KU 1977/78:33

Konstitutionsutskottets betänkande

1977/78:33

med anledning av motioner rörande den regionala samhällsförvaltningens
organisation m. m.

Motionerna

I motionen 1977/78:280 av Börje Nilsson (s) hemställs "att riksdagen hos
regeringen begär en översyn av landshövdingeämbetet i syfte att anpassa
uppdraget till dagens samhälle i enlighet med vad som anges i motionen".

1 motionen anförs att landshövdingeämbetet inte står i vidare väl
överensstämmelse med demokratins principer. Ett system med opolitiska
ämbetsmän som landshövdingar kan enligt motionären inte vara riktigt i
dagens läge med folkvalda representanter i styrelserna. Genom att landshövdingen
har att ta ställning i rent politiska frågor bör befattningen också
betraktas som ett politiskt uppdrag. Det kan enligt motionären övervägas om
inte uppdraget som landshövding bör följa regeringens sammansättning. Han
har att på länsplanet företräda regeringen men bör samtidigt vara länets
ombud gentemot den centrala statsmakten. En av förutsättningarna för
tjänsten måste vara att han är väl förtrogen med länets förhållanden.

I motionen 1977/78:922 av herr Palme m. fl. (s) hemställs "att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen rörande
en samordning av arbetet inom decentraliserings- och länsdemokratiutredningarna
och utredningen om organisationen av länsstyrelsernas planeringsavdelningar
och administrativa enheter samt i övrigt rörande den regionala
samhällsförvaltningen".

I motiveringen skisserar motionärerna den utveckling som skett under
senare år rörande den regionala samhällsförvaltningen och den kommunala
självstyrelsen. I denna del hänvisas till motionen. Enligt motionen är frågan
om den regionala samhällsplaneringens organisation av stor betydelse såväl
från demokratiska som från förvaltningsadministrativa synpunkter. Det
omfattande utredningsarbete som bedrivits på detta område har aktualiserat
en mängd frågor av principiell och praktisk innebörd. Utredningsarbetet
fortsätter nu i tre olika utredningar - decentraliseringsutredningen, utredningen
om en vidgad länsdemokrati samt utredningen om organisationen av
länsstyrelsernas planeringsavdelningar och administrativa enheter. Motionärerna
anför att dessa utredningsuppgifter berör varandra nära och att det är
olyckligt att på detta sätt splittra upp utredningsarbetet. Frågorna är så
komplicerade och sammanvävda att de bör bli föremål för en samlad
bedömning. Enligt motionärerna bör de tre utredningarna upplösas och
arbetet drivas vidare i en ny utredning. Denna bör ges direktiv att

1 Riksdagen I977/78. 4 saini. Nr JJ

KU 1977/78:33

förutsättningslöst ta ställning till den regionala samhällsorganisationen med
beaktande av de krav som måste ställas på en decentraliserad organisation där
statsmakternas möjligheter att övergripande ansvara för samhällsutvecklingen
bevaras. Med ett utredningsarbete splittrat på flera utredningar och
med de direktiv som utredningen om en vidgad länsdemokrati arbetar efter
kan en sådan målsättning inte uppnås.

Motionärerna anför också att det är nödvändigt att i avvaktan på en samlad
översyn av den regionala samhällsförvaltningen visa återhållsamhet med
delreformer som inte kan bedömas i sitt sammanhang. Konsekvenserna
riskerar annars att bli oöverblickbara och resultatet kan enligt motionärerna
totalt sett bli att den kommunala demokratin på primärkommunal nivå
urholkas samtidigt som statsmakternas möjligheter att övergripande ansvara
för samhällsutvecklingen försvagas.

Pågående utredningsarbete

Allmänt

Den regionala samhällsförvaltningens organisation har varit föremål för
utredning i flera olika sammanhang sedan 1960-talet. Konstitutionsutskottet
lämnade i sitt betänkande KU 1975/76:55 en utförlig redovisning av detta
arbete och av riksdagsbehandlingen av olika frågor rörande dessa utredningar.
För en redovisning av det tidigare utredningsarbetet hänvisas till
detta betänkande.

Decentraliseringsutredningen (Kn 1975:01)

Decentraliseringsutredningen (Kn 1975:01) tillkallades under våren 1975
med uppgift att pröva decentraliseringsfrågan över hela det statliga förvaltningsområdet
med undantag av domstolarna, utrikesförvaltningen, det
militära försvaret samt de affärsdrivande verken. I utredningens direktiv
anförs bl. a.:

För att de sakkunniga skall få ett underlag för sin bedömning av möjlig
ytterligare decentralisering inom förvaltningen bör de inledningsvis göra en
detaljerad genomgång av alla de författningar och bestämmelser som reglerar
uppgiftsfördelningen mellan centrala, regionala och lokala organ inom det
statliga verksamhetsområdet. I samband därmed bör de sakkunniga också ta
del av det material som länsberedningen tagit fram i detta avseende.

Den genomgång av länsorganens arbetsuppgifter som behövs för att förslag
om decentralisering dit från centrala myndigheter skall kunna läggas fram,
bör också användas som underlag för bedömningar huruvida vissa uppgifter
som länsorgan nu har lämpligen bör decentraliseras till t. ex. kommunerna.

De sakkunniga bör i grova drag ange förslagens inverkan på såväl de
centrala som de regionala och lokala myndigheternas personalbehov. Det bör
däremot inte ankomma på de sakkunniga att redovisa mera konkreta förslag

KU 1977/78:33

till organisationsstruktur. Härvid bör också övervägas en vidgad förtroendemannamedverkan
i de regionala myndigheternas verksamhet.

De sakkunniga bör redovisa förslag till sådana författningsändringar som
föranleds av deras förslag.

Utöver vad jag nu har anfört bör de sakkunniga vara oförhindrade att ta upp
andra frågor som aktualiseras under utredningsuppdraget och som har nära
samband med detta. .

De sakkunniga bör hålla sig underrättade om arbetet i andra utredningar
som berör här aktuella frågor och samråda med dessa utredningar.

De sakkunniga bör överväga om förslagen beträffande visst sakområde
lämpligen bör redovisas separat så snart arbetet med detta sakområde har
avslutats.

Utredningen har presenterat ett flertal delbetänkanden. Under 1976 avgavs
betänkandena ”Decentralisering av beslut om arbetsmarknadspolitiska
åtgärder inom byggnadsverksamheten” (Ds Kn 1976:5) och ”Decentralisering
av beslut om utbildningsbidrag, flyttningsbidrag m. m.” (Ds Kn 1976:9).
Under 1977 presenterades ”Decentralisering av beslut om investeringsfonder
för konjunkturutjämning” (Ds Kn 1977:1), ”Samordnad regional vägplanering”
(Ds Kn 1977:2), "Decentralisering av beslut inom naturvården” (Ds Kn
1977:4) samt ”Decentralisering av beslut om hälso- och sjukvårdens
byggnadsinvesteringar” (Ds Kn 1977:6).

Utredningen planerar att under våren 1978 framlägga ett principbetänkande.

Länsdemokratikommittén (Kn 1976:04)

Länsdemokratikommittén(Kn 1976:04) tillkallades i december 1976 för att
utreda frågan om vidgad länsdemokrati. Utredningen ersatte utredningen
(Kn 1976:02) om den regionala samhällsplaneringens huvudmannaskap. I
utredningens direktiv anförs att de nya reglerna rörande länsstyrelsens
sammansättning m. m. som beslöts under 1976 kan ses som ett viktigt steg
mot en vidgad länsdemokrati. 1 direktiven anförs vidare bl. a.:

Starka skäl talar enligt min mening för att inrikta arbetet på fortsatta
partiella reformer. Det är sålunda uppenbart att mera genomgripande
förändringar förutsätter ett omfattande utredningsarbete och en lång omställningsperiod
för både landstingskommunerna och den statliga länsförvaltningen.
Överhuvudtaget ser jag det länsdemokratiska reformarbetet mera
som en fortlöpande utvecklingsprocess än som en fråga om samlade,
genomgripande organisationsförändringar. Medan huvudlinjen hittills har
varit att satsa på de statliga länsorganen, bör den i framtiden vara att stärka
landstingskommunerna och därmed vidga utrymmet för den kommunala
självstyrelsen.

Utredningsarbetet bör i första hand koncentreras till sådana frågor som har
stått i förgrunden vid riksdagsbehandlingen. Reformkraven har främst gällt
dels att föra fram landstingskommunerna som alternativa huvudmän för de
nya uppgifter inom samhällsplaneringen som har aktualiserats under 1960-talet och dels att få till stånd en omfattande decentralisering av uppgifter från

1* Riksdagen 1977/78. 4 sami. Nr 33

KU 1977/78:33

central till regional nivå, endera till landstingskommunerna eller till statliga
länsorgan. I enlighet härmed bör kommittén på ett tidigt stadium behandla
den översiktliga regionala samhällsplaneringen, medan rena myndighetsfunktioner
bör övervägas endast i den mån de är oundgängligen förenade
med planeringsuppgifterna. Kommittén får sålunda ägna särskild uppmärksamhet
åt sådana uppgifter som länsplaneringen, den regionala trafikplaneringen,
naturvårdsplaneringen och den fysiska riksplaneringen. Kommittén
bör inte begränsa sina överväganden till formella frågor om huvudmannaskap.
Det från länsdemokratisk synpunkt centrala är det faktiska mått av
inflytande för länsinnevånarna som åstadkoms. Förslagens konsekvenser för
möjligheterna till decentralisering inom statsförvaltningen av uppgifter från
central nivå till regional - vilket ämne övervägs av decentraliseringsutredningen
(Kn 1975:01) - bör särskilt uppmärksammas.

Länsstyrelserna har i dag det samordnande ansvaret för den regionala
samhällsplaneringen, och de svarar också för huvuddelen av utredningsarbetet.
Kommittén bör överväga sådana förändringar som förlägger den
politiska tyngdpunkten hos landstingskommunerna. Huruvida detta förutsätter
att dessa även övertar det utredningsarbete som f. n. utförs vid
länsstyrelserna bör prövas särskilt. Det bör uppmärksammas att den nya
ordningen för val till länsstyrelsernas styrelser ger landstingskommunerna
bättre möjligheter att följa och påverka det löpande planeringsarbetet.

En allmän strävan bör vara att såvitt möjligt begränsa de personalorganisatoriska
konsekvenserna av kommitténs förslag.

En viktig uppgift för kommittén blir att ange hur man skall tillgodose
kravet på samordning av planeringsinsatserna vid ett ändrat planeringsansvar
på den regionala nivån. Överhuvudtaget måste samspelet mellan landstingskommunerna
samt regeringen och de centrala myndigheterna övervägas
noga. Kommittén bör beakta att den som avgör en verksamhets omfattning
och standard också bör bära kostnadsansvaret. Kommittén bör även
behandla de samordningsfrågor som hänger samman med att Malmö och
Göteborgs kommuner inte tillhör landstingskommuner.

En annan viktig uppgift blir att klargöra förhållandet mellan landstingskommunerna
och kommunerna. Kommittén bör därför överväga om ett
fortsatt reformarbete i länsdemokratisk riktning motiverar en ändrad reglering
av den allmänna kommunala kompetensen. Även förhållandet mellan
landstingskommunerna och kommunalförbund måste beaktas.

Kommittén bör vidare överväga om ändrade regler rörande landstingskommunernas
organisation och arbetsformer är motiverade då de får nya
uppgifter och ett ökat ansvar inom den regionala förvaltningen. En särskild
fråga i detta sammanhang är hur förhållandet i framtiden bör utformas mellan
landstingskommunerna och de landstingsvalda ledamöterna i länsstyrelsernas
förtroendemannastyrelser.

Arbetet bör enligt direktiven bedrivas så att ett första delbetänkande efter
remissbehandling kan läggas till grund för förslag till 1978/79 års riksmöte.
Under arbetet bör utredningen samråda med utredningen (Fi 1976:06) om
kommunernas ekonomi, sysselsättningsutredningen (A 1974:02), decentraliseringsutredningen
och utredningen (Kn 1976:03) om organisationen av
länsstyrelsernas planeringsavdelningar och administrativa enheter m. m.

Enligt vad utskottet erfarit kommer utredningen att presentera sitt första
delbetänkande under våren 1978.

KU 1977/78:33

Utredningen (Kn 1976:06) om organisationen av länsstyrelsernas planeringsavdelningar
och administrativa enheter m. m.

Denna utredning tillsattes i september 1976 och har till uppgift att överväga
organisationen framfor allt av länsstyrelsernas planeringsavdelningar. I
direktiven anförs att länsstyrelserna sedan den senaste omorganisationen
1971 erhållit flera nya uppgifter. Förslag har dessutom i olika sammanhang
lagts fram som skulle innebära ytterligare nya uppgifter för länsstyrelserna.
Beträffande utredningens uppgifter anförs vidare bl. a.:

Med hänsyn till att drygt fem år har förflutit sedan länsstyrelserna
omorganiserades, att planeringsavdelningen redan har många arbetsenheter
och att ytterligare nya arbetsuppgifter övervägs finns det skäl att se över
avdelningens uppgifter, arbetsformer och inre organisation. Detta är lämpligt
för att vidmakthålla och öka effektiviteten i avdelningens viktiga funktion
som samordnande organ för samhällsplaneringen. Jag föreslår därför att en
utredare tillkallas med uppgift att se över organisationen av länsstyrelsernas
planeringsavdelningar. Utredaren bör ägna uppmärksamhet åt stabsorganets
- planeringskansliet - roll inom avdelningen och länsstyrelsen. Det undersökningsmaterial
rörande planeringskanslierna som länsstyrelsernas organisationsnämnd
har tagit fram bör lämnas över till utredaren för att beaktas vid
översynen. Det är också angeläget att länsstyrelsens (avdelningens) samordnande
roll gentemot andra regionala organ belyses. Även formerna för
samarbetet med kommunerna och landstingskommunerna bör behandlas.
Dessa frågor har belysts ingående i ett av riksrevisionsverket genomfört
revisionsprojekt. Beträffande kommunernas och landstingskommunernas
medverkan i planeringen skall förutsättas att den kan ske inom ramen för
deras nu befintliga resurser. I fråga om försvarsenheten skall utgångspunkten
vara att en sådan enhet alltjämt bör finnas inom planeringsavdelningen.
Eftersom enheten har undersökts av försvarets rationaliseringsinstitut kan
den undantas från genomgången.

Utskottet

I motionerna 1977/78:280 och 1977/78:922 tas upp frågor med anknytning
till den statliga regionala samhällsförvaltningen. 1 motionen 280 begärs en
översyn av landshövdingeämbetet. I motionen 922 föreslås att det arbete som
bedrivs inom länsdemokratikommittén, decentraliseringsutredningen samt
utredningen om organisationen av länsstyrelsernas planeringsavdelningar
och administrativa enheter skall fortsättas i en gemensam utredning.

Den regionala samhällsförvaltningens organisation har sedan början av
1960-talet varit föremål för flera utredningar. De nu aktuella utredningarna
syftar till att följa upp det arbete som startade med länsdemokratiutredningens
undersökningar och förslag på 1960-talet. Vissa delreformer i
länsdemokratisk riktning har redan genomförts. Ännu återstår dock ett
omfattande arbete med decentraliseringsfrågorna och för att skapa en
arbetsfördelning mellan statliga och kommunala organ som tillgodoser
behovet av att lägga beslutanderätten i viktiga frågor så nära de berörda
medborgarna som möjligt. Detta arbete bedrivs nu på bred front i de tre

KU 1977/78:33

aktuella utredningarna.

Både länsdemokratikommittén och decentraliseringsutredningen har
kommit långt i sitt arbete och planerar att under våren 1978 avlämna
delbetänkanden. Utredningarna arbetar enligt sina direktiv i nära kontakt
med varandra. Att i detta läge organisera om arbetet på sätt som föreslås i
motionen kan enligt utskottets mening inte leda till annat än en fördröjning
av väsentliga reformer på detta område. Utskottet avstyrker med hänsyn
härtill motionen 922.

Landshövdingeämbetet berörs av länsdemokratikommitténs arbete. Att
samtidigt med detta tillsätta en särskild utredning rörande landshövdingens
ställning är inte ändamålsenligt. Utskottet avstyrker motionen 280.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen

1. avslår motionen 1977/78:922,

2. avslår motionen 1977/78:280.

Stockholm den 28 mars 1978

På konstitutionsutskottets vägnar
KARL BOO

Närvarande: Karl Boo (c), Hilding Johansson (s), Anders Björck (m), Holger
Mossberg* (s), Bertil Fiskesjö (c). Ove Karlsson (s), Lars Schött* (m), Bengt
Kindbom (c), Yngve Nyquist* (s), Britta Hammarbacken (c), Wivi-Anne
Cederqvist (s), Kerstin Nilsson* (s), Marianne Stålberg (s), Daniel Tarschys*
(fp) och Arne Fransson* (c).

*Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av Hilding Johansson, Holger Mossberg, Ove Karlsson, Yngve Nyquist,
Wivi-Anne Cederqvist, Kerstin Nilsson och Marianne Stålberg (alla s) som
ansett att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

I motionen 922 tas upp frågan om den, regionala samhällsförvaltningens
organisation. Motionärerna föreslår att det utredningsarbete som bedrivs
inom länsdemokratikommittén, decentraliseringsutredningen och utredningen
om organisationen av länsstyrelsernas planeringsavdelningar och
administrativa enheter skall samordnas. Vidare föreslås att riksdagen skall ge
regeringen till känna vad som i övrigt anförs i motionen rörande den regionala
samhällsförvaltningen. I motion 280 begärs en översyn av landshövdingeämbetet.

KU 1977/78:33

I det moderna välfärdssamhället ställs som framhålls i motion 922 nya och i
många avseenden större krav på den politiska och administrativa organisationen.
I Sverige liksom i flertalet andra länder har utvecklingen mot ett
samhälle präglat av större social trygghet och jämlikhet inneburit att den
offentliga sektorn vuxit i omfattning och lått allt större betydelse för
människornas välfärd.

Den fortlöpande tillväxten av den offentliga verksamheten och även
samhällslivets ökade tekniska och ekonomiska komplexitet har föranlett
fortlöpande förändringar av samhällets förvaltningsorganisation. Motionärerna
pekar bl. a. på förtroendemannastyrelserna vilkas tillkomst inneburit
att ämbetsverken kunnat tillgodogöra sig erfarenheter och kunskaper från
olika intresseorganisationer samtidigt som olika grupper vilka är särskilt
berörda av en viss verksamhet fått insyn och delaktighet i den löpande
förvaltningen. I ämbetsverk med uppgifter av stor betydelse för rättssäkerhet
och trygghet har förtroendemannastyrelserna givits en parlamentarisk
sammansättning, något som varit av vikt från demokratiska utgångspunkter.
Under 1970-talet fullföljdes denna strävan genom att även länsstyrelserna
erhöll en förtroendemannastyrelse i vilken partierna inom länet gavs rätt att
nominera ledamöter.

Under den socialdemokratiska regeringens tid skedde samtidigt en
målmedveten satsning på den kommunala självstyrelsen. En allt större del av
samhällsservicen tillhandahålls av kommunerna. Denna utveckling motiveras
av såväl administrativa som demokratiska skäl. Rent allmänt gäller att
en decentralisering av arbetsuppgifter ökar förutsättningarna för en lokal
anpassning av verksamheten, snabbare beslutsfattande och en generellt sett
mer effektiv organisation. Ur demokratisk synvinkel har det varit avgörande
att ett kommunalt huvudmannaskap minskar avståndet mellan beslutsfattarna
och medborgarna. Människornas möjligheter att delta i samhällsarbetet
och forma sin egen miljö och framtid förbättras på ett avgörande sätt vid en
kommunalisering av arbetsuppgifterna. Genom kommunindelningsreformen
har kommunerna fått bättre ekonomiska och administrativa resurser
för en fortsatt utveckling syftande till att lägga ansvaret för viktiga
samhällsuppgifter så nära människorna som möjligt - i primärkommunerna.
Reformen har följts upp med olika insatser för att stärka den demokratiska
beslutsprocessen i de nya kommunerna. Bl. a. ger den nya kommunallag,
som den socialdemokratiska regeringen utarbetade, ökade möjligheter för
kommunerna att självständigt anpassa sitt arbete till lokala krav och
önskemål.

Som framhålls i motionen 922 måste emellertid önskemålet att stärka den
kommunala självstyrelsen och på detta sätt lägga beslutanderätten så nära
medborgarna som möjligt balanseras mot kravet på en övergripande
planering och solidaritet mellan människor i olika delar av landet. I ett
välfärdssamhälle av det slag som socialdemokratin eftersträvar måste
medborgarna vara garanterade en viss minimistandardoavsett var i landet de

KU 1977/78:33

är bosatta. Statsmakterna kan inte frånhända sig ansvaret för att alla
medborgare garanteras en viss minimistandard i fråga om trygghet, säkerhet
och välfärd. Detta övergripande ansvar måste utövas genom att statsmakterna
behåller ansvaret för viss normgivning som blir bindande för kommunerna
och också har ansvaret för den övergripande planeringen.

Denna målsättning - att förena önskemålet om en decentraliserad
förvaltning, med goda möjligheter att arbeta under hänsynstagande till lokala
förhållanden, med ett övergripande statligt ansvar för samhällsutveckligen -har föranlett en fortlöpande utbyggnad av den regionala statsförvaltningen.
Inom denna har länsstyrelsen av tradition haft en central roll. Under 1970-talet har en samordning skett av de statliga insatserna på länsnivån, och
länsstyrelsens ställning har stärkts, bl. a. genom tillkomsten av förtroendemannastyrelsen.
En fortsatt utveckling enligt dessa riktlinjer är enligt
utskottets mening nödvändig för att bevara en effektiv och rationell
samhällsförvaltning som på samma gång tillgodoser kravet på lokalt
mflytande och ett statligt övergripande ansvar för samhällsplanering och
framtida samhällsservice.

Sedan regeringsskiftet 1976 har regeringen tagit initiativ till flera reformer
som inger oro i detta avseende. Under våren 1976 beslöt riksdagen att
ledamotsantalet i länsstyrelsernas styrelse skulle utökas. Samtidigt förbättrades
möjligheterna för näringslivets och arbetsmarknadens organisationer
att följa och påverka länsstyrelsens arbete genom att de gavs en självständig
rätt att nominera vissa av ledamöterna. Den nya organisationen kom
emellertid inte att tillämpas. Den borgerliga regeringen och riksdagsmajoriteten
rev upp beslutet och valde i stället att låta landstingen utse ledamöterna
i det statliga organ som länsstyrelsen utgör. 1 samband därmed togs också
intresseorganisationernas rätt att nominera ledamöter till styrelserna bort,
något som resulterat i att t. ex. TCO:s representation i styrelserna reducerats
drastiskt.

Under hösten 1977 beslöt den borgerliga majoriteten i riksdagen i enlighet
med ett regeringsförslag att landstingen skall utse styrelserna i de stiftelser
som skall ersätta företagareföreningarna. Behovet av representation i dessa
styrelser från arbetsmarknadsorganisationerna och från näringslivet inom
länet beaktades därvid inte. Stiftelserna, som kommer att arbeta med
huvudsakligen statliga medel och med uppgifter av stor betydelse för
utvecklingen inom enskilda primärkommuner, gavs en sammansättning som
lämnar regeringen utan inflytande över verksamheten. Även beslutet att
införa en lag om kommunal skatteutjämning i Stockholms län aktualiserar
ansvarsfördelningen mellan statliga och kommunala organ. Lagen, vilken
enbart kan anses motiverad på grund av de särskilda förhållandena i
Stockholmsregionen, sågs i propositionen delvis som en försöksverksamhet
av intresse även för andra regioner i landet.

Dessa exempel aktualiserar enligt utskottets mening flera principfrågor av
stor betydelse. Som framgår av motionen 922 krävs i det moderna välfärds -

KU 1977/78:33

samhället att statsmakterna och främst regeringen har möjligheter att utöva
ett övergripande inflytande över samhällsutvecklingen. Detta slås bl. a. fast i
den nya regeringsformen, enligt vilken regeringen styr riket under ansvar
inför riksdagen. Länsstyrelsen är regeringens främsta företrädare i länen och
därmed det organ som i det praktiska arbetet ansvarar förde viktigaste statliga
uppgifterna på regional nivå. Som motionärerna framhåller skulle utan
länsstyrelsen i denna roll krävas en centralisering av den statliga verksamheten.
De centrala ämbetsverken och departementen skulle centralt tvingas
handlägga ett stort antal ärenden som med den nuvarande ordningen kan
decentraliseras. Detta skulle medföra en mer tungrodd administration och
öka riskerna för beslut som med hänsyn till lokala och regionala förhållanden
framstår som mindre ändamålsenliga. Denna olyckliga utveckling vore
ofrånkomlig eftersom regeringen inte kan undandra sig ansvaret för
samhällsutvecklingen i stort. Att delegera ett stort antal av de nuvarande
statliga uppgifterna på regional nivå till andra lokala och regionala organ än de
statliga skulle öka riskerna för ett slags federalism som skulle beskära
regeringens och riksdagens möjligheter att styra utvecklingen under
hänsynstagande till mer övergripande och riksomfattande målsättningar.

Dessa frågeställningar blir särskilt aktuella när förslag framförs att ansvaret
för den regionala samhällsplaneringen skall flyttas från länsstyrelserna till
landstingen. Då hotas inte endast statsmakternas möjligheter att ta ett
övergripande ansvar för samhällsutvecklingen. Även primärkommunernas
ställning riskerar att försvagas. Rent statsrättsligt skulle den orimliga
situationen kunna uppstå att ett regionalt kommunalt organ fick ansvaret för
att samordna verksamhet som bedrivs av staten. Enligt den gängse synen på
den kommunala självstyrelsen har kommunerna sin kompetens delegerad
från statsmakterna. Medborgarnas förtroendevalda på central nivå fastställer
i princip området för den verksamhet som de förtroendevalda på lokal och
regional nivå beslutar om. Att ge kommunala organ ansvaret för en
samordning av uppgifter som bedrivs av statliga organ måste leda till nya och
svårhanterliga kompetensavvägningar.

I den svenska debatten om den kommunala självstyrelsen har det rått
enighet om principen att självstyrelsen på de två kommunala nivåerna skall
vara likaberättigad. Landstingen får inte bli ett slags ”överkommuner” med
uppgift att i olika avseenden styra utvecklingen inom de enskilda primärkommunerna.
I valet mellan en sådan utveckling och en sammanläggning av
de många små primärkommunerna valdes på sin tid det senare alternativet.
Motivet för detta var bl. a. att riskerna skulle öka för en urholkning av den
kommunala demokratin på lokal nivå, om viktiga beslut av stor lokal
betydelse fattades på den regionala nivån. De skulle då komma att fattas av
förtroendevalda på längre avstånd från medborgarna än i en situation då
beslutanderätten utövas av primärkommunala organ. En förändring av
huvudmannaskapet för den regionala samhällsplaneringen aktualiserar
liksom f. ö. även utvecklingsfondernas verksamhet i särskilt hög grad

KU 1977/78:33

farhågorna för en utveckling i denna riktning. En regional samhällsplanering
som är värd namnet måste med nödvändighet i viss utsträckning bli styrande
för de enskilda kommunerna. Med ett landstingskommunalt huvudmannaskap
ges denna styrande funktion till landstingen.

Utskottet delar motionärernas farhågor för att de initiativ som den
borgerliga regeringen tagit på dessa områden kan leda till konsekvenser som
ingen önskar. Det är därför viktigt att nu slå fast behovet av en samlad syn på
det fortsatta utredningsarbetet rörande den regionala samhällsförvaltningen.
Annars hotar en mängd delbeslut, i den rikting som den borgerliga
regeringens förslag syftar till, att resultera i att den kommunala demokratin på
primärkommunal nivå urholkas samtidigt som statsmakternas möjligheter att
övergripande ansvara för samhällsutvecklingen försvagas. Mot denna bakgrund
finner utskottet förslaget i motionen att arbetet inom decentraliseringsutredningen,
länsdemokratikommittén samt utredningen om organisationen av
länsstyrelsernas planeringsavdelningar och administrativa enheter skall
drivas vidare i en ny utredning välmotiverat. Utskottet tillstyrker sålunda
motionen och vill samtidigt framhålla att det i avvaktan på en samlad översyn
av den regionala samhällsförvaltningen är nödvändigt att visa återhållsamhet
med delreformer som inte kan bedömas i sitt sammanhang. Vad utskottet
anfört och vad som i övrigt framhålls i motion 922 bör ges regeringen till
känna.

Landshövdingeämbetet berörs av (= utskottet) motionen 280.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen

1. med bifall till motionen 1977/78:922 som sin mening ger
regeringen till känna vad som anförts i motionen rörande en
samordning av arbetet inom decentraliserings- och länsdemokratiutredningarna
och utredningen om organisationen av
länsstyrelsernas planeringsavdelningar och administrativa enheter
samt i övrigt rörande den regionala samhällsförvaltningen,

2. avslår motionen 1977/78:280.