LU 1977/78:30

Lagutskottets betänkande
1977/78:30

med anledning av propositionen 1977/78:142 om avbetalningsköp
mellan näringsidkare m. fl., jämte motion

Ärendet

I propositionen 1977/78:142 har regeringen (justitiedepartementet) - efter
hörande av lagrådet - föreslagit riksdagen att anta i propositionen framlagda
förslag till

1. lag om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl.,

2. lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977:981),

3. lag om ändring i lagen (1977:984) om ändring i brottsbalken.

I ärendet behandlar utskottet vidare den under allmänna motionstiden
väckta motionen 1977/78:1476a\ Johan Olsson m. fl. (c, m, fp), vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär att detaljisters och servicegivares rättsliga
ställning i relation till leverantörer och huvudmän blir föremål för utredning.

Över motionen har utskottet inhämtat remissyttranden från konsumentverket
och Göta hovrätt. Yttranden har vidare inkommit från Sveriges
advokatsamfund, Sveriges industriförbund. Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges grossistförbund.
Svenska handelskammarförbundet samt Motorbranschens riksförbund.

1 Riksdagen 1977/78. 8 sami. Nr 30

LU 1977/78:30

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny lag om avbetalningsköp som skall gälla för
köp som sluts mellan näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet eller
som annars faller utanför konsumentkreditlagen (1977:981). Den föreslagna
lagen ersätter tillsammans med den nyligen antagna konsumentkreditlagen
den nu gällande lagen (1915:219) om avbetalningsköp.

Den nya avbetalningsköplagen bygger i stor utsträckning på den nuvarande.
Den innehåller en tvingande reglering som främst syftar till att ge
avbetalningsköparen ett skydd mot alltför stränga påföljder om han får svårt
att fullfölja köpet. Lagen begränsar säljarens möjligheter att kräva ut
betalning i förtid eller att återta varan. Sådana åtgärder får vidtas endast om
köparen har gjort sig skyldig till mera väsentligt kontraktsbrott. Köparen
garanteras en rimlig ekonomisk uppgörelse med säljaren när varan måste
återlämnas. Liksom f. n. ställs ett smidigt handräckningsförfarande till
säljarens förfogande när han har rätt att återta varan. Reglerna i den nya
avbetalningsköplagen har anpassats till konsumentkreditlagens systematik
och terminologi.

Lagstiftningen föreslås träda i kraft samtidigt med konsumentkreditlagen,
dvs. den 1 januari 1979.

LU 1977/78:30

Lagförslagen
1 Förslag till

Lag om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl.

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag gäller avbetalningsköp som sluts mellan näringsidkare i deras
yrkesmässiga verksamhet eller som annars faller utanför konsumentkreditlagen
(1977:981).

Med avbetalningsköp avses avtal om köp av vara, om

1. betalningen skall erläggas i särskilda poster, varav minst en sedan varan
har lämnats ut till köparen, och

2. avtalet innehåller villkor som ger säljaren möjlighet att återtaga varan
om köparen ej fullgör sin del av avtalet (förbehåll om återtaganderätt).

Har avtalet betecknats som uthyrning eller betalningen som vederlag för
varans nyttjande föreligger ändå avbetalningsköp, om det är avsett att den till
vilken varan utlämnas skall bli ägare av denna.

2 § 1 lagen avses med

kontantpris: det pris till vilket varan vanligen hålls till handa mot kontant
betalning,

kreditbelopp: den del av kontantpriset varmed betalningsanstånd
lämnas,

kreditkostnad: det sammanlagda beloppet av alla räntor, tillägg och andra
kostnader som köparen har att erlägga med anledning av krediten,
kreditfordran: summan av kreditbeloppet och kreditkostnaden.

3 § Avtalsvillkor som inskränker köparens befogenheter eller förmåner
enligt denna lag är ogiltigt.

Förtidsbetalning

4 § Köparen har alltid rätt att betala sin skuld till säljaren i förtid.

Säljaren får kräva betalning i förtid endast om han har gjort förbehåll härom

samt

1. köparen sedan mer än fjorton dagar är i dröjsmål med att erlägga
förfallen del av kreditfordringen som uppgår till mer än en tiondel av hela
kreditfordringen eller, om dröjsmålet avser två eller flera vid olika tidpunkter

1* Riksdagen 1977/78. 8 sami. Nr 30

LU 1977/78:30

förfallna poster, till mer än en tjugondel av denna, eller

2. köparen genom att åsidosätta i förbehållet angiven förpliktelse på grund
av avbetalningsköpet har äventyrat säljarens säkerhet i varan.

5 § Vid förtidsbetalning enligt 4 § skall vid beräkning av säljarens fordran
den obetalda delen av kreditfordringen minskas med den del av kreditkostnaden
som enligt beräkningsgrunder, som står i överensstämmelse med god
sed på marknaden, är att hänföra till den ej utnyttjade kredittiden.

Vid avräkning enligt första stycket får säljaren tillgodoräkna sig hela
kostnaden för uppläggning av krediten, om denna kostnad särskilt anges i
avtalet och ej är oskälig.

A vräkningsförbehdll

6 § Belopp som köparen erlägger för avräkning på säljarens fordran på grund
av avbetalningsköpet får säljaren inte först avräkna på annan fordran.

Första stycket utgör ej hinder för säljare att göra gällande förbehåll om
avräkning på fordran som avser ersättning för reparation eller annan åtgärd
beträffande varan.

Återtaganderätt

7 § Förbehåll om återtaganderätt får göras gällande endast om

1. köparen sedan mer än fjorton dagar är i dröjsmål med att erlägga
förfallen och ej preskriberad del av kreditfordringen som uppgår till mer än en
tiondel av hela kreditfordringen eller, om dröjsmålet avser två eller flera vid
olika tidpunkter förfallna poster, till mer än en tjugondel av denna, eller som
utgör återstoden av kreditfordringen, eller

2. köparen genom att åsidosätta i förbehållet angiven förpliktelse på grund
av avbetalningsköpet har äventyrat säljarens säkerhet i varan.

8 § Om köparen i fall som avses i 7 S 1 efter utgången av den där angivna
tiden men innan varan återtages erlägger belopp som inte har betalats i rätt tid
jämte dröjsmålsränta och ersättning för säljarens kostnader i anledning av
dröjsmålet, i förekommande fall beräknade enligt de grunder som anges i 9 §
fjärde och femte styckena, får säljaren ej återtaga varan på grund av
dröjsmålet. Ej heller får säljaren i sådant fall göra gällande avtalsvillkor som
avses i 4 § andra stycket.

Uppgörelse vid återtagande av vara

9 § Vill säljaren utnyttja rätt att återtaga vara, skall avräkning göras mellan
honom och köparen.

Köparen tillgodoräknas härvid varans värde vid återtagandet. Värdet
beräknas efter vad säljaren kan antagas få ut genom att på lämpligt sätt

LU 1977/78:30

försälja varan.

Säljaren får tillgodoräkna sig deri obetalda delen av kreditfordringen efter
avräkning enligt 5 §, fordran som avser ersättning för repaiation eiler annan
åtgärd beträffande varan och som omfattas av förbehåll sorn avses i 6 § andra
stycket samt i förekommande fall dröjsmålsränta.

Säljaren får därjämte tillgodoräkna sig ersättning för följande kostnader för
återtagande av varan, nämligenexekutionsavgift,skälig kostnad för transport
av varan samt utgift för inställelse vid förrättning för återtagande, om
inställelsen har varit påkallad för tillvaratagande av säljarens tätt Vid
bestämmande av ersättning för utgift för inställelse tillämpas bestämmelserna
om beräknande av ersättning av allmänna medel till vittne.

I mål om handräckning för återtagande får säljaren, enligt vad regeringen
närmare föreskriver, tillgodoräkna sig även skälig ersättning för eget aibete
med anledning av målet samt arvode till ombud ellet biträde.

10 § Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än
säljaren, får varan återtagas endast om säljaren betalar mellanskillnaden till
köparen eller, när varan har värderats av utmätningsman, nedsätter mellanskillnaden
hos denne.

Har säljaren för att kunna återtaga varan eller för att denna efter
återtagande skall kunna brukas på avsett sätt måst betala skuld sorn åvilar
köparen, får säljaren vid tillämpning av första stycket avräkna sådan
betalning mot mellanskillnad köparen till godo.

Tillgodoräknas säljaren ett större belopp än köparen. får säljaren inte kräva
ut mer än mellanskillnaden (restskulden).

Handräckning

11 § Säljaren får hos utmätningsman söka handiäckning för varans återtagande
under förutsättning att rörande avbetalningsköpet har upprättats en av
parterna underskriven handling, som innehåller förbehåll om återtaganderätt
samt uppgift om kontantpriset, kreditbeloppet, kreditkostnaden, kredittiden,
kreditfordringen och de tidpunkter när betalning skall erläggas.

12 § Ansökan om handräckning skall göras skriftligen. Den skall innehålla
uppgift om hur stor del av kreditfordringen sorn utestår obetald Om saljaren
gör anspråk på dröjsmålsränta eller, i fall då avtalet innehåller förbehåll som
avses i 6§ andra stycket, ersättning för reparation eller annan åtgärd
beträffande varan, skall i ansökningen också uppges vad saljaren fordrar i den
delen. Vid ansökningen skall fogas styrkt avskrift av den handling som anges
illS.

Exekutionsavgift skall förskotteras av sökanden, om utmätningsmannen
begär det. Betalas inte förskott inom förelagd tid, får handräckningen
inställas.

1 fråga om handräckning enligt denna lag tillämpas bestämmelserna om

LU 1977/78:30

utmätning i 56, 59, 60 och 60a $§ utsökningslagen (i877:11 s. 1).

13 § Handräckning får beviljas endast om det är upperibait att säl jaren enligt
7 § får göra gällande förbehållet om återtaganderätt.

14 § Lämnar säljaren anstånd med sökt handräckning och varar anståndet
över sex månader från dagen för ansökningen, är denna förfallen.

Utmätningsmannen får bevilja anstånd med handräckning, om särskilda
skäl föreligger med hänsyn till köparens förhållanden och övriga omständigheter.
Anstånd får dock ej beviljas utöver fyra månader från dagen för
ansökningen om handräckning. Utmätningsmannen (år föreskriva villkor för
anståndet och, om anledning föekommer till det, förklara att anståndet skall
upphöra att gälla.

15 § Vid handräckning skall utmätningsmannen värdera varan. Om det
behövs får en eller flera sakkunniga anlitas att biträda vid värderingen.

16 § Beslut i fråga om handräckning överklagas hos överexekutor. Mot
överexekutors beslut får talan ej föras.

Är köparen eller säljaren missnöjd med värdering eller annan åtgärd vid
handräckningen, är han oförhindrad att väcka talan mot den andre vid
domstol.

Visar inte säljaren att han har väckt talan vid domstol inom en månad efter
det att handräckningen genomfördes eller, om förrättningen inom den tiden
har överklagats, inom en månad efter det att överexekutors beslut meddelades,
får köparen hos utmätningsmannen lyfta belopp som har nedsatts
enligt 10 § forsta stycket.

17 § I fråga om handräckning gäller i.övrigt utsökningslagen (1877:31 s. 1) i
tillämpliga delar.

Återtagande genom verkställighet av dom

18 § Ansökan om verkställighet av dom varigenom köparen har förpliktats
återlämna vara som har sålts genom avbetalningsköp görs skriftligen eller
muntligen, varvid domen skall ges in.

I fråga om verkställigheten tillämpas 12 S tredje stycket, 14 ij och, om ej
annat följer av domen, 15 (j. Beträffande talan mot utmätningsmannens
värdering tillämpas 16 S andra och tredje styckena. Den tid av en månad som
anges i sistnämnda stycke räknas dock i fall då förrättningen har överklagats
från den dag då beslut av högre instans vann laga kraft.

LU 1977/78:30

Utmä tningsförbud

19 § Vara som har sålts genom avbetalningsköp får ej utmätas för fordran på
grund av köpet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979. Samtidigt upphävs lagen
(1915:219) om avbetalningsköp samt lagen (1977:982) om ändring i lagen
(1915:219) om avbetalningsköp.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till eller avses annars
däri lagrum som har ersatts genom föreskrift i den nya lagen skall i stället
denna tillämpas.

Äldre lag gäller fortfarande i fråga om köp som har ingåtts före den nya
lagens ikraftträdande.

2 Förslag till

Lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977:981)

Härigenom föreskrivs att 17, 18, 20 och 22 §§ konsumentkreditlagen
(1977:981) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 §

Vill kreditgivaren utnyttja rätt att återtaga vara, skall avräkning göras
mellan honom och köparen.

Köparen tillgodoräknas härvid va- Köparen tillgodoräknas härvid varans
värde vid återtagandet. Vid rans värde vid återtagandet. Värdet

beräkning av värdet äger 3 § lagen beräknas efter vad kreditgivaren kan

(1915:219) om avbetalningsköp mot- antagas få ut genom att pä lämpligt

svarande tillämpning. sätt försälja varan.

Kreditgivaren får tillgodoräkna sig den obetalda delen av kreditfordringen
efter avräkning enligt 13 § samt i förekommande fall dröjsmålsränta, dock ej
enligt högre räntefot än som anges i 6 § räntelagen (1975:635).

Kreditgivaren får därjämte tillgodoräkna sig ersättning för följande kostnader
för återtagande av varan, nämligen exekutionsavgift, skälig kostnad för
transport av varan samt utgift för inställelse vid förrättning för återtagande,
om inställelsen har varit påkallad för tillvaratagande av kreditgivarens rätt.
Vid bestämmande av ersättning för utgift för inställelse äger bestämmelserna
om beräknande av ersättning av allmänna medel till vittne motsvarande
tillämpning.

1 mål om handräckning för återtagande får kreditgivaren, enligt vad
regeringen närmare föreskriver, tillgodoräkna sig även skälig ersättning för
eget arbete med anledning av målet samt arvode till ombud eller biträde.

I** Riksdagen 1977/78. 8 sami. Nr 30

LU 1977/78:30

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 §

Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än kreditgivaren,
för varan återtagas endast om kreditgivaren betalar mellanskillnaden
till köparen eller, när varan värderats av utmätningsman, nedsätter mellanskillnaden
hos denne.

Har kreditgivaren för alt kunna
återtaga varan eller för att denna efter
återtagande skall kunna brukas på
avsett sätt måst betala skuld som åvilar
köparen, får kredi t giv ar en vid til lamp -ning av första stycket avräkna sådan
betalning mot mellanskillnad köparen
till godo.

Tillgodoräknas kreditgivaren ett större belopp än köparen, för kreditgivaren
ej kräva ut mellanskillnaden (restskulden) i annat fall än då varan har
utsatts för betydande värdeminskning genom att köparen vanvårdat
varan.

20 §

Kreditgivaren för hos utmätningsman söka handräckning för varans
återtagande, under förutsättning att rörande kreditköpet har upprättats en av
parterna underskriven handling, som innehåller förbehåll om återtaganderätt

samt uppgift om kontantpriset,
kreditfordringen och de tidpunkter i
Ansökan om handräckning skall
göras skriftligen samt innehålla uppgift
om hur stor del av kreditfordringen
som utestår obetald. Vid
ansökningen skall fogas styrkt avskrift
av den handling som anges i
första stycket.

, kreditkostnaden, kredittiden,
ir betalning skall erläggas.

Ansökan om handräckning skall
göras skriftligen samt innehålla uppgift
om hur stor del av kreditfordringen
som utestår obetald. Om
kreditgivaren gör anspråk på dröjsmälsränta
skall i ansökningen också
uppges vad kreditgivaren fordrar i den
delen. Vid ansökningen skall fogas
styrkt avskrift av den handling som
anges i första stycket.

I fråga om handräckning och
verkställighet av dom, som anges i
21 § tredje stycket, äger i övrigt 10 §

tredje och fjärde styckena. 12-15 §§
och 16 § första stycket lagen
(1915:219) om avbetalningsköp mot -

I fråga om handräckning och
verkställighet av dom, som anges i
21 § tredje stycket, äger i övrigt 12 §
andra och tredje styckena samt
14-18 §§ lagen (1978:000) om avbetalningsköp
mellan näringsidkare

LU 1977/78:30

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

svarande tillämpning. Härvid skall
hänvisningen i 14 § andra stycket till
5 § första stycket avse 18 § första
stycket denna lag.

m. fl. motsvarande tillämpning.
Härvid skall hänvisningen i 16 §
tredje stycket till 10 § första stycket
avse 18 § första stycket denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1977:984) om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 10 kap. 10 § brottsbalken i den lydelse paragrafen
har erhållit genom lagen (1977:984) om ändring i nämnda balk skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 §

Vad i 8 kap. 13 $ sägs om inskränkning i åklagares åtalsrätt skall äga
motsvarande tillämpning beträffande annat i detta kapitel omförmält brott än
grov förskringring och sådan trolöshet mot huvudman som är att anse som

grov.

Olovligt förfogande över egendom,
som kommit i gärningsmannens
besittning genom avtal, enligt
vilket äganderätten skall övergå först
sedan betalning erlagts eller som
innehåller förbehåll om återtaganderätt
som avses i 1 § lagen (1915:219)
om avbetalningsköp eller 15 § konsumentkreditlagen
(1977:981), må ej
åtalas av åklagare, med mindre åtal
av särskilda skäl finnes påkallat ur
allmän synpunkt.

Olovligt förfogande över egendom,
som kommit i gärningsmannens
besittning genom avtal, enligt
vilket äganderätten skall övergå först
sedan betalning erlagts, eller som
gärningsmannen eljest innehar på
grund av kreditköp med förbehåll om
återtaganderätt, må ej åtalas av åklagare,
med mindre åtal av särskilda
skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979.

LU 1977/78:30

Motionen

I motionen framhålls inledningsvis att under 1970-talet betydelsefulla
reformer har genomförts på konsumentskyddsområdet i svensk civilrätt och
marknadsrätt och att reformarbetet av förklarliga skäl varit inriktat på att
stärka konsumentens ställning gentemot säljaren,eftersom det funnits en del
brister i styrkeförhållandet mellan dessa parter. Enligt motionärerna kan dock
konsumentskyddet i avgörande mån komma att urholkas, om en detaljist
eller servicegivare inte har rättslig möjlighet att föra tillbaka ”konsumentskyddskostnader”
till leverantören i de fall den omständigheten som
föranlett kostnaden varit hänförlig till leverantören och inte till detaljisten.
Motionärerna menar att en näringsidkare naturligt nog blir mindre benägen
att åta sig förpliktelser gentemot konsumenten om han inte i sådana fall har
en realistisk möjlighet att i sin tur kräva leverantören. Den angivna rättsliga
obalansen anser motionärerna också leda till minskad etableringskraft och
investeringsvilja hos små och medelstora företag.

I motionen framhålls vidare att styrkeförhållandet mellan säljare och
köpare ofta är ojämnt även i rena företagarrelationer. Motionärerna menar att
denna omständighet i förening med det förhållandet att samhället i olika
hänseenden skärpt kraven på företagen har lett till olyckliga konsekvenser
framförallt för handeln och servicebranscherna. Motionärerna pekar bl. a. på
att konkurrensolikheter har uppkommit genom den allt vanligare förekomsten
av ”irreguljär” eller ”halvreguljär” företagsamhet, i sin tur möjliggjord
genom att det varit svårt för samhället att kontrollera efterlevnaden av de
krav som ställts på företagen. Enligt motionärernas mening ger generalklausulen
i 36 S avtalslagen inte ett tillräckligt skydd för ”mellanmännen”.
Gällande bestämmelser i kommissionslagen om skydd vid avveckling av
uppdrag och i konkurrensbegränsningslagen om förbud mot leveransvägran
är också otillräckliga i detta hänseende. Härtill kommer att kommissionslagen
inte är tillämplig på s. k. ensamåterförsäljares verksamhet. Sistnämnda
grupp av företagare har hittills uppmärksammats föga i svensk rätt. Det
behövs enligt motionärerna vidare en effektiv skyddsmekanism för företagarna
när det gäller många av de s. k. franchisingsystem som vuxit fram
under senare år. Huvudmannen är ofta ett internationellt storföretag med
samma av talslösningar i olika länder. Dessa avtal passar ofta inte för svenska
förhållanden.

Sammanfattningsvis anförs det i motionen att det finns ett påtagligt behov
av reformer som stärker ”mellanmännens” ställning både i vad avser regressmöjligheter
för konsumentskyddskostnader och när det gäller andra centrala
avtalsrelationer, exempelvis beträffande uppsägningstider och andra avvecklingsproblem
vid upphörande av samarbetet mellan mellanmannen och
leverantören. Motionärerna anser att reformarbetet i första hand bör följa
marknadsrättsliga linjer, t. ex. genom att avtalsvillkorslagens tillämplighet
utvidgas till att avse näringsidkarförhållanden. Mycket talar enligt motionä -

LU 1977/78:30

rerna för att marknadsrättsliga och civilrättsliga lösningar dock kan behöva
kombineras.

Remissvaren

Konsumentverket, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation
(SHIO) och Motorbranschens riksförbund (MRF) tillstyrker
motionen. Göta hovrätt förordar att den i motionen väckta frågan blir föremål
för en förutsättningslös utredning. Sveriges advokatsamfund avstyrker motionen,
såvitt avser detaljisters och servicegivares förhållanden men tillstyrker
att ensamförsäljarnas rättsliga ställning utreds. Motionen avstyrks helt av
Sveriges industriförbund och Sveriges grossistförbund i ett gemensamt avgivet
remissvar samt av Svenska handelskammarförbundet.

Konsumentverket hänvisar inledningsvis till att de i motionen berörda
frågorna diskuterades i förarbetena till avtalsvillkorslagen, konsumentköplagen
och ändringarna i 36 § avtalslagen. Mot bakgrund av de överväganden
som redovisats i förarbetena till de ovan nämnda lagarna och med hänsyn till
de erfarenheter som vunnits genom tillämpningen av dessa lagar inom
konsumentområdet finnér konsumentverket att frågan om de mindre
näringsidkarnas ställning i relation till sina leverantörer och huvudmän bör
bli föremål för utredning. Konsumentverket tillstyrker därför det förslag som
framlagts i motionen. Frågan om de lagtekniska lösningar som kan komma i
fråga är komplicerad och kräver noggranna överväganden. Konsumentverket
anser sig f. n. inte ha tillräcklig grund för några uttalanden i denna del.

Sveriges köpmannaförbund konstaterar att motionen egentligen behandlar
två viktiga frågor. Den ena frågan gäller hur återförsäljarledet eller detaljhandelsledet
skall återföra till fabrikant- och leverantörsledet de krav som
konsumenterna ställer på köpta varor eller tjänster under åberopande av de
konsumentpolitiska lagarna, såsom konsumentköplagen och marknadsföringslagen.
Den andra frågan gäller situationen då en mindre näringsidkare
inköper utrustning som inte ingår i företagets reguljära varusortiment, t. ex.
kassaregister och annan butiksutrustning för detaljhandelns del. I sådana
inköpssituationer kan dessa företag jämställas både ekonomiskt och
kunskapsmässigt med en genomsnittlig konsument. Köpmannaförbundet
anser att en utredning bör tillsättas för att genomlysa problematiken när det
gäller båda dessa frågor.

Köpmannaförbundet erinrar vidare om att den konsumenträttsliga
skyddslagstiftningen sedan början av 1970-talet utvecklats i snabb takt. I
samband med remissbehandlingen av marknadsföringslagen 1970 tog
köpmannaförbundet upp frågan om vilka möjligheter som skulle finnas att
återföra det mycket stora ansvar som lagen skulle lägga på detaljhandeln.
Förbundet anförde därvid att om inte detaljhandeln kunde leva upp till de
krav som konsumenterna med rätta kunde ställa med stöd av marknadsföringslagen
skulle förbundet återkomma med en hemställan att ändra det

LU 1977/78:30

ansvarsförhållande som fanns mellan detaljhandeln och de s. k. bakre
leden.

När köpmannaförbundet efter 1971 började diskutera hur en kommande
konsumentköplag skulle reglera dels förhållandet mellan detaljist och
konsument, dels förhållandet mellan detaljist och bakre led förde förbundet
ånyo fram frågan om det inte borde föras in regler i den kommande
konsumentköplagen som kunde åberopas när detaljhandeln förde tillbaka
berättigade konsumentkrav. Inom näringslivet förde förbundet en diskussion
vid den tiden om denna fråga. Diskussionen utmynnade i att Sveriges
industriförbund och Sveriges gross i st förbund i skrivelse till förbundet den 2
oktober 1972 uttalade att de skulle medverka till att ansvarsfrågan mellan
detaljhandelsledet och det bakre ledet fick en tillfredsställande lösning.

Överenskommelsen mellan köpmannaförbundet å ena sidan och industriförbundet
och grossistförbundet å andra har dock inte trängt ut i företagen.
Även om det utformats branschvisa överenskommelser har enligt köpmannaförbundets
uppfattning regressfrågan inte totalt lösts på ett tillfredsställande
sätt.

Köpmannaförbundet upplyser också om att förbundet i sitt remissyttrande
år 1977 över köplagsutredningens betänkande ”Köplag” föreslagit att i den
allmänna köplagen skulle införas en tvingande generalklausul motsvarande
36 § avtalslagen under motiveringen dels att det sedan konsumentköplagen
infördes har visat sig att detaljhandeln inte alltid kunnat få gehör för sina
synpunkter vid förhandlingarom leveransvillkor beträffande konsumentprodukter,
dels att förbundet kunnat registrera exempel på hur leverantörsföretag
varit obenägna att dela det ansvar som detaljhandeln har enligt
konsumentköplagen. Syftet med den föreslagna generalklausulen skulle vara
att detaljhandeln skulle kunna åberopa den vid förhandlingar med leverantörer
eller branschorganisationer i frågor som ligger inom ramen för det
ansvar som detaljhandeln har enligt konsumentköplagen.

Köpmannaförbundet är väl medvetet om att förevarande fråga inte kan
lösas med några enkla grepp. Den 1976 införda civilrättsliga generalklausulen
i 36 § avtalslagen har enligt förbundet bl. a. på grund av dess utformning inte
haft den effekt som kunde förväntas. Förbundet kan i dag inte uttala sig om
hur en lösning på nu aktuella frågor bör se ut. Utan att föregripa det
utredningsarbete som motionen föreslår vill förbundet dock poängtera att i
valet mellan en civilrättslig reglering och en marknadsrättslig man särskilt bör
pröva möjligheterna att komma fram på den marknadsrättsliga vägen.
Köpmannaförbundet tillstyrker således motionen och hoppas att den föreslagna
utredningen snarast tillsätts.

SHIO förklarar sig ha samrått med köpmannaförbundet i frågan och
ansluter sig till köpmannaförbundets yttrande.

MRF erinrar om att lagstiftaren i samband med införandet av de
konsumentpolitiska skyddslagarna, såsom konsumentköplagen, förutsatte

LU 1977/78:30

att de kostnader som detaljisterna skulle drabbas av och som hänfördes till
produkten skulle kunna ledas tillbaka i distributionskedjan. Någon direkt
lagstiftning i detta hänseende tillkom dock inte förrän 1976 genom införandet
av den civilrättsliga generalklausulen i 36 $ avtalslagen, vilken i begränsad
omfattning är giltig också i relationerna mellan näringsidkare. Generalklausulen
i avtalslagen har emellertid enligt MRF under sina första giltighetsår
inte fått någon avgörande genomslagskraft i näringsidkarrelationerna. Som
motionärerna påpekar har de marknadsrättsliga instrumenten på konsumentområdet
visat sig vara smidiga och effektiva och MRF menar därför att
det finns skäl att överväga en utvidgning av eller parallell till avtalsvillkorslagen
även på den kommersiella sektorn. En kombination av civilrättsliga och
marknadsrättsliga lagstiftningsinsatser torde ge det bästa resultatet. 1
samband med införandet av avtalsvillkorslagen framhölls som ett huvudmotiv
för den marknadsrättsliga lösningsmodellen att man genom denna
kunde få en snabb och bred penetration av de förekommande avtalsområdena.
Samma skäl kan enligt MRF anföras beträffande de avtalsrelationer
varom här är fråga, som ju ofta utmärks av betydande ensidighet till
leverantörens förmån.

MRF framhåller vidare att frågan om näringsidkares rättsliga ställning
givetvis har näringsfrihetsrättsliga aspekter av stor betydelse. Ensidiga
avtalsbindningar utgör ofta konkurrenshinder och det kan därför finnas
anledning att överväga om inte en kommande standardavtalskontroll kunde
anförtros näringsfrihetsombudsmannen. MRF önskar emellertid inte hävda
någon slutlig uppfattning i denna fråga utan anser att bedömningen härav
måste baseras på ett allsidigt utredningsmaterial.

Näringsidkares rättsställning i relation till leverantörer och huvudmän har
emellertid enligt MRF inte bara relevans i samband med konsumentpolitiska
regresskrav eller från strikt näringsfrihetsrättslig synpunkt. Klara och rättvisa
rättsliga relationer kommer också att bidra till att stärka samhällets strävan att
bibehålla en decentraliserad näringslivsstruktur på handels- och serviceområdena.
En ökande internationalisering och en sedan länge märkbar koncentrationstendens
i näringslivet gör det särskilt angeläget att värna om de små
och medelstora företagens möjligheter att befästa sin marknadssituation.
Enligt MRF:s mening är därför en samhällelig sanktionsmöjlighet beträffande
standardavtalen inom näringslivet mycket befogad. Det finns anledning
anta att blotta förekomsten av en sådan granskningsmöjlighet kommer
att ha betydande saneringseffekt. MRF anser därför att det inte finns
anledning anta att en förstärkt lagstiftning kommer att innebära ökad
byråkrati eller andra negativa effekter från näringslivets synpunkt. Genom
den smidighet som utmärker det marknadsrättsliga kontroll- och sanktionssystemet
har man alla möjligheter att tillgodose de branschvisa och
individuella särlösningar som kan vara utomordentligt berättigade och
nödvändiga på många sektorer i näringslivet. MRF tillägger att standardavtalsfrågorna
under många år har varit föremål för stor uppmärksamhet inom

LU 1977/78:30

motorbranschen. Återförsäljaravtalen har ofta en mycket ensidig prägel och
är vanligen baserad på multinationella lösningsmodeller. MRF har också
under årens lopp kunnat iaktta en betydande stelhet när det gäller anpassningen
till förändrade marknads- och samhällsförutsättningar. De enda mer
genomgripande förändringar som genomförts under senare år hade samband
med det s. k. Biva-målet i början av 1970-talet då, genom överenskommelse
mellan NO och bilhuvudleverantörerna, möjligheter öppnades för återförsäljarna
att uppta kompletteringsmärken.

Sammanfattningsvis tillstyrker MRF motionen och hemställer att den däri
väckta frågan blir föremål för en offentlig utredning.

Enligt Göta hovrätts mening torde de av motionärerna påtalade problemen i
viss utsträckning kunna lösas inom ramen för gällande lagstiftning. Andra
kanske kan elimineras vid ett genomförande av förslagen i konkurrensutredningens
slutbetänkande (SOU 1978:9). Hovrätten anser också att den av
motionärerna eftersträvade jämställdheten mellan avtalsslutande parter ofta
kan uppnås genom att den svagare får stöd av branschorganisation. Eftersom
ifrågavarande förhållanden emellertid onekligen inrymmer många frågor,
bl. a. med internationell anknytning, vilka är svåra att överblicka och därför
kan medföra rättsosäkerhet inom näringslivet, anser hovrätten att en
förutsättningslös utredning i saken kan vara motiverad.

Sveriges advokatsamfund finner sig inte med säkerhet kunna avgöra vilka
problem motionärerna avsett att angripa, eftersom motionen innehåller få
konkreta exempel. Vidare används uttrycket mellanmän på ett sätt som inte
överensstämmer med vad som i allmänhet läggs i detta begrepp. Samfundet
har dock tolkat motionen så att det är två problemområden som berörs, dels
frågan om detaljisters möjlighet att vända sig mot tillverkaren i fall där de av
konsumentskyddslagstiftningen blivit tvungna att göra åtaganden mot
konsumenter, dels frågan om ensamförsäljares ställning.

Vad först angår detaljistens förhållande till leverantören kan det enligt
samfundets mening inte generellt påstås att detaljisten skulle vara den
svagare parten. I flera branscher domineras exempelvis marknaden av starka
inköpskedjor. Det är långt ifrån ovanligt att detaljisten genom sin ställning på
marknaden kan uppträda med betydande anspråk mot leverantören vad avser
produkternas utformning, pris, kvalitet, leveranstid m. m. 1 den mån
gällande lagstiftning - framför allt den allmänna köplagen - inte av detaljisten
anses innefatta en tillfredsställande reglering av sådana frågor som motionärerna
åsyftar, finns det anledning förmoda att frågorna kan lösas avtalsvägen
mellan parterna. Samfundet menar därför att det på detta område inte finns
något skäl att frångå den princip om avtalsfrihet näringsidkare emellan som
enligt samfundets mening bör vara rådande, om inte starka skäl talar för
ingripande.

När det gäller frågan om mellanmäns och ensamförsäljares ställning
hänvisar samfundet till att lagutskottet i betänkandet LU 1977/78:4 hemställt
om en översyn av kommissionslagen i nordiskt samarbete. Samfundet anser

LU 1977/78:30

sig böra instämma i denna hemställan. Samfundet hänvisar också till att
utskottet i samma betänkande uttalat att även problemet med ensamförsäljares
rättsliga ställning bör bli föremål för granskning. Samfundet tillstyrker
att frågan om ensamförsäljares rättsliga ställning utreds och vill understryka
att på detta rättsområde rättslikhet mellan länder med livligt handelsutbyte är
av stor betydelse. Utredning och lagstiftning bör därför enligt samfundets
mening ske i samarbete med övriga nordiska länder och såvitt möjligt även
med andra länder i Västeuropa.

Sveriges industriförbund och Sveriges grossistförbund framhåller i sitt gemensamma
yttrande att de frågeställningar som motionärerna aktualiserar i och
för sig är betydelsefulla och viktiga för svenskt näringsliv. Den svåröverskådlighet
för rättssubjekten och komplexitet i samhällsförhållandena som
motionärerna anför som motiv för ytterligare rättslig reglering bör däremot
enligt organisationernas mening inte föranleda ytterligare reglering av
tvingande natur.

Organisationerna anför vidare att näringslivet i stor utsträckning har
tillstyrkt och ställt sig bakom konsumentlagstiftningen. Avsevärda resurser
har i positiv anda tagits i anspråk för att leva upp till de krav lagstiftningen
ställer. En betydelsefull uppgift i detta avseende har enligt organisationerna
varit att finna lösningar på bl. a. de problemen som uppstått för detaljister och
servicegivare. Med hänsyn till ofrånkomliga och avgörande skillnader i
branschstruktur och varuslag har dessa problem av tradition åtgärdats
branschvis eller varuslagsvis och i helt övervägande antalet fall funnit sin
lösning i form av allmänna leveransbestämmelser, branschvisa ramavtal
rörande garantifrågor etc. Detta gäller också regler för ersättning till
återförsäljare för service till konsument vid reklamationer, avhjälpningsåtaganden
och garantireparationer. De branschvisa lösningarna har gjorts utifrån
praktiska synpunkter i syfte att minimera den totala kostnaden för konsumentkollektivet
och därmed verka prisdämpande. Vidare måste uppgörelser i
nämnda slag av förhandlingsfrågor höra till de serviceuppgifter som organiserade
företagare, typiskt sett, förväntar sig av sina resp. branschorganisationer.
Att som motionärerna antyder finna allmängiltiga tvingande rättsregler i
dessa avseenden är enligt organisationernas mening inte möjligt. En
avtalsfrihet som bidrar till nyansering och flexibilitet på detta område måste
anses vara en grundläggande förutsättning för ett effektivt näringsliv.

Organisationerna hävdar att den icke seriösa verksamhet inom viktiga
sektorer av näringslivet med inslag av irreguljär eller ”halvreguljär” företagsamhet,
som motionärerna utan närmare precisering pekar på, inte torde vara
särskilt omfattande. Den förefintliga närings- och civilsrättsliga lagstiftningen
erbjuder enligt organisationerna fullt tillräckliga möjligheter att
komma till rätta med sådan verksamhet.

Organisationerna hänvisar vidare till motionärernas påståenden om svårigheter
i de s. k. franchisingsystem som vuxit fram och till deras påpekanden att
huvudmannen ofta är ett internationellt storföretag med uniforma avtalslös -

LU 1977/78:30

ningar i olika länder, något som ofta inte passar svenska förhållanden.
Organisationernas erfarenheter är dock att internationella storföretag väl
följer svensk lagstiftning, och organisationerna anser därför inte att avtalsfriheten
bör inskränkas genom införande av skyddsmekanismer.

Sammanfattningsvis hävdar organisationerna att det inte finns anledning
att utreda detaljisters och servicegivares rättsliga ställning i relation till
leverantörer och huvudmän. Den civilrättsliga avtalsfriheten är grundläggande
för utvecklingen av ett effektivt näringsliv. De problem som uppstått i
det komplexa samhället kan omöjligen få en ändamålsenlig lösning genom
tvingande övergripande lagstiftning utan måste lösas bransch- eller produktvis.
När det slutligen gäller den särskilda problematiken rörande uppsägningstider
och avvecklingsproblem i agent- och ensamförsäljningsförhållanden
hänvisar organisationerna till lagutskottets ovannämnda betänkande.

Svenska handelskammarförbundet vitsordar att för vissa näringsidkarkategorier
har konsumentlagstiftningen i sig medfört svårigheter. Bl. a. har de
ökade kraven på detaljisterna inte alltid kunnat ”förås tillbaka” på leverantörerna.
Förbundet anser emellertid att avtalsförhållandet mellan näringsidkare
generellt sett är av helt annat slag än mellan konsument och
näringsidkare. Träffandet av avtal ingår som ett led i en näringsidkares
yrkesmässiga verksamhet. Av en näringsidkare kan man kräva betydligt
större kännedom om avtalsfrågor och en helt annan observans, noggrannhet
och försiktighet än av en konsument. Visserligen kan man även i näringsidkarrelationer
finna ”konsumentproblem”, främst brister i styrkeförhållandena.
Dessa är dock enligt förbundet generellt sett av betydligt mindre
omfattning. Inom näringslivet har man också andra möjligheter att lösa
eventuella missförhållanden utan lagstiftning. Därvid kan man även beakta
de betydande skillnader som finns i branschstruktur och varuslag. Åtskilliga
av de problem som motionärerna pekar på har också tagits upp bransch vis och
varuslagsvis och i stor utsträckning funnit sin lösning i form av allmänna
leveransbestämmelser, branschvisa ramavtal rörande garantifrågoretc. Detta
gäller också regler för ersättning till återförsäljare för service till konsument
vid reklamationer, avhjälpningsåtaganden och garantireparationer. Förbundet
vill även framhålla att en lagstiftning av det slag som föreslås i motionen
kan medföra en stelhet i relationerna mellan parterna som varken är till fördel
för parterna eller för näringslivets utveckling i övrigt. En ytterligare reglering
bör därför inte införas utan mycket starkt framträdande behov. Enligt
förbundets mening finns f. n. inte något sådant behov.

LU 1977/78:30

Utskottet

Inledning

Under 1970-talet har betydelsefulla reformer genomförts för ett ökat
konsumentskydd på såväl det näringsrättsliga som det civilrättsliga området.
Till det näringsrättsliga området hör marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen.
Marknadsföringslagen ger möjligheter till ingripanden dels mot
reklam, som är ohederlig eller skadlig, och andra otillbörliga marknadsföringsmetoder,
dels mot farliga eller otjänliga varor. Syftet med avtalsvillkorslagen
är framför allt att skydda konsumenterna mot oskäliga bestämmelser i
standardkontrakt. Konsumentskyddsregler av civilrättslig art finns i konsumentköplagen,
hemförsäljningslagen och avtalslagen. Konsumentköplagen
kompletterar de allmänna reglerna om säljares och köpares skyldigheter i
1905 års köplag och har karaktär av minimiskydd. Hemförsäljningslagen ger
konsumenten ett skydd mot påtryckning och överrumpling vid hemförsäljning
och jämförbara försäljningsformer. När det gäller avtalslagen är av
särskilt intresse i förevarande sammanhang den år 1976 införda civilrättsliga
generalklausulen i 36 §. Enligt generalklausulen får avtalsvillkor jämkas eller
lämnas utan avseende om villkoret är oskäligt.

Till konsumentskyddslagstiftningen hör även den av riksdagen år 1977
antagna konsumentkreditlagen, vilken träder i kraft den 1 januari 1979. Till
grund för lagstiftningen låg ett förslag av kreditköpskommittén. Lagen, som
innehåller regler av såväl näringsrättslig som civilrättslig art, gäller när kredit
lämnas konsument för huvudsakligen enskilt bruk. 1 lagen finns bestämmelser
om information i kreditsammanhang och om kontantinsats vid
kreditköp. Genom lagen inskränks möjligheterna förden som har sålt en vara
på kredit att ta tillbaka varan vid bristande betalning från köparens sida. Såväl
reglerna om informationsplikt som bestämmelserna om kontantinsats och
återtaganderätt har knutits an till det näringsrättsliga systemet i marknadsföringslagen
resp. avtalsvillkorslagen. Konsumentkreditlagen innehåller
också regler om köparens befogenheter mot annan kreditgivare än säljaren
(s. k. trepartsförhållanden), förbud mot vissa fordringsbevis m. m. Vidare
uppställs regler som begränsar kontohavares betalningsansvar gentemot
kontoföretag i fall då belopp påförs kontot genom att kontokort används av
obehöriga.

Konsumentkreditlagen medför en väsentlig inskränkning av tillämpningsområdet
för 1915 års lag om avbetalningsköp. Avbetalningsköplagen gäller
nämligen f. n både för konsumentkreditköp och för avbetalningsköp mellan
andra parter. Sedan kreditköpkommittén hade lagt fram sitt förslag till
konsumentkreditlag återstod för kommittén bl. a. att utreda behovet av en ny
särskild avbetalningsköplag för det återstående begränsade tillämpningsområdet.
Inför arbetet med denna del av utredningsuppdraget ombildades
kommittén och tog namnet kreditköputredningen. Denna har i betänkandet
(SOU 1974:24) Näringsidkares avbetalningsköp m. m. lagt fram förslag till en

LU 1977/78:30

ny avbetalningsköplag. Förslaget har i huvudsak fått ett välvilligt mottagande
under remissbehandlingen och ligger till grund för propositionens förslag till
lag om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl.

Utskottet kommer i det följande att lämna en redogörelse för lagförslagets
innehåll och göra vissa kommentarer med anledning av förslaget. Vidare
behandlar utskottet en under den allmänna motionstiden väckt motion om
detaljisters och andra småföretagares rättsliga ställning.

Lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl.

Den nya lagen om avbetalningsköp bygger i stor utsträckning på den
nuvarande avbetalningsköplagen. Den är tillämplig på köp där säljaren är
privatperson och köparen näringsidkare, köp där båda parter är privatpersoner
och köp där båda parter är näringsidkare. Lagens tillämpningsområde
omfattar också fall där köparen inte är privatperson men inte heller kan
betecknas som näringsidkare. Som exempel på sådana köpare nämns i
propositionen icke näringsutövande dödsbon, stiftelser och ideella föreningar
samt statliga och kommunala myndigheter. Den största praktiska betydelsen
torde lagen dock få i fråga om kreditavtal mellan näringsidkare. Lagens
tillämpningsområde är begränsat till avbetalningsköp. 1 motsats till konsumentkreditlagen
reglerar avbetalningsköplagen således inte andra former av
kreditköp. Avbetalningsköplagen innehåller en tvingande reglering som
främst syftar till att ge avbetalningsköparen ett skydd mot alltför stränga
påföljder om han får svårt att fullfölja köpet. Sålunda begränsar lagen
säljarens möjligheter att kräva ut betalning i förtid eller att återta varan.
Sådana åtgärder får vidtas endast om köparen har gjort sig skyldig till
allvarligare kontraktsbrott. Köparen garanteras vidare en rimlig ekonomisk
uppgörelse med säljaren, om varan måste återlämnas. Reglerna i den nya
avbetalningsköplagen har anpassats till konsumentkreditlagens systematik
och terminologi.

Förslaget till ny avbetalningsköplag bygger på förutsättningarna att
parterna i ett avbetalningsköp utanför konsumentkreditområdet normalt är
mera jämbördiga än vad som är fallet inom konsumentkreditområdet samt
att man bör kunna ställa högre krav på den köpare som är näringsidkare än på
en konsument när det gäller att tillvarata de egna intressena. En annan
omständighet som har tillmätts betydelse vid utformningen av förslaget är att
det vid avbetalningsköp mellan näringsidkare ofta rör sig om dyrbara varor
och stora krediter. Dessa utgångspunkter har medfört att dels en del av
konsumentkreditlagens regler inte återfinns i den nya avbetalningsköplagen,
dels att vissa bestämmelser fått en något annan utformning i avbetalningsköplagen
än i konsumentkreditlagen. Som exempel på regler i konsumentkreditlagen,
som inte återfinns i avbetalningsköplagen, kan nämnas bestämmelserna
om informationsplikt i fråga om effektiv ränta m. m., krav på
kontantinsats och kreditköparens befogenheter mot annan kreditgivare än

LU 1977/78:30

säljaren (trepartsförhållanden). När det gäller t. ex. användningen av förbehåll
om återtaganderätt, användningen av kopplingsförbehåll och möjligheterna
att utkräva restskuld har avbetalningsköplagens regler utformats på
annat sätt än konsumentkreditlagens motsvarande bestämmelser.

Enligt utskottets mening är det en avgjord fördel att den nya avbetalningsköplagens
regler ansluter till konsumentkreditlagens systematik och terminologi.
Härigenom förenklas arbetet med utformningen av avbetalningskontrakt
samtidigt som missförstånd och misstolkningar lättare kan undvikas.
Vidare underlättas de exekutiva myndigheternas handläggning av ärenden
om återtagande av varor m. m. Flera remissinstanser har hävdat att man i
sådant syfte borde ha sammanfört bestämmelserna om konsumentkreditköp
och övriga avbetalningsköp i en lag. Utskottet finner sig för sin del böra godta
den nu valda lagstiftningstekniken, som överensstämmer med den som
använts i fråga om de rent köprättsliga bestämmelserna (konsumentköplag-köplag).
Utskottet vill emellertid erinra om vad utskottet anfört i
betänkandet LU 1977/78:22 om att en systematisering av rättsreglerna på det
konsumenträttsliga området så småningom bör komma till stånd.

När det gäller frågan om innehållet i den nya avbetalningsköplagen kan
konstateras att flera av de bestämmelser som tagits in i konsumentkreditlagen,
t. ex. de om information om effektiv ränta och om krav på kontantinsats,
lämpar sig mindre väl för kreditförhållanden näringsidkare emellan.
Utskottet delar därför departementschefens uppfattning att dessa regler inte
bör överföras till den nya lagen. Vid utformningen av bestämmelserna i
denna måste vidare beaktas att det i kreditförhållanden mellan näringsidkare
som regel är fråga om dyrare varor och större krediter än som förekommer i
konsumentsammanhang. Större hänsyn måste därför tas till intresset av att
säljaren/kreditgivaren kan skydda sin fordran, något som i sin tur har
betydelse för dennes möjlighet och benägenhet att använda avbetalningsköpet
som kreditform. Den avvägning som i lagförslaget gjorts mellan
köparens skyddsintresse och säljarens/kreditgivarens intressen finnér
utskottet lämplig.

Under utredningsarbetat aktualiserades frågan huruvida vissa näringsidkare
borde undantas från avbetalningsköplagens tillämpning och i stället
omfattas av konsumentkreditlagens regler. Som exempel härpå nämndes
fiskare, hantverkare och lantbrukare. Såväl kreditköputredningen som
praktiskt taget alla remissinstanser har dock avvisat tanken på att särskilda
regler skall gälla för en del näringsidkare som kredittagare. Departementschefen
ansluter sig till denna ståndpunkt. Utskottet vill forsin del framhålla
att av näringsidkarna är det framför allt mindre eller medelstora företag som
använder sig av avbetalningsköp för att anskaffa maskiner till rörelsen. Av
kreditköputredningens betänkande framgår sålunda att man för byggnadsoch
anläggningsbranschens del har uppskattat att de medelstora entreprenadföretagen
begagnar sig av avbetalningsköp vid betydligt mer än hälften av
sina maskinanskaffningar och att i fråga om mindre entreprenadföretag

LU 1977/78:30

andelen avbetalningsköp uppgår till 90 procent. Även inom lantbruket och
skogsbruket samt inom åkeribranschen är avbetalningsköp vanligt förekommande
vid anskaffning av fordon och maskiner. Samma gäller också
beträffande t. ex. taxiföretag och mindre verkstadsföretag. Av utredningens
betänkande framgår vidare att problem med att genomföra avbetalningsköpen
synes uppkomma huvudsakligen för mycket små och kapitalsvaga
företag under oerfaren ledning. För denna kategori av köpare är det viktigt att
lagen ger ett tillräckligt skydd mot alltför stränga påföljder, om svårigheter
uppstår att fullfölja köpet. Enligt utskottets mening ger den föreslagna
avbetalningsköplagen ett sådant skydd. Utskottet vill stryka under att
reglerna är tvingande till köparens förmån och följaktligen ej kan avtalas bort.
Såsom departementschefen påpekar innebär den nu föreslagna lagstiftningen
i praktiken en särreglering på kreditköpsområdet för sådana näringsidkare
som i fråga om skyddsbehov står konsumentköparen nära. Att därutöver
införa ytterligare regler för en del näringsidkare kan utskottet inte finna
påkallat. Beträffande de mindre näringsidkarnas rättsliga ställning i övrigt
återkommer utskottet i ett följande avsnitt.

Som framgår av det tidigare anförda är den föreslagna lagen tillämplig även
på avbetalningsköp mellan privatpersoner. Sådana köp är dock relativt
ovanliga. Under utredningsarbetet har övervägts om denna kategori köp i
stället borde hänföras till konsumentkreditlagens tillämpningsområde. Som
departementschefen framhåller (s. 55) måste emellertid den avvägning
mellan säljares/kreditgivares och köpares motstående intressen som har
gjorts i konsumentkreditlagen anses i flera hänseenden föga lämplig för
kreditköp direkt mellan två privatpersoner. Utskottet delar därför departementschefens
uppfattning att sådana köp bör hänföras under den nya
avbetalningsköplagen.

Lagens olika bestämmelser i övrigt föranleder inget särskilt yttrande från
utskottets sida.

I propositionen berörs två kreditformer beträffande vilka något förslag till
lagstiftning inte läggs fram, nämligen leasing och factoring. Dessa kreditformer
har fått allt större betydelse under senare år men har hittills inte
underkastats någon särskild civilrättslig reglering. När det gäller leasing,
varmed avses långtidsuthyrning av t. ex. maskiner eller fordon, kan påpekas
att regeringen i en nyligen framlagd proposition (1977/78:137) föreslagit vissa
bestämmelser rörande leasing av fordon. Bl. a. förs det trafikrättsliga ansvaret
- dvs. ansvaret för fordonets skick, skatten och trafikförsäkringen - över från
uthyraren till hyresmannen.

Factoring innebär i allmänhet att ett finansieringsföretag (factorn) lämnar
rörelsekredit åt ett försäljningsföretag mot säkerhet i företagets fakturafordringar,
vilka överlåts eller pantsätts hos factorn. Frågan om köparens ställning
vid factoring har tidigare prövats av utskottet och riksdagen år 1974 med
anledning av en motion med yrkande om att gällande regler skulle ses över i

LU 1977/8:30

syfte att bl. a. utesluta risken att köparen skulle behöva betala såväl till
säljaren som till factorn. Utskottet avstyrkte motionsyrkandet. I sitt av
riksdagen godkända betänkande (LU 1974:28) konstaterade utskottet bl. a. att
risken för dubbelbetalning i praktiken inte var så uttalad att den ensam kunde
motivera den begärda översynen. Vidare hänvisade utskottet till det arbete
som då pågick inom kreditköpkommittén.

Såsom framhålls i propositionen ger utredningens betänkande i fråga om
varken leasing eller factoring tillräckligt underlag för ett ställningstagande till
om det behövs någon särskild reglering av dessa kreditformer. Utskottet
ansluter sig därför till departementschefens ståndpunkt att någon reglering
f. n. inte bör ske. Med hänsyn till den omfattning och ekonomiska betydelse
som dessa kreditformer har fått utgår utskottet emellertid från att regeringen
uppmärksamt följer utvecklingen på området och på nytt aktualiserar frågan
om lagstiftning, om detta visar sig påkallat.

Vissa näringsidkares rättsliga ställning utanför kreditköpsomrädet

I motionen 1977/78:1476 yrkas att riksdagen skall begära en utredning om
detaljisters och servicegivares rättsliga ställning i relation till leverantörer och
huvudmän. Motionärerna tar i motionen upp flera problem med anknytning
till detaljisternas, servicegivarnas och de s. k. mellanmannens ställning.
Motionärerna framhåller bl. a. att en följd av konsumentskyddslagstiftningen
är att en näringsidkare i detaljhandelsledet ofta gentemot konsumenterna får
svara för kostnader, som egentligen hade bort belasta leverantören eller
tillverkaren. I den mån detaljister inte kan föra tillbaka ”konsumentskyddskostnaderna”
till leverantören kommer enligt motionärerna konsumentskyddet
att urholkas. De ifrågasätter därför om det inte bör införas en laglig
möjlighet till regressrätt för detaljister i sådana situationer. Motionärerna
anser vidare att en utredning även bör syfta till att förbättra detaljisters,
servicegivares och mellanmäns ställning gentemot leverantörerna i rena
företagarrelationer. De menar att de lagregler i t. ex. avtalslagen, kommissionslagen
och konkurrensbegränsningslagen som lagstiftaren uppställt till
skydd för den svagare parten i ett affärsförhållande är ineffektiva. Motionärerna
pekar bl. a. på att de s. k. ensamförsäljarna inte omfattas av kommissionslagens
bestämmelser om skydd vid uppsägning m. m. Enligt motionärernas
uppfattning bör reformarbetet omfatta såväl de marknadsrättsliga som
de civilrättsliga reglerna.

Vad först angår det rättsliga skyddet för de s. k. mellanmännen - dvs.
kommissionärer, handelsagenter och handelsresande - samt för ensamförsäljarna
vill utskottet erinra om att riksdagen på hemställan av utskottet
nyligen gett regeringen till känna att kommissionslagen bör ses över (LU
1977/78:4, rskr 1977/78:12). Översynen skall bl. a. inriktas på att ytterligare
stärka mellanmannens rättsskydd vid uppdragsavtalets upphörande. Även
frågan om ensamförsäljarnas rättsskydd bör enligt riksdagen tas upp vid

LU 1977/78:30

översynen. Motionärernas yrkande såvitt avser en utredning om mellanmannens
och ensamförsäljarnas rättsliga ställning har därigenom redan tillgodosetts
av riksdagen.

Beträffande därefter detaljisters och servicegivares rättsliga ställning är det
enligt utskottets mening inte riktigt att påstå att dessa näringsidkare generellt
skulle vara den svagare parten i ett affärsförhållande. I flera branscher
domineras sålunda marknaden av starka inköpskedjor med goda möjligheter
att tillvarata detaljisternas intressen. Det torde dock vara obestridligt att
detaljister och servicegivare liksom även andra småföretagare, såsom lantbrukare
m. fl., ibland till följd av ekonomisk underlägsenhet kan ha svårt att
hävda sina intressen gentemot större företag. Någon särskild tvingande
reglering utanför kreditköpsområdet till sådana näringsidkares skydd
motsvarande den som gäller för konsumentförhållanden finns inte. Det bör
emellertid tilläggas att den förmögenhetsrättsliga generalklausulen i 36 §
avtalslagen kan bli tillämplig på nu ifrågavarande typer av avtal. Vid
bestämmelsens antagande underströk utskottet att man vid dess tillämpning
måste beakta att också i affärsförhållanden den ena kontrahenten ofta intar en
ställning som är jämförbar med en enskild konsuments och att det även i
andra fall kunde finnas behov av att skydda en svagare avtalspart, t. ex. närén
näringsidkare varit nödsakad att, för att få ett avtal till stånd, acceptera
oförmånliga villkor som ställts upp av motparten.

Frågan om de mindre företagens rättsliga ställning diskuterades vid
antagandet av avtalsvillkorslagen och konsumentköplagen. Vid det förstnämnda
tillfället konstaterade departementschefen (prop. 1971:15 s. 67 f.)
bl. a. att det inte kunde bestridas att formulärrätten kommit att spela en viss
roll i fråga om köpeavtal som ingicks mellan näringsidkare och att det
förekommit fall av missbruk av avtalsfriheten i fall då den ena partens
ekonomiska underlägsenhet avsevärt försvårade för honom att hävda sina
intressen. Departementschefen hänvisade emellertid till att näringsidkarna i
vissa fall hade möjlighet att med hjälp av bl. a. vederbörande branschorganisationer
komma till rätta med problemen. Departementschefen påpekade
vidare att den föreslagna avtalsvillkorslagen var en nyhet i svensk rätt och att
detta var ett skäl att till en början begränsa tillämpningsområdet till
konsumentförhållanden, där ett klart dokumenterat skyddsbehov förelåg.
Han ville emellertid inte utesluta att det kunde bli anledning att ta upp frågan
om en utvidgning av tillämpningsområdet till förnyad prövning sedan den
nya lagen varit i kraft någon tid och en prövning av frågan kunde göras i
belysning av vunna erfarenheter. En motsvarande bedömning gjordes under
förarbetena till konsumentköplagen (prop. 1973:138 s. 120).

När frågan om en översyn av bl. a. sistnämnda lagars tillämpningsområden
nu åter aktualiserats vill utskottet till en början peka på att i remissvaret från
grossistförbundet och industriförbundet framhålls att vissa av de problem
som till följd av konsumentskyddslagstiftningen uppstått för detaljister och
servicegivare åtgärdats branschvis eller varuslagsvis i form av allmänna

LU 1977/78:30

leveransbestämmelser, branschvisa ramavtal rörande garantifrågor m. m.
Enligt organisationerna gäller detta också regler för ersättning till återförsäljare
för service till konsument vid reklamationer, avhjälpningsåtaganden och
garantireparationer. I remissvaret understryks även att uppgörelser i nu
nämnda slag av förhandlingsfrågor hör till sådana serviceuppgifter som
organiserade företag, typiskt sett, förväntar sig av sina resp. branschorganisationer.
Utskottet förutsätter att det arbete som sålunda påbörjats för att
branschvis lösa uppkommande problem av förevarande slag kommer att
fortsätta. Utskottet vill vidare framhålla att man, när det gäller att ta ställning
till frågan om en utvidgad lagstiftning, måste beakta att det torde bli svårt att
närmare dra gränsen mellan sådana näringsidkare som bör omfattas av
särskilda skyddsregler och sådana som inte bör ges ett sådant skydd.
Utskottet kan inte heller underlåta att framhålla att införandet av ett särskilt
regelsystem vid sidan av konsumentområdet och det allmänna förmögenhetsrättsliga
området kan medföra att lagstiftningen blir svåröverskådlig och
svårtillämpad. En lagstiftning av det slag som föreslås i motionen kan också,
såsom framhålls i handelskammarförbundets yttrande, medföra en stelhet i
relationerna mellan parterna, något som enligt utskottets mening kan vara till
nackdel inte endast för parterna själva utan även för näringslivet i stort. Vad
utskottet nu anfört talar således närmast emot att en lagöversyn bör komma
till stånd.

Utskottet vill emellertid understryka att av remissvaren från bl. a. Sveriges
köpmannaförbund och Motorbranschens riksförbund (MRF) framgår att
detaljisternas möjligheter till regress mot leverantören inte, även om
branschvisa överenskommelser utformats, kan anses ha generellt sett lösts på
ett tillfredsställande sätt. Av remissvaren framgår vidare att även andra frågor
behöver få en bättre lösning än som hittills kunnat åstadkommas genom
branschvisa överenskommelser. Motionärernas begäran om en översyn av
lagstiftningen tillstyrks också, förutom av Sveriges köpmannaförbund och
MRF, av SHIO, Göta hovrätt och konsumentverket. Med hänsyn till det
anförda anser utskottet att ifrågavarande lagstiftning bör i lämpligt sammanhang
bli föremål för en översyn syftande till att förstärka de mindre företagens
rättsliga ställning.

Riksdagen bör ge regeringen till känna vad utskottet sålunda anfört med
anledning av motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl. att riksdagen
antar de i propositionen 1977/78:142 framlagda förslagen
till

a. lag om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl.,

b. lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977:981),

LU 1977/78:30

c. lag om ändring i lagen (1977:984) om ändring i brottsbalken,

2. beträffande detaljisters och servicegivares rättsliga ställning att
riksdagen med anledning av motionen 1977/78:1476 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en
översyn av gällande bestämmelser på området.

Stockholm den 17 maj 1978

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: Ivan Svanström (c), Lennart Andersson (s), Stig Olsson (sj2.
Martin Olsson (c), Elvy Nilsson Js), Arne Andersson i Gamleby (s), Sonja
Fredgardh (c), Åke Gillström (s)1 , Bo Siegbahn (m), Marianne Karlsson (c),
Owe Andréasson (s), Stina Andersson (c), Bengt Silfverstrand (s), Joakim
Ollén (m), Birgitta Johansson (s) och Margot Håkansson (fp).

1 Endast närvarande vid mom. 1 i utskottets hemställan.

2 Endast närvarande vid mom. 2 i utskottets hemställan.
Ej närvarande vid betänkandets justering.

Särskilt yttrande

beträffande detaljisters och setvicegivares rättsliga ställning av Bo Siegbahn (m)
och Joakim Ollén (m) som anför:

De problem som behandlas i motionen 1476 är komplicerade och
mångfasetterade. Utan tvivel finns det exempel på fall då ”mindre”
näringsidkare har en svag ställning i förhållande till större foretag. Den
konsumenträttsliga utvecklingen har härvid bidragit till att skapa problem av
två slag. För det första har ett direkt ansvar för försålda varor i vissa fall lagts
på näringsidkare som inte har möjlighet att genom regresstalan föra tillbaka
ansvaret på tillverkare av den felaktiga varan. För det andra har konsumentskyddet
rent allmänt inneburit att även andra grupper än konsumenterna
funnit att de i vissa avseenden - åtminstone enligt egen uppfattning -befinner sig i en skyddsvärd situation. De anser sig med andra ord berättigade
att, liksom konsumenterna, bli omgärdade av särskilda civil- och marknadsrättsliga
skyddsregler.

Som utskottet framhåller är det emellertid tveksamt om det är en förnuftig
lösning på förekommande problem att skapa särskilda lagregler för mindre
näringsidkare. Dels är ju de mindre företagen inte alls alltid i en underlägsen
förhandlingssituation. Dels måste det anses vara en fördel att åtminstone

LU 1977/78:30

mellan näringsidkare bibehålla en vidsträckt avtalsfrihet. Också andra skäl
kan anföras mot en utvidgad lagstiftning på detta område.

Enligt vår mening bör i första hand problemen på förevarande område få
finna sin lösning genom branschvisa överenskommelser. Branschorganisationerna
har här en viktig uppgift. Detta hindrar emellertid inte att den
lagstiftning som har ett samband med frågor som har berörts i motionen i
lämpligt sammanhang kan bli föremål för granskning också ur den nu
ifrågavarande synvinkeln. I avvaktan på utvecklingen inom detta område bör
emellertid lagstiftningsåtgärder inte nu aktualiseras. Synpunkter av det slag
som framkommit i motionen och remissvaren bör dock beaktas i större
utsträckning än hittills vid genomförandet av ny konsumentskyddande
lagstiftning. Strävan bör vara att i den utsträckning det är möjligt skapa
sådana civilrättsliga regler som kan vara generellt tillämpliga på det
förmögenhetsrättsliga området.

GOTAB 58207 Stockholm 1978