.

Regeringen bemyndigade genom beslut i juni 1975 dåvarande universitetskanslersämbetet att anordna försöksverksamhet med specialistutbildning. En planeringsgrupp inom universitets- och högskoleämbetet avlämnade hösten 1977 en rapport med förslag till specialistutbildning vid teknisk fakultet. Specialistutbildningens syfte är alt utbilda personer som kan förslå och tillämpa forskningsresultat men inle avser att bedriva egen forskning och utgör därmed ett alternativ till forskarutbildning. Innevaran-

Prop. 1977/78:111 101

de vårtermin har den första specialistutbildningen — i arbetsvetenskap — startat vid tekniska högskolan i Stockholm. Forskarutbildningsutredningen (U 1974: 06) har i sitt betänkande (SOU 1977:63) Fortsatt högskoleutbildning behandlat bl. a. frågan om forskarutbildning och annan utbildning, t.ex. specialistutbildning, som bygger på grundläggande högskoleutbildning. Utredningen har också berört frågor som gäller högskolans samverkan med forskning och utvecklingsarbete utanför högskolan. Då dessa frågor väsentligen har legat utanför den angivna utredningens arbetsområde har chefen för utbildningsdepartementet tillkallat en särskild kommitté med uppgift att närmare utreda dem.

En viktig del i utnyttjandet av personalens kompetens är alt tillvarata deras kreativa förmåga. Erfarenheter visar all de anställda i ett företag kontinuerligt producerar en slor mängd idéer om modifikationer och förbättringar av företagets tillverkning och andra idéer som har anknytning till företaget. Denna uppfinningsverksamhet utgör en värdefull resurs både för företaget och för samhället, och den bör därför stimuleras. En översyn av bl.a. ersättningsfrågorna genomförs f n. av utredningen (Ju 1977:15) rörande rätten till arbetstagares uppfinningar. Utredningens förslag beräknas föreligga hösten 1979.

Ett av de klassiska sätten att främja industrins tekniska förnyelse ulgör stödet till forskning för framtagande av ny kunskap inom utvalda områden. Som jag tidigare har anfört utgör tillgången på tillräcklig kunskap en av grundförutsättningarna för en framgångsrik innovation. Detta innebär emellertid inte att framtagande av ny kunskap omedelbart leder till framgångsrika innovationer. Ofta är tiden mellan kunskapens framtagande och dess nyttiggörande mycket lång. Tillgången på kunskap utgör således inget tillräckligt villkor för innovationer, ulan den måste kombineras med kännedom om problem och behov.

För innovationsprocessen ärdet av betydelse att ha tillgång till kunskap inom alla berörda områden. Det är därför viktigt atl forskningen inom alla väsentliga områden håller en viss miniminivå, samtidigt som kraftfulla satsningar görs inom områden där kunskapsbasen av en eller annan anledning är svag, där teknikgenombrott väntas eller där en speciell personlig kompetens föreligger.

' För atl ett forskningsresultat skall kunna användas i industrins tekniska förnyelse måste det göras känt bland dem som sysslar med innovationsverksamhet. En förbättrad kunskapsspridning kan få stor betydelse för samhället. En del av förklaringen till den långa tid som nu ofta förflyter mellan forskningsresultatets framtagande och dess nyttiggörande utgörs av det faktum att kunskapsspridningen tar lång tid. Det är viktigt att kunskapen inle enbart blir tillgänglig för användarna utan också kommer alt ingå i deras aktiva kunskapsförråd. Erfarenheten visar atl del huvudsakliga underlaget för en uppfinning utgörs av den kunskap som är lätt tillgänglig för uppfinnaren. Högskoleutbildningen, och i viss mån även gymnasieutbild-

Prop. 1977/78:111 102

ningen, spelar en viktig roll i spridningen av forskningsresultat. Det är därför viktigt att utbildningen har nära kontakt med forskningen, så att inle föråldrade kunskaper används i undervisningen. Det är också viktigt atl högskolesystemets möjligheter till fort- och vidareutbildning utnyttjas av företagen, så att deras utvecklingspersonal alltid har aktuella kunskaper. Som en del i högskolans uppdragsverksamhet ingår möjligheten för företagen att erhålla en för deras behov specialanpassad kurs, s. k. uppdragsutbildning.

En annan viktig informationskanal utgörs av forskarna själva. Forskare, som efter några års forskning har tagit anställning i ett förelag, har traditionellt utgjort en viktig informationskanal för industrin. Även uppdragsforskningen har utgjort en viktig kontaktkanal. Skäl finns att ytterligare förbättra industrikontakten även för de forskare som inle önskar lämna högskoleforskningen. Regeringen har i prop. 1977/78:100 (bil. 12 s. 388) föreslagit en försöksverksamhet med näringslivskontakt för forskare. Denna försöksverksamhet skulle göra det möjligt för forskare alt under ett halvt till ett år med bibehållen lön arbeta inom småindustrin eller förvaltningen. Syftet med förslaget är att ge forskarna möjlighet att närmare studera samhällsproblem och låta dem delta i problemlösning och planering på skilda områden. Försöksverksamheten skulle också komma all bidra till alt sprida kunskap om problem och behov i samhället till forskarna. Detta är ett viktigt sätt all främja lösningen av samhälleliga problem. Sedan år 1973 bedrivs med samma syfte en försöksverksamhet med tidsbegränsade personliga tiänster som adjungerad professor vid högskolorna. Kvalificerade personer i offentlig eller privat tjänst ges på detla sätt möjlighet att bredda högskolornas kompetens och att förbättra kontakten mellan högskolan och andra delar av samhället.

En viktig roll för informationsspridning till mindre och medelstora företag kommer alt spelas av de regionala utvecklingsfonderna. Även de kollektiva branschforskningsinstituien utgör en viktig informationskanal. STU bedriver sedan någon tid en försöksverksamhet med sådan information. Jag återkommer i det följande lill denna fråga.

För ett litet land som Sverige är ett fritt flöde av kunskap över gränserna en nödvändighet. När det gäller forskningsresultat finns sedan många år upparbetade spridningsvägar i form av facktidskrifter, kongresser m.m. Flödet av sådan kunskap sker tämligen obehindrat. Särskilda stimulansåtgärder är däremot motiverade när det gäller teknikhandel, dvs. flödet av kunnande, patent och licenser. STU utreder f. n. på regeringens uppdrag hur mindre och medelstora företag skall få tillgång till ny teknik och bedriver samlidigt en viss försöksverksamhet med teknikförmedling till sådana företag. Även andra organ, såsom vissa företagareföreningar, bedriver en liknande verksamhet. Inom regeringskansliet övervägs f n. fömtsättningama för dessa verksamheter och hur samordning skall ske.

Ett internationellt samarbete kan förutom utbyte av kunskap och infor-

Prop. 1977/78:111 103

mationer även innebära en minskning av kostnaderna för innovationsprocessen. Sverige deltar aktivt i internationellt projektsamarbete på detta område, bl.a. i det s. k. COST-samarbetet med EG och inom det internationella energiorganet lE A. Stora och dyrbara fasta försöksresurser kan på detta sätt utnyttjas gemensamt av ett antal länder.

De åtgärder jag nu har beskrivit har varit ägnade att direkt främja innovationsverksamheten. Många andra åtgärder som regeringen vidtar kommer, trots att deras huvudsyfte är ett annat, att få en indirekt påverkan på innovationsverksamheien. Exempel på sådana åigärder är miljöföreskrifter, arbetslagstiftning, struklurförändrande åtgärder inom näringslivet och regionalpolitiska åtgärder. Vid bedömningen av effekterna av sådana åtgärder måste alltid påverkan på den industriella innovationsförmågan beaktas.

13.5 STU:s verksamhet och organisation

13.5.1 Allmänna synpunkter

STU är central förvaltningsmyndighet för statens stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete. STU har till uppgift bl.a. alt följa den tekniska utvecklingen, att ta initiativ till och stödja teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete, att ge råd och stöd till uppfinnare, att förmedla forskningsresultat till kommersiellt utnyttjande samt att främja nationellt och internationellt tekniskt samarbete.

STU leds av en styrelse. Chef för myndigheten är en generaldirektör. Inom myndigheten finns fyra enheter, nämligen administrativa enheten, utvecklingsenheten, rådgivnings-och förmedlingsenheten samt internationella enheten.

Verksamheten är indelad i fyra program, ett för finansiellt stöd till teknisk forsknings- och utvecklingsverksamhet, ell för planerings- och utredningsverksamhet, ett för rådgivnings- och förmedlingsverksamhet och ett för drift av forskningsstationer.

STU:s direkta finansiella stöd lämnas i form av bidrag med vanligen hela projektkostnaden till projekt som inte antas bli kommersiellt lönsamma, vanligen forsknings- och utredningsprojekt. Bidrag till branschforskningsinstitut ulgår enligt avtal med industrin med i regel halva projektkostnaden. Projekt som kan ge kommersiellt användbara produkter, processer eller system får bidrag med villkorlig återbetalning (återbetalning blir aktuell först om projektet blir framgångsrikt) eller lån med vanligen halva projektkostnaden. STU:s rådgivningsverksamhet består av teknisk, ekonomisk och juridisk service i frågor rörande uppfinningsutveckling, produktutveckling, palenlering och förmedling till exploatering.

STU lämnar vidare lån för finansiering av teknisk-vetenskaplig utrustning.

STU svarar för medelsförvaltning och administration åt siatens råd för

Prop. 1977/78:111 104

vetenskaplig injörmation och dokutnentaiion (SINFDOK) samt t. v. för administration hx siatens utvecklingsfond.

STU-kommittén (1 1974:06) föreslår i sitt betänkande (SOU 1977:64) STU:s stöd till teknisk forskning och innovation att STU utvecklas från ell ansökningsmottagande och projektbedömande organ till ett mer aktivt, planerande, initierande och pådrivande organ samt att STU:s kompetens breddas till att omfatta även icke teknisk kompetens. Kommitténs utgångspunkt för sina förslag avseende programstruktur, organisation och arbetsformer är att STU:s stöd till innovationsverksamhei och till forskning bör särskiljas. I linje härmed föreslår STU-kommittén atl verksamheten indelas i ett program för teknisk forskning och ett program för teknisk innovationsverksamhei. STU föreslås bli organiserad med en forskningsenhet för forskningsprogrammet och en innovationsenhet för innovations-programmet. Därutöver föreslås enheter för planering, administration och information.

Teknikupphandlingskommiltén, TUK, (1 1973:05) lämnar i sitt belänkande (SOU 1976:69) Teknikupphandling ett anlal förslag och rekommendationer i syfte att få till stånd en utökad teknisk utveckling i samband med offentlig upphandling. TUK rekommenderar en utökad samordning av offentlig upphandling med beaktande av teknikupphandlingssynpunkter och en förbättrad dokumentation av myndigheternas tekniska behov. TUK föreslår att STU får i uppgift att biträda vid och stödja teknikupphandlings-projekt. Inom de primärkommunala och landstingskommunala områdena föreslår TUK atl STU tecknar ramavtal med Svenska kommunförbundet resp. Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri) för upphandlingsanknuten teknisk utveckling.

Remissinstanserna är i huvudsak positiva till grundtankarna bakom STU-kommitténs förslag. Allmänt anser man således att den tekniska utvecklingen bör stimuleras genom olika former av stöd från samhällets sida. Ett flertal remissinstanser delar också kommitténs uppfattning all STU bör ges en aktivare roll och flexibla arbetsformer. När det gäller frågan vilka förändringar som bör göras i program och organisation för STU är remissopinionen mer splittrad. En majoritet av remissinstanserna anser att en uppdelning av programmet i en innovationsdel och en forskningsdel är motiverad, men avvisar en uppdelning av organisationen efter samma principer. En sådan uppdelning skulle enligt mångas mening försvåra kontakten mellan forsknings- och innovationsprogrammel och medföra risk för dubbleringar. En del remissinstanser, t.ex. naturvetenskapliga forskningsrådet, accepterar helt kommitténs förslag i dessa avseenden, medan andra, t.ex. Sveriges industriförbund, avvisar dem med hänvisning till att STU fungerar tillfredsställande med nuvarande programstmktur och organisation.

Remissinstanserna är i allmänhet positiva lill TUK:s rekommendationer och förslag. Några remissinstanser, bl.a. statens industriverk (SIND), an-

Prop. 1977/78:111 105

ser dock att förslagens industripolitiska aspekter inte har uppmärksammats tillräckligt.

Jag vill för egen del anföra följande. STU-kommittén utgår enligt min mening från en i stort sett riktig grunduppfattning om STU:s verksamhet och ansvarsområde. Kommittén undervärderar emellertid det starka samband som finns mellan forskning och innovationsverksamhet vilket leder till en onödigt skarp uppdelning mellan forsknings- och innovationsstöd i programstruktur och organisation. Jag kommer därför atl föreslå en jämfört med kommitténs förslag modifierad programindelning, som också inrymmer uppgifter för STU, som kommittén inte behandlat. Jag kommer vidare att föreslå smärre förändringar av den organisation som nu gäller för STU. På andra punkter kommer jag atl biträda kommitténs förslag, t. ex. vad gäller ramprogram för insiitutionsforskning. Jag ställer mig vidare positiv till TUK:s förslag och kommer att föreslå att de genomförs med endast mindre förändringar. Jag kommer att beräkna medel för en kraftig ambitionshöjning av STU:s verksamhet, som bl.a. tar sig uttryck i ett antal större målinriktade satsningar, s. k. insatsområden, som sträcker sig över flera år. Även för det direkta stödet till uppfinnare beräknas en förstärkning.

13.5.2 Programstruktur

STU tillhör de myndigheter som får anslag anvisade i programtermer. Jag kommer inte att närmare diskutera principerna för programbudgetering eftersom dessa tidigare utförligt har redovisats för riksdagen (se prop. 1976/77:130). Jag vill endast erinra om att ett program som regel bör bestå av verksamheter som huvudsakligen är inriktade mot ett för programmet gemensamt mål, och att följaktligen programbudgeteringen bör innebära att medel budgeteras efter vilket mål olika verksamheter har, inte efter var verksamheterna utförs eller vilka typer av kostnader som verksamheterna medför. Svårigheter atl entydigt ange målen för verksamheterna kan dock medföra modifikationer av denna regel. Regering och riksdag begränsar sig i detta system huvudsakligen till att ange mål och medelsramar för programmen. Myndigheten får pä så sätt stor frihet att göra en avvägning mellan olika medel som främjar samma mål. i syfte att uppnå största möjliga måluppfyllelse.

STU:s verksamhet är f n. indelad i fyra program, nämligen Finansiellt stöd till teknisk forsknings- och utvecklingsverksamhet. Planerings- och utredningsverksamhet. Rådgivnings- och förmedlingsverksamhet samt Drift av forskningsstationer.

STU-kommittén lägger i sitt betänkande fram ett förslag till programstruktur för STU som innebär att verksamheten delas upp i ett innova-tionsinriktat program (teknisk innovationsverksamhei) och ett kunskapsuppbyggande program (teknisk forskning). Till forskningsprogrammet förs i stort sett allt stöd till universitet, högskolor och andra forskningsinstitutioner.

Prop. 1977/78:111 106

STU-kommitténs förslag har i detta avseende mottagits positivt av ett flertal av remissinstanserna. De remissinstanser som är negativa, t. ex. Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), framhåller att kommittén har underskattat forskningens betydelse för innovationsverksamheien och att det är viktigt med en nära kontakt mellan forskningsstöd och innovationsstöd.

STU:s nuvarande programindelning har enligt min mening vissa brister. Sålunda ger den inte statsmakterna tillräckliga möjligheter till prioriteringar grundade på samhälleliga överväganden. Inte heller ger den en tillräckligt god beskrivning av den konkreta verksamheten för STU:s egen styrning. Från de olika programmen kan lämnas stöd till olika faser av ell och samma utvecklingsprojekt, vilket strider mot önskemålet att verksamheterna inom olika program så lite som möjligt bör påverka varandra. Det anförda finner jag ge anledning lill en ändring av programstrukturen.

Jag anser, som följd av vad jag nyss har anfört, att STU:s programindelning bör vara målinriktad. Den bör la sin utgångspunkt i de tre roller som statsmakterna har angivit för STU och som fortfarande bör gälla, nämligen att främja den tekniska utvecklingen inom olika samhällssektorer, att främja industrins innovationsnivå och tekniska kvalitet och att höja den tekniska forskningens nivå och öka kunnandet inom skilda områden. Som STU-kommittén har framhållit uppfyller STU de två första rollerna genom atl lämna stöd till innovationsverksamhet och den tredje rollen genom all stödja teknisk forskning. Med hänsyn lill de praktiska svårigheterna atl strikt skilja mellan sektor- och industrimotiverade insatser, bör i programstrukturen ingen åtskillnad göras mellan insatser som syftar till innovationer för å ena sidan industrin och å andra sidan samhällssektorer. Flertalet innovationer leder till effekter för såväl samhällssektorer som industrin. En programmässig samordning av STU:s industripoliliska och sektorpolitiska roller bör också verksamt kunna bidra till att undanröja de eventuella hinder för spridning av innovationer, som sammanhänger med rådande ansvars- och uppgiftsfördelning inom den offentliga sektorn.

Det är emellertid enligl min mening mycket viktigt atl STU vid sin projektbedömning klart skiljer mellan de innovationsprojekt som främst motiveras av industrins intressen och de som främst motiveras av samhällsintressen. Sedan STU:s stöd har avslutats måste någon part, antingen ett producerande förelag eller en representant för avnämarna, t. ex. en myndighet, vara tillräckligt intresserad av projektet för att slutföra det och exploatera resultatet. Del är dock också viktigt att STU vid bedömningen av ett innovationsprojekt som främst är av intresse för industrin beaktar även hur projektet påverkar samhällsintressen som t.ex. miljövården, den regionala balansen och hushållningen med energi och andra naturresurser.

STU:s finansiella slöd till innovationsprocessen bör, som jag i del följande återkommer till, i stort sett omfatta endast den tekniska utvecklingsfasen och jag vill därför till skillnad mot kommittén beteckna stödet som ett stöd lill tekniskt utvecklingsarbete. Slöd i de senare, kommersiella utvecklingsfaserna kan lämnas av bl.a. de regionala utvecklingsfonderna och Sveriges Investeringsbank AB.

Prop. 1977/78:111 107

I likhet med ett antal remissinstanser, bl.a. STU och Sveriges industriförbund, anser jag att STU-kommittén har dragit en alltför skarp gräns mellan forskning ä ena sidan och innovationsverksamhet eller teknisk utvecklingsverksamhet å den andra. Innovationsprocessen är en komplicerad process som är svår att fånga i en enkel modell, men erfarenheter visar dock klart att den tekniska forskningen spelar en viktig roll, och enligt många bedömare en växande roll, för innovationsverksamheten. Ett samband som kommittén har framhållit är att forskningen bygger upp den kunskapsbas som innovationerna utgår ifrån. Ett annat samband är att forskningen, sedan väl innovationsidén har uppkommit, ofta utgör ett viktigt moment i det tekniska utvecklingsarbetet. Det är därför enligt min mening olämpligt alt samla allt forskningsstöd i ett särskilt program. Den forskning som organiskt ingår i ett större innovationsprojekl bör få stöd från samma program som del övriga tekniska utvecklingsarbetet. Den forskning som däremot inte har anknytning till ett innovalionsprojekl bör stödjas inom ett särskilt program. På detla sätt minskar risken för att målet för rena forskningsprojekt, som bör vara all la fram ny kunskap, vid projektbedömningen förväxlas med målet för utvecklingsarbetet, att ta fram nya produkter, processer och syslem. Detta ökar möjligheterna för den grundläggande och långsiktiga forskningen att konkurrera med mer kortsiktiga forskningsinsatser. Ett särskilt forskningsprogram med denna avgränsning medger också alt forskarna själva kan ges ett ökat inflytande över valet av forskningsobjekt. Till detta återkommer jag i det följande.

Jag föreslår således ett program förindustriellt och samhällsinriktat tekniskt utvecklingsarbete och ett program för Kunskapsutveckling.

STU-kommittén har inle övervägt behovet av ett program för den internationella kontaktverksamheten, vilken inrymmer bl.a. den tekniskvetenskapliga attachéverksamheten och biträde till regeringskansliet i internationella överläggningar.

STU framhåller i sitt remissyttrande att omfattningen av denna verksamhet i hög grad påverkas av myndigheter och organisationer utanför STU. STU anser alt del vore till fördel om statsmakterna genom ett program för internationell kontaktverksamhet kunde lägga fast en ram för denna verksamhet.

Jag vill i detta sammanhang anföra följande. Altachéverksamheten utgör en betydelsefull del i STU:s internalionella kontaktverksamhet. Den är av en annan karaktär än övrig verksamhet som STU stöder och har mål som inte helt ryms inom STU:s tre roller. Det sistnämnda gäller även andra delar av den internationella verksamheten. Som nyss antytts är STU:s styrmöjligheter av verksamheten också begränsade. Jag förordar därför ett särskilt program för Internationell kontaktverksamhet.

Behovet av biträde åt departement och myndigheter i samband med förhandlingar med främmande länder och intemationella organisationer har ökat i takt med det ökade internationella utbytet. Jag kommer dessutom

Prop. 1977/78:111 108

senare att förorda att ytterligare serviceuppgifter läggs på STU i samband med offentlig teknikupphandling. Följaktligen kommer inte obetydliga resurser att erfordras för STU:s myndighetsservice. STU har i vissa fall svårt att styra åtgången av dessa resurser. Målen för verksamheten överensstämmer inte heller med dem för STU:s övriga verksamhet. Jag förordar därför ett särskilt program för detta ändamål. Myndighetsservice.

Jag kommer nu att redovisa den närmare utformningen av de av mig föreslagna programmen. Det ankommer på regeringen alt fatta beslut om indelningen av dessa program i delprogram och programelement.

13.5.3 Stöd till tekniskt utvecklingsarbete

F. n. lämnar STU stöd till innovationsverksamhet, och då främst det tekniska utvecklingsarbetet, under programmen Finansiellt stöd till teknisk forsknings- och utvecklingsverksamhet och Rådgivnings- och förmedlingsverksamhet.

STU-kommittén föreslår att det av den förordade innovationsprogrammet delas upp i delprogrammen Iniliativprojekt och Andra projekt. Kommittén har på detta sätt velat markera den stora vikt man fäster vid STU:s initierande insatser. Kommittén framhåller att ell framgångsrikt innovationsstöd kräver en helhetssyn på innovationsprocessen, men anser atl STU:s finansiella stöd i huvudsak bör avse faserna fram till protolypstadiet. STU:s kompetens inom de senare leden av innovationsprocessen bör emellertid förstärkas och fastare samarbete etableras med bl.a. privata konsulter. Kommittén påpekar ocksä vikten av att STU får mer flexibla arbetsformer.

Flertalet remissinstanser stöder kommitléns förslag att STU bör utvecklas till ett mer aktivt och initierande organ samt atl STU:s kompetens bör breddas. Vad gäller samarbete med privata konsulter varnar flera remissinstanser, bl. a. Svensk industriförening, för alltför fasta knytningar till ett fåtal konsultföretag, eftersom detta bl.a. kan snedvrida konkurrensen i denna bransch.

Även jag är beredd alt instämma i kommitténs förslag på flera av de nämnda punkterna. Det är viktigt alt STU på ett tidigt stadium beaktar även de exploateringsfaser, som ligger efter de delar av innovationsprocessen som STU normalt stöder, dvs. fram till dess en fungerande prototyp tagils fram. Parallellt med den tekniska bedömningen bör projekten utvärderas kommersiellt. Enligt min mening bör således STU lägga ökad vikt vid att projektens resultat nyttiggörs. Det räcker inte med att projekten blir tekniskt lyckade, deras kommersiella framgång måste också säkerställas för att de skall bidra till STU:s måluppfyllelse. En förbättrad kommersiell utvärdering av projekten på ett tidigt stadium bör kunna bidra till detta.

Liksom hittills bör dock STU:s finansiella stöd ha målet att undanröja den tekniska osäkerheten i projekten. Stöd lill de faser av innovalionsprocessen som ligger efler protolypstadiet kan som tidigare nämnts lämnas av bl. a. de regionala ulvecklingsfondema. Vad gäller samarbetet med privata

Prop. 1977/78:111 109

konsultföretag delar jag i viss mån remissinstansernas farhågor. STU:s samarbete med sådana företag är viktigt men bör inte formaliseras genom generella avtal e.d. så att det uppfattas som en statlig auktorisering. De samarbetsvillkor som kan behövas kan fastställas samlidigt som beslut fattas om finansiellt stöd. Jag vill vidare betona betydelsen av att STU etablerar ett nära samarbete med de regionala utvecklingsfonderna, bl. a. för att dra nytta av deras kännedom om företagens och marknadens behov.

När det gäller indelningen i delprogram har jag inte samma åsikt som kommittén. Jag anser inte att det är ändamålsenligt att programmet för utvecklingsarbete delas upp på grundval av varifrån initiativen till projekten kommer. Jag vill i delta sammanhang också påpeka att STU:s stöd till utvecklingsarbete skall omfatla såväl rent finansiellt projektstöd som rådgivnings- och förmedlingsservice. Eftersom dessa stödformer har samma syfte bör de också rymmas inom samma program. Programmet bör dock delas upp i delprogram för att möjliggöra mera långtgående politiska prioriteringsöverväganden och underlätta STU:s egen styrning samtidigt som hänsyn tas till vad som är relevant för STU:s intressenter.

För att en mer målinriktad styrning från stalsmaklernas sida skall bli möjlig bör ett de\program Insatsområden tas upp under programmet för utvecklingsarbete. Insatsområdena skall omfatta större målinriktade konkreta insatser. Varje insats förutsätts bli genomförd under en bestämd tid för att därefter ersättas av andra. STU bör lägga fram förslag till sådana insatsområden i sin årliga anslagsframställning. För alt underlätta prioriteringsarbetet är det av vikt att STU gör en markerad avgränsning av insatserna och klariägger de konkreta mål som dessa syftar till. Regeringen bör kunna ta upp även insatsområden som föreslagils av andra än STU, t. ex. andra myndigheter och utredningar.

Några remissinstanser, bl. a. STU och FOA, påpekar vikten av att medel även fortsättningsvis finns tillgängliga för insatser utanför de prioriterade områdena. Enligt min mening måste självfallet resurser finnas tillgängliga för begränsade projekt med målet att utveckla en bestämd produkt, process eller system. Sådant stöd bör lämnas under delprogrammet Teknikområden. Dessa teknikområden bör liksom de hittillsvarande behovsområdena vara permanenta i högre grad än insatsområdena. STU föreslår i sitt remissyttrande en indelning av delprogrammet i följande fem teknikområden:

a) Processteknik

b) Tillverkningsteknik

c) Socialteknik

d) Informations- och systemteknik

e) Övrig produktutveckling och uppfinningsutveckling samt rådgivning

Inom varje teknikområde behandlas problem som är gemensamma för flera olika industribranscher. Till området processteknik förs bl.a. pro-

Prop. 1977/78:111 110

blem från kemisk industri, massaindustri och cementindustri medan området tillverkningsteknik inrymmer verkstadsindustrins tillverkningsproblem.

Det sistnämnda teknikområdet föreslås inbegripa även den rådgivning i tekniska, ekonomiska och juridiska frågor som behövs i anslutning till främst stödet till uppfinningsulveckling.

STU föreslär vidare att indelningen i teknikområden anknyts lill den organisatoriska indelningen av STU. Till denna fråga återkommer jag i det följande. Det ankommer som nämnts på regeringen att reglera indelningen i teknikområden.

Produktutveckling och produktförnyelse speciellt hos den mindre och medelstora industrin bör främjas. För detta bör delprogrammet Industriservice tas upp med i huvudsak samma innehåll som motsvarande delprogram i nuvarande programstruktur.

Över detta delprogram finansieras bl. a. konlaktsekreterarverk-samheten. Flera remissinstanser har uttalat sitt slöd för STU-kommitténs förslag om en förstärkt verksamhet på detta område. Jag delar denna uppfattning och räknar med en viss utvidgning av kontaktsekreterarverk-samhelen, bl.a. i Linköping. Genom denna verksamhet erhålls en värdefull länk mellan högskoleforskning och näringsliv till gagn för båda parter. Högskoleforskarna får en bättre kontakt med industrin och dess problem samtidigt som de resurser som finns samlade på olika högskoleinstitutioner bättre kan utnyttjas för att lösa industrins problem. Kontaktsekrelerarna kan här fylla en viktig uppgift. Särskilt småföretagen har stora svårigheter alt få kontakt med forskare vid högskolorna, vilket kan verka hämmande på deras produktutveckling. De har också svårigheter med att själva definiera och leda sina produklutvecklingsprojekt. Även i detta avseende bör kontaktsekrelerarna kunna medverka. Jag vill erinra om den försöksverksamhet med ett produktulvecklingscentmm i Göteborg i anslutning till kontaktsekretariatet som STU bedriver i samarbete med vissa landsting och Göteborgs kommun. Jag har erfarit atl de regionala och lokala myndigheterna i Linköping har beslutat atl på liknande sätt bidra till produktutvecklingsservice. Jag finner det vara naturligt att de båda kontaktsekreterarna i Linköping nära samverkar med de verksamheter som dessa myndigheter kan komma att besluta om och på uppdrag åtar sig projektledningstjänster av samma typ som dem i Göteborg. Det synes angelägel alt staten genom STU även i övrigt kan uppmuntra en intensifierad produktutvecklingsverksamhel vid förelagen i Linköpingsområdel.

STU bör även framgent biträda enskilda uppfinnare med fördelning lill exploatering av deras resultat. För sådan service bör finnas ell särskilt delprogram, Förmedling, i enlighet med nuvarande programstruktur.

Under detta delprogram bör även stöd kunna utgå lill exploaterings-företag i enlighet med vad statsmakterna tidigare har beslutat (prop. 1977/78:40 bil. 1 s. 190, NU 1977/78: 34, rskr 1977/78:110).

Prop. 1977/78:111 111

13.5.4 Slöd till kunskapsuppbyggande teknisk forskning

Stöd lill teknisk forskning lämnas f n. av STU underprogrammet Finansiellt stöd till teknisk forsknings- och utvecklingsverksamhet.

STU-kommittén föreslär att det föreslagna programmet Teknisk forskning delas upp i delprogrammen Institutionsforskning och Kollektiv forskning. Kommittén föreslår vidare att stödet lill insiitutionsforskning i ökad omfattning skall ges i form av fleråriga ramprogram. För atl samhällets behov av forskning på ett bättre sätt skall kunna fångas upp föreslår kommittén ökade planeringsinsatser.

Bland remissinstanserna finns ett brett stöd för en ökad användning av ramprogram vid forskningsstöd. Några remissinstanser, l.ex. IVA, framför dock farhågor all ett alltför stort antal ramprogram kommer all begränsa möjligheterna för nya och obundna projekt att få stöd. Däremot kritiseras indelningen i delprogram i flera remissyttranden. Sålunda anser STU inte atl den institutionella form inom vilken verksamheten bedrivs bör ligga till grund för delprogramindelningen.

Jag ansluter mig lill kommitléns förslag all ramprogramfinansierad forskning i ökad utsträckning bör användas. Ett sådant syslem skapar bättre förhållanden för forskarna och är mer anpassat till forskningsprojektens natur. Del är dock av vikt att projekten noggrant följs upp och verksamheten kritiskt utvärderas i god tid innan ett ramprogram löper ut. Ramprogrammets mål och omfattning bör vara sådana att verksamheten kan avslutas sedan målet har uppnåtts och de frigjorda medlen användas för nya ramprogram. Denna finansieringsform får enligt min mening inte leda till att stödet till en viss forskargrupp automatiskt permanentas. För att utrymme åt den forskning som inte naturiigt passar in i något ramprogram skall kunna bibehållas och för att en alltför stor låsning av STU:s resurser skall kunna undvikas bör en del av STU:s stöd till kunskapsuppbyggande forskning även i framtiden hanteras som enskilda projektanslag.

Jag är ense med kommittén att samhällsorganens och näringslivets behov bör beaktas vid prioriteringen inom forskningen, men vill ändå betona vikten av alt STU anlägger ett långsiktigt perspektiv vid värderingen av potentiella forskningsprojekt.

Enligt min mening bör uppdelningen av programmet inte baseras på den institutionella form inom vilken verksamheten bedrivs. Jag återkommer senare till detta vid min behandling av den kollektiva forskningen. Jag förordar i stället att kunskapsprogrammel indelas i ell antal kunskapsområden. Uppdelningen bör kunna anknytas både till vetenskapliga discipliner och till tvärvetenskapliga begrepp. En mycket stor del av den kunskapsutvecklande och kompetensuppbyggande tekniska forskningen bedrivs vid universitetet och högskolor eller vid kollektiva forskningsinstitut som ofta har nära anknytning till högskoleinstitutioner. Kunskapsområdesindelningen bör därför göras så atl den underlättar kontakterna med dessa institutioner. Jag avser all i annat sammanhang återkomma till regeringen med förslag om en närmare underindelning av detta program.

Prop. 1977/78:111 112

Ett särskilt delprogram för ramprogramfinansierad forskning anser jag vara olämpligt. Fördelningen av de medel som statsmakterna ställer till förfogande bör rimligtvis inle baseras på finansieringsformen utan på projektens kvalitet och målinriktning. Fördelningen av medel mellan ramprogramfinansierad forskning och enskilda projekt bör i huvudsak överlåtas åt STU. Det ankommer på regeringen att meddela de föreskrifter som kan bli erforderliga i detta avseende.

Innovationsproblemen är i det moderna samhället ofta mycket komplexa. Möjligheterna att optimalt utnyttia forskningsresultat inom naturvetenskap och teknologi i arbetet att tekniskt förnya industrin sammanhänger i allt högre grad med möjligheterna att rätt bedöma och eventuellt anpassa näraliggande system, främst avseende företagens organisation, marknadens struktur och tillgängligheten av finansiella resurser. Del är därför viktigt att STU inte ger en alltför snäv definition av aktuella forskningsuppgifter ulan då detla är erforderligt genom en mångvelenskaplig ansats skapar förutsättningar för att se tekniska forsknings- och utvecklingsinsatser och den omgivning i vilken dessa insatser skall fungera som en helhet.

13.5.5 Kollektiv forskning

Begreppet "kollektiv forskning" innebär i STU:s verksamhet forsknings- och utvecklingsverksamhet som bedrivs i enlighet med ett av STU och en grupp av förelag gemensamt finansierat flerårigt ramprogram. Stödet till den kollektiva forskningen har en avsevärd omfattning. För budgetåret 1976/77 gick 27% av STU:s finansiella stöd till den kollektiva forskningen. Innevarande budgetår stöds 16 kollektiva forskningsinstitut av STU. Dessutom utgår slöd till 10 ramprogram som inte har anknytning till något särskilt institut. Forsknings- och utvecklingsinsatserna inom dessa program sker med hjälp av befintliga resurser vid högskolor, institut och företag.

STU-kommittén föreslår att stödet lill den kollektiva forskningen skall bilda ett särskilt delprogram under programmet Teknisk forskning. Kommittén föreslår vidare att STU mer aktivt utvärderar och omprövar sitt engagemang i enskilda kollektiva forskningsprogram samt alt STU stimulerar främst de mindre företagen alt utnyttja institutens resurser. Slutligen anser kommittén alt inslaget av projektstöd vid sidan av ramavtalen bör nedbringas.

Kommitténs förslag har i denna del mötts med tveksamhet från flertalet av de remissinstanser som kommenterat dem. Några remissinstanser framhåller att institutens verksamhet inrymmer inslag av både teknisk forskning och innovationsverksamhet. De avstyrker därför atl stödet till den kollektiva forskningen hänförs enbart till forskningsprogrammet. Flera remissinstanser, bl.a. STU, framhåller all bedömningen av den kollekliva forskningens värde inte får baseras enbart på företagens finansieringsvilja. Vidare ställer sig remissinstanserna tveksamma till atl inslaget av projekt-Stöd vid sidan av ramavtalet generellt sett skall nedbringas. Däremot är re-

Prop. 1977/78:111 113

missinstanserna positiva till att de mindre företagen uppmuntras att i ökad utsträckning utnyttja institutens resurser.

Jag vill för egen del framhålla följande. De kollektiva forskningsinstituten utgör en värdefull forsknings- och utvecklingsresurs. Instituten arbetar med problem som är gemensamma för branscher eller grupper av företag, och som förelagen inte själva har resurser alt lösa. Genom sin specialiserade kompetens inom olika teknikområden kan instituten också bidra till att lösa företagsspecifika problem och utöva en allmän rådgivnings- och serviceverksamhet inom sitt specialområde. Genom sin nära anknytning till de aktuella problemen inom industrin ulgör instituten en värdefull komplettering till forsknings- och utvecklingsresurserna vid universitet och högskolor. Det kan emellertid enligt min mening inte vara något mål i sig all stödja instituten. Målet måste vara att stödja en verksamhet som inriktas mot för samhället och industrin angelägna behov. Denna verksamhet måste avvägas mot annal forsknings- och utvecklingsarbete med samma målinriktning, inte mot verksamhet vid andra kollektiva institut med inriktning mot andra behov. Jag kan därför inle biträda förslaget om ett särskilt delprogram för stöd till kollektiv forskning.

Jag delar kommitténs uppfattning att kollektiv forskningsverksamhet liksom hittills skall regleras genom fleråriga avtal mellan staten och en grupp av företag. Vissa ändringar av dessa ramavtal torde emellertid bli nödvändiga. Som några remissinstanser har framhållit, innehåller verksamheten under de flesta avtal om kollekliv forskning inslag av både innovationsverksamhet och kunskapsutveckling. Eftersom jag tidigare har föreslagit skilda program för STU:s stöd lill dessa båda verksamheter, bör även ramavtalen delas upp pä mots.varande sätt. Det är inle möjligt att, som kommittén har föreslagit, helt hänföra stödet lill den kollekliva forskningen till kunskapsutvecklingsprogrammel.

Fördelningen av verksamheten inom nuvarande ramavtal mellan innovationsprogrammet och kunskapsutvecklingsprogrammel bör ske i enlighet med STU:s och de finansierande förelagens gemensamma bedömning av verksamhetens inriktning. STU bör i ramavtalen försöka inrymma del stöd lill enskilda kunskaps- och innovalionsprojekl som tidigare har lämnats lill instituten utanför ramavtalen. Detta skulle ge instituten ökade möjligheter atl långsiktigt planera sin verksamhet. Liksom hittills bör industrin finansiera större delen av verksamheten.

Jag finner det naturligt att STU, som kommittén har föreslagit, inför varje förhandling om en fortsättning av existerande avtal om kollekliv forskning utvärderar den hittillsvarande verksamheten och omprövar sitt engagemang. Det är viktigt att stödet till de forsknings- och utvecklingsresurser som ligger närmast den industriella tillämpningen i viss omfattning koncentreras till områden där det bäst främjar vårt näringslivs konkurrenskraft eller där det främjar andra samhällsmål. STU bör överväga om en minskning eller ett slopande av stödet lill ett område ger utrymme för ökat stöd lill ett annal med bättre industriella framtidsutsikter. Vikt bör vid be-

8 Riksdagen 1977178. 1 saml. Nr 111

Prop. 1977/78:111 114

dömningen inte enbart fästas vid industrins möjligheter att bidra till finansieringen. Som några remissinstanser har påpekat kan olika faktorer göra det svårt för industrin atl öka sin finansieringsandel utan att detla innebär alt forskningens relevans behöver ifrågasättas. STU bör liksom hittills ha frihet atl variera sin finansieringsandel beroende på förhållandena i varje enskilt fall. Avsteg från huvudregeln att industrin finansierar större delen av verksamheten kan göras om det finns sådana starka samhällsintressen i verksamheten atl ansvaret inte rimligen kan falla på industrin. Detsamma kan gälla under en övergångstid för en nystartad verksamhet. Krav på en ökad industriell finansieringsandel kan ställas t.ex. i branscher med god internationell konkurrenskraft och gynnsam resultatutveckling. STU genomför i. n. en utvärdering av ett antal kollektiva institut. Jag finner detta vara i linje med kommitténs förslag.

Förhandlingar om en fortsättning av gällande avtal om kollektiv forskning inleds f. n. i regel när ca ett halvår återstår av avtalstiden. Detla kan få till följd att när avtalstiden löper ut del nya avtalet ännu inte har hunnit träda i krafl. Detla är otillfredsställande bl. a. med hänsyn lill personalens anställningstrygghet och institutens möjligheter till långsiktig planering. Enligt min mening bör förhandlingar om en fortsättning inledas i så god tid, att en eventuell föriängning av gällande avtal kan träda i krafl ett halvt till ett år innan gällande avtal löper ut. Därigenom får instituten alltid minst ett halvt års garanterad finansiering. Avialsförlängningarna sker lämpligen i perioder om minst två år. Det ankommer på regeringen att lämna STU de föreskrifter som behövs i detta avseende.

Ett kollektivt forskningsinstitut utgör som nämnts en värdefull kunskapsresurs inom sin bransch. Jag biträder STU-kommitténs förslag atl STU:s insatser för att göra de kollektiva instituten kända och utnyttjade av mindre företag bör förstärkas. Detla gäller både uppdrag från småindustrin lill instituten och den utåtriktade service som instituten bedriver. Del bör ankomma på STU att med ledning av den utvärdering av försöksverksamhet inom detla område som nu genomförs avgöra hur insatserna för all nyttiggöra institutens kompetens kan förstärkas.

STU-kommittén uttalar alt inslaget av projektstöd vid sidan av ramavtalen bör nedbringas. Jag anser i likhet med några remissinstanser att detta inle kan utgöra en generell slutsats. Den verksamhet som är känd vid avtalstillfället bör enligt min mening tas med i ramprogrammet. Delta får emellertid inte hindra STU att under avtalstidens gång fritt bedöma värdet av uppkommande projekt oberoende varifrån förslagen kommer. Alt särskilt diskriminera projekt som uppkommer vid de kollektiva forskningsinstituten är enligt min mening inte lämpligt.

Avtal om kollekliv forskning utgör enligt min uppfattning en effektiv och uppskattad form för forsknings- och utvecklingssamarbete mellan stat och industri. Med de ändringar som jag nyss har angivit bör de hittillsvarande riktlinjema för verksamheten även fortsättningsvis gälla. STU bör således ha till uppgift att ta initiativ till att förhandla om och att sluta avtal om kol-

Prop. 1977/78:111 115

lektiv teknisk forskning. 1 avtalet skall verksamhetens huvudsakliga inriktning anges i form av ett ramprogram tillsammans med industrins och STU:s finansieringsansvar. Indexklausuler bör ej förekomma i avtalen. Liksom hittills bör avtal om kollektiv forskning träffas med förbehåll för regeringens godkännande. Under avtalsperiodens gång bör del åligga STU att löpande följa utvecklingen. Den närmare inriktningen och styrningen av verksamheten ankommer på styrelsen för det institut som har ansvaret för programmets genomförande eller på den programstyrelse som har tillsatts för programmet. STU bör också tillsätta statens ledamöter i instituts-styrelser och programstyrelser.

Liksom hittiUs bör deltagande i ett ramprograms finansiering slå öppet även för utiändska förelag. Det är dock väsentligt att ramprogrammet inriktas på projekt som är intressanta för de företag i industristiftelsen som har sin verksamhet förlagd till Sverige. Detta säkerställs bäst genom att dessa företag tillsammans med STU får ett avgörande inflytande över programmets utformning.

13.5.6 Internationell konlaktverksamhet

Som jag tidigare har nämnt har STU-kommittén inle lämnat något förslag till ett särskilt program för STU:s internationella konlaktverksamhet. Mot bakgrund av de särskilda krav som enligt min mening ställs på denna verksamhet förordade jag trots detta ett särskilt program för internationell kontaktverksamhet. Under detta program bör falla all verksamhet vid STU som rör andra länder utom den som är direkt knuten till pågående projekt under programmen för utvecklingsarbete och för kunskapsutveckling eller som enbart avser biträde till departement och myndigheter i internationella frågor. Jag vill samtidigt betona vikten av att all internationell kontaktverksamhet vid STU bedrivs i nära kontakt med STU:s nationella aktiviteter, även om den faller under ell särskilt program.

STU har i sin anslagsframställning beskrivit vissa mål förden internationella kontaktverksamheten. Jag kan i stort sett biträda STU:s förslag med de begränsningar som jag nyss har nämnt. Sålunda bör syftet med verksamheten under detta program vara

- att inhämta kunskap om och dokumentera aktiviteter inom teknik och
vetenskap i utlandet och inom internalionella organ,

- att skapa konkreta förutsättningar för samarbete inom teknik och vetenskap med andra länder,

- alt verka för atl arbetet inom internationella organ och bilaterala kommissioner leder till för Sverige intressanta samarbetsprojekt,

- att främja tekniköverföring och teknikhandel mellan Sverige och andra länder.

Ombud för Sverige i mellanstatliga organisationer utses av regeringen eller efter regeringens bemyndigande av enskilt statsråd. STU bör emellertid ha rätl att skicka representanter till internationella kongresser, konferen-

Prop. 1977/78:111 116

ser och symposier, i de fall dessa inte grundar sig på regeringsavtal.

Programmet internationell kontaktverksamhet börenligt min mening delas in i två delprogram.

Det första delprogrammet. Teknisk-vetenskaplig attachéverksamhet, avser dels bidrag till den teknisk-vetenskapliga attachéverksamhet som bedrivs i samarbete mellan STU och IVA, dels bidrag till bilaterala samverkansorgan. Målgrupper för verksamheten är departement och myndigheter, industriföretag, forskningsinstitutioner samt övriga grupper med teknik- och vetenskapsintresse.

Attachéverksamhetens innehåll regleras av ett avtal mellan STU och IVA, som underställs regeringen för godkännande. STU håller f.n. på med en utvärdering av attachéverksamheten. Detaljerade beslut om verksamhetens innehåll bör anstå tills resultatet av denna utvärdering föreligger. Redan nu är det dock möjligt att ange vissa punkter som bör ägnas en ökad uppmärksamhet. Jag anser att attachéerna bör ägna ökad uppmärksamhet åt svenska företags import av utländsk teknik och samverka med han-delssekrelerarorganisationen, STU och andra organisationer på detta område. Attachéerna bör vidare uppmärksamma sådana luckor i det tekniska kunnandet i andra länder som kan ge möjligheter till export av teknik och tekniskt avancerade produkter från Sverige. Viktigt är enligt min mening också att förbättra småföretagens kontakter med och information från atia-chésystemet. Denna fråga kommer också all belysas i den utredning rörande främst mindre och medelstora företags utnyttjande av ny teknik som STU genomför enligt uppdrag från regeringen den 10 februari 1977. Det ankommer på regeringen att utforma riktlinjer för attaché verksamheten.

Även frågan om stöd till bilaterala samarbetsorgan är föremål för översyn. Regeringen lämnade den 30 juni 1977 i uppdrag åt STU atl utreda frågan om utformningen av stödet till sådana organ. 1 avvaktan på resultatet av denna utredning bör oförändrade riktlinjer gälla för stödet.

Det andra delprogrammet. Projektsamverkan, omfattar sådan intemationell STU-verksamhet som ej är anknuten till projekt under programmen för utvecklingsarbete och kunskapsutveckling. Häri bör inräknas även bidrag till organisationer som Nordforsk och andra samarbelsorganisalioner på myndighetsnivå.

13.5.7 Teknikupphandling och myndighetsservice Allmänna synpunkter

Den offentliga upphandlingen uppgick år 1974 lill ca 35 000 milj. kr. Härav kan antas alt primärkommunerna svarade för ca hälften, statliga myndigheter för ca en tredjedel och landstingen för ca en sjättedel.

Teknikupphandlingskommittén (TUK) har närmare studerat möjligheterna att få till stånd en utökad teknisk utveckling i samband med offentlig upphandling. TUK anser att det finns dels ett raiionaliseringsmoiiv, dels

Prop. 1977/78:111 117

ett industripolitiskt motiv för att undersöka sambanden mellan offentlig upphandling och teknisk utveckling. Inom alla steg i den process som leder fram till slutlig leverans av en teknisk produkt eller system kan teknisk utveckling komma till stånd. TUK benämner denna process teknikupphandling om det i den inryms moment av teknisk utveckling. För att öka möjlighetema lill teknikupphandling lämnar TUK bl. a. ett antal rekommendationer som innebär att myndigheterna i ökad utsträckning skall samverka, bistå varandra och dokumentera sina behov av teknisk utveckling. Vidare rekommenderar TUK att teknikupphandling skall beaktas av offentliga utredningar, vid utveckling av den offentliga inköpssamordningen samt vid uppbyggnaden av offentliga planeringssystem. TUK lämnar också konkreta förslag på tre punkter som jag återkommer till senare i min framställning.

Remissinstanserna är i slort positiva till TUK:s rekommendationer. Kritiska synpunkter framförs dock från vissa håll. Bl. a. anser SIND, Sveriges industriförbund och IVA atl de industripolitiska aspekterna inte har uppmärksammats i tUlräckligt hög grad. De invändningar som en del remissinstanser anför innebär närmast att de insatser TUK föreslår inte anses vara tillräckligt kraftfulla.

Jag instämmer i huvudsak i TUK:s allmänna slutsatser och rekommendationer. De förslag som TUK har lämnat utgör enligt mitt förmenande ett väl motiverat steg i riktning mot en utökad teknikupphandling. Det är synnerligen angelägel att den offentliga upphandlingen i ökad utsträckning kopplas till en teknisk utveckling av de upphandlade produkterna och att utvecklingen på ett mer uttalat sätt än tidigare knyts an till de behov som föreligger. Inom flera sektorer av vårt samhälle finns det angelägna behov att tillgodose men den kommersiella risken är ofta alltför stor för atl enskilda initiativ skall kunna leda till lämpliga åtgärder. Ett större engagemang från statens sida skulle kunna stimulera utveckling av ny teknik för sådana behov i samband med offentlig upphandling.

Ett ökat inslag av teknikutveckling i samband med offentlig upphandling medför också, vilket jag inledningsvis berörde, en innovationsslimulans för industrin. Stora stimulanseffekter bör kunna uppnås med förhållandevis små extrainsatser. Flera remissinstanser har särskilt strukit under betydelsen av detta och förordat att de industripolitiska övervägandena beaktas vid bedömningen av teknikupphandlingsprojekt. Detta är enligt min mening i princip riktigt men förenat med en rad praktiska problem. En samordning av den offentliga upphandlingen kan också om den går för långt leda lill ineffektivitet och ökade kostnader. Jag har i denna fråga samrått med chefen för budgetdepartementet, som inte är beredd att nu föreslå någon förändring av gällande regler för statlig upphandling.

Jag delar således TUK:s uppfattning att teknikupphandling även fortsättningsvis skall bedrivas på ett från det upphandlande organets synpunkt affärsmässigt sätt. 1 de fall avvägningar kan behöva göras mellan industri-

Prop. 1977/78:111 118

politiska hänsyn och ell affärsmässigt agerande bör detta ske antingen genom att ärendet i enlighet med upphandlingskungörelsen underställs regeringens prövning eller genom alt industripolitiskt motiverade insatser görs inom ramen för de anslag som står till STU:s förfogande. Jag återkommer i det följande lill STU:s möjligheter atl medfinansiera teknikupphandlings-projekt.

En viktig faktor för atl åstadkomma en utökad och förbättrad teknikupphandling är förstärkning av den offentliga beslällarkompetensen. TUK:s förslag medför att STU får en viktig ställning i delta avseende. Jag finner detta vara naturligt och rikligt mot bakgrund av STU:s kompetens och uppgifter att stödja teknisk utveckling. Det är väsentligt att STU utnyttjar denna ställning och aktivt söker påverka myndigheterna och stödja dem i frågor som rör teknikupphandling. En upphandlande myndighet bör å sin sida också söka utnyttja andra myndigheters kompetens, inte bara STU:s kompetens utan också exempelvis kompetensen hos siatens provningsanstalt i frågor rörande provning och undersökning av material och konstruktioner.

Jag skall nu gå in på de konkreta förslag som TUK har lämnat när det gäller uppgifter för STU, kommunal teknikupphandling och utbildning.

Stöd till offentlig teknikupphandling

TUK anser atl STU i ökad utsträckning skall kunna stödja offentliga organ vid teknikupphandling. STU föreslås därför få möjlighet att på uppdrag av offentliga organ biträda vid sådana upphandlingar. Uppdragen bör som regel vara avgiftsfinansierade, Vidare menar TUK att i vissa fall bör STU även kunna medfinansiera upphandlingsförberedelser. Slutligen bör STU bidra till en ökad samverkan och information i frågor om teknikupphandling.

Remissinstanserna är i allmänhet positiva till TUK:s förslag på dessa punkter. STU anser dock att uppdragsfunktionen först bör införas på försök och finansieras över STU:s budget under denna försöksperiod.

Jag delar TU K:s uppfattning att det är viktigt all STU:s breda överblick och kunskap kan utnyttjas för att stärka de offentliga organens kompetens. STU biträder redan idag andra offentliga organ i frågor som rör teknik och vetenskap och jag finner det vara naturiigt att STU kan biträda även i teknikupphandlingssammanhang. STU-engagemang bör här enligt min mening finansieras med avgifter i enlighet med TUK:s förslag.

Förslaget om medfinansiering av STU i teknikupphandlingsprojekt innebär ingen förändring av de möjligheter som STU redan i dag har att lämna stöd till projekt av teknikupphandlingskaraktär. Antalet sådana projekt har dock hittills varit mycket litet. Det är enligt min uppfattning väsentligt att ökade ansträngningar görs för att projekt av denna typ skall komma lill stånd.

Såväl uppdragsfunktionen som medfinansieringen av teknikupphandlingsprojekt bör ge STU förbättrad kännedom om den offentliga sektorns

Prop. 1977/78:111 119

behov av teknisk utveckling. STU:s överblick över utbudet av expertkunskap kommer också alt vidgas. Det är viktigt att den information som på detla sätt tillförs STU kan göras lätt tillgänglig för olika potentiella användare. STU bör således eftersträva att finna lämpliga former för att informationen skall kunna spridas och utnyttjas på ett effektivt sätt.

Del ankommer på regeringen att lämna de föreskrifter som erfordras i detta avseende.

Kommunal teknikupphandling

Möjligheterna att genom samordning förbättra betingelserna för teknikupphandling är enligt TUK:s bedömning störst inom de kommunala områdena. TUK föreslår därför att ett ramprogram, liknande de som tillämpas vid s.k. kollekliv forskning, upprättas för upphandlingsanknuten teknisk utveckling inom vartdera av de primär- och landstingskommunala områdena. Enligt TUK:s förslag bör Svenska kommunförbundet vara avtalspart för primärkommunerna och Sjukvårdens och socialvårdens planerings-och rationaliseringsinstitut (Spri) för landstingen. STU bör i båda fallen vara den statliga avtalsparten.

Remissinstanserna är sä gott som samtliga eniga om alt en ökad samordning bör komma till stånd i huvudsak enligt TUK:s förslag. Landstingsförbundet, Spri och STU anser dock att förbundet bör vara avtalspart i stället för Spri.

För egen del anser jag det vara väsentligt att möjligheterna till samverkan vid teknikupphandling vidgas på de kommunala områdena. Jag finner det vara angeläget alt förhandlingar med syfte alt få till stånd en sådan samordning snarast las upp mellan berörda parter. Utgångspunkten bör vara atl insatserna inom ramprogrammen koncentreras till vissa särskilt angelägna områden. Det ankommer på regeringen att lämna de direktiv till STU som kan behövas för förhandlingama.

Utbildning i teknikupphandling

TUK:s genomgång av nuvarande utbildning som berör teknikupphandling visar att det f. n. saknas allmänna kurser med den helhetssyn på anskaffningsprocessen som erfordras. TUK föreslår därför att statens personalutbildningsnämnd får i uppdrag att anordna utbildning i teknikupphandling i samarbete med STU och riksrevisionsverket (RRV).

Remissinstanserna är i stort positiva till ökade utbildningsinsatser på detta område, men man anser att TUK:s förslag måste konkretiseras mera innan ställning kan tas lill hur utbildningen skall utformas.

Jag instämmer i alt en ökad utbildning i teknikupphandling kan vara ett användbart instrument för att förbättra kunskapen om hur teknisk utveckling skall kunna främjas vid upphandling av teknik. Statens personalulbildningsnämnd bör därför få i uppdrag atl i samråd med STU och RRV närmare precisera hur en sådan utbildning kan utformas. Enligt vad jag har er-

Prop. 1977/78:111 120

farit avser chefen för budgetdepartementet att återkomma till regeringen med förslag i denna fråga.

Programmet myndighetsservice

STU har f. n. ett särskilt underprogram för myndighetsservice i intemationella frågor under delprogrammet Internationell konlaktverksamhet.

Jag har tidigare föreslagit ett särskilt program för myndighetsservice i STU:s verksamhet. Programmet bör avse STU:s uppgift att vid behov biträda departement och myndigheter med sakkunskap och erfarenheter, i den mån detta inte sker i direkt anknytning till projekt som stöds från andra program. Biträde vid förhandlingar med främmande länder och internationella organisationer faller under detta program. En annan viktig del av programmet är de av STU:s aktiviteter i samband med teknikupphandling som inte innebär direkt projektstöd. Dessa innefattar biträde åt andra myndigheter vid teknikupphandling, förhandlingsverksamhel, dokumentation och spridning av information om behov och kompetensutbud inom olika samhällsområden samt kompetenshöjande åtgärder, t.ex. utbildningsplanering.

13.5.8 Stödformer och stödvillkor

Det finansiella stödet från STU ges f n. i tre olika former: bidrag utan återbetalningsskyldighel, bidrag med särskilda villkor om återbetalning samt lån. Låneformen har använts mycket sparsamt. De helt dominerande stödformerna är bidrag med eller utan återbetalningsskyldighet. Vnlet mellan återbetalningsfria och återbetalningspliktiga bidrag speglar i princip skillnader i det förväntade ekonomiska utfallet av olika projektsatsningar. Även för bidrag utan återbetalningsskyldighet kan dock återbetalning aktualiseras om projektet ifråga visar sig lämna ekonomisk avkastning. Den närmare utformningen av stödvillkoren har lämnats åt STU att avgöra.

Vid utformningen av villkoren för företagsstöd skall STU beakta företagsstorleken. Motivet för STU att stödja projekt vid stora, resursstarka förelag är en hög teknisk risknivå hos projektet. Om de tekniska svårigheterna övervinns inträder återbetalningsskyldighet oavsett om projeklresul-tatet blir föremål för exploatering eller inte. De mindre företagen har så begränsade resurser att återbetalningsskyldigheten för deras del måste sammankopplas med projektets kommersiella utfall. Först vid ekonomiskt utbyte av uppnådda resultat ställs krav på återbetalning.

Förutom de nu nämnda stödformerna utdelar STU stipendier till personer med förutsättningar för tekniskt nyskapande.

STU-kommittén föreslår att låneformen fortsättningsvis slopas och atl STU framgent arbetar enbart med bidrag med resp. utan villkorlig återbetalningsskyldighet.

Kommittén lämnar också förslag till förenkling av STU:s bidragsvillkor. Dessa innebär bl. a. atl en bidragsmottagare som får bidrag utan återbetal-

Prop. 1977/78:111 121

ningsskyldighet är skyldig att ställa projektresultatet till förfogande för publicering genom STU:s försorg. Om han av något skäl inte önskar publicera resultatet inträder i stället återbetalningsskyldighel. Projekt som väntas ge ekonomiskt utbyte får bidrag med villkorlig återbetalningsskyldighet.

Kommittén förordar vidare alt STU prövar en selektiv återbetalningsuppföljning, så att projektbidrag som inte uppgår till mer än 75 000 kr. i regel inte skall återbetalningsbevakas aktivt. Kommittén föreslår också vissa regler för hur beslut om återbetalning skall fattas. Kommittén lämnar slutligen vissa förslag om hur STU kan prova nya stödformer för innovationsprojekl.

Remissinstanserna har i allmänhet varit positiva till kommitténs förslag. Några remissinstanser, bl. a. STU, kritiserar dock vissa av kommitténs detaljförslag.

Jag vill för egen del inte nu ta ställning i detalj till alla kommitténs förslag. Det bör ankomma på STU atl undersöka om det i det praktiska arbetet är möjligt och lämpligt att genomföra dem. Jag vill endast förorda några riktlinjer för STU:s finansiella stöd till kunskapsutvecklings- och innovationsprojekl.

Som jag tidigare har redovisat är STU:s primära syfte att stödja projekt med teknisk risk, dvs. där det finns en teknisk osäkerhet om projektets genomförbarhet. Detta innebär inte atl STU kan bortse från projektens kommersiella risker vid sin bedömning. STU måste alltid göra en analys av förutsättningarna atl föra projekten till en lyckad marknadsintroduktion. Det måste föreligga ett sä starkt intresse antingen från avnämarsidan eller från industrisidan att fortsatta satsningar på projektet är troliga även sedan STU:s stöd har upphört.

Låneformen bör enligt min mening bibehållas för bl.a. stöd till utrustningsanskaffning. STU bör ha möjlighet att använda denna stödform även i andra fall om så bedöms lämpligt.

Resultaten frän projekt som fått bidrag utan återbetalningsskyldighet bör i enlighet med kommitténs förslag publiceras. Trots delta bör STU ha en möjlighet att liksom f. n. aktualisera återbetalning av bidraget om ett sådant projekt visar sig ge ekonomisk avkastning. Uppföljning av sådana projekt bör dock inte ske med tanke på återbetalning utan med tanke på nyttiggörande av resultatet. Bidrag bör kunna utgå med hela projektkostnaden.

Bidrag med villkoriig återbetalningsskyldighet bör normall utgå med högst halva projektkostnaden. Resultatet av sådana projekt är bidragsmol-tagarens egendom och sekretessbeläggs om mottagaren begärdetia. Bidrag med mer än halva projektkostnaden bör i angelägna fall kunna utgå till enskilda personer och småföretag.

Jag vill i detta sammanhang understryka vikten av att STU ges möjlighet att aktivt medverka till att förbättra uppfinningsklimatet i landet. Detta bör

Prop. 1977/78:111 122

kunna ske dels genom vidareutveckling av del ekonomiska stödet i form av stipendier, pristävlingar o. dyl., dels genom all på informativ väg öka den allmänna medvetenheten om innovationernas betydelse.

Det ankommer på regeringen att i enlighet med dessa allmänna riktlinjer utfärda erforderiiga föreskrifter för stödets utformning.

13.5.9 Uppföljning och utvärdering

Under de senaste budgetåren har vid STU pågått ett omfattande arbete med att utveckla metoder och rutiner för uppföljning av lämnat stöd. 1 takt med att konkreta resultat av STU:s stöd börjar komma fram ägnas ökad uppmärksamhet åt en utvärdering av effekterna av stödets omfattning och inriktning.

STU-kommittén stryker under vikten av erfarenhetsåterföring i STU:s verksamhet och föreslår uppbyggnad av ett förbättrat resultatutvärderingssystem. Kommittén föreslär också inrättande av ett internt sök- och dokumentationssystem för projektsamordning, en förmedlingsbank. I en sådan förmedlingsbank kan de enskilda handläggarnas erfarenheter om forskningsresultat, innovationsidéer och tillverkningsresurser samlas och lagras.

Det är en utbredd uppfattning bland remissinstanserna att större vikt måste fästas vid resultatutvärdering och erfarenhetsåterföring så alt konsekvenserna av gjorda STU-insatser blir belysta.

Jag delar kommitténs uppfattning om viklen av erfarenhetsåterföring. För en meningsfull budgetdialog mellan STU och statsmakterna är det, som jag tidigare har påpekat, viktigt att effektiva styrinstrument skapas. En målorienterad programstruktur med projektbeskrivningar i politiskt intressanta termer är ett led i denna strävan. För att möjliggöra rationella omprioriteringar av stödets inriktning måste en kontinuerlig uppföljning bedrivas. Ett fullt utbyggt system för utvärdering av resultaten av verksamheten bör göra det möjligt att bättre bedöma effektiviteten av gjorda insatser och därmed skapa en säkrare grund för beslut om framtida insatser.

STU genomför f n. en utvärdering av hittillsvarande verksamhet. Utvärderingen visar att en satsning av 35 milj. kr. under perioden 1968-1976 givit sysselsättning åt 315 personer innevarande budgetår. Jag vill poängtera alt försiktighet måste iakttas vid resultatens uttolkning. Det är inle möjligt att dra några säkra slutsatser om effekterna av STU:s totala satsningar. Projekten harockså krävt stora investeringar vid sidan av STU:s satsningar. Det sammanställda materialet indikerar dock atl STU:s uppfinningsslöd och stöd till tekniskt industriella utvecklingsprojekt är verkningsfulla medel för att på lite längre sikt skapa nya sysselsättningstillfällen.

Ett förbättrat resullatutvärderingssystem bör också underlätta och förbättra STU:s handläggning av ärenden och styrning av verksamheten. Jag anser att STU, i likhet med vad som skett de senasie åren, bör sträva mot att förbättra uppföljningen och utvärderingen av verksamheten. En viktig

Prop. 1977/78:111 123

del i utvärderingen är studier av vilka alternativa vägar som inom en given resursram är möjliga för statens stimulans till industriellt utvecklingsarbete.

Del ankommer på regeringen att utfärda de riktlinjer som kan behövas i delta avseende.

13.5.10 Organisation Enhetsindelning

Inom STU finns det som jag tidigare har nämnt f. n. fyra enheter, en utvecklingsenhet för finansiellt stöd till forsknings- och utvecklingsprojekt, en rådgivnings- och förmedlingsenhel för råd och stöd till uppfinnare och mindre företagare, en intemationell enhet för service i internationella frågor lill andra delar av STU och till industridepartementet samt en administrativ enhet. Därutöver finns vid verksledningen en gmpp för planering, utredningar m. m. Utvecklingsenheten är uppdelad på tio behovsområdessektioner, som emellertid sedan ett år provisoriskt är sammanförda i fyra underenheter.

STU-kommittén föreslär att STU organiseras om enligl följande tre principer.

- De producerande delarna av STU särskiljs från de serviceinriktade delarna.

- Forskningsstödet och innovationsstödet skiljs från varandra.

- STU:s utredande, planerande och utvärderande funktioner rustas upp och samordnas.

Detla leder kommittén till att föreslå följande förändringar av STU:s organisation. Nuvarande utvecklingsenheten och rådgivnings- och förmedlingsenheten förs samman och delas sedan upp i en forsknings- och en innovationsenhet. Nuvarande informationssektion inom rådgivnings- och förmedlingsenheten förs samman med internationella enheten och bildar en särskild informationsenhet. Verksledningsgruppen utvidgas till att bli en planerings- och utvärderingsenhet som knyts till verksledningen som ell stabsorgan.

Det övervägande antalet remissinstanser ställer sig negativa till kommitténs förslag om uppdelningen i en forsknings- och en innovationsenhet. Som skäl anförs bl. a. alt en sådan uppdelning skulle försvåra kontakterna mellan forskning och näringsliv och dessutom begränsa STU-ljänstemän-nens möjlighet till en bred och allsidig orientering om forskning och teknik. Några remissinstanser, bl. a. televerket, framför farhågor för att en centraliserad planering kan skapa en klyfta mellan långsiktig planering och verksamhetsplanering.

Enligt min mening är en uppdelning av STU:s operativa verksamhet på en forsknings- och en innovationsenhet inte ändamålsenlig. Jag delar remissinstansernas uppfattning att en sådan uppdelning skulle försvåra kontakten mellan forskning och näringsliv och minska STU-tiänslemännens

Prop. 1977/78:111 124

allmänorientering utan att medföra några påtagliga fördelar. Jag anser inte att det är nödvändigt att alltid ha en överensstämmelse mellan program och organisatorisk indelning. En sådan överensstämmelse kan i vissa fall försvåra kontakterna inom organisationen. Enligt min mening är det en fördel om samma person handlägger stöd både till innovationsprojekt och forskningsprojekt.

Jag har emellertid uppfattningen att inte heller den nuvarande organisationen är tillfredsställande. Uppdelningen av utvecklingsenheten i tio behovsområden ger ett för slort antal alltför små sektioner, som blir mycket känsliga för variationer i arbetsbelastningen. Vidare kan finansiellt stöd till likartade projekt lämnas både av utvecklingsenheten och av sektionen för uppfinnarstöd inom rådgivnings- och förmedlingsenheten, vilket skapar oklarheter i handläggningen. Vissa smärre ändringar i STU:s organisation bedömer jag vara nödvändiga. Enligt min mening är en lämplig lösning på de nämnda problemen att utvecklingsenheten, istället för att vara indelad i tio behovsområdessektioner, delas in i ett mindre antal nya projekienhe-ter. var och en med ett ansvarsområde som ställer sammanhängande och rimliga krav på medarbetarnas kompetens. Den nuvarande sektionen för uppfinnarstöd inom rådgivnings- och förmedlingsenheten bör vidare bilda ytterligare en projektenhet tillsammans med delar av utvecklingsenheten. Projektenheterna görs tillräckligt stora för att en flexibel arbetsorganisation skall kunna införas som är mindre känslig för varierande arbetsbelastning. Denna lösning liknar mycket den struktur som redan i dag tillämpas på STU. STU har föreslagit en sådan indelning grundad på de tidigare nämnda teknikområdena. Det bör ankomma på regeringen att fastställa antalet projektenheter och deras inriktning.

Jag delar inte utredningens uppfattning att en informationsenhet bör bildas genom sammanläggning av den internationella enheten och informationssektionen vid rådgivnings- och förmedlingsenheten. Jag har tidigare föreslagit ett särskilt program för internationell kontaktverksamhet. Skälen bakom detta förslag påverkar min uppfattning om lämplig organisation. STU:s internationella enhet har idag arbetsuppgifter som sträcker sig utöver STU:s normala ansvarsområde. 1 samarbete med tjänstemän i regeringskansliet svarar den för uppgifter inom Sveriges teknisk-vetenskapliga attachéverksamhet och arbete inom en rad internationella organisationer. Enheten svarar vidare för viktiga uppgifter i samband med Sveriges bilaterala samarbetsavtal med vissa slalshandelsländer och utvecklingsländer. Mot denna bakgrund och med hänsyn till den speciella kompetens som krävs för denna typ av arbete bör en internationell enhet bibehållas vid STU. Vidare bör bildas en särskild serviceenhet, vars främsta uppgifter blir information, dokumentation, patentserviceverksamhet, förmedling till exploatering av uppfinningar och licenser samt service till mindre och medelstor industri i samarbete med regionala utvecklingsfonder.

Jag biträder utredningens förslag alt bilda en särskild enhet för övergri-

Prop. 1977/78:111 125

pande planering och verksamhetsuppföljning. Detta överensstämmer även med remissinstansernas uppfattning. Jag vill här liksom några remissinstanser betona vikten av atl planeringen pä ett tidigt stadium förankras på verkställande nivä genom att personal frän de operativa enheterna redan från början deltar i planeringsarbetet.

STU:s verksamhet genomgår kontinuerliga förändringar i takt med att nya projekt tillkommer och gamla projekt avslutas. Den organisation som jag här har redogjort för är enligt min mening tillräckligt flexibel för att kunna anpassas till dessa varierande arbetsuppgifter.

En tablå över den föreslagna organisationen i de delar den bör underställas riksdagen bör fogas tUl protokollet i detla ärende som bilaga 2.

Nämnder

STU biträds i sitt arbele av särskilda nämnder, som inrättas av STU. F. n. finns tio nämnder, knutna till var sitt behovsområde, saml en uppfin-narnämnd. Därutöver finns en flygteknisk kommitté med likartade uppgifter.

STU-kommittén föreslår att en forskningsnämnd och en innovationsnämnd inrättas som ersättning för STU:s nuvarande nämnder och kommittéer. Dessutom föreslås ett flexibelt system av särskilda planerings-och utredningsgrupper med bred allmänrepresentation samt ledningsgrupper och insatsgrupper för olika projekt och grupper av projekt.

Remissopinionen är splittrad inför kommitténs förslag. Många framhåller de stora fördelar som kan vinnas med en ökad flexibilitet i nämndstrukturen, medan andra mer betonar behovet av kontinuitet och breda kontaktkanaler till omväriden.

För egen del anser jag alt remissinstansernas oenighet till en del kan förklaras av skilda tolkningar av kommitténs förslag. Jag är enig med de remissinstanser som betonar den stora betydelsen av att STU utnyttjar extern kompetens i sitt arbete och atl STU på detta sätt bygger upp ett nät av kontakter inom industrin och bland forskama. STU:s behov av extern kompetens är emellertid inle oföränderligt. Förändringar i STU:s organisation och verksamhet skapar ett behov av att med längre eller kortare lidsmellanrum förnya uppsättningen av rådgivande nämnder och andra grupper. De av mig tidigare föreslagna organisationsändringarna gör det önskvärt att förnya den nuvarande nämndstrukturen så att den får en bättre anknytning till den nya indelningen i teknikområden, insatsområden och kunskapsområden. För planläggning av den långsiktiga verksamheten inom teknik- och kunskapsområden bör fasta grupper inrältas, medan verksamheten inom ett insatsområde bör följas av en styr- eller referensgrupp som läggs ned när insatsområdet avslutas. I vissa fall kan det vara lämpligt att för ett teknik- eller kunskapsområde ha flera planeringsgrupper som ansvarar för var sin del av verksamheten. Del är viktigt att få en kontinuitet i arbetet mellan de gamla och nya grupperna. Det bör under-

Prop. 1977/78:111 126

strykas att någon minskning av forskares, teknikers, riksdagsledamöters och andra intressenters medverkan i STU:s arbete inle åsyftas. Snarare kommer behovet att öka för STU att utnyttja extern kompetens. En sådan medverkan är inte bara betydelsefull för STU ulan också viktig för att ge de medverkande nya impulser i deras ordinarie verksamheter.

Behovet av grupper med mer specialiserade och diversifierade uppgifter kommer också att öka. Ett exempel är grupper som kan biträda verksledningen i dess arbete att planera och prioritera mellan olika områden. Jag anser det inte vara lämpligt att i detalj föreskriva hur de nämnder och grupper skall organiseras som STU skall utnyttja i sitt arbete. STU börges stor frihet atl själv utforma hur och i vUka former extern expertis bör knytas lill myndigheten. Det ankommer pä regeringen att lämna de föreskrifter som kan behövas i detta avseende.

Regional verksamhet

STU bedriver f. n. en omfattande regional uppsökande verksamhet. I samarbete med företagareföreningarna inventeras länsvis produklidéer och företagens produktbehov. Försök görs atl också tillgodose företagens behov av nya produkter. STU finansierar vidare verksamheten vid sju kontaktsekretariat, lokaliserade till universitet och tekniska högskolor.

STU-kommittén föreslår alt en försöksverksamhet inleds med ett tiotal regionala STU-representanter som placeras vid företagareföreningar. Såväl för dessa regionala STU-representanter som för kontaktsekrelerarna föreslår STU-kommittén en delegerad beslutsrätt för mindre projekt.

Sedan STU-kommittén avlämnat sitt betänkande och remissbehandlingen avslutats har riksdagen beslutat om åigärder för att främja de mindre och medelstora företagens utveckling (prop. 1977/78:40, NU 1977/78:34, rskr 1977/78:110). Besluten innebär bl.a. atl regionala utvecklingsfonder byggs upp i varje län med möjlighet atl bl. a. bevilja villkorliga lån för produktutveckling.

Bl.a. med anledning av vad som föreslogs i prop. 1977/78:40 intar remissinstanserna en tvekande hållning till kommitléns förslag. Betydelsen av goda regionala och lokala kontakter för STU erkänns dock allmänt. Bl. a. IVA anser att den regionala kontakten bäst tillgodoses genom en utbyggnad av kontaktsekrelerarverksamheten.

Jag vill för egen del framhålla följande. Det är för de mindre och medelstora förelagen väsentligt att samhällets näringspolitiska insatser samordnas på regional nivå. Detta är ett av motiven bakom beslutet om uppbyggnad av regionala utvecklingsfonder. Dessa fonder skall alltså utgöra regionala kontaktpunkter mellan centrala myndigheter och mindre och medelstora företag. Jag anser det vara viktigt att även STU utnyttjar dessa regionala kontaktpunkter. Jag kan därför inte biträda uiredningens förslag om regionala STU-representanter.

Jag har tidigare föreslagit en förstärkning av STU:s kontaktsekretariat

Prop. 1977/78:111 127

vid universitet och högskolor och en utvidgning av deras uppgifter. Jag har därvid anfört att deras uppgift är att vara en förmedlande länk mellan högskoleforskningen och näringslivet. De har däremot inte till uppgift att fungera som regionala STU-representanter. Denna uppgift ankommer som nämnts på de regionala utvecklingsfonderna. Till följd av detta anser jag det vara olämpligt att, som kommittén föreslår, delegera beslutsrätten för mindre projekt till konlaktsekreterama. Kontaktsekreterarnas uppgift att biträda vid genomförandet av utvecklingsprojekt kan enligt min mening inte förenas med uppgiften att finansiera dem.

13.6 Stöd till större utvecklingsprojekt

Utvecklingen av produkter och tillverkningsmetoder är som tidigare har nämnts en av de faktorer som kommer att få avgörande betydelse för del svenska näringslivets konkurrenskraft och för möjligheterna alt skapa nya sysselsättningstillfällen i svensk industri. Den hårdnande intemationella konkurrensen och det höga svenska löneläget kräver förutom en fortsatt ökning av realinvesteringar och produktivitet att den tekniska förnyelsen i svensk industri ligger på en hög nivå, Detla förutsätter tillgång på riskvilligt kapital som kan stå till företagens förfogande för investeringar i utvecklingsarbete.

De senaste åren har i detla avseende inneburit en svacka i fråga om lönsamhet och soliditet, som det är en av den ekonomiska politikens uppgifter all utjämna. Detta har minskal benägenheten till risktagande inom företagen. Bl. a. har vissa svårigheter atl satsa i tillräcklig omfattning på produktutveckling blivit märkbara. Möjligheterna atl finansiera utvecklingsprojekt på en knapp lånemarknad är begränsade, eftersom det är frågan om immateriella investeringar där bankmässiga säkerheter inte kan ställas. Det finns därför risk för att i och för sig lönsamma och för vår framtida konkurrenskraft betydelsefulla utvecklingsprojekt idag inte kan genomföras beroende på att tillräckligt riskkapital inte finns tillgängligt inom förelagen och inte heller tillförs dem i tillräcklig omfattning. Storieken på dessa projekt kan vara starkt varierande. Del kan röra sig om för svenska förhållanden mycket stora projekt som måste genomföras i internationellt samarbete eller om relativt sett mindre projekt som dock i förhållande lill de aktuella företagen är alltför stora. Det skede av utvecklingsprocessen där finansieringssvårigheter kan uppkomma är främst den kommersiellt riskfyllda fasen, där kostnaderna för utvecklingsarbetet ökar samtidigt som tillräcklig kunskap om marknad och avsättningsmöjligheter ännu inle föreligger.

De förhållanden jag här har redovisat kan motivera statliga insatser för att öka tillgången på riskkapital på ett sätt som är tillräckligt flexibelt för att stimulera industriell förnyelse inom såväl stora som små företag. För de mindre och medelstora företagens produktutveckling har riksdagen nyligen fattat beslut om stora statliga insatser (prop. 1977/78:40, NU

Prop. 1977/78:111 128

1977/78: 34, rskr 191111%: 110). De regionala utvecklingsfonder som nu inrättas skall förmedla bl. a. det slöd som har lämnats av statens utvecklingsfond lill dessa företag. Fonderna får för bl. a. detta ändamål kraftigt ökade resurser. Det finns emellertid enligl min mening anledning att överväga om åtgärder är nödvändiga i den nuvarande situationen för att från statens sida främja en ökad satsning på produktutveckling även i de större företagen, särskilt mot bakgrund av den försämrade lönsamhet som dessa företag har haft under de senaste åren och som har begränsat deras möjlighet till egenfinansierade utvecklingssatsningar.

På längre sikt måste tyngdpunkten i svensk industri förskjutas ytterligare mot högförädlande och kunskapsintensiv verksamhet. Det är viktigt att samhällels stimulans till utvecklingsarbete i den större svenska industrin koncentreras lill expansiva förelag inom i första hand verkstadsindustrin. Som exempel på särskilt intressanta industrigrenar inom denna bransch vill jag nämna elektronik-, telekommunikations- och transportmedelsindustrin. Jag vill också i detla sammanhang peka på den svenska försvars-malerielindustrin som torde få räkna med minskad efterfrågan och vars kapacitet i större utsträckning bör utnyttjas för civila produkter. Vid sidan av verkstadsindustrin bör det också inom vissa delar av processindustrin finnas områden där ell utvecklingsstöd kan vara motiverat.

Frågan om statligt stöd lill utvecklingsarbete i större förelag kommer att bli föremål for fortsatl beredning inom regeringskansliet. Beredningsarbetet syftar bl. a. lill alt kartlägga i vilken utsträckning större utvecklingsprojekt möter finansieringsproblem trots väntad lönsamhet. Jag avser att redovisa resultatet av detta beredningsarbete under nästa budgetår.

1 detta sammanhang vill jag också ta upp det s. k. sliriingprojekiet. Staten har sedan budgetåret 1971/72 givit stöd åt detta projekt som syftar lill att fä fram en stirlingmotor avsedd för tyngre fordon. Stirlingmotorns miljöegenskaper, som t. ex. låg buller- och vibrationsnivå, låg halt av koloxid, kolväten och partiklar i avgaserna, gör motorn överlägsen nuvarande motorer från miljösynpunkt. Projektet drivs av företaget KB United Stirling (Sweden) AB & Co i Malmö, som ägs till lika delar av staten (förenade fabriksverken) och Kockums AB. Staten har medverkat i projektets finansiering dels genom direkta anslag, som t. o. m. budgetåret 1977/78 uppgår till 35,9 milj. kr., dels genom ett med Kockums solidariskt borgensåtagande för företagets upplåning i Sveriges Investeringsbank. Detta borgensåtagande uppgår t. o. m. budgetåret 1977/78 till 98,1 milj. kr. jämte ränta. Projektet beräknas resultera i serieproduktion år 1982.

Stirlingmotorn är ett exempel på det slag av långsiktiga utvecklingssatsningar där statlig medverkan har visat sig nödvändig. Den statliga finansieringen har hittills skett i särskild ordning. Jag anser att det är naturligt atl frågan om fortsatt statlig finansiering av delta projekt behandlas inom ramen för det beredningsarbete jag tidigare har nämnt.

Prop. 1977/78:111 129

13.7 Regional produktutvecklingsservice m. m.

Jag har i det föregående redovisat min syn på hur STU skall stödja innovationsverksamhet vid bl. a. mindre och medelstora företag. Dessa företag spelar en mycket framträdande roll i det svenska näringslivet. På olika sätt bidrar de till all främja en gynnsam samhällsekonomisk utveckling. Samtidigt kan konstateras att det finns utvecklingshinder som är direkt hämmande för småföretagens utveckling. Slalsmakterna har beslutat om ett omfattande åtgärdsprogram för att komma till rätta med dessa ulvecklingshinder och i övrigt förbättra förutsättningarna för en gynnsam utveckling för småföretagen (prop. 1977/78:40, NU 1977/78: 34, rskr 1977/78:110).

Statens industriverk har den 4 januari 1978 avlämnat belänkandet (SIND 1977:14) Regional produktutvecklingsservice till mindre och medelstora företag som är resultatet av en utredning som verket har utfört på regeringens uppdrag. Betänkandet har remissbehandlats.

I betänkandet har industriverket gjort en kartläggning av del befintliga utbudet av olika typer av produktulvecklingssiöd och en översiktlig analys av behovet av ytteriigare insatser på området. Verket har vidare redovisat förslag till vissa produktutvecklingsfrämjande insatser.

lildustriverkel finner att utbudet av produktutvecklingsservice till småföretagen i innovationsprocessens första fas, dvs. den utvecklingsinitierande fasen, bl. a. på grund av den förestående uppbyggnaden av de regionala utvecklingsfonderna är någorlunda tillfredsställande. De regionala utvecklingsfonderna kommer att ha resurser att bl. a. klargöra för företagarna fördelarna med produktionsutveckling, atl hjälpa dem med en analys av företagens produktbehov, atl göra inledande marknadsbedömningar och atl knyta kontakter med lämpliga konsulter, dvs. all fungera som samordnare. Mest väsentligt i sammanhanget är enligt verket att ge teknisk och ekonomisk information, l.ex. om ny teknik eller utvecklingstendenser på eflerfrågesidan.

Industriverket anser alt del f. n. inte finns anledning att tillföra de regionala utvecklingsfonderna några ytterligare resurser för produktutvecklingsarbete utöver vad som har beslutats. Fonderna bör enligt verket få lid att anpassa sin organisation till de uppgifter de fått och del bör också klarläggas hur stort tillskottet till produktulvecklingssiöd i realiteten blir. Efter hand som det bedöms önskvärt kan de olika fonderna tillföras ökade resurser för produktutvecklingsverksamhel.

Utbudet av produktutveckiingsservice i innovationsprocessens senare del är enligt industriverket huvudsakligen sådant att ell privat utbud existerar eller kan utvecklas. Detta utbud består i bl. a. ritarbete, beräkningar, patentundersökningar och protolyptillverkning. Här gäller enligl verket principen att del statliga produktutvecklingsstödet ges i finansiell form, dvs. som lån eller subventioner direkt till företagen, vilka sedan själva kan upphandla de önskade tjänsterna på den privata marknaden. Staten bör

9 Riksdagen 1977178. 1 saml. Nr 111

Prop. 1977/78:111 130

undvika ett direkt utbud av tjänster i konkurrens med privata företag.

Industriverket anser att om det regionala serviceutbudet är otillräckligt så kan det i vissa fall finnas anledning för samhället att komplettera den privata marknaden. Detta bör då i första hand ske via användning av redan existerande men outnyttjad kapacitet. På den tekniska sidan finns sådan kapacitet främst inom skolväsendet, t.ex. vid de tekniska gymnasierna och de yrkestekniska högskolorna samt i vissa regioner vid universitet och högskolor. Industriverket pekar därvid på en försöksverksamhet med pro-jektledningsservice vid Soltorgsskolan i Boriänge, som arrangeras av Kopparbergs läns företagareförening.

Sammanfattningsvis anser industriverket att staten om möjligt bör undvika alt utveckla en egen konsultverksamhet för de i huvudsak tekniska produklutvecklingstjänster som är aktuella i produktutvecklingsarbetets senare delar. Industriverket avstyrker därför t. v. att flera industriella utvecklingscentra av den typ som representeras av Industriellt utvecklingscentrum i övre Norrland (lUC) byggs upp. 1 den utsträckning som ett finansiellt stöd i vissa regioner är otillräckligt och ett ökat tekniskt serviceutbud därför anses nödvändigt bör detta bygga på en successiv utbyggnad av redan existerande resurser. Sådan teknisk service bör enligt verket organiseras i samarbete med berörda kommuner och landsting men bör ha den regionala utvecklingsfonden som bas.

Industriverket tar i sin utredning också upp frågan om outnyttjade produklidéer inom näringslivet.

Många företag, i synnerhet de större, har tillgång till ett antal mer eller mindre utvecklade produktidéer som av olika anledningar inle har tagits upp till produktion. Till en stor del kan detta bero på att kostnaderna för att finna köpare till sådana idéer tett sig oöverstigligt stora. Någon fungerande marknad för "begagnade" produktidéer existerar inte. I några fall har man försökt lösa detta problem på regional nivå, t. ex. vid företagareföreningen i Värmland i samarbete med Uddeholms AB och vid Norrbot-lens Järnverk AB via AB NJA-lnvest. STU bedriver också sedan budgetåret 1973/74 s. k. produktidéinventeringar, som genomförs länsvis i samarbete med resp.företagareförening.Årligen sker sådana inventeringar i två eller tre län, och de har på senare tid kompletterats med en kartläggning av industrins behov av nya lillverkningsobjekt.

Ett sätt att i praktiken organisera ett syslem för spridning av idéer är enligt verket att de regionala ulvecklingsfondema genom besök på förelagen - både stora och små - kan ta reda på ett antal produktidéer eller halvulvecklade produkter som av någon anledning är outnyttjade. De kan sedan erbjuda sig att göra en granskning av idéerna för atl utröna deras tekniska och marknadsmässiga möjligheter. Detta sker med en relativt begränsad insats från fondens sida och debiteras inte företaget. Om en produkt sedan visar sig värd alt satsa på kan företaget välja en av två vägar. Antingen börjar företagel tillverka produkten och betalar då fondens utlägg, eller

Prop. 1977/78:111 131

också uppdras åt fonden alt försöka sälja produkten till något annat företag. Lyckas detta får företaget betalt för idén med avdrag för fondens kostnader. Lyckas det inle slår fonden för kostnaden.

Industriverket föreslår att denna verksamhet tas upp i programmen för produktutveckiingsservice vid de regionala utvecklingsfonderna. Verksamheten bör kunna drivas inom ramen för de anslag som redan finns föreslagna och någon ytteriigare resursförstärkning till utvecklingsfonderna föreslås därför inte.

Slutligen föreslår industriverket att de regionala utvecklingsfonderna ges möjlighet atl i ökad utsträckning ge finansiellt stöd till mindre och medelstora företag för inköp av licenser. Fonderna bör också i samarbete med STU kunna medverka till en effektivare förmedling av licenser. Verket önskar få i uppdrag att närmare utreda formerna för en licenssubvenlionerande och licensförmedlande verksamhet vid utvecklingsfonderna.

Jag delar industriverkets uppfattning att utbudet av produktutvecklings-service till småföretagen i innovationsprocessens utvecklingsinitierande fas är någorlunda tillfredsställande. Någon ytteriigare förstärkning av statens insatser på detta område bör därför f n. inle ske.

När det gäUer frågan om statliga insatser för att främja innovationsprocessens senare del ansluter jag mig också till industriverkets uppfattning.

Jag anser sålunda att någon utbyggnad av nya fasta resurser av den typ som representeras av lUC i Skellefteå t. v. ej bör ske. Jag anser emellertid att förutsätlningarna alt få igång en avgiftsbelagd projektledningshjälp på några platser i landet bör studeras. Enligt min mening bör en sådan verksamhet ha den regionala utvecklingsfonden som bas och i övrigt organiseras i samarbete med bl. a. berörda kommuner och landsting. Jag vill understryka atl utnyttjande av sådan projektledningshjälp inte nödvändigtvis bör förutsätta statlig projektfinansiering för projektet i övrigt. Vidare bör framhållas att ansvaret för projekten givetvis måste ligga hos resp. företag.

Eventuell projektledningshjälp bör föriäggas till de institutioner som disponerar de fasta resurserna, dvs. främst högskolor och tekniska gymnasier, och där utgöra en kontaktlänk mellan institutionen och näringslivet. Lämpliga orter för en dylik verksamhet skulle kunna vara Eskilstuna, Jönköping och Östersund. Chefen för industridepartementet kommer enligt vad jag har erfarit att återkomma till regeringen med förslag alt uppdra ät industriverket atl i samråd med STU skyndsamt utarbeta ett program för ifrågavarande verksamhet. Därvid avses speciellt intäkter och kostnader för verksamheten bli preciserade. Vidare avses förslag bli redovisade hur eventuellt underskott i projektledningsservicen bör täckas.

Den av mig tidigare förordade utvidgningen av kontaktsekrelerarverksamheten bör som jag har anfört också avse projektledningshjälp. Ett nära samarbete i delta avseende bör etableras med de regionala utvecklingsfonderna i de regioner som betjänas av konlaktsekreteraren. Industriverket bör i sin utredning också beakta denna verksamhet.

Prop. 1977/78:111 132

Industriverkets förslag till ett ökat utnyttjande av projektidéer och uppslag vid speciellt större företag finner jag mycket intressant. Jag anser att industriverket i samarbete med berörda företag, STU och de regionala utvecklingsfonderna bör ge denna verksamhet hög prioritet. De två regionala investmentbolag som SVETAB skall inrätta för Värmland-Bergslagenre-gionen och mellersta Norrland har också en viktig roll att spela i detta sammanhang. Samordning bör också ske med den av STU bedrivna regelbundet återkommande länsvisa produktidéinventeringen.

Industriverket anser ocksä att de regionala utvecklingsfonderna bör få möjlighet att ge finansiellt stöd åt mindre och medelstora företag för inköp av licenser saml alt de skall medverka lill en effektivare licensförmedling. I likhet med flera remissinstanser delar jag industriverkets uppfattning i denna fråga. Ett ökat utnyttjande av licenser anser jag vara en intressant framkomstväg för alt uppnå en fortsatt expansion hos befintliga företag och för etablering av nya företag. Enligt vad jag har erfarit avser chefen för industridepartementet att återkomma till regeringen i denna fråga.

Jag vill i delta sammanhang slutligen ta upp några frågor som aktualiseras i samband med riksdagens beslut (prop. 1977/78:40 bil. 1, NU 1977/78:34, rskr 1977/78:110) om regionalisering av medlen i statens utvecklingsfond och överförande av uppgifter som denna fond hittills har haft till de regionala utvecklingsfonderna. Redan i prop. 1977/78:40 (bil. I s. 167) hänvisade föredraganden till att jag senare skulle återkomma till vissa övergångsfrågor. De frågor jag nu skall beröra uppmärksammades också av näringsulskoltel. Utskottet tog i sitt betänkande (s. 16) upp riskerna för att regionaliseringen av siatens utvecklingsfond skulle kunna leda till bristande central överblick över utvecklingsverksamheten och för att projekt som inte kunde genomföras inom ett och samma län skulle hamna utanför systemet. Utskottet tillmätte dessa risker betydelse men utgick från att under våren 1978 skulle läggas fram förslag om ytterligare åtgärder för att motverka dessa risker. Mot bakgrund härav tillstyrkte utskottet de av regeringen föreslagna riktlinjerna för omorganisation och riksdagen beslöt i överensstämmelse härmed.

Statens utvecklingsfond har under sin verksamhet i arbelel med projekt-bedömningar haft nära kontakt och samråd med STU. Enligl de av riksdagen godkända riktlinjerna för organisationen fömtsatts att sliftdsema har motsvarande kontakt och samråd. Formerna för kontakterna med STU bör emellertid enligt min mening inte delaljstyras. Någon samrådsskyldighet i varje enskilt låneärende bör sålunda inte komma i fråga. Bl. a. för all undvika dubbelarbete är det dock nödvändigt att STU får överblick över den utvecklingsverksamhet som bedrivs på olika håll i landet. Enligt min mening kan denna garanteras på ell enkelt sätt genom att stiftelserna åläggs alt tillstäUa STU en avskrift av vaqe beslut om produktutvecklings-lån med projektbeskrivning. Det ankommer på regeringen atl meddela föreskrifter härom.

Prop. 1977/78:111 133

En annan fråga som kräver ytterligare överväganden rör de stora projekten, som ibland kan beröra flera län. Enligt nuvarande regler kan statens utvecklingsfond utan regeringens godkännande bevilja lån till ett belopp av högst 3 milj. kr. Enligl de av riksdagen godkända riktlinjerna för de regionala utvecklingsfondemas verksamhet har lånegränsen för dessa satts vid 500000 kr. Detta kan leda till alt vissa projekt som idag kan få stöd inle längre kan få det från de regionala fonderna. Med tanke på atl tillgängliga medel för villkorliga produktutvecklingslån kraftigt utökas förordar jag atl den nämnda lånegränsen omprövas.

Jag förordar därför att lånegränsen för de villkorliga produktutvecklingslånen hos de regionala utvecklingsfonderna höjs lill 3 milj. kr. Regeringen bör föreskriva att samråd med STU skall äga rum innan lån som överstiger 500000 kr. beviljas. Berör projektet flera län kan givetvis samarbete ske mellan olika regionala utvecklingsfonder. STU får då en viktig samordnande roll. Lånegränsen 3 milj. kr. för projektet bör alltjämnl gälla, även om lånet fördelas på olika fonder.

Beträffande övergångsfrågorna i övrigt vill jag slutligen påpeka att i uppdraget för organisationskommittén (1 1977: 08) för bildandet av regionala utvecklingsfonder ligger atl föreslå lösningar av kvarstående praktiska problem i samband med alt de regionala utvecklingsfonderna övertar statens utvecklingsfonds nuvarande uppgifter.

Jag har vid mina överväganden samrått med chefen för industridepartementet.

13.8 Finansiering av stiftelsen Industriellt utvecklingscentrum i övre Norrland (lUC)

Industriverket har i sin utredning om regional produktutveckiingsservice behandlat också frågan om IUC:s framtida finansiering.

lUC grundades i maj 1971. Huvudmän och grundare av stiftelsen var dåvarande statens institut för företagsutveckling (SIFU), siatens provningsanstalt, STU, Norrbottens läns landsting, Västerbottens läns landsting samt Norriandsfonden. Då SIFU numera är organisatoriskt inordnat i industriverket står verket som en av huvudmännen.

I stadgarna anges som IUC:s huvudsakliga uppgift att erbjuda tjänster inom produklulvecklingsområdet, i första hand till de befintliga mindre och medelstora företagen i Västerbottens och Norrbottens län. 1 detta syfte stadgas att lUC skall tillhandahålla tekniska och personella resurser för marknadsanalys, konstruktions- och beräkningsarbete, provning, kvalitetskontroll och utbildning. lUC skall även bevaka det forsknings- och utvecklingsarbete som är av intresse för verksamheten.

Av den grundfond på 12,8 milj. kr. som avsattes vid stiftandet bidrog Norrlandsfonden med 12 milj. kr., Västerbottens läns landsting med 520000 kr. och Norrbollens läns landsting med 270000 kr.

10 Riksdagen 1977178. I saml. Nr III Tillägg: 1 saml. Nr 111 tillkommer sidorna 143—144.

Prop. 1977/78:111 134

Avsikten med grundfonden var att garantera finansieringen under en uppbyggnads- och igångsättningsfas där full kostnadstäckning för utförda uppdrag inte krävdes samt att under samma period möjliggöra en viss kostnadsfri allmän service till företagen i form av kortare konsultationer, mätuppdrag, bibliotekstjänster, etc.

Del bedömdes emellertid redan då som oundvikligt att driftsunderskott skulle uppkomma även efler inkörningsperiodens slut, särskilt som lUC ålades att tillhandahålla vissa typer av service utan kostnad för företagen.

F. n. arbetar 40 personer vid lUC, varav 10 personer är deltidsanställda. Därutöver är 3 tjänster vakanta. Av de anställda är 28 tekniker. Verksamheten är organiserad i fyra operativa avdelningar (maskinkonstruktion, reglerteknik, provning och kvalitetsstyrning) samt en stabsfunktion.

Vad gäller IUC:s kunder konstaterar industriverket atl efter år 1974, då verksamheten i nya lokaler kom igång, har de mindre och medelstora företagen samt enskilda uppfinnare svarat för 60-70 % av antalet uppdrag, medan större företag (fler än 200 anställda) svarat för 30-35 %. Uppfinnare och småföretag svarar för ca 75 % och storföretagen för ca 25 % av intäkterna.

När det gäller efterfrågan pä IUC:s olika tjänster konstaterar industriverket att denna varierar i hög grad. Maskinkonstmklionsavdelningen har den högsta beläggningen, ca 90 %. Den reglertekniska avdelningen har också en hög beläggning varierande mellan 55 och 60 % på årsbasis. Avdelningarna för provning och kvalitetsstyrning visar betydligt sämre utfall, vilket sammanhänger med att man inom lUC haft stora svårigheter alt sälja dessa avdelningars tjänster till de norrländska förelagen. Provningsverksamheten hade år 1976 endast 30 % beläggning och väntas under år 1977 möjligen komma upp till 40 %. Vid avdelningen för kvalitetsstyrning har beläggningen stadigt ökat genom åren, men har ändå inle nått upp lill mer än ca 50 %.

Till följd av den varierande beläggningen på lUC:s tjänster och av alt vissa tjänster är av ren företagsservicekaraktär, som inte är avgiftsbelagda, har lUC visat åriiga driftsunderskott. Dessa har sedan år 1974 pendlat mellan 1,5 och 2 milj. kr. i löpande priser. För år 1978 budgeteras ett underskott på 1,8 milj. kr.

lUC:s ursprungliga fondkapital på 12,8 milj. kr. har använts för att täcka de åriiga driftsunderskotten. Vid årsskiftet 1977-1978 uppgick IUC:s likvida tillgångar sålunda till ca 1 milj. kr. Vid normal drift kommer tillgångarna (likvida medel) enligt industriverket alt vara helt tömda någon gång omkring halvårsskiftet 1978.

Industriverket konstaterar rent allmänt att IUC:s verksamhet har haft stor betydelse för att främja utvecklingen bland de mindre och medelstora företagen i övre Norrland. Verket anser därför att lUC skall ges möjlighet att fortsätta sin verksamhet i stort sett efter de linjer som gäller i dag. Verket anser att det är särskilt viktigt att ersätta den nuvarande provisoriska finansieringsformen med en lösning av mer permanent karaktär.

Prop. 1977/78:111 135

Verket slår fast principen att lUC:s fyra operativa avdelningar skall bära sina kostnader. Dessa avdelningar skall i princip fungera som konsulter på den fria marknaden.

Industriverket framhåller vidare att det med det inslag av företagsservice som finns i IUC:s verksamhet står klart att en fullständig självfinansiering aldrig kan uppnås. Bidrag till de löpande driftskostnaderna kommer alltid att vara nödvändiga. Vid IUC:s start var det i det närmaste omöjligt att överblicka vilka former verksamheten skulle få efler några år och vilka behov av statligt stöd som skulle uppkomma och därför föreföll det naturligt atl ordna de första årens finansiering via en grundfond.

Industriverket föreslår att lUC i fortsättningen ges årliga driftsbidrag över statsbudgeten. Eftersom de speciella tjänster som produceras vid lUC till subventionerade priser i huvudsak är att karaktärisera som företagsservice är det enligt verket önskvärt att samordna finansieringen av lUC med finansieringen av övrig statlig företagsservice. Detta bör enligt industriverket ske genom att bidraget till lUC kanaliseras över del anslag till regionala utvecklingsfonder som administreras av verket. Storieken på detta bidrag bör bestämmas av statsmakterna på grundval av programförslag från lUC vilka sedan ingår i industriverkets anslagsäskanden. En sådan konstruktion utesluter dock inle möjligheten att de ursprungliga stiftarna även i fortsättningen bidrar lill finansieringen av lUC:s verksamhet.

För budgetåret 1978/79 bör enligt industriverket anvisas 2 milj. kr. föratt täcka driftsunderskottet för det kommande verksamhetsåret.

Vidare anser verket att ett visst eget kapital bör återupprättas hos lUC genom ett engångsbelopp. Detla bör vara stort nog att dels täcka nödvändiga avskrivningar av olönsam utrustning, dels ge en likviditet som är nödvändig för en i huvudsak affärsdrivande verksamhet. Industriverket bedömer ett-belopp på 4 milj. kr. som tillräckligt för dessa ändamål.

Flertalet remissinstanser ansluter sig i stort till industriverkets förslag i finansieringsfrågan.

I likhet med industriverket och flera remissinstanser anser jag att lUC spelar en viktig roll när det gäller alt främja innovationsprocessen i mindre och medelstora företag i övre Norrland. Den typ av konsult- och företagsservicetjänster som lUC tillhandahåller utgör ett viktigt inslag i regionens industriella miljö. De speciella förhållanden som råder i övre Norriand motiverar att det privata serviceutbudet kompletteras genom IUC:s verksamhet. Enligt min mening bör därför lUC ges möjlighet att fortsätta sin verksamhet. Det är samtidigt viktigt att finna en modell för finansiering av de driftsunderskott som med nödvändighet uppslår om lUC tillhandahåller rena företagsservicetjänster. Dessa går normalt inte att avgiftsbelägga.

Jag delar industriverkets uppfattning atl det statliga stödet lill lUC bör samordnas med del slöd som i övrigt lämnas till företagsservice via de regionala utvecklingsfonderna. Stödet till lUC bör därför anvisas över det i statsbudgeten för budgetåret 1978/79 under Qortonde huvudtiteln uppförda

Prop. 1977/78:111 136

anslaget Bidrag till regionala utvecklingsfonder m. m. Omfattningen av det statliga stödet får sedan bli föremål för en sedvanlig årlig prövning. Med hänsyn till att verksamheten bör vara efterfrågestyrd anser jag det inte vara lämpligt att låsa driftbidragel vid en viss storiek över en flerårsperiod. För atl åstadkomma den nödvändiga samordningen mellan lUC och berörda utvecklingsfonder, dvs. utvecklingsfonderna i Norrbottens och Västerbottens län, bör statens bidrag lill lUC kanaliseras via fondema. Detta innebär att lUC årligen till berörda fonder redovisar sina medelsbehov och alt fondema i sin lur till industriverket redovisar resp. läns totala behov av statliga bidrag lill företagsservice.

Jag vill i sammanhanget också understryka alt de operativa avdelningarna maskinkonstruktion, reglerteknik, provning och kvalitetsstyrning i princip bör göras självbärande, inkl. dessa avdelningars andel av kapital-och administrationskostnader, och att prisema på dessa avdelningars tjänster bör sättas därefter. Det ankommer på regeringen atl lämna de föreskrifter som kan erfordras.

För budgetåret 1978/79 bör enligt min mening lUC:s behov av statligt bidrag för alt täcka driftsunderskottet rymmas inom ramen för de medel som beräknats för budgetåret 1978/79 under det nyss nämnda anslaget Bidrag till regionala utvecklingsfonder m. m. Det ankommer på industriverket atl vid fördelning av medel till de regionala utvecklingsfonderna också la hänsyn till IUC:s behov av bidrag.

Jag biträder inte industriverkels förslag alt ett belopp om 4 milj. kr. nu bör anvisas som ett engångsanslag till lUC, att användas för atl bl. a. täcka avskrivningar av olönsam utrustning.

Slutligen vill jag understryka betydelsen av ett myckel nära samarbete mellan lUC och berörda regionala utvecklingsfonder. Med hänsyn till de utvidgade uppgifter dessa kommer all få inom produklulvecklingsområdet bör ell nära samspel mellan lUC och fonderna på ett aktivt sätt kunna främja utvecklingen bland de norrländska småföretagen. Enligl min mening bör delta kunna leda lill att berörda utvecklingsfonder kommer atl ingå bland lUC:s huvudmän.

Jag har vid mina överväganden samrått med chefen för industridepartementet.

13.9 Anslagsfrågor

1 prop. 1977/78:100 (bil. 17 s. 203) har regeringen, som inledningsvis nämnts, föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1978/79 beräkna jämfört med innevarande budgetår oförändrade medel för STU:s verksamhet. Jag återkommer nu lill dessa frågor.

Prop, 1977/78:111 137

F 1. Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling

1976/772 Utgift "244 910560 Reservation 122 054800

1977/78 Anslag 280500000

1978/79 Förslag 353 000000

' Disponerat 247 796 000.

Anslagen Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling samt

Styrelsen för teknisk utveckling: Skeppsteknisk forskning och utveckling.

' Av anslaget har 110000 kr. förts till budgetutjämningsfonden.

STU:s anslagsframställning har tidigare redovisats (s. 77). STU:s förslag grundar sig på den hittillsvarande programstmkturen. Jag kommer i det följande all redovisa en beräkning av hur STU:s verksamhet fördelar sig på den nya programstruktur, som jag tidigare har förordat. Först vill jag emellertid ta upp en annan fråga.

Som jag tidigare har föreslagit bör en del av STU:s verksamhet inom programmet för tekniskt utvecklingsarbete bedrivas inom delprogrammet Insatsområden. Verksamheten inom ett insatsområde skiljer sig från verksamheten inom ett teknikområde därigenom att den syftar till att lösa ett bestämt problem eller nå ett visst mål. Verksamheten bör sträcka sig över en begränsad tidsperiod och ha en i förväg fastställd kostnadsram.

Insatsområdena bör vara av tillfällig karaktär. Sedan verksamheten inom området har nått sill mål bör den avslutas. Målet bör därför vara så formulerat atl verksamheten inte automatiskt fortsätter efter den planerade tidsperiodens slut. Det måste finnas en reell möjlighet att frigöra medel för andra insatsområden. Det är enligt min mening mycket viktigt att insatsområdena inte bildar en ny permanent struktur vid sidan av teknikområdena.

STU har i sin anslagsframställning föreslagit ell anlal insatsområden. Dessa är endast delvis av den karaktär som jag nyss har berört. Sålunda bör området Grundläggande teknisk forskning få stöd under programmet Kunskapsutveckling och inte utgöra ett insatsområde. Andra exempel utgör områdena Havsteknik och Arbetsmiljö, som är så allmänt formulerade atl de har ett kontinuerligt intresse.

STU har sedermera kompletterat sin anslagsframställning i detta avseende. En bearbetning av de tidigare föreslagna insatsområdena har givit följande resultat.

På grundval av STU:s och teknikupphandlingskommitténs förslag har jag beräknat ett medelsbehov för det kommande budgetåret under detta anslag av 353 milj. kr. STU har redovisat en fördelning av verksamheten under detla budgetår på de av mig föreslagna programmen, och mot bakgrund av denna redovisning harjag gjort en preliminär fördelning av delta belopp på program och delprogram. Jag räknar därvid med att vissa medel t. v. inte fördelas på programmen i avvaktan på erfarenheter av verksamhetens fördelning i den nya programstrukturen. Det ankommer på regeringen alt besluta om den definitiva fördelningen pä program, delprogram

Insatsområde Kostnad Total- Tid i

1978/79 kostnad år

milj. kr. milj. kr.

3	20	7
2	16	8
2,3	12	5
0,5	16	6
3	25	5
4	26	6
6	29	5
1	10	5
2,5	12	5

1. Storkök

2. Sjukvårdsmiljö

3. Industrivenlilation

4. Framställning av råjärn

5. Offshore-teknik

6. Trafiksäkerhet

7. Kollektiva transporter

8. Gjuljärnsprodukter

9. Hydrometallurgi

24,3 166

och programelement sedan STU har redovisat sin detaljerade planering av verksamheten för kommande budgetår.

Av följande sammanställning framgår fördelningen av medlen på program och delprogram (i milj. kr.).

	1977/78	1978/79
	STU:s	Föredra-
	budget	ganden
Kostnader
Program 1
Industriellt och samhälls-
inriktat tekniskt utveck-
lingsarbete	197,7	238,3
därav Insatsområden	14,5	24,3
Teknikområden	167,0	192,0
Industriservice	7.0	8,8
Förmedling	2,4	4,4
Rymdverksamhet	6,8	8,8
Program 2
Kunskapsutveckling	85,1	99,5
Program 3
Internationell kontaktverksam	het 8,0	11,7
Program 4
Myndighetsservice (inkl. SINFDOK) 8,3		10,5
Ofördelade medel	-	4,0
Summa kostnader	299,1	364,0
Avgår finansiering utöver anslag
Återbetalningar m. m.	9,2	11,0
Minskning av reservation	9,5	-

Summa anslag 280,4 353,0

Jag vill göra några kommentarer till denna fördelning. Under delprogrammet Teknikområden bör särskUd uppmärksamhet ägnas projekt inom elektronik- och automaliseringsområdet. Sådana insatser är av strategisk betydelse för en gynnsam produktivitetsutveckling och en stärkt inlema-

Prop. 1977/78:111 139

tionell korikurrenskraft hos svensk industri. Jag räknar också med en förstärkt insats på stålområdel, med hänvisning lill vad chefen för industridepartementet anfört i prop. 1977/78:87. Andra viktiga områden är mineralutvinning, inre och yttre miljö, teknik för äldre och sjuka samt brandforskning.

Inom delprogrammet//ic/t/i/méTWce harjag som jag tidigare har nämnt beräknat medel för en förstärkning av kontaktsekreterarverksamheten.

Jag har inom delprogrammen Insatsområden och Teknikområden beräknat totalt minst 20 milj. kr. för projekt från enskilda uppfinnare.

Statens delegation för rymdverksamhet som under innevarande budgetår disponerar 6,8 milj. kr. under detta anslag, föreslår atl 10924000 kr. anvisas för rymdverksamhet budgetåret 1978/79. Delegationen föreslår en ökad satsning på fjärranalysverksamhel och tyngdlös tillverkning och atl ett nytt delprogram avseende industriutveckling startas budgetåret 1978/79.

Delegationens fjärranalysverksamhet syftar lill att snarast möjligt göra operativa fjärranalyssystem tillgängliga inom en rad lUlämpningsområden. De insatser som delegationen anser mest angelägna inför budgetåret 1978/79 är utveckling av operativa havsövervakningssystem med allvä-derskapacitel samt operativa atmosfärövervakningssyslem. En viktig resurs i detta sammanhang är den mottagningsstation för bilder från fjärranalyssatelliter som är under uppbyggnad vid Esrange i Kiruna (se prop. 1976/77:101 bil. 9 s. 38).

Området tyngdlös tillverkning är föga utforskat men vänlas få slor betydelse för materialforskning och produktutveckling inom områden där svenskt näringsliv traditionellt har en stark ställning, bl.a. stålindustrin. Delegationen anser det vara angeläget att inledda experiment fär fortsätta och att verksamheten breddas så alt tillräckligt underlag erhålls för en värdering av det nya verksamhetsområdets möjligheter.

Delegationen föreslår slutligen atl medel anslås lill ett nytt delprogram, industriutveckling, för att genom studie- och utvecklingsuppdrag höja den svenska industrins konkurrensförmåga vad gäller delsystem och apparater för kvalificerad rymdutrustning.

För att kunna utföra en rationell programplanering hemställer delegationen att regeringen i budgetpropositionen särskilt redovisar hur stor del av detta anslag som avses för rymdverksamhet. Styrelsen för teknisk utveckling har i sin anslagsframställning föreslagit att medel för rymdverksamhet anvisas under annat anslag fr. o. m. budgetåret 1978/79.

Under poslen Rymdverksamhet räknar jag med en viss ambitionshöjning, bl.a. för fjärranalysverksamhet, där jag har ansett det angelägel att dra nytta av den svenska mottagningsstationen för satellitbilder vid Esrange i Kiruna. Jag har även beräknat medel för en satsning inom det av delegationen föreslagna delprogrammet industriutveckling. Denna satsning bör inriktas mot att höja den svenska industrins kompetens vad gäller

Prop. 1977/78:111 140

utrustning för direktsändning av radio- och televisionsprogram från satelliter, med hänsyn lill att denna teknik eventuellt kan komma att tillämpas i ett gemensamt nordiskt projekt under 1980-talet. Utöver de nyssnämnda medlen bör för detta ändamål under budgetåret 1978/79 få las i anspråk medel som vissa förelag enligt avtal med staten den 15 maj 1974 tillskjuter för finansiering av svenk rymdverksamhet.

Programmet Kunskapsutveckling har inte indelats i delprogram. STU bör få i uppgift att i anslutning lill anslagsframställningen för budgetåret 1979/80 föreslå en sådan indelning sedan en mer detaljerad planering har gjorts inom programmet.

1 enlighet med statsmakternas beslut (prop. 1976/77:100 bil. 17 s. 227, NU 1976/77: 26, rskr 1976/77: 236) lämnar STU stöd till projekt av långsiktig och metodutvecklande betydelse vid statens skeppsprovningsanstalts manöver- och våglaboratorium. Medlen är en tillfällig resursinsats och avsedda att övergångsvis bidra lill kompetensuppbyggnaden vid nämnda laboratorium.

Behov av dylika medel föreligger enligt min mening även för nästa budgetår. Den tunga utrustningen vid laboratoriet håller f n. på atl monteras och laboratoriet beräknas vara i full drift först nästa budgetår. Jag har beräknat medel för nämnda ändamål under detta anslag.

Programmet IntemationeU konlaktverksamhet innefattar bl. a. stöd till Sveriges teknisk-vetenskapliga attachéverksamhet. Denna verksamhet bedrivs som nämnts i enlighet med ett avtal mellan STU och Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) och finansieras gemensamt av STU och IVA. Samtidigt som IVA bidrar till attachéverksamhetens finansiering mottar IVA ett nästan lika stort belopp från STU avsett för bl. a. utredningar initierade av IVA. Dessa belopp utgör avsevärda delar av IVA:s budget. Detta förhållande har medfört att IVA har svårt att finansiera utredningar som faller utanför STU:s ansvarsområde. Samtidigt tvingas STU bedöma ett stort antal utredningsförslag från IVA.

En lämplig lösning på detta problem bör enligt min mening vara att STU tar över finansieringen av den teknisk-vetenskapliga attachéverksamheten. Samtidigt upphör STU att lämna bidrag till IVA. Detta medför för IVA:s del att de medel som tidigare användes för altachéverksamheten nu helt fritt kan disponeras för utredningar, vilket innebär att ökade resurser kommer att stå till lVA:s förfogande. En utgångspunkt för mina överväganden har varit att IVA med egna medel läcker del underskott som förutses i attachéverksamheten innevarande budgetår.

Som jag tidigare har anfört är Sveriges behov av kontakt med utländsk teknik och vetenskap stort. De teknisk-vetenskapliga attachéerna spelar en viktig roll i detta avseende. Jag har därför beräknat medel för en utökning av verksamheten med en attaché och en biträdande attaché. Delta bör samtidigt åtföljas av en motsvarande utökning av uppdragsverksamheten. Enligt vad jag har erfarit är IVA villigt att även kommande budgetår ansvara för attachéverksamhetens administration.

Prop. 1977/78:111 141

Vad gäller den internationella verksamheten i övrigt har jag beräknat medel för en ökad ambitionsnivå för projektsamverkan med andra länder.

Vad gäller programmet Myndighetsservice harjag beräknat medel för STU:s verksamhet som expertorgan åt andra statliga och kommunala myndigheter i de fall där denna verksamhet inte har direkt samband med pågående utvecklingsprojekt. Inom detta program bör falla även den myndighetsservice avseende internationellt samarbete som f.n. ligger under programmet Internationell kontaktverksamhet.

Jag hav vid min medelsberäkning under detla anslag tagit hänsyn till det uppdrag rörande Sveriges tekniska och industriella kompelens som regeringen nyligen lämnai till STU.

Från detta anslag utgår under innevarande budgetår bidrag lill verksamheten vid SINFDOK. SINFDOK-utredningen (I 1975:04) har i sitt betänkande (SOU 1977:71) Vetenskaplig och teknisk informationsförsönning föreslagit att SINFDOK slås samman med forskningsbiblioteksrådet till en särskild delegation för informationsförsörjning. Betänkandet har remissbehandlats. I avvaktan på regeringens ställningslagande till utredningens förslag harjag under detta program beräknat medel för en oförändrad ambitionsnivå vid SINFDOK kommande budgetår.

För budgetåret 1977/78 har regeringen i likhet med tidigare budgetår av riksdagen bemyndigats atl godkänna avtal och beslut rörande slöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete m. m. som, inberäknat löpande avtal och beslut, innebär åtaganden om högst 115 milj. kr. under vart och ett av budgetåren 1978/79-1981/82. Detta bemyndigande avser också avtal om den nyss nämnda teknisk-vetenskapliga altachéverksamheten. Med hänvisning lill de ökade kostnaderna för forskning och utvecklingsarbete föreslår jag en viss ökning av ramen. Jag förordar därtör alt regeringen inhämtar riksdagens bemyndigande att under budgetåret 1978/79 få fatta beslut om stöd till nämnda ändamål, som inberäknat löpande avtal och beslut innebär åtaganden om högst 145 milj. kr. under vart och ell av budgetåret 1979/80-1982/83. Lämnas bemyndigande ankommer det på regeringen att meddela de närmare föreskrifter som behövs.

Som framgår av sammanställningen bör alltså detta anslag för budgetåret 1978/79 tas upp med 353 milj. kr.

F 2. Styrelsen för teknisk utveckling: Drift av forskningsstationer

1976/77 Utgift

1977/78 Anslag 1000

1978/79 Förslag 1000

Under anslaget, som liksom tidigare bör las upp med formelll 1 000 kr., redovisas kostnader och intäkter för drift och förvaltning av forskningsstationen i Stockholm.

Prop. 1977/78:111 142

Forskningsstationens uppgift är atl ställa lämpliga forskningslokaler och därtill anknuten service till förfogande för mindre forskargrupper och institut. Stationens drift handhas av en särskild stiftelse.

F 3. Styrelsen för teknisk utveckling: Urustning

1976/77 Utgift '6498 175 Reservation 12883268

1977/78 Anslag 10800000

1978/79 Förslag 11500000
' Disponerat 7916000,

Över anslaget anvisas medel i form av lån för anskaffning av dyrare apparatur och instrument för teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete. Nyttjare av utrustning som har anskaffats med medel från anslaget belastas med kostnader för avskrivning och förräntning. Medel motsvarande dessa kostnader omförs till särskild inkomsttitel på statsbudgeten.

För budgetåret 1978/79 beräknar jag totalt 11,5 milj. kr. under detla anslag för anskaffning av mer kostnadskrävande utrustning. Jag förordar vidare att regeringen inhämtar riksdagens bemyndigande atl under budgetåret 1978/79 få fatta beslut om beställning av utrustning som, inberäknat redan beställd utrustning, uppgår till högst 4,5 milj. kr. under budgetåret 1979/80 och högst 3 milj. kr. under budgetåret 1980/81.

14 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att

1. godkänna de grunder för statens stöd lill teknisk forskning och
industriellt utvecklingsarbete som jag har förordat,

2. godkänna de av mig förordade riktlinjerna för kredilverksamhe-ten vid de regionala utvecklingsfonderna,

3. godkänna de av mig förordade riktlinjerna för finansiering av stiftelsen Industriellt utvecklingscentrum i övre Norrland,

4. godkänna de av mig förordade riktlinjerna för styrelsens för teknisk utveckling organisation,

5. bemyndiga regeringen alt under budgetåret 1978/79, i enlighet med vad jag har anfört, ikläda staten ekonomisk förpliktelse i samband med stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete m, m, som, inberäknat löpande avtal och beslut, innebär åtaganden om högst 145 000000 kr. under vart och ett av budgetåren 1979/80-1982/83,

6. bemyndiga regeringen atl under budgetåret 1978/79 beställa utrustning för, inberäknat redan beställd utrustning, högst

Prop. 1977/78:111 146

Innehållsförteckning

sid.

Propositionens huvudsakliga innehåll 1

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 23 febmari 1978 3

1 Inledning........................................................................ ..... 3

2 Teknisk utveckling, forskning och innovationer............... 5

2.1 Teknisk utveckling och ekonomisk tillväxt................ 5

2.2 Teknisk forskning och innovationsverksamhet........ 6

2.3 Innovationsprocessen och dess faser..................... 7

2.4 Misslyckande och framgång i innovationsverksamhei 10

3 Internationell översikt.................................................... 10

4 Teknisk forskning och utveckling i Sverige...................... 15

5 STU:s nuvarande verksamhet ...................................... ... 18

5.1 Uppgifter................................................................. ... 18

5.2 Programstruktur...................................................... ... 20

5.3 Organisation........................................................... 20

5.4 Arbetsformer........................................................... ... 21

5.5 Det finansiella stödets fördelning och villkor........... ... 22

5.6 Resultat av hittillsvarande verksamhet .................. ... 22

6 STU-kommitténs förslag................................................. ... 25

6.1 Allmänna synpunkter............................................... ... 25

6.2 Programstruktur...................................................... ... 26

6.3 Stöd till tekniskt utvecklingsarbete ......................... ... 27

6.4 Stöd till forskning .................................................... ... 28

6.5 Kollektiv forskning................................................... ... 29

6.6 Stödformer och stödvillkor ...................................... ... 30

6.7 Uppföljning och utvärdering.................................... ... 31

6.8 Organisation............................................................ 32

6.9 Reservationer och särskilda yttranden ................. 34

7 Remissyttranden över STU-kommitténs förslag.............. 35

7.1 Allmänna synpunkter............................................... .. 35

7.2 Programstruktur...................................................... 35

7.3 Stöd till tekniskt utvecklingsarbete ........................ 37

7.4 Stöd till forskning .................................................... 40

7.5 Kollektiv forskning................................................... 41

7.6 Internationell kontaktverksamhet........................... 43

7.7 Stödformer och stödvillkor....................................... 43

7.8 Uppföljning och utvärdering.................................... 45

7.9 Organisation............................................................ .. 46

8 Teknikupphandlingskommitténs förslag.......................... 53

8.1 Allmänna överväganden och rekommendationer..... 53

8.2 Stöd till offentlig teknikupphandling ....................... 57

8.3 Kommunal teknikupphandling ................................. .. 59

8.4 Utbildning i teknikupphandling................................ .. 61

9 Remissyttranden över teknikupphandlingskommitténs förslag ... 62

9.1 Allmänna synpunkter............................................... 62

9.2 Stöd till offentlig teknikupphandling ........................ 66

9.3 Kommunal teknikupphandling ................................. 67

9.4 Utbildning i teknikupphandling................................. 68

Prop. 1977/78:111 147

sid.

10................................................................................. Statens industriverks rapport Regional produktutvecklingsservice
till mindre och medelstora förtag samt enskilda uppfinnare (SIND
1977:14) ...................................................................... ... 69

10.1 Stöd till regional produktutvecklingsservice............ ... 69

10.2 Finansiering av Stiftelsen Industriell utvecklingscentrum i övre Norriand (lUC) 72

11..................................................................................... Remissyttranden över statens industriverks rapport 74

11.1 Stöd till regional produktutvecklingsservice........... ... 74

11.2 Finansiering av Stiftelsen Industriellt utvecklingscentrum i övre Norrland (lUC) 76

12 Anslagsframställning från STU för budgetåret 1978/79. 77

13 Föredraganden ........................................................... 90

13.1 Inledning................................................................ 90

13.2 Den tekniska omvandlingen i svensk industri ...... 91

13.3 Motiv för innovationsstimulans ............................. 94

13.4 Former för innovationsstimulans............................. ... 96

13.5 STU:s verksamhet och organisation ..................... . 103

13.5.1 Allmänna synpunkter................................... 103

13.5.2 Programstruktur........................................... 105

13.5.3 Stöd till tekniskt utvecklingsarbete ............. 108

13.5.4 Stöd till kunskapsuppbyggande teknisk forskning ... 110

13.5.5 Kollektiv forskning........................................ . 112

13.5.6 Internationell kontaktverksamhet................ . 115

13.5.7 Teknikupphandling och myndighetsservice . . 116

13.5.8 Stödformer och stödvillkor........................... . 120

13.5.9 Uppföljning och utvärdering......................... 122

13.5.10 Organisation................................................ . 123

13.6 Stöd till större utvecklingsprojekt ......................... . 127

13.7 Stöd till regional produktutvecklingsservice m.m.... . 129

13.8 Finansiering av Stiftelsen Industriellt utvecklingscentmm i övre Norriand (lUC) 133

13.9 Anslagsfrågor......................................................... . 136

14...................................................................................... Hemställan 142

15 Beslut ........................................................................... . 143

Bilaga 1. STU:s nuvarande organisation

Bilaga 2. Föredragandens organisationsförslag för STU

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1978