KU 1977/78:35

Konstitutionsutskottets betänkande
1977/78:35

med anledning av granskning av statsrådens tjänsteutövning och
regeringsärendenas handläggning

Jämlikt regeringsformen åligger det konstitutionsutskottet att granska
statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. Fördetta
ändamål har till utskottet överlämnats de protokoll som förts i regeringen
under år 1977. Beträffande vissa ärenden har utskottet även tagit del av de till
ärendena hörande handlingarna.

I det följande lämnas först en redogörelse för granskningsarbetets omfattning
och inriktning och sedan en översiktlig redovisning av regeringsprotokollens
innehåll m. m. Den verkställda granskningen och dess resultat upptas
därefter i betänkandets huvudavsnitt. Till betänkandet har fogats ett antal
bilagor, vari redovisas vissa inom utskottets kansli upprättade granskningspromemorior
m. m.

Granskningsarbetets omfattning och inriktning

I förra årets granskningsbetänkande (KU 1976/77:44) redovisades vissa
organisatoriska förändringar som vidtagits i regeringskansliet i anslutning till
regeringsskiftet efter 1976 års val. Beträffande regeringsärendenas beredning
lämnades redogörelser bl. a. för vissa ändringar inom kommittéväsendet, för
omfattningen av lagrådsgranskningen samt för vissa förberedelser för
tillämpningen av den nya medbestämmandelagen vad gäller beredningen av
regeringsärenden a. Vidare redovisades en särskild undersökning beträffande
omfattningen av enskilt statsråds beslutanderätt.

Utskottet har även i år tagit upp vissa frågor rörande regeringsärendenas
beredning. Bl. a. har behandlats den förhandlingsverksamhet avseende vissa
regeringsärenden som handhas av statens förhandlingsråd, vilket organ
inrättades fr. o. m. den 1 januari 1977. Utskottet avser att i höst fortsätta
granskningen av dessa frågor och avstår sålunda från att nu lämna någon
redovisning av denna förhandlingsverksamhet. I betänkandet lämnas vidare
uppgifter om förekomsten av vissa särskilda beredningsorgan för samråd med
departementen i olika frågor. Som aviserades i samband med förra årets
granskning har utskottet behandlat frågan om rätten att föra talan mot enskilt
statsråds beslut. Vidare har utskottet på sedvanligt sätt följt utvecklingen
beträffande lagrådsgranskningen och propositionsavlämnandet till riksdagen.
Utskottets granskning har som tidigare år även avsett författningarnas
utgivning liksom behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen.

Vad gäller riksdagens kontrollmakt har praxis beträffande det s. k.
frågeinstitutet undersökts. Det har gällt förhållandena under såväl den

1 Riksdagen 1977/78. 4 sami. Nr 35

KU 1977/78:35

nuvarande som den tidigare regeringens tid i fråga om bl. a. tidpunkten för
besvarande av interpellationer och frågor.

Regeringens handläggning av vissa frågor inom byggnadslagstiftningens
ram har granskats av utskottet. Det gäller dels regeringens prövning av några
uppmärksammade planärenden där åkermark berörts, dels praxis i fråga om
dispens från det s. k. tätbebyggelseförbudet. Vidare lämnas i betänkandet en
redovisning av regeringens åtgärder i fråga om stöd till Norrbottens järnverk
mot bakgrund av den granskning av Stålverk 80-frågan som utskottet företog
förra året. I likhet med förra året har granskningen även iårberört vissa frågor
om handläggningen av energifrågor. Förra årets devalveringsbeslut såvitt
avser regeringens handläggning har varit föremål för utskottets uppmärksamhet
under granskningen. Regeringens handläggning av vissa frågor
rörande de s. k. SAS-frikorten, som tidigare tilldelats bl. a. vissa regeringsledamöter,
har granskats av utskottet.

Ett antal ytterligare ämnen har tagits upp till granskning. Bland dessa kan
nämnas handläggningen av vissa utvisningsfall enligt den s. k. terroristparagrafen,
vissa frågor om lokaliseringsstöd m. m., vissa kommunindelningsfrågor
samt fråga om information från justitiedepartementets sida med
anledning av vissa reformer på familjerättens område.

Översiktlig redovisning av regeringsprotokollens innehåll m. m.

I de senaste årens granskningsbetänkanden har lämnats vissa statistiska
uppgifter beträffande antalet regeringsärenden och fördelningen av dessa på
olika departement. En motsvarande redovisning av förra årets ärenden har
tagits in i bilaga 1, där även 1976 års statistik har tagits med. Såsom utskottet
tidigare har redovisat har utvecklingen beträffande det sammanlagda antalet
regeringsärenden (tidigare s. k. konseljärenden) under den senaste tioårsperioden
inneburit först en successiv minskning från närmare 32 000 ärenden år
1966 till omkring 25 000 ärenden under åren 1969 och 1970 och därefter åter
en kontinuerlig ökning till drygt 28 000 ärenden under åren 1973-1975. Under
1976 skedde en minskning med närmare 800 ärenden, vilket 1977 följdes av
en ökning med knappt 300. Totala antalet regeringsärenden uppgick detta år
till 27 811. De senaste åren har det således skett en stabilisering kring 28 000
ärenden.

I tabellen i bilaga 1 har regeringsärendena fördelats dels på resp. departement,
dels på tio olika ärendegrupper. Beträffande antalet ärenden i de olika
grupperna kan konstateras, att en tredjedel av samtliga ärenden hänförs till
gruppen dispens- och övriga partsärenden. Här har skett någon minskning
jämfört med förra året, främst hänförlig till utbildnings- och budgetdepartementen.
Besvärsärendena utgör en nästan lika stor andel av regeringsärendena.
Arbetsmarknads-, utbildnings- och bostadsdepartementen har flest
besvärsärenden, vartdera ca 1 000. Nämnvärda förändringar har skett för
arbetsmarknadsdepartementet, vars ärendemängd ökat med ca 50 % och

KU 1977/78:35

försvarsdepartementet vars ärenden minskat till nästan hälften jämfört med
1976. Totalt har antalet ärenden i gruppen minskat något i förhållande till
föregående år. Gruppen tjänsteärenden omfattar ca 20 % av samtliga
regeringsärenden och är ungefär lika stor som 1976. Budget- och utbildningsdepartementen
svarar för flest tjänsteärenden. Betydande ökningar inom
denna grupp under 1977 kan noteras för utrikes- och kommundepartementen,
medan utbildningsdepartementet har något färre än föregående år. Den
fjärde och sista gruppen av mer betydande omfattning utgörs av regleringsbrev
samt anslags- och statsbidragsärenden, vilken innefattar drygt 4 000
ärenden. En viss minskning har skett jämfört med 1976. Stora förändringar i
ärendebelastningen har här skett mellan arbetsmarknads- och industridepartementen
beroende på överflyttningen av de regionalpolitiska frågorna till
industridepartementet. Vidare har minskningar i ärendemängden skett för
justitie- och utbildningsdepartementen, medan ökningar kan konstateras för
jordbruks- och bostadsdepartementen. Beträffande gruppen övriga ärenden
kan noteras, att denna omfattar drygt 400 fler ärenden än förra året. Detta
förklaras av att vissa ärenden som 1976 fördes till gruppen dispens- och övriga
partsärenden nu förts till gruppen övriga ärenden. Det gäller bl. a. anmälningar
till propositioner, vissa generella föreskrifter eller anvisningar,
godkännande av internationella överenskommelser samt vissa riksdagsskrivelser,
som ej föranlett utfärdande av lag, författning eller regleringsbrev utan
endast anmälts för regeringen och därefter lagts till handlingarna eller
överlämnats till utredning eller dylikt.

Vad beträffar fördelningen av regeringsärenden på departement kan
konstateras, att förändringarna i förhållande till år 1976 för de flesta
departement är ganska små. Mest har industri- och försvarsdepartementen
ökat (ca 400), och största minskningen hänför sig till justitie- och ekonomi/
budgetdepartementen (ca 300).

Vidare kan här nämnas att särskilda protokoll förs vid konselj då
regeri ngen sammanträder under statschefens ordförandes kap. U nder år 1977
har förekommit fyra konseljer. 1976 hölls tre konseljer.

Utskottets granskning

1. Vissa frågor rörande regeringsärendenas beredning

a) Allmänt om beredningsforfarandet

I samband med 1974 års granskningsarbete företog utskottet en undersökning
av organisation och arbetsformer i de olika departementen, varvid
statsrådsberedningens verksamhet översiktligt berördes. Vid 1975 års
granskning gjordes en närmare genomgång av statsrådsberedningens förhållanden.
Därvid belystes bl. a. statsrådsberedningens samordnande funktion
för departementsarbetet i stort och det sedan flera år pågående arbetet inom

KU 1977/78:35

statsrådsberedningen med frågor om decentralisering av olika ärenden och
ärendegrupper från regeringen till underlydande myndigheter. Utskottet
återkom vid 1977 års granskning, i samband med sin redogörelse för
regeringsskiftet, till frågan om organisationen inom regeringskansliet.

Under årets granskningsarbete har inom kansliet upprättats en promemoria
angående beredningen av ärenden inom regeringskansliet, vilken
fogats som bilaga 2 till detta betänkande. I promemorian redovisas kortfattat
de regler och anvisningar som styr dels beredningen av ärenden inom ett visst
departement, dels beredningen av ärenden där mer än ett departement skall
medverka (gemensam beredning).

Grundläggande bestämmelser om beredningen av regeringsärenden finns i
regeringsformen (RF). I departementsförordningen finns fastställt hur regeringsärendena
skall fördelas på de olika departementen. I anknytning till
denna förordning har utfärdats en förordning med instruktion för regeringskansliet,
i vilken bl. a. ges allmänna föreskrifter om departementens
uppgifter, deras organisation och arbetsfördelningen inom departementen.
Vissa ytterligare bestämmelser om beredning finns i resp. departements
arbetsordning, vilken utfärdas av departementschefen. I syfte att uppnå
likformighet mellan departementen avseende arbetsordningen utarbetades
1969 en förebild till arbetsordning för departement. Avvikelserna från denna
är fåtaliga och i allmänhet oväsentliga.

Beträffande gemensam beredning finns de generella reglerna i departementsförordningen
och i instruktionen för regeringskansliet. Dessutom häri
olika anvisningar och promemorior inom regeringskansliet angivits mera
detaljerade regler för förfarandet vid gemensam beredning.

Vidare har till utskottet från statsrådsberedningen överlämnats en promemoria
av den 7 november 1977 angående statsrådsberedningens organisation
och arbetsuppgifter m. m., vilken fogas som bilaga 3 till detta betänkande. Av
denna promemoria framgår, att statsrådsberedningens organisation från 1975
i huvudsak fortfarande är gällande. Tillkomsten av samordningskanslierna i
ekonomi- och arbetsmarknadsdepartementen har dock inneburit vissa
förändringar. Statsrådsberedningen bär huvudansvaret för samordningsarbetet
inom regeringen, men detta ansvar utövas i samarbete med samordningskanslierna.
Bedöms en fråga vara av större politisk vikt eller av annat
skäl av större politisk betydelse sker samråd mellan de tre i regeringen
ingående partierna på ett tidigt stadium i beredningsproöessen. Det kan
nämnas, att en representant för vart och ett av samordningskanslierna deltar i
de allmänna beredningarna. Tidigare var statssekreteraren i statsrådsberedningen
den ende icke regeringsmedlem som deltog i de allmänna beredningarna.
Av promemorian framgår också, att statsrådsberedningen tillsammans
med departementen har vidtagit olika åtgärder under hösten 1977 för att
effektivisera decentraliseringsarbetet över huvud taget. Bl. a. prövas ett
system med särskilda kontaktmän för decentraliseringsfrågor i varje departement.

KU 1977/78:35

Till utskottet har också överlämnats en promemoria från statsrådsberedningens
språkexpert med en redogörelse för språkvården inom regeringskansliet.
Promemorian bifogas detta betänkande som bilaga 4.

Av redogörelsen framgår att det f. n. finns två språkexperter anställda inom
statsrådsberedningen. Dessa arbetar med utbildning, granskning, rådgivning
och översyn av språkregler. Utbildningen betraktas som språkexperternas
viktigaste uppgift och är i första hand inriktad på handläggarna i departementen
och utredningssekreterarna. Granskningen av författningar, propositioner,
kommittédirektiv, svar på frågor och interpellationer sker vid den
interna delningen inom regeringskansliet. På grund av den stora textmängden
koncentreras granskningen till viktiga författningar etc. som
kommer att få betydelse för den enskilde medborgaren. Språkexperterna
ägnar sig också åt rådgivning och information i språkfrågor till departementens
personal men även till myndigheter, kommuner och olika institutioner.
Vidare medverkar de i den fortlöpande översynen av språknormer och
skrivregler.

Utskottet har inte funnit anledning till något särskilt uttalande med
anledning av de lämnade redogörelserna.

b) Särskilda samrådsorgan

Inom utskottet har tagits upp frågor om förekomsten av särskilda organ för
samråd med departementen. Från statsrådsberedningen har inkommit
förteckning dels över nuvarande samrådsorgan, bilaga 5, dels en sammanställning
upprättad inom statsrådsberedningens informationsgrupp i januari
1976 över motsvarande samrådsorgan under den förutvarande regeringens
tid, bilaga 6. Statsrådsberedningen utfärdade i juni 1975 särskilda anvisningar
för arbets- och samrådsgrupper. Anvisningarna, som alltfort gäller, har
fogats som bilaga 7 till detta betänkande.

Utskottet avser att även i fortsättningen följa utvecklingen beträffande
särskilda samrådsorgan. Den lämnade redovisningen har ej gett anledning till
något uttalande från utskottets sida.

2. Talerätt mot enskilt statsråds beslut

I förra årets granskningsbetänkande tog utskottet upp frågan om enskilt
statsråds beslutanderätt (KU 1976/77:44 s. 12-15). I betänkandet redovisades
bl. a. dem konstitutionella ramen för och omfattningen av statsrådens
beslutanderätt. Granskningen grundade sig på en promemoria utarbetad
inom utskottets kansli (bilägå 5). Utskottet uttalade särditiånfattningsvis'att
granskningen inte gett anledning till erinran mot de beslut av regeringen
varigenom statsråd bemyndigats att avgöra visst ärende eller viss grupp av
ärenden. I betänkandets ingress (s. 2) framhöll utskottet sin avsikt att i årets
granskningsbetänkande behadla frågan om rätt att föra talan mot enskilt

KU 1977/78:35

statsråds beslut i departementsärende.

Inledningsvis bör framhållas att som huvudregel i svensk förvaltningsrätt
anses gälla att beslut av statlig myndighet får överklagas. Något uttryckligt
stöd i författning behövs i princip inte för att överklagande skall vara tillåtet.
Däremot kan besvärsrätten normalt inte inskränkas utan stöd av föreskrift i
författning. Från huvudregeln om besluts överklagbarhet gäller emellertid
vissa undantag, bl. a. beträffande beslut utan rättsliga verkningar och beslut
under förvaltninsförfarandet.

Frågan om besvär över myndighets beslut regleras vanligen genom regler i
de specialförfattningar som innehåller de materiella föreskrifterna på olika
förvaltningsområden. Härutöver finns för statsförvaltningens del bestämmelserna
i 18 § allmänna verksstadgan (1965:600), som är tillämpliga på
statsmyndighet i den mån regeringen har bestämt det. Bestämmelserna
innebär bl. a. att talan mot myndighets beslut förs hos regeringen genom
besvär, om ej annat framgår av paragrafen i övrigt, av annan särskild
föreskrift eller av lagen (1971:309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol
att pröva vissa mål.

Enligt förvaltningslagen (11 §) föreligger besvärsrätt för "den som beslutet
angår, om det gått honom emot”. Besvärsrätten tillkommer alltså bara den
som i något avseende närmare berörs av ett beslut. (Här bortses från den i
kommunallagen medgivna klagorätten för kommunmedlem.) För att besvär
skall tas upp till saklig prövning av högre instans krävs sålunda att det
överklagade beslutet har sådana verkningar för den klagande, att det framstår
som rimligt att beslutet omprövas. Allmänt sett brukar för besvärsrätt krävas
att beslutet antingen påverkar vederbörandes rättsliga ställning eller att
klaganden annars har ett intresse i saken som är skyddat av eller på något sätt
erkänt av rättsordningen.

Besvärsrätt kan tillkomma inte bara enskild fysisk eller juridisk person
utan också offentlig myndighet som företrädare för allmänna intressen.
Statlig myndighet anses dock i regel inte vara behörig att föra talan mot ett
beslut, om inte klagorätt tillagts myndigheten genom uttrycklig författningsföreskrift.

Det har länge rått viss osäkerhet om statsråds beslut i departementsärende
är överklagbart. I äldre framställningar på detta område framskymtar
uppfattningen att statsrådet i de ärenden han avgjorde var högsta instans och
att hans beslut följaktligen inte var överklagbara. Endast i ett speciellt fall -ärende om utbekommande av allmän handling - stadgades dock tidigare ett
uttryckligt förbud mot överklagande av departementschefs beslut. Nu
gällande departementsinstruktion (numera kallad förordning med instruktion
för regeringskansliet) innehöll vid ikraftträdandet 1965 visserligen en
besvärsbestämmelse (28 §) men den avsåg endast besvär över tjänstemans
beslut i departementsärende. Bestämmelsens utformning kunde ge upphov
till den motsatsvisa slutsatsen att besvär över statsråds beslut i departementsärende
inte var tillåtet.

KU 1977/78:35

Osäkerheten om rättsläget har emellertid skingrats på flera väsentliga
punkter under de senaste tio åren. I utslag i ett besvärsmål år 1967 fastslog
regeringsrätten att departementschef genom den beslutanderätt i personalärenden
som anförtrotts honom i departementsinstruktionen fick anses
intaga ställning som Kungl. Maj:t underställd myndighet. Eftersom inget
förbud mot överklagande föreskrivits ”eller eljest kan anses gälla” så följde
enligt regeringsrättens mening av allmänna grundsatser om besluts överklagbarhet,
att besvär fick anföras över departementschefs beslut i personalärende.
Rättsläget har ytterligare befästs genom att Kungl. Majit i statsrådet
har prövat besvär över departementschefs beslut i tjänstetillsättningsärenden
(statsrådsprotokoll den 8 december 1967, besvär av S. Sehlstedt).

Det senaste steget i denna utveckling av rättsläget är att regler om besvär
över beslut av departementschef under år 1974 (1974:834) infördes i
förordningen med instruktion för regeringskansliet. Bestämmelsen (30 §)
lyder:

I fråga om besvär över departementschefens eller tjänstemans beslut äger
18 § allmänna verksstadgan (1965:600) motsvarande tillämpning.

Huvudinnehållet i den åberopade paragrafen i allmänna verksstadgan har
återgetts ovan.

Genom regeringsrättens utslag, regeringens beslut med anledning av
besvär i tjänstetillsättningsärende och 30 § förordningen med instruktion för
regeringskansliet får enligt utskottet anses klarlagt att frågan om överklagbarhet
i princip inte skall bedömas annorlunda när det gäller statsråds beslut i
departementsärende än när det gäller andra förvaltningsbeslut. Det föreligger
således en presumtion för överklagbarhet i de ärenden där statsråd tillerkänts
en självständig beslutanderätt och därmed är att betrakta som en myndighet
underställd regeringen.

I promemoria till 1977 års granskningsbetänkande (KU 1976/77:44, bilaga
5) redovisades en kartläggning av de beslutsbefogenheter som tillkommer
enskilt statsråd. Som framgår av promemorian är rättsgrunden för dessa
befogenheter given antingen i författning eller i särskilt regeringsbeslut. I de
specialförfattningar, som innehåller bestämmelser om beslutanderätt för
statsråd, finns besvärsregler endast när det gäller beslut om utlämnande av
allmän handling. Som framgått ovan rådde tidigare förbud mot att överklaga
sådana beslut men genom ändring av tryckfrihetsförordningen under år 1976
(prop. 1975/76:160, KU 1975/76:48 och 1976/77:1) är det numera möjligt att
besvära sig över statsråds beslut att vägra utlämnande av allmän handling.
Besvären skall anföras hos regeringen (2 kap. 15 § TF). Lagändringen trädde i
kraft 1 januari 1978.

Beträffande övriga beslut saknas särskilda besvärsregler. 1 den mån
beslutet anses överklagbart får alltså den nyss återgivna bestämmelsen (30 (j) i
förordningen med instruktion för regeringskansliet tillämpas.

Sammanfattningsvis vill utskottet framhålla att rätten att få en under -

KU 1977/78:35

ordnad myndighets beslut prövat i högre instans är en viktig princip i det
svenska rättssystemet. Något skäl fora» undantaga från denna princip beslut
som fattats av statsråd i departementsärende finns enligt utskottet inte. Ett
statsrådsbeslut som gått en part emot skall alltså kunna överklagas av denne i
den mån beslutet kan anses ha sådana rättsliga verkningar att det framstår
som rimligt att beslutet underkastas förnyad prövning. Om beslutet bedöms
vara överklagbart skall i ärende om myndighetsutövning mot enskild i
enlighet med förvaltningslagens bestämmelse besvärshänvisning i allmänhet
lämnas.

3. Remisser till lagrådet under år 1977

8 kap. 18 § RF innehåller följande bestämmelse om lagrådet:

För att avge yttrande till regeringen över lagförslag skall finnas ett lagråd,
vari ingår domare i högsta domstolen och regeringsrätten. Även riksdagsutskott
får inhämta yttrande från lagrådet enligt vad som närmare angives i
riksdagsordningen. Närmare bestämmelser om lagrådet meddelas i lag.

Hänvisningen till riksdagsordningen (RO) syftar på bestämmelsen i 4 kap.
10 §, som har följande lydelse:

Statlig myndighet skall lämna upplysningar och avgiva yttrande, då utskott
begär det. Sådan skyldighet åligger dock ej regeringen. Myndighet som ej
lyder under riksdagen kan hänskjuta begäran från utskott till regeringens
avgörande.

Begär minst en tredjedel av ledamöterna i ett utskott vid behandlingen av
ett ärende att upplysningar eller yttrande skall inhämtas från myndighet som
avses i första stycket, skall utskottet föranstalta om detta, såvida det icke
finner att därmed förenat dröjsmål med ärendets behandling skulle leda till
avsevärt men.

Lagrådets närmare sammansättning, arbete på avdelningar m. m. regleras i
lagen om lagrådet (1965:186), senast ändrad den 10 maj 1974 (1974:578).
Enligt lagen utgörs lagrådet av en ordinarie och högst två extra avdelningar,
varje avdelning i normalfallet bestående av tre justitieråd och ett regeringsråd.
Det stadgas vidare, att extra avdelning träder i tjänst endast när
regeringen förordnat därom och att sådant förordnande må meddelas när
arbetsbördan i lagrådet kan antas bli särskilt betungande. Beträffande
rekryteringen till lagrådet skall enligt lagen högsta domstolen utse justitieråden
och regeringsrätten regeringsråden. Regeringen kan förordna ledamot
som inte är justitieråd eller regeringsråd att tjänstgöra i lagrådet.

Den viktigaste ändringen beträffande lagrådets uppgifter infördes genom
beslut av 1970 och 1971 års riksdagar. Härigenom upphävdes Kungl. Maj:ts
skyldighet att beträffande viss lagstiftning inhämta yttrande av lagrådet.
Denna s. k. obligatoriska lagrådsgranskning omfattade bl. a. allmän civiloch
kommunallag, svenskt medborgarskap och statstjänstemännens rättsställning.
Utanför detta obligatoriska område föll t. ex. grundlag, kommu -

KU 1977/78:35

nallag, vallag, sekretesslag och skattelag.

Vid slopandet av den obligatoriska lagrådsgranskningen framhöll konstitutionsutskottet
(KU 1970:20) särskilt värdet av att lagrådsgranskningen
kunde utsträckas till lagförslag utanför det obligatoriska området. Det
framstod för utskottet som en brist att det inte tidigare funnits utrymme
härför med hänsyn bl. a. till att enligt utskottet en lagrådsgranskning inom
andra områden i åtskilliga fall kunde vara en angelägnare uppgift än
granskningen av vissa lagförslag inom den obligatoriska sektorn.

Vid riksdagsbehandlingen av författningsreformen förelåg inte enighet
inom konstitutionsutskottet angående den framtida utformningen av
lagrådsgranskningen (KU 1973:26 s. 55 och s. 125). Riksdagen följde
utskottets majoritet, som under hänvisning till utskottets uttalande i
samband med obligatoriets avskaffande bl. a. framhöll värdet av att lagrådsgranskningen
kunde utsträckas till lagförslag utanför det tidigare obligatoriska
området. Reservanterna i utskottet (c, m, fp) förordade å sin sida i
princip återinförande av obligatorisk lagrådsgranskning och framhöll därvid
som sin åsikt att lagrådsgranskningen utgjorde ett vidgat skydd för rättssäkerhetsintresset
och för enhetlighet, konsekvens och klarhet i rättssystemet.

Lagrådsgranskningen har därefter vid ett flertal tillfällen behandlats av
riksdagen dels i samband med utskottets dechargegranskning, dels med
anledning av motioner(KU 1974:22 och 57, 1975:12,1975/76:50och 56 samt
1976/77:44). KU 1975/76:56 avsåg behandlingen av de nya reglerna i RF av
de grundläggande fri- och rättigheterna. I propositionen (1975/76:209 s. 96)
uttalade departementschefen bl. a. att han inte hade något att invända mot att
lagrådets ställning blev föremål för en förutsättningslös utredning som gällde
lagrådets uppgifter inom hela lagstiftningsområdet. Under riksdagsbehandlingen
framfördes i motioner yrkanden bl. a. om införande av ett granskningsobligatorium
inom större delen av lagområdet. Utskottet anslöt sig till
propositionens förslag och hemställde att riksdagen måtte anhålla hos
regeringen om en förutsättningslös utredning om lagrådets ställning och
uppgifter. 1 en reservation (c, fp, m) yrkades att 8 kap. 18 § RF ändrades på så
sätt att lagrådet i princip skulle yttra sig över lagförslag, hänförliga till 8 kap. 2
och 3 §§ RF. Riksdagen biföll efter lottning utskottets hemställan.

Den år 1977 tillsatta utredningen om förstärkt skydd i regeringsformen för
de medborgerliga fri- och rättigheterna (rättighetsskyddsutredningen) skall
enligt sina direktiv även pröva frågan om lagrådets framtida ställning.
Direktiven (JU 1977:2) utgår från att obligatorisk lagrådsgranskning införs på
vissa områden. En särskilt tillkallad utredningsman har i juni 1977 till
rättighetsskyddsutredningen överlämnat betänkandet Lagrådets ställning
och uppgifter (Ds Ju 1977:10).

Rättighetsskyddsutredningen väntas lägga fram sitt betänkande i maj
1978. Enligt en presskommuniké från utredningen innebär förslaget för
lagrådets vidkommande att inriktningen av lagrådets granskning av lagför -

KU 1977/78:35

slag skall preciseras i regeringsformen, där det också skall anges på vilka
lagstiftningsområden lagrådets yttrande skall inhämtas samt att regeringen i
den mån den underlåter att höra lagrådet inom detta område skall redovisa
skälen härtill för riksdagen.

Lagrådet har under hela år 1977 arbetat på två avdelningar. I bilaga 8 till
detta betänkande upptas de propositioner som under 1977 granskats av
lagrådet. Som framgår av bilagan omfattar granskningen 26 propositioner.
Som jämförelse kan nämnas att motsvarande antal var 1972 15,1973 13,1974
10,1975 20 och 197611. Antalet lagrådsremisser har således ökat i förhållande
till tidigare år.

Inriktningen och omfattningen av lagrådsgranskningen är som framgår av
det föregående under utredning. Avsikten är att proposition på grundval av
rättighetsskyddsutredningens förslag skall föreläggas riksdagen före riksdagsvalen
1979. Utskottet saknar därför skäl att nu göra några uttalanden i
frågan.

4. Propositionsavlämnandet till riksdagen

Sedan 1975 har utskottet årligen granskat propositionsavlämnande till
riksdagen. Detta har varit naturligt mot bakgrund av den centrala roll för
riksdagsarbetet som propositionsavlämnandet spelar. Koncentreras avlämnandet
till vissa korta tidsperioder uppstår nämligen en rad olägenheter i
riksdagsarbetet. Det gäller bl. a. de enskilda ledamöternas möjligheter att
hinna lämna motioner, utskottens beredningsarbete samt kammarbehandlingen.
Vidare försämras massmediernas möjligheter att ge en tillfredsställande
redovisning av de behandlade frågorna. Avlämnas propositioner sent
under våren tvingas utskotten forcera sitt beredningsarbete, och kammaren
nödgas behandla och avgöra många ärenden med åtföljande starka tidspress
under riksmötets sista veckor.

Vid förra årets granskning konstaterade utskottet att det varit vanligt med
förseningar i förhållande till uppgjorda planer och de i RO fastställda
propositionstiderna. Vidare konstaterade man att en stark anhopning av
propositionsavlämnandet skett till vissa, mycket korta tidsperioder. Visserligen
hade en del förbättringar skett under 1976 jämfört med tidigare år, men i
vissa avseenden hade det även inträffat klara försämringar. Som särskilt
otillfredsställande framhölls att en mycket stor andel av propositionerna
avlämnats mot slutet av propositionstiderna - nästan hälften av samtliga
under sista veckan. Utskottet ansåg det då angeläget att framhålla att den
propositionsförteckning som lämnas av statsrådsberedningen i januari blir så
realistisk som möjligt, eftersom den i stor utsträckning kommer att styra
riksdagsarbetets planering.

Som underlag för årets granskning har framtagits ett statistiskt material
motsvarande vad som skett tidigare år, bilaga 9. Dessutom har gjorts en
noggrannare analys av höstens propositionsavlämnande än vad som skett

KU 1977/78:35

tidigare år, främst mot bakgrund av att allt fler propositioner numera
avlämnas under hösten.

Avseende spridningen i propositionsaviämnandet (tab. A) kan konstateras,
att den tidigare starka koncentrationen till slutet av mars månad nu har
avtagit. 1 stället har nu en del propositioner avlämnats tidigare, en del senare,
några så sent som i senare hälften av april månad. Fortfarande blir dock en
stor mängd propositioner avlämnade sista veckan och sista dagen av resp.
propositionstider. Av tabellen framgår, att ca 35 % av vårens propositioner
avlämnades under sista veckan och ca 15 % under sista dagen av resp.
propositionstid. Här har dock skett en förbättring jämfört med 1976. Under
1977 har andelen propositioner som avlämnats efter propositionstidernas
utgång uppgått till drygt 26 %. Därmed har denna andel ökat varje år sedan
1971. Dock bör anmärkas, att riksdagens behandling av 7 av de 27
propositionerna som avlämnats efter propositionstidernas utgång uppsköts
till 1977/78 års riksmöte.

Förseningen i propositionsaviämnandet (tab. B) har studerats med
utgångspunkt i de av statsrådsberedningen överlämnade förteckningarna
över vilka propositioner som regeringen avser att lämna samt när man avser
att lämna dem. Det visar sig att ca 40 % av propositionerna under 1977
avlämnats senare än planerat. Detta innebär en viss förbättring jämfört med
tidigare år. Den genomsnittliga förseningen för propositioner som avlämnats
senare än enligt statsrådsberedningens ursprungliga förteckning har jämfört
med tidigare år minskat något.

Uppgifter om de skilda departementens propositionsavlämnande under
våren resp. hösten 1977 återfinns i tab. C och D. Ett stort antal propositioner
som aviserats av regeringen blev ej avlämnade, ca en tredjedel under våren
och drygt en fjärdedel under hösten. Detta innebär väsentliga ökningar
jämfört med 1976. Antalet avlämnade propositioner som ej aviserats uppgick
under våren 1977 till 26 och på hösten till 12, vilket innebaren viss minskning
i förhållande till motsvarande perioder föregående år.

Utskottets granskning har gett vid handen, att de otillfredsställande
förhållanden rörande propositionsaviämnandet som utskottet under flera
tidigare år påpekat fortfarande kvarstår. Även om det skett förbättringar i
vissa avseenden avlämnas fortfarande alltför många propositioner under
vissa, korta tidsperioder under våren, och ett inte obetydligt antal propositioner
avlämnas efter att propositionstiderna gått ut. Vidare har utskottet
kunnat konstatera att det skett en kraftig ökning av antalet aviserade men ej
avlämnade propositioner under år 1977. Ett icke obetydligt antal propositioner
avlämnades också utan avisering i de propositionsförteckningar som
lämnats av statsrådsberedningen. Det är för utskottet angeläget att framhålla
att propositionsförteckningarna blir så realistiska som möjligt, eftersom de i
stor utsträckning kommer att styra riksdagsarbetets planering.

KU 1977/78:35

5. Utgivningen av Svensk författningssamling

1 likhet med tidigare år har utskottet granskat utgivningen av Svensk
författningssamling (SFS).

Från den 1 januari 1977 gäller ny lagstiftning angående kungörande av
lagar och andra författningar (SFS 1976:633). Därtill har regeringen utfärdat
en författningssamlingsförordning (SFS 1976:725) med närmare anvisningar
för utgivningen av SFS och övriga författningssamlingar.

Lagen om kungörande av lagar och andra författningar är tillämplig på
författning som beslutas av riksdagen, regeringen eller myndighet under
riksdagen eller regeringen. De publikationer som förekommer för kungörande
är, förutom SFS, riksdagens författningssamling, författningssamlingar
för centrala myndigheter samt en författningssamling för varje län.

För författningar som utfärdas av regeringen skall kungörandet liksom
hittills i princip ske i SFS. Enligt 13 § skall av författning framgå närden träder
i kraft.

Beträffande tidpunkten för kungörandet stadgas i 8 kap. 19 § RF att
beslutad lag skall utfärdas av regeringen utan dröjsmål och kungöras så snart
det kan ske samt att samma regel skall gälla beträffande förordning, om ej
annat föreskrives i lag.

Statsrådsberedningen har i en den 6 september 1976 dagtecknad promemoria
om rutinerna vid handläggningen av regeringsärendena m. m. beträffande
ikraftträdandetiden förordat att den dåvarande allmänna minimitiden
av en vecka mellan kungörandet (dvs. utkomstdagen från trycket) och
ikraftträdandet skulle förlängas med en vecka och underströk samtidigt att
denna ”tvåveckorsfrist” skulle anses som en minimitid. Om möjligt borde
tiden vara längre och - liksom dittills - ikraftträdandet sättas till en bestämd
dag.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen om kungörande av lagar och
andra författningar (1975/76:112) underströks i flera motioner vikten av att en
författning kan nå sina adressater i god tid före ikraftträdandet. Med
anledning härav uttalade konstitutionsutskottet (KU 1975/76:51 s. 8)
följande:

Utskottet kan instämma med motionärerna när det gäller vikten av att
planeringen av författningsutgivningen sker med beaktande av informationsfrågorna.
Som allmän riktlinje bör härvid gälla att en författning skall
träda i kraft först efter erforderligt rådrum för information om författningens
innehåll m. m. Utskottet förordar att planeringen av arbetet med nya lagar
och andra författningar sker med utgångspunkt från att om möjligt minst fyra
veckor bör förflyta mellan en författnings kungörande och dess ikraftträdande.
Är detta ogörligt bör helst åtminstone två veckor skilja kungörandet
och ikraftträdandet. Kortare tid än en vecka bör endast kunna komma i fråga i
undantagsfall. Till de absoluta minimikraven hör att en författning skall
kungöras på ett sådant sätt att möjlighet föreligger för envar som berörs av
författningen att ta del av författningens innehåll innan den träder i kraft.

KU 1977/78:35

Vad utskottet sålunda uttalat gav riksdagen regeringen till känna (rskr
1975/76:362).

1 anledning av förra årets granskning av utgivningen av SFS anförde
utskottet följande:

Granskningen ger liksom tidigare år utskottet anledning framhålla vikten
av att informationskravet blir tillgodosett genom att erforderlig tid får förflyta
mellan författningars utgivning av trycket och ikraftträdandet. Det är därför
tillfredsställande att statsrådsberedningen i promemorian den 6 september
1976 förordat att den allmänna minimitiden av en vecka mellan utgivningsdag
och ikraftträdande förlängs med en vecka.

Utskottet vill tillägga, att behovet av information om en författnings
innehåll i god tid före ikraftträdandet självfallet varierar beroende på
författningens innehåll. Att s. k. beredskapslagstiftning, t. ex. förordnande
om prisstopp, för att vara effektivt måste ges omedelbar verkan kan inte
ifrågasättas. Liknande skäl kan tala för att bestämmelser om skatter och
avgifter ibland sätts i kraft genast. Vidare kan det beträffande ändringar i
verksinstruktioner och liknande förordningar som inte omedelbart påverkar
andra än viss myndighet enligt utskottets mening accepteras att kort tid
förflyter mellan utgivning och ikraftträdande.

Bemyndigande till regeringen att förordna om ikraftträdande av lag har
ansetts möjligt genom bestämmelsen i 8 kap. 13 § RF. Den i det föregående
återgivna regeln i 13 § lagen om kungörande av lagar och författningar att det
av författning skall framgå när den skall träda i kraft har heller inte ansetts
hindra ett sådant bemyndigande.

Utskottet är medvetet om att det i särskilda fall kan föreligga svårigheter att
ange exakt ikraftträdandetid, när lagar antas av riksdagen. Detta gäller t. ex.
lagstiftning i anledning av att Sverige tillträtt en konvention som skall
tillämpas först sedan visst antal länder anslutit sig. Vidare kan ibland
ikraftträdandet vara beroende av annan lagstiftning eller av svåröverskådligt
följdarbete. En till innehållet så obestämd ikraftträdandebestämmelse som
att frågan överlämnas till regeringens avgörande är emellertid enligt utskottets
mening inte tillfredsställande från informationssynpunkt. Det är därför
angeläget att en sådan ordning inte används annat än i undantagsfall och när
det av alldeles speciella skäl är motiverat.

1 övrigt har granskningen inte föranlett något särskilt uttalande från
utskottets sida.

Under 1977 publicerades i SFS 1 195 författningar. Av dessa utkom 805,
dvs. två tredjedelar, två veckor eller längre före ikraftträdandet. För 390
författningar har således den uppställda tvåveckorsfristen inte iakttagits. 135
författningar utkom mellan en och två veckor före ikraftträdandet. Resterande
antal, dvs. ca 20 96, har således utkommit mindre än en vecka före
i kraftt rädandedagen.

49 författningar har satts i kraft omedelbart eller dagen efter utgivningsdagen.
Av dessa utgör 12 fastställelse av basbelopp enligt lagen om allmän
försäkring, fyra har samband med förordnande av prisstopp, åtta rör andra
ekonomisk/politiska åtgärder och tolv författningar rör ändringar i skattelagstiftningen.
Vidare har ikraftträdandedagen efter utgivningsdagen gällt
ändring i departementsförordningen (1977:14), ändring i utlänningskungö -

KU 1977/78:35

reisen (1977:36), förordning om utbetalning av statliga tjänstepensionsförmåner
och vissa socialförsäkringsförmåner (1977:110), lag om tillstånd till
överlåtelse av fartyg (1977:494), förordning om tillstånd till överlåtelse av
fartyg (1977:495), ändring i förordningen om den svenska fiskezonens
omfattning (1977:1182) samt ändring i kungörelsen om tullfrihet för varor
från utvecklingsländerna(1977:l 192). Det bör också nämnas att förordningar
om taxor för vissa enskilda vägar, linjesjöfarten på Gotland, viss linjetrafik
med buss samt ändring i förordningen om taxor för postverkets busslinjetrafik
(1977:644-647) har trätt i kraft två dagar efter utgivningsdagen.

Ikraftträdande före utgivningsdagen har förekommit i sex fall. Två
skatteförfattningar (1977:1173-1174) som trädde i kraft den 1 januari 1978
utkom från trycket den 11 januari samma år. Förordningen om ändring i
kungörelsen om avtalet mellan Sverige och Europeiska ekonomiska gemenskapen
samt förordningen om ändring i EFTA-konventionen (1977:1193,
1195) trädde båda i kraft den 1 januari 1978 och utkom den 9 februari 1978.
Lagen om upphävande av vissa författningar om skyldighet att föra
räkenskaper som underlag för taxering utkom från trycket den 17 maj 1977
men trädde i kraft den 1 maj samma år.

För 12 författningar har ikraftträdandet angetts till dag som regeringen
bestämmer. Tio av dessa är lagar och de två övriga är förordningar, nämligen
högskoleförordningen (1977:263) och förordningen för Sveriges lantbruksuniversitet
(1977:344). Av lagarna berör fem erkännande och verkställighet
av nordiska domar på privaträttens område (1977:595-599) och i övrigt avses
lag om ändring i förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik
(1977:251), lag om ändring i lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol
(1977:435), lag om ändring i lagen om användning av vissa tvångsmedel på
begäran av främmande stat (1977:436), körkortslag (1977:477) samt lag om
ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott (1977:478).

1 samband med 1976 års granskning uttalade utskottet tillfredsställelse
över de förbättringar av registren till SFS som uppnåtts bl. a. genom de s. k.
kumulativa kvartalsregistren. Utskottet ansåg dock att det borde prövas om
inte dessa register skulle kunna ges ut månadsvis. Inom statsrådsberedningen
har tagits fram uppgifter om den månadsvisa fördelningen av SFS
under 1977. Därav framgår, att det föreligger en stark koncentration av nya
författningar till sista månaden i varje kvartal. Man anser därför att en
månadsvis registerutgivning knappast ter sig meningsfull.

Utskottet konstaterar, att den av statsrådsberedningen rekommenderade
tvåveckorsfristen mellan utgivning och ikraftträdande har iakttagits för
merparten av författningarna, men att ca 20 procent har utkommit mindre än
en vecka före ikraftträdandedagen. Utskottet vill understryka vikten av att
informationskravet blir tillgodosett genom att erforderlig tid lår förflyta
mellan författningars utgivning av trycket och ikraftträdandet. Utskottet är
dock medvetet om att behovet av informaion om en författnings innehåll i
god tid före ikraftträdandet varierar beroende på författningens innehåll.

KU 1977/78:35

Utskottet noterar med tillfredsställelse att antalet författningar för vilka
ikraftträdandet angetts till dag som regeringen bestämmer har minskat till
knappt hälften jämfört med föregående år. Det är angeläget att en sådan
ordning inte används annat än i undantagsfall och när det är motiverat av
alldeles speciella skäl.

I övrigt har granskningen inte föranlett något särskilt uttalande från
utskottets sida.

6. Riksdagens skrivelser till regeringen

a) Allmänt

Regeringens redovisning av behandlingen av riksdagsskrivelserna - regeringens
skrivelse 1977/78:102 - har i 1 ikhet med tidigare år varit föremål för en
översiktlig genomgång med avseende på balansen av oavgjorda ärenden.
Resultatet redovisas i tabellform i bilaga 10 till detta betänkande. Av tabellen
framgår bl. a. att det totala antalet skrivelser som kommit in till och med den
30 november 1976 och som inte hade slutbehandlats senast nämnda dag
uppgick till 143. Av dessa slutbehandlades 66 skrivelser under perioden 1
december 1976-30 november 1977. Under samma tid avlämnades vidare 71
skrivelser, som inte hade slutbehandlats senast den 30 november 1976.
Balansen av oavgjorda ärenden föranledda av riksdagens skrivelser ökade
således under den aktuella tiden med 5.

Av de den 1 december 1977 kvarstående ärendena är 47 delvis slutbehandlade.
Beträffande sammanlagt 100 riksdagsskrivelser anges att de är beroende
på regeringens prövning. Knappt hälften av dessa skrivelser har inkommit
föreden 1 december 1976.

b) Angående behovet av särskilda regiel för regeringens handlande i nödsituationer Utskottet

har vid flera tillfällen under de senaste åren berört frågan om
behovet av särskilda regler för regeringens handlande i nödsituationer. I förra
årets granskningsbetänkande noterade utskottet att man erfarit att förutsättningarna
för en översyn av nämnda regler tagits upp i justitiedepartementet
under våren 1977.

Utskottet har inhämtat att man inom justitiedepartementet har övervägt
frågan och kommit till slutsatsen att gällande regler ger anvisningar om vilka
handlingsmöjligheter regeringen har i nödsituationer och om regeringens
ansvar för sitt handlande i sådana situationer. Utskottet har inte funnit
anledning att ifrågasätta denna bedömning men förutsätter att regeringen
fortlöpande ägnar uppmärksamhet åt frågan om sin och berörda myndigheters
handlingsberedskap för sådana situationer.

KU 1977/78:35

7. Interpellationer och frågor

Ett led i riksdagens kontrollmakt är det s. k. frågeinstitutet enligt vilket
riksdagsledamot har rätt att ställa interpellation eller fråga till statsråd i
angelägenhet som angår dennes tjänsteutövning (12 kap. 5 § KF). Ytterligare
bestämmelserom frågeinstitutet finns i RO. Någon uttrycklig skyldighet för
statsråd att besvara interpellation eller fråga föreligger inte. Angående
förarbetena till frågeinstitutet hänvisas till prop. 1973:90 (s. 425 och 565
f.).

I 6 kap. 1 § RO föreskrivs att interpellation skall ha bestämt innehåll och
vara försedd med motivering. Interpellation bör väckas endast i angelägenhet
av större allmänt intresse. Riksdagen beslutar om interpellationen får
framställas. Beslutet fattas utan föregående överläggning.

Det åligger statsråd, som inte besvarar interpellation inom fyra veckor från
det att riksdagen medgav att interpellationen fick framställas, att före
utgången av denna tid muntligen meddela riksdagen varför svar uteblir eller
anstår. Sådant meddelande får ej följas av överläggning. Interpellation
förfaller om den ej har besvarats vid det riksmöte då den väcktes.
Interpellation inges till kammarkansliet och anmäls av talmannen vid
sammanträde med kammaren utan dröjsmål efter det att interpellationen har
delats ut till riksdagens ledamöter. Frågan huruvida interpellationen får
framställas avgörs vid närmast följande sammanträde och tas upp på
föredragningslistan till detta sammanträde. Medger riksdagen att interpellationen
får framställas, skall talmannen skyndsamt tillse att statsrådet får del
av den (6.1.1 RO). När statsråd ämnar besvara interpellation, bestämmer
talmannen efter samråd med statsrådet och interpellanten vid vilket
sammanträde svaret skall lämnas (6.1.2 RO). I interpellationsdebatt får även
andra ledamöter än interpellanten delta.

Beträffande fråga finns bestämmelser i 6 kap. 2 § RO. I motsats till
interpellation får när fråga besvaras endast den ledamot som har framställt
frågan och det statsråd som lämnar svaret ta del i överläggningen. Fråga inges
till kammarkansliet. Det åligger talmannen att utan dröjsmål tillse, att
statsrådet får del av frågan och att anmäla den vid närmast följande
sammanträde (6.2.1 RO).

Om inte särskilda skäl föreligger, skall frågor besvaras vid en eller två
frågestunder varje vecka. Fråga bör besvaras vid den frågestund som infaller
närmast efter sex dagar från det att frågan lämnades till kammarkansliet. I
likhet med vad som gäller om interpellation förfaller fråga om den ej har
besvarats vid det riksmöte då den väcktes (6.2.2 RO).

Som bilaga II A till detta betänkande har intagits ett diagram angående
omfattningen av frågeinstitutets utnyttjande under tiden efter enkammarreformen.

Som framgår av diagrammet uppgick antalet interpellationer förra året till
sammanlagt 186. Av dessa besvarades 82 under perioden januari-maj och

KU 1977/78:35

återstoden hösten 1977. Som tidigare framgått skall vederbörande statsråd,
som inte besvarar interpellationen inom fyra veckor från det att riksdagen
medgav att interpellationen fick framställas, före utgången av denna tid
muntligen meddela riksdagen varför svar inte lämnats. Under våren 1977
lämnades 28 sådana meddelanden och under hösten 22, alltså sammanlagt 50
meddelanden. Vad gäller frågor framgår det av diagrammet att antalet sådana
uppgick till 554 under 1977. Härav besvarades 329 under våren och 225 under
hösten. Som nämnts bör fråga besvaras inom en vecka. I bilaga 11 B har
angetts vilka tidsöverdrag som förekommit beträffande frågesvar hösten
1975, våren 1976 och hösten 1977. Av bilagan framgåratt av 157 framställda
frågor hösten 1975 besvarades 62 först inom två veckor eller senare. Våren
1976 uppgick antalet frågor till 225 varav 92 besvarades försent. Hösten 1977
var det 124 frågor av 225 som besvarades senare än inom den i RO högst
angivna tiden.

Enligt utskottet är det självfallet omöjligt att helt undvika vissa tidsöverdrag
när det gäller besvarandet av interpellationer och frågor. Det kan t. ex.
vara sjukdomsfall eller utrikes tjänsteresa som nödvändiggör senareläggning
av svar, vilket i sin tur sammanhänger med antingen vederbörande statsråds
eller frågeställares förhållanden. Även måste hänsyn tas till det stora antalet
interpellationer och frågor som förekommit under senare år. Det kan särskilt
under mycket arbetstyngda perioder vara svårt att vid planeringen av
kammarens arbete få tid för alla interpellations- och frågedebatter. Utskottet
vill dock framhålla angelägenheten av att tidsöverdrag i möjligaste mån
undviks. Inte minst ur allmänhetens synpunkt är det av stor vikt att en fråga
inte har förlorat sin aktualitet när den besvaras.

Beträffande både interpellation och fråga tillämpas inte sällan den
ordningen att svar lämnas av annan ledamot av regeringen än den till vilken
frågeställaren riktat sig. Detta kan sammanhänga med ändringar av ärendefördelningen
mellan departementen e. d. När spörsmål riktas till statsministern,
dvs. i sådana fall där vederbörande frågeställare anser det vara av
särskild vikt att svar lämnas av regeringens främste företrädare, gör
statsministern en motsvarande bedömning. Denna bedömning kan leda till
att statsministern anser att svaret i stället bör lämnas av vederbörande
fackminister.

I bilaga 11 C redovisas vilka interpellationer och frågor som framställts till
statsministern och besvarats av denne eller annat statsråd under riksmötena
1975/76 och 1976/77 samt hösten 1977.

Den lämnade redovisningen har inte- gett anledning till något uttalande
från utskottets sida.

2 Riksdagen 1977/78. 4 sami. Nr 35

KU 1977/78:35

inte användas till att föra fram kritik mot enskilda. Utskottets granskning har
även avsett frågeinstitutets användning i detta hänseende. Denna granskning
har inte gett anledning till något uttalande.

8. Handläggningen av ärenden enligt byggnadslagstiftningen

Vid 1976 års granskning företogs en ingående undersökning av regeringens
handläggning av besvärsärenden (KU 1975/76:50 s. 5-13, bilaga 2). I denna
undersökning konstaterades att bostadsdepartementet (tidigare i huvudsak
civildepartementet) framstod som ett av de mest ”besvärstyngda” departementen.
Enligt undersökningen hade sedan 1972 andelen besvärsärenden av
det totala antalet regeringsärenden i departementet legat över 50 % med ett
högsta värde på 67 % under år 1974, motsvarande drygt 1 100 ärenden.
Huvudtendensen var ökande fram t. o. m. år 1974. Mellan sistnämnda år och
år 1975 visade statistiken en viss minskning, som enligt undersökningen
dock borde ses mot bakgrunden av en samtidig ökning av antalet oavgjorda
besvärsärenden. Som framgår av förra årets granskningsbetänkande (KU
1976/77:44 bilaga 1) ökade åter antalet besvärsärenden inom bostadsdepartementet
under år 1976.

1 1976 års undersökning framhölls att det ökade antalet besvärsärenden
inom departementet framför allt gällde olika byggnads- och planfrågor. Av
den mer detaljerade ärendestatistik som redovisades i undersökningen
(underbilaga 2 j, s. 149) framgår att ärendegrupperna ”planer och tomtindelningar”
samt ”övriga planärenden” tillsammans svarade för i genomsnitt
29 % av hela antalet besvärsärenden under perioden 1973-1975. Den i
särklass största ärendegruppen var dock besvär rörande byggnadsföretag och
byggnadsförbud, som utgjorde 54 % av det totala antalet ärenden.

En undersökning har i samband med årets granskning företagits av
handläggningspraxis i besvärsärenden på stads- och byggnadsplaneområdet
såvitt avser remissförfarande m. m. Undersökningen avser ärenden som
avgjorts under perioden januari-april 1977. Antalet avgjorda besvärsärenden
beträffande stadsplanefrågor uppgick under perioden till 69 och beträffande
byggnadsplanefrågor till 23.

Knappt hälften av dessa ärenden har avgjorts utan föregående remiss. Häri
ingår bl. a. de ärenden som inkommit efter besvärstidens utgång (deserta
ärenden). En något mindre andel av ärendena har remitterats till en instans,
vanligen vederbörande länsstyrelse. I några fall har ärendet även remitterats
till två eller tre myndigheter. Undersökningen ger vid handen att någon
rutinmässig remittering inte sker av dessa ärenden. Remissbehovet prövas
från fall till fall i överensstämmelse med statsrådsberedningens anvisningar
som ansluter till förvaltningslagens bestämmelser i detta hänseende.

När ärendet remitterats till två eller tre myndigheter har remissen skett
stegvis, dvs. en remissinstans yttrande har inväntats innan ärendet remitterats
vidare. Detta förfarande stämmer visserligen mindre väl med den

KU 1977/78:35

allmänna rekommendation om samtidig remiss till flera myndigheter som
ges i statsrådsberedningens anvisningar och förvaltningslagen. Enligt såväl
anvisningarna som lagen får emellertid "särskilda skäl” föranleda annat
förfarande. I anvisningarna anges sådana skäl kunna föreligga just i
planärenden. I sammanhanget bör erinras om att förvaltningslagen formellt
inte är tillämplig på handläggning av ärende hos regeringen men att de
principer som kommit till uttryck i lagen - enligt uttalanden i förarbetena - i
stor utsträckning borde följas även hos regeringen.

Handläggningstiden, dvs. tiden från det ärendet inkom till departementet
till beslutdagen, varierar starkt. I några fall är den endast några veckor, i
åtskilliga fall mer än ett år. Den viktigaste anledningen till dessa variationer
ligger självfallet i att vissa ärenden går på remiss, ibland i flera omgångar. Mer
än hälften av de icke-remitterade ärendena undersökningen avser har
avgjorts efter mindre tid än tre månader. Om ärendet remitterats till en
myndighet rör sig handläggningstiden, inklusive remisstiden, vanligen
mellan 6 och 9 månader. Vid remiss till flera myndigheter i olika omgångar
ökar som nyss sagts handläggningstiden avsevärt.

Av nedanstående uppställning framgår ärendeutvecklingen inom bostadsdepartementets
planenhet åren 1971-1977 (avrundade tal för åren
1971-1974).

	1971	1972	1973	1974	1975	1976	1977
Inkomna ärenden	940	1 400	1 370	1 350	1 430	1 557	1 893
Avgjorda ärenden	1 270	1 240	1 400	1 420	1 218	1 533	1 508
Balans 31/12	860	1 020	990	920	1 136	1 160	1 545

Som nämnts är bostadsdepartementet jämfört med andra departement hårt
arbetsbelastat av förvaltningsärenden av olika slag. Inte minst gäller det
prövningen av det stora antalet ärenden på byggnadslagstiftningens område.
Ärendeanhopningen har medfört långa handläggningstider. En anledning till
de långa handläggningstiderna är som tidigare framgått att man från
departementets sida i betydande utsträckning måste inhämta yttrande från
olika myndigheter. I sammanhanget kan erinras om utskottets uttalanden i
samband med förenämnda besvärsundersökning (KU 1975/76:50 s. 10).
Utskottet framhöll därvid, att det självfallet är angeläget att ärendena efter
avslutad remissbehandling tas upp till avgörande av regeringen så snart det
kan ske. Bl. a. måste strävan givetvis vara att undvika en sådan tidsutdräkt i
brådskande ärenden att frågan förlorat sin aktualitet, då regeringens beslut
fattas.

Utskottet har inhämtat att man inom bostadsdepartementet ägnar frågan
om de långa handläggningstiderna största uppmärksamhet. Vissa åtgärder i
form av bl. a. begränsning av remissförfarandet har vidtagits. Vidare har
departementet genom en särskild projektgrupp under ledning av statssekre -

KU 1977/78:35

teraren och expeditionschefen företagit en översyn av departementets
organisation och arbetsformer. Härvid har anlitats expertis på organisationsfrågor
från statskontoret. Resultatet av arbetet kommer att redovisas inom
kort. Avsikten är att på grundval av detta arbete företa vissa organisatoriska
förändringar inom departementet och dessutom öka antalet handläggare av
förval t n i ngsären den.

Enligt utskottet är det angeläget att man på olika vägar söker nedbringa
handläggningstiderna inom bostadsdepartementet. Som utskottet uttalade
1976 måste givetvis strävan vara att undvika en sådan tidsutdräkt i
brådskande ärenden att frågan förlorat sin aktualitet, då regeringens beslut
fattas. Enligt utskottet är det värdefullt att man inom bostadsdepartementet
avser att genom organisationsändringar och andra åtgärder komma till rätta
med handläggningsfrågorna. I övrigt har utskottets granskning i denna del
inte föranlett något uttalande.

Utskottets granskning har utöver nyss redovisade genomgång av vissa
frågor rörande handläggningsordningen inom bostadsdepartementet avsett
dels dispenser från det s. k. tätbebyggelseförbudet under både den nuvarande
och den förra regeringens tid, dels några uppmärksammade planärenden där
högvärdig åkermark berörts, vilka ärenden avgjorts av regeringen förra året. I
en inom utskottets kansli upprättad promemoria-bilaga 12 A till betänkandet
- lämnas en kort översikt av gällande rätt på angivna områden samt vissa
uppgifter om bakgrunden till byggnadslagstiftningen m. m.

Vad först gäller tätbebyggelseförbudet skall erinras om att en förutsättning
för att mark skall få användas till bebyggelse enligt 5 § byggnadslagen (BL) är
att den prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Denna allmänna
lämplighetsprövning skall ske vid planläggning i någon av de former som BL
anvisar. När det gäller glesbebyggelse får dock prövningen också, som ett
alternativ, ske i samband med prövningen av ansökan om byggnadslov.
Fr. o. m. den 1 juli 1977 står detta alternativa prövningssätt även öppet för
tätbebyggelse av mindre omfattning.

Enligt 136 § BL kan regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
för särskilt fall medge tillstånd till nybyggnad, vilken innefattar tätbebyggelse,
utan hinder av att förhållande ej föreligger som enligt BL förutsätts för
att mark skall få användas till tätbebyggelse.

Denna paragraf tillkom på hemställan av lagrådet, som påpekade, att
regeringen enligt det till lagrådet remitterade förslaget till BL inte ägde medge
undantag från den i lagen uppställda allmänna principen om vad som
förutsattes för att mark skulle få användas till tätbebyggelse. Rätt för
regeringen att under speciella förhållanden besluta om sådan avvikelse syntes
dock böra finnas. Regeringens befogenhet att i särskilda fall medge undantag
har inte begränsats av någon särskild förutsättning.

I 56 § byggnadsstadgan (BS) har föreskrivits att inom område, som inte
ingår i stadsplan eller byggnadsplan, lov ej får medges till nybyggnad, som
skulle innefatta tätbebyggelse. 1 enlighet med stadgandet i 136 § BL har

KU 1977/78:35

emellertid länsstyrelsen i 67 § BS fått befogenhet att, om särskilda skäl
föreligger, lämna tillstånd till sådant nybyggnadsföretag. Sådan befogenhet
kan under vissa förutsättningar även anförtros byggnadsnämnden. Denna
rätt att medge undantag omfattar befogenhet att dispensera från den i 5 § BL
uppställda allmänna principen om vad som förutsätts för att mark skall få
användas till tätbebyggelse.

1971 ändrades 6 § BL som definierar begreppet tätbebyggelse. Innebörden
av ändringen var dels att även sådan samlad bebyggelse som kan väntas
nödvändiggöra gemensamhetsanordningar skall anses som tätbebyggelse,
dels att vid prövning om tätbebyggelse föreligger hänsyn skall tas även till
bebyggelse som är att vänta. 1 samband med ändringsförslaget uttalade
departementschefen att det låg i sakens natur att bestämmelsen om dispens
från tätbebyggelseförbudet skulle tillämpas restriktivt. Departementschefen
ansåg att den ändring av tätbebyggelsedefinitionen som han förordade och
motiven för ändringen ytterligare markerade att dispens borde vara en ren
undantagsföreteelse. Enligt departementschefen borde dispensgivning
sålunda t. ex. inte få leda till att ett bebyggelseområde, för vilket detaljplan
borde ha upprättats, blir utbyggt utan föregående detaljplanering (prop.
1971:118).

1972 utsträcktes 5 § BL att gälla även glesbebyggelse. Avsikten med denna
lagändring var att stärka samhällets, i synnerhet kommunernas, ställning i
den lokala planeringen.

Till grund för lagändringarna låg prop. 1972:111 om hushållningen med
mark och vatten. Det förutsattes därvid att det i vissa angivna situationer
skulle finnas möjligheter att medge dispens från detaljpianekravet för
tätbebyggelse. Detta skulle kunna ske med stöd av antagen översiktsplan
eller annat översiktligt bedömningsunderlag. Bl. a. framhölls det i propositionen
att den nya ordningen medförde att också enstaka byggnadsföretag
som innefattar tätbebyggelse skall kunna tillåtas dispensvägen i fall där detta
oftast inte dittills varit möjligt. Som exempel härpå nämndes bebyggelse i
anslutning till befintlig jordbruksbebyggelse (se prop. s. 321). Även civilutskottet
anförde i sitt yttrande över propositionen (CU 1972:35 s. 17) att en
lokalisering av fritids- och permanentbostäder i anslutning till befintlig
jordbruksbebyggelse i många fall otvivelaktigt är en lösning som medför
ömsesidiga fördelar.

Som inledningsvis framgått har tätbebyggelseförbudet uppmjukats med
verkan fr. o. m. den 1 juli 1977. I propositionen 1976/77:122 som antogs av
riksdagen i slutet av förra riksmötet (CU 1976/77:35) lades fram förslag till
ändringar i BL och BS i det angivna syftet. Ändringarna innebär bl. a. att
tätbebyggelse av mindre omfattning kan lämplighetsprövas i samband med
prövning av ansökan om byggnadslov. Det principiella krav på detaljplan för
tätbebyggelse som tidigare gällt har således upphävts för dessa fall. Enligt
propositionen skall ändringarna ses mot bakgrund av dels uttalanden i
regeringsförklaringen den 8 oktober 1976 om enklare regler för viss bebyg -

KU 1977/78:35

geise, dels riksdagens beslut (rskr 1975/76:201) att som sin mening ge
regeringen till känna att redan gjorda överväganden i planeringsfrågor bör
knytas som motiv till ändringar i byggnadslagstiftningen m. m.

En statistisk jämförelse har gjorts beträffande av regeringen prövade
dispenser från tätbebyggelseförbudet under (orsta halvåret 1976 resp.
motsvarande tidsperiod 1977. Det gäller sålunda sådana fall där vederbörande
länsstyrelse vägrat dispens och frågan förts till regeringen genom besvär.
Resultatet av jämförelsen redovisas i följande uppställning.

Första halvåret 1976 Första halvåret 1977

Bifall Avslag Bifall Avslag

7 170 47 130

3,95 % 26,6 %

I en inom utskottets kansli upprättad promemoria - bilaga 12 B- lämnas en
kort redogörelse för samtliga dessa dispensärenden.

Utskottets granskning, som alltså avser tid före 1977 års uppmjukning av
det s. k. tätbebyggelseförbudet, har gett vid handen att antalet bifallna
dispenser ökade tämligen kraftigt under de två jämförda tidsperioderna, dvs.
med närmare 23 %. Av redovisningen framgår vidare att i de fall där förra
regeringen bifallit besvär över länsstyrelsens beslut hade byggnadsnämnden
tillstyrkt dispens i sex fall och motsatt sig dispens i ett fall, medan
motsvarande antal avseende den nuvarande regeringens dispensbeslut var 28
resp. 19.

Inom utskottet har gjorts gällande att den nya regeringen utnyttjat
dispensinstitutet på ett sätt som avviker från den restriktivitet i detta
avseende som regering och riksdag tidigare gett uttryck för skulle gälla.

Utskottet vill framhålla att regeringens befogenhet att i särskilda fall
meddela dispens från tätbebyggelseförbudet inte begränsats av någon
särskild förutsättning i BL. Det bör erinras om att i samband med de tidigare
angivna lagändringarna 1972 förutsattes att det i vissa situationer skulle
finnas möjligheter att medge dispens från detaljplanekravet för tätbebyggelse.
Beträffande de av den nya regeringen beviljade dispenserna har vidare
vederbörande byggnadsnämnd i flertalet fall tillstyrkt dispens. Enligt
utskottet är det naturligt att den nya regeringens något liberalare syn på
byggnadslagstiftningens tillämpning i hithörande frågor som också angetts i
regeringsförklaringen även kommer till uttryck i samband med dispensgivningen.
I övrigt har utskottets granskning i denna del inte gett anledning till
något uttalande.

Utskottets granskning har även avsett några uppmärksammade planärenden
som behandlades av regeringen förra året och där åkermark berördes
av planförslaget. Det första gäller ett beslut i augusti 1977 där regeringen
vägrade fastställelse av två stadsplaner för del av det s. k. Ope-Torvallaområdet
i Östersunds kommun. De andra besluten fattades av regeringen i juni
1977 och avsåg fastställelse av två byggnadsplaner berörande åkermark i

KU 1977/78:35

Staffanstorps kommun i Skåne. Besluten fogas som bilaga 12 C, D och E till
detta betänkande.

Som framgår av översikten av gällande rätt intar BL principiellt den
ståndpunkten att ett områdes läggande under stads- eller byggnadsplan är en
kommunal angelägenhet. Ett uttryck härför är att länsstyrelsen eller
regeringen vid fastställelseprövningen inte kan göra några ändringar i
planförslaget utan i princip endast kan säga ja eller nej till detta.

Vad gäller de statliga myndigheternas uppgift vid fastställelseprövningen
saknas närmare bestämmelser i BL som anger vad denna prövning skall avse.
Av förarbetena till BL framgår att denna prövning skall avse både lagligheten
av kommunernas planbeslut och att enskildas rätt inte trätts för när. Vidare
skall tillses att erforderlig hänsyn tagits till viktiga intressen som är
gemensamma för hela landet, t. ex. att natursköna områden skonas från
bebyggelse eller att god åkerjord bevaras.

I sammanhanget bör enligt utskottet vidare erinras om den fysiska
riksplaneringen beträffande vilken allmänna riktlinjer lades fram för riksdagen
1972. Statsmakternas beslut på detta område innebär bl. a. att de av
riksdagen fastlagda riktlinjerna för hushållningen med mark och vatten utan
uttryckligt lagstadgande skall bli vägledande för regeringen och underställda
myndigheter vid alla beslut om sådan markanvändning som riktlinjerna
avser. Dessa riktlinjer är av sådant slag att det vid fastställelseprövningen av
stads- och byggnadsplaner ankommer på de statliga myndigheterna att
bevaka att de beaktas.

I beslutet angående Ope-Torvallaärendet erinrades om att riksdagen under
senare år gett uttryck för en ökad restriktivitet i synen på användningen av
jordbruksmark för annat ändamål än jordbruk. Detta framgår bl. a. av
behandlingen av prop. 1975/76:1 med redovisning av programskedet i den
fysiska riksplaneringen. I besluten beträffande byggnadsplanerna i Staffanstorp
åberopades vissa riktlinjer för den fysiska riksplaneringen i Malmöhus
län. Även i dessa framhölls att stor restriktivitet bör iakttas i samband med
ianspråktagande av högvärdig jordbruksmark för annat ändamål.

Beträffande Ope-Torvallaplanen har inom utskottet gjorts gällande att
regeringens beslut innebär att kommunens inflytande på planfrågor åsidosatts
på ett sätt som står i mindre god överensstämmelse med det s. k.
planmonopolet.

Med hänvisning till vad nyss angetts beträffande vilka intressen som skall
beaktas av regeringen vid en prövning av stads- och byggnadsplaner har
utskottet inte kunnat finna att fog för kritik mot regeringen föreligger.

9. Angående regeringens åtgärder rörande Norrbottens Järnverk (NJA)
efter utskottets granskning av Stålverk 80-ärendet

I förra årets granskningsbetänkande behandlade utskottet frågan om den
förra regeringens handläggning av Stålverk 80-projektet (KU 1976/77:44 s. 28

KU 1977/78:35

ff.). Utskottet har vid årets granskning följt upp frågan genom att undersöka
vilka åtgärder den nuvarande regeringen vidtagit beträffande Norrbottens
Järnverk (NJA) efter förra årets granskning.

Som närmare framgår av granskningspromemorian, bilaga 13 till detta
betänkande, samt den i samband med förra årets granskning upprättade
promemorian (KU 1976/77:44 s. B 87) rekommenderade NJA:s styrelse
hösten 1976, att projektet Stålverk 80 skulle skjutas på framtiden. Regeringen
underrättades härom i februari 1977. Dessförinnan hade regeringen - i
december 1976 - fattat beslut om att i en proposition till riksdagen (1976/
77:57) begära anslag för NJA:s fortsatta verksamhet med omkring 1,8
miljarder kronor för att åstadkomma en finansiell rekonstruktion av företaget
och därmed säkra NJA:s fortbestånd. Bl. a. planerades en ökning av
valsverkskapaciteten. 1 propositionen uttalade industriministern, att han
hade för avsikt att i annat sammanhang återkomma beträffande Stålverk 80.
Riksdagen beviljade det begärda anslaget. I sitt betänkande över propositionen
förutsatte näringsutskottet (NU 1976/77:21) att riksdagen successivt
skulle få ta del av - och i den mån så behövdes ta ställning till - planerna för
den fortsatta utbyggnaden. Enligt utskottet innebar beslutet ett klart
principiellt ställningstagande till förmån för en positiv utveckling av NJA.

Stålbranschrådet beslutade i februari 1976 att utreda frågan om den svenska
handelsstålsindustrins framtida utveckling och struktur. En av förutsättningarna
för utredningen var att ett nytt stålverk skulle uppföras i Luleå. 1 denna
del ändrades direktiven sedan NJA:s styrelse i oktober 1976 fattat beslutet att
skjuta planerna på ett nytt stålverk på framtiden. Utredningen lämnade i april
1977 sitt betänkande Handelsstålsindustrin inför 1980-talet (SOU
1977:15-16). Omedelbart härefter började Gränges AB, Statsföretag AB, NJA
och Stora Kopparbergs Bergslags AB överlägga om bildandet av ett gemensamt
handelsstålsföretag. Dessa förhandlingar avslutades i november 1977
och ledde till att de berörda företagen föreslog, att ett gemensamt handelsstålsföretag,
Svenskt Stål AB (SSAB), skulle bildas.

Nämnda förslag har legat till grund för den proposition om det framtida
statliga engagemanget i handelsstålsindustrin (prop. 1977/78:87) som i
januari 1978 förelädes riksdagen. I enlighet med propositionens förslag har
riksdagen den 6 april 1978 beviljat anslag med ca 3,5 miljarder kronor för
bildandet av Svenskt Stål AB, vari skall ingå stål- och gruvrörelserna i
Gränges AB, NJA, Stora Kopparbergs Bergslags AB samt Gränges järnvägsrörelse.
Staten skall erhålla 50 % av aktierna i det nya bolaget (NU 1977/
78:45).

I propositionen anför industriministern, att han anser ett fullföljande av
Stålverk 80-projektet f. n. vara helt orealistiskt. Näringsutskottet ansluter sig
i denna del till propositionen utan någon särskild kommentar. I en reservation
(s) till betänkandet erinras om tidigare riksdagsbeslut rörande NJA, vari bl. a.
förutsatts en finansiell rekonstruktion av företaget samt en utbyggnad av
valsverks- och stålämneskapaciteten. Reservanterna utgår från att vad

KU 1977/78:35

riksdagen sålunda uttalat skall infogas i den långsiktiga planeringen.

Det kapitaltillskott på 1,8 miljoner som NJA erhöll våren 1977 har använts
på följande sätt: Sammanlagt 841 miljoner kronor har åtgått för att säkra
företagets förluster för åren 1975 och 1976. Extraordinära avskrivningar och
utrangeringar för år 1976 belöper sig på 214 miljoner kronor. Förlusten för
1977 beräknas preliminärt till 390 miljoner kronor. Det återstår således 355
miljoner av kapitaltillskottet. Dessa medel skall enligt riksdagsbeslutet
tillföras SSAB.

I samband med Stålverk 80-projektet träffades avtal med Kröchnerkoncernen
i Västtyskland om viss export av stålämnen. Enligt avtalet som
ingicks i januari 1976 och löper t. o. m. 31 december 1981 har NJA förbundit
sig att leverera 50 000 ton stränggjutna billets per år från Luleå till ett valsverk
som ägs av Kröchner i Haspe i Västtyskland. Kröchners tillverkar armeringsjäm
av det exporterade materialet. (Det ursprungliga Stålverk 80-projektet
avsåg export av ca 4 miljoner ton stålämnen per år.) Leveranserna fullföljs
avtalsenligt av NJA. Avtalet innebär bl. a. att NJA får en viss andel av
Kröchners försäljningspris för armeringsjärnet. Denna andel uppgår nu till ca
70 % av försäljningspriset. F. n. bedöms avtalet, som innehåller en indexklausul,
som mycket ogynnsamt för NJA beroende på de mycket låga priser
på armeringsjärn som råder i Västtyskland.

Den verkställda granskningen föranleder utskottet att göra följande
uttalande.

Läget inom stålbranschen har fortlöpande försämrats under de senare åren.
Detta gäller såväl den inhemska marknaden som världsmarknaden. NJA har
under denna tid visat ökade förluster. En finansiell rekonstruktion av
företaget gjordes våren 1977 genom ett kraftigt kapitaltillskott. Situationen
inom NJA visade sig emellertid vara allvarligare än man förutsåg vid denna
tidpunkt. Kapitaltillskottet konsumerades därför till större delen för täckning
av företagets förluster för åren 1975-1977.

Den framtida utvecklingen av handelsstålindustrin hade börjat utredas
1976. 1 april 1977 avgav utredningen sitt betänkande, som gick ut på en
betydande rationalisering av branschen för att åter söka få till stånd en rimlig
lönsamhet. I enlighet med utredningens förslag inleddes överläggningar
mellan de större handelsstålsföretagen om ett samgående, vilka överläggningar
ledde till beslutet om att förorda bildandet av Svenskt Stål AB.
Riksdagen har nu beviljat anslag för statens medverkan i det nya bolaget.

Redan genom NJA:s beslut att skjuta Stålverk 80-projektet på framtiden
upphörde enligt utskottets mening förutsättningarna för de tidigare riksdagsbesluten
om Stålverk 80. Alla av projektet direkt berörda har varit medvetna
därom, vilket bl. a. ersättningsanspråken från Luleå kommun vittnar om.

Enligt utskottets uppfattning har regeringen inte rimligen kunnat underlåta
att i den uppkomna krissituationen avvakta det pågående utredningsarbetet
om handelsstålbranschen innan slutlig ställning togs till NJ A:s framtida
utveckling.

KU 1977/78:35

Redan omkring två månader efter det att de berörda stålföretagen avslutat
sina överläggningar avgav regeringen proposition till riksdagen angående
Svenskt Stål AB.

Det anförda visar enligt utskottets mening att regeringen handlagt det
svårlösta och allvarliga problemet om NJA:s framtida utveckling med den
omsorg och skyndsamhet som var påkallad. 1 övrigt har granskningen inte
gett anledning till något uttalande från utskottets sida.

10. Regeringens handläggning av energifrågorna

Liksom föregående år har utskottet i årets granskning tagit upp regeringens
handläggning av energifrågorna.

Regeringsskiftet 1976 har inneburit nya förutsättningar för energipolitiken
i vårt land. 1 regeringsförklaringen anförde regeringen att den skulle föra en
energipolitik som tryggar energiförsörjning och sysselsättning samt ger
handlingsfrihet inför framtiden. Detta skulle enligt deklarationen bl. a. ske
genom insatser för effektivare energianvändning, ökad forskning kring
förnyelsebara energikällor som solenergi och vindkraft samt ett effektivare
utnyttjande av vattenkraften i redan exploaterade älvar. De outbyggda
norrlandsälvarna och andra värdefulla älvsträckor skulle bevaras.

Energipolitiken har inriktats på åtgärder av det slag som aviserades i
regeringsförklaringen. Mest uppmärksammad har utvecklingen på kämkraftsområdet
blivit. Den viktigaste förändringen i regeringspolitiken på
detta område är att säkerhetsfrågorna givits en mer framskjuten plats än
tidigare. Genom tillkomsten av den s. k. villkorslagen har garantier skapats
för att några nya kärnkraftsaggregat inte kommer att startas innan det
klarlagts att de säkerhetsproblem som är förknippade med den slutliga
förvaringen av det högaktiva avfallet kan lösas. Enligt lagen skall ägare till
kärnkraftsreaktor för att få tillstånd att ladda denna kunna visa hur och varén
helt säker slutlig förvaring av det vid upparbetningen erhållna högaktiva
avfallet kan ske. Om använt kärnbränsle inte avses bli upparbetat krävs för
tillstånd att reaktorinnehavaren har visat hur och var en helt säker slutlig
förvaring av det kan ske. För reaktorn Barsebäck 2, vilken var färdigställd vid
regeringsskiftet, gäller enligt lagen särskilda föreskrifter. För tillstånd till drift
av reaktorn efter den 31.12.1977 krävdes att reaktorinnehavaren (Sydkraft
AB) företett avtal, som på ett betryggande sätt tillgodoser behovet av
upparbetning av använt kärnbränsle eller har visat, att hanteringen av använt
ej upparbetat kärnbränsle kan ske på ett helt säkert sätt.

Vid årsskiftet 1976-1977 tillsatte regeringen också en särskild utredning,
energikommissionen, för att förbereda det energipolitiska beslut som riksdagen
skall fatta under hösten 1978. Kommissionen, som arbetat snabbt, har
i dagarna presenterat ett betänkande. Säkerhetsfrågorna kommer dock att
behandlas utförligare i ett nytt betänkande som enligt planerna skall föreligga

KU 1977/78:35

först under sommaren.

Genom dessa insatser från regeringens sida har tagits fram ett viktigt
underlag för det för energiförsörjningen på längre sikt viktiga beslut som
riksdagen har att fatta senare i år. Samtidigt har säkerhetsfrågorna ägnats det
intresse som är nödvändigt av hänsyn till vårt ansvar för framtiden. Särskilt
villkorslagen har varit av stor betydelse i detta avseende. De säkerhetskrav
som stipuleras i lagen för tillstånd att tillföra reaktor kärnbränsle har föranlett
kärnkraftsintressenterna att initiera och genomföra ett internationellt' sett
unikt forsknings- och utvecklingsarbete rörande säkerhetsfrågorna. Detta
arbete är ännu ej slutfört. En första rapport som behandlar förvaringen av
upparbetat avfall presenterades i december 1977. Arbetet fortsätter nu med
frågan om möjligheterna att finna en helt säker slutlig förvaring av icke
upparbetat utbränt kärnbränsle. Den första rapporten överlämnades till
regeringen i samband med att Vattenfall ansökte om tillstånd att ladda
reaktorn Ringhals 3.

Vid riksdagens behandling av energipolitiken 1975 uttalades att en förnyad
prövning av energiförsörjningen i hela dess vidd borde komma till stånd 1978.
Energikommissionens arbete är som framhållits ett led i förberedelserna inför
det kommande energibeslutet. Den i förhållande till ursprungliga planer
långsammare byggnadstakten vad gäller reaktorn Forsmark 3 motiveras av
den osäkerhet som finns rörande möjligheterna att uppfylla de villkor som
stadgas i villkorslagen och innebär att handlingsfriheten för framtiden
bevaras.

Regeringens handläggning av energifrågorna präglas av denna målsättning
vilken riksdagen f. ö. ställt sig bakom bl. a. vid behandlingen av kompletteringspropositionen
1976/77:150, i vilken regeringen aviserade ett uppdrag till
Vattenfall att utreda konsekvenserna av en senareläggning av byggnationen
av reaktorn Forsmark 3.

Energipolitiken hör till näringsutskottets arbetsområde. Konstitutionsutskottets
granskning av dessa frågor gäller den praxis och administrativa rutin
som tillämpas inom regeringen. Handläggningen av energifrågorna står enligt
utskottets mening väl i överensstämmelse med den vilja att fästa ytterligare
vikt vid säkerhetsfrågorna som riksdagen ställt sig bakom genom att anta
villkorslagen. Det är självklart att varje avgörande enligt villkorslagen måste
föregås av en noggrann prövning av huruvida de särskilda villkoren är
uppfyllda. Det är väsentligt att beslutsprocessen inte påskyndas på ett sådant
sätt att säkerhetsfrågorna åsidosätts. Utskottet har vid sin granskning inte
funnit annat än att regeringen handlagt dessa frågor med det ansvar som
medborgarna har rätt att kräva. I övrigt ger granskningen inte anledning till
något uttalande från utskottets sida.

KU 1977/78:35

11. Beslut om devalvering 1977

Devalveringsbesluten förra året fattades av riksbanksfullmäktige. Enligt
RF har riksbanken som är en myndighet under riksdagen en viktig funktion
när det gäller landets penning- och kreditpolitik. Bestämmelser om riksbanken
och riksbanksfullmäktige finns i RF:s kapitel om finansmakten (9
kap.). Beträffande samordningen med regeringens ekonomiska politik skall
erinras om några uttalanden från förarbetena till den nya författningen. 1
grundlagspropositionen (prop. 1973:90 s. 354) anslöt sig departementschefen
till grundlagberedningens förslag att riksbanken även i fortsättningen borde
vara en myndighet under riksdagen. Departementschefen uttalade, att det får
som hittills förutsättas att den kredit- och penningpolitik som riksbanken
bedriver samordnas inom ramen för den av regeringen förda ekonomiska
politiken. Med de av grundlagberedningen föreslagna reglerna om val av
fullmäktige i riksbanken reduceras ytterligare enligt departementschefen
risken för motsättningar mellan regering och riksbank. Förslaget innebär
nämligen att man alltid kan räkna med att det parti eller de partier på vars
förtroende regeringen grundar sin ställning också har det bestämmande
inflytandet i riksbankens fullmäktige.

Besluten 1977 om nedskrivning av kronans kurs fattades av riksbanksfullmäktige
dels den 4 april, dels den 28 augusti. Till betänkandet fogas
presskommunikéer från riksbanken rörande de vidtagna åtgärderna (bilaga 15
A och 15 B).

Frågan om regeringens handläggning av berörda valutapolitiska åtgärder
har tagits upp under årets granskningsarbete. Det kan nämnas att frågan
diskuterats i riksdagen vid ett flertal tillfallen bl. a. i en frågedebatt den 18
oktober 1977 mellan ekonomiminister Gösta Bohman och Kjell Olof Feldt. I
samband med ärendets behandling har utfrågning av ekonomiministern ägt
rum inför utskottet. Som bilaga 15 C till detta betänkande fogas vissa
intervjuuttalanden (engelsk ursprungstext samt i svensk översättning) av
ekonomiministern som gjordes i juni till en ekonomisk forskare representerande
Danielle Hunebelle's International Letter.

Inom utskottet har gjorts gällande att devalveringen förra hösten och i
samband därmed utträdet ur det s. k. ormensamarbetet skedde utan
tillbörliga kontakter och överläggningar med berörda länder bl. a. de nordiska
samt med det förra regeringspartiet. De nämnda intervjuuttalandena av
ekonomiministern som återgavs av nyhetsbyrån AP och även omnämndes i
svensk press före devalveringen var vidare ägnade att medverka till en
avsevärd valutaspekulation med åtföljande valutaförluster för landet.

Av utfrågningen med ekonomiministern framgick bl. a. följande. Beslutet
om devalveringen och utträdet ur ormensamarbetet hade föregåtts av
underhandsdiskussioner med företrädare för vissa i ormsamarbetet ingående
länder under förhållandevis lång tid. Slutgiltig kontakt med ormenländerna
togs i början av den vecka som föregick åtgärderna, dvs. näst sista veckan av

KU 1977/78:35

augusti 1977.1 slutet av denna vecka togs kontakter med företrädare för det
socialdemokratiska partiet. Några besked om socialdemokraternas inställning
till åtgärderna gavs inte vid dessa kontakter. Riksbanksfullmäktiges
beslut fattades på lördagen. Dagen efter sammanträdde ormenländerna i
Frankfurt. Beslutet blev dock känt sent på fredagskvällen. Regeringen följde
tidigare praxis när det gällde informationen till oppositionen. Några förhandlingar
i sådana frågor med oppositionen har inte förekommit tidigare.

Vid utfrågningen lämnade ekonomiministern även en redogörelse för
bakgrunden till intervjuuttalandena som gjordes i juni och blev kända genom
ett AP-meddelande den 29 juli 1977. Redovisningen av intervjusvaren var
enligt ekonomiministern korrekt om än i förkortad form.

Regeringens och ekonomiministerns handläggning av devalveringsfrågorna
vad gäller kontakter med berörda länder och det tidigare regeringspartiet
har inte gett anledning till erinran från utskottets sida. Utskottet, som
tagit del av de nämnda intervjuuttalandena, har inte heller i detta avseende
kunnat finna fog för någon kritik.

12. Regeringens handläggning av frågor med anknytning till de s. k. SASfrikorten År

1951 träffades mellan Scandinavian Airlines System (SAS) och de
skandinaviska luftfartsmyndigheterna överenskommelse om att myndigheternas
personal skulle i viss utsträckning erhålla fria eller rabatterade resor
med SAS enligt särskilda regler. Förmånen kom också att utgå till bl. a. vissa
regeringsledamöter.

I december 1977 beslutade SAS styrelse att förmånerna i vad gäller utanför
SAS styrelse stående personer skulle upphöra.

Inom utskottet har fråga väckts rörande regeringens handläggning av
ärenden med anknytning till frikorten. En redogörelse för dessa ärenden
lämnas i det följande.

Skattechefen hos länsstyrelsen i Stockholms län begärde i mars 1977 från
SAS en fullständig förteckning över samtliga de personer, som eventuellt
kunde bli aktuella för beskattning av förmån för innehav av s. k. gula och blå
frikort. Skattechefens begäran innefattade också uppgift om kortens utnyttjande
i varje särskilt fall. 1 juli månad 1977 överlämnade SAS en sådan
förteckning till skattechefen. I augusti 1977 begärde en person, A., hos
länsstyrelsen i Stockholms län att få ta del av förteckningen. Länsstyrelsen
avslog denna framställning genom beslut den 31 augusti 1977 med hänvisning
till att förteckning åtnjöt sekretesskydd enligt 17 § sekretesslagen
(1937:249). A. anförde besvär till regeringsrätten, som i dom den 11 oktober
1977 anförde följande:

De handlingar som avses med A:s framställningar såvitt de fullföljts till
regeringsrätten har på skattechefens begäran avlämnats till myndighet för att
vara till ledning vid taxering. Enligt 17 § sekretesslagen får handlingarna inte

KU 1977/78:35

utlämnas till A. utan de skattskyldigas samtycke. Sådant samtycke föreligger
ej. Framställningarna har därför rätteligen avslagits.

Regeringsrätten lämnar besvären utan bifall.

I skrivelser till regeringen, som inkom den 21 oktober resp. 6 december
1977, yrkade A., att regeringen med stöd av den rätt som enligt 38 § första
stycket sekretesslagen tillkommer regeringen att meddela dispens från
sekretesslagens regler måtte förordna att ifrågavarande förteckning måtte
utlämnas till honom. A. åberopade därvid att utlämnandet fordrades för att
tillvarata allmän rätt. Han uppgav bl. a., att han ämnade se till att berörda
taxeringsnämnder fick uppgifterom frikortinnehavarna inom resp. taxeringsdistrikt.

I beslut den 22 december 1977 avslog regeringen framställningen med
följande motivering:

Den handling Som avses med Ars framställning får enligt 17 § förstastycket
sekretesslagen inte lämnas ut utan de berörda skattskyldigas samtycke. Utan
hinder av vad som i övrigt föreskrivs i lagen kan regeringen enligt 38 § första
stycket förordna om utlämnande av handling bl. a. om det är erforderligt för
tillvaratagande av allmän rätt. Enligt 17 § taxeringslagen (1956:623) skall
skattechefen bevaka det allmännas rätt i taxeringsfrågor och verka för att
taxeringarna blir likformiga och rättvisa.

Regeringen finner att det inte är erforderligt för tillvaratagande av allmän
rätt att den handling som avses med A:s ansökan lämnas ut till honom.

Regeringen lämnar ansökningen utan bifall.

Ärendet handlades inom kommundepartementet med justitieministern
som föredragande. I beslutet deltog på grund av jäv inte statsråden Bohman,
Ahlmark, Antonsson, Kronmark och Burenstam-Linder.

38 § första stycket sekretesslagen har följande lydelse: ”Där det finns
erforderligt för tillvaratagande av allmän eller enskild rätt, må utan hinder av
vad eljest i denna lag stadgas regeringen förordna om handlingarnas
utlämnande.”

Stadgandet hade ursprungligen en något annan lydelse. I stället för ”allmän
eller enskild rätt” användes formuleringen ”Kronans, menighets eller
enskilds rätt”.

Offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén (OSK) föreslog i sitt
betänkande med förslag till lag om allmänna handlingar i 62 § en dispensregel,
motsvarande den i 38 § sekretesslagen och liksom 38 § försedd med
ändamålsbestämmelser. Det framhölls i kommentaren till stadgandet (SOU
1975:22 s. 294) att bestämmelsen var avsedd att tolkas restriktivt.

Den promemoria med förslag till ny sekretesslag som på grundval av bl. a.
OSK:s betänkande utarbetats inom justitiedepartementet och som nyligen
blivit föremål för remissbehandling innehåller också en motsvarighet till 38 §
sekretesslagen. I förslagets 2 kap. 15 § stadgas således, att regeringen får för
särskilt fall förordna om undantag från sekretess om det är påkallat av
synnerliga skäl. Till skillnad från OSK:s förslag föreslås alltså inte några
ändamålsbestämmelser. Det framhålls i kommentaren till stadgandet, att en

KU 1977/78:35

undantagsbestämmelse som denna bör användas med stor restriktivitet och
att man kan räkna med att regeringen i praktiken ytterst sällan är beredd att gå
till mötes'krav på utlämnande av sekretesskyddade förtroliga uppgifter om
enskild.

Beträffande frågan om den skatterättsliga behandlingen av förmåner i form
av fria resor med SAS hänvisas till i bilaga 16 intaget beslut av JO. Det bör
tilläggas att vid regeringssammanträde den 19 januari 1978 beslöts en översyn
av reglerna om beskattning av traktamenten och resekostnadsersättningar. I
det sammanhanget skall också tas upp frågan om beskattning av reseförmåner
som inte betraktas som tjänsteresor i vanlig mening. Härmed avses i
första hand fria eller prisnedsatta resor som arbetsgivare, särskilt inom
resesektorn, tillhandahåller anställda och uppdragstagare samt deras familjer.
Även reseförmåner utan samband med anställningsförhållande omfattas
emellertid av direktiven. Budgetministern anför i detta hänseende, att
rättviseskäl talar för att dessa förmåner skattemässigt bör behandlas efter
samma principer som gäller för naturaförmåner i övrigt. Förmånerna bör
därför enligt direktiven göras skattepliktiga i den mån deras värde är
någorlunda betydande och möjligt att fastställa med tillfredsställande
säkerhet.

Den verkställda granskningen ger endast utskottet anledning uttala, att det
av utredningen får anses klarlagt att regeringen handlagt den i ärendet
aktuella sekretessfrågan helt i överensstämmelse med gällande lagstiftning
och praxis.

13. Vissa uttalanden av kommunministern

Som närmare framgår av kanslipromemoria (bilaga 17) har utskottet tagit
upp vissa uttalanden av kommunministern rörande förutsättningarna för
ändringar i den kommunala indelningen, speciellt avseende delning av
kommun, och granskat dessa uttalanden mot bakgrund av gällande bestämmelser
i lagen om kommunal indelning.

Kommunministern har vid olika tillfallen, bl. a. i en intervju i Kommunal
Tidskrift berört kommunindelningsfrågorna: Han framhöll därvid som sin
ståndpunkt, att regeringen eller han själv i nuläget inte skulle ta initiativ till
indelningsändringar. I de fall där en kommundel vill återgå till att vara
självständig kommun var kommunministerns ståndpunkt att man först
måste utröna om det inom denna kommundel finns en folkmajoritet för att
återgå som egen kommun. För det andra måste en sådan kommundel ha ett
godtagbart befolkningsunderlag. Vidare borde det enligt kommunministern
finnas eller kunna skapas möjligheter för en tillfredsställande kommunal
service.

I regeringsdeklarationen sägs, att regeringen är beredd att positivt pröva
framställningarom ändringar i den kommunala indelningen som är motiverade
av hänsyn till den kommunala demokratin. Genom kommunministerns

KU 1977/78:35

uttalanden har understrukits, att indelningsändringar som motiveras med
hänsyn till den kommunala demokratin kan få en positiv prövning endast om
de angivna förutsättningarna är för handen. Det kan noteras, att regeringen
ännu inte fattat beslut i de indelningsärenden som blivit aktuella sedan
regeringsskiftet. Utskottet har vid sin granskning inte kunnat finna att vad
som förevarit i ärendet ger anledning till något särskilt uttalande.

14. Övriga frågor

Förutom de granskningsärenden spm redovisats i det föregående har
utskottet tagit upp några ytterligare frågor. Sålunda har utskottet granskat
regeringens handläggning av ärenden rörande utvisning av utländska medborgare,
som misstänks tillhöra viss terrororganisation. En redogörelse för
gällande lagstiftning på området m. m. lämnas i granskningspromemorian
bilaga 18. Vidare har granskningen omfattat regeringens handläggning av
ärenden angående regionalpolitiskt stöd m. m. (se bilaga 19) samt frågan om
information frän justitiedepartementet angående innehållet i 1976 års reform på
vårdnadslagstiftningens område. Beträffande nu angivna frågor har utskottet
inte funnit anledning göra något särskilt uttalande.

Den granskning som sålunda utförts samt resultatet därav får utskottet för
riksdagen

anmäla

Stockholm den 6 april 1978

På konstitutionsutskottets vägnar
KARL BOO

Närvarande: Karl Boo (c), Hilding Johansson (s), Anders Björck (m), Holger
Mossberg (s), Bertil Fiskesjö (c), Olle Svensson (s), Sven-Erik Nordin (c), Ove
Karlsson (s), Lars Schött (m), Bengt Kindbom (c), Yngve Nyquist (s), Britta
Hammarbacken (c) och Wivi-Anne Cederqvist (s) Marianne Stålberg (s) och
Daniel Tarschys (fp).

Vid beslut under nedan antecknade avsnitt har beträffande avsnittet 8.
Handläggning av ärenden enligt byggnadslagstiftningen Per Unckel ersatt
Lars Schött, Björn Eliasson ersatt Britta Hammarbacken och Gusti
Gustavsson ersatt Marianne Stålberg, beträffande avsnittet 9. Angående
regeringens åtgärder rörande Norrbottens Järnverk (NJA) efter utskottets
granskning av Stålverk 80-ärendet Torkel Lindahl ersatt Daniel Tarschys,
Björn Eliasson ersatt Sven-Erik Nordin och Kerstin Nilsson ersatt Marianne
Stålberg, beträffande avsnittet 10. Regeringens handläggning av energifrå -

KU 1977/78:35

gorna Per Unckel ersatt Anders Björck, beträffande avsnittet 11. Beslut om
devalvering 1977 Björn Eliasson ersatt Sven-Erik Nordin och Kerstin Nilsson
ersatt Marianne Stålberg.

Reservationer

av Hilding Johansson, Holger Mossberg, Olle Svensson, Ove Karlsson,
Yngve Nyquist, Wivi-Anne Cederqvist och Marianne Stålberg (alla s). 1
reservationen 2 har Gusti Gustavsson ersatt Marianne Stålberg, i reservationen
3 och 5 har Kerstin Nilsson ersatt Marianne Stålberg.

1. Beträffande avsnittet 7. Interpellationer och frågor

Reservanterna anser att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar
”Enligt utskottet” och på s. 18 slutar ”något uttalande” bort ha följande
lydelse:

Enligt utskottet är det självfallet omöjligt att helt undvika vissa tidsöverdrag
när det gäller besvarandet av interpellationer och frågor. Statsråds
sjukdom, tjänsteresa eller andra förhållanden kan göra det nödvändigt att
senarelägga svar. Även frågeställaren kan få förhinder. Hänsyn måste också
tas till det stora antalet interpellationer och frågor som förekommit under
senare år. Det kan särskilt under mycket arbetstyngda perioder vara svårt att
vid planeringen av kammarens arbete få tid för alla interpellation- och
frågedebatter. Utskottet vill dock framhålla angelägenheten av att tidsöverdrag
i möjligaste mån undviks. Inte minst ur allmänhetens synpunkt är det av
stor vikt att en fråga inte har förlorat sin aktualitet när den besvaras.
Utskottets granskning har som tidigare framgått givit vid handen att
påfallande många tidsöverdrag beträffande svar på frågor förekommit under
hösten 1977. Inte mindre än 48 frågor besvarades först inom tre veckor eller
längre tid, i några fall efter hela 5-7 veckor. Utskottet anser denna utveckling
oroande och synnerligen otillfredsställande.

Beträffande både interpellation och fråga tillämpas inte sällan den
ordningen att svar lämnas av annan ledamot av regeringen än den till vilken
frågeställaren riktat sig. Detta kan sammanhänga med ändringar av ärendefördelningen
mellan departementen e. d. När spörsmål riktats till statsministern,
dvs. i sådana fall där vederbörande frågeställare anser det vara av
särskild vikt att svar lämnas av regeringens främste företrädare, gör
statsministern en motsvarande bedömning. Denna bedömning kan leda till
att statsministern anser att svaret i stället bör lämnas av vederbörande
fackminister.

I bilaga 11 C redovisas vilka interpellationer och frågor som framställts till
statsministern och besvarats av denne eller annat statsråd under riksmötena
1975/76 och 1976/77 samt hösten 1977.

Den lämnade redovisningen visar bl. a. att under den nuvarande regeringens
tid påfallande många interpellationer och frågor till statsministern

3 Riksdagen 1977178. 4 sami. Nr 35

KU 1977/78:35

överlämnats till annat statsråd för besvarande. En genomgång av ämnena för
dessa interpellationer och frågor bestyrker frågeställarnas bedömning att det i
allmänhet gällt fall där det varit av särskild vikt att svar lämnas av
statsministern. Enligt utskottet måste det inte minst när regeringsmakten
innehas av en koalitionsregering vara av största betydelse att regeringens
främste företrädare inte undandrar sig sitt ansvar att redovisa regeringens
politik i viktiga frågor.

Vad slutligen gäller frågeinstitutet allmänt vill utskottet erinra om att enligt
RF måste en interpellation eller fråga gälla någon angelägenhet som angår
statsrådets tjänsteutövning. Detta innebär enligt förarbetena att endast
regeringens eller enskilt statsråds beslut eller åtgärder eller underlåtenhet att
vidta åtgärd får bli föremål för interpellation eller fråga. Frågeinstitutet får
inte användas att föra fram kritik mot enskilda. Utskottets granskning har
även avsett frågeinstitutets användning i detta hänseende. Granskningen har
gett vid handen att under den nuvarande regeringens tid någon fast praxis
inte finns när det gäller svar på frågor som innehåller kritik mot enskilda.

Det anförda ger utskottet riksdagen till känna.

2. Beträffande avsnittet 8. Handläggningen av ärenden enligt byggnadslagstiftningen Reservanterna

anser

dels att det avsnitt på s. 22 som börjar ”Utskottet vill” och slutar ”något
uttalande” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill erinra om det förut återgivna departementschefsuttalandet
från 1971 i samband med vissa ändringar i BL varigenom bl. a. tätbebyggelsebegreppet
preciserades. Enligt uttalandet som godtogs av riksdagen låg det i
sakens natura» dispens från tätbebyggelseförbudet skulle tillämpas restriktivt.
Departementschefen ansåg att ändringen av tätbebyggelsedefinitionen
och motiven för ändringen ytterligare markerade att dispens borde vara en
ren undantagsföreteelse. Enligt departementschefen borde dispensgivning
sålunda t. ex. inte leda till att ett bebyggelseområde, för vilket detaljplan
borde ha upprättats, blir utbyggt utan föregående detaljplanering.

Som förut nämnts visar utskottets granskning att antalet bifallna ansökningar
om dispens från tätbebyggelseförbudet ökat påfallande under första
halvåret 1977 jämfört med samma tidsperiod 1976. Denna ändrade praxis
tillämpades alltså före de ändringar i BL som trädde i kraft den 1 juli 1977 och
som innebaren viss uppmjukning av tätbebyggelseförbudet. Utskottet anser
att den nya regeringens bedömningar i detta avseende står i mindre god
överensstämmelse med de tankegångar som ligger bakom intentionerna för
den fysiska riksplaneringen. Utskottet vill tillägga att saken också har en
ideologisk sida på det sättet att den nya regeringens markering visar en
återgång vad gäller markanvändningen i vårt land till en enligt utskottet
föråldrad syn när det gäller samhällets resp. markägarnas inflytande på
utvecklingen.

KU 1977/78:35

Det anförda ger utskottet riksdagen till känna.

dels att det avsnitt på s. 23 som börjar ”Med hänvisning” och slutar
”regeringen föreligger” bort ha följande lydelse:

Utskottet har tidigare i detta avsnitt i samband med granskningen av
ärenden om dispens från det s. k. tätbebyggelseförbudet konstaterat att den
nya regeringen gett uttryck för en annan syn på hithörande frågor än som
ligger bakom intentionerna för den fysiska riksplaneringen. Behandlingen av
Ope-Torvalla-ärendet är ett exempel på att regeringen till förmån för
markägarintresset inte beaktat det inflytande som förutsätts att kommunerna
skall ha genom det s. k. planmonopolet. I detta fall rubbas uppenbarligen i
hög grad på ett olyckligt sätt det långvariga planeringsarbetet för bostadsförsörjningen
i kommunen som legat till grund för stadsplaneförslagen i
fråga.

Det anförda ger utskottet riksdagen till känna.

3. Beträffande avsnittet 9. Angående regeringens åtgärder rörande Norrbottens
Järnverk (NJA) efter utskottets granskning av Stålverk 80-ärendet

Reservanterna anser att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar
”Den verkställda” och på s. 26 slutar "utskottets sida” bort ha följande
lydelse:

Som framgår av det föregående förutsatte 1977 års riksdagsbeslut att
kapitaltillskottet till NJA skulle användas bl. a. till planering av en utbyggnad
av valsverkskapaciteten och den metallurgiska kapaciteten. Redovisningen
för användningen av kapitaltillskottet visar att riksdagens intentioner inte
följts. Det hade enligt utskottets mening ålegat regeringen att bevaka hur
medlen kommit till användning.

Skulle regeringen önskat en annan användning av medlen borde den
omedelbart ha förelagt ärendet för riksdagen, så mycket mer som riksdagen
den 3 mars 1977 uttalat att riksdagen kontinuerligt skulle hållas underrättad.

I stället för att som förutsattes i riksdagsbeslutet riksdagen successivt skulle
få ta del av planerna för den fortsatta utbyggnaden inom NJA har regeringen
valt att fördröja det slutliga ställningstagandet. Detta har enligt utskottets
mening varit ägnat att motverka en positiv utveckling av NJA.

1 stället för att skapa 2 300 nya arbetstillfällen i enlighet med de tidigare
riksdagsbesluten, tvingas NJA att skära ned antalet anställda med omkring
1 000 personer. Självfallet kan planerna att bilda Svenskt Stål AB inte
motivera att regeringen - som skett - åsidosatt riksdagens intentioner om en
positiv utveckling av NJA.

Det anförda ger utskottet riksdagen till känna.

KU 1977/78:35

4. Beträffande avsnittet 10. Regeringens handläggning av energifrågorna

Reservanterna anser att utskottets yttrande i detta avsnitt (s. 26-27) bort ha
följande lydelse:

Utskottet har under årets granskning tagit upp regeringens handläggning
av energifrågorna. Utskottet får med anledning av denna granskning anföra
följande:

Riksdagen godkände år 1975(prop. 1975:30, NU 1975:30, rskr 1975:202)ett
energipolitiskt program för tiden fram till år 1985. Programmet karaktäriserades
av målsättningen att dämpa ökningen av energiförbrukningen, att föra
en aktiv oljepolitik, trygga kraftförsörjningen och främja ett ökat internationellt
samarbete på detta område. Beslutet innebar bl. a. att energikonsumtionens
ökning skulle pressas ned från i genomsnitt 4,5 % per år till 2 % per år
fram till 1985. För att trygga tillgången till elektrisk kraft beslöts en begränsad
utbyggnad av kärnkraften - från 11 till 13 reaktorer. I propositionen anfördes
att Sverige har en betydande teknisk kunskap om kärnkraften och stora
urantillgångar. Samtidigt konstaterades att det fanns skäl som manade till
försiktighet och som talade mot att man binder sig för ett omfattande och
långsiktigt utbyggnadsprogram för kärnkraft. Förslag beträffande energipolitiken
under resterande del av 1980-talet förutsattes bli framlagda år 1978, då
bl. a. bättre erfarenhetsunderlag väntades föreligga beträffande dels energisparinsatsernas
effekter, dels driftssäkerhet m. m. i svenska och utländska
kärnreaktorer. Behovet av att bevara handlingsfriheten och samtidigt
undvika onödiga kapitalförluster motiverade den försiktiga kärnkraftsutbyggnad
som en bred majoritet i riksdagen ställde sig bakom 1975.

Utskottets granskning av regeringens handläggning av energifrågorna har
givit vid handen att regeringen och enstaka statsråd i flera fall handlat på ett
sätt som äventyrar genomförandet av 1975 års ännu gällande energipolitiska
program. Regeringen har på olika sätt fördröjt handläggningen av nödvändiga
energibeslut, och genom uttalanden från olika statsråds sida har en osäkerhet
skapats om framtiden för vår svenska kraftindusti. Utskottet vill lämna några
exempel som belyser den nya situation som inträtt sedan regeringsskiftet.

Enligt den s. k. villkorslagen krävs för fortsatt drift av kärn kraftsreaktorn
Barsebäck 2 efter den 31/12 1977 att reaktorinnehavaren (Sydkraft AB)
företett avtal,som på betryggande sätt tillgodoser behovet av upparbetning av
använt kärnbränsle eller har visat, att hanteringen av använt ej upparbetat
kärnbränsle kan ske på ett helt säkert sätt. Kraftföretaget ansökte den 14
september 1977 om sådant tillstånd och hänvisade till ett avtal med det
franska företaget COGEM A om upparbetning av 1970-talets avfall från bl. a.
Barsebäck 2. Reaktorn varvid denna tidpunkt i drift. Regeringens beslut,som
innebar ett tidsbegränsat tiUstånd att fortsätta driften, lämnades inte till
bolaget förrän omedelbart före julhelgen, dvs. vid en så sen tidpunkt att ett
negativt besked skulle ha skapat utomordentliga svårigheter för reaktorinnehavaren
att i enlighet med lagens bestämmelser stoppa driften.

KU 1977/78:35

Ett annat exempel på de svårigheter som regeringens tillämpning av
villkorslagen leder till är handläggningen av vattenfallsverkets ansökan om
tillstånd att tillföra den nu färdigställda reaktorn Ringhals 3 kärnbränsle.
Enligt villkorslagen skall tillstånd till laddning av kärnkraftsreaktor ges om
reaktorinnehavaren har företett avtal som på betryggande sätt tillgodoser
behovet av upparbetning av använt kärnbränsle och har visat hur och var en
helt säker slutlig förvaring av det vid upparbetning erhållna högaktiva avfallet
kan ske. Om använt kärnbränsle inte avses bli upparbetat krävs för tillstånd
att reaktorinnehavaren har visat hur och var en helt säker slutlig förvaring av
det kan ske. Reaktorinnehavaren har alltså två alternativ att grunda sin
ansökan på.

När vattenfallsverket i december 1977 ansökte om tillstånd att få ta
Ringhals 3 i drift byggde ansökan på det alternativ som regeringen redan i
regeringsförklaringen pekat på - upparbetningsalternativet. Under hand
lämnade då energiministern sådana besked till chefen för vattenfallsverket att
det kunde uppfattas som om regeringen ville ha möjlighet att jämföra båda
alternativen. Det var därför önskvärt med en komplettering av ansökan med
alternativet direktdisponering. Detta uttalande från energiministerns sida har
inget stöd i villkorslagens formuleringar och synes ha tillkommit utan stöd i
något beslut i regeringen. Till bilden hör att en komplettering av ansökan
skulle ha försenat en redan långt utdragen beslutsprocess rörande reaktorns
start ytterligare. Den redan färdigbyggda reaktorn kommer av uttalanden från
regeringens företrädare att döma,även utan en komplettering av ansökan, att
stå oanvänd åtminstone till någon gång under sommaren 1978.

Fördröjningen av driftstarten i Ringhals föranleder extra kostnader.
Fördröjningen och bristen på besked rörande framtiden för det tredje
aggregatet i Forsmark leder inte bara till ökade kostnader utan också till
otrygghet och arbetslöshet för många byggnadsarbetare som är knutna till
Forsmarksbygget. Enligt de ursprungliga planerna skulle det tredje aggregatet
i Forsmark ha tagits i drift år 1982. Den osäkerhet, som skapades genom
regeringsdeklarationen och villkorslagens utformning samt av olika statsrådsuttalanden,
har föranlett Forsmarksbolaget att begränsa utbyggnadstakten.
Redan före regeringens uppdrag till vattenfallsverket att förhandla med
övriga intressenter och leverantörer om en senareläggning av utbyggnaden
stod det sålunda klart att en försening med minst två år var oundviklig.

I likhet med oklarheten rörande den fortsatta utbyggnaden i Forsmark har
också de uttalanden som energiministern och jordbruksministern i olika
sammanhang gjort angående statens samarbete med ASEA inom kärnkraftsområdet
skapat förvirring och otrygghet. Av det material som redovisas i
bilaga 14 till utskottets betänkande framgår att dessa uttalanden givit upphov
till en utbredd oro bland de anställda i ASEA-ATOM rörande framtiden för
företaget. Även i andra för sysselsättning och energiförsörjning vitala frågor
som uranbrytning, uranprospektering och vattenkraftsutbyggnaden råder en
betydande osäkerhet rörande fullföljandet av de riktlinjer som framgår av

KU 1977/78:35

1975 års beslut. Besked rörande utbyggnaden av vattenkraftsverken i
Åseleforsen och Stenkullafors har t. ex. inte lämnats förrän i en proposition
under innevarande riksmöte.

Enligt utskottets mening har den borgerliga regeringen genom sitt sätt att
handlägga de för folkhushållet så viktiga energifrågorna bidragit till otrygghet
och ökad osäkerhet rörande den framtida energiförsörjningen hos stora
grupper i vårt land. Tolkningen av villkorslagens bestämmelser om hanteringen
av utbränt kärnbränsle är efter energiministerns kontakter med
vattenfallsverkets chef oklar. Regeringens handläggning av energifrågorna
har åstadkommit en stor förvirring och avsevärda förseningar. Utskottet
riktar stark kritik mot denna handläggning.

Det anförda ger utskottet riksdagen till känna.

5. Beträffande avsnittet 11. Beslut om devalvering 1977

Reservanterna anser att den del av utskottets yttrande som på s. 28 börjar
”Besluten 1977” och på s. 29 slutar ”någon kritik” bort ha följande
lydelse:

Riksbanksfullmäktige beslutade om nedskrivning av kronans kurs dels
den 4 april, dels den 28 augusti 1977. Den kredit- och penningpolitik som
riksbanken bedriver samordnas inom ramen för den av regeringen förda
ekonomiska politiken. De partier som utgör regeringens parlamentariska
underlag har det bestämmande inflytandet i riksbankens fullmäktige.

Till betänkandet fogas presskommunikéer från riksbanken rörande de
vidtagna åtgärderna (bilaga 15 A och 15 B).

Frågan om regeringens handläggning av berörda valutapolitiska åtgärder
har tagits upp under årets granskningsarbete. I samarbete med ärendets
behandling har utfrågning av ekonomiministern ägt rum inför utskottet. Som
bilaga 15 C till detta betänkande fogas vissa intervjuuttalanden (engelsk
ursprungstext samt i svensk översättning) av ekonomiministern som gjordes
i juni till en ekonomisk skribent representerande Danielle Hunebelle’s
International Letter.

Enligt en nyligen publicerad analys av två experter, som arbetar vid
riksbankens ekonomiska avdelning, föregicks den svenska devalveringen i
augusti 1977 av ett kraftigt valutautflöde. Enligt deras sammanfattande
kalkyl uppgick skillnaden mellan den faktiska och "normala” ändringen av
valutareserven till 6 å 8,5 miljarder kronor, vilket kan tas som en uppskattning
av det förväntningsstyrda valutautflödet. I uppsatsen, som publiceras i
Ekonomisk Debatt 2/78 noteras vidare att ”det kan sägas vara skattebetalarna
som i sista hand betalar företagens dispositionsvinster.”

Enligt vad utskottet har kunnat finna genomförde regeringen den tredje
devalveringen den 29 augusti 1977 i former som avvek från vad som tidigare
varit vanligt i vårt land. Den tidigare socialdemokratiska regeringen genomförde
endast en devalvering under efterkrigstiden, nämligen den som skedde

KU 1977/78:35

1949 och som föranleddes av den kraftiga nedskrivningen av det engelska
pundet. Valutapolitiska överläggningar skedde dock vid flera andra tillfällen,
bl. a. i samband med ytterligare förändringar av pund-kursen och först och
främst i samband med de olika valutapolitiska ställningstaganden som följde
efter de s. k. ”Smithsonian Agreement” i december 1971.

Såväl när det gällde devalveringen 1949 som de senare under 1960-talet och
1970-talet följande valutapolitiska diskussionerna tog den socialdemokratiska
regeringen på ett så tidigt stadium som omständigheterna medgav
kontakt med företrädare för de stora oppositionspartierna. Det finns skäl att
understryka att dessa kontakter togs innan regeringen hade bundit sig för ett
bestämt ställningstagande. Under dessa år förelåg alltså ett reellt samråd i
dessa frågor med företrädarna för de borgerliga partierna.

Även i fråga om kontakterna med de nordiska länderna skedde olika
former av samråd innan regeringen tog slutlig ställning. I en del fall tog sig
dessa formen av improviserade sammanträden på Arlanda - i andra fall på
finansdepartementet eller i andra tillfälliga sammanträdesrum. Men det rörde
sig då om reella samråd i den meningen att de uppfattningar som redovisades
från de andra länderna vägdes in i den totala bedömning som sedermera låg
till grund för de beslut som regeringen kom att fatta.

Detta gäller i lika mån även de icke nordiska länder som deltog i samarbetet
inom den s. k. valuta-ormen. Detta samarbete hade ju som ett av sina
syftemål just att skapa förutsättningar för ett samråd om de valutapolitiska
frågorna innan regeringarna tog ställning i dessa frågor.

Mot denna bakgrund har utskottet kunnat konstatera att i varje fall
devalveringen i augusti 1977 genomfördes under former som klart avviker
från vad som tidigare har varit vanligt under efterkrigstiden i vårt land.
Gemensamt för alla de olika kontakter som den borgerliga regeringen hade i
denna fråga var att man endast meddelade eller informerade om ett redan
fattat beslut. Varken i fråga om kontakterna med ormenländerna eller de
nordiska länderna eller vid kontakterna med den socialdemokratiska oppositionen
var det fråga om samråd utan endast en information om regeringens
ställningstagande.

Som framgår av utskottets utfrågning av ekonomiminister Bohman har
denne försvarat brister i förtroende och öppenhet gentemot andra länders
regeringar och gentemot hemlandets parlamentariska opposition med att
frågor om valutakursförändringar är av särskilt känslig karaktär och att blotta
förekomsten av sammanträden i anslutning till överväganden av sådana
beslut lätt leder till spekulationer. Utskottet finnér det anmärkningvärt att
ekonomiministern trots denna sin restriktiva hållning till att ens lämna
begränsad information till oppositionen om för nationen centrala frågor inte
tvekat att ge en intervju till en ekonomisk skribent representerande Danielle
Hunebel!e’s International Letter. Ekonomiministern uttalade sig till företrädaren
för informationsbladet, vilket har en spridning i tusentals exemplar
främst till på kapitalmarknaden strategiskt placerade kretsar i skilda länder,

KU 1977/78:35

mitt under den värsta valutaoron och valutautflödet i juni månad 1977. Då
intervjun blev känd för svensk allmänhet i slutet av juli månad tolkades den
på ledarplats i Sveriges största morgontidning som en bekräftelse på
”misstanken att kronan är på väg att skrivas ner”. En så ”lösmynt
ekonomiminister” har de, som handlar med kronor, nog aldrig kunnat
drömma om, skrev tidningen. Den tolkningen gjordes således en hel månad
föredevalveringsbeslutet. Enligt utskottets mening borde ekonomiministern
i intervjun ha undvikit varje formulering, som kunnat leda till en sådan
tolkning. Mot bakgrund av ekonomiministerns eget uttalande att kravet på
försiktighet omöjliggjorde önskvärd information till dem som främst borde
ha informerats är det förvånande att han inte fann det erforderligt att
kontrollera sina egna uttalanden i en för nationen så viktig fråga.

Utskottet anser att ekonomiministern genom sina uttalanden bidragit till
de mycket omfattande spekulativa valutautflödena.

Utskottet finnér sålunda anledning att rikta skarp kritik mot regeringen för
dess handläggning av devalveringsfrågan och mot ekonomiministern för
dennes uttalanden före devalveringsbeslutet.

Det anförda ger utskottet riksdagen till känna.

6. Beträffande avsnittet 13. K/sso uttalanden av kommunministern

Reservanterna anser att det avsnitt som på s. 31 börjar ”Kommunministern
har” och på s. 32 slutar ”särskilt uttalande” bort ha följande lydelse:

Kommunministern har genom sina uttalanden skapat osäkerhet om
regeringens tillämpning av indelningslagen. De av kommunministern
uppställda kriterierna för indelningsändring har icke stöd av bestämmelserna
i indelningslagen och kan ej heller här ledas från hittills tillämpad praxis.

Uttalandena har haft till följd att osäkerhet skapats om vilka kriterier som
gäller för genomförande av indelningsändring vid kommuns bestridande
härav. Detta bestyrks bl. a. därav att under föregående år genomförd
opinionsundersökning inom Vadstenadelen av Motala kommun, medborgarna
icke erhållit korrekt information om indelningslagens bestämmelser
om indelningsändring, utan enbart om vilka förutsättningar som enligt
regeringens uppfattning skall gälla vid delning av kommun. Dessa förutsättningar
har emellertid icke varit föremål för riksdagens prövning. Oavsett om
de av kommunministern angivna kriterierna är uppfyllda eller icke skall
frågan om ändrad kommunal indelning prövas enligt indelningslagens
bestämmelser. Endast om de ovan angivna s. k. kvalificerade förutsättningarna
är för handen har regeringen möjlighet att besluta om indelningsändring
därest kommunen bestrider denna.

Det anförda ger utskottet riksdagen till känna.

KU 1977/78:35

BILAGEDEL

KU 1977/78:35

Regeringsärenden dr 1976

Bilaga 1

Ärendegrupp Ju	UD	Fö	S	K	Fi'	U	Jo	H	A	B	1	Kn	S:a
1 Propositio-ner	31	4	8	8	12	45	15	6	10	15	6	12	4	176
2 Lagråds-remisser	7									1		1		9
3 Utfärdade författningar (SFS)	252	6	43	93	82	236	7 117	102	39	, 55	34	30	27	1 116
4 Kommitté-och utred-nings-direktiv	9	1	4	3	7	11	19	8	7	5		6	6	86
5 Reglerings-brev samt anslags- och statsbidrags-ärenden	526	85	301	266	127	442	661	296	80	700	205	198	584	4 471
6 Tjänsteären-den	773	212	488	303	242	1 336	1 126	265	137	166	92	251	241	5 632
7 Besvärs-ärenden	315	16	589	238	899	881	988	602	161	813	1 238	92	82	6914
8 Dispens-och övriga parts-ärenden 2	5002	75	459	623	380	1 993	683	204	180	778	483	2)3	59	8 6302
9 B-protokoll-ärenden3	11	59	59	1	2	127	1		86	10	1	1	_	358
10 Övriga ärenden	15	-	30	5	7	43	23	26	1	3	2	7	3	165
Totalt 4 439	458	1 981	1 540	1 758	5 114	3 633	1 509	701	2 546	2061	811	1 006 27 557

1 Hit har förts även regeringsärenden inom ekonomi- och budgetdepartementen (fr. o. m. 76-11-25).

2 Inkl. 1 820 nådeärenden.

3 Ärenden som inte omedelbart har offentliggjorts.

KU 1977/78:35

Regeringsärenden år 1977

Ärendegrupp Ju	UD	Fö	S	K	E	B	U	Jo	H	A	Bo	1	Kn	S:a
1 Propositio-ner	28	1	6	12	12	7	32	15	14	12	14	6	10	2	171
2 Lagråds-remisser	13		1	2	1					2	4	1	1		25
3 Utfärdade författning-ar (SFS)'	230	9	56	122	97	30	197	256	93	65	54	40	57	44	1 350'
4 Kommitté-och utred-ningsdirek-tiv	26	3	6	20	8	6	8	14	10	9	5	2	11	5	133
5 Reglerings-brev samt anslags- och statsbidrags-ärenden	334	112	224	281	113	19	364	573	367	81	285	315	507	509	4 084
6 Tjänste-ärenden	677	370	476	313	201	75	1 222	926	230	132	162	97	233	343	5 457
7 Besvärs-ärenden	251	11	309	280	922	92	769	1 174	750	206	1 222	1 044	108	121	7 259
8 Dispens-och övriga parts-ärenden 2 5572	32	326	556	411	55	1 684	350	235	256	936	535	227	127	8 287
9 B-protokolI-ärenden3	9	44	70		2		137	1	1	138	48	_		1	451
0 Övriga ärenden	46	28	39	44	47	22	82	89	41	31	40	14	65	6	594
Totalt 4 171	610	1 513	1 630	1 814	306	4 495	3 398	1 741	932	2 770	2 054	1 219	1 158 27 811

Inkl. 169 författningar kungjorda i annan författningssamling än SFS.
Inkl. 2 281 nådeärenden.

Ärenden som inte omedelbart har offentliggjorts.

KU 1977/78:35

Bilaga 2

PM angående beredningen av ärenden inom regeringskansliet

1. Allmänt

Grundläggande bestämmelse om beredningen av regeringsärenden finns i
regeringsformen (7 kap.). Där stadgas att det skall finnas ett regeringskansli för
beredning av regeringsärenden. I detta kansli skall ingå departement för
skilda verksamhetsgrenar. Hur ärendena skall fördelas mellan departementen
avgörs av regeringen (7 kap. 1 §). Beträffande formerna för beredning
av regeringsärenden finns i regeringsformen endast en bestämmelse och den
avser remissförfarandet. Enligt denna bestämmelse skall behövliga upplysningar
och yttranden inhämtas från berörda myndigheter. Sammanslutningar
och enskilda skall ”i den omfattning som behövs” lämnas tillfälle att
yttra sig (7 kap. 2 §). 1 grundlagspropositionen (prop. 1973:90 s. 287) anförde
departementschefen att formerna för regeringens rent interna beredning av
olika slag av regeringsärenden inte borde låsas fast i grundlag. De borde
liksom tidigare kunna gestaltas på det sätt som framstod som mest
ändamålsenligt. Det betydelsefulla moment i beredning av ärendena som
remissförfarandet utgör borde enligt departementschefen ägnas särskild
uppmärksamhet. Det var därför naturligt att ordningen med remisser från
regeringen som ett led i beredningsarbetet kom till uttryck i den nya
regeringsformen liksom var fallet i den gamla.

Genom departementsförordningen (1963:214) fastställer regeringen hur
regeringsärendena skall fördelas på de f. n. 14 olika departementen. 1
förordningen (2 och 3 §§) anges sålunda genom uppräkning för varje
departement de ärenden (förvaltningsärenden och lagstiftningsärenden var
för sig) som skall handläggas inom departementet.

2. Den interna departementsberedningen

Gällande regler

Förordningen med instruktion för regeringskansliet (1965:386, omtryckt
1977:434) ger i anknytning till departementsförordningen bl. a. allmänna
föreskrifter om departementens uppgifter, deras organisation och arbetsfördelningar
inom departementen. Instruktionen tillämpas inom alla departement
utom UD som har en egen instruktion. 1 instruktionen (2 §) fastslås som
en huvuduppgift för departementen att bereda regeringsärenden. Arbetet
skall bedrivas inom olika sakområden. För vart och ett av dessa skall som chef
finnas en huvudman med titeln departementsråd eller kansliråd (5 §). Det är
enligt instruktionen huvudmannen som inom sitt sakområde, med biträde av
den personal som står till förfogande, bl. a. svarar för beredningen av
ärendena (11 § första stycket).

KU 1977/78:35

I varje departement finns också ett antal chefstjänstemän. I de flesta
departementen utgörs chefstjänstemännen av en statssekreterare, en expeditionschef
och en rättschef. 1 budgetdepartementet är chefstjänstemannabefattningarna
dubblerade och i industridepartementet finns två statssekreterare.
I ekonomi-, handels- och kommundepartementen finns utöver
statssekreteraren endast en chefstjänsteman som utövar såväl expeditionschefens
som rättschefens funktioner (4 $)•

Arbete med ärende som ankommer på huvudman och föranleder författning
skall bedrivas i samarbete med departementets rättschef. Enligt
departementschefens bestämmande kan lagstiftningsärende överlämnas till
rättschefen att handläggas av honom med huvudmans ansvar i samarbete
med huvudmannen för det sakområde som berörs (12 S).

Om det krävs för ett ärendes beredning, att förklaring, upplysning eller
yttrande infordras, får chefstjänsteman och, efter departementschefens
bestämmande, annan tjänsteman besluta härom (17 §).

Ytterligare bestämmelser om beredning finns i departementets arbetsordning,
vilken utfärdas av departementschefen. Något krav på att arbetsordning
skall finnas föreligger inte. I instruktionen (13 §) heter det endast att
departementschefen får meddela ytterligare föreskrifter om arbetsfördelningen
och även besluta om avvikelse från instruktionens bestämmelser om
denna. F. n. finns arbetsordning inom alla departement utom social-,
kommunikations- och utbildningsdepartementen. UD har, som nämnts,
särskild instruktion. Nu gällande arbetsordningar har samtliga utfärdats
under något av de tre senaste åren.

I skrivelse till expeditionscheferna den 7 maj 1969 överlämnades en
förebild till arbetsordning för departement. Denna förebild hade utarbetats i
samråd med expeditionscheferna. Den tog sikte på departement med ordinär
organisation och det angavs därför i skrivelsen att det i särskilda fall kunde
finnas skäl att frångå förebilden. I den mån sådana skäl inte förelåg borde
enligt skrivelsen förebilden följas.

Enligt denna mall för en arbetsordning ankommer det på huvudman (eller
motsvarande) att vidta förberedande åtgärder för att bereda inkommet ärende.
Inkomna förslag till författningsföreskrifter skall överlämnas till rättschefen.
Denne skall också underrättas om vilka föreskrifter som behöver utarbetas i
den mån förslag till föreskrifter ej föreligger i ärendet (16 §).

I arbetsordningsmallen kompletteras vidare instruktionens bestämmelser
om inhämtande av yttrande med stadgandet att huvudman (eller motsvarande)
inom sitt verksamhetsområde får infordra förklaring, upplysning eller
yttrande som fordras för beredningen av förvaltningsärende (17 §).

Föredragning av ärende inför departementschefen skall ske vid veckoberedning
om inte ärendets natur gör det lämpligare med föredragning i annan
ordning (18 $).

Ärendet/örer/ros inför departementschefen av chefen för arbetsenhet eller
den tjänsteman som denne uppdragit föredragningen åt. Statssekreteraren

KU 1977/78:35

skall närvara vid föredragning, om det är påkallat med hänsyn till ärendets
art. Vid föredragning av förvaltningsärende skall expeditionschefen vara
närvarande och vid föredragning av lagstiftningsärende rättschefen. Om ett
ärende föredras av annan än huvudman, skall denne, om möjligt, vara
närvarande vid föredragningen (19 §).

En genomgång av bestämmelserna om beredning i de olika departementens
arbetsordningar ger vid handen att avvikelserna från mallen är få och i
allmänhet oväsentliga. Flertalet avvikelser är betingade av att departementet
i fråga har en annan organisation än i normalfallet.

Några intressanta avvikelser kan dock noteras i justitiedepartementets
arbetsordning, som fastställdes i maj 1977. 1 denna saknas bestämmelserna
om förberedande åtgärder och veckoberedning (16 och 18 §§ i förebilden till
arbetsordning). Vidare får enligt arbetsordningen informationssekreteraren
närvara vid föredragning inför departementschefen.

3. Gemensam beredning

Gällande regler och anvisningar

Ärende som faller inom två eller flera departements verksamhetsområden
skall enligt departementsförordningen handläggas inom det departement, till
vilket ärendet huvudsakligen hör, och beredas i samråd med cheferna för det
eller de övriga departementen (gemensam beredning). Särskilda bestämmelser
finns om gemensam beredning av ärenden som är av betydelse för
totalförsvaret och ärenden som gäller avgifter (5 5). Vidare skall ärende som
gäller civilrättsligt, straffrättsligt eller processrättsligt ämne men som tillkommer
annat departement än justitiedepartementet alltid beredas i samråd
med chefen för justitiedepartementet (3 5 1) sista stycket).

Ansvarig för att ärende bereds gemensamt med annat departement är
huvudmannen för det sakområde som berörs (11 § tredje stycket instruktionen
för regeringskansliet). För gemensam beredning av lagstiftningsärende
svarar dock rättschefen utom i justitie- och budgetdepartementen
(12 § tredje stycket samma förordning).

I promemoria från statsrådsberedningen den 16 september 1969 ges vissa
anvisningar för gemensam beredning. Speciell uppmärksamhet ägnas den
särskilda form av gemensam beredning som kallas delning. Delning innebär
att samtliga statsråd och vissa tjänstemän i regeringskansliet utanför det
beredande departementet ges tillfälle att lämna synpunkter på utkast till
viktigare regeringsbeslut m. m. Beträffande delning har nya anvisningar
utfärdats av statsrådsberedningen den 20 december 1976. Dessa anvisningar
har tagits fram efter samråd med departementen och tillämpas på delningar
efter den 1 januari 1977.

För gemensam beredning med finansdepartementet utfärdade finansdepartementets
statssekreterare den 23 september 1969 vissa närmare anvis -

KU 1977/78:35

ningar. Mot bakgrund av fiansdepartementets uppdelning i ekonomi- och
budgetdepartementen hösten 1976 gjordes en formell och teknisk översyn av
dessa anvisningar. De nya anvisningarna ges i promemoria angående
gemensam beredning med budgetdepartementet, daterad den 22 november
1976.

Beträffande gemensam beredning framhålls i 1969 års PM att det är av
betydelse från både sakliga och arbetsmässiga synpunkter att den sker så
tidigt som möjligt. 1 regel bör den i huvudsak vara avslutad, innan förslag i
ärendet delas. Enligt promemorian bör det uppmärksammas att redan fråga
om remiss i ett ärende kan behöva beredas gemensamt. Vidare bör beaktas att
fråga om utfärdande av pressmeddelande eller annan extern information skall
beredas gemensamt med annat departement som berörs av sakfrågan.

Enligt 1976 års PM från budget departementet skall gemensam beredning
med budgetdepartementet ske när det gäller

1. ärende som inrymmer finansiell eller organisatorisk fråga

2. a) ärende som rör avlöningsförmåner (däri inbegripet arvode för uppdrag)
eller sådana förhandlingsfrågor inom det statligt reglerade området som
inte redovisas under b) och c)

b) ärende som rör statligt reglerade personal pensionsförmåner el ler statliga
skadeståndslivräntor

c) ärende som rör personaladministrativ planering, personalhälsovård,
personalsocial verksamhet inom det statligt reglerade förvaltningsområdet
eller utbildning av statens arbetstagare och

d) medbestämmandefrågor och andra former av samverkan mellan staten
och dess arbetstagare

3. ärende som gäller frågor enligt såväl punkterna 1 som en eller flera av
punkterna 2.

Ärenden av typ 1 ovan handläggs inom departementets budgetavdelning
och skall av fackdepartementet överlämnas till departementets kontaktman
på budgetavdelning för gemensam beredning. När det gäller ärenden av typ 2
skall den gemensamma beredningen ske med budgetdepartementets löneoch
personalenheter. Därvid skall ärenden av typ 2 a överlämnas till
fackdepartementets kontaktman på löneenheten eller, om ärendet rör
skälighetsfråga inom löneområdet, till chefen för skälighetssektionen och
ärenden av ty p 2 b, c och d till huvudmannen för närmast berörda enhet inom
löne- och personalenheten. Kombinationsärenden av typ 3 skall beredas
gemensamt med såväl löne- och personalenheterna som budgetavdelningen.

Enligt såväl 1969 som 1976 års delningsanvisningar delas (1) propositioner,
(2) lagrådsremisser, (3) förordningar och andra författningar, (4) kommittédirektiv
och (5) svaren på interpellationer och frågor. Följande personer skall
enligt 1976 års anvisningar alltid få del av materialet:

KU 1977/78:35

statsråden

statssekreteraren, SB
statssekreterare Tham, A
sekreterare Carl Bildt, E
rättschefen, SB

departementets kontaktman, SB
kanslirådet Berggren, SB
statssekreteraren, B
statssekreteraren, E
budgetchefen, B

departementets kontaktman på budgetavdelningen, B

chefen för Ju:s enhet för stats- och förvaltningsrätt (L 6)

sekretariatet åt kommittén för att utreda frågor om jämställdhet mellan män

och kvinnor, m. m.

språkexperten Per Lundahl, SB.

Proposition med författningsförslag (lagproposition), lagrådsremiss och
förordning delas dessutom med

statssekreteraren, Ju
rättscheferna, Ju.

I förhållande till 1969 års anvisningar har tillkommit personer som sysslar
med

1. politiska samordningsuppgifter (statssekreterare Tham, sekreterare Bildt,
departementets kontaktman i SB)

2. decentraliseringsfrågor (kanslirådet Berggren)

3. konstitutionella frågor (chefen för justitiedepartementets enhet för statsoch
förvaltningsrätt)

4. jämställdhetsfrågor

5. språkfrågor.

Dessutom har statssekreterarna i budget- och ekonomidepartementen
ersatt departementschefens statssekreterare i finansdepartementet.

Det framhålls i 1976 års anvisningar att listan inte är uttömmande. Listan
kan kompletteras med personer inom eller utom departementet som bör få ta
del av och komma med synpunkter på förslagen. Anvisningar med motsvarande
syfte fanns även i 1969 års anvisningar.

Enligt 1976 års anvisningar bör delningstiden som regel inte vara kortare än
en vecka. I fråga om svar på interpellation eller fråga gäller givetvis kortare tid.
Enligt 1969 års anvisningar var normal delningstid - utom för svar på
interpellation och enkel fråga - en vecka.

Trycklov fick enligt 1969 års anvisningar inte meddelas förrän delningsexemplar
återställts från någon av granskningskonsulterna eller från rättschefen
i statsrådsberedningen. Inrymde ärende finansiell eller organisatorisk

KU 1977/78:35

fråga fick inte heller trycklov meddelas förrän något delningsexemplar
återgått från budgetavdelningen i finansdepartementet.

I 1976 års anvisningar sägs att trycklov inte får meddelas eller offentliggörande
ske förrän departementets kontaktman inom statsrådsberedningen
antingen har återställt sitt delningsexemplar eller på annat sätt har meddelat
att så får ske. I ärenden med betydelse från finansiell eller organisatorisk
synpunkt skall minst ett exemplar från budgetdepartementet (budgetavdelningen)
ha återställts innan trycklov meddelas eller offentliggörande sker.

Praxis

Vinde-Petri anför i ”Hur Sverige styres” följande (s. 78-81):

Normalfallet är alltså att en departementschef ensam svarar för beslutet. I
detta fall sker i princip ingen kommunikation med de andra statsråden före
regeringssammanträdet. Vid sammanträdet finns emellertid framför varje
statsråd listor över alla departements ärenden. Dessa listor tillställs statsrådsberedningen
redan dagen före sammanträdet. Ett statsråd som anser att han
borde ha haft tillfälle att delta i den förberedande handläggningen av ett
ärende från ett annat departement kan då begära att ärendet "lyfts ut” från
listan. Ärendet får då bli föremål för ytterligare överläggningar innan det på
nytt förs upp på föredragningslistan.

Det är naturligtvis mycket ovanligt att ett ärende lyfts ut från listan för att
det är otillräckligt berett. I vanliga fall har tjänstemännen i det ansvariga
departementet i förväg haft överläggningar med de andra departement som
berörs. Detta förfarande betecknas "gemensam beredning”. Gäller det ett inte
alltför vidlyftigt ärende brukar den gemensamma beredningen gå till så, att
förslaget till beslut (konceptet) skickas över för granskning till berörda
departement, vanligen tillsammans med handlingarna i ärendet. Beroende på
ärendets betydelse kommer det mottagande departementet att göra sitt
ställningstagande på olika nivåer. I vissa fall kan detta ske på sekreterar- eller
huvudmannanivå, t. ex. när det gäller att se till att beslutet stämmer med en
redan etablerad praxis, men ibland anses frågan vara av sådan vikt att den bör
anmälas för statsrådet. Sker avgörandet på tjänstemannanivå anses det alltid
vara på grundval av en tyst delegation från statsrådet. Reaktionen på det
föreslagna beslutet tecknas på konceptet, t. ex. ”vidi” (jag har sett) eller
”ingen erinran”. Ibland kan reaktionen vara negativ: ”X-departementet
anser för sin del att beslutet bort innehålla...” eller ”X-ministern anser
att...”. När ett ändringsförslag kommer från ett annat departement måste
det ansvariga departementet antingen acceptera ändringen eller ta upp
överläggningar i syfte att slita tvisten. Diskussionen kan börja på tjänstemannanivå
men får vid behov föras upp på statsrådsplanet. Kan de berörda
statsråden inte enas får frågan tas upp med hela regeringen.

Vissa viktigare frågor brukar i allmänhet direkt tas upp av vederbörande
statsråd med hela regeringen. Är det en inte alltför omfattande fråga kan den
tas upp vid s. k. tunchberedning. Enligt stadgad praxis äter nämligen
regeringens ledamöter dagligen gemensam lunch kl. 13, måndag till fredag.
Regeringen har för detta ändamål en liten matsal i kanslihusets huvudbyggnad
i anslutning till den övriga personalens lunchrum. Samtliga statsråd
som inte är bortresta eller upptagna av tvingande officiella förpliktelser är

4 Riksdagen 1977/78. 4 sami. Nr 35

KU 1977/78:35

närvarande vid dessa luncher. Här finns alltså utomordentliga tillfällen för ett
statsråd att informellt samråda med sina kolleger. Lunchberedningen kan
därför utan tvivel betecknas som ett av de viktigaste samordnings- och
kontaktinstrumenten i regeringsarbete!.

Viktigare och samtidigt mera omfattande frågor brukar tas upp i allmän
beredning. Denna är ett gemensamt sammanträde med hela regeringen under
statsministerns ordförandeskap. Sådan allmän beredning äger normalt alltid
rum i omedelbar anslutning till regeringssammanträdena. Under riksdagens
sessioner är det ganska vanligt att allmänna beredningar hålls i ett särskilt
sessionsrum i riksdagshuset. En nyhet under senare år har varit att hela
regeringen åtminstone ett par gånger om året avsätter ett par dagar till
gemensamma överläggningar på någon lämplig plats, t. ex. LO:s konferensgård
Täljöviken. Vid den allmänna beredningen kan den fråga som skall
behandlas föredras antingen av vederbörande statsråd eller av dennes
tjänstemän, normalt statssekreteraren eller vederbörande huvudman. 1 det
senare fallet får tjänstemännen efter föredragningen och sedan de svarat på
frågor normalt inte stanna kvar under regeringens överläggningar. 1 statsrådens
överläggningar deltar i princip inga utomstående utom statsministerns
statssekreterare, som normalt är närvarande. Försök som gjordes omkring
1946 att föra protokoll vid beredningarna övergavs snart, och i dag förs inga
officiella anteckningar. Däremot torde flera statsråd föra privata minnesanteckningar
i dagboksform.

En nackdel med frånvaron av protokollföring är att det ibland kan uppstå
tvekan om det faktiska beslutet i någon fråga. Värdet av att ha en informell
och fullständigt fri debatt anses emellertid vara så stort att något försök att
återinföra protokoll inte gjorts.

På grundval av de ställningstaganden som regeringen gör i den allmänna
beredningen utarbetas sedan beslutet i vederbörande departement. Som en
kontrollåtgärd brukar konceptet även efter allmän beredning cirkulera på
gemensam beredning. Väsentligen blir det en formalitet, men man erhåller på
detta sätt en bekräftelse på alla berörda parters instämmande.

En särskild form av gemensam beredning tillämpas, som tidigare nämnts,
för utkast till propositioner och författningar samt till svar på enkla frågor och
interpellationer. Dessa ”delas”, dvs. cirkulerar för eventuella erinringar eller
kommentarer, till samtliga statsråd samt därutöver till vissa tjänstemän som
kan vara berörda. Delningen utnyttjas utan undantag även om frågan är
obetydlig eller har i detalj behandlats i allmän beredning. På det sättet får alla i
kanslihuset berörda tillfälle att granska inte bara förslagets eller svarets
allmänna uppläggning utan även formuleringarna i detalj. Delningen är också
ett sätt att hålla departementen informerade om verksamheten i övriga
departement. Delning förekommer också i vissa fall till befattningshavare
utanför kanslihuset, t. ex. berörda verkschefer.

Ett nytt inslag i den allmänna samordningen mellan departementen är att
statssekreterarna normalt träffas till lunch en gång i veckan för att diskutera
problem av gemensamt intresse.

4. Praxis vid beredningen av vissa grupper av ärenden

Proposition

Enligt Vinde-Petri s. 62 ff. - är utgångspunkten för propositionsarbetet
normalt ett utifrån kommande förslag, vanligen ett kommittébetänkande. De

KU 1977/78:35

beskriver hur arbetet i fortsättningen bedrivs på följande sätt:

När remissyttrandena kommit in börjar arbetet i departementet på allvar.
Detta arbete leds i första hand av huvudmannen för det sakområde till vilket
ärendet hör - han är direkt ansvarig inför statsrådet för beredningen och
föredragningen av varje ärende inom sakområdet. En tjänsteman får i
uppdrag att på ett systematiskt sätt sammanställa remissinstansernas
synpunkter (remissammanställningen). Därefter föredras betänkandet och
remissammanställningen för de högre befattningshavarna i departementet.
Föredraganden anför då också sina egna synpunkter. I allmänhet är
huvuddragen i förslaget väl kända även av de högre tjänstemännen, som ofta
själva läst betänkandet. På grundval av föredragningen sker därefter en
diskussion mellan de deltagande tjänstemännen om hur de anser att man bör
ställa sig till kommitténs olika förslag. Gradvis växer förslag till ställningstaganden
fram. Ofta innebär de att kommittéförslaget accepteras, med de
modifieringar som remissinstansernas påpekanden föranleder, men ibland
kan helt nya lösningar bli aktuella. Inte så sällan kan resultatet bli att man på
tjänstemannaplanet kan tänka sig flera alternativa lösningar som bör
underställas statsrådets prövning. När föredragningarna för chefstjänstemännen
är avklarade kommer föredragningen för det ansvariga statsrådet.
Föredragningen omfattar nu inte bara betänkandet och remissammanställningen
utan också tjänstemännens förslag till ställningstaganden. På
grundval av föredragningen och den efterföljande diskussionen tar så
statsrådet ställning i de frågor som underställts hans prövning. 1 mindre
viktiga frågor sker nämligen avgörandet, utan att statsrådet formellt beslutat
om delegering, på tjänstemannaplanet.

Författandet av propositionen påbörjas vanligen först sedan statsrådet tagit
ställning i de principiellt viktiga frågorna. Normalt leds skrivningsarbetet av
vederbörande huvudman. För viktiga propositioner kan emellertid statssekreteraren
eller rättschefen själv överta den direkta ledningen. I allmänhet
läggs mycket stor omsorg ned på propositionens språkliga utformning.
Formuleringarna diskuteras och granskas ingående. När departementet för
sin del fastställt förslaget till skrivning av propositionen skickas det till
tryckeriet för sättning. Korrekturet ”delas” sedan till övriga statsråd och
statssekreterare för eventuella kommentarer. I detta sammanhang sker en
ytterligare och mycket ingående granskning ur konstitutionella, formella och
språkliga synpunkter genom statsrådsberedningens försorg. När det gäller
viktigare förslag som berör flera departement får dessa departement regelmässigt
tillfälle att anföra sina synpunkter på förslagen innan korrekturet
delas.

Enligt Vinde-Petri (s. 65) är propositionsarbetet, om däri innefattas
budgetarbetet, den mest arbetskrävande uppgiften för kanslihuset. Det torde
i flertalet departement svara för minst hälften av den totala arbetsvolymen.

Svar på interpellationer och enkla frågor

Vinde-Petri anför följande (s. 66):

Tjänstemännen skaffar här in fakta om den ställda frågan från berörda
myndigheter och utarbetar ett skriftligt förslag till svar. Ibland har statsrådet

KU 1977/78:35

redan från början gett anvisningar om hur svaret bör läggas upp. Vanligen får
hanetttjänstemannaförslagsom han sedan vid behov formulerar om. Förslag
till svar på interpellationer och frågor delas inom kanslihuset på samma sätt
som propositioner. Arbetet med utarbetandet av sådana svar är tidvis relativt
betungande för berörda tjänstemän men är dock i allmänhet väsentligt
mindre omfattande än propositionsarbetet.

Besvärsärenden

Vinde-Petri anför följande (s. 68-69):

Om besvärsmålet inte enligt särskild föreskrift handläggs av regeringsrätten
eller annan instans går det till regeringen. Det handläggs då inom den
sakenhet inom departementet till vilket lagstiftningen eller myndigheten hör.
Besvärsmål remitteras för yttrande (s. k. förklaring) till den myndighet som
fattat det överklagade beslutet. Över yttrandet kan sedan den klagande avge
påminnelser. Denna korrespondens med parterna kan vid behov fortsätta i
flera omgångar. När alla argument och fakta i målet redovisats, blir det dags
för föredragning. Ärendet anmäls vanligen för statsrådet först efter någon
förberedande föredragning.

Vederbörande huvudman är i detta liksom i alla andra slag av ärenden
ansvarig för beredningen. Vid föredragningen för statsrådet är normalt
expeditionschefen närvarande. Denne är nämligen i regel statsrådets
närmaste rådgivare i dylika ärenden. Även om besvärsärenden som avgörs av
regeringen i allmänhet förutsätter en skälighetsbedömning, sker avgörandet
på såvitt möjligt objektiva grunder.

5. Samordningsorgan

Statsrådsberedningen

Enligt instruktionen för regeringskansliet (1965:386, omtryckt 1977:434)är
statsrådsberedningens uppgift att biträda statsministern och statsråd utan
departement. I administrativt hänseende hör statsrådsberedningen till justitiedepartementet
(2 §). Chefstjänstemännen inom statsrådsberedningen är en
statssekreterare och en rättschef (4 §).

Inom statsrådsberedningen har för utskottets räkning upprättats en
promemoria angående statsrådsberedningens organisation och arbetsuppgifter
(bilaga 1).

Samordningskanslier

Efter regeringsskiftet hösten 1976 inrättades inom ekonomi- och arbetsmarknadsdepartementen
särskilda s. k. samordningskanslier. Inom ekonomidepartementets
samordningskansli är fyra handläggare anställda, alla
såsom sakkunniga. Arbetsmarknadsdepartementets samordningskansli
består av fem handläggare, varav en förordnats som statssekreterare och fyra
som sakkunniga.

Verksamheten inom samordningskanslierna och samarbetet mellan dessa

KU 1977/78:35

kanslier och statsrådsberedningen beskrivs i ovannämnda promemoria från
statsrådsberedningen.

Organ för samordning av totalförsvaret

Enligt instruktionen för regeringskansliet (7 §) skall inom försvarsdepartementet
finnas en samordningsavdelning för frågor om samordning mellan
totalförsvarets olika grenar och ett sekretariat för säkerhetspolitik och
långsiktsplanering inom totalförsvaret (SSLP). Samordningsavdelningen
handlägger totalförsvarsfrågor beträffande budget, administrativ beredskap,
utbildning och övningar (8 5 arbetsordning för försvarsdepartementet).
SSLP:s uppgift är att biträda vid ledningen av den studieverksamhet rörande
den internationella utvecklingen och det svenska samhällets förändring som
syftar till att inom ramen för en samlad totalförsvarssyn skapa underlag för
statsmakternas inriktning av och ställningstaganden till myndigheternas
planering (9 § arbetsordning för försvarsdepartementet).

Vinde-Petri uppger vidare (s. 82) att för samordningen av totalförsvarsfrågor
finns därutöver den s. k. beredningen för långsiktig totalförsvarsplanering
som består av statssekreterarna i berörda departement under ordförandeskap
av statssekreteraren i försvarsdepartementet.

KU 1977/78:35

Bilaga 3

STATSRÅDSBEREDNINGEN PROMEMORIA

1977-11-07

Statsrådsberedningens organisation och arbetsuppgifter m. m.

Enligt förordningen (1965:386) med instruktion för regeringskansliet
(omtryckt 1977:434) ingår departementen och statsrådsberedningen (SB) i
regeringskansliet (1 §). SB:s uppgift är enligt instruktionen att biträda
statsministern och statsråd utan departement. I administrativt hänseende hör
SB till justitiedepartementet (2 §). Chefstjänstemännen i SB är en statssekreterare
och en rättschef (4 §). Statssekreteraren är den som närmast under
statsministern leder arbetet i SB (9 §).

SB:s organisation och arbetsuppgifter har tidigare behandlats i KU:s
betänkanden 1974:22 (bilaga 3, s. 90-91) och 1975:12 (bilaga 2, s. 54-60).
Denna promemoria är uppställd på i huvudsak samma sätt som promemorian
i KU 1975:12 och hänvisar i vissa delar till denna.

Samordningsverksamheten

1. Statssekreterarens samordningsverksamhet

Statssekreteraren i SB intar en central position i regeringskansliet i frågor
som rör planering och samordning. Statssekreteraren har täta kontakter med
statsråden, samordningskanslierna i ekonomi- och arbetsmarknadsdepartementen
samt de övriga statssekreterarna. Dessutom har han omfattande
kontakter med företrädare för organisationslivet, arbetsmarknadens parter
och olika folkrörelser.

En viktig roll för den övergripande planeringen av regeringens verksamhet
spelar de allmänna beredningarna (dvs. överläggningar i konkreta och
principiella frågor mellan samtliga statsråd under statsministerns ordförandeskap)
som vanligen hålls i omedelbar anslutning till ett regeringssammanträde
och de regelbundet återkommande planeringssammanträdena. Statssekreteraren
i SB deltar - liksom en representant för vart och ett av de
samordningskanslier som finns i ekonomi- och arbetsmarknadsdepartementen
(se nedan) - i de allmänna beredningarna. Planeringssammanträdena,
som ofta sträcker sig över två dagar, förbereds av statssekreteraren i
SB.

En väsentlig del av det förberedande arbetet på olika regeringsförslag utförs
inom arbetsgrupper inom ett departement eller sammansatta av företrädare
för flera departement. Bildandet av sådana arbetsgrupper föregås av kontakter
med statssekreteraren i SB.

En mer övergripande planering av regeringsarbetet sker inom statssekreterarkretsen.
För detta ändamål samlas samtliga statssekreterare, dels till

KU 1977/78:35

varje vecka återkommande möten, dels till särskilt anordnade längre
planeringsmöten. Dessa senare möten förläggs vanligen utom kanslihuset.
Vid båda slagen av möten fungerar statssekreteraren i SB som ordförande.

Det kan vidare i detta sammanhang nämnas att till statssekreterarens i SB
åligganden hör att för statsministerns räkning följa säkerhetsfrågor av vikt.
Vid föredragningen i polisiära säkerhetsärenden inför justitieministern är
sålunda statssekreteraren i SB närvarande. Han hålls också underrättad om de
viktigaste militära säkerhetsärendena som föredras inför försvarsministern.

2. Samordningsarbetet i övrigt

För organisationen av det dagliga samordningsarbetet Finns ett kansliråd. I
hans uppgifter ingår bl. a. att förbereda statsministerns engagemang. Kanslirådet
är vidare närmast under statssekreteraren ansvarig för utarbetandet av
de tal och andra uttalanden som statsministern i olika sammanhang skall göra
samt svar på interpellationer och frågor som i riksdagen har ställts till
statsministern.

Uppgiften att hålla kontakt med det löpande departementsarbetet ligger
primärt på sex särskilda handläggare/kontaktmän. Varje handläggare har
två-tre departement att följa. Uppgiften innebär bl. a. att handläggaren
granskar förslag som har upprättats inom resp. departement. Utöver
uppgiften att vara kontaktman med resp. departement har vederbörande
handläggare uppgiften att svara för kontakterna med organ inom och utom
regeringskansliet, som är verksamma inom handläggarens ansvarsområde.
Handläggarna svarar också för en betydande del av SB:s muntliga kontakter
med allmänheten inom detta område. Sådana kontakter förekommer i
mycket stor omfattning.

Härutöver finns två handläggare av vilka den ene biträder statsministern
med speciella frågor och den andre svarar för statsministerns korrespondens
med allmänheten.

För det dagliga arbetet i SB tillämpas bestämda rutiner. Ärendena anmäls
för statssekreteraren, som bedömer aktualiserade frågor från bl. a. politiska
synpunkter och som - med utgångspunkt i denna bedömning - drar upp
riktlinjerna för hur frågan bör hanteras. Utarbetade departementsförslag -t. ex. propositioner och förslag till svar på interpellationer och frågor -granskas av handläggarna. Förslagen och de synpunkter som de föranleder
anmäls för statssekreteraren som, i förekommande fall efter samråd med
statsministern, för SB:s räkning tar ställning till förslaget.

Under statssekreterarens ledning samlas den handläggande personalen till
regelbundet återkommande planeringsmöten. Den mera kortsiktiga planeringen
sker vid veckomöten. Sådana hålls vanligen två gånger i veckan. Den
långsiktiga planeringen görs vid särskilda sammankomster.

KU 1977/78:35

Utöver dessa planeringsmöten på tjänstemannanivå förekommer regelbundna
genomgångar och planeringsmöten med statsministern.

1 SB finns vidare en informationssekreterare som svarar för att press och
andra massmedia får information om verksamheten dels inom statsrådsberedningen,
dels inom regeringskansliet i den mån det gäller frågor av mera
övergripande natur.

Informationssekreteraren svarar vidare för bevakningen av press och andra
massmedier. Informationssekreteraren leder också verksamheten inom den
för regeringskansliet gemensamma informationsgruppen i vilken samtliga
departements informationssekreterare ingår.

Anvisningsverksamheten

Beträffande denna verksamhet hänvisas till KU:s betänkande 1975:12 s. 56
och 57. Verksamheten leds av rättschefen. Därutöver finns f. n. sex
handläggare. Av dessa är två sysselsatta med decentraliseringsverksamheten
(se nedan). Av de övriga biträder två rättschefen med granskningsarbetet
m. m. medan de två återstående sysslar med språkfrågor. Dessa två
handläggare har anställts under senare år. Den ene började i SB i februari 1976
och den andre sommaren 1977. Deras verksamhet består dels i en språklig
granskning av propositioner, utredningsdirektiv, författningar m. m., dels i
rådgivning och undervisning i språkliga frågor.

Utöver de anvisningar som omtalas i 1975 års granskningsbetänkande kan
bland anvisningar som SB har utfärdat under senare år nämnas

- anvisningar för utformningen av kommittédirektiv

- anvisningar med riktlinjer för tillsättandet av arbets- och samrådsgrupper
inom regeringskansliet.

Decentraliseringsverksamheten

Denna verksamhet går ut på att flytta beslutanderätt i olika grupper av
löpande ärenden från regeringen till underlydande myndigheter för att
därigenom bereda bättre plats i departementen för planerings- och andra
viktiga frågor. Verksamheten utövas i samma former som har redogjorts för i
KU:s betänkande 1975:12 (s. 58). Delegeringsfrågorna bevakas sålunda
kontinuerligt i anslutning till SB:s fortgående granskning av propositioner,
författningar m. m. Beträffande frågor som är av den omfattningen att de inte
kan lösas i det fortlöpande arbetet gör SB särskilda utredningar och lägger
fram förslag i form av promemorior till berörda departement.

Flyttning av beslutanderätt från regeringen till förvaltningsmyndighet har
på senare tid skett beträffande bl. a.

- prövning av utländskt beslut om adoption

- vissa dispens- och behörighetsfrågor avseende domarpersonal

KU 1977/78:35

- tillsättning av universitetslektorer

- statsbidrag till energibesparande åtgärder i kommunala och landstingskommunal
byggnader

- vissa stödformer på lokaliseringsområdet

- vissa bidragsfrågor avseende åtgärder enligt bilskrotningslagen.

Arbetet med genomgång av möjligheterna att i större omfattning än som
gäller f. n. befria regeringen från handläggningen av vissa besvärsärenden har
påbörjats (jfr KU:s betänkande 1976/77:44 s. 25). I detta sammanhang kan
nämnas att det under år 1977 har fattats beslut om flyttning till socialstyrelsen
av regeringens tidigare besvärsprövning i ett antal ärenden enligt alkohollagstiftningen.

Ytterligare skall nämnas att SB tillsammans med departementen har
vidtagit olika åtgärder under hösten 1977 för att effektivisera decentraliseringsarbetet
över huvud taget inom statsförvaltningen. Bl. a. prövas ett
system med särskilda kontaktmän för decentraliseringsfrågor i varje departement.

Samordningskanslierna

I ekonomi- och arbetsmarknadsdepartementen har efter regeringsskiftet år
1976 inrättats samordningskanslier. Samordningskansliet i ekonomidepartementet
består av fyra sakkunniga och två assistenter. Samordningskansliet i
arbetsmarknadsdepartementet består av en statssekreterare, fyra sakkunniga
och två assistenter.

Då det är statsministern som har det övergripande ansvaret för samordningen
av arbetet inom regeringen är SB den instans som bär huvudansvaret
för samordningsarbetet. Detta ansvar utövas i samarbete med de båda
samordningskanslierna. Bedöms en fråga vara av större politisk vikt eller av
annat skäl av större politisk betydelse sker samråd mellan de tre i regeringen
ingående partierna på ett tidigt stadium i beredningsprocessen. Vissa frågor,
t. ex. tillsättandet av utredningar, anmäls alltid för samråd. Statssekreteraren
i resp. departement anmäler till kontaktmannen i SB att samråd bör komma
till stånd. Initiativ till samråd kan också gå via samordningskanslierna eller
tas av dessa. När enighet har nåtts om de allmänna riktlinjer som ett ärende
skall drivas efter, utarbetar det ansvariga departementet förslag. Detta förslag
bereds därefter i vanlig ordning, dvs. vanligtvis genom den särskilda form av
gemensam beredning som kallas delning. SB delger departementen de
synpunkter på delningarna som har kommit fram inom SB och samordningskanslierna.

KU 1977/78:35

Bilaga 4

Statsrådsberedningens språkexperter

Som ett led i arbetet med att förbättra den offentliga svenskan anställde
regeringen den 1 februari 1976 en språkexpert med placering i statsrådsberedningen.
Hans uppgift var att dra upp riktlinjer för språkvården inom
regeringskansliet. När detta var gjort anställdes ytterligare en språkexpert,
den 1 juli 1977. Språkexperternas verksamhet kan ses som en naturlig
fortsättning av statsrådsberedningens tidigare ansträngningar på det språkliga
området. År 1967 utarbetade t. ex. statsrådsberedningen i samarbete med
Svenska språknämnden ”Språket i lagar och andra författningar”. I den
formella granskning av propositioner etc. som sker i statsrådsberedningen har
stor vikt lagts också vid språket.

Språkexperterna arbetar med utbildning, granskning, rådgivning och
översyn av språkregler. Enligt den språksyn som de bygger sitt arbete på är
svårbegriplighet i en text skadligare än försyndelser mot språkriktigheten.
Självfallet skall språkfel rättas till, men det viktigaste är att bekämpa
mångordighet, abstraktion, långa meningar och ord, krånglig meningsbyggnad,
övertydlighet, fackjargong och oklarhet. Målet är att offentliga texter
utan onödiga besvär skall kunna förstås av dem som de är avsedda för.

Utbildning kan ses som språkexperternas viktigaste uppgift. Det är i första
hand handläggarna på departementen och utredningssekreterarna som bör få
vägledning i konsten att skriva naturligt och begripligt. Under 1977 har
språkexperterna på försök ordnat seminarier på fyra departement; aktuella
propositioner och andra aktstycken har diskuterats från språklig synpunkt.
Under 1978 skall liknande seminarier ordnas på justitiedepartementet.
Tyngdpunkten kommer att ligga på språket i författningar och propositioner.

Utredarnas språk utsätts ofta för kritik. Språkexperterna kommer i
fortsättningen att ägna betänkandena en viss uppmärksamhet. En metod
som har prövats är att ordna diskussionsmöten med de nybildade kommittéerna
och därefter kritiskt granska korta provtexter tillsammans med
sekreterarna. Denna metod kommer att användas i fråga om viktiga
kommittéer i fortsättningen. Att granska hela betänkanden skulle kräva för
stora resurser och vöre av tvivelaktigt pedagogiskt värde för den fortsatta
utvecklingen av kommittéspråket.

Även kontors- och skrivpersonalen på departementen har visat stort
intresse för att få undervisning i svenska. Språkexperterna hjälper i mån av tid
till med denna, främst genom att planera och starta kurser.

En viktig sida av utbildningen i offentlig svenska är att avhjälpa bristen på
kunniga utbildare. En ny tvåårig utbildningslinje för språkkonsulter startade i
januari 1978 vid Stockholms universitet, bl. a. med syfte att tillgodose
samhällets behov av kunnigt folk i det praktiska språkarbetet. En av

KU 1977/78:35

statsrådsberedningens språkexperter är f. n. kursföreståndare för denna linje,
vilket underlättar en samordning av lämpliga metoder för språkförbättring
inom det statliga området.

Granskning av författningar, propositioner, kommittédirektiv, svar på
enkla frågor och interpellationer m. m. är också ett av språkexperternas
arbetsområden. Genom att de får ett förhandsexemplar vid den interna s. k.
delningen, kan de påverka den språkliga utformningen. Därvid samarbetar de
med rättschefen.

Det faller av sig självt att den stora mängden aktstycken och den korta
respiten förbjuder en grundligare språkgranskning. Textmängden är stor och
tiden för granskning kort; det är därför självklart att arbetet måste koncentreras
till viktiga författningar etc. som kommer att få betydelse för den
enskilde medborgaren. Det är då också naturligt att språkexperterna får
tillfälle att ge sina synpunkter medan texterna utformas.

Ett annat område för språkexperternas ansträngningar är de administrativa
besluten. Dessa följer ofta förlegade mallar som sedan - mer eller mindre
skickligt - härmas i andra delar av förvaltningen. Resultatet blir ofta att
medborgaren nås av beslut som misstolkas eller inte alls förstås. Språkexperterna
kommer att ägna stor uppmärksamhet åt detta.

Rådgivning och information är viktiga arbetsuppgifter. Dels är det nödvändigt
att sprida kunskap om de riktlinjer för en god språkbehandling som finns,
dels måste det stora intresse för språkfrågor som har väckts få ett gensvar.
Språkexperterna får en stor mängd brev och telefonsamtal och besvarar dem
efter bästa förmåga. När det gäller språkriktighet är det ofta naturligt att låta
frågorna gå vidare till Svenska språknämnden.

Det är inte bara från departementen - och riksdagen - som frågorna
kommer. Både statliga myndigheter, kommuner och andra institutioner visar
stort intresse för vården av den offentliga svenskan och ber ofta om hjälp. En
stor del av språkexperternas tid ägnas därför åt föredrag och informationsmöten
hos myndigheter och kommuner. Detta är av största betydelse för det
egentliga syftet med arbetet; att minska den språkliga klyftan mellan
myndigheter och medborgare.

Språknormer och skrivregler är ytterligare ett av språkexperternas arbetsfält.
Statsrådsberedningen har - som tidigare påpekats - sedan länge haft ett
ansvar för departementens språknormer. 1 samarbete med rättschefen gör
språkexperterna en fortlöpande översyn av dessa regler. Under 1978 skall
t. ex. ett förslag till nya skrivregler utarbetas i samarbete med riksdagen och
Svenska språknämnden. I den nya kommittéhandbok (Ds SB 1978; 1) som har
sammanställts av statsrådsberedningen har språkexperterna behandlat utredningsspråket
i ett särskilt kapitel.

Statsrådsberedningens PM "Språket i lagar och andra författningar”
kommer att omarbetas på grundval av dels den nya handbok i offentlig
svenska som riksdagen har uppdragit åt Svenska språknämnden att utarbeta,
dels de rekommendationer för författningsspråket som växer fram ur
språkexperternas arbete.

KU 1977/78:35

STATSRÅDSBEREDNINGEN Bilaga 5

Informationsgruppen

Januari 1978

Förteckning över organ för samråd med departementen
STATSRÅDSBEREDNINGEN

Energirådet

Uppgift: att utgöra ett forum där väsentliga energifrågor på kort och lång
sikt kan diskuteras och där olika grupper i samhället kan komma till tals.

Energirådets sammansättning avgörs vid varje tillfälle rådet sätts i
verksamhet. Rådets framtida funktion har nämligen knutits till eventuella
krisartade energisituationer. För att kunna möta de olika problem, som kan
väntas finnas i varierande kriser, hålls rådets sammansättning öppen.
Ordförande är dock statsminister Thorbjörn Fälldin.

JUSTITIEDEPARTEMENTET

Samarbetsorganet för rättsväsendets informationssystem (SARI)

Uppgift: Samarbetsorganet leder ett projekt för utveckling och tillbyggnad
av rättsväsendets informationssystem (RI).

Syftet med Rl-projektet är främst att förenkla och förbättra informationsutbytet
mellan myndigheterna inom rättsväsendet samt mellan dessa
myndigheter och andra myndigheter med vilka de har ett frekvent informationsutbyte.
I samband därmed söker man också på olika sätt rationalisera
kontorsarbetet inom de myndigheter som berörs av informationsutbytet. Ett
annat huvudsyfte med Rl-projektet är att skapa underlag för planeringen
inom rättsväsendet.

Rl är inte tänkt att vara ett enda datasystem med en enda stor databank
utan en rad från varandra skilda delsystem på olika dataanläggningar.
Delsystem utformas emellertid så att sammanställningar av data för statistiska,
ekonomiska och andra redovisningar skall kunna göras automatiskt.
Om sådana sammanställningar skall kunna göras och hur de i så fall skall
utformas måste givetvis bedömas från fall till fall med hänsyn till bl. a.
gällande lagstiftning, däribland datalagen (1973:289).

Ledamöter:

Expeditionschef

Generaldirektör

Avdelningschef

Tjf. överdirektör

Generaldirektör

Rikspolischef

Departementsråd

Riksåklagare

Hovrättspresident

Lars-Olov Hillerudh, ordf.
Mats Börjesson
Gunnar Ekstam
Sven Fischier
Ingvar Ohlsson
Carl Persson
Gunnar Petri
Holger Romander
Karl-Erik Skarvall

KU 1977/78:35

Ersättare för ledamot:

Datachef

Avdelningschef

Statistikchef

Departementssekr.

Byråchef

Avdelningsdirektör

Sune Arkéus (för Persson)

Lars Bolin (Idr Fischier)

Nils Elmhammer (för Ohlsson)
Anders Engdahl (för Petri)

Arne Wikström (för Romander)
Lars Åhlén (för Börjesson)

Hans Åkesson (för Ekstam)

Förfrågningar:

sekreteraren, departementsrådet Börje Alpsten

UTRIKESDEPARTEMENTET

Beredningen för studiestöd och humanitärt bistånd till afrikanska flyktingar
och nationella befrielserörelser

Uppgift-' att till SIDA avge förslag rörande användning och fördelning av
statsmedel i form av studiestöd eller humanitär hjälp till afrikanska flyktingar
och nationella befrielserörelser, att lämna synpunkter och förslag rörande
fortsatt svenskt bistånd på dessa områden samt rörande lämpliga åtgärder i
syfte att främja stödet till afrikaner som befinner sig i landsflykt eller som i
hemlandet är utsatta för diskriminering i utbildningsmässigt eller socialt
hänseende.

Ledamöter:

Generaldirektör
Avdelningschef
Ombudsman
Docent
Direktör

Utredningssekr. i LO
Departementsråd
Kansliråd
Adjunkt

Suppleanter:
Avdelningschef
Domprosten
Pol. mag.

Kanslichef
Departementssekr.
Riksdagsledamot

Förfrågningar, sekreterarna:
Avdelningsdir.

Byråsekr.

Departementssekr.

Ernst Michanek, ordf.
Curt Ström, vice ordf.
Torbjörn Carlsson
David Lagergren
Roland Morell
Bengt Säve-Söderbergh
Thord Palmlund
Jan af Sillén
Berit Frändås

Sven Fockstedt
Gunnar Helander
Anders Thomasson
Sven Hamrell
Olov Poluha
Gösta Andersson

Kurt Kristiansson, SIDA
Marianne Sundh, SIDA
Marika Fahlén, UD

KU 1977/78:35

Beredningen för u-landsforskning

Uppgift: att främja sådan u-landsforskning som kan underlätta för uländerna
att utvecklas mot ökat självbestämmande och mot ekonomisk och
social rättvisa.

Ledamöter:

Landshövding

Departementsråd

Riksdagsledamot

Professor

Generaldirektör

Professor

Riksdagsledamot

Professor

Camilla Odhnoff, ordf.
Lars Anell
Johny Andersson
Bertil Zachrisson
Ulf Himmelstrand
Göran Ohlin
Ernst Michanek
Anders Rasmuson
Ulla Tillander
Bo Vahlquist
Ewert Åberg

Förfrågningar: sekreteraren, professor Karl Eric Knutsson

Delegationen för utveckling av folkrättens regler om humanitet i krig

Uppgift: att från svensk sida verka för ett vidareutvecklande av den del i
folkrätten som har att göra med humanitet i krig.

Ledamöter:
Statssekreterare
Riksdagsledamot
Departementsråd, UD
Riksdagsledamot
Departementsråd, Ju
Statssekreterare, Fö
Kansliråd, UD
Rättschef, Fö
Kommendör 1 .gr. Fö

Experter:

Major, P4, Skövde
Departementssekr, UD
FOA

Laborator, Fö
Arméstabsläkare
Kansliråd, UD

Hans Blix, ordf.
Mats Hellström
Bo Johnson
Hans Lindblad
Bengt Nilsson
Gunnar Nordbeck
Björn Skala
Carl-Ivar Skarstedt
Torgil Wulff

Bengt Anderberg
Karin Hjertonsson
Bo Janzon
Jan Prawitz
Bo Rybeck
Anders Sandström

Förfrågningar: sekreteraren. Ove Bring, UD

FÖRSVARSDEPARTEMENTET

Försvarsrådet

Uppgift: Verkar i fred för överläggningar och ömsesidig information mellan
regeringen och de centrala myndigheterna i frågor av betydelse för samordningen
på totalförsvarets område.

KU 1977/78:35

Ledamöter:

Statsminister

Regeringens ledamöter

Överbefälhavaren

Försvarsstabschefen

Rikspolischefen

Generaldirektör

Riksdagsman

Direktör

Landshövding

Thorbjörn Fälldin, ordf.

Stig Synnergren
Lennart Ljung
Carl Persson
Gunnar Gustafsson
Bror Rexed
Tony klagström
Ingvar Lindström
Sten Lundberg
Bertil Rehnberg
Olle Svensson
Folke Petri
Ragnar Edenman

Förfrågningar: sekreteraren, dep.råd Sven-Erik Orrö, försvarsdepartementet

Flygmaterielberedningen

Uppgift: att vara beredningsorgan för diskussion inför beslut om större
materielanskaffningar, huvudsakligen flygmaterielbeställningar.

Ledamöter:

Statssekreterare

Departementsråd

Kansliråd

Civilingenjör

Departementsråd

Sekreterare

Förfrågningar:

Bitr. sekr. Johan Högberg

Gunnar Nordbeck, ordf.
Ingemar Engman
Gunnar Petri
Lennart Lubeck
Lars Ettarp
Ari Ohlsson

SOCIALDEPARTEMENTET
Socialdepartementets sjukvårdsdelegation

Uppgift: att följa utbyggnaden av sjukvårdsresurserna i landet och verka för
en samordning av sjukvårdsplaneringen.

Ledamöter:

Statssekreterare
Avdelningschef
Överdirektör
Departementsråd
Förbundsdirektör
Ombudsman
Landstingsråd
Kommunalråd
Bitr. överläkare
Landstingsråd
Riksdagsledamot

Gerhard Larsson, ordf.
Sven Alsén
Gunnar Andersson
Johny Andersson
Rune Carlsson
Nils Ericsson
Evert Eriksson
Gunnar Heideman
Olof Hillerdal
Gunnar Hjerne
Börje Hörnlund

KU 1977/78:35

Landstingsledamot

Landstingledamot

Professor

Undervisningsråd

Generaldirektör

Departementsråd

Expeditionschef

Direktör

Docent

Förbundsordf.

Carl-Johan Ihrfors

Einar Johansson

Ruth Kärnek

Kerstin Lindahl-Kiessling

Alice Lindström

Bror Rexed

Karl-Erik Strand

Bengt Söderqvist

Thorsten Thor

Olle Westerbom

Ingegerd Zetterström Lagerwall

Förfrågningar:

Sekreteraren, dep.sekr. Birgitta Bratthall

Delegationen för social forskning

Uppgift: dels att med utgångspunkt i socialdepartementets verksamhetsområden
svara för bedömning och samordning av pågående och planerade
projekt avseende forsknings- och utvecklingsarbete samt försöksverksamhet
inom den sociala sektorn, dels att initiera forsknings- och utvecklingsarbete
av betydelse för socialpolitiken.

Ledamöter:

Statssekreterare

Generaldirektör

Kommunalråd

Riksdagsledamot

Landstingsråd

Landstingsledamot

Socialdirektör

Professor

Förfrågningar:

Sekreterare Inga-Lill Uggla

Gerhard Larsson, ordf.
Bror Rexed
Lars Åke Åström
Göthe Andersson
Svea Wiklund
Bertil Göransson
Hedda Lindahl
Bengt Hedlén
Gösta Rehn
Arne Engström
Ragnar Berfenstam

KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET

EKONOMIDEPARTEMENTET

Ekonomiska planeringsrådet

Uppgift: att vara ett organ för samråd med näringslivet, arbetsmarknadsorganisationerna
och den samhällsekonomiska forskningen i frågor som
avser den svenska ekonomins utveckling på längre sikt.

Ledamöter:

Statsrådet Gösta Bohman, ordf.

Professor Osborne Bartley

fd sändebudet Kurt-Allan Belfrage

KU 1977/78:35

Ordf i TCO	Lennart Bodström
Direktör	Curt-Steffan Giesecke
Förbundsordf.	Erik Jonsson
Professor	Börje Kragh
Professor	Assar Lindbeck
Överdirektör	Lars Lindberger
Professor	Erik Lundberg
Ordf. i LO	Gunnar Nilsson
Direktör	Karl Erik Persson
Generaldirektör	Bertil Rehnberg
Direktör	Bo Jonas Sjönander
Direktör	Åke Sundquist
Direktör	Erland Waldenström
Bankdirektör	Jan Wallander
Riksbankschef	Carl-Henrik Nordlander
Förfrågningar:
Statssekreterare Lars	Wohlin

Ut rednings rådet

Uppgift: att vara ett organ för samråd med statistiska centralbyrån,
konjunkturinstitutet och näringslivets utredningsinstitut i frågor om prognosverksamhet.

Ledamöter:

Statssekreterare Lars Wohlin, ordf.

Docent Gunnar Eliasson

Planeringschef Lennart Fastbom

Docent Karl-Olof Faxén

Chefen för jordbrukets utredningsinstitut
Agr. lic. Sven Holmström

Bankokommissarie Erik Karlsson

Direktör Folke Larsson

Överdirektör Lars Lindberger

Utredningschef Clas-Erik Odhner (vice ordf.)

Utredningschef Olof Sundström

Förfrågningar:

Statssekreterare Lars Wohlin

BUDGETDEPARTEMENTET

Statens och kommunernas samarbetsnämnd i lönefrågor

Uppgift: att vara ett organ för fortlöpande samråd mellan staten, landstingen
och kommunerna i löne- och personalfrågor av gemensamt
intresse.

Ledamöter:

Statssekreterare

Direktör

Landstingsråd

Landstingsman

Rolf Skillner, ordf.
Lars Ahlvarsson
John Andersson
Anders Högmark

5 Riksdagen 1977/78. 4 sami. Nr 35

KU 1977/78:35

Kommunalråd

Direktör

Chefsjurist

Generaldirektör

Kommunalråd

Landstingsråd

Riksdagsledamot

C G Eklund
Birger Bäckström
Georg Normark
Karl-Lennart Uggla
Åke Dahlberg
Bror Eriksson
Allan Gustafsson

Förfrågningar:

Sekreteraren, förhandlingsdir. Olof Lindahl

Samrådsgruppen för datafrågor - datagruppen

Uppgift: att vara ett rådgivande organ inom regeringskansliet och medverka
till att utforma regeringens ståndpunkt i olika datafrågor. Gruppen kommer
att behandla dels frågor av policykaraktär som berör de principiella riktlinjerna
för regeringens datapolitik, dels frågor som berör enskilda dataprojekt.

Ledamöter:

Statsrådet
Statssekreterare
Riksdagsman
Statssekreterare
Statssekreterare
Statssekreterare
Riksdagsman
Sakkunnig
Kansliråd

Förfrågningar:

Sekreteraren, kammarrättsfiskal Ulrika Tengelin

Ingemar Mundebo, ordf.
Kerstin Anér
Bengt Kindbom
Henry Montgomery
Fredrik Sterzel
Sten Westerberg
Anders Wijkman
Leif Zetterberg
Allan Eriksson

UTBILDNINGSDEPARTEMENTET
Statens ungdomsråd

Uppgift: ad inom ramen för samhällets kultur- och fritidspolitik främja
ungdomens sociala och personliga utveckling. Rådet skall särskilt såsom
planerings- och utredningsorgan handlägga och utreda frågor om samhälleliga
åtgärder för att bl. a. tillgodose ungdomens möjligheter till fritidsverksamhet.
Rådet skall vidare bedriva försöksverksamhet i frågor av central
betydelse för ungdomsarbetet och förmedla information i ungdomsfrågor
samt vara tillsynsmyndighet för det centrala ungdomsstödet och det lokala
aktivitetsstödet.

Ledamöter:

Sakkunnig Leif Zetterberg, ordf.

Sekreterare Randolph Norberg

Byråchef Ivan Ottoson

Undervisningsråd Hans Hamber

KU 1977/78:35

Sekreterare

Kurator

Förbundssekr.

Riksdagsledamot

Stud.

Förbundssekr.
Vice verkst, dir.
Sekreterare

Håkan Wallensten
Gunnel Gålmark
Kent Ivarsson
Håkan Bystedt
Jerry Svensson
Gunnar Björk
Odd Eiken

Sven-Erik Alfredsson
Per-Olof Öhrn
Bengt Sevelius
Lena Josefsson

Förfrågningar:

Huvudsekr. Bert Valtersson

Forskningsberedningen

Uppgift' att ge råd om den långsiktiga inriktningen av den svenska
forskningspolitiken.

Ledamöter:

Utbildningsmin.

Professor

Direktör

Professor

Förf., civ.ing.

Teknologie dr

Professor

Generaldirektör

Professor

Fd förbundsordf.

Generaldirektör

Universitetskansler

Professor

Jan-Erik Wikström, ordf.
Arne Engström
Hans G Boman
Bo Aler

Edmund Dahlström

Sven Fagerberg

Martin Fehrm

Marianne Frankenhaeuser

Lennart Holm

Sven Johansson

Georg Klein

Assar Lindbeck

Åke Nilsson

Bror Rexed

Hans Löwbeer

Kai Siegbahn

Gunnar Hambraeus

Torsten Hägerstrand

Lars lngelstam

Förfrågningar: Sekreteraren Hans Poppius samt Ulf Feinberg

Beredningen för internationellt utbildningssamarbete

Uppgift: att planera, samordna och successivt utvärdera en försöksverksamhet
rörande utbildningssamarbete med vissa u-länder utanför kretsen av
biståndsprogramländer.

Ledamöter:

Departementsråd Hans-Erik Östlund, ordf.

Departementsråd Thord Palmlund, UD

Avdelningschef Sten-Olof Döös, SIDA

Departementsråd Jan af Sillén, UD

KU 1977/78:35

Dep.sekr. Åke Lönnberg, B

Kansliråd Jan Ölander, UHD

Kansliråd Carl Ivar Öhman, 1

Dep.sekr. Bengt Persson, A

Förfrågningar: Sekreteraren, byrådir. Ingvar Karlén

Arbetsgruppen för samefrågor

Uppgift: att samordna den fortsatta utbyggnaden av statens stöd för
samerna och samekulturen.

Ledamöter:

Statsrådet

Departementsråd

Kansliråd

Dep.sekr.

Kansliråd

Sekreterare

Kansliråd

Dep.sekr.

Jan-Erik Wikström, ordf.

Gunnar Svensson, vice ordf.

Bert Isaksson

Bo Strömgren

Bengt Söderström

Billy Thorstensson

Curt Tornborg

Leif Zetterberg

Karl-Olof Öster

Karin Ghai-Englund

Förfrågningar:

Sekreteraren, dep.sekr. Karin Ghai-Englund

Arbetsgruppen för beredning av frågor rörande naturvetenskaplig och
teknisk utbildning

Uppgifter: följa utvecklingen inom grund- och gymnasieskolorna med sikte
på kortsiktiga åtgärder för att förbättra rekryteringen till naturvetenskapliga
och tekniska utbildningar; överväga möjligheterna till förbättrad rekrytering
till högskolestudier i naturvetenskapliga och tekniska ämnen bl. a. genom
breddad rekrytering; förbättra kompletteringsmöjligheterna inom vuxenutbildningen;
överväga möjligheter för att förbättra rekryteringen av kvinnor
till det naturvetenskapliga området; göra en översikt av tillgång och behov av
tekniker och naturvetare i vid mening.

Ledamöter:

Departementsråd
Departementsråd
Departementsråd
Departementsråd
Skolråd

Undervisningsråd
Byråchef
Undervisningsråd
Byråchef
Överdirektör
Dep.sekr.

Skolkonsulent

Hans-Erik Östlund, ordf.
Johnny Andersson
Carl Tomas Edam
Bosse Ringholm
Maj Bosson-Nordbö
Bengt Jacobsson
Ingrid Jonshagen
Christer Lundeberg
Olcf Moll
Lars Sköld
Sture Strömqvist
Ingemar Lindskoug

Förfrågningar:

Sekreteraren, skolkonsulent Ingemar Lindskoug

KU 1977/78:35

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

Miljövårdsberedningen

Uppgift: att vara ett rådgivande organ åt regeringen i naturvårdsfrågor. Till
dessa räknas även frågor rörande vatten- och luftvård, buller, kemiska
bekämpningsmedel och andra gifter som kan skada omgivningen. Med
hänsyn till att den fysiska samhällsplaneringen på många sätt hör nära
samman med naturvården skall beredningen också kunna ta upp vissa frågor
på detta område såsom naturvårdens och friluftslivets behov inom markplaneringen.

Ledamöter:

Statsrådet
Docent
Professor
Professor
Fil. dr

Departementsråd
Generaldirektör
Förste ombudsman
Professor
Generaldirektör
Direktör
Generaldirektör
Redaktör
Professor

Vattenrättsdomare
Överläkare
Kommunalråd
Överdirektör
Länsråd
Professor
Civilekonom
Professor
Generaldirektör
Ombudsman
Medicinalråd
Fil. dr

Förfrågningar:

Kanslichef Arne Möller

Beredningen för samordning av internationella miljövårdsinsatser

Uppgift: att samordna Sveriges agerande på miljövårdsområdet internationellt.

Ledamöter:

Statsrådet Anders Dahlgren, ordf.

Kabinettssekreteraren i UD
Statssekreteraren i jordbruksdepartementet
Statssekreteraren i bostadsdepartementet
Statssekreteraren i budgetdepartementet

Anders Dahlgren, ordf.

Erik Arrhenius

Bert Bolin

Erik Bylund

Nils Dahlbeck

Fredrik Damgren

Arne Engström

Olof Hagel

Gunnar Hambraeus

Bo Hedström

Sigvard Hellestam

Lennart Holm

Göran Holmberg

Bengt-Owe Jansson

Lennart af Klintberg

Nils-Erik Landell

Roland Larsson

Bo Lindell

Lennart Lindskog

Nils Malmer

Robert Nilsson

Svante Odén

Valfrid Paulsson

Nils Ramstén

Lennart Rinder

Malin Sundberg-Falkenmark

KU 1977/78:35

Statssekreteraren i socialdepartementet

Chefen för miljövårdsenheten i jordbruksdepartementet

Förfrågningar:

Sekreteraren, dep.sekr. Stellan Kronvall

HANDELSDEPARTEMENTET

Beredningsgruppen för GATT-förhandlingar

Uppgift: att bereda frågor av betydelse för Sveriges deltagande i handelsförhandlingarna
inom ramen för GATT. Gruppen skall utarbeta förslag till de
förhandlingsinstruktioner som fortlöpande erfordras.

Ledamöter:

Departementsråd Stig Brattström, ordf.

Departementsråd N B Leuf

Departementsråd Curt Wiik

Departementsråd Claes Senning

Kansliråd Arnold Willén

Departementssekr. Harry Dahlkvist

Kansliråd Carl-Ivar Öhman

Byråchef Sten Larson

Kommerseråd Lennart Masreliez

Departementssekr. Sten Rylander

En representant för Genéve-delegationen

Sekreterare: Christer Manhusen, Hans Ericsson, Eric Belfrage, Gunnar Lund
Förfrågningar:

Departementssekr. Christer Manhusen

Beredningsgruppen för nordiska frågor

Uppgift: att bereda allmänna nordiska samarbetsfrågor.

Ledamöter:
Departementsråd	Ragnar Sohlman, ordf.
Sakkunnig	Hans Linton
Departementsråd	Bengt Nilsson
Kansliråd	Jan Lundvik
Rättschef	Björn Sjöberg
Rättschef	Valter Nilsson
Departementsråd	Bertil Lund
Departementssekr.	Åke Lönnberg
Departementssekr.	Silja Strömberg
Kansliråd	Claes Senning
Kansliråd	Bert Isacsson
Ekon.lic	John Ekström
Kansliråd	Sture Persson
Expeditionschef	Erik Neergaard

Förfrågningar:

Departementssekr. Kerstin Ennerfelt

KU 1977/78:35

Beredningsgruppen för EG-frågor

Uppgift: att inom handelsdepartementet bereda frågor av betydelse som rör
Sveriges avtal med EG.

Ledamöter:

Departementsråd
Hovrättsassessor
Departementsråd
Rättschef
Departementsråd
Departementsråd
Kansliråd
Kansliråd
Kansliråd
Ekon. lic.

Byråchef
Kommerseråd

Förfrågningar:

Departementssekr. Lars-Erik Wingren

ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET

Invandrarrådet

Uppgift: att vara ett organ för samråd i frågor rörande invandrarnas sociala

och kulturella situation.
Ledamöter:
Direktör	Lars Ahlvarsson, ordf.
Ombudsman	Ragne Beiming
Ombudsman	Lamberto Bricca
Fru	Lahja Exner
Ingenjör	Tor Fors
Ombudsman	Ove Gustafsson
Invandrarkonsulent	Anja Haara
Fil. dr	Bruno Kalnins
Konsulent	Jan Kirudd
Rundslipare	Jacinto Legazpi-Llorente
Direktör	Hans-Göran Myrdal
Konfektionssömmerska	Gertrud Muller
Byråchef	Gunnar Olderin
Jur. kand.	Hadi Örman
Tekn. dr	Ivar Paljak
Personalombud	Marija Pavlovic
Avdelningsdir.	Irma Persson
Skog. lic.	Budimir Popovic
Assistent	Tatjana Poupa
Förbundsordf.	Björn Rosengren
Rektor	Terttu Rosengren
Avdelningsdir.	Tage Stenberg
Studerande	Jakub Swiecicki
Personalman	Arvi Tervalampi
Bilmekaniker	Giorgios Tsokanis

Ragnar Sohlman, ordf.
Bengt Nilsson
Carl-Johan Groth
Björn Sjöberg
Bertil Voss
Bertil Lund
Ilmar Bekeris
Claes Senning
Bert Isacsson
John Ekström
Sten Larsson
Rutger Croneborg

KU 1977/78:35

Kanslichef Carl-Erik Virdebrandt

Generaldir. Kjell Öberg

Förfrågningar:

Sekreteraren, dep.sekr. Birgitta Holm

Arbetsmarknadsrådet

Uppgift: att vara ett organ för samråd i frågor rörande det aktuella
arbetsmarknadsläget och vissa andra frågor i sysselsättningspolitiken och
sysselsättningen inom byggnadsverksamheten.
Sysselsättningsdelegationen

Ledamöter:

Statsrådet
Professor

Ordförande i TCO
Förbundsdir.

Statssekreterare
Verkställande dir.

Verkställande dir.

Direktör
Professor
Generaldirektör
Andre ordf. i LO
Riksbankschef
Planeringschef

Förfrågningar:

Departementssekr. Lars Ettarp

,Per Ahlmark, ordf.
Osborne Bartley
Lennart Bodström
Rune Carlsson
Ingemar Eliasson
Curt-Steffan Giesecke
Sven Järdler
Tage Kahlin
Gösta Rehn
Bertil Rehnberg
Lars Westerberg
Carl-Henrik Nordlander
Carl Johan Åberg

Byggsysselsättningsdelegationen

Ledamöter:

Statssekreterare

Byråchef

Förbundsordf.

Ombudsman

Avdelningschef

Arkitekt

Ingemar Eliasson, ordf.
Magnus Elison
Börje Jönsson
Olle Ohlsson
Per-Åke Gröning
Aksel Spendrup
Jan Steen

Expert:

Avdelningsdir. Bertil Risberg

Förfrågningar:

Departementssekr. Lars Ettarp

KU 1977/78:35

BOSTADSDEPARTEMENTET

Rådgivande expertgruppen för fysisk riksplanering

Uppgift: att såsom rådgivande expertgrupp i den omfattning departementschefen
bestämmer biträda i arbetet med fysisk riksplanering. Särskilda
direktiv har ej meddelats.

Ledamöter:

Generaldirektör

Professor

Överantikvarie

Professor

Byråchef

Avdelningschef

Byråchef

Direktör

Professor

Byråchef

Professor

Överlantmätare

Byråchef

Direktör

Lennart Holm, ordf.
Carl-Fredrik Ahlberg
Margareta Biörnstad
Sven Björk
Erik Brasch
Lars-Erik Esping
Erik Falk
Arne Fladvad
Staffan Helmfrid
Östen Johansson
Börje Kragh
Sven-Arne Matsson
Curt Wendt
Lars Ågren

Förfrågningar: Sekreteraren, arkitekt Boel Ahlgren, arkitekt Kersti von Bahn

Expertgruppen för forskning om fysisk planering och bebyggelse

Uppgift: att formulera problem och frågeställningar för forskningen inom
området samt sammanställa forskningsresultat i samband med pågående och
planerad reformverksamhet.

Ledamöter:
Departementsråd	Rune Olsson, ordf.
Kommunalråd	Roland Agius
Professor	Nils Antoni
Professor	Carin Boalt
Överingenjör	Anna Borelius Brodd
Kansliråd	Lennart Lindgren
Professor	Olof Eriksson
Byråchef	Peter Heimburger
Kansliråd	Bengt Olof Karlsson
Direktör	Nils-Eric Svensson
Departementsråd	Bengt Thufvesson
Professor	Gunnar Törnqvist
Direktör	Gösta Welin

Förfrågningar:

Sekreteraren, Sören Häggroth

KU 1977/78:35

INDUSTRI DEPARTEMENTET
Näringspolitiska rådet

Uppgift: att vara ett konsultativt organ för samråd mellan näringsliv och
samhälle i syfte att åstadkomma en samlad blick över utvecklingen inom
centrala delar av den svenska ekonomin. Rådet skall ta till vara och kanalisera
kunskaper och erfarenheter från den på skilda håll pågående utredningsverksamheten
samt ta initiativ till utredningar rörande olika branschers enskilda
och gemensamma problem.

Ledamöter:

Statssekreterare

Professor

Generaldir.

Professor

Direktör

Ordf. i LO

Förbundsordf.

Ordf. i TCO

Ordf. i SACO/SR

Direktör

Bankdirektör

Ekon. dr

Professor

Gunnar Söder, ordf.
Lars Wohlin
Andreas Ådahl
Eric Pettersson
Bertil Rehnberg
Sigvard Tomner
Lars Nabseth
Ulf Laurin
Sigvard Bahrke
Lennart Eriksson
Curt-Steffan Giesecke
Gunnar Nilsson
Bert Lundin
Lennart Bodström
Osborne Bartley
Torsten Andersson
Karl-Erik Persson
Curt G Olsson
Sven Grassman
Göran Ohlin

Förfrågningar:

Sekreteraren, dep. sekr. Torsten Löfgren

Regionalpolitiska rådet

Uppgift: att vara ett konsultativt organ för samråd i frågor rörande regional

utveckling.
Ledamöter:
Statsrådet	Nils G Åsling, ordf.
Sekreterare	Ulf Westerberg
Utredningssekr.	Folke Lennartsson
Direktör	Tage Kahlin
Direktör	Gunnar Lindström
Optikermästaren	Stig Stefansson
Civilekonom	Robert Nilsson
Direktör	Rudolf Walldén
Förbundssekr.	Krister Olausson
Landstingsråd	Kurt Ward
Fastighetschefen	Sture Holmqvist
Riksdagsman	Sven-Erik Nordin
Generaldirektör	Bertil Rehnberg

KU 1977/78:35

Generaldirektör

Förfrågningar:

Sven-Göran Olhede
Ingvar Ohlsson
Bror Rexed
Valfrid Paulsson
Lennart Holm
Erik Pettersson
Sven Heurgren

Sekreteraren, dep. sekr. Gösta Oscarsson

Byggbranschrådet

Uppgift: att följa utvecklingen inom byggsektorn i dess helhet och bedöma
utvecklingens konsekvenser. Rådet skall vidare ta initiativ till lämpliga
åtgärder som syftar till ett samhällsekonomiskt effektivt resursutnyttjande på
byggområdet.

Ledamöter:

Statssekreterare
Ekon. lic.

Avdelningsdir.
Departementsråd
F.d. förbundsordf.
Förbundsordf.

Ingenjör

Direktör

Departementssekr.

Direktör

Kommunalråd

Departementsråd

Förfrågningar:

Fil. kand. Herbert Silberman

Gunnar Söder, ordf.

Sune Tjernström (ers. för ordf.)

Gunnar Österberg

Sune Jussil

Knut Johansson

Enar Ågren

Börje Svensson

Boris Blomgren

Sune Davidsson

Bo Broms

Erik Svensson

Lars Ettarp

Skogsbranschrådet

Uppgift' att systematiskt följa utvecklingen inom skogsindustrin med
tonvikt på utvecklingen i ett längre tidsperspektiv. Rådet skall bl. a. belysa
och diskutera den förväntade investeringsutvecklingen och därmed
sammanhängande finansierings- och sysselsättningsfrågor. Det skall också
kunna diskutera den förväntade efterfrågeutvecklingens betydelse för svensk
skogsindustri och vid behov ta initiativ till upprättande av efterfrågeprognoser.

Ledamöter:

Statsrådet
Förbundsordf.

Förbundsordf.

Förbundsekonom
Ombudsman
Disponent
Direktör
Direktör

Nils G Åsling, ordf.
Roine Carlsson
Sixten Bäckström
Christer Jonsson
Sune Israelsson
Lars G Sundblad
Lennart Schotte
Sigvard Bahrke

KU 1977/78:35

Direktör

Departementsråd

Generaldir.

Jägmästare

Andre lorbundsordf.

Direktör

Experter:

Ek. lic.

Dep. sekr.

Bo Wergens
Åke Larsson
Erik Pettersson
Anders Holmgren
Tage Fransson
Lars Strängh
Bengt Rudholm

Sune Tjernström
Tomas Fransson

Förfrågningar:

Sekreteraren, 1 :e byråsekr. Henrik Delden

T ekobranschrådet

Uppgift: att vara ett organ för samråd mellan berörda samhällsorgan,
företagen och de anställda. Rådet skall följa utvecklingen inom tekoindustrierna
med särskild tonvikt på utvecklingen i ett längre perspektiv och
analysera innebörden av denna för branschen och de anställda.

Ledamöter:

Statssekreterare

Direktör

Förbundsordf.

l:e ombudsman

Generaldirektör

Avdelningschef

Departementssekr.

Departementsråd

Ombudsman

Ekon. lic.

Gunnar Söder, ordf.
Ingvar Petzäll
Valter Strandberg
Carl-Wilhelm Petri
Per Brindner
Karl-Erik Persson
Marita Karle
Sune Israelsson
Sten Lundberg
Aksel Spendrup
Bert Ekström
Bo Hemborg
Lars Ettarp
Hasse Samuelsson
Sune Tjernström

Förfrågningar:

Sekreteraren, dep. sekr. Bo Erlander

Stålbranschrådet

Uppgift: att vara ett organ för samråd mellan berörda samhällsorgan,
företagen och de anställda.

Ledamöter:
Statssekreterare
Departementsråd
Förbundsordf.
Fil. kand.

1 :e ombudsman
Bruksdisponent
Bruksdisponent

Gunnar Söder, ordf.
Bengt Thufvesson
Bert Lundin
Sven Svensson
Rolf Hemlin
Wilhelm Ekman
Arne Westerberg

KU 1977/78:35

Byråchef

Direktör

Ingenjör

Direktör

Östen Johansson
Erik Höök
Folke Källberg
Johan Åkerman
Björn Wahlström

Suppleanter:

2:e förbundsordf.
Bruksdisponent

Sven Wehlin
Folke Bengtsson

Experter:

Direktör

Ombudsman

Avdelningschef

Direktör

Departementssekr.
Direktör
Fil. dr
Ekon. lic.

Bo Berggren
Per-Olof Boman
Per Kiellarsson
Lennart Lindgren
Erik Meths
Lars Nabseth
Olof Rydh
Ian Wachtmeister
Lars Kritz
Sune Tjernström

Förfrågningar:

Sekreteraren, byrådirektör Helge Boman

Företagsdemokratirådet

Uppgift: att följa den företagsdemokratiska utvecklingen inom den statliga
företagssektorn. Som ett led i arbetet följer företagsdemokratirådet även
motsvarande privat och kooperativ verksamhet liksom den internationella
utvecklingen. I uppdraget ingåratt sprida information till de statliga företagen
om nationella och internationella erfarenheter samt att överväga och lämna
förslag till åtgärder som kan bidra till att föra de företagsdemokratiska
frågorna framåt inom de statliga företagen.

Ledamöter:

Statsrådet Nils G Åsling, ordf.

Direktör Ruben Furhagen

Ordf. i LO Gunnar Nilsson

Ordf. i PTK Ingvar Seregard

Uppgift: att utreda alternativa förslag till energipolitikens utformning fram
till år 1990.

Experter:

Socionom

Civilekonom

Alf Andersson
Bo Leander

Förfrågningar:

Socionom Bertil Brodén

Energikommissionen

Ledamöter:

Generaldirektör

Riksdagsledamot

Ove Rainer, ordf.
Anders Wijkman

KU 1977/78:35

Statssekreterare

Riksdagsledamot

Förbundsordf.

Författare

Ombudsman

Förbundssekr.

Tekn. dr

Professor

Bitr. överläkare

Direktör

Docent

Carl Tham
Bengt Sjönell
Birgitta Hambraeus
Birgitta Dahl
Lars Engkvist
Per Kågesson
Ulf Westerberg
Björn Bergman
Ingmar Eidem
Kai Curry-Lindahl
Nils Erik Landell
Olof Hörmander
Björn Kjellström

Förfrågningar:

Huvudsekreteraren, statssekreterare Per-Anders Örtendahl

Under kommissionen arbetar fem expertgrupper med ansvar för var sitt
område. Dessa områden är säkerhet och miljö, energitillförsel, energihushållning,
styrmedel samt forskning och utveckling.

Stålortsgruppen

Uppdrag: att biträda vid handläggningen av vissa frågor rörande specialstålverken
och handelsstålverken.

Ledamöter:

Statssekreterare Gunnar Söder, ordf.

Statssekreterare Ingemar Eliasson

Direktör Lars Herlin

Direktör Erik Höök

Utredningssekr. Allan Larsson

Jur. dr Åke Larsson

Ombudsman Hadar Rooslien

Dep. sekr. Olof Rydh

Ombudsman Bertil Särhagen

Statssekreterare Lars Wohlin

Byrådirektör Helve Boman

Förfrågningar:

Sekreteraren, byrådir. Helve Boman

Strukturdelegationen

Uppgift: att pröva frågor om lån och kreditgarantier till främst specialstålindustrin,
i enlighet med riksdagens beslut. Delegationen skall även ta aktiv
del i strukturomvandlingsprocessen och initiera önskvärda strukturförändringar.

Ledamöter:

Statssekreterare Gunnar Söder, ordf.

Statssekreterare Ingemar Eliasson, v. ordf.

Generaldirektör Bertil Rehnberg

Generaldirektör Erik Pettersson

Bankdirektör Arne Callans

KU 1977/78:35

Direktör

Utredningssekr.

Ombudsman

Experter:

Departementsråd

Departementssekr.

Förfrågningar:

Dep. sekr. Olof Rydh

Erik Höök
Allan Larsson
Bertil Särhagen

Bengt Tufvesson
Olof Rydh

KOMMUNDEPARTEMENTET

Referensgruppen för folkrörelsefrågor

Uppgift: att vara ett organ för samråd med folkrörelserna under det i
kommundepartementet pågående arbetet att se över deras allmänna situation
och arbetsförutsättningar i samhället.

Ledamöter:

Statsrådet

Studierektor

Förbundssekr.

Förbundsordf.

Riksdagsledamot

Direktör

Förbundsordf.

Ombudsman

Kanslichef

Förbundsordf.

Förbundssekr.

Förbundsordf.

Generalsekr.

Riksdagsledamot

Förbundssekr.

Ombudsman

Lantbrukare

Rektor

Kommunalrådet

Förbundssekr.

Direktör

Förbundsordf.

Verkställande dir.

Vice ordf.

Ombudsman

Sektionschef

Förbundsordf.

Generalsekr.

Landshövding

Förbundsordf.

Ombudsman

Förbundssekr.

Riksdagsledamot

Johannes Antonsson, ordf.

Bo Toresson

Stig Öhman

Anders Ljunggren

Börje Nilsson

Bengt Göransson

Sven-Olof Johannesson

Birgitta Wistrand

Mats Fack

Hans Gedin

Owe Lundevall

Gurli Brännström

Bengt Hallberg

Rolf Persson

Anders Hammar

Hans Alsén

Ulla Jonsdotter

Nils Ramstén

Sven Tågmark

Åke Norén

Lars Danarö

Erik Trost

Artur Kaibjer

Karl-Erik Axelsson

Elof Rörvall

Göran Holmberg

Sture Hollmann

Ragnar Boll

Lennart Johansson

Per Arne Aglert

Göran Johansson

Karl Frithiofson

Lars Engqvist

Hans Almryd

Lennart Forsebäck

Alvar Lindqvist

Thure Jadestig

Förfrågningar:

Departementsrådet Sven-Runo Bergqvist

KU 1977/78:35

Bilaga 6

STATSRÅDSBEREDNINGEN

Informationsgruppen

Januari 1976

Förteckning över organ för samråd med departementen

STATSRÅDSBEREDNINGEN

Delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor

Uppgift: att genom riktlinjer och förslag löpande skapa underlag för
regeringens handlande. En viktig uppgift för delegationen är att samverka
med arbetsmarknadens parter, kvinnornas organisationer och andra folkrörelser
för att förankra strävan till jämställdhet för kvinnorna på samhällets
olika områden.

Ledamöter:

Statsrådet Anna-Greta Leijon, ordf.

Landstingsråd Helny Westman

Sekreterare Gustav Persson, LO

Sekreterare vid Elisabet Sandberg

Stor-Stockholms
planeringsnämnds
kansli

Ombudsman på TCO May-Britt Carlsson
Suppleanter:

Sekreterare Berit Rollén

Byråchef Maj-Britt Sandlund

Sekreterare:

Bo Kjellberg
Bergliot Lundberg
Margareta Carlestam
Ragnar Amrén

Informationssekr. Marianne Millgårdh

Förfrågningar:

Marianne Millgårdh

Energirådet

Uppgift: att utgöra ett forum där väsentliga energifrågor på kort och lång
sikt kan diskuteras och där olika grupper i samhället kan komma till tals.

Ledamöter:

Statsminister Olof Palme, ordf.

Statsrådet Kjell-Olof Feldt

Statsrådet Rune B Johansson

Statsrådet Svante Lundkvist

KU 1977/78:35

Riksdagsledamot

Partisekreterare

Riksdagsman

Förbundsordf.

Sekreterare

Ordförande

Direktör

Disponent

Direktör

Lantbrukare

Direktör

Jur. dr

Direktör

Förbundsordf.

Direktör

Korn.styr. ordf.

Landstingsråd

Civilingenjör

Utredningschef

Professor

Justitierådet

Landshövding

Generaldir.

Kanslichef

Statssekr.

Sekreterare

Förfrågningar:
Tage Levin

Birgitta Hambraeus
Kerstin Anér
Lars Tobisson
Tore Claeson
Lars Engqvist
Lars Weinehall
Billy Olsson
Gunnar Wetterberg
Rune Molin
Lennart Bodström
Benne Lantz
Alde Nilsson
Erik Sundblad
Ingemar Essén
Nils Rylander
Lars O H Lindahl
Per Schierbeck
Torsten Andersson
Sven Tågmark
Göran Ekberg
Torbjörn Waldenby
Carl Hagson
Hans Falk
Ivan Sjunnebo
Nils Grenander
Sven Kypengren
Erik Svensson
Björn Björnström
Folke Bengtsson
Folke Berg
Sture Holmqvist
Arvid Eskel
Sven Anders Norland
Kurt Paulsson
Bo Lindell
Gunnar Hambraeus
Carin Boalt
Tor Ragnar Gerholm
Gösta Walin
Rolf Edberg
Erik Grafström
Jonas Norrby
Ragne Wiberg
Thage G Peterson
Bengt Dennis
N-0 Hasslev
Tony Hagström
Tage Levin
Kjell Larsson

6 Riksdagen 1977/78. 4 sami. Nr 35

KU 1977/78:35

UTRIKESDEPARTEMENTET

Beredningen för studiestöd och humanitärt bistånd till afrikanska flyktingar
och nationella befrielserörelser

Uppgift: att till SIDA avge förslag rörande användning och fördelning av
statsmedel i form av studiestöd eller humanitär hjälp till afrikanska flyktingar
och nationella befrielserörelser. Att lämna synpunkter och förslag rörande
fortsatt svenskt bistånd på dessa områden samt rörande lämpliga åtgärder i
syfte att främja stödet till afrikaner som befinner sig i landsflykt eller som i
hemlandet är utsatta för diskriminering i utbildningsmässigt eller socialt
hänseende.

Ledamöter:
Generaldir	Ernst Michanek, ordf.
Avdelningschef	Curt Ström, vice ordf.
Riksdagsledamot	Gösta Andersson
Int sekr i LO	Thorbjörn Carlsson
Riksdagsledamot	Berit Frändås
Docent	David Lagergren
Kommunalråd	Roland Morell
Departementsråd	Thord Palmlund
Bitr utrikesråd	Knut Thyberg
Författare	Per Wästberg
Sekreterare:
Byrådirektör	Olof Milton, SIDA
Amanuens	Marianne Sundh
Kanslisekreterare	Ann Wilkens

Beredningen för u-landsforskning

Uppgift: att främja sådan u-landsforskning som kan underlätta för uländerna
att utvecklas mot ökat självbestämmande och mot ekonomisk och
social rättvisa.

Ledamöter:
Landshövding	Camilla Odhnoff ordf.
Departementsråd	Lars Anell
Departementsråd	Håkan Berg
Riksdagsledamot	Arne Gadd
Professor	Ulf Himmelstrand
Fil dr	Nils Lundgren
Rektor	Anders Rasmuson
Riksdagsledamot	Ulla Tillander
Professor	Bo Vahlquist
Professor	Ewert Åberg
Sekreterare:
Professor	Karl Eric Knutsson

KU 1977/78:35

FÖRSVARSDEPARTEMENTET

Försvarsrådet

Uppgifter: Verkar i fred för överläggningar och ömsesidig information
mellan regeringen och de centrala myndigheterna i frågor av betydelse för
samordningen på totalförsvarets område.

Ledamöter:

Statsminister Olof Palme, ordf.

Regeringens ledamöter
Överbefälhavaren
Försvarsstabschefen
Rikspolischef
Generaldirektör
Generaldirektör
Generaldirektör
Generaldirektör
Generaldirektör
Generaldirektör
Riksdagsman
Direktör
Landshövding

Förfrågningar:

Sekreteraren, dep. råd Gunnar Nordbeck, försvarsdepartementet

Stig Synnergren
Gunnar Eklund
Carl Persson
Åke Sundelin
Bror Rexed
Bertil Bjurel
Sven Gösta Jonzon
Sten Lundberg
Bertil Rehnberg
Olle Svensson
Folke Petri
Ragnar Edenman

Flygmaterielberedningen

Uppgift: att vara beredningsorgan för diskussion inför beslut om större
materielanskaffningar, huvudsakligen flygmaterielbeställningar.

Ledamöter:

Statssekreterare

Departementsråd

Kansliråd

Civilingenjör

Departementssekr.

Sekreterare

Förfrågningar:

Bitr sekreterare

Ulf Larsson, ordf.
Ingemar Engman
Gunnar Petri
Lennart Lybeck
Lars Ettarp
Jan Nilsson

Johan Högberg

SOCIALDEPARTEMENTET

Socialdepartementets sjukvårdsdelegation

Uppgift: att följa utbyggnaden av sjukvårdsresurserna i landet och verka för
en samordning av sjukvårdsplaneringen.

Ledamöter:

Statssekreterare Göte Fridh, ordf.

Avdelningschef Sven Alsén

Överdirektör Gunnar Andersson

KU 1977/78:35

Departementsråd	Håkan Berg
Förbundsdirektör	Rune Carlsson
Departementsråd	Svante Englund
Direktör	Bengt Ericsson
Ombudsman	Nils Ericsson
Landstingsråd	Evert Eriksson
Landstingsråd	Stig Hansson
Kommunalråd	Gunnar Heideman
Landstingsledamot	Igor Holmstedt
Sjukvårdsdirektör	Thure Höglund
Landstingsledamot	Ruth Kärnek
Undervisningsråd	Alice Lindström
Direktör	Olle Nelander
Kansliråd	Olof Petersson
Generaldirektör	Bror Rexed
Expeditionschef	Bengt Söderqvist
Landstingsråd	Kurt Ward
Docent	Olle Westerbom
Förbu ndsord förande	Ingegerd Zetterström Lagerwall
Sekreterare:
Departementssekr	Birgitta Bratthall

Delegationen för social forskning

Ledamöter:

Statssekreterare

Generaldirektör

Kommunalråd

Riksdagsledamot

Landstingsråd

Landstingsledamot

Socialdirektör

Professor

Kansliråd

Göte Fridh, ordf.
Bror Rexed
Lars Åke Åström
Anund Hedberg
Svea Wiklund
Ruth Kärnek
Hedda Lindahl
Bengt Hedlén
Gösta Rehn
Arne Engström
Ragnar Berfenstam
Ingemar Lindberg

Förfrågningar:

Sekreterare Inga-Lill Uggla

Samarbetskommittén för social forskning

Uppgift: att biträda socialdepartementet för samråd i principiella frågor
rörande forsknings- och utvecklingsarbete samt försöksverksamhet inom
departementets område och i frågor om utveckling på längre sikt av denna
verksamhet.

KU 1977/78:35

Ledamöter:

Statsrådet

F. borgarråd

Professor

Statssekreterare

Socialdirektör

Soc. stud.

Direktör

Generaldirektör

Byråchef

Generaldirektör

Statssekreterare

Professor, rektor

Generaldirektör

Sven Aspling, ordf.
Sören Carlson
Arne Engström
Göte Fridh
Bengt Fledlén
Anders Karlsson
Paul Lindblom
Olle Nelander
Ingvar Ohlsson
Hans Poppius
Bror Rexed
Lennart Sandgren
Torgny Segerstedt
Lars-Åke Åström

Förfrågningar:

Sekreteraren, kansliråd Birger Forslund

FINANSDEPARTEMENTET

Ekonomiska planeringsrådet

Ledamöter:
Statsrådet	Gunnar Sträng, ordf.
Professor	Osborne Bartley
Fd sändebudet	Kurt-Allan Belfrage
Ordf. i TCO	Lennart Bodström
Direktör	Curt-Steffan Giesecke
Förbundsordförande	Erik Jonsson
Professor	Börje Kragh
Professor	Assar Lindbeck
Överdirektör	Lars Lindberger
Professor	Erik Lundberg
Ordf. i LO	Gunnar Nilsson
Direktör	Karl-Erik Persson
Generaldirektör	Bertil Rehnberg
Direktör	Bo Jonas Sjönander
Direktör	Stig Svensson
Direktör	Åke Sundquist
Direktör	Erland Waldenström
Bankdirektör	Jan Wallander
Riksbankschefen	Krister Wickman
Förfrågningar:
Tf planeringschef	Carl-Johan Åberg

Statsförvaltningens centrala samarbetsråd för personalfrågor m. m.

Uppgift: att följa utvecklingen på samarbetsområdet inom statsförvaltningen
och verka för ett effektivare samarbete mellan de statliga myndigheterna
och de statsanställda samt att vara organ för utbyte av information och

KU 1977/78:35

erfarenheter mellan myndigheterna och personalorganisationerna i personalfrågor
av allmän eller principiell betydelse för de statsanställda.

Ledamöter:

Statsrådet
Ombudsman
Landshövding
Förbundsordf.

Sekreterare
Generaldirektör
Förste förbundssekr.

Förste ombudsman
Generallöjtnant
Universitetskanslern
Andre förbundsordf.

Direktör
Generaldirektör
Utbildningschef
Generaldirektör
Generaldirektör
Förbundsordf.

Förbundsordf.

Förfrågningar:

Sekreteraren, byråchef Carl Gustaf Fjellström

Statens och kommunernas samarbetsnämnd i lönefrågor

Uppgift: att vara ett organ för fortlöpande samråd mellan staten, landstingen,
städerna och kommunerna i lönefrågor av gemensamt intresse.

Ledamöter:

Statssekreterare
Borgarrådet
Landstingsråd
Direktör
Landstingsråd
Kapten
Landstingsråd
Avd.chef
Assistent
Chefsjurist
Riksdagsman
Generaldirektör

Förfrågningar:

Sekreteraren, förhandlingsdir. Olof Lindahl

Utredningsrådet

Uppgift: att vara ett organ för samråd med statistiska centralbyrån,
konjunkturinstitutet och näringslivets utredningsinstitut i frågor avseende
den av finansdepartementets ekonomiska avdelning bedrivna prognosverksamheten.

Arne Aldestam, ordf.
Lars Ahlvarsson
John Andersson
Ola Bengtson
Ingvar Björkman
Robert Andersson
Karl-Olof Andersson
Eric Johansson
Torsten Nordling
Georg Normark
Arne Pettersson
Karl-Lennart Uggla

Kjell-Olof Feldt, ordf.
Ingemar Andersson
Hans Gustafsson
Hans Hellers
Olle Hessleborn
Ove Rainer
Arne Johansson
Rune Larson
Gunnar Eklund
Hans Löwbeer
Lars-Erik Nicklasson
Berne Palvall
Urban Rosenblad
Sven-Hugo Ryman
Reidar Tilert
Karl-Lennart Uggla
Ola Wiberg
John Östlund

KU 1977/78:35

Ledamöter:

Planeringschef

Docent

Chefen för jordbrukets
utredningsinst. agr.lic.
Bankokommissarie
Direktör
Överdirektör
Utredningschef
Utredningschef
Ekon. dr

Carl-Johan Åberg, ordf.
Lennart Fastbom
Karl-Olof Faxén

Sven Holmström

Erik Karlsson

Folke Larsson

Lars Lindberger

Claes-Erik Odhner (vice ordf.)

Olof Sundström

Lars Wohlin

Förfrågningar:

Tf planeringschef

Carl-Johan Åberg

UTBILDNINGSDEPARTEMENTET
Statens ungdomsråd

Uppgift-' att inom ramen för samhällets kultur- och fritidspolitik främja
ungdomens sociala och personliga utveckling. Rådet skall särskilt såsom
planerings- och utredningsorgan handlägga och utreda frågor om samhälleliga
åtgärder för att bl. a. tillgodose ungdomens möjligheter till fritidsverksamhet.
Rådet skall vidare bedriva försöksverksamhet i frågor av central
betydelse för ungdomsarbetet och förmedla information i ungdomsfrågor.

Ledamöter:

Riksdagsledamot

Generalsekreterare

Riksdagsledamot

Förbundssekreterare

Sektionschef

Sekreterare

Förbundssekr.

Byrådirektör

Avdelningsdirektör

Förbundsombudsman

Förbundssekr.

Avdelningsdirektör

Förfrågningar:

Huvudsekr.

Åke Gustavsson, ordf.
Jan-Erik Billinger
Gunnar Björk
Sven Erik Alfredsson
Sten Hörngren
Britt-Marie Forslund
Håkan Bystedt
Stig Malmqvist
Bengt Sevelius
Håkan Wallensten
Leif Zetterberg
Torbjörn Forsell

Bert Waltersson

Forskningsberedningen

Uppgift: att ge råd om den långsiktiga inriktningen av den svenska
forskningspolitiken.

Ledamöter:

Statsminister Olof Palme, ordf.

Professor Arne Engström

Professor Bertil Agdur

KU 1977/78:35

Professor

Direktör

Professor

Författaren, civ.ing.

Generaldirektör

Professor

Generaldirektör

Professor

Förbundsordf.

Professor

Generaldirektör

U ni versitetskanslern

Professor

Hans G Boman
Sven Brohult
Bo Aler

Edmund Dahlström

Sven Fagerberg

Martin Fehrm

Marianne Frankenhaeuser

Lennart Holm

Sven Johansson

Georg Klein

Assar Lindbeck

Åke Nilsson

Birgitta Odén

Bror Rexed

Hans Löwbeer

Kai Siegbahn

Förfrågningar:

Professor Arne Engström

Beredningen för försöksverksamhet rörande utbildningssamarbete med
vissa utvecklingsländer

Ledamöter:

Departementsråd

Kansliråd

Avdelningschef

Departementsråd

Sakkunnig

Departementssekr.

Hans-Erik Östlund, ordf.
Sven-Erik Beckius
Sten-Olof Döös
Bengt Johansson
Thord Palmlund
Bosse Ringholm
Leif Sjöström

Sekreterare:

Byrådirektör

Ingvar Karlén

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

Miljövårdsberedningen

Ledamöter:

Jordbruksministern Svante Lundkvist, ordf.

Direktör Sven Ahlgren

Professor Cyrill Brosset

Professor Erik Bylund

Fil.dr Nils Dahlbeck

KU 1977/78:35

Kansliråd	Fredrik Damgren
Tekn. dr	Ingmar Eidem
Professor	Arne Engström
Tekn. dr	Martin Fehrm
Professor	Gunnar Hambraeus
Direktör	Bo Heimerson
Generaldirektör	Lennart Holm
Redaktör	Göran Holmberg
Professor	Bo Holmstedt
Länsrådet	Allan Johansson
Departementsråd	Bengt Johansson
Vattenrättsdomare	Lennart af Klintberg
Farm. dr	Rune Lönngren
Kansliråd	Ulf Lönnqvist
Direktör	Olof Nilsson
Professor	Svante Odén
Generaldirektör	Valfrid Paulsson
Ombudsman	Nils Ramstén
Medicinalråd	Lennart Rinder
Fil. dr	Malin Sundberg-Falkenmark
Borgarråd	Thorsten Sundström
Professor	Gunnar Svärdson
Förfrågningar:
Kanslichef Arne Möller

HANDELSDEPARTEMENTET

Beredningsgruppen för GATT-förhandlingar

Ledamöter:

Utrikesråd
Departementsråd
Kansliråd
Kansliråd
Kansliråd
Kansliråd
Departementssekr
Departementsråd
Byråchef
Kommerseråd
Avd dir
Avd dir

Departementssekr
Departementssekr
Departementssekr
Departementssekr

Sekreterare:

Hans Linton, UD

Förfrågningar:

Departementssekr Elisabeth Hellström

Hans Ewerlöf, ordf.
Karl-Ingmar Edstrand
Claes Senning
N B Leuf
Stig Brattström
S-E Beckius
Harry Dahlkvist
Sten Niklasson
Sten Larson
Lennart Masreliez
Curt Wiik
Karl-Evert Rydberg
Ulf Hjertonsson
Lars Stålberg
Christer Manhusen
E Hellström

KU 1977/78:35

Beredningsgruppen för nordiska frågor

Uppgift: att bereda allmänna nordiska samarbetsfrågor.

Ledamöter:
Departementsråd	Ragnar Sohlman, ordf.
Kansliråd	Pierre Schori
Departementsråd	Birgitta Blom
Kansliråd	Lars Bergquist
Rättschef	Björn Sjöberg
Rättschef	Jan Johnsson
Departementsråd	B A W Johansson
Kansliråd	Ilmar Bekeris
Kansliråd	Claes Senning
Kansliråd	Bert Isacsson
Kansliråd	Sture Persson
Kansliråd	Ingvar Hjelmqvist
Ekon lic	John Ekström

Beredningsgruppen för EG-frågor

Uppgift: att inom handelsdepartementet bereda frågor av betydelse som rör
Sveriges avtal med EG.

Ledamöter:

Departementsråd

Hovrättsassessor

Kansliråd

Rättschef

Departementsråd

Rättschef

Kansliråd

Ekon lic

byråchef

Kommerseråd

Ragnar Sohlman, ordf.
Nilsson
Knut Thyberg
Sjöberg
Bertil Voss
B A W Johansson
Jöran Mueller
Claes Senning
Lennart Grenestedt
John Ekström
Sten Larsson
Rutger Croneborg

ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET

Arbetsmarknadsrådet

Uppgift: att samråda i frågor rörande regional utveckling, det aktuella
arbetsmarknadsläget och vissa andra frågor i sysselsättningspolitiken och
sysselsättningen inom byggnadsverksamheten.

Ledamöter:

Statsråd Ingemund Bengtsson, ordf

Ombudsman Björn Pettersson

Utredn sekr Jan-Erik Nyberg

Direktör Axel Iveroth

Direktör Gunnar Lindström

Optikermästare Stig Stefanson

KU 1977/78:35

Direktör

Landstingsråd

Borgarråd

Kommunalråd

Generaldirektör

Harald Håkansson
Rudolf Walldén
Per Schierbeck
Kurt Ward
Inge Hörlén
Sture Holmqvist
Bertil Rehnberg
Bertil Sännås
Sven-Göran Olhede
Reidar Tilert
Ingvar Ohlsson
Jonas Orring
Valfrid Paulsson
Lennart Holm

Sekreterare: Departementssekr. Gösta Oscarsson

BOSTADSDEPARTEMENTET

Rådgivande expertgruppen för fysisk riksplanering

Uppgift-' att såsom rådgivande expertgrupp i den omfattning departementschefen
bestämmer biträda vid den pågående utrednings- och försöksverksamheten
beträffande fysisk riksplanering. Särskilda direktiv har ej meddelats.

Ledamöter:
Generaldirektör	Lennart Holm, ordf.
Professor	Carl-Fredrik Ahlberg
Överantikvarie	Margareta Biörnstad
Professor	Sven Björk
Byråchef	Erik Brasch
Byråchef	Lars-Erik Esping
Byråchef	Erik Falk
Direktör	Arne Fladvad
Professor	Staffan Helmfrid
Professor	Torsten Hägerstrand
Byråchef	Östen Johansson
Professor	Börje Kragh
Överlantmätare	Sven-Arne Matsson
Byråchef	Ingemar Sörensen
Direktör	Lars Ågren

INDUSTRIDEPARTEMENTET
Näringspolitiska rådet

KU 1977/78:35

Ledamöter:
Statsrådet	Rune B Johansson, ordf.
Generaldirektör	Bertil Agdur
Professor	Ragnar Bentzel
Bankdirektör	Arne Callans
Direktör	Gunnar Ekman
Bruksdisponent	Wilhelm Ekman
Direktör	Curt-Steffan Giesecke
Direktör	Harald Håkansson
Direktör	Axel Iveroth
F. förbundsordf.	Knut Johansson
Förbundsdirektör	Arne Nilstein
Fd. gen.dir.	Bertil Olsson
Förbundsordf.	Bert Lundin
Generaldirektör	Bertil Rehnberg
Experter:
Statssekreterare	Tony Hagström
Professor	Erik Höök
Ekon.dr.	Lars Nabseth
Agr.lic.	Clas-Erik Odhner
Generaldirektör	Eric Pettersson
Utredningschef	Olof Sundström
Förfrågningar:
Sekreteraren, dep.sekr. Tage Öh

Byggbranschrådet

Uppgift: att följa utvecklingen inom byggsektorn i dess helhet samt bedöma
utvecklingens konsekvenser. Rådet skall vidare ta initiativ till lämpliga
åtgärder som syftar till ett samhällsekonomiskt effektivt resursutnyttjande på

byggområdet.
Ledamöter:
Statssekreterare	Tony Hagström, ordf.
Sekreterare	Gunnar Appelgren
Rättschef	Bengt Hedman
F. förbundsordf.	Knut Johansson
Förbundsordf.	Enar Ågren
Ingenjör	Börje Svensson
Direktör	Boris Blomgren
Direktör	Bo Broms
Kommunalråd	Erik Svensson
Förfrågningar:
Dep.sekr.	Tage Öh

Skogsbranschrådet

Uppgift: att systematiskt följa utvecklingen inom skogsindustrin med
tonvikt på utvecklingen i ett längre tidsperspektiv. Rådet skall bl. a. belysa
och diskutera den förväntade investeringsutvecklingen och därmed
sammanhängande finansierings- och sysselsättningsfrågor. Det skall också

KU 1977/78:35

kunna diskutera den förväntade efterfrågeutvecklingens betydelse för svensk
skogsindustri och vid behov ta initiativ till upprättande av efterfrågeprognoser.

Ledamöter:

Dep. råd
Förbundsordf.

Förbundsordf.

Förbundsekonom
Ombudsman
Disponent
Direktör
Direktör
Direktör
Dep.råd
Dep.råd

Förfrågningar:

l:e byråsekr. Henrik Delden

Karl-Henrik Pettersson, ordf.

Roine Carlsson

Sixten Bäckström

Christer Jonsson

Sune Israelsson

Lars G Sundblad

Lennart Schotte

Sigvard Bahrke

Bo Wergens

Bo Hedström

Åke Larsson

KU 1977/78:35

Bilaga 7

STATSRÅDSBEREDNINGEN

1975-06-02

Rättschefen Statssekreterarna

Vid statssekreteraröverläggningarna i Saltsjöbaden den 23-24 januari 1975
behandlades bl. a. frågan om tillsättandet av olika slag av arbets- och
samrådsgrupper. Man uttalade därvid dels att antalet sådana grupper borde
begränsas, dels att riktlinjer för tillsättandet av sådana grupper borde
utarbetas.

Med anledning av dessa uttalanden får statsrådsberedningen meddela
följande anvisningar.

Befintliga grupper

1 F. n. finns, enligt tillgängliga uppgifter, totalt 28 grupper1 för samråd m. m.
med departementen. Grupperna är förtecknade på särskild bilaga, som har
upprättats inom informationsgruppen inom SB.

Departementen bör granska förteckningen och göra behövliga tillägg och
ändringar. Samtidigt bör departementen pröva om inte grupp kan
avvecklas eller slås samman med annan grupp (jfr p 2).

Departementen bör senast den 10 augusti 1975 till SB redovisa
dels tillägg och övriga ändringar i gruppförteckningen,
dels vilken eller vilka grupper som kan avvecklas eller slås samman med
annan eller andra grupper.

Tillsättande av ny grupp

2 Departementen skall eftersträva att hålla antalet arbetsgrupper nere.

3 Planeras tillsättandet av arbetsgrupp för viss fråga eller visst område och
avses även andra än departementstjänstemän skola ingå i gruppen, skall
detta anmälas till SB (statssekreteraren). Frågan om tillsättande av sådan
grupp skall tas upp vid överläggningar mellan statssekreterarna (jfr P 6).

4 Grupp som avses i 3 skall tilldelas endast rådgivande funktioner. Sådan
grupp skall alltså inte ha vare sig beredande eller förslagsställande
uppgifter.

5 Särskilda direktiv bör inte utfärdas för grupp som avses i 3.

1 Benämningarna på grupperna varierar (sekretariat, delegation, råd, beredning,
expertgrupp osv.).

KU 1977/78:35

Benämningar

6 I namnet på grupp som avses i 3 skall ordet "samråd” ingå för att markera
gruppens funktion som samrådsorgan. Redan existerande grupper av
denna typ behöver dock inte döpas om.

7 Benämningen "delegation” resp. "beredning" reserveras för sådana
grupper som genom regeringens beslut tillagts "operativa” uppgifter, dvs.
att t. ex. bereda frågor och avge förslag inom ett visst område (delegationen
för bostadsfinansiering, beredningen för u-landsforskning) eller utveckla
och leda viss verksamhet (delegationen för informationssystemet företag-samhälle).

8 Benämningen "kommitté” bör användas enbart för organ med i traditionell
mening utredande uppgifter ("offentliga utredningar”).

9 Benämningen "interdepartemental arbetsgrupp” används för sådana
grupper bestående av tjänstemän inom regeringskansliet som har att utreda
eller komma med förslag i viss eller vissa bestämda frågor.

Per-Erik Nilsson

KU 1977/78:35

Bilaga 8

Förteckning över de under 1977 av lagrådet granskade propositionerna: 1977/78:41

om ändring i aktiebolagslagen

1976/77:53 med förslag till lag om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor
kärnbränsle, m. m.

1976/77:63 med förslag till lag om kungörande i mål och ärenden hos
myndighet m. m.

1976/77:72 om ändring i jordabalkens regler om inteckning, m. m.

1977/78:77 om vissa frågor rörande trafik med motorredskap och traktorer 1976/77:90

om semesterlag, m. m.

1976/77:96 med förslag till lag om patentbesvärsrätten m. m.

1976/77:104 om avskaffande av förvandlingsstraffet för böter m. m.

1976/77:110 om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor,
m. m.

1976/77:114 om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988), m. m.

1976/77:121 om ändring i 16 kap. brottsbalken, m. m.

1976/77:123 med förslag till konsumentkreditlag m. m.

1976/77:124 om godkännande av den europeiska konventionen den 27
januari 1977 om bekämpande av terrorism, m. m.

1976/77:128 med förslag till lag om erkännande och verkställighet av
nordiska domar på privaträttens område

1976/77:132 om ändring i utlänningslagen (1954:193)

1976/77:137 om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet 1976/77:149

om arbetsmiljölag m. m.

1976/77:151 med förslag till bostadsförvaltningslag m. m.

1977/78:1 om ändring i patentlagen (1967:837), m. m.

1977/78:2 om ändring i rättegångsbalken m. m.

1977/78:16 om ändring i trafikskadelagen (1975:1410), m. m.

KU 1977/78:35

1977/78:20 med förslag till ändrad organisation för besvärsprövning inom
socialförsäkringen m. m.

1977/78:50 om ändring i byggnadsstadgan (1959:612), m. m.

1977/78:62 om följdlagstiftning till 1976 års reform beträffande tryckfriheten 1977/78:67

med förslag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i
tvistemål om mindre värden, m. m.

1977/78:69 om ändring i 6 kap. brottsbalken

Det totala antalet till riksdagen avgivna propositioner var under nämnda
tid 176. Av dessa var omkring 50 lagpropositioner, skatteförfattningar
oräknade.

7 Riksdagen 1977/78. 4 samt. Nr 35

Antalet propositioner samt spridningen i propositionsavlämnandet under åren 1971-1977 Tabell A

KU 1977/78:35

Bilaga 9

-33

^ T3

> w

2 D.

C/5 o
C75 CL

ro rf
— CM

CM ro

— O

< CL

CQ c.

■o a.
c o

< Q.

3 2
CQ a.

•o a.
c P
< a.

■o

3 P
QQ a.

oo cm n rs

^ I'"*’ OO OO ro Tf vO

—' —■ — -I rM (N rj

Os oo i/t i/~> C9 rT o

ro os Os_ CM — Os

i^r o" r-^ uo

O 't C9 iri CM CM oo

>C1 VO O 't o -- oo

M 'O 't tJ O O Ov

ro O OO ro sO OO r-~
ro ^ st rt ro iri ro

ro ro iO 't Tf

r- vo oo r- iri iri

ro - M OO ro OO \0

vO OO rf vO

— m v>» >o oo — —

f~~ CM v~) Os OO ro

•—1 O ro 09 O CM O

—t CM ro tJ- i/~)

t"~- r-~ r- r-~ r— r- r Os

Os Os Os Qs Os Os

>5?

5 £
< r~-

•» p

2* Os

w -3 •— 1/5

•2 c/5 3 '3
5 S -2,
J>.2 SS.-S

t/l J* Q. Q.
Q. c/i 3 Q.
CL 0- 3

3 2- S3

2 E

:0 or

E *c

c/5 *-

C/i

•- °cö
p ^ 2 so
os £ ^ £

>v~l

rOs -

2 ^
**r 22 er os

2 c/>

” i?

& s.
= 3

X c/3

TT C/i ' T C/5

c/i 5^

o R Q.

2 Q.

o — rs

i—

g ä -R => :g

o «_ E

}- M c/i
CL jc L*

<1>
00
-O
D -

X) :
u.

ig.
o

=* E:

.—. r-~ r-~
Os Os

■•322

' S 3 3

I °C0 -—> •—>
' SO -* L*C

c/i c/i
1 X Cl Cl

. CO Q. Q.

. X 3 3

33 i_ r_

: C fl fl

: & ■= ■*=

! .”2 <5 Ö

; v5 C C

- c o O

o ;s w

'w -K *55

g R R

|p o

>>>>>>

vy O C/l

- 45

* 2 o. 5.

L r- o

C C C

c a> o

so c c c

c c c c

0) O)

so 00 so so
E .2 .E S .= os

^ c c

CZ so s^ so

c c

■o -O T3 -O T3 -O
C c c c c c

cO CO
JC -C x:
O) CQ CQ CQ ,

£ -55 *

aj oj o

CQ 00 Q

•TS LD -_D

"O "O
°s c c

'— fl fl

i_ _c x:

:0 (U O

U. CQ CQ

Försening i propositionsavlämnandet åren 1971-1977 Tabell B

KU 1977/78:35

00 2
C ,

i > j «

I S3 gf
U. .n £ 3

■i ä s -i

;0 O

C—• - . Q}

iiié

2 ä " 2 *

£= 3 3

C | S » M

.2 g .| ed .5

U c/i co c

.s g
5 c/i

2 flå a*
(O C/) £

_ ;Q

-3

a M oo

2 c 2 .£

H tu > c

u. CQ o oo

a-|3

CO 00 oo

•

£ * 3 .-2

C ^ >
n U ^ (9 OC

g. c/> CQ »- «-

-O

— c0

co c

c E

« ^ o 'i
3 —: = ^
C 0) .
v- I— f-. fe

< X :S £■ <2

C0 -o
C0

g dI
2

iS O.

ro O ro

>o r9

I I I

i t"~ i/i i/i

i sO iO — io
Till

■—' »o ■—'
OO (N OO

I I I

T 7 T 7 T tu

OO rf
rf so ~

Os o ro
fT oo" -T

■O rf
rf r-> rT

\0 N 1/

so r- ro

o" —T

I rf oo I oo

I so — I — ro

i/i O so ■—i ■o

CS| OO —< rf o rf

Os — —« so fN oo

oo o
rO vO

cm cn
rs» ro
^ O

(N U

«o & oo

£r sosors) so ir — r- — oo os oo r- rf —,

sO ro Os so rs) r- I/ (N OO sOroo rf rf OO <0 —it— 4

i"" ■'J ■—* —■ so r- r^ rs) rf so ro oo

" SO OO o 7 rf ro o rs) sO OO

rs) rs) rs)

r-~ r- r-~~
Os Os Os

ro ro ro
r- r- r-~
Os Os Os

rf -*f rf

r» r—

Os Os Os

c/i c/i
c/i a)

H :S

> X

c/l 5 r/i ® " rT?

.. SS

»ca :6

> I X > X X

■« S 8«« S S<«

“ £ 5 « £ ts «

°C3 :0

> X X

so SO so

—

5 •«

:0 d>

x x

sO so SO
r- i-» r-~
Os Os Os

2 c/5 «
•cd :0 O

> I X

I— (— I—

r— r— r~-

Os Os Os

£ M J5

°cd :0 0)

> X X

1 Sessionsindelningen har upphört fr. o. m. 1975

2 1975 års riksmöte (dvs. t. o. m. 1975-05-31)

3 Del av 1975/76 års riksmöte (t. o. m. 1975-12-31)

Propositionsavlämnandet under våren 1977 Tabell C
(i förhållande till statsrådsberedningens förteckning 1977-01-10)

KU 1977/78:35

100

> «> l-a

2 c d.

c e 2 -

o. ‘5? 2

cO —

c w

' -O 3
Of) c O.

c i2 ■o
C ocö *""*

S -c c

:0 <2 .>
Uh — 00

-o

> *o

03 >
_

03 rj

3 T3
c c

Q. 2

•o c £
2 2

:e0

— 2
% ■§
'ä? «-— u

£ ■§
8 §

i *o

c -3

^ »-

>

'5b

c .2
2 c

•o c 00 Q.

C

2 —
3 c0

cd

2 :c0 •-■O T3

C -o

T

— - Mnno^to^Ofio

O Xf
_ OS Tf —< —

lil

I

n

OO in OO I Os

(NOO\röOnOOO

O O O O O O — —

O — — rs o

fNOmrorslor^^O^O — M O

MO-OfSO-fNOMO'

— to — —

—■ I r- I I r— | m — —

:Dtuai^tuoa35*

1 Inom parentes antalet propositioner för vilka ej någon bestämd tidpunkt angetts (t. ex. endast ”mars-april”).

2 För försenade propositioner avlämnade under våren 1977 exkl. de i noten 1 angivna.

Propositionsavlämnandet under våren 1976 Tabell D
(i förhållande till statsrådsberedningens förteckning 1976-01-12)

KU 1977/78:35

101

C

c £

<12 5. -57 2

—

c w

03 O C
'—' T3 3
00 C Q.

c j2 "O

:0 (2. >
Uh — oo

03

c ^
£ c

< 3

B —

C O)

i i

2

o.

2

c

<

Q

*- c

> c c ^2
2 E « c

:«3 :eö .3 3

•o c oo a

c ,

2 c -a
3^0

^OMO>OONfNO'

csi — m —

TS7T

O O OO — O On

T7TT7

n - n m (n

U\

o

T

— rn

r-; r- so

I 'O a vo VO o Tt '

MnO^strtfNMnfN —

Or^OrOO^rJ-OOeNO — O

(N-HtNiAin-TttNOiOO

■^"OOO—'Tj-OOOOOOO

f'-—<00 — OOO'

3 9 =0
D Uh w ^ ii, D i

o

H

1 Inom parentes antalet propositioner för vilka ej någon bestämd tidpunkt angetts (t. ex. endast ”mars-april”).

2 För försenade propositioner avlämnade under våren 1976 exkl. de i noten 1 angivna.

KU 1977/78:35

102

Bilaga 10

Regeringens behandling av riksdagens skrivelser den 1 december 1976-30
november 1977

Skrivelserna uppdelade i olika kategorier efter art av behandling.

Källa: Regeringens skrivelse 1977/78:102.

Riksdagsskrivelser som inkommit t. o. m. 1976- Riksdagsskrivelser som inkom11-30
och som ej slutbehandlats senast nämnda mit 1976-12-01-1977-11-30 och
dag som ej slutbehandlats senast sist nämnda

dag

Departe-

ment

Kate-

gori

1

2

3

4

Summa

Kate-

gori

2

3

4

Summa

Ju

8

1

23

32

1

_

12

13

UD

2

-

-

-

2

-

-

1

1

Fö

1

1

1

-

3

-

-

1

1

S

4

-

-

1

5

-

-

7

7

K

7

5

-

2

14

1

-

5

6

E

4

-

-

2

6

1

-

2

3

Bu

7

1

-

7

15

-

-

5

5

U

7

9

-

4

20

8

-

4

12

Jo

7

-

-

5

12

2

-

6

8

H

2

-

-

-

2

-

-

1

1

A

2

1

-

-

3

1

-

3

4

Bo

6

5

-

1

12

2

-

1

3

1

6

5

-

1

12

1

-

3

4

Kn

3

1

-

1

5

1

-

2

3

Summa

66

29

1

47

143

18

53

71

Anm:

Kategori 1: Ärendet i sin helhet slutbehandlat under tiden 1976-12-01—1977-11-30.

2: Ärendet delvis slutbehandlat, delvis föremål för utredning eller
beroende på regeringens prövning.

3: Ärendet i sin helhet under utredning eller efter utredning
beroende på regeringens prövning.

4: Ärendet i sin helhet beroende på regeringens prövning.

KU 1977/78:35

103

Bilaga HA

Antal interpellationer och frågor åren 1971-1977
Interpellationer

238

250

200

150

100

50

0

222

Frågor

450 ■

400 ■

350 •

300 .

250 •
200 *
150 ■

100
50 •
0 •

410

164 164

365

374

141

396

373

170

1971 1972 1973 1974 1975 1976

388

186

1977

534

19 71 1972 1973 1974 1975 1976 1977

KU 1977/78:35

104

Bilaga II B

Kammarkansliet

1978-03-09

Tidsöverdrag beträffande svar på frågor hösten 1975

95 frågor besvarade inom 1 vecka
48 frågor besvarade inom 2 veckor
9 frågor besvarade inom 3 veckor
3 frågor besvarade inom 4 veckor
2 frågor besvarade inom 5 veckor

157 framställda frågor

Tidsöverdrag beträffande svar på frågor våren 1976

133 frågor besvarade inom 1 vecka
62 frågor besvarade inom 2 veckor
24 frågor besvarade inom 3 veckor
5 frågor besvarade inom 4 veckor

1 fråga besvarad inom 8 veckor

225 framställda frågor

Tidsöverdrag beträffande svar på frågor hösten 1977

101 frågor besvarade inom 1 vecka
76 frågor besvarade inom 2 veckor
35 frågor besvarade inom 3 veckor
8 frågor besvarade inom 4 veckor
3 frågor besvarade inom 5 veckor
1 fråga besvarad inom 6 veckor
1 fråga besvarad inom 7 veckor

225 framställda frågor

Av de 13 frågor som besvarats efter 4 veckor eller mera berodde 10 svar på
att statsråden var förhindrade och resterande 3 på frågeställares förhinder.

KU 1977/78:35

105

Bilaga II C

Kammarkansliet

1978-03-09

Frågor som framställts till statsministern riksmötet 1975/76

Nr Frågeställare Rubrik Besvarad av

11 Fröken Eliasson (c)

89 Herr Svensson i Eskilstuna

97 (s)

Herr Ahlmark (fp)

104 Herr Fågelsbo (c)

106 Herr Björck i Nässjö (m)

268 Herr Ahlmark (fp)

341 Herr Siegbahn (m)

om ökat stöd åt folkrörelserna

om följderna av FN-uttalande
om sionism

om följderna av FN-uttalande
om sionism

om åtgärder mot vålds- och
egendomsbrott av bilburen
ungdom

om förslag till riksdagen om
kvinnlig tronföljd

om åtgärder med anledning av
rekommendation av Europarådet
angående antisemitismen i
Sovjetunionen

Kommunministern

Statsministern. I ett sammanhang
med frågorna nr
87 av herr Korpås (c), nr 95
av herr Siegbahn (m) samt
nr 100 av fru Jonäng (c).
Dessa 3 frågor ställda till
utrikesministern

Justitieministern

Justitieministern

Statsministern

Utrikesministern

om utländska statschefers deltagande
i svenska partipolitiska
manifestationer
3 frågor av 7 framställda besvarade av statsministern

KU 1977/78:35

106

Interpellationer som framställts till statsministern riksmötet 1975/76

Nr

Interpellant

Rubrik

4

Herr Werner i Tyresö
(vpk)

om åtgärder för att dämpa infla-tionen, m. m.

13

Herr Helén (fp)

om energisparande

24

Herr Björck i Nässjö (m)

om bidrag från utländsk källa
till politisk eller facklig organi-sation

35

Herr Nilsson i Tvärålund
(c)

om samordning av skilda sys-selsättnings- och befolknings-prognoser

37

Herr Svensson i Kungälv
(s)

om en ny ekonomisk världsord-ning

38

Herr Strindberg (m)

om svenska åtgärder med an-ledning av rättegång i Estland

51

Herr Hermansson (vpk)

om arbetsbyte för tjänstemän i
statlig och kommunal förvalt-ning

84

Herr Bohman (m)

om löntagarfonder

121

Herr Ahlmark (fp)

om åtgärder mot ungdomsar-betslösheten

155

Herr Strindberg (m)

om ökad frihet för de baltiska
folken

156

Herr Wijkman (m)

om tillämpningen i Sovjet-unionen av Helsingforsavtalets
bestämmelser

173

Herr Gustavsson i Alvesta
(c)

om kollektivanslutning av fack-liga avdelningar till politiskt

parti

3 interpellationer av 12 framställda besvarade av statsministern

Kammarkansliet

1978-03-09

Besvarad av
Finansministern

Industriministern

Justitieministern

Arbetsmarknadsministern

Statsministern
Utrikesministern
Statsrådet Kjell-Olof Feldt

Statsministern

Statsministern

Utrikesministern

Utrikesministern

Justitieministern

KU 1977/78:35

107

Kammarkansliet

1978-03-09

Frågor som framställts till statsministern riksmötet 1976/77

Nr Frågeställare Rubrik Besvarad av

148

Herr Carlsson i Tyresö (s)

om användningen av kärnkraft
efter år 1985

Statsrådet Olof Johans

157

Herr Gahrton (fp)

om pensionärernas medverkan i
överläggningar om den eko-nomiska politiken

Socialministern

167

Herr Biörck i Värmdö (m)

om en översyn av befolknings-utvecklingen

Socialministern

186

Herr Palme (s)

om användningen av kärnkraft
efter år 1985

Statsministern

372

Fru Marklund (vpk)

om de allmänna barnbidragen

Socialministern

373

Herr Svensson i Malmö
(vpk)

om devalveringen

Ekonomiministern

383

Herr Måbrink (vpk)

om ökad offentlig insyn i
administrativa åtgärder mot ter-rorism

Statsrådet Ola Ullsten

431

Herr Pettersson i Lund (s)

om tidsfristen för besvarande av
frågor till statsråd

Statsministern

436

Herr Hermansson (vpk)

om de anställdas inflytande vid
beslutet om sammanslagning
av Volvo och SAAB-SCANIA

Industriministern

437

Herr Hermansson (vpk)

om maktkoncentrationen
genom sammanslagning av
storföretag

Industriministern

438

Herr Hermansson (vpk)

om beslutanderätten inom stor-företag

Industriministern

445

Herr Hermansson (vpk)

om frågeinstituten i riksdagen

Statsministern

456

Herr Hellström (s)

om avveckling av bidrag till
regeringspartier från privata fö-

Statsministern

retag

4 frågor av 13 framställda besvarade av statsministern

KU 1977/78:35

108

Interpellationer som framställts
Nr Interpellant

9 Fröken Hjelmström (vpk)

19 Herr Berndtson (vpk)

36 Herr Ekinge (fp)

42 Fru Marklund (vpk)

55 Herr Hermansson (vpk)

80 Herr Lidgård (m)

104 Herr Svensson i Malmö
(vpk)

147 Herr Palme (s)

1 interpellation av 8 framställda be:

statsministern riksmötet 1976/77
Rubrik

om invandrares rätt till undervisning
i svenska, m. m.

om produktionsinriktningen
vid försvarsindustrin

om amnesti för vapenvägrare,
m. m.

om kvinnofrigörelsen

om åtgärder för att hindra kapitalexport
och industriutflyttning om

en kampanj mot dödsstraffet om

rätten att anonymt ta del av
allmänna handlingar

om energipolitiken
id av statsministern

Frågor som framställts till statsministern hösten 1977
Nr Frågeställare Rubrik

37 Olof Palme (s)

51 Kjell-Olof Feldt (s)

63 Oswald Söderqvist (vpk)

82 Olof Palme (s)

91 Gustav Lorentzon (vpk)

179 Olof Palme (s)

om avvecklingen av kärnkraften om

uttalande av ekonomiministern
rörande den svenska
kronan

om ändrade förutsättningar för
ett svenskt atomvapen

om uttalande av ekonomiministern
rörande den svenska
kronan

om regeringens syn på sydafrikanskt
övertagande av svenska
företag

om uttalanden rörande energisparande
i bostäder

Kammarkansliet

1978-03-09

Besvarad av

Arbetsmarknadsministern

Försvarsministern

Justitieministern

Arbetsmarknadsministern

Industriministern

Utrikesministern

Justitieministern

Statsministern

Besvarad av
Statsministern

Ekonomiministern

Försvarsministern

Ekonomiministern

Industriministern

Statsministern

6 frågor framställda, 2 besvarade av statsministern

KU 1977/78:35

109

Interpellationer som framställts till statsministern hösten 1977
Nr Interpellant Rubrik

1 Alf Lövenborg (-)

35 Oswald Söderqvist (vpk)

94 Eric Holmqvist (s)

om energipolitiken

om slopande av B3LA-projektet om

åtgärder för att främja
sysselsättningen i Malmöhus
län

3 interpellationer framställda och samtliga överlämnade till andra statsråd

Kammarkansliet

1978-03-09

Besvarad av

Statsrådet Olof Johansson
Försvarsministern

Industriministern

KU 1977/78:35

110

Bilaga 12 A

Kort översikt av gällande rätt på byggnadslagstiftningens område

Byggnadslagen (1947:385, omtryckt 1972:775) (BL) innehåller bestämmelserom
planläggning och byggande. Av 1 § framgåratt marks användning
för bebyggelse i den omfattning som stadgas i BL skall föregås av
planläggning och att det fordras lov till byggande i den omfattning regeringen
bestämmer. I vilka fall byggnadslov behövs framgår inte av BL, utan
bestämmelser härom finns i byggnadsstadgan (1959:612, omtryckt 1972:776)
(BS).

De planinstitut BL anvisar finns redovisade i 2 och 3 §§. Enligt 2 § anges
grunddragen för marks användning inom kommun i generalplan. Närmare
reglering av bebyggelsen sker genom stadsplan eller byggnadsplan. Byggnadsverksamheten
inom område som inte ingår i detaljplan - dvs. stadsplan
eller byggnadsplan - regleras genom utomplansbestämmelser. För samordning
av flera kommuners planläggning upprättas regionplan (3 S), som i likhet
med generalplanen är avsedd för översiktlig planläggning. Enligt 4 $ skall
både allmänna och enskilda intressen tillbörligen beaktas vid planläggning.

För att mark skall få användas till bebyggelse förutsätts att den prövats från
allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Lämplighetsprövning skall företas i
samband med planläggning enligt BL men kan, när fråga är om annat än
tätbebyggelse eller, som nedan framgår, tätbebyggelse av mindre omfattning,
även ske i samband med prövning av ansökan om byggnadslov. Med
tätbebyggelse avses enligt 6 § sådan samlad bebyggelse som nödvändiggör
eller kan väntas nödvändiggöra särskilda anordningar för tillgodoseende av
gemensamma behov. Annan bebyggelse kallas glesbebyggelse. Av 56 $ BS
framgår att kravet på planläggning som förutsättning för tätbebyggelse
innebär ett principiellt krav på stadsplan eller byggnadsplan. Detta krav gäller
dock numera, dvs. fr. o. m. ljuli 1977, ej tätbebyggelse av mindre omfattning
(prop. 1976/77:122, CU 1976/77:35).

Enligt 7 $ skall det närmaste inseendet över byggnadsverksamheten
handhas av byggnadsnämnden. Tillsynen inom länet av planläggningen och
byggnadsväsendet ankommer på länsstyrelsen. Motsvarande uppgift på
riksplanet tillkommer statens planverk.

Generalplan antas av kommunfullmäktige (10 $). Den omständigheten att
planen antagits medför dock inte att den blir bindande. Endast genom att
planen fastställs får den rättsverkan. När det är påkallat för att främja en från
rikssynpunkt angelägen utveckling, kan regeringen besluta att det för visst
område skall finnas generalplan som tillgodoser i beslutet angivet intresse
(10 a S). Regeringen kan därvid föreskriva att planen skall vara helt eller
delvis fastställd, om detta är oundgängligen nödvändigt för att det angivna
intresset skall bli tillgodosett.

KU 1977/78:35

lil

Underlåter kommunen att upprätta generalplan i fall som de nu nämnda
eller i fall där sådan plan eljest behövs, kan regeringen förelägga kommunfullmäktige
viss tid inom vilken plan skall vara antagen (11 §). Om
föreläggandet inte följs, kan regeringen låta upprätta planen på kommunens
bekostnad. Enligt 10 § fjärde stycket fastställer länsstyrelsen generalplan. Har
regeringen enligt 10 a ^ föreskrivit att generalplan skall vara fastställd,
ankommer det dock på regeringen att pröva fastställelsefrågan. Detta gäller
också för vissa andra fall, bl. a. när generalplan är av större allmän betydelse.
De rättsverkningar som i första hand följer av att generalplan fastställts är att
nybyggnad som strider mot planen inte får företas (13 8).

Från förbudet mot nybyggnad enligt 13 8 får dispens meddelas, när
särskilda skäl föreligger. Det ankommer på länsstyrelsen eller, enligt av
regeringen meddelade föreskrifter, byggnadsnämnden att pröva sådana
dispensfrågor.

Stadsplan och byggnadsplan utgör BL:s institut för detaljplanläggning.
Stadsplan upprättas genom kommunens försorg när det behövs för den
närmare regleringen av bebyggelsen (24 8). Stadsplan antas av kommunfullmäktige
eller, efter delegering, av byggnadsnämnden. Planen skall för att bli
gällande fastställas av länsstyrelsen (26 8). 1 vissa fall åligger det länsstyrelsen
att underställa planen regeringens prövning. Det gäller om planen avviker
från generalplan som har blivit fastställd efter föreskrift av regeringen enligt
10 a 8 om avvikelsen inte är ringa. Underställning skall vidare ske om planen
är av större omfattning eller eljest av större allmän betydelse eller om det i
ärendet uppkommit fråga vars avgörande ankommer på regeringen.

Underlåter kommun att upprätta stadsplan som behövs för kommunens
ändamålsenliga utveckling eller till främjande av betydande allmänt intresse
kan regeringen förelägga kommunfullmäktige viss tid inom vilken sådan
plan skall vara underställd regeringens prövning(27 8). Om föreläggandet inte
följs, kan regeringen låta upprätta plan på kommunens bekostnad och
fastställa denna.

1 likhet med fastställd generalplan har stadsplan den verkan att nybyggnad
inte får ske i strid mot planen (34 8). Från nybyggnadsförbudet får dispens
meddelas, när särskilda skäl föreligger. Etet ankommer på länsstyrelsen eller,
enligt av regeringen meddelade föreskrifter, byggnadsnämnden att pröva
sådana dispensfrågor.

Byggnadsverksamheten inom område som inte ingår i stadsplan eller
byggnadsplan kan regleras genom utomplansbestämmelser. Sådana bestämmelser
utfärdas av regeringen (77 8) och har tagits upp i 29 8 BS. Bestämmelserna
är tillämpliga i hela landet. Nybyggnad får inte ske i strid mot
utomplansbestämmelser. Dispens från förbudet kan meddelas av länsstyrelsen
eller, enligt av regeringen meddelade föreskrifter, av byggnadsnämnden
(79 8 BL).

Frågan om detaljplan skall upprättas i form av stadsplan eller byggnadsplan
är främst beroende av samhällets intresse av att planen blir genomförd.

KU 1977/78:35

112

Stadsplan ger kommunen lösningsrätt till mark som behövs för gator och i
stor utsträckning också för annan mark som behövs för plangenomförandet. I
fråga om byggnadsplan saknas däremot bestämmelser om skyldighet för
kommunen att svara för vägar och om lösen av mark. Genomförandet av
byggnadsplan ankommer i allt väsentligt på markägarna.

Enligt 107 § skall kommunen ombesörja att byggnadsplan upprättas när
tätbebyggelse uppkommit eller kan väntas uppkomma på viss ort och
omständigheterna inte föranleder att stadsplan bör upprättas. Byggnadsplan
antas av kommunfullmäktige eller, efter delegering, av byggnadsnämnden.
Den måste fastställas av länsstyrelsen för att bli gällande (108 $). Föreligger
särskild anledning, kan länsstyrelsen underställa planen regeringens prövning.
Sådan underställning skall alltid ske, om planen avviker från generalplan
som efter föreskrift av regeringen enligt 10 a § andra stycket blivit
fastställd och avvikelsen inte är ringa. Underlåter kommun att vidta
erforderliga åtgärder för upprättande av byggnadsplan där sådan behövs kan
länsstyrelsen låta upprätta och fastställa sådan plan för det område som är i
fråga. Enligt HOS får nybyggnad inte ske i strid mot byggnadsplan. Från
förbudet kan dispens meddelas av länsstyrelsen och enligt av regeringen
meddelade föreskrifter av byggnadsnämnden.

Som tidigare nämnts sker enligt BL den översiktliga planläggninen inom en
kommun eller del av en kommun genom upprättande av generalplan. När
översiktlig planläggning behöver företas för flera kommuner gemensamt,
sker det enligt BL genom upprättande av regionplan. Enligt 127 S bestämmer
regeringen huruvida regionplan skall finnas, angående regionplaneområdets
omfattning och i vilka hänseenden gemensam planläggning skall äga rum.
Har regeringen förordnat att regionplan skall finnas, skall de kommuner som
berörs av planen bilda regionplaneförbund (128 S).

Enligt 131 S fastställs regionplan av regeringen, sedan förslag därtill
upprättats av förbundsstyrelsen och antagits av förbundsfullmäktige. Underlåter
fullmäktige att vidta erforderliga åtgärder för upprättande av regionplan,
kan regeringen förelägga fullmäktige viss tid inom vilken planen skall vara
underställd regeringens prövning. Om föreläggandet inte följs kan regeringen
låta upprätta regionplan på förbundets bekostnad och fastställa denna (133 K).
Regionplan är i princip endast vägledande, inte tvingande. Detta har kommit
till uttryck i 134 t; som föreskriver att regionplan skall tjäna till ledning vid
upprättande av generalplan, stadsplan och byggnadsplan eller ändring därav
så ock eljest vid reglering av bebyggelsen eller användningen i övrigt av mark
inom planområdet.

BL innehåller vissa bestämmelser om tillstånd för särskilt fall till tätbebyggelse
m. m. Som allmän förutsättning för att mark skall få användas till
tätbebyggelse som inte är av mindre omfattning krävs, som tidigare nämnts,
att den vid planläggning enligt BL prövats från allmän synpunkt lämpad för
ändamålet. Bestämmelserna i 1361; öppnar möjlighet till undantag från
denna princip. Enligt dessa kan sålunda regeringen och myndighet som

KU 1977/78:35

113

regeringen bestämmer, utan hinder av att förhållande inte föreligger som
förutsätts för att mark skall få användas till tätbebyggelse, för särskilt fall
medge tillstånd till nybyggnad vilken innefattar sådan bebyggelse.

136 a § innehåller bestämmelser om lokalisering av industriell eller
liknande verksamhet som är av väsentlig betydelse för hushållningen med
bl. a. energi eller landets samlade mark- och vattentillgångar. Lokalisering av
sådan verksamhet skall prövas av regeringen. Prövningsrätten omfattar inte
bara nylokalisering utan också frågor om utvidgning av befintlig verksamhet.

Prövningsordningen enligt 136 a § syftar till en samordning av den
prövning av hithörande företag som kan ske enligt BL och miljöskyddslagen.
Regeringens prövning blir därför bindande bara för koncessionsnämnden,
som prövar ärenden enligt miljöskyddslagen, och för planmyndigheterna
men däremot inte för myndigheter som kan ha att pröva lokaliseringsfrågan
enligt andra lagar, t. ex. vattenlagen.

Tillstånd till lokalisering av nyssnämnd verksamhet får meddelas endast
om kommunen tillstyrkt detta. I tillstånd kan regeringen föreskriva villkor för
tillgodoseende av allmänna intressen.

I 149-151 SS meddelas bestämmelserom talan mot vissa beslut i planärenden
och andra ärenden enligt BL. Enligt 149 S får särskild klagan inte föras
över kommunfullmäktiges eller byggnadsnämnds beslut rörande stadsplan,
byggnadsplan eller tomtindelning som för att bli gällande skall fastställas av
regeringen eller länsstyrelsen. Detsamma gäller förbundsfullmäktiges förslag
till regionplan och beslut av kommunfullmäktige som innefattar framställning
om fastställelse av generalplan eller om annan åtgärd av regeringen eller
länsstyrelse enligt BL. Talan mot länsstyrelses beslut rörande fastställelse av
plan eller mot annat beslut av länsstyrelse skall, utom i vissa fall angående
medgivande att bibehålla byggnad som inkräktar på gatumark, föras hos
regeringen genom besvär (150 §). Har länsstyrelse fastställt ett av kommunfullmäktige
eller byggnadsnämnd antaget planförslag får länsstyrelsens
beslut överklagas bara av sakägare vars yrkande helt eller delvis lämnats utan
bifall.

Som tidigare nämnts ankommer det på regeringen att meddela närmare
föreskrifter om byggnadsnämnd, om byggnadslov m. m. Sådana föreskrifter
har meddelats i BS. Byggnadsnämndens befattning med planärenden har
tidigare berörts. Vad gäller byggnadslov ges i 54 § bestämmelser om
skyldighet att söka sådant. Bestämmelserna är i princip tillämpliga i hela
landet, således också utanför planlagt området om inte annat särskilt
föreskrivs. Byggnadslov krävs bl. a. för ny- eller ombyggnad. Ansökan om
byggnadslov prövas av byggnadsnämnden.

Talan mot byggnadsnämnds beslut enligt BL eller BS skall föras genom
besvär hos länsstyrelsen. Talan får dock inte föras mot beslut varigenom
medgivande till avvikelse från fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan
vägras. Talan mot länsstyrelsens beslut förs i vissa fall hos

8 Riksdagen 1977/78. 4 sami. Nr 35

KU 1977/78:35

114

regeringen och i andra fall hos kammarrätten. Kompetensfördelningen har
härvid i huvudsak skett efter principen att ärenden som främst rör frågor om
lämplighet eller ändamålsenlighet skall avgöras av regeringen, medan
däremot ärenden med starka skäl, inslag av rättsfrågor, prövas av kammarrätten.
Till de beslut som skall överklagas till regeringen hör bl. a. sådana som
rör undantag från tätbebyggelseförbudet, enligt 56 § BS. Det är i princip
regeringen som i sista hand handlägger huvuddelen av dispensgivningen
enligt byggnadslagstiftningen.

En mer fullständig översikt över gällande rätt återfinns i bygglagutredningens
huvudbetänkande (SOU 1974:21) Markanvändning och byggande
(s. 66 ff.). Där återfinns även redogörelser för annan lagstiftning som är av
stor betydelse för bebyggelseplaneringen, t.ex. väglagstiftningen, naturvårdslagen,
miljöskyddslagen, anläggningslagen och vattenlagen. Byggnadslagstiftningen
är f. n. föremål för översyn inom bostadsdepartementet mot
bakgrund av bl. a. bygglagutredningens förslag.

Något om bakgrunden till byggnadslagstiftningen tn. m.

Enligt 1931 års stadsplanelag var exploateringen av mark för tätbebyggelse i
princip fri, något som ofta ledde till helt otillfredsställande samhällsbildningar.
Detta var en av anledningarna till att man fann det nödvändigt att
göra den revision av 1931 års lagstiftning som ledde fram till 1947 års
byggnadslag. Genom denna lag förbehöll sig det allmänna att bestämma var
tätbebyggelse skall få uppstå och när den skall få komma till stånd (prop.
1947:131 s. 75). Den fria exploateringsrätten upphävdes således. Principen att
myndigheterna bestämmer var tätbebyggelse skall få ske kommer till uttryck
i 5 § BL. 1 denna paragraf slås fast att det för att mark skall få användas till
tätbebyggelse som ej är allenast av mindre omfattning förutsätts att den vid
planläggning enligt BL prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet.
Vid denna prövning skall enligt 9 § BS alla bebyggelsepolitiska synpunkter
beaktas. Principen att myndigheten bestämmer när tätbebyggelse får komma
till stånd har kommit till uttryck i 56 S BS. Av denna paragraf framgår att
tätbebyggelse som ej är av mindre omfattning får ske först sedan detaljplan,
dvs. stadsplan eller byggnadsplan, fastställts.

Som framgår av översikten av gällande rätt antas stadsplan av kommunfullmäktige
eller, efter delegation, av byggnadsnämnden (26 S BL). Lagen
intar sålunda principiellt den ståndpunkten att ett områdes läggande under
stadsplan är en kommunal angelägenhet. Kommunen är dock som tidigare
nämnts skyldig att upprätta och anta stadsplan i den mån kommunens
utveckling påkallar det. Planen skall för att bli gällande fastställas av
länsstyrelsen. I vissa fall åligger det länsstyrelsen att underställa planen
regeringens prövning. Planen kan också komma under regeringens prövning
med anledning av besvär över länsstyrelsens fastställelsebeslut. Som ett
uttryck för principen att planläggning av ett område är en kommunal

KU 1977/78:35

115

angelägenhet gäller att länsstyrelsen eller regeringen vid fastställelseprövningen
inte kan göra några ändringar i planförslaget utan i princip endast kan
säga ja eller nej till detta.

Om en kommun underlåter att upprätta stadsplan som behövs för
kommunens ändamålsenliga utveckling eller till främjande av betydande
allmänt intresse kan regeringen som förut nämnts jämlikt 27 § BL förelägga
kommunfullmäktige viss tid inom vilken sådan plan skall vara underställd
regeringens prövning. Skulle kommunen inte efterkomma föreläggandet kan
regeringen låta upprätta plan på kommunens bekostnad och fastställa denna.
Bestämmelserna i 27 § BL, som övertagits från 1931 års stadsplanelag, har
endast tillämpats två gånger (1933 och 1976). Inte någon gång har dock
regeringen tagit i anspråk möjligheten att mot kommunens önskan fastställa
stadsplan. Det kan således konstateras att det i praktiken är kommunen som
ensam avgör var stadsplanering skall äga rum inom kommunen. Därför talar
man om ett kommunalt planmonopol.

Då den förra regeringen år 1976 begagnade sig av möjligheten att förelägga
en kommun att upprätta stadsplan gällde det frågan om mark för en
postterminal i Solna. Grunden fördetta beslut varatt uppförandet aven sådan
terminal inom kommunen bedömdes vara av betydande allmänt intresse för
Stockholmsregionen. Beslutet upphävdes sedermera av den nya regeringen.

Vad gäller de statliga myndigheternas uppgift vid fastställelseprövningen
av en stadsplan saknas närmare bestämmelser i BL som anger vad denna
prövning skall avse. Av förarbetena till 1947 års byggnadslagstiftning framgår
att denna prövning skall avse både lagligheten av kommunernas planbeslut
och att enskildas rätt inte trätts för när. Vidare skall tillses att erforderlig
hänsyn tagits till viktiga intressen som är gemensamma för hela landet, t. ex.
att natursköna områden skonas från bebyggelse eller att god åkerjord
bevaras.

I sammanhanget bör erinras om den fysiska riksplaneringen beträffande
vilken allmänna riktlinjer lades fram för riksdagen 1972. Statsmakternas
beslut på detta område innebär bl. a. att de av riksdagen fastlagda riktlinjerna
för hushållningen med mark och vatten utan uttryckligt lagstadgande skall bli
vägledande för regeringen och underställda myndigheter vid alla beslut om
sådan markanvändning som riktlinjerna avser. Dessa riktlinjer är av sådant
slag att det vid fastställelseprövningen av stadsplanen ankommer på de
statliga myndigheterna att bevaka att de beaktas. Det kan erinras om att
riksdagen vid 1975/76 års riksmöte (CU 1975/76:1) uttalade att det är av
mycket stor vikt att inte äldre preliminära planöverväganden får leda till att
den fysiska riksplaneringens riktlinjer uppluckras. I sammanhanget betonades
vikten av att äldre detaljplaner ses över mot bakgrund av den fysiska
riksplaneringen. 1 anslutning till statsmakternas beslut om den fysiska
riksplaneringen genomfördes flera genomgripande lagändringar. För att
säkerställa att riktlinjerna följdes öppnades bl. a. möjlighet för statliga organ

KU 1977/78:35

116

att i tvingande fall ingripa i kommunernas planarbete. Sålunda infördes den
förut nämnda paragrafen 10 a $,som innebär, att regeringen kan föreskriva en
målinriktad generalplanläggning. Regeringen får sålunda till främjande av en
från rikssynpunkt angelägen utveckling bestämma att för visst område skall
finnas generalplan som tillgodoser visst allmänt intresse. Om det är
oundgängligen nödvändigt för att det angivna intresset skall bli tillgodosett
kan regeringen också föreskriva att planen skall vara helt eller delvis
fastställd. För sådant område där regeringen föreskrivit fastställd generalplan
kan regeringen enligt 14 a 5 BL föreskriva förbud mot nybyggnad.

En annan viktig lagändring i syfte att säkerställa genomförandet av den
fysiska riksplaneringen varattregeringen fick möjlighet att pröva lokalisering
av all industriell eller liknande verksamhet, om valet av plats för verksamheten
är av väsentlig betydelse för hushållningen med landets samlade markoch
vattentillgångar. Bestämmelserna härom togs upp i 136 a S BL. Detta
lagrums tillämpningsområde har sedermera utvidgats och innefattar numera
också hushållning med energi och träfiberråvara som prövningsgrunder.

1 sammanhanget genomfördes också en lagändring som gör det möjligt att
pröva om en tilltänkt glesbebyggelse är lämplig från allmän synpunkt.
Avsikten med denna lagändring var att stärka samhällets, i synnerhet
kommunernas, ställning i den lokala planeringen.

KU 1977/78:35

117

Bilaga 12 B

PM med vissa uppgifter om regeringsbeslut angående dispens från
det s. k. tätbebyggelseförbudet

En genomgång av den förra regeringens beslut underförstå halvåret 1976 i
fråga om besvär över länsstyrelsens beslut om vägrad dispens från tätbebyggelseförbudet
visar att antalet beviljade dispenser uppgick till 7. Motsvarande
siffra under forsta halvåret 1977 avseende den nuvarande regeringens
dispensbeslut var 47 st.

1 de fall där förra regeringen bifallit besvär över länsstyrelsens beslut hade
byggnadsnämnden tillstyrkt dispens i 6 fall och motsatt sig dispens i ett fall,
medan motsvarande siffra avseende den nuvarande regeringens dispensbeslut
var 28 respektive 19.

Den förra regeringen avslog 170 dispensansökningar medan den nuvarande
regeringen avslog 130 sådana ansökningar.

KU 1977/78:35

118

Beslut under första halvåret 1976

1. Beslut 19. 2. 76

Frågan rörde tillstånd till uppförande av ett enfamiljshus som avsågs
ersätta äldre byggnader på fastigheten Heden 21:1 i Bollnäs kommun.

Byggnadsnämnden tillstyrkte dispens.

Stadsarkitekten uppgav att den planerade byggnaden skulle innebära
komplettering och sanering av en befintlig husgrupp som vid översiktlig
planbedömning befunnits kunna inordnas i framtida detaljplan.

Länsstyrelsen lämnade dock ansökan om dispens utan bifall med hänsyn till
att byggnadsföretaget inte överensstämde med de översiktliga planerna för
tätortens utveckling och då särskilda skäl för tillstånd enligt byggnadslagstiftningen
inte kunde anses föreligga.

Regeringen ändrade länsstyrelsens beslut och förklarade att rådande
tätbebyggelseförbud ej skulle utgöra hinder för byggnadsnämnden att
meddela lov till byggnadsföretaget.

Regeringen ansåg särskilda skäl för tillstånd till uppförande av byggnaden
föreligga.

2. Beslut 26. 2. 76

Frågan rörde ansökan om dispens för uppförande av fritidshus i Nordanstigs
kommun.

Byggnadsnämnden tillstyrkte framställningen under det att hälsovårdsnämnden
avstyrkte den.

Länsstyrelsen ansåg att särskilda skäl för tillstånd till byggnadsföretaget inte
förelåg och lämnade ansökningen utan bifall.

I sin motivering anförde länsstyrelsen att byggnadsplatsen ingick i område
där utomplansbestämmelser skulle tillämpas, att byggnadsföretaget bl. a.
med hänsyn till angränsande bebyggelse var hänförligt till tätbebyggelse, att
förbud mot nybyggnad utan länsstyrelsens tillstånd sålunda förelåg och att
ytterligare bebyggelse inte borde komma till stånd förrän lämpligheten härav
klarlagts genom översiktlig utredning varvid även behovet av detaljplan
borde utredas.

Länsstyrelsen tillstyrkte sedermera bifall till besvären hos regeringen.
Bakgrunden till detta var byggnadsnämndens yttrande i vilket framhölls att
ifrågavarande byggnadsföretag utgjorde ersättning för en tidigare byggnad
som klaganden varit oförhindrad att upprusta. Vid rivningen av denna
byggnad hade förutsatts att ny byggnad skulle få uppföras i dess ställe.

KU 1977/78:35

119

Regeringen biföll besvären och förklarade att bestämmelserna i 56 § 1 mom.
fjärde stycket byggnadsstadgan inte skulle utgöra hinder för byggnadsnämnden
att meddela byggnadslov.

3. Beslut 11. 3. 76

Frågan rörde dispens för nybyggnad av gäststuga om ca 15 kvm i
anslutning till ett befintligt fritidshus i Eksjö kommun.

Byggnadsnämnden tillstyrkte framställningen.

Länsstyrelsen lämnade dock ansökan utan bifall och anförde att särskilda
skäl att medge dispens från det generella tätbebyggelseförbudet inte visats
föreligga.

Regeringen biföll besvären och anförde att med hänsyn till den tillämnade
byggnadens funktion, ringa storlek och belägenhet i förhållande till huvudbyggnaden
så kunde den inte antas ställa krav på särskilda anordningar för
gemensamma behov på sätt som avses i 6 § byggnadslagen. Byggnadsföretaget
innefattade därför inte tätbebyggelse.

4. Beslut 25. 3. 76

Frågan rörde tillstånd till uppförande av bostadshus i Säfstadalens
kommun för vilket område utomplansbestämmelser gällde.

Byggnadsnämnden tillstyrkte dispens.

Länsstyrelsen lämnade ansökningen utan bifall och anförde att då bebyggelsen
enligt ansökningen skulle innefatta tätbebyggelse rådde nybyggnadsförbud.
Planläggning av marken hade ej skett. Särskilda skäl att trots detta
meddela tillstånd till den tillämnade bebyggelsen hade ej redovisats.

Såväl länsstyrelsen som byggnadsnämnden avgav sedermera yttranden till
regeringen.

Byggnadsnämnden, som hade befogenhet att själv medge dispens från
tätbebyggelsförbudet, tillstyrkte bifall till besvären hos regeringen med
motivering att tomtplatsen kunde bebyggas utan olägenhet från plansynpunkt.

Regeringen biföll besvären och anförde att byggnadsnämnden fick anses ha
tillräckligt underlag för sin bedömning mot bakgrund av det planeringsarbete
som f. n. pågick i kommunen. Med hänsyn härtill och till övriga omständigheter
i ärendet fann regeringen att särskilda skäl förelåg för att medge
undantag från tätbebyggelseförbudet.

KU 1977/78:35

120

5. Beslut 6. 5. 76

Frågan rörde ansökan om dispens för uppförande av enfamiljshus i
Ovanåkers kommun.

Byggnadsnämnden tillstyrkte den sökta dispensen med motivering i
huvudsak att byggnadsplatsen låg inom område som i förslag till områdesplan
avsatts för jordbruksändamål och att byggnadsföretaget ej skulle
komma att menligt påverka eventuell framtida planläggning.

Länsstyrelsen anförde att fastigheten var belägen inom område för vilket
länsstyrelsen fastställt förordnande att utomplansbestämmelser skulle
tillämpas. Den aktuella byggnadsplatsen ingick i område som bedömts vara
av riksintresse för den vetenskaplig naturvården och av betydelse för
kulturminnesvården. Enligt förslag till områdesplan avsågs berört område i
stort att nyttjas för jordbruksändamål.

Byggnadsföretaget som var hänförligt till tätbebyggelse avsågs att uppföras
ca 300 meter sydost om för tätorten detaljplanelagt område.

Ytterligare bebyggelse för bostadsändamål borde, enligt länsstyrelsen, inte
tillkomma utan att lämpligheten härav klarlagts i en eventuell revidering av
ovannämnda områdesplan. Med hänsyn till tätortens närhet borde i sådant
fall även fastställd detaljplan föreligga.

På grund härav och då särskilda skäl för tillstånd enligt byggnadslagstiftningen
till nybyggnaden inte kunde anses föreligga lämnade länsstyrelsen
dispensansökningen utan bifall.

Regeringen delade den bedömning som byggnadsnämnden gjort och
förklarade därför - med bifall till besvären - att rådande tätbebyggelsförbud
inte skulle utgöra hinder för byggnadsnämnden att meddela lov.

6. Beslut 10. 6. 76

Frågan rörde ansökan om byggnadslov för uppförande av ett fritidshus i
Sunne kommun på mark, där utomplansbestämmelser och strandskydd var
gällande. På fastigheten Häljeby 1:24 var två fritidshus uppförda. Byggnadsföretaget
avsåg en ersättningsbyggnad för det ena av de befintliga husen, som
var tänkt att rivas.

Byggnadsnämnden, som hade befogenhet att medge dispens från rådande
tätbebyggelseförbud, översände med tillstyrkan ärendet till länsstyrelsen för
prövning av frågan om dispens från gällande strandskydd. Länsstyrelsen
hade därvid även att pröva frågan om dispens från rådande tätbebyggelseförbud.

Länsstyrelsen fann inte sådana särskilda skäl föreligga som skulle kunna
motivera dispens från tätbebyggelseförbudet. Tvärtom måste det, enligt

KU 1977/78:35

121

länsstyrelsens bedömning - mot bakgrund av att Sunne tätort kunde
förväntas expandera söderut mot Häljeby - anses olämpligt att ytterligare
befästa det stråk av strandnära fritidsbebyggelse inom området som vid
tidpunkten för beslutet förhindrade ett allmänt utnyttjande av strandzonen.

Länsstyrelsen hade tidigare beträffande strandskyddsområdet anfört att
uppförande av en byggnad i omedelbar anslutning till befintlig bebyggelse på
mark, som redan tagits i anspråk som tomt, i regel inte ansågs motverka syftet
med strandskyddet.

Det var alltså, enligt länsstyrelsens mening, tätbebyggelseförbudet som
motiverade avslag på dispensansökan.

Regeringen biföll ansökan och fann särskilda skäl för undantag från
tätbebyggelseförbudet föreligga.

Regeringen hänvisade till att den ifrågavarande byggnaden skulle ersätta
ett befintligt mindre fritidshus, som skulle rivas, och till att byggnadsnämnden
tillstyrkt dispens.

7. Beslut 23. 6. 76

Frågan rörde tillstånd till uppförande av en gäststuga om ca 30 kvm inom
område som inte ingick i detaljplan i Lysekils kommun. På fastigheten fanns
uppfört ett fritidshus om ca 70 kvm.

Byggnadsnämnden avslog ansökningen, enär uppförande av fristående
gäststuga bl. a. skulle medföra sanitär belastning på redan i anspråktagen
tomt.

Länsstyrelsen fann inte särskilda skäl föreligga för dispens.

Regeringen ansåg däremot särskilda skäl för dispens föreligga. I regeringsbeslutet
antecknades att det rörde sig om en gäststuga som genom sin
placering och utformning skulle komma att utgöra ett komplement till
huvudbyggnaden och på grund härav inte kunde antas komma att ge upphov
till krav på fastighetsbildning.

Regeringen hänvisade bl. a. till att stadsarkitekten i kommunen i yttrande
över besvären anfört att tomtens storlek, byggnadens läge och miljöförhållandena
i övrigt kunde motivera ett undantag ifrån den eljest restriktiva
inställningen till gäststugor.

3eslut under första halvåret 1977

1. Beslut 20. 1. 77

Frågan rörde dispens rörande byggnad på stadsäga i Arvika kommun. För
området gällde utomplansbestämmelser och strandskydd. Stadsägan var

KU 1977/78:35

122

sedan lång tid tillbaka bebyggd med ett fritidshus som skulle rivas och
ersättas med ett enfamiljshus.

Byggnadsnämnden avslog dispensansökan.

Länsstyrelsen fann att byggnadsföretaget inte kunde anses motverka syftet
med rådande strandskydd eftersom fastigheten redan tagits i anspråk som
tomt.

Däremot innefattade, enligt länsstyrelsens bedömning, byggnadsföretaget
tätbebyggelse med hänsyn till bebyggelsens omfattning på platsen och
närheten till planlagt område.

I länsstyrelsens beslut antecknades att det av utredningen framgick att
byggnadsföretaget skulle komma att strida mot kommunens långsiktiga
markanvändningsplaner som de kommit till uttryck i ett generalplaneförslag,
som var föremål för länsstyrelsens granskning. 1 avvaktan på kommunens
slutliga ställningstagande till det framlagda förslaget borde ytterligare
utbyggnad inom området ej tillåtas.

Särskilda skäl till dispens förelåg ej enligt länsstyrelsen. Vid detta
förhållande kunde ej heller dispens från rådande strandskydd medges.

Regeringen medgav dock dispens. I beslutet antecknades att detaljplanering
inte pågick inom området, att hälsovårdsnämnden inte från sanitär
synpunkt haft något att erinra mot det begära byggnadsföretaget och att
byggnadsföretaget inte innebar någon utökning av den befintliga bebyggelsens
omfattning.

2. Beslut 20. 1. 77

Frågan rörde byggnadsföretag i Karlstads kommun på fastighet belägen
inom tätbebyggt område för vilket utomplansbestämmelser och strandskydd
gällde.

Byggnadsnämnden avslog dispensansökan med motivering att området
mellan järnvägen och sjön från allmän synpunkt var olämpligt förbyggnadsändamål
och vid en eventuell framtida planläggning borde redovisas som
grönområde. Dessutom var den aktuella byggnadsplatsen olämplig för
bostadsbyggnadsändamål med hänsyn till järnvägen. Vidare saknade
området gemensamma anläggningar för vatten och avlopp. När frågan om
ombyggnad av det äldre bostadshuset var aktuell 1974 uttalades klart att
endast åtgärder som inte var hänförliga till nybyggnad kunde medges med
hänsyn till fastighetens belägenhet.

Länsstyrelsen fann heller inte särskilda skäl för dispens föreligga. Tvärtom
måste, enligt länsstyrelsen, byggnadsföretaget anses olämpligt med hänsyn
till störningar från järnvägen och till att vägfrågan inte kunde anses löst med
sin trafikfarliga korsning. I beslutet antecknades vidare att det aktuella

KU 1977/78:35

123

området som helhet hade en omfattande fritids- och permanent bostadsbebyggelse
och var utsatt för ett starkt exploateringstryck p. g. a. det attraktiva
läget vid en sjö samt närheten till service- och arbetsplatser i Karlstad.

Länsstyrelsen kunde heller inte bifalla ansökan om dispens från rådande
strandskydd.

Regeringen fann särskilda skäl för dispens föreligga. I beslutet antecknades
an den aktuella fastigheten sedan lång tid varit bebyggd med ett bostadshus
och ett uthus, an byggnadslov för ombyggnad av bostadshuset meddelats i
april 1974, au byggnaden eldhärjades i november 1974 och att det på
fastigheten fanns kvar ett större uthus. Vidare antecknades att det redan
fanns en etablerad bebyggelse mellan järnvägen och sjön och att någon
detaljplanering inte syntes vara aktuell inom det berörda området.

3. Beslut 20. 1. 77

Frågan rörde dispens för fritidshus i Grums kommun på område där
utomplansbestämmelser och strandskydd gällde.

Byggnadsnämnden avstyrkte dispens.

Länsstyrelsen ansåg ej särskilda skäl för dispens föreligga. Vid detta
förhållande kunde ej heller dispens från rådande strandskydd medges.

Regeringen fann särskilda skäl för dispens föreligga. I beslutet framhölls att
klaganden enligt handlingarna i ärendet avsåg att uppföra en byggnad som
brunnit ned år 1975, att ett mindre uthus fanns kvar på tomtplatsen och att
någon detaljplanering inte syntes aktuell inom området.

4. Beslut 20.1.77

Frågan rörde i länsstyrelsen tillstånd för tillbyggnad av en gäststuga på
Svartlöga i Norrtälje kommun där utomplansbestämmelser gällde.

Byggnadsnämnden avstyrkte framställningen.

Länsstyrelsen fann ej särskilda skäl för dispens föreligga. I beslutet
antecknades att kustzonen och skärgården i de av statsmakterna fastlagda
riktlinjerna angetts som högexpl oa terad kust och att det i ett regeringsbeslut
1975 framhållits vikten av att kommunerna inom dessa områden redovisar
den framtida markanvändningen.

Enligt länsstyrelsen borde inom dessa områden stor återhållsamhet iakttas
med att tillåta ny fritidsbebyggelse. Kommunen hade ännu ej tagit något
beslut om den framtida markanvändningen.

Regeringen upphävde det överklagade beslutet med motivering att det inte
var fråga om tätbebyggelse. Den begärda tillbyggnaden omfattade en veranda

KU 1977/78:35

124

med yta på 3 kvm och ett sovrum på 9 kvm. Tillbyggnaden kunde, enligt
regeringen, inte anses vara av sådan omfattning eller av sådan art att
byggnadsföretaget kunde väntas ställa krav på särskilda anordningar för
tillgodoseende av gemensamma behov.

5. Beslut 20.1.77

Frågan rörde dispens för om- och tillbyggnad av en gäststuga i Norrtälje
kommun på fastighet för vilken utomplansbestämmelser och strandskydd
gällde.

Byggnadsnämnden tillstyrkte framställningen med motiveringen ”att den
sökta bebyggelsen överensstämde med ett över området upprättat men ännu
inte antaget förslag till byggnadsplan”.

Länsstyrelsen fann ej skäl att medge dispens. Motiveringen var att
fastigheten var belägen inom högexploaterat kustområde, att inom detta
område stor återhållsamhet skulle iakttas beträffande ny fritidsbebyggelse,
att berörda kommuner för kustområdet skulle upprätta översiktliga markdispositionsplaner
och s. k. kommunöversikter, alt i kommunöversikterna
skulle anges såväl behovet av planläggning som riktlinjer för bebyggelseutvecklingen
utanför detaljplan, och att resultatet av planeringsarbetet skulle
redovisas till länsstyrelsen före 1.4.1977. Enligt länsstyrelsens bedömning
skulle ett tillstånd till den sökta om- och tillbyggnaden under pågående
planeringsarbete föregripa denna planering.

Regeringen medgav dispens och antecknade i sitt beslut att bygget avsåg en
gäststuga till ett- fritidshus. Gäststugan omfattade 23 kvm och skulle vid
tillbyggnaden komma att omfatta 33 kvm.

Enligt regeringen fick byggnadsnämndens ställningstagande anses innefatta
den bedömningen att om- och tillbyggnaden av gäststugan inte kunde
antas försvåra planläggning av området.

6. Beslut 20.1.77

Frågan gällde ombyggnad av brandskadat fritidshus i Gotlands kommun.,
För området gällde utomplansbestämmelser. Vidare rådde byggnadsförbud
enligt 109 och 122 SS byggnadslagen.

Byggnadsnämnden avstyrkte framställningen då företaget måste anses som
nybyggnad samt skulle utgöra ett störande inslag i landskapsbilden.

I länsstyrelsens beslut antecknades att ifrågavarande fastighet ingick i ett
område som i ett skissförslag till generalplan ansetts som lämpat för
fritidsbebyggelse men att man föreslagit att platsen där ifrågavarande
byggnad var belägen borde hållas fri från bebyggelse.

KU 1977/78:35

125

Enligt länsstyrelsen var byggnaden så skadad av brand och vattenbegjutning
att dess återställande var att hänföra till nybyggnad. Byggnaden var att
hänföra till tätbebyggelse. Särskilda skäl för dispens hade enligt länsstyrelsen
inte ansetts föreligga. Avsedd bebyggelse skulle dessutom motverka syftet
med meddelat förordnande enligt 122 § byggnadslagen.

Även regeringen fann att byggnadsföretaget var att hänföra till nybyggnad.

Regeringen medgav emellertid dispens med hänsyn till att byggnaden
funnits på platsen sedan början av 1900-talet och till att ett återställande av
byggnaden inte kunde anses påverka planeringsförutsättningarna på sådant
sätt att tillstånd borde vägras.

Nybyggnadsförbudet ansågs med hänsyn till omständigheterna heller inte
utgöra hinder för byggnadsföretaget.

7. Beslut 27.1.77

Frågan rörde tillstånd att uppföra enfamiljshus i Höörs kommun. Fastigheten
var belägen inom strandskyddsområde samt inom område som ej
detaljplanelagts.

Byggnadsnämnden tillstyrkte undantag från tätbebyggelseförbudet.

Länsstyrelsen lämnade dispensansökan utan bifall med hänsyn till att
byggnadsföretaget berörde sådan del av kommunen där ytterligare förtätning
av bebyggelse inte borde medges innan detaljplan för området upprättats och
vatten- och avloppsfrågorna anordnats i erforderlig mån.

Regeringen fann särskilda skäl för dispens föreligga. Regeringen hänvisade
till byggnadsnämndens ställningstagande som fick anses innefatta den
bedömningen att byggnadsföretaget inte försvårade en eventuell kommande
planläggning av området. Vägar, vatten och avlopp kunde anordnas på
tillfredsställande sätt.

8. Beslut 3.2.77

Frågan rörde tillstånd att uppföra båtförvaringshus i Orust kommun. Inom
området gällde utomplansbestämmelser och nybyggnadsförbud enligt 56 S 1
mom. fjärde stycket byggnadsstadgan. Härutöver gällde strandskyddsförordnande
enligt 15 § naturvårdslagen.

Byggnadsnämnden tillstyrkte framställningen.

Länsstyrelsen fann ej särskilda skäl för dispens föreligga. I beslutet
antecknades att kustområdet ingick såsom objekt för översiktlig planering i
kommunens program för fullföljande av den fysiska riksplaneringen och att

KU 1977/78:35

126

regeringen i sitt beslut över de kommunala programmen våren 1975 särskilt
framhållit vikten av att planeringen inom bl. a. detta område fullföljdes på ett
betryggande sätt. Enligt länsstyrelsen kunde visserligen byggnadsföretaget
på visst sätt sagas betjäna det rörliga friluftslivet. Genom sin belägenhet inom
ett strandområde av avsevärt intresse för allmänheten skulle det dock
föregripa den avsedda översiktliga planeringen allvarligt. Det fick vidare
bedömas avhålla allmänheten från att vistas i det aktuella strandpartiet.

Regeringen fann särskilda skäl föreligga för att medge undantag från de
rådande byggnadsförbuden. I beslutet antecknades att det av kommunens
yttrande framgick att verksamheten ansågs ha stor betydelse för det rörliga
friluftslivet i området.

9. Beslut 3.2.77

Frågan rörde tillstånd till nybyggnad av ett fritidshus om cirka 54 kvm i
Norrtälje kommun. På fastigheten fanns ett bostadshus om cirka 30 kvm.
IJtomplansbestämmelser och strandskydd gällde för bebyggande av fastigheten.

Byggnadsnämnden tillstyrkte framställningen med motivering att fastigheten
redan ianspråktagits för avsett ändamål.

Länsstyrelsen fann ej skäl att medge dispens. I beslutet antecknades att
fullmäktige ej antagit kommunöversikt för området. En sådan kunde i vissa
fall anvisa riktlinjer inom vilka ramar fritidshus fick tillkomma och kunde
formellt betraktas som särskilt skäl för dispens.

Enligt länsstyrelsen fick byggnadsföretaget ses som uppförande av ett
andra fritidshus på fastigheten. Detta kunde tas som intäkt för en delning av
fastigheten, vilket skulle föregripa ovannämnda planering.

Regeringen medgav dispens och hänvisade till byggnadsnämndens ställningstagande,
som fick anses innefatta den bedömningen att det tillämnade
byggnadsföretaget inte kunde antas försvåra en eventuell kommande
planläggning av området. Särskilda skäl förelåg även att medge undantag från
strandskyddsbestämmelserna i 16 § naturvårdslagen.

10. Beslut 3.2.77

Frågan rörde tillstånd till uppförande av ett andra fritidshus om ca 60 kvm i
Vaxholms kommun. På fastigheten som hade en areal av 11 000 kvm fanns
tidigare ett bostadshus och två mindre uthus.

Utomplansbestämmelser och strandskydd enligt naturvårdslagen gällde.

Byggnadsnämnden tillstyrkte erforderliga tillstånd med hänsyn till att
områdets framtida planläggning inte skulle komma att försvåras. Nämnden

KU 1977/78:35

127

bedömde vidare att byggnadens tomtplats var av ringa intresse tor det rörliga
friluftslivet.

Länsstyrelsen antecknade i sitt beslut att fastigheten var belägen inom det i
riksplaneringen avgränsade högexploaterade kustområdet inom vilket stor
restriktivitet skulle iakttas med att tillåta ny fritidsbebyggelse enligt regeringens
beslut 1975. I framlagt förslag till kommunöversikt hade i konsekvens
härmed angetts att ingen ytterligare fritidsbebyggelse eller förtätning
av densamma skulle tillkomma i området.

Länsstyrelsen fann ej ur allmän synpunkt beaktansvärda särskilda skäl
föreligga att medge dispens från tätbebyggelseförbudet och förbudet enligt
naturvårdslagen.

I regeringens beslut antecknades att då fastigheten redan var ianspråktagen
för bebyggelse kunde det allemansrättsliga utnyttjandet av strandskyddsområdet
inte anses inskränkas väsentligt genom den tilltänkta byggnaden. På
grund härav och med hänsyn till byggnadsnämndens ovan redovisade
bedömning fick, enligt regeringen, särskilda skäl anses föreligga att medge
tillstånd till byggnadsföretaget.

11. Beslut 3.2.77

Frågan rörde tillstånd till tillbyggnad av ett fritidshus i Alingsås kommun.
Fastigheten var belägen inom ett område för vilket utomplansbestämmelser
gällde.

Byggnadsnämnden avslog dispensansökan.

Ej heller länsstyrelsen fann särskilda skäl för dispens föreligga.

I beslutet antecknades bl. a. att fastigheten enligt förslag till kommunöversikt
var belägen inom ett område, där fortsatt utredning erfordrades. I den
fysiska riksplaneringen angavs området vara av riksintresse för den vetenskapliga
naturvården. Då byggnadsföretaget kunde komma att föregripa ett
kommande utredningsarbete eller en framtida planering måste företaget,
enligt länsstyrelsens bedömning, från plansynpunkt anses innefatta olämplig
tätbebyggelse.

Regeringen fann däremot särskilda skäl föreligga att medge dispens från
rådande tätbebyggelseförbud. Regeringen hänvisade till att ett flertal andra
fritidshus var belägna inom det aktuella området och att någon detaljplanering
av området inte då syntes aktuell.

Regeringen fann särskilda skäl för dispens föreligga. Regeringen beaktade
därvid de omständigheter som byggnadsnämnden åberopat. Vid bedömningen
beaktades särskilt att strandskyddet i nu ifrågavarande del närmast
fick anses tillgodose kommuninnevånare i Svenljunga kommun.

KU 1977/78:35

128

12. Beslut 3. 2. 77

Frågan rörde tillstånd att uppfora ett fritidshus och ett uthus på Muskö
Havsbad 3:33 i Haninge kommun. Fastigheten var belägen inom avstyckningsplan,
godkänd 1933. Byggnadsförbud enligt 109 § byggnadslagen hade
meddelats. Vidare rådde byggnadsförbud enligt 81 och 82 §§ byggnadslagen.

För fastigheten gällde vidare strandskydd.

Byggnadsnämnden tillstyrkte framställningen.

I länsstyrelsens beslut antecknades att fastigheten var belägen inom område
som i regeringens beslut 1975 beträffande program för fullföljande av
riktlinjer för den fysiska riksplaneringen i Stockholms län angivits såsom
högexploaterad kust. Inom sådana områden borde man iaktta stor återhållsamhet
med att tillåta ny fritidsbebyggelse.

1 länsstyrelsens beslut antecknades vidare att Muskö Havsbad 3:33, som
var en obebyggd strandtomt, gränsade till allmän plats med brygga och
mindre sandstrand. Tillgången på ospärrad strand inom området var mycket
begränsad då strandområdet i stor utsträckning redan ianspråktagits för
fritidsbebyggelse. Länsstyrelsen fann med hänsyn till vad sålunda anförts ej
skäl föreligga att medge undantag från byggnadsföretaget enligt 109 §
byggnadslagen och 16 § naturvårdslagen. Hinder förelåg dock inte enligt 81
och 82 §§ byggnadslagen. Länsstyrelsen lämnade således ansökningen utan
bifall.

Regeringen förklarade med hänsyn till vad hos regeringen upplysts att
bestämmelserna i 56 § 1 mom. fjärde stycket byggnadsstadgan och 16 §
naturvårdslagen inte skulle utgöra hinder för byggnadslov. I regeringens
beslut antecknades att klaganden i sina besvär hade uppgivit att byggnadsnämnden
10. 3. 1975 godkänt förslaget till bebyggelse och att han uppfattade
detta som tillstånd. Klaganden åberopade också, att vid avstyckning år 1960
förrättningsmannen, efter samråd med byggnadsnämnden och med beaktande
av såväl fastighetens speciella förhållanden som de allmänna förutsättningarna
för bebyggelse inom avstyckningsplaneområdet, funnit att avstyckningen
kunde genomföras på så sätt att Muskö Havsbad 3:33 skulle komma
att utgöra en lämplig sommarbostadsenhet.

Yttrande hade hos regeringen avgivits av länsstyrelsen.

13. Beslut 10.2.77

Frågan rörde tillstånd till uppförande av ett uthus med gästrum om ca 37
kvm i Norrtälje kommun. För bebyggande av fastigheten gällde utomplansbestämmelser.
Dessutom gällde strandskydd enligt naturvårdslagen.

KU 1977/78:35

129

Byggnadsnämnden tillstyrkte framställningen med villkor att en på fastigheten
befintlig provisorisk uthusbyggnad borttogs.

Länsstyrelsen fann ej skäl att medge dispens. I beslutet antecknades bl. a.
att fastigheten var belägen inom det i riksplaneringen avgränsade högexploaterade
kustområdet samt att stor återhållsamhet enligt regeringens beslut
1975 skulle iakttas inom detta område beträffande ny fritidsbebyggelse.

Länsstyrelsen ansåg vidare att den sökta byggnaden kunde fungera som ett
självständigt fritidshus och därmed innebära en olämplig förtätning av
bebyggelsen i området.

Regeringen förklarade med hänsyn till de särskilda omständigheter som
förelåg i ärendet att rådande byggnadsförbud inte skulle utgöra hinder för
byggnadsnämnden att meddela lov för det avsedda byggnadsföretaget.
Yttrande hade avgivits av länsstyrelsen.

14. Beslut 10.2.77

Frågan rörde tillstånd att uppföra ett uthus (gäststuga om ca 36 kvm) i
Norrtälje kommun.

För området gällde utomhusplansbestämmelser och strandskydd.

Byggnadsnämnden tillstyrkte framställningen.

Länsstyrelsen medgav dock ej undantag från tätbebyggelseförbudet och
byggnadsförbudet i naturvårdslagen. I beslutet antecknades att fastigheten
var belägen inom högexploaterat kustområde och att stor återhållsamhet
skulle iakttas inom detta område beträffande ny fritidsbebyggelse. Länsstyrelsen
fann vidare att byggnaden med sin storlek och lokalisering i
förhållande till på fastigheten befintlig bebyggelse kunde fungera som ett
självständigt fritidshus och därmed innebära en olämplig förtätning av
bebyggelsen i området.

Regeringen medgav dispens med hänsyn till de särskilda omständigheter
som förelåg i ärendet.

15. Beslut 10.2.77

Frågan rörde tillstånd att uppföra ett fritidshus i Leksands kommun. Inom
området gällde utomplansbestämmelser och strandskyddsbestämmelser.

Byggnadsnämnden tillstyrkte dispens varvid nämnden anförde att byggnadsföretaget
utgjorde en lämplig komplettering av befintlig bebyggelse och
att detta ej motverkade syftet med strandskyddsförordnandet.

Länsstyrelsen fann ej särskilda skäl för dispens föreligga.

9 Riksdagen 1977/78. 4 sami. Nr 35

KU 1977/78:35

130

Regeringen medgav dock dispens. I beslutet antecknades bl. a. att byggnadsföretaget
inte kunde antas komma att försvåra en eventuell planläggning
av området.

16. Beslut 10. 2. 77

Frågan rörde dispens för uppförande av enfamiljshus och verkstadsbyggnad
i Hudiksvalls kommun. Industribyggnaden och enfamiljshuset
avsågs att uppföras ca 60 respektive 25 meter från sjön Lången. Byggnadsplatserna
ingick i område där utomplansbestämmelser skulle tillämpas och
ingick dessutom i strandskyddsområde enligt 15 § naturvårdslagen.

Byggnadsnämnden tillstyrkte dispens.

Länsstyrelsen meddelade tillstånd att uppföra industribyggnaden. Beträffande
enfamiljshuset antecknade länsstyrelsen att det avsågs att uppföras
utanför det etablerade bebyggelsområdet. Lämpligheten härav borde klarläggas
genom en översiktlig utredning varvid även behovet av detaljplan
borde övervägas.

Länsstyrelsen ansåg inte särskilda skäl för tillstånd till uppförande av
enfamiljshuset föreligga.

Regeringen medgav dispens. I beslutet antecknades att det på fastigheten
där viss bebyggelse redan fanns uppförd sedan lång tid tillbaka bedrevs
industriverksamhet och att byggnadslov för uppförande av ett två meter högt
stängsel längs med fastighetens tomtgräns meddelats.

Att byggnadsnämnden tillstyrkt dispens fick, enligt regeringen, anses
innebära att nämnden gjort den bedömningen att byggnadsföretaget inte
kunde antas försvåra en eventuell planläggning av området och att fastigheten
saknade betydelse för det rörliga friluftslivet.

17. Beslut 10. 2. 77

Frågan rörde dispens för uppförande av fritidshus på en fastighet i
Hudiksvalls kommun.

Utomplansbestämmelser och strandskydd gällde.

Byggnadsnämnden tillstyrkte dispens under åberopande av ett av stadsarkitekten
avgivet yttrande.

Stadsarkitekten anförde i sitt yttrande bl. a. följande: "Avstyckningar har
gjorts för befintliga äldre fritidshus på båda sidor om det aktuella markområdet
som är ca 4 000 kvm. En ytterligare fritidstomt mellan dessa bör ej
inkräkta på det allemansrättsliga nyttjandet av strandskyddsområdet, som

KU 1977/78:35

131

här är mycket otillgängligt. Norr och söder om de nybildade fastigheterna är
däremot stranden fri och lätt tillgänglig.”

Länsstyrelsen lämnade dispensansökan utan bifall. I beslutet antecknades
bl. a. att ytterligare bebyggelse inte borde komma till stånd inom området
förrän lämpligheten härav klarlagts genom översiktlig utredning varvid även
behovet av detaljplan borde utredas.

Regeringen medgav dispens. Regeringen hänvisade till byggnadsnämndens
och stadsarkitektens tillstyrkan. Vidare hänvisade regeringen till att
byggnaden kunde inpassas i omgivande bebyggelse, att byggnadsföretaget
inte kunde antas försvåra en eventuell framtida planläggning av området och
att fastigheten inte var av intresse för det rörliga friluftslivet.

18. Beslut 17. 2. 77

Frågan rörde tillstånd till uppförande av ett enfamiljshus i Alingsås
kommun.

Utomplansbestämmelser och strandskydd gällde.

Byggnadsnämnden tillstyrkte bifall till ansökningen varvid nämnden
hänvisade till att byggnadsplatsen enligt koncept till kommunöversikt var
belägen i gränsområde där kompletterande bebyggelse borde kunna medges.
Hinder för det rörliga friluftslivet torde enligt kommunen inte uppstå. Enligt
kommunens bedömning skulle byggnaden komma att ligga inom rimligt
avstånd från kommunal service och ansluta någorlunda lämpligt till befintlig
bebyggelse.

Hälsovårdsnämnden hade från sanitär synpunkt ingenting att erinra mot
byggnadsföretaget.

Länsstyrelsen medgav ej dispens då särskilda skäl härtill inte kommit fram i
ärendet.

Regeringen fann särskilda skäl föreligga att medge undantag från rådande
byggnadsförbud. Regeringen hänvisade härvid till byggnads- och hälsovårdsnämndens
inställning.

19. Beslut 24. 2. 77

Frågan rörde tillstånd till uppförande av enfamiljshus samt uthus i Ystads
kommun.

Området hade inte detaljplanelagts. Förordande om förbud mot
nybyggnad enligt 109 § byggnadslagen hade meddelats av länsstyrelsen i
avvaktan på upprättande av byggnadsplan. Förbud mot bebyggelse till hinder
för försvaret rådde inom området. Fastigheten ingick vidare i område som var

KU 1977/78:35

132

av riksintresse och där skyldighet att till regeringen redovisa planeringsprogram
för säkerställande av riksintressen förelåg.

Byggnadsnämnden tillstyrkte dispens.

Länsstyrelsen lämnade dock ansökningen utan bifall. I beslutet antecknades
att byggnadsföretaget berörde sådan del av kommunen där ytterligare
bebyggelse inte borde medges innan det i en på en översiktlig planutredning
grundad detaljplan visats för vilket ändamål området lämpligen skulle
disponeras.

Regeringen ansåg dock särskilda skäl föreligga till undantag från rådande
tätbebyggelseförbud. Enligt regeringen fick byggnadsnämndens tillstyrkan
anses innefatta den bedömningen att byggnadsföretaget inte skulle komma
att försvåra en eventuell, kommande planläggning. Vägar, vatten och avlopp
kunde anordnas på tillfredsställande sätt. I regeringsbeslutet antecknades
vidare att nybyggnadsförbudet enligt 109 § byggnadslagen upphört att
gälla.

20. Beslut 24. 2. 77

Frågan rörde ansökan om tillstånd att uppföra ett provisoriskt maskinhus i
Skurups kommun.

Fastigheten var belägen inom område som inte detaljplanelagts. Fastigheten
ingick vidare i område som varav riksintresse och där skyldighet att till
regeringen redovisa planeringsprogram för säkerställande av riksintressen
förelåg.

Byggnadsnämnden tillstyrkte framställningen.

Länsstyrelsen lämnade dock framställningen utan bifall och anförde därvid
att byggnadsföretaget berörde sådan del av kommunen där ytterligare
bebyggelse inte borde medges innan det i en på en översiktlig planutredning
grundad detaljplan visats för vilket ändamål området lämpligen skulle
disponeras.

Regeringen medgav dispens. Enligt regeringen fick byggnadsnämndens
ställningstagande anses innefatta den bedömningen att byggnadsföretaget
inte skulle komma att försvåra en eventuell kommande planläggning.

21. Beslut 24. 2. 77

Frågan rörde en sommarstuga som i överensstämmelse med Söderbygdens
vattendomstols dom 1969 flyttats till i domen angiven plats ovanför
dämningsgränsen. För området gällde utomplansbestämmelser och strandskydd.
Vidare rådde förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret.

KU 1977/78:35

133

Vid sammanträde 1970 upptog byggnadsnämnden i Löberöds kommun
ärendet till behandling och antecknade att byggnadslov ej meddelats för
placering av stugan på sätt vattendomstolen föreskrivit och att domen ej
syntes frita ägaren till sommarstugan från att söka byggnadslov för de
vidtagna åtgärderna. På grund härav beslöt nämnden att ålägga ägaren vid
vite av 5 000 kr. att bortföra den olovligen uppförda stugan.

Länsstyrelsen fann att bestämmelserna om tillståndsplikt för byggnadsföretag
i byggnadslagstiftningen och 16 § naturvårdslagen även avsåg företag,
vars tillåtlighet prövats av vattendomstol.

Länsstyrelsen ansåg att bebyggelse på den nya tomtplatsen innebar
olämplig tätbebyggelse och motverkade syftet med gällande strandskyddsförordnande.
Härtill kom att stugan kunde förläggas till annan plats inom
fastigheten. På grund härav lämnade länsstyrelsen ansökan om tillstånd att
bibehålla sommarstugan utan bifall.

Regeringen fann dock med hänsyn till i ärendet föreliggande särskilda
omständigheter att dispens borde kunna lämnas från tätbebyggelseförbudet
ävensom enligt tillämpliga bestämmelser i naturvårdslagen.

22. Beslut 24. 2. 77

Frågan rörde tillstånd att uppföra ett enfamiljshus i Lerums kommun.

För fastigheten gällde utomplansbestämmelser.

Byggnadsnämnden tillstyrkte dispens.

Länsstyrelsen fann inte särskilda skäl för dispens föreligga. I beslutet
antecknades att det fick anses innebära särskilda skäl att byggnadsföretaget
fann stöd i översiktlig plan eller dylikt. Enligt markanvändningsplanen i
Generalplan 70 för Lerums kommun var byggnadsplatsen belägen inom
område, som inte skulle exploateras. Under rådande förhållanden bedömdes
byggnadsföretaget innefatta olämplig tätbebyggelse.

Regeringen förklarade - med hänsyn till de särskilda omständigheter som
förelåg i ärendet - att rådande tätbebyggeiseförbud inte skulle utgöra hinder
för byggnadslov.

Yttranden hade avgivits av länsstyrelsen och av Lerums kommun.

23. Beslut 24. 2. 77

Frågan rörde uppförande av en sjöbod med brygga i Norrtälje kommun.
Utomplansbestämmelser och strandskydd gällde.

Byggnadsnämnden tillstyrkte framställningen.

KU 1977/78:35

134

Länsstyrelsen ansåg att den planerade byggnaden med brygga var av sådan
omfattning, utseende och form och hade föreslagits en sådan lokalisering i
förhållande till på fastigheten befintlig bebyggelse att byggnaden ej kunde ses
som ett normalt komplement till befintlig bebyggelse. Länsstyrelsen fann att
byggnaden kunde fungera som ett självständigt fritidshus och därmed
innebära en olämplig förtätning av bebyggelsen i området. Med hänsyn till
det anförda fann länsstyrelsen ej skäl föreligga att medge undantag från
tätbebyggelseförbudet och byggnadsförbudet i naturvårdslagen.

1 regeringens beslut antecknades att sjöboden med hänsyn till sin funktion
inte kunde antas ställa krav på särskilda anordningar för gemensamma behov
på sätt som avses i 6 § byggnadslagen.

Byggnadsföretaget innefattade följaktligen inte tätbebyggelse och krävde ej
dispens från det enligt byggnadsstadgan gällande förbudet mot tätbebyggelse.
Regeringen medgav dispens från strandskyddsbestämmelserna med hänsyn
till omständigheterna i ärendet.

24. Beslut 24. 2. 77

Frågan rörde tillstånd att uppföra ett enfamiljshus med tillhörande garageoch
förrådsbyggnad i Vårgårda kommun.

Utomplansbestämmelser gällde.

Byggnadsnämnden beviljade ej byggnadslov vid sammanträde 26. 8.
1975.

Ej heller länsstyrelsen medgav dispens. I länsstyrelsens beslut antecknades
att det i 5 § andra stycket byggnadslagen förutsätts för att mark skall få
användas till tätbebyggelse att marken prövats från allmän synpunkt lämpad
för ändamålet. Vidare antecknades att förslag till kommunöversikt för
Vårgårda kommun upprättats i maj 1975. Enligt denna kommunöversikt var
byggnadsplatsen belägen inom område utmed väg, där ytterligare bebyggelse
bedömts utgöra sådan olämplig randbebyggelse att dispens från rådande
tätbebyggelseförbud normalt inte borde meddelas.

Byggnadsföretaget saknade, enligt länsstyrelsen, också stöd i en översiktlig
planbedömning och måste därför från plansynpunkt anses innefatta olämplig
bebyggelse.

Regeringen förklarade med hänsyn till de särskilda omständigheter som
förelåg i ärendet, att rådande tätbebyggelseförbud inte skulle utgöra hinder
för byggnadslov.

Yttranden hade avgivits av länsstyrelsen och byggnadsnämnden.

KU 1977/78:35

135

25. Beslut 3. 3. 77

Frågan rörde ansökan om tillstånd för tillbyggnad av fritidshus i Åre
kommun.

Utomplansbestämmelser gällde. Därutöver gällde för området ett förordnande
enligt 19 8 naturvårdslagen till skydd för landskapsbilden. Slutligen
hade området i den fysiska riksplanen bedömts vara av riksintresse för det
rörliga friluftslivet.

Byggnadsnämnden avstyrkte bifall till ansökningen. Nämnden hade även
inhämtat kommunstyrelsens yttrande.

I länsstyrelsens beslut antecknades att kommunarkitekten i yttrande bl. a.
påpekat att ”ali byggnation inom området borde föregås av en utredning om
dels va-frågor, dels en närmare studie av det aktuella områdets nyttjande för
det rörliga friluftslivets behov". Utredningsarbetet var ännu inte slutfört.

Enligt länsstyrelsen kunde dock tillbyggnaden inte anses påverka vaförhållanden
och övriga planfrågor i sådan grad, att dispens från tätbebyggelseförbudet
rimligen kunde vägras.

Förordnandet till skydd för landskapsbilden borde heller inte utgöra hinder
för tillstånd, eftersom det var fråga om tillbyggnad av ett befintligt hus.

Länsstyrelsen biföll sålunda ansökningen.

Åre kommun överklagade beslutet hos regeringen.

Regeringen lämnade besvären utan bifall och förklarade med ändring
såtillvida av länsstyrelsens beslut att byggnadsföretaget inte skulle anses
innefatta tätbebyggelse. I beslutet antecknades att den ifrågavarande tillbyggnaden
inte kunde anses ställa andra krav på gemensamhetsanordningar
utöver dem som redan uppkommit i samband med att den nuvarande
byggnaden uppfördes. På grund härav kunde byggnadsföretaget inte anses
innefatta tätbebyggelse.

26. Beslut 3. 3. 77

Frågan rörde ansökan om dispens för till- och ombyggnad av fritidshus till
permanent bostad i Hallstahammars kommun inom område med förordnande
enligt 19 8 naturvårdslagen (skydd för landskapsbilden).

Byggnadsnämnden bedömde inte tätbeyggelsefrågan i sin behandling av
ärendet.

Länsstyrelsen ansåg i beslut 22. 3. 1976 inte särskilda skäl för dispens
föreligga.

Enligt länsstyrelsen borde kommunen, för att dispens från tätbebyggelseförbudet
skulle kunna medges, ha påvisat att byggnadsföretaget skulle gå att

KU 1977/78:35

136

inordna i en framtida planläggning av området. Detta gällde bebyggelsens
förhållande till angränsande industriområde, tillfartsfrågan till fastigheten då
E 18 erhöll ny sträckning, va-frågans lösning för fastigheten samt markanvändningen
i övrigt inom området.

Regeringen medgav dispens. Enligt regeringens bedömning kunde byggnadsföretaget
inte antas komma att försvåra en framtida planering av
området. I regeringsbeslutet antecknades vidare att statens vägverk i yttrande
till länsstyrelsen 18. 2.1976 anfört bl. a. att ny tillfartsväg till fastigheten-vid
ombyggnad av E 18 - syntes kunna ordnas norrifrån samt att vägverket ej
hade något att erinra mot byggnadsföretaget.

Vidare antecknades att hälsovårdsnämnden i kommunen i yttrande till
byggnadsnämnden 24.11. 1976 anfört att de sanitära frågorna kunde lösas på
ett tillfredsställande sätt och att dessa således ej utgjorde hinder för eventuell
byggnation.

27. Beslut 3. 3. 77

Frågan rörde dispens att uppföra bostadshus i Lysekils kommun. För
området gällde utomplansbestämmelser.

Byggnadsnämnden tillstyrkte dispens.

Länsstyrelsen antecknade i sitt beslut att området vid Näreby enligt skiss till
kommunomfattande markdispositionsplan avsatts till område där stor
restriktivitet mot spridd bebyggelse skulle iakttas. På grund härav och då
särskilda skäl av det slag, som kunde utgöra förutsättning för att medge
tätbebyggelse utan föregående planläggning inte kunde anses föreligga,
lämnade länsstyrelsen ansökan utan bifall.

Regeringen fann särskilda skäl för dispens föreligga. I beslutet antecknades
att byggnadsföretaget var avsett att underlätta generationsväxling inom
sökandens jordbruk, att lantbruksnämnden sökte medverka till en förstärkning
av brukningsenheten och att vägförvaltningen under viss förutsättning
ansåg att trafiksäkerhetsskäl inte skulle utgöra hinder för tillstånd till
byggnadsföretaget.

28. Beslut 3. 3. 77

Frågan rörde tillstånd att uppföra ett fritidshus om ca 50 kvm och ett uthus
om ca 12 kvm på Gränö i Haninge kommun.

Utomplansbestämmelser och strandskydd gällde.

Byggnadsnämnden tillstyrkte framställningen med motiveringen att övriga
fastigheter i området var bebyggda i samma omfattning och då fastigheten

KU 1977/78:35

137

måste anses ha ringa intresse för det rörliga friluftslivet.

Länsstyrelsen anförde att fastigheten var belägen inom högexploaterat
kustområde där stor återhållsamhet enligt regeringsbeslut 1975 skulle iakttas
beträffande ny fritidsbebyggelse. Vidare anfördes att Gränöskärgården, som
redan hade omfattande bebyggelse, ligger i omedelbar anslutning till
bebyggelsekoncentrationerna på en del andra öar. Skärgårdsområdet var
livligt frekventerat för dagsutflykter och låg även väl till som etappmål vid
färd från Stockholm. Detta innebar ett kraftigt tryck, som skulle komma att
öka genom bl. a. tilltagande permanentbosättning i närliggande områden.
Vidare anfördes att de för det högexploaterade kustområdet berörda kommunerna
enligt regeringsbeslutet skulle upprätta översiktliga planer som skulle
visa avsedd framtida markanvändning. 1 arbetet med den fysiska riksplaneringen
hade kommunerna vidare förklarat sig komma att utarbeta s. k.
kommunöversikter där såväl behovet av planläggning som riktlinjer för
bebyggelsutvecklingen utanför detaljplan skulle anges. Resultatet av detta
planeringsarbete skulle kommunerna redovisa till länsstyrelsen före den 1. 4.
1977. Enligt länsstyrelsens bedömning skulle ett tillstånd till den sökta
bebyggelsen under pågående planeringsarbete föregripa denna planering.

Länsstyrelsen fann därför ej skäl föreligga att medge dispens från vare sig
tätbebyggelseförbudet eller förbudet i naturvårdslagen.

Regeringen medgav tillstånd till byggnadsföretaget. Enligt regeringen fick
byggnadsnämndens ställningstagande anses innefatta den bedömningen att
byggnadsföretaget inte kunde antas försvåra en eventuell planläggning av
området.

29. Beslut 3. 3. 77

Frågan rörde dispens att uppföra ett fritidshus på Ed 1:26 i Värnamo
kommun. Ed 1:26 var en jordbruksfastighet ägd av sökandens fader. Det
tillämnade byggnadsföretaget var ett fritidshus i anslutning till befintliga
byggnader. Fritidshuset avsågs bli uppfört på en murad grund där tidigare en
ladugård varit uppförd.

Byggnadsnämnden tillstyrkte ansökningen efter hörande av stadsarkitekt
och hälsovårdsnämnd.

Länsstyrelsen lämnade dock ansökningen utan bifall. I beslutet uttalade
länsstyrelsen att anledning inte förelåg att vägra tillstånd till byggnadsföretaget
på grund av rådande strandskydd.

I regeringens beslut antecknades att platsen i förslag till kommunöversikt
innefattades i område med särskilda riktlinjer för eventuell bebyggelse.
Området hade bedömts vara värdefullt från rekreations- och naturvårdssynpunkt.
Enligt förslaget kunde med stöd av enklare planutredning mindre

KU 1977/78:35

138

grupper av hus tillåtas utan krav på detaljplan. Regeringen fann att
byggnadsföretaget inte kunde antas komma att försvåra planläggningen inom
denna del av kommunen. Det fanns inte heller anledning anta att nybyggnaden
skulle komma att motverka syftet med det för fastigheten rådande
strandskyddet. Särskilda skäl att medge tillstånd till byggnadsföretaget fick
därför, enligt regeringen, anses föreligga.

30. Beslut 10. 3. 77

Frågan rörde dispens från rådande byggnadsförbud avseende tillbyggnader
till ett befintligt fritidshus i Borås kommun. Tillbyggnaderna hade redan
utförts utan byggnadslov. För området gällde utomplansbestämmelser.

Byggnadsnämnden meddelade ej dispens.

Enligt länsstyrelsen medförde det berörda områdets läge i förhållande till
centralorten att den befintliga fritidsbebyggelsen inom området efter hand
tenderade att övergå till helårsbebyggelse. Även om de utförda tillbyggnaderna
i förevarande fall inte direkt skulle kunna anses medföra att fritidshuset
kom att övergå till helårsbostad, översteg dock den totala byggnadsytan (104
kvm) väsentligt vad som kunde tillåtas för att motverka en helårsbosättning i
trakten. En sådan förändring fick på sikt ofta betydande följdverkningar för
det allmänna. Den aktuella trakten var i kommunstyrelsens i kommunen
förslag till kommunöversikt angiven som delområde, för vilket utredning,
som reglerar bebyggelsen, skulle göras. Från plansynpunkt måste, enligt
länsstyrelsens bedömning, byggnadsföretaget anses innefatta olämplig tätbebyggelse
vid den aktuella tidpunkten.

Länsstyrelsen fann inte särskilda skäl för dispens föreligga.

Regeringen fann med hänsyn till omständigheterna i ärendet särskilda skäl
föreligga och medgav dispens från tätbebyggelseförbudet.

Länsstyrelsen hade avgivit yttrande.

31. Beslut 10. 3. 77

Frågan rörde byggnadslov för enfamiljshus på fastighet som avstyckades
1968 och då var avsedd för fritidsbebyggelse i Lycksele kommun.

Byggnadsnämnden avslog ansökan med motivering att kommunalt vatten
och avlopp ej kunde anslutas.

Sedan besvär anförts i länsstyrelsen hade byggnadsnämnden i yttrande
över besvären bl. a. redovisat planmässiga skäl för att inte tillåta nybyggnad
inom det aktuella området.

KU 1977/78:35

139

Enligt länsstyrelsen kunde det aktuella området med hänsyn till närheten
till tätorten Lycksele förväntas bli ett attraktivt bostadsområde, sedan tidigare
planlagda områden fullbyggts. Förutsättningarna för bebyggelse av tomtplatsen
fick därför anses ha väsentligt förändrats sedan avstyckningen och
denna kunde därför inte läggas till grund för byggnadslov. En bebyggelse i
enlighet med ansökan kunde, enligt länsstyrelsens bedömning, försvåra en
framtida planläggning av området.

Länsstyrelsen medgav således heller inte dispens.

Regeringen förklarade däremot att särskilda skäl för att medge dispens från
tätbebyggelsförbudet fick anses föreligga med hänsyn till omständigheterna i
ärendet.

Yttrande hade avgivits av länsstyrelsen.

32. Beslut 10. 3. 77

Frågan rörde byggnadslov för tillbyggnad av ett fritidshus i Kristinehamns
kommun. Fritidshusets bostadsyta på ca 12 kvm skulle genom tillbyggnaden
ökas med drygt 13 kvm.

För området gällde utomplansbestämmelser.

Byggnadsnämnden avslog ansökan.

Länsstyrelsen lämnade besvären utan bifall då särskilda skäl för dispens inte
visats.

Regeringen medgav dispens med hänsyn till omständigheterna i ärendet.

33. Beslut 17. 3. 77

Frågan rörde byggnadslov för ett fritidshus med en byggnadsyta av 84 kvm
i Södertälje kommun.

Byggnadsnämnden avslog ansökan.

Sedan besvär anförts hos länsstyrelsen yttrade sig byggnadsnämnden och
åberopade därvid som eget yttrande vad stadsarkitektkontoret anfört. I denna
skrivelse anfördes bl. a. följande:

”Befintlig tomt ligger i periferin av befintlig bebyggelse och fyller ej
kriteriet för så kallad lucktomt som sökanden avser. Med hänsyn till att
byggnadsnämnden som riktlinje för kommande planering angivit 60 kvm
som lämplig storlek för fritidshus har stadsarkitektkontoret vid kommunikation
med sökanden avstyrkt upprättat förslag till nybyggnad men samtidigt
meddelat att kontoret skulle tillstyrka erforderlig dispens om byggnadsytan

KU 1977/78:35

140

minskades till 60 kvm.

Stadsarkitektkontorets förslag till mindre fritidshus är ej behandlat i
byggnadsnämnden enär sökanden ej varit intresserad av denna lösning.”

Länsstyrelsen medgav ej heller dispens. I beslutet antecknades att byggnadsnämnden
och länsstyrelsen för att motverka benägenheten till stadigvarande
boende inom fritidsområden regelmässigt ej lämnade tillstånd inom
sådant område för huvudbyggnad med större yta än 60 kvm. Erfarenheten
visade, enligt länsstyrelsen, att benägenheten till stadigvarande boende ökat
när byggnaderna inom ett sådant område gjordes större. Följden av en sådan
utveckling blev ökat behov av gemensamma anordningar och större
kostnader för samhället.

Enligt regeringen fick byggnadsnämndens ställningstagande anses innefatta
bedömningen att ianspråktagande av tomtplatsen för bebyggelse inte
skulle komma att försvåra en eventuell planläggning av området. Regeringen
som delade denna bedömning fann att det saknade betydelse om huset var 84
kvm eller endast 60 kvm.

Regeringen ansåg sålunda att särskilda skäl för att medge dispens
förelåg.

34. Beslut 17. 3. 77

Frågan rörde tillstånd till nybyggnad som ersättningsbyggnad för befintlig
sovstuga på fastighet i Hörby kommun. Området var inte detaljplanelagt. För
området gällde strandskydd enligt naturvårdslagen.

Byggnadsnämnden tillstyrkte ansökan.

I länsstyrelsens beslut antecknades att fastigheten ingick i område inom
vilket gällde statsmakternas geografiska riktlinjer för den fysiska riksplaneringen.
Dessa riktlinjer innebar bl. a. att kommunen skulle redovisa sina
ställningstaganden avseende markanvändningen. För att inte föregripa
denna redovisning borde tillstånd till byggnadsföretaget inte beviljas.
Länsstyrelsen lämnade således ansökningen utan bifall.

Regeringen fann särskilda skäl för dispens föreligga. Som motivering
anfördes byggnadsnämndens tillstyrkan. Detta ställningstagande fick, enligt
regeringen, anses innefatta den bedömningen att byggnadsföretaget inte
skulle komma att försvåra en eventuell, kommande planläggning. Vägar,
vatten och avlopp kunde anordnas på tillfredsställande sätt.

35. Beslut 30. 3. 77

Frågan rörde byggnadshov för ett fritidshus och ett uthus som uppförts
utan erforderligt byggnadslov 1970 i Karlskrona kommun. För området

KU 1977/78:35

141

gällde utomplansbestämmelser. Sedan fråga väckts om upprättande av
byggnadsplan för området gällde nybyggnads förbud enligt 109 § byggnadslagen.
För området gällde även bestämmelsen i 15 § naturvårdslagen om
strandskydd.

Byggnadsnämnden avslog ansökan om byggnadslov samt föreläde
sökanden att vid vite bortta de olovligt uppförda byggnaderna.

Länsstyrelsen fann ej skäl att ändra byggnadsnämndens beslut såvitt nu är
ifråga.

Regeringen medgav dispens då byggnadernas lokalisering inte torde
försvåra en framtida planläggning. Byggnaderna kunde heller inte, enligt
regeringens bedömning, anses motverka syftet med strandskyddet, om
tomten avgränsades så att allmänheten inte hindrades från att färdas över
fastigheten från den samfällda vägen till stranden. Som särskilda skäl
anfördes även sökandens personliga omständigheter. Sökanden hade en
rullstolsbunden son för vilken det var av synnerlig vikt att kunna vistas vid
fritidshuset och därigenom kunna få stimulans och rekreation.

36. Beslut 30. 3. 77

Frågan rörde dispens för uppförande av två garagebyggnader på fastigheten
Välje 2:35 i Ljusdals kommun. Byggnaderna avsågs att uppföras ca 70-80
meter från Väljeån. Byggnadsplatserna ingick i område där utomplansbestämmelser
skulle tillämpas och ingick dessutom i strandskyddsområde
enligt 15 § naturvårdslagen.

Byggnadsnämnden tillstyrkte dispens.

Länsstyrelsen lämnade ansökningen utan bifall. Länsstyrelsen fann att
föreslagen placering av garagebyggnaderna med tillhörande utfart var mindre
lämplig ur trafiksäkerhetssynpunkt. Särskilda skäl för tillstånd enligt 16 8
naturvårdslagen förelåg visserligen enligt länsstyrelsens mening men bebyggelse
av aktuellt slag borde lokaliseras till annan ur trafiksäkerhetssynpunkt
lämpligare plats inom bebyggelseområdet.

Regeringen biföll besvären. I beslutet antecknades att det på fastigheterna
Välje 2:41-2:46 fanns sex bostadshus som tillsammans innehöll tolv
lägenheter. Husen låg vid en återvändsgata intill vilken de båda garagen
avsågs uppföras. Enligt regeringen kunde garagebyggnaderna i sig inte anses
ställa krav på ytterligare särskilda anordningar för gemensamma behov på det
sätt som anges i 6 8 byggnadslagen. Byggnadsföretaget innefattade därför inte
tätbebyggelse enligt regeringens bedömning.

KU 1977/78:35

142

37. 14.4.77

Frågan rörde tillstånd att tillbygga ett bostadshus i Filipstads kommun med
ca 36 kvm, som skulle inrymma sovrum, klädkammare, badrum och
tvättstuga. Bostadshuset om ca 86 kvm användes för permanent bosättning.
För området gällde utomplansbestämmelser samt strandskyddsförordnande.

Byggnadsnämnden avslog byggnadslovsansökan. Nämnden framhöll att
fyra ansökningar om byggnadslov inom en km avstånd från det nu aktuella
området inkommit till nämnden under år 1974 fram till den 18 juni.
Byggnadsnämnden påtalade vidare en ”tendens till permanentning av
fritidsbebyggelse” samt anförde att nämnden beträffande bl. a. sjön Daglösen,
där fastigheten låg, ”valt en restriktiv linje i fråga om tillbyggnader av
fritidshus nära stranden”. Nämnden hade dessutom enligt beslut 8.5.1974
uppdragit åt stadsarkitektkontoret att låta verkställa en översiktlig planläggning
av fritidsbebyggelseområdena vid bl. a. sjön Daglösen.

Sökanden gjorde gällande att byggnadsföretaget inte kunde anses innefatta
tätbebyggelse.

Länsstyrelsen anförde att tillbyggnaden skulle medföra en sådan förändring
av husets karaktär att detta blev mera lämpat för åretruntboende. Sådana
förändringar av fritidshus inom en tätorts närområde kunde väntas nödvändiggöra
särskilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov.
Därför måste byggnadsföretaget anses innefatta tätbebyggelse. Eftersom
sådan bebyggelse inte fick medges innan detaljplan fastställts lämnade
länsstyrelsen besvären utan bifall, då särskilda skäl inte visats i ärendet.

Även regeringen fann att byggnadsföretaget innefattade tätbebyggelse.
Regeringen medgav dock dispens. I beslutet antecknades att detaljplanering
av det berörda området för tillfället inte var aktuell, att tillbyggnaden inte
heller kunde anses komma att menligt påverka en eventuell framtida
planläggning och att hälsovårdsnämnden inte haft något att erinra mot det
begärda byggnadsföretaget.

38. Beslut 14.4.77

Frågan rörde tillstånd för två personer att uppföra två bostadshus i
Varbergs kommun.

För området gällde utomplansbestämmelser samt nybyggnadsförbud
enligt 82 § byggnadslagen (anläggning av atomenergianläggning i närheten).

Byggnadsnämnden tillstyrkte dispens.

KU 1977/78:35

143

Länsstyrelsen fann att nybyggnadsförbudet enligt 82 § byggnadslagen i och
för sig inte utgjorde hinder mot byggnadsföretaget.

Länsstyrelsen fann dock ej att särskilda skäl för att bevilja dispens från
tätbebyggelseförbudet förelåg och lämnade ansökningen utan bifall.

Byggnadsnämnden inkom sedermera till regeringen med skrivelse. I
skrivelsen anfördes: ”Vid byggande av kärnkraftverket i Ringhals erbjöds
den fiskarbefolkning som bodde inom planområdet (i detta fallet Skällåkra 4)
att i stället bygga villor å fastigheten Skällåkra 5:2 där ett mindre antal villor
också uppfördes.”

I skrivelsen anfördes vidare att sökandena som tidigare bott kvar i
föräldrahemmet numera avsåg att bilda familj och behövde ny bostad.

Plats fanns reserverad inom samma område dit de övriga hänvisats för
endast något år sedan. Byggnadsnämnden ansåg området lämpligt för
byggnation. De sökande var de sista evakuerade varför ytterligare tillkommande
bebyggelse ej behövde befaras. Avståndet från kärnkraftverket var ca
1 800 m. Möjligheter att erbjuda sökandena annan tomtplats inom Värö fanns
ej då fastställda detaljplaner saknades.

Byggnadsnämnden ansåg därför att särskilda skäl för dispens förelåg.

Regeringen medgav dispens från rådande tätbebyggelseförbud med hänsyn
till de av byggnadsnämnden framförda omständigheterna.

39. Beslut 14.4.77

Frågan rörde tillstånd att uppföra ett uthus (28 kvm byggnadsyta) som
ersättning för ett befintligt uthus (ca 20 kvm byggnadsyta) som avsågs att
rivas i Norrtälje kommun. Utomplansbestämmelser och strandskydd enligt
naturvårdslagen gällde.

Byggnadsnämnden tillstyrkte framställningen.

1 länsstyrelsens beslut antecknades att fastigheten var belägen inom område
av riksintresse för friluftsliv och att den dessutom var belägen inom det i
riksplaneringen avgränsade högexploaterade kustområdet. Enligt regeringens
beslut 1975 skulle inom detta område stor återhållsamhet iakttas
beträffande ny fritidsbebyggelse.

Länsstyrelsen fann att fastigheten var bebyggd med ett bostadshus och tre
uthusbyggnader varav ett av uthusen avsågs att rivas om tillstånd för ett nytt
uthus erhölls. Det planerade uthuset avsågs att lokaliseras närmare stranden
än det gamla uthuset. Länsstyelsen fann detta olämpligt i denna känsliga del
av skärgården. Länsstyrelsen medgav ej undantag från tätbebyggelseförbudet
och byggnadsförbudet i naturvårdslagen.

Länsstyrelsen tillstyrkte dock sedermera i yttrande till regeringen bifall till
besvären och förklarade - med anledning av vad som numera framkommit -

KU 1977/78:35

144

att den sökta byggnaden kunde ses som ett godtagbart komplement till på
fastigheten befintlig bebyggelse.

Regeringen delade länsstyrelsens bedömning, såsom den kommit till
uttryck i yttrandet, och medgav dispens.

40. Beslut 21.4.77

Frågan rörde dispens för nybyggnad av fritidshus på fastigheten Årnäs 1:63
i Varbergs kommun. För området gällde utomplansbestämmelser.

Byggnadsnämnden avslog dispensansökan.

Länsstyrelsen fann ej särskilda skäl för dispens föreligga och lämnade
besvären utan bifall.

Regeringen medgav dispens och antecknade i beslutet att Årnäs 1:63 var
belägen inom en grupp av koncentrerad fritidsbebyggelse, att fastigheten
utgjorde en ”lucka” i den befintliga bebyggelsen och att byggnadsföretaget
inte syntes kunna menligt påverka en eventuell framtida detaljplanering av
det aktuella området. Vidare antecknades att ett minireningsverk, till vilket
fastigheten kunde anslutas, installerats och att hälsovårdsnämnden från
sanitär synpunkt inte haft något att erinra mot det begärda byggnadsföretaget.

41. Beslut 21.4.77

Frågan rörde dispens att uppföra ett enfamiljshus på ca 140 kvm i
Hudiksvalls kommun.

Utomplansbestämmelser och strandskydd gällde.

Byggnadsnämnden tillstyrkte, under åberopande av, bl. a., ett av stadsarkitekten
avgivet yttrande, dispens från gällande byggnadsförbud. Stadsarkitekten
anförde i sitt yttrande bl. a. följande: ”En byggnad på denna plats bör
med lämplig utformning och placering utgöra en naturlig komplettering och
avslutning österut av den befintliga bebyggelsegruppen.”

Länsstyrelsen fann att ytterligare bebyggelse inte borde komma till stånd
förrän lämpligheten härav klarlagts genom översiktlig utredning varvid även
behovet av detaljplan borde utredas.

Länsstyrelsen lämnade ansökningen utan bifall.

Regeringen fann att byggnadsföretaget inte kunde antas komma att
försvåra en eventuell planläggning av området samt att byggnadsföretaget ej
motverkade syftet med strandskyddet. Regeringen ansåg särskilda skäl att
medge undantag från rådande förbud föreligga.

KU 1977/78:35

145

42. Beslut 21.4.77

Frågan rörde dispens från uppförande av enfamiljshus på ca 155 kvm i
Hudiksvalls kommun.

Utomplansbestämmelser och strandskydd enligt naturvårdslagen gällde.

Byggnadsnämnden tillstyrkte dispens.

Länsstyelsen lämnade dock ansökan utan bifall och ansåg att lämpligheten
av bebyggelse i närheten av den hårt trafikerade riksväg 84 och väg 754 borde
klarläggas genom en översiktlig utredning och ett ur allmän synpunkt prövat
detaljplane förslag.

Regeringen hänvisade till byggnadsnämndens tillstyrkan som enligt regeringen
fick anses innebära att nämnden gjort den bedömningen att byggnadsföretaget
inte kunde anses försvåra en eventuell planläggning av
området och att fastigheten hade ringa betydelse för det rörliga friluftslivet.

Med hänsyn till detta och då lokaliseringen av byggnadsföretaget inte
kunde anses olämplig fann regeringen att dispens från rådande förbud borde
medges.

43. Beslut 28.4.77

Frågan rörde dispens att uppföra ett bostadshus i Marks kommun på
fastighet, vilken var bebyggd med ett fritidshus.

För fastigheten gällde utomplansbestämmelser och strandskydd enligt
naturvårdslagen.

Byggnadsnämnden avstyrkte dispens.

I länsstyrelsens beslut antecknades att tätbebyggelse i vissa fall kunde
medges utan krav på planläggning. En förutsättning härför var dock att någon
form av översiktliga riktlinjer för bebyggelseutvecklingen inom kommunen
lades till grund för medgivande av sådan bebyggelse. Sådana översiktliga
riktlinjer hade angetts i förslag till kommunöversikt för kommunen, enligt
vilket förslag fastigheten skulle komma att bli belägen inom område, där
byggnadslagstiftningens generella regler gällde.

Bland annat innebar, enligt länsstyrelsen, närheten till centralorten att en
förtätning av helårsbebyggelsen inom trakten inte kunde anses önskvärd från
allmän synpunkt, då en sådan spridd bebyggelse medförde att oförutsedda
krav på service och kommunikationer m. m. kunde komma att uppstå med
ökade kostnader för det allmänna. Enligt länsstyrelsen måste byggnadsföretaget
därför anses innefatta olämplig bebyggelse.

Länsstyrelsen lämnade ansökningen om dispens utan bifall.

10 Riksdagen 1977/78. 4 sami Nr 35

KU 1977/78:35

146

Regeringen ansåg med hänsyn till omständigheterna i ärendet särskilda skäl
för dispens från tätbebyggelseförbudet föreligga.

Yttrande hade avgivits av länsstyrelsen.

44. Beslut 28.4.77

Frågan rörde dispens för uppförande av enfamiljshus på en ås i Söderhamns
kommun.

Utomplansbestämmelser gällde.

Byggnadsnämnden och vägförvaltningen avstyrkte först framställningen.
Sedan sökanden ändrat sin ansökan i visst avseende tillstyrkte byggnadsnämnden
och vägförvaltningen därefter framställningen.

Enligt länsstyrelsen borde ytterligare bebyggelse inte komma till stånd inom
området förrän lämpligheten härav klarlagts genom en översiktlig utredning
och ett ur allmän synpunkt prövat detaljplaneförslag.

Särskilda skäl för dispens kunde enligt länsstyrelsen inte anses föreligga.
Länsstyrelsen lämnade därför ansökningen utan bifall.

I regeringens beslut antecknades att det i översiktsplan, som antagits av
kommunfullmäktige 28.3.77, angivits att komplettering av befintlig bebyggelse
på åsen med enstaka enfamiljshus i vissa fall var möjlig efter
planutredning. Nu ifrågavarande fastighet gränsade till det område som
nyssnämnda plan omfattade.

Att byggnadsnämnden tillstyrkt dispens fick, enligt regeringen, anses
innebära att nämnden gjort den bedömningen att byggnadsföretaget inte
kunde antas försvåra en eventuell planläggning av området. Med hänsyn
härtill och då det av utredningen framgick att vägar, vatten och avlopp kunde
anordnas på ett tillfredsställande sätt medgav regeringen dispens från
tätbebyggelseförbudet.

45. Beslut 18.5.77

Frågan rörde dispens för uppförande av enfamiljshus i Nordanstigs
kommun. Utomplansbestämmelser gällde. Vid väg 764 gällde förbud enligt
47 § väglagen att utan länsstyrelsens tillstånd uppföra byggnad på mindre
avstånd än 12 m från vägområdet. Den ifrågavarande byggnaden var avsedd
att uppföras omkring 15 m från området för väg 764.

Byggnadsnämnden tillstyrkte dispens.

Länsstyrelsen ansåg att ytterligare bebyggelse längs berörd del av väg 764
inte borde tillkomma förrän lämpligheten härav klarlagts i ett på översiktlig

KU 1977/78:35

147

utredning grundat och ur allmän synpunkt prövat detaljplaneförslag. På
grund härav och då särskilda skäl för tillstånd enligt byggnadslagstiftningen
till nybyggnaden inte kunde anses föreligga, lämnade länsstyrelsen ansökningen
om dispens utan bifall.

Att byggnadsnämnden tillstyrkt dispens från rådande tätbebyggelseförbud
fick enligt regeringen anses innebära att nämnden gjort den bedömningen att
byggnadsföretaget inte kunde antas försvåra en eventuell framtida planläggning
av området. Regeringen delade denna bedömning och medgav
dispens.

46. Beslut 18.5.77

Frågan rörde dispens för uppförande av enfamiljshus i Kungsbacka
kommun. Fastigheten var bebyggd med en uthusbyggnad. Fastigheten var
belägen inom ett mindre bebyggelseområde med blandad fritids- och
helårsbebyggelse.

För området gällde utomplansbestämmelser.

Byggnadsnämnden avslog dispensansökan.

Länsstyrelsen ansåg ej särskilda skäl för dispens föreligga och lämnade
besvären utan bifall.

Regeringen medgav dispens. I regeringsbeslutet antecknades att angränsande
fastigheter var bebyggda och att ifrågavarande byggnadsföretag inte
syntes på ett menligt sätt kunna påverka en eventuell framtida detaljplanering
av området. Vidare antecknades att hälsovårdsnämnden från sanitär
synpunkt inte haft något att erinra mot det begärda byggnadsföretaget.

47. Beslut 9. 6. 77

Frågan rörde dispens för nybyggnad av kontors- och bostadshus i
Vårdsberg i Linköpings kommun.

Byggnadsnämnden avslog framställningen.

Enligt länsstyrelsen kunde tillräckliga skäl ej anses föreligga för dispens.
Besvären lämnades därför utan bifall.

Regeringen anförde att enligt den av kommunfullmäktige i Linköpings
kommun antagna kommunöversikten ingick den plats där byggnaden avsågs
bli uppförd i ett tätbebyggt område. Sådana områden hade i huvudsak avsatts
längs huvudvägar vid Linköping och runt tätorter. Vårdsberg ingick såvitt
framkommit inte i den för Linköping tänkta utbyggnadsriktningen. Enligt

KU 1977/78:35

148

regeringen hade byggnadsnämnden i sitt beslut antecknat att hälsovårdsbyrån
i kommunen yttrat att vatten- och avloppsfrågan torde vara möjlig att
lösa. Byggnaden torde, enligt regeringen, inte försvåra en framtida planläggning.
På grund härav ansåg regeringen särskilda skäl för dispens föreligga.

48. Beslut 9. 6. 77

Frågan rörde tillstånd att uppföra ett bostadshus och en garagebyggnad i
Svenljunga kommun.

Den föreslagna tomtplatsen var belägen omkring 400 m söder om
detaljplanelagt område för Svenljunga tätort. Tomtplatsen gränsade i väster
till ett område, för vilket detaljplaneläggning pågick. Denna planläggning
skulle huvudsakligen komma att anvisa mark för industriändamål.

För fastigheten gällde utomplansbestämmelser och strandskydd.

Byggnadsnämnden tillstyrkte dispens. Nämnden anförde bl. a. att störningar
från nyplanerat industriområde torde bli minimala eftersom en
parkremsa skulle avsättas mellan byggnadsföretaget och industriområdet.
Ytterligare bebyggelse i området torde inte vara möjlig. Byggnaden avsågs bli
uppförd ca 100 meter från Ätran. Tomtplatsen skulle delvis komma att beröra
strandskyddsområde. Den skulle dock endast i ringa grad, enligt nämndens
bedömning, komma att inskränka allmänhetens rörelsefrihet i området.

Länsstyrelsen antecknade i sitt beslut att tätbebyggelse i vissa fall kunde
medges utan krav på planläggning. En förutsättning härför var emellertid att
någon form av översiktliga riktlinjer för bebyggelsutvecklingen inom
kommunen lades till grund för medgivande av sådan bebyggelse.

Eftersom tomtplatsen fick anses ingå i Svenljunga tätorts intresseområde,
kunde kravet på detaljplaneläggning inte eftersättas. Enligt upprättat förslag
till områdesplan för tätorten ingick tomtplatsen i område, som anvisats som
parkmark. Någon förtätning av bebyggelsen inom berört område avsågs
sålunda inte ske. Med hänsyn till nämnda förhållanden måste byggnadsföretaget,
enligt länsstyrelsens bedömning, anses innefatta olämplig tätbebyggelse.
Bostadsbebyggelsen inom tätorten borde anvisas till områden, som var
avsedda härför. Länsstyrelsen lämnade ansökningen om dispens utan
bifall.

Regeringen fann särskilda skäl för dispens föreligga. Regeringen beaktade
därvid de omständigheter som byggnadsnämnden åberopat. Vid bedömningen
beaktades särskilt att strandskyddet i nu ifrågavarande del närmast
fick anses tillgodose kommuninnevånare i Svenljunga kommun.

KU 1977/78:35

149

Bilaga 12 C

BOSTADSDEPARTEMENTET

Avskrift

BESLUT

1977-08-18 Pl 2647/76

Länsstyrelsen i Jämtlands län
Fack

831 01 ÖSTERSUND

Förslag till två stadsplaner för del av Ope i Östersunds kommun
(etapp A 1:1, Ope 4:13 m. fl. i Brunflo resp. etapp A 2, Ope 3:6, 9:1
m. fl. i Brunflo)

Länsstyrelsen i Jämtlands län har med eget yttrande den 14 december
1976 för prövning överlämnat förslag till två stadsplaner för del av Ope i
Östersunds kommun, antagna av kommunfullmäktige i kommunen den 10
juni 1976 (etapp A 1:1, Ope 4:13 m. fl. i Brunflo) respektive den 21 oktober
1976 (etapp A 2, Ope 3:6, 9:1 m. fl. i Brunflo).

Yttranden har avgivits av lantbruksstyrelsen den 28 mars 1977 och av
statens planverk den 5 maj 1977.

Från bl. a. vissa berörda markägare och kommunen har ingivits skrivelser.

Beträffande planförhållandena inom det aktuella området är följande
upplyst. En områdesplan för Östersund-Brunflo antogs av kommunfullmäktige
den 10 juni 1976. Områdesplanen innehåller bl. a. fyra områden (U 1 -U
4) som är avsedda för bostadsbebyggelse m. m. I en dispositionsplan (U 1),
godkänd av kommunfullmäktige den 10 juni 1976 och reviderad i mars 1977,
redovisas huvuddelen av den bebyggelse som planeras mellan Östersund och
Brunflo, nämligen omkring 2 450 bostäder och arbetsområden för
1 500-3 000 personer. Bebyggelsen är i dispositionsplanen fördelad på tre
grupper (A, B och C). Beträffande bebyggelsegrupp A, som innefattar bl. a. de
båda underställda stadsplaneförslagen, redovisas drygt 750 bostäder, medan
arbetsområdena ligger inom grupperna B och C. Enligt dispositionsplanen
skall totalt cirka 90 hektar åkermark tas i anspråk för den föreslagna
exploateringen.

I markdispositionsplan för Östersunds kommun den 11 januari 1977 har
utbyggnad av Östersund-Brunflo redovisats i enlighet med ovan berörda
översiktsplaner.

De nu aktuella planområdena, som gränsar till varandra, är belägna i Ope
6-7 kilometer sydost om Östersunds centrum, norr om europaväg 75.

KU 1977/78:35

150

Planförslagen omfattar omkring 31 hektar mark, som till största delen utgörs
av åker. Förslagen inrymmer bl. a. cirka 190 lägenheter i tvåvånings
flerfamiljshus (etapp A 1:1) respektive 160 småhus (etapp A 2). Marken inom
planområdena ägs huvudsakligen av kommunen.

Lantbruksnämnden i Jämtlands län har i yttrande den 20 april 1976 över
ovannämnda områdesplan bl. a. angivit att den inomdispositionsplanen(U 1)
ingående åkermarken av lantbruksnämnden bedöms såsom på sikt bestående.
I en bilaga till ovannämnda markdispositionsplan har lantbruksnämnden
hänfört all åkermark inom Ope-Torvalla-området till klass 1
(område där det med hänsyn till läge och åkermarkens areal finns förutsättningar
att med statligt stöd bygga upp rationella och på lång sikt bestående
företag).

Riksdagen har under senare år givit uttryck åt en ökad restriktivitet i synen
på användningen av jordbruksmark för annat ändamål än jordbruk. Detta
framgår bl. a. av behandlingen av prop. 1975/76:1 med redovisning av
programskedet i den fysiska riksplaneringen. I propositionen (s. 159 fT)
uttalade föredragande departementschefen bl. a. följande i frågan om avvägningen
mellan jordbrukets intressen och andra intressen när det gäller
markresurser.

Jag vill för egen del framhålla att behandlingen av jordbruksfrågorna i
kommunernas planering självfallet bör tillgodose de krav på att hushålla med
naturresurserna som riksdagens beslut år 1972 om hushållning med mark och
vatten gav uttryck för. Dessa krav innebär bl. a. att vid överväganden i
planeringen om bebyggelseutvecklingen inte endast markens läge och dess
lämplighet för bebyggelse skall beaktas utan också markens egenskaper och
dess lämplighet för andra ändamål än bebyggelse.

Jag vill understryka att jordbrukets intressen inte alltid kan ges företräde
framför andra intressen. Självfallet måste en avvägning ske i förhållande till
andra intressen och mål för samhällsutvecklingen. Det kan t. ex. gälla
rekreations- och naturvårdsintressen. Men det kan också gälla regionalpolitiska
strävanden att påverka tätortsutvecklingen i en viss region bl. a. i syfte
att få en sådan lokalisering av bostäder och arbetsplatser att invånarna kan
erbjudas goda lokala arbetsmarknader. Det bör enligt min mening finnas
goda förutsättningar att genom en omsorgsfull och framsynt planering i större
utsträckning än tidigare jämka samman de olika intressena och åstadkomma
lösningar som i rimlig utsträckning tillgodoser olika önskemål. Inte minst när
det gäller planeringen av främst småhusområden och industriområden torde
förutsättningarna vara goda att utveckla bebyggelsemönster som begränsar
arealkraven samtidigt som en förbättrad fysisk och social miljö kan uppnås.
Ett fortsatt utvecklingsarbete på detta område ser jag som en angelägen
uppgift.

Riksdagen godkände dessa riktlinjer (CU 1975/76:1, rskr 1975/76:45).

Såsom planverket har anfört hör åkermarken inom den sydostligaste delen
av dispositionsplanen, omfattande bl. a. marken inom stadsplaneförslagen.

KU 1977/78:35

151

till den mest samlade och omfattande i området. Marken gränsar söderut till
ett jordbruksområde, som enligt områdesplanen avses bli bevarat. Marken för
därför anses ha sådant värde från jordbrukssynpunkt att den inte bör tas i
anspråk för bebyggelseändamål. Beträffande dispositionsplanen i övrigt
(bebyggelsegrupperna B och C) anser regeringen i likhet med planverket att
behovet av en bebyggelseexploatering där får anses övergripa jordbruksintressena,
varför dessa inte bör anses utgöra hinder för utbyggnad av denna del
av dispositionsplanen i dess utformning efter revidering i mars 1977. När det
gäller tätortens expansionsmöjligheter i övrigt synes utöver U 2-området i
områdesplanen (Främmerbodarna nordväst om Ope-Torvalla), som ej berörs
av några jordbruksintressen, i första hand en utbyggnad vara möjlig av en del
av friområdet Spikbodarna-Gräfsåsen väster om U 2-området. Vidare bör
möjligheterna till expansion norrut-in i Krokoms kommun - undersökas (se
prop. 1975/76:1, s. 137 och 189).

På grund av det anförda skall de underställda stadsplanerna ej faststäl -

Regeringen lämnar kommunens framställning om fastställelse av stadsplaneförslagen
utan bifall.

På regeringens vägnar
ELVY OLSSON

Lars Hesser

KU 1977/78:35

152

Bilaga 12 D

BOSTADSDEPARTEMENTET

Avskrift

BESLUT

1977-06-16 Pl 564/76

Staffanstorps kommun
245 00 STAFFANSTORP

Besvär i fråga om byggnadsplan för del av Gullåkra 1:1, 5:1, 2:4
m. fl. fastigheter (Kryddgården) i Staffanstorps kommun

Länsstyrelsen i Malmöhus län har genom beslut den 5 mars 1976 vägrat
fastställa ett av kommunfullmäktige i Staffanstorps kommun den 28 april
1975 antaget förslag till byggnadsplan fördel av Gullåkra 1:1, 5:1, 2:4 m. fl.
fastigheter (Kryddgården) i Brågarps socken inom kommunen.

Förslaget har angivits på en av stadsarkitekten Ingeborg HammarskjöldReiz
i september 1974 upprättad och i april 1975 reviderad karta med
tillhörande planbestämmelser och beskrivning.

Över länsstyrelsens beslut har kommunen anfört besvär.

Yttrande haravgivitsav statens planverk den 8 mars 1977 efter hörande av
lantbruksstyrelsen.

Planområdet, som är ungefär 40 hektar stort, är beläget omedelbart
nordväst om Staffanstorps tätort mellan den ledningsgata som avgränsar
befintliga planlagda bebyggelseområden inom tätorten och Gullåkra by.
Planområdet är obebyggt och utgöres av högklassig jordbruksmark - klass
10+ enligt den åkergradering som utförs av lantbruksnämnden i Malmöhus
län. Enligt planförslaget skall området exploateras för bostadsändamål.

De för jordbruksproduktion bäst lämpade områdena i landet finns i
Malmöhus län. I beslut den 13 mars 1975 angående program för fullföljande
av riktlinjer för den fysiska riksplaneringen i Malmöhus län har regeringen
bl. a. uttalat, att översiktliga planer för markanvändningen som beaktar
jordbruksintressena borde utarbetas inom samtliga kommuner i länet. För
länet skall vidare gälla att kommunerna borde samarbeta med varandra och
samråda med bl. a. länsstyrelse och lantbruksnämnd i syfte att utarbeta
program för hushållning med jordbruksmarken. De samlade överväganden,
som därvid gjordes, borde bilda utgångspunkt för de enskilda kommunernas
planering. Regeringen anser att, innan angivet markhushållningsprogram
föreligger, stor restrikti vitet bör iakttagas med ianspråktagande av jordbruksmark
av nu aktuell beskaffenhet för annat ändamål. En förutsättning för att

KU 1977/78:35

153

så skall få ske är att allsidigt underbyggda överväganden - där bl. a.
alternativa lokaliseringar för tätortsutbyggnaden undersökts och vägts mot
varandra och mot jordbrukets intressen - visar att marken oundgängligen
behövs för att en viktig samhällsutbyggnad skall kunna genomföras på ett
ändamålsenligt sätt. Den utredning, som kommunen åberopat till stöd för
framställningen om fastställelse av plan försl aget, svarar inte mot nämnda
krav. På grund av vad sålunda har anförts lämnar regeringen kommunens
besvär utan bifall.

På regeringens vägnar
ELVY OLSSON

Bertil Kallnér

KU 1977/78:35

154

Bilaga 12 E

BOSTADSDEPARTEMENTET

Avskrift

BESLUT

1977-06-16 P1 835/76, 846/76, 859/76, 860/76, 871/76

Förbundet Aktion Skåne-Miljö

Beleshögsvägen 15, 216 18 MALMÖ

Uppåkra-Flackarps LRF-avdelning, c/o Per Erik Siwersson

St. Uppåkra, 225 90 LUND

Gert Sjölin, Gullåkra, 245 00 STAFFANSTORP

Bengt I Lindskog, Lärkvägen 114, 222 48 LUND

Gotthard Dieden, Uppåkra Gård, 225 90 LUND

Besvär i fråga om byggnadsplan för del av Uppåkra Stora 1:4 och 7:3
m. fl. fastigheter (Året Runt byn) i Hjärups samhälle inom Staffanstorps
kommun

1976-04-28, 1976-04-30

Länsstyrelsen i Malmöhus län fastställde den 13 april 1976 ett av
kommunfullmäktige i Staffanstorps kommun den 25 augusti 1975 antaget
förslag till byggnadsplan för del av Uppåkra Stora 1:4 och 7:3 m. fl. fastigheter
(Året Runt byn) i Hjärups samhälle inom kommunen.

Förslaget, som även innehåller bestämmelser, har angivits på en av
arkitekten Ingeborg Hammarskjöld-Reiz i september 1974 upprättad, sedermera
reviderad karta med beskrivning.

Över länsstyrelsens beslut har Förbundet Aktion Skåne-Miljö m. fl. anfört
besvär.

Yttranden har avgivits av länsstyrelsen den 8 juli 1976, av lantbruksstyrelsen
den 16 december 1976 och av statens planverk den 8 mars 1977.

Klagandena har härefter inkommit med skrivelser.

Förbundet Aktion Skåne-Miljö och Uppåkra Flackarps LRF-avdelning är
inte behöriga att fullfölja talan mot länsstyrelsens beslut. Av dem anförda
besvär upptas därför inte till prövning.

Planområdet, som är ungefär 20 hektar stort, är beläget i omedelbar
anslutning till Hjärups samhälle, fyra kilometer nordväst om Staffanstorps
tätorts centrala delar. Marken, som omfattas av planförslaget, ingår i ett
jordbruksdistrikt med välformade åkerkvarter och tillhör landets bästa
åkermark - klass 10+ i den 10-gradiga skalan.

KU 1977/78:35

155

De för jordbruksproduktion bäst lämpade områdena i landet finns i
Malmöhus län. I beslut den 13 mars 1975 angående program för fullföljande
av riktlinjer för den fysiska riksplaneringen i Malmöhus län har regeringen
bl. a. uttalat, att översiktliga planer för markanvändningen som beaktar
jordbruksintressena borde utarbetas inom samtliga kommuner i länet. För
länet skulle vidare gälla att kommunerna borde samarbeta med varandra och
samråda med bl. a. länsstyrelse och lantbruksnämnd i syfte att utarbeta
program för hushållning med jordbruksmarken. De samlade överväganden,
som därvid gjordes, borde bilda utgångspunkt för de enskilda kommunernas
planering. Regeringen anser att, innan angivet markhushållningsprogram
föreligger, stor restriktivitet bör iakttagas med ianspråktagande av jordbruksmark
av nu aktuell beskaffenhet för annat ändamål. En förutsättning för att
så skall få ske är att allsidigt underbyggda överväganden - där bl. a.
alternativa lokaliseringar för tätortsutbyggnaden undersökts och vägts mot
varandra och mot jordbrukets intressen - visar att marken oundgängligen
behövs för att en viktig samhällsutbyggnad skall kunna genomföras på ett
ändamålsenligt sätt. Den utredning, som kommunen åberopat till stöd för
framställningen om fastställelse av planförslaget, svarar inte mot nämnda
krav. På grund av vad sålunda har anförts upphäver regeringen länsstyrelsens
fastställelsebeslut.

På regeringens vägnar
ELVY OLSSON

Bo Nilsson

KU 1977/78:35

156

Bilaga 13

PM angående regeringens åtgärder rörande Norrbottens Järnverk (NJA)
efter utskottets granskning av Stålverk 80-ärendet (KU 1976/77:44)

Riksdagen godkände våren 1976 ändrade riktlinjer för Stålverk 80-projektet (prop. 1975/76:207, NU 1975/76:72). Till grund för dessa ändrade
riktlinjer låg beslut i NJA:s och Statsföretags styrelser våren 1976.

Hösten 1976 rekommenderade NJA:s styrelse att frågan om stålverket
skulle skjutas på framtiden. Detta meddelade NJA regeringen i en rapport i
februari 1977. NJA-styrelsens rekommendation grundade sig på dels egna,
dels internationella marknadsundersökningar rörande möjligheterna att sälja
stålämnen och varmvalsade band.

Våren 1977 beviljade riksdagen anslag för NJA:s fortsatta verksamhet med
närmare 1,8 miljarder kronor (prop. 1976/77:57, NU 1976/77:21). Kapitaltillskottet
syftade enligt propositionen till en finansiell rekonstruktion för att
säkra NJA:s fortbestånd. Efter underhålls- och investeringsinsatser av
begränsad omfattning, vilka skulle genomföras utan tillskott av statsmedel,
planerades en ökning av valsverkskapaciteten. Ett tredje steg skulle bli en
utbyggnad av den metallurgiska kapaciteten, vilken dock måste föregås av en
totalbedömning av förutsättningarna inom handelsstålbranschen.

Av kapitaltillskottet på cirka 1,8 miljarder, som i sin helhet betalades av
staten, utgjorde 1,2 miljarder eftergift av lån och aktieägartillskott från
Statsföretag. Vidare förstärktes NJA:s soliditet med ett kapitaltillskott på 600
miljoner kronor.

Näringsutskottet förutsatte, att riksdagen successivt skulle få ta del av -och i den mån så behövdes ställning till - planerna för den fortsatta
utbyggnaden. Enligt utskottet innebar det aktuella riksdagsbeslutet ett klart
principiellt ställningstagande till förmån för en positiv utveckling av NJA.

I ett särskilt yttrande framhöll näringsutskottets socialdemokratiska
ledamöter bl. a. följande.

En nyinriktning av verksamheten vid NJA ter sig nödvändig. Att denna
helt enligt riksdagens tidigare beslut i högre grad inriktas på en utbyggnad av
den metallurgiska delen som grund för en mera expansiv verksamhet finner
vi vara riktigt. NJA-styrelsens beslut att i det uppkomna läget i första hand
genomföra en rekonstruktion av företaget, främst inriktad på den finansiella
sidan, är det rimligt att acceptera, och vi är beredda att medverka därtill. Vi
förutsätter att regeringen snarast återkommer till riksdagen med förslag
rörande NJA:s fortsatta utveckling och beträffande Stålverk 80.

Vi finner det angeläget framhålla att den fortsatta inriktningen av
förädlingsprocessen vid NJA så långt möjligt bör nära samordnas med övrig
handelsstålindustri inom landet i former som kan befinnas lämpliga. Intresset
härför inom den icke statsägda industrin har vi uppfattat som mycket stort.
Det rör sig om en gemensam angelägenhet för att hävda den svenska
stålindustrins avsättningsmöjligheter på en marknad med hård konkurrens.

KU 1977/78:35

157

Stålbranschrådet beslutade i februari 1976 att utreda frågan om den svenska
handelsstålsindustrins framtida utveckling och struktur. En av förutsättningarna
för utredningen var att ett nytt stålverk skulle uppföras i Luleå. I denna
del ändrades direktiven sedan NJA:s styrelse i oktober 1976 fattat beslutet att
skjuta planerna på ett nytt stålverk på framtiden. Utredningen lämnade i april
1977 sitt betänkande Handelsstålsindustrin inför 1980-talet (SOU
1977:15-16). Omedelbart härefter började Gränges AB, Statsföretag AB, NJA
och Stora Kopparbergs Bergslags AB överlägga om bildandet av ett gemensamt
handelsstålsföretag. Dessa förhandlingar avslutades i november 1977
och ledde till att de berörda företagen föreslog att ett gemensamt handelsstålsföretag,
Svenskt Stål AB (SSAB), skulle bildas.

I prop. 1977/78:87, som i januari 1978 förelädes riksdagen, läggs fram
förslag om det framtida statliga engagemanget i handelsstålsindustrin m. m.
Till grund för propositionens förslag ligger handelstålsutredningens betänkande.
Enligt förslaget skall staten, som ett led i omstruktureringen av
stålindustrin, finansiellt medverka vid bildandet av ett handelsstålbolag,
Svenskt Stål AB. 1 detta avses ingå stål- och gruvrörelserna i Gränges AB,
Norrbottens Järnverk AB och Stora Kopparbergs Bergslags AB samt Gränges
järnvägsrörelse. Staten avses erhålla 50 % av aktierna. Sammanlagt begärs
anslag med ca 3,5 miljarder kronor. Av beloppet skall 181,3 miljoner kronor
anvisas till Statsföretag för att avveckla projektet Stålverk 80. Anslagsframställningen
avser i övrigt 1 800 miljoner som lån till det nya bolaget, 700
miljoner som bidrag och sammanlagt 706 miljoner i form av skuldebrev till
Statsföretag och det nya handelsstålbolaget för att möjliggöra förvärv av
Gränges järnvägsrörelse. Det bör i sammanhanget nämnas att av de 1 800
miljoner kronor som staten enligt riksdagens beslut våren 1977 lämnade till
NJA beräknas återstå i företaget 355 miljoner kronor sedan 1977 års förlust
frånräknats. 1977 års anslag har enligt uppgift från industridepartementet
använts på följande sätt:

Täckning av förluster för 1975 128 milj. kr.

Täckning av förluster för 1976 713 milj. kr.

Täckning av extraord. avskr. och utrangeringar för 1976 214 milj. kr.

Täckning av förluster för 1977 (prel.) 390 milj. kr.

1 445 milj. kr.

Återstår 355 milj. kr.

1 800 milj. kr

Beträffande Stålverk 80-projektet anför industriministern, att han anser ett
fullföljande av projektet f. n. vara helt orealistiskt.

Näringsutskottet har i sitt betänkande 1977/78:45 enhälligt tillstyrkt det
begärda anslaget. I en reservation (s) yrkas tillkännagivanden till regeringen
angående bl. a. villkoren i den överenskommelse som ligger till grund för det

KU 1977/78:35

158

nya bolaget samt angående en investerings- och strukturplan för handelsstålsindustrin
m. m. Beträffande Stålverk 80-projektet förutsätts i reservationen,
att i den långsiktiga planeringen för det nya företaget beaktas vad
statsmakterna 1977 uttalade om en utökning av valsverks- och stålämneskapaciteten
vid NJA. I övrigt berörs inte Stålverk 80-problematiken i utskottets
betänkande. Riksdagen har den 6 april 1978 beslutat i enlighet med
betänkandet.

Som framgår av det föregående har hittills någon utökning av valsverkskapaciteten
eller den metallurgiska kapaciteten inom NJA inte kommit till
stånd.

Det bör vidare nämnas, att bildandet av SSAB innebär en reduktion av
personalen inom handelsstålbranschen med ca 4 000 personer. Av dessa lär
enligt uppgift från industridepartementet ca 1 000 personer hänföras till NJA.
Enligt prop. 1977/78:87 (s. 43) avser SSAB att genomföra ett omfattande
utbildningsprogram och andra åtgärder för att stärka möjligheterna för den
personal som berörs att erhålla nya arbetsuppgifter. I propositionen anförs
vidare:

Kostnaderna för dessa åtgärder för övertalig personal har av parterna
uppskattats till ca 600 milj. kr. under den period som omfattas av prognosen.

Svensk Stål kommer under de första verksamhetsåren inte att ha resurser
att i den omfattning som krävs kunna genomföra nämnda åtgärder för
övertalig personal i bolaget.

Statsmakterna har nyligen beslutat om särskilt sysselsättningspolitiskt stöd
inom stålindustrin m. m. (prop. 1977/78:59, AU 1977/78:17, rskr 1977/
78:85). Detta stöd är avsett att komplettera de resurser som företagen själva
besitter och på så sätt göra det möjligt för företagen att bedriva en
personalpolitik som syftar till en omställning i för samhället acceptabla
former.

De sålunda beslutade arbetsmarknadspolitiska insatserna kan beräknas
motsvara endast en del av de i prognosen upptagna kostnaderna för övertalig
personal. Under ett inledande skede bör resterande del av dessa kostnader
kunna bestridas med medel ur rekonstruktionslånet. Bolaget bör som
underlag för beräkningar av de arbetsmarknadspolitiska insatser som behövs
för ändamålet precisera sina kostnader för övertalig personal.

Statliga insatser kan komma att behövas även för att upprätthålla
sysselsättningen i de berörda kommunerna. Om medel, utöver dem som
anvisats för Svenskt Stål och för arbetsmarknadspolitiska åtgärder, skulle
komma att behövas för detta ändamål får förslag härom anmälas särskilt.

I samband med Stålverk 80-projektet träffades avtal med Kröchnerkoncernen
i Västtyskland om viss export av stålämnen. Enligt avtalet, som
ingicks i början av 1976 och löper t. o. m. 31 december 1981, har NJA
förbundit sig att leverera 50 000 ton stränggjutna billets per år från Luleå till
ett valsverk som ägs av Kröchner i Haspe i Västtyskland. Kröchners tillverkar
armeringsjärn av det exporterade materialet. (Det ursprungliga Stålverk 80-projektet avsåg export av ca 4 miljoner ton stålämnen per år.) Leveranserna
fullföljs avtalsenligt av NJA. Avtalet innebär bl. a. att NJA får en viss andel

KU 1977/78:35

159

av Kröchners försäljningspris för armeringsjärnet. Denna andel uppgår nu till
ca 70 % av försäljningspriset. F. n. bedöms avtalet som mycket ogynnsamt
för NJA beroende på de mycket låga priser på armeringsjärn som råder i
Västtyskland.

I prop. 1977/78:89 läggs fram förslag om särskild ersättning till Luleå
kommun med 50 miljoner konor, avsedd att täcka en del av de kostnader som
kommunen och kommunens företag gjort i samband med den planerade
utbyggnaden av NJA. Kommunens övriga ersättningsanspråk avses till stor
del täckas genom årliga extra skatteutjämningsbidrag under åren 1978-1982,
vilket bidrag sammanlagt beräknas uppskattas till 115 miljoner kronor. Av
det i prop. 1977/78 begärda bidraget till Statsföretag ingår vidare 101 miljoner
kronor, som enligt avtal mellan Luleå kommun och NJA skall erläggas av
NJA för övertagande av vissa anläggningar som kommunen har utfört i
Stålverk 80-området.

KU 1977/78:35

160

Bilaga 14

PM ang. granskningsärende rörande energipolitiken
Inledning

Till årets granskning har anmälts frågan om regeringens handläggning av
energifrågorna. Under hand har till kansliet uppdraget preciserats till att avse
följande sex frågor.

1. Tillämpningen av villkorslagen.

2. Handläggningen av frågor rörande kärnkraftsblocket Forsmark 3.

3. Vissa uttalanden rörande framtiden för ASEA-ATOM.

4. Frågan om utbyggnaden av vattenkraften (Åsele och Stenkulleforsen).

5. Tillstånd till prospektering av uran.

6. Sydkrafts AB avtal med COGEMA.

I denna PM gesen redovisning av dessa frågor under resp. rubrik. Sydkrafts
avtal med COGEMA tas upp under p. 1. Redovisningen bygger på
riksdagsprotokoll, regeringsbeslut samt uttalanden från olika statsråd.

Tillämpningen av villkorslagen

Villkorslagen

I propositionen 1976/77:53 med förslag till lag om särskilt tillstånd att
tillföra kärnreaktor kärnbränsle m. m., vilken lades fram vid årsskiftet 1976-1977, föreslog regeringen en särskild lag, den s. k. villkorslagen, som är
tillämplig på kärnkraftsreaktor för vilken tillstånd vid lagens ikraftträdande
har meddelats enligt atomenergilagen (1956:306) och som inte har tillförts
kärnbränsle före den 8 oktober 1976.

Enligt villkorslagen, som antagits av riksdagen (NU 1976/77:23), skall
frågor om hanteringen av använt kärnbränsle och högaktivt avfall vara lösta
innan en reaktor får tas i drift. Tillstånd meddelas av regeringen. Tillstånd får
endast meddelas om reaktorinnehavaren har företett avtal som på ett
betryggande sätt tillgodoser behovet av upparbetning av använt kärnbränsle
och har visat hur och var en helt säker slutlig förvaring av det vid
upparbetningen erhållna högaktiva avfallet kan ske. Om använt kärnbränsle
inte avses bli upparbetat krävs för tillstånd att reaktorinnehavaren har visat
hur och var en helt säker slutlig förvaring av det kan ske.

För reaktorn Barsebäck 2, som var färdigställd vid lagens tillkomst, gäller
särskilda föreskrifter. Dessa innebär i huvudsak att reaktorn inte får drivas
efter utgången av år 1977, om inte särskilt tillstånd har meddelats till det. De
krav som krävs för fortsatt drift av Barsebäck 2 är mindre omfattande än de

KU 1977/78:35

161

som gäller för övriga reaktorer. Sålunda är det, om använt kärnbränsle avses
bli upparbetat, tillräckligt om reaktorinnehavaren kan förete ett upparbetningsavtal.
Kravet i den del som avser slutlig förvaring av det upparbetade
avfallet gäller däremot endast för övriga reaktorer. Om upparbetning inte
avses ske skall reaktorinnehavaren ha visat att hanteringen av använt, ej
upparbetat kärnbränsle kan ske på ett helt säkert sätt.

Om tillstånd vägras eller om villkorslagen i annat fall föranleder att
meddelat tillstånd inte kan utnyttjas, är reaktorinnehavaren berättigad till
ersättning från staten för förlust till följd av åtgärd som han har vidtagit före
lagens ikraftträdande.

Ringhals 3

Vattenfallsverket ansökte i december 1977 om tillstånd enligt villkorslagen
att få tillstånd att ladda kärnkraftsreaktorn Ringhals 3. 1 samband därmed
förekom uppgifter i pressen rörande telefonsamtal mellan energiministern
och Vattenfalls generaldirektör Jonas Norrby. Frågan togs upp i riksdagen
den 10 januari 1978 då Lennart Pettersson (s) väckte en fråga till energiministern
rörande tillämpningen av villkorslagen. Under debatten - som
redovisas nedan - ifrågasatte Lennart Pettersson om energiministern i detta
sammanhang handlat på ett sätt som innebar att han utövat ministerstyre.

§ 6 Om tillämpningen av villkorslagen

Statsrådet OLOF JOHANSSON erhöll ordet för att besvara Lennart
Petterssons (s) den 10 januari anmälda fråga, 1977/78:231, och anförde:

Herr talman! Lennart Pettersson har frågat mig dels om jag kan stödja mig
på något regeringsbeslut när jag nu "för fram nya krav på vad Vattenfalls
ansökan att få ta Ringhals 3 i drift skall innehålla”, dels hur detta i så fall
överensstämmer med det faktum att villkorslagen - enligt regeringens eget
förslag och det beslut som fattats i riksdagen - överlämnar åt kraftbolagen
själva att i ansökan föra fram ettdera av de två avfallshanteringsalternativen
upparbetning resp. direkt slutförvaring.

Frågan vilar på felaktig grund. Jag har inte fört fram några nya krav på vad
vattenfallsverkets ansökan om tillstånd enligt villkorslagen att ta Ringhals 3 i
drift skall innehålla. Däremot har jag vid samtal med vattenfallsverkets
generaldirektör pekat på den internationella utvärdering av kärnbränslecykeln
som nu påbörjats och den inverkan den kan få på frågan om hanteringen
av utbränt kärnbränsle. Utvärderingen beräknas vara avslutad hösten 1979,
men ingen kan nu förutsäga om så blir fallet. Självfallet går det inte heller att i
dag dra några bestämda slutsatser om vilka resultat som utvärderingen
kommerattge. Det är bl. a. mot denna bakgrund viktigt att vi håller öppna de
olika vägar som finns när det gäller slutförvaring av utbränt kärnbränsle och
inte ensidigt låser oss vid det ena eller det andra alternativet. Det bör därför

11 Riksdagen 1977/78. 4 sami. Nr 35

KU 1977/78:35

162

ligga i kraftföretagens intresse att ägna ökad uppmärksamhet åt det alternativ
som innebär direktförvaring av utbränt kärnbränsle. Det kan också ligga i
deras eget intresse att ansöka om tillstånd enligt det alternativet.

LENNART PETTERSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka energiministern för svaret.

Låt mig först säga att Olof Johanssons tid som energiminister har varit fylld
av ständiga försök att påverka kraftföretagen att ge efter för centerns linje i
kärnkraftsfrågan,även när denna stått i strid med regeringsdeklarationen och
de överenskommelser som har träffats i regeringen. Vad som hände när Olof
Johansson strax före nyår ringde upp Vattenfalls generaldirektör är bara den
senaste i raden av manövrer men säkert inte den sista, om energiministern får
fortsätta.

Den intressanta frågan här i dag är emellertid vad som hände innan
statsrådet på grund av den offentliga debatten i viss mån tvingades till reträtt i
denna fråga. Det rör frågan om ministerstyre. T. o. m. flera borgerliga
tidningar har nu frågat sig om inte energiministern gått för långt den här
gången. Det räcker faktiskt en bra bit att bara citera hans eget pressmeddelande
efter hemkomsten från Egypten, och han vidhåller resonemanget i sitt
svar till mig i dag. Så här säger han om samtalet med Norrby:

En åsikt jag då förde fram var att kraftföretagen gör klokt i att skaffa sig en
handlingsfrihet, dvs. att ansöka om de båda alternativ villkorslagen erbjuder.

Lägg märke till att det är ett klart försök att påverka Vattenfall att
komplettera sin ansökan om Ringhals 3 för att centern skall vinna tid i
energifrågan! Lägg också märke till att det här är fråga om ett samtal mellan
den minister som inför regeringen är ansvarig för energifrågorna och hans
underlydande generaldirektör. Jag vill fråga Olof Johansson: Kan man
komma mycket längre än så i form av klara besked från en ministers
sida?

Det är helt klart - jag vill slå fast det - att avsikten varit att påverka
Vattenfall på ett sätt som inte är förenligt med gällande regler, som stadgar
förbud mot ministerstyre.

Statsrådet OLOF JOHANSSON:

Herr talman! Jag lämnar därhän den inledning Lennart Pettersson gjorde
angående försöken att påverka kraftföretagen - det var inte det som frågan
gällde.

När det gäller frågan om ministerstyre eller ej vet Lennart Pettersson
liksom övriga ledamöter här i kammaren att det finns särskilda procedurer för
att pröva den saken. Lennart Pettersson och socialdemokraterna försökte
förra året använda dem i annan fråga - med känt resultat. Det är bara att
konstatera - med viss ironi - att vad jag den gången var i Frankrike för att
utröna och på ett tidigt stadium fick klart för mig bekräftades i regeringens
kommuniké av den 22 december 1977.

I övrigt har jag ingen kommentar til Ide insinuationer som här framförts. Vi
har en särskild ordning för att pröva sådana saker. Däremot vill jag säga att
svaret på frågan naturligtvis är utdelat till hela regeringskretsen. Jag kan för
upplysnings skull meddela att det också har tillställts Vattenfalls generaldirektör,
utan att han givit några synpunkter på dess innehåll som strider mot
det svar jag lämnat.

KU 1977/78:35

163

LENNART PETTERSSON (s):

Herr talman! Det är intressant att energiministern tar upp frågan om vad
som hände förra året i konstitutionsutskottet. Den gången räddade den
borgerliga majoriteten i konstitutionsutskottet energiministern. Vad som
händer efter det nya övertrampet, som vi diskuterar här i dag, vet ingen av
oss. Jag vill bara påpeka att också borgerliga tidningar, som rimligen borde
stödja den borgerliga regeringen på denna punkt, börjar undra om inte
energiministern har gått för långt.

Energiministern tyckte inte att jag givit tillräckligt belägg för att energiministern
gjort sig skyldig till något övertramp. Låt mig då påpeka att det
faktiskt finns ytterligare skäl som kan anföras. Jag tänker på den intervju med
energiministern som gjordes i Skånska Dagbladet av den 31 december 1977 i
anslutning till det samtal industriministern hade med Jonas Norrby. Jag vill
ha klart besked om huruvida energiministern talar å regeringens vägnar när
han iden intervjun säger: "Regeringen kan tidigast hösten 1978 lämna besked
om landets sjunde kärnkraftsaggregat- Ringhals 3- får startas. Anledningen
är att Vattenfall, som äger Ringhalsverket, bör presentera ansökningar både
vad gäller upparbetat och icke upparbetat kärnbränsle för slutlig förvaring.
”

Är det riktigt, herr energiminister, att ni hade den uppfattning som
kommer fram i intervjun, är det rimligen också riktigt att ni förde fram
samma synpunkter till generaldirektör Jonas Norrby i ert samtal med
honom.

Statsrådet OLOF JOHANSSON:

Herr talman! Jag känner inte tillden intervju som åberopas, och framförallt
är det inget citat av vad jag har sagt. Jag har bara ställt upp för en intervju i den
här frågan, nämligen för FLT, och den återges alltså i en rad landsortstidningar.
Om de återgivna meningarna är hämtade ur den intervjun är det inte
ett citat av vad jag har sagt utan journalistens egen tolkning av samtalet.

Jag har sagt till Jonas Norrby, och det står jag för, att min målsättning är att
frågan om Ringhals 3 skall behandlas före sommaren. Men jag kan inte veta
vilka remissynpunkter som kommer in, inte heller vad den tekniska
granskning som kommer att utföras med hjälp av internationell expertis
kommer att leda till. Den reservationen har jag gjort, men i övrigt är
målsättningen som sagt behandling före sommaren.

Sedan noterar jag att Lennart Pettersson som vanligt åberopar borgerliga
tidningars åsikter. De var lika litet som Lennart Pettersson åhörare till det
samtal som fördes.

LENNART PETTERSSON (s):

Herr talman! Energiministern säger i sitt svar till mig att han inte har
framställt några nya krav till Vattenfall i anslutning till att han diskuterade en
komplettering av ansökan om Ringhals 3 med generaldirektör Norrby. Låt
mig då konstatera, herr energiminister, att det var en allmän uppfattning i
massmedia hela den vecka då debatten fördes att energiministern hade fört
fram dessa nya krav till Vattenfall. Ledningen för Vattenfall bekräftade också
att så hade skett. Jag kan citera Sydsvenska Dagbladet som säger
följande:

”Jonas Norrbys ställföreträdare, Vattenfalls administrative direktör
Lennart Öhrström, bekräftar i samtal med SDS att Olof Johansson har
kommit med ett nytt krav och att risken för en försening och fördyring av
Ringhalsprojektet ökat.”

KU 1977/78:35

164

Det var alltså Vattenfalls klara uppfattning. Jag vill fråga energiministern
hur det kan komma sig att Vattenfall hade den uppfattningen, om inte
energiministern hade fört fram dessa krav i sitt telefonsamtal.

Jag håller med om att vi inte vet annat än indirekt vad som sades eller inte
sades, men alla indirekta bevis talar för Vattenfalls uppfattning.

Statsrådet OLOF JOHANSSON:

Herr talman! Den tillförordnade generaldirektören Lennart Öhrström har
jag aldrig talat med. Han var uppenbarligen felinformerad.

LENNART PETTERSSON (s):

Herr talman! Låt mig för att bringa ytterligare klarhet ställa en fråga. Den
gäller den attityd av mussla som herr energiministern har intagit i denna fråga
ända sedan han lämnade sitt kortfattade pressmeddelande om att han inte
hade begått några överträdelser och inte hade kommit med ytterligare krav på
Vattenfall. Jag har fått bekräftat på flera håll att energiministern vägrade ställa
upp i TV när man där begärde att få ökad klarhet beträffande vad som
avhandlades vid telefonsamtalet mellan Jonas Norrby och energiministern.
Är det riktigt att så skedde? Och berodde det i så fall på att energiministern
ansåg att han inte borde kommentera detta ytterligare?

Statsrådet OLOF JOHANSSON:

Herr talman! Det var endast en reverens för denna kammare och dess
ledamöter, eftersom den förre bostadsministern i TV - samtidigt som han
framförde en del andra synpunkter - anmälde att en fråga skulle komma.

LENNART PETTERSSON (s):

Herr talman! Det hade ju i så fall varit lämpligt att man i klarhetens intresse
fått en diskussion i TV kring den här frågan. Såvitt jag förstår var man inom
TV helt inställd på att ha en sådan debatt. På socialdemokratiskt håll var vi
beredda att ställa upp. Den ende som fattades i det sällskap som skulle bringa
klarhet i frågan om vad som sades eller inte sades i samtalet mellan
energiministern och Jonas Norrby, det var energiministern själv.

Överläggningen var härmed slutad.

Ringhals 3-ansökan är f. n. utsänd på remiss. I samband därmed har
energiministern tillsatt en särskild arbetsgrupp, den s. k. Svahnkommittén,
för att närmare analysera säkerhetsfrågorna.

Barsebäck 2

Den 14 september 1977 ansökte Sydkraft AB, under hänvisning till 3
lagen (1977:140) om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle
m. m., om tillstånd till fortsatt drift av Barsebäck 2 efter den 31 december
1977. Dagen därpå uppdrog regeringen åt statens kärnkraftinspektion att
bereda ansökan. Kärnkraftinspektionen fick i uppdrag att med eget yttrande
överlämna handlingarna i ärendet till regeringen senast den 15 november
1977.

KU 1977/78:35

165

Regeringen gav tillstånd till drift den 22 december 1977.1 samband därmed
lämnade regeringen en kommuniké angående upparbetningsavtalet.

Forsmark 3

Anslag till Forsmark 3 m. m.

Kärnkraftsslationen i Forsmark planerades ursprungligen för två aggregat
om vardera 900 MW. För utbyggnaden har bildats ett särskilt bolag -Forsmarks Kraftgrupp AB (FKA). Staten äger genom vatten fal Isverket
74,5 % av aktierna i bolaget. Vattenfallsverket svarar enligt ett särskilt avtal
för byggnadsarbeten m. m. Bolagets byggnadskostnader finansieras -förutom med aktiekapitalet - dels med lån som tas upp på den allmänna
kapitalmarknaden, dels genom kapitaltillskott från delägarna.

I propositionen 1975:30 om energihushållning m. m.. föreslog regeringen
vissa riktlinjer för utbyggnad av kärnkraften som bl. a. innebar att förberedelser
för uppförande av ytterligare två aggregat utöver tidigare beslutade 11
aggregat skulle vidtas. Riksdagen godtog förslaget och anvisade medel för
vissa förberedande åtgärder för utbyggnad av ytterligare två kärnkraftaggregat
i Forsmark. De två ursprungliga aggregaten var planerade att tas i drift
under budgetåren 1978/79 resp. 1980/81. De två nya aggregaten skulle startas
under budgetåret 1982/83 resp. något år senare.

1975 års energipolitiska beslut innebar att konsortialavtalet mellan intressenterna
i FKA fick ses över. Under våren 1976 bemyndigade riksdagen
regeringen att godkänna ett nytt avtal som parterna då preliminärt överenskommit
om. Under våren 1976 fick FKA också koncession för det tredje
kärnkraftblocket i Forsmark och vissa anläggningsarbeten påbörjades under

1976. I budgetpropositionen 1975/76:100 anvisades 66 milj. kr. till vattenfallsverket
för budgetåret 1976/77 för utbyggnaden av Forsmark 3.

1 propositionen 1976/77:25 med förslag till tilläggsbudget I för budgetåret
1976/77 anför föredragande statsrådet att de villkor rörande säkerhetsfrågornas
lösning, som enligt den då ännu ej presenterade villkorslagen skulle
komma att stipuleras för tillstånd att ta kärnreaktor -i drift, kan komma att
påverka kraftföretagens möjligheter att erhålla tillräckliga krediter. Under
den tid som behövs för kraftföretagens bedömningar av möjligheterna att
uppfylla dessa villkor kunde enligt propositionen garantier från statens sida
bli nödvändiga för att krediterna skall klaras. Med hänsyn härtill utvidgades
Vattenfalls möjligheter att ställa borgen för lån till Forsmarksanläggningen.

Enligt de principer som tillämpats tidigare hade intressenterna i FKA
tecknat borgen såsom för egen skuld för så stor del av lånen som svarar mot
deras aktieinnehav. I vissa fall - det gäller lån som bolaget tagit upp
utomlands - hade vattenfallsverket ställt säkerhet för hela lånesumman. De
övriga delägarna hade därvid ställt garantier för sin andel av säkerheten

KU 1977/78:35

166

genom efterborgen. I propositionen föreslogs att ett sådant förfarande skulle
tillämpas även för lån som bolaget tar upp på den svenska kapitalmarknaden.
Någon uppräkning av borgensramen ansågs emellertid inte krävas på grund
av dessa vidgade möjligheter för verket att göra borgensåtaganden. De
anslags- och borgensbelopp som hänförde sig till finansieringen av investeringar
på kärnkraftsområdet skulle fortsättningsvis ställas till verkets disposition
först efter särskild framställning från verket. Genom denna regel fick
regeringen möjligheter att då pröva grunderna för framställningen, eventuellt
efter överläggningar med verket och andra intressenter. Riksdagen godkände
(NU 1976/77:13) dessa regler.

Även i budgetpropositionen (1976/77:100 bilaga 17 s. 338-339) anvisades
medel till investeringar i pågående kärnkraftsbyggen enligt samma princip
rörande verkets disposition av medlen. I samband därmed anförde föredragande
statsrådet bl. a.:

I vilken utsträckning medel som har anvisats för ändamålet också kommer
att bli utnyttjade blir således beroende av hur vattenfallsverket bedömer
möjligheterna att uppfylla de tidigare nämnda villkoren i prop. 1976/77:53 för
att få ta ytterligare kärnkraftblock i drift och i sista hand av om regeringen vid
en eventuell prövning av tillståndsfrågan finner att de ställda villkoren är
uppfyllda. Jag vill vidare framhålla att vattenfallsverkets tilldelning av medel
också blir beroende av resultatet av de överläggningar som regeringen inom
kort kommer att ta initiativ till med verket och de enskilda kärnkraftsintressenterna
om konsekvenserna av villkoren enligt det tidigare nämnda
förslaget till lagom särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle m. m.
(prop. 1976/77:53).

Till investeringar i Forsmark 3 anvisades i propositionen ytterligare-163
milj. kr. Förslagen antogs av riksdagen.

Utredning om ändrad planering för kärnkraftblocket Forsmark 3

I kompletteringspropositionen 1976/77:150 bilaga 7 anfördes beträffande
planeringen av Forsmark 3:

1. Kraftstationer m. m. Regeringens arbete är inriktat på att riksdagen under
hösten 1978 skall föreläggas förslag om den framtida inriktningen av
energipolitiken. I samband härmed kommer bl. a. omfattningen av kämkraftprogrammet
att fastläggas.

I avvaktan härpå avser jag att inom kort föreslå regeringen att statens
vattenfallsverk får i uppdrag att dels ta upp förhandlingar med medintressenten
i Forsmarks Kraftgrupp AB - Mellansvensk Kraftgrupp AB - om en
sådan ändring av planeringen för kärnkraftblocket Forsmark 3 att handlingsfrihet
föreligger att avbryta eller fullfölja projektet efter ett energipolitiskt
beslut av riksdagen hösten 1978, dels kartlägga konsekvenserna i olika
avseenden av en sådan ändring i planeringen.

Efter utvärdering av resultatet av dessa förhandlingar och det övriga
material som vattenfallsverket sålunda kommer att redovisa avser jag att
under hösten 1977 föreslå regeringen att lägga fram de förslag till åtgärder som

KU 1977/78:35

167

kan behövas för att uppnå angivet syfte och för att underlätta en omställning.

Från investeringsanslaget Kraftstationer m. m. har för nästa budgetår
anvisats 2 265 milj. kr. Av detta belopp utgör 163 milj. kr. statens
vattenfallsverks andel - 74,5 % - av beräknade delägarlån till Forsmarks
Kraftgrupp AB för finansieringen av den fortsatta utbyggnaden av
Forsmark 3 (prop. 1976/77:100 bil. 17 s. 312, NU 1976/77:24, rskr 1976/
77:206).

De anslagsmedel som har beräknats i prop. 1976/77:100 för finansieringen
av utbyggnaden av kärnkraftblocket Forsmark 3 bör mot bakgrund av vad jag
nu har sagt kunna disponeras även för täckande av kostnader för åtgärder som
bl. a. staten kan behöva vidta till följd av den ändrade planeringen för nämnda
block.

Hur stort det totala behovet av medel blir under budgetåret 1977/78 kan
bedömas först när resultatet av tidigare nämnda förhandlingar och kartläggning
föreligger.

Jag hemställer att regeringen

dels ger riksdagen till känna vad jag har anfört om planeringen av
kärnkraftblocket Forsmark 3,
dels föreslår riksdagen att medge att det för budgetåret 1977/78
under fjortonde huvudtiteln uppförda investeringsanslaget
Kraftstationer m. m. intill ett belopp av 163 000 000 kr. får
disponeras i enlighet med vad jag har anfört.

I sitt yttrande till finansutskottet anförde näringsutskottet i denna del:

Dispositionen av anslaget Kraftstationer m. m.

I propositionen (bil. 7) lämnar regeringen ett meddelande till riksdagen om
planeringen av kärnkraftblocket Forsmark 3. Regeringen föieslår i detta
sammanhang att riksdagen medger att det för budgetåret 1977/78 under
fjortonde huvudtiteln uppförda investeringsanslaget Kraftstationer m. m.
intill ett belopp av 163 milj. kr. får disponeras i enlighet med vad föredragande
statsrådet har anfört.

Statsrådet erinrar om att regeringens arbete är inriktat på att riksdagen
under hösten 1978 skall föreläggas förslag om den framtida inriktningen av
energipolitiken, varvid bl. a. omfattningen av kärnkraftprogrammet kommer
att fastläggas. I avvaktan härpå avser statsrådet att inom kort föreslå
regeringen att statens vattenfallsverk får i uppdrag att dels ta upp förhandlingar
med medintressenten i Forsmarks Kraftgrupp AB - Mellansvensk
Kraftgrupp AB - om en sådan ändring av planeringen för kärnkraftblocket
Forsmark 3 att handlingsfrihet föreligger att avbryta eller fullfölja projektet
efter ett energipolitiskt beslut av riksdagen hösten 1978, dels kartlägga
konsekvenserna i olika avseenden av en sådan ändring i planeringen.

På grundval av resultatet av dessa förhandlingar och övrigt material som
vattenfallsverket redovisar avser statsrådet att under hösten 1977 föreslå
regeringen att lägga fram de förslag till åtgärder som kan behövas för att
uppnå det angivna syftet och för att underlätta en omställning. Mot denna
bakgrund bör, anför statsrådet, de anslagsmedel som har beräknats i prop.
1976/77:100 bil. 17 för finansieringen av utbyggnaden av kärnkraftblocket
Forsmark 3 kunna disponeras även för täckande av kostnader för åtgärder
som bl. a. staten kan behöva vidta till följd av den ändrade planeringen för

KU 1977/78:35

168

nämnda block. Hur stort det totala behovet av medel blir under budgetåret
1977/78 kan bedömas först när resultatet av tidigare nämnda förhandlingar
och kartläggning föreligger.

1 motionen 1976/77:1659 kritiseras dessa uttalanden och förslag. De
förhandlingar om en ändrad planering av Forsmark 3-projektet som aviseras i
propositionen torde innebära att aggregatet Forsmark 3 byggs vidare i
långsammare takt. Osäkerheten och oklarheten i regeringens energipolitik
kommer att medföra en rad negativa konsekvenser, säger motionärerna. De
pekar bl. a. på att en ryckighet i planeringen innebär risker för störningar i
energiförsörjningen. Vidare kommer kostnaderna förde kärnkraftblock som
byggs i långsammare takt än planerat att öka. Det finns risk för att den
tekniska kvaliteten hos de aggregat som fördröjs blir lidande. En ryckig
planering skapar också helt oacceptabla problem för sysselsättningen.
Motionärerna anser att ett bifall till regeringens förslag om ändrad disposition
av anslaget till Kraftstationer m. m. skulle innebära att riksdagen frånhänder
sig kontrollen över den fortsatta planeringen av kärnkraftblocket Forsmark 3.
Om regeringen vill ändra på den planering som är en följd av riksdagens
energipolitiska beslut år 1975 bör regeringen underställa riksdagen konkreta
förslag med redovisning av dessas konsekvenser i olika hänseenden.

Motionärerna hemställer att riksdagen dels som sin mening skall ge
regeringen till känna vad som anförs i motionen, dels avslå regeringens
förslag om ändrad disposition av investeringsanslaget Kraftstationer
m. m.

Utskottet har tidigare i år ställt sig bakom regeringens förslag rörande
energipolitikens långsiktiga utformning (NU 1976/77:23,1976/77:24). Det är
enligt utskottets mening viktigt att statsmakterna bibehåller full handlingsfrihet
när det gäller om projektet Forsmark 3 skall avbrytas eller fullföljas efter
ett energipolitiskt beslut av riksdagen hösten 1978. Det framgår klart av
propositionen att riksdagen i det förslag som kommer att läggas fram skall få
en redovisning av följderna av en ändrad planering. Utskottet tillstyrker
förslagen i propositionen och avstyrker motionen.

Till yttrandet fanns en avvikande mening:

2. beträffande dispositionen av anslaget Kraftstationer m. m. av herrar Svanberg,
Bengtsson i Landskrona, Blomkvist, fru Hansson, herrar Högström,
Pettersson i Lund och Jonsson i Husum (alla s) som anser att det stycke på s. 3
i yttrandet som börjar med ”Utskottet har” och slutar med ”avstyrker
motionen” bort ha följande lydelse:

De synpunkter på regeringens energipolitik som framförs i motionen
innebär att tidigare kritik fullföljs (mot. 1976/77:1335, NU 1976/77:23, NU
1976/77:24). Utskottet kan i allt instämma med motionärerna.

Regeringens energipolitik präglas av en oklar och osäker handläggning.
Denna innebär risk för ökade kostnader och för att störningar i energiförsörjningen
kan uppstå och negativt påverka industrins vilja att investera.
Innan ett nytt energipolitiskt beslut fattas år 1978 finns det ingen anledning
att frångå de riktlinjer för energipolitiken som riksdagen lade fast år 1975.

Finansutskottet anslöt sig(FiU 1976/77:30) till näringsutskottets uppfattning
vilken också blev riksdagens beslut.

I syfte att bibehålla största möjliga handlingsfrihet vad beträffar utformningen
av den framtida energipolitiken, och särskilt användningen av
kärnkraft, inför ett nytt energipolitiskt beslut hösten 1978 gav regeringen i juli

KU 1977/78:35

169

1977 vattenfallsverket i uppdrag att förhandla om och kartlägga konsekvenserna
av en ändrad planering av block 3 i Forsmark. Detta uppdrag redovisas i
propositionen 1977/78:116 (s. 23-27).

1 propositionen, vilken ännu ej behandlats av riksdagen, redogör föredraganden
för det utrednings- och utvecklingsprogram, projekt Kärnbränslesäkerhet,
avseende hantering och förvaring av använt kärnbränsle som
vattenfallsverket bedriver i samarbete med Oskarshamnsverkets Kraftgrupp
AB och Sydsvenska Kraft AB. En delrapport från detta arbete överlämnades
till regeringen i samband med att verket i december 1977 ansökte om tillstånd
enligt villkorslagen att ta kärnkraftsreaktorn Ringhals 3 i drift. Detta material
remissbehandlas f. n.

I propositionen föreslås medel för fortsatt utbyggnad av block 3 och 4 i
Ringhals och av block 1 och 2 i Forsmark. Beträffande Forsmark 3 anför
föredraganden att den fortsatta planeringen i avvaktan på riksdagens nya
energipolitiska beslut hösten 1978 bör bedrivas inom ramen för redan
beviljade medel.

Interpellationsdebatten den 7 november 1977

Birgitta Dahl (s) ställde den 4 oktober 1977 en interpellation till statsministern
angående frågan om när besked om framtiden för Forsmark 3 skulle
lämnas. Interpellationen besvarades av energiministern gemensamt med en
interpellation ang. energipolitiken från Alf Lövenborg (-) den 7 november

1977. I sitt svar anförde energiministern:

Herr talman! Alf Lövenborg har frågat statsministern

dels om regeringen är medveten om att oljan är en ändlig naturtillgång och
att en frigörelse från oljeberoende så snart som möjligt är en nödvändighet,

dels om regeringen under några omständigheter - och i så fall när - kan
övergå till att genomföra det energiprogram som 1975 års riksdagsbeslut
innebar, nämligen en planmässig utbyggnad av de 13 beslutade reaktorerna.

Interpellationen har överlämnats till mig för att jag skall besvara den.

Birgitta Dahl har frågat mig när de besked om framtiden för Forsmark 3 och
de anställda där som utlovats i kompletteringspropositionen kommer att
lämnas.

Jag besvarar båda interpellationerna i ett sammanhang.

På Alf Lövenborgs första fråga kan jag svara ett obetingat ja. Regeringen är
starkt medveten om de problem som förestår när det gäller försörjningen med
olja. Vi har att räkna med att oljan snart - kanske inom några decennier-inte
kommer att kunna användas som råvara för energiproduktion.

I första hand industriländerna måste således bereda sig på en genomgripande
omställning i fråga om försörjningen med energi. Inte minst gäller
detta oss här i Sverige som i dag är beroende av importerad olja för mer än
70 % av vår försörjning.

Frågan är då hur energipolitiken skall utformas för att vi skall kunna möta
de svårigheter som kan förutses. Jag skall inte gå närmare in på denna fråga

KU 1977/78:35

170

nu. Låt mig bara säga att jag för egen del anser att hushållningen är det
primära i energipolitiken och att de åtgärder som sätts in från statsmakternas
sida på detta område i första hand bör inriktas på att minska förbrukningen av
olja.

Vad sedan gäller Alf Lövenborgs andra fråga - genomförandet av 1975 års
kärnkraftsprogram - vill jag hänvisa till regeringsförklaringen den 8 oktober
1976, lagen (1977:140) om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle,
m. m. - dvs. den s. k. villkorslagen - som riksdagen antog i våras och
till energikommissionens (I 1976:05) direktiv.

Regeringens inställning är entydig. En satsning på kärnkraft kan inte ske
om inte riskerna med hanteringen av det använda bränslet och det högaktiva
avfallet kan bemästras på betryggande sätt. Innebörden härav har preciserats i
villkorslagen.

Om det visar sig att de problem och de risker som är förenade med
kärnkraften inte kan bemästras måste kärnkraften avvecklas. På vilket sätt
det skall ske och vilka åtgärder som behöver sättas in för att bortfallet av
kärnkraft skall kunna ersättas hör till de uppgifter som energikommissionen
arbetar med och skall redovisa konkreta förslag om. Redan av direktiven
framgår vilket tidsperspektiv som skall vara riktpunkt för kommittén. Dess
arbete skall vara slutredovisat senast den 1 juli nästa år.

Regeringen är vidare angelägen om att handlingsfriheten på kärnkraftsområdet
bibehålls i avvakten på 1978 års energipolitiska beslut. Att binda
resurser i kärnkraftsblocket Forsmark 3 enligt den ursprungliga tidsplanen
vore att föregripa dessa beslut. Med hänsyn härtill anmälde jag i årets
kompletteringsproposition (prop. 1976/77:150 bil. 7) att jag avsåg att föreslå
regeringen att ge statens vattenfallsverk i uppdrag att förhandla med
Mellansvensk Kraftgrupp AB om en sådan ändring av planeringen för
kärnkraftsblocket Forsmark 3 att handlingsfrihet föreligger att avbryta eller
fullfölja projektet efter ett energipolitiskt beslut av riksdagen hösten 1978. I
uppdraget skulle också ingå en kartläggning av konsekvenserna i olika
avseenden av en sådan ändring i planeringen.

Jag är därmed inne på Birgitta Dahls fråga.

Uppdraget beträffande Forsmark lämnades till vattenfallsverket i början av
juli. Innehållet i och avsikten med uppdraget hade dessförinnan redovisats
för de berörda personalorganisationerna i överensstämmelse med bestämmelserna
om informations- och förhandlingsskyldighet i lagen om medbestämmande
i arbetslivet.

Vattenfallsverket har numera slutfört sitt uppdrag. Resultatet av kartläggnings-
och förhandlingsarbetet överlämnades till regeringen den 2 november.
Ärendet bereds nu inom regeringskansliet.

Regeringens ställningstagande bör kunna redovisas före årsskiftet.

Vissa uttalanden rörande framtiden för ASEA-ATOM

Inledning

I detta avsnitt tas upp två uttalanden från regeringsledamöter angående
framtiden för ASEA-ATOM som är ett av staten och ASEA samägt företag
med uppgift att tillverka utrustning för kärnkraftreaktorer.

KU 1977/78:35

171

Uttalande av Olof Johansson under hösten 1977

Den 13/10 1977 ställde Eric Enlund (fp) följande fråga till statsrådet Olof

Johansson om statens samarbete med ASEA på kärnkraftsområdet:

•

Energiministern har i massmedia meddelat att statens avtal med ASEA om
samarbete på kärnkraftsområdet sannolikt kommer att sägas upp. Uttalandet
har väckt förvåning och oro av flera anledningar. Varken ASEA-ledningen
eller personalorganisationerna har underrättats. AB ASEA-Atom hade den
31 december 1976 1 259 anställda. Samtidigt var värdet av inneliggande order
6 641 milj. kr. Dessa siffror visar att företagets betydelse för sysselsättningen
är väsentlig. De resurser som företaget förfogar över i form av utrustning och
specialutbildad personal kan inte utan stora omställningssvårigheter
utnyttjas för annan verksamhet.

Energikommissionens arbete är ännu inte slutfört, och riksdagsbeslutet om
den framtida energipolitiken kommer inte att fattas förrän nästa år. Enligt en
talesman för departementet har frågan om en uppsägning av avtalet med
ASEA inte heller diskuterats inom regeringen. Nu gällande avtal utlöper vid
årsskiftet 1979-1980. Skall en uppsägning ske behöver den inte göras förrän
vid årsskiftet 1978-1979.

Mot den bakgrund jag nu tecknat vill jag till statsrådet Johansson ställa
följande fråga:

Av vilken anledning har energiministern, innan riksdagen behandlat och
fattat beslut om den långsiktiga inriktningen av energipolitiken, meddelat att
avtalet med ASEA om AB ASEA-Atoms verksamhet sannolikt kommer att
sägas upp?

Energiministern besvarade frågan i kammaren den 21/10 1977. Energiministerns
svar redovisas nedan:

Herr talman! Eric Enlund har frågat mig om anledningen till att jag innan
riksdagen behandlat och fattat beslut om den långsiktiga inriktningen av
energipolitiken meddelat att konsortialavtalet mellan staten och ASEA om
Asea-Atoms verksamhet sannolikt kommer att sägas upp.

Samarbetet mellan staten och ASEA i AB Asea-Atom grundas på ett av
riksdagen år 1968 godkänt konsortialavtal för åren 1969-1979. Samarbetets
syfte anges i avtalet vara att bedriva en självständig, konkurrenskraftig och
lönsam industriell verksamhet på kärnkraftsområdet. År 1968 var detta
kanske en rimlig målsättning mot bakgrund av de förhoppningar som då var
knutna till kärnenergin som trygg och uthållig energikälla.

Genom avtalet skapades förutsättningar för industriellt utnyttjande av de
forsknings- och utvecklingsinsatser Sverige dittills gjort på kärnenergiområdet.

Situationen är inte längre densamma. Marknaden för kärnkraftverk har
hårdnat. Utbyggnadsplanerna har de senaste åren successivt skurits ned
kraftigt i de flesta länder. Jag vill påminna om hur OECD, en av de många
organisationer som bevakar utvecklingen, har angivit den beräknade kärnkraftsutbyggnaden.
I studien Energy prospects to 1985, utgiven i januari
1975, uppskattades OECD-ländernas installerade kärnkraft uppgå till 206 000
MW år 1985 och till 513 000 MW år 1990.1 studien World Energy Outlook två
år senare var motsvarande uppskattningar 160 000 resp. 325 000 MW. Detta
innebär alltså ett bortfall av ca 60 reaktorer fram till år 1985 och av ytterligare
ca 130 reaktorer mellan åren 1985 och 1990.

KU 1977/78:35

172

Vi kan också konstatera att villkorslagen innebär nya, skärpta krav för
idrifttagning av ytterligare kärnreaktorer i Sverige.

Givetvis måste detta - vid sidan av den internationella utvecklingen -beaktas när vi söker bedöma Asea-Atoms förutsättningar.

I en medveten långsiktig planering för att ta till vara den stora kompetens
och de betydande resurser som finns vid Asea-Atom är det naturligt att
avtalsparterna, staten och ASEA, tar upp en diskussion om bolagets framtid.
En prövning av konsortialavtalet är ett naturligt steg i en process för
förändring och långsiktig överlevnad.

Uttalande av statsrådet Anders Dahlgren 21/1 1978

Det andra uttalandet, som gav upphov till en omfattande pressdebatt,
gjordes till Dagens Nyheter och publicerades där lördagen den 21/1 1978.

Utbyggnad av vattenkraft (Åsele och Stenkullaforsen)

Frågans tidigare behandling

1 1974 års statsverksproposition (1974:1 bil. 15 s. 205) togs upp anslag bl. a.
till en igångsättning av projekteringsarbete rörande utbyggnad av den
återstående outbyggda sträckan av Åseleälven mellan Stenkullaforsen och
Åsele. Inom det aktuella området finns tre utbyggnadsbara projekt -Volgsjöfors (Graningeverken), Stenkulla och Åsele (staten). Riksdagen hade
inget att erinra mot utbyggnaden och anvisade medel för ingångsättning av
arbetena under budgetåret 1974/75 (NU 1974:26). Vattenfallsverket ansökte i
början av år 1974 tillsammans med Graningeverken hos vattendomstolen om
tillstånd till de aktuella utbyggnaderna. Vattendomstolen överlämnade i
november 1974 ärendet för regeringens prövning.

I samband med 1975 års energipolitiska beslut togs upp frågan om ett
ställningstagande från riksdagens sida inom den fysiska riksplaneringens ram
angående utnyttjandet av vattendragen (prop. 1975:30 bil. 2, CU 1975:28).
Beträffande formen för riksdagens medverkan i beslut om hur tillgången på
vattenkraft skall utnyttjas godtog riksdagen propositionens förslag att det
skulle ske genom beslut om att vissa älvsträckor undantogs från slutlig
tillåtlighetsprövning enligt vattenlagens regler. Ett sådant undantagsbeslut
skulle fullföljas genom att riksdagen tillförde sig prövningen - sålunda en
inskränkning i regeringens och domstolarna befogenheter.

Riksdagens beslut innebar vidare att vissa älvsträckor i södra Norrland och
norra Svealand undantogs från slutlig tillåtlighetsprövning. Utgångspunkten
angavs liksom enligt propositionen vara att som öppna för slutlig tillåtlighetsprövning
endast borde lämnas projekt med, såvitt kan bedömas, relativt
sett begränsade konflikter med motstående intressen. Andra och mera
principiella konfliktlösningar bör göras i riksplaneringsbeslutets form och
sålunda ytterst beslutas av riksdagen. I sak innebar beslutet att projekt som av
den s. k. Sehlstedtska utredningen graderats i klass 0 liksom, med vissa

KU 1977/78:35

173

undantag, i klass 1 överläts till prövning i vanlig ordning medan återstående
redovisade projekt undantogs. Beträffande nya projekt inom detta utredningsområde
anfördes att de borde bedömas efter motsvarande grunder.
Beträffande det norra utredningsområdet - vari Åseleälven ingår - anfördes
att i väntan på ett motsvarande riksdagsbeslut också i denna del ställning skall
kunna tas till ett antal projekt som inte tillhör de från motstående intressen
högst värderade, bl. a. om- och tillbyggnader m. m. För detta område borde
även gälla att - med hänsyn till sysselsättning och långsiktig arbetsplanering -utbyggnad av vissa projekt kan prövas enligt vatenlagen även i avvaktan på
ett samlat ställningstagande när det gäller konflikter av motsvarande karaktär
som i öppna älvsträckor i det södra området. Reservanter(s) ansåg beträffande
det södra utredningsområdet bl. a. att även projekt i klass 2 jämte vissa
ytterligare projekt i klass 1 borde vara öppna för tillåtlighetsprövning. Därav
följer att enligt reservanternas mening även motsvarande undantag från
prövningen i det norra utredningsområdet skulle begränsas.

Utskottet förutsatte att regeringen, utan att avvakta den bedömning av
energifrågorna som aviserats till 1978, skulle förelägga riksdagen förslag till
kompletterande riktlinjer för vattenkraftsutbyggnaden fram till 1985.
Förslagen skulle ta upp det norra utredningsområdet men framför allt
innebära att avvägningar kunde göras för bl. a. båda utredningsområdena på
en gång.

I 1977 års budgetproposition anfördes (1976/77:100, bil. 17 s. 340-341)
bl. a.:

1 början av år 1974 ansökte vattenfallsverket tillsammans med ett privat
kraftföretag hos vattendomstolen om tillstånd att bygga och driva kraftstationerna
Volgsjöfors, Stenkullafors och Åsele i Åselegrenen av Ångermanälven.
Utbyggnaden skulle för verkets del omfatta de två sistnämnda
anläggningarna. Projekt redovisades i prop. 1974:1 (bil. 15 s. 205). Riksdagen
hade inte något att erinra mot utbyggnaden och anvisade medel för
igångsättning av arbetena under budgetåret 1974/75 (NU 1974:26, rskr
1974:198).

Vattendomstolen överlämnade ärendet i november 1974 för beslut om
projektets tillåtlighet. I avvaktan på beslut och på vattendomstolens slutliga
behandling av målet har verket utfört vissa förberedande arbeten och lagt ut
beställningar hos tillverkare av utrustning till stationerna.

1 prop. 1975:30 (bil. 2) redovisades betänkandet (SOU 1974:22), Vattenkraft
och miljö, rörande vattenkraftutbyggnad i Klarälven, Dalälven, Ljusnan,
Ljungan och Indalsälven. Vidare lämnades förslag till hur vattenkraftfrågorna
borde handläggas i avvaktan på det samlade utredningsmaterial
beträffande utbyggnadsmöjligheterna i landet som skulle erhållas när den då
pågående utredningen (B 1974:01) om vattenkraftutbyggnad i norra Norrland
hade slutfört sitt arbete och betänkandet hade remissbehandlats.

Riksdagens beslut med anledning av propositionen i denna del innebar att
endast ett mindre antal utbyggnadsprojekt i södra Norrland och norra
Svealand och projekt i norra Norrland av motsvarande karaktär i fråga om
konflikter med motstående intressen lämnades öppna för prövning enligt
vattenlagen (1918:523). Riksdagen intog därvid en mer restriktiv hållning än

KU 1977/78:35

174

som hade föreslagits i propositionen. Det förutsattes emellertid att en samlad
bedömning av i första hand utbyggnader fram till år 1985 skulle göras så snart
nämnda utredning om vattenkraftutbyggnad i norra Norrland hade slutförts
och remissbehandlats (CU 1975:28 s. 30, rskr 1975:203).

Riksdagsbeslutet har gjort det nödvändigt att avvakta riksdagens bedömning
innan den aktuella utbyggnaden i Ångermanälven slutligt prövas.

Utredningen om vattenkraftutbyggnad i norra Norrland har redovisat sina
förslag i betänkandet (SOU 1976:28) Vattenkraft och miljö 3. Remissbehandlingen
har nyligen avslutats och frågan bereds f. n. inom regeringskansliet
med sikte på att förslag skall kunna föreläggas riksdagen under år 1977.
Prövningen av utbyggnadsprojektet i Ångermanälven får således anstå till
dess riksdagen har tagit ställning till förslagen. Jag har likväl räknat med att
vattenfallsverket kommer att behöva 15,8 milj. kr. under nästa budgetår för
att kunna fullgöra sina förpliktelser till följd av redan gjorda beställningar och
ingångna avtal.

Det uttalande i CU 1975:28 som åberopas i budgetpropositionen har
följande lydelse:

I propositionen anmäls bedömningen att ytterligare projekt kan komma att
anses utbyggnadsvärda på grund av att utgångspunkterna ändrats efter
utredningens uppgiftsinsamling. En del av dessa projekt skulle möjligen
kunna komma i fråga för utbyggnad fram till år 1985.1 den mån något sådant
projekt inte uppvisar större konflikter än motsvarande öppna projekt i de
bedömda delarna kan dessa tillåtlighetsprövas i vanlig ordning. I övrigt får
även dessa tas upp och redovisas så att riksdagen om så erfordras kan ta
ställning till mer preciserade riktlinjer inom den fysiska riksplaneringens ram.
På den statliga sidan ges riksdagen fortlöpande tillfälle till bedömningar av
vattenfallsverkets utbyggnadsprogram m. m. Förslag läggs även nu fram i
propositionen 30 (bil. 1, s. 491-526) och bereds i näringsutskottet.

Beträffande det norra utredningsområdet anförs i propositionen att - på
motsvarande sätt som i det södra området - ställning skall kunna tas till ett
antal projekt som inte tillhör de från motstående intressen högst värderade,
bl. a. om- och tillbyggnader samt utnyttjande av befintliga regleringsdammar.
Underlag för sådana ställningstaganden bedöms kunna erhållas från
pågående utredningsarbete. Förslaget i motionen 2029(m), yrkandet 6 delvis,
om att utredningens resultat skall avvaktas före tillåtlighetsbeslut utgår från
att ytterligare förslag föreläggs riksdagen. Vad utskottet ovan förordat om
kommande handläggning tillgodoser i väsentliga delar motionens syften i
denna del. Enligt utskottets mening bör emellertid även för detta område -med hänsyn till sysselsättning och långsiktig arbetsplanering - gälla att
utbyggnad av vissa projekt kan prövas enligt vattenlagen även i avvaktan på
ett samlat ställningstagande när det gäller konflikter av motsvarande karaktär
som i öppna älvsträckor i det södra området.

Intill dess annat beslut föreligger gäller givetvis riksdagens tidigare
ställningstagande att Torne älv, Kalix älv, Pite älv och Vindelälven samt
opåverkade källflöden i de övriga huvudälvarna i övre Norrland helt bör
undantas från vattenkraftsutbyggnad. Vad som i anslutning därtill anförts i
motionen 2029 (m), yrkandet 6 i ovan inte behandlad del, är sålunda
tillgodosett utan någon riksdagens ytterligare åtgärd.

Utskottets ställningstaganden i här berörda delar innebär sålunda
sammanfattningsvis följande. Propositionens förslag tillstyrks beträffande
metoden för riksdagens medverkan i bedömningar av vattenkraftsutbygg -

KU 1977/78:35

175

naden genom beslut inom den fysiska riksplaneringens ram. Riktlinjerna i
propositionen om undantagande av vissa älvsträckor inom det södra
utredningsområdet tillstyrks med tillägget att även dels de i Sehlstedts
utredning under klass 2 upptagna projekten, dels de till klass 1 hänförda
Viforsen i nedre Ljungan och Granboforsen i Indalsälven tills vidare
undantas från direkt prövning. Av den nämnda utredningen inte prövade
projekt i det södra området samt älvarna i det norra området skall kunna
prövas enligt VL när det gäller konflikter av motsvarande karaktär som i de
här bedömda öppna älvsträckorna inom det södra utredningsområdet. 1
övrigt undantas även nyssnämnda två projektgrupper - i den mån de inte
undantagits redan genom tidigare beslut - i avvaktan på riksdagens samlade
bedömning av båda utredningsområdena - en bedömning som förutsatts
göras så snart pågående utredning slutförts och dess resultat remissbehandlats.
Det sagda avser i första hand utbyggnader fram till år 1985. Frågan om
eventuella ytterligare utbyggnader i ett längre tidsperspektiv får tas upp 1978 i
samband med den aviserade, förnyade prövningen av energipolitiken. Enligt
utskottets mening har med dessa ställningstaganden uppfyllts även det av
statsministern (prop. 30 s. 26) betonade målet att tillföra ytterligare elproduktion
från vattenkraft med undvikande av långsiktiga bindningar och med
bevarad handlingsfrihet för framtiden. Vid en senare tidpunkt ges, som
anförs i motionen 2030 (c), också större möjligheter att bedöma hur snabbt
alternativa energikällor kan ge ett krafttillskott.

Motion vid 1976/77 drs riksmöte

Vid förra årets riksmöte togs utbyggnaden av vattenkraften i övre
Åseleälven upp i motionen 1976/77:548 av herr Andersson i Lycksele (s).

I civilutskottets betänkande (CU 1976/77:25), till vilket hänvisas, med
anledning av motionen finns en utförlig recit som beskriver gällande ordning
samt frågans tidigare behandling. Av betänkandet framgår även hur den s. k.
Ekströmska utredningen rörande vattenkraftsutbyggnaden norr om Indalsälven
klassificerat berörda projekt.

Propositionen 1977/78:57 om riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för
vattendrag i norra Svealand och Norrland

1 denna proposition lade regeringen i november 1977 fram förslag till
riktlinjer rörande vilka vattendrag i norra Svealand och Norrland som bör
undantas från vattenkraftutbyggnad. I propositionen redovisas bl. a. den
Ekströmska utredningens klassificering av olika vattendrag samt remissinstansernas
ställningstaganden i en bilaga. I denna sägs (s. 137-138) beträffande
Övre Åseleälven. (Utredningen klassificerade olika objekt i fyra klasser.
Klass 4 innebar maximivärde och klass 1 minimivärde.)

KU 1977/78:35

176

Övre Åseleälven, Ångermanälven (SOU 1976:28, s. 232)
(Omfattar projekten Volgsjöfors, Stenkulla och Åsele)

Effekt, MW

Energi, GWh/år

430

101

Volgsjöfors 20, Stenkulla
55

Volgsjöfors 80, Stenkulla
230

Kraftvärdering
Vetenskaplig naturvård
Fiske

Rekreation exkl. fiske
Rekreation inkl. fiske
Kulturminnesvård
Rennäring

4

4

4

2

3

2

(3)

( ) Bedömt av utredningen (

) Bedömt av utredningen -

Jordbruk

(2)

Skogsbruk
Bevarandevärdering
Slutlig rangordning

2-3

3

2

Utredarens bedömning

Övre Åseleälven är den längsta outbyggda älvsträckan i Ångermanälvens
huvudgren. Den är påverkad av regleringar uppströms men har bl. a. genom
sin storlek kvar mycket av den orörda älvens egenskaper.

Den översta anläggningen, Volgsjöfors, skulle utnyttja fallhöjden i en fors
som i dag har stor betydelse för fritidsfiskare främst från det näraliggande
Vilhelmina men också för en viss fisketurism. En eventuell utbyggnad av
Volgsjöfors bör kombineras med sådana åtgärder i nedre Vojmån att ett
tillfredsställande fiske kan skapas och upprätthållas där. De båda övriga
anläggningarna, Stenkulla och Åsele, skulle beröra relativt stora bevarandevärden
från främst den vetenskapliga naturvårdens och fiskets synpunkt.
Den stora kraftnytta som en fullständig avtrappning av älven skulle innebära
har dock gjort att älvsträckan placerats i klass 2.

Remissutfallet i korthet

Fritidsfiskarnas riksförbund anser nedklassningen omotiverad. Norrlands
naturvärn anser att utbyggnad inte bör ske, med tanke på vad bygden redan
förlorat. Även en regional krets av Svenska naturskyddsföreningen avstyrker
utbyggnad. Fiskeristyrelsen anser att bevarandevärdet bör vara 4, med 3b som
slutlig klass. Volgsjöfors bör i alla händelser undantas. Länsstyrelsen i
Västerbottens län anser det motiverat att höja Volgsjöfors till 3b. Vilhelmina
kommun avstyrker bestämt utbyggnad av Volgsjöfors. Vilhelmina sportfiskeklubb
anser att Volgsjöfors ej bör kopplas till de båda övriga projekten; bedömt
för sig har Volgsjöfors större bevarandevärde än kraftnytta. Man hänvisar till
en stark lokal opinion mot utbyggnad. Vattenfall understryker att en
utbyggnad av alla tre projekten är bättre än en utbyggnad utan Volgsjöfors,
bl. a. för att korttidsregleringen skulle ge betydligt större effekter på
Stenkullas dämningsområde än i Malgomaj. Åsele kommun framhåller att en

KU 1977/78:35

177

utbyggnad förutsätter att bygden kompenseras på annat sätt. SSR anser att
älvsträckan med hänsyn till rennäringen bör rangordnas i klass 4. Vilhelmina
nona sameby framhåller att Stenkulla berör en knutpunkt i byns flyttningsleder
och dämmer över det enda naturliga återsamlingsområdet, medan
Vilhelmina södra sameby påpekar att projektet Åsele innebär att byns naturliga
och nödvändiga flyttningsled till vinterbetet skärs av.

Graningeverken åberopar i en senare inlaga en utredning av Vattenfalls
fiskesakkunniga enligt vilken Volgsjöfors spelar en relativt blygsam roll för
sportfisket i Vilhelmina kommun, och att goda möjligheter finns att ordna
kompensationsfiskevatten.

Propositionen 1977/78:116 med förslag till anslag till statens vattenfallsverk för
budgetåret 1978/79, m. m.

I propositionen 1977/78:116, som ännu ej behandlats av riksdagen,
beräknar föredraganden 54,6 milj. kr. för nästa budgetår för utbyggnad av
Åsele och Stenkullafors kraftstationer. I propositionen anförs bl. a.:

Som jag redovisade vid min anmälan till budgetpropositionen 1977 (prop.
1976/77:100 bil. 17 s. 340-341) ansökte vattenfallsverket 1974 tillsammans
med ett privat kraftföretag hos vattendomstolen om tillstånd att bygga och
driva kraftstationerna Volgsjöfors, Stenkullafors och Åsele i Åselegrenen av
Ångermanälven. Utbyggnaden skulle för verkets del omfatta de två sistnämnda
anläggningarna. Projektet redovisades i prop. 1974:1 (bil. 15 s. 205).
Riksdagen hade då inget att erinra mot utbyggnaden och anvisade medel för
igångsättning av arbetena under budgetåret 1974/75 (NU 1974:26, rskr
1974:198).

I avvaktan på beslut om projektets tillåtlighet och vattendomstolens
slutliga behandling av målet har vattenfallsverket utfört vissa förberedande
arbeten och lagt ut beställningar hos tillverkare av utrustning till stationerna.

I prop. 1975:30 lämnade regeringen förslag till hur vattenkraftfrågorna
borde handläggas i avvaktan på det samlade utredningsmaterialet beträffande
utbyggnadsmöjligheterna i landet som skulle erhållas först när den då
pågående utredningen om vattenkraftutbyggnad i norra Norrland hade
slutfört sitt arbete och dess betänkande remissbehandlats. Vid behandlingen
av propositionen intog riksdagen en mer restriktiv hållning än vad regeringen
hade föreslagit (CU 1975:28 s. 30, rskr 1975:203). Riksdagsbeslutet gjorde det
nödvändigt att avvakta med det slutliga ställningstagandet avseende de
aktuella utbyggnaderna i Ångermanälvens Åselegren tills riksdagens bedömning
på grundval av det samlade utredningsmaterialet förelåg.

Sedan utredningen om vattenkraftutbyggnad i norra Norrland redovisat
sina förslag i betänkandet (SOU 1976:29) Vattenkraft och miljö 3 och
remissbehandlingen avslutats har regeringen i prop. 1977/78:57 lagt fram
förslag till riktlinjer för utnyttjande av vattendragen i norra Svealand och
Norrland. I propositionen preciseras bl. a. vilka älvsträckor som börundantas
från vattenkraftutbyggnad. Den för utbyggnad av Åsele och Stenkullafors
aktuella sträckan av Åselegrenen i Ångermanälven finns inte bland de
undantagna älvsträckorna. Riksdagen hade inte något att erinra mot
regeringens förslag på denna punkt (CU 1977/78:9, rskr 1977/78:100).
Prövning enligt vattenlagen pågår f. n. Jag har för utbyggnaden av Åsele och
Stenkullafors kraftstationer tillsammans beräknat 54,6 milj. kr. för nästa

12 Riksdagen 1977/78. 4 sami. Nr 35

KU 1977/78:35

178

budgetår. En förutsättning för att dessa medel skall komma till användning är
givetvis att vattenfallsverket erhåller nödvändiga tillstånd för utbyggnaderna.

Tillstånd till prospektering av uran m. m.

Prospektering av uran har bedrivits av Sveriges geologiska undersökning.
För budgetåret 1977/78 har anslaget till uranprospektering reducerats
avsevärt. I propositionen 1976/77:100 (bil. 17 s. 126) angavs att avsikten är att
den statligt finansierade uranprospekteringen skall dras ned till en miniminivå
av 4 milj. kr. i 1976 års löne- och prisnivå. Detta innebär att man endast
tar till vara den information som erhålls från radiometriska mätningar som
utförs i samband med flygmätningar för andra ändamål. I övrigt förutsätts
viss avslutnings- och dokumentationsverksamhet genomföras.

I driftsstaten för vattenfallsverket (beslutad 30/6 1977) har regeringen
föreskrivit att verket fr. o. m. den 1 januari 1978 inte utan särskilt tillstånd
äger rätt att disponera medel för uranprospektering.

I november 1977 ställde Birger Nilsson (s) i riksdagen en fråga till
industriministern om tidpunkten för regeringens prövning av viss ansökan
från Svensk Kämbränsleförsörjning AB angående tillstånd att genomföra
viss uranprospektering.

I sitt svar anförde industriministern:

Herr talman! Birger Nilsson har frågat mig när regeringen avser att fatta
beslut med anledning av ansökan av Svensk Kärnbränsleförsörjning AB
(SKBF) om tillstånd att från Sveriges geologiska undersökning överta dels
undersökningstillstånd benämnt Rörvattnet 1-42 i Krokoms kommun och
dels ansökan om undersökningskoncessioner i Krokoms, Östersunds och
Ragunda kommuner i Jämtlands län.

Det är riktigt som Birger Nilsson uppger att SKBF:s ansökan inkom till
industridepartementet i september 1976, men den överlämnades samma
månad till statens industriverk för handläggning. Ansökningen avsåg
sammanlagt sex olika tillstånd och koncessioner i Jämtlands, Gävleborgs och
Västernorrlands län. I två fall har industriverket redan prövat tillståndsfrågorna.
Det gällde dels ansökan om tillstånd att undersöka fyndighet av
uranhaltigt mineral inom område benämnt Bodsjön 1-58 i Västernorrlands
och Jämtlands län inkommen före ikraftträdandet av den nu gällande s. k.
minerallagen (1974:890) och dels ansökan om tillstånd att överta det enligt
den numera upphävda uranlagen (1960:679) meddelade undersökningstillståndet
Rörvattnet 1-42 i Jämtlands län. Industriverket beviljade med stöd av
övergångsbestämmelserna till minerallagen de begärda tillstånden i
september resp. november i år.

SKBF har begärt att få de två nämnda undersökningstillstånden förenade
med rätt att få bearbetningskoncession enligt minerallagen, s. k. optionsrätt.
Ansökningen skall i dessa delar prövas av regeringen. Även i övrigt är det
regeringen som skall pröva SKBF:s ansökan.

Ärenden enligt minerallagen bereds av industriverket. Beredningen innefattar
bl. a. ett omfattande kungörelse-och remissförfarande. Verket har efter
vederbörlig beredning till industridepartementet överlämnat tre av ärendena,

KU 1977/78:35

179

varav två avser optionsrätterna för de redan beviljade tillstånden. Dessa
ärenden bereds nu vidare inom departementet. Enligt vad jag har inhämtat
kommer de övriga tre ärendena att överlämnas till departementet senast
under januari 1978. Jag räknar med att regeringen kommer att fatta beslut
först när samtliga ärenden har överlämnats.

Frågan om utvinning av uran inom Sverige berörs också i propositionen
1977/78:124 om lån för forskningsverksamhet i Ranstad. I propositionen,
som ännu ej behandlats av riksdagen, föreslås att AB Svensk Alunskifferutveckling
(samägt av LKAB och Boliden AB) skall beviljas lån med villkorlig
återbetalningsskyldighet om 49 milj. kr. Medlen skall användas till forskning
i Ranstad avseende processer för utvinning av alunskifferns innehåll av
kerogen och vissa metaller.

Någon brytning av skiffer för utvinning av uran förutsättes ej komma att
ske. Regeringen avslog den 19januari 1978 enansökan av LKAB om tillstånd
enligt 136 a § byggnadslagen, BL, (1947:385) till forskningsverksamhet i
Ranstad kombinerad med en produktionsanläggning baserad på brytning av 1
miljon ton skiffer per år. De berörda kommunerna hade avstyrkt tillstånd.
Enligt 136 a § BL kan regeringen inte ge tillstånd utan berörda kommuners
samtycke.

KU 1977/78:35

180

Underbilaga

INDUSTRIDEPARTEMENTET

Beslut

1977-07-07

Statens vattenfallsverk
162 87 VÄLLINGBY

Uppdrag att förhandla om och kartlägga konsekvenserna av en ändrad
planering för kärnkraftblocket Forsmark 3

Genom beslut den 20 maj 1976 godkände regeringen med stöd av
riksdagens bemyndigande ett konsortialavtal om fortsatt samarbete mellan
delägarna i Forsmarks Kraftgrupp AB vid utbyggnad av Forsmarks kärnkraftstation
med ytterligare två block, nr 3 och 4(prop. 1975/76:100 bil. 15 s.
291 och prop. 1975/76:101 s. 28, NU 1975/76:42, rskr 1975/76:260).

Genom beslut samma dag fick Forsmarks Kraftgrupp AB tillstånd enligt
atomenergilagen (1956:306) att uppfora, inneha och driva block 3 i Forsmarks
kraftstation. Huvudutrustningen till blocket har upphandlats. Tillverkningen
pågår. Anläggningsarbeten i mindre omfattning har påbörjats. Arbetet att
genomföra utbyggnaden har av bolaget uppdragits åt statens vattenfallsverk.

Ansökan om tillstånd för ett fjärde block i Forsmark har inte ingetts av
bolaget.

Regeringens arbete på energiområdet är inriktat på att riksdagen under
hösten 1978 skall föreläggas förslag om den framtida inriktningen av
energipolitiken. Bl. a. har tillkallats en energikommission, som har till
huvuduppgift att samla, utvärdera och redovisa material samt göra nödvändiga
kompletterande studier som kan tjäna som underlag för regeringens
ställningsstaganden. Kommissionens redovisning skall ha formen av alternativa
energiprogram förtiden fram till år 1990. Minst ett av alternativen skall
innebära att kärnkraften successivt avvecklas fram till 1980-talets mitt.

Det är angeläget att statsmakterna i avbidan på 1978 års energipolitiska
beslut bibehåller handlingsfriheten på kärnkraftområdet. Kärnkraftblocket
Forsmark 3 befinner sig ännu i ett tidigt skede av byggnadsprocessen. Det
vore att föregripa riksdagsbeslutet år 1978 att binda resurser i Forsmark 3
enligt den ursprungliga tidsplanen. Kravet på handlingsfrihet förutsätter å
andra sidan att de tekniska och personella resurser bibehålls, som behövs för
att projektet, om riksdagen så beslutar, skall kunna fullföljas.

Regeringen uppdrar åt statens vatttenfallsverk att ta upp förhandlingar
med medintressenten i Forsmarks Kraftgrupp AB - Mellansvensk Kraft -

KU 1977/78:35

181

grupp AB - om en sådan ändring i planeringen för kärnkraftblocket
Forsmark 3 att handlingsfrihet på det sätt som nyss har sagts föreligger att
avbryta eller fullfölja projektet efter ett energipolitiskt beslut hösten 1978.

Som en förutsättning i förhandlingarna skall gälla att den verksamhet på
byggarbetsplatsen i Forsmark som avser block 3 upphör. Nya kontrakt med
underleverantörer bör inte tecknas.

Vidare uppdrar regeringen åt vattenfallsverket att efter samråd med
berörda huvudleverantörer kartlägga konsekvenserna av den ändrade planeringen
för kärnkraftblocket Forsmark 3. Syftet med kartläggningen skall vara
att belysa vilken verksamhet hos vattenfallsverket samt andra berörda
intressenter och företag som oundgängligen krävs för att handlingsfriheten
skall bibehållas till lägsta möjliga kostnad. Särskilt skall belysas verkningarna
från sysselsättningssynpunkt och ekonomisk synpunkt. Vattenfallsverket
skall även kartlägga behovet av ersättningsobjekt för berörda leverantörsföretag.
Möjligheterna att erbjuda personal som f. n. är sysselsatt med arbeten
för block 3 sysselsättning vid övriga block i Forsmark skall också undersökas.

Regeringen erinrar om bestämmelserna om förhandlings- och informationsskyldighet
i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.

Förhandlings- och kartläggningsarbetet skall bedrivas skyndsamt.
Förhandlingarna med Mellansvensk Kraftgrupp AB skall dock slutföras först
när vatten falls verkets kartläggning av konsekvenserna av den ändrade
planeringen för kärnkraftblocket Forsmark 3 föreligger.

På regeringens vägnar
OLOF JOHANSSON

Birgitta Dangården

KU 1977/78:35

182

Underbilaga

INDUSTRIDEPARTEMENTET

Beslut

1977-07-07

Statens vattenfallsverk
162 87 VÄLLINGBY

Färdigställande av block 3 i Ringhals kraftstation

1977-05-17

Enligt lagen (1977:140) om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor
kärnbränsle, m. m. får kärnreaktor, för vilken före ikraftträdandet av lagen
har meddelats tillstånd enligt 2 § atomenergilagen (1956:306) och för vilken
ansökan om slutligt godkännande för drifttagning ej ingivits till statens
kärnkraftinspektion före den 8 oktober 1976, ej tillföras kärnbränsle utan
särskilt tillstånd av regeringen.

Med att kärnreaktor tillförs kärnbränsle förstås i lagen, att reaktorn första
gången tillförs kärnbränsle så att en självunderhållande kärnklyvningsreaktion
kan ske.

Tillstånd lår meddelas endast om reaktorns innehavare

1. har företett avtal, som på ett betryggande sätt tillgodoser behovet av
upparbetning av använt kärnbränsle, och dessutom har visat, hur och var en
helt säker slutlig förvaring av det vid upparbetningen erhållna högaktiva
avfallet kan ske, eller

2. har visat hur och var en helt säker slutlig förvaring av använt, ej
upparbetat kärnbränsle kan ske.

Arbetet med kärnkraftblock 3 i Ringhals kraftstation har fortskridit så långt
att reaktorn enligt statens vattenfallsverk tekniskt sett bedöms skulle kunna
tillföras kärnbränsle i augusti 1977. Vid ett planenligt fullföljande av
drifttagning och provdrift skulle reaktorn kunna tas i kommersiell drift i
början av år 1978.

I skrivelse den 17 maj 1977 har statens vattenfallsverk hemställt om
regeringens ställningstagande till dels formerna för avslutning av uppförandeskedet
för block 3 i Ringhals kraftstation och frågan hur planering av
provdrift bör ske, dels frågan om kompensation för eventuellt uppkommande
kostnadsökningar.

Till grund för sin hemställan har verket anfört att bestämmelserna i
nyssnämnda lag synes medföra att starten av block 3 i Ringhals kraftstation
blir försenad och att den provdrift som ingår i reaktorleverantöremas
åtaganden inte kan utföras kontraktsenligt.

KU 1977/78:35

183

Enligt lagen om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle får
tillstånd meddelas endast om vissa i lagen angivna villkor är uppfyllda. Lagen
gör inte något undantag för det fall att reaktor skall tillföras kärnbränsle för
provdrift. Om vattenfallsverket önskar påbörja drifttagningen av block 3 i
Ringhals kraftstation åligger det således verket att inkomma till regeringen
med ansökan om tillstånd härför. Med hänvisning härtill lämnar regeringen
vattenfallsverkets hemställan i denna del utan åtgärd.

Regeringen avser att ta ställning till frågan om kompensation för kostnadsökningar
när det kan visas att vattenfallsverket har åsamkats ökade kostnader
till följd av bestämmelserna i nämnda lag.

På regeringens vägnar
OLOF JOHANSSON

Birgitta Dangården

KU 1977/78:35

184

Underbilaga

INDUSTRIDEPARTEMENTET

PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1977-09-01

Tillkallande av arbetsgrupp för att inventera sysselsättningsobjekt i Norra
Uppland, m. m.

Genom beslut den 7 juli 1977 har regeringen uppdragit åt statens
vattenfallsverk att förhandla om och kartlägga konsekvenserna av en ändrad
planering för kärnkraftsblocket Forsmark 3. Som en förutsättning i förhandlingarna
skall gälla att den verksamhet på byggarbetsplatsen i Forsmark som
avser block 3 upphör.

Regeringen bemyndigar statsrådet Johansson att tillkalla en arbetsgrupp
med uppgift att dels inventera sysselsättningsobjekt inom byggnads- och
anläggningssektorn i norra Uppland, dels behandla frågor om alternativa
möjligheter till energiproduktion i området. Arbetsgruppen skall i sitt arbete
samråda med länsstyrelsen i Uppsala län, berörda kommuner och statliga
myndigheter samt företrädare för de anställdas organisationer och i området
verksamma arbetsgrupper. Arbetsgruppen skall bedriva sitt arbete skyndsamt.

Regeringen föreskriver vidare att kostnaderna för arbetsgruppen skall
belasta fjortonde huvudtitelns kommittéanslag.

KU 1977/78:35

185

Underbilaga

INDUSTRIDEPARTEMENTET KOMMUNIKÉ

1977-12-22

Beträffande regeringsbeslut angående upparbetningsfrågan och tillståndsprövning
enligt villkorslagen

På amerikanskt initiativ haren internationell utvärdering av känrbränslecykeln
(1NFCE) nyligen påbörjats. Arbetet beräknas pågå två år. Regeringen
har gett statens kärnkraftinspektion i uppdrag att skyndsamt utreda behovet
av utförsel av utbränt kärnbränsle för upparbetning under denna tid.
Kärnkraftinspektionen skall bl. a. ange de åtgärder som kan behöva vidtas i
och med att utförsel inte sker. Regeringen avser inte att bevilja några
utförseltillstånd så länge INFCE pågår såvida inte tvingande skäl härför
framkommer.

Regeringen har beslutat godkänna fortsatt drift för Barsebäck 2 under
begränsad tid. Godkännandet baseras på det avtal som slutits mellan
COGEMA och SKBF om upparbetning av utbränt kärnbränsle i Frankrike.
Upparbetningsavtalet omfattar emellertid bara använt kärnbränsle som tas ur
reaktorn under 1970-talet. Tillståndet enligt atomenergilagen att driva
reaktorn har därför tidsbegränsats så att det nu gäller t. o. m. år 1979. Sydkraft
måste således erhålla nytt tillstånd för att få fortsätta driften efter 1979.
Regeringen erinrar samtidigt om det tillstånd som krävs enligt atomenergilagen
(AEL) för uttransport av nukleärt material från landet.

Innan utförsel av utbränt kärnbränsle kan komma ifråga förutsätts
överläggningar mellan Frankrike och Sverige äga rum om bl. a. Sveriges
återtagande av det radioaktiva avfallet samt på vilket sätt och i vilken form
avfallet kommer att återsändas från Frankrike. Överläggningarna avses
vidare gälla frågor om hantering av plutonium samt fysiskt skydd.

Amerikanskt tillstånd krävs dessutom före utförsel från Sverige.

KU 1977/78:35

186

Underbilaga

INDUSTRIDEPARTEMENTET

Avskrift

BESLUT

1977-12-22

Sydsvenska Värmekraftaktiebolaget
Fack

200 70 MALMÖ 5

Tillstånd enligt lagen (1977:140) om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor
kärnbränsle, m. m. till fortsatt drift av Barsebäck 2

1977-09-14

I beslut den 16 juni 1972 lämnade Kungl. Maj:t Sydsvenska Värmekraftaktiebolaget
tillstånd enligt 1 och 2 §§ atomenergilagen (1956:306) att dels
uppföra, inneha och driva ett andra aggregat i Barsebäcks kraftstation
(Barsebäck 2), dels för aggregatets drift förvärva, inneha och i övrigt ta
befattning med erforderlig mängd uran. I beslutet föreskrevs vidare att för
tillståndet skulle gälla de villkor som upptagits i yttrande från reaktorförläggningskommittén
vid dåvarande delegationen för atomenergifrågor.

I skrivelse som inkom till industridepartementet den 14 september 1977
har Sydsvenska Värmekraftaktiebolaget ansökt om tillstånd till fortsatt drift
av Barsebäck 2 enligt 3§ lagen (1977:140) om särskilt tillstånd att tillföra
kärnreaktor kärnbränsle, m. m. Till grund för sin ansökan har bolaget
åberopat ett till bolaget överlåtet avtal mellan det franska företaget
Compagnie Générale des Matiéres Nucléaires (COGEMA) och Svensk
kärnbränsleförsörjning AB. Detta avtal innebär bl. a. att COGEMA åtar sig
att transportera, förvara och upparbeta de bränsleelement, innehållande
omkring 31 ton uran räknat som metall, som enligt föreliggande planer
kommer att förbrukas i Barsebäck 2 under 1970-talet och som skall tas ur
reaktorn efter avställning före den 31 december 1979.

I beslut den 15 september 1977 uppdrog regeringen åt statens kärnkraftinspektion
att bereda Sydsvenska Värmekraftaktiebolagets ansökan om tillstånd
till fortsatt drift av Barsebäck 2 samt att därvid inhämta behövliga
yttranden.

Statens kärnkraftinspektion har inkommit med yttrande den 15 november
1977. Vid sin beredning av ärendet har kärnkraftinpektionen inhämtat
yttranden från statens strålskyddsinstitut, programrådet för radioaktivt avfall
och länsstyrelsen i Malmöhus län.

KU 1977/78:35

187

Sydsvenska Värmekraftaktiebolaget har inkommit med påminnelser den
29 november 1977.

Regeringen bifaller ansökningen.

Med stöd av 4 § atomenergilagen föreskriver regeringen - med ändring av
tillståndet den 16 juni 1972 - att reaktorn icke får drivas efter utgången av år
1979 utan särskilt tillstånd av regeringen.

Ansökan om tillstånd till fortsatt drift bör göras senast den 1 oktober 1979.
Vid ansökan om tillstånd skall fogas avtal eller utredning, som anges i 3 §
andra stycket lagen (1977:140) om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor
kärnbränsle, m. m.

Regeringen erinrar om att för tillstånd som meddelas enligt atomenergilagen
kan föreskrivas de villkor som påkallas av säkerhetsskäl eller eljest ur
allmän synpunkt. Regeringen kan således föreskriva att annan eller ytterligare
utredning än som nyss sagts skall förebringas.

På regeringens vägnar

Olof Johansson

Lars Hjorth

KU 1977/78:35

188

Underbilaga

Öppet brev till

Statsrådet Olof Johansson

Industridepartementet

Fack

103 10 STOCKHOLM

Partipolitiska låsningar borde inte få vara styrande för svensk energipolitik.
Till för ett år sedan var detta en självklarhet. Sedan utnämndes Du till
Sveriges energiminister.

Snabbt och brutalt slog Du sönder föreställningen, att omsorgerna om
Sveriges energiförsörjning skulle vara en energiministers huvuduppgift.

Effekterna av Ditt verklighetsfrämmande och ofta opåkallade agerande i
energipolitiken har inte uteblivit. Bland annat har det år Du innehaft Din post
inneburit oavbrutna prövningar för de anställda vid ASEA-ATOM liksom
vid en lång rad andra industrier och företag, som på olika sätt är engagerade i
det svenska kärnkraftsprogrammet. För detta har Du visat ett suveränt
förakt. Inför Ditt dogmatiska motstånd mot kärnkraften har alla andra
hänsyn fått vika.

Den direkta orsaken till detta brev är Dina uttalanden i den finska
tidskriften Forum (nr 12,1977-08-31) samt de kompletterande kommentarer
Du lämnat, dels till Veckans Affärer (nr 35, 1977-10-06), dels direkt till
undertecknade, som är de anställdas ordinarie representanter i ASEAATOM:s
styrelse.

Kontentan av det hela är, att Du med Dina uttalanden i Forum låtit
meddela, att svenska staten överväger att säga upp det konsortialavtal mellan
staten och ASEA, som styr ASEA-ATOM:s verksamhet. Vi utgår självfallet
från, att Du inte tar till orda i denna fråga utan att ha införskaffat Dina
regeringskollegers godkännande. Sålunda sluter vi oss till, att regeringens
planer att säga upp konsortialavtalet befinner sig i ett framskridet skede.

Detta är i så fall mycket märkligt. För ASEA-ATOM:s anställda är
nämligen alla tankar i denna riktning en total nyhet. (Veckans Affärers artikel
avslöjar f. ö. det fantastiska förhållandet, att inte ens statens samarbetspartner,
ASEA, informerats om regeringens planer!)

Vi har från Forum inhämtat att Forum-artikeln bygger på yttranden Du
fällde vid midsommartid.

Den 2 september sammanträdde ASEA-ATOM:s styrelse. Vid detta
tillfälle tillfrågade vi statens representanter (samtliga var närvarande), om
regeringens förunderliga energipolitik hade någon motsvarighet i form av
förändrade direktiv till de statliga representanterna i ASEA-ATOM:s
styrelse. Svaren var, att inga speciella eller förändrade direktiv utgått. Statens
representanter skall på sedvanligt sätt, och i bolagsordningens anda, arbeta
för företagets bästa.

KU 1977/78:35

189

Med anledning av ovanstående vill vi gärna få svar på följande frågor:

1) En statlig uppsägning av konsortialavtalet staten-ASEA skulle få
oöverskådliga konsekvenser för ASEA-ATOM:s anställda. Fråga: Anser Du
uttalanden i utländska tidningar vara ett lämpligt sätt att informera ASEAATOM:s
anställda om regeringens planer på att säga upp avtalet med
ASEA?

2) Vi har uppfattningen, att Energikommissionens direktiv innebär en
förutsättningslös prövning av olika energikällor, att de olika energikällornas
för- och nackdelar skall vägas på samma våg (för ovanlighetens skull). Till
dess Energikommissionens arbete är slutfört och riksdagen fattat beslut om
den långsiktiga inriktningen av Sveriges energipolitik, skall alltså inga
oåterkalleliga bindningar göras. Sålunda skall bl. a. möjligheten till fortsatt
svensk satsning på kärnkraften bibehållas. De regeringsplaner Du nu avslöjat
kommer, om de genomförs, att få så starkt kompetensupplösnande verkan på
vårt företag, att det är mycket tveksamt, om fortsatt kärnkraftsutbyggnad
kommer att kunna baseras på inhemsk teknik. Fråga: Föregriper inte
regeringen Energikommissionens arbete, om den i praktisk handling rycker
undan den mödosamt uppbyggda inhemska grunden för vidare kärnkraftsutbyggnad? 3)

Sverige är det enda landet utanför USA och Sovjetunionen, som lyckats
utveckla en egen lättvattenreaktorteknik. Kärntekniken är i själva verket ett
av de få avancerade teknikområden, där svensk industri fortfarande ligger i
den absoluta internationella toppen. Det svenska kärntekniska kunnandet
representerar en utomordentlig sysselsättningspotential och kärnkraften har
redan i dag en avsevärd positiv inverkan på vår handelsbalans. Fråga: Anser
Du, att Du arbetar för Sveriges bästa, när Du i nästan allt Du företar Dig
försöker rasera denna unika svenska teknikresurs?

Vi skulle uppskatta om Du snabbt och uppriktigt besvarar ovanstående
frågor. Om svaren skulle ge Dig anledning att fundera över Din egen
ställning, vore vi givetvis också intresserade av att få ta del av dessa
funderingar.

Västerås den 5 oktober 1977

Fredrik Segerberg

Birger Sidén

KU 1977/78:35

190

Underbilaga

INDUSTRIDEPARTEMENTET

Stockholm den 26 september 1977

Fredrik Segerberg
ASEA-Atom
Avd. FM
Box 53

721 04 VÄSTERÅS 1

Betr. artikeln 'Varför gynna industrin och inte arbetskraften’ i finska
tidskriften FORUM nr 12 1977, s. 53

Åberopande telefonsamtal samt brev ang. rubricerade artikel får jag på
uppdrag av statsrådet Olof Johansson meddela följande.

"Formuleringen är gjord på 'fri hand' av vederbörande journalist, därav
den felaktiga användningen av ordet 'koncession'. Avser antagligen konsortialavtalet
mellan staten och ASEA. Detta avtal löper ut i och med 1979, enligt
propositionen till riksdagen med ett års uppsägning. Det förefaller troligt att
avtalet 'sägs upp’ av någondera parten eller båda.

ASEA-Atoms verksamhet är naturligt nog intimt förknippad med den
pågående omprövningen av det svenska kärnkraftsprogrammet och därmed
de statliga ekonomiska insatserna.”

Skulle det fortfarande råda någon oklarhet beträffande tolkningen av
artikeln i fråga, för jag meddela att statsrådet återkommer från en utlandsresa
den 3 oktober, då man kan nå honom per telefon på departementet.

Med vänlig hälsning
Anne-Charlotte Norberg

KU 1977/78:35

191

Underbilaga

INDUSTRIDEPARTEMENTET
Gemensamt industri- och budgetärende

Utdrag

PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1978-01-26

Viss disposition av anslaget Kommittér m. m. (ref. nr. 1978:1)

Statsrådet Johansson harden 23januari 1978 tillkallat en arbetsgrupp med
uppdrag att från främst lämpliga internationella expertorgan, institut och
organisationer inhämta vissa yttranden rörande rapporten Kärnbränslecykelns
slutsteg, förglasat avfall från upparbetning. Yttrandena skall vara
statsrådet Johansson till handa senast den 9 juni 1978.

Regeringen medger att högst 3 000 000 kr. får tas i anspråk från fjortonde
huvudtitelns anslag Kommittér m. m. för att bestrida kostnaderna för dels
nämnda yttranden, dels arbetsgruppens verksamhet, dels ock de övriga
åtgärder som statsrådet Johansson bedömer erforderliga för att bedöma
innehållet i sagda rapport.

Regeringen bemyndigar statsrådet Johansson eller efter hans bestämmande
tjänsteman i industridepartementet att besluta om den närmare
användningen av medlen.

KU 1977/78:35

192

Underbilaga

INDUSTRIDEPARTEMENTET

Utdrag

DEPARTEMENTSKONTROLL

1978-01-23

§9

Arbetsgrupp med uppdrag att inhämta vissa yttranden över rapporten
Kärnbränslecykelns slutsteg, förglasat avfall från upparbetning m. m.

Statens vattenfallsverk har hos regeringen ansökt om tillstånd enligt lagen
(1977:140) om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m. att
tillföra kärnreaktorn Ringhals 3 kärnbränsle. Till stöd för sin ansökan har
vattenfallsverket åberopat en på initiativ av kraftindustrin inom ramen för
projektet Kärnbränslesäkerhet (KBS) utarbetad rapport Kärnbränslecykelns
slutsteg, förglasat avfall från upparbetning. Ansökningen har remitterats till
ett flertal svenska myndigheter och enskilda organ.

En redovisning av alternativet förvaring av använt, ej upparbetat kärnbränsle
avses ske under vintern 1978.

Statsrådet Johansson utser följande personer att ingå i en arbetsgrupp med
uppdrag att från lämpliga internationella expertorgan, institut och organisationer
inhämta de kompletterande yttranden över nämnda rapport som
gruppen anser behövliga.

Rättschefen i industridepartementet Hans L. Svahn, tillika ordförande,
Professorn Dean E. Abrahamson,

Docenten Björn Kjellström,

Direktören Erik Svenke,

Professorn Torbjörn Westermark.

Arbetsgruppen utser sekreterare och får kalla de experter som den bedömer
nödvändiga för sitt arbete.

De yttranden som arbetsgruppen inhämtar skall vara statsrådet Johansson
tillhanda senast den 9 juni 1978.

KU 1977/78:35

193

Bilaga 15 A

SVERIGES RIKSBANK 1977-04-04

Presskommuniké

Som en följd av de kursändringar som beslöts vid sammanträdet i Bryssel
den 1 april 1977 mellan finansministrar och centralbankschefer från de länder
som deltar i det europeiska valutakurssamarbetet (den s. k. ormen) har
riksbanken justerat sina officiella köp- och säljkurser för i systemet deltagande
valutor. Från och med den 4 april 1977 tillämpar sålunda riksbanken
nedanstående kurser vid affärer med de svenska valutabankerna.

Köpkurs Säljkurs

100 Belgiska francs

11.8785

12.4250

100 Danska kronor

71.020

74.290

100 Holländska floriner

172.265

180.195

100 Norska kronor

80.770

84.490

100 Tyska mark

183.100

191.515

Kommuniké från möte mellan ministrar och centralbankschefer i Bryssel
den 1 april 1977

Ministrarna och centralbankscheferna i de länder som deltar i det
europeiska valutasamarbetet (ormen) sammanträdde i Bryssel den 1 april
1977 under ordförandeskap av den belgiske finansministern Willy de Clercq.
De träffade överenskommelse om att justera, från och med den 4 april 1977,
de kurser till vilka centralbankerna är beredda att sälja eller köpa de
deltagande ländernas valutor. Denna justering innebär en förändring mätt
från centralkurserna på 6 procent mellan D-marken, den nederländska
florinen, den belgiska och luxemburgska francen å ena sidan och den svenska
kronan å den andra och en förändring på 3 procent mellan de förstnämnda
valutorna å ena sidan och den danska och den norska kronan å den andra. De
exakta övre och nedre gränserna mellan de deltagande ländernas valutor
kommer att meddelas den 4 april av respektive centralbank.

Ministrarna och centralbankscheferna bekräftade sin beslutsamhet att
bibehålla det europeiska växelkurssystemet på grundval av de nya kurserna
och att vidtaga de ekonomisk-politiska åtgärder, som fordras för intern och
extern stabilitet.

13 Riksdagen 1977/78. 4 sami Nr 35

KU 1977/78:35

194

Bilaga 15 B

SVERIGES RIKSBANK 1977-08-29

Kommuniké från Riksbanken

I anslutning till det idag av regeringen tillkännagivna ekonomisk-politiska
programmet har riksbanksfullmäktige efter samråd med regeringen fattat
beslut om delsen effektiv devalvering av den svenska kronan med 10 %, dels
ett utträde t. v. ur det europeiska valutakurssamarbetet (den s. k. ormen). I
fortsättningen kommer kronans effektiva värde att stabiliseras i förhållande
till den genomsnittliga kursutvecklingen för de femton från svensk utrikeshandelssynpunkt
viktigaste valutorna.

Bakgrunden till devalveringen är att den svenska pris- och kostnadsutvecklingen
sedan några år tillbaka varit väsentligt ogynnsammare än
genomsnittet för våra viktigaste konkurrentländer. Speciellt gäller detta i
relation till de övriga ormländerna.

Anknytningen till ormen har inneburit att det förelegat ett fast kursförhållande
mellan den svenska kronan och övriga i samarbetet deltagande
valutor. Dessa fasta värderelationer upphör nu. Det blir därför nödvändigt att
på annat sätt styra kronans utveckling i förhållande till andra valutor.

Beslut har alltså fattats om att fortsättningsvis uttrycka kronans värde som
en effektiv kurs gentemot en grupp (korg) bestående av 15 valutor. Detta
innebär att kronans värde erhålls som ett vägt genomsnitt av dess kursändringar
i förhållande till dessa valutor. Valutorna har valts på basis av två
kriterier nämligen dels att resp. lands andel av vårt totala handelsutbyte
uppgår till minst 1 %, dels att valutorna dagligen noteras i Stockholm.
Valutornas vikter utgörs av respektive lands andel av Sveriges totala
handelsutbyte med de femton länderna. Med hänsyn till den betydelse USdollarn
har i den totala betalningstrafiken har emellertid dess vikt fördubblats.
En förändring av en i korgen ingående valutas kurs kommer därmed att
påverka kronans effektiva värde endast i en utsträckning som motsvarar
valutans vikt i korgen.

Förändringar i kronans värde enligt ett sådant system -som vanligen kallas
valutakursindex - uttrycks i procent i förhållande till kursläget vid en
basperiod. Skillnaden i förhållande till ett system med fasta växelkurser är
således att det inte finns någon bestämd kurs för en enskild valuta som ej får
överskridas. I ett system med valutakursindex kan en valuta i korgen stiga
utan att kronans effektiva kurs förändras, nämligen om denna uppgång
kompenseras av motsvarande nedgång för en eller flera andra valutor.

Beslutet påverkar givetvis inte det sätt på vilket valutakurserna på
valutamarknaden noteras; dvs. i kronor mot varje enskild valuta.

Riksbanken kommer att hålla kronans effektiva värde vid en nivå

KU 1977/78:35

195

motsvarande den effektiva devalveringen av 10 96. Detta kommer att ske
genom att riksbanken, liksom hittills, köper och säljer valutor i marknaden
när marknadsläget så kräver.

KU 1977/78:35

196

Bilaga 15 C

DANIELLE HUNEBELLE'S
INTERNATIONAL LETTER

SWEDEN - August 1st, 1977
CONTENTS

Excerpts from our exclusive interview with Gosta Bohman, Minister for

Economic Affairs Statistical data

List of the important persons interviewed

Principal Swedish companies manufacturing abroad

Principal foreign companies in Sweden

Swedish investment abroad, and foreign investment in Sweden
Swedish foreign investment - from a torrent to a flood
All power to the unions?

© 1977 Danielle Hunebelle - All rights reserved

Strictly confidential

Excerpts from our exclusive interview with Gosta Bohman, Minister for

Economic Affairs, and Conservative party leader.

Q- There is much pessimism about Sweden’s future in the business

establishment. It’s said that you face the most serious situation since
before World War II. Do you agree?

A - No, not totally. There is a pessimistic situation just now, but basically

Swedish industry is well-equipped, modern, highly capital intensive,
and our natural resources, forest products, iron, steel, water power and
soon,put us in a better situation thån mostcountries. So I arn not at all
afraid for the long-term future.

Q- And the short term?

A - We havé to make a lot of changes this year and next, maybe into 1979

so as to adjust our living standards to our real resources and balance of
payments.

Q- You haveborrowed heavily abroad. How much does this now amount

to?

A - By this year it will amount to $7 billion. But our credit is good, and we

havé no trouble at all raising this. But of course, we can’t go on
forever.

KU 1977/78:35

197

Q - Will you continue to borrow över the next year or two?

A- Yes, but not so much.

Q- When will you be in balance?

A - Not before 1982.

Q- What is the root cause of the problem? That Swedes havé become
spoiled?

A - Yes, we havé been living too high. We doubled the public sector in 10
years. There’s no question at present of changing our welfare system,
but we havé to follow a more cautious path. We can’t go on consuming
as much as we havé, public or private. This is news for a lot of people
who thought that Sweden had the best of all possible worlds and could
live forever on a much higher standard thån the rest of Europe.

Q- Will the government coalition reduce the size of the public sector?

A - We can’t reduce it, I don’t think that is possible. lt’s a question of not

letting it grow at the same rate.

Q- Won’t government intervention in the shipbuilding, steel and other
industries increase the public sector?

A - When I speak of the public sector, I mean spending on social welfare,

the bureaucracy, local government. Help to industry is another matter;
such as if the State puts money into shipbuilding to säve this industry
and avoid having to fire people. That does not mean a widening of the
public sector.

Q - With oil providing 70 96 of your energy, you are more dependent on it

thån any other country. Can you afförd to drop your nuclear power
program, as pledged by the Prime Minister?

A- Speaking personally, I consider nuclear power necessary during a

transitional period up to the end of the century.

Q - In view of the enormous costs in vol ved and the fact that a number of

stations are already underway, how long can you defer a decision?

A - Parliament will take a decision next year, not a final one, but one for the

next 5 or 10 years. I think that even the Center Party which, in
principle, isagainst nuclear power, will havé to live with the present six
nuclear plants, at least until 1985. It’s scarcely conceivable that they
could be dismantled before then, and I believe they will be needed for
many years after, as well.

Q- It’s estimated that the recent wåge settlement, the social wåge

included, is worth 11-12 96. Is this low enough togo any way towards

KU 1977/78:35

198

restoring your international competitiveness, which deteriorated över
20 % in 3 years?

A - It won’t make our situation any better, but it will not worsen it either.

We’ll havé about the same relative labor unit costs as we had before, if
you take account also of the 6 % April devaluation of the kronor.

Q- But this devaluation has, in practice, amounted to no more thån

3 %.

A - Effectively it has been about 4,5 %.

Q - This is a fairly minor adjustment. Is it sufficient to stimulate exports

and restrain imports?

A - It’s only one way to stimulate industry. Other ways are to säve money

in the public sector, and transfer resources from consumption to
investment and to export industries. The currency adjustment was one
step, but a lot of others are needed.

Q- Is it correct that total stocksamount tosomething like S16 billion, $3.5
billion in excess of normal?

A - Yes, $2.3 - 3.5 billion above normal.

Q - Can $weden afförd to remain in the «snake»?

A - There is this talk in $weden just now of a very big devaluation. Ifwe did

this, we would havé to leave the snake. It could lead to negative
political reactions against us as well, though not necessarily, because
even in West Germany they are debating the value of the snake. But
we believe we should remain in the snake.

Q- Would you say 6 % is the maximum devaluation compatible with
staying in the snake in any future situation?

A- I couldn’t say, because it depends on the other snake States. At the

recent summit meeting in the United States, Arthur Bums, and even
Treasury Secretary Blumenthal, asked the strong countries to appreciate
their currencies. Therefore I hope the DM will be appreciated
more.

Q- What will be the rate of inflation this year?

A - Compared to my forecast in January of 6-7 %, it will be 10-11 %.

Q- Why is this?

A - It has been subject to the relatively costly wåge settlement, and also is
the consequence of an earlier wåge agreement giving white collar
workers an additional 5 %. Added to which are increases in the prices
of some raw materials.

KU 1977/78:35

199

Q- What would you say is the right level of wåge settlement needed to
restore your international competitiveness, when the new round of
wåge bargaining starts in November?

A - I’m not optimistic, and we are göing to havé to discuss stabilization
with the trade unions and the employers. It will involve the political
parties, too; not necessarily to make an income policy, because that is
against the Swedish tradition, but to make our situation clear to all
parties.

Q- Has Sweden's record of excellent labor relations turned sour?

A - In the last few years relations havé hardened. The trade unions havé
been coming to the government and asking it to solve their problems in
place of negotiations between the unions and the employers. During
the last elections especially, the bluecollar unions played a very big röle
in the campaign. And so when the bourgeois parties won, it was a very
hard blow for them to take. But Tm convinced that in the long run,
even the new government will havé good relations with the unions.
We’ve got a common interest - the economy of the country - and they
can’t go on fighting us politically.

Q- Will you reduce direct taxes?

A - Yes, taxes will not be more thån 50 %,at the top margin. At present, it

goes to 64 % for an average wåge earner making about $12,000.

Q - Will you continue to encourage direct investment abroad?

A - Personally, I arn all for this, being for free trade and free investment,

but there are divided opinions about it, and a State committee is just
commencing a study of the matter.

Q- Do you equally welcome foreign investment in Sweden?

A- Of course. It has declined in the last few years but I hope it will

improve. We need to stimulate investment here.

Q - Can Sweden continue to build its own aircraft, or will it decide to buy
abroad?

A- It's very worthwhile for our economy, our technology, and for our

defence system to havé the capability to build our own. But we will
reach a conclusion about this in about six months time. For the
present, it’s an open question.

KU 1977/78:35 200

DANIELLE HUNEBELLÉS
INTERNATIONAL LETTER

SVERIGE - den 1 augusti 1977
INNEHÅLL

Utdrag ur vår intervju - med ensamrätt - med ekonomiminister Gösta

Bohman

Statistiska data

Förteckning över de betydelsefulla personer som intervjuats
Viktigare svenska företag med tillverkning utomlands
Viktigare utländska foretag i Sverige

Svenska investeringar utomlands och utländska investeringar i Sverige
Svenska utlandsinvesteringar - från strid ström till översvämning
All makt till facket?

© 1977 Danielle Hunebelle - Alla rättigheter förbehålls

Strängt förtroligt

Utdrag ur vår intervju - med ensamrätt - med Gösta Bohman, ekonomiminister
och ledare för det konservativa partiet

F - I ledande affärskretsar råder stor pessimism rörande Sveriges framtid.
Det sägs att ni står införden allvarligaste situationen sedan före andra
världskriget. Håller ni med om det?

S- Nej, inte helt. Det är en pessimistisk situation just nu, men svensk
industri är i grund och botten välutrustad, modern, i hög grad
kapitalintensiv och våra naturtillgångar, skogsprodukter, järn och stål,
vattenkraft och så vidare, placerar oss i ett bättre läge än de flesta
länder. Så jag är inte alls rädd för framtiden på längre sikt.

F - Och på kort sikt?

S- Vi måste göra en massa förändringar i år och nästa år, kanske inpå

1979, för att anpassa vår levnadsstandard till våra verkliga resurser och
vår betalningsbalans.

F- Ni har lånat kraftigt utomlands. Hur mycket rör det sig om nu?

S - I år kommer det att uppgå till 7 miljarder dollar. Men vår kredit är god,

och vi har inga svårigheter att låna upp så mycket. Men naturligtvis
kan vi inte hålla på i all evighet.

KU 1977/78:35

201

F- Kommer ni att fortsätta att låna under de närmaste ett eller två
åren?

S- Ja, men inte så mycket.

F - När har ni kommit i balans?

S - Inte förrän 1982.

F- Var ligger roten till problemet? Är det att svenskarna blivit bort skämda? S

- Ja, vi har levt för högt. På 10 år fördubblade vi den offentliga sektorn.

Det är för närvarande inte fråga om att ändra vårt välfärdssystem, men
vi måste gå försiktigare fram. Vi kan inte fortsätta att konsumera lika

mycket som vi gjort, varken inom den offentliga eller den privata

sektorn. Det är något nytt förmänga människor som trodde att Sverige
var den bästa av alla världar och för alltid skulle kunna leva på en
mycket högre standard än resten av Europa.

F - Kommer regeringskoalitionen att minska ner storleken av den offentliga
sektorn?

S- Vi kan inte minska ner den, det tror jag inte är möjligt. Det är en fråga

om att inte låta den växa i samma takt.

F- Kommer inte regeringsingripanden i varvs-, stål- och annan industri
att öka den offentliga sektom?

S- När jag talar om offentlig sektor menar jag kostnader för sociala
ändamål, för administrationen och för kommunernas verksamhet.
Hjälp till industrin är en annan sak;som t. ex. att staten satsar pengar i
varvsindustrin för att rädda den branschen och undvika att människor
avskedas. Det betyder inte en utvidgning av den offentliga sektorn.

F - Med olja svarande för 70 % av er energi är ni mer beroende av den än

något annat land. Har ni råd med att slopa ert kärnkraftsprogram, så
som statsministern förbundit sig till?

S- Personligen anser jag kärnkraft nödvändig under en övergångsperiod
fram till seklets slut.

F - Med tanke på de enorma kostnader det rör sig om samt det faktum att

ett antal verk redan är under uppförande, hur länge kan ni uppskjuta
ett beslut?

S - Riksdagen kommer att fatta ett beslut nästa år, inte ett slutligt utan ett
för de närmaste 5 eller 10 åren. Jag tror att även centerpartiet, som i
princip är emot kärnkraft, kommer att vara tvungna att leva med de
nuvarande sex kärnkraftverken, åtminstone till 1985. Det är knappast

KU 1977/78:35

202

tänkbart att dessa skulle kunna avvecklas innan dess, och jag tror att de
kommer att behövas under många år därefter också.

F- Man uppskattar att den nyligen träffade löneuppgörelsen, inbegripet
arbetsgivaravgiften, betyder 11-12 %. Är det tillräckligt lågt för att
kunna innebära något steg på vägen mot återställandet av er internationella
konkurrenskraft, som försämrats med över 20 % på 3 år?

S - Det förbättrar inte vårt läge men försämrar det inte heller. Vi kommer

att ha ungefär samma relativa arbetskostnad som vi hade förut, om

man också tar hänsyn till devalveringen av kronan i april med 6 %.

F- Men i praktiken uppgick den devalveringen inte till mer än 3 %.

S- Effektivt utgjorde den omkring 4,5 %.

F- Det är en ganska liten justering. Är den tillräcklig för att stimulera

exporten och hålla tillbaka importen?

S - Det ärbara ett sätt att stimulera industrin. Andra sätt är att spara inom

den offentliga sektorn samt att överföra resurser från konsumtion till
investering och till exportindustrin. Valutajusteringen var bara en
åtgärd, många andra måste vidtas.

F- Är det riktigt att den totala lagerhållningen uppgår till någonting

sådant som 16 miljarder dollar, 3,5 miljarder dollar över det
normala?

S- Ja, 2,3-3,5 miljarder dollar mer än normalt.

F - Har Sverige råd att stanna kvar i "ormen”?

S - Just nu har vi det här pratet i Sverige om en mycket stor devalvering.

Skulle vi genomföra en sådan fick vi lov att lämna ormen. Det kunde
även leda till negativa politiska reaktioner mot oss, ehuru inte
nödvändigtvis, eftersom man också i Västtyskland diskuterar värdet
av ormen. Men vi anser att vi bör stanna kvar i ormen.

F - Skulle ni säga, att 6 % är den maximala devalvering som vore förenlig

med att stanna i ormen i ett framtida läge?

S - Det kan jag inte säga, eftersom det beror på de andra staterna i ormen.

Vid toppmötet nyligen i Förenta Staterna bad Arthur Bums, och även

finansminister Blumenthal, de starka länderna att appreciera sina

valutor. Jag hoppas därför att D-marken skall apprecieras mera.

F- Hur hög kommer inflationstakten att vara i år?

S- Jämfört med min prognos i januari, 6-7 %, kommer den att uppgå till

10-11 %.

KU 1977/78:35

203

F- Varför?

S- Den har påverkats av den jämförelsevis dyrbara löneuppgörelsen och
är också en konsekvens av ett tidigare löneavtal som gav tjänstemännen
ytterligare 5 96. Härtill kommer prisstegringar för vissa
råvaror.

F- Vilken skulle ni säga är den rätta nivån för en löneuppgörelse som
skulle erfordras för att återställa er internationella konkurrenskraft, när
den nya omgången löneförhandlingar startar i november?

S- Jag är ingen optimist och vi kommer att vara tvungna att diskutera
stabilisering med fackföreningarna och arbetsgivarna. Även de politiska
partierna kommer att beröras; inte nödvändigtvis för att utforma
en inkomstpolitik för det är emot svensk tradition, utan för att göra vår
situation klar för alla parter.

F - Har Sveriges rykte för utomordentliga relationer mellan arbetare och
arbetsgivare blivit skamfilat?

S - Under de senaste åren har förhållandet blivit kärvare. Fackföreningarna
har kommit till regeringen för att få sina problem lösta i stället för
att man förhandlat direkt med arbetsgivarna. Särskilt under de senaste
valen spelade arbetarnas fackföreningar en stor roll i kampanjen. När
sedan de borgerliga partierna vann var detta ett mycket hårt slag för
dem. Men jag är övertygad om att i det långa loppet kommer även den
nya regeringen att få ett gott förhållande till fackföreningarna. Vi har
ett gemensamt intresse - landets ekonomi - och de kan inte fortsätta
med att bekämpa oss politiskt.

F- Kommer ni att sänka de direkta skatterna?

S - Ja, skatten skall inte vara mer än 50 96 i den högsta marginalen. För

närvarande uppgår den till 64 96 för en genomsnittlig inkomsttagare
som tjänar omkring 12 000 dollar.

F- Kommer ni att fortsätta att uppmuntra direktinvesteringar i utlan det? S

- Personligen är jag helt för det eftersom jag är för frihandel och fria

investeringar, men det finns delade meningar om saken och en statlig
kommitté skall just börja utreda ämnet.

F- Välkomnar ni på samma sätt utländska investeringar i Sverige?

S- Naturligtvis. De har minskat de senaste åren men jag hoppas de

kommer att öka. Vi behöver stimulera investeringar här.

F - Kan Sverige fortsätta att bygga egna flygplan eller kommer man att

besluta att köpa utomlands?

KU 1977/78:35

204

S- Det lönar sig i högsta grad för vår ekonomi, vår teknologi och vårt

försvar att ha möjlighet att bygga våra egna. Men vi skall ha kommit
fram till ett beslut om den saken om ungefär sex månader. För
närvarande är det en öppen fråga.

Översatt från den engelska originaltexten

In fidem

Hugo Holmquist

Av kommerskollegium auktoriserad translator

KU 1977/78:35

205

Bilaga 16

RIKSDAGENS OMBUDSMÄN

1977-12-29

Beslut

i ett ärende rörande den skatterättsliga behandlingen av förmåner i form av
fria resor med SAS m.m.

År 1951 träffades mellan Scandinavian Airlines System (SAS) och de
skandinaviska luftfartsmyndigheterna överenskommelse om att myndigheternas
personal skulle få fria eller rabatterade resor med SAS enligt vissa
regler. Förmåner i form av fria resor kom också att utgå till vissa
regeringsledamöter, departementstjänstemän m. fl. Även Linjeflyg Aktiebolag
(LIN) har lämnat sådana förmåner.

Redan tidigt uppmärksammades frågan om förmånernas skatterättsliga
behandling.

I november 1956 meddelade förste taxeringsintendenten Sven Holdo vid
dåvarande överståthållarämbetet på förfrågan från SAS:s sida, att uppgift t. v.
inte behövde lämnas till taxeringsmyndigheterna om fria eller rabatterade
resor med SAS. Meddelandet kan rimligen inte ha grundats på annan
uppfattning än den att förmånerna inte var skattepliktiga.

Under hösten 1960 förekom tidningsskriverier om statsrådens och luftfartstjänstemännens
fria resor. Också skattefrågan bragtes därvid på tal.
Skriverierna föranledde en enskild person att hos JO anföra klagomål mot
luftfartsverket och dess personal.

Efter utredning avlät JO (justitieombudsmannen Alfred Bexelius) den 6
maj 1964 en skrivelse till Kungl. Maj:t, vari JO redogjorde för vad som
framkommit och ifrågasatte om inte en radikal omprövning av friresesystemets
berättigande var motiverad. Klaganden i ärendet hade också framhållit
att åtskilliga av de berörda förmånerna borde vara underkastade beskattning.
JO fann uppenbart att synpunkten var värd beaktande men gick inte närmare
in på hithörande problem.

JO:s skrivelse remissbehandlades men blev sedan liggande i kommunikationsdepartementet
till dess Kungl. Majit den 23 november 1973 beslöt lämna
den utan åtgärd.

1 början av år 1977 påtalades ånyo i massmedia att förmåner i form av fria
eller rabatterade resor med SAS och LIN utgick, förutom till personer i det
privata näringslivet, till regeringsledamöter, departementstjänstemän och
andra statsanställda, däribland flera i luftfartsverket. Man menade att det
rörde sig om otillbörliga förmåner. Även skatteaspekten berördes.

I skrivelse till luftfartsverket den 11 mars 1977 infordrade jag en
redogörelse för vilka förmåner verket eller dess anställda uppburit. Redogörelsen
kompletterades sedan med annan utredning.

Jag avgjorde ärendet den 14 september 1977. Jag framhöll att jag i det

KU 1977/78:35

206

ärendet inte gick in på skatterättsliga frågor utan begränsade min prövning till
spörsmålet om de förmåner som utgått kunde anses otillbörliga eller om
systemet med fria eller rabatterade resor eljest måste betecknas som olämpligt
med hänsyn till angelägenheten att värna om tjänsteutövningens integritet.
Jag uttalade sammanfattningsvis att jag inte kunde finna det annat än
principiellt otillfredsställande att luftfartsverket förskaffade sig eller sina
tjänstemän förmåner i form av fria resor på SAS eller LIN. 1 stort sett var
systemet med fria resor dåmera under avveckling och skulle ersättas med
rabatterade resor. Ur principiell synvinkel - fortsatte jag - kunde vissa
invändningar riktas även mot detta system. Mycket berodde naturligtvis på
vilken rabattsats som tillämpades. Att en storkund - såsom i detta fall
luftfartsverket - utverkade viss rabatt var inget ovanligt och det behövde inte
ligga något otillbörligt i det. I förevarande fall tillkom att det i allmänhet eller
uteslutande rörde sig om s. k. obokade biljetter vilka medförde olägenheter
och risker för resenärerna. Sådana biljetter måste helt naturligt värderas lägre
än vanliga biljetter. Ett system med rabatterade biljetter borde därför enligt
min mening inte möta betänkligheter ur integritetssynpunkt, förutsatt att
rabattsatsen inte var alltför stor, och systemet måste under alla förhållanden
anses avgjort bättre än det med fribiljetter. - Vad angick förmånerna till
regeringsledamöter, personer i det fria näringslivet, vissa tjänstemän m. fl.
konstaterade jag - under hänvisning bl. a. till reglerna för JO:s tillsynskompetens
och till det förhållandet att de tjänstemän utanför luftfartsverket, som
uppburit förmåner, fått dem i egenskap av ledamöter i SAS:s eller LIN:s
styrelse eller annat dylikt organ - att jag inte kunde ingripa.

Under mellantiden hade skattefrågan dragits upp i flera ärenden hos JO. I
vissa av dem påtalades, att skattechefen i Stockholm i mars 1977 i en
promemoria rekommenderat taxeringsnämnderna att vid årets taxering inte
vidtaga någon taxeringsåtgärd med anledning av åtnjutna förmåner av
förevarande slag. Skattechefen handlade själv - hette det i promemorian -denna fråga och skulle låta vidtaga de åtgärder som kunde komma att bli
nödvändiga. Jag framhöll i ett av dessa ärenden (1685-1977), avgjort den 15
juli 1977, att skattechefen hade tid för ordinarie besvär över 1977 års taxering
intill den 2 maj 1978 och lämnade anförda klagomål utan åtgärd. Med detta
hade jag dock inte släppt skattefrågan ur sikte.

Den 30 juni 1977 innehöll Expressen en artikel varav framgick bl. a. att
förutvarande utrikesministern Sven Andersson av taxeringsnämnden i
Oscars första distrikt i Stockholm blivit taxerad för förmån av fria resor med
SAS. Det sades att Andersson med största sannolikhet skulle komma att
besvära sig hos länsskatterätten. Enligt artikeln hade tidningen fått uppgifterna
av byrådirektören Thorwald Arvidsson som var ledamot av taxeringsnämnden.
Med anledning härav infordrades, under hänvisning till bestämmelsen
i 117 § taxeringslagen om tystnadsplikt, yttrande från Arvidsson. I sitt
yttrande framhöll Arvidsson att de av tidningen återgivna uppgifterna
svarade mot innehållet i taxeringsnämndens underrättelse till Andersson om

KU 1977/78:35

207

avvikelse från dennes deklaration och att denna underrättelse varén offentlig
handling. Arvidsson gick i sitt yttrande in på frågor om deklarationens
behandling och på skattechefens agerande. 1 mitt beslut, meddelat den 4
oktober 1977, fann jag att Arvidssons uttalanden till Expressen inte kunde
föranleda något ingripande från min sida. Med anledning av vad Arvidsson
sagt om deklarationens behandling och skattechefens agerande tilläde jag -efter att ha inhämtat att Andersson mycket riktigt anfort besvär över sin
taxering och att skattechefen avsåg att personligen yttra sig över besvären -(oljande.

Jag har följt den skatterättsliga frågan men finnér ett ställningstagande från
min sida inte vara aktuellt f. n. När skattechefen i Stockholms län avgett
yttrande över Sven Anderssons besvär, vill jag överväga frågan på nytt. I nu
förevarande ärende går jag alltså inte in på skattefrågan. Ärendet avslutas
därför.

Jag kan nu tillägga att min avsikt var att ta upp den skatterättsliga frågan i
hela dess vidd och därvid eventuellt också göra en framställning till
regeringen om lagändring för att få frågan om skatteplikt för reseförmåner
klarlagd. Anmodan hade under hand utgått till skattechefen att ge mig del av
hans yttrande när det förelåg.

Innan jag fått del av skattechefens yttrande vände sig Medborgarrättsrörelsen
i en skrivelse av den 10 december 1977 till justitiekanslern och
hemställde bl. a. att denne måtte utreda huruvida anledning fanns att vidtaga
disciplinära åtgärder mot offentlig funktionär i anledning av handläggningen
av frågan om beskattningen av S AS-frikort. Skrivelsen har av justitiekanslern
remitterats för yttrande av riksskatteverket och skattechefen i Stockholms
län.

Sedermera, den 23 december 1977, tillställde skattechefen mig kopia av sitt
yttrande till länsskatterätten över Anderssons besvär. Skattechefen anför där
sammanfattningsvis, att laglig grund saknas för inkomstbeskattning av
Andersson för ifrågavarande förmån och att han därför tillstyrker att
besvären bifalles.

Skattechefen har vidare tillställt mig kopia av en den 21 december 1977
dagtecknad skrivelse från honom till budgetdepartementet angående beskattning
av förmån av fria flygresor m. m. Han ger där uttryck för den
uppfattningen att de avsedda förmånerna inte i något fall är skattepliktiga.
Skrivelsen avslutas med följande ord.

Det får anses naturligt att de skattskyldiga som berörs av frågan uppfattar
det som orimligt om man beskattar dem för förmåner som de mottagit i den
tron att de inte varit skattepliktiga. Å andra sidan är det förståeligt om den
vanlige skattebetalaren finner det anstötligt att förmåner av i och för sig
betydande värde inte blir beskattade hos dem som mottagit desamma.

På grund av det anförda anser jag det vara ett rimligt krav att värdet av
förmån av fria resor i samtliga fall beskattas i likhet med andra förmåner av
närbesläktad art.

KU 1977/78:35

208

Enligt min uppfattning kan detta beskattningsspörsmål endast bringas till
en godtagbar lösning genom ändring i gällande lagstiftning.

I det läge som frågan kommit dels genom Medborgarrättsrörelsens
framställning till justitiekanslern, dels genom skattechefens skrivelse till
budgetdepartementet finner jag vidare utrymme saknas för någon min
åtgärd, i vart fall i nuvarande läge.

ULF LUNDVIK

Ulf Hagström

KU 1977/78:35

209

Bilaga 17

PM ang. uttalanden av kommunministern ang. kommundepartementets
kriterier för delning av kommun

Gällande bestämmelser om ändring i kommunal indelning

Enligt 1919 års lag om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning, i
fortsättningen kallad indelningslagen,tillkommerdet regeringenatt förordna
om ändring i rikets kommunala indelning. Därvid må två eller flera
kommunersammanläggas,del av kommun överföras till annan kommun,så
ock eljest kommun upplösas eller ny kommun bildas (2 §).

År 1962 infördes i lagen 2 a §, i vilken det föreskrivs att för varje län skall
finnas en av regeringen fastställd plan som utvisar den lämpligaste indelningen
av länet i kommuner. Vidare regleras den ordning i vilken sådan plan
skall upprättas eller ändras. Eftersom paragrafen inte har begränsad giltighetstid
skall aktuella indelningsplaner ständigt finnas.

Indelningslagens 3 § anger under vilka förutsättningar regeringen får
besluta om indelningsändring. Paragrafen lyder i sin helhet sålunda:

Kunna genom ändring i kommunal indelning vinnas fördelar för den
kommunala förvaltningen eller lättnad eller utjämning i kommunala bördor
eller finnes ändringen främja den ekonomiska utvecklingen inom orten eller
eljest medföra gagn, må om sådan ändring förordnas.

Motsätter sig kommun, som av ifrågasatt ändring i kommunal indelning
beröres, sådan ändring eller villkor, som med densamma förbindes, och
skulle ändringen eller villkoret finnas medföra avsevärd olägenhet för
kommunen, må därom förordnas endast då ändringen finnes vara av
betydande allmänt behov påkallad, såsom
då oregelbundenhet i rikets indelning eller annat förhållande vållar hinder
eller olägenhet i allmänna ärendens behandling eller i tillgodoseende av
kommunala behov, eller viss kommunal uppgift av större vikt finnes vara
eftersatt, så att avsevärd olägenhet därav uppkommit eller kan väntas
uppkomma,

eller samhällets behov av utrymme för bostäder, industri eller annat dylikt
ändamål icke kan inom samhällets område i erforderlig mån tillgodoses,
eller bestående indelning lägger hinder i vägen för den ekonomiska
utvecklingen inom orten,
samt ändring i kommunal indelning prövas nödig för att undanröja eller
avsevärt minska sålunda förefintligt missförhållande.

För genomförandet av en indelningsändring, varom berörda kommuner är
överens, är det sålunda tillräckligt att de i lagrummets första stycke angivna
allmänna förutsättningarna är uppfyllda. Om däremot en kommun motsätter
sig ifrågasatt indelningsändring eller med den förenat villkor krävs olika
förutsättningar, beroende på om ändringen eller villkoret befinns medföra
avsevärd olägenhet för kommunen eller ej. Uppkommer icke sådan
olägenhet kan ändringen genomföras mot kommunens bestridande på de
förut berörda allmänna förutsättningarna. Uppkommer däremot avsevärd

14 Riksdagen 1977/78. 4 sami. Nr 35

KU 1977/78:35

210

olägenhet måste någon av de i andra stycket angivna s. k. kvalificerade
förutsättningarna föreligga. Såsom ”avsevärd olägenhet” för en kommun
betraktas alltid en ändring, som innebär att kommunen upplöses.

Fortsättningsvis regleras i lagen hur fördelningen av tillgångar och
förbindelser skall ske, indelningsändrings ikraftträdande och åtgärder i
samband därmed samt själva förfarandet. Dessa delar saknar intresse i
sammanhanget och berörs därför inte närmare.

Kommunblocksreformen

Genom beslut i riksdagen 1962 skulle landets kommuner indelas i
kommunblock efter nä ringsgeografis ka grunder. Sammanläggningarna
skulle genomföras i den takt som primärkommunerna själva inom resp.
kommunblock ansåg lämplig. Vid 1969 års riksdag föreslog emellertid
regeringen efter en inventeing av dittills genomförda sammanläggningar att
återstående kommunblock skulle ombildas till nya kommuner från den 1
januari 1971 resp. den 1 januari 1974. Konstitutionsutskottets majoritet
tillstyrkte förslaget, och riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

Genom kommunblocksreformen reducerades antalet kommuner från att
1962 ha varit över 1 000 till f. n. 277.

Kommunministerns uttalanden

Kommunministern har i skilda sammanhang uttalat sig om konsekvenserna
av kommunblocksreformen och dess fullföljande. 1 ett tal vid
Kommunförbundets kongress 1977 fastslog han, att kommunreformen var
nödvändig men att den blev behäftad med vissa svagheter. Dels blev
kommunerna alltför stora för att passa för den kommunala demokratin, dels
gjordes reformen 1969 till en tvångsreform. Kommunministern menade, att
de nackdelar som han pekat på nu måste elimineras. Han gick därefter in på
frågan om indelningsändringar och anförde följande:

”Eftersom det förekommer vissa missförstånd i debatten vill jag gärna slå
fast att det som sägs i regeringsförklaringen om eventuella indelningsändringar
icke innebär att regeringen kommer att ta initiativ för att så att säga
bryta upp den nu gällande kommunindelningen. Det gäller att söka andra
vägar, som jag redan har antytt, för att stärka den kommunala demokratin. Vi
har sagt att vi är beredda att positivt pröva framställningarom ändringar i den
kommunala indelningen som är motiverade av hänsyn till den kommunala
demokratin.

För egen del har jag velat ställa upp tre kriterier för en indelningsändring.
Det första kriteriet är att det skall vara utrönt att det finns en klar
folkmajoritet för en indelningsändring.

Det andra kriteriet är att det skall finnas tillräckligt befolkningsunderlag i
den kommun som på nytt vill bli fri och egen. Därvidlag kan man naturligtvis

KU 1977/78:35

211

diskutera vad som är lämpligt. Det befolkningsunderlag på 8 000 som jag
nämnde är rent vetenskapligt framforskat, men vi vet hur vårt land ser ut
geografiskt, och om vi tänker exempelvis på Åsele eller Dorotea förstår vi att
man inte kan fixera några exakta befolkningstal.

För det tredje måste det finnas - eller föreligga förutsättningar för att bygga
upp - en tillfredsställande kommunal service.

Om de tre förutsättningarna är uppfyllda kommer regeringen, som det
heter i regeringsförklaringen, att positivt pröva krav om indelningsändring.
”

Översyn av indelningslagen

För översyn av indelningslagstiftningen arbetar sedan 1974 en särskild
utredning, indelningslagskommittén. Enligt direktiven skall utredningen
bl. a. se över de bestämmelser som reglerar förutsättningarna för förordnande
om indelningsändring.

Utredningen är nu inne i slutskedet av sitt arbete och beräknas avlämna sitt
betänkande i april 1978.

KU 1977/78:35

212

Bilaga 18

PM angående regeringens tillämpning av terroristlagstiftningen

Riksdagen antog år 1975 ett förslag till lag om ändring av utlänningslagen
(1954:193), som innebar att huvuddelen av bestämmelserna i lagen (1973:162)
om särskilda åtgärder till förebyggande av våldsdåd med internationell
bakgrund, den s. k. terroristlagen, med vissa ändringar inarbetades i utlänningslagen
och gavs permanent karaktär (prop. 1975/76:18, InU 1975/76:24,
JuU 1975/76:1 y). Samtidigt antogs en särskild lag om tvångsåtgärder i
spaningssyfte i vissa fall (spaningslagen). Lagen innehåller de bestämmelser
om tvångsåtgärder som tidigare fanns i terroristlagen (prop. 1975/76:18, JuU
1975/76:15) och har tidsbegränsad verkan f. n. till utgången av 1978.

Terroristlagstiftningen är avsedd att minska riskerna för att Sverige blir
skådeplats för internationella terrordåd. Den skall tillämpas på utlänning,
beträffande vilken det finns grundad anledning anta att han tillhör eller
verkar för organisation eller grupp som på grund av vad som är känt om dess
verksamhet kan befaras här i rikets använda våld, hot eller tvång för politiska
syften. Det skall vidare föreligga fara för att utlänningen ägnar sig åt sådan
verksamhet. Härvid skall företas en individuell prövning av utlänningens
förhållanden, där bl. a. hans tidigare verksamhet skall tillmätas betydelse.
Detta s. k. personliga rekvisit infördes i lagstiftningen genom 1975 års
lagändring, men enligt vad som framhölls i prop. 1975/76:18 tillämpades
lagen redan dessförinnan endast på utlänning som vid en individuell
prövning bedömdes utgöra en säkerhetsrisk.

Enligt vad som anfördes i prop. 1975/76:18 innebär det personliga
rekvisitet följande: I fråga om presumtiva terrorister förutsätts i första hand
anknytning till grupp eller organisation som på grund av vad som är känt om
dess verksamhet kan befaras här i riket använda våld, hot eller tvång för
politiska syften. Därigenom föreligger en presumtion för att utlänningen i
fråga är farlig. Mot den bakgrunden anses det tillräckligt för ingripande om
det därutöver med hänsyn till vad som är känt om utlänningens föregående
verksamhet eller annars föreligger fara för att han medverkar till terroristhandlingar.
Därmed avses att det i det konkreta fallet skall föreligga en sådan
risk. I första hand skall härvidlag beaktas om utlänningen medverkat i
terroristhandlingar eller är misstänkt för sådana. Även andra omständigheter
kan tas till intäkt för att utlänningen är farlig. Intar han en ledande ställning i
en terroristgrupp eller organisation eller deltar han mera aktivt i dess
verksamhet, bör enligt förslaget revisitet kunna anses uppfyllt. Även om en
utlänning, som är medlem i en terrororganisation inte tidigare medverkat till
terroristdåd, kan terroristlagstiftningen vara tillämplig på honom. Fall kan
exempelvis tänkas när medlemskapet ålägger medlemmarna att medverka i
sådana handlingar. 1 dessa fall medför redan det förhållandet att utlänningen
är medlem att han bör betraktas som farlig.

KU 1977/78:35

213

I anslutning till dessa uttalanden anförde justitieutskottet (JuU 1975/
76:1 y) följande:

Utskottet vill till en början framhålla att det från rättssäkerhetssynpunkt
framstår som en klar förbättring i förhållande till gällande ordning att
avvisning och utvisning inte skall grundas enbart på en utlännings anknytning
till terroristorganisation utan också på en bedömning av just hans
farlighet. I anslutning till detta konstaterande bör noteras att terroristlagen
hittills endast tillämpats beträffande utlänningar som vid en individuell
prövning har bedömts utgöra en säkerhetsrisk. Ändringsförslaget innebär
således endast en anpassning till gällande praxis och torde inte försämra våra
möjligheter att skydda vårt land mot terroristaktioner.

Beträffande utformningen av det personliga rekvisitet vill utskottet
framhålla att de grupper och organisationer som står bakom terrordåd oftast
arbetar under hemliga och konspiratoriska former samt att de informationer
som kan erhållas om dem och deras medlemmar med nödvändighet i regel är
mycket knapphändiga och osäkra. Med hänsyn härtill torde som föredragande
statsrådet framhåller frågan om ett medlemskaps formella karaktär
knappast kunna få någon självständig betydelse. En bedömning av en
utlännings farlighet torde i stället främst få göras med ledning av uppgifter
angående hans tidigare aktivitet eller hans förhållande till organisationen och
dess verksamhet. Å andra sidan kan självfallet den omständigheten att
utlänningen såvitt känt inte tidigae medverkat i terroristdåd eller inte intar
någon ledande ställning i organisationen inte ensamt få vara avgörande. Som
påpekas av föredragande statsrådet kan fall exempelvis tänkas när medlemskapet
ålägger medlemmen att medverka i terroristdåd. I sådant fall kan
redan det förhållandet att utlänningen är medlem tala för att det föreligger
fara för att han i riket kommer att medverka till terroristhandling och medföra
att han inte bör få komma in eller vistas i Sverige.

Inrikesutskottet (InU 1975/76:24) anslöt sig i sitt av riksdagen godkända
betänkande till justitieutskottets yttrande.

Det ankommer på rikspolisstyrelsen att upprätta en förteckning över
utlänningar som enligt nyssnämnda kriterier skall avvisas. Vilka organisationer
eller grupper som skall omfattas av bestämmelserna avgörs av
regeringen.

Avlägsnande av utlänning med stöd av terroristlagstiftningen kan förekomma
i två former - avvisning och utvisning.

Beslut om avvisning av utlänning som upptagits i nämnda förteckning
meddelas av polismyndighet när utlänningen saknar visering eller upphållstillstånd.
När polisen beträffande andra utlänningar ifrågasätter avvisning
enligt terroristbestämmelserna skall ärendet hänskjutas till invandrarverket
som med eget yttrande skall underställa regeringen ärendet. Samma
förfarande skall i princip också tillämpas när avvisning är aktuell beträffande
en utlänning som påstår att han är förhindrad att återvända till sitt hemland
av bl. a. politiska skäl. Avvisning enligt terroristlagstiftningen har hittills inte
förekommit.

Utlänning som misstänks för terrorism enligt de i det föregående angivna
kriterierna och som redan upphåller sig i landet kan utvisas. Beslut härom

KU 1977/78:35

214

fattas av regeringen, som skall inhämta yttrande av invandrarverket om inte
ärendet bedöms som synnerligen brådskande.

I samband med 1975 års riksdagsbeslut uttalades att regeringen årligen i
skrivelse till riksdagen skall redovisa hur terroristbestämmelserna har
tillämpats. Sådana redogörelser har lämnats i skrivelserna 1976/77:34 och
1977/78:56. Redogörelserna, vilka också innefattar en uppräkning av de
organisationer som omfattas av terroristlagen, bifogas denna PM som
underbilaga 1 och 2.

KU 1977/78:35

215

Underbilaga 1

Redogörelse för tillämpningen av terroristlagstiftningen under tiden den 1
oktober 1975-den 30 september 1976

Rikspolisstyrelsen har i skrivelse den 19 oktober 1976 redogjort för
terroristlagstiftningens tillämpning från terroristlagens ikraftträdande och
fram t. o. m. september 1976. Av skrivelsen framgår att i den numera i 20 §
tredje stycket UtlL föreskrivna förteckningen fanns 108 utlänningar
upptagna vid utgången av september 1976. Det framgår vidare att antalet
beslut med stöd av terroristbestämmelserna är i stort sett oförändrat sedan
oktober 1975, då prop. 1975/76:18 om ändring i utlänningslagen beslutades.

Sammanfattningsvis anges att elva utlänningar har utvisats enligt den intill
år 1976 gällande terroristlagen. Verkställighet har ägt rum i sju av dessa fall.
Detta har gällt två japanska och fem västtyska medborgare. En av de övriga
utlänningarna har avlidit. För två av de tre återstående utvisade utlänningarna
har meddelats föreskrifter som innebär inskränkningar i rörelsefriheten.

1 ett fall har regeringen enligt 9 fj andra stycket terroristlagen (jfr 51 § femte
stycket UtlL) meddelat föreskrifter om inskränkningar och villkor för
utlänningens vistelse här. Det gällde en utlänning som hade dömts till
förvisning men i vilket fall beslutet inte hade kunnat verkställas. I ett annat
fall hade avvisning skett av person som upptagits på den förut nämnda
förteckningen. Det skedde under andra halvåret 1974.

Enligt redogörelsen har bestämmelserna om telefonkontroll i terroristlagen
och sedermera i lagen om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall tillämpats
vid två tillfällen, varav det ena efter den 1 januari 1976. Möjligheter till
brevkontroll har utnyttjats vid ett tillfälle. Telefonavlyssning resp. brevkontroll
har vid dessa tillfällen pågått under ett antal månader.

Styrelsen framhåller att det inte hade varit möjligt att tillgripa åtgärderna
med stöd av bestämmelserom sådana tvångsåtgärder i annan lag. I skrivelsen
anförs avslutningsvis att en förlängning av den särskilda spaningslagen
framstår som befogad, eftersom den kan antas ha förebyggande verkan.

Enligt regeringens förordnande hänföres till organisationer eller grupper
som avses i 20 S andrastycket UtlL. f. n. organisationer eller grupper som kan
antas ha anknytning till Ustasja-rörelsen, ”Svarta September”, Japanska
Röda Armén och Röda Armé-fraktionen, även benämnd Baader-Meinhofgruppen.

KU 1977/78:35

216

Underbilaga 2

Redogöresle för tillämpningen av terroristlagstiftningen under tiden den 1
oktober 1976-den 22 september 1977

Rikspolisstyrelsen har i skrivelse den 22 september 1977 redogjort för
terroristlagstiftningens tillämpning under tiden efter styrelsens senaste
redogörelse i samma ämne, eller med andra ord från den 1 oktober 1976 till
dagen för styrelsens skrivelse. Av skrivelsen framgår att i den numera i 20 $
tredje stycket UtIL föreskrivna förteckningen fanns 109 utlänningar
upptagna den 22 september 1977.

Sammanfattningsvis anges att tjugu utlänningar har utvisats med stöd av
terroristlagstiftningen sedan denna tillkom år 1973. Nio av dessa utvisningar
har skett innevarande år. Verkställighet har ägt rum i femton fall, varav åtta i
år. Dessa senare fall har gällt en brittisk, en chilensk, en grekisk, en japansk,
två mexikanska och två västtyska medborgare. Den återstående av de nio
som har utvisats i år har ålagts anmälningsplikt och vissa inskränkningar i
rörelsefriheten. 1 övriga fyra utvisningsfall från tiden före den 1 oktober 1976
har utvisningsbeslutet upphävts i ett fall medan regeringen har ändrat
tidigare beslut om inskränkningar i rörelsefriheten i ett fall. I ett fall gäller
fortfarande sådana föreskrifter. Den fjärde utvisade utlänningen har avlidit.

Beträffande en utlänning som har förvisats men beträffande vilken
förvisningen inte har verkställts har regeringen före den period som avses
med rikspolisstyrelsens skrivelse den 22 september 1977 med stöd av 9 §
andra stycket terroristlagen (jfr 51 § femte stycket UtIL) meddelat föreskrifter
om inskränkningar i rörelsefriheten och villkor för utlänningens vistelse här.
I detta fall gäller fortfarande anmälningsplikt och vissa inskränkningar i
rörelsefriheten. Avvisning av en person som fanns upptagen i den förut
nämnda förteckningen har förekommit i ett fall, under andra halvåret
1974.

Den särskilda spaningslagen har inte tillämpats i något ytterligare fall,
utöver de två fall som redovisades i bilagan till regeringens skrivelse 1976/
77:34.

Rikspolisstyrelsen anför avslutningsvis i sin skrivelse den 22 september
1977 att en förlängning av giltighetstiden för den särskilda spaningslagen
synes vara befogad, eftersom den torde ha verkan i förebyggande syfte.

Enligt regeringens förordnande hänföres till organisationer eller grupper
som avses i 20 § andra stycket UtlLf. n. organisationer eller grupper som kan
antas ha anknytning till Ustasja-rörelsen, ”Svarta September”, Japanska
Röda Armén och Röda Armé-fraktionen, även benämnd Baader-Meinhofgruppen.

KU 1977/78:35

217

Bilaga 19

PM angående regeringens handläggning av ärenden angående
regionalpolitisk! stöd m. m.

Vid utarbetandet av denna PM har med utgångspunkt i de uttalanden som
görs av departementschefen i budgetpropositionen (prop. 1977/78:100 bil. 17
s. 99) redogörelsen begränsats till att behandla det regionalpolitiska stödet.
Med hänsyn till det samband som föreligger mellan det regionalpolitiska
stödet och det statliga kreditstödet till hemslöjd, hantverk och småindustri
lämnas också en redogörelse för denna stödform.

Författningsmässigt regleras det statliga regionalpolitiska stödet i kungörelsen
(1970:180) om statligt regionalpolitisk! stöd. Enligt inledningsstadgandet
i kungörelsen är syftet med stödet att främja en samhällsekonomisk
och i övrigt lämplig lokalisering av näringslivet. Stödet utgår i första hand till
företagare i form av lokaliseringsstöd, introduktionsstöd, utbildningsstöd och
sysselsättningsstöd. För stödverksamheten finns olika stödområden, dels ett
allmänt, dels ett inre. De kommuner som innefattas i dessa stödområden
liksom de kommuner som tillhör gränsområdet till det allmänna stödområdet
anges i författningstexten.

Lokaliseringsstödet, som utgörs av lokaliseringsbidrag, avskrivningslån,
lokaliseringslån, lånegaranti och ersättning vid flyttning av företag, utgår dels
inom det allmänna stödområdet, dels inom gränsområdet till det allmänna
stödområdet. Stödet kan också under speciella förutsättningar utgå inom
övriga delar av landet. Så kan dock endast ske när avsevärda sysselsättningssvårigheter
förutses eller uppkommit till följd av industrinedläggning i
samband med omfattande branschrationalisering eller av liknande orsak.
Vidare kan stöd utanför det allmänna stödområdet utgå när särskilda skäl
talar för att ett område med ensidigt näringsliv eller isolerat läge bör tillföras
ytterligare industriell eller industriliknande verksamhet.

En allmän förutsättning för att lokaliseringsstöd skall kunna utgå är enligt
kungörelsen, att den verksamhet som stödet skall utgå till bedöms medföra
varaktig sysselsättning för arbetskraften i verksamheten eller i verksamhetsorten.
Verksamheten skall vidare få tillfredsställande lönsamhet och utövas
eller avses utövas i ort där goda förutsättningar finns för verksamheten.

Kungörelsen innehåller vidare bl. a. en bestämmelse om att lokaliseringsstöd
inte utgår om kreditstöd för samma ändamål beviljats enligt kungörelsen
(1960:372) om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri.

Frågor om lokaliseringsstöd prövas av länsstyrelse, arbetsmarknadsstyrelsen
eller regeringen beroende på ärendets karaktär. 1 princip prövar
länsstyrelse ansökningar om lokaliseringsbidrag, avskrivningslån och lokaliseringslån
till den som utövar eller ämnar utöva industriell verksamhet.
Ärende skall dock i vissa fall överlämnas till arbetsmarknadsstyrelsen, t. ex.
när de sammanlagda kostnaderna för investeringar, omsättningstillgångar

KU 1977/78:35

218

och marknadsföring uppgår till minst 1,5 milj. kr. Vissa ärenden prövas direkt
av regeringen. Så är bl. a. fallet när det är fråga om lokaliseringsstöd till företag
eller riksorganisation inom näringslivet, vars verksamhet inte är lokalt
begränsad, vid flyttning av central förvaltningsenhet från storstadsområde.
Vidare skall regeringen pröva frågan när stödet inte kan anses medföra ökad
sysselsättning i verksamheten men är av avgörande betydelse för sysselsättningen
i orten. Det ankommer också på regeringen att pröva frågor om
lokaliseringsbidrag och avskrivningslån när dessa överstiger 50 % men inte
65 % av den sammanlagda kostnaden för vissa investeringar. Normalt får
dessa typer av stöd inte överskrida 35 eller om särskilda skäl föreligger 50 %
av den sammanlagda kostnaden för dessa investeringar. I vissa fall skall
arbetsmarknadsstyrelsen överlämna ärende om lokaliseringsstöd till regeringens
prövning. Detta gäller bl. a. om stödet avser verksamhet utanför det
allmänna stödområdet eller gränsområdet till detta, eller om den sammanlagda
kostnaden för investeringar, omsättningstillgångar och marknadsföring
uppgår till minst 5 milj. kr. Beträffande övriga former av regiona [politiskt stöd
hänvisas till den till denna PM fogade skriften ”Att etablera och bygga ut
företag med regionalpolitisk! stöd”.

Kreditstödel till hemslöjd, hantverk och småindustri är avsett att främja
hemslöjd, hantverk och småindustri samt därmed jämförlig verksamhet.
Med industri jämställs därvid industriliknande verksamhet. Stödet lämnas
för nybyggnad, tillbyggnad, ombyggnad eller inredning av lokaler eller
anläggningar som är nödvändiga för verksamheten. Vidare lämnas det för
anskaffning av maskiner, arbetsredskap eller verktyg. Om särskilda skäl
föreligger kan stödet också utgå för förvärv av fabriksbyggnad som är avsedd
att användas för verksamheten eller för anskaffning av omsättningstillgångar
eller för kostnader för utveckling och marknadsföring av produkter. Om det
föreligger särskilda skäl kan kreditstöd också lämnas till sammanslutning av
företagare för att främja avsättningen av deras produkter eller för att
möjliggöra tillkomsten av kollektiva verkstadsanläggningar.

Kreditstöd får inte lämnas näringsidkare för ändamål för vilket han erhållit
lokaliseringsstöd enligt kungörelsen om statligt regionalpolitiskt stöd eller
statligt lån eller bidrag i annan form.

Kreditstöd lämnas i form av lånegaranti eller såsom hantverks- och
industrilån. Lånegaranti beslutas av statens industriverk. Är det fråga om
kreditstöd till annan verksamhet än hemslöjd, hantverk och småindustri
tillkommer beslutanderätten i vissa fall regeringen, nämligen om garantin
avser större belopp eller större industriföretag, om företaget i fråga tidigare har
fått statligt stöd med större belopp, om företaget har sådant samband med
annat industriföretag att företagens kreditförsörjning med statligt stöd bör
bedömas i ett sammanhang eller om det är tveksamt hur frågan om garantin
skall avgöras. I dessa fall skall industriverket med eget yrkande hänskjuta
frågan till regeringens avgörande.

Hantverks- och industrilån beslutas f. n. av den företagarförening inom

KU 1977/78:35

219

vars verksamhetsområde sökanden driver eller avser att driva sin verksamhet.
Ärenden om hantverks- och industrilån till företag inom textilkonfektions-
och skoindustrierna skall överlämnas till regeringens prövning,
om frågan av föreningen bedöms vara av särskild betydelse från regionalpolitisk,
sysselsättningspolitisk, branschpolitisk eller försörjningsberedskapspolitisk
synpunkt. Regeringen kan också i annan ordning bevilja hantverksoch
industrilån till företag inom dessa branscher. Vidare prövar regeringen
frågor om hantverks- och industrilån till företag som tidigare beviljats sådant
lån av regeringen. Företagarföreningen har endast under särskilda förhållanden
rätt att bevilja samma sökande lån till högre sammanlagt belopp än
300 000 kr. Det bör i sammanhanget erinras om att föreningarna fr. o. m. den
1 juli 1978 skall ombildas till stiftelser. I samband därmed har målgruppen för
den långivande verksamheten utvidgats till att omfatta även tjänsteproducerande
företag (prop. 1977/78:40, NU 1977/78:34).

Beträffande kontroll- och uppföljningsproblematiken hänvisas till arbetsmarknadsdepartementets
beslut den 8 april 1976, underbilaga A till denna
PM, samt arbetsmarknadsstyrelsens anvisningar för uppföljnings- och
bevakningsverksamheten, underbilaga B till denna PM. I budgetpropositionen
(prop. 1977/78:100 bil. 17 s. 98) uppges, att en expertgrupp (EFSU)
arbetar inom regeringskansliet med att som försöksverksamhet samordna
uppföljningen och bevakningen av statens fordringar i företag som har fått
statligt stöd. Gruppen har även till uppgift att arbeta fram förslag till åtgärder i
enskilda uppföljningsärenden och därvid både ta till vara statens rätt som
fordringsägare och söka trygga sysselsättningen i de berörda företagen.
Verksamheten uppges ha gett goda resultat, särskilt i fråga om att bevara
sysselsättningen i krisdrabbade företag.

I kungörelsen om statligt regionalpolitisktstöd regleras i 19 och 26 under
vilka betingelser lokaliseringsbidrag kan återkrävas resp. lokaliseringslån
sägas upp. Beträffande bidragen gäller att dessa kan återkrävas bl. a. om
någon väsentlig ändring sker i äganderätten till rörelsen eller om bidragstagaren
använder bidraget till annat ändamål än som avsetts. Lokaliseringslån
kan sägas upp bl. a. om låntagaren lämnat oriktig och vilseledande uppgift
som föranlett att lånet beviljas eller om låntagaren utan den lånebeviljande
myndighetens tillstånd använder lånet för annat än avsett ändamål. Samma
förutsättningar gäller i allt väsentligt för uppsägning av låneförbindelse med
statlig lånegaranti enligt kungörelsen om statligt kreditstöd till hemslöjd,
hantverk och småindustri.

I en vid årets riksdag väckt motion (1977/78:486) av Hagar Normark (s) och
Åke Gillström (s) påtalas att vissa undersökningar visat, att en stor del av
lånen - sammanlagt 200-300 milj. kr. - hamnat i privata företag. Mot
bakgrund bl. a. härav ifrågasätts i motionen, om gällande regler är tillfredsställande
ur uppföljnings- och kontrollsynpunkt. 1 motionen föreslås därför
en översyn av gällande regler för kontroll och uppföljning av lokaliseringsstöd

KU 1977/78:35

220

och att därvid också övervägs att ge länsstyrelserna ökade resurser för denna
kontrollverksamhet.

I 1977/78 års budgetproposition (prop. 1977/78:100 bil. 17, industridepartementets
verksamhetsområde) anförs bl. a. (s. 99), att regeringen i några fall
beviljat statligt regionalpolitisk! stöd och kreditstöd som inte helt har stämt
överens med de av statsmakterna antagna grunderna för dessa stödformer.
Som orsak härtill uppges, att regeringen i dessa fall bedömt statligt stöd ha
varit nödvändigt med hänsyn till konsekvenserna för sysselsättningen vid ett
uteblivet stöd; det har varit fråga om företag med avgörande betydelse för
sysselsättningen på en ort. Någon för ändamålet helt lämpad stödform har
inte funnits och besluten har inte kunnat uppskjutas på grund av ärendenas
brådskande natur. Ofta har det gällt att vinna tid för att få möjlighet att
undersöka förutsättningarna för en rekonstruktion av det berörda företaget.
Sålunda har i några fall statlig lånegaranti beviljats enligt kungörelsen
(1960:372)om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri trots
att det vid beslutstillfället bedömdes som sannolikt att staten redan efter kort
tid skulle tvingas infria garantin och efterge sina krav gentemot låntagaren.
Vidare har regeringen i ytterligare några fall beviljat lånegarantier med
mycket höjt risktagande. I ett fall har lokaliseringslån lämnats till en
intresseförening av anställda vid ett nedläggningshotat företag för att
föreningen skulle kunna överta aktierna i bolaget.

Statens industriverk (SIND) har i skrivelse till regeringen den 24 januari
1978 hemställt om en höjning av verkets garantiram för statlig garanti för lån
till hantverks- och industriföretag m. m. och samtidigt yrkat att regeringen
skall framlägga förslag till riksdagen om formerna för sysselsättningsstöd till
krisdrabbade företag som saknar långsiktiga utvecklingsmöjligheter så att de
nuvarande industrilånegarantierna i fortsättningen inte behöver utnyttjas för
sådana ändamål. I skrivelse i december 1977 hade SIND bl. a. pekat på
tendensen att allt fler ärenden gick direkt till industridepartementet och att en
växande del av garantilåneramen togs i anspråk för beslut av regeringen.
Denna fråga tas nu upp i SIND:s framställning och SIND anför därvid
följande:

Regeringen har under innevarande budgetår ställt ut garantier till ungefär
samma belopp som verket. Under budgetåret 1976/77 var motsvarande siffra
98 milj. kr. för SIND och 130 milj. kr. för regeringen.

Antalet ärenden har fördelats enligt följande:

74/75 75/76 76/77 77/78 (t. o. m. 31/12)

SIND 67 54 77 63

Regeringen 9 38 70 38

Totalt

76 92 147

101

KU 1977/78:35

221

Av de av regeringen beslutade ärendena har 1976/77 55 st. och 1977/78
(t. o. m. 31/12)23 gått direkt till departementet och avgjorts utan hörande av
SIND. En sådan handläggningsordning överensstämmer inte med bestämmelserna
i kungörelsen/förordningen om statligt kreditstöd till hemslöjd,
hantverk och småindustri.

Regeringens beslut synes även baseras på andra kriterier än de som anges i
förordningen och som verket har att följa vid sin behandling av låneärenden.
Industriministern berör denna fråga i årets budgetproposition (prop. 1977/
78:100, bilaga 17, s. 99) där bl. a. följande framförs:

”Riksdagen bör i detta sammanhang underrättas om att regeringen i några
fall har beviljat statligt regionalpolitisk! stöd och kreditstöd som inte helt
stämt överens med de av statsmakterna antagna grunderna för dessa
stödformer. Orsaken till detta är att regeringen har bedömt att statligt stöd i
dessa fall har varit nödvändigt med hänsyn till branschresurserna för
sysselsättningen vid ett uteblivet stöd. Det har varit fråga om företag med
avgörande betydelse för sysselsättningen på en ort. Någon för ändamålet helt
lämpad stödform har inte funnits, och besluten har inte kunnat skjutas upp på
grund av ärendenas brådskande natur.”

I vissa situationer kan det vara motiverat att finansiellt stödja företag som
inte har företagsekonomiska förutsättningar att leva vidare på sikt, om
därigenom allvarliga kortsiktiga sysselsättnings- och sociala störningar kan
förhindras. Verket finner det emellertid olämpligt att garantier enligt den
aktuella förordningen används för detta ändamål. Verket bedömer således att
det i dagsläget finns stor risk för att framställningar från flera mindre och
medelstora företag som i och för sig har utvecklingsmöjligheter men saknar
bankmässiga säkerheter måste avvisas på grund av att den totala garantiramen
är otillräcklig då denna inte har dimensionerats för att täcka såväl
långsiktiga expansionsbehov som mer kortsiktiga sysselsättningsmotiverade
insatser.

Verket finner det besvärande att kriterier som saknar stöd i gällande
författning kan läggas till grund för beslut om lånegarantier. Detta skapar
tveksamhet hos såväl de sökande företagen som hos den personal som har att
handlägga dylika ärenden om vilka regler som skall tillämpas.

Verket bedömer det som sannolikt att det även i fortsättningen kommer att
uppstå fall där extraordinära stödinsatser från samhällets sida blir nödvändiga
för att kortsiktigt bevara viss sysselsättning. Det är därför angeläget att
instrument skapas som kan utnyttjas i sådana situationer.

Även under tidigare år har det förekommit att regeringen i efterhand
redovisat avsteg från av riksdagen godkända riktlinjer för regionalpolitisk!
stöd. Från senare tid kan nämnas prop. 1971:1 bil. 13 (inrikesdepartementet)
s. 108 ang. lokaliseringsbidrag, prop. 1975:1 bil. 13 (arbetsmarknadsdepartementet)
s. 146 ang. stöd till industricentra och 147 ang. utbildningsstöd och
1975/76:100 bil. 13 (arbetsmarknadsdepartementet) s. 89 ang. utbildningsstöd.
Utdrag ur nämnda budgetpropositioner, underbilaga C, liksom dåvarande
inrikesutskottets yttrande år 1975 (InU 1975:7 s. 25), underbilaga D.
Beträffande övriga anmälningar i budgetpropositionerna har utskottet inte
gjort någon särskild kommentar.

Avslutningsvis kan nämnas, att inom industridepartementet bereds

16 Riksdagen 1977/78. 4 sami Nr 35

KU 1977/78:35

222

årligen ca 500 ärenden om stöd m. m. enligt kungörelsen (1970:180) om
statligt regionalpolitisk! stöd och kungörelsen (1960:372) om statligt kreditstöd
till hemslöjd, hantverk och småindustri.

KU 1977/78:35

223

Underbilaga A

ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET

1976-04-08

Fullmäktige i riksbanken
Riksrevisionsverket
Arbetsmarknadsstyrelsen
Statens industriverk

Föreskrifter rörande uppföljningen av ärenden angående statligt stöd i form
av lokaliseringsstöd, utbildningsstöd, industrigarantilån, hotellgarantilån
samt hantverks- och industrilän

I brev 1973-06-05 till fullmäktige i riksbanken, riksrevisionsverket,
arbetsmarknadsstyrelsen och samtliga länsstyrelser har Kungl. Maj:t
meddelat föreskrifter rörande uppföljningen av ärenden angående statligt
stöd i form av lokaliseringsstöd, utbildningsstöd, industrigarantilån, hotellgarantilån
samt hantverks- och industrilån.

Regeringen har denna dag förordnat om ändring i kungörelsen (1960:372;
omtryckt 1973:550, ändrad senast 1975:123) om statligt kreditstöd till
hemslöjd, hantverk och småindustri. Med anledning därav meddelar regeringen
att föreskrifterna i förutnämnda brev skall ha följande ändrade lydelse
fr. o. m. den dag, då de av regeringen denna dag beslutade ändringarna i
kungörelsen träder i kraft.

A rbetsmarknadsstyrelsen

1. Driver företagare, som beviljats lokaliseringsstöd, rörelse i flera län,
skall arbetsmarknadsstyrelsen besluta vilken länsstyrelse, som skall ansvara
för uppföljningen. Har företagare beviljats även industrigarantilån, hotellgarantilån
eller hantverks- och industrilån, skall sådant beslut fattas efter
samråd med statens industriverk.

2. Arbetsmarknadsstyrelsen skall besluta om åtgärd i uppföljningsärende,
som länsstyrelse hänskjuter till ämbetsverket. När risk föreligger, att
åtgärden kan väsentligt påverka statens betalningsansvar för lämnat kreditstöd
i form av industrigarantilån, hotellgarantilån eller fordringar på grund av
hantverks- och industrilån, skall samråd ske med statens industriverk.

Arbetsmarknadsstyrelsen äger - med eget förslag till åtgärd - hänskjuta
sådant ärende till regeringen. Avser ärendet företag inom textil-, konfektions-
och skoindustrierna skall ärendet överlämnas till regeringen.

3. Arbetsmarknadsstyrelsen skall-efter samråd med statens industriverk

KU 1977/78:35

224

- lämna länsstyrelser och företagareföreningar anvisningar rörande uppföljnings-
och bevakningsverksamheten. Sådana anvisningar av generell
karaktär skall lämnas efter samråd även med expertgruppen för samordningsoch
uppföljningsärenden i arbetsmarknadsdepartementet.

Statens industriverk

4. Driver företagare, som har beviljats industrigarantilån eller hotellgarantilån
eller som har beviljats hantverks- och industrilån av regeringen,
rörelse i flera län, skall statens industriverk besluta vilken länsstyrelse, som
skall ansvara för uppföljningen. Har företagare beviljats även lokaliseringsstöd,
skall sådant beslut fattas efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen.

5. Statens industriverk skall besluta om åtgärd i uppföljningsärende, som
länsstyrelse hänskjuter till ämbetsverket. När det är påkallat av regional - eller
arbetsmarknadspolitiska skäl eller risk föreligger, att åtgärden kan väsentligt
påverka statens betalningsansvar eller fordringar för lämnat lokaliseringsstöd,
skall samråd ske med arbetsmarknadsstyrelsen.

Statens industriverk äger - med eget förslag till åtgärd - hänskjuta sådant
ärende till regeringen. Avser ärendet företag inom textil-, konfektions- och
skoindustrierna, skall ärendet överlämnas till regeringen.

6. Statens industriverk skall efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen
lämna länsstyrelser, riksbankens avdelningskontor och företagareföreningar
anvisningar rörande uppföljnings- och bevakningsverksamheten. Sådana
anvisningar av generell karaktär skall lämnas efter samråd även med
expertgruppen för samordnings- och uppföljningsärenden i arbetsmarknadsdepartementet.

7. Statens industriverk skall samråda med arbetsmarknadsstyrelsen före
beslut med anledning av anmälan enligt punkt 11. Beslutet skall anmälas till
expertgruppen.

Länsstyrelserna

8. Länsstyrelse skall besluta om åtgärd i uppföljningsärende angående
lokaliseringsstöd, industrigarantilån eller hotellgarantilån,som hänskjuts till
länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall besluta om åtgärd också i sådant uppföljningsärende
angående hantverks- och industrilån som med stöd av 31 §
andra stycket kungörelsen om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och
småindustri skall tas upp av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen skall antingen själv besluta om åtgärd eller med eget förslag,
jämte utredning i saken, hänskjuta ärendet till arbetsmarknadsstyrelsen i
fråga om lokaliseringsstöd och till statens industriverk i fråga om industrigarantilån
eller hotellgarantilån eller hantverks- och industrilån som avses i
första stycket.

9. Länsstyrelses beslut om åtgärder i uppföljningsärende skall, jämte

KU 1977/78:35

225

utredning i ärendet, tillställas arbetsmarknadsstyrelsen i fråga om lokaliseringsstöd
och statens industriverk i fråga om industrigarantilån eller hotellgarantilån
eller hantverks- och industrilån som avses i punkt 8.

Beslutet, jämte utredningen, skall samtidigt för kännedom tillställas
statens industriverk resp. arbetsmarknadsstyrelsen samt expertgruppen.

10. Vid beredning av uppföljningsärende hos länsstyrelse bör företrädare
för länsarbetsnämnden och företagareföreningen medverka. Kontakt bör
hållas även med vederbörande kronofogdemyndighet.

11. Om länsstyrelse i uppföljningsärende anser att företagareförening vid
beviljande av hantverks- och industrilån, vid administration av industrigarantilån
eller vid uppföljning av lokaliseringsstöd, industrigarantilån samt
hantverks- och industrilån inte iakttagit bestämmelserna i gällande kungörelser
eller eljest brustit i sina åligganden, skall länsstyrelsen genast anmäla
detta till statens industriverk.

12. För register och diarier hos länsstyrelse över anmälda uppföljningsärenden
gäller kungörelsen (1939:7) med förordnanden på civilförvaltningens
område jämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249)om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar.

Företagareföreningarna

13. Den rutinmässiga uppföljningen i ärenden angående lokaliseringsstöd,
industrigarantilån eller hantverks- och industrilån åvilar företagareföreningen
i det län där stödtagaren driver den rörelse för vilken stödet beviljats
Driver stödtagare, som har fått lokaliseringsstöd eller industrigarantilån,
rörelse i flera län, åvilar den rutinmässiga uppföljningen företagareföreningen
i det län, där uppföljningen skall ske enligt beslut av arbetsmarknadsstyrelsen
eller statens industriverk (se punkterna 1 och 4).

Har flera företagareföreningar lämnat hantverks- och industrilån till
företagare med verksamhet i flera län, skall samråd i fråga om uppföljningen
äga rum mellan föreningarna.

14. Företagareförening skall vid anfordran lämna länsarbetsnämnd biträde
vid uppföljningen i ärende angående utbildningsstöd.

15. Företagareförening skall inhämta de uppgifter av betydelse för uppföljningsverksamheten
som kan lämnas av länsstyrelse, länsarbetsnämnd,
kronofogdemyndighet, banker samt näringslivets och arbetsmarknadens
organisationer.

16. Företagareförening skall omedelbart anmäla till länsstyrelsen, när
enligt föreningens bedömning påtaglig risk föreligger för att statens ansvar
som kredit- resp. garantigivare avsevärt ändras i jämförelse med förhållandena
vid tidpunkten för beslut om stödet.

17. Kan beslut av företagareföreningens styrelse icke avvaktas, får
anmälan till länsstyrelse göras av föreningens ordförande. Till anmälan skall
fogas utredning i ärendet. Om sådan anmälan skall föreningens styrelse

15 Riksdagen 1977/78. 4 sami. Nr 35

KU 1977/78:35

226

snarast underrättas.

18. Beslut om särskilda uppfÖljningsåtgärder skall - om annat ej föreskrives
- verkställas av företagareföreningen.

Riksbankens avdelningskontor

19. Föreskrifterna i punkterna 13 och 15-17 angående uppföljning skall
äga motsvarande tillämpning i fråga om hotellgarantilån. Vad där sägs om
företagareförening gäller i tillämpliga delar riksbankens avdelningskontor.

Länsarbetsnämnderna

20. Länsarbetsnämnd skall handha den rutinmässiga uppföljningen i
ärende angående utbildningsstöd enligt närmare föreskrifter av arbetsmarknadsstyrelsen.
Nämnden får vid behov påkalla biträde av företagareföreningen.

Regeringen hemställer till fullmäktige i riksbanken, att innehållet i detta
beslut delges riksbankens vederbörande kontor för kännedom och efterrättelse.

På regeringens vägnar
INGEMUND BENGTSSON

Bo Widlund

KU 1977/78:35

227

Underbilaga B

Anvisningar för uppföljnings- och bevakningsverksamheten

Enligt Kungl. Brev den 5 juni 1973 skall arbetsmarknadsstyrelsen och
statens industriverk efter samråd lämna länsstyrelser och företagarföreningar
anvisningar rörande uppföljnings- och bevakningsverksamheten beträffande
företag som erhållit statligt stöd jämlikt kungörelserna 1970:180 och
1960:372. Anvisningar av generell karaktär skall lämnas efter samråd med
expertgruppen för samordnings- och uppföljningsärenden (EFSU).

I enlighet härmed lämnar arbetsmarknadsstyrelsen och industriverket
följande generella anvisningar rörande uppföljningsverksamheten. Anvisningarna
avser endast att ge allmänna riktlinjer. De olika ärendenas natur
måste bli avgörande för vilka åtgärder som är lämpliga i det konkreta
fallet.

Verksamhetens inriktning

Uppföljningsverksamheten skall syfta till att bevaka de statliga intressena i
företag som erhållit statligt stöd. Om utvecklingen i sådant företag är
otillfredsställande bör uppföljningen i första hand inriktas på att klarlägga
förutsättningarna för fortsatt lönsam drift, varvid sysselsättningsintresset och
andra samhälleliga intressen bör beaktas. I de fall det bedöms som icke
realistiskt att trygga driften bör uppföljningsåtgärderna begränsas till att
bevaka statens ekonomiska engagemang.

Det är viktigt att en prioritering sker efter ärendenas betydelse. Särskilt
betydelsefulla bör sådana ärenden anses vara som är av större arbetsmarknadspolitisk!
intresse eller där de statliga engagemangen är stora.

Informationsflödet

Informationen om stödföretagen bör samlas hos företagareföreningarna.
Det åligger föreningarna att fortlöpande inhämta den muntliga och skriftliga
information som behövs för uppföljningsverksamheten. Det kan ske genom
löpande kontakter och systematiska resultat-, balans- och likviditetsanalyser
och av budget- och kreditvärdighetskontroll. Kraven på materialets utförlighet
växlar givetvis från fall till fall. Det är viktigt att tidig information
eftersträvas.

För att underlätta företagareföreningarnas arbete med uppföljningen bör
det ankomma på länsstyrelse, länsarbetsnämnd och kronofogdemyndighet
att delge föreningarna sådan information, som är av betydelse för uppföljningsarbetet.
Föreningarna bör även inhämta information, som kan lämnas
av kreditinstitut, lokal skattemyndighet eller näringslivets och arbetsmarknadens
organisationer. Beträffande företag, som erhållit även annat statligt

KU 1977/78:35

228

stöd, bör ett nära samarbete i uppföljningen äga rum med resp. kreditgivare.

Samordning

Uppföljningsuppgifterna förutsätter ett nära samarbete mellan företagareföreningen
och de lokala myndigheterna, i första hand länsstyrelse och
länsarbetsnämnd.

Det är viktigt att arbetet fungerar snabbt och effektivt. En arbetsgrupp bör
bildas, där länsstyrelse, länsarbetsnämnd och företagareförening är representerade.
Gruppen bör hålla kontakt med vederbörande kronofogdemyndighet.

På grundval av den information som företagareföreningen erhållit
bedömer föreningen om ett ärende bör hänskjutas till länsstyrelsen. Anmälan
skall då med erforderlig utredning ske skriftligen. Eftersom ärendena i många
fall kräver snabbhet i handläggningen kan det vara lämpligt att besluten i
dessa frågor delegeras till ordföranden i föreningen.

I fråga om hantverks- och industrilån begränsas dock handläggningen från
företagareföreningens sida till samrådsförfarande.

Beredning av ärenden

Efter anmälan till länsstyrelsen bör beredning av ärendet ske inom
arbetsgruppen. Beredningen bör leda fram till ett förslag till åtgärder, vilket
föreläggs landshövdingen.

Det är viktigt att möjligheterna beaktas att lösa uppkomna problem
regionalt. Företagareföreningens kreditgivning bör här uppmärksammas
liksom möjligheterna till moratorium, ackordseftergift av skatteskulder
genom länsstyrelsens medverkan, kapitaltillskott från nya intressenter
m. m.

Utredningen

Utredningen bör ske så snabbt som möjligt med hänsyn till att dessa
ärenden i regel är av brådskande natur. Uppgifterna bör därför begränsas till
vad som oundgängligen erfordras som beslutsunderlag.

Motsvarande uppgifter som erfordras för beslut om statligt stöd bör
föreligga i uppföljningssammanhang. Av särskilt värde - speciellt i mer
omfattande rekonstruktionsärenden - är följande uppgifter.

KU 1977/78:35 229

TILLGÅNGSSIDAN

Kundfordringar m. m.

Åldersfördelning, fördelning på svenska och utländska kunder.
Förekomsten av kvittningsgilla motfordringar.

Förekomsten av factoring.

Varulager

Sammansättning av råvaror, halvfabrikat och färdigvaror.

Tillämpade värderingsprinciper och skedda ändringar i dessa.

Immateriella tillgångar

Patent- och licensrätter, royalties, rätt till mönster, former och modeller.

Mask inpark

Dess modernitet och troliga värde. Förekomsten av äganderättsförbehåll.

Fast igheter
Taxeringsvärde och troligt saluvärde.

SKULDSIDAN

Leverantörer

Större leverantörer och i vad mån dessa har statligt kreditstöd.

Större kundförskott och eventuella garantier för dessa.

Statens engagemang

Härunder bör även anges skatter, avgifter etc.

Övriga krediter
Storleken och villkoren för dessa.

KU 1977/78:35

230

Leveransgarantier

Storleken bör anges.

Ovanstående uppgifter bör kompletteras med en sammanställning av
ålderssammansättningen hos personalen, uppgifter i vad mån risk föreligger
att det statliga lönegarantisystemet behöver utnyttjas och en bedömning om
alternativa möjligheter till sysselsättning för den berörda personalen. Till
utredningen bör givetvis fogas även övriga uppgifter som bedöms som
väsentliga i ärendet.

Det är viktigt att vederbörande företags styrelse i förekommande fall
upprättar likvidationsbalansräkning. I utredningen bör göras en bedömning
om företaget är likvidationsskyldigt enligt aktiebolagslagen. En budget för
den närmaste framtiden bör redovisas. Härvid är det av betydelse att
orderstocken anges fördelad på kunder med en uppskattning av lönsamheten
för de olika delarna.

Slutligen bör i förekommande fall utredningen även innehålla förslag hur
bevakning av statens fordran bör ske. Härvid bör bl. a. hänsyn tas till
borgensmans ansvar och hans möjligheter att infria sitt ansvar.

Verkställighet av beslut

Om ej annat bestäms skall verkställigheten av beslut i uppföljningsärende
ske genom företagareföreningarna.

Erfarenhetsutbyte

Då det är fråga om en försöksverksamhet är det av väsentlig betydelse att
länsmyndigheterna och företagareföreningarna delger arbetsmarknadsstyrelsen
och industriverket gjorda erfarenheter.

ARBETSMARKNADSSTYRELSEN STATENS INDUSTRIVERK

KU 1977/78:35

231

Under bi laga C

Prop. 1971:1 Bilaga 13 Inrikesdepartementet (s. 108)

I detta sammanhang bör för riksdagen anmälas att Kungl. Maj:t under
hösten 1970 i ett fall - med avsteg från de av riksdagen godkända principerna
för lokaliseringsstöd (prop. 1970:75 s. 212, SU 103, rskr 270)-har beviljat ett
företag lokaliseringsbidrag vid förvärv av ledig fabrikslokal. Det gällde ett
företag i det inre stödområdet på en ort, där någon risk för snedvridande
prisbildningseffekt inte kunde anses föreligga. Bidraget utgjorde en
nödvändig förutsättning för att fortsatt drift av företaget skulle bli möjlig. Om
riksdagen inte gör erinran häremot bör Kungl. Maj:t ha möjlighet att även
framdeles i likartade undantagsfall inom det allmänna stödområdet bevilja
lokaliseringsbidrag och avskrivningslån vid förvärv av fabrikslokal om
synnerliga skäl härför föreligger.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t föreslår
riksdagen

att till Lokaliseringsbidrag för budgetåret 1971/72 anvisa ett reservationsanslag
av 65 000 000 kr.

Prop. 1975:1 Bilaga 13 Arbetsmarknadsdepartementet (s. 146)

Enligt gällande regler kan utbildningsstöd beviljas för det antal personer
som nyanställs i nystartad eller utvidgad verksamhet. Riksdagen bör
underrättas om att Kungl. Maj:t i några fall har beviljat utbildningsstöd för
utbildning av redan anställd personal. Det har i dessa fall varit fråga om
nedläggningshotade företag som har övertagits av nya ägare. I samband med
övertagandet har verksamheten omorganiserats, och ett behov har uppstått
att utbilda personalen för nya arbetsuppgifter.

För budgetåret 1975/76 beräknar jag medelsbehovet till 65 milj. kr. för
delprogrammet Lokaliseringsutbildning.

Prop. 1975/76:100 Bilaga 13 Arbetsmarknadsdepartementet (s. 169)

Fr. o. m. den 1 juli 1975 benämns det individuellt avpassade utbildningsstödet
enbart utbildningsstöd. Från samma tidpunkt benämns det s. k.
schablonstödet introduktionsstöd. Fr. o. m. budgetåret 1976/77 bör därför
utbildningsstöd och introduktionsstöd redovisas som skilda delprogram.
Ändringen är föranledd av vissa missuppfattningar om syftet med introduktionsstödet.
Avsikten med stödet är att det skall vara ett allmänt introduktions-
och inkörningsstöd. Således finns det inte något krav om att utbildning
skall anordnas enligt en detaljerad plan. Under femårsperioden 1973/
74-1977/78 bedömer jag att utbildningsstöd och introduktionsstöd kommer
att beviljas till ett belopp som ryms inom den för lokaliseringsutbildning

KU 1977/78:35

232

fastställda ramen om 325 milj. kr. För budgetåret 1976/77 beräknar jag
medelsbehovet för delprogrammet Utbildningsstöd till 37 milj. kr. och
medelsbehovet för delprogrammet Introduktionsstöd till 28 milj. kr.
Riksdagen bör i detta sammanhang underrättas om att regeringen i några fall
har beviljat utbildningsstöd för utbildning av redan anställd personal. Det har
varit fråga om nedläggningshotade företag, som har övertagits av nya ägare
och i samband därmed har haft behov av att utbilda personalen för nya
arbetsuppgifter.

KU 1977/78:35

233

Undei bilaga D

InU 1975:7 (s. 25)

Vidare anmäls (s. 146-147) att regeringen i några fall beviljat foretag
utbildningsstöd för redan anställd personal, ehuru sådant stöd är avsett för
personer som nyanställs i nystartad eller utvidgad verksamhet. Utskottet
noterar att behovet av liknande avsteg från riktlinjerna för stödet i
fortsättningen torde minska genom tillkomsten av det arbetsmarknadspolitisk!
motiverade bidraget till företag för utbildning av anställda vid påtaglig
risk för permittering eller avskedande.

För statlig garanti för lån i lokaliseringssyfte till rörelsekapital bör för nästa
budgetår i enlighet med propositionens förslag fastställas en ram om 25 milj.
kr.

KU 1977/78:35 234

Innehållsförteckning

sid.

Granskningsarbetets omfattning och inriktning 1

Översiktlig redovisning av regeringsprotokollens innehåll m. m. 2

Utskottets granskning 3

1. Vissa frågor rörande regeringsärendenas beredning 3

2. Talerätt mot enskilt statsråds beslut 5

3. Remisser till lagrådet under år 1977 8

4. Propositionsavlämnandet till riksdagen 10

5. Utgivningen av Svensk författningssamling 12

6. Riksdagens skrivelser till regeringen 15

7. Interpellationer och frågor 16

8. Handläggningen av ärenden enligt byggnadslagstiftningen
18

9. Angående regeringens åtgärder rörande Norrbottens Järn verk

(NJA) efter utskottets granskning av Stålverk 80-ärendet 23

10. Regeringens handläggning av energifrågorna 26

11. Beslut om devalvering 1977 28

12. Regeringens handläggning av frågor med anknytning till de

s. k. SAS-frikorten 29

13. Vissa uttalanden av kommunministern 31

14. Övriga frågor 32

a) Handläggning av ärenden rörande utvisning av utländska

medborgare 32

b) Handläggning av ärenden angående regionalpolitisk! stöd

m. m. 32

c) Information från justitiedepartementet angående innehållet

i 1976 års reform på vårdnadslagstiftningens område 32

Reservationer 33

BILAGOR

1. Regeringsärenden 1976 och 1977. 42

2. PM angående beredningen av ärenden inom regeringskansliet
44

3. Statsrådsberedningens organisation och arbetsuppgifter

m. m. 54

4. Statsrådsberedningens språkexperter 58

5. Förteckning över organ för samråd med departementen

(1978) 60

6. Förteckning över organ för samråd med departementen

(1976) 80

KU 1977/78:35

7. Statsrådsberedningens anvisningar beträffande samrådsorg 8.

Förteckning över de under 1977 av lagrådet granskade
propositionerna

9. Tabeller (A-D) över propositionsavlämnandet till riksdagen 10.

Tabell över regeringens behandling av riksdagens skrivelser

1976-11-01-1977-11-30

11 A. Diagram över antalet interpellationer och frågor

1971-1977

11 B. Förteckning över tidsöverdrag vid besvarandet av frågor.

11 C. Förteckning över interpellationer och frågor till statsminis tern 12

A. Kort översikt av gällande rätt på byggnadslagstiftningens

område

12 B. PM med vissa uppgifter om regeringsbeslut angående

dispens från det s. k. tätortsbebyggelseförbudet (inkl. referat
av dispensbeslut)

12 C-E. Regeringsbeslut ang. fastställelse av stadsplan m. m.

13. PM angående regeringens åtgärder rörande Norrbottens
Järnverk (NJA) efter utskottets granskning av Stålverk 80-ärendet

14. Regeringens handläggning av energifrågorna

15 A-C.Kommunikéer från Sveriges riksbank angående devalveringsbeslut
1977 samt intervju med ekonomiminister Gösta
Bohman

16. Riksdagens ombudsmäns beslut rörande skatterättslig
behandling av förmåner i form av fria resor med SAS
m. m.

17. PM angående kommunministerns uttalanden rörande
delning av kommun

18. PM angående regeringens tillämpning av terroristlagstiftningen 19.

PM angående regeringens handläggning av ärenden angående
regionalpolitisk! stöd m. m.

235

94

96

98

102

103

104

105

110

117

149

156

160

193

205

209

212

217

■

-

GOTAB Slockholm 1978

Departe- ment	Kate- gori 1	2	3	4	Summa	Kate- gori 2	3	4	Summa
Ju	8	1		23	32	1	_	12	13
UD	2	-	-	-	2	-	-	1	1
Fö	1	1	1	-	3	-	-	1	1
S	4	-	-	1	5	-	-	7	7
K	7	5	-	2	14	1	-	5	6
E	4	-	-	2	6	1	-	2	3
Bu	7	1	-	7	15	-	-	5	5
U	7	9	-	4	20	8	-	4	12
Jo	7	-	-	5	12	2	-	6	8
H	2	-	-	-	2	-	-	1	1
A	2	1	-	-	3	1	-	3	4
Bo	6	5	-	1	12	2	-	1	3
1	6	5	-	1	12	1	-	3	4
Kn	3	1	-	1	5	1	-	2	3
Summa	66	29	1	47	143	18		53	71

Nr	Interpellant	Rubrik
4	Herr Werner i Tyresö (vpk)	om åtgärder för att dämpa infla-tionen, m. m.
13	Herr Helén (fp)	om energisparande
24	Herr Björck i Nässjö (m)	om bidrag från utländsk källa till politisk eller facklig organi-sation
35	Herr Nilsson i Tvärålund (c)	om samordning av skilda sys-selsättnings- och befolknings-prognoser
37	Herr Svensson i Kungälv (s)	om en ny ekonomisk världsord-ning
38	Herr Strindberg (m)	om svenska åtgärder med an-ledning av rättegång i Estland
51	Herr Hermansson (vpk)	om arbetsbyte för tjänstemän i statlig och kommunal förvalt-ning
84	Herr Bohman (m)	om löntagarfonder
121	Herr Ahlmark (fp)	om åtgärder mot ungdomsar-betslösheten
155	Herr Strindberg (m)	om ökad frihet för de baltiska folken
156	Herr Wijkman (m)	om tillämpningen i Sovjet-unionen av Helsingforsavtalets bestämmelser
173	Herr Gustavsson i Alvesta (c)	om kollektivanslutning av fack-liga avdelningar till politiskt

148	Herr Carlsson i Tyresö (s)	om användningen av kärnkraft efter år 1985	Statsrådet Olof Johans
157	Herr Gahrton (fp)	om pensionärernas medverkan i överläggningar om den eko-nomiska politiken	Socialministern
167	Herr Biörck i Värmdö (m)	om en översyn av befolknings-utvecklingen	Socialministern
186	Herr Palme (s)	om användningen av kärnkraft efter år 1985	Statsministern
372	Fru Marklund (vpk)	om de allmänna barnbidragen	Socialministern
373	Herr Svensson i Malmö (vpk)	om devalveringen	Ekonomiministern
383	Herr Måbrink (vpk)	om ökad offentlig insyn i administrativa åtgärder mot ter-rorism	Statsrådet Ola Ullsten
431	Herr Pettersson i Lund (s)	om tidsfristen för besvarande av frågor till statsråd	Statsministern
436	Herr Hermansson (vpk)	om de anställdas inflytande vid beslutet om sammanslagning av Volvo och SAAB-SCANIA	Industriministern
437	Herr Hermansson (vpk)	om maktkoncentrationen genom sammanslagning av storföretag	Industriministern
438	Herr Hermansson (vpk)	om beslutanderätten inom stor-företag	Industriministern
445	Herr Hermansson (vpk)	om frågeinstituten i riksdagen	Statsministern
456	Herr Hellström (s)	om avveckling av bidrag till regeringspartier från privata fö-	Statsministern

100 Belgiska francs	11.8785	12.4250
100 Danska kronor	71.020	74.290
100 Holländska floriner	172.265	180.195
100 Norska kronor	80.770	84.490
100 Tyska mark	183.100	191.515