TU 1977/78:10

Trafikutskottets betänkande
1977/78:10

med anledning av propositionen 1977/78:10 om ändring av statens
vägverks organisation och om vissa vägplaneringsfrågor jämte
motioner

Propositionen

I propositionen 1977/78:10 har regeringen (kommunikationsdepartementet) dels

berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som i propositionen anförts i
fråga om riktlinjer för den framtida vägplaneringen,

dels föreslagit riksdagen att godkänna den ändring i vägverkets organisation
som i propositionen förordats.

I propositionen föreslås att en särskild planeringsavdelning inrättas inom
vägverkets centralförvaltning. Omorganisationen föreslås träda i kraft den 1
januari 1978, så att den nya organisationen kan börja fungera före verkets
omlokalisering till Borlänge, vilken sker etappvis under åren 1979 och
1980.

I propositionen behandlas vidare vissa frågor om den långsiktiga vägplaneringen.
Avsikten är att bl. a. den nuvarande behovsinventeringen skall
ersättas med en perspektivplanering som på ett bättre sätt kan visa
konsekvenserna av alternativa inriktningar av väghållningsverksamheten.
Bättre förutsättningar skapas vidare för regionala och lokala myndigheter och
organ att aktivt delta i vägplaneringen.

Motionerna

I motionen 1977/78:85 av Kjell Mattsson och Torsten Sandberg (båda c)
hemställs att riksdagen beslutar att i avvaktan på arbetet inom utredningen
om vidgad länsdemokrati avslå förslaget om fasta beredningsgrupper för
vägplaneringen på länsnivå.

I motionen 1977/78:86 av Sven Mellqvist m. fl. (s) hemställs att riksdagen
måtte begära att regeringen snarast förelägger riksdagen förslag till vägpolitiska
mål för den framtida vägpolitiken.

1 Riksdagen 1977/78. 15 sami. Nr 10

TU 1977/78:10

Utskottet

Den framtida vägplaneringen m. m.

I förevarande proposition lägger regeringen fram förslag om viss ändring i
statens vägverks organisation. I anslutning härtill erinrar föredragande
departementschefen om det intensiva utredningsarbete som under senare år
gjorts beträffande den framtida vägplaneringen och vägpolitiken. Utredningsarbetet
har resulterat bl. a. i betänkandena (SOU 1975:85-86) Vägplanering
från kommittén förden långsiktiga vägplaneringen (KLV) och (Ds Kn
1977:2) Samordnad regional vägplanering från decentraliseringsutredningen.

Enligt departementschefen bör statsmakterna inte behandla vägverkets
organisation utan att också ta ställning till nämnda betänkanden. Det
allmänna ekonomiska läget anses emellertid försvåra mera långsiktiga
bedömningar av den svenska ekonomins utveckling och det är därför enligt
departementschefen olämpligt att nu fatta mer långtgående beslut om den
långsiktiga vägpolitiken.

Departementschefen berör i propositionen inledningsvis vägfrågornas
behandling i riksdagen under senare år. Därefter behandlas KLV:s och
decentraliseringsutredningens betänkanden och slutligen förslaget till
ändring av vägverkets organisation.

I anslutning härtill erinras om att 1972 års riksdag i samband med
behandlingen av statsverkspropositionen tog upp frågan om den allmänna
inriktningen av den långsiktiga vägplaneringen. Riksdagen (TU 1972:1, rskr
1972:64) underströk därvid att väg- och trafikplaneringen måste ske i nära
kontakt med samhällsplaneringen i stort och i högre grad än hittills
samordnas med en aktiv lokaliserings-och regionalpolitik. Arbetsmarknadspolitiska
och allmänt näringspolitiska målsättningar skulle beaktas och
hänsyn tas även till trafiksäkerhet och miljö. De resurser som avsetts för
vägändamål ansågs böra fördelas på ett sådant sätt att alla delar av landet får
ett vägnät som tillsammans med andra åtgärder skapar bättre betingelser för
befolknings- och näringslivsutvecklingen.

Statsmakternas ställningstaganden år 1972 angavs vara temporära i
avvaktan på resultatet av det fortsatta utredningsarbete som riksdagsbehandlingen
förutsatte. Riksdagen har därefter vid upprepade tillfällen påtalat
behovet av att frågan om den långsiktiga vägplaneringen åter föreläggs
riksdagen (TU 1974:1, rskr 1974:110, TU 1975:1, rskr 1975:76,TU 1975/76:11,
rskr 1975/76:253).

Med utgångspunkt i statsmakternas förenämnda ställningstaganden år
1972 fick KLV i uppdrag att utarbeta förslag till riktlinjer för den framtida
vägplaneringen. Tyngdpunkten skulle därvid läggas på att förbättra anpassningen
av vägplaneringen till den övriga samhällsplaneringen.

1 KLV:s betänkande sägs att den av statsmakterna förda väg- och
trafikpolitiken ger förutsättningarna för den långsiktiga vägplaneringen.

TU 1977/78:10

KLV hänvisar därvid till den i olika sammanhang uttalade uppfattningen att
den framtida trafikpolitiken bör grundas på ett samhällsekonomiskt synsätt.
Detta innebär enligt KLV att man i högre grad bör beakta beroendet och
återverkningarna såväl mellan vägtrafiken och övriga trafikgrenar som
mellan vägtrafiken och samhällssektorer utanför trafiksektorn. I betänkandet
behandlar KLV vidare den framtida trafikutvecklingen och efterfrågan på
vägtjänster, resursutrymmet för vägåtgärder samt det framtida vägplaneringssystemet.
Det sistnämnda indelar KLV i tre delar, planeringsmodell,
planeringsstadier och planeringsorganisation. 1 anslutning härtill behandlas
även frågan om indelning eller klassificering av vägnätet.

Den planeringsmodell som KLV generellt föreslår innebär enligt propositionen
att ett samhällsekonomiskt synsätt anläggs på planeringsproblemen.
Modellen anses omfatta en vidareutveckling av de trafikekonomiska bedömningar
om sedan mitten på 1960-talet gjorts inom vägsektorn. Utvecklingen
innebär härvid att en kvalitativ effektbeskrivning av väghållningsåtgärder
läggs till den traditionellt kvantitativa. Avsikten är därvid bl. a. att den
nuvarande behovsinventeringen skall ersättas med en perspektivplanering.

Beträffande frågan om planeringsstadierna föreslår utredningen bl. a. att de
nuvarande i prioriteringsfasen ingående tioåriga långtidsplanerna samt
femåriga flerårs- och fördelningsplanerna slås samman till ett tioårigt
plandokument för stats- resp. statskommunvägar med en successivt minskad
detaljeringsgrad i planerna. KLV understryker att planeringsorganisationen
måste utformas så att den möjliggör den förutsatta samordningen av
vägplaneringen med övrig samhällsplanering. Enligt KLV är det inom ramen
för den gällande författningsmässiga regleringen möjligt att 11 den eftersträvade
samordningen genom att öka kommunernas och länsstyrelsernas
möjligheter att aktivt medverka i vägplaneringen. I propositionen lämnas i
detta sammanhang också en redogörelse för KLV:s förslag beträffande
tätorternas speciella problem, väghållaransvaret och driftplaneringen samt
väghållningens samhälleliga effekter, väghållningens samband med regionalpolitiken
och frågan om den framtida vägstandarden.

Departementschefen understryker med anledning av KLV:s förslag vikten
av att man i planeringen tar tillräcklig hänsyn till det ömsesidiga beroendet
såväl mellan vägtrafiken och övriga trafiksektorer som mellan vägtrafiken
och utvecklingen inom andra samhällssektorer. Trafik i samverkan är enligt
hans uppfattning en förutsättning för att uppnå en balanserad avvägning
mellan olika trafikslag och ett effektivt utnyttjande av samhällets resurser på
trafiksidan.

En utveckling av den nuvarande behovsinventeringen mot den av KLV
föreslagna perspektivplaneringen bör enligt departementschefen kunna
medföra en förbättring av den långsiktiga vägplaneringen. Med hänsyn till att
perspektivplaneringen kommer att ställa högre anspråk på planeringsresurser

1* Riksdagen 1977/78. 15 sami. Nr 10

TU 1977/78:10

bedöms ett revideringsintervall på fem år vara lämpligt mot tre år för
nuvarande behovsinventering. Vidare anses förslagets sammanslagning av
flerårs-och fördelningsplanerna med resp. långtidsplaner komma att förenkla
vägplaneringen för kommuner samt myndigheter och organ på regional nivå.
De tioåriga planerna bör enligt departementschefen kallas flerårs- och
fördelningsplaner i enlighet med nuvarande benämningar i väglagstiftningen.
Med hänsyn till att länsvägnätet företrädesvis betjänar de regionala
och lokala transportuppgifterna finner departementschefen det vidare riktigt
att länsstyrelsen ges bemyndigande att fastställa prioriteringen för åtgärder på
detta vägnät. Det anses därjämte värdefullt om även revideringsintervallen
för flerårs- och fördelningsplanerna kan samordnas med dem som gäller för
övrig planeringsverksamhet i samhället. För att fä överensstämmelse med
ovannämnda planeringsintervall för perspektivplaneringen anser departementschefen
att dessa planer bör revideras vart femte år, Ett intervall på fem
år kan dock vara för stort, bl. a. med hänsyn till den ökade andelen mindre
omläggnings- och förbättringsarbeten som planerna omfattar. Om så befinns
lämpligt bör därför enligt propositionen flerårs- och fördelningsplanerna
kunna revideras en gång mellan dessa revideringstillfallen.

De föreslagna åtgärderna i fråga om planeringssystemet torde som
departementschefen framhåller fä ses som en vidareutveckling av det system
som f. n. används inom vägplaneringen. Förslaget beträffande en s. k.
perspektivplanering synes därvid även enligt utskottets uppfattning på ett
bättre sätt än den nuvarande behovsinventeringen ägnad att visa konsekvenserna
av den alternativa inriktningen av väghållnjngsverksamheten.
Utskottet vill också understryka betydelsen av att prioriteringen inom
väghållningen kan bedömas och avvägas även med hänsyn till de regionalpolitiska
målsättningarna för olika delar av landet samt behovet av insatser
inom andra delar av trafiksektorn. Som departementschefen framhåller bör
detta underlättas om långtidsarbetet på lämpligt sätt samordnas med det
övergripande trafikplaneringsarbetet på central och regional nivå. Ej heller i
övrigt föranleder det föreslagna planeringssystemet någon erinran från
utskottets sida. Mot bakgrund av vad propositionen innehåller om prioriteringen
mellan olika vägobjekt inom planeringen bör - som departementschefen
framhållit - därav föranledda ändringar göras i vägkungörelsen
(1971:954,ändrad senast 1976:734)och i kungörelsen(1971:955,ändrad senast
1976:28) om statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa kommuner.

I anslutning till frågan om den organisatoriska ram inom vilken vägplaneringen
bör äga rum tar departementschefen upp ett förslag som framlagts
av decentraliseringsutredningen att en fast gemensam beredningsgrupp,
sammansatt av företrädare för de främsta planeringsorganen, bör inrättas på
länsnivå. En sådan beredningsgrupp skulle ha till uppgift att förbereda
behandlingen av viktigare väg- och trafikfrågor.

Departementschefen finner att förslaget bör kunna bidra till en förbättrad

TU 1977/78:10

vägplanering. Sådana grupper bör enligt propositionen kunna inrättas
försöksvis även om decentraliseringsutredningens betänkande i övrigt är
föremål för beredning inom regeringskansliet. Departementschefen avser
därför föreslå regeringen att beredningsgrupper av förevarande slag skall
tillskapas. På så sätt anses samrådet på länsnivå bli mer effektivt samtidigt
som handlingsfriheten ändå bibehålls. Skulle det visa sig att ett formaliserat
samråd med fast beredningsgrupp inte ger de effekter som det finns anledning
att förvänta, kan enligt propositionen andra åtgärder av organisatoriskt slag
behöva övervägas.

Inrättandet av fasta beredningsgrupper på länsnivå som komplettering till
övriga föreslagna förbättringar inom vägplaneringen synes även enligt
utskottets uppfattning kunna förbättra samordningen mellan olika intressen
och därmed också beslutsunderlaget i vägplaneringen. En sådan organisatorisk
åtgärd bör därför prövas. Utskottet förutsätter att beredningsgrupperna
kommer att arbeta i nära kontakt med länens näringslivs- och arbetsmarknadsorganisationer
samt tillstyrker förslaget i denna del.

Av utskottets ställningstagande följer att utskottet ej anser sig kunna
biträda yrkandet i motionen 1977/78:85 att riksdagen beslutar att i avvaktan
på arbetet inom utredningen om vidgad länsdemokrati avslå förslaget om
fasta beredningsgrupper för vägplaneringen på länsnivå.

Departementschefen konstaterar att i flera större tätorter vägverket sköter
de allmänna vägarna, medan kommunen har en organisation som svarar för
övrig gatu- och väghållning. Det synes departementschefen ej vara rationellt
att ha två väghållningsorganisationer inom samma tätort. Framför allt anses
detta ej stå i överensstämmelse med strävan att decentralisera olika
verksamheter så långt som möjligt. Möjligheterna för kommunen att vidta
lämpliga åtgärder inom sitt tätortsområde sägs därjämte öka väsentligt när
kommunen själv har ansvaret för hela väg- och gatunätet. Genomgående
leder med betydande övergripande trafik anses dock böra kvarstå i vägverkets
väghållning.

Även utskottet anser att en uppdelning av väghållaransvaret i enlighet med
departementschefens förslag bör genomföras. Utskottet finner ej heller
anledning till erinran mot propositionens förslag i övrigt i denna del.

Departementschefen anser vidare i likhet med K.LV att vägplaneringen
successivt har anpassats till den fortgående regionalpolitiska utvecklingen.
De förslag som enligt propositionen behandlats i det föregående torde
ytterligare säkra denna samordning. Detta sägs gälla förslagen att tidsmässigt
samordna olika former av samhällsplanering och att bättre kunna beskriva de
samhällsekonomiska effekter som är förbundna med olika handlingsalternativ.
Även förslagen om fasta beredningsgrupper i länen och möjligheter för
ökat inflytande för de regionala myndigheterna anses förbättra samordningen
mellan vägplanering och de regionalpolitiska strävandena.

Utskottet vill betona vikten av att en bättre sådan samordning kommer till

TU 1977/78:10

stånd. Härigenom skapas ökade förutsättningar för regionala och lokala
myndigheter och organ att aktivt delta i vägplaneringen, vilket utskottet
betraktar som särskilt betydelsefullt.

I anslutning till sin behandling av frågan om den framtida vägstandarden
erinrar departementschefen om riksdagens uttalanden om ett långsiktigt
program för den framtida vägpolitiken. I propositionen framhålls att ett
sådant program måste grundas på antaganden om såväl det framtida
resursutrymmet som den framtida trafiktillväxten. Den senare beräknas till
följd av en dämpad efterfrågetillväxt enligt propositionen bli lägre än under
1960-talet och början av 1970-talet. Godstrafiken väntas öka i snabbare takt
än persontrafiken.

Det är emellertid enligt departementschefens uppfattning helt klart att
vägsektorn även fortsättningsvis kommer att kräva betydande resurser.
Under 1960-talet och även hittills under 1970-talet anses huvuddelen av
väginvesteringarna ha avsett de större riksvägarna. Inom ramen för tilldelade
resurser bör nu en höjning av standarden hos de mindre och medelstora
vägarna ske, bl. a. för att underlätta såväl jord- och skogsbrukets som det
övriga näringslivets transporter. Satsningar bör därjämte göras för att
ytterligare utöka det belagda vägnätet. Motorvägsbyggandet uppges däremot
komma att bli begränsat framöver och avse endast mindre kompletteringar
och sammanbindningar av det nuvarande nätet.

I framtiden anses miljöaspekterna med bl. a. trafikbuller i ökad grad böra
uppmärksammas. Detsamma sägs gälla trafiksäkerheten. En ökad andel av
investeringarna måste därför enligt propositionen sättas in bl. a. på utpräglat
olycksbelastade vägsträckor. Vidare framhålls att de vägar där väsentliga
trafikinskränkningar sker i tjällossningstid måste ges en ökad uppmärksamhet.
Av propositionen framgår att det framtida vägprogrammet kan sägas
vara de flerårs- och fördelningsplaner som kommer att upprättas under år
1978 och sedan successivt revideras med vissa intervall. Planerna avses
upprättas med de förbättringar i handläggningsordningen som föreslås i
propositionen, innebärande att ökad vikt ges åt ställningstagandena på
regional nivå. Departementschefen avser att föreslå regeringen att i föreskrifter
till vägverket och länsstyrelserna ange den allmänna inriktningen av
planerna. Vägledande blir enligt propositionen bl. a. vad som anförts om
inriktningen av det framtida vägbyggandet med exempelvis strävan att
förbättra trafiksäkerheten och förbättra framkomligheten året om på vägarna.
För att decentralisera vägplaneringen sägs att beslutanderätten i första hand
bör läggas på regional myndighet. Länsstyrelsen bör därför fastställa
flerårsplanerna för länsvägnätet. Vägverket bör som hittills fastställa flerårsplanerna
för riksvägnätet och fördelningsplanerna.

De ramar som bör ligga till grund för de tioåriga vägplaner som skall
upprättas under år 1978 blir enligt propositionen beroende av vilka väganslag
som kommer att föreslås i den kommande budgetpropositionen. Regeringen
avser att i början av år 1978 lämna vägverket och länsstyrelserna de

TU 1977/78:10

föreskrifter vilka upprättandet av flerårs- och fördelningsplanerna skall
baseras på. Därvid - sägs det - kommer frågan om det bedömda framtida
resursutrymmet att behandlas.

1 anslutning härtill har utskottet tagit ställning till ett i denna del gjort
motionsyrkande. I motionen 1977/78:86 hemställs sålunda att riksdagen
beslutar begära att regeringen snarast förelägger riksdagen förslag till
vägpolitiska mål för den framtida vägpolitiken.

I propositionen förs enligt motionen vissa allmänna resonemang om de
faktorer som bör vara bestämmande för den framtida vägplaneringen. De
mycket allmänna och till intet förpliktande uttalanden som departementschefen
gör i sammanhanget sägs på intet sätt svara mot riksdagens krav på att
få ta ställning till de framtida vägpolitiska målen. Det är därför ett krav från
motionärernas sida att regeringen före utfärdandet av sina anvisningar till
vägverket och länsstyrelserna i en proposition till riksdagen ger denna
möjlighet att ta ställning till den framtida vägpolitiken och vilka vägpolitiska
mål som skall ligga till grund för densamma.

Som här ovan nämnts har riksdagen vid upprepade tillfällen påtalat
behovet av att frågan om den långsiktiga vägpolitiken föreläggs riksdagen.
Någon försening härav genom det till den trafikpolitiska utredningen
lämnade tilläggsuppdraget beträffande vägtrafikens kostnadsansvar fick
enligt uttalande år 1975 av riksdagen ej ske. År 1976erinrade riksdagen omatt
anledningen till att anslagen inte under senare år genomgått några större
förändringar bl. a. varit att riksdagen avvaktat det begärda programmet för
den långsiktiga vägpolitiken. När ett sådant program väl förelåge ansågs att
ställning kunde tas till frågan hur stor del av resurserna som vägväsendet
skall ha från samhällsekonomiska utgångspunkter. Riksdagen underströk i
sammanhanget ånyo vikten av att förslag till riktlinjer för den fortsatta
vägplaneringen och ett långsiktigt program för den framtida vägpolitiken
snarast föreläggs riksdagen. Det därvid eftersträvade programmet måste
enligt riksdagens uttalande göra det möjligt att bedriva en rationell vägpolitik
samt undvika den kapitalförstöring och de ekonomiska improvisationer som
vägverket tvingats till under senare år.

Utskottet är alltjämt av samma uppfattning. Som departementschefen
framhåller torde det ekonomiska läget visserligen försvåra långsiktiga
bedömningar av den svenska ekonomins utveckling. Detta bör emellertid
enligt utskottets mening ej utgöra hinder för regeringen att lägga fram förslag
i enlighet med riksdagens tidigare uttalanden. I avvaktan härpå finner sig
utskottet ej berett att ta ställning till vad departementschefen anfört om
investeringsmedlens fördelning på skrida vägkategorier m. m. Utskottet
förutsätter därför att det av riksdagen tidigare begärda förslaget till ett
långsiktigt vägpolitiskt program m. m. snarast föreläggs riksdagen.

Vad utskottet i nu berörda delar anfört bör av riksdagen ges regeringen till
känna.

TU 1977/78:10

Statens vägverks organisation

Den pågående utvecklingen mot en alltmer integrerad väghållning och den
successivt förändrade inriktningen av vägverkets verksamhet mot utökad
planering och drift har föranlett verket att i samarbete med statskontoret göra
en översyn av den nuvarande organisationen. Resultatet av denna översyn
har lagts fram i utredningsrapporten Vägverket 1980, vilken remissbehandlats
internt inom verket och av berörda personalorganisationer. Vägverket
har därefter hos regeringen hemställt om förändring i den nuvarande
organisationen. I propositionen redovisar departementschefen sin syn på
denna fråga. Härav framgår att centralförvaltningen i stort har en tillfredsställande
organisation. Problem anses dock finnas på grund av att planeringsfunktionerna
beträffande statsvägar och statskommunvägar är uppdelade på
två olika avdelningar, driftavdelningen och tekniska avdelningen. Ett annat
problem anges vara bristande balans i belastningen hos de olika avdelningarna.

I sin hemställan har vägverket föreslagit att centralförvaltningen organiseras
i enlighet med det av utredningen framtagna s. k. funktionella
organisationsalternativet. Förslaget kännetecknas av en relativt sett
begränsad förändring av den nuvarande organisationen. Ytterligare en
avdelning utöver de nuvarande fem föreslås. Inom denna avdelning,
planeringsavdelningen, avses den långsiktiga planeringsverksamheten,
vilken som nämnts finns på olika avdelningar inom centralförvaltningen,
komma att sammanföras. En sådan organisatorisk lösning bedöms på ett
bättre sätt än f. n. möjliggöra samlade bedömningar i vägplaneringen. Såväl
investerings- som driftfrågor för både stats-, statskommunvägar och bidragsberättigade
enskilda vägar kommer att kunna behandlas mera sammanhållet.

I utredningsarbetet har även diskuterats ett annat alternativ till centralförvaltningens
organisation, det s. k. regionala linjestabsalternativet.

Departementschefen anser att övervägande skäl talar för att verket
organiseras enligt det funktionella organisationsalternativet, innebärande att
den nuvarande organisationen kompletteras med en separat planeringsavdelning.
Genom att en planeringsavdelning tillskapas sägs bl. a. att den
vidareutveckling av vägplaneringen som förordats i propositionen underlättas.
Departementschefen förordar därför den av vägverket föreslagna organisationsändringen.
Genom att omorganisationen föreslås ske vid kommande
årsskifte anses verket ha goda förutsättningar att få den nya organisationen
att fungera väl före omlokaliseringen till Borlänge.

Även enligt utskottets uppfattning synes genom den föreslagna organisationsändringen
bättre förutsättningar skapas för den vidareutveckling av
vägplaneringen som förordas i propositionen. Utskottet tillstyrker därför
propositionen i denna del.

Vad avser verkets regionala organisation har utredningen föreslagit att

TU 1977/78:10

vägbyggandet i övre norra byggnadsdistriktet, som omfattar Norrbottens och
Västerbottens län, bör samordnas med vägförvaltningarna i resp. län. Något
konrekt förslag till förändring av byggnadsverksamheten har dock ej lagts
fram. Vad departementschefen anfört i sammanhanget har ej gett utskottet
anledning till erinran. Vägverket bör därför i nära kontakt med berörda
personalorganisationer genomföra det ytterligare utredningsarbete som
verket anser erforderligt samt till regeringen återkomma med de förslag som
kan föranledas därav.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen

a. avslår motionen 1977/78:85,

b. med anledning av propositionen 1977/78:10 och motionen
1977/78:86 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört i fråga om riktlinjer för den framtida vägplaneringen
samt ett långsiktigt program för den framtida vägpolitiken,
m. m.,

2. att riksdagen godkänner den ändring i vägverkets organisation
som i propositionen förordats.

Stockholm den 1 december 1977

På trafikutskottets vägnar
SVEN MELLQVIST

Närvarande: Sven Mellqvist (s), Carl-Wilhelm Lothigius (m), Arne Persson
(c), Essen Lindahl (s), Alfred Håkansson (c), Nils Hjorth (s), Kurt Hugosson
(s), Rune Torwald (c), Birger Rosqvist (s), Rolf Clarkson (m), Olle Östrand (s),
Wiggo Komstedt (m), Erik Johansson i Hållsta (c), Rune Johansson i Åmål (s)
och Eric Rejdnell (fp).

Stockholm 1977