LU 1977/78:5

Lagutskottets betänkande
1977/78:5

med anledning av propositionen 1976/77:123 med förslag till konsumentkreditlag
m. m. jämte motioner

Ärendet

I propositionen 1976/77:123 har regeringen (justitiedepartementet) - efter
hörande av lagrådet - föreslagit riksdagen att anta i propositionen framlagda
förslag till

1. konsumentkreditlag,

2. lag om ändring i lagen (1915:219) om avbetalningsköp,

3. lag om ändring i konsumentköplagen (1973:877),

4. lag om ändring i brottsbalken.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till
vad utskottet anför på s. 16 och 17.

1 ärendet behandlar utskottet vidare de med anledning av propositionen
väckta motionerna 1976/77:1577,1578,1594,1595,1596 och 1597. Motionsyrkandena
redovisas nedan på s. 12.

Näringsutskottet har till lagutskottet inkommit med yttrande med anledning
av propositionen och motionen 1976/77:1577. Yttrandet har fogats till
detta betänkande som bilaga 1.

Utskottet har vidare inhämtat lagrådets yttrande över de förslag till
ändringar av 12, 13,15,18 och 20 §§ konsumentkreditlagen som framgår av
till detta betänkande fogade lagrådsremiss, bilaga 2. Lagrådets yttrande har
fogats till betänkandet som bilaga 3.

Utskottet har låtit göra vissa undersökningar rörande frekvensen av
betalningsanstånd och förtidsbetalningar inom avbetalningshandeln. Härvid
har bl. a. genom Handelns utredningsinstituts försorg genomförts en intervjuundersökning
i detaljhandeln.

I ärendet har företrädare för justitiedepartementet, bankinspektionen,
konsumentverket, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges föreningsbankers förbund, Finansieringsföretagens förening,
Motorbranschens riksförbund och Svensk postorderförening framfört
synpunkter på de föreliggande förslagen.

Skrivelser har till utskottet inkommit från Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund, Finansieringsföretagens
förening, Motorbranschens riksförbund och AB Elektrolux.

1 Riksdagen 1977/78. 8 samt. Nr 5

LU 1977/78:5

Lagförslagen

De i propositionen framlagda lagförslagen har följande lydelse:

1 Förslag till
Konsumentkreditlag

Härigenom föreskrives följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag gäller kredit (betalningsanstånd eller lån) som är avsedd huvudsakligen
för enskilt bruk och som lämnas eller erbjudes till konsument
av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet.

Lagen gäller under motsvarande förutsättningar även i fråga om kredit
av annan än näringsidkare, om krediten förmedlas av näringsidkare som
ombud för kreditgivaren.

2 § I lagen avses med

kreditgivare: den som lämnar krediten eller övertar den ursprunglige kreditgivarens
fordran,

kontantpris: det pris till vilket vara, tjänst eller annan nyttighet vanligen
hålles konsument tillhanda mot kontant betalning,
kreditbelopp: vid betalningsanstånd den del av kontantpriset varmed anstånd
lämnas samt vid lån det lånade beloppet,
kreditkostnad: det sammanlagda beloppet av alla räntor, tillägg och andra
kostnader som konsumenten har att erlägga med anledning av krediten,
effektiv tänta: kreditkostnaden angiven som en årlig ränta beräknad på
kreditbeloppet, i förekommande fall under hänsynstagande till att delbetalningar
skall göras under den löpande kredittiden,

kreditfordran: summan av kreditbeloppet och kreditkostnaden.

3 § Med kreditköp avses köp av vara, vid vilket säljaren lämnar köparen
anstånd med någon del av betalningen eller vid vilket någon del av betalningen
erlägges med belopp som köparen får låna av säljaren eller av
annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren.

Har avtalet betecknats som uthyrning eller betalningen som vederlag för
varans nyttjande föreligger ändå kreditköp, om det är avsett att den till
vilken varan utlämnas skall bli ägare av denna.

4 § Avtalsvillkor som inskränker konsumentens befogenheter eller förmåner
enligt denna lag är ogiltigt.

Marknadsföring av kredit

5 § Näringsidkare skall vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring
beträffande kredit lämna information om den effektiva räntan för

LU 1977/78:5

krediten. Är det fråga om kredit för förvärv av särskild vara, tjänst eller
annan nyttighet, skall även kreditkostnaden och kontantpriset anges.

Information enligt första stycket behöver ej lämnas, om krediten är av
ringa omfattning eller det annars föreligger särskilda skäl.

6 § Innan kreditavtal slutes skall näringsidkare, som lämnar eller förmedlar
krediten, lämna konsumenten information i de hänseenden och i den omfattning
som anges i 5 S. Informationen skall lämnas skriftligen.

7 § 1 fråga om underlåtelse att lämna information som anges i 5 och 6 SS
eller som annars är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt gäller
marknadsföringslagen (1975:1418).

Bestämmelser om kreditköp

Kontantinsats

8 § Vid kreditköp skall säljaren av köparen uttaga kontantinsats i enlighet
med god sed på marknaden. Kontantinsatsen skall motsvara minst 20 procent
av varans kontantpris, om ej särskilda förhållanden föranleder annat.

Som kontantinsats anses ej betalning med medel som köparen får låna
av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan
denne och säljaren.

9 S Säljer näringsidkare för egen eller annans räkning vara utan att iakttaga
vad som sägs i 8 $, skall det anses utgöra handling som avses i 2 § marknadsföringslagen
(1975:1418).

Köparens befogenheter mot annan kreditgivare än säljaren

10 § Vid kreditköp får köparen mot kreditgivares krav på betalning framställa
samma invändningar på grund av köpet som han kan göra mot säljaren.

Har köparen på grund av köpet anspråk mot säljaren på återbetalning
av köpeskilling, skadestånd eller annan penningprestation svarar kreditgivare
lika med säljaren för anspråkets fullgörande. Kreditgivaren är dock
ej skyldig att betala mer än vad han mottagit av köparen med anledning
av krediten.

Förbud mot vissa Jördringsbevis

11 § Kreditgivaren får ej mottaga av köparen ingången växelförbindelse beträffande
fordran på grund av kreditköpet. Han får ej heller till bevis för
sin fordran mottaga av köparen utfärdat löpande skuldebrev eller annan
av denne ingången skuldförbindelse, vars överlåtande eller pantsättning inskränker
köparens rätt att framställa invändningar på grund av köpet, om

LU 1977/78:5

ny borgenär i god iro förvärvar fordringshandlingen.

Första stycket forsta meningen äger ej tillämpning på egen växel som
är utställd av bankaktiebolag, sparbank eller kreditkassa inom jordbrukskasserörelsen.

Den som uppsåtligen bryter mot denna paragraf dömes till böter.
Förtidsbetalning

12 § Vid kreditköp har köparen alltid rätt att betala sin skuld till kreditgivaren
i förtid.

Andra stycket utgör ej hinder för bank eller annan kreditgivare att göra
gällande strängare förbehåll om betalning i förtid, om skyldighet därtill följer
av annan författning.

13 § Vid förtidsbetalning enligt 12 S skall vid beräkning av kreditgivarens
fordran den obetalda delen av kreditfordringen minskas med så stor del
av kreditkostnaden som den ej utnyttjade kredittiden utgör i förhållande
till den avtalade kredittiden. Kreditgivaren får dock alltid tillgodoräkna sig
hela kostnaden för uppläggning av krediten, om denna kostnad särskilt
anges i avtalet och ej är oskälig.

Förbud mor viss avräkning

14 § Belopp som köparen erlägger för avräkning på viss kreditfordran i anledning
av kreditköp får kreditgivaren ej först avräkna på annan fordran.

Återtaganderätt

15 § Med förbehåll om återtaganderätt avses avtalsvillkor som ger kreditgivaren
möjlighet att återtaga varan, om köparen ej fullgör sin del av kreditköpsavtal.

LU 1977/78:5

ringsidkaren förbjudas att framdeles i liknande fall använda sådant förbehåll.

I fråga om förbud äger i övrigt bestämmelserna i lagen (1971:112) om förbud
mot oskäliga avtalsvillkor motsvarande tillämpning.

16 § Om köparen efter utgången av den i 15 § andra stycket angivna tiden
men innan varan återtages erlägger belopp, som ej har betalats i rätt
tid, jämte ränta och kostnader enligt de grunder som anges i 17 § tredje-femte
styckena, får kreditgivaren ej återtaga varan på grund av dröjsmålet. Ej heller får
kreditgivaren i sådant fall göra gällande avtalsvillkor som avses i 12 § andra
stycket.

Uppgörelse vid återtagande av vara

17 § Vill kreditgivaren utnyttja rätt att återtaga vara, skall avräkning göras
mellan honom och köparen.

Köparen tillgodoräknas härvid varans värde vid återtagandet. Vid beräkningav
värdet äger 3 S lagen (1915:219) om avbetalningsköp motsvarande
tillämpning.

Kreditgivaren får tillgodoräkna sig den obetalda delen av kreditfordringen
efter avräkning enligt 13 S samt i förekommande fall dröjsmålsränta, dock
ej enligt högre räntefot än som anges i 6 5; räntelagen (1975:635).

Kreditgivaren får därjämte tillgodoräkna sig ersättning för följande kostnader
för återtagande av varan, nämligen exekutionsavgift, skälig kostnad
för transport av varan samt utgift för inställelse vid förrättning för återtagande,
om inställelsen har varit påkallad för tillvaratagande av kreditgivarens
rätt. Vid bestämmande av ersättning för utgift för inställelse äger
bestämmelserna om beräknande av ersättning av allmänna medel till vittne
motsvarande tillämpning.

I mål om handräckning för återtagande får kreditgivaren, enligt vad regeringen
närmare föreskriver, tillgodoräkna sig även skälig ersättning för
eget arbete med anledning av målet samt arvode till ombud eller biträde.

18 § Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än kreditgivaren,
får varan återtagas endast om kreditgivaren betalar mellanskillnaden
till köparen eller, när varan värderats av utmätningsman, nedsätter
mellanskillnaden hos denne.

Tillgodoräknas kreditgivaren ett större belopp än köparen, får kreditgivaren
ej kräva ut mellanskillnaden (restskulden).

Återlösande av vara som ätertagits

19 § Köparen får inom fjorton dagar återlösa vara som har återtagits. Vill
köparen återlösa varan, skall han betala kreditgivaren varans värde vid återtagandet
samt den restskuld som kan föreligga enligt avräkningen.

LU 1977/78:5

Handräckning för återtagande av vara m. m.

20 § Kreditgivaren för hos utmätningsman söka handräckning för varans
återtagande, under förutsättning att om kreditköpet har upprättats en av
parterna underskriven handling, som innehåller förbehåll om återtaganderätt
samt uppgift om kontantpriset, kreditbeloppet, kreditkostnaden, kredittiden,
kreditfordringen och de tidpunkter när betalning skall erläggas.

Ansökan om handräckning skall göras skriftligen samt innehålla uppgift
om hur stor del av kreditfordringen som utestår obetald. Vid ansökningen
skall fogas styrkt avskrift av den handling som anges i första stycket.

21 § Handräckning får beviljas endast om det är uppenbart att de förutsättningar
som anges i 15 5 andra stycket föreligger.

Har förbehåll om återtaganderätt använts i strid mot förbud enligt 15 5
tredje stycket, får handräckning ej beviljas.

Handräckning eller verkställighet av dom, varigenom köparen har förpliktats
att lämna tillbaka vara som sålts med förbehåll om återtaganderätt,
får ej beviljas beträffande vara som enligt 65 5 utsökningslagen (1877:31
s. 1) undantages från utmätning.

22 § 1 fråga om handräckning och verkställighet av dom, som anges i 21 5
tredje stycket, äger i övrigt 10 5 tredje och fjärde styckena, 12-15 55 och
16 5 första stycket lagen (1915:219) om avbetalningsköp motsvarande tilllämpning.
Härvid skall hänvisningen i 14 5 andra stycket till 5 5 första stycket
avse 18 5 första stycket denna lag.

Förbud mot utmätning

23 § Vara som har sålts med förbehåll om återtaganderätt får ej utmätas
för fordran på grund av kreditköpet.

Betalningsansvar vid förlust av kontokort m. m.

24 § Avtalsvillkor som innebär att kontohavare skall vara betalningsskyldig
för belopp, som påförts kontot genom att kontokort har använts av obehörig,
får göras gällande endast om kontohavaren eller annan som enligt kontoavtalet
är behörig att använda kontokortet

1. lämnat ifrån sig kortet till annan,

2. genom grov oaktsamhet förlorat kortet,

3. på annat sätt förlorat besittningen av kortet och icke snarast efter
upptäckten anmält förlusten hos kreditgivaren.

För belopp, som på sätt i första stycket anges har påförts kontot sedan
kreditgivaren mottagit anmälan att kontohavaren eller annan som enligt

LU 1977/78:5

kontoavtalet är behörig att använda kontokortet ej längre har detta i sin
besittning, är kontohavaren betalningsskyldig endast om han förfarit svikligt.

Tillsyn m. m.

25 § Konsumentverket utövar tillsyn över efterlevnaden av denna lag. Verkets
tillsyn omfattar dock ej Sveriges riksbank, Sveriges.investeringsbank
aktiebolag, verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller
försäkringsinspektionen eller verksamhet hos exekutiv myndighet.

Tillsynen skall utövas så, att den icke vållar större kostnad eller olägenhet
än som är nödvändig.

26 § För utövande av tillsynen har konsumentverket eller den som verket
förordnar rätt att företaga inspektion hos näringsidkare som bedriver varuförsäljning
eller som i sin yrkesmässiga verksamhet lämnar, förmedlar
eller övertar kredit som avses i denna lag och att taga del av samtliga handlingar
som behövs för tillsynen. Näringsidkaren skall lämna de upplysningar
om verksamheten som begäres för tillsynen.

Underlåter näringsidkare att lämna tillgång till handling eller att lämna
upplysning i hill som avses i första stycket, får konsumentverket förelägga
näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet vid vite av högst 10 000 kronor.

27 § Talan om utdömande av vite som avses i 26 föres vid allmän domstol
av åklagare. Sådan talan får väckas endast efter anmälan av konsumentverket.

28 § Den som hos konsumentverket eller på verkets vägnar har tagit befattning
med tillsynsärende enligt denna lag får ej obehörigen yppa eller
nyttja vad han därvid fått veta om enskilds personliga förhållanden eller
om. yrkes- eller affärshemlighet.

29 § Har konsumentverket enligt 26 § andra stycket förelagt näringsidkare
att tillhandahålla handling får talan mot beslutet föras hos kammarrätten
genom besvär. Mot annat beslut av konsumentverket enligt 26 $ får talan
ej föras.

30 § Bestämmelserna i 8 och 9 tji} gäller ej kreditköp för vilka föreskrifter
om kontantinsats har meddelats med stöd av lagen (1975:90) med bemyndigande
att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning
av bilar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978.

Bestämmelserna i 24 § tillämpas även i fall då kontoavtalet har ingåtts
före ikraftträdandet.

LU 1977/78:5

Förekommer i lag eller annan författning bestämmelse som avser det
fall att vara innehas på grund av avbetalningsköp, skall bestämmelsen äga
motsvarande tillämpning på det fall att vara innehas på grund av kreditköp
enligt konsumentkreditlagen.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1915:219) om avbetalningsköp

Härigenom föreskrives att 1, 4, II och 15 §>: lagen (1915:219) om avbetalningsköp
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §*

Med avbetalningsköp förstås i denna lag avtal, varigenom lösöre säljes
mot betalning i särskilda poster, av vilka en eller flera skola erläggas efter
det godset utgivits till köparen, och under villkor tillika att säljaren skall
äga rätt att återtaga godset, om köparen åsidosätter vad honom åligger,
eller att äganderätten till godset skall förbliva hos säljaren intill dess betalningen
eller viss del därav blivit erlagd.

Har avtalet betecknats såsom hyresavtal eller betalningen såsom vederlag
för godsets bruk och nyttjande, skall utan hinder därav avtalet anses såsom
avbetalningsköp, såframt det finnes vara åsyftat, att den, som fått godset
till sig utgivet, skall bliva ägare därav.

Sammanlagda beloppet av de poster, som köparen enligt avtalet har att
erlägga, benämnes i denna lag avbetalningspriset. Med post avses icke sådan
ränta eller gottgörelse för försäkringspremie, som köparen skall särskilt utgiva.

Ifråga om vissa avbetalningsköp finnas
bestämmelser i konsumentkreditlagen
(1977:000).

4 §2

Säljaren äge, där godset återtages,
räkna sig till godo:

1) oguldna poster, för vilka i avtalet
bestämd förfallodag är inne vid
tiden för godsets återtagande;

'Senaste lydelse 1953:152
2 Senaste lydelse 1974:184

Säljaren äge, där godset återtages,
räkna sig till godo:

1) oguldna poster, för vilka i avtalet
bestämd förfallodag är inne vid
tiden för godsets återtagande;

LU 1977/78:5

Nuvarande lydelse

2) så stor kvotdel av övriga oguldna
poster som det pris, vilket godset
skulle hava betingat om det köpts
mot kontant betalning, utgör i förhållande
till avbetalningspriset;

3) ränta och gottgörelse för försäkringspremie,
som säljaren har att
fordra och som icke inräknats i avbetalningspriset; 4)

kostnad,som säljaren mäste vidkännas
för godsets återtagande; samt

5) i fall köparens rätt till godset
är beroende av att han ersätter säljaren
för reparation eller annan åtgärd
med avseende å godset, fordran
å sådan ersättning.

Föreslagen lydelse

2) så stor kvotdel av övriga oguldna
poster som det pris, vilket godset
skulle hava betingat om det köpts
mot kontant betalning, utgör i förhållande
till avbetalningspriset;

3) ränta och gottgörelse för försäkringspremie,
som säljaren har att
fordra och som icke inräknats i avbetalningspriset; 4)

kostnad för godsets återtagande;
samt

5) i fall köparens rätt till godset
är beroende av att han ersätter säljaren
för reparation eller annan åtgärd
med avseende å godset, fordran
å sådan ersättning.

Har säljaren i avtalet uppgivit det pris, till vilket han skulle varit villig
att sälja godset mot kontant betalning, lägges denna uppgift till grund
för beräkningen enligt första stycket 2), där det ej kan antagas, att godset
kunde hava köpts till lägre pris.

Ersättning för kostnad som avses
i första stycket 4) utgår enligt bestämmelser
som Konungen meddelar.

Ersättning för kostnad som avses
i första stycket 4) får avse exekutionsavgift,
skälig kostnad för transport av
varan samt utgift för inställelse vid förrättning
för återtagande, om inställelsen
har varit påkallad för tillvaratagande
av säljarens rätt. Vid bestämmande
av ersättning för utgift för inställelse
äga bestämmelserna om beräknande
av ersättning av allmänna
medel till vittne motsvarande tillämpning.
/ mål om handräckning för återtagande
äger säljaren, enligt vad regeringen
närmare föreskriver, tillgodoräkna
sig även skälig ersättning för
eget arbete med anledning av målet
samt arvode till ombud eller biträde

LU 1977/78:5

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1H3

Handräckning må beviljas endast där utmätningsmannen finner uppenbart,
att sådant dröjsmål föreligger med betalningen, som i 2 S forsta stycket
sägs, eller att köparen eljest åsidosatt förpliktelse, vars uppfyllande är av
väsentlig betydelse för säljaren.

Gäng- och sängkläder, som äro
oundgängligen behövliga för köparen,
hans make och oförsörjda barn, må
icke i något föll återtagas.

Visar köparen sannolika skäl, att Visar köparen sannolika skäl, att

godset blivit sålt till oskäligt högt godset blivit sålt till oskäligt högt

pris, må handräckning ej heller be- pris, må handräckning ej beviljas,

viljas.

15 S4

Bestämmelserna i 11 £ andra Bestämmelserna i 12 S skola äga

stycket och 12 S skola äga motsva- motsvarande tillämpning beträffan rande

tillämpning beträffande för- de förrättning för verkställighet av

rättning för verkställighet av dom, dom, varigenom köparen förpliktats

varigenom köparen förpliktats utgi- utgiva gods, som blivit sålt genom

va gods, som blivit sålt genom av- avbetalningsköp,

betalningsköp.

Vid förrättning, som i förstastycket avses, skall, där ej i domen annorlunda
förordnats, i fråga om värdering av godset gälla v.ad i 13 S är stadgat. Beträffande
talan mot utmätningsmannens värdering skola bestämmelserna
i 14 § andra stycket äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978.

Äldre bestämmelser gäller dock i fråga om köp som har ingåtts före lagens
ikraftträdande.

3 Senaste lydelse 1971:876

4 Senaste lydelse 1953:152

LU 1977/78:5

3 Förslag till

Lag om ändring i konsumentköplagen (1973:877)

Härigenom föreskrives att 15-17 SS konsumentköplagen (1973:877) skall
upphöra att gälla vid utgången av år 1977. Paragraferna skall dock fortfarande
gälla i fråga om köp som har ingåtts dessförinnan.

4 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrives att 10 kap. 10 S brottsbalken skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 S

Vad i 8 kap. 13 S sägs om inskränkning i åklagares åtalsrätt skall äga
motsvarande tillämpning beträffande annat i detta kapitel omförmält brott
än grov förskingring och sådan trolöshet mot huvudman som är att anse

som grov.

Olovligt förfogande över egendom,
som kommit i gärningsmannens
besittning genom avtal, enligt
vilket äganderätten skall övergå först
sedan betalning erlagts, må ej åtalas
av åklagare, med mindre åtal av särskilda
skäl finnes påkallat ur allmän
synpunkt.

Olovligt förfogande över egendom,
som kommit i gärningsmannens
besittning genom avtal, enligt
vilket äganderätten skall övergå först
sedan betalning erlagts eller som innehåller
förbehåll om återtaganderätt
som avses i I ,sv lagen (IV!5:219) om
avbetalningsköp eller 15 j' konsumentkreditlagen
(1977:000), må ej åtalas
av åklagare, med mindre åtal av särskilda
skäl finnes påkallat ur allmän
synpunkt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978

LU 1977/78:5

Motionsyrkanden

A. 1976/77:1577 av Arne Blomkvist m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen
hos regeringen begär att konsumentverket ges ökade resurser i samband med
de vidgade arbetsuppgifter konsumentkreditlagen ålägger verket.

B. 1976/77:1578 av Åke Polstam (c) vari hemställs att riksdagen

1. vidtar sådana ändringar i 10 § beträffande kreditgivarens ansvar i det vid
propositionen 1976/77:123 fogade förslaget till konsumentkreditlag att detta
ansvar utformas i enlighet med konsumentköplagens motsvarande regler,

2. vidtar följande ändringar i 12, 13 och 15 §§ konsumentkreditlagen

Propositionens förslag

Vid kreditköp

Andra stycket

Vid förtidsbetalning enligt 12 §
skall vid beräkning av kreditgivarens
fordran den obetalda delen av kreditfordringen
minskas med så stor del
av kreditkostnaden som den ej
utnyttjade kredittiden utgör i förhållande
till den avtalade kredittiden.
Kreditgivaren får dock alltid tillgodoräkna
sig hela kostnaden för
uppläggning av krediten, om denna
kostnad särskilt anges i avtalet och ej
är oskälig.

Motionens förslag

'■ S

i förtid.

Kreditgivaren får kräva betalning i
förtid endast om han gjort förbehåll
härom samt köparen sedan mer än
en månad är i dröjsmål med att
erlägga förfallen del av kreditfordringen
som uppgår till mer än en
tjugondeI av hela kreditfordringen
eller om köparen vidtagit sådan åtgärd
med vara för vilken förbehåll om återtaganderätt
avtalats, att varans värde
som kreditsäkerhet väsentligen försämrats.

annan författning.

Vid förtidsbetalning enligt 12 §
skall vid beräkning av kreditgivarens
fordran den obetalda delen av kreditfordringen
minskas med den del av
kreditkostnaden som den återstående
kreditkostnaden utgör i förhållande
till den obetalda delen av kreditfordringen
och den ej utnyttjade
kredittiden. Kreditgivaren får dock
alltid tillgodoräkna sig hela kostnaden
för uppläggning av krediten,
om denna kostnad särskilt anges i
avtalet och ej är oskälig.

LU 1977/78:5

Propositionens förslag

Motionens förslag

15 §

Med förbehåll av kreditköpsavtal.

Använder näringsidkare

Förbehåll om återtaganderätt får
göras gällande endast under förutsättning
att förbehållet har gjorts av
säljaren i samband med köpet för att
trygga säljarens rätt till betalning
samt köparen sedan mer än en
månad är i dröjsmål med att erlägga
förfallen och ej preskriberad del av
kreditfordringen som uppgår till mer
än en tjugonde! av hela kreditfordringen
eller om köparen vidtagit sådan
åtgärd med vara för vilken förbehåll
om återtaganderätt avtalats, att varans
värde som kreditsäkerhet väsentligen
försämrats.

motsvarande tillämpning.

3. vidtar följande ändringar i 10 §
hemställan énligt 1. ovan ej kan bifallas

konsumentkreditlagen därest

Vid kreditköp
Har köparen -

10 §

mot säljaren.

av krediten.

Vill köparen framställa anspråk mot
kreditgivare, skall han först visa att
säljaren avvisat anspråket. Köparen
äger ej framställa anspråk mot kreditgivare
om denne ej innehar kreditavtalet
med köparen eller om säljaren ej
förmedlat köparens lån till kreditgivaren.

C. 1976/77:1594 av Fritz Börjesson m. fl. (c, m) vari hemställs att
riksdagen beslutar att särskilda avräkningsregler utformas för avräkning vid
förtidsbetalning i enlighet med kreditköpkommitténs förslag.

D. 1976 / 77:1595 av Eric Rejdnell m. fl. (fp, c, m) vari hemställs att
riksdagen beslutar att 12 och 15 §§ konsumentkreditlagen skall ha följande
lydelse

LU 1977/78:5

Propositionens förslag

Motionens förslag

12 (j

Vid kreditköp

i förtid.

Andra stycket

Med förbehåll

--annan författning.

15 §

--av kreditköpsavtal.

Använder näringsidkare motsvarande tillämpning.

E. 1976/77:1596 av Sven-Olov Träff (m) och Erik Hovhammar (m) vari
hemställs att riksdagen i anledning av regeringens proposition 1976/77:123
beslutar avslå 18 S andra stycket förslaget till konsumentkreditlag.

F. 1976/77:159 7 av Sven-Olov Träff (m) och Wiggo Komstedt (m) vari
hemställs att riksdagen beslutar att den nu gällande bestämmelsen om
kopplingsförbehåll i 8 § avbetalningsköplagen skall ingå i den nya konsumentkreditlagen.

Utskottet

Inledning

I Sverige förekommer en betydande försäljning av varaktiga konsumtionsvaror
på kredit. Totalförsäljningen 1973 av sådana konsumtionsvaror har
beräknats uppgå till ca 15 miljarder kr. Kreditförsäljningens andel har

LU 1977/78:5

uppskattats till 30 % härav eller till ett värde av 4,5 miljarder kr. Härtill
kommer bankernas konsumentkreditgivning, som har antagits uppgå till
omkring 1 miljard kr. samma år. Kreditgivningen för konsumtionsändamål
är alltså av stor betydelse för samhällsekonomin.

För konsumenterna innebär möjligheterna att få kredit naturligtvis flera
fördelar. Vissa negativa sidor är emellertid också påtagliga. Lättillgängliga
krediter kan medföra att en alltför stor del av köparens i framtiden förväntade
inkomster intecknas. Kreditkostnaderna är ofta stora, i synnerhet vid den typ
av kreditköp som avbetalningsköpen utgör. För den enskilde kan det ofta
vara svårt att reda ut vad en kredit egentligen kostar honom. Även detta
förhållande är särskilt tydligt vid avbetalningsaffarer.

För att skydda dem som köper varor på kredit mot de nackdelar som
sålunda är förbundna med sådana köp har statsmakterna infört vissa
lagregler. Främst bör här nämnas lagen (1915:219) om avbetalningsköp. Lagen
är framför allt inriktad på att förhindra att den som köper en sak på
avbetalning drabbas av oskäligt stränga påföljder vid försummelse att fullgöra
de skyldigheter som avtalet ålägger honom. Dessutom föreskrivs indirekt en
skyldighet för säljaren att upplysa om kreditkostnaden för avbetalningsköp.
Enligt 10 § avbetalningsköplagen är nämligen ett villkor för att säljaren skall
kunna erhålla handräckning för återtagande av försålt gods att köpehandlingen
innehåller uppgift om det pris till vilket köparen kunde ha förvärvat
godset mot kontant betalning.

Beträffande andra kreditköpsformer än avbetalningsköp, exempelvis
kontokortskrediter och olika former av s. k. låneköp, saknas f. n. särskild,
mer ingående lagstiftning till kredittagarnas skydd. Inte heller skyddas de
som tar fristående lån hos banker och andra kreditinrättningar av speciella
regler. Mot missbruk från kreditgivares sida kan emellertid ingripanden ske
med stöd av den allmänna konsumentskyddslagstiftning som har införts
under senare år. Marknadsföringslagen (1975:1418) innebär sålunda bl. a. att
näringsidkare som marknadsför krediter kan hindras att använda otillbörliga
marknadsföringsmetoder. Näringsidkaren kan vidare åläggas att lämna
sådan information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt.
Lagen gäller i princip även för banker och andra kreditinstitut.

Med stöd av lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor kan
ingripande ske mot avtalsvillkor som med hänsyn till omständigheterna är att
anse som oskäliga mot konsumenten. Avtalsvillkorslagen gäller dock inte för
verksamhet som står under bank- eller försäkringsinspektionens tillsyn.

Vidare bör nämnas lagen (1971:238) om hemförsäljning m. m. Den rätt att
frånträda vissa avtal som följer av lagen gäller vid bl. a. avbetalningsköp,
kontoköp och köp där säljaren lämnar eller förmedlar lån till konsumenten för
att denne skall kunna betala köpeskillingen. Hemförsäljningslagen är
emellertid f. n. tillämplig endast när konsumenten avger anbud eller svar på
anbud vid sammanträffande med säljaren eller dennes ombud på annan plats
än dennes fasta försäljningsställe.

LU 1977/78:5

Även konsumenrköplagen (1973:877) innehåller vissa bestämmelser som är
inriktade på kreditköp. Bl. a. tillförsäkras den som köper på kredit rätt att
framställa invändningar på grund av köpet mot den som finansierar säljarens
kreditgivning eller som beviljar köpkredit i samarbete med säljaren (15 och
16 §§ konsumentköplagen). Dessa bestämmelser är emellertid inte tillämpliga
i förhållandet mellan köpare och kreditkortsföretag (jfr prop. 1973:138 s.
153 och 274). Utskottet återkommer närmare till innehållet i bestämmelserna
i ett senare avsnitt (s. 23).

Avtalsvillkorslagens bestämmelser om förbud mot oskäliga avtalsvillkor
kompletteras av den förmögenhetsrättsliga generalklausulen i 36 § lagen
(1915:218) om avtal och andra rättshandlingar pä förmögenhetsrättens område.
Klausulen, som infördes 1976 (se SFS 1976:185), ger domstolarna större
möjligheter än tidigare att jämka eller åsidosätta oskäliga villkor i avtal och
andra rättshandlingar. Hit hör bl. a. avtal om kredit i olika former. Vid
bedömningen av om ett avtalsvillkor är att anse som oskäligt skall särskild
hänsyn tas till konsumenternas behov av skydd.

Efter bemyndigande den 4 juni 1971 tillkallades sakkunniga för att utreda
den rättsliga regleringen av avbetalningsköp och andra former av konsumtionskredit
(kreditköpkommittén). Kommittén avlämnade i augusti 1975
betänkandet (SOU 1975:63) Konsumentkreditlag m. m. I betänkandet framlades
förslag till en konsumentkreditlag samt till en lag med särskilda
bestämmelser om uthyrning av vara. Vidare föreslogs vissa ändringar i lagen
om avbetalningsköp och konsumentköplagen. Efter remissbehandling och
överarbetning inom justitiedepartementet har betänkandet lagts till grund för
föreliggande proposition.

I propositionen läggs fram förslag till en konsumentkreditlag. Syftet med
lagen är att stärka konsumenternas ställning i kreditsammanhang. Lagen
ersätter på konsumentområdet avbetalningsköplagen samt bestämmelserna i
15-17 §§ konsumentköplagen om kreditköp.

Konsumentkreditlagen innehåller till en början regler om information i
kreditsammanhang. Reglerna innebär att näringsidkare vid annonsering,
skyltning och liknande marknadsföring beträffande kredit skall lämna
information om bl. a. den effektiva räntan för krediten. Motsvarande
information skall lämnas innan avtal om kredit sluts.

Lagen innehåller också bestämmelser om kontantinsats vid kreditköp.
Huvudregeln äratt säljaren skall ta ut kontantinsats i enlighet med god sed på
marknaden. Kontantinsatsen skall motsvara minst 20 % av varans kontantpris,
om ej särskilda förhållanden föranleder annat.

Genom den nya lagen inskränks möjligheterna förden som har sålt en vara
på kredit att ta tillbaka varan vid bristande betalning från köparens sida.
Förbehåll om återtaganderätt får inte användas beträffande vara som med
hänsyn till sin beskaffenhet eller sitt värde eller på grund av förhållandena på
marknaden inte är lämpad som kreditsäkerhet.

Såväl reglerna om information som bestämmelserna om kontantinsats och
återtaganderätt anknyts till det näringsrättsliga systemet i marknadsförings -

LU 1977/78:5

lagen resp. avtalsvillkorslagen. Det betyder bl. a. att närmare riktlinjer för
tillämpningen av dessa regler skall utformas av konsumentverket, i första
hand efter förhandlingar mellan verket och berörda näringslivsorganisationer.
På det sättet kan en anpassning nås till de särskilda förhållandena inom
olika branscher m. m. 1 sista hand ankommer det på marknadsdomstolen att
genom åläggande eller förbud bestämma reglernas närmare innehåll.

Vid sidan om de bestämmelser som nu behandlats innehåller konsumentkreditlagen
också regler om köparens befogenheter mot annan kreditgivare
än säljaren, förbud mot vissa fordringsbevis, förtidsbetalning och handräckning
för återtagande av vara m. m. Vidare uppställs regler som begränsar
kontohavares betalningsansvar gentemot kontoföretag i fall då belopp påförs
kontot genom att kontokort används av obehörig.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1978.

Utskottet ser med tillfredsställelse att förhållandena när det gäller konsumentkrediter
nu görs till föremål för särskild lagstiftning. Enligt utskottets
uppfattning innebär den föreslagna lagstiftningen en förbättring av konsumentens
ställning gentemot den som lämnar kredit. Även i övrigt tillgodoser
de i propositionen framlagda förslagen väl de krav som man från konsumenters
och näringsidkares sida kan ställa på en lagstiftning på detta område.
Utskottet godtar därför den föreslagna lagstiftningen i allt väsentligt. I det
följande kommer utskottet att behandla propositionen i de delar som berörs
av motionsyrkanden och i övrigt i den mån utskottet funnit anledning att
närmare kommentera de framställda förslagen. Utskottet vill emellertid
redan nu förutskicka att utskottet med anledning bl. a. av vissa motionsyrkanden
kommer att föreslå ändringar i regeringens förslag på några punkter.
Utskottets förslag till lagändringar har underställts lagrådetdagrådsremiss, se
bilaga 2). I sitt yttrande (bilaga 3) har lagrådet väsentligen lämnat förslaget
utan erinringar från principiell synpunkt. På några punkter har dock förordats
jämkning i det remitterade förslaget.

Marknadsföring av kredit

En av hörnstenarna i förslaget till konsumentkreditlag utgörs av de nya
reglerna om informationsplikt vid marknadsföring av kredit. Näringsidkare
skall dels vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring beträffande
kredit (5 §), dels innan kreditavtal sluts (6 §) lämna information om den
effektiva räntan för krediten. Med effektiv ränta avses enligt lagförslaget
kreditkostnaden angiven som en årlig ränta beräknad på kreditbeloppet, i
förekommande fall under hänsynstagande till att delbetalningar skall göras
under den löpande kredittiden. Är det fråga om kredit för förvärv av särskild
vara, tjänst eller annan nyttighet, skall även kreditkostnaden och kontantpriset
anges. Information inför slutande av kreditavtal skall lämnas skriftligen.

Skyldigheten att informera åvilar i princip alla kreditgivare, således även
2 Riksdagen 1977/78. 8 sami. Nr 5

LU 1977/78:5

t. ex. banker och försäkringsbolag, samt omfattar alla krediter inom konsumentkreditlagens
område, alltså även kontokortkrediter, checkräkningskrediter
och andra fortlöpande krediter. Information i de angivna hänseendena
behöver ej lämnas om krediten är av ringa omfattning eller det annars
föreligger särskilda skäl att ej informera. Information skall, enligt vad
departementschefen anför i propositionen (s. 95), sålunda ej behöva lämnas
när det rör sig om en helt bagatellartad kredit, när kredittiden är mycket kort
eller om det i något enstaka fall eller beträffande viss form av kredit uppstår
särskilda svårigheter att få fram hanterlig och rättvisande information om
exempelvis den effektiva räntan.

Frågan om omfattningen av informationsskyldigheten har vid utskottets
behandling av ärendet aktualiserats av Svenska bankföreningen, Svenska
sparbanksföreningen och Sveriges föreningsbankers förbund genom bl. a. en
skrivelse i vars innehåll PK-banken har instämt. Bankerna har i skrivelsen
och inför utskottet hävdat att en så långtgående informationsskyldighet i
fråga om bankkrediter som propositionens förslag innebär inte är meningsfull
eftersom kunderna i ett betydande antal fall inte har behov av information om
den effektiva räntan. Bankerna har vidare anfört att det ofta kan vara svårt
eller rent av omöjligt att precisera den effektiva räntan vid uppläggningen av
en bankkredit. En obligatorisk uppgiftsskyldighet skulle därför medföra
onödigt arbete och stora kostnader för kreditgivarna, kostnader som i sista
hand måste drabba konsumenterna. Bankerna har föreslagit att propositionens
förslag i angivet hänseende skall ersättas med en regel av innebörd att
bankerna skall vara skyldiga att lämna uppgift om effektiv ränta på kredit till
enskild endast när denne begär detta.

Utskottet vill först erinra om att även kreditköpkommittén föreslog att
skyldighet för kreditgivare att informera om den effektiva räntan för krediten
skulle föreligga i fråga om alla former av krediter. 1 ett till betänkandet fogat
särskilt yttrande av en av kommitténs experter - till vilket yttrande en av
reservanterna anslöt sig - föreslogs dock dels att checkräkningskrediter och
andra fortlöpande krediter skulle undantas från lagens tillämpningsområde,
dels att vid andra banklånekrediter kreditgivaren skulle vara skyldig att
lämna upplysningar om den effektiva räntan endast om kredittagaren
begärde detta (betänkandet s. 273). Bankinspektionen och flera andra
remissinstanser har i denna fråga anslutit sig till förslagen i det särskilda
yttrandet (prop. s. 257 f.).

Med anledning bl. a. av remisskritiken mot bestämmelsen framhåller
departementschefen i propositionen (s. 93) att, när det gäller fortlöpande
krediter, den faktiska kreditkostnaden är beroende av det sätt på vilket
kredittiden i framtiden utnyttjas. Informationsskyldigheten skall i sådana fall
kunna anses vara uppfylld om upplysning lämnas om den effektiva räntan
vid olika, realistiska sätt att använda kreditutrymmet eller om räntan anges
inom vissa ramar (t. ex. 14-17 96). Enligt departementschefen bör det dock i
lagen lämnas öppet enligt vilket tillvägagångssätt effektiv ränta skall

LU 1977/78:5

redovisas i fråga om fortlöpande krediter. Det får ankomma på konsumentverket
att ta fram riktlinjer härvidlag. I propositionen erinras också om de
svårigheter att på ett exakt sätt ange den effektiva räntan som sammanhänger
med att räntesatsen ofta är rörlig och knuten till det vid varje tidpunkt
gällande diskontot. Även i detta och vissa andra fall där svårigheter finns att
exakt ange den effektiva räntan bör det enligt departementschefen ankomma
på tillsynsmyndigheten att ta fram lämpliga riktlinjer för informationslämnandet.
I propositionen avvisas möjligheten att lagstiftaren skall göra
informationsskyldigheten beroende av om konsumenten i det enskilda fallet
önskar sådan information. Om informationsplikten inte görs obligatorisk
torde det, heter det i propositionen, finnas risk för att konsumenten drar sig
för att begära den ifrågavarande informationen för att inte förorsaka
motparten besvär.

Utskottet anser, i likhet med departementschefen, att konsumentens
behov av vederhäftig och jämförbar information rörande kreditkostnader i
regel är lika framträdande vare sig den erbjudna krediten är direkt inriktad på
förvärv av varor eller tjänster eller utgör kredit av annat slag. Det är i
allmänhet också lämpligt att, såsom föreslagits, kreditkostnaden anges som
effektiv ränta. Det nu sagda gäller i princip också sådan kredit som lämnas av
banker och andra finansieringsinstitut. Det saknas därför enligt utskottets
uppfattning anledning att i lagen göra något generellt undantag för bankerna
när det gäller kravet på att information skall lämnas om den effektiva räntans
storlek. Enligt utskottets mening bör å andra sidan informationsskyldigheten
inte drivas så långt, att information måste lämnas i sådana situationer där den
på grund av den erbjudna kreditens karaktär för såväl kreditgivaren som
informationsmottagaren måste framstå som meningslös eller missvisande. I
lagförslaget har också såsom nämnts en regel intagits av innebörd att
information inte skall behöva lämnas när särskilda skäl föreligger att ej
informera.

Av propositionen framgår att nämnda undantagsregel är avsedd att ges en
snäv tillämpning (s. 162). Enligt utskottets mening finns det dock skäl som
talar för att undantag från informationsplikten bör medges i något större
utsträckning. Till skillnad från departementschefen anser utskottet nämligen
att det starkt kan ifrågasättas om det bör kunna krävas att information om
effektiv ränta lämnas vid s. k. fortlöpande bankkrediter. Utskottet konstaterar
till en början att den effektiva räntan vid t. ex. en checkräkningskredit i
flertalet fall över huvud taget inte kan med exakthet bestämmas på förhand,
eftersom själva krediten utgör ett rambelopp och sammanlagda beloppet av
kreditavgift och ränta beror av i vilken utsträckning kontot disponeras.
Gentemot det i propositionen framförda förslaget att kreditgivaren vid
fortlöpande krediter skall uppfylla informationskravet genom att ange den
effektiva räntan vid olika, realistiska användningssätt av kreditutrymmet kan
enligt utskottets mening invändas bl. a. att den eftersträvade möjligheten att
jämföra olika bankers krediterbjudanden i sådant fall kommer att föreligga

LU 1977/78:5

endast om alla banker använder exakt samma exempel på utnyttjandet av
krediten. Även andra omständigheter, t. ex. risken för förändringar i diskonto
och kreditavgifter under kredittiden, medverkar till att kreditgivaren i nu
avsedda fall måste lämna en opreciserad och föga meningsfull uppgift om den
effektiva räntan vid kreditens uppläggning. I informationshänseende är inte
särskilt mycket vunnet med en sådan upplysning. För kreditgivarna och
därmed i sista hand för konsumenterna kommer vidare förfarandet att
föranleda kostnader som enligt utskottets mening inte står i rimlig proportion
till nyttan med informationen. Det anförda leder utskottet till uppfattningen
att det beträffande checkräkningskrediter och liknande former av fortlöpande
krediter t. v. inte bör krävas att uppgift om effektiv ränta skall lämnas.
Utskottet vill tillägga att i den mån det finns andra former av bankkrediter,
beträffande vilka det inte går att lämna en meningsfylld information om
effektiv ränta, bör en motsvarande inskränkning i informationsskyldigheten
kunna medges. Någon erinran härom i lagtexten, utöver vad som framgår av
5 § andra stycket förslaget till konsumentkreditlag, synes ej vara erforderlig.
Utskottet vill emellertid understryka att det är angeläget att konsumenten får
en, låt vara med nödvändighet opreciserad, uppgift om den effektiva räntan
även i nu angivna fall om konsumenten begär detta. Ett åläggande för
bankerna av denna innebörd behöver enligt utskottets uppfattning inte tas in i
lagtexten utan bör i stället kunna ingå som ett moment i de anvisningar om
bankernas information som tillsynsmyndigheten har att ta fram.

I anslutning till det anförda vill utskottet något närmare beröra frågan om
vilken myndighet som har att utfärda anvisningar för bankernas information
om effektiv ränta. Enligt 25 § förslaget till konsumentkreditlag utövar
konsumentverket tillsyn över efterlevnaden av lagen. Verkets tillsyn skall
dock ej omfatta Sveriges riksbank, Sveriges investeringsbank aktiebolag,
verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen
eller verksamhet hos exekutiv myndighet. Tillsynen av att
bankerna iakttar konsumentkreditlagens regler ankommer således på
bankinspektionen i likhet med vad som gäller beträffande efterlevnaden av
annan lagstiftning med anknytning till bankväsendet. I tillsynsfunktionen
ligger förutom ren kontrollverksamhet även uppgiften att meddela de råd och
anvisningar som i samband med tillsynen finns påkallade. Som framgår av
propositionens specialmotivering (s. 192) bör tillsynsmyndigheten även verka
för ytterligare förbättringar av konsumentens ställning i kreditsammanhang
inom den del av kreditområdet som lyder under myndighetens tillsyn.

Förslaget till konsumentkreditlag innehåller inte någon begränsning i
bankinspektionens tillsyn av lagens efterlevnad när det gäller bankernas
verksamhet. Det åligger således bankinspektionen att även tillse att bankerna
följer bestämmelserna i 5 och 6 §§ om skyldighet att lämna information om
den effektiva räntan för krediten m. m. Som utskottet redan anfört ligger i

LU 1977/78:5

inspektionens tillsynsuppgift att även utfärda erforderliga råd och anvisningar
om hur informationen skall lämnas och i förekommande fall huruvida
det kan föreligga särskilda skäl att underlåta att lämna föreskriven information.

Enligt utskottets mening måste det anses riktigt att näringsidkare, som
redan är underkastad tillsyn av särskild myndighet, ställs under tillsyn av
samma myndighet när det gäller efterlevnaden av konsumentkreditlagen.
Utskottet tillstyrker därför den föreslagna bestämmelsen i 25 §.

Utskottet vill emellertid inte dölja att den föreslagna ordningen kan
medföra vissa problem. Reglerna om bankinspektionens tillsyn inskränker
sålunda inte de befogenheter som tillkommer konsumentombudsmannen
(KO) enligt marknadsföringslagen. 1 7 § förslaget till konsumentkreditlag
föreskrivs att i fråga om underlåtelse att lämna information rörande effektiv
ränta m. m. gäller marknadsföringslagen. Föreskriften är tillämplig även på
bankområdet. Med hänsyn till att KO sålunda har möjlighet att ingripa med
t. ex. informationsföreläggande förutsätter utskottet att bankinspektionen -för undvikande av kompetenskonflikter - vid utfärdandet av sina ovan
nämnda anvisningar samråder med konsumentmyndigheterna.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att den år 1976 tillsatta
banklagsutredningen (Fi 1976:04) har fått i uppdrag att närmare överväga vad
som bör gälla i fråga om inspektionens granskning av bankernas verksamhet i
syfte att i skilda hänseenden ge ett gott konsumentskydd åt bankkunden.

Enligt direktiven bör kommittén ägna särskild uppmärksamhet åt frågan
hur gränsen bör dras mellan bankinspektionens verksamhet och den
verksamhet som utövas av de konsumentpolitiska organen, varvid en
avvägning bör göras mellan önskemålet att myndighetskontakterna med
bankerna samordnas och behovet av ett likformigt konsumentskydd inom
olika sektorer av näringslivet. Detta innebär att kommittén också har att
pröva de gränsdragningsproblem som uppkommer vid tillämpningen av
konsumentkreditlagen.

Avslutningsvis vill utskottet peka på att vad utskottet ovan anfört om
bankinspektionens tillsyn av efterlevnaden av informationsskyldigheten i 5
och 6 §§ även gäller övriga tillsynsmyndigheter inom resp. verksamhetsområde.

Kontantinsats

Gällande allmänna regler om avbetalningsköp innehåller inget krav
beträffande kontantinsats vid kreditköp. För bilhandeln gäller dock särskilda
bestämmelser i detta hänseende; vid kreditköp av bil måste sålunda minst
40 % av vederlaget erläggas kontant.

I propositionen föreslås att krav skall uppställas på erläggande av
kontantinsats vid alla kreditköp. Enligt 8 § förslaget till konsumentkreditlag
skall säljaren utta kontantinsats av köparen i enlighet med god sed på

LU 1977/78:5

marknaden. Kontantinsatsen skall motsvara minst 20 96 av varans kontantpris,
om inte särskilda förhållanden föranleder annat. Något generellt
undantag från kravet på kontantinsats för någon särskild kreditform har inte
gjorts i lagen. Genom hänvisningen till att kontantinsats skall erläggas i
enlighet med vad som kan anses vara god sed på marknaden har å andra sidan
visst utrymme skapats för en anpassning av kravet på kontantinsats till de
speciella förhållanden som kan gälla för viss vara, bransch eller kreditform.
Bestämmelsen innebär också att man i vissa fall helt kan efterge kravet på
kontantinsats. Såsom framgår av propositionen (s. 105) har departementschefen
med hänvisning härtill ansett att bl. a. kontokortssystemen åtminstone
t. v. bör hållas utanför ett krav på kontantinsats. Departementschefen
menar att den nuvarande ordningen på detta område kan vara praktisk för
konsumenten och därför inte bör kompliceras i vidare mån än vad
konsumentskyddsintresset från andra synpunkter verkligen påkallar. Mot
möjligheten av att vid denna typ av köp uppställa ett krav på någon form av
efterföljande kontantinsats talar enligt departementschefen också att det
härigenom skulle kunna uppkomma en ej önskvärd ryckighet i fråga om
storleken av de belopp som kontohavaren har att betala vid varje amortering
på kontoskulden.

Under utskottsbehandlingen av propositionen har frågan om kravet på
kontantinsats vid kreditköp aktualiserats av Svenska postorderföreningen.
Företrädare för föreningen har inför utskottet hävdat att det av departementschefen
förordade undantaget för kontokortssystem bör gälla även för företag
inom postorderbranschen i den mån sådana företag erbjuder kunderna
kontokredit. Föreningen har upplyst att flera av de företag som ingår i
föreningen erbjuder köparna kontokredit enligt i huvudsak samma system
som kontokortsföretagen. En skillnad gentemot de sedvanliga kontokreditsystemen
utgörs av det förhållandet att kunderna vid kreditköp från
postorderföretag får varorna hemsända till påseende utan kostnad i tio dagar
med full returrätt. Denna omständighet gör det enligt föreningen än
olämpligare att kräva att köparen skall erlägga kontantinsats vid sådana
kreditköp. Den totala kontokreditförsäljningen från postorderföretag beräknas
1975 ha uppgått till ungefär 215 milj. kr.

Utskottet ser för sin del med tillfredsställelse att konsumentkreditlagen
kommer att innehålla ett krav på uttagande av kontantinsats vid kreditköp
och att något generellt undantag från detta krav inte gjorts för någon särskild
kreditform. När det gäller vissa kreditformer kan det naturligtvis understundom
te sig motiverat att undantag görs från kravet på kontantinsats. Den
föreslagna utformningen av 8 § ger emellertid utrymme för en nödvändig
anpassning av kravet på kontantinsats efter förhållandena på marknaden.
Utskottet delar departementschefens uppfattning att undantag från lagens
krav bör kunna gälla bl. a. i fråga om den särskilda typ av kontoköp som de
s. k. kontokortssystemen utgör. De skäl som departementschefen anfört för
att denna form av kredit t. v. bör hållas utanför kravet på kontantinsats torde

LU 1977/78:5

enligt utskottets mening i allt väsentligt vara tillämpliga även i fråga om
kontokredit vid postorderförsäljning. Undantag bör därför medges också för
denna typ av kredit.

TrepartsJÖrhållanden

Vid avbetalningsköp och andra kreditköp finansierar säljaren ofta den
kredit han lämnar till köparen genom att fordringar överlåts till eller pantsätts
i en bank eller ett särskilt finansieringsföretag. Köparen har därefter att betala
sin skuld på grund av köpet till den särskilde finansiären. Säljaren kvarstår
emellertid som köparens motpart i det köprättsliga förhållandet. Härigenom
har ett s. k. trepartsförhållande uppkommit. En likartad situation
uppkommer vid s. k. låneköp och köp mot kontokredit.

Beträffande överlåtelse av kontraktsfordringar gäller som huvudregel att
den som övertagit fordringen inte har bättre rätt mot gäldenären än vad
överlåtaren hade. Detta innebär alltså att köparen i princip kan framställa
samma invändningar av köprättslig natur mot betalningsanspråk från
kreditgivarens sida som han kan mot sådana anspråk från säljaren. Det var
tidigare vanligt att köparen genom s. k. cut-off-klausuler i kreditköpsavtalet
skars av från denna möjlighet. I konsekvens härmed blev köparen betalningsskyldig
gentemot kreditgivaren, trots att köparen kunde ha köprättsligt
sett välgrundade invändningar mot säljaren på grund av köpet, avseende
t. ex. leveransdröjsmål eller fel i varan.

Genom bestämmelserna i 15 och 16 §§ konsumentköplagen har köparens
ställning i detta hänseende förbättrats såvitt gäller konsumentköp. Bestämmelsernas
innebörd är att konsumenten inte är bunden av cut-off-klausuler
(15 §) och att vid låneköp konsumenten är tillförsäkrad rätt att mot
kreditgivarens krav framställa samma invändningar på grund av köpet som
han kan göra mot säljaren (16 ij). Dessa stadganden till konsumentens skydd
gäller dock ej vid köp med användande av s. k. externa kreditkort (t. ex.
köpkort). Paragrafernas räckvidd är vidare begränsad på det sättet att
konsumenten endast ges rätt att vägra betalning. Han kan däremot inte med
stöd av paragraferna kräva t. ex. återbetalning av viss del av köpeskillingen
eller fullgörande av leverans.

I propositionen föreslås att 15 och 16 §§ konsumentköplagen upphävs och
att kreditgivarens ansvar mot köparen i konsumentförhållanden i stället
regleras i konsumentkreditlagen. Enligt den föreslagna bestämmelsen i 10 §
första stycket konsumentkreditlagen skall köparen vid kreditköp få framställa
samma invändningar på grund av köpet mot kreditgivares krav på
betalning som han kan göra mot säljaren. Denna rätt att framställa
invändningar skall finnas vid alla former av kreditköp, alltså även vid sådana
kontoköp som f. n. inte omfattas av 15 och 16 §§ konsumentköplagen. Till
skillnad mot vad som nu gäller ges konsumenten vidare enligt en bestämmelse
i 10 § andra stycket rätt att framställa penninganspråk på grund av

LU 1977/78:5

köpet inte bara mot säljaren utan även mot kreditgivaren. Kreditgivarens
ansvar härvidlag föreslås dock vara begränsat till det belopp som han mottagit
av köparen med anledning av krediten.

Frågan om kreditgivarens ansvar tas upp i motionen 1976/77:1578. I
motionen yrkas i forsta hand (yrkandet 1) att ansvaret inte bör vidgas utöver
vad som gäller f. n. I andra hand (yrkandet 3) bör enligt motionären 10 §
konsumentkreditlagen kompletteras i två hänseenden. Dels föreslås att
köparen, om han vill framställa anspråk mot kreditgivaren, först skall visa att
säljaren avvisat anspråket. Dels föreslår motionären att en regel införs av
innebörd att köparen inte skall ha rätt att framställa anspråk mot en
kreditgivare om denne ej innehar kreditavtalet eller om säljaren ej förmedlat
köparens lån till kreditgivaren.

1 motionen framförs en rad invändningar mot den i propositionen
föreslagna utvidgningen av kreditgivarens ansvar. Motionären pekar på det
förhållandet att ett kreditköp egentligen består av två klart åtskilda transaktioner,
ett köpeavtal och ett avtal om kredit. I trepartsförhål landen har
kreditfunktionen överlämnats till ett institut, som med hela sin organisation
och kapacitet specialiserat sig just på finansiering. Att, såsom föreslås i
propositionen, ålägga kreditinstituten ett långtgående köprättsligt ansvar för
själva köpetransaktionen skulle enligt motionären hämma den effektivitet
som de ifrågavarande instituten uppnått genom sin specialisering. Kreditgivaren
har, anförs det, i allmänhet inga resurser för vare sig varu- eller
leveranskontroll. Ett genomförande av propositionsförslaget skulle medföra
kostnadsökningar för finansieringsföretagen och i sista hand därmed också
för konsumenten. En annan konsekvens av den valda lösningen beträffande
kreditgivarens ansvar är, påpekar motionären, att kreditköparen får en bättre
ställning än en kontantköpare eller en köpare som köpt på kredit hos en
säljare, vilken själv finansierar sin försäljning. - Beträffande kreditgivaransvaret
vid kontoköp pekar motionären på en rad omständigheter som enligt
hans mening utvisar att det vid s. k. externa kontokrediter och liknande
kreditformer inte finns någon sådan förbindelse mellan köparen och
kreditgivaren som motiverar införandet av ett solidariskt ansvar för den
senare. Krediten är sålunda inte varubunden. Den är beviljad redan innan det
är aktuellt att utnyttja den. Kreditgivaren står ensam kreditrisken och har inte
regressrätt mot säljaren. Motionären erinrar vidare om att kreditköpkommittén
hade föreslagit att reglerna om kreditgivaransvar skulle kompletteras
med en föreskrift om att köparen, om han ville framställa anspråk på grund av
köpet mot annan kreditgivare än säljaren, först skulle göra sannolikt att
säljaren inte fullgjort sina åligganden. Bestämmelser av denna innebörd
saknas i propositionen, och kreditgivaren har enligt motionären alltså i
praktiken ålagts ett längre gående ansvar än vad kommittén föreslagit. I
motionen anförs att inte en enda remissinstans förordat en sådan utvidgning
av ansvaret. Det måste enligt motionären anses vara tillräckligt med ett
subsidiärt ansvar för kreditgivaren. Enligt motionärens uppfattning torde

LU 1977/78:5

vidare en fristående kreditgivare med propositionens lösning av ansvarsfrågan
inte kunna bli fri från sitt ansvar ens om han överlåter fordringen eller
återdebiterar ett avbetalningskontrakt på säljföretaget.

Utskottet vill till en början, i likhet med departementschefen (propositionen
s. 112), erinra om att det redan vid konsumentköplagens tillkomst
framhölls att bestämmelserna i 15 och 16 §§ denna lag kunde behöva
omprövas sedan kreditköpkommittén lagt fram sina förslag. Härvid nämndes
särskilt frågan huvuvida köparen borde ges rätt att kräva tillbaka vad han
erlagt till en särskild kreditgivare samt frågan om de fristående kontokortsföretagens
ansvar i sammanhanget (prop. 1973:138 s. 152 f.).

Vad först gäller frågan om kreditgivaransvaret när det gäller des. k. externa
kreditkorten anser utskottet det befogat att frågan om en utvidgning av de
fristående kreditgivarnas ansvar nu tas upp. Att en kreditgivare skall vara
jämställd med säljaren när det gäller rätten för köparen att framställa
invändningar på grund av köpet har för statsmakterna tett sig särskilt
motiverat i sådana fall när säljaren och kreditgivaren tillsammans marknadsför
varan och krediten och således utåt framstår som lika ansvariga. Vid
de externa kontokrediterna föreligger - som motionären påpekar - normalt
inte någon liknande förbindelse. Att även i fortsättningen göra åtskillnad
mellan olika kreditsystem i fråga om invändningsrätten måste emellertid
anses mindre tillfredsställande från konsumentskyddssynpunkt. De åsikter i
denna fråga som framkommit vid remiss- och utskottsbehandlingen ger inte
heller vid handen att några mer betydande olägenheter skall behöva
uppkomma för kontokortsföretagen om propositionens förslag på denna
punkt genomförs. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att engelsk
rätt innehåller en regel av samma innebörd och att man har infört en liknande
bestämmelse i flera amerikanska delstater (betänkandet s. 138). Med hänsyn
till det anförda tillstyrker utskottet propositionens förslag om att nu
ifrågavarande typ av ansvar skall inträda även vid de kreditköp som sker med
användande av s. k. externa kreditkort.

Vad härefter angår frågan om köparens rätt att rikta betalningsanspråk mot
kreditgivaren har den senare, såsom framgår av det ovan anförda, redan
enligt gällande rätt ett betydande ansvar gentemot köparen genom att denne
har möjligheter att mot betalningskrav framställa invändningar på grund av
köpet. Vad frågan nu gäller är om kreditgivaren också skall kunna förpliktas
att betala tillbaka belopp som han har mottagit av köparen. Från konsumentsynpunkt
anser utskottet att starka skäl talar för att en kreditgivare som
möjliggör eller underlättar för säljaren att utnyttja den för dem båda
fördelaktiga kreditköpsformen skall ha ett vidsträckt ansvar gentemot
köparen. Som departementschefen framhåller är det angeläget att köparen så
långt möjligt hålls skadeslös i fall då det exempelvis finns anledning häva
köpet. Enligt utskottets mening talar övervägande skäl för att köparen också
bör kunna vända sig till kreditgivaren med andra betalningsanspråk än krav
på restitution av erlagd köpesumma, exempelvis skadeståndskrav på grund

LU 1977/78:5

av köpet. Några negativa konsekvenser för kreditförsäljningen genom den
föreslagna ordningen synes inte behöva befaras. Härtill kan läggas att - som
utskottet i det följande kommer att närmare utveckla - det endast i
undantagsfall torde bli aktuellt för köparen att vända sig till kreditgivaren
med betalningsanspråk.

Vad beträffar den av motionären kritiserade omständigheten att kreditköparen
genom tredjemansansvarets utformning fåren bättre ställning än den
som köpt en vara kontant eller på kredit från en säljare som själv finansierat
krediten anser utskottet i likhet med departementschefen att man inte bör
avstå från att bereda kreditköparen i ett trepartsförhållande behövligt skydd
bara därför att kontantköparen har en i vissa avseenden mindre förmånlig
ställning. Samma synpunkter kan anföras när det gäller en jämförelse med de
fall när säljaren själv finansierat krediten. Härtill kommer, som också
departementschefen anfört, att kreditköpsformen ofta måste utnyttjas av de
ekonomiskt särskilt svaga konsumenterna.

På grund av det anförda anser utskottet att förstahandsyrkandet i motionen
1578 ej bör bifallas.

Utskottet tar härefter upp motionärens andrahandsyrkande om att en
bevisregel bör införas i 10 § av innebörd att köparen, innan han kan göra ett
betalningsanspråk gällande mot kreditgivaren, skall visa att säljaren avvisat
anspråket.

Enligt utskottets mening bör det för en köpare vara naturligt att först rikta
sina anspråk mot säljaren. Hans förstahandsintresse torde nämligen oftast
vara inriktat på att få en felfri vara levererad i rätt kvantitet och i rätt tid.
Skulle säljaren brista i något av dessa hänseenden lär köparen i allmänhet vara
mest intresserad av att begära att säljaren fullgör sin del av köpet. Sådana s. k.
naturaanspråk kan bara riktas mot säljaren. Om säljaren inte tillgodoser
köparens krav och köparen därför vill ha kompensation i form av avdrag på
köpeskillingen eller om köparen eljest har penninganspråk mot säljaren på
grund av köpet, t. ex. ett skadeståndskrav, torde man kunna utgå från att
säljaren i allmänhet är villig att fullgöra betalningsskyldigheten. På längre sikt
kan nämligen en säljare inte ha något intresse av att skjuta över det
ekonomiska ansvaret på en fristående kreditgivare, eftersom hans möjligheter
att framdeles finansiera kreditförsäljningar härigenom skulle minska.
Det bör också observeras att den föreslagna lagstiftningen inte innehåller
något förbud för kreditgivaren att rikta regressanspråk mot säljaren. Till
skillnad mot vad som är fallet i t. ex. engelsk rätt är rätten för en kreditgivare
att föra regresstalan mot säljaren visserligen inte inskriven i konsumentlagstiftningen
men följer av allmänna förmögenhetsrättsliga principer.

Det anförda talar enligt utskottets mening för att kreditgivarens betalningsansvar
kommer att aktualiseras endast i undantagsfall och då främst när
säljaren är insolvent eller undandrar sig att fullgöra sina åligganden gentemot
köparen. Något större behov av en sådan regel som förespråkas i motionen
torde därför inte föreligga. Mot en sådan bestämmelse talar också rättviseskäl.

LU 1977/78:5

Som framhålls i propositionen kan nämligen penninganspråk som ej
överstiger den obetalda delen av kreditfordringen alltid göras gällande direkt
mot kreditgivaren genom att köparen utnyttjar sin rätt att göra invändningar
mot kreditgivarens betalningskrav. I sådant fall kan alltså köparen utan
vidare omgång få sitt anspråk uppfyllt. Den köpare som fullgjort sin
betalningsskyldighet skulle däremot enligt den föreslagna bestämmelsen
endast kunna få gottgörelse i den mån han kan fullgöra bevisskyldigheten.

Enligt utskottets uppfattning talar också andra skäl mot att den i motionen
föreslagna regeln införs. Vissa praktiska problem är sålunda förknippade med
regeln. En svårighet knyter sig till frågan vilken sorts bevisning kreditgivaren
i en sådan situation skall ha rätt att kräva. Med hänsyn till kreditgivningsföretagens
personalresurser och handläggningsrutiner kunde ett önskemål
från dessa företags sida på att få någon form av skriftligt bevis inte anses vara
orimligt. För köparen skulle det å andra sidan i många fall kunna tänkas vara
förenat med stora svårigheter att skaffa fram ett dylikt intyg. Lyckades han
inte härmed vore risken för rättsförlust uppenbar. Svårigheter uppkommer
också när det gäller att precisera innebörden av begreppet ”avvisa”. Ett
system med den föreslagna innebörden skulle i vilket fall som helst komma
att medföra betydande tidsutdräkt för köparen och torde i allmänhet
förorsaka kreditgivaren en administrativ belastning.

Sammanfattningsvis anser utskottet att övervägande skäl talar för att det i
lagen inte bör ställas upp något särskilt villkor för att köparen skall få
framställa penninganspråk på grund av köpet mot den särskilde kreditgivaren.

Motionärens återstående yrkande om tillägg till 10 § synes vara grundat på
föreställningen att en konsekvens av propositionens förslag skulle vara att en
kreditgivare, som innehaft en kreditfordran endast en kort tid och som
därefter vidareöverlåtit eller rediskonterat den, kan få svara med hela
kreditfordringen för säljarens förpliktelser mot köparen. Enligt utskottets
uppfattning kan emellertid lagförslaget inte ges denna innebörd. Av 2 §
framgår visserligen att med kreditgivare avses såväl den som lämnar krediten
som var och en som övertar den ursprunglige kreditgivarens fordran. Såsom
utskottet tidigare framhållit är emellertid kreditgivarens ansvar enligt 10 §
andra stycket begränsat till det belopp som han mottagit av köparen med
anledning av krediten. En kreditgivare som innehaft kreditfordringen en viss
tid kan således inte bli betalningsskyldig med mera än vad han under denna
tid har mottagit av köparen. Motionärens tilläggsförslag går dock längre än till
att begränsa ansvaret för kreditgivare som överlåter sin fordran. I själva
verket innebär förslaget att överlåtaren helt skulle befrias från betalningsansvar
gentemot köparen. En sådan regel skulle emellertid kunna leda till
rättsförluster för köparen och är följaktligen inte tillfredsställande från
konsumentsynpunkt.

Utskottets ställningstaganden i hittills berörda avseenden innebär således
att utskottet avstyrker bifall till yrkandena 1 och 3 i motionen 1578.

LU 1977/78:5

Förfalloklausuler

Vid avbetalningsköp har köparen enligt 6 § avbetalningsköplagen rätt att
betala hela sin återstående skuld på grund av köpet när han så önskar. Om
förtidsbetalning sker skall ett i lagen reglerat avräkningsförfarande tillämpas,
som bl. a. innebär att köparen erhåller viss reduktion av sin kostnad för
avbetalningskrediten. Någon motsvarande lagstadgad rätt att betala i förtid
finns inte då varor eljest sålts på kredit eller köpet finansierats genom vanligt
lån. 1 propositionen föreslås att köparen vid alla kreditköp skall ha en i lag
stadgad rätt att betala i förtid (12 § 1 st.) och att därvid i förekommande fall få
kreditkostnaden reducerad (13 §). Utskottet har ingen invändning häremot
och tillstyrker alltså propositionen i denna del.

Förtida betalning kan bli aktuell också när säljaren åberopar en s. k.
förfalloklausul i avtalet och utkräver betalning i förtid av köparen t. ex. på
grund av att denne åsidosatt sina förpliktelser enligt kreditavtalet. I princip
råder avtalsfrihet beträffande innehållet i förfalloklausuler. Vid avbetalningsköp
gäller dock särskilda begränsningar i rätten att åberopa en
förfalloklausul. Råkar köparen i betalningsdröjsmål får säljaren sålunda enligt
2 {j första stycket avbetalningsköplagen inte på grund härav utkräva en post
som annars inte förfallit, om inte köparens underlåtenhet att betala avser
belopp som utestår obetalt minst fjorton dagar utöver förfallodagen. Vidare
måste detta belopp uppgå till minst en tiondel av avbetalningspriset eller, om i
beloppet ingår två eller flera poster, till minst en tjugondel av nämnda pris
eller också utgöra återstoden av säljarens fordran. I 2 § andra stycket finns
bestämmelser som ger köparen viss möjlighet att förhindra tillämpningen av
en förfalloklausul, även om han råkat i sådant betalningsdröjsmål som nyss
sagts. Vid förtidsbetalning på grund av att säljaren gör förfalloklausul
gällande har köparen samma rätt till reduktion av sin återstående skuld som
vid förtidsbetalning på eget initiativ. Det bör understrykas att avbetalningsköplagen
inte innehåller några bestämmelser som begränsar säljarens
möjlighet att åberopa förfalloklausul av annan anledning än köparens
betalningsdröjsmål, t. ex. att köparen vanvårdar varan. Här råder alltså
principiellt avtalsfrihet.

Kreditköpkommittén föreslog att förfalloklausuler skulle få åberopas vid
betalningsdröjsmål endast under förutsättning att köparen i meränen månad
dröjt med att erlägga förfallet belopp som uppgick till mer än en tiondel av
hela kreditfordringen (summan av kreditbeloppet och kreditkostnaden). Vid
kreditköp, som var förenat med återtagande rätt för kreditgivaren, borde
enligt kommittén förfalloklausul vidare få göras gällande för den händelse
köparen överlåtit varan eller i strid med parternas avtal fört varan ur landet
under sådana omständigheter att kreditgivarens rätt kunde äventyras.

LU 1977/78:5

Däremot innehåller propositionen ingen motsvarighet till kommitténs
förslag att en förfalloklausul skall få göras gällande även när kreditgivarens
säkerhetsrätt äventyras.

Frågan om Förfalloklausul vid betalningsdröjsmål tas upp i motionerna
1976/77:1578 och 1976/77:1595. I båda motionerna yrkas i detta hänseende
att en förfalloklausul skall få åberopas redan när den till betalning förfallna
delen av skulden uppgår till mer än en tjugondel av hela kreditfordringen. I
motionerna yrkas vidare att bestämmelsen i 15 § andra stycket om förutsättningarna
för återtagande av vara skall ändras på motsvarande sätt. Sistnämnda
fråga behandlar utskottet i ett senare avsnitt.

I motionsmotiveringarna erinras om att kreditköpkommitténs förslag
beträffande förfalloklausul var kopplat till en bestämmelse om en maximal
kredittid på 24 månader, men att denna bestämmelse bortfallit i propositionen
med anledning av remisskritik mot bestämmelsen. Vid utformandet
av propositionens förslag har enligt motionärerna forbisetts att det förelåg ett
nära samband mellan tiondels-regeln och 24-månaderskravet. De anser att
följderna av denna ändring av kommitténs förslag inte blir rimliga. Vid
kredittider på 36, 48 och 60 månader kommer kreditgivarens krav på
betalning att kunna framställas först efter 4, 5 resp. 6 månader. Härigenom
kan olika olägenheter uppkomma, hävdar motionärerna. De hänvisar också
till att kreditgivaren - till följd av den föreslagna bestämmelsen i 18 § andra
stycket om förbud för kreditgivaren att i samband med avräkning utkräva
restskuld av köparen - får en än mer försämrad ställning. Sammantagna
måste dessa bestämmelser enligt motionärerna leda till ökade kreditkostnader
för konsumenterna.

Liknande synpunkter har inför utskottet framförts av företrädare för
Finansieringsföretagens förening.

Utskottet delar den i propositionen framförda uppfattningen att konsumentkreditlagen
uttömmande bör ange de fall då kreditgivaren får åberopa
förfalloklausul. I likhet med departementschefen anser utskottet ett sådant
fall vara då köparen gjort sig skyldig till mera kvalificerat betalningsdröjsmål.
Beträffande de krav som bör ställas på betalningsdröjsmålets omfattning vill
utskottet framhålla att ett genomförande av motionsförslagen på denna
punkt i praktiken skulle innebära en försämring för konsumenten vid alla
typer av avbetalningsköp i jämförelse med gällande rätt. Enligt utskottets
mening bör - som föreslagits i propositionen - huvudregeln vara att
förfalloklausul får åberopas endast om köparen sedan mer än en månad
underlåtit att betala en förfallen del av kreditfordringen som motsvarar mer
än en tiondel av hela kreditfordringen.

LU 1977/78:5

föreningen leda till obilliga resultat för kreditgivarna om de vid fall av
upprepade dröjsmål inte får åberopa förfalloklausulen förrän dröjsmålet
omfattar mer än en tiondel av kreditfordringen.

Det anförda leder utskottet till den uppfattningen att kravet på betalningsdröjsmålets
omfattning i fråga om beloppet bör kunna sänkas när det är fråga
om två eller flera obetalda poster. I anslutning härtill vill utskottet erinra om
att - såsom framgår av det föregående - avbetalningsköplagen innehåller en
kompletterande bestämmelse, enligt vilken förfalloklausul får göras gällande
redan när den förfallna skulden uppgår till minst en tjugondel av avbetalningspriset
(summan av kontantpris och kreditkostnad) under förutsättning
att i det förfallna beloppet ingår två eller flera poster. Någon närmare
motivering till att en motsvarande regel inte upptagits i förslaget till
konsumentkreditlag finns inte i propositionen.

Utskottet föreslår att 12 § andra stycket konsumentkreditlagen kompletteras
med en bestämmelse av innebörd att förfalloklausul får göras gällande
redan när det förfallna beloppet uppgår till mer än en tjugondel av
kreditfordringen, om i det förfallna beloppet ingår två eller flera poster.
Lagrummet bör ges den lydelse som lagrådet förordat i sitt yttrande över
utskottets lagrådsremiss (bilaga 3). Ställningstagandet innebär att yrkandena i
motionerna 1578 och 1595 i hithörande delar delvis tillgodoses.

I motionen 1976/77:1578 tas också upp spörsmålet om förfalloklausul när
säkerhetsrätt äventyras. Motionären yrkar att en förfalloklausul skall kunna
åberopas även när köparen vidtagit sådan åtgärd att varans värde som
kreditsäkerhet väsentligen försämrats. Som skäl för yrkandet anförs att
kreditgivaren under långa tider ej har möjlighet att kräva förtidsbetalning och
att härigenom risken ökas för att avbetalningsgodset vanvårdas eller utsätts
för onödig värdeförstöring under kredittiden med följd att kreditgivarens
säkerhet försämras.

Utskottet vill för sin del framhålla att motionärens farhågor bör ses mot
bakgrund av det i propositionen föreslagna villkoret för rätt att kräva
förtidsbetalning. Med den av utskottet ovan föreslagna utvidgningen av
kreditgivarens möjligheter att få betalt vid upprepad betalningsförsummelse
torde emellertid avsaknaden av en sådan bestämmelse som föreslås i
motionen inte behöva leda till rättsförlust för kreditgivaren. Utskottet vill
härtill lägga att den i motionen föreslagna regeln förmodligen inte skulle få
någon större praktisk betydelse. Såsom påpekas i propositionen (s. 119) torde
det, så länge köparen fullgör sin betalningsskyldighet, i regel bero på en
tillfällighet om köparen får veta att varan t. ex. vanvårdats eller förts ur
landet. Enligt utskottets mening saknas alltså skäl för att medge kreditgivaren
rätt att kräva förtidsbetalning så länge köparen fullgör sina betalningar.
Utskottet avstyrker därför motionen 1578 i denna del.

LU 1977/78:5

A vräkningsforfarandet vid förtidsbetalning

Såsom framgått i föregående avsnitt skall enligt avbetalningsköplagen vid
förtidsbetalning av en vara ett visst avräkningsförfarande tillämpas parterna
emellan (3, 4 och 6 §{j avbetalningsköplagen). Förfarandet innebär bl. a. att
köparen erhåller viss reduktion av sin kostnad för avbetalningskrediten.
Närmare bestämt reduceras avbetalningsskulden genom att säljaren tillgodoräknas
endast så stor del av de vid avräkningstillfället ej förfallna posterna
som godsets kontantpris utgör i förhållande till avbetalningspriset. Enligt
denna metod tas ej hänsyn till längden av den återstående kredittiden på
annat sätt än att vid avbetalningsköp antalet ej förfallna poster minskar under
kredittidens gång. Inte heller tas hänsyn till det förhållandet att en relativt sett
större del av kostnaden hänför sig till kredittidens början.

Beträffande den hittills tillämpade avräkningsmetoden anförde kreditköpkommittén
(betänkandet s. 200) att metoden ansetts uppfylla ett nödvändigt
krav på enkelhet och lättillgänghet men att det var uppenbart att den inte
syftade till en matematiskt korrekt reduktion. Enligt betänkandet hade bl. a.
finansieringsföretagen hävdat att en mera genomarbetad metod borde
införas. Kommittén ansåg att varje konsumentkredit i princip borde bära sin
egen kostnad. Regler som kunde leda till att kostnaden övervältrades på
andra konsumenter borde alltså undvikas. Kommittén föreslog med hänsyn
härtill bl. a. att kreditgivaren alltid, oavsett när kreditförhållandet avbryts,
skulle få tillgodoräkna sig uppläggningskostnaden för krediten under förutsättning
att denna kostnad fanns angiven i avtalet och inte var att bedöma
som oskälig.

Vad sedan gällde själva reduceringstekniken ansåg kommittén att hänsyn
skulle tas till kredittidens längd. Detta var enligt kommittén närmast en
logisk konsekvens av att kreditkostnaden alltid skulle anges såsom en
effektiv ränta, vilket bl. a. innebar att man skulle beakta att kreditbeloppet
minskade under den löpande kredittiden. Liksom då det gällde den effektiva
räntan ansåg kommittén det varken nödvändigt eller lämpligt att meddela
närmare tekniska anvisningar om hur reduceringsbeloppet skulle beräknas.
Kommittén föreslog att, vid beräkning av kreditgivarens fordran i samband
med förtidsbetalning, från den obetalda delen av skuldbeloppet skulle
avräknas den del av kreditkostnaden som hänförde sig till den inte utnyttjade
kredittiden. Bestämmelsen föreslogs gälla såväl när köparen ville betala i
förtid som när kreditgivaren hade rätt till förtidsbetalning. Den skulle
tillämpas även vid den uppgörelse som kommer till stånd mellan parterna när
återtaganderätt görs gällande. Genom samråd mellan tillsynsmyndigheten
och berörda näringsidkarorganisationer borde ändamålsenliga avräkningsmetoder
kunna utvecklas. Kommittén ansåg det helt uteslutet att man skulle
kunna finna en praktiskt tillämpbar metod som gav fullständig matematisk
rättvisa. Enligt kommittén fanns det dock formler som gav godtagbara
resultat. En relativt enkel sådan ansåg kommittén vara den s. k. 78-regeln,

LU 1977/78:5

som bl. a. tillämpas i några amerikanska delstater och - i något modifierad
form - i Storbritannien. Vid avräkning enligt 78-regeln proportionaliseras
kreditkostnaden direkt på det vid varje tidpunkt faktiskt utestående kreditbeloppet.
Formeln ser ut som foijer (betänkandet s. 139).

t (t + 1)

R C

n (n + 1)

där

R = reduktionen av kreditkostnaden

t = återstående antalet amorteringar vid tidpunkten för förtidsbetalningen
n = ursprungligt antal amorteringar
C = kreditkostnaden

Kommitténs förslag lämnades utan erinran av praktiskt taget samtliga
remissinstanser. Riksskatteverket (RSV) fann dock avräkningsreglerna
mycket komplicerade. RSV påpekade att en betydligt enklare metod under
lång tid har använts vid avräkning enligt avbetalningsköplagen samt att det
var önskvärt att metoden var så enkel att den kunde hanteras av parterna
själva. Detta kunde i allmänhet knappast bli fallet med kommitténs metod.
RSV förordade därför att avbetalningsköplagens avräkningsregler skulle
komma till användning även i fortsättningen.

1 propositionen föreslås i enlighet med kommitténs förslag att kreditgivaren
skall vid avräkningen få tillgodoräkna sig uppläggningskostnaden i den
mån kostnaden har angetts i avtalet och inte är oskälig.

Beträffande metoden för reduktion av återstående del av kreditkostnaden
anser departementschefen de av kommittén föreslagna reglerna förutsätta
alltför komplicerade beräkningar för att uppfylla kravet på nödvändig
enkelhet. Han förordar att i stället en schablonmetod införs som i huvudsak
ansluter sig till principen bakom motsvarande regler i avbetalningsköplagen.
Enligt propositionens förslag skall den obetalda delen av kreditfordringen
minskas med så stordel av kreditkostnaden som den ej utnyttjade kredittiden
utgör i förhållande till den avtalade kredittiden. Någon närmare motivering
till varför man valt att föreslå en ny avräkningsmetod i stället för att överföra
avbetalningsköplagens regler till konsumentkreditlagen lämnas inte i propositionen.

I motionen 1976/77:1578 yrkas, såvitt nu är i fråga, att den av kommittén
berörda s. k. 78-regeln införs i stället för den i propositionen föreslagna
bestämmelsen. Motionären framhåller bl. a. att avräkningen bör ske under
hänsynstagande inte bara till den tid krediten utnyttjas utan också till
kreditens storlek vid varje tillfälle. Enligt motionären leder regeringsförslaget
i många fall till att den del av kreditkostnaden som vid avräkningen
tillgodoräknas köparen blir orimligt stor jämfört med den kreditkostnad som
enligt avtalet rätteligen skall falla på den tid köparen utnyttjat krediten.

LU 1977/78:5

Motionären hävdar att enkla räkneexempel ger vid handen att - om
propositionsförslaget antas - köparen genom att lösa en kredit i förtid kan
göra betydande förtjänster, om han utnyttjar alternativet kreditköp i stället
för att t. ex. ta ett banklån. En följd härav är att kostnaden övervältras på de
konsumenter som utnyttjar kredittiden fullt ut.

Liknande synpunkter har inför utskottet framförts av företrädare för
Finansieringsföretagens förening och Motorbranschens riksförbund.

Likartade tankegångar framförs också i motionen 1976/77:1594. Motionärerna
anser det vara av avgörande betydelse att avräkningsregeln ges en så
rättvis utformning som möjligt. De praktiska problem som uppkommer av en
svårare men mer rättvis modell kan enligt motionärernas uppfattning lösas
genom att särskilda ”avräkningstabeller” utarbetas av konsumentverket och
företrädare för berörda delar av näringslivet. Motionen, som enligt utskottets
uppfattning får anses innefatta ett förordande av att 78-regeln införs som
avräkningsmetod, utmynnar i ett yrkande om att riksdagen beslutar att
avräkningstabeller skall utformas.

Utskottet kan helt ansluta sig till förslaget att kreditgivaren alltid skall
tillgodoräknas kostnaden för uppläggningen av kredit under förutsättning att
denna kostnad angetts i avtalet och inte är oskälig. I likhet med vad som
föreslagits i propositionen anser utskottet att en regel härom skall införas i
13 § konsumentkreditlagen.

Vad härefter gäller metoden för reduktion av återstående del av kreditkostnaden
vill utskottet framhålla att valet av metod inte saknar betydelse ur
ekonomisk synvinkel. Av utskottet gjorda beräkninger ger nämligen vid
handen, att storleken av det belopp varmed kreditkostnaden i en given
situation skall reduceras kan variera avsevärt beroende på om avbetalningsköplagens
bestämmelser, propositionsförslaget eller den i motionerna förordade
78-regeln används.

Den riktiga utgångspunkten vid val av metod måste enligt utskottets
uppfattning vara att varje konsumentkredit i princip skall bära sin egen
kostnad. Regler som kan leda till att kostnaden övervältras på andra
konsumenter bör alltså undvikas. Viktigt är också att avräkningsreglerna i
förhållandet mellan parterna ger så rättvisa resultat som möjligt. En annan
omständighet som enligt utskottets mening måste beaktas i sammanhanget
är att reglerna bör ges en sådan utformning att de utan svårigheter kan
tillämpas vid uppgörelse mellan parterna själva och vid handräckningsförfarande
för återtagande av varan.

Såväl avbetalningsköplagens regler som propositionens förslag tillgodoser i
huvudsak kravet på enkelhet men är mindre tillfredsställande i andra
avseenden. De förstnämnda reglerna tar inte tillräcklig hänsyn till relationen
mellan utnyttjad och icke utnyttjad kredittid. Enligt förslaget i propositionen
skall hänsyn inte tas till förhållandet mellan amorterat och icke amorterat
belopp. Dessa relationer är uppenbarligen av betydelse om man vill
bestämma den på varje tid belöpande räntekostnaden. Varken bestämmel 3

Riksdagen 1977/78. 8 sami. Nr 5

LU 1977/78:5

serna i avbetalningsköplagen eller den i propositionen föreslagna avräkningsmetoden
kan därför anses fullt tillgodose intresset av största möjliga rättvisa
mellan parterna. Vid en jämförelse mellan dessa två metoder kan man
emellertid konstatera att avbetalningsköplagens metod ger ett betydligt mer
rättvisande resultat än den i propositionen föreslagna avräkningsmetoden.
Med hänsyn härtill och då den föreslagna metoden i andra hänseenden inte
innebär några fördelar jämfört med gällande regler i avbetalningsköplagen
anser utskottet att i varje fall propositionens förslag inte bör genomföras.

Den s. k. 78-regeln synes ge ett resultat som nära överensstämmer med det
matematiskt korrekta, i varje fall vid krediter av den storlek som normalt
förekommer i konsumentsammanhang. Regeln innebär å andra sidan att
vissa räkneoperationer måste utföras i varje enskilt fall och kan härigenom
synas stå i strid med intresset av nödvändig enkelhet. Principen bakom
metoden är dock relativt enkel, och regeln torde i praktiken inte behöva
medföra några tillämpningssvårigheter, om lämpliga avräkningstabeller finns
att tillgå. Metoden har, såsom nämnts, anammats såväl i vissa amerikanska
delstater som i engelsk rätt. 1 Norge har nyligen en offentlig utredning,
Kredittkjopsutvalget, föreslagit att regeln skall införas i norsk rätt (Kredittkjop
m.v., NOU 1977:12, § 10, s. 84 f.). Själva lagbestämmelsen föreslås
dock få en utformning liknande den som kreditköpkommittén förordade för
svensk del.

Vissa problem äremellertid förenade med användningen av 78-regeln. Till
en början bör observeras, att regeln ger ett matematiskt helt tillfredsställande
resultat endast om kreditskulden amorteras löpande med jämna tidsintervall
och med lika stora belopp under hela kredittiden. Om däremot köparen under
kredittiden exempelvis har medgivits anstånd under viss tid med erläggandet
av en eller flera amorteringar ökar kreditgivarens räntekostnad. Skulle
köparen senare vilja förtidsbetala återstoden av sin kreditskuld kommer
reduktionen av kreditkostnaden, om 78-regeln tillämpas utan att hänsyn tas
till uppskovet, att bli alltför stor.

Det med 78-regeln förknippade problem som här berörts har inte
uppmärksammats i kreditköpkommitténs betänkande. Mot bakgrund härav
har genom utskottets försorg en utredning gjorts med syfte bl. a. att ge en
antydan om frekvensen av betalningsanstånd och förtidsbetalningar inom
avbetalningshandeln. Utredningsarbetet i denna del har gjorts i samarbete
med Sveriges köpmannaförbund och Handelns utredningsinstitut. Kompletterande
synpunkter på bl. a. 78-regeln har inhämtats från Finansieringsföretagens
förening och Motorbranschens riksförbund. Vidare har närmare
uppgifter om innehållet i amerikansk och engelsk rätt i förevarande
hänseende inhämtats.

Den verkställda utredningen om betalningsanstånd och förtidsbetalning
inom detaljhandeln innebär sammanfattningsvis följande. Inom de branscher
undersökningen omfattat (möbel, radio/TV, foto, järn) tillämpar 2/3 av
företagen avbetalning. Resterande företags kreditförsäljning sker enbart via

LU 1977/78:5

kontokort. I 3/4 av fallen diskonteras kontrakten. Inledande amorteringsanstånd
är sällsynta; 84 % av företagen uppger att den forsta amorteringen
erläggs månaden efter köpet. Rätt i kontrakt till en eller flera amorteringsfria
månader medges av 30 % av företagen. Kontraktsavvikelser (förlängning av
kredittid, betalningsuppskov o. d.) förekommer i inte obetydligt omfattning.
T. ex. uppges tillfälliga betalningsuppskov förekomma i 34 % av företagen.
Av dessa företag har 28 % uppgivit att uppskoven förekommer ”ibland” eller
”ganska ofta”. Vid betalningsförskjutningar tas i mer än halva antalet fall
någon extra räntekostnad inte ut av köparen. Finansieringsföretagen synes
dock genomgående debitera köparen ränta för förlängningstiden och, i
förekommande fall, expeditionsavgift. Frivilliga förtidsbetalningar förekommer
i de flesta företag, dock relativt sällan i varje företag. Endast 15 % av
företagen har nämnt att förtidsbetalningar förekommer mer än en gång i
månaden. 96 % av företagen uppger sig restituera räntan vid frivillig
förtidsbetalning. Vid förtidsbetalningar i samband med återtagande synes
ränterestitution vara mindre vanlig.

Motorbranschens riksförbund har i yttrande till lagutskottet anfört att
frivilliga förtidsbetalningar inom bilavbetalningshandeln torde förekomma i
ca 10 % av avbetalningsfallen. Enligt förbundet kan det väntas att procentandelen
förtidsbetalningar ökar. Till följd av de särskilda restriktioner som
gäller för bilhandeln är betalningsanstånd under kredittiden eller andra
oregelbundenheter sällan förekommande.

I fråga om innehållet i amerikansk och engelsk rätt får utskottet hänvisa till
de redogörelser i detta hänseende som lämnats i betänkandet (s. 129 f. och 142
f.). Vad beträffar amerikansk rätt kan härutöver nämnas att lagstiftningen
innehåller detaljerade bestämmelser bl. a. om vilka avgifter köparen skall
erlägga till säljaren med anledning av betalningsdröjsmål. Vad gäller den
engelska lagstiftningen bör nämnas att bestämmelserna i Consumer Credit
Act om avräkning på kreditkostnaden vid förtidsbetalning (Sections 94-97)
väntas träda i kraft först 1978 när detaljerade tillämpningsbestämmelser
beräknas föreligga. Det kan tilläggas, att den engelska lagens förarbeten
innehåller exempel på hur avräkningen bör tillgå i skilda fall av ”oregelbundna”
amorteringar.

Av den verkställda utredningen framgår att det förekommer ett inte
oväsentligt antal fall av avbetalningsköp vid vilka amorteringarna sker
oregelbundet. Som utskottet tidigare berört ger 78-regeln inte ett matematiskt
helt tillfredsställande resultat i sådana fall. Uppenbart är att ju större
oregelbundenheterna är desto mindre användbar är 78-regeln. Med hänsyn
till det anförda anser utskottet att en bestämmelse om avräkning mellan
köpare och kreditgivare i varje fall inte kan bygga uteslutande på 78-regeln.

Ett annat problem med 78-regeln hänför sig till den lagtekniska utformningen
av bestämmelsen. I den mån 78-regeln skall vara utgångspunkt vid
avräkning enligt 13 § konsumentkreditlagen skulle det i och för sig ligga nära

LU 1977/78:5

till hands att antingen själva formeln eller formeln uttryckt i ord togs in i
lagtexten. Enligt utskottets mening framstår det som mindre tillfredsställande
att formeln förs in i lagtexten, helst som stadgandet i sådant fall
knappast skulle bli särskilt lättförståeligt. Vad därefter angår det senare
alternativet har utskottet inte funnit det vara möjligt att ge formeln en
språklig utformning som samtidigt uppfyller kraven på önskvärd exakthet
och begriplighet. Av det föregående framgår vidare att 78-regeln inte kan
tillämpas direkt vid alla fall av förtidsbetalning. Väljer man att ta in 78-regeln
som huvudregel i lagtexten skulle det därför bli nödvändigt att i lagen införa
kompletterande bestämmelser avseende sådana fall av förtidsbetalning där
78-regeln ej äromedelbart tillämpbar. Lagtexten skulle härigenom komma att
tyngas avsevärt.

Sammanfattningsvis anser utskottet att ett avräkningsförfarande grundat
på 78-regeln i allmänhet ger mera tillfredsställande resultat än avbetalningsköplagens
regler men att inte heller införandet av 78-regeln är invändningsfritt.

På grund av de redovisade övervägandena föreslog utskottet i lagrådsremissen
att avräkningsregeln i 13 § första stycket första punkten konsumentkreditlagen
skulle - helt i anslutning till kommitténs förslag - innehålla en
bestämmelse av innebörd att vid förtidsbetalning enligt 12 § vid beräkning av
kreditgivarens fordran den obetalda delen av kreditfordringen skulle minskas
med den del av kreditkostnaden som hänför sig till den ej utnyttjade
kredittiden. I remissen framhöll utskottet bl. a. att förslaget gav visst
utrymme för tillämpning av skilda beräkningsmetoder men att 78-regeln i
allmänhet var att föredra. Det fick ankomma på konsumentverket att i
samarbete med näringslivets organisationer ge råd och vägledning för
bestämmelsens tillämpning, lämpligen i form av avräkningstabeller grundade
på 78-regeln och andra anvisningar.

Lagrådets majoritet anför i sitt yttrande (bilaga 3) till utskottet att den inte
har något att erinra mot att lagtexten utformas på ett sätt som tillåter en bättre
anpassning av avräkningen till den verkliga räntekostnaden än som följer av
den i propositionen föreslagna schablonregeln. Lagrådsmajoriteten har inte
heller något att erinra mot att man härvid i lagtexten endast upptager en
allmänt hållen bestämmelse om beräkning av reduktionen och att det
överlämnas till konsumentverket att i samarbete med näringslivets organisationer
utforma närmare anvisningar om bestämmelsens tillämpning. Enligt
lagrådets mening bör det dock av lagtexten tydligare framgå att avsikten
således är att tillämpningen i huvudsak skall grundas på anvisningar av detta
slag. Det föreligger enligt lagrådets uppfattning eljest risk att den föreslagna
lagtexten läses så att reduktion av kreditkostnaden alltid skall ske på grundval
av en beräkning av den verkliga räntekostnaden. Det nu angivna syftet torde
enligt lagrådsmajoritetens mening uppnås om man i lagtexten anger att
kreditfordringen skall minskas med den del av kreditkostnaden som enligt
beräkningsgrunder, som står i överensstämmelse med god sed på markna -

LU 1977/78:5

den, är att hänföra till den ej utnyttjade kredittiden. Lagrådet erinrar om att
en sådan hänvisning till god sed på marknaden har upptagits i bestämmelsen i
8 § om kontantinsats och även där innebär att närmare anvisningar för
marknaden skall utfärdas av konsumentverket efter samråd med näringslivets
organisationer.

En ledamot av lagrådet är kritisk mot den av utskottet föreslagna
avräkningsbestämmelsen. Huvudkritiken mot regeln riktas mot det förhållandet
att själva avräkningsmetoden inte direkt anges i lagen. I yttrandet
anförs bl. a. att det är ett intresse av största vikt - inte minst när det gäller ett
civilrättsligt förhållande, där fråga är om avtalsparts betalningsskyldighet mot
motparten i avtalet - att avräkningsregeln, om den ej upptagits i avtalet, utan
svårighet kan utläsas av lagtexten; man bör alltså helst inte vara nödsakad att
söka efter den i lagförarbeten eller vara hänvisad till administrativa avgöranden.
I syfte att tillgodose å ena sidan parternas önskemål att på egen hand
kunna skaffa sig kännedom om vad som gäller, å andra sidan det intresse i
fråga om reduktionsregelns innehåll som utskottet haft för ögonen föreslår
denna ledamot av lagrådet att lagen som huvudregel bör ha en bestämmelse,
där avräkningsmetoden enkelt och klart framgår, t. ex. propositionens
metod. Bestämmelsen skulle emellertid kompletteras av en regel, som
medger att denna metod frångås och ersätts med ett annat beräkningssätt
under förutsättning, att innebörden därav klart framgår redan av det mellan
parterna träffade kreditavtalet och att beräkningsmetoden i fråga godkänts av
konsumentverket.

Utskottet delar i och för sig uppfattningen om det principiellt olämpliga i att
det i civilrättslig lagstiftning införs bestämmelser, vars direkta innebörd inte
framgår av lagtexten. Mot den av lagrådsminoriteten föreslagna lösningen
kan emellertid invändas bl. a. att det ter sig mindre tillfredsställande att som
huvudregel för avräkningsförfarandet uppställa en bestämmelse som kan
antas bli tillämpad endast i undantagsfall. Det kan nämligen enligt utskottets
mening förutses att parterna vid flertalet kreditköp tar in den föreslagna
kompletteringsregeln i avtalet. Som utskottet närmare utvecklat i det
föregående har utskottet inte funnit någon annan utväg vara möjlig än-den
som anvisats i lagrådsremisser Olägenheterna med den av utskottet
föreslagna ordningen synes vara relativt obetydliga. Som utskottet framhöll i
lagrådsremissen torde man kunna räkna med att konsumentverkets råd och
anvisningar med tiden kommer att ge stadga åt tillämpningen av avräkningsregeln.
Det kan också antas att kreditköpskontrakt i allmänhet kommer att
innehålla bestämmelser om hur avräkningen skall gå till.

Utskottet vidhåller således den i lagrådsremissen uttalade uppfattningen
beträffande utformningen av avräkningsregeln. Bestämmelsen bör emellertid
ges den lydelse som lagrådets majoritet förordar.

Som berörts i lagrådsremissen ger lagrummet visst utrymme för tillämpningav
skilda beräkningsmetoder som kan leda till sinsemellan olika resultat.
Mot bakgrund av de allmänna krav utskottet ansett att man bör uppställa på
en avräkningsmetod av ifrågavarande slag kan av de ovan diskuterade

LU 1977/78:5

metoderna endast 78-regeln anses helt tillfredsställande. En metod som
baserar sig på avräkning av den verkliga räntekostnaden ger naturligtvis ett
matematiskt exakt resultat men är komplicerad och svår att tillämpa i
praktiken. Utskottet anser därför att av de två metoderna 78-regeln i
allmänhet torde vara att föredra i konsumentkreditsammanhang. Utskottet
vill dock understryka att utskottet självfallet inte har något att invända mot
att parterna i konkreta fall tillämpar den jämfört med 78-regeln något
besvärligare men samtidigt korrektare räntemetoden. Genom lagtextens
utformning finns det vidare utrymme för att i sådana fall då 78-regeln inte ger
ett fullt tillfredsställande resultat - t. ex. vid mycket oregelbundna amorteringar
- också använda andra beräkningssätt.

Vad nu har anförts innebär att det finns behov av råd och vägledning för
tillämpningen i det praktiska affärslivet av den föreslagna avräkningsregeln.
Det får ankomma på konsumentverket i dess egenskap av tillsynsmyndighet
enligt lagen att i samarbete med berörda näringslivsorganisationer tillgodose
detta behov. Lämpligen sker det genom att man bl. a. utarbetar avräkningstabeller
grundade på 78-regeln och andra anvisningar.

Utskottet vill i detta sammanhang slutligen erinra om att konsumentkreditlagens
bestämmelser är tvingande endast på det sättet, att avtal inte får
träffas som innebär inskränkning av köparens förmåner enligt lagen. Det
finns alltså inte något hinder mot att man t. ex. för vissa branscher, där
önskemålet om enklare avräkningsregler är särskilt stort, utformar avtalsformulär
som innehåller mera schablonartade avräkningsregler, under förutsättning
att de förmåner som tillkommer köparen enligt avtalet är bättre än eller
lika goda som de förmåner han har enligt lagen.

Utskottets ställningstagande beträffande avräkning vid förtidsbetalning
innebär att yrkandena i motionen 1578, såvitt nu är i fråga, och 1594
tillgodoses i allt väsentligt.

Om en köpare i annat fall än när säljaren yrkat att återfå en vara vill
förtidsbetala sin skuld gäller enligt 6 § tredje stycket avbetalningsköplagen att
den avbetalningspost som närmast förfaller till betalning i sin helhet skall
tillgodoräknas säljaren. Regeln är föranledd av önskemålet att förhindra att
köparen får en alltför förmånlig avräkning om han förtidsbetalar skulden
strax innan en amortering förfaller till betalning. Enligt utskottets uppfattning
börén regel med motsvarande innebörd införas i konsumentkreditlagen.
Mot införandet av en sådan bestämmelse kan möjligen invändas att regeln i
visst fall kan leda till obilligt resultat för konsumenten. Om nämligen
konsumenten utverkat anstånd med betalningen av köpesumman eller en del
därav till en viss tidpunkt och sedan infriar hela skulden före förfallodagen
skulle en konsekvens av regeln bli att ingen reduktion av kreditkostnaden
sker. Enligt utskottets uppfattning saknar dock fallet praktisk betydelse
eftersom i en sådan situation räntan för krediten i allmänhet torde debiteras
först när skulden betalas. Det blir med andra ord aldrig aktuellt att
kreditgivaren avkräver köparen ränta för längre tid än den under vilken kredit

LU 1977/78:5

åtnjutits. 113 § förstastycket konsumentkreditlagen bör alltså införas en regel
enligt vilken, om förtidsbetalning sker på annan tid än i avtalet bestämd
förfallodag,den ej utnyttjade kredittiden skall räknas från första förfallodagen
efter betalningen.

Såsom utskottet tidigare anfört skall en regel om att kreditgivaren under
vissa angivna förutsättningar alltid äger rätt tillgodoräkna sig kostnaden för
uppläggning av kredit införas i 13 § konsumentkreditlagen. Enligt utskottets
mening bör denna avräkning kunna tillgå så som kreditköpkommittén
redovisat i betänkandet (s. 229).

I detta sammanhang vill utskottet också något beröra en fråga om s. k.
kassarabatter. Det torde som framhålls i propositionen inte vara ovanligt att
en säljare anger ett visst pris för en vara eller annan nyttighet men
regelmässigt lämnar rabatt på priset om kontant betalning erläggs inom viss
kortare tid. Exempel härpå utgör fakturaköp där köparen skall betala
fakturapriset inom en angiven tidsrymd med rätt till avdrag för kassarabatt i
fall betalning sker viss tid efter fakturans utställande. Enligt uttalanden av
departementschefen(s. 87 f.) i anslutning till 2 § konsumentkreditlagen skall
som kreditkostnad enligt lagen avses även vid kreditförvärv utebliven rabatt,
som regelmässigt lämnas vid kontantaffärer. Detta innebär att kontantpriset
som regel skall anses motsvara det rabatterade priset.

Vid behandlingen i lagrådet har fråga uppstått huruvida en köpare som
betalar efter den för erhållande av kassarabatteif bestämda tiden men före
kredittidens utgång bör få tillgodonjuta reduktion även med del av rabattbeloppet.
I likhet med två av lagrådets ledamöter anser utskottet att en sådan
tillämpning i allmänhet torde få anses stå i strid med vad som är god sed på
marknaden och därför inte bör ifrågakomma. Vid avräkning mellan parterna
bör rabattbeloppet behandlas på samma sätt som en uppläggningskostnad.

Vad särskilt gäller de former av kreditköp vid vilka hela kreditfordringen
förfaller till betalning på en gång, exempelvis fakturaköp med villkor om
likvid inom en månad, vill utskottet erinra om att en konsekvens av det av
utskottet ovan förordade tillägget till 13 § första stycket konsumentkreditlagen
är att någon reduktion av rabattbeloppet inte kommer till stånd i sådana
fall.

Ålerlaganderäil

Ett karakteristiskt drag för avbetat ni ngsköpen är att säljaren förbehållit sig
antingen rätten att återta godset, om köparen åsidosätter vad som åligger
honom (återtagandeförbehåll), eller äganderätten till godset tills betalningen
eller viss del därav erlagts (äganderätts- eller ägarförbehåll). I realiteten
innebär förbehållen att godset står som säkerhet för att köparen fullgör sina
förpliktelser. 1 avbetalningsköplagen ges utförliga bestämmelser om förutsättningarna
för att säljaren skall få återta godset vid betalningsdröjsmål. Som
allmän förutsättning gäller att köparen skall ha dröjt 14 dagar utöver
förfallodagen att betala belopp, som uppgår till minst en tiondel av

LU 1977/78:5

avbetalningspriset, och att beloppet fortfarande utestår obetalt eller att
köparens dröjsmål avser två eller flera poster som tillsammans utgör minst en
tjugondel av avbetalningspriset eller också att dröjsmålet avser återstoden av
säljarens fordran. Återtas godset skall avräkning ske mellan parterna.
Köparen tillgodoräknas härvid värdet av godset när det återtas. Säljaren
tillgodoräknas bl. a. förfallna men obetalda amorteringar samt övriga
obetalda poster med viss reduktion (se härom föregående avsnitt). I den mån
efter avräkning ett saldo uppstår till den ena partens nackdel skall mellanskillnaden
erläggas till motparten. Om t. ex. godsets värde överstiger det
värde som har tillgodoräknats säljaren får denne inte återta godset, innan han
betalat överskottet till köparen.

I propositionens förslag till konsumentkreditlag har de s. k. äganderättsförbehållen
utmönstrats i terminologiskt hänseende. Återtagandeforbehåll
tillåts, men om sådant förbehåll används i fråga om vara, som med hänsyn till
sin beskaffenhet eller sitt värde eller på grund av förhållandena på marknaden
ej är lämpad som kreditsäkerhet, kan näringsidkaren i marknadsrättslig
ordning förbjudas att framdeles använda förbehållet i liknande fall.

I överensstämmelse med vad som föreslagits gälla beträffande förfalloklausuler
skall enligt 15 § andra stycket förslaget till konsumentkreditlag såsom
förutsättning för att kreditgivaren i det enskilda fallet skall få återta varan
gälla att köparen sedan mer än en månad är i dröjsmål med att betala förfallen
del av kreditfordringen som uppgår till mer än en tiondel av denna fordran.
Förbehållet skall vidare ha gjorts av säljaren i samband med köpet för att
trygga dennes rätt till betalning.

I motionerna 1976/77:1578 och 1976/77:1595 yrkas i hithörande delar att-i
konsekvens med vad som föreslagits i motionerna beträffande förutsättningarna
för att förfalloklausul skall få åberopas - rätten att återta varan skall
inträda redan när den till betalning förfallna delen av kreditskulden uppgår till
mer än en tjugondel av hela skulden.

Liksom departementschefen anser utskottet att användningen av förbehåll
om återtaganderätt bör begränsas till att avse produkter som är lämpliga som
säkerhetsobjekt samt att möjligheterna att åberopa sådana förbehåll i det
enskilda fallet bör inskränkas på samma sätt som när det gäller rätten att
åberopa förfalloklausuler. Utskottet har i ett föregående avsnitt (s. 30) ställt
sig bakom förslaget i propositionen att endast mera kvalificerade betalningsdröjsmål
bör få föranleda att en förfalloklausul görs gällande. Samtidigt har
emellertid utskottet ansett att kravet på dröjsmålets omfattning bör sänkas
när det är fråga om två eller flera obetalda poster. I enlighet med dessa
ställningstaganden anser utskottet att också beträffande återtagandeforbehåll
bör som förutsättning gälla att den förfallna men obetalda delen av skulden
skall uppgå till meränen tiondelav hela kreditfordringen. Ingår i det förfallna
beloppet två eller flera poster bör dock återtaganderätt få åberopas även när
den förfallna delen av kreditfordringen uppgår till mer än en tjugondel av hela
kreditfordringen. Utskottet förordar därför att 15 § andra stycket konsument -

LU 1977/78:5

kreditlagen kompletteras med en bestämmelse av sådan innebörd. Bestämmelsen
bör ges den lydelse lagrådet föreslår.

Utskottets ställningstagande innebär att motionärernas önskemål även i
denna del blir delvis tillgodosedda.

I motionen 1976/77:1578 föreslås vidare att möjlighet skall inforas för
kreditgivaren att återta varan även på den grunden att varans värde som
kreditsäkerhet väsentligen försämrats till följd av åtgärder från köparens sida.
Utskottet erinrar om att utskottet i ett tidigare avsnitt (s. 30) har avstyrkt bifall
till ett yrkande från motionären som gick ut på att motsvarande omständigheter
skulle kunna åberopas av kreditgivaren för att kräva betalning av
återstående kreditskuld i förtid. I enlighet med vad utskottet anfört till grund
för sitt ställningstagande i den frågan avstyrker utskottet bifall även till det nu
aktuella yrkandet.

Avräknings- och kopplingsförbehäll

Kreditavtal kan ibland innehålla s. k. kopplingsförbehäll. Härmed avses att
avtalsvillkor i två eller flera kreditavtal mellan samma parter kopplas samman
på visst sätt. Kopplingen går ut på att kreditgivaren ges rätt att utnyttja
säkerhet som ställts enligt ett av avtalen som säkerhet även för fullgörande av
övriga avtal. Besläktade med kopplingsförbehållen är de s. k. avräkningsförbehållen.
Dessa ger kreditgivaren rätt att bestämma på vilken av flera
fordringar, som han kan ha på en kredittagare, en inbetalning från denne skall
avräknas. Lagstiftaren har starkt begränsat möjligheten att åberopa kopplings-
eller avräkningsförbehåll vid avbetalningsköp. Enligt de tvingande
bestämmelserna i 8 § avbetalningsköplagen får nämligen sådana förbehåll
förekomma vid avbetalningsköp endast i den mån förbehållen avser
ersättning för reparation eller annan åtgärd med avseende på avbetalningsgodset.
Köparens rätt till det på avbetalning köpta godset enligt ett i
avbetalningskontraktet intaget kopplingsförbehåll kan sålunda göras beroende
av att han ersätter säljaren för reparation av godset och säljaren får återta
godset så länge köparen ej betalar reparationsfordringen. Vidare gäller enligt
4 § avbetalningsköplagen, att kreditgivarens fordran på reparationsersättning

o. d. skall tillgodoräknas honom vid den avräkning mellan parterna som skall
ske vid återtagande. Ett avräkningsförbehåll kan i praktiken sätta köparen i
samma situation som följer av ett kopplingsförbehåll. Har nämligen köparen
gjort avbetalningar på skulden enligt avbetalningskontraktet, men säljaren i
stället avräknat det inbetalda beloppet från reparationsskulden, föreligger risk
för att köparen råkar i dröjsmål med att erlägga de egentliga amorteringarna.
En följd härav kan bli, att säljaren gör gällande sin återtaganderätt.

I fråga om andra kreditköp än avbetalningsköp samt beträffande fristående
lån finns inga i lag stadgade begränsningar i rätten att göra gällande kopplingsoch
avräkningsförbehåll.

1 propositionen föreslås att såväl avräknings- som kopplingsförbehåll skall

LU 1977/78:5

helt förbjudas i konsumentkreditsammanhang. Departementschefen erinrar
om att tillåtligheten av sådana förbehåll kritiserats redan i samband med att
vissa ändringar i avbetalningsköplagen gjordes 1953. Vad som till sist fällde
utslaget till förmån för nu gällande regler var förhållandena inom avbetalningshandeln
med motorfordon. Särskilt lades vikt vid hänsynen till
kapitalsvaga näringsidkares intresse av att kunna få nödvändiga reparationer
utförda på kredit. Enligt departementschefen talar nu övervägande skäl för att
helt förbjuda koppling vid konsumentkreditköp. Även om förbehållen endast
avser reparationsfordringar o. d. sägs de kunna medföra en avsevärd
belastning för köparen och allvarligt försvaga dennes ställning gentemot
säljaren/kreditgivaren. Ett kopplingsförbehåll kan, anförs det, föranleda
köparen att utnyttja säljarens verkstad även i fall då det i realiteten skulle vara
förmånligare för köparen om arbetet utfördes på annat håll. Departementschefen
riktar även kritik mot förbehållen från sakrättsliga utgångspunkter.
Vid utnyttjande av återtaganderätten behöver säljaren inte konkurrera med
köparens övriga borgenärer. Det kan enligt vad som anförs i propositionen
ifrågasättas varför just säljaren i motsats till andra företagare som sysslar med
exempelvis bilreparationer skall ha en så speciellt gynnad ställning. Det torde
f. ö. enligt departementschefens uppfattning endast undantagsvis komma att
inträffa att en konsument vägras kredit enbart därför att koppling till
återtaganderätt inte får ske. Om denna rätt får användas enbart till
säkerställande av själva kreditköpsfordringen torde varken konsumenter
eller kreditgivare komma att åsamkas nämnvärda olägenheter, anför departementschefen.

I motionen 1976/77:1597 riktas kritik mot att möjligheten till kopplingsförbehåll
beträffande bilreparationer föreslås bli borttagen. Motionärerna
yrkar att den gällande bestämmelsen om kopplingsförbehåll i 8 § avbetalningsköplagen
skall intas i konsumentkreditlagen. Motionärerna erinrar
inledningsvis om den viktiga roll bilinnehavet spelar i många familjer och att
en icke obetydlig del av hushållens disponibla inkomster används för
personbilens drift och underhåll. Plötsliga reparationsbehov kan uppstå när
medel saknas till reparationer. I motionen anförs att avbetalningsköp är
vanligast beträffande begagnade bilar. Av naturliga skäl uppkommer reparationsbehovet
främst i fråga om sådana fordon. Kopplingsrätten utgör enligt
motionärerna ett snabbt, billigt och seriöst kreditgivningsalternativ med god
säkerhet. De kan inte finna att man kunnat ge belägg för missbruk eller
negativa effekterav förbehållen. Regeringsförslaget innebär i stället risker för
att ekonomiskt svaga konsumentgrupper kan undandras kreditmöjlighet för
ekonomiskt eller trafiksäkerhetsmässigt betingade reparationsarbeten,
avslutar motionärerna.

Liknande synpunkter har inför utskottet utvecklats av företrädare för
Motorbranschens riksförbund.

Utskottet vill för sin del instämma i motionärernas uppfattning att det är
angeläget att kapitalsvaga bilägare kan erhålla kredit för erforderliga fordons -

LU 1977/78:5

reparationer. Det kan inte helt uteslutas att fordonsägarnas kreditmöjligheter
ökar om kopplingsförbehåll får tas in i reparationsavtal. Avbetalningsköplagens
regler i förevarande hänseende torde därför inte sakna ekonomisk
betydelse. Utskottet vill också framhålla att det är tvivelaktigt om kopplingsförbehållen
i deras nu tillåtna form verkligen kan medföra en så avsevärd
belastning för köparen som påstås i propositionen. Icke desto mindre anser
utskottet att övervägande skäl talar för att kopplingsförbehåll helt bör
förbjudas i konsumentkreditförhållanden. Utskottet delar departementschefens
uppfattning att det bara i rena undantagsfall kommer att inträffa att en
köpare vägras reparationskredit enbart på den grunden att en koppling till
återtaganderätt inte får ske. Säljaren är ju ingalunda betagen möjligheten att
kräva annan form av säkerhet för reparationsfordringen eller att utöva sin
retentionsrätt i fordonet. En annan sak är att säljaren får antas ha ett intresse
av att goda relationer upprätthålls mellan honom och köparen och därför ofta
torde vara obenägen att kräva säkerhet. I likhet med departementschefen
anser utskottet vidare att det kan ifrågasättas varför just säljaren i motsats till
andra företag som sysslar med bilreparationer skall gynnas i en situation när
sambandet mellan försäljning och reparation framstår som lösligt, t. ex.
därför att lång tid förflutit från försäljningen. Utskottet vill även understryka
att det från mera principiella utgångspunkter framstår som mindre tillfredsställande
att säljaren har möjlighet att i påtryckningssyfte utnyttja rätten att
återta gods när betalning för reparationer ej erlagts. Liknande synpunkter kan
anföras till stöd för ett förbud mot avräkningsförbehåll.

Sammanfattningsvis anser utskottet alltså att möjlighet att åberopa
kopplings- och avräkningsförbehåll inte bör finnas i något fall. Utskottet har
ingen invändning mot det sätt varpå förbudet utformats i 14 och 15 §§
förslaget till konsumentkreditlag och tillstyrker därför propositionen i
förevarande del. Det anförda innebär att utskottet avstyrker bifall till
motionen 1597.

Restskulden

Såsom redan påpekats i flera sammanhang skall, när en vara återtas,
parternas inbördes förhållande regleras genom ett avräkningsförfarande,
enligt vilket köparen tillgodräknas värdet av varan vid återtagandetidpunkten
och säljaren den obetalda delen av kreditfordringen efter viss
reduktion samt ränta och vissa kostnader. Regeln återfinns i 17 § förslaget till
konsumentkreditlag. Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett större
belopp än säljaren får varan enligt 18 § första stycket återtas endast om
mellanskillnaden betalas till köparen. Dessa regler överensstämmer i
huvudsak med innehållet i gällande rätt (4 § och 5 § 1 st. avbetalningsköplagen).
Om godsets värde är mindre än vad säljaren har att fordra får denne f. n.
inte utkräva mer än det överskjutande beloppet (5 § 2 st.). 118 § andra stycket
konsumentkreditlagen föreslås nu en regel införd, enligt vilken säljaren aldrig
får kräva ut mellanskillnaden (restskulden) vid konsumentkreditköp.

LU 1977/78:5

Utformningen av sistnämnda bestämmelse kritiseras i motionen 1976/
77:1596. Motionärerna yrkaratt riksdagen skall avslå 18 § andra stycket i dess
helhet. Som skäl forsin inställning anförde bl. a. att säljaren ofta kan komma
att drabbas av kännbar rättsförlust om han vid återtagande av varan inte får
kräva ut restskulden av köparen, exempelvis en bilköpare som underlåtit att
teckna eller vidmakthålla en vagnskadeförsäkring och vars bil fått omfattande
skador. Det borde enligt motionärerna strida mot det allmänna
rättsmedvetandet att köparen i dessa fall kan undgå betalningsskyldighet och
därigenom göra en vinst på säljarens bekostnad.

Företrädare för Motorbranschens riksförbund (MRF) har inför utskottet
gett uttryck för liknande synpunkter. Enligt MRF bör lagstiftaren anamma en
regel som föreslogs av kreditköpkommittén och som innebar att kreditgivaren
inte skulle få kräva ut skillnaden i annat fall än då varan på grund av
köparens åtgärder utsatts för onormal värdeminskning. Kreditgivaren skulle i
sådana fall inte få kräva ut mer än vad som hänförde sig till den onormala
värdeminskningen. MRF har framhållit bl. a. att det just inom bilbranschen
inte är något problem att fastställa vad som skall anses utgöra ”onormal”
värdeminskning, eftersom branschorganisationen utger en priskatalog angående
begagnade bilar, vilken innehåller detaljerade och tillförlitliga uppgifter.
Enligt MRF:s uppfattning skulle en regel med den i propositionen föreslagna
innebörden främst drabba småföretagen bland säljarna.

Som närmare utvecklas av departementschefen i propositionen (s. 133 och
134) talar flera skäl för att i konsumentkreditlagen bör tas in en regel om att
kreditgivare inte får kräva ut en eventuell restskuld som uppkommer för
köparen vid återtagande. Utskottet kan därför inte tillstyrka att - vilket
närmast synes vara syftet med motionsyrkandet - nuvarande ordning
beträffande reglering av restskuld skall bibehållas.

Enligt utskottets mening kan emellertid ett undantagslöst förbud för
kreditgivaren att utkräva en restskuld te sig mindre tillfredsställande när
köparen under kredittiden vanvårdat varan så att dess värde som säkerhet
betydligt minskats. Som berörts ovan hade kreditköpkommittén föreslagit en
undantagsregel enligt vilken restskulden skulle få krävas ut då en vara på
grund av köparens vanvård eller liknande omständigheter utsatts för onormal
värdeminskning. Säljaren skulle dock kunna kräva högst den del av
restskulden som svarade mot värdeminskningen. Som departementschefen
framhåller torde det sällan bli anledning att tillämpa en sådan undantagsregel.
Värdet med regeln ligger emellertid enligt utskottets mening inte i det att den
fyller ett stort praktiskt behov utan främst i det förhållandet att köparen inte
skall bibringas den uppfattningen att han kan behandla varan hur som helst.
Bestämmelsen har således betydelse främst på det psykologiska planet.
Utskottet vill också framhålla att det måste anses stå i överensstämmelse med
det allmänna rättsmedvetandet att en köpare som vanvårdar godset och
dessutom inte sköter sina amorteringar får betala den restskuld som
uppkommer till följd av att han inte fullgör sina åligganden.

LU 1977/78:5

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att bärande skäl finns för en
sådan typ av undantagsregel som föreslagits av kommittén. Vad gäller den
närmare utformningen av bestämmelsen vill utskottet erinra om att kommitténs
förslag om att kreditgivaren i vanvårdsfallen endast skulle få kräva ut så
mycket som svarade mot den onormala värdeminskningen var tillkommet
mot bakgrund av det förhållandet, att det enligt kommittén kan förekomma
att säljaren bevakar restskulden år efter år till dess att köparen vid något
tillfälle innehar tillgångar som kan utmätas. En följd härav kan enligt
kommittén bli att inkassokostnaderna och kraven på dröjsmålsränta kan
uppgå till belopp som inte sällan är betydligt högre än den återstående delen
av själva kreditfordringen (betänkandet s. 188). Enligt utskottets uppfattning
bör man dock inte lägga kreditgivaren till last att han i första hand väljer att
försöka få ut sin fordran hos köparen på annat sätt än genom att utnyttja sin
återtaganderätt. Att kreditgivaren inte omedelbart begär att återfå det
försålda måste i allmänhet framstå som en för köparen fördelaktigare ordning
än den motsatta. Utskottet finner det även av andra skäl vara mindre
tillfredsställande att ett belopp endast motsvarande den onormala värdeminskningen
skulle få utkrävas. Bl. a. kan det vara svårt att avgöra hur stor
del av en värdeminskning som kan betecknas som onormal. Den eftersträvade
psykologiska effekten av en regel om rätt till återkrav vid vanvård skulle
vidare försvagas.

På grund av det anförda föreslår utskottet att i 18 § andra stycket
konsumentkreditlagen upptas en regel av innebörd att, om restskuld
uppkommer till kreditgivarens förmån, denne skall få utkräva restskulden
endast om varan utsatts för betydande värdeminskning genom vanvård från
köparens sida. Med den av utskottet sålunda förordade jämkningen av
kommitténs förslag torde några farhågor för att bestämmelsen skall förorsaka
tillämpningssvårigheter inte behöva hysas. Det får överlämnas åt rättspraxis
att klargöra den närmare innebörden av uttrycket ”betydande värdeminskning”.
Utskottet vill dock framhålla att den omständigheten att varan på
grund av sin särskilda beskaffenhet minskat i värde snabbare än andra
föremål av motsvarande slag självfallet inte bör berättiga kreditgivaren att
kräva ut restskulden. Vad som åsyftas med bestämmelsen är endast fall då
köparen på uppenbart sätt åsidosätter sin skyldighet att vårda det köpta
godset.

Utskottets ställningstagande innebär att syftet med motionen 1596 delvis
har tillgodosetts.

Handräckning för återtagande av avbetalningsgods

Handräckning är ett förenklat processuellt förfarande varigenom säljaren
mot köparens vilja kan få tillbaka varan utan att först behöva vända sig till
domstol. Regler om handräckning och verkställighet för återtagande av
avbetalningsgods finns i 10-16 §§ avbetalningsköplagen. Ansökan om

LU 1977/78:5

handräckning görs hos kronofogdemyndigheten. Enligt 11 § forsta stycket får
handräckning beviljas endast om det är uppenbart att kvalificerat dröjsmål
med betalningen föreligger eller att köparen åsidosatt förpliktelse vars
uppfyllande är av väsentlig betydelse för säljaren. Gång- och sängkläder, som
är oundgängligen behövliga för köparen, hans make och oförsörjda barn, får
enligt en bestämmelse i 11 § andra stycket inte i något fall återtas från
köparen. Detta köparens skydd mot återtagande vid avbetalningsköp har en
motsvarighet i 65 § utsökningslagen(1877:31 s. 1) enligt vilken viss egendom
undantas från utmätning för fordringar i allmänhet. Det skydd som
gäldenären har vid utmätning, s. k. beneficium, är emellertid av en helt
annan och vidsträcktare omfattning än det skydd avbetalningsköplagen ger
köparen. Sålunda undantas enligt 65 § första stycket andra punkten utsökningslagen
bl. a. möbler, husgeråd och annan utrustning i den mån
egendomen är nödvändig för ett hem och dess skötsel. Vid avgörande av
huruvida viss egendom bör undantas från utmätning har utmätningsmannen
att göra en skälighetsbedömning med beaktande även av omständigheterna i
det särskilda fallet. Bestämmelsen gör det möjligt att undanta exempelvis
elektriska hushållsmaskiner från utmätning. I praktiken förekommer att
även TV-apparater inbegrips i gäldenärens beneficium. Att detta är mera
omfattande vid utmätning än vid återtagande av avbetalningsgods innebär
att den konsument som köpt t. ex. en hushållsmaskin på delbetalning utan
säkerhet i godset eller enligt låneköpssystemet är i ett bättre läge än
avbetalningsköparen för den händelse han inte lyckas fullfölja sitt kreditåtagande.
Han har med andra ord möjlighet att få behålla maskinen i en
situation, där avbetalningsköparen blir av med densamma. Regeln i 65 §
utsökningslagen kompletteras av en bestämmelse i 67 § tredje stycket av
innebörd att om viss egendom som avses i 65 § har sådant värde att den inte
kan undantas enligt 65 §, utmätning får ske med förbehåll att gäldenären,
efter egendomens försäljning, av den behållna köpeskillingen skall utfå visst
belopp för att kunna anskaffa vad han behöver i den sålda egendomens
ställe.

121 § tredje stycket förslaget till konsumentkreditlag stadgas att handräckning
eller verkställighet av dom, varigenom köparen har förpliktats att lämna
tillbaka vara som sålts med förbehåll om återtaganderätt, ej får beviljas
beträffande vara som enligt 65 § utsökningslagen undantas från utmätning.
Bestämmelsen innebär alltså, att konsumentkreditköparen likställs med
andra kreditköpare när det gäller beneficieskyddet. Regeln i 67 § tredje
stycket utsökningslagen blir dock ej tillämplig vid handräckning eller
domsverkställighet för återtagande (prop. s. 187).

AB Electrolux har i en skrivelse till utskottet kritiserat lagförslaget i denna
del. Enligt Electrolux kommer den föreslagna kopplingen av handräckningsreglerna
till 65 § utsökningslagen att få allvarliga konsekvenser för både
företagen och konsumenterna. Företag som säljer dammsugare, symaskiner,
kylskåp och möbler kan enligt bolaget räkna med att återtagande praktiskt
taget aldrig kan verkställas. De som säljer frysboxar och tvättmaskiner måste

LU 1977/78:5

räkna med att återtagande ofta kan vägras. Följden blir enligt bolaget
antingen att företagen höjer sina priser för att säkra sig mot ökade
kundförluster eller att kraven skärps på annan säkerhet vid kreditförsäljning.
Bolaget hävdar att i bägge fallen i sista hand de kunder drabbas, för vilka
avbetalningsköp är ett önskvärt alternativ. Electrolux menar också att
förslaget kan få negativa återverkningar på sysselsättningen. Enligt bolaget
synes det riktigast att hänvisningen till 65 $ utsökningslagen utgår och att det
i stället införs ett stadgande i 21 § konsumentkreditlagen av samma innebörd
som bestämmelsen i 11 § andra stycket avbetalningsköplagen.

Utskottet hyser viss förståelse för att den föreslagna bestämmelsen i varje
fall under en övergångstid kan komma att medföra problem för företagen i
form av ökade förluster på kundfordringar m. m. Utvidgas beneficieskyddet
på sätt som föreslås kommer egendom av den typ som i och för sig bedömts
vara lämpad som kreditsäkerhet och därför får säljas med förbehåll om
återtaganderätt likväl ofta ej att kunna återtas. Detta kan resultera i att
näringsidkarnas intresse av att erbjuda kreditköp avtar med följd att
möjligheten att utnyttja kreditköpsformen kan komma att minska för just de
konsumenter vilka har störst behov av kredit. Icke desto mindre delar
utskottet departementschefens uppfattning att beneficiereglerna i 65 § utsökningslagen
bör göras tillämpliga även vid konsumentkreditköp. De skäl av
social natur som talar för att undanta t. ex. möbler och köksutrustning från
utmätning i den mån egendomen bedöms vara nödvändig för hemmets
skötsel gör sig lika starkt gällande när utrustningen är köpt på avbetalning. I
ett följande avsnitt behandlar utskottet frågan om när lagstiftningen om
konsumentkredit skall träda i kraft. Utskottet vill emellertid redan nu
förutskicka att utskottet kommer att föreslå en annan tidpunkt för ikraftträdandet
än vad som angivits i propositionen. Genom att uppskjuta ikraftträdandet
anser utskottet att möjlighet skapas för företagen att göra de
förändringar i försäljningsrutiner o. d. som kan vara påkallade med anledning
bl. a. av de ändrade förutsättningarna för att återtagande och handräckning
skall kunna ske. Risken för att bestämmelsen i 21 § tredje stycket konsumentkreditlagen
skall medföra bestående olägenheter för näringsidkarna
torde enligt utskottets mening därigenom i stort sett vara undanröjd.
Utskottet tillstyrker därför bifall till propositionen i denna del.

I 20 § förslaget till konsumentkreditlag finns vissa bestämmelser om
allmänna förutsättningar för att handräckning skall få ske. Utskottet har
ingen invändning mot innehållet i sak men föreslår att en smärre redaktionell
ändring görs i lagtexten.

Ikraftträdande

I propositionen föreslås att konsumentkreditlagen skall träda i kraft den 1
januari 1978.

Det är självfallet angeläget att lagen kan träda i kraft så snart som möjligt.

LU 1977/78:5

Såsom departementschefen påpekar i propositionen (s. 148) bör emellertid
beaktas att åtskilliga regler i lagen kräver betydande förarbete från berörda
myndigheters och organisationers sida bl. a. i form av framtagande av
riktlinjer, tabeller, kontraktsformulär samt andra anvisningar. Även enskilda
näringsidkare behöver viss tid för att anpassa sin verksamhet till lagens
föreskrifter. Den nödvändiga anpassningen bör enligt utskottets uppfattning
kunna ske inom loppet av ett år från det att lagen antas av riksdagen.
Propositionen kommer inte att kunna slutbehandlas av riksdagen förrän
tidigast under slutet av november månad 1977. På grund av det anförda
föreslår utskottet, att lagen sätts i kraft först den 1 januari 1979.

Utskottets förslag i denna del medför att motsvarande ändringar måste
göras i övriga i propositionen upptagna lagförslag.

Informationsbehov m. m.

I motionen 1976/77:1577 betonas behovet av att konsumenter, näringsidkare
och kreditgivare i samband med konsumentkreditlagens ikraftträdande
erhåller tillräcklig information om lagens innebörd. Motionärerna påpekaratt
lagen enligt propositionen föreslås träda i kraft redan den 1 januari 1978 och
att informationen därför måste sättas in med kraft redan i år. Motionen
utmynnar i ett yrkande att riksdagen hos regeringen begär att konsumentverket
ges ökade resurser med anledning av de vidgade arbetsuppgifter
konsumentkreditlagen ålägger verket.

Näringsutskottet har i yttrande till lagutskottet såvitt gäller den fråga som
behandlas i förevarande motion inledningsvis hänvisat till vad departementschefen
anfört om anslaget till konsumentverket i propositionen (s. 148).
Näringsutskottet finner det angeläget att konsumentverket har resurser att på
ett tillfredsställande sätt fullgöra även sina funktioner enligt konsumentkreditlagen.
I yttrandet förutsätts att regeringen uppmärksammar detta behov
och tar de initiativ som kan befinnas påkallade. Näringsutskottet anser därför
inte att riksdagen har skäl att rikta en sådan begäran till regeringen som
motionärerna föreslår.

Lagutskottet vill för sin del framhålla att lagstiftningen om konsumentkredit
innehåller flera nyheter av genomgripande betydelse för kreditköpshandeln
i landet. I all synnerhet gäller detta beträffande reglerna om
informationsskyldighet vid marknadsföring av kredit och om kontantinsats
vid kreditköp. Utskottet vill starkt understryka att det är angeläget att
konsumenter och kreditgivare utförligt informeras om innehållet i den nya
lagstiftningen. Huvuddelen av informationsskyldigheten kommer att åvila
konsumentverket. Verkets uppgifter till följd av konsumentkreditlagen är
emellertid inte enbart informativa; verket har dessutom^)!, a. att utfärda s. k.
riktlinjer i olika hänseenden och att utforma avräkningstabeller att användas
vid förtidsbetalning. Detta arbete måste i huvudsak utföras innan lagen träder
i kraft den 1 januari 1979. Företrädare för konsumentverket har inför

LU 1977/78:5

utskottet framhållit att de stora krav som förevarande lagstiftning ställer på
verket inte kan uppfyllas inom ramen för de anslag som verket tilldelats för
innevarande budgetår, och att verket därför i sina anslagsäskanden för
budgetåret 1978/79 begärt att anslaget skall ökas för att personalförstärkningar
skall möjliggöras. Enligt utskottets mening bör riksdagens prövning
av anslaget till konsumentverket för nästkommande budgetår inte föregripas.
Utskottet förutsätter dock, i likhet med näringsutskottet, att regeringen
uppmärksammar konsumentverkets eventuella behov av resursförstärkningar
och tar de initiativ som kan finnas påkallade. Någon framställning i
ärendet från riksdagen är inte erforderlig. Utskottet avstyrker därför bifall till
motionen.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande trepartsförhållanden att riksdagen med avslag på
motionen 1976/77:1578 i denna del (yrkandena 1 och 3) antar
10 § i det genom propositionen 1976/77:123 framlagda förslaget
till konsumentkreditlag,

2. beträffande förfalloklausuler att riksdagen

dels avslår motionen 1976/77:1578 i denna del (yrkandet 2
delvis) i den mån yrkandet ej tillgodoses genom utskottets
hemställan under detta moment i övrigt,
dels med anledning av propositionen samt motionerna 1976/
77:1578 idenna del (yrkandet 2 delvis) och 1976/77:1595 i denna
del antar 12 § förslaget till konsumentkreditlag med följande
som utskottets förslag betecknad lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

12 §

Vid kreditköp har köparen alltid rätt att betala sin skuld till kreditgivaren i
förtid.

Andra stycket utgör ej hinder för

Kreditgivaren får kräva betalning i
förtid endast om han gjort förbehåll
härom samt köparen sedan mer än
en månad är i dröjsmål med att
erlägga förfallen del av kreditfordringen
som uppgår till mer än en
tiondel av hela kreditfordringen
eller, om dröjsmålet avser två eller
flera vid olika tidpunkter förfallna
poster, till mer än en tjugonde! av hela
kreditfordringen.

ink eller annan kreditgivare att göra

4 Riksdagen 1977/78. 8 samI. Nr 5

LU 1977/78:5

Regeringens förslag Utskottets förslag

gällande strängare förbehåll om betalning i förtid, om skyldighet därtill följer
av annan författning.

3. beträffande avräkningsförfarandet vid förtidsbetalning att riksdagen
med anledning av propositionen samt motionen 1976/
77:1578 i denna del (yrkandet 2 delvis) och motionen 1976/
77:1594 antar 13 § förslaget till konsumentkreditlag med
följande som utskottets förslag betecknad lydelse:

Regeringens förslag

Utskottets förslag

13 §

Vid förtidsbetalning enligt 12 §
skall vid beräkning av kreditgivarens
fordran den obetalda delen av kreditfordringen
minskas med så stor de!
av kreditkostnaden som den ej utnyttjade
kredittiden utgör i förhållande till
den avtalade kredittiden. Kreditgivaren
får dock alltid tillgodoräkna sig
hela kostnaden för uppläggningen av
krediten, om denna kostnad särskilt
anges i avtalet och ej är oskälig.

Vid förtidsbetalning enligt 12 §
skall vid beräkning av kreditgivarens
fordran den obetalda delen av kreditfordringen
minskas med den del av
kreditkostnaden som enligt beräkningsgrunder,
som står i överensstämmelse
med god sed på marknaden, är
att hänföra till den ej utnyttjade
kredittiden. Om betalning sker på
annan tid än i avtalet bestämd förfallodag
skall den ej utnyttjade kredittiden
räknas från första förfaUodagen
efter betalningen.

Vid avräkning enligt första stycket
får kreditgivaren tillgodoräkna sig hela
kostnaden JÖr uppläggning av krediten,
om denna kostnad särskilt anges i
avtalet och ej är oskälig.

beträffande kopplingsförbehåll att riksdagen avslår motionen
1976/77:1597,

beträffande återtaganderätt att riksdagen

dels avslår motionen 1976/77:1578 i denna del (yrkandet 2

delvis) i den mån yrkandet ej tillgodoses genom utskottets

hemställan under detta moment i övrigt,

dels med anledning av propositionen samt motionen 1976/

77:1578 i denna del (yrkandet 2 delvis) och motionen 1976/

77:1595 i denna del antar 15 § förslaget till konsumentkreditlag

med följande som utskottets förslag betecknad lydelse:

LU 1977/78:5

Regeringens förslag

Utskottets förslag

15 §

Med förbehåll om återtaganderätt avses avtalsvillkor som ger kreditgivaren
möjlighet att återtaga varan, om köparen ej fullgör sin del av kreditköpsavtal.

Förbehåll om återtaganderätt får
göras gällande endast under förutsättning
att förbehållet har gjorts av
säljaren i samband med köpet för att
trygga säljarens rätt till betalning
samt köparen sedan mer än en
månad är i dröjsmål med att erlägga
förfallen och ej preskriberad del av
kreditfordringen som uppgår till mer
än en tiondel av hela kreditfordringen
eller, om dröjsmålet avser tvä
eller flera vid olika tidpunkterförfallna
poster, till mer än en tjugonde! av hela
kreditfordringen.

Använder näringsidkare förbehåll om återtaganderätt vid försäljning av
vara, som med hänsyn till sin beskaffenhet eller sitt värde eller på grund av
förhållandena på marknaden ej är lämpad som kreditsäkerhet, kan näringsidkaren
förbjudas att framdeles i liknande fall använda sådant förbehåll. I
fråga om förbud äger i övrigt bestämmelserna i lagen (1971:112) om förbud
mot oskäliga avtalsvillkor motsvarande tillämpning.

6. beträffande restskuld att riksdagen med anledning av propositionen
och motionen 1976/77:1596 antar 18 § förslaget till
konsumentkreditlag med följande som utskottets förslag
betecknad lydelse:

Regeringens förslag

Utskottets förslag

18 §

Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än kreditgivaren,
får varan återtagas endast om kreditgivaren betalar mellanskillnaden
till köparen eller, när varan värderats av utmätningsman, nedsätter mellanskillnaden
hos denne.

Tillgodoräknas kreditgivaren ett
större belopp än köparen, får kreditgivaren
ej kräva ut mellanskillnaden
(restskulden).

Tillgodoräknas kreditgivaren ett
större belopp än köparen, får kreditgivaren
ej kräva ut mellanskillnaden
(restskulden) i annat fall än dd varan
har utsattsför betydande värdeminskning
genom att köparen vanvårdat
varan.

LU 1977/78:5

Regeringens förslag Utskottets förslag

7. beträffande handräckning att riksdagen antar 20 § förslaget till
konsumentkreditlag med följande som utskottets förslag
betecknad lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

20 §

Kreditgivaren får hos utmätnings- Kreditgivaren får hos utmätningsman
söka handräckning för varans man söka handräckning för varans

återtagande, under förutsättning att återtagande, under förutsättning att

om kreditköpet har upprättats en av rörande kreditköpet har upprättats

parterna underskriven handling som en av parterna underskriven hand innehåller

förbehåll om återtagande- ling, som innehåller förbehåll om

rätt samt uppgift om kontantpriset, återtaganderätt samt uppgift om

kreditbeloppet, kreditkostnaden, kontantpriset, kreditbeloppet, kre kredittiden,

kreditfordringen och de ditkostnaden, kredittiden, kredittidpunkter
när betalning skall erläg- fordringen och de tidpunkter när

gas. betalning skall erläggas.

8. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till konsumentkreditlag i den mån det inte omfattas av utskottets
hemställan ovan under 1-3 och 5-7 med den ändringen att
lagens ikraftträdande bestämmes till den 1 januari 1979,

9. att riksdagen antar de genom propositionen framlagda förslagen
till lag om ändring i lagen(1915:219) om avbetalningsköp och lag
om ändring i brottsbalken med den ändringen att lagarnas
ikraftträdande bestämmes till den 1 januari 1979,

10. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i konsumentköplagen (1973:877) med
följande som utskottets förslag betecknad lydelse:

LU 1977/78:5

Regeringens förslag Utskottets förslag

Lag om ändring i konsumentköplagen (1973:877)

Härigenom föreskrives att 15- Härigenom föreskrives att 15-17 §{j konsumentköplagen (1973:877) 17§§ konsumentköplagen(1973:877)

skall upphöra att gälla vid utgången skall upphöra att gälla vid utgången

av år 1977. Paragraferna skall dock av år 1978. Paragraferna skall dock

fortfarande gälla i fråga om köp som fortfarande gälla i fråga om köp som

har ingåtts dessförinnan. har ingåtts dessförinnan.

11. beträffande anslag till konsumentverket att riksdagen avslår
motionen 1976/77:1577.

Stockholm den 8 november 1977

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: Ivan Svanström (c), Lennart Andersson (s), Inger Lindquist (m),
Stig Olsson (s), Martin Olsson (c), Elvy Nilsson (s), Arne Andersson i
Gamleby (s). Åke Gillström (s). Ingemar Konradsson (s), Marianne Karlsson
(c), Owe Andréasson (s), Stina Andersson (c), Anne-Marie Gustafsson (c),
Joakim Ollén (m) och Margot Håkansson (fp).

Särskilt yttrande

av Inger Lindquist (m) och Joakim Ollén (m)

Som framhållits i utskottets betänkande medför den nu framlagda lagstiftningen
värdefulla förbättringar för konsumenterna. Vi har emellertid
ansett det angeläget att peka på vissa svagheter som vidlåder denna typ
av konsumentskyddande lagstiftning.

1. Konsumentkreditlagen liksom annan konsumenträttslig lagstiftning
syftar till att gentemot näringsidkare stärka konsumenternas ställning. Det
är emellertid inte alldeles enkelt att i alla sammanhang klarlägga vilka nya
regleringar av förhållandet mellan konsument och näringsidkare som är
i konsumenternas intresse och vilka som bara skapar ett omotiverat krångel
eller ökade kostnader och olägenheter för konsumenten. 1 den i betänkandet
behandlade propositionen finns exempel på dessa svårigheter.

Således innehåller propositionen förslag till mycket långtgående informationsplikt
beträffande de verkliga kostnader som en konsument kommer
att belastas av om han beviljas en kredit. I informationsplikten har också
generellt innefattats de krediter som bankinrättningar ger åt konsumenter.

LU 1977/78:5

Utskottet har i full enighet inskränkt denna bankernas informationsplikt
något. Det kan emellertid ifrågasättas om bankkrediter, vilka ju är av en
annan karaktär än de krediter som ges i samband med avbetalningsköp,
över huvud taget borde ha blivit föremål för någon reglering. Något dokumenterat
konsumentintresse av en sådan reglering har inte förelagts utskottet.
Det förtjänar vidare att framhållas att den nya regleringen kommer
att medföra ökade kostnader som ytterst får bäras av konsumenterna.

Även frågan om tillåtlighet av avräknings- och kopplingsförbehåll belyser
svårigheten att bedöma vad som ytterst är i konsumentens intresse. Principiella
skäl kan anföras för ett förbud mot kopplingsförbehåll men samtidigt
torde det stå klart att vissa konsumenter kommer att gå miste om den
möjlighet till kredit för reparationskostnader som nu står dem till buds.
Det som i sammanhanget är särskilt betänkligt är att kopplingsförbudet
hårdast kommer att drabba just de grupper som är betalningssvagast. För
många kan t. ex. en plötslig kostnad för en bilreparation förrycka den ekonomiska
planeringen. I dagens kärva ekonomiska läge kan det vara svårt
att utverka anstånd med betalningen och få fram godtagbar säkerhet. Det
nya förbudet kan få till följd att en reparatör i större utsträckning än hittills
använder sig av sin rätt att i avbidan på betalning vägra att lämna ut bilen.
Ur trafiksäkerhetssynpunkt kan förbudet medföra olägenheter genom att
nödvändiga reparationer kan komma att eftersättas. Några praktiska olägenheter
av det nuvarande regelsystemet har inte påvisats utan invändningarna
har rört sig på det teoretiska planet. Det kan därför starkt ifrågasättas
om intresset att skydda konsumenterna har tillgodosetts vid utformningen
av de nya reglerna på denna punkt.

Även ett tredje exempel är av intresse i detta sammanhang. Den beneficieregel
som gäller enligt den nuvarande avbetalningsköplagen ersätts
i den nya lagen av en bestämmelse som hänvisar till beneficieregeln i utsökningslagen.
Denna förändring medför att ett stort antal varor som för
närvarande säljs på avbetalning i praktiken inte kommer att kunna säljas
på det viset i framtiden. Visserligen får återtagandeförbehåll göras beträffande
alla varor som kan anses vara kreditvärdiga. Då återtagandeförbehållet emellertid
inte kan göras gällande i de fall beneftcie-reglema i utsökningslagen
blir tillämpliga är konsekvensen av den nya regleringen att ett stort antal
varor sannolikt inte kommer att kunna köpas på avbetalning. Detta är så
mycket allvarligare som det här rör varor som är ytterst vanliga avbetalningsobjekt
t. ex. dammsugare, symaskiner och vissa möbler. De effekter
i olika avseenden som de nya reglerna kan få för de enskilda konsumenterna
och för berörda företag befarar vi kan bli kännbara.

Avsikten med de angivna tre exemplen har varit att peka på svårigheterna
att i konsumentlagstiftningen avgöra vad som verkligen ligger i konsumentens
intresse. Det finns generellt en fara i att förändringar belastar konsumenterna
på ett sätt som inte uppvägs av någon motsvarande nytta för
dem. Det som vid första anblicken kan te sig som en förbättring ur kon -

LU 1977/78:5

sumentens synpunkt kan vid närmare eftertanke visa sig medföra betydande
kostnader eller andra besvärande olägenheter för konsumenten. Avvägningen
av konsumentintressena är således ytterst grannlaga och måste ske med
största noggrannhet och utan förutfattade meningar. I det fortsatta konsumenträttsliga
arbetet bör detta förhållande bli föremål för uppmärksamhet.

2. I förslaget till konsumentkreditlag stadgas att kreditgivare icke får mottaga
av köparen ingången växelförbindelse beträffande fordran på grund
av kreditköpet. Även i övrigt anges förbud mot användandet av vissa fordringsbevis
i de affärsmässiga förhållanden som regleras av lagen. Dessa bestämmelser
av rent civilrättslig karaktär sanktioneras med en straffbestämmelse
som innebär att den som uppsåtligen bryter mot bestämmelserna
kan dömas till böter. Det kan från allmän lagstiftningssynpunkt inte anses
tillfredsställande att på det sätt som här har skett sammanblanda civilrättslig
reglering med rent straffrättsliga sanktioner.

3. Vid granskningen i lagrådet har beträffande utformningen av 13 § en
ledamot framhållit den stora vikten av att lagtext som rör civilrättsliga förhållanden
utformas på ett sådant sätt att en regel utan svårighet kan utläsas
av lagtexten och att man helst inte bör vara nödsakad att söka efter den
i lagförarbeten eller vara hänvisad till administrativa myndigheters avgöranden,
vilkas rättsliga valör är oviss och vilka måhända kan bli föremål
för ändringar på ett svåröverblickbart sätt. Vi vill allvarligt understryka vikten
av vad sålunda framhållits, och vi förutsätter att sådana synpunkter
beaktas vid den framtida konsumentlagstiftningen.

LU 1977/78:5

Bilaga 1

Näringsutskottets yttrande
1976/77:2y

med anledning av propositionen 1976/77:123 med förslag till konsumentkreditlag
m. m. jämte motion

Till lagutskottet

Lagutskottet har enligt beslut den 19 april 1977 berett näringsutskottet
tillfälle att, såvitt avser frågor inom näringsutskottets beredningsområde,
yttra sig över propositionen 1976/77:123 med förslag till konsumentkreditlag
m. m. jämte motioner.

Näringsutskottet får med anledning härav anföra följande.

I den föreslagna konsumentkreditlagen har - som lagrådet påpekar i sitt
yttrande - marknadsrättsliga och civilrättsliga bestämmelser sammanförts.
Näringsutskottet har granskat lagförslaget i de delar som inte är av civilrättslig
natur.

Enligt utskottets mening innebär den föreslagna lagen i angivna delar
en värdefull förstärkning av den nuvarande marknadsrättsliga lagstiftningen
till konsumenternas skydd. Den anknyter särskilt till marknadsföringslagen.
Utskottet noterar att lagrådet i sitt yttrande och justitieministern vid anmälan
av detta berör systemet med av konsumentverket utfärdade riktlinjer för
marknadsföring. Deras uttalanden tycks innebära att rättsläget härvidlag,
som har varit föremål för åtskillig diskussion, nu i väsentliga hänseenden
är klarlagt.

Utskottet har ingen erinran mot angivna delar av förslaget till konsumentkreditlag.
Det av lagrådet påtalade problemet att en bestämmelse som
avsetts ha uteslutande marknadsrättslig karaktär kan komma att tillmätas
även civilrättslig betydelse har utskottet från sin utgångspunkt inte anledning
att gå in på.

De motioner som har föranletts av propositionen avser med ett undantag
endast civilrättsliga frågor och ger inte näringsutskottet anledning till yttrande.
Undantaget är motionen 1976/77:1577 av herr Blomkvist m. fl. (s).
Där hemställs att riksdagen hos regeringen skall begära initiativ till att konsumentverket
ges ökade resurser i samband med de vidgade arbetsuppgifter
som konsumentkreditlagen ålägger verket.

Konsumentkreditlagen skall enligt regeringens förslag träda i kraft den
1 januari 1978. I princip är det alltså först då som den medför nya uppgifter
för konsumentverket. I propositionen anförs (s. 198) att det här i viss mån
är fråga om arbetsuppgifter som följer av gällande instruktion för verket
och som har ingått bland förutsättningarna för dess organisatoriska upp -

LU 1977/78:5

Bilaga 1

byggnad och anslagstilldelning. Emellertid kan det, säger justitieministern
efter samråd med handelsministern, inte uteslutas att verket kan komma
att behöva en viss resursförstärkning för att kunna möta de krav som den
nya lagstiftningen ställer. På ärendets nuvarande stadium anses dock inte
någon bestämd ställning kunna tas när det gäller resursbehovet hos konsumentverket.
Denna fråga får, konstaterar föredraganden, prövas i anslutning
till de årliga anslagsfrågorna.

Utskottet vill med anledning av motionen hänvisa till detta uttalande
i propositionen. Det är självfallet angeläget att konsumentverket har resurser
att på ett tillfredsställande sätt fullgöra även sina funktioner enligt konsumentkreditlagen.
Det får emellertid förutsättas att regeringen uppmärksammar
detta behov och tar de initiativ som kan befinnas påkallade. Utskottet
anser därför inte att riksdagen har skäl att rikta en sådan begäran
till regeringen som motionärerna föreslår.

Stockholm den 5 maj 1977

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s). Bengtsson i Landskrona (s), Blomkvist (s),
Andersson i Örebro (fp), Wååg (s). Petersson i Ronneby (c), Högström (s).
Siegbahn (m), Häll (s), Olsson i Järvsö (c) och Wästberg i Stockholm (fp).

LU 1977/78:5

Bilaga 2

Lagutskottet

Lagrådsremiss med förslag till ändring i det i propositionen
1976/77:123 framlagda förslaget till konsumentkreditlag

Inledning

I propositionen 1976/77:123 läggs fram förslag till en konsumentkreditlag.
Syftet med lagen är att stärka konsumenternas ställning i kreditsammanhang.
Lagen ersätter inom konsumentområdet avbetalningsköplagen samt bestämmelserna
i 15-17 ijS konsumentköplagen om kreditköp.

Lagen innehåller också bestämmelser om kontantinsats vid kreditköp.
Huvudregeln är att säljaren skall ta ut kontantinsats i enlighet med god sed på
marknaden. Kontantinsatsen skall motsvara minst 20 procent av varans
kontantpris, om ej särskilda förhållanden föranleder annat.

Genom den nya lagen inskränks möjligheterna förden som har sålt en vara
på kredit att ta tillbaka varan vid bristande betalning från köparens sida.
Förbehåll om återtaganderätt får inte användas beträffande vara som med
hänsyn till sin beskaffenhet eller sitt värde elier på grund av förhållandena på
marknaden inte är lämpad som kreditsäkerhet.

Såväl reglerna om information som bestämmelserna om kontantinsats och
återtaganderätt anknyts till det näringsrättsliga systemet i marknadsföringslagen
resp. avtalsvillkorslagen. Det betyder att närmare riktlinjer för
tillämpningen av dessa regler skall utformas av konsumentverket, i första
hand efter förhandlingar mellan verket och berörda näringslivsorganisationer.
På det sättet kan en anpassning nås till de särskilda förhållandena inom
olika branscher m. m. I sista hand ankommer det på marknadsdomstolen att
genom åläggande eller förbud bestämma reglernas närmare innehåll.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1978.

LU 1977/78:5

Bilaga 2

mentens ställning gentemot den som lämnar kredit. Även i övrigt tillgodoser
de i propositionen framlagda förslagen väl de krav som man från konsumenters
och näringsidkares sida kan ställa på en lagstiftning på detta område.
Utskottet godtar därför den föreslagna lagstiftningen i allt väsentligt. I det
följande kommer utskottet att med anledning bl. a. av vissa motionsyrkanden
föreslå ändringar i regeringens förslag på några punkter.

Förfalloklausuler

Vid avbetalningsköp har köparen enligt 6 § avbetalningsköplagen rätt att
betala hela sin återstående skuld på grund av köpet när han så önskar. Om
förtidsbetalning sker skall ett i lagen reglerat avräkningsförfarande tillämpas
som bl. a. innebär att köparen erhåller viss reduktion av sin kostnad för
avbetalningskrediten. Någon motsvarande lagstadgad rätt att betala i förtid
finns inte då varor eljest sålts på kredit eller köpet finansierats genom vanligt
lån. I propositionen föreslås, att köparen vid alla kreditköp skall ha en i lag
stadgad rätt att betala i förtid (12 (j 1 st) och att därvid i förekommande fall få
kreditkostnaden reducerad (13 S). Utskottet har ingen invändning häremot.

Förtida betalning kan bli aktuell också när säljaren åberopar en s. k.
förfalloklausul i avtalet och utkräver betalning i förtid av köparen t. ex. på
grund av att denne åsidosatt sina förpliktelser enligt kreditavtalet. I princip
råder avtalsfrihet beträffande innehållet i förfalloklausuler. Vid avbetalningsköp
gäller dock särskilda begränsningar i rätten att åberopa en
förfalloklausul. Råkar köparen i betalningsdröjsmål får säljaren sålunda enligt
2 § första stycket avbetalningsköplagen inte på grund härav utkräva en post
som annars inte förfallit, om inte köparens underlåtenhet att betala avser
belopp som utestår obetalt minst fjorton dagar utöver förfallodagen. Vidare
måste detta belopp uppgå till minst en tiondel av avbetalningspriset eller, om i
beloppet ingår två eller flera poster, till minst en tjugondel av nämnda pris
eller också utgöra återstoden av säljarens fordran. I 2 § andra stycket finns
bestämmelser som ger köparen viss möjlighet att förhindra tillämpningen av
en förfalloklausul, även om han råkat i sådant betalningsdröjsmål som nyss
sagts. Vid förtidsbetalning på grund av att säljaren gör förfalloklausul
gällande har köparen samma rätt till reduktion av sin återstående skuld som
vid förtidsbetalning på eget initiativ. Det bör understrykas att avbetalningsköplagen
inte innehåller några bestämmelser som begränsar säljarens
möjlighet att åberopa förfalloklausul av annan anledning än köparens
betalningsdröjsmål, t. ex. att köparen vanvårdar varan. Här råder alltså
principiellt avtalsfrihet.

Kreditköpkommittén föreslog, att förfalloklausuler skulle få åberopas vid
betalningsdröjsmål endast under förutsättning att köparen i mer än en månad
dröjt med att erlägga förfallet belopp som uppgick till mer än en tiondel av
hela kreditfordringen (summan av kreditbeloppet och kreditkostnaden). Vid
kreditköp, som var förenat med återtaganderätt för kreditgivaren, borde
enligt kommittén förfalloklausul vidare få göras gällande för den händelse

LU 1977/78:5

Bilaga 2

köparen överlåtit varan eller i strid med parternas avtal fört varan ur landet
under sådana omständigheter att kreditgivarens rätt kunde äventyras.

I propositionen föreslås att konsumentkreditlagen i huvudsaklig överensstämmelse
med kommittéförslaget skall innehålla en bestämmelse som
medger åberopande av förfalloklausul vid betalningsdröjsmål (12 § 2 st).
Däremot innehåller propositionen ingen motsvarighet till kommitténs
förslag att en förfalloklausul skall få göras gällande även när kreditgivarens
säkerhetsrätt äventyras.

Frågan om förfalloklausul vid betalningsdröjsmål tas upp i motionerna
1976/77:1578 och 1976/77:1595.1 båda motionerna yrkas,såvitt nu är i fråga,
att en förfalloklausul skall fa åberopas redan när den till betalning förfallna
delen av skulden uppgår till mer än en tjugonde! av hela kreditfordringen. I
motionerna yrkas vidare att bestämmelsen i 15 § andra stycket om förutsättningarna
för återtagande av vara skall ändras på motsvarande sätt. Sistnämnda
fråga behandlar utskottet i ett senare avsnitt.

I motionsmotiveringarna erinras om att kreditköpkommitténs förslag
beträffande förfalloklausul var kopplat till en bestämmelse om en maximal
kredittid på 24 månader, men att denna bestämmelse bortfallit i propositionen
med anledning av remisskritik mot bestämmelsen. Vid utformandet
av propositionens förslag har enligt motionärerna förbisetts att det förelåg ett
nära samband mellan tiondels-regeln och 24-månaderskravet. De anser att
följderna av denna ändring av kommitténs förslag inte blir rimliga. Vid
kredittider på 36, 48 och 60 månader kommer kreditgivarens krav på
betalning att kunna framställas först efter 4, 5 resp. 6 månader. Härigenom
kan olika olägenheter uppkomma, hävdar motionärerna. De hänvisar också
till att kreditgivaren till följd av den föreslagna bestämmelsen i 18 § andra
stycket om förbud för kreditgivaren att i samband med avräkning utkräva
restskuld av köparen får en än mer försämrad ställning. Sammantagna måste
dessa bestämmelser enligt motionärerna leda till ökade kreditkostnader för
konsumenterna.

Liknande synpunkter har inför utskottet framförts av företrädare för
Finansieringsföretagens förening.

LU 1977/78:5

Bilaga 2

En undantagslös regel med denna innebörd kan emellertid medföra vissa
svårigheter när det gäller långa kredittider. Från Finansieringsföretagens
förenings sida har man inför utskottet hävdat att tendensen, särskilt när det
gäller dyrare konsumtionsvaror, går i riktning mot längre kredittider, vilket i
regel innebär att varje delbetalning blir förhållandevis liten. Det kan enligt
föreningen leda till obilliga resultat för kreditgivarna om de vid fall av
upprepade dröjsmål inte får åberopa förfalloklausulen förrän dröjsmålet
omfattar mer än en tiondel av kreditfordringen.

Det anförda leder utskottet till den uppfattningen att kravet på betalningsdröjsmålets
omfattning i fråga om beloppet bör kunna sänkas när det är fråga
om två eller flera obetalda poster. I anslutning härtill vill utskottet erinra om
att - såsom framgår av det föregående - avbetalningsköplagen innehåller en
kompletterande bestämmelse, enligt vilken förfalloklausul får göras gällande
redan när den förfallna skulden uppgår till minst en tjugondel av avbetalningspriset
(summan av kontantpris och kreditkostnad) under förutsättning
att i det förfallna beloppet ingår två eller flera poster. Någon närmare
motivering till att en motsvarande regel inte upptagits i den föreslagna
konsumentkreditlagen finns inte i propositionen.

På grund av det anförda förordar utskottet att 12 § andra stycket
konsumentkreditlagen kompletteras med en bestämmelse av innebörd att
förfalloklausul får göras gällande redan när det förfallna beloppet uppgår till
mer än en tjugondel av kreditfordringen, om i det förfallna beloppet ingår två
eller flera poster.

I motionen 1976/77:1578, såvitt nu är i fråga, tas också upp spörsmålet om
förfalloklausul när säkerhetsrätt äventyras. Motionären yrkar att en förfalloklausul
skall kunna åberopas även när köparen vidtagit sådan åtgärd att
varans värde som kreditsäkerhet väsentligen försämrats. Som skäl för
yrkandet anförs att kreditgivaren under långa tider ej har möjlighet att kräva
förtidsbetalning och att härigenom risken ökas för att avbetalningsgodset
vanvårdas eller utsätts för onödig värdeförstöring under kredittiden med följd
att kreditgivarens säkerhet försämras.

Utskottet vill för sin del framhålla att motionärens farhågor bör ses mot
bakgrund av det i propositionen föreslagna villkoret för rätt att kräva
förtidsbetalning. Med den av utskottet ovan föreslagna utvidgningen av
kreditgivarens möjligheter att få betalt vid upprepad betalningsförsummelse
torde emellertid avsaknaden av en sådan bestämmelse som föreslås i
motionen inte behöva leda till rättsförlust för kreditgivaren. Utskottet vill
härtill lägga att den i motionen föreslagna regeln förmodligen inte skulle fl
någon större praktisk betydelse. Såsom påpekas i propositionen (s. 119) torde
det, så länge köparen fullgör sin betalningsskyldighet, i regel bero på en
tillfällighet om köparen får veta att varan t. ex. vanvårdats eller förts ur
landet. Enligt utskottets mening saknas alltså skäl för att medge kreditgivaren
rätt att kräva förtidsbetalning så länge köparen fullgör sina betalningar.

LU 1977/78:5

Bilaga 2

Avräkningsförfarandet vid förtidsbetalning

Såsom framgått i föregående avsnitt skall enligt avbetalningsköplagen vid
förtidsbetalning av en vara ett visst avräkningsförfarande tillämpas parterna
emellan (3, 4 och 6 avbetalningsköplagen). Förfarandet innebär bl. a. att
köparen erhåller viss reduktion av sin kostnad för avbetalningskrediten.
Närmare bestämt reduceras avbetalningsskulden genom att säljaren tillgodoräknas
endast så stor del av de vid avräkningstillfället ej förfallna posterna
som godsets kontantpris utgör i förhållande till avbetalningspriset. Enligt
denna metod tas ej hänsyn till längden av den återstående kredittiden på
annat sätt än att vid avbetalningsköp antalet ej förfallna poster minskar under
kredittidens gång. Inte heller tas hänsyn till det förhållandet att en relativt sett
större del av kostnaden hänför sig till kredittidens början (uppläggningskostnaden).

Beträffande den hittills tillämpade avräkningsmetoden anförde kreditköpkommittén
(betänkandet s. 200) att metoden ansetts uppfylla ett nödvändigt
krav på enkelhet och lättillgänglighet men att det var uppenbart att den inte
syftade.till en matematiskt korrekt reduktion. Enligt betänkandet hade bl. a.
finansieringsföretagen hävdat att en mera genomarbetad metod borde
införas. Kommittén ansåg att varje konsumentkredit i princip borde bära sin
egen kostnad. Regler som kunde leda till att kostnaden övervältrades på
andra konsumenter borde alltså undvikas. Kommittén föreslog med hänsyn
härtill bl. a. att kreditgivaren alltid, oavsett när kreditförhållandet avbryts,
skulle få tillgodoräkna sig uppläggningskostnaden för krediten under förutsättning
att denna kostnad fanns angiven i avtalet och inte var att bedöma
som oskälig.

LU 1977/78:5

Bilaga 2

resultat. En relativt enkel sådan ansåg kommittén vara den s. k. 78-regeln,
som bl. a. tillämpas i några amerikanska delstater och - i något modifierad
form - i Storbritannien. Vid avräkning enligt 78-regeln proportionaliseras
kreditkostnaden direkt på det vid varje tidpunkt faktiskt utestående kreditbeloppet.
Formeln ser ut som foijer (betänkandet s. 139).

t (t + 1)

R = C

n (n + 1)

där

R = reduktionen av kreditkostnaden

t = återstående antalet amorteringar vid tidpunkten för förskottsbetalningen n

= ursprungligt antal amorteringar
C = kreditkostnaden

Kommitténs förslag lämnades utan erinran av praktisk taget samtliga
remissinstanser. Riksskatteverket (RSV) fann dock avräkningsreglerna
mycket komplicerade. RSV påpekade att en betydligt enklare metod under
lång tid har använts vid avräkning enligt avbetalningsköplagen samt att det
var önskvärt att metoden var så enkel att den kunde hanteras av parterna
själva. Detta kunde i allmänhet knappast bli fallet med kommitténs metod.
RSV förordade därför att avbetalningsköplagens avräkningsregler skulle
komma till användning även i fortsättningen.

I propositionen föreslås i enlighet med kommitténs förslag att kreditgivaren
skall vid avräkningen fl tillgodoräkna sig uppläggningskostnaden i den
mån kostnaden har angetts i avtalet och inte är oskälig.

Beträffande metoden för reduktion av återstående del av kreditkostnaden
anser departementschefen de av kommittén föreslagna reglerna förutsätta
alltför komplicerade beräkningar för att uppfylla kravet på nödvändig
enkelhet. Han förordar i stället att en schablonmetod införs som i huvudsak
ansluter sig till principen bakom motsvarande regler i avbetalningsköplagen.
Enligt propositionens förslag skall den obetalda delen av kreditfordringen
minskas med så stor del av kreditkostnaden som den ej utnyttjade kredittiden
utgör i förhållande till den avtalade kredittiden. Någon närmare motivering
till varför man valt att föreslå en ny avräkningsmetod i stället för att överföra
avbetalningsköplagens regel till konsumentkreditlagen lämnas inte i propositionen.

LU 1977/78:5

Bilaga 2

tillgodoräknas köparen blir orimligt stor jämfört med den kreditkostnad som
enligt avtalet rätteligen skall falla på den tid köparen utnyttjat krediten.
Motionären hävdar att enkla räkneexempel ger vid handen att - om
propositionsförslaget antas - köparen genom att lösa en kredit i förtid kan
göra betydande förtjänster, om han utnyttjar alternativet kreditköp i stället
för att t. ex. ta ett banklån. En följd härav är att kostnaden övervältras på de
konsumenter som utnyttjar kredittiden fullt ut.

Liknande synpunkter har inför utskottet framförts av företrädare för
Finansieringsföretagens förening och Motorbranschens riksförbund.

Likartade tankegångar framförs också i motionen 1976/77:1594. Motionärerna
anser det vara av avgörande betydelse att avräkningsregeln ges en så
rättvis utformning som möjligt. De praktiska problem som uppkommer aven
svårare men mer rättvis modell kan enligt motionärernas uppfattning lösas
genom att särskilda ”avräkningstabeller” utarbetas av konsumentverket och
företrädare för berörda delar av näringslivet. Motionen, som enligt utskottets
uppfattning får anses innefatta ett förordande av att 78-regeln införs som
avräkningsmetod, utmynnar i ett yrkande om att riksdagen beslutar att
avräkningstabeller skall utformas.

Vad härefter gäller metoden för reduktion av återstående del av kreditkostnaden
vill utskottet framhålla att valet av metod inte saknar betydelse ur
ekonomisk synvinkel. Av utskottet gjorda beräkningar ger nämligen vid
handen, att storleken av det belopp varmed kreditkostnaden i en given
situation skall reduceras kan variera avsevärt beroende på om avbetalningsköplagens
bestämmelser, propositionsförslaget eller den i motionerna förordade
78-regeln används.

LU 1977/78:5

Bilaga 2

belopp. Dessa relationer är uppenbarligen av betydelse om man vill
bestämma den på varje tid belöpande räntekostnaden. Varken bestämmelserna
i avbetalningsköplagen eller den i propositionen föreslagna avräkningsmetoden
kan därför anses fullt tillgodose intresset av största möjliga rättvisa
mellan parterna. Vid en jämförelse mellan dessa två metoder kan man
emellertid konstatera att avbetalningsköplagens metod ger ett betydligt mer
rättvisande resultat än den i propositionen föreslagna avräkningsmetoden.
Med hänsyn härtill och då den föreslagna metoden i andra hänseenden inte
innebär några fördelar jämfört med gällande regler i avbetalningsköplagen
anser utskottet att i varje fall propositionens förslag inte bör genomföras.

Den s. k. 78-regeln synes ge ett resultat som nära överensstämmer med det
matematiskt korrekta men förutsätter å andra sidan komplicerade beräkningar
och kan härigenom synas stå i strid med intresset av nödvändig
enkelhet.

Principen bakom metoden är dock relativt enkel, och regeln torde i
praktiken inte behöva medföra några tillämpningssvårigheter, om lämpliga
avräkningstabeller finns att tillgå. Metoden har, såsom nämnts, anammats
såväl i vissa amerikanska delstater som i engelsk rätt. 1 Norge har nyligen en
offentlig utredning, Kredittkjopsutvalget, föreslagit att regeln skall införas i
norsk rätt (Kredittkjop m.v., NOU 1977:12, S 10, s. 84 f.). Själva lagbestämmelsen
föreslås dock få en utformning liknande den som kreditköpkommittén
förordade för svensk del.

Vissa problem är emellertid förenade med användningen av 78-regeln. Till
en början bör observeras att regeln ger fullt rättvisande resultat endast om
kreditskulden amorteras löpande med jämna tidsintervall och med lika stora
belopp under hela kredittiden. Om däremot köparen exempelvis under
kredittiden har medgivits anstånd under viss tid med erläggandet av en eller
flera amorteringar ökar kreditgivarens räntekostnad. Skulle köparen senare
vilja förtidsbetala återstoden av sin kreditskuld kommer reduktionen av
kreditkostnaden, om 78-regeln tillämpas utan att hänsyn tas till uppskovet,
att bli alltför stor.

Den verkställande utredningen om betalningsanstånd och förtidsbetalning
inom detaljhandeln innebär sammanfattningsvis följande. Inom de branscher
undersökningen omfattat (möbel, radio/TV, foto, järn) tillämpar 2/3 av

5 Riksdagen 1977/78. 8 sami. Nr 5

LU 1977/78:5

Bilaga 2

företagen avbetalning. Resterande företags kreditförsäljning sker enbart via
kontokort. 1 3/4 av fallen diskonteras kontrakten. Inledande amorteringsanstånd
är sällsynta; 84 96 av företagen uppger att den första amorteringen
erläggs månaden efter köpet. Rätt i kontrakt till en eller flera amorteringsfria
månader medges av 30 96 av företagen. Kontraktsavvikelser (förlängning av
kredittid, betalningsuppskov o. d.) förekommer i inte obetydlig omfattning.
T. ex. uppges tillfälliga betalningsuppskov förekomma i 34 96 av företagen.
Av dessa företag har 28 96 uppgivit att uppskoven förekommer "ibland” eller
”ganska ofta”. Vid betalningsförskjutningar tas i mer än halva antalet fall
någon extra räntekostnad inte ut av köparen. Finansieringsföretagen synes
dock genomgående debitera köparen ränta för förlängningstiden och, i
förekommande fall, expeditionsavgift. Frivilliga förtidsbetalningar förekommer
i de flesta företag, dock relativt sällan i varje företag. Endast 15 96 av
företagen har nämnt att förtidsbetalningar förekommer mer än en gång i
månaden. 96 96 av företagen uppger sig restituera räntan vid frivillig
förtidsbetalning. Vid förtidsbetalningar i samband med återtagande synes
ränterestitution vara mindre vanlig.

Motorbranschens riksförbund har i yttrande till lagutskottet anfört att
frivilliga förtidsbetalningar inom bilavbetalningshandeln torde förekomma i
ca 10 96 av avbetalningsfallen. Enligt förbundet kan det väntas att procentandelen
förtidsbetalningar ökar. Till följd av de särskilda restriktioner som
gäller för bilhandeln är betalningsanstånd under kredittiden eller andra
oregelbundenheter sällan förekommande.

1 fråga om innehållet i amerikansk och engelsk rätt får utskottet hänvisa till
de redogörelser i detta hänseende som lämnats i betänkandet (s 129 f. och 142
f.). Vad beträffar amerikansk rätt kan härutöver näir.nas att lagstiftningen
innehåller detaljerade bestämmelser bl. a. om vilka avgifter köparen skall
erlägga till säljaren med anledning av betalningsdröjsmål. Vad gäller den
engelska lagstiftningen bör nämnas att bestämmelserna i Consumer Credit
Act om avräkning på kreditkostnaden vid förtidsbetalning (Sections 94-97)
väntas träda i kraft först år 1978 när detaljerade tillämpningsbestämmelser
beräknas föreligga. Det kan tilläggas, att den engelska lagens förarbeten
innehåller exempel på hur avräkningen bör tillgå i skilda fall av ”oregelbundna”
amorteringar.

Som framgår av den verkställda utredningen förekommer det ett inte
oväsentligt antal fall av avbetalningsköp vid vilka amorteringarna sker
oregelbundet. Som utskottet tidigare berört ger 78-regeln inte ett fullt
rättvisande resultat i sådana fall. Uppenbart är att ju större oregelbundenheterna
är desto mindre användbar är 78-regeln. Med hänsyn till det anförda
anser utskottet att en bestämmelse om avräkning mellan köpare och
kreditgivare i varje fall inte kan bygga uteslutande på 78-regeln.

LU 1977/78:5

Bilaga 2

till hands att antingen själva formeln eller formeln uttryckt i ord togs in i
lagtexten. Enligt utskottets mening framstår det som mindre tillfredsställande
att formeln förs in i lagtexten, helst som stadgandet i sådant fall
knappast skulle bli särskilt lättförståeligt. Vad därefter angår det senare
alternativet har utskottet inte funnit det vara möjligt att ge formeln en
språklig utformning som samtidigt uppfyller kraven på önskvärd exakthet
och begriplighet. Av det föregående framgår vidare att 78-regeln inte kan
tillämpas direkt vid alla fall av förtidsbetalning. Väljer man att ta in 78-regeln
som huvudregel i lagtexten skulle det därför bli nödvändigt att i lagen införa
kompletterande bestämmelser avseende sådana fall av förtidsbetalning där
78-regeln ej är omedelbart tillämpbar. Lagtexten skulle härigenom komma att
tyngas avsevärt.

Mot bakgrund av det anförda har utskottet till sist stannat för en lösning i
linje med den som valdes av kreditköpkommittén och föreslår därför att 13 {i
konsumentkreditlagen skall innehålla en bestämmelse av innebörd att, vid
beräkning av kreditgivarens fordran i samband med förtidsbetalning enligt
12 ij, från den obetalda delen av kreditfordringen skall avräknas den del av
kreditkostnaden som hänför sig till den ej utnyttjade kredittiden.

Bestämmelsen anger endast principen för hur avräkningsförfarandet
mellan parterna skall gå till men innehåller inte några närmare anvisningar
om vilken reduceringsmetod som skall användas. Lagrummet ger visst
utrymme för tillämpning av skilda beräkningsmetoder som kan leda till
sinsemellan olika resultat. Av de ovan diskuterade avräkningsmetoderna
torde enligt utskottets mening endast 78-regeln stå i överensstämmelse med
den i lagtexten angivna principen. En annan metod som uppfyller kravet på
att ge ett rättvisande resultat är att den verkliga räntekostnaden läggs till
grund för reduktionen. Sistnämnda metod är dock komplicerad och svår att
tillämpa. Med hänsyn härtill anser utskottet att 78-regeln i allmänhet torde
vara att föredra. Som utskottet tidigare berört förekommer emellertid fall då
78-regeln inte är direkt användbar om rättvisekravet skall tillgodoses. Genom
lagtextens utformning finns det utrymme för att i sådana fall också andra
beräkningssätt kan komma till användning, förutsatt att de överensstämmer
med den i lagen angivna principen och ger ett rättvist resultat.

LU 1977/78:5

Bilaga 2

utskottets mening räkna med att den avsedda vägledningen med tiden
kommer att ge god stadga åt tillämpningen av avräkningsregeln.

Utskottet vill i detta sammanhang slutligen erinra om att konsumentkreditlagens
bestämmelser är tvingande endast på det sättet, att avtal inte får
träffas som innebär inskränkning av köparens förmåner enligt lagen. Det
finns alltså inte något hinder mot att man t. ex. för vissa branscher, där
önskemålet om enklare avräkningsregler är särskilt stort, utformar avtalsformulär
som innehåller meraschablonartade avräkningsregler, under förutsättning
att köparen inte härigenom sätts i en sämre ställning än lagen ger
honom.

Om en köpare i annat fall än när säljaren yrkat att återfå en vara vill
förtidsbetala sin skuld gäller enligt 6 8 tredje stycket avbetalningsköplagen att
den avbetalningspost, som närmast förfaller till betalning, i sin helhet skall
tillgodoräknas säljaren. Regeln är föranledd av önskemålet att förhindra att
köparen får en alltför förmånlig avräkning om han förtidsbetalar skulden
strax innan en amortering förfaller till betalning. Enligt utskottets uppfattning
bör en regel med motsvarande innebörd införas i konsumentkreditlagen.
Mot införandet av en sådan bestämmelse kan möjligen invändas att regeln i
visst fall kan leda till obilligt resultat för konsumenten. Om nämligen
konsumenten utverkat anstånd med betalningen av köpesumman eller en del
därav till en viss tidpunkt och sedan infriar hela skulden före förfallodagen
skulle en konsekvens av regeln bli att ingen reduktion av kreditkostnaden
sker. Enligt utskottets uppfattning saknar dock fallet praktisk betydelse
eftersom i en sådan situation räntan för krediten i allmänhet torde debiteras
först när skulden betalas. Det blir med andra ord aldrig aktuellt att
kreditgivaren avkräver köparen ränta för längre tid än den under vilken kredit
åtnjutits. 113 8 förstastycket konsumentkreditlagen bör alltså införas en regel
enligt vilken, om förtidsbetalning sker på annan tid än i avtalet bestämd
förfallodag,den ej utnyttjade kredittiden skall räknas från första förfallodagen
efter betalningen.

Såsom utskottet tidigare anfört skall en regel om att kreditgivaren under
vissa angivna förutsättningar alltid äger rätt tillgodräkna sig kostnaden för
uppläggning av kredit införas i 13 8 konsumentkreditlagen. Enligt utskottets
mening bör denna avräkning kunna tillgå så som kreditköpkommittén
redovisat i betänkandet (s. 229).

Återtaganderätt

Ett karakteristiskt drag för avbetalningsköpen är att säljaren förbehållit sig
antingen rätten att återta godset, om köparen åsidosätter vad som åligger
honom (återtagandeförbehåll), eller äganderätten till godset tills betalningen
eller viss del därav erlagts (äganderätts- eller ägarförbehåll). I realiteten
innebär förbehållen att godset står som säkerhet för att köparen fullgör sina
förpliktelser. I avbetalningsköplagen ges utförliga bestämmelser om förut -

LU 1977/78:5

Bilaga 2

sättningarna för att säljaren skall få återta godset vid betalningsdröjsmål. Som
allmän förutsättning gäller att köparen skall ha dröjt 14 dagar utöver
förfallodagen att betala belopp, som uppgår till minst en tiondel av avbetalningspriset,
och att beloppet fortfarande utestår obetalt eller att köparens
dröjsmål avser två eller flera poster som tillsammans utgör minst en tjugondel
av avbetalningspriset eller också att dröjsmålet avser återstoden av säljarens
fordran. Återtas godset skall avräkning ske mellan parterna. Köparen
tillgodoräknas härvid värdet av godset när det återtas. Säljaren tillgodoräknas
bl. a. förfallna men obetalda amorteringar samt övriga obetalda poster med
viss reduktion (se härom föregående avsnitt). 1 den mån efter avräkning ett
saldo uppstår till den ena partens nackdel skall mellanskillnaden erläggas till
motparten. Om t. ex. godsets värde överstiger det värde som har tillgodoräknats
säljaren får denne inte återta godset, innan han betalat överskottet till
köparen.

I propositionens förslag till konsumentkreditlag har de s. k. äganderättsförbehållen
utmönstrats i terminologiskt hänseende. Återtagandeförbehåll
tillåts, men om sådant förbehåll används i fråga om vara, som med hänsyn till
sin beskaffenhet eller sitt värde eller på grund av förhållandena på marknaden
ej är lämpad som kreditsäkerhet, kan näringsidkaren i marknadsrättslig
ordning förbjudas att framdeles använda förbehållet i liknande fall.

I överensstämmelse med vad som föreslagits gälla beträffande förfalloklausuler
skall enligt 15 § andra stycket förslaget till konsumentkreditlag såsom
förutsättning för att kreditgivaren i det enskilda fallet skall få göra gällande
återtaganderätten gälla att köparen sedan mer än en månad är i dröjsmål med
att betala förfallen del av kreditfordringen som uppgår till mer än en tiondel
av denna fordran. Förbehållet skall vidare ha gjorts av säljaren i samband med
köpet för att trygga dennes rätt till betalning.

I motionerna 1976/77:1578 och 1976/77:1595 yrkas, såvitt nu är i fråga, att
- i konsekvens med vad som föreslagits i motionerna beträffande förutsättningarna
för att förfalloklausul skall få åberopas - rätten att återta varan skall
inträda redan när den till betalning förfallna delen av kreditskulden uppgår till
mer än en tjugondel av hela skulden.

Liksom departementschefen anser utskottet att användningen av förbehåll
om återtaganderätt bör begränsas till att avse produkter som är lämpliga som
säkerhetsobjekt samt att möjligheterna att åberopa sådana förbehåll i det
enskilda fallet bör inskränkas på samma sätt som när det gäller rätten att
åberopa förfalloklausuler. Utskottet har i ett föregående avsnitt ställt sig
bakom förslaget i propositionen att endast mera kvalificerade betalningsdröjsmål
bör få föranleda att en förfalloklausul görs gällande. Samtidigt har
emellertid utskottet ansett att kravet på dröjsmålets omfattning bör sänkas
när det är fråga om två eller flera obetalda poster. I enlighet med dessa
ställningstaganden anser utskottet att också beträffande återtagandeförbehåll
bör som förutsättning gälla att den förfallna men obetalda delen av skulden
skall uppgå till mer än en tiondel av hela kreditfordringen. Ingår i det förfallna

LU 1977/78:5

Bilaga 2

beloppet två eller flera poster bör dock återtagandeförbehåll fl åberopas även
när den förfallna delen av kreditfordringen uppgår till mer än en tjugondel av
denna. Utskottet förordar därför att 15 Ii andra stycket konsumentkreditlagen
kompletteras med en bestämmelse med sådan innebörd. I övrigt godtar
utskottet den föreslagna utformningen av 15 8.

Restskulden

Såsom redan påpekats i flera sammanhang skall, när en vara återtas,
parternas inbördes förhållande regleras genom ett avräkningsförfarande,
enligt vilket köparen tillgodoräknas värdet av varan vid återtagandetidpunkten
och säljaren den obetalda delen av kreditfordringen efter viss
reduktion samt ränta och vissa kostnader. Regeln återfinns i 17 § förslaget till
konsumentkreditlag. Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett större
belopp än säljaren får varan enligt 18 § första stycket återtas endast om
mellanskillnaden betalas till köparen. Dessa regler överensstämmer i
huvudsak med innehållet i gällande rätt (4 8 och 5 tj 1 st avbetalningsköplagen).
Om godsets värde är mindre än vad säljaren har att fordra får denne f. n.
inte utkräva mer än det överskjutande beloppet (5 8 2 st). 118?; andra stycket
konsumentkreditlagen föreslås nu en regel införd,enligt vilken säljaren aldrig
får kräva ut mellanskillnaden (restskulden) vid konsumentkreditköp.

Utformningen av sistnämnda bestämmelse kritiseras i motionen 1976/
77:1596. Motionärerna yrkaratt riksdagen skall avslå 18 $ andra stycket i dess
helhet. Som skäl forsin inställning anför de bl. a. att säljaren ofta kan komma
att drabbas av kännbar rättsförlust om han vid återtagande av varan inte får
kräva ut restskulden av köparen, exempelvis en bilköpare som underlåtit att
teckna eller vidmakthålla en vagnskadeförsäkring och vars bil fått omfattande
skador. Det borde enligt motionärerna strida mot det allmänna
rättsmedvetandet att köparen i dessa fall kan undgå betalningsskyldighet och
därigenom göra en vinst på säljarens bekostnad.

Som närmare utvecklas av departementschefen i propositionen (s. 133 och
134) talar flera skäl för att i konsumentkreditlagen bör tas in en regel om att

LU 1977/78:5

Bilaga 2

kreditgivare inte får kräva ut en eventuell restskuld som uppkommer för
köparen vid återtagande. Utskottet kan därför inte tillstyrka att - vilket
närmast synes vara syftet med motionsyrkandet - nuvarande ordning
beträffande reglering av restskuld skall bibehållas.

Enligt utskottets mening kan emellertid ett undantagslöst förbud för
kreditgivaren att utkräva en restskuld te sig mindre tillfredsställande när
köparen under kredittiden vanvårdat varan så att därigenom dess värde som
säkerhet betydligt minskats. Som berörts ovan hade kreditköpkommittén
föreslagit en undantagsregel enligt vilken restskulden skulle få krävas ut då
en vara på grund av köparens vanvård eller liknande omständigheter utsatts
för onormal värdeminskning. Säljaren skulle dock kunna kräva högst den del
av restskulden som svarade mot värdeminskningen. Som departementschefen
framhåller torde det sällan bli anledning att tillämpa en sådan
undantagsregel. Värdet med regeln ligger emellertid enligt utskottets mening
inte i det att den fyller ett stort praktiskt behov utan främst i det förhållandet
att köparen inte skall bibringas den uppfattningen att han kan behandla varan
hur som helst. Bestämmelsen har således betydelse främst på det psykologiska
planet. Utskottet vill också framhålla att det måste anses stå i
överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet att en köpare som
vanvårdar godset och dessutom inte sköter sina amorteringar får betala den
restskuld som uppkommer till följd av att han inte fullgör sina åligganden.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att bärande skäl finns för en
sådan typ av undantagsregel som föreslagits av kommittén. Vad gäller den
närmare utformningen av bestämmelsen vill utskottet erinra om att kommitténs
förslag om att kreditgivaren i vanvårdsfallen endast skulle få kräva ut så
mycket som svarade mot den onormala värdeminskningen var tillkommet
mot bakgrund av det förhållandet, att det enligt kommittén kan förekomma
att säljaren bevakar restskulden år efter år till dess att köparen vid något
tillfälle innehar tillgångar som kan utmätas. En följd härav kan enligt
kommittén bli att inkassokostnaderna och kraven på dröjsmålsränta kan
uppgå till beloppp som inte sällan är betydligt högre än den återstående delen
av själva kreditfordringen (betänkandet s. 188). Enligt utskottets uppfattning
bör man dock inte lägga kreditgivaren till last att han i första hand väljer att
försöka få ut sin fordran hos köparen på annat sätt än genom att utnyttja sin
återtaganderätt. Att kreditgivaren inte omedelbart begär att återfå det
försålda måste i allmänhet framstå som en för köparen fördelaktigare ordning
än den motsatta. Utskottet finnér det även av andra skäl vara mindre
tillfredsställande att ett belopp endast motsvarande den onormala värdeminskningen
skulle få utkrävas. Bl. a. kan det vara svårt att avgöra hur stor
del av en värdeminskning som kan betecknas som onormal. Den eftersträvade
psykologiska effekten av en regel om rätt till återkrav vid vanvård skulle
vidare försvagas.

På grund av det anförda föreslår utskottet att i 18 8 andra stycket

LU 1977/78:5

Bilaga 2

konsumentkreditlagen upptas en regel av innebörd att, om restskuld
uppkommer till kreditgivarens förmån, denne skall få utkräva restskulden
endast om varan utsatts för betydande värdeminskning genom vanvård från
köparens sida. Med den av utskottet sålunda förordade jämkningen av
kommitténs förslag torde några farhågor för att bestämmelsen skall förorsaka
tillämpningssvårigheter inte behöva hysas. Det får överlämnas åt rättspraxis
att klargöra den närmare innebörden av uttrycket ”betydande värdeminskning”.
Utskottet vill dock framhålla att den omständigheten att varan på
grund av sin särskilda beskaffenhet minskat i värde snabbare än andra
föremål av motsvarande slag självfallet inte bör berättiga kreditgivaren att
kräva ut restskulden. Vad som åsyftas med bestämmelsen är endast fall då
köparen på uppenbart sätt åsidosätter sin skyldighet att vårda det köpta
godset.

Övriga frågor

I 20 S förslaget till konsumentkreditlag återfinns vissa bestämmelser
rörande handräckning för återtagande av vara. Utskottet har ingen invändning
mot innehållet i sak men föreslåratt en smärre redaktionell ändring görs
i lagtexten.

Upprättade lagförslag

Med anledning av vad utskottet anfört i de föregående avsnitten har inom
utskottet upprättats följande förslag till ändringar i 12, 13, 15, 18 och 20 §§
förslaget till konsumentkreditlag.

Regeringens förslag Utskottets förslag

12 S

Vid kreditköp har köparen alltid rätt att betala sin skuld till kreditgivaren i
förtid.

Kreditgivaren får kräva betalning i
förtid endast om han gjort förbehåll
härom samt köparen sedan mer än
en månad är i dröjsmål med att
erlägga förfallen del av kreditfordringen
som uppgår till mer än en
tiondel av hela kreditfordringen
eller, om dröjsmålet avser två eller
flera delar av kreditfordringen, till mer
än en tjugonde! av hela kreditfordringen.

LU 1977/78:5

Bilaga 2

R egeringens förslag

Utskottets förslag

Andra stycket utgör ej hinder för bank eller annan kreditgivare att göra
gällande strängare förbehåll om betalning i förtid, om skyldighet därtill följer
av annan författning.

13 §

Vid förtidsbetalning enligt 12 $
skall vid beräkning av kreditgivarens
fordran den obetalda delen av kreditfordringen
minskas med så stor del
av kreditkostnaden sorn den ej utnyttjade
kredittiden utgör i förhållande till
den avtalade kredittiden. Kreditgivaren
får dock alltid tillgodoräkna sig
hela kostnaden för uppläggning av
krediten, om denna kostnad särskilt
anges i avtalet och ej är oskälig.

Vid förtidsbetalning enligt 12 $
skall vid beräkning av kreditgivarens
fordran den obetalda delen av kreditfordringen
minskas med den del av
kreditkostnaden som hänför sig tillden
ej utnyttjade kredittiden. Om betalningen
sker på annan tid än i avtalet
bestämd förfallodag skall den ej
utnyttjade kredittiden räknas från
första förfallodagen efter betalningen.

Vid avräkning enligt första stycket
får kreditgivaren tillgodoräkna sig hela
kostnaden för uppläggning av krediten,
om denna kostnad särskilt anges i
avtalet och ej är oskälig.

158

Med förbehåll om återtaganderätt avses avtalsvillkor som ger kreditgivaren
möjlighet att återtaga varan, om köparen ej fullgör sin del av kreditköpsavtal.

Förbehåll om återtaganderätt får
göras gällande endast under förutsättning
att förbehållet har gjorts av
säljaren i samband med köpet för att
trygga säljarens rätt till betalning
samt köparen sedan mer än en
månad är i dröjsmål med att erlägga
förfallen och ej preskriberad del av
kreditfordringen som uppgår till mer
än en tiondel av hela kreditfordringen
eller, om dröjsmålet avser två
eller flera delar av kreditfordringen,
till mer än en tjugonde! av hela kreditfordringen.

LU 1977/78:5

Bilaga 2

Regeringens förslag Utskottets förslag

fråga om förbud äger i övrigt bestämmelserna i lagen (1971:112) om förbud
mot oskäliga avtalsvillkor motsvarande tillämpning.

18 S

Tillgodoräknas kreditgivaren ett Tillgodoräknas kreditgivaren ett
större belopp än köparen, får kredit- större belopp än köparen, får kreditgivaren
ej kräva ut mellanskillnaden givaren ej kräva ut mellanskillnaden

(restskulden). (restskulden) i annat fall än dd varan

har utsattsför betydande värdeminskning
genom att köparen vanvårdat
varan.

20 §

Kreditgivaren får hos utmätnings- Kreditgivaren får hos utmätningsman
söka handräckning för varans man söka handräckning för varans

återtagande, under förutsättning att återtagande, under förutsättning att

om kreditköpet har upprättats en av rörande kreditköpet har upprättats

parterna underskriven handling, en av parterna underskriven handsom
innehåller förbehåll om återta- ling, som innehåller förbehåll om

ganderätt samt uppgift om kontant- återtaganderätt samt uppgift om

priset, kreditbeloppet, kreditkostna- kontantpriset, kreditbeloppet, kre den,

kredittiden, kreditfordringen ditkostnaden, kredittiden, kredit och

de tidpunkter när betalning skall fordringen och de tidpunkter när

erläggas. betalning skall erläggas.

LU 1977/78:5

Bilaga 3

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde
1977-09-29

Närvarande: f. d. justitierådet Brunnberg, justitierådet Hesser, regeringsrådet
Reuterswärd, justitierådet Hessler.

Enligt protokoll, hållet vid sammanträde med riksdagens lagutskott den 1
september 1977, har utskottet beslutat att inhämta lagrådets yttrande över de
förslag till ändringar av 12, 13, 15, 18 och 20 SS i det i propositionen 1976/
77:123 framlagda förslaget till konsumentkreditlag, som framgår av en
protokollet bilagd lagrådsremiss.

De remitterade förslagen, som finns bilagda detta protokoll, har inför
lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Gösta Fischer.

Förslagen föranleder följande yttranden.

12 S

Lagrådet:

1 andra stycket av denna paragraf har orden ”dePoch ”delar” använts med
sinsemellan så olika syftning, att en viss oklarhet uppkommit. Sålunda talas,
för det fall då dröjsmål med att erlägga en tjugondel av kreditfordringen skall
godtagas, såväl om att köparen är i dröjsmål med att erlägga förfallen del av
kreditfordringen som om att dröjsmålet avser två eller flera delar av
fordringen. De delar som avses på det sistnämnda stället är tydligen sådana
belopp som är förfallna till betalning vid skilda tidpunkter.

Enligt lagrådets åsikt bör andra stycket omformuleras. Därvid kan, med
begagnande av en term som förekommer i lagen om avbetalningsköp (se bl. a.
1 och 2 5S), senare delen av meningen lämpligen ges avfattningen ” - - eller,
om dröjsmålet avser två eller flera vid olika tidpunkter förfallna poster, till
mer än en tjugondel av hela kreditfordringen”.

13 S

Brunnberg, Hesser och Reuterswärd:

1 paragrafen ges regler om köparens rätt att vid förtidsbetalning av skuld på
grund av kreditköpet få sin skuld reducerad på visst sätt. Särskilda regler
gäller här för kreditkostnad i allmänhet och för den del av kostnaden som
utgör uppläggningskostnad. 1 fråga om kreditkostnad i allmänhet får vi anföra
följande.

Enligt propositionen skall reduktion ske enligt en schablonmässig metod,
som går ut på att kreditfordringen minskas med så stor del av kreditkostnaden
som den ej utnyttjade kredittiden utgör i förhållande till den avtalade

LU 1977/78:5

Bilaga 3

kredittiden. Utskottet föreslår den ändringen att reduktion skall ske med den
del av kreditkostnaden som hänför sig till den ej utnyttjade kredittiden.
Utskottet framhåller att förslaget ligger i linje med den lösning som förordats
av kreditköpkommittén.

I motiveringen redogör utskottet för olika i lagstiftningsärendet diskuterade
avräkningsmetoder och behandlar härvid utom propositionsförslaget
även avbetalningsköplagens hithörande regler samt den s. k. 78-regeln.
Utskottet framhåller att valet av metod inte saknar betydelse ur ekonomisk
synvinkel. Av utskottet gjorda beräkningar ger nämligen vid handen, att
storleken av det belopp varmed kreditkostnaden i en given situation skall
reduceras kan variera avsevärt beroende på om avbetalningsköplagens
bestämmelser, propositionsförslaget eiler 78-regeln används. Den riktiga
utgångspunkten vid val av metod måste enligt utskottets uppfattning vara att
varje konsumentkredit i görligaste mån skall bära sin egen kostnad. Regler
som kan leda till att kostnaden övervältras på andra konsumenter bör alltså
undvikas. Viktigt är också att avräkningsreglerna i förhållandet mellan
parterna ger så rättvisa resultat som möjligt. En annan omständighet som
enligt utskottets mening måste beaktas i sammanhanget är att reglerna bör
ges en sådan utformning att de utan svårigheter kan tillämpas vid uppgörelser
mellan parterna själva och vid handräckningsförfaranden för återtagande av
varan.

Utskottets förslag innebär att man i bestämmelsen endast anger principen
för huravräkningsförfarandet mellan parterna skall gå till. Avsikten är att det
skall ankomma på konsumentverket i dess egenskap av tillsynsmyndighet
enligt lagen att i samarbete med berörda näringslivsorganisationer ge råd och
vägledning för tillämpningen i det praktiska affärslivet. Utskottet förordar att
detta sker genom att man bl. a. utarbetar avräkningstabeller grundade på 78-regeln och andra anvisningar. Det uttalas vidare att det inte finns något
hinder mot att man t. ex. för vissa branscher, där önskemålet om enklare
avräkningsregler är särskilt stort, utformar avtalsformulär som innehåller
mera schablonartade avräkningsregler, under förutsättning att köparen inte
härigenom sätts i en sämre ställning än lagen ger honom.

Med hänsyn till det nya material som framkommit under utskottsbehandlingen
har vi inte något att erinra mot att lagtexten utformas på ett sätt som
tillåter en bättre anpassning av avräkningen till den verkliga räntekostnaden
än som följer av den i propositionen föreslagna schablonregeln. Ej heller har
vi något att erinra mot att man härvid i lagtexten endast upptager en allmänt
hållen bestämmelse om beräkning av reduktionen och att det överlämnas till
konsumentverket att i samarbete med näringslivets organisationer utforma
närmare anvisningarom bestämmelsens tillämpning. Enligt vår mening bör
det dock av lagtexten tydligare framgå att avsikten således är att tillämpningen
i huvudsak skall grundas på anvisningar av detta slag. Det föreligger
eljest risk att den föreslagna lagtexten läses så att reduktion av kreditkostnaden
alltid skall ske på grundval av en beräkning av den verkliga

LU 1977/78:5

Bilaga 3

räntekostnaden. Det nu angivna syftet torde uppnås om man i lagtexten
angeratt kreditfordringen skall minskas med den del av kreditkostnaden som
enligt beräkningsgrunder, som står i överensstämmelse med god sed på
marknaden, är att hänföra till den ej utnyttjade kredittiden. En sådan
hänvisning till god sed på marknaden har upptagits i bestämmelsen i 8 S om
kontantinsats och innebär även där att närmare anvisningar för marknaden
skall utfärdas av konsumentverket efter samråd med näringslivets organisationer.

Såsom utskottet uttalat får man räkna med att den avsedda vägledningen
med tiden kommer att ge god stadga åt tillämpningen av avräkningsregeln. I
anslutning till utskottets påpekande att det i vissa branscher kan vara lämpligt
med mera schablonartade avräkningsregler än 78-regeln kan framhållas att
det ej föreligger hinder att i branscher, där förhållandena påkallar det, tillämpa
ren ränteberäkning.

I utskottets förslag har i paragrafens första stycke införts en bestämmelse
om att i fall, då betalning sker på annan tid än i avtalet bestämd förfallodag,
den ej utnyttjade kredittiden skall räknas från första förfallodagen efter
betalningen. Vi har ej något att erinra mot att en sådan bestämmelse, som har
motsvarighet i avbetalningsköplagen, införes i konsumentkreditlagen.
Bestämmelsen innebär att köparen vid betalning före förfallodagen går miste
om den reduktion som belöper på tiden fram till förfallodagen. Det kan
anmärkas att det självfallet står parterna fritt att i köpeavtalet träffa
överenskommelse om att bestämmelsen ej skall tillämpas, så att köparen
alltså vid eventuell förtidsbetalning före förfallodag skall få reduktion även
för tiden fram till förfallodagen.

Brunnberg och Hesser:

Vid tillämpning av huvudregeln om reduktion uppstår en tolkningsfråga
för fall, då kredit lämnas men kassarabatt utfästes för den händelse kontant
betalning erlägges inom viss kortare tid. Den som utnyttjar krediten får alltså
ej åtnjuta det avdrag som kassarabatten innebär och enligt uttalande i
propositionen skall rabattbeloppet anses utgöra en kostnad för krediten. Med
detta betraktelsesätt skulle det kunna hävdas att köparen, om han betalar
efter den för erhållande av kassarabatt bestämda tiden men före kredittidens
utgång, borde tillgodoräknas viss del av kassarabatten. En sådan tillämpning
torde dock i allmänhet få anses stå i strid med vad som är god sed på
marknaden och torde därför inte böra ifrågakomma.

Hessler:

Paragrafen gäller bl. a. fråga om den reduktion som skall ske, om vid ett
avbetalnings- eller annat kreditköp betalning sker i förtid. Bestämmelsen får
genom hänvisning i 17 $ betydelse även förden avräkning som skall ske vid
återtagande enligt nämnda paragraf. Propositionens förslag på denna punkt
innebär, att reduktionen skall ske på det sätt att den obetalda delen av
kreditfordringen minskas med så stor del av kreditkostnaden som den ej
utnyttjade kredittiden utgör i förhållande till den avtalade kredittiden. Mot

LU 1977/78:5

Bilaga 3

detta förslag har särskilt invänts att det innefattar ett obefogat gynnande av
konsumenten. I utskottsförslaget sägs i lagtexten endast, att reduktionen
skall ske med den del av kreditkostnaden som ”hänför sig till” den ej
utnyttjade kredittiden. Regeln överensstämmer med vad som föreslås av
kreditköpkommittén.

Av utskottsmotiven synes framgå att man eftersträvat en avräkning som är
neutral parterna emellan. Den helt neutrala avräkningsmetoden är tydligen
vad som kallas den matematiskt korrekta. Med hänsyn till att denna
innefattar invecklade matematiska eller företagsekonomiska uträkningar,
har man emellertid, framgår det av motiven, tänkt sig, att för de normala
fallen godta den s. k. 78-regeln, som är enklare - men dock inte särskilt enkel
- och som vanligen endast leder till obetydliga avvikelser från den
matematiskt korrekta. Förvissa fall, särskilt vid oregelbundna avbetalningar,
måste dock, uttalas det, avvikelser ske från 78-regeln. Rörande såväl 78-regeln som åsyftade avvikelser förutsätts tabeller som upprättas av konsumentverket
få bli avgörande för reduktionens storlek i det konkreta fallet.

Mot det sålunda föreslagna arrangemanget kan efter min mening invändningar
riktas.

1 första hand må framhållas att man möjligen är benägen att överskatta
betydelsen av att den avräkningsmetod som lagfästs möjliggör största
tänkbara ”rättvisa”, varmed då här avses att den tillgodoser kravet på
matematisk eller företagsekonomisk korrekthet. Det förefaller vara av minst
lika stor betydelse - vilket också påpekas i utskottsmotiveringen - att regeln
är klar och lättillgänglig. Ett intresse av största vikt är efter min mening också,
inte minst när det gäller ett civilrättsligt förhållande, där fråga är om
avtalsparts betalningsskyldighet mot motparten i avtalet, att avräkningsregeln,
om den ej upptagits i avtalet, kan utan svårighet utläsas av lagtexten;
man bör alltså helst inte vara nödsakad att söka efter den i lagförarbeten eller
vara hänvisad till administrativa myndigheters avgöranden, vilkas rättsliga
valör är oviss och vilka måhända kan bli föremål för ändringar på ett
svåröverblickbart sätt.

Beträffande såväl gällande avbetalningsköplags regel (4 >}) som propositionens
regel kan sägas att de tillgodoser kravet på enkelhet och lättfattlighet.
Man kan med stöd av stadgandet självt och avtalet utan svårighet räkna ut,
vilken ekonomisk betydelse det kan ha att verkställa en förtida betalning.

Riktigt är emellertid att båda dessa metoder betyder avvikelse från vad som
utgör matematiskt eller företagsekonomiskt korrekt beräkning. Propositionens
metod synes innebära störst avvikelse, och alltid till köparsidans
förmån. Avbetalningsköplagens regel synes i vissa lägen vara till fördel, i
vissa lägen till nackdel för köparsidan.

Olägenheterna av sådana ”avvikelser” bör nu efter min mening, som redan
antytts, inte överdrivas. Har man en klar regel, kan parterna i rättslivet inrätta
sig efter den och anpassa prissättning, avtalsvillkor etc. därefter. Betyder en
viss regel, att det för en köpare kan te sig förmånligt att så snart som möjligt

LU 1977/78:5

Bilaga 3

försöka slutbetala ett kreditköp, innefattar det måhända också en effekt av
regeln, sorn kan framstå som ett värde, även för kreditgivarsidan.

Om man nu emellertid uppfattar ”rättvisa” i förut berörd mening, sålunda
neutralitet i fråga om reduktionens beräkning, som ett mål som bör
eftersträvas, kan likväl efter min mening anmärkningar riktas mot den
föreslagna lagtexten. 1 första hand kan frågas, om ordalagen ens i den
omfattning som avses ger besked om principen för reduktion. Uttrycket
”hänför sig till” anger knappast med säkerhet något annat än att reduktionen
på ett eller annat sätt skall stå i relation till den ej utnyttjade kredittiden. Med
den läsarten skulle man tydligen kunna säga, att i vart fall propositionsförslagets
metod, kanske också avbetalningsköplagens, skulle kunna falla in
under ordalagen. Dessa blir då - frånsett det tämligen självklara, att det bör
föreligga någon form av relation - helt innehållslösa.

Önskar man uttrycka, att avräkningen skall ske på det matematiskt eller
företagsekonomiskt korrekta sättet, synes man sålunda åtminstone böra
ersätta uttrycket ”hänför sig till” med något annat, kanske t. ex. ”belöper på”
e. d.

Även om lagregeln undergår detta mått av precisering, ger den dock
uppenbarligen ej något besked om vad som, närmare bestämt, skall gälla i
fråga om reduktion. För att få vetskap om detta måste man gå till - på olika
håll befintliga - motivuttalanden, kompletterade med administrativa avgöranden.
Detta är, särskilt när det inte gäller anvisningar om vad ett avtal som
skall träffas får innehålla utan bestämmande av betalningsskyldighet enligt
ett träffat avtal, efter min uppfattning inte någon god lagstiftningsmetod.

Vad nu anförts leder väl närmast till att man, med det mål som synes
eftersträvat, skulle söka att i lagtexten ta in en uttömmande beskrivning av de
reduktionsmetoder som avses skola få komma i fråga. Klart är dock, såsom
uttalas i utskottsmotiven, att detta skulle leda till att lagtexten blev
utomordentligt komplicerad och svårförståelig. Och då är uppenbarligen intet
vunnet med utförligheten.

Det förefaller emellertid inte omöjligt att åtminstone i väsentlig mån
tillgodose å ena sidan parternas, särskilt konsumentens, intresse av att kunna
på egen hand skaffa sig kännedom om vad som gäller, å andra sidan det
intresse i fråga om reduktionsregelns innehåll som synes vara ett mål för
utskottet. Detta kunde ske så att man somen formell huvudregel haren regel,
där avräkningsmetoden enkelt och klart framgår, t. ex. avbetalningsköplagens
eller propositionens. Denna skulle emellertid kompletteras med en
bestämmelse, som medger, att nämnda regel får frångås och ersättas av annat
beräkningssätt under förutsättning, att innebörden därav klart framgår redan
av det mellan parterna träffade kreditavtalet. Det synes enklast att som
utgångsprincip välja propositionens regel, som genomgående torde vara
fördelaktigare för konsumenten än andra beräkningsmetoder. Det får då
sedan bli en sak för kreditgivaren, om han önskar att ett annat, mer ”neutralt”
beräkningssätt skall komma till användning, att tillse, att avtalet innehåller

LU 1977/78:5

Bilaga 3

en beskrivning därav. Beskrivningen bör utvisa storleken av reduktionen, om
betalning sker vid olika tidpunkter i förtid. Det bör uppställas som krav att
beräkningsmetoden godkänts av konsumentverket.

En lagregel av nu åsyftad innebörd kan förslagsvis ges följande utformning: ”Vid

förtidsbetalning enligt 12 $ skall vid beräkning av kreditgivarens
fordran den obetalda delen av kreditfordringen minskas med så stor del av
kreditkostnaden som den ej utnyttjade kredittiden utgör i förhållande till den
avtalade kredittiden. Kreditgivaren får dock i stället tillämpa annan beräkning
av den del av kreditkostnaden som hänför sig till den ej utnyttjade
kredittiden, om vid avtalet fogats av konsumentverket godkänd redogörelse
utvisande kreditkostnadens fördelning på kredittiden.

Om betalning sker... efter betalningen.

Vid avräkning ... ej är oskälig.”

Enligt uttalanden i propositionen i anknytning till bestämmelserna i 2 S
konsumentkreditlagen skall i händelse en leverantör regelmässigt ger viss
rabatt på angivet pris, när betalning sker genast eller inom viss kortare tid,
kontantpriset anses vara det rabatterade priset. Vid beräkning av kreditkostnaden
skall därför också medtagas det belopp som köparen går miste om till
följd av att han inte får åtnjuta ifrågavarande rabatt.

Fråga har uppstått, om vid tillämpningen av 13 $ köparen bör få
tillgodonjuta reduktion även med del av nämnda rabattbelopp, oaktat hansförtida
- betalning äger rum avsevärd tid efter utgången av den frist inom
vilken betalning skulle ha skett för att kontantrabatten skulle få tillämpas.

Det synes sakligt sett vara föga fog för att reduktionen skulle innefatta även
nu nämnda belopp. Fråga är om särskild föreskrift erfordras för att man skall
undgå detta resultat.

Medgivande av kontantrabatt av berört slag synes kunna betraktas som en
ersättning för att en säljare besparas vissa av kostnaderna för uppläggande av
en kredit åt köparen. Då kredit ifrågakommer, kan därför bortfallet av
rabatten betraktas som - del av - kostnaden för kredits uppläggande. Under
förutsättning att enligt 13 § andra stycket i utskottsförslaget beloppet angivits
i avtalet (och ej är oskäligt), skulle sålunda kreditgivaren alltid äga tillgodoräkna
sig nämnda belopp. Reduktion enligt 13 jj skulle alltså ej behöva
innefatta rabattbeloppet. Någon särskild föreskrift härom synes knappast
erforderlig.

15 $

Lagrådet:

Lagrådet föreslår att i andra stycket av denna paragraf motsvarande
ändring vidtages som den lagrådet förordat beträffande 12 $ andra stycket.

GOTAB 55819 Stockholm 1977