LU 1977/78:30

Lagutskottets betänkande

1977/78:30

med anledning av propositionen 1977/78:142 om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl., jämte motion

Ärendet

I propositionen 1977/78:142 har regeringen (justitiedepartementet) - efter hörande av lagrådet - föreslagit riksdagen all anta i propositionen framlagda förslag till

1. lag om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl.,

2. lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977:981),

3. lag om ändring i lagen (1977:984) om ändring i brottsbalken.

I ärendet behandlar utskottet vidare den under allmänna motionstiden väckta motionen 1977/78:1476 av Johan Olsson m. fl. (c, m, fp), vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att detaljisters och servicegivares rättsliga ställning i relation till leverantörer och huvudmän blir föremål för utredning.

Över motionen har utskottet inhämtat remissyttranden från konsumentverket och Göta hovrätt. Yttranden har vidare inkommit från Sveriges advokatsamfund, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges grossistförbund. Svenska handelskammarförbundet samt Motorbranschens riksförbund.

Riksdagen 1977/78. 8 saml Nr 30

LU 1977/78:30 2

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny lag om avbetalningsköp som skall gälla för köp som sluts mellan näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet eller som annars faller utanför konsumentkreditlagen (1977:981). Den föreslagna lagen ersätter tillsammans med den nyligen antagna konsumentkreditlagen den nu gällande lagen (1915:219) om avbetalningsköp.

Den nya avbetalningsköplagen bygger i stor utsträckning på den nuvarande. Den innehåller en tvingande reglering som främst syftar till att ge avbetalningsköparen ett skydd mot alltför stränga påföljder om han får svårt att fullfölja köpet. Lagen begränsar säljarens möjligheter att kräva ut betalning i förtid eller att återta varan. Sådana åtgärder får vidtas endast om köparen har gjort sig skyldig till mera väsentligt kontraktsbrott. Köparen garanteras en rimlig ekonomisk uppgörelse med säljaren när varan måste återiämnas. Liksom f n. ställs ett smidigt handräckningsförfarande till säljarens förfogande när han har rätt att återta varan. Reglerna i den nya avbetalningsköplagen har anpassats till konsumenlkreditlagens systematik och terminologi.

Lagstiftningen föreslås iräda i kraft samtidigt med konsumentkreditlagen, dvs. den 1 januari 1979.

LU 1977/78:30 3

Lagförslagen

1 Förslag till

Lag om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl.

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag gäller avbetalningsköp som sluts mellan näringsidkare i deras
yrkesmässiga verksamhet eller som annars faller utanför konsumentkredit
lagen (1977:981).

Med avbetalningsköp avses avtal om köp av vara, om

1. betalningen skall erläggas i särskilda poster, varav minst en sedan varan
har lämnats ut till köparen, och

2. avtalet innehåller villkor som ger säljaren möjlighet att återtaga varan
om köparen ej fullgör sin del av avtalet (förbehåll om återtaganderält).

Har avtalet betecknats som uthyrning eller betalningen som vederiag för varans nyttjande föreligger ändå avbetalningsköp, om det är avsett att den till vilken varan utlämnas skall bli ägare av denna.

2 § I lagen avses med

kontantpris: del pris till vilket varan vanligen hålls till hända mot kontant betalning,

krediibelopp: den del av kontantpriset varmed betalningsanstånd lämnas,

kreditkostnad: det sammanlagda beloppet av alla räntor, tillägg och andra kostnader som köparen har att eriägga med anledning av krediten,

kreditfordran: summan av kreditbeloppet och kreditkostnaden.

3 § Avtalsvillkor som inskränker köparens befogenheter eller förmåner
enligt denna lag är ogiltigt.

Förtidsbeialning

4 § Köparen har alltid rätt alt betala sin skuld till säljaren i förtid.
Säljaren flr kräva betalning i förtid endast om han har gjort förbehåll härom

samt

1. köparen sedan mer än fjorton dagar är i dröjsmål med att eriägga förfallen del av kreditfordringen som uppgår lill mer än en tiondel av hela kreditfordringen eller, om dröjsmålet avser två eller flera vid olika tidpunkter

Riksdagen 1977/78. 8 saml. Nr 30

LU 1977/78:30 4

förfallna poster, till mer än en tjugondel av denna, eller

2. köparen genom att åsidosätta i förbehållet angiven förpliktelse på grund av avbetalningsköpet har äventyrat säljarens säkerhet i varan.

5 § Vid förtidsbetalning enligt 4 § skall vid beräkning av säljarens fordran
den obetalda delen av kreditfordringen minskas med den del av kreditkost
naden som enligt beräkningsgrunder, som står i överensstämmelse med god
sed på marknaden, är att hänföra till den ej utnyttjade kredittiden.

Vid avräkning enligt första stycket får säljaren tillgodoräkna sig hela kostnaden för uppläggning av krediten, om denna kostnad särskilt anges i avtalet och ej är oskälig.

A vräkningsförbehåll

6 § Belopp som köparen eriägger för avräkning på säljarens fordran på grund
av avbetalningsköpet flr säljaren inte först avräkna på annan fordran.

Första stycket utgör ej hinder för säljare att göra gällande förbehåll om avräkning på fordran som avser ersättning för reparation eller annan åtgärd beträffande varan.

Återtaganderält

7 § Förbehåll om återtaganderält flr göras gällande endast om

1. köparen sedan mer än fjorton dagar är i dröjsmål med att erlägga förfallen och ej preskriberad del av kreditfordringen som uppgår till merän en tiondel av hela kreditfordringen eller, om dröjsmålet avser två eller flera vid olika tidpunkter förfallna poster, till merän en tjugondel av denna, eller som utgör återstoden av kredilfordringen, eller

2. köparen genom att åsidosätta i förbehållet angiven förpliktelse på grund av avbetalningsköpet har äventyrat säljarens säkerhet i varan,

8 § Om köparen i fall som avses i 7 S I efter utgången av den där angivna
tiden men innan varan återtages eriägger belopp som inteharbetalatsirätt tid
jämte dröjsmålsränla och ersättning för säljarens kostnader i anledning av
dröjsmålet, i förekommande fall beräknade enligt de grunder som anges i 9 §
fjärde och femte styckena, flr säljaren ej återtaga varan på grund av
dröjsmålet. Ej heller får säljaren i sådant fall göra gällande avtalsvillkor som
avses i 4 § andra stycket.

Uppgörelse vid återtagande av vara

9 § Vill säljaren utnyttja rätt att återtaga vara, skall avräkning göras mellan
honom och köparen.

Köparen tillgodoräknas härvid varans värde vid återtagandet. Värdet beräknas efter vad säljaren kan antagas 11 ut genom att på lämpligt sätt

LU 1977/78:30 5

försälja varan.

Säljaren flr lillgodoiäkna sig den oLietalda deien av krcditfordiingen eiier avräkning enligt 5 §, fordran som avser ersättning för repaiation ciler annan åtgärd beträffande varan och som onifaltas av förbehåll äotn avses i 6 5 andra stycket samt i förekommande fall dröjsmålsränta.

Säljaren llr därjämte lillgodoräkna sigeisätiriing ior föfjandc i<.jSl/"iuviei för återtagande av varan, nämligen exekutiunsavgilt, skälig kostnad för liansiwrt av varan samt utgift för inställelse vid förrättning för återtagande, om inställelsen har varit påkalUid för li!lvcUdis»gar\dc av säljaiciis tätt V'id bestämmande av ersättning för utgift för inställelse tillämpas bcstärnnicl-serna om beräknande av cisättning av •sllrriäuiia mtdol ull ■.'ii;r;e.

I mål om handräckning för återtagande får .saljaten, enligt v\>d (egcuiigca närmare föreskriver, lillgodoiäkna sig även skälig crsätlnnig iCr cgei aibeie med anledning av målet samt arvode till ombud eliei bilia.te.

10 § Om köparen vid aviäkningen tillgodoräknas etl siöne teiopp än
säljaren, flr varan återtagas endast om .säljaren betalar rriell;ir7.sl;il!n:ideii till
köparen eller, när varan har värderats av uimäiningsinan, nedsätter mellan
skillnaden hos denne.

Har säljaren för alt kunna i'iterfaga vaiiin eiler för ali denna efter återtagande skall kunna brukas på ,r, sett sätt måst Ixiiala skuld sorn åvilar köparen, får säljaren vid tillämpniug av första siyckei dvräkna sådan betalning mot mellanskillnad köparen till godo.

Tillgodoräknas säljaren ett stiirre belopp än köparen, får säljaren inte kräva ut mer än mellanskillnaden (reslskulden).

Handräckning

11 § .Säljaren flr hos utmätningsman söka handräckning for \'arans äteiia-gande under förutsättning att rörande avbetalningsköpet har upprättats en av parterna underskriven handling, som innehåller förbehåll om åicrtaganderätt samt uppgift om kontantpriset, kreditbeloppet, kreditkostnaden, kredittiden, kreditfordringen och de tidpunkter när betalning skall erläggas.

12 § .Ansökan om handräckning skall göras skriftligen. Den skall innehålla uppgift om hur stor del av kreditfördringen som utestårobctald Om säljaren gör anspråk på dröjsmålsränta eller, i fall då avtalet inneliåller förbehåll som avses i 6S andra stycket, ersättning för reparation eller annan åtgärd beträffande varan, skall i ansökningen också uppges vad säljaren fordrar i den delen. Vid ansökningen skall fogas styrkt avskrift av den handling som anges

i 11 s.

Exekutionsavgift skall förskotteras av sökanden, om utmätningsmannen begär det. Betalas inte förskott mom förelagd tid. får handräckningen inställas.

I fråga om handräckning enligt denna lag tillämpas bestämmelserna om

LU 1977/78:30 6

utmätning i 56, 59, 60 och 60a ;;S ui.söknnig.slagen (IS77;.U s, 1).

13 § Handräckning får beviljas endast om del är uppenbart alt siiljaren enligt 7 S får göra gällande förbehållet om åtciiagan'.!er;in.

14 § Lämnar säljaren anstånd med sökt handräckning och varar anståndet över se.x månader från dagen lör ansökningen, är denna förfallen.

Utmätningsmannen dr bevilja anstånd mod luindräckning, om särskilda skäl föreligger med hänsyn till köparens förhållanden och övriga omständigheter, .Anstånd tlr dock ei beviljas utöver fyra månader IVån dagen för ansökningen om handräckning. Uiniiiiningsmannen får föreskriva villkor lör ansiåndei och, om anledning riekommer Ull del, förklara att anståndet skall upphöra att gälla.

15 § Vid handräckning skall uimiitning.sniannen värdera varan. Om det behövs får en eller flera sakkunniga anlitas att biträda vid värderingen.

16 § Beslut i fråga om handriickning överklagas hos överexekutor. Mot övere.xekutors beslut Hr tahin ej föras.

Ar köparen eller säljaren missnöjd med värdering eller annan åtgärd vid handräckningen, är han oförhindrad att väcka talan mot den andre vid domstol.

Visar inte säljaren att han har väckt talan vid domstol inom en månad efter del att handräckningen genomfördes eller, om förrättningen inom den tiden har överklagats, inom en månad efter det alt överexekutors beslut meddelades, får köparen hos utmätningsmannen lyfta belopp som har nedsatts enligt 10 S första stycket.

17 § 1 fråga om handräckning gäller i.övrigt utsökningslagen (1877:31 s. 1) i
tillämpliga delar.

.Återtagande genom verksiällighei av dom

18 § Ansökan om verkställighet av dom varigenom köparen har förpliktats
återlämna vara som har sålts genom avbetalningsköp görs skriftligen eller
muniligen. varvid domen skall ges in.

1 fråga om verkställigheten tillämpas 12 S tredje stycket, 14 S och, om ej annat följer av domen. 15 S- Beträffande talan mot utmätningsmannens värdering tillämpas 16 S andra och tredje styckena. Den tid av en månad som anges i sistnämnda stycke räknas dock i fall då förrättningen har överklagats från den dag då beslut av högre instans vann laga kraft.

LU 1977/78:30

Utmätningsförbud

19 § Vara som har sålts genom avbetalningsköp flr ej utmätas för fordran på grund av köpet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979. Samtidigt upphävs lagen (1915:219) om avbetalningsköp saml lagen (1977:982) om ändring i lagen (1915:219) om avbetalningsköp.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till eller avses annars däri lagrum som har ersatts genom föreskrift i den nya lagen skall i stället denna tillämpas.

Äldre lag gäller fortfarande i fråga om köp som har ingåtts före den nya lagens ikraftträdande.

2 Förslag till

Lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977:981)

Härigenom föreskrivs att 17, 18, 20 och 22 §§ konsumentkreditlagen (1977:981) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17§

Vill kreditgivaren utnyttja rätt att återtaga vara, skall avräkning göras mellan honom och köparen.

Köparen tillgodoräknas härvid va- Köparen tillgodoräknas härvid va
rans värde vid återtagandet. Vid råns värde vid återtagandet. Värdet
beräkning av värdet äger 3 § lagen beräknas efter vad kreditgivaren kan
(1915:219) om avbeialningsköp mot- antagas få ut genom all på lämpligt
svarande tillämpning. sätt försälja varan.

Kreditgivaren flr tillgodoräkna sig den obetalda delen av kreditfordringen efter avräkning enligt 13 S samt i förekommande fall dröjsmålsränta, dock ej enligt högre räntefot än som anges i 6 S räntelagen (1975:635).

Kreditgivaren får därjämte tillgodoräkna sig ersättning för följande kostnader för återtagande av varan, nämligen exekutionsavgift, skälig kostnad för transport av varan samt utgift för inställelse vid förrättning för återtagande, om inställelsen har varit påkallad för tillvaratagande av kreditgivarens rätt. Vid bestämmande av ersättning för utgift för inställelse äger bestämmelserna om beräknande av ersättning av allmänna medel till vittne motsvarande tillämpning.

I mål om handräckning för återtagande flr kreditgivaren, enligt vad regeringen närmare föreskriver, tillgodoräkna sig även skälig ersättning för eget arbete med anledning av målet samt arvode till ombud eller biträde.

1 ** Riksdagen 1977178. 8 saml. Nr 30

LU 1977/78:30

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 § Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än kreditgivaren, llr varan återtagas endast om kreditgivaren betalar mellanskillnaden till köparen eller, när varan värderats av utmätningsman, nedsätter mellanskillnaden hos denne.

Har kreditgivaren jör all kunna återtaga varan ellerför all denna efier återtagande skall kunna brukas på avseli sätt måst betala skuld som åvilar köparen, får kreditgivaren vid tillämp -ning av Jörsia stycket avräkna sådan betalning mot mellanskillnad köparen lill godo. Tillgodoräknas kreditgivaren ett större belopp än köparen, llr kreditgivaren ej kräva ut mellanskillnaden (reslskulden) i annat fall än då varan har utsatts för betydande värdeminskning genom att köparen vanvårdat varan.

20 S Kreditgivaren får hos utmätningsman söka handräckning för varans återtagande, under förutsättning att rörande kreditköpet har upprättats en av parterna underskriven handling, som innehåller förbehåll om återtaganderält samt uppgift om kontantpriset, kredilbeloppet, kreditkostnaden, kredittiden, kreditfordringen och de tidpunkter när betalning skall eriäggas.

Ansökan om handräckning skall Ansökan om handräckning skall

göras skriftligen samt innehålla upp- göras skriftligen samt innehålla upp
gift om hur stor del av kreditford- gift om hur stor del av kreditford
ringen som utestår obetald. Vid ringen som utestår obetald. Om
ansökningen skall fogas styrkt av- kreditgivaren gör anspråk på dröjs-
skrift av den handling som anges i målsränta skall i ansökningen också
första stycket. uppges vad kreditgivaren fordrar i den

delen. Vid ansökningen skall fogas styrkt avskrift av den handling som anges i första stycket.

22 §

I fråga om handräckning och I fråga om handräckning och

verkställighet av dom, som anges i verkställighet av dom, som anges i

21 § tredje stycket, äger i övrigt 10 § 21 § tredje stycket, äger i övrigt 12 §

tredje och fjärde styckena, 12-15 andra och tredje styckena samt

och 16 § Jörsia stycket lagen 14-18 §§ lagen (1978:000) om avbe-

(1915:219) om avbetalningsköp mot- talnlngsköp mellan näringsidkare

10 S

Vad i 8 kap. 13 S sägs om inskränkning i åklagares åtalsrätt skall äga motsvarande tillämpning beträffande annat i detta kapitel omförmält brott än grov förskringring och sådan trolöshet mot huvudman som är att anse som grov.

Olovligt förfogande över egendom, som kommit i gärningsmannens besittning genom avtal, enligt vilket äganderätten skall övergå först sedan betalning eriagts eller som innehåller förbehåll om återtagande-rätt som avses i I § lagen (1915:219) om avbetalningsköp eller 15 § konsumentkreditlagen (1977:981), må ej åtalas av åklagare, med mindre åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Olovligt förfogande över egendom, som kommit i gärningsmannens besittning genom avtal, enligt vilket äganderätten skall övergå först sedan betalning eriagts, eller som gärningsmannen eljest Innehar på grund av kreditköp med förbehåll om återtaganderält, må ej åtalas av åklagare, med mindre åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.

LU 1977/78:30 10

Motionen

I motionen framhålls inledningsvis att under 1970-lalet betydelsefulla reformer har genomförts på konsumentskyddsområdet i svensk civilrätt och marknadsrätt och att reformarbetet av förklariiga skäl varit inriktat på att stärka konsumentens ställning gentemot säljaren,eftersom det funnits en del brister i styrkeförhållandet mellan dessa parter. Enligt motionärerna kan dock konsumentskyddet i avgörande mån komma att urholkas, om en detaljist eller servicegivare inte har rättslig möjlighet att föra tillbaka "konsumenl-skyddskostnader" till leverantören i de fall den omständigheten som föranlett kostnaden varit hänföriig till leverantören och inte till detaljisten. Motionärerna menar att en näringsidkare naturiigt nog blir mindre benägen att åta sig förpliktelser gentemot konsumenten om han inte i sådana fall har en realistisk möjlighet att i sin tur kräva leverantören. Den angivna rättsliga obalansen anser motionärerna också leda lill minskad etableringskraft och investeringsvilja hos små och medelstora företag.

I motionen framhålls vidare att styrkeförhållandet mellan säljare och köpare ofta är ojämnt även i rena företagarrelalioner. Motionärerna menaratt denna omständighet i förening med det förhållandet att samhället i olika hänseenden skärpt kraven på företagen har lett till olyckliga konsekvenser framför allt för handeln och servicebranscherna. Motionärerna pekar bl. a. på att konkurrensolikheter har uppkommit genom den allt vanligare förekomsten av "irreguljär" eller "halvreguljär" företagsamhet, i sin tur möjliggjord genom att del varit svårt för samhället att kontrollera efterievnaden av de krav som ställts på företagen. Enligt motionärernas mening ger generalklausulen i 36 S avtalslagen inte ett tillräckligt skydd för "mellanmannen". Gällande bestämmelser i kommissionslagen om skydd vid avveckling av uppdrag och i.konkurrensbegränsningslagen om förbud mot leveransvägran är också otillräckliga i detta hänseende. Härtill kommer att kommissionslagen inte är tillämplig på s, k, ensamåterförsäljares verksamhet. Sistnämnda grupp av företagare har hittills uppmärksammats föga i svensk rätt. Det behövs enligt motionärerna vidare en effektiv skyddsmekanism för företagarna när det gäller många av de s, k. franchisingsystem som vuxit fram under senare år. Huvudmannen är ofta ett internationellt storföretag med samma avtalslösningar i olika länder. Dessa avtal passar ofta inte försvenska förhållanden.

Sammanfattningsvis anförs det i motionen att det finns ett påtagligt behov av reformer som stärker "mellanmannens" ställning både i vad avser regressmöjligheter för konsumentskyddskostnader och när det gäller andra centrala avtalsrelationer, exempelvis beträffande uppsägningstider och andra avvecklingsproblem vid upphörande av samarbetet mellan mellanmannen och leverantören. Motionärerna anser att reformarbetet i första hand bör följa marknadsrättsliga linjer, t. ex. genom att avtalsvillkorslagens tillämplighet utvidgas lill att avse näringsidkarförhållanden. Mycket talar enligt motionä-

LU 1977/78:30 II

rerna för att marknadsrättsliga och civilrättsliga lösningar dock kan behöva kombineras.

Remissvaren

Konsumentverket, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO) och Motorbranschens riksförbund (MRF) tillstyrker motionen. Göta hovrätt förordar att den i motionen väckta frågan blir föremål för en förutsättningslös utredning. Sveriges advokatsamjundavstyrker motionen, såvitt avser detaljisters och servicegivares förhållanden men tillstyrker att ensamförsäljarnas rättsliga ställning utreds. Motionen avstyrks helt av Sveriges industriförbund och Sveriges grossistförbund i ett gemensamt avgivet remissvar samt av Svenska handelskammarförbundet.

Konsumentverket hänvisar inledningsvis till att de i motionen berörda frågorna diskuterades i förarbetena till avtalsvillkorslagen, konsumentköplagen och ändringarna i 36 S avtalslagen. Mot bakgrund av de överväganden som redovisats i förarbetena till de ovan nämnda lagarna och med hänsyn till de erfarenheter som vunnits genom tillämpningen av dessa lagar inom konsumentområdet finner konsumentverket att frågan om de mindre näringsidkarnas ställning i relation till sina leverantörer och huvudmän bör bli föremål för utredning. Konsumentverket tillstyrker därför det förslag som framlagts i motionen. Frågan om de lagtekniska lösningar som kan komma i fråga är komplicerad och kräver noggranna överväganden. Konsumentverket anser sig f n. inte ha tillräcklig gmnd för några uttalanden i denna del.

Sveriges köpmannaförbund konstaterar att motionen egentligen behandlar två viktiga frågor. Den ena frågan gäller hur återförsäljarledet eller detaljhandelsledet skall återföra till fabrikant- och leverantörsledet de krav som konsumenterna ställer på köpta varor eller tjänster under åberopande av de konsumentpoliliska lagarna, såsom konsumentköplagen och marknadsföringslagen. Den andra frågan gäller situationen då en mindre näringsidkare inköper utrustning som inte ingår i företagets reguljära varusortiment, t. ex. kiissaregister och annan butiksulrustning för detaljhandelns del. I sådana inköpssituationer kan dessa företag jämställas både ekonomiskt och kunskapsmässigt med en genomsnittlig konsument. Köpmannaförbundet anser att en utredning bör tillsättas för att genomlysa problematiken när del gäller båda dessa frågor.

Köpmannaförbundet erinrar vidare om alt den konsumenträiisliga skyddslagstiftningen sedan början av 1970-talet utvecklats i snabb takt. I samband med remissbehandlingen av marknadsföringslagen 1970 tog köpmannaförbundet upp frågan om vilka möjligheter som skulle finnas att återföra det myckel stora ansvar som lagen skulle lägga på detaljhandeln. Förbundet anförde därvid att om inte detaljhandeln kunde leva upp till de krav som konsumenterna med rätta kunde ställa med stöd av marknadsföringslagen skulle förbundet återkomma med en hemställan att ändra det

LU 1977/78:30 12

ansvarsförhållande som fanns mellan detaljhandeln och de s. k. bakre leden.

När köpmannaförbundet efter 1971 började diskutera hur en kommande konsumentköplag skulle reglera dels förhållandet mellan detaljist och konsument, dels förhållandet mellan detaljist och bakre led förde förbundet ånyo fram frågan om det inte borde föras in regler i den kommande konsumentköplagen som kunde åberopas när detaljhandeln förde tillbaka berättigade konsumentkrav. Inom näririgslivet förde förbundet en diskussion vid den tiden om denna fråga. Diskussionen utmynnade i alt Sveriges industriförbund och Sveriges grossistförbund i skrivelse till förbundet den 2 oktober 1972 uttalade alt de skulle medverka till att ansvarsfrågan mellan detaljhandelsledet och det bakre ledet fick en tillfredsställande lösning.

Överenskommelsen mellan köpmannaförbundet å ena sidan och industriförbundet och grossistförbundet å andra har dock inte trängt ut i företagen. Även om det utformats branschvisa överenskommelser har enligt köpmannaförbundets uppfattning regressfrågan inte totalt lösts på ett tillfredsställande sätt.

Köpmannaförbundet upplyser också om alt förbundet i sitt remissyttrande år 1977 över köplagsutredningens betänkande "Köplag" föreslagit att i den allmänna köplagen skulle införas en tvingande generalklausul motsvarande 36 S avtalslagen under motiveringen dels att det sedan konsumentköplagen infördes har visat sig att detaljhandeln inte alltid kunnat få gehör för sina synpunkter vid förhandlingar om leveransvillkor beträffande konsumentprodukter, dels att förbundet kunnat registrera exempel på hur leverantörsföretag varit obenägna att dela det ansvar som detaljhandeln har enligt konsumentköplagen. Syftet med den föreslagna generalklausulen skulle vara att detaljhandeln skulle kunna åberopa den vid förhandlingar med leverantörer eller branschorganisationer i frågor som ligger inom ramen för del ansvar som detaljhandeln har enligt konsumentköplagen.

Köpmannaförbundet är väl medvetet om att förevarande fråga inte kan lösasmed några enkla grepp. Den 1976 införda civilrättsliga generalklausulen i 36 S avtalslagen har enligt förbundet bl. a. på grund av dess utformning inte haft den effekt som kunde förväntas. Förbundet kan i dag inte uttala sig om hur en lösning på nu aktuella frågor bör se ut. Utan att föregripa det utredningsarbete som motionen föreslår vill förbundet dock poängtera att i valet mellan en civilrättslig reglering och en marknadsrättslig man särskilt bör pröva möjligheterna att komma fram på den marknadsrättsliga vägen. Köpmannaförbundet tillstyrker således motionen och hoppas att den föreslagna utredningen snarast tillsätts.

SHIO förklarar sig ha samrått med köpmannaförbundet i frågan och ansluter sig till köpmannaförbundets yttrande.

MRF erinrar om att lagstiftaren i samband med införandet av de konsumentpolitiska skyddslagarna, såsom konsumentköplagen, förutsatte

LU 1977/78:30 13

att de kostnader som detaljisterna skulle drabbas av och som hänfördes till produkten skulle kunna ledas tillbaka i distributionskedjan. Någon direkt lagstiftning i detta hänseende tillkom dock inte förrän 1976 genom införandet av den civilrättsliga generalklausulen i 36 S avtalslagen, vilken i begränsad omfattning är giltig också i relationerna mellan näringsidkare. Generalklausulen i avtalslagen har emellertid enligt MRF under sina första giltigheisår inte fltt någon avgörande genomslagskraft i näringsidkarrelationerna. Som motionärerna påpekar har de marknadsrättsliga instrumenten på konsumentområdet visat sig vara smidiga och effektiva och MRF menar därför alt det finns skäl att överväga en utvidgning av eller parallell till avtalsvillkorslagen även på den kommersiella sektorn. En kombination av civilrätlsliga och marknadsrättsliga lagstiftningsinsatser torde ge det bästa resultatet. I samband med införandet av avtalsvillkorslagen framhölls som ett huvudmotiv för den marknadsrättsliga lösningsmodellen att man genom denna kunde 11 en snabb och bred penetration av de förekommande avtalsområdena. Samma skäl kan enligt MRF anföras beträffande de avtalsrelationer varom här är fråga, som ju ofta utmärks av betydande ensidighet till leverantörens förmån.

MRF framhåller vidare att frågan om näringsidkares rättsliga ställning givetvis har näringsfrihetsrättsliga aspekter av stor betydelse. Ensidiga avtalsbindningar utgör ofta konkurrenshinder och det kan därför finnas anledning att överväga om inte en kommande standardavtalskontroll kunde anförtros näringsfrihetsombudsmannen. MRF önskar emellertid inte hävda någon slutlig uppfattning i denna fråga ulan anser att bedömningen härav måste baseras på ett allsidigt utredningsmaterial.

Näringsidkares rättsställning i relation lill leverantörer och huvudmän har emellertid enligt MRF inte bara relevans i samband med konsumentpoliliska regresskrav eller från strikt näringsfrihetsrättslig synpunkt. Klara och rättvisa rättsliga relationer kommer också att bidra till att stärka samhällets strävan att bibehålla en decentraliserad näringslivsstruktur på handels- och serviceområdena. En ökande internationalisering och en sedan länge märkbar koncentrationstendens i näringslivet gör det särskilt angelägel att värna om de små och medelstora företagens möjligheter att befästa sin marknadssituation. Enligt MRF:s mening är därför en samhällelig sanktionsmöjlighet beträffande standardavtalen inom näringslivet mycket befogad. Del finns anledning anta att blotta förekomsten av en sådan granskningsmöjlighet kommer att ha betydande saneringseffekt. MRF anser därför att det inte finns anledning anta alt en förstärkt lagstiftning kommer att innebära ökad byråkrati eller andra negativa effekter från näringslivets synpunkt. Genom den smidighet som utmärker det marknadsrättsliga kontroll- och sanktionssystemet har man alla möjligheter att tillgodose de branschvisa och individuella särlösningar som kan vara utomordentligt berättigade och nödvändiga på många sektorer i näringslivet. MRF tillägger alt standardavtalsfrågorna under många år har varit föremål för stor uppmärksamhet inom

LU 1977/78:30 14

motorbranschen. Aterförsäljaravlalen har ofta en mycket ensidig prägel och är vanligen baserad på multinationella lösningsmodeller. MRF har också under årens lopp kunnat iaktta en betydande stelhet när det gäller anpassningen till förändrade marknads- och samhällsförutsättningar. De enda mer genomgripande förändringar som genomförts under senare år hade samband med det s. k. Biva-målet i början av 1970-talet då, genom överenskommelse mellan NO och bilhuvudleverantörerna, möjligheter öppnades tor återförsäljarna alt uppta kompletteringsmärken.

Sammanfattningsvis tillstyrker MRF motionen och hemställer att den däri väckta frågan blir föremål för en offentlig utredning.

Enligt Göta hovrätts mening torde de av motionärerna påtalade problemen i viss utsträckning kunna lösas inom ramen för gällande lagstiftning. Andra kanske kan elimineras vid ett genomförande av förslagen i konkurrensutredningens slutbetänkande (SOU 1978:9). Hovrätten anser också att den av motionärerna eftersträvade jämställdheten mellan avtalsslutande parter ofta kan uppnås genom att den svagare llr stöd av branschorganisation. Eftersom ifrågavarande förhållanden emellertid onekligen inrymmer många frågor, bl. a. med internationell anknytning, vilka är svåra att överblicka och därför kan medföra rättsosäkerhet inom näringslivet, anser hovrätten att en förutsättningslös utredning i saken kan vara motiverad.

Sveriges advokatsamfund finner sig inte med säkerhet kunna avgöra vilka problem motionärerna avsett att angripa, eftersom motionen innehåller fl konkreta exempel. Vidare används uttrycket mellanman på ett sätt som inte överensstämmer med vad som i allmänhet läggs i detta begrepp. Samfundet har dock tolkat motionen så att det är två problemområden som berörs, dels frågan om detaljisters möjlighet att vända sig mot tillverkaren i fall där de av konsumentskyddslagstiftningen blivit tvungna att göra åtaganden mot konsumenter, dels frågan om ensamförsäljares ställning.

Vad först angår detaljistens förhållande till leverantören kan det enligt samfundets mening inte generellt påstås alt detaljisten skulle vara den svagare parten. I flera branscher domineras exempelvis marknaden av starka inköpskedjor. Det är långt ifrån ovanligt att detaljisten genom sin ställning på marknaden kan uppträda med betydande anspråk mot leverantören vad avser produkternas utformning, pris, kvalitet, leveranstid m, m, I den mån gällande lagstiftning - framför allt den allmänna köplagen - inte av detaljisten anses innefatta en tillfredsställande reglering av sådana frågor som motionärerna åsyftar, finns det anledning förmoda att frågorna kan lösas avialsvägen mellan parterna. Samfundet menar därför all det på detta område inte finns något skäl alt frångå den princip om avtalsfrihet näringsidkare emellan som enligt samfundels mening bör vara rådande, om inte starka skäl talar för ingripande.

När det gäller frågan om mellanmans och ensamförsäljares ställning hänvisar samfundet till att lagutskottet i betänkandet LU 1977/78:4 hemställt om en översyn av kommissionslagen i nordiskt samarbete. Samfundet anser

LU 1977/78:30 15

sig böra instämma i denna hemställan. Samfundet hänvisar också lill att utskottet i samma betänkande uttalat att även problemet med ensamförsäljares rättsliga ställning bör bli föremål för granskning. Samfundet tillstyrker att frågan om ensamförsäljares rättsliga ställning utreds och vill understryka att på delta rättsområde rättslikhet mellan länder med livligt handelsutbyte är av stor betydelse. Utredning och lagstiftning bör därför enligt samfundets mening ske i samarbete med övriga nordiska länder och såvitt möjligt även med andra länder i Västeuropa,

Sveriges industriförbund och Sveriges grossistförbund framhåller i sitt gemensamma yttrande att de frågeställningar som motionärerna aktualiserar i och för sig är betydelsefulla och viktiga för svenskt näringsliv. Den svåröverskådlighet för rättssubjekten och komplexitet i samhällsförhållandena som motionärerna anför som motiv för ytteriigare rättslig reglering bör däremot enligt organisationernas mening inte föranleda ytterligare reglering av tvingande natur.

Organisationerna anför vidare att näringslivet i stor utsträckning har tillstyrkt och ställt sig bakom konsumenllagstiftningen. Avsevärda resurser har i positiv anda tagits i anspråk för att leva upp till de krav lagstiftningen ställer. En betydelsefull uppgift i detta avseende har enligt organisationerna varit alt finna lösningar på bl, a, de problemen som uppstått för detaljister och servicegivare. Med hänsyn till ofrånkomliga och avgörande skillnader i branschstruktur och varuslag har dessa problem av tradition åtgärdats branschvis eller varuslagsvis och i helt övervägande antalet fall funnit sin lösning i form av allmänna leveransbestämmelser, branschvisa ramavtal rörande garantifrågor etc. Detta gäller också regler för ersättning till återförsäljare för service till konsument vid reklamationer, avhjälpningsåta-ganden och garantireparationer, Debranschvisa lösningarna har gjorts utifrån praktiska synpunkter i syfte att minimera den totala kostnaden för konsu-mentkolleklivet och därmed verka prisdämpande. Vidare måste uppgörelser i nämnda slag av förhandlingsfrågor höra till de serviceuppgifter som organiserade företagare, typiskt sett, förväntar sig av sina resp, branschorganisationer. Att som motionärerna antyder finna allmängiltiga tvingande rättsregler i dessa avseenden är enligt organisationernas mening inte möjligt. En avtalsfrihet som bidrar till nyansering och flexibilitet på detta område måste anses vara en grundläggande förutsättning för ett effektivt näringsliv.

Organisationerna hävdar att den icke seriösa verksamhet inom viktiga sektorer av näringslivet med inslag av irreguljär eller "halvreguljär" företagsamhet, som motionärerna utan närmare precisering pekar på, inte torde vara särskilt omfattande. Den förefintliga närings- och civilsrältsliga lagstiftningen erbjuder enligt organisationerna fullt tillräckliga möjligheter att komma lill rätta med sådan verksamhet.

Organisationerna hänvisar vidare till motionärernas påståenden om svårigheter i de s, k, franchisingsystem som vuxit fram och till deras påpekanden att huvudmannen ofta är ett internationellt storföretag med uniforma avialslös-

LU 1977/78:30 16

ningar i olika länder, något som ofta inte passar svenska förhållanden. Organisationernas erfarenheter är dock att internationella storföretag väl följer svensk lagstiftning, och organisationerna anser därför inte att avtalsfriheten bör inskränkas genom införande av skyddsmekanismer.

Sammanfattningsvis hävdar organisationerna att det inte finns anledning alt utreda detaljisters och servicegivares rättsliga ställning i relation lill leverantörer och huvudmän. Den civilrättsliga avtalsfriheten,är grundläggande för utvecklingen av ett effektivt näringsliv. De problem som uppstått i det komplexa samhället kan omöjligen fa en ändamålsenlig lösning genom tvingande övergripande lagstiftning utan måste lösas bransch- eller produktvis. När det slutligen gäller den särskilda problematiken rörande uppsägningstider och avvecklingsproblem i agent- och ensamförsäljningsförhållanden hänvisar organisationerna till lagutskottets ovannämnda belänkande.

Svenska handelskammarförbundet vitsordar att för vissa näringsidkarkate-gorier har konsumentlagstiftningen i sig medfört svårigheter. Bl, a, har de ökade kraven på detaljisterna inte alltid kunnat "föras tillbaka" på leverantörerna. Förbundet anser emellertid att avtalsförhållandet mellan näringsidkare generellt sett är av helt annat slag än mellan konsument och näringsidkare. Träffandet av avtal ingår som ett led i en näringsidkares yrkesmässiga verksamhet. Av en näringsidkare kan man kräva betydligt större kännedom om avtalsfrågor och en hell annan observans, noggrannhet och försiktighet än av en konsument. Visserligen kan man även i närings-idkarrelationer finna "konsumentproblem", främst brister i styrkeförhållandena. Dessa är dock enligt förbundet generellt sett av betydligt mindre omfattning. Inom näringslivet har man också andra möjligheter att lösa eventuella missförhållanden utan lagstiftning. Därvid kan man även beakta de betydande skillnader som finns i branschstruktur och varuslag. Åtskilliga av de problem som motionärerna pekar på har också tagits upp bransch vis och varuslagsvis och i stor utsträckning funnit sin lösning i form av allmänna leveransbestämmelser, branschvisa ramavtal rörande garantifrågor etc. Detta gäller också regler för ersättning till återförsäljare för service till konsument vid reklamationer, avhjälpningsåtaganden och garantireparationer. Förbundet vill även framhålla att en lagstiftning av det slag som föreslås i motionen kan medföra en stelhet i relationerna mellan parterna som varken är till fördel för parterna eller för näringslivets utveckling i övrigt. En ytteriigare reglering bör därför inte införas ulan mycket starkt framträdande behov. Enligt förbundets mening finns f n. inte något sådant behov.

LU 1977/78:30 17

Utskottet

Inledning

Under 1970-talel har betydelsefulla reformer genomförts för ett ökat konsumentskydd på såväl det näringsrättsliga som del civilrättsliga området. Till del näringsrättsliga området hör marknadsföringslagen och avtalsvillkors-lagen. Marknadsföringslagen ger möjligheter till ingripanden dels mot reklam, som är ohederiig eller skadlig, och andra otillbörliga marknadsföringsmetoder, dels mot farliga eller otjänliga varor. Syftet med avtalsvillkorslagen är framför allt att skydda konsumenterna mot oskäliga bestämmelser i standardkontrakt. Konsumentskyddsregler av civilrättslig art finns i konsumentköplagen, hemförsäljningslagen och avtalslagen. Konsumentköplagen kompletterar de allmänna reglerna om säljares och köpares skyldigheter i 1905 års köplag och har karaktär av minimiskydd. Hemförsäljningslagen ger konsumenten ett skydd mot påtryckning och överrumpling vid hemförsäljning och jämförbara försäljningsformer. När det gäller avtalslagen är av särskilt intresse i förevarande sammanhang den år 1976 införda civilrätlsliga generalklausulen i 36 S- Enligt generalklausulen får avtalsvillkor jämkas eller lämnas utan avseende om villkoret är oskäligt.

Till konsumentskyddslagstiftningen hör även den av riksdagen år 1977 antagna konsumentkreditlagen, vilken träder i kraft den 1 januari 1979. Till grund för lagstiftningen låg ett förslag av kreditköpskommittén. Lagen, som innehåller regler av såväl näringsrättslig som civilrättslig art, gäller när kredit lämnas konsument för huvudsakligen enskilt bruk. 1 lagen finns bestämmelser om information i kredilsammanhang och om kontantinsats vid kreditköp. Genom lagen inskränks möjligheterna för den som har sålt en vara på kredit att ta tillbaka varan vid bristande betalning från köparens sida. Såväl reglerna om informationsplikt som bestämmelserna om kontantinsats och återtaganderält har knutits an till det näringsrältsliga systemet i marknadsföringslagen resp. avtalsvillkorslagen. Konsumentkreditlagen innehåller också regler om köparens befogenheter mot annan kreditgivare än säljaren (s. k. treparlsförhållanden), förbud mot vissa fordringsbevis m. m. Vidare uppställs regler som begränsar kontohavares betalningsansvar gentemot kontoföretag i fall då belopp påförs kontot genom att kontokort används av obehöriga.

Konsumentkreditlagen medför en väsentlig inskränkning av tillämpningsområdet för 1915 års lag om avbetalningsköp. Avbetalningsköplagen gäller nämligen f n både för konsumentkreditköp och för avbetalningsköp mellan andra parter. Sedan kreditköpkommittén hade lagt fram sitt förslag till konsumentkreditlag återstod för kommittén bl. a. att utreda behovet av en ny särskild avbetalningsköplag för det återstående begränsade tillämpningsområdet. Inför arbetet med denna del av utredningsuppdraget ombildades kommittén och tog namnet kreditköputredningen. Denna har i betänkandet (SOU 1974:24) Näringsidkares avbetalningsköp m. m. lagt fram förslag till en

LU 1977/78:30 18

ny avbetalningsköplag. Förslaget har i huvudsak fått etl välvilligt mottagande under remissbehandlingen och ligger till grund för propositionens förslag till lag om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl.

Utskottet kommer i det följande att lämna en redogörelse för lagförslagets innehåll och göra vissa kommentarer med anledning av förslaget. Vidare behandlar utskottet en under den allmänna motionstiden väckt motion om detaljisters och andra småföretagares rättsliga ställning.

Lagen om avbeialningsköp mellan näringsidkare m. fl.

Den nya lagen om avbetalningsköp bygger i stor utsträckning på den nuvarande avbetalningsköplagen. Den är tillämplig på köp där säljaren är pri valperson och köpa ren näringsidkare, köp där båda parter är privatpersoner och köp där båda parter är näringsidkare. Lagens tillämpningsområde omfattar också fall där köparen inte är privatperson men inte heller kan betecknas som näringsidkare. Som exempel på sådana köpare nämns i propositionen icke näringsutövande dödsbon, stiftelser och ideella föreningar saml statliga och kommunala myndigheter. Den största praktiska betydelsen torde lagen dock få i fråga om kreditavtal mellan näringsidkare. Lagens tillämpningsområde är begränsat till avbetalningsköp. I motsats till konsumentkreditlagen reglerar avbetalningsköplagen således inte andra former av kreditköp. Avbetalningsköplagen innehåller en tvingande reglering som främst syftar till att ge avbetalningsköparen ett skydd mot alltför stränga påföljder om han flr svårt att fullfölja köpet. Sålunda begränsar lagen säljarens möjligheter att kräva ut betalning i förlid eller att återta varan. Sådana åtgärder får vidtas endast om köparen har gjort sig skyldig till allvarligare kontraktsbrott. Köparen garanteras vidare en rimlig ekonomisk uppgörelse med säljaren, om varan måste återlämnas. Reglerna i den nya avbetalningsköplagen har anpassats till konsumenlkreditlagens systematik och terminologi.

Förslaget till ny avbetalningsköplag bygger på förutsättningarna att parterna i ett avbetalningsköp utanför konsumentkreditområdet normalt är mera jämbördiga än vad som är fallet inom konsumentkreditområdet saml att man bör kunna ställa högre krav på den köpare som är näringsidkare än på en konsument när det gäller att tillvarata de egna intressena. En annan omständighet som har tillmätts betydelse vid utformningen av förslaget är att del vid avbetalningsköp mellan näringsidkare ofta rör sig om dyrbara varor och stora krediter. Dessa utgångspunkter har medfört att dels en del av konsumenlkreditlagens regler inte återfinns i den nya avbetalningsköplagen, dels att vissa bestämmelser fått en något annan utformning i avbetalningsköplagen än i konsumentkreditlagen. Som exempel på regler i konsumentkreditlagen, som inte återfinns i avbetalningsköplagen, kan nämnas bestämmelserna om informationsplikt i fråga om effektiv ränta m. m., krav på kontantinsats och kreditköparens befogenheter mot annan kreditgivare än

LU 1977/78:30 19

säljaren (trepartsförhållanden). När del gäller t. ex. användningen av förbehåll om återtaganderält, användningen av kopplingsförbehåll och möjligheterna att utkräva restskuld har avbeialningsköplagens regler utformats på annat sätt än konsumenlkreditlagens motsvarande bestämmelser.

Enligt utskottets mening är det en avgjord fördel att den nya avbetalnings-köplagens regler ansluter till konsumenlkreditlagens systematik och terminologi. Härigenom förenklas arbetet med utformningen av avbetalningskontrakt samtidigt som missförstånd och misstolkningar lättare kan undvikas. Vidare underlättas de exekutiva myndigheternas handläggning av ärenden om återtagande av varor m. m. Flera remissinstanser har hävdat att man i sådant syfte borde ha sammanfört bestämmelserna om konsumenlkredilköp och övriga avbetalningsköp i en lag. Utskottet finnersigförsindel böra godta den nu valda lagstiftningstekniken, som överensstämmer med den som använts i fråga om de rent köprättsliga bestämmelserna (konsumentköp-lag-köplag). Utskottet vill emellertid erinra om vad utskottet anfört i betänkandet LU 1977/78:22 om att en systematisering av rättsreglerna på det konsumenirättsliga området så småningom bör komma till stånd.

När det gäller frågan om innehållet i den nya avbetalningsköplagen kan konstateras att flera av de bestämmelser som tagits in i konsumentkreditlagen, t. ex. de om information om effektiv ränta och om krav på kontantinsats, lämpar sig mindre väl för kreditförhållanden näringsidkare emellan. Utskottet delar därför departementschefens uppfattning att dessa regler inte bör överföras lill den nya lagen. Vid utformningen av bestämmelserna i denna måste vidare beaktas att det i kreditförhållanden mellan näringsidkare som regel är fråga om dyrare varor och större krediter än som förekommer i konsumentsammanhang. Större hänsyn måste därför tas till intresset av alt säljaren/kreditgivaren kan skydda sin fordran, något som i sin lur har betydelse för dennes möjlighet och benägenhet alt använda avbetalningsköpet som kreditform. Den avvägning som i lagförslaget gjorts mellan köparens skyddsintresse och säljarens/kreditgivarens intressen finner utskottet lämplig.

Under utredningsarbeiat aktualiserades frågan huruvida vissa näringsidkare borde undantas från avbeialningsköplagens tillämpning och i stället omfattas av konsumenlkreditlagens regler. Som exempel härpå nämndes fiskare, hantverkare och lantbrukare. Såväl kreditköputredningen som praktiskt taget alla remissinstanser har dock avvisat tanken på att särskilda regler skall gälla för en del näringsidkare som kredittagare. Departementschefen ansluter sig till denna ståndpunkt. Utskottet vill för sin del framhålla att av näringsidkarna är det framför allt mindre eller medelstora företag som använder sig av avbeialningsköp för att anskaffa maskiner till rörelsen. Av kreditköputredningens betänkande framgår sålunda att man för byggnads-och anläggningsbranschens del har uppskattat att de medelstora entreprenadföretagen begagnar sig av avbetalningsköp vid betydligt mer än hälften av sina maskinanskaffningar och att i fråga om mindre entreprenadföretag

LU 1977/78:30 20

andelen avbetalningsköp uppgår till 90 procent. Även inom lantbruket och skogsbruket samt inom åkeribranschen är avbetalningsköp vanligt förekommande vid anskaffning av fordon och maskiner. Samma gäller också beträffande t. ex, taxiförelag och mindre verkstadsföretag. Av utredningens betänkande framgår vidare att problem med att genomföra avbetalningsköpen synes uppkomma huvudsakligen för myckel små och kapitalsvaga företag under oerfaren ledning. För denna kategori av köpare är det viktigt att lagen ger etl tillräckligt skydd mot alltför stränga påföljder, om svårigheter uppstår att fullfölja köpet. Enligt utskottets mening ger den föreslagna avbetalningsköplagen ett sådant skydd. Utskottet vill stryka under att reglerna är tvingande till köparens förmån och följaktligen ej kan avtalas bort. Såsom departementschefen påpekar innebär den nu föreslagna lagstiftningen i praktiken en särreglering på kreditköpsområdet för sådana näringsidkare som i fråga om skyddsbehov står konsumentköparen nära. Att därutöver införa ytteriigare regler för en del näringsidkare kan utskottet inte finna påkallat. Beträffande de mindre näringsidkarnas rättsliga ställning i övrigt återkommer utskottet i ett följande avsnitt.

Som framgår av det tidigare anförda är den föreslagna lagen tillämplig även pä avbetalningsköp mellan privatpersoner. Sådana köp är dock relativt ovanliga. Under utredningsarbetet har övervägts om denna kategori köp i stället borde hänföras till konsumenlkreditlagens tillämpningsområde. Som departementschefen framhåller (s, 55) måste emellertid den avvägning mellan säljares/kreditgivares och köpares motstående intressen som har gjorts i konsumentkreditlagen anses i flera hänseenden föga lämplig för kreditköp direkt mellan två privatpersoner. Utskottet delar därför departementschefens uppfattning att sådana köp bör hänföras under den nya avbetalningsköplagen,

Lagens olika bestämmelser i övrigt föranleder inget särskilt yttrande från utskottets sida,

I propositionen berörs två kreditformer beträffande vilka något förslag till lagstiftning inte läggs fram, nämligen leasing och factoring. Dessa kreditformer har fått allt större betydelse under senare år men har hittills inte underkastats någon särskild civilrättslig reglering. När del gäller leasing, varmed avses långtidsulhyrning av t, ex, maskiner eller fordon, kan påpekas att regeringen i en nyligen framlagd proposition (1977/78:137) föreslagit vissa bestämmelser rörande leasing av fordon. Bl, a, förs del trafikrättsliga ansvaret - dvs, ansvaret för fordonets skick, skatten och trafikförsäkringen -över från uthyraren lill hyresmannen,

Factoring innebär i allmänhet alt ett finansieringsföreiag (faclorn) lämnar rörelsekredit åt ett försäljningsföretag mot säkerhet i företagets fakturafordringar, vilka överiåts eller pantsälts hos faclorn. Frågan om köparens ställning vid factoring har tidigare prövats av utskottet och riksdagen år 1974 med anledning av en motion med yrkande om att gällande regler skulle ses över i

LU 1977/8:30 21

syfte att bl. a. utesluta risken att köparen skulle behöva betala såväl till säljaren som lill faclorn. Utskottet avstyrkte motionsyrkandei. I sitt av riksdagen godkända betänkande (LU 1974:28) konstaterade utskottet bl. a. att risken för dubbelbelalning i praktiken inte var så uttalad att den ensam kunde motivera den begärda översynen. Vidare hänvisade utskottet till det arbete som då pågick inom kreditköpkommittén.

Såsom framhålls i propositionen ger utredningens betänkande i fråga om varken leasing eller factoring tillräckligt underlag forell ställningstagande lill om det behövs någon särskild reglering av dessa kreditformer. Utskottet ansluter sig därför lill departementschefens ståndpunkt att någon reglering f n. inte bör ske. Med hänsyn till den omfattning och ekonomiska betydelse som dessa kreditformer har fått utgår utskottet emellertid från all regeringen uppmärksamt följer utvecklingen på området och på nytt aktualiserar frågan om lagstiftning, om detta visar sig påkallat.

Vissa näringsidkares rättsliga ställning utanför kreditköpsområdet

I motionen 1977/78:1476 yrkas att riksdagen skall begära en utredning om detaljisters och servicegivares rättsliga ställning i relation lill leverantörer och huvudmän. Motionärerna tar i motionen upp flera problem med anknytning till detaljisternas, servicegivarnas och de s. k. mellanmannens ställning. Motionärerna framhåller bl. a. att en följd av konsumeniskyddslagstiftningen är att en näringsidkare i delaljhandelsledet ofta gentemot konsumenterna får svara för kostnader, som egentligen hade bort belasta leverantören eller tillverkaren. I den mån detaljister inte kan föra tillbaka "konsumentskyddskostnaderna" till leverantören kommer enligt motionärerna konsumentskyddet att urholkas. De ifrågasätter därför om del inte bör införas en laglig möjlighet till regressrätt för detaljister i sådana situationer. Motionärerna anser vidare att en utredning även bör syfta till all förbättra detaljisters, servicegivares och mellanmans ställning gentemot leverantörerna i rena företagarrelalioner. De menar att de lagregler i t. ex. avtalslagen, kommissionslagen och konkurrensbegränsningslagen som lagstiftaren uppställt till skydd för den svagare parten i ett affärsförhållande är ineffektiva. Motionärerna pekar bl. a. på att de s. k. ensamförsäljarna inte omfattas av kommissionslagens bestämmelserom skydd vid uppsägning m. m. Enligt motionärernas uppfattning bör reformarbetet omfatta såväl de marknadsrättsliga som de civilrätlsliga reglerna.

Vad först angår det rättsliga skyddet för de s. k. mellanmannen - dvs. kommissionärer, handelsagenter och handelsresande - saml för ensamförsäljarna vill utskottet erinra om att riksdagen på hemställan av utskottet nyligen gett regeringen till känna att kommissionslagen bör ses över (LU 1977/78:4, rskr 1977/78:12). Översynen skall bl. a. inriktas på att ytterligare stärka mellanmannens rättsskydd vid uppdragsavtalets upphörande. Även frågan om ensamförsäljarnas rättsskydd bör enligt riksdagen tas upp vid

LU 1977/78:30 22

översynen. Motionärernasyrkandesåviiiavseren utredning om mellanmannens och ensam försäljarnas rättsliga ställning har därigenom redan tillgodo-setts av riksdagen.

Beträffande därefter detaljisters och servicegivares rättsliga ställning är det enligt utskottels mening inte rikligt alt påstå att dessa näringsidkare generellt skulle vara den svagare parten i ett affärsförhållande. I flera branscher domineras sålunda marknaden av starka inköpskedjor med goda möjligheter alt tillvarata detaljisternas intressen. Det torde dock vara obestridligt att detaljister och servicegivare liksom även andra småföretagare, såsom lantbrukare m. fl., ibland till följd av ekonomisk underlägsenhet kan ha svårt att hävda sina intressen gentemot större förelag. Någon särskild tvingande reglering utanför kreditköpsområdet lill sådana näringsidkares skydd motsvarande den som gäller för konsumentförhållanden finns inte. Det bör emellertid tilläggas all den förmögenhetsrättsliga generalklausulen i 36 S avtalslagen kan bli tillämplig på nu ifrågavarande typer av avtal. Vid bestämmelsens antagande underströk utskottet all man vid dess tillämpning måste beakta att också i affärsförhållanden den ena kontrahenten ofta intar en ställning som är jämförbar med en enskild konsuments och att det även i andra fall kunde finnas behov av att skydda en svagare avtalspart, t. ex. när en näringsidkare varit nödsakad att, för att få ett avtal till stånd, acceptera oförmånliga villkor som ställts upp av motparten.

Frågan om de mindre företagens rättsliga ställning diskuterades vid antagandet av avtalsvillkorslagen och konsumentköplagen. Vid det förstnämnda tillfället konstaterade departementschefen (prop. 1971:15 s. 67 f.) bl. a. att det inte kunde bestridas att formulärrällen kommit att spela en viss roll i fråga om köpeavtal som ingicks mellan näringsidkare och att det förekommit fall av missbruk av avtalsfriheten i fall då den ena partens ekonomiska underiägsenhet avsevärt försvårade för honom alt hävda sina intressen. Departementschefen hänvisade emellertid till alt näringsidkarna i vissa fall hade möjlighet att med hjälp av bl. a. vederbörande branschorganisationer komma till rätta med problemen. Departementschefen påpekade vidare alt den föreslagna avialsvillkorslagen var en nyhet i svensk rätt och all detta var ett skäl att till en början begränsa tillämpningsområdet lill konsumentförhållanden, där etl klart dokumenterat skyddsbehov förelåg. Han ville emellertid inte utesluta alt det kunde bli anledning att ta upp frågan om en utvidgning av tillämpningsområdet lill förnyad prövning sedan den nya lagen varit i kraft någon tid och en prövning av frågan kunde göras i belysning av vunna erfarenheter. En motsvarande bedömning gjordes under förarbetena lill konsumentköplagen (prop. 1973:138 s. 120).

När frågan om en översyn av bl. a. sistnämnda lagars tillämpningsområden nu åter aktualiserats vill utskottet till en början peka på att i remissvaret från grossistförbundel och industriförbundet framhålls att vissa av de problem som till följd av konsumentskyddslagstiftningen uppstått för detaljister och servicegivare åtgärdats branschvis eller varuslagsvis i form av allmänna

LU 1977/78:30 23

leveransbestämmelser, branschvisa ramavtal rörande garantifrågor m. m. Enligt organisationerna gäller detta också regler för ersättning lill återförsäljare för service till konsument vid reklamationer, avhjälpningsåtaganden och garantireparaiioner. 1 remissvaret understryks även att uppgörelser i nu nämnda slag av förhandlingsfrågor hör till sådana serviceuppgifter som organiserade företag, typiskt sett, förväntar sig av sina resp. branschorganisationer. Utskottet förutsätter alt det arbete som sålunda påbörjats för att branschvis lösa uppkommande problem av förevarande slag kommer att fortsätta. Utskottet vill vidare framhålla att man, när det gäller att ta ställning till frågan om en utvidgad lagstiftning, måste beakta att det torde bli svårt att närmare dra gränsen mellan sådana näringsidkare som bör omfattas av särskilda skyddsregler och sådana som inte bör ges ett sådant skydd. Utskottet kan inte heller underiåta att framhålla alt införandel av ett särskilt regelsystem vid sidan av konsumentområdet och del allmänna förmögenhetsrätisliga området kan medföra alt lagstiftningen blir svåröverskådlig och svårtillämpad. En lagstiftning av det slag som föreslås i motionen kan också, såsom framhålls i handelskammarförbundets yttrande, medföra en stelhet i relationerna mellan parterna, något som enligt utskottets mening kan vara till nackdel inte endast för parterna själva ulan även för näringslivet i stort. Vad utskottet nu anfört talar således närmast emot att en lagöversyn bör komma till stånd.

Utskottet vill emellertid understryka att av remissvaren från bl. a. Sveriges köpmannaförbund och Motorbranschens riksförbund (MRF) framgår att detaljisternas möjligheter till regress mot leverantören inte, även om branschvisa överenskommelser utformats, kan anses ha generellt sett lösts på etl tillfredsställande sätt. Av remissvaren framgår vidare att även andra frågor behöver få en bättre lösning än som hittills kunnat åstadkommas genom branschvisa överenskommelser. Motionärernas begäran om en översyn av lagstiftningen tillstyrks också, förutom av Sveriges köpmannaförbund och MRF, av SHIO, Göta hovrätt och konsumentverket. Med hänsyn till det anförda anser utskottet att ifrågavarande lagstiftning bör i lämpligt sammanhang bli föremål för en översyn syftande till att förslärka de mindre företagens rättsliga ställning.

Riksdagen bör ge regeringen till känna vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1, beträffande avbeialningsköp mellan näringsidkare m.fl. att riksdagen antar de i propositionen 1977/78:142 framlagda förslagen lill

a, lag om avbeialningsköp mellan näringsidkare m, fl.,

b. lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977:981),

LU 1977/78:30 24

c. lag om ändring i lagen (1977:984) om ändring i brottsbalken, 2. beträffande detaljisters och seiyicegivares rättsliga ställning att riksdagen med anledning av motionen 1977/78:1476 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en översyn av gällande bestämmelser på området.

Stockholm den 17 maj 1978

På lagutskottets vägnar IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: Ivan Svanström (c), Lennart Andersson (s). Stig Olsson (s), Martin Olsson (c). Elvy Nilsson (s), Arne Andersson i Gamleby (s), Sonja Fredgardh (c), Ake Gillström (s)' , Bo Siegbahn (m), Marianne Karisson (c), Owe Andréasson (s), Stina Andersson (c), Bengt Silfverstrand (s), Joakim Ollen (m), Birgitta Johansson (s) och Margot Håkansson (fp).

' Endast närvarande vid mom. I i utskottets hemställan. 2 Endast närvarande vid mom. 2 i utskottets hemställan. Ej närvarande vid betänkandets justering.

Särskilt yttrande

beträffande detaljisters och seiyicegivares rättsliga ställning av Bo Siegbahn (m) och Joakim Ollen (m) som anför:

De problem som behandlas i motionen 1476 är komplicerade och mångfaselterade. Utan tvivel finns det exempel på fall då "mindre" näringsidkare har en svag ställning i förhållande till större företag. Den konsumenträttsliga utvecklingen har härvid bidragit till alt skapa problem av två slag. För det första har etl direkt ansvar för försålda varor i vissa fall lagts på näringsidkare som inte har möjlighet att genom regresstalan föra tillbaka ansvaret på tillverkare av den felaktiga varan. För det andra har konsumentskyddet rent allmänt inneburit att även andra grupper än konsumenterna funnit alt de i vissa avseenden - åtminstone enligt egen uppfattning -befinner sig i en skyddsvärd situation. De anser sig med andra ord berättigade att, liksom konsumenterna, bli omgärdade av särskilda civil- och marknads-rättsliga skyddsregler.

Som utskottet framhåller är det emellertid tveksamt om det aren förnuftig lösning på förekommande problem all skapa särskilda lagregler för mindre näringsidkare. Dels är ju de mindre företagen inte alls alltid i en underlägsen förhandlingssituation. Dels måste det anses vara en fördel att åtminstone

LU 1977/78:30 25

mellan näringsidkare bibehålla en vidsträckt avtalsfrihet. Också andra skäl kan anföras mot en utvidgad lagstiftning på detta område.

Enligt vår mening bör i första hand problemen på förevarande område få finna sin lösning genom branschvisa överenskommelser. Branschorganisationerna har här en viktig uppgift. Detta hindrar emellertid inte att den lagstiftning som har ett samband med frågor som har berörts i motionen i lämpligt sammanhang kan bli föremål för granskning också ur den nu ifrågavarande synvinkeln. I avvaktan på utvecklingen inom detta område bör emellertid lagstiftningsåtgärder inte nu aktualiseras. Synpunkter av det slag som framkommit i motionen och remissvaren bör dock beaktas i större utsträckning än hittills vid genomförandet av ny konsumentskyddande lagstiftning. Strävan bör vara att i den utsträckning det är möjligt skapa sådana civilrättsliga regler som kan vara generellt tillämpliga på det förmögenhetsrättsliga området.