JuU 1977/78:9
Justitieutskottets betänkande
1977/78:9
med anledning av motioner om tillämpningen av lagstiftningen
angående ansvar för funktionärer i offentlig verksamhet m. m.
Motionerna
I motionen 1976/77:647 av Håkan Winberg m. fl. (m) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär att en arbetsgrupp tillsätts med uppgift att
kontinuerligt följa den praktiska tillämpningen av lagstiftningen angående
ansvar för funktionärer i offentlig verksamhet, m. m. och lägga fram de
ändringsförslag i lagstiftningen som kan visa sig erforderliga.
Motionärerna uppger att det enligt deras mening inte går att bortse från att
offentliga funktioner i många fall har en helt annan karaktär än de privata. Fel
och försummelser av offentligt anställda drabbar inte i första hand arbetsgivaren
utan i minst lika hög grad allmänheten. Det är därför enligt
motionärernas mening mindre ändamålsenligt att i så stor utsträckning som
skett överlåta till arbetsmarknadens parter att förhandla om utformningen av
de offentliga funktionärernas ansvar. Eftersom fel i tjänsten betraktas som
avtalsbrott och beivras med sanktioner som står arbetsgivaren till buds men
inte med straffrättsliga påföljder kan enligt motionärernas mening allmänhetens
intresse av ett korrekt handha vande av den offentliga verksamheten
komma att tillmätas mindre vikt. Motionärerna uppger att intresset av att
privat verksamhet bedrivs korrekt inte på något sätt minskar behovet av
regler som garanterar ett riktigt handhavande av den offentliga verksamheten.
Motionärerna pekar på att det nya systemet kan verka negativt för den
offentligt anställde eftersom denne först efter ett överklagande av beslut om
disciplinpåföljd eller avskedande kan uppnå prövning inför domstol av om
påföljden varit berättigad. Enligt motionärernas mening har vidare medbestämmandelagen
komplicerat bilden när det gälleratt nå en riktig bedömning
av fel som har begåtts av de offentligt anställda. Det synes, anför motionärerna,
mindre lämpligt att avgörande om fel eller försummelser skall beivras
skall fattas av ett organ sammansatt av skilda partsrepresentanter på
arbetsmarknaden. Det föreligger då enligt motionärernas mening uppenbarligen
risk för att den enskildes rättsintressen inte kommer att tillvaratas. Det
kan därför, uppger motionärerna, finnas skäl att flytta disciplinmålen till en
fristående nämnd av domstolskaraktär som inte är sammansatt av partsrepresentanter.
I motionen 1976/77:1043 av Allan Hernelius (m) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär ett tillägg till 20 kap. 1 § andra stycket brottsbalken rörande
oaktsam myndighetsutövning.
I motiveringen till motionen anförs bl. a. att den offentliga sektorn befinner
1 Riksdagen 1977/78. 7 sami. Nr 9
JuU 1977/78:9
2
sig i oavlåtlig tillväxt och att det då ter sig naturligt att ha stora krav på
tjänstemännens aktsamhet. Dessa krav måste enligt motionären ställas högre
ju mer vittgående konsekvenser ett beslut får för den berörda enskilda
personen. Särskilt höga krav bör ställas vid beslut om frihetsberövanden och
vid beslut som berör de i regeringsformen skyddade fri- och rättigheterna.
Motionären uppger att några klargörande prejudikat ännu inte erhållits
beträffande tolkningen av begreppet ”grov oaktsamhet” i 20 kap. 1 §
brottsbalken.
Härvid hänvisas till ett avgörande av justitieombudsmannen (JO) i oktober
1976 angående ifrågasatta fel av en åklagare och en domare vid beslut om
anhållande och häktning i visst fall. Motionären pekar på att Sverige genom
att ansluta sig till Europarådets konvention om de mänskliga friheterna och
de grundläggande rättigheterna haråtagit sig att i enlighet med kraven i denna
konvention ge var och en rätt att föra talan inför inhemsk domstol i anledning
av avsteg från konventionen. Motionären uppger att Sverige då konventionen
ratificerades hade i detta hänseende hänvisat till att JO ägde föra den
enskildes talan. Vidare anförs i motionen att om åtal inte väcks för vårdslös
myndighetsutövning enligt 20 kap. 1 § brottsbalken (BrB) skapas inte någon
praxis på området, och bestämmelsen härom kommer aldrig till användning.
Ett tillägg till 20 kap. 1 § BrB bör enligt motionären göras med det ungefärliga
innehållet att oaktsamhet vid myndighetsutövning skall bedömas som grov
om gärningen medfört kränkning av enskilds fri- och rättigheter enligt 2 kap.
regeringsformen.
Gällande ordning
Enligt 20 kap. 1 § BrB gäller att den som i myndighetsutövning åsidosätter
vad som till följd av lag eller annan författning gäller för myndighetsutövning
kan, om gärningen för det allmänna eller för någon enskild medför förfång
eller otillbörlig förmån som ej är ringa, dömas för myndighetsmissbruk till
böter eller fängelse i högst två år. Om brottet är grovt, kan straffet bestämmas
till fängelse i högst sex år. Om gärningen begås av grov oaktsamhet, döms för
vårdslös myndighetsutövning till böter eller fängelse i högst ett år.
1 lagen (1976:600) om offentlig anställning finns regler om disciplinansvar
vid tjänsteförseelse samt om avskedande, åtalsanmälan, avstängning och
läkarundersökning, då arbetstagare åsidosätter vad som åligger honom i hans
anställning. Reglerna är tillämpliga på arbetstagare hos staten samt hos
kommuner och annan allmän inrättning, om anställningen är statligt
reglerad.
Tidigare gällande ordning
Den nuvarande ordningen gäller i princip sedan den 1 januari 1976.
Tidigare upptogs i BrB särskilda bestämmelser om ansvar för gärningar som
Jul) 1977/78:9
3
var straffbara endast om de begicks av ämbetsmän, s. k. självständiga
ämbetsbrott. Med ämbetsmän avsågs i huvudsak statliga och kommunala
tjänstemän och vissa andra särskilt angivna offentliga funktionärer. Ämbetsbrotten
var tjänstemissbruk, tagande av muta eller otillbörlig belöning, brott
mot tystnadsplikt och tjänstefel. Dessutom gällde att ansvar för tagande av
muta eller otillbörlig belöning eller brott mot tystnadsplikt kunde komma i
fråga för ledamöter i bl. a. beslutande statliga och kommunala församlingar.
Bestämmelserna i BrB gav domstol möjlighet att som påföljd för ämbetsbrott
ådöma suspension eller avsättning, eventuellt i kombination med annan
påföljd enligt BrB. Vidare gällde att de som var underkastade ämbetsansvar
och begick annat brott än ämbetsbrott under vissa förutsättningar kunde
dömas till avsättning.
Vid sidan av det straffrättsliga ansvarssystemet gällde enligt statstjänstemannalagen
att tjänsteman i administrativ väg kunde avsättas eller åläggas
andra disciplinstraff för tjänsteförseelser. Från detta disciplinansvar var
undantagna vissa högre befattningshavare, bl. a. ordinarie domare, byråchefer
och jämställda eller högre tjänstemän. Vidare gällde att tjänsteman
med fullmakt på tjänsten inte kunde avsättas i disciplinär ordning. Ett
disciplinansvar motsvarande det enligt statstjänstemannalagen gällde på det
kommunala området enligt stadgan om vissa tjänstemän hos kommuner
m. fl. (kommunaltjänstemannastadgan) för vissa tjänstemannagrupper, bl. a.
lärare och kyrkomusiker. Övriga kommunaltjänstemän liksom andra
kommunalanställda arbetstagare var inte underkastade något författningsreglerat
disciplinansvar, men disciplinansvar kunde gälla för dem på grund av
regler i kollektivavtal.
1975 och 1976 års lagstiftning
Genom lagstiftning år 1975 antogs för de offentliga funktionärernas ansvar
en ny ordning, som innebar att ämbetsansvaret ersattes med ett nytt
ansvarssystem, vilket nära ansluter till den ordning som redan tidigare gällde
på den privata arbetsmarknaden. Ett straffrättsligt ansvar för offentliga
funktionärer bibehölls dock när det gällde allvarliga angrepp mot samhällsmedlemmarnas
intresse av att de offentliga funktionerna fullgörs på ett riktigt
sätt. Straffbestämmelserna om ämbetsbrott avskaffades, och det straffbara
området inskränktes till att omfatta de brottstyper som framstår som särskilt
straffvärda, nämligen oriktig myndighetsutövning, mutbrott och brott mot
tystnadsplikt. Straffansvar inträder oberoende av sådana förhållanden som
tjänstemannaställning eller liknande.
Det straffrättsliga ansvaret för vanliga tjänstefel ersattes av ett disciplinärt
ansvar enligt statstjänstemannalagen eller kommunaltjänstemannastadgan.
Ämbetsstraffen suspension och avsättning avskaffades. I stället infördes ett
avskedandeinstitut i statstjänstemannalagen och kommunaltjänstemannastadgan.
Tjänsteman, som inte är nöjd med beslut om disciplinpåföljd eller
1* Riksdagen 1977/78. 7 sami. Nr 9
JuU 1977/78:9
4
avskedande, kan få tvisten prövad av domstol på samma sätt som fallet är på
den privata arbetsmarknaden. Beträffande den som valts till statligt eller
kommunalt uppdrag med vilket foijer myndighetsutövning kan domstol
förordna om hans skiljande från tjänsten. Inom den militära sektorn har det
tidigare gällande ansvarssystemet bibehållits, frånsett att suspension och
avsättning avskaffats som brottspåföljder även för krigsmän och att krigsmän
med huvudsakligen civila arbetsuppgifter underkastats samma ansvarsregler
som de civila tjänstemännen.
Reformen avsåg i huvudsak att i överensstämmelse med de riktlinjer som
dragits upp av den s. k. ämbetsansvarskommittén (SOU 1969:20 och 1972:1)
tillgodose tre syften, nämligen att avsevärt inskränka det straffbara området,
att på ett mer rationellt sätt bestämma den personkrets som skall vara
underkastad straffansvar samt att åstadkomma ett närmande mellan den
offentliga och den privata arbetsmarknadens sanktionssystem.
Under riksdagsbehandlingen hade i en motion yrkats avslag på propositionen.
Till stöd härför hade bl. a. anförts att förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetstagare på den enskilda sektorn saknar motsvarighet inom den
offentliga sektorn, där fel och försummelser av anställda inte bara drabbar
arbetsgivaren utan också i minst lika hög grad allmänheten. Enligt motionärerna
kunde allmänhetens intresse av ett konsekvent påföljdssystem för
offentliga funktionärer svårligen tillgodoses genom en ordning som i så hög
grad som den i propositionen föreslagna ger arbetsmarknadens parter
möjligheter att förhandla om tjänsteansvaret och överlämnar till skilda
/
arbetsgivare att avgöra disciplinfrågor. Enligt motionärernas mening var det
därför betänkligt att den föreslagna ordningen grundades på en privaträttslig
syn på det offentliga anställningsförhållandet. Ett genomförande av förslaget
skulle enligt motionärerna medföra otrygghet för de anställda och rättsosäkerhet
för allmänheten.
I sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU 1975:22) uttalade utskottet
bl. a. följande.
Utskottet vill för sin del till en början framhålla att det nuvarande
ämbetsansvaret, som fick sin slutliga utformning år 1948 (prop. 1948:144,
1LU 1948:39), anpassats efter en tid då den offentliga förvaltningen var av
judiciell karaktär. Utvecklingen i samhället har emellertid inneburit en
avsevärd utvidgning av det allmännas myndighetsfunktion, och förvaltningen
har i ökande omfattning kommit att inriktas på vad som enligt
ämbetsansvarskommittén kan kallas för aktiv samhällsomdaning samtplanering
och produktion. Samtidigt har det allmänna för att förverkliga sina
syften kommit att utnyttja en mångfald olika verksamhetsformer vid sidan
av statens och kommunernas centrala förvaltningsorgan, och offentliga
myndighetsfunktioner utövas numera av en mängd institutioner som kan
vara rent allmänna organ eller också har en mer eller mindre stark prägel av
enskild verksamhet. Denna utveckling har medfört att frågan huruvida
utövandet av en offentlig funktion är förenad med ämbetsansvar i praktiken
kommit att i betydande utsträckning avgöras med utgångspunkt i vilken
verksamhetsform det allmänna valt för att utöva funktionen.
JuU 1977/78:9
5
Vid sidan av denna utveckling mot olika verksamhetsformer för utövandet
av offentliga funktioner har under senare år det offentliga anställningsförhållandet
alltmer kommit att anpassas till förhållandena på den privata
arbetsmarknaden. Av grundläggande betydelse härvidlag är tillkomsten år
1965 av statstjänstemannalagen och kommunaltjänstemannalagen, som
innebar att den tidigare rent offentligrättsliga regleringen av tjänstemännens
anställningsförhållanden ersattes av ett system med både privaträttsliga och
offentligrättsliga inslag. Genom reformen fick tjänstemännen förhandlingsrätt,
vilket medfört att fel eller försummelse i tjänsten kan vara ett avtalsbrott
och kan beivras med rent civilrättsliga sanktioner. Under åren 1973 och 1974
anpassades de offentliga tjänstemännens villkor ytterligare till förhållandena
på arbetsmarknaden i övrigt, bl. a. genom tillkomsten av lagen om anställningsskydd,
som i princip också gäller anställda i allmän tjänst.
Mot bakgrund av det anförda framstår det nuvarande sanktionssystemet
beträffande offentliga tjänstemän som föråldrat och mindre väl förenligt med
utvecklingen på arbetsrättens område. Även i övrigt är systemet behäftat
med åtskilliga brister. Bl. a. är det som departementschefen understryker
anmärkningsvärt att så gott som varje förseelse i tjänsten åtminstone
principiellt sett är straffbelagd och att den personkrets, som omfattas av
ämbetsansvaret, är bestämd efter så oklara och oenhetliga kriterier. Det är
också otillfredsställande att tjänstemännen på det offentliga området i stor
utsträckning är underkastade både disciplinansvar och ansvar enligt brottsbalken
samt att det vid sidan av straff- och disciplinansvaret finns utrymme
för rent civilrättsliga sanktioner som uppsägning och avskedande.
Vad sålunda anförts leder utskottet till uppfattningen att ett nytt sanktionssystem,
anpassat efter dagens samhällsförhållanden, bör komma till
stånd. När det gäller utformningen av ett sådant system måste självfallet
liksom tidigare utgångspunkten vara samhällsmedlemmarnas intresse av att
de offentliga funktionerna utan ovidkommande hänsyn fullgörs på ett riktigt
sätt och att förvaltningstjänstemännen är självständiga och oväldiga. Det
sistnämnda förutsätter i sin tur att tjänstemännens anställningstrygghet inte
äventyras. Med hänsyn till att som ovan berörts offentlig verksamhet bedrivs
i en mångfald olika former är det vidare av vikt att sanktionssystemet kan
tillämpas oberoende av förändringar i förvaltningens organisation. Av
grundläggande betydelse är också att systemet är anpassat till det ovan
berörda förhållandet att de statliga och kommunala tjänstemännens anställningsförhållanden
alltmer kommit att präglas av privaträttsliga inslag och att
som följd härav fel i tjänsten kan betraktas som avtalsbrott som bör beivras
med de sanktionsmedel som står arbetsgivaren till buds och inte genom straff
eller andra påföljder. I anslutning till detta konstaterande bör framhållas att
det grundläggande skälet för en särbehandling av den offentliga tjänsten,
nämligen allmänhetens intresse av ett korrekt handhavande av den offentliga
verksamheten, i viss mån avtagit i styrka allteftersom ett likartat intresse gjort
sig gällande också beträffande den privata verksamheten. I detta hänseende
vill utskottet erinra om det allmänna intresset av att förhindra missbruk av
exempelvis ekonomisk maktkoncentration i form av monopolföretag och
kartellbildningar samt om de konsumentintressen, som motiverat bl. a. lagen
om otillbörlig marknadsföring jagen om hemförsäljning och konsumentköplagen.
De framlagda lagförslagen ligger i linje med nu anförda synpunkter. De
överensstämmer också med de grundläggande principer för utformningen av
en lagstiftning rörande ämbetsansvaret som framlades av ämbetsansvars
-
JuU 1977/78:9
6
kommittén och som väsentligen godtagits av remissinstanserna. Utskottet
kan därför ställa sig bakom de framlagda förslagen i stort.
I lag (1975:1057) med instruktion för justitieombudsmännen och i lag
(1975:1339) om justitiekanslerns tillsyn fastställdes i anslutning till de nya
reglerna nya föreskrifter till bestämmande av JO:s och JK:s tillsynskrets.
Statstjänstemannalagen, kommunaltjänstemannalagen och kommunaltjänstemannastadgan
upphävdes genom lagstiftning som antogs av riksdagen
under 1975/76 års riksmöte. Härvid överfördes till den nya lagen om
offentlig anställning från de äldre författningarna i huvudsak utan ändringar
reglerna om disciplinansvar, avskedande, åtalsanmälan, avstängning
m. m.
I propositionen 1977/78:34, som f. n. är föremål för riksdagens prövning,
föreslår regeringen (budgetdepartementet) bl. a. ett tillägg i lagen om offentlig
anställning av innehåll att reglerna om bl. a. primär förhandlingsplikt i
11-14 SS medbestämmandelagen inte skall tillämpas i fråga om beslut om
disciplinansvar m. m.
Riksdagsbeslut vid 1976/77 års riksmöte
En motion med samma yrkande som det som nu framförs i motionen
1976/77:647 behandlades av riksdagen vid 1976/77 års riksmöte.
I sitt av riksdagen godkända betänkande 1976/77:9 uttalade utskottet att
den nya lagstiftningen ännu ej hade varit i kraft under ett år. Det var därför
enligt utskottets mening alltför tidigt att bedöma hur den inverkat på den
offentliga förvaltningens utövande, och några omständigheter som gav
anledning till annan bedömning av lagstiftningens lämplighet än den som
gjorts av riksdagen år 1975 hade inte förekommit.
Utskottet uttalade vidare att utskottet utgick ifrån att de nya reglerna om
ansvar för offentliga funktionärer skulle följas av regeringen och att särskild
uppmärksamhet därvid skulle riktas på reglernas effekt när det gäller det
allmänna intresset av att de offentliga funktionerna fullgörs på ett tillfredsställande
sätt. Anledning att för ändamålet tillsätta en särskild arbetsgrupp i
enlighet med motionärernas önskemål förelåg inte enligt utskottets mening.
Utskottet avstyrkte bifall till motionen.
I en reservation av två ledamöter i utskottet (m) uttalades att man inte
kunde bortse från risken för att den nya ordningen med mindre insyn från
allmänheten skulle inverka menligt på de offentliga funktionernas fullgörande
till skada förden enskilde samhällsmedborgaren. En arbetsgrupp borde
enligt reservanternas mening tillsättas för att ofördröjligen uppmärksamma
statsmakterna på eventuella sådana effekter av lagstiftningen.
Skrivelser tili regeringen
JK har i en skrivelse till regeringen i mars 1977 fäst regeringens
uppmärksamhet bl. a. på frågan om lämpligheten av att JK och JO
Juli 1977/78:9
7
beträffande samma förseelse kan föra olika talan i arbetsdomstolen, statens
ansvarsnämnd eller inför annan disciplinmyndighet.
Skrivelsen är under övervägande i regeringens kansli.
I en skrivelse till regeringen den 19juni 1977 harden s. k. Medborgarrättsrörelsen
anhållit att regeringen skall inleda ett utredningsarbete rörande
medborgarnas rättsskydd efter ämbetsansvarets avskaffande och ge JO och
JK reella möjligheter att bistå enskilda.
Skrivelsen är under övervägande i regeringens kansli.
Utskottet
1 betänkandet behandlas två motioner som berör ansvaret för funktionärer i
offentlig verksamhet. Reglerna om sådant ansvar ändrades genom lagstiftning
som trädde i kraft den 1 januari 1976. Den nya ordningen innebär i
huvudsak att reglerna om ämbetsansvar i brottsbalken (BrB) har ersatts med
bestämmelser om disciplinärt ansvar för statliga och vissa kommunala
befattningshavare. Vidare har i BrB införts stadganden om straffansvar för
allvarligare typer av tjänsteförsummelser, nämligen myndighetsmissbruk
och vårdslös myndighetsutövning, mutbrott och brott mot tystnadsplikt.
I motionen 1976/77:647 hemställs att en arbetsgrupp tillsätts med uppgift
att kontinuerligt följa den praktiska tillämpningen av den nya lagstiftningen
och lägga fram förslag till de ändringar som kan visa sig erforderliga. En
motion med samma yrkande avslogs av riksdagen vid 1976/77 års riksmöte. 1
sitt betänkande i ärendet uttalade utskottet att det inte förekommit några
omständigheter som gav anledning till annan bedömning av lagstiftningens
lämplighet än den som gjordes då lagstiftningen antogs av riksdagen år 1975.
Utskottet utgick från att de nya reglerna skulle följas av regeringen och att
särskild uppmärksamhet därvid skulle riktas mot reglernas effekt när det
gäller det allmänna intresset av att de offentliga funktionerna fullgörs på ett
tillfredsställande sätt.
Vad utskottet sålunda anfört förra året äger alltjämt giltighet. Utskottet
finnér därför när motionsyrkandet nu återkommer ej anledning att göra
annan bedömning än den som då gjordes beträffande behovet av en
arbetsgrupp för att följa lagstiftningens tillämpning. Motionsyrkandet bör
därför lämnas utan bifall.
Yrkandet i motionen 1976/77:1043 går ut på att 20 kap. 1 § BrB skall ändras
så att oaktsamhet vid myndighetsutövning skall anses som grov och ansvar
således ådömas för vårdslös myndighetsutövning så snart gärningen medfört
kränkning av enskilds fri- och rättigheter enligt regeringsformen.
Enligt uttalanden av departementschefen under förarbetena till 1975 års
lagstiftning (prop. 1975:78 s. 147) skall vid bedömningen av om grov
oaktsamhet föreligger samtliga omständigheter beaktas. Endast den omständigheten
att oriktig myndighetsutövning medfört allvarligt förfång får enligt
departementschefen inte föranleda att oaktsamheten bedöms som grov.
JuU 1977/78:9
8
Visserligen måste, uttalar departementschefen, i sådana fall där det står klart
att myndighetsutövningen får avsevärda konsekvenser för de berörda, krävas
särskild noggrannhet från den utövandes sida. Det innebär enligt departementschefen
emellertid bara att man får ha en annan utgångspunkt än i fråga
om myndighetsutövning i allmänhet när man bedömer om oaktsamheten är
grov.
Några avgöranden i domstol som, utöver vad som framgår av det nyss
sagda, klargör den närmare innebörden av gällande rätt i berört hänseende,
föreligger ännu inte. Lagstiftningen har endast varit i kraft i knappt två år.
Enligt utskottets mening är det för tidigt att bedöma om behov föreligger av
uttryckliga lagregler beträffande den fråga som tagits upp i motionen.
Motionsyrkandet bör därför ej föranleda någon åtgärd från riksdagens
sida.
Utskottet hemställer
1. att riksdagen beträffande tillämpningen av lagstiftningen om
offentliga funktionärer avslår motionen 1976/77:647,
2. att riksdagen beträffande ändring i 20 kap. 1 § brottsbalken avslår
motionen 1976/77:1043.
Stockholm den 8 november 1977
På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD
Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Åke Polstam (c), Eric
Jönsson (s). Hans Petersson i Röstånga (fp), Lilly Bergander (s), Gunde
Raneskog (c), Kerstin Andersson i Kumla (s), Hans Pettersson i Helsingborg
(s), Svea Wiklund (c), Carl Lidbom (s), Gunilla André (c), Ella Johnsson (c),
Helge Klöver (s) och Björn Körlof(m).
Särskilt yttrande
av Bertil Lidgård (m) och Björn Körlof (m):
Motionerna behandlar frågor av stor betydelse för allmänhetens förhållande
till myndigheter och för förtroendet för allmänna funktioner. Såsom
anfördes i en reservation till utskottets betänkande 1976/77:9 kan man inte
bortse från risken att den nya ordningen med mindre insyn för allmänheten
inverkar menligt på de offentliga funktionernas fullgörande till skada för den
enskilde samhällsmedborgaren. I utskottets yttrande förutsätts att regeringen
följer den nya lagstiftningens tillämpning och särskilt uppmärksammar dess
effekt när det gäller det allmännas intresse av att de offentliga funktionerna
JuU 1977/78:9
9
fullgörs på ett tillfredsställande sätt. Med hänsyn härtill har vi avstått från att i
en reservation till utskottets betänkande yrka bifall till yrkandet om
tillsättandet av en arbetsgrupp för att följa lagstiftningens tillämpning. Vi vill
dock särskilt understryka att det är av synnerlig vikt att frågor om
tjänsteförsummelser som medfört skada för enskilda personer ingående
analyseras och föranleder prövning av lagstiftningens ändamålsenlighet.
GOTAB, Stockholm 1977