KrU 1977/78:19
Kulturutskottets betänkande
1977/78:19
med anledning av propositionen 1977/78:100 såvitt gäller anslag till
stöd till idrotten jämte motioner
1. Stöd till idrotten: Organisationsstöd m. m. Regeringen har i propositionen
1977/78:100, bilaga 13 (jordbruksdepartementet) under punkten 1 1 (s.
160-162) föreslagit riksdagen att till Stöd till idrotten: Organisationsstöd
m, m. för budgetåret 1978/79 anvisa ett reservationsanslag av 113 850 000
kr.
Förslaget i propositionen innebär en anslagshöjning med 6 720 000 kr.
Samtidigt föreslås emellertid att medelsanvisningen till delar av den frivilliga
skytterörelsen i enlighet med ett tidigare uttalande av riksdagen skall föras
över till försvarsdepartementets verksamhetsområde. Detta motsvarar en
minskad belastning på förevarande anslag med 5,7 milj. kr., och den reella
förstärkningen av anslaget blir därmed ca 12,4 milj. kr.
I propositionen uttalas bl. a. att satsningen på breddidrotten i överensstämmelse
med de riktlinjer som 1970 års riksdag antog bör fortsättas. Vidare
redovisas att Sveriges riksidrottsförbund framhållit betydelsen av att stödet
till idrotten ges sådan omfattning att den idrottsliga verksamhetens nuvarande
omfattning kan bibehållas. Föredragande statsrådet förklarar sig dela
denna uppfattning. Samtidigt betonar han att en noggrann granskning av
medelsanvändningen bör övervägas och möjligheterna till omprioriteringar
prövas. Därvid bör särskilt kvinnors möjligheter att utöva idrott uppmärksammas.
Motionerna
I detta sammanhang behandlar utskottet motionerna
1977/78:557 av Margareta Andrén m. fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen uttalar att en ökad satsning bör ske på den kvinnliga
idrotten inom ramen för anslaget till Riksidrottsförbundet för 1978/79,
2. att riksdagen begär att jämställdhetskommittén lår i uppdrag att följa den
vidare utvecklingen i vad gäller den kvinnliga idrotten,
1977/78:1137 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari, såvitt nu är i fråga, yrkas att
riksdagen beslutar
1. att till Stöd till idrotten: Organisationsstöd m. m. anslå 134 000 000 kr. i
enlighet med Riksidrottsförbundets äskande (yrkande 1),
2. att i statsbudgeten uppföra ett förslagsanslag om 100 000 000 kr. för
bidrag till kommunalt stöd åt idrotten i enlighet med de riktlinjer som anförs i
motionen (yrkande 3),
1 Riksdagen 1977/78. 13 sami. Nr 19
KrU 1977/78:19
2
3. att hos regeringen hemställa om en parlamentarisk utredning av hur ett
samhällsstöd till elitidrottens utövare bör utformas i syfte att bryta kommersialismens
grepp (yrkande 4),
4. att som sin mening uttala vad som i motionen i övrigt anförs om
idrottspolitiken (yrkande 5),
1977/78:1390 av Rolf Hagel (apk)och Alf Lövenborg (apk) vari, såvitt nu är
i fråga, yrkas att riksdagen beslutar hemställa till regeringen
1. att till idrottsrörelsen anslå 250 000 000 kr. motsvarande 50% av
tipsmedlen sedan vinsterna utbetalats, varav 190 000 000 kr. till Stöd till
idrotten: Organisationsstöd m. m. ”samt den ökade satsning på detta område
som förordas i motionen” (del av yrkande 1),
2. att utreda nödvändiga åtgärder för att bryta kommersialismens allt
hårdare grepp över idrottsrörelsen,
1977/78:1402 av Svante Lundkvist m. fl. (s) vari, såvitt nu är i fråga, med
hänvisning till vad som anförts i motionen 1977/78:1401 yrkas att riksdagen
till Stöd till idrotten: Organisationsstöd m. m. för budgetåret 1978/79 anvisar
ett i förhållande till regeringens förslag med 5 000 000 kr. förhöjt reservationsanslag
av 118 850 000 kr. (yrkande 1),
1977/78:1517 av Georg Andersson m. fl. (s) vari, såvitt nu är i fråga, yrkas
att riksdagen till Stöd till idrotten: Organisationsstöd m. m. för budgetåret
1978/79 anvisar ett i förhållande till regeringens förslag med 5 000 000 kr. höjt
reservationsanslag av 118 850 000 kr. (yrkande l)1.
Som stöd för det imotionen 1977/78:1517 framförda förslaget om
en höjning av organisationsstödet med 5 milj. kr. över regeringens förslag
anförs att den av regeringen föreslagna anslagshöjningen inte räcker till att
kompensera organisationerna för höjda priser och ökade lönekostnader.
Regeringsförslaget innebär därför en ytterst allvarlig försämring av idrottsrörelsens
verksamhetsmöjligheter. I motionen framhålls särskilt att ökade
medel behövs för aktiva insatser bland de unga, för ledarutbildning, för ökade
satsningar på bredd-och motionsidrott och förarbetet på att fä fler kvinnor än
hittills aktiva på idrottsområdet. Om regeringsförslaget går igenom måste
verksamheten skäras ned. Dessutom ökar risken för en ytterligare kommersialisering
av idrotten, vilket inte kan accepteras.
En anslagshöjning med samma belopp, 5 milj. kr., föreslås också i
motionen 1977/78:1402. Motiveringen till detta yrkande finns i
motionen 1977/78:1401, där i korthet ungefär samma synpunkter redovisas
som i motionen 1977/78:1517.
Riksidrottsförbundet har i sin anslagsframställning begärt ett anslag av 134
milj. kr. till organisationsstöd med den uttalade målsättningen att behålla den
*1 en del av den tryckta upplagan av motionen har det föreslagna anslaget felaktigt
betecknats som förslagsanslag.
KrU 1977/78:19
3
nuvarande idrottsliga verksamheten i nuvarande omfattning. Denna
målsättning är enligt motionen 1977/78:1 137 alltför blygsam om det
uttalade målet för svensk idrottspolitik, idrott åt alla, skall kunna uppfyllas.
Den innebär också att genomförandet av målet en idrott på lika villkor mellan
kvinnor och män fördröjs. Det blygsamma äskandet återspeglar också ett
accepterande av att idrotten även fortsättningsvis skall vara underordnad
penningstarka privata sponsorer: de storföretag som köper främst elitidrotten
för sina syften. Skall idrottsrörelsen få ökad bredd, skall den kvinnliga
idrotten få det stöd den behöver, skall också de handikappades möjligheter till
idrottsutövning förbättras och skall beroendet av storfinansen brytas, då
måste idrotten få väsentligt ökade anslag från staten.
Ännu starkare kritik riktar motionärerna mot regeringens förslag som
anses innebära att idrotten prisges åt kommersialismen, åt de krafter som
utgör ett hot mot idrottens karaktär av folkrörelse.
Förslaget i motionen 1977/78:1137 innebär anvisande av det belopp som
Riksidrottsförbundet begärt till Organisationsstöd m. m., dvs. 134 milj. kr.
För att kommersialiseringen av idrotten skall kunna motverkas föreslås
dessutom anvisande av ett särskilt förslagsanslag av 100 milj. kr. till bidrag till
kommunalt stöd åt idrotten.
Kommersialiseringen av idrotten är mest utbredd inom elitidrotten heter
det vidare i motionen. Motionärerna föreslåratt riksdagen skall hemställa om
en parlamentarisk utredning av hur ett samhällsstöd till elitidrottens utövare
bör utformas i syfte att bryta kommersialismens grepp.
I motionen 1977/78:1390 betonas den betydelse idrotten i olika
avseenden har för människorna. Särskilt framhålls dess roll som social
fostrare av ungdomen. Motionärerna anger en rad åtgärder som behövs för att
idrottsrörelsen skall fl bättre arbetsbetingelser. Vidare framförs synpunkter
på elitidrottsmännens situation, på kvinnoidrotten och på handikappidrotten.
De i propositionen föreslagna anslagsbeloppen är enligt motionärerna helt
otillräckliga. Ett bifall till propositionen kommer att medföra att trenden mot
ökad kommersialisering av idrotten blir allt starkare. Samhället måste enligt
motionärerna ta ansvaret för finansieringen av hela idrottsrörelsen. En
framkomlig väg är att låta 50 % av de intäkter som blir över när Tipstjänst
delat ut vinsterna gå till idrotten.
I motionen 1977/78:557 uttalas att den kvinnliga idrotten hittills
blivit alltför dåligt tillgodosedd i fråga om anslag. Det behövs en kraftig
satsning på kvinnoidrotten för att möjliggöra för flickorna att delta i större
utsträckning. Enligt motionen bör en inventering göras av alla motions- och
idrottsanläggningar med tanke på deras lämplighet för kvinnlig idrott.
Rättvisa och förbättrade förhållanden för kvinnligt idrottsutövande måste
nämligen snabbt skapas. Vid de olika idrottsanläggningarna bör inte de
kvinnliga idrottsutövarna diskrimineras, som nu tyvärr sker på vissa platser.
KrU 1977/78:19
4
då det gäller tränings- och matchtider.
Motionärerna framhåller också att det behövs en större satsning på
utbildning av kvinnliga ledare och instruktörer. Även flickorna bör stimuleras
att söka inträde på idrottsgy mnasierna. När det gäller förtroendevalda är
idrottsrörelsen troligen den av våra folkrörelser som har det lägsta antalet
kvinnor i sina styrelser och kommittéer. Ett sådant förhållande är inte längre
acceptabelt. Regeringen bör enligt motionärerna initiera överväganden hur
en nödvändig höjning av den kvinnliga idrottens status bäst kan ske.
Utskottet
De önskemål om ökat stöd till idrotten som framförts i motionerna 1977/
78:1137 och 1977/78:1390 gäller mycket avsevärda belopp - i den förra
motionen sammanlagt ca 134 milj. kr. (varav ca 14 milj. kr. under anslaget till
Anläggningsstöd m. m.joch i den senare nära 101 milj. kr. (varav 24,6 milj.
kr. under anslaget till Anläggningsstöd m. m.). Anslagsökningar av denna
omfattning är enligt utskottets uppfattning helt uteslutna. Utskottet
avstyrker de båda motionerna såvitt gäller höjningar av organisationsstödet
och - i fråga om motionen 1977/78:1137 - även i vad gäller förslaget om ett
nytt anslag till bidrag till kommunalt idrottsstöd (yrkande 3 i motionen).
Utskottet är medvetet om att det för idrotten skulle vara värdefullt med en
ökning av de statliga bidragen utöver vad som föreslagits i propositionen. I
nuvarande budgetläge anser sig utskottet dock inte böra föreslå riksdagen att
gå längre än regeringen i fråga om medelsanvisningen. Utskottet avstyrker
därför motionerna 1977/78:1402 och 1977/78:1517, såvitt gäller en höjning av
organisationsstödet med 5 milj. kr. (yrkande 1 i båda motionerna). Utskottet
tillstyrker den i propositionen föreslagna medelsanvisningen.
I vad gäller den i motionen 1977/78:1390 framförda tanken att anslagsgivningen
till idrotten bör stå i viss relation till behållningen av tipsmedel, sedan
vinsterna utbetalats, nöjer sig utskottet, eftersom något yrkande härom inte
ställts i motionen, med att hänvisa till att utskottet förra året i sitt betänkande
KrU 1976/77:33 med utförlig motivering avstyrkte då föreliggande förslag av
denna innebörd.
Vad beträffar frågan om idrottens beroende av kommersiella intressen
utgår utskottet från att Riksidrottsförbundet noga följer utvecklingen.
Utskottet avstyrker det i motionen 1977/78:1137 framförda yrkandet om en
parlamentarisk utredning av frågan om hur ett samhällsstöd till elitidrottens
utövare bör vara utformat och likaså yrkandet i motionen 1977/78:1390 om
en utredning av "nödvändiga åtgärder för att bryta kommersialismens allt
hårdare grepp över idrottsrörelsen".
Utskottet avstyrker också yrkandet i motionen 1977/78:1137 om att
riksdagen som sin mening skall uttala vad som i motionen i övrigt anförts om
idrottspolitiken.
I propositionen har föredragande statsrådet gjort ett uttalande som innebär
att Riksidrottsförbundet vid sina överväganden angående hur anvisade
KrU 1977/78:19
5
medel bäst skall användas särskilt bör uppmärksamma kvinnors möjligheter
att utöva idrott. I motionen 1977/78:557 yrkas att riksdagen skall göra ett
särskilt uttalande om att en ökad satsning bör göras på den kvinnliga idrotten
inom ramen för anvisade medel (yrkande 1).
Utskottet får för sin del erinra om att utskottet förra året i sitt betänkande
1976/77:33 uttalade att det behövs energiska insatser inom idrottsrörelsen,
såväl centralt som regionalt och lokalt för att - enligt statsmakternas
intentioner - uppnå jämlika förhållanden bl. a. mellan kvinnliga och manliga
idrottsutövare. Utskottet redovisade därvid också en del uppgifter om vad
Riksidrottsförbundet gjort för att skapa bättre betingelser för den kvinnliga
idrotten.
Utskottet anser det synnerligen angeläget att man inom idrottsrörelsen
energiskt fullföljer strävandena att åstadkomma ökat utrymme för kvinnoidrotten
och skapa jämlika förhållanden för män och kvinnor. Utskottet anser
det dock inte erforderligt att riksdagen gör det i motionen 1977/78:557
önskade särskilda uttalandet om en ökad satsning på den kvinnliga idrotten.
Utskottet avstyrker därför motionen 1977/78:557, yrkande 1.
Vad beträffar yrkande 2 i samma motion om ett uppdrag till jämställdhetskommittén
får utskottet erinra om att direktiven för kommitténs arbete
innebär att dess uppdrag är mycket vidsträckt. Utskottet har sig bekant att
kommittén i sitt arbete uppmärksammat även frågan om kvinnorna och
idrotten. Något särskilt uppdrag till jämställdhetskommittén är enligt
utskottets mening inte behövligt. Utskottet avstyrker därför motionen 1977/
78:557, yrkande 2.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet
1. att riksdagen med bifall till propositionen 1977/78:100 och med
avslag på motionerna 1977/78:1137, yrkande 1, 1977/78:1390,
yrkande 1, såvitt nu är i fråga, 1977/78:1402, yrkande 1, och
1977/78:1517, yrkande 1, till Stöd till idrotten: Organisationsstöd
m. m. för budgetåret 1978/79 anvisar ett reservationsanslag av
113 850 000 kr.,
2. att riksdagen avslår motionen 1977/78:1137, yrkande 3, 4 och
5,
3. att riksdagen avslår motionen 1977/78:1390, yrkande 2,
4. att riksdagen avslår motionen 1977/78:557.
2. Stöd till idrotten: Anläggningsstöd m. m. Regeringen har under punkten
1 2 (s. 163-166) föreslagit riksdagen att till Stöd till idrotten: Anläggningsstöd
m. m. för budgetåret 1978/79 anvisa ett reservationsanslag av 35 400 000
kr.
Regeringens förslag innebär att medelsanvisningen i jämförelse med
innevarande budgetår minskar med ungefär 1 milj. kr.
KrU 1977/78:19
6
Motionerna
1 detta sammanhang behandlar utskottet motionerna
1977/78:1127 av Bertil Johansson (c) och Åke Polstam (c) vari yrkas att
riksdagen beslutar att bidragsmöjligheterna för anläggningsstöd till
vandrarhem skall bli likvärdiga med dem som gäller för nu bidragsberättigade
frilufts- och idrottsanläggningar,
1977/78:1137 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari, såvitt nu är i fråga, yrkas att
riksdagen beslutar att till Stöd till idrotten: Anläggningsstöd m. m. anslå
49 620 000 kr. i enlighet med naturvårdsverkets äskande (yrkande 2),
1977/78:1390av RolfHagel(apk)och Alf Lövenborg (apk) vari,såvitt nuär
i fråga, yrkas att riksdagen beslutar hemställa till regeringen att till
idrottsrörelsen anslå 250 000 000 kr. motsvarande 50 % av tipsmedlen sedan
vinsterna utbetalats, varav 60 000 000 kr. till Stöd till idrotten: Anläggningsstöd
m. m. (del av yrkande 1),
1977/78:1402 av Svante Lundkvist m. fl. (s) vari, såvitt nu är i fråga, yrkas
att riksdagen till Stöd till idrotten: Anläggningsstöd m. m. för budgetåret
1978/79 anvisar ett i förhållande till regeringens förslag med 3 000 000 kr.
förhöjt reservationsanslag av 38 400 000 kr. (yrkande 2),
1977/78:1517 av Georg Andersson m. fl. (s) vari, såvitt nu är i fråga, yrkas
att riksdagen till Stöd till idrotten: Anläggningsstöd m. m. för budgetåret
1978/79 anvisar ett i förhållande till regeringens förslag med 3 000 000 kr. höjt
reservationsanslag av 38 400 000 kr. (yrkande 2)1.
Utskottet
De under denna punkt aktuella yrkandena i motionerna 1977/78:1137,
1977/78:1390, 1977/78:1402 och 1977/78:1517 gäller alla höjningar av
anslaget i förhållande till regeringens förslag. Den allmänna bakgrunden till
yrkandena är densamma som den som redovisats under närmast föregående
punkt vid behandlingen av de i samma motioner gjorda yrkandena beträffande
organisationsstödet. Därjämte framhålls, särskilt i motionerna 1977/
78:1402 och 1977/78:1517, det stora behovet av stöd till anläggning av
föreningsdrivna anläggningar.
Av samma skäl som utskottet anfört beträffande nyssnämnda yrkanden i
fråga om organisationsstödet avstyrker utskottet även förslagen om
höjningar av anslaget Anläggningsstöd m. m., dvs. yrkande 1 i motionen
1977/78:1390 och yrkande 2 i envar av motionerna 1977/78:1137, 1977/
78:1402 och 1977/78:1517.
M en del av den tryckta upplagan av motionen har det föreslagna anslaget felaktigt
betecknats som förslagsanslag.
KrU 1977/78:19
7
Vad beträffar motionen 1977/78:1127 om möjligheterna att ur förevarande
anslag fl bidrag till vandrarhem kan nämnas att man inom naturvårdsverket
f. n. arbetar med frågan om huranläggningsstödet bäst skall kunna utnyttjas.
Resultatet av detta arbete beräknas bli redovisat i verkets anslagsframställning
för budgetåret 1979/80. Med hänsyn till det nu anförda avstyrker
utskottet motionen 1977/78:1127.
Utskottet hemställer
1. att riksdagen med bifall till propositionen 1977/78:100 och med
avslag på motionerna 1977/78:1137, yrkande 2, 1977/78:1390,
yrkande 1, såvitt nu är i fråga, 1977/78:1402, yrkande 2, och
1977/78:1517, yrkande 2, till Stöd till idrotten: Anläggningsstöd
m. m. för budgetåret 1978/79 anvisar ett reservationsanslag av
35 400 000 kr.,
2. att riksdagen avslår motionen 1977/78:1127.
3. Motioner angående amatörboxningen
Utskottet behandlar här motionerna
1977/78:262 av Eric Enlund (fp) och Ingegärd Fraenkel (fp) vari yrkas att
riksdagen beslutar uttala att de säkerhetsföreskrifter för amatörboxning som
utarbetats av den av de nordiska regeringarna tillsatta medicinska expertkommittén
fortfarande bör gälla utan något väsentligt undantag,
1977/78:1139 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen uttalar
1. att åldersgränsen för tävlingsboxning bibehålls vid 17 år,
2. att den under 1 angivna åldersgränsen gäller all tävlingsverksamhet i
Sverige,
3. att en ökad information om skadeverkningar av boxning bör ske,
4. att ökat stöd ges till annan icke-våldsbetonad verksamhet föratt på sikt få
bort våldet som ideal.
Tidigare riksdagsbehandling
Efter förslag av Kungl. Maj.t i propositionen 1969:118 beslöt 1969 års
riksdag anta ett förslag till lag om förbud mot professionell boxning. Vid
behandlingen av detta lagförslag hade riksdagen också att ta ställning till två
motioner med förslag om förbud även mot amatörboxning. Första lagutskottet,
som behandlade propositionen och motionerna, erinrade i sitt av
riksdagen godkända utlåtande 1969:51 om att en på Nordiska rådets initiativ
tillsatt kommitté av medicinskt sakkunniga framlagt ett förslag till säkerhetsföreskrifter
omfattande 16 punkter. Utskottet konstaterade att vissa av
dessa säkerhetsföreskrifter redan tillämpades beträffande amatörboxningen i
Sverige och att Svenska boxningsförbundet förklarat sig vilja medverka till
införande av ytterligare föreskrifter enligt förslaget. Mot den bakgrunden och
KrU 1977/78:19
8
med hänsyn till kommitténs bedömning att ett genomförande av förslagen
rimligen borde kunna väsentligt minska faran för hjärnskador som följd av
boxning ansåg utskottet att man kunde underlåta att förbjuda amatörboxningen.
Vid 1971 års riksdag uttalade kulturutskottet i betänkandet 1971:3 följande
med anledning av den då föreliggande motionen 1971:21 om förbud mot
amatörboxning.
Då förslag nu ånyo föreligger om förbud mot amatörboxning vill utskottet
kraftigt understryka att en förutsättning för att riksdagen skall kunna inta
samma ståndpunkt som 1969 bör vara inte bara att de rekommenderade
säkerhetsföreskrifterna - i den mån så inte redan skett - snarast möjligt
genomförs utan något väsentligt undantag utan att man därutöver kontinuerligt
arbetar på att minska riskerna för skador på grund av boxning. Utskottet
vill särskilt framhålla vikten av att man energiskt fullföljer de undersökningar
som redan påbörjats av vilket ringunderlag, vilka handskar och vilka hjälmar
som är bäst lämpade att i möjligaste mån undanröja dylika risker. Utskottet
räknar med att det nu anförda kommer att beaktas och anser sig därför inte
böra tillstyrka motionen 1971:21.
En vid 1973 års riksdag väckt motion om förbud mot amatörboxning
avstyrktes av kulturutskottet i betänkandet 1973:28. Utskottet anförde därvid
följande.
Som framgått av det föregående har riksdagen under senare år vid två
tillfällen haft att ta ställning till motionsvis framförda yrkanden om förbud
mot amatörboxning. Vid båda tillfällena har yrkandena avvisats men
samtidigt har i riksdagen kraftigt framhållits vikten av att boxningen endast
förekommer under iakttagande av noggranna säkerhetsföreskrifter. Kulturutskottet
förutsatte i sitt betänkande 1971:3 att de säkerhetsföreskrifter som
på sin tid föreslagits av en nordisk kommitté av medicinskt sakkunniga
snarast möjligt skulle genomföras utan något väsentligt undantag och att
man därutöver kontinuerligt skulle arbeta på att minska riskerna för skador
på grund av boxning.
När frågan om förbud mot amatörboxning nu ånyo aktualiserats anser sig
utskottet inte ha anledning att inta någon annan ståndpunkt än 1971.
Utskottet avstyrker därför motionen 1973:33 men vill ånyo framhålla vikten
av att man genom noggranna säkerhetsföreskrifter söker eliminera alla risker
för deltagarna i amatörboxningar.
Frågan om förbud mot amatörboxning aktualiserades ånyo vid 1974 års
riksdag i motionen 1974:40. Vid behandlingen av denna motion uttalade
kulturutskottet i betänkandet 1974:16 bl. a. följande.
När frågan om förbud mot amatörboxningen nu ånyo aktualiserats vill
utskottet understryka att det är erfarenheterna från de senaste fem åren och
inte från tid före 1969 års beslut som i första hand är av intresse. I de
remissyttranden som utskottet inhämtat med anledning av motionen 1974:40
finns enligt utskottets mening inte några sådana uppgifter om boxningsskador
som inträffat efter nämnda år att det finns anledning för utskottet att
föreslå riksdagen att i fråga om förbud mot boxning inta någon annan
ståndpunkt än 1969, 1971 och 1973. Utskottet som är medvetet om att de
KrU 1977/78:19
9
medicinskt sakkunniga remissinstanserna inte haft möjlighet att bygga sina
uttalanden på någon ingående inventering av eventuella boxningsskador vill
emellertid - bl. a. med hänsyn till vad medicinska fakulteten i Göteborg
anfört - ånyo framhålla vikten av att man genom noggranna säkerhetsföreskrifter
söker eliminera riskerna för deltagarna i amatörboxningar. Med det
nu anförda avstyrker utskottet motionen 1974:40.
Vid riksmötet 1976/77 behandlades motionen 1975/76:185 vari yrkats
bl. a. att riksdagen skulle utvidga förbudet mot professionell boxning till att
avse all boxning. Vid behandlingen av denna motion uttalade kulturutskottet
i betänkandet 1976/77:19 följande.
Den professionella boxningen är sedan 1969 förbjuden i Sverige. 1 samband
med att detta förbud infördes och vid upprepade tillfallen därefter har
statsmakterna haft att ta ställning till frågan om boxningsförbudet borde
utsträckas till att gälla även amatörboxning. Det har hittills inte ansetts
föreligga tillräckliga skäl att föreslå en sådan utvidgning av förbudet, men det
har varje gång förutsatts att detta ställningstagande borde omprövas om
någon väsentlig punkt i de i det föregående angivna säkerhetsföreskrifterna
inte iakttogs eller föreskrifterna visade sig otillräckliga för att i önskad grad
undanröja hälsoriskerna (se första lagutskottet 1969:51, s. 16).
En av punkterna i säkerhetsföreskrifterna innebär att den nedre åldersgränsen
för deltagande i boxningstävlingar för amatörer bör vara minst 17 år.
Efter 1969 skedde i Sverige en anpassning till denna åldersgräns, men den
tillämpas däremot, enligt uppgift, inte i övriga nordiska länder. Detta innebär
att svenska deltagare i nordiska juniorboxningar genomsnittligt har mindre
matchrutin än sina motståndare från de andra länderna. Svenska boxningsförbundet
hävdar att detta förhållande innebär ett problem och har därför,
som framgått i det föregående, i början av innevarande år (1976) utverkat
riksidrottsstyrelsens bifall till en sänkning av åldersgränsen till 15 år.
Utskottet anser att beslutet om en sänkning av åldersgränsen innebär en
väsentlig avvikelse från säkerhetsföreskrifterna.
1 sakfrågan om amatörboxningen bör förbjudas eller ej gör utskottet samma
bedömning som tidigare, nämligen att ett förbud f. n. kan undvaras under
förutsättning att säkerhetsföreskrifterna iakttas utan något väsentligt undantag.
Utskottet anser sig kunna räkna med att denna förutsättning kommer att
beaktas av vederbörande. 1 annat fall bör frågan tas upp till förnyad prövning,
och detsamma gäller om säkerhetsföreskrifterna visar sig otillräckliga.
Med anledning av den nackdel för svenska juniorboxare som är en följd av
att olika åldersgränser tillämpas i de nordiska länderna får utskottet framhålla
som önskvärt att regeringen i lämpligt sammanhang verkar för en enhetlig
tillämpning inom Norden av den av den nordiska kommittén rekommenderade
åldersgränsen.
Utskottet anser att riksdagen bör avslå motionen 1975/76:185 men
samtidigt som sin mening ge till känna för regeringen vad utskottet anfört
angående amatörboxningen.
Riksdagen anslöt sig till utskottets bedömning och gav sin mening till
känna för regeringen (rskr 1976/77:35).
KrU 1977/78:19
10
Säkerhetsföreskrifterna
De i riksdagen vid behandling av frågan om förbud mot amatörboxning
upprepade gånger åberopade säkerhetsföreskrifterna är utarbetade av en på
initiativ av Nordiska rådet av de nordiska regeringarna tillsatt medicinsk
expertkommitté. Kommitténs överväganden och förslag är redovisade i
betänkandet ”Boksningens medicinske skadevirkninger” (Nordiska utredningar
1967:16). Föreskrifterna omfattar 16 punkter. En av dem innebär att
nedre åldersgränsen för deltagande i boxningstävlingar för amatörer bör höjas
till minst 17 år. Som motivering härför har de sakkunniga framhållit att helt
unga boxare i regel är mera övermodiga och oförsiktiga än de äldre boxarna.
Ofta saknar de dessutom i högre grad tillfredsställande förståelse för
eventuella risker och har inte hunnit tillägna sig en tillräcklig defensivteknik.
Från riksdagens sida har det - som framgått av det föregående - upprepade
gånger gjorts uttalanden som innebär att säkerhetsföreskrifterna bör
tillämpas ”utan något väsentligt undantag”. Riksdagen har också uttalat att
en sänkning av åldersgränsen från 17 till 15 år innebären väsentlig avvikelse
från säkerhetsföreskrifterna.
Uttalande i propositionen 1977/78:100
I propositionen 1977/78:100 (bilagan 13, punkten I 1, s. 162) har föredragande
statsrådet tagit upp frågan om åldersgränsen för amatörboxning och
anfört följande.
I detta sammanhang vill jag för riksdagens information ta upp frågan om
åldersgränsen för amatörboxning. Det är angeläget att likartade regler gäller
för de nordiska länderna. Vissa överläggningar mellan ländernas idrottsorganisationer
har ägt rum i denna fråga. F. n. är åldersgränsen 10 år i Danmark,
11 år i Finland samt 13 år i Norge. Bl. a. av denna anledning har
idrottsrörelsen, genom framställning från riksidrottsförbundet, anhållit om
regeringens godkännande av den nu tillämpade åldersgränsen på 15 år.
Jag ansluter mig till idrottsrörelsens uppfattning i denna fråga och förordar
att den av riksidrottsförbundet föreslagna åldersgränsen skall tillämpas. Jag
förutsätter att hänsyn tas till aktuella kunskaper om boxningens medicinska
verkningar.
Motionerna
Frågan om säkerhetsföreskrifterna vid amatörboxning och deras tillämpning
har vid innevarande riksmöte tagits upp i de inledningsvis redovisade
motionerna 1977/78:262 och 1977/78:1139.
1 den förstnämnda motionen lämnas en redogörelse för riksdagens tidigare
behandling av frågan om amatörboxningen. Motionärerna uttalar att den
numera tillämpade 15-årsgränsen står i direkt strid mot de uttalanden som
riksdagen enhälligt gjort vid fyra tillfällen. Detsamma gäller den uppfattning i
KrU 1977/78:19
11
frågan som föredragande statsrådet uttalat. Motionärerna hemställer om ett
förnyat uttalande av riksdagen om att de av den medicinska expertkommittén
utarbetade säkerhetsföreskrifterna fortfarande bör gälla utan något
väsentligt undantag.
I motionen 1977/78:1139 uttalar motionären som sin uppfattning att
boxning inte är någon sport. Den bör inte uppmuntras utan man bör i stället
satsa på annan verksamhet utan våldsinslag och elittänkande. Motionären
ställer också frågan om informationen om boxningens skadeverkningar på
kort och lång sikt är tillräcklig. Hon framhåller att det behövs en medveten
satsning dels på information om skadeverkningar, dels på annan ickevåldsbetonad
sysselsättning. I fråga om åldersgränsen framhåller motionären
att den givetvis inte bör sänkas och att den bör gälla all tävlingsverksamhet i
Sverige, dvs. också deltagare från andra länder.
Utskottet
Riksdagen har vid upprepade tillfällen klart deklarerat som sin uppfattning
att ett förbud mot amatörboxning f. n. kan undvaras under förutsättning att
säkerhetsföreskrifterna iakttas utan något väsentligt undantag. Riksdagen har
ansett sig kunna räkna med att denna förutsättning beaktas av vederbörande.
Riksdagen har också uttalat att den anser att en sänkning av åldersgränsen
under 17 år innebär en väsentlig avvikelse från säkerhetsföreskrifterna.
Mot denna bakgrund finner utskottet det uttalande angående åldersgränsen
för amatörboxning som gjorts i propositionen 1977/78:100 överraskande
både formellt och i sak. Frågan anmäls ”för riksdagens information”,
men samtidigt ”förordar” föredragande statsrådet att den av Riksidrottsförbundet
föreslagna åldersgränsen 15 år skall tillämpas. Någon motivering som
berör kärnfrågan - skaderiskerna - anförs inte. Frågan underställs inte
riksdagens prövning, vilket man haft anledning vänta med hänsyn till
riksdagens tidigare uttalanden. Ej heller upplyses huruvida regeringen fattat
något eget beslut i frågan. Det framgår ej heller om regeringen på något sätt
verkat för en enhetlig tillämpning i Norden av den rekommenderade 17-årsgränsen.
Med hänsyn till riksdagens tidigare behandling av frågan om åldersgränsen
är detta sätt att ånyo anmäla densamma för riksdagen inte tillfredsställande.
1 sak vidhåller utskottet att säkerhetsföreskrifterna f. n. bör iakttas utan
något väsentligt undantag. Detta bör kunna uppnås utan att lagstiftning
tillgrips.
Utskottet uttalade förra året som sin uppfattning att en sänkning av
åldersgränsen under 17 år är en väsentlig avvikelse från säkerhetsföreskrifterna.
Något material som kan ge utskottet anledning att ändra denna
bedömning har inte förebragts för utskottet.
Utskottet anser att en ingående undersökning bör göras med syfte att om
möjligt klarlägga i vilken omfattning boxare ådragit sig bestående skador vid
KrU 1977/78:19
12
boxning. Undersökningen bör avse tiden efter 1969 års riksdagsbeslut. I
undersökningen skall självfallet medicinsk expertis medverka. Undersökningen
skall bedrivas skyndsamt, och dess resultat bör helst kunna redovisas
för riksdagen vid riksmötet 1978/79. Samtidigt bör för riksdagen redovisas de
erfarenheter man inom idrottsrörelsen anser sig ha av tillämpningen av
säkerhetsföreskrifterna. Om dessa erfarenheter och den då gjorda undersökningen
kan motivera en avvikelse från säkerhetsföreskrifterna i fråga om
åldersgränsen ankommer det på regeringen att återkomma till riksdagen med
förslag därom.
Vad utskottet nu med anledning av motionerna 1977/78:262 och 1977/
78:1139, yrkande 1 och 2, anfört bör riksdagen som sin mening ge til! känna
för regeringen.
Utskottet, som förutsätter att Boxningsförbundet inom sitt område sörjer
för att de ungdomar som ägnar sig åt boxning får information om
skaderiskerna, anser det inte erforderligt med något särskilt uttalande av
riksdagen med anledning av yrkande 3 i motionen 1977/78:1139. Inte heller
anser utskottet att riksdagen har anledning att i detta sammanhang göra det
uttalande som avses i yrkande 4 i samma motion. Nämnda båda yrkanden
avstyrks därför.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet
1. att riksdagen som sin mening ger till känna för regeringen vad
utskottet med anledning av motionerna 1977/78:262 och 1977/
78:1139, yrkande 1 och 2, anfört angående amatörboxning,
2. att riksdagen avslår motionen 1977/78:1139, yrkande 3 och
4.
Stockholm den 7 mars 1978
På kulturutskottets vägnar
GEORG ANDERSSON
Närvarande vid ärendets slutbehandling: Georg Andersson (s), Per Olof
Sundman (c), Tore Nilsson (m), Ingemar Leander (s). Olle Eriksson (c), Åke
Green (s), Ingegärd Fraenkel (fp), Tyra Johansson (s), Karl-Eric Norrby (c),
Hans Alsén (s), Kerstin Göthberg (c), Lennart Bladh (s), Gunnar Richardson
(fp), Lars Ahlmark (m) och Lena Öhrsvik (s).
KrU 1977/78:19
13
Reservationer
vid punkten 1 (Stöd till idrotten: Organisationsstöd m. m.)
1. beträffande anslagsbeloppet av Georg Andersson (s), Ingemar Leander (s),
Åke Green (s), Tyra Johansson (s). Hans Alsén (s), Lennart Bladh (s) och Lena
Öhrsvik (s) som anser att
dels den del av utskottets yttrande på s. 4 som börjar med ”Utskottet är”
och slutar med "föreslagna medelsanvisningen” bort ha följande lydelse:
Utskottet har vid sin behandling av regeringens förslag till stöd till idrotten
för nästa budgetår funnit att den reella ökningen är väsentligt mindre än
under de senaste åren. Ökningen är enligt utskottets uppfattning så begränsad
att den inte ger täckning för idrottsrörelsens ökade kostnader. Detta innebär
att målen för samhällets idrottspolitik på sikt urholkas. T rots den ansträngda
ekonomiska situationen finner utskottet det angeläget att samhället fortsätter
att bygga ut stödet till idrotten, bl. a. med hänsyn till den satsning på
ungdomen samt bredd- och motionsidrotten som sker inom idrottsrörelsen.
Det är angeläget med ett ökat stöd för att möjliggöra den planerade satsningen
på kvinnoidrotten. Det vore enligt utskottets mening ytterst beklagligt om
dessa planer inte till fullo kunde realiseras.
Utskottet vill framhålla vikten av att idrotten får ett så stort ekonomiskt
stöd från samhället att inte de starka kommersiella krafterna breder ut sig
ytterligare. Detta måste enligt utskottets mening motverkas.
Dessa frågor har behandlats i motionerna 1977/78:1402 och 1977/78:1517.
Mot bakgrund av nu anförda synpunkter finner utskottet det nödvändigt att
riksdagen höjer det i budgetpropositionen föreslagna anslagsbeloppet.
Anslagshöjningen innebär att idrottsverksamheten ytterligare kan utvecklas
och fördjupas.
Utskottet tillstyrker det i motionerna 1977/78:1402, yrkande l,och 1977/
78:1517, yrkande 1, framförda förslaget om en höjning av förevarande
reservationsanslag med 5 000 000 kr. till 118 850 000 kr. Vid bifall till detta
förslag av utskottet blir motionerna 1977/78:1137, yrkande 1, och 1977/
78:1390, yrkande 1, delvis tillgodosedda.
dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. att riksdagen med anledning av propositionen 1977/78:100 och
motionerna 1977/78:1137, yrkande 1, och 1977/78:1390,
yrkande 1, såvitt nu är i fråga, samt med bifall till motionerna
1977/78:1402, yrkande l,och 1977/78:1517, yrkande 1, till Stöd
till idrotten: Organisationsstöd m. m. för budgetåret 1978/79
anvisar ett reservationsanslag av 118 850 000 kr.,
KrU 1977/78:19
14
vid punkten 2 (Stöd till idrotten: Anläggningsstöd m. m.)
2. beträffande anslagsbeloppet av Georg Andersson (s), Ingemar Leander (s),
Åke Green (s), Tyra Johansson (s), Hans Alsén (s). Lennart Bladh (s) och Lena
Öhrsvik (s) som anser att
dels den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med ”Av samma” och
slutar med ”1977/78:1517” bort ha följande lydelse:
Av samma skäl som utskottet anfört beträffande nyssnämnda yrkanden i
fråga om organisationsstödet anser utskottet att även anläggningsstödet bör
höjas. Utskottet vill särskilt framhålla vikten av att stödet till föreningsdrivna
anläggningar samt till vård och förvaltning av våra fjälleder kan ökas.
Utskottet tillstyrker sålunda det i motionerna 1977/78:1402, yrkande 2, och
1977/78:1517, yrkande 2, framförda förslaget om en höjning av förevarande
reservationsanslag med 3 000 000 kr. till 38 400 000 kr. Vid bifall till detta
förslag av utskottet blir motionen 1977/78:1137, yrkande 2, delvis tillgodosedd.
dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. att riksdagen med anledning av propositionen 1977/78:100 och
motionen 1977/78:1137, yrkande 2, samt med bifall till motionerna
1977/78:1402, yrkande 2, och 1977/78:1517, yrkande 2,
till Städ lill idrotten: Anläggningsstöd m. m. förbudgetåret 1978/
79 anvisar ett reservationsanslag av 38 400 000 kr.
Särskilt yttrande
vid punkten 3 (Motioner angående amatörboxningen) av Karl-Eric Norrby (c)
och Kerstin Göthberg (c):
Riksidrottsstyrelsen beslöt den 23 januari 1976 godkänna Boxningsförbundets
hemställan om sänkning av åldersgränsen till 15 år. Riksidrottsförbundet
anmälde den 6 december 1977 detta beslut för regeringen och hemställde att
regeringen måtte förklara sig införstådd med att 15 år skall utgöra åldersgräns
för tävlingsboxning.
Som skäl för sitt beslut anförde Riksidrottsförbundet bl. a. att 17-årsgränsen är ett handikapp för boxarna och att förbundet funnit att reglerna
för 15- och 16-åringarnas deltagande i tävlingsboxning ger dem avsett
säkerhetsskydd. Därtill kommer att det i övriga nordiska länder skett en
sänkning av åldersgränsen. De överläggningar som ägt rum mellan ländernas
idrottsorganisationer har alltså inte resulterat i någon enhetlig åldersgräns.
Vi vill framhålla att departementschefen vid sitt ställningstagande till 15-årsgränsen alltså haft att utgå från att det inte varit möjligt att uppnå enighet
mellan de nordiska länderna om tillämpning av 17-årsgränsen, att det för de
svenska boxarna innebär ett klart handikapp i internordiska tävlingar om
man i vårt land har en väsentligt högre åldersgräns än i övriga nordiska länder
KrU 1977/78:19
15
och att de regler som tillämpas för 15-16-åringarnas boxning anses ge dem
avsett skydd. Departementschefen har också förutsatt att hänsyn skall tas till
aktuella medicinska erfarenheter om verkningarna av boxning.
Vi vill tillägga att den av utskottet begärda undersökningen bör vara av
intresse också för de berörda idrottsorganisationerna och att resultatet av
undersökningen inom en nära framtid bör bidra till ett allsidigare beslutsunderlag
än det som nu föreligger.
57697 Slockholm 1978