KU 1977/78:44

Konstitutionsutskottets betänkande
1977/78:44

med anledning av motion om vidgning av den kommunala kompetensen Motionen I

motionen 1976/77:433 av Hilding Johansson m. fl. (s) yrkas, att riksdagen
hos regeringen anhåller om förslag om en vidgning av kommunernas och
landstingskommunernas kompetens i enlighet med vad som anförts i
motionen.

Motionärerna framhåller bl. a. att kommunallagens allmänna kompetensregel,
såsom rättspraxis visar, lämnar litet utrymme för kommunala sympatioch
solidaritetsaktioner med anknytning till främmande länder. Sådana
aktioner anses inte ha det nödvändiga sambandet med den egna kommunen
och därför strida mot den s. k. lokaliseringsprincipen. Om de kommunala
opinionsyttringarna inte inkräktar på den officiella utrikes-, handels- och
biståndspolitikens område finns det, enligt motionärerna, knappast något
avgörande sakligt skäl mot att utvidga den kommunala kompetensen i fråga
om opinionsyttringar av detta slag. Motionärerna anser att det finns ett klart
behov i kommunerna av en sådan utvidgning av kompetensen och önskar en
särskild lagstiftning som möjliggör kommunala solidaritetsyttringar på det
internationella fältet.

En särskild fråga, som bör övervägas i sammanhanget, är enligt motionen
om de olika speciallagar som reglerar den kommunala kompetensen bör
sammanföras till en lag. Beträffande det olämpliga i den splittring på särlagar
som nu råder hänvisas i motionen till uttalanden av bl.a. kommunalrättskommittén
och i remissyttranden över kommunallagsutredningens betänkande
(SOU 1974:99) Enhetlig kommunallag.

Beträffande motiveringen i övrigt hänvisas till motionen.

Över motionen har utrikesutskottet avgett yttrande (bilaga 1 till betänkandet).

Nuvarande ordning m. m.

Enligt 1 kap. 4 § i den nya kommunallagen får kommun och landstingskommun
själva vårda sina angelägenheter. Denna bestämmelse har i sak
oförändrad överflyttats från tidigare kommunallagar. Det är i sista hand
besvärsmyndigheterna som har att i sin rättstillämpning fastställa gränserna
för den kommunala kompetensen. På sådana områden där den kommunala
verksamheten har blivit föremål för särskild lagstiftning har uppställts regler
för kommunernas befogenheter. Så är fallet med t. ex. social omvårdnad,

1 Riksdagen 1977/78. 4 sam!. Nr 44

KU 1977/78:44

barnavård, hälsovård, byggnadsväsende, undervisningsväsendet m. m.

Förutom ett i motionen omnämnt regeringsrättsutslag (RÅ) 1975 om
upphävande av ett landstingsbeslut varigenom vissa kommunala upphandlingsorgan
uppmanades att inte köpa vissa varor hos vissa leverantörer i USA
kan från rättspraxis nämnas att befogenhetsöverskridande ansetts föreligga
beträffande anslag till Vietnams civilbefolkning (RÅ 1968), bostadsbaracker
till stad i Jugoslavien (RÅ 1973), fråga om upphandling av sydafrikanska
varor (RÅ 1969). 1 ett fall från Trollhättan (RÅ 1974) ansågs beviljande av ett
anslag till internationell folkhögskola lagligt. Rättspraxis tyder på att
kommun principiellt inte får befatta sig med sådana frågor som gäller t. ex.
utrikespolitiken. Det bör dock i sammanhanget erinras om att möjlighet
numera öppnats för kommun att lämna internationell katastrofhjhälp genom
1975 års lag i ämnet (SFS 1975:494, se KU 1975:16). Till detta betänkande
fogas ett utdrag ur prop. 1975:84 med förslag till den angivna lagen där
gällande rätt angående kommunal kompetens på ifrågavarande område
redovisas (bilaga 2).

Utskottet

1 motionen begärs utredning av frågan om utvidgning av den kommunala
kompetensen så att kommuner och landsting ges möjlighet att delta i
internationella solidaritetsyttringar. En särskild fråga som bör övervägas i
sammanhanget är enligt motionen om de olika speciallagar som nu reglerar
den kommunala kompetensen kan sammanföras till en lag.

1 yttrande över motionen har utrikesutskottet bl. a. understrukit att det
föreligger en principiell skillnad mellan beslut om solidaritetsaktioner som
fattas av frivilliga organisationer och sådana som fattas av konstitutionella
organ, vilkas beslut blir bindande för medborgarna. Ett bifall till motionen
skulle således kunna innebära att medborgarna i vissa frågor med internationell
räckvidd skulle bli bundna inte bara av beslut av riksdag och regering
utan även av beslut av de kommunala och landstingskommunala organen.

En sådan ordning skulle enligt utrikesutskottet, som avstyrker bifall till
motionen, rubba den avvägning som gjorts mellan å ena sidan den
kommunala självstyrelsen och å andra sidan riksdagens och regeringens
ansvar för den svenska utrikespolitiken, vilket särskilt i tider av internationell
oro skulle kunna åstadkomma besvärliga avvägningsproblem. Konstitutionsutskottet
instämmer i utrikesutskottets synpunkter och avstyrker
sålunda motionskraven i denna del.

KU 1977/78:44

bestämmelsen i kommunallagen kompletterades av ett tämligen stort antal
särskilda lagar som gav kommunerna och landstingskommunerna rätt att
vidta åtgärder på vissa områden. Såsom anfördes i propositionen borde det
därför övervägas om åtgärder kunde vidtas för att undanröja de olägenheter
från lagteknisk och praktisk synpunkt som den nuvarande ordningen
innebar.

Enligt vad utskottet inhämtat har regeringen sin uppmärksamhet inriktad
på detta problem och kommer att överväga frågan. I detta läge anser utskottet
något särskilt initiativ från riksdagens sida inte erforderligt.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår motionen 1976/77:433.

Stockholm den 9 maj 1978

På konstitutionsutskottets vägnar
KARL BOO

Närvarande: Karl Boo (c), Hilding Johansson (s), Anders Björck (m), Holger
Mossberg (s), Bertil Fiskesjö (c), Olle Svensson (s), Sven-Erik Nordin (c), Lars
Schött (m)*, Hans Gustafsson (s), Bengt Kindbom (c), Yngve Nyquist (s)*,
Britta Hammarbacken (c). Wivi-Anne Cederqvist (s), Kerstin Nilsson (s) och
Daniel Tarschys (fp).

*Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av Hilding Johansson, Holger Mossberg, Olle Svensson, Hans Gustafsson,
Yngve Nyquist, Wivi-Anne Cederqvist och Kerstin Nilsson (alla s) som
ansett att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

I motionen begärs utredning av frågan om utvidgning av den kommunala
kompetensen så att kommuner och landsting ges möjlighet att delta i
internationella solidaritetsyttringar. En särskild fråga som bör övervägas i
sammanhanget är enligt motionen om de olika speciallagar som nu reglerar
den kommunala kompetensen kan sammanföras till en lag.

I yttrande över motionen har utrikesutskottet bl. a. understrukit att det
föreligger en principiell skillnad mellan beslut om solidaritetsaktioner som
fattas av frivilliga organisationer och sådana som fattas av konstitutionella
organ, vilkas beslut blir bindande för medborgarna. Man kan inte utesluta
möjligheten att en kommun med anledning av en inträffad händelse skulle
kunna fatta beslut om en solidaritetsaktion som inte överensstämmer med

KU 1977/78:44

den officiella svenska utrikespolitiska linjen.

Som anförs i en avvikande mening till utrikesutskottets yttrande innebär
en utvidgning av den kommunala kompetensen på det sätt som skisseras i
motionen vissa komplikationer. Det ligger dock ett betydande värde i att
kommuner och landsting ges möjlighet att delta i internationella solidaritetsyttringar.
Därför är det av stor vikt att arbetet för internationell solidaritet får
förankring i en så bred folklig opinion som möjligt. Från denna synpunkt är
det enligt den avvikande meningen önskvärt att solidaritetsyttringar på det
internationella fältet även kan ske via de kommunala organen.

Konstitutionsutskottet vill erinra om att kommuner och landsting sedan
1975 har rätt vidta internationella solidaritetsaktioner i form av katastrofhjälp.
Enligt utskottet talar starka skäl för att genom lagstiftning ge
kommunerna möjlighet att för egen del vägra inköp av varor från vissa
leverantörer i syfte att stödja människor som på grund av dessa leverantörers
handlande försatts i en situation som i politiskt, socialt, fackligt eller
ekonomiskt hänseende är oacceptabel från de värderingar som är förhärskande
i det svenska samhället. Enligt utskottet bör frågan sålunda såsom
föreslås i motionen bli föremål för utredning.

Vad gäller den i motionen upptagna frågan om sammanförande av vissa
speciallagar som reglerar den kommunala kompetensen till en lag vill
utskottet erinra om att utskottet i sitt yttrande förra året över propositionen
1975/76:187 om ny kommunallag m. m. - i likhet med bl. a. föredragande
statsrådet - ansåg att det var otillfredsställande att den allmänna kompetensbestämmelsen
i kommunallagen kompletterades av ett tämligen stort antal
särskilda lagar som gav kommunerna och landstingskommunerna rätt att
vidta åtgärder på vissa områden. Såsom anfördes i propositionen borde det
därför övervägas om åtgärder kunde vidtas för att undanröja de olägenheter
från lagteknisk och praktisk synpunkt som den nuvarande ordningen
innebar.

Utskottet vidhåller sin ståndpunkt i frågan och föreslår att riksdagen ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om behovet av åtgärder i det
angivna hänseendet.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen

1. med bifall till motionen 1976/77:433 i denna del hos regeringen
begär utredning av frågan om utvidgning av den kommunala
kompetensen i enlighet med vad utskottet anfört,

2. med anledning av motionen 1976/77:433 i denna del ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om behovet av
sammanföring till en lag av vissa speciallagar beträffande den
kommunala kompetensen.

KU 1977/78:44

Bilaga 1

Utrikesutskottets yttrande
1977/78:1 y

med anledning av motion om vidgning av den kommunala kompetensen
enligt kommunallagen och landstingslagen

Till konstitutionsutskottet

Genom beslut den 7 februari 1977 har konstitutionsutskottet hemställt om
utrikesutskottets yttrande över motion 1976/77:433 av Hilding Johansson
m. fl. (s) om vidgning av den kommunala kompetensen enligt kommunallagen
och landstingslagen.

Motionen

I motionen i fråga hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om
förslag om en vidgning av kommunernas och landstingskommunernas
kompetens för att möjliggöra kommunala solidaritetsyttringar på det internationella
fältet.

I motionen erinras om att kommunala opinionsyttringar och solidaritetsaktioner
med internationell anknytning i princip faller utanför den kommunala
kompetensen enligt kommunallagen. Utrikes-, handels- och biståndspolitiken
handhas av riksdagen och regeringen. Sådana aktioner anses också
sakna det nödvändiga sambandet med den egna kommunen och därför strida
mot den s. k. lokaliseringsprincipen. Motionärerna hänvisar till rättsfall från
år 1975 där regeringsrätten upphävde beslut av Stockholms kommun och
Stockholms läns landsting att rekommendera sina kommunala upphandlingsorgan
att inte köpa sallad och vindruvor från amerikanska odlare som
vägrar sluta avtal med amerikanska lantarbetarförbundet.

Motionärerna erinrar om att den kommunala kompetensen successivt
utvidgats genom särskilda lagar. Senast skedde detta år 1975 då en lag antogs
som gav kommuner och landsting möjlighet vidta solidaritetsyttringar på det
internationella fältet i form av katastrofhjälp. Denna utveckling bör nu
fullföljas, anser motionärerna. Starka skäl talar enligt deras mening för att
kommuner och landsting genom lagstiftning får rätt att vägra att köpa varor
från vissa leverantörer i syfte att stödja människor som på grund av dessa
leverantörers handlande försatts i en situation som i politiskt, socialt, fackligt
eller ekonomiskt hänseende är outhärdlig och förnedrande.

Utskottet

Den allmänna kommunala kompetensen regleras av bestämmelsen i 1 kap.
4 § kommunallagen där det sägs att kommun och landstingskommun får
själva vårda sina angelägenheter.

KU 1977/78:44

Den svenska utrikespolitiken är en angelägenhet som enligt svensk
konstitution handhas av de centrala riksorganen, dvs. riksdagen och
regeringen. 1 utrikespolitiken inräknas härvidlag även handels- och biståndspolitiken.
De beslut som riksdagen och regeringen fattat i utrikespolitiska
frågor har de kommunala organen att följa.

Som motionärerna framhåller har den kommunala kompetensen successivt
utvidgats genom särskilda lagar. Gränsen mellan kommunal- och
rikspolitik har därigenom blivit mindre tydlig. Flera av dessa lagar och
framför allt 1975 års lag om rätt för kommuner och landsting att lämna
internationell katastrofhjälp får ses mot bakgrund av det starkt ökande
intresset i det svenska samhället för internationella frågor och internationell
solidaritet.

Det engagemang som de svenska folkrörelserna av tradition visat för
förhållandena i främmande länder och som bl. a. tagit sig uttryck i den
verksamhet som bedrivits av olika missioner samt andra internationella
solidaritetsrörelser har under de senaste decennierna genom massmedias
genomslagskraft spritt sig till att omfatta allt större delar av folket. Den
svenska utrikes- och biståndspolitiken är i hög grad förankrad i detta
folkopinionens engagemang i världshändelserna. Riksdagen och regeringen
har vid skilda tillfällen talat om allmänna opinionens betydelse. Genom att
enskilda individer och organisationer aktivt debatterar och verkar för en
opinion om internationella företeelser kan denna opinion få en effektiv och
snabb förankring både i vårt eget land och kanske också i omvärlden.

Motionärerna önskar nu att de kommunala organen skall ges möjlighet
delta i internationella solidaritetsaktioner. Frågan uppkommer då, i vilken
mån ett bifall till motionen skulle innebära att intrång görs på den av
statsmakterna fastlagda officiella utrikespolitikens område. Utskottet har
härvidlag gjort följande överväganden.

Man kan naturligtvis inte utesluta möjligheten att en kommun med
anledning av en inträffad händelse fattar beslut om en solidaritetsaktion som
inte överensstämmer med den officiella svenska utrikespolitiska linjen. Om
ett sådant beslut fattas vid en tidpunkt av internationell spänning, såsom i ett
neutralitetsläge då krigstillstånd råder i Europa, kan en besvärande situation
uppkomma för regeringen.

I handelspolitiskt avseende är läget delvis ett annat. I det allmänna tull- och
handelsavtalet GATT finns bestämmelser om icke-diskriminering vid
handel mellan olika länder. Hittills har dessa bestämmelser icke gällt statliga
och kommunala organs upphandling. F. n. pågår ett arbete att även offentliga
upphandlingar skall omfattas av GATT.s icke-diskriminerande bestämmelser.
Enligt vad utskottet erfarit skulle en sådan utvidgning av GATT-avtalet
dock inte inverka på svenska kommunala myndigheters möjligheter att vidta
solidaritetsaktioner, då det nya avtalet knappast kommer att stipulera
strängare bestämmelser än dem som redan finns i det kommunala upphandlingsreglementet,
vilket antagits av det stora flertalet kommuner i Sverige.

KU 1977/78:44

Enligt vad utskottet inhämtat torde en lagstiftning som går längre än den
nuvarande svenska internationellt sett vara mycket sällsynt.

Utskottet finner att det föreligger en principiell skillnad mellan beslut om
solidaritetsaktioner som fattats av frivilliga organisationer och sådana som
fattats av konstitutionella organ vars beslut är bindande för medborgarna. Ett
bifall till motionen skulle kunna innebära att medborgarna i vissa frågor med
internationell räckvidd icke längre blott skulle bli bundna utav beslut av
riksdag och regering utan även av beslut av de kommunala och landstingskommunal
organen.

Den avvägning som gjorts mellan å ena sidan den kommunala självstyrelsen
och å andra sidan riksdagens och regeringens ansvar för den svenska
utrikespolitiken skulle kunna rubbas genom ett tillmötesgående av motionskraven.
En ny gränsdragning för den kommunala kompetensen skulle,
särskilt i tider av internationell oro, kunna åstadkomma besvärliga avvägningsproblem.

Utskottet finnér, från de synpunkter som utrikesutskottet har att beakta,
inte tillräckliga skäl att tillstyrka motionärernas önskemål.

Stockholm den 11 april 1978

På utrikesutskottets vägnar
ALLAN HERNELIUS

Närvarande vid ärendets slutbehandling: Allan Hernelius (m), Anna Lisa
Lewén-Eliasson (s), förste vice talmannen Torsten Bengtson (c), Erik
Adamsson (s), Sture Palm (s), Georg Åberg (fp), Olle Göransson (s), Gunnel
Jonäng (c), Ingrid Sundberg (m), Sture Ericson (s), Sture Korpås (c), Gertrud
Sigurdsen (s), David Wirmark (fp), Rolf Örjes (c) och Jan Bergqvist (s).

Avvikande mening

av Anna Lisa Lewén-Eliasson, Erik Adamsson, Sture Palm, Olle Göransson,
Sture Ericson, Gertrud Sigurdsen och Jan Bergqvist (samtliga s) som anser att
det avsnitt i utskottets yttrande som på s. 2 börjar med ”Man kan” och på s. 3
slutar med ”motionärernas önskemål” bort ha följande lydelse:

I det allmänna tull- och handelsavtalet GATT finns bestämmelserom ickediskriminering
vid handel mellan olika länder. Hittills har dessa bestämmelser
inte gällt statliga och kommunala organs upphandling. F. n. pågår ett
arbete att även offentliga upphandlingar skall omfattas av GATT:s ickediskriminerande
bestämmelser. Enligt vad utskottet erfarit skulle en sådan
utvidgning av GATT-avtalet dock inte inverka på svenska kommunala
myndigheters möjligheter att vidta solidaritetsaktioner, då det nya avtalet
knappast kommer att stipulera strängare bestämmelser än dem som redan

KU 1977/78:44

finns i det kommunala upphandlingsreglementet, vilket antagits av det stora
flertalet kommuner i Sverige.

Utskottet anser att det föreligger en principiell skillnad mellan beslut om
solidaritetsaktioner som fattas av frivilliga organisationer och sådana som
fattas av konstitutionella organ vars beslut kan bli bindande för medborgarna.
Man kan inte utesluta möjligheten att en kommun med anledning av en
inträffad händelse skulle kunna fatta beslut om en solidaritetsaktion som inte
överensstämmer med den officiella svenska utrikespolitiska linjen. Om ett
sådant beslut fattas vid en tidpunkt av internationell spänning, såsom i ett
neutralitetsläge då krigstillstånd råder i Europa, skulle en besvärande
situation kunna uppkomma för regeringen.

Även om en utvidgning av den kommunala kompetensen på det sätt som
skisseras i motionen således inte är utan komplikationer kan man dock inte
bortse från det värde som kan ligga i att kommuner och landsting ges
möjlighet att delta i internationella solidaritetsyttringar. Det är av stor vikt att
arbetet för internationell solidaritet får förankring i en så bred folklig opinion
som möjligt. Från denna synpunkt är det önskvärt att solidaritetsyttringar på
det internationella fältet även kan ske via de kommunala organen. År 1975
fick kommuner och landsting rätten till sådana internationella solidaritetsaktioner
vilka har formen av katastrofhjälp. Det kan emellertid också anföras
skäl för att kommuner och landsting genom lagstiftning får rätt att vägra att
köpa varor från vissa leverantörer i syfte att stödja människor som på grund
av dessa leverantörers handlande försatts i en situation som i politiskt, socialt,
fackligt eller ekonomiskt hänseende är outhärdlig och förnedrande.

Utskottet finner, att den i motionen aktualiserade frågan är viktig och
förtjänar att närmare utredas.

KU 1977/78:44

Bilaga 2

Utdrag ur propositionen 1975:84 om kommunal biståndsverksamhet
2 Gällande rätt

2.1 Kommuns och landstingskommuns kompetens

Den grundläggande bestämmelsen om kommunernas kompetens finns
i 3 § kommunallagen (1953:753, omtryckt 1969:765) (KL). Enligt paragralen
får kommunen själv vårda sina angelägenheter, såvitt icke handhavandet
därav enligt gällande författningar tillkommer annan. I paragrafen anges
vidare att särskilda bestämmelser finns om vissa kommunala angelägenheter.
Motsvarande bestämmelse finns i 3 § kommunallagen (1957:50, omtryckt
1969:766) för Stockholm (KL.S) och 4§ landstingslagen (1954:319,
omtryckt 1972:101) (LL). Sistnämnda bestämmelse innehåller också några
exempel på angelägenheter som tillhör landstingskommunens kompetensområde,
nämligen hälso- och sjukvård, undervisning, socialvård jordbrukets
och andra näringars utveckling.

Kompetensregeln i KL överfördes i oförändrat skick från lagen (1930:251)
om kommunalstyrelse på landet och lagen (1930:252) om kommunalstyrelse
i stad och fick sin nuvarande lydelse genom en lagändring år 1948 (SOU
1947:53, prop. 1948:140, KU 1948:24, rskr. 1948:270). Före ändringen år
1948 gällde att kommun själv fick vårda sina gemensamma ordnings- och
hushållningsangelägenheter, såvitt icke handhavandet därav enligt gällande
författningar tillkom annan.

Ändringen i paragrafen medförde en inte oväsentlig utvidgning av kommunernas
befogenheter i fråga om angelägenheter som inte tillhör det specialreglerade
området. Uttrycket ”gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter"
ansågs enligt rättspraxis i allmänhet innebära, att kommunen
fick vårda endast sådana angelägenheter som vartill gagn för samtliga
kommunmedlemmar eller för ett mera betydande antal av dem. Enligt paragrafens
nya lydelse är det allmänintresset och inte som tidigare gemensamhetsintresset
som skall vara normerande för kommunernas kompetens.
För att den kommunala åtgärden skall vara lagenlig fordras att den tillgodoser
ett allmänt till kommunen knutet intresse. En begränsning som gäller för
att en angelägenhet skall kunna anses som kommunal ligger således däri
att det allmänna intresset måste vara hänförligt till den egna kommunen.
Denna princip har varit erkänd ända sedan kommunallagarnas tillkomst.
Redan i förarbetena till 1862 års kommunalförordningar betonades, att det
låg i sakens natur att kommunens självverksamhet alltid förblev lokal.

Kompetensreglerna i KL, KLS och LL är allmänt avfattade. De kommunala
befogenheterna har därför fortgående kunnat anpassas efter
samhällsutvecklingens krav. I samband med tillkomsten av den nuvarande
kompetensregeln i KL framhölls också att det i stort sett borde bli rättstillämpningens
uppgift att närmare ange gränserna för kommunernas verksamhet
De främsta rättskällorna när det gäller att undersöka den kom -

KU 1977/78:44

munala kompetensen är, vid sidan av själva lagtexten och dess förarbeten,
den rättspraxis som har utbildats i kommunalbesvärsmål på det ifrågavarande
området.

Enligt 76 KL. 80 KLS och 78 LL får klagan över ett kommunalt
beslut, i den mån annat inte är föreskrivet, grundas endast på att beslutet
inte har tillkommit i laga ordning, strider mot lag eller annan författning
eller på annat sätt innebär ett kompetensöverskridande, kränker klagandens
enskilda rätt eller annars vilar på orättvis grund. Frågan om lagligheten
av ett kommunalt resp. landstingskommunalt beslut blir aktuell endast om
besvär anförs mot beslutet. Om beslutet däremot vinner laga kraft, anses
det i regel lagligt och bindande för kommunmedlemmarna oberoende av
om det har tillkommit i laga ordning eller inneburit ett överskridande av
den kommunala kompetensen.

Av visst intresse när det gäller frågan om kommunernas och landstingskommunernas
medverkan i internationell biståndsverksamhet är också
föreskrifterna i 50 § KL, 54 § KLS och 56 § LL att vad som tillhör kommun
resp. landstingskommun bör förvaltas så att kommunens eller landstingskommunens
förmögenhet inte minskas. Förmögenheten får enligt dessa
bestämmelser inte förbrukas för löpande behov. Skyddet avser den bokförda
nettoförmögenheten.

Regeringsrätten har i flera kommunalbesvärsmål haft att pröva kommunala
eller landstingskommunala beslut med internationell anknytning. I det
följande redovisas några sådana avgöranden kortfattat (förkortningen RÅ
avser regeringsrättens årsbok).

Ett beslut av kommunfullmäktige i Grums köping om att anslå 25 kr
till Estniska nationalrådet upphävdes av regeringsrätten, som anförde att
anslaget inte kunde anses avse någon köpingens angelägenhet (RÅ 1952
I 266).

Regeringsrätten upphävde vidare ett beslut av stadsfullmäktige i Norrköping
att bevilja 7 500 kr som stipendium åt en utländsk studerande vid
stadens högre tekniska läroverk. Beslutet ansågs inte avse en angelägenhet
som det tillkom staden att vårda (RÅ 1961 1 97).

Ett beslut av Malmöhus läns landsting att sydafrikanska varor tills vidare
skulle undvikas vid upphandling för landstingets räkning ansågs ligga inom
ramen för landstingets kompetens. Två ledamöter var skiljaktiga och anförde,
att landstinget genom sitt beslut avsett att uttrycka sitt ogillande
av den i Sydafrika förda apartheidpolitiken. Eftersom avgivande av opinionsyttringar
låg utanför gränserna för landstingets kompetens och landstinget
alltså hade överskridit sin befogenhet, ville dessa två ledamöter upphäva
beslutet. (RÅ 1965 I 90).

I plenimålet RÅ 1969 ref. 52 intog regeringsrätten motsatt ståndpunkt.
Domstolens majoritet (15 ledamöter) ansåg att ett beslut av stadsfullmäktige
i Stockholm att rekommendera stadens organ att tills vidare inte köpa sydafrikanska
varor var kompetensöverskridande. Beslutet betraktades inte som

KU 1977/78:44

en allmän rekommendation i syfte att få till stånd en ändamålsenlig upphandling
utan som en utrikespolitisk manifestation, varigenom fullmäktige
avsett att ge uttryck för ogillande av den i Sydafrika förda apartheidpolitiken.
Sju av regeringsrättens ledamöter ansåg beslutet vara kompetensenligt.

Ett beslut av stadsfullmäktige i Borlänge att anslå 5 000 kr till Svenska
röda korsets FNL-insamling för humanitär hjälp till Vietnams civilbefolkning
ansågs strida mot den kommunala kompetensen och upphävdes (RÅ
1968 K 613).

Stadsfullmäktiges i Västersås beslut att anvisa 91 000 kr till bl. a. tio bostadsbaracker
att överlämnas som gåva till den jordbävningsdrabbade jugoslaviska
staden Banja Luka ansågs falla utanför ramen förden kommunala
kompetensen. En ledamot av regeringsrätten ansåg dock anslagsbeslutet
lagligt med hänsyn till Västerås vänortsförbindelser med Banja Luka och
det akuta behovet av katastrofhjälp (RÅ 1971 C 296).

I tre fall har regeringsrätten haft att ta ställning till landstingskommuns
befogenhet att medverka i internationell biståndsverksamhet i samband med
kriget i Vietnam. I samtliga fall ansågs beslutet om sådan medverkan innebära
kompetensöverskridande.

1 dom den 16 april 1973 upphävde regeringsrätten sålunda ett beslut av
Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott att genom SIDA:s försorg
till det förstörda universitetssjukhuset i Demokratiska Republiken Vietnam
(Nordvietnam, DRV) skänka sjuk vårdsutrustning, som inte var i bruk men
som var fullt användbar och kunde värderas till 200 000 kr. Regeringsrätten
anförde att den med beslutet avsedda egendomen haft ett inte obetydligt
värde och att beslutet att skänka bort egendomen således inte varit motiverat
av landstingets egna ekonomiska intressen. Det kunde därför inte anses
ha varit en uppgift för landstinget att förfoga över egendomen på sätt som
skett. Förvaltningsutskottet hade alltså överskridit sin befogenhet.

I en annan dom den 16 april 1973 upphävde regeringsrätten ett beslut
av Uppsala läns landsting att anslå 6 000 kr för inköp av en läkarväska
genom Svenska röda korsets försorg. Beslutet ansågs innebära kompetensöverskridande.

I dom den 14 augusti 1973 slutligen upphävde regeringsrätten ett beslut
av Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott att anvisa ett anslag
om 100 000 kr som bidrag till återuppbyggnad av Bach Mai-sjukhuset i
Nordvietnam, eftersom det inte kunde anses vara en ladstingskommunens
angelägenhet att anslå medel till internationell biståndsverksamhet.

De gränser för den kommunala kompetensen som har dragits upp i kommunallagarna
och förarbetena till dessa samt i rättspraxis har i vissa avseenden
kommit att framstå som alltför snäva. Den kommunala kompetensen har
därför i några fall utvidgats genom särskild lagstiftning. Sålunda får kommun
resp. landstingskommun, enligt lagen (1962:638) om rätt för kommun att
bistå utländska studerande, beträffande dem som i anslutning till svenskt
utvecklingsbistånd vistas i kommunen eller landstingskommunen för studier

KU 1977/78:44

eller annan utbildning vidtaga åtgärder i syfte att underlätta deras vistelse
där och främja deras välfärd och trivsel. Enligt lagen (1968:131) om vissa
kommunala befogenheter inom turistväsendet får kommun vidtaga åtgärder
för uppförande och drift av turistanläggningar i den mån det är påkallat
för att främja turistväsendet inom kommunen. Lagen (1969:596) om kommunalt
partistöd är ytterligare ett exempel på en utvidgning av den kommunala
kompetensen. Enligt nämnda lag får kommun och landstingskommun
lämna ekonomiskt bidrag till politiskt parti, som under den tid beslut
om bidrag avser är representerat i kommunfullmäktige resp. landstinget.
Lagen (1970:663) om vissa kommunala befogenheter i fråga om sysselsättning
för handikappade ger kommun möjlighet att driva affärsverksamhet
i syfte att bereda arbetsanställning åt handikappade, i den mån handikappade
inom kommunen inte i tillräcklig omfattning kan beredas lämpliga anställningar
på annat sätt. År 1959 ändrades lagen (1947:523) om kommunala
åtgärder till bostadsförsörjningens främjande så att kommun fick möjlighet
att ekonomiskt stödja bostadsförsörjningen inte bara inom kommunen utan
också i område i vilket kommunen ingår och som kan anses utgöra en
enhet i bostadsförsörjningshänseende.

Under förarbetena till lagen om rätt för kommun att bistå utländska studerande
framhöll föredragande departementschefen (prop. 1962:191 s. 29) att
den offentliga internationella biståndsverksamheten borde vara en statlig,
inte en kommunal uppgift, och att det utmärkande för kommunala angelägenheter
var deras lokala anknytning. Biståndsverksamheten borde stödjas
huvudsakligen genom höjda statliga bidrag och frivilliga insatser. Kommunal
medverkan i biståndsarbetet kunde emellertid vara motiverad med
hänsyn till kommunernas bättre möjligheter att på vissa områden bedöma
vilka konkreta åtgärder som med hänsyn till lokala förhållanden bäst främjade
den samlade svenska hjälpinsatsen. Stipendiatverksamhet var enligt
departementschefen den gren av det internationella biståndsarbetet där kommunala
insatser låg närmast till hands. Det blev därvid inte enbart fråga
om finansiella bidrag utan tonvikten kunde läggas på praktiska åtgärder
i samband med omhändertagandet av stipendiaterna i Sverige. Departementschefen
förordade att kommun och landstingskommun bereddes laglig
möjlighet att vidtaga socialt eller kurativt betonade åtgärder för omhändertagande
av stipendiater, som i anslutning till svenskt utvecklingsbistånd
vistades inom kommunen. Hjälpinsatser som helt eller delvis hade formen
av penningstipendier skulle emellertid falla utanför den kommunala kompetensen.

Konstitutionsutskottet underströk i sitt utlåtande med anledning av propositionen
(KU 1962:21 s. 8) att tonvikten i fråga om kommunernas verksamhet
på ifrågavarande område kunde läggas på praktiska åtgärder i samband
med omhändertagande av stipendiaterna i Sverige och att de kommunala
insatserna för utvecklingshjälpen borde hänföra sig till själva stipendiatmottagningen
och begränsas till att genom andra åtgärder än pen -

KU 1977/78:44

ningstipendier underlätta stipendiaternas vistelse här och främja deras välfärd
och trivsel.

Riksdagen har även senare haft att behandla frågan om kommuns medverkan
i internationell hjälpverksamhet. I utlåtande med anledning av motioner
om rätt för kommun att utan vederlag överlåta viss sjukvårdsutrustning
till u-land hänvisade konstitutionsutskottet till det nyss nämnda utlåtandet
och anförde, att det inte fanns anledning frångå bedömningen alt
de finansiella resurserna för biståndsverksamheten huvudsakligen borde erhållas
genom statliga anslag och frivilliga insatser (KU 1970:22). Utskottet
ansåg att den fråga som hade tagits upp i motionerna kunde lösas genom
kontakter med frivilligorganisationer och hjälporgan för utvecklingsländer
och hävdade att i varje fall för det av motionärerna föreslagna ändamålet
någon lagändring inte borde genomföras, som innebar avsteg från de grundläggande
principerna i fråga om kommuns och landstingskommuns förmögenhetsförvaltning.

GOTAB 58152 Stockholm 1978