LU 1977/78:2

Lagutskottets betänkande
1977/78:2

med anledning av motioner om förmynderskap
Ärendet

I betänkandet behandlas tre motioner, 1976/77:245, 1976/77:653 och
1976/77:657, vari tas upp frågor om omyndighetsförklaring, hävande av
sådan förklaring och om arvode till förmyndare.

1 samband med ett studiebesök i Jönköpings län har utskottet inhämtat
synpunkter på motionsspörsmålen från företrädare för överförmyndarnämnder
i länet.

Utskottet har vidare inhämtat remissyttranden över motionerna
1976/77:653 och 657 från socialstyrelsen. Stockholms tingsrätt, statens handikappråd,
Stockholms överförmyndamämnd, Riksförbundet FUB för utvecklingsstörda
barn, ungdomar och vuxna samt Riksförbundet för social
och mental hälsa. Över motionen 1976/77:653 har yttranden även inhämtats
från Göta hovrätt, Luleå tingsrätt och Svenska läkaresällskapet. Därjämte
har yttrande inhämtats över motionen 1976/77:657 från Svenska kommunförbundet.

Motionsyrkandena

1 motionen 1976/77:245 av Hagar Normark m. fl. (s) yrkas att riksdagen
hos regeringen begär en lagändring som innebär att de som blivit, eller
blir, omyndigförklarade obligatoriskt får sin sak omprövad, exempelvis inom
två år.

I motionen 1976/77:653 av Mats Hellström m. fl. (s) yrkas att riksdagen
hos regeringen begär sådan förändring av villkoren för upphävande av förmynderskap
att särskilda skäl - som alternativ till läkarintyg - skall kunna
åberopas som tillräckliga för upphävande av förmynderskap.

I motionen 1976/77:657 av Inger Lindquist (m) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en kartläggning av hur reglerna om förmynderskap i föräldrabalken
i de avseenden som anges i motionen har tillämpats och att
regeringen därefter förelägger riksdagen de ändringsförslag som kan bli en
följd av denna granskning.

Omyndighetsförklaring

Gällande ordning

Enligt 10 kap. 1 § föräldrabalken (FB) skall den som fyllt 18 år förklaras
omyndig av domstol, om han på grund av psykisk sjukdom, hämmad för 1

Riksdagen 1977/78. 8 sami. Nr 2

LU 1977/78:2

ståndsutveckling eller psykisk abnormitet av annat slag inte kan vårda sig
eller sin egendom. En förutsättning för omyndighetsförklaring är vidare
att det inte är tillräckligt att god man förordnas för personen i fråga eller
att han på annat mindre ingripande sätt för hjälp med vården av sina angelägenheter.
I 2 § stadgas att domstol får förklara att underårig skall förbli
omyndig också efter uppnådd myndighetsålder om det beträffande honom
föreligger sådant fall som avses i 1 §. För den som omyndigförklaras skall
rätten utse en förmyndare (11 kap. 3 8 FB).

Med omyndighetsförklaring följer vissa rättsverkningar. Sålunda gäller
enligt 3 § att den omyndigförklarade i princip inte för råda över sin egendom
eller åta sig förbindelser. Den som omyndighetsförklarats av domstol har
ej heller rösträtt vid val till riksdagen (3 kap. 2 § regeringsformen) eller
vid kommunalval (2 kap. 6 8 kommunallagen). Också enligt andra författningar
gäller vissa inskränkningar beträffande den som är omyndigförklarad.

Regler om förordnande av god man finns i 18 kap. FB. God man kan
förordnas om bl. a. en förmyndare av olika orsaker inte kan utöva förmynderskapet
eller förmyndaren och den omyndige i en angelägenhet har stridiga
intressen. Vidare gäller enligt 3 8 att domstol kan förordna god man för
den som på grund av sjukdom, hämmad förståndsutveckling, försvagat hälsotillstånd
eller liknande förhållande behöver bistånd med att bevaka sin
rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person.

Ansökan om omyndighetsförklaring får göras av den som ansökningen
gäller, hans make och närmaste fränder, överförmyndaren samt, då fråga
är om underårig, av förmyndaren. I lagen (1956:2) om socialhjälp stadgas
att socialnämnd är skyldig att till överförmyndaren anmäla när behov föreligger
av att hjälptagare omyndigförklaras eller att god man förordnas
för honom. Finner överförmyndaren att god man bör förordnas för någon
skall han enligt överförmyndarkungörelsen (1974:1074) anmäla detta till rätten.

I mål om omyndighetsförklaring gäller som huvudregel att domstolen
skall utfärda föreläggande förden ansökningen avser att svara i målet. Vidare
skall rätten förordna biträde att bevaka hans rätt i målet om det ej är uppenbart
att biträde inte erfordras. Föreläggande behöver dock inte utfärdas om
ansökningen gjorts av den vars försättande i omyndighet det är fråga om
eller denne medgivit ansökningen. Är det uppenbart att han inte förstår
vad saken gäller eller skulle lida allvarlig skada av att delges ansökningen
skall rätten förordna god man att företräda honom i målet och bevaka hans
rätt. I fall av sistnämnda natur skall något rättegångsbiträde inte förordnas.

1974 drs reform av Jormynderskapslagstiftningen

FB:s regler om omyndighetsförklaring och om förordnande av god man
fick sin nuvarande utformning vid en reform av föräldrabalken år 1974
(prop. 1974:142, LU 1974:38). Reformen innebar bl. a. väsentliga inskränk -

LU 1977/78:2

ningar i då gällande omyndighetsgrunder och en vidgning av möjligheterna
att förordna god man.

I propositionen (s. 116-121) anförde föredragande statsrådet bl. a. att en
omyndighetsförklaring borde komma till stånd bara när det förelåg verkligt
behov av en så genomgripande åtgärd. Det hjälpbehov som förelåg torde
enligt statsrådet ofta kunna tillgodoses utan att förmyndare förordnades.
Han pekade härvidlag på den hjälp som kunde beredas genom kommunens
sociala verksamhet. Han framhöll vidare att i vissa fall den enskildes behov
av hjälp i rättsliga eller ekonomiska angelägenheter kunde vara så omfattande
att det inte var tillräckligt med det bistånd som kunde lämnas inom ramen
för sådan verksamhet. I sådana fall kunde det dock vara möjligt att bereda
den enskilde erforderlig hjälp genom ett utbyggt godmansinstitut. Enligt
statsrådet var det dock uppenbart att man inte helt kunde undvika omyndighetsförklaringar.

Beaktas borde bl. a., fortsatte statsrådet, att om man alltid skulle låta
den som har nedsatt psykisk hälsa behålla sin rättsliga handlingsförmåga
och i stället skulle tillgodose hans behov av bistånd genom förordnande
av god man e. d., fanns det risk för att den sjuke själv ingick rättshandlingar
i strid med de åtgärder som vidtogs av den gode mannen. Detta kunde
uppenbarligen vara till skada såväl för den sjuke själv som för tredje man.
I de flesta fall torde det emellertid enligt statsrådet finnas små risker för
att den sjuke på det angivna sättet skulle ingå kolliderande rättshandlingar.
Särskilt liten ansåg han risken vara i de fall då den sjuke själv är på det
klara med sitt behov av hjälp. Även i andra situationer, t. ex. när den sjuke
var föremål för fortlöpande vård, torde man normalt kunna bortse från risken
för kolliderande rättshandlingar.

Statsrådet fortsatte:

Även i övrigt anser jag att den föreslagna utformningen av 10 kap. 1 §
första punkten FB bör godtas. Omyndigförklaring skall alltså kunna ske
endast om någon på grund av psykisk sjukdom, hämmad förståndsutveckling
eller psykisk abnormitet av annat slag är ur stånd att vårda sig eller
sin egendom och det inte är tillräckligt att god man förordnas för den som
ansökningen avser eller att han på annat mindre ingripande sätt får bistånd
i vården av sina angelägenheter. Detta innebär att domstolen, sedan det
har konstaterats att den enskildes tillstånd är sådant som anges i lagrummet,
i första hand skall pröva om han inte kan få tillfredsställande personlig
omvårdnad genom anhöriga, inom ramen för kommunens sociala verksamhet
eller på sjukvårdsinrättning e. d. Vidare bör prövas om inte den
enskildes rättsliga eller ekonomiska angelägenheter kan bli tilfredsställande
skötta på något av de angivna sätten eller genom t. ex. banks notariatavdelning,
advokat eller annan förtroendeman. Skulle den enskildes behov
av hjälp inte kunna tillgodoses på sådant sätt, ankommer det på domstolen
att pröva om det inte är tillräckligt att förordna god man. Som jag redan
tidigare har framhållit kan emellertid förhållandena ibland vara sådana att
en omyndigförklaring framstår som oundgänglig. Framför allt torde detta
vara fallet, om det finns en överhängande risk för att den sjuke ingår rätts -

1* Riksdagen 1977/78. 8 sami. Nr 2

LU 1977/78:2

handlingar som kolliderar med dem som en god man skulle komma att
ingå och detta skulle medföra väsentlig skada för den sjuke.

I propositionen (s. 122 och 123) behandlades också frågan om rösträtten
för omyndiga. Statsrådet anförde därvid följande:

Frågan huruvida en omyndigförklaring bör föranleda förlust av rösträtten
har behandlats i propositionen med förslag till ny regeringsform (prop.
1973:90 s. 163). Bl. a. diskuterades möjligheten att låta endast den som
omyndigförklaras enligt 10 kap. 1 § första punkten FB gå förlustig rösträtten.
Vidare behandlades alternativet att ställa upp ett fristående kriterium varigenom
personer med viss angiven sinnesbeskaffenhet skulle diskvalificeras
från rösträtt. Bägge alternativen avvisades emellertid. 1 stället förordades
i propositionen att nuvarande ordning skulle behållas. Det slutligt antagna
förslaget till regeringsform innebär också, som tidigare nämnts, att omyndigförklaring
alltid medför förlust av rösträtten, oavsett på vilken grund
omyndigförklaringen skett.

Det kan enligt min mening inte komma i fråga att nu föreslå någon
ändring i den princip som har kommit till uttryck i den nyligen antagna
nya regeringsformen. Den som omyndigförklaras bör således även i fortsättningen
alltid gå förlustig sin rösträtt. Om man emellertid i enlighet med
vad jag nyss föreslagit slopar de nuvarande omyndighetsgrunderna i 10 kap.
1 § andra-Qärde punkterna FB och samtidigt inskränker möjligheten till
omyndigförklaring enligt 10 kap. 1 § första punkten, blir resultatet att rösträtten
kommer att gå förlorad endast i sådana fall där det för anses klart
befogat.

1 sitt av riksdagen godkända betänkande tillstyrkte lagutskottet förslaget
om ändring av reglerna angående omyndighetsförklaring. Utskottet framhöll
härvid att det med hänsyn till omyndighetsförklaringens vittgående verkningar
var angeläget att den kom till användning endast där det förelåg
ett verkligt behov av ett omfattande rättsligt skydd. Uppenbart var emellertid
att det då förekom fall av omyndighetsförklaringar, där det hade varit till
fyllest med ett godmansförordande, om lagen hade medgett detta. Ett klart
belägg för att den dåvarande ordningen inte var tillfredsställande utgjorde
också handikapporganisationernas vid upprepade tillfällen framförda önskemål
om en begränsning av institutet omyndighetsförklaring och en utökning
av möjligheterna att på andra sätt bistå den handikappade, när det gäller
rättsliga och ekonomiska dispositioner. Mot bakgrund av det anförda anslöt
sig utskottet till grundtanken i propositionen att omyndighetsförklaring borde
tillgripas endast när annan mindre ingripande åtgärd inte var till fyllest
för ett tillfredsställande omhänderhavande av den enskildes angelägenheter.
Den i sådat syfte föreslagna ändringen i 10 kap. 1 § första punkten i förening
med de föreslagna vidgade möjligheterna i 18 kap. 3§ att förordna god
man borde enligt utskottets mening kunna få till följd att antalet omyndighetsförklaringar
kom att nedbringas väsentligt.

LU 1977/78:2

Motionsmotivering

I motionen 1976/77:657 framhålls att uttalandena under förarbetena till
1974 års ändringar i FB vid rättstillämpningen uppfattats så att en person
som är gravt psykiskt sjuk och till följd därav kontinuerligt vårdas på sjukhus
inte skall omyndigförklaras. Däremot kan det enligt motionären bli nödvändigt
att omyndigförklara en psykiskt sjuk person, vars sjukdom inte
är av så allvarligt slag att den föranleder sjukhusvård. Detta har till följd
att psykiskt sjuka personer som stadigvarande måste vårdas på sjukhus behåller
sin rösträtt, medan betydligt friskare personer genom omyndighetsförklaringen
går miste om sin rätt att rösta. Motionären anser att denna
ojämlikhet inte är tillfredsställande. Faran för att den sjuke som vårdas
på sjukhus inte förstår innebörden av sin handling är vidare uppenbar. Motionären
framför inte något förslag till ändring men anser att en uppföljning
av rättstillämpningen skulle vara värdefull som underlag för framtida ställningstaganden.

Remissvar

Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH) och Svenska kommunförbundet
tillstyrker bifall till motionsyrkandet. Statens handikappråd och
Riksförbundet FUB för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna
instämmer kraftigt i motionens hemställan om översyn av hur gällande
bestämmelser fungerar. Socialstyrelsen ifrågasätter värdet av den begärda
kartläggningen medan Stockholms tingsrätt anser att det ännu är för tidigt med
en sådan kartläggning som motionären begär. Motionsyrkandet avstyrks
uttryckligen av Stockholms överförmyndarnämnd.

Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH) framhåller att den
problematik som motionären aktualiserar förtjänar att utvecklas. Grunden
till problematiken ligger enligt RSMH:s mening i det förhållandet, att
lagstiftningen inte tillräckligt tagit hänsyn till arten och graden av de
störningar av psykisk natur, som kan förekomma. RSMH har i sitt
remissyttrande över Förmynderskap, SOU 1970:67, bl. a. framhållit att man
noga bort penetrera de avgränsningar som blir följden av terminologin
”psykisk sjukdom, hämmad förståndsutveckling eller psykisk abnormitet”.
Förbundet har bl. a. pekat på att man i utredningen antytt, att man vet
orsakerna till ”psykisk sjukdom” resp. ”psykisk avvikelse”. Detta påpekande
ansåg förbundet befogat mot bakgrunden av att det inom psykiatrin råder
motstridiga åsikter om orsakerna till att psykiska störningar uppkommer.
Orsakerna har enligt förbundets mening avgörande betydelse såväl för
behandlingsinnehåll som för graden av ev. inskränkning av den personliga
rörelsefriheten. Lagstiftningen har mot bakgrund av det ovan sagda inte i
tillräcklig grad givit möjligheter att avväga inskränkningar i den personliga
rörelsefriheten alltefter det verkliga behovet. I den nuvarande lagstiftningen

LU 1977/78:2

och dess tillämpning ligger ett svårgripbart arv från förgångna tider när det
gäller synen på människor som har psykiska störningar. Det vore förmätet att
tro att detta synsätt på något avgörande sätt skulle förändras genom en
förändring i lagstiftningen.

RSMH anser att följande faktorer som rör den enskilde psykiskt störde och
dennes möjligheter att tillvarata sin rätt bör beaktas. Detta oavsett om denne
vårdas på sjukhus eller ej. Faktorerna berör grunderna för omyndighetsförklaring
och skall ses mot bakgrund av de förment vetenskapliga avgränsningar
lagen stödjer sig på samt samhällets bristande vårdresurser. Psykiska
störningar innebär ibland en förändrad uppfattning om den verklighet som
omger den enskilde. Denne kan t. ex. uppfatta sig som förföljd av enskilda
eller av myndigheter. I andra fall kan det vara fråga om ett upprymt tillstånd,
till synes utan verklighetsförankring. Sådana här tillstånd har i egentlig
mening inte med den enskildes intelligens att göra. Den enskilde kan således,
trots en grumlad verklighetsuppfattning, fatta avgörande politiska eller andra
beslut på rationella grunder. Psykiskt störda, som p. g. a. grumling av
verklighetsuppfattningen bedöms vara i behov av vård på sjukhus, kan
således i lika hög grad som ”normala” medborgare fatta självständiga
avgöranden. Graden av störning blir varianten till det ovan sagda. Även i de
fall där störningen kan betecknas som svår finns förnuft och rationellt
tänkande. - Det förhåller sig fortfarande så, att psykiskt störda i den allmänna
uppfattningen hos medborgare anses vara ”ifrån sina sinnen”. Denna
uppfattning påverkar otvivelaktigt den allmänna rättsuppfattningen, vilket i
sin tur påverkar de politiska övervägandena i lagstiftningsfrågor.

De i motionen påpekade följderna av lagstiftningen hänför sig enligt
RSMH bl. a. till de faktorer som berörts ovan. Den rättstillämpning som
hittills utvecklats är därför inte förvånande. Stor skuld till utvecklingen måste
dessutom läggas på bristerna inom den öppna psykiatriska vården och
eftervården. Det stöd öppenvård skulle kunna ge borde rimligen på ett
avgörande sätt utjämna de skillnader som hittills utvecklats när det gäller
omyndighetsförklaring. RSMH vill här starkt understryka det otillfredsställande
i att frågan om omyndighetsförklaring eller ej i så hög grad kan avgöras
av bristande vårdresurser. RSMH, som tillstyrker motionsyrkandet, menar
att det därför är angeläget att det vid översynen av rättstillämpningen ägnas
särskilt intresse åt i vilken grad denna påverkas av bristande vårdresurser.
Rättssäkerheten, integriteten och den personliga friheten i ett rättssamhälle
kan inte tillåtas bli beskuren av faktorer som hänför sig till bristande
öppenvårdsresurser.

Svenska kommunförbundet erinrar om att ett väsentligt syfte med den nya
förmynderskapslagstiftningen var att med hänsyn till omyndighetsförklaringens
vittgående verkningar söka begränsa detta instituts användning och i
stället ge vidgade möjligheter att förordna god man för den, som behöver
bistånd i ekonomiska eller rättsliga angelägenheter eller i vården om sin
person. Att omyndighetsförklaring sålunda enligt den nya ordningen borde

LU 1977/78:2

komma till stånd endast vid verkligt behov av en så genomgripande åtgärd
tillgodosåg önskemål, som framförts från bl. a. handikapporganisationernas
sida. Förbundet delar därför motionärens uppfattning, att det inte kan anses
tillfredsställande, att de nya bestämmelserna om omyndighetsförklaring och
godmansförordnande leder till att man främst tillgriper omyndighetsförklaring
i fråga om personer med nedsatt psykisk hälsa utan behov av
sjukhusvård men inte omyndigförklarar gravt psykiskt sjuka under hänvisning
till att vederbörande får erforderlig personlig omvårdnad på en
sjukvårdsinrättning. Med en sådan tolkning skulle även många omyndigförklarade,
som nu vårdas på mentalsjukhus, förklaras åter myndiga, eftersom
skäl för omyndighet ej längre kunde anses föreligga. Då det är angeläget att
rättstillämpningen blir den avsedda har förbundet ingen erinran mot bifall till
motionen i denna del.

Socialstyrelsen anser att en saklig prövning av förmågan att utöva rösträtt
torde komma att erbjuda väsentliga svårigheter. Det skulle med all säkerhet
bli en mycket känslig fråga att införa möjlighet för omyndigförklarad att i
vissa fall få utöva rösträtt ävensom att frånta annan person denna rätt.
Socialstyrelsen anser sig därför böra ifrågasätta värdet av den i motionen
begärda kartläggningen.

Efter de nya lagreglernas ikraftträdande den 1 januari 1976 har nio mål om
omyndighetsförklaring handlagts vid Stockholms tingsrätt. Av dessa har tre
avskrivits efter återkallelse. I övriga fall har ansökan om omyndighetsförklaring
bifallits. Samtliga ansökningar har gjorts av Stockholms överförmyndarnämnd.
Tre av de omyndigförklarade vårdades på sjukhus medan de övrigas
tillstånd inte krävde sjukhusvård. 1 fem av fallen åberopades som skäl för
omyndighetsförklaring att risk förelåg att den sjuke kunde företa rättshandlingar
till skada för sig själv. I det sjätte fallet kunde samtycke till
godmansförordnande inte erhållas. - Under samma tidsperiod har god man
enligt 18 kap. 3 § föräldrabalken förordnats i 579 fall. Det kan enligt
tingsrätten ej utrönas i hur många ärenden sådan sjukdom som avses i 10 kap.

1 § föräldrabalken utgjort grund för ansökan.

Risken för kolliderande rättshandlingar mellan den sjuke och den förordnade
gode mannen kan synas större när den sjuke vistas utanför sjukhus än
när han är intagen för vård. Tingsrättens erfarenhet är emellertid att samma
risk föreligger i båda fallen eftersom den som vårdas på sjukhus kan påverkas
av besökande. Av större betydelse torde vara om den sjuke har tillgångar eller
ej. Tingsrätten anser att det är för tidigt med en sådan kartläggning som
föreslås i motionen. Erfarenheter bör samlas under ytterligare några år så att
en tillförlitligare tendens framträder.

Stockholms överförmyndarnämnd har som svar på remissen överlämnat och
åberopat ett av nämndens kanslichef avgivet utlåtande. I utlåtandet hänvisas
till en början till uttalandet i motionen att bestämmelserna ”har vid
rättstillämpningen uppfattats så att en person som är gravt psykiskt sjuk och
till följd därav kontinuerligt vårdas på sjukhus inte skall omyndigförklaras”.

LU 1977/78:2

Detta generella uttalande anser kanslichefen vara något missvisande och
finnér det därför angeläget att klarlägga rådande förhållanden.

Vanligtvis är det överförmyndare/överförmyndarnämnder som gör framställning
hos rätten om att en sjuk person skall omyndigförklaras. Detta sker
efter anmälan som inkommer från överläkare, vårdchef, socialnämnd,
nykterhetsnämnd eller nära anhörig. En anmälan till överförmyndaren om
att någon bedöms vara i behov av omyndighetsförklaring är inte detsamma
som att överförmyndarens ansökan till rätten kommer att avse omyndighetsförklaring.
Överförmyndaren kan för sin del finna att den sjukes behov
av bistånd mycket väl kan tillgodoses på ett mindre ingripande sätt, t. ex.
genom anordnande av godmanskap. Även en överförmyndares ansökan till
rätten om omyndighetsförklaring är inte liktydigt med att den sjuke blir
omyndigförklarad. Sedan rätten förordnat biträde som bevakar den sjukes
rätt i målet kan detta biträde hävda att omyndighetsförklaring är ett för stort
ingrepp och resultatet efter förhandling i rätten kan likväl bli ett godmanskap.

Vid bedömningen av den åtgärd som en inkommen anmälan skall medföra
är det väsentligt att först fastställa omfattningen av det bistånd som den sjuke
behöver vad avser såväl den ekonomiska förvaltningen som den personliga
omvårdnaden. Därefter sker en prövning av hur det fastställda hjälpbehovet
skall kunna tillgodoses. Visar det sig då vara tillräckligt med ett förordnande
av god man för att den sjuke skall få den hjälp han behöver föreligger icke
anledning för överförmyndaren att ansöka om omyndighetsförklaring.
Förhållandet att den sjuke är intagen för vård är i och för sig ingen anledning
till omyndighetsförklaring beroende på att personen erhåller sin vård oavsett
om han är omyndig eller ej. Som tidigare framhållits i utlåtandet skall det i
stället vara den sjukes behov av bistånd som skall avgöra om en omyndighetsförklaring
kan anses vara nödvändig. Då hjälpbehovet för de flesta
intagna kan tillfredsställas genom ett anordnande av godmanskap blir följden
att omyndighetsförklaringar mestadels kommer i fråga för personer som
vistas utanför vårdinrättningar. Detta är inte så märkligt eftersom det just i
sådana fall visar sig vara otillräckligt med godmanskap bl. a. beroende på att
den sjuke vidtar åtgärder som skadar honom själv eller tredje man.

Att omyndighetsförklaringar enbart skall komma i fråga när andra
möjligheter till bistånd anses vara otillräckliga upplevs rent allmänt som
positivt. Efter den nya lagens införande har också intresset för att begära
bistånd ökat. Från olika vårdinrättningar har nämndens kansli fått höra att
man tidigare många gånger avstått från att begära hjälp enär en omyndighetsförklaring
har ansetts vara ett för stort ingrepp för det bistånd som varit
erforderligt. Anmälningarna om behov av godmanskap har också blivit av en
mycket större omfattning än de anmälningar som tidigare gjorts beträffande
omyndighetsförklaring. Fördelningen mellan godmanskap och omyndighetsförklaringar
framgår tydligast av att av överförmyndarnämndens ansökningar
till Stockholms tingsrätt efter den 1 januari 1976 har 454 avsett

LU 1977/78:2

godmanskap enligt FB 18:3 och 8 avsett omyndighetsförklaringar. I sammanhanget
nämns i utlåtandet att de anordnade godmanskapen har visat sig
fungera så väl att det endast i något enstaka fall har varit nödvändigt att
förändra godmanskapet till omyndighetsförklaring.

I utlåtandet hänvisas till att motionären anser det vara otillfredsställande
att psykiskt sjuka personer med god man skall ha rösträtt medan omyndigförklarade
personer utanför vårdinrättningar inte får rösta. Kanslichefen
anser för sin del att frågan om en omyndighetsförklaring eller ett godmanskap
enbart skall bedömas efter den sjukes behov av bistånd och hur detta bistånd
lämpligast skall kunna ges. Rösträtten skall således inte ha någon avgörande
betydelse vid denna bedömning. Att det finns personer som i valtider
utnyttjar möjligheten att få röster av sådana sjuka som har god man är ett
förhållande som bör angripas på annat sätt än att bli ett motiv för ändring av
nuvarande bestämmelser rörande omyndighetsförklaring och godmanskap.

Hävande av omyndighetsförklaring

Gällande ordning

Enligt 10 kap. 8 § FB skall omyndighetsförklaring hävas av domstol om
skäl för omyndighetsförklaring inte längre föreligger. Ansökan om hävande
av omyndighetsförklaring får enligt 10 § göras av den omyndige själv, hans
förmyndare eller överförmyndaren. När ansökan inkommit skall som regel
föreläggande utfärdas för den ansökningen rör, förmyndaren och överförmyndaren
att svara i målet i den mån de inte gjort eller tillstyrkt ansökningen
(12 §). 115 § stadgas att rätten ej får förklara någon omyndig eller åter myndig
utan att läkarintyg angående hans sinnestillstånd har företetts. Beträffande
den som omyndigförklarats före den 1 januari 1976 av annan orsak än sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten erfordras
dock inte att läkarintyg företes. Närmare bestämmelserom läkarintyg finns
i kungörelsen(1974:105l)om läkarintyg föromyndighets-och myndighetsförklaringar.
Läkarintyg skall vara utfärdat av läkare som har specialistkompetens
i allmän psykiatri, rättspsykiatri ellerbarn- och ungdomspsykiatri eller
som annars har förklarats behörig av socialstyrelsen.

Överförmyndarens verksamhet regleras närmare i överförmyndarkungörelsen
(1974:1047). Enligt 3$ kungörelsen skall överförmyndaren årligen
granska de förmynderskap som avser omyndigförklarade och därvid pröva
om det finns skäl att ansöka om hävande av omyndighetsförklaringen.
Vidare gäller enligt nykterhetsvårdslagen och socialhjälpslagen att nykterhets-
och socialnämnder är skyldiga att anmäla till överförmyndare när någon
som är föremål för deras verksamhet inte längre bör vara omyndigförklarad.
En motsvarande bestämmelse om anmälningsskyldighet finns i sjukvårdskungörelsen
och omsorgslagen.

LU 1977/78:2

Vissa uttalanden under förarbetena till 1974 års reform

1974 års ändringar i föräldrabalken berörde också delvis ordningen för
hävande av omyndighetsförklaringar. Bl. a. infördes möjligheten för överförmyndare
att ansöka om sådan åtgärd. I propositionen (s. 158 och 159)
anförde föredragande statsrådet att det självfallet var angeläget att en person
inte är omyndigförklarad under längre tid än nödvändigt. I praktiken torde
det förekomma åtskilliga fall då en person förblev omyndigförklarad, trots
att grund för omyndighetsförklaring inte längre förelåg. Med den inskränkning
av omyndighetsgrunderna som förelogs i propositionen kunde enligt
statsrådet antalet sådana fall förväntas växa under en övergångstid. För
att komma till rätta med detta problem ansåg statsrådet att man kunde
tänka sig att införa ett system med periodiskt återkommande omprövningar
av domar på omyndighetsförklaring. Enligt statsrådet skulle det dock föra
alltför långt att ha ett system med regelbundna omprövningar av alla domar
på omyndighetsförklaring. En bättre ordning var att införa en skyldighet
för överförmyndaren att årligen granska alla förmynderskap som inte avser
underåriga och ge honom rätt att vid behov ansöka om hävande av omyndighetsförklaringen.

Lag«rsfco//e/erinradeibetänkandet 1974:38 om att utskottet tidigare samma
år med anledning av en motion angående hävande av omyndighetsförklaringar
uttalat (LU 1974:14) att när förutsättningar föreligger för hävande
av sådan förklaring det givetvis var viktigt att detta konstaterades så fort
som möjligt och att erforderliga åtgärder skyndsamt vidtogs för att få till
stånd en myndighetsförklaring. Enligt utskottet skulle det i propositionen
föreslagna systemet väl komma att tillgodose utskottets och riksdagens önskemål
om att en omyndighetsförklaring inte skulle behöva vara längre än
som var oundgängligen nödvändigt. Utskottet tillstyrkte förslaget i propositionen.
Utskottet framhöll i anslutning härtill att skyldigheten för överförmyndare
att årligen gå igenom alla förmynderskap i förevarande hänseende
åtminstone inledningsvis skulle komma att medföra åtskilligt arbete.'
Särskilt första året kunde det förutsättas att överförmyndarna fick svårt
att hinna med granskningen. Sedan man väl fått kännedom om vilka som
själva kan vårda sina angelägenheter och för vilka det är till fyllest med
biträde av god man och därefter hävt omyndighetsförklaringen för dessa,
torde, ansåg utskottet, den fortsatta årliga granskningen emellertid inte behöva
bli betungande för överförmyndarna.

Motionsmotiveringar

1 motionen 1976/77:245 framhålls att människor ofta omyndigförklarats
i samband med omhändertagande för samhällsvård i olika former. Det har
förekommit att barn på grund av fattigdom och familjeförhållanden kommit
på vårdhem och sedan fått förbli där. Som vuxna har de förblivit omyndiga
utan att deras situation uppmärksammats.

LU 1977/78:2

Motionärerna hänvisar till att i de fall särskilda undersökningar kommit
till stånd det inte sällan uppdagats att vederbörande befunnits vara i stånd
att klara sig själva. De har återfått sitt människovärde då omyndighetsförklaringen
hävts. Det skedda innebär dock, enligt motionärerna, personliga
tragedier, då många år gått till spillo. Motionärerna befarar att det kan finnas
många andra som kan tänkas klara sig själva, men inte får det, eftersom
de blivit omyndigförklarade, kanske för många år sedan. Detta gäller alla
omyndigförklarade, vare sig de vistas på anstalt eller ej. Om det funnits
en obligatorisk skyldighet att ompröva omyndighetsförklaringar skulle, fortsätter
motionärerna, mycket onödigt lidande och många orättvisor kunnat
undvikas.

I motionen 1976/77:653 ifrågasätts om läkarintyg alltid skall behöva företes
i mål om hävande av omyndighetsförklaring. Enligt motionärerna är
det naturligt att sådant intyg måste föreligga i normalfallen, men det finns
exempel på omyndigförklarade personer som i det praktiska livet bevisat
sin förmåga att tillfredsställande vårda sina angelägenheter men som av
olika skäl inte kan förete läkarintyg på detta.

Motionärerna hänvisar till ett fall där en person efter ett psykiskt sammanbrott
på 1950-talet omyndigförklarats men därefter under 25 år hade
anställning och själv skötte sin ekonomi och person. Personen i fråga kunde
emellertid inte förmås ta kontakt med läkare, och något hävande av omyndighetsförklaringen
kunde därför inte komma till stånd.

Enligt motionärerna skulle i ett fall av denna typ t. ex. ett intyg på att
vederbörande i 25 år skött ett arbete kunna fungera som underlag för rättens
prövning av förmynderskapet. Exemplet visar, anser motionärerna, att det
finns situationer då underlag för rättens bedömning av om ett förmynderskap
skall upphävas borde utgöras av annat än läkarintyg. Vidare framhålls att
det finns många andra exempel där förmynderskapet inte längre har någon
praktisk betydelse och där kontakten mellan förmyndare och myndling är
liten eller obefintlig men där humana skäl talar emot att vederbörande skall
behöva undergå en läkarundersökning för att får omyndighetsförklaringen
upphävd.

Motionärerna hänvisar till att antalet omyndigförklarade i Sverige genom
gammal praxis har kommit att bli onödigt stort, f. n. ca 30 000, vilket kan
jämföras med Danmarks 700-800 eller Norges 800-900. Den nya svenska
lagstiftningen syftar bl. a. till att undanröja omyndighetsförklaringar som
inte längre bedöms som nödvändiga. För att detta syfte skall kunna nås
effektivt anser motionärerna att reglerna för upphävande av omyndighetsförklaring
bör ses över, i syfte att finna möjligheter att i vissa lägen ersätta
läkarintyg med annan handling, som bekräftar att förmynderskapet kan
upphävas. Vid framställning till tingsrätten bör överförmyndaren som alternativ
till läkarintyg kunna åberopa särskilda skäl som tillräckliga för upphävande
av förmynderskap.

1** Riksdagen 1977/78. 8 sami. ,\'r 2

LU 1977/78:2

Remissvar

Utskottet har såsom ovan (s. 1) redovisats inhämtat yttrande över
motionen 653. Socialstyrelsen, Luleå tingsrätt. Stockholms överförmyndarnämnd
och Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH) tillstyrker den
föreslagna ändringen i reglerna för hävande av omyndighetsförklaring.
Statens handikappråd och Riksförbundet FUB för utvecklingsstörda barn,
ungdomar och vuxna anser att läkarintyg bör kunna ersättas av annan
utredning. Motionen avstyrks av Göta hovrätt, Stockholms tingsrätt och
Svenska läkaresällskapet.

Socialstyrelsen framhåller att de fall, då läkarintyg av en eller annan
anledning inte kan eller bör införskaffas, när ett upphävande av förmynderskap
är aktuellt, torde vara mycket sällsynta. Det kan emellertid inte uteslutas
att det någon gång kan framstå som rimligt att inte kräva läkarintyg för beslut
om hävande av omyndighetsförklaring. Socialstyrelsen har därför ingenting
att invända mot ett bifall till motionen.

Luleå tingsrätt - som har praktisk erfarenhet av sådana spörsmål som
motionen avhandlar - delar uppfattningen, att det kan finnas fall där kravet
på företeende av läkarintyg angående sinnestillstånd verkar avhållande för en
omyndigförklarad person att ansöka om hävande av omyndighetsförklaringen.
Mot bakgrund av att enligt nu gällande lagstiftning omyndighetsförklaring
skall undvikas så långt det är möjligt, finner tingsrätten därför skäl
tala för att domstolarna undantagsvis bör kunna upphäva en omyndighetsförklaring
när läkarintyg saknas men utredningen i övrigt ger övertygande
skäl för att den omyndige bör förklaras myndig. Några invändningar ur
rättssäkerhetssynpunkt torde knappast kunna resas mot en lagändring enligt
förslaget. Det synes dock välbetänkt att åtminstone genom ett motivuttalande
klargörs att bestämmelser enligt motionens förslag är av undantagskaraktär,
som enligt sin natur tillämpas återhållsamt, och att kravet på
läkarintyg kan frånträdas endast i uppenbara fall. Med hänvisning till vad
som anförts vill tingsrätten tillstyrka den föreslagna ändringen beträffande
reglerna för hävande av omyndighetsförklaring. Tingsrätten vill emellertid
därvid även förorda att förfarandereglerna ses över.

I det av Stockholms överförmyndarnämnd åberopade, av kanslichefen
avgivna utlåtandet anförs att överförmyndarnämndens hittillsvarande
genomgång av förmynderskap för omyndigförklarade visar att motionärerna
har rätt i sitt påpekande om att det finns omyndigförklarade som inte kommer
att bli myndiga så länge kravet om läkarintyg kvarstår. De personer som här
avses är sådana som omyndigförklarats enligt förutvarande 10 kap. 1 § 1
punkten föräldrabalken, dvs. grunden för omyndigförklaringen har varit
sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, och
som inte kan förmås att uppsöka läkare för att få det intyg som erfordras för ett
hävande. Vid genomgången av gamla förmynderskap har påträffats flera
exempel liknande det som redovisas i motionen. Det är således ingen

LU 1977/78:2

ovanlighet att personer - trots att förutsättningar för ett hävande torde
föreligga - väljer att fortsätta med sin omyndighet i stället för att låta sig
undersökas av läkare. Förutom redovisat exempel finns flera andra där
omyndigförklaringen inte längre fyller någon funktion beroende på att
förmyndaren varken förvaltar egendomen eller har någon kontakt med
myndlingen.

Förhållandet att ett antal personer inte kan återfå sin myndighet trots att
förutsättningar föreligger därför kan sägas strida mot lagstiftningens syfte att
ingen skall vara omyndigförklarad längre tid än som är nödvändigt. Det synes
därför motiverat med kompletterande bestämmelser som möjliggör att annat
underlag än läkarintyg skall kunna åberopas vid ansökan om hävande av
omyndighetsförklaring. Sådant underlag bör då kunna utgöras av intyg från
arbetsgivare, förmyndare, släkting m. fl. I utlåtandet understryks dock
nödvändigheten av att huvudförhandling alltid hålls i de fall där annat
underlag än läkarintyg åberopas. En kompletterande bestämmelse om att
detta skall ske även om ansökan har gjorts eller tillstyrkts av förmyndaren och
överförmyndaren bör därför införas i 10 kap. 12 § föräldrabalken. Överför -myndamämnden tillstyrker motionen, innebärande att särskilda skäl skall
kunna åberopas som alternativ till läkarintyg vid ansökan om hävande av
omyndighetsförklaring.

Statens handikappråd anför att en framställning om hävande av omyndighetsförklaring
kan vara motiverad av att vederbörande person inte längre är
att betrakta som psykiskt handikappad. I sådana fall kan ett läkarintyg vara ett
viktigt underlag för rättens beslut. Förhållandet kan emellertid också vara det
att vederbörande visserligen alltjämt är psykiskt handikappad men har nått
sådan mognad, att han inte längre är ur stånd att vårda sig eller sin egendom.
En annan möjlighet kan vara att handikappet och oförmågan att vårda sig
eller sin egendom kvarstår, men hjälp kan ges på mindre ingripande sätt än
genom fortsatt omyndighet. I båda dessa fall kan en social utredning ge bättre
beslutsunderlag än läkarintyg.

Såsom i motionen framhålls syftar den nya förmynderskapslagstiftningen
till att begränsa användningen av omyndighetsförklaring. Lagen anvisar bl. a.
möjligheten att i stället för omyndighetsförklaring förordna god man. För
godmansförordnande krävs likaledes läkarintyg. Ett läkarintyg borde emellertid
kunna undvaras där framställningen om godmansförordnande motiveras
med att vederbörande på grund av hämmad förståndsutveckling
behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin
person samt själv begär att få en god man. Det är angeläget att upphävande av
omyndighetsförklaring och förordnande av god man kan ske utan onödiga
formella svårigheter. Rådet förslår därför, att läkarintyg skall kunna ersättas
av annan utredning, t. ex. social utredning, eller yttrande av omsorgsstyrelse
när framställning enligt ovan görs om förordnande av god man och när
framställning om hävande av omyndighetsförklaring motiveras av att
vederbörande är i stånd att vårda sig själv eller sin egendom eller kan hjälpas
på mindre ingripande sätt.

LU 1977/78:2

Riksförbundet FUB ansluter sig till statens handikappråds yttrande.

Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH) erinrar om sitt remissvar
över förmynderskapsutredningens betänkande samt menar att det i praktiken
fortfarande förhåller sig så, att en myndling, som vistas utanför
institutionsvård, ofta under långa perioder - om ens någon gång - inte har
kontakter med någon psykiatriker. Däremot kan han/hon ha kontakter med
socialförvaltning eller vara känd av distriktssköterska. Andra personer i
myndlingens närhet har ofta stor kännedom om hans/hennes förhållanden. I
en hel del fall är det så att närboende inte har vetskap om att ett
förmynderskap föreligger och inte heller finner anledning att ägna tankar åt
behov av förmynderskap. RSMH har i sin verksamhet erfarenhet av flera
sådana fall. Kravet att förete läkarintyg inför omprövning av ett förmynderskap
är därför knappast rimligt. Enligt RSMH:s bestämda uppfattning
grundar sig kravet på läkarintyg bl. a. på en övertro på den psykiatriska
expertisens möjligheter att bedöma en människas ”sinnesbeskaffenhet”.
Kravet innebär ju att ett sådant intyg ofta utfärdas efter endast en kontakt -ofta kortvarig - mellan psykiater och myndling. Dessutom bör det påpekas att
det i många fall inte blir fråga om kontakt med en psykiater som myndlingen
tidigare undersökts eller behandlats av. Psykiatrer har själva framhållit det
omöjliga i att ens med någon grad av säkerhet kunna avge intyg på grundval
av så få och kortvariga kontakter det här vanligen är fråga om.

RSMH anser det därför befogat att, som motionärerna föreslår, så förändra
villkoren för hävande av förmynderskap, att särskilda skäl - som alternativ
till läkarintyg - skall kunna bedömas som tillräckliga för hävande av
förmynderskap.

Göta hovrätt hävdar att domstolarna, om läkarintyg ej skulle krävas i vissa
fall, måste skaffa motsvarande information på annat sätt. Enbart skriftliga
handlingar torde därvid praktiskt taget aldrig vara till fyllest. I stället kommer
det att bli nödvändigt att som vittnen höra personer, vilka har kännedom om
den omyndige och dennes förhållanden. Ett sådant förfarande skulle i sin tur
medföra att huvudförhandling måste hållas, vilket med nuvarande ordning
sällan behövs. Vid jämförelse framstår gällande regler som mera praktiska
och bör för den enskilde vara förenade med färre nackdelar och mindre
obehag. Hovrätten anser sig alltså inte kunna tillstyrka den föreslagna
lagändringen.

Stockholms tingsrätt har sedan de nya bestämmelserna trätt i kraft avgjort
30 mål om hävande av sådana omyndighetsförklaringar som skett med stöd
av läkarintyg. 129 av dessa har omyndighetsförklaringen hävts, varvid i 5 fall
samtidigt har förordnats god man enligt 18 kap. 3 § föräldrabalken. Den
omyndigförklarade har själv ansökt i 18 fall. Beträffande 5 av dessa har
överförmyndarnämnden varit medsökande. Nämnden har dessutom tagit
initiativ i 8 fall. Vid granskning av den utredning, som förebragts i dessa mål,
finner man, att denna väsentligen utgörs av läkarintyg. Dessa innefattar ofta
såväl en medicinsk bedömning som uttalanden om hur den omyndigförkla -

LU 1977/78:2

rade kan tänkas klara sig i samhället. I vissa fall finns kompletterande
yttranden från exempelvis förmyndare och arbetsgivare, som stundom följt
den omyndigförklarades utveckling under många år. För bedömningen av
den omyndigförklarades situation var i samtliga fall läkarintygen av väsentlig
betydelse.

Det torde enligt tingsrätten höra till undantagen att en person vägrar
underkasta sig läkarundersökning och därigenom hindras från att bli
myndigförklarad. Detta skulle i samtliga fall röra sig om personer som ej är
intagna på sjukhus och som kanske under många år klarat sin vardagsekonomi
och även ett yrkesarbete utan anmärkning. Med hänsyn till vad
ovan anförts och vad som förekommit i målen vid tingsrätten förefaller det
tingsrätten svårt att efterge kravet på läkarintyg. Detta skulle då ersättas av
någon form av social utredning, vilken måste redovisas i målet om hävande
av omyndighetsförklaring. Enligt tingsrättens mening kan en sådan utredning
bli besvärande för den omyndigförklarade. Om yttranden måste
inhämtas från exempelvis arbetsgivare, hyresvärd, släktingar eller grannar
kan detta av den omyndigförklarade upplevas som förnedrande. Det måste
nämligen förutsättas att de omyndigförklarade, som det här är fråga om,
hyser en stark ovilja mot att omgivningen får kännedom om deras
omyndighet. Tingsrätten finneratt tillräckliga skäl ej finns för införande av en
bestämmelse av innehåll att vid myndighetsförklaring särskilda skäl skall
kunna åberopas i stället för läkarintyg.

Svenska läkaresällskapet, som har hört sina sektioner för psykiatri och
barn- och ungdomspsykiatri och samrått med sin delegation för medicinsk
etik, menar att de i motionen åberopade fallen torde vara få. Sällskapet anser
att det bör vara möjligt att komma till rätta med dessa situationer på annat sätt
än genom komplettering av lagstiftningen på i motionen föreslaget sätt. En
uppluckring av gällande klara bestämmelser torde kunna få oönskade
konsekvenser inte minst när det gäller maniska och paranoiska patienter.
Sällskapets sektion för psykiatri har i sitt yttrande framfört tanken att man i
exceptionella fall skulle kunna göra undantag från kravet på personlig
undersökning och således medge att psykiatriskt skolad läkare grundade sitt
intyg på information från exempelvis journalhandlingar, socialutredningar
m. m. Även om en sådan bestämmelse skulle kunna underlätta handläggningen
i något enstaka fall, så skulle fördelarna härmed, anser Sällskapet, på
intet vis uppväga risken att ge avkall på den allmänt gällande regeln att
läkarintyg skall grundas på personlig undersökning.

Förmyndares plikter

Gällande ordning

Allmänna bestämmelser om förmyndares plikter finns i 13 kap. FB. I
14-16 kap. finns intaget vissa närmare bestämmelser om förmyndarens vård
av den omyndiges egendom och om redovisningsskyldighet. Enligt 13 kap.

LU 1977/78:2

1 § skall förmyndaren sörja för myndlingens person samt förvalta myndlingens
förmögenhet och företräda honom i angelägenheter som rör denna.
Är myndlingen underårig träder vårdnadsreglerna i 6 kap. FB in. I 13 kap.
4 § stadgas bl. a. att förmyndaren med nit och omsorg skall vårda myndlingens
rätt och främja hans bästa.

För förvaltningen av den omyndiges egendom och för arbetet med den
personliga omvårdnaden om myndlingen får förmyndaren enligt 15 kap.
19 § årligen uppbära skäligt arvode. Arvodet skall bestämmas av överförmyndaren
med ledning av grunder som fastställs för varje överförmyndardistrikt
av vederbörande kommun. Förmyndaren har vidare rätt till ersättning
för skäliga utgifter för uppdragets fullgörande. Arvode och ersättning
för utgifter skall efter överförmyndarens bestämmande tas ut ur den omyndiges
medel. Den omyndiges medel får dock tas i anspråk för detta ändamål
endast om hans beräknade inkomst under det år förmyndaruppdraget avser
överstiger två basbelopp eller, om särskilda skäl ej föranleder annat, den
omyndiges tillgångar har ett värde som överstiger fyra basbelopp. 1 övrigt
skall arvode och ersättning för utgifter betalas av kommunen. De nämnda
bestämmelserna äger inte tillämpning på fader eller moder, som på grund
av lag är förmyndare. Sådan förmyndare har rätt till arvode endast om
överförmyndaren lämnat tillstånd därtill. Ersättning för utgifter utgår endast
om dessa hänför sig till förvaltningen av den omyndiges egendom. Arvode
och ersättning skall i sådana fall alltid tas ut ur den omyndiges medel.

De redovisade bestämmelserna gäller i tillämpliga delar också god man.
Arvode och ersättning till god man bestäms av överförmyndaren, som också
beslutar om kostnaderna skall betalas av kommunen eller tas ut av den
för vilken god man förordnats.

Till ledning för kommunala beslut om grunder för arvoden till förmyndaren
har Svenska kommunförbundet antagit vissa riktlinjer. Beträffande
förvaltningen av den omyndiges egendom föreslås ett normalarvode av tre
procent av basbeloppet. Normalarvodet skall gälla förmynderskap där myndlingens
inkomst- och förmögenhetsförhållanden är sådana att den ekonomiska
förvaltningen är okomplicerad och föga tidskrävande. Arvodet skall
kunna reduceras i vissa fall, exempelvis då folkpension för den omyndige
betalas direkt till en vårdinrättning. Är den ekonomiska förvaltningen mer
komplicerad kan arvodet bestämmas till sex procent av basbeloppet eller
i vissa fall till nio procent.

Ett särskilt arvode skall vidare bestämmas för den personliga omvårdnaden.
Beträffande förmynderskap, där det faktiska utrymmet för insatser
inom ramen för vårdnaden om myndlingens person är klart begränsat, bör
arvodet vara tre procent av basbeloppet. Detta normalarvode skall i praktiken
utgå i de fall då den omyndige på grund av psykisk ohälsa är intagen
på sjukhus eller vårdanstalt och endast i mindre omfattning är mottaglig
för personlig omvårdnad från förmyndarens sida. I speciella fall kan arvodet
reduceras. Vid större vårdnadsinsatser bör normalarvodet få utgöra sex pro -

LU 1977/78:2

cent och vid insatser, vilka kan betecknas som mycket stora, nio procent
av basbeloppet. Till den förra av dessa grupper hänförs vissa institutionsvårdade
och omyndiga, som bor i egen bostad, och till den senare gruppen
omyndiga, beträffande vilka arbetet med den personliga omvårdnaden är
speciellt krävande.

I riktlinjerna anförs vidare följande:

För att arvode skall kunna utges med högre belopp än vad normalarvodet
efter 3 procent på basbeloppet ger bör det både i fråga om den ekonomiska
förvaltningen och i fråga om vårdnadsdelen krävas, att förmyndaren lagt
ned ett arbete, som kvalificerar för ett högre arvode. Vid en effektiv överförmyndarorganisation
bör vad nu sagts inte behöva medföra någon vidlyftig
redovisning av arbetsinsatserna. Överförmyndaren torde genom den kännedom
han förskaffar sig om myndlingarnas förhållanden och om förmyndarnas
sätt att fullgöra sina uppdrag vara i stånd att rättvist bedöma insatsernas
art och omfattning. Skulle en förmyndare i särskilt fall begära
högre arvode än vad som motsvarar 9 procent för den ekonomiska förvaltningen
och/eller 9 procent för den personliga omvårdnaden, bör han
givetvis kunna styrka, att alldeles speciella förhållanden förelegat, som föranlett
insatser utöver ordinär förvaltning eller omvårdnad. Att förmyndaren
då lämnar en redogörelse för det nedlagda arbetet med uppgift även om
tidsåtgången synes nödvändigt för att överförmyndaren skall kunna bedöma
skäligheten i arvodesanspråket.

Kissa uttalanden under förarbetena till 1974 års reform

1974 års ändringar i FB berörde även reglerna om förmyndares plikter
och arvode till förmyndare. Enligt äldre bestämmelser var förmyndarens
huvuduppgift att förvalta myndlingens förmögenhet och företräda honom
i angelägenheter som rörde denna. 1 de fall då förmynderskapet avsåg en
omyndigförklarad ingick det dessutom i förmyndarens plikter att sörja för
myndlingens person i den mån detta med hänsyn till grunden för omyndighetsförklaringen
eller av annat skäl var nödvändigt. För arbete härmed
hade förmyndaren dock inte rätt till arvode.

I propositionen (s. 132) framhöll föredragande statsrådet att det inte rådde
något tvivel om att de omyndiga i allmänhet hade ett stort behov av
personligt stöd och intressebevakning. Det fick också anses minst lika viktigt
att förmyndaren sörjde för den omyndiges person som att han skötte den
ekonomiska förvaltningen av den omyndiges egendom. Enligt statsrådet
borde detta komma till klart uttryck i lagtexten. Av anförda skäl föreslogs
att 13 kap. 1 § FB skulle få sin nuvarande lydelse. Som en ytterligare markering
av betydelsen av att förmyndaren ägnade omsorg åt den omyndiges
person föreslogs att förmyndarna skulle få rätt till arvode för bistånd i personliga
angelägenheter.

I sitt av riksdagen godkända betänkande anslöt sig lagutskottet till tanken
att den personliga omvårdnaden och den ekonomiska förvaltningen var
lika viktiga uppgifter. Enligt utskottet kunde givetvis i det enskilda fallet

LU 1977/78:2

de båda arbetsuppgifterna ha olika tyngd. När exempelvis den omyndiges
enda inkomst utgjordes av pension eller livränta och hans tillgångar i övrigt
var ringa kom naturligt nog förmyndarens huvudsakliga arbetsuppgift att
vara att sörja för den omyndiges personliga omvårdnad. I fall däremot där
vårdbehovet var litet men där den omyndige innehade betydande tillgångar
skulle arbetet med förvaltningen av dessa tillgångar komma att vara den
viktigaste arbetsuppgiften för förmyndaren.

I en med anledning av propositionen väckt motion yrkades att förmyndaren
skulle åläggas skyldighet att i sina redovisningar redogöra även för
sina insatser beträffande den personliga omvårdnaden och intressebevakningen.
I betänkandet framhöll utskottet att yrkandet kunde ses som ett
uttryck för en oro hos motionären för att förmyndaren även i fortsättningen
skulle kunna utan risk för ingripande från överförmyndarens sida underlåta
att ägna myndlingen erforderlig omsorg. Enligt utskottet ålåg det emellertid
överförmyndaren att inte bara kontrollera förmyndarens förvaltning utan
också förvissa sig om att förmyndaren lade ned erforderligt arbete på den
personliga omvårdnaden. Enligt 17 kap. 1 $ skulle vidare överförmyndaren
i fortsättningen vid sin granskning särskilt tillse att omyndigs tillgångar
hade i skälig omfattning använts till dennes nytta. Hade förmyndaren, fortsatte
utskottet, inte begärt något arvode för arbete som han nedlagt på den
personliga omvårdnaden av den omyndige borde överförmyndaren därför,
om han inte redan kände till förhållandena, ta kontakt med förmyndaren
och höra efter vad denne under föregående år gjort för den omyndiges person.
Hade å andra sidan förmyndaren begärt arvode för arbetet med den personliga
omvårdnaden om myndlingen, måste han för att överförmyndaren skulle
kunna bedöma skäligheten i arvodesanspråket lämna en redogörelse för sitt
arbete. Medföljde sådan redogörelse inte årsräkningen blev överförmyndaren
följaktligen nödsakad att i efterhand infordra en redogörelse.

På grund av det anförda ansåg utskottet att motionärens önskemål kunde
bli tillgodosett utan en uttrycklig lagregel. Utskottet avstyrkte motionsyrkandet.

Motionsmotivering

I motionen 1976/77:657 framhålls att det från förmyndarhåll anförts betänkligheter
mot det sätt på vilket reglerna om arvode till förmyndare kommit
att tillämpas. Det har, enligt motionären, gjorts gällande att det av
Kommunförbundet rekommenderade taxesystemet motverkat avsikten med
lagen, nämligen att förmyndare i betydligt större utsträckning än vad hittills
varit fallet skulle ägna sig åt vården och omsorgen om myndlingens person.

1 För att man skall fl en uppfattning om hur lagstiftarens intentioner följs
och hur lagen kommit att tillämpas i praktiken anser motionären det vara
erforderligt med en samlad översyn av dessa frågor, som är av stor social
betydelse för många.

LU 1977/78:2

Remissvar

Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH), Statens handikappråd,
och Riksförbundet FUB för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna
tillstyrker bifall till motionsyrkandet. Stockholms tingsrätt anser det för tidigt
med en kartläggning av frågan. Stockholms överförmyndarnämnd ser hellre att
Kommunförbundet omarbetar sina riktlinjer än att lagstiftningen kompletteras
med regler om hur arvode skall beräknas. Socialstyrelsen anser det inte
befogat med något ingripande från statsmakternas sida. Inte heller Svenska
kommunförbundet finnér att det föreligger tillräckliga skäl för den begärda
undersökningen.

Statens handikappråd, till vars yttrande Riksförbundet FUB ansluter sig,
menar att det bör finnas en bestämmelse som säger att förmyndare skall ha
skyldighet att till överförmyndaren ge en uttömmande redovisning av sin
verksamhet, särskilt när det gäller stödet och omsorgen om myndlingens
person. Även förmyndarens redovisningsskyldighet inför myndlingen måste
garanteras. För att kunna rekrytera kvalificerade förmyndare och på grund av
uppgiftens svårighet och betydelse är det enligt handikapprådets mening
nödvändigt med högre ersättning åt förmyndaren än för närvarande. Det har
angetts att 5 timmar/månad är ett minimum av tid som en förmyndare
behöver för att fullgöra sitt uppdrag. Handikapprådet vill kraftigt instämma i
motionärens hemställan om översyn av hur gällande bestämmelser fungerar.

RSMH konstaterar att det i dag saknas lagregler som föreskriver skyldighet
för förmyndaren att i årsräkningen ta in en redogörelse för det arbete som
lagts ned på omsorgen om myndlingens person. 1 vilken grad taxesystemet
motverkat lagens mening eller i vilken grad befrielsen från årsredovisning för
myndlingen haft liknande effekt är enligt RSMH svårt att avgöra. Som
motionären framhållit kan förmyndarens verksamhet ha en stor social
betydelse för myndlingen. Eftersom denne befinner sig i beroendeställning
finns det enligt RSMH:s uppfattning anledning att ställa särskilda krav på
redovisning och kontroll av förmyndares verksamhet. RSMH, som tillstyrker
den begärda översynen, anser det angeläget att stryka under att översynen
även bör innefatta en omprövning av förmyndares redovisningskyldighet
inför myndlingen.

Socialstyrelsen hänvisar till Kommunförbundets anvisningar och pekar på
att dessa utgår från att förvaltning och personlig omvårdnad bör likställas vad
gäller storleken av utgående arvode. Normalarvodet-6 % av basbeloppet-är
emellertid fastställt med hänsyn till det vid lagändringens tillkomst normala
förmyndararvodet, som i princip enbart utgjorde arvode för den ekonomiska
förvaltningen. När förmyndaren i lagen ålades ett större ansvar för myndlingens
person, borde därför också arvodet i normalfallet utgå med högre
belopp än tidigare för att täcka förmyndarens nämnda merarbete. I så måtto

LU 1977/78:2

kan det vara riktigt, som påstås i motionen, att det nuvarande taxesystemet
motverkar att förmyndaren kan ägna sig åt myndlingens person. Detta
missförhållande kan då förbättras t. ex. genom en höjning av normalarvodet
för den personliga omvårdnaden till t. ex. 5-6 % av basbeloppet. En sådan
höjning kan kommunerna själva bestämma om, varför något ingripande från
statsmakternas sida knappast synes befogat.

Det är ej känt för Stockholms tingsrätt huruvida tillämpandet av Kommunförbundets
taxesystem kommit att motverka lagstiftarens intentioner.
Endast ett överklagande av arvodessättningen, såvitt rör den personliga
vården, har kommit under tingsrättens prövning. En god man (enligt 18 kap.
3 S föräldrabalken) yrkade höjning av arvodet från 6 % till 9 % av basbeloppet
på grund av stor tidsåtgång. Bifall till besvären tillstyrktes av överförmyndarnämnden
med hänvisning till den stora tidsåtgången om vilken uppgift
saknats vid överförmyndarnämndens prövning av ärendet. Besvären bifölls
av tingsrätten. - Såvitt är för tingsrätten känt tillämpar Stockholms överförmyndarnämnd
i "normalfallen” Kommunförbundets taxesystem men anser
sig oförhindrad att under vissa förutsättningar göra en egen skälighetsbedömning.

I det av Stockholms överförmyndarnämnd åberopade, av kanslichefen
avgivna utlåtandet anförs att genom utfärdandet av Kommunförbundets
riktlinjer har de önskemål uppfyllts som uttalats i förarbetena till lagen.
Lagstiftarens förslag om ett standardarvode för normalfallen samt hållpunkter
för när ett högre arvode skall kunna utgå har dock inte Kommunförbundet
följt. I stället har Kommunförbundet valt att föreslå tre olika
arvodesgrupper i normalfallen och att göra ett allmänt uttalande i fråga om
möjligheterna till högre arvoden. Att tre olika arvodesgrupper skall förekomma
inom normalfallen kan i och för sig försvaras med att arbetsinsatserna
är av så varierande omfattning. Systemet kan dock sägas ha komplicerat
överförmyndarens hantering av arvodesfrågorna. Dessutom synes det
medföra risk för att förmyndarna blir utsatta för olika behandling inom
överförmyndardistrikten. En del överförmyndare medger nämligen enbart
låga arvoden för att på så vis begränsa kommunens utgifter medan andra
beviljar arvoden som till större delen ligger i närheten av vad som maximalt
skall utgå för normalfallen. Förmyndarnas möjligheter till högre arvoden än
vad som kan utgå i normalfallen har inte observerats av alla överförmyndare.
De överförmyndare som ändå gjort detta har visat att de har ytterst diffusa
begrepp om hur sådana arvoden skall bestämmas.

Som en sammanfattning kan sägas att Kommunförbundets riktlinjer-som
utformats efter ett alltför stort hänsynstagande till kommunernas intressen
av att få ett inflytande över hur arvodena bestäms - har medfört att
arvodesframställningar behandlas olika inom överförmyndardistrikten.
Vidare må sägas att riktlinjerna inte på något sätt kan anses ha medverkat till
ett underlättande av överförmyndarnas rekrytering av nya förmyndare och

LU 1977/78:2

gode män. Riktlinjernas negativa följder gör att det kan ifrågasättas om inte
lagstiftningen skall ändras så att regler införs om hur stort arvode som skall
kunna utgå i normalfallen. Eftersom förmyndarnas arbetsinsatser är så
varierande torde det dock bli svårt att utforma regler som kan ge samtliga
förmyndare skäliga arvoden. Med anledning därav måste det ses som en
bättre lösning att Kommunförbundet uppmanas att omarbeta sina riktlinjer.
Detta sagt under förutsättning att Kommunförbundet då är berett att utforma
sina riktlinjer med inriktning på att de, förutom att ge förmyndare skäligare
arvoden, också skall underlätta överförmyndarnas nyrekrytering. Det kan
nämnas att samtliga överförmyndare som överförmyndarnämndens kansli
varit i kontakt med har talat om att den egna kommunens kostnad för
arvoden har blivit lägre än beräknat. Förklaringen härtill är delvis den att
många förmyndare hellre godtar överförmyndarens beslut än överklagar
detta. En annan förklaring är att så många av de tidigare tillsatta förmyndarna
är besläktade med myndlingen och på den grunden har avstått från att uttaga
arvode. I Stockholm var det inte mindre än 1/3 av förmyndarna som avstod
från sitt arvode för 1975 års förvaltning.

I motionen har anförts att arvodesbestämmelserna har motverkat avsikten
att förmyndarna skulle ägna sig åt vården och omsorgen av myndlingens
person. I utlåtandet framhålls att detta nog inte är riktigt. De förmyndare och
gode män som tillsatts efter den nya lagens genomförande har visat ett stort
intresse och i många fall lagt ned ett omfattande arbete när det gäller den
personliga omvårdnaden. Förklaringen kan möjligen ligga i att de nya
förmyndarna/gode männen blir upplysta om betydelsen av den personliga
omvårdnaden redan i samband med tillsättningen. Kritiken avser således de
personer som tidigare utsetts till förmyndare. Det måste emellertid anses vara
förhastat att redan nu komma med denna kritik eftersom det får anses
nödvändigt med en längre övergångsperiod innan samtliga förmyndare har
insett att de måste visa en större aktivitet beträffande den personliga
omvårdnaden. Av stor betydelse synes vara att överförmyndarna nu arbetar
för att förmyndarna skall ändra sina attityder när det gäller omvårdnad om
myndlingarna. Överförmyndarnämndens kanslichef har vid sina samtal med
överförmyndare utanför Stockholm redan fått åtskilliga bevis för att man från
deras sida försöker att på olika sätt öka förmyndarnas insatser på detta
område.

Svenska kommunförbundet har på olika sätt sökt sprida kunskap om
innebörden av 1974 års förmynderskapsreform och det nya synsätt, som
kännetecknar denna. Sålunda har bl. a. en omfattande kursverksamhet
bedrivits i form av centralt anordnade kurser för kommunala förtroendemän
med uppdrag såsom överförmyndare eller ledamöter i överförmyndarnämnd
och handläggande personal. Därutöver har flera regionala kurser anordnats i
regi av förbundets länsavdelningar, där inom överförmyndarverksamheten
engagerade förtroendemän och tjänstemän haft tillfälle att utbyta erfaren -

LU 1977/78:2

heter kring olika frågor, sedan man under en tid tillämpat de nya bestämmelserna
och prövat den nya organisationen. Vid båda slagen av kurser härpå
programmet förekommit ett ämne med rubriken ”Överförmyndaren och
förmyndarnas kurativa uppgifter” eller liknande. Under denna punkt har
informationer lämnats om vad förmyndarens skyldighet att sörja för
myndlingens person normalt kan anses omfatta och diskuterats skilda slag av
insatser, som härvid kan komma i fråga. På eget initiativ har vidare åtskilliga
överförmyndare eller överförmyndarnämnder lokalt informerat förmyndarna
om att det i deras uppgifter numera ingår att ägna arbete åt den
personliga omvårdnaden om myndlingen i större utsträckning än tidigare och
att sådant arbete även grundar rätt till arvode. Det ligger i sakens natur, att
olika vägar anlitats i denna informationsverksamhet, såsom annonsering,
skriftliga meddelanden, sammankomster, till vilka förmyndarna inbjudits,
och personliga sammanträffanden med förmyndarna. Genom förbundets
försorg har även utarbetats en blankett för årsräkning m. m., upptagande
särskilt utrymme för uppgifter om arten och omfattningen av förmyndarens
kurativa arbete. Denna blankett har fått ett positivt mottagande och, såvitt
förbundet erfarit, kommit till användning i stor utsträckning vid de
redovisningar förmyndarna lämnat i år.

Vid kurserna har självfallet även de nya reglerna om arvode m. m. till
förmyndare ingående behandlats. De av Kommunförbundet på statsmakternas
indirekta uppfordran utfärdade riktlinjerna i dessa avseenden synes
kommunerna i stor omfattning ha antagit, och det säger sig självt, att
förbundet ansett sig böra med särskild uppmärksamhet följa den praktiska
tillämpningen av arvodesbestämmelserna, speciellt vid de kurser, som ägt
rum under senare delen av 1976 och under 1977. Vid dessa tillfällen har inte
från något håll hävdats, att det av förbundet rekommenderade systemet för
beräkning av förmyndararvode i normalfall skulle ha motverkat avsikten
med de nya lagföreskrifterna om ökade insatser av förmyndarna i omsorgen
om myndlingens person. Det har ej heller då framkommit eller på annat sätt
till förbundskansliet framförts något, som skulle tyda på att det bland
förmyndarna skulle råda något mer eller mindre utbrett missnöje med de
arvodesbeslut, som överförmyndarna meddelat. Detta utesluter givetvis ej,
att en del förmyndare ansett, att de erhållit ett för lågt arvode. Det är också
bekant att det är svårt att rekrytera förmyndare i vissa kommuner, t. ex. i
Stockholm. I detta sammanhang kan påpekas att de i arvodessystemet
ingående procenttalen måhända med hänsyn till förändringarna i penningvärdet
rätt snart kan behöva justeras uppåt.

Kommunförbundet är vidare väl medvetet om att särskilda frågor kan
uppkomma, som har samband med förmyndarnas kurativa insatser. En
sådan fråga gäller tillämpningen av bestämmelserna i 12 kap. föräldrabalken
om vilken överförmyndare som skall utöva tillsynen över förmynderskapet.
Om exempelvis en förmyndare bor på stort avstånd från den ort, där
myndlingen vistas, kan det vara svårt för honom att på ett tillfredsställande

LU 1977/78:2

sätt fullgöra arbetet med den personliga omvårdnaden om myndlingen, och
detta kan i sin tur föranleda, att man måste överväga särskilda åtgärder. Något
entydigt besked om hur hithörande spörsmål bör lösas torde inte kunna ges,
utan man synes få pröva vad som i det enskilda fallet kan vara den lämpligaste
utvägen. Även nu berörda och andra frågor med anknytning till förmyndarnas
och överförmyndarnas uppgifter har diskuterats vid de förut nämnda
kurserna. Om det i fortsättningen i sådana sammanhang eller eljest
framkommer förslag om ändring i nuvarande lagregler eller i Kommunförbundets
rekommendationer, kan det givetvis finnas anledning för förbundet
att på lämpligt sätt verka för att ändring kommer till stånd eller genomföra en
ändring. Den i motionen begärda samlade översynen av hurarvodessystemet
tillämpas i praktiken torde emellertid inte kunna åstadkommas utan en
omfattande och tidskrävande undersökning av överförmyndarnas beslut och
bakomliggande förhållanden, och för en sådan undersökning föreligger det
enligt Kommunförbundets mening åtminstone för närvarande inte tillräckliga
skäl.

Utskottet

Inledning

Gällande bestämmelser på förmynderskapsrättens område återfinns i 9-20
kap. föräldrabalken (FB). Bestämmelserna reformerades år 1974 (prop.
1974:142, LU 1974:38). Reformen innebar att grunderna för omyndighetsförklaring
begränsades samtidigt som möjligheterna ökade att förordna god man
för den som behöver bistånd i ekonomiska eller rättsliga angelägenheter eller i
vården om sin person. När det gäller förmyndarens uppgifter betonades att
förmyndaren inte bara skall syssla med ekonomisk förvaltning utan också
sörja för den omyndiges person. Reformen innebar vidare vissa ändringar i
reglerna om inskrivning av förmynderskap och en vidgning av överförmyndarens
uppgifter.

Även på det organisatoriska området genomfördes betydelsefulla
ändringar. Kommunerna fick sålunda möjlighet att i stället för överförmyndare
utse överförmyndarnämnd. Reglerna om ersättning till överförmyndare
ändrades så att verksamheten inte längre bekostas genom avgifter från de
omyndiga utan i stället betalas av kommunerna. Även bestämmelserna om
ersättning till förmyndare ändrades. Bl. a. skall förmyndararvodet i vissa fall
betalas av kommunen.

Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1976.

I det följande behandlar utskottet fyra motionsyrkanden som har samband
med 1974 års reform.

Omyndighetsförklaring

Enligt 10 kap. 1 § FB kan en person förklaras omyndig om han på grund av
psykisk sjukdom, hämmad förståndsutveckling eller psykisk abnormitet av

LU 1977/78:2

annat slag är ur stånd att vårda sig eller sin egendom. Ett villkor för
omyndighetsförklaring är vidare att det inte är tillräckligt antingen att god
man förordnas för personen i fråga eller att han på annat mindre ingripande
sätt får hjälp med vården av sina angelägenheter. Det nu sagda innebär att
domstolen, sedan den har konstaterat att den enskildes sinnestillstånd är
sådant som anges i lagrummet, i första hand skall pröva om han inte kan få
tillfredsställande hjälp i personliga, rättsliga och ekonomiska angelägenheter
av t. ex. anhöriga, genom banks notariatavdelning, av advokat eller inom
ramen för kommunens sociala verksamhet. Kan den enskildes behov av hjälp
inte tillgodoses på sådant sätt, ankommer det på domstolen att pröva om det
inte är tillräckligt att förordna god man. Först om inte heller denna lösning av
hjälpbehovet är till fyllest, får en omyndighetsförklaring ske.

I motionen 657 erinras om att det i förarbetena till 1974 års reform bl. a.
uttalades att en omyndighetsförklaring inte borde få ske, om den enskilde
kunde få tillfredsställande personlig omvårdnad på en sjukvårdsinrättning.
Detta uttalande har enligt motionären kommit att i rättstillämpningen
uppfattas så att en person, som är gravt psykiskt sjuk och till följd därav
kontinuerligt vårdas på sjukhus, inte skall omyndigförklaras. Eftersom det
däremot kan bli nödvändigt att omyndigförklara en psykiskt sjuk person, vars
sjukdom inte är av så allvarligt slag att den föranleder sjukhusvård, har
rättstillämpningen fått till följd bl. a. att gravt sjuka personer som vistas på
sjukhus behåller sin rösträtt, medan betydligt friskare personer mister sin rätt
att rösta. En sådan ojämlikhet finnér motionären otillfredsställande. Något
förslag till lagändring framför inte motionären, men motionären anser att en
uppföljning av rättstillämpningen skulle vara värdefull som underlag för
framtida ställningstagande.

Som utskottet inledningsvis anfört innebar 1974 års reform att ett flertal av
de då gällande omyndighetsgrunderna slopades. Syftet med reformen var att
väsentligt nedbringa antalet omyndighetsförklaringar. Med hänsyn till de
betydande inskränkningar i rådigheten över både ekonomiska och personliga
förhållanden som en omyndighetsförklaring innebär, borde en sådan förklaring
få komma till stånd bara när det förelåg ett verkligt behov av en så
genomgripande åtgärd. I förarbetena framhölls att det hjälpbehov som fanns
ofta kunde tillgodoses utan att förmyndare förordnades. Man var dock
medveten om att omyndighetsförklaring inte helt kunde undvikas. Sålunda
kunde det i vissa fall finnas betydande risk för att den sjuke själv skulle ingå
rättshandlingar i strid med de åtgärder som vidtogs av den gode mannen,
något som uppenbarligen kunde vara till skada såväl för den sjuke själv som
för tredje man. I sådana fall borde enligt föredragande statsrådet omyndighetsförklaring
tillgripas.

Enligt utskottets mening är de skäl som låg till grund för 1974 års reform
alltjämt bärande. Under ärendets behandling har utskottet inhämtat att efter
de nya reglernas ikraftträdande antalet omyndighetsförklaringar sjunkit
mycket kraftigt. Som exempel härpå kan nämnas att Stockholms tingsrätt,

LU 1977/78:2

som under åren 1969-1973 meddelade något över 1 000 domar på omyndighetsförklaring,
dvs. i genomsnitt ca 200 domar om året, efter den 1 januari
1976 fram till remissvarets avgivande i juni 1977 endast bifallit sex
ansökningarom omyndighetsförklaring. Utskottet konstaterar med tillfredsställelse
att det huvudsakliga syftet med 1974 års reform således uppnåtts.

När det gäller gravt psykiskt sjuka personer som kontinuerligt vistas på
vårdinrättningar kan hjälpbehovet i allmänhet tillgodoses på annat sätt än
genom omyndighetsförklaring. I sådana fall torde också risken för kolliderande
rättshandlingar inte vara särskilt stor. Enligt utskottets mening är det
därför följdriktigt att omyndighetsförklaringar mestadels kommer i fråga
beträffande personer som inte är i behov av sjukhusvård. Motionärens
beskrivning av rättstillämpningen är dock inte helt rättvisande. Även i fråga
om sjuka som vistas på sjukhus har nämligen omyndighetsförklaring i vissa
fall befunnits nödvändig. Tre av de ovan redovisade domarna från Stockholms
tingsrätt avser sålunda personer som vårdades på sjukhus. I dessa fall
åberopades som skäl för omyndighetsförklaring att risk förelåg att den sjuke
kunde företa rättshandlingar till skada för sig själv. Tingsrätten understryker
också i sitt remissvar att risk för kolliderande rättshandlingar föreligger även
beträffande den som vårdas på sjukhus, eftersom han kan påverkas av
besökande.

Som framgår av redogörelsen ovan (s. 2) för gällande rätt mister en person
som omyndigförklaras sin rätt att rösta. Eftersom det är behovet av bistånd
och inte graden av sjukdom som är avgörande för om en sjuk person skall
omyndigförklaras, kan, som motionären påpekat, en gravt psykiskt sjuk
person ha kvar sin rätt att rösta, medan en person med en lindrigare sjukdom
kan ha mistat sin rösträtt. Detta förhållande kan självfallet te sig något
märkligt. Förlusten av rösträtten kan dock enligt utskottets mening inte
tillmätas någon betydelse vid bedömningen av om en person behöver
omyndigförklaras eller ej.

Det är självfallet tänkbart att ändra gällande rätt så att frågan om förlust av
rösträtten frikopplas från frågan om omyndighetsförklaring. Denna möjlighet
diskuterades också under arbetet med den nuvarande regeringsformen men
avvisades av statsmakterna. Någon anledning för riksdagen att nu på nytt
pröva denna fråga kan utskottet inte finna.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser utskottet att det inte finns något
behov av att göra den kartläggning av tillämpningen av reglerna om
omyndighetsförklaring som motionären begärt. Utskottet beaktar härvid
också att dessa varit i kraft endast i knappt två år. Motionen 657 bör
följaktligen i denna del avslås.

Hävande av omyndighetsförklaring

I det föregående avsnittet har utskottet strukit under vikten av att en
omyndighetsförklaring kommer till stånd bara när det föreligger ett ound -

LU 1977/78:2

gängligt behov av en så genomgripande åtgärd. Uppenbarligen är det lika
viktigt att en omyndighetsförklaring hävs, om skäl för omyndighetsförklaring
inte längre föreligger. En bestämmelse härom har också tagits in i 10 kap.
8 § FB.

Frågan om hävande av omyndighetsförklaring tas upp i motionen 245.
Motionärerna påpekar att man ibland träffar på fall där en person förblir
omyndigförklarad under långa tider, trots att han mycket väl är i stånd att
klara sig själv. Ofta har den omyndige inte själv känt till att han varit
omyndigförklarad. Enligt motionärerna skulle onödigt lidande och många
orättvisor ha kunnat undvikas, om det funnits en obligatorisk skyldighet att
ompröva omyndighetsförklaringar. Motionärerna yrkar därför att lagen skall
ändras, så att en omyndighetsförklaring skall obligatoriskt prövas om,
exempelvis inom två år.

Utskottet har tidigare prövat frågan om en obligatorisk omprövning av
omyndighetsförklaring dels våren 1974 med anledning av en motion med
yrkande av samma innebörd som det nu förevarande, dels hösten samma år i
samband med propositionen om ändringar i förmynderskapslagstiftningen.
Utskottet uttalade vid sistnämnda tillfälle att det var viktigt att, när
förutsättning förelåg för hävande av omyndighetsförklaring, detta konstaterades
så fort som möjligt och att erforderliga åtgärder skyndsamt vidtogs för
att få till stånd en myndighetsförklaring. En obligatorisk omprövning skulle
dock i vissa fall kunna vara till nackdel och understundom även till skada för
den omyndige. Utskottet anslöt sig därför i stället till förslaget i propositionen
att införa en skyldighet för överförmyndarna att årligen granska alla
förmynderskap som inte avsåg underåriga och att ge överförmyndarna en rätt
att vid behov ansöka om hävande av omyndighetsförklaring. Ett sådant
system borde enligt utskottets mening komma att väl tillgodose önskemålet
om att en omyndighetsförklaring inte skulle behöva bestå längre än som var
oundgängligen nödvändigt.

Enligt vad utskottet inhämtat bl. a. vid en hearing med företrädare för
överförmyndarnämnder i Jönköpings län har en granskning av gamla
förmynderskap påbörjats och den har redan lett till att omyndighetsförklaringar
har kunnar hävas i åtskilliga fall. Med hänsyn härtill finnér utskottet
ingen anledning att frångå sitt tidigare ställningstagande till frågan om en
obligatorisk omprövning av omyndighetsförklaring. Syftet med motionen
måste också anses tillgodosett genom nu gällande ordning. Utskottet vill
emellertid med anledning av motionen betona vikten av att det påbörjade
granskningsarbetet fullföljs i samtliga överförmyndardistrikt. Sedan den
första ordentliga granskningen slutförts torde därefter skyldigheten att
årligen granska alla förmynderskap inte behöva bli särskilt tids- eller
arbetskrävande för överförmyndarna.

En annan fråga som berör hävande av omyndighetsförklaring tas upp i
motionen 653, nämligen kravet på företeende av läkarintyg. Enligt 10 kap.
15 § FB får rätten inte besluta om omyndighetsförklaring eller om hävande av

LU 1977/78:2

sådan förklaring utan att läkarintyg angående den sjukes sinnestillstånd har
företetts. Sådant läkarintyg skall vara utfärdat av läkare som har specialistkompetens
i allmän psykiatri, rättspsykiatri eller barn- och ungdomspsykiatri
eller som annars har förklarats behörig av socialstyrelsen.

1 motionen sätts i fråga om läkarintyg alltid skall behöva företes i mål om
hävande av omyndighetsförklaring. Enligt motionärerna finns det omyndiga
personer som i det praktiska livet bevisat sin förmåga att tillfredsställande
vårda sina angelägenheter men som av olika skäl inte kan förete läkarintyg på
detta. Motionärerna hänvisar bl. a. till ett fall där en person efter ett psykiskt
sammanbrott på 1950-talet omyndigförklarats men därefter under 25 år haft
anställning och själv skött sin ekonomi och person. Personen i fråga har inte
kunnat förmås att ta kontakt med läkare, och något hävande av omyndighetsförklaringen
har därför inte kunnat komma till stånd. För att komma till
rätta med sådana fall borde enligt motionärerna möjlighet öppnas att i vissa
fall ersätta läkarintyg med annan handling som bestyrker att förmynderskapet
kan hävas. Motionärerna yrkar därför att riksdagen skall begära förslag
till sådan ändring av villkoren för hävande av omyndighetsförklaring att
läkarintyg inte skall behöva företes, om särskilda skäl kan åberopas.

Det av motionärerna åberopade fallet kan i förstone te sig som mycket
speciellt. Av remissvaren framgår emellertid att flera liknande fall förekommit.
Mot bakgrund av att det finns en skräck hos många för att besöka
tandläkare, kroppsläkare m. fl. är det inte heller så märkligt att det kan finnas
personer som i samband med omyndighetsförklaring eller på annat sätt fått
en sådan skräck för eller aversion emot psykiatriker att de väljer att förbli
omyndiga framför att besöka sådana läkare. Antalet fall där det inte går att få
fram ett läkarintyg måste emellertid enligt utskottets mening vara mycket
begränsat.

Bestämmelsen om att läkarintyg måste företes i såväl mål om omyndighetsförklaring
som mål om hävande av sådan förklaring återfanns tidigare i
20 kap. 21 § FB. Vid 1974 års reform undergick bestämmelsen vissa formella
ändringar föranledda av de ändrade omyndighetsgrunderna. Någon diskussion
om bestämmelsens materiella innehåll, t. ex. om kravet på ett obligatorium
skulle upprätthållas, förekom inte. När riksdagen år 1976 beslutade om
ändringar i reglerna om faderskap och vårdnad flyttades bestämmelsen till 10
kap. 15 §. I samband därmed moderniserades den i språkligt hänseende. Inte
heller då förekom det någon diskussion om bestämmelsens innehåll.

Frågan är nu om den omständigheten att kravet på läkarintyg i några fall
kan ha förhindrat ett hävande av omyndighetsförklaring bör föranleda en
uppmjukning av bestämmelserna. Vid avgörandet av denna fråga vill
utskottet till en början hänvisa till vad utskottet i det föregående anfört om
grundtanken bakom de nya omyndighetsreglerna, nämligen å ena sidan att
omyndighetsförklaring skall få komma till stånd endast om den är oundgängligen
nödvändig och å andra sidan att en omyndighetsförklaring skall
hävas så snart som möjligt efter det behovet av omyndighetsförklaring

LU 1977/78:2

upphört. Enligt utskottets mening måste det anses strida mot syftet med 1974
års reform att en person, som inte längre har behov av att vara omyndigförklarad,
skall förbli detta enbart av den anledningen att ett formellt beviskrav
inte kan uppfyllas. Det obligatoriska kravet på läkarintyg bör därför
upprätthållas endast om det är nödvändigt för en tillfredsställande utredning
om den omyndiges förhållanden att sådant intyg företes.

När det gäller bevisningen i mål om hävande av omyndighetsförklaring vill
utskottet helt allmänt stryka under att det är angeläget att domstolen får
tillgång till en så allsidig utredning som möjligt. Att i lagen upptagits ett krav
på företeende av läkarintyg får sålunda inte leda till att läkarintyget blir den
enda utredningen. För att rätten skall kunna på ett riktigt sätt pröva vilket
behov av hjälp och bistånd som den omyndige har torde det oftast vara
nödvändigt att läkarintyget kompletteras med annan utredning, t. ex. intyg
från förmyndaren, arbetsgivaren, socialnämnd m. fl. I vissa fall är det till och
med erforderligt att hålla huvudförhandling.

Vid avgörandet av om läkarintyg obligatoriskt måste ingå i utredningen
framhåller utskottet först att läkarintyg om en persons sinnestillstånd alltid
måste företes när det gäller att förklara någon omyndig. I det fallet måste
domstolen nämligen konstatera att vederbörande är psykiskt sjuk, något som
domstolen självfallet inte kan göra utan att ha haft tillgång till ett
läkarutlåtande. När det gäller hävande av omyndighetsförklaring behöver
förhållandena inte alltid vara desamma. I vissa fall kan det självfallet vara
fråga om att häva omyndighetsförklaringen därför att den omyndige inte
längre är psykiskt sjuk. I andra fall åter kan ett hävande bli aktuellt av den
anledningen att vederbörande inte längre behöver hjälp av en förmyndare
utan att hjälpbehovet kan tillgodoses på annat sätt. Rätten behöver i
sistnämnda fall inte avgöra om den omyndige fortfarande är sjuk utan skall
endast pröva om han alltjämt är i behov av den hjälp och det bistånd som en
omyndighetsförklaring kan ge. Vid denna prövning är tillgången till ett
läkarintyg självfallet av mycket stort värde. Även annan utredning torde
dock kunna ge rätten ett tillräckligt underlag för en rättvisande prövning av
frågan. Enligt utskottets mening kan det därför inte anses oundgängligen
nödvändigt att läkarintyg företes i alla mål om hävande av omyndighetsförklaring.

På anförda skäl förordar utskottet med anledning av motionen 653 att 10
kap. 15 § ändras så att däri föreskrivet läkarintyg skall företes vid hävande av
omyndighetsförklaring, om inte synnerliga skäl föranleder annat. Utskottet
föreslår vidare att 15 § jämkas i redaktionellt hänseende.

Som framgår av utskottets förslag skall läkarintyg som regel företes i mål
om hävande av omyndighetsförklaring. Det är endast undantagsvis och i
mycket speciella fall som det kan finnas anledning att frångå kravet på
läkarintyg. 1 första hand torde det bli fråga om fall där det är helt omöjligt att få
fram ett sådant intyg. Det kan dock inte uteslutas att det även i andra fall kan
vara nödvändigt att efterge kravet på företeende av läkarintyg, t. ex. om ett

LU 1977/78:2

uppfyllande av kravet skulle medföra en betydande omgång eller dra med sig
orimliga kostnader. Utskottet vill emellertid stryka under vikten av att de skäl
som anförs för en sådan eftergift prövas noga. 1 de fall där det kan bli aktuellt
med att avstå från läkarintyg måste vidare kraven på annan utredning ställas
mycket högt. Som påpekas av flera remissinstanser torde det ofta bli
erforderligt med huvudförhandling. Att som en remissinstans föreslagit
föreskriva obligatorisk huvudförhandling i förevarande fall kan utskottet
dock inte finna nödvändigt. Det får i stället ankomma på vederbörande
domstol att avgöra om huvudförhandling måste hållas eller om detta kan
underlåtas med hänsyn till den utredning som förebragts i målet.

Arvode till förmyndare

1974 års ändringar i FB berörde även reglerna om förmyndares plikter och
arvode. Bl. a. betonades att förmyndaren inte bara skulle syssla med
ekonomisk förvaltning utan även sörja för myndlingens person. När det
gäller arvodesreglerna infördes en rätt för förmyndare att också uppbära
arvode för arbetet med den personliga omvårdnaden av myndlingen.
Dåvarande regler om hur förmyndararvodet skulle beräknas upphävdes och i
stället föreskrevs att arvodet skall i varje särskilt fall bestämmas av
överförmyndaren med ledning av de grunder som fastställs av kommunen.
Arvodet skall liksom tidigare utges av den omyndige men dock endast om
hans beräknade årsinkomst överstiger två basbelopp eller, om ej särskilda
omständigheter föranleder annat, han har tillgångar till ett värde överstigande
fyra basbelopp. I annat fall skall numera förmyndararvodet betalas av
kommunen.

I förarbetena förutsattes att Svenska kommunförbundet skulle utarbeta
vissa riktlinjer till ledning för kommunala beslut om grunder för arvoden till
förmyndare. Så har också skett. En närmare redogörelse för riktlinjerna finns
intagen på s. 16. Enligt vad utskottet erfarit har kommunerna i stor
utsträckning antagit Kommunförbundets riktlinjer.

I motionen 657 görs gällande att det från förmyndarhåll anförts betänkligheter
mot det sätt på vilket reglerna om arvode till förmyndare kommit att
tillämpas. Det har, enligt motionären, hävdats att det av Kommunförbundet
rekommenderade taxesystemet motverkat avsikten med 1974 års reform i
denna del, nämligen att förmyndare i betydligt större utsträckning än vad
tidigare varit fallet skulle ägna sig åt vården och omsorgen om myndlingens
person. För att man skall få en uppfattning om hur lagstiftarens intentioner
följts och hur lagen kommit att tillämpas i praktiken anser motionären det
vara erforderligt med en samlad översyn av dessa frågor.

Utskottet erinrar om att syftet med reformeringen av arvodesreglerna var
bl. a. att få till stånd en ordning som så långt som möjligt garanterade att även
personer i små omständigheter fick kvalificerade förmyndare och som bidrog

LU 1977/78:2

till att den omyndiges behov av bistånd i personliga angelägenheter blev
tillgodosett. Remissvaren ger en något splittrad bild av hur arvodesreglerna
kommit att tillämpas. Att så är fallet är ganska naturligt med hänsyn till den
relativt korta tid som de varit i kraft. Något belägg för motionärens påstående
att det nya arvodessystemet skulle ha motverkat ett av syftena med 1974 års
reform, nämligen att få till stånd en ökad omsorg om myndlingens person, ger
remissvaren dock inte. Däremot synes syftet att få fram kvalificerade
förmyndare inte ha kunnat till fullo uppnås. Som framgår av Stockholms
överförmyndamämnds yttrande har man i Stockholm alltjämt svårigheter att
nyrekrytera förmyndare. Även i övrigt har i remissvaren vissa anmärkningar
mot taxesystemet framförts. Bl. a. har det framhållits att arvodesframställningar
kommit att behandlas mycket olika inom överförmyndardistrikten.

Vad utskottet anfört visar att det alltjämt torde föreligga vissa brister när
det gäller arvoderingen av förmyndare. Dessa är dock inte av sådan karaktär
att det finns anledning att nu företa en allmän översyn av arvodessystemet.
Med hänsyn till att utformandet av de närmare reglerna för bestämmande av
arvode numera är en kommunal fråga får det i första hand ankomma på de
kommunala myndigheterna att se över dessa. Utskottet utgår också från att
Kommunförbundet noga följer utvecklingen på området och vidtar de
ändringar i sina riktlinjer som därvid kan befinnas erforderliga. På anförda
skäl avstyrker utskottet bifall till motionen 657 även i denna del.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande omyndighetsförklaring au riksdagen avslår motionen
1976/77:657, såvitt nu är i fråga,

2. beträffande omprövning av omyndighetsförklaring att riksdagen
avslår motionen 1976/77:245,

3. beträffande företeende av läkarintyg att riksdagen med anledning
av motionen 1976/77:653 antar följande i härvid fogad
bilaga av utskottet föreslagen lag om ändring i föräldrabalken,

4. beträffande arvode till förmyndare att riksdagen avslår motionen
1976/77:657, såvitt nu är i fråga.

Stockholm den 29 november 1977

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

LU 1977/78:2

Närvarande .Lennart Andersson (s), Inger Lindquist (m). Stig Olsson (s),
Martin Olsson (c), Elvy Nilsson (s), Arne Andersson i Gamleby (s), Åke
Gillström (s), Bo Siegbahn (m), Stina Andersson (c), Anne-Marie Gustafsson
(c), Bengt Silfverstrand (s), Birgitta Johansson (s), Olle Eriksson (c), Karin
Ahrland (fp) och Inger Ingvar-Svensson (c).

Särskilda yttranden

1. av Inger Lindquist (m) som anför:

Bakgrunden till yrkandet i min motion 1976/77:657 beträffande omyndighetsförklaring
är att jag haft tillfälle att konstatera att det i rättstillämpningen
råder oklarhet om hur de nya reglerna om omyndighetsförklaring skall tolkas
och att tillämpningen medför konsekvenser som uppenbarligen inte varit
beräknade vid lagens tillkomst. Jag har vidare kontaktats av föräldrar till
utvecklingsstörda som framfört den uppfattningen att det är en felinriktad
omtanke att belasta vissa utvecklingsstörda och andra medmänniskor i
motsvarande situation med krav på full rättskapacitet inför politiska val och
vid avtal av ekonomisk natur.

Av remissorganen har bl. a. Svenska kommunförbundet och Riksförbundet
för social och mental hälsa i sina remissvar förklarat sig dela den
uppfattning jag framfört i min motion. Företrädare för rättsvetenskap har
också påtalat brister i samband med tolkningen av lagbestämmelsen. Jag
anser alltså fortfarande att bestämmelsen medför betydande oklarheter. Att
jag trots detta f. n. inte vidhåller min begäran om en uppföljning av
rättstillämpningen har bl. a. sin grund i att högsta domstolen inom kort
kommer att avgöra ett dit fullföljt mål från hovrätten för Västra Sverige
angående omyndighetsförklaring. Förhoppningsvis kan högsta domstolens
dom verka i klargörande riktning.

Beträffande mitt yrkande om kartläggning av arvoderingen till förmyndare
vill jag understryka vad utskottet anfört om att det alltjämt torde föreligga
vissa brister i detta avseende. Jag vill ytterligare framhålla vad Stockholms
överförmyndarnämnd sammanfattningsvis anfört i sitt remissvar, nämligen
dels att kommunförbundets riktlinjer utformats efter ett alltför stort hänsynstagande
till kommunernas intressen av att få ett inflytande över hur arvodena
bestäms, dels att riktlinjerna behöver omarbetas. Överförmyndarnämnden
har vidare betonat vikten av att överförmyndarna nu arbetar för att
förmyndarna skall ändra sina attityder när det gäller omvårdnad om
myndlingarna. Även socialstyrelsen har medgivit att det nuvarande taxesystemet
motverkar att förmyndaren kan ägna sig åt myndlingens person.

Jag vill allvarligt understryka vikten av utskottets uppfattning att
Kommunförbundet noggrant bör följa utvecklingen på området och vidta de
ändringar i sina riktlinjer som kan anses erforderliga.

LU 1977/78:2

Vad slutligen rör motionen 653 vill jag förklara att jag med yttersta
tveksamhet gått med på förslaget att ge möjlighet att häva omyndighetsförklaring
utan företeende av läkarintyg. Förslaget har till följd att domstol vid
prövningen av frågan om hävande av omyndighetsförklaring förhindras att
använda sig av det närmast till hands liggande bevismedlet, nämligen
läkarintyg. Detta kan t. ex. ha till följd att domstol på grund av bristande
bevisning avstår från att myndigförklara någon som skulle ha kunnat bli
myndigförklarad om läkarintyg fått företes. Förslaget kan alltså, förutom det
avsteg från rådande principer som det innebär, också medföra nackdel för den
enskilde. F. n. kan det naturligtvis, såsom framhållits under ärendets
behandling, finnas enstaka fall där hänsynen till den enskilda människan gör
att en inskränkning i den nuvarande regeln kan anses befogad. Jag vill dock
framhålla, att det nu införda undantaget från kravet på läkarintyg uppenbarligen
måste komma till än mindre användning i framtiden, eftersom
bestämmelserna för omyndighetsförklaring numera är ytterst skärpta i
förhållande till tidigare lagstiftning. Slutligen vill jag som min mening
framhålla att rättssäkerheten i vart fall kräver att mål, där undantagsbestämmelsen
kan bli aktuell, så gott som alltid avgörs vid huvudförhandling.

2. av Lennart Andersson, Stig Olsson, Elvy Nilsson, Arne Andersson, Åke
Gillström, Bengt Silfverstrand och Birgitta Johansson (samtliga s) som
anför:

Syftet med 1974 års reform av förmynderskapslagstiftningen var att
väsentligt nedbringa antalet omyndighetsförklaringar. Bestämmelserna om
omyndighetsförklaring utformades också så att endast den som har ett
verkligt behov av det stöd och bistånd som en förmyndare kan ge får
omyndigförklaras. När skäl för omyndighetsförklaring inte längre föreligger
skall den hävas. I lagstiftningsärendet underströks vikten av att detta sker
snarast möjligt.

Som framgår av utskottets yttrande härefter reformens genomförande den
1 januari 1976 antalet omyndighetsförklaringar sjunkit mycket kraftigt. Vid
Stockholms tingsrätt har sålunda antalet omyndighetsförklaringar under
1976 utgjort endast ca 2 procent av det tidigare antalet årliga omyndighetsförklaringar.
Vi vill här uttala vår tillfredsställelse över att 1974 års reform fått
ett sådant genomslag.

Även om det sålunda är klarlagt att omyndighetsförklaring nu kommer till
stånd endast undantagsvis, torde det fortfarande vara så att det finns personer
som förblivit omyndigförklarade trots att de inte har något behov av stöd av
förmyndare. Detta problem har tagits upp från skilda utgångspunkter i två
socialdemokratiska motioner.

I motionen 1976/77:245 av Hagar Normark m. fl. yrkas att lagen ändras så
att omyndighetsförklaring skall obligatoriskt omprövas efter viss tid.
Utskottet konstaterar att syftet med motionen blivit tillgodosett genom att

LU 1977/78:2

skyldighet ålagts överförmyndarna att årligen granska alla förmynderskap
och därvid pröva om det finns skäl att ansöka om hävande av omyndighetsförklaring.
Vi vill här endast stryka under vikten av att en sådan granskning
omgående kommer till stånd i samtliga överförmyndardistrikt och att
överförmyndarna så snart som möjligt tar initiativ till att få omyndighetsförklaringar
hävda, när det inte längre föreligger behov av stöd av förmyndare.

För att få en omyndighetsförklaring hävd krävs i dag att läkarintyg om den
omyndiges sinnestillstånd företes. Denna formföreskrift har, såsom framhålls
i motionen 1976/77:653 av Mats Hellström m. fl. lett till att vissa
omyndiga inte kunnat myndigförklaras. Det förhåller sig nämligen så att det
finns personer som av skräck för läkare väljer att förbli omyndiga framför att
underkasta sig en läkarundersökning. I motionen redogörs för ett sådant fall.
Av remissvaren framgår att även andra liknande fall är kända. Vi finnér det
därför mycket glädjande att inom utskottet enighet kunnat uppnås om att
luckra upp beviskravet. 1 ett hänseende har utskottet gått längre än
motionärerna föreslagit. Utskottet har nämligen inte gjort någon beställning
till regeringen utan har självt upprättat ett förslag till ändring av 15 kap. 10 §
FB. Härigenom kan en ny ordning komma att tillämpas redan från
kommande årsskifte. I ett annat viktigt hänseende har utskottet emellertid
varit mera restriktivt än motionärerna. I motionen yrkades att kravet på
företeende av läkarintyg skulle efterges när "särskilda skäl” förelåg. Enligt
utskottets förslag skall rätten kunna häva omyndighetsförklaring utan
företeende av sådant intyg endast om "synnerliga skäl" föranleder detta.

Vi har den uppfattningen att det hade varit bättre om utskottet hade valt
uttrycket "särskilda skäl”. Redan detta uttryck ger anvisning om att avvikelse
från huvudregeln endast skall kunna ske undantagsvis och efter noggrann
prövning. Ordvalet "synnerliga skäl” ger enligt vår mening uttryck för en
mycket långt gående restriktivitet och kan leda till att undantagsregeln blir
tillämpad så sällan att syftet med uppmjukningen av beviskravet inte blir
tillgodosett. Även om vi således hade föredragit motionärernas förslag till
undantagsregel, har vi dock inte velat reserverat oss mot utskottets förslag,
eftersom vi har ansett det angeläget att ett enigt utskott står bakom den
föreslagna uppmjukningen av beviskravet. Vi vill dock betona att man bör
följa utvecklingen på området. Skulle det visa sig att den nu föreslagna
lagändringen inte ger åsyftat resultat bör lagtextens utformning prövas på
nytt.

LU 1977/78:2

Bilaga

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrives att 10 kap. 15 § föräldrabalken1 skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 kap.

15 §

Rätten får ej förklara någon omyndig
eller förklara någon åter myndig
utan att läkarintyg angående hans
sinnestillstånd har företetts. Närmare
bestämmelser om sådant intyg
meddelas av regeringen.

Rätten får ej förklara någon omyndig
utan att läkarintyg angående
hans sinnestillstånd har företetts.
Om icke synnerliga skäl föranleda
annat, får rätten ej heller häva omyndighetsförklaring
utan att sådant intyg
har företetts.

Närmare bestämmelser om intyg
som anges i första stycket meddelas av
regeringen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978.

1 Balken omtryckt 1976:612.

GOTAB 53380 Stockholm 1977