7
Motion
1977/78:1953
av Tyra Johansson m. fl.
med anledning av propositionen 1977/78:178 med förslag till
lagstiftning om marknadsföringen av alkoholdrycker och tobaksvaror
I Sverige har tobaksrökning motarbetats med statliga medel ända sedan
1964. Sedan socialstyrelsens tobaksutredning avgav sin rapport 1973 har det i
denna rapport skisserade, mångsidiga förslaget blivit något av en internationell
förebild i fråga om arbete förminskning av tobakens skadeverkningar. En
särskild kommitté, tillsatt av socialdepartementet 1977, skall närmare planera
genomförandet av ett sådant mångsidigt program för åtgärder. Det svenska
arbetet mot tobakens skadeverkningar kommer ytterligare att ställas i
rampljuset 1979 genom att den 4:e världskonferensen om rökning och hälsa
då skall avhållas i Stockholm, organiserad av socialdepartementet och NTS
(Nationalföreningen för upplysning om tobakens skadeverkningar).
Nordiska rådet har rekommenderat förbud mot tobaksreklam. Sådant
förbud har redan införts i Finland, Island och Norge. När det gäller
motiveringen till utfärdandet av rekommendationen resp. införandet av de
nämnda förbuden har man i samtliga fall utgått från att tobaksreklamförbudet
är en värdefull del i ett sådant mångsidigt program som vi här har talat
om tidigare. Ingen har påstått att ett förbud mot tobaksreklam vore något
undermedel som ensamt kunde lösa de folkhälsoproblem som är förenade
med tobaksrökningen. Däremot har det alltså framstått helt klart att det
mångsidiga förslaget till åtgärder inte kunde berövas denna komponent utan
att försvagas allvarligt.
NTS har sammanställt litteratur beträffande tobaksreklam och reklamförbud.
Av aktuellt material framgår bl. a. de huvudpunkter som här kort
sammanfattas:
Reklamens främsta uppgift sägs vara att påverka märkesvalet. Det finns
emellertid forskning som tyder på att tobaksreklam också bidrar till att öka
totalkonsumtionen av tobak. Detta skulle ske bl. a. genom att tobaksreklamen
kan
O skapa en bild av rökning och rökare som attraherar ungdomen,
O motverka kunskapen om rökningens skadeverkningar genom att ge
intryck av att dessa kan undvikas om man använder vissa särskilt testade
och deklarerade produkter,
O rent allmänt få rökningen att framstå som mera utbredd och "naturlig” än
den verkligen är.
I diskussionen har man försökt att tillskriva tobaksreklamen den positiva
effekten att reklamen skulle underlätta utvecklingen mot svagare, mindre
Mot. 1977/78:1953
8
hälsoskadliga cigaretter. Denna synpunkt saknar emellertid avgörande
betydelse. Ett skäl till det är att frågan om ”mindre skadlig rökning”
innefattar långt fler dimensioner än ”mindre skadliga cigaretter”. Ett annat
skäl är att den information som kan behövas av detta slag förmedlas mera
objektivt av den innehållsdeklaration som lagenligt förekommer på cigarettpaketen.
En av NTS nyligen publicerad undersökning visar att detta
märkningssystem fungerar mycket effektivt. Det finns alltså inget positivt
med tobaksreklamen som skulle kunna motivera den.
Det första skälet för att införa förbud mot tobaksreklam är naturligtvis att
man därigenom undanröjer de förut nämnda negativa effekterna, som
innebär att den motverkar samhällets åtgärder mot tobakens skadeverkningar.
Dessutom bör det framhållas att själva införandet av förbud mot
tobaksreklamen har ett ”informationsvärde” genom att det inför allmänheten
åskådligt illustreras hur allvarligt samhället betraktar tobaksrökningens
skadeverkningar.
I diskussionen har anförts att ett förbud mot tobaksreklam skulle ha
negativa biverkningar som skulle motivera fortsatt reklam. Sådana farhågor
visar sig emellertid vid närmare påseende vara oberättigade eller starkt
överdrivna.
Det har t. ex. påståtts att ett förbud mot tobaksreklam skulle gynna
utländska intressen på svenska intressens bekostnad och detta i så hög grad
att STA (Svenska Tobaks AB) skulle drabbas av allvarliga sysselsättningsproblem.
Det bör dock erinras om att STA i en 1974 utgiven skrift om
tobaksreklamen uttryckligt säger, just apropå konkurrensläget vid ett
eventuellt reklamförbud, att STA ” gynnas av sin dominerande
marknadsposition. Dess produkter är väl inarbetade hos såväl återförsäljare
som tobakskonsumenter.” Rimligtvis bör detta gälla även i dag. Dessutom
har STA en långtidsplanering, innefattande bl. a. en diversifiering av
verksamheten, vilket också bör förebygga sysselsättningsproblem. Till
yttermera visso bör erinras att STA är distributör för flertalet av sina
utländska konkurrenter.
Det märkligaste i hela denna sysselsättningsdiskussion är emellertid de
speciella påståenden som gjorts, nämligen att erfarenheter från Norge skulle
tyda på sysselsättningsproblem i norsk tobaksindustri med anledning av
tobaksreklamförbudet i Norge. Det norska handelsdepartementet har gjort en
officiell utredning om dessa frågor, varvid ingenting framkommit som stöder
de nyssnämnda påståendena. Denna utredning har ställts till svenska
myndigheters förfogande, och det är därför direkt anmärkningsvärt att
regeringens proposition 1977/78:178 anför de ovannämnda påståendena om
sysselsättningsproblem som trovärdiga.
Ett annat påstående gäller risken för att ett reklamförbud skulle ge upphov
till en omfattande smygreklam. Erfarenheterna från Norge visar att sådan
verksamhet visserligen förekommit i samband med själva införandet av
förbudet men att det ganska snart skett en avmattning. Det måste dessutom
Mot. 1977/78:1953
9
påpekas att förekomsten av viss smygreklam kanske motsvarar några få
procent av den förutvarande reklamen. Den kan därför inte få hindra
undanröjandet av den helt dominerande delen av reklamen. Ett liknande
resonemang kan föras beträffande reklam i utländska tidskrifter.
Allt detta pekar enligt vår mening klart och tydligt på att tobaksreklamen i
huvudsak bör avskaffas. Vad man då måste bestämma sig för är var gränsen
skall dras. Ett studium av de remissyttranden som avgivits i anledning av
tobaks- och alkoholreklamutredningens förslag kan ge god vägledning:
Först kan konstateras att endast en mindre del av remissinstanserna är
sådana som representerar hälsointressen, flertalet representerar i stället
någon kommersiell verksamhet. Det är påtagligt med vilken enighet den så
at^säga häsloinriktade minoriteten bland remissinstanserna förordat en
gränsdragning som innebär att man utöver de i utredningsförslaget förbjudna
reklamformerna även förbjuder tobaksreklam genom annons i periodisk
skrift, medan man accepterar butiksreklam, utformad i enlighet med den
grundläggande måttfullhetsregeln. Avörande för en sådan gränsdragning är
givetvis att tidningsannonser på samma sätt som affischer, film o. d. träffar
alla utan åtskillnad -alltså inte bara tobakskonsumenter-och att detta sker i
sammanhang som inte har samband med köp av just denna vara. Det är just
detta vi anser vara orimligt; däremot kan det godtas att en tobakshandlare till
en tobaksköpande kund får ge måttfullt utformade reklammeddelanden i tal
eller skrift.
I propositionen har föreslagits helt andra restriktioner beträffande alkoholreklamen
än för tobaksreklamen, vilket vi anser vara inkonsekvent. Vi menar
att tobaksreklamen bör regleras lika hårt som alkoholreklamen.
Vi hemställer därför
att riksdagen med avslag på regeringens proposition 1977/78:178 i
vad avser förslaget till lag med vissa bestämmelser om marknadsföring
av tobaksvaror antar följande
Förslag till
Lag med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag gäller näringsidkares marknadsföring som avser tobaksvaror
och som vänder sig till konsumenter.
2 § Med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med bruk av tobak
skall särskild måttfullhet iakttagas vid marknadsföring av tobaksvara. Därvid
gäller särskilt att reklam- eller annan marknadsföringsåtgärd ej får företagas
som är påträngande eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av tobak
eller som över huvud tagel är ägnad att nå fram till andra än konsumenter av
tobaksvaror. Sålunda är det vid marknadsföring av tobaksvaror ej tillåtet att
använda t. ex. kommersiell annons i periodisk skrift eller i annan skrift pä vilken
Mot. 1977/78:1953
10
tryckfrihetsförordningen är tillämplig och som med avseende pä ordningen för
dess utgivning är jämförbar med periodisk skrift.
3 § Handling som strider mot 2 § skall vid tillämpning av marknadsföringslagen
(1975:1418) anses vara otillbörlig mot konsumenter.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979.
Stockholm den 28 april 1978
TYRA JOHANSSON (s)
GEORG ANDERSSON (s)
JAN BERGQVIST (s)
WIVI-ANNE RADESJÖ (s)
LARS-INGVAR SÖRENSON (s)