Lagutskottets betänkande

1977/78:5

med anledning av propositionen 1976/77:123 med förslag till konsu-mentkreditlag m. m. jämte motioner

Ärendet

I propositionen 1976/77:123 har regeringen (justitiedepartementet) - efter hörande av lagrådet - föreslagit riksdagen att anta i propositionen framlagda förslag till

1. konsumentkreditlag,

2. lag om ändring i lagen (1915:219) om avbetalningsköp,

3. lag om ändring i konsumentköplagen (1973:877),

4. lag om ändring i brottsbalken.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till vad utskottet anför på s. 16 och 17.

I ärendet behandlar utskottet vidare de med anledning av propositionen väckta motionerna 1976/77:1577,1578,1594,1595,1596 och 1597. Motionsyrkandena redovisas nedan på s. 12.

Näringsulskottet har till lagutskottet inkommit med yttrande med anledning av propositionen och motionen 1976/77:1577. Yttrandet har fogats till detta betänkande som bilaga 1.

Utskottet har vidare inhämtat lagrådets yttrande över de förslag till ändringar av 12,13,15,18 och 20 S§ konsumentkreditlagen som framgår av till detta betänkande fogade lagrådsremiss, bilaga 2. Lagrådets yttrande har fogats till betänkandet som bilaga 3,

Utskoltel har låtit göra vissa undersökningar rörande frekvensen av betalningsanstånd och förtidsbetalningar inom avbetalningshandeln. Härvid har bl. a. genom Handelns utredningsinstituts försorg genomförts en intervjuundersökning i detaljhandeln.

I ärendet har företrädare för justitiedepartementet, bankinspektionen, konsumentverket. Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund. Finansieringsföretagens förening. Motorbranschens riksförbund och Svensk postorderförening framfört synpunkter på de föreliggande förslagen.

Skrivelser har till utskottet inkommit från Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund. Finansieringsföretagens förening. Motorbranschens riksförbund och AB Elektro-lux.

Riksdagen 1977/78. 8 saml. Nr 5

LU 1977/78:5

LU 1977/78:5 2

Lagförslagen

De i proposilionen framlagda lagförslagen har följande lydelse:

1 Förslag till Konsumentkreditlag

Härigenom föreskrives följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag gäller kredit (belalningsansländ eller lån) som är avsedd hu
vudsakligen för enskilt bruk och som lämnas eller erbjudes lill konsument
av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet.

Lagen gäller under motsvarande förutsättningar även i fråga om kredit av annan än näringsidkare, om krediten förmedlas av näringsidkare som ombud för kreditgivaren.

2 § I lagen avses med

kreditgivare: den som lämnar krediten eller övertar den ursprunglige kreditgivarens fordran,

kontanipris: det pris lill vilket vara. tjänst eller annan nyttighet vanligen hålles konsument tillhanda moi kontant betalning,

kreditbelopp: vid belalningsansländ den del av kontantprisei varmed anstånd lämnas saml vid lån del lånade beloppet,

kredilkoslnad: det sammanlagda beloppet av alla räntor, tillägg och andra kostnader som konsumenten har an erlägga med anledning av krediten.

effektiv länla: kredilkoslnaden angiven som en årlig ränla beräknad pä krediibeloppet, i förekommande fall under hänsynstagande lill att delbetalningar skall göras under den löpande kredittiden,

kreditfordran: summan av krediibeloppet och kredilkoslnaden.

3§ Med kreditköp avses köp av vara, vid vilket säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av betalningen eller vid vilket någon del av betalningen erlägges med belopp som köparen far låna av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren. Har avtalel betecknats som uthyrning eller betalningen som vederlag för varans nyttjande föreligger ändå kreditköp, om det är avsett all den lill vilken varan utlämnas skall bli ägare av denna.

4 § Avtalsvillkor som inskränker konsumentens befogenheter eller förmåner
enligt denna lag är ogiltigt.

Marknadsföring av kredit

5 § Näringsidkare skall vid annonsering, skyltning och liknande marknads
föring beträffande kredit lämna information om den effektiva räntan för

LU 1977/78:5 3

krediten. Är det fråga om kredit för förvärv av särskild vara, tjänst eller annan nyttighet, skall även kredilkoslnaden och kontantprisei anges.

Information enligt första stycket behöver ej lämnas, om krediten är av ringa omfattning eller det annars föreligger särskilda skäl.

6 § Innan kreditavial slutes skall näringsidkare, som lämnar eller förmedlar krediten, lämna konsumenten information i de hänseenden och i den omfattning som anges i 5 . Informationen skall lämnas skriftligen.

7§ I fråga om Underlätelse all lämna informalion som anges i 5 och 6 5;!; eller som annars är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt gäller marknadsföringslagen (1975:1418).

Bestämmelser om kreditköp

Kontaminsais

8§ Vid kreditköp skall säljaren av köparen uttaga kontantinsats i enlighet med god sed på marknaden. Kontantinsatsen skall motsvara minst 20 procent av varans koniantpris, om ej särskilda förhållanden föranleder annat. Som kontantinsats anses ej betalning med medel som köparen far låna av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren.

9 i} Säljer näringsidkare för egen eller annans räkning vara ulan atl iakttaga
vad som sägs i 8 S, skall del anses utgöra handling som avses i 2 !; mark
nadsföringslagen (1975:1418).

Köparens befogenheter inoi annan kreditgivare än säljaren

10 § Vid kreditköp får köparen mot kreditgivares krav på betalning framställa
samma invändningar på grund av köpet som han kan göra mot säljaren.

Har köparen på grund av köpet anspråk mot säljaren på åierbeialning av köpeskilling, skadestånd eller annan penningprestation svarar kreditgivare lika med säljaren för anspråkets fullgörande. Kreditgivaren är dock ej skyldig alt betala mer än vad han mottagit av köparen med anledning av krediten.

Förbud mot vissa Jbrdringsbcvis

11 § Kreditgivaren får ej mottaga av köparen ingången växelförbindelse be
träffande fordran på grund av kreditköpet. Han fär ej heller lill bevis för
sin fordran mottaga av köparen utfärdat löpande skuldebrev eller annan
av denne ingången skuldförbindelse, vars övertalande eller panisäilning in
skränker köparens rätt alt framställa invändningar på grund av köpet, om

LU 1977/78:5 4

ny borgenär i god tro förvärvar fordringshandlingen.

Första stycket första meningen äger ej lillämpning på egen växel som är utställd av bankaktiebolag, sparbank eller krediikassa inom jordbrukskasserörelsen.

Den som upp.såiligen bryter mot denna paragraf dömes till böter.

Fönidsbetalning

12 § Vid kreditköp har köparen alltid rätt all betala sin skuld lill kreditgivaren
i förtid.

Kreditgivaren lär kräva betalning i förtid endast om han gjort förbehåll härom samt köparen sedan mer än en månad är i dröjsmål med alt eriägga förfallen del av kreditfordringen som uppgår till mer än en tiondel av hela krediifordringen.

.Andra stycket utgör ej hinder för bank eller annan kreditgivare alt göra gällande strängare förbehåll om betalning i förtid, om skyldighet därtill följer av annan författning.

13 § Vid förtidsbetalning enligt 12; skall vid beräkning av kreditgivarens
fordran den obetalda delen av kreditfordringen minskas med så stor del
av kreditkostnaden som den ej utnyttjade kredittiden utgör i förhållande
till den avtalade kredittiden. Kreditgivaren får dock alltid tillgodoräkna sig
hela kostnaden för uppläggning av krediten, om denna kostnad särskilt
anges i avtalet och ej är oskälig.

Förbud mot viss avräkning

14 § Belopp som köparen erlägger för avräkning på viss kreditfordran i an
ledning av kreditköp får kreditgivaren ej först avräkna på annan fordran.

Aiertaganderäii

15 § Med förbehåll om återtaganderäit avses avtalsvillkor som ger kredit
givaren möjlighet att återtaga varan, om köparen ej fullgör sin del av kre-
dilköpsavtal.

Förbehåll om åiertaganderätl flr göras gällande endast under förutsältning att förbehållet har gjorts av säljaren i samband med köpet för atl trygga säljarens rätt till betalning samt köparen sedan mer än en månad är i dröjsmål med atl erlägga förfallen och ej preskriberad del av krediifordringen som uppgår till mer än en tiondel av hela krediifordringen.

Använder näringsidkare förbehåll om återtaganderäit vid försäljning av vara, som med hänsyn till sin beskaffenhet eller sill värde eller på grund av förhållandena på marknaden ej är lämpad som kreditsäkerhel, kan nä-

LU 1977/78:5 5

ringsidkaren förbjudas atl framdeles i liknande fall använda sådant förbehåll. I fråga om förbud äger i övrigt bestämmelserna i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor motsvarande tillämpning.

16 § Om köparen efter utgången av den i 15 >; andra stycket angivna tiden men innan varan återtages erlägger belopp, som ej har betalats i rätt tid, jämte ränla och kostnader enligt de grunder som anges i 17 S tredje-femte styckena, får kreditgivaren ej återtaga varan pågrund av dröjsmålet. Ej heller får kreditgivaren i sådant fall göra gällande avtalsvillkor som avses i 12 § andra stycket.

Uppgörelse vid återtagande av vara

17 § Vill kreditgivaren utnyttja rätt all återtaga vara, skall avräkning göras
mellan honom och köparen.

Köparen tillgodoräknas härvid varans värde vid återtagandet. Vid beräkning av värdet äger 3 lagen (1915:219) om avbetalningsköp motsvarande lillämpning.

Kreditgivaren får tillgodoräkna sig den obetalda delen av kreditfordringen efter avräkning enligt 13 >; saml i förekommande fall dröjsmålsränla, dock ej enligt högre räntefot än som anges i 6 j räntelagen (1975:635).

Kreditgivaren får därjämte tillgodoräkna sig ersättning för följande kostnader för återtagande av varan, nämligen exekulionsavgifi, skälig kostnad för transport av varan samt utgift för inställelse vid förrättning för återtagande, om inställelsen har varit påkallad för tillvaratagande av kreditgivarens rätt. Vid bestämmande av ersättning för utgift för inställelse äger bestämmelserna om beräknande av ersättning av allmänna medel lill vittne motsvarande lillämpning.

I mål om handräckning för återtagande för kreditgivaren, enligt vad regeringen närmare föreskriver, tillgodoräkna sig även skälig ersättning för eget arbete med anledning av målet samt arvode till ombud eller biträde.

18 § Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än kre
ditgivaren, får varan återtagas endast om kreditgivaren betalar mellanskill
naden till köparen eller, när varan värderats av utmätningsman, nedsätter
mellanskillnaden hos denne.

Tillgodoräknas kreditgivaren ett större belopp än köparen, får kreditgivaren ej kräva ut mellanskillnaden (reslskulden).

Återlösande av vara snm åleriagils

19 § Köparen far inom fjorton dagar återlösa vara som har återtagils. Vill
köparen återlösa varan, skall han betala kreditgivaren varans värde vid åter
tagandet saml den resiskuld som kan föreligga enligt avräkningen.

LU 1977/78:5 6

Handräckning för återtagande av vara m. m.

20 § Kreditgivaren lär hos utmätningsman söka handräckning för varans
återtagande, under förutsättning att om kreditköpet har upprättats en av
parterna underskriven handling, som innehåller förbehåll om återtaganderäit
samt uppgift om kontantprisei. krediibeloppet, kreditkostnaden, kredittiden,
krediifordringen och de tidpunkter när betalning skall eriäggas.

Ansökan om handräckning skall göras skriftligen saml innehålla uppgift om hur stor del av kreditfordringen som utestår obetald. Vid ansökningen skall fogas styrkt avskrift av den handling som anges i första stycket.

21 § Handräckning far beviljas endast om det är uppenbart alt de förut
sättningar som anges i 15 >; andra stycket föreligger.

Har förbehåll om återtaganderäit använts i strid mot förbud enligt 15 !; tredje styckei, får handräckning ej beviljas.

Handräckning eller verkställighet av dom, varigenom köparen har förpliktats att lämna tillbaka vara som sålts med förbehåll om återtaganderäit, lär ej beviljas beträffande vara som enligt 65 >; utsökningslagen (1877:31 s. I) undantages från utmätning.

22 § 1 fråga om handräckning och verkställighet av dom, som anges i 21
tredje stycket, äger I övrigt 10 >; tredje och fjärde styckena, 12-15 !;>; och
16 första stycket lagen (1915:219) om avbeialningsköp motsvarande till-
lämpning. Härvid skall hänvisningen i 14 >; andra stycket lill 5 !; första stycket
avse 18 första styckei denna lag.

Förbud mot utmätning

23 § Vara som har sålts med förbehåll om återtaganderäit får ej utmätas
för fordran på grund av kreditköpet.

Betalningsansvar vid förlust av kontokort m. m.

24 § Avtalsvillkor som innebär alt konlohavare skall vara betalningsskyldig för belopp, som påförts kontot genom att kontokort har använts av obehörig, fär göras gällande endast om kontohavaren eller annan som enligt kontoavtalet är behörig all använda kontokortet

1. lämnat ifrån sig kortet till annan,

2. genom grov oaktsamhet förlorat kortet,

3. på annat sätt föriorat besittningen av kortet och icke snarast efter upptäckten anmält förlusten hos kreditgivaren.

För belopp, som på sätt i första stycket anges har påförts kontot sedan kreditgivaren mottagit anmälan att kontohavaren eller annan som enligt

LU 1977/78:5 7

konloavtalel är behörig att använda kontokortet ej längre har delta i sin besittning, är kontohavaren betalningsskyldig endast om han förfarit svikligt.

Tillsyn m. m.

25 § Konsumentverket utövar tillsyn överefterievnaden av denna lag. Ver
kels lillsyn omfattar dock ej Sveriges riksbank, Sveriges.invesleringsbank
aktiebolag, verksamhet som står under lillsyn av bankinspektionen eller
försäkringsinspeklionen eller verksamhet hos exekutiv myndighet.

Tillsynen skall utövas så, atl den icke vållar större kostnad eller olägenhet än som är nödvändig.

26 § För utövande av tillsynen har konsumentverket eller den som verket
förordnar rätt att företaga inspektion hos näringsidkare som bedriver va
ruförsäljning eller som i sin yrkesmässiga verksamhet lämnar, förmedlar
eller övertar kredit som avses i denna lag och atl taga del av samtliga hand
lingar som behövs för tillsynen. Näringsidkaren skall lämna de upplysningar
om verksamheten som begäres för tillsynen.

Underlåter näringsidkare att lämna tillgång till handling eller att lämna upplysning i fill som avses i första styckei, lär konsumentverket förelägga näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet vid vite av högst 10 000 kronor.

27 § Talan om utdömande av vite som avses i 26 >; föres vid allmän domstol
av åklagare. Sådan talan får väckas endast efter anmälan av konsument
verket.

28 § Den som hos konsumentverket eller på verkets vägnar har tagit befallning med tillsynsärende enligt denna lag fär ej obehörigen yppa eller nyttja vad han därvid fått veta om enskilds personliga förhållanden eller om, yrkes- eller affärshemlighet.

29 § Har konsumentverket enligt 26 >; andra stycket förelagt näringsidkare att tillhandahålla handling fär talan mot beslutet föras hos kammarrätten genom besvär. Mot annat beslut av konsumentverket enligt 26 >; får talan ej föras.

30 § Bestämmelserna i 8 och 9 !;§ gäller ej kreditköp för vilka föreskrifter om kontantinsats har meddelats med stöd av lagen (1975:90) med bemyndigande atl meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978.

Bestämmelserna i 24 >; lillämpas även i fall då kontoavtalet har ingåtts före ikraftträdandet.

LU 1977/78:5 :8

Förekommer i lag eller annan författning bestämmelse som avser det fall alt vara innehas på grund av avbetalningsköp, skall bestämmelsen äga motsvarande tillämpning på del fall att vara innehas på grund av kreditköp enligt konsumentkreditlagen.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1915:219) om avbetalningsköp

Härigenom föreskrives att 1,4, 11 och 155; lagen (1915:219) om avbetalningsköp skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

Med avbeialningsköp förslås i denna lag avtal, varigenom lösöre säljes mot betalning i särskilda poster, av vilka en eller fiera skola erläggas efter del godset utgivits lill köparen, och under villkor tillika att säljaren skall äga rätt alt återtaga godset, om köparen åsidosätter vad honom åligger, eller all äganderätten lill godset skall förbliva hos säljaren intill dess betalningen eller viss del därav blivit erlagd.

Har avtalet betecknats såsom hyresavtal eller betalningen såsom vederlag för godsets bruk och nyttjande, skall ulan hinder därav avtalet anses såsom avbeialningsköp, såframt det finnes vara åsyftat, att den, som fån godset till sig utgivet, skall bliva ägare därav.

Sammanlagda beloppet av de poster, som köparen enligt avtalet har atl erlägga, benämnes i denna lag avbelalningspriset. Med post avses Icke sådan ränta eller gotlgörelse för försäkringspremie, som köparen skall särskilt utgiva.

I fråga om vissa avbeialningsköp Unnas bestämmelser i konsumentkreditlagen (1977:000).

4 §2

Säljaren äge, där godset återtages. Säljaren äge, där godset återtages,

räkna sig till godo: räkna sig lill godo:

1) oguldna poster, för vilka i av- 1) oguldna poster, för vilka i av
talet bestämd förfallodag är inne vid talet bestämd förfallodag är inne vid
tiden för godsets återtagande; liden för godsels återtagande;

'Senaste lydelse 1953:152 2 Senaste lydelse 1974:184

Föreslagen lydelse

2) så stor kvotdel av övriga oguldna poster som det pris, vilket godset skulle hava betingat om det köpts mot kontant betalning, utgör i förhållande till avbelalningspriset;

3) ränta och gotlgörelse för försäkringspremie, som säljaren har atl fordra och som icke inräknats i avbelalningspriset;

4) kostnad för godsets återtagande; saml

5) i fall köparens rätt till godset är beroende av alt han ersätter säljaren för reparation eller annan åtgärd med avseende å godset, fordran å sådan ersättning.

Nuvarande lydelse

2) såstor kvotdel av övriga oguldna poster som det pris, vilket godset skulle hava betingat om del köpts mot kontant betalning, utgör i förhållande lill avbelalningspriset;

3) ränta och gotlgörelse för försäkringspremie, som säljaren har alt fordra och som icke inräknats i avbelalningspriset;

4) kosXnaA. som säljaren måsle vidkännas för godsels återtagande; samt

5) i fall köparens räii till godset är beroende av atl han ersätter säljaren för reparation eller annan åtgärd med avseende å godset, fordran å sådan ersättning.

Har säljaren i avtalet uppgivit det pris, till vilket han skulle varit villig alt sälja godset mot kontant betalning, lägges denna uppgift till grund för beräkningen enligt första styckei 2), där del ej kan antagas, att godset kunde hava köpts till lägre pris.

Ersättning för kostnad som avses i första stycket 4) utgår enligt bestämmelser som Konungen meddelar.

Ersättning för kostnad som avses i första stycket 4)järavse exekutions-avgift, skälig kostnad för transport av varan saml utgiftJör inställelse vidjör-räiinlng för återtagande, om inställelsen har varit påkallad jör tillvaratagande av säljarens räll. Vid bestämmande av crsäilning för uigiji jör inställelse äga bestämmelserna om beräknande av ersättning av allmänna medel till vittne motsvarande lillämpning. I mål um handräckning jör återtagande äger säljaren, enligt vad regeringen närmarejöreskriver, lillgodo-räkna sig även skälig ersättning för eget arbete med anledning av målet .samt armde lill ombud eller biträde

Handräckning må beviljas endast där utmätningsmannen finner uppenbart, alt sådant dröjsmål föreligger med betalningen, som i 2 5; förslå stycket sägs, eller all köparen eljest åsidosatt förpliktelse, vars uppfyllande är av väsentlig betydelse för säljaren.

Visar köparen sannolika skäl, atl godset blivit sålt lill oskäligt högt pris, må handräckning ej beviljas.

Gång- och sängkläder, som öro oundgängligen behövliga för köparen, hans make och ofÖrsörjda barn, må icke i något fall återtagas.

Visar köparen sannolika skäl, att godset blivit sålt till oskäligt högt pris, må handräckning ej heller tie-viljas.

15 5"

beialningsköp.

Vid förrättning, som i förslå styckei avses, skall, därej i domen annorlunda förordnals, i fråga om värdering av godset gälla vad i 13 är stadgal. Beträffande talan mot utmätningsmannens värdering skola bestämmelserna i 14;; andra styckei äga motsvarande tillämpning.

Bestämmelserna i 11 andra stycket och 12 s skola äga motsvarande lillämpning beträffande förrättning för verkställighet av dom, varigenom köparen förpliktats utgiva gods, som blivit sålt genom av-

Bestämmelserna i 12 >; skola äga motsvarande lillämpning beträffande förrättning för verkställighet av dom, varigenom köparen förpliktats utgiva gods, som blivit sålt genom avbetalningsköp.

10 i;

Vad i 8 kap. 13 >; sägs om inskränkning i åklagares åtalsrält skall äga motsvarande lillämpning beträffande annat i detta kapitel omförmält brott än grov förskingring och sådan trolöshet mot huvudman som är all anse som grov.

Olovligt förfogande över egendom, som kommit i gärningsmannens besittning genom avtal, enligt vilket äganderätten skall övergå först sedan betalning erlagts, må ej åtalas av åklagare, med mindre åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Olovligt förfogande över egendom, som kommit i gärningsmannens besinning genom avtal, enligt vilket äganderätten skall övergå först sedan betalning erlagts eller som innehåller förbehåll om åiertaganderätl som avses i I lagen (1915:219) om avbetalningsköp eller 15 konsumciil-kiediilagen (1977:000), må ej åtalas av åklagare, med mindre åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Motionsyrkanden

A. 1976/77:1577 av Arne Blomkvist m. fi. (s) vari hemställs atl riksdagen
hos regeringen begär att konsumentverket ges ökade resurser i samband med
de vidgade arbetsuppgifter konsumentkreditlagen ålägger verket.

B. 1976/77:1578 av Åke Polstam (c) vari hemställs atl riksdagen

1. vidtar sådana ändringar i 10 § beträffande kreditgivarens ansvar i det vid
propositionen 1976/77:123 fogade förslaget lill konsumentkreditlag att detta
ansvar utformas i enlighet med konsumentköplagens motsvarande regler,

2. vidtar följande ändringar i 12, 13 och 15 §§ konsumentkreditlagen

Propositionens förslag

Vid kreditköp--------------

Kreditgivaren fär kräva betalning i förtid endast om han gjort förbehåll härom saml köparen sedan mer än en månad är i dröjsmål med alt eriägga förfallen del av kreditfordringen som uppgår lill mer än en tiondel av hela kreditfordringen.

Motionens förslag

- i förtid.

Kreditgivaren får kräva betalning i förtid endast om han gjort förbehåll härom samt köparen sedan mer än en månad är i dröjsmål med atl erlägga förfallen del av kreditfordringen som uppgår till mer än en tjugondel av hela krediifordringen eller om köparen vidtagit sådan åtgärd med vara för vilken förbehåll om återtaganderäit avtalats, att varans värde som kreditsäkerhet väsentligen försämrats.

13 :

Vid förtidsbelalning enligt 12;i skall vid beräkning av kreditgivarens fordran den obetalda delen av kredit-fordringen minskas med så stor del av kreditkostnaden som den ej utnyttjade kredittiden utgör i förhållande till den avtalade kredittiden. Kreditgivaren får dock alllid tillgodoräkna sig hela kostnaden för uppläggning av krediten, om denna kostnad särskilt anges i avtalet och ej är oskälig.

Vid förtidsbelalning enligt 12 § skall vid beräkning av kreditgivarens fordran den obetalda delen av kreditfordringen minskas med den del av kreditkostnaden som den återstående kreditkostnaden utgör i förhållande till den obetalda delen av kredit-fordringen och den ej utnyttjade kredittiden. Kreditgivaren fär dock alltid tillgodoräkna sig hela kostnaden för uppläggning av krediten, om denna kostnad särskilt anges i avtalel och ej är oskälig.

LU 1977/78:5 13

Propositionens förslag Motionens förslag

15 S

Med förbehåll--------------- av kreditköpsavtal.

Förbehåll om återtaganderäit fär Förbehåll om åiertaganderätl får
göras gällande endast under förut- göras gällande endasl under förut
sättning att förbehållet har gjorts av sättning alt förbehållet har gjorts av
säljaren i samband med köpet för att säljaren i samband med köpet för att
trygga säljarens rätt till betalning trygga säljarens rätt lill betalning
samt köparen sedan mer än en samt köparen sedan mer än en
månad är i dröjsmål med att erlägga månad är i dröjsmål med atl erlägga
förfallen och ej preskriberad del av förfallen och ej preskriberad del av
kreditfordringen som uppgår till mer kreditfordringen som uppgår lill mer
än en tiondel av hela kreditford- än en tjugondel av hela krediiford
ringen. ringen eller om köparen vidtagit sådan

åtgärd med vara för vilken förbehåll
om återtaganderäit avtalats, att va
rans värde som kreditsäkerhet väsent
ligen försämra ts.
Använder näringsidkare------------- motsvarande tillämpning.

3. vidtar följande ändringar i 10 § konsumentkreditlagen därest hemställan enligt 1. ovan ej kan bifallas

10 {;

Vid kreditköp--------------- mot säljaren.

Har köparen--------------- av krediten.

Vill köparen framställa anspråk mot kreditgivare, skall han först visa att säljaren avvisat anspråket. Köparen äger ej framställa anspråk mot kreditgivare om denne ej innehar kreditavtalet med köparen eller om säljaren ej förmedlat köparens lån till kreditgivaren.

C. 1976/77:1594 av Fritz Börjesson m. fi. (c, m) vari hemställs alt
riksdagen beslutar att särskilda avräkningsregler utformas för avräkning vid
förtidsbetalning i enlighet med kreditköpkommitléns förslag.

D. 1976/77:1595 av Eric Rejdnell m. fi. (fp, c, m) vari hemställs att
riksdagen beslutar an 12 och 15 §§ konsumentkreditlagen skall ha följande
lydelse

Vid kreditköp---------------------

Kreditgivaren fär kräva betalning i förtid endast om han gjort förbehåll härom samt köparen sedan mer än en månad är i dröjsmål med atl erlägga förfallen del av krediifordringen som uppgår till mer än en tiondel av hela kreditfordringen.

Andra stycket--------------------

i förtid.

Kreditgivaren fär kräva betalning i förtid endast om han gjort förbehåll härom saml köparen sedan mer än en månad är i dröjsmål med att erlägga förfallen del av kreditfordringen som uppgår till mer än en tjugondel av hela kreditfordringen.

■ annan författning.

Med förbehåll---------------------

Förbehåll om åiertaganderätl fär göras gällande endasl under förutsättning alt förbehållet har gjorts av säljaren i samband med köpet för alt trygga säljarens rätt til| betalning saml köparen sedan mer än en månad är i dröjsmål med atl eriägga förfallen och ej preskriberad del av kreditfordringen som uppgår till mer än en tiondel av hela kreditfordringen.

av kredilköpsavtal.

Förbehåll om åteilaganderätt fär göras gällande endast under förutsältning att förbehållet har gjorts av säljaren i samband med köpet för att trygga säljarens rätt till betalning saml köparen seflaii mer än en månad är i dröjsmål med atl erlägga förfallen och ej preskriberad del av kreditfordringen sorn uppgår till rrier än en tjugondel av hela kreditfordringen.

E. 1976/77:1596 av Sven-Olov Träff (m) och Erik Hoyhammar (m) vari
hemställs atl riksdagen i anledning av regeringens proposition 1976/77:123
beslutar avslå 18 i; andra stycket förslaget lill konsumeiitkreditlag.

F. 1976/77:1597 av Sven-Olov Träff (m) och Wiggo Komstedt (m) vari
hemställs atl riksdagen beslutar att den nu gällande bestämmelsen om
kopplingsförbehåll i 8 § avbetalningsköplagen skall ingå i den nya konsu
mentkreditlagen.

Utskottet

Inledning

I Sverige förekommer en betydande försäljning av varaktiga konsumtionsvaror på kredit. Tolalförsäljiiingen 1973 av sådana konsumtionsvaror har beräknats uppgå till ca 15 miljarder kr. Kreditförsäljningens andel har

LU 1977/78:5 15

uppskattats till 30 % härav eller till etl värde av 4,5 miljarder kr. Härtill kommer bankernas konsumenlkreditgivning, som har antagils uppgå lill omkring 1 miljard kr. samma år. Kreditgivningen för konsumtionsändamål är alltså av stor betydelse för samhällsekonomin.

För konsumenterna innebär möjligheterna att fä kredit naturiigtvis flera fördelar. Vissa negativa sidor är emellertid också påtagliga. Lättillgängliga krediter kan medföra att en alltför stor del av köparens i framtiden förväntade inkomster intecknas. Kjeditkostnaderna är ofta stora, i synnerhet vid den typ av kreditköp som avbelalningsköpen utgör. För den enskilde kan det ofta vara svårt atl reda ut vad en kredit egentligen kostar honom. Även detta förhållande är särskilt tydligt vid avbetalningsaffärer.

För att skydda dem som köper varor på kredit mot de nackdelar som sålunda är förbundna med sådana köp har statsmakterna infört vissa lagregler. Främst bör här nämnas lagen (1915:219) om avbetalningsköp. Lagen är framför allt inriktad på att förhindra att den som köper en sak på avbetalning drabbas av oskäligt stränga påföljder vid försummelse att fullgöra de skyldigheter som avtalet ålägger honom. Dessutom föreskrivs indirekt en skyldighet för säljaren all upplysa om kredilkoslnaden för avbetalningsköp. Enligt 10 § avbetalningsköplagen är nämligen ett villkor för all säljaren skall kunna erhålla handräckning rör återtagande av försålt gods att köpehandlingen innehåller uppgift om det pris lill vilket köparen kunde ha förvärvat godset mot kontant betalning.

Beträffande andra kreditköpsformer än avbetalningsköp, exempelvis kontokortskrediter och olika former av s. k. låneköp, saknas f. n. särskild, mer ingående lagstiftning till kredittagarnas skydd. Inte heller skyddas de som tar frislående lån hos banker och andra kreditinrättningar av speciella regler. Mot missbruk från kreditgivares sida kan emellertid ingripanden ske med stöd av den allmänna konsumentskyddslagsliftning som har införts under senare år. Marknadsföringslagen (1975:1418) innebär sålunda bl. a. alt näringsidkare som marknadsför krediter kan hindras att använda olillböriiga marknadsföringsmeloder. Näringsidkaren kan vidare åläggas alt lämna sådan informalion som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Lagen gäller i princip även för banker och andra kreditinstitut.

Med stöd av lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor kan ingripande ske mot avtalsvillkor som med hänsyn till omständigheterna är att anse som oskäliga mot konsumenten. Avtalsvillkorslagen gäller dock inte för verksamhet som slår under bank- eller försäkringsinspeklionens tillsyn.

Vidare bör nämnas lagen (1971:238) om hemförsäljning m. m. Den räll att frånträda vissa avtal som följer av lagen gäller vid bl. a. avbetalningsköp, konloköp och köp där säljaren lämnar eller förmedjar lån till konsumenten för alt denne skall kunna betala köpeskillingen. Hemförsäljningslagen är emellertid f. n. tillämplig endast när konsumenten avger anbud eller svar på anbud vid sammanträffande med säljaren eller dennes ombud på annan plats än dennes fasta försäljningsställe.

LU 1977/78:5 16

Även konsumentköplagen (1973:877) innehåller vissa bestämmelser som är inriktade på kreditköp. Bl. a. tillförsäkras den som köper på kredit rätt att framställa invändningar på grund av köpet mot den som finansierar säljarens kreditgivning eller som beviljar köpkredit i samarbete med säljaren (15 och 16 §§ konsumentköplagen). Dessa bestämmelser är emellertid inte tillämpliga i förhållandet mellan köpare och kreditkorlsföretag (jfr prop. 1973:138 s. 153 och 274). Utskottet återkommer närmare lill innehållet i bestämmelserna i etl senare avsnitt (s. 23).

Avtalsvillkorslagens bestämmelser om förbud mot oskäliga avtalsvillkor kompletteras av den förmögenhetsrättsliga generalklausulen i 36 § lagen (1915:2l8)om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. Klausulen, som infördes 1976 (se SFS 1976:185), ger domstolarna större möjligheter än tidigare att jämka eller åsidosätta oskäliga villkor i avtal och andra rättshandlingar. Hit hör bl. a. avtal om kredit i olika former. Vid bedömningen av om etl avtalsvillkor är alt anse som oskäligt skall särskild hänsyn tas till konsumenternas behov av skydd.

Efter bemyndigande den 4 juni 1971 tillkallades sakkunniga föratt utreda den rättsliga regleringen av avbetalningsköp och andra former av konsum-lionskredit (kreditköpkommittén). Kommittén avlämnade i augusti 1975 belänkandet (SOU 1975:63) Konsumentkreditlag m. m. I belänkandet framlades förslag till en konsumentkreditlag samt till en lag med särskilda bestämmelser om uthyrning av vara. Vidare föreslogs vissa ändringar i lagen om avbetalningsköp och konsumentköplagen. Efter remissbehandling och överarbelning inom justitiedepartementet har betänkandet lagts till grund för föreliggande proposition.

1 propositionen läggs fram förslag lill en konsumentkreditlag. Syftet med lagen är alt stärka konsumenternas ställning i kredilsammanhang. Lagen ersätter på konsumentområdet avbetalningsköplagen saml bestämmelserna i 15-17 §§ konsumentköplagen om kreditköp.

Konsumentkreditlagen innehåller lill en början regler om information i kredilsammanhang. Reglerna innebär att näringsidkare vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring beträffande kredit skall lämna information om bl. a. den effektiva räntan för krediten. Motsvarande informalion skall lämnas innan avtal om kredit sluts.

Lagen innehåller också bestämmelser om kontantinsats vid kreditköp. Huvudregeln är atl säljaren skall ta ut kontantinsats i enlighet med god sed på marknaden. Kontanlinsaisen skall motsvara minst 20 % av varans kontanipris, om ej särskilda förhållanden föranleder annat.

Genom den nya lagen inskränks möjligheterna för den som har sålt en vara på kredit att la tillbaka varan vid bristande betalning från köparens sida. Förbehåll om återtaganderäit fär inte användas beträffande vara som med hänsyn till sin beskaffenhet eller sitt värde eller på grund av förhållandena på marknaden inte är lämpad som kreditsäkerhet.

Såväl reglerna om information som bestämmelserna om kontantinsats och återtaganderäit anknyts lill det näringsrättsliga systemet i marknadsförings-

LU 1977/78:5 17

lagen resp. avtalsvillkorslagen. Det betyder bl. a. atl närmare riktlinjer för tillämpningen av dessa regler skall utformas av konsumentverket, i första hand efter förhandlingar mellan verket och berörda näringslivsorganisationer. På det sättet kan en anpassning nås till de särskilda förhållandena inom olika branscher m. m. 1 sista hand ankommer del på marknadsdomstolen atl genom åläggande eller förbud bestämma reglernas närmare innehåll.

Vid sidan om de bestämmelser som nu behandlats innehåller konsumentkreditlagen också regler om köparens befogenheter mot annan kreditgivare än säljaren, förbud mot vissa fordringsbevis, förtidsbelalning och handräckning för återtagande av vara m. m. Vidare uppställs regler som begränsar kontohavares betalningsansvar gentemot konloföretag i fall då belopp påförs kontot genom att kontokort används av obehörig.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1978.

Utskottet ser med tillfredsställelse atl förhållandena när det gäller konsumentkrediter nu görs till föremål för särskild lagstiftning. Enligt utskotiets uppfattning innebär den föreslagna lagstiftningen en förbättring av konsumentens ställning gentemot den som lämnar kredit. Även i övrigt tillgodoser de i propositionen framlagda förslagen väl de krav som man från konsumenters och näringsidkares sida kan ställa på en lagstiftning på detta område. Utskottet godtar därför den föreslagna lagstiftningen i allt väsentligt. I del följande kommer utskottet att behandla propositionen i de delar som berörs av motionsyrkanden och i övrigt i den mån utskottet funnit anledning att närmare kommentera de framställda förslagen. Utskottet vill emellertid redan nu förutskicka atl utskottet med anledning bl. a. av vissa motionsyrkanden kommer atl föreslå ändringar i regeringens förslag på några punkter. Utskotiets förslag till lagändringar har underställts lagrådetflagrådsremiss, se bilaga 2). I sitt yttrande (bilaga 3) har lagrådet väsentligen lämnat förslaget utan erinringar från principiell synpunkt. På några punkter har dock förordals jämkning i det remitterade förslaget.

Marknadsföring av kredit

En av hörnstenarna i förslaget till konsumentkreditlag utgörs av de nya reglerna om informationsplikt vid marknadsföring av kredit. Näringsidkare skall dels vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring beträffande kredit (5 §), dels innan kreditavtal sluts(6 §) lämna information om den effektiva räntan för krediten. Med effektiv ränla avses enligt lagförslaget kredilkoslnaden angiven som en årlig ränta beräknad på krediibeloppet, i förekommande fall under hänsynstagande till att delbetalningar skall göras under den löpande kredittiden. Är det fråga om kredit för förvärv av särskild vara, tjänst eller annan nyttighet, skall även kreditkostnaden och kontantprisei anges. Information inför slutande av kreditavial skall lämnas skriftligen.

Skyldigheten att informera åvilar i princip alla kreditgivare, således även

2 Riksdagen 1977/78. 8 saml. Nr 5

LU 1977/78:5 18

t. ex. banker och försäkringsbolag, samt omfattar alla krediter inom konsu-mentkreditlagens område, alltså även kontokortkrediler, checkräkningskrediter och andra fortlöpande krediter. Information i de angivna hänseendena behöver ej lämnas om krediten är av ringa omfattning eller del annars föreligger särskilda skäl atl ej informera. Information skall, enligt vad departementschefen anför i propositionen (s. 95), sålunda ej behöva lämnas när det rör sig om en helt bagatellartad kredit, när kredittiden är mycket kort eller om det i något enstaka fall eller beträffande viss form av kredit uppstår särskilda svårigheter alt fä fram hanteriig och rättvisande information om exempelvis den effektiva räntan.

Frågan om omfattningen av informationsskyldigheten har vid uiskoitets behandling av ärendet aktualiserats av Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen och Sveriges föreningsbankers förbund genom bl. a. en skrivelse i vars innehåll PK-banken har instämt. Bankerna har i skrivelsen och inför utskottet hävdat atl en så långtgående informationsskyldighet i fråga om bankkrediter som propositionens förslag innebär inte är meningsfull eftersom kunderna i ett betydande antal fall inte har behov av information om den effektiva räntan. Bankerna har vidare anfört att det ofta kan vara svårt eller rent av omöjligt atl precisera den effektiva räntan vid uppläggningen av en bankkredit. En obligatorisk uppgiftsskyldighet skulle därför medföra onödigt arbete och stora kostnader för kreditgivarna, kostnader som i sista hand måste drabba konsumenterna. Bankerna har föreslagit alt propositionens förslag i angivet hänseende skall ersättas med en regel av innebörd alt bankerna skall vara skyldiga att lämna uppgift om effektiv ränta på kredit lill enskild endasl när denne begär detta.

Utskottet vill först erinra om att även kreditköpkommiltén föreslog all skyldighet för kreditgivare alt informera om den effektiva räntan för krediten skulle föreligga i fråga om alla former av krediter. I ett lill betänkandet fogat särskilt yttrande av en av kommitténs experter - till vilket yttrande en av reservanterna anslöt sig - föreslogs dock dels att checkräkningskrediter och andra fortlöpande krediter skulle undantas från lagens tillämpningsområde, dels atl vid andra banklånekrediter kreditgivaren skulle vara skyldig all lämna upplysningar om den effektiva räntan endast om kreditlagaren begärde detta (betänkandet s. 273). Bankinspektionen och fiera andra remissinstanser har i denna fråga anslutit sig till förslagen i del särskilda yttrandet (prop. s. 257 f.).

Med anledning bl. a. av remisskritiken mot bestämmelsen framhåller departementschefen i proposilionen (s. 93) alt, när det gäller fortlöpande krediter, den faktiska kredilkoslnaden är beroende av del sätt på vilket kredittiden i framtiden utnyttjas. Informationsskyldigheten skall i sådana fall kunna anses vara uppfylld om upplysning lämnas om den effektiva räntan vid olika, realistiska sätt alt använda kreditutrymmet eller om räntan anges inom vissa ramar (t. ex. 14-17 96). Enligt departementschefen bör det dock i lagen lämnas öppet enligt vilket tillvägagångssätt effektiv ränta skall

LU 1977/78:5 19

redovisas i fråga om fortlöpande krediter. Del fär ankomma på konsumentverket alt la fram riktlinjer härvidlag. I proposilionen erinras också om de svårigheteran på ett exakt sätt ange den effektiva räntan som sammanhänger med atl räntesatsen ofta är röriig och knuten till det vid varje lidpunkt gällande diskontot. Även i detta och vissa andra fall där svårigheter finns atl exakt ange den effektiva räntan bör det enligt departementschefen ankomma på tillsynsmyndigheten att la fram lämpliga riktlinjer för informalionsläm-nandet. I propositionen avvisas möjligheten att lagstiftaren skall göra informationsskyldigheten beroende av om konsumenten i det enskilda fallet önskar sådan informalion. Om informationsplikten inte görs obligatorisk torde del, heter del i proposilionen, finnas risk för atl konsumenten drar sig för att begära den ifrågavarande informationen för att inte förorsaka motparten besvär.

Utskottet anser, i likhet med departementschefen, atl konsumentens behov av vederhäftig och jämförbar information rörande kreditkostnader i regel är lika framträdande vare sig den erbjudna krediten är direkt inriktad på förvärv av varor eller tjänster eller utgör kredit av annat slag. Det är i allmänhet också lämpligt alt, såsom föreslagits, kreditkostnaden anges som effektiv ränta. Det nu sagda gäller i princip också sådan kredit som lämnas av banker och andra finansieringsinstitut. Det saknas därför enligt utskottets uppfattning anledning att i lagen göra något generellt undanlag för bankerna när det gäller kravet på att information skall lämnas om den effektiva räntans sloriek. Enligt utskottets mening bör å andra sidan informationsskyldigheten inte drivas så långt, alt informalion måste lämnas i sådana situationer där den på grund av den erbjudna kreditens karaktär för såväl kreditgivaren som informationsmottagaren måste framstå som meningslös eller missvisande. 1 lagförslaget har också såsom nämnts en regel intagils av innebörd att information inte skall behöva lämnas när särskilda skäl föreligger att ej informera.

Av propositionen framgår atl nämnda undantagsregel är avsedd atl ges en snäv lillämpning (s. 162). Enligt utskottets mening finns det dock skäl som talar för att undantag från informationsplikten bör medges i något större utsträckning. Till skillnad från departementschefen anser utskottet nämligen att det starkt kan ifrågasättas om det bör kunna krävas all informalion om effektiv ränta lämnas vid s. k. fortlöpande bankkrediter. Utskottet konstaterar lill en början att den effektiva räntan vid t. ex. en checkräkningskredit i flertalet fall över huvud tagel inte kan med exakthet bestämmas på förhand, eftersom själva krediten utgör ett rambelopp och sammanlagda beloppet av kredilavgift och ränta beror av i vilken utsträckning kontot disponeras. Gentemot det i proposilionen framförda förslaget att kreditgivaren vid fortlöpande krediter skall uppfylla informationskravei genom atl ange den effektiva räntan vid olika, realistiska användningssätt av kreditutrymmet kan enligt utskottets mening invändas bl. a. att den eftersträvade möjligheten atl jämföra olika bankers krediterbjudanden i sådant fall kommer atl föreligga

LU 1977/78:5 20

endast om alla banker använder exakt samma exempel på utnyttjandet av krediten. Även andra omständigheter, t. ex. risken för förändringar i diskonto och kreditavgifter under kredittiden, medverkar till alt kreditgivaren i nu avsedda fall måsle lämna en opreciserad och föga meningsfull uppgifi om den effektiva räntan vid kreditens uppläggning. I informationshänseende är inte särskilt mycket vunnet med en sådan upplysning. För kreditgivarna och därmed i sista hand för konsumenterna kommer vidare förfarandet att föranleda kostnader som enligt utskottets mening inte står i rimlig proportion till nyttan med informationen. Del anförda leder utskottet till uppfattningen att det beträffande checkräkningskrediler och liknande former av fortlöpande krediter t. v. inte bör krävas alt uppgift om effektiv ränta skall lämnas. Utskottet vill tillägga att i den mån det finns andra former av bankkrediter, beträffande vilka del inte går att lämna en meningsfylld information om effektiv ränta, hören motsvarande inskränkning i informationsskyldigheten kunna medges. Någon erinran härom i lagtexten, utöver vad som framgår av 5 § andra stycket förslaget till konsumentkreditlag, synes ej vara erforderiig. Utskottet vill emellertid understryka all det är angeläget att konsumenten fär en, låt vara med nödvändighet opreciserad, uppgift om den effektiva räntan även i nu angivna fall om konsumenten begär detta. Ett åläggande för bankerna av denna innebörd behöverenligl utskottets uppfattning inte tas in i lagtexten utan bör i stället kunna ingå som ett moment i de anvisningar om bankernas information som tillsynsmyndigheten har att ta fram.

I anslutning till del anförda vill utskottet något närmare beröra frågan om vilken myndighet som har att utfärda anvisningar för bankernas information om effektiv ränta. Enligt 25 S förslaget till konsumentkreditlag utövar konsumentverket tillsyn över efterievnaden av lagen. Verkels tillsyn skall dock ej omfatta Sveriges riksbank, Sveriges invesleringsbank aktiebolag, verksamhet som står under lillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspeklionen eller verksamhet hos exekutiv myndighet. Tillsynen av att bankerna iakttar konsumenlkredillagens regler ankommer således på bankinspektionen i likhet med vad som gäller beträffande efterievnaden av annan lagstiftning med anknytning till bankväsendet. 1 tillsynsfunktionen ligger förutom ren kontrollverksamhet även uppgiften att meddela de råd och anvisningar som i samband med tillsynen finns påkallade. Som framgår av propositionens specialmotivering(s. 192) bör tillsynsmyndigheten även verka för ytterligare förbättringar av konsumentens ställning i kreditsammanhang inom den del av kreditområdet som lyder under myndighetens lillsyn.

Förslaget till konsumentkreditlag innehåller inte någon begränsning i bankinspektionens tillsyn av lagens efterlevnad när del gäller bankernas verksamhet. Det åligger således bankinspektionen att även tillse atl bankerna följer bestämmelserna i 5 och 6 §§ om skyldighet atl lämna informalion om den effektiva räntan för krediten m. m. Som utskottet redan anfört ligger i

LU 1977/78:5 21

inspektionens tillsynsuppgifl att även utfärda erforderliga råd och anvisningar om hur informationen skall lämnas och i förekommande fall huruvida det kan föreligga särskilda skäl att underiåta att lämna föreskriven information.

Enligt utskottets mening måste det anses riktigt atl näringsidkare, som redan är underkastad tillsyn av särskild myndighet, ställs under tillsyn av samma myndighet när det gäller efterievnaden av konsumentkreditlagen. Utskottet tillstyrker därför den föreslagna bestämmelsen i 25 §.

Utskottet vill emellertid inte dölja att den föreslagna ordningen kan medföra vissa problem. Reglerna om bankinspektionens tillsyn inskränker sålunda inte de befogenheter som tillkommer konsumentombudsmannen (KO) enligt marknadsföringslagen. I 7 § förslaget till konsumentkreditlag föreskrivs att i fråga om underiålelse att lämna information rörande effektiv ränta m. m. gäller marknadsföringslagen. Föreskriften är tillämplig även på bankområdet. Med hänsyn till atl KO sålunda har möjlighet att ingripa med t. ex. informationsföreläggande förutsätter utskottet att bankinspektionen -för undvikande av kompetenskonflikter - vid utfärdandet av sina ovan nämnda anvisningar samråder med konsumentmyndigheterna.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om an den år 1976 tillsatta banklagsutredningen (Fi 1976:04) har fält i uppdrag att närmare överväga vad som bör gälla i fråga om inspektionens granskning av bankernas verksamhet i syfte att i skilda hänseenden ge ett gott konsumentskydd åt bankkunden.

Enligt direktiven bör kommittén ägna särskild uppmärksamhet åt frågan hur gränsen bör dras mellan bankinspektionens verksamhet och den verksamhet som utövas av de konsumentpolitiska organen, varvid en avvägning bör göras mellan önskemålet alt myndighelskonlakierna med bankerna samordnas och behovet av ett likformigt konsumentskydd inom olika sektorer av näringslivet. Detta innebär att kommittén också har att pröva de gränsdragningsproblem som uppkommer vid tillämpningen av konsumentkreditlagen.

Avslutningsvis vill utskottet peka på att vad utskottet ovan anfört om bankinspektionens tillsyn av efterievnaden av informationsskyldigheten i 5 och 6 §§ även gäller övriga tillsynsmyndigheter inom resp. verksamhetsområde.

Kontantinsats

Gällande allmänna regler om avbetalningsköp innehåller inget krav beträffande kontantinsats vid kreditköp. För bilhandeln gäller dock särskilda bestämmelser i detta hänseende; vid kreditköp av bil måste sålunda minst 40 % av vederlaget eriäggas kontant.

1 proposilionen föreslås att krav skall uppställas på eriäggande av kontantinsats vid alla kreditköp. Enligt 8 S förslaget till konsumentkreditlag skall säljaren utta kontantinsats av köparen i enlighet med god sed på

LU 1977/78:5 22

marknaden. Kontantinsatsen skall motsvara minst 20 % av varans kontanipris, om inte särskilda förhållanden föranleder annat. Något generellt undanlag från kravet på kontantinsats för någon särskild kredilform har inte gjorts i lagen. Genom hänvisningen till att kontantinsats skall eriäggas i enlighet med vad som kan anses vara god sed på marknaden har å andra sidan visst utrymme skapats för en anpassning av kravet på kontantinsats lill de speciella förhållanden som kan gälla för viss vara, bransch eller kredilform. Bestämmelsen innebär också alt man i vissa fall helt kan efterge kravet på kontantinsats. Såsom framgår av propositionen (s. 105) har departementschefen med hänvisning härtill ansett att bl. a. konlokortssystemen åtminstone t. v. bör hållas utanför ett krav på kontantinsats. Departementschefen menar att den nuvarande ordningen på delta område kan vara praktisk för konsumenten och därför inte bör kompliceras i vidare mån än vad konsumentskyddsintresset från andra synpunkter verkligen påkallar. Mot möjligheten av att vid denna typ av köp uppställa ett krav på någon form av efterföljande kontantinsats talar enligt departementschefen också att det härigenom skulle kunna uppkomma en ej önskvärd ryckighel i fråga om storieken av de belopp som kontohavaren har att betala vid varje amortering på kontoskulden.

Under utskottsbehandlingen av propositionen har frågan om kravet på kontantinsats vid kreditköp aktualiserats av Svenska poslorderföreningen. Företrädare för föreningen har inför utskottet hävdat att det av departementschefen förordade undantaget för kontokortssyslem bör gälla även för företag inom postorderbranschen i den mån sådana företag erbjuder kunderna kontokredit. Föreningen har upplyst atl flera av de förelag som ingår i föreningen erbjuder köparna konlokredil enligt i huvudsak samma syslem som kontokortsföretagen. En skillnad gentemot de sedvanliga kontokredit-syslemen utgörs av del förhållandel att kunderna vid kreditköp från postorderföretag för varorna hemsända till påseende utan kostnad i tio dagar med full returrätt. Denna omständighet gör det enligt föreningen än olämpligare att kräva atl köparen skall eriägga kontantinsats vid sådana kreditköp. Den totala konlokreditförsäljningen från postorderföretag beräknas 1975 ha uppgått till ungefär 215 milj. kr.

Utskottet ser för sin del med tillfredsställelse att konsumentkreditlagen kommer att innehålla ett krav på uttagande av kontantinsats vid kreditköp och att något generellt undanlag från detta krav inte gjorts för någon särskild kreditform. När det gäller vissa kreditformer kan del naturligtvis understundom te sig motiverat atl undantag görs från kravet på kontantinsats. Den föreslagna utformningen av 8 § ger emellertid utrymme för en nödvändig anpassning av kravet på kontantinsats efter förhållandena på marknaden. Utskottet delar departementschefens uppfattning att undantag från lagens krav bör kunna gälla bl. a. i fråga om den särskilda typ av kontoköp som de s. k. kontokortssystemen utgör. De skäl som departementschefen anfört for alt denna form av kredit t. v. bör hållas utanför kravet på kontantinsats torde

LU 1977/78:5 23

enligt uiskoitets mening i allt väsentligt vara tillämpliga även i fråga om kontokredit vid postorderförsäljning. Undantag bör därför medges också för denna typ av kredit.

Tieparisförhållanden

Vid avbetalningsköp och andra kreditköp finansierar säljaren ofta den kredit han lämnar till köparen genom att fordringar överiåls lill eller pantsätts i en bank eller ett särskilt finansieringsföretag. Köparen har därefter att betala sin skuld på grund av köpet till den särskilde finansiären. Säljaren kvarstår emellertid som köparens motpart i det köprätlsliga förhållandel. Härigenom har ett s. k. irepartsförhållande uppkommit. En likartad situation uppkommer vid s. k. läneköp och köp mot kontokredit.

Beträffande överiåtelse av kontraktsfordringar gäller som huvudregel atl den som övertagit fordringen inte har bättre rätt mot gäldenären än vad överiålaren hade. Detta innebär alltså att köparen i princip kan framställa samma invändningar av köprättslig natur mot betalningsanspråk från kreditgivarens sida som han kan mot sådana anspråk från säljaren. Det var tidigare vanligt att köparen genom s. k. cul-off-klausuler i kreditköpsavialet skars av från denna möjlighet. 1 konsekvens härmed blev köparen betalningsskyldig gentemot kreditgivaren, trots alt köparen kunde ha köprättsligl sen välgrundade invändningar mot säljaren på grund av köpet, avseende t. ex. leveransdröjsmål eller fel i varan.

Genom bestämmelserna i 15 och 16 §§ konsumentköplagen har köparens ställning i detta hänseende förbättrats såvitt gäller konsumentköp. Bestämmelsernas innebörd är att konsumenten inte är bunden av cul-off-klausuler (15 §) och att vid låneköp konsumenten är tillförsäkrad rätt att mot kreditgivarens krav framställa samma invändningar på grund av köpet som han kan göra mot säljaren (16 §). Dessa siadganden till konsumentens skydd gäller dock ej vid köp med användande av s. k. externa kreditkort (t. ex. köpkort). Paragrafernas räckvidd är vidare begränsad på det sättet alt konsumenten endast ges rätt att vägra betalning. Han kan däremot inte med stöd av paragraferna kräva t. ex. återbetalning av viss del av köpeskillingen eller fullgörande av leverans.

1 proposilionen föreslås an 15 och 16 §§ konsumentköplagen upphävs och all kreditgivarens ansvar mot köparen i konsumentförhållanden i stället regleras i konsumentkreditlagen. Enligt den föreslagna bestämmelsen i 10 § första stycket konsumentkreditlagen skall köparen vid kreditköp fä framställa samma invändningar på grund av köpet mot kreditgivares krav på betalning som han kan göra mot säljaren. Denna rätt att framställa invändningar skall finnas vid alla former av kreditköp, alltså även vid sådana kontoköp som f. n. inte omfattas av 15 och 16 §§ konsumentköplagen. Till skillnad mot vad som nu gäller ges konsumenten vidare enligt en bestämmelse i 10 v; andra stycket räll att framställa penninganspråk på grund av

LU 1977/78:5 24

köpet inte bara mot säljaren utan även mot kreditgivaren. Kreditgivarens ansvar härvidlag föreslås dock vara begränsat lill del belopp som han mottagit av köparen med anledning av krediten.

Frågan om kreditgivarens ansvar tas upp i motionen 1976/77:1578. I motionen yrkas i första hand (yrkandet 1) att ansvaret inte bör vidgas utöver vad som gäller f. n. 1 andra hand (yrkandet 3) bör enligt motionären 10 § konsumentkreditlagen kompletteras i två hänseenden. Dels föreslås alt köparen, om han vill framställa anspråk mot kreditgivaren, först skall visa att säljaren avvisat anspråket. Dels föreslår motionären att en regel införs av innebörd att köparen inte skall ha rätt alt framställa anspråk mot en kreditgivare om denne ej innehar kreditavialet eller om säljaren ej förmedlat köparens lån till kreditgivaren.

1 motionen framförs en rad invändningar mot den i proposilionen föreslagna utvidgningen av kreditgivarens ansvar. Motionären pekar på det förhållandet alt ett kreditköp egentligen består av två klart åtskilda transaktioner, ett köpeavtal och ett avtal om kredit. I trepartsförhållanden har kreditfunktionen överiämnals till ett institut, som med hela sin organisation och kapacitet specialiserat sig just på finansiering. An, såsom föreslås i propositionen, ålägga kreditinstituten ett långtgående köprättsligl ansvar för själva köpetransaktionen skulle enligt motionären hämma den effektivitet som de ifrågavarande instituten uppnått genom sin specialisering. Kreditgivaren har, anförs det, i allmänhet inga resurser för vare sig varu- eller leveranskontroll. Etl genomförande av propositionsförslaget skulle medföra kostnadsökningar för finansieringsföretagen och i sista hand därmed också för konsumenten. En annan konsekvens av den valda lösningen beträffande kreditgivarens ansvar är, påpekar motionären, att kreditköparen fär en bättre ställning än en konlantköpare.eller en köpare som köpt på kredit hos en säljare, vilken själv finansierar sin försäljning. - Beträffande kredilgivaran-svaret vid konloköp pekar motionären på en rad omständigheter som enligt hans mening ulvisar atl det vid s. k. externa kontokrediter och liknande kredilformer inte finns någon sådan förbindelse mellan köparen och kreditgivaren som motiverar införandet av ett solidariskt ansvar för den senare. Krediten är sålunda inte varubunden. Den är beviljad redan innan del är aktuellt att utnyttja den. Kreditgivaren stårensam kreditrisken och har inte regressrätt mot säljaren. Motionären erinrar vidare om atl kreditköpkommiltén hade föreslagit atl reglema om kreditgivaransvar skulle kompletteras med en föreskrift om att köparen, om han ville framställa anspråk pågrund av köpet mot annan kreditgivare än säljaren, först skulle göra sannolikt atl säljaren inte fullgjort sina åligganden. Bestämmelser av denna innebörd saknas i propositionen, och kreditgivaren har enligt motionären alltså i praktiken ålagts ett längre gående ansvar än vad kommittén föreslagit. 1 motionen anförs att inte en enda remissinstans förordat en sådan utvidgning av ansvaret. Del måste enligt motionären anses vara tillräckligt med ett subsidiärt ansvar för kreditgivaren. Enligt motionärens uppfattning torde

LU 1977/78:5 25

vidare en fristående kreditgivare med propositionens lösning av ansvarsfrågan inte kunna bli fri från sitt ansvar ens om han överlåter fordringen eller ålerdebiterar ett avbetalningskonlrakt på säljförelaget.

Utskottet vill till en början, i likhet med departementschefen (propositionen s. 112), erinra om att det redan vid konsumentköplagens tillkomst framhölls att bestämmelserna i 15 och 16 §§ denna lag kunde behöva omprövas sedan kreditköpkommiltén lagt fram sina förslag. Härvid nämndes särskilt frågan huvuvida köparen borde ges rätt atl kräva tillbaka vad han eriagt till en särskild kreditgivare saml frågan om de fristående kontokortsföretagens ansvar i sammanhanget (prop. 1973:138 s. 152 f).

Vad först gäller frågan om kreditgivaransvaret när det gäller de s. k. externa kreditkorlen anser utskottet det befogat att frågan om en utvidgning av de fristående kreditgivarnas ansvar nu las upp. Atl en kreditgivare skall vara jämställd med säljaren när det gäller rätlen för köparen atl framställa invändningar på grund av köpet har för statsmakterna tett sig särskilt motiverat i sådana fall när säljaren och kreditgivaren tillsammans marknadsför varan och krediten och således utåt framstår som lika ansvariga. Vid de externa kontokrediterna föreligger - som motionären påpekar - normalt inte någon liknande förbindelse. Att även i fortsättningen göra åtskillnad mellan olika kreditsystem i fråga om invändningsrälten måste emellertid anses mindre tillfredsställande från konsumentskyddssynpunkl. De åsikter i denna fråga som framkommit vid remiss- och utskottsbehandlingen ger inte heller vid handen att några mer betydande ölägenheter skall behöva uppkomma för kontokortsföretagen om propositionens förslag på denna punkt genomförs. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om atl engelsk rätt innehåller en regel av samma innebörd och att man har infört en liknande bestämmelse i flera amerikanska delstater (betänkandet s. 138). Med hänsyn lill del anförda tillstyrker utskottet propositionens förslag om att nu ifrågavarande typ av ansvar skall inträda även vid de kreditköp som sker med användande av s. k. externa kreditkort.

Vad härefter angår frågan om köparens rätt att rikta belalningsanspråk mot kreditgivaren har den senare, såsom framgår av det ovan anförda, redan enligt gällande rätt ett betydande ansvar gentemot köparen genom atl denne har möjligheter atl mot belalningskrav framställa invändningar på grund av köpet. Vad frågan nu gäller är om kreditgivaren också skall kunna förpliktas alt betala tillbaka belopp som han har mottagit av köparen. Från konsumentsynpunkt anser utskoltel atl starka skäl talar för att en kreditgivare som möjliggör eller underiättar för säljaren att utnyttja den för dem båda fördelaktiga kreditköpsformen skall ha ett vidsträckt ansvar gentemot köparen. Som departementschefen framhåller är del angelägel atl köparen så långt möjligt hålls skadeslös i fall då del exempelvis finns anledning häva köpet. Enligt utskottets mening talar övervägande skäl för atl köparen också bör kunna vända sig till kreditgivaren med andra belalningsanspråk än krav på restitution av eriagd köpesumma, exempelvis skadeståndskrav på grund

LU 1977/78:5 26

av köpet. Några negativa konsekvenser för kredilförsäljningen genom den föreslagna ordningen synes inte behöva befaras. Härtill kan läggas att -som utskoltel i del följande kommer att närmare utveckla - det endast i undantagsfall torde bli aktuellt för köparen atl vända sig lill kreditgivaren med betalningsanspråk.

Vad beträffar den av motionären kritiserade omständigheten att kredilkö-paren genom iredjemansansvarets utformning fär en bättre ställning än den som köpt en vara kontant eller på kredit från en säljare som själv finansierat krediten anser utskoltel i likhet med departementschefen att man inte bör avstå från att bereda kreditköparen i ett trepartsförhållande behövligt skydd bara därför atl kontantköparen har en i vissa avseenden mindre förmånlig ställning. Samma synpunkter kan anföras när det gäller en jämförelse med de fall när säljaren själv finansierat krediten. Härtill kommer, som också departementschefen anfört, att kreditköpsformen ofta måste utnyttjas av de ekonomiskt särskilt svaga konsumenterna.

På grund av del anförda anser utskottet att förstahandsyrkandet i motionen 1578 ej bör bifallas.

Utskoltel lar härefter upp motionärens andrahandsyrkande om att en bevisregel bör införas i 10 § av innebörd att köparen, innan han kan göra etl betalningsanspråk gällande mot kreditgivaren, skall visa atl säljaren avvisat anspråket.

Enligt utskottels mening bör del för en köpare vara naturiigt atl först rikta sina anspråk mot säljaren. Hans förslahandsinlresse torde nämligen oftast vara inriktat på att fä en felfri vara levererad i rätt kvantitet och i rätt tid. Skulle säljaren brista i något av dessa hänseenden lär köparen i allmänhet vara mest intresserad av atl begära alt säljaren fullgör sin del av köpet. Sådana s. k. naluraanspråk kan bara riktas mot säljaren. Om säljaren inte tillgodoser köparens krav och köparen därför vill ha kompensation i form av avdrag på köpeskillingen eller om köparen eljest har penninganspråk mot säljaren på grund av köpet, t. ex. ett skadeståndskrav, torde man kunna utgå från alt säljaren i allmänhet är villig att fullgöra betalningsskyldigheten. På längre sikt kan nämligen en säljare inte ha något intresse av att skjuta över det ekonomiska ansvaret på en fristående kreditgivare, eftersom hans möjligheter att framdeles finansiera kredilförsäljningar härigenom skulle minska. Det bör också observeras att den föreslagna lagstiftningen inte innehåller något förbud för kreditgivaren alt rikta regressanspråk mot säljaren. Till skillnad mot vad som är fallet i t. ex. engelsk rätt är rätten för en kreditgivare att föra regresstalan mot säljaren visserligen inte inskriven i konsumenilag-stiftningen men följer av allmänna förmögenhelsrättsliga principer.

Del anförda talar enligt utskottets mening för atl kreditgivarens betalningsansvar kommer atl aktualiseras endasl i undanlagsfall och då främst när säljaren är insolvent eller undandrar sig all fullgöra sina åligganden gentemot köparen. Något större behov av en sådan regel som förespråkas i motionen torde därför inte föreligga. Mot en sådan bestämmelse talar också rättviseskäl.

LU 1977/78:5 27

Som framhålls i propositionen kan nämligen penninganspråk som ej överstiger den obetalda delen av kreditfordringen alltid göras gällande direkt mot kreditgivaren genom alt köparen utnyttjar sin rätt alt göra invändningar mot kreditgivarens belalningskrav. I sådant fall kan alltså köparen utan vidare omgång få sitt anspråk uppfyllt. Den köpare som fullgjort sin betalningsskyldighet skulle däremot enligt den föreslagna bestämmelsen endasl kunna få gotlgörelse i den mån han kan fullgöra bevisskyldigheten.

Enligt utskottets uppfattning talar också andra skäl mot atl den i motionen föreslagna regeln införs. Vissa praktiska problem är sålunda förknippade med regeln. En svårighet knyter sig till frågan vilken sorts bevisning kreditgivaren i en sådan situation skall ha rätt alt kräva. Med hänsyn till kreditgivnings-företagens personalresurser och handläggningsrutiner kunde etl önskemål från dessa företags sida på atl få någon form av skriftligt bevis inte anses vara orimligt. För köparen skulle del å andra sidan i många fall kunna länkas vara förenat med stora svårigheter atl skaffa fram etl dylikt intyg. Lyckades han inte härmed vore risken för rättsförlust uppenbar. Svårigheter uppkommer också när det gäller att precisera innebörden av begreppet "avvisa". Etl system med den föreslagna innebörden skulle i vilket fall som helst komma alt medföra betydande tidsutdräkt för köparen och torde i allmänhet förorsaka kreditgivaren en administrativ belastning.

Sammanfattningsvis anser utskottet att övervägande skäl talar för atl del i lagen inte bör ställas upp något särskilt villkor för att köparen skall få framställa penninganspråk på grund av köpet mot den särskilde kreditgivaren.

Motionärens återstående yrkande om tillägg till 10 § synes vara grundat på föreställningen att en konsekvens av propositionens förslag skulle vara atl en kreditgivare, som innehaft en kreditfordran endast en kort tid och som därefter vidareöveriåtit eller rediskonlerat den, kan få svara med hela kreditfordringen för säljarens förpliktelser mot köparen. Enligt utskottets uppfattning kan emellertid lagförslaget inte ges denna innebörd. Av 2 § framgår visserligen all med kreditgivare avses såväl den som lämnar krediten som var och en som övertar den ursprunglige kreditgivarens fordran. Såsom utskottet tidigare framhållit är emellertid kreditgivarens ansvar enligt 10 § andra stycket begränsat lill det belopp som han mottagit av köparen med anledning av krediten. En kreditgivare som innehaft krediifordringen en viss tid kan således inte bli betalningsskyldig med mera än vad han under denna tid har mottagit av köparen. Motionärens tilläggsförslag går dock längre än till atl begränsa ansvaret för kreditgivare som överlåter sin fordran. I själva verket innebär förslaget att överlåtaren helt skulle befrias från betalningsansvar gentemot köparen. En sådan regel skulle emellertid kunna leda till ränsföriusler för köparen och är följaktligen inte tillfredsställande från konsumentsynpunkt.

Utskottets ställningstaganden i hittills berörda avseenden innebär således an utskottet avstyrker bifall Ull yrkandena 1 och 3 i motionen 1578. ■

LU 1977/78:5 28

Förfalloklausuler

Vid avbetalningsköp har köparen enligt 6 S avbetalningsköplagen rätt att betala hela sin återstående skuld på grund av köpet när han så önskar. Om förtidsbetalning sker skall ett i lagen reglerat avräkningsförfarande tillämpas, som bl. a. innebär att köparen erhåller viss reduktion av sin kostnad för avbetalningskrediten. Någon motsvarande lagsladgad rätt atl betala i förtid finns inte då varor eljest sålts på kredit eller köpet finansierats genom vanligt lån. I proposilionen föreslås alt köparen vid alla kreditköp skall ha en i lag stadgad rätt all betala i förtid (12 S 1 st.) och att därvid i förekommande fall fä kreditkostnaden reducerad (13 j). Utskoltel har ingen invändning häremot och tillstyrker alltså propositionen i denna del.

Förtida betalning kan bli aktuell också när säljaren åberopar en s. k. förfalloklausul i avtalet och utkräver betalning i förtid av köparen t. ex. på grund av att denne åsidosatt sina förpliktelser enligt kreditavtalet. I princip råder avtalsfrihet beträffande innehållet i förfalloklausuler. Vid avbeialningsköp gäller dock särskilda begränsningar i rätten alt åberopa en förfalloklausul. Råkar köparen i betalningsdröjsmål får säljaren sålunda enligt 2 S första stycket avbetalningsköplagen inte på grund härav utkräva en post som annars inte förfallit, om inte köparens underlåtenhet alt betala avser belopp som uteslår obetalt minst Ijorlon dagar utöver förfallodagen. Vidare måste detta belopp uppgå lill minsten tiondel av avbetalningspriset eller, om i beloppet ingår två eller flera poster, till minst en tjugondel av nämnda pris eller också utgöra återstoden av säljarens fordran. I 2 i; andra stycket finns bestämmelser som ger köparen viss möjlighet atl förhindra tillämpningen av en förfalloklausul, även om han råkat i sådant betalningsdröjsmål som nyss sagts. Vid förtidsbetalning på grund av alt säljaren gör förfalloklausul gällande har köparen samma rätt till reduktion av sin återstående skuld som vid förtidsbelalning på eget initiativ. Del bör understrykas att avbetalningsköplagen inte innehåller några bestämmelser som begränsar säljarens möjlighet att åberopa förfalloklausul av annan anledning än köparens belalningsdröjsmål, t. ex. atl köparen vanvårdar varan. Här råder alltså principiellt avtalsfrihet.

Kreditköpkommiltén föreslog alt förfalloklausuler skulle fä åberopas vid belalningsdröjsmål endasl under förutsättning all köparen i mer än en månad dröjt med att eriägga förfallet belopp som uppgick till mer än en tiondel av hela krediifordringen (summan av kreditbeloppet och kreditkostnaden). Vid kreditköp, som var förenat med åiertaganderätl för kreditgivaren, borde enligt kommittén förfalloklausul vidare fä göras gällande för den händelse köparen överlåtit varan eller i strid med parternas avtal fört varan ur landet under sådana omständigheter att kreditgivarens rätt kunde äventyras.

I propositionen föreslås all konsumentkreditlagen i huvudsaklig överensstämmelse med kommitléförslaget skall innehålla en bestämmelse som medger åberopande av förfalloklausul vid betalningsdröjsmål (12 i; 2 st.).

LU 1977/78:5 29

Däremot innehåller proposilionen ingen motsvarighet till kommitténs förslag att en förfalloklausul skall fä göras gällande även när kreditgivarens säkerhetsrätl äventyras.

Frågan om förfalloklausul vid betalningsdröjsmål las upp i motionerna 1976/77:1578 och 1976/77:1595. 1 båda motionerna yrkas i detta hänseende att en förfalloklausul skall fä åberopas redan när den till betalning förfallna delen av skulden uppgår lill mer än en tjugondel av hela krediifordringen. I motionerna yrkas vidare alt bestämmelsen i 15 § andra stycket om förutsättningarna för återtagande av vara skall ändras på motsvarande sätt. Sistnämnda fråga behandlar utskottet i ett senare avsnitt.

1 motionsmotiveringarna erinras om att kreditköpkommitténs förslag beträffande förfalloklausul var kopplat lill en bestämmelse om en maximal kredittid på 24 månader, men att denna bestämmelse bortfallit i propositionen med anledning av remisskritik mot bestämmelsen. Vid utformandet av propositionens förslag har enligt motionärerna förbisetls alt det förelåg ett nära samband mellan tiondels-regeln och 24-månaderskravel. De anser atl följderna av denna ändring av kommitténs förslag inte blir rimliga. Vid kreditlider på 36, 48 och 60 månader kommer kreditgivarens krav på betalning atl kunna framställas först efter 4, 5 resp. 6 månader. Härigenom kan olika olägenheter uppkomma, hävdar motionärerna. De hänvisar också till att kreditgivaren - till följd av den föreslagna bestämmelsen 118!; andra stycket om förbud för kreditgivaren att i samband med avräkning utkräva resiskuld av köparen - fär en än mer försämrad ställning. Sammantagna måste dessa bestämmelser enligt motionärerna leda till ökade kreditkosl-nader för konsumenterna.

Liknande synpunkter har inför utskottet framförts av företrädare för Finansieringsföretagens förening.

Utskoltel delar den i proposilionen framförda uppfattningen alt konsumentkreditlagen uttömmande bör ange de fall då kreditgivaren fär åberopa förfalloklausul. 1 likhet med departementschefen anser utskottet etl sådant fall vara då köparen gjort sig skyldig till mera kvalificerat belalningsdröjsmål. Beträffande de krav som bör ställas på betalningsdröjsmålets omfattning vill utskottet framhålla atl ett genomförande av motionsförslagen på denna punkt i praktiken skulle innebära en försämring för konsumenten vid alla typer av avbetalningsköp i jämförelse med gällande rätt. Enligt utskottets mening bör - som föreslagits i proposilionen - huvudregeln vara att förfalloklausul får åberopas endast om köparen sedan mer än en månad underiåtit alt betala en förfallen del av krediifordringen som motsvarar mer än en tiondel av hela krediifordringen.

En undantagslös regel med denna innebörd kan emellertid medföra vissa svårigheter när det gäller långa kredittider. Från Finansieringsföretagens förenings sida har man inför utskottet hävdat att tendensen, särskilt när det gäller dyrare konsumtionsvaror, går i riktning mot längre kredittider, vilket i regel innebär an varje delbetalning blir förhållandevis liten. Det kan enligt

LU 1977/78:5 30

föreningen leda till obilliga resultat för kreditgivarna om de vid fall av upprepade dröjsmål inte får åberopa förfalloklausulen förrän dröjsmålet omfattar mer än en tiondel av krediifordringen.

Det anförda leder utskottet till den uppfattningen att kravet på betalnings-dröjsmålels omfattning i fråga om beloppet bör kunna sänkas när del är fråga om två eller flera obetalda poster. I anslutning härtill vill utskottet erinra om att -såsom framgår av det föregående-avbetalningsköplagen innehåller en kompletterande bestämmelse, enligt vilken förfalloklausul får göras gällande redan när den förfallna skulden uppgår lill minst en tjugondel av avbetalningspriset (summan av kontanipris och kredilkoslnad) under förutsättning att i del förfallna beloppet ingår två eller fiera poster. Någon närmare motivering till att en motsvarande regel inte upptagits i förslaget till konsumentkreditlag flnns inte i proposilionen.

Utskottet föreslår atl 12 § andra styckei konsumentkreditlagen kompletteras med en bestämmelse av innebörd atl förfalloklausul fär göras gällande redan när det förfallna beloppet uppgår till mer än en tjugondel av krediifordringen, om i det förfallna beloppet ingår två eller fiera poster. Lagrummet bör ges den lydelse som lagrådet förordat i sitt yttrande över utskottets lagrådsremiss (bilaga 3). Ställningstagandet innebär att yrkandena i motionerna 1578 och 1595 i hithörande delar delvis tillgodoses,

I motionen 1976/77:1578 las också upp spörsmålet om förfalloklausul när säkerhetsrätl äventyras. Motionären yrkar atl en förfalloklausul skall kunna åberopas även när köparen vidtagit sådan åtgärd alt varans värde som kreditsäkerhel väsentligen försämrats. Som skäl för yrkandet anförs att kreditgivaren under långa tider ej har möjlighet atl kräva förtidsbelalning och alt härigenom risken ökas för atl avbetalningsgodset vanvårdas eller utsätts för onödig värdeförstöring under kredittiden med följd alt kreditgivarens säkerhet försämras.

Utskottet vill för sin del framhålla att motionärens farhågor bör ses mot bakgrund av del i propositionen föreslagna villkoret för rätt att kräva förtidsbetalning. Med den av utskottet ovan föreslagna utvidgningen av kreditgivarens möjligheter alt få betalt vid upprepad betalningsförsummelse torde emellertid avsaknaden av en sådan bestämmelse sorri föreslås i motionen inte behöva leda till rätlsföriust för kreditgivaren. Utskottet vill härtill lägga atl den i motionen föreslagna regeln förmodligen inte skulle få någon större praktisk betydelse. Såsom påpekas i propositionen (s. 119) torde del, så länge köparen fullgör siii betalningsskyldighet, i regel bero på en tillfällighet om köparen får vela alt varan t. ex. vanvårdats eller förts ur landet. Enligt utskottets mening saknas alltså skäl för att medge kreditgivaren rätt att kräva förtidsbelalning så länge köparen fullgör sina betalningar. Utskottet avstyrker därför motionen 1578 i denna del.

LU 1977/78:5 31

Avräkningsförfarandet vid förtidsbetalning

Såsom framgån i föregående avsnitt skall enligt avbetalningsköplagen vid förtidsbetalning av en vara ett visst avräkningsförfarande tillämpas parterna emellan (3, 4 och 6 SS avbetalningsköplagen). Förfarandet innebär bl. a. an köparen erhåller viss reduktion av sin kostnad för avbetalningskrediten. Närmare bestämt reduceras avbetalningsskulden genom att säljaren tillgodoräknas endasl så stor del av de vid avräkningstillfällel ej förfallna posterna som godsets kontanipris utgör i förhållande lill avbelalningspriset. Enligt denna metod tas ej hänsyn till längden av den återstående kredittiden på annat sätt än all vid avbetalningsköp antalet ej förfallna poster minskar under kredittidens gång. Inte heller tas hänsyn till det förhållandet att en relativt sett större del av kostnaden hänför sig lill kredittidens början.

Beträffande den hittills tillämpade avräkningsmetoden anförde kreditköpkommiltén (belänkandet s. 200) att metoden ansetts uppfylla ett nödvändigt krav på enkelhet och lättillgänghet men all det var uppenbart att den inte syftade till en matematiskt korrekt reduktion. Enligt belänkandet hade bl. a. finansieringsföretagen hävdat alt en mera genomarbetad metod borde införas. Kommittén ansåg atl varje konsumenlkredil i princip borde bära sin egen kostnad. Regler som kunde leda lill atl kostnaden övervältrades på andra konsumenter borde alltså undvikas. Kommittén föreslog med hänsyn härtill bl. a. atl kreditgivaren alltid, oavsett när kreditförhållandet avbryts, skulle få tillgodoräkna sig uppläggningskostnaden för krediten under förutsältning alt denna kostnad fanns angiven i avtalet och inte var atl bedöma som oskälig.

Vad sedan gällde själva reduceringstekniken ansåg kommittén atl hänsyn skulle las lill kredittidens längd. Detta var enligt kommittén närmast en logisk konsekvens av alt kredilkoslnaden alltid skulle anges såsom en effektiv ränta, vilket bl. a. innebar an man skulle beakta att kreditbeloppet minskade under den löpande kredittiden. Liksom då del gällde den effektiva räntan ansåg kommittén del varken nödvändigt eller lämpligt att meddela närmare tekniska anvisningar om hur reduceringsbeloppel skulle beräknas. Kommittén föreslog atl, vid beräkning av kreditgivarens fordran i samband med förtidsbetalning, från den obetalda delen av skuldbeloppet skulle avräknas den del av kreditkostnaden som hänförde sig till den inte utnyttjade kredittiden. Bestämmelsen föreslogs gälla såväl när köparen ville betala i förtid som när kreditgivaren hade rän till förtidsbelalning. Den skulle lillämpas även vid den uppgörelse som kommer lill stånd mellan parterna när återtaganderäit görs gällande. Genom samråd rnellan tillsynsmyndigheten och berörda näringsidkarorganisationer borde ändamålsenliga avräknings-metoder kunna utvecklas. Kommittén ansåg del helt uteslutet atl man skulle kunna finna en praktiskt tillämpbar metod som gav fiillsländig matematisk rättvisa. Enligt kommittén fanns det dock formler som gav godtagbara resultat. En relativt enkel sådan ansåg kommittén vara den s. k. 78-regeln,

LU 1977/78:5 32

som bl. a. tillämpas i några amerikanska delstater och - i något modifierad form - i Storbritannien. Vid avräkning enligt 78-regeln proportionaliseras kredilkoslnaden direkt på del vid varje tidpunkt faktiskt utestående kreditbeloppet. Formeln ser ut som följer (betänkandet s. 139).

t(t + l)

R =------------------------------ C

n(n -I- 1) där

R = reduktionen av kredilkoslnaden

t = återstående antalet amorteringar vid lidpunkten för förtidsbelalningen n = ursprungligt antal amorteringar C = kredilkoslnaden

Kommitténs förslag lämnades utan erinran av praktiskt taget samtliga remissinstanser. Riksskatteverkel (RSV) fann dock avräkningsreglerna mycket komplicerade. RSV påpekade att en betydligt enklare metod under lång lid har använts vid avräkning enligt avbetalningsköplagen saml att det var önskvärt atl metoden var så enkel atl den kunde hanteras av parterna själva. Delta kunde i allmänhet knappast bli fallet med kommitténs metod. RSV förordade därför att avbetalningsköplagens avräkningsregler skulle komma till användning även i fortsättningen.

I propositionen föreslås i enlighet med konnmitténs förslag att kreditgivaren skall vid avräkningen fä tillgodoräkna sig uppläggningskostnaden i den mån kostnaden har angetls i avtalet och inte är oskälig.

Beträffande metoden för reduktion av återstående del av kredilkoslnaden anser departementschefen de av kommittén föreslagna reglerna förutsätta alltför komplicerade beräkningar för att uppfylla kravet på nödvändig enkelhet. Han förordar alt i stället en schablonmetod införs som i huvudsak ansluter sig till principen bakom motsvarande regler i avbetalningsköplagen. Enligt propositionens förslag skall den obetalda delen av kreditfordringen minskas med så stor del av kredilkoslnaden som den ej utnyttjade kredittiden utgör i förhållande lill den avtalade kredittiden. Någon närmare motivering lill varför man vall att föreslå en ny avräkningsmelod i stället för att överföra avbetalningsköplagens regler till konsumentkreditlagen lämnas inte i propositionen.

I motionen 1976/77:1578 yrkas, såvitt nu är i fråga, alt den av kommittén berörda s. k. 78-regeln införs i stället för den i propositionen föreslagna bestämmelsen. Motionären framhåller bl. a. alt avräkningen bör ske under hänsynstagande inte bara till den tid krediten utnyttjas utan också till kreditens sloriek vid varje tillfälle. Enligl motionären leder regeringsförslaget i många fall till atl den del av kredilkoslnaden som vid avräkningen tillgodoräknas köparen blir orimligt stor jämfört med den kreditkostnad som enligl avtalet rätteligen skall falla på den tid köparen utnyttjat krediten.

LU 1977/78:5 33

Motionären hävdar att enkla räkneexempel ger vid handen atl - om propositionsförslaget antas - köparen genom alt lösa en kredit i förtid kan göra betydande förtjänster, om han utnyttjar alternativet kreditköp i stället för atl t. ex. la etl banklån. En följd härav är att kostnaden övervältras på de konsumenter som utnyttjar kredittiden fullt ut.

Liknande synpunkter har inför utskoltel framförts av företrädare för Finansieringsföretagens förening och Motorbranschens riksförbund.

Likartade tankegångar framförs också i motionen 1976/77:1594. Motionärerna anser del vara av avgörande betydelse alt avräkningsregeln ges en så rättvis utformning som möjligt. De praktiska problem som uppkommer av en svårare men mer rättvis modell kan enligt motionärernas uppfattning lösas genom all särskilda "avräkningstabeller" utarbetas av konsumentverket och företrädare för berörda delar av näringslivet. Motionen, som enligl utskotiets uppfattning får anses innefatta etl förordande av att 78-regeln införs som avräkningsmelod, utmynnar i etl yrkande om att riksdagen beslutar atl avräkningstabeller skall utformas.

Utskottet kan helt ansluta sig till förslaget an kreditgivaren alltid skall tillgodoräknas kostnaden rör uppläggningen av kredit under förutsättning atl denna kostnad angetls i avtalet och inte är oskälig. 1 likhet med vad som föreslagits i propositionen anser ulskoitet atl en regel härom skall införas i 13 S konsumentkreditlagen.

Vad härefter gäller metoden för reduktion av återstående del av kreditkostnaden vill utskottet framhålla atl valet av metod inte saknar betydelse ur ekonomisk synvinkel. Av utskottet gjorda beräkninger ger nämligen vid handen, alt storieken av det belopp varmed kredilkoslnaden i en given situation skall reduceras kan variera avsevärt beroende på om avbetalningsköplagens bestämmelser, propositionsförslaget eller den i motionerna förordade 78-regeln används.

Den riktiga utgångspunkten vid val av metod måste enligl utskottets uppfattning vara att varje konsumentkredit i princip skall bära sin egen kostnad. Regler som kan leda till atl kostnaden övervältras på andra konsumenter bör alltså undvikas. Viktigt är också att avräkningsreglerna i förhållandet mellan parterna ger så rättvisa resultat som möjligt. En annan omständighet som enligt utskottets mening måste beaktas i sammanhanget är att reglerna bör ges en sådan utformning att de utan svårigheter kan tillämpas vid uppgörelse mellan parterna själva och vid handräckningsförfarande för återtagande av varan.

Såväl avbetalningsköplagens regler som propositionens förslag tillgodoser i huvudsak kravet på enkelhet men är mindre tillfredsställande i andra avseenden. De förstnämnda reglerna tar inte tillräcklig hänsyn lill relationen mellan utnyttjad och icke utnyttjad kredittid. Enligt förslaget i propositionen skall hänsyn inte tas till förhållandet mellan amorterat och icke amorterat belopp. Dessa relationer är uppenbarligen av betydelse om man vill bestämma den på varje tid belöpande räntekostnaden. Varken beslämmel-

3 Riksdagen 1977/78. 8 saml. Nr 5

LU 1977/78:5 34

serna i avbetalningsköplagen eller den i propositionen föreslagna avräkningsmetoden kan därför anses fullt tillgodose intresset av största möjliga rättvisa mellan parterna. Vid en jämförelse mellan dessa två metoder kan man emellertid konstatera all avbetalningsköplagens metod ger ett betydligt mer rättvisande resultat än den i propositionen föreslagna avräkningsmetoden. Med hänsyn härtill och då den föreslagna metoden i andra hänseenden inte innebär några fördelar jämfört med gällande regler i avbetalningsköplagen anser utskottet att i varje fall propositionens förslag inte bör genomföras.

Den s. k. 78-regeln synes ge etl resultat som nära överensstämmer med det matematiskt korrekta, i varje fall vid krediter av den storlek som normalt förekommer i konsumentsammanhang. Regeln innebär å andra sidan att vissa räkneoperationer måsle utföras i varje enskilt fall och kan härigenom synas stå i strid med intresset av nödvändig enkelhet. Principen bakom metoden är dock relativt enkel, och regeln torde i praktiken inte behöva medföra några tillämpningssvårigheler, om lämpliga avräkningstabeller finns att tillgå. Metoden har, såsom nämnts, anammats såväl i vissa amerikanska delstater som i engelsk rätt. I Norge har nyligen en offentlig utredning, Kredinkjopsutvalget, föreslagit att regeln skall införas i norsk rätt (Kre-dinkjop m.v., NOU 1977:12, § 10, s. 84 f). Själva lagbestämmelsen föreslås dock fä en utformning liknande den som kreditköpkommiltén förordade för svensk del.

Vissa problem är emellertid förenade med användningen av 78-regeln. Till en början bör observeras, att regeln ger ett matematiskt helt tillfredsställande resultat endast om kredilskulden amorteras löpande med jämna tidsintervall och med lika stora belopp under hela kredittiden. Om däremot köparen under kredittiden exempelvis har medgivits anstånd under virs lid med eriäggandet av en eller flera amorteringar ökar kreditgivarens räntekostnad. Skulle köparen senare vilja förtidsbetala återstoden av sin kredilskuld kommer reduktionen av kredilkoslnaden, om 78-regeln tillämpas utan atl hänsyn tas till uppskovet, att bli alltför stor.

Det med 78-regeln förknippade problem som här berörts har inte uppmärksammals i kreditköpkommitléns belänkande. Mot bakgrund härav har genom utskottets försorg en utredning gjorts med syfte bl. a. att ge en antydan om frekvensen av belalningsansländ och förlidsbelalningar inom avbelalningshandeln. Utredningsarbetet i denna del har gjorts i samarbete med Sveriges köpmannaförbund och Handelns utredningsinstitut. Kompletterande synpunkter på bl. a. 78-regeln har inhämtats från Finansieringsföretagens förening och Motorbranschens riksförbund. Vidare har närmare uppgifter om innehållet i amerikansk och engelsk rätt i förevarande hänseende inhämtats.

Den verkställda utredningen om betalningsanstånd och fönidsbetalning inom detaljhandeln innebär sammanfattningsvis följande. Inom de branscher undersökningen omfattat (möbel, radio/TV, foto, järnjtillämpar 2/3 av företagen avbetalning. Resterande förelags kreditförsäljning sker enbart via

LU 1977/78:5 35

kontokort. I 3/4 av fallen diskonteras kontrakten. Inledande amorteringsan-slånd är sällsynta; 84 % av företagen uppger att den första amorteringen erläggs månaden efter köpet. Rätt i kontrakt till en eller flera amorteringsfria månader medges av 30 % av företagen. Kontraktsavvikelser (föriängning av kreditlid, betalningsuppskov o. d.) förekommer i inte obetydligt omfattning. T. ex. uppges tillfälliga betalningsuppskov förekomma i 34 96 av företagen. Av dessa förelag har 28 % uppgivit att uppskoven förekommer "ibland" eller "ganska ofta". Vid beialningsförskjutningar tas i mer än halva antalet fall någon extra räntekostnad inte ut av köparen. Finansieringsföretagen synes dock genomgående debitera köparen ränta för föriängningstiden och, i förekommande fall, expeditionsavgift. Frivilliga förtidsbetalningar förekommer i de flesta företag, dock relativt sällan i varje företag. Endasl 15 96 av företagen har nämnt att förtidsbetalningar förekommer mer än en gång i månaden. 96 96 av företagen uppger sig restituera räntan vid frivillig förtidsbelalning. Vid förlidsbelalningar i samband med återtagande synes ränterestitution vara mindre vanlig.

Motorbranschens riksförbund har i yttrande till lagutskottet anfört all frivilliga förtidsbetalningar inom bilavbelalningshandeln torde förekomma i ca 10 96 av avbelalningsfallen. Enligt förbundet kan del väntas att procentandelen förtidsbetalningar ökar. Till följd av de särskilda restriktioner som gäller för bilhandeln är betalningsanstånd under kredittiden eller andra oregelbundenheter sällan förekommande.

I fråga om innehållet i amerikansk och engelsk rätt får utskottet hänvisa till de redogörelser i detta hänseende som lämnats i betänkandet (s. 129 f och 142 f.). Vad beträffar amerikansk rätt kan härutöver nämnas att lagstiftningen innehåller detaljerade bestämmelser bl. a. om vilka avgifter köparen skall eriägga till säljaren med anledning av betalningsdröjsmål. Vad gäller den engelska lagstiftningen bör nämnas alt bestämmelserna i Consumer Credit Act om avräkning på kreditkostnaden vid förtidsbelalning (Sections 94-97) väntas träda i kraft först 1978 när detaljerade tillämpningsbestämmelser beräknas föreligga. Det kan tilläggas, att den engelska lagens förarbeten innehåller exempel på hur avräkningen bör tillgå i skilda fall av "oregelbundna" amorteringar.

Av den verkställda utredningen framgår att det förekommer ett inte oväsentligt antal fall av avbetalningsköp vid vilka amorteringarna sker oregelbundet. Som utskottet tidigare berört ger 78-regeln inte ett matematiskt helt tillfredsställande resultat i sådana fall. Uppenbart är alt ju större oregelbundenheterna är desto mindre användbar är 78-regeln. Med hänsyn till det anförda anser utskottet att en bestämmelse om avräkning mellan köpare och kreditgivare i varje fall inte kan bygga uteslutande på 78-regeln.

Ett annat problem med 78-regeln hänför sig till den lagtekniska utformningen av bestämmelsen. 1 den mån 78-regeln skall vara utgångspunkt vid avräkning enligt 13 § konsumentkreditlagen skulle det i och för sig ligga nära

LU 1977/78:5 36

till hands atl antingen själva formeln eller formeln uttryckt i ord logs in i lagtexten. Enligt utskottets mening framstår del som mindre tillfredsställande att formeln förs in i lagtexten, helst som stadgandet i sådant fall knappast skulle bli särskilt lättförståeligt. Vad därefter angår det senare alternativet har utskottet inte funnit det vara möjligt att ge formeln en språklig utformning som samtidigt uppfyller kraven på önskvärd exakthet och begriplighel. Av det föregående framgår vidare att 78-regeln inte kan tillämpas direkt vid alla fall av förtidsbelalning. Väljer man att ta in 78-regeln som huvudregel i lagtexten skulle del därför bli nödvändigt alt i lagen införa kompletterande bestämmelser avseende sådana fall av förtidsbelalning där 78-regeln ej är omedelbart tillämpbar. Lagtexten skulle härigenom komma alt tyngas avsevärt.

Sammanfattningsvis anser utskottet atl etl avräkningsförfarande grundat på 78-regeln i allmänhet ger mera tillfredsställande resultat än avbetalningsköplagens regler men att inte heller införandet av 78-regeln är invändnings-fritt.

På grund av de redovisade övervägandena föreslog utskottet i lagrådsremissen atl avräkningsregeln i 13 !? första styckei första punkten konsumentkreditlagen skulle - helt i anslutning till kommitténs förslag - innehålla en bestämmelse av innebörd att vid förtidsbetalning enligt 12 S vid beräkning av kreditgivarens fordran den obetalda delen av krediifordringen skulle minskas med den del av kreditkostnaden som hänför sig till den ej utnyttjade kredittiden. I remissen framhöll utskoltel bl. a. all förslaget gav visst utrymme för tillämpning av skilda beräkningsmetoder men atl 78-regeln i allmänhet var att föredra. Det fick ankomma på konsumentverket alt i samarbete med näringslivets organisationer ge råd och vägledning för bestämmelsens tillämpning, lämpligen i form av avräkningstabeller grundade på 78-regeln och andra anvisningar.

Lagrådets majoritet anför i sitt yttrande (bilaga 3) till utskottet alt den inte har något atl erinra mot alt lagtexten utformas på ett sätt som tillåter en bättre anpassning av avräkningen till den verkliga räntekostnaden än som följer av den i proposilionen föreslagna schablonregeln. Lagrådsmajorileten har inte heller något att erinra mot att man härvid i lagtexten endasl upplager en allmänt hållen bestämmelse om beräkning av reduktionen och att det överiämnas till konsumentverket an i samarbete med näringslivels organisationer utforma närmare anvisningar om bestämmelsens tillämpning. Enligl lagrådets mening bör det dock av lagtexten tydligare framgå atl avsikten således är atl tillämpningen i huvudsak skall grundas på anvisningar av detta slag. Det föreligger enligt lagrådets uppfattning eljest risk att den föreslagna lagtexten läses så alt reduktion av kredilkoslnaden alllid skall ske på grundval av en beräkning av den verkliga räntekostnaden. Det nu angivna syftet torde enligt lagrådsmajoritetens mening uppnås om man i lagtexten anger atl kreditfordringen skall minskas med den del av kreditkostnaden som enligl beräkningsgrunder, som står i överensstämmelse med god sed på markna-

LU 1977/78:5 37

den, är atl hänföra till den ej utnyttjade kredittiden. Lagrådet erinrar om att en sådan hänvisning till god sed på marknaden har upptagits i bestämmelsen i 8 § om kontantinsats och även där innebär att närmare anvisningar för marknaden skall utfärdas av konsumentverket efter samråd med näringslivets organisationer.

En ledamot av lagrådet är kritisk mot den av utskottet föreslagna avräkningsbeslämmelsen. Huvudkritiken mot regeln riktas mot del förhållandet att själva avräkningsmetoden inte direkt anges i lagen. I yttrandet anförs bl. a. att det är ett intresse av största vikt - inte minst när det gäller ett civilrältsligi förhållande, där fråga är om avtalsparts betalningsskyldighet mot motparten i avtalet - all avräkningsregeln, om den ej upptagits i avtalet, utan svårighet kan utläsas av lagtexten; man bör alltså helst inte vara nödsakad all söka efter den i lagförarbeten eller vara hänvisad till administrativa avgöranden. I syfte atl tillgodose å ena sidan parternas önskemål alt på egen hand kunna skaffa sig kännedom om vad som gäller, å andra sidan det intresse i fråga om reduktionsregelns innehåll som utskottet haft för ögonen föreslår denna ledamot av lagrådet att lagen som huvudregel bör ha en bestämmelse, där avräkningsmetoden enkelt och klart framgår, t. ex. propositionens metod. Bestämmelsen skulle emellertid kompletteras av en regel, som medger att denna metod frångås och ersätts med ett annat beräkningssätt under förutsättning, att innebörden därav klart framgår redan av det mellan parterna träffade kreditavialet och att beräkningsmetoden i fråga godkänts av konsumentverket.

Utskottet delar i och för sig uppfattningen om det principiellt olämpliga i atl det i civilrältslig lagstiftning införs bestämmelser, vars direkta innebörd inte framgår av lagtexten. Mot den av lagrådsminorileten föreslagna lösningen kan emellertid invändas bl. a. atl del ter sig mindre tillfredsställande att som huvudregel för avräkningsförfarandet uppställa en bestämmelse som kan antas bli tillämpad endast i undanlagsfall. Del kan nämligen enligt utskottets mening förutses att parterna vid fiertalet kreditköp tar in den föreslagna kompletteringsregeln i avtalel. Som utskottet närmare utvecklat i det föregående har utskottet inte funnit någon annan utväg vara möjlig än>den som anvisats i lagrådsremissen. Olägenheterna med den av utskottet föreslagna ordningen synes vara relativt obetydliga. Som utskottet framhöll i lagrådsremissen torde man kunna räkna med att konsumentverkets råd och anvisningar med liden kommer alt ge stadga åt tillämpningen av avräkningsregeln. Det kan också antas att kredilköpskontrakt i allmänhet kommer alt innehålla bestämmelser om hur avräkningen skall gå lill.

Utskottet vidhåller således den i lagrådsremissen uttalade uppfattningen beträffande utformningen av avräkningsregeln. Bestämmelsen bör emellertid ges den lydelse som lagrådels majoritet förordar.

Som berörts i lagrådsremissen ger lagrummet visst utrymme för tillämpning av skilda beräkningsmetoder som kan leda lill sinsemellan olika resultat. Mot bakgrund av de allmänna krav utskottet ansett att man bör uppställa på en avräkningsmelod av ifrågavarande slag kan av de ovan diskuterade

LU 1977/78:5 38

metoderna endast 78-regeln anses helt tillfredsställande. En metod som baserar sig på avräkning av den verkliga räntekostnaden ger naturiigtvis ett matematiskt exakt resultat men är komplicerad och svår atl lillämpa i praktiken. Utskoltel anser därför att av de två metoderna 78-regeln i allmänhet torde vara att föredra i konsumentkreditsammanhang. Utskoltel vill dock understryka att utskottet självfallet inte har något atl invända mot att parterna i konkreta fall tillämpar den jämfört med 78-regeln något besvärligare men samtidigt korrektare räntemetoden. Genom lagtextens utformning finns det vidare utrymme föratt i sådana fall då 78-regeln inte ger etl fullt tillfredsställande resultat - t. ex. vid myckel oregelbundna amorteringar - också använda andra beräkningssätt.

Vad nu har anförts innebär att det finns behov av råd och vägledning för tillämpningen i det praktiska affärslivet av den föreslagna avräkningsregeln. Det fär ankomma på konsumentverket i dess egenskap av tillsynsmyndighet enligt lagen atl i samarbete med berörda näringslivsorganisationer tillgodose detta behov. Lämpligen sker del genom att man bl. a. utarbetar avräkningstabeller grundade på 78-regeln och andra anvisningar.

Utskottet vill i detta sammanhang slutligen erinra om alt konsumenlkredillagens bestämmelser är tvingande endast på det sättet, all avtal inte fär träffas som innebär inskränkning av köparens förmåner enligt lagen. Del finns alltså inte något hinder mot att man t. ex. för vissa branscher, där önskemålet om enklare avräkningsregler är särskilt stort, utformar avtalsformulär som innehåller mera schablonartade avräkningsregler, under förutsättning atl de förmåner som tillkommer köparen enligl avtalet är bättre än eller lika goda som de förmåner han har enligt lagen.

Utskottets ställningstagande beträffande avräkning vid förtidsbelalning innebär alt yrkandena i motionen 1578, såvitt nu är i fråga, och 1594 tillgodoses i allt väsentligt.

Om en köpare i annat fall än när säljaren yrkat att ålerfä en vara vill föriidsbetala sin skuld gäller enligt 6 >; tredje styckei avbetalningsköplagen alt den avbelalningsposl som närmast förfaller lill betalning i sin helhet skall tillgodoräknas säljaren. Regeln är föranledd av önskemålet att förhindra att köparen får en alltför förmånlig avräkning om han föriidsbetalar skulden strax innan en amortering förfaller lill betalning. Enligl utskottets uppfattning bör en regel med motsvarande innebörd införas i konsumentkreditlagen. Mot införandet av en sådan bestämmelse kan möjligen invändas att regeln i visst fall kan leda till obilligl resultat för konsumenten. Om nämligen konsumenten utverkat anstånd med betalningen av köpesumman eller en del därav lill en viss tidpunkt och sedan infriar hela skulden före förfallodagen skulle en konsekvens av regeln bli alt ingen reduktion av kredilkoslnaden sker. Enligt utskottets uppfattning saknar dock fallet praktisk betydelse eftersom i en sådan situation räntan för krediten i allmänhet torde debiteras först när skulden betalas. Det blir med andra ord aldrig aktuellt att kreditgivaren avkräver köparen ränla för längre tid än den under vilken kredit

LU 1977/78:5 39

åtnjutits. 113 S förstastycket konsumentkreditlagen böralltså införas en regel enligt vilken, om förtidsbetalning sker på annan tid än i avtalel bestämd förfallodag, den ej utnyttjade kredittiden skall räknas från första förfallodagen efter betalningen.

Såsom utskottet tidigare anfört skall en regel om all kreditgivaren under vissa angivna förutsättningar alltid äger rätt tillgodoräkna sig kostnaden för uppläggning av kredit införas i 13 § konsumentkreditlagen. Enligt utskottets mening bör denna avräkning kunna tillgå så som kreditköpkommittén redovisat i belänkandet (s. 229).

I detta sammanhang vill ulskoitet också något beröra en fråga om s. k. kassarabatter. Det torde som framhålls i propositionen inte vara ovanligt atl en säljare anger ett visst pris för en vara eller annan nyttighet men regelmässigt lämnar rabatt på priset om kontant betalning eriäggs inom viss kortare lid. Exempel härpå utgör fakturaköp där köparen skall betala fakturapriset inom en angiven lidsrymd med rätt till avdrag för kassarabati i fall betalning sker viss tid efter fakturans utställande. Enligt uttalanden av departementschefen (s. 87 f) i anslutning till 2 § konsumentkreditlagen skall som kredilkoslnad enligt lagen avses även vid kreditförvärv utebliven rabatt, som regelmässigt lämnas vid kontantaffärer. Detta innebär atl kontantprisei som regel skall anses motsvara det rabatterade priset.

Vid behandlingen i lagrådet har fråga uppslån huruvida en köpare som betalar efter den för erhållande av kassarabalterf bestämda tiden men före kredittidens utgång bör fä tillgodonjuta reduktion även med del av rabattbeloppet. I likhet med två av lagrådets ledamöter anser utskottet att en sådan tillämpning i allmänhet torde fä anses stå i strid med vad som är god sed på marknaden och därför inte bör ifrågakomma. Vid avräkning mellan parterna bör rabattbeloppet behandlas på samma sätt som en uppläggningskostnad.

Vad särskilt gäller de former av kreditköp vid vilka hela kreditfordringen förfaller till betalning på en gång, exempelvis fakturaköp med villkor om likvid inom en månad, vill utskoltel erinra om att en konsekvens av det av utskottet ovan förordade tillägget till 13 § första stycket konsumentkreditlagen är att någon reduktion av rabattbeloppet inte kommer lill stånd i sådana fall.

Återtaganderäit

Ett karakteristiskt drag för avbetalningsköpen är att säljaren förbehållit sig antingen rätlen atl återta godset, om köparen åsidosätter vad som åligger honom (återtagandeförbehåll), eller äganderätten till godset tills betalningen eller viss del därav eriagls (äganderätts- eller ägarförbehåll). 1 realiteten innebär förbehållen atl godset slår som säkerhet för att köparen fullgör sina förpliktelser. 1 avbetalningsköplagen ges utföriiga bestämmelser om förutsättningarna föratt säljaren skall fä återta godset vid betalningsdröjsmål. Som allmän förutsättning gäller an köparen skall ha dröjt 14 dagar utöver förfallodagen att betala belopp, som uppgår till minst en tiondel av

LU 1977/78:5 40

avbetalningspriset, och atl beloppet fortfarande uleslår obetalt eller alt köparens dröjsmål avser två eller flera poster som tillsammans utgör minst en tjugondel av avbelalningspriset eller också att dröjsmålet avser återstoden av säljarens fordran. Alertas godset skall avräkning ske mellan parterna. Köparen tillgodoräknas härvid värdet av godset när del alertas. Säljaren tillgodoräknas bl. a. förfallna men obetalda amorteringar samt övriga obetalda poster med viss reduktion (se härom föregående avsnitt). 1 den mån efter avräkning ett saldo uppstår lill den ena partens nackdel skall mellanskillnaden eriäggas till motparten. Om t. ex. godsels värde överstiger det värde som har tillgodoräknats säljaren fär denne inte återta godset, innan han betalat överskottet till köparen.

1 propositionens förslag lill konsumentkreditlag har de s. k. äganderättsförbehållen utmönstrats i terminologiskt hänseende. Återtagandeförbehåll tillåls, men om sådant förbehåll används i fråga om vara, som med hänsyn lill sin beskaffenhet eller sill värde el ler på grund av förhållandena på marknaden ej är lämpad som kreditsäkerhel, kan näringsidkaren i marknadsrältslig ordning förbjudas att framdeles använda förbehållet i liknande fall.

I överensstämmelse med vad som föreslagits gälla beträffande förfalloklausuler skall enligl 15 § andra stycket förslaget till konsumentkreditlag såsom förutsättning för att kreditgivaren i del enskilda fallet skall fä återta varan gälla atl köparen sedan mer än en månad är i dröjsmål med att betala förfallen del av kreditfordringen som uppgår till mer än en tiondel av denna fordran. Förbehållet skall vidare ha gjorts av säljaren i samband med köpet för att trygga dennes rätt till betalning.

I motionerna l976/77:l578och /976/77.-/595 yrkas i hithörande delar all-i konsekvens med vad som föreslagits i motionerna beträffande förutsättningarna för att förfalloklausul skall få åberopas - rätlen att återta varan skall inträda redan när den lill betalning förfallna delen av kredilskulden uppgår lill mer än en tjugondel av hela skulden.

Liksom departementschefen anser utskottet atl användningen av förbehåll om återtaganderäit bör begränsas till att avse produkter som är lämpliga som säkerhetsobjekt samt atl möjligheterna atl åberopa sådana förbehåll i det enskilda fallet bör inskränkas på samma sätt som när del gäller rätten alt åberopa förfalloklausuler. Utskoltel har i ett föregående avsnitt (s. 30) ställt sig bakom förslaget i proposilionen att endasl mera kvalificerade betalningsdröjsmål bör få föranleda atl en förfalloklausul görs gällande. Samtidigt har emellertid utskottet ansett atl kravet på dröjsmålets omfattning bör sänkas när det är fråga om två eller fiera obetalda poster. 1 enlighet med dessa ställningstaganden anser utskottet atl också beträffande återtagandeförbehåll bör som förutsättning gälla att den förfallna men obetalda delen av skulden skall uppgå till mer än en tiondel av hela krediifordringen. Ingår i del förfallna beloppet två eller fiera poster bör dock återtaganderäit fä åberopas även när den förfallna delen av krediifordringen uppgår lill mer än en tjugondel av hela krediifordringen. Ulskoitet förordar därför alt 15 Sandra stycket konsument-

LU 1977/78:5 41

kredillagen kompletteras med en bestämmelse av sådan innebörd. Bestämmelsen bör ges den lydelse lagrådet föreslår.

Utskottets ställningslagande innebär alt motionärernas önskemål även i denna del blir delvis tillgodosedda.

I motionen 1976/77:1578 föreslås vidare atl möjlighet skall införas för kreditgivaren att återta varan även på den grunden att varans värde som kreditsäkerhel väsentligen försämrats till följd av åtgärder från köparens sida. Utskottet erinrar om alt utskottet i ett tidigare avsnin (s. 30) har avstyrkt bifall till ett yrkande från motionären som gick ut på all motsvarande omständigheter skulle kunna åberopas av kreditgivaren för att kräva betalning av återstående kreditskuld i förtid. I enlighet med vad utskottet anfört till grund försitt ställningslagande i den frågan avstyrker utskottet bifall även till det nu aktuella yrkandet.

Avråknings- och kopplingsförbehåll

Kreditavtal kan ibland innehålla s. k. kopplingsförbehåll. Härmed avses att avtalsvillkor i två eller flera kreditavtal mellan samma parter kopplas samman på visst sätt. Kopplingen går ut på alt kreditgivaren ges rätt alt utnyttja säkerhet som ställts enligl ett av avtalen som säkerhet även för fullgörande av övriga avtal. Besläktade med kopplingsförbehållen är de s. k. avräkningsför-behållen. Dessa ger kreditgivaren rätt alt bestämma på vilken av flera fordringar, som han kan ha på en kredittagare, en inbetalning från denne skall avräknas. Lagstiftaren har starkt begränsat möjligheten att åberopa kopplings- eller avräkningsförbehåll vid avbetalningsköp. Enligt de tvingande bestämmelserna i 8 S avbetalningsköplagen får nämligen sådana förbehåll förekomma vid avbetalningsköp endast i den mån förbehållen avser ersättning för reparation eller annan åtgärd med avseende på avbetalnings-godset. Köparens rätt lill del på avbetalning köpta godset enligt ett i avbelalningskontraktel intaget kopplingsförbehåll kan sålunda göras beroende av atl han ersätter säljaren för reparation av godset och säljaren fär återta godset så länge köparen ej betalar reparationsfordringen. Vidare gäller enligt 4 § avbetalningsköplagen,att kreditgivarens fordran på reparationsersättning o. d. skall tillgodoräknas honom vid den avräkning mellan parterna som skall ske vid återtagande. Ett avräkningsförbehåll kan i praktiken sälta köparen i samma situation som följer av ett kopplingsförbehåll. Har nämligen köparen gjort avbetalningar på skulden enligt avbelalningskonlraktet, men säljaren i stället avräknat det inbetalda beloppet från reparalionsskulden, föreligger risk föratt köparen råkar i dröjsmål med att erlägga de egentliga amorteringarna. En följd härav kan bli, alt säljaren gör gällande sin återtaganderäit.

I fråga om andra kreditköp än avbeialningsköp samt beträffande fristående lån finns inga i lag stadgade begränsningar i rätten atl göra gällande kopplings-och avräkningsförbehåll.

I propositionen föreslås att såväl avräknings- som kopplingsförbehåll skall

LU 1977/78:5 42

helt förbjudas i konsumentkreditsammanhang. Departementschefen erinrar om alt tillåtligheten av sådana förbehåll kritiserats redan i samband med att vissa ändringar i avbetalningsköplagen gjordes 1953. Vad som till sist fällde utslaget lill förmån för nu gällande regler var förhållandena inom avbelalningshandeln med motorfordon. Särskilt lades vikt vid hänsynen lill kapiialsvaga näringsidkares intresse av atl kunna fl nödvändiga reparationer utförda på kredit. Enligt departementschefen talar nu övervägande skäl föratt helt förbjuda koppling vid konsumentkreditköp. Även om förbehållen endast avser reparationsfordringar o. d. sägs de kunna medföra en avsevärd belastning för köparen och allvariigt försvaga dennes ställning gentemot säljaren/kreditgivaren. Etl kopplingsförbehåll kan, anförs del, föranleda köparen att utnyttja säljarens verkstad även i fall då det i realiteten skulle vara förmånligare för köparen om arbetet utfördes på annat håll. Departementschefen riktar även kritik mot förbehållen från sakrättsliga utgångspunkter. Vid utnyttjande av återlaganderänen behöver säljaren inte konkurrera med köparens övriga borgenärer. Del kan enligl vad som anförs i propositionen ifrågasättas varför just säljaren i motsats lill andra företagare som sysslar med exempelvis bilreparationer skall ha en så speciellt gynnad ställning. Det torde f ö. enligt departementschefens uppfattning endasl undanlagsvis komma alt inträffa alt en konsument vägras kredit enbart därför alt koppling lill återtaganderäit inte får ske. Om denna rätt fär användas enbart till säkerställande av själva kreditköpsfordringen torde varken konsumenter eller kreditgivare komma alt åsamkas nämnvärda olägenheter, anför departementschefen.

I motionen 1976/77:1597 riktas kritik mot alt möjligheten till kopplingsförbehåll beträffande bilreparalioner föreslås bli borttagen. Motionärerna yrkar atl den gällande bestämmelsen om kopplingsförbehåll i 8 S avbetalningsköplagen skall inläs i konsumentkreditlagen. Motionärerna erinrar inledningsvis om den viktiga roll bilinnehavet spelar i många familjer och alt en icke obetydlig del av hushållens disponibla inkomster används för personbilens drift och underhåll. Plötsliga reparationsbehov kan uppstå när medel saknas lill reparationer. I motionen anförs alt avbetalningsköp är vanligast beträffande begagnade bilar. Av naturliga skäl uppkommer repara-tionsbehovel främst i fråga om sådana fordon. Kopplingsrälten utgör enligt motionärerna etl snabbt, billigt och seriöst kreditgivningsalternativ med god säkerhet. De kan inte finna att man kunnat ge belägg för missbruk eller negativa effekter av förbehållen. Regeringsförslaget innebär i stället risker för atl ekonomiskt svaga konsumentgrupper kan undandras kreditmöjlighet för ekonomiskt eller trafiksäkerhetsmässigl betingade reparationsarbeten, avslutar motionärerna.

Liknande synpunkter har inför utskoltel utvecklats av företrädare för Motorbranschens riksförbund.

Utskottet vill för sin del instämma i motionärernas uppfattning alt det är angeläget atl kapitalsvaga bilägare kan erhålla kredit för erforderliga fordons-

LU 1977/78:5 43

reparationer. Det kan inte helt uteslutas att fordonsägarnas kreditmöjligheter ökarom kopplingsförbehåll fär las in i reparalionsavtal. Avbetalningsköplagens regler i förevarande hänseende torde därför inte sakna ekonomisk betydelse. Utskottet vill också framhålla atl det är tvivelaktigt om kopplingsförbehållen i deras nu tillåtna form verkligen kan medföra en så avsevärd belastning för köparen som påstås i propositionen. Icke desto mindre anser utskottet an övervägande skäl talar för att kopplingsförbehåll helt bör förbjudas i konsumentkreditförhållanden. Utskottet delar departementschefens uppfattning att det bara i rena undantagsfall kommer alt inträffa alt en köpare vägras reparationskredit enbart på den grunden all en koppling till återtaganderäit inte fär ske. Säljaren är ju ingalunda betagen möjligheten att kräva annan form av säkerhet för reparationsfordringen eller att utöva sin retenlionsrätt i fordonet. En annan sak äratt säljaren fär antas ha ett intresse av alt goda relationer upprätthålls mellan honom och köparen och därför ofta torde vara obenägen alt kräva säkerhet. 1 likhet med departementschefen anser utskottet vidare atl del kan ifrågasättas varför just säljaren i motsats lill andra förelag som sysslar med bilreparationer skall gynnas i en situation när sambandet mellan försäljning och reparation framstår som lösligt, t. ex. därför atl lång tid förflutit från försäljningen. Utskottet vill även understryka att det från mera principiella utgångspunkter framstår som mindre tillfredsställande alt säljaren har möjlighet atl i påtryckningssyfte utnyttja rätlen att återta gods när betalning för reparationer ej erlagts. Liknande synpunkter kan anföras till stöd för ett förbud mot avräkningsförbehåll.

Sammanfattningsvis anser ulskoitet alltså all möjlighet att åberopa kopplings- och avräkningsförbehåll inte bör flnnas i något fall. Utskottet har ingen invändning mot det sätt varpå förbudet utformats i 14 och ISijiJ förslaget lill konsumentkreditlag och tillstyrker därför propositionen i förevarande del. Det anförda innebär att utskottet avstyrker bifall till motionen 1597.

Restskidden

Såsom redan påpekats i flera sammanhang skall, när en vara alertas, parternas inbördes förhållande regleras genom ett avräkningsförfarande, enligt vilket köparen tillgodräknas värdet av varan vid återtagandetid-punkten och säljaren den obetalda delen av krediifordringen efter viss reduktion samt ränta och vissa kostnader. Regeln återfinns i 17 § förslaget till konsumentkreditlag. Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas etl större belopp än säljaren får varan enligt 18 § första stycket alertas endast om mellanskillnaden betalas till köparen. Dessa regler överensstämmer i huvudsak med innehållet i gällande rätt (4 § och 5 § 1 st. avbetalningsköplagen). Om godsets värde är mindre än vad säljaren har att fordra flr denne f n. inte utkräva mer än det överskjutande beloppet (5 §2 st.). 118 § andra stycket konsumentkreditlagen föreslås nu en regel införd,enligt vilken säljaren aldrig får kräva ut mellanskillnaden (restskulden) vid konsumentkreditköp.

LU 1977/78:5 44

Utformningen av sistnämnda bestämmelse kritiseras i motionen 1976/ 77:1596. Motionärerna yrkaratt riksdagen skall avslå 18 !; andra stycket i dess helhet. Som skäl för sin inställning anför de bl. a. atl säljaren ofta kan komma atl drabbas av kännbar rätlsföriust om han vid återtagande av varan inte får kräva ut restskulden av köparen, exempelvis en bilköpare som underlåtit att teckna eller vidmakthålla en vagnskadeförsäkring och vars bil fält omfattande skador. Del borde enligl motionärerna strida mot del allmänna rättsmedvetandet alt köparen i dessa fall kan undgå betalningsskyldighet och därigenom göra en vinst på säljarens bekostnad.

Företrädare för Motorbranschens riksförbund (MRF) har inför ulskoitet gett uttryck för liknande synpunkter. Enligt MRF bör lagstiftaren anamma en regel som föreslogs av kreditköpkommittén och som innebar alt kreditgivaren inte skulle fl kräva ut skillnaden i annat fall än då varan på grund av köparens åtgärder utsatts föronorrnal värdeminskning. Kreditgivaren skulle i sådana fall inte få kräva ut mer än vad som hänförde sig lill den onormala värdeminskningen. MRF har framhållit bl. a. atl del just inom bilbranschen inte är något problem atl fastställa vad som skall anses utgöra "onormal" värdeminskning, eftersom branschorganisationen utger en priskatalog angående begagnade bilar, vilken innehåller detaljerade och lillföriiiliga uppgifter. Enligt MRF:s uppfattning skulle en regel med den i proposilionen föreslagna innebörden främst drabba småförelagen bland säljarna.

Som närmare utvecklas av departementschefen i proposilionen (s. 133 och 134) talar fiera skäl föratt i konsumentkreditlagen bör tas in en regel om alt kreditgivare inte flr kräva ut en eventuell resiskuld som uppkommer för köparen vid återtagande. Utskottet kan därför inte tillstyrka all - vilket närmast synes vara syftet med motionsyrkandet - nuvarande ordning beträffande reglering av resiskuld skall bibehållas.

Enligl utskottets mening kan emellertid ett undantagslöst förbud för kreditgivaren att utkräva en resiskuld le sig mindre tillfredsställande när köparen under kredittiden vanvårdat varan så atl dess värde som säkerhet betydligt minskats. Som berörts ovan hade kreditköpkommiltén föreslagit en undantagsregel enligt vilken restskulden skulle fl krävas ut då en vara på grund av köparens van vård eller liknande omständigheter utsatts för onormal värdeminskning. Säljaren skulle dock kunna kräva högst den del av restskulden som svarade mot värdeminskningen. Som departementschefen framhåller torde det sällan bli anledning att lillämpa en sådan undantagsregel. Värdet med regeln ligger emellertid enligt utskottets mening inte i det atl den fyller ett stort praktiskt behov utan främst i det förhållandet atl köparen inte skall bibringas den uppfattningen att han kan behandla varan hur som helst. Bestämmelsen har således betydelse främst på det psykologiska planet. Utskottet vill också framhålla alt det måste anses stå i överensstämmelse med del allmänna rättsmedvetandet att en köpare som vanvårdar godset och dessutom inte sköter sina amorteringar flr betala den resiskuld som uppkommer till följd av atl han inte fullgör sina åligganden.

LU 1977/78:5 45

Mot bakgrund av del anförda anser utskottet att bärande skäl finns för en sådan typ av undantagsregel som föreslagits av kommittén. Vad gäller den närmare utformningen a v bestämmelsen vill utskottet erinra om att kommitténs förslag om att kreditgivaren i vanvårdsfallen endast skulle fl kräva ut så myckel som svarade mot den onormala värdeminskningen var tillkommet mot bakgrund av det förhållandet, att det enligt kommittén kan förekomma att säljaren bevakar reslskulden år efter år lill dess alt köparen vid något tillfälle innehar tillgångar som kan utmätas. En följd härav kan enligl kommittén bli att inkassokoslnaderna och kraven på dröjsmålsränla kan uppgå lill belopp som inte sällan är betydligt högre än den återstående delen av själva kreditfordringen (belänkandet s. 188). Enligl utskottets uppfattning bör man dock inte lägga kreditgivaren lill last atl han i första hand väljer att försöka fl ut sin fordran hos köparen på annat sätt än genom atl utnyttja sin återtaganderäit. Att kreditgivaren inte omedelbart begär att återfä det försålda måste i allmänhet framstå som en för köparen fördelaktigare ordning än den motsatta. Utskottet finner det även av andra skäl vara mindre tillfredsställande att en belopp endasl motsvarande den onormala värdeminskningen skulle fl utkrävas. Bl. a. kan del vara svårt alt avgöra hur stor del av en värdeminskning som kan betecknas som onormal. Den eftersträvade psykologiska effekten av en regel om rätt lill ålerkrav vid vanvård skulle vidare försvagas.

På grund av det anförda föreslår utskottet atl i 18 S andra stycket konsumentkreditlagen upptas en regel av innebörd att, om resiskuld uppkommer till kreditgivarens förmån, denne skall fl utkräva restskulden endast om varan utsatts för betydande värdeminskning genom vanvård från köparens sida. Med den av utskottet sålunda förordade jämkningen av kommitténs förslag torde några farhågor föran bestämmelsen skall förorsaka tillämpningssvårigheler inte behöva hysas. Det fär överlämnas åt rättspraxis atl klargöra den närmare innebörden av uttrycket "betydande värdeminskning". Utskottet vill dock framhålla atl den omständigheten atl varan på grund av sin särskilda beskaffenhet minskat i värde snabbare än andra föremål av motsvarande slag självfallet inte bör berättiga kreditgivaren atl kräva ut restskulden. Vad som åsyftas med bestämmelsen är endasl fall då köparen på uppenbart sätt åsidosätter sin skyldighet att vårda del köpta godset.

Utskottets ställningstagande innebär att syftet med motionen 1596 delvis har tillgodosetts.

Handräckning för återtagande av avbetalningsgods

Handräckning är ett förenklat processuelll förfarande varigenom säljaren mot köparens vilja kan fä tillbaka varan utan atl först behöva vända sig till domstol. Regler om handräckning och verkställighet för återtagande av avbetalningsgods finns i 10-16 Jji; avbetalningsköplagen. Ansökan om

LU 1977/78:5 46

handräckninggörs hos kronofogdemyndigheten. Enligt 11 S första stycket flr handräckning beviljas endasl om det är uppenbart alt kvalificerat dröjsmål med betalningen föreligger eller atl köparen åsidosatt förpliktelse vars uppfyllande är av väsentlig betydelse för säljaren. Gång- och sängkläder, som är oundgängligen behövliga för köparen, hans make och oförsörjda barn, får enligt en bestämmelse i 11 S andra stycket inte i något fall alertas från köparen. Detta köparens skydd mot återtagande vid avbeialningsköp har en motsvarighet 165 § utsökningslagen (1877:31 s. 1) enligt vilken viss egendom undantas från utmätning för fordringar i allmänhet. Del skydd som gäldenären har vid utmätning, s. k. beneficium, är emellertid av en helt annan och vidsträcktare omfattning än del skydd avbetalningsköplagen ger köparen. Sålunda undantas enligt 65 S första styckei andra punkten utsökningslagen bl. a. möbler, husgeråd och annan utrustning i den mån egendomen är nödvändig för ett hem och dess skötsel. Vid avgörande av huruvida viss egendom bör undantas från utmätning har utmätningsmannen att göra en skälighetsbedömning med beaktande även av omständigheterna i det särskilda fallet. Bestämmelsen gör del möjligt att undanta exempelvis elektriska hushållsmaskiner från utmätning. I praktiken förekommer att även TV-apparater inbegrips i gäldenärens beneficium. Att detta är mera omfattande vid utmätning än vid återtagande av avbelalningsgods innebär alt den konsument som köpt t. ex. en hushållsmaskin på delbetalning utan säkerhet i godset eller enligt låneköpssystemei är i ett bättre läge än avbetalningsköparen för den händelse han inte lyckas fullfölja sitt krediiäta-gande. Han har med andra ord möjlighet atl fl behålla maskinen i en situation, där avbeialningsköparen blir av med densamma. Regeln i 65 § utsökningslagen kompletteras av en bestämmelse i 67 S tredje stycket av innebörd att om viss egendom som avses i 65 § har sådant värde att den inte kan undantas enligt 65 §, utmätning fär ske med förbehåll alt gäldenären, efter egendomens försäljning, av den behållna köpeskillingen skall ulfä visst belopp för att kunna anskaffa vad han behöver i den sålda egendomens ställe.

121 § tredje styckei förslaget till konsumentkreditlag stadgas atl handräckning eller verkställighet av dom, varigenom köparen har förpliktats atl lämna tillbaka vara som sålts med förbehåll om återtaganderäit, ej flr beviljas beträffande vara som enligt 65 § utsökningslagen undantas från utmätning. Bestämmelsen innebär alltså, atl konsumentkreditköparen likställs med andra kredilköpare när del gäller beneficieskyddel. Regeln i 67 S tredje styckei utsökningslagen blir dock ej tillämplig vid handräckning eller domsverkställighet för återtagande (prop. s. 187).

AB Electrolux har i en skrivelse till utskottet kritiserat lagförslaget i denna del. Enligl Electrolux kommer den föreslagna kopplingen av handräckningsreglerna till 65 S utsökningslagen atl fä allvarliga konsekvenser för både företagen och konsumenterna. Företag som säljer dammsugare, symaskiner, kylskåp och möbler kan enligt bolaget räkna med atl återtagande praktiskt tagel aldrig kan verkställas. De som säljer frysboxar och tvättmaskiner måsle

LU 1977/78:5 47

räkna rried all återtagande ofta kan vägras. Följden blir enligl bolaget antingen alt företagen höjer sina priser för atl säkra sig mot ökade kundförluster eller atl kraven skärps på annan säkerhet vid kredilförsäljning. Bolaget hävdar alt i bägge fallen i sista hand de kunder drabbas, för vilka avbetalningsköp är ett önskvärt alternativ. Electrolux menar också alt förslaget kan fl negativa återverkningar på sysselsättningen. Enligl bolaget synes del riktigast alt hänvisningen lill 65 § utsökningslagen ulgåroch att del i stället införs etl stadgande 1214; konsumentkreditlagen av samma innebörd som bestämmelsen i 11 S andra stycket avbetalningsköplagen.

Utskottet hyser viss förståelse för all den föreslagna bestämmelsen i varje fall under en övergångstid kan komma alt medföra problem för företagen i form av ökade föriuster på kundfordringar m. m. Utvidgas beneficieskyddel på sätt som föreslås korrimer egendom av den typ som i och för sig bedömts vara lämpad som kreditsäkerhet och därför flr säljas med förbehåll om återtaganderäit likväl ofta ej atl kunna återtas. Detta kan resultera i atl näringsidkarnas intresse av att erbjuda kreditköp avlar med följd att möjligheten att utnyttja kreditköpsformen kan komma all minska för just de konsumenter vilka har störst behov av kredit. Icke desto mindre delar utskottet departementschefens uppfattning att beneficiereglema i 65 § utsökningslagen bör göras tillämpliga även vid konsumenikredilköp. De skäl av social natur som talar för att undanta t. ex. möbler och köksutrustning från utmätning i den mån egendomen bedöms vara nödvändig för hemmets skötsel gör sig lika starkt gällande när utrustningen är köpt på avbetalning. I etl följande avsnitt behandlar utskottet frågan om när lagstiftningen om konsumenlkredil skall träda i kraft. Utskottet vill emellertid redan nu förutskicka att utskottet kommer alt föreslå en annan tidpunkt för ikraftträdandet än vad som angivits i propositionen. Genom atl uppskjuta ikraftträdandet anser utskoltel alt möjlighet skapas för företagen atl göra de förändringar i försäljningsrutiner o. d. som kan vara påkallade med anledning bl. a. av de ändrade förutsättningarna för all återtagande och handräckning skall kunna ske. Risken föratt bestämmelsen i 21 § tredje stycket konsumentkreditlagen skall medföra bestående ölägenheter för näringsidkarna torde enligt utskottets mening därigenom i stort sett vara undanröjd. Utskoltel tillstyrker därför bifall till proposilionen i denna del.

I 20 § förslaget lill konsumentkreditlag finns vissa bestämmelser om allmänna förutsättningar för att handräckning skall fl ske. Utskottet har ingen invändning mot innehållet i sak men föreslår atl en smärre redaktionell ändring görs i lagtexten.

Ikraftträdande

I propositionen föreslås att konsumentkreditlagen skall träda i kraft den 1 januari 1978.

Det är självfallet angeläget all lagen kan träda i kraft så snart som möjligt.

LU 1977/78:5 48

Såsom departementschefen påpekar i propositionen (s. 148) bör emellertid beaktas att åtskilliga regler i lagen kräver betydande förarbete från berörda myndigheters och organisationers sida bl. a. i form av framtagande av riktlinjer, tabeller, kontraktsformulär saml andra anvisningar. Även enskilda näringsidkare behöver viss lid för att anpassa sin verksamhet till lagens föreskrifter. Den nödvändiga anpassningen bör enligt utskottels uppfattning kunna ske inom loppet av ett år från del all lagen antas av riksdagen. Propositionen kommer inte atl kunna slutbehandlas av riksdagen förrän tidigast under slutet av november månad 1977. På grund av det anförda föreslår utskottet, att lagen sätts i kraft först den 1 januari 1979.

Utskottets förslag i denna del medför att motsvarande ändringar måste göras i övriga i propositionen upptagna lagförslag.

Informationsbehov m. m.

1 motionen 1976/77:1577 betonas behovet av atl konsumenter, näringsidkare och kreditgivare i samband med konsumenlkredillagens ikraftträdande erhåller tillräcklig information om lagens innebörd. Motionärerna påpekar atl lagen enligt propositionen föreslås träda i kraft redan den I januari 1978 och atl informationen därför måsle sättas in med kraft redan i år. Motionen utmynnar i etl yrkande alt riksdagen hos regeringen begär att konsumentverket ges ökade resurser med anledning av de vidgade arbetsuppgifter konsumentkreditlagen ålägger verket.

Näringsutskotlel har i yttrande lill lagutskottet såvitt gäller den fråga soin behandlas i förevarande motion inledningsvis hänvisat till vad departementschefen anfört om anslaget till konsumentverket i proposilionen (s. 148). Näringsutskottet finner det angeläget att konsumentverket har resurser alt på ett tillfredsställande sätt fullgöra även sina funktioner enligl konsumentkreditlagen. I yttrandet förutsätts att regeringen uppmärksammar detta behov och tärde initiativ som kan befinnas påkallade. Näringsutskotlel anser därför inte atl riksdagen har skäl alt rikta en sådan begäran lill regeringen sorn motionärerna föreslår.

Lagutskottet vill för sin del framhålla att lagstiftningen om konsumentkredit innehåller flera nyheter av genomgripande betydelse för kreditköpshandeln i landet. 1 all synnerhet gäller detta beträffande reglerna om informationsskyldighet vid marknadsföring av kredit och om kontantinsats vid kreditköp. Utskottet vill starkt understryka alt det är angeläget all konsumenter och kreditgivare utföriigt informeras om innehållet i den nya lagstiftningen. Huvuddelen av informationsskyldigheten kommer atl åvila konsumentverket. Verkels uppgifter till följd av konsumentkreditlagen är emellertid inleenban informativa; verket har dessutom JdI. a. alt utfärda s. k. riktlinjer i olika hänseenden och atl utforma avräkningstabeller att användas vid förtidsbetalning. Detta arbete måste i huvudsak utföras innan lagen träder i kraft den 1 januari 1979. Företrädare för konsumentverket har inför

LU 1977/78:5 49

utskottet framhållit att de stora krav som förevarande lagstiftning ställer på verket inte kan uppfyllas inom ramen för de anslag som verket tilldelats för innevarande budgetår, och att verket därför i sina anslagsäskanden för budgetåret 1978/79 begärt alt anslaget skall ökas för att personalförslärk-ningar skall möjliggöras. Enligl utskottets mening bör riksdagens prövning av anslaget till konsumentverket för nästkommande budgetår inte föregripas. Utskottet förutsätter dock, i likhet med näringsutskottet, att regeringen uppmärksammar konsumentverkets eventuella behov av resursförstärkningar och tar de initiativ som kan finnas påkallade. Någon framställning i ärendet från riksdagen är inte erforderlig. Utskoltel avstyrker därför bifall till motionen.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande trepartsförhållanden att riksdagen med avslag på motionen 1976/77:1578 i denna del (yrkandena 1 och 3) antar 10 i; i det genom proposilionen 1976/77:123 framlagda förslaget till konsumentkreditlag,

2. beträffandeyor/fl/Zo/c/flMsu/e/-att riksdagen

dels avslår motionen 1976/77:1578 i denna del (yrkandet 2 delvis) i den mån yrkandet ej tillgodoses genom utskottets hemställan under detta moment i övrigt, dels med anledning av proposilionen saml motionerna 1976/ 77:1578 i denna del (yrkandet 2 delvis) och 1916/11 :\ 595 i denna del antar 12!; förslaget till konsumentkreditlag med följande som utskottets förslag betecknad lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

12 § Vid kreditköp har köparen alltid rätt att betala sin skuld till kreditgivaren i förtid.

Kreditgivaren fär kräva betalning i Kreditgivaren fär kräva betalning i

förtid endasl om han gjort förbehåll förtid endasl om han gjort förbehåll
härom samt köparen sedan mer än härom samt köparen sedan mer än
en månad är i dröjsmål med att en månad är i dröjsmål med att
erlägga förfallen del av kreditford- erlägga förfallen del av kreditford
ringen som uppgår till mer än en ringen som uppgår till mer än en
tiondel av hela kreditfordringen. tiondel av hela krediifordringen

eller, om dröjsmålet avser två eller flera vid olika tidpunkter förfallna poster, till mer än en tjugondel av hela kreditfordringen. Andra styckei utgör ej hinder för bank eller annan kreditgivare att göra

4 Riksdagen 1977/78. 8 saml. Nr 5

LU 1977/78:5 50

Regeringens förslag Utskottets förslag

gällande strängare förbehåll om tetalning i förtid, om skyldighet därtill följer av annan författning.

3. beträffande avräkningsförfarandet vid förtidsbetalning atl riksdagen med anledning av propositionen samt motionen 1976/ 77:1578 i denna del (yrkandet 2 delvis) och motionen 1976/ 77:1594 antar 13 § förslaget till konsumentkreditlag med följande som utskottets förslag betecknad lydelse:

Regeringens jörslag Utskottets jöislag

13§
Vid förtidsbelalning enligt   12 §        Vid förtidsbelalning enligt   12 §
skall vid beräkning av kreditgivarens     skall vid beräkning av kreditgivarens
fordran den obetalda delen av kredit-     fordran den obetalda delen av kredit-
fordringen minskas med sä stor del    fordringen minskas med den del av
av kreditkostnaden som den ej utnytt-     kredilkoslnaden som   enligl beräk-
jade kredittiden utgör i förhållande till     ningsgrunder, som slår i överensstäm-
den avtalade kredittiden. Kreditgi-     melse med god sed på marknaden, är
våren får dock alltid tillgodoräkna sig     att hänföra   till den ej utnyttjade
hela kostnaden för uppläggningen av     kredittiden.   Om betalning sker på
krediten, om denna kostnad särskilt     annan tid än i avtalet bestämd förf al
anges i avtalet och ej är oskälig.    lodag skall den ej utnyttjade kredit
tiden räknas från första förfallodagen
efter betalningen.

Vid avräkning enligt första stycket får kreditgivaren tillgodoräkna sig hela kostnaden for uppläggning av krediten, om denna kostnad särskilt anges i avtalet och ej är oskälig.

4. beträffande kopplingsjörbehåll att riksdagen avslår motionen 1976/77:1597,

5. beträffande återtaganderäit alt riksdagen

dels avslår motionen 1976/77:1578 i denna del (yrkandet 2 delvis) i den mån yrkandet ej tillgodoses genom utskotiets hemställan under delta moment i övrigt, dels med anledning av propositionen samt motionen 1976/ 77:1578 i denna del (yrkandet 2 delvis) och motionen 1976/ 77:1595 i denna del antar 15 § förslaget till konsumentkreditlag med följande som utskottets förslag betecknad lydelse:

Med förbehåll om återtaganderäit avses avtalsvillkor som ger kreditgivaren möjlighet alt återtaga varan, om köparen ej fullgör sin del av kreditköpsavtal.

Förbehåll om återlaganderätt flr göras gällande endast under förutsättning att förbehållet har gjorts av säljaren i samband med köpet för att trygga säljarens rätt lill betalning samt köparen sedan mer än en månad är i dröjsmål med att eriägga förfallen och ej preskriberad del av kreditfordringen som uppgår lill mer än en tiondel av hela kreditfordringen.

Förbehåll om återtaganderäit får göras gällande endast under förutsättning atl förbehållet har gjorts av säljaren i samband med köpet för all trygga säljarens rätt till betalning samt köparen sedan mer än en månad är i dröjsmål med atl erlägga förfallen och ej preskriberad del av kreditfordringen som uppgår till mer än en tiondel av hela krediifordringen eller, om dröjsmålet avser två eller flera vid olika tidpunkter förfallna poster, till mer än en tjugondel av hela krediifordringen. Använder näringsidkare förbehåll om återtaganderäit vid försäljning av vara, som med hänsyn till sin beskaffenhet eller sill värde eller på grund av förhållandena på marknaden ej är lämpad som kreditsäkerhet, kan näringsidkaren förbjudas atl framdeles i liknande fall använda sådant förbehåll. I fråga om förbud äger i övrigt bestämmelserna i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor motsvarande tillämpning.

6. beträffande resiskuld atl riksdagen med anledning av propositionen och motionen 1976/77:1596 antar 18 ij förslaget till konsumentkreditlag med följande som utskottets förslag betecknad lydelse:

Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än kreditgivaren, flr varan återtagas endast om kreditgivaren betalar mellanskillnaden till köparen eller, när varan värderats av utmätningsman, nedsätter mellanskillnaden hos denne.

Tillgodoräknas kreditgivaren ett större belopp än köparen, fär kreditgivaren ej kräva ut mellanskillnaden (restskulden).

Tillgodoräknas kreditgivaren ett större belopp än köparen, fär kreditgivaren ej kräva ut mellanskillnaden (reslskulden) / annat fall än då varan har utsatts för betydande värdeminskning genom att köparen vanvårdat varan.

LU 1977/78:5 52

Regeringens förslag Utskottets jörslag

1. beträffande handräckning atl riksdagen antar 20 i förslaget till konsumentkreditlag med följande som utskottets förslag betecknad lydelse:

Regeringens förslag Utskottets jörslag

20 §

Kreditgivaren får hos utmätnings- Kreditgivaren får hos utmätnings
man söka handräckning för varans man söka handräckning för varans
återtagande, under törutsältning att återtagande, under förutsättning att
om kreditköpet har upprättals en av rörande kreditköpet har upprättats
parterna underskriven handling som en av parterna underskriven hand-
innehåller förbehåll om återtagande- ling, som innehåller förbehåll om
rätt samt uppgifi om kontantprisei, åiertaganderätl samt uppgift om
krediibeloppet, kredilkoslnaden, kontantprisei, kreditbeloppet, kre-
kreditliden, kreditfordringen och de ditkostnaden, kredittiden, kredit-
lidpunkter när betalning skall erläg- fordringen och de tidpunkter när
gas. betalning skall erläggas.

Ansökan om handräckning skall göras skriftligen samt innehålla uppgift om hur stor del av kreditfordringen som utestår obetald. Vid ansökningen skall fogas styrkt avskrift av den handling som anges i första stycket.

8. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget till konsumentkreditlag i den mån det inte omfattas av utskottets hemställan ovan under 1-3 och 5-7 med den ändringen all lagens ikraftträdande bestämmes lill den 1 januari 1979,

9. att riksdagen antar de genom propositionen framlagda förslagen till lag om ändring i lagen (1915:219) om avbetalningsköp och lag om ändring i brottsbalken med den ändringen atl lagarnas ikraftträdande bestämmes till den 1 januari 1979,

10. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i konsumentköplagen (1973:877) med följande som utskottets förslag betecknad lydelse:

LU 1977/78:5 53

Regeringens förslag Utskottets förslag

Lag om ändring i konsumentköplagen (1973:877)

Härigenom föreskrives att 15- Härigenom föreskrives att 15-

17 tji} konsumentköplagen (1973:877) 17 i;!; konsumentköplagen(1973:877)

skall upphöra an gälla vid utgången skall upphöra att gälla vid utgången

av år 7977. Paragraferna skall dock av år 1978. Paragraferna skall dock

fortfarande gälla i fråga om köp som fortfarande gälla i fråga om köp som

har ingåtts dessförinnan. har ingåtts dessförinnan.

11. beträffande anslag till konsumentverket alt riksdagen avslår motionen 1976/77:1577.

Siockholm den 8 november 1977

På lagutskottets vägnar IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: Ivan Svanström (c), Lennart Andersson (s), Inger Lindquist (m). Stig Olsson (s), Martin Olsson (c). Elvy Nilsson (s), Arne Andersson i Gamleby (s), Åke Gillström (s), Ingemar Konradsson (s), Marianne Karisson (c), Owe Andréasson (s), Stina Andersson (c), Anne-Marie Gustafsson (c), Joakim Ollen (m) och Margot Håkansson (fp).

Särskilt yttrande

av Inger Lindquist (m) och Joakim Ollen (m)

Som framhållits i utskottels betänkande medför den nu framlagda lagstiftningen värdefulla förbättringar för konsumenterna. Vi har emellertid ansett del angelägel all peka på vissa svagheter som vidlåder denna typ av konsumentskyddande lagstiftning.

1. Konsumentkreditlagen liksom annan konsumenlrättslig lagstiftning syftar lill att gentemot näringsidkare stärka konsumenternas ställning. Det är emellertid inte alldeles enkelt atl i alla sammanhang klarlägga vilka nya regleringar av förhållandet mellan konsument och näringsidkare som är i konsumenternas intresse och vilka som bara skapar ett omotiverat krångel eller ökade kostnader och olägenheter för konsumenten. I den i belänkandet behandlade proposilionen finns exempel på dessa svårigheter.

Således innehåller propositionen förslag lill mycket långtgående informationsplikt beträffande de verkliga kostnader som en konsument kommer atl belastas av om han beviljas en kredit. I informationsplikten har också generellt innefattats de krediter som bankinrältningar ger åt konsumenter.

LU 1977/78:5 54

Utskoltel har i full enighet inskränkt denna bankernas informationsplikt något. Del kan emellertid ifrågasättas om bankkrediter, vilka ju är av en annan karaktär än de krediter som ges i samband med avbetalningsköp, över huvud laget borde ha blivit föremål för någon reglering. Något dokumenterat konsumentintresse av en sådan reglering har inte förelagts utskottet. Del förtjänar vidare att framhållas atl den nya regleringen kommer atl medföra ökade kostnader som ytterst får bäras av konsumenterna.

Även frågan om tillåtlighet av avräknings- och kopplingsförbehåll belyser svårigheten atl bedöma vad som ytterst är i konsumentens intresse. Principiella skäl kan anföras för ett förbud mot kopplingsförbehåll men samtidigt torde det stå klart atl vissa konsumenter kommer atl gå miste om den möjlighet lill kredit för reparationskostnader som nu står dem lill buds. Del som i sammanhanget är särskilt betänkligt är att kopplingsförbudet hårdast kommer atl drabba just de grupper som är belalningssvagasi. För många kan t. ex. en plötslig kostnad för en bilreparalion förrycka den ekonomiska planeringen. 1 dagens kärva ekonomiska läge kan del vara svårt att utverka anstånd meu betalningen och få fram godtagbar säkerhet. Det nya förbudet kan få lill följd atl en reparatör i större utsträckning än hittills använder sig av sin rätt att i avbidan på betalning vägra att lämna ut bilen. Ur trafiksäkerhetssynpunkl kan förbudet medföra olägenheter genom att nödvändiga reparationer kan komma att eftersättas. Några praktiska ölägenheter av del nuvarande regelsystemet har inte påvisats ulan invändningarna har rört sig på det teoretiska planet. Det kan därför starkt ifrågasättas om intresset att skydda konsumenterna har tillgodosetts vid utformningen av de nya reglerna på denna punkt.

Även ett tredje exempel är av intresse i detta sammanhang. Den be-neficieregel som gäller enligl den nuvarande avbetalningsköplagen ersätts i den nya lagen av en bestämmelse som hänvisar lill beneficieregeln i utsökningslagen. Denna förändring medför alt etl stort antal varor som för närvarande säljs pä avbetalning i praktiken inte kommer atl kunna säljas på del viset i framtiden. Visseriigen får återtagandeförbehåll göras beträffande alla varor som kan anses vara kreditvärdiga. Då ålertagandeförbehållet emellertid inte kan göras gällande i de fall beneficie-reglerna i utsökningslagen blir tillämpliga är konsekvensen av den nya regleringen att ett stort antal varor sannolikt inte kommer alt kunna köpas på avbetalning. Delta är så myckel allvariigare som del här rör varor som är ytterst vanliga avbetalningsobjekt t. ex. dammsugare, symaskiner och vissa möbler. De effekter i olika avseenden som de nya reglerna kan få för de enskilda konsumenterna och för berörda förelag befarar vi kan bli kännbara.

Avsikten med de angivna tre exemplen har varit att peka på svårigheterna att i konsumentlagstiflningen avgöra vad som verkligen ligger i konsumentens intresse. Det finns generellt en fara i all förändringar belastar konsumenterna på ett sätt som inte uppvägs av någon motsvarande nytta för dem. Det som vid första anblicken kan te sig som en förbättring ur kon-

LU 1977/78:5 55

sumenlens synpunkt kan vid närmare eftertanke visa sig medföra betydande kostnader eller andra besvärande ölägenheter för konsumenten. Avvägningen av konsumentintressena är således ytterst grannlaga och måste ske med största noggrannhet och utan förutfattade meningar. 1 del fortsatta kon-sumenträtlsliga arbetet bör delta förhållande bli föremål för uppmärksamhet.

2. I förslaget till konsumentkreditlag stadgas att kreditgivare icke får mottaga av köparen ingången växelförbindelse beträffande fordran på grund av kreditköpet. Även i övrigt anges förbud mot användandet av vissa fordringsbevis i de affärsmässiga förhållanden som regleras av lagen. Dessa bestämmelser av rent civilrältslig karaktär sanktioneras med en straffbestämmelse som innebär atl den som uppsåtligen bryter mot bestämmelserna kan dömas till böter. Det kan från allmän lagsliflningssynpunkl inte anses tillfredsställande alt på det sätt som här har skett sammanblanda civilrättslig reglering med rent straffrättsliga sanktioner.

3. Vid granskningen i lagrådet har beträffande utformningen av 13 >; en ledamot framhållit den stora vikten av all lagtext som rör civilrältsliga förhållanden utformas på ett sådant sätt att en regel utan svårighet kan utläsas av lagtexten och alt man helst inte bör vara nödsakad atl söka efter den i lagförarbeten eller vara hänvisad till administrativa myndigheters avgöranden, vilkas rättsliga valör är oviss och vilka måhända kan bli föremål för ändringar på ett svåröverblickbart sätt. Vi vill allvariigt understryka vikten av vad sålunda framhållits, och vi förutsätter atl sådana synpunkter beaktas vid den framtida konsumenllagstiftningen.

LU 1977/78:5 56 Bilaga I

Näringsutskottets yttrande

1976/77:2y

med anledning av propositionen 1976/77:123 med förslag till konsumentkreditlag m. m. jämte motion

Till lagutskottet

Lagutskottet har enligl beslut den 19 april 1977 berett näringsutskotlel tillfälle atl, såvitt avser frågor inom näringsulskoltels beredningsområde, yttra sig över proposilionen 1976/77:123 med förslag lill konsumentkreditlag m. m. jämte motioner.

Näringsulskottet får med anledning härav anföra följande.

1 den föreslagna konsumentkreditlagen har - som lagrådet påpekar i sitt yttrande - marknadsrätlsliga och civilrältsliga bestämmelser sammanförts. Näringsulskottet har granskat lagförslaget i de delar som inte är av civilrättslig natur.

Enligt utskottets mening innebär den föreslagna lagen i angivna delar en värdefull förstärkning av den nuvarande marknadsrätlsliga lagstiftningen till konsumenternas skydd. Den anknyter särskilt till marknadsföringslagen. Utskottet noterar alt lagrådet i sin yttrande och justitieministern vid anmälan av detta berör systemet med av konsumentverket utfärdade riktlinjer för marknadsföring. Deras uttalanden tycks innebära alt rättslägel härvidlag, som har varit föremål för åtskillig diskussion, nu i väsentliga hänseenden är klariagl.

Utskottet har ingen erinran mot angivna delar av förslaget till konsumentkreditlag. Del av lagrådet påtalade problemet atl en bestämmelse som avselts ha uteslutande marknadsrältslig karaktär kan komma atl tillmätas även civilrältslig betydelse har utskottet från sin utgångspunkt inte anledning alt gå in på.

De motioner som har föranletls av propositionen avser med ett undanlag endast civilrältsliga frågor och ger inte näringsutskotlel anledning lill yttrande. Undantaget är motionen 1976/77:1577 av herr Blomkvist m. fi. (s). Där hemställs att riksdagen hos regeringen skall begära initiativ till atl konsumentverket ges ökade resurser i samband med de vidgade arbetsuppgifter som konsumentkreditlagen ålägger verket.

Konsumentkreditlagen skall enligt regeringens förslag träda i kraft den 1 januari 1978. 1 princip är det alltså först då som den medför nya uppgifter för konsumentverket. 1 proposilionen anförs (s. 198) alt det här i viss mån är fråga om arbetsuppgifter som följer av gällande instruktion för verket och som har ingått bland förutsättningarna för dess organisatoriska upp-

LU 1977/78:5 57 Bilaga 1

byggnad och anslagstilldelning. Emellertid kan det, säger justitieministern efter samråd med handelsministern, inte uteslutas all verket kan komma all behöva en viss resursförstärkning för all kunna möta de krav som den nya lagstiftningen ställer. På ärendets nuvarande stadium anses dock inte någon bestämd ställning kunna las när del gäller resursbehovet hos konsumentverket. Denna fråga får, konstaterar föredraganden, prövas i anslutning lill de åriiga anslagsfrågorna.

Utskottet vill med anledning av motionen hänvisa lill detta uttalande i propositionen. Det är självfallet angeläget alt konsumentverket har resurser alt på etl tillfredsställande sätt fullgöra även sina funktioner enligt konsumentkreditlagen. Del får emellertid förutsättas att regeringen uppmärksammar detta behov och lar de initiativ som kan befinnas påkallade. Utskottet anser därför inte atl riksdagen har skäl an rikta en sådan begäran till regeringen som motionärerna föreslår.

Stockholm den 5 maj 1977

På näringsulskoltels vägnar INGVAR SVANBERG

Näiyarande: herrar Svanberg (s), Bengtsson i Landskrona (s). Blomkvist (s), Andersson i Örebro (fp), Wååg (s), Petersson i Ronneby (c). Högström (s), Siegbahn (m). Häll (s), Olsson i Järvsö (c) och Wästberg i Stockholm (fp).

LU 1977/78:5 58 Bilaga 2

Lagutskottet

Lagrådsremiss med förslag till ändring i det i propositionen 1976/77:123 framlagda förslaget till konsumentkreditlag

Inledning

I propositionen 1976/77:123 läggs fram förslag till en konsumentkreditlag. Syftet med lagen äratt stärka konsumenternas ställning i kredilsammanhang. Lagen ersätter inom konsumenlområdet avbetalningsköplagen saml bestämmelserna i 15-17 !;S konsumentköplagen om kreditköp.

Konsumentkreditlagen innehåller till en början regler om information i kreditsammanhang. Reglerna innebär all näringsidkare vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring beträffande kredit skall lämna information om bl. a. den effektiva räntan för krediten. Motsvarande information skall lämnas innan avtal om kredit sluts.

Lagen innehåller också bestämmelser om kontantinsats vid kreditköp. Huvudregeln äran säljaren skall ta ut kontantinsats i enlighet med god sed på marknaden. Kontantinsatsen skall motsvara minst 20 procent av varans kontanipris, om ej särskilda förhållanden föranleder annat.

Genom den nya lagen inskränks möjligheterna förden som harsåll en vara på kredit atl la tillbaka varan vid bristande betalning från köparens sida. Förbehåll om åiertaganderätl får inte användas beträffande vara som med hänsyn till sin beskaffenhet eller sitt värde eller på grund av förhållandena på marknaden inte är lämpad som kreditsäkerhel.

Såväl reglerna om informalion som bestämmelserna om kontantinsats och åiertaganderätl anknyts till del näringsrältsliga systemet i marknadsföringslagen resp. avtalsvillkorslagen. Det betyder alt närmare riktlinjer för tillämpningen av dessa regler skall utformas av konsumentverket, i första hand efter förhandlingar mellan verket och berörda näringslivsorganisalio-ner. På det sättet kan en anpassning nås till de särskilda förhållandena inom olika branscher m. m. I sista hand ankommer det på marknadsdomstolen att genom åläggande eller förbud bestämma reglernas närmare innehåll.

Vid sidan om de bestämmelser som nu behandlats innehåller konsumentkreditlagen också regler om köparens befogenheter mot annan kreditgivare än säljaren, förbud mot vissa fordringsbevis, förtidsbelalning och handräckning för återtagande av vara m. m. Vidare uppställs regler som begränsar kontohavares betalningsansvar gentemot kontoförelag i fall då belopp påförs kontot genom att kontokort används av obehörig.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1978.

Utskoltel ser med tillfredsställelse att förhållandena när det gäller konsu-mentkrediier nu görs lill föremål för särskild lagstiftning. Enligt utskottets uppfattning innebär den föreslagna lagstiftningen en förbättring av konsu-

LU 1977/78:5 59 Bilaga 2

menlens ställning gentemot den som lämnar kredit. Även i övrigt tillgodoser de i propositionen framlagda förslagen väl de krav som man från konsumenters och näringsidkares sida kan ställa på en lagstiftning på detta område. Utskoltel godtar därför den föreslagna lagstiftningen i allt väsentligt. I del följande kommer utskottet alt med anledning bl. a. av vissa motionsyrkanden föreslå ändringar i regeringens förslag på några punkter.

Förfalloklausuler

Vid avbetalningsköp har köparen enligt 6 i; avbetalningsköplagen rätt alt betala hela sin återstående skuld på grund av köpet när han så önskar. Om fönidsbetalning sker skall ett i lagen reglerat avräkningsförfarande tillämpas som bl. a. innebär alt köparen erhåller viss reduktion av sin kostnad för avbetalningskrediten. Någon motsvarande lagsladgad rätt all betala i förtid finns inte då varor eljest sålts pä kredit eller köpet finansierats genom vanligt lån. I proposilionen föreslås, att köparen vid alla kreditköp skall ha en i lag stadgad rätt alt betala i förtid (12 i; 1 st) och att därvid i förekommande fall få kredilkoslnaden reducerad (13 4;). Utskottet har ingen invändning häremot.

Förtida betalning kan bli aktuell också när säljaren åberopar en s. k. förfalloklausul i avtalet och utkräver betalning i förtid av köparen t. ex. på grund av alt denne åsidosatt sina förpliktelser enligl kreditavialet. 1 princip råder avtalsfrihet beträffande innehållet i förfalloklausuler. Vid avbetalningsköp gäller dock särskilda begränsningar i rätten atl åberopa en förfalloklausul. Råkar köparen i betalningsdröjsmål fär säljaren sålunda enligl 2 !; första stycket avbetalningsköplagen inte på grund härav utkräva en post som annars inte förfallit, om inte köparens underlåtenhet all betala avser belopp som uleslår obetalt minst fjorton dagar utöver förfallodagen. Vidare måsle detta belopp uppgå lill minst en tiondel av avbelalningspriset eller, om i beloppet ingår två eller flera poster, till minst en tjugondel av nämnda pris eller också utgöra återstoden av säljarens fordran. 1 2 S andra stycket finns bestämmelser som ger köparen viss möjlighet atl förhindra tillämpningen av en förfalloklausul, även om han råkat i sådant belalningsdröjsmål som nyss sagts. Vid förtidsbelalning på grund av alt säljaren gör förfalloklausul gällande har köparen samma rätt till reduktion av sin återstående skuld som vid förtidsbetalning på eget initiativ. Det bör understrykas atl avbetalningsköplagen inte innehåller några bestämmelser som begränsar säljarens möjlighet att åberopa förfalloklausul av annan anledning än köparens betalningsdröjsmål, t. ex. atl köparen vanvårdar varan. Här råder alltså principiellt avtalsfrihet.

Kreditköpkommiltén föreslog, atl förfalloklausuler skulle få åberopas vid betalningsdröjsmål endasl under förutsältning atl köparen i mer än en månad dröjt med att eriägga förfallet belopp som uppgick till mer än en tiondel av hela krediifordringen (summan av krediibeloppet och kredilkoslnaden). Vid kreditköp, som var förenat med återtaganderäit för kreditgivaren, borde enligl kommittén förfalloklausul vidare få göras gällande för den händelse

LU 1977/78:5 60 Bilaga 2

köparen överlåtit varan eller i strid med parternas avtal fört varan ur landet under sådana omständigheter atl kreditgivarens rätt kunde äventyras.

1 propositionen föreslås att konsumentkreditlagen i huvudsaklig överensstämmelse med kommitléförslaget skall innehålla en bestämmelse som medger åberopande av förfalloklausul vid betalningsdröjsmål (12 !; 2 st). Däremot innehåller propositionen ingen motsvarighet till kommitténs förslag alt en förfalloklausul skall få göras gällande även när kreditgivarens säkerhetsrätl äventyras.

Frågan om förfalloklausul vid belalningsdröjsmål tas upp i motionerna 1976/77:1578 och 1976/77:1595.1 båda motionerna yrkas, såvitt nu är i fråga, att en förfalloklausul skall få åberopas redan när den lill betalning förfallna delen av skulden uppgår lill mer än en tjugondel av hela krediifordringen. I motionerna yrkas vidare alt bestämmelsen i 15 v; andra styckei om förutsättningarna för återtagande av vara skall ändras på motsvarande sätt. Sistnämnda fråga behandlar ulskoitet i ett senare avsnitt.

1 molionsmoliveringarna erinras om alt kreditköpkommitléns förslag beträffande förfalloklausul var kopplat lill en bestämmelse om en maximal kredittid på 24 månader, men alt denna bestämmelse bortfallit i propositionen med anledning av remisskritik mot bestämmelsen. Vid utformandet av propositionens förslag har enligt motionärerna förbisetls alt det förelåg ett nära samband mellan tiondels-regeln och 24-månaderskravet. De anser alt följderna av denna ändring av kommitténs förslag inte blir rimliga. Vid kredittider på 36, 48 och 60 månader kommer kreditgivarens krav på betalning all kunna framställas först efter 4, 5 resp. 6 månader. Härigenom kan olika olägenheter uppkomma., hävdar motionärerna. De hänvisar också till att kreditgivaren till följd av den föreslagna bestämmelsen i 18 S andra stycket om förbud för kreditgivaren att i samband med avräkning utkräva resiskuld av köparen far en än mer försämrad ställning. Sammantagna måste dessa bestämmelser enligl motionärerna leda till ökade kreditkostnader för konsumenterna.

Liknande synpunkter har inför utskottet framförts av företrädare för Finansieringsföreiagens förening.

Utskottet delar den i propositionen framförda uppfattningen alt konsumentkreditlagen uttömmande bör ange de fall då kreditgivaren fär åberopa förfalloklausul. 1 likhet med departementschefen anser utskottet ett sådant fall vara då köparen gjort sig skyldig till mera kvalificerat belalningsdröjsmål. Beträffande de krav som bör ställas på betalningsdröjsmålets omfattning vill utskottet framhålla all ett genomförande av molionsförslagen pä denna punkt i praktiken skulle innebära en försämring för konsumenten vid alla typer av avbetalningsköp i jämförelse med gällande räll. Enligl utskottets mening bör - som föreslagits i proposilionen - huvudregeln vara att förfalloklausul får åberopas endast om köparen sedan mer än en månad underlåtit alt betala en förfallen del av krediifordringen som motsvarar mer än en tiondel av hela kreditfordringen.

LU 1977/78:5 61 Bilaga 2

En undanlagslös regel med denna innebörd kan emellertid medföra vissa svårigheter när det gäller långa kredittider. Från Finansieringsföreiagens förenings sida har man inför utskottet hävdat atl tendensen, särskilt när del gäller dyrare konsumtionsvaror, går i riktning mot längre kredittider, vilket i regel innebär att varje delbetalning blir förhållandevis liten. Det kan enligt föreningen leda till obilliga resultat för kreditgivarna om de vid fall av upprepade dröjsmål inte lär åberopa förfalloklausulen förrän dröjsmålet omfattar mer än en tiondel av kreditfordringen.

Det anförda leder ulskoitet till den uppfattningen atl kravet på betalnings-dröjsmålels omfattning i fråga om beloppet bör kunna sänkas när del är fråga om två eller fiera obetalda poster. I anslutning härtill vill utskottet erinra om alt - såsom framgår av del föregående - avbetalningsköplagen innehåller en kompletterande bestämmelse, enligl vilken förfalloklausul flr göras gällande redan när den förfallna skulden uppgår lill minst en tjugondel av avbetalningspriset (summan av kontanipris och kreditkostnad) under förutsättning alt i det förfallna beloppet ingår två eller fiera poster. Någon närmare motivering till all en motsvarande regel inte upptagits i den föreslagna konsumentkreditlagen finns inte i proposilionen.

På grund av det anförda förordar utskottet att 12 !; andra stycket konsumentkreditlagen kompletteras med en bestämmelse av innebörd att förfalloklausul får göras gällande redan när det förfallna beloppet uppgår lill mer än en tjugondelav kreditfordringen, om i del förfallna beloppet ingår två eller fiera poster.

I motionen 1976/77:1578, såvitt nu är i fråga, tas också upp spörsmålet om förfalloklausul när säkerhetsrätl äventyras. Motionären yrkar all en förfalloklausul skall kunna åberopas även när köparen vidtagit sådan åtgärd alt varans värde som kreditsäkerhel väsentligen försämrats. Som skäl för yrkandet anförs alt kreditgivaren under långa tider ej har möjlighet att kräva förtidsbetalning och att härigenom risken ökas för att avbetalningsgodset vanvårdas eller utsätts för onödig värdeförstöring under kredittiden med följd alt kreditgivarens säkerhet försämras.

Utskoltel vill för sin del framhålla all motionärens farhågor bör ses mot bakgrund av del i propositionen föreslagna villkoret för räll att kräva förtidsbetalning. Med den av ulskoitet ovan föreslagna utvidgningen av kreditgivarens möjligheter alt fl betalt vid upprepad belalningsförsummelse torde emellertid avsaknaden av en sådan bestämmelse som föreslås i motionen inte behöva leda till rätlsföriust för kreditgivaren. Utskottet vill härtill lägga att den i motionen föreslagna regeln förmodligen inte skulle få någon större praktisk betydelse. Såsom påpekas i proposilionen (s. 119) torde det, så länge köparen fullgör sin betalningsskyldighet, i regel bero på en tillfällighet om köparen lär veta alt varan t. ex. vanvårdats eller förts ur landet. Enligt utskottets mening saknas alltså skäl för alt medge kreditgivaren rätt atl kräva förtidsbelalning så länge köparen fullgör sina betalningar.

LU 1977/78:5 62 Bilaga 2

Avräkningsförfarandet vid förtidsbetalning

Såsom framgått i föregående avsnitt skall enligt avbetalningsköplagen vid förtidsbetalning av en vara etl visst avräkningsförfarande lillämpas parterna emellan (3, 4 och 6 vJS avbetalningsköplagen). Förfarandet innebär bl. a. att köparen erhåller viss reduktion av sin kostnad för avbetalningskrediten. Närmare bestämt reduceras avbeialningsskulden genom all säljaren tillgodoräknas endast så stor del av de vid avräkningstillfällel ej förfallna posterna som godsets kontanipris utgör i förhållande lill avbelalningspriset- Enligt denna metod tas ej hänsyn till längden av den återstående kredittiden på annat sätt än att vid avbelalningsköpantalel ej förfallna poster minskar under kredittidens gång. Inte heller tas hänsyn till del förhållandet alt en relativt sett större del av kostnaden hänför sig till kredittidens början (uppläggningskostnaden).

Beträffande den hittills tillänipade avräkningsmetoden anförde kreditköpkommiltén (betänkandet s. 200) atl metoden ansetts uppfylla ett nödvändigt krav på enkelhet och lättillgänglighet men alt del var uppenbart all den inte syftadctill en matematiskt korrekt reduktion. Enligl betänkandet hade bl. a. finansieringsförelagen hävdat att en mera genomarbetad rnetod borde införas. Kommittén ansåg att varje konsumentkredit i princip borde bära sin egen kostnad. Regler som kunde leda till alt kostnaden övervältrades på andra konsumenter borde alksä undvikas. Kommittén föreslog med hänsyn härtill bl. a. all kreditgivaren alllid, oavsett när kreditförhäljaridet avbryts, skulle fä tillgodoräkna sig uppläggningskostnaden för krediten under förutsältning alt denna kostnad fanns angiven i avtalel och inte var alt bedöma, som oskälig.

Vad sedan gällde själva reduceringstekniken ansåg kommittén att hänsyn skulle las lill kredittidens längd. Detta var enligl kommittén närmast en logisk konsekvens av atl kreditkostnaden alltid skulle anges såsom en effektiv ränta, vilket bl. a. innebar alt man skulle beakta all krediibeloppet minskade under den löpande kredittiden. Liksom då det gällde den effektiva räntan ansåg kommittén det varken nödvändigt eller lämpligt alt meddela närmare tekniska anvisningar om hur reduceringsbeloppet skulle beräknas. Kommittén föreslog all, vid beräkning av kreditgivarens fordran i samband med fönidsbetalning, från den obetalda delen av skuldbeloppet skulle avräknas den del av kredilkoslnaden som hänförde sig till den inte utnyttjade kredittiden. Bestämmelsen föreslogs gälla såväl när köparen viNe betala i förlid som när kreditgivaren hade rätt till förtidsbelalning. Den skulle lillämpas även vid den uppgörelse som kommer lill stånd mellan parterna när återtaganderäit görs gällande. Genom samråd mellan tillsynsmyndigheten och berörda näringsidkarorganisationer borde ändamålsenliga avräknings-metoder kunna utvecklas. Kommittén ansåg det helt uteslutet atl nian skulle kunna finna en praktiskt tillämpbar metod som gav fullständig matematisk rättvisa. Enligl kommittén fanns det dock formler som gav godtagbara

LU 1977/78:5 63 Bilaga 2

resultat. En relativt enkel sådan ansåg kommittén vara den s. k. 78-regeln, som bl. a. lillämpas i några amerikanska delstater och - i något modifierad fonn - i Storbritannien. Vid avräkning enligt 78-regeln proportionaliseras kreditkostnaden direkt på det vid varje tidpunkt faktiskt utestående krediibeloppet. Formeln ser ut som följer (betänkandet s. 139).

t(l+ 1)
R =----------------------------- C

n(n -I- 1)

där

R = reduktionen av kreditkostnaden

t = återstående antalet amorteringar vid tidpunkten för förskottsbetalningen

n = ursprungligt antal amorteringar C = kredilkoslnaden

Kommitténs förslag lämnades ulan erinran av praktisk taget samtliga remissinstanser. Riksskatteverket (RSV) fann dock avräkningsreglerna myckel komplicerade. RSV påpekade atl en betydligt enklare metod under lång lid har använts vid avräkning enligt avbetalningsköplagen saml att del var önskvärt alt metoden var så enkel att den kunde hanteras av parterna själva. Detta kunde i allmänhet knappast bli fallet med kommitténs metod. RSV förordade därför alt avbetalningsköplagens avräkningsregler skulle komma till användning även i fortsättningen.

1 proposilionen föreslås i enlighet med kommitténs förslag alt kreditgivaren skall vid avräkningen la tillgodoräkna sig uppläggningskostnaden i den mån kostnaden har angetls i avtalet och inte är oskälig.

Beträffande metoden för reduktion av återstående del av kreditkostnaden anser departementschefen de av kommittén föreslagna reglerna förutsätta alltför komplicerade beräkningar för all uppfylla kravet pä nödvändig enkelhet. Han förordar i stället alt en schablonmetod införs som i huvudsak ansluter sig till principen bakom motsvarande regler i avbetalningsköplagen. Enligl propositionens förslag skall den obetalda delen av kreditfordringen minskas med så stor del av kredilkoslnaden som den ej utnyttjade kredittiden utgör i förhällande till den avtalade kredittiden. Någon närmare motivering lill varför man valt att föreslå en ny avräkningsmelod i stället föratt överföra avbetalningsköplagens regel till konsumentkreditlagen lämnas inte i proposilionen.

I motionen 1976/77:1578 yrkas, såvitt nu är i fråga, att den av kommittén berörda s. k. 78-regeln införs i stället för den i propositionen föreslagna bestämmelsen. Motionären framhåller bl. a. alt avräkningen bör ske under hänsynstagande inte bara till den lid krediten utnyttjas ulan också till kreditens storlek vid varje tillfälle. Enligt motionären leder regeringsförslagel i många fall lill alt den del av kredilkoslnaden som vid avräkningen

LU 1977/78:5 64 Bilaga 2

tillgodoräknas köparen blir orimligt stor jämfört med den kredilkoslnad som enligt avtalet rätteligen skall falla på den tid köparen utnyttjat krediten. Motionären hävdar alt enkla räkneexempel ger vid handen an - om propositionsförslaget antas - köparen genom att lösa en kredit i förtid kan göra betydande förtjänster, om han utnyttjar alternativet kreditköp i stället för all t. ex. ta etl banklån. En följd härav är atl kostnaden övervältras på de konsumenter som utnyttjar kredittiden fullt ut.

Liknande synpunkter har inför utskottet framförts av företrädare för Finansieringsföretagens förening och Motorbranschens riksförbund.

Likartade tankegångar framförs också i motionen 1976/77:1594. Motionärerna anser det vara av avgörande betydelse att avräkningsregeln ges en så rättvis utformning som möjligt. De praktiska problem som uppkommeraven svårare men mer rättvis modell kan enligt motionärernas uppfattning lösas genom all särskilda "avräkningstabeller" utarbetas av konsumentverket och företrädare för berörda delar av näringslivet. Motionen, som enligt utskottets uppfattning flr anses innefatta ett förordande av att 78-regeln införs som avräkningsmelod, utmynnar i ett yrkande om alt riksdagen beslutar att avräkningstabeller skall utformas.

Utskottet kan helt ansluta sig lill förslaget atl kreditgivaren alltid skall tillgodoräknas kostnaden för uppläggningen av kredit under förutsättning alt denna kostnad ängens i avtalet och inte är oskälig. I likhet med vad som föreslagils i propositionen anser utskottet att en regel härom skall införas i 13 !; konsumentkreditlagen.

Vad härefter gäller metoden för reduktion av återstående del av kredilkoslnaden vill utskottet framhålla alt valet av metod inte saknar betydelse ur ekonomisk synvinkel. Av utskottet gjorda beräkningar ger nämligen vid handen, atl storleken av del belopp varmed kreditkostnaden i en given situation skall reduceras kan variera avsevärt beroende på om avbetalningsköplagens bestämmelser, propositionsförslaget eller den i motionerna förordade 78-regeln används.

Den rikliga utgångspunkten vid val av metod måsle enligl utskottets uppfattning vara atl varje konsumenlkredil i princip skall bära sin egen kostnad. Regler som kan leda till att kostnaden övervältras på andra konsumenter bör alltså undvikas. Viktigt är också att avräkningsreglerna i förhållandel mellan parterna ger så rättvisa resultat som möjligt. En annan omständighet som enligt utskottets mening måste beaktas i sammanhanget är att reglerna bör ges en sådan utformning alt de utan svårigheter kan lillämpas vid uppgörelse mellan parterna själva och vid handräckningsförfarande för återtagande av varan.

Såväl avbetalningsköplagens regler som propositionens förslag tillgodoser i huvudsak kravet på enkelhet men är mindre tillfredsställande i andra avseenden. De förstnämnda reglerna tar inte tillräcklig hänsyn lill relationen mellan utnyttjad och icke utnyttjad kredittid. Enligt förslaget i propositionen skall hänsyn inte tas lill förhållandet mellan amorterat och icke amorterat

LU 1977/78:5 65 Bilaga 2

belopp. Dessa relationer är uppenbarligen av betydelse om man vill bestämma den på varje tid belöpande räntekostnaden. Varken bestämmelserna i avbetalningsköplagen eller den i proposilionen föreslagna avräkningsmetoden kan därför anses fullt tillgodose intresset av största möjliga rättvisa mellan parterna. Vid en jämförelse mellan dessa två metoder kan man emellertid konstatera all avbetalningsköplagens metod ger ett betydligt mer rättvisande resultat än den i propositionen föreslagna avräkningsmetoden. Med hänsyn härtill och då den föreslagna metoden i andra hänseenden inte innebär några fördelar jämfört med gällande regler i avbetalningsköplagen anser utskottet atl i varje fall propositionens förslag inte bör genomföras.

Den s. k. 78-regeln synes ge etl resultat som nära överensstämmer med det matematiskt korrekta men förutsätter å andra sidan komplicerade beräkningar och kan härigenom synas stå i strid med intresset av nödvändig enkelhet.

Principen bakom metoden är dock relativt enkel, och regeln torde i praktiken inte behöva medföra några tillämpningssvårigheter, om lämpliga avräkningstabeller finns att tillgå. Metoden har, såsom nämnts, anammats såväl i vissa amerikanska delstater som i engelsk räll. I Norge har nyligen en offentlig utredning, Kredittkjopsutvalget, föreslagit all regeln skall införas i norsk rätt (Kredittkjop m.v., NOU 1977:12,5; 10, s. 84 f). Själva lagbestämmelsen föreslås dock få en utformning liknande den som kreditköpkommiltén förordade för svensk del.

Vissa problem är emellertid förenade med användningen av 78-regeln. Till en början bör observeras atl regeln ger fullt rättvisande resultat endasl om kreditskulden amorteras löpande med jämna tidsintervall och med lika stora belopp under hela kredittiden. Om däremot köparen exempelvis under kredittiden har medgivits anstånd under viss lid med erläggandet av en eller flera amorteringar ökar kreditgivarens räntekostnad. Skulle köparen senare vilja förtidsbetala återstoden av sin kredilskuld kommer reduktionen av kredilkoslnaden, om 78-regeln lillämpas utan atl hänsyn tas lill uppskovet, alt bli alltför stor.

Det med 78-regeln förknippade problem som här berörts har inte uppmärksammats i kreditköpkommitténs betänkande. Mot bakgrund härav har genom uiskoitets försorg en utredning gjorts med syfte bl, a. alt ge en antydan om frekvensen av betalningsanstånd och förlidsbelalningar inom avbelalningshandeln. Utredningsarbetet i denna del har gjorts i samarbete med Sveriges köpmannaförbund och Handelns utredningsinstitut. Kompletterande synpunkter på bl. a. 78-regeln har inhämtats från Finansieringsföretagens förening och Motorbranschens riksförbund. Vidare har närmare uppgifter om innehållet i amerikansk och engelsk rätt i förevarande hänseende inhämtats.

Den verkställande utredningen om betalningsanstånd och förtidsbelalning inom detaljhandeln innebär sammanfattningsvis följande. Inom de branscher undersökningen omfattat (möbel, radio/TV, foto,järn) tillämpar 2/3 av

5 Riksdagen 1977/78. 8 saml. Nr 5

LU 1977/78:5 66 Bilaga 2

företagen avbetalning. Resterande företags kredilförsäljning sker enbart via kontokort. I 3/4 av fallen diskonteras kontrakten. Inledande amorteringsanstånd är sällsynta; 84 96 av företagen uppger att den första amorteringen erläggs månaden efter köpet. Rätt i kontrakt till en eller flera amorteringsfria månader medges av 30 % av företagen. Kontraktsavvikelser (förlängning av kredittid, betalningsuppskov o. d.) förekommer i inte obetydlig omfattning. T. ex. uppges tillfälliga betalningsuppskov förekomma i 34 96 av företagen. Av dessa företag har 28 % uppgivit atl uppskoven förekommer "ibland" eller "ganska ofta". Vid beialningsförskjutningar tas i mer än halva antalet fall någon extra räntekostnad inte ut av köparen. Finansieringsförelagen synes dock genomgående debilera köparen ränta för föriängningstiden och, i förekommande fall, expeditionsavgift. Frivilliga förlidsbelalningar förekommer i de flesta företag, dock relativt sällan i varje företag. Endast 15 96 av företagen har nämnt att förlidsbelalningar förekommer mer än en gång i månaden. 96 96 av förelagen uppger sig restituera räntan vid frivillig förtidsbetalning. Vid förlidsbelalningar i samband med återtagande synes ränterestitution vara mindre vanlig.

Motorbranschens riksförbund har i yttrande till lagutskottet anfört alt frivilliga förlidsbelalningar inom bilavbelalningshandeln torde förekomma i ca 10 96 av avbelalningsfallen. Enligl förbundet kan det väntas att procentandelen förlidsbelalningar ökar. Till följd av de särskilda restriktioner som gäller för bilhandeln är betalningsanstånd under kredittiden eller andra oregelbundenheter sällan förekommande.

1 fråga om innehållet i amerikansk och engelsk rän får utskottet hänvisa till de redogörelser i detta hänseende som läinnats i belänkandet (s 129 f. och 142 f). Vad beträffar amerikansk rätt kan härutöver nätr.nas att lagstiftningen innehåller detaljerade bestämmelser bl. a. om vilka avgifter köparen skall erlägga till säljaren med anledning av betalningsdröjsmål. Vad gäller den engelska lagstiftningen bör nämnas atl bestämmelserna i Consumer Credit Act om avräkning på kredilkoslnaden vid förtidsbelalning (Seclions 94-97) väntas träda i kraft först år 1978 när detaljerade tillämpningsbestämmelser beräknas föreligga. Det kan tilläggas, atl den engelska lagens förarbeten innehåller exempel på hur avräkningen bör tillgå i skilda fall av "oregelbundna" amorteringar.

Som' framgår av den verkställda utredningen förekornmer det ett inte oväsentligt antal fall av avbetalningsköp vid vilka amorteringarna sker oregelbundet. Som utskottet tidigare berört ger 78-regeln inte ett fullt rättvisande resultat i sådana fall. Uppenbart är atl ju större oregelbundenheterna är desto mindre användbar är 78-regeln. Med hänsyn till det anförda anser utskottet alt en bestämmelse om avräkning mellan köpare och kreditgivare i varje fall inte kan bygga uteslutande på 78-regeln.

Etl annat problem med 78-regeln hänför sig till den laglekniska utformningen av bestämmelsen. I den mån 78-regeln skall vara utgångspunkt vid avräkning enligt 13 !; konsumentkreditlagen skulle del i och för sig ligga nära

LU 1977/78:5 67 Bilaga 2

till hands alt antingen själva formeln eller formeln uttryckt i ord togs in i lagtexten. Enligt utskottets mening framstår det som mindre tillfredsställande atl formeln förs in i lagtexten, helst som stadgandet i sådant fall knappast skulle bli särskilt lättförståeligt. Vad därefter angår del senare alternativet har ulskoitet inte funnit det vara möjligt att ge formeln en språklig utformning som samtidigt uppfyller kraven på önskvärd exakthet och begriplighet. Av del föregående framgår vidare alt 78-regeln inte kan tillämpas direkt vid alla fall av förtidsbetalning. Väljer man att ta in 78-regeln som huvudregel i lagtexten skulle det därför bli nödvändigt all i lagen införa kompletterande bestämmelser avseende sådana fall av förtidsbetalning där 78-regeln ej äromedelbart tillämpbar. Lagtexten skulle härigenom komma att tyngas avsevärt.

Sammanfattningsvis anser utskottet atl ett avräkningsförfarande grundat på 78-regeln i allmänhet ger mera tillfredsställande resultat än avbetalningsköplagens regler men alt inte heller införandet av 78-regeln är invändnings-frin.

Mot bakgrund av det anförda har utskoltel till sist stannat för en lösning i linje med den som valdes av kreditköpkommiltén och föreslår därför att 13 S konsumentkreditlagen skall innehålla en bestämmelse av innebörd att, vid beräkning av kreditgivarens fordran i samband med förtidsbetalning enligt 12 S, från den obetalda delen av krediifordringen skall avräknas den del av kredilkoslnaden som hänför sig till den ej utnyttjade kredittiden.

Bestämmelsen anger endasl principen för hur avräkningsförfarandet mellan parterna skall gå till men innehåller inte några närmare anvisningar om vilken reduceringsmetod som skall användas. Lagrummet ger visst utrymme för tillämpning av skilda beräkningsmetoder som kan leda till sinsemellan olika resultat. Av de ovan diskuterade avräkningsmeioderna torde enligt utskottets mening endasl 78-regeln stå i överensstämmelse med den i lagtexten angivna principen. En annan metod som uppfyller kravet på alt ge ett rättvisande resultat är all den verkliga räntekostnaden läggs till grund för reduktionen. Sistnämnda metod är dock komplicerad och svår alt tillämpa. Med hänsyn härtill anser ulskoitet att 78-regeln i allmänhet torde vara atl föredra. Som utskottet tidigare berört förekommer emellertid fall då 78-regeln inte är direkt användbar om rätlvisekravet skall tillgodoses. Genom lagtextens utformning finns del utrymme för att i sådana fall också andra beräkningssätt kan komma till användning, förutsatt att de överensstämmer med den i lagen angivna principen och ger ett rättvist resultat.

Vad nu har anförts innebär atl det finns behov av råd och vägledning för tillämpningen i del praktiska affärslivet av den föreslagna avräkningsregeln. Del fär ankomma på konsumentverket i dess egenskap av tillsynsmyndighet enligt lagen att i samarbete med berörda näringslivsorganisationer tillgodose delta behov. Lämpligen sker del genom att man bl. a. utarbetar avräkningstabeller grundade på 78-regeln och andra anvisningar. Trots atl del här inte rör sig om rättsligt bindande tillämpningsföreskrifter kan man enligl

LU 1977/78:5 68 Bilaga 2

utskottets mening räkna med att den avsedda vägledningen med tiden kommer alt ge god stadga åt tillämpningen av avräkningsregeln.

Ulskoitet vill i detta sammanhang slutligen erinra om att konsumenlkredillagens bestämmelser är tvingande endast på det sättet, atl avtal inte får träffas som innebär inskränkning av köparens förmåner enligt lagen. Det finns alltså inte något hinder mot att man t. ex. för vissa branscher, där önskemålet om enklare avräkningsregler är särskilt stort, utformar avtalsformulär som innehåller mera schablonartade avräkningsregler, under förutsättning att köparen inte härigenom sätts i en sämre ställning än lagen ger honom.

Om en köpare i annat fall än när säljaren yrkat att återfå en vara vill föriidsbetala sin skuld gäller enligl 6 S tredje stycket avbetalningsköplagen att den avbetalningspost, som närmast förfaller lill betalning, i sin helhet skall tillgodoräknas säljaren. Regeln är föranledd av önskemålet atl förhindra att köparen får en alltför förmånlig avräkning om han föriidsbetalar skulden strax innan en amortering förfaller lill betalning, Enligl utskotiets uppfattning boren regel med motsvarande innebörd införas i konsumentkreditlagen. Mot införandel av en sådan bestämmelse kan möjligen invändas att regeln i visst fall kan leda till obilligl resultat för konsumenten. Om nämligen konsumenten utverkat anstånd med betalningen av köpesumman eller en del därav lill en viss tidpunkt och sedan infriar hela skulden före förfallodagen skulle en konsekvens av regeln bli alt ingen reduktion av kreditkostnaden sker. Enligl utskottets uppfattning saknar dock fallet praktisk betydelse eftersom i en sådan situation räntan för krediten i allmänhet torde debiteras först när skulden betalas. Det blir med andra ord aldrig aktuellt alt kreditgivaren avkräver köparen ränla för längre tid än den under vilken kredit åtnjutits. 113?; första stycket konsumentkreditlagen böralltså införas en regel enligt vilken, om fönidsbetalning sker på annan lid än i avtalet bestämd förfallodag,den ej utnyttjade kredittiden skall räknas från första förfallodagen efter betalningen.

Såsom utskottet tidigare anfört skall en regel om alt kreditgivaren under vissa angivna förutsättningar alllid äger rätt tillgodräkna sig kostnaden för uppläggning av kredit införas 113?; konsumentkreditlagen. Enligl utskottets mening bör denna avräkning kunna tillgå så som kreditköpkommiltén redovisat i betänkandet (s. 229).

Återtaganderäit

Ett karakteristiskt drag för avbetalningsköpen äratt säljaren förbehållit sig antingen rätten all återta godset, om köparen åsidosätter vad som åligger honom (återtagandeförbehåll), eller äganderätten lill godset tills betalningen eller viss del därav erlagts (äganderätts- eller ägarförbehåll). 1 realiteten innebär förbehållen alt godset slår som säkerhet för alt köparen fullgör sina förpliktelser. I avbetalningsköplagen ges utförliga bestämmelser om förut-

LU 1977/78:5 69 Bilaga 2

sättningarna för alt säljaren skall få återta godset vid belalningsdröjsmål. Som allmän förutsättning gäller att köparen skall ha dröjt 14 dagar utöver förfallodagen att betala belopp, som uppgår lill minst en tiondel av avbelalningspriset, och atl beloppet fortfarande uleslår obetalt eller att köparens dröjsmål avser två eller flera poster som tillsammans utgör minst en tjugondel av avbetalningspriset eller också atl dröjsmålet avser återstoden av säljarens fordran. Alertas godset skall avräkning ske mellan parterna. Köparen tillgodoräknas härvid värdet av godset när del alertas. Säljaren tillgodoräknas bl. a. förfallna men obetalda amorteringar samt övriga obetalda poster med viss reduktion (se härom föregående avsnitt). 1 den mån efter avräkning ett saldo uppstår lill den ena partens nackdel skall mellanskillnaden eriäggas lill motparten. Om t. ex. godsets värde överstiger del värde som har tillgodoräknats säljaren får denne inte återta godset, innan han betalat överskottet lill köparen.

1 propositionens förslag lill konsumentkreditlag har de s. k. äganderälis-förbehållen utmönstrats i terminologiskt hänseende. Återtagandeförbehåll tillåts, men om sådant förbehåll används i fråga om vara,som med hänsyn till sin beskaffenhet eller sin värde eller på grund av förhållandena på marknaden ej är lämpad som kreditsäkerhel, kan näringsidkaren i marknadsrältslig ordning förbjudas att framdeles använda förbehållet i liknande fall.

I överensstämmelse med vad som föreslagits gälla beträffande förfalloklausuler skall enligl 15 i; andra stycket förslaget lill konsumentkreditlag såsom förutsältning för atl kreditgivaren i det enskilda fallet skall fl göra gällande återtaganderätten gälla alt köparen sedan mer än en månad är i dröjsmål med all betala förfallen del av kreditfordringen som uppgår lill mer än en tiondel av denna fordran. Förbehållet skall vidare ha gjorts av säljaren i samband med köpet för alt trygga dennes rätt till betalning.

Imotionerna 1976/77:1578 och 1976/77:1595 yrkas,såvitt nuäri fråga,att - i konsekvens med vad som föreslagits i motionerna beträffande förutsättningarna för att förfalloklausul skall fa åberopas - rätlen alt återta varan skall inträda redan när den till betalning förfallna delen av kreditskulden uppgår till mer än en tjugondel av hela skulden.

Liksom departementschefen anser utskottet att användningen av förbehåll om återtaganderäit bör begränsas till att avse produkter som är lämpliga som säkerhetsobjekt samt alt möjligheterna atl åberopa sådana förbehåll i del enskilda fallet bör inskränkas på samma sätt som när det gäller rätlen atl åberopa förfalloklausuler. Ulskoitet har i etl föregående avsnitt ställt sig bakom förslaget i proposilionen all endasl mera kvalificerade belalningsdröjsmål bör få föranleda att en förfalloklausul görs gällande. Samtidigt har emellertid utskottet ansett alt kravet på dröjsmålets omfattning bör sänkas när del är fråga om två eller flera obetalda poster. 1 enlighet med dessa ställningstaganden anser utskottet atl också beträffande återtagandeförbehåll bör som förutsättning gälla att den förfallna men obetalda delen av skulden skall uppgå lill merän en tiondel av hela krediifordringen. Ingår i del förfallna

LU 1977/78:5 70 Bilaga 2

beloppet två eller fiera poster bör dock återtagandeförbehåll fl åberopas även när den förfallna delen av krediifordringen uppgår till mer än en tjugondel av denna. Utskottet förordar därför alt 15 ?; andra stycket konsumentkreditlagen kompletteras med en bestämmelse med sådan innebörd. I övrigt godtar utskottet den föreslagna utformningen av 15 i;.

Restskulden

Såsom redan påpekats i fiera sammanhang skall, när en vara alertas, parternas inbördes förhållande regleras genom ett avräkningsförfarande, enligt vilket köparen tillgodoräknas värdet av varan vid åiertagandelid-punklen och säljaren den obetalda delen av krediifordringen efter viss reduktion saml ränla och vissa kostnader. Regeln återfinns 117!; förslaget till konsumentkreditlag. Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än säljaren flr varan enligt 18 S första stycket återtas endast om mellanskillnaden betalas lill köparen. Dessa regler överensstämmer i huvudsak med innehållet i gällande räll (4 S och 5 v; 1 st avbetalningsköplagen). Om godsets värde är mindre än vad säljaren har att fordra fär denne f. n. inte utkräva merän del överskjutande beloppet (5 ij 2 st). 1 18 ij andra stycket konsumentkreditlagen föreslås nu en regel inrörd,enligi vilken säljaren aldrig fär kräva ut mellanskillnaden (restskulden) vid konsumenikredilköp.

Utformningen av sistnämnda bestämmelse kritiseras i motionen 1976/ 77:1596. Motionärerna yrkar atl riksdagen skall avslå 18 S andra stycket i dess helhet. Som skäl för sin inställning anför de bl. a. att säljaren ofta kan komma att drabbas av kännbar rättsförlust om han vid återtagande av varan inte fär kräva ut restskulden av köparen, exempelvis en bilköpare som underlåtit att teckna eller vidmakthålla en vagnskadeförsäkring och vars bil filt omfattande skador. Del borde enligt motionärerna strida mot del allmänna rättsmedvetandet att köparen i dessa fall kan undgå betalningsskyldighet och därigenom göra en vinst på säljarens bekostnad.

Företrädare för Motorbranschens riksförbund (MRF) har inför ulskoitet gett uttryck för liknande synpunkter. Enligt MRF bör lagstiftaren anamma en regel som föreslogs av kreditköpkommiltén och som innebar att kreditgivaren inte skulle få kräva ut skillnaden i annat fall än då varan på grund av köparens åtgärder utsatts för onormal värdeminskning. Kreditgivaren skulle i sädana fall inte fl kräva ut mer än vad som hänförde sig till den onormala värdeminskningen. MRF har framhållit bl. a. att det just inom bilbranschen inte är något problem att fastställa vad som skall anses utgöra "onormal" värdeminskning, eftersom branschorganisationen utger en priskatalog angående begagnade bilar, vilken innehåller detaljerade och lillföriiiliga uppgifter. Enligt MRF:s uppfattning skulle en regel med den i proposilionen föreslagna innebörden främst drabba småförelagen bland säljarna.

Som närmare utvecklas av departementschefen i proposilionen (s. 133 och 134) talar fiera skäl för att i konsumentkreditlagen bör tas in en regel om atl

LU 1977/78:5 71 Bilaga 2

kreditgivare inte får kräva ut en eventuell resiskuld som uppkommer för köparen vid återtagande. Utskottet kan därför inte tillstyrka all - vilket närmast synes vara syftet med molionsyrkandet - nuvarande ordning beträffande reglering av resiskuld skall bibehållas.

Enligl utskottets mening kan emellertid etl undantagslöst förbud för kreditgivaren alt utkräva en resiskuld le sig mindre tillfredsställande när köparen under kredittiden vanvårdat varan så all därigenom dess värde som säkerhet betydligt minskats. Som berörts ovan hade kreditköpkommittén föreslagit en undanlagsregel enligt vilken restskulden skulle få krävas ut då en vara på grund av köparens vanvård eller liknande omständigheter utsatts för onormal värdeminskning. Säljaren skulle dock kunna kräva högst den del av restskulden som svarade mot värdeminskningen. Som departementschefen framhåller torde del sällan bli anledning alt lillämpa en sådan undanlagsregel. Värdet med regeln ligger emellertid enligt utskottets mening inte i del alt den fyller etl stort praktiskt behov utan främst i del förhållandel att köparen inte skall bibringas den uppfattningen att han kan behandla varan hur som helst. Bestämmelsen har således betydelse främst på del psykologiska planet. Utskottet vill också framhålla att det måsle anses slå i överensstämmelse med del allmänna rättsmedvetandet alt en köpare som vanvårdar godset och dessutom inte sköter sina amorteringar far betala den resiskuld som uppkommer till följd av att han inte fullgör sina åligganden.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet alt bärande skäl finns för en sådan typ av undantagsregel som föreslagits av kommittén. Vad gäller den närmare utformningen av bestämmelsen vill utskottet erinra om att kommitténs förslag om atl kreditgivaren i vanvårdsfallen endast skulle fl kräva ut så myckel som svarade mot den onormala värdeminskningen var tillkommet mot bakgrund av det förhållandet, att det enligt kommittén kan förekomma att säljaren bevakar reslskulden år efter år till dess atl köparen vid något tillfälle innehar tillgångar som kan utmätas. En följd härav kan enligl kommittén bli atl inkassokoslnaderna och kraven på dröjsmålsränla kan uppgå till beloppp som inte sällan är betydligt högre än den återstående delen av själva krediifordringen (betänkandet s. 188). Enligl utskottets uppfattning bör man dock inte lägga kreditgivaren lill last atl han i första hand väljer att försöka få ut sin fordran hos köparen på annat sätt än genom att utnyttja sin återtaganderäit. An kreditgivaren inte omedelbart begär all återfå det försålda måste i allmänhet framstå som en för köparen fördelaktigare ordning än den motsatta. Utskottet finner det även av andra skäl vara mindre tillfredsställande atl etl belopp endasl motsvarande den onormala värdeminskningen skulle fä utkrävas. Bl. a. kan det vara svårt atl avgöra hur stor del av en värdeminskning som kan betecknas som onormal. Den eftersträvade psykologiska effekten av en regel om rätt till ålerkrav vid vanvård skulle vidare försvagas.

På grund av det anförda föreslår utskottet alt i 18 i; andra stycket

LU 1977/78:5 72 Bilaga 2

konsumentkreditlagen upptas en regel av innebörd att, om resiskuld uppkommer lill kreditgivarens förmån, denne skall fa utkräva reslskulden endast om varan utsatts för betydande värdeminskning genom van vård från köparens sida. Med den av utskottet sålunda förordade jämkningen av kommitténs förslag torde några farhågor för alt bestämmelsen skall förorsaka tillämpningssvårigheler inte behöva hysas. Del fär överlämnas åt rättspraxis att klargöra den närmare innebörden av uttrycket "betydande värdeminskning". Utskottet vill dock framhålla att den omständigheten all varan på grund av sin särskilda beskaffenhet minskat i värde snabbare än andra föremål av motsvarande slag självfallet inte bör berättiga kreditgivaren att kräva ut restskulden. Vad som åsyftas med bestämmelsen är endast fall då köparen på uppenbart sätt åsidosätter sin skyldighet atl vårda det köpta godset.

övriga frågor

1 20!; förslaget till konsumentkreditlag återfinns vissa bestämmelser rörande handräckning för återtagande av vara. Utskottet har ingen invändning mot innehållet i sak men föreslår alt en smärre redaktionell ändring görs i lagtexten.

Upprättade lagförslag

Med anledning av vad utskottet anfört i de föregående avsnitten har inom utskottet upprättats följande förslag till ändringar i 12, 13, 15, 18 och 20 !;!; förslaget till konsumentkreditlag.

Regeringens förslag Utskotiets förslag

12 s Vid kreditköp har köparen alltid rätt att betala sin skuld lill kreditgivaren i förtid.

Kreditgivaren får kräva betalning i Kreditgivaren lär kräva betalning i

förlid endast om han gjort förbehåll förtid endasl om han gjort förbehåll
härom saml köparen sedan mer än härom samt köparen sedan mer än
en månad är i dröjsmål med att en månad är i dröjsmål med atl
erlägga förfallen del av kredilford- erlägga förfallen del av kreditford
ringen som uppgår till mer än en ringen som uppgår lill mer än en
tiondel av hela kreditfordringen. tiondel av hela krediifordringen

eller, om dröjsmålet avser två eller flera delar av kreditfordringen, till mer än en tjugondel av hela kreditfordringen.

Andra stycket utgör ej hinder för bank eller annan kreditgivare atl göra gällande strängare förbehåll om betalning i förtid, om skyldighet därtill följer av annan författning.

Vid förtidsbetalning enligt 12 5; skall vid beräkning av kreditgivarens fordran den obetalda delen av kreditfordringen minskas med så stor del av kreditkostnaden som den ej utnyttjade kredittiden utgör iförhållande till den avtalade kredittiden. Kreditgivaren får dock alltid tillgodoräkna sig hela kostnaden för uppläggning av krediten, om denna kostnad särskilt anges i avtalet och ej är oskälig.

13 s

Vid förtidsbetalning enligt 12 i; skall vid beräkning av kreditgivarens fordran den obetalda delen av kreditfordringen minskas med den del av kreditkostnaden som hänför sig till den ej utnyttjade kredittiden. Om betalningen sker på annan tid än i avtalet bestämd förfallodag skall den ej utnyttjade kredittiden räknas från första förfallodagen efter betalningen.

Vid avräkning enligt första stycket får kreditgivaren tillgodoräkna sig hela kostnaden för uppläggning av krediten, om denna kostnad särskilt anges I avtalet och ej är oskälig.

Förbehåll om återtaganderäit flr göras gällande endast under förutsättning att förbehållet har gjorts av säljaren i samband med köpet för atl trygga säljarens rätt till betalning samt köparen sedan mer än en månad är i dröjsmål med atl eriägga förfallen och ej preskriberad del av krediifordringen som uppgår lill mer än en tiondel av hela kreditfordringen.

15 S Med förbehåll om aiertaganderäii avses avtalsvillkor som ger kreditgivaren möjlighet atl återtaga varan, om köparen ej fullgör sin del av kredilköpsavtal.

Förbehåll om äieriaganderätt får göras gällande endasl under förutsättning att förbehållet har gjorts av säljaren i samband med köpet föran trygga säljarens rätt till betalning samt köparen sedan mer än en månad är i dröjsmål med atl eriägga förfallen och ej preskriberad del av krediifordringen som uppgår till mer än en tiondel av hela krediifordringen eller, om dröjsmålet avser två eller flera delar av krediifordringen, till mer än en tjugondel av hela kredit-fordringen. Använder näringsidkare förbehåll om återtaganderäit vid försäljning av vara, som med hänsyn lill sin beskaffenhet eller sitt värde eller på grund av förhållandena på marknaden ej är lämpad som kreditsäkerhet, kan näringsidkaren förbjudas all framdeles i liknande fall använda sådant förbehåll. I

fråga om förbud äger i övrigt bestämmelserna i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor motsvarande tillämpning.

Tillgodoräknas kreditgivaren etl större belopp än köparen, far kreditgivaren ej kräva ut mellanskillnaden (reslskulden) / annat fall än då varan har utsatts för betydande värdeminskning genom att köparen vanvårdat varan.

Kreditgivaren far hos utmätningsman söka handräckning för varans återtagande, under förutsättning att rörande kreditköpet har upprättats en av parterna underskriven handling, som innehåller förbehåll om åiertaganderätl samt uppgift om kontantprisei, krediibeloppet, kredilkoslnaden, kredittiden, kreditfordringen och de tidpunkter när betalning skall erläggas.

18 S Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än kreditgivaren, flr varan återtagas endast om kreditgivaren betalar mellanskillnaden till köparen eller, när varan värderats av utmätningsman, nedsätter mellanskillnaden hos denne.

Tillgodoräknas kreditgivaren ett större belopp än köparen, flr kreditgivaren ej kräva ut mellanskillnaden (restskulden).

20;

Kreditgivaren får hos utmätningsman söka handräckning för varans återtagande, under förutsättning alt om kreditköpet har upprättats en av parterna underskriven handling, som innehåller förbehåll om åiertaganderätl saml uppgift om kontantprisei, kreditbeloppet, kredilkoslnaden, kredittiden, krediifordringen och de tidpunkter när betalning skall erläggas.

Ansökan om handräckning skall göras skriftligen saml innehålla uppgift om hur stor del av kreditfordringen som uteslår obetald. Vid ansökningen skall fogas styrkt avskrift av den handling som anges i första stycket.

LU 1977/78:5 75 Bilaga 3

Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1977-09-29

Närvarande: f d. juslitierådet Brunnberg, justitierådel Hesser, regeringsrådet Reuterswärd, justitierådet Hessler.

Enligt protokoll, hållet vid sammanträde med riksdagens lagutskott den 1 september 1977, har ulskoitet beslutat alt inhämta lagrådets yttrande över de förslag lill ändringar av 12, 13, 15, 18 och 20 !;>; i det i propositionen 1976/ 77:123 framlagda förslaget lill konsumentkreditlag, som framgår av en protokollet bilagd lagrådsremiss.

De remitterade förslagen, som finns bilagda detta protokoll, har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Gösta Fischer.

Förslagen föranleder följande yttranden.

12 s

Lagrådet:

1 andra styckei av denna paragraf har orden "defoch "delar" använts med sinsemellan så olika syftning, alt en viss oklarhet uppkommit. Sålunda talas, för det fall då dröjsmål med alt erlägga en tjugondel av krediifordringen skall godtagas, såväl om att köparen är i dröjsmål med atl erlägga förfallen del av krediifordringen som om atl dröjsmålet avser två eller fiera delar av fordringen. De delar som avses på det sistnämnda stället är tydligen sådana belopp som är förfallna till betalning vid skilda tidpunkter.

Enligt lagrådets åsikt bör andra stycket omformuleras. Därvid kan, med begagnandeaven term som förekommeri lagen om avbeialningsköp (se bl. a. I och 2 SS), senare delen av meningen lämpligen ges avfattningen " — eller, om dröjsmålet avser två eller flera vid olika lidpunkter förfallna poster, till mer än en tjugondel av hela kreditfordringen".

13 S

Brunnberg, Hesser och Reuterswärd:

1 paragrafen ges regler om köparens rätt atl vid förtidsbetalning av skuld på grund av kreditköpet få sin skuld reducerad på visst sätt. Särskilda regler gäller här för kreditkostnad i allmänhet och för den del av kostnaden som utgör uppläggningskostnad. I fråga om kreditkostnad i allmänhet får vi anföra följande.

Enligt proposilionen skall reduktion ske enligt en schablonmässig metod, som går ut på atl krediifordringen minskas med så stor del av kredilkoslnaden som den ej utnyttjade kredittiden utgör i förhållande till den avtalade

LU 1977/78:5 76 Bilaga 3

kredittiden. Utskottet föreslår den ändringen alt reduktion skall ske med den del av kredilkoslnaden som hänför sig till den ej utnyttjade kredittiden. Utskottet framhåller att förslaget ligger i linje med den lösning som förordats av kreditköpkommiltén.

I motiveringen redogör utskottet för olika i lagstiftningsärendet diskuterade avräkningsmeloder och behandlar härvid utom propositionsförslaget även avbetalningsköplagens hithörande regler saml den s. k. 78-regeln. Utskottet framhåller all valet av metod inte saknar betydelse ur ekonomisk synvinkel. Av utskottet gjorda beräkningar ger nämligen vid handen, alt storieken av del belopp varmed kreditkostnaden i en given situation skall reduceras kan variera avsevärt beroende på om avbetalningsköplagens bestämmelser, propositionsförslaget eller 78-regeln används. Den riktiga utgångspunkten vid val av metod måste enligl utskottets uppfattning vara att varje konsumenlkredil i görligaste mån skall bära sin egen kostnad. Regler som kan leda till all kostnaden övervältras på andra konsumenter bör alltså undvikas. Viktigt är också alt avräkningsreglerna i förhållandel mellan parterna ger så rättvisa resultat som möjligt. En annan omständighet som enligt utskottets mening måsle beaktas i sammanhanget är all reglerna bör ges en sådan utformning atl de utan svårigheter kan tillämpas vid uppgörelser mellan parterna själva och vid handräckningsförfaranden för återtagande av varan.

Utskottets förslag innebär all man i bestämmelsen endasl anger principen för hur avräkningsförfarandet mellan parterna skall gå lill. Avsikten är atl del skall ankomma på konsumentverket i dess egenskap av tillsynsmyndighet enligt lagen att i samarbete med berörda näringslivsorganisalionerge råd och vägledning för tillämpningen i det praktiska affärslivet. Utskoltel förordar all detta sker genom alt man bl. a. utarbetar avräkningstabeller grundade på 78-regeln och andra anvisningar. Det uttalas vidare atl det inte finns något hinder mot att man t. ex. för vissa branscher, där önskemålet om enklare avräkningsregler är särskilt stort, ulformar avtalsformulär som innehåller mera schablonartade avräkningsregler, under förutsättning atl köparen inte härigenom sätts i en sämre ställning än lagen ger honom.

Med hänsyn till det nya material som framkommit under utskottsbehandlingen har vi inte något atl erinra mot atl lagtexten utformas på ett sätt som tillåter en bättre anpassning av avräkningen till den verkliga räntekostnaden än som följer av den i proposilionen föreslagna schablonregeln. Ej heller har vi något alt erinra mot all man härvid i lagtexten endasl upptager en allmänt hållen bestämmelse om beräkning av reduktionen och atl del överlämnas lill konsumentverket atl i samarbete med näringslivets organisationer utforma närmare anvisningar om bestämmelsens lillämpning. Enligt vår mening bör del dock av lagtexten tydligare framgå atl avsikten således är alt tillämpningen i huvudsak skall grundas på anvisningar av detta slag. Del föreligger eljest risk atl den föreslagna lagtexten läses så all reduktion av kredilkoslnaden alllid skall ske på grundval av en beräkning av den verkliga

LU 1977/78:5 77 Bilaga 3

räntekostnaden. Det nu angivna syftet torde uppnås om man i lagtexten anger atl krediifordringen skall minskas med den del av kreditkostnaden som enligt beräkningsgrunder, som slår i överensstämmelse med god sed på marknaden, är alt hänföra lill den ej utnyttjade kredittiden. En sådan hänvisning lill god sed på marknaden har upptagits i bestämmelsen i 8 !; om kontantinsats och innebär även där alt närmare anvisningar för marknaden skall utfärdas av konsumentverket efter samråd med näringslivels organisationer.

Såsom utskottet uttalat får man räkna med att den avsedda vägledningen med tiden kommer att ge god stadga åt tillämpningen av avräkningsregeln. I anslutning till utskottels påpekande alt det i vissa branscher kan vara lämpligt med mera schablonartade avräkningsregler än 78-regeln kan framhållas alt det ej föreligger hinder alt i branscher, där förhållandena påkallardet, tillämpa ren ränteberäkning.

I utskottets förslag har i paragrafens första stycke införts en bestämmelse om att i fall, då betalning sker på annan tid än i avtalet bestämd förfallodag, den ej utnyttjade kredittiden skall räknas från första förfallodagen efter betalningen. Vi har ej något att erinra mot alt en sådan bestämmelse, som har motsvarighet i avbetalningsköplagen, införes i konsumentkreditlagen. Bestämmelsen innebär att köparen vid betalning före förfallodagen går miste om den reduktion som belöper på tiden fram lill förfallodagen. Det kan anmärkas all det självfallet står parterna fritt alt i köpeavtalet träffa överenskommelse om att bestämmelsen ej skall tillämpas, så att köparen alltså vid eventuell förtidsbetalning före förfallodag skall få reduktion även för tiden fram lill förfallodagen.

Brunnberg och Hesser:

Vid lillämpning av huvudregeln om reduktion uppslår en tolkningsfråga för fall, då kredit lämnas men kassarabati utfästes för den händelse kontant betalning erlägges inom viss kortare lid. Den som utnyttjar krediten får alltså ej åtnjuta del avdrag som kassarabatten innebär och enligt uttalande i proposilionen skall rabattbeloppet anses utgöra en kostnad för krediten. Med detta betraktelsesätt skulle det kunna hävdas att köparen, om han betalar efter den för erhållande av kassarabatt bestämda tiden men före kredittidens utgång, borde tillgodoräknas viss del av kassarabatten. En sådan tillämpning torde dock i allmänhet få anses slå i strid med vad som är god sed på marknaden och torde därför inte böra ifrågakomma.

Hessler:

Paragrafen gäller bl. a. fråga om den reduktion som skall ske, om vid ett avbetalnings- eller annat kreditköp betalning sker i förtid. Bestämmelsen får genom hänvisning i 17 S betydelse även för den avräkning som skall ske vid återtagande enligt nämnda paragraf Propositionens förslag på denna punkt innebär, all reduktionen skall ske på del sätt alt den obetalda delen av kreditfordringen minskas med så stor del av kredilkoslnaden som den ej utnyttjade kredittiden utgör i förhållande till den avtalade kredittiden. Mot

LU 1977/78:5 78 Bilaga 3

detta förslag har särskilt invänts atl det innefattar ett obefogat gynnande av konsumenten. I utskoiisförslaget sägs i lagtexten endast, atl reduktionen skall ske med den del av kredilkoslnaden som "hänför sig till" den ej utnyttjade kredittiden. Regeln överensstämmer med vad som föreslås av kreditköpkommiltén.

Av ulskottsmoliven synes framgå att man eftersträvat en avräkning som är neutral parterna emellan. Den helt neutrala avräkningsmetoden är tydligen vad som kallas den matematiskt korrekta. Med hänsyn till an denna innefattar invecklade matematiska eller företagsekonomiska uträkningar, har man emellertid, framgår det av motiven, tänkt sig, atl för de normala fallen godta den s. k. 78-regeln, som är enklare - men dock inte särskilt enkel - och som vanligen endasl leder lill obetydliga avvikelser från den matematiskt korrekta. För vissa fall, särskilt vid oregelbundna avbetalningar, måste dock, uttalas del, avvikelser ske från 78-regeln. Rörande såväl 78-regeln som åsyftade avvikelser förutsätts tabeller som upprättas av konsumentverket få bli avgörande för reduktionens storlek i del konkreta fallet.

Mot det sålunda föreslagna arrangemanget kan efter min mening invändningar riktas.

1 första hand må framhållas an man möjligen är benägen alt överskatta betydelsen av att den avräkningsmelod som lagfästs möjliggör största tänkbara "rättvisa", varmed då här avses all den tillgodoser kravet på matematisk eller förelagsekonomisk korrekthet. Det förefaller vara av min.st lika stor betydelse - vilket också påpekas i utskottsmoiiveringen - alt regeln är klar och lättillgänglig. Ett intresse av största vikt är efter min mening också, inte minst när det gäller ett civilränsligt förhållande, där fråga är om avtalsparts betalningsskyldighet mot motparten i avtalet, atl avräkningsregeln, om den ej upptagits i avtalet, kan ulan svårighet utläsas av lagtexten; man bör alltså helst inte vara nödsakad atl söka efter den i lagförarbeten eller vara hänvisad till administrativa myndigheters avgöranden, vilkas rättsliga valör är oviss och vilka måhända kan bli föremål för ändringar på ett svåröverblickbart sätt.

Beträffande såväl gällande avbetalningsköplags regel (4 >;) som propositionens regel kan sägas alt de tillgodoser kravet på enkelhet och lätlfalllighet. Man kan med stöd av stadgandet självt och avtalet ulan svårighet räkna ut, vilken ekonomisk betydelse det kan ha atl verkställa en förtida betalning.

Riktigt är emellertid att båda dessa metoder betyder avvikelse från vad som utgör matematiskt eller företagsekonomiskt korrekt beräkning. Propositionens metod synes innebära störst avvikelse, och alltid lill köparsidans förmån. Avbetalningsköplagens regel synes i vissa lägen vara till fördel, i vissa lägen till nackdel för köparsidan.

Ölägenheterna av sådana "avvikelser" bör nu efter min mening, som redan antytts, inte överdrivas. Har man en klar regel, kan parterna i rätlslivet inrätta sig efter den och anpassa prissättning, avtalsvillkor etc. därefter. Betyder en viss regel, alt del för en köpare kan te sig förmånligt att så snart som möjligt

LU 1977/78:5 79 Bilaga 3

försöka slutbetala ett kreditköp, innefattar det måhända också en effekt av regeln, som kan framstå som etl värde, även för kreditgivarsidan.

Om man nu emellertid uppfattar "rättvisa" i förut berörd mening, sålunda neutralitet i fråga om reduktionens beräkning, som ett mål som bör eftersträvas, kan likväl efter min mening anmärkningar riktas mot den föreslagna lagtexten. I första hand kan frågas, om ordalagen ens i den omfattning som avses ger besked om principen för reduktion. Uttrycket "hänför sig till" anger knappast med säkerhet något annat än all reduktionen på ett eller annat sätt skall stå i relation till den ej utnyttjade kredittiden. Med den läsarten skulle man tydligen kunna säga, atl i vart fall propositionsförslagets metod, kanske också avbetalningsköplagens, skulle kunna falla in under ordalagen. Dessa blir då - frånsett det tämligen självklara, atl det bör föreligga någon form av relation - helt innehållslösa.

Önskar man uttrycka, alt avräkningen skall ske på del matematiskt eller företagsekonomiskt korrekta sättet, synes man sålunda åtminstone böra ersätta uttrycket "hänför sig till" med något annat, kanske t. ex. "belöper på" e.d.

Även om lagregeln undergår detta mått av precisering, ger den dock uppenbariigen ej något besked om vad som, närmare bestämt, skall gälla i fråga om reduktion. För att få vetskap om dena måste man gå till - på olika håll befintliga - motivuttalanden, kompletterade med administrativa avgöranden. Detta är, särskilt när det inte gäller anvisningar om vad etl avtal som skall träffas får innehålla utan bestämmande av betalningsskyldighet enligt etl träffat avtal, efter min uppfattning inte någon god lagstiftningsmetod.

Vad nu anförts leder väl närmast till all man, med del mål som synes eftersträvat, skulle söka alt i lagtexten la in en uttömmande beskrivning av de reduktionsmetoder som avses skola få komma i fråga. Klart är dock, såsom unalas i utskoitsmoliven, att delta skulle leda till att lagtexten blev utomordentligt komplicerad och svårförståelig. Och då är uppenbarligen intet vunnet med ulföriigheten.

Del förefaller emellertid inte omöjligt atl åtminstone i väsentlig mån tillgodose å ena sidan parternas, särskilt konsumentens, intresse av att kunna på egen hand skaffa sig kännedom om vad som gäller, å andra sidan del intresse i fråga om redukiionsregelns innehåll som synes vara ett mål för utskottet. Detta kunde ske så all man som en formell huvudregel har en regel, där avräkningsmetoden enkelt och klart framgår, t. ex. avbetalningsköplagens eller propositionens. Denna skulle emellertid kompletteras med en bestämmelse, som medger, att nämnda regel får frångås och ersättas av annat beräkningssätt under förutsättning, att innebörden därav klart framgår redan av del mellan parterna träffade kreditavialet. Det synes enklast atl som utgångsprincip välja propositionens regel, som genomgående torde vara fördelaktigare för konsumenten än andra beräkningsmetoder. Del får då sedan bli en sak för kreditgivaren, om han önskar alt etl annat, mer "neutralt" beräkningssätt skall komma lill användning, atl tillse, alt avtalet innehåller

LU 1977/78:5 80 Bilaga 3

en beskrivning därav. Beskrivningen bör utvisa storleken av reduktionen, om betalning sker vid olika lidpunkter i förtid. Det bör uppställas som krav att beräkningsmetoden godkänts av konsumentverket.

En lagregel av nu åsyftad innebörd kan förslagsvis ges följande utformning:

"Vid förtidsbetalning enligl 12!; skall vid beräkning av kreditgivarens fordran den obetalda delen av kreditfordringen minskas med så stor del av kreditkostnaden som den ej utnyttjade kredittiden utgör i förhällande lill den avtalade kredittiden. Kreditgivaren får dock i stället lillämpa annan beräkning av den del av kredilkoslnaden som hänför sig lill den ej ulnyltjade kredittiden, om vid avtalet fogats av konsumentverket godkänd redogörelse utvisande kreditkoslnadens fördelning på kredittiden.

Om betalning sker . . . efter betalningen.

Vid avräkning ... ej är oskälig."

Enligl uttalanden i proposilionen i anknytning lill bestämmelserna i 2 !j konsumentkreditlagen skall i händelse en leverantör regelmässigt ger viss rabatt på angivet pris, när betalning sker genast eller inom viss kortare tid, kontantprisei anses vara del rabatterade priset. Vid beräkning av kredilkoslnaden skall därför också mediagas det belopp som köparen går miste om lill följd av all han inte får åtnjuta ifrågavarande rabatt.

Fråga har uppstått, om vid tillämpningen av OS köparen bör få tillgodonjuta reduktion även med del av nämnda rabattbelopp, oaktat hans -förtida - betalning äger rum avsevärd tid efter utgången av den frist inom vilken betalning skulle ha skett för atl kontanlrabatten skulle få tillämpas.

Det synes sakligt sett vara föga fog för att reduktionen skulle innefatta även nu nämnda belopp. Fråga är om särskild föreskrift erfordras för alt man skall undgå detta resultat.

Medgivande av koniantrabaii av berört slag synes kunna betraktas som en ersättning för alt en säljare besparas vissa av kostnaderna för uppläggande av en kredit åt köparen. Då kredit ifrågakommer, kan därför bortfallet av rabatten betraktas som - del av - kostnaden för kredits uppläggande. Under förutsättning alt enligt 13 S andrastycket i utskotlsförslaget beloppet angivils i avtalet (och ej är oskäligt), skulle sålunda kreditgivaren alltid äga tillgodoräkna sig nämnda belopp. Reduktion enligl 13 S skulle alltså ej behöva innefatta rabattbeloppet. Någon särskild föreskrift härom synes knappast erforderiig.

15 S

Lagrådet:

Lagrådet föreslår alt i andra stycket av denna paragraf motsvarande ändring vidtages som den lagrådet förordat beträffande 12 S andra stycket.

GOTAB 55819 Stockholm 1977