2

Motion
1977/78:1787

av Nils Hörberg

med anledning av propositionen 1977/78:91 om radions och televisionens
fortsatta verksamhet m. m.

”Den enda sysselsättning som tar lika lång tid som tevetittandet är
sömnen”, kan man läsa i Pressens Tidning. Förhållandet gäller barn i
Australien. I Sverige visar statistiken att barn redan i åldern 8-12 år tillbringar
mer än 2 timmar per dag framfor TV.

1 vårt land har vi sedan ganska länge svårigheter att få olika kulturella
uttrycksmedel att klara sin ekonomi. Vi försöker bl. a. med statsmedel stötta
ekonomiskt sviktande utbudsvarianter. I andra länder har man börjat ge upp
sådana vällovliga strävanden och låter de lättast säljbara kulturutbudsmedlen
slå ut de andra.

Kulturutbudet är stort i det modern samhället och bör så vara! Även
mångsidighet i utbudsformer är önskvärt.

Sedan länge subventioneras i betydande omfattning teatrar, konserthus

o. d. för att de över huvud taget skall kunna erbjuda medborgarna föreställningar
av god kvalitet. Samhällsstödet på denna kulturutbudssektor belastar
hårt inte minst kommunernas budget.

Filminspelning och filmvisning subventioneras av staten för att inte detta
kulturutbudsmedel helt skall slås ut av etermedia.

Tryckning och utgivning av böcker, försäljning av sådana och deras
tillhandahållande på bibliotek är verksamheter som i dag inte skulle kunna
klara sig ekonomiskt utan statliga och kommunala subventioner. Och vi vill
ju att böcker av god kvalitet skall kunna erbjudas.

Våra studieförbund är för sin kursuppläggning, sin studiecirkelverksamhet
m. m. helt beroende av generöst samhällsstöd.

På sektor efter sektor av kulturlivet kan samhällsstödets betydelse inte nog
uppskattas. Statsstöd och kommunstöd lämnas till kulturverksamheter som
konkurrerar med varandra och hotar att ”slå ut” varandra ekonomiskt. Höjs
stödet på en sektor så ropar en annan på större stöd även för sin
verksamhet.

Kan vi fortsätta så här? Har vi råd att samhällsfinansiera alla kulturutbudsmedel?
Finns det skillnader mellan dem som skulle kunna motivera en
prioritering av vissa?

Som jag ser det kan det finnas anledning att se över fördelningen av
samhällets kulturstöd. Det kan inte råda någon tvekan om att vissa av
kulturutbudsmedlen har en aktiverande effekt för den enskilde medborgaren
medan andra ”förför” medborgaren till ett passivt godtagande av allt som
”serveras”.

Mot. 1977/78:1787

3

Läsandet av böcker, köpta eller lånade på bibliotek, är en ”aktiv kulturkonsumtion”,
som termen lyder. Deltagande i studiecirklar med inläsning av
studiematerial m. m. är en annan sådan aktiv kulturform. Fördem som bor så
att de har möjlighet att besöka teater och konserthus eller en konsert eller
teaterföreställning i en skolaula osv. innebär det ett visst mått av personligt
deltagande i kulturaktiviteten.

Ovannämnda exempel kan vara tillräckliga för att bevisa hur vissa
kulturutbudsmedel aktiverar medborgaren. Som motvikt till dessa står så
radio-TV, som till övervägande delen medför ett passivt godtagande för
lyssnaren/tittaren av allt som bjuds.

Erfarenheter från USA med betydligt längre TV-verksamhet än Sverige men
även från Sveriges ca 20-åriga ”TV-tid” - visar, att detta kulturutbudsmedel
(TV mer än radio) inbjuder till okritiskt ”avnjutande” av det ena
programmet efter det andra. Den tid som USA-medborgaren tillbringar
framför TV gör honom/henne till passiv kulturmottagare på ett sätt som är
närmast skrämmande. Den kontinuerliga ”matningen” med våld, fylleri,
vinklad politisk information, reklam, förljugen romantik osv. har lätt för att
göra tittaren till en passiv, okritisk registrator. - Samtidigt förhindrar det
myckna TV-tittandet ”aktiv kulturkonsumtion” från den tittandes sida.

Med det anförda vill jag inte alls underkänna de positiva sidor, som
kulturutbudsmedlet TV har. Instruktiva filmer från olika forskningsområden,
högklassiga teaterföreställningar, direktsända kulturdebatter och anföranden
av ledande politiker är exempel på kulturutbud av hög klass, som
endast genom TV blir åtkomligt för masspublik.

Det kan väl knappast råda politiskt delade meningar om att de mera
aktiverande kulturutbudsmedel som exemplifierats i början av motionen
gagnar medborgarens utveckling till en mångsidigt informerad, aktiv och
kritiskt tänkande individ. Ett okritiskt TV-tittande på program av högst
varierande kvalitet har lätt för att inbjuda tittaren till passivitet. Detta har
redan konstaterats i USA framför allt hos efterkrigsgenerationen.

Det kan finnas anledning överväga om inte samhällsstöd till olika
kulturutbudsmedel borde avvägas så att medborgaren så att säga fick hjälp till
ökad utövning av mera aktiviserande kulturformer. För egen del vill jag
framföra tanken att en kanske två ”TV-fria” kvällar i veckan skulle innebära
en övergång för många medborgare till egna aktiviteter såsom deltagande i
studiecirkel, föreningssammankomst eller besök för avnjutande av teaterföreställning,
konsert o. d.

Kostnaden för två TV-program är så stor att betydande utökning av andra
kulturaktiviteter vore möjlig om vi nöjde oss med eti TV-program präglat av
hög kvalitet. - Någon större förlust skulle det inte vara om cowboys skjutande
av oskyldiga indianer försvann ur bildrutan. Förljugna romantiska filmer,
utländska såväl som svenska, med fylleri, svordomar, könsdiskriminering
m. m. kunde också gärna undvaras osv.

Någon tycker kanske att den uppfatting som jag framför är reaktionär? Det

Mot. 1977/78:1787

4

är den från den synpunkten, att den för tankarna till de positiva värden som
låg i tidigare generationers kulturutövning - högläsning, amatörteaterverksamhet,
egen musikutövning i hemmet osv. Själv anser jag min uppfattning
vara närmast radikal, då den starkt opponerar mot det ”slentrianmässiga
inglidandet i TV-ålderns passivitet” såsom något önskvärt och naturnödvändigt!

Låt oss radikalt bryta med efterkrigstidens oreflekterade godtagande av
automatisering och passivisering i kulturutbudet och försöka finna en
avvägning, som låter de självutövande och aktiviserande kulturformerna
förenas med ett måttligt TV-utbud till gagn för vår utveckling till väl
informerade, aktiva, kritiskt tänkande individer!

Med hänvisning till det anförda hemställer jag

att riksdagen begär att regeringen på lämpligt sätt låter utreda

1. hur samhällets kulturstöd skall utformas så att det gagnar de
enskilda medborgarnas utveckling till mångsidigt informerade,
kulturaktiva, kritiskt tänkande individer,

2. vilken avägning som därför för framtiden bör göras mellan olika
kulturella uttrycksmedel, när det gäller statsstödets fördelning.

Stockholm den 23 mars 1978

NILS HÖRBERG (fp)